åå.

1 mom. Ledamot av styrelse för partihandels-, system- eller restaurang- bolag som i 2, 3 och 6 kap. sägs må ej den vara som är omyndig eller i kon- kurstillstånd, ej heller annan än den som gjort sig känd för ordentlighet samt prövas i övrigt vara lämplig för uppdraget.

2 mom. Ämbets- eller tjänsteman som till följd av sin befattning kan kom- ma att deltaga i beslut om försäljning eller tillverkning av spritdrycker eller vin eller att däröver utöva tillsyn må ej vara ledamot av styrelse för sådant bolag som i 1 mom. sägs. Samma lag vare beträffande den som till avsalu äger tillverka spritdrycker, vin eller maltdrycker eller är ledamot av styrelse för annat företag med rätt till dylik tillverkning än partihandelsbolaget.

3 mom. Den som ej kan vara styrelseledamot i bolag som i 1 mom. avses må

ej bedriva trafikutskänkning enligt 3 kap. 13 % eller utskänkning till vilken tillstånd överlåtits enligt 3 kap. 16 å och ej heller vara styrelseledamot i före- tag med huvudsakligt syfte att bedriva utskänkning som nu sagts. _ 4 mom.. Där utskänkning bedrives av annan än enskild person, skall för rörelsen finnas en av kontrollstyrelsen godkänd föreståndare. Till förestån— dare må ej utses annan än den som enligt vad i 1 och 2 mom. är stadgat kan vara styrelseledamot i bolag som i 1 mom. avses.

6 %.

1 mom. Den som erhållit tillstånd att tillverka eller försälja spritdrycker eller vin mä ej i samband med rörelsens bedrivande annorledes än genom för- säljning avhända sig sådan dryck till annan.

2 mom. Den som ej äger rätt till försäljning av spritdrycker eller vin må ej genom byte avhända sig sådan dryck eller eljest använda den som betal- ningsmedel.

• Sida 13
•  Original

2 KAP.

Om partihandeI och import.

1 %.

Partihandel inom riket med spritdrycker och vin må, där fråga ej är om försäljning som i 6 och 7 %% sägs, bedrivas allenast av ett för ändamålet bildat aktiebolag, som av Konungen erhållit tillstånd till sådan handel ( partihandels- bolag).

Försäljning för export må bedrivas allenast av partihandelsbolaget samt tillverkare som avses i 6 %.

2 5.

Tillstånd för partihandelsbolaget lämnas för viss tid, högst sex år. Ansökan, åtföljd av bolagsordningen, skall före ingången av året näst före det, då för- säljningen är avsedd att taga sin början, skriftligen göras hos Konungen.

Ej må tillstånd lämnas, där ej genom bestämmelse i bolagsordningen eller på annat sätt, som finnes betryggande, åt staten beretts övervägande inflytande å bolagets ledning; och skall bolaget därutöver vid verksamhetens bedrivande vara underkastat den särskilda kontroll från statens sida, som Konungen prö- var nödig.

3 5.

1 mom. Partihandelsbolaget må ej bereda aktieägare vinning utöver skälig ränta å de av honom tillskjutna kontanta medel.

2 mom. Av den vinst som å partihandelsbolagets rörelse årligen uppstår må bolaget enligt Konungens medgivande använda viss del till avskrivningar och avsättning till fonder. Återstoden skall, sedan utdelning till aktieägarna. ägt rum, efter varje kalenderårs slut inom påföljande juni månads utgång in- sättas å statsverkets giroräkning i riksbanken.

4 %.

Missbrukar bolaget sin partihandelsrätt eller varder bolaget försatt i kon— kurs, må försäljningsrätten av Konungen återkallas att upphöra å tid som av Konungen bestämmes. Konungen äger ock i sådant fall föreskriva viss annan tid än i 2 % sägs för avgivande av ansökan om rätt att från den tidpunkt, då. försäljningsrätten sålunda upphör att gälla., vara partihandelsbolag.

5 %. ' Närmare bestämmelser i de i 2 % andra stycket och 3 % 2 mom. angivna hän- seenden ävensom de ytterligare föreskrifter i avseende å partihandelsbolagets verksamhet och drift som finnas erforderliga skola intagas i avtal som upp- rättas i samband med bolagets antagande.

6 &. 1 mom. Angående brännvinstillverkares rätt att förfoga över tillverkat brännvin gäller vad därom är särskilt stadgat.

• Sida 14
•  Original

Den som till avsalu äger tillverka annan spritdryck än brännvin vare pliktig att till partihandelsbolaget försälja vad som ej utföres ur riket.

2 mom. Inom riket tillverkat vin som ej utföres ur riket må försäljas alle- nast till partihandelsbolaget.

7 %. Systembolag som i 3 kap. sägs må försälja spritdrycker och vin till annan innehavare av rätt till detaljhandel i och för dennes rörelse.

8 %.

Tillverkare som i 6 % avses skall hålla sina handelsböcker med tillhörande verifikationer tillgängliga för särskilt förordnat ombud från kontrollstyrelsen och har att vid utövandet av försäljningsrätten ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, kontrollstyrelsen för tillsyn å försäljningen meddelar.

9 %. Utan hinder av vad i denna förordning stadgas må spritdrycker och vin för visst fall försäljas till partihandelsbolaget eller systembolag jämlikt de före- skrifter som meddelas av kontrollstyrelsen.

10 5. 1 mom. Spritdrycker och vin må till riket införas blott av partihandels- bolaget samt, efter tillstånd av kontrollstyrelsen, av systembolag. 2 mom.. Vid varje tullplats i riket skall över därstädes till förtullning anmäl-

da spritdrycker och vin föras särskild förteckning enligt formulär som av gene- raltullstyrelsen fastställes efter kontrollstyrelsens hörande. Denna förteck- ning skall vid varje års slut insändas till kontrollstyrelsen.

3 mom. Spritdrycker och vin vilka inkommit från utlandet må utlämnas allenast till bolag som äger rätt till införsel enligt 1 mom. eller den som er- hållit sådant bolags medgivande att mottaga varorna.

4 mom. Utan hinder av vad i denna paragraf stadgas må

a) spritdrycker och vin till riket införas av den som enligt särskilt stad— gande äger åtnjuta tullfrihet för varor som inkomma från utlandet;

b) prov på spritdrycker och vin som till riket medföras av vederbörligen legitimerad handelsresande införas i vanlig ordning;

0) resande som ankommit från utrikes ort för eget bruk mot erläggande av stadgad tull införa spritdrycker och vin intill viss mindre av Konungen fast- ställd myckenhet;

d) till skeppsproviant hänförliga spritdrycker och vin behandlas på sätt därom är särskilt föreskrivet; dock må sådana drycker, vilka förtullats såsom överskott av skeppsproviant, icke från fartyg ilandföras; samt

e) spritdrycker och vin uppläggas å provianteringsfrilager på sätt i sär— skild författning är stadgat; dock må å provianteringsfrilager upplagd sådan dryck icke, utan tillstånd av Konungen för varje särskilt fall, disponeras an- norledes än till fartygs proviantering eller utrustning i föreskriven ordning.

• Sida 15
•  Original

5 mom. Angående införsel till riket av spritdrycker och vin för vetenskap- ligt, medicinskt, farmaceutiskt, tekniskt, industriellt eller likartat ändamål meddelas särskilda bestämmelser av Konungen.

6 mom. Angående införsel till riket av denaturerad sprit samt vissa alko- holhaltiga preparat gäller vad därom är särskilt stadgat.

3 KAP.

Om rätt till detaljhandel.

1 %.

För detaljhandeln med spritdrycker och vin skall riket vara indelat i detalj- handelsområden. Stockholms stad och län utgöra ett detaljhandelsområde. I övrigt utgör varje län ett detaljhandelsområde, dock att Konungen äger be- stämma, att i ett län må finnas mer än ett detaljhandelsområde, där det av sär- skild anledning, såsom länets utsträckning eller folkmängd, finnes nödigt.

Om huvudort för detaljhandelsområde förordnar Konungen. Där det med hänsyn till kommunikationsförhållanden eller andra omstän- digheter finnes lämpligt, må kontrollstyrelsen förordna, att kommun hänföres till detaljhandelsområde utom det län dit kommunen hör.

2 %. Rätt till detaljhandel tillkommer, med de undantag som i 13 % avses, allenast för handhavande av sådan handel särskilt bildade aktiebolag (systembolag). Inom ett detaljhandelsområde må ej finnas mer än ett systembolag.

3 %.

Utminutering må äga rum i stad, köping eller municipalsamhälle, där utmi- nutering bedrivits under år 1934: Därjämte må utminutering anordnas i stad, köping eller municipalsamhälle med minst femtusen invånare.

Systembolaget äger, med iakttagande av föreskrifterna i första stycket och efter kontrollstyrelsens godkännande, besluta angående utminuteringsställenas antal och förläggning.

4 %. Systembolag må ej å annan överlåta rätt till utminutering.

5 %. Utskänkning må ej äga rum, med mindre tillstånd därtill lämnats i den ord— ning nedan stadgas.

6 %. 1 mom. Tillstånd till annan utskänkning än sådan som omförmäles i 12 och 13 %% meddelas av länsstyrelsen i det län, där utskänkningen skall äga rum.

• Sida 16
•  Original

2 mom. Tillstånd enligt 1 mom. må avse utskänkning som skall bedrivas året runt eller årligen under viss tidsperiod (årsutskänkning) ; eller

utskänkning som skall äga rum vid enstaka tillfälle eller under enstaka tidsperiod (tillfällig utskänkning).

7å.

1 mom. Tillstånd till årsutskänkning skall avse en tid av fyra år (oktroj- period) som räknas från och med den 1 oktober 1937 och därefter från och med samma dag vart fjärde följande år. Tillstånd må jämväl meddelas för åter- stående del av oktrojperiod med början den 1 oktober, när särskild anledning därtill föreligger på grund av förhållande som icke skäligen bort kunna be- aktas före det år under vilket oktrojperioden börjar.

2 mom. Avser systembolag att i viss kommun bedriva årsutskänkning, skall ansökan därom göras hos länsstyrelsen före utgången av året innan ut— skänkningen är avsedd att taga sin början. Har inom kommunen icke fun- nits tillstånd till dylik utskänkning, avseende tiden närmast före den ifråga- satta, må ej ansökan härom av bolaget göras, med mindre fullmäktige gjort framställning därom till bolaget.

Varder ej ansökan avgiven av bolaget, må sådan göras av fullmäktige se— nast den 31 mars det år utskänkningen är avsedd att taga sin början.

8 %.

Ansökan om tillstånd till årsutskänkning skall innehålla uppgift angående antalet utskänkningsställen dels för spritdrycker och vin, dels för enbart vin, samt förslag till grunder för utskänkningens bedrivande och utskänkningsstäl- lenas förläggning.

9 %.

1 mom. Över ansökan av systembolag om tillstånd till årsutskänkning skall länsstyrelsen omedelbart inhämta yttrande av fullmäktige i kommunen. Dessa hava att i ärendet höra kommunens nykterhetsnämnd ävensom i annan stad än Stockholm magistraten samt på landet kommunalnämnden.

Sedan fullmäktige avgivit yttrande, har länsstyrelsen att infordra utlåtande från länsnykterhetsnämnden.

2 mom. Innan fullmäktige fatta beslut att söka tillstånd till årsutskänk- ning, skola yttranden inhämtas från systembolaget, kommunens nykterhets- nämnd ävensom i annan stad än Stockholm magistraten samt på landet kom- munalnämnden. Över ansökningen skall länsstyrelsen infordra länsnykterhets- nämndens utlåtande.

10 %. 1 mom. Har ansökan om tillstånd till årsutskänkning som gjorts av system- bolag blivit av fullmäktige avstyrkt, må ej tillstånd av länsstyrelsen med- delas.

• Sida 17
•  Original

2 mom. Ej må vid tillstånds meddelande utskänkningsställenas antal sät- tas högre än det av fullmäktige föreslagna eller utskänkningsställe förläggas i del av kommunen, där fullmäktige ansett sådan förläggning ej böra äga rum. Hava fullmäktige föreslagit sådana inskränkningar i fråga om rörelsens be- drivande, som ej röra de i 5 kap. 1 och 2 %% omförmälda ämnen och ej heller innefatta grunder för förbud mot utskänkning till viss person, skola dessa fastställas av länsstyrelsen, såframt de ej stå i strid med det i 1 kap. 3 % angivna syfte eller med allmän lag eller författning.

3 mom. Över meddelat tillstånd skall länsstyrelsen utfärda bevis med an- givande av den tid tillståndet avser och de föreskrifter som fastställts att gälla. Avskrift av beviset skall tillställas kontrollstyrelsen ävensom för annan stad än Stockholm magistraten samt på landet kommunalnämnden och landsfiskalen.

Länsstyrelses beslut skall kungöras i den eller de tidningar inom orten, där allmänna påbud för kommunen vanligen meddelas. Tiden för anförande av besvär över sådant beslut skall räknas från dagen för första kungörandet, vilken dag skall angivas i kungörelsen.

11 %.

1 mom. Ansökan om tillstånd till tillfällig utskänkning må när som helst hos länsstyrelsen göras av systembolag eller fullmäktige iden kommun, där utskänk- ningen är avsedd att äga rum. Har inom kommunen icke funnits tillstånd till utskänkning under pågående eller närmast föregående oktrojperiod, må ej ansökan av bolaget göras, med mindre fullmäktige gjort framställning här- om till bolaget.

Ansökan om tillstånd till tillfällig utskänkning skall innehålla förslag till grunder för utskänkningens bedrivande.

2 mom. Vad i 9 och 10 %% föreskrives skall i tillämpliga delar gälla jämväl i fråga om tillfällig utskänkning.

3 mom. Kan det antagas uppkomma behov av tillfällig utskänkning inom en kommun under oktrojperiod eller del därav, må fullmäktige, efter hörande av kommunens nykterhetsnämnd ävensom i annan stad än Stockholm magi- straten och på landet kommunalnämnden, uppdraga åt någon av nämnda myn- digheter i kommunen eller i Stockholm åt särskilt utsedda personer att under berörda tid i fullmäktiges ställe avgiva yttrande över ansökningar från system— bolaget om tillstånd till tillfällig utskänkning. I enahanda ordning må full- mäktige även lämna uppdrag att ansöka om dylikt tillstånd för oktrojperiod eller del därav i Stockholm åt särskilt utsedda personer, i annan stad åt magistraten samt på landet åt kommunalnämnden. Lämna fullmäktige upp- drag som förut nämnts, skola de jämväl fastställa allmänna villkor för upplå- tande av tillstånd till utskänkning varom nu är fråga.

12 %. Finnes det vara av allmän betydelse, att vid hälsobrunn, badort eller annan kurort eller eljest å någon för turistväsendet i riket viktig ort årsutskänkning äger rum å hotell eller pensionat, må Konungen, där systembolags ansökan 2_332437

• Sida 18
•  Original

om sådan utskänkning avstyrkts av kommunens fullmäktige eller inom full- mäktige väckt fråga om utskänkningen avslagits, meddela bolaget tillstånd till utskänkningen (turistutskänkning). Ansökan om tillstånd skall göras av bolaget eller annan inom en månad från det fullmäktiges beslut vunnit laga kraft. Tillståndet må ej avse utskänkning till annan än gäst, med vilken avtal om bespisning träffats för minst tre dagar, och må endast meddelas för oktrojperiod eller del därav.

Konungen äger vid tillstånds meddelande utfärda de särskilda föreskrifter i avseende å utskänkningen som prövas erforderliga.

13 %.

1 mom. Tillstånd att tillsvidare för viss tid, högst ett år, utskänka vin å passagerarfartyg meddelas av länsstyrelsen i det län där fartygets rederi har sitt säte. För fartyg som förmedlar regelbunden persontrafik till utländsk hamn må tillståndet avse jämväl spritdrycker.

Sådan utskänkning må, under det fartyget ligger i hamn eller vid land, allenast ske till besättningen och till sådana passagerare som intaga måltid i fartygets restaurationslokal.

2 mom. Tillstånd att tillsvidare för viss tid, högst ett år, utskänka vin i restaurangvagn å järnvägståg meddelas av länsstyrelsen i det län, där järn- vägens styrelse har sitt säte.

3 mom. Har tillstånd till utskänkning enligt 1 mom. första punkten eller 2 mom. meddelats annan än systembolag, vare denne skyldig att inköpa alla för rörelsen erforderliga viner hos det systembolag länsstyrelsen bestämmer.

4 mom. Över tillstånd till utskänkning enligt denna paragraf ( trafikut- skänkm'ng) skall utfärdas bevis med angivande av den tid tillståndet avser och de föreskrifter som fastställts att gälla. Avskrift av beviset skall till- ställas kontrollstyrelsen.

14 %.

Länsstyrelsen äger att, vid meddelande av tillstånd till utskänkning eller ock sedermera, föreskriva de inskränkningar angående utskänkningen som finnas erforderliga.

15 %.

1 mom. Tillstånd till turistutskänkning må ej överlåtas. Överlåtelse av annat tillstånd till utskänkning som omfattar spritdrycker må icke ske i fråga om restaurang eller avdelning av restaurang som med hänsyn till sin allmänna beskaffenhet, varupris eller kundkrets av den nämnd varom i 2 mom. andra stycket sägs betecknas såsom folkrestaurang.

Ej heller må tillstånd till utskänkning överlåtas, där det med hänsyn till främjande av nykterhet eller ordning eljest finnes påkallat, att utskänkningen handhaves av systembolaget.

2 mom. Där beträffande viss restaurang förnyad överlåtelse av tillstånd till utskänkning av spritdrycker icke meddelas, vare den som innehaft till-

• Sida 19
•  Original

ståndet berättigad till ersättning av systembolaget, såframt ej överlåtelse väg- rats på grund av förseelse mot denna förordning eller med stöd av densamma meddelade föreskrifter, överträdelse av det tidigare avtalet eller vanskötsel av rörelsen. '

Beloppet av ersättningen skall, jämlikt de grunder Konungen bestämmer, fastställas av en särskild nämnd, bestående av fem ledamöter, vilka utses av Konungen. Av dessa skall en vara representant för systembolagen och en för de enskilda restauratörerna. Närmare föreskrifter om nämndens sam— mansättning och verksamhet meddelas av Konungen.

16 ä.

1 mom. I andra fall än de i 15 % 1 mom. omförmälda må systembolag överlåta tillstånd till utskänkning i enlighet med de föreskrifter kontrollsty- relsen meddelar till ledning för sådan överlåtelse.

Har avtal om överlåtelse skett, skall bolaget söka fastställelse av avtalet hos kontrollstyrelsen som har att med avseende å skälen och villkoren för överlåtelsen samt lämpligheten och behörigheten hos den å vilken överlåtelsen ifrågasättes bifalla eller avslå bolagets framställning.

2 mom. Med överlåtelse av tillstånd till utskänkning följer skyldighet för tillståndets innehavare att hos bolaget inköpa alla för rörelsen erforderliga spritdrycker och viner; och skall bolaget, med iakttagande av de föreskrifter kontrollstyrelsen därutinnan kan utfärda, vid överlåtelse stadga sådana vill- kor för dylikt inköp, att innehavarens ekonomiska fördel, så långt ske kan, ej göres beroende på myckenheten av utskänkta spritdrycker och starkare Viner.

17 %.

1 mom. Har systembolag avslagit framställning om överlåtelse av tillstånd till utskänkning, må klagan däröver föras hos kontrollstyrelsen.

2 mom. Förmenar den å vilken systembolag överlåtit tillstånd till utskänk- ning, att bolaget vid fastställandet av villkor för överlåtelse eller vid tillämp- ning av det mellan honom och bolaget ingångna avtal åsidosatt hans enskilda rätt eller eljest förfarit olämpligt, må han hos kontrollstyrelsen göra fram- ställning om rättelse.

18 &.

Bedrives icke årsutskänkning inom viss kommun, oaktat tillstånd därtill meddelats efter ansökan av kommunens fullmäktige, må kontrollstyrelsen, på framställning av fullmäktige och efter länsnykterhetsnämndens hörande, före- skriva systembolaget, att sådan utskänkning skall anordnas i kommunen.

19 %.

1 mom. Tillstånd till trafikutskänkning må av länsstyrelsen återkallas, om skäl därtill äro. Över sådant beslut må ej klagan föras.

2 mom. Bryter den å vilken tillstånd till utskänkning överlåtits mot bestäm- melserna i det mellan honom och systembolag upprättade avtal, må kontroll-

• Sida 20
•  Original

styrelsen, där rättelse på annat sätt ej vinnes, förklara, att avtalet skall upp— höra att gälla.

3 mom. Därest av detaljhandel vid upprepade tillfällen oordningar för- anledas eller detaljhandel så bedrives, att nykterhetstillståndet å viss ort men— ligt påverkas, må länsstyrelsen tillsvidare förbjuda försäljningens fortsatta bedrivande eller ock återkalla meddelat tillstånd. Länsstyrelsens beslut gånge i verkställighet utan hinder av anförda besvär.

20 g.

1 mom. Har den som efter överlåtelse från systembolag innehar tillstånd till utskänkning avlidit eller råkat i konkurs, åligger det dödsbodelägarna eller konkursboet, därest de vilja fortsätta rörelsen, att inom en månad från dödsfallet eller första borgenärssammanträdet i konkursen göra anmälan hos kontrollstyrelsen med uppgift å föreståndare för rörelsen. Till föreståndare må ej utses annan än den som enligt vad i 1 kap. 5 % 1 och 2 mom. är stad- gat kan vara styrelseledamot i bolag som i nyssnämnda 1 mom. avses. Grod- kännes föreståndaren av kontrollstyrelsen, må rörelsen fortsättas under högst ett år från dödsfallet eller första borgenärssammanträdet.

Göres ej anmälan inom föreskriven tid eller godkännes icke föreståndaren, anses utskänkningstillståndet hava upphört den dag anmälningstiden utgick eller beslut angående föreståndaren meddelades.

2 mom. Vad i 1 mom. sägs skall ock gälla, där tillstånd till trafikut- skänkning meddelats annan än systembolag och tillståndsinnehavaren avlidit eller råkat i konkurs; dock att vad där stadgas om kontrollstyrelsen i sådant fall skall avse den länsstyrelse som meddelat tillståndet.

21 %.

Under arbetsinställelse, vid ting, uppbördsstämma, inskrivningsförrättning, vapenövningsmöte eller annan truppsammandragning, under marknad, torgdag eller auktion så ock vid annan till större folksamling ledande förrättning, även- som då eljest detaljhandel kan föranleda oordningar, må länsstyrelsen även— som i stad polismyndighet samt å landet landsfiskal, fjärdingsman eller kom- munalnämnd för visst tillfälle förbjuda försäljningen eller föreskriva erfor- derliga inskränkningar med avseende å densamma.

22 %.

Då krig eller omedelbar krigsfara råder så ock då arbetslöshet eller nöd i större omfattning föreligger, må Konungen, där så prövas nödigt, meddela förbud mot bedrivande av detaljhandel eller föreskriva erforderliga inskränk- ningar däri. I fall varom nu är sagt må ock sådant förordnande, även om det ej kan anses erforderligt för ordningens upprätthållande, meddelas av läns- styrelsen, där Konungen det medgivit.

• Sida 21
•  Original

4 KAP.

Om utminutering.

1 %.

Utminutering av spritdrycker eller vin må äga rum allenast till den vilken av systembolaget i det detaljhandelsområde som omfattar hans kyrkobokfö- ringsort ( hemortsbolag ) erhållit tillstånd att inköpa sådana drycker.

För den som ej är kyrkobokförd inom riket är systembolaget i Stockholm att anse såsom hemortsbolag.

25.

Tillstånd att inköpa spritdrycker eller vin må icke meddelas den som ej fyllt tjuguett år.

3 %.

Kan det av särskild anledning befaras, att inköp av spritdrycker eller vin skall lända till skada för köparen eller annan, må inköp ej medgivas eller ock de inskränkningar i inköpen stadgas vilka finnas påkallade.

Prövning huruvida dylik åtgärd bör företagas skall särskilt äga rum i fråga om:

den som varit föremål för åtgärd enligt lagen om nykterhetsvård; den som vårdats för delirium tremens eller annan sjukdom som uppstått genom bruk av alkoholhaltiga drycker;

den som gjort sig skyldig till straffbelagd handling och därvid varit på- verkad av alkoholhaltiga drycker eller eljest varit överlastad av sådana dryc ker; '

den som, i strid mot vad i denna förordning eller eljest är stadgat, gjort sig skyldig till olovlig befattning med alkoholhaltiga drycker eller kan befaras göra sig skyldig till sådan befattning;

den som för lösdriveri ådömts tvångsarbete eller tilldelats varning; samt den som åtnjuter understöd från allmänna fattigvården eller, genom under- låtenhet att fullgöra sina ekonomiska förpliktelser gentemot närstående eller det allmänna, ådagalagt bristande skötsamhet i ekonomiskt avseende.

Angående meddelande av erforderliga uppgifter till ledning för systembo- lagens prövning förordnar Konungen.

4 %.

I fråga om spritdrycker skall hemortsbolaget, med hänsyn till köpares ålder och levnadsförhållanden, fastställa den högsta myckenhet som må av honom inköpas. Denna myckenhet må ej överstiga fyra liter för varje kalendermå- nad. Den må uttagas jämväl efter månadens utgång, dock ej senare än sex månader därefter.

Om särskilda skäl därtill äro, må tillstånd lämnas att vid vissa tillfällen inköpa större myckenhet än vad sålunda fastställts.

• Sida 22
•  Original

5 %. För den som erhållit tillstånd till inköp skall bolaget utställa motbok, gällande för inköp å visst utminuteringsställe. Vid utminutering skall i motboken verkställas anteckning om den försålda myckenheten och om dagen för försäljningen.

6 %.

1 mom. Vill någon stadigvarande verkställa inköp å utminuteringsställe, lydande under annat bolag än hemortsbolaget, äger sistnämnda bolag härtill lämna medgivande.

2 mom. Vill någon, som äger att hos ett bolag verkställa inköp, under kor- tare tid göra inköpen hos annat bolag, må förstnämnda bolag för viss tid, högst sex månader, utställa ett bevis som, åtföljt av motbok, berättigar till inköp hos ett eller flera andra bolag.

3 mom. De föreskrifter angående inköpen som av hemortsbolaget medde- lats skola lända till efterrättelse jämväl i fall som i 1 och 2 mom. sägs.

7 %.

Där det finnes påkallat för ordnande av försändningen av spritdrycker eller vin till ort, där utminuteringsställe ej är beläget, äger bolag att å sådan ort inrätta särskilt utlämningsställe.

Är köpare bosatt å ort, där utminuterings- eller utlämningsställe ej finnes inrättat, äger bolaget utan kostnad för köparen försända varan till dennes närmaste post—, järnvägs-, omnibus- eller ångbåtsstation. Vid försändning har bolaget att vidtaga sådana anordningar, att varan ej kommer annan än köparen tillhanda.

8 %.

Vid utminutering skall motboken uppvisas samt köparens egenhändigt un- dertecknade rekvisition ävensom betalning för varan avlämnas, innan av- hämtning å utminuteringsställe må ske eller försändning till utlämningsställe eller köpare äga rum.

9 %.

1 mom. Motbok gäller endast för den å vilken den är utställd, och må förty ej någon tillhandagå med att å egen motbok för annans räkning anskaffa spritdrycker eller vin eller med att låta egen motbok av annan användas för inköp för dennes räkning. ,

2 mom. Ej må någon genom särskild, för ändamålet driven rörelse eller eljest i större omfattning och mot ersättning tillhandagå annan med anskaf- fande av spritdrycker eller vin.

10 %. Utlämning av spritdrycker eller vin må ej ske till den som synbarligen är berörd av starka drycker eller beträffande vilken länsnykterhetsnämnd efter vad särskilt stadgas meddelat förbud mot utminutering.

• Sida 23
•  Original

Avhämtning må icke äga rum genom ombud som kan antagas ej hava fyllt aderton år.

Vid utminutering må ej tillåtas, att något av det sålda förtäres på utminu- teringsstället.

11 %.

Önskar någon inköpa visst slag av spritdrycker eller vin som ej hålles i lager av bolaget, skall bolaget, därest köparen ställer erforderlig säkerhet för betalningens fullgörande, söka anskaffa varan för försäljning på sedvanliga villkor till köparen.

12 %.

Ej må någon, genom personlig hänvändelse eller genom ombud, till annan än försäljare av spritdrycker eller vin till salu utbjuda sådana drycker eller d.ärå upptaga beställningar eller eljest, för egen eller annans vinning, söka förmå någon att å utminuteringsställe inköpa spritdrycker eller vin.

13 %.

Försäljning till avhämtning må äga rum endast söckendagar mellan kloc- kan nio förmiddagen och klockan sex eftermiddagen; dock må ej sådan försälj- ning å dag före sön- eller helgdag fortgå längre än till klockan fyra efter- middagen. Utan hinder av vad nu stadgats må dock försäljning ske till den som befinner sig i lokalen, då försäljningen skall upphöra.

14 %.

A utminuteringsställe skola ett exemplar av denna förordning ävensom pris- lista å spritdrycker och vin som där tillhandahållas vara för köpare till- gängliga. Å särskilt anslag skall tydligt angivas å Vilka tider försäljning av spritdrycker och vin å utminuteringsstället äger rum.

15 %.

Det åligger systembolag att efter anfordran lämna dem som hava att taga befattning med tillsyn över denna förordnings efterlevnad tillträde till de försäljningsställen vilka deras tjänsteåligganden avse.

16 %.

Kontrollstyrelsen äger utfärda närmare föreskrifter i de ämnen som ovan i detta kapitel sägs.

17 %.

Förmenar någon, att bolag obehörigen vägrat honom inköpstillstånd eller utan tillräckliga skäl fastställt inskränkningar beträffande hans inköp, må han däröver föra klagan hos kontrollstyrelsen.

Över kontrollstyrelsens beslut må ej klagan föras.

• Sida 24
•  Original

5 KAP. Om utskänkning.

1 %.

1 mom. Utskänkning av spritdrycker må äga rum endast i samband med verklig måltid bestående av lagad mat. Spritdryck som genom utspädning med vatten eller annan alkoholfri dryck erhållit särskilt låg alkoholhalt må clock utskänkas utan samband med måltid.

2 mom. Angående lägsta pris å måltid som i 1 mom. sägs samt utskänk- ning av spritdryck som enligt samma moment må utskänkas utan samband med måltid äger kontrollstyrelsen att utfärda föreskrifter. Kontrollstyrelsen må jämväl föreskriva, att till gäst må vid samma besök utskänkas allenast viss högsta myckenhet spritdrycker.

2 %.

1 mom. Vid utskänkning av vin skall lagad mat vara att tillgå, där ej utskänkningen sker i samband med servering av konditorivaror.

2 mom. Där vin på grund av hög alkoholhalt eller annan anledning uppen- barligen är ägnat att tjäna såsom ersättning för spritdrycker, äger kontroll— styrelsen föreskriva, att vinet må utskänkas endast i samband med måltid och till viss högsta myckenhet.

3 %.

Vid offentligt skådespel, varieté- eller cirkusföreställning eller, med undan- tag av konsert, annan föreställning till vilken allmänheten har tillträde må ej utskänkning ske i lokal eller å plats, där föreställningen äger rum, eller i annan därmed i inre förbindelse stående lokal; dock må länsstyrelsen, sedan i annan stad än Stockholm magistraten samt på landet kommunalnämnden avgivit ytt- rande, för särskilda fall medgiva rätt till sådan utskänkning. Samma lag vare beträffande offentlig danstillställning å lokal som ej huvudsakligen är avsedd för restaurangrörelse.

4 %.

1 mom. Utskänkning må ej begynna före klockan tolv middagen och ej fortfara efter klockan tio eftermiddagen.

Länsstyrelsen må dock föreskriva, att utskänkningen skall avslutas tidigare än klockan tio eftermiddagen, eller, efter ansökan av systembolaget, medgiva, att utskänkningen må fortgå längre än till nämnda tidpunkt. Över sådan an- sökan skall yttrande inhämtas av länsnykterhetsnämnden ävensom i Stock- holm av stadsfullmäktige, i annan stad av magistrat och stadsfullmäktige samt på landet av kommunalnämnd och kommunalfullmäktige. Ej må senare tid för utskänkningens avslutande bestämmas än fullmäktige förordat.

Yppas för särskilt tillfälle behov av att utskänkningen fortgår efter kloc- kan tio eftermiddagen eller den av länsstyrelsen enligt andra stycket bestäm-

• Sida 25
•  Original

da tiden, må länsstyrelsen, efter hörande av magistraten i annan stad än Stockholm samt kommunalnämnden på landet, jämlikt de grunder som av stadsfullmäktige eller kommunalfullmäktige må hava bestämts, medgiva sådan förlängning av utskänkningstiden.

Under högmässogudstjänst må ej utskänkning äga rum. 2 mom. Utlämning av spritdrycker och vin till gäst skall upphöra senast en halv timme före utskänkningstidens utgång.

3 mom. A tid då utskänkning ej är medgiven vare det förbjudet att låta spritdrycker eller vin å utskänkningsställe förtäras.

4 mom. Vad i denna paragraf stadgas skall ej äga tillämpning å trafik- utskänkning.

5 %. 1 mom. Har tillstånd erhållits att utskänka endast vin, vare det förbjudet att låta spritdrycker eller ersättningsmedel därför förtäras å utskänkningsstäl- let. Ej heller må spritdrycker förvaras å detta ställe eller eljest på sådant sätt, att gästerna äga tillgång till desamma. Det vare ock förbjudet för gäst att å sådant utskänkningsställe förtära spritdrycker eller ersättningsmedel där- för.

2 mom. Har tillstånd till utskänkning av vin meddelats beträffande hotell eller pensionat vid hälsobrunn, å badort eller å annan plats där kurortsrörelse eller därmed likartad verksamhet bedrives, må länsstyrelsen, där utskänkning av spritdrycker ej äger rum å orten, efter hörande av magistrat eller kommunal- nämnd, medgiva, att gäst med vilken avtal om bespisning träffats för minst tre dagar må tillåtas att å utskänkningsstället förtära spritdrycker som av honom medförts. Medgivande som nu nämnts må ej meddelas för längre tid än ett år för varje gång.

6 %. Den som handhar utskänkning eller någon hos honom anställd må ej tillåta, att något av det sålda medföres från utskänkningsstället; och vare det gäst förbjudet att därifrån medföra utskänkt spritdryck eller vin.

7%.

Ej må den som handhar utskänkning eller någon hos honom anställd söka förmå gäst att å utskänkningsstället inköpa spritdrycker eller vin.

8 %.

Utskänkning må ej äga rum till den som kan antagas ej hava fyllt ader- ton år.

Ej heller må utskänkning äga rum till den beträffande vilken länsnykter- hetsnämnd efter vad särskilt stadgas meddelat förbud mot utskänkning eller som eljest veterligen missbrukar starka drycker eller därav synbarligen är be- rörd; och må person som sist nämnts ej heller tillåtas att uppehålla sig å ut- skänkningsställe.

• Sida 26
•  Original

26 9 %. 1 mom. Utskänkningsställe skall vara beläget vid öppen gata, väg eller torg eller eljest på sådant sätt att tillsyn däröver ej försvåras.

Ej må utskänkningsställe förläggas inom eller omedelbart invid kasernom- råde eller läger eller, utan Konungens tillstånd, annat område, som blivit för krigsmaktens behov upplåtet.

2 mom. Utskänkningslokal skall vara ljus och luftig, hava en i förhållande till rörelsens omfattning tillräcklig storlek samt hållas i ordentligt skick.

I utskänkningslokal skall friskt dricksvatten hållas för gäst tillgängligt.

10 %. Ombyte av utskänkningsställe må ej ske utan samtycke av den myndighet som meddelat tillstånd till utskänkningen ; och skall dessförinnan yttrande in- hämtas från dem som blivit hörda över tillståndsansökningen.

11 %.

Utskänkning må endast äga rum i lokal eller å plats som vid besiktning blivit godkänd. Då på grund av förändring inom utskänkningslokal eller eljest anledning förefinnes, må ny besiktning verkställas.

Besiktning hålles i stad av stadsfiskal och på landet av landsfiskal med biträde av två personer, av vilka den ena utses av nykterhetsnämnden i kom- munen samt den andra i Stockholm av överståthållarämbetet, i annan stad av magistraten och på landet av kommunalnämnden.

Kostnad för besiktning gäldas av tillståndsinnehavaren enligt taxa som kon- trollstyrelsen fastställer. Kontrollstyrelsen äger jämväl i övrigt meddela er- forderliga föreskrifter angående besiktning.

Har lokal eller plats för utskänkning ej blivit godkänd vid besiktning, må klagan däröver föras hos kontrollstyrelsen.

12 %.

1 mom. Utskänkning må icke vara förenad med annan handel till vars dri- vande särskild anmälan fordras.

2 mom. I öppen salubod för handel med andra varor än spritdrycker och vin ävensom i de för sådan rörelse använda lägenheter, vid torghandel och auktioner, vid handel med lappbefolkningen samt eljest vid yrkesmässig handel med andra varor än spritdrycker och vin vare utdelning av sådana drycker även utan betalning förbjuden.

13 %. Vad i 4 kap. 14 % sägs om utminuteringsställe skall äga motsvarande till- lämpning å utskänkningsställe. 14 %. Beträffande den som innehar tillstånd till utskänkning eller i dennes från- varo ombesörjer försäljningen skall vad i 4 kap. 15 % sägs äga motsvarande tillämpning.

• Sida 27
•  Original

Om systembolag och restaurangbolag.

1 %. Systembolag som i 3 kap. 2 ,% sägs antages av länsstyrelsen för tid intill dess länsstyrelsen annorlunda förordnar.

2 %. Systembolag må driva restaurangrörelse och därmed sammanhängande verk- samhet, såvitt kontrollstyrelsen därtill lämnar medgivande, ävensom idka de- taljhandel med pilsnerdricka samt alkoholfria och därmed jämförliga drycker.

3 %.

Stiftare av systembolag så ock annan aktieägare i sådant bolag skall vara här i riket bosatt svensk medborgare som av länsstyrelsen erhållit tillstånd att äga aktie i bolaget.

Antalet aktieägare som ej må understiga tio eller överstiga tjugu skall vara i bolagsordningen bestämt.

Aktieägare må icke äga mer än en aktie. Tillstånd att äga aktie må ej meddelas, med mindre den som söker sådant tillstånd till länsstyrelsen avlämnat förbindelse att på anmodan av länsstyrel- sen överlåta sin aktie till behörig person mot erhållande av aktiens nominella belopp jämte vinstutdelning för nästföregående år, i den mån sådan innestår hos bolaget, ävensom ränta efter sex procent å aktiebeloppet från löpande årets början till dess betalning sker.

A aktiebrev skola de rörande aktieägare i första, tredje och fjärde styckena meddelade bestämmelserna finnas angivna. '

'Nedgår antalet aktieägare under det antal som är bestämt i bolagsordningen, skall bolaget träda i likvidation, där ej tillräckligt antal aktieägare inträtt inom sex månader.

4 %.

Systembolags styrelse skall bestå av fem ledamöter, utsedda för ett år i sänder. Av dessa utser kontrollstyrelsen en ledamot som tillika är ordförande, landstinget en ledamot, länsnykterhetsnämnden två ledamöter samt bolags- stämman en ledamot. För varje ledamot utses på enahanda sätt en suppleant.

I styrelsen för systembolaget för Stockholms stad och län skola länsnykter- hetsnämnderna för Stockholms stad och Stockholms län utse vardera en leda- mot jämte suppleant.

Styrelsen för systembolag vars detaljhandelsområde omfattar Stockholm eller annan stad som ej deltager i landsting skall bestå av ytterligare en leda- mot som, jämte suppleant för honom, utses av stadsfullmäktige i den staden.

åå.

Då stiftelseurkunden ingives till länsstyrelsen, skall vid densamma vara fo- gat förslag till bolagsordning som underställes länsstyrelsen för godkännande.

• Sida 28
•  Original

Varder ej å konstituerande bolagsstämman förslaget till bolagsordning utan ändring antaget, vare frågan om bolagets bildande förfallen.

Ansökning om bolagets registrering, vid vilken ansökning skall finnas fogat bevis om länsstyrelsens godkännande av bolagsordningen ävensom förteckning över dem som erhållit länsstyrelsens tillstånd att vara aktieägare, må göras av den ledamot av bolagets styrelse som utsetts å bolagsstämma; och skall i avseende å detta ärende vad i lagen om aktiebolag är stadgat om styrelsen och styrelseledamöterna gälla den av stämman valda ledamoten.

Sedan övriga styrelseledamöter och suppleanter utsetts samt beslut fattats rörande befogenheten att teckna bolagets firma, skall styrelsen ofördröjligen göra anmälan härom för registrering.

S%.

Systembolags räkenskapsår skall vara kalenderår. Av systembolags utdelningsbara .årsvinst må till aktieägare utdelas högst sex procent å aktiebeloppet.

Utöver vad i lagen om aktiebolag är föreskrivet om avsättning till reserv- fopd skola avsättningar till fonder och avskrivningar företagas i enlighet med kontrollstyrelsens föreskrifter.

Systembolags årsvinst skall, i den mån densamma ej skall användas till av- sättningar till reservfonden eller andra fonder, till avskrivningar i enlighet med vad i nästföregående moment sägs eller till utdelning åt aktieägarna, till- komma statsverket och skall inom utgången av maj månad nästpåföljande år insättas å statsverkets giroräkning i riksbanken.

Det överskott som vid upplösning av systembolag må finnas, sedan bolagets samtliga skulder blivit guldna och till aktieägarna utbetalats aktiernas nomi- nella belopp jämte vinstutdelning för nästföregående år, i den mån sådan inne- står hos bolaget, ävensom ränta efter sex procent å aktiebeloppet från löpande årets början till dess betalning sker, skall tillkomma statsverket.

7 %.

Befogenhet eller skyldighet som enligt lagen om aktiebolag tillkommer bo— lagsstämma skall i fråga om systembolag tillkomma dess styrelse; dock att bolagsstämma skall äga besluta om ändring av bolagsordningen, fastställande av balansräkning, beviljande å aktieägarnas vägnar av ansvarsfrihet för sty- relsen, val och entledigande av en styrelseledamot och en revisor samt supplean- ter för dessa.

Ändring av bolagsordningen må beslutas av bolagsstämma i den ordning som är föreskriven i lagen om aktiebolag men skall för att bliVa gällande god- kännas av länsstyrelsen. Ej må ändringen registreras med mindre sådant god- kännande styrkes.

Varder ej ansvarsfrihet styrelsen beviljad, må å bolagets vägnar talan å förvaltningen efter vad i lagen om aktiebolag är stadgat föras av aktieägare i bolaget.

• Sida 29
•  Original

29 8 %.

Systembolag må ej i någon form bereda aktieägare ekonomisk fördel utöver utdelning å aktie eller låta ersättningen till styrelseledamot eller avlöningen till någon i bolagets tjänst anställd person utgå i förhållande till storleken av omsättningen eller vinsten å bolagets rörelse. Ej heller må bolag vidtaga åt- gärd som, till men för bolaget, gynnar kommun eller annan.

9%.

Systembolag äger bilda särskilt aktiebolag (restaurangbolag) för drivande av restaurangrörelse och därmed sammanhängande verksamhet.

10 %.

Systembolag må ej utan samtycke av kontrollstyrelsen 1) inrätta, flytta eller nedlägga utminuteringsställe eller restaurang;

2) inköpa eller avhända sig fastighet;

3) inom bolaget tillhörig fastighet vidtaga annan mera omfattande föränd- ring än sådan som påkallas av fastighetens underhåll eller rörelsens behöriga utövande; .

4) ingå viktigare hyresavtal och inom förhyrd lägenhet utföra större ändrings— eller reparationsarbeten;

5) ingå affärsavtal med enskilda styrelseledamöter eller aktieägare i bolaget; 6) bilda restaurangbolag samt förvärva eller avhända sig aktier och andelar i bolag eller ekonomisk förening;

7) vidtaga eller biträda åtgärd som eljest är ägnad att förminska bolagets inflytande å företag, där bestämmande inflytande på ledningen är tillförsäkrat bolaget genom aktieinnehav eller på annat sätt ;

8) placera kapital annorledes än å bankräkning; eller 9) besluta rörande lön till befattningshavare i ledande ställning inom bola- get, rörande grunder för avlöning till annan personal eller för pensionering av personal samt rörande understöd till anställd person som till följd av ålder eller annan orsak är oförmögen till tjänstgöring.

11 %.

Ledamot och suppleant i systembolags styrelse ävensom revisor och supple- ant för denne äga av bolaget åtnjuta ersättning enligt kontrollstyrelsens före- skrifter.

12 %.

Systembolag står vid utövande av sin verksamhet under överinseende av kontrollstyrelsen och har att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter kon- trollstyrelsen meddelar beträffande bolagets förvaltning eller eljest i denna för- ordning särskilt angivna hänseenden.

• Sida 30
•  Original

13 %.

Granskning av systembolags ekonomiska förvaltning skall årligen företagas av kontrollstyrelsen. På grundval av denna granskning har kontrollstyrelsen att å det allmännas vägnar besluta om ansvarsfrihet åt bolagets styrelse samt att vidtaga åtgärd som erfordras till följd av att ansvarsfrihet vägrats eller vartill eljest anledning må förefinnas.

14 %.

I fråga om systembolaget för Stockholms stad och län skall vad enligt detta kapitel ankommer på länsstyrelsen ankomma på överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län gemensamt; dock må tillstånd att äga aktie i nämnda bolag meddelas beträffande den som är bosatt i staden av överståt- hållarämbetet och den som är bosatt inom länet av länsstyrelsen.

15 %.

1 mom. Aktierna i restaurangbolag skola vara dels stamaktier, dels prefe— rensaktier; och skall stamaktiekapitalet utgöra lägst tio och högst tjugu pro- cent av bolagets sammanlagda aktiekapital.

Stamaktie må ej ägas av annan än systembolaget. Varje stamaktie medför rätt till tio röster och varje preferensaktie rätt till en röst.

2 mom. Bolagsordning för restaurangbolag ävensom ändring i sådan bo- lagsordning skall för att vara gällande godkännas av kontrollstyrelsen och skall bevis därom fogas vid registreringsansökningen.

3 mom. Restaurangbolag må ej bereda preferensaktieägarna vinning utöver skälig utdelning å aktie, och äger vad i 8 % stadgas jämväl i övrigt motsva- rande tillämpning å restaurangbolag.

4 mom. Restaurangbolags styrelse skall bestå av fem ledamöter med lika många suppleanter. Tre ledamöter och tre suppleanter utses av stamaktieäga- ren, två ledamöter och två suppleanter av preferensaktieägarna.

Av stamaktieägaren utsedd ledamot och suppleant så ock verkställande di- rektör i bolaget må ej äga preferensaktie i bolaget.

5 mom. Restaurangbolag må ej äga aktier eller andelar i bolag eller ekono- misk förening.

6 mom. Restaurangbolag må ej utan samtycke av kontrollstyrelsen inrätta, flytta eller nedlägga restaurang, ingå affärsavtal med enskilda styrelseleda— möter eller företaga åtgärd som i 10 % under 2)—4) eller 8)—9) sägs.

' Bestämmelserna i 11 % skola äga motsvarande tillämpning å restaurang- bolag.

7 mom. Granskning av styrelsens förvaltning och bolagets räkenskaper skall verkställas av två revisorer för vilka skola utses suppleanter.

Å ordinarie bolagsstämma utses årligen av stamaktieägaren en revisor och en suppleant, och må härtill utses endast av handelskammare auktoriserad re— visor eller någon som i avseende å lämplighet kan jämställas med sådan.

• Sida 31
•  Original

Å samma stämma utse preferensaktieägarna en revisor och en suppleant. 8 mom. Kontrollstyrelsen äger genom sin chef eller annan person som sty— relsen förordnat deltaga i revisorernas granskning av restaurangbolags för— valtning och räkenskaper ävensom när som helst företaga särskild granskning.

16 %.

Konungen meddelar närmare föreskrifter angående tillämpningen av be- stämmelserna i detta kapitel.

17 %.

I fråga om systembolag och restaurangbolag skola, såvitt ej annat följer av vad om sådant bolag i detta kapitel eller eljest är särskilt stadgat, de angå— ende aktiebolag enligt lag i allmänhet gällande bestämmelser lända till efter- rättelse.

7 KAP.

Ansvarsbestämmelser m. m.

1 %.

1 mom. Den som utan att äga rätt till försäljning enligt denna förordning avyttrar spritdrycker eller vin, straffes för olovlig försäljning med dagsböter, dock ej under tio.

Beträdes någon, som förut fällts till straff för olovlig försäljning av sprit- drycker eller vin, andra gången eller oftare med sådan förbrytelse eller be- driver någon olovlig försäljning i större omfattning eller yrkesmässigt, straf- fes med dagsböter, dock ej under trettio, eller med fängelse i högst ett år.

Har förbrytelse varom ovan sägs icke skett i större omfattning eller yrkes- mässigt, må, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, straffet ned- sättas till fem eller, vid upprepad förbrytelse, tio dagsböter.

2 mom. Har den som beträdes med olovlig försäljning av spritdrycker eller vin förut fällts till straff för förbrytelse som avses i 30 % 1 mom. eller 31 5 2 mom. förordningen angående tillverkning och beskattning av brännvin eller i 22 % 1 mom. eller 23 5 1 mom. förordningen angående handel med skatte- fri sprit eller i 11 % 1 mom. första stycket eller 2 mom. första stycket för- ordningen angående vissa alkoholhaltiga preparat m. m., straffes såsom för upprepad olovlig försäljning av spritdrycker eller vin.

3 mom. I fall som i denna paragraf avses vare de å försäljningsstället med därtill hörande lägenheter befintliga eller eljest för försäljning avsedda spritdrycker eller vin tillika med kärl och emballage vari de förvaras under- kastade beslag och förbrutna.

4 mom. Vad i denna paragraf stadgas skall jämväl äga tillämpning, om någon som ej äger rätt till försäljning av spritdrycker eller vin genom bytes- handel avhänder sig sådan dryck eller eljest använder den såsom betalnings- medel.

• Sida 32
•  Original

32 2 %.

1 mom. Tillhandagår någon mot föreskrifterna i 4 kap. 9 % 1 mom. med an- skaffande av spritdrycker eller vin, straffes med dagsböter. Sker förbrytel- sen i större omfattning eller yrkesmässigt eller beträdes någon som förut fällts till straff för förbrytelse som nu sagts andra gången eller oftare med sådan förbrytelse, eller bryter någon mot föreskriften i 4 kap. 9 % 2 mom., vare straffet dagsböter, ej under tjugu, eller fängelse i högst sex månader.

2 mom. Har någon med motbok vidtagit åtgärd i syfte att därigenom möj- liggöra inköp av spritdrycker eller vin i större myckenhet än den vartill mot- boken eljest berättigar, och har han eller med hans vetskap annan gjort bruk av den ändrade motboken, straffes, där ej gärningen eljest är belagd med straff, med dagsböter.

3 %.

Har någon gjort sig förfallen till ansvar enligt 1 eller 2 % för förbrytelse som skett i större omfattning eller yrkesmässigt, skall han dömas att utgiva det be- lopp i penningar som kan anses motsvara den vinst han genom förbrytelsen erhållit.

4 %. Överskrides rätt till partihandel, vare straffet dagsböter, dock ej under fem. Äro omständigheterna försvårande eller sker överskridande andra gången eller oftare, må till fängelse dömas.

5 %.

1 mom. Överskrider någon den i 1 kap. 4 % 1 mom. stadgade rättighet till försäljning av spritdrycker och vin i visst fall å apotek, straffes som i 1 % 1 mom. sägs.

2 mom. Har den som äger rätt att utfärda recept å spritdrycker och vin ge- nom missbruk av denna rätt tillhandagått annan med anskaffande av dylika drycker, straffes med dagsböter. Sker förbrytelsen i större omfattning och mot ersättning, vare straffet dagsböter, ej under tjugu, eller fängelse i högst sex månader.

6 %.

1 mom. Avyttrar någon vid detaljhandel med spritdrycker eller vin sådana drycker av annat slag än försäljningsrättigheten avser,

eller beträdes någon vid utminutering med olovlig utskänkning eller vid ut- skänkning med olovlig utminutering,

eller idkar någon detaljhandel med spritdrycker eller vin å annat ställe än därtill uppgivet eller medgivet är,

eller fortsätter någon, oaktat återkallelse av meddelat tillstånd till försälj— ning eller förbud däremot delgivits honom, med försäljningen,

straffes som i 1 % 1 mom. sägs.

• Sida 33
•  Original

2 mom. Har försäljning skett av drycker av annat slag än försäljnings- rätten avser, skall i fråga om sådana drycker med kärl och emballage tilläm- pas även vad i 1 % 3 mom. finnes stadgat.

7%.

Bryter någon mot 4 kap. 14 % eller 5 kap. 2 % 1 mom., 7 %, 9 % 2 mom. andra stycket eller 13 % eller bryter gäst å utskänkningsställe mot 5 kap. 5 % 1 mom. eller 6 %, straffes med böter från och med fem till och med etthundra kronor.

8 %.

Bryter den som handhar tillåten försäljning av spritdrycker eller vin eller någon hos honom anställd i andra fall än förut i detta kapitel sägs mot vad i denna förordning är stadgat eller mot de föreskrifter som vederbörande myn- dighet i enlighet med denna förordning kan hava meddelat, straffes, där ej annorlunda särskilt stadgas, med dagsböter.

9 %.

Dömes någon till ansvar enligt 6 eller 8 % för förbrytelse vid utskänkning, till vilken tillstånd innehaves av annan än systembolag, och har han förut un- dergått bestraffning för förbrytelse i samma utskänkningsrörelse mot någon av nämnda paragrafer, må tillståndsinnehavaren förklaras sin rätt till försälj— ning förlustig.

10 %.

Bryter någon som ej handhar försäljning enligt denna förordning mot 4 kap. "12 % eller förbryter sig någon mot stadgandet i 5 kap. 12 % '2 mom., straffes med dagsböter.

11 %.

1 mom. Spritdrycker eller vin som till riket införas av annan än den vilken enligt 2 kap. 10 % är berättigad till införsel av sådana drycker må, därest varan i behörig ordning anmälts till tullklarering, åter utföras. Sker ej åter- utförsel inom fyra månader efter det varan enligt vad i tullstadgan sägs skall anses hava mottagits av tullanstalt, hemfaller varan till kronan, och skall för dess räkning med varan förfaras på sätt i 20 % 2 mom. är stadgat.

2 mom. Är införsel av spritdrycker eller vin belagd med straff enligt gäl- lande bestämmelser om ansvar för olovlig varuinförsel, skola de i sådant av- seende meddelade föreskrifter lända till efterrättelse. I fråga om försäljning av olovligt införda spritdrycker eller vin skall gälla vad i 20 % 2 mom. sägs.

3 mom. Den som mot stadgandet i 2 kap. 10 % 4 mom. från fartyg iland- för spritdrycker eller vin vilka förtullats såsom överskott av skeppsproviant, straffes med dagsböter, och vare dryckerna tillika med kärl och emballage underkastade beslag och förbrutna.

4 mom. Den som mot stadgandet i 2 kap. 10 % 4 mom. disponerar å provian- teringsfrilager upplagda spritdrycker eller vin annorledes än till fartygs pro- viantering eller utrustning i föreskriven ordning, straffes med dagsböter.

• Sida 34
•  Original

34 12 %.

Den som i följd av bestämmelserna i 2 kap. 8 % undfått del av där avsedd tillverkares räkenskaper och verifikationer, så ock den som haft eller har att taga befattning med tillsyn å sådan utskänkning, vartill tillstånd överlåtits, må icke, där det ej kan anses påkallat av tjänstens intresse, yppa affärs- förhållanden varom han fått kunskap. Gör han detta och framgår ej av omständigheterna, att han om de affärsförhållanden erhållit kännedom å tid, då han ej innehaft dylik befattning, straffes med dagsböter. Sker det för att göra skada eller begagnar han sig av sin kännedom till egen eller annans för- del, må dömas till fängelse.

13 %.

Skulle den som är pliktig att åtala förbrytelser mot denna förordning själv beträdas med olovlig försäljning av spritdrycker eller vin, vare det ansett som försvårande omständighet, och vare han därjämte förlustig tjänsten.

14 %.

Den som under tid då han är ställd under åtal för förbrytelse mot denna förordning fortsätter samma förbrytelse, skall för varje gång åtal därför an- hängiggöres fällas till särskilt ansvar; dock må, där till fängelse dömes, sam- manlagda fängelsestraffet ej överstiga två år.

.

15 %.

1 mom. Den som uppsåtligen förleder annan till förbrytelse varom i 1 eller 2 % sägs eller vid utförande av sådan förbrytelse med råd eller dåd uppsåt- ligen hjälper, så att gärningen därigenom sker, straffes som vore han själv gärningsman. Har någon före brottets utförande eller vid utförandet, dock i mindre mån än nyss är sagt, med råd eller dåd gärningen främjat, straffes efter ty som han prövas hava till brottet bidragit.

Den till vilken spritdrycker eller vin avyttrats eller eljest anskaffats vare ej förfallen till ansvar för delaktighet i gärningen enligt vad i första stycket sags.

2 mom. Husbonde ansvarar för förbrytelse som vid handhavande av detalj- handel begås av hans hustru, husfolk eller i hans arbete antagen person, lik- som vore förbrytelsen begången av honom själv, därest ej omständigheterna göra sannolikt, att förbrytelsen skett utan hans vetskap och vilja.

16 %.

Den som idkar detaljhandel vare pliktig tillhandagå nykterhetsnämnd eller av nämnden utsett ombud med erforderliga upplysningar.

• Sida 35
•  Original

Det åligger länsstyrelsen att övervaka iakttagandet av vad i denna förord- ning är stadgat.

Polismyndighet i stad samt landsfiskal, fjärdingsman och kommunalnämnd & landet skola tillse, att å ställe där detaljhandel idkas ordning iakttages samt de i denna förordning meddelade föreskrifter noga efterföljas.

För köping eller annat område å landet, för vilket ordningsstadgan för rikets städer är i tillämpliga delar gällande, må länsstyrelsen förordna lämp- lig polisman att fullgöra vad enligt denna förordning åligger landsfiskal.

18 %.

Tredskas systembolag att fullgöra de i denna förordning för sådant bolag meddelade föreskrifter eller de föreskrifter som kontrollstyrelsen för bolaget utfärdat, äger länsstyrelsen efter omständigheterna förelägga bolagets styrelse- ledamöter vite eller förbjuda bolaget att efter utsatt skälig tid fortsätta med försäljningen, om de åsidosatta föreskrifterna ej iakttagas.

19 %.

1 mom. Allmän åklagare samt de vilka särskilt antagits att vaka över för- ordningens efterlevnad åligger att åtala förbrytelser mot densamma.

2 mom. I övrigt äger envar rättighet att för sådana förbrytelser anställa åtal, dock ej föräldrar och barn eller makar eller syskon mot varandra, ej heller annan skyldeman mot den hos vilken han njuter kost eller underhåll, ej fosterbarn mot fosterföräldrar och ej heller tjänare mot husbondefolk under den tid de äro i tjänsten.

3 mom. Då åtal anställes av annan än den som är nämnd i 1 mom. give han sin talan allmän åklagare till känna så tidigt, att denne må kunna över- vara målets utförande.

4 mom. Atal anhängiggöres vid allmän domstol.

20 %.

1 mom. Rättighet att verkställa beslag tillkommer tulltjänsteman i fall som i 11 % sägs. I övrigt gäller angående beslag vad därom finnes särskilt stadgat.

2 mom. Spritdrycker eller vin som enligt denna förordning eller annan för- fattning förklarats förbrutna skola, därest de äro i försäljningsdugligt skick, hembjudas till systembolag eller partihandelsbolaget. Kunna förbrutna dryc- ker på grund av sin beskaffenhet ej tillhandahållas allmänheten, skola de hembjudas till partihandelsbolaget. Bolag till vilket spritdrycker eller vin sålunda hembjudits vare skyldigt att till skäligt pris efter grunder som av kontrollstyrelsen fastställas inköpa den hembjudna varan. Är värdet så ringa, att det ej kan anses motsvara forslingskostnaderna, skall varan bevisligen för- störas.

• Sida 36
•  Original

Samma lag vare, där spritdrycker eller vin som ej förklaras förbrutna för— * säljas på grund av bestämmelser i tullstadgan eller andra författningar.

Med den erlagda köpesumman för spritdrycker eller vin som försålts på grund av stadgandet i 11 % 1 mom. eller bestämmelser i tullstadgan skall i tillämpliga delar förfaras på sätt i tullstadgan föreskrives beträffande köpe- summan för gods som enligt samma stadga blivit genom tullverkets försorg försålt å auktion; skolande, därest enligt tullstadgan viss tid skall räknas från auktionsdagen, tiden i stället räknas från den dag, då betalning kommit tull- verket tillhanda.

21 %. Böter som äro ådömda efter denna förordning skola, om tillgång saknas till deras gäldande, förvandlas enligt allmän strafflag.

22 %.

Av böter som ådömas enligt denna förordning, penningbelopp som utdömas jämlikt 3 % samt värdet av spritdrycker eller vin jämte kärl och emballage som enligt denna förordning dömas förbrutna tillfalle åklagaren en tredjedel, dock högst femhundra kronor. Lika del skall, om särskild angivare eller beslagare finnes, tillfalla denne, men om så ej är fallet, ställas i Stockholm till överståt— hållarämbetets, i annan stad till magistratens samt på landet till länsstyrelsens förfogande att, i enlighet med föreskrifter som Konungen utfärdar. användas till uppmuntran av polismän som ådagalagt synnerligt nit vid beivrande av olovlig hantering av spritdrycker eller vin. Återstoden tillfaller kronan.

Andel som nu sagts tillkomme dock ej angivare, då angivelse skett av för- äldrar mot barn, barn mot föräldrar, makar eller syskon mot varandra, an— nan skyldeman mot den hos vilken han njuter kost eller underhåll, fosterbarn mot fosterföräldrar eller tjänare mot husbondefolk under den tid de äro i tjänsten.

23 %.

Ej vare någon jävig att bära vittne angående olovlig försäljning av sprit- drycker eller vin endast på. den grund att han därvid tillhandlat sig eller förtärt sådana drycker.

24 %.

Vad enligt denna förordning tillhör stadsfullmäktiges handläggning till- kommer i stad där fullmäktige ej finnas allmän rådstuga ; och skall på landet vad som tillhör kommunalfullmäktiges handläggning tillkomma kommunal- stämma, där fullmäktige ej finnas.

Vad enligt denna förordning tillhör magistrats handläggning tillkommer poliskammare i stad, där sådan finnes.

• Sida 37
•  Original

F ö r s 1 a g till Lag om nykterhetsvård.

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Om nykterhetsnämnden

1 %.

I varje kommun skall finnas en kommunal nykterhetsnämnd och i varje län en länsnykterhetsnämnd. I Stockholm utgör den kommunala nykterhetsnämn- den tillika länsnykterhetsnämnd för Stockholms stads område.

Nykterhetsnämnderna skola stå under uppsikt av socialstyrelsen.

2 %.

Kommunal nykterhetsnämnd och länsnykterhetsnämnd hava till uppgift, var inom sitt verksamhetsområde, att övervaka nykterhetstillståndet samt att vidtaga för dess höjande erforderliga åtgärder.

Det åligger nykterhetsnämnd därvid särskilt att söka förebygga och motverka onykterhet och dryckenskap genom upp— lysningar, råd och anvisningar till systembolag och andra försäljare av alko- holhaltiga drycker eller ersättningsmedel härför samt genom föranstaltande av åtgärder mot olaglig försäljning av sådana drycker eller ersättningsmedel,

att verka för vidtagande av nykterhetsfrämjande åtgärder genom framställ- ningar och yttranden till vederbörande myndigheter,

att till enskilda personer göra de framställningar samt meddela de råd och upplysningar som betingas av nämndens uppgift samt

att i övrigt på sätt i denna lag eller eljest är stadgat handhava det allmän- nas nykterhetsvård.

Länsnykterhetsnämnd åligger därjämte att hålla sig noggrant underrättad om de kommunala nykterhetsnämndernas verksamhet, att öva tillsyn över att dessa fullgöra dem tillkommande uppgifter samt att lämna dem vägledning och bistånd.

Kommunal nykterhetsnämnd har att ställa sig till efterrättelse de råd och anvisningar angående verksamheten som länsnykterhetsnämnden meddelar, och länsnykterhetsnämnden har att följa de råd och anvisningar som socialsty-

• Sida 38
•  Original

relsen meddelar angående länsnykterhetsnämndens och de kommunala nykter- hetsnämndernas verksamhet.

Arlig berättelse över nykterhetstillståndet inom nykterhetsnämnds område samt angående nämndens verksamhet skall avgivas

av kommunal nykterhetsnämnd till länsnykterhetsnämnden ävensom i stad till stadsfullmäktige och på landet till kommunalfullmäktige eller kommunal- stämma samt

av länsnykterhetsnämnd till länsstyrelsen och socialstyrelsen. Angående nykterhetsnämnds åligganden i övrigt är särskilt stadgat.

3 %.

Kommun må besluta, att särskild nykterhetsnämnd skall tillsättas. Är ej särskild sådan nämnd tillsatt, skall nykterhetsnämnden utgöras av kommunens fattigvårdsstyrelse.

Konungen äger på framställning av länsnykterhetsnämnden föreskriva, att kommun skall tillsätta särskild nykterhetsnämnd.

4%.

Ledamöter i särskild kommunal nykterhetsnämnd utses av kommunen till det antal som med hänsyn till folkmängden och andra förhållanden erfordras, dock å landet minst tre och i stad minst fem. Av ledamöterna skall minst en vara kvinna och bör läkare, om sådan är bosatt inom kommunen, vara ledamot av nämnden.

Suppleanter för ledamöterna utses av kommunen till minst dessas halva an- tal eller, om ledamöternas antal ej är jämnt, till minst det antal som är när- mast över hälften. Minst en av suppleanterna skall vara kvinna.

Beträffande valbarhet, obehörighet, rätt att avsäga sig uppdraget, leda- mots och suppleants tjänstgöringstid och avgång, vissa prästers och läkares rätt att deltaga i nämndens förhandlingar, val av ordförande, vice ordförande och kassaförvaltare, ordningen för nämndens arbete, ordförandens åligganden, ersättning åt ordförande och ledamöter, medelsförvaltning, avlämnande av ut- gifts- och inkomstförslag, räkenskapers förande, redovisning, granskning av nämndens räkenskaper och förvaltning samt ledamots ansvarighet äger vad i 10, 12—18 och 21 %% i lagen om fattigvården finnes stadgat rörande fattig- vårdsstyrelse mot5varande tillämpning.

I fråga om nykterhetsnämnd i Stockholm gälla de bestämmelser som Ko— nungen på förslag av stadsfullmäktige meddelar.

5%.

I kommunal nykterhetsnämnd, vare sig denna är särskilt tillsatt eller utgö- res av fattigvårdsstyrelsen, skall länsnykterhetsnämnden utse ett ombud. Till ombud må utses en av de av kommunen valda ledamöterna eller annan lämplig person vilken äger såsom ledamot deltaga i handläggning och avgörande av de ärenden som ankomma på nykterhetsnämnds prövning.

• Sida 39
•  Original

I kommun, där nykterhetsnämnden utgöres av fattigvårdsstyrelsen, skall kommunen utse en av styrelsens ledamöter att för den tid han är vald till leda- mot bereda och föredraga de ärenden som ankomma på nykterhetsnämnds pröv- ning. Länsnykterhetsnämndens ombud må utses till sådan föredragande, än- då att han icke är av kommunen vald ledamot.

7 %.

Då ledamöter i särskild kommunal nykterhetsnämnd eller fattigvårdsstyrelse som utgör nykterhetsnämnd blivit utsedda, skall uppgift å de utseddas namn och adress ofördröjligen insändas till länsnykterhetsnämnden.

Då ordförande, föredragande och länsnykterhetsnämndens ombud blivit ut- sedda, skall uppgift å de utseddas namn och adress ofördröjligen insändas till länsstyrelsen som låter meddela underrättelse därom i länskungörelserna.

8 %.

Konungen äger för viss kommun förordna, att befattningen med ärenden som kommunal nykterhetsnämnd enligt denna lag har att handlägga må i den utsträckning Konungen bestämmer tillkomma ett inom nämnden valt arbets— utskott.

Närmare föreskrifter rörande utskottets sammansättning och verksamhet meddelas av Konungen. ' 9 %.

I den mån det finnes erforderligt, må kommunal nykterhetsnämnd till sitt biträde kalla därtill skickade män och kvinnor.

Finnes ersättning åt sådant biträde böra utgå, ankommer det på kommunen att efter framställning av nämnden bestämma därom.

Om understöd av statsmedel till de kommunala nykterhetsnämndernas verk- samhet är särskilt stadgat. '

10 %.

Länsnykterhetsnämnden skall hava följande sammansättning: en ledamot, vilken tillika är ordförande, utsedd av socialstyrelsen, en ledamot, läkare, utsedd av socialstyrelsen efter samråd med medicinal- styrelsen,

en ledamot, utsedd av länsstyrelsen, samt två ledamöter, utsedda av landstinget, dock att i Kalmar län vardera lands- tinget utser en ledamot. De av landsting valda ledamöterna skola utses bland ledamöterna i länets kommunala nykterhetsnämnder.

För varje ledamot utses på enahanda sätt en suppleant. Ledamöter och suppleanter utses för två år i sänder. Närmare bestämmelser angående länsnykterhetsnämndernas verksamhet med- delas av Konungen.

Angående statsmedel till länsnykterhetsnämndernas verksamhet är särskilt stadgat.

• Sida 40
•  Original

2 KAP. Om hjälpåtgärder.

11 %.

1 mom. Har någon som vistas inom kommunen eller där äger hemortsrätt gjort sig skyldig till fylleri eller eljest använt alkoholhaltiga drycker eller ersättningsmedel därför till skada för sig eller annan, skall den kommunala nykterhetsnämnden söka vidtaga för hans återförande till ett nyktert och or- dentligt liv lämpliga hjälpåtgärder.

Innan nämnden på grund av anmälan eller eljest vidtager hjälpåtgärd, skall nämnden verkställa erforderlig utredning för att utröna, huruvida omständig- het som i första stycket sägs föreligger, samt skaffa sig kännedom om den som är föremål för utredningen, hans levnadsförhållanden och övriga på sakens be- dömande inverkande omständigheter.

Nämnden skall låta sig angeläget vara att framgå med takt och urskillning samt lämpa åtgärderna efter föreliggande omständigheter. - I första hand bör nämnden söka åstadkomma rättelse genom personlig på- verkan. Nämnden bör sålunda söka genom föreställningar och råd bibringa den som är föremål för ingripande insikt om vådan av alkoholmissbruk samt, i fall av behov, hjälpa honom att erhålla lämplig anställning eller bereda ho- nom ombyte av verksamhet eller vistelseort, förmå honom att rådfråga läkare och följa dennes föreskrifter eller att frivilligt undergå vård å sjukhus eller annan lämplig anstalt och att ej besöka lokaler, där alkoholhaltiga drycker ut- skänkas.

Där det finnes lämpligt, må nämnden ock allvarligt erinra honom om de på- följder som kunna inträda enligt denna lag ävensom föranstalta att alkohol- haltiga drycker icke utlämnas till honom eller att inskränkningar företagas ifråga om hans inköp eller medverka till hans inträde i nykterhetsförening.

Då omständigheterna därtill föranleda, må nämnden ställa honom under över- vakning som i 61 % sägs. Nämndens beslut härom skall ofördröjligen under- ställas länsnykterhetsnämnden för godkännande men må i avvaktan härpå ome- delbart tillämpas. Övervakningen må fortgå under högst ett år från beslutet därom. Där särskilda förhållanden påkalla längre övervakningstid, må över- vakningen dock fortgå under högst två år.

2 mom. Finner nämnden vid sin utredning, att den som är föremål för denna måste anses bruka alkoholhaltiga drycker eller ersättningsmedel därför till skada för sig eller annan, men att utsikt uppenbarligen saknas att vinna rät- telse genom hjälpåtgärder, skall nämnden i fall som i 16 % sägs omedelbart vidtaga där omförmäld åtgärd och eljest överlämna ärendet med förefintlig ut- redning till länsnykterhetsnämnden.

3 mom. Giver utredningen vid handen, att den som är föremål härför brustit i fråga om nyktert och ordentligt uppträdande endast vid enstaka tillfällen samt att därvid endast ringa skada följt, må nämnden icke vidtaga annan hjälpåtgärd med avseende å denne än meddela uppdrag åt nämndens ordförande eller annan

• Sida 41
•  Original

person som på grund av sin ställning eller eljest finnes särskilt lämplig härför att genom enskilt samtal med honom själv eller närstående söka åstadkomma rättelse, och må icke heller denna hjälpåtgärd ifrågakomma beträffande annan person än den som till följd av ungdom eller annan omständighet kan antagas bliva gynnsamt påverkad därav.

12 %.

Där så erfordras, må den kommunala nykterhetsnämnden kalla den som är föremål för undersökning att personligen inställa sig inför nämnden eller särskilt utsett ombud eller av nämnden anvisad läkare. Är han bevisligen kal- lad minst fyra dagar förut, men utebliver han utan laga förfall, äger nämnden fälla honom att böta tio kronor och genom vite, högst trettio kronor, tillhålla. honom att inställa sig. Kommer han ändock ej å förelagd tid, äger nämnden erhålla handräckning hos polismyndigheten för hans hämtande samt, därest han ej varder samma dag efter hämtning inställd, fälla honom till vitet.

Då eljest någon som bor eller uppehåller sig inom kommunen av nykter- hetsnämnden kallas till inställelse inför nämnden eller särskilt utsett ombud för att meddela upplysning i något till nämndens behandling hörande ärende, är han pliktig att hörsamma kallelsen, såvida han minst fyra dagar förut er- hållit del därav. Utebliver han utan laga förfall, äger nämnden fälla honom att böta fem kronor och genom vite tillhålla honom att inställa sig. I fall av tredska äger nämnden fälla honom till vitet samt förelägga högre vite. Vitena må dock tillsammans ej överstiga trettio kronor. Kan den tredskande ändock ej förmås till inställelse, äger nämnden erhålla handräckning hos polismyn- digheten för hans hämtande.

Ordföranden i nykterhetsnämnd äger jämväl besluta om kallelse som ovan sägs.

13 %.

Brukar någon som vistas inom länet eller där äger hemortsrätt alkoholhal- tiga drycker till skada för sig eller annan, äger länsnykterhetsnämnden för- ordna, att under viss tid, högst ett år i sänder, sådana drycker icke må av för- säljare utlämnas till honom.

14 %.

Finner länsnykterhetsnämnden, att fall som i 11 % sägs av kommunal nyk- terhetsnämnd ej handlagts på nöjaktigt sätt, skall länsnykterhetsnämnden ge- nom råd och anvisningar söka åvägabringa rättelse. Vinncs ej rättelse härige- nom, äger länsnykterhetsnämnden vidtaga de åtgärder i ärendet som eljest sko- lat tillkomma den kommunala nämnden. Har sådan åtgärd vidtagits av läns- nykterhetsnämnden, må ej den kommunala nämnden taga befattning med ären- det i vidare mån än länsnykterhetsnämnden föreskriver.

Har länsnykterhetsnämnden vidtagit åtgärd enligt denna paragraf, äger denna nämnd föranstalta om inställelse inför nämnden, dess ordförande, tjän- steman eller ombud på sätt i 12 % är stadgat.

• Sida 42
•  Original

42 15 %.

Då undersökning eller annan åtgärd vidtages på föranstaltande av kommu- nal nykterhetsnämnd eller länsnykterhetsnämnd, bör noga tillses, att den som åtgärden avser icke utsättes för allmän uppmärksamhet eller onödigtvis störes i lovlig verksamhet.

Vad hos nykterhetsnämnd förekommit rörande personer som äro föremål för nämndens behandling må ej yppas för obehöriga.

Alla handlingar i förekommande ärenden skola så förvaras, att de icke åt- kommas av obehöriga.

3 KAP. Om tvångsintagande & alkoholistanstalt.

16 %.

Har någon som i 11 % 1 mom. sägs icke genom hjälpåtgärder kunnat åter- föras till ett nyktert och ordentligt liv och finnes han vara hemfallen åt alko— holmissbruk samt i följd därav

1. vara farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, eller

2. utsätta någon, som han jämlikt stadgande i lag är skyldig att försörja, för nöd eller uppenbar vanvård eller eljest grovt brista i sina plikter mot sådan person, eller

3. ligga det allmänna, sin familj eller annan till last, eller

4. vara ur stånd att taga vård om sig själv, eller

5. föra ett för närboende eller andra grovt störande levnadssätt., eller

6. hava under de två senast förflutna åren tre eller flera gånger blivit dömd till ansvar för fylleri,

äger den kommunala nykterhetsnämnden hos länsstyrelsen ansöka om för- ordnande, att han må intagas å allmän alkoholistanstalt.

Sådan ansökning skall inlämnas till länsnykterhetsnämnden som har att vid behov fullständiga densamma samt därefter med eget yttrande översända den till länsstyrelsen.

Underlåter den kommunala nykterhetsnämnden att i fall som i denna para- graf avses inkomma med ansökning, må sådan göras av länsnykterhetsnämnden.

17 %.

Är någon hemfallen åt alkoholmissbruk och finnes han i följd därav vara farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, äger den kommunala nyk- terhetsnämnden, ändå att hjälpåtgärder icke vidtagits med avseende å honom, så ock polismyndigheten i orten hos länsstyrelsen ansöka om förordnande, att han må intagas å allmän alkoholistanstalt. Ansökning må i brådskande fall av nämnden insändas direkt till länsstyrelsen. Återkallelse av ansökningen utgör ej hinder för länsstyrelsen att fortsätta med ärendets handläggning.

Är faran så överhängande, att åtgärd som ankommer på länsstyrelsen ej utan våda kan avvaktas, har polismyndigheten att ofördröjligen på lämpligt sätt tillsvidare omhändertaga den om vilken är fråga.

• Sida 43
•  Original

Varder någon sålunda omhändertagen, innan ansökning gjorts om förord- nande, att han må intagas å allmän alkoholistanstalt, skall polismyndigheten utan uppskov göra sådan ansökning.

18 %.

Vid ansökning om förordnande, att någon må intagas å allmän alkoholist- anstalt, böra fogas prästbevis och läkarbetyg, avfattade enligt av Konungen meddelade anvisningar.

Göres ansökningen av nykterhetsnämnd eller polismyndighet, skall den in— nehålla fullständig redogörelse för den i ärendet företagna undersökningen och för de övriga åtgärder som vidtagits.

Saknas prästbevis eller läkarbetyg eller finnes den förebragta utredningen annorledes ofullständig, och kan det felande ej lämpligen genom länsstyrelsens försorg anskaffas, har länsstyrelsen att förelägga sökanden att inom viss tid inkomma med felande handlingar eller utredning vid äventyr, att ansökningen eljest avslås; dock vare den omständigheten, att prästbevis ej varder för läns— styrelsen tillgängligt, icke hinder för bifall till ansökningen, om den som an- sökningen avser är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv.

Vill länsstyrelsen föranstalta om läkarundersökning, äger länsstyrelsen kal- la den som ansökningen avser att inställa sig inför anvisad läkare. I sådant fall skall vad i 21 % andra stycket sägs äga motsvarande tillämpning.

19 %.

Har ansökning hos länsstyrelsen gjorts i behörig ordning, skola ansöknings— handlingarna ofördröjligen delgivas den som ansökningen avser och, om han är omyndig, den som enligt lag har att sörja för hans person med föreläggan— de att inom viss kort tid skriftligen förklara sig över ansökningen vid även- tyr, om de försummas, att ärendet ändock avgöres. Finnes någon böra läm- nas tillfälle att yttra sig över handling som inkommit efter det ansökningen utställts till förklaring, skall sådan handling delgivas honom.

20 %.

Förekommer anledning, att den som ansökningen avser är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, må länsstyrelsen, när skäl därtill äro, även innan han blivit hörd i ärendet föranstalta om att han i avbidan på slutligt beslut tillsvidare intages å allmän alkoholistanstalt eller, om plats å dylik an- stalt ej omedelbart kan beredas, omhändertages och vårdas på annat lämpligt sätt.

21 %.

Finner länsstyrelsen, att förhör bör hållas med den som ansökningen avser eller att annan bör inför länsstyrelsen höras upplysningsvis, har länsstyrelsen att förordna om dylikt förhör.

Är den som ansökningen avser, bevisligen kallad till förhör så tidigt, att han å förelagd dag kan inställa sig, men utebliver han utan laga förfall, äger

• Sida 44
•  Original

länsstyrelsen låta hämta honom eller genom vite tillhålla honom att inställa sig. Varder han ej samma dag efter hämtning inställd, dömes för uteblivande att böta högst femtio kronor. Utebliver han utan laga förfall å dag till vilken ärendet uppskjutits, och varder han ej å den dag efter hämtning inställd, äger länsstyrelsen fälla honom till vite, där sådant är utsatt, eller till böter som nyss sagts.

Där annan som bevisligen kallats till förhör så tidigt, att han å förelagd dag kan inställa sig, utebliver utan laga förfall, äger länsstyrelsen fälla ho- nom till böter, högst tjugufem kronor, och genom viten tillhålla honom att in- ställa sig samt i fall av tredska fälla honom till sålunda förelagda viten. Kan han ändock ej förmås till inställelse, må länsstyrelsen låta hämta honom.

Vid förhöret skola förhandlingarna vara offentliga. Länsstyrelsen äger dock avvisa åhörare som enligt vad känt är eller antagas må ej fyllt aderton år. När den som ansökningen avser det begär, så ock eljest, när länsstyrelsen fin- ner omständigheterna därtill föranleda, skall handläggningen äga rum inom stängda dörrar, därvid länsstyrelsen likväl må medgiva hans anhöriga även- som andra vilkas närvaro kan förväntas bliva till nytta under förhöret att övervara detsamma.

Protokoll skall föras över vad vid förhöret förekommer.

22 %.

Finner länsstyrelsen av förhållandena påkallat, att någon varder vid dom- stol hörd såsom vittne, eller är den som skall höras upplysningsvis så avlägset boende, att hans hörande vid länsstyrelsen är förenat med oskälig omgång el- ler kostnad, äger länsstyrelsen förordna, att förhör angående uppgivna om- ständigheter skall äga rum vid den underrätt som med hänsyn till tid och plats för dess sammanträden prövas lämplig. På framställning av länssty- relsen skall rättens ordförande låta till rätten inkalla dem som skola höras.

23 %.

I fråga om ersättning till den som enligt förordnande av länsstyrelse inställt sig för att vittna eller upplysningsvis höras skall vad angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål finnes stadgat äga motsvarande till- lämpning; dock skall ersättningen alltid stanna a statsverket.

24 %.

Finner länsstyrelsen, att den som ansökningen avser är hemfallen åt alko- holmissbruk såsom i 16 % sägs, har länsstyrelsen att taga under omprövning, huruvida han kan antagas låta sig rätta genom hjälpåtgärd; och må länssty- relsen i sådant fall vidtaga dylik åtgärd eller uppdraga ät nykterhetsnämnd att föranstalta därom.

Avser ansökningen förordnande, att han må intagas å allmän alkoholistan- stalt, och finnes hjälpåtgärd ej böra vidtagas, skall länsstyrelsen förordna om hans intagande å sådan anstalt.

• Sida 45
•  Original

Har någon som är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 16 % sägs begått brottslig gärning men i anseende till sin sinnesbeskaffenhet vid gärningens be- gående icke fällts till ansvar, och har han vid prövning i vederbörlig ordning funnits icke vara i behov av vård å sinnessjukhus, må länsstyrelsen även utan därom gjord ansökning besluta om hjälpåtgärd eller förordna om hans inta- gande å allmän alkoholistanstalt. När skäl därtill äro, äger länsstyrelsen för- ordna, att han skall i avbidan på slutligt beslut omhändertagas och vårdas på lämpligt sätt.

26 %.

Länsstyrelsens slutliga beslut jämte besvärshänvisning, där klagan över be- slutet må föras, skall skriftligen mot bevis ofördröjligen delgivas sökande samt den som beslutet avser.

Där nykterhetsnämnd ej är sökande, skall underrättelse om beslutet över- sändas till nykterhetsnämnden i hemortskommunen eller, om annan nykter- hetsnämnd tagit befattning med ärendet, till denna nämnd.

27 %. Där länsstyrelsen ej annorlunda förordnar, må beslut om intagande å allmän alkoholistanstalt gå i verkställighet utan hinder därav, att det ej äger laga kraft.

28 %. Sökanden i ärendet har att föranstalta om verkställighet av beslut om in- tagande å allmän alkoholistanstalt, där ej annat följer av vad i 29 % är stadgat. Varder beslutet ej omedelbart verkställt, äger nykterhetsnämnden ställa den som beslutet avser under övervakning på sätt i 61 % sägs. Övervakningen må fortgå under högst ett år från beslutet därom.

29 %.

Har beslut om intagande å allmän alkoholistanstalt grundats därpå, att den som beslutet avser är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, eller har beslutet meddelats jämlikt 25 %, har länsstyrelsen att föranstalta om verk- ställighet av beslutet.

Finner länsstyrelsen, att den som beslutet avser genast bör intagas å all- män alkoholistanstalt, men kan plats ej omedelbart beredas, äger länsstyrelsen, när skäl därtill äro, draga försorg om hans omhändertagande och vårdande under tiden på annat lämpligt sätt; dock må sådan vård ej fortgå under läng- re tid än tre månader.

Föreligga särskilda skäl till antagande, att den som beslutet avser skall låta sig rätta utan intagande å allmän alkoholistanstalt, må länsstyrelsen med- giva villkorligt anstånd med beslutets verkställande, och äger länsstyrelsen därvid ställa honom under övervakning på sätt i 61 % sägs. Övervakningen må fortgå under högst ett år från beslutet därom. När omständigheterna därtill föranleda, skall länsstyrelsen förklara anståndet förverkat.

• Sida 46
•  Original

Har plats å allmän alkoholistanstalt beretts för den som enligt meddelat beslut må intagas å sådan anstalt, men vägrar han att ingå å anstalten, skall polismyndigheten, där sökanden i ärendet har att föranstalta om verkställig- het av beslutet, på framställning av denne lämna handräckning för intagandet.

31 %.

Där verkställighet av beslut om intagande å allmän alkoholistanstalt ej på- börjats inom ett år efter beslutets meddelande, vare det förfallet.

4 KAP. Om anstaltsvård och eftervårdande verksamhet.

32 %.

Allmän alkoholistanstalt enligt denna lag är

1. anstalt eller avdelning därav som av staten inrättats för sådant ändamål;

2. av landsting, kommun, förening, stiftelse eller annan anordnad anstalt eller avdelning därav vilken av Konungen erkänts såsom allmän alkoholist- anstalt.

Sådant erkännande kan när som helst återkallas. Allmän alkoholistanstalt skall stå under ledning av en styrelse. Konungen meddelar närmare bestämmelser angående anstalternas verk- samhet.

33 %.

Allmänna alkoholistanstalterna skola stå under uppsikt av socialstyrelsen.

34 %.

Envar som är intagen å allmän alkoholistanstalt skall vara pliktig att full- göra det arbete som ur synpunkten av en ändamålsenlig vård ålägges honom.

35 %.

Socialstyrelsen äger förordna om överflyttning av intagen person från en allmän alkoholistanstalt till en annan; sådant förordnande må genast gå i verkställighet.

36 %.

Den som på grund av slutligt beslut intagits å allmän alkoholistanstalt må kvarhållas under en tid av ett år. Har han förut varit intagen å sådan anstalt och är beslutet meddelat inom fem år från senaste utskrivningen, må han kvar- hållas under en tid av två år.

Utskrivning från anstalten skall ske tidigare än nu är sagt, där grundad anledning föreligger till antagande, att den intagne efter utskrivningen skall föra ett nyktert och ordentligt liv.

• Sida 47
•  Original

Har beslut om intagande å allmän alkoholistanstalt grundats därpå, att den som beslutet avser är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, eller har beslutet meddelats jämlikt 25 %, eller har någon som förut minst tre gånger varit intagen å allmän alkoholistanstalt ånyo intagits enligt slutligt beslut som meddelats inom ett år från senaste utskrivningen, då må den in- tagne, därest han med hänsyn till sin sinnesart samt sitt föregående liv och förhållande i anstalten måste antagas i händelse av utskrivning icke komma att föra ett nyktert och ordentligt liv, kvarhållas under två år utöver den tid han enligt 36 % längst kunnat kvarhållas.

Där någon sålunda kvarhålles, skall fråga om hans utskrivning sedermera minst en gång varje halvår upptagas till prövning.

38 %.

Vid beräkning av tiden för kvarhållande skall den tid inräknas under vilken den intagne, där han omhändertagits genom polismyndighets eller läns- styrelsens försorg, i avbidan på slutligt beslut vistats å allmän alkoholistan- stalt eller av sådan anledning eller i avvaktan på beredande av plats å dylik anstalt vårdats på annat lämpligt sätt.

Har någon jämlikt 50 % intagits å allmän alkoholistanstalt och påkallas, medan han är intagen, verkställighet av förordnande om hans intagande å så- dan anstalt, skall den tid under vilken han frivilligt vistats å anstalten lika- ledes medräknas vid bestämmande av den tid han på grund av förordnandet må kvarhållas.

39 %.

Har någon som intagits å allmän alkoholistanstalt blivit inmanad i häkte eller överflyttad till straffanstalt för undergående av honom ådömt frihets- straff eller förvandlingsstraff för böter, eller har han avvikit från alkoholist- anstalten, skall den tid under vilken han sålunda ej vistats å anstalten icke medräknas vid bestämmande av den tid han längst må kvarhållas.

40 %.

Vill någon som är intagen å allmän alkoholistanstalt frivilligt kvarstanna å anstalten efter utgången av den tid han längst må kvarhållas, må det, när skäl därtill äro, medgivas för högst fyra månader under villkor, att han skrift- ligen förbinder sig att kvarstanna under den tid som bestämmes. Är han omyn— dig, erfordras samtycke av den som enligt lag har att sörja för hans person.

41 %. Där det prövas vara till gagn, må anstaltens styrelse medgiva den intagne att under återstoden av den tid han längst må kvarhållas eller under viss del därav på försök vistas utom anstalten.

Anstaltens styrelse äger uppdraga åt föreståndaren för anstalten att besluta om sådan försökspermission.

• Sida 48
•  Original

Då försökspermission beslutas, har anstaltens föreståndare att, innan den intagne lämnar anstalten, meddela underrättelse om beslutet till myndighet eller person som ansökt om hans intagande ävensom, där så finnes lämpligt, till nykterhetsnämnden i den kommun, dit han begiver sig.

I fall av behov har föreståndaren att med anlitande av nykterhetsnämnd, organisation som utövar social hjälpverksamhet eller enskild person söka i tid bereda den permitterade lämplig sysselsättning samt förhjälpa honom till ort, där sådan erhållits, eller vidtaga andra tjänliga åtgärder till hans bistånd.

43 %.

Där det ej på grund av särskilda omständigheter finnes obehövligt, skall anstaltens styrelse ställa den permitterade under övervakning på sätt i 61 % sägs eller uppdraga åt nykterhetsnämnd att därom besörja. Övervakningen må fortgå under permissionstiden.

Vare sig övervakning anordnas eller ej, må anstaltens styrelse ålägga den permitterade skyldighet att under permissionstiden underkasta sig de föreskrif- ter angående vistelseort, sysselsättning och annat som finnas erforderliga för hans rättelse.

Där så prövas nödigt, må anstaltens styrelse besluta ändring i meddelade föreskrifter.

Anstaltens styrelse äger uppdraga åt föreståndaren för anstalten att i fråga om den som av honom permitteras meddela beslut som i denna paragraf avses.

44 %.

Undandrager sig den permitterade övervakning eller bryter han eljest mot meddelade föreskrifter, äger anstaltens styrelse eller, enligt styrelsens uppdrag, föreståndaren för anstalten besluta om hans återhämtande.

Har ej före utgången av den tid den permitterade längst må kvarhållas fråga väckts om hans återhämtande, skall beslut meddelas om utskrivning.

Om den permitterade hämtas åter, skall den tid under vilken han vistats utom anstalten icke medräknas vid bestämmande av den tid han längst må kvarhållas.

45 %.

Om kvarhållande och utskrivning beslutar anstaltens styrelse. När skäl därtill äro, må även socialstyrelsen, efter anstaltsstyrelsens hö- rande, förordna om utskrivning

46 %.

Då utskrivning beslutas, skall vad i 42 % är stadgat äga motsvarande till- lämpning.

Är någon i fall som avses i 52 % vid utskrivning i behov av fattigvård, har anstaltens föreståndare att, där så prövas påkallat, för erforderliga åtgärders

• Sida 49
•  Original

vidtagande hänvända sig till den länsstyrelse som meddelat beslut om hans intagande å allmän alkoholistanstalt; och har länsstyrelsen att efter omständig- heterna föranstalta om tjänlig vård eller vidtaga annan lämplig åtgärd. Så- som vistelsesamhälle skall anses den kommun, där ingripande enligt denna lag ägde rum.

47 %.

Vid utskrivning skall anstaltens styrelse, där det ej på grund av särskilda omständigheter finnes obehövligt, ställa den utskrivne under övervakning på sätt i 61 % sägs eller uppdraga åt nykterhetsnämnd att därom besörja. Över- vakningen må fortgå under högst ett år från beslutet därom.

Vare sig övervakning anordnas eller ej, må anstaltens styrelse ålägga den utskrivne skyldighet att under tid som vid utskrivningen blivit förelagd, dock högst ett år, underkasta sig de föreskrifter angående vistelseort, sysselsättning och annat som finnas erforderliga för hans rättelse.

Där så prövas nödigt, må anstaltens styrelse besluta ändring i meddelade föreskrifter.

48 %.

Undandrager sig den utskrivne övervakning eller bryter han eljest mot med- delade föreskrifter, må nykterhetsnämnden, där han ej genom hjälpåtgärd kunnat återföras till ett nyktert och ordentligt liv eller sådan åtgärd prövas vara gagnlös, hos länsstyrelsen ansöka om förordnande, att han må ånyo in- tagas å allmän alkoholistanstalt. Har han visat sig farlig för annans person- liga säkerhet eller eget liv, må jämväl polismyndigheten i orten ansöka om sådant förordnande; och skall i dylikt fall vad i 17 % andra och tredje styckena stadgas äga tillämpning.

I ansökningen skall noggrant angivas i vilka avseenden den utskrivne brutit mot de meddelade föreskrifterna samt redogörelse lämnas för hans uppförande i övrigt under tiden efter utskrivningen.

Länsstyrelsen har att efter omständigheterna förordna om intagande å all- män alkoholistanstalt eller vidtaga annan åtgärd enligt denna lag.

49 %.

Polismyndighet har att på begäran lämna handräckning för återhämtande till allmän alkoholistanstalt av den som avvikit därifrån och av permitterad som enligt meddelat beslut skall hämtas åter till anstalten.

50 %.

Vill någon som är hemfallen åt alkoholmissbruk frivilligt ingå å allmän alkoholistanstalt, må han intagas under villkor, att han i egenhändigt under- skriven ansökning hos anstaltens styrelse gjort framställning därom samt skrift- ligen förbundit sig att kvarstanna å allmän alkoholistanstalt under viss tid som deck ej må överskrida ett år. Är han omyndig, erfordras samtycke av den som enligt lag har att sörja för hans person.

• Sida 50
•  Original

Vid ansökningen skola fogas prästbevis och läkarbetyg, avfattade enligt av Konungen meddelade anvisningar.

Den som är sålunda intagen å allmän alkoholistanstalt mä kvarhållas under den tid som angives i den skriftliga förbindelsen men må, när omständigheterna därtill föranleda, utskrivas tidigare.

Vad i 34, 35 och 39—45 %%, 46 % första stycket samt 49 % stadgas äger motsvarande tillämpning rörande den intagne.

5 KAP. Om kostnader för vård och omhändertagande enligt denna. lag.

51 %. Kostnad för omhändertagande eller vård som omförmäles i 17 % andra styc- ket, 20 %, 25 % andra punkten och 29 % andra stycket skall statsverket vid- kännas.

52 %.

Kostnad för vård som meddelats den vilken på grund av slutligt beslut in- tagits å allmän alkoholistanstalt skall bestridas av statsverket i följande fall, nämligen

1. där beslutet grundats därpå, att den intagne är farlig för annans person- liga säkerhet eller eget liv;

2. där beslutet meddelats jämlikt 25 %;

3. där någon jämlikt 37 % kvarhålles.

53 %.

I andra fall än de i 51 och 52 %% nämnda är den som ansökt om intagande å allmän alkoholistanstalt skyldig att gentemot den anstalt, där vård lämnats, svara för vårdkostnad vilken icke bestrides av eljest tillgängliga medel.

54 %.

Där på grund av ansvarsförbindelse eller eljest annan än den som åtnjutit vården guldit vårdkostnad, är han berättigad till gottgörelse av den vårdade. Har kommun bekostat vården, äger nykterhetsnämnden uttaga sådan gott- görelse, i den mån den icke finner skäl till eftergift.

6 KAP. Om klagan och underställnjng.

55 %.

Den som av nykterhetsnämnd fällts till böter eller vite må hos länsstyrelsen anföra besvär över beslutet inom en månad från den dag, då han erhöll del därav.

• Sida 51
•  Original

Den rörande vilken länsnykterhetsnämnd meddelat förordnande som i 13 % sägs må hos kontrollstyrelsen anföra besvär över beslutet inom en månad från den dag, då han erhöll del därav. '

Over annat av nykterhetsnämnd enligt denna lag meddelat beslut må'kla—_ gan ej föras. '

56 %.

Har länsstyrelse förordnat, att någon må intagas å allmän alkoholistanstalt, avslagit ansökning om intagande å dylik anstalt, medgivit villkorligt anstånd, med verkställighet av beslut om sådant intagande, förklarat dylikt anstånd förverkat, fällt någon jämlikt 18 eller 21 % till böter eller vite eller utlåtit sig om ersättning för inställelsen åt den som inkallats för att upplysningsvis höras inför länsstyrelsen, må ändring i beslutet sökas av den som beslutet röreri Det åligger klagande att inom en månad från den dag, då han skriftligen 'er- höll del av beslutet, till länsstyrelsen inkomma med sina till Konungen ställda besvär. Länsstyrelsen skall skyndsamt infordra förklaring över besvären, om' anledning därtill ej uppenbarligen saknas, samt, efter att hava införskaffat den ytterligare utredning som kan vara erforderlig, till socialdepartementet insända samtliga målet rörande handlingar tillika med eget utlåtande. ' _

Klagan över beslut som av länsstyrelse särskilt meddelats om någons om- händertagande må av honom föras i enahanda ordning, dock utan inskränkning till viss tid. _ .a,

Över annat av länsstyrelse meddelat slutligt beslut, än ovan sägs, är klagan ej tillåten. Ej heller må särskild klagan föras, där länsstyrelse under ärendes handläggning meddelat annat beslut, än förut är sagt. '

57 %.

Beslut om kvarhållande enligt 37 % samt om utskrivning av sålunda kvar— hållen person före utgången av den i nämnda lagrum stadgade längsta tiden för kvarhållande skola underställas socialstyrelsens prövning.

58 %.

I socialstyrelsens beslut må den som beslutet rörer söka ändring hos Ko? nungen i socialdepartementet före klockan tolv å trettionde dagen efter den-,.då klaganden erhöll del av beslutet. —

7 KAP.

Särskilda föreskrifter och ansvarsbestämmelser.

59 %.

Vad i denna lag är stadgat om kommun skall äga motsvarande tillämpning i avseende å fattigvårdssamhälle som består av två eller flera kommuner._ *

• Sida 52
•  Original

60 %.

Myndigheter som handlägga ärenden enligt denna lag höra, i den mån sådant kan vara till gagn vid fullgörandet av deras åligganden, samarbeta med nykterhetsnämnder, fattigvårdsstyrelser, barnavårdsnämnder och andra myn- digheter, med alkoholistanstalter, med organisationer vilka utöva social hjälp- verksamhet samt med systembolag. ,

Har polis- eller åklagarmyndighet erhållit kännedom om förhållande som' bör föranleda ingripande av nykterhetsnämnd, skall anmälan ofördröjligen gö- ras hos sådan nämnd.

' 61 %.

Ställes någon under övervakning, hör till övervakare utses därtill lämplig person, förening eller stiftelse.

Övervakare har att utöva tillsyn över den som är ställd under övervakning och söka befordra vad som kan lända till hans hjälp. Vid övervakningen bör noga tillses, att den övervakade icke utsättes för allmän uppmärksamhet eller onödigtvis störes i lovlig verksamhet.

Den övervakade skall föra ett nyktert och ordentligt liv, städse hålla över- vakaren underrättad om sin bostad och adress samt på kallelse infinna sig hos honom.

Närmare bestämmelser angående övervakning meddelas av Konungen.

62 %.

Finner nykterhetsnämnden, att någon som är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 16 % sågs bör förklaras omyndig eller att förmyndare i hans ställe eller jämte honom bör förordnas för hans myndling, har nämnden att göra anmälan härom hos överförmyndaren.

63 %.

Lämnar någon åt den som honom veterligen är ställd under övervakning enligt denna lag eller är intagen å allmän alkoholistanstalt alkoholhaltiga drycker eller hjälper någon eljest sådan person att åtkomma dylika drycker, straffes med böter från och med fem till och med tvåhundra kronor. Med alko- holhaltiga rycker förstås härvid spritdrycker och vin ävensom sådana malt- drycker som innehålla mer än en och åtta tiondels viktprocent alkohol.

Där gärning som här sägs tillika innefattar förbrytelse mot gällande be- stämmelser angående försäljning av alkoholhaltiga drycker, gånge som i 4 kap. 2 & strafflagen stadgas.

Förseelsen åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare och, där sådan ej finnes, vid allmän domstol.

64 %. Böter och viten som omförmälas i 12 % tillfalla kommunens kassa. Böter och viten som i andra fall ådömas enligt denna lag tillfalla kronan och skola, om tillgång saknas till deras fulla gäldande, förvandlas enligt all- ' män strafflag.

• Sida 53
•  Original

F ö r s 1 & g till Förordning om införande av förordningen angående försäljning av Sprit-

drycker och vin (spritdrycksförordningen) samt lagen om nykterhets- vård.

Härigenom förordnas som följer:

1 %.

Från och med den 1 oktober 1937 skola, såvitt ej nedan" annorlunda stad; gas, förordningen angående försäljning av spritdrycker och vin (spritdrycks- förordningen) samt lagen om nykterhetsvård lända till efterrättelse. *

Genom de nya författningarna upphävas förordningen den 14 juni 1917 (nr 340) angående försäljning av rusdryc- ker; .

lagen den 12 juni 1931 (nr 233) om behandling av alkoholister (alkoholist-* lagen);

förordningen den 13 maj 1846 (nr 15 sid. 8) om ansvar å den som åt fånge eller kronoarbetskarl olovligen anskaffar brännvin eller andra spirituösa» drycker; samt -

kungörelsen den 21 december 1904 (nr 69 sid. 1) angående förbud mot post— befordran av paket, innehållande brännvin eller andra brända eller destille- rade spirituösa drycker;

tillika med alla .de särskilda stadganden som innefatta ändring av vad de sålunda upphävda författningarna innehålla eller tillägg därtill; så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot de nya författningarnas bestämmelser.

2 %. Sådan rättighet till detaljhandel med rusdrycker som avses i förordningen den 14 juni 1917 må icke meddelas för längre tid än till den 1 oktober 1937.

3 %. Indelning av riket i detaljhandelsområden jämlikt 3 kap. 1 % spritdrycks— förordningen skall ske före den 1 augusti 1936 att gälla från och med den 1 oktober 1937.

• Sida 54
•  Original

Ledamöter och suppleanter i länsnykterhetsnämnder samt i systembolags styrelser skola utses första gången enligt de nya författningarna å följan- de tider:

de ledamöter och suppleanter i länsnykterhetsnämnderna och i systembola- gens styrelser, vilka skola väljas av landstingen, vid 1936 års lagtima möte,

övriga ledamöter och suppleanter i länsnykterhetsnämnderna före den 1 september 1936, '

de ledamöter och suppleanter i systembolagens styrelser, Vilka skola utses av kontrollstyrelsen, länsnykterhetsnämnderna och stadsfullmäktige, före den 15 september 1936 samt

de ledamöter och suppleanter i systembolagens styrelser, vilka skola väljas av aktieägarna, å konstituerande bolagsstämma.

5 %.

Systembolag som ämnar bedriva verksamhet från den 1 oktober 1937 skall söka antagande av länsstyrelsen före den 1 november 1936. A sådant bolag skola bestämmelserna i 6 kap. spritdrycksförordningen om tillstånd att äga aktie i systembolag samt om systembolags bildande och vad därmed sam— manhänger äga tillämpning.

65.

Ansökan om tillstånd till årsutskänkning som avser tiden efter den 1 okto- b'er 1937 skall göras av systembolag senast den 31 december 1936 samt av fullmäktige eller stämma i vederbörande kommun senast den 31 mars 1937. Ifråga om sådan ansökan skola bestämmelserna i 3 kap. spritdrycksförord— ningen i tillämpliga delar lända till efterrättelse och skola därvid i förekom— mande fall jämväl reglerna om turistutskänkning träda i tillämpning.

' Ansökan om tillstånd till tillfällig utskänkning eller trafikutskänkning som avser tiden efter den 1 oktober 1937 skall, även där ansökan göres före sist- nämnda dag, behandlas i den ordning som föreskrives i 3 kap. spritdrycks- förordningen.

Har tillstånd till utskänkning meddelats på grund av sådan ansökan som Ovan i denna'paragraf sägs, skall om överlåtelse av tillståndet gälla vad i 3 kap. spritdrycksförordningen stadgas angående sådan överlåtelse.

_ 7 %. _ Tillgångar och skulder i sådant bolag som avses i 17 % förordningen den 14 juni 1917. skola övertagas av det i spritdrycksförordningen avsedda, sy- stembolag inom vars detaljhandelsområde det förra bolagets styrelse har sitt säte.

se.

, Kontrollstyrelsen har att meddela närmare anvisningar angående nedläg- gande av rörelsen å de bolag som omförmälas i 17 % förordningen den 14 juni

• Sida 55
•  Original

1917 samt angående rörelsens övertagande av systembolag som avses i sprit- drycksförordningen.

Styrelseledamöterna i sistnämnda bolag skola, sedan de utsetts jämlikt 4 % här ovan, biträda vid förberedelserna för rörelsens övertagande.

9%.

Bestämmelserna i 19 % 6—8 mom. förordningen den 14 juni 1917 skola till- lämpas beträffande granskning av bolags förvaltning och räkenskaper för tiden från den 1 januari till den 1 oktober 1937 .

10 %.

Bestämmelserna i 6 kap. 15 % 1 mom. spritdrycksförordningen om stam- aktier och preferensaktier i restaurangbolag skola icke utgöra hinder för att i dylika bolag, där vid spritdrycksförordningens ikraftträdande annat förhål- lande mellan olika slag av aktier är gällande, detta förhållande bibehålles ; dock att stamaktiernas sammanlagda röstetal icke må utgöra mindre del av samtliga aktiers röstetal än vad nämnda bestämmelser medgiva.

11 %.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till föreskrift som ersatts genom bestämmelse i de nya författningarna, skall denna bestäm- melse i stället tillämpas.

• Sida 56
•  Original

F ö r s 1 & g . till

Kungörelse angående meddelande av vissa uppgifter för utminuterings- kontrollen.

Härigenom förordnas som följer:

1 %.

Har någon av underrätt blivit sakfälld

för fylleri, för olovlig försäljning av spritdrycker eller vin eller för olovligt tillhanda- gående med anskaffande av sådana drycker,

för brott mot 730 eller 31 % förordningen angående tillverkning och beskatt- ning av brännvin,

för brott mot 22 eller 23 % förordningen angående handel med skattefri sprit, för brott mot 11 % 1 eller 2 mom. förordningen angående vissa alkohol- haltiga preparat m. m.,

för brott mot lagen med särskilda bestämmelser angående olovlig befatt- ning med spritdrycker och vin,

för framförande av motOrfordon under påverkan av alkoholhaltiga drycker, eller

för annan straffbelagd handling begången medan den sakfällde varit på— verkad av dylika drycker,

skall från rätten inom en vecka efter utslagets meddelande därom insän- das uppgift till den sakfälldes hemortsbolag.

Lag samma vare där högre rätt dömer till ansvar för brott varom i denna paragraf sägs och uppgift ej bort från lägre rätt insändas.

2 %. Har någon jämlikt 96 % strafflagen för krigsmakten av befälhavare belagts med disciplinstraff för fylleri, åligger det befälhavaren att inom en vecka insända uppgift därom till hans hemortsbolag.

3%.

Har någon för lösdriveri ådömts tvångsarbete eller tilldelats varning som av länsstyrelse kungöres, åligger det länsstyrelsen att inom en vecka efter dess prövning av ärendet insända uppgift därom till hans hemortsbolag.

• Sida 57
•  Original

Där utslag eller beslut som avses i 1, 2 eller 3 % blivit av högre myndig— het upphävt, åligger det nämnda myndighet att inom en vecka därefter un- .derrätta det systembolag till vilket uppgift från den lägre myndigheten sko- lat insändas.

5%.

Har kommunal nykterhetsnämnd eller länsnykterhetsnämnd vidtagit hjälp-

; åtgärd eller gjort framställning om tvångsintagande å alkoholistanstalt enligt

lagen om nykterhetsvård, skall nämnden ofördröjligen insända uppgift därom till hemortsbolaget för den person som avses med åtgärden.

6 %. Angående understöd från allmänna fattigvården skall uppgift minst en gång varje kvartal insändas från fattigvårdsstyrelsen. till understödstagares hemortsbolag.

7 %. '

Direktör eller föreståndare för allmän alkoholistanstalt skall såvitt möj- ligt i god tid före utskrivning insända uppgift därom till den utskrivnes hemortsbolag.

Motsvarande skyldighet åligger vederbörande läkare vid lasarett eller där- med jämförlig anstalt, sjukstuga eller allmän, kommunal eller enskild an- stalt för sinnessjuka beträffande den som utskrives från anstalten efter där erhållen vård för delirium tremens eller annan sjukdom som uppstått genom bruk av alkoholhaltiga drycker.

8%.

Där ovisshet råder om rätt hemortsbolag, skall uppgift insändas till system— bolaget i Stockholm. Detta bolag skall söka utröna hemortsbolaget och där- efter överlämna uppgiften till detsamma.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 oktober 1937.

• Sida 58
•  Original

F ö r s 1 & g till Bolagsordning för systembolag.

%1.

Detta bolag, vars firma är Systemaktiebolaget i ................ , är grundat på aktier enligt bestämmelserna 1 gällande aktiebolagslag och sprit- drycksförordning.

52.

Bolaget har till ändamål att idka sådan verksamhet som enligt gällande författningar tillkommer systembolag.

% 3. Bolagets styrelse har sitt säte i .................

% 4. Bolagets aktiekapital skall utgöra ...... (bestämt belopp) kronor.

% 5. Aktie skall lyda å 1 000 kronor och aktiebreven skola ställas till viss man.

% 6

Antalet aktieägare skall utgöra ...... (bestämt antal, lägst 10 och högst 20).

Aktieägare må ej äga mer än en aktie. Aktie må ägas endast av här i riket bosatt svensk medborgare som av läns. styrelsen erhållit tillstånd att äga sådan aktie och därvid förbundit sig att på anmodan av länsstyrelsen överlåta aktien till behörig person mot erhållande av aktiens nominella belopp jämte vinstutdelning för nästföregående år, i den mån sådan innestår hos bolaget, ävensom ränta efter sex procent å aktie- beloppet från löpande årets början till dess betalning sker. -

%7.

Av bolagets utdelningsbara årsvinst må till aktieägarna utdelas högst sex procent å aktiebeloppet.

Utöver vad i lagen om aktiebolag är föreskrivet om avsättning till reserv- fond skola avsättningar till fonder och avskrivningar företagas i enlighet med kontrollstyrelsensföreskrifter. .

• Sida 59
•  Original

Bolagets årsvinst skall, i den mån densamma ej skall användas till avsätt- ningar till reservfonden eller andra fonder, till avskrivningar eller till utdel- ning åt aktieägarna, tillkomma statsverket och skall inom utgången av maj månad nästpåföljande år insättas å statsverkets giroräkning i riksbanken.

Det överskott som vid bolagets upplösning må finnas, sedan samtliga skul- der blivit guldna och till aktieägarna utbetalats aktiernas nominella belopp jämte vinstutdelning för nästföregående år, i den mån sådan innestår hos bolaget, ävensom ränta efter sex procent å aktiebeloppet från löpande årets början till dess betalning sker, skall tillkomma statsverket.

%8.

1. Bolagets styrelse skall bestå av fem ledamöter, utsedda för ett år i sänder. Av dessa utser kontrollstyrelsen en ledamot som tillika är ordförande, lands— tinget en ledamot, länsnykterhetsnämnden två ledamöter samt bolagsstämman en ledamot. För varje ledamot utses på enahanda sätt en suppleant.1

2. Styrelseledamot som utses av bolaget och suppleant för denne skall år- ligen väljas å ordinarie bolagsstämma för tiden till nästa ordinarie stämma. Övriga ledamöter och suppleanter utses årligen. Avgående ledamot eller suppleant kan återväljas. _

3. Styrelsen sammanträder på kallelse av ordföranden i regel en gång i månaden och eljest så ofta ärendenas behandling det fordrar. Sammanträde skall ock utlysas, när det påkallas av minst två styrelseledamöter eller av bolagets verkställande direktör.

4. Styrelsen är beslutför, när minst tre ledamöter äro tillstädes, såvida dessa äro om beslutet ense. Frågor av större betydelse skola, därest minst två ledamöter så påfordra, behandlas vid två styrelsesammanträden. Suppleant äger städse närvara vid styrelsens sammanträden. .

5. Befogenhet eller skyldighet som enligt lagen om aktiebolag tillkommer bolagsstämma skall tillkomma styrelsen; dock att bolagsstämma skall äga besluta om ändring av bolagsordningen, fastställande av balansräkning, bevil- jande å aktieägarnas vägnar av ansvarsfrihet för styrelsen, val och entledi- gande av en styrelseledamot och en revisor samt suppleanter för dessa.

6. Styrelsen äger genom enhälligt beslut uppdraga åt en eller flera dele- gerade att under styrelsens överinseende utöva dess beslutanderätt i vissa av- seenden, såsom ärenden rörande den individuella försäljningskontrollen eller angående detaljhandel eller restaurangrörelse å viss ort. Närmare bestämmel- ser härom lämnas i särskild arbetsordning vilken skall godkännas av kontroll— styrelsen.

7. Vid styrelsens sammanträden skall föras protokoll.

* Styrelsen för systembolag, vars detaljhandelsområde omfattar Stockholm eller annan stad som ej deltager i landsting, skall delvis ha annan sammansättning enligt 6 kap. 4 % andra och tredje styckena spritdrycksförordningeu, varför motsvarande ändringar för dessa fall måste göras i bolags- ordningarna.

• Sida 60
•  Original

60 5 9. Bolagets firma tecknas av den eller dem bland styrelsens ledamöter eller suppleanter som styrelsen därtill utser. Styrelsen må ock bemyndiga annan än styrelseledamot eller suppleant att teckna firman.

% 10.

Bolagets verkställande direktör utses av styrelsen. Befattningen såsom verkställande direktör skall kungöras till ansökan ledig på sätt kontrollstyrelsen föreskriver. Bland de sökande har bolagsstyrelsen att utse den som med hänsyn till erfarenhet, intresse och ådagalagd duglighet är bäst ägnad för befattningen. Styrelsens val skall för godkännande under- ställas kontrollstyrelsen.

Kontrollstyrelsen äger föreskriva att samma förfarande skall tillämpas vid besättande av annan ledande befattning inom bolaget.

% 11. .

Verkställande direktören har skyldighet att, där ej styrelsen annorledes be— slutat, övervara styrelsens sammanträden och föredraga ärendena inom sty- relsen samt äger, ändå att han icke är ledamot av styrelsen, att därvid väcka förslag och göra framställningar, att deltaga i överläggningarna och att få sin avvikande mening antecknad till protokollet.

% 12.

Bolaget må ej i någon form bereda aktieägare ekonomisk fördel utöver ut- delning å aktie eller låta ersättningen till styrelseledamot eller avlöningen till någon i bolagets tjänst anställd person utgå i förhållande till storleken av omsättningen eller vinsten å bolagets rörelse. Ej heller må bolaget vidtaga åtgärd som, till men för bolaget, gynnar kommun eller annan.

% 13.

Bolaget må ej utan samtycke av kontrollstyrelsen

a) inrätta, flytta eller nedlägga utminuteringsställe eller restaurang;

b) inköpa eller avhända sig fastighet;

c) inom bolaget tillhörig fastighet vidtaga annan mera omfattande föränd- ring än sådan som påkallas av fastighetens underhåll eller rörelsens behöriga utövande;

d) ingå viktigare hyresavtal och inom förhyrd lägenhet utföra större änd- rings- eller reparationsarbeten ;

e) ingå affärsavtal med enskilda styrelseledamöter eller aktieägare i bo- laget;

f) bilda särskilt bolag för drivande av restaurangrörelse och därmed sam- manhängande verksamhet samt förvärva eller avhända sig aktier och andelar i bolag eller ekonomisk förening;

• Sida 61
•  Original

g) vidtaga eller biträda åtgärd som eljest är ägnad att förminska bolagets inflytande å företag, där bestämmande inflytande på ledningen är tillförsäkrat bolaget genom aktieinnehav eller på annat sätt ;

h) placera kapital annorledes än å bankräkning; eller

i) besluta rörande lön till befattningshavare i ledande ställning inom bola- get, rörande grunder för avlöning till annan personal eller för pensionering av personal samt rörande understöd till anställd person som till följd av ålder eller annan orsak är oförmögen till tjänstgöring.

% 14.

Ledamöter och suppleanter i bolagets styrelse ävensom revisorer och supp- leanter för dessa äga av bolaget åtnjuta ersättning enligt kontrollstyrelsens föreskrifter.

% 15.

Bolagets räkenskaper skola varje år i fullständigt bokslut sammanföras per den 31 december. Bokslutet skall vara verkställt senast den 15 februari på- följande år, då räkenskaperna jämte därtill hörande handlingar ävensom av styrelsen avgiven förvaltningsberåttelse jämte vinst- och förlusträkning, ba- lansräkning för senaste räkenskapsåret samt styrelsens protokoll skola för granskning överlämnas till revisorerna.

% 1'6.

Granskning av styrelsens förvaltning och bolagets räkenskaper skall varje år i mars eller april månad å tid som av kontrollstyrelsen bestämmes verk- ställas för nästföregående år av tre revisorer, av vilka två utses av kontroll- styrelsen och en av aktieägarna. På enahanda sätt utses jämväl tre supp- leanter. Över revisionen skola revisorerna avgiva berättelse vilken, utom redo- görelse för bolagets ekonomiska ställning och förvaltning samt vad övrigt revisorerna kunna finna skäl omnämna, skall innehålla dels yttrande huru- vida bolaget förvaltats i överensstämmelse med det i 1 kap. 3 % spritdrycksför- ordningen angivna syfte, dels till- eller avstyrkande av ansvarsfrihet. Av revisionsberättelsen skola, sedan bolagets styrelse lämnats tillfälle att förklara sig över i berättelsen möjligen gjorda anmärkningar, revisorerna före maj må- nads utgång översända exemplar till länsstyrelsen och de myndigheter som äro företrädda i bolagets styrelse. Till dem som sålunda erhålla del av revisions— berättelsen må bolagets styrelse även insända sin förklaring.

% 17.

Bolaget står vid utövande av sin verksamhet under överinseende av kontroll— styrelsen och har att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter kontrollstyrel- sen meddelar beträffande förvaltningen eller eljest i spritdrycksförordningen särskilt angivna hänseenden.

• Sida 62
•  Original

% 18.

1. Ordinarie bolagsstämma skall hållas en gång om året inom maj månads utgång. Å denna stämma skall styrelsen framlägga förvaltningsberättelse jämte vinst- och förlusträkning samt balansräkning för föregående år tillika med revisorernas utlåtande över den av dem verkställda granskningen ävensom, där förklaring av styrelsen avgivits efter vad i % 16 sägs, nämnda förklaring. Ä ordinarie bolagsstämman skola förekomma följande ärenden:

a) fastställande av balansräkningen;

b) fråga om beviljande å aktieägarnas vägnar av ansvarsfrihet åt styrelsen för den tid revisionen avser eller om anställande å aktieägarnas vägnar av talan å styrelsens förvaltning;

0) val av ledamot i styrelsen och suppleant för denne; samt

d) val av revisor och revisorssuppleant.

2. Kallelse till bolagsstämma delgives aktieägarna genom rekommenderat brev senast fjorton-dagar före stämman. Andra meddelanden bringas skrift- ligen till aktieägarnas kännedom.

3. Frånvarande aktieägares rösträtt må utövas endast genom ombud som själv är aktieägare.

4. Bolagsstämma öppnas av styrelsens ordförande eller, vid förfall för honom, av annan ledamot av styrelsen.

5. Ärende å bolagsstämma avgöres genom öppen omröstning, såvida ej sluten omröstning av någon begäres.

6. Vid bolagsstämma äger styrelseledamot och verkställande direktör när- vara och deltaga i överläggningarna.

% 19.

Om ansvarsfrihet åt styrelsen för det allmännas räkning beslutar kontroll- styrelsen efter juni månads utgång.

% 20.

Ändring i denna bolagsordning skall för att bliva gällande godkännas av länsstyrelsen.

• Sida 63
•  Original

F ö r s 1 a g till Bolagsordning för restaurangbolag.

%1.

Detta bolag, vars firma är ................ , är grundat på aktier enligt bestämmelserna i gällande aktiebolagslag och spritdrycksförordning.

%2.

Bolaget har till ändamål att driva restaurangrörelse och därmed samman- hängande verksamhet enligt vad i gällande författningar föreskrives angående av systembolag bildat restaurangbolag.

%3.

Bolagets styrelse har sitt säte i ................

%4.

Bolagets aktiekapital skall utgöra lägst ...... kronor och högst ...... kronor.

% 5. Aktie skall lyda å 100 kronor och aktiebreven skola ställas till viss man.

%6.

Aktierna skola vara dels stamaktier, dels preferensaktier, och skall stam- aktiekapitalet alltid utgöra lägst 10 och högst 20 procent av hela aktiekapi- talet.

Stamaktie må, ej ägas av annan än Systemaktiebolaget i ..-.1. .. ........

Av preferensaktierna må allenast viss del, motsvarande vid varje tid mindre än två femtedelar av hela aktiekapitalet och tillika medförande vid varje tid ett röstetal om mindre än en femtedel av röstetalet för samtliga aktier, ge- nom teckning eller överlåtelse förvärvas av utländsk medborgare, samfällig- het eller stiftelse, av svenskt handelsbolag vari finnes utländsk bolagsman, av svensk ekonomisk förening, av svenskt aktiebolag vars aktiebrev må ställas till innehavaren, eller av annat svenskt aktiebolag i vars bolagsordning ej in- tagits sådant förbehåll som avses i 2 % av lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag m. m., dock att utan hinder av det nu gjorda förbehållet aktier må

• Sida 64
•  Original

förvärvas av svenskt bolag eller svensk förening som avses i 18 % av nyss— nämnda lag.

Preferensaktierna skola framför stamaktierna medföra företrädesrätt till årlig utdelning av bolagets vinst intill . . procent å aktiebeloppet ävensom rätt att, därest under ett eller flera år sådan utdelning ej kunnat lämnas, av föl- jande års vinst bekomma vad däruti brustit, innan utdelning å stamaktierna må äga rum. Därutöver skola preferensaktierna icke medföra rätt till utdel- ning av vinsten.

Stamaktie medför rätt till tio röster och preferensaktie rätt till en röst. I övrigt skall i fråga om förhållandet mellan stamaktier och preferensaktier gälla vadi % 7 mom. 2 och % 16 mom. 2 i denna bolagsordning är stadgat.

Upplöses bolaget, skall ägare av preferensaktie med företrädesrätt framför stamaktieägaren ur bolagets tillgångar erhålla ett belopp, svarande mot ak- tiens nominella värde jämte nyss angivna utdelning, i den mån densamma ej guldits. Övriga tillgångar tillfalla stamaktieägaren.

Vid ökning av aktiekapitalet genom utgivande av aktier för vilka betalning skall erläggas i penningar må stamaktie tecknas endast av stamaktieägaren, och skola preferensaktieägare hava företrädesrätt till tecknande av nya pre- ferensaktier, envar i förhållande till sitt innehav av sådana aktier. Ökning av aktiekapitalet genom utgivande av gratisaktier må ej förekomma.

%7.

1. Bolagets styrelse består av fem ledamöter med lika många suppleanter för dem.

2. Stamaktieägaren utser å bolagsstämma tre ledamöter av styrelsen, där— av en såsom ordförande, samt tre suppleanter för dessa. Av stamaktieägaren utsedd styrelseledamot eller suppleant må ej äga preferensaktie i bolaget. Preferensaktieägarna utse å bolagsstämma två ledamöter av styrelsen samt två suppleanter för dessa.

3. Ledamöter och suppleanter utses årligen för tiden från ordinarie bo- lagsstämma till nästföljande sådan stämma. Avgående ledamot eller suppleant kan återväljas.

4. Styrelsen sammanträder på kallelse av ordföranden i regel en gång i månaden och eljest så ofta ärendenas behandling det fordrar. Sammanträde skall ock utlysas, när det påkallas av minst två ledamöter eller av bolagets verkställande direktör.

5. Styrelsen är- beslutför, när minst tre ledamöter äro tillstädes, såvida dessa äro om beslutet ense. Frågor av större betydelse skola, därest minst två ledamöter så påfordra, behandlas vid två styrelsesammanträden. Suppleant äger städse närvara vid styrelsens sammanträden.

6. Vid styrelsens sammanträden skall föras protokoll.

% 8. Bolagets firma tecknas av den eller dem bland styrelsens ledamöter eller suppleanter som styrelsen därtill utser. Styrelsen må. ock bemyndiga annan än styrelseledamot eller suppleant att teckna firman.

• Sida 65
•  Original

Bolagets verkställande direktör utses av styrelsen. Styrelsens val skall för godkännande underställas kontrollstyrelsen. Verkställande direktören må icke äga preferensaktie i bolaget.

% 10.

Verkställande direktören har skyldighet att, där ej styrelsen annorlunda beslutat, övervara styrelsens sammanträden och föredraga ärendena inom sty- relsen samt äger, ändå att han icke är ledamot av styrelsen, att därvid väcka förslag och göra framställningar, att deltaga i överläggningarna och att få sin avvikande mening antecknad till protokollet.

% 11.

Bolaget må ej i någon form bereda preferensaktieägare ekonomisk fördel utöver utdelning å aktie eller låta ersättningen till styrelseledamot eller av- löningen till någon i bolagets tjänst anställd person utgå i förhållande till storleken av omsättningen eller vinsten å bolagets rörelse. Ej heller må bo- laget vidtaga åtgärd som, till men för bolaget, gynnar kommun eller annan.

% 12.

Bolaget må ej äga aktier eller andelar i bolag eller ekonomisk förening.

% 13.

Bolaget må ej utan samtycke av kontrollstyrelsen

a) inrätta, flytta eller nedlägga restaurang;

b) inköpa eller avhända sig fastighet;

c) inom bolaget tillhörig fastighet vidtaga annan mera omfattande föränd- ring än sådan som påkallas av fastighetens underhåll eller rörelsens behöriga utövande;

d) ingå viktigare hyresavtal och inom förhyrd lägenhet utföra större änd- rings- eller reparationsarbeten ;

e) ingå affärsavtal med enskilda styrelseledamöter;

f) placera kapital annorledes än å bankräkning; eller

g) besluta rörande lön till befattningshavare i ledande ställning inom bo- laget, rörande grunder för avlöning till annan personal eller för pensione- ring av personal samt rörande understöd tillanställd person som till följd av ålder eller annan orsak är oförmögen till tjänstgöring.

% 14.

Ledamöter och suppleanter i bolagets styrelse ävensom revisorer och supp— leanter för dessa äga av bolaget åtnjuta ersättning enligt kontrollstyrelsens föreskrifter. »

• Sida 66
•  Original

66 % 15. Bolagets räkenskaper skola varje år i fullständigt bokslut sammanföras per den 31 december. Bokslutet skall vara verkställt senast den 15 februari påföljande år, då räkenskaperna jämte därtill hörande handlingar ävensom av styrelsen avgiven förvaltningsberättelse jämte vinst— och förlusträkning, balansräkning för senaste räkenskapsåret samt styrelsens protokoll skola för * granskning överlämnas till revisorerna.

% 16.

1. Granskning av styrelsens förvaltning och bolagets räkenskaper skall verkställas av två revisorer för vilka skola utses lika många suppleanter.

2. A ordinarie bolagsstämma utses årligen av stamaktieägaren en revisor och en suppleant, och må härtill utses endast av handelskammare auktoriserad revisor eller någon som i avseende å lämplighet kan jämställas med sådan. A samma stämma utse preferensaktieägarna en revisor och en suppleant.

3. Kontrollstyrelsen äger genom sin chef eller annan person som styrelsen förordnat deltaga i revisorernas granskning ävensom när som helst företaga särskild granskning.

% 17.

1. Ordinarie bolagsstämma skall hållas en gång om året inom mars må- nads utgång. A denna stämma skall styrelsen framlägga förvaltningsberät- telse jämte vinst- och förlusträkning samt balansräkning för det förflutna rä- kenskapsåret tillika med revisorernas utlåtande över den av dem verkställda

granskningen.

2. Utom övriga frågor vilka i behörig ordning till den ordinarie bolags- stämmans avgörande hänskjutas skola å stämman följande ärenden till be- handling förekomma:

a) fastställande av balansräkning; ,

b) fråga om beviljande av ansvarsfrihet åt styrelsen för den tid revisorernas utlåtande avser;

c) fråga om användande av den vinst som å bolagets rörelse uppkommit samt, därest vinstutdelning beslutes, den tidpunkt då densamma får av aktie- ägarna lyftas;

d) val av styrelseledamöter och suppleanter; samt

e) val av två revisorer och två suppleanter.

3. Kallelse till bolagsstämma kungöres i en eller flera tidningar inom orten senast fjorton dagar före stämman. Andra meddelanden bringas skrift- ligen till aktieägarnas kännedom.

4. A bolagsstämma må varje aktieägare rösta för fulla antalet av de av honom ägda aktierna.

% 18. Denna bolagsordning skall för att vara gällande godkännas av kontroll- styrelsen. Ändring i bolagsordningen äger icke giltighet förrän den blivit godkänd av samma myndighet.

• Sida 67
•  Original

MOTIV

• Sida 68
•  Original

• Sida 69
•  Original

Allmän motivering.

KAP. I. Direktiv för utredningen.

Revisionen vill till en början erinra om de allmänna direktiv, vilka medde- lats för utredningens bedrivande. -

I skrivelse den 15 maj 1928, nr 203, anhöll riksdagen, i anledning av väckta motioner och under åberopande av bevillningsutskottets av riksdagen godkän— da betänkande nr 37, att Kungl. Maj :t ville låta verkställa utredning angående omläggning av gällande lagstiftning rörande försäljning av rusdrycker och därvid beakta, vad i nämnda betänkande anförts, samt för riksdagen fram- lägga de förslag, till vilka utredningen kunde giva anledning.

Bevillningsutskottet hade i betänkandet anfört i huvudsak följande: »På sätt 1923 års bevillningsutskott anfört är den genom kompromiss mel- lan skilda meningar beslutade rusdrycksförsäljningsförordningen behäftad med brister i flera hänseenden. Ur principiell synpunkt olikartade åskådnin- gar hava kommit till uttryck i författningen. Förklarligt är därför, att åt- skilliga författningsbestämmelser äro otydliga och lämnat rum för olika tolk- ningar. På flera punkter saknas utformade detaljföreskrifter, särskilt i fråga om vissa delar av utminuteringen och utskänkningen. Författningen har där- för kompletterats med av kontrollorganen meddelade bestämmelser. Sålunda har kontrollstyrelsen vid skilda tidpunkter till systembolagen utfärdat råd och anvisningar angående utminuteringskontrollen samt föreskrifter rörande över- låtelse av rättighet till utskänkning av rusdrycker.

Under den tid av något mer än nio år, som rusdrycksförsäljningsförordnin— gen ägt tillämpning, torde tillräcklig erfarenhet hava vunnits rörande restrik— tionssystemets allmänna verkningar för att kunna avgöra, efter vilka linjer en omarbetning av förordningen bör äga rum. Särskilt bör det med kännedom om den praxis, som bestämts genom de utav kontrollstyrelsen utfärdade före- skrifterna och direktiven, låta sig göra att genom bestämmelser i författnin- gen reglera vissa förhållanden, vilka vid förordningens införande icke blevo föremål för lagstiftning utan lämnades åt kontrollorganens prövning.

Med hänsyn till det nu anförda har utskottet, i likhet med vad som före- slagits såväl i de likalydande motionerna, nr 156 i första kammaren och nr 268 i andra kammaren, samt i motionen nr 348 i andra kammaren som av kon- trollstyrelsen, ansett rusdrycksförsäljningsförordningen böra göras till före- mål för revision. Den vägledande synpunkten vid en dylik revision bör en- ligt utskottets mening vara strävan att vinna sådana bestämmelser, som i möjligaste mån gagna nykterhetstillståndet i landet och genom vilkas tillämp- ning konsumtionen förorsakar minsta möjliga skada och olägenheter. Där- jämte får det anses angeläget, att genom lagstiftningen dryckesseden, fram-

• Sida 70
•  Original

för allt i dess mera anstötliga former, kommer att motverkas, utan att sådana ytterligare restriktioner införas, som äro ägnade att framkalla ett mera all- mänt missnöje. Vidare böra sådana i författningen meddelade eller genom praxis utbildade bestämmelser, som sakna nykterhetsfrämjande betydelse, men äro ägnade att framkalla irritation, i möjligaste mån avlägsnas.

Då det icke torde vara möjligt att utan en ingående utredning av förelig- gande spörsmål bedöma, efter vilka närmare riktlinjer de nya bestämmelserna böra utformas, har utskottet inskränkt sig till att framhålla några av de frå- gor, som närmast böra göras till föremål för undersökning.

Till en början torde böra verkställas en utredning rörande det svenska re— striktionssystemets verkningar i nykterhetshänseende samt anställas en jäm- förelse mellan detta system och i utlandet särskilt i Danmark, Norge och Eng- land prövade system för begränsning av rusdrycksmissbruket. I den av herr Lövgren i Nyborg väckta motionen har framhållits angelägenheten av att upp- märksamhet ägnas det danska systemet, enligt vilket en hög beskattning av spritdrycker införts, i avsikt bland annat att minska konsumtionen; och även utskottet har ansett önskvärt, att de i Danmark vunna erfarenheterna ägnas uppmärksamhet.

Utredningen bör omfatta såväl den individuella utminuteringskontrollen som utskänkningsbestämmelserna. Inom sistnämnda område bör göras till föremål för undersökning ställningen mellan kontrollstyrelsen och systembola- gen, å ena sidan, samt restauratörerna, å den andra, varvid framför allt frå- gan om formen för överlåtelse av rättighet till utskänkning och om de vill- kor, som må förknippas med dylik rätt, bör tagas under omprövning. I sam- band härmed torde böra övervägas lämpligheten av att införa besvärsrätt över systembolagens beslut angående överlåtelse av utskänkningsrättighet. Såsom kontrollstyrelsen erinrat har styrelsen hos Kungl. Maj:t gjort framställning om åvägabringande av preciserade direktiv från statsmakternas sida beträf— fande slutmålet för avvecklingen av det privatekonomiska intresset i utskänk- ningsrörelsen och beträffande takten i avvecklingsarbetet. Denna betydelse— fulla fråga synes lämpligen kunna behandlas i samband med den allmänna revision av lagstiftningen rörande försäljning av rusdrycker, vilken utskottet ansett böra företagas.

Vidare torde även frågorna om detaljhandelsbolagens organisation och de- ras rätt att driva verksamhet genom dotterbolag samt om revision av dessas förvaltning ävensom rörande det inbördes förhållandet mellan dessa bolag och kontrollstyrelsen böra göras till föremål för övervägande i detta samman- ang.

Enär utskottet sålunda ansett den begärda utredningen böra omfatta alla de frågor, som beröra gällande lagstiftning om försäljning av rusdrycker, och då följaktligen de motionsvis väckta spörsmålen om höjning av åldersgränsen för rätt till inköp av rusdrycker vid utminutering samt rörande maximigränsen för utminutering av spritdrycker ligga inom ramen för denna utredning, har utskottet saknat anledning att nu taga ställning till dessa spörsmål.»

Vid ärendets föredragning i statsrådet den 24 september 1928 anförde då- varande chefen för finansdepartementet, statsrådet Lyberg:

»I detta sammanhang tillåter jag mig erinra, att vissa rusdrycksförsälj— ningsförordningen berörande spörsmål redan äro föremål för undersökning. Sålunda är 1926 års rusdryckslagstiftningsberedning för närvarande sysselsatt med utredning av frågan om beredande av inflytande för angränsande kom- muner på avgörandet i fråga om rätt till detaljhandel med rusdrycker även- som av övriga spörsmål om den lokala organisationen av rusdrycksförsälj- ningen. Vidare har kontrollstyrelsen, jämlikt Kungl. Maj:ts den 28 okto-

• Sida 71
•  Original

ber 1927 meddelade beslut, inkommit med ett den 8 november 1927 dagtecknat utlåtande med förslag angående ändrad lydelse av 55 % 2 mom. rusdrycksför- säljningsförordningen angående utskänkning av rusdrycker vid vissa närmare angivna offentliga föreställningar och vid offentliga danstillställningar. Slut- ligen har, på sätt bevillningsutskottet i sitt nyss citerade utlåtande erinrat, kontrollstyrelsen i skrivelse av den 8 november 1927 gjort framställning om åvägabringande av direktiv från statsmakternas sida beträffande slutmålet för avvecklingen av det privatekonomiska intresset i utskänkningsrörelsen.

Den av riksdagen begärda utredningen för åvägabringande av revision av rusdrycksförsäljningslagstiftningen bör nu igångsättas. I anslutning till riksdagsskrivelsen anser jag, att utredningen bör åsyfta en allmän översyn av bestämmelserna inom rusdryckslagstiftningen och, utan att bindas av några på förhand givna anvisningar, avse alla frågor, som beröras av sagda lagstift- ning. Bland annat synes sålunda också nyss särskilt omförmälda spörsmål på ifrågavarande område böra ingå i utredningen. Då det ämneskomplex, som för närvarande är beroende på behandling av 1926 års rusdryckslagstiftnings— beredning, följaktligen kommer att omfattas av den nya utredningen, torde nämnda berednings verksamhet böra upphöra.»

Revisionen har ansett, att det meddelade uppdraget innefattar en fullstän- dig och allsidig granskning av lagstiftningen rörande försäljning av spritdryc- ker och vin med särskilt beaktande av ovan återgivna synpunkter. Med hän— syn till den stora betydelsen av att försäljningsorganen och nykterhetsnämn- derna samverka för att på bästa sätt tillgodose det gemensamma syftet med deras verksamhet har revisionen ansett det påkallat att i samband med för- slag till omläggning av försäljningslagstiftningen framlägga förslag ifråga om den nykterhetsvårdande uppgift, som tillkommer nykterhetsnämnderna.

• Sida 72
•  Original

KAP. II.

Huvuddragen av den svenska lagstiftningen om försäljning ' av spritdrycker och vin.

Ett karakteristiskt drag i den svenska lagstiftningen om försäljning av spritdrycker och vin är, att det privatekonomiska intresset i stor utsträckning är avkopplat från denna försäljning. Detta har nära nog fullständigt kunnat ske ifråga om partihandeln ävensom beträffande utminuteringen, vilken om— fattar omkring nio tiondelar av detaljhandeln. Partihandeln och utminute- ringen äro nämligen anförtrodda åt särskilda organ, Aktiebolaget Vin- & Sprit— centralen samt de olika systembolagen, vilka driva rörelsen för det allmännas räkning och endast till formen äro enskilda bolag men i verkligheten offentliga institutioner, där det allmänna har avgörande inflytande på ledningen och verksamheten. Vad sålunda sagts om det privatekonomiska intressets avkopp- ling gäller även för den stora del av utskänkningen —— under senare år inemot hälften vad spritdrycker beträffar _ som handhaves av systembolagen själva. Det är särskilt utskänkningen å de billigare, för de breda lagren avsedda restaurangerna, vilken utövas på detta sätt. I fråga om all övrig utskänk- ning gäller vidare, med några oväsentliga undantag, att rätten till densamma i första hand tillkommer vederbörande systembolag och endast genom särskild överlåtelse kan övergå till den enskilde restauranginnehavaren. Vid det i samband med överlåtelsen träffade avtalet, vilket skall underställas läns- styrelsen för godkännande, har bolaget att, med iakttagande av kontrollsty- relsens närmare föreskrifter, stadga sådana villkor, att den blivande rättig- hetsinnehavarens ekonomiska fördel så långt ske kan ej göres beroende av ut- skänkningens storlek. Detta syfte har man sökt vinna genom det 5. k. vinst- kvantitetsystemet, vilket innebär, att den enskilde restauranginnehavaren äger tillgodogöra sig vinst endast å en på förhand fastställd årskvantitet av spritdrycker och starkviner, medan överskjutande försäljning av dylika dryc— ker sker utan någon förtjänst för denne. Slutligen må framhållas, att för- säljningslagstiftningens syfte att utestänga det ekonomiska intresset från för— säljningen av spritdrycker och vin tar sikte icke endast på enskilda personer utan även på kommunerna, vilka ej äga uppbära någon andel av försäljnings— vinsten.

All rätt till försäljning, både partihandel och de båda formerna av detalj- handel — utminutering och utskänkning —— är tidsbegränsad, i det att parti- handelsrättighet avser högst 6 år och detaljhandelsrättighet högst 3 år.

• Sida 73
•  Original

För varje försäljare gäller förordningens uttryckliga föreskrift, att all för- säljning av spritdrycker och vin skall ordnas så att därmed åstadkommas så ringa. skada som möjligt. Denna allmänna regel kompletteras vad utminute— ringen beträffar med särskilda föreskrifter och direktiv, enli'gt vilka system— bolagen skola skaffa sig kännedom om varje köpare och med ledning av så— lunda vunnen kunskap medgiva försäljning endast i den omfattning, som mot- svarar ett måttligt behov och, där försäljningen kan medföra skada, företaga särskilda inskränkningar eller fullständig avstängning från inköp. Såsom den högsta medgivna kvantiteten'för utminutering av spritdrycker angiver förord- ningen 4 liter per kalendermånad men öppnar möjlighet till tillfälliga undan- tag från denna norm under vissa betingelser. Bolagen skola alltså veta till vilka de sälja och rätta försäljningen bland annat efter sin kännedom om kö- parnas förhållande i nykterhetsavseende, vilket tydligen förutsätter, att bola- gen äga tillgång till upplysningar om kundkretsen. I viss mån tillgodoses detta krav genom uppgiftsplikt för köparna, men det ligger i sakens natur, att på sådant sätt lämnade upplysningar måste undergå granskning och kom— plettering. För detta ändamål hava systembolagen under årens lopp allt mera använt sig av den personkännedom och insikt om individuella förhållanden, som är till finnandes hos kommunala myndigheter och förtroendemän av olika slag. Med hänsyn till att nykterhetsnämnderna hava till uppgift att över- vaka nykterhetstillståndet i kommunerna och äga uttrycklig skyldighet att genom upplysningar och råd till försäljare söka förebygga missbruk av sprit— drycker och vin hava systembolagen härvid i första hand hänvänt sig till dessa. Det samarbete, som på detta sätt kommit till stånd mellan system- bolagen och nykterhetsnämnderna i flertalet kommuner, är numera mycket omfattande och kan betecknas såsom ett mycket betydelsefullt led i det sven- ska försäljningssystemet i fråga om utminuteringen.

En med inköpsbegränsningen inom utminuteringen likvärdig återhållande verkan på konsumtionen har man beträffande utskänkningen sökt vinna bland annat genom det på administrativ väg tillkomna måltidstvånget. Detta inne— bär, att utskänkning av spritdrycker icke får äga rum till annan än den, som på utskänkningsstället börjat intaga eller omedelbart förut därstädes intagit verklig måltid, bestående av lagad mat till ett visst bestämt lägsta pris. I fråga om starkviner finnas liknande bestämmelser. Även inom utskänknin- gen gäller därjämte en direkt inköpsbegränsning, vilken avser icke blott sprit— drycker utan jämväl starkare viner. Utskänkningskvantiteten till en och samma gäst är nämligen, likaledes på administrativ väg, begränsad till viss högsta myckenhet. Denna växlar dels för olika tider på dagen och dels för olika slag av restauranger.

En huvudregel i försäljningslagstiftningen är, att utminutering eller ut- skänkning icke får äga rum i en kommun utan dess tillstyrkande. Medgiver kommunen, att försäljning får bedrivas därstädes, äger den med bindande ver— kan föreslå villkor rörande verksamheten. Då revisionen har anledning att i annat sammanhang närmare ingå på hithörande bestämmelser, inskränker den sig här till att endast erinra om desamma.

• Sida 74
•  Original

Den svenska försäljningslagstiftningen innehåller därjämte en del andra be- stämmelser med allmän restriktiv innebörd, såsom stadgandena om försälj- ningstider samt om försäljningslokalernas beskaffenhet och belägenhet. Av liknande natur är även det gällande förbudet mot utskänkning i samband med offentliga föreställningar av olika slag.

En i praktiskt avseende viktig omständighet är vidare, att antalet försälj— ningsställen är relativt starkt begränsat. Härtill hava medverkat flera om— ständigheter, bland vilka de viktigaste torde vara ovanberörda kommunala vetorätt samt det förhållandet, att tillkomsten av försäljning-srättigheter be— ror på initiativ av systembolagen, vilka på grund av frånvaron av ekonomiskt intresse av ökning av försäljningen äro återhållsamma i fråga om att påkalla nya försäljningsställen. Vad utminuteringen beträffar har denna restriktiva tendens gjort sig gällande med sådan styrka, att utminuteringsställen blivit inrättade i ett relativt fåtal av landets kommuner, nämligen omkring 125, av vilka endast 5 äro rena landskommuner. Dessa utminuteringsorter äro ojämnt fördelade, vilket medför, att en avsevärd del av systembolagens kundkrets har långt avstånd till närmaste inköpsställe. Även i fråga om utskänkningen har ifrågavarande tendens gjort sig gällande. Under senare år hava sålunda fun- nits rättigheter för utskänkning av spritdrycker och vin under hela året i endast omkring 150 kommuner, varav cirka 15 rena landskommuner. Säsong- rättigheter för utskänkning av sådana drycker eller utskänkningsrättigheter för endast vin hava förekommit i ytterligare omkring 140 kommuner, varav ungefär ett hundratal rena landskommuner. Även utskänkningsställena äro ' ojämnt fördelade. Sålunda äro mer än hälften av sistnämnda båda slag av utskänkningsorter belägna i Skåne eller på västkusten.

Slutligen må anmärkas, att den nuvarande lagstiftningen ställer försälj- ningsorganen — närmast systembolagen men indirekt även de privata för- säljarna — under uppsikt och kontroll av en central statlig myndighet, kon- trollstyrelsen, vilken äger meddela dessa direktiv i vidsträckt omfattning. Denna kontrollstyrelsens ledande uppgift är icke begränsad till mer eller mindre betydelsefulla detaljer av tillämpningen utan innefattar även befo— genhet att giva försäljningsorganen allmänna riktlinjer för tillgodoseende av lagstiftningens syfte, att försäljningen skall åstadkomma så ringa skada som möjligt.

• Sida 75
•  Original

KAP. III. Nykterhetstillståndets utveckling i Sverige under senare tid.

Revisionen lämnar i detta kapitel vissa statistiska uppgifter, som äro äg- nade att belysa utvecklingen av nykterhetstillståndet i vårt land under den tid, då den nu gällande lagstiftningen ägt tillämpning.

Angående konsumtionen av spritdrycker meddelar tabellen å nästa sida upp— gifter om totalkonsumtionen och om konsumtionen per invånare samt om mot— boksstockens förändringar ävensom upplysningar om växlingarna i spritdrycks- priserna.

Totalkonsumtionen av spritdrycker uppgick under år 1913 —— som kan beteck- nas såsom ett för förhållandena före världskriget typiskt år med högkonjunk— turtendens — till 44'5 miljoner liter, motsvarande 79 liter per invånare (155 liter per invånare över 25 år). Under år 1914 minskade konsumtionen med ungefär 10 % till omkring 40 miljoner liter, motsvarande 71 liter per invånare (138 liter per invånare över 25 år), och på denna nivå höll sig konsumtionen även under år 1915. ' I Stockholm,1 där det nya detaljhandelsbolaget, Aktie- bolaget Stockholmssystemet, vidtagit särskilda konsumtionsbegränsande åtgär- der — motboken m. m. — var minskningen avsevärt starkare, omkring 20 %. Under de sista krigsåren sjönk konsumtionen till följd av då rådande särskilda förhållanden mycket kraftigt. År 1918 uppgick den sålunda till 7'4 miljoner liter, motsvarande 13 liter per invånare (24 liter per invånare över 25 år) eller endast omkring en sjättedel av 1913 års siffra. I och med att de särskilda kristidsförhållandena upphörde, inträdde under de första fredsåren en kraftig reaktion, som förde upp totalkonsumtionen för år 1920 till 378 miljoner liter, motsvarande 64 liter per invånare (1253 liter per invånare över 25 år) eller omkring 80 % av 1913 års konsumtion. Denna utveckling avbröts emellertid redan följande år. År 1921 liksom år 1922 företedde nämligen en betydande nedgång i konsumtionen, som sistnämnda år utgjorde 257 miljoner liter, mot- svarande 4-3 liter per invånare (81 liter per invånare över 25 år) eller föga mer än hälften av 1913 års siffror. Angående orsakerna till denna nedgång får revisionen hänvisa till vad som anföres härom i annat sammanhang, nedan sid. 126—128, där revisionen har anledning att närmare beröra särskilt frågan om minskningen i den viktigaste grenen av försäljningen, nämligen utminute- ringen. Här må endast framhållas, att de ekonomiska konjunkturerna under- gingo en mycket stark försämring. under åren 1921 och 1922, vidare att det

1 En närmare redogörelse för utvecklingen i nykterhetsavseende i Stockholm lämnas nedan & sid. 95 0. f. i samband med en jämförelse med Köpenhamn.

• Sida 76
•  Original

Konsumtionen av spritdrycker Utminute— 535238 Antalet motböckers ringspriset inom all för- å renat 40 % säljn. av

per invä- per invånare potatisbränn- sp ritdr. av per

n_are över 25 år vin alla. slag 100 in-

totalt, milj. l.

f vånare jäm— jäm- .. jämfö- jäm ö- över liter förel- liter förel- Offlpl' relse- relse- _ 25 år

setal setal ' ensl P” tal* 3 5 | 6 | 7 1 8 | 9 11

öre

1913 . . 44.5 7.9 100 100 - - 1914 . . 39.9 7.1 90 89 100 1915 . . 40.2 7.1 90 89 88 1916. . 33.6 5.9 75 73 78 - - - 1917. . 103 1.8 23 3.4 22 98 — - 858 28.5 84 1918 . . 7.4 1.3 16 2.4 16 116 - - 879 29.0 86 1919 . . 14.4 2.5 32 4.7 31 116 - - 1 021 33.3 99 1920 . . 37.8 6.4 81 12.3 79 90 615 100 1 050 33.8 1921 . . 31.6 5.3 67 10.1 65 118 678 123 1 036 32.9 98 1922 . . 25.7 4.3 54 8.1 52 160 723 162 1 012 31.8 94 1923 . . 26.3 4.4 56 8.2. 53 354 136 600 148 1 017 31.6 94 1924 . . 28.6 4.7 59 8.8 57 288 113 502 126 1 045 32.1 95 1925 . . 29.7 4.9 62 9.1 59 280 108 482 120 1 077 32.7 97 1926 . . 30.0 5.0 63 9.1 59 278 110 466 118 1 102 33.0 98 1927 . . 30.5 5.0 63 9.1 59 275 109 463 118 1 126 33.4 99 1928 . . 31.2 5.1 65 9.2 270 107 462 118 1 152 33.7 100 1929 . . 32.1 5.3 67 9.3 60 265 107 454 117 1 185 34.3 102 1930 . . 33.0 5.4 68 9.5 61 265 110 451 120 1 223 34.9 103 1931 . . 33.7 5.5 70 9.6 62 265 114 434 119 1257 35.4 105 1932 . . 31.7 5.1 65 8.9 57 345 150. 496 139 1 265 35.2 104 1933 . . 27.5 4.4 56 7.6 [49 430 191 576 165 1 264 34.7 103

under dessa är, särskilt under år 1922, kom till stånd betydande höjningar av spritdryckspriserna till följd av omsättnings— och utskänkningsskattens in- förande (se kol. 7 och 9 i ovanstående tabell) samt slutligen att den individuella utminuteringskontrollen först från och med senare delen av år 1920 började mera metodiskt tillämpas av systembolagen över hela landet. Från och med år 1923 — samtidigt med att de ekonomiska konjunkturerna började förbättras — inträdde åter en stegring i konsumtionen, vilken fortgick under nio år eller

* Genomsnittspriset under reapektive år (jfr tabell nr 5 i tabellbilagan). ” Härvid har hänsyn tagits till växlingarna i penningens köpkraft sådana dessa kommit 3111 ut- tryck i levnadskostnadernas förändring (socialstyrelsens levnadskostnadsindex, jämför tabell rr 17 i tabellbilagan).

” I slutet av respektive år. * Här-Vid har 1920 års antal utgjort basen för jämförelsen. " Avser den genomsnittliga löneinkomsten för arbetare inom industri och hantverk, handel och transportväsen, allmän tjänst m. m. (jämför tabell nr 17 i tabellbilagan).

• Sida 77
•  Original

t. o. m. är 1931, då totalkonsumtionen belöpte sig till 337 miljoner liter, mot— svarande 5'6 liter per invånare (96 liter per invånare över 25 år) eller 70 % (respektive 62 %) av 1913 års genomsnittssiffror. Av realprisuppgifterna i tabellen framgår, att denna period med stigande konsumtion utmärktes jämväl av en ganska betydande prisminskning å spritdryckerna. Under åren 1932 och 1933 —— då de ekonomiska konjunkturerna åter hade försämrats samt sprit- dryckerna genom höjd beskattning stegrades avsevärt i pris — sjönk total- konsumtionen med omkring 20 %, varigenom densamma för sistnämnda år uppgick till 275 miljoner liter, motsvarande 44 liter-per invånare (76 liter per invånare över 25 år) eller ungefär samma nivå ifråga om genomsnittskon- sumtionen, som gällde före stegringen under åren 1923—1931.

Sammanfattningsvis kan man säga, att den lagliga konsumtionen av sprit- drycker numera är avsevärt lägre än under tiden närmast före världskriget. Sålunda utgjorde genomsnittskonsumtionen per invånare under femårsperio- den 1928—32 omkring två tredjedelar av 1913 års konsumtion och under år 1933 mellan 50 och 60 % av denna. Om hänsyn tages till förskjutningarna i ålderssammansättningen inom befolkningen, vilket bör göras för att vinna rätt- visande resultat, finner man att genomsnittskonsumtionen under nämnda fem- årsperiod uppgick till 60 % av 1913 års siffra och under år 1933 var omkring hälften av förkrigskonsumtionen.

Av uppgifterna rörande motboksstockens växlingar framgår, att det jämväl i detta avseende förekom en hög siffra under år 1920, då antalet motböcker uppgick till 1 050 000. Under de närmast följande åren "ägde någon minskning rum, så att antalet under åren 1922 och 1923 sjönk till omkring 1015 000. Därefter inträdde en fortgående ökning, vilken pågick t. 0. In. år 1932, då. an- talet motböcker utgjorde 1 265 000. På nio år hade sålunda detta antal ökat med en kvarts miljon, motsvarande 25 % av 1922 och 1923 års siffror. Om hänsyn tages till den under samma tid inträffade förskjutningen i befolknin- gens ålderssammansättning, befinnes det emellertid, att ökningstendensen är avsevärt svagare än nyss angivna procenttal antyder. Medan antalet mot- böcker per 100 invånare över 25 år uppgick till 338 under år 1920 och till 31'6 år 1923, hade motsvarande tal år 1932 stigit till 352. Detta innebär, att stegringen sedan år 1922 och 1923 kan uppskattas till omkring 10 % i stället för 25 % enligt ovanstående beräkning, där befolkningsförhållandenas föränd- ringar icke beaktats. Av en jämförelse mellan siffrorna för åren 1931 och 1932 framgår, att stegringen i själva verket hade upphört sistnämnda år, som företer en svag minskning i förhållande till år 1931. Givetvis bör även mot- boksstockens växlingar ses i samband med de ekonomiska konjunkturerna och prisförhållandena, vilka faktorer under större delen av 1920-talet varit ägnade att gynna ökningen av antalet motböcker. Revisionen har anledning att i det följande återkomma till detta spörsmål (sid. 134 0. f.).

Vad därefter angår fylleriförseelsema lämnas uppgifter härom i efterföljande tabell:

• Sida 78
•  Original

Antalet förseelser per 10,00l0 in- Avdömda. fylleriförseelser1 vånare i förhållande till mostsva— rande antal år 1913

övriga övriga 14 större städer 14 större städer lands- städer2 nuder städer2 under bygdens stadsrätt stadsrätt

2 1 3 l 6 | 7

1913 ........ 34 156 16 641 8 112 58 909 100 1914 ........ 27 829 15 351 7 680 50 860 80 90 95 86 1915 ........ 26 729 13 972 7 245 47 946 75 81 89 80 1916 ........ 24 486 12 469 6 956 43 911 67 71 86 73 1917 ........ 10 420 5 078 3 427 18 925 28 28 42 31 1918 ........ 11 810 4 048 1 977 17 835 31 22 24 29 1919 ........ 21 207 7 803 4 315 33 325 56 43 53 55 1920 ........ 26 149 12 349 7 474 45 972 68 66 91 75 1921 ........ 17 618 7 851 5 399 30 868 45 42 65 50 1922 ........ 17 173 6 655 4 459 28 287 43 35 54 45 1923 ........ 18 831 7 233 4 763 30 827 47 38 57 49 1924 ........ 19 342 8 176 5 411 32 929 48 42 64 52 1925 ........ 17 891 8 199 6 503 32 593 44 42 78 51 1926 ........ 15 660 7 623 6 054 29 337 38 39 72 46 1927 ........ 14 756 7 289 6 612 28 657 35 37 79 45 1928 ........ 13 157 7 571 6 943 27 671 31 38 83 43 1929 ........ 13 600 8 118 7 876 29 594 32 40 94 46 1930 ........ 14 670 8 009 8 251 30 930 33 39 99 48 1931 ........ 14 256 8 015 7 486 29 757 32 39 90 46 1932 ........ 13 830 7 613 8 122 29 565 30 37 97 46 1933 ........ 12 609 8 049 8 810 29 468 28 38 106 45

Före världskriget befann sig antalet fylleriförseelser i kraftigt stigande.'* Siffrorna för åren 1900, 1905, 1910, 1911, 1912 och 1913 voro nämli- gen"fö1jande: 42 643, 47 491, 54 845, 50 972, 56 622 och 58 909. Denna utveckling upphörde år 1914, då en ganska avsevärd nedgång (13'7 %) ägde rum, väsentligen lokaliserad till Stockholm, där det nya systembolaget nämn- da år började sin verksamhet. Under de första krigsåren fortsatte nedgången, vilken särskilt gjorde sig gällande i större och medelstora städer, men även, ehuru svagare, framträdde för landsbygdens vidkommande. År 1916 hade denna nedgång fortskridit därhän, att minskningen i antalet fylleriförseelser i

1 Åren 1913—1928 enligt rättsstatistiken, åren 1929—1933 enligt kontrollstyrelsens statistik. " Stockholm, Uppsala, Eskilstuna, Norrköping, Jönköping, Växjö, Visby. Karlskrona, Malmö, Hälsingborg, Göteborg, Orebro, Gävle och Ostersund. Anledningen till att just dessa städer samman- förts framgår av tabellbilagan. 3 Inkl. städer under landsrätt. ** Jämför Nykterhetskommitténs betänkande VI: 4 sid. 188 ff.

• Sida 79
•  Original

förhållande till siffrorna för maximalåret 1913 uppgick till omkring 15 000 eller något mer än 25 %. Under de båda sista krigsåren 1917 och 1918, vilka ju utmärktes av knapphet både på legala rusdrycker och råmaterial för ille- gala ersättningsmedel härför, sjönk fyllerifrekvensen till omkring 30 % av 1913 års siffra. Som en följd av den under åren 1919 och 1920 starkt stegrade konsumtionen —-— under förstnämnda är till icke ringa del konsumtion av olag- liga spritdrycker — ägde under dessa år en kraftig stegring rum i fylleri- frekvensen, nämligen från omkring 18 000 fall är 1918 till 33 000, respektive 46000. År 1920, då såsom ovan framhållits spritdryckskonsumtionen ut— gjorde omkring 80 % av 1913 års konsumtion, uppgick antalet fylleriförse- elser till omkring 75 % av samma års antal. När konsumtionen sedan under de närmast följande åren nedgick, sjönk även fyllerifrekvensen, och denna minskning var relativt kraftigare än konsumtionsnedgången. Fylleriantalet har därefter under åren 1921—1933 i stort sett hållit sig omkring 30 000 för- seelser per år. Från denna genomsnittssiffra avviker 1924 års antal starkast uppåt med icke fullt 10 % och 1928 års antal starkast nedåt med icke fullt 8 %. Dessa siffror giva närmast det intrycket, att nykterhetstillståndet i landet —— i den mån detta mätes av fyllerifrekvensen — är stationärt sedan omkring ett årtionde tillbaka. Det läge, varvid fylleriantalet sålunda stannat, motsva— rar ungefär 45 % av förkrigsnivån. Under förutsättning att det icke inträtt någon förändring i fråga om beivrande av fylleri innebär denna siffra, att drygt hälften av det under offentlighetens ögon fallande fylleriet försvunnit tack vare de olika nykterhetsfrämjande faktorer, som gjort sig gällande i vårt land under de sista två årtiondena.

Sambandet mellan konsumtionsminskningen och nedgången i fyllerifrekven- sen åskådliggöres i följande tablå:

Jämförelsetall i fråga om 1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 1921 1922

spritdryckskonsumtionen . . . . 100 89 89 73 22 16 31 79 65 52 fyllerifrekvensen . . . . . . . 100 86 80 72 31 29 53 73 48 44

1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 spritdryckskonsumtionen . . 53 57 59 59 59 59 60 61 62 57 49 fyllerifrekvensen . . . . . 47 50 49 43 42 40 43 44 42 41 41

Härav framgår, att detta samband var betydligt starkare under de första åren —— bortsett från år 1919, då som nämnts konsumtionen av olagliga sprit- drycker förorsakade fylleri i betydande omfattning — än under det sista de— cenniet. Särskilt anmärkningsvärt är, att den fortgående konsumtionssteg- ringen under åren 1923—1931 icke motsvaras av en liknande tendens ifråga om fyllerifrekvensen. Av tablån kan vidare utläsas, att minskningen av fyl- leriförseelserna varit icke obetydligt starkare än nedgången i konsumtionen.

Även om det är otvivelaktigt, att nykterhetstillståndet, sådant det avspeglar sig i fyllerisiffrorna, visar en mycket betydande och sedan mer än 10 år till-

1 Härvid har hänsyn tagits till den under jämförelsetiden pågående förändringen i befolkningens ålderssammansättning. Konsumtionssiifrorna äro beräknade å. befolkningen i äldrama över 25 år och fyllerisiii'rorna å, den straifmyndiga befolkningen.

• Sida 80
•  Original

baka bestående förbättring för landet i dess helhet i jämförelse med förhål- landena före världskriget, äger detta omdöme icke allmän giltighet för de olika delarna av landet och inom olika slag av samhällen. En närmare detalj- granskning av fylleristatistiken giver nämligen vid handen (se nedan tabellbila- gan). att utvecklingen ingalunda förlupit likartat överallt. I stort sett kan resultatet av denna granskning sammanfattas sålunda, att fylleriet under tiden 1921—1932 minskats avsevärt (omkring 20 %) i storstäderna, visat svagare nedgång (omkring 10 %) i övriga större städer, ökats (omkring 10 %) i de mindre städerna samt stegrats i mycket hög grad (omkring- 60 %) på lands- bygden, inklusive städer under landsrätt. Ökningen på landsbygden har varit särskilt framträdande (omkring 90 %) i norra Sverige, där även städerna i all- mänhet visat stegrat fylleri. Härigenom har antalet fylleriförseelser på lands- bygden bringats upp nästan fullt i höjd med de högsta siffrorna under tiden närmast före världskriget.

Närmare undersökningar rörande sistnämnda förhållande, varom hänvisas till bilagorna nr 5 och 6, giva vid handen,

att landsbygdsfylleriets ökning endast till en mindre del kan bero därpå att de inom landsbygdens ram befintliga stadsliknande samhällena vuxit i folk- mängd under denna tid,

att denna ökning icke heller kan förklaras därav att stadsbefolkningen skulle 1 större omfattning än förr göra sig skyldig till fylleri på landsbygden,

att huvudparten av fylleriförseelserna på landsbygden är lokaliserad till kö- pingar, municipalsamhällen, förorter, stationssamhällen och andra tätt be- byggda orter, medan endast en mindre del — vilken enligt den 1 bilagan nr 5 framlagda specialundersökningen, avseende förhållandena i 7 län under åren 1925——1932, kan uppskattas till omkring 20 % — äro begångna på den rena landsbygden,

att, trots ökningen av landsbygdens fylleriantal, alltjämt i en stor del av landskommunerna — vilken enligt nyssnämnda specialundersökning kan upp- skattas till omkring 50% —- överhuvud icke förekommer någon fylleriförseelse eller endast någon enstaka sådan,

att ökningen omfattar både motboksinnehavare, varav årligen under åren 1930—32 sakfälldes mer än dubbelt så många som under år 1923 —— en steg- ring med nära 120 % — och äldre personer utan motbok, beträffande vilka an- talet sakfällda under samma jämförelsetid ökades med omkring 90 %, samt personer under 25 år, för vilka motsvarande ökning uppgick till omkring 120 %,

att ökningen är mycket ojämnt fördelad på de olika länen, i det att mer än hälften av sammanlagda stegringen å landsbygden faller på de 6 län —— varav 4 län i Norrland — som förete de starkast stigande siffrorna och icke fullt 7 % av stegringen faller på de 6 län —— varav 1 län i Norrland — som visa den svagaste ökningstendensen, *

att denna olikhet icke synes kunna sättas i direkt samband med rådande ojämnheter ifråga om tillämpningen av gällande lagstiftning, t. ex. med av- seende å lokala inköpsbestämmelser o. d.,

• Sida 81
•  Original

att den genomgående ökningen på landsbygden av antalet fylleriförseelser, begångna av personer under 25 är, icke motsvaras av en liknande enhetlig tendens för städernas vidkommande, vilka i stort sett förete oförändrat antal ungdomsfyllerister,

samt att antalet ungdomsfyllerister under åren 1923—1931 varit relativt minst i storstäderna (i genomsnitt 14—15 % av samtliga fyllerister), något högre i övriga större och medelstora städer (i genomsnitt 17—21 %), ännu högre i de minsta städerna (i genomsnitt 26—27 %) samt betydligt större på landsbygden (i genomsnitt 41—42 %), vilket häntyder på att ungdomsfyl- leriet delvis har en annan karaktär i de mindre orterna än i de större (»dans- banefylleri» o. d.).

Uppgifterna om landsbygdsfylleriets ökning äro icke lätta att tolka. När- mast häntyda de givetvis på en fortgående försämring av nykterhetstillstån- det på landsbygden, en tolkning, som kan synas få visst stöd av det nedan an- givna förhållandet, att lindrigare misshandelsbrott visa en liknande stegring. Å andra sidan stämmer icke denna bild av det sista årtiondets utveckling med de upplysningar härom, som lämnats av t. ex. de lokala nykterhetsnämnderna. Det är möjligt, att denna motsägelse kan förklaras därav att det akuta alko- holmissbruket i verkligheten icke företett någon stegring på landsbygden men att fylleriförseelser numera beivras i större omfattning än förr. Flera skäl för en sådan uppfattning kunna nämligen förebringas, såsom den i stort sett förbättrade organisationen av polisväsendet på landsbygden, den kraftiga ut- vecklingen av kommunikationerna, vilken kan hava haft till följd att berusa— de personer i större omfattning än tidigare anträffas på allmän plats och så- lunda överhuvud kunna bliva föremål för åtal, samt det förhållandet att nöjes- livet på landsbygden, liksom i städerna, delvis fått en annan prägel än tidi- gare, varigenom sammanhopning av människor på allmän plats kommer till stånd i betydligt större omfattning och långt oftare än förr (t. ex. vid dans- banor). Revisionen har emellertid icke varit i stånd att bilda sig ett säkert omdöme rörande detta spörsmål utan har fått nöja sig med att stanna vid det nu anförda.

Såsom en sammanfattning av den svenska fylleristatistikens uppgifter torde kunna sägas, att dessa i stort sett häntyda på en väsentlig förbättring av nyk- terhetstillståndet från tiden före kriget. Denna förbättring har nu bestått sedan ett tiotal år tillbaka. Under denna tid har den gynnsamma utvecklin- gen fortskridit i de större städerna, men samtidigt har en stadig försämring gi— vit sig till känna i fråga om landsbygdens fyllerisiffror. Även om delade meningar kunna råda om tolkningen av dessa senare siffror, utgöra de dock otvivelaktigt en allvarlig anledning för lagstiftaren att med särskild upp- märksamhet följa utvecklingen av nykterhetstillståndet på den svenska lands- bygden.

Vid sidan av fyllerisiffrorna kan såsom nyss antytts en annan. grupp av uppgifter från rättsstatistiken användas såsom en mera indirekt mätare av alkoholmissbrukets växlingar, nämligen antalet lindriga misshandelsbrott (brott mot 14 kap. 13 % strafflagen). I efterföljande tabell har gjorts en

6—332437

• Sida 82
•  Original

med tablån å sid. 78 analog sammanställning av dessa brott under åren 1913 —1931:

Antal brott per 100000 invånare i Brott mot 14 kap. 13 å straflagen förhållande till mgtssvarande antal år 1 ]

övriga övriga 14 större städer lands- 14 större städer lands- städer under bygden städer under bygden stadsrätt stadsrätt

1913 ........ 1 270 457 996 2 723 100 100 100 100 1914 ........ 997 401 874 2 272 77 86 87 83 1915 ........ 992 345 748 2 085 75 73 75 76 1916 ........ 1 014 364 737 2 115 74 75 74 76 1917 ........ 549 239 542 1 330 40 49 54 48 1918 ........ 562 210 481 1 253 40 42 48 45 1919 ........ 835 274 658 1 767 59 55 65 63 1920 ........ 1 018 366 770 2 154 71 72 76 76 1921 ........ 808 278 687 1 773 56 54 67 62 1922 ........ 619 268 549 1 436 42 51 54 50 . 1923 . . . .. . . . . 641 270 657 1 568 43 51 64 54 1924 ........ 663 280 656 1 599 44 53 64 55 1925 ........ 714 328 863 1 905 47 61 84 65 1926 ........ 674 313 784 1 771 44 58 76 60 1927 ........ 698 315 864 1 877 45 58 84 64 1928 ........ 677 296 958 1 931 43 54 93 66 1929 . . . . . . . . 700 390 972 2 062 44 70 95 70 1930 ........ 736 401 1 128 2 265 45 72 110 76 1931 ........ 840 412 1 165 2 417 50 73 114 81

Denna tabell företer som synes väsentliga likheter med sammanställningen av fylleribrotten. Gemensamma för båda äro den ganska avsevärda nedgån- gen under åren 1914—1916, de låga siffrorna under åren 1917 och 1918, den kraftiga ökningen åren 1919 och 1920 samt den betydande nedgången under åren 1921 och 1922. Även däri överensstämma uppgifterna om fylleriförseel— ser och misshandelsbrott, att de minskat starkast i de större städerna och att det på landsbygden pågått stegring sedan år 1922. Även Vissa olikheter kunna skönjas, såsom att siffrorna för misshandelsbrotten i de större städerna i mot- sats till fyllerisiffrorna icke företett minskning sedan år 1924 utan snarast kunna betecknas såsom tämligen konstanta och att förstnämnda siffror för övriga städer i motsats till fyllerisiffrorna icke äro i stort sett oförändrade sedan nyssnämnda år utan i stället visa en avsevärd stegring. Överhuvud förete uppgifterna om misshandelsbrotten en mindre gynnsam utveckling än fylleristatistikens siffror. Denna olikhet ligger emellertid i sakens natur. Då man använder misshandelsbrotten såsom en mätare på omfattningen av vis- sa alkoholskador, utgår man nämligen från det antagandet, att en viss icke allt—

• Sida 83
•  Original

för obetydlig del av dessa brott äro betingade av alkoholmissbruk, men måste jämväl beakta, att vid sidan härav många sådana brott bliva begångna utan samband med dylikt missbruk. En minskning av alkoholmissbrukets omfatt- ning i samhället kan under dessa förutsättningar icke öva inverkan på mer än en del av dessa brott, medan den andra delen förblir oberörd därav. Härav följer att man icke kan vänta, att misshandelsbrotten växla lika starkt som fyllerisiffrorna vid förändringar i alkoholmissbrukets omfattning.

Om man tar vederbörlig hänsyn till det sagda, torde man kunna göra gällande, att nu anförda siffror från misshandelsstatistiken äro ägnade att giva samma bild av utvecklingen som fylleristatistikens uppgifter eller att alkoholmissbruket undergått en betydande minskning i vårt land. Vad sär- skilt beträffar den anmärkningsvärda ökningen av misshandelssiffrorna för landsbygden, vilken noga överensstämmer med fylleriförseelsernas stegring därstädes, kunde det som nämnts tyckas att detta förhållande utgjorde ett stöd för den uppfattningen, att ökningen av fylleriet på landsbygden mot— svaras av ett i allmänhet försämrat nykterhetstillstånd därstädes och icke blott är betingat av mera effektivt beivrande. De ovan (sid. 81) antydda om- ständigheter, som kunna tänkas föranleda. beivrande av fylleri i större om- fattning än tidigare, torde emellertid vara ägnade att åstadkomma samma effekt med avseende å sådana misshandelsbrott, varom nu är fråga, vilka i regel äro underkastade allmänt åtal blott då de blivit begångna på allmän plats. Då rättsstatistiken icke ger besked om å vilken plats ett brott blivit begånget, kan någon ledning för svaret å frågan om den rätta naturen av landsbygdsfylleriets stegring därför icke hämtas från den parallella utveck-' lingen av misshandelsbrotten.

N ykterhetstillståndets utveckling kan också belysas av vissa medicinal- ' statistiska uppgifter. Med hänsyn till karaktären av de resonemang, som måste föras rörande detta material, har det emellertid befunnits lämpligt att redovisningen av dessa uppgifter äger rum i en särskild bilaga nr 1 till detta betänkande, vilken utarbetats av ledamoten i revisionen överläkaren M. Ljung- dahl och revisionens sekreterare.

Med avseende å den olagliga hanteringen får revisionen hänvisa till tabell- bilagan.

Det statistiska material, som står till förfogande för att bedöma nykterhets- tillståndets förändringar, är såsom framgår av det föregående icke särskilt rik— haltigt eller belysande. Revisionen har därför ansett sig böra komplettera detta genom att införskaffa yttranden från nykterhetsnämnderna angående nykterhetstillståndets utveckling i kommunerna. I ett frågeformulär, som i början av år 1931 utsändes till samtliga nykterhetsnämnder i riket, begärdes svar å bland annat följande fråga: Har det allmänna nykterhetstillståndet i kommunen sedan tiden före kriget och särskilt under de sista fem åren för— ändrats (minskning eller ökning i bruk respektive missbruk, ingen utpräglad skillnad) och vilka äro i sådant fall anledningarna härtill?

Innan redogörelse lämnas för resultatet av denna rundfråga må framhållas, att den på grund härav gjorda sammanställningen skiljer sig i ett väsentligt

• Sida 84
•  Original

avseende från övrig här redovisad statistik. Medan hittills anförda uppgifter avse vissa faktiska förhållanden av olika slag, äro nykterhetsnämndernas ut- talanden givetvis endast uttryck för deras omdömen. Även ett så beskaffat uppgiftsmaterial äger emellertid enligt revisionens mening ett icke obetydligt värde. Nykterhetsnämnderna hava ju till uppgift att övervaka nykterhets- tillståndet inom kommunerna, och inträffade förändringar i detsamma torde sålundai regel uppmärksamt följas av dessa. Trots att nykterhetsnämndernas utsagor givetvis i många fall kunna vara färgade av subjektiva uppfattnin— gar, äro de under alla omständigheter av betydelse såsom ett direkt uttryck för den intresserade allmänna cpinionens uppfattning om de faktiska förhål— landena. Icke minst av denna anledning har revisionen fäst stort avseende » vid nykterhetsnämndernas utsagor, bakom vilka ju stå flera tusen kommunalt verksamma personer över hela landet.

Vad därefter beträffar undersökningens omfattning hava svar inkommit från mer än 2 000 av landets 2 500 nykterhetsnämnder. De inkomna svaren hänföra sig till olika slag av samhällen och olika delar av landet på ett så- dant sätt, att detta material måste anses såsom mycket representativt. Huvud- resultaten av undersökningen äro i kort sammanfattning följande.

Endast omkring 700 nämnder hava anställt en uttrycklig jämförelse med förhållandena före kriget —— vilket i och för sig är ganska förklarligt med hänsyn till att nykterhetsnämndsinstitutionen icke fanns före kriget _ och endast omkring 1 000 hava angivit utvecklingsgången under de sista fem åren (d. v. s. sista hälften av 1920-talet). Sammanlagt hava dock omkring 1 900 nämnder på något sätt lämnat upplysning om nykterhetstillståndets utveck- ling inom vederbörande kommun.

I efterföljande tablå lämnas en sammanställning av de yttranden, som giva en jämförelse mellan tiden före kriget och nuvarande tid.

Såsom härav framgår hava 448 eller 611 % av de på denna fråga svarande nykterhetsnämnderna angivit, att nykterhetstillståndet i vederbörande kom- mun förbättrats sedan tiden före kriget, medan 255 eller 348 % meddelat, att någon utpräglad skillnad icke framträtt, och 30 eller 41 % förklarat, att försäm- ring ägt rum. Av kommunerna i sistnämnda fåtaliga grupp äro två tredje- delar belägna i Småland och norra Sverige; huvudparten härav utgöres av större landskommuner och blott tre stadssamhällen — Malmö och två småländ- ska städer — förekomma i gruppen. Endast i norra Sverige uppgår antalet kommuner, tillhörande denna grupp, till någon avsevärd andel av hela antalet på denna fråga svarande nämnder, nämligen 14'6 %, som dock utgör endast en fjärdedel av antalet kommuner i denna landsdel med nämndutsagor, angivan- de förbättring.

• Sida 85
•  Original

Nykterhetstillståndets förändring sedan tidierr; före kriget enligt nykterhetsnämndernas uppg er.

Hela Nämn- Nämn- Därav nämnder, som angiva att der der nykterhetstillståndet är som som _— icke be— för— oför- för- för- oför- för- ingåpå svara bättrat ändrat sämrat bättrat ändrat sämrat denna. denna

d er fråga ffåga absoluta tal procenttal antalet sva— rande nämn-

Städer och köpingar 115 54 61 53 5 86'9 8'2 4'9 Större landskommuner (mer än

1 500 inv.) 999 626 62"? 31'6 6'2 Mindre landskommuner . . . . 898 599 54'5 44'2 1'8 Samtliga kommuner 2 012 1 279 611 34'8 4'1

Därav i1 Östra Sverige ........ 348 222 90 35 71'4 278 08 Småland och öarna ...... 347 221 70 48 5515 381 6'3 Södra Sverige ........ 340 216 74 48 59'6 38'8 1'6 ' Sydvästra Sverige 559 339 81 60'9 368 2?» Bergslagen 182 127 55 33 20 600 364 36 Norra Sverige ........ 236 154 82 47 23 12 573 281 146

I nedanstående tablå göres en motsvarande sammanställning av de yttran- den, som lämna upplysning om utvecklingsgången under senare hälften av 1920- talet.

Nykterhetstillståndets förändring under senare hälften av 1920-talet enligt nykterhets- nämndernas uppgifter.

Hela Nämn- Nämn- Därav nämnder, som angiva att der der nykterhetstillståndet är som som icke ba— för- oför— för— för- oför— för- ingä på svara bättrat ändrat sämrat bättrat ändrat sämrat denna denna fråga fråga absoluta tel ' procenttal antalet sva- rande nämn- der

Städer och köpingar ..... 115 57 58 26 26 6 4438 448 104 Större landskommuner . . . . 999 518 481 55 45'3 43'3 11'4 Mindre landskommuner . . . . 898 466 432 12 43'3 539 28 Samtliga kommuner ...... 2 012 1 041 971 73 444 481 75

Därav i - Östra Sverige ........ 348 199 149 69 72 8 46'8 488 54 Småland och öarna ...... 347 164 183 78 95 10 426 51'9 5'5 Södra Sverige ........ 340 177 163 73 87 3 44'8 53'4 1'8 Sydvästra Sverige ...... 559 283 276 131 10 47'6 48'9 3'6 Bergslagen .......... 182 100 82 35 39 8 427 47'5 9'8

Norra Sverige ........ 236 118 118 45 39 34 381 33'1 28'8 1 Till östra Sverige hava hänförts: Stockholms, Uppsala, Södermanlands och Östergötlands län, till Småland och öarna: Jönköpings. Kronobergs, Kalmar och Gotlands län, till södra Sverige: Blekinge, Kristianstads och Malmöhus__län,

• Sida 86
•  Original

Även dessa uppgifter äro övervägande gynnsamma, i det att flertalet an- giver, att förbättringen av nykterhetstillståndet fortgått även under de senare åren. Mot 431 nämnder eller 444 %, som giva utsagor i denna riktning, samt 467 eller 481 %, som beteckna nykterhetstillståndet såsom oförändrat under denna tid, stå nämligen endast 73 eller 76 %, som meddela, att det inträffat en försämring under de senare åren. Förhållandena i norra Sverige skilja sig enligt dessa uppgifter ofördelaktigt från övriga delar av landet, men även där äro de yttranden, som angiva förbättring, talrikare än de, som gå i mot- satt riktning.

I följande tablå göres slutligen en sammanfattning av yttrandena, allt efter som de i stort sett —— sålunda oavsett om jämförelsen uttryckligen säges avse tiden före kriget eller någon tidpunkt därefter — angiva förbättring eller för- sämring i nykterhetstillståndet eller ingen utpräglad förändring. Härvid hava till sistnämnda grupp hänförts jämväl sådana yttranden, som icke meddela någonting om rörelseriktningen men beteckna det nuvarande tillståndet så- som gott. - i

i

*— _

Nämnder som lämnat svar angående nykterhetstillstån- Hela dets förändring eller nuvarande beskaffenhet, ntvisande antalet in en för- sva- för- åldring för- till- för- ingen för- rande bätt- . säm- bätt— föränd- säm- .. . (inkl. . hopa - . — nään- rmg gott n. t.) ring ring ring ring

absoluta tal procenttal

Städer och köpingar 115 81 23 5 109 74'3 21'1 4'6 Större landskommuner . . . . 999 543 325 76 944 575 344 S'] Mindre landskommuner . . . . 898 452 395 22 869 520 454. 26 Samtliga kommuner ...... 2 012 1 076 743 1 922 56'0 38'6 5'4

Därav i Östra Sverige ........ 348 211 113 10 334 632 338 30 Småland och öarna ...... 347 171 142 20 333 51'4 426 60 Södra Sverige ........ 340 184 140 7 331 556 423 21 Sydvästra Sverige 559 308 220 11 539 57'1 408 21 Bergslagen .......... 182 99 61 12 172 57'5 35'5 7'0 Norra Sverige ........ 236 103 67 43 213 488 315 202

Det framgår härav, att av de 1 922 nykterhetsnämnder, som lämnat upp- gifter i angivna avseende

1 076 eller 560 % beteckna nykterhetstillståndet inom vederbörande kom— muner såsom förbättrat,

743 eller 386 % angiva antingen att det icke ägt rum någon utpräglad för- ändring därutinnan eller ock att det nuvarande tillståndet är gott, samt

103 eller 54 % uppgiva, att tillståndet försämrats. Bland de olika slagen av kommuner uppvisa stadssamhällena gynnsammare siffror än landskommunerna. Inom de olika landsdelarna förete östra, södra

• Sida 87
•  Original

och sydvästra Sverige sinsemellan tämligen överensstämmande siffror med förbättring i 55—63 % och försämring i 2—3 %. I Småland och Bergslagen äro kommuner med uppgivet försämrat nykterhetstillstånd något talrikare (6—7 %) och i Småland är därjämte relativa antalet kommuner med förbätt- rat nykterhetstillstånd något lägre (51 %) än i de övriga nu nämnda lands- delarna. De ofördelaktigaste siffrorna uppvisar norra Sverige, där icke fullt hälften av nämnderna rapportera förbättring och en femtedel försämring. Beträffande orsakerna till de inträffade förändringarna i nykterhetstillstån- det hava nämnderna i allmänhet icke velat yttra sig. Dock hava svar härå lämnats av 709 nämnder. 683 av dessa svar angiva orsakerna till en upp- given förbättring, medan 26 avse anledningarna till en angiven försämring. Fördelningen av den förra gruppen framgår av följande tablå:

Orsakerna till förbättringen i nykterhetstillståndet enligt dessa nämnders uppgifter: Antal nämnder som be-

svara . . . ning om mng och ekon. (ggn: ningen alkohol- allmän forhål- 02:23 r g missbruk standard landen

ändrad höjd all- försäm- lagstift- uppfatt- mänbild— rade

antingen enbart elleri förening med andra orsaker

Städer och köpingar . . . 34 11 -- Större landskommuner . . 95 25 Mindre landskommuner . . 87 33 Samtliga kommuner 58 Därav i Östra Sverige ...... 94 34 20 17 27 Småland och öarna . . . . 72 35 20 5 24 Södra Sverige ...... 87 32 11 14 19 Sydvästra Sverige . . . . 72 42 13 25 Bergslagen ........ 66 42 14 17 4 17 Norra Sverige ...... 46 31 6 8 5 15

Man finner härav att den vanligast förekommande förklaringsgrunden till förbättringen är de sista årtiondenas reformer i den svenska alkohollagstift- ningen _ innefattande försäljningen av spritdrycker, vin och pilsnerdricka, nykterhetsnämndernas verksamhet, åtgärder mot ersättningsmedel för sprit- drycker o. s. v. Mer än 60 % av de nämnder, som ingå på ett bedömande av denna fråga, anse nämligen den ändrade lagstiftningen vara huvudorsak eller bidragande orsak till den gynnsamma utvecklingen.

Den därefter allmännast förekommande förklaringsgrunden till det förbätt- rade nykterhetstillståndet har ovan sammanfattats under rubriken ändrad upp- fattning om alkoholmissbruk. Härmed åsyftas de fall, där det på olika sätt angivits, att man numera. i motsats mot förr allmänt anser det vanhedrande för en person att uppträda berusad. Ordalagen variera givetvis ganska myc-

• Sida 88
•  Original

ket inom denna grupp från mildare uttryck till starkare; ett vanligt uttalande är, att det numera är en skam att visa sig berusad, förr var det motsatsen. Denna förändring i opinionen gentemot överdrifter i alkoholbruk utgör en verksamt bidragande orsak till nykterhetstillståndets förbättring enligt om- kring 200 nykterhetsnämnder, motsvarande inemot 30 % av de på denna fråga svarande nämnderna. En denna närstående förklaringsgrund utgör den, som i tablån redovisas under rubriken höjd allmänbildning och allmän standard. Denna orsak framhålles av något över 100 nämnder, motsvarande omkring 17 % av dem, som besvarat förevarande fråga.

Vad därefter angår orsakerna till försämringen av nykterhetstillståndet i de kommuner, där utvecklingen betecknats gå i sådan riktning, är det som redan nämnts endast 26 nämnder, som ingå på besvarande av denna fråga. Dessa fördela sig på följande sätt:

9 anse att den gällande lagstiftningen, enkannerligen motbokssystemet, bär skulden till det försämrade tillståndet,

7, varav de flesta i norra Sverige, angiva, att alkoholmissbruk bedömes mil- dare nu än förr och tillskriva denna ändrade uppfattning huvudorsaken till försämringen, och slutligen äro

10 yttranden av skiftande innebörd.

Resultatet av denna rundfråga kan sammanfattas sålunda, att det övervä- gande antalet av de närmast intresserade kommunala myndigheterna anser, att nykterhetstillståndet i vårt land i stort sett har förbättrats under den nu gällande alkohollagstiftningen — detta begrepp taget i vidsträckt betydelse —— samt att denna utveckling främjats av nämnda lagstiftning.

• Sida 89
•  Original

KAP. IV.

Jämförelse i fråga om nykterhetstillståndet i Sverige och Vissa andra länder, särskilt Danmark.

Revisionens uppdrag innefattar jämväl anställande av en jämförelse mellan utvecklingen i nykterhetsavseende i vårt land och i vissa länder med hög sprit- drycksbeskattning. Det är särskilt förhållandena i Danmark, som härvid an- setts böra göras till föremål för undersökning. Revisionen har med anledning därav efter vederbörligt bemyndigande under år 1931 företagit en resa i Dan- mark för studium av den danska alkohollagstiftningens tillämpning och verk- ningar och härvid särskilt inriktat sig på erfarenheterna av den höga sprit— drycksbeskattningen. En redogörelse för de sålunda vunna upplysningarna lämnas i särskild bilaga nr 2.

Av de upplysningar som revisionen därvid inhämtade torde framgå, att man i Danmark i allmänhet betecknar utvecklingen i nykterhetshänseende sedan tiden före kriget såsom mycket gynnsam och tillskriver en stor del av förtjänsten härav de vidtagna höjningarna av spritdrycksbeskattningen, var- igenom spritdrycksskatten har stigit från 60 öre per liter a 100 procent alkohol före år 1917 till för närvarande 1760 kronor för inhemsk tillverkning och från 100 kronor till 2000 kronor för utländska spritdrycker. Det är så- lunda betecknande, att dessa skattestegringar, vilka icke tillkommo till följd av nykterhetssynpunkter utan av helt andra skäl, numera äga ett starkt och som det vill synas bestående stöd i den allmänna meningen icke minst på grund av sina gynnsamma verkningar å nykterhetstillståndet. '

Statistiska jämförelser i fråga om nykterhetstillståndets utveckling i Sverige och Danmark erbjuda svårigheter på grund av bristen på dansk riksstatistik för tillräckligt antal år tillbaka. Beträffande konsumtionen av spritdrycker föreligga emellertid jämförbara statistiska uppgifter för de båda länderna. I följande tablå har gjorts en sammanställning härav.

Kon>umtionen av sprit- - dryckeraöo %per 1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 1921 1922

invånare1 Danmark ' 8-4 8-5 8-7 2-5 0-4 0-9 1-5 1-0 11 Sverige ' 6'6 (% 5'2 1'7 ' 1'2 2'3 6'0 4'8 3'8 Jämförelsetal Danmark ........ 100 101 102 105 5 11 18 12 18 Sverige _ 96 94 75 25 17 33 87 70 55

1 I överenstämmelse med vedertaget bruk vid internationella jämförelser hari denna sammanställning reduktion till 50 % alkoholstyrka. ägt rum. Uppgifterna för Sverige skilja sig på. grund härav från de ovan å sid. 76 meddelade, vilka angiva den faktiska. konsumtionen, oavsett alkoholstyrkan. En liter grännvin & 40 % motsvarar nämligen i den tidigare sammanställningen. 1 liter men i ovanstående '8 liter.

• Sida 90
•  Original

Konsumtionen av sprit- drycker e 50 % per 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 invånare Danmark ' 1'5 1'4 1'2 1'1 1'1 1'2 1'1 09 07 07 Svedge ' 4? 44 44 46 46 47 43 49 45 39 Järnförelsetal Danmark 18 17 14 13 13 15 13 11 8 9

61 64 64 65 67 68 70 71 65 57

Medan spritdryckskonsumtioneu per invånare i Danmark före kriget var om- kring 20 procent högre än i Sverige, utgör den numera endast omkring en femte- del av den svenska konsumtionen. Den starka nedgången i Danmark inträf- fade år 1917 eller samma år som spritdrycksbeskattningen skärptes, och det råder icke tvivel om att konsumtionsminskningen till övervägande del är en följd av denna åtgärd.

Minskningen i Sverige kan uppskattas till omkring en tredjedel av förkrigs- konsumtionen. I Danmark uppgår den på samma sätt beräknad till 85 a 90 %. I dessa siffror framträder den väsentliga olikheten mellan utvecklingen i de båda länderna under de sista 20 åren och därmed också den huvudsakliga skill- naden i verkningarna av de tillämpade åtgärderna. Medan den svenska lag- stiftningen i enlighet med sitt uttryckligt angivna syfte att gestalta försälj- ningen av spritdrycker och vin så, att denna åstadkommer så ringa skada som möjligt, främst tager sikte på missbruket och lämnar det såsom lojalt an- sedda bruket relativt oberört, ligger det i beskattningsmetodens natur att ut- öva inverkan på konsumtionen i dess helhet utan åtskillnad mellan lojalt bruk och missbruk.

Det kan i detta sammanhang anföras, att konsumtionen av såväl vin som starkare maltdrycker under hela nu ifrågavarande tidrymd varit icke obetyd- ligt högre i Danmark än i Sverige samt att det i båda länderna ägt rum en ganska avsevärd ökning av denna konsumtion. I fråga om vin är konsumtio- nen i Danmark numera omkring dubbelt så stor som i Sverige — oavsett kon- sumtionen av hemtillverkat vin, vilken torde hava betydligt större omfattning i Danmark än i vårt land, även om säkra uppgifter i detta avseende icke föreligga för någotdera landet. Huru stor vinkonsumtionen före kriget var i vårt land i förhållande till motsvarande konsumtion i Danmark är svårt att angiva på grund av den tidig-are statistikens bristfällighet. Maltdrycks- konsumtionen var före kriget omkring 50 % högre i Danmark än i Sverige och denna proportion har även gällt under den senare tiden. Det bör emeller- tid ock framhållas, att ökningen av vin- och maltdryckskonsumtionen i de båda länderna icke är starkare än att den motsvarar endast en ringa del av ned- gången i spritdryckskonsumtionen, därest man som skäligt är tager veder- börlig hänsyn till alkoholstyrkan hos de olika slagen av drycker.

Det är av intresse, att i detta sammanhang taga del av spritdryckskonsum- tionens utveckling i England, där spritdrycksbeskattningen är ännu högre än i Danmark. Spritdrycksskatten i England, vilken till april 1918 utgjorde 520 kr. per 1 liter spritdrycker a 100 % alkohol, uppgår nämligen sedan april

• Sida 91
•  Original

1920 till omkring 2540 kr. enligt samma beräkning, medan den i Danmark som nämnts utgör 1760 kronor, respektive 2000 kronor för utländska varor.

1913 1914 1918 1919 1920 1921 1922 1923 Konsumtionen per inv. i

England (0. Wales), liter 31 31 - 22 22 1'8 1'6 1'5 Jämfö relsetal ...... 100 100 - 71 71 58 53 49 Spritdrycksskatten,kr.per

l. i?. 100 % ...... 5:20 5:20 5: 20 10:50 17:50 25:40 25:40 25:40

och fr. och fr. och fr. april maj april 10: 50 17: 60 25: 40 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932

Konsumtionen per inv. i England (0. Wales), liter] 1'5 1'5 1'3 13 13 1'3 1'1 1'1 1'0 Jämförelsetal ...... 49 49 44 44 43 43 37 36 34 Spritdrycksskatten,kr. per l. a 100 % ...... 25:40 25:40 25:40 25:40 25:40 25:40 25:40 25:40 2540

Av denna sammanställning framgår, att konsumtionen i England (med Wales) åren 1913 och 1914 utgjorde c:a 3 liter per invånare och åren 1930—32 omkring 1 liter. Medan konsumtionen i Danmark minskats med omkring 7 liter per invånare eller 85—90 % av konsumtionen närmast före kriget, har nedgången, på liknande sätt beräknad, i England stannat vid 2 liter, mot- svarande omkring 65 %. I det senare landet har minskningen vidare ägt rum så småningom och icke såsom i Danmark inträffat i omedelbar anslut- ning till höjningen av skattesatserna. Detta förhållande häntyder på att en del av konsumtionsminskningen i England är en följd av andra faktorer än skattestegringen, såsom de dåliga ekonomiska konjunkturerna i detta land under 1920-talet, och att sålunda beskattningens inverkan på konsumtionen i detta land varit svagare än som framgår av de nyss anförda siffrorna.

Av de ovan lämnade uppgifterna framgår, att de absoluta skattestegringar- na visserligen äro större i England än i Danmark men att ökningen av skatten, sedd i förhållande till tidigare utgående skattebelopp, är betydligt större i det senare landet. Till följd bland annat härav har också prisstegringen på sprit- dryckerna varit betydligt starkare i Danmark. Medan spritdryckspriserna sedan tiden före kriget i detta land grovt räknat hava stigit i proportionen 1 till 10 — inom utskänkningen torde stegringen hava varit något mindre stark — är motsvarande proportion i England omkring 1 till 31/2. Denna olikhet torde vara en av förklaringsgrunderna till att konsumtionsminsknin- gen varit starkare i Danmark än i England.

De ovan anförda uppgifterna utvisa å ena sidan, att spritdrycksbeskatt- ningen är omkring 50 % högre i England än i Danmark, och å den andra, att konsumtionen likväl är något högre i England än i Danmark. Härav torde framgå, att erfarenheterna av ett visst lands beskattningssystem i fråga om spritdrycker icke kunna tjäna såsom vägledning för en uppskattning av kon- sumtionens omfattning i ett annat land, därest detta upptoge samma system. Revisionen återkommer till denna fråga i slutet av detta kapitel, där revisio-

• Sida 92
•  Original

nen även angiver vissa omständigheter, som kunna'föranleda att en skatte— stegring måste antagas medföra svagare verkningar i ett land än i ett amnat.

Revisionen har från Internationella byrån i Lausanne mot alkoholismen in- hämtat vissa uppgifter rörande alkoholkonsumtionen i ett flertal länder, vilka bygga på officiell statistik. Dessa äro sammanställda i den "till detta betän- kande fogade tabellbilagan, tabellerna nr 28 och 29, vartill revisionen får hän- visa. Ett sammandrag av dessa uppgifter lämnas i följande tabell:

Konsumtionen av sprit- Stor-

drkaer per invånare, Sverige Norge Dim- Tysk- ri- HOI' B_el- Frink Schweiz Italien S'.”—

liter 53, 50 % alkohol mark land tannien land gren rike men Åren 1906—1910, genom-

snitt ......... 6'8 2'87 10'44 7'29 4'17 7'16 5'47 8'22 3'82 1'02 3'24 År 1932 .' ....... 4-5 194 10-70 21-12 0-95 197 2-24 a5-74 47-07 50.90 0425 År 1932 i procent av kons.

åren 1906—1910 . . . 66 68 7 215 23 28 41 370 185 688 613,1 Konsumtionen av samt-

liga alkoholhaltiga drycker årligen under 5-årsperioden l928—1932,

liter

Spritdrycker reducerade '

till 100%alkohol . . 2'35 1'06 049 093 065 l'll 1'38 2'76 2'94 0'45 Vin, verklig kvantitet. . 0'96 1'66 1'84 5'5 1'63 1.59 5'4'2 167'0 5l'6 94'0

» red. till 100 %alk. . 010 028 028 06 023 0'21 0'54 16'7 515 1128 Maltdrycker7verkligkvant. 259 170 3564 71'7 84'9 26'0 197'0 337 610 1'9

» red. till 100

% alk ......... 0'97 0'77 1'6 2'65 4'24 0'83 5'91 1'18 2'44 0'07 Samtliga drycker red. till

10096 alk ....... 3'42 2'11 2'37 4'18 5'12 2'15 7'83 20'64 10'53 11'80

Det framgår härav att det sedan tiden före kriget, vilken i tabellen repre- senteras av femårsperioden 1906—1910, i flertalet av de redovisade länderna ägt rum en betydande nedgång i konsumtionen av spritdrycker. Starkast har minskningen varit i Danmark och Tyskland, där konsumtionen numera utgör endast omkring en femtonde], respektive en sjundedel av den tidigare om- fattningen, men även i England och Holland hava konsumtionssiffrorna min— skat mycket kraftigt, liksom ock i Belgien. Sverige, Norge och Frankrike förete icke en så stark nedgång men även i dessa länder är minskningen be- tydande, nämligen omkring en tredjedel sedan jämförelseperioden före kri- get; utvecklingen under mellantiden har dock förlupit på ett annat sätt i Norge än i de båda övriga länderna. En särställning intaga Italien, Schweiz och Spanien. I det förstnämnda landet utmärktes tiden närmast efter kri— get av en starkt ökad konsumtion — omkring dubbelt så stor som under ti-

1 Enligt den av Internationella byrån lämnade uppgiften uppgick konsumtionen i Danmark till 086 liter per invånare av spritdrycker om 50 % alkoholhalt. Denna. uppgift avser emellertid volym- liter, d. v. s. utan reduktion till 50 % alkoholhalt. — ' Avser är 1931. — * Avser år 1930. — ' Avser är 1929. —— 5 Avser åren 1928—1932. — & Avser åren 1923—1927. — 7 Innefattar icke tälrkoholsvaga maltdrycker; jämför dock nästa not. ——- ** Torde innefatta jämväl alkoholsvaga malt-

ycker.

• Sida 93
•  Original

den 1906—1910 — men sedemera inträdde en så kraftig minskning, att kon- sumtionen numera är omkring 20 procent lägre än före kriget. Även i Schweiz och Spanien var konsumtionen under åren 1919—1922 omkring dub- belt så stor som under åren 1906—1910. Utvecklingen under de senare åren har i Schweiz icke varit ensartad utan konsumtionssiffrorna växla starkt från det ena året till det andra; enligt siffrorna för det sista redovisnings- året, år 1929, var konsumtionen då omkring dubbelt så stor som före kriget. Utvecklingen i Spanien har mycket nära följt utvecklingen i Schweiz, men siffror föreligga icke efter år 1927. .

Av tabellen framgår vidare, att av de där upptagna länderna endast Dan- mark, Tyskland, Holland och Frankrike företedde högre spritdryckskonsumtion än Sverige före kriget. På grund av att nedgången i de tre förstnämnda länderna varit starkare än i vårt land, är spritdryckskonsumtionen per invå- nare i vårt land numera högre än i dessa länder. Den överträffas endast av motsvarande konsumtion i Frankrike och Schweiz, vilket sistnämnda land såsom nyss anförts företett en ökning sedan tiden före kriget, ävensom i Est- land, vilket land icke förekommer i ovanstående tabell med hänsyn till att uppgifter därifrån för tiden före kriget icke föreligga. Möjligen är även konsumtionen i Spanien högre än i vårt land. Konsumtionsförhållandena i de ovan redovisade länderna samt en del andra länder, för vilka jämförbar statistik från tiden före kriget icke föreligger, äro numera i grova drag föl- jande.

Konsumtionen av sprit- drycker a 50 % alko— L ä n d e r hol per invånare Mer än 5 liter Estland, Frankrike och Schweiz

4—5 Spanien, Sverige och Tjeckoslovakien 3—4 Ungern och Österrike

2—3 - Belgien, Bulgarien, Holland, Lettland och Norge 1—2 England, Litauen och Tyskland samt Australien, Nya Zeeland och Kanada Mindre än 1 Danmark, Finland, Grekland och Italien

Konsumtionen av vin har under de senaste 25 åren utvecklat sig på ett helt annat sätt. Medan denna har ökat i de skandinaviska länderna, Eng- land, Frankrike och Spanien, förete Holland, Belgien och Schweiz under de senaste åren genomsnittssiffror, som föga avvika från siffrorna för jämförelse- perioden 1906—1910. Någon starkare nedgång synes hava förekommit en- dast i Italien, nämligen med omkring 25 procent. För Tyskland föreligga iCke siffror för senare tid än femårsperioden 1923—1927, då konsumtionen var 15 procent lägre än under jämförelseperioden 1906—1910.

De olika länderna förete inbördes mycket stora skiljaktigheter i fråga om vinkonsumtionens omfattning såsom framgår av följande sammanställning.

• Sida 94
•  Original

K nsum ' ' " ..::asz ": . . . . .. Mer än 100 liter ............ Frankrike 50—100 » ............ Grekland, Italien, Schweiz och Spanien 15—50 > ............ Bulgarien, Ungern och Österrike 4—6 : ............ Belgien, Tjeckoslovakien och Tyskland 2—3 » ............ Australien och Kanada 1—2 : ............ Danmark, England, Holland, Lettland och Norge Mindre än 1 » ............ Estland, Finland, Litauen, Sverige och

Nya Zeeland

Slutligen må framhållas, att även konsumtionen av sådana maltdrycker, som ungefär motsvara maltdrycker av II och 111 klassen enligt de svenska beteckningarna, har mycket olika omfattning i de särskilda länderna, som

följande sammanställning utvisar.

Konsumti n 11 av star .. maltdrycl—(fere per invånkzilrree L a' n d e r Mer än 100 liter ...... -. ....... Belgien 50—100 > .............. England, Schweiz, Tjeckoslovakien, Tyskland och Österrike 30—50 » .............. Danmarkl, Frankrike samt Australien och Nya Zeeland 15—30 » .............. Holland, Norge, Sverige och Kanada 5—10 » .............. Estland och Ungern Mindre än 5 » .............. Bulgarien, Finland, Grekland, Italien,

Lettland, Litauen och Spanien

Fördelningen av de olika länderna efter alkoholkonsumtionens omfattning gestaltar sig på följande sätt, om hänsyn tages till samtliga nu angivna slag av

alkoholhaltiga drycker.

Konsumtionen av alkohol- haltiga drycker, reducerade L 5. n d e r

till 100 % alkohol

Mer än 20 liter ........... Frankrike 10—12 » ........... Italien, Schweiz och sannolikt även Spanien 5—10 » ........... Belgien, England, Grekland, Tjeckoslovakien och Österrike 3—5 » ........... Bulgarien, Estland, Sverige, Tyskland och Ungern 2—3 » ........... Danmark, Holland och Norge samt Australien, Nya Zeeland och Kanada. Mindre än 2 » ........... Finland, Lettland och Litauen

Revisionen har ansett sig böra framlägga dessa statistiska uppgifter, var— igenom konsumtionsförhållandena i vårt land kunna ses mot bakgrunden av motsvarande förhållanden i vissa andra länder. Att dylika genomsnittssiff— ror emellertid enligt revisionens uppfattning äro föga ägnade att giva håll-

l Anledningen till att denna. sammanställning för Danmarks vidkommande icke överensstämmer med tablån å sid. 92 framgår av noten nr 8 till sistnämnda tablå.

• Sida 95
•  Original

punkter för en jämförelse i fråga om nykterhetstillståndet i de olika län— derna, framgår av vad revisionen yttrar nedan i detta kapitel (sid. 100 f.).

Vid en jämförelse mellan Sverige och Danmark rörande utvecklingen sedan tiden före kriget i fråga om antalet beivrade fylleriförseelser möter man den svårigheten, att Danmark saknar riksstatistik rörande fylleri för tidigare år än 1921. Endast beträffande vissa städer, bland dem Köpenhamn (med Fre— deriksberg), föreligger sådan statistik, som går tillbaka till tiden före kriget. En direkt jämförelse mellan den totala fyllerifrekvensen i Sverige och i Dan- mark från nämnda tid till nu kan sålunda icke anställas. Då det därför är nödvändigt att begränsa jämförelsen till att avse vissa representativa städer, ligger det till en början närmast till hands att låta huvudstäderna företräda de båda länderna.

I tabellerna nr 19—21 i tabellbilagan angives bland annat antalet fylleri- förseelser under åren 1913—1932 i Stockholm å ena sidan och i Köpenhamn (med Frederiksberg) å den andra. Stockholmssiffrorna avse avdömda för- seelser, medan uppgifterna för Köpenhamn angiva anhållanden för fylleri (Anholdelser for Drukkenskab). Härvid anföres även antalet förseelser per 10000 invånare, (1. v. 5. ett mått på den relativa fyllerifrekvensens storlek. Utvecklingen i fråga om sistnämnda frekvens åskådliggöres av den sistnämn- da tabellen, där relativa fyllerifrekvensen under jämförelseåret 1913 beteck- nats med 100, varigenom siffrorna för övriga år sålunda angiva den relativa fyllerifrekvensens storlek i förhållande till nämnda ingångsår.

Det framgår av dessa tabeller, att det beivrade fylleriet nedgått kraftigt i båda städerna. I Stockholm utgjorde antalet fylleriförseelser per 10 000 invå- nare år 1913 omkring 420 (416'5). Denna siffra är snarast för låg för att vara ett mått på den relativa fyllerifrekvensens storlek under åren närmast före kriget. År 1911 uppvisar visserligen ungefär samma antal fylleriförseel- ser per 10000 invånare som år 1913, men motsvarande antal åren 1910 och 1912 var omkring 490—500. Den genomsnittliga frekvensen under de fyra åren närmast före kriget kan sålunda approximativt betecknas med siffran 450.

År 1914 minskade fylleriförseelserna i Stockholm med en tredjedel. Ett när- mare studium av siffrorna för de olika månaderna ger vid handen, att ned- gången betingades dels av Aktiebolaget Stockholmssystemets reformer i fråga om utminuteringen av rusdrycker och dels av krigets återverkningar i vårt land. Nedgången fortsatte under åren 1915—1917, Vilket sistnämnda år uppvisade en fyllerisiffra för Stockholm, som föga översteg en femtedel av 1913 års antal. Därefter inträdde en ökning, vilken stod i samband med uppkomsten av en betydande olaglig hantering och förde upp fyllerisiffrorna för åren 1919 och 1920 till närheten av 1915 års nivå, d. v. s. 60 % av 1913- års siffra. Den svåra arbetslösheten under år 1921 åtföljdes av en nedgång i fylleriet med omkring en tredjedel, men under åren 1922—1924 ägde åter en mindre stegring rum. Åren 1923 och 1924 uppgick den relativa fylleri- frekvensen till 42 a 43 % av 1913 års antal. Från och med sistnämnda år har fyllerifrekvensen i Stockholm i stort sett visat minskning — åren 1930—32.

• Sida 96
•  Original

förete dock icke obetydligt högre antal än åren 1928 och 1929. År 1933 upp- gick den relativa fyllerifrekvensen till omkring 23 % av 1913 års siffra, medan genomsnittet för de sista fem åren ger procenttalet 26.

Sammanfattningsvis kan man sålunda säga, att de beivrade fylleriförseelser- na per 10 000 invånare i Stockholm numera utgöra endast en fjärdedel av mot— svarande antal före kriget. '

I Köpenhamn förekom någon ökning av fylleriförseelsernas antal under de första krigsåren med maximum år 1916 (7 % högre än 1913 års relativa fyllerifrekvens). Skattestegringen år 1917 åtföljdes av en kraftig nedgång detta och följande år ; år 1918 utgjorde fyllerifrekvensen endast något mer än en femtedel av 1913 års antal. Liksom i Stockholm inträdde därefter en ök- ning, i det att fylleriförseelserna mer än fördubblades; år 1920 var antalet för- seelser per 10 000 invånare 46 % av 1913 års siffra. Efter en tillfällig ned- gång under krisåren 1921 och 1922 inträffade ett nytt maximum år 1924, som visade en relativ fyllerifrekvens av jämnt 50 % av 1913 års antal. Därefter ägde minskning rum till och med år 1927, då motsvarande jämförelsetal var 40 % (396). Vid denna nivå har fyllerifrekvensen sedan hållit sig.

Antalet fylleriförseelser per 10 000 invånare i Köpenhamn kan sålunda sä- gas numera uppgå till 40 % av motsvarande antal före kriget.

Nedgången i fyllerifrekvensen sedan år 1913 har sålunda varit icke obetyd- ligt starkare i Stockholm än i Köpenhamn, nämligen omkring 75 % mot 60 %. Häremot kan icke med fog åberopas, att antalet fylleriförseelser i förhållande till folkmängden alltjämt är avsevärt större i Stockholm. Med hänsyn till olikheterna i fråga om fylleriets kriminalisering, anhållnings- och åtalspraxis m. m. är det nämligen icke möjligt att grunda jämförelsen mellan de båda huvudstäderna på fyllerifrekvensens höjd utan denna bör gälla utvecklingen av denna frekvens.

Det kan dock med visst fog göras gällande, att den ovan företagna jämfö- relsen mellan Stockholm och Köpenhamn icke är rättvisande för utvecklin- gen i de båda länderna i dess helhet. Å ena sidan är nämligen förbättringen av nykterhetstillståndet — i den mån denna kan utläsas av de statistiska siffrorna — större i Stockholm än i landet i dess helhet, medan å andra sidan det för det danska systemet specifika momentet, prisfördyringen genom den höga alkoholbeskattningen, med viss sannolikhet gör sig mindre starkt gäl- lande i en storstad såsom Köpenhamn än i landet i övrigt.1 På grund härav skulle Stockholmssiffrorna sålunda vara för gynnsamma och Köpenhamns- siffrorna för ogynnsamma för att kunna nöjaktigt tjäna såsom jämförelse- material för utvecklingen i de båda länderna.

Med hänsyn till den första anmärkningen är det lämpligt att vid denna jämförelse låta Sverige företrädas icke enbart av Stockholm utan därjämte av ett lämpligt antal andra städer. Härvid bör medtagas så många städer,

1 Ett stöd för detta antagande erbjuder utvecklingen av fyllerifrekvensen i England, där minskningen .av fylleriförseelserna sedan tiden före kriget utgör omkring 70 % för de större städerna, County Boroughs, häri inbegripet London med omnejd. omkring 75 % för vissa andra städer, Non County Bo- roughs, samt omkring 80 % för övriga områden, Petty Sessional Divisions, vilka bland annat omfatta landsbygden.

• Sida 97
•  Original

att de jämte Stockholm omfatta ungefär samma andel av den svenska folk- mängden, som Köpenhamns invånarantal utgör av Danmarks folkmängd. Kö- penhamn (med Frederiksberg) hade enligt folkmängdssiffrorna av november 1930 ett invånareantal av 723 320 personer, motsvarande en femtedel (20'4 %) av hela landets befolkning. De 14 svenska städerl, i fråga om vilka i föregå- ende kapitel lämnats uppgifter om fylleriförseelserna, hade år 1930 en sam— manlagd medelfolkmängd av 1 204 288 personer, vilket utgjorde nära en fem- tedel (19'6 %) av hela rikets befolkning. Jämförelsen avser därför lämpli- gen Köpenhamn å ena sidan och dessa 14 städer å den andra. Så har ock skett i de ovan angivna tabellerna (nr 19—21) och av de där meddelade siff- rorna rörande utvecklingen framgår, att jämförelsen utfaller till de 14 sven— ska städernas förmån. Minskningen i fyllerifrekvensen uppgår nämligen för dessa till mycket nära 70 % av förkrigsnivån, medan den som ovan påpekats för Köpenhamn stannar vid omkring 60 %.

För att utröna huruvida det antagandet är riktigt, att fyllerifrekvensen un- dergått mindre stark reduktion i Köpenhamn än annorstädes i Danmark på grund av prisstegringens relativt svagare effekt i storstaden, hava uppgifter om fylleriförseelserna införskaffats från ett par städer, som revisionen besökt under sin studieresa i Danmark, nämligen Aarhus och Odense. Dessa åter- givas även i tabellerna. Det framgår härav, att den större staden av dessa, Aarhus, uppvisar starkare nedgång i fylleriantalet än Köpenhamn, medan där- emot den mindre staden Odense företer svagare minskning. Uppgifterna så- lunda varken bestyrka eller bestämt vederlägga det gjorda antagandet —— ut- vecklingen i Odense ka n ju vara ett undantag.

Folkmängden i Köpenhamn, Aarhus och Odense uppgick i november 1930 till 861 358 personer, vilket motsvarade 24'3 % av hela den danska folkmäng- den (och 55'3 av stadsbefolkningen). I tabellerna ha. för jämförelse med de sammanlagda fyllerisiffrorna för dessa städer sammanställts siffrorna för ovanberörda 14 svenska städer jämte övriga städer under stadsrätt i Småland, samt södra2 och norra2 Sverige. Den sammanlagda folkmängden i alla dessa städer år 1930 uppgick till 1466 824 personer eller 239 % av hela rikets folkmängd (och 740 % av stadsbefolkningen) och motsvarade sålunda myc- ket nära de tre danska städernas andel av den danska befolkningen. Det framgår av tabellerna, att fylleriförseelserna nedgått i förhållande till för- krigsnivän med något över 60 % i de danska städerna och med 66—67 % i dessa svenska städer.

Även om dessa siffror göra troligt, att fyllerifrekvensen nedgått något starkare i de svenska städerna överhuvud taget än i de danska, är det dock an— ledning att göra ytterligare några beräkningar, med hänsyn till att nyss åter— givna siffror dock icke avse samtliga städer i de båda länderna. För samtliga städer i Sverige under stadsrätt —— för de relativt mindre betydande städerna under landsrätt kunna uppgifter icke framläggas — gälla följande siffror.

* Dessa städer äro Stockholm, Uppgala, Eskilstuna, Norrköping, Jönköping, Växjö, Visby, _Karls- krona, Malmö, Hälsingborg, Göteborg, Orebro. Gävle och Ostersnnd. 2 Angående dessa uppdelningar jämför ovan noten å sid. 85. 7—332437

• Sida 98
•  Original

Samtliga städer under stadsrätt i Sverige: 1913 1929 1930 1931 1932 1933

Antal fylleriförseelser ...... 50 797 21 718 22 679 22 271 21 443 20 658 , Per 10 000 invånare . 351'0 120'4 123'9 119'4 113'5 108'3 * J ämiörelsetal ........... 100 34 35 34 32 31

Man kan sålunda konstatera, att fyllerifrekvensen i de svenska städernza nu- mera utgör omkring en tredjedel av förkrigsnivån. Så. stark är ju icke ned- gången i Köpenhamn, Aarhus och Odense tillsammantagna. Det skulle (emel- lertid vara möjligt, att minskningen i övriga danska städer varit så stor, att den genomsnittliga nedgången i samtliga danska städer vore lika stark som i de svenska städerna. En enkel beräkning visar emellertid, att denna minskning i sådant fall måste hava varit så kraftig, omkring 80 % av förkrigsnivån, att detta antagandeicke har sannolikheten för sig.

Sammanfattningsvis kan man sålunda konstatera, att nedgången i fylleri- förseelserna sedan tiden före kriget varit mycket betydande både i de danska och de svenska städerna samt att minskningen sannolikt varit något större i de senare.

För den danska landsbygdens vidkommande saknas som nämnts statistik före år 1921. Uppgifter om fylleriförseelserna från och med detta år medde- las i följande sammanställning, som även upptager motsvarande data för_den svenska landsbygden för tiden 1913—1933.

Folkmäng- Fylleriförseelser på danska Folkmäng- Fylleriförseelser på svenska den på. landsbygden den på landsbygden 1 danska svenska

I 76 av I % av

landsbyg- 15880 samtliga landsbyg- 15330 samtliga , 9 11]

den i % av .. den1 i 76 av _ Antal . förseelser Antal förseelser hela folk- lnvå- i hela hela folk- i hela

mängden nare landet mängden vånare landet (1) (2) (3) (4) (5) (6) (7) (8) 1913 ..... - - - - 74'3 8 112 19'4 138 1914 ..... - - - - 73'9 7 680 184 151 1915 ..... - - - - 73'6 7 245 17'3 15'1 1916 ..... 58'6 - - - 730 6 956 166 158 1917 ..... ' - - - 72'8 3 427 S']. 181 1918 ..... » - - - 726 1 977 4'7 11'1 1919 ..... - ' » 725 4 315 102 12'9 1920 ..... - - - 72'3 7 474 1715 163 1921 . . . . . ' ' ' 723 5 399 12'6 1713 1922 ..... - ' ' 71'8 4 459 10'4 158 1923 ..... - ' ' 71'8 4 763 111 155 1924 ..... - ' ' 71'6 5 411 125 164 1925 ..... ' ' ' 71'5 6 503 151 200 1926 ..... - ' ' 71'3 6 054 140 206 1927 . . . . - ' ' ' 71'1 6 612 153 23'1 1928 ..... — ' ' 708 6 943 161 251 1929 ...... - ' ' 705 7 876 18'3 266 1930 ..... " ' ' 702 8 251 19'2 26'7 1931 ..... . . . . 697 7 486 17'5 252 1932 ..... ' - - - 69'4 8 122 18'9 27'5 1933 ..... - - - - 69'2 8 810 20'5 29'9

• Sida 99
•  Original

Det framgår härav, att det beivrade fylleriet icke har tillnärmelsevis sam- ma omfattning på den danska landsbygden som på den svenska. Medan lands- bygdens andel av fylleriförseelserna under det sista årtiondet i Danmark ut- gjorde omkring 5 %, uppgick den i Sverige under samma tid till 15 a 30 %, vilken skillnad icke tillfullo kan förklaras därav, att landsbygdsbefolkningen är relativt större i Sverige än i Danmark (jämför kol. 1 och 5). Samma för- hållande åskådliggöres än tydligare genom en jämförelse mellan antalet fyl- leriförseelser per 10 000 invånare (kol. 3 och 7), vilket för Danmarks vidkom- mande växlade mellan 1'6 och 29, men i Sverige belöpte sig till 104 a 205.

Det vore dock oriktigt att härav draga den slutsatsen, att nykterhetstillstån- det är i motsvarande mån sämre på den svenska landsbygden än på den dan- ska. Vid denna jämförelse bör nämligen beaktas, att de svenska landsbygds- siffrorna i motsats mot de danska innefatta fylleriförseelser begångna i vissa städer, nämligen sådana under landsrätt. Den svenska landsbygden inbegri- per vidare, i långt större omfattning än den danska, samhällen som hava kaf- raktären av stadsbygd utan att vara städer i administrativt hänseende. Av en särskild utredning, som för revisionens räkning verkställts av kontrollsty— relsens statistiker, förste aktuarien H. Gahn, och vilken fogats såsom bilaga till detta betänkande (bilaga nr 5), framgår också, att antalet fylleriförseelser begångna på den rena landsbygden är endast en bråkdel — för 7 av de i detta sammanhang viktigaste länen omkring 20 procent —— av det i statisti— ken redovisade antalet dylika förseelser på landsbygden.

Emellertid kvarstår även efter denna utsortering av mera stadsbygdsmäs- siga områden på landsbygden, att det beivrade antalet fylleriförseelser är be- tydligt större på den svenska än på. den danska landsbygden. Fyllerian- talet på den rena landsbygden i Sverige företer vidare under 1920—talet en ökning, som icke har någon motsvarighet i Danmark. Dessa jämförelser lida emellertid av den ojämnhet, som förefinnes i fråga om fylleriets beivrande i de båda länderna. Detta osäkerhetsmoment gör sig visserligen gällande i fråga om all jämförande fylleristatistik, utan att detta avhåller från varje därpå grundad jämförelse, men åstadkommer i detta fall så stora olikheter, att det enligt revisionens mening icke låter sig göra att grunda slutsatser på detta material. De upplysningar, som revisionen inhämtat från skilda håll under sin studieresa i Danmark, häntyda nämligen enstämmigt därpå att fylleri beivras på den danska landsbygden i så ringa omfattning, att ifrågavarande statistik icke är användbar vid internationella jämförelser.1 Revisionen anser det därför icke möjligt att i fylleristatistiken finna svar på frågan, huruvida nykterhetstillståndet utvecklat sig gynnsammare på den danska landsbygden än på den svenska.

En jämförelse i fråga om vissa medicinalstatistiska uppgifter, som kunna belysa nykterhetstillståndets utveckling i de båda länderna, har vidare an— ställts i den i föregående kapitel omnämnda bilagan nr 1, till vilken revisionen får hänvisa.

1 Jämför redogörelsen för den danska resan.

• Sida 100
•  Original

Såsom en sammanfattning av de statistiska uppgifterna angående Dan- mark och Sverige uttalar revisionen den uppfattningen, att dessa häntyda på * att i Sverige och Danmark sedan tiden före kriget ägt rum en betydande för- , bättring av nykterhetstillståndet i den meningen, att omfattningen av olika slags alkoholskador undergått minskning. Vad städerna beträffar angiva tillgäng— liga uppgifter, att denna förbättring varit ungefär likvärdig i de båda länder- na — i varje fall kan någon skillnad mellan dem icke med bestämdhet på- visas. I fråga om landsbygden äro uppgifterna däremot alltför osäkra för att det över huvud skall vara möjligt att anställa någon dylik jämförelse. Denna förbättring av nykterhetstillståndet har i Danmark kommit till stånd såsom en följd av att spritdryckskonsumtionen minskat mycket kraftigt -—— från drygt 8 liter per invånare till omkring 1 liter. I Sverige motsvaras förbättringen i nykterhetstillståndet icke av en lika stark nedgång i konsum- tionen, vilken dock sjunkit från omkring 7 liter per invånare till 4 ä 5 liter.

Vid bedömande av verkningarna av de i Danmark och Sverige tillämpade anordningarna i fråga om försäljningen av spritdrycker är det visserligen framförallt av vikt att vinna klarhet om den förbättring i nykterhetstillstån- det, som kan anses hava kommit till stånd under det ena eller andra systemets medverkan, men från en allmännare synpunkt erbjuder det än större intresse att få den frågan besvarad, huru en sådan jämförelse mellan de båda länderna skulle utfalla, som avser icke förbättringen i nykterhetstillståndet utan det nuvarande läget. Om det mött stora vanskligheter att få ett tillfredsställande mått i jämförelsesyfte på nykterhetstillståndets förändringar i de båda län- derna, är det emellertid ännu svårare att jämföra nykterhetstillståndets läge i dessa länder. Med avseende härå må erinras om att de statistiska uppgifterna om alkoholskadorna icke möjliggöra en dylik direkt jämförelse av två skäl, dels omfatta de blott en ringa andel av det verkliga antalet ifrågavarande ska- dor, dels kan denna andel icke förutsättas vara densamma, enär omständighe- terna vid statistikens tillkomst äro Väsentligt olika i de båda länderna. Det förhållandet, att exempelvis antalet fylleriförseelser per 10000 invånare är mycket lägre i Danmark än i Sverige, kan sålunda tjäna som bevis endast för att det av myndigheterna på något sätt, t. ex. genom anhållande, beiv- rade fylleriet har betydligt mindre omfattning i det förra landet än i det senare, men lämnar ej besked om proportionen mellan de faktiskt inträffade fyllerifallen i de båda länderna, vilken givetvis är mera belysande för en jämförelse i fråga om det verkliga nykterhetstillståndets läge. Konsum- tionsstatistikens uppgifter äro dock jämförbara så till vida, som de om- fatta huvudparten och icke blott en mindre del av förbrukningen, men des- , sa äro av andra skäl icke ägnade att på ett tillförlitligt sätt mäta nykterhets- ' tillståndet. Det är nämligen icke möjligt att utgå ifrån att de från alkohol- bruket härledande missförhållandena inom ett land stå i någon bestämd pro— portion till den totala konsumtionen inom landet. Av betydelse härutinnan är icke blott hur stor konsumtionen är utan även huru den är beskaffad, huru den fördelar sig på olika konsumentgrupper, om konsumtionen i huvudsak är begränsad till ett mindretal, som innefattar ett betydande antal missbrukare, »

• Sida 101
•  Original

eller är någorlunda jämnt fördelad över hela befolkningen, eller om konsum- tionen, beroende på olika vanor, väsentligen är anknuten till måltiderna eller motsatsen eller om särskilda åtgärder vidtagits för att förebygga överdriven konsumtion eller sådana åtgärder saknas 0. s. v. Den omständigheten, att sprite dryckskonsumtionen numera är väsentligt lägre i Danmark än i Sverige, utgör sålunda icke något säkert bevis för att de av denna konsumtion åstadkomna skadeverkningarna äro mindre i det förra landet än i vårt land. Det är emel- lertid å andra sidan uppenbart, att en hög spritdryckskonsumtion under i» övrigt lika förhållanden — innefattar större faror för nykterhetstillståndet än en låg sådan. Av den ovan lämnade jämförelsen med flera andra länder fram- går, att konsumtionen av spritdrycker i vårt land numera måste anses vara. relativt hög. Det måste därför anses vara av behovet påkallat, att det allmänna beaktar den fara, som ligger i denna omständighet.

• Sida 102
•  Original

KAP. V.

Orsakerna till nykterhetstillståndets förbättring i Sverige.

De i föregående kapitel meddelade statistiska uppgifterna av olika. slag giva ett bestämt intryck av att det i vårt land inträtt en betydande förbätt- ring i det allmänna nykterhetstillståndet sedan tiden före världskriget. Revi- sionen är av den åsikten, att dessa uppgifter också i stort sett giva en riktig bild av utvecklingen och att nykterhetstillståndet i landet i dess helhet numera är väsentligt bättre än för 20 är sedan. Detta torde också vara den allmänna uppfattningen.

Att med någon större grad av säkerhet angiva de orsaksfaktorer, som med— verkat till förbättringen i nykterhetstillståndet, samt att värdesätta den in— bördes betydelsen av dessa faktorer är knappast möjligt. Man torde därför få nöja sig med att angiva en del omständigheter, som varit ägnade att verka i nykterhetsfrämjande riktning, och avstå från att ingå på en avvägning av dessa olika faktorers inbördes verkningsgrad, något som för övrigt knappast kan ske utan att subjektiva uppfattningar göra sig starkt gällande. Det är härvid lämpligt att skilja mellan å ena sidan åtgärder, som vidtagits från det allmännas sida, enkannerligen av staten, för att främja detta syfte, samt 5. andra sidan övriga omständigheter av skilda slag, som varit ägnade att verka i samma riktning.

Vad först den senare gruppen faktorer beträffar, finns det en del allmänna företeelser i det moderna svenska samhället, som under de sista årtiondena måste antagas hava verkat i nykterhetsfrämjande riktning. Den höjning av den ekonomiska och sociala standarden inom folkets breda lager, vilken trots en viss tillbakagång under ekonomiska kristider ovedersägligen ägt rum se- dan förkrigstiden, har säkerligen framkallat ökad reaktion mot överdrivet alkoholbruk. Härvid måste stor betydelse tilläggas de nya former, som upp- stått för de breda lagrens förströelse och rekreation genom biograf, radio, koloniträdgårdsrörelsen, idrott och ökat friluftsliv i allmänhet m. 111. Att den folkliga bildningsrörelsen och arbetarorganisationer av olika slag er- hållit större inflytande på det personliga uppträdandet inom stora be- folkningsgrupper har också varit av betydelse i förevarande hänseende. Skärp- ningen av kraven på effektivitet och precision i arbetet har utgjort en an— nan allmän faktor med samma tendens. Den revolutionerande utveck- lingen av bilismen sedan tiden före världskriget har vidare bidragit till ';

• Sida 103
•  Original

att minska alkoholens plats i det moderna samhället på flera olika sätt, såsom genom att ställa allt strängare krav på sina utövares måttlighet i fråga om alkolnolkonsumtion, genom att göra yttervärlden långt farligare för en alko- holpåverkad individ än för 20 år sedan, genom att taga i anspråk fritid, in— tresse och pengar för många människor och genom att erbjuda en ny form för förströelse och rekreation o. s. v. Nu angivna förhållanden och andra här icke nämnda omständigheter, såsom upplysningsverksamheten i nykterhetsfrä- gan, hava påverkat den allmänna opinionens inställning till alkoholmissbru- ket. Detta dömes därför avsevärt strängare numera än under tiden närmast före kriget, vilket i sin tur är ett återhållande moment.

Den organiserade nykterhetsrörelsen har otvivelaktigt varit och är för visso alltjämt —— i samverkan med olika kyrkliga rörelser — en mäktig häv- stång för nykterhetstillståndets höjande i vårt land. Den torde emeller- tid under senare tid icke hava fått ett starkare grepp på den allmänna folkmeningen än den hade för ett tjugutal år sedan. Det förhåller sig nog tvärtom så, att absolutismens idé under de sista årtiondena mött mindre all- män anslutning än tidigare, icke minst inom de bredare folklagren, vilket avspeglar sig i nedgången av nykterhetsorganisationernas medlemsantal. En förklaringsgrund till denna företeelse utgör säkerligen förbättringen i det allmänna nykterhetstillståndet, i det att minskningen av de mera påtagliga skadeverkningarna av alkoholmissbruket i samhället medfört, att kravet på frivillig absolutism numera för mången kommit att framstå såsom mindre trängande än under en tid, då det grova missbruket var allmänt och därför verkade såsom ett avskräckande exempel. Förutom denna minskning av missbruket hava jämväl andra omständigheter verkat i riktning mot att öka eller utbreda själva alkoholbruket. Sålunda utgör säkerligen den under större delen av 1920—talet pågående förbättringen av de ekonomiska konjunkturerna en starkt bidragande orsak till den under samma tid inträffade konsum- tionsstegringen, en fråga till vilken revisionen senare får anledning att åter- komma.

Vad så beträffar de åtgärder, som från det allmännas sida vidtagits i di- rekt syfte att främja nykterhetstillståndet, torde flera av dessa haft en bety- dande nykterhetseffekt. Sålunda har otvivelaktigt den nykterhetsvårdande verksamhet, som sedan år 1916 på grundval av alkoholistlagstiftningen be— drives i allt större omfattning av nykterhetsnämnder och alkoholistanstalter, medverkat till nedgången av det grövre alkoholmissbruket, särskilt i större samhällen, och därmed bidragit till det allmänna nykterhetstillståndets för- bättring. Den omorganisation av partihandeln och utminuteringen, som genom- fördes i samband med den nuvarande försäljningslagstiftningen och varigenom det privatekonomiska intresset avkopplades från dessa verksamhetsområden, har ävenledes varit till gagn för nykterhetstillståndet. Även det förhållan- det att systembolagen numera i större utsträckning själva handhava rörelsen å de breda lagrens näringsställen, folkrestaurangerna, torde allmänt tiller- kännas en stor nykterhetsfrämjande verkan. Mera delade äro däremot me-

• Sida 104
•  Original

ningarna om nykterhetseffekten hos en av den nuvarande försäljningslagstift- ningens mest utmärkande anordningar, nämligen den individuella utminute- ringskontrollen. Svaret på detta spörsmål äger uppenbarligen avgörande be- tydelse för lösningen av revisionens uppdrag. Det förutsätter emellertid en så omfattande utredning, att detta ämne bör behandlas särskilt. I närmast följande kapitel lämnar revisionen därför en redogörelse för uppkomsten och utvecklingen av det nu tillämpade utminuteringssystemet för att i de därpå följande kapitlen angiva sin egen uppfattning beträffande detsamma.

• Sida 105
•  Original

KAP. _VI.

Den individuella utminuteringskontrollens uppkomst och utveckling.

Utminuteringen till åren närmast före världskriget. I vårt land har utmi- nuteringen varit och är alltjämt den ojämförligt viktigaste försäljningsfor- men inom detaljhandeln med spritdrycker och vin. I fråga om spritdrycker har denna gren av försäljningen under tiden efter kriget omfattat omkring 90 % av totalkonsumtionen. År 1913 var motsvarande procenttal omkring 85. Även beträffande vinerna utgör utminuteringen den övervägande delen av de— taljhandeln.

Det är med hänsyn härtill naturligt, att frågan hur denna försäljning bör vara ordnad varit föremål för stor uppmärksamhet i vårt land. Den nu gäl- lande” ordningen i fråga om utminuteringen, vilken såsom redan antytts plä- gar betecknas såsom den individuella utminuteringskontrollen, utgör också ett för Sverige egenartat försök att reglera denna försäljning. Då revisionen nu har att taga ställning till spörsmålet, huru denna anordning verkat och huruvida den bör bibehållas för framtiden, har det ansetts lämpligt — icke minst med hänsyn till den framträdande plats, som denna fråga intagit i den offentliga och enskilda nykterhetspolitiska diskussionen —— att närmare ingå på förutsättningarna för uppkomsten av detta system samt redogöra för någ- ra huvuddrag av dess utveckling.

Den individuella utminuteringskontrollen sammanhänger med den särskilda form för detaljhandeln med brännvin, det s. k. bolagssystemet, som utvecklades i vårt land under senare hälften av 1800-talet. Systembolagen hade nämligen alltifrån deras första framträdande till uppgift att »utan beräkning på egen vinst eller fördel» övertaga denna detaljhandel för att tillse, »att omåttligt su— pande hämmades i stället för att uppmuntras». Till en början kommo bolagen emellertid på grund av rådande förhållanden att väsentligen inrikta sin reform- verksamhet på det då förekommande krogväsendet. Detta medförde en bety- dande minskning av försäljningen utskänkningsvis under 1800-talets senare del. Samtidigt ökades emellertid utminuteringen.

Det dröjde länge, innan mera genomgripande åtgärder mot den allt mera tilltagande utminuteringsförsäljningen vidtogos av systembolagen. Bolagen införde visserligen flerstädes allmänna restriktiva bestämmelser rörande denna försäljning, såsom inskränkning av försäljningstiderna och minskning av ut- minuteringsställenas antal, men dessa åtgärder hade ringa effekt. Den s. k. literbestämmelsen, vilken upptogs i lagstiftningen för att motverka miss-

• Sida 106
•  Original

bruket och innebar förbud mot försäljning av mindre kvantitet än en liter, utövade icke åsyftad verkan på grund av lättheten att genom salning kringgå densamma. I allmänhet kunde varje vuxen person in— köpa brännvin på utminuteringsställe i vilken myckenhet som helst — , såvida han icke var berusad vid själva inköpstillfället. På flera håll hade bolagen emellertid en känsla av att denna vidsträckta inköpsrätt icke stod i god överensstämmelse med det för bolagssystemet grundläggande syftet och sökte med hänsyn härtill förhindra utminutering till fattighjon, understöds- tagare, kända vanedrinkare m. fl. genom upprättande av avstängningslistor, s. k. »svarta listor», vilket i vissa fall skedde efter samråd med polismyndig- heterna. Denna anordning visade emellertid i regel ringa verkan på den grund, att de avstängda icke kunde förhindras att inköpa brännvin genom att anlita ombud.

Systembolagen stodo sålunda i stort sett maktlösa, då det gällde att bemästra den stigande utminuteringen. Att bolagen dock icke förlorat känslan av den förpliktelse, som låg i kravet, att de -— såsom det i tidigare försäljningsförfatt- ningar uttrycktes —— skulle handhava detaljhandeln med brännvin »endast i sedlighetens intresse», framgår av ett uttalande år 1904 av systembolagens centrala organ, Utskänkningsbolagens förtroendenämnd, där det bland annat heter:

»Den fråga, som... närmast framträder för eftertanken, är, huruvida det verkligen ingått i lagstiftarens avsikt att bolagen skola omgärda den del av spirituosahandeln, som de behärska, med trängre skrankor, än lagen själv sätter för denna handel i allmänhet. Svaret ligger, såvitt förtroendenämnden kan förstå, i bolagens blotta tillvaro, ty ej kan bolagsinstitutionen vara införd en- dast och allenast för att vinna garanti för ett lojalt iakttagande av lagens obliga- toriska bestämmelser. Bolagen äro ju icke de enda, som förlänats försälj- ningsrätt; även andra kunna komma i omedelbart åtnjutande därav, och lag— stiftaren bör således antagas påräkna laglydnad jämväl från dessa sistnämndas sida. Det måste följaktligen vara något mera han väntat sig av bolagen, och då han särskilt och karakteristiskt för dem uppställer ett uteslutande sedligt mål, kan det tydligen ej hava varit något för hans tankegång främmande, att bolagen i fall, då de därmed ansåge sig kunna främja berörda syfte, skola föra sin verksamhet längre åt det restriktiva hållet, än vad som lagen såsom ett minimum bjuder.»

Behovet av särskilda åtgärder för att motverka utminuteringens skadeverk— ningar kom till uttryck i en motion vid 1909 års riksdag,1 vari hemställdes om lagbestämmelser, ägnade att försvåra åtkomsten av starka drycker för personer, som ådömts frihetsstraff för brott begånget under rusets inflytande eller begått upprepade fylleriförseelser under kortare tid. Riksdagen biföll mo- tionen under uttalande, att det från principiell synpunkt icke vore någct att erinra mot förslaget. Den ställde sig visserligen tveksam beträffande möjlig- heten att effektivt upprätthålla dylika förbud i de större städerna men fram- höll att, även om svårigheterna därutinnan visade sig oöverkomliga, mycket dock skulle vara vunnet, om sådana förbud kunde effektivt upprätthållas ä

1 Motion nr 154 i andra kammaren av borgmästaren Jakob Pettersson,

• Sida 107
•  Original

landsbygden samt i mindre och medelstora städer. Från systembolagshåll bestred man emellertid möjligheten att i praktiken genomföra förslaget.

Doktor Bratts uppslag i fråga om utminuteringen. Sådant var läget i fråga om utminuteringen, då doktor Ivan Bratt på hösten 1909 framlade förslag till en rationell lagstiftning för alkoholmissbrukets bekämpande. Hans utgångs- punkt var den, att bolagen skulle veta, till vilka de sålde, hur mycket de sålde till varje köpare och hur ofta en köpare företog inköp. Detta förutsatte dels en noggrann försäljningsstatistik av bolagen, dels en omläggning av anordningen med »svarta listor», varigenom rätten att utminuteringsvis inköpa spritdrycker i stället för att vara allmän och därför tillkommande vem som helst utom ett ringa fåtal utpräglade missbrukare o. d., skulle bero på särskilt tillstånd. Där- emot ifrågasatte förslagsställaren icke vid denna tidpunkt något särskilt kon- trollmedel i fråga om inköpen (motbok) utan utgick från att kundkretsen å ett utminuteringsställe icke skulle vara större, än att försäljningspersonalen kunde känna igen alla dit hänvisade köpare. Icke heller tänkte han sig, att inköps- rätten skulle vara i förväg begränsad. Inköpstillstånd skulle meddelas av offentlig myndighet och indragning av sådant tillstånd ankomma på ett sär- skilt organ, den s. k. alkoholnämnden.

Utminuteringsreformen prövas i Göteborg. Det första försöket att i praktiken genomföra doktor Bratts uppslag till en utminuteringsreform ägde rum i Gö— teborg. Styrelsen för Aktiebolaget Göteborgssystemet därstädes beslöt näm- ligen, att från och med den 1 oktober 1912 spritdrycker i regel icke skulle få utlämnas från bolagets utminuteringsställen annat än mot uppvisande av personligt anmälningsbevis. Sådant bevis skulle på begäran lämnas till varje myndig man, såvida icke inhämtade uppgifter från vissa myndigheter gåvo vid handen, att han missbrukade rusdrycker. Anmälningsbevis för kvinna skulle däremot utfärdas först efter prövning i varje särskilt fall. Varje inne- havare av bevis hänvisades att verkställa sina inköp å ett bestämt utminute- ringsställe, där anteckning gjordes om inköpens storlek.

Under första året med denna ordning utfärdades 33 516 anmälningsbevis. Av dessa blevo icke mindre än 8 803 eller 263 % indragna redan under samma tid. Anledningarna till indragning voro missbruk av beviset — såsom genom utlåning till person utan sådant bevis eller genom inköp för annans räkning — vidare konstaterat alkoholmissbruk samt slutligen, den vanligaste anledningen, befarat alkoholmissbruk på grund av alltför täta eller omfattande inköp. Så- som norm i sistnämnda avseende gällde från slutet av första verksamhetsåret, att anmälningsbevis, varå inköpts mer än 8 liter i månaden, indrogs så framt ej särskilda omständigheter förelågo. Om inköp verkställdes under flera dagar i följd å ett bevis, ägde jämväl indragning i allmänhet rum.

Dessa åtgärder åtföljdes av en stark nedgång av försäljningen av renat brännvin å bolagets utminuteringsställen, nämligen från 1 464000 liter år 1912 till 857 900 liter år 1913 och 701 100 liter år 1914. Samtidigt minskade antalet fylleriförseelser i Göteborg från 10 100 år 1912 till 8 850 år 1913— och 8 420 år 1914.

• Sida 108
•  Original

Ngkterhetskommitténs förslag i fråga om utminuteringen. De gynnsamma verkningarna av den sålunda prövade utminuteringskontrollen blevo vederbör- ligen uppmärksammade och bidrogo i sin mån till att den år 1911 tillsatta nykterhetskommittén i sitt förslag till ny försäljningslagstiftning upptog be- stämmelser om obligatorisk utminuteringskontroll vid samtliga bolag. Kom- mittén ansåg behövligheten av en genomgripande utminuteringsreform till fullo styrkt. Den anfördel, att en trängande uppgift för lagstiftningen i detta avseende vore att förhindra, att vissa kommuners strävanden att, bekämpa dryc- kenskapen neutraliserades genom rusdryckshandeln i andra kommuner. At- komsten av de utminuteringsvis försålda rusdryckerna måste oberoende av boningsort omöjliggöras för en var uppenbar missbrukare av dylika drycker, vilket förutsatte, att bolagen visste och bevarade kännedom om till vilka per- soner de sålde och myckenheten av det sålda. Kommittén ansåg en dylik re- form beaktansvärd även ur en annan synpunkt. Olaga försäljning förekomme i synnerligen stor omfattning och särskilt överträddes ofta bestämmelsen, att ingen finge tillhandagå allmänheten med anskaffande av spritdrycker i mindre kvantitet, än han själv ägde försälja. Om försäljare ålades att registrera icke blott till vem han sålde utan också hur mycket han sålde och när han sålde, syntes en förutsättning ha skapats för kontroll å dem, som ville olagligen sälja eller tillhandagå annan med anskaffande av rusdrycker. Kommittén framhöll vidare, att en utminuteringsreform otvivelaktigt komme att bidraga till be- kämpandet av dryckessederna, särskilt i de råa former, vari de mångenstädes i vårt land tagit sig uttryck. Då nämligen reformen tilläte en begränsning av rusdrycksinköpens storlek, borde bruket att på en gång förtära stora kvanti- teter i viss mån kunna motverkas, och då en uppenbart omåttlig användning ledde till avstängning från vidare inköp utminuteringsvis, läge i denna påföljd för många personer ett kraftigt motiv till iakttagande av varsamhet.

Med hänsyn till dessa synpunkter utformade nykterhetskommittén utminu- teringskontrollen på annat sätt än som kommit till synes i doktor Bratts förslag och vid det praktiska genomförandet av detta i Göteborg. Kommittén före- slog, att riket skulle indelas i kontrollområden med var sitt systembolag, hem- ortsbolag, vilket hade att svara för utminuteringskontrollen inom området. Avsikten härmed var att omöjliggöra inköp av en person hos flera bolag. Endast den som fått särskilt tillstånd skulle äga utminuteringsvis inköpa spritdrycker och vin. Från sådant tillstånd skulle vissa särskilt angivna kategorier vara utestängda. Jämväl i andra fall skulle, där så ansåges nö- digt, inköpstillstånd kunna vägras av bolaget eller av den av kommittén före- slagna kontrollnämnden. En framträdande olikhet mot tidigare förslag och prövade förfaringssätt var slutligen, att inköpsrätten begränsades i förväg, i det att denna icke finge överstiga en liter i veckan; dock kunde s. k. extra tilldelning medgivas under vissa omständigheter. För inköpskontrollens tek- niska genomförande föreskrevs, att varje inköpsberättigad skulle tilldelas en motbok, att inköp av spritdrycker icke finge ske med mindre köparen avläm-

* Se sid. 217 i nykterhetskommitténs betänkande V, varmed här och i det följande förstås femte verket i serien nykterhetskommitténs betänkanden: Underdånigt betänkande med förslag till förord— ning angående försäljning av rusdrycker m. m. avgivet av den av Kungl. Maj:t den 17 november 1911 tillsatta nykterhetskommittén. (1914).

• Sida 109
•  Original

nade en skriftlig, av honom själv undertecknad rekvisition i motboken samt att verkställda inköp skulle antecknas i motboken.

Utminuteringsreformens genomförande i Stockholm. I Stockholm inledde det nya systembolaget därstädes, Aktiebolaget Stockholmssystemet, i slutet av februari 1914 genomförandet av en utminuteringskontroll, som i många avseenden anslöt sig till nykterhetskommitténs förslag. Motbokstvång inför- des och inköpskvantiteten begränsades i förväg till högst 16 liter i kvartalet. Vid prövningen av motboksansökningar togs i första hand hänsyn till huru- vida sökanden varit ådömd straff för fylleri, vårdats å anstalt för alkohol- sinnessjukdom, underlåtit att fullgöra sina skyldigheter som familjeförsörjare på grund av alkoholmissbruk eller varit intagen å fattigvårdsinrättning. Vid sidan av dessa personliga diskvalifikationsgrunder tillämpades även andra mera generella regler vid denna prövning. Sålunda utlämnades icke motbok till omyndiga eller till personer, som icke hade eget hem, dit inköpt spirituosa kunde medföras, varjämte på grund av risken för överlåtelse stor försiktighet iakttogs i fråga om utlämnande av motbok till kvinnor.

Till en början ägde varje'köpare uttaga kvartalskvantiteten när helst han ville. Denna frihet i fråga om inköpen missbrukades emellertid redan från början i en icke väntad utsträckning. Bolaget anförde härom i sin förvalt- ningsberättelse för år 1914 (sid. 53):

»Så länge det fanns något på boken att utfå, köptes i raskt tempo. En liter på måndagen, en liter på onsdagen och två liter på lördagen hörde till ordningen för dagen. Då vid sådana inköp med visshet kunde förutsättas antingen missbruk av brännvinet eller missbruk av boken, så till vida som inköpsrätten i senare fallet överlåtes till andra, fanns fullt fog från bolagets sida att för sådana individer inskränka handlingsfriheten i berörda hänse- ende.»

Med avseende å dessa köpare fastställdes den inskränkningen, att endast en liter åt gången fick utlämnas å deras motböcker och att nytt inköp icke fick ske tidigare än fem dagar efter närmast föregående. Antalet genom denna s. k. femstämpling reglerade inköpstillstånd växte i sådan grad, att »det föreföll som om inom några månader eller något år den vida övervägande delen av kundkretsen måste bliva föremål för dylika skärpta restriktioner» (bolagets berättelse för år 1914). Med anledning härav fann bolaget sig nödsakat att utsträcka denna bestämmelse att gälla hela motboksstocken. Uttagning å motbok medgavs sålunda i allmänhet icke förrän fem dagar för- flutit från senaste inköp och då endast i myckenhet om en liter; hade tio da- gar förflutit, kunde två liter och efter femton dagar tre liter utlämnas. Större kvantitet än tre liter utlämnades icke oavsett den tid, som förflutit från se- naste inköp. — Sedermera ändrades dessa bestämmelser så, att femdagars- perioderna ersattes med perioder om sju eller åtta dagar, varjämte köpare, som dröjde med inköpen, ägde att redan i mitten av månaden på en gång inköpa hela tilldelningskvantiteten. Köpare, som helt eller delvis icke tagit i anspråk sin inköpsrätt under en månad, hade frihet att verkställa sina inköp under nästa månad, när helst han önskade.

• Sida 110
•  Original

Utminuteringsreformens verkningar i Stockholm voro omedelbara och be- tydande, såsom framgår av följande uppgifter för de olika månaderna under åren 1913 och 1914:

£ ilägg—lägg antuiildhtfia 351,25 Anhållanden för fylleri Ä_ Katerina sjukhus

ställen, 1000 liter 1 Stockholm intagna deliranter

skillnad åren skillnad åren skill-

år år 1913—1914 år år 1913—1914 & r är 55-131

1913 1914 1000 1. E:; 1913 1914 antal Såå; 1913 1914 låg?;

Januari . . . 374 428 + 55 +15 1108 953— 155 -—14 45 65 + 20 Februari . . . 362 422 + 59 +16 1116 1153 + 37 + 3 46 48 + 2 Mars ..... 427 246 — 181 —42 1327 839 —— 488 --37 49 35 —- 14 April . . . . 401 193 — 208 —52 1699 988— 711 —42 61 36 -— 25 Maj ..... 415 199 — 216 —52 1522 1203— 319 ——21 51 43 — 8 Juni ..... 355 156 — 199 —56 1304 1064 — 240 —18 50 43 — 7 Juli ..... 389 199 — 190 -——49 1333 885 — 448 -34 56 38 -- 18 Augusti . . . 417 200 -— 217 —52 1689 811 — 878 —52 48 34 —- 14 September . . 412 195 — 217 —53 1906 846 — 1060 —-56 54 28 -— 26 Oktober . . . 447 233 — 214 —48 1946 1189— 757 —39 60 28 — 32 November . . 429 210 — 218 —51 1437 967 — 470 —33 49 24 —- 25 December. . . 571 282 -— 289 —51 1309 980— 329 —25 54 37 -— 17 Hela. året 4999 2963]— 2036 —41 17 696 11878 — 5818. —33 623 459 -—164

Utminuteringsreformens genomförande i hela riket. De gynnsamma erfa— renheterna av utminuteringsreformen i Göteborg och Stockholm samt en del andra städer, som även praktiserat densamma, föranledde proposition (nr 187) till 1915 års riksdag med förslag till sådana ändringar i den då gällande brännvinsförsäljningsförordningen, att de systembolag, som utövade individu- ell utminuteringskontroll, skulle tilldelas bestämt försäljningsområde, dit för- sändning av brännvin från andra bolag eller annan innehavare av detaljhan- delsrättighet icke skulle få äga rum. Däremot ifrågasattes ej i propositio- nen, att utminuteringskontrollen skulle göras obligatorisk för alla bolag. Så blev dock fallet jämlikt riksdagens beslut. Riket skulle sålunda, såsom nyk- terhetskommittén föreslagit, indelas i kontrollområden. Däremot infördes ej de av nykterhetskommittén föreslagna detaljerade reglerna i fråga om kon— trollens närmare utformning utan de särskilda systembolagen fingo frihet att bestämma härutinnan. Till ledning för bolagen upprättade kontrollstyrel- sen en promemoria om de olika förfaringssätt, som kunde komma i fråga vid kontrollens genomförande. Enligt denna skulle motbokstvång gälla över hela landet, men bolagen fingo själva bestämma, om inköpsrätten skulle begrän- sas på förhand eller kontrollen av inköpen verkställas i efterhand såsom Irak—

1 Skillnaden mellan dessa och andra i betänkandet lämnade uppgifter om fylleriförseelser iStock- holm beror därpå. att de förra avse för fylleri anhållna, medan de senare avse för fylleri sakfällda.

• Sida 111
•  Original

tiserats i Göteborg. En på detta sätt i sina detaljer skiftande utminuterings- kontroll tillämpades i hela riket från och med ingången av år 1916.

Den tilltagande varuknappheten föranledde i slutet av sistnämnda år sär- skilda åtgärder för begränsning av utminuteringen. I kungörelse av den 3 november 1916 (nr 448) stadgades sålunda, att spritdrycker icke finge till någon utminuteras i större myckenhet än som motsvarade två liter i kalen- dermånaden. Härigenom blev förhandsbegränsning av inköpsrätten gällande även för de bolags vidkommande, som dittills tillämpat systemet med kon- troll i efterhand.

En inom kontrollstyrelsen för nykterhetskommitténs räkning företagen spe- cialundersökning rörande vissa bolag ger vid handen, att medelinköpen per motboksinnehavare under år 1916 växlade ganska avsevärt vid olika bolag, såsom framgår av följande tabell: . Medelinköp av spritdryc- ker under är 1916, liter på lands- bygden Stockholm åhuvudstaden ............. 42'2 —

förstäderna 41.3 — Norrköping ................... 468 386 Jönköping ................... 28" 9 23'6 Malmö ..................... 4'7-3 42-0 Varberg .................... 423 445 Göteborg .................... 40'2 —— Vara ...................... -— 435 Lidköping ................... 41'2 31'2 Filipstad .................... 41'2 38'7 Nora ...................... 455 410 380

367

Samtliga ovanstående bolag 420 371

Bolaget i i städerna

Av dessa bolag hade före utfärdandet av nyssnämnda kungörelse endast de i Stockholm och Norrköping tillämpat systemet med förhandskontroll, medan övriga bolag använt sig av kontroll av inköpen i efterhand.

Efter det totalt försäljningsförbud i fråga om spritdrycker varit rådande under tiden 24 april—31 maj 1917, fastställdes genom kungörelse den 25 maj 1917 (nr 223) maximikvantiteten för inköp utminuteringsvis från och med den 1 juni s. å. till två liter per kalenderkvartal. Denna begränsning gällde till ingången av år 1920. Under senare hälften av år 1919 medgavs dock in- köp utöver nämnda kvantitet, men sålunda inköpta spritdrycker voro belagda med hög skatt, s. k. spritdrycksaccis (5 kronor för den första under kvartalet inköpta litern utöver den generella tvåliterskvantiteten, 10 kronor för den andra och 20 kronor för varje följande liter).

År 1917 antog riksdagen på grund av motioner den nu gällande förordnin- gen angående försäljning av rusdrycker, vilken utfärdades av Kungl. Maj:t den 14 juni samma år. Denna rusdrycksförsäljningsförordning, som i det följande för korthetens skull betecknas »Rff», överensstämde i fråga om

• Sida 112
•  Original

utminuteringskontrollen med det av nykterhetskommittén framlagda förslaget utom i det avseendet, att maximikvantiteten för inköp fastställdes till 4 liter i månaden i stället för 1 liter i veckan enligt förslaget. Rff trädde i kraft ' den 1 januari 1919, men då nyssberörda kristidsbestämmelser gällde till ut- gången av nämnda år, kom den för utminuteringens del att äga betydelse först från ingången av år 1920.

Utminuteringens förändringar under åren 1913—1919 framgå av följande sammanställning :

Utminutering av spritdrycker, miljoner liter 2 kv. 3 kv. 4 kv. hela året

9'35 9'33 11'05 38'10 9'46 6'12 9'79 33'80 8'21 8'20 10'16 34'00 782 787 6'20 2746 1'62 1'40 1'51 8'06 1'56 1'44 1'18 5'68 320 3'50 3'75 1212

De här meddelade uppgifterna äro hämtade från den inom kontrollstyrel- sen utarbetade publikationen Rusdrycksförsäljningen år 1919. Där lämnas följande kommentar till denna sammanställning (sid. 16* 0. f.):

»Försäljningen under år 1913 rönte föga inverkan av det nya kontrollsyste- met, som tillämpades under hela året av endast ett enda bolag, Göteborgssyste- met i Göteborg, och under årets sista månader av bolaget i Jönköping. Redan under år 1914, då kontrollsystemet började tillämpas bl. a. i Stockholm, kan emellertid en bestämd nedgång konstateras i utminuteringen. Den anmärk- ningsvärt låga siffran för julikvartalet år 1914 torde dock mindre vara en följd av det individuella kontrollsystemet än av de restriktioner, som utfärda- des vid krigsutbrottet. De gynnsamma verkningarna av kontrollen framträda ävenledes under år 1915. Att utminuteringen det oaktat sistnämnda år nå— got översteg 1914 års siffra, förklaras dels av att ovannämnda särskilda re- striktioner upphört, dels av de stora inköp, som allmänheten mot slutet av året inför den nya lagstiftningen företog i lagringssyfte hos de bolag, som ännu icke infört individuell kontroll. Den minskade försäljningen år 1916 förkla- ras av att denna kontroll gjorts obligatorisk. För sista kvartalet ha dessutom de restriktioner, som infördes genom kungörelsen den 3 november 1916, utövat ett starkt inflytande. Nedgången under år 1915 och särskilt år 1916 kan även till en del tillskrivas det förhållandet, att den försäljning till återförsäljare i poster om mindre än 250 liter, som tidigare betraktats såsom utminutering, börjat på grund av förändrad lagstiftning redovisas såsom partiförsäljning. Restriktionerna av den 3 november 1916 voro sedermera gällande under hela januarikvartalet 1917 och avlöstes den 24 april sistnämnda år av totalt för- säljningsförbud. När försäljning äter den 1 juni 1917 blev tillåten, infördes ytterligare skärpta restriktioner, vilka helt oförändrade fortforo intill utgån- gen av år 1918 och i modifierad form jämväl under år 1919. Den låga utmi— nuteringen sistnämnda år är delvis även beroende på den höga accis, som allt- ifrån slutet av maj månad och intill redogörelseårets utgång var lagd å för- säljningen inom denna rörelse.»

1 Approximativa siffror.

• Sida 113
•  Original

Förhållandena under år 1920. Då Rff med ingången av år 1920 fick gil- tighet jämväl i fråga om utminuteringen, tillämpades densamma icke likfor- migt av de olika systembolagen. Vid bolaget i Stockholm avvägdes tilldel- ningen med hänsyn till vederbörande motboksinnehavares individuella förhål— landen. Till följd därav var tilldelningen för en avsevärd del av kundkret- sen lägre än den medgivna maximikvantiteten om 4 liter i månaden. I mit- ten av år 1920 hade 228 % av de manliga motboksinnehavarna vid detta bo- lag en sålunda nedsatt tilldelningskvantitet. Flertalet övriga systembolag genomförde däremot till en början icke en sådan individualisering av inköps- rätten utan de som erhållit inköpstillstånd vid dessa bolag hade i regel ock- så rätt att inköpa den vid vederbörande bolag gällande maximikvantiteten, d. v. s. antingen 4 liter i månaden eller den lägre kvantitet, som fastställts i samband med bolagets oktroj. Vid de bolag utom Stockholmsbolaget, vilka till— lämpade en maximigräns av 4 liter i månaden, utgjorde i mitten av år 1920 antalet motböcker för män, där inköpsrätten till följd av individuella orsa- ker var nedsatt under denna gräns, endast 51 % eller mindre än en fjärdedel av motsvarande andel vid Stockholmsbolaget.

Den närmaste följden av kristidsrestriktionernas försvinnande med ingån- gen av år 1920 var en kraftig stegring av utminuteringsförsäljningen. Detta åskådliggöres av följande sammanställning, som också angiver antalet fylleri- förseelser:

Utminutering av spritdrycker, milj. liter Bolaget i Övriga . Stuckholm bolag Hela riket Stockholm

År 1919 ...... 1-47 1065 12-12 10 0>3 23 242 33 325 År 1920 ...... 4-03 2961 3364 9 768 36 204 45 972 Ökning 2'56 18'96 21.52 — 315 12 962 12 647 procent 1779 177'5 —— 31 558 380

Avdömda fylleriförseelser

Riket i

övrig t Hela riket

Denna ökning av utminuteringen gjorde sig gällande omedelbart, redan un— der de första månaderna av år 1920, och hade mångenstädes sådan omfattning, att försäljningen steg över förkrigsnivån. Vid icke mindre än 59 bolag var sålunda utminuteringen under år 1920 större än under år 1913. Vid endast 14 bolag hade denna försäljning under år 1920 mindre omfattning än under år 1916, det första året med obligatorisk utminuteringskontroll. I samband härmed ägde en betydande stegring rum av antalet fylleriförseelser, nämli— gen från 33 325 år 1919 till 45 972 år 1920 eller med 380 %. Härvid bör emel- lertid uppmärksammas den betydelsefulla omständigheten, att Stockholm i detta hänseende icke företedde någon ökning utan tvärtom uppvisade en svag nedgång, detta trots att stegringen av utminuteringen därstädes var lika stark som den genomsnittliga för landet i övrigt. Detta förhållande var givetvis ägnat att fästa uppmärksamheten på den ovan omnämnda olikformigheten i fråga om systembolagens handhavande av det individuella kontrollsystemet och särskilt på den utformning härav, som kommit till stånd i Stockholm.

8—332437

• Sida 114
•  Original

Kontrollstyrelsens direktiv rörande den individuella utminuteringskontrol- len. I sin egenskap av uppsiktsmyndighet över systembolagen vidtog kontroll- styrelsen redan i maj 1920 anstalter för meddelande av nödig handlediing för systembolagen i fråga om utminuteringskontrollen. Sålunda tillkallade kon- trollstyrelsen ett antal med systembolagens verksamhet väl förtrogna personer att såsom sakkunniga utarbeta förslag till åtgärder, som borde vidtagas för att främja en planmässig och målmedveten utveckling av den individuella för- säljningskontrollen i socialt avseende. I enlighet med de sakkunnigas förslag ! utfärdade kontrollstyrelsen den 3 juli 1920 ett cirkulär till systembolagen (nr 71) med råd och anvisningar rörande motbokskontrollen. Samtiiigt an- modades de bolag, som för sin del funno avvikelser i något avseende från de meddelade anvisningarna påkallade, att lämna underrättelse härom till kon- trollstyrelsen. I allmänhet framställdes erinringar endast i detaljer.

Då dessa i administrativ väg utfärdade råd och anvisningar haft stor bety- delse för utformningen av den nuvarande utminuteringskontrollen, finner revi— sionen det lämpligt att här lämna en redogörelse för huvudpunkterna i ovan- nämnda cirkulär och ett kompletterande cirkulär i samma ämne, som utfär- dades av kontrollstyrelsen den 12 november 1925 (nr 14).

Allmänna synpunkter i fråga om utminuteringskon- tr ol le n. Inledningsvis framhåller kontrollstyrelsen i cirkuläret nr 71/1920, under hänvisning bl. a. till 63 % Rff, att bolagen icke blott äga full rätt att verkställa prövning av motboksansökningar utan även äro förpliktade att göra detta i varje särskilt fall. I fråga om denna prövning gör styrelsen följande uttalande:

»Rätten till erhållande av motbok i ett visst fall måste sålunda anses vara begränsad av hänsynen till de verkningar av individuell eller social art, som enligt bolagets välgrundade mening bleve resultatet av densammas utlämnande.»

Cirkulärets huvudavdelning avser grunderna för fastställande av inköps— villkoren å motbok. Det framhålles där, att företrädesvis två synpunkter böra vara vägledande för bolagen vid prövningen av motboksansökan:

»Dels måste, i den mån det är möjligt, utrönas, huruvida sannolikhet före- ligger, att vederbörande, därest han erhåller rätt att inköpa rusdrycker, kom- mer att bruka dessa på ett måttligt och ur social synpunkt anmärkningsfritt sätt, dels bör den ungefärliga kvantitet av särskilt spritdrycker fastställas, som vederbörande med hänsyn till den sociala miljö, i vilken han lever, och hans personliga förhållanden i övrigt rimligen kan anses behöva för sig och sitt hushåll inköpa... Lagens bestämmelse om högst fyra liter per månad kan givetvis i sin generella avfattning ej göra anspråk på att vara något annat än den ram, inom vilken bolagen hava att fatta sina avgöranden i de spwiella fallen.» —

Den sålunda förordade behovsprövningen utvecklar kontrollstyrelsen på följande sätt:

»Att kritiklöst utlämna motböcker, berättigande till inköp av fyra liter spritdrycker per månad, till avsevärda delar av landsbefolkningen, som varit vana att nöja sig med vida mindre kvantiteter, _till personer, som icke hava eget hushåll och sålunda i allmänhet intaga måltiderna utom hemmet och där- städes endast undantagsvis kunna bjuda vänner och bekanta på mat och dryck,

• Sida 115
•  Original

till kvinnor, av vilka flertalet under vanliga förhållanden endast undantagsvis själva hemköpt spritdrycker och då endast i mycket små kvantiteter, till unga män i allmänhet och till ett flertal övriga grupper av befolkningen, detta kan möjligen tillfredsställa den, som utgår ifrån åskådningen, att varje oförvitlig medborgare äger rätt att innehava motbok utan andra begränsningar än vad som genom ett generellt stadgande finnes bestämt i lag, men näppeligen kan det sägas åsyfta att minska missbruket av rusdrycker och att handhava för- säljningen på sådant sätt, att därav åstadkommes så ringa skada som möjligt.

I detta sammanhang bör ock framhållas, att den ekonomiska situation, vari en person, som gör anhållan om motbok, befinner sig, icke kan undgå att utöva ett visst inflytande på ärendets behandling.»

I cirkuläret nr 14/1925 framhåller kontrollstyrelsen rörande förhållandet mellan ekonomi och inköpsrätt:

»En persons inkomst bör i vanliga fall icke i och för sig tillmätas någon av- görande roll vid bestämmandet av den kvantitet, han skall sättas i tillfälle inköpa på sin motbok, enär dylika frågor böra prövas ur nykterhetssynpunkt och icke ur enbart ekonomiska synpunkter. Är en persons ekonomi oordnad eller äro hans inkomster så begränsade, att de ligga i närheten av vad som skäligen kan anses vara existensminimum, kunna systembolagen emellertid icke utan att komma i strid med Rffs allmänna grundsats, att all rusdrycks- försäljning skall handhavas på sådant sätt, att därmed åstadkommes minsta möjliga skada, underlåta att tillmäta den ekonomiska synpunkten betydelse vid fastställandet av inköpskvantitet och inköpsbestämmelser. .I sagda fall lär det nämligen icke kunna frånkommas, att medgivande av alltför hög in- köpsrätt medför risker såväl för användande av så stor del av inkomsten till rusdrycksinköp, att nödvändighetsutgifter måste åsidosättas, som för över-' låtelse av inköpsrätt eller av rusdrycker, som inköpts å motbok.»

Särskilda anvisningar rörande olika kategorier av m 0 t b 0 k 5 s ö k a n d e. Genom ett flertal exempel, avseende motbokssökande av olika kategorier, belyses huru ovan återgivna synpunkter böra tillämpas i de särskilda fallen, såsom för yngre män med eller utan eget hushåll, kvinnor, självförsörjande eller andra, med eller utan eget hushåll, personer, som begära motbok först vid mycket framskriden ålder eller äro medlemmar av hushåll, där annan medlem innehar motbok, organiserade absolutister, personer som åt- njuta försörjning eller understöd av fattigvården, utländska medborgare, för- sumliga skattebetalare m. m. Sålunda framhålles, att motbok bör utlämnas till män, som icke uppnått 25 års ålder, endast under särskilda omständigheter, t. ex. att vederbörande är gift och har eget hem, och även då med begränsad inköpsrätt. För män över 25 års ålder utan eget hushåll bör inköpsrätteni re— gel ej överstiga två liter i månaden, för kvinnor med eget hushåll begränsas till omkring ett par liter i kvartalet och för självförsörjande kvinnor utan eget hus- håll inskränkas till en eller annan liter om året, medan motbok i allmänhet icke alls bör utlämnas till kvinnlig medlem av hushåll, där annan med- lem innehar motbok, och ny inköpsrätt för manlig medlem av sådant hushåll Väsentligt begränsas. I cirkuläret nr 14/1925 inskärper kontrollstyrelsen yt— terligare vikten av att stor försiktighet iakttages vid fastställande av inköps— rätt och inköpsvillkor för yngre motbokssökande. Härvid åberopas särskilt svårigheten för bolagen att bilda sig en säker uppfattning om dessa yngre

• Sida 116
•  Original

personers pålitlighet i fråga om handhavande av rusdrycker samt faran för att vederbörandes alkoholvanor kunna påverkas i ogynnsam riktning av en alltför riklig tillgång på rusdrycker ävensom risken för överlåtelse till när- mast yngre åldersklasser. Inköpsrätten för nya motboksinnehavare måste med hänsyn härtill nästan undantagslöst hållas strängt begränsad och höj- ningar av densamma genomföras med stor varsamhet.

I cirkuläret nr 71/1920 framhålles vidare, att motbok ej torde böra utläme nas till personer, som åtnjuta full försörjning av fattigvården, samt att stor varsamhet bör iakttagas i fråga om fastställande av inköpsrätt till andra un- derstödstagare och sådana, som brista i fullgörande av skattebetalning. I sistnämnda hänseende anföres på förekommen anledning, att försummelse att betala kronoskatt bör medföra samma påföljd i fråga om inköpsrätten som dylik försummelse beträffande kommunalskatten.

Tilldelningens anpassning efter olikheterna i alko- holvanor i städerna och på landsbygden. Ett tillämpande av behovsprincipen innebär vidare, framhålles det i cirkulären, att hänsyn tages till rådande olikheter i levnadsvanor i stad och på land samt i olika delar av riket. I detta avseende erinras särskilt därom att det i städerna finnes ett stort antal personer, som dagligen eller i varje fall mera regelbundet förtära sprit- drycker, lmedan dylika alkoholvanor förekomma mindre ofta bland landsbyg- dens befolkning, vars alkoholkonsumtion i regel är knuten till de stora hög- tiderna eller äger rum i samband med stadsbesök. Att med stöd härav fast- ställa en för hela landsbygden enhetlig mindre tilldelningskvantitet än för städerna låter sig dock icke göra enligt kontrollstyrelsens mening, enär alko- holvanorna växla på olika delar av landsbygden. Styrelsen anbefaller i stäl- let bolagen att hänvända sig till de kommunala myndigheterna för att inhämta kännedom om de lokala önskningarna och behoven samt gör i detta samman- hang följande uttalande i cirkuläret nr 71/1920:

»Många omständigheter tyda därpå, att frågan om de lämpligaste utminu- teringskvantiteterna och försäljningsbestämmelserna i övrigt för landsbygdens räkning är av fundamental betydelse, för att med nuvarande försäljningssy- stem skall kunna åstadkommas den avsedda effekten, och det låter sig icke förneka, att särskilt från innevarande år (d. v. 5. år 1920) åtskilliga erfaren- heter direkt tala för angelägenheten av att just i detta avseende en lycklig lösning vinnes.»

Inköpsrätten för personer, som icke äro anmärknings- f ri a i n y k t e r h e t 5 a v s e e n d e. Rörande inköpsrätten för personer, som icke äro anmärkningsfria i nykterhetsavseende och beträffande vilka mera vittgående restriktioner därför äro påkallade, anför kontrollstyrelsen i cirku- läret nr 14/1925:

»Erhåller ett bolag rörande en motboksinnehavare upplysningar, som utvisa, att vederbörande icke handhar rusdrycker på ett ur samhällelig synpunkt an— märkningsfritt sätt, måste bolaget antingen indraga hans motbok eller ock be- gränsa hans inköpsrätt eller för honom fastställa särskilda inköpsbestämmelser. Valet av de åtgärder, som i det särskilda fallet böra vidtagas, bör grundas på en individuell prövning. Före besluts fattande bör bolaget därför genom på

• Sida 117
•  Original

lämpligt sätt verkställd undersökning skaffa sig full kännedom om de i varje särskilt fall föreliggande omständigheterna. Den, mot vilken åtgärd av det ena eller andra slaget vidtagits, bör icke under några förhållanden efter för- loppet av viss på förhand bestämd tid automatiskt återfå sin motbok eller sin tidigare inköpsrätt. Aterlämnande av motboken eller ökning av inköpsrät- ten bör endast äga rum efter särskild framställning, och bolagets beslut bör även i detta fall göras beroende av de underrättelser, som införskaffas, innan beslut fattas. Den inköpskvantitet, motboksinnehavaren tidigare varit tillde- lad, bör han kunna återfå först efter förloppet av ganska avsevärd tid och alle- nast under förutsättning, att de införskaffade upplysningarna varit gynn- samma.

Enligt ovcn angivna princip böra de motboksinnehavare, som beträtts med en fylleriförseelse, behandlas. Har en motboksinnehavare, som under senare år gjort sig skyldig till någon eller några fylleriförseelser, ånyo beträtts med en dylik förseelse, torde en begränsning av inköpsrätten icke kunna anses till— räcklig utan indragning av motboken böra äga rum; först efter förloppet av en avsevärd tid bör en dylik person, därest inhämtade upplysningar äro gynn- samma, kunna återfå inköpsrätten, vilken i varje fall bör strängt begränsas.

Åtgärder från bolagens sida äro i lika hög grad av behovet påkallade, då ett bolag rörande en motboksinnehavare, som icke beträtts med fylleriförseelse, erhåller uppgift, som utvisar, att han är misskötsam i nykterhetsavseende, som i de fall, då det är fråga om person, vilken av domstol fällts till ansvar för fylleri. Det kan i förra fallet vara fråga om ur samhällelig synpunkt lika allvarligt rusdrycksmissbruk som i det senare. Den formella synpunkten får icke vara avgörande för ett systembolag utan allenast de krav i fråga om försäljningens handhavande, som lagstiftningen ställer på bolaget.

De anvisningar, som här ovan lämnats beträffande motboksinnehavare, gälla i tillämpliga delar jämväl beträffande sådana motbokssökande, rörande vilka inhämtade upplysningar giva vid handen, att de icke äro ur nykterhetssyn— punkt anmärkningsfria.»

Kontrollstyrelsen framhåller ytterligare, att formalistiska synpunkter ej få utgöra hinder för vidtagande av erforderliga inskränkningar i tilldelningen, och anför i detta hänseende följande i cirkuläret nr 71/1920:

»Det väsentliga värdet av denna bolagens rent individuella prövning av var- je motboksansökan kan emellertid äventyras, därest bolagen ställa sig på en formellt juridisk ståndpunkt. Fordrar man juridiskt bindande bevisning, för att den sökande är ur stånd att på ett ur social synpunkt anmärkningsfritt sätt förtära alkoholhaltiga drycker, för att ett bolag skall vara berättigat att vägra utlämna motbok, kan detta komma att leda därhän, att endast personer, som varit dömda för fylleri eller internerade på en alkoholistanstalt eller på något likartat sätt varit föremål för åtgärder från någon myndighets sida, för- vägras motbok. Det är emellertid uppenbart för var och en, som ägnat hithö- rande spörsmål någon uppmärksamhet, att man med en sådan ståndpunkt skulle nödgas lämna motböcker i händerna på ett stort antal personer, som knappast någon för verklig folknykterhet intresserad kan anse vara lämpa- de att innehava sådana. Man måste sålunda, såsom i inledningen betonats, fasthålla vid att bolagens prövningsrätt är av rent diskretionär natur.»

Samarbete med nykterhetsnämnderna. Styrelsen lämnar därefter i en särskild avdelning en del tekniska anvisningar rörande behand- lingen av motboksansökningar och framhåller, att den första förutsättningen för att utminuteringskontrollen skall kunna bli effektiv är, att bolagen innan

• Sida 118
•  Original

motbok utlämnas söka skaffa sig en ingående kännedom om de motbokssökan- de i alla de avseenden, som kunna vara av betydelse för bolagens verksamhet. För detta ändamål erfordras dels utförliga upplysningar av sökandena själva, dels samarbete med ort-smyndigheter eller tillförlitliga personer med erforder- lig lokal personkännedom. Härvid anför kontrollstyrelsen bland annat föl— jande:

»Det individuella kontrollsystemet förutsätter, att bolagen vid prövningen av ansökningar om erhållande av motbok äga tillgång till så fullständiga upp- lysningar som möjligt om de sökande i alla de avseenden, som kunna vara av betydelse. En ur denna synpunkt tillräcklig personkännedom kan inom ett bolag endast finnas rörande en mindre del av kontrollområdets invånare. Det är därför nödvändigt, att bolagen rådföra sig med myndigheter eller per- soner, som var på sin ort kunna förutsättas äga erforderlig personkännedom eller i vart fall möjlighet att med lätthet förskaffa sig erforderliga upplys- ningar, såsom nykterhetsnämnder, andra kommunala myndigheter eller sär- skilt utsedda ortsombud. Kontrollstyrelsen anser att i första hand sam- arbete bör anordnas med nykterhetsnämnderna, vilka lagstiftningen ålagt att övervaka nykterhetstillståndet inom kommunerna. I de fall, då nykterhets- nämnderna icke anse sig böra eller kunna lämna de upplysningar, som äro för bolagen erforderliga, måste bolagen dock anlita andra kommunala myndig- heter eller särskilda ortsombud. Ortsombuden måste vara personer, som hava en auktoritativ ställning på sin hemort, och äro synnerligen väl förtrogna med förhållandena därstädes . . . .

För samarbetet med nykterhetsnämnderna är det av vikt, att ett bolags sty- relse eller dess ledande tjänstemän komma i personlig kontakt med ledamö- terna av nykterhetsnämnderna inom dess kontrollområde. Sammanträffanden böra därför anordnas antingen på så sätt, att en eller flera ledamöter av en nykterhetsnämnd inbjudas besöka bolagets kontor för att konferera med bo- lagsledningen, eller ock på så sätt, att någon representant för bolaget besöker respektive kommuner. Under vissa förhållanden kan det ock vara av värde, att ett systembolag tager initiativ till sammankallande, eventuellt genom för- medling av förefintliga nykterhetsnämndsorganisationer, av konferenser med representanter för samtliga nykterhetsnämnder inom bolagets kontrollområde. Underrättelse om dylik konferens bör lämnas kontrollstyrelsen.

Även i andra avseenden än i fråga om behandling av motboksansökningar kan ett samarbete med nykterhetsnämnderna vara av betydelse såsom vid be- handling av ansökningar om förhöjning av beviljad inköpsrätt, för granskning av ombudsdeklarationer, för undersökningar i anledning av begångna fylleri- förseelser eller i anledning av upplysningar om förhållanden av annan art, som häntyda på misskötsamhet i avseende på sättet att bruka rusdrycker, eller för generell eftergranskning av de tilldelningar, som fastställts för motboksinne- havarna. Systembolag bör ej heller underlåta att lämna nykterhetsnämnd er- forderliga underrättelser i de fall, då sådana upplysningar rörande en person komma bolaget tillhanda, att bolaget anser nykterhetsnämnds ingripande vara av behovet påkallat.

De uppgifter och förslag, som bolagen mottaga för arbetet med den indivi- duella kontrollen, skola behandlas med fullständig diskretion; de åtgärder, som bolagen vidtagit, eller de beslut, som de fattat, få icke under några förhållan- den inför allmänheten eller den, beslutet avser, motiveras på sådant sätt, att ansvaret för vad som åtgjorts faller på uppgiftslämnarna. Endast då nykter— hetsnämnd fattat beslut jämlikt 35 % Rff, må systembolag inför den person, som beslutet avser, åberopa nykterhetsnämnden.»

• Sida 119
•  Original

Åtgärder med hänsyn till fara för överlåtelse. En särskild avdelning av cirkuläret nr 71/1920 ägnas frågan, huru överlåtelse av inköpsrätt skall förhindras. Inledningsvis konstateras, att överlåtelse av lag- ligen inköpta spritdrycker medför de största svårigheter för tillämpningen av restriktionssystemet. Kontrollstyrelsen framhåller, att bolagen dock icke sak- na medel att stävja denna förteelse:

»Särskilt torde ett gott resultat kunna väntas av ett konsekvent tillämpande av behovsprincipen, som såvitt möjligt söker ställa den kvantitet spritdrycker, som säljes å en motbok, i rimligt förhållande till den kvantitet, som innehava- ren med hänsyn till rådande sedvänjor och förhållanden i övrigt kan väntas komma att förbruka.»

Härjämte erfordras emellertid, enligt vad kontrollstyrelsen påpekar, även särskilda åtgärder. Mest effektivt vore att fordra motboksinnehavarens per- sonliga inställelse vid varje inköp och sålunda förbjuda alla köp genom ombud. En dylik åtgärd vore dock av flera skäl utesluten. Den skulle nämligen, med hänsyn till då gällande förbud för bolagen att försända spritdrycker utom den egna kommunens område, för motboksinnehavare på landsbygden te sig som ett olidligt trakasseri, och även för städernas invånare skulle det synas orim- ligt att ej få anlita t. ex. en medlem av det egna hushållet för verkställande av ett inköp. Då köp genom ombud sålunda måste vara tillåtet, lämnar kon- trollstyrelsen anvisningar av teknisk natur, åsyftande att försvåra överlåtel- ser och att underlätta upptäckt av sådana.

I detta sammanhang må erinras om att en utvidgning av rätten att försända spritdrycker infördes genom en lagändring år 1922, i det att systembolag då erhöll befogenhet att försända sådana drycker inom hela sitt kontrollområde. Ett av syftena härmed var att giva bolagen ett medel att bekämpa de miss- förhållanden, som voro förenade med inköpen genom ombud. I ett särskilt cirkulär den 26 juni 1922 (nr 84) anför kontrollstyrelsen härom:

»Finner sig ett bolag böra verkställa försändning, skola från bolagets sida skärpta villkor för medgivande av köp genom ombud uppställas, varigenom flertalet av de olägenheter, som hittills varit förenade härmed, må kunna un- danröjas. I allmänhet finnes då icke längre någon anledning att tillåta en person att uppträda såsom ombud annat än när särskilda skäl därför föreligga.

å någon som helst grund till tvivel förefinnes i fråga om ett ombuds lojali- tet, böra i varje fall varorna ej utlämnas till ombudet, utan dessa såväl som motboken med iakttagande av givna föreskrifter av bolaget försändas till mot- boksinnehavaren.»

I cirkuläret nr 14/1925 framhåller kontrollstyrelsen, att bolagen icke synas hava ägnat tillbörlig uppmärksamhet åt spörsmålet om försändning och om- budsköp, och anmodar dem, under hänvisning till de talrikt förekommande klagomålen över missbruk av ombudsrätten, att i större utsträckning än vad som dittills skett försända spritdrycker i stället för att medgiva inköp genom ombud.

Den fortlöpande kontrollen över kundkretsen. Den sista avdelningen av cirkuläret nr 71/1920 innehåller anvisningar om den fort- löpande kontrollen över kundkretsen. Härom anför kontrollstyrelsen:

• Sida 120
•  Original

»Över huvud taget torde det vara nödvändigt, att bolagen ägna en långt större uppmärksamhet åt den fortlöpande kontrollen över kundkretsen, än som hittills varit förhållandet vid flertalet bolag. Man har i allmänhet varit be- nägen att anse, att ingenting vidare är att göra från bolagens sida, så snart en motbok utställts, därest ej vederbörande motboksinnehavare låtit rent olag- liga manipulationer, såsom raderingar, förfalskning av namnteckningar o. s. v. komma sig till last. Skall kontrollen ur nykterhetssynpunkt bliva effektiv, är det emellertid nödvändigt, att en förändring härutinnan kommer till stånd.»

Kontrollstyrelsen framhåller vidare, att den fortlöpande granskningen av kundernas inköp bör göras så ingående som möjligt, och påpekar vikten av att denna granskning är anförtrodd åt väl kvalificerad personal samt att bolagen stå i ständig kontakt med nykterhetsnämnderna och andra myndigheter samt med särskilda ombud å orterna, som kunna lämna upplysningar om de fall, där en motboksinnehavare visat sig ej kunna handhava rusdrycker på ett anmärk- ningsfritt sätt. I cirkuläret nr 14/1925 uppmanar kontrollstyrelsen åter på förekommen anledning bolagen att ägna särskild uppmärksamhet åt den fort— löpande kontrollen över kundkretsen. Här framhålles därjämte behovet av successiv omprövning av inköpsrätt och inköpsvillkor i fråga om den förefint- liga motboksstocken:

»De förhållanden, som vid motboks utlämnande läggas till grund för fast- ställande av inköpsrätten för respektive motboksinnehavare, måste under årens lopp i många fall komma att undergå väsentliga förändringar. Detta gäller icke blott sådana omständigheter som motboksinnehavarnas familjeförhållan- den eller ekonomi utan i många fall även deras skötsamhet i avseende på hand— havandet av rusdrycker. Härav'framgår nödvändigheten, att det mellan sy- stembolag och ortsmyndigheter (ortsombud) åvägabragta samarbetet icke iu- skränkes till allenast tidpunkten för motboks utlämnande.

För effektiviteten av den fortlöpande kontrollen över kundkretsen är det av största vikt, att de ortsmyndigheter och ortsombud, vilka ställt sig till system- bolagens förfogande för lämnande av upplysningar om motbokssökande eller motboksinnehavare, till bolagen självmant och efter hand inrapportera alla så- dana nytillkomna omständigheter, som kunna vara av betydelse för motboks- innehavares inköpsförhållanden. Systembolagen böra på lämpligt sätt söka bibringa nämnda myndigheter eller ombud insikt om värdet av dylika upplys- ningar.

Även om en dylik fortlöpande kontroll åstadkommits, torde det emellertid vara lämpligt, att systembolagen med vissa tidsmellanrum — exempelvis vart tredje år —— med anlitande av vederbörande ortsombuds hjälp såvitt möjligt anordna en hela kundkretsen berörande eftergranskning av inköpsrätt och 111- köpsbestämmelser.

Vid den generella eftergranskningen må icke, såsom tidigare i något en- staka fall lär hava skett, inköpsrätten för en motboksinnehavare sänkas, där— för att hans inköp under de senaste åren varit obetydliga. En sänkning av inköpsrätten bör ej heller företagas i de fall, då visserligen objektiva skäl för en sänkning föreligga, men vederbörande motboksinnehavares inköp under de senaste åren icke överstigit den kvantitet, till vilken hans inköpsrätt med hän— synstagande till alla föreliggande omständigheter bort fastställas.»

E x t r a ti l 1 d e l ni n g. I cirkuläret nr 14/1925 ägnar kontrollstyrelsen en särskild avdelning åt s. k. extra tilldelning och framhåller härom bland annat följande:

• Sida 121
•  Original

»Såsom generell regel bör gälla, att den individuella prövningen av en an- sökan aldrig får eftersättas, och att sålunda ett schablonmässigt förfarande ej må tillämpas, ävensom att tilldelning icke må ifrågakomma till andra än dem, som i nykterhetsavseende äro klanderfria. Bolagen böra alltid söka bilda sig en uppfattning om vad som kan anses utgöra ett fullt lojalt behov och, där så befinnes erforderligt, för upplysningars inhämtande hänvända sig till orts- myndighet eller ortsombud. Ingen hänsyn bör tagas till de äldre bruk eller sedvänjor, vilkas tillgodoseende skulle innebära ett avsteg från gällande lag- stiftnings anda och innebörd.

Extra tilldelning bör icke beviljas för årligen regelbundet återkommande tilldragelser såsom t. ex. helger, för såvitt icke andra skäl föreligga, som kunna motivera extra tilldelning. Extra tilldelning vid helger och liknande tillfällen kan icke anses stå i god överensstämmelse med grundsatsen, att all försäljning av rusdrycker skall ordnas så, att därmed åstadkommes så ringa skada som möjligt. Missbruk av rusdrycker förekommer nämligen, enligt vad erfarenheten visat, knappast någonsin så talrikt och under så betänkliga former som under helgerna.

Extra tilldelning bör ej beviljas för sådana händelser, som med nuvarande umgängesförhållanden tämligen regelbundet inträffa för motboksinnehavare i allmänhet, och ej heller då såsom skäl för extra tilldelning förebäras för- hållanden, som enligt gängse vanor icke särskilt högtidlighållas. I nu angivna fall böra föreliggande behov tillgodoses genom de kvantiteter, som motboks- innehavaren normalt äger inköpa.

Berättigade invändningar kunna icke göras mot beviljande av extra tilldel- ning för utövande av representationsskyldighet. Representationsskyldighet bör dock godtagas såsom skäl endast då ansökning göres av person, som på grund av sin ställning eller befattning verkligen kan enligt gällande sedvänjor anses förpliktad att utöva värdskap i större omfattning. '

Vid systembolag, där inköpsrätten generellt begränsats genom vederbörande länsstyrelses beslut, oftast tillkommet efter förslag av kommunalrepresenta- tionen, torde behov av extra tilldelning i allmänhet oftare förekomma än vid bolag utan generell begränsning. I följd härav äro förstnämnda bolag hän- visade att bevilja extra tilldelning i något större utsträckning än övriga bo- lag. Den extra tilldelningen vid dylika bolag må dock icke taga sådan om- fattning, att den konsumtionsbegränsning äventyras, som myndigheterna ge- nom sina åtgärder åsyftat . . .

Har ett bolag funnit sig böra individuellt begränsa inköpsrätten för vissa motboksinnehavare, bör bolaget icke förtaga verkan av denna begränsning genom en riklig extra tilldelning, exempelvis till de större helgerna eller i andra likartade fall. Understundom kan det dock finnas skäl att förfara mindre restriktivt vid behandlingen av en ansökan om extra tilldelning från motboksinnehavare med begränsad inköpsrätt än från motboksinnehavare, vilka hava högsta möjliga inköpsrätt. Förhållandena gestalta sig jämväl något olika i olika fall, beroende på arten av de skäl, som föranlett begräns- ningen. Där begränsningen företagits till följd av vederbörandes bristande skötsamhet vid handhavandet av rusdrycker, bör extra tilldelning icke före— komma. Där inköpsrätten beskurits på grund av ekonomiska eller liknande skäl, kan, därest vägande skäl av den sökande anföras och det med begräns- ningen avsedda syftet icke genom den extra tilldelningen äventyras, dylik tilldelning lämnas. Där inköpsrätten begränsats allenast på den grund, att motboksinnehavaren själv uppgivit sitt behov av spritdrycker vara lägre än maximitilldelningen, har systembolaget anledning visa tillmötesgående inför de tillfälliga behov av större tilldelning, som kunna förekomma.»

• Sida 122
•  Original

Därefter påpekar kontrollstyrelsen, att extra tilldelning icke får ifråga- komma för festligheter, avsedda att hållas på s. k. pilsnerdricks- och nykter- hetskaféer, eller då anledning är att antaga, att sålunda inköpta spritdrycker skola förtäras inom en sammanslutning och betalas genom sammanskott av de deltagande.

Tillmötesgående mot allmänheten nödvändigt. Slutli- gen inskärper kontrollstyrelsen i cirkuläret nr 71/1920 vikten av att bolagen visa allmänheten största möjliga tillmötesgående, där detta utan olägenhet ur nykterhetssynpunkt är möjligt, vilket är särskilt påkallat med hänsyn till att det ej torde vara möjligt att undgå, att vissa besvär och olägenheter åsamkas allmänheten under bolagens arbete på att göra försäljningskontrollen effek- tiv ur nykterhetssynpunkt.

»Framför allt bör .utminuteringsställenas antal göras tillräckligt stort och expedieringen å försäljningsställena ordnas så, att tidsutdräkt vid inköpens verkställande på grund av köbildning eller andra omständigheter så vitt möj- ligt undvikes.»

Förhållandena efter år 1920. De i cirkuläret nr 71/1920 anbefallda åtgär- derna började genomföras av bolagen under senare hälften av år 1920 och fullföljdes under de närmast följande åren. Omfattningen av den härigenom åstadkomna omläggningen i den individuella utminuteringskontrollen framgår av följande sammanställning rörande motbokstilldelningen vid samtliga de bo- lag, som under åren 1920 och 1922 tillämpade en maximibegränsning av 4 liter i månaden:

Antal motböcker för män: Stockholmsbolaget 94 andra bolag!

Därav med be- Därav med be- Hela gränsed till- Hela gränsad till- antalet delning antalet delnms

antal 16 antal 76

”la 1920 . . . . 105129 23 970 228 659 177 33458 51 ”,"a 1922 . . . . 112 583 39 065 34'7 625 867 361 711 578

Av sammanställningen framgår, att den av systembolagen under denna tid genomförda omläggningen av motboksstocken med avseende å inköpsrätten var mycket ingripande. Medan i mitten av år 1920 en tilldelning av mindre än 4 liter i månaden vid de 94 bolag —— utom Stockholmsbolaget _— som icke tillämpade generell maximibegränsning under 4 liter, förekom i omkring 33 500 fall, motsvarande 5 % av hela antalet motböcker för män vid dessa bo- lag, uppgick i slutet av första kvartalet år 1922 antalet på detta sätt begrän- sade inköpstillstånd vid samma bolag till mer än 360000, motsvarande 58 %. Samtidigt inträdde en icke obetydlig minskning — omkring 35 000 —— av mot- boksstocken hos dessa bolag, vilket delvis var en följd av att tillämpningen av kontrollstyrelsens råd och anvisningar medförde indragning av inköpsrät- ten för vissa opålitliga motboksinnehavare. Även inom Stockholmsbolagets

1 De övriga. bolagen hade generell begränsning under den lagstadgade maximikvantiteten under båda. eller ettdera av åren 1920 och 1922.

• Sida 123
•  Original

motboksstock gjorde sig en ökningstendens gällande i fråga om antalet mot- böcker med begränsad tilldelning, men denna var icke så utpräglad som vid de övriga bolagen på grund därav att individuell begränsning, som förut om- nämnts, hade tillämpats av detta bolag redan före kontrollstyrelsens ingri- pande.

Att inköpsmöjligheterna för den stora massan av köpare under denna tid underkastades genomgripande förändringar, framgår även av följande tablå, som omfattar dels de i föregående sammanställning avsedda 95 systembolagen och dels övriga bolag, d. v. 5. de som tillämpade generell begränsning av maxi- mikvantiteten under 4 liter i månaden under någon del av ifrågavarande tid: ___—___— ! Genom— snittliga antalet begrän-

sade mot— funder 15— 25— 35— 50— 95— böcker 576 25% 3576 50% 75% förmän 76

1 2 5 6 7 9 10

Antalet bolag, där de begränsade inköpstillstånden för män utgjorde nedanstående procentuella andel av hela. antalet motböcker för män:

119 64 —— 1 -— 1 19 198 119 1 3 —— 1 20 27'8 120 16 8 5 1 20 414 120 24 31 14 ' 22 62'0 121 28 37 17 ' 25 650 121 23 42 19 ' 24 663

Den utveckling, som kommer till synes i denna tablå, åskådliggöres sär- skilt genom följande jämförelser. År 1920 voro vid 64 bolag de begränsade inköpstillstånden för män mindre än 5 % av samtliga tillstånd; under senare delen av år 1922 fanns det intet bolag, där de begränsade inköpstillstånden utgjorde så ringa del av motboksstocken. De bolag, där de begränsade in- köpstillstånden uppgingo till 5—15 %, hade under samma tid minskat från 32 till 1. , Å andra sidan ökade antalet bolag, där de individuellt begränsade inköpstillstånden utgjorde mer än hälften av hela antalet från 1 till 63 (42 + 19 T'l_ 24 —— 22). Resultatet av denna utveckling sammanfattas i kolumn 10, som ger vid handen, att antalet inköpstillstånd för män å mindre än 4 liter i månaden ökade från en femtedel av hela antalet under förra hälften av år 1920 till två tredjedelar i slutet av år 1922.

Samtidigt som dessa inskränkningar genomfördes, sjönko medelinköpen per motbok hos de olika bolagen, såsom följande tablå utvisar.

1 Samtliga dessa bolag hade generell begränsning. 2 Av dessa. bolag hade 22 > » .

• Sida 124
•  Original

Hela Antal bolag, där medelinköpen per motbok och år snittliga

utgjorde: inköpen

antalet t,-

bolag . . P" mo

mindre 10— 15— 20— 25— 30— mer en bok och än 101. 15 1. 20 1. 25 I. 30 1. 35 1. 35 1. år, liter 1920 . . . . 119 1 2 3 7 16 48 42 322 1921 . . . . 120 1 1 12 25 44 33 4 27? 1922 . . . . 121 1 10 28 43 32 7 — 229

Den genomsnittliga nedgången av inköpen utgjorde sålunda under denna tid omkring en tredjedel av 1920 års kvantitet.

Den individuella utminuteringskontrollen i dess nuvarande utformning kan anses vara genomförd för landet i dess helhet först under senare delen av år 1922. Hur utminuteringen gestaltat sig, sedan kontrollstyrelsens anvisningar härom blivit genomförda, framgår av följande tabell, som för jämförelsens skull även angiver de tidigare meddelade uppgifterna för åren 1919 och 1920 ävensom uppgifter för övergångsåren 1921 och 1922:

,___________—__

. _ [_Itminute- siffååfy'äfåäi?gmil- Moog Mässan.?” 5323?

liter ' ' ' potatis-

brännvin ?Elåä. ?; ggg 53232- %;. ggg få??? ?g... 55; pgr, fältte— bolaget bolag bolaget bolag bolaget bolag ' tal1

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 211

1919. . . 1-47 10% 12-12 103-7 82611 9307 14-3 12-9 13-1 447 100 1920. . . 403 2961 33'64 11713 9246 10422 341 322 322 358 78 1921. . . 3199 2454 2853 1258 9201 10459 31'8 26'6 27'2 420 102 1922. . . 398 1926 23'24 1317 8824 10141 302 21'8 229 458 137 1923. . . 401 1949 2350 1354 8788 10142 294 223 23'2 354 117 1 1924. . . 416 2118 25'33 1408 8858 10267 292 238 247 288 97 i 1925. . . 434 2217 26'51 1486 9112 10598 290 24'4 250 280 93 ! 1926. . . 453 2239 26'92 157-o 931'4 108841 287 241 247 278 94 i 1927. . . 4'68 2'3'71 27'39 161'9 951'3 11132 288 240 246 275 94 5 1928. . . 4'88 23'09 27'92 1658 9705 11363 290 23'8 246 270 92 ' 1929. . . 499 2366 2865 1724 9942 1166'5 28'9 23'8 246 265 92 i 1930. . . 527 2423 2950 1809 10209 12019 291 237 241) 265 94 1931. . . 5134 2470 30'34 191'4 1047'8 12392 294 236 245 265 497 i 1932. . . 5'84 22-97 28'81 201'2 1060-3 1261'5 290 217 22'8 345 129 1933. . . 562 1955 25'17 207'0 10528 12598 271 186 200 430 164

Storleken av Stockholmsbolagets utminuteringsrörelse var praktiskt taget oförändrad under åren 1920—1923 som synes av kolumn 1 i denna tabell. Vis-

1 Härvid har priset under år 1919 åsatts iåmförelsetalet 100 och för övriga års vidkommande hänsyn tagits till växlingarna i penningens köpkraft sådana dessa kommit till uttryck i levnads— kostnadernas förändringar (jämför tabellen &. sid. 76). .

• Sida 125
•  Original

serligen ägde en icke obetydlig ökning av motboksstocken rum under dessa år, nämligen från 118 000 motböcker år 1920 till 135 000 år 1923 eller med 151 %, medan befolkningstillväxten inom kontrollområdet under samma tid stannade vid 37 %, men denna utveckling motverkades därav att inköpen per motbok min- skades från 341 liter år 1920 till 294 liter år 1923 eller med 138 %. Utminute- ringen vid övriga bolag undergick däremot en kraftig nedgång under åren 1921 och 1922, nämligen från 296 milj. liter år 1920 till 245, resp. 193 milj. liter un- der nyssnämnda tvenne år eller med 35 %. Till viss del stod denna minskning i samband med att motboksstocken vid dessa bolag företedde någon nedgång, särskilt under år 1922, men huvudorsaken var dock, att medelinköpen per motbok nedgingo från 322 liter år 1920 till 206 resp. 218 liter under åren 1921 och 1922 eller med 32 %. Under åren 1924—1931 visade utminuteringen en stadig ökning såväl vid Stockholmsbolaget som vid övriga bolag samman— tagna. Av en jämförelse mellan tabellens uppgifter rörande medelantalet mot- böcker och medelinköpen per motbok framgår, att denna stegring berodde på motboksstockens tillväxt, medan medelinköpen per motbok höllo sig synner- ligen jämna sedan år 1924 och till och med visade någon minskning. Under år 1932 inträdde en vändning i utvecklingen, i det att utminuteringen vid samtliga bolag sammantagna, utom Stockholmsbolaget, företedde en icke obe— tydlig minskning. År 1933 fortsatte denna nedgång, vilken detta år även sträckte sig till Stockholmsbolaget. Utminuteringen var då för landet i dess helhet lägre än under något av de sista tio åren.

Vilken betydelse den individuella utminuteringskontrollen haft i fråga om nu angivna utveckling är ett spörsmål, som närmare behandlas i nästföljande kapitel.

• Sida 126
•  Original

KAP. VII.

Sammanfattning av den individuella utminuterings- kontrollens verkningar.

Utminuteringskontmllens inverkan på konsumtionens omfattning. Då det gäller att bedöma vilken inverkan den invididuella utminuteringskontrollen haft i fråga om omfattningen av spritdryckskonsumtionen i vårt land, är det lämpligt att hålla isär två olika utvecklingsstadier hos detta system. Det första av dessa ntmärkes därav att den tidigare för en och var gällande fria och obe- gränsade inköpsrätten upphörde och ersattes med inköpstillstånd, avseende en maximikvantitet, som var densamma för alla köpare. Under det andra sta— diet blevo inköpstillståndens innehåll i mycket stor omfattning begränsade un- der denna maximikvantitet av individuella orsaker.

I föregående kapitel hava lämnats uppgifter angående verkningarna av vis- sa i Göteborg och Stockholm vid systemets första framträdande vidtagna åt- gärder, vilka motsvarade vad nu betecknats såsom det första utvecklings— stadiet hos den individuella utminuteringskontrollen (sid. 107 och 109). Dessa uppgifter äro av sådan beskaffenhet, att de enligt revisionens mening icke lämna rum för tvivel, att nämnda åtgärder haft en starkt återhållande inver— kan på spritdryckskonsumtionen.

Den inverkan på konsumtionens omfattning, som utövats av de under utmi- nuteringskontrollens utveckling sedermera tillkomna, individuellt betingade in- skränkningarna i inköpstillstånden, framträder tydligast genom ett studium av verkningarna av de i närmast föregående kapitel skildrade åtgärderna i början av 1920-talet, varigenom denna ordning på kontrollstyrelsens föran- staltande systematiskt genomfördes över hela landet. Till följd av att dessa åtgärder för Stockholmsbolagets del i huvudsak hade vidtagits redan före år 1920, har man nämligen möjlighet att anställa belysande jämförelser rörande utvecklingen i konsumtionsavseende under åren närmast efter år 1920 mellan å ena sidan Stockholmsområdet, där effekten av ifrågavarande åtgärder redan gjort sig gällande före nämnda år, och å andra sidan landet i övrigt, där denna effekt kunde visa sig först efter detta år. Förekommande olikheter i konsum- tionens utveckling under åren närmast efter 1920 mellan Stockholmsområdet och landet i övrigt böra därför med viss rätt kunna tillskrivas denna omstän- dighet, och man kan sålunda vinna en uppfattning om verkningarna av ifrågavarande åtgärder.

Enligt vad som visats i föregående kapitel (sid. 124) var utminuteringen vid Stockholmsbolaget under åren 1920—1923 praktiskt taget oförändrad,

• Sida 127
•  Original

medan den för bolagen i övrigt nedgick med omkring en tredjedel. Vid bedömande härav bör uppmärksammas, att förevarande åtgärder vid det stora flertalet bolag vidtogos samtidigt med att en mycket stark försäm- ring i de ekonomiska konjunkturerna ägde rum och spritdryckspriserna höj- des till följd av beskattningsåtgärder (jämför tabellen å sid. 124). Omstän- digheter av detta slag äro tydligen i och för sig ägnade att åstadkomma en minskning i försäljningen av spritdrycker. Lika tydligt är emellertid, att verk- ningsgraden av dylika rent ekonomiska faktorer växlar, allteftersom försälj- ningen är fri eller reglerad genom mer eller mindre stränga restriktioner. I det förra fallet gör sig det nya ekonomiska trycket gällande på en försälj— ning, som icke är sammanpressad genom andra åtgärder och vilken därför må- ste besitta en relativt stor elasticitet. Förändringar av ekonomisk natur åstad- komma då större utslag i fråga om försäljningen. I det senare fallet, då för— säljningen redan undergått en del av den sammandragning, som eljest skulle hava åstadkommits genom de ekonomiska faktorerna, måste elasticiteten vara mindre och sådana omständigheter som konjunkturförändringar och prisväx- lingar därför mindre verkningsfulla.

Om vederbörlig hänsyn tages till det nu sagda, utgör ovan påvisade olikhet i utvecklingen av utminuteringen under åren närmast efter år 1920 mellan å ena sidan Stockholmsbolaget och å andra sidan de övriga bolagen en god ledning vid bedömande av de individuellt betingade inköpsbegränsningarnas betydelse för konsumtionens omfattning. Prisstegringen var givetvis densamma för Stockholmsbolagets kundkrets som för övriga motboksinnehavare i landet och konjunkturförsämringen torde hava berört Stockholmsbolagets område på unge- fär samma sätt som landet i övrigt. Verkningarna av dessa konsumtionsbe-V gränsande omständigheter voro däremot, såsom nyss framhållits, synnerligen olika, i det att Stockholmsbolagets utminutering var oförändrad, medan vid övriga bolag utminuteringen nedgick'med omkring en tredjedel. Förklaringen till denna olikhet skulle enligt det ovan anförda väsentliga ligga däri att den i Stockholm redan tidigare tillämpade systematiska utminuteringskontrol- len pressat ned utminuteringen, så att denna rönte föga inverkan av de ekono- miska faktorernas tryck. För landet i övrigt kunde däremot detta tryck på- verka förhållandena, enär utminuteringskontrollen vid flertalet bolag då icke var så ordnad, att den utövade tillräckligt stark inverkan på utminuteringens omfattning.

Det nu sagda ger sålunda stöd för den uppfattningen, att de individuella be— gränsningarna av inköpstillstånden under maximikvantiteten vad Stockholms-. bolagets område beträffar redan före år 1920 haft till följd att konsumtionen nedpressats. Det är också naturligt att utgå ifrån att, när motsvarande åtgär- der från senare hälften av år 1920 genomfördes beträffande landet i övrigt, des- sa hade en tendens att verka i samma riktning, äVen om det verkliga resultatet av dessa åtgärder under de första åren icke kan särskiljas från den konsumtions- minskande effekten av den samtidigt inträdande konjunkturförsämringen och prisstegringen. Efter några år upphörde ellerförsvagades emellertid dessa särskilda ekonomiska förhållanden, i det att konjunkturerna vände till det

• Sida 128
•  Original

bättre och spritdryckernas realpriser sjönko avsevärt ned mot 1920 års nivå. Om utminuteringen hade stigit i följd härav och kommit upp till ungefär den omfattning den hade år 1920, skulle detta tydligen hava utgjort ett starkt be— lägg för att minskningen under åren närmast efter 1920 väsentligen berott just på den ekonomiska konjunkturförsämringen och prisstegringen. Av tabellen å sid. 124 framgår emellertid, att utvecklingen icke förlöpte på detta sätt. Utminuteringen vid ifrågavarande bolag uppnådde nämligen alls icke 1920 års nivå utan höll sig avsevärt under denna. Det synes därför vara berättigat att härav draga den slutsatsen, att konsumtionsminskningen vid dessa bolag under åren närmast efter år 1920 till stor del berodde därpå att de av dessa bolag då vidtagna särskilda åtgärderna hade en konsumtionsminskande effekt.

Enligt revisionens uppfattning har sålunda den individuella utminuterings— kontrollen verksamt bidragit till en minskning av den totala omfattningen av spritdryckskonsumtionen i landet.

Utminuteringskontrollens inverkan på missbrukats omfattning. De erfaren- heter från utminuteringskontrollens genombrottsår i Stockholm och Göteborg, vilka återgivits i föregående kapitel, äro sådana, att det får anses ådagalagt, att det grova alkoholmissbruket i hög grad motverkades genom denna anord- ning. Att utminuteringskontrollen vid nu berörda tidpunkt var ett verksamt medel mot alkoholism i nämnda bemärkelse torde också vara en allmänt om- fattad mening.

En annan fråga är emellertid, vilken inverkan på alkoholmissbruket utminu- teringskontrollen utövat under sitt senare utvecklingsskede. För att besvara denna fråga är det lämpligt att för tiden från och med år 1920 sammanställa uppgifterna rörande utminuteringen av spritdrycker samt antalet fylleriförse- elser, vilket skett i nedanstående tablå:

Utminuterade spritdrycker Avdömda fylleriförseelser liter per jämförelse- per 10 000 jämförelse- invänare tal invånare tal

67 8 100 1048 573 85 78") 4-81 71 521 389 57 47'4 392 58 51'4 42 1 62 54' 7 439 65 539 4'44 65 484. 450 66 47'1 458 68 454 469 69 484 48 1 71 504 493 73 484 466 69 47'9 406 60 475

Antalet fylleriförseelser har, såsom av tablån framgår, nedgått betydligt kraftigare än utminuteringen, nämligen från år 1913 till år 1931 med om— kring 55 % mot 27 % för utminuteringen. Motsvarande procenttal för tiden

• Sida 129
•  Original

1920—1931 äro respektive 39 och 14. Detta häntyder på att konsumtions- minskningen i högre grad gått ut över det grövre missbruket än över konsum- tionen i övrigt. Med avseende å orsakerna härtill är det till en början belysan- de, att nedgången i fyllerifrekvensen kvarstod, sedan de ekonomiska kon— junkturerna under senare delen av 1920—talet avsevärt förbättrats och sprit- dryckernas realpriser åter nedgått. Detta talar nämligen för att konjunktur- försämringen och prishöjningarna i början av 1920-talet icke varit de av- görande faktorerna vid den starka minskningen i fyllerifrekvensen under dessa år. I samma riktning gå erfarenheterna från de båda sista åren. Till följd av försämringen i de ekonomiska konjunkturerna samt prisstegringarna å sprit- drycker inträdde en ganska avsevärd minskning i utminuteringen under åren 1932 och 1933, medan fyllerisiffrorna icke rönte någon inverkan av dessa omständigheter. Att dylika ekonomiska faktorer icke företrädesvis göra sig gällande beträffande missbrukare av olika slag framgår också av erfarenhe- terna från Danmark, vilka snarast tala för att en genom prisstegring betingad konsumtionsminskning inverkar starkare på den måttliga förbrukningen än på den förbrukning, som leder till missbruk. Att fyllerifrekvensen numera är avsevärt lägre än under år 1920, måste därför hänföras till andra or- saker.

I annat sammanhang har revisionen framhållit, att åtskilliga faktorer av allmän beskaffenhet varit verksamma i nykterhetsfrämjande riktning i det svenska samhället under de två sista årtiondena. Det ligger emellertid i sa- kens natur, att en förbättring i nykterhetstillståndet, som vinnes på detta sätt, sker så småningom och icke språngvis. De mycket betydande framstegen un- der åren 1921 och 1922 kunna därför icke rätt gärna förklaras genom en hänvisning till dessa rörelser i tiden. Enligt revisionens uppfattning är en huvudorsak till den då inträffade och alltjämt bestående minskningen i alkoholmissbrukets omfattning att finna i den individuella utminuteringskon- trollen, som under dessa år systematiskt genomfördes över hela landet. Det ligger ju också i detta systems natur, att dess verkningar i första hand träffa det mera skadliga alkoholbruket, d. v. s. sådan konsumtion, som leder till mera uppenbart missbruk. Det är därför naturligt, att systemets ovan kon- staterade konsumtionsbegränsande effekt skall göra sig särskilt gällande i frå- ga om missbrukarna. Den uppfattningen, att utminuteringskontrollen även under senare år varit ett verksamt medel mot alkoholmissbruket stödes också i stort sett av nykterhetsnämndernas utsagor till revisionen.

I utminuteringskontrollens återhållande inverkan på det mera skadliga al- koholbruket ligger utan tvivel denna anordnings huvudförtjänst, vilket står i full överensstämmelse med dess syfte att bekämpa missbruket men icke di- rekt angripa det lojala bruket. Det finnes emellertid icke någon klar gräns— linje mellan missbruk och oskadligt bruk och därav följer ock, att utminute- ringskontrollens verkningar icke äro begränsade endast till mer eller mindre uppenbara missbrukare utan jämväl göra sig gällande med avseende å alko- holvanorna hos en större del av konsumenterna. Det är i detta avseende be-

9—33243 7

• Sida 130
•  Original

lysande att jämföra den allmänna opinionens inställning till motboken vid tid- punkten för dess införande och under de senaste åren. Då motboken inför— des, betraktades till och med begränsningen till lagens maximikvantitet, 4 li- ter i månaden, av mången måttlig konsument såsom ett opåkallat ingrepp i fullt tolerabla konsumtionsvanor. Nu torde man däremot i allmänhet hava godtagit den uppfattningen, att även lägre tilldelningskvantiteter än den nyss nämnda kunna vara fullt tillräckliga för ett måttligt behov. Även om denna utveckling främjats av flera omständigheter, ligger dock enligt revisionens mening en bidragande orsak till densamma däri att den individuella utmi- nuteringskontrollen utövat ett uppfostrande inflytande jämväl på sådana kon- sumenter, vilka alldeles icke kunna hänföras till missbrukarnas kategori. Denna gynnsamma verkan måste enligt revisionens mening tagas i beaktande vid värdesättningen av detta system.

Den nu anförda uppfattningen, att utminuteringskontrollen utövat en gynn- sam verkan på alkoholvanorna, är emellertid ingalunda obestridd. Det häv- das nämligen, särskilt från vissa delar av den organiserade nykterhetsrörel— sen, att verkningarna av detta system på den allmänna inställningen till bru- ket av alkohol och därigenom på alkoholvanorna i samhället äro så olyckliga, att de undanskymma dess förtjänster såsom medel mot det grova alkoholmiss- bruket. Enligt denna uppfattning skall nämligen detta system till följd av sin psykologiska inverkan på allmänheten hava utvidgat och befäst alkohol- bruket i Vårt land. Denna olikhet i fråga om värdesättningen av utminute- ringskontrollen torde i många fall bottna i skiljaktigheter i uppfattningen om försäljningslagstiftningens syfte. Dessa skiljaktigheter äro av beskaffenhet att inverka på inställningen till en av revisionens huvuduppgifter, nämligen frågan om utminuteringens framtida gestaltning. Med hänsyn till de för re- visionen meddelade direktiven komma härvid närmast i betraktande två olika möjligheter. Den ena av dessa innebär, att det huvudsakliga restriktiva mo- mentet i den framtida lagstiftningen i första hand bör vara riktat mot den skadliga konsumtionen och utgöras av individuell kontroll. Enligt den andra vågen däremot bör lagstiftningen taga sikte på konsumtionen i allmänhet, oav- sett om denna leder till skada eller ej, och grundas på hög spritdrycksbeskatt- ning. Med hänsyn till det nu anförda synes det vara påkallat att söka klar- lägga det huvudsakliga innehållet i dessa båda olika uppfattningar om lag- stiftningens syfte, innan ståndpunkt tages till nyssnämnda kritiska uppfatt- ning av utminuteringskontrollen. Nästföljande avdelning ägnas därför åt frågan om försäljningslagstiftningens huvudsakliga ändamål.

Försäljningslagstiftm'ngens syfte. Enligt en uppfattning är så gott som varje alkoholbruk åtföljt av skadeverkningar. Dessa skador anses under rå- dande alkoholvanor i samhället vara så betydande, att det framstår såsom en viktig uppgift för lagstiftningen att få till stånd en genomgripande föränd— ring genom ett radikalt ingripande mot själva alkoholbruket, oavsett den form vari detta framträder. Det låter sig nämligen enligt denna uppfattning icke göra att komma till rätta med missbruket utan att inrikta sig mot själva bru- ket. Denna meningsriktning har så mycket mindre anledning att draga nå-

• Sida 131
•  Original

gon gräns häremellan, som den uppfattar skillnaden mellan det enligt gängse mening måttliga och oskadliga bruket samt missbruket mera såsom en grad— än som en artskillnad. Genom det måttliga alkoholbruket upprätthålles näm- ligen den allmänna seden i samhället att använda alkohol såsom njutnings- medel, och så länge denna sedvänja finnes, måste de uppenbara missbruksfal- len också förekomma. Missbruket kan därför från denna synpunkt icke undan- röjas med mindre än att den förutsättning härför, som ligger i det måttliga bruket, också undanröjes. En lagstiftning, som väsentligen är inriktad på att hålla tillbaka missbruket men är gestaltad så, att den icke samtidigt angriper själva dryckesseden, måste därför från denna utgångspunkt betecknas såsom icke tillfyllestgörande.

I motsats härtill står den uppfattning, som gör gällande, att lagstiftnin- gens huvudsyfte bör vara att hålla tillbaka missbruket. En utgångspunkt vid denna inställning är, att de psykologiska förutsättningarna för att vinna åsyftad verkan av lagstiftningen bliva långt större, om denna väsentligen be— gränsas till angivna, förvisso mycket viktiga och maktpåliggande uppgift, vars värde allmänt erkännes, än om dess syfte angives vara att söka hindra eller minska det måttliga bruket, vilket av den stora allmänheten uppfattas såsom en angelägenhet, fallande utanför lagstiftningens uppgift. Med avse- ende å betydelsen av allmänhetens psykologiska reaktion gentemot lagstift- ningen hänvisa företrädarna för denna uppfattning bland annat till de ogynn- samma erfarenheternaide länder, som tillämpat förbudslagstiftning. Detioch för sig önskvärda syftet att få till stånd minskning jämväl i den måttliga konsumtionen bör enligt denna meningsriktning därför väsentligen åvila andra krafter i samhället än lagstiftningen.

Dessa skiljaktigheter i fråga om lagstiftningens grundläggande syfte bero säkerligen icke enbart på olikheter i den nykterhetspolitiska uppfattningen om statens uppgifter på detta område utan även på en djupgående skillnad i fråga om uppskattningen av lagstiftningens möjligheter och förmåga att uppnå bestående resultat med avseende å själva alkoholbrukets tillbakaträn- gande. Revisionen ingår icke på en närmare diskussion härom utan inskrän- ker sig till att angiva sin egen ståndpunkt till detta spörsmål.

Enligt revisionens mening bör försäljningslagstiftningen hava till huvud- syfte att förebygga missbruk av alkohol, detta uttryck taget i en långt vid- sträcktare betydelse än den som ligger till grund exempelvis för alkoholist- lagen. Det är emellertid av flera orsaker — däribland icke minst den fort- gående utvecklingen i fråga om den allmänna inställningen gentemot alkohol- missbruket —— vanskligt att giva en bestämd definition på vad som härvid bör förstås med missbruk, och man får därför nöja sig med att fastslå, att gränsen mellan tolerabelt bruk och missbruk bör dragas under beaktande icke blott av sociala utan även hygieniska och ekonomiska synpunkter. Ett så- lunda uppfattat missbruksbegrepp är säkerligen strängare än mången måttlig alkoholkonsuments uppfattning i frågan. Häri ligger emellertid icke någon— ting anmärkningsvärt. Såsom förut antytts, erbjuder nämligen försäljnings- lagstiftningens historia många exempel på att lagstiftningen i fråga om nyk-

• Sida 132
•  Original

terhetsgagnande åtgärder befunnit sig långt före en stor del av den allmänna opinionen och under sin fortvaro utövat en uppfostrande inverkan på dlenna.

Om lagstiftningen sålunda bör hava till huvudsyfte att komma till rätta med det skadliga bruket, innebär detta dock icke, att den måste avstå, från åtgärder, som visserligen närmast sikta på missbruket men träffa både detta och det lojala bruket. Exempel på sådana åtgärder äro, förutom hela den in- dividuella utminuteringskontrollen, de s. k. generella restriktionerna, såsom begränsning av antalet försäljningsställen, föreskrifter om försäljningstider, förbud mot försäljning till underåriga m. fl. I den mån dessa åtgärder äga förmåga att, vid sidan av sina återhållande verkningar med avseende å miss- bruket, bidraga till att minska det lojala alkoholbrukets plats i samhällslivet, är detta enligt revisionens förmenande att beteckna icke såsom en brist utan såsom en förtjänst. Svårigheten är emellertid att bedöma, i vilken omfatt- ning det är möjligt att genom lagstiftningen förverkliga önskemålet att be— gränsa själva bruket av alkohol. Revisionens betänksamhet i detta avseende är, såsom redan framhållits, grundad på den uppfattningen, att det är syn- nerligen angeläget, att man vid denna lagstiftnings utformning beaktar faran för att den allmänna opinionen kan ledas in i fientlig riktning mot hela lagstiftningen ——- och sålunda verkningarna även i fråga om det uppenbara missbruket äventyras —— om denna framstår såsom alltför långt gående. Det ligger i sakens natur, att det icke är möjligt att prestera bindande bevis för att man, vid en avvägning, hur långt lagstiftningen skall syfta, bör stanna vid en viss punkt och icke sträcka sig längre. Man rör sig här med över- väganden av huvudsakligen psykologiska faktorer, i fråga om vilka bedöma- rens egen personliga inställning utgör det icke minst utslagsgivande momen- tet. Revisionen kan med avseende härå endast uttala, att den för sin del icke tilltror lagstiftningen förmåga att utöva en avgörande inverkan på själva bruket av alkohol utan vill hänvisa denna uppgift väsentligen till andra kraf- ter i samhället.

Revisionen finner det i detta sammanhang påkallat att framhålla, att denna dess uppfattning icke innebär ett underkännande av den stora betydelse abso— lutismens idé har för det allmänna nykterhetstillståndets höjande. Den anser det vara en angelägen uppgift för det allmänna att även framgent lämna kraftigt stöd åt upplysningsverksamheten i nykterhetsfrågan samt främja den organiserade nykterhetsrörelsens strävanden.

Utminuteringskontrollens verkningar med avseende å alkoholbrukets omfatt- ning. Efter denna redogörelse för försäljningslagstiftningens syfte skall till granskning upptagas den förut omnämnda anmärkningen mot utminuterings- kontrollen, att detta system till följd av sin psykologiska inverkan på all- mänheten utvidgat och befäst alkoholbruket i det svenska samhället.

Denna uppfattning stöder sig väsentligen därpå att under större delen av 1920-talet en betydande ökning har ägt rum såväl av konsumtionen som av antalet motboksinnehavare. Vad beträffar konsumtionsökningen är det an- ledning erinra om att konsumtionen av spritdrycker under år 1931 trots denna stegring dock var mer än 25 % lägre än före kriget. Revisionen har också

• Sida 133
•  Original

i början av detta kapitel uttalat den uppfattningen, att den individuella ut- minuteringskontrollen verksamt bidragit till en minskning av den totala om- fattningen av spritdryckskonsumtionen i landet. Det föreligger sålunda enligt revisionens mening säkerligen icke fog för påståendet, att denna anordning framkallat en ökning av konsumtionen 1 dess helhet. Ifrågavarande anmärkning torde emellertid få anses hava en mera begränsad räckvidd och väsentligen innebära, att detta system, sedan det medverkat till berörda, allt- jämt delvis bestående konsumtionsminskning —- som i första hand avser di- rekta missbrukare och dessa närstående konsumenter — därefter bidragit till att stegra och utbreda konsumtionen till andra kategorier. Icke heller i denna inskränktare mening torde emellertid anmärkningen äga något större berätti— gande. Det är visserligen icke alldeles otänkbart, att den omständigheten, att inköpsrätten icke är fri utan underkastad prövning, förlänar denna rätt ett slags värde i och för sig och därigenom gör densamma eftersträvansvärd även för den som, ifall försäljningen vore fri, icke skulle begagna sig av denna frihet. Den merkonsumtion, som till äventyrs uppkommer av sådan anled- ning, är dock enligt revisionens uppfattning ringa i jämförelse med den åter- hållande inverkan på konsumtionen, som utminuteringskontrollen utövar.

Vissa faktiska omständigheter tala också emot den uppfattningen, att ök— ningen av alkoholkonsumtionen i vårt land under det sista årtiondet skulle vara att tillskriva den individuella utminuteringskontrollen på grund av en olycklig suggestionsverkan hos denna. I första hand bör härvid framhållas det förhållandet, att den påtalade ökningen av alkoholkonsumtionen under 1920-talet har gällt icke endast spritdryckerna '— i fråga om vilka denna suggestionsverkan borde vara starkast, enär utminuteringskontrollen ju är strängast beträffande dessa —— utan även och mycket kraftigare de av denna kontroll relativt oberörda vinerna-. De närmare detaljerna vid denna utveck- ling framgå av följande tablå:

Utminuteringen per invånare om 25 år och äldre.

1 i t e r jämförelsetal

sprit— starka. övriga sprit- starka övriga drycker viner viner drycker viner viner

1920 ..... 10-90 0-71 019 149 151 136 1921 ..... 911 057 015 124 121 107 1922 ..... 733 047 014 100 100 100 1923 ..... 734 0154 0'l6 100 115 .'- 14 1924 ..... 7'82 0 68 0-19 107 145 136 1925 ..... 8-09 080 021 110 170 150 1926 ..... 812 087 026 111 185 186 1927 ..... 817 0.95 021 111 204 221 1928 ..... 8—23 104 0113 112 221 236 1929 ..... 8-34 1- 17 035 114 249 250 1930 ..... 8'48 1-22 0-35 116 2610 250 1931 ..... 8'61 1-20 034 117 255 243 1932 ..... 806 088 025 110 187 179 1933 ..... 6-94 068 025 95 145 179

• Sida 134
•  Original

Medan ökningen under perioden 1922—4930 för spritdrycker icke uppgår till 20 %, belöper den sig för de olika slagen av viner till omkring 150 %. De i fråga om inköpskvantiteten i allmänhet icke ransonerade vinerna hava sålunda undergått en ojämförligt mycket starkare konsumtionsstegring än spritdryckerna. Ökningen i fråga om spritdryckerna kan därför icke rätt gärna tagas till intäkt för den anmärkningen mot utminuteringskontrollen, att denna skulle bidraga till att utbreda bruket av dylika drycker. Med större rätt skulle de återgivna siffrorna kunna sägas giva stöd för den uppfattnin- ' gen, att ifrågavarande anordning utövat en återhållande inverkan även i detta avseende. Att alkoholbruket erhållit ökad omfattning under större delen av 1920-talet beror enligt denna senare uppfattning väsentligen därpå, att de ekonomiska konjunkturerna under denna tid gradvis förbättrats och priserna samtidigt undergått minskning. Siffrorna för de båda sista åren, då utveck— lingen i fråga om såväl konjunkturer och priser som utminuteringens omfatt- ning helt avvek från den närmast föregående perioden, tala också för riktig- heten av denna mening.

Ytterligare ett skäl mot den uppfattningen, som i den individuella utminu- teringskontrollen ser den väsentliga orsaken till alkoholbrukets utbredning, är den omständigheten, att även konsumtionen av andra njutningsmedel har ökat under 1920-talet. Sålunda har importmängden av kaffe efter hand steg- rats, och det är en känd sak, att bruket av tobak utbrett sig till nya konsu— mentgrupper, t. ex. kvinnorna. Då varken kaffe eller tobak äro underkastade någon konsumtionsreglering, vilken till äventyrs skulle kunna utöva en sug- gererande verkan på konsumenterna, måste denna stegringstendens hava fram— kallats av orsaker, som icke hava något samband med försäljningslagstiftnin— gens utformning. Det framstår onekligen såsom ganska naturligt att dessa allmänna orsaker, vilka de nu äro, också hava gjort sig gällande i fråga om den likartade utvecklingen beträffande spritdryckerna.

I annat sammanhang (Kap. III, sid. 77) har vidare framhållits, att den starka stegringen av motboksstocken under 1920-talet icke kan användas så- som ett mått på konsumtionens utbredning till nya konsumentgrupper. Av den ökning å omkring 1/4 miljon, som motboksantalet undergått under tiden 1923—1931, betingas nämligen större delen _— omkring 60 % — av befolk- ningstillväxten samt den pågående åldersförskjutningen. Ökningen i övrigt åskådliggöres genom en jämförelse av antalet motböcker per 100 invånare över 25 år vid början och vid slutet av denna period. Detta antal steg från 318 år 1923 till 354 år 1931, vilket motsvarar en stegring i förhållandet 100 till 111. Denna tillväxt av motboksantalet kan ingalunda anses utvisa, i vilken om- fattning sådana personer, som tidigare icke brukat alkohol, nu övergått till att bliva mer eller mindre regelbundna alkoholkonsumenter. En del av de ny- tillkomna motboksinnehavarna torde nämligen redan före anskaffandet av motbok hava använt spritdrycker, ehuru behov av egen motbok icke yppats under den första tiden av motbokssystemet utan först senare. Med avseende härå bör bl. a. beaktas, att den rikligare tilldelningen före den individuella utminuteringskontrollens systematiska genomförande möjliggjorde överlåtelse ] |

• Sida 135
•  Original

till sådana konsumenter i större utsträckning än nu. Någon del av de nytill— komna motboksinnehavarna kan väl också antagas hava anskaffat motbok av annat skäl än eget personligt behov. Vidare är givetvis den under ifråga— varande tid inträffade förbättringen av de ekonomiska konjunkturerna en fak- tor av betydelse även för motboksstegringen. Denna konjunkturförbättring torde bland annat hava bidragit till att personer, som blivit avstängda från inköpsrätt på grund av skatteförsummelse, åter kunnat erhålla inköpstillstånd. Slutligen torde man, såsom ovan framhållits, kunna utgå från att det grövre missbrukets utbredning och former äga stor betydelse i detta sammanhang, nämligen så till vida, som stötande yttringar av sådant missbruk också utgöra avskräckande exempel och därigenom avhålla mången från varje bruk av alkohol. Den minskning av missbruket och den hyvsning i fråga om bruket av alkohol överhuvud taget, som otvivelaktigt ägt rum i vårt land efter ut- minuteringskontrollens införande, torde sålunda i sin mån hava främjat ök- ningen av antalet konsumenter. Det är uppenbarligen icke möjligt att på en dylik oundviklig biverkan av en i övrigt gynnsam utveckling grunda berät- tigade anmärkningar mot de faktorer, som främjat denna utveckling.

Det kan givetvis råda delade meningar om huruvida nu anförda omständig- heter äro tillräckliga för att till fullo förklara ovanberörda stegring av mot- boksantalet med 11 % under perioden 1923—1931. Enligt den uppfattning, som ställer sig starkt kritisk till det individuella utminuteringssystemet, äro de icke tillfyllest utan har man att finna den väsentliga förklaringsgrunden i en tendens hos detta system att utbreda bruket av spritdrycker. Med avseende härå må endast sägas, att motboksantalets stegring, i betraktande av det ovan sagda, icke kan anses utgöra ett övertygande bevis för riktigheten av denna mening.

Revisionen kan alltså icke i det väsentliga biträda den uppfattningen, att erfarenheten skulle hava givit vid handen, att den vid utminuteringen till- lämpade individuella inköpsbegränsningen i och för sig är ägnad att öka in— köpen. I ett hänseende synes dock denna uppfattning hava berättigande, nämligen så till vida, att tilldelningskvantiteten, vilken är uppdelad på korta tidsperioder, i regel'en kalendermånad, icke är åtkomlig för den inköpsberät- tigade efter respektive periods utgång, vilket förhållande lätt kan föranleda inköp av större kvantiteter än som för tillfället äro behövliga. Med avseende härå får revisionen hänvisa till det följande (Kap. IX) och i detta sammanhang endast framhålla, att vissa av revisionen föreslagna modifikationer i utminu- teringskontrollens utformning torde vara ägnade att minska nyss antydda olä- genhet.

Utminuteringskontrollens verkningar med avseende å den olagliga hanterin- gen. En sammanfattning av utminuteringskontrollens effekt skulle vara ofull- ständig, om den icke ägnade uppmärksamhet åt dess verkningar med avseende å den olagliga spritdryckshanteringen. Det har anmärkts mot ifrågavarande system, att det främjar uppkomsten av en omfattande olaglig verksamhet. I och för sig är det naturligt, att en anordning, varigenom på alkohol begivna individer avstängas från inköp av legala spritdrycker eller tillåtas inköpa en-

• Sida 136
•  Original

dast —— enligt deras mening -— alltför ringa kvantiteter därav, skapar fiörut— sättningar för olagligheter, vilka saknas under en fri försäljning. Frågan är emellertid, om utminuteringskontrollen innebär betingelser för sådan han— tering utöver denna så att säga nödvändiga följd av dess restriktiva verkan.

Vid bedömandet härav måste hållas i minnet, att olaglig spritdryckshante- ring förekommit i vårt land även före nuvarande restriktionssystems införande, om ock i mindre omfattning och under andra former. Vidare bör beaktas, att de nuvarande farligaste formerna härav, nämligen smuggling och hembrän- ning, säkerligen i hög grad främjats av de särskilda förhållanden, som ut— märkte de sista krigsåren samt tiden närmast därefter och vilka icke nninst gjorde sig på ett ogynnsamt sätt gällande med avseende å all lagstiftnings auktoritet i folkmedvetandet. Att det under flera år gällde allmänt försälj— ningsförbud för spritdrycker i våra grannländer i öster och väster medförde också, att de närmast på dessa länder inriktade smugglingsföretagen även sökte avsättning för sina produkter i vårt land. En omständighet, som skapat särskilda förutsättningar för dylika internationellt organiserade företag, är slutligen, att det i Europa under flera år rått en betydande överproduktion å spritdrycker. '

Det är uppenbarligen icke möjligt att avgöra, i vilken mån förekomsten av olaglig hantering i vårt land bör tillskrivas den ena eller andra av dessa ogynnsamma omständigheter eller själva utminuteringskontrollen. Tydligt är ock, att nu berörda omständigheter skulle gjort sig mer eller mindre gällande under vilket restriktivt försäljningssystem som helst, för så vitt det ägt någon konsumtionsbegränsande effekt.

Om revisionen sålunda icke anser sig kunna biträda den uppfattningen, att den individuella utminuteringskontrollen måste betecknas såsom ett olämpligt system för folknykterhetens höjande med hänsyn till att detsamma skulle vara särskilt ägnat att framkalla olaglig hantering, vill revisionen dock icke bestri— da, att vissa andra detaljer i den gällande försäljningslagstiftningen kunna hava gynnat uppkomsten därav.

Revisionen åsyftar härvid bland annat det förhållandet, att åtkomsten av lagligen försålda spritdrycker i stora delar av landet är förenad med bety- dande svårigheter och kostnader även för den lojala kundkretsen. Ett system- bolag har visserligen numera rätt att försända spritdrycker inom hela sitt kontrollområde, men inköp på detta sätt åsamkar dock ofta kundkretsen be- tydande besvär, särskilt i bygder med glesa kommunikationer, och innebär alltid ett mer eller mindre kännbart tillägg å inköpspriset. I detta samman- hang bör erinras om att det sedan år 1904 är förbjudet att försända sprit- drycker med allmänna posten. En annan omständighet, som i sin mån torde hava bidragit till att främja olaglig spritdryckshantering, är att man på sina håll tillämpat avstängningsförfarande i form av skattestreck eller åldersstreck med större stränghet än klokheten hade bjudit, om vederbörlig hänsyn tagits endast till vad ur nykterhetssynpunkt varit påkallat. Det är också möjligt, att den i olika delar av landet praktiserade generella nedsättningen av maxi— mitilldelningen under den i lagen stadgade kvantiteten 4 liter i månaden vidgat

• Sida 137
•  Original

den olagliga marknaden för spritvaror såväl genom den minskade tillgången på lagligen tillhandahållna spritdrycker som ock därigenom att den sålunda starkt framträdande olikheten i fråga om tilldelningen inom olika kontroll- områden verkat nedbrytande på aktningen för hela försäljningslagstiftningen.

Dessa och andra omständigheter, som må hava bidragit till att göra för- hållandena i förevarande hänseende sämre än de behövde vara, kunna dock icke förebäras såsom skäl emot bibehållande av huvudprinciperna i utminute- ringskontrollen. Däremot kunna de påkalla överväganden om andra ändringar i den gällande lagstiftningen, åsyftande att i möjligaste mån minska mark- naden för den olagliga hanteringen och därigenom försämra förutsättningarna. för dennas fortvaro. Självfallet får dock härvid icke vedervågas något av verkligt värde i nykterhetsfrämjande hänseende. Revisionen framlägger också vissa betydelsefulla förslag med nu angivna syfte, varom hänvisas bland an- nat till kapitlen om utminuteringens framtida gestaltning samt om den kom- munala bestämmanderätten i fråga om försäljningen.

• Sida 138
•  Original

KAP. VIII.

Individuell utminuteringskontroll eller hög spritdrycks- beskattning.

Allmän jämförelse med ledning av erfarenheterna i Danmark rörande verk- ningarna av dessa båda system å alkoholmissbruket och alkoholbruket. Revi- sionen övergår nu till spörsmålet, huruvida det kan anses föreligga anledning att utbyta det individuella kontrollsystemet mot hög spritdrycksbeskattning på den grund, att denna senare anordning skulle medföra gynnsammare verk- ningar i nykterhetsavseende i vårt land än den gällande lagstiftningen.

AV den föregående redogörelsen framgår, att revisionen funnit det ådaga- lagt, att nykterhetstillståndet undergått en betydande förbättring sedan tiden före kriget både i Sverige och i det land, Danmark, vilket kan lämna de för våra förhållanden mest vägledande erfarenheterna av den höga beskattningens verkningar. Härvid har ock framhållits, att man med avseende å graden av denna förbättring, i den mån denna mätes av nedgången i fråga om vissa på- tagliga alkoholskador, icke kan påvisa något bestämt företräde för det ena eller andra landet vad städerna beträffar, medan de föreliggande uppgifterna i fråga om landsbygden äro alltför osäkra för att utgöra tillräcklig grund för ett bestämt omdöme till förmån för det ena eller andra landet. De omständig- heter av allmän beskaffenhet, som medverkat till den gynnsamma utvecklingen i vårt land och vilka angivas i kapitel V, torde även hava förefunnits i "Dan- mark och där gjort sig gällande med ungefär samma styrka; det finns i varje fall icke någon bestämd anledning att antaga motsatsen. Härav skulle sålun- da följa, att de faktorer, vilka icke äro gemensamma för de båda länderna och av vilka den viktigaste för Danmarks vidkommande är den höga beskattningen och för Sveriges del det individuella kontrollsystemet, i stort sett haft likvär— dig effekt så till vida, att efter deras införande nedgången i vissa yttringar av alkoholmissbruk varit ungefär lika utpräglad i de båda länderna. Från den utgångspunkten, att syftet med försäljningslagstiftningen i första hand är att komma till rätta med alkoholkonsumtionens mera påtagliga skadeverknin- gar, finnes det därför icke tillräcklig anledning att övergå från den indivi- duella utminuteringskontrollen till ett system med hög spritdrycksbeskattning.

Det har emellertid också framgått av de ovan lämnade statistiska uppgif— terna, att konsumtionsminskningen varit långt starkare i Danmark än i Sve- rige och att denna nedgång väsentligen är att tillskriva den höga spritdrycks- beskattningen. För den som kräver av försäljningslagstiftningen, att denna skall i långt högre grad, än vad det nuvarande svenska restriktionssystemet

• Sida 139
•  Original

förmått, verka inskränkande på själva bruket av alkohol, komma därför dessa erfarenheter givetvis att vara av mycket stor betydelse för bedömande av frå- gan om försäljningslagstiftningens framtida gestaltning i vårt land.

Kan hög spritdrycksbeskattning antagas medföra lika goda verkningar i" Sverige som i Danmark? Vid övervägande av frågan, om hög spritdrycks- beskattning bör ersätta det nuvarande systemet i vårt land, måste man först söka utreda, huruvida de goda erfarenheter, som vunnits av den höga beskatt- ningen i Danmark, också skulle göra sig gällande, därest man i vårt land över- ginge till en sådan ordning. Härvid måste beaktas, att förhållandena äro vä- sentligt olikartade i de båda länderna i flera sådana hänseenden, som i detta sammanhang äro av vikt.

Till en början må framhållas, att de båda ländernas utgångslägen i pris- avseende skilja sig högst avsevärt från varandra. Den skattestegring, som ägde rum i Danmark, träffade ett brännvinspris, som var mycket lågt, näm- ligen omkring 1 krona per helflaska om ”l,, liter, och åstadkom därför en pris- stegring, som i förhållande till detta låga pris måste framstå som mycket hög. Såsom ovan framhållits (sid. 91) äro utminuteringspriserna å spritdrycker i Danmark numera omkring tio gånger så höga som före kriget och har kon- sumtionen nedgått i proportion till denna stegring, så att den utgör endast omkring en tiondel av konsumtionen före kriget. Om däremot priset på den vanligaste brännvinssorten i vårt land nu höjdes så, att detta komme i jämn- höjd med motsvarande danska spritdryck, skulle detta medföra en prissteg- ring från 4: 35 kronor per liter till omkring 12 kronor, d. v. s. icke fullt tre— dubbling. Framhållas må i detta sammanhang, att de i den offentliga diskus- sionen framförda förslagen i vårt land icke åsyfta en så stark höjning av spritdryckspriserna, att dessa skulle uppnå samma nivå som i Danmark.

Det nu anförda tager särskilt sikte på utminuteringen. Inom utskänkningen är skillnaden mellan de nuvarande svenska och danska spritdryckspriserna avsevärt mindre. Inom denna marginal finns det sålunda ett jämförelsevis ringa utrymme för prisstegringar i konsumtionsbegränsande syfte. Effekten av dylika åtgärder för vårt lands vidkommande, varigenom utskänkningspri- serna å de vanligaste spritdryckssorterna bringades fullt i jämnhöjd med mot- svarande priser i Danmark, kan därför icke antagas bliva i någon mån jäm- förlig med den verkan, som skattestegringen haft_på utskänkningens omfatt- ning i Danmark.

I betraktande kommer vidare, att Danmark före skattesystemets införande utgjorde exempel på ett land med en relativt hög spritdryckskonsumtion, vil- ken. icke var underkastad nämnvärd reglering av det allmänna. Vad däremot vårt land beträffar har revisionen ovan framhållit, att den för sin del finner det ådagalagt, att den genom lagstiftningen och tillämpningen åvägabragta ordningen inom spritdrycksförsäljningen medverkat till att minska konsum- tionen. Det är tydligt att en prisstegring har större betydelse inom ett land, där konsumtionen icke är påverkad i inskränkande riktning genom åtgärder av andra slag, än inom ett land, där konsumtionen på dylikt sätt undergått minskning. Med hänsyn härtill finns det därför skäl att antaga, att en höj-

• Sida 140
•  Original

ning av spritdryckspriserna i vårt land icke skulle medföra en proportions- vis — d. v. s. i förhållande till prisstegringen —— lika stark minskning av den lagliga konsumtionen som i Danmark utan' dess verkan på konsumtionens om-' fattning vara svagare.

För den uppfattningen att en allmän prisstegring å spritdrycker icke kan väntas medföra lika stora verkningar i vårt land som i Danmark kunna även anföras skäl av annan natur. Revisionen avstår härvid helt från utläggnin- gar om eventuella folkpsykologiska olikheter, vilka knappast kunna undgå att bliva mer eller mindre subjektivt färgade. Det finns emellertid en skillnad av annat slag mellan de båda länderna i fråga om förutsättningarna för en gynnsam verkan av skattesystemet, som måste anses mycket betydelsefull. Revisionen syftar härvid på de stora skiljaktigheterna mellan det läge, var- under Danmark införde detta system, och det läge, i vilket vårt land nu be- finner sig.

Det är nämligen tydligt, att den höga spritdrycksbeskattningen i Dan- mark kom till stånd under förhållanden, som icke numera hava någon motsvarighet för vårt lands vidkommande. Då den höga beskattningen år 1917 genomfördes i Danmark, framstod denna åtgärd såsom mer eller mindre ofrånkomlig med hänsyn till då rådande varuknapphet och övriga om- ständigheter. Vid nämnda tid måste medborgarna också finna sig i så många och betydande inskränkningar av olika slag i det dagliga livets handel och vandel, att detta ingrepp i deras vanor trädde i bakgrunden. Till följd av dessa förhållanden erhöll den nya ordningen redan från början stöd i den allmänna meningen. Den höga beskattningens gynnsamma verkningar kunde därför un— der några år hinna ostört giva sig till känna och påverka den allmänna inställ- ningen till hög spritdrycksbeskattning även under mera normala tider. Här- vid medverkade också otvivelaktigt den omständigheten, att ifrågavarande åt- gärd icke hade införts av nykterhetsskäl och att spörsmålet om dess fortbe- stånd därför icke uppfattades såsom en speciell nykterhetsfråga. Nu berörda omständigheter hava varit ägnade att i Danmark giva den höga spritdrycks- beskattningen en långt starkare ställning i det allmänna medvetandet än en sådan anordning skulle erhålla i vårt land, om den vidtages under nu rådande förhållanden och huvudsakligen av nykterhetspolitiska skäl. Att denna skill- nad måste medföra olikheter i fråga om allmän respekt för detta system och lojal efterlevnad av de därav betingade lagbestämmelserna, förefaller revisio— nen vara ovedersägligt.

Det nu anförda får särskild betydelse med hänsyn till att övriga betingelser för olaglig spritdryckshantering äro mycket gynnsammare för utövarna av dy- lig verksamhet i vårt land än i Danmark. Det är ju uppenbart, att en mera avsevärd förhöjning av priserna å lagligen försålda spritdrycker i och för sig måste innebära ökade risker för olaglig hantering. Man har härvid att beakta såväl smuggling som hemtillverkning av spritdrycker eller surrogat härför. Vad först smugglingen beträffar äro på grund av de naturliga geografiska förhållandena möjligheterna för dess effektiva bekämpande långt större i Dan- mark än i Sverige. Medan den danska kusten i stort sett saknar skärgård

• Sida 141
•  Original

och lämpliga landningsställen i allmänhet icke finnas utom vid hamnplatserna, skyddas den svenska kusten till stor del av djup och ofta skogklädd skärgård med rikliga gömslen och goda tillfällen till landning, varjämte våra långsträck- ta landgränser genomlöpa glest bebyggda trakter, som äro mycket svåra att bevaka. Olikheterna äro framträdande även beträffande hemtillverkning av spritdrycker. Våra vidsträckta skogstrakter erbjuda svårfunna tillhåll för sådan olaglig hantering, vartill motsvarigheter icke finnas i Danmark. Även bortsett härifrån är det tydligen svårare att ostört bedriva dylik verksamhet i ett land, där bebyggelsen jämväl på landsbygden är så tät som i Danmark, än i vårt i allmänhet glest befolkade land.

En annan viktig olikhet mellan Danmark och Sverige är vidare, att det i vårt land redan förekommer en utbredd olaglig hantering, medan det 1 Dan— mark knappast torde hava bedrivits någon sådan verksamhet år 1917. Därest man i vårt land slopade den individuella utminuteringskontrollen och över- ginge till ett system med hög spritdrycksbeskattning, hade man sålunda här att räkna med ett mycket ogynnsammare utgångsläge för den nya ordningen än man hade i Danmark. .

Då. det gäller att bedöma, i vilken mån förutsättningarna för olaglig han- tering under ett system med hög spritdrycksbeskattning skilja sig från var- andra i de båda länderna, måste slutligen uppmärksammas, att det i Dan- mark ieke förekommer avstängningsåtgärder av något slag mot vanedrinkare eller andra missbrukare, medan i vårt land en mycket stor del av de hugade köparna äro avstängda från inköpsrätt och det icke från något håll har ifråga- satts, att lagstiftningen helt skulle avstå från dylika åtgärder, även om en hög spritdrycksbeskattning komme till stånd. Det är uppenbart, att avstäng- ningen är ägnad att hos de därav berörda skapa en speciell psykologisk in- ställning till den olagliga hanteringen, som försvårar det allmännas kamp mot densamma.

Det ligger i sakens natur, att den olagliga hanteringen främst söker sig till sådana konsumentgrupper, där faran för uppkomsten av svåra alkohol- skador är betydande. De nu anförda olikheterna i fråga om förutsättnin- garna i Sverige och Danmark för denna hantering måste därför häntyda på att hög spritdrycksbeskattning med stor sannolikhet icke skulle medföra lika stark begränsning av alkoholbrukets skadeverkningar i vårt land som i Dan- mark. Det finnes däremot icke anledning betvivla, att en avsevärt höjd sprit- drycksbeskattning skulle åstadkomma en mycket betydande minskning av den lagliga försäljningen. Ovan har emellertid framhållits (sid. 100), att en ned- gång i konsumtionen icke alltid är liktydig med att de mera betydelsefulla alkoholskadorna minskas i motsvarande mån, utan att härvid även måste be- aktas vilka ändringar, som äga rum i fråga om konsumtionens fördelning på olika grupper av konsumenter med hänsyn till deras sätt att handhava alko- hol.. Sistnämnda synpunkt måste givetvis starkt framträda, om det kan för- utsättas, att konsumtionsminskningen skulle komma att minst göra sig gäl- lande inom de konsumentgrupper, där faran för missbruk är störst, och om det kan befaras, att det på sina håll t. o. ni. skulle komma till stånd en

• Sida 142
•  Original

ökning av konsumtionen bland dessa grupper till följd av stegrad olaga han- tering.

Såsom en sammanfattning av det ovan anförda får revisionen som sin upp- fattning uttala, att det alldeles icke kan hållas för visst, att ett system med hög spritdrycksbeskattning, sådant detta kunde tänkas utformat i vårt land, skulle medföra lika goda verkningar i nykterhetsavseende som i Danmark. Enligt revisionens mening finns det tvärtom skäl att befara, att nykterhets- tillståndet i vårt land skulle försämras under en sådan ordning till följd av den olagliga hanteringens tilltagande. I följande avdelning ingår revisionen närmare på sistnämnda spörsmål.

Faran för olaglig hantering under ett system med hög beskattning i vårt land. Revisionen har tidigare i detta kapitel givit uttryck för den uppfatt- ningen, att den omständigheten, att det i vårt land redan förekommer en ut- bredd olaglig hantering, innebär ett mycket ogynnsamt utgångsläge för ett system med hög spritdrycksbeskattning. Vad särskilt spritsmugglingen be- träffar har en organiserad sådan hantering sedan flera år tillbaka bedrivits i vårt land och haft till följd mycket ogynnsamma verkningar på nykterhets- tillståndet i vissa delar av landet. Att denna fara för nykterhetstillståndet skulle skärpas, om priset på de lagligen försålda spritdryckerna kraftigt höjdes, torde icke behöva närmare utvecklas. Det kan visserligen göras gäl- lande, att kampen mot smugglingen skulle kunna göras mera effektiv. Med avseende härå vill revisionen framhålla, att den genom sina erfarenheter från studieresan i Danmark fått det intrycket, att den danska lagstiftningen mot smugglingen i vissa avseenden är mera ändamålsenlig än den svenska. Utan att i detta sammanhang ingå närmare härpå — revisionen får härutinnan hänvisa till den nedan som bilaga till detta betänkande fogade redogörelsen för ifrågavarande studieresa — anser sig revisionen böra uttala, att en mera handfast hållning gentemot den internationella smugglingsrörelsen är påkallad. Revisionen har ock i en tidigare särskild framställning haft anledning att framhålla önskvärdheten av att kampen mot smugglingen erhåller ökad effek- tivitet och därvid bl. a. pekat på behovet av ett intimare samarbete med Fin- land. Önskemålet i sistnämnda hänseende har numera i viss mån förverkligats. Det är emellertid ännu för tidigt att yttra sig om verkningarna härav. Enligt revisionens mening kan det icke komma i fråga att genomföra en avsevärd höjning av spritdrycksbeskattningen, innan det är tydligt, att man lyckats be- mästra den smugglingsfara, som är för handen redan under nuvarande för- hållanden.

En ojämförligt större fara ser revisionen dock i lönnbränningen och surro- gattillverkningen, därest en väsentlig stegring av spritdrycksbeskattningen skulle komma till stånd. Man torde nämligen vara nödsakad att räkna med att denna form av olaglig hantering i sådant fall komme att utbreda sig i mycket hög grad. Härvid är det av särskild vikt, att man icke kan utgå från att detta endast skulle gälla den på förvärv inriktade olagliga verksam- heten utan måste bef-ara, att hemtillverkning i ordets egentliga bemärkelse, d. v. s. tillverkning för egen konsumtion, komme att bedrivas av mången hit-

• Sida 143
•  Original

tills oyförvitlig inköpsberättigad för att undgå de enligt hans förmenande oskä- ligt höga kostnaderna för de lagliga varorna. Det torde icke närmare behöva framhållas, att en sådan utveckling skulle innebära en mycket betydande fara för det allmänna nykterhetstillståndet i landet. Det ligger i sakens natur, att det erbjuder synnerliga svårigheter att komma till rätta med en olaglighet av sistnämnda beskaffenhet. Även om det allmänna komme att avsevärt kraf- tigare än hittills bekämpa den olaga hanteringen i dess olika former, torde man icke kunna förlita sig på att man härigenom kunde nöjaktigt bemästra den— samma. Enligt revisionens mening är det också framför allt möjligheten, att hemtillverkningen av spritdrycker skall bliva inrotad till följd av en genom skattestegringar framkallad försvagning av det allmänna rättsmedvetandet på denna punkt, som utgör den största faran vid en övergång till systemet med hög beskattning.

Den svenska folkmeningens inställning till hög spritdrycksbeskattning. En omständighet av betydelse, då man överväger hur stor faran för den olagliga hanteringen är, utgör den folkpsykologiska inställningen beträffande skatte— stegringar av förevarande slag, som företagas enbart i syfte att nedbringa sprit. dryckskonsumtionen. Det är tydligt, att denna inställning måste i hög- grad röna inverkan därav att det under gällande lagstiftning ägt rum en betydande förbättring i nykterhetstillståndet och att ett ombyte av system därför icke framstår såsom någonting nödvändigt.

'Med avseende å folkmeningen i detta avseende är det vidare av intresse att taga del av erfarenheterna från Danmark. Enligt ett flertal uttalanden kunde skattestegringarna genomföras i Danmark endast tack vare de alldeles sär- egna betingelser, som rådde under världskriget, medan denna åtgärd skulle hava mött överväldigande motstånd, om den vidtagits under mera normala förhållanden och väsentligen i syfte att därmed försvåra åtkomsten av sprit— drycker. Det är enligt revisionens mening att förmoda, att den svenska opi- nionen skulle reagera på liknande sätt och sålunda kraftigt motsätta sig in- förande av hög spritdrycksbeskattning under nu rådande förhållanden, då dy- lika särskilda förutsättningar för denna alldeles icke föreligga.

Det har gjorts gällande, att de goda erfarenheterna i Danmark skulle vara ägnade att påverka den allmänna opinionens inställning till beskattnings- systemet i vårt land. Revisionen kan emellertid icke dela denna uppfattning. Den håller nämligen före, att det icke är till fyllest med än så talande vittnes- börd från ett annat land utan att det erfordras påtagliga egna erfarenheter för att en så ingripande åtgärd på vitt utbredda sedvänjor, som en hög sprit- drycksbeskattning i verkligheten utgör, skulle med jämnmod godtagas av en större allmänhet i vårt land.

Revisionen anser det därför icke kunna förutsättas, att det individuella kon- trollsystemets ersättande med hög beskattning skulle mötas av mera allmän förståelse 1 vårt land.

Sammanfattning av revisionens ståndpunkt. Med det förut anförda har re- visionen velat angiva sin ståndpunkt till spörsmålet om en övergång från ett restriktionssystem till ett system, som huvudsakligen bygger på hög beskatt-

• Sida 144
•  Original

ning. Av det sagda torde framgå, att enligt revisionens åsikt tillräckliga skäl saknas för ett dylikt utbyte, åtminstone från den utgångspunkten, att försälj- ningslagstiftningen icke bör belastas med mera maktpåliggande uppgifter än den enligt vunnen erfarenhet förmår fylla och dess syfte därför väsentligen vara inskränkt till att förebygga och begränsa sådant bruk av alkohol, som leder till mer eller mindre påtaglig skada. I detta hänseende har vårt nu- varande restriktionssystem visat sig äga så stort värde, att det bör bibehållas i sina huvuddrag. Det finns vidare bestämd anledning att befara, att de vinster i nykterhetsavseende, som genom ett sådant utbyte skulle kunna ernås i form av minskning av den legala spritdryckskonsumtionen inom vissa sam- hällsskikt, skulle uppvägas av förluster i nykterhetshänseende inom andra be- folkningsgrupper genom försäljningens frigivande och framför allt till följd av en överhandtagande olaglig spritdryckshantering. Med hänsyn till förut— sättningarna för sådan olaglig verksamhet i vårt land måste det därför även med utgångspunkt från den uppfattningen, att lagstiftningen bör verka in- skränkande på själva bruket av.alkohol, framstå såsom äventyrligt att övergå från rådande ordning till ett system med fri försäljning och hög spritdrycks- beskattning. Slutligen torde nödiga betingelser saknas för att hos ett flertal av landets medborgare vinna anslutning för en sådan övergång.

Den reglering av spritdryckspriserna genom beskattningsåtgärder, som i vårt land ägt rum inom restriktionssystemets ram, har föranletts uteslutande av statsfinansiella skäl. En dylik reglering kan emellertid, såsom förut an- tytts, icke undgå att öva inflytande på konsumtionens omfattning och nykter- hetstillståndets utveckling. Revisionen vill i detta sammanhang meddela föl- jande sammanställning av å ena sidan priset å den vanligaste brännvinssorten, och å andra sidan spritdryckskonsumtionens omfattning under åren 1922—— 1933.

Konsumtionen av spritdrycker Utminuterings-

priset å renat 40 % potatis- brännvin

per invånare per invånare i åldern 25 är och äldre ör . 'ämt'örelsc- öre er 'ämförelse- lamina”. mer ] tel må J tall

100 818 100 458 100 102 8")? 101 354 85 110 878 108 288 70 114 9'06 111 280 68 115 9'06 111 278 69 116 9'09 112 275 68 119 9'20 113 270 67 122 9'34 115 265 68 125 9'49 117 265 69 127 957 118 265 7'. 119 886 109 345 94 103 7'70 95 430 120

* Härvid har hänsyn tagits till växlingarna i penningens köpkraft sådana dessa kommit till ut— tryck i levnadskostnadernas förändringar.

• Sida 145
•  Original

Av vidstående tabell framgår, att under tiden 1922—1931, varunder real- priset å brännvin sjönk med omkring 30 %, spritdryckskonsumtionen steg från 43 till 5'5 liter per invånare (från 81 till 96 liter per invånare över 25 år), medan åter efter genomförande av de sista årens prisförhöjningar konsum- tionen minskades med omkring 20' %. Såsom i annat sammanhang framhållits hava dock vid sidan av priset även andra faktorer medverkat till dessa väx— lingar i konsumtionens omfattning.

Med sin allmänna uppfattning i fråga om försäljningslagstiftningens syfte och dess oförmåga att utöva en avgörande inverkan på bruket av alkohol anser revisionen, att vid förekommande frågor om ändring av spritdrycksbeskatt- ningen de statsfinansiella hänsynen alltjämt böra träda i förgrunden. I den mån genom en lämpligt avvägd spritdrycksbeskattning konsumtionen hålles nere och alkoholbrukets utbredning förhindras synes detta emellertid även med bibehållande av gällande försäljningssystem i och för sig önskvärt. Revisio- nen har dock redan tidigare givit uttryck åt den uppfattningen, att en kon- sumtionsminskning ingalunda alltid behöver lända till motsvarande förbätt- ring av nykterhetstillståndet, samt anser därför särskilt de förut berörda syn- punkterna beträffande faran för olaglig hantering böra noggrant beaktas vid förekommande reglering av spritdryckspriserna. Med vad nu anförts har re- visionen icke avsett att ingå på någon prövning i fråga om storleken av gäl- lande skattesatser, helst som erfarenheterna beträffande desamma ej äro till- räckliga för att medgiva besvarande av frågan, om deras inverkan å nykterhets- tillståndet varit i huvudsak gynnsam eller ej. Att uppmärksamheten i vårt land blivit inriktad på den tidigare förbisedda prisfrågan och dess betydelse" i konsumtionshänseende synes emellertid gagneligt, och man bör kunna utgå från att vederbörlig hänsyn härtill tages vid framdeles uppkommande frågor om skattereglering i den ena eller andra riktningen.

10—332437

• Sida 146
•  Original

KAP. IX.

Utminuteringens framtida gestaltning.

I närmast föregående kapitel har revisionen angivit sin ställning till den principiella frågan, om det nödvändiga restriktiva momentet vid utminuterin- gen av spritdrycker väsentligen bör bestå av hög beskattning eller utgöras av individuell kontroll av köparna och inköpen. Revisionen har härvid förordat det senare alternativet. Detta innebär, att enligt dess mening den gällande ordningen i fråga om utminuteringen i princip skall gälla framgent, men ute- sluter icke, att den nuvarande utformningen av denna ordning underkastas betydelsefulla ändringar. Revisionen övergår nu till att framlägga sin upp- fattning om huru denna i princip godtagna försäljningsform närmare bör ge- staltas.

Rätten att bedriva utminutering. Frågan om vilka organ, som böra hand- hava utminuteringen av spritdrycker och vin, är föremål för behandling i ett efterföljande kapitel (Kap. XVII. Försäljningsorganisationen). Revisionen överväger därvid flera tänkbara anordningar men stannar vid att förorda, att denna uppgift även framgent skall tillkomma systembolagen, vilka dock för- utsättas skola undergå en genomgripande omorganisation. Liksom för närva- rande böra dessa bolag enligt revisionens mening även framgent handhava all utminutering och någon möjlighet att överlåta utövningen av rätten härtill icke öppnas.

Enligt gällande ordning är ett systembolags rätt att driva utminutering be- roende på särskilt tillstånd. I ett efterföljande kapitel (Kap. XVI. Den kom- munala bestämmanderätten i fråga om försäljningen) angiver revisionen de nu- varande förutsättningarna för förvärvande av sådant tillstånd och framläg- ger sina skäl för en omläggning av ordningen i detta avseende. Den av revi- sionen föreslagna nya ordningen innebär, att den kommunala bestämmande- rätten i fråga om utminuteringen skall upphöra samt att ett systembolag skall äga rätt att driva utminutering inom sitt detaljhandelsområde i och med att det blivit antaget såsom detaljhandelsbolag. Något speciellt tillstånd för själva utminuteringsrörelsen erfordras sålunda icke. Då det tillika föreslås, att systembolag antages tills vidare, följer härav att även utminuteringsråtten skall gälla tills vidare. Någon tidsbegränsning av utminuteringsrätten har nämligen icke funnits påkallad; om ett systembolag skulle skötas mindre nöj- aktigt, förutsätter revisionen, att rättelse härutinnan kommer till stånd genom

• Sida 147
•  Original

erforderlig ändring av bolagets styrelse eller ledning i övrigt, om det ej kan åvägabringas på annat sätt.

Bestämmanderätten i fråga om inköpstillstånd. Huvudprincipen i gällande ordning för utminutering är, att det erfordras särskilt tillstånd av system- bolag för att utminuteringsvis få inköpa spritdrycker eller vin. Erfarenheterna av denna anordning torde få anses övervägande goda och bärande skäl för änd- ring häri ha icke framförts. Revisionens förslag upptager också en uttryck- lig regel med detta innehåll, nämligen i 1 % av 4 kap.

Enligt nu gällande bestämmelser kan framställning om inköpstillstånd gö— ras antingen hos hemortsbolaget — d. v. 5. det bolag, inom vars område sö— kanden äger sitt hemvist _ eller hos vilket annat systembolag som helst, och prövningen av ansökningen ankommer på det bolag, vilket mottagit densam- ma. För att denna fria ansökningsrätt icke skall kunna utnyttjas så, att in- köpstillstånd erhålles vid flera bolag, hava särskilda bestämmelser meddelats om samverkan mellan systembolagen i de fall, då en person begär inköpstill- stånd hos annat bolag än hemortsbolaget. Dessa bestämmelser återfinnas i 42 % Rff samt i kontrollstyrelsens cirkulär till systembolagen den 10 november 1925, nr 13. Genom det sålunda anordnade samarbetet mellan bolagen har så småningom den praxis uppstått, att det verkliga avgörandet av ansöknin— garna i regel överlämnas till hemortsbolaget. Några olägenheter härav _hava icke givit sig till känna. Denna ordning synes ock vara den mest naturliga både från praktisk synpunkt och med hänsyn till önskemålet, att varje system- bolag bör äga ansvar för tilldelningen av spritdrycker och vin till de perso- ner, som äro bosatta inom dess kontrollområde, även om inköpen i vissa fall äga rum hos annat bolag. Härtill kommer, att revisionens förslag rörande den kommunala bestämmanderätten i fråga om försäljningen syftar till att av- lägsna de hittillsvarande olikheterna i de särskilda bolagens utminuterings— bestämmelser och åvägabringa mera likformiga regler. Framställningar om inköpstillstånd skola sålunda enligt förslaget för framtiden prövas efter vä— sentligen samma grunder av de olika bolagen, varför en tillståndssökande bör sakna anledning att söka få denna prövning verkställd av annat bolag än hem- ortsbolaget. Revisionen har av dessa skäl föreslagit ett lagfästande av ovan- nämnda praxis, att prövningsrätten rörande inköpstillstånd tillkommer veder- börande hemortsbolag.

Lagföstande av grunderna för inköpstillstånd. Den centrala frågan om pröv- ningen av ansökningar om inköpstillstånd är i Rff knapphändigt behandlad. I 34 och 35 %% lämnas visserligen en del föreskrifter om förbud mot utminute- ring till vissa bestämda kategorier av alkoholmissbrukare, men därutöver ger förordningen icke några närmare regler om denna prövning. På grund härav har framträtt behov av annan vägledning för systembolagen, vilket ock blivit tillgodosett genom den rådgivande verksamhet, kontrollstyrelsen utövar i egenskap av uppsiktsmyndighet för bolagen. Detta förhållande har särskilt berörts i de för revisionens arbete givna direktiven. Sålunda anförde bevill-

• Sida 148
•  Original

ningsutskottet i sitt förut återgivna yttrande vid 1928 års riksdag bland an- nat: »På flera punkter saknas utformade detaljföreskrifter, särskilt i fråga om vissa delar av utminuteringen och utskänkningen. Författningen har där— för kompletterats med av kontrollorganen meddelade bestämmelser. Sålunda har kontrollstyrelsen vid skilda tidpunkter till systembolagen utfärdat råd och anvisningar angående utminuteringskontrollen . . . Särskilt bör det med känne— dom om den praxis, som bestämts genom de utav kontrollstyrelsen utfärdade föreskrifterna och direktiven, låta sig göra att genom bestämmelser i författ- ningen reglera vissa förhållanden, vilka vid förordningens införande icke blevo föremål för lagstiftning utan lämnades åt kontrollorganens prövning.» Detta av riksdagen godkända yttrande måste anses innebära, att bland annat grun— derna för prövningen av inköpstillstånd böra bliva närmare preciserade i själ- va förordningen.

Revisionen får, i anslutning till de synpunkter, som anförts av Systembo- lagsföreningarnas förtroendenämnd i dess framställning till revisionen (sid. 24 ff.), till en början framhålla, att det kan förebringas goda skäl för detta krav. Det må sålunda påpekas, att antalet beslut om avslag å motboksansökningar, respektive indragning av motböcker, som äro grundade på ovanberörda före- skrifter i 34 och 35 %% Rff, utgöra endast en mindre del av hela antalet dylika beslut (jämför härom tablån å sid. 153). I långt flera fall har beslutet om av- slag eller indragning varit föranlett därav att det förelegat annan anmärkning mot vederbörandes sätt att bruka alhokolhaltiga drycker än de som angivas i nämnda lagrum. Den lagliga grunden för åtgärden har då legat i den särskilt till systembolagen riktade föreskriften i 63 % Rff, att all försäljning av sprit- drycker och vin skall ordnas så, att därmed åstadkommes så ringa skada som möjligt. Från den utgångspunkten att utminuteringen är en laglig försälj- ning till allmänheten och att förty varje medborgare bör äga rätt att begagna sig av densamma, såvida han icke är diskvalificerad jämlikt ett uttryckligt stadgande, kan det tydligen med visst fog göras gällande, att den nyss an- förda bestämmelsen -— i och för sig välbetänkt och gagnelig —- har en alltför allmän karaktär för att vara en fullt lämplig diskvalifikationsregel. Det är nämligen uppenbart, att denna bestämmelse lämnar utrymme för en betydande variation i tillämpningen och därigenom kan giva upphov till påståenden om godtycke vid behandlingen av dylika ärenden. En dylik kritik har ju också i betydande utsträckning riktats mot såväl systembolagen som kontrollstyrel- sen. Om däremot i förordningen angåvos utförliga regler härutinnan, skulle bolagens prövning bliva avsevärt underlättad och bolagen också komma i en fördelaktigare ställning i förhållande till allmänheten, vilken lättare torde foga sig i stadganden, givna i lag eller förordning, än i administrativa beslut, fattade väl med stöd av lag men utan lagstiftarens direkta medverkan.

Från de tillämpande organens egen synpunkt skulle därför en precise- ring i själva förordningen av stadgandena angående prövningen av in- köpstillstånd framstå såsom synnerligen gynnsam. Dylika hänsyn kun— na dock icke få vara avgörande. Erfarenheterna från de år, varunder den nuvarande ordningen inom utminuteringen ägt bestånd, giva nämligen ett

• Sida 149
•  Original

mycket bestämt vittnesbörd om att de omständigheter, som måste tagas i be- traktande vid prövningen av inköpstillstånd, äro så skiftande och de övervä- ganden, som måste förekomma härvid, så komplicerade, att det icke låter sig göra att i någorlunda hanterliga stadganden giva uttryck åt alla vidkommande synpunkter. I detta avseende må hänvisas till kontrollstyrelsens anvisningar till systembolagen i detta ämne. Av de ovan lämnade utdragen och samman- dragen av de viktigaste cirkulären härom framgår, att dessa anvisningar äro synnerligen detaljerade. Än mera vidlyftiga skulle de hava blivit, om man icke i sista hand alltjämt kunnat falla tillbaka på ovan åberopade allmänna regel i 63 % Rff om förordningens syfte. En någorlunda fullständig kodifie— ring av grunderna för vägran av inköpsrätt skulle sålunda bliva mycket tyngande för själva lagtexten. Man torde icke heller vinna åsyftat resultat genom att i förordningen införa sådana detaljerade regler. Det skulle nämli- gen utan tvivel befinnas omöjligt att angiva alla omständigheter och synpunk- ter, som böra komma i betraktande vid denna prövning, och förord- ningens uppräkning av dessa skulle därför behöva kompletteras med en re— gel av mera allmän, och därför i viss mån mera obestämd innebörd. Med den- na lösning hade man uppenbarligen icke vunnit det avsedda principiella syf- tet att i själva förordningen uttryckligt angiva alla de fall, då ifrågavarande åtgärder fingo vidtagas. Och skulle man nöja sig med att i författningstexten så fullständigt som möjligt angiva ifrågavarande grunder och icke tillåta nå- gon som helst utvidgning av dem med stöd av en allmän reservregel, torde som nyss antytts dessa föreskrifter i tillämpningen komma att visa sådana ofull- ständigheter, att de icke kunde fylla sitt syfte. Tillämpningsorganen bleve i detta fall så hårt bundna till formerna, att fara förelåge för att deras verk- samhet komme att utveckla sig i en icke från någon synpunkt önskvärd eller gagnelig byråkratisk riktning. I detta avseende har kontrollstyrelsen i sitt yttrande den 15 mars 1928 till bevillningsutskottet rörande de vid 1928 års riksdag väckta motionerna om ändringar i Rff anfört, att det vore av vikt, att kompetensområdet för de i rusdryckslagstiftningen omnämnda försäljnings- och uppsiktsorganen klart avgränsades. Enligt styrelsens mening torde det emellertid icke vara lämpligt eller möjligt att draga kompetensgränserna så snävt, att dessa organ berövades varje rörelsefrihet, när det gällde att förverk- liga de syften, för vilka lagstiftningen hade kommit till. Det syntes kontroll- styrelsen ligga i sakens natur, att, om författningen detaljerat angåve tillämp— ningsorganens uppgifter och sålunda bunde deras rörelsefrihet, en sådan an- ordning skulle på. ett avgörande sätt försvåra alla strävanden från dessa or— gans sida till folknykterhetens höjande. Systembolagsföreningarnas förtro- endenämnd berör också detta spörsmål i sitt yttrande till revisionen (sid. 26):

»Förtroendenämnden är sålunda av den bestämda uppfattningen, att all hittills vunnen erfarenhet givit vid handen, att, därest det skall vara någon mening i det individuella kontrollsystemet, det är en bjudande nödvändighet, att åt tillämpningsorganen beredas rörelsefrihet och möjlighet att anpassa sig efter det praktiska livets växlande krav. Därmed kommer visserligen för- verkligandet av lagens syfte att i hög grad bliva beroende på dessa organ, men detta behöver icke, såsom en del förmena, innebära något prisgivande-åt god-

• Sida 150
•  Original

tycket. Beslut, som grunda sig på ingående faktiska upplysningar och ett moget övervägande, kunna icke rättvisligen betecknas såsom godtyckliga. Här- till genmäles måhända, att det ingalunda är säkert, att det mogna omdömet städse är tillfinnandes hos alla dem, som ha den praktiska tillämpningen om hand. Det skall ej förnekas, att det understundom kan brista i detta avseen- .de, men i sådana fall står besvärsrätten öppen, och man torde svårligen kunna bestrida, att i det alldeles övervägande antalet fall prövningen sker på ett fullt betryggande sätt.»

Revisionen har den uppfattningen, att de ovan anförda skälen mot en full- ständig regelgivning i själva förordningen i fråga om grunderna för medde- lande av inköpstillstånd och indragning av sådant tillstånd förtjäna större be- aktande än önskemålet om en sådan kodifiering. Om revisionens förslag så- lunda icke upptager någon förteckning, med anspråk på fullständighet, över dessa grunder, innefattar detsamma dock utförligare regler härom än gäl- lande förordning. Vid utformningen härav har revisionen haft i strängt ögon- sikte, att dessa regler skola äga en vägledande karaktär och icke vara så be- skaffade, att de kunna hindra vidtagande av den för varje särskilt fall lämp- ligaste åtgärden.

I detta sammanhang må påpekas, att den grundläggande principen om sy- stembolagens rätt och plikt att verkställa en prövning i fråga om inköpstill— stånden icke kommit till klart uttryck i gällande förordning. Denna princip framgår nämligen —— förutom av det allmänna stadgandet i 63 % —— allenast av en undanskymd bisats i 30 % första stycket, som lyder: »Föreligger ej ve- terligen i avseende å den, som gjort anmälan, sådant hinder för utminutering, varom i 33 och 34 %% stadgas, har bolaget, därest bolaget eljest finner utmi- nutering till honom kunna äga mm, att .......... tillställa honom en mot; bok» etc. Fullt tydligt kommer bolagens prövningsrätt och prövningsplikt till synes endast i fråga om kvinnor samt beträffande dem som sakna stadigt hemvist (30 % andra stycket). Beträffande dessa förutsättes också uttryck- ligen, att inköpstillstånd kan förknippas med särskilda förbehåll, d. v. s. med bestämda individuella villkor och inskränkningar rörande inköpsrättens omfatt- mng.

I revisionens förslag har den nu behandlade huvudregeln för utminuterin- gen kommit till klart uttryck. I 1 % 4 kap. stadgas nämligen, som ovan nämnts, att utminutering av spritdrycker eller vin må äga rum allenast till den som av sitt hemortsbolag erhållit tillstånd att inköpa sådana drycker. Detta stadgande avser att fastställa, att det icke föreligger en allmän medborgerlig rätt till inköp utminuteringsvis av spritdrycker eller vin utan att befogenhe- ten härtill är beroende av prövning, som vederbörande systembolag har att utöva å det allmännas vägnar. '

Även om det, såsom ovan påvisats, icke är möjligt eller lämpligt att i för— ordningen på ett uttömmande sätt fastställa reglerna för denna prövning, böra dock vissa huvudgrunder härför komma till uttryck i förordningen. Så har skett i revisionens förslag. Detta lämnar nämligen en uttrycklig föreskrift, att inköp ej må medgivas, om det av särskild anledning kan befaras, att inköp av sprit-drycker eller vin skall lända till skada för köparen eller annan, samt

• Sida 151
•  Original

ålägger bolagen att vid tillståndsprövningen taga hänsyn till köparens ålder och levnadsförhållanden. I följande avdelningar angiver revisionen den när- mare innebörden av dessa huvudregler.

Begränsning för personer, som gjort sig skyldiga till missbruk m. m. Allt- sedan den individuella utminuteringskontrollens tillkomst har det varit en huvudprincip vid prövningen av inköpstillstånd, att spritdrycker och vin icke böra tillhandahållas missbrukare. Denna grundsats är en omedelbar konsekvens av det förut omförmälda allmänna syfte, som lagstiftaren angivit i 63 & Rff. Emellertid har, som ovan framhållits, därjämte i 34 & Rff fastställts uttryck- ligt förbud mot utminutering till vissa särskilt angivna grupper av alkohol- missbrukare, nämligen återfallsfyllerister, d. v. s. sådana som under de senaste två åren dömts till ansvar för fylleri minst två gånger, samt personer som under de senaste tre åren dömts eller undergått bestraffning för brott, begånget under inflytande av starka drycker, eller för olaga rusdryckshantering eller under samma tid undergått tvångsarbete eller vårdats å allmän alkoholistan- stalt, varit föremål för beslut om tvångsinternering å sådan anstalt eller vår- dats å vissa slag av anstalter för delirium tremens eller annan alkoholsinnes- sjukdom.

Det är emellertid uppenbart, att denna uppräkning icke angiver mer än en ringa del av dem som bruka alkoholhaltiga drycker till skada för sig eller annan. I samtliga nu uppräknade fall gäller den förutsättningen för att av- stängning enligt ifrågavarande författningsrum skall kunna ske, att det från annat samhällsorgan än systembolaget förekommit ett ingripande mot veder- börande, som varit grundat på ett i de flesta fall svårartat alkoholmissbruk. Om avstängning från inköpsrätt på grund av uppenbart alkoholmissbruk icke skulle hava företagits av systembolagen i andra fall än de nu anförda, skulle detta sålunda hava inneburit, att bolagen på ett mycket otillfredsställande sätt fullgjort sin uppgift att förebygga alkoholskador.

Att de ovillkorliga avstängningsbestämmelserna dock blivit utformade på. detta sätt sammanhänger därmed att nykterhetskommitténs förslag utgick från att systembolagen icke skulle hava den karaktär av organ för det all- männa med uppgift att förebygga alkoholskador, som de fingo i den slutligen antagna förordningen. Samhällets skyddsintresse skulle i stället enligt nämn- da förslag tillgodoses dels av de s. k. kontrollnämnderna och dels av nykter- hetsnämnderna. Då riksdagen sedermera ej biträdde förslaget om inrättande av kontrollnämnder utan genom omläggning av systembolagsstyrelsernas sam- mansättning så att säga flyttade in dessa nämnder i bolagen, kom det icke till stånd någon däremot svarande modifiering i fråga om avstängningsreg— lerna. Däremot bibehölls det nu i 35 % Rff intagna stadgandet om befogen- het för nykterhetsnämnd att förordna om utminuteringsförbud i fråga om den som brukar alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada för sig eller andra samt en däremot svarande föreskrift i 34 % Rff om skyldighet för systembolag att efterkomma sådant beslut av nykterhetsnämnd. Här finnes sålunda den all— männa regeln uttalad, att den avgörande synpunkten vid ifrågavarande pröv—

• Sida 152
•  Original

ning är, huruvida skada kan uppstå till följd av försäljning, och den prövande myndighetens ansvar och fria bedömande är icke inskränkt genom en på för- hand fastslagen regel, att endast vissa bestämda slag av skador må tagas i betraktande. Dock innehåller även detta stadgande om nykterhetsnämnrdens prövningsrätt en betydelsefull begränsning, nämligen den, att nämnden icke kan vidtaga en avstängningsåtgärd av eget initiativ utan att härför erfordras en anmälan från Vissa angivna myndigheter, tjänstemän eller enskilda personer. Det bör i detta sammanhang påpekas, att denna inskränkning icke står väl samman med nykterhetsnämndens allmänna åliggande att vara det kommunala övervakningsorganet i nykterhetsavseende. Denna motsättning framträder all- deles särskilt vid jämförelse med nämndens obetingade initiativrätt, när det gäller de ofta långt mera ingripande åtgärderna enligt alkoholistlagstiftnin- gen, vilka nämnden har skyldighet att vidtaga även utan särskild anmaning.

Den befogenhet att förordna om utminuteringsförbud i fråga om missbru- kare, vilken sålunda tillkommer nykterhetsnämnderna, har icke heller kommit att begagnas i den omfattning, som man torde hava föreställt sig vid förord- ningens tillkomst (jämför härom de statistiska uppgifterna i tablån å följande sida). Härvid hava säkerligen flera omständigheter gjort sig gällande. Så- lunda har ovannämnda hinder för självständigt initiativ av nämnderna min— skat deras möjligheter att ingripa, och vidare torde vissa nämnder hava av- hållit sig från dylik åtgärd på grund av bristande handlag vid utövningen av sin verksamhet eller rent av därför att de icke ägnat denna sida av sin nykter- hetsvårdande uppgift tillbörligt intresse. Det viktigaste skälet är dock otvi- velaktigt, att systembolagen hava fått den karaktär av organ för det samhälle- liga skyddsintresset, som man under förarbetena till försäljningslagstiftnin- gen trodde sig kunna påräkna endast hos kontrollnämnderna och nykterhets- nämnderna. Systembolagen hava sålunda blivit de egentliga tillämpningsor— ganen för den allmänna regel, som är uttalad i 35 % Rff, nämligen att avstäng- ning skall ske beträffande den, som brukar alkoholhaltiga drycker till uppen- bar skada för sig eller andra. I de fall, då nykterhetsnämnderna hava funnit tillämpning av detta stadgande påkallat, hava de i regel icke begagnat det förfaringssätt, som där angives, utan inskränkt sig till att lämna systembo— lagen föreliggande sakliga upplysningar. Härigenom hava nämnderna i regel vunnit samma praktiska resultat, nämligen avstängning från inköpsrätt, ehuru denna i sådant fall grundats på beslut av bolaget och icke av nämnden, något som från nämndernas synpunkt ofta framstått såsom fördelaktigt. Detta för- faringssätt medgiver även en bättre anpassning av åtgärderna efter förelig- gande förhållanden, i det att väl systembolaget men icke nykterhetsnämnden kan besluta om inskränkning i inköpsrätten i stället för-indragning av den- samma.

Systembolagen hava sålunda vid prövningen, huruvida avstängning skall ifrå- gakomma, icke begränsat sig till de i 34 % Rff angivna fallen.1 Den allmänna

1 Av den av kontrollstyrelsen utarbetade publikationen Rusdrycksförsäljningen m. m. framgår, att under åren 1924—1933 motboksindragningar av annan anledning än motboksinnehavarens död eller flyttning ägde rum i den omfattning, som framgår av tablån å sid. 153.

• Sida 153
•  Original

regeln i 63 % Rff, att all försäljning skall ordnas så att därmed åstadkommes så ringa skada som möjligt, har utgjort den egentliga rättsgrunden för dessa åtgöranden. Att bolagen härvid erhållit särskild vägledning av kontrollsty- relsen i dess egenskap av uppsiktsmyndighet har framhållits i kap. VI här ovan. Revisionen får härutinnan hänvisa till den där lämnade redogörelsen för huvudinnehållet av dessa anvisningar.

Såvitt revisionen kunnat finna, lämna de av kontrollstyrelsen sålunda med- delade anvisningarna icke rum för erinran. Det torde stå i full överensstäm- melse med lagstiftningens andemening, att den som »icke handhar rusdrycker på ett ur samhällelig synpunkt anmärkningsfritt sätt» lider inskränkning i sin inköpsrätt eller helt berövas denna, respektive får avslag å ansökan här- om. Det synes också riktigt, att »valet av de åtgärder, som i det särskilda fallet böra vidtagas, bör grundas på en individuell prövning», samt att »det väsentliga värdet av denna bolagens rent individuella prövning av varje mot- boksansökan kan ..... äventyras, därest bolagen ställa sig på en formellt juridisk ståndpunkt». Att bolagen skulle vara berättigade att vidtaga in— skränkande åtgärder allenast i de fall, då föreliggande anmärkningar i nyk- terhetsavseende kunde anses styrkta enligt strängt formella bevisregler, skulle nämligen, såsom kontrollstyrelsen framhållit, hava till följd, att man »slmlle nödgas lämna motböcker i händerna på ett stort antal personer, som knappast någon för verklig folknykterhet intresserad kan anse vara lämpade att inne- hava sådana». '

Den ordning, som på detta sätt framvuxit, bör enligt revisionens mening bibehållas för framtiden. Vid prövningen av inköpstillstånd böra sålunda systembolagen hava att taga hänsyn till varje slag av skada, som kan uppstå genom missbruk av alkoholhaltiga drycker, och icke enbart till sådana skador, som angivits i 34 % Rff . Denna ståndpunkt kommer till uttryck i det allmänna stadgandet i 4 kap. 3 % av revisionens förslag, att om det av särskild an- ledning kan befaras, att inköp av spritdrycker eller vin skall lända till skada för köparen eller annan, inköp ej må medgivas eller ock de inskränkningar

Antal indragningar på, grund av

fattigvårds- förfalsk- annan miss- eller under- .. . 34 % 2—8 3- 5 R &. skötaamhet stödsbehov gzeil'åålåtåelse ning liv nd a skäl ' mom. Rff 0 vid alkohol— el. bristande .. ps- nam. a r bruk skattebetal— "m teoklåmg ning 0. 1924 ....... 1 846 329 2 716 16 033 676 356 12 962 1925 ....... 2 007 361 3 008 16 444 890 344 11 499 1926 ....... 2 064 356 3 044 11 435 1 027 249 13 327 1927 ....... 1 823 397 3 446 12 736 890 174 14 057 1928 ....... 1 583 217 3 565 13 465 664 189 15 526 1929 ....... 1 466 93 4 181 9 601 640 204 12 019 1930 ....... 1 289 138 4 548 8 765 479 128 12 276 1931 ....... 1 428 130 4 097 10 491 524 112 10 571 1932 ....... 1 485 100 4 328 14 026 657 132 10 647 1933 ....... 1 524 93 4 079 15 245 528 110 9 972

• Sida 154
•  Original

i inköpen stadgas, vilka finnas påkallade. För att närmare klarlägga inne- börden av denna regel har densamma förtydligats genom exempel, intagna i själva författningstexten, å sådana omständigheter, då avstängning eller _ annan inskränkande åtgärd bör övervägas. Sålunda har revisionen föreslagit, att detta särskilt skall ske i fråga om den som varit föremål för åtgärder enligt alkoholistlagstiftningen eller, med den av revisionen föreslagna nya be— teckningen, lagen om nykterhetsvård, den som vårdats för delirium tremens, eller annan sjukdom som uppstått genom bruk av alkoholhaltiga drycker, dem som gjort sig skyldig till straffbelagd handling och därvid varit påverkad av alko- holhaltiga drycker, eller eljest varit överlastad av sådana drycker, den som ådömts tvångsarbete eller varnats för lösdriveri, den som gjort sig skyldig till olovlig befattning med alkoholhaltiga drycker eller kan befaras göra sig skyldig härtill, samt den som åtnjuter understöd från allmänna fattigvården eller, genom underlåtenhet att fullgöra sina ekonomiska förpliktelser gentemot närstående eller det allmänna, ådagalagt bristande skötsamhet i ekonomiskt avseende.

Revisionen vill särskilt betona, att denna uppräkning ingalunda är uttöm- mande, utan att tvärtom berörda åtgärder ofta böra vidtagas även i andra fall. Syftet med dessa exempel är närmast att på ett åskådligt sätt angiva karaktären av den särskilda anledning, som angives i stadgandet såsom grund för ingripande. Denna särskilda anledning skall nämligen utgöras därav att det förefinnes en sannolik fara för skada av inköp. Sådan fara föreligger tydligen om en person låtit sig komma till last sådan oförmåga att handhava alkoholhaltiga drycker, att skada därigenom redan uppstått och sålunda kan befaras uppkomma ånyo. Exempel härpå äro, att vederbörande är hemfallen under alkoholistlagen, vårdats för alkoholsjukdom, begått brott och därvid va- rit påverkad av alkoholhaltiga drycker eller eljest varit överlastad av sådana drycker. Uppräkningen stannar emellertid icke vid fall, då denna fara för åter- fall i missbruk föreligger, utan tar även sikte på en fara av ekonomisk natur, nämligen faran för att mera viktiga levnadsbehov bliva eftersatta till förmån för inköp av spritdrycker eller vin eller att tillgodoseende av dessa behov måste ankomma på det allmänna, om inköpsrätt medgives eller icke begränsas i avse- värd mån. Exempel härpå äro att vederbörande åtnjuter understöd från all- männa fattigvården eller, genom underlåtenhet att fullgöra sina ekonomiska 'förpliktelser gentemot närstående eller det allmänna, ådagalagt bristande skötsamhet i ekonomiskt avseende. Slutligen har, såsom ovan nämnts, bland särskilda anledningar för övervägande av nu berörda åtgärder angivits, att vederbörande gjort sig skyldig till olovlig befattning med alkoholhaltiga drycker eller kan befaras göra sig skyldig till sådan befattning eller att han varit ådömd tvångsarbete eller varnats för lösdriveri.

Revisionen håller före, att de individuella omständigheterna böra vara av— görande vid tillståndsprövningen och att det icke bör på förhand fastställas vilken åtgärd, avstängning eller individuell begränsning, som skall vidtagas i det särskilda fallet. Den fria prövningsrätten härutinnan, som redan nu tillkommer systembolagen i flertalet fall, torde kunna anförtros åt dem med

• Sida 155
•  Original

ökad tillit efter genomförandet av den organisationsreform, som revisionen föreslår och varom hänvisas till kap. XVII här nedan. Med hänsyn till nu berörda förhållande torde valfrihet i fråga om åtgärd kunna få gälla även för de fall, som nu äro upptagna i 34 % Rff under punkterna 2—8. Revisionen får med avseende härå anföra vad Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd uttalat i sin ovannämnda framställning till revisionen (sid. 28) :

»Nästan alla systembolag ha säkert vid åtskilliga tillfällen gjort den er- farenheten, att de på grund av bestämmelserna i 34 % nödgats indraga mot- böcker i fall, då bättre resultat i nykterhetsavseende med all sannolikhet skulle kunnat nås, om vederbörande fått behålla sina motböcker med den begränsning av inköpsrätten och med de särskilda inköpsbestämmelser, som varit i de olika fallen motiverade. Det är icke sällan bättre, därom bär erfarenheten tydliga vittnesbörd, att visa en person, som beträtts med någon enstaka förseelse, ett Visst mått av förtroende än att efter förseelsens konstaterande nödgas låta den stadgade påföljden inträda utan hänsyn till omständigheter, som i det särskilda fallet kunna starkt tala däremot.»

I anslutning till denna uppfattning upptager revisionen icke i sitt förslag någon bestämmelse om ovillkorlig avstängning, bortsett från det nedan be- handlade stadgandet om åldersgräns för inköpstillstånd. Huruvida i ett visst fall fullständig avstängning från inköpsrätt eller blott inskränkningar däri skall vidtagas, bör alltså enligt revisionens mening alltid avgöras med hänsyn till vilken väg, som i det förevarande fallet kan anses medföra den bästa verkan i nykterhetshänseende.

Innan revisionen avslutar behandlingen av ifrågavarande grunder för av- stängning och individuell begränsning av inköpstillstånd, återstår att angiva, huru revisionen tänkt sig nykterhetsnämndernas befattning med dessa ärenden för framtiden-. Det må då här förutskickas, att revisionen föreslår inrättande av en länsnykterhetsnämnd för varje län, vilken skall ha den allmänna upp- giften att övervaka nykterhetstillståndet inom länet och att vara det ansvariga organet för den individuella nykterhetsvården inom detta område samt i denna egenskap utgöra ett vägledande överordnat organ för de kommunala nykter- hetsnämnderna. Denna nämnd skall äga utse två ledamöter i vederbörande systembolags styrelse, varigenom revisionen velat sörja för att bolaget och nämnden bedriva sin verksamhet i intimt samarbete. Vid sådant förhållande har det icke ansetts nödigt eller lämpligt att bibehålla den befogenhet, som enligt 35 % Rff för närvarande tillkommer de kommunala nykterhetsnämn- derna att förordna om avstängning från utminutering. Däremot skola dessa nämnder givetvis även framgent hava att genom framställningar och råd till systembolagen och andra försäljare söka motverka och förebygga onykterhet och dryckenskap. _Med hänsyn till länsnykterhetsnämndens ställning såsom det ansvariga organet för den individuella nykterhetsvården har däremot denna myndighet tillerkänts nyssnämnda befogenhet, vilken för övrigt utsträckts att gälla jämväl utskänkningen. Stadgande härom har intagits i 13 % av för- slaget till lag om nykterhetsvård. En kommunal nykterhetsnämnd, som fin- ner, att dess framställningar och råd till systembolaget i frågor rörande av- stängning eller individuell begränsning icke vinna tillbörligt beaktande, kan

• Sida 156
•  Original

sålunda'få sina synpunkter prövade genom att hänvända sig till länsnykterhets— nämnden.

Frz' inköpsrätt eller obligatorisk förhandsbegränsning i fråga om kundkretsen i allmänhet. Revisionen övergår nu till spörsmålet om inköpstillståndens inne- håll i sådana fall, då särskild anledning att befara skada av inköpsrätten ej föreligger. Det är här sålunda fråga om huruvida den stora mängden av konsumenter bör vara underkastad en förhandsbegränsning av rätten att in— köpa spritdrycker i likhet med vad nu är fallet eller om inköpsrätten för dessa konsumenter bör lämnas fri och eventuella inskränkningar i densamma ske i efterhand och först om särskild anledning härtill yppas.

Till förmån för en ordning med full frihet i inköpsavseende för denna del av kundkretsen har anförts, att den nuvarande maximeringen i fråga om sprit— dryckerna är ägnad att giva dessa ett »socialt övervärde», vilket medför att inköpsrätten utnyttjas i full utsträckning även av sådana konsumenter, vilka. med en fri inköpsrätt skulle nöja sig med mindre kvantiteter. Maximeringens effekt skulle sålunda beträffande dessa snarast vara en stegring av inköpen och därmed av konsumtionen. Revisionen har tidigare i annat sammanhang (sid. 133) anfört, att den för sin del icke delar denna uppfattning.

Det har ock gjorts gällande, att förhandsbegränsningen för kundkretsen i dess helhet numera är onödig. Det medgives visserligen, att den var nöd- vändig och nyttig under en övergångstid, då systembolagen hade att in- registrera 100 OOO-tals kunder, om vilka de icke ägde och icke kunde äga. någon närmare kännedom. Numera borde bolagen dock på grundval av v'unnen erfarenhet kunna med erforderlig säkerhet verkställa en uppdelning av kund- kretsen i sådana, för vilka förhandsbegränsning av en eller annan anledning är påkallad, och sådana, för vilka en dylik åtgärd icke tjänar något egentligt ändamål.

Enligt revisionens mening skulle emellertid medgivande av fullt fri inköps- rätt för en del av konsumenterna medföra stora svårigheter. Systembolagens hittillsvarande erfarenheter räcka säkerligen icke till för att på ett betryg- gande sätt på förhand draga gränsen mellan lämpliga och olämpliga aspiranter på denna förmån. Fara för skada genom inköp kan föreligga icke blott i de fall, då synliga tecken härpå giva sig till känna på förhand, utan även, och i betydande omfattning, då det skenbart saknas anledning till speciella. åt- gärder i inköpsavseende. Gränsen mellan missbruk och oklanderligt bruk är överhuvud synnerligen flytande, särskilt när fråga är om skada av mer eko— nomisk art. Och den omständigheten, att en inköpsberättigad nu brukar sin begränsade inköpsrätt på ett klanderfritt sätt, innebär uppenbarligen icke garanti för att han också utan våda kan betros med alldeles obegränsade inköpsmöjligheter.

Härvid kommer särskilt i betraktande svårigheten att förekomma över— låtelse av lagligen inköpta spritdrycker. Om inskränkningar i inköpsrätten skulle ifrågakomma endast för dem, beträffande vilka särskild anledning att befara skada föreligger, medan övriga köpare skulle äga full inköpsrätt, obe—

• Sida 157
•  Original

roende av det egna legitima behovets storlek, kan det icke, att döma av hittills- varande erfarenheter, råda tvivel om att överlåtelse i utomordentligt stor om- fattning skulle äga rum till just sådana konsumenter, som blivit underkastade individuella inskränkningar i inköpsrätten eller helt avstängts. Dessa sist- nämnda åtgärder skulle därigenom i väsentlig mån förlora åsyftad verkan.

En individuell utminuteringskontroll, som vore ordnad så, att begränsning av inköpen förekomme allenast i förut angivna fall, då särskild anledning att befara skada vore för handen, skulle icke heller i önskvärd grad kunna till- godose det viktiga syftet att utöva en kraftig förebyggande verkan i fråga ' om alkoholskadorna i samhället. Det ligger i sakens natur — och framgår även av ovan anförda exempel — att den särskilda anledningen att företaga inskränkningar i inköpsrätten i många fall just utgöres därav att det redan uppstått en mer eller mindre svårartad alkoholskada. Om systembolagen skulle vara nödsakade att avvakta, att fallen utvecklade sig så långt, innan de ägde vidtaga begränsningsåtgärder, skulle detta innebära, att lagstift- ningen betoge dessa allmänna organ möjligheten att utöva förebyggande nyk— terhetsvård i någon mera avsevärd omfattning.

Systemet med obegränsad inköpsrätt för en del av kundkretsen torde vidare erbjuda betydande svårigheter för bolagen i tillämpningen. Den obegränsade inköpsrätten komme nämligen med all sannolikhet att anses såsom ett privile- gium, vilket en var inköpsberättigad, mot vilken påtagliga anmärkningar icke förelåge, eftertraktade att ernå. Skillnaden mellan fri inköpsrätt och en till exempelvis 3 liter i månaden begränsad sådan komme att framstå såsom be- tydligt större än den nuvarande gradskillnaden mellan full tilldelning —- 4 liter i månaden —— och nämnda kvantitet. Att överhuvud vara underkastad begränsning i fråga om inköpskvantiteten skulle av många anses diskredite- rande och systembolagen komme i följd härav att utsättas för ett mycket starkt tryck från alla dem som förmenade, att de borde tillhöra den privilegierade kategorien. Det är tydligt, att systembolagen under sådana förhållanden skul- le ställas inför en mycket grannlaga och svår uppgift, då det gällde att pröva framställningar i denna riktning. Med hänsyn till att den fria inköpsrätten skulle framstå såsom en så eftersträvansvärd förmån, torde bolagens diskre- tionära prövning härutinnan icke kunna undgå att framkalla betydande irri- tation. Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd uttalar sig också mycket bestämt i detta hänseende i sin framställning (sid. 44): »Det klander för godtycke och självtagen maktfullkomlighet, som systembolagen redan nu få uppbära, skulle tillväxa så, att systembolagen bleve praktiskt taget ur stånd att fullgöra sin uppgift.» Detta uttalande avser visserligen icke direkt an- ordningen med en alldeles obegränsad inköpsrätt för vissa konsumenter utan ett nedan närmare behandlat förslag, att systembolagen skulle för en del av kundkretsen äga fastställa högre tilldelning än den nu medgivna maximikvan- titeten. Om det äger giltighet för detta fall, är det emellertid uppenbarligen än mer tillämpligt beträffande en ordning, som lägger i systembolagens hand att medgiva en del av de inköpsberättigade ännu friare inköpsmöjligheter. Den inställning till systembolagen från allmänhetens sida, som karakterise-

• Sida 158
•  Original

rats på ovan återgivet sätt, skulle icke gärna kunna undgå att påverka bola- gens prövning, så att dessa bleve benägna att i de enskilda fallen följa re— geln att hellre fria än fälla och således medgiva fri inköpsrätt även i tvivel- aktiga fall. I den mån så skulle ske, måste den fria inköpsrättens införande medföra fara för ökat missbruk. I detta avseende kommer särskilt i betrak- tande den ovan antydda faran för överlåtelse av de inköpta varorna.

Av det föregående framgår, att man enligt revisionens mening måste räkna med att fri inköpsrätt skulle komma att åtnjutas av ett stort antal inköpsbe— rättigade, vilka icke skulle handhava denna rätt på ett klanderfritt sätt. Den- na invändning mot ett dylikt system avtrubbas icke väsentligen därav, att rättelse härutinnan givetvis borde ske, i den mån systembolagen funno att den fria inköpsrätten missbrukades. Det är nämligen uppenbart, att det i många fall måste undgå systembolagen att så skedde och att i varje fall rät- telse icke kunde åstadkommas förrän mer eller mindre betydande skador in— trätt som en följd av missbruk av den fria inköpsmöjligheten. En prövning av inköpsrätten, som vore grundad på efterhandsgranskning av inköpen, torde vidare vara ägnad att bringa de inköpsberättigade och systembolagen i ett motsatsförhållande till varandra, som icke är eftersträvansvärt från någon- dera partens sida. Härom vittna icke minst erfarenheterna från Göteborg under de år, då bolaget i denna stad tillämpade en efterhandsprövning. Dessa erfarenheter ledde också därhän, att bolaget måste mer eller mindre uttryck- ligt fastställa en övre gräns för inköpen, så att indragning skedde, om inköpen överstego denna gräns. Såvitt revisionen kan finna, saknas det till- räckliga skäl för att antaga, att utvecklingen skulle gestalta sig annorlunda, därest man nu öppnade möjlighet till fri inköpsrätt för en del av köparna. I enlighet härmed skulle enligt revisionens uppfattning borttagande ur själva förordningen av bestämmelsen om obligatorisk förhandsbegränsning allenast hava till följd, att maximering i annan form än den nu gällande trädde i till- lämpning för denna del av kundkretsen. Vad särskilt den omständigheten be- träffar, att denna maximering icke skulle hava stöd av ett uttryckligt stad- gande, har revisionen anledning att närmare återkomma härtill senare i detta kapitel.

De svårigheter, som systembolagen med all sannolikhet komme att möta vid tillämpningen av ett system med fri inköpsrätt för en del av kundkretsen, skulle icke endast gälla dem som gjorde anspråk på att komma i åtnjutande av denna förmån. En begränsning av tilldelningen för missbrukare är säker- ligen lättare att upprätthålla, då även de klanderfria och i ekonomiskt avse- ende mycket väl ställda bland de inköpsberättigade äro underkastade en prin- cipiellt likartad begränsning. Vid graderingen av de individuellt begränsade tillstånden hava bolagen haft stöd av den absoluta fyralitersbegränsningen. Denna allmänna gräns har så att säga utgjort en måttstock, efter vilken de särskilt begränsade tillstånden blivit tillmätta. Om denna måttstock bortfölle, skulle säkerligen svårigheterna för bolagen ökas högst avsevärt i fråga om till- delningen till den del av kundkretsen, för vilken mer eller mindre stränga restriktioner i inköpsrätten äro påkallade.

• Sida 159
•  Original

En allmän begränsning av inköpsrätten fyller slutligen, enligt revisionens me- ning, även en annan uppgift. God tillgång eller överflöd på alkoholvaror upp- ammar mången gång levnadsvanor, som i sig innesluta faror, även om påvisbar skada icke kan konstateras. I den mån en begränsning av tillgången kan hindra dylika vanor att uppkomma och sålunda bidrager till allmän måttlig- het och varsamhet vid bruket av spritdrycker och till att tillbakatränga dryc- kesseden, fyller densamma därför en betydelsefull uppgift.

Enligt revisionens uppfattning skulle sålunda införande av fri inköpsrätt för en viss del av kundkretsen vara ägnat att skapa betydande irritations- moment och i många fall leda till ökat missbruk samt i allmänhet försvåra för systembolagen att fastställa individuella begränsningar, där sådana äro påkallade av förhållandena. Det torde ej heller kunna göras gällande, att en mer allmän uppfattning bland de inköpsberättigade kräver förhandsbegräns- ningens borttagande. Man torde tvärtom vara berättigad att påstå, att den stora allmänheten numera i betydande omfattning godtagit denna ord- ning.

Sättet för obligatorisk förhandsbegränsning. Den individuella förhands— begränsningen av samtliga konsumenters rätt att inköpa spritdrycker har under den nu gällande ordningen för utminuteringskontroll genomförts efter den principen, att den till inköp medgivna kvantiteten av spritdrycker i varje sär- skilt fall fastställts med ledning av det på förhand uppskattade legitima behovet för köparen och hans hushåll. I fråga om den närmare utformningen av reglerna härom får revisionen hänvisa till den ovan i kap. VI lämnade redogö- relsen för den individuella utminuteringskontrollens uppkomst och utveckling samt inskränker sig i detta sammanhang till att erinra om några huvudpunkter. Därvid må först omnämnas kontrollstyrelsens allmänna anvisning till system- bolagen, att vid prövningen av ansökning om inköpstillstånd »bör den unge- färliga kvantitet av särskilt spritdrycker fastställas, som vederbörande med hänsyn till den sociala miljö, i vilken han lever, och hans personliga för- hållanden i övrigt rimligen kan anses behöva för sig och sitt hushåll inköpa» (cirkuläret nr 71/1920, jämför ovan sid. 114). Vid den sålunda förordade anpassningen av inköpsrätten efter det såsom legitimt ansedda behovet böra en- ligt kontrollstyrelsens ovan omförmälda anvisningar beaktas ett flertal om- ständigheter, såsom huruvida sökanden är man eller kvinna, har eget hushåll eller icke, tillhör en befolkningsgrupp med mer eller mindre utpräglade alko- holvanor _— varvid särskilt skillnaden mellan landsbefolkningen och stads- befolkningen samt mellan olika delar av landet bör komma i beaktande — vidare sökandens ålder och ekonomiska ställning m. m.

Revisionen har icke funnit, att det står någon lämpligare och bättre utväg öppen inom den individuella utminuteringskontrollens ram för att tillgodose kravet på en ändamålsenlig nykterhetsvård än denna anordning med förhands- begränsning av tilldelningskvantiteten med hänsyn till behovet, vilken tilläm- pats av systembolagen enligt ovan angivna principer sedan år 1920. Revisio- nen är därför av den uppfattningen, att denna ordning bör bibehållas för fram-

• Sida 160
•  Original

tiden. Då konsumtionen av spritdrycker och vin väl kan inskränkas till för- män för tillgodoseende av mera nödvändiga behov, kan det även vara befogat, att ekonomiska synpunkter tillerkännas viss betydelse vid prövningen jämväl i andra fall än då detta är betingat av en direkt påvisbar fara för alkoholskada.

I detta sammanhang föreligger anledning framhålla, att det sålunda av re— visionen förordade hänsynstagandet till vissa ekonomiska synpunkter vid ut- minuteringskontrollens handhavande icke innebär ett godkännande av det i vissa kommuner praktiserade förfarandet att använda generella avstängnings- bestämmelser såsom ett medel för indrivning av skatt. Denna metod finner revisionen tvärtom av flera skäl olämplig. Revisionen har redan i annat sam- manhang (sid. 154 f.) framhållit, att det icke bör på förhand fastställas vilken åtgärd, avstängning eller individuell begränsning, som skall vidtagas i det sär- skilda fallet utan att anpassning bör kunna göras efter föreliggande individuella omständigheter. Den diskretionära prövning, som i enlighet med denna upp- fattning bör förekomma i varje särskilt fall, bör givetvis icke påverkas av så- dana för denna lagstiftning ovidkommande syften som önskemålet, att medbor- garna betala dem påförda utskylder.

Den av revisionen förordade ordningen, att storleken av det legitima beho— vet skall beaktas vid tillståndsprövningen, kommer till uttryck i revisionens förslag genom stadgandet i 4 kap. 4 %, vilket ålägger hemortsbolag att fast- ställa den högsta myckenhet i fråga om spritdrycker, som med hänsyn till köpares ålder och levnadsförhållanden må av honom inköpas för viss tids- period.

Allmän maximigräns i förordningen. I samband med spörsmålet om inköps- rättens begränsning för kundkretsen i allmänhet står frågan, huruvida system- bolagen vid tillämpningen av den individuella utminuteringskontrollen skola vara bundna av en i förordningen angiven maximitilldelning. En anordning, varigenom fastställande av den av revisionen förordade maximigränsen helt skulle ankomma på systembolagen, skulle tydligen ställa mycket stora krav på dessa — något som Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd också syn- nerligen kraftigt framhållits i sitt ovan å sid. 157 citerade uttalande. Häremot skulle också kunna riktas flera av de anmärkningar, som gjorts mot anord- ningen med fri inköpsrätt för en del av kundkretsen. Under alla förhållanden måste systembolagen, såvitt revisionen kan finna, ha en viss övre tilldelnings- gräns att gå efter vid utmätandet av de kvantiteter, som skulle fastställas efter individuell prövning. Om denna gräns icke är fastslagen i förordningen, kom- mer den av systembolagen tillämpade praxis uppenbarligen att skapa en fak- tisk maximigräns, vilken principiellt icke skiljer sig från den nuvarande, men som säkerligen skulle vara mindre motståndskraftig än en lagfäst gräns.

Revisionen har på grund härav icke funnit sig kunna förorda, att den lag- stadgade begränsningen av utminuteringskvantiteten skall bortfalla. Enligt dess förslag skall sålunda liksom hittills vid utminutering gälla ett i lagen fastställt maximum, vilket icke får överskridas. Det tillkommer sedan system- bolagen att efter särskild prövning tillerkänna de inköpsberättigade tillstånd

• Sida 161
•  Original

att inköpa denna myckenhet eller den mindre kvantitet, som med hänsyn till förordningens syfte kan befinnas lämplig.

Maximikvantitetens storlek. Beträffande storleken av den lagstadgade maxi- mikvantiteten gäller enligt 48 % Rff, att denna är fyra liter i kalendermåna- den, medan nykterhetskommittén föreslog en liter i veckan.1 Frågan om sänkning av denna kvantitet har flera gånger varit föremål för riksdagens prövning. Redan vid 1920 års riksdag väcktes motioner med yrkande, att maximikvantiteten skulle sänkas till två liter i månaden. Förslaget tillstyrk- tes av bevillningsutskottet och bifölls av andra kammaren men vann icke för- sta kammarens godkännande. Liknande försl-ag vid 1921 års riksdag erhöllo samma utgång. Därefter uppkom frågan vid 1926 års riksdag, där motioner väcktes om att maximigränsen för utminutering skulle i möjligaste mån sän- kas. Sedan bevillningsutskottet avstyrkt dessa motioner, avslogos de av båda kamrarna. Samma yrkande framfördes slutligen också vid 1928 års riksdag, som därvid hänvisade till den då begärda allmänna utredningen av hela för- säljningslagstiftningen.2

Med avseende å dessa upprepade önskemål om sänkning av maximikvanti- teten må erinras om att de som åtnjuta den högsta medgivna inköpsrätten av fyra liter i månaden utgöra allenast en mindre del av hela antalet inköpsberät- tigade samt att denna andel är mindre nu än för tio år sedan och alltjämt visar en svag minskningstendens. Hur stor denna andel är och hurudan utvecklin- gen i detta hänseende varit under de sista tio åren, framgår av följande tablå:

Antalet motböcker med en inköpsrätt av fyra liter i månaden i procent av samtliga motböcker:

91/3 vid utgången av är 1924 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 30.2 29.1 27.4 25.5 23.8 22.5 21.4 20.9 20.7 20.4 20.8

Numera åtnjuter sålunda endast omkring en femtedel av samtliga inköpsbe- rättigade full inköpsrätt. Med hänsyn till de grunder, som hittills gällt och även för framtiden böra gälla i fråga om fastställande av den individuella till- delningen, kan man utgå från att konsumtionen av spritdrycker i dessa fall ger upphov till skada i mindre omfattning än spritdryckskonsumtionen i övrigt.

¹ Nykterhetskommitténs betänkande V sid. 27 (80 å). * Ifrågavarande riksdagshandlingar äro: år 1920: motionerna I: 119 och II: 240 (likalydande), bevillningsutskottets betänkande nr 33 och memorial nr 41, _ protokollen I: 51, sid. 7—27, 1:58, sid. 13 samt 11:61 sid. 53—69 och II: 71 sid. 1, år 1921: motionerna I: 123 och II: 194 (likalydande), bevillningsutskottets betänkande nr 42 och memorial nr 52, protokollen 1:41, sid. 135—149 och I: 47, sid. 22—23, samt II: 50, sid. 95—96 och II: 59, sid. 11. år 1926: motionerna I: 186 och II: 261 (likalydande), bevillningsutskottets betänkande nr 37, protokollen I: 27, sid. 1—38 och II: 27, sid. 3—16, år 1928: motionerna I: 197 och H: 263 (likalydande), _ bevillningsutskottets betänkande nr 37, protokoll II: 31, sid. 73—77, rikdagens skrivelse nr 203. 11—332437

• Sida 162
•  Original

Att sänka maximikvantiteten till exempelvis tre liter i månaden innebär därför så att säga en topphuggning av konsumtionen hos de mest pålitliga konsumen- terna, medan den övriga konsumtionen lämnas oantastad. Från den utgångs- punkten att försäljningslagstiftningen i första hand skall vara inriktad—. mot sådan konsumtion, som kan befaras åstadkomma skada, måste denna åtgärd därför framstå såsom föga ändamålsenlig.

Mot en minskning av maximikvantiteten tala även psykologiska skäl. Det är av största betydelse, att försäljningslagstiftningen omfattas med förtro— ende av allmänheten och därvid icke minst av den stora mängden anmärknings— fria konsumenter av spritdrycker. Det måste emellertid förutsättas, att sär- skilt dessa senare skulle betrakta en sådan åtgärd, som den nu behandlade, så— som opåkallad. Visserligen är det ett obestridligt önskemål, att konsumtionen av spritdrycker i vårt land nedbringas och detta även bland dem som åtnjuta full tilldelning. Detta syfte bör man emellertid i fråga om sådan konsumtion, som icke åstadkommer påvisbar skada, enligt revisionens mening söka vinna genom åtgärder, som icke hava tvångskaraktär.

Revisionen finner sig på grund av dessa skäl icke böra ifrågasätta någon minskning av. den nuvarande maximikvantiteten. Någon anledning att föran— stalta om höjning av densamma lärer icke förefinnas, så mycket mindre som det av revisionen i närmast följande avdelning framlagda förslaget om efter- handsinköp innebär betydande lättnader för särskilt de konsumenter, vilka kunde tänkas komma i åtnjutande av högre inköpskvantitet än fyra liter i månaden. Det torde icke heller föreligga något mera allmänt önskemål om en sådan höjning, utan man lärer kunna påstå, att den allmänna opinionen i stor utsträckning godtagit den nu gällande ordningen i fråga om inköpsrät- tens omfattning.

Enligt revisionens förslag skall maximikvantiteten alltså även framgent ut- göra fyra liter i månaden.

Tilldelningens anknytning till viss tidsperiod. I ett hänseende har revisio- nen funnit de mot den obligatoriska förhandsbegränsningen av inköpstillstån- den framställda anmärkningarna äga berättigande. Såsom revisionen redan i annat sammanhang (sid. 135) framhållit, har nämligen den omständigheten, att den på korta tidsperioder uppdelade tilldelningskvantiteten icke efteråt år åtkomlig för den inköpsberättigade, en tendens att verka stegrande på in- köpen.

Enligt 48 % Rff gäller som nämnts, att spritdrycker ej må till någon utmi- nuteras i större myckenhet än fyra liter i kalendermånaden. Behovet av dy- lika drycker är ju däremot i allmänhet icke jämnt fördelat över hela året utan är ofta större under vissa månader och mindre under andra. Vidare kan detta behov mången gång icke på förhand beräknas. Månadstilldelningen bildar på grund härav ett motiv för den förtänksamme att utnyttja inköpsrätten i större omfattning än som motsvarar det aktuella behovet för att därigenom skaffa ett lager för oförutsedda behov. Detta psykologiska tvång framstår otvivel- aktigt för den skötsamm'e konsumenten såsom någonting onaturligt. Det

• Sida 163
•  Original

medför säkerligen också i många fall, att konsumtionen blir större än den skulle vara, om lagringen icke behövde ske under konsumentens egen vård utan kunde äga rum på det sättet, att inköpsrätten kvarstode under viss tid efter månadens utgång. För att motverka nämnda tendens kan det därför komma i fråga att sätta tilldelningskvantiteten i relation till en längre tidsperiod än månaden, såsom kvartalet eller året, eller att vidtaga jämkningar i bestäm- melserna om förlust av sådan inköpsrätt, som ej tagits i anspråk under pe- rioden.

Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd har i sin framställning till re- visionen föreslagit, att kvartalet skall utgöra tilldelningsperiod i stället för månaden, samt anför härom (sid. 44 ff.):

»Det synes emellertid nämnden, som om man skulle kunna råda bot på den svaghet, som påtalats, om icke fullständigt, så dock i allt väsentligt, genom att hänföra den normala tilldelningskvantiteten ej till månaden utan till kvarta- let. Bestämmelsen i 48 % borde sålunda ändras därhän, att systembolagen finge rätt att sälja ej såsom nu högst fyra liter spritdrycker i kalendermåna- den utan högst 12 liter spritdrycker i kalenderkvartalet. Ju längre tilldel- ningsperioden är, ju mindre anledning finnes det för kunden att tänka på in- köpen och på lagringssynpunkten. Det dröjer ju längre, innan någonting >>fryser inne». .

En dylik ändring skulle emellertid vara fördelaktig ej endast ur den här an— tydda synpunkten. Den komme att erbjuda särskilda fördelar för de mot- boksinnehavare, som äro bosatta på långt avstånd från den ort, där deras ut- minuteringsställe är beläget, och som därför endast mera sällan besöka detta. Den olägenhet, som månadstilldelningen medför för dessa kunder, har hittills endast i viss mån kunnat neutraliseras genom de möjligheter att försända spritdrycker inom resp. kontrollområden, som systembolagen efter den vid 1922 års riksdag företagna . . . lagändringen äga.

Nämnden är emellertid icke blind för att en försäljning av 12 liter sprit- drycker på en gång till en motboksinnehavare i vissa fall skulle kunna komma att medföra rätt allvarliga olägenheter. Förmånen av kvartalstilldelning bör därför endast ges åt dem, som äro ur nykterhetssynpunkt fullt klanderfria, och i fall, där några olägenheter ej behöva befaras.

För att ytterligare förebygga en eventuellt ogynnsam effekt i nykterhets- avseende av den här föreslagna reformen skulle man också kunna tänka sig, att systembolagen för de motboksinnehavare, som erhölle 12 liter i kvartalet, fastställde sådana bestämmelser, att de icke kunde köpa hela denna kvantitet redan under kvartalets första del. Fördelen av att köpa 12 liter på en gång skulle endast de kunna erhålla, som väntade med sitt inköp till kvartalets se— nare del, eller med andra ord uttryckt, denna förmån skulle endast tillkomma den del av kundkretsen, som kunde hushålla med de inköpta dryckerna, men icke dem, som, därest de erhölle förmånen, omedelbart skulle förledas till in- köp av hela kvantiteten. Genom en dylik bestämmelse skulle icke enbart de direkta olägenheterna ur nykterhetssynpunkt elimineras. Även riskerna för överlåtelse av någon del av den inköpta kvantiteten skulle i åtskilliga fall, särskilt för städernas del, minskas. Man skulle vidare undanröja den olägen- heten, att personer, som inköpt hela kvartalskvantiteten i början av kvartalet och förbrukat denna, därefter vände sig till systembolagen med begäran om extra tilldelning för att ha tillgång till spirituosa även under kvartalets se— nare del. Även om det skulle vara möjligt för bolagen att avslå flertalet av de framställningar om extra tilldelning, som tillkomme på här angivet sätt,

• Sida 164
•  Original

skulle detta säkert framkalla irriterande friktioner med kundkretsen. Man skulle slutligen vinna skydd även mot att motboksinnehavare, efter att ha konsumerat hela kvartalstilldelningen spritdrycker, överginge till inköp av starkvin eller sökte tillfredsställa sitt behov av spirituosa i den olaga handeln.

Man skulle måhända kunna göra gällande, att här senast berörda åtgärder borde vara överflödiga, då rätten att köpa 12 liter på en gång endast skulle medgivas i fall, där inga olägenheter kunde väntas uppstå. Det torde emel- lertid vara klokast att räkna med att 12-literstilldelningen i praktiken i trots härav måste komma till användning i många fall, där visserligen ingen direkt anledning till farhåga för missbruk av det gjorda medgivandet föreligger men där ej heller full säkerhet för motsatsen finnes. Systembolagen måste näm- ligen för att kunna vägra en motboksinnehavare en förmån, som de lagligen kunna lämna honom, kunna grunda sin vägran på positiva skäl. Det torde därför vara motiverat att, när så kan ske utan olägenhet för den verkligt sköt- samme motboksinnehavaren, framgå med försiktighet.»

Enligt revisionens mening vinner man emellertid icke det förelagda syftet genom att utsträcka tilldelningsperiodens längd från en månad till exempelvis ett kvartal. Såsom förtroendenämnden framhållit kan nämligen en förläng- ' ning av tilldelningsperioden icke genomföras generellt utan risker från nykter- hetssynpunkt beträffande sådana köpare, som icke kunna hushålla med de in- köpta dryckerna, varför denna förmån måste förbehållas en begränsad del av kundkretsen. Den åsyftade verkan av ändringen, att det för den genomsnitt- lige köparen icke skall framstå såsom lika angeläget som nu att varje månad taga i anspråk hela inköpsrätten, kan därför göra sig gällande endast med av- seende å dessa senare köpare men icke för kundkretsen i allmänhet. Revi- sionen har av denna anledning vid sina överväganden av detta spörsmål icke funnit sig böra upptaga en sådan bestämmelse som den av förtroendenämnden förordade utan sökt ernå samma syfte genom den andra av de ovan antydda utvägarna, nämligen jämkning i bestämmelserna om förlust av sådan inköps- rätt, som ej tagits i anspråk under respektive månad.

I 4 kap. 4 % av förslaget har revisionen sålunda intagit ett stadgande, att den för viss köpare fastställda myckenhet, som må av honom inköpas för en månad, jämväl må uttagas efter månadens utgång. Denna anordning be- tecknas i det följande för korthetens skull såsom efterhandsinköp. Såsom "ovan i denna avdelning framhållits medför den nuvarande ordningen, vilken icke öppnar möjlighet till efterhandsköp, ett tryck på köparna att utnyttja in- köpsrätten i största möjliga omfattning. Genom införande av rätt till efter- handsinköp skulle denna tendens tydligen motverkas. Om bestämmelserna rö- rande efterhandsinköp göras ändamålsenliga, tillgodoses härigenom även de lojala behov, som förtroendenämnden velat tillmötesgå genom sitt förslag om tilldelningsperiodens utsträckning till kvartalet för ifrågavarande köpare. I dessa fall är skillnaden allenast den, att vederbörande köpare enligt förtroen- denämndens förslag äger uttaga den på kvartalet belöpande tilldelningen tidi- gast i mitten av kvartalets andra månad, medan han med tillämpning av rätten till efterhandsinköp kan företaga motsvarande inköp på en gång först i början av den tredje månaden, d. v. s. två veckor senare. Därest rätten till efter- ' handsinköp består för längre tid än två månader efter respektive mån-ads ut- :

• Sida 165
•  Original

gång, erbjuder den senare ord-ningen för övrigt större bekvämlighet än förtro- endenämndens förslag för sådana köpare, som önska koncentrera inköpen till några få tillfällen under året.

I fråga om den närmare utformningen av bestämmelserna rörande efter- handsinköp må framhållas, att det icke torde vara rådligt att utan vun- nen erfarenhet om verkningarna av denna nya anordning medgiva, att en under viss månad icke inköpt kvantitet får uttagas hur lång tid som helst efter månadens utgång. I detta avseende påkallar nämligen faran för överlåtelse en viss försiktighet. Den förutsatta verkan av möjligheten till efterhandsinköp är ju, att större kvantiteter komma att stå till konsumenter— nas förfogande vid varje särskild tidpunkt, varför ock möjligheterna att verk- ställa överlåtelse bliva större än under nuvarande förhållanden. Det är ock tydligt, att frestelsen att i vinningssyfte företaga inköp för att genom över- låtelse tillhandahålla annan spritdrycker är större, om den kvantitet som på en gång kan inköpas är mycket stor och sålunda den motsedda vinsten är bety- dande, än om denna kvantitet utgöres endast av några få liter. Med hänsyn härtill torde det vara nödvändigt att begränsa den tid, under vilken den icke uttagna kvantiteten kan tagas i anspråk. Även vid en snäv begränsning härav tillgodoses det egna, legitima behovet vida bättre än med nu gällande bestäm- melser. Å andra sidan kan införandet av efterhandsinköp icke antagas utöva den gynnsamma inverkan, som därmed åsyftas, om nyssnämnda tid göres mycket kort. Dessa överväganden hava föranlett revisionen att föreslå, att tiden för tillgodonjutande av inköpsrätt för icke uttagen kvantitet fastställes till sex månader. I enlighet härmed skall den del av tilldelningen exempelvis för januari månad, som icke uttages under denna månad, kunna tagas i an- språk under sex månader efter januari månads utgång, d. v. s. under tiden till och med den 31 juli.

En annan viktig detalj är, huruvida en outtagen kvantitet skall få utnytt- jas endast efter det att den löpande tilldelningen till fullo tagits i anspråk eller om den tvärtom får anlitas i första hand, innan den löpande tilldelningen ut- nyttjas, och därvid outtagna kvantiteter från en tidigare månad tagas i an— språk före sådana från en senare månad. Skillnaden mellan dessa olika anord- ningar framgår av tabellen å nästa sida.

Såsom synes av denna uppställning framträder skillnaden i verkningssättet hos de båda alternativen först sedan någon tid gått, varunder tilldelningen icke helt tagits i anspråk. Medan den sammanlagda inköpskvantitet, som står till förfogande vid respektive månads slut för en inköpsberättigad med tilldel- ningen 4 liter i månaden, är densamma enligt de båda alternativen under den första tiden, uppkomma senare avsevärda olikheter. Enligt det första alter- nativet, a, ökar icke denna kvantitet under månaderna juli, augusti och sep- tember, ehuru inköpen under var och en av dessa månader äro mindre än till- delningskvantiteten. Under september månad sjunker t. o. m. den tillgäng- liga inköpskvantiteten och på samma sätt sker under november månad. Vid årets slut uppgår den disponibla kvantiteten till 9 liter, medan inköpen sam- manlagt under året utgöra 28 liter och tilldelningskvantiteten är 48 liter.

• Sida 166
•  Original

a) att verkställda inköp i första hand skola avräknas & den löpande månadstllldelningen, medan icke uttagen kvantitet från föregående månader får tagas i anspråk först sedan den löpande tilldelningen utnyttjats till fullo, eller b) att verkställda inköp i första hand skola avräknas & icke uttagna kvantiteter från föregående månader och endast i den mån dessa icke förslå belasta den löpande månadstilldelningen:

Alternativ 9. Alternativ b

Inköpen belasta Inköpen belasta

Den sam- Av den manlagda löpande inköps- mänads- rätt, som tilldel- står till ningen förfogan- lämnas de vid

outtagna måna-

dens slut

Den sam- Av den manlagda löpande inköps— mänads— rätt, som den lö- tilldel- står till pande . . . ningen förfogan- tilldel-

ningen for ha; lämnas de vid ningen med garådm ' outtagna måna- med

11 er dens slut

icke ut- den lö- tagen del

till- (1 av _ ålfdel— delningen

icke ut- tagen del av till- delningen för tidi- gare må.- nader

med med

l—i—— 4 5

Tilldelning 4 liter. januari . . februari . . mars . . . april

maj . . . . juni juli . . . . augusti . . september . oktober . . november . december

hela året

mwuwwwwwpr—wm IMCDwaP-wl (DNR) lllllllllllm hwhhwäW—W—thkw

& mpmwpmmwmwu—m & uwwamemr-lmw H Hlllllllllll sg WNHOåwwthi—ewl

[Q _| |

[©

Tilldelning 2 liter. januari februari . . mars

april . . . maj . . . . juni juli . . . . augusti . . september . oktober . . november december

hela året

:n

.

hub-wi lwl 09le lHlelOlwlle wumwmwwmmwwh— .— Illlllllll—H wwwwmwwwwwuu

m wllHllHlHlll ; »HHmllwlmIHI en mm—im—lwwm—wwh-H

& mmmmwwwwwwmw " || I I 00 [OI—*Hw & & (OI—*

llsl

* Besparingeu från januari gäller icke efter juli månads utgång. ” » ) februari > = » aug. »

99 N)

)

) ' mars » v » sept. = ) > maj » > » nov. : > » juni > » > dec. »

Avgår från besparingen under mars månad.

) ) ) ) maj ) » ) ) » augusti » ' > » » oktober och november månader.

) ) )

• Sida 167
•  Original

Icke fullt hälften av skillnaden mellan tilldelning och inköp kommer sålunda vederbörande till godo i form av tillgänglig inköpskvantitet i början av näst- kommande år. Om inköpen hade fördelat sig något annorlunda på de olika månaderna, kunde denna andel hava varit ännu mindre. I det i tablån upp- tagna andra exemplet, vilket avser en inköpsberättigad med tilldelningen 2 liter i månaden, uppgår enligt det första alternativet den till förfogande stå- ende inköpskvantiteten vid årets slut till 3 liter, medan skillnaden mellan till— delningen och de faktiska inköpen utgör 6 liter. Orsaken till att en väsentlig del av de outtagna kvantiteterna i dessa fall icke är tillgänglig för inköp ligger i ovanberörda begränsning till sex månader för rätten att verkställa efterhandsinköp. Det är icke osannolikt, att dessa konsekvenser av begräns- ningen kunna medföra, att anordningen med efterhandsinköp icke leder till det åsyftade resultatet, att inköpen inskränkas till det aktuella behovet. I varje fall synes det troligt, att verkningarna i detta avseende bli svagare än de skulle vara, om det kunde ordnas så, att de icke uttagna kvantiteterna till fullo stodo till köparnas förfogande.

I det andra alternativet, b, enligt vilket de under tidigare tilldelningsperio— der icke uttagna kvantiteterna så att säga ligga på ytan och först tagas i anspråk, hava dessa följder av sex-månadersbegränsningen undvikits. Här stiger den sammanlagda tillgängliga inköpskvantiteten för varje månad, var- under inköpen understiga tilldelningskvantiteten, till dess att maximum upp- nåtts, d. V. s. vid månadstilldelning 24 liter, motsvarande tilldelningen för de sista sex månaderna. En någorlunda återhållsam köpare kan sålunda med denna anordning efter ett eller annat år få en reserv till godo för oförutsedda behov o. d., som motsvarar tilldelningskvantiteten för ett halvt år. _

Revisionen har ansett, att detta senare alternativ bättre än det förra över- ensstämmer med anordningens allmänna syfte. De inköpsberättigade, som kun- na hushålla med sin tilldelning, få under denna ordning inom ganska kort tid sådana tillgodohavanden i form av tillgängliga inköpskvantiteter, att de i själva verket äga en praktiskt taget fri inköpsrätt. Denna förmån kommer ve- derbörande till del icke efter en vansklig och måhända irriterande prövning av systembolaget utan genom en automatisk gallring, vilken den inköpsberätti- gade kan giva den av honom önskade utgången genom att under någon tid åläg- ga sig begränsning i fråga om inköpen.

En dylik förmåga att hålla inköpen under den högsta medgivna inköpsmöj— ligheten utgör ett både nödvändigt och tillräckligt villkor för att en inköpsbe- rättigad skall komma i åtnjutande av den så att säga i reserv liggande inköps- kvantiteten. För tydlighetens skull bör emellertid i detta sammanhang erinras om systembolagens skyldighet att föranstalta om indragning eller inskränkning av inköpsrätten, därest särskild anledning att befara skada förefinnes. 'Den— na skyldighet avser givetvis icke blott den löpande tilldelningen utan även icke uttagna kvantiteter från tidigare tilldelningsperioder. I praktiken lärer det väl endast sällan komma att inträffa, att en inköpsberättigad, gentemot vilken anledning till ett dylikt ingripande yppas, åstadkommer sådan besparing. Där

• Sida 168
•  Original

så emellertid i visst fall är förhållandet, t. ex. i följd därav att för en sådan person genom bortovaro, sjukdom eller annan anledning uppstått faktiskt hin- der att begagna inköpsrätten under viss tid, kan han icke kräva att få utbe- komma sin sålunda outtagna kvantitet. För att denna inskränkning i den eljest obetingade förfoganderätten under sex månader av icke uttagna tilldel- ningskvantiteter icke må väcka misstro mot hela denna anordning och äventyra de väntade gynnsamma verkningarna av densamma, böra emellertid systembo- lagen behandla dylika fall med stor varsamhet.

Förslaget om införande av möjlighet för en inköpsberättigad att skaffa sig en liksom i reserv liggande kvantitet saknar icke helt och hållet förebilder från den hittillsvarande tillämpningen av den individuella utminuteringskontrollen. En viss motsvarighet härtill föreligger nämligen i det ovan (sid. 109) omnämn- da, av systembolaget i Stockholm under många år praktiserade förfarandet att icke medgiva inköp av större kvantitet än en liter för den som tog i an- språk sin inköpsrätt redan under månadens första vecka, och att låta rätten att på en gång inköpa fyra liter vara beroende därpå att vederbörande antin- gen dröjde med detta inköp till senare hälften av månaden eller ock underlåtit att till fullo utnyttja föregående månads tilldelning. De psykologiska fakto- rer, som gjorde sig gällande vid den därvid uppkommande uppdelningen av kundkretsen, torde äga stora likheter med dem, som förmodligen komma att verka vid ett system med efterhandsinköp. Då erfarenheterna av den först- nämnda anordningen i allt väsentligt voro goda, har man därför anledning att utgå ifrån att så även skall bliva fallet med verkningarna av den föreslagna inköpsrätten iefterhand.

De nyss berörda särskilda inköpsbestämmelser, som tidigare tillämpats av Stockholmsbolaget, påkalla i detta sammanhang uppmärksamhet även från en annan synpunkt. De hade som nämnts medfört goda verkningar och avskaf— fades sålunda icke på grund av ogynnsamma erfarenheter utan till följd av att den allmänna opinionen i huvudstaden icke gav sitt stöd åt särregler, gäl- lande endast för Stockholmsbolagets kundkrets. Enligt revisionens mening bör därför den blivande lagstiftningen icke lägga hinder i vägen för dylika inköpsbestämmelser. Genom en kombination av sådana bestämmelser samt an- ordningen med inköpsrätt i efterhand torde kundkretsen komma att uppdelas i olika kategorier på ett sätt, som är ägnat att i hög grad underlätta system- bolagens viktiga uppgift att lära känna densamma. Härigenom torde ock- så, till följd av jämnare fördelning av inköpen, vinnas lättnad i expeditions— avseende.

En gynnsam och icke oviktig följd av rätten till efterhandsinköp är, att behov av s. k. extra tilldelning, d. v. s. tilldelning över den för varje köpare fastställda maximikvantiteten, icke torde ifrågakomma i så stor omfattning som hittills varit fallet. Enligt revisionens mening måste man dock räkna med att systembolagen även i framtiden skola äga möjlighet att medgiva sådan tilldelning i vissa fall. Med hänsyn härtill har revisionen i sitt förslag, nämligen i 4 kap. 4 % andra stycket, upptagit i huvudsak samma bestämmelse i ämnet som i Rff.

• Sida 169
•  Original

Det anförda torde giva vid handen, att fördelarna av anordningen med efter- handsinköp äro betydande. Den av revisionen närmast förordade gestaltningen av denna anordning innebär som nämnts, att inköpen i första hand avräknas å de kvantiteter, vilka icke uttagits under de närmast föregående sex månaderna, och alltså icke belasta den löpande månadstilldelningen i annan mån än då förstnämnda kvantiteter äro otillräckliga för ifrågavarande inköp. En förut- sättning för denna utformning av förslaget är emellertid, att densamma icke erbjuder alltför stora svårigheter vid tillämpningen, t. ex. genom att ställa orimliga krav på försäljningspersonalen och skapa betydande olägenheter vid expeditionen. Revisionen håller emellertid före, att dessa svårigheter äro över— komliga, i det att handhavandet av den föreslagna ordningen i väsentlig mån torde kunna underlättas genom vissa tekniska anordningar i fråga om motbo- kens uppställning. För den händelse erfarenheten emellertid skulle giva vid handen, att praktiska skäl starkt tala emot den av revisionen sålunda föror- dade ordningen, får man tydligen låta sig nöja med den andra utvägen, vilken såsom förut framhållits innebär, att outtagen kvantitet får tagas i anspråk un- der sex månader efter den löpande tilldelningsperioden, dock först sedan tilldel- ningskvantiteten för den månad, varunder inköpet äger rum, helt utnyttjats. Såvitt revisionen kan finna erbjuder denna senare ordning icke nämnvärda be- svär i expeditionsavseende. Med hänsyn till det nu anförda har revisionen av- fattat stadgandet om inköpsrätt i efterhand så allmänt, att det omfattar båda dessa utvägar, vilka sålunda stå öppna för tillämpningen.

Det behöver icke närmare utvecklas, att anordningen med efterhandsinköp från köparnas synpunkt erbjuder fördelar framför den nuvarande ordningen. En inköpsberättigad erhåller visserligen icke härigenom tillgång till en större sammanlagd inköpskvantitet, men han blir befriad från risken att av glömska eller på annat ofrivilligt sätt gå miste om en del av sin tilldelningskvantitet och är icke heller så bunden ifråga om tidpunkten för inköpen som hittills utan kan verkställa dessa vid de för honom i varje särskilt fall lämpligaste tillfällena. Samtidigt som inköpsbegränsningens goda verkningar med avseende å konsum- tionens omfattning bibehållas under ordningen med efterhandsinköp vinner man genom densamma, såsom ovan framhållits, i allt väsentligt det syfte, som eftersträvas av företrädarna för fri inköpsrätt för de skötsamma konsumen- terna. Enligt revisionens mening kan man därför säga, att införande av rätt till efterhandsinköp innebär, att de önskemål, som ligga bakom kravet på upp- hävande av den obligatoriska förhandsbegränsningen, bliva tillgodosedda med avseende å en mycket stor del av de fall, där fri inköpsrätt överhuvud taget kunde komma i fråga. Förslaget om efterhandsinköp utgör med hänsyn här- till ett starkt stöd utöver de tidigare angivna grunderna för revisionens stånd- punkt att förorda bibehållande av obligatorisk förhandsbegränsning för varje inköpsberättigad.

Åldersgränsen för inköpsrätt. Enligt 34 % Rff är minimiåldern för er— hållande av inköpstillstånd fastställd till 21 år i överensstämmelse med nyk— terhetskommitténs förslag, vilket motiverades därmed att denna ålder samman-

• Sida 170
•  Original

fölle »med den borgerliga myndighetsåldern, vid vilken ju varje person an- setts vara mogen att själv svara för sina handlingar».1

Frågan om åldersgränsen har efter antagandet av Rff vid flera tillfällen varit föremål för riksdagens prövning. Senast vid 1927 års riksdag förelågo motioner med yrkande om höjning av åldersgränsen till 25 år. Detta tillstyrk- tes av bevillningsutskottet, vars hemställan segrade i andra kammaren men efter lottning avslogs av första kammaren.2

21-årsgränsen har emellertid i tillämpningen i betydande utsträckning bli- vit ersatt med högre åldersgränser. Enligt en av kontrollstyrelsen företagen specialundersökning voro den 31 december 1933 endast 7 151 eller 0.64 % av ri— kets 1 122563 manliga motboksinnehavare och endast 15 eller 0.01 % av de 141 118 kvinnliga motboksinnehavarna under 25 år. Hos 55 av de 119 utminu- teringsbolagen var ingen motbok utlämnad till person under 25 år. Av dessa bolag voro 41 enligt oktrojföreskrift förhindrade att utlämna motbok eller ut- minuteringsvis försälja spritdrycker till den som ej fyllt 25 år. Under år 1934 har inträtt en återgång i detta avseende, så att antalet bolag med sådan före- skrift numera är 31. De övriga 14 av förutnämnda 55 bolag hade höjt ålders- gränsen utan att vara förpliktade härtill genom kommunalt villkor. Vid flertalet av de 64 bolag, som icke undantagslöst tillämpa 25-årsgränsen, ha motböcker endast i relativt sällsynta fall utlämnats till personer under 25 år. De fall, då detta skett, ha i regel avsett gifta personer eller personer, som eljest haft eget hushåll. Endast bolagen i Stockholm, Göteborg och Malmö ha i någon större utsträckning utlämnat motböcker till personer, som icke fyllt 25 år, och även vid dessa bolag har så skett allenast i fråga om vissa grupper av personer, för vilkas vidkommande särskilda skäl kunna anses föreligga. Av de sam- manlagt 7 166 motböcker, som vid utgången av år 1933 voro utlämnade till personer under 25 år, belöpte 5 052 eller drygt 70 % på dessa tre bolag och 1 291 eller 18 % på bolagen i Uppsala, Nyköping, Uddevalla, Vänersborg, Vä- sterås och Härnösand, medan övriga 823 motböcker voro fördelade på de åter- stående 55 bolagen.3

Det anförda torde giva vid handen, att en i lagen stadgad allmän höjning av åldersgränsen till exempelvis 25 år skulle hava ringa praktisk betydelse. Man lärer nämligen kunna utgå från att bolagen även framgent komma att iakttaga stor försiktighet vid meddelande av inköpstillstånd till yngre per- soner, även om kommunernas inflytande på utminuteringsbestämmelserna bort- faller, såsom revisionen föreslår i annat sammanhang, och sålunda en del på kommunalt initiativ tillkomna generella höjningar av åldersgränsen försvinna.

Emot en lagstadgad höjning tala särskilt två omständigheter. Dels finnes det icke så få personer, som redan före 25 års ålder grundat eget hem och i

1 Nykterhetskommitténs betänkande V sid. 195. & Ifrågavarande riksdagshandlingar från år 1927 äro: motionerna 11113 och II: 160 (likalydande), bevillningsutskottets betänkande nr 17 samt memorial nr 46 och 50, ååotofållen I: 13, sid. 101 och I: 29, sid. 140—147 samt 11:13, sid. 87—88, och 11:30, sid. 3 Jämför rörande denna redogörelse Systembolagsföreningarnas förtroendenämnds framställning till revisionen, sid. 32 och Rusdrycksförsäljningen m. m. är 1933, sid. 39' f.

• Sida 171
•  Original

fråga om vilka lagstiftaren icke har anledning att föreskriva avstängning från inköpsrätt. Dels har man sannolikt att räkna med att frånvaron av möjlighet för yngre personer att erhålla laglig inköpsrätt är ägnad att på sina håll främja uppkomsten av olaglig hantering. Därjämte kan också framhållas, att med- delande av inköpstillstånd för yngre personer i vissa fall kan vara ägnat att på ett gynnsamt sätt påverka dessas känsla av ansvar för sitt uppträdande i nykterhetsavseende. Att ungdom mellan 21 och 25 år under alla förhållanden skulle vara utestängd från möjligheten att även i ringa kvantitet verkställa inköp av spritdrycker och vin för egen räkning, vore därför icke gagneligt från nykterhetssynpunkt.

Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd, som i sin framställning åbe- ropat förstnämnda omständighet, har föreslagit, att åldersgränsen fastställes till 25 år men med den modifikationen, att systembolagen skulle vara berät- tigade att i fall, där särskilda skäl därför föreligga, utlämna motbok till per- son, som fyllt 21 men ej 25 år.

Revisionen finner emellertid icke, att det föreligger behov av ändring i för- fattningstexten på denna punkt. Erfarenheten har ju givit vid handen, att det väl låter sig göra att handhava tillämpningen av nu gällande bestämmelser på ett sådant sätt, att det med 25-årsgränsen avsedda gagneliga syftet i stort sett vinnes. På grund härav och av nyss anförda skäl föreslår revisionen att ål- dersgränsen för inköpstillstånd bibehålles vid 21 år. Revisionen vill emel— tid i detta sammanhang erinra om att dess förslag innefattar uttrycklig be- stämmelse om att vid fastställande av inköpsbestämmelser i fråga om sprit- drycker särskild hänsyn skall tagas till köpares ålder (4 kap. 4 €), vilket innebär att tilldelningskvantiteten för unga personer bör vara liten.

Försändm'ng av spritdrycker och vin. Enligt den ursprungliga lydelsen av 45 % 3 mom. Rff ägde systembolag rätt att försända spritdrycker endast inom bolagskommunen. Denna begränsning av försändningsrätten upphävdes emel- lertid redan genom en förordning av den 9 juni 1922 (nr 250), enligt vilken systembolag numera äger verkställa försändning inom hela sitt kontrollom- råde. Det erbjuder i nu förevarande sammanhang intresse att närmare taga del av de skäl, som föranledde, att förbudet mot försändning utanför bolags- kommunen upphävdes.

Förslag härom väcktes av kontrollstyrelsen i en framställning till Kungl. Maj:t den 23 december 1920, där styrelsen anförde bland annat följande :1

»Särskilt i ett avseende medför försändningsförbudet olägenheter vid ut- minuteringen. Detta är i fråga om svårigheten att erhålla tillräcklig kontroll över de vid inköp använda ombuden. Enligt Rff är det förbjudet att yrkes- mässigt eller eljest mot ersättning tillhandagå annan med anskaffande av rus- drycker. Upprätthållandet av denna bestämmelse är av stor betydelse, enär man därigenom skulle kunna undertrycka de tendenser till langning, som sedan gammalt varit inrotade i vissa delar av landet. Bestämmelsen i fråga torde emellertid vara omöjlig att upprätthålla, när såsom nu alla spritdrycker skola å försäljningsstället avhämtas. Bolag, vilka hava den största delen av sm kundkrets boende utom bolagskommun, kunna givetvis icke i den om-

1 Se prop. 1922 nr 203 sid. 43 f.

• Sida 172
•  Original

fattning, som önskvärt är, granska de många ombud, som infinna sig å för- säljningsstället för att verkställa inköpen för sina huvudmän. En vägran från bolagets sida att expediera ombud, som företräda ett större antal mot- boksinnehavare, kan svårligen upprätthållas. Det låter sig nämligen väl tänkas, att ett ombud för ett ringa antal kunder kan vara langare, men ett ombud för ett större antal kan vara fullt lojal. Gränsen mellan berättigat och oberättigat ombudsskap kan därför ej dragas vid ett visst antal mot- böcker. Någon säker slutsats, att oberättigat ombudsskap föreligger, kan ej heller grundas därpå, att en person ofta uppträder som ombud; på grund av olika anledningar kan en person hava åtagit sig ombudsskap, enär han är i tillfälle att ofta besöka den ort, där bolaget är beläget. Den enda utvägen för ett bolag att avgöra, om oberättigat ombudsskap föreligger är att nog- grant aktgiva på de personer, som uppträda som ombud. Men även i detta hänseende möta stora svårigheter därför, att landsbygdsbefolkningens inköp vanligen förläggas till vissa dagar i veckan, särskilt lördagarna; på grund av den stora tillströmningen är då vanligen en tillräckligt uttömmande granskning av ombuden omöjlig.

Skall därför den individuella utminuteringskontrollens syfte bliva tillgodo- sett i högre grad än nu är möjligt på grund av det florerande ombudsmanna- skapet, torde modifikationer böra genomföras i fråga om nu bestående för- sändningsförbud, så att bolagen i viss utsträckning och under vissa villkor äga rätt att försända spritdrycker. Att bolagen tillerkännas en dylik rätt synes vara desto mera befogat som enskilda personer äga försända rusdrycker i den omfattning, de för gott finna.

Kontrollstyrelsen vill också framhålla, att en ändring av försändningsför- budet ingalunda får anses medföra någon skyldighet för ett bolag att verkställa försändning. Det bör stå bolagen fullkomligt fritt att bestämma sig för att icke utföra försändningar.

Skulle emellertid ett bolag finna sig böra besluta att utföra försändningar, bör detta få äga rum allenast under den förutsättningen att betryggande kon- trollanordningar vidtagas i syfte att den person, som inköpt varan, också mot- tager densamma. Försändningen av spritdrycker torde nämligen vara förbun- den med åtskilliga vanskligheter, som icke tillräckligt uppmärksammats vid frågans behandling inom bevillningsutskottet. Det gäller i främsta rummet att tillse, att sådana anordningar åvägabringas, att varan vid framkomsten till försändningsorten utkvitteras av köparen. Då väl det övervägande antalet för— sändelser komma att ske medelst järnväg eller fartyg, gäller det sålunda för vederbörande bolag att träffa särskilda avtal med befraktarna, att allenast den person, till vilken försändelsen är ställd, eller befullmäktigat ombud för denna må utkvittera försändelsen, ävensom att bolaget erhåller bevis att så skett. Vidtages icke en dylik åtgärd, kan den individuella utminuterings- kontrollens krav på att bolaget skall veta, till vem det säljer, icke anses vara tillgodosett .....

Därest en ändring av försändningsförbudet i den riktning, kontrollstyrelsen här ovan angivit, varder genomförd, torde det vara den praktiska erfarenheten förbehållet att utröna på vad sätt kontrollanordningarna till ernående av syftet skola ytterligare utformas. Genom av kontrollstyrelsen meddelade direktiv kunna givetvis Vissa minimifordringar i avseende å kontrollen åstadkommas.

Kontrollstyrelsen tillåter sig slutligen framhålla, att genom det av styrelsen framställda förslaget icke åstadkommes någon ändring i det gällande förbu- det mot försändning av spritdrycker genom allmänna posten. Jämväl må er- inras, att de genom försändningen uppkommande kostnaderna, enligt vad i 45 % 1 mom. av Rff stadgas, helt och hållet skola gäldas av köparen.»

• Sida 173
•  Original

I anslutning till denna framställning från kontrollstyrelsen avläts proposi— tion i ämnet till 1922 års riksdag (nr 203), däri föredragande departements- chefen Thorsson bland annat yttrade (sid. 24 ff.) :

»Enligt min åsikt är det av behovet påkallat, att vissa lindringar vid- tagas i det nu gällande förbudet mot försändande av spritdrycker. Det be- stående förbudet har nämligen i praktiken visat sig vara förenat med avse- värda olägenheter, vilka icke uppvägas av däremot svarande fördelar ur nyk- terhetssynpunkt. Av dessa olägenheter vill jag endast erinra om de -— ofta med stora kostnader förenade — s. k. spritresorna och om det florerande okon- trollerbara ombudsväsendet samt den olaga sprithantering och det bruk av hälsovådliga surrogat, som nu torde hava en betydande utbredning i vissa av de trakter, där de långa avstånden försvåra anskaffandet på laglig väg av spritvaror. Det förefaller i själva verket sannolikt, att ett mildrande av för- sändningsförbudet icke skulle medföra stegring av spritdryckskonsumtionen men väl bidraga till att föra densamma in på mera lagliga vägar. Den nu- mera gällande rusdryckslagstiftningen och särskilt maximibegränsningen vid utminutering i förening med den individuella kontrollen måste anses erbjuda ett starkt skydd mot befarade missförhållanden vid ett lossande av försänd- ningsförbudet.

I likhet med kontrollstyrelsen anser jag, att betryggande kontrollanordnin- gar böra vidtagas vid försändande av rusdrycker från en kommun till en annan, i syfte framför allt att skapa garanti för att de försända dryckerna verkligen komma rätte köparen till handa. Jag tillåter mig att i detta av- seende, särskilt i fråga om olika tänkbara kontrollåtgärder, hänvisa till vad som anförts av kontrollstyrelsen, på vilken det lär ankomma att utfärda er- forderliga föreskrifter i ämnet.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att även enligt detta förslag för- sändande av rusdrycker givetvis skulle få ske, endast efter det att köparens motbok företetts samt skriftlig rekvisition och betalning erhållits. I dessa bestämmelser ligger tydligen en avsevärd garanti mot missbruk av försänd- ningsrätten.

Det för närvarande enligt 1904 års kungörelse gällande förbudet mot sprit- dryckers försändande med post gäller formellt även försändelser från utmi- nuteringsställe, detta ehuru kungörelsen i denna del på grund av det generella försändningsförbudet från bolag för närvarande saknar praktisk betydelse. Med den begränsning, som, enligt vad jag nyss anfört, alltjämt synes böra bestå i försändningsrätten från utminuteringsställe, synes det mig icke böra väcka betänkligheter att i fråga om rusdrycker, som tillsändas köpare från utminuteringsställe, tillåta försändande även med post. Någon principiell skillnad mellan försändande på detta sätt och med andra kommunikationsmedel synes, då avsändaren är utminuteringsställe, icke förefinnas. Tillåter man överhuvud taget försändande från bolag, lär det sålunda icke finnas anledning att, genom att i denna del uppehålla postförsändningsförbudet, gynna de orter, som äga järnvägs- eller fartyg-sförbindelse, framför dem, till vilka endast går landsvägspost. Det bör även framhållas, att de skäl, som år 1904 kunde före— ligga för postförsändningsförbudet, måste anses hava förlorat mycket av sin styrka genom de inskränkningar i rusdryckstilldelningen och de skärpningar i kontrollen, som sedan dess införts.

Jag vill i detta sammanhang omnämna en av länsstyrelsen i Västerbottens län den 7 november 1919 till Kungl. Maj:t ingiven framställning, i vilken läns—. styrelsen ifrågasatt, huruvida ej genom medgivande att spritvaror finge post— ledes försändas viss lättnad i sprittillförseln borde beredas invånarna i trakter

• Sida 174
•  Original

174 i; med dåliga järnvägskommunikationer. Enligt länsstyrelsens mening hade man % nämligen anledning antaga, att i dylika trakter svårigheten att på laglig väg = åtkomma spritdrycker gjorde, att frestelsen att själv tillverka eller inköpa olag— " ligen tillverkad vara bleve en del förbrukare övermäktig. Denna länsstyrelsens uppfattning erhölle ett visst stöd av den omständigheten, att olaga tillverk- ning och försäljning av spritdrycker tycktes i större utsträckning bedrivas i länets mera avlägsna delar. I utlåtande över denna framställning har gene- ralpoststyrelsen förklarat, att ur postal synpunkt invändningar mot postför- sändningsförbudets upphävande icke vore att anföra. Kontrollstyrelsen har däremot i avgivet yttrande den 30 mars 1920 —— på skäl, vilka torde vara i det föregående bemötta _ uttalat, att några fördelar i nykterhetsavseende icke stode att vinna, om ifrågavarande förbud upphävdes, men att därav skulle kunna följa åtskilliga olägenheter.

Vad av länsstyrelsen i berörda framställning anförts synes mig innebära en bekräftelse på vad jag förut anfört angående de olägenheter i nykterhets- avseende och ur ordningssynpunkt, som följa med det nuvarande försändnings- förbudet. Av framställningen framgår också, att dessa olägenheter knappast kunna undvikas, med mindre rusdrycker kunna få sändas även med posten. Jag anser sålunda, att, därest förevarande förslag till ändringar i 45 % Rff vinner riksdagens bifall,- sådant tillägg bör göras till nyssnämnda kungörelse, attudäri stadgat förbud icke skall gälla försändelser från utminuterings- Stä. e.»

Bevillningsutskottet erinrade i sitt utlåtande (nr 42) över ifrågavarande för- slag, att detta spörsmål på grund av motion förevarit till behandling redan av 1920 års bevillningsutskott, samt åberopade följande yttrande av det- samma (sid. 16 ff.):

»Det framgår av vad nykterhetskommittén sålunda anfört, att kommittén, då den föreslog den ifrågavarande begränsningen av bolagens försändningsrätt, i första rummet stödde sig på konstaterade missbruk. Det är emellertid att märka, att den erfarenhet, som då vunnits, hänförde sig till tiden före genom- förandet av den lagstadgade maximibegränsningen vid utminutering och den individuella kontrollen. Några skäl varför dessa restriktiva bestämmelser, vilka kommittén samtidigt föreslog, skulle vara mindre effektiva, då det gäller försändelse av rusdrycker utom område, där bolag har utminuteringsrätt, än inom sådant område, synes nykterhetskommittén icke hava förebragt.

Däremot har kommittén såsom ett principiellt skäl för den begränsade för- sändningsrätten åberopat, att densamma utgjorde en konsekvens av de kom- munala myndigheternas befogenhet att förhindra upplåtande av detaljhandel inom kommunen.

I fråga härom vill utskottet anmärka, att, därest det s. k. kommunala vetot i fråga om detaljhandel med rusdrycker skulle kunna gälla såsom skäl att lagligen förvägra en köpare, bosatt inom kommun, där sådan detaljhandel icke medgivits, att få rusdrycker sig tillsända direkt från bolag inom annan kom- mun, så skulle, synes det, enahanda omständighet kunna åberopas såsom skäl att förbjuda omförmälde köpare även att på annat sätt till förtäring inom den kommun, där han är bosatt, anskaffa rusdrycker. En sådan konsekvens har nykterhetskommittén icke dragit; och uppenbart synes vara, att, så länge svensk lagstiftning medgiver, att spritdrycker i viss utsträckning tillhanda- hållas, denna lagstiftning icke kan för visst område genom kommunala myn- d digheters beslut sättas ur kraft. I stället måste kommunernas befogenhet på. t' ifrågavarande område vara inskränkt till vad dem enligt uttryckliga författg ningsbestämmelser tillkommer.

• Sida 175
•  Original

Inom utskottet hava mot bifall till den föreliggande motionen förebragts skäl, liknande nyssberörda av nykterhetskommittén på sin tid framförda. Sär- skilt har anförts, att spritkonsumtionen härigenom skulle komma att ökas, vil- ket även skulle vålla obehag för kommuner, inom vilka detaljhandel med rus- drycker icke medgivits.

Huruvida den i motionen föreslagna utvidgningen av bolagens försändnings- rätt över huvud skulle medföra någon ökad utminutering, synes utskottet tvi- velaktigt. I de allra flesta fall bereder sig nog den, som önskar komma i åt— njutande av honom tillkommande spritranson, tillgång till densamma. Och beträffande den nyssberörda kommunala synpunkten har utskottet redan i det föregående antytt, att den numera gällande rusdryckslagstiftningen och sär- skilt maximibegränsningen vid utminutering i förening med den individuella kontrollen måste anses erbjuda tillräckligt skydd mot sådana missförhål- laiiden vid försändning av spritdrycker, som av nykterhetskommittén om- ta ats.

Utskottet har sålunda icke kunnat tillerkänna de mot bifall till motionen anförda skälen någon större betydelse. Däremot tala till förmån för densam- ma enligt utskottets mening avgörande skäl dels ur ordningssynpunkt, dels ur synpunkten av nykterhetens välförstådda intresse.

Som känt är, har den gällande begränsningen i försäljningsbolagens för- sändningsrätt ingalunda föranlett, att bolagens försäljning begränsats till kom- mun eller kommuner, där bolag erhållit rätt till utminutering. Köpare inom andra kommuner hava i stället, begagnande de möjligheter till vilka lagstift— ningen hänvisat dem, antingen vid personliga besök i ort, där utminuterings- ställe är beläget, därifrån fört med sig eller genom ditsänt ombud låtit hämta spritdrycker eller ock genom anlitande av ombud på nyssnämnda ort fått dryc— kerna sig tillsända.

Med samtliga berörda anskaffningssätt hava avsevärda olägenheter visat sig vara förbundna. Det är ju ofta fråga om besök på avlägsna orter, då resan vållar dels betydande tidsspillan och dels kostnader, många gånger större än varornas försändning skulle hava betingat. Det är även bekant, att i järnvägs- kupéerna medförda spritdrycker på sina håll vålla medresande och tågpersonal allvarligt obehag. För inköpsortens invånare utgör den vissa dagar förekom- mande köbildningen av köpare från andra kommuner ett obehag, som ofta framkallat missnöje. I fall, då ombud anlitas, torde någon effektiv kontroll däröver, att förbudet mot anskaffande av rusdrycker mot ersättning efterleves, icke kunna åstadkommas; och sannolikt överträdes detta förbud i icke ringa utsträckning. Det har inom utskottet uppgivits, att fall till och med före— kommit, då ersättning utgått i form av viss andel i den köparen medgivna kvantiteten spritdrycker.

Sådana brister som de nu av utskottet påpekade äro icke blott i och för sig ur ordningssynpunkt och delvis även ur nykterhetssynpunkt betänkliga. De kunna även komma den lagstiftning, som föranlett desamma, att för lojala medborgare framstå såsom godtycklig; och följden kan lätt bliva, att personer, vilkas intresse för och medverkan vid nykterhetsfrämjande åtgärder eljest varit att påräkna, i stället bliva motståndare till desamma. Ur nykterhets- synpunkt är ytterligare att framhålla, hurusom upphävandet av den ifråga— varande inskränkningen i bolagens försändningsrätt torde vara ägnat att i sin mån motverka den olaga brännvinstillverkningen.

Då utskottet på nu anförda skäl går att tillstyrka bifall i princip till den föreliggande motionen, vill utskottet erinra, att densamma icke i någon mån berör det förbud mot postbefordran av spritdrycker, varom ovanberörda 1904 års kungörelse gäller. Att detta förbud upprätthålles finner utskottet av olika skäl välbetänkt.»

• Sida 176
•  Original

För egen del anförde 1922 års bevillningsutskott om det då föreliggande förslaget (sid. 20):

»Utvidgningen av försändningsrätten synes, såsom 1920 års bevillningsut— skott framhållit, komma att erbjuda fördelar jämväl ur ordnings- och nykter- hetssynpunkt. Däremot torde icke ett upphävande av gällande förbud mot att försända spritdrycker med posten vara önskvärt ur sistnämnda synpunkt. Då så gott som samtliga utminuteringsställen äro förlagda å platser, försedda med även andra kommunikationsmedel än posten, synes icke heller den omständig- heten, att en del utminuteringsställen skulle komma att indragas, motivera ett upphävande av sistnämnda förbud. Utskottet har därför icke kunnat ansluta sig till den av föredragande departementschefen uttalade meningen, att post- befordran av spritdrycker från utminuteringsställe borde tillåtas.»

Båda kamrarna biföllo förslaget, att systembolag skulle äga försända sprit- drycker inom hela kontrollområdet, och jämlikt ovannämnda förordning den 9 juni 1922 trädde den nya ordningen i tillämpning från och med den 1 juli samma år.

Skälen för statsmakternas beslut i försändningsfrågan år 1922 torde kunna sammanfattas sålunda:

Överlåtelse av spritdrycker förekom i stor omfattning till men för nykter- hetstillståndet i landet och underlättades genom det allmänt praktiserade syste- met att anlita ombud vid inköpen. Genom att systembolagen fingo rätt att försända sådana drycker kunde bolagen utöva en strängare kontroll över om- budsinköpen och sålunda minska riskerna för överlåtelse. De med inköpen förbundna kostnaderna och besvären för avlägset boende köpare torde vidare i vissa delar av landet hava främjat den olagliga hanteringen och bruket av hälsovådliga surrogat för spritdrycker, varför det var påkallat att vidtaga lättnader i åtkomsten av lagligen inköpta spritdrycker i sådana trakter. Svå- righeterna på vissa håll att verkställa inköp hos bolagen hade ock varit äg- nade att framkalla den uppfattningen, att lagstiftningen på denna punkt var godtycklig. Om försändningsrätt medgåves systembolagen, undanröjdes grun- den för denna uppfattning. Slutligen stod förbudet mot systembolagens för- sändning icke väl samman med det förhållandet, att en enskild person- ägde försända spritdrycker medelst anlitande av alla andra kommunikationsmedel än allmänna posten.

Revisionen har vid sina överväganden i försändningsfrågan utgått från den nu återgivna uppfattningen, att fördelar stå att vinna genom en utvidgning av systembolagens försändningsverksamhet. Den omläggning som genomfördes år 1922 var nämligen enligt revisionens mening alltför begränsad för att man skulle ernå vad därmed åsyftades. Med avseende härå vill revisionen erinra därom att, såsom på annat ställe i detta betänkande framhållits (sid. 119), kon- trollstyrelsen vid flera tillfällen anmodat systembolagen att anlita den med- givna försändningsrätten i större utsträckning med hänsyn till de talrika kla- gomålen över missbruk. av inköpen genom ombud. Av en av revisionen verk- ställd utredning, som nedan närmare skall beröras, framgår att försändnings- köpen dock alltjämt utgöra allenast en ringa del av samtliga inköp. Ehuru uppgifter om antalet inköp genom ombud icke inhämtats —- enär det torde er—

• Sida 177
•  Original

bjuda betydande besvär för systembolagen att lämna uppgifter härom — torde man med visshet kunna utgå från att antalet dylika köp vida överstiger antalet försändningsköp. Anledningen härtill torde vara, att försändningsköpen, så- dana de nu äro ordnade, icke erbjuda tillräckliga fördelar för köparna för att de i allmänhet skola avstå från att verkställa sina inköp genom ombud. Den frågan bör därför upptagas till omprövning, huruvida det är möjligt att främja övergången till försändningsinköp och i sådant fall vilka åtgärder, som böra vidtagas för att vinna detta syfte.

Vid detta spörsmål bör beaktas å ena sidan, att det sedan år 1904 gäller förbud mot att befordra spritdrycker och vin med allmänna posten, utom i vissa undantagsfall, samt å den andra, att det i vårt land under de sista tio åren vuxit fram ett helt nytt och mycket vitt förgrenat kommunikationssystem i form av regelbunden busstrafik. Rörande motiven för postförsändningsför- budet får revisionen hänvisa till kap. XVI (sid. 263). Den snabba utvecklin— gen av busstrafiken särskilt på landsbygden har föranlett kontrollstyrelsen att i ett cirkulär den 21 december 1931 (nr 3) meddela ändrade föreskrifter rörande försändningen av spritdrycker. Dessa föreskrifter hava i huvudsak följande innehåll: '

Försändning av spritdrycker utom bolagskommunen må, jämlikt 45 % 3 mom. Rff, ske allenast där köparen till bolaget ingivit motbok med under- tecknad rekvisitionsblankett, tydligt angivande rekvirerad spritdryck till myc- kenhet och beskaffenhet, betalning för varan samt försändnings-, frakt- och eventuellt portokostnad ävensom uppgift å den plats, dit varorna skola för- sändas, och sättet för försändningen. För att endast köparen och icke någon annan skall kunna ntfå varorna, skall vid försändning å järnväg fraktsedeln angiva bolaget -— icke köparen — såsom mottagare samt köparen äga utkvit- tera försändelsen endast med begagnande av en samtidigt översänd fullmakt av bolaget. Dylika försiktighetsmått skola också tillämpas vid försändning med buss- eller ångbåtslinje, som har fasta stationer med särskild varuutläm- ning. I övriga fall anordnas nödig kontroll över att försändelsen kommer köparen tillhanda därigenom att denne har att teckna sitt namn å en särskild förteckning —— följesedel — som vederbörande transportförare har att åter— ställa till bolaget. Vid bestämmande av bolagets egen försändningskostnad må bolag icke debitera köparen mera än självkostnad för emballage och för- sändningens fraktande till avsändningsstation jämte en expeditionskostnad av 20 öre per försändelse. Härtill komma emellertid för köparen fraktkostna- derna till ankomststationen samt eventuella returportokostnader.

Det bör påpekas, att dessa föreskrifter icke hava avseende å försändning inom bolagskommunen. Vid sådan försändning verkställes forslingen i all- mänhet av bolagens egen personal och särskilda kontrollåtgärder äro därför icke påkallade utöver de som allmänt tillämpas vid vanlig affärsmässig hem- sändning av varor. I detta sammanhang, då det gäller att genom omläggning av bolagens försändningsverksamhet finna utvägar för att i största möjliga utsträckning göra inköp genom ombud överflödiga, knyter sig emellertid det huvudsakliga intresset till försändningen utom bolagskommunen.

• Sida 178
•  Original

Den ovan åberopade utredningen rörande systembolagens försändningsverk— samhet är grundad på uppgifter från bolagen, inhämtade genom förmedling av kontrollstyrelsen, angående de av dem verkställda försändningarna under det första år dessa bestämmelser voro gällande, d. v. s. är 1932. Det framgår härav, att det endast vid 38 av de 119 systembolag, som bedrevo utminutering av spritdrycker och vin under nämnda år, förekom försändning i nämnvärd omfattning av sådana drycker utom bolagskommunen. Sagda år expedierades vid dessa 38 bolag 348 691 dylika försändelser å tillhopa 868 607 liter. Kö- parnas utgifter för dessa försändningar —— bortsett från kostnaderna för så- väl insändande av motbok, rekvisition och betalning som godsets avhämtande vid ankomststationen _— uppgingo till 608 863 kronor, motsvarande 1: 75 kr. pr försändelse och 0:70 kr. pr liter. Dessa utgifter fördelade sig på följan— de poster:

Packnings- . ' Embal- och expedi— Frakter till Retur-

lage, kr. tionskost- nader, kr.

ankomst- porton, THE opa kr. I.

stationen, kr.

Samtliga försändelser från 38 bolag 104 834 100 205 310 359 93 465 i 608 863 I genomsnitt per försändelse . . .. ...... 0: 30 0: 29 0: 89 0: 27 1: 75 liter ............ o: 12 | 0: 11 0:36 0: 11 ; 0: 70 i

l 1 | I i 1

En närmare granskning av systembolagens uppgifter giver vid handen, att det råder mycket stora olikheter i detta hänseende mellan de olika bolagen. Delvis beror detta på ojämnheter i uppskattningen av ifrågavarande utgifts- belopp —— sålunda räkna vissa bolag exempelvis icke med någon personalkost- nad i andra fall än om försändningen medfört personalökning, medan andra bolag inbegripa en del av lönekostnaden för den med försändningen delvis sys- selsatta personalen o. s. v. men delvis sammanhänger nämnda förhållande med faktiska olikheter i fråga om 'försändningskostnaderna. Vissa av dessa olikheter äro av den natur, att de torde kunna utjämnas i större eller mindre grad genom åtgärder av bolagen, andra åter, såsom fraktkostnaderna, bero på de växlande geografiska betingelserna i skilda delar av landet och äro sålunda ofrånkomliga under nuvarande ordning.

Den sammanlagda kostnaden per försändelse, vilken i genomsnitt utgjorde 1: 75 kr., översteg vid 7 bolag 2:00 kr. (2: 01—2: 70 kr.), medan den vid 6 bolag understeg 1: 25 kr. (0:49—1z24 kr.). Kostnaden per liter, i genom- snitt 0: 70 kr., uppgick vid 4 bolag, samtliga i Norrland, till mer än 0:90 kr. (0:91—0:9*8 kr.), men översteg vid 4 andra bolag, samtliga i Götaland, icke 0:40 kr. (0: 24—0: 40 kr.). Det bör emellertid betonas, att dessa upp- gifter äro genomsnittssiffror för respektive bolag och att försändningskost- naderna sålunda i vissa fall överstiga, i andra fall understiga nu angivna be- lopp. På åtskilliga orter, särskilt i Norrland, utgör denna kostnad i själva verket mer än en krona per liter.

• Sida 179
•  Original

Av intresse för det följande äro uppgifterna rörande kostnaderna vid den organiserade massförsändning, som bedrives av några bolag till särskilda s. k. utlämningsställen — angående den närmare innebörden av begreppet utläm- ningsställe hänvisas till sid. 185. Dessa uppgifter hava sammanställts i föl- jande tablå:

!==—___— Totala för- . .

, Bolag mammas-rue färglägga" egg? 313315; ffågffåmåå * kr. x '

i Norrköping Finspong ..... 9 713 16 874 4 865 0: 29 i Hjo Tidaholm ..... 17 131 26 508 9 741 0: 37 i Nora. Karlskoga ..... 24 959 | 55 600 16 708 o: 30 ? Tillhopa 51 803 | 98 982 31 314 o: 32 !

Försändningskostnaden är sålunda avsevärt lägre vid denna organisation än vid den vanliga försändningsverksamheten.

En viktig orsak till att försändningsköpen icke erhållit någon större omfatt- ning är otvivelaktigt den, att köparna finna de ovan berörda kostnaderna här- för alltför stora. Det bör därför övervägas, huruvida en minskning av dessa kostnader kan ske. En detaljgranskning från denna synpunkt ger till resul- tat, att kostnaderna för emballage, packnings— och expeditionskostnader samt returporto, vilka enligt ovanstående utredning uppgå till sammanlagt 35 öre i genomsnitt per liter, sannolikt skulle kunna nedbringas till omkring 25 öre per liter, därest en väsentlig utvidgning av försändningsrörelsen komme till stånd. Beräkningarna härvid ha dock skett under förutsättning, att försänd- ningarna icke fördyras genom en minskning av det genomsnittliga literantalet per försändelse, vilket för närvarande år 21/2 liter. Om till nämnda belopp av 25 öre lägges en genomsnittlig fraktkostnad av 35 öre per liter — 36 öre en— ligt utredningen —— kommer man till en genomsnittlig total försändningskost— nad av 60 öre per liter. I betraktande av att genomsnittskostnaderna vid massförsändning till utlämningsställen äro avsevärt lägre, synes denna siffra icke vara för lågt beräknad. Det är emellertid tydligt, att en så relativt obe— tydlig minskning av försändningskostnaderna icke är ägnad att nämnvärt öka köparnas benägenhet att anlita denna inköpsform. Revisionen har därför övervägt, huruvida icke bolagen borde svara för försändningskostnaderna.

Enligt uttrycklig föreskrift i 45 % 1 mom. Rff gäller för närvarande, att försändning skall ske på köparens bekostnad. Systembolag är därför lag— ligen förhindrat att försända spritdrycker och vin utan att samtidigt uttaga kostnaderna härför. En utjämning av dessa kostnader kunde ske därigenom att varje bolag finge fördela samtliga försändningskostnader likformigt på alla försändningsköp. Då skulle kostnaden för varje försändning om viss stor-

, lek vid ett bolag vara densamma oberoende av om köparen vore nära eller av- ? lägset boende. Härigenom vunne man emellertid icke annat än likformighet

• Sida 180
•  Original

inom varje bolags försändningsområde (kontrollområde) för sig, medan olik- heterna mellan de särskilda bolagen alltjämt skulle bestå. Av den ovan läm- nade redogörelsen framgår, att dessa olikheter äro mycket betydande. Den enklaste vägen för att ernå likformighet i detta avseende över hela landet tor- de vara att inbegripa försändningskostnaderna i det allmänna försäljnings- priset. Härigenom komme visserligen en del av dessa kostnader att åvila kö— pare, som icke anlita denna inköpsform utan själva avhämta de inköpta va— rorna, men detta synes knappast utgöra någon mera vägande invändning. Man lärer nämligen kunna utgå ifrån att de köpare, som skulle fortsätta att verkställa sina inköp personligen även efter den nu ifrågasatta omläggningen, väsentligen äro sådana, som hava bekväma förbindelser med utminuterings- ställe. Dessa köpare äro sålunda redan genom utminuteringsställenas för- läggning gynnade i inköpsavseende i förhållande till den övriga kundkretsen. Att de finge bidraga till att bära försändningskostnaderna för de köpare, som icke åtnjuta denna förmån, synes därför icke obilligt. Redan under gällande ordning äger för övrigt rum en viss utjämning av kostnaderna mellan kund- kretsen hos olika systembolag. Bolagens försäljningspris äro nämligen lika över hela landet, ehuru dessa pris innefatta olika kostnader för frakt till re— spektive bolag från Vin- & Spritcentralens lager. Ifrågavarande olikheter i fraktkostnader äro visserligen relativt obetydliga men äga i detta samman- hang ett visst intresse, enär det nu behandlade förslaget egentligen endast innebär en utsträckt tillämpning av samma princip, som redan tillämpas be- träffande fraktkostnaderna till systembolagen.

Den nu övervägda omläggningen innebär,.att försändningskostnaderna sko- la ingå i det för var och en gällande försäljningspriset och detta alltså höjas så, att det täcker utgifterna för försändningsverksamheten. Det kan härvid icke vara nödvändigt, att varje bolag för sig erhåller ersättning för sina exak— ta försändningskostnader, utan det bör anses tillräckligt, om detta pristillägg beräknas så, att det täcker kostnaderna för bolagens sammanlagda försänd- ningsverksamhet. För att få närmare klarhet angående storleken av ett så- dant pristillägg har revisionen företagit följande överslagsberäkning.

Av ovanstående uppgifter framgår, att de av utredningen berörda 38 bola- gen år 1932 försände utom bolagskommunerna 868 600 liter spritdrycker och vin. Huvudparten härav, antagligen mer än 90 %, utgjordes av spritdrycker. Utminuteringsvis' försåldes samma år i hela landet 28 800 000 liter spritdryc- ker. Försändningen av spritdrycker vid nyssnämnda bolag omfattade sålun— da endast omkring 3 % av hela utminuteringsförsäljningen av dylika dryc- ker. Även om de övriga bolagens försändning utom bolagskommunerna till- lägges, torde denna procentsiffra komma att ökas endast helt obetydligt. Därest den redovisade försändningskostnaden av 70 öre per försänd liter för- delades på hela utminuteringskvantiteten spritdrycker, skulle sålunda på varje

3 liter falla ett belopp av 21 öre (70' WO)- Om man i stället räknar med en till 60 öre per liter reducerad försändningskostnad (jämför ovan sid. 179)

3 skulle motsvarande belopp sjunka till 1'8 öre (60' WO). Hur stort ifrågava-

• Sida 181
•  Original

rande pristillägg skulle vara, därest försändningsköpen komme att omfatta en större del av utminuteringen, framgår av följande uppställning:

Erforderligt pristillägg ä hela utminuteringskvanti-

Försändmngen om- teten av spritdrycker fattar nedanstående procent av utminu- enligt försändningskost— enligt reducerade för- nadernas storlek är 1932 sändningskostnader (70 öre per liter) (60 öre per liter)

3 ............ 2 2 10 ..... 7 6 14 12

25 ............ 18 15 30 ............ 21 18 40 ............ 28 24 50 ............ 35 30 60 ............ 42 36

Om försändningen skulle få sådan omfattning, att den utgjorde 10 procent av de utminuteringsvis försålda spritdryckerna, måste således det allmänna pristillägget utgöra 6 ä 7 öre per liter. Om försändningen omfattade 25, 40 eller 50 procent av utminuteringen, måste pristillägget uppgå till 15 å 18 öre, respektive 24 a 28 öre och 30 a 35 öre. Detta pristillägg bör, såsom ovan fram- hållits, vara detsamma för samtliga bolag. Huruvida detsamma bör komma till stånd genom en ökning av systembolagens bruttovinstmarginal mellan inköps- pris och utminuteringspris eller genom en förhöjning av Vin- och Spritcentra- lens försäljningspris till systembolagen, är närmast en teknisk fråga, på vilken revisionen icke finner nödigt att närmare ingå. Den inskränker sig till att påpeka, att enligt det senare alternativet systembolagens inköpspris jämväl för sådana spritdrycker, som utskänkas, skulle bliva höjt, vilket eventuellt kunde påkalla en motsvarande minskning av utskänkningsskatten. Hur ifråga- varande pristillägg än anordnades, skulle det emellertid medföra förskjut- ningar i de särskilda systembolagens vinstbelopp. Enligt det första alterna- tivet skulle vinsten för vissa bolag ökas, nämligen för dem där försändnings- köpen äro få eller kostnaderna härför ringa, medan vinsten för andra bolag skulle minskas. Enligt det andra alternativet skulle alla systembolagsvinster undergå minskning men däremot .Vin— och Spritcentralens vinst ökas. Därest det ansåges önskvärt, att dessa förskjutningar utjämnades, skulle detta alter- nativ kunna modifieras så, att systembolagen ägde få ersättning av parti- handelsbolaget för försändningskostnaderna eller viss del därav, vilket torde kunna ordnas genom ett avräkningsförfarande. Huru dessa förhållanden mel- lan de olika försäljningsorganen inbördes än gestaltades, skulle emellertid dessa organs sammanlagda vinster på utminuteringsförsäljningen uppgå till samma belopp som före omläggningen, under i övrigt oförändrade omständig- heter, om pristillägget vore riktigt beräknat.

Det är uppenbarligen icke möjligt att exakt angiva hur stort detta pris- tillägg bör vara, enär man icke på förhand känner, i vilken omfattning för- sändningsköpen komma att ökas genom den fria försändningens införande.

• Sida 182
•  Original

Innan erfarenhet härom vunnits, måste sålunda kostnaderna för försändnings- verksamheten täckas genom ett ungefärligt beräknat pristillägg. Om detta beräknas från den utgångspunkten, att försändningsköpen i varje fall till en början icke komma att överstiga 25 a 30 procent av hela utminuteringen, är man enligt revisionens mening på den säkra sidan. Med detta antagande borde det provisoriska tillägget enligt ovanstående tablå utgöra 15 a 20 öre per liter. Detta belopp bör sedermera givetvis justeras med ledning av statistik över ifrågavarande försändningskostnader. -

Vid sina överväganden av förevarande spörsmål har revisionen utgått från ett bestämt pristillägg per liter av varje slag av spritdrycker. Man skulle emellertid kunna tänka sig ett procentuellt pristillägg, varigenom de dyrare spritsorterna belastades starkare än de billigare. En sådan ordning förut- sätter dock en betydligt mera komplicerad försändningsstatistik, upptagande bland annat fördelning av försändelserna icke blott efter literantalet utan även efter priset på de försända spritdryckerna. En ordning, som medför besvär och kostnader av sådan art, synes så mycket mindre motiverad som ju kost- naden för försändning av en liter spirituosa av dyrare slag icke är större än kostnaden för försändning av en liter av billigare vara.

De av revisionen åberopade uppgifterna rörande försändningskostnaderna avse förhållandena under år 1932, vilka därefter måhända hava undergått icke obetydliga förändringar. En ny utredning i detta avseende, t. ex. genom kon— trollstyrelsens försorg, torde därför kunna vara påkallad, om revisionens för- slag i detta ämne godtages. Härvid torde även uppgifter böra inhämtas rö- rande försändningen av vin, för den händelse det befinnes lämpligt att för- sändningskostnaderna för vin skola täckas av ett särskilt pristillägg å vin- priserna.

I fråga om anordnandet av den kostnadsfria försändningen bör till en början framhållas, att enligt revisionens mening utgångspunkten härvidlag måste vara, att bolagen skola ha rätt att utan kostnad för köparen försända de av denne rekvirerade varorna men icke skola äga s k y 1 d 1 g h e t härtill. Det kan ju nämligen befaras, att om den enskilde köparen icke längre har att själv bära de verkliga försändningskostnaderna i varje särskilt fall, han icke alltid skall taga skälig hänsyn till dessa kostnader vid sina rekvisitioner. Här- vid kommer särskilt i betraktande, att de verkliga kostnaderna för försänd- ning av en viss kvantitet äro betydligt större, om denna försändes 1 flera om— gångar än om den skickas 1 en försändelse. Ett bolag bör med hänsyn därtill kunna vägra att utan särskild ersättning expediera försändelser till en kö- pare, som genom sitt sätt att taga i anspråk den fria försändningsrätten måste anses missbruka densamma. Även 1 det fallet, att en köpare personligen in- finner sig å försäljningsstället och verkställer inköp men icke vill medföra de inköpta varorna utan påkallar försändning av dessa, bör bolaget, om skäl därtill anses föreligga, äga rätt att vägra tillmötesgå ifrågavarande anspråk. Även om stadgandet angående försändningen med hänsyn till dessa och lik- nande fall måste hava nyss anförda innebörd, bör å andra sidan ett systembolag icke utan giltig orsak kunna vägra kostnadsfri försändning.

• Sida 183
•  Original

Enligt revisionens mening bör vidare den kostnadsfria försändningen vara underkastad den inskränkningen, att sådan försändning ej verkställes till kö- pares bostad utan allenast till dennes närmaste post-, järnvägs-, om- nibus- eller ångbåtsstation. Längre kan av naturliga skäl anordningen med kostnadsfri försändning icke sträcka sig. Genom den föreslagna omlägg- ningen sker sålunda icke ändring i fråga om exempelvis den försändning, som äger rum till bostaden för en köpare på samma ort som försäljningsstället, utan kostnaden för denna förmån'skall även framgent ankomma på köparen. Någon anledning till ändring i detta avseende föreligger ju icke heller, enär dessa köpare i regel hava så bekväma möjligheter till inköp, att de även efter den kostnadsfria försändningens genomförande torde vara gynnsammare ställ- da i inköpshänseende än övriga köpare. En på försäljningsorten bosatt köpare bör enligt revisionens mening icke heller kunna påkalla kostnadsfri försänd- ning till närmaste kommunikationsstation. Ett systembolag bör vidare icke medgiva fri försändning till dylik station för köpare, bosatt i så nära grann- skap till nämnda ort, att kostnaderna för försändningen icke stå i rimligt förhållande till besväret för köparen att personligen avhämta de inköpta varorna å försäljningsstället.

Även om försändningskostnaderna skola täckas av ett allmänt pristillägg, bör givetvis sparsamhet iakttagas vid försändningsverksamheten. Med hänsyn härtill torde ett systembolag i allmänhet icke böra verkställa försändning utan- för kontrollområdet utan hänvisa köpare, som gör anspråk på kostnadsfri för- sändning till ort inom annat bolags kontrollområde, att överflytta inköpsrätten till sistnämnda bolag. Sådan överflyttning kan ske både stadigvarande och för viss kortare tid enligt 4 kap. 6 % i revisionens förslag, varom hänvisas till specialmotiveringen. Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd har emellertid framhållit,1 att det hittillsvarande absoluta förbudet mot försänd- ning utom kontrollområdet medfört olägenheter för sådana köpare, som äro bosatta inom detta område men hava den bekvämaste järnvägsförbindelsen till station, belägen utom detsamma. Det synes icke kunna resas någon vä- gande invändning mot att bolagen i sådana fall verkställa försändning utom kontrollområdena. Någon mera avsevärd kostnadsökning torde icke bliva följden av att försändningen sålunda utsträckes till kommunikationsstationer omedelbart utanför ett kontrollområde. Revisionen har därför icke funnit sig böra förorda att nu berörda inskränkning i fråga om försändningsrätten bibehålles. Det är enligt dess mening icke heller nödvändigt att ersätta den- samma med ett särskilt stadgande i författningstexten, som skulle angiva för- utsättningarna för att bolag må försända utanför kontrollområdet, utan man torde med full trygghet kunna överlåta åt tillämpningen att utforma de när- mare regler härutinnan, som till äventyrs kunna finnas erforderliga. Erinras må i detta sammanhang, att ordningen med kostnadsfri försändning förut- sätter, att varje bolag meddelar uppsiktsmyndigheten detaljerade uppgifter rörande kostnaderna härför m. m. Härigenom erhåller denna myndighet möj- lighet att kontrollera, huruvida försändning ägt rum i otillbörlig omfattning.

1 Nämndens framställning sid. 123 f.

• Sida 184
•  Original

Revisionens förslag rörande försändningen, som återfinnes i 4 kap. 7 % and- ra stycket, har på grund av det ovan anförda följande lydelse:

>>Är köpare bosatt å ort, där utminuterings- eller utlämningsställe ej finnes inrättat, äger bolaget utan kostnad för köparen försända varan till dennes när— maste post-, järnvägs-, omnibus- eller ångbåtsstation.»

Detta stadgande förutsätter ändring i det förut omnämnda förbudet i kun— görelsen den 21 december 1904 (nr 69) mot befordran med allmänna posten av »paket, innehållande brännvin eller andra brända eller destillerade spirituösa drycker». Förslag om en sådan ändring väcktes redan år 1922 av dåvarande chefen för finansdepartementet Thorsson, såsom framgår av den tidigare i denna avdelning lämnade redogörelsen för 1922 års utvidgning av försänd- ningsrätten, vartill revisionen får hänvisa. Utöver de skäl, som därvid an- fördes, kan framhållas, att ifrågavarande förbud numera förlorat större delen av sin ursprungliga betydelse med hänsyn till omnibusväsendets starka utveck- ' ling över hela landet. Med nuvarande trafikförhållanden kunna systembola- gen företaga försändning av spritdrycker till ett synnerligen stort antal orter i riket genom att anlita — förutom statens järnvägar _ enskilda kommunika- tionsanstalter av olika slag, såsom omnibuslinjer, enskilda järnvägar och ång- båtar. Att under sådana omständigheter bibehålla förbudet mot försändning genom ett statens eget kommunikationsmedel, postverket, synes icke påkallat. Enligt revisionens mening bör därför förbudet mot försändning av spritdryc- ker med allmänna posten icke bibehållas i fråga om försändelser från system- bolagen. Om man inskränker sig till denna ändring, skulle annan än system— bolag alltjämt vara förhindrad att anlita allmänna posten för försändning av dylika drycker. Revisionen kan emellertid icke finna annat än att förbudet även i denna del numera är skäligen betydelselöst ur nykterhetssynpunkt i be- traktande av att övriga kommunikationsmedel erbjuda möjligheter för envar att försända spritdrycker till praktiskt taget vilken plats som helst i riket. På grund härav har revisionen ansett det riktigast, att ovannämnda kungörelse i dess helhet upphäves, och har upptagit förslag härom i 1 % av förordningen om införande av förordningen angående försäljning av spritdrycker och vin (spritdrycksförordningen) samt lagen om nykterhetsvård (sid. 53).

Den framställda invändningen, att försändning av spritdrycker genom all- männa posten möjliggör avhämtande av sådana drycker å tid, då utminutering icke må förekomma, saknar enligt revisionens mening större betydelse med hänsyn bland annat till vad ovan anförts rörande övriga tillbuds stående trans— portmedel för dylik försändning. Det väsentliga skälet för bestämmelsen om begränsning av tiden för utminuteringsställes öppethållande, nämligen att man härigenom velat förebygga lockelser till oöverlagda inköp, har för övrigt icke giltighet å försändningsköp, enär ju härvid rekvisition och insändande av be- talning måste hava skett i förväg.

Att bestämmelsen om den kostnadsfria försändningen enligt revisionens för- slag icke har karaktären av en systembolagen åvilande skyldighet utan i stål- let av en befogenhet för dessa, medför att ett bolag kan och bör vägra för- sändning till en sådan station, där olägenheter av försändningen göra sig gäl-

• Sida 185
•  Original

lande. I dylikt fall bör bolaget kunna upphöra med försändningen till denna station och enligt överenskommelse med köparna i stället försända varorna till annan station.

För tydlighetens skull bör här anmärkas, att revisionen med ordet »station» avser icke endast fast station med särskild varuutlämning utan även vanliga hållplatser för omnibuslinjer, ångbåtsbryggor o. d. Såvitt revisionen erfarit har det nämligen icke försports några olägenheter av den ordning, som jäm- likt kontrollstyrelsens ovan återgivna anvisningar tillämpats under de senare åren och enligt vilken utlämnande av spritdrycker och vin å sådana ställen va- rit medgiven under vissa villkor.

Det har tidigare framhållits, att på en del platser i landet inrättats s. k. utlämningsställen, varmed förstås fasta ställen, där avhämtning kan ske av förut rekvirerade spritdrycker och viner, vilka översänts dit från vederbörande utminuteringsställe. Dessa utlämningsställen sakna lager och register för ut- övande av individuell utminuteringskontroll och skilja sig från utminuterings— ställena även i andra avseenden, såsom exempelvis i fråga om tiden för öppet- hållande, vilken ofta är kortare än den för utminuteringsställena gällande. Ett utlämningsställe är därför endast en expedition för utlämnande av varor, .vilka försålts på annat håll, nämligen på det utminuteringsställe, till vilket kunden hänförts; för köparnas bekvämlighet mottagas emellertid i förväg på utlämningsstället rekvisitioner, jämte motböckerna, samt betalning för rekvi- rerade varor.

Utlämningsstället fyller sålunda en uppgift likartad med den som utövas av järnvägs-, omnibus— eller ångbåtsstationen vid systembolagens försänd— ningsverksamhet. Det erbjuder emellertid vissa företräden framför dessa all— männa kommunikationsanstalter. Försändningskostnaderna bliva givetvis mindre, om flera försändelser kunna sammanföras till en. Även om själva utlämningsstället drager vissa kostnader, som eljest icke skulle uppkomma, visar dock erfarenheten — med avseende härå hänvisas till utredningen ovan å sid. 179 — att dessa nya kostnader kunna vara mindre än de besparingar, som vinnas genom ifrågavarande anordning, och att således försändningsverk- samheten kan göras avsevärt billigare genom organiserad massförsändning till lämpligt placerade utlämningsställen.

Revisionen har därför i 4 kap. 7 % första stycket av förslaget upptagit ett stadgande, att systembolag skall äga inrätta särskilt utlämningsställe å ort, där utminuteringsställe ej är beläget, om så finnes påkallat för ordnande av försändningen av spritdrycker eller vin till denna ort.

Detta stadgande utgör en naturlig konsekvens av revisionens ståndpunkt i försändningsfrågan. "Om det av skäl, som angivits i det föregående, år önsk- ligt att systembolagens försändningsverksamhet erhåller ökad omfattning på bekostnad av ombudsköpen, böra bolagen sättas i tillfälle att ombesörja för— sändningarna på det lämpligaste sättet. Härvid kommer i betraktande icke endast den nyss anförda ekonomiska synpunkten utan även den omständighe- ten, att vederbörande systembolag torde kunna utöva en noggrannare kontroll över att utlämningen av försända varor äger rum med iakttagande av härför

• Sida 186
•  Original

gällande föreskrifter, om denna äger rum genom bolagen själva. å utlämnings- ställen, än om den sker på vanliga kommunikationsanstalter. I fråga om sina egna utlämningsställen kunna bolagen också träffa beslut i olika avseenden, t. ex. angående lokalernas förläggning, tiden för öppethållande o. d., samt härvid taga tillbörlig hänsyn till på platsen rådande förhållanden. Ehuru stadgandet icke ålägger bolag att inhämta kännedom om eventuella önskemål och uppfattningar på orten rörande inrättande av utlämningsställe och vad därmed sammanhänger, förutsätter revisionen att bolagen vid avgörande av dylika frågor skola beakta jämväl omständigheter av sådan beskaffenhet.

I fråga om det närmare förfarandet vid den kostnadsfria försändningen, därunder inbegripet anordnande av utlämningsställe, torde erfarenheten få vara vägledande. Endast i ett hänseende har revisionen ansett lämpligt att intaga bestämmelser härom i författningstexten. Revisionen har nämligen i tredje stycket av nyssnämnda paragraf i förslaget upptagit ett stadgande från 45 % 3 mom. Rff, att vid försändning bolag skall vidtaga sådana anordningar, att varan ej kommer annan än köparen tillhanda. I övrigt torde man kunna utgå från att de praktiska detaljerna lämpligast utformas av bolagen samt att kontrollstyrelsen och bolagens egna samarbetsorganisationer komma att i erforderlig utsträckning lämna bolagen ledning i förevarande hänseende.

• Sida 187
•  Original

' KAP. X. Allmänna synpunkter i fråga om utskänkningen.

Utskänkningen av spritdrycker och vin har i vårt land icke tillnärmelsevis så stor omfattning som utminuteringen. Revisionen erinrar med avseende härå om de tidigare i detta betänkande (sid. 105) lämnade uppgifterna, enligt vilka utskänkningen av spritdrycker under tiden före kriget utgjorde omkring 15 procent av totalkonsumtionen och under tiden efter kriget omfattat ungefär 10 procent av denna. Även beträffande vinerna utgör utskänkningen endast en mindre del av konsumtionen. Under åren 1923—1932 uppgingo nämligen de utskänkningsvis försålda vinerna i genomsnitt till omkring en sjättedel av hela försäljningen till konsumtion, och denna andel är stadd i sjunkande. Det bör emellertid framhållas, att utskänkningen på vissa håll, särskilt i storstä- derna, utgör en proportionsvis större del av den totala försäljningen än i riket i dess helhet. Sålunda utgjorde de utskänkta spritdryckerna vid bolagen i Stockholm och Göteborg är 1930 respektive 184 och 195 % av den samman- lagda försäljningen av sådana drycker.

Det är framför allt en omständighet, som ger särskild vikt åt frågan huru utskänkningen bör vara ordnad, nämligen det förhållandet, att det privateko- nomiska intresset där äger ett betydande spelrum i motsats till vad fallet är beträffande utminuteringen och partihandeln. Detta sammanhänger med att utskänkningen är knuten till en näringsutövning, restaurangrörelsen, för vilken näringsfrihetens allmänna grundsatser äro gällande. Detta samband kom- plicerar utskänkningsspörsmålet i flera avseenden. Det har till följd, att en enskild restauranginnehavare med utskänkningsrätt intager en viss dubbel- ställning. Å ena sidan är han en fri näringsutövare, vilken måste anlägga rent ekonomiska synpunkter på sin verksamhet, och å den andra har han att vid utövningen av den med restaurangrörelsen förbundna utskänkningen fullgöra en uppgift för det allmännas räkning och måste därvid låta sig leda av den med de privatekonomiska synpunkterna icke alltid förenliga grundsatsen, att all försäljning av spritdrycker och vin skall handhavas så att därav uppkom- mer så ringa skada som möjligt. Åtgärder från det allmännas sida för att främja tillgodoseendet av sistnämnda grundsats måste med nödvändighet ut- öva verkningar icke blott på själva utskänkningsrörelsen utan även på den därmed förknippade restaurangverksamheten. Frågan om huru utskänkningen bör vara ordnad i vårt land sammanhänger därför nära med spörsmålet om restaurangväsendets framtida gestaltning.

• Sida 188
•  Original

Svaret på detta spörsmål beror bland annat på uppfattningen om vilken uppgift de med utskänkningsrätt förbundna restaurangerna hava i det nutida samhället. Denna uppfattning är i hög grad skiftande. Å ena sidan håller man före, att dessa restauranger fylla mycket viktiga behov, vilka under nu rådande förhållanden icke kunna tillgodoses på annat sätt, och att de icke böra vara underkastade särskilda hinder i sin fria näringsutövning utan äga att genom lockande anordningar och smidig anpassning efter kundkretsens önskemål söka erövra en allt större publik. Enligt en motsatt mening äro de väsentligen att betrakta såsom framträdande men ingalunda oumbärliga inslag i det offentliga nöjeslivet, och utskänkningen anses, på grund av den sålunda rådande starka anknytningen till nöjeslivet, vara ägnad att i högre grad än ut- minuteringen ge styrka och utbredning åt själva dryckesseden och åstadkom- ma vissa slag av alkoholskador. Från denna utgångspunkt kan det icke vara i överensstämmelse med samhällsintresset att lämna dessa restauranger rörelse— frihet att med tillgängliga medel draga till sig en växande publik utan detta intresse bjuder, att utskänkningen, om den överhuvud tillåtes fortgå, göres till föremål för alla de inskränkningar, som kunna finnas erforderliga för att min- ska olägenheterna av densamma.

Mellan dessa mera ensidigt betonade riktningar rymmes en mångfald för- medlande uppfattningar. Revisionen intager för sin del följande ståndpunkt. Det är uppenbart, att utskänkningen av spritdrycker och vin kan medföra ska- dor av olika slag. Oavsett om denna särskilda form för försäljningen av dessa drycker kan anses innefatta relativt större faror än utminuteringen, måste det allmänna därför underkasta densamma reglering. Å andra sidan fullgör res- taurangnäringen en uppgift, vilken synes erhålla allt större betydelse i det moderna samhället till följd av vissa drag hos detta, såsom den ökade rörligheten hos befolkningen i olika avseenden och den fortgående övergången från hemarbete till förvärvsarbete utom hemmet. Det är därför ett önskemål från allmän syn- punkt, att den höjning av restaurangväsendet i skilda hänseenden, som pågått sedan lång tid tillbaka och särskilt utmärkt de sista årtiondena, må fortgå och strävandena i denna riktning främjas av lagstiftningen. Erfarenheterna från gångna tiders nykterhetssträvanden i vårt land visa att det allmänna genom särskilda åtgärder i hög grad kan bidraga härtill. I detta avseende är utveck- lingen av de för de breda lagren avsedda utskänkningsställena belysande. Me- dan dessa tidigare företedde en mycket låg standard och säkerligen ofta med rätta kunde betecknas såsom vådliga i nykterhetshänseende hava de nutida folkrestaurangerna en helt annan karaktär. Att denna förbättring icke endast är en följd av den allmänna utvecklingen i samhället utan framkommit såsom ett resultat av särskilda åtgärder i detta syfte, framgår icke minst av en jäm- förelse med förhållandena i andra länder, där utskänkningsställen av mycket låg standard på sina håll förekomma i stor omfattning.

Från den nu angivna uppfattningen framstår det som en uppgift för den blivande lagstiftningen att gestalta reglerna angående utskänkningen så att de i möjligaste mån förebygga skador av denna försäljning och samtidigt inne- bära sådana villkor för den med utskänkningen förbundna restaurangrörelsen,

• Sida 189
•  Original

att denna kan fylla sin betydelsefulla uppgift i samhället. Riktlinjerna för en sådan ordning äro givna av den hittillsvarande utvecklingen. Sålunda an— ' tyder den åvägabragta förbättringen av folkrestaurangerna, att den härvid främst verksamma åtgärden, nämligen dessa restaurangers omhändertagande utav allmännyttiga organ, bör upprätthållas och ytterligare förstärkas. En annan av erfarenheten lämnad anvisning är, att det enskilda vinstintresse, som gagnas av en ökning av utskänkningens omfattning, icke bör erhålla ökad utan såvitt möjligt minskad betydelse. Därjämte bör en begränsning av antalet ut- skänkningsställen vidmakthållas. Vidare må i detta sammanhang erinras om den under den senare tiden genomförda allmänna bestämmelsen, enligt vilken utskänkningen av spritdrycker är förbunden med måltidstvång. En allmän syn- punkt rörande utskänkningsföreskrifterna är slutligen, att dessa i stort sett böra hava samma konsumtionsbegränsande verkan som motsvarande bestäm- melser inom utminuteringen. Eljest skulle den åsyftade verkan av åtgärderna i fråga om utminuteringen till större eller mindre del kunna omintetgöras.

Enligt revisionens mening bör man sålunda vid utformningen av den blivan- de lagstiftningen, i vad avser utskänkningen, i olika hänseenden fortgå på de av hittillsvarande lagstiftning och tillämpning redan beträdda vägarna. De förslag revisionen härutinnan framställer ha i anslutning till nu angivna syn- punkter sammanfattats i följande kapitel:

Kap. XI. Utskänkningsrörelsens uppdelning mellan systembolag och enskilda. Kap. XII. Utskänkningen å systembolagens egna restauranger. Kap. XIII. Utskänkningen å de privata restaurangerna. Kap. XIV. Måltidstvång och kvantitetsbegränsningar. Kap. XV. Utskänkningstillståndens antal och natur.

• Sida 190
•  Original

KAP. XI.

Utskänkningsrörelsens uppdelning mellan systembolag och enskilda.

Bolagssystemets uppkomst och utveckling. Försäljning av spritdrycker, som bedrives såsom en vanlig handelsrörelse med ekonomiskt vinstintresse för enskilda försäljare, kan i olika hänseenden vara ägnad att framkalla vådor för nykterhetstillståndet och svårigheter att genomföra lagstiftningsåtgärder för bekämpande av spritmissbruk. Detta redan tidigt beaktade förhållande för- anledde, att år 1850 i Falun bildades ett s. k. brännvinsminuteringsbolag, vilket kan betraktas såsom det första systembolaget i vårt land. Såsom pro- gram för detta bolags verksamhet angavs följande :1

»På därtill av konungens befallningshavande efter magistratens och stadens äldstes hörande meddelat bifall, har . . . bildat sig ett bolag, som utan beräk- ning på egen vinst eller fördel övertager kroghållningsrättigheten i Falun att utövas på ett inskränktare antal näringsställen utav bolagets antagna och av— lönade föreståndare under noga tillsyn att omåttligt supande'hämmas i stället för att uppmuntras, att brännvin aldrig utlämnas på kredit eller räkning och aldrig till minderåriga eller förut berusade personer samt att författningar och påbud efterlevas samt snygghet och ordning i möjligaste måtto iakttagas; och vill bolaget därjämte till någon för staden nyttig eller välgörande inrättning anslå den vinst, som på krogrörelsen kan uppkomma sedan alla omkostnader, avgifter och utskylder därför äro guldna. Detta är bolagets ändamål.»

Detta sätt att anordna utskänkningsrörelsen för de kroppsarbetande be- folkningslagren vann efterföljd i några andra städer, men större betydelse fick bolagssystemet först genom ett år 1865 i Göteborg bildat bolag. Detta kom till stånd efter förslag av en av stadsfullmäktige tillsatt kommitté, som upp- ställde följande principer för bolagets verksamhet. Brännvinshandeln skulle ej vara förenad med någon vinst för vare sig säljaren eller hans förlagsgivare, försäljning på kredit eller mot pant skulle ovillkorligen upphöra, försäljnings— lokalerna skulle vara ljusa, rymliga, sunda och snygga, och god mat skulle där tillhandahållas för billigt pris.2

Detta program blev av grundläggande betydelse för den följande utveck- lingen. På åtskilliga håll bildades bolag, som skulle omhänderhava utskänk- ningen för de bredare folklagren efter dessa riktlinjer. I lagstiftningen in- fördes redan i 1855 års brännvinsförsäljningsförordning en bestämmelse om upplåtande av försäljningsrättigheter till bolag, men först i 1905 års bränn-

1 Se Sigfrid Wieselgren: Till Göteborgssystemets ntvecklingshistoria (1907), sid. 15. " Se Semmy Rubenson: Göteborgssystemet och dess tillämpning i Stockholm (1910), sid. 38.

• Sida 191
•  Original

vinsförsäljningsförordning stadgades, att försäljningen — med vissa undantag — skulle vara organiserad efter bolagssystemet.

Till följd härav upplåtas rättigheter till utövande av vanlig restaurangut- skänkning numera endast till systembolagen. Dessa kunna antingen själva utöva rättigheterna eller överlåta dem på enskilda. Såsom allmän regel gäller, att bolagen själva bedriva utskänkningen å de billigare, för de breda lagren avsedda ställena, vilka bruka betecknas såsom folkrestauranger eller tredje- klassrestauranger. Även den egentliga restaurangrörelsen å, dessa lokaler ut- övas oftast av systembolagen eller deras dotterbolag. Dessa hava under senare år jämväl drivit restauranger av s. k. första och andra klass i en omfattning, som framgår av följande avdelning.

De nuvarande utskänkningsrättigheternas fördelning. Rättigheterna till ut- övande av vanlig restaurangutskänkning kunna såsom av det föregående fram- går uppdelas i sådana som bolagen själva utöva och sådana som bolagen över— låta till enskilda personer. Det förekommer därjämte icke så sällan, att sy- stembolagen låta vissa rättigheter, som de erhållit, ligga obegagnade eller re- serverade för oförutsedda behov. De utskänkningsrättigheter, som upplåtas till systembolagen, bruka också uppdelas efter andra indelningsgrunder. Man skiljer sålunda mellan helårsutskänkning, som bedrives året runt å för allmän- heten upplåtna lokaler, klubbutskänkning, som blott avser medlemmar av viss förening, samt säsongutskänkning, som bedrives endast under en del av året.

Det finns emellertid också för närvarande utskänkningsrättigheter, som icke upplåtas till systembolagen utan direkt till enskilda personer, nämligen sådana rättigheter, som avse utskänkning å passagerarfartyg och järnvägståg, samt rättigheter till vinutskänkning av tillfällig art. Fördelningen av de olika sla- gen av rättigheter under år 1932 framgår av följande tablå: _m Antal utskänkningsrättigheter meddelade år 1932 till

Systembolag Enskilda

utövade av överlåtna till bolagen enskilda re- själva stanrauger

för

för ut- till-

skänk- .. . ha. klubb" hel- klubb- ning s 9328 el- el. järn- .. års- " års- ' ä skänk- ut- sasing- ut- såsing- vtå55_ ning Skänk'sklånk-Skfnk'skåiik- 5 av vin ning ning ning ning

Spritdrycker och vin 165 49 268 150 Endast vin . . . . 6 485 Tillhopa 220 903

Därav bolagen i

Stockholm. . . . 128

Malmöhus län . . 222

| Göteb. o. Boh. lån ' 101 ! landet i övrigt . 452

• Sida 192
•  Original

De till systembolagen meddelade utskänkningsrättigheterna äro ojämförligt viktigare än de rättigheter, som kunna upplåtas direkt till enskilda utövare, d. v. s. rättigheter till trafikutskänkning och tillfällig vinutskänkning. Ut- skänkningen av vin genom innehavare av sistnämnda båda slag av rättigheter plägar nämligen icke uppgå till mer än 2 a 3 procent av hela vinutskänkningen, och den tillhörande spritdrycksutskänkningen, vilken allenast får förekomma å passagerarefartyg i regelbunden persontrafik på utländsk hamn, torde om— fatta än mindre andel av den totala utskänkningen; säkra siffror i sistnämnda hänseende föreligga dock icke på grund därav att ifrågavarande rättighets— innehavare äro undantagna från den eljest gällande regeln, att inköpen skola ske hos vederbörande systembolag, och därför merendels torde göra sina in— köp i utlandet.

Av ovanstående tablå framgår, att av de under år 1932 begagnade 433 rättigheterna till årsutskänkning av spritdrycker och vin 165 eller 381 % ut- övades av bolagen själva, medan 268 voro överlåtna till enskilda personer. Mera detaljerade uppgifter i detta avseende lämnas i följande sammanställ- ning: -

14 bolag med sammanlagt 20 rättigheter till utskänkning under hela året av spritdrycker och vin utövade själva samtliga dessa,

41 bolag med sammanlagt 64 dylika rättigheter överläto samtliga dessa, och

64 bolag med sammanlagt 349 dylika rättigheter utövade själva en del av dessa och överläto en del. Dessa 64 bolag fördelade sig sålunda: 4 bolag med sammanlagt 17 rättigheter utövade själva flera rättigheter än de överläto (till- hopa 12 egna och 5 överlåtna rättigheter), 26 bolag med sammanlagt 58 rät- tigheter utövade själva halva antalet rättigheter (tillhopa 29 egna och 29 över- låtna rättigheter) och 34 bolag med sammanlagt 279 rättigheter utövade själ- va ett mindre antal rättigheter än de överläto (tillhopa 104 egna och 170 överlåtna rättigheter).

Av de 119 bolag, som under nämnda år förfogade över helårsrättigheter för utskänkning av spritdrycker och vin,1 var det sålunda endast 18, som själ- va utövade samtliga eller flertalet av dessa, och 26, som själva behöllo halva antalet och överläto de övriga, medan 75 överläto samtliga eller flertalet av rättigheterna.

Ifråga om säsong- och klubbutskänkningsrättigheterna utgjorde de av sy- stembolagen själva utövade rättigheterna ännu mindre andel. Av de 63 bolag, som under år 1932 förfogade över rättigheter av dylika slag, var det endast 8, som själva utövade flertalet eller hälften av dessa medan 55 överläto samt- liga eller flertalet. Ooh beträffande de vinutskänkningsrättigheter, som in- nehades av systembolagen sagda år och togos i anspråk, sammanlagt 491, ut- övades endast 6 av bolagen själva.

Hur de under år 1933 utövade rättigheterna till utskänkning av spritdrycker

o

å restaurang fördelade sig med avseende a rättighetens utövare och restau-

1) 3 bolag förfogade icke över några. sådana rättigheter.

• Sida 193
•  Original

rangens allmänna karaktär framgår av följande sammanställning, dad på särskilt inhämtade uppgifter från systembolagen:

Bolagen

___—%

i

som är grun—

Av systembolagen utövade rättigheter till utskänkning av spritdrycker å. restauranger av nedanstående klass

Stockholm

Malmöhus

län

Göteborgs och Bohus län

Landet i övrigt

Samtliga bolag

första klass i egen regi ........... restaurangbolag föreståndaresystem ' ....... tillhopa därav med lägre avdelning . . . . andra klass i egen regi ........... restaurangbolag ......... föreståndaresystem ....... tillhopa därav'med lägre avdelning. . . . tredje klass i egen regi ........... restaurangbolag ......... föreståndaresystem tillhopa därav med högre avdelning . samtliga klasser i egen regi ........... restaurangbolag ......... föreståndaresystem ....... tillhopa ............ Överlåtna rättigheter nu utskänkning av spritdrycker å. restauranger av nedanstående klass första klass andra. klass tillhopa ............ därav med lägre avdelning. . . .

Samtliga utövade rättigheter . . . .

Därav första 0. systembolagens egna

andra klass överlåtna. ..... tredje klass. . .

18 28 46

3 81 15 46 20

80 13

lewl laula—l

19 11 30

51

7 30 14

139 38 177 11

261

34 177 50

18 7 7 32 11

220 113 333

16

494

64 333 97

Av de 494 i denna sammanställning redovisade rättigheterna, vilka väsent- ligen avse helårsutskänkning å restaurang, utövades sålunda 161 eller 326 % av systembolagen själva, medan 333 eller 674 % voro överlåtna till enskilda restaurangidkare. Av de förra rättigheterna bedrevos 97 å folkrestauranger, av vilka mer än hälften hade avdelningar av högre klass,

1 Angående innebörden härav se nedan sid. 211. 13—332437

22 å restauranger av

• Sida 194
•  Original

första eller andra klass med avdelningar av lägre klass samt 42 å dylika restauranger utan lägre avdelningar. Samtliga 333 överlåtna rättigheter bedrevos å restauranger av första eller andra klass, av vilka dock 16 hade avdelningar av lägre klass. Sammanfattningsvis gestaltade sig förhållandena i utskänknings- och drifthänseende på följande sätt:

Folkrestauranger och restauranger Restauranger av med avdelningar av lägre klass högre klass

antal procent antal procent

Både utskänkningen och rörelsen i övrigt hand- hades av enskilda restauratörer ........ 16 11'8 317 883 Utskänkningen handhades av systembolag, rörelsen i övrigt av enskilda restauratörer eller särskilda föreståndare med vinst härå ......... 14 104 15 4'2 Både utskänkningen och rörelsen i övrigt hand- hades av systembolag eller dotterbolag . . . . 105 77'8 27 7'6

135 1000 359 1000

Utskänkningsrättighetemas natur i ekonomiskt avseende. De till system- bolagen meddelade utskänkningsrättigheterna kunna enligt 17 % 2 mom. Rff lämnas för en tid av högst tre kalenderår. Härav följer att icke heller avtal om överlåtelse av sådan rättighet kan avse längre tid än tre år. Överlåtelse— avtalen hava sålunda karaktären av ganska snävt tidsbegränsade uppdragsav— tal, vilka icke i något avseende binda parterna utöver den löpande avtals— tiden. Om förnyelse av ett sådant avtal icke medgives av systembolaget, kan restauratören icke rättsligen göra anspråk på ersättning av något slag, som är grundad därpå att han går miste om fördelar, som avtalet till äventyrs med— fört för honom. Det är härvid likgiltigt, om anledningen till att bolaget icke förnyat avtalet är den, att bolaget icke längre förfogar över rättigheten ifråga eller att bolaget visserligen icke på detta sätt varit ur stånd härtill men haft andra skäl för sitt förfarande.

I verkligheten äger emellertid förnyelse i regel rum av överlåtelseavtalen, för så vitt bolagen själva erhålla utskänkningsrättigheterna förnyade. En viktig orsak härtill är den, att antalet restauranger, där utskänkning lämpli- gen kan tillåtas förekomma, på många orter är så begränsat, att bolagen egentligen icke hava något val. Men även på sådana håll, där detta motiv för att förnya överlåtelseavtalen för den ena oktrojperioden efter den andra icke är för handen, förfara bolagen såsom allmän regel på samma sätt. Flera skäl härför föreligga. Från systembolagens synpunkt är det en fördel, att vederbörande utövare av en överlåten utskänkningsrörelse har erfarenhet härom från tidigare år, och den restaurangbesökande allmänheten har berättigade krav på att det icke sker onödiga omkastningar i fråga om restaurangernas utskänkningsförhållanden. Den säkerligen mest avgörande synpunkten är emellertid, att billighetsskäl mycket starkt tala för att en restaurangidkare, som under en följd av år på ett anmärkningsfritt sätt handhavt såväl utskänk- ningen som rörelsen i övrigt å sin restaurang, får behålla utskänkningsrättig- heten. Innehavet av en överlåten utskänkningsrörelse utgör nämligen för en

• Sida 195
•  Original

restaurang en betydande ekonomisk förmån, vars förlust kan innebära, att förutsättningarna för restaurangens bestånd bliva väsentligt rubbade. Det är för den följande framställningen av betydelse att beskaffenheten av denna förmån blir klarlagd.

I första hand härrör denna förmån därav att antalet utskänkningsrättig- heter är begränsat och är sålunda en följd av den allmänna regeln, att knapp- heten på en vara, nyttighet eller rättighet ger denna ett ekonomiskt värde i och för sig. När denna knapphet avser rätten att tillhandahålla så begärliga varor som spritdrycker och vin, kan den giva upphov till stora värden. En restaurang med spritdrycksutskänkning har nämligen redan i det avseendet ett betydande försteg i konkurrensavseende framför en restaurang utan ut— skänkning»; att spritdryckernas allmänna begärlighet medför, att en stor del av den restaurangbesökande allmänheten föredrar att — under i övrigt lika för- hållanden — frekventera den förstnämnda restaurangen. Även om denna restaurang icke har någon direkt vinst på utskänkningen, erhåller den till följd av nämnda förhållande ökad omsättning på andra varor, som ingå i rö- relsen. Förekomsten av spritdrycker och, i mindre grad, viner på en restaurang är sålunda ägnad att i och för sig stegra besöksfrekvensen och tillföra inne- havaren en ökad vinst på övriga varor. Denna synpunkt äger särskilt be- rättigande i vårt land med hänsyn till det här rådande måltidstvånget —— varom närmare nedan — enligt vilket även den minsta utskänkningskvantitet av spritdrycker i regel skall vara förbunden med intagande av måltid. Ett belysande exempel på det nu anförda är, att innehavaren av en restaurang i en kommun utan utskänkningsrättigheter erbjöd sig att betala kommunen en flera tusen kronor högre hyra, därest han komme i åtnjutande av fullständiga ut- skänkningsrättigheter utan någon direkt vinst å utskänkningen.

Att innehavet av utskänkningsrättighet är ägnat att göra en restaurang mera frekventerad, ger ännu en möjlighet att ekonomiskt utnyttja densamma, näm- ligen den att hålla högre priser än de utskänkningsfria restaurangerna utan risk att publiken skall övergå till dessa senare. Detta vinstmoment torde dock endast i mindre grad kunna utnyttjas på sådana orter, där det finnes ett fler- tal inbördes konkurrerande restauranger med utskänkningsrätt.

Vad nu sagts avser den del av det ekonomiska värdet hos en utskänknings- rättighet, som plågar betecknas såsom utskänkningsinnehavarens indirekta vinst av utskänkningen. Skarpt skild härifrån är den direkta vinst å utskänk— ningen, som en utskänkare tillgodogör sig, om hans försäljningspris å de försålda spritdryckerna och vinerna överstiga hans inköpspris. Då dessa va- ror äro synnerligen goda försäljningsobjekt — de äro lättsålda och lätta att förvara samt kunna bära jämförelsevis stora vinstpålägg — kunna de direkta vinsterna uppgå till mycket stora belopp. Dessa vinster hava emellertid be— gränsats avsevärt genom det 5. k. vinstkvantitetsystemet. Revisionen skall i det följande närmare ingå på verkningarna av detta system och inskränker sig i förevarande sammanhang till att framhålla, att det direkta vinstintresset inom utskänkningen alltjämt har stor omfattning.

• Sida 196
•  Original

Med avseende å de från utskänkningen härflytande vinsterna av olika slag bör emellertid framhållas, att dessa ingalunda komma de enskilda näringsut- övarna till del oavkortade. Själva handhavandet av utskänkningen medför kostnader — t. ex. för serveringspersonal, kontroll, glas, viss del av lokalhy- ran _ vilka kostnader visserligen äro svåra att exakt fastställa men otvivel— aktigt kunna medföra en icke obetydlig reduktion av bruttovinsten. Storle— ken av dessa kostnader i förhållande till den sammanlagda vinsten torde för närvarande växla mycket starkt från den ena restaurangen till den andra.

Men icke heller den efter fråndragande av dessa kostnader återstående netto- vinsten av utskänkningsrätten tillfaller utan vidare restaurangens innehavare. De beräknade framtida vinsterna bliva nämligen i viss utsträckning redan på förhand diskonterade och överförda till andra händer. Exempel härpå äro föl- jande praktiska fall. Lokalhyran för en restaurang är utan tvivel högre, därest denna har utskänkningsrätt än om den saknar sådan (jämför härom det ovan å sid. 195 angivna fallet). En större eller mindre del av den beräk- nade framtida ekonomiska fördelen av denna rätt kommer sålunda hyresvär- den —— eventuth en föregående ägare av fastigheten —— och icke restauratören till godo. Om en restaurang övergår till ny ägare, betingar den högre pris i det förra fallet än i det senare; en del av den framtida vinsten stannar här- igenom hos den föregående ägaren. För restaurangens innehavare bliva på detta och likartade sätt kostnaderna för restaurangens drift större än de eljest skulle vara. Om restaurangen förlorar sin utskänkningsrätt, kommer den så- lunda i sämre läge i förhållande till såväl de restauranger, vilka fått behålla sådan rätt, som restauranger utan utskänkning.

Den nuvarande ordningen från statsfinansiell synpunkt. Enligt stadgan- de i 19 å 9 mom. Rff skola systembolagens nettovinster oavkortade tillkomma statsverket och detta har även giltighet med avseende å den av bolagen be- drivna utskänkningsrörelsen. Beträffande den överlåtna utskänkningsrörelsen gäller, att den enskilde rättighetsinnehavaren äger tillgodogöra sig vinst på hela försäljningen av svaga och mousserande viner men endast på en på för- hand fastställd kvantitet i fråga om spritdrycker och starka viner, den s. k. vinstkvantiteten; i den mån den faktiska försäljningen under ett år överstiger denna vinstkvantitet, utgår sålunda icke någon vinst på denna del av utskänk- ningen. Hela bruttovinsten —— d. v. s. skillnaden mellan restauratörens för- säljningspris och hans inköpspris från systembolaget, vilket sistnämnda pris är detsamma som systembolagets eget inköpspris från partihandelsbola— get med tillägg av utskänkningsskatten —— får han dock icke behålla utan endast en del därav, vilken för svaga viner utgör 85 % och för övriga viner och spritdrycker är 75 %. Återstående 15 respektive 25 % tillkomma sy- stembolaget såsom en slags partihandelsvinst å dess försäljning till restau- ratören. Den enskilde restauratören äger vidare åtnjuta s. k. spillmånser— sättning och tillgodonjöt tidigare en mindre rabatt å vissa importvaror, men

• Sida 197
•  Original

ifrågavarande belopp äro så obetydliga, att man kan bortse från dem vid en mera allmän översikt.

Statsverket kommer sålunda i åtnjutande av full vinst beträffande hela den utskänkning, som bedrives av systembolagen själva — eller deras organ —— men får endast en del av utskänkningsvinsten å den överlåtna rörelsen. Här- med är emellertid skillnaden i detta avseende mellan dessa båda fall icke fullständigt angiven. I det förra fallet är det nämligen fråga om en brutto- vinst, från vilken avgå kostnader av olika slag, medan vinsten i det senare fallet från statsverkets synpunkt mera har karaktären av nettovinst. Spörs- målet om vinstens storlek i de båda fallen kompliceras därjämte av det för- hållandet, att även annan vinst på den egna rörelsen än sådan, som uppkommer på själva utskänkningen, inflyter till statsverket, i den mån denna rörelse visar överskott.

Huru förhållandena hava gestaltat sig i förevarande avseende under två av de senaste åren, det ena med jämförelsevis goda, det andra med dåliga kon- junkturer för restaurangnäringen, framgår av följande sammanställning:

År 1930 År 1932

Systembo— Den Systembo- Den lagens egen överlåtna lagens egen överlåtna utskänk- ntskänk- utskänk- utskänk- nings— nings- nings- nings- rörelse rörelsen rörelse rörelsen

Utskänkta spritdrycker, 1 000 liter ...... 1 779 1 735 1 343 1 507 Systembolagens vinst härå, 1 000 kr ...... 9 336 5 290 7 133 4 009 > » » ;per liter, kr. . . . 5:25 3:05 5:31 2:66 Utskänkta viner, 1000 liter ......... 138 889 96 613 Systembolagens vinst härå, 1 000 kr ...... 502 1369 343 827 » » » per liter, kr. . . . 3:63 1:54 3:57 1: 35 Utskänkta spritdrycker och viner, 1 000 liter . . 1 917 2 624 1 439 2 120 Systembolagens vinst härå, 1 000 kr ...... 9 838 6 659 7476 4 835 » » > per liter, kr. . . . 5:13 2:54 5: 19' 2:28

Systembolagens bruttovinst å den egna utskänkningen var sålunda, per liter räknat, under båda dessa år med olikartade ekonomiska konjunkturer avsevärt större än motsvarande vinst å den överlåtna utskänkningen. För spritdrycker var utskänkningsvinsten inom den egna rörelsen år 1930 omkring 70 % högre än vinsten å den överlåtna rörelsen, och under år 1932 hade motsvarande pro- centtal stigit till omkring 100. För vinutskänkningen var skillnaden relativt ännu större.

Som av det ovan sagda framgår äro emellertid vinstsiffrorna för system- bolagens egen utskänkningsrörelse att betrakta såsom bruttovinstsiffror från systembolagens synpunkt, medan vinstsiffrorna för den överlåtna rörelsen mera hava karaktären av nettovinstsiffror. För att vinna bättre överensstämmelse mellan siffrorna från statsfinansiell synpunkt måste sålunda i förra fallet hän- syn tagas dels till omkostnaderna för utskänkningsrörelsen och dels till annan vinst å rörelsen. Uppgifter härom lämnas i tablån överst å nästa sida:

• Sida 198
•  Original

Systembolagens egen utskänkningsrörelse: År 1930

. Brnttovinsten å. utskänkningen av spritdrycker och vin, 1000 kr. . . 9838

. » & annan försäljning1 » . . . 4996 . Andra inkomster' . . . 1143

. Tillskott till bruttovinsten

å spritdrycker och vin, 1000 kr. 6 139 . Omkostnader » _ 6708 . Avskrivningaråinventarier » 506

. Avdrag från bruttovinsten å spritdrycker och vin, 1000 kr. ........ 7 214 . Avdrag utöver tillskott (skillnad mellan 7 och 4) » 1 075 Avdrag utöver tillskott, fördelat på spritdrycker8 » 997 . Avdrag utöver tillskott fördelat på vin ' 78 . Systembolagens nettovinst å den egna utskänkningen » 8763 å den egna utskänkningen av spritdrycker, 1000 kr. 8339 » ) » » av viner » 424 » » » * per liter kr ....... ) » » av spritdrycker per liter kr ......... 4: 69 av viner per liter . . . 3:07

Av en jämförelse med tablån å sid. 197 framgår, att systembolagens vinster å den egna och den överlåtna utskänkningen förhålla sig på följande sätt:

Skillnad .. i % av Egen nt— Overlåten vinsten å skänk- utskänk— kr. per den över- ning ning liter lätna _ utskänk- A r 1 9 3 0 ningen

Vinst per liter å. spritdrycker, kr. ......... 4: 69 : : 53'8 » » » » viner » ......... 3:07 : : 99'4 » > » » spritdrycker och viner, kr ...... 4:57 : : 79'9

År 1932

Vinst per liter &. spritdrycker, kr. ......... 3: 96 : : 48'9 » » » » viner, » ......... 2: 23 : : 65'2 » » » » spritdrycker och viner, kr ...... 3:85 : : 68'9

Systembolagens vinst var sålunda beträffande spritdrycker under båda åren omkring 50 % och beträffande viner under första året omkring 100 % och det

' Försäljning av maltdrycker, matvaror, läskedrycker, kaffe, tobaksvaror m. m. ' Aktieutdelning. återbetalar! utskänkningsersättning (från dotterbolag), rn. m. ' Fördelningen har skett efter liter-antalet.

• Sida 199
•  Original

senare året Omkring 65 % högre om utskänkningen drevs i egen regi än om den överläts.1 Det bör emellertid framhållas, att icke heller de i denna tablå med- delade siffrorna angiva statsverkets nettovinst å den egna och överlåtna ut— skänkningen. För att så skulle vara fallet borde nämligen avdrag hava verk- ställts för de andelar av systembolagens centrala administrationskostnader och utskylder, vilka belöpa på bolagens egen utskänkningsrörelse, respektive bola- gens partihandelsförsäljning till de överlåtna rättigheterna. Tillräckliga upp- gifter för en sådan beräkning föreligga dock icke.

Det framgår av dessa uppgifter, att statsverket har betydligt större in— komst per liter av systembolagens egen utskänkning än av den överlåtna ut— skänkningsrörelsen. Härav kan emellertid icke utan vidare dragas den slut- satsen, att det från statsfinansiell synpunkt i varje särskilt fall är förmån- ligare, att systembolagen själva driva utskänkningen och den därmed förbundna restaurangrörelsen, än att de överlåta rättigheten.

Vid jämförelser av detta slag bör nämligen hållas i minnet, att systembo- lagens egen restaurang- och utskänkningsrörelse till väsentlig del har karak- tären av folkrestaurangrörelse, medan den överlåtna utskänkningen väsentli- gen är anknuten till restaurangrörelse av högre klass. Denna skillnad har" stor betydelse i detta sammanhang, enär de förra restaurangerna under normala tider i allmänhet torde vara förmånligare företag i avkastningshänseende. Att den egna rörelsen ger bättre resultat från statsfinansiell synpunkt är sålunda bland annat delvis en följd av att denna väsentligen omfattar sådana restau- rangtyper, som äro relativt gynnsamma från vinstsynpunkt.

Något för varje särskilt fall giltigt svar på frågan, vilken ordning är för- delaktigast ur statsfinansiell synpunkt, torde överhuvud icke kunna givas, utan detta beror i hög grad på omständigheterna i det enskilda fallet, såsom de lokala förhållandena, restaurangens karaktär, de ekonomiska konjunkturerna, företagets skötsel m. in. En speciell omständighet, som därvid givetvis har stor betydelse, är, att vinstkvantiteterna växla ganska avsevärt även för eljest jämförliga restauranger. För det fall att denna kvantitet är hög i förhållande till den faktiska utskänkningen, så att innehavaren får tillgodogöra sig direkt vinst på en mycket stor del av hela årsutskänkningen, är sannolikheten för att restaurangens övergång till systembolagsdrift skall vara gynnsam från stats- finansiell synpunkt större än om vinstkvantiteten motsvarar endast en del av den faktiska utskänkningen.

Ehuru vinstkvantitetsystemet, såsom i det följande närmare belyses, hit- tills endast varit ofullständigt utformat, har det dock haft till följd, att de statsfinansiella skälen för systembolagens övertagande av utskänkning och restaurangrörelse i egen regi försvagats. Storleken av de vinstbelopp, som genom detta system överförts från de enskilda restauranginnehavarna till

1 Att procenttalet för spritdrycker och vin sammantagna är 1932 var högre än motsvarande pro- centtal för enbart spritdrycker och enbart viner, sammanhänger därmed att den egna och den över- låtna utskänkningen äro olika sammansatta, i det att den överlåtna utskänkningen till betydligt större del omfattar viner,.å vilka utskänkningsvinsten per liter är avsevärt mindre än ifråga om spritdrycker. '

• Sida 200
•  Original

systembolagen, antydes av följande tablå, som utgör ett sammandrag av ta- bellen å sid. 225.

Utskänkningen av spritdrycker och viner å. restauranger med överlåtna utskänkningsrättigheter.

Totala vinst— Totala nt- Totala enskilda utskänkningsvinsten kvantiteten skänknin gen & sprit- å ä spritdrycker för spritdrycker av spritdrycker drycker viner och viner

1000 1. 1 000 l. 1 000 kr. 1 000 kr. 1 000 kr. 1921 ........ 1 894 1 947 11 852 4 344 16196 1924 ........ 1 819 1 763 9 439 3 210 12 649 1927 ........ 1 601 1 748 8 701 3 966 12 667 1930 ........ 1 454 1 732 8 554 4 622 13 176 1933 ........ 1 431 1 326 7 608 2 726 10 334

Dessa siffror kunna lämpligen kompletteras med den uppgiften, att restau- ratörernas utskänkningsvinst år 1920 — före vinstkvantitetssystemets infö- rande för landet i dess helhet —— uppgick till 23 miljoner kronor, varav 14 miljoner å spritdrycker och 9 miljoner å viner. Framhållas bör emellertid därjämte, att även andra omständigheter än detta system hava medverkat till denna nedgång i den totala enskilda utskänkningsvinsten, nämligen överhuvud de förhållanden, som åstadkommit minskning i utskänkningens omfattning se- dan nämnda år.

Skilda förslag i fråga om utskänkningen och dess organisation. Ett ut- tryck för att de organisatoriska förhållandena inom utskänkningen icke äro sådana att de allmänt uppfattas såsom ändamålsenliga är, att flera förslag hava framförts från sakkunnigt håll rörande dessa spörsmål. I första hand har Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd ägnat dessa frågor en in- gående behandling i sin framställning till revisionen.

Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd erinrar om att nykterhetskommittén hävdade, att detaljförsäljningen av spritdrycker och vin helt borde omhänderhavas av systembolagen, men tillika gjorde den viktiga inskränkningen i denna regel, att bolag skulle äga till enskild person överlåta utskänkningsrättighet under sådana villkor, att dennes ekonomiska fördel så vitt möjligt ej bleve beroende på utskänkningens myckenhet. Efter en redogörelse för vinstkvantitetsystemet, varigenom de enskilda rättighets- innehavarnas ekonomiska intresse av försäljningen begränsats men icke bort- tagits, framhåller nämnden, att erfarenheten icke infriat de förhoppningar man ställt på detta system, att det skulle innebära en tillfredsställande lös- ning, som avlägsnade betänkligheterna mot dylik överlåtelse, och yttrar här- om följandelz

»Det ekonomiska privatintresse, som för närvarande är förenat med den överlåtna utskänkningen, har i verkligheten givit upphov till ständiga frik- tioner av olika slag och obestridligen gjort sig förnimbart som en starkt häm- mande kraft, när det gällt genomförande och upprätthållande av nödiga för- säljningsrestriktioner för utskänkningen. Den bristande klarheten i lag- stiftningens formulering av grundsatsen, att enskild ekonomisk fördel skall

* Nämndens framställning sid. 55.

• Sida 201
•  Original

avlägsnas från den överlåtna utskänkningen, har vidare skapat en viss osä- kerhetskänsla både hos rättighetsinnehavarna och hos systembolagen. Rät- tighetsinnehavarnas missnöje och oro ha tagit sig uttryck i flera framställ- ningar till kontrollstyrelsen, och denna myndighet har å sin sida funnit sig föranledd att hos Kungl. Maj:t hemställa om åvägabringande av preciserade direktiv »beträffande slutmålet för avvecklingen av det privatekonomiska intresset i utskänkningsrörelsen och beträffande takten i avvecklingsarbetet».

Vid den nu pågående revisionen av 1917 års försäljningsförordning är en— ligt förtroendenämndens.mening tiden inne att helt taga ut det steg, som nyk- terhetskommittén tog endast till hälften. Det i förordningen intagna förbu- det mot överlåtelse av utminuteringsrättighet bör kompletteras med ett förbud jämväl mot överlåtelse av utskänkningsrättighet. All utskänkning av sprit- drycker och vin kommer därefter att ligga direkt i systembolagens hand.

Genom en sådan åtgärd skulle de i det föregående omnämnda olägenheterna av nuvarande ordning inom den överlåtna utskänkningen komma att i avse- värd mån reduceras, och lagstiftningens krav på det privatekonomiska intres— sets avkoppling från handeln med spritdrycker och vin skulle i princip reali- seras.»

Nämnden framhåller därefter med eftertryck, att den med detta förslag ingalunda åsyftar någon monopolisering av restaurangverksamheten och gör följande uttalandelz

»Även efter genomförandet av det av förtroendenämnden förordade förbu— det mot överlåtelse av utskänkningsrättighet skulle det alltså finnas två hu- vudtyper av restauranger. På bägge skulle systembolagen visserligen direkt handhava utskänkningen och tillgodogöra sig utskänkningsvinsten, men me- dan rörelsen i övrigt å den ena gruppen skulle drivas antingen direkt av sy— stembolagen eller genom företag nära anslutna till systembolagen, skulle den- na rörelse å den andra gruppen av restauranger alltjämt drivas och ägas av privata restauratörer.

Det kan för övrigt måhända förtjäna att framhållas, att en sådan ordning som den sist antydda icke var på något sätt främmande för nykterhetskom- mittén och redan praktiserats av Stockholmssystemet beträffande spritut— skänkningen på ett mindre antal enskilda restauranger. Anordningen är ef- ter den restaurang, där metoden först vann tillämpning, känd under beteck— ningen Reginasystemet. Samma anordning har för övrigt enligt en i novem- ber 1929 utfärdad administrativ förordning införts beträffande all utskänk- ning av spritdrycker och viner i Norge, där de enskilda restauranginnehavar- na numera icke komma i åtnjutande av någon vinst av utskänkningen, men däremot erhålla en fast årlig ersättning med skyldighet att bestrida alla om— kostnader för utskänkningen utom för mätglas och prislistor.»

Enligt nämndens mening skulle utvecklingen ledas in på fel spår, därest den blivande lagstiftningen innebure en begränsning av den hittills av system- bolagen bedrivna restaurangverksamheten. Sedan nämnden utvecklat skälen för att bolagen själva driva den med utskänkning förbundna folkrestaurang- rörelsen, anför den att bolagens inflytande på restaurangväsendet icke bör vara inskränkt till dessa restauranger. Härom yttrar nämnden bland annatzz

»Genom 1917 års rusdrycksförsäljningsförordning har systembolagens upp- gift även med hänsyn till utskänkningen blivit långt mer vittgående och långt mera ansvarsfull än tidigare. Det räcker inte längre med att fortsätta det ursprungliga Göteborgssystemets strävan att förvandla den forna krogrörel-

l Nämndens framställning sid. 56—57. ” Nämndens framställning sid. 59—60.

• Sida 202
•  Original

sen till en välskött och ur nykterhetssynpunkt klanderfri folkrestaurangrö— relse. Det gäller att höja folkrestaurangerna till en sådan nivå, att de, med hänsyn tagen till deras speciella uppgift, kunna tillfredsställa vilken nog— räknad besökare som helst. Det gäller att med hänsyn till villkoren för rät— ten att driva utskänkning förvärva kännedom om förutsättningarna för skil- da slag av restaurangrörelse ; att praktiskt pröva och ådagalägga möjlighe- ten att inom dessa skilda slag av restaurangrörelser upprätthålla utfärdade utskänkningsbestämmelser; sist men ej minst att så långt görligt sörja för ett prisreglerande inflytande, som hindrar, att den ovan berörda åt ett be- gränsat antal restauranger medgivna förmånen av utskänkning blir av de därigenom privilegierade restauranginnehavarna brukad på sådant sätt, att måltidsprisen hållas otillbörligt i höjden.

Erfarenheten om vad som kunnat uträttas tack vare de med systembolagen förenade restaurangerna talar enligt förtroendenämndens mening ett så tyd- ligt språk, att en närmare redogörelse härför ej lärer vara erforderlig. Det torde icke vara överdrivet att påstå, att systembolagens restaurangverksam- het under all den kritik, som riktats mot systembolagens verksamhet i övrigt, i stort sett vunnit en odelad sympati och uppskattning hos den stora all— mänheten.

När därför förordningen nu skall revideras, bör enligt förtroendenämndens mening för undvikande av framtida strider i förordningen införas uttryck— lig bestämmelse om att systembolagen äga att bedriva restaurangverksam- het. Önskvärt vore, att den tanken samtidigt komme till uttryck i förordnin- gen, att systembolagen äro icke blott berättigade utan skyldiga att själva be- driva all rörelse å de egentliga folkrestaurangerna. Skulle detta — vilket nämnden för sin del ansett —- på grund av svårigheten att uppdraga en ur lagteknisk synpunkt tillfredsställande gräns mellan de olika klasserna av restauranger befinnas omöjligt, vore det i varje fall av vikt, att statsmakter- na på ett eller annat sätt uttryckligen gåve till känna, att de anse ett sådant förhållande önskvärt och lämpligt.»

Nämnden ingår därefter på en detaljerad redogörelse för de former, i vil- ka denna restaurangverksamhet bör bedrivas, och hur den statliga kontrol- len över densamma bör vara ordnad. Den förordar, att systembolagen an- tingen själva handhava denna verksamhet genom direkt i deras tjänst anställ- da personer eller ock för detta ändamål bilda dotterbolag, å vilkas ledning de hava avgörande inflytande. Föreståndaresystemet bör däremot enligt dess mening efter hand avvecklas.

För varje enskild restaurang, där utskänkning äger rum, bör enligt nämn- dens mening utses en person, vilken för systembolagets räkning handhar ut- skänkningen. Av praktiska skäl förordar nämnden, att restaurangens inne- havare i regel erhåller detta uppdrag att vara utskänkningsföreståndare. för så vitt icke särskilda omständigheter tala för att en annan person utses här- till.

Med hänsyn till det starka sambandet mellan den enskilda restaurang— näringen och utskänkningen har revisionen funnit det angeläget att inhämta kännedom om den uppfattning rörande utskänkningens organisation, som om- fattas av dessa näringsidkare. Revisionen har därför berett den centrala organi- sationen inom denna näringsgren, Sveriges centrala hotell- och

• Sida 203
•  Original

r e s t a 11 r a n t f ö r e ni 11 g, tillfälle att muntligen och skriftligen framlägga sina synpunkter i ämnet och därvid särskilt hemställt, att föreningen ville meddela sin uppfattning i bland annat följande avseenden:

Fördelar och nackdelar av enskild restaurangrörelse och av i systembola- gens hand monopoliserad sådan (antingen helt eller endast i fråga om ut- skänkningen) .

Vilka restauranger böra bedrivas på det ena eller andra sättet?

Föreningen har i en längre skrift, vilken delvis berör även andra spörs- mål, såsom totalförbudet, den individuella utminuteringskontrollen, nykter- hetsnämndernas verksamhet, den kommunala självbestämningsrätten och sy- stembolagens organisation, avgivit följande svar å dessa frågor:

Angående den första frågan. »Till denna fråga knyter sig ett problem av synnerligen stor räckvidd, nämligen frågan överhuvud taget om fördelar och nackdelar med å ena si— dan enskild verksamhet och å andra sidan monopoliserad sådan verksamhet, som direkt eller indirekt omhänderhaves av statliga organ. Självfallet kan varje enskild verksamhetsart hava sina avigsidor, men föreningen vill be- stämt hävda den uppfattningen, att den enskilda verksamheten inom restau- rangnäringen icke företer för densamma utmärkande nackdelar utöver dem, som äro förknippade med varje verksamhet inom denna näringsgren, exem- pelvis systembolagen. Enligt föreningens förmenande är det icke svårare för en enskild yrkesman än för någon annan att syssla med restaurangverk- samhet, utan bör tvärtom en för sitt yrke utbildad och därtill intresserad enskild man på ett mera tillfredsställande sätt än ett systembolag vara i stånd att omhänderhava denna funktion i samhället.

Föreningen vill icke förneka, att inom yrket funnits och måhända ännu finnes någon, som är mindre lämpad för denna verksamhet, men vill på sam- ma gång framhålla, att mindre god skötsel av restaurangverksamhet kan såsom i det föregående påvisats ifrågakomma, även om rörelsen står under ledning av systembolag.

Ur samhällets synpunkt skulle det förvisso vara en nackdel, därest ge- nom den enskilda restaurangverksamheten priserna på de nyttigheter, som tillhandahållas inom näringen, höllos vid oskäligt hög nivå, och det således skulle vara till gagn, om systembolagen under angivna förutsättning utö- vade en viss prisreglerande verksamhet. En dylik prisreglerande verksam- het uppstår emellertid lika väl genom fri konkurrens de enskilda restau- ratörerna emellan, vilket bland annat framgår därav, att å flera orter i lan- det priserna å mat vid enskilda företag äro lägre än vid motsvarande sy- stembolagsrestauranger.

För att kunna uppehålla och utveckla en ur nationell synpunkt önskvärd, hög standard av vårt lands hotell och restauranger är det oundgängligen nödvändigt, att en väl kvalificerad kår av yrkesmän finnes. Med avseende å kompetens att driva hotell- och restaurangrörelse måste det enligt förenin- gens mening framstå såsom en allvarlig fara till nedgång, därest den en- skilda företagareverksamheten inom detta område skjutes åt sidan. Under de senaste åren ha allvarliga svårigheter att inom vårt land uppbringa all- sidigt utbildade och i övrigt lämpade yrkesmän förelegat. Det har för öv- rigt varit svårt att till hotell- och restaurangföretagen knyta yngre perso- ner, som hysa intresse för särskild, kvalificerad utbildning inom hotell- och restaurangyrket. Enligt föreningens förmenande är närmaste anledningen

• Sida 204
•  Original

härtill den, att utsikten att bliva egen företagare inom näringen under de senaste åren alltmer förminskats på grund av systembolagens strävan att förvärva monopolställning inom yrket. Möjligheten att såsom slutmål för sin utbildning och sin yrkesverksamhet se en anställning vid en systembo- lagsrestaurang är icke tillräckligt lockande. Åsidosättande av den enskilda verksamheten i förening med de ovissa framtidsutsikterna för näringen kan även medföra och har redan medfört det för näringen synnerligen ogynn- samma förhållandet, att enskilda restauratörer tveka att investera kapital i hotell- och restaurangföretag.

Föreningen vill som sin uppfattning framhålla, att i vårt land för närva— rande finnas ett stort antal yrkeskunniga, dugande och plikttrogna enskilda., restauratörer, men befarar, att yrkesstandarden med tiden avsevärt kommer att försämras, därest möjligheterna att driva enskild restaurangörelse skulle ytterligare förminskas eller helt avskäras.

Om föreningen sålunda hyser den uppfattningen, att restaurangrörelse lämpligen bör omhänderhavas av enskilda näringsidkare, förmenar förenin- gen jämväl, att utskänkningen av vin- och spritdrycker vid de enskilda före- tagen bör omhänderhavas av de enskilda restauratörerna och vill föreningen bestämt göra gällande, att senaste tiders utveckling tydligt visat, att myn— digheternas bestämmelser och föreskrifter minst lika Väl följas av de en- skilda restauratörerna som av systembolagens tjänstemän.»

Angående den andra frågan. »Beträffande detta spörsmål vill föreningen uttala som sin åsikt, att sy- stembolagen helt böra avkopplas från all restaurangverksamhet och att sådan restaurangrörelse, som har socialt eller allmännyttigt ändamål, bör omhän- derhavas av särskilda socialt betonade bolag under kommunalt överinseende. Såsom sådan rörelse må endast anses den egentliga folkrestaurangrörelsen, vars skötsel i hög grad bör vara ägnad att intressera statsmakterna och var- över det allmänna jämväl enligt föreningens mening bör hava möjlighet till särskilt effektiv kontroll. Övrig restaurangrörelse, d. v. s. vad som i van- ligt tal betecknas som första och andra klass restaurangrörelse, bör däremot enligt föreningens åsikt vara förbehållen åt enskilda näringsidkare. I detta sammanhang erinras om vad i det föregående anförts därom, att systembola- gen under de senaste åren i alltmer ökad omfattning frångått sin ursprung- liga uppgift att omhänderhava folkrestaurangerna och börjat driva en om- fattande andra- och förstaklassrörelse jämte hotellrörelse.

Att en gräns uppdrages mellan de områden, som böra vara föremål för en- skild restaurangverksamhet och för av det allmänna i en eller annan form bedriven dylik verksamhet, är för den enskilda resturangnäringen av utom- ordentlig betydelse. Önska statsmakterna, att den svenska hotell- och re- staurangnäringen skall få tillgodogöra sig enskild företagareverksamhet, böra statsmakterna också tillse, att det allmännas egna organ icke beredas möjlig- heter att genom speciella förmåner, över vilka den enskilda restaurangnärin- gen icke har möjlighet att förfoga, utöva en obehörig konkurrens, som blir den enskilda näringsverksamheten övermäktig.»

Förtroendenämnden och restaurantföreningen hava därefter i en polemise- rande skriftväxling för revisionen ytterligare belyst sina uppfattningar.

Revisionens förslag angående ntskänkningsrörelsens uppdelning mellan sy- stembolag och enskilda. Den historiska upprinnelsen till systembolagsorga- nisationen är, såsom av den föregående redogörelsen framgår, att finna i be-

• Sida 205
•  Original

hovet av en genomgripande förbättring av utskänkningsförhållandena sär- skilt å de för den stora allmänheten avsedda utskänkningsställena av mera enkel beskaffenhet. Det kan icke heller råda delade meningar om att system- bolagen på detta område gjort en mycket betydelsefull insats. Å praktiskt taget samtliga fristående folkrestauranger omhänderhaves utskänkningen av spritdrycker numera av dessa bolag. I själva verket torde det även hava ingått i det allmänna medvetandet, att utskänkningen av spritdrycker å sådana stäl— len icke bör vara anförtrodd åt enskilda näringsidkare utan helt ankomma på allmännyttiga organ. Belysande härför är icke minst ovan återgivna yttrande av restaurantföreningen (sid. 204), vilket utgår ifrån att denna ordning bör gälla i fråga om »den egentliga folkrestaurangrörelsen, vars skötsel i hög grad bör vara ägnad att intressera statsmakterna och var- över det allmänna jämväl enligt föreningens mening bör hava möjlighet till särskilt effektiv kontroll». Enligt revisionens mening bör det komma. till tydligt uttryck i den blivande lagstiftningen, att sådan utskänkning av spritdrycker, som äger rum på folkrestauranger, icke må handhavas av en— skilda näringsidkare. Att döma av nyss anförda yttrande av restaurant- föreningen torde meningsskiljaktigheter på denna punkt icke vara att för- vänta. Något annorlunda torde den frågan ligga, vilka de allmännyttiga organ böra vara, som skola omhänderhava denna uppgift. Restaurantför- eningen förordar, att uppgiften skall ankomma på »särskilda socialt betonade bolag under kommunalt överinseende», medan systembolagen helt borde av- kopplas från all restaurangverksamhet. I viss mån torde denna ståndpunkt vara betingad av ett av föreningen framfört önskemål om sammanslagning av systembolagen till ett riksbolag. Ett förslag i denna riktning har revi- sionen, såsom av det följande framgår (sid. 291 f.), haft under övervägande och på anförda skäl funnit sig böra lämna åsido. Oavsett detta saknas det enligt revisionens mening bärande skäl för att frånhända systembolagen deras uppgift att handha utskänkningen å folkrestaurangerna, vilken de fullgjort till allmänt gagn, och överlämna den till nya organ av principiellt samma struktur som systembolagen men utan deras erfarenheter och insikter. Re- visionen föreslår därför, att sådan utskänkning å folkrestaurang, som omfattar spritdrycker, alltid skall omhänderhavas av vederbörande systembolag, vilket icke äger överlåta rättigheten härtill.

Att giva en klar och uttömmande definition på begreppet folkrestaurang torde knappast vara möjligt. Revisionen har emellertid i sitt förslag tagit sikte på det förhållandet, att det i allmänhet icke torde erbjuda svårigheter för sakkunniga personer inom restaurangbranschen att i det enskilda fallet med ledning av en restaurangs allmänna beskaffenhet, varupris och kundkrets avgöra, huruvida den är att beteckna som folkrestaurang eller restaurang av högre klass. Enligt förslaget skall det därför ankomma på en särskild riksnämnd, vilken utses av Konungen och inom vilken systembolagen och de enskilda restauratörerna äro företrädda, att avgöra huruvida en restaurang med hänsyn till nyssnämnda omständigheter är att räkna såsom folkrestau- rang.

• Sida 206
•  Original

Den omständigheten att en på detta sätt såsom folkrestaurang betecknad restaurang drives i samband med en restaurang av högre klass, bör enligt , revisionens mening icke medföra undantag från den allmänna regeln. I en- lighet härmed böra s. k. bakfickor och andra annex av folkrestaurangkarak— tär till restauranger av högre klass med överlåtna rättigheter icke få före— komma i framtiden. Häri torde ligga den största praktiska betydelsen av förevarande stadganden, enär dylika annex alltjämt förekomma i icke ringa antal inom den överlåtna utskänkningsrörelsen (jämför härom sammanställnin- gen å sid. 193).

Syftet med den nu behandlade regeln kan i korthet angivas vara fullstän- dig avveckling av det enskilda förvärvsintresset inom denna gren av utskänk- ningen. Om systembolagen själva utöva utskänkningen men ej handhava restaurangrörelsen, föreligger emellertid alltjämt ett indirekt enskilt vinstin- tresse. Med hänsyn härtill utgår förslaget från att systembolagen själva -— antingen direkt eller genom sina organ, restaurangbolagen _ böra, såsom re- dan nu i allmänhet är fallet, driva hela restaurangrörelsen å utskänkningsstäl- len, som hava karaktären av folkrestauranger. Revisionen har dock icke ut- format stadgandet såsom en ovillkorlig föreskrift i detta avseende, med hän- syn bland annat till att de starkt växlande förhållandena på detta område på- kalla viss rörelsefrihet för systembolagen härutinnan. Särskilda omständig- heter kunna nämligen göra det berättigat, att ett systembolag undantagsvis in- skränker sig till att utöva allenast utskänkningen å en folkrestaurang, medan restaurangrörelsen i övrigt drives av en enskild näringsidkare.

Med hänsyn till att utskänkningen av vin i allmänhet icke har tillnärmelse- vis lika stor betydelse i nykterhetsavseende som spritdrycksutskänkningen, vilket i särskilt hög grad gäller för folkrestaurangernas vidkommande, har revisionen begränsat räckvidden av det nu behandlade stadgandet till utskänk- ningen av spritdrycker, häri givetvis inbegripet även utskänkning av vin, som äger rum i samband med sådan utskänkning.

I överensstämmelse med vad här sagts, stadgas i revisionens förslag till för- ordning 3 kap. 15 % 1 mom. andra stycket, att överlåtelse av tillstånd till utskänkning, som omfattar spritdrycker, icke må ske i fråga om restaurang eller avdelning av restaurang, som med hänsyn till sin allmänna beskaffen- het, varupris eller kundkrets betecknas som folkrestaurang av en av Konun- gen utsedd nämnd.

Till detta författningsrum har revisionen fogat ett stadgande av innehåll, att tillstånd till utskänkning icke heller må överlåtas, där det med hänsyn till främjande av nykterhet eller ordning eljest finnes påkallat, att utskänknin- gen handhaves av systembolaget. Detta stadgande avser att understryka be- tydelsen av att vid frågor om överlåtelse avgörande hänsyn fästes vid nykter— hets- och ordningssynpunkterna. Om beträffande annan restaurang än folk- restaurang förhållandena ur dessa synpunkter ej äro tillfredsställande och rät- telse ej kan vinnas i annan ordning, bör utskänkningstillståndet, om det ej anses böra helt indragas, övertagas av bolaget självt. Ett förhållande, som ur nykterhetssynpunkt härvid är av särskild betydelse för bedömande av över- låtelsefrågan, är omsättningens beskaffenhet. Vissa drag hos denna, såsom

• Sida 207
•  Original

proportionen mellan mat- och spritkassa, den billigaste brännvinssortens an- del inom utskänkningen, omfattningen av utskänkningen av lätta viner m. m., kunna nämligen giva god ledning vid bedömande av en restaurangs verkliga karaktär. De restauranger, som här närmast kunna ifrågakomma, torde ofta vara sådana, som i vissa hänseenden stå folkrestaurangerna nära men i ett eller annat avseende avvika från denna typ och därför ej kunna hänföras till denna. Revisionen avser, att stadgandet även bör kunna tillämpas i fråga om en restaurang, som befinner sig i sådan utveckling, att den håller på att glida över till att bliva en förtäckt folkrestaurang. Om denna förskjutning av restaurangens karaktär beror på innehavarens sätt att sköta densamma, bör denna visserligen i allmänhet mötas av andra motåtgärder från systembolagets sida, i sista hand överflyttning av överlåtelsen till annan lämpligare person. Därest emellertid förändringen av restaurangen beror på förhållanden, var- över innehavaren icke kan råda bot — såsom exempelvis att den stadsdel, där restaurangen är belägen, erhåller en annan karaktär än tidigare, varigenom re— staurangen av naturliga skäl får en kundkrets, som bör betjänas av restau- ranger i systembolagsdrift — äro andra åtgärder icke till fyllest än utskänk- ningens övertagande av systembolaget. I likhet med vad som gäller för folk— restaurangerna enligt det ovan anförda kan fulla syftet med denna åtgärd ofta icke vinnas med mindre än att även restaurangrörelsen i övrigt drives av bolaget.

I sådana fall som de nyss angivna ha systembolagen redan under rådande ordning övertagit enskilda restauranger. Det har härvid i första hand varit fråga om restauranger, vilka på grund av sin från nykterhetssynpunkt brist— fälliga skötsel till betydande del kommit att få en sådan kundkrets, som åstun- dat största möjliga spritförtäring utan hänsyn till gällande bestämmelser rörande utskänkningen. Motivet för systembolagen att själva omhändertaga rörelsen å sådana företag har varit önskemålet att härigenom kunna bringa dem på en högre nivå ur ordnings- och nykterhetssynpunkt och står sålunda i full överensstämmelse med det nyss angivna lagrummet i revisionens för— slag. I en del andra fall har skälet för att systembolagen övertagit enskilda restaurangföretag av ursprungligen högre klass varit, att dessa undergått en sådan förändring, att de erhållit samma karaktär som bolagens folkrestau— ranger och besökts av samma publik som dessa.

Systembolagen ha emellertid omhändertagit restauranger även under sådana förhållanden, då de nu angivna skälen icke förelegat. I några fall har grunden för denna åtgärd varit önskemålet att undanröja ett för allmänheten ogynn- samt verkande monopol. Då utskänkningsrättigheternas antal är jämförelse- vis begränsat, erhålla nämligen innehavarna av dessa en slags monopolställ- ning, som bland annat kan utnyttjas för att hålla oskäligt höga priser å ifrågavarande restauranger. I fråga om spritdrycker bestämmas visserligen försäljningspriserna i stor utsträckning av vederbörande systembolag efter kontrollstyrelsens föreskrifter, men beträffande övriga slag av drycker samt mat har det förekommit, att de enskilda restauratörerna utnyttjat ifrågavaran- de möjligheter till en för allmänheten ofördelaktig prissättning. Då restauran—

• Sida 208
•  Original

ger med spritdrycksutskänkning sedan gammalt hava varit normerande i fråga om prissättningen å restauranger utan spritdrycksutskänkning, har den an- tydda tendensen kunnat bli av betydelse även å dessa senare. Genom att övertaga ett antal restauranger av första och andra klass ha systembolagen därför kunnat utöva ett visst reglerande inflytande i fråga om måltidspriserna å de enskilda restaurangerna i allmänhet. Såsom ännu ett skäl för system- bolagens egen verksamhet på detta område har anförts, att dessa bolag, som genom överlåtelseavtal skola bestämma villkoren för de enskilda restauratö- rernas utskänkning, böra genom drivande i egen regi eller medelst dotterbolag av restaurangrörelse av högre klass söka vinna nödig erfarenhet om de eko- nomiska betingelserna för sådan restaurangrörelse och om möjligheten att upp- rätthålla olika utskänkningsrestriktioner.1

De anförda skälen för att systembolagen i vissa fall böra driva restaurang- rörelse av högre klass ha icke lämnats oemotsagda. Såsom av det föregående framgår har restaurantföreningen i sin skrivelse till revisionen givit uttryck för den uppfattningen, att systembolagen böra förbjudas befatta sig med sådan restaurangrörelse.

Enligt revisionens mening bör det icke komma i fråga att lagstiftningen läg- ger hinder i vägen för en sådan ordning, enligt vilken systembolagen må kunna handhava förutom utskänkningen även restaurangrörelsen i övrigt å en del restauranger av högre klass. Revisionen, som håller före att behovet av sådan restaurangrörelse jämväl i framtiden kommer att i huvudsak tillgodoses genom den enskilda näringsutövningen, förutsätter, att i varje fall, då fråga uppkom- mer att ett systembolag skall självt eller genom dotterbolag driva dylik rö- relse, skälen härför noga övervägas under särskilt beaktande av såväl gagne- ligheten av en dylik åtgärd ur nykterhetssynpunkt som de ekonomiska förut- sättningarna för rörelsens bedrivande.

För att i dessa avseenden trygga en omsorgsfull prövning upptager revi- sionens förslag ett allmänt stadgande i 6 kap. 2 %, att systembolag har att inhämta medgivande av kontrollstyrelsen för att driva restaurangrörelse och därmed sammanhängande verksamhet, ävensom en speciell bestämmelse i 10 % 1) i samma kapitel, enligt vilken kontrollstyrelsens samtycke måste föreligga i varje särskilt fall för att bolag må inrätta restaurang.

Beträffande förtroendenämndens förslag om förbud mot överlåtelse av till- stånd till utskänkning även beträffande restauranger av högre klass bör beak- tas, att detta utgår från att de enskilda restauratörerna i regel skola vara sy- stembolagens utskänkningsföreståndare och i denna egenskap äga åtnjuta er- sättning för kostnader och besvär. Ur synpunkten av den kontroll bolagen skulle äga utöva över rörelsens bedrivande skiljer sig förslaget från gällande ordning mera till formen än i sak. Spörsmålet huruvida och på vad sätt er- sättning skall utgå för handhavande av utskänkningen å enskilda restauranger behandlar revisionen i kap. XIII här nedan. På sätt därav framgår har re- visionen förordat bibehållande med vissa modifikationer av det nu tillämpade

1 Se Einar Rosenborg: Stockholms Allmänna Restaurantaktiebolag (1925) sid. 2 och 60 if. samt ovanstående citat & sid. 202 från förtroendenämndens framställning.

• Sida 209
•  Original

s. k. vinstkvantitetssystemet. Med hänsyn härtill har revisionen ej ansett sig böra förorda förtroendenämndens förslag om förbud mot all överlåtelse av till— stånd till utskänkning utan upptager i 3 kap. 16 % 1 mom. ett stadgande att systembolag må beträffande här avsedda restauranger överlåta sådant till- stånd i enlighet med de föreskrifter kontrollstyrelsen meddelar.

Slutligen må framhållas, att den särskilda form av utskänkningstillstånd, som betecknas såsom turistutskänkning, enligt förslaget icke må överlåtas, varom stadgande införts i 15 % 1 mom. av nyssnämnda kapitel. Skälet härtill är, såsom nedan anföres (sid. 275), att man velat förhindra, att enskilda intres- sen, som äro inriktade på direkt vinst av själva utskänkningen, skola. söka an- lita den speciella väg, som i syfte att tillgodose ett allmänt intresse öppnats till erhållande av tillstånd av förevarande slag.

Revisionens förslag angående ersättning med anledning av utskänknings- rättighets indragning. I 2 mom. av 3 kap. 15 å i förslaget till förordning har revisionen intagit ett stadgande, enligt vilket en innehavare av restaurang med överlåten rättighet till utskänkning av spritdrycker, som icke förnyas, i regel är berättigad till ersättning av systembolaget med belopp, som enligt av Kungl. Maj:t bestämda grunder fastställes av den nämnd, som har att besluta angående klassificering av folkrestaurangerna.

Angående skälen för att sådan ersättning bör utgå får revisionen i stort sett hänvisa till vad ovan sagts därom att en utskänkningsrättighet innebär en ekonomisk förmån för restauranginnehavaren. Där har framhållits, att in- nehavet härav visserligen är tidsbegränsat och icke ger någon rättsgrund för anspråk på tillståndets förnyade överlåtelse, men att systembolagen dock av hänsyn till de faktiska ekonomiska förhållandena i allmänhet plågat för— .nya överlåtelserna. Av billighetsskäl hava bolagen i regel också, där på grund av särskilda förhållanden dylik förnyelse icke kommit till stånd, lämnat ve- derbörande restaurangidkare ersättning i en eller annan form, såsom genom övertagande av restauranginventarier till priser, som innefatta gottgörelse för 'förlusten av utskänkningsrätten.

Enligt revisionens mening tala icke blott billighetsskäl utan även lämplig- hetsskäl för att det allmänna iakttar dylika hänsyn även i framtiden samt att lagstiftningen ger ett bestämt direktiv idetta avseende. Dess förslag att systembolagen skola övertaga vissa hittills överlåtna utskänkningsrättigheter syftar till att vinna den från nykterhetssynpunkt under rådande omständig- heter mest ändamålsenliga ordningen i fråga om utskänkningens organisation. Detta syfte bör icke äventyras genom att bestämmelserna i övrigt gestaltas så, att förslaget framstår såsom ogynnsamt för de intressenter, som direkt beröras av detsamma.

Angående grunderna för ersättningen har man att skilja mellan de fall, då ett systembolag övertager både utskänkningen och restaurangrörelsen, och de fall, då övertagandet avser endast utskänkningsrörelsen.

I förstnämnda fall böra enligt revisionens mening villkoren härvid fastställas på ett fullt affärsmässigt sätt med ledning av värdering av särskilda sak—

• Sida 210
•  Original

kunniga och efter den grundregeln, att innehavaren erhåller skälig gottgörelse. Regeln om ersättning innebär i sådant fall, att denna värdering skall avse avkastningen av rörelsen i dess helhet och icke blott restaurangrörelsen med bortseende från utskänkningsrätten.

Därest restaurangen förblir i enskild ägo och endast utskänkningen därstä- des övertages av systembolaget — en ordning som enligt vad förut anförts jämförelsevis sällan torde komma i fråga beträffande folkrestauranger —— har den enskilde restauratören alltjämt indirekt fördel av utskänkningen. Ersätt- ningsbeloppet hänför sig sålunda allenast till den vinst, som han går direkt förlustig. Det är härvid att beakta, att en del av kostnaderna för utskänknin- gen övergår på systembolaget i samband med dess övertagande av utskänk— ningen.

Vad slutligen beträffar det fallet, att utskänkningsrättigheten å en restau- rang icke förnyas utan helt indrages, bör ersättningen beräknas efter en sak- kunnig värdering, avseende restaurangrörelsens värde ur avkastningssynpunkt före och efter systembolagets ifrågavarande åtgärd.

Enligt revisionens mening bör ersättningen i samtliga fall kunna utgå an- tingen med ett engångsbelopp eller med annuiteter under en viss följd av år.

Såsom allmän regel beträffande ersättningsskyldigheten gäller enligt ut- trycklig bestämmelse, att sådan icke föreligger, så framt överlåtelse vägrats på grund av förseelse mot spritdrycksförordningen eller med stöd av densamma meddelade föreskrifter, överträdelse av det tidigare avtalet eller vansköt- sel av rörelsen. Ej heller förfinnes ersättningsskyldighet, om förnyelse av överlåtelse icke kommit till stånd på den grund, att ifrågavarande tillstånd vägrats av kommun eller länsstyrelse.

Av lagtexten framgår, att ersättningen skall utgivas av vederbörande sy- stembolag. Då det är fråga om engångsbelopp för inköp av en restaurang, kan beloppet vara så stort, att bolaget icke utav sina driftinkomster kan gäl- da detsamma. En utväg för likvidens fullgörande, som torde kunna använ- das, då systembolaget driver restaurangrörelse genom ett dotterbolag, restau- rangbolag, är att ersättningen fastställes skola utgå i form av preferensaktier i sistnämnda bolag, en betalningsmetod, som även torde kunna ifrågakomma vid utgörande av annuitetsbelopp.

Fr—n ...a . ,.

• Sida 211
•  Original

KAP. XII. Utskänkningen å systembolagens egna restauranger.

Utvecklingen och den nuvarande organisationen. Under det första skedet av systembolagens verksamhet var såsom förut nämnts bolagens rörelse vä- sentligen begränsad till utskänkning å sådana lokaler, som voro avsedda för de kroppsarbetande klasserna. Denna rörelse var i regel anordnad så, att en- dast själva utskänkningen drevs av bolagen genom dess tjänstemän, s. k. ut- skänkningsföreståndare, medan serveringen av mat liksom ock försäljningen av kaffe, läskedrycker o. d. utövades av dessa föreståndare för egen räkning. I sistnämnda hänseende voro föreståndarna alltså självständiga företagare med direkt ekonomiskt intresse av omsättningens storlek, medan de för sin befatt— ning med utskänkningen åtnjöto lön, som enligt direkt stadgande i försälj- ningsförordningarna icke fick utgå i förhållande till myckenheten av utskänkta drycker. I regel bestredo bolagen jämväl vissa med rörelsen förenade utgif- ter, såsom hyreskostnader o. d.

Den sålunda genomförda ordningen för bedrivande av bolagens rörelse, det s. k. föreståndaresystemet, blev emellertid föremål för en skarp kritik. Så- lunda anfördes, att en avsevärd del av bruttovinsten å utskänkningen åt— ginge till att subventionera matserveringsrörelsen. Frågan härom upptogs be- träffande Aktiebolaget Göteborgssystemet i Stockholm, där detta system an- vändes, i revisorernas berättelse över bolagets förvaltning år 1909, vari också framhölls, att bolagets utskänkningsrörelse lämnat anmärkningsvärt ringa nettovinst. I en senare revisionsberättelse framställdes i anslutning härtill det kravet, att inga andra utgifter skulle få bestridas av utskänkningens brutto- vinst än sådana, som skulle bortfalla, därest utskänkningen upphörde men matserveringen fortfore i samma utsträckning. Denna kritik utgjorde ett bidragande skäl till att Stockholms stadsfullmäktige år 1913 icke tillstyrkte förnyad oktroj för Aktiebolaget Göteborgssystemet i Stockholm. Stadsfull— mäktige, som betonade, att ifrågavarande matserveringsrörelse måste bära samtliga de utgifter, som vore förenade med densamma och som ej vore för- orsakade av själva utskänkningen, förordade i stället oktroj åt det nybildade Aktiebolaget Stockholmssystemet, som också blev antaget av överståthållar- ämbetet och började sin verksamhet är 1914.

Enligt det program, som uppställdes av sistnämnda bolag för att förverk- liga det ovan angivna reformkravet, skulle den egentliga restaurangrörelsen, d. v. s. serveringen av mat, svagdricka, alkoholfria drycker rn. m., omhän—

• Sida 212
•  Original

derhavas av ett för detta ändamål bildat restaurangbolag, som fick namnet Aktiebolaget Stockholms Folkrestauranger, medan utskänkningen av sprit- drycker, vin och starkare maltdrycker skulle handhas direkt av systembolaget. Restaurangbolaget skulle svara för alla med restaurangrörelsen förbundna kostnader, bl. a. hyran för nödiga lokaler. För rättigheten att inom dessa lokaler bedriva utskänkning skulle systembolaget varken betala hyra eller an— nan ersättning. De med själva utskänkningen förknippade kostnaderna skul- le dock givetvis ankomma på systembolaget. Aktiebolaget Stockholms Folk— restauranger efterträddes redan år 1916 av Stockholms Allmänna Restau— rantaktiebolag (S. A. R. A.), men rörelsen å folkrestaurangerna i huvudsta- den har i stort sett alltjämt bedrivits efter det ovan återgivna programmet.

Även på andra håll, där systembolagen bedrivit folkrestaurangrörelse med föreståndaresystem, visade sig detta vara förenat med samma olägenheter, som gjort sig gällande i Stockholm. Detta system avvecklades därför fler- städes men förekommer alltjämt-i viss omfattning. Flera systembolag, sär- skilt sådana som driva en mera omfattande restaurangrörelse, hava också in- rättat särskilda dotterbolag för detta ändamål efter mönster av restaurang- bolaget i Stockholm. För närvarande finnas dylika restaurangbolag i Göte- borg, Malmö, Norrköping och Örebro. I andra fall åter, i synnerhet där sy- stembolagens restaurangrörelse är mindre omfattande, drives den i allmän- het »i egen regi», d. v. s. hela verksamheten handhaves direkt av system- bolaget med en helt avlönad tjänsteman som restaurangchef. Här bör slut— ligen erinras om att systembolagen, såsom i annat sammanhang omnämnts, under senare år på åtskilliga håll utsträckt sin verksamhet till att även omfatta restaurangföretag av högre klass.

Huru systembolagens utskänkningsrörelse varit anordnad under senare år framgår av vidstående uppställning.

Revisionens förslag. Enligt vad som framhållits i kap. XI här ovan anser revisionen, att systembolagen böra driva icke blott utskänkningen utan även den härmed förbundna restaurangrörelsen å väsentligen alla folkrestauranger samt å vissa därmed likställda restaurangföretag. I fråga om formen för rö- relsen å dessa systembolagens egna restauranger liksom å de restauranger av högre klass bolagen komma att driva erbjuda sig de tre olika möjligheter, vilka såsom nyss angivits redan blivit prövade, nämligen föreståndaresystemet, drift i egen regi och anordningen med särskilda restaurangbolag.

Vad först angår föreståndaresystemet har Systembolagsföreningarnas för- troendenämnd framhållit, att detta enligt dess mening merendels utfallit mind- re väl, i det att restaurangerna av denna typ visserligen icke alltid men dock ofta blivit efter i utvecklingen och att de ingalunda i alla fall motsvarade de krav, som borde ställas på en modern folkrestaurang. Förtroendenämnden har därför förordat en avveckling av detta system efter hand, i den mån bolagens organisation kunde anpassas därefter.1 Enligt revisionens mening kan man

* Förtroendenämndens förut omförmälde. framställning sid. 61.

• Sida 213
•  Original

Systembolagens utskänkningsrörelse, grupperad med hänsyn till formerna för rörel- sens bedrivande dren 1928—19331.

N ettovinst i % av brutto- vinsten & spritdr. och vin

Bruttovinster & Andra Summa

inkom- inkom- spritdr. andra matser- ster ster och vin drycker veringen

tusentalkr r

År 1928

Systembolagsrest. . . . . 2 166 2 561 208 6 056 10113 Föreståndarerest. . . . . 1 236 330 3 1 568 84'4 Restaurangbolagsrest. . . 4 70 —— 401 5 109 851 Klubbrest. 225 —— 225 335 Bolagskaféer2 ...... 1 — 126 -

Samtliga 8 336 812 13 084 883

År 1929

Systembolagsrest. . . . . 2 396 334 6 841 101'1 Föreståndarerest ..... ' 1 438 16 1 809 88'8 Restaurangbolagsrcst. . . 4 889 464 5 353 86'8 Klubbrest ........ 210 — 210 295 Bolagskafécr ...... ' 1 — 133 -

Samtliga 8 934 814 14 346 901

År 1930

Systembolagsrest. . . . . 2570 - 339 7446 948 Föreståndarerest. . . . . 1841 16 2138 71'9 Restaurangbolagsrest. . . 5221 837 6059 94'0 Klubhrest ........ -' 205 — 206 27'2 Bolagskaféer . , . . 1 — 128 -

Samtliga 9 838 1 192 15 977 89" 1 År 1931 Systembolagsrest. . . . . 2 546 396 7708 86' Föreståndarerest ..... 1 269 234 14 1 517 ' 84'2 Restaurangbolagsrest. . . 4 951 — 441 5 392 930

Klubbrest ........ ' 182 — — 182 27'3 Bolagskaféer — 47 —- 47 -

Samtliga 8948 1769 851 14 846 » 888 År 1932

Systembolagsrest. . . . . 2262 1306 7033 525 Föreståndarorost. . . . . 980 170 16 1166 806 Restaurangbolagsrest. . . 4076 — 4508 86'0 Klubbrest. 158 _4 — 1952 229

_ 3 _ ' .

Samtliga 7 476 1 510 924 12 899 74'1

År 1933

Systemliolagsrest. . . . . 2 004 1156 537 6 433 358 Föreståndarerest ..... . 802 130 23 955 73'3 Restaurangbolagsrest. . . 3 099 — 199 3 298 755 Klubbrest ........ 141 — — 141 . 20'8 Bolagskaféer ...... — 32 — 32 —

Samtliga 6 046 1 318 2 736 759 10 859 3 774 61'0

1 Uppgifterna hämtade ur publikationen Rusdrycksförsäljningen m. m. årg. 1929 sid. 29* årg. 1932 sid. 29* och årg. 1933 sid. 29'. * Såsom bolagskafé betecknas en av systembolag genom särskild föreståndare bedriven utskänk- ningsrörelse, väsentligen avseende maltdrycker, där inkomsterna & försäljningen av vin och malt— drycker redovisas till bolaget.

• Sida 214
•  Original

icke heller bortse från att det föreligger risk för att inskränkningar och kon- troll i fråga om utskänkningen kunna vara svårare att genomföra å restau- ranger, där hos ledningen finnes ett privatekonomiskt intresse att tillmötes- gå kundkretsens krav i olika avseenden. Sålunda kan den omständigheten, att föreståndarna åtnjuta vinst å matserveringsrörelsen, göra dem mindre skic- kade att handhava särskilt sådana restriktioner som måltidstvånget. På grund av det ovan anförda anser revisionen, att föreståndaresystemet i regel —— åt- minstone beträffande folkrestaurangerna — icke vidare bör komma till an- vändning i systembolagens rörelse utan, såsom förtroendenämnden hemställt, efter hand avvecklas. Då det emellertid av praktiska skäl kan visa sig lämp- ligt att i särskilda fall anlita denna organisationsform, t. ex. för anordnan- de av säsong- eller klubbutskänkning eller den av revisionen föreslagna sär- skilda form för utskänkning, som fått beteckningen turistutskänkning, har revisionen icke föreslagit något direkt förbud mot användande av förestån- daresystemet utan avser att överlämna prövningen härav åt systembolagen under kontrollstyrelsens överinseende.

Den naturligaste organisationsformen för ett systembolags egen restaurang- rörelse av mindre omfattning eller av enklare beskaffenhet är givetvis, att rörelsen bedrives av bolaget i egen regi och sålunda ingår såsom en inte- grerande del av bolagets verksamhet. I vissa fall tala dock åtskilliga skäl för att restaurangrörelsen omhänderhaves av ett särskilt restaurangbolag, d. v. 5. ett för ändamålet bildat bolag, över vars ledning vederbörande system- bolag har ett avgörande inflytande. Det kan sålunda till en början framhållas, att skötseln av ett flertal restauranger utgör en omfattande och svårskött affärsverksamhet med en mängd olikartade problem, såsom inköp och lagring av råvaror, varudistribution till de olika restaurangerna, prissättning å till- handahållna varor samt anställande och organiserande av en stor och hetero- gen personal. En dylik verksamhet, som ju kräver speciell sakkunskap och allmän affärsskicklighet, kan såsom också Systembolagsföreningarnas förtro- endenämnd framhållit1 svårligen utövas direkt av ett systembolag utan att detta inkräktar på bolagsledningens uppmärksamhet och intresse till nackdel för systembolagets egentliga uppgift att på ett för nykterhetstillståndet så föga skadligt sätt som möjligt handhava detaljhandeln med spritdrycker och vin. Förtroendenämnden har därjämte betonat, att ett särskiljande av re- staurangrörelsen från systembolagens övriga verksamhet underlättar en lämplig rekrytering av personal på ledande poster inom systembolagen, då de synpunk- ter, som måste vara avgörande vid tillsättande av dylika poster, icke i allo sammanfalla med de synpunkter, som måste anläggas vid utväljande av chefer för stora restaurangföretag. Vidare vill revisionen särskilt framhålla, att upp- delningen av verksamheten på skilda bolag är ägnad att skapa en klar över- blick över både utskänkningens och den egentliga restaurangverksamhetens ekonomiska resultat genom att förebygga sammanblandning mellan dessa båda rörelser. Slutligen medför också inrättandet av särskilt bolag för restaurang- rörelsen en minskning av systembolagets ansvar för de ekonomiska risker, som

1 Ovannämnde. framställning sid. 62.

• Sida 215
•  Original

alltid äro förbundna med en dylik verksamhet. De skäl, som sålunda tala för en organisation i form av restaurangbolag, torde göra sig gällande i ännu högre grad, därest såsom revisionen föreslår antalet systembolag nedbringas och de återstående systembolagens verksamhetsområden sålunda avsevärt utökas.

Revisionen anser således, att ifrågavarande restaurangrörelse, där den är mera omfattande och i synnerhet där den även inbegriper restaurangföretag av högre klass, bör bedrivas genom särskilt bolag, varöver emellertid systembo- laget skall hava det avgörande inflytandet. Med hänsyn bland annat till att lagligheten av de nuvarande på detta sätt organiserade restaurangbolagen ifrågasatts, har revisionen i 6 kap. 9 % av sitt förslag upptagit ett särskilt stadgande om systembolags rätt att bilda dylikt dotterbolag. För att ett så- dant beslut skall göras till föremål för noggrann omprövning föreslår revisio- nen vidare i samma kapitel 10 5 under punkt 6), att kontrollstyrelsens sam— tycke härtill alltid skall erfordras. I fråga om den närmare organisationen av restaurangbolagen vill revisionen här blott framhålla, att även om vederbörande systembolag, såsom nyss nämnts, skall hava'det avgörande inflytandet över restaurangbolagets ledning, måste sistnämnda bolag med hänsyn till den mera rent affärsmässiga arten av sin verksamhet erhålla en betydligt större rörelse- frihet än som lämpligen kan tillerkännas systembolagen. I övrigt får revisio- nen härom hänvisa till vad som anföres nedan under 6 kap. 15 å i den speciella motiveringen.

• Sida 216
•  Original

KAP. XIII.

Utskänkningen å de privata restaurangerna.

Utvecklingen av systembolagens förhållande till den överlåtna utskänk- ningsrörelsen. Systembolagens förnämsta syfte var ursprungligen, såsom förut angivits, att övertaga och driva sådana utskänkningsställen, som besök- tes av de kroppsarbetande befolkningslagren. Denna gren av utskänkningen karakteriserades också därav, att huvudparten av försålda drycker utgjordes av egentligt brännvin. Då bolagen jämväl erhållit försäljningsrättigheter för andra utskänkningsställen, d. v. s. sådana, där huvudsakligen s. k. finare spirituosa försåldes, brukade bolagen i regel, åtminstone på större orter, icke själva utöva dessa rättigheter utan överlåta dem på enskilda näringsidkare.

I fråga om överlåtelse av rättighet stadgades i tidigare brännvinsförsälj- ningsförordningar, att detta ej fick ske till annan person än den som i stad av magistraten och å landet av kommunalnämnden prövats tjänlig och i öv- rigt behörig. För att icke bolagens befogenhet att överlåta rättigheter skulle användas så, att bolagen frånhände sig all rörelse, föreskrevs i 1873 års bränn- vinsförsäljningsförordning, att om i stad bildats bolag, som fått övertaga all utskänkning i staden, bolaget ej fick överlåta hela denna rätt. Däremot stad- gades vidare i sistnämnda förordning, att om sådant bolag skulle vilja mot bestämd avgift åt annan upplåta någon av de utav bolaget övertagna rättig- heterna, så hade bolaget att därom göra framställning hos länsstyrelsen, som efter magistratens hörande ägde att, med avseende å såväl skälen för över- låtelsen samt tjänligheten och behörigheten hos den person, å vilken överlå- telsen ifrågasattes, som å avgiftens förhållande till den inkomst, vilken an- sågs kunna uppkomma av rörelsen, bifalla eller avslå framställningen. Till dessa bestämmelser fogades i 1905 års brännvinsförsäljningsförordning ett be- tydelsefullt tillägg. Där stadgades nämligen, efter mönster av en praxis, som utbildats vid några systembolag, däribland bolaget i Göteborg, att den, till vilken utskänkningsrättighet överlåtits, skulle vara skyldig att hos bolaget inköpa allt för rörelsen erforderligt egentligt brännvin och de spritdrycker i övrigt, som bolaget tillhandahölle i sin rörelse. Den sålunda genomförda ordningen för inköp användes i ett slags beskattningssyfte, i det att bolagen vid sin försäljning till de enskilda rättighetsinnehavarna betingade sig ett högre pris än bolagen själva fått vidkännas. '

Utöver ovan angivna bestämmelser fanns det före tillkomsten av Rff icke någon laglig reglering av bolagens förhållande till de överlåtna utskänknings- rättigheterna. För att skapa en dylik reglering och framför allt därvid för-

• Sida 217
•  Original

hindra, att innehavarna av överlåtna utskänkningsrättigheter inkräktade på den utskänkning för de bredare folklagren, som bolagen alltid förbehöllo sig själva, brukade bolagen i överlåtelseavtalen uppdraga vissa gränser för de överlåtna rättigheternas verksamhetsfält.1 Sålunda föreskrevs i regel, att överlåten rättighet ej finge användas till sådan servering, som vore hänförlig till krogrörelse, och i åtskilliga fall sökte bolagen närmare bestämma denna avgränsning genom föreskriften att egentligt brännvin, som ju utgjorde hn- vudparten av utskänkta drycker å bolagens egna utskänkningsställen, icke skulle få. serveras i den överlåtna rörelsen annat än vid måltider.

Begränsning av det direkta vinstintresset inom den överlåtna utskänknings- rörelsen. Det har förut framhållits, att man redan tidigt strävat efter att av— koppla det privatekonomiska vinstintresset från försäljningen av alkoholhaltiga drycker. För att söka genomföra detta mål beträffande de överlåtna utskänk- ningsrättigheterna föreslog doktor Ivan Bratt omkring år 1910, att de enskilda restauratörerna skulle hava att betala samma pris för spritdryckerna som deras eget försäljningspris, så att de icke ägde någon som helst direkt vinst på ut- skänkningen. För att få en lämplig övergång till ett sådant system ifråga— satte han en successiv nedskrivning av utskänkningsvinsterna med bör- jan så, att en enskild restauratör under första året skulle få tillgodoräkna sig vinst å exempelvis så stor kvantitet spritdrycker, som motsvarade 80— 90 % av den myckenhet, han föregående år försålt.2 Denna tanke upptogs i det förut omnämnda programmet för Aktiebolaget Stockholmssystemets verk- samhet, däri det framhölls, att en enskild restauratör, på vilken bolag över-' läte utskänkningsrättighet, borde medgivas rätt att under löpande kalenderår genom bolaget till ungefärliga marknadspriset inköpa olika slag av spritdryc- ker i sådan myckenhet, att vid deras försäljning bruttovinsten uppnådde en på förhand fastställd gräns, men att vad rättighetsinnehavaren därefter un- der samma år kunde behöva inköpa av bolaget skulle debiteras honom till det fastställda utskänkningspriset.3

Då 1911 års nykterhetskommitté behandlade frågan om utskänkningens an- ordnande, upptog den även de nu anförda synpunkterna. Kommittén yttrade i fråga om den överlåtna utskänkningen bl. a. följande :*

»Det ekonomiska intresse, som för närvarande är bundet vid utskänkningen, kan anses var av två slag, nämligen dels den fördel ur konkurrenssynpunkt, som för restauranginnehavare ligger däri, att rusdrycker finnas att tillgå i hans rörelse, dels ock intresset av att själva omsättningen av rusdrycker ökas eller i varje fall icke minskas. Att så länge rusdrycksförsäljning är en av staten tillåten näring fullständigt från försäljningen alldeles skilja det först- nämnda intresset, torde ej låta sig göra. Detta synes däremot vara möjligt beträffande det senare slaget av ekonomiskt intresse. När det i det följande talas om ekonomiskt intresse av rusdrycksutskänkningen, avses därför endast det sistnämnda slaget därav.

1 Se Uppgifter för är 1910 rörande jämlikt kungl. förordningen den 9juni 1905 bildade bolag . . utarbetade av Nils Frick (1911), sid. 93 If. ” Se Ivan Bratt: Nykterhetspolitiska utvecklingslinjer (191I), sid. 20 f. 3 Se vidare härom Aktiebolaget Stockholmssystemets törvaltningsberättelse för år 1914, sid. 28 if. samt 77 tf. * Betänkande V, sid. 255 ff.

• Sida 218
•  Original

Såsom förut framhållits, finnes detta intresse för närvarande såväl hos de utskänkningsinnehavare, som fått överlåten rättighet från bolag, som också hos dem, som idka Vin- och ölutskänkning. Detta intresse kan givetvis träda i dagen på olika sätt. Mest uppenbart framträder det, när utskänkningsinne- havaren eller hans biträden direkt uppmana eller locka till rusdrycksförtä- ring. Detta torde emellertid för närvarande var ganska sällsynt och lär egent- ligen endast förekomma strax före stängningstid, när tillfälle är berett för gästerna att sitta kvar efter denna tid. En så att säga indirekt animering, som mera allmänt förekommer, är utskänkningslokalens utrustande med sär- skilda lockelsemedel, i syfte att lokalen skall bliva talrikt besökt och på grund därav rusdrycksomsättningen bliva större. Och det torde vara mot bakgrunden av samma ekonomiska intresse, som man bör betrakta det ej ovan— liga förhållandet, att utskänkarna mer eller mindre medvetet motarbeta kon- sumtionen av alkoholfria drycker-för att i stället gynna konsumtionen av de alkoholhaltiga, utan att de därför kunna anses avsiktligt Vilja föranleda till omåttligt förtärande av de senare. För en reformerad lagstiftning efter de grundsatser, vilka kommittén anser böra tillämpas i fråga om rusdryckshan- teringen, måste det givetvis vara av stor vikt att undanröja denna i ej ringa mån medverkande anledning till rusdrycksförtäring. För realiserande av detta önskemål erbjuda sig flera utvägar. En sådan metod går ut på att för— hindra utskänkningsinnehavaren från att erhålla någon som helst vinst å rusdrycksutskänkningen. Dryckerna få enligt denna metod av honom försäl- jas till samma pris, för vilka han inköpte dem från bolaget, och han ansvarar för att så äger rum. Utskänkningsinnehavaren blir så att säga en bolagets tjänsteman med i allmänhet samma befogenheter som de, vilka f. n. tillkomma föreståndarna å bolagets egna utskänkningsställen.

'Det har emellertid från flera håll blivit ifrågasatt, huruvida ett dylikt full- ständigt borttagande av den vinst, som hittills tillkommit den enskilde ut- skänkningsinnehavaren å försäljningen av rusdrycker, låter sig omedelbart genomföras. En mjukare övergång från nuvarande förhållanden åstadkom- mes på det sätt, att utskänkarens på omsättningens storlek beroende vinst efter hand nedbringas. Därvid kan så tillgå, att vid avvecklingsperiodens början utskänkaren med egen vinst får försälja rusdrycker upp till medeltalet av de kvantiteter spritdrycker, vin och öl, som blivit å utskänkningsstället försålda under exempelvis de tre senaste åren. Å vad han försäljer av de olika slagen av drycker över dessa medeltal, äger han icke att taga någon vinst, utan får han för vad däröver försäljes till bolaget betala samma pris, som han själv utskänkningsvis betingar sig. Allt efter som det befinnes lämp- ligt, minskas sedan den kvantitet, å vilken innehavaren äger taga förtjänst för egen räkning.

Ett annat sätt att förhindra, att utskänkningsinnehavarens ekonomiska in- tresse göres beroende av myckenheten utskänkta rusdrycker, är följande. Rusdryckerna tillhandahållas av utskänkningsinnehavaren till samma priser, som de betinga i inköp hos bolaget, mot det att bolaget till innehavaren, så— som ersättning för de med hans nämnda hantering förenade kostnader, erläg- ger ett visst av omsättningen av rusdrycker oberoende belopp. En i huvud- sakliga delar härmed överensstämmande metod tillämpas för närvarande av utskänkningsbolaget i Kristiania, ehuru därstädes någon överlåtelse i egent— lig mening icke föreligger, enär utskänkningsbolaget självt genom sin tjänste- man ombesörjer utskänkningen, men i hyra till restauranginnehavaren erläg- ger ett bestämt belopp.

Givetvis kunna även andra utvägar tänkas för vinnande av ifrågavarande

• Sida 219
•  Original

syfte. Vilken metod som i sådant hänseende bör väljas för att ernå en mera fullständig frigörelse av utskänkningsinnehavarnas ekonomiska intresse av rusdrycksomsättningen, synes icke lämpligen kunna i lagstiftningen närmare angivas. Förhållandena ställa sig nämligen mycket olika på olika orter och jämväl å samma ort inom olika restaurangföretag. Ett visst förfarande kan i fråga om somliga utskänkningsrörelser ställa sig fördelaktigt, men beträf- * fande andra vara mindre lämpligt.

Kommittén har därför ansett det vara tillräckligt, att det i lagstiftningen, såsom skett i 25 % 2 mom., mera allmänt angives, att rättighetsinnehavarens ekonomiska fördel, så långt ske kan, ej må göras beroende på myckenheten av utskänkta rusdrycker. De närmare bestämmelser, som i detta avseende kunna vara erforderliga, synas böra utfärdas av kontrollstyrelsen.

Med denna anordning vinnes den fördelen för alla parter, att det i det en- skilda fallet kan förfaras så, som förhållandena betinga. Förfaringssättet kan sålunda bliva olika för olika slags rättigheter. Inrättas en fullkomligt ny utskänkning, bör det givetvis icke komma i fråga, att rättighetsinnehava- rens vinst i någon mån blir beroende av myckenheten utskänkta rusdryc- ker. I fråga om sådan utskänkning, som tidigare utövats, vare sig av sam— ma person eller av annan person, från vilken utskänkningsrörelsen övertagits, torde däremot den första åtgärd, som i detta avseende bör vidtagas, vara den, att utskänkningsinnehavarens ekonomiska fördel av den utskänkta mycken- heten begränsas. Efter hand nedbringas rättighetsinnehavarens fördel i så- dant avseende, varigenom en avveckling av densamma kommer till stånd.»

I anslutning till vad sålunda anförts upptog nykterhetskommittén följande stadgande i ovannämnda 25 % 2 mom. av sitt förslag: »Med överlåtelse av utskänkningsrättighet följer skyldighet för den, till vilken sådan rättighet blivit överlåten, att hos bolaget inköpa alla för rörelsen erforderliga rusdryc- ker, och skall bolaget med iakttagande av de föreskrifter, kontrollstyrelsen därutinnan kan utfärda, vid överlåtelse stadga sådana villkor för dylikt in- köp, att rättighetsinnehavares ekonomiska fördel så långt ske kan ej göres beroende på myckenheten av utskänkta rusdrycker eller, där fråga är om förut utövad utskänkningsrörelse, hans fördel i sådant avseende begränsas och efter hand avvecklas.»

Beträffande detta förslag anmälde doktor Bratt såsom ledamot av kommittén följande reservation:1

»I 25 % föreslår kommittén, att restauratörernas fördel av utövad utskänk— ning måtte begränsas och efter hand avvecklas.

Denna för Göteborgssystemet grundläggande idé, det privatekonomiska in— tressets frånskiljande från detaljhandeln med rusgivande drycker,. bör enligt min mening tillämpas jämväl på den enskilda utskänkningsrörelsen. I syn- nerhet måste stadganden av denna art ingå såsom ett led i en lagstiftning av i övrigt så strängt restriktiv karaktär som den föreliggande. I motsatt fall kan det nämligen befaras, att påfrestningen på den enskilda utskänkningsrö— relsen blir så stark, att även den noggrannaste övervakning från bolagets sida skall visa sig fruktlös, icke endast när det gäller att från denna rörelse av- lägsna olägenheter, som redan nu äro framträdande, utan även och framför allt att förekomma sådana, som de ändrade förhållandena med oemotstånd- lig makt komma att framskapa. Men att helt avveckla det ekonomiska in- tresse, som är bundet vid försäljningen icke blott av spritdrycker utan även

1 Betänkande V, sid. 361.

• Sida 220
•  Original

av öl och vin, anser jag ej praktiskt utförbart, ej heller för vad man åsyftar behövligt. Vad utförbarheten av en dylik fullständig avveckling beträffar, synes även kommittén hava tvekat, men egendomligt nog endast i fråga om nya rättigheter. Beträffande dessa har i paragrafen i fråga inskjutits orden 'så långt ske kan', under det att längre fram i paragrafen, när det är fråga om 'förut utövad utskänkningsrörelse”, kräves, att den ekonomiska fördelen skall ,efter hand avvecklas”.

Den ekonomiska fördelen av nu ifrågavarande utskänkning anser jag emel- lertid . . . böra bindas endast vid så stor del av den kvantitet av de nämnda dryckerna, som i rörelsen kan anses under vanliga förhållanden komma att försäljas, att icke blott varje frestelse att öka omsättningen av dryckerna bortfaller, utan jämväl ett intresse hos restauratören uppstår att minska sam- ma omsättning genom utveckling av andra grenar av rörelsen.

Jag yrkar därför att orden: ”och efter hand avvecklas) måtte ur %:en utgå.»

En annan kommittéledamot, grosshandlaren K. G. Karlsson var också av skiljaktig mening i denna punkt och anförde härom:1

»Den uppgift, kommittén genom denna bestämmelse vill ålägga kontroll- styrelsen och bolagen, är säkerligen synnerligen svår att realisera. Möjligen kan det gå an att, som Aktiebolaget Stockholmssystemet gjort, begränsa vin- sten för innehavarna av de överlåtna rättigheterna, men att, som kommittén avser . .. helt och hållet avkoppla det med utskänkningen förenade ekonomi- ska intresset ställer sig vida svårare, så framt man ej därmed åsyftar att så småningom helt och hållet undertrycka eller åtminstone i betydande grad för- sämra restaurangrörelsen. För kommitténs vida övervägande flertal ställer sig ett sådant resultat måhända föga skrämmande. Men då jag anser, att denna rörelse fortfarande har en uppgift att fylla, har jag icke kunnat bi- träda kommitténs förslag i denna del.

För att en så krånglig och svårrealiserbar åtgärd skulle vidtagas, synes det mig att verkligt tungt vägande skäl skulle kunna anföras. Så har dock ej skett. Kommittén erkänner tvärtom, att direkt uppmaning eller lockelse till rusdrycksförtäring från rättighetsinnehavarnas. eller deras biträdens sida icke förekommer, så framt man ej dit vill räkna, att strax före lokalernas stängning för närvarande till gästerna stundom framsättes spritvaror avsedda för eventuell konsumtion under den tid gästerna ännu få sitta kvar. Sistf nämnda tillvägagångssätt skulle emellertid komma att upphöra med antagan- de av vad kommittén föreslår i 89 % 2 mom. som säger: 'då utskänkning. ej är medgiven, vare det förbjudet att låta rusdrycker å utskänkningsställe för— täras'. Därmed och med de mångahanda restriktioner av annat slag, som fö— revarande kommittéförslag innehåller, borde man låta sig nöja. Då kommit- tén antyder, att rättighetsinnehavarna nu skulle mer eller mindre medvetet motarbeta bruket av alkoholfria drycker, så torde denna böjelse, i den mån den möjligen kan förefinnes, kunna motarbetas på annat sätt än det kommit- tén här föreslår. Men dessutom må framhållas, att i den mån restaurang- innehavaren icke får taga förtjänst på vin och spirituosa, tvingas han att höja priset på mat och alkoholfria drycker. Då kommittén vidare säger, att ,indirekt animering, äger rum genom lokalens utrustande med särskilda loc- kelsemedel, så torde härmed icke kunna åsyftas annat än dels de mer eller mindre smakfulla anordningar, som kunna förekomma i dylika lokaler, och dels den musik, som där ofta bjudes. Men så länge många personer äro tvungna att för sina måltider besöka ifrågavarande lokaler och en mängd andra där finna vila och förströelse, kan jag icke se något orätt i dessa 3. k.

1) Betänkande V, sid. 381 !.

• Sida 221
•  Original

lockelsemedel. Självklart är, att om restauranginnehavare sköter sin affär väl, om han nedlägger arbete och kostnader på att göra sitt etablissemang inbjudande, han skall draga flera kunder till sig än en konkurrent, som icke ägnar rörelsen nödig omsorg. 'Det synes mig, att så länge förbrukningen av alkoholhaltiga drycker är tillåten och icke heller värdshusrörelse är förbjuden, man icke bör med konstlade medel inverka på affärens avkastning, utan låta denna här, som för andra affärer, vara beroende på innehavarens skötsamhet och förutseende. Skulle denne på ett otillbörligt sätt söka påverka allmän- hetens alkoholförbrukning, så torde den lokala kontroll- och nykterhetsnämn- den med hjälp av det bolag, som överlåtit rättigheten, lätt kunna utfinna me- del att stävja ett sådant missbruk.

Då jag alltså anser, att den i denna punkt föreslagna åtgärden icke är grundad på ett verkligt behov, utan snarare förestavad av -önskan att driva teorien om avkopplingen av det privatekonomiska intresset på detta område till sin yttersta spets; då jag vidare anser bestämmelsen synnerligen svår att på ett på samma gång effektivt och rättvist sätt efterfölja ; och då jag tillika befarar, att ett konsekvent genomförande av" vad kommittén härutinnan fö- reslår skulle lända den stora allmänheten mera till skada än gagn, har jag yrkat att bestämmelsen måtte ur förslaget utgå.»

Till denna uppfattning anslöt sig föredragande departementschefen vid framläggande av förslag till ny förordning till 1914 års senare riksdag.1 Be- villningsutskottet ansåg emellertid, att vinstbegränsning borde äga rum och anförde i denna fråga följande:2

»En av de grundläggande principerna i det av huvudmotionärerna fram- lagda författningsförslaget är det privatekonomiska intressets frånskiljande från detaljhandeln med rusdrycker. I fråga om utminuteringen är denna princip fullständigt genomförd och förevarande stadgande avser tillämpning av grundsatsen i fråga jämväl beträffande de av bolag överlåtna utskänk- ningsrättigheterna. Ehuruväl otvivelaktigt vissa svårigheter äro förbundna med det praktiska utförandet av denna grundsats, torde dock kravet på denna princips genomförande i fråga om nyssberörda rättigheter böra upptagas i lagstiftningen, särskilt i en sådan av så strängt restriktiv karaktär som den föreslagna. Utskottet gillar därför syftet i den föreslagna bestämmelsen men har icke kunnat helt biträda lydelsen av densamma. Enär uttrycket ,så långt ske kan, torde vara fullt tillräckligt för att angiva principen om det privatekonomiska intressets frånskiljande från utskänkningen, har utskottet ansett den i motionärernas förslag förekommande satsen 'eller, där fråga är 'om förut utövad utskänkningsrörelse, hans fördel i sådant avseende begränsas och efter hand avvecklas, böra utgå. Därmed har utskottet icke velat giva uttryck åt den meningen, att samma regler för de ifrågavarande åtgärderna böra uppställas i fråga om all överlåten utskänkningsrörelse, oavsett om den är ny eller tidigare utövats, utan utskottet förväntar, att kontrollstyrelsen, vilken det tillkommer att med ledning av vid lagens ikraftträdande vunna er- farenheter utfärda närmare föreskrifter'i detta avseende, skall iakttaga nö- dig varsamhet och särskild hänsyn, där fråga är om förut utövad utskänk- ningsrörelsa»

Bevillningsutskottets förslag överensstämmer med den lydelse, som stad- gandet slutligen erhöll, då Rff antogs vid 1917 års riksdag. Detta stadgan-

! Prop. nr 242, sid. 73 f. ' Betänkande nr 28, sid. 33.

• Sida 222
•  Original

de, som intagits i 25 % 2 mom. Rff, är sålunda av följande lydelse: »Med överlåtelse av utskänkningsrättighet följer skyldighet för den, till vilken så— dan rättighet blivit överlåten, att hos bolaget inköpa alla för rörelsen erfor- derliga rusdrycker, och skall bolaget med iakttagande av de föreskrifter, kon- trollstyrelsen därutinnan kan utfärda, vid överlåtelse stadga sådana villkor för dylikt inköp, att rättighetsinnehavares ekonomiska fördel så långt ske kan ej göres beroende på myckenheten av utskänkta rusdrycker.»

För tillämpningen av denna bestämmelse utfärdade kontrollstyrelsen den 29 november 1919 ett cirkulär (nr 63) med föreskrifter angående överlåtelse av rättighet till utskänkning av rusdrycker. Den metod, som där föreskrevs för begränsning .av den enskilde restauratörens ekonomiska intresse av ut- skänkningen, var densamma, som angivits i Aktiebolaget Stockholmssyste— mets program och som tillämpats i Stockholm sedan år 1914. Enligt cirku- läret, som avsåg överlåtelser för år 1920, skulle för varje enskild restauratör med utskänkningsrättighet fastställas en s. k. vinstkvantitet, som bestämdes i ett visst förhållande till restauratörens inköp under år 1919. Å denna vinst- kvantitet ägde restauratören åtnjuta handelsvinst, medan han vid inköp av spritdrycker utöver densamma hade att betala det för honom gällande ut— skänkningspriset och sålunda icke ägde tillgodogöra sig någon vinst. Genom ett cirkulär i samma ämne den 29 november 1920 (nr 72) föreskrev kontroll- styrelsen i fråga om vinstkvantiteterna för år 1921 blott en maximigräns, nämligen tre fjärdedelar av vederbörande restauratörs försäljning under år 1920,1 och överlämnade till systembolagen att inom denna gräns bestämma. den för varje särskilt fall lämpliga kvantiteten. Genom sistnämnda cirkulär underkastades också utskänkningen av starkvin samma bestämmelser som spritdrycksutskänkningen. Där framhölls vidare, att, stadgandet i 25 % 2 mom. Rff, att restauratörs ekonomiska fördel så långt ske kunde ej skulle göras beroende på myckenheten av utskänkta rusdrycker, skulle vara vägledande vid bolagens avvägning av vinstkvantiteterna. Om särskild anledning före— funnes till antagande, att utskänkningen av spritdrycker eller starkviner å en viss restaurang under år 1921 skulle komma att bli mindre än under år 1920, borde sålunda vinstkvantiteten fastställas så, att den understege den av kontrollstyrelsen angivna maximikvantiteten. Hade däremot utskänkningen under år 1920 på grund av någon särskild omständighet, såsom restaurangens ombyggnad eller reparation, eldsvåda e. d., varit särskilt liten, ägde bolaget göra framställning till kontrollstyrelsen om fastställande av en vinstkvan- titet, som överstege den ovan omförmälda maximikvantiteten.

Dessa grunder för begränsning av de enskilda restauratörernas vinst & ut— skänkningen hava sedan tillämpats även efter år 1921. Beträffande vissa restauranger hava dock jämkningar ägt rum i fråga om storleken av vinstv kvantiteterna på grundval av särskilda undersökningar angående omsättnin- gen å dessa restauranger, därvid hänsyn icke minst tagits till matförsälj-

* Närmare bestämt försäljningen under de tre första kvartalen av år 1920 ökad med försäljningen under det första kvartalet samma år i stället för försäljningen under det fjärde kvartalet, vilken icke var känd vid då. ifrågavarande tidpunkt.

• Sida 223
•  Original

ningens omfattning. I stort sett hava samma regler tillämpats för äldre och yngre utskänkningsrättigheter, även om en något starkare begränsning torde hava genomförts beträffande restaurangföretag, som tillkommit efter år 1919. Någon fortgående avveckling av det privatekonomiska intresset inom den över- låtna utskänkningsrörelsen har således icke kommit till stånd.

Nu gällande bestämmelser i förevarande ämne hava meddelats i kontroll- styrelsens cirkulär den 28 november 1933 (nr 8) med föreskrifter angående överlåtelse av rättighet till utskänkning av rusdrycker under år 1934. I enlighet med detta cirkulär skall systembolag bland villkoren för överlå- telse införa bl. a. följande bestämmelser:

>>7. Restauratören är skyldig att från bolaget mot avlämnande av skriftlig rekvisition och kontant likvid inköpa alla för rörelsen erforderliga rusdrycker till pris, som med det undantag, här nedan under punkt 8 sägs, svarar mot vad bolaget hos partihandelsbolag erlagt för varan i tappat och buteljerat skick, ökat med å varan belöpande skatter (grundpriset).

8. Inköper restauratören under den tid, överlåtelseavtalet gäller, mera än liter spritdrycker och liter starkviner, här nedan benämnda vinst- kvantiteten skall han för överskjutande kvantitet av ettdera eller båda dessa. varuslag betala det för ifrågakommande dryck senast gällande utskänknings— pris, varvid han dock såsom ersättning för spillmån äger åtnjuta 2 % rabatt å. detta pris. Har restauratören vid ingången av år 1934 i lager viss kvantitet spritdrycker eller starkviner, som av honom inköpts annorledes än till utskänkningspris, skall denna kvantitet, minskad med den kvantitet till utskänkningspris inköpta varor, som under föregående år försålts, inräknas i vinstkvantiteterna. Vinstkvantiteterna skola av bolaget jämnt fördelas å de månader, under vilka avtalet gäller. Om särskilda omständigheter därtill föranleda, må dock under vissa månader inköpas större del av vinstkvantiteterna och under andra månader mindre del av desamma än som vid jämn fördelning skulle å måna- derna belöpa. Har restauratörens inköp av spritdrycker eller starkviner överskridit respek- tive vinstkvantiteter, skall — till undvikande därav, att restauratörens, respek- tive bolagets vinst blir olika allt efter den ordning, i vilken dyrare och billigare varuslag inköpas — så snart restauratören hos bolaget inköpt hela sitt behov av spritdrycker och starkviner för avtalstiden, en utjämning av restauratörens, respektive bolagets vinst äga rum i enlighet med bestämmelser, som kontroll- styrelsen meddelar.

9. Restauratören är skyldig att ställa sig till efterrättelse av kontrollsty- rell'lsen meddelade föreskrifter i avseende å utskänkningsprisen för spritdrycker oc vm. 12. Restauratören förbinder sig att senast den tjugonde dagen i varje ka- lendermånad eller, om denna dag är helgdag, den närmast följande helgfria dagen till bolaget inbetala följande vinstandelar, nämligen för lätta viner, varmed förstås bordeaux, bourgogne-, rhen—, mosel och där- med likställda, ej mousserande viner, 15 % av skillnaden mellan utskänknings- priset och grundpriset, samt för spritdrycker, mousserande och starka viner 25 % av skillnaden mellan utskänkningspriset och grundpriset, allt räknat för de rusdrycker, som under närmast föregående månad inköpts. Skulle, sedan dylik vinstandel å viss vara till bolaget inbetalts, höjning eller

• Sida 224
•  Original

Sänkning av utskänkningspriset-för oförsåld del av samma vara inträda, skall ett belopp, motsvarande den av dylik höjning eller sänkning föranleda öknin- gen eller minskningen i bolagets vinstandel enligt nyss angivna beräknings- grunder, av restauratören till bolaget inbetalas, resp. av bolaget till restaura- tören återbetalas.»

I samma cirkulär föreskrives vidare, att bolag, som överlåter rättighet till utskänkning, skall iakttaga bl. a. följande anvisningar: . .»1. I punkt 8 omförmälda vinstkvantiteter få ej överstiga motsvarande 1kvantiteter för år 1933 eller de kvantiteter kontrollstyrelsen för särskilt fall estämt ' Kontrollstyrelsen har sålunda ej direkt fastställt vinstkvantiteternas storlek utan allenast angivit en gräns, som ej får överskridas. Bolaget är i följd härav skyldigt att inom ovannämnda, av kontrollstyrelsen angivna gräns söka på lämpligt sätt avväga vinstkvantiteternas storlek. Härvid skall det i 25 % rus- drycksförsäljningsförordningen intagna stadgandet, att restauratörens ekono- miska fördel, så långt ske kan, icke må göras beroende av myckenheten av ut- skänkta rusdrycker, vara för bolaget vägledande.

Skulle bolaget i något fall anse särskilda omständigheter föreligga, som motivera vinstkvantiteter, vilka överstiga de av kontrollstyrelsen medgivna maximivinstkvantiteterna, må bolaget med angivande av skäl göra framställ- ning till kontrollstyrelsen om fastställande av dylika högre vinstkvantiteter.

Beträffande restauranter, som inrättats under år 1933 eller framdeles kunna komma att inrättas, skall bolaget hos kontrollstyrelsen inhämta särskilda före- skrifter för vinstkvantiteternas beräknande.»

Närmare uppgifter angående vinstkvantitetsystemet. För att syftet med _vinstkvantitetsystemet skall kunna vinnas bör varje vinstkvantitet vara av- passad så, att den regelmässigt ligger avsevärt under den normala försäljningen. Då vinstkvantiteterna, såsom tidigare angivits, första gången fastställdes, sked- de detta emellertid under en period med synnerligen höga försäljningssiffror och de stora vinstkvantiteter, som då bestämdes, hava därefter icke reducerats 1 sådan grad, att de 1 väsentlig utsträckning kommit att understiga försälj— ningskvantiteterna.

_ Av de under år 1932 överlåtna utskänkningsrättigheterna hade fastställts vinstkvantiteter för 387 beträffande spritdrycker, motsvarande 92 6 % av samt- liga ifrågavarande rättigheter, samt för 852 beträffande starka viner, mot- svarande 94'4 % av samtliga sådana rättigheter. Den sammanlagda vinstkvan- ftiteten för spritdrycker å nämnda 387 restauranger uppgick under året till 1 448 000 liter, medan försäljningen å dessa utgjorde 1 503 000 liter och Sår- lunda översteg vinstkvantiteten med 38 %. I fråga om 210 eller 543 % av dessa restauranger var emellertid vinstkvantiteten icke mindre än den faktiska för- säljningen. För omkring hälften av spritdrycksrestaurangerna gällde sålunda, '_att rättighetsinnehavaren hade direkt vinst på hela den under året bedrivna ut- skänkningen av spritdrycker och skulle haft ökad vinst, om försäljningen haft större omfattning. Vinstkvantitetsystemet var därför ofullständigt i ett vik- , tigt avseende för en mycket stor del av restaurangerna I fråga om starkviner- ' 'na gällde detta i än högre grad Av de sammalagt 852 restauranger, för vilka 'vinstkvantitet för starka viner var fastställd, var det nämligen endast 145 eller _-

• Sida 225
•  Original

170 %, å vilka utskänkningen översteg nämnda kvantitet. Med hänsyn till att förhållandena under år 1932 icke kunna sägas vara typiska i förevarande av- seende lämnas i följande tablå en sammanställning för åren 1921—1932:

_?

Sam— - mun- .. DM” lagda Samman- Antal Darnv Sarnman- Totala

tuu- restau- Sammun- .. Antal res ut- lagda ut- . lagda nt- utskunk- ranger, Totala skänk- skäuk— restau— ranger, 'lotnln lagda nt- skänk— nings-

restnu- .. . .. . _ dar ut- vmst— . . ran er dar nt— vmst- skank- . . rigg? skänk- kvan- ni:;gven åtrå; megd skänk- kvnn- ningen av viiidjtiii—å Vånsätzn vinst- _ningen titeten sprit- ii sprit- "Mt- "ningen titeten starka samtliga "överlåtna kvanti- oversteg av (1 cker dr cker kvan- oversteg av Viner & viner & restau- denna sprit— ry y titet denna starka restau- restau- rangerna

tet för . res- årentan- - . . sprit- kvantitet drycker tau- rungerns nig-m kvantitet vrner iaiåimf rangerna (kol. B+

drycker rnngcr- i kol. l i ko]. 7 kol. 12) nu 1

% kol. 1 % till 10001. 10001. 1 000 kr. tal 10.001. 1 000 l. 1 000 kr. ] 000 kr.

(1) H?) (3) (4) i (5) (6) (7) (8) (9)! (10) (11) | (12) (13)

viner

1921 365 201 551 1 894 1 947 11 852 767 153 430 236 4 344 16 196 1922 365 127 34'8 1 897 1 751 11 270 777 68 88 400 172 2 939 14 209 1923 376 123 32'7 2 054 1 861 10 875 795 47 59 407 185 3 126 14 001 1924 380 169 445 1 819 1 763 9 439 813 84 103 376 189 3 210 12 649 1925 389 203 522 1 701 1 751 9 141 816 122 150 365 215 3 326 12 467 1926 389 203 522 1 647 1 729 8 804 828 162 196 370 224 3 732 12 536 1927 383 223 582 1 601 1 748 8 701 830 161 194 368 234 3 966 12 667 1928 368 242 65'8 1 448 1 703 8 442 821 217 264 256 235 4 124 12 566 1929 371 253 682 1 449 1 762 8 636 830 262 31'6 262 250 4 450 13 086 1930 374 246 65'8 1 454 1 732 8 554 838 248 296 266 247 4 622 13 176 1931 383 231 60'3 1 449 1 689 7 962 848 226 267 266 238 3 990 11 952 1932 387 177 457 1 448 1 503 7 803 852 145 17'0 267 201 2 935 10 738.

Av denna sammanställning framgår, dels (kol. 3) att antalet restauranger, där vinstkvantiteten för spritdrycker var mindre än den faktiska utskänknin- gen, under åren 1925—1931 visserligen utgjorde mer än hälften av samtliga. restauranger med fastställd vinstkvantitet för sådana drycker, men att dessa restauranger icke något år uppgingo till 70 procent av samtliga, dels (kol. 9) att antalet restauranger, där vinstkvantiteten för starka viner var mindre än den faktiska utskänkningen, icke något år uppgick till en tredjedel av samt- liga restauranger med fastställd vinstkvantitet för sådana drycker och de flesta åren understeg 20 procent av dessa. Då ju ett fullständigt genomfört vinst- kvantitetsystem skulle innebära, att ingen restaurang med överlåten utskänk- ningsrättighet hade direkt vinst på hela årsförsäljningen, giva dessa siffror vid handen, att systemet hittills icke erhållit den utformning, som ursprungli- gen avsågs.

På grund härav är det icke möjligt att med statistiska uppgifter rörande de hittillsvarande erfarenheterna vinna klarhet om huruvida vinstkvantitetsyste- met är ägnat att tillgodose det i 25 % 2 mom. Rff angivna syftet. Härtill kom-

15—332437

• Sida 226
•  Original

mer att det under den tid, varunder detta system tillämpats mer eller mindre fullständigt, även tillkommit andra viktiga omständigheter, som påverkat ut- ' vecklingen. I detta avseende må erinras om måltidstvånget och begränsningen av de individuella utskänkningskvantiteterna. Vidare har en icke oväsentlig prisstegring kommit till stånd genom omsättnings- och utskänkningsskattens införande och slutligen hava de växlande ekonomiska konjunkturerna under denna tid ökat svårigheterna att bedöma verkningarna av de särskilda åtgär- derna för att begränsa utskänkningen. Man får sålunda söka finna svaret på frågan, vilka verkningar Vinstkvantitetsystemet utövat, genom allmänna över— väganden, vilka måste undvara stödet av direkta belägg av statistisk eller an- nan natur. Härtill återkommer revisionen i det följande (sid. 234 ff.).

Framförda reformförslag. I sin framställning till revisionen ägnar System- bolagsföreningarnas förtroendenämnd givetvis stort intresse åt frågan om er- sättningen till de enskilda restauratörerna och därmed sammanhängande spörs- mål. Det bör härvid erinras om att nämnden utgår ifrån att utskänkningstill- stånden icke skola överlåtas av systembolagen, vilka däremot i regel skola utse de enskilda restauranginnehavarna att vara bolagens utskänkningsföreståndare.

Rörande ersättningen till de enskilda restauranginnehavarna för deras om- händerhavande av den utskänkning, som sålunda äger rum å deras restauran- ger, uttalar nämnden, att densamma måste vara oberoende av utskänknings— vinstens storlek, för att principen om det privatekonomiska intressets avkopp- ling skall kunna anses vara realiserad även för utskänkningens vidkommande. Nämnden anser det synnerligen angeläget, att statsmakterna klart och tydligt angiva de grunder, efter vilka systembolagen hava att beräkna dessa ersätt- ningsbelopp, och framhåller, att de enskilda restauratörerna hava rätt att erhålla full klarhet om vad de för en avsevärd framtid hava att räkna med. Nämnden ger därefter en skildring av de principiella uppfattningar, som framförts i er- sättningsfrågan, men säger sig för egen del ej funnit skäl att taga bestämd ställning härtill och inskränker sig i detta avseende till en jämförelse mellan systembolagens utskänkningsvinster under år 1929 å den egna och den över- låtna utskänkningsrörelsen. Enligt nämndens beräkningar med ledning av uppgifterna för nämnda år motsvarade de enskilda restauratörernas brutto— vinster å utskänkningen omkring 25 procent av matomsättningen å ifrågava- rande restauranger. Med anledning härav gör nämnden följande uttalande:

»Därest hela den från utskänkningen härflytande vinst, som hittills tillfallit dessa restauratörer, avskreves under loppet av 50 år, skulle detta, under för— utsättning dels av oförändrad omsättning, dels av att inga besparingar genom omläggning av driften kunde vinnas, innebära, att en måltid, som för närva- rande betingade ett pris av 3 kronor å dessa restauranger, årligen skulle kcmma att höjas med genomsnittligt 11/2 öre.»

I anslutning härtill yttrar nämnden: »Skulle statsmakterna finna sig böra nedskriva ersättningsbeloppen mera avsevärt under den nivå, som anges av de nuvarande vinstkvantiteterna, näste detta enligt nämndens mening ske successivt och ganska långsamt samt med

• Sida 227
•  Original

angivande redan från början av den plan, efter vilken nedskrivningen bör för- siggå. Ett omedelbart djupgående ingrepp skulle kunna verka för restaurang- näringen synnerligen ödesdigert, medan den, om avskrivningen försiggår suc— cessivt och i långsam takt, har helt andra och bättre möjligheter att anpassa sig efter de förändrade förhållandena. Ökade anpassningsmöjligheter får den också, därest planen anges på förhand. För varje ekonomisk företagare, som måste i sin rörelse investera betydande kapital, som endast så småningom kan lämna avsedd avkastning, måste det nämligen vara synnerligen viktigt att kunna kalkylera på längre sikt.

Ur restauratörernas synpunkt minst lika viktig som frågan om den allmän- na nivå, på vilken ersättningsbeloppen böra ligga, är med hänsyn till konkur- rensen mellan restaurangerna frågan om avvägningen av ersättningsbeloppens storlek de olika restaurangerna emellan. Samma problem har mött vid vinst— kvantiteternas fastställande. Det har där berett synnerligen stora svårigheter, som man säkerligen måste räkna med även vid det framtida fastställandet av ersättningsbeloppen. Hänsyn har tagits till olika förhållanden; främst till storleken av de kvantiteter spritdrycker och vin, som utskänkts å restauranger- na, och till matomsättningens storlek å dessa. Tillfredsställande resultat kan man emellertid icke nå med de hittills använda metoderna. Att på något sätt binda ersättningsbeloppens storlek vid storleken av de utskänkta kvantiteterna är utan vidare uteslutet såsom ägnat att verka i direkt motsatt riktning till vad som avsetts. Att förknippa ersättningsbeloppen med matserveringsrörel- sens omfattning är visserligen, med hänsyn bland annat till gällande utskänk— ningsbestämmelser, principiellt sett ganska tilltalande men dock förbundet med uppenbara olägenheter. Genom en dylik åtgärd riskerar man, särskilt på mindre orter, där större konkurrens ej finnes, att framkalla icke önskvärda höjnin- gar av matprisen. De förslag, som hittills från olika håll framställts om att man, för att neutralisera de olägenheter, som äro förbundna med ett ensidigt hänsynstagande till matomsättningens storlek, skulle förutom till denna taga hänsyn även till en serie andra. faktorer, såsom storleken av golvytan i ser- veringslokalerna, kostnaderna för kökspersonal och hovmästare m. m., äro såsom alltför invecklade ej heller enligt nämndens mening acceptabla.

Det riktigaste och lämpligaste synes vara, att man i förordningen anger, att ersättningsbeloppen skola fastställas med hänsyn till de kostnader, som å resp. restauranger äro förenade med handhavandet av själva utskänknin- gen, varjämte restauratörerna böra kunna påräkna viss ersättning för sitt besvär härmed. Den utväg, som nämnden här antytt, är i princip enkel, åt- minstone vad angår ersättningens fastställande i relation till de med utskänk- ningens bedrivande förbundna kostnaderna. De utgifter man har att taga med i beräkningen, äro de utgifter, som skulle bortfalla, därest utskänknin- gen upphörde, under det att rörelsen i övrigt i oförändrad utsträckning fort- fore. Nämnden är däremot väl medveten om att vid metodens tillämpning i praktiken stora svårigheter komma att möta. Det material, som stått till nämndens disposition, har i varje fall ej varit tillräckligt för utförande av några beräkningar. Nöjer man sig emellertid med approximativt riktiga re- sultat vid beräknandet av här åsyftade kostnader, torde svårigheterna, så- vitt nämnden kan se, dock ej vara oöverstigliga. Vid undersökningen och i sista hand vid fixerandet av grunderna för ersättningsbeloppens beräknan- de behöver man då taga hänsyn allenast till ett mindre antal stora utgifts- poster såsom t. ex. hyror —— givetvis ej de faktiska hyrorna utan de med hän- syn till ortens förhållanden skäliga hyrorna — personalkostnader, *glaskost- naderm. fl., vilka utgiftsposter till större eller mindre del måste vara be- roende av själva utskänkningen.

• Sida 228
•  Original

Därest det av nämnden här angivna förfaringssättet skulle vinna statsmak— ternas bifall, torde endast själva principen böra inskrivas i lagstiftningen. Angivandet av de närmare grunder, efter vilka beräknandet av ersättnings- beloppen skall ske, synes böra ankomma på Kungl. Maj:t och riksdagen, Er- sättningsbeloppens fastställande för de enskilda restaurangerna torde slutli- gen böra åligga vederbörande systembolag, vilkas beslut dock för godkän- nande torde böra underställas kontrollstyrelsen.

Skulle det visa sig, att de på ovan angivna sätt beräknade ersättningsbe— loppen komme att bli mycket ringa i förhållande till de utskänkningsvinster, restauratörerna hittills fått tillgodogöra sig, måste, såsom nämnden tidigare framhållit, övergången till de nya ersättningsbeloppen ske successivt och i ganska långsam takt. Om ersättningsbeloppen, ur samma synpunkt sett, komme att te sig alltför stora, föreligger ingen svårighet att med ledning av de nuvarande utskänkningsvinsterna fastställa en övre gräns, som ersätt- ningsbeloppen ej få överstiga. Överhqu taget måste, därest man erhåller en ur principiell synpunkt så god grund att bygga på som den ovan angivna, fastställandet av det sätt, på vilket man önskar att förhållandena i ersätt- ningsavseende i framtiden skola gestalta sig, kunna ske relativt lätt, antingen man önskar bibehålla ersättningsbelopp, som i huvudsak motsvara de nuva- rande utskänkningsvinsterna, eller finner sig böra nedskriva ersättningsbe- loppen mer eller mindre långt under den nuvarande nivån.

Frågan om nytillkommande restauranger är i detta sammanhang förtjänt av särskild uppmärksamhet. I överensstämmelse med den princip, som kom- mit till utryck i nu gällande lagstiftning, torde det böra fastställas, att ny- tillkommande restauranger icke kunna påräkna ersättning i samma utsträck- ning som redan existerande restauranger. En dylik bestämmelse måste anses motiverad redan med hänsyn därtill, att innehavarna av nyupprättade re- stauranger icke haft att, såsom fallet är med många innehavare av äldre restauranger, betala good—Wrill vid begynnandet av sin rörelse. En reell lik- ställighet beträffande ersättningen åt äldre och nyare restauranger skulle eljest ej åstadkommas. Ersättningen till nytillkommande restauranger bör under hänsynstagande till vad nyss anförts fastställas på ett sådant sätt, att de kunna hävda sig i konkurrensen med äldre restauranger.

Även om det av förtroendenämnden framförda önskemålet om klara direk- tiv från statsmakterna rörande ersättningsbeloppens storlek skulle vinna be- aktande, torde det dock icke kunna undvikas, att åtskilliga ganska kompli- cerade spörsmål komma att möta vid tillämpningen av föreskrifterna och att i vissa fall meningsskiljaktigheter mellan systembolag och restauratörer kom- ma att yppa sig. Då det, såsom förut framhållits, synes böra ankomma på kontrollstyrelsen att godkänna systembolagens beslut i ersättningsfrågor, har det vid sådant förhållande synts önskvärt att systembolagen och restaura- törerna beredas tillfälle att på sätt, som på förhand särskild fastställts, fram- föra sina synpunkter på dessa spörsmål till kontrollstyrelsen. Detta torde lämpligen kunna ske därigenom, att systembolagens gemensamma organisa- tion, Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd, och restauratörernas or- ganisation, Sveriges Centrala Hotell- och Restaurangförening, vardera ut- se tre ledamöter i en nämnd, som erhåller till uppgift att stå till kontroll- styrelsens förfogande för avgivande av yttranden i ersättningsfrågor, om vil- ka skiljaktiga meningar gjort sig gällande mellan vederbörande systembolag och restauratörer och som av kontrollstyrelsen skall inkallas för överlägg— ning och avgivande av yttrande före avgörandet av ersättningsfrågor av stör— re principiell betydelse. Någon särskild föreskrift om den här omförmälda ' nämnden torde icke behöva inflyta i förordningen. Erforderliga bestämmel— , ser synas böra meddelas av Konungen.» =

• Sida 229
•  Original

Nämnden övergår därefter till frågan, i vilken utsträckning systembolagen skola få använda utskänkningsvinsten å de av dessa själva eller genom dot- terbolag drivna restaurangerna till bestridande av kostnaderna för utskänk- ningen. Den erinrar om att dessa kostnader under rådande förhållanden i all- mänhet vida understigit de utskänkningsvinster, som de enskilda restauratö- rerna fått tillgodogöra sig, och i vissa fall — särskilt i fråga om folkrestau- rangerna —— helt burits av matserveringsrörelsen, så att hela bruttovinsten inlevererats till systembolagen. Detta förhållande är enligt nämndens me- ning ägnat att ingiva betänkligheter. Om folkrestaurangerna jämställas med övriga restauranger beträffande de ekonomiska villkoren för utskänk- ningen, skulle de nämligen bliva i stånd att företaga prissänkningar till gagn för sin breda publik. Nämnden framhåller emellertid även, att denna be- aktansvärda synpunkt icke är den enda, som bör anläggas på denna ersätt- ningsfråga. Man bör nämligen icke förbise, att dessa folkrestauranger till följd av utskänkningsrätten hava ett övertag över restauranger utan sådan rätt och att det är ett allmänt intresse, att detta övertag icke blir denna se- nare rörelse övermäktigt. Med hänsyn bland annat till denna synpunkt måste man enligt nämndens mening även i fortsättningen räkna med att de från utskänkningen av spritdrycker och vin härflytande medel, som få användas för bestridande av omkostnaderna å folkrestaurangerna, måste begränsas vä- sentligt snävare än för övriga restauranger.

Nämnden framhåller däremot, att de ekonomiska villkoren för de av sy- stembolagen och deras dotterbolag drivna restaurangerna av högre klass måste sättas i samband med de enskilda resturatörernas villkor i detta avseende. Om villkoren vore alltför olikartade, skulle nämligen systembolagsrestauran- gernas förutsättningar för uppgiften att i lojal tävlan med likartade enskilda företag göra en prisreglerande och utvecklingsfrämjande insats i restaurang- livet försvagas och kanske omintetgöras. Enligt nämndens mening behöva dock icke särskilda bestämmelser i detta avseende inflyta i lagtexten. Man kan nämligen räkna med att systembolagen även i fortsättningen komma att tillämpa de arbetsregler, som utbildat sig och vilkas användbarhet erfaren- heten bestyrkt, nämligen att ersättningen bör utmätas så, att den alltid befin- ner sig på lämpligt avstånd under den ersättning, som utgår till enskilda re— stauranginnehavare.

Revisionen har även i detta spörsmål berett Sveriges centrala hotell- och restaurantförening tillfälle att angiva sin uppfattning. Revisionen har där- vid hemställt om svar särskilt å följande frågor:

Om enskild restaurangrörelse vid utskänkningsrätt bibehålles, vilka villkor böra härvid gälla (t. ex. angående ersättningen, tillståndstidens längd o. d.)?

Äro vinstkvantiteterna rättvist avvägda (även med hänsyn till restauran- gernas inbördes förhållande)?

Angående den första av dessa frågor anför föreningen bland annat: »Då genom måltidstvångets bibehållande den begränsning av enskild re- stauratörs vinstintresse, som avsetts genom 1917 års rusdrycksförsäljnmgs-

• Sida 230
•  Original

förordning, måste anses ha uppnåtts, bör den enskilde restauratören — i lik- het med vad som gäller för varje annan enskild företagare erhålla skälig handelsvinst å alla förnödenheter, som försäljas inom rörelsen, alltså även på vin och spritdrycker. Denna föreningens principiella inställning till vinst- frågan är kommersiellt sett riktig och ur nykterhetssynpunkt oantastlig. Då revisionen torde komma att framlägga förslag angående nya och mer ratio— nella grunder för beräkning av enskild restauratörs vinstandel vid utskänk- ning av spritdrycker och starkviner än de hittills tillämpade, vilka av alla parter enstämmigt förklarats olämpliga och orättvisa, tillåter sig föreningen anhålla, att revisionen måtte taga vederbörlig hänsyn till föreningens princi- piella uppfattning i denna del. Föreningen måste bestämt avråda ett fort- gående på den hittills praktiserade vägen med i stort sett godtyckligt avväg- da vinstkvantiteter. Den enda praktiska och rättvisa lösningen av frågan om vinsten å utskänkta rusdrycker är att låta ett visst bestämt procentuellt till- lägg göras till inköpspriset (d. v. s.. restauratörernas självkostnadspris) å alla för utskänkning avsedda rusdrycker eller låta restauratören behålla viss pro- cent å bruttoutskänkningspriset. Huru stort procenttalet skall vara för olika slag av rusdrycker — eventuellt med viss skillnad mellan restauranger av olika klass —— bör bliva föremål för särskild utredning. I våra grannländer Danmark och Finland åtnjuta sålunda de enskilda restauratörerna för när- varande ett dylikt procentuellt tillägg å inköpspriset för utskänkta rus- drycker.

Som bekant gäller för närvarande, att den enskilda restauratören har full vinst på lätta viner, varemot för starkviner och sprit gäller viss vinstbegräns- ning genom införandet av de 5. k. vinstkvantiteterna. Föreningen har i det föregående klargjort sin principiella ståndpunkt i vinstfrågan, nämligen att skälig handelsvinst bör erhållas å alla förnödenheter, som försäljas inom re- staurangrörelsen, alltså även på vin- och spritdrycker. Föreningen torde re- dan genom det sagda ha närmare motiverat, att ett dylikt system kan genom- föras utan några som helst skadliga konsekvenser ur nykterhetssynpunkt. Det synes föreningen obefogat att i fråga om vin- och spritdrycker införa andra principer än vad som gäller för alla varor inom all annan affärsrörelse, särskilt som nu utgående vinster på vin- och spritdrycker i allmänhet torde procentuellt sett understiga vinsterna på andra viktigare varuslag inom rö- relsen.

Att borttaga all vinst på vin- och spritdrycker, även om en dylik åtgärd genomfördes på lång sikt, skulle för restaurangnäringen medföra de största svårigheter. Försäljningen av spritdrycker och viner utgör nämligen en myc— ket stor del av många restaurangers totalomsättning, för många ända upp till 40 år 45 % å hela rörelsen. Att helt borttaga vinsten på en så väsentlig del av verksamheten skulle innebära, att alla omkostnader måste överflyttas på de övriga varuslagen, som tillhandahållas. Detta måste anses synner- ligen orimligt och skulle medföra, att priserna å mat, kaffe, vatten 0. (1. vid spritrestaurangerna oskäligt drevos i höjden. Det är lätt att konstatera,_ att de restauranger, som äro förenade med utskänkningsrörelse, i allmänhet stå högt, varför ett borttagande av vinsten på spritdrycker uppenbarligen skulle utöva en nivellerande inverkan och därför hårdast drabba den typ av före— tag, varest restaurangkulturen står högt i vårt land.

Vad beträffar tillståndstidens längd för överlåten utskänkningsrättighet gäller för närvarande, att systembolagen ha rätt att bevilja dylik överlåtelse ända till tre år i sänder, men på åtskilliga orter gäller dylik överlåtelse en— dast för ett år åt gången.

• Sida 231
•  Original

Föreningen vill också påpeka, att en överlåtelse på allenast ett år i flera fall varit till nackdel för vederbörande restauratör därigenom, att kommuner såsom ägare till stadshotellfastighet utnyttjat den korta uppsägningstiden för ett successivt höjande av utgående hyra till oskäligt belopp. Detta pro- blem är visserligen ett detaljspörsmål, men föreningen har dock ansett sig böra påtala detta förhållande, då detsamma har sin grund icke allenast i den korta överlåtelsetiden utan jämväl i det intima samarbete, som understundom kunnat konstateras mellan kommunalförvaltningar och styrelser i system- bolag.

Föreningen anser sig därför hos revisionen böra anhålla, att i en reviderad rusdryckslagstiftning införes den bestämmelsen, att överlåtelserättigheter i allmänhet icke böra sättas på kort tid utan i stället på ett visst antal är, minst fem.»

Angående den senare frågan yttrar föreningen: »Metoden eller rättare sagt bristen på rationell beräkningsmetod för av- vägande av vinstkvantiteter torde vara revisionen väl bekant. Detta förhål- lande har förorsakat dels skriande orättvisor enskilda restauratörer emellan, dels ock i åtskilliga fall anmärkningsvärt små vinstkvantiteter överhuvud taget. Föreningen är väl medveten om svårigheten att övertyga revisionen om att hittills utgående vinstkvantiteter för många restauratörer varit för små, men följande exempel torde vara ett ovedersägligt bevis för riktigheten av denna uppfattning. När fråga uppstod att ordna restaurangverksamheten inom utställningsområdet för 1930 års Stockholmsutställning ville varken Stockholms Allmänna Restaurang Aktiebolag eller någon enskild restaura- tör stå den ekonomiska risken att övertaga denna rörelse på Stockholmssyste— mets vanliga villkor för vinstkvantitetens beräkning. För att icke en för Stockholms stad och landet i dess helhet synnerligen obehaglig situation skulle uppstå, därest spritservering icke kom till stånd å utställningsrestau- ranterna, frångick Stockholmssystemet — och detta med rätta — sina dit- intills vanliga tilldelningsprinciper och förordade en helt ny beräknings— grund, som i princip innebar, att vinst erhölls på all försåld spirituosa. Ut- ställningsrestaurangerna, som i aktiebolagsform drevos gemensamt av Stock- holms Allmänna Restaurang Aktebolag och en sammanslutning av enskilda åtogkholmsrestauratörer, gingo som bekant icke desto mindre med en stor ör ust.»

Under hänvisning till vad sålunda anförts ansåge sig föreningen kunna be- svara frågan, huruvida vinstkvantiteterna vore rättvist avvägda, med ett bestämt nej.

Revisionens yttrande rörande frågan om ersättning åt enskilda restaura— törer för handhavande av utskänkning. Revisionen har så vidlyftigt som nu skett behandlat frågan om det privatekonomiska vinstintresset inom ut- skänkningen med hänsyn till att detta spörsmål enligt de för revisionen meddelade direktiven utgör en huvudpunkt av dess uppgift. Revisionen erin- rar med avseende härå om det av bevillningsutskottet och föredragande depar- tementschefen åberopade utlåtandet den 8 november 1927 av kontrollstyrelsen över en av Riksdagens nykterhetsgrupper och Förbudsvännernas landsför— bund gjord framställning angående utredning om bland annat avveckling av det privatekonomiska intresset i samband med utskänkningen av spritdrycker

• Sida 232
•  Original

och vin. I detta utlåtande förordade kontrollstyrelsen en utredning, som bor- de inriktas på att skapa klara förutsättningar, huru den tanke, som ligger bakom stadgandet i 25 % 2 mom. Rff, skall förverkligas, samt leda till mera preciserade direktiv från statsmakternas sida än de nu förefintliga i fråga om slutmålet för avvecklingen av det privatekonomiska intresset i utskänk- ningsrörelsen och beträffande takten i avvecklingsarbetet.

Då antalet restauranger, där utskänkning av spritdrycker och vin äger rum, är begränsat, utgör, såsom förut framhållits (sid. 195), själva det fak- tiska förhållandet, att utskänkning får bedrivas på en restaurang, en ekono— misk förmån för restaurangens innehavare, även om denne icke åtnjuter någon direkt ersättning för utskänkningen utan själv har att bestrida de därmed förbundna kostnaderna. Den monopolställning, som dylika restauranger in- taga i jämförelse med restauranger, där utskänkning icke får äga rum, är därför redan i och för sig av beskaffenhet att giva dem ett försteg i skilda avseenden över de senare. Det har på grund härav framhållits, att den om- ständigheten, att vissa restauranger äga åtnjuta direkt vinst å utskänkningen, kan vara ägnad att ytterligare skärpa motsättningen i fråga om existens- villkoren för de båda slagen av restauranger. Med hänsyn härtill och då be- gränsningen av antalet utskänkningsställen kommit till stånd genom den av det allmänna skapade ordningen på detta område, har det gjorts gällande, att de direkta vinsterna av de sålunda tillkomna monopolrättigheterna icke borde komma ett fåtal enskilda till godo utan samhället i dess helhet, såsom eljest gäller inom försäljningen av spritdrycker och vin, i det att vinsterna å såväl partihandeln som utminuteringen inflyta till statsverket.

Till förmån för bibehållande av det system, enligt vilket de enskilda re- stauratörerna med utskänkningsrätt må äga tillgodogöra sig vinst å utskänk- ningen av spritdrycker och vin, kan emellertid till en början anföras, att dessa näringsutövare, i likhet med vad som gäller för enskilda företagare i allmänhet, sedan ålder åtnjuta handelsvinst å sådana drycker, som utskänkas i samband med rörelsen. En följd härav är, att förevarande del av restaurang- rörelsen i grunden är anpassad efter denna ordning och att en förändring här- utinnan skulle innebära en synnerligen vittgående omgestaltning av denna närings ekonomiska förutsättningar. Ovan har i annat sammanhang fram- hållits (sid. 196), att det förhållandet att utskänkningsvinst under lång tid utgått till en restaurang medfört, att denna vinst mången gång icke obe- skuren får uppbäras av restauranginnehavaren utan tvärtom i viss utsträck- ning diskonteras och kommer andra till godo. Detta förhållande framträder för den enskilde restauranginnehavaren i form av ökade allmänna omkostnader av olika slag, såsom högre hyra, större ränteutgifter o. d. På grund härav har denne i verkligheten icke så stort försteg rent ekonomiskt framför restau- ranger utan utskänkning, som storleken av utskänkningsvinstens bruttobelopp i och för sig antyder. Av samma anledning kan det också befaras, at: ett stort antal av de enskilda restaurangerna med sådan vinst icke skulle kunna drivas under nuvarande förhållanden eller i varje fall upprätthållas å hitzills- varande nivå, därest de icke ägde åtnjuta ersättning i någon form för utskänk-

• Sida 233
•  Original

ningen. Vid bedömande av frågan, huruvida ersättning för handhavande av utskänkningen bör utgå eller ej, måste vidare beaktas, att det icke är likgiltigt från allmän synpunkt, om ifrågavarande del av restaurangnäringen arbetar under goda eller dåliga ekonomiska betingelser. I detta avseende må erinras om det ovan gjorda påpekandet, att utvecklingen i det nutida samhället synes medföra ökat behov av en högtstående restaurangrörelse. Men även från spe- ciell nykterhetssynpunkt är det av betydelse, att restaurangerna med utskänk- ningsrätt icke hava en svag ekonomi. Erfarenheten har nämligen givit vid handen, att det ingalunda är lyckligt med hänsyn till en god tillämpning av de för utskänkningen gällande bestämmelserna, att restauranginnehavarna ha att kämpa med ekonomiska svårigheter. Även de av systembolagen och restau- rangbolagen drivna restaurangerna av högre klass erfordra för övrigt i all- mänhet ekonomiskt bidrag för utskänkningens handhavande. Vidare må framhållas, att det ovan påpekade förhållandet, att de allmänna omkost- naderna för en restaurang med utskänkningsrätt äro högre än motsvarande kostnader för en restaurang utan sådan rätt, visserligen är en följd av att ut- skänkningsvinst hittills utgått men dock icke kan förutsättas skola försvin— na, cm utskänkningsvinsten bortfölle. Dessa omkostnader äro nämligen i be- tydande omfattning bundna för framtiden, såsom exempelvis är fallet, då en restaurang med utskänkningsrätt övergått till ny ägare och försäljningspriset med hänsyn till den beräknade utskänkningsvinsten varit högre än om sådan vinst ej varit att påräkna. En avskrivning av utskänkningsvinsterna för de enskilda restaurangerna med utskänkningsrätt kan därför icke undgå att för de nuvarande innehavarna av dessa mången gång få karaktären av en kon- fiskationsåtgärd.

Det spörsmål som härefter uppställer sig till besvarande är, huruvida och på vad sätt det med utskänkningen förbundna privatekonomiska intresset kan vara ägnat att i ogynnsam riktning påverka den enskilde restauratören vid hans handhavande av rörelsen. Vid undersökningen härav bör skiljas mellan de olika slag av vinstintresse, som här kunna föreligga och i det föregående (sid. 195) betecknats såsom det direkta och det indirekta vinstintresset.

Vad då först beträffar en restaurang med utskänkningsrätt, vars innehavare icke åtnjuter någon som helst direkt vinst å utskänkningen utan endast har indirekt vinst härå, är det visserligen så, att en ökning av utskänkningen icke direkt medför stegring av vinsten utan snarare är ägnad att höja kostnader- na, eftersom själva handhavandet av utskänkningen är förbundet med vissa utgifter. Det vore emellertid förhastat att därav sluta, att det där icke skulle förefinnas något intresse av att driva upp utskänkningens omfattning. Särskilt i betraktande av måltidstvånget, varigenom utskänkningen är samman- kopplad med försäljning av varor, på vilka restauratören kan påräkna direkt vinst, har denne nämligen en fördel av att utskänkningen erhåller större omfattning på hans restaurang. I motsats mot en utskänkningsinnehavare med direkt vinst har den förre dock intresse av en stegring av utskänkningen allenast i den mån denna utgör ett medel att höja omsättningen på andra varor. Då kostnaderna för utskänkningens handhavande utgöra utlägg, som

• Sida 234
•  Original

icke täckas av utskänkningens bruttovinst utan minska den behållna vinsten å den övriga omsättningen, bör denne utskänkningsinnehavare vara angelägen att hålla dessa kostnader relativt låga. Han måste också finna varje åtgärd, som skjuter fram utskänkningen på bekostnad av omsättningen i övrigt, t. ex. åsidosättande av måltidstvånget, ofördelaktig från vinstsynpunkt och tvärtom vara benägen för åtgärder, som öka den vinstgivande försäljningens relativa omfattning.

Det nu sagda har även tillämplighet för det fallet, att utskänkningsinne- havaren, förutom den indirekta vinsten på utskänkningen, åtnjuter jämväl en på förhand fastställd, årligen utgående ersättning för de med utskänkningen förbundna kostnaderna. En förutsättning härför är dock, att denna ersätt- ning icke växlar med utskänkningens omfattning. I sådant fall är det från nu behandlade synpunkt av mindre betydelse, om ersättningen också motsva- rar dessa i och för sig svårberäkneliga kostnader. Därest kostnadsersättnin- gen tillåtes växla med utskänkningen, så att den stiger om utskänkningen erhåller ökad omfattning och minskar i motsatt händelse, är denna ordning däremot principiellt att likställa med ett system, som medgiver de enskilda utskänkningsinnehavarna vanlig handelsvinst å utskänkningen utan någon på förhand fastställd begränsning.

Under det sistnämnda systemet är det utan vidare tydligt, att den enskilde restauratören har direkt intresse av att öka utskänkningens omfattning liksom han har fördel av att rörelsen i övrigt utvidgas. Då spritdrycker och vin kunna betecknas såsom mycket goda försäljningsobjekt, kan det rent ekono— miskt vara en fördel för honom att utskänkningen stiger, även om detta sker på bekostnad av den övriga rörelsen. Det torde kunna sägas, att ett ekono- miskt läge, som inrymmer sådana utvecklingsmöjligheter, i varje fall icke är gynnsamt för den enskilde näringsidkarens inställning till bestämmelser, som åsyfta en inskränkning av utskänkningens omfattning, utan tvärtom är ägnat att göra honom benägen att medvetet eller omedvetet eftersätta lagstiftnin- gens krav, att utskänkningen skall handhavas så, att därmed åstadkommes så ringa skada som möjligt.

Denna uppfattning om den direkta vinstens verkningar i detta avseende kommer till uttryck i den gällande lagstiftningen genom stadgandet i 25 5 2 mom. Rff, att innehavare av överlåten utskänkning skall vara underkastad sådana villkor, att hans ekonomiska fördel, så långt ske kan, ej göres bero- ende av utskänkningens myckenhet.

Efter dessa allmänna överväganden övergår revisionen till att behandla verkningarna av den hittills praktiserade ordningen för genomförande av den- na regel i tillämpningen, nämligen det s. k. vinstkvantitetsystemet. Revisio- nen erinrar då först om att den tidigare i detta kapitel framhållit, att detta system varit ofullständigt i den meningen, att vinstkvantiteterna för ett stort antal restauranger varit fastställda så att de icke understigit den fak- tiska omsättningen. Såvitt revisionen kan finna synes den omständigheten, att en restauranginnehavare med överlåten utskänkningsrättighet fått sin vinst- kvantitet begränsad så att han icke längre ägt åtnjuta vinst å hela försälj-

• Sida 235
•  Original

ningen, i allmänhet icke omedelbart medfört större verkningar. Restauratören har visserligen härigenom erhållit ett motiv att söka på sådant sätt påverka allmänhetens efterfrågan, att konsumtionen till en del måtte gå över från ifrågavarande drycker till annan, för honom direkt vinstgivande försäljning. Hans möjligheter i detta avseende torde också vara ganska betydande men förutsätta säkerligen en omläggning av rörelsen i olika hänseenden, vilken ta- ger viss tid i anspråk. Hans benägenhet att företaga dessa åtgärder torde även röna inflytande av huruvida en minskning av den faktiska konsumtionen av spritdrycker och starka viner å hans restaurang skall komma att medföra ytterligare nedsättning av vinstkvantiteten. Om han löper risk att förlora en större eller mindre del av den säkra vinsten å utskänkningen genom sina strävanden att inrikta konsumtionen på. andra varor, måste detta givetvis vara ägnat att hämma dessa strävanden. Att sådana synpunkter kunnat göra sig gällande under de sista tio åren framgår av ovanstående tabell å sid. 225, enligt vilken det ägt rum betydande inskränkningar i vinstkvantiteternas storlek, nämligen från 2 054000 liter år 1923 till 1 448000 liter år 1932 eller med omkring 30 procent. Härigenom har Vinstkvantitetsystemet visserligen blivit effektivare, i det att vinstkvantiteten för ett större antal restauranger kom- mit att understiga den faktiska utskänkningen, men systemet är dock alltjämt ofullständigt och har därför icke kunnat visa, huru det skulle verka, om dess grundprinciper varit genomförda.

Enligt dessa överväganden bör vinstkvantitetsystemets verkningar fram- träda först så småningom och yttra sig i en omgestaltning av rörelsen å de utskänkningsberättigade restaurangerna. I själva verket har utvecklingen också gått i denna riktning. Medan å ett stort antal av dessa restauranger utskänkningen tidigare var den dominerande försäljningsgrenen och matserve- ringen ofta ansågs mindre betydelsefull från vinstsynpunkt, betraktas denna senare gren av restaurangrörelsen numera i allmänhet såsom den viktigaste. Även restauranger med utskänkningsrätt uppfattas numera i regel i första hand såsom företag för tillgodoseende av behovet av matservering, medan ut- skänkningen är en mera sekundär, om också i privatekonomiskt avseende mycket viktig gren. Säkerligen har ett flertal omständigheter samverkat för att åstadkomma denna utveckling, däribland icke minst måltidstvånget och bestämmelserna om maximering av utskänkningskvantiteten till den enskilde gästen. Enligt revisionens mening har en av de härvid bidragande faktorerna dock varit, att dessa restauranger icke längre hava obegränsad vinst på ut- skänkningen.

Vinstkvantitetsystemet har enligt denna uppfattning utövat ett gagnande inflytande å restaurangväsendets utveckling trots att det som nämnts inga- lunda blivit fullständigt genomfört. Den mest påtagliga betydelsen av be- gränsningen av de direkta enskilda vinsterna å utskänkningen torde dock ligga däri att härigenom skapats en viktig förutsättning för utskänkningsbestäm- melsemas upprätthållande i fråga om de överlåtna utskänkningsrättigheterna. Ovan har framhållits, att den enskilde restauranginnehavarens privatekono- miska intresse såsom enskild företagare icke alltid låter sig förena med hans

• Sida 236
•  Original

plikt att bedriva utskänkningen enligt lagstiftningens allmänna syfte. Vinst- kvantitetssystemet har otvivelaktigt starkt bidragit till att utjämna detta mot- satsförhållande och därigenom möjliggjort tillämpningen av målstidstvånget och begränsningen av utskänkningskvantiteterna. Det råder sålunda ett myc- ket intimt samband mellan utskänkningsrestriktionerna och begränsningen av de enskilda utskänkningsinnehavarnas vinster.

Ett väsentligt önskemål beträffande den framtida gestaltningen av utskänk- ningen är, att det med utskänkningen förbundna privatekonomiska vinstin- tresset är underkastat sådana villkor och begränsningar, att detta intresse icke utgör ett hinder för en gynnsam utveckling från nykterhetssynpunkt av denna gren av detaljhandeln med spritdrycker och vin. I detta syfte har revisionen i annat sammanhang (sid. 205 f.) förutsatt, att systembolagen skola övertaga såväl utskänkningen som rörelsen i övrigt å samtliga folkrestauranger och därmed likartade restauranger ävensom utskänkningen å sådana andra restau- rangen, där detta är påkallat av ordnings- och nykterhetssynpunkter. Här- igenom undandragas från det enskilda vinstintressets inflytande just de ut- skänkningsställen, i fråga om vilka det är särskilt angeläget att ett sådant inflytande icke må kunna göra sig gällande. Beträffande det privatekonomi- ska intressets reglering vid övriga restauranger anser revisionen, att förhållan- dena icke påkalla, att man frångår den hittills prövade ordningen, vinstkvan— titetsystemet, enligt vilket den enskilda restauratören visserligen äger åt- njuta direkt vinst å utskänkningen men detta allenast i fråga om en på för- hand fastställd kvantitet, i vad avser spritdrycker och starkare viner. Att denna ordning hittills endast delvis kunnat genomföras, rubbar icke denna uppfattning med hänsyn till att revisionen, såsom av det följande framgår, håller före att det icke erbjuder större svårigheter att genomföra systemet be- tydligt fullständigare ävensom åvägabringa en sådan förbättring av detsam- ma, varigenom det enskilda vinstintresset knytes till en avsevärt mindre om- sättning av spritdrycker än hittills. Den ytterligare frigörelse av utskänk- ningen från privatekonomiskt intresse, som kunde vinnas genom en avskriv— ning av all direkt utskänkningsvinst för enskilda företagare, skulle enligt revisionens mening ej innebära så stora fördelar ur nykterhetssynpunkt, att de uppvägde de mycket betydande olägenheter, som enligt vad ovan framhållits äro förbundna med denna ordning. Revisionen vill framhålla, att även efter en sådan omgestaltning, vars fullständiga förverkligande givetvis måste taga en lång tid i anspråk, alltjämt skulle bestå det privatekonomiska intresse inom ut— skänkningen, som ovan betecknats såsom det indirekta vinstintresset. En av- veckling även härav skulle nämligen förutsätta en förändring av restaurangrö- relsen av så genomgripande natur, att den alldeles icke synes stå i rimlig propor- tion till de fördelar, som kunde vinnas härmed.

Innan revisionen ingår på att närmare angiva sitt förslag angående de ekonomiska villkoren för den av de enskilda restauratörerna handhavda ut- skänkningen, har den att utveckla sin uppfattning om de förslag i ämnet, som framställts av restaurantföreningen och förtroendenämnden. Det förra av des- sa innebär, att restauratörerna skola äga tillgodogöra sig vanlig handelsvinst

• Sida 237
•  Original

å utskänkta spritdrycker och vin utan begränsning, och det senare, att ersätt- ningsbeloppen skola fastställas med hänsyn till de beräknade kostnaderna för utskänkningen och jämväl inbegripa gottgörelse för restauratörernas besvär härmed.

Beträffande det förstnämnda alternativet har revisionen genom vad förut yttrats redan angivit sin ståndpunkt. Härutöver vill revisionen endast fram- hålla, att till förmån för förslaget icke kunna åberopas samma skäl, som tala emot borttagande av all direkt utskänkningsvinst. Dessa skäl hänföra sig nämligen i stor utsträckning till de nackdelar, som en omläggning av de bestå— ende förhållandena skulle medföra. I den mån en begränsning redan förelig- ger i fråga om vinsten, kunna dessa skäl därför icke förebäras mot bibehål- lande av denna begränsning. Då restaurantföreningen hävdar, att måltids- tvånget och de individuella kvantitetsbegränsningarna äro till fyllest för att garantera utskänkningens handhavande i enlighet med lagstiftningens syfte, kan erinras om den förut uttalade uppfattningen, att det varit av icke ringa betydelse för tillämpningen av dessa utskänkningsbestämmelser, att den di- rekta vinsten å utskänkningen varit begränsad. Revisionen finner sig så- lunda icke kunna förorda restaurantföreningens framställning på denna punkt.

Med anledning av förtroendenämndens förslag har revisionen, med biträde av en särskild sakkunnig, auktoriserade revisorn Einar Cassel, sökt bilda sig en uppfattning om storleken av de med utskänkningen direkt förknippade kost- naderna. Ehuru denna undersökning begränsats till några stickprov, avse- ende förhållandena vid ett mindre antal restauranger i Stockholm, har det med tydlighet framgått av densamma, att det erbjuder stora svårigheter att finna allmänna normer för fastställande av ifrågavarande kostnader. För- hållandena i dessa hänseenden synas nämligen växla mycket starkt icke blott mellan restauranger av olika klass och typ utan även mellan eljest lik— artade restauranger. Härtill torde icke minst bidraga den omständigheten, att de olika restaurangernas direkta utskänkningsvinster skilja sig mycket avse- värt från varandra; såsom ovan framhållits åstadkomma nämligen dessa vin- ster så småningom en stegring av omkostnaderna i form av ökade hyror och ränteutgifter m. in., som står i viss proportion till vinstbeloppen.

Att döma av revisionens erfarenheter i detta avseende är det sålunda icke sannolikt, att man kan finna en enhetlig formel för beräkningen av ifråga- varande ersättningsbelopp. Ersättningen finge därför utgå med hänsyn till de för varje särskild restaurang uppskattade kostnaderna. Revisionens ställ- ningstagande till nämndens förslag har emellertid icke uteslutande bestämts av svårigheten att finna en i praktiken användbar norm för fastställande av ersättningsbeloppen i de olika fallen. Ty även om en sådan norm skulle kunna utarbetas, som tillgodosåge de olika krav man måste ställa på den- samma, år det för den skull ingalunda visst, att man härigenom nådde det i och för sig mycket eftersträvansvärda syftet med denna ordning, nämligen en mera rättvis avvägning av ersättningarna. Den indirekta vinsten av utr skänkningsrätten, som i sin mån bidrager till att täcka kostnaderna, kan nämli- gen icke beaktas genom en sådan norm, och denna vinst växlar otvivelaktigt i

• Sida 238
•  Original

hög grad för olika restauranger. Även efter en justering av de direkta er- sättningsbeloppen, så att dessa noggrant anslöte sig till kostnaderna för ut— skänkningens handhavande — inklusive en mer eller mindre riklig gottgörelse för besvär —— skulle därför bestå en faktisk ojämnhet mellan restaurangerna, beroende på olikheten i den indirekta fördelen av utskänkningen. Härtill kom— mer, att en sådan ordning för ersättningens bestämmande som den av förtro- endenämnden föreslagna torde komma att gynna restauranger med höga om— kostnader och därigenom bidraga till en icke ekonomisk inriktning av denna del av restaurangrörelsen.

Förtroendenämnden har framhållit, att den nuvarande ordningen på grund av vinstkvantiteternas bristfälliga avvägning icke utgör en rättvis reglering av de olika restaurangernas ersättningar. Revisionen underskattar icke betydelsen av denna synpunkt men finner det i detta sammanhang påkal- lat att framhålla, att ifrågavarande ojämnhet mellan restaurangerna har en tendens att så småningom utjämna sig till följd av samma ekonomiska fak- torer, som enligt vad ovan framhållits äro ägnade att åstadkomma en ut— jämning mellan restauranger med och utan utskänkningsrätt. De olika restaurangernas bruttovinster å utskänkningen — d. v. s. skillnaden mel- lan den direkta vinsten å försäljningen inom vinstkvantiteten och de omedel— bara kostnaderna för utskänkningens handhavande —- kunna därför icke betraktas såsom mått på restaurangernas verkliga direkta fördel av utskänk- ningen. Med hänsyn härtill är det vanskligt att genom lagstiftningen vidtaga särskilda åtgärder i utjämnande syfte, sedan den rådande ordningen ägt bestånd under en lång följd av år. I den mån dylika åtgärder medföra omkastningar i de rådande förhållandena, kunna de nämligen innebära nya orättvisor i stäl- let för, såsom åsyftat, en rättvisare reglering. Från denna synpunkt bör man enligt revisionens mening söka ernå en sådan ordning för framtiden, vilken medför så ringa inbördes förskjutningar som möjligt i de särskilda restauran— gernas ersättningsförhållanden. Enligt förtroendenämndens mening låter detta önskemål förverkliga sig även med upptagande av dess förslag. Nämnden framhåller nämligen i sitt ovan citerade uttalande, att, därest man erhåller en ur principiell synpunkt så god grund att bygga på som den ovan angivna, fast— ställandet av det sätt, på vilket man önskar att förhållandena i ersättningsav- seende i framtiden skola gestalta sig, måste kunna ske relativt lätt, antingen man önskar bibehålla ersättningsbelopp, som i huvudsak motsvara de nuva- rande utskänkningsvinsterna, eller finner sig böra nedskriva ersättningsbelop- pen mer eller mindre långt under den nuvarande nivån. Härav framgår emel- lertid även, enligt revisionens mening, att den av förtroendenämnden föreslag- na regeln ger så ringa ledning för den framtida tillämpningen, att den icke tillgodoser de önskemål i fråga om bestämda direktiv, varåt särskilt kontroll- styrelsen givit uttryck, och icke heller fyller de krav på en ctvetydig och klar reglering av ifrågavarande förhållanden, som de enskilda näringsutövar- na med fog kunna ställa.

Revisionen har på grund av de nu anförda skälen icke funnit sig kunna upp- taga förtroendenämndens förslag. En bidragande orsak härtill är, att den,

• Sida 239
•  Original

såsom ovan antytts, håller före att det är möjligt att med bibehållande av i huvudsak nu gällande ordning på ett tillfredsställande sätt reglera ersättnings- frågan. Revisionen övergår nu till att motivera och närmare angiva sitt ifråga— varande förslag.

Ovan har framhållits, att Vinstkvantitetsystemet innebär, att vinstkvantite- ten för en restaurang bör ligga icke oväsentligt under den faktiska utskänk- ningen, samt att systemet icke varit fullständigt i denna mening under något år, sedan det börjat tillämpas. Det bör därför i första hand undersökas, huru- vida det icke är möjligt att genomföra sådana förbättringar i vinstkvantitet- systemet att det åtminstone bringas i överensstämmelse med sina egna prin- ciper. En sådan förbättring bör i första rummet söka undanröja det för- hållandet, att en stor del av restaurangerna hava vinstkvantiteter, som över- stiga den faktiska utskänkningen. Härvid är det viktigt, att övergången till den framtida ordningen göres sådan, att den icke i och för sig innebär nya stör- ningar i de olika restaurangernas inbördes ställning genom att gynna vissa restauranger framför andra. Med hänsyn härtill vill revisionen förorda, att re— staurangernas vinstkvantiteter under den nya ordningen regleras med utgångs- punkt från varje restaurangs genomsnittliga utskänkning med direkt ut- skänkningsvinst under en bestämd följd av år. Om utskänkningen under något år överstigit vinstkvantiteten, tages den överskjutande myckenheten så- lunda icke i betraktande. Dessa utgångsår böra väljas så att de omfatta både goda och dåliga ekonomiska konjunkturer. De böra vidare icke ligga alltför långt tillbaka i tiden. Förslagsvis kan femårsperioden 1929—1933 komma i fråga. Om den på detta sätt fastställda genomsnittliga utskänkningen med direkt utskänkningsvinst finge utgöra de olika restaurangernas vinstkvantitet, förverkligades emellertid icke önskemålet, att vinstkvantiteterna skola ligga avsevärt under den sannolika utskänkningen. Med hänsyn härtill bör därför en reduktion äga rum. Detta kan ske utan att restaurangernas direkta vinst å utskänkningen minskas, om nämligen systembolagens andel av de olika restau- rangernas bruttovinst å utskänkningen inom vinstkvantiteten (vinstandelen) — för närvarande 15 % beträffande lätta viner och 25 % beträffande andra viner samt spritdrycker — minskas i motsvarande mån genom en för alla re— stauranger lika nedsättning av denna procentsats.

Huru stor denna minskning bör vara under olika alternativ, belyses av föl- jande tablå, som avser en restaurang, vars genomsnittliga försäljning av spritdrycker med direkt vinst under åren 1929—1933 utgjorde 1 000 liter:

Likvärdiga alternativ från den enskilde restauranginnehavarens vinstsynpunkt: Minskning i % Framtida Framtida vinstandelar (%) av vinstkvanti- vinstkvan- den enskilde system— teten enligt titet, liter restauratören bolaget alternativ 1 75 25 — 80 20 61/4. 85 15 119/4 90 10 16% 95 5 21.0 100 () 25.0

• Sida 240
•  Original

Enligt alternativ 4, vilket förslagsvis synes böra ifrågakomma i främsta rummet, skulle sålunda den enskilde restauratörens vinstandel inom vinstkvan- titeten höjas från 75 % till 90 % eller i proportionen 5 till 6, samtidigt som vinstkvantiteten i förhållande till alternativ 1 minskades i motsvarande "mån, nämligen med 162/3 % eller i proportionen 6 till 5. Ytterlighetsfallet är, att re- stauratörens vinstandel inom vinstkvantiteten höjes från 75 % till 100 % eller i proportionen 3 till 4, medan vinstkvantiteten minskas med 25 % eller i propor- tionen 4 till 3. I detta fall försvinner systembolagets andel av bruttovinsten å utskänkningen inom vinstkvantiteten men å andra sidan är vinstkvantiteten lägre enligt detta alternativ än vid något annat.

En ordning med vinstkvantiteterna bestämda i enlighet med något av de senare alternativen tillgodoser tydligen såväl önskemålet att dessa kvantiteter skola ligga under den sannolika utskänkningen som kravet att övergången icke skall bereda restaurangerna svårigheter. I själva verket ansluter sig denna ordning mycket nära till de rådande förhållandena —— eller riktigare, till för- hållandena under nämnda femårsperiod — och innebär därför icke någon för- sämring för restaurangerna. I stället torde den medföra fördelar från den enskilde utskänkningsinnehavarens synpunkt, eftersom han får taga in sin maximivinst på en lägre försäljningskvantitet än tidigare och därför är mindre beroende av en nedgång av utskänkningens omfattning. Detta är emellertid tydligen även en fördel från allmän synpunkt, enär det innebär att restaura- tören förlorar det direkta intresset av utskänkningens omfattning på ett tidi- gare skede av försäljningen än nu är fallet.

Vissa övergångssvårigheter kunna emellertid inträda. Om en restaurang för närvarande har en vinstkvantitet, som är högre än den verkliga utskänk- ningen, så medför en ökning av utskänkningen inom denna gräns också en motsvarande stegring av den direkta vinsten. Har en sådan ökning ägt rum under de år, som ligga mellan den ovannämnda femårsperioden och den nya lagstiftningens ikraftträdande, så att utskänkningen vid sistnämnda tidpunkt betydligt överstiger den genomsnittliga utskänkningen under nämnda fem år, skulle den nya ordningen tydligen för denna restaurang innebära en motsva- rande minskning av den direkta utskänkningsvinsten. För dylika och där— med likartade fall torde särskilda övergångsbestämmelser böra ifråga— komma.

Av vad som ovan anförts framgår att åtskilliga av de skäl, som tala för bibehållande av direkt utskänkningsvinst för redan befintliga utskänknings— ställen, sakna giltighet beträffande nytillkomna ställen. Enligt revisionens mening bör man, icke minst av statsfinansiella skäl, eftersträva att summan av vinstkvantiteterna för hela landet icke ökas utan om möjligt reduceras i den mån rörelsen å restauranger med vinstkvantitet upphör. Revisionen har emel- lertid icke upptagit någon uttrycklig regel om förbud mot meddelande av vinstkvantitet till ny restaurang. Sålunda synes det exempelvis ej föreligga tillräcklig anledning att lägga hinder i vägen för det förfarandet, som under- stundom praktiserats under gällande ordning, att en ny restaurang övertager ett äldre utskänkningsställes vinstkvantitet eller del därav efter särskild upp-

• Sida 241
•  Original

görelse med ägaren härav och under förutsättning av systembolagets god- kännandc.

Självfallet kunna jämkningar beträffande de olika restaurangernas vinst- kvantiteter framdeles bliva nödvändiga. Detta synes emellertid böra ske en- dast om särskilda skäl sådant påkalla, såsom att en restaurang undergår en kraftig utveckling eller rörelsen å en restaurang stagnerar eller går tillbaka.

Slutligen må framhållas, att det tydligen är möjligt att bestämma en mot vinstkvantiteten enligt revisionens förslag svarande ersättningi penningar, att utgå med fast årligt belopp. Härigenom skulle sambandet mellan den direkta utskänkningsvinstens storlek och utskänkningens myckenhet ytterligare för— svagas. Revisionen har emellertid icke upptagit förslag i denna riktning, helst som denna ordning torde kunna genomföras efter den blivande lagstiftningens ikraftträdande, om så befinnes lämpligt, utan att härför erfordras någon ny lagstiftningsåtgärd.

Vinstkvantitetsystemet omfattar endast spritdrycker och starkare viner. Däremot äro de svaga och mousserande vinerna vid tillämpningen undantagna härifrån. Revisionens förslag innebär icke någon ändring härutinnan. Kon— sumtionsförhållandena i vårt land äro nämligen sådana, att behov av en dy- lik reglering för de senare dryckernas vidkommande icke kan anses föreligga. Påpekas må i detta sammanhang, att revisionens förslag därför icke påkallar någon ändring i systembolagens vinstandel å 15 % för lätta viner och 25 % för mousserande viner, som för närvarande uttagas.

I fråga om lydelsen av bestämmelsen i 25 % 2 mom. Rffhar revisionen icke funnit nödigt att vidtaga annan materiell ändring än att densamma ut- tryckligen angives äga tillämpning allenast på spritdrycker och starkare vi- ner. Att detta icke innebär någon saklig ändring i förhållande till gällande praxis framgår av det nyss anförda. Stadgandet ingår i 3 kap. 16 % 2 mom. av revisionens förslag.

Övriga föreskrifter beträffande den överlåtna utskänkningen. Den över- låtna utskänkningsrörelsen regleras för närvarande, förutom genom bestäm— melserna om vinstkvantitet, genom ett flertal andra föreskrifter, vilka i en- lighet med kontrollstyrelsens anvisningar äro intagna i överlåtelseavtalen mellan systembolagen och de enskilda restauratörerna. De senast utfär- dade bestämmelserna härom äro meddelade i kontrollstyrelsens ovannämnda cirkulär den 28 november 1933 (nr 8) med föreskrifter angående överlåtelse av rättighet till utskänkning av rusdrycker under år 1934, vari bl. a. in- tagits vissa stadganden i Rff, regler om inköp av spritdrycker och vin, pris- sättning å dylika drycker, kontrollåtgärder m. 111. Enligt revisionens mening bör en dylik reglering genom kontrollstyrelsen av den överlåtna utskänknin- gen jämväl framdeles äga rum, varför en bestämmelse härom från 25 % 2 mom. Rff upptagits i 3 kap. 16 % 1 mom. i revisionens förslag.

Enligt nyss angivna författningsrum i Rff skall bolag, som överlåter rät- tighet till utskänkning, göra framställning om fastställelse å överlåtelsen hos länsstyrelsen, som har att med avseende å skälen och villkoren för överlåtel-

16—332437

• Sida 242
•  Original

sen samt lämpligheten och behörigheten hos den person, å vilken över- låtelsen ifrågasättes, bifalla eller avslå framställningen. Då kontrollstyrelsen utfärdat ganska ingående föreskrifter angående sådan överlåtelse, blir denna länsstyrelsens prövning delvis blott av formell art och närmast inriktad på frågan om den tillämnade utskänkningsinnehavarens lämplighet. Det synes då revisionen riktigare, att även denna fråga avgöres av kontrollstyrelsen, som torde besitta en vidsträckt personkännedom i fråga om restauratörer över hela landet. Med den ändringen att prövningen av överlåtelse således överlämnas åt kontrollstyrelsen har revisionen upptagit ifrågavarande stadgande väsent- ligen oförändrat i 3 kap. 16 % 1 mom. av sitt förslag.

• Sida 243
•  Original

KAP. XIV. Mältidstvång och kvantitetsbegränsningar.

De tidigare inskränkningarna samt kristidsrestriktionerna. Under senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet gjorde sig det önskemålet allt- mera gällande, att utskänkning av brännvin icke skulle få äga rum annat än vid måltider. Enligt en för år 1910 verkställd utredning1 hade också den s. k. disksupningen, d. v. s. brännvinsförtäring utan samband med måltid, fullständigt avskaffats å systembolagens egna utskänkningsställen i Stock- holm och å ett flertal andra platser. Dessutom gällde för ett flertal bolag, att å deras utskänkningsställen endast ett visst högsta antal supar, oftast två, finge serveras till varje gäst.

I det tidigare omnämnda programmet för Aktiebolaget Stockholmssyste— mets verksamhet heter det, att i bolagets utskänkningsrörelse brännvin skulle serveras allenast i förbindelse med verklig måltid för visst minimipris och endast i en myckenhet om en sup till samma gäst. Aktiebolaget Stockholms- systemet, som började sin verksamhet med ingången av år 1914, genomförde dock icke sådana restriktioner omedelbart. Däremot infördes, såsom tidigare framhållits, den individuella utminuteringskontrollen i början av nämnda år i Stockholm, och de därigenom åvägabragta inskränkningarna i fråga om ut- minuteringen medförde omedelbart en stegring av bolagets egen utskänkning från omkring 43000 liter till mer än 60000 liter i månaden. I samband med mobiliseringen och kristillståndet i augusti 1914 beslöt emellertid bo— laget att icke vidare medgiva servering av egentligt brännvin å sina värdshus annat än i samband med måltid för minst 30 öre, varjämte i regel endast en sup skulle få utskänkas. Likaså fastställdes vissa inskränkningar i fråga om utskänkningen av andra spritdrycker. Dessa åtgärder medförde en ned- gång i bolagets egen utskänkning till omkring 20 000 liter i månaden.2

Såsom i annat sammanhang erinrats kom utminuteringsreformen att till— lämpas i hela riket först med ingången av år 1916. På grund av den rå- dande världskrisen infördes också ungefär samtidigt betydelsefulla restrik- tioner med avseende å utskänkningen. Sålunda föreskrev Kungl. Maj:t i kungörelse den 15 februari 1916 (nr 26), att utskänkning av spritdrycker 'icke fick äga rum före kl. 12 middagen och att sådan utskänkning under ti- lTpgifter för är 1910 rörande jämlikt kungl. förordningen den 9 juni 1905 bildade bolag . . . .

*utarbetade av Nils Frick (1911), sid. 30 ff. * Se Aktiebolaget Stockholmssystemets förvaltningsberättelse år 1914 sid. 44 och 18.

• Sida 244
•  Original

den mellan kl. 12 middagen och kl. .3 e. m. endast fick ske till spisande gäst vid måltid, som betingade ett pris av minst 30 öre. För tiden efter kl. 3 e. m. föreskrevs också ett dylikt måltidstvång men blott i fråga om egentligt brännvin.

De sålunda meddelade restriktionerna kommo att gälla under större delen av år 1916. På grund av sitt innehåll kommo de väsentligen att drabba bo- lagens egen utskänkningsrörelse, där såsom förut framhållits huvudparten av utskänkta drycker utgjordes av egentligt brännvin. Till följd härav ägde en väsentlig förskjutning av konsumtionen rum, i det att försäljningen å bo- lagens egen utskänkningsrörelse undergick en högst avsevärd minskning, me- dan försäljningen inom den överlåtna utskänkningsrörelsen företedde en myc- ket betydande ökning trots att ifrågavarande bestämmelser givetvis i viss mån träffade även denna rörelse. Till nämnda ökning torde säkerligen även restriktionerna i fråga om utminuteringen hava medverkat.

Under hösten 1916 skärptes kristidsförhållandena i hög grad och tillgån- gen på spritdrycker och råmaterial för beredande av dylika drycker minska- des avsevärt. På grund härav föreskrevos genom en kungörelse den 3 no— vember 1916 (nr 448) ytterligare inskränkningar i fråga om utskänkningen. Spritdrycker fingo nu överhuvud taget icke utskänkas annat än vid måltid till spisande gäst. Priset å måltiden skulle vid utskänkning av egentligt brännvin vara minst 50 öre och vid utskänkning av andra slags spritdrycker minst en krona. Därjämte föreskrevs, att ej mer än 5 centiliter egentligt brännvin fick utskänkas till varje gäst. Beträffande utskänkningen av punsch, som ökat kraftigt efter de första restriktionerna i fråga om brännvinsut- skänkningen, fastställdes 1/5 liter såsom den högsta tillåtna myckenheten för varje gäst.

Dessa restriktioner gällde intill slutet av april månad 1917, då det infördes ett tillfälligt förbud mot all detaljhandel med spritdrycker, vilket varade till utgången av maj månad samma år. I samband därmed verkställdes en ut- redning rörande tillgången av spritdrycker inom landet, vars resultat för— anledde ytterligare skärpningar i restriktionerna, då detta förbud upphävdes. Enligt kungörelse den 25 maj 1917 (nr 223) föreskrevs nämligen, att ut- skänkning av spritdrycker endast fick äga rum till gäst, som vid samma be- sök å utskänkningsstället intog eller omedelbart förut därstädes intagit verklig måltid, bestående av lagad mat till ett pris, då det gällde utskänk- ning av egentligt brännvin, av minst .75 öre och, då det gällde utskänkning av andra slags spritdrycker, av minst en krona 50 öre. Åt en och samma * gäst fick sammanlagt ej utskänkas mer än 15 centiliter spritdrycker, därav ' högst 5 centiliter egentligt brännvin; dock fick åt gäst utskänkas 1/& liter punsch, som skulle anses motsvara 7 1/2 centiliter spritdrycker av annat slag. Dessa restriktioner kommo sedan att gälla under den återstående kristiden till ingången av år 1919.

Verkan av de sålunda under 1916 och 1917 genomförda inskränkningarna på utskänkningens område voro mycket påtagliga såsom framgår av vidstå- ende tabell:

• Sida 245
•  Original

Den över- Den över- Bolagens cgen låtna. ut- Bolagen! 98911 låtna ut—

ufgäåä?3g skänkningen utskäglkåting skänkningen drycker " sprit- drycker av spilt-

drycker drycker år 1916 år 1916 år 1917 i: 1917

tusen liter tusen liter

januari ................ 220 27 9 88 175 februari 192 268 74 156 311 87 202 312 62 121 322 -— 344 118 298 1 09 augusti ................ 315 115 september ............... 323 * 103 oktober ................ 325 97 november ............... 265 103 december 204 . 100

Hela året 1 659 3 566 1 399

Kontrollstyrelsens föreskrifter. De av Kungl. Maj:t utfärdade restrik- tioner, för vilka redogörelse här ovan lämnats, infördes såsom förut framhål— lits till följd av de rådande kristidsförhållandena, bl. a. av ransoneringsskäl med hänsyn till bristande varutillgång. De gynnsamma verkningar, som dessa restriktioner visade sig medföra i nykterhetsavseende, förorsakade emel- lertid, att liknande bestämmelser föreskrevos även då speciella kristidsför- hållanden icke längre nödvändiggjorde dylika inskränkningar. Med ingån— gen av år 1919, då Rff trädde i kraft, ersattes sålunda de nyssnämnda'kris— tidsrestriktionerna med särskilda regler i samma ämnen, som meddelades av kontrollstyrelsen. I fråga om de överlåtna rättigheterna har denna reglering tillgått sålunda, att kontrollstyrelsen i cirkulär till systembolagen föreskri- vit, att bolag, som överläte rättighet till utskänkning jämlikt 25 % 2 mom. Rff, bland villkoren för överlåtelsen skulle införa vissa bestämmelser om mål- tidstvång och utskänkningskvantiteter. Beträffande systembolagens egen ut— skänkning utfärdade kontrollstyrelsen till en början inga särskilda föreskrif- ter men framhöll dock, att bolagen självfallet måste å sina restauranger i alla tillämpliga delar följa de bestämmelser, som uppställts för de överlåtna rät- tigheterna.1

Kontrollstyrelsens första bestämmelser för den överlåtna utskänkningen meddelades i cirkulär den 7 november 1918 (nr 42), som avsåg överlåtelser för år 1919. Enligt dessa bestämmelser fick utskänkning av spritdrycker äga rum allenast till gäst, som å utskänkningsstället intog verklig måltid, be- stående av lagad mat till ett visst minimipris, vilket kunde bestämmas olika för olika restauranger. Till varje gäst fick vid samma besök utskänkas högst 15 centiliter spritdrycker eller den lägre kvantitet, som kunde hava fastställts för viss restaurang. 1/6 liter punsch skulle härvid anses motsvara 7 1/2 centi—

1 Se kontrollstyrelsens cirkulär nr 73/1920, sid. 7.

• Sida 246
•  Original

liter spritdrycker av annat slag. Kontrollstyrelsens föreskrifter angående överlåtelse för år 1920 voro väsentligen av samma innehåll. Däremot erhöllo bestämmelsernai det cirkulär, som avsåg överlåtelse för år 1921, i flera av- seenden ett från de nyss angivna föreskrifterna avvikande innehåll, och dessa bestämmelser hava därefter i stort sett bibehållits oförändrade. De senast utfärdade reglerna om måltidstvång och kvantitetsbegränsningar innefattas i kontrollstyrelsens cirkulär den 28 november 1933 (nr 8) med föreskrifter angående överlåtelse av rättighet till utskänkning av rusdrycker under år 1934. Där stadgas, att systembolagen bland villkoren för överlåtelser skola införa följande bestämmelser:

>>15. Utskänkning av spritdrycker må äga rum allenast till gäst, som å utskänkningsstället börjat intaga eller omedelbart föirut därstädes intagit verklig måltid, bestående av lagad mat, till ett pris av minst . I sagda pris må icke ingå betalning för drycker av något slag.

Härvid skall iakttagas: att till samma gäst vid ett och samma besök må utskänkas högst tre glas1 spritdrycker, dock att efter klockan tre eftermiddagen må till manlig gäst vid ett och samma besök utskänkas högst tre stora glas ;1

att, då vid samma besök två. måltider intagas och minst fyra timmar för- flyta från den ena måltidens början till början av den andra, må till manlig gäst utskänkas högst fyra stora glas, varav till den första måltiden högst tre stora glas; samt

att 1/3 liter punsch skall anses motsvara 15 centiliter andra spritdrycker, lla liter punsch 7 1/2 centiliter andra spritdrycker, 1/8 liter punsch 5 centiliter andra spritdrycker och ett stort glas punsch ett glas andra spritdrycker.

W hisky- eller konjaksgroggar, som tillblandats före serveringen och som innehålla högst 2 1/2 centiliter Whisky eller konjak samt så mycket vatten el- ler annan alkoholfri dryck, att den tillblandade groggens volym uppgår till minst 25 centiliter, må kunna serveras utan samband med måltid, dock en- dast å tider, då enligt 56 % rusdrycksförsäljningsförordningen spritdrycker må utskänkas utan samband med måltid. Den färdiglagade drycken skall åsättas ett pris, motsvarande priset för den i drycken ingående kvantiteten Whisky eller konjak jämte det av restauratören eljest tillämpade priset å ut- skänkningsdrycken.

Restauratören må under inga förhållanden betinga sig högre pris för en maträtt än det å restaurangen vanliga i syfte att därigenom möjliggöra ut- skänkning av spritdrycker.

16. Starkvin må utskänkas allenast vid servering av måltid av sådan be- skaffenhet och till sådant pris, att spritdrycker få vid densamma utskänkas eller vid servering av annan måltid eller konditorivaror till ett pris av minst I förra fallet må högst en kvartsbutelj, i senare fallet högst ett stort glas utskänkas till en och samma gäst vid ett och samma besök.» I samma cirkulär lämnas därefter bl. a. följande anvisningar för system- bolagen: »3. 'Det pris för måltid, som avses i punkt 15, skall av bolaget angivas till minst 1 krona 50 öre.

Finner bolag på grund av de i orten gällande måltidsprisen skäl föreligga för utskänkning av en mindre kvantitet spritdrycker till måltid, betingande lägre pris än det ovan nämnda, och anser bolaget dylik utskänkning kunna

1 Ett glas motsvarar 21/2 centiliter, ett stort glas 5 centiliter.

• Sida 247
•  Original

äga rum utan att syftet med de i detta cirkulär meddelade föreskrifter åsido- sättes, äger bolaget göra framställning till kontrollstyrelsen om meddelande av särskilda bestämmelser.

4. I fråga om restaurang, där festvåning finnes, må, där bolag så finner skäligt, under punkt 15 införas en bestämmelse av följande innehåll: *Där det gäller servering i festvåning av måltid till slutet sällskap, må utskänk- ning av ett stort glas spritdrycker, utan hinder av här ovan i denna punkt angivna bestämmelser, även innan måltid tagit sin början, äga rum till gäst, som skall deltaga i densamma. De kvantiteter spritdrycker, som utskänkas före, under och efter dylik måltid, få dock sammanlagt icke överstiga i punkt 15 för respektive fall angivna högsta kvantiteter.)

5. Det pris för måltid eller konditorivaror, som avses i punkt 16, skall av bolaget angivas till minst 20 öre.

6. Bolag, som så finner skäligt må under punkt 16 införa en bstämmelse av följande innehåll: *Utan hinder härav må starkvin, som ingår i redan före serveringen tillblandad dryck, vid vars tillredning använts minst dubbelt så mycket vatten eller annan alkoholfri dryck som vin, i serveringshänseende jämställas med lätta viner.”

7. Bolag må, där så finnes skäligt, för lyxrestauranger och första klass restauranger, under punkt 16 införa en bestämmelse av följande innehåll: ”Utan hinder av vad i andra stycket sägs må en helbutelj av visst finare, å originalflaska importerat märke, som ej finnes tillgängligt å kvartsbutelj, utskänkas till sällskap bestående av tre gäster.,

8. Från bestämmelsen att starkviner endast få utskänkas i samband med måltid eller vid konditoriservering må bolag, där så finnes lämpligt, kunna medgiva undantag för vermouth och vinglögg.»

För närvarande gäller även kontrollstyrelsens cirkulär den 28 november 1933 (nr 9) med föreskrifter rörande bolagens egen utskänkning. Däri stad— gas följande:

»De av bolagens egna utskänkningsställen, som jämlikt 17 å i kontrollsty- relsens cirkulär nr 9[1926 med vissa föreskrifter om detaljhandelsbolagens för- valtning, revision m. m. hänföras till klass I eller klass II eller som kunna anses jämställda med utskänkningsställen av sagda klasser, även om utskänk- ningsprisen beräknas enligt bestämmelserna för klass III, skola vara under- kastade de föreskrifter, som beträffande överlåten utskänkningsrättighet gälla om utskänkning av spritdrycker och starkvin allenast i samband med måltid av viss beskaffenhet samt om begränsning av den myckenhet spritdrycker och vin, som må utskänkas till en och samma gäst.

Ifrågavarande föreskrifter skola jämväl tillämpas å övriga tredje klassens utskänkningsställen, dock må å sagda ställen utskänkas högst ett stort glas lårännvin till verklig rätt, bestående av lagad mat, oavsett priset för nämn-

a rätt.

Å sådant tredje klassens utskänkningsställe, där enligt vederbörande bo- lags beslut icke må utskänkas större kvantitet än två stora glas spritdrycker till en och samma gäst, må efter kl. ,3 e. in. två stora glas utskänkas i sam- åand med verklig måltid, bestående av lagad mat, till ett pris av minst en

rona.»

Revisionens ställning till konsumtionsbegränsande åtgärder med avseende å utskänkningen. 'Det har tidigare framhållits, att det föreligger ett sådant samband mellan utminuteringen och utskänkningen, att konsumtionsbegrän— sande åtgärder inom den ena av dessa båda försäljningsgrenar måste anpassas

• Sida 248
•  Original

efter motsvarande restriktioner inom den andra. Då revisionen funnit; in- skränkande bestämmelser vara nödvändiga för utminuteringens vidkommande, är det således redan av denna anledning erforderligt, att konsumtionsbegrän- sande åtgärder föreskrivas jämväl i fråga om utskänkningen. Härtill kom- mer, att även denna form av konsumtion med sina särskilda skaderisker krä— ver en samhällelig reglering. Då revisionen således finner sig böra föreslå konsumtionsbegränsande åtgärder för utskänkningens del, uppstår frågan om den lämpligaste formen härför. En synnerligen betydelsefull omständighet i det nu gällande systemet av restriktiva anordningar är, att utskänkningspri- serna ligga betydligt högre än motsvarande utminuteringspriser. Att uteslu- tande eller huvudsakligen bygga den nödiga konsumtionsbegränsningen på en förhöjning av utskänkningspriserna skulle emellertid enligt revisionens mening stöta på praktiska svårigheter, då redan den nuvarande prisskillnaden lärer hava medfört missförhållanden, i det att tillställningar med förtäring av spritdrycker i ganska stor utsträckning förläggas till restauranger utan till- stånd till utskänkning av ifrågavarande slag, därvid förtäring av utminute— ringsvis inköpta spritdrycker äger rum i strid mot gällande förbud häremot. Att en viss, icke alltför obetydlig skillnad måste upprätthållas mellan utminu- terings- och utskänkningspriserna, ligger emellertid i sakens natur, och såsom en bidragande faktor för begränsning av utskänkningen bör enligt revisionens uppfattning en tämligen hög prissättning även i fortsättningen hava sin givna plats.

Förutom genom prissättningen regleras för närvarande utskänkningens om— fattning väsentligen genom de ovan återgivna föreskrifterna om måltidstvång och begränsning av utskänkningskvantiteterna. Dessa båda slag av restrik- tioner stå i ett visst samband med varandra, i det att måltidstvånget bildar en förutsättning för att kvantitetsbegränsningen i praktiken skall kunna ge- nomföras. Om måltidstvånget ej gällde, skulle det icke erbjuda större svårig— heter åtminstone på platser med flera restauranger, där utskänkning äger rum, att kringgå bestämmelserna om begränsning av utskänkningskvantiteten ge— nom s. k. krogronder.

Tillämpningen av bestämmelserna om måltidstvång och maximikvantiteter har visserligen ingalunda överallt varit tillfredsställande, men den konsum- tionsbegränsning, som härigenom åstadkommits, torde dock hava medfört gan- ska betydande verkningar i nykterhetsavseende. Under framhållande av des- sa restriktioners betydelse hava både Systembolagsföreningarnas förtroende- nämnd1 och Sveriges centrala hotell- och restaurantförening2 förordat deras bibehållande.

Måltidstvånget. Den form av konsumtionsbegränsning,s som måltidstvånget innebär, har sin naturliga motivering i det allmänt erkända förhållandet, att sådan förtäring av alkohol, som sker i samband med måltid, är mindre ägnad att framkalla berusning än annan alkoholkonsumtion. Måltids-

¹ Förtroendenämndens förut åberopade framställning. sid. 50 if. ” Föreningens den 29 september 1932 dagtecknade inlaga till revisionen.

• Sida 249
•  Original

tvånget har emellertid gång efter annan varit utsatt för kritik, som dock mindre tagit sikte på principen för denna restriktionsform än på sättet för dess förverkligande. Härvid har särskilt anmärkts, att måltidstvånget flerstädes icke upprätthållits på ett nöjaktigt sätt utan blivit åsidosatt ge- nom medgivande av utskänkning åt restauranggäster, som för formens skull beställt och betalat s. k. restriktionsrätter utan att förtära dessa. För att dylikt slöseri med matvaror måtte undvikas har det föreslagits, att mål- tidstvånget skulle ersättas med en viss avgift, ungefär motsvarande det fast- ställda lägsta priset på den nu föreskrivna måltiden. En sådan anordning skulle emellertid innebära ett slags beskattning och väsentligen medföra samma verk- ningar som en stegring av utskänkningspriserna. De ovan anförda betänklig— heterna mot sistnämnda åtgärd göra sig därför gällande även gentemot detta förslag, varför revisionen icke anser sig kunna tillstyrka detsamma. Ett annat uppslag, som framställts i diskussionen om måltidstvånget, går ut på att er- sätta detta med ett slags tillståndsbevis för anmärkningsfria konsumenter, så kallade restaurangkort, vilka skulle berättiga innehavaren att utskänkningsvis erhålla en viss begränsad kvantitet spritdrycker. Detta förslag kan emellertid enligt revisionens mening knappast genomföras i praktiken, då det förutsätter en alltför vidlyftig kontroll för att förebygga överlåtelser av restaurangkorten till misskötsamma personer. Båda de nu behandlade förslagen sakna därjämte den ovan påpekade förtjänsten hos måltidstvånget, att detta är ägnat att giva alkoholkonsumtionen på restaurangerna en mindre skadlig form. I annat sam- manhang (sid. 235) har revisionen givit uttryck åt den uppfattningen, att måltidstvånget medverkat till den gynnsamma omläggning av driften på de med utskänkningsrätt försedda restaurangerna, varigenom utskänkningen för— lorat sin tidigare dominerande betydelse och i stället matserveringsrörelsen blivit den viktigaste grenen. Enligt revisionens mening har måltidstvånget även utövat en uppfostrande inverkan på den restaurangbesökande allmänhe- ten och därigenom i sin mån påverkat konsumtionsvanorna i fördelaktig rikt- ning. Revisionen har vid sina överväganden icke funnit, att det står någon annan utväg till buds, som är ägnad att utgöra fullgod ersättning för måltids- tvånget i dessa hänseenden.

Revisionen har sålunda kommit till den uppfattningen, att måltidstvånget bör bibehållas. Såsom ovan framhållits hava de nu gällande bestämmelserna härom meddelats av kontrollstyrelsen, och kritiken av måltidstvånget har också gjort gällande, att denna anordning icke blott skulle vara olämplig utan även olaglig. Denna uppfattning har visserligen tillbakavisats,1 men det är enligt revisionens åsikt av flera skäl påkallat, att regeln om måltidstvånget kommer till tydligt uttryck i den nya författningstexten. Såsom bevillningsutskottet vid 1928 års riksdag anförde i det av riksdagen godkända betänkande (nr 37), som ligger till grund för revisionens uppdrag, bör det med ledning av vunna erfarenheter nu låta sig göra att genom bestämmelser i författningen reglera

1 Se härom bl. a.. Kungl. Maj:ts resolutioner den 18 november 1921, den 29 september 1922 och den 1 juni 1923, bevillningsutskottets betänkande vid 192] års riksdag nr 39, sid. 6 (Jfr Sid. 9), justitiekanslerns resolution den 20 augusti 1920 samt justitieombudsmannens resolution den 26 Janu— ari 1921.

• Sida 250
•  Original

vissa förhållanden, som vid antagandet av Rff icke blevo föremål för lagstift- ning utan lämnades åt kontrollorganens prövning.1 Detta önskemål synes böra särskilt beaktas med avseende å nu ifrågavarande restriktioner, och revisionen har också i 5 kap. 1 % 1 mom. av sitt förslag upptagit den bestämmelsen., att utskänkning av spritdrycker endast må äga rum i samband med verklig mål- tid, bestående av lagad mat. I överensstämmelse med vad som för närvarande gäller bör enligt revisionens mening undantag härifrån utan risker i nykterlhets- avseende kunna göras för utskänkning av s. k. lättgroggar, vilka omfattas av definitionen på spritdrycker, så snart deras alkoholkoncentration överstiger _ 21/4 volymprocent. Revisionen förslår därför i nyssnämnda moment, att sprit— dryck som genom utspädning med vatten eller annan alkoholfri dryck erhållit låg alkoholhalt må utskänkas utan samband med måltid. Närmare föreskrifter härom torde enligt revisionens mening liksom hittills böra ankomma på kon- trollstyrelsen med hänsyn till att dessa äro av alltför speciell och detaljerad natur för att intagas i förordningen. Ett annat skäl härför är, att jämkningar i bestämmelserna någorlunda lätt böra kunna vidtagas med ledning av vunna erfarenheter om deras tillämpning. Revisionen har därför i 2 mom. av nyss- nämnda paragraf föreslagit ett stadgande, som ger kontrollstyrelsen bemyn- digande att utfärda närmare föreskrifter i nu nämnda hänseende.

Uttrycket verklig måltid bestående av lagad mat har revisionen upptagit från kontrollstyrelsens ovan återgivna cirkulär. Med dessa ordalag avses att förhindra sådant kringgående av måltidstvånget, att de avsedda verkningarna av detsamma förminskas. Det har i praktiken också visat sig erforderligt att förknippa föreskriften om måltid med bestämmelser om visst minimipris för densamma. Detta pris bör emellertid kunna variera med hänsyn såväl till olika restaurangklasser som till växlingar i den allmänna varuprisnivån, och revisionen har därför i nyssnämnda 2 mom. föreslagit, att det skall an- komma på kontrollstyrelsen att meddela erforderliga föreskrifter jämväl be- träffande denna detalj.

I fråga om utskänkning av vin gäller, såsom tidigare angivits, för närvaran- de enligt kontrollstyrelsens bestämmelser ett visst måltidstvång beträffande starkviner men ej övriga viner. I ett system med restriktioner i fråga om— spritdrycker är det av vikt att också i viss utsträckning upprätthålla likartade inskränkningar beträffande sådana viner, som kunna användas till ersättnings— medel för spritdrycker. Såsom Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd framhållit1 kan det framdeles visa sig erforderligt att utvidga det nuvarande måltidstvånget till att omfatta även något annat slag av vin än det som för närvarande går under beteckningen starkvin liksom ock att genomföra någon modifikation i motsatt riktning. Revisionen har därför funnit lämpli- gast att i fråga om vin icke införa några direkta bestämmelser i författningstexten utan överlämna regleringen av detta område till kontroll- styrelsens avgörande. I 5 kap. 2 % 2 mom. har revisionen således föreslagit, att kontrollstyrelsen skall äga föreskriva, att vin, som på grund av hög alko-

1 Jämför ovan sid. 69. * Se ovannämnda framställning, sid. 53.

• Sida 251
•  Original

holhalt eller annan anledning uppenbarligen är ägnat att tjäna såsom ersätt- ning för spritdrycker, må utskänkas endast i samband med måltid. Beträf- fande utskänkning av vin i övrigt har revisionen i 1 mom. av sistnämnda para- graf upptagit den enligt 59 % 1 mom. Rff gällande bestämmelsen, att lagad mat alltid skall vara att tillgå vid utskänkning av vin, där ej utskänkningen sker i samband med servering av konditorivaror.

Kvantitetsbegränsningarna. Även de med måltidstvånget nära förbundna bestämmelserna om begränsning av utskänkningskvantiteterna hava i flera avseenden varit föremål för kritik. Det har gjorts gällande, att fastställande av dylika kvantiteter innebär ett oberättigat ingrepp i enskildas vanor, som lätt leder till trakasserier. Den omständigheten, att en viss maximikvantitet fastställts, kan vidare enligt en uppfattning medföra benägenhet hos restau- rangbesökarna att till fullo utnyttja hela denna kvantitet och därför hava till följd en ökning av konsumtionen. På vissa håll har man ansett att de fast- ställda kvantiteterna skulle vara för stora, medan det från andra håll hävdats att de skulle vara otillräckliga, särskilt med avseende å festliga tillställningar av avsevärt längre varaktighet än ett vanligt restaurangbesök. Slutligen har det också framhållits, att tillämpningen av ifrågavarande bestämmelser på åt- skilliga håll vore synnerligen bristfällig.

Gentemot de sålunda framställda anmärkningarna, vilka icke torde kunna frånkännas ett visst fog, måste dock framhållas, att den obestridliga höjning av restaurangsederna i nykterhetsavseende, som ägt rum under de senaste decenni- erna, med största sannolikhet äger samband med de föreskrifter, som förhindra utskänkning av alltför stora kvantiteter. Trots svårigheterna vid tillämpnin- gen ha dessa restriktioner således enligt revisionens mening ett sådant värde i nykterhetsavseende, att de i stort sett böra bibehållas.

Däremot kan det ifrågasättas, om icke de synpunkter som anförts gentemot de nuvarande bestämmelserna om maximikvantiteter i viss utsträckning böra tillgodoses genom jämkningar i fråga om den närmare utformningen av dessa bestämmelser. Vissa tidigare gällande föreskrifter i detta ämne innehöllo en starkare genomförd differentiering med hänsyn till olika tider och andra sär- skilda förhållanden. Härutinnan företogs emellertid senare en förenkling med införande av mindre stränga bestämmelser för vissa fall, vilket torde hava ' medfört en viss avspänning i den restaurangbesökande allmänhetens inställ- ning till anordningen med maximikvantiteter. Det synes revisionen antagligt, att vissa ytterligare förenklingar och lättnader nu skulle kunna genomföras för att hos allmänheten skapa en större förståelse för bestämmelsernas verk- liga innebörd, utan att man därför behövde befara, att nykterhetstillståndet på restaurangerna skulle försämras. Dylika överväganden skulle exempelvis kunna föranleda, att spritdrycker av viss beskaffenhet eller till visst pris kun- de få utskänkas utan kvantitetsbegränsning, eventuellt efter viss tidpunkt på dagen, exempelvis kl. 9 e. in., då folkrestaurangerna i allmänhet äro stängda. Emellertid bör det också framhållas, att den tillgång, som de nuvarande be— stämmelserna äga i en ganska lång tids oföränderlig tillämpning, icke bör un-

• Sida 252
•  Original

derskattas och att det därför bör göras till föremål för synnerligen noggrant övervägande, om värdet av sådana ändringar uppväges av den osäkerhet, som till följd därav måste uppstå bland allmänheten.

På grund av att reglerna om maximikvantiteter måste bliva ganska detalj- mässiga och med hänsyn till lämpligheten av att hålla möjlighet öppen för sådana jämkningar, som nyss berörts, har revisionen icke ansett sig böra i författningstexten införa några närmare föreskrifter i detta ämne utan har i 5 kap. 1 % 2 mom. blott föreslagit, att kontrollstyrelsen må föreskriva, att till gäst vid samma besök må utskänkas allenast viss högsta myckenhet sprit- drycker. I fråga om sådant vin, som är ägnat att tjäna såsom ersättning för spritdrycker, har revisionen i 2 5 2 mom. av samma kapitel föreslagit ett stadgande av motsvarande innehåll. Dessa bestämmelser innebära således, att kontrollstyrelsen genom stadgande i förordningen erhåller bemyndigande att avgöra, om och i vilken utsträckning föreskrifter om kvantitetsbegränsning skola meddelas, och revisionen har avsett, att vid denna kontrollstyrelsens prövning skola beaktas de synpunkter, vilka revisionen här ovan angivit.

• Sida 253
•  Original

KAP. XV,. Utskänkningstillståndens antal och natur.

Begränsning av utskänkningstillståndens antal. Under 1800-talet intogo olika åtgärder för begränsning av utskänkningsställenas antal en viktig plats bland strävandena för nykterhetstillståndets förbättring. Såväl genom statliga ingripanden som genom kommunernas inflytande över försäljningsväsendets ordnande genomfördes nämligen en stark minskning av det tidigare stora anta- let utskänkningsställen. Den gällande lagstiftningen innehåller icke något ut- tryckligt stadgande i detta ämne men den genomförda begränsningen kvarstår dock i stort sett.

Att antalet utskänkningsställen är stort kan vara ägnat att i vissa avseenden menligt påverka nykterhetstillståndet. Det kan till en början anses innebära ökade frestelser till alkoholförtäring, om utskänkningsställena äro många och sålunda lättare tillgängliga än om de äro fåtaliga. Om på en ort finnes ett alltför stort antal utskänkningsställen, kan den härigenom uppkomna kon— kurrensen visserligen medföra vissa förmånliga verkningar, såsom förbätt— ringar i varornas kvalitet, rikhaltigare sortering, sänkning av priserna, 0. d. Å andra sidan kan emellertid denna konkurrens också skärpa den motsättning, som råder mellan den enskilde utskänkningsinnehavarens privatekonomiska in— tresse och hans plikt att bedriva utskänkningen enligt lagstiftningens allmänna syfte, d. v. s. så att utskänkningen åstadkommer så ringa skada som möjligt. Härigenom äventyras detta allmänna syfte, ty det ligger i sakens natur, att en försämring av konkurrensläget för en enskild utskänkningsinnehavare lätt kan medföra, att denne på olika sätt söker stärka sin hotade ekonomiska ställ— ning och faller för frestelsen att utnyttja den av honom utövade utskänknings- rätten genom tillmötesgående mot oberättigade anspråk i olika avseenden och slappare tillämpning av gällande restriktioner i fråga om utskänkningen.

Av dessa skäl är det således erforderligt, att antalet utskänkningsställen icke blir för stort, och en prövning i detta avseende äger också för närvarande rum. Detta sker genom förfarandet vid upplåtande av tillstånd till utskänk- ning. Först och främst är ansökningsrätten icke fri utan förbehållen vederbö- rande systembolag. Om man bortser från tillfälliga vinutskänkningsrättighe— ter samt rättigheter till utskänkning å passagerarfartyg och järnvägståg, till- kommer nämligen allt initiativ till erhållande av utskänkningsrättigheter det systembolag, inom vars försäljningsområde utskänkningen är avsedd att äga rum. Varken de enskilda restauranginnehavare, som önska komma i åtnju- tande av en överlåten utskänkningsrättighet, eller andra, som kunna vara in-

• Sida 254
•  Original

tresserade för uppkomsten eller fortvaron av en utskänkningsrörelse, äga be- fogenhet att göra ansökan om nya utskänkningsrättigheter eller om förnyelse av äldre sådana. Systembolagen skola i dessa frågor bl. a. anlägga behovs- synpunkter enligt vad som framhålles i kontrollstyrelsens cirkulär den 31 ok— tober 1925 (nr 14) med råd och anvisningar rörande kontrollen i socialt avse— ende över utminuteringen och utskänkningen av rusdrycker. I detta cirkulär anföres följande:

»Av stor betydelse är jämväl, att utskänkningsrättigheternas antal begrän- sas till vad som för respektive orter skäligen kan anses erforderligt. Ett allt- för stort antal överlåtna rättigheter kan medföra sådan konkurrens mellan rät- tighetsinnehavarna, att dessa frestas tillgripa illojala metoder för att ekono- miskt säkerställa sig. Vid några tillfällen har inträffat, att enskilda eller sammanslutningar inrett lokaler för bedrivande av utskänkningsrörelse utan att på förhand hava förvissat sig om att de kunna påräkna utskänkningsrät- tighet. Ett systembolag får av sådan anledning icke göra någon eftergift i fråga om rättigheternas antal, även om systembolaget skulle disponera någon utskänkningsrättighet, som icke tagits i bruk. Ej heller får den omständig- heten inverka på utgallrandet av olämpliga utskänkningsrättigheter, exempel- vis vid rättighetsinnehavarnas frånfälle, att vederbörande fastighetsägares möjligheter att på ett för sig i ekonomiskt avseende fördelaktigt sätt kunna utnyttja lokalerna lider större eller mindre intrång av rättighetens indra— gande.»

Det bör emellertid i detta sammanhang erinras om att bolagen, såsom ovan å sid. 194 framhållits, finna sig av billighetsskäl i ganska hög grad bundna att medgiva förnyelse av överlåtna utskänkningsrättigheter och sålunda möta svårigheter att genomföra en eventuellt eljest lämplig minskning av antalet rättigheter.

Vidare utgör det kommunala inflytandet vid tillståndsprövningen ett åter- hållande moment i fråga om rättigheternas antal. Det torde visserligen nu- mera förekomma endast relativt sällan, att kommunerna göra bruk av sin be- fogenhet att bestämma antalet rättigheter lägre än vad systembolaget föresla- git, men detta beror väsentligen därpå att systembolagen i sina framställ- ningar i regel icke sträcka sig längre än vad som förmodas motsvara kommu- nernas önskemål.

Slutligen kan också genom länsstyrelsernas prövning av tillståndsfrågorna en viss begränsning av antalet rättigheter äga rum. Detta blir av särskild be- — tydelse för sådana utskänkningsrättigheter, vilka icke i första hand upplåtas till systembolagen utan direkt till enskilda, d. v. s. tillfälliga vinutskänknings- rättigheter samt rättigheter till utskänkning å fartyg och järnvägståg.

Revisionen har i annat sammanhang dryftat gränsdragningen mellan den utskänknings- och restaurangrörelse, som bör förbehållas systembolagen, och den som bör få utövas av enskilda företagare.1 De resultat, till vilka revisio- nen därvid kommit, torde medföra, att vissa restauranger, som nu innehavas av enskilda företagare — särskilt sådana som hava karaktär av folkrestau- ranger — övertagas av systembolagen. Därvid kan i vissa fall vederbörande systembolag finna det lämpligt att fortsätta den sålunda övertagna rörelsen

1 Se ovan sid. 204 ff.

• Sida 255
•  Original

men i andra fall torde rörelsen komma att nedläggas såsom överflödig. I den mån nedläggning av restauranger på detta sätt kommer att ske, kan man alltså räkna med en minskning av restaurangantalet på sådana orter, där det för när- varande måste anses vara för högt. Revisionens förslag om ersättning till en- skilda utskänkningsinnehavare i händelse av utebliven förnyelse av överlåtelse torde ock vara ägnat att minska systembolagens ovan omnämnda bundenhet vid behovsprövningen.

Revisionen har icke ansett erforderligt att förorda några andra åtgärder för att åstadkomma en ytterligare begränsning av det nuvarande rättighets- antalet. Den prövning genom systembolag, kommunal myndighet och länssty— relse, som enligt vad nyss framhållits för närvarande äger rum vid meddelan- de av utskänkningstillstånd och som revisionen under i huvudsak oförändrade former också förordar för framtiden, synes nämligen i stort sett hava visat sig innebära tillräckliga garantier mot upplåtande av utskänkningstillstånd i för stort antal. Revisionen föreslår icke heller några särskilda regler i detta ämne, bortsett från stadgandet i 6 kap. 10 % under punkt 1), att kontrollsty- relsens samtycke erfordras för att systembolag skall få inrätta en ny restau- rang, vilket stadgande emellertid icke avser de i nu förevarande sammanhang viktigaste utskänkningsställena, nämligen dem som äro förenade med privat- ekonomiskt vinstintresse. Revisionen avser således, att behovsprövningen skall verkställas på samma sätt som hittills för varje särskilt fall. Det torde också vara omöjligt att på förhand fastställa det antal utskänkningsställen, som kan anses försvarligt ur nykterhetssynpunkt, då detta är beroende av allt- för många, inbördes olika faktorer, som ofta växla från en tid till en annan och därför knappast kunna bedömas annat än genom en prövning av varje fall för sig. Revisionen vill emellertid i detta sammanhang understryka vik- ten av att denna behovsprövning sker med tillräcklig omsorg och att kontroll- styrelsen liksom hittills övervakar systembolagens åtgärder i detta avseende.

Utskänkningstillståndens natur. Tillståndsprövningen i fråga om utskänk- ning har icke blott betydelse för avgörande av utskänkningsställenas antal utan överhuvud taget för bedömande av frågan om anordnande av utskänkning i ett visst fall. För att en ingående sådan prövning av systembolag, kommun och länsstyrelse skall kunna ske är det av vikt, att den tillämnade utskänkningens karaktär redan vid början av förfarandet i möjligaste mån klarlägges. Det vill med andra ord säga att utskänkningens natur bör så fullständigt som möjligt angivas redan i ansökningen, så att tillståndet skall kunna anpassas efter det föreliggande behovet. För närvarande har man i praxis sålunda avskilt två sär— skilda slag av utskänkning från den vanliga, nämligen sådan som blott skall bedrivas under en viss del av året, t. ex. sommartiden på en badortsrestaurang, och sådan som icke skall utövas för allmänheten utan endast för medlemmar av en viss förening. Tillstånd meddelas i dylika fall för »säsongutskänkning» respektive »klubbutskänkning». En annan olikhet, som är av särskilt intresse i detta sammanhang, är skillnaden mellan sådan utskänkning, som är av sta- digvarande art och sådan som är av tillfällig natur. För att kunna tillgodose

• Sida 256
•  Original

uppkommande behov av utskänkning, som icke kunnat beräknas vid den vanliga tillståndsprövningen, tillämpas exempelvis i Stockholm den ordningen, att flera utskänkningsrättigheter meddelas än som omedelbart tagas i anspråk, varefter dylika reservrättigheter användas vid uppkommande behov. Ett sådant sy- stem förutsätter emellertid, att dessa rättigheter meddelas in blanco, vilket strider mot den av revisionen omfattade principen, att ett utskänkningstillstånd i möjligaste mån bör anpassas efter ett visst bestämt behov. Revisionen har därför sökt en annan utväg genom att föreskriva en särskild och enklare pro- cedur för erhållande av tillstånd till utskänkning av mera tillfällig art. En- ligt revisionens förslag skall sålunda olika förfarande tillämpas i de fall, då det är fråga om att tillgodose ett stadigvarande behov av utskänkning, och i de fall, då det erfordras utskänkning blott för ett visst tillfälle. Det första av dessa båda slag av utskänkning, som av revisionen betecknats med uttryc- ket >>årsutskänkning>>, skall enligt den i 3 kap. 6 % 2 mom. föreslagna defini- tionen innefatta utskänkning, som skall bedrivas året runt eller årligen under viss tidsperiod. Även en årligen återkommande säsongutskänkning ingår allt- så. härunder. Den andra av de nu ifrågavarande slagen av utskänkning har erhållit benämningen »tillfällig utskänkning» och utgöres enligt definitionen av sådan utskänkning som skall äga rum vid enstaka tillfällen eller under en- staka tidsperiod. Härmed avses sålunda dels utskänkning för ett särskilt till- fälle om en eller flera dagar, t. ex. i samband med en jubileumshögtidlighet, ett sammanträde eller en kapplöpning, och dels utskänkning för en enstaka sä- song, t. ex. under en utställning. Tillstånd till tillfällig utskänkning kan givet- vis komma att meddelas icke blott i de kommuner, där jämväl tillstånd till årsutskänkning medgivits, utan även i sådana kommuner som eljest icke anse sig böra förorda utskänkning men där behov härav dock kan uppstå för något särskilt tillfälle.

I fråga om förfarandet vid tillståndsprövning för årsutskänkning föreslår revisionen i 3 kap. 7—10 %% regler, som i huvudsak bygga på nu gällande be- stämmelser. Tlillstånd till årsutskänkning bör emellertid enligt revisionens mening lämnas för fyra år i stället för såsom nu tre, och dessa fyraårsperioder böra vidare vara desamma för alla dylika tillstånd i landet. Genom utsträck- ningen av tillståndstiden vill revisionen möjliggöra en något tryggare ställning för tillståndsinnehavarna och genom fastställande av gemensamma fyraårs- perioder avser revisionen att i tiden skilja den kommunala tillståndsprövningen så långt som möjligt från de kommunala valen. På grund härav föreslår re— visionen, att ansökningsförfarandet och därmed också den "kommunala prövningen av frågor om tillstånd till årsutskänkning skola äga rum två år efter de kommunala valen i riket. Medan tillstånd till årsutskänkning, som ju avser förhållanden av stadigvarande art, sålunda endast skall kunna sökas med längre tids mellanrum, har revisionen sökt tillmötesgå det ovan omnämnda behovet av hänsynstagande till förhållanden av tillfällig och oförutsedd natur genom att i 3 kap. 11 % 1 mom. föreslå, att ansökning om tillfällig utskänkning må kunna göras när som helst. För att underlätta ansökningsförfarandet i sistnämnda fall föreslår revisionen vidare i 3 mom. av sistnämnda paragraf,

• Sida 257
•  Original

att vederbörande kommun icke såsom vid årsutskänkning för varje särskilt fall _ skall behöva företrädas av fullmäktige utan att dessa, där så anses lämpligt, må kunna delegera sin ansöknings- och yttranderätt i de frågor om tillfällig utskänkning, som kunna väntas uppkomma. För att dock bevara fullmäktiges inflytande över anordnandet av tillfällig utskänkning inom kommunen föreslår revisionen, att vid sådan delegation fullmäktige alltid skola fastställa en stadga om de principer, som skola följas. Däri skola angivas de allmänna villkoren för upplåtande av de särskilda utskänkningstillstånden, såsom att tillstånd endast får avse tillställningar av viss angiven art eller att utskänkningen skall hand- havas av bolaget självt. Härigenom kunna fullmäktige tydligen utöva ett långt gående inflytande över anordnandet av tillfällig utskänkning, även sedan de de— legerat sin rätt att handlägga varje särskilt fall. Om de däremot anse det mindre lämpligt att uppställa snäva gränser, kan stadgan begränsas till helt allmänna anvisningar. JV ad övrigt angår den närmare utformningen av de föreslagna reg- lerna om tillståndsprövningen hänvisas till den speciella motiveringen under de paragrafer som ovan berörts. '

1'7—332437

• Sida 258
•  Original

KAP. XVI.

Den kommunala bestämmanderätten i fråga om försäljningen.

Den kommunala bestämmanderättens uppkomst, utveckling och nuvarande innehåll. Sedan gammalt har länsstyrelsen haft befogenhet att besluta om in- rättande och avskaffande av detaljhandel, med alkoholhaltiga drycker. I bör- jan på 1800-talet uppkom den praxis, att länsstyrelsen hörde någon myndighet i den kommun, där detaljhandeln skulle utövas, innan den fattade sitt beslut. De yttranden, som således avgåvos av kommunala myndigheter, hade under förra hälften av 1800—talet icke någon för länsstyrelsen bindande verkan. Vid riksdagen 1853—1854 framlade särskilda utskottet betänkande med förslag till nya bestämmelser för brännvinsförsäljningens anordnande. Enligt vad utskottet i detta betänkande anförde1 borde länsstyrelsens rätt att förordna om minu- terings- och utskänkningsställens inrättande eller upphävande bibehållas, dock med den inskränkning, att menigheternas vilja, genom deras kommunalmyn- digheter uttalad, skulle kunna hindra inrättande av nya och bibehållande av gamla utminuterings- och utskänkningsställen. Det syntes nämligen utskottet »skäligt, att de vältänkande och kloke bland församlingarnas och kommuner- nas invånare må kunna från den mindre stadgade delen av befolkningen av- lägsna lockelser och tillfällen till missbruk av starka drycker». Utskottets förslag vann riksdagens bifall, och sålunda inflöt i 1855 års brännvinsför- säljningsförordning det stadgandet, att tillstånd till brännvinsförsäljning ej fick lämnas, om i stad magistrat och stadens äldste samt på landet socken- stämma och sockennämnd avstyrkt ansökan härom. I fråga om försäljning i stad ägde länsstyrelsen ej heller bestämma näringsidkarnas antal högre än det, varom magistraten och stadens äldste voro ense. Den medbestämmande— rätt, som inrymdes åt de kommunala myndigheterna genom 1855 års förord- ning, innebar sålunda en vetorätt; dessa myndigheter kunde förebygga, att detaljhandel med brännvin inrättades i kommunen, och också förhindra, att en förut medgiven dylik handel finge fortfara.

Denna kommunernas befogenhet att genom sina beslutande organ förhindra brännvinsförsäljning har i allmänhet benämnts det kommunala vetot, ehuru kommunerna ju i själva verket äga utöva vetorätt även i andra avseenden än beträffande alkoholförsäljningen. Den utövade under senare hälften av 1800— talet synnerligen betydelsefulla verkningar och tillmättes också av samtiden mycket stor betydelse. Sålunda yttrade Sigfrid Wieselgren:2

* Se särskilda utskottets betänkande nr 13, sid. 10. * Sigfrid Wieselgren: Från striderna om svenska brännvinslagstiftningen 1835—1885, sid. 15 f.

• Sida 259
•  Original

»Men till den på. sagda sätt (nämligen genom de små bränneriernas. försvin— nande) vunna minskningen i tillfälle till varans åtkomst lade landsbygden en annan, genom sin beslutsamma tillämpning av det veto mot försäljningsställens anordnande, som den nya försäljningslagen meddelade henne. Före 1855 hade man kunnat köpa brännvin i, snart sagt, varenda stuga; år 1856 kunde man fara genom hela län utan att påträffa något enda brännvinsförsäljningsställe, och å landsbygden i hela riket funnos det året blott 64 minuthandels- och 493 ständiga utskänkningsrättigheter, av vilka senare icke mindre än 411 berodde på innehavande privilegium. Ingenstädes rådde heller olika meningar om den utomordentligt lyckliga verkan, som genom den nya lagstiftningen å lands- bygden åstadkommits. Men städerna kunde ej glädja sig åt liknande erfaren- heter. — — —— I den mån landsbygden slöt sig för denna handel, inträffade därför oundvikligt, att den så mycket mera koncentrerades i städerna.»

Detta uttalande återgiver säkerligen den allmänna uppfattningen om denna kommunala vetorätt bland de nykterhetsintresserade under 1800-talets senare del. Lagstiftningen härom hade burits fram av det starka nykterhetssträ- vande, som kom till uttryck i många punkter av 1855 års förordning, och till- lämpningen av den nya ordningen skedde till en början under sällsynt gynn- samma förutsättningar. Nykterhetsintresset var nämligen mycket starkt på många håll ute i landet och landsbygden var på grund av de dåliga kom- munikationerna relativt isolerad. Under de följande decennierna inriktade sig också de nykterhetsintresserade i stor utsträckning på att fullständigt genom- föra det kommunala vetot i den svenska försäljningslagstiftningen. Man torde därvid hava stått ganska främmande för den tanken, att den kommunala be- stämmanderätten kunde verka i annan än nykterhetsfrämjande riktning eller att lokala utminuteringsförbud kunde förlora sin väsentliga betydelse genom att handeln utsträcktes över de kommunala gränserna.

Under strävandena att i olika avseenden utbygga den kommunala veto- rätten sökte man först avkoppla magistratens och kommunalnämndens med- bestämmanderätt och knyta ifrågavarande kommunala befogenhet till beslut av allenast stadsfullmäktige eller allmän rådstuga i stad samt kommunal- stämma på landet. Dessa reformer genomfördes också år 1877 i fråga om landsbygden och år 1895 för städernas del.

Genom 1917 års Rff utsträcktes omfattningen av den kommunala vetorätten ytterligare, i det att kommunerna jämväl fingo rätt att med bindande verkan för länsstyrelsen föreslå inskränkningar i fråga om försäljningens bedrivande. 1911 års nykterhetskommitté anförde till stöd för detta förslag,1 att då de kommunala myndigheterna hade befogenhet att förhindra upplåtelse av rät- tighet till försäljning, såsom en konsekvens härav borde följa, att de jämväl skulle äga att med bindande verkan för länsstyrelsen förorda de inskränk— ningar, som ansåges nödiga med avseende på. försäljningens bedrivande. Kom- mittén framhöll vidare, att frågan om försäljningsställenas antal icke i och för sig syntes vara av så avgörande betydelse, att kommunalmyndigheternas befogenhet i förevarande hänseende borde begränsas till densamma, utan denna befogenhet borde omfatta jämväl andra frågor, såsom grunderna för försälj-

1 Betänkande V, sid. 102.

• Sida 260
•  Original

ningsställenas förläggning, på vilka tider och hur försäljningen skulle bedrivas o. s. v.

Nu gällande förordning utgår från ett helt annat förfarande i fråga om ansökning, prövning och beviljande av detaljhandelsrättigheter än det som var föreskrivet i tidigare brännvinsförsäljningsförordningar. Före år 1919 skulle fråga om inrättande av detaljhandel väckas hos den kommunala myn— digheten, som därvid tog ställning till den principiella frågan, huruvida för- säljningen skulle få äga rum eller ej. Spörsmålet om vilket systembolag, som skulle utöva rättigheten, behandlades därefter i annan ordning. I motsats härtill utgår 17 % Rff från att detaljhandel icke kan komma till stånd, utan att ansökan gjorts av ett särskilt för ändamålet bildat bolag. För att de be- slutande myndigheterna skola kunna bedöma de principer för försäljningen, vilka bolaget ämnar följa, har bolaget att i samband med sin ansökan lämna en redogörelse för hur det ämnar bedriva sin verksamhet. I denna redogörelse skall uppgivas vilka slag av drycker försäljningen skall avse, antalet för- säljningsställen. dels för utminutering och dels för utskänkning, grunderna för försäljningsställenas förläggning, den omfattning, i vilken utskänkning är avsedd att äga rum annorledes än vid måltid åt spisande gäster samt vilka rättigheter till utskänkning bolaget ämnar överlåta till annan. Härigenom erhålla myndigheterna ledning för bedömande av sökande bolags lämplighet. Den beslutande kommunala myndigheten har därvid att uttala sig om huru- vida försäljning må äga rum i kommunen. Om den medgiver detta och flera bolag hava inkommit med ansökan om försäljningsrättighet, skall den förorda ett av bolagen till erhållande av den sökta rättigheten. I sitt utlåtande äger den kommunala myndigheten vidare, såsom ovan antytts, angiva i vilken ut- sträckning rätt till detaljhandel bör medgivas och därvid lämna uppgift å det antal försäljningsställen, som må anordnas, dels för utminutering och dels för utskänkning, ävensom föreslå de inskränkningar med hänsyn till försäljnings- ställenas förläggning och rörelsens bedrivande, som eljest anses nödiga. På grundval av detta utlåtande har länsstyrelsen att fatta sitt beslut och är därvid skyldig att föreskriva de av den kommunala myndigheten föreslagna inskränk- ningarna med hänsyn till försäljningsställenas förläggning och rörelsens be- drivande, såvida beslutet härom icke finnes stå i strid med allmän lag eller författning eller "annorledes överskrida deras befogenhet, som fattat det- samma.

Den befogenhet att bestämma om inskränkningar i detaljhandeln med sprit- drycker och vin, som sålunda tillkommer de kommunala myndigheterna, är mycket omfattande. Dessa myndigheter hava, enligt vad en rad av prejudikat utvisa,1 ansetts äga rätt att med bindande verkan föreslå bland andra följande restriktioner i fråga om utminutering, nämligen höjning av minimiåldern för rätt till inköp, sänkning av maximikvantiteten ä 4 liter vid all utminutering el- ler för vissa kategorier av personer, maximering av vininköp samt förbud mot utminutering till kvinnor, till den, som åtnjuter understöd av allmänna medel

* Rättsfall med åtskilliga exempel på tillåtna och otillåtna villkor finnas angivna i Einar J:son Thulins edition »Alkohollagstiftningenv (1930), sid. 18 f. Jämför även Regeringsrättens årsbok 1931 , sid. 76. *

• Sida 261
•  Original

eller brister i försörjningsplikt, till den som häftar för ogulden skatt till stat eller kommun eller för pensionsavgifter ävensom till militärer, som bo i loge- ment. I fråga om utskänkning har vederbörande kommun ansetts äga rätt bland annat att höja den i Rff föreskrivna åldersgränsen för dem, till vilka spritdrycker få utskänkas, samt att föreskriva förbud mot utskänkning till personer, som häfta för oguldna kommunalutskylder eller pensionsavgifter. Å andra sidan hava beslutade villkor i flera fall ansetts falla utanför de kom- munala myndigheternas befogenhet. Sålunda hava dessa icke ansetts kunna med bindande verkan föreslå, att bolag i allmänhet skall vara skyldigt att ställa sig till efterrättelse av fullmäktige beslutade restriktioner, att försälj— ningsställe skall förläggas till Viss bestämd lokal, att bolag skall inrätta nyk- terhetsrestaurang eller ett bolag skall avlöna en av magistrat tillsatt ord- ningsman för att övervaka efterlevnaden av författningarna angående försälj— ning av alkoholhaltiga drycker m. 111.

Under det senaste årtiondet hava starka meningsbrytningar framträtt om lämpligheten av att bibehålla den kommunala vetorätten i den vidsträckta form, densamma erhållit i Rff. Till stöd för den gällande ordningen hava anförts bland andra följande synpunkter. Vetorätten har så småningom blivit fast ro- tad i svensk tradition och rättsuppfattning och har möjliggjort åtskilliga nyk— terhetsgagnande åtgärder, som eljest icke skulle kunnat genomföras. Den med- giver också en sådan tillämpning av försäljningslagstiftningen, som är anpas— sad efter den på olika orter skiftande inställningen till nykterhetsfrågan. Veto- rättens utvidgning till att avse närmare villkor för försäljningens bedrivande har ock möjliggjort praktisk prövning av olika uppslag i fråga om begräns- ning av försäljningens skadliga verkningar. Slutligen har vetorätten varit ägnad att inom kommunerna skapa en känsla av ansvar för upprätthållandet av de inskränkande föreskrifter, som kommit till stånd på kommunernas eget initiativ. Å andra sidan har anmärkts mot den kommunala vetorätten, såsom den hittills utvecklats, att tillämpningen av densamma i vissa fall förhindrat inrättande av försäljningsställen, beträffande vilka förelegat ett mera allmänt intresse inom kontrollområdet, samt att de kommunala myndigheterna stundom utnyttjat sin ifrågavarande befogenhet för att gynna kommunala särintressen av ekonomisk'art. Framförallt har emellertid kritiken riktats däremot att den kommunala medbestämmanderätten åstadkommit ojämnhet och olikformighet i fråga om lagstiftningens tillämpning i olika delar av landet samt i vissa fall medfört lokala inskränkningar, som icke visat sig möjliga att genomföra i till- lämpningen. Den vidsträckta kommunala självbestämmanderätten har ock ansetts leda till en icke gagnelig politisering av nykterhetsfrågan.

Den kommunala vetorätten har för övrigt icke undgått anmärkningar från deras sida, vilka vilja inrymma ökat inflytande åt kommunerna i dessa frågor. Sålunda har det gjorts gällande, att det är en brist i den nuvarande gestalt- ningen av den kommunala bestämmanderätten, att denna endast hänförts till försäljningskommunen, och att övriga av försäljningen berörda kommuner icke blivit tillerkända medinflytande. I 17 % 4 mom. Rff lämnas visserligen en före- skrift för länsstyrelsen att inhämta yttrande från angränsande kommun, om

• Sida 262
•  Original

det kan antagas att försäljningen skulle vålla olägenhet för denna, men detta stadgande innebär icke, att länsstyrelsen är bunden av förslag", som framkommit i denna ordning. Det torde också hava tillämpats i ringa omfattning, vartill säkerligen medverkat de betydande praktiska svårigheterna att vid tillstånds- prövningen taga hänsyn till yttranden av skiftande innehåll från angränsande kommuner.

Spörsmålet hur den kommunala bestämmanderätten lämpligen bör vara an- ordnad har vid flera riksdagar under 1920-talet varit föremål för behandling, vilken emellertid icke föranlett någon lagstiftningsåtgärd. Ett par särskilda utredningar i ämnet böra uppmärksammas i detta sammanhang. Borgmästaren Jakob Pettersson framlade år 1921 i egenskap av särskilt tillkallad sakkunnig betänkande med förslag till ändrade bestämmelser angående" sättet för kom— muns medverkan vid avgörandet av ärenden rörande detaljhandel med rusdryc- ker; såsom framgår av betänkandets titel, avsåg emellertid nämnda för- slag endast sättet för den lokala bestämmanderättens utövande inom varje särskild kommun. Ovan berörda spörsmål om utsträckning av det kommunala inflytandet i tillståndsfrågor till jämväl andra av försäljningen berörda kom- muner än den, där försäljningen bedrives, har däremot behandlats av 1926 års rusdryckslagstiftningsberedning. Denna beredning, vars uppdrag enligt vad förut omnämnts, upphörde i och med revisionens tillsättande, har är 1928 avgivit en icke tryckt promemoria angående den lokala organisationen av rus- drycksförsäljningen m. m., till vilken revisionen i det följande återkommer.

Den kommunala bestämmanderätten har enligt revisionens mening alldeles icke samma värde och betydelse i fråga om utminuteringen som beträffande utskänkningen. Med hänsyn härtill behandlar revisionen i det följande dessa båda spörsmål var för sig.

Den kommunala bestämmanderättens utövning inom utminuteringen. Den be— gränsning av utminuteringsställenas antal, som enligt vad ovan anförts blivit en följd av det kommunala vetots användning, har utan tvivel varit gynnsam ur nykterhetssynpunkt. I stort sett torde de förväntningar hava infriats, som man vid vetorättens införande ställde på densamma och vilka kommo till uttryck i det ovan citerade uttalandet av särskilda utskottet vid 1853—1854 års riksdag, att man därigenom kunde »från den mindre stadgade delen av befolkningen av- lägsna lockelser och tillfällen till missbruk av starka drycker». Förutsättningen för denna gynnsamma verkan var, att försäljning utminuteringsvis från andra kommuner icke ägde rum i större omfattning till kommuner med försäljnings— förbud, och denna förutsättning gällde också, såsom redan antytts, för stora delar av vårt land vid den tidpunkt, då det kommunala vetot först infördes. Kommunikationsväsendet var outvecklat och landsbygden hade på grund härav dåliga förbindelser med städerna, dit brännvinshandeln i regel var förlagd. Under senare hälften av 1800-talet bröts emellertid landsbygdens isolering ge— nom utvecklingen av kommunikationsväsendet. Härvid kommer i betraktande icke blott den större lättheten för köpare på landsbygden att komma till stä- derna och verkställa inköp utan även de ökade möjligheterna att erhålla sprit—

• Sida 263
•  Original

drycker genom försändning å järnväg och framför allt med posten. Efter hand uppkom också en betydande försändning av spritdrycker till olika delar av landsbygden från enskilda spirituosahandlare och en del systembolag, vilket föranledde upprepade klagomål och framställningar. På grund härav be- slöt riksdagen år 1904 en skrivelse i ämnet till Kungl. Maj:t (nr 105). I denna skrivelse avspeglar sig den då rådande uppfattningen om principerna för brännvinsförsäljningslagstiftningen. Där anfördes nämligen, att grundtanken i denna lagstiftning vore att lokalisera och i vissa avseenden begränsa handeln med spirituösa drycker. Det kunde enligt riksdagens mening icke förnekas, att denna grundtanke i viss mån upphävdes genom möjligheten att försända sprit- varor med allmänna posten till varje plats i riket, dit postverket med sitt om- fattande nät av poststationer nådde. Icke heller kunde det bestridas, att genom ett sådant tillvägagångssätt spritvaror kunde komma allmänheten till handa även å tider, då enligt gällande författning eller kommunernas beslut all för- säljning eller utskänkning av spirituosa vore förbjuden. Befordrandet av sprit- drycker med allmänna posten komme alltså att i sig innebära ett kringgående av bestämmelserna om försäljning av dylika drycker. Därav följde, enligt riksdagens åsikt, att i brännvinslagstiftningen, som ju allt ifrån början hade och måste hava karaktären av undantagslagstiftning, borde införas ytterligare restriktiva stadganden till motverkande av nu omförmälda sätt att kringgå gällande föreskrifter.

Denna riksdagens framställning ledde till kungörelsen den 21 december 1904 (nr 69) angående förbud mot postbefordran av paket, innehållande brännvin eller andra brända eller destillerade spirituösa drycker. Härigenom torde emel- lertid icke hava åstadkommits någon nämnvärd inskränkning i försändningen av spritdrycker till kommuner med försäljningsförbud. Möjligheten att för- sända dylika drycker på järnväg var nämligen orubbad och utnyttjades i myc- ket stor utsträckning både av de enskilda spirituosahandlarna och av vissa systembolag; sålunda var det ej ovanligt, att stora partier spirituosa skicka- des till långt avlägsna bygder från försäljningsställena. Langning och sal- ning fingo härigenom en synnerligen stor omfattning.

Dessa förhållanden föranledde nykterhetskommittén att i sitt år 1914 fram- lagda förslag till nu gällande förordning upptaga ett stadgande, att system- bolagen —— vilka enligt förslaget ensamma ägde bedriva utminutering —— icke skulle få försända spritdrycker utom den kommun, där bolag utövade sin verksamhet. Kommittén anförde till stöd för detta förslag, att en av de le- dande grundsatserna i brännvinslagstiftningen vore, att brännvinsförsäljning icke finge inom en kommun utövas utan särskilt medgivande av kommunal myn- dighet. Härav syntes det kommittén följa såsom en konsekvens, att brännvins— försäljning icke finge utövas på sådant sätt, att försäljare i strid med lagstift- ningens anda inom annan kommun så att säga utövade filialförsäljning, ty något annat kunde man knappast kalla den regelbundna utlämning, som dagligen ägde rum vid många järnvägsstationer av dit ankomna spritdrycksförsändelser. En utväg till förekommande av detta missförhållande syntes vara, att bolagen för- hindrades genom uttryckligt stadgande att i sin verksamhet gå utöver grän-

• Sida 264
•  Original

serna för den kommun, där de fått tillstånd att utöva försäljning.1 I över— ensstämmelse med kommitténs förslag stadgades också ett dylikt förbud i 45 % 3 mom. Rff.

Denna bestämmelse kunde emellertid upprätthållas endast under några få år efter det Rff trätt i kraft. Såsom i annat sammanhang framhållits2 ledde den nämligen till att kundkretsen inom sådana delar av landet, där utminute— ring icke förekom och dit sålunda ej heller försändning fick ske, i stor ut— sträckning använde sig av ombud för inköpens verkställande. Detta ombuds- system föranledde sådana vådor genom langning av spritdrycker, att förbudet mot försändning till annan kommun än bolagskommunen upphävdes år 1922. Dock fingo bolagen icke verkställa försändning utom respektive kontrollområ- den, och förbudet mot postbefordran av dylika drycker bibehölls alltjämt.

Det nu anförda torde visa, att lagstiftarens strävanden att genom speciella åtgärder lokalt begränsa utminuteringen av spritdrycker och vin icke kunnat fullföljas på grund av kommunikationsväsendets utveckling, vilken så små- ningom undanröjt de till en början gynnsamma förutsättningarna för de kom- munala utminuteringsförbuden. Denna tendens har påskyndats och förstärkts under det sista årtiondet genom den fortgående omvandlingen av landsbygdens kommunikationsförhållanden på grund av bussväsendet.

En annan omständighet under senare tid, som i hög grad medverkat till att minska det kommunala vetots betydelse i fråga om utminuteringen, är det in- dividuella kontrollsystemet. Vetorätten tillkom ju, såsom i det föregående framhållits, för att från den mindre stadgade delen av befolkningen undanröja möjligheten till missbruk. Samma syfte ligger emellertid även till grund för den individuella utminuteringskontrollen, vilken kan betecknas såsom en spe- cifik metod för att förekomma eller begränsa dylikt missbruk. En av de vik- tigaste anledningarna till att detta system infördes var också, att den kommu- nala vetorätten visat sig otillräcklig i kampen mot missbruket och att därför mera verksamma åtgärder voro av nöden. Om detta var förhållandet för om— kring 20 år sedan, gäller det uppenbarligen i än högre grad numera.

I detta sammanhang må också erinras därom att det för tillämpningen av det individuella kontrollsystemet visat sig nödvändigt att hänvisa varje kö- pare att göra sina inköp hos ett visst bolag, och att bolagen i följd härav fått sig anvisade bestämda områden för sin försäljning, s. k. kontrollområden. Detta förhållande torde kraftigt hava bidragit till att hos allmänheten utplåna den gamla uppfattningen om försäljningen såsom lokaliserad till en viss kommun och i stället framkalla den åskådningen, att försäljningen är en hela kontroll- områdets angelägenhet och bolagskommunen allenast sätet för det härför er- forderliga organet. I överensstämmelse härmed anse sig icke blott de som bo i bolagskommunen utan även övriga invånare inom kontrollområdet, vilka efter prövning av bolaget erhållit inköpstillstånd, hava berättigade anspråk på att få verkställa sina inköp i enlighet med dessa tillstånd utan att vara underkastade särskilda hinder och svårigheter.

¹ Se nykterhetskommitténs betänkande V, sid. 27 och 228. * Se ovan sid. 177 f., där en utförlig redogörelse lämnats för riksdagsbehandlingen av denna fråga.

• Sida 265
•  Original

Vad här ovan anförts torde giva vid handen, att det icke står i god överens— stämmelse med bolagens uppgifter under nu gällande lagstiftning och rådande förhållanden, att den kommunala vetorätten rörande utminuteringen ger bolags— kommunen en väsentligt annan ställning än de övriga kommunerna inom kon- trollområdet. Revisionen skall i det följande ytterligare belysa denna synpunkt.

Den kommunala vetorätten har vidare under de senaste årtiondena allt mer förlorat i betydelse såsom återhållande moment i fråga om inrättande av ut- minuteringsställen, i det att kommunerna i allt mindre grad använda sig av rätten att förbjuda utminutering. Detta framgår av följande sammanställning rörande förändringarna under åren 1915—1934 i fråga om antalet kommuner, som medgivit utminutering av spritdrycker i en eller annan form:

Antal kommuner Antal kommuner

Antal kommuner där under åren 1915—1934 utminutering av

millii Åmåls. spritdrycker sååå $$”. drycker år 1914 avskaffats återinförts nyinförts drycker år 1934 124 9 5 12 132 Luleå (1915 0. 1919) Luleå (1916 0. 1921) Nynäshamn (1919)

Nybro (1917) Åtvid (1919) Arvika (1918) Arvika (1925) Svedala (1920) Östhammar (1919) Vellinge (1922) Sundbyberg (1919) Sundbyberg (1934) Katrineholm (1924) Raus (1919)1 Kävlinge (1926) Väsby (1920)2 Tidaholm (1928)a Mönsterås (1920) Mönsterås (1922) Karlsborg (1931)a Hjo (1922) Hjo (1923) Risinge (Finspong) (1932)3

Vetlanda (1934)3 Fryksände (Torsby) (19341)s Borgsjö (Ånge) (1934)s

Under ifrågavarande tid har sålunda antalet kommuner, som medgivit ut- minutering av spritdrycker i någon form, ökat från 124 till 132. Denna ök- ning faller väsentligen på de sista fyra åren, medan det däremot i början av perioden rådde en tendens i riktning att minska detta antal. Allt som allt har den kommunala vetorättens utövning under dessa två årtionden givit som slut- resultat, att utminutering nedlagts i 2 kommuner, nämligen Nybro och Öst— hammar (jämför not 1 och 2 till tablån), men tillkommit i 12 kommuner. Be- träffande 6 av dessa sistnämnda kommuner avser den av de kommunala myn- digheterna tillstyrkta rättigheten icke ett fullständigt utminuteringsställe utan allenast ett s. k. utlämningsställe, där rekvisitioner och betalning mottagas samt rekvirerade varor efter en eller annan dag kunna avhämtas. Dessa kommuner böra emellertid medtagas i detta sammanhang, då det är fråga om förändringar i. de kommunala myndigheternas inställning till utminuteringsrörelse i vederbö-

¹ Denna rättighet bortföll på grund därav att Rans kommun är 1918 inkorporerades med Häl- singborgs stad. . _ . . _ . _ Denna rattighet bortföll på. grund darav att Höganäs municipalsamhalle, som tidigare var delat på. Höganäs och Väsby kommuner, är 1919 helt fördes till Höganäs kommun, i samband varmed gånåffgs de två i de gamla kommundelarna av municipalsamhället verksamma systembolagen sam- ” Vederbörande bolags ansökan avsåg endast inrättande av s. k. utlämningsställe, vilket tillstyrktes av kommunen.

• Sida 266
•  Original

rande kommun. I åtskilliga andra fall hava vidare de kommunala myndig- heterna för sin del beslutat inrättande av utminuteringsställe (eller utläm— ningsställe), ehuru sådant ej kommit till stånd på grund av att antingen sy— stembolaget icke gjort framställning härom till länsstyrelsen eller ock denna myndighet eller Kungl. Maj:t avslagit framställningen. En av dessa kommuner är Östhammar, som sålunda skulle hava återinfört utminutering, därest de kommunala myndigheterna ägt avgörande inflytande även i fråga om inrät- tande av försäljningsställe. Bland övriga kommuner, som sökt få till stånd utminuterings— eller utlämningsställe, märkas följande: Frustuna (Gnesta; framställning år 1933 angående Stenungsund (1934).

utlämningsställe). Kinna (1924 och 1929). Mjölby (1924).1 Töreboda (1932).a Tranås (1931 och 1933).2 Sunne (1934; utlämn.st.). Nässjö (1927 och 1933).& Ludvika (1929). Älmhult (1932). Morastrands köping (1933). Emmaboda (1928). Storvik (1930). Nevishög (Staffanstorp) (1928). Ljusdal (1933). Burlöv (1927). Bollnäs (1918).4 Hunnebostrand (1931). Kiruna (1933).il

Att utminuteringsorternas antal icke ökat starkare än som skett beror alltså icke på de kommunala myndigheterna utan därpå att övriga instanser vid rät- tighetsfrågornas prövning varit mera återhållsamma än dessa. Tillämp- ningen av det kommunala vetot i fråga om utminuteringen under senare tid har sålunda så långt ifrån givit till resultat en minskning av antalet kommuner med sådan försäljning, att det tvärtom särskilt under de sista åren kan förmår- kas en tydlig strömning bland de kommuner, där försäljning tidigare icke fått bedrivas, att söka få till stånd utminuteringsrättigheter i en eller annan form.

Ovanstående tablå å sid. 265 ger även vid handen, att det icke i nämnvärd omfattning ägt rum någon växling av utminuteringskommunerna utan i stället råder en ganska fast ordning härutinnan, i det att, bortsett från nyss berörda stegringstendens, de kommuner, som medgivit inrättande av utminuterings- ställe, i stort sett varit desamma under de senaste 20 åren. Av de 124 kom- muner, där utminutering bedrevs under år 1914, hava ju allenast 7 avstått från utminuteringsrättighet och av dessa hava 5 sedermera åter blivit utminuterings— orter. Av det nu anförda torde framgå, att den prövning, som från de kom- munala myndigheternas sida ägnas åt frågor om beviljande av oktroj för redan bestående utminuteringsförsäljning, numera i allt väsentligt är av endast for- mell art och icke erbjuder något verkligt värde från den uppfattningen, att det är önskligt att antalet försäljningsorter inskränkes. Däremot hava de kom- munala myndigheterna, såsom redan förut antytts, på många håll ägnat in- gående uppmärksamhet åt spörsmålet om inskränkningar i fråga om utminu- teringsförsäljningens bedrivande och uppställt villkor i detta avseende för kontrollområdet, som inneburit restriktioner för försäljningen utöver de i Rff

* Framställning av 15 ledamöter av stadsfullmäktige. ” Tillstånd har meddelats av länsstyrelsen efter tillstyrkan av de kommunala myndigheterna om inrättande av utlämningsställe i denna kommun, men tillståndet har icke tagits i anspråk av bolaget.

” Framställning gjordes av kommunala myndigheter i Töreboda och åtta angränsande kommuner. ' Kungl. Maj:t undanröjde länsstyrelsens beslut att meddela utminuteringsrättighet i denna kommun.

• Sida 267
•  Original

stadgade. Det har emellertid ofta visat sig, att dessa. villkor icke motsvarat rådande uppfattningar hos övriga kommuner inom kontrollområdet, i det att villkoren stundom ansetts vara icke tillräckligt vittgående och i andra fall klandrats såsom alltför ingripande. Svårigheten att tillgodose de inom ett kontrollområde rådande önskemålen framgår icke minst därav att till och med samma beslut rörande dylika villkor kunnat bliva föremål för anmärkningar så— som alltför ingripande enligt en uppfattning och icke tillräckligt vittgående en- ligt en annan mening.

Utredning om utvidgning av den kommunala bestämmanderätten. Av ovan anförda skäl och med hänsyn till att utminuteringsförsäljningen, såsom för- ut framhållits, icke längre har samma lokala karaktär som tidigare utan i stället är anknuten till ett större område, bolagets kontrollområde, har den tanken framkommit att överflytta det inflytande över frågorna om rätt till utminutering och villkoren därför, som nu tillkommer bolagskommunen, till invånarna i hela detta område. Beträffande detta spörsmål har, såsom ovan antytts, 1926 års rusdryckslagstiftningsberedning verkställt en ingående utredning och undersökt olika alternativ för genomförande av en sådan an- ordning.

Rörande den därvid ifrågasatta möjligheten att överflytta oktrojärendena till landstingens avgörande, reste sig enligt beredningens mening omedel- bart den helt visst avgörande invändningen, att därigenom 1 landstingsvalen och i landstingsarbetet de nykterhetspolitiska synpunkterna skulle komma att menligt påverka landstingens egentliga länskommunala arbetsuppgifter. En annan av beredningen närmare granskad utväg vore att införa s. k. regio- nalt veto, d. v. s. omröstning inom kontrollområdena. I fråga härom uttalade beredningen, att det med allt skäl kunde sättas i fråga, om nykterhetstill- ståndet skulle vinna på en dylik anordning, även om de härigenom öppnade möjligheterna att avskaffa systembolag och utminuteringsställen skulle komma att utnyttjas inom större delar av riket. "Den individuella kontrollen skulle nämligen enligt beredningens mening helt visst avsevärt försvåras, om av— ståndet bleve alltför stort mellan bolagen och kundkretsen. I sådant fall skulle ombudskap komma att betyda mycket mer än nu och svårligen kunna effektivt övervakas. Försändningen skulle också kunna medföra omfattande missbruk. Vinsten skulle å andra sidan ligga däri, att folket självt tvingades att taga ansvaret för restriktionernas beskaffenhet. Enligt beredningens me— ning läte det sig svårligen på förhand beräkna, huruvida fördelarna komme att uppväga nackdelarna. Tekniskt sett skulle inga större svårigheter möta för genomförande av denna ordning, men det borde icke fördöljas, att folk- omröstningarna skulle komma att förorsaka stora kostnader och mycket arbete för kommunerna och länsstyrelserna. Beredningen framhöll vidare, att mot anordningen med en viss rätt kunde riktas den anmärkningen, att man genom densamma skapade en stor apparat men saknade garantier för att erhålla gynn— samma verkningar för nykterhetstillståndet 1 landet. Man kunde 1 stället för nämnda anordning påyrka än mera radikala ändringar, som åsyftade kom- munernas eller större områdens fullständiga »torrläggning». Beredningen ingick därefter på en närmare undersökning av hur en dylik »torrläggning» skulle kunna tekniskt genomföras. Ett avgörande med denna karaktär kunde enligt beredningens mening svårligen ske på annat sätt än genom folkomröst- ning. För utminuteringens vidkommande behövde ett sådant beslut icke med-

• Sida 268
•  Original

föra särskilt stora administrativa svårigheter. Om inga motböcker finge ut- ställas för invånarna inom ett visst område, komme detta enligt gällande be- stämmelser att helt omöjliggöra för detta områdes befolkning att utminute- ringsvis inköpa spritdrycker och vin på laglig väg. Några särskilda bestäm- melser angående förbud mot transport av sådana drycker till ett dylikt område vore därför icke erforderliga. Ett sådant förbud skulle icke heller kunna effektivt övervakas men verka i hög grad irriterande på allmänheten, eftersom övervakningen måste ske genom visitation av resande och deras effekter. Be- redningen framhöll, att ett beslut om förbud mot utminutering till ett områdes hela befolkning skulle medföra stora risker för olovlig rusdryckshantering samt innebära betydande olägenheter _för den individuella kontrollen inom områden med bibehållen utminutering. Överhuvud skulle man med denna ord- ning få kämpa med ungefär samma svårigheter, som under ett förbudssystem för hela landet, och skulle i vissa avseenden kunna få dessa svårigheter för— storade, eftersom gränsbevakning icke kunde anordnas mellan »torrlagda» och andra områden.

Nu behandlade anordningar hade närmast avsett att bereda även invånarna i andra kommuner än bolagskommunen möjlighet att utöva inflytande på frågan, huruvida försäljning skulle få äga rum inom kontrollområdet eller ej. Beredningen hade också ägnat stor uppmärksamhet åt motsvarande spörsmål rörande försäljningsvillkorens närmare innehåll för det fall, att försäljning medgåves. Mot bolagskommunens behörighet att utforma de regler, som skulle gälla för utminuteringsförsäljningen, hade enligt beredningen anmärkningar riktats av två olika slag. Dels hade man gjort gällande, att kommunernas olik- artade och skiftande beslut angående försäljningsvillkor understundom varit av den innebörd, att de på väsentliga punkter rubbat själva grunderna i gäl— lande försäljningssystem samt medfört en ojämnhet och bristande likformig- het i landets olika delar, som knappast kunnat vara till fördel. Dels hade man också framhållit, att det svårligen kunde vara rimligt, att bolagskommu— nen med bindande verkan föreskreve villkor för utminuteringen, som gällde alla de kommuner, vilka tillhörde bolagets kontrollområde. En av beredningen verkställd undersökning, som grundade sig på förhållandena vid 1928 års ingång, utvisade, att i endast 11 eller 92 % av rikets samtliga 119 utminute- ringsbolag bolagskommunen hade mer än hälften av folkmängden och av antalet kommunalt röstberättigade inom kontrollområdet. Å andra sidan hade bolagskommunen i 26 kontrollområden mindre än 10 % och inom 80 kontroll— områden mindre än 25 % av områdets folkmängd och antalet kommunalt röst- berättigade. Detta betydde, att för 21 % av bolagen mindre än en tiondedel av folkmängden inom kontrollområdet ägde besluta för de övriga nio tiondedelarna och att för 67 % av antalet bolag mindre än en fjärdedel av kontrollområdets folkmängd hade beslutanderätt för övriga tre fjärdedelarna. Berednmgen framhöll, att ett sådant förfaringssätt till nöds kunde försvaras, så länge och i den mån beslutanderätten inskränktes till att gälla frågan, huruvida för- säljning skulle äga rum, ävensom frågor om antalet försäljningsställen och deras belägenhet, tiderna för öppethållande samt andra ordningsföresknfter, men att det svårligen bleve möjligt att förebringa tillräckligt starka skäl för att en kommun skulle äga rätt att besluta, att för invånarna i flera tiotal andra kommuner med mångdubbelt större sammanlagd befolkning skulle gälla viss minimiålder för rätt att erhålla motbok, viss maximikvantitet per månad samt hur många och vilket slags andra villkor som helst, utan att övriga kom- muner ens tillfrågades i ärendet och än mindre kunde utöva något 1nflytande på beslutet. Enligt beredningens mening bleve det ofrånkomligt att söka finna möjlighet till ändring, sedan uppmärksamheten allvarligt r1ktats pa nu berörda förhållanden. En sådan ändring kunde knappast v1nnas annorlunda

• Sida 269
•  Original

än på en av följande två vägar. Man kunde antingen föreskriva, att de villkor för tillstyrkande av oktroj, som en kommun kunde äga rätt att uppställa, inskränktes till att gälla antalet försäljningsställen, försäljningstider och där- med jämförliga föreskrifter, eller ock utsträcka rätten att föreskriva utminu— teringsvillkor till samtliga kommuner inom varje bolags kontrollområde, var- vid helt olika villkor kunde komma att gälla för olika kommuners motboks- innehavare. Med den förra utvägen skulle framför allt ernås fördelen av likformiga och enhetliga bestämmelser. I detta sammanhang anförde bered- ningen en synpunkt, som enligt dess mening icke saknade betydelse. Sedan gammalt hade man, särskilt inom nykterhetsrörelsen, levat sig in i den upp- fattningen, att ökat inflytande för »folket» städse måste innebära större hän— synstagande till nykterhetssynpunkterna. Denna tankegång hade legat bakom kravet på lokalt veto. Den hade också framträtt vid hävdande av kommunernas rätt att själva avgöra hithörande frågor. Erfarenheten från den senaste tiden hade emellertid med full tydlighet ådagalagt, att det visst icke vore säkert, att »folket» alltid företrädde utpräglade nykterhetssynpunkter, icke ens att man hos väljarkåren inom många kommuner kunde räkna på förståelse för uppenbart nykterhetsfrämjande åtgärder utan förbudskaraktär. Man måste därför taga hänsyn till den möjligheten, att utsträckt kommunalt in- flytande på detta område eller möjlighet för de röstberättigade över hela landet att göra sin mening gällande kunde komma att för stora områden icke medföra stöd för åtgärder till folknykterhetens främjande utan tvärtom vä- sentligen bliva opinionsyttringar för lättnader i restriktionerna. Då emeller- tid enligt beredningens mening den kommunala självbestämmanderätten på detta område vore så fast rotad i svensk tradition och rättsuppfattning, att inskränkningar i densamma icke torde kunna ifrågasättas, återstode ingen annan utväg än att utsträcka självbestämmanderätten till rikets samtliga kommuner. Härmed skulle emellertid följa åtskilliga olägenheter, främst kan— ske den, att frågor om motboksransoner och dylikt komme att öppna möjlighet till kommunala stridigheter inom rikets samtliga kommuner. Vinsten av en på detta sätt utsträckt folklig och kommunal självbestämmanderätt kunde vän— tas bli den, att ansvaret för restriktionernas beskaffenhet i det väsentliga lades på folket självt. Givetvis skulle de kommunala besluten inskränkas till att gälla vissa generella bestämmelser om maximikvantitet, minimiålder m. m. Inom den sålunda uppdragna ramen skulle alltjämt de olika bolagen tlllämpa en individuell prövning. Det kunde emellertid icke undgås, att denna pröv— ning måste starkt påverkas av opinionsyttringarna från kommunernas Slda. Man skulle sålunda få en provkarta på restriktioner av den mest växlande be- skaffenhet.

Den av beredningen sålunda verkställda utredningen lämnar enligt revisio- nens mening en ganska fullständig inblick i de svårigheter, som möta vid en utsträckning av den kommunala bestämmanderätten till alla rikets kommuner i fråga om upplåtande av rättigheter till utminutering samt bestämmande av närmare villkor för försäljningen. Resultatet av denna utredning och de över- väganden rörande den kommunala bestämmanderätten, vilka revisionen åter- givit tidigare i denna avdelning, hava därför föranlett revisionen att från nya utgångspunkter upptaga spörsmålet om den kommunala bestämmanderätten i fråga om utminuteringen.

Revisionens förslag angående den kommunala bestämmanderätten inom ut- minuteringen. Revisionen är ense med beredningen därutinnan, att den gällande

• Sida 270
•  Original

ordningen, enligt "vilken de kommunala myndigheterna i» bolagskommunen äga besluta om tillstånd till utminutering och villkoren därvid icke blott för den egna kommunens vidkommande utan även för andra kommuner, numera måste betraktas såsom synnerligen otillfredsställande. Skall den lokala bestämmande- rätten alltjämt fortbestå i dessa hänseenden, bör den tillkomma icke en enda kommun utan hela det område, som beröres härav. Enligt revisionens mening kan man emellertid icke nå fram till en mera tillfredsställande lösning i fråga om den lokala självbestämmanderätten genom införande av omröstningar inom kontrollområdena, oavsett den principiella inställningen till en dylik anordning. Även om frågan huruvida försäljning skulle få äga rum eller ej inom området jämförelsevis lätt .— om ock med betydande kostnader -— kunde avgöras på detta sätt, skulle det tydligen erbjuda synnerligen stora svårigheter att till- börligen beakta alla de skiftande, i vissa fall varandra rent motsatta villkor, som kunde framställas rörande försäljningens bedrivande. Icke heller torde det kunna ifrågakomma att överflytta denna bestämmanderätt till lands— tingen, särskilt på grund av det av beredningen anförda skälet, att här- igenom i landstingsvalen och landstingsarbetet de nykterhetspolitiska syn- punkterna skulle komma att menligt påverka landstingens egentliga länskom- munala arbetsuppgifter. Och även om man funne en lämplig form för utövan- ' det av den vetorätt, som direkt eller indirekt skulle tillkomma invånarna i kontrollområdena eller länen, häntyda de ovan angivna erfarenheterna av veto- rättens tillämpning nnder de sista årtiondena på att härmed icke skulle vara mycket vunnet i nykterhetsavseende med hänsyn i första hand till kommunika— tionsväsendets utveckling men därjämte även till det förhållandet, att man alldeles icke kan utgå från att en sådan ordning skulle gynna tillkomsten av nykterhetsfrämjande åtgärder.

Revisionen har på grund härav kommit till den uppfattningen, att den 10- kala självbestämmanderätten i fråga om utminuteringen, såsom förhållandena utvecklat sig, icke längre _bör utövas i hittills praktiserade eller ifrågasatta former. Den fasthet, som organisationen av utminuteringen erhållit, och den jämförelsevis ringa betydelse, som den kommunala vetorätten numera har så- som ett medel att framkalla nykterhetsgagnande åtgärder i fråga om utminu- teringen, föranleder revisionen att föreslå, att kommunernas hittillsvarande befogenheter i detta hänseende upphöra samt att grunderna för utminuteringens organisation och bedrivande fastslås i själva förordningen och sålunda bestäm- mas av Kungl. Maj:t och riksdagen såsom svenska folkets representation.

Till förmån för en sådan anordning tala även andra vägande skäl. Den kommunala bestämmanderätten innebär ju, att de kommuner, där systembola- gen hava sina säten, träffa avgörande för egna och övriga kommuners räk- ning. Såsom i annat sammanhang framhålles bör organisationen för detalj- handeln med spritdrycker och vin underkastas en genomgripande förändring, varigenom antalet bolag väsentligt inskränkes. Enligt revisionens förslag skall detta antal minskas från för närvarande 121 till 30. Om detta förslag genomföres och den nuvarande ordningen i fråga om bolagskommunernas in— flytande bibehålles, skulle sålunda ett 30-tal kommuner äga att i den kom-

• Sida 271
•  Original

munala bestämmanderättens namn meddela bindande föreskrifter för de öv- riga 2 500 kommunerna. En sådan ordning bör enligt revisionens mening icke komma i fråga.

Vidare bör uppmärksammas, att systembolagen enligt revisionens förslag skola omorganiseras på ett genomgripande sätt även i fråga om styrelsens sammansättning, varigenom de bliva än bättre skickade än hittills för sin upp- gift att vara organ —— vid sidan av nykterhetsnämnderna — för den samhälle- liga nykterhetsvården. I detta sammanhang bör också erinras om den av re- visionen föreslagna nya institutionen länsnykterhetsnämnden, vilken är avsedd att få ett betydande inflytande på systembolagens verksamhet.

Det bör därjämte beaktas, att även revisionens förslag ger utrymme åt ett kommunalt inflytande på utminuteringens handhavande, vars betydelse icke bör underskattas. Det är visserligen icke en del primärkommuner utan lands- tingen, som kunna göra sig gällande, och detta inflytande blir icke direkt utan indirekt. Landstingen skola nämligen enligt revisionens förslag erhålla befo- genhet att tillsätta ledamöter såväl i systembolagen som i länsnykterhetsnämn- derna. Denna ordning behöver emellertid icke innebära försämringar ens från den utgångspunkten, att försäljningslagstiftningen bör handhavas i nära sam- förstånd med de lokala myndigheterna. Landstingen måste nämligen anses bättre företräda de lokala önskemålen inom hela kontrollområdet än bolagsstädernas fullmäktige, och landstingens möjligheter att genom sina representanter i bo- lagsstyrelserna fortgående övervaka försäljningens bedrivande torde gott kunna uppväga den nuvarande sporadiska kommunala beslutanderätten vid allenast enstaka tidpunkter, nämligen oktrojtillfällena.

Revisionens uppfattning att grunderna för utminuteringens organisation skola fastställas i den blivande förordningen, har kommit till uttryck i 3 kap. 3 % av förslaget. Det bör "särskilt framhållas, att detta stadgande erhållit en sådan utformning, att de hittillsvarande kommunala önskemålen rörande utminuteringsställenas förläggning blivit behörigen tillgodosedda. Detta har varit möjligt på grund därav att såsom ovan påpekats det numera råder en betydande fasthet i fråga om kommunernas ställning till frågan om tillstånd till utminutering, bortsett från de senaste årens tendens till ökning av anta- talet utminuteringsorter. Revisionens förslag innebär i stort sett, att huvud— resultatet av utvecklingen på detta område stadfästes genom regler i själva förordningen angående de orter, där utminuteringsställe må kunna förläggas. I enlighet härmed upptager förslaget i 3 kap. 3 % en bestämmelse, att utminu- tering må äga rum i stad, köping eller municipalsamhälle, där utminutering be— drivits under år 1934. För att tillgodose det eventuella behov av ökning i antalet utminuteringsorter, som framdeles kan uppstå, föreslår revisionen, att system- bolag därjämte må anordna utminutering i stad, köping eller municipalsamhäl- le, där utminuteringsställe icke funnits tidigare, för så vitt ifrågavarande sam— hälle har en folkmängd av minst 5 000 invånare. I och för sig skulle det visser- ligen varit mera rationellt att som villkor för inrättande av utminuteringsställe å en ny ort direkt .uppställa fordran på ett visst antal motboksinnehavare, som skulle komma att betjänas av det, nya försäljningsstället. Av praktiska skäl

• Sida 272
•  Original

har revisionen dock stannat vid att kräva en viss folkmängd på den ort, till vilken utminuteringsstället skulle förläggas. Om denna. folkmängd, i en- lighet med vad nyss angivits, icke sättes lägre än 5 000 personer, torde man -— enligt vad som framgår av vissa av revisionen verkställda undersöknin— gar — hava skapat garantier för att det tillämnade utminuteringsstället från förläggningsorten och trakten däromkring tillföres så stort antal kunder, att dess inrättande blir ekonomiskt försvarligt. Därest det föreslagna villkoret antages, skulle med nuvarande befolkningsförhållanden sjutton kommuner kunna komma i fråga såsom nya utminuteringsorter. Sju av dessa äro förorter eller grannsamhällen till Stockholm, Göteborg, Jönköping och Sundsvall, och i fråga om dessa är det på grund av närheten till utminuteringsställena i hu- vudorten skäligen betydelselöst, om utminutering kommer till stånd eller ej. ' De övriga tio orterna äro Tidaholm, där utlämningsställe redan finnes anord- nat, samt Mjölby, Nässjö, Tranås, Avesta, Ludvika, Sandviken, Boden, Malm- berget och Kiruna. I fem av dessa orter har det för övrigt, som av det före- gående framgår, under senare år varit ifrågasatt, att utminuteringsfilial eller utlämningsställe skulle komma till stånd. Den möjlighet till ökning av antalet utminuteringsorter, som medgivits enligt den föreslagna regeln, är således ganska begränsad. Den torde uppvägas av denna regels återhållande verkan, särskilt i betraktande av den ovan påvisade stegringstendensen under de se- nare åren. Därjämte innefattar förslaget, såsom redan antytts, ovillkorligt förbud mot utminutering på den rena landsbygden, d. v. s. utom stad, köping eller municipalsamhälle. Regeln avskär sålunda det övervägande antalet kom- muner i riket från möjligheten att bli säte för utminuteringsställen. Den med- för såsom konsekvens, att fem landskommuner med utminuteringsställen få dessa indragna, nämligen Sireköpinge, Röstånga, Dalby, Lövestad och Östra- by, alla i Malmöhus län. Några nämnvärda olägenheter för allmänheten på grund av bristande tillgång till utminuteringsställen torde icke behöva upp- komma, varken på sistnämnda orter eller eljest, med hänsyn till att bolagen enligt revisionens förslag, såsom i annat sammanhang (kap. IX, sid. 185) framhållits, skola äga att på olika sätt underlätta inköpen för allmänheten, bland. annat genom inrättande av utlämningsställen på lämpliga platser. Där- emot medför förbudet mot utminuteringsställe på landsbygden vissa förluster i skattehänseende för de därav berörda kommunerna. Till belysning härav må anföras följande uppgifter, vilka samtliga avse år 1931:

Antal Utdebitering Systembolagens Kommun skatte- per skatte- kommunal—

kronor krona utskylder Sireköpinge ........... 7 302 5: 40 2 148 Röstånga ............ 5 761 4: 40 2 353 Dalby .............. 9 832 5: 50 1 921 Lövestad ............. 9 227 6: 00 1 735 Östraby ............. 5 122 6: 50 1 390

Ehuru inrättandet av nya 'utminuteringsställen icke numera kan anses vara av samma betydelse ur nykterhetssynpunkt som under den tid, då utminute-

• Sida 273
•  Original

ringsförsäljning ägde rum till envar utan begränsning, har revisionen dock ansett, att vissa garantier utöver dem, som innefattas i den nyss behandlade regeln, böra uppställas för att förekomma, att en sådan åtgärd företages utan att vägande skäl därför föreligga. Det kan nämligen tänkas, att förhållan— dena äro sådana å den ort, där det tilltänkta utminuteringsstället skulle för- läggas, att svårigheter kunna möta att på ett ur social synpunkt tillfredsstäl- lande sätt handhava försäljningen. Även om dylika omständigheter endast sällan torde föreligga, bör dock säkerhet skapas för att utminuteringsställe kommer till stånd allenast efter noggrann prövning. Revisionen har därför föreslagit, att beslut av systembolag om inrättande av nytt utminuterings— ställe eller ändring av sådant ställes förläggning inom ett kontrollområde skall kräva godkännande av kontrollstyrelsen. Även av andra skäl än de nyss anförda är en dylik anordning motiverad. Inrättande av nytt utminuterings- ställe är en åtgärd, som har ekonomiska konsekvenser av icke ringa betydelse och bör prövas under noggrant avvägande av de därmed förbundna fördelarna mot nackdelarna. Med hänsyn härtill bör enligt revisionens mening kontroll- styrelsen i sin egenskap av statens centrala kontrollorgan över bolagen i såväl socialt som ekonomiskt avseende äga tillfälle att bedöma spörsmålet om inrät- tande av nya utminuteringsställen jämväl ur ekonomisk synpunkt. Kontroll- styrelsens ifrågavarande befogenhet innebär, att bolag icke utan denna myn— dighets medgivande äger inrätta, flytta eller nedlägga utminuteringsställe, vilket i revisionens förslag kommit till uttryck i 6 kap. '10 % under punkt 1).

De av revisionen härmed föreslagna grunderna för utminuteringsrörelsens organisation och bedrivande inrymma icke längre någon befogenhet för ve- derbörande kommuner att utöva-ett lagstadgat inflytande på de särskilda vill- koren för denna försäljning. Denna konsekvens av förslaget kan måhända vara ägnad att framkalla en viss tvekan. Det blir icke längre möjligt att i samma ordning som hittills skett tillgodose de lokalt växlande önskemålen inom vårt vidsträckta land i fråga om utminuteringens närmare anordnande. Bolagen bliva hänvisade att handhava utminuteringsförsäljningen i enlighet med de regler, som angivas i själva förordningen och på grund därav med- delade direktiv. Enligt revisionens mening innebär emellertid denna omlägg— ning av lagstiftningen icke någon verklig förlust i nykterhetsavseende. De värdefulla verkningar i sådant hänseende, som vunnits genom lokala särreg- ler_för utminuteringen, torde icke ha varit så stora, som man mångenstädes håller före. Enligt revisionens mening kommer den föreslagna organisationen för utminuteringen att visa sig bättre skickad än den nuvarande att tillgodose nykterhetssynpunkterna. Revisionen erinrar i detta hänseende om sina förslag rörande ändring i bolagsstyrelsernas sammansättning och inrättande av läns- nykterhetsnämnder. Men även bortsett härifrån, synes det icke böra råda tve— kan om att den nu föreslagna anordningen skänker garantier för att vid hand- läggningen av ärenden om utminuteringsförsäljning nykterhetssynpunktema komma att för landet i dess helhet bliva kraftigare företrädda än vad nu är fallet, även om en del på vissa håll nu gällande lokala bestämmelser av restriktiv karaktär komme att försvinna. Om man sålunda icke behöver be-

• Sida 274
•  Original

fara någon försämring av landets nykterhetstillstånd till följd av borttagandet av de på den kommunala bestämmanderätten grundade lokala särreglerna, så måste det å andra sidan betraktas såsom betydande vinster av den föreslagna omläggningen av lagstiftningen, att det härigenom blir möjligt att undgå en olikformighet i tillämpningen, som lätt kunnat te sig såsom godtycke, och sådana mindre välbetänkta villkor rörande försäljningen, vilka äro svåra eller rent av omöjliga att genomföra, samt en mången gång alldeles icke gagnelig politisering av ifrågavarande nykterhetsspörsmål.

Revisionens förslag angående den kommunala bestämmanderätten inom ut- skänkningen. De skäl, som kunna anföras till stöd för den av revisionen före- slagna nya ordningen, att den kommunala bestämmanderätten beträffande ut- minuteringen skall upphöra, äga icke samma giltighet i fråga om utskänknin- gen. I regel är nämligen utskänkningen huvudsakligen lokalt betonad och redan detta utgör i och för sig ett vägande skäl för att tillerkänna vederbörande kom- mun rätten att avgöra, huruvida sådan försäljning må äga rum inom densamma eller ej. I Vida högre grad än vad som gäller beträffande utminuteringen — särskilt sådan denna tänkes ordnad enligt revisionens förslag — är vidare in- rättande av ett nytt utskänkningsställe i en kommun ägnat att påverka den där förefintliga konsumtionen av spritdrycker och vin. Den hittills rådande principen, att en kommun skall kunna förhindra, att utskänkning anordnas inom densamma, bör på grund av det sagda enligt revisionens mening i allmän- het gälla även i framtiden och i förslaget har därför som huvudregel stadgats, att tillstånd till utskänkning i en viss kommun ej må meddelas, om kommu— nens fullmäktige motsatt sig detta (3 kap. 10 % 1 mom.).

Från denna regel bör enligt revisionens uppfattning endast i undantagsfall avvikelse ske. Det kan emellertid förekomma, att frågan om inrättande av utskänkning icke väsentligen är en angelägenhet av lokal beskaffenhet utan äger den allmänna betydelse, att man icke kan stanna vid ett beslut av de kommunala myndigheterna, som innebär ett avstyrkande av dylik utskänk- ning, utan måste skapa en möjlighet till omprövning av detta beslut. Med det nu anförda åsyftas sådan utskänkning, som bedrives å vissa turisthotell av större betydelse och därmed likställda etablissemang, vilka vända sig till en publik från hela landet —— och jämväl från utlandet —— men däremot i regel icke alls frekventeras av hemortens befolkning. ,

Under loppet av revisionens arbete ha i denna fråga inkommit framställ- ningar från Svenska trafikförbundet, Svenska kurortföreningen, Sveriges centrala hotell- och restaurantförening samt Svenska turisthotellens riksför- bund. Från dessa sammanslutningar har bland annat framhållits, att med kommunikationsväsendets utveckling följt ett starkt uppsving av turisttrafi- ken, som torde vara av ganska stor ekonomisk betydelse för vårt land. Med hänsyn till att förefintligheten av utskänkning har en uppenbar inverkan på denna trafik liksom på möjligheten att driva hotell eller pensionat å turist- och kurorter samt därmed likartade platser, har från nämnda sammanslutnin- gar yrkats, att den kommunala vetorätten beträffande utskänkning i hithö-

• Sida 275
•  Original

rande fall måtte upphävas, så att avgörandena i dessa utskänkningsfrågor icke måtte komma till stånd under påverkan av ovidkommande hänsyn.

Enligt revisionens mening är det möjligt att i behörig utsträckning tillgodo— se dessa önskemål utan att samtidigt skapa några olägenheter ur nykterhets- synpunkt. Om prövningen av dessa frågor ordnas på ett ändamålsenligt sätt, torde tvärtom kunna undanröjas en fara för överträdelser och därmed sammanhängande risker i nykterhetshänseende, som lätt uppstår vid en allt- för sträng tillämpning av den kommunala vetorätten å sådan utskänkning varom nu är fråga.

Det har härvid för revisionen framstått såsom en första förutsättning, att undantag från den kommunala bestämmanderätten — varom stadgande inta— gits i förslaget till spritdrycksförordning 3 kap. 12 å — endast bör göras i iså- dana fall, då det lokala intresset icke är det väsentliga, utan, såsom förslaget har formulerats, det finnes »vara av allmän betydelse, att vid hälsobrunn, bad- ort eller annan kurort eller eljest å någon för turistväsendet i riket viktig ort be— drives utskänkning å hotell eller. pensionat». Av formuleringen torde framgå, att denna s. k. »turistutskänkning» endast avser sådana speciella fall av mera allmän betydelse, som motivera ett undantag från den lokala självbestäm- manderätten.

Revisionen har vidare utgått från att den omprövning, som skulle kunna ske, sedan den kommunala myndigheten avstyrkt en ansökan om dylik ut- skänkning, måste omhänderhavas av en högre myndighet, som kan anses i er- .forderlig grad företräda allmänna synpunkter. En möjlighet vore, att för det- ta ändamål skapa en motsvarighet till den danska institutionen Overbevillings- naevnet, som består av fem ledamöter, av vilka ordföranden utses av inrikes- ministern, en ledamot av folketinget, en av landstinget, en av Kepstadsfor— eningen, d. v. s. en sammanslutning, som ungefär motsvarar Svenska stadsför- bundet, och en av De samvirkende Sogneraadsforeninger, d. v. s. en motsvarig- het till Svenska landskommunernas förbund. En på dylikt sätt sammansatt nämnd kan ju anses utgöra ett slags speciell riksrepresentation, och det kunde anses vara en fördel, att omprövningen av de kommunala besluten ankomme på en institution av denna karaktär och icke på en ämbetsmyndighet. Emel— lertid har revisionen icke ansett ifrågavarande ärenden vara av sådan omfatt- ning, att man enbart för deras avgörande borde inrätta en särskild nämnd, som för övrigt ej skulle passa väl in i det svenska förvaltningssystemet. Av dessa orsaker har revisionen uppgivit tanken på en dylik nämnd och i stället tillgo- dosett det ovan uppställda kravet i fråga om det organ, som skall betros med omprövningen, genom att föreslå, att denna skall handhavas av Konungen. Härigenom har revisionen också velat skapa betryggande garantier för att om— prövningen sker med den största urskillning, så att upphävande av kommunala beslut äger rum endast i sådana fall, då bärande skäl tala härför.

Dessutom har revisionen kringgärdat undantagsbestämmelserna om turist- utskänkning med flera viktiga inskränkningar. Sålunda kan tillstånd till dy— lik utskänkning endast meddelas vederbörande systembolag, som icke äger överlåta detsamma. Härigenom avvisas sådana intressen, som äro inriktade på

• Sida 276
•  Original

direkt vinst av själva utskänkningen, från att söka anlita denna väg. Därjäm- te har i förslaget föreskrivits, att ifrågavarande tillstånd ej må avse utskänk- ning >>till annan än gäst, med vilken avtal om bespisning träffats för minst tre dagar». Genom denna bestämmelse avses att förhindra icke blott att en turist— utskänkning tages i anspråk av ortens befolkning utan även att den utnyttjas till en icke önskvärd spritkonsumtion av resenärer, som — kanske under fö- rande av motorfordon —- rent tillfälligt besöka utskänkningsstället. Turistut- skänkningen blir med andra ord i möjligaste mån förbehållen åt en publik av turister, badgäster och med dem jämställda, som äro inackorderade på det ho- tell eller pensionat, för vilket tillståndet upplåtits. I detta hänseende blir alltså turistutskänkningen anordnad efter ungefär samma principer som den utskänkning av pilsnerdricka, vilken utan särskilt tillstånd må utövas av »den, som i sitt hem emot betalning mottager gäster till bespisning vid slutet bord, dock endast vid måltider till gäster, med vilka avtal om bespisning träffats för en tid av minst en vecka.»1

Den kommunala bestämmanderätten i fråga om utskänkningen avser, som tidigare framhållits, icke blott spörsmålet huruvida utskänkning skall få före- komma eller ej utan även frågorna om antalet utskänkningsställen och dessas förläggning samt övriga inskränkningar i rörelsens bedrivande. Revisionen övergår nu till dessa senare frågor.

Tillräcklig anledning att rubba på den befogenhet, som enligt gällande för- ordning tillkommer en kommun att bestämma hur stort antalet utskänknings- ställen i kommunen högst får vara, har icke yppats. Revisionens förslag inne- bär ej heller någon ändring på denna punkt, såsom framgår av 3 kap. 10 % 2 mom., om man bortser från de ovan berörda fall, då förutsättningar för turist- utskänkning föreligga. . ' _

Likaså ligger det otvivelaktigt en riktig tanke bakom den anordningen, att en kommun, då den har att yttra sig i frågan, huruvida utskänkning må äga rum eller ej, skall kunna med säkerhet utgå från att utskänkningsställena icke bliva förlagda på olämpliga platser inom kommunen. Denna tanke har i gäl-' lande förordning kommit till uttryck i stadgandet, att de av kommunen före- slagna inskränkningarna med hänsyn till försäljningsställenas förläggning skola fastställas av länsstyrelsen. Den häri liggande kommunala befogenheten har emellertid, enligt vad erfarenheten visat, kunnat brukas för att tillgodose kommunalekonomiska synpunkter i stället för att användas till nykterhetsfräm- jande åtgärder och har sålunda tillämpats i strid mot grundsatsen om kommu- nernas oberoende av det ekonomiska intresse, som är knutet till handeln med spritdrycker och vin. Att sådana missförhållanden kunnat komma till stånd visar tydligt, att nämnda kommunala befogenhet varit alltför vidsträckt. För att tillgodose berättigade önskemål från en kommuns sida skulle det vara till- fyllest, att kommunen kunde förhindra, att utskänkningsställe förlades till vissa angivna delar av densamma. Om kommunen däremot, såsom nu är fallet, äger befogenhet att uppställa villkor, som i realiteten innebära att utskänk- ningsställe måste förläggas till viss fastighet, har man kommit utöver vad

1 Förordningen den 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka, 12 5 c).

• Sida 277
•  Original

skälig hänsyn till kommunens lojala intressen kräver och lämnat utrymme för beslut av nyss antydd art. Revisionen föreslår därför i 3 kap. 10 % 2 mom., att ifrågavarande kommunala befogenhet inskränkes därhän, att kommunerna skola kunna lämna bindande föreskrifter i fråga om utskänkningsställenas förläggning allenast i så måtto, att utskänkningsställe icke får förläggas i del av kommun, där den kommunala myndigheten ansett sådan förläggning ej böra äga rum.

Med hänsyn till utskänkningens lokala karaktär kan det anses berättigat att lämna utrymme för en kommunal medbestämmanderätt jämväl i fråga om de närmare villkoren för rörelsens bedrivande. Härvid har man emellertid även att taga hänsyn till det från åtskilliga håll framförda önskemålet, att lagstift— ningen och lagtillämpningen bliva i möjligaste mån enhetliga över hela landet. Detta önskemål har under det sista årtiondet fått ökad vikt, särskilt genom kommunikationsväsendets utveckling, och dess betydelse ligger icke minst däri att olikartade kommunala särbestämmelser, som icke motsvaras av skilda yttre förutsättningar, lätt kunna te sig godtyckliga och därigenom bidraga till att undergräva aktningen för lagstiftningen. En granskning från dessa syn- _ punkter av de kommunala bestämmelserna rörande utskänkningen ger vid han- den, att en begränsning av den kommunala bestämmanderätten är påkallad även beträffande de närmare villkoren för utskänkningens bedrivande.

I fråga om en viktig hithörande detalj, nämligen måltidstvånget vid utskänk- ning, må här erinras om att revisionen föreslår, att principen härom in- skrives i författningstexten samt att den centrala uppsiktsmyndigheten, kon- trollstyrelsen, erhåller uttrycklig befogenhet att meddela regler angående den närmare tillämpningen härav med bestämmelser om lägsta priset på måltid och om utskänkningskvantitetens storlek under olika tider på dygnet. Om detta förslag genomföres, bör i denna del utrymme ej lämnas för kommunala Specialregler.

Den i 59 % 3 mom. Rff stadgade åldersgränsen av 18 år för person, till vil- ken utskänkning må äga rum, har i vissa kommuner höjts till 20, 21, 23 eller 25 år. Revisionen håller före, att värdet från nykterhetssynpunkt av dylika skärpningar icke är synnerligen stort, enär reglerna äro lätta att kringgå och svåra att tillämpa. Som de ej heller stå väl samman med önskemålet om lag- stiftningens enhetlighet, har revisionen icke velat bibehålla de kommunala myndigheternas befogenhet i förevarande hänseende.

Revisionens förslag på denna punkt, vilket även återfinnes i 3 kap. 10 % 2 mom. spritdrycksförordningen, har emellertid erhållit en större räck- vidd än som framgår av det sist anförda, i det att kommunerna enligt för- slaget överhuvud taget icke skola äga att med bindande verkan föreskriva »grunder för förbud mot utskänkning till viss person». Härmed åsyftas, förutom berörda åldersbestämmelse, även sådana av vissa kommuner meddelade före- skrifter, som avse generell avstängning från utskänkning av dem, som åtnjuta understöd av allmänna medel, eller av sådana, som icke fullgjort laga försörj- ningsplikt eller kommunal skattskyldighet eller restera för obetalda pensions— avgifter m. m. När revisionen icke vill medgiva kommunerna befogenhet att

• Sida 278
•  Original

uppställa dylika utskänkningsförbud, är huvudgrunden härtill, att bestämmel— ser av denna art enligt vad erfarenheten givit vid handen icke kunna tillämpas på ett nöjaktigt sätt. Ett bidragande skäl är ock, att även på detta område böra gälla enhetliga regler för hela landet. Revisionens förslag innebär emel- , lertid ej, att avstängning från utskänkning framgent icke skall kunna äga rum av sådana skäl, som nu angivits, utan allenast att en dylik åtgärd icke liksom nu skall kunna grundas på ett generellt förbud av vederbörande kommun. Där avstängning befinnes påkallad, bör sådan i stället komma till stånd genom ett beslut, som avser en bestämd person. Behörig att meddela sådant beslut bör enligt revisionens mening vara länsnykterhetsnämnden, som tilldelats denna befogenhet i ett särskilt stadgande i 13 % av revisionens förslag till lag om nykterhetsvård. Enligt revisionens mening är man berättigad att utgå från att en sålunda genomförd individuell avstängning skall medföra gynnsammare verkningar än de hittills praktiserade generella förbuden.

Såsom en sammanfattning av vad här anförts må framhållas, att den kom- munala vetorätten i fråga om de närmare villkoren för bedrivande av utskänk- ning enligt revisionens förslag har följande innebörd. Om en kommun föreslagit sådana inskränkningar i fråga om utskänkningens bedrivande, som ej röra mål— _ tidstvånget och vad därmed sammanhänger och ej heller innefatta grunder för förbud mot utskänkning till viss person, skola dessa fastställas av länsstyrel- sen. Från denna skyldighet för länsstyrelsen att fastställa de kommunala vill- koren böra dock enligt revisionens åsikt vissa undantag göras. Först och främst måste givetvis länsstyrelsen, såsom redan nu är fallet, äga rätt och skyldighet att pröva villkorens överensstämmelse med allmän lag och författning. Där— emot har revisionen efter de föreslagna begränsningarna ikommunernas rätt att uppställa villkor icke ansett det nödvändigt att bibehålla den nu gällande bestämmelsen, att länsstyrelsen icke skall fastställa sådana beslut, som över- skrida deras befogenhet, vilka fattat desamma. I stället har revisionen gjort ett annat förbehåll, som nu skall något närmare beröras. Den förut återgivna huvudregeln, att all försäljning av spritdrycker och vin skall ordnas så, att därav uppkommer så ringa skada som möjligt, har givetvis även tillämpning i fråga om de kommunala särbestämmelserna. Emellertid har stadgandet om de kommunala myndigheternas bestämmanderätt i dess nuvarande avfattning medfört, att den tillståndsbeviljande myndigheten icke har kunnat ingå på pröv— ning, huruvida ett av behörig kommunal myndighet framställtförslag till in- skränkningar i fråga om bedrivande av utskänkning står i överensstämmelse med eller i varje fall icke i strid mot lagstiftningens allmänna syftemål. Detta utgör orsaken till att kommunala förslag till inskränkningar, som endast eller huvudsakligen taga sikte på att gagna rent kommunala önskemål, såsom uthyr— ning av kommunal fastighet till försäljningslokal, kunnat bliva fastställda, ehuru deras främsta syfte uppenbarligen icke varit att gagna nykterhetstill- ståndet och i vissa fall varit så beskaffade, att de rent av kunnat befaras lända detta till skada. Denna ordning kan icke anses vara nöjaktig och revisionen föreslår därför, att länsstyrelsen skall äga pröva de kommunala förslagen med hänsyn till deras samstämmighet med ovanberörda grundsats hos lagstiftnin- gen och sålunda förkasta dem, om de befinnas stå i strid därmed. Med hänsyn

• Sida 279
•  Original

till att de områden, där missbruk av nu berörda slag väsentligen gjort sig gäl— lande, enligt revisionens nyss angivna förslag skulle helt undandragas från kommunernas bestämmanderätt, torde jämkningen i fråga om länsstyrelsens prövningsrätt dock icke erhålla alltför stor betydelse. I de fall, där prövning av kommunala villkor från den nu behandlade synpunkten kommer ifråga, bör denna rätt enligt revisionens mening också begagnas med varsamhet och för— anleda förkastande av de föreslagna villkoren endast om dessa med stor sanno- lighet kunna antagas få olämpliga verkningar.

Slutligen vill revisionen till behandling upptaga ytterligare ett spörsmål i fråga om den kommunala bestämmanderätten. Enligt nu gällande bestäm- melser kan framställning om utskänkningstillstånd endast göras av vederbö- rande systembolag; en ansökning av annan, t. ex. en kommunal myndighet eller en enskild person, kan icke upptagas till prövning av länsstyrelsen. Om bolaget underlåter att ansöka om utskänkningstillstånd i en kommun, är så— lunda frågan, huruvida utskänkning där skall komma till stånd, härmed re- dan avgjord, och kommunens eventuella önskemål komma ej ens under länssty- relsens bedömande Denna ordning infördes på förslag av nykterhetskommit- tén, som till stöd härför anförde :1

»På sätt _. . . ovan . . . framgår, skall enligt nuvarande bestämmelser (d. v. s. de som gällde före 1917 års Rff ) initiativet till inrättande av detaljhandel med spritdrycker inom en kommun, där denna handel skall övertagas av bolag, utgå från den kommunala myndigheten. I och för sig synes det emellertid mera. egentligt, att initiativet i detta fall . . . utgår från dem, som önska erhålla en rättighet, d. v. s. från bolaget, och detta desto hellre som förutsättningen för handelns bedrivande är, att ett intresse därför förefinnes av sådan styrka, att ett bolag kommer till stånd.»

Tankegången i detta kommitténs uttalande torde vara den, att initiativrätten borde ankomma på systembolaget, enär detta vore att betrakta såsom ett spe- ciellt organ för konsumentintresset inom dess verksamhetsområde och alla rim- liga önskemål från konsumenternas sida kunde förutsättas bliva upptagna av bolaget såsom dess egna. Yttrandet bör emellertid ses mot bakgrunden av det ovan i annat sammanhang påpekade förhållandet, att de av nykterhets- kommittén föreslagna s.- k. kontrollnämnderna, vilka skulle vara det allmännas organ för övervakning av rusdrycksförsäljningen, kommo att sammansmälta med bolagen, varigenom dessa sistnämnda fingo en helt annan ställning än i kommitténs förslag. Utvecklingen har också gått därhän, att systembolagen med hänsyn till sin uppgift och karaktär numera så gott som helt och hållet äro att anse såsom organ för det allmänna. På grund härav lämnar den före— bragta motiveringen icke tillräckligt stöd för den ordningen, att bolagen en- samma skola äga initiativrätt för erhållande av tillstånd till utskänkning. Detta förhållande står icke heller väl samman med det inflytande, som eljest tillkommer vederbörande kommun vid utskänkningsfrågornas avgörande. Gi- vetvis bör bolagens sakkunskap göra sig gällande vid frågans prövning, men detta önskemål kan tryggas genom föreskrift, att yttrande från vederbörande bolag skall inhämtas, innan avgörande träffas.

1 Betänkande V, sid. 100.

• Sida 280
•  Original

Dylika överväganden hava föranlett revisionen att i 3 kap. 7 % 2 mom. fram- lägga ett förslag i fråga om initiativrätten till utskänkning, som ger större ut- rymme åt den kommunala bestämmanderätten än gällande ordning. Enligt för- slaget skall initiativ till erhållande av rätt till utskänkning kunna tagas antin- gen av systembolaget eller ock, om detta underlåter att göra dylik framställning, av kommunen. Till denna regel har föreslagits ett tillägg för det fall, att fråga är om anordnande av utskänkning i en kommun, där sådan tidigare icke före- kommit. Det synes då vara mindre lämpligt, att bolaget överhuvud taget till- erkännes någon initiativrätt utan att en bestämd önskan om inrättande av ut- skänkning kommit till uttryck i kommunen. Bolaget kunde eljest lätt bliva in- draget i förefintliga meningsmotsättningar inom kommunen rörande lämplig- heten av att söka utskänkningstillstånd. Förslaget innefattar därför den be- stämmelsen — som för övrigt torde överensstämma med nu tillämpad praxis — att systembolag icke må göra ansökan om tillstånd till årsutskänkning i kommun, där sådant tillstånd icke funnits, avseende tiden närmast före den ifrågasatta, med mindre fullmäktige i kommunen gjort framställning härom till bolaget. Där det endast är fråga om förnyelse av utskänkningsrättighet, är det däremot av praktiska skäl lämpligt, att systembolaget alltjämt äger ombe- sörja ansökningsförfarandet utan föregående hemställan från kommunen.

Ett tillstånd till utskänkning behöver icke tagas i anspråk av vederbörande systembolag. Om bolaget avstår härifrån, har dess beslut hittills varit slutgil- tigt. Såsom en följd av de ändrade bestämmelserna i fråga om initiativrätten bör det emellertid även öppnas möjlighet att få. ett dylikt beslut prövat av myn- dighet, enär den kommunala initiativrätten eljest lätt kan verka illusorisk. Om sålunda årsutskänkning icke bedrives inom viss kommun, oaktat tillstånd därtill meddelats efter ansökan från kommunen, har enligt 3 kap. 18 å i revisionens förslag kommunen rätt att hos kontrollstyrelsen påkalla prövning av förhål- landet, och kontrollstyrelsen kan därefter, om skäl anses föreligga, föreskriva systembolaget att anordna sådan utskänkning i kommunen.

• Sida 281
•  Original

KAP. XVII.

Försäljningsorganisationen.

Förändringarna i försäljningsorganisationen i samband med den nuvarande lagstiftningens genomförande. Revisionen har i det föregående lämnat vissa uppgifter om den svenska försäljningsorganisationens utveckling från den tid, då försäljningen handhades av enskilda näringsidkare, fram till den nuva- rande organisationen. Den vill här erinra om de led i denna utveckling, som äro förknippade med den individuella försäljningskontrollens införande.

Under tiden närmast före denna reform handhades utminuteringen av enk- lare spirituosa uteslutande av systembolagen, medan utminuteringen av dy- rare spritsorter och vin i de stora städerna var överlåten på enskilda hand- lande. Systembolagen drevo själva den enklaste formen av spritdrycksut- skänkning, vilken emellertid i regel omhänderhades av föreståndare, som för egen räkning drevo den med utskänkningen förknippade restaurangrörelsen. Annan spritdrycksutskänkning utövades av enskilda företagare. Partihan- deln, vilken saknade den sedermera genomförda klara avgränsningen mot mi- nuthandeln, låg även helt i enskilda händer.

Numera är partihandeln helt skild från detaljhandeln och förbehållen ett särskilt bolag med hela landet som försäljningsområde. Utskänkningen rym- mer alltjämt vissa från bolagsorganisationen helt fristående företag, s. k. tra- fikrättigheter, och är i övrigt i vidsträckt omfattning överlåten till enskilda. Bolagen handhava emellertid utskänkningen själva i större omfattning än ti- digare och detta utan att på enskilda föreståndare överlämna matserverings- rörelsen. A större orter har man för restaurangrörelsen i stället bildat sär- skilda restaurangbolag.

För utminuteringens vidkommande äro förändringarna än större. Den av enskilda bedrivna utminuteringen av spritdrycker och vin har helt upphört. Varje köpare är vidare hänvisad att göra sina inköp hos ett bestämt bolag, hemortsbolaget. Detta har betingats av den sovring av kundkretsen och in- köpen, som är den gällande försäljningslagstiftningens väsentliga innebörd och varigenom systembolagen erhållit långt mera krävande och specialiserade uppgifter än tidigare, då deras verksamhet var begränsad till att tillhanda- hålla spritdrycker å sina försäljningsställen åt vem som önskade köpa.

Uppgifter om den nuvarande bolagsorganisationen. 1917 års försäljnings- förordning stadgade ursprungligen icke någon begränsning av systembolagens

• Sida 282
•  Original

antal. I och med förordningens ikraftträdande vid ingången av år 1919 in- trädde en stark ökning av detta antal, nämligen från 126 år 1918 till 161 år 1919, vilket väsentligen förorsakades av att vissa försäljningsrättigheter, som tidigare icke haft formen av bolag, inordnades under denna organisation. Upp— delningen på ett så stort antal förvaltningsenheter visade sig emellertid utöva en ogynnsam inverkan på försäljningsorganisationens förmåga att fullgöra de krävande uppgifter, som pålagts densamma genom den nya lagstiftningen, samt medförde en stegring av förvaltningskostnaderna. Redan tidigt —- åren 1918, 1919 och 1920 — framkomma förslag om begränsning av bolagsantalet, vilka dock icke ledde till något resultat. Genom en förordning den 9 juni 1922 tillkomme nu gällande bestämmelser i ämnet, vilka återfinnas i 17 % 5 mom. Rff och hava följande innebörd:

Rätt till detaljhandel med rusdrycker får icke inom något län upplåtas a) till flera bolag än som under år 1918 inom länet utövat rättighet till detalj- handel med brännvin, b) ej heller till större antal bolag än som motsvarar ett bolag för varje påbörjat 50 OOO-tal av länets folkmängd vid utgången av året näst före det, under vilket ansökan om dylik rättighet senast bort ingivas. Be- gränsningen under b) äger dock icke tillämplighet med avseende å ett län, där rättighet till dylik detaljhandel ej upplåtits inom andra kommuner av länet än dem, varest såväl år 1918 som år 1924 och hela tiden därefter utövats sådan rättighet.

Till följd av dessa bestämmelser minskade bolagsantalet från 154 år 1924 till 122 år 1925. År 1932 var antalet fortfarande 122.1

Med avseende å arten av de meddelade detaljhandelsrättigheterna voro bo- lagen år 1932 fördelade på följande sätt:

116 ägde bedriva både utminutering och utskänkning av spritdrycker och vm,

2 utminutering av spritdrycker och vin samt utskänkning av endast vin, 1 endast utminutering av spritdrycker och vin men icke utskänkning, och 3 endast utskänkning av spritdrycker och vin men icke utminutering. Av bolagen hade 96 sitt säte i städer, 12 i köpingskommuner, 9 i municipal- samhällen och 5 —— alla i Malmöhus län — i landskommuner. Följande 18 städer saknade bolag, nämligen Djursholm, Östhammar, Katrineholm, Mjölby, Huskvarna, Nässjö, Värnamo, Vetlanda, Tranås, Gränna, Nybro, Möln- dal, Tidaholm, Arvika, Säter, Avesta, Ludvika och Boden. I 3 av dessa stä- der, nämligen Katrineholm, Tidaholm och Arvika, bedrevs dock utminutering genom filial under bolag i annan stad. Sådana utminuteringsfilialer förefun— nos därjämte i 6 andra samhällen utan egna bolag, nämligen Åtvidaberg, Fin— spong, Svedala köping, Vellinge, Kävlinge och Karlsborg. I sammanlagt 9 städer förekom icke något slags försäljning av spritdrycker och vin.

Bolagens geografiska fördelning angives i följande tabell:

* Anledningen till att de i detta kapitel lämnade uppgifterna rörande systembolagen avse år 1932 är, att ifrågavarande sammanställmngar måst verkställas, innan 1933 års siffror voro tillgängliga.

• Sida 283
•  Original

Per bolag, genom- snittlig

"hl 1932 folk- ytvidd Anmärkningar mängd kvkm

(1) (4) (5)

Stockholm ....... 519 711 143 519 711 143

Stockholms län . . 268 219 7734 29802 859 3 bolag med endast ut- skänkningsrättigheter Uppsala . . 138 222 5 313 69 111 2 657 Södermanlands . . 187 967 6811 26852 973 Därjämte 1 ort med ut— minnteringsiilial Östergötlands . . 310 605 11049 44 372 1 578 Därjämte 2 orter med utminuteringsfilial Jönköpings . . 233 335 11 522 116 668 5 761 Kronobergs . . 155 293 9 910 77 647 4 955 Kalmar . . 231 679 11 540 33 097 1 649 Gotlands . . 57 738 3 160 57 738 3 160 Blekinge . . 145 646 3 039 36 412 760 Kristianstads . . 247 220 6 456 41 203 1 076

Malmöhus . . 514 131 4847 23 370 220 Därjämte 3 orter med utminuteringsfilial

& en

Hallands . . 151 208 4 922 Göteborgs o. Bohus . . 463 232 5 052 Älvsborgs . . 315 492 12 739 Skaraborgs . . 242 517 8 467

30 242 984 77 205 842 52 582 2 123

30315 1 058 Därjämte 2 orter med utminuteringsfilial 67 916 4 809 Därjämte 1 ort med ut— minuteringsfilial

comme»

.a.

Värmlands . . 271666 19 235

Örebro . . 218 511 9 223 Västmanlands . . 161 155 6 756 Kopparbergs . . 249 937 30 170 Gävleborgs . . 279 729 19 726 Västernorrlands . . 280 873 25 704 Jämtlands . . 135 677 51 715 Västerbottens . . 207 820 59 148 103 910 29 574 Norrbottens » . . 202 781 105 520 67 594 35 173

Hela riket 6190364 489902 122 50 741. 3606

54 628 2 306 40 289 1 689 124 969 15 085 93 243 6 575 70 218 6 426 135 677 51 715

WMPDAUJLQIFW—

Det framgår härav, att bolagen äro mycket ojämnt fördelade. Det största antalet bolag — såväl absolut som i förhållande till folkmängd och ytvidd _ finnes i Malmöhus län. Även inom Stockholms, Södermanlands, Hallands och Skaraborgs län är antalet bolag relativt stort. Däremot hava de norrra länen ett jämförelsevis ringa antal bolag.

Även omfattningen av de olika systembolagens rörelse är mycket växlande. I efterföljande tabell angivas för varje särskilt bolag en del uppgifter, avse- ende år 1932, som belysa detta förhållande:

• Sida 284
•  Original

Vissa uppgifter angående systembolagen, avseende år 1932.

Stockholms stad och län

Stockholm ......... Södertälje ......... Lidingö1 .......... Vaxholm

Norrtälj e ......... Öregrund ......... Sigtuna .......... Sundbyberg1 ........ Saltsjöbaden1 ....... Nynäshamn ........

Uppsala län

Uppsala .......... Enköping . ' ........

Södermanlands län

Nyköping ......... Eskilstuna . . Torshälla ......... Strängnäs ......... Mariefred ......... Trosa ...........

Malmköping ........

Östergötlands län Linköping ......... Norrköping ........ Söderköping . . .' ..... Motala .......... Vadstena ......... Skänninge ......... Valdemarsvik .......

Antal

' Omsättning av sprit-

Brutto- invå— drycker vinst & A_dmi- Inleve- nare i Antal över- rus- Total nistra- rans kon- mot- _ egen låten dry cks- netto- tions— till troll- böcker, utminu- ut— ut— försälj- Vinst kost- stats- on"-å. tusen- tering skank— skänk- ning nader verket det, tal ning ning tusen- tal tusental kronor 1 2 3 ] 4 | 5 | 6 7 8 | 9 685 205 25 649 4 275 4 064 10 840 7 466 3 285 6 175 36 7 765 67 92 253 196 74 160 — --— -— — 67 28 20 9 19 3 1 141 12 50 56 26 29 22 38 8 638 37 30 178 134 59 117 13 2 204 —— 44 70 51 23 47 6 2 141 — 18 39 27 18 25 — — —— 101 — 60 49 8 38 — — — 20 47 33 24 8 24 4 2 222 -— 41 74 51 26 45 102 21 1 787 145 338 624 522 193 484 29 6 547 28 28 154 112 50 103 46 10 866 69 70 279 224 81 175 56 13 1 204 280 35 457 203 143 162 7 1 103 — 11 26 16 15 13 13 3 301 66 18 117 65 40 54 8 2 137 7 20 43 31 27 28 6 2 147 —— 11 40 20 20 19 15 4 326 — 15 89 59 33 59 91 17 1 460 175 147 489 445 152 401 142 30 2 768 283 213 951 725 287 607 16 3 259 54 4 89 67 45 32 29 5 463 54 52 155 134 93 124 19 3 269 35 — 78 69 31 58 25 6 494 45 — 154 103 45 97 19 3 265 — — 63 32 36 32

1 Detta bolag bedrev endast utskänkning.

• Sida 285
•  Original

Jönköpings län Jönköping ......... Eksjö

Kronobergs län Växjö Ljungby

Kalmar län Kalmar .......... Oskarshamn ........ Västervik ......... Vimmerby ......... Borgholm ......... Mönsterås ......... Mörbylånga ........

Gotlands län

Blekinge län Karlsk rona Ronneby Karlshamn Sölvesborg

Kristianstads län Kristianstad ........

Omsättnin av s rit- 311331 dryiker P 511515? oå— Admi- Inleve- narei Antal över- rus- Total nistra- raus kon- mot- . egen låten drycks- netto— tions- till troll- böcker, utmgnn- ut- ut— mm? vmst kost— stats- områ- tusen— tering skank— skånk- ning nader verket det, tal 111118 ning | tusen- ”tal tusental kronor 1 2 3 4 | 5 6 | 7 | 8 9 89 14 1 153 167 118 402 275 156 203 103 11 917 121 — 292 177 117 133 92 19 1 458 —— 135 383 304 138 264 52 9 593 36 — 173 141 35 '129 75 17 1 504 45 101 408 336 148 309 49 7 540 40 21 173 104 75 85 36 6 504 18 47 142 103 61 88 30 6 393 —— 35 108 82 34 78 14 3 236 — 18 61 42 28 38 15 3 219 — -— 55 33 23 29 8 2 212 -— 4 56 34 24 33 58 10 898 63 76 295 222 95 179 80 16 1 683 85 115 456 320 177 271 28 6 513 23 28 138 113 50 101 47 10 826 19 47 214 142 94 137 24 5 429 11 17 111 62 47 55 79 15 1 400 84 88 399 295 137 257 21 5 464 -— 27 113 86 45 82 42 8 820 26 71 236 210 60 186 44 8 687 35 22 187 147 58 125 20 5 430 — 17 108 80 38 72 10 3 272 14 24 84 57 35 51 170 43 5 118 813 507 1 912 1 366 480 1 163 48 13 1 349 151 151 489 331 167 295

• Sida 286
•  Original

Landskrona ........ Hälsingborg ........ Eslöv ......... . . Ystad ........... Traneberg ......... Skanör .......... Höganäs . . . . . Tågarp ........

Teckomatorp ........ Röstånga ......... Dalby .......... Veberöd .......... Anderslöv ......... Skurup .......... Sjöbo ........... Lövestad ......... Östraby .......... Löberöd .......... Hörby .......... Höör ...........

Hallands län

Halmstad ......... Laholm ........ . . Falkenberg ........ Varberg .......... Kungsbacka ........

Göteborgs o. Bohus län

Göteborg ......... Kungälv ......... Marstrand ......... Lysekil .......... Uddevalla ......... Strömstad .........

få! omsattågikzz apr",- 53??? Admi- Inleve- narei Antal över— rus— Total nistra- rans kon- mot- _ egen låten dry cks- netto- tions- till troll- böcker, utminn— ut- ut- försälj- Vinst kost- stats- områ- tusen tering Skänk- skänk- ning nader verket det, tal 111118 ning tusen- tal tusental kronor 1 2 3 4 | 5 | 6 7 8 | 9 27 7 815 60 68 245 135 90 107 80 18 2 016 217 345 757 702 171 595 15 5 490 18 64 165 130 45 113 29 7 744 38 43 206 160 68 131 22 5 522 25 47 165 109 54 97 2 1 58 4 35 38 25 11 23 17 4 370 -- 55 112 80 35 66 8 3 293 13 —— 71 56 23 53 15 3 325 — 28 80 65 29 59 15 4 382 — 21 94 87 24 80 8 2 244 —- 9 58 44 23 39 4 1 129 — 8 37 20 16 17 10 3 241 —— 22 65 46 22 40 15 4 317 — 14 75 57 31 53 10 2 230 — 14 60 43 22 40 6 3 206 — 4 54 35 23 32 8 2 176 — — 43 30 16 27 7 2 175 —- 8 42 37 21 29 11 3 243 22 21 75 40 34 34 10 2 193 — 9 46 32 21 28 80 17 1 475 63 143 438 290 173 255 25 6 500 12 14 125 76 52 70 34 9 736 76 -— 215 137 67 93 39 10 780 24 78 222 151 92 125 22 6 573 28 53 182 154 43 146 329 86 9 812 2 022 1 171 4 150 2 495 1 205 2 000 16 4 370 9 28 105 83 32 71 11 2 169 -— 33 57 32 28 28 43 9 667 15 46 190 134 66 118 61 15 1 301 29 89 342 239 139 195 30 5 370 10 33 112 74 47 65

• Sida 287
•  Original

Omsättning av sprit- B t drycker vått? Admi- Inleve- Antal över- rus- Total nistra- raus mot- _ egen läten dry cks- netto- tions- till böcker, uttminu- ut- _ försälj- Vinst kogt— stalls;- tusen- "1118 . - ning na er ver et

tal

tusental kronor

|5|6|7|8|9

A lvsb orgs län

Vänersborg

Trollhättan

Alingsås

Borås ...........

Skaraborgs län

Mariestad ......... Lidköping ......... Skara ........... Skövde ..........

Gammalt—wacom

Filipstad Säffle ........... Örebro län

Örebro

Askersun d ......... Nora ........... Lindesberg

Västmanlands län

Västerås

• Sida 288
•  Original

Kopparbergs län

Falun ........... Hedemora .........

Gävleborgs län

Gävle ........... Söderhamn Hudiksvall

Västernorrlands län

Härnösand ......... Sundsvall ......... Sollefteå. ......... Örnsköldsvik ........

Jämtlands län

Östersund .........

Västerbottens län

Umeå. ........... Skellefteå.

Norrbottens län

Luleå. ........... Piteå ........... Haparanda

Samtliga bolag .......

Genomsnitt

Största bolaget

Minsta bolaget .......

Omsättning av sprit- 1 A tal _ irllvå- drycker 13533? Admi- Inleve- nare i Antal över- rn s- Total nistra- rans kon- mot— egen låt en drycks- netto- tions- till troll- böcker, utminu- ut- ut— försäl'- Vinst kost- stats- mm-å- tusen- tering skänk- skönk— nin gl nader verket det, tal ning ning tusen- tal tusental kronor i | 2 3 | 4 | 5 6 7 8 | 9 185 29 2 168 75 191 576 430 227 373 50 9 606 — 81 167 129 59 113 136 24 2 070 212 156 669 537 221 464 86 13 907 1 73 234 206 86 186 79 12 644 25 45 170 105 99 90 61 9 825 42 77 231 150 92 93 115 * 16 1 416 107 161 432 223 155 195 51 7 589 32 53 157 73 73 44 56 9 688 — 63 178 136 59 ' 136 0 160 18 1 273 91 88 430 293 139 247 103 14 991 110 —— 294 136 117 111 78 11 577 —— 102 171 126 67 115 100 11 1 134 — 111 309 218 125 184 48 6 417 — 36 88 65 50 57 55 5 387 — 13 81 38 58 28 6 190 1 265 119 390 11 915 12 186 40 564 28 106 13 610 23 625 51 10 979 98 100 332 230 112 194 685 205 25 649 4 275 4 064 10 840 7 466 3 285 6 175 2 1 58 — — 26 16 8 1

• Sida 289
•  Original

Det framgår av denna. tabell, att bolagens försäljningsområden — i det följan- de kallade kontrollområden —— voro mycket ojämna med avseende å folkmäng- den. A ena sidan hade, om beräkning verkställes å. de ej avrundade talen, 13 bolag kontrollområden med mer än 100 000 invånare, medan å. andra sidan kontrollområdena. för 16 bolag omfattade mindre än 10000 invånare och för 21 bolag mellan 10000 och 20000 invånare. Den för bolagens storleksord- ning ännu mera belysande motboksstatistiken utvisar även stora olikheter, så.- som åskådliggöres i följande sammanställning:

högst 1 000 motböcker 1 001— 2 000 ' 2 001— 3 000 3 001— 5 000 5 001—10 000 10 001—15 000 15 001—20 000 20 001—50 000 mer än 50 000

Samtliga bolag, som bedriva utminutering 119

Drygt en tredjedel av bolagen, 44 eller 370 %, hade sålunda mindre än 5 000 motbokskunder, medan ungefär samma antal bolag hade 5 000—10 000 och en- dast 32 eller 27'0 % hade mer än 10 000 motbokskunder.

Från statsfinansiell synpunkt är det av intresse att få. en liknande uppdel- ning av bolagen efter storleken av deras nettovinst, respektive deras vinstin- leverans till statsverket, vilket skett i följande tablå:

Antal bolag Antal bolag med vidstående med vidstående

nettovinst & vinstinleverans rörelsen till statsverket

mindre än 25000 kronor 7 10 25— 50000 - 20 26 50— 100000 34 35 100— 200000 32 30 200—_ 500000 21 16 500—1 000 000 2 mer än 1 miljon 3

Samtliga systembolag 122 122

Nettovinst, respektive vinstinleverans

Medan nettovinsten för 7 bolag och vinstinleveransen för 10 bolag understeg 25 000 kronor samt för ytterligare 20, respektive 26 bolag utgjorde 25 000— 50 000 kronor, uppgick nettovinsten för 8 och vinstinleveransen för 5 bolag till mer än 500 000 kronor. Olikheten i bolagens betydelse i detta. hänseende fram- träder kanske ännu tydligare, om man mot varandra ställer å. ena. sidan de 36 minsta, bolagen, vilka inlevererade till statsverket sammanlagt omkring 1 100 000 kronor, motsvarande 4'7 % av beloppet av samtliga bolags vinstinle-

• Sida 290
•  Original

veranser, och å den andra de 3 största bolagen (bolagen i Stockholm, Göteborg och Malmö), vilkas sammanlagda vinstinleveranser uppgingo till 9 300000 kronor eller 395 %.

Yrkanden om ytterligare begränsning av systembolagens antal. Att det så— lunda alltjämt finnes ett stort antal bolag med obetydlig omfattning har för- anlett yrkanden från skilda håll om ytterligare begränsning av bolagens an- tal. 1926 års rusdryckslagstiftningsberedning har ägnat stor uppmärksamhet åt detta spörsmål i sin till trycket icke befordrade V. P. M. angående den 10- kala organisationen av rusdrycksförsäljningen m. m. och Systembolagsförenin- garnas förtroendenämnd har bidragit till frågans belysning i sin för offentlig- heten framlagda framställning till revisionen, varjämte Södra Sveriges system- bolagsförening avgivit en meningsyttring till revisionen i ämnet, där väsent- ligen andra synpunkter göra sig gällande än i de båda förstnämnda yttran- dena. De skäl, som härvid framförts till förmån för en betydande minskning av bolagsantalet kunna sammanfattas på följande sätt.

Det är ur organisatorisk synpunkt icke rimligt att bibehålla bolag, som hava ett eller annat tusental motboksinnehavare och en omsättning av några få tiotusentals kronor, sida vid sida med och organiserade efter samma linjer som bolag med flera tiotusentals motboksinnehavare och flera miljoner kronors om- sättning. Garantierna för en god tillämpning av lagstiftningen äro större, om denna handhaves av ett fåtal stora bolag, än om uppgiften är fördelad på ett flertal mindre sådana. För de större bolagen är det nämligen lättare än för de mindre att förvärva kvalificerad personal, och de stå även mera fristående gentemot växlande lokala opinioner. En sammanslagning av mindre bolag till större är vidare ägnad att åstadkomma mera enhetlig tillämpning och därmed undanröja en del icke oväsentliga irritationsanledningar. Ett större bolag med erforderligt antal utminuteringsställen kan också bättre än ett mindre bolag betjäna allmänheten genom rikligare sortering, rådgivning i fråga om val av varor m. m. Slutligen medför en sammanslagning av bolagen till större en- heter besparingar i förvaltningskostnaderna, varigenom statsverkets vinst av försäljningen ökas.

På väsentligen dessa grunder hava såväl 1926 års rusdryckslagstiftnings- beredning som Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd uttalat sig för en sådan koncentration av systembolagen, att det för framtiden skulle finnas blott ett bolag i varje län. Endast i två fall, nämligen i fråga om Östergötlands och Malmöhus län, skulle — enligt beredningens förslag men icke enligt för- troendenämndens -— undantag göras från denna regel och två bolag i vartdera länet få kvarstå. Båda dessa sakkunniga institutioner hava visserligen fram- hållit en olägenhet, som är förknippad med indragningen av ett så stort antal bolag, nämligen att systembolagsorganisationen därigenom icke längre skulle äga tillgång till den erfarenhet och kännedom om de lokala förhållandena, som nu är företrädd i styrelserna för de till indragning ifrågasatta bolagen. Samtidigt har emellertid anförts, att betydelsen härav icke bör överskattas.

• Sida 291
•  Original

Under den nu gällande lagstiftningens genombrottsår, då det var angeläget att vinna anslutning för de nya strävandena hos de kommunalt ledande män- nen ute i landet, erbjöd den hittillsvarande organisationen från denna synpunkt ett stort företräde. Numera har den nya lagstiftningen trängt igenom i det allmänna medvetandet, och systembolagen hava under årens lopp knutit för- bindelser med nykterhetsnämnder och andra kommunala myndigheter och för- troendemän i praktiskt taget samtliga kommuner i hela landet. På vissa or- ter, där behov därav yppat sig, t. ex. där utminuteringsfilialer varit anordna- de, hava bolagen tillsatt särskilda rådgivande nämnder för att upprätthålla erforderlig kontakt med den lokala opinionen och sakkunskapen. Systembo- lagen kunna sålunda, även om en betydande begränsning av antalet bolag ge- nomföres, på detta sätt hålla sig väl underrättade om de lokala önskemålen och ägna dem tillbörlig hänsyn.

Emot en nedskärning av bolagsantalet —— eller i varje fall mot en så kraf- tig begränsning som till ett bolag för varje län — har Södra Sveriges system- bolagsförening i sin ovan omnämnda framställning bland annat anfört, att detta skulle leda till större besvär och ökad tidsutdräkt för den köpande allmänhe- ten på grund av de längre avstånden till bolagsledningarna, att bolagens pröv- ning av tilldelningsärenden skulle bliva schematisk samt att den ekonomiska vinsten av reformen vore tvivelaktig, särskilt om de indragna bolagens styrel- ser skulle ersättas med rådgivande nämnder.

Bära systembolagen sammanföras till ett riksbolag.2 De uppgifter, som åvila ett nutida systembolag, äro så skiftande och tillika så krävande, att en tillfredsställande lösning av dem förutsätter hög duglighet hos ledningen samt möjlighet att i erforderlig utsträckning specialisera personalens arbetsuppgif- ter. Ett mindre bolag äger uppenbarligen icke lika stora förutsättningar att motsvara dessa krav som ett stort bolag. På. sakkunnigt håll torde man vara ense om att många av de nuvarande bolagen äro alltför små från denna syn- punkt och att det därför bör äga rum en sammanslagning av bolagen. Däremot bryta sig meningarna, när det gäller att avgöra hur långt denna koncentra- tion av systembolagsorganisationen skall drivas.

Man frågar sig till en början, huruvida det numera finnes anledning att bi- behålla mer än en förvaltningsenhet, ett bolag för hela riket. När vårt grann- land Finland upphävde sitt förbud, anförtroddes alkoholhanteringen i dess helhet, nämligen tillverkning, import, partihandel och detaljhandel, åt ett enda bolag, Alkoholbolaget. I Norge har Vinmonopolet fått sig anförtrott icke blott importen och partihandeln med spritdrycker och vin utan även detaljhandeln med dessa varor i de största städerna, och frågan om fullständig avveckling av de återstående lokala detaljhandelsbolagen har sedan några år stått på dag- ordningen. Det har icke från dessa länder försports några nackdelar av denna långt drivna centralisering.

Det torde emellertid vara förhastat att därav draga den slutsatsen, att ef- fekten av en fullständig centralisering skulle bliva lika gynnsam i Sverige.

• Sida 292
•  Original

Tvenne av de uppgifter, som åvila den svenska detaljhandelsorganisationen men däremot icke den finska eller norska, torde nämligen försvåra en dylik centralisering i vårt land. Den ena är den av bolagen själva bedrivna utskänk- ningen och den därmed förknippade restaurangverksamheten. Varje utskänk- nings- och restaurangrörelse kräver en ledning, vilken dels äger stor rörelse- frihet i fråga om verksamhetens handhavande och dels är bosatt i orten eller i varje fall i sådan närhet därav att mycket täta besök kunna göras därstä- des. Dessa krav kunde måhända tillgodoses även med en centraliserad för- valtning, nämligen därigenom att den av det allmänna bedrivna restaurang- rörelsen fördelades på ett erforderligt antal dotterbolag eller helt självstän- diga utskänkningsbolag, medan övriga förvaltningsuppgifter skulle ankom- ma på själva monopolorganet. Den centraliserade förvaltningen möter emel- lertid som nämnts svårigheter med hänsyn till ännu en av försäljningsorga- nens uppgifter i vårt land, nämligen den individuella kontrollen. Med avse— ende härå kan centraliseringen visserligen väntas utöva en gynnsam inverkan så till vida, som lokala särregler av omstritt värde därigenom lättare kunde undanröjas. I ett annat viktigt hänseende, nämligen i förmågan till anpass- ning efter de lokala förhållandena, torde emellertid ett riksbolag med förvalt- ningscentral i huvudstaden vara avgjort underlägset den nuvarande försälj— ningsorganisationen med dess starka lokala förankringar. En i sin ledning starkt centraliserad försäljningsorganisation torde i stället komma att sträva till stor uniformitet. Betänkligheterna mot nya uppslag i fråga om åtgärder till nykter- hetstillståndets höjande komme därför säkerligen att bliva större än vad de äro inom bolag med mindre omfattande verksamhetsområden och därmed mera begränsat ansvar. Det kan därför icke vara att förvänta, att en sådan riks- organisation skulle hava den initiativkraft i fråga om åtgärder av nämnda slag, som det nuvarande bolagssystemet visat sig äga.

Även om de sålunda framförda erinringarna mot centraliseringen till även— tyrs skulle i någon mån försvagas genom att man inom riksbolaget bevarade lokala förvaltningsorgan med stor självständighet, har revisionen dock till- mätt dessa invändningar så stor betydelse, att den icke funnit sig böra förorda en så stark koncentration som bildandet av ett riksbolag skulle innebära.

Revisionens förslag i fråga om antalet systembolag. Då revisionen finner sig böra stanna vid en mindre genomgripande omläggning av försäljnings- organisationen än den ovan dryftade, har den att taga ställning till olika al- ternativ, som härvid erbjuda sig.

Enligt en uppfattning vinner man så stora fördelar genom att indraga en- bart de verkligt smä bolagen, att man åtminstone tills vidare bör nöja sig med detta framsteg. Vilken innebörd en omorganisation med denna begränsade räckvidd skulle äga, framgår av tablån å sid. 289. Om man exempelvis anta- ger, att de bolag, vilkas motboksstock icke uppgår till 5 000, ävensom de tre utskänkningsbolagen i Stockholms förstäder,1 skulle sammanslås med de öv-

' Ett av dessa har med ingången av år 1934 uppgått i Stockholmsbolaget.

• Sida 293
•  Original

riga bolagen, skulle härigenom komma tillstånd en reducering av bolags- antalet från 122 —— numera 121 — till 75, d. v. s. med 47 (46) bolag, varav 15 enbart i Malmöhus län men endast 1 (Haparanda) i hela norra Sverige ('Da- larna och Norrland).

Enligt revisionens mening bör man emellertid icke stanna härvid utan redan nu syfta till en sådan begränsning av bolagsantalet, som framstår såsom den med hänsyn till alla vidkommande synpunkter mest ändamålsenliga.

Vid bedömandet härav bör i första hand beaktas, att bolagsområdena måste erhålla sådan omfattning, att önskemålet om enhetlighet i lagtillämpningen blir väl tillgodosett. Detta önskemål kvarstår, även om vissa huvudregler, som hittills utformats av administrativ praxis, i enlighet med revisionens förslag bliva intagna i själva förordningen. Det ligger nämligen i sakens natur, att denna lagstiftning icke kan göras så fullständig, att icke ett stort utrymme återstår för de tillämpande organens fria prövning. De synpunkter, som i övrigt böra komma i betraktande, äro, att bolagens effektivitet såsom organ för en viktig sida av samhällets nykterhetsvård blir den största möjliga, att alla rimliga önskemål från allmänhetens sida att utan svårigheter verkställa inköp tillgodoses samt att besparingar i ekonomiskt hänseende komma till stånd i möjligaste omfattning.

För att tillgodose kravet på största möjliga effektivitet böra bolagen å ena sidan vara så stora, att de dels kunna förvärva verkligt kompetenta arbets- krafter, särskilt å de ledande befattningarna, och dels stå relativt obundna gentemot obehöriga lokala inflytelser men å den andra sidan icke hava större verksamhetsområden än att bolagsledningarna kunna bevara full överblick över dessa.

Med avseende å inköpsmöjligheterna för allmänheten må framhållas, att en minskning av bolagsantalet i och för sig icke innebär någon minskning av an- talet försäljningsställen, då nämligen de hittillsvarande utminuteringsställena enligt revisionens mening med några få undantag skulle komma att bibehållas. Sålunda skulle den mera regelmässiga förbindelse mellan allmänheten och bo— lagen, som äger rum vid utminuteringsställena, icke komma att påverkas; en- dast de förbindelser mellan allmänheten och bolagen komme att beröras, där särskilda beslut ifrågakomma från bolagens sida, såsom angående inköpstill- stånd eller indragning härav samt förändring av inköpstillståndens omfatt- ning, d. v. s. i regel beslut, som träffas en gång för alla eller i varje fall för lång tid framåt och förekomma endast ett fåtal gånger för en och samma mot— boksinnehavare. Redan med nuvarande organisation är proceduren vid pröv— ningen av sådana ärenden i stor utsträckning skriftlig och denna prövning måste under alla omständigheter taga en viss tid på grund av nödvändigheten för bolagen att genom inhämtande av upplysningar från nykterhetsnämnder och andra lämpliga informationskällor verifiera sökandenas uppgifter.

Vad slutligen besparingssynpunkten angår har det vid en av revisionen före- tagen detaljerad genomgång av den nuvarande bolagsorganisationen framstått såsom ovedersägligt, att en kraftig beskäring av antalet självständiga bo-

• Sida 294
•  Original

lag inrymmer möjligheter till avsevärda utgiftsminskningar, vilka — intill en viss gräns —— växa i proportion till reduceringen av bolagsantalet. Revi- sionen får med avseende å arten och omfattningen av dessa besparingsmöjlig- heter hänvisa till ovanberörda yttranden av 1926 års rusdryckslagstiftnings- beredning och Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd, vilka var för sig beräknat utgiftsminskningen genom en ändamålsenlig koncentration av sy- stembolagen till drygt en miljon kronor om året, och konstaterar endast, att den vid sin kontrollgranskning av dessa beräkningar i ämnet funnit, att be- sparingsmöjligheterna icke överskattats. Dock torde de besparingsåtgärder, som under den sista tiden företagits av systembolagen själva inom den nuva— rande organisationens ram, möjligen påkalla någon jämkning i dessa beräk- ningar.

I den offentliga diskussionen har från några håll hävdats den uppfattnin- gen, att man ingalunda når den förmänligaste ordningen med avseende å ad- ministrationskostnadernas storlek genom en så stark reduktion av bolagsan- talet som ovan antytts utan i stället vinner denna vid en mindre genomgri- pande omorganisation. Ett belägg härför har man trott sig finna i det för- hållandet, att administrationskostnaderna, fördelade exempelvis på antalet motböcker, äro lägre vid vissa medelstora bolag än vid de största bolagen. Häremot kan emellertid invändas, att dylika jämförelsetal icke äga bevis- kraft i detta avseende, enär rörelsen och omständigheterna vid rörelsens be- drivande äro helt andra å de orter, där de stora bolagen nu äro belägna, än å orter med små bolag. Sålunda är en anledning till att de nuvarande stora bolagen utvisa relativt höga administrationskostnader att söka däri att de sociala uppgifterna ställa större krav på dessa bolag än på de mindre, detta icke därför att bolagen äro stora utan på den grund att deras verksamhet om- fattar områden med annan social struktur än de mindre bolagen. Olikheterna i fråga om administrationskostnadernas relativa höjd bero vidare därpå att vissa bolag, särskilt de större, bedriva en omfattande utskänkningsrörelse i egen regi, medan andra bolag och då främst de minsta och medelstora icke utöva någon som helst dylik rörelse. Vid det anförda resonemanget förbises vidare, att kostnadernas storlek beror icke blott på ett bolags omfattning utan även på dess belägenhet i dyr eller billig ort, vilket får betydelse med hänsyn till att de stora bolagen i regel äro förlagda i dyrare orter. Därest ett mind- re bolag, beläget å billig ort, omvandlas till en filial av ett större bolag å en dyrare ort, går emellertid den fördel, som rörelsen å den billigare orten i detta hänseende ägt, ingalunda förlorad.

Revisionen, som från nu anförda utgångspunkter kommit till samma upp- fattning som 1926 års rusdryckslagstiftningsberedning och Systembolagsför- eningarnas förtroendenämnd, ansluter sig sålunda i princip till förslaget om länsbolag. Först genom en så pass genomgripande koncentration tillgodoser man i erforderlig mån det viktiga önskemålet om garantier för enhetlig till—' lämpning av lagstiftningen. Erfarenheten får också anses hava givit vid han- den, att det motboksantal, som motsvarar länsindelningen, i stort sett också

• Sida 295
•  Original

ger en lämpligt avvägd arbetsuppgift för ett systembolag. Bolagen bli här- igenom stora nog för att kunna draga till sig kompetenta arbetskrafter och för att stå obundna gentemot obehöriga lokala opinioner men i regel icke allt- för stora för att kunna handhava sina uppgifter på åsyftat sätt. Genom en sådan koncentration av bolagen kunna också betydande besparingar i admini- strationskostnaderna vinnas. Revisionen har, med biträde av särskilt sakkun- niga personer, företagit en genomgång i detalj av den nuvarande bolagsorgani- sationen och därvid ägnat särskilda överväganden åt ett flertal omständighe- ter, såsom motboksstockens storlek, kontrollområdenas omfattning och ut- skänkningsförhållandena, kommunikationerna och de vanliga handelsvägarna m. 111. Denna detaljundersökning har givit vid handen, att länsindelningen i stort sett är ändamålsenlig och genomförbar. »

Revisionen föreslår på dessa grunder —- i 3 kap. 1 % — att vid ifrågavarande indelning av riket varje detaljhandelsområde i allmänhet skall motsvara ett län, varvid Stockholms stad och Stockholms län sammanföras till ett detaljhandels—V område. Det har emellertid vid revisionens nyssnämnda undersökning visat sig, att det icke är påkallat att för vissa läns vidkommande strängt genomföra nämnda regel. Revisionen föreslår därför ett tillägg till densamma, innebärande att Konungen äger bestämma, att i ett län må finnas mer än ett detaljhandels- område, där det finnes nödigt av särskild anledning, såsom länets utsträckning eller folkmängd. Med avseende härå må erinras om att även 1926 års rus- dryckslagstiftningsberedning ifrågasatte vissa avvikelser från länsbolagsre— geln, nämligen beträffande Östergötlands och Malmöhus län. Revisionen har för sin del tänkt sig, att denna undantagsregel skulle erhålla något större räckvidd och medgiva följande modifikationer i länsbolagsindelningen, vilka synas motiverade av de ifrågakommande länens utsträckning och folkmängd, rådande utskänkningsförhållanden, uppdelning på flera landstingsområden m. m.:

i Östergötlands län två detaljhandelsområden med bolagen förslagsvis för— lagda till Norrköping och Linköping,

i Kalmar län två områden med bolagen förslagsvis förlagda till Kalmar och Västervik,

i Malmöhus län tre områden med bolagen förslagsvis förlagda till Malmö, Hälsingborg och Ystad,

i Älvsborgs län två områden med bolagen förslagsvis förlagda till Väners- borg och Borås, samt

i Västernorrlands län två områden med bolagen förslagsvis förlagda till Härnösand och Sundsvall.

Såsom redan antytts, förutsätter revisionen därjämte, att ett gemensamt stort bolag inrättas för Stockholms stad och Stockholms län med säte i Stock- holm.

Med de sålunda ifrågasatta jämkningarna i länsindelningen skulle den nya bolagsorganisationen te sig på följande sätt:

• Sida 296
•  Original

1 Endast utskänkningsbolag. —-

ingången av år 1934 i Stockholmsbolaget.

, , .. 113335 om..... ...man. ggg—33,3;- 323123. förslag bolag 1 51/n 1932 dig'låg;?:%%?2 Stockholms stad 1) Stockholm Stockholm ....... 205 150 685 246 ”h "i" Södertälje ....... 7 278 36 105 Lidingö * ...... — _ Vaxholm ....... 1 137 3 315 Norrtälje ....... 7 581 38 066 Sigtuna ........ 1 552 5 943 Sundbyberg ' ..... — —- Saltsjöbaden 1 — — Nynäshamn ...... 1 962 4 127 224 660 772 802 Uppsala län 2) Uppsala Uppsala ....... _. 20 511 101 789 Enköping ....... 6 089 29 493 Öregrund ....... 2 428 13 366 29 028 144 648 Södermanlands län 3) N ykö ing eller Nyköping ....... 10 058 45 849 Eski stuna Eskilstuna ....... 12 780 55 841 Torshälla ....... 1 134 6 774 Strängnäs ....... 3 083 13 370 Mariefred ...... 1 607 8 217 Trosa ......... 1 798 6 162 Malmköping ...... 3 588 15 424 34 048 151 687 Östergötlands län 4) Linköping Linköping ------- 17 149 90 695 Motala ........ 5 061 29 111 Vadstena ....... 3 307 18 606 Skänninge ....... 6 001 25 220 31 518 163 682 5) Norrköping Norrköping ...... 29 887 142 236 Söderköping ...... 3 308 16 456 Valdemarsvik ..... 3 457 19 208 36 652 177 900 Jönköpings län 6) Jönköping Jönköping ....... 14 281 88 602 Eksjö ......... 10 646 103 107 24 927 191 709 Kronobergs län 7) Växjö Växjö ......... 18 665 91 649 Ljungby ........ 8 966 51 876 27 631 143 525

* Detta bolag, som endast utövade utskänkning, uppgick med

• Sida 297
•  Original

. Antal invå- L ä n är mm kring; år; ;, än; förslag 5 31ha 1932 den) al:/lil.19332

Kalmar län 8) Kalmar Kalmar ........ 17 214 74 931 Oskarshamn ...... 6 936 48 833

Borgholm ....... 3 091 14 476

Mönsterås ....... 2 902 15 351

Mörbylånga. ...... 2 327 8 458

32 470 162 049

9) Västervik Västervik ....... 5 990 35 632

Vimmerby ....... 5 807 30 207

11 797 65 839

Gotlands län 10) Visby Visby ......... 10 217 57 738 Blekinge län 11) Karlskrona Karlskrona ...... 15 779 80 360 Ronneby ....... 5 692 28 144 Karlshamn ....... 9 563 46 719 Sölvesborg ....... 5 311 24 099

36 345 179 322

Kristianstads län 12) Kristianstad Kristianstad ...... 14 896 78 600 Hässleholm ...... 8 311 43 905

23 207 122 505

Malmöhus län 13) Malmö Malmö ........ 42 835 170209 Lund ......... 13 082 47 819

Eslöv ......... 4 799 15 410 Traneborg ....... 5 016 22 063 Skanör ........ 527 1 812

Dalby . . . ...... 2 460 7 714

Veberöd ........ 1 349 3 991 Anderslöv ....... 2 607 9 918 Sjöbo ......... 2 372 10 349

Hörby ........ 2 889 11 328

Höör ......... 2 334 9 573

80 270 310 186

14) Hälsingborg Hälsingborg ...... 17 580 80 078

Landskrona ...... 7 399 27 185

Höganäs ....... 4 096 17 232

Tågarp ........ 3 223 8 120 Teckomatorp ...... 3 291 14 848 Röstånga ....... 4 006 14 885 Ängelholm ....... 8 467 42 136 Båstad ........ 2 971 | 10 184 51 033 ] 214 ses

• Sida 298
•  Original

4— = _ , .. Bolag. enligt Omfattar nuvarande Antal met— 532111 1:53: L ”' n regsignens bolag i Häftig; trollområdet

" ag den 51/19 1932 Malmöhus län 15) Ystad Ystad ......... 7 293 28 782 (fom-) Skurup ........ 3 835 14 705 Lövestad ....... 2 595 6 358 Östraby ........ 2 143 8 401 Löberöd ........ 1 876 7 154 Simrishamn ...... 5 160 20 701 Tomelilla ........ 4 822 19 930 27 724 106 031 - Hallands län 16) Halmstad Halmstad ....... 17 006 80 390 Laholm . ' ....... 6 043 24 528 Falkenberg ...... 8 732 34 270 Varberg ........ 9 561 38 663 41 342 177 851 Göteborgs och 17) Göteborg Göteborg ....... 85 503 328 930 Bohus lä” Kungsbacka ...... 5 899 22 354 Kungälv ....... 4 111 15 840 Marstrand ....... 2 348 11 480 Lysekil ........ 8 847 42 636 Uddevalla ....... 15 304 61 226 Strömstad ....... 5 350 29 796 127 362 512 262 Älvsborgs län 18) Vänersborg Vänersborg ...... 7 407 39 078 Trollhättan ...... 6 024 33 022 Åmål ......... 6 578 41 474 20 009 113 574 19) Borås Borås ......... 20 443 95 475 Alingsås ....... 4 979 32 566 Ulricehamn ...... 6 771 30 084 22 193 158 125 Skaraborgs län 20) Skövde eller Skövde ........ 9 013 41 885 Skam Mariestad ....... 8582 38802 Lidköping ....... 7 908 31 460 Skara ......... 6 457 29 356 Hjo .......... 4 455 26 901 Falköping ....... 8 200 40 713 Grästorp ....... 2 926 11 811 Vara ......... 6 142 26 644 53 683 247 572

• Sida 299
•  Original

. Antal invå- L ä n %%äi:;ä€t Omfattar nuvarande 88:38:59;- nare i kon- förslag bolag 1 81ha 1932 d?gaelfågz

Värmlands län 21) Karlstad Karlstad ....... 28 628 184 581 Kristineham ...... 7 156 38 720 Filipstad ....... 7 767 39 101 Säffle ......... 4 331 21 626 47 882 284 028 Örebro län 22) Örebro Örebro ........ 21 223 121 106 Askersund ....... 3 115 17 360 Nora ......... 4 677 27 910 Lindesberg ...... 4 918 25 319 23 933 191 695 Västmanlands län 23) Västerås Västerås ....... 14 923 71 305 Sala ......... 8 839 60 219 Köping . ....... 5 022 23 788 Arboga ........ 4 590 22 429 33 374 177 741 Kopparbergs län 24) Falun Falun ......... 29 365 184829 Hedemora ....... 8 876 49 860 38 241 234 689 Gävleborgs län 25) Gävle Gävle ........ 24 346 136 389 Söderhamn ...... 13 273 85 983 Hudiksvall ...... 11 626 79 113 49 245 801 485 Västernorrlands 26) Härnösand Härnösand ....... 9 480 61 058 "i” Sollefteå ....... 7 183 50 706 Örnsköldsvik ...... 8 867 56 3' '0 25 530 168 064 27) Sundsvall Sundsvall ....... 16 389 115 284 Jämtlands län 28) Östersund östersund ....... 18435 100 317 Västerbottens län 29) Umeå Umeå ......... 14 136 102 825 Skellefteå. ....... 10 754 77 880 24 880 180 705 Norrbottens län 30) Luleå Luleå ......... 10 906 99 707 Piteå ......... 5 677 47 993 Haparanda ....... 4 810 55 081 21 393 202 781

• Sida 300
•  Original

Med avseende å innebörden av detta förslag må erinras om att, såsom förut angivits, allmänhetens intresse av en relativt tät fördelning av utminuterings- ställena icke beröres av denna plan. Revisionens förslag i denna del innebär sålunda icke ökade besvär och svårigheter i fråga om inköpen. Om revi- sionens förslag betraktas i dess helhet, torde det tvärtom befinnas, att det- samma erbjuder större bekvämlighet för köparna än den gällande ordningen på grund av de föreslagna möjligheterna för bolagen att inrätta särskilda ut- lämningsställen på lämpliga orter inom försäljningsområdena och att utan kost- nad för köparna försända spritdrycker och vin. Med avseende härå hänvisas till det föregående (sid. 171 ff.). För tydlighetens skull må även framhållas, att den av revisionen föreslagna ordningen icke innebär någon ändring i för- hållande till vad nu gäller, att ett systembolag icke äger utsträcka sin verk— samhet utom det för bolaget anvisade detaljhandelsområdet samt att det inom varje sådant område ej må finnas mer än ett bolag.

I fråga om förslagets inverkan på skatteinkomsterna för de kommuner, där bolag skola indragas, må påpekas, att enligt kommunalskattelagen 30 % 4 mom. och 57 % 1 inom. ett systembolags nettointäkt av utminutering av rusdrycker skall anses utgöra högst 7 procent å försäljningssumman för de under beskatt- ningsåret utminuterade rusdryckerna samt att skatt för inkomst av rörelse skall utgöras till kommun, där rörelsen utövats från fast driftställe. Då bolagsin- dragningen som nämnts icke i och för sig innebär ändring i fråga om utmi— nuteringsställenas förläggning och sålunda icke betager de hittillsvarande självständiga bolagen deras karaktär av fasta driftställen samt uppenbarligen icke kan föranleda någon ändring av försäljningssummorna å dessa ställen, är det tydligt att förslaget icke direkt påverkar de därav berörda kommunerna i skattehänseende. Att sådan inverkan däremot utövas av en annan av revi- sionen föreslagen bestämmelse, nämligen att utminuteringsställe för fram- tiden icke skall få vara förlagt till annan ort än stad, köping eller municipal- samhälle, har redan påpekats i annat sammanhang (sid. 272). .

Revisionen förutsätter, att övergången från den nuvarande till den blivande organisationsplanen genomföres på ett sätt, som tillgodoser alla rimliga krav på hänsynsfull behandling av personalen i de indragna bolagen. Detta för- anleder tydligen, att de ekonomiska vinsterna av omgestaltningen icke fram- träda till fullo under en viss övergångstid.

Bolag eller statliga, respektive kommunala institutioner såsom försäljnings- organ. De ovan återgivna övervägandena ha utgått från den förutsättnin- gen, att de organ, åt vilka försäljningen av spritdrycker och vin för fram- tiden skall anförtros, liksom nu skola äga formen av bolag. De äro emeller- tid oberoende av denna förutsättning. Även om man övergår till an annan företagsform, är det av förut anförda orsaker å ena sidan erforderligt att vid- taga en stark begränsning av antalet förvaltningsenheter och å andra sidan icke tillrådligt att driva begränsningen så långt, att endast ett företag kvar- står.

• Sida 301
•  Original

Förslag om övergivande av bolagsformen ha vid skilda tillfällen framförts. Sålunda föreslog 1877 års brännvinslagstiftningskommitté, att bolagen skulle avlösas av särskilda nämnder, bestående av 4—12 personer, av vilka ordföran- den jämte hälften av ledamöterna skulle utses av länsstyrelsen samt den andra hälften av de kommunala myndigheterna. Svenska läkarsällskapets kommit- terade förordade i sitt år 1912 avgivna betänkande Alkoholen och samhället (sid 183 0. f .), att försäljningen av spritdrycker skulle ankomma på en särskild kommunal institution, den s.k. alkoholnämndens andra byrå. När dylika yrkan- den framställts, har bland annat gjorts gällande, att de befogenheter, som till— komma systembolagen 1 fråga om utminuteringen och utskänkningen, äro så be- tydande och beröra såväl den stora allmänheten som enskilda personer på. ett så- dant sätt, att de helst borde handhavas under tjänstemannaansvar. Till grund för dessa förslag torde också hava legat den föreställningen, att bolaget är en företagsform, som tillkommit för att tillgodose ekonomiska syften men där- emot icke är väl lämpad för samhälleliga uppgifter.

Revisionen har emellertid lika litet som 1911 års nykterhetskommitté, vilken bestämt uttalade sig mot förstatligande eller kommunalisering av försäljnin- gen av spritdrycker och vin (nykterhetskommitténs betänkande nr V sid. 265), funnit de anförda skälen för att övergiva bolagsformen övertygande. De olägenheter, som påtalats och som kunna hava reellt underlag, torde vara så- dana, att de kunna avhjälpas genom förändringar i bolagens organisation, och förslag till dylika ändringar dryftas i närmast följande avdelning av detta. kapitel. Den uppfattningen, att bolagsformen icke är lämpad för samhälle- liga uppgifter, torde jävas därav att denna form kommit till allt större an- vändning för fullgörande av sådana funktioner.

Ett företag, som är organiserat såsom bolag, har vidare i vissa hänseenden bestämda företräden framför ett statligt eller kommunalt ämbetsverk. Detta gäller särskilt med avseende å försäljningsorganens betydelsefulla ekono- miska uppgifter, vilkas handhavande kräver ett större mått av rörelsefrihet än som i allmänhet kan 1nrymmas inom ramen av en statlig eller kommunal orga- nisation. Detta omdöme äger emellertid också en viss giltighet 1 fråga om den sociala sidan av försäljningsorganens verksamhet, nämligen så. till vida som det från den stora allmänhetens synpunkt måste betraktas såsom en fördel, att den inom den offentliga förvaltningen gällande offentlighetsprincipen icke äger tillämpning med avseende å de uppgifter av olika slag rörande indivi— duella förhållanden, som äro nödvändiga för utminuteringskontrollen. Genom särskilda tillägg i tryckfrihetsförordningen kunde visserligen stadgas uttryck- liga undantag i detta avseende, om bolagen omvandlades till statliga eller kom- munala organ, men det är i varje fall ovisst, huruvida och i vilken omfattning en sådan undantagslagstiftning kunde bliva genomförd.

Då härtill kommer, att det inom vida kretsar av vårt folk råder en bestämd motvilja mot förstatligande eller kommunalisering av handeln med spritdryc- ker och vin, förordar revisionen, att systembolagen bibehållas såsom det all- männas organ för denna försäljning.

• Sida 302
•  Original

Systembolags styrelse och organisation. I huvudsaklig överensstämmelse med nu gällande förordning upptager revisionens förslag i 1 kap. 3 % ett all- mänt stadgande, att all försäljning av spritdrycker och vin skall ordnas och handhavas så att därav uppkommer så. ringa skada som möjligt. Den sålunda uppställda regeln angående lagstiftningens allmänna syfte utgör ett viktigt direktiv för systembolagens verksamhet. För att bolagen skola kunna full- följa detta måste ett intimt samarbete äga rum med de organ, som närmast omhänderhava den samhälleliga nykterhetsvården, d. v. s. nykterhetsnämn- derna. Ett dylikt samarbete har också kommit till stånd mångenstädes och i allt större omfattning mellan systembolagen och de nuvarande nykterhets- nämnderna. Revisionen föreslår emellertid, att nykterhetsnämndsinstitutio- nen skall utbyggas så, att det i varje län jämte de kommunala nämnderna inrättas en länsnykterhetsnämnd, vilken har att svara för den samhälleliga nykterhetsvården inom länet. Med avseende å. skälen härför får revisionen hänvisa till det följande (kap. XVIII sid. 308). För att lagstiftningens ovan angivna syfte skall vinnas är det tydligen av den största betydelse, att dessa organ och de nya systembolagen bedriva sin verksamhet i närmaste samverkan.

För att skapa garantier härför föreslår revisionen, att länsnykterhetsnämn- derna beredas ett betydande inflytande på ledningen av systembolagens verk- samhet genom att dessa nämnder bliva på lämpligt sätt representerade i bola— gens styrelser. Enligt nu gällande bestämmelser i 19 % 5 mom. Rff skall styrelsen för systembolag bestå av fem ledamöter och vara sammansatt så— lunda, att

kontrollstyrelsen utser en ledamot, vilken tillika är ordförande, den kommun, där styrelsen har sitt säte, en ledamot, landstinget en ledamot — om nyssnämnda kommun icke deltager i lands- ting, utser dock denna jämväl den ledamot, som eljest skulle hava valts av landstinget — samt

delägarna i bolaget två ledamöter. En ändring härutinnan, varigenom länsnykterhetsnämnden erhåller befo- genhet att tillsätta två ledamöter av bolagsstyrelsen, torde verksamt främja det åsyftade samarbetet mellan denna nämnd och bolaget. Det synes emellertid icke vara lämpligt att öka styrelseledamöternas antal från fem till sju. Fråga uppstår då, vilka av de nuvarande ledamöterna som böra ersättas av länsnyk- terhetsnämndens representanter. I första hand kommer i fråga att minska an- talet representanter för delägarna från två till en. Det kan till och med göras gällande, att då systembolagen numera i realiteten helt och hållet äro organ för det allmänna och endast formellt enskilda företag, det icke längre är behövligt att överhuvud taget bibehålla delägarnas representation. Revisio- nen ifrågasätter emellertid icke att denna alldeles upphör men anser det vara en naturlig konsekvens av utvecklingen, att den reduceras på angivet sätt. Att borttaga kontrollstyrelsens rätt att utse styrelsens ordförande kan givetvis icke komma i fråga. Det gäller då att avgöra, vilken av de återstående sty- relseledamöterna -— kommunens eller landstingets representant —— som skall

• Sida 303
•  Original

ersättas av den andra av länsnykterhetsnämnden utsedde ledamoten. Revisio- nen anser för sin del, att kommunens representant bör vika för landstingets, och grundar denna uppfattning på det förhållandet, att systembolagen i den av revisionen föreslagna organisationen erhålla karaktär av organ för hela länet eller åtminstone för en betydande del av detta och att därför landstinget såsom länets representation bör behålla sitt inflytande på bolagsstyrelsens sammansättning. I enlighet med dessa överväganden skulle bolagsstyrelsen för framtiden få. följande sammansättning:

en ledamot, ordförande, utsedd av kontrollstyrelsen, en ledamot, utsedd av landstinget, två ledamöter, utsedda av länsnykterhetsnämnden, samt en ledamot, utsedd av delägarna. Denna ordning bör emellertid enligt revisionens mening icke tillämpas un- dantagslöst, utan en något annan sammansättning av styrelsen torde böra gälla för vissa bolag. I första hand kommer därvid i betraktande det bolag, vars verksamhetsområde omfattar både Stockholms stad och större delen av Stock- holms län. Dessa båda delar utgöra administrativt två sidoordnade enheter, vilka böra vara på likartat sätt representerade i det gemensamma systembola- gets styrelse. Det skall vidare enligt revisionens förslag inrättas en länsnyk— terhetsnämnd inom vart och ett av dessa två områden och båda dessa nämnder böra vara företrädda inom styrelsen. Med hänsyn härtill föreslår revisionen, att styrelsen för Stockholmsbolaget erhåller följande sammansättning:

en ledamot, ordförande, utsedd av kontrollstyrelsen, en ledamot utsedd av Stockholms stadsfullmäktige och en utsedd av lands- tinget i Stockholms län,

en ledamot utsedd av nykterhetsnämnden för Stockholms stad, i dess egen— skap av länsnykterhetsnämnd, och en utsedd av länsnykterhetsnämnden för Stockholms län, samt

en ledamot utsedd av delägarna.

Att denna bolagsstyrelse härigenom får ett jämnt antal ledamöter, torde icke utgöra någon större nackdel.

Liknande synpunkter göra sig gällande i fråga om de övriga bolag, vilkas verksamhetsområden omfatta stad, som icke deltager i landsting. Det måste nämligen anses otillfredsställande, om i styrelsen för exempelvis det föreslag- na bolaget för Göteborgs och Bohus län staden Göteborg icke skulle vara på. något sätt representerad, ehuru denna har större folkmängd -—— och betydligt större antal motboksinnehavare — än länet i övrigt, vilket däremot skulle vara företrätt i denna styrelse genom sin landstingsrepresentant. Denna bolagssty- relse bör därför enligt revisionens mening innefatta jämväl en ledamot, utsedd av Göteborgs stadsfullmäktige. Det nu sagda äger tillämpning —— ehuru dock icke i lika hög grad — jämväl ifråga om de föreslagna bolagen i Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Gävle, vilka städer icke heller deltaga i lands- ting. Även i sammansättningen av dessa bolags styrelser synas därför samma jämkningar böra vidtagas som ovan angivits beträffande bolaget i Göteborg.

• Sida 304
•  Original

I fråga om systembolagens organisation föreslår revisionen vidare den änd- ringen, att dessa bolag, vilka för närvarande kunna hava karaktären av han- delsbolag eller aktiebolag, framdeles alltid skola hava formen av aktiebolag. Beträffande övriga detaljer rörande bolagens organisation och verksamhet hän- visas till den speciella motiveringen för förslagets 6 kap. I detta samman- hang må endast förutskickas, att det ansetts lämpligt att i själva författnings- texten införa en del stadganden i hithörande ämnen, vilka för närvarande äro meddelade i administrativ ordning, samt att det förutsättes, att Kungl. Maj:t skall fastställa gemensamma grunder, som böra gälla för systembolagens bolagsordningar.

• Sida 305
•  Original

KAP. XVIII. Omläggning av alkoholistlagstiftningen.

Försäljningslagstiftningen måste stödjas av en särskild lagstiftning om be- handling an missbrukare. Revisionen har ovan givit uttryck för den uppfatt— ningen, att lagstiftningen väsentligen bör hava till uppgift att förebygga och motverka sådant bruk av alkohol, som medför sociala eller ekonomiska skade- verkningar. Detta syfte har man i vårt land fullföljt på två vägar. Den första av dessa är försäljningslagstiftningen, genom vilken man sökt gestal- ta den lagliga försäljningen av spritdrycker och vin på ett sådant sätt, att denna ger upphov till så ringa skada som möjligt. Av vad revisionen tidi- gare yttrat framgår, att den för sin del hyser den meningen, att detta syfte också i betydande utsträckning blivit tillgodosett härigenom. Enbart åt— gärder av detta slag äro dock icke till fyllest. Erfarenheterna i olika länder ha givit vid handen, att huru försäljningslagstiftningen än må vara utfor- mad, denna dock icke kunnat erbjuda mer än ett första skydd mot alkohol- missbruket, vilket i många fall är otillräckligt och därför måste stödjas av särskilda åtgärder mot detta missbruk. Detta har man beaktat i vårt land tidigare än i de flesta andra länder genom att beträda den andra vägen för alkoholmissbrukets bekämpande, nämligen individuell behandling av alkohol- missbrukare med stöd av särskild lagstiftning. Då denna lagstiftning och försäljningslagstiftningen hava samma allmänna syfte och i olika hänseenden gripa in i varandra, har revisionen till behandling upptagit jämväl spörsmålet om utveckling av lagstiftningen om den individuella nykterhetsvården till större ändamålsenlighet samt framlagt förslag härom.

De allmänna utgångspunkterna för revisionen härvid ha varit a ena sidan, att det 1 vårt land alltjämt — trots den gynnsamma utveckling av nykter- hetstillståndet, som ovedersägligen ägt rum under de sista årtiondena — i stor omfattning förekommer alkoholmissbruk med betydande skadeverkningar både för enskilda personer och för det allmänna, samt å den andra, att det är möjligt att väsentligt förbättra dessa förhållanden genom att göra organen för den särskilda nykterhetsvårdande verksamheten bättre skickade för sin uppgift och i samband därmed giva dem ökade befogenheter särskilt i fråga om det begynnande missbruket.

Alkoholmissbraket har alltjämt stor utbredning i vårt land. Såsom stöd för den uppfattningen, att alkoholmissbruket alltjämt är vitt utbrett i vårt land, torde det vara tillfyllest att erinra om att antalet fylleriförseelser i riket

20—332437

• Sida 306
•  Original

alltjämt är betydande, omkring 30 000 per år (jämför ovan sid. 79). Det kan visserligen med visst fog sägas, att den omständigheten, att en person vid ett enstaka tillfälle gör sig skyldig till fylleri, icke i och för sig behöver betyda, att hans alkoholvanor äro av sådan art, att samhället har anledning att reagera på annat sätt än genom att beivra den tillfälliga förseelsen. Det är dock utan tvivel endast en mindre del av de faktiskt inträffade fylleriför- seelserna, som bliva beivrade. Mången för första gången dömd fyllerist har * säkerligen begått ett flertal dylika förseelser tidigare utan att han blivit er- tappad. Fylleristatistikens siffror framstå därför såsom allvarliga vittnes- börd om att det råder ett utbrett alkoholmissbruk i landet. Intrycket härav skärpes, om det kända förhållandet beaktas, att mången svår alkoholmissbru- kare aldrig gör sig skyldig till någon fylleriförseelse.

Gällande bestämmelser angående nykterhetsnämnderna. Nykterhetsnämn- den är det allmännas organ för utövande av den individuella nykterhetsvårdan- de verksamheten. Denna kommunala institution tillkom genom 1913 års alko- holistlag, vilken ändrades år 1931. Enligt denna lag skall det i varje kom- mun finnas ett kommunalt organ för alkoholistvården, antingen en för detta ändamål särskilt utsedd nykterhetsnämnd eller ock kommunens fattigvårdssty- relse, vilken i sådant fall har samma befogenheter och åligganden, som till- komma dylik nämnd. Det åligger nykterhetsnämnd att vidtaga åtgärder för att återföra alkoholmissbrukare till ett nyktert och ordentligt liv. Dess be- fogenhet härutinnan är emellertid begränsad därigenom att lagen icke gjorts tillämplig å vilken otvetydig alkoholmissbrukare som helst utan är inskränkt till vissa noggrant angivna kategorier av sådana. Förutsättningen för att in- gripande av något slag skall kunna komma till stånd är nämligen, dels att ve- derbörande är »hemfallen åt alkoholmissbruk», d. v. s. vanemissbrukare, och dels att han i följd därav antingen 1) är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, eller 2) utsätter någon, som han jämlikt stadgande i lag är skyl- dig att försörja, för nöd eller uppenbar vanvård eller eljest grovt brister i sina plikter mot sådan person, eller 3) ligger det allmänna, sin familj eller annan till last, eller 4) är ur stånd att taga vård om sig själv, eller 5) för ett för närboende eller andra grovt störande levnadssätt, eller 6) blivit under de två senast förflutna åren tre eller flera gånger dömd till ansvar för fylleri. Ett alkoholmissbruk, som icke medför någon av dessa följdverkningar, kan sålunda icke bliva föremål för ingripande enligt denna lag, missbruket må vara huru grovt som helst.

Oaktat nykterhetsnämnden sålunda äger ingripa endast mot vissa fall av mera framskridet missbruk, skall nämnden i första hand anlita hjälpåtgärder av föga ingripande beskaffenhet. Den längst gående av dessa hjälpåtgärder består däri att nämnden ställer vederbörande under en på särskilt sätt anord- nad övervakning. Om rättelse ej vinnes på detta sätt, må nämnden hos läns- styrelsen påkalla förordnande, att alkoholmissbrukaren må intagas å allmän alkoholistanstalt. I fråga om de ovan under 1) angivna s. k. farliga alkoho- listerna äger jämväl polismyndighet befogenhet att taga initiativ till interne-

• Sida 307
•  Original

ringsåtgärd. I övriga fall däremot kan ingripande enligt lagen i allmänhet icke vidtagas av annan än nykterhetsnämnden. Lagstiftningens effektivitet beror sålunda i mycket hög grad på nämndernas intresse för sin uppgift och förmåga att fullgöra densamma.

Nykterhetsnämnderna hade till en början icke andra uppgifter än dem som angivas i alkoholistlagen. Då lagstiftningen om försäljning av spritdrycker och vin är 1917 fick sin nuvarande utformning, togos de emellertid i anspråk även för tillämpningen av denna, vilket antyder den nära samhörigheten mel— lan dessa två lagstiftningsområden. Det mest generella stadgandet angående nämndernas åligganden återfinnes i själva verket icke i alkoholistlagen utan i 64 % Rff, som ålägger nykterhetsnämnd att övervaka nykterhetstillståndet inom kommunen. Enligt uttrycklig föreskrift innebär detta stadgande skyl- dighet för nämnden att genom upplysningar och råd till försäljare söka före- bygga missbruk av spritdrycker och vin. Att det på grundval härav kommit till stånd ett omfattande samarbete mellan nykterhetsnämnderna och system- bolagen för genomförande av den individuella utminuteringskontrollen, har revisionen redan framhållit i det föregående (sid. 73). Nykterhetsnämndens plikt att övervaka nykterhetstillståndet inom sitt verksamhetsområde avser icke endast den lagliga försäljningen av spritdrycker och vin utan omfattar även andra förhållanden, varigenom detta tillstånd kan menligt påverkas. Med hänsyn härtill har nämnden erhållit befogenhet i olika hänseenden även genom stadganden i förordningarna angående försäljning av pilsnerdricka samt av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker, angående handel med skattefri sprit och angående vissa alkoholhaltiga preparat m. m.

En från de hittills angivna alldeles skild uppgift har tillagts nykterhets- nämnderna genom 1930 års motorfordonsförordning, vilken föreskriver, att dessa skola avgiva yttranden angående körkortssökandes nykterhetsförhållan- den. Med hänsyn till bilismens ökade betydelse och de krav, som det all- männa måste ställa på motorförare i nykterhetsavseende, innebär nykterhets- nämndernas befattning med körkortskontrollen ett både kvantitativt och kva- litativt betydande tillskott till dessa nämnders verksamhetsområde.

Förtjänster och brister hos den nuvarande organisationen av nykterhets- nämnderna. Enligt revisionens mening har erfarenheten visat, att anordningen med ett organ för nykterhetsvården i varje kommun i stort sett befunnits gagnelig. Att tillämpningen av alkoholistlagstiftningen gått fri från allvar- ligare angrepp torde i hög grad vara att tillskriva det förhållandet, att ingri- pande enligt lagen i allmänhet sker på föranstaltande av en kommunal folkvald nämnd, som är sammansatt av medlemmar från olika samhällsklasser med skif- tande sociala och politiska åskådningar och därför uppbäres av ett mera allmänt förtroende. Att det för genomförandet av den individuella utminuteringskon— trollen varit av synnerligt värde, att systembolagen kunnat räkna på sam— arbete med en sådan kommunal nämnd, torde också vara ovedersägligt.

Erfarenheten har emellertid visat, att den hittillsvarande organisationen har betydande brister. För att en nykterhetsnämnd skall kunna på ett tillfreds—

• Sida 308
•  Original

ställande sätt fullgöra sina uppgifter måste nämnden hava verkligt intresse för dessa samt äga tillgång till personlig kompetens för de ofta ömtåliga spörs- mål, som ankomma på densamma. Det är givetvis också nödvändigt, att nämnden icke är ur stånd att utöva någon egentlig verksamhet på grund av brist på eko- nomiska medel. Det kan icke fördöljas, att en eller flera av dessa förutsättnin- gar saknas hos alltför många nykterhetsnämnder. Flera orsaker bidraga till detta ogynnsamma förhållande. Det äger mångenstädes rum en mycket stark omsättning i dessa nämnder, vilket har till följd att ledamöterna icke hinna förvärva erforderliga insikter och erfarenheter. Detta sammanhänger med en annan omständighet, som även har direkt betydelse för nykterhetsnämndernas förmåga att fylla sina uppgifter, nämligen att man i många kommuner icke tillräckligt beaktat angelägenheten av att dessa nämnder få den bästa möjliga sammansättningen. I flertalet kommuner — för några år sedan närmare 2 000 kommuner —— fungerar fattigvårdsstyrelsen såsom nykterhetsnämnd och vid valet av ledamöter i denna torde man icke alltid ägna erforderlig uppmärk— samhet åt behovet av att fattigvårdsstyrelsen får en sammansättning, som även gör den skickad för uppgiften att vara nykterhetsnämnd. Ett svårt hin— der för nykterhetsnämndernas arbete är vidare, att kommunerna i stor omfatt- ning icke förse nykterhetsnämnderna med erforderliga anslag för verksam- heten. Det finns nämnder, som icke hava något som helst kommunalt anslag. På sina håll beror väl detta på bristande förståelse för de uppgifter, nykter- hetsnämnden har att fullgöra, men den förnämsta orsaken härtill torde dock vara en bland kommunerna rådande uppfattning, att staten, som drager så stora inkomster av spritdryckshanteringen, bör bestrida kostnaderna för den samhällsverksamhet, som har till ändamål att förebygga och lindra skade- verkningarna av denna hantering.

Såsom sammanfattning av vad nu anförts rörande nykterhetsnämnderna kan sägas, att anordningen med ett organ i varje kommun för nykterhetsärenden visat sig gagnelig i strävandena att motverka alkoholmissbruket och dess ska- deverkningar, men att olika omständigheter hava gjort, att dessa organ mån— genstädes icke kunnat göra den insats, som påkallas av nykterhetstillståndets beskaffenhet. Enligt revisionens uppfattning bör därför nykterhetsnämnds— institutionen bibehållas för framtiden och utbyggas på ändamålsenligt sätt samt erforderliga åtgärder vidtagas för att i möjligaste mån undanröja före- fintliga hinder för en sådan utveckling av densamma, att den blir fullt skickad för sin viktiga uppgift.

Revisionens förslag rörande nykterhetsnämnderna. I syfte att stärka orga- nisationen av nykterhetsnämnderna föreslår revisionen, att det i varje län in- rättas en de kommunala nämnderna överordnad nykterhetsnämnd, länsnykter- hetsnämnden, vilken skall hava till uppgift att handhava nykterhetsvården inom länet och därvid bland annat utöva tillsyn över att de kommunala nämn- derna fullgöra dem tillkommande uppgifter samt lämna dem vägledning och bistånd (1 och 2 %% i förslaget till lag om nykterhetsvård). Denna nya institu- tion måste för att kunna fylla sin uppgift hava en sådan sammansättning, att

• Sida 309
•  Original

den förfogar över sakkunskap och auktoritet. Revisionen föreslår i detta syfte, att länsnykterhetsnämnden skall vara sammansatt på följande sätt (10 5 av nyss angivna lagförslag):

Ordföranden utses av socialstyrelsen i dess egenskap av uppsiktsmyndighet över nykterhetsnämnderna i riket, en ledamot, som är läkare med särskild lämplighet för uppdraget, utses av samma myndighet efter samråd med medi— cinalstyrelsen, en ledamot utses av länsstyrelsen och två ledamöter väljas av landstinget bland ledamöterna i länets kommunala nykterhetsnämnder.

Beträffande länsnykterhetsnämndernas verksamhetsområden i geografiskt hänseende har revisionen övervägt två alternativ. Enligt det ena skall länet vara enheten och det sålunda finnas allenast en länsnykterhetsnämnd i varje län, medan det andra alternativet upptager en fullständig parallellism mellan länsnykterhetsnämnderna och systembolagen, så att de förras verksamhets- områden sammanfalla med detaljhandelsområdena och antalet länsnykterhets— nämnder blir detsamma som bolagsantalet. Med hänsyn till att länsnykter- hetsnämndens huvuduppgift skall vara att utgöra ett stöd för de kommu- nala nämnderna har revisionen ansett det vara mest ändamålsenligt, att läns- nykterhetsnämnden har att taga befattning allenast med nämnderna inom ett bestämt län och icke med nämnderna i flera olika län, vilket skulle bliva fal- let enligt det senare alternativet. För den ordningen att länsnykterhetsnämn- dernas verksamhetsområden skola sammanfalla med länsindelningen talar även det skälet, att länsnykterhetsnämnden, såsom nedan i specialmotiveringen fram- hålles, i fråga om handläggningen av ärenden rörande behandlingen av alko- holmissbrukare föreslås skola utgöra en slags mellaninstans mellan de kom— munala nämnderna och länsstyrelsen. Av denna anordning följer, att verk- samhetsområdet för åtskilliga länsnykterhetsnämnder faller inom flera detalj- handelsområden och att samma länsnykterhetsnämnd sålunda kan få beröring med mer än ett systembolag. Olägenheterna härmed — om sådana över huvud behöva förekomma — torde vara mindre än de som skulle föranledas därav att en länsnykterhetsnämnd hade att utöva överinseende över en del nykterhets- nämnder i ett län och en del i ett annat län, eventuellt även en del i ett tredje län.

För att länsnykterhetsnämnden må kunna stå i nära förbindelse med varje kommun inom länet och med den där fungerande kommunala nykterhetsnämn- den, skall den enligt 5 % i förslaget äga utse ett ombud i varje sådan nämnd, vare sig denna är särskilt vald eller utgöres av fattigvårdsstyrelsen. Revisionen hyser den förhoppningen, att man genom detta förslag om ombud för läns- nykterhetsnämnden i varje kommun skall vinna även ett annat syfte, näm- ligen att råda bot på den svagheten hos många nykterhetsnämnder, som följer därav att ledamöterna ofta icke utses med tillräckligt hänsynstagande till lämpligheten för uppdraget. Länsnykterhetsnämnden skall nämligen enligt förslaget vid utseende av sådant ombud icke vara hänvisad endast till de av kommunen valda ledamöterna utan även kunna välja lämplig person utanför denna krets, vilken i sådant fall inträder såsom ledamot av nämnden i kraft av länsnykterhetsnämndens beslut. För den händelse fattigvårdsstyrelsen utgör

• Sida 310
•  Original

nykterhetsnämnd, äger sådan ledamot givetvis deltaga endast i handläggnin- gen av de ärenden, som ankomma på nykterhetsnämnds prövning. Man torde kunna utgå ifrån att länsnykterhetsnämndens ombud genom denna sin egen- skap —— vare sig han tillika är av kommunen vald eller ej _— erhåller ett sär- skilt inflytande inom den kommunala nämnden, varigenom den fungerande nykterhetsnämnden i varje kommun skulle få minst en ledamot, som är väl skickad för uppdraget och tillika äger betydande inflytande.

Det är att förmoda, att i fattigvårdsstyrelse som utgör nykterhetsnämnd samma person ofta kommer att utses till ombud för länsnykterhetsnämnden och till sådan föredragande för nykterhetsnämndsärenden, varom stadgas i 5 % av den gällande alkoholistlagen (6 % i revisionens förslag). Denne före- dragande skulle härigenom i allmänhet erhålla ökad möjlighet att vinna gehör inom fattigvårdsstyrelsen för de nykterhetsvårdande synpunkterna. För att underlätta en dylik förening av dessa båda uppdrag hari förslaget införts en bestämmelse, som möjliggör för kommunen att anförtro uppdraget att vara föredragande åt länsnykterhetsnämndens ombud, även om denne till äventyrs icke skulle vara av kommunen utsedd såsom ledamot av nämnden. Enligt revisionens mening bör länsnykterhetsnämnden däremot icke i allmänhet till ombud utse den kommunala nämndens ordförande med hänsyn till att denne på ett särskilt sätt får anses företräda den kommunala. nämnden och därför icke i regel lämpligen bör vara företrädare jämväl för länsnykterhetsnämnden.

Revisionen anser, att länsnykterhetsnämndens befogenheter i fråga om de kommunala nykterhetsnämnderna icke böra vara begränsade till den i och för sig mycket viktiga rättigheten att utse ombud utan även innefatta rätt och plikt för länsnykterhetsnämnden att företaga inspektioner av dessa nämn- der samt genom därtill utsedd representant tid efter annan närvara vid nämndernas sammanträden. Där länsnykterhetsnämnden finner, att en kom- munal nykterhetsnämnd icke bedriver sin verksamhet på nöjaktigt sätt, skall den vidare hava att söka ernå rättelse genom att lämna erforderliga råd och anvisningar. Förslaget upptager därför i 2 % 4 stycket ett stadgande om skyl- dighet för kommunal nykterhetsnämnd att ställa sig till efterrättelse de anvis- ningar angående verksamheten, som länsnykterhetsnämnden meddelar. Då det är fråga om den Viktiga del av nykterhetsnämndernas verksamhet, som den in- dividuella nykterhetsvården utgör, torde man dock icke böra åtnöjas härmed. Med hänsyn härtill föreslår revisionen i 14 %, att för det fall en kommunal nyk- terhetsnämnd icke handlagt ett ärende enligt ifrågavarande lag på nöjaktigt sätt och rättelse ej vinnes genom åtgärder från länsnykterhetsnämndens sida av nyss angivna slag, länsnykterhetsnämnden skall äga att i den kommunala nämndens ställe vidtaga sådana åtgärder, som i detta fall finnas erforderliga, såsom att föranstalta om viss hjälpåtgärd med avseende å ifrågavarande alko- holmissbrukare, ställa honom under övervakning eller vidtaga åtgärd för in- tagning å alkoholistanstalt. Har länsnykterhetsnämnden företagit dylikt in— gripande i ett individuellt fall i den kommunala nykterhetsnämndens ställe, skall den senare nämnden enligt uttryckligt stadgande icke äga taga befatt- ning med ärendet i vidare mån än länsnykterhetsnämnden föreskriver.

• Sida 311
•  Original

Revisionens förslag rörande länsnykterhetsnämnden och dess befogenheter avser, såsom av det anförda framgår, att tillgodose det av erfarenheten ådaga- lagda behovet av större personlig kompetens inom nykterhetsnämndsorganisa- tionen samt att åvägabringa större möjligheter till initiativ och kontroll. Det återstår att upptaga till behandling det hinder mot en önskvärd utveckling av nykterhetsnämndernas verksamhet, som består däri att dessa ofta sakna er- forderliga medel. Med avseende härå må erinras om att staten alltsedan år 1921 lämnar nykterhetsnämnderna ekonomiskt stöd i icke ringa omfattning. Ifrågavarande statsanslag har avsett dels direkt ekonomiskt stöd till nämn- derna för deras verksamhet och dels bidrag till en särskild upplysningsverk- samhet bland dessa. Bestämmelser i förstnämnda hänseende äro meddelade i en särskild kungörelse den 27 maj 1932 (nr 216) om understöd av statsmedel till nykterhetsnämndernas verksamhet. För att göra kommunerna mera be- nägna att anvisa nämnderna erforderliga anslag för verksamheten har under- stödet fått formen av ersättning till vederbörande kommun för viss del — högst 75 procent —— av de kostnader, som nykterhetsnämndens författningsenliga verksamhet ådragit denna, dock icke högre belopp än 1 500 kronor. Under- stödet skall i främsta rummet utgå till kommun, där särskild arbetskraft måst anlitas för verksamhetens ändamålsenliga bedrivande; även kommun, där fattig- vårdsstyrelsen utgör nykterhetsnämnd, kan komma i åtnjutande härav, såvida kommunen visat nit och intresse för nämndens verksamhet. Statsanslag till nykterhetsnämnderna har som nämnts även givits för upplysningsverksamhet bland dessa. Nämnderna hava härigenom kunnat utan kostnad få tryckt väg- ledning rörande sina uppgifter — en handbok och en periodisk publikation — samt hava erhållit resebidrag för att bevista upplysningskurser och bedriva praktiska studier vid nykterhetsnämnden i Stockholm. Till denna anslagspost är även att hänföra understöd till de sammanslutningar av nykterhetsnämnder, som numera kommit till stånd i samtliga län och vilka hava till uppgift dels att stärka nämnderna genom att bereda dem tillfälle till sammankomster för utbytande av erfarenheter och rön i olika avseenden, dels att utöva en allmän npplysningsverksamhet bland allmänheten rörande nykterhetsnämnderna och deras verksamhet. Därjämte innefattar detta anslag en post för avlönande av en särskild tjänsteman i socialstyrelsen, vilken styrelse är uppsiktsmyndighet över alkoholistvården i riket. Förutom dessa anslag till nykterhetsnämnderna har staten genom olika anslag till alkoholistvården övertagit större delen av de kostnader, som äro förbundna med alkoholisters anstaltsvistelse, beträffande vissa kategorier t. o. in. hela kostnaden.

Med avseende å frågan vilken betydelse denna statens stödjande verksam— het haft för nykterhetsnämndernas verksamhet må hänvisas till följande tablå angående en viktig sida av denna verksamhet, nämligen åtgärder för anstalts- vård av alkoholmissbrukare:

1917 1918 1919 1920 1921 1922 1923 1924 1925

Antal intagningar & alkoholistanstalter . 184 106 140 213 226 283 317 283 328 Därav tvångsinternerade ........ 82 49 76 103 119 149 204 162 201 1926 1927. 1928 1929 1930 1931 1932 1933 Antal intagningar & alkoholistanstalter . . . . 293 339 361 383 455 495 508 624 Därav tvångsinternerade ........... 167 192 191 215 264 278 310 341

• Sida 312
•  Original

Antalet intagningar å alkoholistanstalter under 1920-talets första år, innan staten börjat stödja nykterhetsnämnderna i olika hänseenden, utgjorde sålunda något över 200 per år, medan det under åren 1931 och 1932 var omkring 500 och år 1933 steg till över 600. Förklaringen till denna stegring är otvivel- aktigt att söka däri att nykterhetsnämnderna, även om de mångenstädes allt- jämt brista i fullgörande av lagstiftarens intentioner, numera dock äro betyd- ligt mera verksamma än för ett tiotal år sedan. Enligt revisionens mening kan det icke råda tvekan om att denna utveckling till stor del är en följd av de ovannämnda statliga åtgärderna av olika slag. Då emellertid nykterhets- nämnderna på många håll trots denna statliga hjälp av ekonomiska skäl äro ur stånd att på ett effektivt sätt fullfölja sin verksamhet, finner revisionen det erforderligt, att staten fortsätter och utvidgar understöds- och upplysnings- verksamheten bland nykterhetsnämnderna. Revisionen anser sig icke böra ingå på närmare detaljer i detta avseende utan inskränker sig till att under- stryka angelägenheten av att staten genom tillräckliga bidrag till nykterhets- nämnderna möjliggör för dessa att driva sin verksamhet på ett effektivare sätt än vad hittills i många fall skett.

Om staten funnit det påkallat att ekonomiskt understödja nykterhetsnämn- derna, ehuru dessa äro rent kommunala organ, är det enligt revisionens mening naturligt att staten helt åtager sig kostnaden för länsnykterhetsnämndernas verksamhet. Enligt revisionens mening kan man icke vänta sig att länsnykter- hetsnämnderna erhålla avsedd betydelse med mindre de erhålla tillgång till lämpliga arbetskrafter. Man lärer nämligen icke kunna förutsätta, att ledamö- terna i regel skola kunna fullgöra de löpande uppgifterna i någon större ut- sträckning. Det torde emellertid icke vara möjligt att med någon större sä— kerhet på förhand bestämma länsnykterhetsnämndernas personalutrustning, utan erfarenheten lärer få giva ledning härutinnan. Förhållandena torde även kunna växla betydligt i olika län. I ett län kan länsnykterhetsnämnden må- hända finna det lämpligt att såsom medhjälpare anlita en funktionär i någon kommunal nykterhetsnämnd inom länet för att därigenom hålla sina egna kostnader nere och till sitt förfogande få en arbetskraft, som genom sin verk- samhet är väl förtrogen med nykterhetsnämndsförhållandena inom länet. I vissa fall kan det befinnas ändamålsenligt, att länsnykterhetsnämndernai två grannlän förena sig om en gemensam arbetskraft. I återigen andra fall torde länsnykterhetsnämnderna kunna finna lämpliga biträden bland system- bolagens personal.

Det nu anförda ger vid handen, att det på nuvarande stadium icke är möj- ligt att göra mera exakta beräkningar rörande kostnaderna för länsnykterhets- nämndernas verksamhet. Revisionen har därför inskränkt sig till vissa över- slagsberäkningar. . .

Till ordföranden i länsnykterhetsnämnden torde böra utgå ett mindre ar- vode, och i vissa fall kan det även vara påkallat, att någon av de andra leda- möterna, som mera regelmässigt utför särskilda uppgifter för nämnden, '.. ex. läkaren, får tillgodonjuta något arvode. I övrigt torde till ledamöterna böra utgå ersättning för sammanträden efter förslagsvis samma grunder, som gälla

• Sida 313
•  Original

med avseende å landstingsmän. Nu berörda kostnader torde sammantagna icke överstiga 50000 kronor om året för samtliga länsnykterhetsnämnder. Utgifter för sammanträdes— och expeditionslokaler synas icke behöva förekom- ma i allmänhet utan dylika lokaler kunna ställas till förfogande av lands- tinget eller vederbörande systembolag. Med hänsyn härtill kunna expens- utgifterna beräknas icke överstiga 50000 kronor om året för samtliga nämn— der, motsvarande i genonisnitt 2 000 kronor per nämnd, häri inräknat bl. a. utgifter för inspektionsresor till de lokala nykterhetsnämnderna. Den mest oberäkneliga utgiftsposten är personalkostnaden. Revisionen anser, att denna för samtliga nämnder icke behöver överstiga 150000 kronor per år, motsva- rande i genomsnitt 6000 kronor per år och nämnd, om länsnykterhetsnämn- derna begagna sig av de ovan antydda utvägarna för att hålla dessa kostna- der nere. Enligt dessa överslagsberäkningar skulle sålunda de sammanlagda utgifterna för länsnykterhetsnämnderna komma att uppgå till i runt tal om— kring 250 000 kronor per år.

Revisionen erinrar i detta sammanhang om att genomförandet av dess för- slag rörande omorganisationen av systembolagen kommer att medföra bespa- ringar, som säkerligen betydligt överstiga sistnämnda belopp. Det bör också framhållas, att det här är fråga om utlägg för att göra samhällets organ för motverkande av alkoholmissbruket och upprättande av alkoholmissbrukare bättre skickade än nu för sina uppgifter eller med andra ord utlägg för sådana ändamål, att de i längden kunna innebära besparingar från allmän synpunkt. Den uppfattningen, att staten, som har stora inkomster genom försäljningen av spritdrycker och vin, på grund härav äger förpliktelse att icke undandraga sig kostnader av förevarande slag, har ju också icke ringa berättigande.

Revisionen har tidigare i detta kapitel antytt, att man enligt dess mening vid strävandena att förbättra den samhälleliga verksamheten med avseende å de individuella alkoholmissbrukarna bör framgå efter två linjer, den ena att göra de organ, som handhava denna verksamhet, bättre skickade för sin upp- gift, den andra att giva ifrågavarande lagstiftning större räckvidd, så att den icke allenast avser det mera långt framskridna missbruket utan även omfattar det relativt lindriga och därvid särskilt det begynnande missbruket. Sedan revisionen nu angivit sin uppfattning i det förstnämnda hänseendet, övergår den till det senare spörsmålet.

Revisionens förslag rörande utsträckning av möjligheterna att ingripa mot missbrukare. Då man i vårt land för omkring tjugu år sedan genom 1913 års alkoholistlag införde en särskild lagstiftning för individuell behandling av alkoholmissbrukare, beträdde man ett oprövat område. Det var med hänsyn härtill helt naturligt, att man framgick med försiktighet och till en början, innan närmare erfarenheter vunnits, lät lagstiftningen avse endast mera ut- präglade fall. Av den ovan lämnade redogörelsen för lagens tillämplighets- område framgår ju också, att lagen ingalunda avser varje missbruk av alkohol av sådan art, att samhällsintresset måste anses berört därav, utan är inskränkt till sådana fall, då missbruket fortskridit högst avsevärt och åstadkommit vissa

• Sida 314
•  Original

grova och klart utpräglade sociala skadeverkningar. Följden härav är å ena sidan, att ingripande icke kan komma till stånd mot en hel del missbrukare, som åsamka enskilda och samhället betydande skador genom sitt missbruk, och å den andra att möjligheterna att ernå ett gott resultat av åtgärderna mot missbmkarna icke äro gynnsamma, enär det är svårare att vinna rättelse vid ett senare stadium än vid ett tidigare.

Enligt revisionens mening äga vi emellertid nu i' vårt land tillräckliga er- farenheter för att gå vidare på den väg, som beträddes år 1913. Dessa erfa— renheter kunna i korthet sammanfattas på följande sätt. De i lagen före— skrivna, föga ingripande hjälpåtgärderna hava varit verksamma i ett stort an— tal fall och sålunda givit gynnsamt resultat med ett mycket ringa ingrepp. Då så kunnat ske i de relativt svårartade fall, som nu falla under lagen, kan det med fog göras gällande, att verkningarna av dylika lindriga åtgärder tro- ligen skulle visa sig än gynnsammare, om de kunde tillgripas, innan missbru- ket hunnit inrota sig. Den hittillsvarande tillämpningen av denna lagstift- ning ger ingalunda stöd för antagandet, att nykterhetsnämnderna skulle efter en utsträckning av lagstiftningens tillämplighetsområde visa sig benägna att ingripa i oträngt mål — den anmärkning som kan riktas mot dem har ju sna- rast den motsatta innebörden, att de underlåta att ingripa även i fullt klara fall. En erfarenhet som även bör beaktas i detta sammanhang är, att före- fintligheten av en lagstiftning mot alkoholmissbrukare är ägnad att utöva en gynnsam effekt på dessa genom den avskräckande verkan, som tillämp- ningen framkallar. Att nykterhetsnämnden föranstaltat om tvångsinternering av en alkoholmissbrukare, vilken exempelvis misshandlat sin hustru, kan så- lunda utgöra motiv för dennes kamrat att avhålla sig från ett liknande bete- ende. Den sålunda exemplifierade förmågan hos lagstiftningen att utöva en allmän förebyggande verkan kan uppenbarligen icke fastställas med sta- tistiska eller andra hjälpmedel men torde icke desto mindre kunna betecknas såsom synnerligen betydelsefull. Med avseende å denna egenskap hos lagstift- ningen böra två omständigheter beaktas. Den ena är, att en förutsättning för denna verkan är att lagen verkligen tillämpas; det är nämligen det enskilda fallet och dess behandling, som åstadkommer ifrågavarande intryck på omgiv- ningen, och icke den i lagen angivna allmänna regeln härom. Den andra syn- punkten är, att denna nyttiga verkan av lagstiftningen i stort sett icke går utöver lagens eget tillämplighetsområde och att sålunda, för att anknyta till det nyss anförda exemplet, ingripandet mot den ene alkoholmissbrukaren på den grund att han under rusets inflytande misshandlat sin hustru visserligen är ägnat att avhålla kamraten från samma beteende men i allmänhet icke är tillräckligt för att avhålla denne från att fortsätta med själva missbruket. Om lagstiftningen i motsats mot vad nu är fallet erhölle tillämpning med avseende å missbruket över huvud, skulle denna allmänna förebyggande verkan hos densamma därför bliva väsentligt större, och denna lagstiftning med bättre rätt än hittills kunna betecknas såsom ett instrument icke blott för det grova alkoholmissbrukets bekämpande utan även för den allmänna folknykterhetens höjande.

• Sida 315
•  Original

Mot den nuvarande ordningen kan ytterligare anföras, att den individuella utminuteringskontrollen förutsätter, att åtgärder av förebyggande karaktär — såsom nedsättning av tilldelningskvantiteten eller fullständig indragning av inköpsrätten —— skola vidtagas av systembolagen på ett långt tidigare sta- dium av alkoholmissbruk än som avses i alkoholistlagstiftningen. För ett stort antal fall gäller sålunda, att den enda åtgärd, som kan vidtagas i syfte att motverka missbruket eller förebygga en ogynnsam utveckling, är försäljnings- inskränkning av något slag, medan hjälpåtgärder av nykterhetsnämnderna äro uteslutna. En försäljningsinskränkning är emellertid ingalunda alltid den lämpligaste åtgärden, och även i de fall, då den är på sin plats, kunna andra åtgärder i samma syfte vara påkallade. Mången gång skulle det säkerligen också vara lyckligare ur många synpunkter, icke minst med hänsyn till effek- ten, om systembolagens åtgärder helt kunde ersättas med personliga ingri- panden av nykterhetsnämnderna. Det vore därför mera ändamålsenligt om möjlighet funnes att välja den i varje särskilt fall lämpligaste formen för in— gripande — försäljningsinskränkning eller hjälpåtgärd av nykterhetsnämnden eller bådadera — genom att nämndernas befogenhet att vidtaga ingripande av sistnämnda slag utvidgades.

Enligt revisionens mening tala de vunna erfarenheterna för en utvidgning av denna lagstiftnings tillämplighetsområde. Efter den överarbetning av la— gen, som ägde rum är 1931, kommer det egentligen icke an på att utvidga möjligheterna för tvångsingripande utan fastmer att öka utrymmet för nyk- terhetsnämndernas hjälpande och förebyggande verksamhet. Revisionen före- slår därför en sådan omläggning av alkoholistlagstiftningen, att denna inne- fattar möjlighet till ett varsamt ingripande i form av hjälpåtgärder mot alko- holmissbruk på ett tidigare stadium än vad nu kan ske. Den grundläggande bestämmelsen i detta avseende återfinnes i 11 % 1 mom. i revisionens förslag till lag i detta ämne, vars första stycke har följande lydelse:

>>Har någon, som vistas inom kommunen eller där äger hemortsrätt, gjort sig skyldig till fylleri eller eljest använt alkoholhaltiga drycker eller ersätt— ningsmedel därför till skada för sig eller annan, skall den kommunala nykter- hetsnämnden söka'vidtaga för hans återförande till ett nyktert och ordentligt liv lämpliga hjälpåtgärder.»

Förutsättningen för nykterhetsnämndens rätt och plikt att ingripa mot nå- gon är sålunda, att dennes alkoholmissbruk medfört skada för honom själv eller annan. Det kan måhända invändas, att stadgandet är alltför allmänt avfattat. Det bör emellertid uppmärksammas, att endast hjälpåtgärder kunna komma i fråga i de lindrigare fallen och att ingen rubbning skett i förutsätt— ningarna för tvångsåtgärder, vilka sålunda kunna vidtagas allenast i de fall av grovt missbruk, som omfattas av gällande lag. Såsom ovan framhållits, har erfarenheten icke givit vid handen, att nykterhetsnämnderna varit be- nägna att missbruka sin hittillsvarande mera begränsade befogenhet att in- gripa med hjälpåtgärder. Intet talar heller för att de skulle visa en sådan benägenhet, om deras befogenheter utvidgades. Ingripanden medföra ju alltid besvär för nämnderna och deras ledamöter och äro ofta förbundna med direkta

• Sida 316
•  Original

obehag. Det kan visserligen tänkas, att alltför nitiska nykterhetsnämnder skulle i enstaka undantagsfall överskrida sina befogenheter. Den av revisionen föreslagna anordningen, att det i varje kommunal nykterhetsnämnd skall fin- nas ett särskilt ombud för länsnykterhetsnämnden med ansvar inför denna och med skyldighet att hålla densamma underrättad om den kommunala nykter- hetsnämndens verksamhet, torde emellertid i sin mån vara ägnad att förhindra opåkallade ingripanden. Vidare äro de åtgärder, som kunna vidtagas av den kommunala nämnden i de fall, då förutsättningar för tvångsinternering icke föreligga, föga kännbara och sålunda icke av beskaffenhet att medföra nämn- värda obehag för vederbörande, vilken därjämte har möjlighet att få saken prövad utan längre dröjsmål genom att hänvända sig till länsnykterhetsnämn— den. Över huvud torde man kunna utgå ifrån att risken för sådana eventuali— teter är så obetydlig, att den måste träda tillbaka för de fördelar, som äro förbundna med de ökade möjligheterna för nykterhetsnämnderna att vidtaga lämpliga hjälpåtgärder. Dessa fördelar kunna i korthet sammanfattas så, att det genom lagstiftningens utvidgning på angivet sätt blir möjligt att ingripa i tid mot en alkoholmissbrukare, innan ännu hans alkoholvanor hunnit bliva inrotade och därför också svårare att övervinna och innan de hava åstadkom- mit så betydande skadeverkningar, att dessa äro mer eller mindre ohjälpliga.

Revisionens förslag upptager dessutom en betydelsefull inskränkning i den nyss angivna regeln i 11 % 1 mom., nämligen genom stadgandeti 3 mom. av samma paragraf. Denna inskränkning innebär att nämnderna, som i allmän- het själva äga bestämma vilka hjälpåtgärder de i det enskilda fallet vilja vidtaga, i vissa lindriga fall äro underkastade begränsningar härutinnan. Dessa lindriga fall karakteriseras enligt förslaget av två omständigheter, näm- ' ligen att vederbörande brustit i fråga om nyktert och ordentligt uppträdande endast vid enstaka tillfällen och icke mer eller mindre vanemässigt samt att därvid följt endast ringa skada. I ett dylikt fall skall nämnden allenast kunna vidtaga den åtgärden, att den uppdrager åt lämplig person att genom enskilt samtal med den felande eller dennes föräldrar eller andra närstående söka åstad- komma rättelse. Erfarenheterna från nykterhetsnämndernas hittillsvarande förebyggande verksamhet giva vid handen, att ingripanden av denna art kunna vara mycket verksamma, och skäl finnas att antaga, att de skola visa sig hava än gynnsammare verkningar, om de kunna företagas på ett tidigare stadium av alkoholmissbruk än hittills kunnat ske. Såsom en anvisning till nämnderna att iakttaga viss återhållsamhet även i dessa fall, på det att nämndernas auktoritet icke må skadas genom verkningslösa ingripanden i denna form, upptager förslaget en uttrycklig föreskrift, att icke heller den- na hjälpåtgärd må ifrågakomma beträffande annan person än den som till följd av ungdom eller annan omständighet kan antagas bliva gynnsamt på- verkad därav.

Den centrala ledningen av nykterhetsvården. Vad slutligen beträffar den centrala ledningen av alkoholistvården eller, såsom revisionen föredrager att beteckna denna, nykterhetsvården, gäller för närvarande, såsom ovan fram-

• Sida 317
•  Original

hållits, att socialstyrelsen är uppsiktsmyndighet och i denna egenskap har att stå nykterhetsnämnderna till tjänst med råd och anvisningar. Socialstyrelsen har också, efter samråd med kontrollstyrelsen och statens inspektör för fattig- vård och barnavård, utövat ledningen av den statliga understöds- och upplys— ningsverksamheten bland nykterhetsnämnderna. I fråga om den andra grup- pen av lokala nykterhetsvårdande organ, systembolagen, är däremot kontroll- styrelsen tillsynsmyndighet. Många fördelar stode säkerligen att vinna genom att sammanföra den centrala ledningen av den samhälleliga nykterhetsvården i dess helhet till en enda statlig myndighet. Då revisionen emellertid icke ansett sig böra ifrågasätta någon ändring i denna riktning, beror detta bland annat därpå att frågan om förläggningen av den centrala ledningen av de närstående fattigvårds- och barnavårdsärendena ännu är svävande. Revisionens förslag ut- går därför ifrån att socialstyrelsen alltjämt skall vara uppsiktsmyndighet över den nykterhetsvård, som bedrives av nykterhetsnämnderna. Erfarenhe- terna från den statliga understöds- och upplysningsverksamheten bland nyk- terhetsnämnderna torde visa, att behovet av samarbete med kontrollstyrelsen och andra statliga myndigheter kan tillgodoses med denna ordning.

Revisionens förslag innebär en väsentlig utvidgning av den genom nykter- hetsnämnderna bedrivna individuella nykterhetsvården, varigenom uppsikts- myndigheten ställes inför nya och ökade arbetsuppgifter. Detta torde påkalla, att hithörande ärenden få en självständig företrädare inom denna myndighet. Revisionen inskränker sig till detta påpekande, då den utgår ifrån att det tillkommer berörda myndighet att själv framlägga erforderliga detaljförslag för att förverkliga detta önskemål.

Nykterhetsnämndernas uppgifter med avseende ä försäljningen. Den indi- viduella nykterhetsvården enligt den nu behandlade lagstiftningen äger, såsom redan antytts, talrika beröringspunkter med den individuella utminuterings- kontrollen, vars huvudsyfte ju är att motverka det skadliga bruket av alkohol. Ett nära samarbete bör därför råda mellan de organ, som företräda dessa båda samhälleliga verksamhetsgrenar. Detta önskemål har revisionen sökt till— godose genom sitt förslag, att länsnykterhetsnämnden skall äga utse två leda- möter i systembolagets styrelse. Dessa ledamöter kunna utses inom eller utom länsnykterhetsnämnden. För att länsnykterhetsnämnden i allt fall skall kun- na följa det löpande arbetet inom systembolaget, bör nämndens ordförande eller annan av denne utsedd ledamot eller tjänsteman hos nämnden äga rätt att bevista bolagsstyrelsens sammanträden. Det nuvarande stadgandet i 65 % tredje stycket Rff, enligt vilket motsvarande befogenhet tillkommer den kom- munala nykterhetsnämnden i bolagskommunen, torde vid sådant förhållande få anses obehövligt.

Den kommunala nykterhetsnämnden äger enligt 35 % Rff efter anmälan från vissa myndigheter eller enskilda fatta beslut med bindande verkan för bolaget angående avstängning för viss person av rätt till inköp utminuterings- vis. Denna befogenhet bör enligt revisionens mening övergå till länsnykter- hetsnämnden och utsträckas att gälla såväl utminutering som utskänkning.

• Sida 318
•  Original

Med hänsyn till länsnykterhetsnämndens egenskap av organ för övervakningen av nykterhetstillståndet inom länet bör denna befogenhet icke vara beroende på. om en framställning i ärendet föreligger från behörigt håll utan länsnykter- hetsnämnden äga även självständig initiativrätt härtill.

Med de föreslagna bestämmelserna åsyftas icke en rubbning i den nu gäl- lande ordningen, enligt vilken de kommunala nykterhetsnämnderna vända sig till systembolaget med framställningar och råd i tilldelningsfrågor. Om en sådan nämnd emellertid är missnöjd med bolagets beslut, skall den kunna draga ärendet inför länsnykterhetsnämnden, vilken då kan utöva sin nyssnämnda be- fogenhet, om den finner skäl därtill.

Länsnykterhetsnämndens beslut i dessa ärenden torde, liksom nu är fallet med kommunal nykterhetsnämnds beslut enligt 35 % Rff, böra kunna göras till föremål för klagan. För att ojämnheter i tillämpningen må förebyggas, torde emellertid prövningen av sådana ärenden, vilken för närvarande tillkommer länsstyrelsen, böra ankomma på samma myndighet, som har att upptaga klago- mål över systembolagens beslut i tilldelningsärenden, nämligen kontrollsty- relsen.

• Sida 319
•  Original

Speciell motivering till

förslaget till förordning angående försäljning av sprit- drycker och vin (spritdrycksförordning).

Indelning och rubriker.

Då den nuvarande beteckningen »rusdrycker» infördes i Rff,1 avsågs där- med att erhålla en gemensam benämning å spritdrycker, vin och öl. Efter änd- ringar i Rff i samband med införandet av förbud mot försäljning av starköl innefattas nu under beteckningen »rusdrycker» endast spritdrycker och vin. Enär denna beteckning för mången torde framstå såsom mindre lämplig och då ur lagteknisk synpunkt något egentligt behov av en sammanfattande benäm- ning för spritdrycker och vin ej kan anses föreligga, har berörda beteckning ej använts i förslaget. I enlighet härmed har revisionen såsom rubrik för den nya förordningen föreslagit »förordning angående försäljning av spritdryc- ker och vin» eller i förkortad form »spritdrycksförordning». Denna för- kortning motsvarar tydligen icke till fullo förslagets innehåll. Å ena sidan ger den ej uttryck åt att förslaget även avser vin, och å andra sidan anger den ej att förslaget endast omfattar försäljning, ej tillverkning eller annan be- fattning med ifrågavarande drycker. Enligt revisionens mening skulle emel— lertid en officiell förkortning av rubriken hava en ganska stor praktisk upp- gift att fylla, och revisionen anser ej, att missförstånd behöva uppstå till följd av det för korthetens skull valda uttrycket »spritdryeksförordning».

Innan de olika paragraferna i förslaget upptagas till behandling må förut- skickas, att förslaget i vissa delar uppställts efter andra grunder än Rff.

Från I kap. Rff, vilket liksom motsvarande kapitel i förslaget innehåller allmänna bestämmelser, hava, föreskrifterna om import överflyttats till försla- gets 2 kap., som därjämte —— i överensstämmelse med II kap. Rff —-— innefat- tar bestämmelser om partihandel. I 3 kap. av förslaget behandlas liksom i III kap. Rff frågan om rätt till detaljhandel. De i III kap. Rff förekommande stadgandena om detaljhandelsbolagens organisation och verksamhet hava emellertid i förslaget överförts till ett nytt 6 kap. om systembolag, däri jäm- väl upptagits bestämmelser för att reglera av dylika bolag bildade restau— rangbolag. I förslagets 4 kap. behandlas stadgandena om utminutering, vilka

' Med beteckningen »Rii'» avses, såsom tidigare angivits, den nu gällande förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker.

• Sida 320
•  Original

emellertid förkortats rätt avsevärt i jämförelse med motsvarande kapitel i Rff. I 5 kap. av förslaget hava samlats föreskrifterna om utskänkning, delvis häm- tade från V kap. Rff. Vissa av de återstående bestämmelserna i sistnämnda kapitel i Rff liksom de flesta stadgandena i VI kap. Rff, som handla om till- syn å detaljhandel och övervakande av nykterhetstillståndet, återfinnas bland förut angivna kapitel i förslaget eller i dess 7 kap., vilket i likhet med mot- svarande kapitel i Rff innehåller ansvarsbeståmmelser m. 111. De i VI kap. Rff intagna stadgandena om nykterhetsnämndernas uppgifter hava emellertid över- förts till den föreslagna nya lagen om nykterhetsvård. I enlighet med vad nu anförts innefattar förslaget följande kapitelrubriker:

1 kap. Allmänna bestämmelser. 2 kap. Om partihandel och import. 3 kap. Om rätt till detaljhandel. 4 kap. Om utminutering. 5 kap. Om utskänkning. 6 kap. Om systembolag och restaurangbolag. 7 kap. Ansvarsbestämmelser m. m. Förslaget har icke såsom Rff uppställts med en genom hela författningen löpande paragrafering, utan varje kapitel har i förslaget särskild paragraf- numrering. Härigenom möjliggöres, att framtida tillägg eller ändringar enk- lare kunna vidtagas i författningen, som genom denna uppställning även synes vinna större överskådlighet.

1 KAP.

Allmänna bestämmelser.

1 %.

I 1 % Rff återfinnas definitioner på de drycker, som avses med ifrågavaran- de lagstiftning. Paragrafen behandlade i sin ursprungliga lydelse tre olika slag av drycker, nämligen spritdrycker, vin och öl. Med spritdrycker förstods därvid brännvin och andra alkoholhaltiga drycker, som höllo mer än 22 volym- procent alkohol, ävensom sprit och absolut alkohol, med andra ord vätskor med högre alkoholhalt än 22 volymprocent. En dryck med lägre alkoholhalt hän- fördes antingen till vin eller öl, såvida ej alkoholhalten var så ringa, att dryc- ken ej alls föll under Rff. Inom det nu angivna området räknades alla malt- drycker såsom öl och alla övriga drycker såsom vin. Den undre gränsen för vad som skulle hänföras till vin var satt till 21/4 volymprocent alkohol. Så- lunda förstods med vin alla alkoholhaltiga drycker, vilka ej vore tillagade av malt och som hölle mer än 21/4, men ej mer än 22 volymprocent alkohol.

Bestämmelserna om öl borttogos ur Rff i samband med införandet av för- bud mot försäljning inom riket av ifrågavarande starkare maltdrycker men därvid rubbades ej gränsdragningen mellan spritdrycker och vin. Detta skedde däremot genom en förordning den 11 juni 1926 (nr 208), som gav 1 % Rff dess nu gällande lydelse. Härigenom ändrades visserligen ej bestämmelsen om

• Sida 321
•  Original

att drycker med över 22 volymprocent alkohol alltid skola hänföras'till sprit— drycker, men såsom dylika räknas nu jämväl vissa drycker med lägre alkohol- halt intill den bibehållna undre gränsen av 21/4 volymprocent alkohol. Inom detta område, som alltså omfattar drycker med en alkoholkoncentration av mellan 21/4 och 22 volymprocent, har gränsdragningen skett på så sätt, att för vin uppställts en på tillverkningssättet grundad defåiiition, medan alla vätskor med nu ifrågavarande alkoholhalt, som ej ingå därunder och ej heller utgöra maltdrycker, skola hänföras till spritdrycker. Vad som förstås med malt- drycker är ej direkt definierat vare sig i Rff eller i någon annan författning men användandet av malt vid tillverkningen torde givetvis vara ett väsentligt kännetecken. Gränsdragningen mellan maltdrycker och andra drycker har visserligen i rättstillämpningen vållat vissa svårigheter,1 men frågan om lämp- ligheten av att uppställa en legal definition på maltdrycker torde icke böra prövas i detta sammanhang utan lämpligare vid omarbetning av maltdrycks- författningarna. Vad som här påkallar uppmärksamhet blir sålunda närmast frågan om definitionen på vin till skillnad från spritdrycker. Denna fråga är av vikt icke blott vid anordnandet av dessa dryckers försäljning utan även för bedömandet av andra spörsmål inom alkohollagstiftningen, t. ex. straffbarhet för olovlig brännvinstillverkning. Enligt förordningen den 11 juni 1926 an- gående tillverkning och beskattning av brännvin räknas nämligen _— i analogi med nu ifrågavarande bestämmelse i Rff — såsom tillverkning av brännvin varje till tillverkning av vin eller maltdryck icke hänförligt förfarande, var- igenom etylalkohol i en koncentration av mer än 21/4 volymprocent framställes eller utvinnes.

Såsom nyss antytts, utgår den nu gällande definitionen på vin från till- verkningssättet. Med vin förstås nämligen enligt 1 % Rff varje genom alko- holisk jäsning framställd dryck, som är tillverkad av saft, pressad av druvor, bär, frukt eller andra växtdelar, och som håller mer än 21], men ej mer än 22 volymprocent alkohol. Under förarbetena” till den lagstiftning, genom vil- ken denna definition på vin fastställdes, anfördes bland annat följande motiv för den nya begreppsbestämningen. Med då gällande definition på spritdryc- ker och vin utgjordes gränsen mellan dessa båda slag av drycker enbart av en alkoholgräns. En dryck, som uteslutande vore tillagad av sprit men hölle mindre än 22 volymprocent alkohol, vore alltså att hänföra till vin. Denna oriktiga begreppsbestämning skulle utan tvivel hava föranlett olägenheter, därest icke partihandeln med vin utövats av bolag, vilka såsom vin sålt endast verkliga viner. En ändring av den då gällande definitionen på vin vore därför motiverad både av sakliga grunder och med hänsyn till önskvärdheten av att avgränsa vintillverkning från brännvinstillverkning. I ett av särskilt till- kallade sakkunniga den 10 juli 1918 avgivet betänkande med förslag till för- ordning angående tillverkning, införsel och behandling av vin hade föreslagits,

1 Jämför rättsfall i Svensk juristtidning 1930 ref. sid. 25 och Nytt Juridiskt Arkiv I 1931 sid. 478. ” Se Underdånigt betänkande med förslag till förordning angående tillverkning av brännvin m.m., avgivet av kontrollstyrelsen den 19 dec. 1922 (Statens of. utr. 1923: 28) sid. 50 f., nytt utlåtande gv7kontrollstyrelsen i samma ämnen den 20 nov. 1925 (otryckt) samt prop. till 1926 års riksdag nr 1 sid. 42 f.

• Sida 322
•  Original

att med vin skulle förstås genom alkoholisk jäsning framställd dryck av saft, pressad av druvor, bär, frukt eller andra växtdelar i färskt tillstånd. Be- stämmelsen om färskt tillstånd hos utgångsmaterialet syntes onödigt sträng, men i övrigt borde definitionen kunna inpassas i Rff med tillägg angående den högsta medgivna alkoholhalten. Denna syntes med hänsyn till den för- skäring av vin, som vore lämplig för att stärka dess hållbarhet, böra sättas så högt som vid 22 volymprocent, eller samma koncentration, som även tidi- gare bildat gräns för viners alkoholstyrka.

Revisionen ansluter sig till den ovan framställda åsikten, att vad som skall hänföras till vin bör bestämmas efter materialet vid framställningen och icke enbart efter alkoholhalten. Från denna utgångspunkt finner revisionen den nu gällande definitionen på vin lämplig som grund för sitt förslag, men revi- sionen anser det önskvärt att ytterligare precisera denna definition för att avlägsna de olägenheter, som eljest måste uppkomma. Sådana olägenheter hava visserligen icke framträtt i fråga om importerade viner på grund av att importen omhänderhafts av partihandelsbolag, som därvid ägnat varje slag av vin en ingående prövning, men då det gäller den inhemska tillverkningen kunna betydande svårigheter uppstå vid gränsdragningen mellan spritdrycker och vin. Då man i den nu gällande definitionen såsom vin betecknat en genom alkoholisk jäsning framställd dryck, som tillverkats av saft, har man icke där- med velat förbjuda användandet av andra ingredienser än safter, t. ex. socker, men man har givetvis icke heller avsett, att en sockerjäsning skulle anses som vin, enbart därför att en ringa mängd fruktsaft använts vid tillverkningen för att förbättra smaken. Bristen på en klar gräns härvidlag torde särskilt ha vållat svårigheter för domstolarna då det gällt att skilja tillåten vinberedning från olovlig brännvinstillverkning; ett dylikt fall har också på föranstaltande av justitieombudsmannen överlämnats till revisionen genom en tidigare om- nämnd remiss.1 Revisionen finner således, att en tydligare gränsdragning på ifrågavarande område än den nuvarande är erforderlig. På vilket sätt en dy- lik gränsdragning lämpligen bör ske, kan däremot vara föremål för ganska stor tvekan.

Det kunde tyckas som om det läge närmast till hands att såsom utgångs- punkt för den erforderliga begreppsbestämningen använda det ämne, ur vilket hos verkliga viner alkoholen uppstår, d. v. s. det i natursaften befintliga sock- ret, och sålunda till vin hänföra endast sådana drycker, hos vilka alkoholen till viss eller huvudsaklig del uppstått ur detta socker och icke genom jäsning av främmande socker eller andra ämnen. Emellertid torde en sådan gräns— dragning icke vara möjlig att genomföra, enär den skulle vålla svårigheter ' för den inhemska vintillverkningen. I motsats mot vad fallet är med vin- druvorna innehålla nämligen flera bland de svenska bär, frukter och andra växtdelar, vilka användas för vinberedning —— särskilt rabarber och vinbär —— så ringa sockerhalt i saften, att den väsentliga alkoholmängden i den får- diga drycken måste erhållas genom tillsats av annat socker, och dessutom växlar sockerhalten hos våra frukter och bär ganska avsevärt under olika år och vid olika växtförhållanden.

• Sida 323
•  Original

På grund av dessa omständigheter har revisionen valt en annan egenskap hos vinet såsom material för att skärpa definitionen, nämligen dess halt av syra. För revisionens räkning har en utredning verkställts i Aktiebolaget Vin- & Spritcentralens laboratorium å Reymersholm angående syrahalten hos olika viner, som tillverkats av svenska produkter. Till denna utredning, vilken så- som bilaga nr 3 är fogad vid betänkandet, vill revisionen i detta sam— manhang hänvisa.1 Det framgår bland annat av utredningen, att syrahal- ten hos de olika vinsorterna ej växlar i alltför hög grad, och det framhålles även, att syrahalten lämpligen bör stiga med högre alkoholhalt hos vinet. Så- som kännetecken på inhemskt vin till skillnad från andra jästa alkoholhaltiga vätskor kan man alltså, såsom revisionen nu föreslår, uppställa den fordran, att från den frukt- eller växtsaft, som använts för tillverkningen, skall hava kom— mit ett visst mått av syrahalt icke blott i förhållande till vätskemängden utan även i relation till den däri befintliga alkoholen, så att en oproportionerlig ök— ning av t. ex. alkohol ur vanligt socker medför att drycken icke längre hän- föres till vin utan måste räknas till spritdryckernas kategori. Att det där- emot icke föreligger skäl för att fastställa någon viss proportion mellan syra- halten och en tillsatt sockermängd, som icke förjäses till alkohol utan endast är sötningsmedel, torde slutligen för fullständighetens skull kunna anmärkas.

På de grunder, som framgå av ovannämnda utredning, har revisionen före- slagit, att den minsta mängd syra, som måste finnas hos ett här i landet till- verkat vin, fastställes till 1/3 gram på varje volymsenhet, d. v. s. liter av vät- skan, då denna utspätts i sådan grad, att den endast innehåller en volym— procent alkohol. Denna minimihalt av syra har satts så låg, att den icke torde hindra någon verklig vinberedning av inhemska produkter.” Halten av syra beräknas enligt revisionens förslag för enkelhetens skull alltid som äppelsyra. För att icke exempelvis vid jäsningen bildad ättiksyra skall medräknas, har direkt utsagts, att syrahalten endast avser förekomsten av icke flyktiga syror.

Såsom vidare framgår av den föreslagna definitionen skall givetvis den syra, som ligger till grund för bedömandet av en vätskas karaktär, hava erhållits ur den vid tillverkningen använda saften. Visserligen är det möjligt att även efter framställandet av en dryck tillsätta exempelvis äppelsyra, men dylika sätt att försvåra en efterföljande analys torde vara möjliga i fråga om alla väsentliga beståndsdelar hos ett vin. På grund därav bör man således icke underkänna värdet av det föreslagna tillägget till definitionen, helst som en analys i dylika fall ofta torde kunna visa skiljaktigheter mellan å ena sidan den verkliga syrahalten hos en med särskild syra tillsatt vätska och å andra sidan den grad av syra, som borde hava funnits hos en av uppgivna ingredien— ser tillverkad dryck.

När det säges i den föreslagna definitionen, att vinet skall hava erhållit

' Jämför angående dmvviner och andra viner av utländsk råvara nedan omförmälda bilaga nr 4. ' Enligt vad som framhålles i slutet av bilaga nr 4 är det möjligt, att ovannämnda syrahalt ligger väl högt för vintillverkning av vissa importerade produkter, såsom russin och fikon. Då det emel- lertid torde vara ett allmänt intresse, att en dylik tillverkning inskränkes till förmån för en vin- beiågning av inhemska frukter, har berörda förhållande ej medfört någon jämkning i den föreslagna sy alten.

• Sida 324
•  Original

viss mängd av syra, avses med ordet »erhållit» att den föreskrivna syrahalten någon gång, alltså då vinet var ungt och således syrahalten störst, skall hava funnits där. För ett äldre vin erfordras givetvis endast så mycket syra, att man därav kan sluta sig till att den föreskrivna syrahalten tidigare kan hava förefunnits.

Beträffande importerade viner finnas vissa uppgifter i en promemoria från chefen för Aktiebolaget Vin- & Spritcentralens laboratorium, vilken fogats vid förslaget såsom bilaga nr 4.1 Enligt vad som framgår av denna skri- velse är halten av syra hos ifrågavarande viner ganska växlande och stun- dom lägre än 1/3 gram per liter och alkoholprocent, något som ofta torde bero på tillsats av alkohol till vinet. Dessa utomlands framställda viner synas alltså icke lämpligen kunna inbegripas under det av revisionen föreslagna kra- vet på viss syrahalt, men såsom förut antytts föreligger det icke heller något egentligt behov av en noggrannare definition på dessa. Enligt 2 kap. 10 % av förslaget är det nämligen förutsatt, att importen av vin alltjämt skall så gott som uteslutande omhänderhavas av partihandelsbolaget, som givetvis torde komma att även framdeles utöva tillförlitlig kontroll över de införda va- rornas beskaffenhet. I detta sammanhang kan vidare anmärkas, att till de importerade vinerna givetvis räknas sådana som efter införseln av partihan- delsbolaget förskurits.

De yttersta gränserna i fråga om alkoholhalten hos vin hava, såsom förut nämnts, i Rff bestämts till 21/4 respektive 22 volymprocent. Dessa koncentra- tionsmått, som valts av praktiska skäl och med hänsyn tagen till olika slag av viner, har revisionen icke funnit anledning att frångå. Dessa föreslås alltså fortfarande skola gälla såväl för viner av inhemsk tillverkning som för impor- terade viner. Vad i övrigt angår definitionen på vin, vill revisionen för tyd— lighetens skull och till bemötande av uppkomna missuppfattningar framhålla, att honung icke bör betraktas såsom sådan saft varom här är fråga _ den spelar vid tillverkning samma roll som tillsatt socker — och att användande av någon viss slags jäst för jäsningen icke är av betydelse för den legala gräns- bestämningen mellan spritdrycker och vin.

Den i Rff givna definitionen på spritdrycker utmärkes främst av den förut anmärkte negativa formuleringen, att till spritdrycker hänföres vad som ej är vin eller maltdryck. Genom denna begreppsbestämning —— vilken såsom förut antytts överensstämmer med definitionen på tillverkning av vad för- ordningen den 11 juni 1926 benämner brännvin — har man förebyggt möjlig- heten av att något slag av alkoholhaltiga drycker kunde falla utom lagstift- ningens räckvidd. Revisionen har också bibehållit en dylik.negativ formule- ring och har i övrigt blott vidtagit ett par jämkningar i definitionen, vilka icke avse någon förändring i sak. Sålunda har i stället för uttrycket »alkohol» använts det i nyssnämnda förordning brukade ordet »etylalkohol», då övriga slag av alkohol icke torde vara avsedda att omfattas av ifrågavarande lag-

1 Framställningen i denna bilaga tager närmast sikte på en uppdelning mellan druvviner och viner av andra råämnen. Den gränsdragning, som för den ifrågasatta lagstiftningen är av praktisk betydelse torde emellertid vara den ovan angivna mellan viner av inhemsk tillverkning och importerade viner.

• Sida 325
•  Original

stiftning. Enligt revisionens förslag skall med spritdrycker förstås varje vätska __ förutom vin och maltdrycker — som håller mer än 21]. volympro- cent etylalkohol. Därmed synas orden »sprit» och »absolut alkohol», vilka förekomma i definitionen på spritdrycker i Rff, kunna bortfalla såsom över- flödiga.

Slutligen må här ett par terminologiska spörsmål beröras. Att den i 1 % Rff upptagna, sammanfattande beteckningen »rusdrycker» bortfallit har redan anmärkts ovan i motiven under förslagets rubrik. En annan dylik fråga har nyligen varit föremål för lagstiftning. Genom en förordning den 13 mars 1933 (nr 78) angående beteckning för vissa slag av vin har nämligen föreskri- vits, att sådana drycker, som enligt Rff äro att anse såsom vin men icke äro framställda av saft av färska druvor, ej få betecknas med uttrycket »vin» en— bart utan skola benämnas »fruktvin» eller dylikt. Då emellertid de båda slag av drycker, som härigenom skola särskiljas, för övrigt synas böra lyda ena- handa regler i försäljningshänseende, har anledning icke synts föreligga att i förslaget införa en motsvarande distinktion.

2 %.

Paragrafens tre första stycken motsvara med smärre formella jämkningar 2 % första—tredje styckena Rff. Häri uppdelas försäljningen av spritdrycker och vin först i två huvudgrupper, av vilka den ena, som benämnes partihan- del, avser dels försäljningen till återförsäljare inom landet, dels all försälj- ning till utlandet, vare sig denna sker till återförsäljare eller direkt till kon- sumenterna. Den andra huvudgruppen, som benämnes detaljhandel, avser den övriga försäljningen, d. v. s. den som äger rum till konsumenterna inom landet. Detaljhandeln uppdelas i sin tur i två delar, utminutering och utskänkning. Utminutering innefattar försäljning till avhämtning eller försändning på rekvi- sition. Försäljning genom kringföring, som omförmäles i förordningarna om försäljning av pilsnerdricka samt av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker, är således icke här en tillåten försäljningsform. Utskänkning de- finieras såsom försäljning till förtäring på stället. Samtliga nu angivna reg- ler avse den vanliga försäljningen av spritdrycker och vin eller med andra ord all sådan försäljning, som ej regleras genom särskilda författningar. Till sådana Specialregler finnas hänvisningar i 4 % av detta kapitel.

Fjärde stycket i förevarande paragraf överensstämmer med 2 % sjätte styc- ket Rff, vilket tillkom genom en förordning den 10 juni 1932 såsom ett led i den lagstiftning, som tillskapade regler för s. k. nattklubbar och andra sådana nöjestillställningar, vilka hade formen av enskilda föreningssammankomster men i realiteten voro upplåtna för allmänheten. Ehuru vissa anmärkningar, åtminstone ur lagteknisk synpunkt, torde kunna riktas mot förevarande be- stämmelser, har revisionen som nämnts upptagit dem i förslaget. Ändringar i dessa bestämmelser skulle nämligen kräva ställningstagande till vissa frågor om utskänkning enligt förordningen angående försäljning av pilsnerdricka och förordningen angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker, i vilka författningar motsvarande bestämmelser intagits, och revi-

• Sida 326
•  Original

sionen har ansett, att samtliga hithörande spörsmål lämpligast kunna lösas i samband med omarbetning av dessa förordningar.

3 %.

I 63 % Rff uttalas den allmänna princip för försäljningens ordnande, vilken i förslaget återfinnes under den nu behandlade paragrafen. Med hänsyn till den principiella innebörden hos stadgandet har det ansetts lämpligt att bereda plats för detsamma i författningens början.

I förslaget har upptagits allenast den första delen av bestämmelsen i Rff, nämligen att så ringa skada som möjligt skall åstadkommas genom försälj- ningen, medan den senare delen, som betonar, att syftet med de givna stad- gandena i största möjliga utsträckning bör eftersträvas, av revisionen uteslu- tits. Detta har skett på grund av att sistnämnda föreskrift icke ger uttryck för något nytt utöver den princip, som fastslås i lagrummets förra del eller måste anses gälla utan särskild påminnelse i författningstexten, helst som revisionen föreslagit, att ordet »ordnas» ersättes med uttrycket »ordnas och handhavas». Revisionen har därmed velat betona, att den i paragrafen fast- slagna principen enligt förslaget liksom enligt Rff skall vara vägledande så- väl för tillståndsbeviljande och kontrollerande myndigheter som för de organ, vilka utöva den närmare befattningen med försäljningen.

Någon saklig ändring av föreskrifterna i 63 % Rff har revisionen sålunda icke föreslagit. Det har tidigare omnämnts, att anmärkningar blivit fram- ställda mot innehållet i dessa föreskrifter, vilka genom sin otydliga formule- ring skulle giva utrymme åt subjektivt färgade uppfattningar hos dem som tillämpade författningen. Revisionen har emellertid, såsom i den allmänna motiveringen utförligare framhållits,1 ansett det vara en fördel, att dessa prin- cipiella föreskrifter bibehållas med en så allmän formulering, att icke tillämp- ningen av dem insnöres i schematiska och därför opraktiska former. Dess- utom må även här erinras därom, att revisionen kompletterat dessa allmänna föreskrifter med fullständigare Specialregler än i Rff och därjämte föreslagit åtskilliga bestämmelser för att stärka kapaciteten hos de organ, åt vilka för- säljningen anförtros.

4%.

Såsom redan antytts under motiveringen till 2 % här ovan, avser förslaget väsentligen att reglera den vanliga försäljningen av spritdrycker och vin för konsumtion. Med den vida definition, som i 1 % givits åt begreppet sprit- drycker, följer emellertid, att även annan försäljning, som regleras genom sär- skilda föreskrifter, formellt ingår under förslagets bestämmelser, exempelvis handeln med denaturerad (skattefri) sprit. Dessutom kan givetvis även en för- säljning av spritdrycker eller vin för konsumtion i vissa fall behöva regleras på annat sätt än den vanliga försäljningen, t. ex. då fråga är om medicinskt bruk. De fall, som icke skola behandlas enligt förslagets bestämmelser, äro

1 Se ovan sid. 148 ff.

• Sida 327
•  Original

angivna i denna paragraf, som innehåller hänvisningar till de särskilda regler, vilka i stället skola tillämpas.1

1 mom.

Detta moment motsvarar 3 % 1 mom. Rff. De föreskrifter som avses i första stycket återfinnas för närvarande i kun— görelsen den 27 juli 1923 (nr 342) angående försäljning av spritdrycker, vin och exportöl å apoteksinrättning för medicinskt ändamål. I 8 % av denna kun- , görelse föreskrives, att recept, som utfärdats för sådant inköp, varom här är i fråga, efter skedd expedition skall kvarhållas och förvaras å apoteksinrättnin- i gen. En bestämmelse av enahanda innehåll återfinnes även i Rff under första stycket av ovannämnda moment. Då samma bestämmelse ej bör upptagas på , två ställen och föreskriften i fråga med hänsyn till sitt innehåll lämpligen bör hava sin plats i kungörelsen, har densamma uteslutits ur förslaget. I fråga om ansvar för överträdande av den försäljningsrätt, varom här är fråga, finnes föreskrift i förslagets 7 kap. 5 _å 1 mom.

Hänvisningen i andra stycket avser förordningen den 1 juli 1918 (nr 639) angående handel med alkoholhaltiga apoteksvaror m. m., som jämväl inne- håller ansvarsbestämmelser.

2 mom.

I detta moment lämnas hänvisning till två särskilda författningar. Den ena, som jämväl angives i 3 % 2 mom. Rff, utgöres av förordningen den 1 juli 1918 (nr 508) angående handel med skattefri sprit. Den andra är förordningen sam- ma dag (nr 564) angående vissa alkoholhaltiga preparat m. m. Rff innehåller icke någon motsvarande hänvisning till sistnämnda förordning men revisionen har ansett den för fullständighetens skull böra omnämnas. Det kan slutligen här anmärkas, att båda dessa förordningar innehålla särskilda straffbestäm— melser. '

3 mom.

Detta moment överensstämmer med 3 % 3 mom. Rff. För de fall, som här avses, finnas bestämmelser meddelade genom kungörelsen den 18 december 1918 (nr 987) angånde försäljning av sprit och andra alkoholhaltiga varor för vissa särskilda ändamål samt kungörelsen samma dag (nr 988) angående försäljning av vin för kyrkligt behov. I den första av dessa kungörelser finnas särskilda straffpåföljder, och försäljare som bryter mot den senare kungörelsen torde kunna straffas enligt den allmänna bestämmelsen i 7 kap. 8 % av revisionens förslag.

5 %. De bestämmelser, som upptagits i förevarande paragraf, motsvaras av reg- lerna i 4 % Rff. I 1—4 mom. av sistnämnda lagrum finnas de förhållanden

* Ifrågavarande specialförfattningar, vilka angivas under de olika momenten, finnas lättast till- gängliga i Einar J:son Thulins edition Alkohollagstiftningen (1930).

• Sida 328
•  Original

angivna, vilka diskvalificera för erhållande av försäljningstillstånd. Enligt 5 mom., som hänvisar till dessa bestämmelser, äro de flesta av dem även tillämpliga i fråga om styrelseledamöter och vissa delägare i systembolag.

Då rättighet till partihandel enligt förslaget endast tillkommer ett särskilt bolag och rätten att utöva detaljhandel —— med undantag för trafikutskänk- ning enligt 3 kap. 13 % —— alltid upplåtes till systembolag, som sedan i vissa fall kan överlåta tillstånd till utskänkning, har förslaget uppställts så, att paragrafens huvudregler avse villkoren för att vara styrelseledamot i försälj- ningsbolag och att diskvalifikationsgrunderna för annan därefter angivas ge- nom en hänvisning till nämnda regler.

Förslaget innehåller icke någon motsvarighet till bestämmelserna i 4 % 5 mom. andra stycket Rff, vari stadgas behörighetsvillkor för vissa delägare i systembolag. Revisionen har nämligen i 6 kap. 3 % föreslagit, att varje ak- tieägares lämplighet skall prövas av länsstyrelsen.

Samma villkor som i överensstämmelse med föreskrifterna i Rff här upp- tagits rörande ledamot av styrelse för systembolag ha föreslagits skola gälla även förstyrelseledamot i partihandelsbolag och restaurangbolag. Det synes nämligen icke föreligga tillräcng anledning att uppställa skilda diskvalifika- tionsgrunder för ledamotskap av styrelserna för de olika slagen av bolag, då dessas verksamhet ur social synpunkt böra ledas från likartade utgångspunk- ter.

1 mom.

Här upptagna villkor överensstämma med motsvarande regler i Rff med den ändring, som föranledes av att saknad av god frejd icke vidare förekommer såsom särskild diskvalifikationsgrund för någon som helst befattning eller för- mån sedan genom en lag den 24 maj 1918 påföljden förlust av medborgerligt förtroende borttagits ur strafflagen. De personliga förutsättningar, som man velat försäkra sig om genom kravet på god frejd, torde emellertid vara till- godosedda genom de bibehållna fordringarna på ordentlighet och lämplighet i övrigt.

2 mom.

Liksom enligt Rff uteslutas här vissa ämbets- och tjänstemän. I nykterhets- kommitténs betänkande1 angives, att som förebild för bestämmelsen tjänat ett motsvarande stadgande i 6 % av den då gällande förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning av brännvin. I sistnämnda lagrum finnas följande ex- empel på hithörande befattningshavare: överståthållare, underståthållare, lands- hövding, landssekreterare, landskamrerare, kronofogde, länsmän, lands- eller stadsfiskal, domare på landet, borgmästare eller annan magistratsperson i stad samt brännerikontrollör eller tillsyningsman vid brännvinsnederlag. Denna uppräkning, som för korthetens skull uteslöts ur Rff, ger fortfarande en Väg- ledning för bedömande av vilka personer, som avses med bestämmelsen i fråga.

' V sid. 297.

• Sida 329
•  Original

Därvid må dock beaktas —— förutom att kronofogdar och länsmän ersatts med landsfogdar och landsfiskaler — att även andra ämbets- och tjänstemän än de nyss uppräknade falla under nu förevarande bestämmelser. Hit höra tydligen kontrollstyrelsens chef och tjänstemän, vidare kontrolltjänstemän vid bränn- vinstillverkning, som icke redan nämnts, länsassessorer1 och andra föredra— gande tjänstemän vid länsstyrelserna och hos överståthållarämbetet, kommunal- borgmästare och övriga ledamöter i stadsstyrelse2 samt all polispersonal.3

I förevarande moment har vidare upptagits en motsvarighet till bestämmel- serna i 3 och 4 mom. av 4 % Rff, vilka bestämmelser förhindra den som till avsalu tillverkar spritdrycker, vin eller maltdrycker att idka sådan försälj— ning, varom nu är fråga. Anledningen till dessa bestämmelser är givetvis att söka i motsatsen mellan tillverkarnas och försäljarnas intressen. I för- slaget har med enskilda tillverkare jämställts styrelseledamöter i bolag och andra företag med tillverkningsrätt. Såsom diskvalifikationsgrund är det till- räckligt, att vederbörande person eller företag har rätt att bedriva tillverk— ning, och det erfordras alltså icke att denna verkligen utövas. Från regeln att en ledamot av styrelsen för ett företag, som har tillverkningsrätt, icke till- lika får vara styrelseledamot i försäljningsbolag, medgiver paragrafen ett vik- tigt undantag, nämligen för partihandelsbolaget, Aktiebolaget Vin- & Sprit- centralen, som bedriver egen tillverkning. Detta undantag avser närmast att möjliggöra att samma person skall kunna vara ledamot av styrelse för system- bolag och styrelseledamot i partihandelsbolaget. Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd har framhållit,4 att en sådan anordning skulle vara ända— målsenlig med hänsyn till att systembolagen, vilka praktiskt taget uteslutande inköpa sina varor från partihandelsbolaget, hava det största intresse av att detta bolags försäljning ordnas på ett ur deras synpunkt så ändamålsenligt sätt som möjligt, och att många friktionsanledningar skulle kunna undanröjas genom ett intimt samarbete mellan systembolagen och partihandelsbolaget. Revisionen har därför liksom förtroendenämnden ansett, att en representant för systembolagen bör få bli ledamot i partihandelsbolagets styrelse. I detta sammanhang vill revisionen därjämte framhålla, att för genomförande av en sådan anordning kräves ändring i 10 % 2 mom. av den nu gällande bolagsord- ningen för Aktiebolaget Vin- & Spritcentralen.

3 mom.

Den i förevarande moment meddelade bestämmelsen om diskvalifikations- grunder för enskilda att bedriva försäljning överensstämmer med vad nu gäl- ler med den ändring, att revisionen icke upptagit det nuvarande förbudet för ecklesiastika ämbets— och tjänstemän, kyrkobetjänte och i allmän tjänst an- ställda lärare att erhålla försäljningstillstånd. Detta förbud synes sakna prak-

* Jämför artikel i Tidskrift för systembolagen 1919 nr 4 sid. 11. 3 Se rättsfall i Regeringsrättens årsbok 1920 sid. 188. 3 Jämför 66 och 89 55 Rff samt 7 kap. 17 och 19 55 i förslaget ävensom 2 5 2 mom. i förord- ningen den 11 juni 1926 ang. tillverkning och beskattning av brännvin.

* Se förtroendenämndens i det föregående omförmälda framställning till revisionen den 13 december 1930 (duplic) sid. 85 f.

• Sida 330
•  Original

' tisk betydelse särskilt med hänsyn till den prövning av försäljares allmänna lämplighet, som alltid skall äga rum.

Tillstånd till utskänkning må enligt förslaget innehavas av enskild per- son, som i fråga om trafikutskänkning enligt 3 kap. 13 % kan få tillstånd direkt upplåtet å sig och beträffande annan utskänkning jämlikt samma kap. 16 % kan erhålla överlåtelse av tillstånd från systembolag. I de fall, då en enskild person sålunda kan få bedriva utskänkning, kan enligt förslaget även ett enskilt bolag bli innehavare av tillstånd därtill. Revisionen har nu före- slagit, att om ett dylikt bolag har till uppgift att uteslutande eller huvudsak- ligen bedriva utskänkning, samma diskvalifikationsgrunder, som eljest gälla för enskilda personer, skola uppställas för bolagets styrelseledamöter. Däremot har revisionen icke ansett sig kunna gå längre. Ett enskilt bolag, som bedriver utskänkning endast såsom bihang till annan verksamhet, t. ex. ett järnvägs- bolag med trafikutskänkning, är sålunda icke underkastat ovannämnda diskva- lifikationsregler för styrelseledamöterna.

4 mom.

Slutligen har i förevarande paragraf under detta moment upptagits en ny bestämmelse av innehåll, att om utskänkning bedrives av annan än enskild person, för rörelsen skall finnas en av kontrollstyrelsen godkänd föreståndare med samma kvalifikationer som uppställts för styrelseledamöter i försäljnings- bolag. Denna bestämmelse, som gäller såväl systembolag som enskilda bolag, har tillkommit för att erhålla i möjligaste mån god tillsyn å utskänkningsföre— skrifternas efterlevnad. Bestämmelsen avser mera beständiga föreståndare för en utskänkningsrörelse och det är alltså icke erforderligt, att en person som blott för ett Visst tillfälle utövar tillsyn över försäljningen skall behöva erhålla kontrollstyrelsens godkännande.

S%.

1 mom.

Stadgandet i detta moment är hämtat från 8 % 1 mom. Rff, som emellertid endast avser tillverkare av rusdrycker samt partihandelsbolag, medan försla- get utsträckt bestämmelsen att gälla även andra försäljare av spritdrycker eller vin. Visserligen hava likartade föreskrifter tidigare meddelats av kon- trollstyrelsen, nämligen i fråga om systembolag genom cirkulär den 20 novem- ber 1915 (nr 5) och beträffande enskilda restauratörer genom föreskrifter an— gående överlåtelse av utskänkningsrättighet,1 men revisionen anser det lämp- ligt att samtliga hithörande förhållanden regleras i huvudförfattningen.

2 mom. Detta moment, som med ett par formella jämkningar överensstämmer med 8 % 2 mom. Rff, avser att hindra den som ej har rätt till försäljning av sprit- drycker eller vin från att kringgå förbudet häremot. Med byte avses endast

1 Senast utfärdade bestämmelser härom i kontrollstyrelsens cirkulär den 28 november 1933 (nr 8) med föreskrifter angående överlåtelse av rättighet till utskänkning av rusdrycker under år 1934, punkt 7.

• Sida 331
•  Original

det fall, att något värde av annat slag erhålles i utbyte. Sålunda inbegripes härunder icke en försträckning, där samma kvantitet av samma dryck åter- bäres1 och givetvis omfattar stadgandet ej heller en gåva, där ingen som helst motprestation erhålles. Däremot avses med detta moment, såsom slutet av stadgandet tydligt angiver, alla sådana fall, där drycker av ifrågavarande slag på något sätt använts såsom betalningsmedel.”

2 KAP.

Om partihandel och import.

1—8 %%.

Dessa paragrafer, vilka avse partihandeln och därmed sammanhängande för- hållanden, överensstämma väsentligen med 12—15 %% Rff. Stadgandena i 12 % Rff, som motsvaras av 1—5 %% i förslaget, äro dock här upptagna i delvis annan ordning. Då frågan om partihandelns organisation för endast några få år sedan varit föremål för en ingående undersökning och de nu gällande reg- lerna i ämnet därefter blivit godkända, har revisionen i denna del ansett sig allenast böra hänvisa till vad sålunda förekommit.3

_95.

Enligt 16 % Rff äger kontrollstyrelsen efter ansökning medgiva, att för kon- kursbos eller stärbhus' räkning eller där eljest särskilda omständigheter före- ligga spritdrycker och vin må för visst fall utan hinder av förordningens övriga föreskrifter försäljas till partihandels- eller systembolag. Detta stadgande, som avser att möjliggöra en realisation av spritdrycker eller vin från den som eljest icke äger försälja sådana drycker har medfört, att kontrollstyrelsen fått avgöra ett avsevärt antal dylika ärenden. Så gott som undantagslöst har medgivande till försäljning därvid lämnats. Att i sådana fall alltid fordra tillstånd av kontrollstyrelsen torde emellertid ej vara erforderligt, då såsom nyss nämnts försäljning endast får ske till partihandelsbolaget eller system- bolag. Det synes revisionen därför vara tillräckligt att kontrollstyrelsen med- delar de allmänna föreskrifter, enligt vilka dylik försäljning får äga rum.

10 %.

Denna paragraf behandlar importen av spritdrycker och vin efter väsent- ligen samma principer som 10 % Rff.

' Jämför rättsfall i Nytt Juridiskt Arkiv I 1875 sid. 101 och 1915 sid. 15. 2 Jämför rättsfall i Nytt Juridiskt Arkiv I 1883 sid. 317. 3 Se Monopolkontrollutredningens betänkande angående anordnandet av den statliga kontrollen av Aktiebolaget Vin- & Spritcentralens verksamhet, avgivet den 14 januari 1928 (Statens off. utr. 1928: 4) samt bihang till riksdagens protokoll 1930: prop. nr 196, bevillningsutskottets betänkande nr 21 och memorial nr 27 samt riksdagens skrivelse nr 259, ävensom riksdagens protokoll i båda kamrarna den 3 maj 1930. — Jämför även prop. nr 232 vid 1934 års riksdag.

• Sida 332
•  Original

1 och 2 mom. Stadgandena äro med smärre formella jämkningar lika lydande med mot- svarande moment i 10 % Rff.

3 mom.

Innehållet i denna bestämmelse återfinnes i 10 % 3 mom. Rff, som emellertid jämväl föreskriver, att sådant utlämnande av spritdrycker och vin, som här , avses, endast får ske mot kvitto. Detta har emellertid revisionen funnit vara en alltför detaljmässig föreskrift för att lämpligen upptagas i författnings- texten.

4 mom.

I bestämmelserna under detta moment föreslås vissa ändringar, vilka väsent- ligen betingats av annan lagstiftning.

Under punkten d) i 10 % 4 mom. Rff har givits hänvisning till den bestäm- melse om rätt för resande till tullfri införsel av rusdrycker, som medgivits i 5 % av förordningen den 9 juni 1911 (nr 80) med tulltaxa för inkommande va- ror. Denna bestämmelse, som i den nu gällande tulltaxeförordningen av den 4 oktober 1929 (nr 316) har en motsvarighet i 6 % 1 mom., avser emellertid en- dast maltdrycker och har därför icke medtagits i förslaget.

Vidare har stadgandet under punkten e) i Rff, som i förslaget motsvaras av punkten d), undergått en viss omredigering. De föreskrifter rörande skepps- proviant i 1911 års tulltaxeförordning, vartill nyssnämnda stadgande i Rff hänvisade, motsvaras nu av 5 % k) i 1929 års tulltaxeförordning ävensom de närmare anvisningar, vilka meddelats i 25 % av kungörelsen den 29 november 1929 (nr 373) med tillämpningsföreskrifter till tulltaxeförordningen. Det har emellertid icke ansetts nödvändigt att i förslagets text direkt angiva dessa för- fattningsrum. I den senare delen av den nyss omförmälda punkten e) i Rff stadgas förbud mot ilandförande från fartyg av spritdrycker och vin, vilka förtullats såsom överskott av skeppsproviant, och en motsvarande bestämmelse har upptagits i förslaget. Den för skeppsproviant medgivna tullfriheten torde gälla endast förbrukning ombord. Ilandförande av drycker, som utlämnats till fritt förfogande ombord, utan behörig tullangivning, anses i praxis som smuggling. Detsamma gäller i fråga om införseglade drycker, varvid dess— utom brytande av försegling straffas enligt 227 % tullstadgan, jämförd med 10 kap. 21 % strafflagen. Förbud mot ilandförande och straffbeläggande av brott mot detta förbud är alltså nödvändigt endast för sådana drycker, som förtullats såsom överskott. I detta fall är ju tullen erlagd och ilandförande kan alltså ej bedömas som smuggling. I detta sammanhang kan påpekas, att nämnda förbud givetvis icke utgör hinder för fartygsbesättning att såsom nu lärer förekomma vid avslutande av en resa utnyttja samma rätt att införa viss myckenhet spritdrycker och vin, som i punkten c) medgives andra resande.

De specialbestämmelser, som skola tillämpas enligt hänvisningar i föreva- rande moment, utgöras av —— förutom de nyss omnämnda författningarna

• Sida 333
•  Original

— kungörelsen den 18 december 1918 (nr 989) angående resandes rätt till in- försel av rusdrycker ävensom angående införsel av alkoholhaltiga varor för särskilda ändamål samt förordningen den 15 november 1912 (nr 298) om provianteringsfrilager jämte kungörelsen samma dag (nr 299) med vissa föreskrifter angående rättighet att hålla dylikt frilager.

5 mom.

I detta moment, som överensstämmer med 10 % 5 mom. Rff, hänvisas till den ovan omnämnda kungörelsen den 18 december 1918 (nr 989) angående resan— des rätt till införsel av rusdrycker ävensom angående införsel av alkoholhal- tiga varor för särskilda ändamål.

6 mom.

Liksom i 10 % 6 mom. Rff upptages här en erinran om bestämmelserna an- gående införsel av denaturerad sprit i förordningen den 1 juli 1918 (nr 508) angående handel med skattefri sprit. Därjämte har revisionen för fullständig- hetens skull medtagit en hänvisning till de importbestämmelser, som finnas i förordningen sistnämnda dag (nr 564) angående vissa alkoholhaltiga prepa- rat m. m.

3 KAP. Om rätt till detaljhandel.

1 %.

Revisionens förslag till indelning av riket i detaljhandelsområden har av- _handlats i den allmänna motiveringen sid. 292—300. Där har även angivits vilka platser revisionen tänkt såsom förläggningsorter för systembolagen och därmed såsom huvudorter för detaljhandelsområdena. Det har av praktiska skäl icke ansetts lämpligt att angiva dessa platser i lagtexten, utan enligt för- slaget skall det överlämnas åt Konungen att förordna härom.

Såsom revisionen framhållit i den del av den allmänna motiveringen, var- till nyss hänvisats, har den föreslagna indelningen av riket i detaljhandelsom- råden grundats på länsindelningen. Om man bortser från den särskilda be- stämmelsen om Stockholm, skall nämligen varje detaljhandelsområde motsvara antingen ett helt län eller en del av ett län. Från denna allmänna regel för in- delningen kan det emellertid finnas skäl att medgiva undantag på grund av vissa förhållanden, som redan med nuvarande försäljningsorganisation gjort sig gällande. Vid den fördelning av rikets kommuner, som kontrollstyrelsen enligt 36 % Rff företager för anvisande av hemortsbolag, hava nämligen de flesta kommuner, som hänförts till ett bolag, visserligen tillhört samma län som bolaget, men i många fall hava också dit anvisats vissa kommuner från

• Sida 334
•  Original

andra län. Dessa anvisningar av hemortsbolag hava givetvis i hög grad betin- gats av kommunernas kommunikationsmöjligheter och affärsförbindelser i öv- rigt. De skäl, som sålunda förorsakat, att vissa kommuner hänförts till ett hemortsbolag utom sitt eget län, finner revisionen böra beaktas, även då läns- indelningen direkt lägges till grund för uppdelningen i detaljhandelsområden. På grund härav har revisionen föreslagit, att kommun må hänföras till detalj- handelsområde utom det län dit den hör, då detta med hänsyn till kommunika- tionsförhållanden eller andra omständigheter finnes lämpligt. Prövningen av dylika jämkningar i den grundläggande uppdelningen har revisionen ansett lämpligen böra ankomma på kontrollstyrelsen, som enligt vad nyss omnämnts hittills har verkställt en gruppering i detta hänseende av samtliga rikets kom- muner.

2 %.

I den allmänna motiveringen sid. 300—301 har redan framhållitts, att revi— sionen föreslår bibehållande av den nuvarande ordningen, att detaljhandeln med spritdrycker och vin skall handhavas av särskilt för detta ändamål bildade företag, ett för varje detaljhandelsområde, och att dessa skola hava formen av bolag. Dock anser revisionen, särskilt med hänsyn till de tillämnade bolagens storlek, att man icke fortfarande bör medgiva möjligheten att anlita handels- bolagsformen utan att de nya företagen alltid böra vara organiserade såsom aktiebolag. Regler i nu angivna hänseenden hava upptagits i förevarande pa- ragraf, som därjämte fastställer den redan nu gängse beteckningen »system— bolag» för dessa företag.

Enligt nu gällande bestämmelser kan rättighet till detaljhandel i två fall upplåtas till annan än de för ändamålet särskilt bildade detaljhandelsbolagen, nämligen i fråga om utskänkning å fartyg och järnvägståg enligt 21 % Rff samt tillfällig vinutskänkning enligt 22 % Rff. För sistnämnda fall har emel- lertid revisionen icke velat göra undantag från huvudregeln, att rätt till detalj-_ handel endast bör tilldelas systembolag. I stället för att medgiva, att till- stånd till utskänkning lämnas åt enskilda personer," har revisionen tillgodo- sett tillfälliga behov av utskänkning genom bestämmelserna i detta kapitels 11 %, enligt vilken systembolag kan erhålla tillstånd till tillfällig utskänkning efter mindre stränga regler än som föreslås beträffande annan utskänkning och utan sådana inskränkningar, som nu föreskrivas i 22 % Rff. I fråga om det andra undantagsfallet, nämligen utskänkning å fartyg och järnvägståg, har ' revisionen däremot funnit praktiska skäl tala för bibehållande av den nu gäl— lande regeln, att tillstånd kan meddelas även åt andra än systembolag, och en erinran om detta undantag har intagits i förevarande paragraf genom dess hänvisning till 13 % i detta kapitel. '

I och med att ett systembolag enligt 6 kap. 1 % antagits av länsstyrelsen, skall bolaget enligt revisionens förslag äga rätt att utöva utminutering inom sitt område. För att bedriva utskänkning skall däremot erfordras särskilt tillstånd enligt vad närmare angives i 5—14 %% av detta kapitel.

• Sida 335
•  Original

Revisionens skäl för de i denna paragraf föreslagna reglerna angående ut- minuteringsställenas förläggning återfinnas i den allmänna motiveringen sid. 270—274.

4 %.

Enligt vad som angivits i den allmänna motiveringen sid. 146, har revisio- nen föreslagit ett ovillkorligt förbud mot överlåtelse av utminuteringsrätt. Detta förbud, som har sin motsvarighet i 25 % 1 mom. Rff, har intagits i före- varande paragraf.

5 %.

Såsom redan nämnts under 2 % här ovan anser revisionen, att beträffande utskänkning —— i motsats till vad som föreslås i fråga om utminutering — sär— skilt tillstånd skall erfordras för försäljningens bedrivande. Stadgande härom har införts i denna paragraf. Den tillståndsprövning, som alltså skall äga rum, kommer enligt revisionens förslag att avse frågan, huruvida tillstånd till utskänkning skall lämnas och under vilka villkor detta skall ske. Däremot kommer icke den nu föreliggande möjligheten till tävlan mellan olika bolag att bibehållas, utan endast det bolag, som enligt 6 kap. 1 % antagits för veder— börande detaljhandelsområde, kan komma i fråga. Dock kommer givetvis allt— jämt en prövning av sökandena att äga rum vid meddelande av sådant utskänk- ningstillstånd, som kan lämnas åt andra än systembolag, men såsom förut framhållits skall detta enligt förslaget endast kunna ske i fråga om utskänk- ning å fartyg och järnvägståg enligt 13 % i detta kapitel.

6 %.

1 mom.

I 6—11 %% finnas de allmänna reglerna angående tillståndsprövning i fråga om utskänkning. Beträffande två särskilda slag av utskänkning hava del- vis avvikande regler uppställts, nämligen i 12 % beträffande »turistutskänk- ning» och i 13 % beträffande utskänkning å fartyg och järnvägståg, »trafik- utskänkning». För all annan utskänkning än turist- och trafikutskänkning, har revisionen under detta moment —— i överensstämmelse med vad som nu gäl- ler enligt 17 % 2 mom. Rff — föreslagit, att tillståndsprövningen skall utövas av länsstyrelsen i det län, där utskänkningen skall äga rum. Då enligt reg- lerna i 1 % av detta kapitel ett systembolags detaljhandelsområde i vissa fall kan omfatta kommuner utanför det län, till vilket bolaget närmast är anknu- tet, kan det således inträffa, att samma bolag har att inhämta tillstånd till utskänkning av skilda länsstyrelser för olika kommuner. Innan en ansökan om utskänkningstillstånd avgöres av länsstyrelsen, skall alltid kommunal myn- dighet hava tagit ställning till frågan, och genom att länsstyrelsen enligt förslaget skall vara skyldig att följa kommunala önskemål i fråga om ut- skänkningsförbud och vissa restriktioner, tillförsäkras kommunerna medbe—

• Sida 336
•  Original

stämmanderätt i fråga om utskänkningen på sätt närmare skall behandlas un- der de följande paragraferna. Beträffande länsstyrelsens prövning i övrigt kan här framhållas, att länsstyrelsen givetvis icke må meddela sådant utskänk- ningstillstånd, som strider mot denna förordnings bestämmelser.1

2 mom.

All utskänkning, som icke enligt vad nyss omnämnts har underkastats spe- ciella regler i 12 och 13 %%, uppdelas här i två grupper, som fått beteckningar- na »årsutskänkning» och »tillfällig utskänkning». Angående orsakerna till denna uppdelning och innebörden av de båda kategorierna hänvisas till den allmänna motiveringen sid. 255—256. Bestämmelserna om årsutskänkning finnas i 7—10 %% och reglerna om tillfällig utskänkning i 11 %.

7%.

1 mom.

Enligt 17 % 2 mom. Rff gäller för närvarande, att länsstyrelsen skall med— dela bolag rättighet till detaljhandel med spritdrycker och vin för ett eller flera, högst tre kalenderår, med iakttagande av att tiden för samtliga inom länet beviljade rättigheter skall på en gång utlöpa vid utgången av vart tredje kalenderår. Ifrågavarande s. k. oktrojperioder för bolagens verksamhet hava enligt revisionens förslag endast motsvarighet i fråga om utskänkningen, me- dan som förut nämnts bolagens existens såsom försäljningsorgan och deras befattning med utminuteringen i förslaget icke underkastats någon tidsbegräns- ning. Av skäl, som angivits i den allmänna motiveringen sid. 256, har revisionen i detta moment föreslagit, att tillstånd till årsutskänkning i regel skall meddelas för bestämda tidsperioder om fyra år. Med hänsyn till att förhyrande av utskänkningslokaler i allmänhet sker med tillträde den 1 okto- ber har revisionen vidare föreslagit, att dessa tidsperioder icke skola samman- falla med kalenderåren utan börja den 1 oktober. Revisionen har ansett, att en legal beteckning på de sålunda föreslagna tillståndsperioderna för årsut- skänkning skulle hava en praktisk uppgift att fylla, och har på grund härav för detta ändamål i författningstexten infört beteckningen »oktrojperiod». Det- ta uttryck skulle alltså enligt förslaget få en mera inskränkt betydelse än vad det för närvarande har. Såsom framhållits i den del av den allmänna motiveringen, vartill nyss hänvisats, har revisionen ansett det lämpligt, att oktrojperioderna förläggas så, att det föregående ansökningsförfarandet in- faller två år efter de kommunala valen i riket. Med hänsyn härtill och då kommunala val ägt rum under år 1934 har revisionen föreslagit, att den för- sta oktrojperioden skall omfatta tiden fr. o. m. den 1 oktober 1937 t. o. m. den 30 september 1941, vilket dock givetvis förutsätter, att dessförinnan den nya lagstiftningen kunnat träda i kraft och försäljningsbolagens omorganisation kunnat verkställas.

1 Kungl. Maj:t har upphävt sådana rättigheter, som meddelats i strid med bestämmelserna iööå Rff; se Kungl. Maj:ts resolution den 25 oktober 1918 på besvär av N. G. Ljunggren m. ii., refererad i Tidskrift för systembolagen 1918 nr 6 sid. 8 f., samt Kungl. Maj:ts brev den 21 december 1928 till länsstyrelsen i Gotlands län, refererat i samma tidskrift 1929 nr 2 sid 16 f.

• Sida 337
•  Original

Under en så lång tid som den föreslagna fyraåriga oktrojperioden kan det givetvis för en kommun, där utskänkning förut icke ansetts önskvärd och till- stånd därtill ej heller meddelats, uppkomma sådana ändrade förhållanden, att utskänkningstillstånd därefter anses erforderligt. Likaså kunna omständig- heterna föranleda, att i en kommun, där tillstånd till utskänkning i en viss om— fattning redan förefinnes, det uppstår ytterligare behov härav under en ok- trojperiod.1 Är vad som erfordras blott en utskänkning av tillfällig art, bör detta enligt revisionens mening regleras genom tillstånd till tillfällig utskänk— ning enligt 11 %. Ansökan härom kan nämligen göras när som helst obero- ende av oktrojperioderna. Men det kan också vara ett behov av stadigva- rande art, som uppkommit, för vars tillgodoseende det alltså erfordras till- stånd till årsutskänkning. Detta kan exempelvis sammanhänga med att ett nytt företag med stor personal förlagts till kommunen eller att en ny trafik- led dragits fram genom densamma. När det-på grund av en dylik särskild anledning föreligger ett behov av årsutskänkning, som icke tidigare förefun— nits, har revisionen ansett det skäligt att medgiva undantag från den förut angivna regeln, att tillstånd till årsutskänkning endast får meddelas för de bestämda oktrojperioderna. Däremot kan ett dylikt undantag icke vara motiverat av en omsvängning i den nykterhetspolitiska uppfattningen inom kommunen, utan det måste erfordras någon yttre anledning av sådan be- tydelse, som har antytts i de nyss anförda exemplen. Det nya förhållande, som skall föreligga för att utskänkningstillstånd må, kunna meddelas för an— nan tid än en oktrojperiod, bör tydligen icke hava förefunnits så tidigt, att hän- syn kunnat tagas härtill redan_under den normala ansökningstiden före oktroj— perioden. Enligt huvudregeln i 2 mom. skall ansökan göras före utgången av året innan utskänkningen är avsedd att taga sin början, och på grund härav har revisionen alltså föreslagit, att det nya förhållande, som skall åberopas, icke skäligen bör hava kunnat beaktas före det år under vilket oktrojperioden börjat. Detta stadgande omfattar alltså även sådana fall, där det åberopade förhållandet faktiskt inträtt före den normala ansökningstidens utgång, men enligt vad man skäligen kan begära icke vid nämnda tidpunkt kunnat tagas i beräkning av sökanden.

Då revisionen i nu omförmälda fall funnit skäl att avvika från regeln, att utskänkningstillstånden skola meddelas för de bestämda oktrojperioderna, har det emellertid varit revisionen angeläget att icke härigenom sönderbryta dessa perioder mer än som varit nödvändigt för att tillgodose berättigade krav på hänsyn till ändrade förhållanden. På grund härav har revisionen föreslagit, att tillstånd, som meddelas för annan tid än en oktrojperiod, alltid skall avse återstående del av en dylik; även dessa tillstånd skola alltså upphöra samtidigt med de övriga. Vidare bör enligt revisionens mening tillstånd till utskänk- ning under en del av en oktrojperiod icke få taga sin början när som helst un- , der densamma. Då det ju här endast är fråga om behov av stadigvarande art,

* Såsom exempel på uppkommande behov av förevarande slag och praxis enligt Rff kan hänvisas till Kungl. Maj:ts utslag den 22 mars 1929 på besvär av Systembolaget i Skänninge och den 10 maj , 1929 på. besvär av Systembolaget i Halmstad, refererade i Tidskrift för systembolagen 1929 nr 4 sid. 1 f. och 21 f. samt nr 8 sid. 7 f.

• Sida 338
•  Original

har revisionen funnit det tillräckligt, att det en gång varje år öppnas möjlig— het att börja en dylik utskänkning. Genom denna begränsning har revisionen även velat undvika, att ärenden av förevarande slag upptagas till behandling allt- för ofta. I dessa fall, liksom i fråga om de vanliga oktrojperioderna, har revi- sionen ansett det vara lämpligt, att tillståndsperiodens början sammanfaller med den vanligaste utgångspunkten för hyresåret, och har därför föreslagit, att när tillstånd meddelas för en återstående tid av en oktrojperiod, nämnda tid alltid skall börja den 1 oktober. Då såsom nyss nämnts ifrågavarande tid alltid skall sluta samtidigt med oktrojperioden den 30 september, kan alltså tillstånd till årsutskänkning enligt revisionens förslag avse, förutom en hel oktrojperiod om fyra år, även perioder om jämt ett, två eller tre år.

2 mom.

Första stycket i detta moment avhandlar ansökan av systembolag om till- stånd till årsutskänkning i en viss kommun; andra stycket behandlar dylik an- sökan av kommunens fullmäktige.1

Rörande bolags ansökan om försäljningsrättighet gäller för närvarande en- ligt 17 % 2 mom. Rff, att sådan ansökan skall göras skriftligen hos länssty- relsen före mars månads utgång året innan försäljningen är avsedd att taga sin början. Då rättighet enligt samma författningsrum skall upplåtas från den 1 januari, är alltså en tid av nio månader lämnad mellan ansökningstidens utgång och försäljningsrörelsens början. Denna tid kan synas väl lång, men revisionen har upptagit en motsvarande bestämmelse i sitt förslag på följande grunder. Enligt andra stycket av förevarande .moment har en tid av tre må- nader lämnats för ansökningar från vederbörande kommuner efter det att bo- lagets ansökningstid gått till ända. Efter avdrag av dessa tre månader åter— står alltså ett halvt år från utgången av den sista ansökningstiden till den dag, då utskänkningsrörelse kan taga sin början. Denna_tidrymd har synts revi— sionen erforderlig med hänsyn till att då skall kunna förekomma överklagande av kommunala beslut, remisser från länsstyrelsen, slutligt-beslut i ärendet av samma myndighet, överklagande av detta beslut samt till sist förberedelser för den blivande verksamheten. Revisionen har därför som nämnts bibehållit den förut omförmälda tidrymden av nio månader mellan utgången av bolagets ansökningstid och försäljningsrörelsens början. Då de i 1 mom. angivna till— ståndsperioderna skola räknas från den 1 oktober, har revisionen alltså före— slagit, att ansökan av systembolag om årsutskänkning skall göras före utgån— gen av året innan utskänkningen är avsedd att taga sin början. Detta gäller såväl då det är fråga om en hel oktrojperiod som då det gäller en återstående del av en dylik. För tydlighetens skull har i förslaget, liksom i det förut cite- rade stadgandet i Rff, direkt utsagts, att ansökan skall göras hos länsstyrel- sen. Däremot har revisionen icke funnit erforderligt att bibehålla den nuva— rande föreskriften, att ansökan skall vara skriftlig, då annan form ej torde komma i fråga.

1 Då. här och i det följande talas om fullmäktige avses även allmän rådstuga respektive kommu— nalstämma i sådana fall, som omförmälas i 7 kap. 24 % första stycket i revisionens förslag.

• Sida 339
•  Original

I den allmänna motiveringen har framhållits, att den kommunala medbeu stämmanderätten i fråga om försäljningen, som enligt revisionens förslag i all- mänhet inskränkts, i vissa hänseenden däremot erhållit ett vidsträcktare inne- håll i förslaget än vad för närvarande är fallet. I enlighet med vad sålunda an- förts å sid. 280 har revisionen i förevarande moment föreslagit, att beträffande sådana kommuner, där tillstånd till årsutskänkning för allmänheten icke fun- nits under en viss tid, systembolaget icke får göra ansökan om tillstånd till dylik utskänkning för tiden närmast därefter, med mindre stadsfullmäktige, respektive kommunalfullmäktige, gjort framställning därom till bolaget. Så- som framgår av det nu anförda, har ifrågavarande stadgande till förutsätt- ning, att något tillstånd icke funnits under den föregående tiden; det spelar alltså ingen roll, om ett förefintligt tillstånd verkligen tagits i anspråk eller icke. De kommunala myndigheterna hava ju dock givit sin mening till känna genom att tidigare samtycka till att tillstånd meddelas. Det bör vidare här framhållas, att den nu avhandlade bestämmelsen endast avser det fall, att ti- digare icke funnits tillstånd till årsutskänkning. Den omständigheten, att en kommun lämnat medgivande till anordnande av tillfällig utskänkning kan nämligen enligt revisionens uppfattning icke tagas till intäkt för att kom- munen fattat ståndpunkt till frågan om anordnande av stadigvarande ut- skänkning och bör därför härvidlag icke föranleda mindre stränga krav i fråga om kommunalt initiativ än de som eljest skulle gällt. Slutligen kan i detta sammanhang anmärkas, att revisionen icke funnit anledning att i förevarande hänseende göra skillnad mellan vin- och spritutskänkning. Om alltså en kom- mun tagit initiativ till anordnande av vinutskänkning för en oktrojperiod, kan bolaget för nästa period göra ansökan om spritutskänkning utan att be- höva avvakta framställning härom från kommunen.

Revisionen har, såsom framhållits i den allmänna motiveringen sid. 279— 280, kommit till den uppfattningen, att vederbörande kommun icke lämpligen bör vara beroende av systembolagets initiativ för erhållande av tillstånd till utskänkning inom kommunen. På grund härav har revisionen i andra stycket av detta moment föreslagit, att om systembolaget ej inom den för bolaget stad- gade tiden gjort ansökan om tillstånd till årsutskänkning, så skola stadsfull- mäktige, respektive kommunalfullmäktige i kommunen äga rätt att göra an- sökan härom inom en tidrymd av tre månader, d. v. s. senast den 31 mars det år utskänkningen—är avsedd att taga sin början. Tidrymden har föreslagits till tre månader med hänsyn till den omgång, som kan vara förbunden med beslut av kommunala representationer.

8 %. I fråga om vilka bestämmelser som skola gälla beträffande innehållet i an- sökan om utskänkningstillstånd finns det enligt revisionens mening ingen an- ledning att skilja mellan ansökan av systembolag och ansökan av fullmäktige i vederbörande kommun.

Såsom redan framhållits i den allmänna motiveringen ovan å sid. 255, anser revisionen, att tillstånd till utskänkning i möjligaste mån bör anpassas efter

• Sida 340
•  Original

föreliggande behov och att därför beskaffenheten av den ifrågasatta utskänk- ningen måste närmare bestämmas redan i ansökningen. Sålunda skall angivas, om tillstånd sökes för utskänkning för allmänheten eller om det gäller 5. k. klubbutskänkning. I ansökan om årsutskänkning skall vidare uppgivas, om det är fråga om s. k. säsongutskänkning, och i sådant fall erfordras även en någorlunda bestämd uppgift rörande den tid på året, under vilken utskänk- ningen är avsedd att äga rum. Förutom nu angivna egenskaper hos den sökta utskänkningen bör enligt revisionens mening ansökningen innehålla ytterligare uppgifter rörande densamma. Regler härom hava beträffande årsutskänk- ning meddelats i nu förevarande paragraf. I huvudsaklig överensstämmelse med vad som för närvarande gäller för motsvarande fall enligt 17 % 2 mom. Rff har revisionen här föreslagit, att i ansökan alltid skall finnas uppgift angående antalet utskänkningsställen dels för spritdrycker och vin, dels för enbart vin, samt vidare förslag till grunder för försäljningsställenas förlägg- ning. I 17 % 2 mom. Rff föreskrives vidare, att uppgift skall lämnas om i vilken omfattning utskänkningen är avsedd att äga rum annorstädes än vid måltid åt spisande gäster samt om i vilka fall bolaget ämnar överlåta rättig— het till utskänkning. Uppgift om utskänkningens samband med matservering synes revisionen icke vara erforderlig med hänsyn till den i 5 kap. 1 och 2 %% föreslagna regleringen av dessa förhållanden, och i övrigt har revisionen er- satt sistnämnda föreskrifter i Rff med en allmän bestämmelse, att ansökan skall innehålla förslag till grunder för utskänkningens bedrivande. Härmed har revisionen avsett att uppställa fordran på uppgifter rörande tillämnade överlåtelser av utskänkningstillstånd och de bestämmelser, vilka bolaget äm- nar uppställa för driften av den utskänkning, som sålunda skall lämnas åt en- skilda, vidare redogörelse för huru bolaget ämnar bedriva den utskänkning, som icke överlåtes, samt slutligen uppgift på vilka restauranger av olika klas- ser, som bolaget ämnar driva, och om detta skall ske direkt eller genom restau- rangbolag.

Förutom de uppgifter, vilka således enligt revisionens förslag alltid skola föreligga i ansökan om utskänkningstillstånd, kan givetvis länsstyrelsen vid sin prövning av ärendet infordra de ytterligare uppgifter från sökanden, som anses erforderliga. '

9 %.

I denna paragraf föreslår revisionen bestämmelser om vilka yttranden som skola inhämtas över ansökan om tillstånd till årsutskänkning i en viss kom- mun. 1 mom. avser ansökan av systembolaget, 2 mom. ansökan från fullmäk- tige i kommunen._

1 mom.

Över bolags ansökan om rättighet skall för närvarande enligt 17 % 3 mom. Rff länsstyrelsen omedelbart efter ansökningstidens utgång inhämta utlåtan- , den, i Stockholm av stadsfullmäktige och i annan stad av magistrat och stads- f!

• Sida 341
•  Original

fullmäktige samt å landet av kommunalnämnd och kommunalstämma. Då en- ligt revisionens förslag konkurrerande ansökningar från flera bolag icke kunna komma i fråga, har det ej synts erforderligt, att länsstyrelsen skall avvakta ansökningstidens utgång, utan en inkommen ansökan bör enligt revisionens me- ning omedelbart sändas på remiss. De kommunala organ, som enligt för- slaget skola höras, äro i huvudsak desamma som angivas i Rff ; dock har revi- sionen ansett lämpligt att utlåtande även inhämtas från nykterhetsnämnden, som kan antagas besitta den närmaste sakkunskapen i fråga om nykterhetsför- hållandena inom kommunen. Revisionen har uttryckligen föreskrivit, att kom— munalfullmäktige i första hand skola vara representanter för kommun på lan- det och icke kommunalstämman. Denna skall jämlikt 7 kap. 24 % i förslaget ! blott företräda sådan kommun, där fullmäktige icke finnas. Detta torde emel- lertid ej innebära någon saklig ändring i vad som för närvarande gäller.1 Av praktiska skäl har revisionen föreslagit, att länsstyrelsen endast skall behöva vända sig till fullmäktige, vilka sedan i sin tur skola höra de övriga kommu- nala organen.

I vilka hänseenden fullmäktige särskilt böra taga ställning till ansökningen framgår av 10 % 1 och 2 mom., däri bestämmelser föreslås angående den för länsstyrelsen bindande verkan av fullmäktiges yttrande. I överensstämmelse med vad som för närvarande torde gälla,2 bör denna verkan enligt revisionens- ,mening endast tillerkännas fullmäktiges direkta svar på länsstyrelsens remiss; ; ett eventuellt senare utlåtande av fullmäktige i samma ämne blir alltså icke förpliktande för länsstyrelsen.

Sedan de kommunala organen avgivit sina utlåtanden över ansökningen, ' skall denna, enligt revisionens förslag, av länsstyrelsen remitteras till den * föreslagna nya institutionen länsnykterhetsnämnden, som bör kunna bedöma ansökningen ur nykterhetssynpunkter med rikare jämförelsematerial än de i kommunala organen.

2 mom.

Till ledning för länsstyrelsens prövning av en ansökan, som gjorts av full— mäktige i vederbörande kommun, bör enligt revisionens mening finnas yttran- den från samma myndigheter, som skola höras då det gäller en ansökan av systembolag, och även i detta fall bör den hos bolagen förefintliga sakkun- skapen tagas i anspråk. På grund härav har revisionen i detta moment till en början föreslagit, att fullmäktige, innan de fatta sitt beslut i ärendet, skola inhämta yttranden från systembolaget, kommunens nykterhetsnämnd samt jmagistrat eller kommunalnämnd. Vidare föreslår revisionen i överensstäm- l melse med reglerna i 1 mom., att länsstyrelsen skall remittera fullmäktiges ansökan till länsnykterhetsnämnden.

) 1 Se 95 % Rff 'och Kungl. Maj:ts brev till länsstyrelsen i Kalmar län den 3 februari 1922, refe- rerat i Tidskrift för systembolagen 1922 nr 5 sid. 13.

' Se rättsfall i Regeringsrättens årsbok 1930 not. S. 169; jämför artikel i Tidskrift för system- bolagen 1930 nr 12 sid. 13 if.

• Sida 342
•  Original

342 10 %.

1 mom. Såsom framgår av vad som anförts å sid. 274 i den allmänna motiveringen, anser revisionen, att tillstånd till årsutskänkning i en viss kommun ej skall få meddelas emot fullmäktiges önskan. Där ansökning om dylik utskänkning gjorts av annan än fullmäktige själva, d. v. s. av systembolaget, bör således utskänkningstillstånd ej få meddelas, om ansökningen avstyrkts av fullmäk- tige i det utlåtande, som enligt 9 % 1 mom. i dylika fall alltid skall inhämtas från dessa. Regel härom har intagits i förevarande moment. Härmed är emel- lertid å andra sidan icke sagt, att länsstyrelsen är skyldig att meddela ut- skänkningstillstånd, om sådant önskas av fullmäktige i vederbörande kommun; länsstyrelsen bör i detta hänseende enligt revisionens mening hava fri pröv- ningsrätt och alltså i överensstämmelse med vad som för närvarande torde gälla1 — kunna avslå ansökan om utskänkningstillstånd, som gjorts av full- mäktige eller tillstyrkts av dem.

2 mom.

I fråga om fullmäktiges ställning till olika villkor och inskränkningar vid meddelande av tillstånd till årsutskänkning hänvisas till den allmänna moti- veringen sid. 276—279.

3 mom.

Föreskrifterna i första stycket av detta moment hava sin motsvarighet i 28 % Rff. I anslutning till 17 % 6 mom. Rff har revisionen i andra stycket upptagit bestämmelser om kungörande av länsstyrelses beslut samt om tiden för anförande av besvär över dylikt beslut.

11 %.

1 mom.

Bestämmelserna om tillfällig utskänkning hava samlats i förevarande pa- ragraf. Såsom revisionen angivit å sid. 256 i den allmänna motiveringen, föreslås i detta moment, att ansökan om tillståndtill tillfällig utskänkning skall kunna ingivas till länsstyrelsen när som helst, oberoende av oktrojperio- derna. Vidare föreslår revisionen jämlikt de riktlinjer som angivits i den all- männa motiveringen å sid. 279—280, att sådan ansökan skall kunna göras både av systembolaget och av fullmäktige i den kommun, där utskänkningen är av— sedd att äga rum. I Överensstämmelse med vad som anförts i fråga om årsut- skänkning under motiveringen till 7 % 2 mom. här ovan anser emellertid revisio- nen, att även beträffande anordnande av tillfällig utskänkning initiativet bör tillkomma vederbörande kommun i sådana fall, då det icke funnits tillstånd till utskänkning vid något tillfälle under den närmast föregående tiden. Enligt

* Se exempelvis Kungl. Maj:ts resolution den 1 april 1921 på. besvär av J. Moberg m. i., refererad i Tidskrift för systembolagen 1921 nr 5 sid. 9, samt Kungl. Maj:ts resolution den 19 augusti 1921 på besvär av Ludvika vin- och ölförsäljningsaktiebolag, refererad i samma tidskrift 1922 nr 1 sid. 10.

• Sida 343
•  Original

revisionens mening kan denna tid lämpligen bestämmas att omfatta den på- gående samt den närmast föregående oktrojperioden, och revisionen föreslår alltså, att om det icke under nämnda tid funnits tillstånd till utskänkning inom kommunen, så må bolaget ej ansöka om tillstånd till tillfällig utskänk- ning, med mindre fullmäktige i kommunen gjort framställning härom till bo- laget. I motsats mot vad som föreslagits beträffande ansökan om tillstånd till årsutskänkning bör det enligt revisionens mening här vara tillfyllest, om det föregående tillståndet endast avsett tillfällig utskänkning.

Under 8 % här ovan har revisionen redogjort för vilka uppgifter som måste finnas i en ansökan om tillstånd till årsutskänkning. I tillämpliga delar bör detsamma enligt revisionens mening gälla beträffande ansökan som avser tillfällig utskänkning. För att tillstånd till dylik utskänkning skall kunna anpassas efter föreliggande behov, måste sålunda i ansökningen uppgivas, huruvida det är fråga om utskänkning för allmänheten eller s. k. klubbut- skänkning. Däremot erfordras i detta fall icke några sådana uppgifter om antal och förläggning av olika utskänkningsställen, som föreslagits i 8 % beträffande årsutskänkning, men i överensstämmelse med sistnämnda para- graf har revisionen i detta moment föreskrivit, att även en ansökan om till-' fällig utskänkning skall innehålla förslag till grunder för utskänkningens be- drivande. Härmed avses i huvudsak detsamma som angivits i fråga om års- utskänkning, nåmligen uppgifter om tillämnade överlåtelser av utskänknings— tillstånd och om de närmare formerna för utskänkningen, både sådan som skall överlåtas och sådan som bolaget självt ämnar driva.

2 mom.

Revisionen har ansett, att de bestämmelser, som i 9 och 10 %% uppställts för årsutskänkning, i tillämpliga delar böra gälla jämväl i fråga om tillfällig ut- skänkning, och har infört ett stadgande härom i förevarande moment. Reg- lerna i 9 % om inhämtande av utlåtanden över tillståndsansökning skola på grund härav i full utsträckning tillämpas på tillfällig utskänkning och likaså bestämmelsen om fullmäktiges absoluta vetorätt i 10 % 1 mom., medan före— skrifterna i samma paragrafs 2 mom. om olika restriktioner ofta kunna sakna betydelse vid tillfällig utskänkning. Vad som stadgas i 10 % 3 mom. om ut- färdande av tillståndsbevis och dettas översändande skall alltid tillämpas i fråga om tillfällig utskänkning och likaså föreskrifterna i sistnämnda moment om kungörande av länsstyrelses beslut och beräkning av besvärstid.

3 mom.

Ä sid. 256—257 i den allmänna motiveringen har revisionen redogjort för grunderna till sitt förslag i förevarande moment, att fullmäktige i en kommun må kunna delegera sin ansöknings- och yttranderätt beträffande tillfällig ut- skänkning. Givetvis bör delegation också kunna ske enbart beträffande den ena av dessa befogenheter, t. ex. yttranderätten, eller inskränkas till att blott avse frågor om utskänkningstillstånd av viss angiven art. För att lämpligheten av en ifrågasatt delegation skall bliva belyst föreslår revisionen, att utlåtande

• Sida 344
•  Original

i sådant ärende skall avgivas till fullmäktige av nykterhetsnämnden även- som i annan stad än Stockholm magistraten och på landet kommunalnämn- den. Delegation av fullmäktiges yttranderätt skall enligt förslaget kunna ske till någon av nämnda myndigheter i kommunen. För Stockholm, där en- ligt denna regel endast nykterhetsnämnden skulle komma ifråga, har som alternativ medgivits delegation av fullmäktiges yttranderätt till en för ända- målet bildad kommitté. Beträffande ansökningsrätten är det med hänsyn till nykterhetsnämndernas övriga uppgifter mindre lämpligt att dessa påläg- gas en dylik funktion. Revisionen föreslår därför att delegation av denna befogenhet skall kunna ske i Stockholm åt en särskild kommitté, i annan stad åt magistraten samt på landet åt kommunalnämnden. Slutligen må anmär- kas, att revisionen ansett det lämpligt att begränsa den tid, för vilken dele- gation må äga rum. För att fullmäktige skola kunna avgöra delegations- frågor samtidigt med ärenden angående årsutskänkning föreslår revisionen, att tiden för delegation skall begränsas till oktrojperiod eller del därav.

12 %.

Å sid. 274—276 i den allmänna motiveringen har redogjorts för de skäl, som föranlett revisionen att i förevarande paragraf uppställa särskilda be- stämmelser för sådan utskänkning, som fått beteckningen »turistutskänkning». Utöver vad sålunda framhållits redan i den allmänna motiveringen, har revi- sionen blott att erinra om vissa detaljer i sitt förslag.

Då förfarandet för erhållande av tillstånd till turistutskänkning anordnats såsom en extraordinär omprövning av ett kommunalt beslut, har revisionen an- sett det lämpligt att uppställa en viss tid, inom vilken ansökan skall göras, och har därför föreslagit, att detta måste ske inom en månad från det nämnda beslut vunnit laga kraft.

Turistutskänkningen har närmast karaktären av ett undantag från de före- slagna reglerna om årsutskänkning, men det föreligger enligt revisionens me- ning icke någon anledning att göra avsteg från dessa regler 1 vidare mån än som är motiverat med hänsyn till de särskilda intressen, som turistutskänk- ningen är avsedd att gagna. På grund härav har revisionen föreslagit, att de enligt 7 % 1 mom. för årsutskänkning gällande fyraåriga oktrojperioderna icke få överskridas vid meddelande av tillstånd till turistutskänkning. Sådant till- stånd kan alltså meddelas för en hel oktrojperiod eller del därav. Härigenom vinnes den fördelen, att frågan om nytt utskänkningstillstånd, där förut tu— ristutskänkning ägt rum, kan komma under kommunal omprövning vid samma tid som samtliga tillstånd till årsutskänkning.

Utöver de bestämmelser för turistutskänkning i allmänhet, som revisionen upptagit i denna paragraf, kan det för särskilda fall vara lämpligt att före- skriva ytterligare inskränkningar eller andra speciella bestämmelser. För att lämna möjlighet härtill har revisionen i paragrafens andra stycke före- slagit, att Konungen vid tillstånds meddelande skall kunna utfärda de sär- skilda föreskrifter i avseende å utskänkningen som prövas erforderliga. I öv-

• Sida 345
•  Original

rigt skall även för turistutskänkning i tillämpliga delar gälla vad som före- skrives av kontrollstyrelsen eller vederbörande länsstyrelse.

Revisionen har icke ansett lämpligt att beträffande Konungens beslut om turistutskänkning föreslå sådana bestämmelser om utfärdande och översän- dande av tillståndsbevis, som i 10 % 3 mom. föreskrivits för länsstyrelserna, men revisionen, som givetvis avser att likartade grundsatser här skola tilläm- pas, har. utgått från, att sådana beslut, genom vilka tillstånd till turistutskänk- ning meddelats, komma att sändas till vederbörande länsstyrelse för kännedom och de kommunala myndigheternas underrättande samt att även kontrollsty- relsen skall få del av dylika beslut.

13 %.

Såsom tidigare omnämnts, har revisionen endast i ett fall funnit skäl att medgiva upplåtelse av utskänkningstillstånd till andra än systembolag, näm- ligen då fråga är om utskänkning å fartyg och järnvägståg, där av lämplig- hetsskäl redan för närvarande tillstånd till utskänkning får meddelas enskilda personer. I förevarande paragraf har revisionen upptagit bestämmelser angå- ende detta slag av utskänkning, som erhållit beteckningen »trafikutskänkning». Frånsett formella jämkningar överensstämma de föreslagna bestämmelserna med de stadganden, som Rff innehåller i detta ämne, med undantag för ett par mindre ändringar i sak, som här nedan skola angivas.

1 och 2 mom.

Bestämmelserna i dessa moment motsvara stadgandena i 21 % Rff. Enligt sistnämnda författningsrum kan rättighet av ifrågavarande slag endast till- delas fysiska personer, men revisionen har ansett, att det icke bör föreligga nå- got hinder för att tillstånd till trafikutskänkning lämnas exempelvis åt ett re- deri- eller järnvägsbolag, och givetvis bör även systembolag hava rätt att er- hålla dylikt tillstånd, om bolaget anser sig lämpligen kunna mottaga det- samma. På grund härav har revisionen föreslagit sådana ändringar i de nu- varande bestämmelserna, att även juridiska personer skola kunna erhålla till- stånd till trafikutskänkning. Villkoren för behörighet att erhålla sådant till- stånd hava reglerats i 1 kap. 5 % 3 mom. i förslaget, men revisionen har icke ansett erforderligt att i förevarande paragraf intaga någon sådan erinran om dylik behörighet, som finnes i 21 % Rff. I förslagets 2 mom., som behandlar utskänkning å järnvägståg, har revisionen uteslutit den nu gällande bestäm- melsen att framställning om tillstånd till dylik utskänkning skall göras av vederbörande järnvägs styrelse. Det bör nämligen enligt revisionens mening icke föreligga något hinder mot att sådan framställning göres av exempelvis ett restaurangföretag, som skall utöva utskänkningen. Utan särskilt stad- gande bör det dock vara tydligt, att järnvägens styrelse alltid bör få yttra sig , över en sådan framställning. Då revisionen vidare i samma moment uttryck— , ligen begränsat utskänkningstillstånd å järnvägståg till att avse restaurang- , vagn, torde detta blott innebära en kodifiering av vad som redan nu tillämpas..

• Sida 346
•  Original

3 mom.

Beträffande utskänkning å fartyg, som gå i inländsk trafik och alltså ej fhava direkt förbindelse med utländska inköpsställen, samt utskänkning å järn- vägståg har för kontrollens skull1 i 24 % Rff stadgats, att den som erhållit tillstånd till dylik utskänkning är skyldig att hos det eller de bolag, länssty- relsen bestämmer, inköpa alla för rörelsen erforderliga drycker. I detta stad- gande, som upptagits i förevarande moment, har revisionen på hemställan av Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd2 föreslagit den ändringen, att länsstyrelsen skall anvisa endast ett bolag såsom inköpskälla, då 'så redan för närvarande torde ske i praxis, och något behov av att kunna verkställa inköp hos flera bolag icke yppats. Givetvis bör inköpsbolaget, om så erfordras, kunna lämna anvisning till annat bolag om utlämning av viss kvantitet till fartyg eller järnvägståg på resa.

4 mom.

De här föreslagna reglerna om tillståndsbevis angående trafikutskänkning överensstämma med vad som nu gäller i motsvarande fall enligt 28 % Rff.

14 %.

I åtskilliga fall och av olika anledningar kan det vara erforderligt, att myn- digheterna kunna stadga särskilda inskränkningar i eljest tillåten försäljning av spritdrycker och vin. Såväl i Rff som enligt förslaget har också kön- trollstyrelsen i olika hänseenden tillagts en dylik befogenhet, och likaså fin- nas bestämmelser angående länsstyrelsens rätt härvidlag. Sålunda har revi- sionen i 21 och 22 %% av detta kapitel upptagit regler till förekommande av oordningar samt för mötande av större faror och nödtillstånd, enligt vilka reg- ler länsstyrelsen har viss rätt att ingripa mot all detaljhandel med spritdrycker och Vin. Beträffande utminuteringen har revisionen icke funnit erforderligt att tillägga länsstyrelsen ytterligare befogenheter men för utskänkningens vidkommande har revisionen föreslagit dels speciella stadganden i 5 kap. 4 % om rätt att föreskriva särskilda utskänkningstider och dels en allmän be- stämmelse i förevarande paragraf för sådana fall, som icke enligt vad förut angivits äro särskilt reglerade. Här stadgas nämligen efter mönster av 27 % Rff, att länsstyrelsen såväl vid meddelande av tillstånd till utskänkning som ock sedermera äger föreskriva de inskränkningar angående utskänkningen, som finnas erforderliga.

Såsom tidigare framhållits, är länsstyrelsen enligt de föreslagna bestämmel- serna i 10 % 2 mom. och 11 % 2 mom. vid beviljande av tillstånd till årsut- skänkning och tillfällig utskänkning skyldig att fastställa vissa inskränknin- gar, som föreslås av fullmäktige i vederbörande kommun. I överensstämmelse med vad som för närvarande torde gäll-a3 avser emellertid revisionen såsom re-

1 Jämför nykterhetskommitténs betänkande V sid. 253 f. * Förtroendenämndens ovannämnda framställning sid. 102. 3 Se exempelvis Kungl. Maj:ts resolution den 10 mars 1922 på besvär av stadsfullmäktige iAsker- sund, refererad i Tidskrift för systembolagen 1922 nr 6 sid. 11, samt Kungl. Maj:ts resolution den 1 okåober 18919 på besvär av V. Söderkvist och-P. H. Samuelsson, refererad i samma tidskrift 1919 nr 1 sid. if.

• Sida 347
•  Original

dan antytts, att länsstyrelsen skall vara berättigad att vid meddelande av till- stånd föreskriva jämväl andra inskränkningar än de från kommunen föreslag- na, och likaså att länsstyrelsen därefter, under rörelsens utövande, skall kunna på eget initiativ stadga inskränkningar av olika slag, oberoende av kommunala önskemål. Dock är länsstyrelsen skyldig att till prövning upptaga fram- ställningar om nya restriktioner, som efter det tillstånd meddelats kunna på- kallas från såväl kommunala organ som andra intresseradel; särskilt kan det vara av betydelse, att systembolag, länsnykterhetsnämnd och kommunala nyk- terhetsnämnder sålunda kunna få framställningar prövade.

Revisionen har, såsom ovan framhållits, avsett att de inskränkningar, som länsstyrelsen föreskriver enligt denna paragraf, skola gälla andra fall än så- dana som omförmälas i 21 och 22 %% av detta kapitel samt 5 kap. 4: %. I öv- rigt kunna givetvis dessa inskränkningar vara av den mest skiftande natur. Här må blott erinras därom, att de icke få strida mot det syfte, som angivits i 1 kap. 3 % av förslaget.

På grund av länsstyrelsens rätt att besluta om inskränkningar i fråga om försäljningen har man i praxis2 ansett länsstyrelsen vara befogad att under tillståndsperioden upphäva förut fastställda restriktioner; dock givetvis med det förbehåll, att sådana inskränkningar, som länsstyrelsen varit förpliktad att fastställa i enlighet med förslag av kommunal myndighet, endast skola få åter- kallas med samtycke av samma myndighet. Det kunde ifrågasättas att i före— varande paragraf införa ett stadgande av sådant innehåll, som nu angivits, men revisionen har icke ansett detta erforderligt utan har utgått från att man i tillämpningen utan ytterligare föreskrifter kommer att följa den här återgiv— na tolkningen av paragrafen. '

15 %.

Förbudet mot överlåtelse av turistutskänkning i 1 mom. första stycket av denna paragraf har revisionen berört i den allmänna motiveringen ovan å sid. 275—276. Paragrafens övriga bestämmelser äro grundade på de överväganden, revisionen framlagt i kap. XI av den allmänna motiveringen (sid. 190—210). Härutöver må blott framhållas, att närmare föreskrifter synas erforderliga för den särskilda nämnd, som enligt förevarande paragraf skall behandla vissa överlåtelse- och ersättningsfrågor. Revisionen föreslår därför, att det skall ankomma på Konungen att utfärda dylika föreskrifter.

16 %.

Enligt de principer för utskänkningsrörelsens uppdelning mellan systembo- lag och enskilda, som revisionen uppställt 1 kap. XI av den allmänna motive—

' Jämför Kungl. Maj:ts resolution den 6 juni 1919 på. besvär av komunalfullmäktige i Åtvids kommun, refererad i Tidskrift för systembolagen 1919 nr 9 sid. 10; se ock rättsfall i Regeringsrättens årsbok 1928 not. S. 238.

” Se Kungl. Maj:ts resolution den 8 oktober 1920 på besvär av J. Furuskog, refererad i Tidskrift för systembolagen 1921 nr 1 sid. 7 f.

• Sida 348
•  Original

ringen, må systembolag i andra fall än de i 15 % 1 mom. omförmälda över- låta tillstånd till utskänkning. En regel av detta innehåll har upptagits i 1 mom. av nu förevarande paragraf med det tillägg, att systembolagen hava att följa de föreskrifter kontrollstyrelsen meddelar till ledning för sådan över- låtelse. Det kan i detta sammanhang anmärkas, att enligt revisionens åsikt överlåtelse bör kunna ske icke blott till fysiska personer utan även till bolag och andra juridiska personer.1 Behörighetsvillkor för drivande av överlåten utskänkningsrörelse har revisionen upptagit i 1 kap. 5 % 3 mom. i förslaget.

I fråga om trafikutskänkning har revisionen under 13 % här ovan framhållit, att tillstånd därtill bör kunna meddelas icke blott åt enskilda utan även åt systembolag. Har så skett, finns det enligt revisionens mening icke någon an- ledning att förbjuda systembolaget att överlåta tillståndet, där så finnes lämp- ligt. Revisionens förslag innehåller således icke någon motsvarighet till det absoluta förbudet mot överlåtelse av trafikutskänkning i 25 % 3 mom. Rff. För andra än systembolag är det emellertid icke heller enligt revisionens för- slag tillåtet att överlåta tillstånd till trafikutskänkning, då det enligt nu före- varande paragraf är medgivet endast för systembolag att överlåta utskänk— ningstillstånd överhuvud taget.

Beträffande paragrafen i övrigt hänvisas till kap. XIII i den allmänna mo- tiveringen (sid. 216—242). En detaljbestämmelse rörande överlåtelse kan där— utöver omnämnas. I 25 % 2 mom. Rff stadgas, att såsom villkor för överlåtelse icke må föreskrivas, att maltdrycker skola inköpas från viss säljare. Enligt revisionens mening bör ett dylikt förbud gälla icke blott beträffande malt- drycker utan i fråga om alla andra varor än spritdrycker och vin. Revisionen har emellertid icke upptagit något stadgande härom, då det synes lämpligare, att kontrollstyrelsen utfärdar föreskrifter av dylik detaljmässig art.

17 5.

I det betänkande från 1928 års bevillningsutskott (nr 37), somligger till grund för riksdagens begäran om revision av Rff, framhålles, att vid utred— ningen borde övervägas lämpligheten av'att införa besvärsrätt över system- bolagens beslut angående överlåtelse av utskänkningsrättighet.

I 19 % 10 mom. Rff stadgas bl. a., att om någon förmenar, att bolag beträf- fande ämne, varom det tillkommer kontrollstyrelsen att meddela föreskrift, vidtagit åtgärd, som kränker hans enskilda rätt eller strider mot förordningens syfte, han må hos kontrollstyrelsen göra framställning om åvägabringande av rättelse i det överklagade förhållandet. Omfattningen av denna bestämmelse synes ej vara fullt klar, men den torde ej lämna möjlighet för en restaurang- innehavare att klaga över att bolag avslagit en framställning om överlåtelse av rättighet till utskänkning, vare sig detta avslag har sin grund i att bolaget på annat sätt önskar disponera rättigheten eller det beror på att bolaget anser ifrågavarande person olämplig att utöva densamma.2 I flera fall har miss- nöje försports över dylika beslut av systembolag och över bristen på möjlighet

1 Jämför stadgandet i 1 kap. 5 % 4 mom. och motiven därtill ovan sid. 330. ” Jämför kontrollstyrelsens resolution den 3 juni 1932 på framställning av Emelie Hansen.

• Sida 349
•  Original

att erhålla omprövning i en högre instans. :Även om det enligt revisionens för- menande icke har anförts några sådana förhållanden, som nödvändiggöra in— förandet av en dylik klagorätt, synes det dock vara lämpligt — icke minst med hänsyn till bolagens egen ställning1 — att de skäl, som varit bestämmande för avslag å ansökan om överlåtelse, må kunna allsidigt prövas av statlig myn- dighet. Revisionen föreslår därför i 1 mom. av förevarande paragraf, att om systembolag avslagit framställning om överlåtelse av tillstånd till utskänk- ning, klagan däröver må föras hos kontrollstyrelsen.

Den ovan återgivna bestämmelsen om klagorätt i 19 % 10 mom. Rff har i viss mån förtydligats genom en bestämmelse i kontrollstyrelsens cirkulär den 26 november 1930 (nr 2) med föreskrifter angående överlåtelse av rättighet till utskänkning av rusdrycker. Där har nämligen kontrollstyrelsen föreskri- vit, att bolag, som överlåter sådan rättighet å enskild restauratör, bland vill— koren för överlåtelsen skall angiva, att restauratör, som menar, att bolaget vid fastställande av vinstkvantiteterna eller vid tillämpandet av annan bestämmel- se i avtalet eller eljest i sitt förhållande till honom förfarit partiskt eller på annat sätt olämpligt, äger göra framställning om rättelse hos kontrollstyrel- sen. Enligt revisionens mening bör en dylik klagorätt bibehållas för framti— den — så mycket mera som revisionen enligt vad nyss framhållits föreslagit en utvidgning av klagorätten i ett närliggande fall — och det synes också re- visionen önskvärt, att bestämmelsen härom i förordningen erhåller en tydligare avfattning än i Rff. Revisionen föreslår därför ett stadgande i huvudsaklig anslutning till kontrollstyrelsens ovannämnda föreskrift. Dock bör enligt re- visionens åsikt systembolagens fastställande av överlåtelseavtal kunna göras till föremål för omprövning icke blott beträffande vinstkvantiteterna utan även i fråga om övriga villkor för överlåtelsen. I anslutning till vad sålunda an— förts innehåller 2 mom. i denna paragraf, att om den å vilken systembolag överlåtit tillstånd till utskänkning förmenar, att bolaget vid fastställandet av villkor för överlåtelse eller vid tillämpning av det mellan honom och bolaget in- gångna avtal åsidosatt hans enskilda rätt eller eljest förfarit olämpigt, så må han hos kontrollstyrelsen göra framställning om rättelse.

I de fall, som avses i denna paragraf, anser revisionen att kontrollstyrelsens beslut böra få överklagas hos Kungl. Maj:t, varför här icke föreslås något så- dant förbud mot fullföljd av talan, som intagits i 4 kap. 17 % av förslaget.

18 %;

Revisionens skäl för att föreslå den här upptagna bestämmelsen, till vilken motsvarighet icke finnes i Rff, har angivits i den allmänna motiveringen å sid. 280. Här må vidare framhållas, att en bestämmelse av ifrågavarande art endast ansetts erforderlig i fråga om årsutskänkning och att tillämpning av den föreslagna bestämmelsen inskränkts till sådana fall, då icke någon som helst årsutskänkning bedrives inom vederbörande kommun. För att kontrollsty-

, 1 Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd har hemställt om införande av klagorätt i motsvarande fall; se nämndens framställning sid. 80 lf.

• Sida 350
•  Original

relsen vid den prövning, som bestämmelsen förutsätter, skall erhålla sakkun— niga upplysningar för frågornas bedömande ur nykterhetssynpunkt, har revi- sionen föreslagit, att länsnykterhetsnämnden alltid skall höras.

19 %. 1 mom.

Enligt de föreslagna reglerna i 13 % skall tillstånd till trafikutskänkning —— liksom-fallet är med motsvarande slag av utskänkning enligt Rff _ med- delas tillsvidare för viss tid, högst ett år. Med föreskriften att tillstånd såle- des endast meddelas tillsvidare sammanhänga de i förevarande moment upp- tagna bestämmelserna om återkallelse av dylikt tillstånd, vilka öVerensstämma med vad som för närvarande gäller enligt 69 % Rff.

Återkallelse av tillstånd till trafikutskänkning skall enligt reglerna i detta moment beslutas av länsstyrelsen, som enligt 13 % meddelat tillståndet i fråga. Därest kontrollstyrelsen under utövande av sin allmänna uppsikt över försälj- ningen av spritdrycker och vin skulle finna anledning föreligga till återkal- lelse av dylikt tillstånd, har kontrollstyrelsen alltså att göra framställning härom till vederbörande länsstyrelse.

2 mom.

Frågan om en innehavare av överlåtet utskänkningstillstånd gjort sig skyl— dig till sådan överträdelse av överlåtelseavtalet, att detta må hävas, bör en- ligt revisionens mening knappast prövas av systembolaget, som ju är med- kontrahent i avtalet, utan hellre av en överordnad myndighet. Med hänsyn till de befogenheter, som enligt förslaget skola tillkomma kontrollstyrelsen vid överlåtelser av utskänkningstillstånd, är det också naturligt, att denna pröv- ning anförtros kontrollstyrelsen. Därest kontrollstyrelsen tillerkännes en dy— lik befogenhet, får styrelsen uppenbarligen stora möjligheter att endast genom föreställningar framkalla efterlevnad av bestämmelserna i ett över- låtelseavtal, och där detta ej lyckas, kan således kontrollstyrelsen i sista hand förordna om avtalets hävande. Detta bör enligt revisionens mening kun- na ske såväl efter framställning från vederbörande systembolag eller annan som på kontrollstyrelsens eget initiativ. Då ett överlåtelseavtal sålunda upp- hört att gälla, kan systembolaget allt efter omständigheterna i det särskilda fallet välja mellan att söka åvägabringa ett nytt avtal med en lämpligare ut- övare av utskänkningstillståndet i fråga, att för egen räkning utnyttja detta tillstånd samt att helt och hållet underlåta att vidare taga detsamma i an- språk.

3 mom.

De i 71 och 72 %% Rff meddelade olika bestämmelserna om försäljningsför- bud och återkallelse av rättighet hava omarbetats och förkortats till ett all-

• Sida 351
•  Original

mänt stadgande, att därest av detaljhandel vid upprepade tillfällen oordnin- gar föranledas eller detaljhandel så bedrives, att nykterhetstillståndet å viss ort menligt påverkas, länsstyrelsen äger tillsvidare förbjuda försäljningens fort- satta bedrivande eller återkalla meddelat tillstånd. Revisionen har således närmasti anslutning till 72 % Rff föreslagit, att beslutanderätten enbart skall ligga i länsstyrelsens hand och icke hos kommunala myndigheter såsom för närvarande i viss utsträckning är fallet enligt 71 % Rff. Något behov av så- dana provisoriska åtgärder av dessa myndigheter, som enligt sistnämnda för- , fattningsrum kunna vidtagas, synes nämligen icke föreligga med hänsyn till * de i 21 % av detta kapitel upptagna reglerna om tillfälliga förbud och inskränk— W ningar. Därjämte har, såsom ovan antytts, i den föreslagna författnings- texten uttryckligen framhållits, att länsstyrelsen kan inskränka sig till att. utfärda ett förbud tillsvidare.

Då i sådana fall, som avses i förevarande moment, skyndsam verkställig-- het i regel är av nöden, har revisionen vidare föreslagit, att samtliga beslut skola gå i verkställighet utan hinder av anförda besvär.

20 %.

Under denna paragraf hava upptagits bestämmelser om fortsättande av ut- skänkningsrörelse efter tillståndsinnehavarens dödsfall eller konkurs. Bestäm- ' melserna motsvara 26 % 1 och 3 mom. Rff. Med hänsyn till att revisionen i 16 % 1 mom. i detta kapitel föreslagit, att fastställelse å överlåtelse av ut- skänkningstillstånd icke längre skall ankomma på vederbörande länsstyrelse— utan på kontrollstyrelsen, synes det revisionen riktigast, att kontrollstyrelsen anförtros jämväl den prövning som erfordras för fortsättande av en överlåten utskänkningsrörelse. Bestämmelser härom hava upptagits i 1 mom. av före— varande paragraf, som avser dylika fall. I 2 mom. behandlas de övriga fall som komma i fråga, nämligen de som angå sådana tillstånd till trafikut- skänkning, som av länsstyrelse upplåtits direkt till andra än systembolag. För dessa fall finns ingen anledning att frångå den nuvarande ordningen, att prövnigen verkställes av vederbörande länsstyrelse.

Tiden för rörelsens fortsättande, som enligt ovannämnda stadgande i Rff är högst tre månader, har lämpligen ansetts kunna utsträckas till ett år, under' vilken tid en avveckling eller försäljning av rörelsen i regel torde kunna äga.. rum. För den föreståndare, som efter dödsfallet eller konkursen skall ansvara för rörelsen, har revisionen uppställt samma fordran på personliga kvalifika- tioner, som föreslagits beträffande sådan föreståndare, som avses i 1 kap. 5 %. 4 mom. '

I 28 % 2 mom. andra stycket Rff föreskrives, att om sådana beslut varom

1 nu är fråga underrättelse Skall lämnas dem som skola erhålla meddelande om : beviljat tillstånd. Revisionen har icke ansett nödigt att upptaga en dylik föreskrift, då de beslutande myndigheterna torde lämna erforderliga medde- landen i nu förevarande hänseende utan särskilt stadgande härom.

• Sida 352
•  Original

352 21 och 22 %%. De föreslagna bestämmelserna i dessa paragrafer äro, med vissa väsentligen formella ändringar, hämtade från 70 % Rff, varav 1 mom. motsvarar försla- gets 21 å och 2 mom. förslagets 22 %.

4 KAP. Om utminutering.

Bestämmelserna om den individuella utminuteringskontrollen hava i avse- värd mån förkortats och förenklats i jämförelse med nu gällande föreskrifter. Det har nämligen ansetts önskvärt, att i den nya förordningen intaga allenast sådana stadg'anden, som bestämma allmänhetens rätt till inköp eller eljest äro av mera allmän betydelse, medan detaljbestämmelser, som närmare reglera bo— lagens handhavande av utminuteringen, enligt revisionens mening lämpligen böra utfärdas av kontrollstyrelsen.1 Revisionen föreslår vidare, att de i 37— 39 %% Rff meddelade stadgandena om avlämnande av vissa uppgifter från myn- digheter och anstalter till systembolagen överflyttas till en särskild kungörelse, som revisionen avsett, att Konungen skall utfärda, och vartill förslag intagits ovan sid. 56—57.

1 %.

Revisionen har å sid. 147 i den allmänna motiveringen framhållit, att sär- skilt tillstånd bör erfordras för att utminuteringsvis få inköpa spritdrycker eller vin och att frågan om meddelande av sådant tillstånd alltid bör prövas av det systembolag, inom vars detaljhandelsområde sökanden är bosatt, »hem- ortsbolaget».

Enligt 36 % Rff skall frågan om vilket hemortsbolag en person skall till— höra bestämmas efter hans hemvist, vilket uttryck av nykterhetskommittén begagnats såsom liktydigt med mantalsskrivningsorten.2 Enligt av system- bolagen tillämpad praxis, som blivit stadfäst av kontrollstyrelsen,3 har emel- lertid kyrkobokföringsorten i stället blivit avgörande. Att använda mantals— skrivningsorten skulle också. medföra påtagliga praktiska olägenheter, främst på grund därav att mantalsskrivningen i motsats mot kyrkobokföringen icke medför en fortlöpande registrering av bostadsförändringar utan endast fast- ställer förhållandena en gång om året. Därtill kommer, att registrering av samma person på flera ställen torde inträffa oftare vid mantalsskrivningen än vid kyrkobokföringen. På grund härav har revisionen i förevarande paragraf föreslagit, att med en persons hemortsbolag skall förstås systembolaget i det detaljhandelsområde, som omfattar hans kyrkobokföringsort. För sådana per- soner —— svenska eller utländska medborgare — som icke äro kyrkobokförda

* Jämför nedan bl. a. sid. 366 och 406. ” Se nykterhetskommitténs betänkande V sid. 318.

³ Se kontrollstyrelsens cirkulär den 31 oktober 1925 (nr 13) med föreskrifter för systembolagen rörande den tekniska kontrollen vid utminuteringen etc. avd. A. och C.

• Sida 353
•  Original

inom riket, har revisionen, likaledes i anslutning till vad som för närvarande gäller,1 föreslagit, att det systembolag, som har sitt säte i Stockholm, skall anses såsom hemortsbolag.

Slutligen kan här anmärkas, att revisionens förslag icke innehåller några sådana bestämmelser som 29 % Rff angående vilka uppgifter som skola finnas i anmälan om inköpstillstånd och om skyldighet att styrka riktigheten av så- dana uppgifter. Dylika bestämmelser böra nämligen enligt revisionens me- ning hänföras till sådana tillämpningsföreskrifter, som revisionen förutsätter * att kontrollstyrelsen skall utfärda.

2 %. I fråga om denna paragraf hänvisas till framställningen i den allmänna mo- tiveringen sid. 169—171.

3 %.

De skäl, som ligga till grund för de i förevarande paragraf upptagna be- stämmelserna, återfinnas i den allmänna motiveringen sid. 151—155. I fråga om de i paragrafen angivna åtgärderna — avstängning från inköpsrätt och vid- tagande av inskränkningar däri ——- må framhållas, att dessa åtgärder enligt förslaget kunna avse såväl spritdrycker som vin. I fråga om de i paragrafen angivna exemplen på sådana förhållanden, som särskilt kunna föranleda dy— lika åtgärder, skola här ytterligare några synpunkter anföras.

Enligt 34 % Rff skall ingripande från systembolagets sida ske bl. a. i fråga om den som dömts till ansvar för brott, som i allmänna strafflagen är belagt med straff, om rätten funnit brottet hava begåtts under inflytande av starka drycker. Då det ofta torde vara svårt att konstatera ett dylikt orsakssamman— hang, har revisionen i motsvarande exempel blott krävt straffbelagd handling och samtidig alkoholpåverkan utan att fordra klarläggande av ett närmare sammanhang mellan dessa båda faktorer. Då revisionen vidare i detta exem- pel upptager alla straffbelagda handlingar, även sådana som icke falla under allmänna strafflagen, står detta i överensstämmelse med revisionens åsikt, att förslaget icke, liksom nyssnämnda stadgande i Rff, bör upptaga vissa bestäm- da fall, då avstängning från inköpsrätt ovillkorligt måste ske, utan blott med exempel angiva sådana förhållanden, som särskilt påkalla prövning av lämp- ligheten att vidtaga åtgärder i fråga om inköpsrätten. Härvid måste emeller- tid stor hänsyn tagas till arten av det brott, som är begånget, och den skade- risk, som på grund av detsamma kan anses föreligga vid alkoholkonsumtion. Ett synnerligen vanligt fall, som härvid måste särskilt beaktas, är framförande av motorfordon i ett av starka drycker påverkat tillstånd.

Den föreslagna bestämmelsen angående olovlig befattning med alkoholhal— tiga drycker avser, såsom av ordalydelsen framgår, förseelser både mot sprit- drycksförordningen och andra författningar, såsom lagen den 20 juni 1924 ¹ (nr 225) med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med sprit-

_

1 Ovannämnde cirkulär nr 13/1925 21 5. 23—332437

• Sida 354
•  Original

drycker och vin samt förordningen den 11 juni 1926 (nr 207) angående till- verkning och beskattning av brännvin. Det är tydligt, att särskild hänsyn ock— så bör tagas till olovlig befattning med ersättningsmedel för spritdrycker, såsom vissa förseelser mot förordningen den 1 juli 1918 (nr 508) angående handel med skattefri sprit och förordningen samma dag (nr 564) angående vissa alko- holhaltiga preparat m. m., ehuru revisionen icke funnit erforderligt att sär- skilt angiva detta i exemplifieringen.

I fråga om bestämmelsen angående underlåtenhet att fullgöra ekonomiska förpliktelser gentemot närstående eller det allmänna vill revisionen, utöver vad som därom anförts i den allmänna motiveringen, särskilt framhålla, att enligt den föreslagna bestämmelsens utformning det avgörande bör vara i vilken grad en dylik underlåtenhet är av beskaffenhet att ådagalägga bristande skötsam- het i ekonomiskt avseende.

Det kan här också anmärkas, att förslaget icke, såsom 34 % Rff, angiver vissa tidsperioder, under vilka ifrågavarande omständigheter skola hava inträf- fat för att bliva bestämmande för systembolagens åtgärder, vilket samman- hänger med att de i förslaget uppräknade omständigheterna endast hava karak— tären av exempel till vägledning för systembolagens diskretionära prövning.

För att systembolagen skola få kännedom om sådana förhållanden, som en- ligt vad i denna paragraf angivits äro av betydelse för deras prövning av frå- gor om inköpsrätt, erfordras att de erhålla vissa uppgifter från domstolar, lä- kare och andra. Såsom redan anmärkts under rubriken till detta kapitel har revisionen avsett, att Konungen skall utfärda en särskild kungörelse om med- delande av dylika uppgifter. En hänvisning härtill har intagits i slutet av förevarande paragraf. Förslag till sådan kungörelse är upptaget ovan sid. 56 —57 och närmare motivering till densamma återfinnes nedan sid. 424—426.

4%.

De i första stycket av denna paragraf föreslagna bestämmelserna äro be- handlade i den allmänna motiveringen sid. 156—169. Det må här blott anmär- kas, att vad som anförts om begränsning i fråga om utminutering av sprit- drycker till visst antal liter givetvis avser kvantiteter med vanlig alkohol- styrka; för andra fall böra erforderliga jämkningar i fråga om de medgivna kvantiteterna göras. Föreskrifter härom bör det enligt revisionens mening liksom hittills ankomma på kontrollstyrelsen att utfärda.1

I paragrafens andra stycke har revisionen reglerat s. k. extra tilldelning, varmed enligt revisionens förslag skall förstås tilldelning utöver den enligt första stycket för viss köpare fastställda kvantiteten.2 I fråga om extra till- delning, varom för närvarande stadgas i 48 å andra stycket Rff, har System- bolagsföreningarnas förtroendenämnd anförtza

' Jämför kontrollstyrelsens cirkulär den 8 november 1926 (nr 9), med vissa föreskrifter om detalj- handelsbolagens förvaltning, revision rn. m. 30 5 2 inom.

” I praktiken har redan för närvarande begreppet extra tilldelning ovan angivna innebörd och avser alltså icke endast tilldelning utöver den lagstadgade maximikvantiteten å 4 liter i månaden. (Jämför ordalagen i 48 % Rff)

3 Se nämndens ovannämnda framställning sid. 125 f.

• Sida 355
•  Original

»Enligt nu gällande bestämmelser får extra tilldelning endast lämnas 'för visst tillfälle”. Denna formulering har vid tillämpningen föranlett svårigheter, då fråga varit om medgivande av extra tilldelning för representation, d. v. s. till personer, som på grund av sin ställning varit förpliktade att utöva värdskap i större omfattning. I dessa fall har ej alltid på förhand kunnat uppgivas vid vilket tillfälle den extra tilldelningen skulle komma att användas, varjämte understundom flera ansökningar om extra tilldelning måst ingivas, ehuru med hänsyn till förordningens syften en ansökan varit tillfyllest. Med hänsyn härtill har nämnden ansett de ovan citerade orden 'för visst tillfälle' böra ut- bytas mot orden 'vid vissa tillfällen'.»

Revisionen har funnit de nu anförda synpunkterna böra beaktas och har därför i anslutning till förtroendenämnden föreslagit, att tillstånd må kunna lämnas att inköpa större myckenhet än den för köparen eljest fastställda »vid vissa tillfällen».

Närmare föreskrifter om när extra tilldelning må beviljas har revisionen icke ansett lämpligen kunna lämnas i författningstexten, utan dessa otvivel- aktigt ömtåliga frågor måste enligt revisionens mening liksom hittills avgö- ras genom diskretionär prövning av systembolagen för varje särskilt fall med ledning av de anvisningar, som kontrollstyrelsen kan lämna härom.1 Dock vill revisionen i detta sammanhang betona att, såsom redan tidigare framhållits,2 de i första stycket av förevarande paragraf föreslagna ändringarna i fråga om anordnandet av den vanliga tilldelningen måste medföra, att legitimt behov av extra tilldelning kommer att föreligga betydligt mera sällan än vad för när- varande är fallet.

Härjämte vill revisionen omnämna ytterligare en detalj, vari den föreslagna bestämmelsen om extra tilldelning skiljer sig från stadgandet härom i 48 å andra stycket Rff. Den i sistnämnda författningsrum upptagna föreskriften, att ansökan om extra tilldelning skall göras skriftligen har revisionen icke upptagit i sitt förslag. Visserligen torde detta vara en lämplig form för dy- lik ansökan men enligt revisionens åsikt böra regler angående formaliteter vid framställningar till bolagen överhuvud lämnas i kontrollstyrelsens tillämp- ningsföreskrifter.

5 %.

I fråga om de tekniska anordningarna för den individuella utminuterings— kontrollens utövande innehåller revisionens förslag icke några väsentliga änd— ringar. Sålunda har i denna paragraf upptagits den i 30 % Rff meddelade bestämmelsen, att bolaget skall till inköpsberättigad utställa motbok, som gäl- ler för inköp å visst utminuteringsställe, och likaså föreskriften i 45 % 4 mom. Rff, att vid utminutering anteckning skall göras i motboken om den försålda myckenheten och om dagen för försäljningen. Sistnämnda föreskrift i Rff avser visserligen enligt sin ordalydelse endast spritdrycker, men har i praxis utsträckts att gälla även vin,3 och i överensstämmelse härmed har också det föreslagna stadgandet formulerats.

1 Jämför kontrollstyrelsens ovan sid. 120—122 återgivna anvisningar i detta ämne. 2 Se ovan sid. 168. 3 Jämför Systembolagsföreningarnas förtroendenämnds framställning sid. 124.

• Sida 356
•  Original

1 mom.

Enligt 32 å Rff gäller för närvarande, att om någon, som äger att hos visst bolag inköpa rusdrycker, i stället vill verkställa sina inköp hos annat bolag, så må det senare bolaget anvisa honom utminuteringsställe, därvid underrät— telse skall lämnas det förra bolaget, d. v. s. i regel hemortsbolaget. Ehuru fördelningen av hemortsbolag såväl med nuvarande bestämmelser som enligt förslaget skall ske med utgångspunkt från köparnas boningsorter (kyrkobok- föringsorter) och med särskild hänsyn till kommunikationsförhållanden o. d., måste man alltid räkna med, att det kan finnas köpare, som hava sämre för- bindelser med hemortsbolagets utminuteringsställen än med något sådant ställe, som lyder under ett annat bolag. För dessa köpare föreligger det alltså be- hov av att överflytta inköpsrätten, och det kan också tänkas andra fall, då anledning härtill förefinnes. Om en inköpsberättigad alltså vill stadigvarande verkställa sina inköp hos annat bolag än hemortsbolaget, bör detta önskemål enligt revisionens mening i allmänhet vinna beaktande, om giltiga skäl här- för blivit anförda. Revisionens förslag om sådan överflyttning, som intagits under förevarande moment, erbjuder endast den olikheten mot nu gällande ord- ning, att det erfordras särskilt medgivande av hemortsbolaget till överflytt- ningen, vilket är en konsekvens av bestämmelsen i 1 % av detta kapitel, att inköpstillstånd icke meddelas av vilket bolag som helst utan endast av hem- ortsbolaget. I detta sammanhang må framhållas, att en sökande, som redan från början vill göra sina inköp hos annat bolag än hemortsbolaget, bör kunna ingiva sin framställning om inköpstillstånd till det bolag, som avses med än- sökningen, vilket i sådant fall bör översända densamma till hemortsbolaget för avgörande. Det får nämligen anses vara ett icke oviktigt önskemål, att system- bolagen visa allmänheten största möjliga tillmötesgående i expeditionellt av- seende.

2 mom.

Genom bestämmelserna i detta moment har revisionen sökt tillgodose behov av tillfälliga inköp hos annat bolag än hemortsbolaget eller det, till vilket in— köpsrätten enligt 1 mom. överflyttats.

Under de år före ikraftträdandet av nu gällande förordning, då individuell utminuteringskontroll tillämpades, kunde den som hade rätt att verkställa in- köp hos ett systembolag erhålla möjlighet att tillfälligtvis göra inköp hos an- nat bolag genom att av det förra bolaget erhålla ett s. _k. namnbevis. Om er- farenheterna av denna anordning yttrar Systembolagsföreningarnas förtroen- denämnd:1

»Namnbevisen fungerade till motboksinnehavarnas belåtenhet och gåvo ej heller, såvitt förtroendenämnden har sig bekant, anledning till några andra anmärkningar ur nykterhetssynpunkt än sådana, som voro helt beroende av det bristfälliga skick, på vilket vid denna tidpunkt ännu många bolag tilläm-— pade utminuteringskontrollen.

' Se nämndens framställning sid. 47 f.

• Sida 357
•  Original

Då 1917 års förordning trädde i kraft den 1 januari 1919, försvunno emel- lertid namnbevisen. Det vore måhända icke för djärvt att antaga, att deras försvinnande förorsakades därav, att vid den tidpunkt, då 1911 års nykter- hetskommitté utarbetade förslaget till ny försäljningsförordning, någon erfa- renhet ännu icke vunnits om den individuella motbokskontrollens tillämpning i praktiken.

Kontrollstyrelsen har sedermera sökt neutralisera de ogynnsamma verknin- garna av namnbevisens borttagande genom att utfärda särskilda bestämmelser rörande tillfällig överflyttning av en motboksinnehavares inköpsrätt från ett bolag till ett annat.1 Bestämmelserna avse dels de fall, då en person under någon viss sammanhängande tid —— enligt kontrollstyrelsens föreskrifter i re- gel högst tre månader —— önskar verkställa inköp hos annat bolag än det, med vilket han innehar motbok, dels de fall, då en person rent tillfälligtvis önskar verkställa inköp vid annat bolag än det, som utställt hans motbok.

Kontrollstyrelsens ovan berörda föreskrifter, som säkerligen innebära det med hänsyn till nu gällande förordnings bestämmelser största möjliga tillmö- tesgående gentemot motboksinnehavarna, ha i viss mån eliminerat de olägen— heter, som namnbevisens borttagande medförde. De ha emellertid ingalunda vare sig ur motboksinnehavarnas eller ur systembolagens synpunkter kunnat fungera så tillfredsställande som namnbevisen numera skulle kunna. Det rent tillfälliga inköpet vid annat bolag än motboksbolaget förutsätter till exempel, att motboksinnehavaren personligen infinner sig å det bolag, där han önskar verkställa inköp, och där lämnar för identifiering erforderliga uppgifter, samt att detta bolag telefonledes eller genom telegram förvissar sig om att det bo- lag, som utställt motboken, icke har någonting att erinra emot, att försäljning verkställes. Denna omständliga procedur blir väsentligen förenklad, om, så— som nämnden föreslagit, namnbevisen återinföras.

När förtroendenämnden nu finner sig böra förorda ett återinförande av namnbevisen, sker detta icke därför, att nämnden anser en dylik ändring inne- bära en reform av någon större räckvidd. Ändringen är allenast ett led i den från alla håll förordade och önskade utmönstringen av onödiga irritationsan— ledningar.»

Revisionen ansluter sig till de av förtroendenämnden anförda synpunkterna och föreslår sålunda, att den som mera tillfälligt vill göra sina inköp hos an— nat bolag än sitt vanliga inköpsbolag må kunna av det sistnämnda erhålla ett bevis, som, åtföljt av motbok, berättigar till inköp hos ett eller flera andra bo- lag. För kontrollens skull har revisionen föreslagit, att dylika bevis alltid skola gälla för viss bestämd tid. Revisionen har av praktiska skäl ansett sig böra förorda, att denna giltighetstid skall kunna utsträckas längre än de tre månader, som för närvarande gälla i fråga om tillfällig överflyttning av inköpsrätten, och har såsom lämplig maximitid upptagit sex månader. Emel— lertid kan det ju tydligen inträffa, att behovet av att verkställa inköp hos det bolag, som beviset avser, kvarstår efter utgången av nämnda tid, även om det icke är fråga om ett sådant stadigvarande förhållande, som avses i 1 mom. I dylika fall bör det enligt revisionens mening vara möjligt för hem- ortsbolaget att utställa ett nytt bevis.

' Se kontrollstyrelsens cirkulär nr 13/1925 22—24 55.

• Sida 358
•  Original

3 mom.

Av vad som förut framhållits angående hemortsbolagets ställning följer som en konsekvens, att de föreskrifter angående inköpen, som detta bolag har meddelat, skola vara avgörande för inköpsrättens omfattning i de fall, då'en- ligt 1 eller 2 mom. medgivande lämnats att verkställa inköp hos annat bolag.

7 %. I fråga om bestämmelserna i denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen sid. 171—186.

85.

Enligt 45 % 2 och 3 mom. Rff skall vid utminutering köparens motbok uppvisas och vidare dennes egenhändigt undertecknade rekvisition hava läm- nats samt kontant betalning erlagts, innan avhämtning må ske å utminute- ringsställe eller försändning må äga rum därifrån. Om inköpet gäller vin, erfordras dock ej uppvisande av motboken, och vid försändning av vin inom den kommun, där utminuteringsstället är beläget, kan skriftlig rekvisition och betalning anstå till dess varan avlämnas i köparens bostad.

Ehuru det således icke finnes någon legal skyldighet att uppvisa motboken vid inköp av enbart vin, torde detta i praxis ske så gott som undantagslöst.1 Då detta även får anses påkallat ur kontrollsynpunkt och man icke gärna kan påstå, att några egentliga olägenheter för köparna vållas därav, har revisionen funnit sig böra föreslå, att regeln om motbokens uppvisande skall utsträckas att gälla även vid inköp av vin.

I praxis torde icke heller några särskilda regler tillämpas vid försändning av vin inom samma kommun i fråga om kraven på skriftlig rekvisition och kontant betalning, utan det fordras alltid att dessa krav skola vara full- gjorda, innan varan lämnar försäljningsstället.2 Denna ordning har därför undantagslöst föreskrivits i revisionens förslag icke blott beträffande sprit- drycker utan även i fråga om vin.

Såsom tidigare omnämnts innehåller revisionens förslag ett uttryckligt stad- gande om inrättande av särskilda utlämningsställen för underlättande av bolagens försändningsverksamhet.3 Spritdrycker och vin, som efter ' föregående rekvisition utlämnas till köpare vid dylikt ställe, befinna sig i vederbörande bolags besittning, intill dess' att utlämning skett därstädes. Med hänsyn härtill har det inom revisionen övervägts, att betalningen för va- rorna i detta fall skulle få anstå till utlämningstillfället. Emellertid är här- vid att märka, att den nuvarande ordningen, enligt vilken alla försäljningar ske kontant, i hög grad har bidragit till att förenkla bolagens bokföring. Om betalning icke föreligger vid det tillfälle, då varor försändas från ett__utminu- teringsställe till ett utlämningsställe, måste ifrågavarande parti anses vara

' Jämför Systembolagsföreningarnas förtroendenämnds framställning sid. 122 f. 2 Jämmr förtroendenämndens ovan åberopade framställning sid. 123. 3 Se ovan-sid. 185.

• Sida 359
•  Original

utlämnat på kredit från utminuteringsstället. Utlämningsstället, vilket enligt revisionens mening måste inskränkas till att vara vad namnet uttryckligen angiver, nämligen ett ställe för utlämning av dit försända varor, kan icke förfoga över medel att förskottera betalning för ifrågavarande försäljning. En sådan anordning som den ifrågasatta skulle alltså medföra behov av särskilda kontrollåtgärder och vidlyftigare bokföring. Revisionens förslag upptager där- för en allmän regel, från vilken undantag icke i något fall får ifrågakomma, att avhämtning eller försändning av spritdrycker eller vin icke må ske utan att betalning för varan erhållits.

I fråga om det förut omnämnda kravet på egenhändigt undertecknande av köparnas rekvisitioner anför Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd?

»Föreskriften att rekvisition alltid skall vara egenhändigt undertecknad har vid tillämpningen i enstaka fall visat sig medföra svårigheter, t. ex. då. en motboksinnehavare genom sjukdom varit urståndsatt att skriva sitt namn, men inköp ändock av fullt legitima skäl måst verkställas å hans motbok. Aven om systembolagen med utgångspunkt från allmänt erkända rättsgrund- satser i dylika fall som regel ansett sig kunna medgiva undantag från be- stämmelsen om egenhändigt undertecknad rekvisition, har det dock synts för- troendenämnden vara motiverat att i själva förordningen intaga en bestäm- melse, som för dylika fall medgiver undantag från här berörda regel. Nämn- den har därför funnit sig böra —— — — föreslå införande av en föreskrift av innehåll, att då. någon på grund av sjukdom eller annan därmed jämförlig anledning icke varit i stånd att egenhändigt underteckna rekvisition, bolag dock efter prövning i varje särskilt fall må medgiva avhämtning av sprit- drycker eller vin.»

Revisionen delar den i detta yttrande hävdade uppfattningen, att system- bolag bör kunna efter prövning av omständigheterna medgiva försäljning, även om hinder i visst fall förelegat för köparens egenhändiga undertecknande av rekvisitionen. Ett åsidosättande av föreskriften härom torde emellertid böra ifrågakomma allenast i sällsynta undantagsfall, som kunna jämställas med det av förtroendenämnden anförda exemplet, och givetvis måste systembola- get därvid tillse, att den fordran på garanti mot missbruk av motboken från obehörigas sida, som ligger i kravet på egenhändig underskrift av rekvisitio- nen, på annat sätt blir vederbörligen tillgodosedd. Med hänsyn till det nu anförda är det enligt revisionens mening icke nödvändigt att tynga författ- ningstexten med den av förtroendenämnden ifrågasatta undantagsbestämmelsen.

95.

1 mom.

De i detta moment uppställda reglerna om motbokens personliga karaktär och därav följande förbud mot dess användande för annans räkning äro i sak överensstämmande med föreskrifterna i 47 % 1 mom. Rff. Systembolagsför- eningarnas förtroendenämnd har föreslagit ett förtydligande tillägg till före- varande moment av innehåll, att vad i momentet stadgas ej skall äga tillämp- ning i fråga om person, som är medlem av samma hushåll som vederbörande

' Se ovannämnda framställning sid. 121.

• Sida 360
•  Original

motboksinnehavare.1 Revisionen anser det emellertid utan särskild föreskrift vara tydligt, att vid utmätande av tilldelningskvantiteten hänsyn bör tagas exem- pelvis till samtliga vuxna medlemmar i en familj med samma hushåll, där husfa- dern ensam har motbok, och att ifråga om de andra familjemedlemmarna enligt sakens natur icke heller bör tillämpas det i förevarande paragraf stadgade förbudet mot utnyttjande av annans inköpsrätt, i den mån detta sker med motboksinnehavarens samtycke. Då det sålunda icke synes vara erforderligt att upptaga det av förtroendenämnden föreslagna tillägget för att möjliggöra det därmed avsedda syftet, har revisionen icke velat förorda en dylik undan- tagsbestämmelse, helst som det torde vara vanskligt att formulera denna så, att den icke kan ge rum för en vidsträcktare tillämpning än som är önskvärd. För att alltså icke genom en schematisk regel hindra en lämplig anpassning efter de växlande fall, som kunna förekomma i fråga om hushållsmedlemmars ställning till varandra och till det gemensamma hushållet har revisionen så- lunda jämväl för framtiden velat överlämna dessa förhållanden åt de tilläm- pande organens och myndigheternas prövning.2

2 mom.

I 47 % 2 mom. Rff stadgas förbud mot att yrkesmässigt eller eljest mot ersättning tillhandagå annan med anskaffande av rusdrycker. Denna bestäm- melse tillkom på förslag av nykterhetskommittén, som motiverade densamma på följande sätt:”

»Särskilt i ett avseende torde denna rätt (rätten att köpa genom ombud) kunna missbrukas, nämligen genom att särskilda speditionsfirmor inrättades, som för personer i andra kommuner ombestyrde spritdrycksinköp och verk- ställde försändningen. Dylika affärer skulle kunna i stor utsträckning om— intetgöra syftet med det av kommittén föreslagna förbudet för bolag att för- sända spritdrycker utom bolagskommunens område, vadan det måste anses sär- skilt önskvärt att förekomma ett dylikt yrkesmässigt tillhandagående. Kom- mittén har därför föreslagit, att ej någon yrkesmässigt eller mot ersättning må tillhandagå annan med anskaffande av rusdrycker. Såsom härav framgår, är köp genom ombud tillåtet endast i det fall, att kunden använder som om- bud person, som icke tager ersättning för ombudsskapet och ej utövar det- samma yrkesmässigt. Härutinnan hade väl kunnat ifrågasättas en än längre gående begränsning av ombudsrätten, men har kommittén slutligen stannat vid vad här föreslagits. -—— —— ——- Det av kommittén i nu ifrågavarande avseende föreslagna förbud mot att yrkesmässigt eller eljest mot ersättning tillhandagå annan med anskaffande av rusdrycker skulle å ena sidan ingalunda lägga hin- der i vägen för den hjälp med varuanskaffning, vänner och bekanta kunde läm- na varandra, varemot å andra sidan ett sådant biträde, som lämnades i syfte att bereda sig ekonomisk fördel, skulle vara förbjudet, även om detsamma skedde endast vid ett enstaka tillfälle.»

I åtskilliga fall hava åtal för överträdelse av ifrågavarande stadgande varit föremål för domstolarnas prövning. Att med ledning av denna praxis upp-

' Se ovannämnda framställning sid. 124 f. ' Jämför angående tillämpningen av ifrågavarande stadgande rättsfall i Nytt Juridiskt Arkiv I 1924 sid. 557. Se även ett av kontrollstyrelsen avgjort motboksärende, som återgivits i Tidskrift för systembolagen 1931 nr 2 sid. 14.

” Nykterhetskommittens betänkande V sid. 231 och 322.

• Sida 361
•  Original

draga fullt klara och allmängiltiga gränslinjer mellan tillåtet och otillåtet tillhandagående torde knappast vara möjligt, men vissa synpunkter för bedö- mandet kunna dock angivas. Sådana fall, då stadsbud vid åtskilliga tillfällen ombesörjt inköp och hemsändning av spritdrycker och vin till olika personer, hava i praxis bedömts såsom yrkesmässigt tillhandagående.1 En viss lik- het härmed erbjuda sådana fall, då chaufförer i yrkesmässig trafik ombe- sörja inköp och forsling av spritdrycker eller vin. Dylika fall hava flera gånger åtalats, och chaufförerna ha blivit fällda till ansvar, även då särskild betalning för verkställandet av inköpen icke mottagits och ersättningen för forslingen beräknats efter samma taxa som för transport av annat gods.2 I denna ersättning har dock givetvis ingått viss ren arbetsförtjänst. I den mån däremot ingen annan gottgörelse skulle mottagits än ersättning för rena ut- lägg, t. ex. erlagda fraktavgifter å järnväg eller emballagekostnader, synes praxis anse förfarandet tillåtet? Beträffande sådana ombud, som eljest icke haft till yrke att betjäna allmänheten, tycks förbudet numera givas en sträng tolkning, även där ersättning utgått med små belopp—:*

I fråga om verkningarna av den nu avhandlade bestämmelsen har System- bolagsföreningarnas förtroendenämnd anfört:5

»Enligt förtroendenämndens mening har erfarenheten under de år, som gått, sedan förordningen trädde i kraft, med full tydlighet visat, att en så rigorös bestämmelse som den i 47 % 2 mom. intagna icke kan upprätthållas. Man kan bibringa den stora allmänheten den övertygelsen, att ett yrkesmässigt ombuds- mannaskap, som lätt övergår till olaga handel med spirituosa, bör förbjudas och förhindras men det går icke att vinna gehör för den uppfattningen, att anlitande i något enstaka fall av exempelvis ett stadsbud för inköp av sprit- drycker eller vin skulle vara olagligt. Lika litet torde man kunna finna reso- nans, om man gör gällande, att en person, som reser från en avlägsen ort på den norrländska landsbygden till närmaste stad, skulle göra något orätt, om han verkställde inköp för några grannar och av dessa erhölle bidrag till täckande av kostnaderna för den resa han företagit.

Något behov av en så rigorös bestämmelse synes ej heller föreligga. Den måste tvärtom i sin nuvarande form, därest den i större—utsträckning tillämpa- des, anses tillhöra de stadganden i förordningen, som åstadkomma allmän irri- tation utan att medföra motsvarande nykterhetseffekt. Det torde också för- tjäna att framhållas, att det främsta motiv, som av nykterhetskommittén an- fördes för bestämmelsen, var det av kommittén föreslagna förbudet mot för- sändande av spritdrycker utom bolagskommunen. Sedermera har detta för- bud, som infördes i 1917 års förordning, upphävts och därmed det av nykter- %eåskommittén särskilt framhållna motivet för bestämmelsen sålunda bort-

a it.

Enligt förtroendenämndens mening bör bestämmelsen modifieras på ett så- dant sätt, att förbud endast stadgas mot att yrkesmässigt eller eljest i större

' Nytt Juridiskt Arkiv I 1923 sid. 1; jämför rättsfall, återgivet i Tidskrift för systembolagen 1920 nr 12 sid. 7.

2 Nytt Juridiskt Arkiv I 1928 sid. 520 och 522 samt 1929 sid. 148. 3 Se utslagsmotiveringar i Nytt Juridiskt Arkiv I 1923 sid. 490 och 1928 sid. 524. 4 Nytt Juridiskt Arkiv I 1929 not. B. 118 (Tidskrift för systembolagen 1929 nr 3 sid. 11), jämför rättsfall, anförda i Tidskrift för systembolagen 1926 nr 11 sid. 18 och Svensk Juristtidning 1923 rf. sid. 62. Se däremot Svensk Juristtidniug 1923 rf. sid. 48. — Jämför vidare sammanställning av rättsfall i Tidskrift för systembolagen 1927 nr 3 sid. 3. & Nämndens framställning sid. 35 ff.

• Sida 362
•  Original

omfattning och mot ersättning för annat än kostnader tillhandagå annan med anskaffande av spritdrycker eller vin. Det ombudsskap, som icke sker yrkesmäs- sigt i syfte att anskaffa spritdrycker eller vin eller eljest i större omfattning och vid vilket ersättning icke tages för annat än omkostnader, finns det ingen anledning att förhindra. Det kan aldrig medföra några större olägenheter ur nykterhetssynpunkt, för såvitt systembolagen fullgöra den dem åvilande upp- giften att tillse, att icke opålitliga eller eljest olämpliga personer få tjänst- göra såsom ombud.»

Även om systembolagens försändningsverksamhet, såsom revisionen före— slagit, i flera hänseenden utbygges och därigenom behovet av att anlita om- bud i avsevärd mån förminskas, skulle dock säkerligen i många fall de olägen- heter göra sig gällande, vilka ovan framhållits såsom följder av ifrågavarande stadgande. Revisionen har därför föreslagit en liknande omredigering som den av förtroendenämnden förordade. Uttrycket »yrkesmässigt», som för- troendenämnden upptagit från Rff för att karakterisera vissa otillåtna fall av ombudsskap, har revisionen emellertid utbytt mot den tydligare och mera begränsade bestämningen »genom särskild, för ändamålet driven rörelse». Med detta uttryck har revisionen velat stadga förbud mot att distribution av sprit— drycker eller vin göres till ett näringsfång. De övriga fall av ombudsskap, som revisionen avsett att förhindra, har revisionen i väsentlig överensstäm— melse med förtroendenämndens förslag karakteriserat såsom tillhandagående »i större omfattning och mot ersättning». Båda dessa förutsättningar måste alltså föreligga för att ombudsskap skall vara otillåtet. I fråga om ersätt- ningen anser revisionen det utan direkt stadgande kunna förutsättas, att ve- derlag för rena utlägg ej skall inbegripas härunder, men däremot torde man ej kunna undgå att betrakta exempelvis gottgörelse för mistad arbetsförtjänst såsom ersättning. Med de av revisionen föreslagna bestämmelserna kunna alltså exempelvis stadsbud eller chaufförer i linjetrafik mot ersättning tjänst- göra såsom ombud för inköp och forslande av spritdrycker och vin, såvida deras befattning härmed ej sker i större omfattning eller organiseras såsom en särskild rörelse. Slutligen må i detta sammanhang erinras om att kontroll- styrelsen, såsom tidigare angivits,1 meddelat föreskrifter rörande inköp genom ombud. Revisionen förutsätter, att även framdeles en dylik reglering kommer att äga rum i erforderlig utsträckning.

I det föregående har revisionen behandlat nu ifrågavarande stadgande med hänsyn till dess huvudsakliga funktion, nämligen att reglera vissa frågor om användande av ombud vid inköp av spritdrycker och vin. På grund av stad- gandets allmänna avfattning har emellertid det härtill anknutna straffbudet i 82 % 1 mom. Rff tillämpats även på sådant tillhandagående med anskaf- fande av dylika drycker, som skett genom missbruk av läkares rätt att utfärda recept.2 Då revisionen enligt vad ovan angivits ansett lämpligt att begränsa förbudet i förevarande stadgande till sådant tillhandagående, som bedrives genom särskild rörelse eller i större omfattning och mot ersättning, har det

1 Se ovan sid. 119. " Se Nytt Juridiskt Arkiv I 1927 sid 254

• Sida 363
•  Original

icke varit revisionens mening att en dylik lättnad också borde införas i fråga om förbudet mot tillhandagående genom receptmissbruk. Då sådant tillhanda— gående dessutom i flera avseenden är av helt annan karaktär än förmedlingen genom ombud, synes det lämpligen böra behandlas såsom en därifrån fristående förseelse. Revisionen har därför uppställt en särskild straffbestämmelse för berörda receptmissbruk i 7 kap. 5 % 2 mom., som vidare behandlas nedan sid. 400.

10 %.

I första stycket av denna paragraf har revisionen upptagit dels den enligt 59 ä 3 mom. Rff gällande bestämmelsen, att utlämning av spritdrycker och vin icke må ske till den som synbarligen är berörd av starka drycker och dels en motsvarande föreskrift för sådana missbrukare, beträffande vilka läns- nykterhetsnämnd meddelat försäljningsförbud enligt 13 å i revisionens för- slag till lag om nykterhetsvård. Dessa bestämmelser avse icke blott att hindra sådana personer som där angivits att avhämta egna varor utan även att tjänst- göra såsom ombud för andra.

Enligt 45 % 2 mom. Rff gäller för närvarande, att sådana personer, som ej fyllt 21 år eller till vilka rusdrycker eljest icke må utminuteras på grund av stadgandena i 34 % Rff, ej heller få användas såsom ombud för avhämt- ning av dylika drycker. Såsom tidigare framhållits har revisionen av de i sistnämnda författningsrum intagna ovillkorliga utminuteringsförbuden allenast bibehållit ovannämnda åldersgräns. Det synes då föreligga ännu mindre skäl att bibehålla motsvarande diskvalifikationsgrunder för ombuden. Revisionen har i stället utgått från att systembolagen utan särskild föreskrift i för- ordningen skola avvisa sådana ombud, som äro olämpliga ur nykterhetssyn- punkt, vilket bör kunna ske så mycket lättare som behovet av att anlita ombud i hög grad kommer att minskas genom den ökade möjlighet att få varor för- sända, som enligt revisionens förslag skall åvägabringas. En viss minimi- ålder har revisionen däremot funnit böra bibehållas för rätten att tjänstgöra såsom ombud. Den nu gällande åldersgränsen har emellertid, såsom System- bolagsföreningarnas förtroendenämnd framhållit,1 vid åtskilliga tillfällen i praktiken Visat sig ägnad att framkalla svårigheter och onödig irritation, då man exempelvis nödgats avvisa yngre medlemmar av motboksinnehavares familj, springpojkar och tjänare, därför att de icke fyllt 21 år, trots att inga som helst tvivel kunnat råda om att fråga varit om fullt lojalt ombudsskap. Förtroendenämnden har i samband därmed också påpekat, att systembolagen själva varit oförhindrade att som bud vid hemsändning av varor använda per- soner, vilka ej uppnått ovannämnda ålder, och även gjort detta utan att någon olägenhet därav uppkommit. Revisionen har i anslutning till förtroende- nämndens förslag ansett, att åldersgränsen för ombud utan risker i nykter- hetsavseende bör kunna sättas till 18 år, och har upptagit bestämmelse härom i andra stycket av förevarande paragraf.

' Se nämndens framställning sid. 34.

• Sida 364
•  Original

Tredje stycket i denna paragraf som stadgar, att förtäring av det sålda icke må tillåtas å utminuteringsställe, har upptagits från 2 % fjärde styc- ket Rff.

11 5.

I denna paragraf, som motsvarar 50 % Rff, regleras systembolagens skyl- dighet att på begäran anskaffa varor, som de ej hålla i lager. Frånsett vissa formella ändringar, vilka ej torde kräva motivering, innehåller förslaget en- dast i ett hänseende en annan föreskrift än nyssnämnda författningsrum. Re- visionen har nämligen föreslagit, att den anskaffade varan skall försäljas »på sedvanliga villkor» till köparen, medan enligt 50 % Rff gäller skyldighet för bolaget att »till skäligt pris» anskaffa varan. Det föreslagna nya ut- tryckssättet avser att tydligare utmärka, att bolaget äger pålägga försälj- ningsvinst å dessa varor i samma omfattning, som bolaget för övrigt räknar sig till godo. En dylik prissättning torde överensstämma med bolagens nu- varande tillämpning av ifrågavarande bestämmelse.1

12 &.

Paragrafen motsvarar 7 % 1 och 2 mom. Rff. Orden »vid personligt besök» ha emellertid av revisionen ersatts med uttrycket »genom personlig hänvändelse». Detta har skett i syfte att under stadgandet inbegripa jämväl sådan hänvändelse, som sker i telefon eller genom personligt brev.

13 %.

I denna paragraf hava upptagits bestämmelser om de tider, då försäljning får äga rum, varom för närvarande föreskrifter finnas i 56 % 1 mom. Rff. Där stadgas, att utminutering må ske endast söckendagar under högst sju tim- mar, dock ej före kl. 9 f. m. eller efter kl. 5 e. 111. eller å dag före sön— och helgdag efter kl. 2 e. 111.

Dessa bestämmelser ha i vissa avseenden medfört praktiska svårigheter ur expeditionssynpunkt för bolagen samt olägenheter för allmänheten, vilka fått en särskild skärpa därigenom att enligt 57 % 1 mom. Rff allt utlämnande av spritdrycker eller vin är förbjudet efter den tidpunkt, då försäljningen skall upphöra.

Med det individuella kontrollsystemet är försäljningstidens längd inom angivna begynnelse- och sluttider av ringa vikt i nykterhetsavseende. Ur expeditionssynpunkt ställa sig förhållandena olika å skilda orter; det kan sålunda t. ex. vara påkallat att expeditionstiden i Stockholm är längre än i landsorten. När revisionen föreslår borttagande av stadgandet om maximi- tid för försäljningen av sju timmar, är syftet härmed att möjliggöra ordnandet av försäljningen på ett ur expeditionssynpunkt tillfredsställande sätt. Revi— sionen vill dock som sin mening betona, att i allmänhet en tid av sju timmar bör vara tillfyllest. '

' Jämför artikel i Tidskrift för systembolagen 1921 nr 11 sid. 1.

• Sida 365
•  Original

Beträffande begynnelse- och sluttiderna för försäljning å andra söckendagar än dag före sön- och helgdag föreslår revisionen ingen annan ändring i nu gällande bestämmelse än att sluttiden sättes en timme senare, (1. v. s. till kl. 6 e. m. Härigenom har revisionen ingalunda avsett, att den faktiska för- säljningstiden alltid skall utsträckas till nämnda tidpunkt eller överhuvud taget förlängas, utan har endast velat möjliggöra ett sådant lämpligt anord- nande av expeditionstiden som ovan antytts.

I fråga om försäljningstiderna å dag före sön- och helgdag har System- bolagsföreningarnas förtroendenämnd anfört:1

»Få bestämmelser i förordningen torde oftare ha givit anledning till miss- förstånd hos allmänheten och friktioner mellan denna och systembolagen än stadgandet, att utminuteringen av spritdrycker och vin icke å dag före sön- och helgdag må. äga rum efter kl. 2 e. m. — — — Just under de dagar, då utminuteringstiden sålunda är som kortast, är tillströmningen av kunder till systembolagens utminuteringsställen oftast som störst. Ej sällan har det in- träffat, att personalen å vissa utminuteringsställen trots uppdriven snabbhet och påpasslighet i arbetet icke hunnit expediera alla kunder inom den lag- ligen medgivna tiden. En del kunder har därför måst återvända med oför- rättat ärende, ehuru de måhända tillbringat en avsevärd väntetid vid utmi- nuteringsstället i hopp om att hinna göra önskade inköp före utminuteringens avbrytande. —— -— — Ifrågavarande tidsbestämmelser äro emellertid icke blott besvärande för allmänheten. De bereda också systembolagens utminuterings- kontroll allvarliga svårigheter. Dagen före sön- eller helgdag är det för systembolagens utminuteringspersonal mången gång omöjligt att under den till högst fem timmar begränsade utminuteringstiden utöva tillbörlig gransk- ning av den stora skaran köpare och ombud. Detta förhållande är väl bekant för de personer inom systembolagens kundkrets, som veta med sig, att de skulle illa bestå en mera ingående prövning. Särskilt torde de ombud, som är]? ute i illojala ärenden, utnyttja dagarna före sön- och helgdag för sina ln op.

Enligt förtroendenämndens mening vore det på grund av vad som här ovan anförts synnerligen önskvärt, att en sådan ändring Vidtages i förordningen, att utminuteringsställena finge hållas öppna under samma tid dagar före sön- och helgdagar som övriga veckodagar.»

Revisionen har ansett sig kunna i erforderlig grad tillgodose detta behov av senare stängningstid genom en något mindre ändring än den av förtroende— nämnden förordade och har således föreslagit, att sluttiden för försäljning å dag före sön- eller helgdag skall bestämmas till kl. 4 e. m.

Den förut berörda föreskriften i 57 % 1 mom. Rff, att efter försäljnings- tidens utgång inga varor få utlämnas, torde vara ett typiskt exempel på en sådan bestämmelse, som kan vålla olägenheter och irritation hos allmänheten utan att åstadkomma någon nykterhetseffekt. Det kan icke heller enligt re- visionens mening vara lämpligt att personer, som före försäljningstidens slut infunnit sig på utminuteringsställe men kanske trots lång Väntan icke hunnit bli expedierade, skola avvisas därifrån. Revisionen föreslår därför, i anslut- ning till vad som förordats av förtroendenämnden,2 att bestämmelserna om __ I

' Nämndens framställning sid. 48 ff. 2 Nämndens framställning sid. 50.

• Sida 366
•  Original

öppethållande av försäljningslokal icke skola utgöra hinder för försäljning till den som befinner sig i lokalen då försäljningen skall upphöra.

14 %.

Paragrafen ersätter i fråga om utminuteringsställen 60 % 2 mom. Rff. Förutom väsentligen formella ändringar innehåller den en avvikelse därifrån, nämligen borttagande av stadgandet om att avskrift av tillståndsbevis skall hållas tillgängligt för köpare, vilket stadgande knappast torde fylla någon praktisk uppgift.

15 %.

Bestämmelsen i denna paragraf är med allenast formella ändringar över- ensstämmande med föreskriften i 67 % Rff i vad densamma avser utminute- ringen.

16 %.

I 51 % Rff stadgas, att kontrollstyrelsen skall utfärda närmare föreskrifter i vissa särskilt angivna utminuteringsfrågor. Kontrollstyrelsen har emellertid meddelat sådana föreskrifter även i andra hithörande spörsmål, och såsom re- visionen redan under rubriken till detta kapitel framhållit, kommer behov av dylika tillämpningsbestämmelser med revisionens förslag att föreligga ytter— ligare i vissa hänseenden. Stadgandet i förevarande paragraf har därför er- hållit en mera allmän formulering.

17 %.

Enligt 19 5 10 mom. Rff må klagan föras hos kontrollstyrelsen bl. a. över systembolags vägran att utminutera spritdrycker eller vin. Därjämte stadgas i samma författningsrum, att kontrollstyrelsens beslut i dylika ärenden ej få överklagas. Motsvarande bestämmelser hava upptagits i förevarande para- graf, därvid revisionen i överensstämmelse med gällande praxis1 angivit, att reglerna om klagorätt avse icke blott sådana beslut, där ansökan om inköps— tillstånd avslagits eller dylikt tillstånd indragits, utan även sådana beslut, där inskränkningar av något slag föreskrivits i fråga om inköpsrätten.

5 KAP. Om utskänkning.

1 och 2 5%.

Bestämmelserna om måltidstvång och kvantitetsbegränsningar äro avhand- lade i kap. XIV av den allmänna motiveringen (sid. 243—252), vartill revi- sionen i detta sammanhang hänvisar.

' Se rättsfall, anförda i Tidskrift för systembolagen 1927 nr 12 sid. 17.

• Sida 367
•  Original

Genom en kungörelse den 1 maj 1896 infördes i 1895 års brännvinsförsälj- ningsförordning förbud mot utskänkning av spritdrycker i samband med s. k. varietéföreställningar, skådespel och andra dylika offentliga tillställningar. Såsom grund för detta förbud anfördes särskilti, att ifrågavarande föreställ- ningar medförde ett ökat förtärande av spritdrycker och en lockelse till osed- lighet på grund av beskaffenheten av de prestationer, som erbjödes vid flera av dem, särskilt de 5. k. varietéerna. Genom att borttaga rättigheten att utskänka spritdrycker vid dylika föreställningar avsåg man att beröva dessa mycket av den dragningskraft, som gjorde dem talrikt besökta, och avvärja eller inskränka deras nyss angivna skadliga verkningar. Med hänsyn till svårigheten att på ett tillfyllestgörande sätt definiera begreppet varietéföreställning erhöll stad- gandet en tämligen omfattande räckvidd och detta föranledde, att förbudet icke gjordes ovillkorligt utan länsstyrelsen tillerkändes rätt att för särskilt tillfälle medgiva undantag från detsamma för att icke verkningarna av stadgandet skulle sträcka sig längre än som vore behövligt”.

De nu omförmälda bestämmelserna, vilka så gott som oförändrade upptagits i 1905 års brännvinsförsäljningsförordning, infördes därifrån i 55 % 2 mom. Rff, därvid de emellertid ändrades i flera hänseenden. Sålunda utsträcktes förbudet mot utskänkning av spritdrycker att omfatta jämväl övriga med för- ordningen avsedda drycker. Ifrågavarande utskänkningsförbud, som enligt tidigare bestämmelser avsåg lokal eller plats med utsikt över föreställningen, utvidgades därjämte i Rff till att omfatta alla lokaler, som stodo i inre förbin— delse med platsen för föreställningen. Vidare ålades länsstyrelsen att höra magistrat, respektive kommunalnämnd innan undantag från utskänknings- förbudet meddelades. Den kanske viktigaste ändringen var emellertid, att förbudet mot utskänkning vid varietéer och därmed jämställda föreställningar utsträcktes att avse jämväl offentliga danstillställningar.

V ad först beträffar frågan om utskänkning å varietéer jämte andra dylika föreställningar så har revisionen föreslagit bestämmelser, som i sak överens- stämma med vad som gäller därom enligt Rff utom i ett par detaljer, som här skola angivas. Enligt Rff gäller utskänkningsförbudet icke ifråga om konsert, vid vilken uteslutande utföres instrumentalmusik. På grund av denna bestäm- melse är det således tillåtet att bedriva utskänkning å restaurang medan dylik musik utföres. Begränsningen till instrumentalmusik synes revisionen icke vara nödvändig. Utförande av exempelvis sång till luta eller kvartettsång å restau- ranglokaler kan enligt revisionens åsikt knappast hänföras till sådan föreställ- ning, under vilken restriktioner av förevarande art böra ifrågakomma. På grund härav har revisionen föreslagit, att utskänkningsförbudet icke skall avse något slag av konsert och att alltså utskänkningen skall kunna bedrivas å restauranglokaler icke blott i samband med utförande av instrumentalmusik utan även vid konsert med sångnummer. En föreställning, som har karaktär

* Se bevillningsutskottets betänkande vid 1896 års riksdag nr 20 sid. 15; jämför prop. till samma. riksdag nr 25. " Se ovannämnda prop. sid. 4.

• Sida 368
•  Original

av varieté, skulle däremot alltjämt medföra, att utskänkning vore förbjuden. Även i ett annat hänseende har revisionen föreslagit en viss jämkning i före- varande stadgande. Såsom förut antytts är länsstyrelsens rätt att medgiva undantag från förbudet i Rff inskränkt sålunda, att undantag endast får läm- nas för särskilt tillfälle. Härmed avses tydligen, att tillstånd icke skall få lämnas för viss tidsperiod, något som också framgår av motiven till stadgandet och Kungl. Maj:ts beslut i överklagade ärenden.1 Mera tveksamt torde vara, huruvida en tillståndsresolution må kunna omfatta ett flertal särskilda tillfällen och om tillstånd överhuvud taget må meddelas regelbundet eller blott för särskilda undantagsfall. Revisionen har föranstaltat om en utredning för att undersöka tillämpningen av nu ifrågavarande stadgande. Det har därvid visat sig att —- om man bortser från undantag ifråga om danstillställningar och vad som kan inbegripas under konsert -— antalet meddelade tillstånd icke är syn- nerligen stort. Dessa tillstånd hava avsett exempelvis kabareter, ofta för väl- görande ändamål, trolleriföreställningar samt andra artistuppträdanden. Det har tämligen ofta förekommit, att samma tillståndsresolution omfattat flera till- fällen. Denna praxis kan icke sägas hava medfört några skadliga verkningar och den tyder på att det föreligger ett praktiskt behov av en något mindre snäv formulering av undantagsbestämmelsen. Revisionen har därför till förtydli- gande av stadgandet föreslagit, att tillstånd till utskänkning vid sådana före- ställningar, varom nu är fråga, skall kunna lämnas »för särskilda fall». Här- med har revisionen avsett, att en tillståndsresolution skall kunna omfatta flera bestämda tillfällen, och revisionen har icke heller ansett påkallat att lägga hinder i vägen för att dylika tillstånd regelbundet meddelas för samma restau- rang. Däremot har revisionen icke ansett lämpligt att gå ännu längre och med- giva att tillstånd lämnas för en tidsperiod utan närmare angivande av de sär- skilda fall, då föreställningar skola äga rum.

I fråga om utskänkning i samband med offentlig danstillställning har re- visionen föreslagit en annan ordning än den som gäller enligt Rff. Av revi- sionens ovannämnda utredning angående tillämpningen av länsstyrelsernas rätt att medgiva undantag från nu ifrågavarande stadgande framgår, att på de flesta orter i landet, där erforderliga förutsättningar i fråga om utskänkningslo- kaler förefunnits, har tillstånd till utskänkning vid offentlig dans beviljats, och detta icke blott vid enstaka festligheter utan i många fall vid regelbundet återkommande tillfällen. Under åren 1929 och 1980, som närmast varit föremål för revisionens undersökningar, har sålunda utskänkning i samband med dans förekommit på 315 restauranger, fördelade på 128 olika orter. An— talet av överståthållarämbetet och länsstyrelserna meddelade tillstånd här- till uppgick år 1929 till 5360, avseende utskänkning vid omkring 12000 danstillställningar. År 1930 lämnades 5 581 tillstånd, som innefattade ut- skänkning vid ungefär 13 000 danstillställningar.2 Redan den omständig- heten, att undantag från ifrågavarande förbud sålunda meddelats i synnerli-

* Se prop. till 1896 års riksdag nr 25 sid. 5 samt bl. a. Kungl. Maj:ts resolution den 21 september 1928, refererad i Tidskrift för systembolagen 1929 nr 5 sid. 1.

? Antalet danstillställningar med utskänkning kan ej angivas fullt exakt på grund av att vissa tillstånd innefattat generella medgivanden att under viss tid anordna dylika tillställningar.

• Sida 369
•  Original

gen stor omfattning synes revisionen vara tillräcklig anledning att taga de nu gällande stadgandena under allvarlig omprövning. Det kan nämligen knap- past anses försvarbart att bibehålla en föreskrift med karaktär av undan- tagsbestämmelse, då den i tillämpningen förvandlats till allmän regel. Enligt revisionens mening har man därför närmast att välja mellan två nya alternativ. Det ena skulle utgöras därav, att man upphävde länsstyrelsernas rätt att med- giva undantag från förbudet annat än möjligen i alldeles speciella fall och så- lunda borttoge möjligheten att anordna utskänkning och dans samtidigt. Den motsatta utvägen skulle bestå däri, att man direkt medgåve bedrivandet av utskänkning i samband med danstillställningar, eventuellt med den begräns- ning, som kunde befinnas lämplig.

Vid tillkomsten av det nuvarande förbudet mot utskänkning i samband med dans riktade sig stadgandena härom väsentligen mot 5. k. danssalonger, å vilka vid nämnda tid osedlighet och missförhållanden i nykterhetshänseende synas hava framträtt i ganska stor utsträckning.1 Däremot förekom då knappast någonsin dans på egentliga restauranger, vilket 'för närvarande, sedan danssalonger numera icke bruka erhålla utskänkningstillstånd, så gott som uteslutande utgör ifrågavarande stadgandes tillämpningsområde. De nu- varande dansrestaurangerna stå såväl i sedligt avseende som i nykterhetshän- seende i regel på en så mycket högre nivå än de danssalonger med utskänk— ningsrättigheter, som närmast föranledde nu ifrågavarande förbud, att de förhållanden, vilka då åberopades såsom grund för förbudets införande, icke gärna kunna anföras till stöd för dess bibehållande eller utvidgande. Av de omständigheter, vilka däremot kunna andragas såsom skäl för att inskrän- ka eller förbjuda utskänkning i samband med dans å restauranger, torde den viktigaste utgöras av faran för att danstillställningarna kunna locka allmän- heten och särskilt ungdomar till restaurangerna och att de därigenom kunna vänjas vid bruk av spritdrycker och vin. Därjämte må också erinras om de mera direkta verkningarna av alkohol, vilka särskilt vid dylika tillfällen kun- na medföra vådor i sedligt hänseende. De nu anförda synpunkterna äro givet- vis i hög grad värda beaktande, även om antalet danstillställningar i samband med utskänkning å restauranger knappast lärer hava medfört någon egentlig ökning av spritdryckskonsumtionen därstädes.2 Å andra sidan synes ett bort- tagande av möjligheten att anordna dans å restauranger kunna medföra all- varliga vådor. Av vad revisionen förut framhållit angående resultatet av sin utredning om meddelade tillstånd till utskänkning torde framgå, att det före- finnes ett mycket starkt intresse bland allmänheten för dans å restauranger. Skulle nu bestämmelser införas, som omöjliggöra anordnandet härav — ty det är otvivelaktigt, att ett förbud av ifrågavarande art skulle omintetgöra dansen, icke utskänkningen _ kan man med säkerhet antaga, att allmänhe- tens dansintresse söker sig utlopp på andra vägar. De möjligheter, som där- vid stå till buds, torde närmast utgöras av tillställningar dels å offentliga

* Se nykterhetskommitténs betänkande V sid. 326, ävensom bevillningsutskottets betänkande vid 1911 års riksdag nr 9 med därvid fogade handlingar.

” Sc kontrollstyrelsens betänkande den 8 december 1927 angående ändring av 55 5 2 mom. Rff (maskinskrift) sid. 43.

24—332437

• Sida 370
•  Original

danssalonger, dels i mer eller mindre privata föreningslokaler. Det kommer visserligen icke i någotdera av dessa båda fall att finnas någon större möj- lighet till legal utskänkning, men enligt revisionens mening skulle uppenbar- ligen riskerna för olaglig utskänkning och förtäring av medhavd sprit vid dylika danstillställningar bliva högst betydande. En uppblomstring av dans- salongerna, kanske i många fall förbunden med olaglig sprithantering å des- sa, skulle säkerligen medföra ett ännu sämre tillstånd än det som rådde vid införandet av det nu ifrågavarande förbudet. Och vad föreningssamman- komster beträffar har det som bekant under de senaste åren berett lagstift- ningen och rättstillämpningen stora svårigheter att på ett effektivt sätt reg- lera sådana sammanslutningar, som formellt utgöras av föreningar men i verkligheten äro öppna för allmänheten och som just avse att i form av s. k. nattklubbar eller eljest anordna dans. Dessa svårigheter skulle säker- ligen i hög grad ökas, liksom ock de skadliga verkningarna av dylika tillställningar, därest man genom ett absolut förbud gjorde slut på den nu i så hög grad anlitade möjligheten att anordna dans å restauranger, där ut- skänkning pågår. Enligt revisionens åsikt skulle således ett dylikt förbud överhuvud taget medföra risker för samhällsskadliga företeelser av betyd- ligt svårare art än de faror, som enligt vad förut anförts kunna vara förenade med restaurangdansen i dess nuvarande form. De farhågor, som revisionen sålunda hyser beträffande verkningarna av ett fullständigt förbud, gälla även i fråga om en anordning med så starka inskränkningar för tillståndsbevil- jandet, att dansen väsentligen förhindrades. Däremot skulle man visserligen kunna bibehålla kravet på tillstånd från länsstyrelsens sida men låta detta tillstånd erhålla en mera generell karaktär, huvudsakligen innebärande en prövning av restaurangens allmänna beskaffenhet. Betydelsen härav bleve emellertid ringa. Även om tillstånd för anordnande av utskänkning i sam- band med dans icke längre skulle erfordras, komma nämligen danstillställ- ningar å restauranger med utskänkning att i dubbla hänseenden vara beroende av myndigheternas medgivande och underkastade deras övervakning. Dels är rätten att bedriva utskänkning såväl enligt Rff som enligt revisionens för- slag beroende på prövning av såväl länsstyrelse som kommunal myndighet och dels får enligt ordningsstadgan offentlig danstillställning endast anordnas efter tillstånd av polismyndighet. Revisionen förutsätter också, att sådana tillstånd endast lämnas efter noggrann prövning. Då vidare av det föregående framgår, att dispensmöjligheten utnyttjats i sådan grad, att det nu stadgade förbudet sedan ett flertal år tillbaka praktiskt taget är försatt ur kraft, torde ett borttagande av detsamma enligt revisionens förmenande ej medföra ökade faror i avseende å sedlighet eller nykterhet.

Med hänsyn till de omständigheter som ovan anförts föreslår revisionen, att särskilt medgivande icke längre skall erfordras för att bedriva utskänk- ning i samband med offentlig danstillställning å lokal som huvudsakligen är avsedd för restaurangrörelse. Med sistnämnda tillägg har revisionen velat begränsa den föreslagna regeln till de egentliga restaurangerna, vilka icke blott äro ställda under den offentliga uppsikt, som förut omnämnts, utan

• Sida 371
•  Original

även äro underkastade kontroll av en publik, som icke enbart kommit till- städes för utövande av dans. I den mån utskänkningstillstånd överhuvud taget skulle meddelas för andra lokaler än egentliga restauranger, skulle så- lunda danssalonger, konditorier samt andra etablissement, som icke i främsta rummet äro att anse såsom restauranger, enligt revisionens förslag alltjämt vara underkastade ett sådant förbud, som för närvarande gäller, med möjlig— het för länsstyrelse att för särskilda fall medgiva undantag från detsamma. Detta skulle då enligt revisionens mening också kunna tillämpas såsom ett verkligt undantagsstadgande för speciella tillfällen, då i regel behov av att an- ordna dans å andra lokaler med utskänkningsrätt icke kan anses föreligga, om revisionens förslag i fråga om de egentliga restaurangerna genomföres. Slutligen kan här anmärkas, att till lokal, som huvudsakligen är avsedd för restaurangrörelse, enligt revisionens åsikt skall räknas exempelvis festvå- ning eller högtidssal i en restaurang, så snart lokalen godkänts för utskänk- ning, även om sådan ej regelbundet bedrives därstädes.

4%.

1 mom.

Enligt 56 % 2 mom. Rff må utskänkning av spritdrycker begynna tidigast kl. 12 middagen samt utskänkning av vin tidigast kl. 9 f. m. Något behov av annan begynnelsetid för utskänkning av vin än för utskänkning av spritdrycker synes emellertid icke föreligga. Revisionen föreslår därför i första stycket av detta moment, att tiden för utskänkningens början beträffande såväl sprit- drycker som vin skall bestämmas till kl. 12 middagen. Enligt nyssnämnda stadgande i Rff är den ordinära tiden för utskänkningens avslutande bestämd till kl. 10 e. m., och härutinnan föreslås ej någon ändring.

Från denna allmänna regel om utskänkningstidens avslutande kan för närva- rande medgivas undantag enligt 56 % 3 mom. Rff, som därom stadgar, att där särskilda omständigheter anses föranleda behov av att tiden för utskänknings avslutande bestämmes senare än till kl. 10 e. m., länsstyrelsen äger förordna därom efter framställning i stad av stadsfullmäktige och på landet av kom- munalstämma samt efter magistrats eller kommunalnämnds hörande. Denna föreskrift om förfarandet vid medgivande av s. k. utsträckt tid för utskänkning har i tillämpningen vållat vissa svårigheter,1 vilket bl. a. sammanhänger där- med, att samma förfarande ej visat sig lämpligt för de olika fall som före— komma. På grund härav föreslår revisionen vissa regler för sådana fall, då en mera allmän förlängning av utskänkningstiden önskas, och delvis andra bestämmelser för sådana fall, då utsträckt tid erfordras blott vid särskilda tillfällen.

För sådana fall, då mera generella undantagsbestämmelser avses, upptager förslaget regler i andra stycket av förevarande moment. Där stadgas, att länsstyrelsen må medgiva, att utskänkningen — å viss eller vissa lokaler och under längre eller kortare tid — må fortgå senare än till kl. 10 e. m. på ansökan

* Jämför rättsfall anförda. i Einar J:son Thulins edition av Bif (1919) sid. 185 ff. och samma för- fattares edition Alkohollagstiftningen (1930) sid. 44.

• Sida 372
•  Original

av systembolaget och efter inhämtande av yttranden från vederbörande kom- mun samt den föreslagna nya institutionen länsnykterhetsnämnden i dess egenskap av särskilt sakkunnigt organ. Då revisionen sålunda föreslagit, att ansökningsrätten skall tillkomma vederbörande systembolag och icke såsom nu den kommunala representationen, beror detta på praktiska skäl. Revisionen har emellertid tillgodosett kravet på kommunal medbestämmanderätt över utskänkningens bedrivande genom en föreskrift att senare tid för utskänknin- gens avslutande ej må bestämmas än som förordas från kommunens sida. I överensstämmelse med vad som i praxis torde gälla för närvarande har revisio- nen föreslagit, att kommunen skall representeras i Stockholm enbart av stadsfullmäktige, i annan stad av magistrat och stadsfullmäktige samt på landet av kommunalnämnd och kommunalfullmäktige. Enligt vad erfarenheten givit vid handen kan det i vissa fall också vara lämpligt att utskänkningen avslutas tidigare än kl. 10 e. m. Sålunda har på folkrestaurangerna allmänt införts tidigare avslutningstider och det synes revisionen lämpligt att läns— styrelsen skall kunna göra undantag från huvudregeln även i denna riktning, varför en bestämmelse härom upptagits i förslaget.

I de mycket vanliga fall, då fråga är om utsträckning av utskänkningstiden för allenast enstaka tillfällen har det synts vara onödigt omständligt att vid varje tillfälle kräva medverkan från fullmäktige i kommunen. I praxis har därför flerstädes den ordningen tillämpats, att fullmäktige uppdragit åt magi- strat eller annan kommunal institution att utöva den befogenhet, som tillkom- mer fullmäktige enligt Rff. Fullmäktige hava därvid understundom angivit närmare regler för utövningen av den sålunda delegerade befogenheten, såsom angående den tidpunkt, till vilken utskänkningen längst må utsträckas. Det sålunda tillämpade förfaringssättet i fråga om kommunal medverkan vid bestämmande av utsträckt tid för särskilda tillfällen synes lämpligen kunna tjäna som förebild för utformningen av ett nytt stadgande härom. Revisionen föreslår därför i momentets tredje stycke, att där för särskilt tillfälle yppas behov av utskänkning senare än kl. 10 e. m. _ eller den tidpunkt, som läns- styrelsen kan hava föreskrivit enligt andra stycket —— länsstyrelsen må medgiva l sådan förlängning av utskänkningstiden jämlikt de grunder som av stadsfull- mäktige eller kommunalfullmäktige må hava bestämts och efter det yttrande för det särskilda fallet inhämtats i annan stad än Stockholm av magistraten ' samt på. landet av kommunalnämnden. Revisionen har icke för dessa fall före- slagit någon sådan föreskrift om behörighet att göra framställning om utsträckt tid, som upptagits i andra stycket. Med hänsyn till att det här ju blott är fråga om enstaka tillfällen kan det nämligen enligt revisionens mening anses lämp- ligt, att sådana framställningar kunna göras bl. a. av den enskilde restaurang- innehavare, som innehar tillstånd till utskänkningen ifråga.

I 1 och 2 %% av detta kapitel har revisionen såsom förut angivits föreslagit ett allmänt stadgande om s. k. måltidstvång vid utskänkning. Till följd härav erfordras ej några sådana speciella regler härom som för närvarande finnas i 56 % 2 och 3 mom. Rff.

I sista stycket av förevarande moment har revisionen intagit den enligt 56 %

• Sida 373
•  Original

2 mom. Rff gällande bestämmelsen om förbud mot utskänkning under den tid, då högmässogudstjänst pågår.

2 mom.

Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd har framhållit,1 att det enligt vunnen erfarenhet skulle vara synnerligen önskvärt, om utlämning av sprit- drycker och vin till gäster å utskänkningsställen ej finge äga rum ända till den tidpunkt, efter Vilken all förtäring av dylika drycker är förbjuden. På grund därav har förtroendenämnden föreslagit lagfästande av ett system, som för närvarande praktiseras på åtskilliga håll, nämligen att sådan utlämning skall upphöra senast en halv timme före utskänkningstidens utgång. Som detta enligt revisionens mening utgör ett praktiskt sätt att anordna utskänk- ningens avslutande och, såsom förtroendenämnden framhållit, torde medföra fördelar ur nykterhetssynpunkt samt bidraga till att förhindra onödiga frik- tioner med restauranggäster, har revisionen upptagit en bestämmelse härom under förevarande moment.

3 mom.

I detta moment föreslår revisionen ett sådant förbud som för närvarande gäller enligt 57 % 2 mom. Rff mot att låta spritdrycker och vin förtäras å ut- skänkningsställe a tid då utskänkning ej är medgiven.

4 mom.

Den här upptagna undantagsbestämmelsen för trafikutskänkning har sin motsvarighet i 62 % Rff-

5 %.

I 58 % Rff stadgas, att om tillstånd erhållits att utskänka endast vin, det är förbjudet att låta spritdrycker förtäras å utskänkningsstället ävensom att hava spritdrycker förvarade å detta ställe eller eljest på sådant sätt, att gä- sterna äga tillgång till desamma. Enligt nämnda författningsrum är det även förbjudet för gäst att förtära spritdrycker å sådant utskänkningsställe. Dessa bestämmelser hava upptagits i 1 mom. av nu förevarande paragraf. Därvid har revisionen under ifrågavarande förbud uttryckligen innefattat jämväl er- sättningsmedel för spritdrycker i överensstämmelse med vad som för motsva— rande fall stadgats i .22 % 4 mom. förordningen den 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka samt 13 % förordningen den 8 maj 1925 angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker.

Sistnämnda båda stadganden bilda tillsammans med nu förevarande bestäm- melse ett komplex av regler, som avse att förhindra förtäring av starkare drycker på sådana lokaler, där det endast har ansetts lämpligt att medgiva ut- skänkning av svagare drycker. Föreskrifter med detta syfte synas vara nöd— vändiga, då i vissa fall eljest kunna uppstå allvarliga faror i nykterhetshän-

1 Nämndens framställning sid. 110.

• Sida 374
•  Original

seende.1 På dåligt skötta kaféer med utskänkningstillstånd av nyssnämnda slag förekommer det sålunda, att gästerna i samförstånd med kafévärdarna uppblanda de på kaféerna utskänkta dryckerna med spritdrycker, som de an— tingen medfört själva eller på kaféerna erhållit genom olaglig försäljning. Att möjlighet bör finnas till ett verksamt ingripande mot dylika företeelser är ganska uppenbart. I andra fall, som jämväl omfattas av berörda bestäm- melser, är det emellertid fråga om förfaranden av annan art. Det torde gan- ska ofta förekomma, att sällskap, som ämna intaga måltid med spritdrycker å restaurang, icke förlägga sitt besök till ett utskänkningsställe för dylika dryc- ker utan till en lokal, där endast svagare drycker få serveras, och därstädes förtära medförda spritdrycker, som inköpts utminuteringsvis och således be— tydligt billigare än om de erhållits till utskänkningspriser. Detta kan gi— vetvis alls ej betraktas såsom lika samhällsskadligt som de först angivna fal- len, men revisionen har dock icke trott det vara lämpligt att legalisera förfa- randen av detta slag. Slutligen finnas ytterligare fall, som drabbas av det nu behandlade förbudet, men där det synes föreligga ännu mindre skäl fördess bi- behållande. Då en person för vila eller rekreation under någon tid uppehåller sig å ett pensionat eller annat dylikt ställe med utskänkningstillstånd endast för svagare drycker, kan han anse sig böra få förtära sina lagligen i utminuterings- väg inköpta spritdrycker liksom i sitt egentliga hem. Det torde få anses ganska säkert, att detta också sker i ett mycket stort antal fall och att en utbredd opi— nion anser, att bärande skäl saknas för det gällande förbudet häremot. Då man härvid ofta torde underlåta att göra en sådan åtskillnad mellan olika fall, som ovan antytts, kan lätt betydelsen av de nu ifrågavarande bestämmelserna över- huvud taget förringas i den allmänna uppfattningen och därigenom svårigheter uppkomma för deras upprätthållande i mera betydelsefulla hänseenden. Re— visionen har ansett det vara att föredraga, om dessa bestämmelser kunde givas en något mindre räckvidd, så att de icke omfattade de sist omnämnda "fallen, för den händelse de härigenom skulle kunna tillämpas mera effektivt, där deras åsidosättande verkligen kan medföra påtagliga faror i nykterhets- hänseende. På grund härav föreslår revisionen i 2 mom. av förevarande pa- ragraf ett undantag från 1 momentets allmänna bestämmelser av den inne- börd att länsstyrelsen, efter hörande av magistrat eller kommunalnämnd, i vissa fall må kunna medgiva, att gäster å hotell eller pensionat, där endast tillstånd till vinutskänkning meddelats, å utskänkningsstället må förtära sprit— drycker, som av dem medförts. De platser, där behov av en dylik anordning närmast föreligger äro givetvis sådana, som bruka besökas av semesterresande, samt överhuvud taget vilo- och. rekreationsorter. Revisionen har därför be- gränsat möjligheten till undantag av nu ifrågavarande slag till hotell och pen- sionat vid hälsobrunn, å badort eller å annan plats där kurortsrörelse eller därmed likartad verksamhet bedrives. För att ytterligare inskränka undan- tagsbestämmelsens tillämpning till enbart sådana fall, där ett särskilt behov kan anses föreligga, föreslår revisionen, att tillstånd endast skall kunna med-

1 Jämför beträffande vad som angives i texten om bestämmelsernas tillämpning artikel i Tidskrift för systembolagen 1934 nr 2 sid. 25 f.

• Sida 375
•  Original

delas för sådan ort, där utskänkning av spritdrycker ej äger rum. Härigenom har revisionen också velat förhindra uppkomsten av en opåkallad konkurrens med spritdrycksutskänkningen. .Vid denna begränsning har revisionen valt uttrycket »ort» i stället för det mera vidsträckta begreppet >>kommun» med tanke särskilt på förhållandena i Norrland, där flera rekreationsorter inom samma kommun kunna ligga på långt avstånd från varandra och där det således icke vore motiverat, att en utskänkningsrörelse å den ena orten för- hindrade tillämpning av nu förevarande stadgande å den. andra. Med den till- ståndsprövning av länsstyrelsen och kommunal myndighet, som enligt föreva- rande stadgande skall äga rum, avser revisionen att i görligaste mån skapa garantier för att tillstånd endast lämnas för hotell och pensionat, där värden med säkerhet kan antagas öva tillsyn över att endast sådana gäster mottagas, som icke kunna tänkas utnyttja tillståndet till förtäring av olagligen inköpta spritdrycker. I anslutning till de föreslagna reglerna om turistutskänkning har revisionen också här sökt en garanti mot missbrukav bestämmelserna genom den föreskriften, att tillstånd av ifrågavarande slag endast skall avse gäst med vilken avtal om bespisning träffats för minst tre dagar. För att lämpligheten av medgivanden, som lämnats enligt detta moment tämligen ofta skall komma under omprövning, föreslår revisionen, att dylika medgivanden ej få medde- las för längre tid än ett år för varje gång.

Därest den nu föreslagna bestämmelsen i 2 mom. kommer till stånd, torde det jämväl böra övervägas, huruvida motsvarande ändringar böra vidtagas i de ovan angivna stadgandena i förordningarna angående försäljning av pils- nerdricka samt av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker. Frågan härom synes lämpligen kunna behandlas vid den nu pågående omarbetningen av maltdryckslagstiftningen. _

6 %.

I 2 % fjärde stycket Rff stadgas bl. a., att vid utskänkning ej må tillåtas, att något av det sålda medföres från utskänkningsstället.1 Detta förbud har revi- sionen upptagit i förevarande paragraf och därvid för tydlighetens skull an- givit, att förbudet skall avse både den som handhar utskänkningen och de som äro anställda hos honom. För att göra stadgandet mera verksamt föreslår revi- sionen därjämte, att detsamma kompletteras med ett förbud för gäst att från utskänkningsstället medföra utskänkt vara.

7%.

Den här föreslagna bestämmelsen motsvarar stadgandet i 7 % 3 mom. Rff.

. 8 %. I första stycket av denna paragraf har revisionen från 59 % 3 mom. Rff upp-

tagit ett stadgande om förbud mot utskänkning till den som kan antagas ej hava fyllt 18 år.

"dl éTairrnf'o'r angående tillämpningen av stadgandet artikel i Tidskrift för systembolagen 1920 nr 10 31 . .

• Sida 376
•  Original

Paragrafens andra stycke innehåller till en början en erinran om sådant utskänkningsförbud, som skall kunna meddelas av länsnykterhetsnämnd enligt 13 % i revisionens förslag till lag om nykterhetsvård, vartill revisionen i detta sammanhang hänvisar. Därest ett systembolag anser nödigt att avstänga en viss person från utskänkning, kan detta, såvitt fråga är om systembolagets egna utskänkningsställen, givetvis ske genom ett direkt meddelande till dessa. Skall förbudet även gälla i fråga om överlåtna utskänkningsställen, har sy- stembolaget att göra framställning hos länsnykterhetsnämnden, som beslutar härom jämlikt nyss åberopade lagrum. I nu förevarande paragrafs andra stycke har vidare intagits det i 59 % 3 mom. Rff stadgade förbudet mot ut- skänkning till den som veterligen missbrukar starka drycker eller därav syn— barligen är berörd.

Enligt 59 % 4 mom. Rff får överlastad person ej utdrivas från utskänknings— ställe, där han förtärt rusdrycker, eller lämnas utan vård. I stället för denna bestämmelse föreslår revisionen i slutet av förevarande paragraf, att den som synbarligen är berörd av starka drycker ej må tillåtas att uppehålla sig å ut— skänkningsställe. Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd har förordat införandet av ett dylikt stadgande och därvid framhållit,1 att detta torde överensstämma med den praxis, som redan nu tillämpas å sådana restauranger, vilkas innehavare äro angelägna att hålla dem på en'ur ordnings- och nykter— hetssynpunkt hög nivå. Med den av revisionen sålunda föreslagna ändringen avses icke, att den som å utskänkningsställe blivit så överlastad, att han ej kan reda sig själv, får lämnas utan tillsyn. Särskilt stadgande i försla- get härom har dock icke ansetts erforderligt, och dessutom finnes en äldre men ännu gällande föreskrift av dylikt innehåll i 5 % av förordningen emot fylleri och dryckenskap den 16 november 1841.

9 %.

1 mom.

I 52 % 1 mom. Rff stadgas, att försäljningsställe skall vara beläget vid öppen gata, väg eller torg. Syftet därmed är tydligen att lättare möjliggöra uppsikt över försäljningsstället, och då denna bestämmelse här upptagits i vad den avser utskänkningsställe, har den därför fullständigats med det tillägg, att dylikt ställe även eljest skall förläggas på sådant sätt att tillsyn däröver ej försvåras.

Ytterligare en bestämmelse angående förläggning av utskänkningsställe har intagits i förevarande moment, nämligen det i 55 % 1 mom. Rff stadgade för- budet mot försäljning inom eller omedelbart invid kasernområde, läger eller annat område, som blivit upplåtet för krigsmaktens behov.2 I fråga om sist angivna områden kan det emellertid medföra olägenheter, om undantag från förbudet ej får meddelas, varför revisionen föreslår, att detta må göras av Konungen.

1 Nämndens framställning sid. 130 f. ” Jämför angående bestämmelsens tillämpning Kungl. Maj:ts resolution den 27 april 1934, refererad i Tidskrift för systembolagen 1934 nr 6 sid. 149 f.

• Sida 377
•  Original

Ovannämnda bestämmelser i Rff avse, såsom redan antytts, samtliga för- säljningsställen för detaljhandel, alltså icke blott utskänkningsställen, som behandlas i förevarande moment, utan även utminuteringsställen. I fråga om de sistnämndas förläggning har revisionen icke upptagit några motsvarande bestämmelser i sitt förslag på grund av att beslut härom, som ju alltid fattas av systembolag, av dessa självfallet måste avgöras med hänsyn till alla vid- kommande synpunkter och med ledning av sådana föreskrifter, som kontroll- styrelsen kan finna lämpligt att meddela.

2 mom.

Föreskriften om utskänkningslokals beskaffenhet återfinnes i 52 % 2 mom. Rff och regeln om tillhandahållande av dricksvatten i 59 % 2 mom. Rff . Endast smärre formella ändringar föreslås här av revisionen.

'10 %.

Från 54 % Rff hava här upptagits bestämmelser rörande ombyte av försälj- ningsställe. Med revisionens förslag i fråga om utminuteringens anordnande äro dylika bestämmelser icke erforderliga för nämnda försäljningsgren, var— för förslaget endast avser utskänkningsställen. Revisionen har icke ansett erforderligt att i överensstämmelse med 54 % 2 mom. Rff föreslå ett särskilt stadgande om skyldighet för den beslutande myndigheten att meddela under- rättelser angående ombyte av försäljningsställe, då detta torde i erforderlig utsträckning iakttagas utan sådan direkt föreskrift.

11 %.

I 53 % Rff föreskrives, att försäljning ej må ske annorstädes än i lokal eller 5. plats, som blivit härför godkänd vid besiktning. I fråga om utminuterin— gen finns det enligt revisionens åsikt icke tillräckliga skäl för att bibehålla kravet på besiktning; det tillhör emellertid givetvis systembolagens skyldig- heter att kontrollera utminuteringslokalernas beskaffenhet. Beträffande ut- skänkningen anser däremot revisionen nödigt att bibehålla ett särskilt besikt- ningsförfarande och har upptagit bestämmelser härom i förevarande moment. Dessa bestämmelser, som avse både systembolagens egen utskänkning och den överlåtna utskänkningen, utgå från föreskrifterna i 53 % Rff, men de vunna erfarenheterna av detta stadgandes verkningar; hava föranlett revisionen att föreslå vissa ändringar. Sålunda torde det icke vara nödvändigt, att besikt- ning verkställes varje gång ett nytt försäljningstillstånd meddelas för samma restaurang. Revisionen anser i stället, att sedan godkännande en gång läm- nats, ny besiktning endast skall behöva ske, då sådant kan anses erforderligt på grund av någon särskild anledning, t. ex. ombyggnad av restaurangloka— ler. Kostnad för besiktning skall enligt 53 % Rff tillståndshavaren utgiva med belopp som länsstyrelsen bestämmer. Då det visat sig, att olika läns— styrelser fastställa helt olika belopp, har revisionen ansett det riktigare, att dessa kostnader beräknas efter en för hela landet gemensam taxa, som revi—

• Sida 378
•  Original

sionen föreslår att kontrollstyrelsen skall utfärda. Jämväl i övrigt synes det lämpligt, att kontrollstyrelsen erhåller uppdrag att meddela erforderliga före— skrifter angående besiktning. Härigenom undgår man också att tynga för— fattningstexten med sådana detaljbestämmelser om utfärdande av bevis, som meddelats i nyssnämnda paragraf i Rff. Slutligen har revisionen också upp- tagit en bestämmelse om rätt att överklaga besiktningsmäns beslut. Behov av en dylik klagorätt synes endast föreligga i fråga om sådana beslut, där godkännande icke lämnats. Med hänsyn till den befattning med besiktnings- frågor, som enligt vad nyss sagts skall ankomma på kontrollstyrelsen, är det enligt revisionens mening lämpligast, att även denna omprövning av besikt- ningsbeslut överlämnas åt kontrollstyrelsen.1

12 %.

1 mom.

Bestämmelsen i detta moment motsvarar stadgandet i 5 % första stycket Rff i vad detsamma avser utskänkning. För utminuteringens del är enligt revi- sionens uppfattning ett dylikt.stadgande icke erforderligt med hänsyn till det sätt på vilket denna försäljningsgren numera är anordnad.

2 mom.

Detta moment är, med allenast mindre formella jämkningar, lika lydande med 61 % Rff.2 13 och 14 %%.

De bestämmelser, som för utminuteringens vidkommande upptagits i 4 kap. 14 och 15 %% av förslaget, böra enligt revisionens mening liksom hittills även gälla beträffande utskänkningen. Revisionen har därför i förevarande para- grafer hänvisat till nyssnämnda stadganden i förslaget och åberopar vad som anförts under motiveringen till desamma ovan sid. 366.

6 KAP. Om systembolag och restaurangbolag.

1%.

I denna paragraf föreslår revisionen, att systembolagen skola antagas av vederbörande länsstyrelse i överensstämmelse med vad som för närvarande gäller enligt 17 % 2 mom. Rff. Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd har ansett,3 att denna prövning borde överlåtas på Konungen i likhet med

1 Jämför angående nuvarande praxis i fråga om överklagande av besiktningsbeslut Kungl. Maj:ts brev den 21 maj 1926, refererat i Tidskrift för systembolagen 1926 nr 6 sid. 13 f., samt Kungl. Maj:ts resolutioner den 3 oktober 1924 och den 7 oktober 1926, refererade i samma tidskrift 1928 nr 1 sid. 11. 2 Jämför angående bestämmelsens tillämpning rättsfall i Regeringsrättens årsbok 1923 sid. 139 samt utlåtande från kontrollstyrelsen, återgivet i Tidskrift för systembolagen 1931nr 8 sid. 23.

” Förenämnda framställning sid. 21. '

• Sida 379
•  Original

vad som gäller i fråga om partihandelsbolaget för att härigenom vinna en ur olika synpunkter Önskvärd enhetlighet vid behandlingen av bolagens ansök- ningar. Med hänsyn till att systembolagen enligt 3 kap. 1 och 2 %% i för- slaget skola organiseras efter länsindelningen, har emellertid revisionen an- sett sig böra förorda, att prövningen fortfarande skall tillkomma länsstyrel- serna såsom närmast förtrogna med de personliga och lokala förhållanden, som kunna vara av betydelse vid dessa frågors avgörande. Kravet på att bolagen ej skola inrättas efter olika principer i skilda delar av landet torde i erforderlig grad bliva tillgodosett därigenom att, såsom nedan under 5 % angives, Konungen enligt revisionens mening skall bestämma gemensamma grunder för systembolagens bolagsordningar.

I förslagets 3 kap. 1 % angivas grunderna för landets uppdelning i detalj- handelsområden för de föreslagna systembolagen. Enligt huvudregeln för denna uppdelning skall vart och ett av dessa bolag utöva sin verksamhet vä- sentligen inom endast ett län eller del därav. Det blir således icke någon svå- righet att i dessa fall avgöra, vilken länsstyrelse, som har att antaga ett visst bolag. I ett fall kommer emellertid enligt den föreslagna uppdelningen två myndigheter att få bestämmanderätt i fråga om samma bolag, då nämligen Stockholms stad och Stockholms län enligt förslaget skola sammanföras till ett gemensamt detaljhandelsområde. För detta fall finnes en bestämmelse i 14 % av detta kapitel, vartill revisionen i detta sammanhang hänvisar.

Enligt 17 % 2 mom. Rff meddelas för närvarande detaljhandelsrättighet åt systembolag för ett eller flera, högst tre kalenderår. Denna tidsbegränsning sammanhänger bl. a. med att ett systembolag enligt Rff i viss mån alltjämt är knutet till viss kommun och erhåller ifrågavarande oktroj efter med- givande från kcmmunal myndighet att under viss tid bedriva försäljning i kommunen. I revisionens förslag är emellertid, såsom tidigare framhållits, bolagets anknytning till viss kommun borttagen och det kommunala infly- tandet inskränkt till frågan om ett förefintligt bolags rätt att i kommunen bedriva utskänkning och vissa därmed sammanhängande villkor. Härtill kommer vidare, att redan under det nuvarande systemet har möjligheten till ombyte av bolag efter en oktrojperiods utgång i ganska hög grad visat sig sakna praktisk betydelse. Denna möjlighet har nämligen blott i undantagsfall utnyttjats, och då så skett, har det nya bolaget övertagit det gamlas orga- nisation, så att ombildningen i själva verket inskränkt sig till förändringar i företagets ledning. För sådant ändamål synes det emellertid icke vara nöd- vändigt, att en ny bolagsbildning äger rum. På grund av det nu anförda och då en begränsning av bolagens verksamhetstid till ett visst antal år kan med- föra vissa osäkerhetsmoment vid rörelsens bedrivande, föreslår revisionen, att bolagen skola antagas för tid intill dess länsstyrelsen annorlunda förordnar. Ett Systembolag skall alltså enligt förslaget bedriva sin verksamhet såsom en permanent institution till dess beslut fattas om dess upphörande. Detta kan exempelvis inträffa på grund av att Konungen enligt 3 kap. 1 % i förslaget förordnat om uppdelning av bolagets detaljhandelområde i flera dylika om- råden. Däremot har revisionen, såsom av det föregående framgår, icke avsett,

• Sida 380
•  Original

att ett systembolag skall upphöra med sin verksamhet och ersättas med ett annat av den anledningen, att bolaget icke handhaft sin verksamhet på ett lämpligt sätt. I sådant fall kan i stället rättelse ske genom ändringar i bolags- styrelsens sammansättning.

Angående förfarandet vid bildande av bolag och dess inregistrering såsom aktiebolag hos patent- och registreringsverket före dess antagande som sy- stembolag av länsstyrelsen hänvisas till framställningen under 5 % här nedan.

25.

Såsom i den allmänna motiveringen omförmäles,1 har revisionen föreslagit, att utskänkningsrörelse, som omfattar spritdrycker och bedrives å s. k. folk- restauranger, alltid skall utövas av systembolagen själva, samt att annan utskänkning må kunna bedrivas antingen av systembolagen eller, efter över- låtelse från dessa, av enskilda personer och företag. Det har tillika fram- hållits, att det beträffande folkrestauranger i regel är lämpligast, att bolaget även driver den egentliga restaurangrörelsen, och att i fråga om övriga restau- ranger en dylik anordning även kan komma i fråga. På grund av vad sålunda anförts och då enligt revisionens mening det uttryckligen bör angivas i för- fattningstexten, att drivande av restaurangrörelse faller inom ramen för system- bolagens verksamhet, har en bestämmelse härom intagits i förevarande para- graf. Med restaurangrörelse har likställts därmed sammanhängande verksam- het, varmed närmast åsyftas hotellrörelse. Revisionen anser emellertid — såsom jämväl anmärkts i det föregående — att systembolagens rätt att driva restaurangrörelse och därmed sammanhängande verksamhet bör vara beroende på medgivande av kontrollstyrelsen. I fråga om de nyss omförmälda folk- 'restaurangerna kommer kontrollstyrelsens prövning i väsentlig mån att in- skränka sig till att bedöma, huruvida anordnandet av en dylik rörelse är på- kallad där detta ifrågasättes, och vilket antal sådana restauranger, som kan vara erforderligt. Beträffande åter restauranger av högre klass bör kontroll- styrelsen för varje fall företaga en noggrann prövning av frågan, huruvida tillräckliga skäl föreligga för att bolagen skola omhänderhava restaurang— rörelsen eller om densamma bör drivas av enskilda. Såsom tidigare fram- hållits bör härvid särskilt avseende fästas vid såväl vad ur nykterhetssyn- punkt kan anses mest gagneligt som vid de ekonomiska förutsättningarna för rörelsens bedrivande. Även där nykterhetshänsyn icke direkt påkalla, att en restaurangrörelse drives av systembolag, bör emellertid kontrollstyrelsen under vissa förutsättningar kunna lämna medgivande härtill. I den del av den all— männa motiveringen, vartill nyss hänvisats, har redan omnämnts, att bolagen för närvarande flerstädes utöva restaurangrörelse av första eller andra klass. De omständigheter, vilka i berörda sammanhang framhållits såsom skäl för en dylik anordning, böra enligt revisionens mening jämväl i framtiden kunna föranleda, att bolagen övertaga eller inrätta restaurangrörelser av dessa slag,

* Se ovan sid. 204 if.

• Sida 381
•  Original

men som nämnts fömtsättes därvid, att kontrollstyrelsen ägnar en ingående prövning av de skäl, som kunna åberopas för och emot en dylik anordning.

För tydlighetens skull kan här anmärkas, att revisionen med det nu behand- lade stadgandet givetvis icke avsett, att systembolag, som ämna driva hotell- rörelse eller likartad verksamhet, på grund av detta stadgande skulle vara befriade från skyldigheten att söka tillstånd härtill enligt 2 % i stadgan den 8 juni 1917 angående hotell- och pensionatrörelse.

Revisionen har ansett lämpligt att genom en uttrycklig bestämmelse fast- slå, att det jämväl ligger inom systembolagens befogenhet att idka detalj- handel med pilsnerdricka samt alkoholfria och därmed jämförliga drycker. Såvitt försäljning av nu nämnda drycker är förbunden med detaljhandel av spritdrycker och vin, finnes en viss motsvarighet till detta stadgande i 5 % Rff. Det bör emellertid enligt revisionens mening ej uppställas hinder för att systembolagen även utan samband med detaljhandel med spritdrycker och Vin idka sådan försäljning, varom här är fråga, även om detta förmodligen kommer att ske endast undantagsvis. Revisionen vill här slutligen erinra därom, att det föreslagna stadgandet givetvis icke är avsett att medföra någon ändring i vad som gäller om rätten att bedriva handel av nu ifrågava- rande slag enligt förordningen den 11 juli 1919 angående försäljning av pils- nerdricka och förordningen den 8 maj 1925 angående försäljning av vissa al— koholfria och därmed jämförliga drycker.

25%.

Med hänsyn till den utpräglade karaktär av organ för det allmänna, som systembolagen enligt revisionens förslag erhålla, har det ansetts vara av vikt, att systembolagens aktier ägas endast av ansvarskännande och i övrigt lämp- liga personer, vilka om möjligt kunna representera skilda delar av bolagens detaljhandelsområden. Även om bolagsstämmans befogenheter, såsom revisio- nen i 7 % föreslagit, inskränkas till förmån för styrelsen, är det dock av bety- delse att kunna påräkna medverkan och stöd från aktieägarna för verksamhe- tens syften. På grund av det nu anförda föreslår revisionen, att aktieägare skall vara här i riket bosatt svensk medborgare, som av länsstyrelsen erhållit tillstånd att äga aktie i bolaget. Revisionen har därjämte förutsatt, att aktie- ägarna i regel skola. vara bosatta inom vederbörande bolags detaljhandelsom- råde, men har ej ansett nödvändigt att i författningstexten införa en före- skrift härom, utan har utgått från att denna synpunkt kommer att beaktas vid prövningen av tillämnade aktieägares lämplighet att innehava aktie. Den- na prövning bör enligt revisionens åsikt verkställas av den länsstyrelse, som enligt 1 % har att antaga det ifrågavarande bolaget. Beträffande aktier i det bolag, vars detaljhandelsområde omfattar Stockholms stad och Stockholms län, finnes en särskild föreskrift i 14 % av detta kapitel. Då ett aktiebolags stiftare enligt 10 % i gällande aktiebolagslag alltid skola teckna aktier, böra samma villkor som uppställts i fråga om aktieägare också gälla beträffande stiftare.

• Sida 382
•  Original

Genom den föreslagna bestämmelsen, att bolagens aktier skola ägas allenast av svenska medborgare, äro undantagna dels utländska fysiska personer, dels ock alla bolag, föreningar och andra juridiska personer, såväl svenska som ut- ländska. Härigenom uppfyllas även de villkor för rätten att förvärva fastig- het, som uppställts genom lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag.

För de nuvarande systembolagen, vilka kunna vara såväl aktiebolag som handelsbolag, har i 19 % 5 mom. Rff föreskrivits, att antalet delägare skall vara minst nio. Då samtliga bolag enligt revisionens förslag skola utgöra aktiebolag, kunde ifrågasättas, huruvida bestämmelse om antalet delägare kan anses erforderlig. Revisionen finner det dock vara önskvärt, att aktieägarna icke äro alltför fåtaliga, och å andra sidan synes även en viss begränsning vara lämplig med hänsyn till den prövning av aktieägare, som enligt vad nyss nämnts skall äga rum genom länsstyrelserna. Av dessa skäl föreslår revi- sionen, att antalet aktieägare, som för varje särskilt bolag lämpligen bör be— stämmas i bolagsordningen, skall vara minst tio och högst tjugu samt att flera aktier icke må förenas på en hand.

För att skänka effektivitet åt bestämmelserna om aktieägarnas kvalifika- tioner, föreslår revisionen vidare, att länsstyrelse ej må meddela tillstånd att äga aktie med mindre den som söker sådant tillstånd till länsstyrelsen avläm- nat förbindelse att på anmodan av länsstyrelsen överlåta sin aktie till behörig person mot erhållande av aktiens värde. Detta värde har med hänsyn till de föreslagna bestämmelserna i 6 % andra och femte styckena fastställts till ak- tiens nominella belopp jämte eventuellt innestående vinstutdelning för näst- föregående år samt 6 % ränta å aktiebeloppet från löpande årets början till betalningsdagen.

Enligt 26 % aktiebolagslagen skola gjorda inskränkningar i förfoganderät— ten över aktier intagas i aktiebreven, och revisionen föreslår i överensstämmel- se härmed, att föreskrifterna i denna paragraf om rätten att äga aktier i sy- stembolag skola angivas å aktiebreven.

I 97 % aktiebolagslagen föreskrives, att aktiebolag skall träda i likvidation bl. a. då antalet aktieägare nedgått under fem och tillräckligt antal aktieägare ej inom tre månader inträtt. Såsom ovan framhållits skall antalet aktieägare i systembolag vara i bolagsordningen bestämt till ett högre antal än fem, näm- ligen lägst tio och högst tjugu. I anslutning härtill synes likvidationsskyldig- heten böra göras beroende av att antalet icke nedgår under vad sålunda be- stämts. Genom att en föreskrift härom upptagits i förevarande paragraf ska- pas alltså garanti för att det föreskrivna antalet aktieägare upprätthålles. Då det emellertid i vissa fall kunde tänkas vålla svårigheter att inom tre månader erhålla nya lämpliga aktieägare, har tidsfristen inom vilken nya personer måste ha inträtt i bolaget, i revisionens förslag bestämts till sex månader.

4 %. Angående sammansättningen av systembolagens styrelser hänvisas till fram- ställningen i den allmänna motiveringen sid. 302—303. Till nämnda fram-

• Sida 383
•  Original

ställning vill revisionen här anföra ytterligare några synpunkter på vissa de- taljer i sitt förslag.

Det har förut framhållits, att ett systembolag enligt förslaget skall bedriva sin verksamhet såsom en permanent institution och att erforderliga ändringar med avseende på försäljningsverksamhetens bedrivande sålunda icke böra åstad- kommas genom meddelande av oktroj åt ett nytt bolag utan genom förändrin- gar i bolagsstyrelsens sammansättning. För tillgodoseende av detta syfte har revisionen föreslagit, att styrelseledamöterna skola väljas för så kort tid som ett år i sänder. Denna tid av ett år behöver icke nödvändigt sammanfalla med kalenderåret och icke heller vara densamma för alla ledamöter, utan kan t. ex. för den av bolagsstämman valda ledamoten avse tiden från en ordinarie bo- lagsstämma till en annan sådan, som hålles vid samma tid följande år.

Det bör självfallet vara landstinget och länsnykterhetsnämnden inom det län, vars länsstyrelse enligt 1 % i detta kapitel har att antaga ett visst system— bolag, som skola utse styrelseledamöter i detta. Inom Kalmar län skall enligt revisionens förslag inrättas två systembolag, ett för länets norra del och ,ett för dess södra,1 och revisionen har avsett, att styrelseledamot skall utses för vart- dera av dessa bolag av det landsting, vilket närmast har samma verksamhets- område som bolageti fråga.

De villkor, som revisionen uppställt i fråga om behörighet att vara styrelse- ledamot i systembolag, återfinnas i 1 kap. 5 % 1 och 2 mom. av förslaget, som i huvudsak motsvaras av de nuvarande'reglerna härom i 4 % Rff. Därjämte gäller för närvarande enligt 19 % 5 mom. andra stycket Rff, att det allmän- nas representanter i bolagsstyrelsen icke få vara delägare i bolaget. Då revisionen, enligt vad som framhållits under 3 % här ovan, avsett att endast särskilt kvalificerade personer skola få bli aktieägare i de nya systembolagen, har det emellertid icke synts föreligga tillräckliga skäl för att bibehålla ett sådant förbud mot att delägare utses till styrelseledamöter av kontrollstyrel- sen eller övriga organ för det allmänna.

Vid tillfälligt förfall för en ledamot i bolagsstyrelse skall givetvis den för honom utsedde suppleanten inträda; kontrollstyrelsens suppleant kommer så- ledes att vid ordförandens bortovaro leda förhandlingarna. Om däremot en ledamot avlider eller eljest helt och hållet slutar sin verksamhet och den vanliga tidpunkten för nytt val ej lämpligen kan avvaktas, bör ny ledamot utses för den återstående tiden. Likaså kan ny suppleant komma att utses för en åter- stående del av ett år. Om sådant nyval skulle erfordras beträffande lands— tingets ledamot eller suppleant, och detta icke lämpligen kan anstå tills lands- tinget sammanträder, bör enligt revisionens mening utan särskild föreskrift i förslaget landstingets förvaltningsutskott kunna utse ledamot. eller supple- ant på grund av stadgandet i 39 % sista stycket lagen den 20 juni 1924 om landsting. Efter tillkomsten av detta stadgande kan det enligt revisionens mening icke vara konsekvent att tilldela landstingets ordförande en dylik befogenheti enlighet med vad som föreskrivits i sista punkten av 19 % 5 mom. första stycket Rff.

' Se ovan sid. 297.

• Sida 384
•  Original

På grund av svårigheten för systembolagens styrelser att handlägga den mängd löpande ärenden, som kunna förekomma, har _,redan nu vid åtskilliga bolag den anordningen vidtagits, att styrelsens beslutanderätt i vissa frågor delegerats till en eller flera personer. Det praktiska behovet av en sådan an- ordning torde bliva ännu större under den av revisionen föreslagna ordningen med ett mindre antal bolag med stora verksamhetsområden. Revisionen har därför förutsatt, att dylik delegation även framdeles skall kunna äga rum, och har infört bestämmelser härom i % 8 punkt 6 i det förslag till bolagsord- ning för systembolag, som revisionen uppgjort.1 Revisionen har där föresla- git, att styrelsen i systembolag genom enhälligt beslut skall kunna uppdraga åt en eller flera delegerade att under styrelsens överinseende utöva dess be- slutanderätt i vissa avseenden, såsom ärenden rörande den individuella för- säljningskontrollen eller angående detaljhandel eller restaurangrörelse å viss ort. För att skapa ytterligare garantier för ett lämpligt bruk av denna an- ordning har revisionen vidare föreslagit, att närmare bestämmelser härom skola lämnas i en särskild arbetsordning, som för varje fall skall godkännas av kontrollstyrelsen. Revisionen har också förutsatt, att om flera delegerade äro utsedda och dessa ej kunna enas i viss fråga, denna bör hänskjutas till bolags- styrelsens avgörande. Bestämmelse härom bör enligt revisionens mening alltid intagas i ovannämnda arbetsordning.

”5 %.

Det har synts revisionen angeläget, att bolagsordningen, som ju bildar den yttre ramen för ett aktiebolags verksamhet, i fråga om systembolag icke skall kunna antagas enbart av bolagsstämman utan skall för godkännande under- ställas offentlig myndighet, och revisionen föreslår, att denna uppgift skall anförtros åt länsstyrelsen, som enligt 1 % har att besluta om bolagets anta- gande. Emellertid har revisionen även ansett det önskvärt, att bestämmelserna i de olika bolagsordningarna i möjligaste mån bliva enhetliga, även om i vissa hänseenden, särskilt i fråga om aktiekapitalets storlek och antalet aktie— ägare, särbestämmelser kunna vara påkallade. För att tillgodose detta krav på likformighet har revisionen avsett, att Konungen med stöd av 16 % i detta kapitel skall i fråga om bolagsordningarna fastställa allmänna grunder, efter vilka vederbörande länsstyrelse skall verkställa sin prövning. Vilket innehåll enligt revisionens mening lämpligen bör givas åt dessa allmänna grunder, framgår av det förslag till bolagsordning, som återgivits ovan sid. 58—62. I fråga om ändringar i en antagen bolagsordning har revisionen föreslagit ett stadgande i 7 % av detta kapitel och hänvisar i detta hänseende till vad som anföres nedan i motiveringen till sistnämnda paragraf.

Under motiveringen till 1 % här ovan har redan framhållits, att de föreslagna nya systembolagen enligt revisionens mening skola, såsom permanenta institu- tioner, bedriva sin verksamhet intill dess annorlunda beslutes, och att, sedan dessa nya bolag en gång inrättats, antagande av bolag sålunda endast skall

1 Se ovan sid. 59.

• Sida 385
•  Original

ifrågakomma i sällsynta fall. De i förevarande paragraf upptagna bestäm— melserna om bolagsbildning få alltså sin förnämsta betydelse vid det första inrättandet av systembolag enligt den föreslagna nya ordningen.

.V id bolagsbildningen skulle det enligt revisionens mening vara synnerligen lämpligt _ ehuru givetvis icke nödvändigt _— att de styrelseledamöter i det blivande bolaget, vilka skola väljas av offentliga myndigheter och korporatio- ner, eller åtminstone någon av dessa styrelseledamöter, utsåges så tidigt, att de kunde medverka vid det nya bolagets tillkomst.1 Om dessa styrelseledamöter sålunda utsetts, borde kontrollstyrelsens representant, såsom den blivande ord- föranden i styrelsen, taga ledningen. De utsedda styrelseledamöternas när- maste uppgift sknlle vara att sätta sig i förbindelse med sådana personer, som kunde vara lämpliga såsom stiftare och sedermera aktieägare; i främsta rum- met torde därvid komma i fråga delägare i de förut existerande bolagen. An- gående de särskilda kvalifikationer, som uppställts för stiftare och aktieägare, har förut redogjorts under 3 % här ovan. Antalet stiftare skall enligt 4 % ak- tiebolagslagen vara minst fem, men det kan vara lämpligt, att alla de perso— ner, som skola bli aktieägare i bolaget, uppträda såsom stiftare. Då de tillämnade stiftarna äro bestämda, torde dessa lämpligen böra ansöka hos läns— styrelsen om tillstånd att äga aktier enligt 3 % första stycket i detta kapitel och därvid avlämna sådana förbindelser, som omförmälas i fjärde stycket av samma paragraf. Sedan tillstånd erhållits, kan bolagsbildningen enligt aktie"- bolagslagen taga sin början med utfärdande av stiftelseurkund m. m. J ämlikt 9 % aktiebolagslagen skall stiftelseurkunden ingivas till länsstyrelsen och en- ligt bestämmelse i förevarande paragraf skall härvid fogas förslag till bolags- ordning för att länsstyrelsen skall lämna sådant godkännande av densamma som ovan omförmälts. Genom en särskild bestämmelse i förslaget är det sörjt för att det sålunda godkända förslaget till bolagsordning också blir antaget av bolagsstämman.

Sedan bolagsbildningen enligt aktiebolagslagens föreskrifter fortskridit så långt, att ansökning skall göras om bolagets registrering hos patent— och re- gistreringsverket, kunna vissa svårigheter uppstå, därest de olika myndigheter och korporationer, som skola utse styrelseledamöter i bolaget, av någon anled— ning ännu icke gjort detta. Enligt 23 % aktiebolagslagen skall nämligen sådan ansökning göras av bolagets styrelse och innehålla bl. a. uppgifter om sty- relseledamöter och firmatecknare. Då emellertid under alla omständigheter åtminstone en av styrelseledamöterna kan vara utsedd vid denna tidpunkt, nämligen aktieägarnas representant, innefattar förslaget en föreskrift, att an- sökningen skall kunna göras av denne ledamot och att vad aktiebolagslagen stadgarom styrelsen och styrelseledamöterna i avseende å inregistreringsären- det skall gälla samma ledamot. För att en sådan ansökning därefter skall kompletteras till överensstämmelse med vad aktiebolagslagen föreskriver, har revisionen vidare upptagit den bestämmelsen, att sedan övriga styrelseleda- möter och suppleanter utsetts samt beslut rörande befogenheten att teckna

1 Med avseende å den första. bolagsbildningen enligt den nya. ordningen hänvisas i detta samman- hang till revisionens förslag till övergångsbestämmelser och motiven därtill sid. 54 f. och 42011”.

• Sida 386
•  Original

bolagets firma fattats, styrelsen ofördröjligen skall göra anmälan härom för tilläggsregistrering. För patent- och registreringsverkets prövning av ansök- ningen om bolagets registrering bör, såsom revisionen uttryckligen föreskri— vit i paragrafen, vid ansökningen finnas fogat bevis om länsstyrelsens god- kännande av bolagsordningen ävensom förteckning över dem som erhållit läns- styrelsens tillstånd att vara aktieägare.

Enligt 22 % aktiebolagslagen kan ett bolag icke före inregistreringen såsom aktiebolag förvärva rättigheter, och med hänsyn härtill torde länsstyrelsen först därefter kunna antaga bolaget till systembolag jämlikt 1 % i detta kapitel. På grund av den befattning, länsstyrelsen enligt vad ovan nämnts redan haft med bolagsbildningen på tidigare stadier, torde emellertid det slutliga antagandet av bolaget från länsstyrelsens sida väsentligen bli en formsak, och någon fara för att ett bolag inregistreras utan att därefter kunna antagas av länsstyrel- sen lärer sålunda icke behöva uppkomma.

6 %.

I överensstämmelse med vad som för närvarande tillämpas torde systembo- lagens räkenskapsår böra sammanfalla med kalenderåret, och revisionen har upptagit en bestämmelse härom i första stycket av förevarande paragraf.

Det i 19 % 1 mom. Rff meddelade stadgandet, att bolag icke må avse att bereda delägarna vinning utöver årlig ränta med högst 5 % å de av delägarna tillskjutna kontanta medlen, har i andra stycket av denna paragraf blivit er- satt med en bestämmelse, att av systembolags utdelningsbara årsvinst till ak- tieägare må utdelas högst 6 % å aktiebeloppet. Med den sålunda föreslagna höjningen av utdelningsvinsten avser revisionen, att man lättare skall kunna påräkna fullt lämpliga aktieägare från olika delar av bolagens stora detalj— handelsområden. Det kan i detta sammanhang erinras om att aktieägarna i denna egenskap komma att ådraga sig vissa utgifter, exempelvis resekostnader, vid sin medverkan till bolagens förvaltning.1 Då enligt revisionens förslag systembolagens sammanlagda aktiekapital kommer att minskas högst betyd- ligt, medför den höjda vinstprocenten icke någon ökning av vinstutdelningens totala belopp och leder således ej till någon minskning av statsverkets in- komster från bolagen.

I tredje stycket av förevarande paragraf har införts ett stadgande om rätt för systembolagen att göra avsättningar till fonder — utöver den i 53 % aktie- bolagslagen föreskrivna reservfonden — samt avskrivningar i enlighet med kontrollstyrelsens föreskrifter. Beträffande avskrivningar innebär detta stad- gande endast lagfästande av vad som nu får anses gälla, då kontrollstyrelsen redan utfärdat bestämmelser härom i 7 % 1 och 3 mom. av cirkuläret den 8 november 1926 (nr 9) med vissa föreskrifter om detaljhandelsbolagens för- valtning, revision m. m. I fråga om avsättning till fonder utgör däremot den föreslagna bestämmelsen en utvidgning av de möjligheter i detta hänse-

1 Kontrollstyrelsen har i beslut den 10 juni 1933 förklarat, att rese- eller traktamentsersättning icke må. utgå för bolagsmans inställelse vid bolagsstämma; se Tidskrift för systembolagen 1933 nr 7 sid. 186 f.

• Sida 387
•  Original

ende, som nu finnas. Enligt 7 % 2 och 3 mom. i nyssnämnda cirkulär hava nämligen bolagen i regel endast lämnats rätt att vid utgången av ett kalen- derår avsätta erforderligt belopp för bestridande av de utskylder, som bola- get har att gälda under det därpå följande året. Genom det nu föreslagna stadgandet skulle däremot systembolagen beredas möjlighet att avsätta medel till fonder även för andra ändamål i den utsträckning, kontrollstyrelsen fin- ner lämpligt medgiva. Såsom exempel på fall då behov av fondbildning kan anses föreligga, vill revisionen i anslutning till Systembolagsföreningarnas' förtroendenämnd1 särskilt framhålla dels att bolagen skola kunna avsätta medel för personalens pensionering,2 dels att de bolag, vilka själva handhava restaurangrörelse och ej för detta ändamål bildat dotterbolag, skola kunna lik- som varje annat företag, som bedriver en rent ekonomisk verksamhet, fondera medel från ett år till ett annat för att möta utgifter, som denna verksamhet kan påkalla. Vidare bör enligt revisionens mening möjlighet finnas för systembolag med alltför litet aktiekapital att genom fondbildning tillgodose behovet av erforderligt rörelsekapital. Till jämförelse kan i detta sammanhang också erinras om att partihandelsbolag enligt gällande föreskrift i 12 % 4 mom. Rff, som motsvaras av 2 kap. 3 % 2 mom. i förslaget, äger att av vinsten, enligt Konungens medgivande använda viss del ej blott till avskrivningar utan även för avsättning till fonder.

Fjärde och femte styckena i denna paragraf äro i sak av väsentligen samma innehåll som 19 % 9 mom. Rff. En viss jämkning har föranletts av de före- slagna bestämmelserna i paragrafens tredje stycke, och därjämte har nog- grannare angivits vad som skall tillkomma aktieägare då ett bolag upplöses. En något viktigare ändring är att revisionen uteslutit den nuvarande före- skriften om sättet för inleverering till statsverket av ett upplöst bolags be- hållning. Orsaken härtill är att detta synes revisionen böra ske i den ord- ning, som för varje särskilt fall finnes lämpligast.

7 g.

Garantier för att den verksamhet, som bedrives av systembolag, utövas i enlighet med lagstiftningens syfte, ligga enligt förslaget liksom enligt Rff bland annat i bestämmelserna om bolagsstyrelsens sammansättning. Med hänsyn härtill påkallas en ganska långt gående begränsning av de befogen- heter, som enligt aktiebolagslagen tillkomma bolagsstämman. Eljest skulle det inflytande över bolagens förvaltning, som man velat tillförsäkra det all- männa genom styrelsens majoritet, lätt kunna omintetgöras i sådana fall, då aktieägarna av någon anledning intaga en annan ståndpunkt än det allmännas representanter i styrelsen. På grund av dylika överväganden har det redan nu, trots bristen på stadganden härom, i praxis förekommit, att den befogen- het, som i allmänhet tillkommer stämman i ett aktiebolag, i fråga om system-

1 Se nämndens framställning sid. 96. 2 Jämför Kungl. Maj:ts resolution den 30 november 1917 på. besvär av Aktiebolaget Göteborgs- systemet i Lund, refererad i Einar J:son Thulins edition av Rff (1919) sid. 105 f.

• Sida 388
•  Original

bolag fått stå tillbaka för styrelsens rätt att handhava förvaltningen.1 Re- visionen har ansett det vara av vikt att denna praxis utbygges och lag- fästes. Därför föreslår revisionen, att befogenhet eller skyldighet, som en- ligt aktiebolagslagen tillkommer bolagsstämma, skall i fråga om systembo- lag tillkomma dess styrelse. Dock har revisionen gjort undantag från denna regel och förbehållit bolagsstämman vissa angelägenheter, som med en större eller mindre grad av självfallenhet ansetts böra tillkomma densamma, näm- ligen medverkan vid ändring av bolagsordningen, fastställande av balansräk- ning, beviljande å aktieägarnas vägnar av ansvarsfrihet för styrelsen, val och entledigande av en ledamot i styrelsen och en revisor samt suppleanter för dessa. Genom de nu återgivna bestämmelserna kommer enligt revisionens för- slag styrelsen i systembolag att såväl i förhållande till myndigheter och all- mänheten som med avseende på bolagets inre angelägenheter utöva bolagets beslutanderätt i alla andra frågor än de särskilt undantagna. Vidare har ge- nom ifrågavarande bestämmelser borttagits styrelsens skyldighet att enligt 59 % aktiebolagslagen i förvaltningen ställa sig bolagsstämmans föreskrifter 'till efterrättelse. Däremot avses givetvis icke att göra ändring i bolagsstäm- mans rätt att besluta om formerna för sin verksamhet beträffande de ären- den, som förbehållits densamma, såsom att välja sin ordförande 0. s. v.

Huru bolagsordningen enligt revisionens mening skall antagas, har angivits under motiveringen till 5 % här ovan. Ändringar i bolagsordningen böra givet- vis komma till stånd i liknande ordning. Sålunda skall, såsom ovan anmärkts, rätten att fatta beslut härom ingå i bolagsstämmans befogenheter, och hand— läggningen av sådant ärende ske på sätt som föreskrives i aktiebolagslagen. Lik- .som beträffande antagande av bolagsordning bör vidare i fråga om ändringar däri länsstyrelsens godkännande erfordras. Bestämmelser härom hava upptagits i förevarande paragraf, som även innehåller den kompletterande föreskriften, att ändring ej må registreras jämlikt 94 % aktiebolagslagen med mindre länssty— relsens godkännande styrkes. För tydlighetens skull må här vidare framhål- las, att länsstyrelsen vid sin prövning av ändringsbeslut givetvis måste tillse, att dessa stå i överensstämmelse med de allmänna grunder rörande bolagsord- ningar, vilka revisionen enligt vad förut framhållits avsett att Konungen skall utfärda.

Då ansvarsfrihet ej blivit beviljad för styrelsen i ett aktiebolag och aktie- :ägarna vilja anställa talan å förvaltningen, är det närmast till hands liggande förfaringssättet, att aktieägarna välja en ny styrelse, som å bolagets vägnar för talan mot den gamla. Därjämte har emellertid aktiebolagslagen i 87 % an- visat en annan möjlighet, som kan användas, även om de aktieägare, som vilja anställa talan, icke hava majoritet och således ej kunna välja ny styrelse. En minoritet, som representerar ett visst aktiebelopp, äger nämligen enligt sagda paragraf att å bolagets vägnar föra talan å förvaltningen. Enär det först- nämnda förfaringssättet icke står till buds i fråga om systembolag på grund

1 Se Kungl. Maj:ts resolution den 10 februari 1922 på. besvär av aktieägerna i Sundbybergs sprit— handelsaktiebolag. refererad i Tidskrift för systembolagen 1922 nr 2 sid. 1 f., samt Kungl. Maj:ts resolution den 15 februari 1924 på. besvär av Aug. Wahrén, refererad i samma tidskrift 1924 nr 3 sid. 6.

• Sida 389
•  Original

av att styrelseledamöterna huvudsakligen utses av andra än aktieägarna, har revisionen ansett det lämpligt att giva en hänvisning till den möjlighet att föra talan, som sist angivits. -

8 %.

Bestämmelserna i förevarande paragraf hava med vissa jämkningar uppta- gits från 19 % Rff. Sålunda stadgas i 1 mom. av sistnämnda paragraf, att bo- lag icke må avse att bereda vare sig delägarna vinning utöver räntan å till' skjutna medel eller kommun någon ekonomisk fördel. Den första av dessa. båda föreskrifter har med väsentligen formella ändringar upptagits i föreva—— rande paragraf. Den tanke, som ligger till grund för den senare bestämmel-— sen, har revisionen ansett lämpligare och tydligare kunna utformas sålunda, att bolag ej må vidtaga åtgärd som, till men för bolaget, gynnar kommun eller annan. Härigenom har sålunda denna bestämmelse riktats även mot andra än kommunerna. Enligt den av revisionen föreslagna formuleringen skola ifråga- varande åtgärder vara otillåtna, även om de ej visats vara företagna i ett sär- skilt syfte — något som givetvis ofta kan vara svårt att fastställa.1 För när- varande finnes vidare i 19 5 4 mom. Rff ett förbud för bolag att låta avlö- ningen till styrelsen eller till de hos bolaget anställda vara beroende på om— sättningen av spritdrycker och vin eller utgå med viss del av vinsten. I detta stadgande har revisionen endast föreslagit vissa ändringar av formell karak- tär. Revisionen vill i samband härmed framhålla, att stadgandet ej avser att reglera frågan om det s. k. drickspenningsystemet, vilken fråga ej lämpligen kan göras till föremål för omprövning i detta sammanhang.

9 %.

Den restaurangrörelse och därmed sammanhängande.verksamhet, som enligt 2 % i detta kapitel må bedrivas av systembolag, kan detta enligt förevarande paragraf utöva indirekt genom att bilda särskilt dotterbolag, s. k. restaurang- bolag. Även sådant företag bör enligt revisionens mening alltid hava karak— tären av aktiebolag. Skälen för att medgiva systembolagen rätt att hava dy- lika dotterbolag har revisionen framlagt i allmänna motiveringen sid. 214— 215. Såsom där framhållits, bör kontrollstyrelsens samtycke erfordras för bildande av restaurangbolag. Regel härom har upptagits i 10 % under 6).

Restaurangbolagen skola, såsom nyss antytts, handhava restaurangrörelse och eventuellt annan verksamhet, som därmed sammanhänger, t. ex. hotellrö- relse. Däremot är det icke avsett, att systembolagen skola överlåta tillstånd till utskänkning å restaurangbolagen. Sådan överlåtelse har ej brukat ske i fråga.- om de restauranger, som för närvarande drivas av särskilda dotterbolag till systembolagen, exempelvis Stockholms Allmänna Restaurantaktiebolag, och några starkare skäl för en motsatt ordning mot den sålunda praktiserade torde icke föreligga.

' Jämför två Kungl. Maj:ts resolutioner den 28 september 1928, refererade i Tidskrift för system- bolagen 1928 nr 11 sid. 21.

• Sida 390
•  Original

10 %.

Denna paragraf innehåller en uppräkning av vissa åtgärder av systembolag, som anses vara av sådan vikt eller kräva sådan prövning, att de enligt revi- sionens mening ej må vidtagas utan samtycke av kontrollstyrelsen. I de flesta av dessa fall erfordras redan enligt gällande bestämmelser kontrollstyrelsens godkännande dels på grund av stadgande i 19 % 4 mom. Rff, dels jämlikt före- skrifter i 4—6 %% av kontrollstyrelsens cirkulär den 8 november 1926 (nr 9) med vissa föreskrifter om detaljhandelsbolagens förvaltning, revision m. m. I fråga om de olika punkterna i förslaget torde särskild motivering icke er— fordras annat än i följande hänseenden.

Med den föreslagna bestämmelsen om kontrollstyrelsens samtycke för inrät- tande av restaurang avses givetvis icke blott sådana fall, då en helt ny restau- rang anlägges, utan även sådana, då en äldre restaurangrörelse övertages från enskild företagare, och likaså bör med en restaurangs fullständiga ned- läggande i nu förevarande hänseende jämställas dess överlämnande till en- skild drift.

Enligt bestämmelse i 19 å 4 mom. Rff må bolag icke utan samtycke av kontrollstyrelsen förhyra andra lägenheter än dem, vilka äro behövliga för den rörelse, som bolaget självt utövar, eller utan sådant samtycke ingå affärs- avtal för längre tid än bolagets rättighet upplåtits, dock att hyresavtal må ingås till fardag, som infaller under året näst efter utgången av nämnda tid. Denna bestämmelse motsvaras i revisionens förslag allenast av den föreskrif- ten, att bolag ej må ingå viktigare hyresavtal utan kontrollstyrelsens sam- tycke. I fråga om hyresavtal anser revisionen sålunda, att kontrakt av större betydelse alltjämt böra underställas kontrollstyrelsens prövning, men att detta ej bör erfordras exempelvis vid hyrande av en mindre bostadslägenhet för anställd personal. Övriga affärsavtal av ovan angivet slag skulle däremot enligt revisionens förslag alltså kunna ingås utan att kontrollstyrelsens sam- tycke därför erfordrades. Som de av revisionen föreslagna bolagen icke skola antagas blott för vissa år utan skola bestå såsom stadigvarande institutioner, har den nu gällande tidsbegränsningen förlorat en av sina Viktigaste förut- sättningar, även om bolagens rätt att bedriva utskänkning, såsom revisionen föreslagit, alltjämt skulle meddelas blott för begränsad tid. Revisionen har därför ansett fordran på kontrollstyrelsens godkännande för dessa fall kunna borttagas, så mycket mera som vissa av de mest betydelsefulla hithörande avtalen, nämligen viktigare hyreskontrakt, såsom nyss nämnts, likväl skola vara underkastade kontrollstyrelsens prövning.

I 19 % 4 mom. Rff stadgas vidare ett absolut förbud för bolag att ingå af- färsavtal med enskilda styrelseledamöter eller delägare i bolaget. Ehuru den princip, som ligger till grund för nämnda förbud, otvivelaktigt är riktig, före- kommer det dock fall, då det är påkallat att medgiva undantag från densam- ma. Som exempel härpå kan nämnas, att den lämpligaste fastigheten för en utminuterings- eller utskänkningslokal äges av en styrelseledamot eller del- ägare i bolaget. Med nu gällande ovillkorliga förbud mot avtal mellan ett

• Sida 391
•  Original

bolag å ena sidan och dess enskilda styrelseledamöter och delägare å den andra kan hyresavtal rörande en sådan fastighet icke komma till stånd. För att undgå dylika ofördelaktiga konsekvenser av avtalsförbudet men samti- digt bibehålla en garanti mot att styrelseledamöter eller delägare egennyt— tigt begagna sin ställning, föreslår revisionen, att bolag må ingå affärsavtal med enskilda styrelseledamöter eller aktieägare, men att kontrollstyrelsens samtycke skall inhämtas i varje särskilt fall.

Nu gällande bestämmelser rörande löner och understöd återfinnas i 4 och 5 %% av kontrollstyrelsens nyssnämnda cirkulär. Såsom framgår av vad ovan anförts i motiveringen till förslagets 6 5, anser revisionen det lämpligt, att sy- stembolagen få vidtaga åtgärder för pensionering av sin personal. På grund härav har också i förevarande paragraf intagits ett stadgande om dylik pen- sionering, som icke har någon motsvarighet i gällande föreskrifter. Enligt de av revisionen förelagna bestämmelserna erfordras kontrollstyrelsens samtycke för fastställande av nya lönebelopp till befattningshavare i ledande ställning inom bolaget, medan det ifråga om avlöning till annan personal samt all pen- sionering är tillräckligt, att kontrollstyrelsen godkänner allmänna grunder, efter vilka beloppen sedan skola bestämmas. Såsom exempel på personal i ledande ställning kan här i anslutning till berörda cirkulär angivas direktör, disponent, kamrer och chef för kontrollavdelning. För övrigt förutsätter re- visionen, att kontrollstyrelsen även framdeles skall kunna meddela erforder— liga förekrifter angående vilka befattningshavare, som skola anses innehava ledande ställning i stadgandets mening. Slutligen föreskrives i förslaget, att beslut om understöd till anställd person, som till följd av ålder eller annan or- sak är oförmögen till tjänstgöring, i varje särskilt fall skall godkännas av kontrollstyrelsen. '

11 %.

Denna paragraf motsvarar 19 % 7 mom. Rff, vari stadgas, att styrelseleda- möter samt revisorer och deras inventeringsombud äga att av bolaget åt- njuta ersättning enligt grunder, som av kontrollstyrelsen bestämmas. Detta stadgande har i praxis tillämpats så, att kontrollstyrelsen icke blott föreskri- vit allmänna grunder rörande ifrågavarande ersättning utan även fastställt storleken av de särskilda ersättningsbeloppen. De föreslagna reglerna i den- na paragraf hava avfattats så, att de tydligt lämna utrymme för denna tolk- ning. I överensstämmelse med vad som för närvarande torde gälla utan di- rekt omnämnande i författningstexten har revisionen vidare föreslagit, att ifrågavarande stadgande skall omfatta jämväl suppleanter för såväl styrelse- ledamöter som revisorer. Däremot har revisionen icke ansett lämpligt att i förordningen särskilt omnämna inventeringsombud.

12 %.

Genom denna paragraf fastställes, att kontrollstyrelsen är uppsiktsmyndig— het över systembolagen och att dessa hava skyldighet att ställa sig kontroll-

• Sida 392
•  Original

styrelsens anvisningar till efterrättelse. I 19 % 2 mom. Rff finnes för närva- rande en bestämmelse av motsvarande innehåll. Det stadgas där, att bolag skall efterkomma kontrollstyrelsens föreskrifter i avseende å inköp av, för- säljningspris för samt alkoholstyrka hos rusdrycker ävensom angående rä- kenskapers förande och i övrigt beträffande bolagets förvaltning eller eljest i de i Rff särskilt angivna hänseenden. Revisionen har emellertid ansett det lämpligare att författningstexten icke upptager några sådana exempel. I fråga om innebörden av stadgandet vill revisionen särskilt framhålla, att be- greppet förvaltning givetvis omfattar icke blott den ekonomiska utan jämväl den sociala sidan av bolagens verksamhet.

Enligt 19 % 6 mom. andra stycket Rff må granskning av bolags förvaltning och räkenskaper när som helst företagas av chefen för kontrollstyrelsen eller av person som nämnda styrelse förordnat. I förslaget har icke upptagits nå- got särskilt stadgande av dylikt innehåll, ty enligt revisionens mening måste kontrollstyrelsens ställning såsom uppsiktsmyndighet enligt nu förevarande paragraf innesluta en sådan befogenhet att verkställa inspektioner, som om- förmäles i den nyss återgivna bestämmelsen i Rff.

13 %.

I 19 % 6 mom. första stycket Rff föreskrives, att granskning av bolags för- valtning och räkenskaper skall äga rum varje år i mars eller april månad för nästföregående år av tre revisorer, av vilka två utses av kontrollstyrelsen och en av delägarna i bolaget, varjämte närmare regler lämnas angående utföran- det av denna revision. I förevarande paragraf av förslaget, som avhandlar den å det allmännas vägnar verkställda revisionen, har därom allenast upp- ställts en allmän föreskrift, att kontrollstyrelsen årligen skall företaga gransk- ning av systembolags ekonomiska förvaltning. I vilka former denna gransk- ning skall äga rum är nämligen i hög grad ett spörsmål av revisionsteknisk art, varför det enligt revisionens mening icke lämpligen bör behandlas i för- ordningen utan i administrativ författning, som revisionen föreslår, att Ko- nungen skall utfärda med stöd av 16 å i detta kapitel. Därigenom vinnes även möjlighet att lättare genomföra ändringar i sättet för kontrollens verkställan- de. Huru revisionen — i väsentlig överensstämmelse med de nu gällande före- skrifterna — avsett, att denna granskning skall anordnas, intill dess nya reg- ler härför anses böra uppställas, framgår av % 16 i det förslag till bolags— ordning för systembolag, som revisionen uppgjort.1 Det kan här slutligen påpekas, att ifrågavarande granskning enligt uttryckligt stadgande i den fö- reslagna författningstexten allenast skall avse den ekonomiska sidan av bola- gens förvaltning; uppsikten över bolagens verksamhet i övrigt har, som ovan omnämnts, behandlats i 12 % av förevarande kapitel.

I överensstämmelse med vad som nu gäller enligt 19 % 8 mom. Rff föreslår revisionen vidare, att på grundval av den nyss omförmälda granskningen kon- trollstyrelsen å det allmännas vägnar skall besluta om ansvarsfrihet för bo-

1 Se ovan sid. 61.

• Sida 393
•  Original

lagsstyrelsen samt vidtaga de åtgärder, som erfordras till följd av att an- svarsfrihet vägrats eller vartill eljest anledning må förefinnas. I 19 % 8 mom. Rff stadgas därjämte, att stadsfullmäktige i stad och kommunalstämma på landet äga att avgiva yttrande i ärendet till kontrollstyrelsen, innan denna beslutar om ansvarsfrihet. Då enligt revisionens förslag systembolagen icke längre skola vara direkt anknutna till en viss kommun, har det icke ansetts lämpligt att bibehålla ett dylikt stadgande i förslaget. Givetvis äga dock kommunala myndigheter rätt att göra de framställningar till kontrollstyrelsen, som de anse påkallade.

Förevarande paragraf avhandlar, såsom redan omnämnts, endast den revi- sion och därav föranledda beslut, som skola äga rum för det allmännas räk- ning. Enligt vad som stadgas i 7 % av förslaget skola emellertid aktieägarna.. hava rätt att på bolagsstämma utse en revisor jämte suppleant. Denna revi- sor skall givetvis utöva sin kontroll i den ordning aktieägarna finna lämpligt. Han bör emellertid äga rätt att deltaga i den revision, som företages genom kontrollstyrelsens försorg,1 och allt det material, som framkommer vid denna revision, bör också få tjäna till ledning för bolagsstämman, då den enligt 7 & har att å aktieägarnas vägnar besluta om ansvarsfrihet för styrelsen.