SOU 1936:38

Betänkande med förslag rörande jaktlagstiftningsfrågor

N 4-0 (;(

oå (- — CUL"

&( 4. IOTQ'

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

JORDBRUKSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG

RÖRANDE JAKTLAGSTIFTNINGSFRÅCOR

I

FÖRSLAG THAILAG OM RÄTTTHLLJAKT &AMT JAKTSTADGA ÄVENSOM ANDRA DÄRMED SANMLÅNHÄNGANDE FÖRFATTNINGAR

.ng'is'vl den 30 september 1936

s T 0 0 Kili 0 L DI

1 9 346

7 8. 9.

11. 12.

13. 14. 15. 16. 17. 18. 19. 20.

21. 22 23.

- sklljodomar m. m. Norstedt.

Statens. offentliga utredningar—. 1936 Kro-1101og'isk'yförteckni 11 g

Betänkanden 1 rörande serafimerlasarettets eko- nomi samt 2 rörande lasarettets ställning och verksamhet. Häggström. 187 9. E. Förslag till konvention mellan Sverige och Schweiz om erkännande och verkställighet så domar och 55 s. . Betänkande med förslag om vissa föreskrifter be- träffande konsumtionsmjölk. Marcus. 68 s. Jo. Betänkande med förslag till lag om behandling av förbrytare, hemiallna at alkoholmissbruk, m. m. Marcus. 56 s. Jn. Betänkande med förslag angående revision av lagstiftningen rörande tillverkning, beskattning och försäljning av maltdrycker. Marcus. 397 s. Fi. Utredning med förslag rörande bidrag at barn till änkor och vissa invelider samt ut föräldralösa barn. Beckman. 93 5. S. Socialisei-ingsproblemet. Tiden. viii, 99 s. Fi. Ur socialiseringens »europeiska» viij, 210 s. Fi. Socialiseringsidécr och socialiseringspraxis ! Sovjet- unionen. 1. Tiden. iv, 206 s. Fi. Statligt kaffemonopol. Marcus. 192 s. Fi. Förslag till psalmbok för svenska kyrkan. Uppsala, Almqvist & Wiksell. 58', 319 s. 19. Betänkande angående förlossningsvarden och barn- morskeväsendet samt förebyggande mödra- och barnavård. Norstedt. 120 s. Betänkande angående fumiljebeskattningen. Mar- cus. 147 s. Fi. Betänkande angående dels planmässigt sparande och dels statliga bosättning-slam Norstedt. 55 s. (N'. Betänkande angående moderskapspenning och mö- drahjiilp. Norstedt. 78 11.5. Utredning rörande förhållandet mellan land- och sjötraflkmedel.11mggström. 183 s. . Förslag till lag om ändring i vissa delar av sjö— lagen m.m. Norstedt. vlij. 418 e. Ju. Undersökningar rörande det samlade skattetrycket i Sverige och utlandet. Marcus. viij, 308 s. Fi. Betänkande med förslag till lagstiftning angående skyddsskogar m. m. Marcus. 172 s. 1 karta. Jo. Betänkande med förslag i anledning av verkställd granskning av 1932 års trafikutrednings förslag till förordning angående allmän automobiltrafik. Hagg- ström. 54 8. K. Arbetslöshetsundersökningen den 31 juli 1935. Mar- cus. 274 s. 1 karta. Den svenska sjöfartsniiringen. Statistisk-ekonomisk undersökning. Norstedt. 111 5. ||. Betänkande angående åtgärder för avhjälpande av de Inom vissa. delar av Norrbottens läns lappmark

Allmänna synpunkter.

idékrets. Tiden.

S.

_ Anm. Om särskild tryckeri. ej angiven, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelse ' bokstäverna till det departement. under vilket utredningen avgivits. t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet. lo. jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 aug. statens offentliga utredningen yttre anordnin (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

» . Länstryckeriet. 313 s. 1 bilaga. 5. 24.

. utredning in. 111.

25.

26.

27. 28.

i 29.

30.

3 31.

32. 33.

34.

35.

1 36.

37.

1 38.

yppade missförhallanden samt rörande de kostna' der som därav kunde föranledas m. m. Luleå., Betänkande med förslag till lag om internationella rättsförhdllanden rörande arv, testamente och bo Norstedt. 62 s. Ju. . Betankande med förslag till lag angående lindrin i vissa. delar av lagen den 29 juni 1923 (nr 286 om sparbanker m. [11. Marcus. 163 s. Fi. ' Sociala _jordutredningens betänkande med förslag till revision av lagstiftningen angående avstycknin

m. m. Marcus. 79 5. Jo. ' Angående kontrollen över elektriska starkströmsan' läggningar. Baggström. 185 5.11. Kyrkogodset i Skåne, Halland och Blekinge under dansk tid. Marcus. xxx], 405 5. E.

Betänkande om socialstyrelsens organisation. Beck- man. 151 s. . Betänkande med förslag till lagstiftning angående skogar ii. städer och enskilda tillhöriga flygsands- fält i Hallands län. Marcus. 108 s. Jo. Betänkande med utredning och förslag angående åtgärder för sär-skild undervisning och utbildning av psykiskt efterblivna i barn» och ungdomsåren. Häggström. 164 5. E. Svensk arbetslöshetspolitik åren 1914—1935. Nor- stedt. 122 s. S. Förslag till vissa ändringar i kungl. byggnadssty- relsens normalförslag till gatukostnadsbestammelscr enligt 49 & stadsplanelagen. Marcus. 7 5. K. Utredning rörande de svenska universitets- och högskolestudenternas sociala och ekonomiska för- hållanden. Av S. Wicksell och T. Larsson. Bilaga till bctänkande med undersökningar och förslagi anledning av tillströmningen till de intellektuella yrkena. Lund, Ohlsson. ij, 381 s. 11. Promemoria angående lindring av bestämmelserna rörande kommunernas underställningsfria länsrätt. Marcus. 38 s. li. Psalmbok för svenska kyrkan. Förslag avgivet den 29 febr. 1936,övc1arbctat av inom ccklcsiastik- departementet tillkallade sakkunniga. Uppsala, Almqvist & W'ikscll.1uiv, 98 s. i). Utredning angående levision av bestämmelsern' om tingshusbyggnadsskyldighcton. Norstedt. 511 s. Ju. Betänkande med förslag rörande jaktlagstiftnings frågor. ]. Förslag till lag 0111 rätt till jakt som jaktstudga ävensom andra därmed sammanhäng- ande författningar. _Marcus. 202 1; Jo.

JORDBRUKSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG

RÖRANDE

JAKTLAGSTIFTNINGSFRÅGOR

I

FÖRSLAG TILL LAG OM RÄTT TILL JAKT SAMT JAKTSTADGA ÄVENSOM ANDRA DÄRMED SAMMANHÄNGANDE FÖRFATTNINGAR

Avgivet den 30 september 1936

STOCKHOLM 1936 ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG 367686

lnnehållsförteckning.

Skrivelse till statsrådet och chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet

I betänkandet använda förkortningar....................................

Författningstörslag.

Förslag till lag om rätt till jakt.

» >> kungörelse om ändrad lydelse av 12 & ikungörelsen den 14 juni 1929 (nr 170) angående upplåtande av kronotorp å vissa kronoparker m.m. » » lag om ändrad lydelse av 7 och 8 %% i 1 kap. av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 sid. lm) om nyttjanderatt till fast egen- dom. . . . . .. . . . . . .

» » jaktstadga

» » kungörelse om ändrad lydelse av 5 26 i giftstadgan den 7 de— cember 1906 (nr 114) ..................................

» » lag om ändrad lydelse av 2 & i lagen den 25 juni 1909 (nr 56 sid. 7) angående nationalparker .......................... » » kungörelse angående ändrad lydelse av 7 % i reglementet den 22 december 1911 (nr 156) rörande nationalparkernas för- valtning ................................................

Motiv.

Allmän översikt ...................................................... Inledning ....... '. .................................................. Frågan om minimiareal för rätten att självständigt idka jakt .......... Bildande av jaktområden ............................................ J aktservitut ............................................. . . . . . . . Jakten i skärgårdar och på öppna havet .............................. Bekämpande av Viltskador .......................................... J aktarrende m. m. ................................................ Jaktmetoder och jaktredskap ........................................ Fridlysning och jakttider ............................................ Straffbestämmelser ................................................ Åtalsregler och bötesfördelning ...................................... Jaktvårdsarbetets ledning ......... . . . . . . . ....... . . . . . . . ....... . . . . . . . De lokala jaktvårdsorganen. . . . . . . ......... . . ..... . . . . . . . . . . ......... Det centrala jaktvårdsorganet ........................................

Sid. 5

10

13

25

26 27

58

59

63 63 65 66 67 69 71 73 76 78 82 85 87

92

J aktvärdsorganens arbetsuppgifter .................................... Behovet av medel för jaktvårdsändamål .............................. Sättet för medelanskaffningen ........................................ Sammanfattning ....................................................

Förslaget till lag om rätt till jakt ...................................... Förslaget till jaktstadga .................................................

Bilagor.

Bilaga A. Förteckning över till utredningsmannen överlämnade framställ- ningar i jaktlagstiftningsfrågor, anmärkta i statsrådsprotokollet den 30 december 1932 .................................... Bilaga B. Förteckning över till utredningsmannen överlämnade framställ- ningar i jaktlagstiftningsfrågor, anmärkta i statsrådsprotokollet den 1 februari 1935 ...................................... Bilaga C. Förteckning över framställningar i jaktlagstiftningsfrågor vilka till utredningsmannen överlämnats efter den 1 februari 1935 ...... Bilaga D. Beräkning av inflytande jaktvårdsavgifter och dessas fördelning. .

Sid. 95 96

101 106

107 138

195

197

199 202

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet.

Vid 1931 års riksdag väcktes i andra kammaren två motioner, den ena, nr 46, av herr Björn Holmgren vilken hemställde, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta utarbeta förslag till ordnan— de av jaktvårdsarbetet i landet och i samband därmed till införande av be— stämmelser om erläggande av en jaktvårdsavgift som villkor för rätt att idka jakt — allt i huvudsaklig överensstämmelse med ett av domänstyrelsen den 31 januari 1925 avgivet yttrande över en av Svenska jägareförbundet gjord framställning om lagstiftning i ämnet — ävensom förelägga riksdagen de av dessa förslag som för sitt genomförande *erfordrade riksdagens medver- kan, samt den andra, nr 302, av herr P. J. Edberg vilken med instämmande av herr L. M. Petersson i Broaryd hemställde, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla om en förutsättningslös utredning i frågan om reformering av jaktlags-tiftningen samt för riksdagen framlägga det förslag vartill utred— ningen kunde föranleda.

I utlåtande, nr 78, över motionerna sade sig jordbruk-sutskottet dela mo- tionärernas uppfattning, att förhållandena på jaktens och jaktvårdens om- råde inom vårt land icke vore tillfredsställande. Särskilt betänklig syntes den tillbakagång av villebrådsstammen som under senare år allt hastigare ägde rum. Sedan lång tid tillbaka hade också framställts krav på åtgärder för åvägabringandet av en bättre ordning på detta område. Svårigheten att vinna enighet rörande sådana åtgärder hade emellertid orsakat, att de många framställningar och förslag som efter hand framkommit dittills icke lett till . nämnvärda resultat. Även utskottet hade kommit till den uppfattningen, att % lösningen av dessa spörsmål icke längre borde undanskjutas. Med hänsyn

till det läge vari frågan då befann sig torde riksdagen böra göra hänvän- delse därom till Kungl. Maj:t. Utskottet ansåg sig emellertid icke _— på sätt i motionen 11:46 avsågs — böra för det dåvarande taga närmare stånd- punkt till innehållet i den reviderade jaktlagstiftning som utskottet ansåg böra komma till stånd. Under åberopande av det anförda hemställde ut- skottet, att riksdagen i anledning av motionerna 11:46 och 11: 302 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta utarbeta för- slag till ny jaktlagstiftning och de övriga åtgärder som kunde vara påkallade för jaktens och jaktvårdens ordnande samt för riksdagen framlägga dessa förslag.

Utskottets utlåtande godkändes av riksdagen, som därefter i skrivelse den 30 maj 1931, nr 294, hos Kungl. Maj:t gjorde den av utskottet föreslagna anhåHan.

Den 30 december 1932 anmäldes inför Kungl. Maj:t av chefen för jord— bruksdepartementet statsråd—et Sköld dels ifrågavarande riksdagsskrivelse dels ock åtskilliga från enskilt håll gjorda framställningar rörande jaktfrå- gan. Departementschefen anförde härefter, att såsom av det anförda fram- ginge förelåge, förutom den omförmälda rideagsskrivelsen, ett stort antal framställningar om revision av jaktlagstiftningen i skilda hänseenden. Dessa framställningar avsåge olika specialfrågor, medan riksdagsskrivelsen utan angivande av särskilda riktlinjer åsyftade en allmän översyn av hithörande bestämmelser. Med hänsyn till vad sålunda förekommit borde föreliggande jaktfrågor göras till föremål för övervägande i ett sammanhang. Den utred- ning i ämnet som departementschefen sålunda ville förorda syntes böra gö- ras i huvudsak förutsättningslös samt omfatta samtliga de spörsmål som på sätt av det anförda framginge blivit väckta. Emellertid ansåge sig departe- mentschefen böra i ett hänseende uppdraga vissa riktlinjer för utrednings- arbetets bedrivande. Han sade sig därmed åsyfta den i en av de motioner, som föranledde riksdagsskrivelsen, omhandlade frågan om införande av av- gifter för rätt att idka jakt. Nämnda fråga vore av gammalt datum. Se- dan densamma vid flera tillfällen tidigare varit föremål för överväganden, hade 1916 års jaktlagstiftningssakkumiiga i sitt 1922 avgivna betänkande framlagt förslag till förordning angående jaktvårdsavgifter, jaktkort och jaktpass. Till detta förslag anslöte sig i viss mån ett sedermera genom Svenska jägareförbundet framlagt förslag i frågan, det 5. k. Helleforsförslaget. Vidare borde erinras därom, att då för 1927 års riksdag framlades vissa andra av 1916 års sakkunniga förberedda frågor, det tillkännagavs, att de- partementschefen för det dåvarande icke ärnade upptaga frågan om jakt- vårdsavgifter. Med hänsyn härtill och till de betänkligheter som otvivel- aktigt mötte mot ett allmänt skatteläggande av rätten att jaga kunde ifråga- sättas, huruvida anledning förelåge att ånyo upptaga denna fråga till utred— ning. Departementschefen sade sig emellertid anse, att frågan på det sätt borde göras till föremål för ny prövning, att närmare undersökning företoges rörande de utgiftsän-damål på jaktens område vartill bidrag om allmänna medel skäligen kunde ifrågakomma. Skulle det, sedan behovet av dylika

understödi detalj utrönts, visa sig, att härför erforderliga medel icke lämpli- gen kundc åvägabringas på annat sätt, torde utredningen böra utsträckas att avse frågan om de behövliga medlens anskaffande genom uttagande av jakt- avgift i sådan form som i görligaste mån lämnade den enskilde jordägarens jakträtt oförkränkt. Departementschefen anförde vidare, att för utrednin- gens verkställande biträde av särskild sakkunnig torde erfordras och att den sakkunnige borde bedriva sitt arbete under omedelbart inseende av departe- mentschefen.

Med anledning av vad sålunda förekommit uppdrog Kungl. Maj:t åt general- direktören S. Ribbing att, i enlighet med de av departementschefen upp- dragna riktlinjerna, inom jordbruksdepartementet biträda med utredning och upprättande av förslag beträffande jaktlagstiftningsfrågor.

Den 1 februari 1935 anmälde departementschefen inför Kungl. Maj:t, dels att efter den 30 december 1932 ett stort antal skrivelser och framställningar rörande jaktfrågan inkommit, vilka samtliga skrivelser och framställningar jämte däröver avgivna utlåtanden överlämnats till generaldirektören Ribbing för att tagas i övervägande vid fullgörande av det honom anförtrodda upp- draget, dels ock att generaldirektören Ribbing den 12 december 1934 av- lidit utan att hava slutfört uppdraget i fråga. Härefter anförde departements- chefen, att med hänsyn till angelägenheten av att arbetet med ifrågavarande utredning bringades till slut syntes ny utredningsman böra utses. Det torde böra åligga denne att fullfölja utredningen enligt samma riktlinjer som tidi- gare angivits. Utredningen borde sålunda omfatta samtliga spörsmål vilka hänskjutits till den förre utredningsmannen och utredningen borde bedrivas obunden av andra direktiv än de i samband med förordnandet för denne med- delade. Utredningsmannen syntes böra beredas tillfälle att under arbetets gång överlägga med representanter för de intressen som av ifrågavarande spörsmål berördes. Ett antal sakkunniga personer borde därför utses för att i den omfattning utredningsmannen funne erforderligt med honom deltaga i utredningsarbetet. Sagda arbete borde vara avslutat i sådan tid, att förslag i ämnet kunde underställas 1936 års riksdag.

Med bifall till av departementschefen gjord hemställan bemyndigade här- efter Kungl. Maj:t chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla dels en utredningsman för att, i enlighet med angivna riktlinjer, verkställa utred- ning och avgiva förslag beträffande jaktlagstiftningsfrågor, dels ock ytter- ligare högst fem personer att, på kallelse av utredningsmannen, i egenskap av sakkunniga med honom deltaga i överläggningar i ämnet.

Jämlikt detta bemyndigande tillkallades undertecknad, då hovrättsråd i Göta hovrätt, såsom utredningsman för verkställande av utredning rörande jaktlagstiftningsfrågor från och med den 19 februari 1935, varjämte gods- ägaren friherre Garl Bennet å Vasatorp, professorn vid Skogshögskolan Gustaf Lundberg, redaktören sedermera statssekreteraren Bernhard Näsgård samt ledamoten av riksdagens andra kammare, hemmansägaren Nils Olsson i Rödningsberg anmodades att såsom sakkunniga med utredningsmannen deltaga i överläggningar i ämnet.

Under utredningsmannens sysslande med uppdraget hava till honom för att tagas i övervägande vid fullgörandet av detsamma överlämnats ytter- ligare ett stort antal skrivelser och framställningar jämte däröver avgivna ut- låtanden.

Yttranden ha av utredningsmannen avgivits över framställningar dels av domänstyrelsen i fråga om rätt för kronan att vid försäljning av ägoom- råden i vissa fall genom å desamma lagda servitut förbehålla sig jakträt—ten och dels av länsstyrelsen i Västerbottens län om bemyndigande att låta döda visst antal björnar. Utredningsmannen har därjämte deltagit i det förbe- redande arbetet å åtskilliga andra ärenden, bland vilka särskilt må nämnas dels tillämpningen av lagen den 15 juni 1935 om rätt i vissa fall till jakt å vildkanin, dels ock en av Hellefors bruks aktiebolag gjord ansökning om till- stånd att å bolaget tillhörigt fastighetskomplex få under angiven tid inne- varande år nedlägga visst antal älgar inbegripet årskalvar.

Resor ha av utredningsmannen företagits för att studera skånska och norr- ländska jaktförhällanden samt frågan om björnens fridlysning och därmed sammanhängande spörsmål.

De sakkunniga hava på kallelse av utredningsmannen sammanträtt tio gånger och antalet överläggningsdagar har utgjort tjugutvå.

Sedan utredningen numera med nedan angivna undantag slutförts, får ut- redningsmannen härmed vörd—samt avgiva betänkande med förslag rörande jaktlagstiftningsfrågor, del 1, som innefattar följande författningsförslag, nämligen

1) förslag till lag om rätt till jakt; 2) förslag till kungörelse om ändrad lyd—else av 12 å i kungörelsen den 14 juni 1929 (nr 170) angående upplåtande av kronotorp å vissa krono- parker m. m.;

3) förslag till lag om ändrad lydelse av 7 och 8 åå i 1 kap. av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 sid. 1) om nyttjanderätt till fast egendom;

4) förslag till jakt-stadga; 5) förslag till kungörelse om ändrad lydelse av % 26 i giftstadgan den 7 december 1906 (nr 114);

6) förslag till lag om ändrad lydelse av 2 & i lagen den 25 juni 1909 (nr 56 sid. 7) angående nationalparker; samt

7) förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av 7 5 i reglementet den 22 december 1911 (nr 156) rörande natiuonalparkernas förvaltning.

De sålunda i betänkandet innefattade förfat-tningsförslagen hava av de sakkunniga enhälligt biträtts.

Betänkandet innehåller därjämte motiv till författningsförslag-en. Förteckning över ovan omförmälda, till utredningsmannen överlämnade skrivelser och framställningar hava i form av bilagor fogats till betänkandet, som därutöver innehåller jämväl ännu en bilaga.

Följande till jaktlagstiftning-en hörande spörsmål äro ännu beroende på utredning, nämligen frågorna om

a) obligatorisk ansvarsförsäkring vid jakt;

b) ändrade bestämmelser angående älgskadefonden; c) skyddsåtgärder mot skada av hare å fruktträd; d) lämpligaste sättet att bekämpa vildkaninen, i den mån denna fråga

icke besvarats genom det nu avgivna betänkandet;

e) ändring i vissa delar av gällande kungörelse angående grunder för till- godogör-ande av kronans jakträtt; ) f) tillstånd att till riket införa och här utplantera bisamråtta; samt

g) tillfälliga fridlysningstider för en del djurslag. I samtliga dessa frågor, av vilka de flesta varit föremål för förberedande utredning, kommer utredningsmannen att framdeles avgiva förslag.

Stockholm den 30 september 1936.

GUSTAF ADOLF BOUVENG

I betänkandet använda förkortningar.

1864 JS : Kungl. Maj:ts förnyade nådiga jaktstadga den 21 oktober 1864. 1912 JL =Lagen den 8 november 1912 om rätt till jakt. 1912 JS _ Kungl. Maj:ts nådiga jaktstadga den 8 november 1912. 1927 JSZKungl. stadgan den 25 november 1927 om jakt och fridlysning av vissa djurslag (jaktstadga). 1898 års sakkunniga : de jämlikt nådigt bemyndigande den 14 januari 1898 för vidtagande av revision av då gällande jaktstadga av chefen för finansdepartemen- tet tillkallade kommitterade. 1898 års förslag : det av nämnda kommitterade den 12 maj 1898 avgivna för- slaget till lag om rätt till jakt samt till jaktstadga och andra därmed sammanhän- gande författningar. 1908 års sakkunniga : de jämlikt nådigt bemyndigande den 6 augusti 1908 inom jordbruksdepartementet tillkallade sakkunniga för fullständig revision av då gällande jaktstadga m. m.

1909 års förslag : det av sistnämnda sakkunniga den 23 december 1909 av- givna förslaget rörande revision av jaktlagstiftningen.

1916 års sakkunniga : de jämlikt nådiga bemyndiganden den 1 oktober 1915 och den 3 juli 1916 inom jordbruksdepartementet tillkallade sakkunniga för ut- redning av vissa jaktlagstiftningsfrågor.

1919 års förslag : det av sistnämnda sakkunniga den 27 augusti 1919 avgivna förslag till vissa ändringar i bestämmelserna rörande jakt och fågelskydd, del I: Jakt- och fångstmedel.

1922 års förslag = det av samma sakkunniga den 15 maj 1922 avgivna förslag till vissa ändringar i bestämmelserna rörande jakt- och fågelskydd, del II: Ändringar i jaktlagen, fridlysningsbestämmelser in. 111.

FK : Riksdagens första kammare.

AK : » andra »

NJA : Nytt juridiskt arkiv, grundat av G. B. A. Holm, utgivet av Axel Edelstam, Rudolf Eklund och Axel Afzelius, Avd. 1. Tidskrift för lagskipning.

NJA 11: Nytt juridiskt arkiv, Avd. II. Tidskrift för lagstiftning m. m. Finlands jaktlag : Jaktlag, given i Helsingfors den 6 april 1934. Norska jaktlagen : Lov angående jakt og fangst av 20 mai 1899 med endrings— lover av 14 mai 1902 og 3 mars 1932.

Danska jaktlagen : Lov om Jagten den 28. april 1931. Tyska riksjaktlagen : Reichsjagdgesetz vom 3. juli 1934.

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

F ö r s 1 a g till Lag om rätt till jakt.

Härigenom förordnas som följer:

1 %.

Den som har rätt till jakt äger att med de undantag och inskränkningar som äro stadgade -i denna lag eller annan författning å det område jakträtten omfattar utan intrång av annan jaga samt döda eller fånga vilda däggdjur eller fåglar samt deras ungar ävensom tillägna sig sådana fåglars hon och ägg.

Jakt må icke bedrivas så, att villebrådsstammens fortvaro därigenom även- tyras. Jakträttsinnehavaren åligger förty att genom ändamålsenlig och ef- ter tillgången på villebråd lämpad avjagning ävensom, där så ske kan, genom åtgärder för villebrådets skydd och förkovran sörja för bevarandet av ett artrikt och livskraftigt villebrådsbestånd (jaktvård).

Jaktvården skall städse bedrivas und-er hänsynstagande till jordbrukets och skogsskötselns ävensom andra näringars intressen.

2 %. Jakträtt tillkomme, där ej annorledes i denna lag stadgas, en var jord- ägare å honom tillhörigt område.

3 %.

Å öppna havet ävensom i skärgård på klippor och skär som ej höra till visst hemman tillkomme jakträtten kronan, dock vare ej hinder för den bofasta kustbefolkningen att där idka den jakt efter säl eller sjöfågel som nämnda befolkning av ålder bedrivit såsom näringsfång.

4 5. Å häradsallmänning tillgodogöres jakträtten i enlighet med vad i lagen om häradsallmänningar är stadgat om tillgodogörande av delägares rätt i sådan allmänning.

5 5. Å sockenallmänning, byaskog eller annan dylik samfällighet må delägar- : na, där de ej annorledes åsämjas, allenast för egna behov utöva jakträtt.

Äro om allmänningens eller samfällighetens förvaltning särskilda före- skrifter gällande, äga delägarna i enlighet därmed fatta beslut om jakträt- tens tillgodogörande för gemensam räkning. I andra fall må bestämmelse om jakträtten träffas efter ty i lagen om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter är stadgat.

Avgärda by have jakträtt allenast å sina ägor inom hank och stör.

6 5.

1 mom. Den som äger väg have icke jakträtt därå, med mindre han äger mark därintill.

Den som äger marken å bägge sidor om väg have, ändock han icke äger vägen, jakträtt dårå.

Går väg i gränsen mellan skilda ägares mark och äger ingen av dem vä- gen, å den väg have var och en av dem jakträtt.

2 mom. Ägare av järnväg, spårväg eller kanalverk må ej idka jakt å mark som av sådan anläggning upptages, med mindre han erhållit tillstånd av den som innehar jakträtten å intilliggande mark eller fråga är om åtgär- der som må erfordras för trafikanläggn-ingens skyddande mot av villebråd orsakad skada.

7 5. Å mark vilken såsom tvistig blivit ställd under förbud må icke någon av de tvistande utan Överenskommelse jaga.

8 5.

1 mom. Boställshavare, kronohemmans åbo och, inom de sex nordligaste länen, innehavare av kronotorp, skogstorp eller odlingslägenhet å krono- mark samt den som med nyttjanderätt innehar å sådan mark upplåtet kolo- nat ävensom innehavare av fjällägenhet ovan odlingsgränsen inom Norrbot- tens och Västerbottens län äge jakträtt å fastighetens ägor. Innehavare av nu nämnd fastighet må dock icke utan särskilt bemyndigande för fastighe- ten tala i frågor rörande bildande av jaktområde varom i 17 % sägs; och skall den innehavare av kronotorp, skogstorp, odlingslägenhet, kolonat och fjällägenhet i övrigt medgivna jakträtten icke innefatta rätt till jakt efter älg.

2 mom. Är i annat fall än i 1 mom. avses mark för jordbruk mot lega- eller annorledes åt någon upplåten, äge brukaren, där ej annat avtalas, nyttja den jakt, som till marken hörer; dock vare beträffande sådan brukares rätt att för fastigheten tala i frågor rörande bildande av i 17 % omförmält jakt- område lag som i 1 mom. här ovan sägs.

9 5. Är genom urminnes hävd eller genom särskilt stadgande, avtal, dom eller skattläggning eller på annat lagligt sätt än här ovan sägs bestämt om någons rätt till jakt, vare det gällande.

Om rätt till jakt å område som är till nationalpark avsatt ävensom be- träffande svenska och norska lappars rätt till jakt i vissa delar av riket gälle vad särskilt är stadgat.

11 å.

, 1 mom. Uppehåller sig under tid, då marken är snöbetäckt, varg eller järv veterligen i trakten, äge en var företaga jakt å sådant djur även å annans jaktområde samt tillvarataga och behålla de djur av nämnda slag han där— vid fäller.

Enhanda rätt att jaga samt döda eller fånga ävensom behålla varg eller järv have ock den som tillfälligtvis eller vid lya påträffar sådant djur.

Har vid jakt varom i detta moment förmål—es varg eller järv blivit dödad eller fångad, åligge det den jagande att, så snart ske kan, därom underrätta jakträttsinnehavaren.

2 mom. Påträffar någon tillfälligtvis, evar det vara må, sälhund, då må han djuret fälla och behålla.

12 5.

1 mom. Inkommer varg, järv, räv, grävling, iller, mård, hermelin, vessla, ekorre, vildkanin, berguv, duvhök, sparvhök, korp, kråka, råka, kaja, skata, nötskrika eller gråsparv i gård eller trädgård, have den som där bor eller trädgården innehar så ock deras folk rätt att döda och behålla djuret, än- dock att jakträtten där tillkommer annan.

Likaledes må björn, 10 eller örn som inkommer i gård eller trädgård av nämnda personer dödas.

2 mom. Har jämlikt av Konungen utfärdade bestämmelser rätt tillagts jakträttsinnehavare att utan hinder av stadgat förbud döda vissa fridlysta fåglar, då sådant erfordras till förekommande av avsevärd skada i trädgård, eller att, oberoende av stadgad fridlysning, avlägsna eller förstöra sådana fågelbon Som blivit byggda i eller på byggnad eller i gård och därigenom förorsaka olägenhet eller skada ävensom i dylika bon varande ägg, skall ena- handa rätt tillkomma jämväl de i 1 mom. omförmälda personer i fråga om där avsedd gård eller trädgård.

13 g.

1 mom. Den som under idkande av lovlig jakt sårar villebråd så, att det faller å annans jaktområde inom ett hundra meter från gränsen av den jagandes jaktområde, må tillvarataga och behålla villebrådet. Är det älg, hjort eller rådjur, må den jagande dock ej från stället bortföra djuret utan i närvaro av två ojäviga vittnen och vare han dessutom pliktig att sist å andra dagen, sedan djuret fälldes, om förhållandet underrätta jakträttsinne- havaren eller den som jorden innehar eller någon av deras folk. Försummar den jagande något härav, varde ansedd såsom den där olovligt jagat å an- ) nans jaktområde.

2 mom. Har i annat fall än i 1 mom. avses älg, hjort eller rådjur, som sårats vid jakt, tagit sin tillflykt till annans jaktområde, vare den jagande plik- tig att om förhållandet skyndsamt underrätta jakträttsinnehavaren eller den som jorden innehar eller någon av deras folk.

14 5.

Utan särskilt tillstånd av den som jorden innehar må jakträttsinnehavare icke söka efter vilt eller eljest idka jakt i gård eller trädgård.

Vadi första stycket stadgas skall ock, såvitt avser tiden från och med den 1 maj till dess grödan är avmejad äga tillämpning beträffande åker som är besådd med säd eller gräs; dock att jakt som äger rum i enlighet med vad i 25 % stadgas må företagas jämväl å dylik åker, då länsstyrelsen finner sådant för det i samma paragraf omförmälda ändamål nödvändigt.

15 s.

1 mom. Dödar eller fångar man björn, 10 eller örn eller anträffas sådant djur dött eller tager man ägg eller bo av örn, tillfalle djur, ägg och bo kro- nan, oberoende av vem jakträtten å ifrågavarande mark tillkommer, där ej Konungen annorledes förordnar.

2 mom. Beträffande rätten till fallvilt av annat djur än björn, 10 och örn, om vilka i 1 mom. är stadgat, gälle följande:

Älg, hjort, vildren, rådjur och bäver vilka anträffas såsom fallvillt under tid, då sådant djur är fridlyst, tillfalle kronan.

I övrigt tillkomme rätten till fallvilt jakträttsinnehavaren.

16 &.

Avtal varigenom jakträtt åt någon upplåtes annorledes än i samband med markens upplåtande till brukande skall upprättas skriftligen. Å sålunda upplåten jakträtt skall, där ej det fall är fråga varom i 17 % 1 mom. andra stycket sägs, i övrigt tillämpas vad i allmänhet finnes stadgat angående nytt— janderätt till fast egendom; och må sådan jakträtt icke utan upplåtarens eller hans rättsinnehavares samtycke å annan överlåtas.

17 5.

1 mom. Sluta ägare av särskilda fastigheter, vilkas ägor bilda ett sam- manhängande område, i sådan egenskap avtal om huru jakten å området må utövas och viltvården handhavas, skall å vad avtalet innehåller om jak- tens utövande och om skyldighet för ägare att å sin mark tåla, anlägga eller underhålla inrättning för viltvårdens tillgodoseende tillämpas vad i allmän- het stadgas om servitut; dock vare sådant avtal om bildande av jaktområde ej bindande utöver femtio år från det avtalet slöts.

Vad i allmänhet stadgas om servitut gälle ock, där ifråga om rätten till jakt å en fastighet avtal träffas till förmån för ägaren av annan fastighet

i denna hans egenskap, med den inskränkning likväl att vad i första stycket föreskrivcs angående längsta tid för där omförmälda avtals giltighet skall äga motsvarande tillämpning beträffande avtal, varigenom jakträtten i sin helhet upplåtes till sådan fastighetsägare.

2 mom. Ändock att samtliga fastighetsägare icke äro ense, må beslut om bildande av jaktområde med rättsverkan ifråga om i området ingående ägor, som i 1 mom. första stycket sägs, vinna giltighet, såframt området I härtill finnes lämpligt och de vilka biträda beslutet härom utgöra minst två ) tredjedelar av de fastighetsägare och tillika äga minst två tredjedelar av den mark, varom fråga är. Ej må dock ägare av mark som i avseende å storlek, läge, form och övrig beskaffenhet finnes lämpligen kunna bestå så- som eget jaktområde mot sitt bestridande tvingas ansluta sig till jaktom- råde varom ovan sägs.

Beslut varom i detta moment är fråga må ej träda i tillämpning, förrän det fastställts av länsstyrelsen.

3 mom. Uppkommer, på sätt i 2 mom. sägs, fråga om bildande av jakt- område och vill ägare av fastighet vars ägor gränsa till området, att ägorna skola anslutas till detsamma, vare han berättigad få frågan härom prövad i den ordning som om bildande av jaktområde är föreskriven.

4 mom. Om sättet för de i 2 och 3 mom. omförmälda frågors handlägg- ning och avgörande äge Konungen förordna.

18 g.

1 mom. Angående skyldighet för den som idkar jakt med skjutvapen att innehava gällande ansvarsförsäkring är särskilt stadgat.

2 mom. Den som vill utöva jakt å annan mark än den han äger eller till vilken han har i 8 % omförmäld brukningsrått vare därjämte pliktig erlägga jaktvårdsavgift.

Till bevis om att den jagande fullgjort vad honom enligt första stycket åligger skall han vid jakten medföra ett för honom personligen utfärdat jaktkort; och vare han pliktig att vid anfordran uppvisa kortet för för- valtande och bevakande personal vid domänverket, föreståndare och lärare vid statens skogsskolor, vederbörande kronobstjänt, särskilt förordnad po- lisman ävensom innehavare av marken eller den eljest där har jakträtt.

3 mom. Från skyldighet att erlägga jaktvårdsavgift äro befriade: Konungen och medlemmar av det kungliga huset; chefen för Konungens hovjägeristat i avseende å jakt som av hon-om på Konungens uppdrag utövas å kronans områden;

personal vid domänverket samt lärare och elever vid skogshögskolan och skogsläroverken i avseende å jakt som enligt gällande bestämmelser av dem i deras nämnda egenskap utövas å kronans områden;

svensk eller norsk lapp vid utövning av den jakträtt som enligt vad sär- skilt är stadgat må tillkomma honom i vissa delar av riket;

i trakterna ovan odlingsgränsen inom Norrbottens och Västerbottens län

2—367686.

samt skyddskogsgränsen i Jämtlands län bofast person vid jakt efter skogs— fågel och ripa samt varg och järv;

utländsk undersåte som enligt 19 å i denna lag är skyldig utlösa jaktpass. ' I övrigt äge bestämmelserna om jaktvårdsavgift icke tillämplighet i fråga om

deni 12 % medgivna rätt att döda i nämnda lagrum uppräknade djur som inkommit i gård eller trädgård, eller

den rätt att utan hinder av stadgat förbud i trädgård, anläggning för fruktodling eller plantskola fälla hare eller att döda fridlysta fåglar, då så- dant erfordras till förekommande av avsevärd skadegörelse i trädgård, som enligt denna lag eller av Konungen utfärdade bestämmelser må vara medgi- ven.

4 mom. Av influtna jaktvårdsavgifter skall bildas en fond (jaktvårds- fonden) vilken efter Konungens bestämmande må användas till främjande av jaktvården inom riket. För sådant ändamål må ock användas de övriga medel som enligt vad därom må vara i varje fall särskilt stadgat skola till- föras nämnda fond.

5 mom. Konungen äger bestämma jaktvårdsavgifts belopp samt den ord- ning i vilken uppbörd, redovisning och fördelning av dylika avgifter även- som utfärdande av jaktkort skall äga rum.

19 %.

Utländsk undersåte må icke inom riket idka jakt, med mindre han är försedd med för honom personligen utfärdat jaktpass; dock vare sådan un- dersåte berättigad att å fastighet, som han med Konungens tillstånd eller genom bodelning, arv eller testamente förvärvat, jaga utan att innehava jaktpass. Sådant vare ej heller erforderligt för främmande makts beskick— ning eller för norsk lapp vid utövning av honom enligt vad särskilt är stad— gat tillkommande jakträtt.

Jaktpass, som utfärdas i den ordning och mot den avgift till jaktvårds- fonden Konungen bestämmer, skall av den jagande vid jakten medföras samt av honom vid anfordran uppvisas för de i 18 g 2 mom. andra styc- ket omförmälda personer.

20 %.

Ej må någon utan lov skrämma eller mota ej heller genom anstalter för utfodring eller annorledes locka villebråd från annans jaktområde; dock vare ej hinder för den som jorden innehar att därifrån bortskrämma eller bortdriva villebråd, i den mån sådant erfordras för avvärjande av skada eller olägenhet.

Bulvan för fågelskytte ävensom redskap för fångande av levande nyttigt vilt må ej utan lov uppsättas närmare annans jaktområde än två hundra meter.

Jakt med drivande hund må ej äga rum å område som är av sådan be-

skaffenhet, att drevet måste antagas komma att huvudsakligen framgå över annans jaktområde. Sker det i uppenbart syfte att åtkomma villebråd från sistsagda område, vare ansett som om olovlig jakt ägt rum.

21 5.

Med skjutvapen eller fångstredskap må icke någon utan tillstånd av jakt- rättsinnehavaren färdas över annans jaktområde annorstädes än å till all- mänt begagnande upplåten väg, med mindre av omständigheterna fram- går att det skeri lovliga ärenden och hund, om sådan medföres, hålles kopp- lad.

22 &.

Lös hund må ej medtagas eller insläppas i annans hägnade jaktpark el- ler djurgård; sker det vare hunden förverkad.

23 %.

Löper hund lös i mark, där villebråd finnes, äge jakträttsinnehavaren eller hans folk rättighet att upptaga hunden. Det åligger den som sålun- da upptagit hund att därom ofördröjligen tillsäga hundens ägare eller inne- havare eller, därest denne ej är känd eller icke kan träffas, låta kungöra i tidning inom orten. Den som vill återfå upptagen hund löse den med tio kronor eller, där inom ett år före upptagandet av samma person inne- havd hund blivit hos samma jakträttsinnehavare löst, med tjugu kronor jämte ersättning för varje gång för hundens föda och övriga kostnader. Har ej ägaren eller innehavaren utlöst hunden inom åtta dagar efter er- hållen tillsägelse om upptagandet eller inom trettio dagar från det kungö- relsen därom blivit införd i tidningen, vare hunden förverkad. Vill jakt- rättsinnehavaren hellre taga lösen, vare hundens ägare eller innehavare skyl- dig att sådan enligt förut angivna grunder utgiva, därest talan därom in- stämmes inom trettio dagar från det hunden varit att anse såsom förverkad.

Jagar eller ofredar löslöpande hund villebråd, vare hundens ägare eller innehavare skyldig ersätta jakträttsinnehavaren skada som därigenom må anses hava skett å villebrådsbeståndet.

Låter hund varom i andra stycket sägs sig icke upptagas och äro omstän- digheterna sådana att antagas måste, att hundens löslöpande beror på äga- rens eller innehavarens vårdslöshet, må under tiden från och med den 1 mars till och med den 20 augusti jakträttsinnehavaren eller hans folk döda hunden; göre dock om dödandet ofördröjligen anmälan till vederbörande polismyndighet.

24 g.

. Katt som anträffas utanför gård eller trädgård må av jakträttsinnehavaren )eller hans folk saklöst dödas.

Orsakas någonstädes till följd av viss villebrådsarts utveckling avsevärd skada är gröda, skog eller plantering och kan skadan icke genom rimliga åtgärder från markinnehavarens sida förebyggas, må jakträttsinnehavaren föreläggas att å det område vidtaga åtgärder för villebrådsstammens ned- bringande. Underlåter jakträttsinnehavaren att ställa sig givet föreläggande till efterrättelse, skall förordnas, att jakt å området skall genom därtill sär- skilt utsedda personer äga rum i ändamål att åstadkomma erforderlig minsk- ning av villebrådsstammen.

Villebråd som genom jakträttsinnehavarens försorg fälles eller fångas vid jakt varom i första stycket sägs tillfalle honom. Villebråd som fälles eller fångas vid jakt, företagen efter i samma stycke omförmält förordnande och å tid, då jakt efter sådant villebråd är i allmänhet tillåten, tillfalle även jakt— rättsinnehavaren, därest han gäldar med jakten förenade kostnader. Vill han det ej eller skedde jakten under stadgad fridlysningstid, skall med ville- brådet förfaras på sätt Konungen förordnar. Konungen bestämme ock an- gående ordningen för meddelande av föreläggande eller förordnande som i första stycket avses.

26 %.

Vid jakt å område som av annan innehaves vare jakträttsinnehavaren skyl- dig ersätta all skada som å mark, hägnad eller annan egendom förorsakas vare sig av honom själv eller annan vilken han givit lov att jaga eller av de vid jakten använda biträden eller hundar.

27 ä.

1 mom. Jagar någon olovligen å annans jaktområde, dömes till dags- böter.

Har han därvid fällt, sårat, påskjutit eller fångat älg, hjort, vildren, rå- djur, bäver, björn eller 10 eller har jakten bedrivits vanemässigt eller i större omfattning eller har vid jakten, i strid mot vad därom finns stad— gat, använts motorfordon, motorbåt, maskindrivet fartyg eller bogserad far- kost, vare straffet lägst tjugu dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

Ägde jakten rum inom annans hägnade jaktpark, djurgård, fågeldamm, fasaneri eller hargård dömes den jagande till fängelse eller vid synnerligen förmildrande omständigheter till dagsböter, dock ej under tjugu.

2 mom. Innefattar Olovlig jakt varom i 1 eller 2 mom. förmäles tillika överträdelse av de angående jaktvårdsavgift och jaktpass meddelade för—e- skrifter, varde särskilt ansvar enligt 31 å i denna lag jämväl ådömt.

3 mom. Har i fall varom i denna paragraf är fråga jaktkort eller jakt- pass för den jagande utfärdats, vare det förbrutet.

28 %. 1 mom. Såsom för olovlig jakt efter ty i 27 5 för där avsedda fall stad- gas straffes den som

olovligen utövar jakt efter älg varom i 8 5 1 mom. sägs eller å annans jaktområde eller eljest olovligen tillvaratager fallvilt eller, där björn, 10 eller örn dödas eller fångas, olovligen tillägnar sig djuret. 2 mom. Ägare av fastighet, som ingår i jaktområde varom i 17 % förmä- les, eller å sådant område eljest jaktberättigad person som överträder de an- gående jaktutövningen å området gällande bestämmelserna, straffes med dagsböter.

29 %.

Fälles någon till ansvar jämlikt 27 eller 28 åå, vare villebråd eller fallvilt som han olovligen dödat, fångat, tillägnat sig eller tillvaratagit eller, därest det icke kan tillrättaskaffas eller undergått förskämning, dess värde för- verkat.

Var det annat villebråd än björn, 10 eller örn och skedde jakten med an- vändande av tillåtet jakt- eller fångstredskap och under tid, då jakt efter sådant villebråd är tillåten, eller var fallviltet sådant som enlig bestäm- melserna i 15 % tillkommer jakträttsinnehavaren, tillfalle det förverkade den- ne eller i fall varom i 28 % 2 mom. förmäles övriga :i jaktområdet jaktberät- tigade personer.

Med björn, 10 eller örn som är förverkad så ock med annat förverkat ville- bråd, som dödats eller fångats medelst annat jakt- eller fångstredskap eller under annan tid än i andra stycket sägs, ävensom med annat än där om- förmält förverkat fallvilt förfares på sätt i 36 & stadgas.

30 5.

1 mom. Anträff-as å bar gärning någon som olovligt jagar a annans jakt- område, må jakträttsinnehavaren eller den som jorden innehar ävensom deras folk av den jagande taga, utom förverkat jaktbyte, jämväl bössa, an- nan jaktredskap och hundar till ved-ermäle och pant samt behålla det, till dess han rätt för sig bjuder.

Ä område där jakträtt tillkommer kronan ävensom å de till lapparnas ute- slutande begagnande anvisade områden have förvaltande och bevakande personal vid domänverket ävensom föreståndare och lärare vid statens skogs- skolor samt allmän åklagare enahanda rätt.

Har den som blivit dömd till ansvar för olovlig jakt å annans jaktområde inom två år därefter ånyo gjort sig skyldig till sådan förseelse, vare bössa, annan jaktredskap och hundar förbrutna; och skall därmed förfaras på sätt i 36 % föreskrives.

Vad i detta moment är stadgat om den som olovligt jagar å annans jakt- område gälle ock i fråga om den som å bar gärning anträffas under utöv- ning av verksamhet, som enligt 13 & 1 mom. är att anse såsom olovlig jakt eller för vilken han enligt 28 5 1 mom. skall straffas såsom för olovlig jakt; och skola, där fråga är om olovligt tillvaratagande av sådant fallvilt som jäm- likt bestämmelserna i 15 % tillkommer kronan eller olovligt tillägnande av

björn, 10 eller örn, de i andra stycket här ovan omförmälda personer äga att utöva där avsedd rätt jämväl å område, där jakträtten tillkommer an- nan än kronan.

2 mom. Sätter i något av de fall varom i 1 mom. sägs den jagande sig till motvärn mot den som vill honom från gärningen hindra eller av honom taga åter vad han åtkommit eller ock fråntaga honom det som till veder- mäle av gärningen må kvarhållas, dömes till fängelse i högst sex månader eller straffarbete —i högst två år.

31 %.

Idkar någon som enligt bestämmelserna i 18 eller 19 % är skyldig att er- lägga jaktvårdsavgift eller utlösa jaktpass jakt utan att hava fullgjort vad sålunda åligger honom, straffes med böter från och med tio till och med tré hundra kronor och vare dessutom pliktig erlägga högsta jaktvårdsav- gift eller avgift för jaktpass, avseende helt år.

För berörda avgifters erläggande svare, lika med den skyldige, jämväl den som till honom upplåtit jakträtt eller tillåtit honom i jakten deltaga med rätt likväl att av den skyldige söka åter vad som sålunda erlagts.

För underlåtenhet att vid jakt medföra gällande jaktkort eller jaktpass eller vägran att på anmodan av den det vederbör framvisa detsamma vare straffet böter från och med fem till och med tre hundra kronor.

32 &.

Uraktlåter någon i fall som i 13 & 2 mom. avses att fullgöra där stadgad underrättelseplikt straffes med dagsböter, där ej förseelsen enligt allmänna strafflagen bör beläggas med strängare straff.

Bryter någon mot vad i 14 Q är föreskrivet, böte från och med fem till och med tre hundra kronor.

Överträder någon förbud som i 20 % första eller andra stycket eller 21 5 är stadgat och är ej förseelsen att anse såsom olovlig jakt å annans jakt- område, straffes med böter från och med tio till och med tre hundra kronor. Var det i fall som avses i 20 & första stycket älg, hjort eller rådjur som skräm- des, motades eller lockades, må böterna ej sättas lägre än femtio kronor.

33 %.

Den som gör sig skyldig till förbrytelse varom i 27 5, 28 %, 30 5 2 mom. eller 32 % tredje stycket förmäles, vare ock pliktig att jämlikt de grunder som angivas i 6 kap. strafflagen ersätta skada som genom hans förfarande må vara förorsakad.

34 &.

Förbrytelser mot denna lag vilka blott förnärma enskild persons rätt må åtalas av allmän åklagare, där brottet av målsägande till åtal angives.

Såsom målsägande enligt denna lag skall jämväl anses den som marken äger eller jämlikt 8 å ä densamma har jakträtt, även i det fall jakträtten där upplåtits åt annan, så ock ifråga om allmänning eller samfällighet, varom i 5 % förmäles, delägare i allmänningen eller samfälligheten samt beträffande jaktområde, varom i 17 % sägs, ägare av i området ingående mark eller å området eljest jaktberättigad person.

Innefatta föreskrifter rörande förvaltningen av allmänning, samfällighet eller jaktområde tillika bestämmelse enligt vilken rätten att beivra intrång i jakträtten eller överträdelser ifråga om jaktutövningen skall tillkomma viss person, vare sådan bestämmelse gällande.

Sker intrång i kronans, menighets eller allmän inrättnings rätt eller över— trädelse av de angående jaktkort och jaktpass meddelade föreskrifter, äge förvaltande och bevakande personal vid domänverket ävensom föreståndare och lärare vid statens skogsskolor jämte allmän åklagare att därom föra talan.

35 %.

Vad i 17 kap. 11 % rättegångsbalken förordnas om dem som rättens eller Konungens befallningshavandes hud och ärenden gå, gälle ock om de här ovan i 34 % omförmälda, vid domänverket och skogsläroverken anställda personer i mål som avses i samma paragraf.

36 5.

1 mom. Av böter som enligt denna lag ådömas ävensom av behållna för— säljningssumman av förverkat villebråd eller fallvilt varom i 29 % tredje stycket sägs eller av belopp som jämlikt första stycket i sagda paragraf utgives i stället för dylik egendom tillfalle en tredjedel jaktvårdsfonden. Lika det skall ställas å landet till länsstyrelsens, i Stockholm till överståt- hållarämbetets samt i annan stad till magistratens förfogande för att, i en- lighet med föreskrifter som Konungen utfärdar användas till uppmuntran av polismän som ådagalagt synnerligt nit vid beivrandet av överträdelser av jaktförfattningarna. Återstoden tillfalle kronan.

Efter enahanda grund skall fördelas vad som må finnas ibehåll av för- säljningssumman för egendom som jämlikt bestämmelsernai 30 ä 1 mom. , tredje stycket är förbruten, sedan panthavare njutit sin panträtt enligt sam- ma paragraf tillgodo.

2 mom. I beslag taget djur som är underkastat förskämning må, sedan syn och värdering av två ojäviga män hållits, av beslagaren på lämpligt sätt försäljas. .

Annan förverkad eller förbruten egendom som i denna paragraf avses skall försäljas å offentlig auktion; dock att, där förbrutet redskap är sådant i som icke må till jakt eller fångst användas, med detsamma skall förfaras i på sätt Konungen bestämmer.

37 5.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1937, dock att dels vad lagen in- nehåller om skyldighet att för rätten att utöva jakt hava erlagt jaktvårds- avgift ej skall tillämpas förrän från och med den 1 maj 1938, dels ock be- stämmelserna i 25 & icke skola utgöra hinder att till och med den 31 mars 1939 vid bekämpande av vildkanin tillämpa lagen den 15 juni 1935 om rätt i vissa fall till jakt å vildkanin; skolande sistnämnda lag upphöra att gälla från och med den 1 april 1939.

Genom denna lag upphävas i övrigt lagen den 8 november 1912 om rätt till jakt, 24 kap. 12 och 13 55 strafflagen, 24 kap. 15 och 16 åå strafflagen i vad dessa lagrum hava avseende å olovlig jakt,

så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot denna lags bestämmelser.

F ö r s 1 3 g till kungörelse om ändrad lydelse av 12 5 i kungörelsen den 14 juni 1929 (nr 170) angående upplåtande av kronotorp å vissa kronoparker m. m.

Härigenom förordnas, att 12 å i kungörelsen den 14 juni 1929 angående upplåtande av kronotorp å vissa kronoparker m. m. skall i nedanintagna del erhålla följande ändrade lydelse:

12 &.

Angående kronotorpares jakträtt å kronotorpet stadgas i lagen om rätt till jakt. Domänstyrelsen — — — kronopark.

Denna kungörelse skall träda i kraft den 1 juli 19

F ö rs lag till lag om ändrad lydelse av 7 och 8 55 i 1 kap. av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 sid. 1)1 om nyttjanderätt till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 7 och 8 åå i 1 kap. av lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom skola i nedanintagna delar erhålla föl- jande ändrade lydelse:

7 %.

Vad här ovan eller eljest i lag finnes i allmänhet stadgat angående nytt- janderätt till fast egendom skall jämväl tillämpas i fråga om rättighet, som fastighets ägare åt annan upplåter att å fastigheten avverka skog eller att där taga torv, ler, grus, sten eller annat, som icke är att hänföra till fastighetens vanliga avkastning, eller att fiska; dock att, där upplåtelsen avser allenast eller huvudsaklig-en rätt att annorledes än till husbehov av- verka skog, längsta tid för rättighetens bestånd är fem år.

8 &. Vad i — —— — kronan. Ej heller —— — — begravningsplats. Om nyttjanderätt _— — —— vågrätt. Angående upplåtelse av jakträtt stadgas i lagen om rätt till jakt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 19

' Senaste lydelse av 8 5 se 1930: 142.

F ö r s 1 a g till J aktstadga.

Härigenom förordnas som följer:

J aktvårdsarb etet.

Om jaktvårdsföreningar.

1 &.

Arbetet för främjande av jaktvården skall handhavas av jaktvårdsför- eningar med verksamhetsområde, sammansättning och befogenheter var- om nedan förmäles.

Centralt organ för rikets jaktvårdsföreningar är Svenska jägareförbundet. En var som förvärvar medlemskap i jaktvårdsförening blir därmed med- lem av Svenska jägareförbundet.

2 %.

Jaktvårdsföreningarnas och Svenska jägareförbundets stadgar skola fast- ställas, de förra av vederbörande länsstyrelse och de senare av Konungen. Stadgarna må icke innehålla bestämmelse, stridande mot vad i 3—16 åå här nedan föreskrives.

3 %.

Jaktvårdsförenings verksamhvetsområde utgöres av visst län. Angränsan- de län med likartade natur- och jaktliga förhållanden må dock hänföras till samma jaktvårdsförening samt län i vilka finnas mer än ett hushållnings- sällskap eller landsting uppdelas på motsvarande antal jaktvårdsföreningar; och skall Stockholms stads område tillhöra den inom Stockholms län verk—

, samma jaktvårdsföreningen.

4 &.

Medlemskap i jaktvårdsförening må, efter därom gjord anmälan, förvär- vas av svensk medborgare som

a) erlagt jaktvårdsavgift för det jaktår varom fråga är eller eljest enligt vad därom stadgas i lagen om rätt till jakt är berättigad att under samma tid idka jakt, eller

b) eljest hyser intresse för jaktvård och naturskydd. Enahanda möjlighet att förvärva medlemskap i jaktvårdsförening have

ock utländsk undersåte, vilken med Konungens tillstånd eller genom bodel— ning, arv eller testamente här i riket förvärvat fast egendom.

Medlemskap vinnes av person, som erlagt jaktvårdsavgift för socken eller län, i den jaktvårdsförening inom vars verksamhetsområde för honom ut- färdat jaktkort är gällande samt av annan person i jaktvårdsförening inom vars verksamhetsområde han är bosatt; dock att den som äger fastighet, varå han ej är bosatt, eller disponerar jaktmark å annan ort än boningsorten må inträda som medlem i jaktvårdsföreningen i den ort där fastigheten eller jaktmarken är belägen.

Vidkommande medlem varom ovan under a) förmäles bestämme för- eningen om och till vilket belopp årsavgift, som dock ej må överstiga två kronor, skall av honom erläggas. Annan medlem vare skyldig erlägga års- avgift till belopp motsvarande lägst den för rätten att inom visst län idka jakt bestämda jaktvårdsavgiften.

5 &.

Jaktvårdsförenings beslutanderätt skall, i den mån den ej tillkommer för— eningens styrelse, utövas av medlemmarna å föreningssammanträde (jakt- vårdsstämma) .

En var å jaktvårdsstämma närvarande medlem som fullgjort vad honom åligger enligt 4 % sista stycket eller med stöd därav fattat föreningsbeslut äge en röst. Medlem må icke överlåta sin rösträtt å annan medlem. Leda- mot av styrelsen må ej deltaga i beslut om ansvarsfrihet för förvaltningsåt- gärd för vilken han är ansvarig eller i val av revisor.

6 %.

Ledningen av och den omedelbara tillsynen över jaktvårdsarbetet inom jaktvårdsförenings verksamhetsområde handhaves av föreningens styrelse ( j aktvårdsstyrelsen) .

Denna skall bestå av sex i jaktvård och naturskydd kunniga personer av vilka en, tillika ordförande, utses av länsstyrelsen, en av landstinget och en av hushållningssällskapet. Övriga ledamöter väljas å ordinarie jakt- vårdsstämma varom i 9 & förmäles. För varje styrelseledamot skall på ena- handa sätt utses en suppleant. Styrelseledamöter och suppleanter, som sko- la vara medlemmar av föreningen, utses för en tid av högst tre år.

Sammanfaller icke jaktvårdsföreningens verksamhetsområde med länet, bestämme Konungen den ordning i vilken länsstyrelse, landsting och hus- hållningssällskap skola utse styrelseledamöter.

Jaktvårdsstyrelsen är beslutför när minst fyra ledamöter eller supplean- ter, därav två av länsstyrelsen eller ovannämnda korporationer utsedda, äro närvarande.

Jaktvårdsstyrelsen utser, inom eller utom styrelsen, sekreterare, som tillika skall vara jaktvårdskonsulent, ävensom medelsförvaltare. Där så finnes lämpligt må till innehavare av nämnda befattningar utses en och samma person.

På jaktvårdsstyrelsen ankomme i synnerhet att

a) med uppmärksamhet följa villebrådsstammarnas såväl kvantitativa som kvalitativa utveckling inom verksamhetsområdet och framlägga de för— slag som av denna utveckling kunna föranledas;

b) förvalta de medel ur jaktvårdsfonden som för jaktvårdsföreningens verksamhet kunna bliva tillgängliga ävensom föreningens övriga tillgångar;

c) öva tillsyn över att jakten utövas och jaktvården bedrives enligt de riktlinjer som angivas i lagen om rätt till jakt samt under iakttagande av i nämnda lag, denna stadga eller annan författning meddelade föreskrifter till villebrådets skydd och förkovran ävensom till hindrande av intrång i andra näringars intressen;

d) verka för att ägare av intill varandra gränsande fastigheter samman- sluta sina ägor till jaktområden varom i 17 ä 1 mom. i lagen om rätt till jakt stadgas ävensom biträda vid utformandet av i nämnda lagrum omför- mälda avtal;

e) på sätt nedan i 17—21 55 stadgas fullgöra vad på jaktvårdsstyrelsen ankommer vid handläggning av ärenden angående bildande av jaktområ- den varom i 17 å 2 och 3 mom. i lagen om rätt till jakt stadgas;

f) i övrigt tillhandagå jakträttsinnehavare med råd och anvisningar rö- rande jaktens utövande samt därigenom ävensom genom beviljande av me- del till skyddsanordningar, utfodring, inplantering av vilt och dylikt direkt bidraga till främjandet av en allmännare rationell jaktvård;

g) tillhandahålla länsstyrelsen och andra myndigheter yttranden och upp- lysningar i jaktliga frågor; samt

h) verka för åvägabringande av tillförlitlig jaktstatistik.

sg.

Jaktvårdsförenings räkenskaper och jaktvårdsstyrelsens förvaltning skola granskas av tre revisorer, av vilka en utses av länsstyrelsen och de båda övriga väljas å ordinarie jaktvårdsstämma. För en var av revisorerna skall finnas en på enahanda sätt utsedd suppleant. Revisorer och suppleanter ut- ses för en tid av högst tre år.

Vad i 6 5 3 stycket för visst fall stadgas angående styrelsledamöter gälle ock i fråga om utseende av revisorer.

Senast den 1 mars varje år skall jaktvårdsstyrelsen till revisorerna över- lämna de för det sistförflutna året förda räkenskaperna jämte en samma tidrymd avseende berättelse över förvaltningen, särskilt i vad denna angått de jämlikt 7 % b), (1), e) och g) jaktvårdsstyrelsen åvilande förpliktelser.

I revisionsberättelsen skall ansvarsfrihet för jaktvårdsstyrelsen till- eller avstyrkas. Finner den av länsstyrelsen utsedde revisorn skäl föreligga till anmärkning beträffande av jaktvårdsstyrelsen vidtagen åtgärd som äger samband med användandet av medel från jaktvårdsfonden göre anmälan härom till länsstyrelsen som har att, efter jaktvårdsstyrelsens hörande, in-

sända anmälan jämte eget yttrande till Konungen. Finner Konungen an- svarsfrihet icke böra beviljas jaktvårdsstyrelse, förordnar Konungen om vid- tagande av därav påkallade åtgärder I övrigt tillkomme beviljande eller vägrande av ansvarsfrihet ordinarie jaktvårdsstämma.

9 %.

Ordinarie jaktvårdsstämma skall årligen hållas före den 15 april. Å sådan stämma skall till behandling förekomma, förutom de i 4 & sista stycket, 6 5 andra stycket och 8 % omförmälda ärenden ävensom vad jakt- vårdsföreningens stadgar därutöver må i sådant avseende föreskriva, val av ombud vid Svenska jägareförbundets förbundsstämma samt de förslag och redogörelser till föreningen som kunna föranledas av de jaktvårdsstyrelsen jämlikt 7 5 a), e), f) och h) tillkommande åligganden.

Extra jaktvårdsstämma skall hållas, därest beslut därom fattas vid ordi- narie stämma eller jaktvårdsstyrelsen finner extra stämma behövlig.

Senast fjorton dagar efter hållen jaktvårdsstämma skall protokoll över denna jämte styrelse- och revisionsberättelserna insändas till centralstyrel- sen för Svenska jägareförbundet.

10 5.

Svenska jägareförbundet har till uppgift att med uppmärksamhet följa utvecklingen av jakthushållningen inom ri— ket samt öva tillsyn över att jaktvårdsföreningarna så bedriva sin verksam- het, att landets anspråk på god och ändamålsenlig jaktvård tillgodoses, ävensom göra de framställningar och framlägga de förslag som härav kun- na föranledas;

att genom en för varje fall lämpad upplysningsverksamhet öka kännedo- men om lagar och författningar på jaktens och naturskyddets områden, sprida kunskap om olika djurslags levnadsbetingelser samt behov av vård och skydd, motarbeta användandet av förödande och plågsamma jaktme- toder samt verka för ökad förståelse överhuvud för människans förpliktel- ser mot den levande naturen;

att avgiva yttranden och verkställa utredningar i ärenden som av Ko- nungen eller myndigheter för sådant ändamål till förbundet överlämnas;

att förvalta de medel ur jaktvårdsfonden som enligt vad nedan stadgas ställas till förbundets förfogande ävensom förbundets övriga tillgångar; samt

att upprätta en hela riket omfattande jaktstatistik.

11 %. Svenska jägareförbundet företrädes av en centralstyrelse. Förbundets beslutanderätt skall, i den mån den ej tillkommer centralsty- relsen, utövas av förbundsstämman. Rösträtt å förbundsstämma tillkommer, förutom ledamöterna i central- styrelsen och jaktinspektören, allenast jaktvårdsföreningarna genom de av

dem jämlikt 9 % utsedda ombuden. En var av de sålunda röstberättigade äger en röst. Äro flera ombud för en förening närvarande, fördelas före- ningens rösträtt lika mellan dem. Ledamot av centralstyrelsen eller jakt- inspektören må ej deltaga i beslut om ansvarsfrihet för åtgärd för vilken han är ansvarig eller i val av revisor.

12 &.

Centralstyrelsen tillkommer att verksamt befordra de i 10 % här ovan an- givna ävensom jämlikt förbundets stadgar detsamma i övrigt tillkommande uppgifter samt att å förbundets vägnar handlägga och avgöra sådana frågor som ej anses böra hänskjutas till förbundsstämman.

Centralstyrelsen åligger att å den i 15 % omförmälda förbundsstämman framlägga berättelse angående dels styrelsens förvaltning under det föregå- ende räkenskapsåret, dels ock företeelserna på jakthushållningens område under det tilländalupna jaktåret.

13 s.

Centralstyrelsen skall bestå av nio ledamöter, utsedda för en tid av högst tre år. För varje ledamot skall finnas en suppleant.

Tre ledamöter jämte suppleanter utses av Konungen. Förslag å en av dessa ledamöter jämte suppleant för honom skall avgivas av vetenskaps— akademien samt å en ledamot med suppleant av domänstyrelsen och lant- bruksstyrelsen gemensamt.

Övriga ledamöter och suppleanter väljas av förbundsstämman på sätt i 15 % stadgas.

Centralstyrelsen utser inom sig ordförande och vice ordförande. Till sekreterare, vilken benämnes jaktinspektör och i sådan egenskap skall hava a-tt verkställa centralstyrelsens beslut ävensom omedelbart utöva den uppsikt över jaktvårdsföreningarna som enligt 10 & tillkommer Svenska jä- gareförbundet, äger centralstyrelsen utse person inom eller utom styrelsen. Jaktinspektören vare skyldig att, därest centralstyrelsen fattar beslut stri- dande mot hans uppfattning, låta till protokollet anteckna sin skiljaktiga mening. Jaktinspektören utses för en tid av tre år.

Valet av ordförande och jaktinspektör skall stadfästas av Konungen. Centralstyrelsen är beslutför då minst fem ledamöter äro tillstädes.

14 &.

Svenska jägareförbundets räkenskaper och centralstyrelsens förvaltning skola granskas av två revisorer, vilka jämte två suppleanter utses av ordi- narie förbundsstämma för en tid av högst tre år.

Senast den 31 mars varje år skall centralstyrelsen till revisorerna över- lämna de för det sistförflutna året för—da räkenskaperna jämte en kortfat— tad redogörelse för centralstyrelsens ekonomiska förvaltning under samma tidrymd.

Ett exemplar av revisionsberättelsen, i vilken ansvarsfrihet för centralsty- relsen skall till- eller avstyrkas, skall av revisorerna ingivas till Konungen. Finner Konungen skäl föreligga till anmärkning beträffande av central- styrelsen vidtagen disposition av medel från jaktvårdsfonden, förordnar Konungen om vidtagande av därav påkalla—de åtgärder. I övrigt tillkomme beviljande eller vägrande av ansvarsfrihet ordinarie förbundsstämma.

15 %.

Ordinarie förbundsstämma skall årligen hållas före den 1 juni. Å sådan stämma skall förekomma, förutom vad Svenska jägareförbun- dets stadgar i sådant avseende må föreskriva, följande ärenden:

a) de val av ledamöter i centralstyrelsen och revisorer ävensom supplean- ter för dem vartill bestämmelserna i 13 och 14 %% föranleda. '

I fråga om valet av centralstyrelse må i förbundets stadgar intagis före- skrift därom att, till vinnande av allsidig representation i centralstyrelsen av olika delar av riket, ombuden för jaktvårdsföreningarna skola för ut- seende av visst antal styrelseledamöter, högst fem, vara indelade i grupper, vilka hava att utse en var en ledamot i centralstyrelsen jämte suppleant för denne;

b) centralstyrelsens i 12 & omförmälda berättelse, revisorernas berättelse ävensom frågan om beviljande av ansvarsfrihet för centralstyrelsens för- valtning;

c) framställningar och förslag i ämnet, tillhörande Svenska jägareför- bundets verksamhetsområde, vilka till förbundsstämman hänskjutits av cen- tralstyrelsen, jaktvårdsföreningar ävensom enskilda personer.

Extra förbundsstämma hålles efter beslut av ordinarie stämman eller centralstyrelsen.

Senast en vecka efter hållen förbundsstämma skall protokoll över denna insändas till Konungen.

16 &.

Ledamöterna i såväl jaktvårdsstyrelse som centralstyrelsen äro gemensamt ansvariga för de medel en var styrelse har under sin förvaltning. De äro jämte styrelsernas tjänstemän i utövningen av sina befattningar underka- stade det ansvar och den påföljd som i allmän lag stadgas om statens tjän- stemän.

Ledamöter i jaktvårdsstyrelse och centralstyrelsen, de i 8 och 14 55 om- förmälda revisorer samt jaktvårdsförenings ombud vid Svenska jägareför- bundets förbundsstämma skola för varje sammanträde ävensom för de re- 'sor som av deras berörda uppdrag föranledas av jaktvårdsfondens medel erhålla ersättning enligt klass II C i gällande resereglemente, dock att sådan ersättning icke må utgå till flera än tre ombud för varje jaktvårdsförening. Nu nämn—d person som bor å ort, där sammanträdet hålles, åtnjuter dag- traktamente med nio kronor för varje sammanträdesdag.

Amf-_ Å...—*..

Angående särskilt arvode till jaktvårdskonsulent och jaktinspektören ävensom till jaktvårdsstyrelses och centralstyrelsens övriga tjänstemän äge en var styrelse besluta.

Om bildande av jaktområden. 17 %.

Väckes förslag om bildande av jaktområde varomi 17 5 2 mom. i lagen om rätt till jakt förmäles skola de fastighetsägare vilka biträda förslaget göra anmälan härom till jaktvårdsstyrelsen. Vid anmälan skall fogas upp— gift å de fastigheter förslagsställarna anse böra anslutas till jaktområdet, l'astigheternas storlek, läge och övriga beskaffenhet, fastighetsägarnas namn och adress samt den inställning till förslaget dessa veterligen intaga ävensom redogörelse för de grunder rörande jaktens utövande och viltvårdens hand- havande å området vilka enligt förslagsställarnas mening böra bliva gällande.

18 s.

1 mom. Har anmälan varom i 17 % sägs inkommit till jaktvårdsstyrelsen och finnes det sannolikt, att det förslagna jaktområdet är för det avsedda ändamålet lämpligt ävensom att övriga förutsättningar för bildande av så— dant område föreligga, ankomme det på jaktvårdskonsulenten att kalla samt- liga av förslaget berörda fastighetsägare att sammanträda för frågans vida- re behandling. Finnes att för jaktområdets ändamålsenliga nyttjande det- samma bör omfatta fastighet som ej avses med anmälan, varde jämväl äga— ren av sådan fastighet kallad till sammanträdet.

2 mom. Kallelse till sammanträdet skall minst fjorton dagar före detsam- ma i rekommenderat brev avsändas till en var fastighetsägare ävensom infö- ras i tidning i orten. Jaktvårdskonsulenten skall ock om sammanträdet lämna uppgift till länsstyrelsen, som har att låta kungörelse därom införas i läns- kungörelserna. —

Finnes saken angå fastighet tillhörig kronan eller allmän inrättning, varde ombud till bevakande av kronans eller inrättningens rätt utsedd av länsstyrel- sen eller annan därtill behörig myndighet; och give i sistnämnda fall länssty- relsen sådan myndighet underrättelse om saken så tidigt, att ombudet kan till- städeskomma vid sammanträdet.

3 mom. Jaktvårdskonsulenten åligger att på grundval av den ingivna an- mälan och med beaktande av vad i övrigt i ärendet förekommit uppgöra för- slag att å sammanträdet framläggas dels ifråga om vilka fastigheter eller de- lar av sådana som lämpligen böra ingå i jaktområdet, dels ock angående de grunder för jaktutövningen och viltvården å området som i betraktande av, bland annat, detsammas beskaffenhet, antalet delägare samt vilttillgången å de särskilda fastigheterna kunna finnas lämpliga. I sistnämnda avseende ! bör tillses, att å de olika fastigheterna ej göres större intrång än som ett ända— lmålsenligt utövande av jaktvården å området oundgängligen kräver. 3—367686.

19 g.

1 mom. Vid sammanträdet skall uppgöras förteckning över de fastigheter, som enligt det av jaktvårdskonsulenten upprättade, i 18 5 3 mom. lär ovan omförmälda förslaget avses skola ingå i jaktområdet, med angivande för var- je fastighet av ägare och areal. Råder ovisshet om arealen hos viss fastighet eller fastighetsdel, må densamma i förteckningen upptagas till den storlek, vartill jaktvårdskonsulenten, efter de närvarandes hörande, finner den böra uppskattas. Förteckningen skall sedan tjäna som röstlängd.

2 mom. Därest vid sammanträdet ägare av fastighet, om vars anslutning till jaktområdet förut ej varit fråga, med åberopande av 17 ä 3 mom. i lagen om rätt till jakt begär, att fastigheten eller del därav skall anslutas till områ- det, varde frågan härom hänskjuten till övriga fastighetsägares prövning. Medgives sådan anslutning av minst två tredjedelar av de i röstlängd-en upp— tagna fastighetsägarna och äga dessa tillika minst två tredjedelar av den där upptagna marken, skall den ifrågavarande fastigheten införas i längden på sätt i 1 mom. är stadgat.

3 mom. Sedan härefter föredragits jaktvårdskonsulentens ovan omförmälda förslag och däri vidtagits de jämkningar vartill det som vid sammanträdet förekommit kan föranleda, skall förslaget hänskjutas till omröstning. Än- dock att ägare av fastighet icke är närvarande, varde, därest han underteck— nat den anmälan varom i 17 5 här ovan sägs, ansett som om han röstat för antagande av förslaget.

Biträdes förslaget av ägare av fastigheter till det antal och med den mark- areal varom i 17 ä 2 mom. i lagen om rätt till jakt är stadgat, förklare jakt- vårdskonsulenten jaktområdet bildat och sammanträdet avslutat. I annat fall anses frågan om bildande av jaktområde förfallen.

4 mom. Förklaras jaktområde bildat skall ock tillkännagivas, att om nå— gon anser sig befogad till påminnelser beträffande frågan om jaktområdets bildande eller i fråga om beslutade grunder för jaktutövningen och viltvården å detsamma, sådana påminnelser skola vara länsstyrelsen tillhanda senast tjugu dagar efter sammanträdets avslutande.

Jaktvårdskonsulenten åligger att så snart ske kan och sist inom den i näst- föregående stycke stadgade tid till länsstyrelsen insända det vid sammanträ- det förda protokollet jämte övriga saken berörande handlingar.

20 g.

1 mom. Sedan den i 19 % 4 mom. första stycket angivna tid för påminnel- sers avgivande gått till ända, företage länsstyrelsen saken till avgörande.

Hava påminnelser inkommit eller finner länsstyrelsen saken ändock icke kunna i befintligt skick avgöras, äge länsstyrelsen anmoda jaktvårdsstyrelsen att verkställa den utredning, som ytterligare må vara erforderlig.

Beslutet om jaktområdes bildande varde av länsstyrelsen fastställt om med hänsyn till de ifrågavarande fastigheternas gränser och beskaffenhet samt för-

hållandena i övrigt sådant område finnes böra inrättas. Ifråga om vid sam- manträdet beslutade grunder för jaktutövningen och viltvården å jaktområdet äge länsstyrelsen, ändock att påminnelser icke avgivits, vidtaga de jämk— ningar som till skyddande av enskild rätt eller befordrande av större ända- målsenlighet finnas erforderliga.

Om länsstyrelsens beslut skall kungörelse införas" 1 länskungörelserna och tidning 1 orten.

2 mom. Uppkommer fråga om ändring' 1 de fastställda grunderna för jakt— utövningen och viltvården å jaktområdet må sådan ändring genomföras, dä- rest beslutet härom biträdes av delägare i området till det antal och med den markareal varom i 17 5 2 mom. i lagen om rätt till jakt sägs; och skall ifråga om rätten att bringa beslut i sådan fråga under länsstyrelsens prövning samt länsstyrelsens handläggning av ärendet i tillämpliga delar gälla vad om be- slut om jaktområdes bildande är stadgat.

Förmenar någon eljest att på grund av väsentligt ändrade förhållanden ändring är erforderlig ifråga om jaktområdes omfattning eller grunderna för jaktutövningen och viltvården å detsamma, äge han underställa frågan härom länsstyrelsens prövning.

3 mom. Mot länsstyrelsens beslut ifrågor som i denna paragraf avses må talan fullföljas hos Konungen genom besvär, vilka skola till jordbruksdepar- tementet ingivas före klockan tolv ä sextionde dagen från den dag då beslu- tet i ortstidningen infördes.

21 5.

Kostnader som på grund av stadgan-dena i 17—20 %% här ovan föranledas av jaktvårdskonsulentens befattning med ifrågavarande ärenden, kungörelser och dylikt skola bestridas av jaktvårdsstyrelsen.

Om jaktvårdsfonden.

22%

1 mom. Jaktvårdsfonden om vilken stadgas i lagen om rätt till jakt skall lölvaltas av statskontoret.

2 mom. Av de årligen till fonden inflytande medel skall å en var jakt— vårdsförening uppföras

1) jaktvårdsavgifter som avse jakt allenast inom föreningens verksam- hetsområde;

2) jaktvårdsavgifter som avse jakt inom riket i dess helhet och som er- lagts av person som antingen är medlem av föreningen eller bosatt inom dess verksamhetsområde;

3) avgifter för jaktpass, utfärdade av länsstyrelsen i det län till vilket föreningens verksamhetsområde hörer; samt

4) de bötesandelar och övriga medel som jämlikt 36 å i lagen om rätt till

! jakt och 62 å i denna stadga eller vad därom eljest finnes stadgat skola till-

falla jaktvårdsfonden och vilka hänföra sig till föreningens verksamhets- område.

Är visst län uppdelat på flera än en jaktvårdsförening, bestämme Konun- gen huru de för jakt inom länet erlagda jaktvårdsavgifterna ävensom av- gifterna för jaktpass skola fördelas på de olika föreningarna.

3 mom. De på sätt i 2 mom. här ovan är stadgat å jaktvårdsförening uppförda medlen skola fördelas sålunda, att av desamma

a) fem procent tillfalla kronan till bestridande av de med uppbörden ävensom utfärdandet av jaktkort förenade kostnaderna,

b) fem procent stå till Konungens förfogande för att användas till jakt— och naturvårdande ändamål av allmänt intresse,

c) femton procent utbetalas till Svenska jägareförbundet för dess verk— samhet,

d) tio procent avsättas för att av Konungen, efter förslag av Svenska jä- gareförbundet, användas till utjämnande av sådan brist i jaktvårdsförenings stat som må föranledas av att de medel som, på sätt nedan under e) före- skrives, skola till föreningen överlämnas icke förslå till bestridande av de kostnader som för uppehållande av föreningens verksamhet oundgängli- gen erfordras, samt

e) återstoden eller sextiofem procent överlämnas till jaktvårdsföreningen. Vad av de under c)—e) här ovan omförmälda medel icke under verksam- hetsåret förbrukas skall återlevereras till jaktvårdsfonden; och må sålunda uppkommen behållning av fonden av Konungen användas till de under b) här ovan angivna ändamål.

Befinnes i fråga om jaktvårdsförening vilkens verksamhetsområde omfat— tar större stad, att de här ovan i 2 mom. under 2) omförmälda, till förenin- gen influtna medel väsentligt överstiga vad som i betraktande av antalet av dem som inom föreningens område bedriva jakt borde vara att påräkna, må Svenska jägareförbundet hos Konungen föreslå sådan ändring av den ovan i detta moment stadgade fördelningen av ifrågavarande förening tillgodo— förda medel, att mindre andel än under e) sägs ställes till föreningens eget förfogande; och .skola medel, som i ty fall jämlikt Konungens förordnande icke var-da till föreningen överlämnade användas för ändamål som under b), c) och d) omförmäles.

23 %.

1 mom. Jaktvårdsavgift uppbäres och jaktkort utfärdas å landet av landsfiskalen, i Stockholm av överståthållarämbetet och i annan stad av stadsfiskalen.

Den som vill utlösa jaktkort vare skyldig att därvid uppgiva fullständigt namn, födelseort och hemvist.

Jaktvårdsavgift erlägges för helt jaktår eller del därav med

för jakt inom viss kommun ................ tre kronor, » » » visst län ...................... åtta » » » » riket i dess helhet .......... tjugutre »

3

"**/.se _u. ._ _

Jaktåret omfattar tiden från och med den 1 maj till och med den 30 april. 2 mom. Jaktpass för utländsk undersåte meddelas av i 1 mom. omför- mälda myndigheter efter skriftlig ansökan och gäller för riket i dess helhet.

Ansökan om erhållande av jaktpass skall innehålla ej mindre sökandens nationalitet, fullständiga namn, födelseår, yrke eller titel samt hemvist än även uppgift å den tidrymd för vilken passet begäres ävensom, där så ske kan, å den eller de orter inom riket, där sökanden ämnar idka jakt.

Jaktpass meddelas för helt jaktår eller del därav mot en avgift av ett- hundra kronor; dock att den som ämnar idka jakt allenast under visst antal, högst fem, på varandra följande dagar må erhålla jaktpass, gällande för Sådan tidrymd, mot en avgift av tjugufem kronor.

3 mom. Angående formulär till jaktkort och jaktpass ävensom uppbörd och redovisning av jaktvårdsavgifter samt avgifter för jaktpass är särskilt stadgat.

Om jakt till förhindrande av viltskador.

24 %.

Förmenar någon att av villebråd förorsakas sådan skadegörelse varom förmäles i 25 å i lagen om rätt till jakt äge han därom göra anmälan till länsstyrelsen.

Har sådan anmälan inkommit, uppdrage länsstyrelsen åt jaktvårdssty- relsen att avgiva det utlåtande vartill av jaktvårdsstyrelsen företagen utred- ning kan föranleda; skolande, därest jaktvårdsstyrelsen finner anmälan be- fogad, utlåtan-det innefatta fullständigt förslag till åtgärder till förhindran- de så vitt möjligt av ytterligare skadegörelse.

Finnes för nyssnämnda ändamål nödigt, att villebrådsstammen nedbrin- gas, förelägge länsstyrelsen jakträttsinnehavaren att företaga härav påkal- lad åtgärd. Sådant föreläggande må dock ej meddelas, med mindre jakt- rättsinnehavaren erhållit tillfälle yttra sig i saken. Vill jakträttsinnehavaren hellre vidtaga annan åtgärd som länsstyrelsen kan finna tillfyllest, må detta ej förvägras honom; och skall i ty fall länsstyrelsens beslut innefatta före— läggande om sådan åtgärds vidtagande. Länsstyrelsen äge ock uppdraga åt lämplig person att öva tillsyn över, att jakträttsinnehavaren fullgör vad ho- nom sålunda blivit förelagt.

25 %.

Underlåter jakträttsinnehavaren att ställa sig givet föreläggande till efter- rättelse, förordne länsstyrelsen en eller flera lämpliga per-soner att å ifråga- varande område anställa jakt i ändamål att åstadkomma erforderlig minsk- ning av villebrådsstammen. Förordnandet bör innehålla den plan för jak- tens verkställande som länsstyrelsen finner höra i huvudsak följas. Därest för vinnande av angivet ändamål finnes nödigt, att jakten äger rum å tid, då villebrådsart varom är fråga eljest är fridlyst, eller å mark som jämlikt 14 å andra stycket i lagen om rätt till jakt i allmänhet icke må vid jakt be-

trädas, vare det jämväl i förordnandet angivet. Förordnandet skall vid jakten medföras.

Förordnad jägare åligger att meddela länsstyrelsen om resultatet av jakten och vad under denna i övrigt förekommit. Sådan jägare må av länsstyrel- sen kunna tillerkännas ersättning för havda kostnader ävensom skäligt ar- vode.

26 å.

Villebråd som fälles eller fångas vid jakt varom i nästföregående para- graf förmäles skall, där det ej efter ty i 25 å i lagen om rätt till jakt stad- gas tillfaller jakträttsinnehavaren, av länsstyrelsen omhändertagas och på lämpligt sätt försäljas. Av behållna försäljningssumman skall gäldas de med jakten förenade kostnaderna. Överstiga dessa vad sålunda influtit, varde bristen täckt av jaktvårdsstyrelsen med medel ur jaktvår-dsfonden. Uppstår överskott, skall detta tillföras jaktvårdsfonden.

27 &.

Mot länsstyrelsens beslut varom i 24—26 åå här ovan förmäles må talan icke föras.

Jaktutövning och viltskydd.

Om jaktens utövande. 28 å. Jakt må ej så bedrivas, att villebrådet tillfogas onödigt lidande.

29 5.

Jakt efter älg, hjort eller rådjur må ej idkas under annan tid av dygnet än från och med en timme före solens uppgång till och med en timme efter dess nedgång.

Vad i nästföregående stycke stadgas angående jakt efter älg, hjort och rådjur skall såvitt angår Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län gälla jakt jämväl efter annat villebråd, dock vare det även där tillåtet att hava de i 33—35 åå omförmälda fångstmedel utestående dygnet om.

30 %.

Jakt må icke utövas med gift, spjut eller pil, ej heller med grop. stock, sax, snara, limspö, flak, fälla, giller eller annat fångstredskap, varmed djur kunna dödas eller lemlästas, såframt ej annat framgår av bestämmelserna i 33—35 åå eller fråga är om jakt efter varg eller järv medelst förföljande, i vilket fall spjut må användas.

Bur eller nåt må ej användas till fångande av enligt 41 å fridlysta fåg- lar, och må ej heller fångst av sjöfågel ske med användande av nät eller så kallade andkojor.

31 s.

Skjutvapen må icke gillrat användas som jaktmedel. Å skjutvapen må icke anbringas ljuddämpare.

» Vid jakt efter älg, hjort eller rådjur må nyttjas allenast gevär som i av— ' seende å kalibern, kulans utgångshastighet och övriga för träffverkan avgö- rande egenskaper är av beskaffenhet att utgöra för jakt å dylikt djur lämp- ligt vapen.

Vid jakt efter älg och hjort må ej heller nyttjas hagelammunition eller ammunition med helmantlad kula.

Gevär av tio millimeter eller mindre kaliber och tillika av modell, huvud- sakligen avsedd för krigsbruk, må icke nyttjas vid jakt. Oberoende av det- ta förbud må användas dels svenska arméns gevär av system Remington, 1867/1889 års modell och åtta millimeter kaliber vid jakt i allmänhet, dels oclc övriga militärgevär vid jakt å öppna havet efter säl ävensom, dock endast efter tillstånd av länsstyrelsen, å kalfjällen ovan odlingsgränsen i Norrbottens och Västerbottens län samt skyddsskogsgränsen i Jämt- lands län vid jakt efter varg, då sådant djur veterligen uppehåller sig i trakten.

Hagelgevär av större kaliber än tolv eller automatgevär för hagelladd- ning må icke användas vid jakt.

32 g.

1 mom. Fångstmedel varom förmäles i 33, 34 eller 35 å och vilket är farligt för människor eller husdjur må icke utsättas närmare farväg eller annans boningshus än två hundra meter och ej heller av någon begagnas utan tillstånd av markens innehavare samt den vilken jakträtten där eljest må tillkomma.

2 mom. Å samfälld mark eller å mark som, utan att vara samfälld, är till gemensamt mulbete upplåten må under tiden från och med den 1 juni till och med den 30 september sådant fångstmedel som i 1 mom. avses icke utsättas eller, om det dessförinnan blivit utsatt, kvarlämnas, med mindre alla delägarna eller alla som där bruka mulbete givit lov därtill samt fångst- medlet är med fällda träd eller annat stängsel så omgärdat, att kreatur däri- från avhållas; och må å samfälld mark förgiftat lockbete ej heller under annan tid av året begagnas såsom fångstmedel utan samtycke av alla del- ägarna.

3 mom. Fångst med sax av annat djur än säl må företagas endast av den som erhållit särskilt tillstånd därtill.

Sådant tillstånd meddelas, efter prövning av förekommande omständig-

. heter, av länsstyrelsen ti115vidare för viss tid, ej överstigande ett år. I re- l solution om meddelat tillstånd skall intagas erinran om de enligt denna

stadga gällande bestämmelser för fångstmedlets användande, varjämte sko— f la angivas den eller de djurarter för vilka saxen är avsedd och den plats, där saxen må utsättas; ägande länSStyrelsen, där så finnes erforderligt, före- skriva särskilda villkor för tillståndets tillgodonjutande. Om meddelat till- stånd och villkoren därför skall länsstyrelsen underrätta vederbörande po- lismyndighet och jaktvårdsstyrelse.

Den som vill begagna sig av erhållet tillstånd att med sax fånga varg eller järv vare skyldig att låta kungörelse därom med uppgift å platsen, där det skall ske, införas i tidning inom orten. Nyttjas sax längre tid fort- farande å samma ställe, skall kungörandet förnyas en gång var tredje månad.

4 mom. Angående skyldighet för den som för dödande av djur vill bru- ka gift att i vissa fall söka länsstyrelsens tillstånd, därom stadgas i gift— stadgan.

I 3 mom. 3 stycket stadgad kungörelseskyldighet skall ock åvila den som utanför hus eller gård vill utlägga förgiftat lockbete; och åligge det honom att, innan sådant lockbete utlägges, anmäla förhållandet hos vederbörande polismyndighet och därvid styrka, att kungörelse i föreskriven ordning ägt rum.

5 mom. De i 33—35 åå omförmälda fångstmedel skola, då den jakt för vilken de varit använda är avslutad, intagas eller oskadliggöras.

33 å.

Gift må användasi avsikt att döda varg och järv samt kråka och skata ävensom skadliga smågnagare såsom sorkar, råttor och möss.

34 &.

Sax må användas för fångande av dels varg, järv och säl samt, vid vat- ten där fiskodling bedrives, utter, dels räv samt hermelin och andra smär- re pälsbärande djur inom Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och V äster- norrlands län, dels oclc duvhök och sparvhök vid hönseri, fasaneri, fågel- damm, hargård eller dylik anläggning.

Sax med tandade skalmar må brukas allenast för fångande av varg, järv eller säl. Vid sälfångst med sax skall denna vara gillrad under vattenytan. Sax för fångande av hermelin och ovannämnda smärre djur skall utsättas så, att fara för att djur, i fråga om vilka användande av sax är förbjuden, skola fångas i densammai görligaste mån undvikas. För fångst av i första stycket omförmälda rovfåglar mål allenast användas sax med bete eller bulvan.

Gillrad sax skall dagligen vittjas.

35 g.

Snaror för fångande av smärre vilt må användas i Norrbottens och Vä- sterbottens län ovan odlingsgränsen samt Jämtlands län ovan skyddsskogs- gränsen, dock ej under tid då hare eller skogsfågel är fridlyst.

Fällor, flak eller andra dylika giller vari djur kunna dödas eller lem- lästas må användas, utom i hus eller gård, till fångst av hermelin och andra smärre pälsbärande djur.

För fångande av levande djur må med det i 30 å andra stycket stadgade undantag användas burar och fällor så inrättade, att det fångade djuret ej tager skada. Dylikt fångstredskap skall dagligen vittjas.

36 å.

Jakt vid bloss eller annat lyse vare förbjuden. Skytte för levande uv eller uvbulvan må bedrivas allenast för dödande av duvhök och sparvhök samt kråka och skata.

37 g.

1 mom. Jakt från motorfordon vare förbjuden och må ej heller eljest vid jakt dylikt fordon så användas, att genom detsamma villebrådets upp- märksamhet avledes från den jagande.

2 mom. Från motorbåt, vare sig med inbyggd eller löstagbar motor, eller annat maskindrivet fartyg ävensom från bogserad farkost vare all jakt förbjuden; dock skall vad sålunda stadgats icke utgöra hinder för den vid Bottniska vikens och Östersjöns kuster bofasta befolkningen att vid den jakt efter säl eller sjöfågel som nämnda befolkning av ålder bedrivit såsom näringsfång under tiden från och med den 1 oktober till och med den 10 maj nyttja omförmälda fartygsslag.

38 &.

Hund skall från och med den 1 mars till och med den 20 augusti hållas under sådan värd, att den förhindras löpa lös i mark där villebråd finnes.

Utan hinder av vad sålunda stadgats må dock hund som är under föra— res kontroll av jakträttsinnehavaren eller dennes folk brukas för jaktvårds- ändamål.

Under den i första stycket stadgade tid må ock hund begagnas till jakt dels efter björn, varg och järv, där något av dessa djur bevisligen uppe- håller sig i trakten, dels vid lya eller gryt för utdrivande av däri befintlig varg, järv, räv, grävling eller vildkanin, samt dels vid stränder av sjö eller vattendrag och å kärrmark från och med den dag, då enligt gällande be- stämmelser jakt efter gräsand är tillåten å ifrågavarande ort.

För jakt varom i 47 å 2 mom. förmäles må icke brukas hund.

39 g.

1 mom. Är enligt denna stadga eller annan författning å viss ort jakt efter däggdjurs- eller fågelart under någon tid förbjuden, må belöning, avseende att uppmuntra till förföljelse, icke där utfästas för dödande eller fångande av däggdjur eller fåglar, tillhörande samma art, eller för tagande eller förstöran-

de av dylik fågels ägg eller hon, med mindre länsstyrelsen därtill lämnat till- stånd. '

Belöning som nyss sagts och lovligen utfästs må ej utbetalas, såvida icke dödat djur eller del därav eller ägg eller bo granskats av särskilt förordnad sakkunnig person samt djur, ägg eller bo därvid befunnits tillhöra art som avses med utfästelsen. Dylikt förordnande meddelas av länsstyrelsen

2 mom. Den som dödar djur av nedannämnda slag erhåller av allmänna medel i belöning:

för varg ........................ 100 kronor, » järv ........................ 20 >>

För unge av dessa djur som dödats före den 1 september erhålles hälften av det för fullvuxet djur av samma slag bestämda beloppet.

Vill någon erhålla sådan belöning, uppvise huden av djuret för landsfiskal eller ordförande i kommunalnämnd och tage hans intyg vilket utan lösen utfärdas, att djuret dödats inom riket samt att i vartdera av djurets öron bli- vit i hans närvaro utstansat hål av minst 5 millimeters genomskärning, och have sedan rätt att hos närmaste kronouppbördsman eller länsstyrelse upp- bära den utfästa belöningen.

I avseende på utbetalning av sådan belöning äger intyg som av förestånda- ren för naturhistoriska riksmuseets vertebratavdelning eller föreståndare för zoologiskt museum vid rikets universitet eller högskolor meddelas därom, att till musei samlingar i ostympat skick avlämnats varg eller järv, enahanda kraft och verkan som enligt nästföregående stycke tillkommer där omför— mälda intyg om att sådant djurs öron blivit i vederbörandes närvaro märkta.

Beträffande belöning åt den som dödar säl gäller vad i sådant avseende sär- skilt föreskrives.

3 mom. Belöning som i 1 mom. avses eller intyg varom förmäles i 2 mom. må ej utbetalas eller utfärdas, med mindre det göres antagligt, att det eller de djur varom fråga är lovligen åtkommits medelst tillåtet jaktmedel.

Har någon för av honom dödat eller fångat djur eller taget eller förstört ägg eller bo utfått belöning varom i denna paragraf sägs, och fälles han sedermera till ansvar för att vid den jakt hava överträtt i lagen om rätt till jakt, denna stadga eller författning till naturens skyddande givna bestämmelser, skall han jämväl förpliktas återgälda vad han sålunda uppburit.

Om fridlysningstider. 40 å. 1 mom. Ä kronans mark må björn, lo, mård, utter, örn, berguv och falk icke under någon tid av året jagas, dödas eller fångas. 2 mom. Finnes björn eller 10 förorsaka avsevärd skada å tamdjur eller har stammen av björn eller 10 nått sådan utveckling, att befolkningen därav även eljest lider synnerligt obehag, må Konungen uppdraga åt länsstyrelsen att i

... lac-= .t-

samråd med överjägmästaren, utan hinder av det i 1 mom. stadgade förbud, anställa jakt av ifrågavarande djur i ändamål att förebygga vidare skadegö— relse eller åvägabringa minskning av stammen.

Är skadegörelse varom i första stycket sägs att hänföra till visst djur eller har björn eller 10 anfallit människa, må tillstånd att även annorledes än i nödvärn döda eller fånga djuret meddelas av länsstyrelsen eller vederbörande jägmästare.

41 å.

1 mom. Följande fåglar må icke under någon tid av året jagas, dödas eller fångas, nämligen sommargylling, blåkråka, härfågel, kungsfiskare, glada, brun kärrhök, blå kärrhök, mindre kärrhök, skärfläcka, lunnefågel, vit stork, svart stork samt rördrom.

2 mom. Fåglar som icke beröras av i 40 å, 41 å 1 mom. eller 42 å stadgad fridlysning må under tiden från och med den 1 mars till och med den 31 augusti icke någonstädes jagas, dödas eller fångas, dock att detta förbud icke gäller följande fåglar, nämligen duvhök, sparvhök, korp, kråka, skata, kaja, råka, nötskrika, gråsparv, pilfink, sothöna, skarv (ålkråka), gråtrut, havstrut, lom och skäggdopping.

42 å.

1 mom. För nedan upptagna slag av djur gälla följande fridlysningstider, nämligen för

Älg: hela året; dock att jakt efter älg må i nedannämnda delar av riket äga rum under visst antal på varandra följande dagar, vilka årligen av Konungen bestämmas, nämligen

i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län samt Särna och Idre socknar av Kopparbergs län under högst sex dagar i septembermå- nad:

i övriga delar av riket under högst sex dagar i oktober månad. Ärskalv efter älg vare dock fridlyst under hela året. Kronhjort: hela året, dock att i de län, där fast stam av kronhjort förefin— nes, jakt efter kronhjort skall vara tillåten under samma tid som jakten efter älg.

Dovhjort: från och med den 1 december till och med den 15 september. Rådjur: i Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län hela året med undan- tag av tiden från och 'med den 25 till och med den 31" oktober;

i övriga delar av riket från och med den 1 januari till och med den 31 augusti.

Angående utsträckning i vissa fall av tiden för jakt efter älg, kronhjort och rådjur stadgas i 44 å.

Vildren: hela året. Fjällräv: hela året med undantag av februari månad. Vanlig räv: i Norrbottens och Västerbottens län ovan odlingsgränsen från och med den 1 mars till och med den 31 oktober.

Ekorre: i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län

samt Särna och Idre socknar av Kopparbergs län från och med den 1 mars till och med den 31 oktober. Bäver: hela året. Hare: i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län :* samt Särna och Idre socknar av Kopparbergs län från och med den 1 mars till och med den 31 augusti;

i Gotlands, Blekinge, Hallands samt Göteborgs och Bohus län från och med den 16 februari till och med den 15 september;

i Kristianstads och Malmöhus län från och med den 1 januari till och med den 15 september;

i övriga delar av riket från och med den 16 februari till och med den 31 augusti.

Järpe, tjäder, orre och ripa: i Norrbottens och Västerbottens län ovan od— lingsgränsen, i Jämtlands län ovan skyddsskogsgränsen samt i Särna och Idre socknar av Kopparbergs län från och med den 1 mars till och med den 20 augusti;

i Övriga delar av Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län samt i Västernorrlands län från och med den 1 januari till och med den 31 augusti;

i Gävleborgs län, övriga delar av Kopparbergs län samt Värmlands län från och med den 16 oktober till och med den 31 augusti, dock att i dessa delar av riket jakt efter tjädertupp och orrtupp skall vara tillåten jämväl under december månad;

i övriga delar av riket från och med den 16 september till och med den 20 augusti, dock att även där jakt efter tjädertupp och orrtupp skall vara tillåten under december månad.

Moripa: hela året. Rapphöns och vaktel: i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Väster- norrlands län samt Särna och Idre socknar av Kopparbergs län från och med den 1 oktober till och med den 15 september;

i Gävleborgs län, övriga delar av Kopparbergs län samt Värmlands län från och med den 16' oktober till och med den 15 september;

i Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands samt Göteborgs och Bohuslän från och med den 16 november till och med den 15 september;

i övriga delar av riket från och med den 1 november till och med den 15 september;

Fasan: i Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands län från och med den 1 februari till och med den 15 oktober;

i övriga delar av riket från och med den 1 januari till och med den 15 oktober;

Ringduva och skogs—(bIå-)duva: från och med den 1 januari till och med den 31 juli;

Morkulla: i Norrbottens och Västerbottens län nedom odlingsgränsen, i Jämtlands län nedom skyddsskogsgränsen, i Gävleborgs län, i Kopparbergs län med undantag av Särna och Idre socknar samt i Värmlands län från och med den 1 januari till och med den 31 augusti;

i i

i övriga delar av riket från och med den 1 januari till och med den 20 augusti.

Ängslcnarr ( kornknarr): hela året. Svan: hela året. Grägäs, sädgås och fjällgås: från och med den 1 mars till och med den 31 augusti.

Gräsand, skedand, bläsand, stjärtand, snatterand, kricka, ärta, gravand, alla slag beckasiner, roskarl, strandskata, tofsvipa, brockfäglar ( Ijungpipare, alvargremla ), fjällpipare, alla slag strand pipare, storspov och smäspov, röd- hena, svartsnäppa, skogssnäppa, grönbent snäppa, gluttsnäppa, drillsnäppa, brushane, alla slags småsnäppor samt simsnäppor: i Norrbottens, Väster- bottens, Jämtlands och Västernorrlands län samt Särna och Idre socknar av Kopparbergs län från och med den 16 november till och med den 10 augusti;

i övriga delar av riket från och med den 16 november till och med den 31 juli.

E jder: i Bottniska viken från finska gränsen till Västernorrlands läns södra gräns från och med den 1 januari till och med den 30 april samt från och med den 11 maj till och med den 15 september;

i Bottniska viken i övrigt, Östersjön samt Öresund till Kullens spets från och med den 1 januari till och med den 31 mars samt från och med den 21 april till och med den 15 september;

Vi—d rikets västra kust från Kullens spets till norska gränsen från och med den 1 februari till och med den 30 november.

Bergand, knipa, vigg, brunand, sjöorre, svärta och alfågel samt storskrake och smäskrake: i Bottniska viken från finska gränsen till Västernorrlands läns södra gräns från och med den 1 januari till och med den 30 april samt från och med den 11 maj till och med den 31 augusti;

i Bottniska viken i övrigt, Östersjön samt Öresund till Kullens spets från och med den 1 januari till och med den 31 mars samt från och med den 21 april till och med den 31 augusti;

Vid rikets västra kust från Kullens spets till norska gränsen från och med den 1 februari till och med den 30 november;

vid vatten inne i lan-det från och med den 16 november till och med den dag, då fridlysningstiden för gräsand ä ifrågavarande ort utgår,

dock att i Gotlands län jakt efter alfägel må äga rum jämväl under janu- ari månad.

Tordmule, sillgrissla och tobisgrissla: från och med den 21 april till och med den 31 augusti.

2 mom. Har å område där ordnad jaktvård bedrives i 1 mom. omför- mäld villebrådsart nått den utveckling, att stammen får anses tåla större beskattning än som med den i nämnda moment för sådan art bestämda fridlysningstiden kan beräknas äga rum, må länsstyrelsen kunna för dy- likt område medgiva utsträckt jakttid; dock att beträffande älg, kronhjort och rådjur skall därutinnan gälla vad i 44 & stadgas.

3 mom. Om fridlysning av val, så ock angående tillfälliga fridlysnings- tider för vissa djurslag samt om skydd för djurlivet å vissa platser gäller vad särskilt stadgas.

43 %.

Under tid, då jakt efter fågel av viss artär förbjuden, vare det jämväl för- bjudet att taga eller förstöra sådan fågels ägg och bo.

44 5.

I mom. Förfogar jakträttsinnehavare över mark av den storlek och be- skaffenhet, att densamma efter förhållandena i orten kan anses medgiva tillfredsställande vård av älgbeståndet, eller utgöres jaktområde varom i 17 å i lagen om rätt till jakt förmäles av sådan mark som nu är sagd, må till- stånd kunna meddelas de å den mark jaktberättigade att under särskild jakttid där fälla det antal älgar som med hänsyn till stammens storlek och omständigheterna i övrigt finnes skäligt. Ej må det förhållande, att å ifrå- gavarande ort älg är i allmänhet helt fridlyst, utgöra hinder för medde- lande av tillstånd varom nyss sagts; och må i tillståndet inbegripas rätt att fälla jämväl årskalv.

Därest å jaktområde eller annan i första stycket avsedd mark finnes fast stam av kronhjort eller rådjur, skall vad i samma stycke stadgas i fråga om älg i tillämpliga delar gälla beträffande jakt å sistnämnda båda djurarter.

2 mom. Rätt till jakt varom i 1 mom. stadgas må, såframt ej särskilda omständigheter annat föranleda, icke meddelas för längre tid än i fråga om älg en månad, kronhjort två månader samt rådjur fyra månader, sko- lande nämnda tider omfatta den tid under vilken i allmänhet jakt efter des- sa djurslag må vara i orten tillåten. I fråga om rätten till jakt efter älg må, när skäl därtill äro, tiden för densamma fördelas å flera perioder med iakttagande likväl av att till samma period skall hänföras hela tiden för den allmänna jakten efter nämnda djurslag.

3 mom. Tillstånd som avses i 1 mom. meddelas, utom i fall varom nedan i andra stycket sågs, av länsstyrelsen i det län, där marken eller större delen därav är belägen. Ansökan om dylikt tillstånd skall göras sist en månad före den dag, då enligt ansökningen tiden för jakten är avsedd att börja. Vid ansökningen skall fogas beskrivning över marken jämte tillförlitlig ut- redning rörande den ungefärliga tillgången å ifrågavarande djur inom den- samma.

I avseende å mark varå gällande grunder för tillgodogörande av kronans jakträtt äga tillämpning meddelas tillstånd till särskild jakttid enligt denna paragraf av domänstyrelsen i samband med att upplåtelse sker av rätt till jakt efter djur av nu avsedd art å den mark varom fråga är.

4 mom. Angående skyldighet för den som fäller älg eller erhåller i den- na paragraf omförmält tillstånd att fälla sådant djur att gälda viss avgift är särskilt stadgat.

JW,-51.1)... *

Särskilda bestämmelser angående fridlysta djurslag. 45 5.

1 mom. Därest å någon trakt djurart som där är helt fridlyst orsakar avsevärd skadegörelse eller är i högre grad till hinder för andra djurarters utveckling, må, där icke sådant fall är förbanden varom förmäles i 40 ä 2 mom., jakträttsinnehavaren erhålla Konungens tillstånd att, till undanröjan- de av omförmäld olägenhet, döda det antal djur som för sådant ändamål prövas oundgängligen nödigt.

Är skadegörelse varom i första stycket sägs att tillskriva visst djur, må tillstånd att döda eller fånga detsamma meddelas av länsstyrelsen.

2 mom. Orsakas skadegörelse eller hinder varom i 1 mom. sågs av fåglar, tillhörande enligt 41 ä 2 mom. fridlysta arter, eller av storskrake eller små- skrake, må, i andra fall än de i 1 mom. avsedda, länsstyrelsen medgiva till- stånd att inom visst område döda fåglar av ifrågavarande slag, även då sådant eljest är förbjudet. Dylikt tillstånd skall avse viss begränsad tid, ej överstigande ett år.

Visar sig visst djur, tillhörande någon av de enligt 42 5 1 mom. fridlysta däggdjursarter, farligt för människors säkerhet, må länsstyrelsen, ändock att det är under fridlysningstiden, föranstalta om dess dödande.

3 mom. I fråga om jakt som enligt vad därom i lagen om rätt till jakt är stadgat efter föreläggande eller förordnande äger rum i ändamål att å visst område åstadkomma minskning av villebrådsstammen, må länsstyrelsen medgiva undantag från de i 42 & 1 mom. stadgade fridlysningstider.

46 5.

I hägnad jaktpark eller djurgård må den som där äger jakträtt alla tider av året jaga villebråd som genom hägnaden hålles instängt.

47 g.

1 mom. Den som på område därå han äger jakträtt utsätter holk eller vidtager annan anordning för beredande av boplats åt storskrake eller småskrake må för eget behov skatta holken eller boplatsen på därstädes av sådan fågel lagda ägg.

2 mom. I trädgård, anläggning för fruktodling eller plantskola, där färska harskador kunna påvisas å träden, må hare av jakträttsinnehavaren fällas under tiden från och med den 1 januari till och med den 31 mars, även om jakt efter hare då eljest icke är tillåten.

3 mom. Det i 41 5 2 mom. stadgade förbud må icke utgöra hinder för jakträttsinnehavaren att döda enligt samma författningsrum fridlysta fåg- lar, då sådant erfordras för att förekomma avsevärd skada i trädgårdar eller å planterade eller sådda fält.

4 mom. Utan hinder av stadgad fridlysning vare det jakträttsinnehava-

ren tillåtet att avlägsna eller förstöra sådana fågelbon, som blivit byggda i eller på byggnad eller i gård och därigenom förorsaka olägenhet eller ska- da, ävensom i dylika bon varande ägg.

48 g.

1 mom. Under den tid, då viss djurart är fridlyst, vare det förbjudet att till salu utbjuda, sälja, köpa, emottaga eller från ort till annan forsla sådant djur. Vad sålunda stadgats gälle jämväl ägg och bon av fridlysta fåglar un- der fridlysningstiden; och må ej heller under nämnda tid sådana ägg och hon till riket införas. '

Utan hinder av iförsta stycket stadgat förbud må handel med samt emot- tagande och forslande av matnyttigt villebråd äga rum, därest villebrådet är försett med fastställt märke utvisande att det dödats å lovlig tid eller in- förts från utrikes ort. Såsom olovligt forslande vare ifråga om här i riket dödat matnyttigt villebråd ej ansett, att i de sex nordligaste länen under åtta dagar och i övriga delar av riket under fyra dagar efter inträdet av fridlysningstid föra villebrådet från jaktplatsen till ort, där dess förseende med omförmält märke kan äga rum. Vad i detta stycke stadgas skall-ock äga tillämpning ifråga om skinn av andra djur än de i 5 mom. avsedda.

Äro fridlysningstiderna olika för särskilda delar av riket, skall ifråga om tillämpning å viss ort av förbud som i detta moment är stadgat den å sam- ma ort gällande fridlysningstid vara bestämmande.

2 mom. Vad i 1 mom. stadgas gäller icke levande djur som bevisligen lovligt fångats eller införts från utlandet; djur som innehavas med stöd av 50 %; djur som enligt lagen om rätt till jakt eller denna stadga eller annan för- fattning förverkats, ej heller djur som fälles eller fångas vid jakt varom i 25 å i lagen om rätt till jakt förmäles eller villebråd som avses i 46 %; dock att i dessa fall vid djuret skall vara fäst av kronobetjänt eller förvaltande eller bevakande personal vid domänverket utfärdat bevis att detsamma för- verkats eller åtkommits vid sådan jakt som nyss nämnts eller intyg om platsen där djuret fällts;

konserverat kött eller till förtäring avsedd anrättning av villebråd. 3 mom. Sjöfågel som fastnat och dödatsi nät må icke till salu utbjudas, säljas, köpas eller från ort till annan forslas; ej heller må hare som fällts på grund av medgivandet i 47 % 2 mom. eller fåglar som dödats under om- ständigheter som i 45 g 2 mom. första stycket eller 47 g 3 mom. avses bort- föras till annan ort eller utbjudas till salu.

4 mom. Matnyttigt fågelvilt må icke under någon tid av året i plockat skick till salu utbjudas, säljas, köpas, emottagas eller från ort till annan forslas, med mindre huvud, hals, ben och fötter med tillhörande fjäderbekläd- nad äro fastsittande vid kroppen; och må, där fråga är om fågelvilt. varå jämväl bestämmelserna i 1 mom. äro tillämpliga, där omförmält märke icke avlägsnas, förrän anrättning av fågel skall ske.

5 mom. Införes till riket skinn av djur som härstädes är helt fridlyst eller

som jämlikt lagen om rätt till jakt skall tillfalla kronan, skall skinnet, till bevis om att det införts från utrikes ort, vid införseln förses med märke varom i 49 & sägs.

Med enahanda märke skall även förses icke blott skinn av i första stycket avsett djur som av kronan ställes till enskildas förfogande eller anträffas såsom fallvilt, utan även skinn av sådant djur som hålles i djurgård eller , pälsfarm och dödas av ägaren.

Utan att skinn av någon av i detta moment avsedda djurarter är försett med märke som ovan sägs må det icke inom riket beredas eller i annat än färdigt skick till salu utbjudas, säljas, köpas, emottagas eller från ort till annan forslas.

6 mom. En var som driver handel med levande djur, matnyttigt villebråd, skinnbärande inhemska djur samt skinn av dylika djur ävensom så kallade naturalier såsom uppstoppade djur, hon och ägg eller mottager för uppstopp- ning avsedda djur vare skyldig hålla särskild förteckning över vad sålunda av honom inköpts eller mottagits. I sådan förteckning skall antecknas dagen för inköpet eller mottagandet, antalet djur, skinn, hon eller ägg av varje slag samt säljarens eller avlåmnarens namn och hemvist. Avyttras djur, skinn, bo eller ägg till återförsäljare, vare jämväl dennes namn och hemvist antecknat. Förteckningen skall för granskning hållas polismyndighet eller jaktvårdsmyndighet tillhanda.

49 g.

1 mom. Märke varom förmäles i 48 å och som har till ändamål att utvisa, att djur eller skinn införts från utlandet, skall innehålla avbildning av en krona med ett i densamma infällt liggande I. Annat i48 % avsett märke skall innehålla avbildning av en krona. Märkena vilka utföras enligt nedan— stående mönster skola anbringas på sådant sätt, att deras olika delar tydligt framträda.

4?

&

Vid märkning av skinn skall märket med därför avsedd tång intryckas i en med metalltråd genomdragen blyplomb vilken anbringas i en av fram- tassarna. Sådana skinn som i 48 Q 1 mom. avses må dock till önskat antal sammanföras under en plomb.

Jämväl vid märkning av ostyckat större djur, såsom älg, hjort och rådjur, skall användas sådan blyplomb som nyss är sagt; och skall härvidlag en var av djurets fram- och bakdelar ävensom huden förses med särskilt märke.

I övriga fall intryckes märket med därtill avsedd stamp i hållbart lack, som å fågel bör anbringas å vänstra vingen.

2 mom. Den som vill hava här i riket dödat villebråd eller skinn av så-

dant villebråd märkt åligger att, där ej särskilda omständigheter annat för- anleda, härför anlita närmast jaktplatsen boende förrättningsman. Sådan * är å landet landsfiskal eller särskild av länsstyrelsen förordnad person samt _ i stad stadsfiskal eller av magistraten förordnad förrättningsman. Vid in- försel av vilt eller skinn från utrikes ort åsättes märket före utlämnandet till godsemottagaren av vid tullverket anställd person. Till försäljning avsett villebråd som förvaras i kylhus eller annan lagringslokal skall, såvida det icke förut behörigen märkts, sist å fjärde, beträffande de sex nordligaste lä- nen sist å åttonde dagen efter fridlysningstidens inträde förses med märke varom nu är fråga. , Kostnaden för märke och dess anbringande erlägges av den som begår stämplingen eller vid införsel av vilt eller skinn från utrikes ort av gods- emottagaren med fem öre för varje i blyplomb anbringat märke och med ett öre för varje annat märke, där ej särskild överenskommelse träffas.

Det åligger länsstyrelsen som äger hos domänstyrelsen rekvirera erforder- liga sigilltänger och -stampar att mot kvitto tillhandahålla förrättningsman dessa redskap.

50 s.

1 mom. Om undantag i särskilt fall för vetenskapligt eller annat nyttigt ändamål från de i 41 % 1 mom. och 42 5 1 mom. meddelade bestämmelserna samt från föreskrifterna i 43 och 48 åå, i vad de angå i förstnämnda båda författningsrum avsedda djur, må ansökan göras hos Konungen; dock att, där fråga endast är om undantag för avelsändamål från föreskrift avseende ägg av fridlyst fågelart, det skall ankomma på länsstyrelsen att upptaga ärendet och däri meddela beslut, innefattande jämväl erforderliga kontroll- föreskrifter.

2 mom. Lärare i naturvetenskapliga ämnen vid rikets högskolor, huvud- lärare i biologi Vid rikets allmänna läroverk och statsseminarier samt före- ståndare för naturvetenskapliga museer och zoologiska trädgårdar i riket må, utan hinder av bestämmelserna i 41 5 2 mom. och 43 %, själva eller genom annan i natur- och jaktvård kunnig person som därtill av dem erhållit skriftligt, för viss tid, högst ett år, gällande uppdrag fånga eller döda enligt 41 & 2 mom. fridlysta fåglar samt insamla dylika fåglars ägg och bon, dock ej i större omfattning än som erfordras för verksamheten vid vederbörande läroanstalt eller institution, för bedrivande av egna vetenskapliga forsk- ningar eller för fullständigande av de vetenskapliga samlingar som äro under deras vård.

Rätt som nu är sagd må av länsstyrelsen, när skäl därtill prövas föreligga, kunna medgivas annan känd vetenskapsman. Erfordras i andra fall undan- tag från bestämmelserna i 41 % 2 mom. eller 43 å, i vad sistnämnda paragraf avser enligt 41 5 2 mom. fridlysta fåglar, må länsstyrelsen, efter hörande av centralstyrelsen för Svenska jägareförbundet, lämna tillstånd därtill. Till- stånd som i något av dessa fall lämnas skall avse lånet eller del därav samt viss tid, högst ett år.

I skrivelse varigenom meddelas i första stycket av detta moment omför- mält uppdrag samt i av länsstyrelsen enligt andra stycket lämnat tillstånds- bevis skall angivas den eller de fågelarter samt det antal individer av varje art ävensom det antal ägg eller kullar av sådana samt hon som må fångas, dödas eller insamlas. Skrivelse och tillståndsbevis skola därjämte innehålla erinran, att uppdraget eller tillståndet avser allenast mark, varå den som erhållit detsamma innehar jakträtt eller eljest förvärvat rätt att fånga eller insamla ägg eller hon av ifrågakomna slag.

Den som erhållit uppdrag eller tillstånd varom nu är fråga skall, innan han begagnar sig av därmed förenad rätt, om uppdraget eller tillståndet göra an- mälan till vederbörande polismyndighet och jaktvårdsstyrelse. Han skall ock under utövningen av den honom medgivna rätt vara skyldig medföra ifrågavarande skrivelse eller tillståndsbevis samt att vid anfordran uppvisa detsamma för polisman ävensom för enskild person, vars rätt må beröras av uppdraget eller tillståndet.

Det åligger den som idkat jakt varom i detta moment förmäles att så snart ske kan och sist före utgången av det år under vilket jakten bedrivits till länsstyrelsen ingiva förteckning över vad han vid jakten åtkommit.

51 %.

Anträffas under tid, då jakt efter älg, hjort, vildren, rådjur eller bäver är förbjuden, sådant villebråd så illa sårat eller eljest skadat, att det befinnes nödigt döda detsamma, tillfalle villebrådet kronan.

Annat djur, med undantag av björn, 10 eller örn varom stadgas i lagen om rätt till jakt, som under för detsamma ej lovlig jakttid anträffas under om- ständigheter som nyss nämnts tillkomme jakträttsinnehavaren.

52 5.

Den som dödat eller fångat björn, 10 eller örn vare pliktig att därom oför- dröjligen underrätta vederbörande polismyndighet eller jägmästare.

Jordägare samt arrendator så ock jakträttsinnehavare som icke äger eller arrenderar den mark jakträtten omfattar have samma anmälningsplikt som nyss nämnts, därest de erhållit kännedom om att björn, 10 eller örn eller, under tid då jakt efter älg, hjort, vildren, rådjur eller bäver är förbjuden, sådant djur påträffats dött på mark eller jaktområde som av dem äges eller nyttjas eller därest de själva där funnit dylikt fallvilt. Vad sålunda stadgas gälle jämväl, därest under tid, då jakt efter älg, hjort, vildren, rådjur eller bäver är förbjuden, sådant villebråd anträffas så illa sårat eller eljest skadat, att det befunnits nödigt döda detsamma.

Vid anmälan enligt denna paragraf utgår ersättning av jaktvårdsfondens medel för utgift som anmälaren haft att gälda för telegram, telefonsamtal och brev med allmänna posten samt för budsändning, där annat sätt för anmälans vidarebefordran icke kunnat användas.

Rörande omhändertagande för kronans räkning av villebråd som avses

. i denna paragraf gäller vad därom särskilt stadgas.

53 å. ' 1 mom. Varder i följd av angrepp av björn någon dödad eller sårad skall ersättning utgivas av statsverket, där ej den som skadan led genom sitt åtgörande framkallat angreppet.

2 inom. Förorsakas av björn, 10 eller örn skada å tamdjur, skall skadan ersättas av statsverket, där ej denSamma är att tillskriva uppenbar vårds- löshet vid djurens bevakning eller djuren utsläppts å område, där de icke må för betning inkomma.

Ansvarsbestämmelser. 54 5.

1 mom. Jagar, fångar eller dödar någon djur under tid, då djuret är frid— lyst, eller tager han eller förstör ägg eller bo av fridlyst fågel straffes för olaga jakt med dagsböter.

Har vid olaga jakt älg, vildren, hjort, rådjur, bäver, björn eller 10 dö- dats, sårats, påskjutits eller fångats, eller bedrives sådan jakt vanemässigt eller eljest i större omfattning, vare straffet fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, dagsböter ej under tjugu; dock att, där någon under eljest tillåten jakt efter älg dödar, sårar eller påskjuter årskalv, straffet för honom skall bestämmas till allenast böter. från och med femtio till och med tre hundra kronor. Ägde den olaga jakten efter älg rum under skidlöpande, vare denna omständighet såsom försvårande ansedd.

Den som olovligen tillägnar sig älg, hjort, vildren, rådjur eller bäver, som under förbjuden tid anträffas under i 51 % omförmälda omständigheter, dö- mes till dagsböter, ej under tjugu, eller fängelse i högst sex månader.

Har någon som i fråga om älg, kronhjort eller rådjur jämlikt 44 % med- givits särskild jakttid fällt eller låtit fälla flera djur av sådant slag än till- ståndet avser, vare straffet böter från och med ett hundra till och med tre hundra kronor.

2 mom. Såsom för olaga jakt, efter ty i 1 mom. första eller andra styckena för där avsedda fall sägs, straffes den som mot stadgandet i 48 % 1 mom. till salu utbjuder, säljer, köper, emottager, från ort till annan forslar eller till riket inför fridlyst djur eller ägg eller bo av fridlyst fågel eller i samma mo- , ment avsedda skinn, så ock den somi strid mot vad i 48 ä 5 mom. stadgas här i riket till salu utbjuder, säljer, köper, emottager, från ort till annan forslar eller bereder skinn av i sistnämnda moment avsedda djur.

3 mom. För den som bryter mot vad i 48 5 3 och 4 mom. stadgas eller som underlåter att ställa sig till efterrättelse föreskrifterna i 48 5 6 mom. vare straffet dagsböter.

55 5.

1 mom. Idkas jakt under tid av dygnet, då enligt 29 % sådant icke är tillåtet,

eller nyttjas enligt 30 & förbjudna jakt- och fångstredskap, eller åsidosätes i 32—35 åå givna föreskrifter rörande användande 1 vissa fall av dylika jakt- och fångstredskap,

eller brytes mot vad i 36 % stadgas,

straffes den felande med dagsböter. ' 2 mom. Den som vid jakt efter älg, hjort och rådjur nyttjar gevär som finnes vara för sådan jakt uppenbart olämpligt straffes med dagsböter, där ej gärningen enligt allmänna strafflagen bör beläggas med strängare straff. Ändock att straff jämlikt detta stycke icke kan den jagande ådömas äge länsstyrelsen, när skäl därtill äro, förbjuda honom att vidare använda vap- net vid jakt varom nu är fråga.

Bryter någon eljest mot i 31 % stadgat förbud dömes till dagsböter. 3 mom. Den som i strid mot vad i 37 % är stadgat vid jakt brukar i nämnda paragraf omförmälda transportmedel straffes med dagsböter, dock ej under tio.

Har vid jakt varom i första stycket sägs fridlyst villebråd fällts, sårats, påskjutits eller fångats, då skall till fängelsei högst ett år dömas.

4 mom. Löper hund lös i mark under sådana omständigheter som i 38 5 första stycket avses, vare hundens ägare eller innehavare förfallen till böter från och med tio till och med tre hundra kronor. Sker det oftare må för varje gång böterna ej sättas lägre än tjugu kronor.

Begagnar någon eljest hund i strid mot vad i 38 & stadgas straffes med böter från och med tio till och med tre hundra kronor.

56 5.

Utbetalar någon belöning som utfästs i strid mot i 39 % meddelat förbud eller bryter någon vid utbetalande av belöning som i samma paragraf avses och lovligen utfästs mot där given föreskrift angående ordningen för sådan belönings utbetalande,

eller underlåter någon att ställa sig till efterrättelse föreskrift som med- delats i samband med beviljandet av undantag efter ty i 50 5 1 mom. sägs eller att fullgöra vad i 50 g 2 mom. de två sista styckena föreskrives.,

eller försummar någon att göra anmälan varom i 52 & förmäles, böte från och med fem t-ill och med tre hundra kronor.

57 &.

Fälles någon till ansvar jämlikt 54 % eller jämlikt 55 & för överträdelse av i 29, 36 eller 37 55 stadgade förbud, vare djur, bo eller ägg som den dömde åtkommit eller innehaft förverkade.

Enahanda påföljd ska-ll ock inträda, därest någon jämlikt 55 % eller eljest fälles till ansvar för nyttjande av i 30 och 31 55 förbjudna jakt- och fångst- redskap eller för överträdelse av de i 32—35 åå givna föreskrifter; och skola i sådant fall jämväl ifrågavarande jakt- och fångstredskap vara förverkade.

Finnes egendom som enligt vad ovan sägs skolat dömas förverkad icke i behåll eller har den undergått förskåmning, skall den dömde förpliktas ut- giva dess värde.

58 &.

Anträffar någon å bar gärning den som idkar jakt eller fångst som enligt denna stadga är förbjuden have rätt att till pant och vedermäle fråntaga ho- nom, utom djur, ägg, bo samt jakt- och fångstredskap som efter vad i 57 % sägs äro förverkade, jämväl annat jakt- och fångstredskap ävensom hundar. Vill ej den som utövat nu nämnd rätt själv anställa åtal mot den jagande, vare han skyldig överlämna det i beslag tagna till vederbörande polismyn- dighet eller personal vid domänverket. Ej må den jagande återfå något av vad honom fråntagits, förrän han rätt för sig bjudit.

Har den som blivit dömd för förseelse varom i första stycket förmäles inom två år därefter ånyo gjort sig skyldig till sådan förseelse, vare jakt- och fångstredskap samt hundar förbrutna, där de icke jämlikt 57 % äro för- verkade.

59 &.

Begår barn under femton år förseelse mot denna stadga, svare den vilken vården om barnet åligger för förseelsen, där det ej kan visas att den skett utan hans vetskap eller att han gjort vad på honom ankommit för att före- komma densamma.

Åtal m. m.

60 %.

Överträdelser av denna stadga eller på grund därav meddelade föreskrif- ter åtalas av allmän åklagare, ändå att angivelse därom ej skett.

Enahanda ätalsplikt åvilar förvaltande och bevakande personal vid do- mänverket samt föreståndare och lärare vid statens skogsskolor. Tullmyn- dighet så ock stationsbefäl vid statens järnvägar åligger att övervaka efter- levnaden av vad i 48 5 1 och 5 mom. är stadgat samt att,. där förseelse som avses i dessa författningsrum finnes hava ägt rum, ofördröjligen anmäla för- seelsen till åtal.

I övrigt vare en var berättigad åtala förseelser mot denna stadga. Åtal anhängiggöres vid allmän domstol.

61 5.

1 mom. Vad -i 17 kap. 11 & rättegångsbalken förordnas om dem som rät- tens eller länsstyrelsens bud och ärenden gå gälle ock om de här ovan i 60 & omförmälda, vid skogsstaten, skogsläroverken, tullverket och statens järn- vägar anställda personer i mål som avses i samma paragraf.

2 mom. Med polismyndighet avses i denna stadga å landet polischefen i

orten samt i stad polismästaren, där sådan finnes, men eljest stadsfiskalen eller, om denna är befriad från all befattning med polisväsendet, den som närmast under polischefen har inseende över polisväsendet.

62 g.

1 mom. Av böter som ådömas enligt denna stadga ävensom av behållna försäljningssumman av djur, ägg, bo eller annat som enligt 57 och 58 åå är förverkat eller förbrutet eller av belopp som jämlikt 57 & tredje stycket ut- gives i stället för dylik egendom tillfalle en tredjedel jaktvårdsfonden. Lika del skall ställas å landet till länsstyrelsens, i Stockholm till överståthållar- ämbetets samt i annan stad till magistratens förfogande att i enlighet med fö— reskrifter som Konungen utfärdar användas till uppmuntran av polismän som ådagalagt synnerligt nit vid beivrandet av överträdelser av jaktförfatt- ningarna. Äterstoden tillfalle kronan.

2 mom. I beslag taget djur som är underkastat förskämning må, sedan syn och värdering av två ojäviga män hållits, av beslagaren på lämpligt sätt försäljas.

Annan förverkad ell-er förbruten egendom skall försäljas å offentlig auk- tion. Redskap vars användande till jakt eller fångst icke är tillåtet må lik- väl försäljas allenast för sävitt detsamma gjorts otjänligt att användas vid sådan jakt eller fångst; skolande, där detta lämpligen icke kan ske, med red- skap—et förfaras på sätt länsstyrelsen bestämmer.

63 &.

Beträffande nationalpark skola föreskrifterna i denna stadga icke äga till- lämpning, i den mån särsk-ilda bestämmelser äro stadgade för sådan park.

Denna stadga skall träda i kraft den 1 juli 1937. Vid nämnda tidpunkt befintlig jaktvårdsförening vilkens verksamhetsom- råde omfattar ett eller flera län eller område för hushållningssällskap eller landsting liksom nuvarande Svenska jägareförbundet medgives dock upp— skov till den 1 januari 1938 med prövning av frågan, huruvida föreningen eller förbundet skall ombildas i enlighet med de riktlinjer för dess samman— sättning och arbetssätt som i den nya stadgan angivas. Hållandet av konsti- tuerande jaktvårdsstämmor ävensom sådan förbundsstämma med Svenska jägarförbundet må därför uppskjutas till den 15 april respektive den 1 juni 1938; och skall förty vad stadgan innehåller om åligganden och befogenheter för jaktvårdsstyrelse, jaktvårdskonsulent, centralstyrelsen för Svenska jäga- reförbundet och jaktinspektören icke träda i tillämpning förrän sådan stäm- ma hållits och jaktvårdsförenings, respektive Svenska jägareförbundets stad- gar blivit i vederbörlig ordning fastställda.

Genom den nya stadgan upphäves stadgan den 25 november 1927 (nr 439) om jakt och fridlysning av vissa djurslag ( jaktstadgan) med däri senare vid- ltagna ändringar och tillägg ävensom 1, 2 och 3 %% samt 7 5 första styc- l

ket i förordningen den 18 juli 1931 med vissa bestämmelser angående jakt efter älg, så ock vad intill den 1 juli 1937 utfärdade särskilda författningar eljest innehålla stridande mot den nya stadgan.

Densamma skall däremot ej verka rubbning beträffande i resolutionen den 25 januari 1889 Karlsö jakt- och djurskyddsförenings aktiebolag medgiven rätt att å Stora Karlsö idka all slags jakt under alla tider av året; skolande i fråga om forsling eller försäljning av villebråd som fällts å Stora Karlsö gälla vad i 48 5 2 mom. i denna stadga är föreskrivet om villebråd som fällts i hägnad jaktpark eller djurgård.

Den nya stadgan skall ej heller verka rubbning 1 vad genom Kungl. Maj: ts brev till Skogsstyrelsen den 12 februari 1869 och den 3 maj 1870 förordnats om skyldighet för länsstyrelsen i vissa av rikets län att söka åvägabringa överenskommelser om fridlysning av vissa skärgårdstrakter för skyddande av ejderfågeln och dess ägg eller uti de i dylika överenskommelser innefat- tade bestämmelser.

F ö rslag till kunggörelse om ändrad lydelse av 5 26 i giftstadgan den 7 december 1906 (nr 114).1

nedam angiven del erhålla följande ändrade lydelse:

s 26.

1. Av strykningift må till djurs dödande nyttjas allenast salpetersyrat strykmin och må sådant gift ej utläggas iavsikt att döda andra djur än varg och _ järv. Fosfor må användas allenasti ändamål att döda kråkor och skatoor samt skadliga smågnagare såsom sorkar, råttor och möss. Såväl sal— peterrsyrat stryknin som fosfor samt beredning, innehållande något av dessa ämneen, må för djurs dödande brukas endast efter särskilt tillstånd och un- der iiakttagande av därvid lämnade föreskrifter.

Tilllstånd av — — — ett år.

Tilllstånd att —— — — avvägas. I rresolution — —— tillgodonjutande.

Orm meddelat tillstånd och villkoren därför skall Konungens befallnings- havamde underrätta vederbörande landsfiskal eller polismyndighet samt jakt-

vårdssstyrelse. 2. Cyanföreningar — — — tillstånd. Om meddelande — — — stadgat.

Demna kungörelse skall träda i kraft den 1 juli 19

1 Sernaste lydelse se 1929z82.

F ö rs ] a g till lag om ändrad lydelse av 2 5 i lagen den 25 juni 1909 (nr 56 sid. 7)1 angående nationalparker.

Härigenom förordnas, att 2 & i lagen den 25 juni 1909 angående national- parker skall erhålla följande ändrade lydelse:

2 %.

Vad i 1 % stadgas skall ej leda till inskränkning i enskild rätt, som må vara uppkommen, då området avsättes till nationalpark, eller i de rättigheter till bete, skogsfång, jakt och fiske, som äro lapparna medgivna; dock att jakt efter björn, 10 eller örn ej må äga rum. Ej heller vare lapparna förvägrat att medföra de för deras renhjordars bevakning nödiga hundar.

Förorsakas inom nationalparks område av björn, 10 eller örn skada å re- nar, vilka där må föras på bete, och är skadan icke att tillskriva uppenbar vårdslöshet vid djurens bevakning, skall sådan skada ersättas av statsverket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 19

1 Senaste lydelse se 1927: 435.

F ö r s la g till kungörelse angående ändrad lydelse av 7 5 i reglementet den 22 december 1911 (nr 156)1 rörande nationalparkernas förvaltning.

Härigenom förordnas, att 7 5 i reglementet den 22 december 1911 rörande nationalparkernas förvaltning skall erhålla följande ändrade lydelse:

7 &.

Befinnes inom nationalpark viss djurart hava nått en för naturlivets jäm- vikt störande utveckling, må vetenskapsakademien beträffande nämnda djurart medgiva rätt till jakt inom parken; dock att jakt efter björn, 10 eller örn icke må äga rum utan Kungl. Maj:ts tillstånd.

För rätt till jakt, som sålunda medgives, må, där så prövas lämpligt, be- stämmas skälig avgift.

Denna kungörelse skall trädai kraft den 1 juli 19

1 Senaste lydelse se 1927: 438.

Allmän översikt.

Genom sitt geografiska läge och beskaffenheten av sina naturförhållanden är Sverige i hög grad ägnat att hysa en artrik, talrik och i anseende till in- dividernas egenskaper god villebrådsstam. Inom stora delar av riket mot- svarar dock villebrådsstammen ingalunda vad som sålunda kunde förväntas utan visar tvärtom tecken på fortgående utarmning. Bland de faktorer som medverka härtill torde följande vara de viktigaste: Den fortskridande upp- odlingen av landet och framför allt intensifieringen av såväl jordbruk som skogsskötsel har mångenstädes berövat villebrådet de naturliga förutsättnin- garna för dess trivsel och möjlighet att livnära sig. Uppdelningen av jorden, vare sig denna utgjorts av krono- eller enskild jord, i smärre brukningsde- lar har medfört minskning av antalet sådana områden, vilka hittills genom sin storlek varit ägnade att bereda villebrådet fred och skydd, samtidigt som intresset för jakt ökat inom alla samhällslager. Jakten har under årtionden på de flesta håll bedrivits ur synpunkten att komma över så mycket som möjligt utan tanke på stammens framtida bestånd. Svårigheten att upprätt- hålla effektiv bevakning i förening med alltför milda straffbestämmelser och dessas ännu mildare tillämpande har gjort överträdelser av de till villebrå- dets skydd givna bestämmelserna ofta praktiskt taget riskfria.

Ej endast för den enskilda jakträttsinnehavaren utan även för folket i dess helhet innebär emellertid förekomsten i naturen av ett artrikt och livs- kraftigt villebrådsbestånd en tillgång av såväl ideellt som materiellt värde. Insikten härom har ock på senare tid under inflytande av den från jaktvår- dens och naturskyddets förespråkare förda upplysningsverksamheten bör- jat nå vidare spridning. Innan denna insikt blivit allmänt utbredd och in- nan dess praktiska tillämpande lett till önskad förbättring i fråga om ville- brådstillgången återstår dock mycket arbete. För detta arbetes framgångs- rika genomförande äro jaktvårdens och naturskyddets män i behov av även statsmakternas stöd. Ehuru lagstiftningen såsom sådan lika litet på det jakt- liga som på andra områden förmår skapa eftersträvade ändrade förhållan- den, får det ej förbises, att en jaktlagstiftning, byggd på och klart angivande de önskemål i fråga om jaktvård och naturskydd, som den vill hava för- verkligade, kan bliva av betydelse redan därigenom att den verkar opinions— , bildande. Utformningen av föreliggande förslag har ock skett med beaktan- * de härav.

Enighet torde råda därom, att jakträtten enligt svensk rätt är att betrakta såsom en beståndsdel av jordäganderätten. Från sådan utgångspunkt med- för alltså jakträtten befogenhet för jordägaren eller den behörige innehava- ren av dennes rätt att med andras uteslutande tillgodogöra sig å den ifråga- ' varande marken befintligt villebråd. I likhet med övriga ur jordäganderät- , ten härflytande befogenheter måste jakträtten jämväl anses medföra rätt för innehavaren att genom därför lämpade åtgärder öka avkastningen av jakten. Jakträtten bör emellertid också, liksom övriga nyss berörda befo- genheter, kunna underkastas inskränkningar i allmänt eller enskilt intresse.

De inskränkningar i fråga om utövningen av jakträtten, som i lagstiftnings- väg ålagts jakträttsinnehavareni ändamål att därigenom skydda villebråds- stammen från utrotning, hava som känt är hittills i huvudsak bestått i fast- ställande av fridlysningstider. För dessas längd hava främst biologiska skäl varit avgörande, men samtidigt har man sökt att i möjligaste mån an- passa densamma efter de olika villebrådsarternas mer eller mindre talrika förekomst å skilda orter. Under tillåten tid har en jakträttsinnehavare där- emot kunnat bedriva jakten helt efter gottfinnande, med påföljd att vid frid- lysningstidens inträde vissa villebrådsarter ofta kunnat vara å stora area— ler så gott som helt utrotade. Att dessa arealer ändock år från år visat sig hysa en i betraktande av den intensiva jakten ej alltför obetydlig villebråds- stam torde helt kunna tillskrivas en ständigt pågående utvandring av ville- bråd från befintliga jaktvårdade större områden.

Allteftersom känslan för människans förpliktelser mot den levande na- turen vunnit insteg hos stora kretsar av folket även detta ett resultat av ovannämnda upplysningsverksamhet _— har ock den uppfattningen börjat tränga igenom, att den som idkar jakt har icke endast rätt att beskatta vil- lebrådet utan även plikt att sörja för dettas skydd och fortbestånd. Ett så- dant utvidgat jaktvårdsbegrepp innefattar i första hand skyldighet för den jagande att icke bedriva sin jakt så, att villebrådsstammens fortvaro även- tyras. Längre än till ett dylikt, så att säga negativt handlande kan på grund av naturförhållandena den jagande i vissa delar av riket icke förpliktas. Men i trakter, där sådant låter sig göra, bör det, enligt samma uppfattning, jämväl åligga jakträttsinnehavaren att vara positivt verksam för att bereda villebrådet erforderligt skydd och möjlighet att fortleva.

Detta utvidgade jaktvårdsbegrepp ligger till grund för det nu framlagda förslaget och åt detsamma har ock givits uttryck i det inledande stadgandet i förslaget till lag om rätt till jakt.

Det torde i detta sammanhang böra erinras om det ofta förbisedda fak- tum, att en rätt bedriven jaktvård i själva verket utgör ett betydelsefullt hjälpmedel då det gäller att förverkliga ett önskemål, som väl får anses hy- sas av naturskyddets talesmän, nämligen skapandet av ett art- och individ- rikare djurliv. Å den jaktvårdade marken bliver ju nämligen, till skillnad från annan mark, först och främst en talrik stam av i egentlig mening jakt- bart villebråd sparad. Men jaktvårdarens arbete kommer även det övriga djurlivet tillgodo. Ty genom tillsynen över att djurarter med övervägande

skadliga egenskaper icke få ostört föröka sig — härvid kommer kanske främst i fråga sådana, vilkas talrika förekomst sammanhänger med den mänskliga odlingen, såsom kråkor, skator, katter med flera _ bidrager jakt- vårdaren till nyttiga och trevnad spridande djurarters skydd och förkovran. Dessa senare djurarter få även sina levnadsbetingelser underlättade genom åtskilliga åtgärder till det jaktbara villebrådets skydd, vilka ingå såsom momenti jaktvårdsarbetet, såsom underlåten buskröjning, skyddsplantering,

::

' foderväxtplantering och dylikt. Djurlivet i allmänhet blir därför a jaktvår-

dade områden mera rikt och omväxlande än å annan mark.

Av jakträttens förut anförda egenskap att utgöra en beståndsdel av jord- äganderåtten följer, att jakträtt tillkommer varje jordägare å honom till- hörigt område. I detta således bestående förhållande, åt vilket ju 1912 JL giver uttryck i sin första paragraf, avser förslaget icke att göra ändring i princip. Det torde visserligen vara obestridligt, å ena sidan, att villebrådet för sin trivsel och förmåga att tillväxa i antal kräver en viss icke alltför rin- ga areal, olika för olika slag av vilt, samt å andra sidan, att för avsevärda delar av rikets jord brukningslotterna icke uppnå sådan storlek. För ägaren av en dylik lott ter det sig säkerligen verklighetsfrämmande att tala om jaktvård i vad form det vara må och framför allt lärer en frivillig begräns— ning i avskjutningen av omtanke om framtiden synas honom meningslös, ty han måste ju säga sig, att vad han icke skjuter av det villebråd som till- fälligt uppehåller sig på eller passerar över hans mark, sällan senare kommer honom själv tillgodo. Ett tillmötesgående av det många gånger framförda och av senaste mellaneuropeisk jaktlagstiftning ånyo aktualiserade kravet på innehav av viss minimiareal för rätten att självständigt idka jakt skulle därför stått i god överensstämmelse med det jaktvårdsbegrepp, som enligt vad ovan sagts ligger till grund för förslaget. Frånsett att emellertid bestäm- melser om minimiareal skulle, på sätt yttrades av 1908 års sakkunnigal, allt- för mycket strida mot vårt folks vanor och föreställningssätt för att förslag om en lagstiftning i sådan riktning skulle med någon utsikt till framgång kunna göras, komme genomförandet av sådana bestämmelser att stöta på svårigheter av praktisk natur. Somliga djurslag kräva för att kunna trivas och tillfredsställa sitt näringsbehov stora areler, andra åtnöjas med relativt små sådana. Dessa arealer äro ej heller desamma på olika orter utan växla med naturförhållandena. Ägofigurernas likaledes av naturförhållandena be- tingade Olika utseende i skilda landsändar komplicerar saken ytterligare. Ett skogsområde om 100 tunnland skulle till exempel i södra eller mellersta Sverige, där ju skifteslotterna i allmänhet äro väl arronderade, mycket väl kunna tänkas utgöra minimiareal, åtminstone för jakt efter småvilt, medan däremot i Norrland samma areal skulle befinnas helt otillräcklig, enär den kanske visade sig bestå av ett 5 kilometer långt och 100 meter brett område. Skulle man dock ovannämnda och andra svårigheter till trots besluta sig för bestämmelser om minimiareal, måste man samtidigt giva regler för

1 1909 års förslag: sid 35. 5—367686.

användningen i jaktligt avseende av den mark som ej uppginge till mini- mum. Bestämde man då, att marken skulle utarrenderas, vore det emeller- tid ej säkert, att det funnes någon som vore villig arrendera den. Alla dyli- ' ka marker äro ej heller sådana, att man lämpligen kunde föreskriva deras ' anslutning till annat jaktområde. Det återstode då att stadga att— såsom numera gäller i Tyska riket — jakten å marken skall vila. En sådan an- ordning synes dock vara mindre lämplig, bland annat av det skäl, att frågan ' om rätt till ersättning för viltskador i allmänhet därigenom skulle aktuali- seras.

Föranledes man således att, främst av hänsyn till nu anförda praktiska svårigheter, finna bestämmelser om minimiareal mindre lämpade att inför- livas med jaktlagstiftningen, synes man dock böra undersöka, om icke något kan åtgöras för att i någon mån neutralisera de ogynnsamma verkningar i fråga om möjligheten att bedriva effektiv jaktvård, som mångenstädes äro förbundna med förekomsten av dessa små jaktområden. Det bör därvid ej förbises, att det icke endast är ur allmän jaktvårds- eller naturskyddssyn- punkt, ej heller blott i innehavarnas av angränsande jaktområden intresse som en annan och bättre ordning härutinnan bör eftersträvas. Jämväl för ägarna av de små områdena skulle det givetvis innebära en fördel om deras jakträtt kunde göras mera fruktbärande.

Ett medel att nå nu avsedda mål utgör sammanslutningen av flera smärre fastigheters ägor till ett jaktområde med av delägarna antagna regler för jaktutövningen och viltvården å detsamma. 1912 JL giver ock i 9 % stad- ganden, avsedda att möjliggöra bildandet av dylika jaktområden genom fri- villiga avtal.

Även om på senare tid den genom 1912 JL sålunda givna möjligheten att skapa jaktvårdade områden under intryck av det stegrade jaktvårdsintres- set utnyttjats flitigare än vad som var fallet under det första decenniet efter lagens ikraftträdande, lärer det dock vara allmänt känt, att de flesta försök att bilda dylika områden strandat på en eller annan jordägares vägran att biträda avtalet. Förslag hava därför gång efter annan, även i riksdagen,1 väckts om införande i lagstiftningen av sådana bestämmelser, som lämna möjlighet att genomföra ett beslut om bildande av jaktområde även mot en jordägare som ej vill finna sig i sådan inskränkning i sin frihet att jaga.

För utredningsmannen har det stått klart, att intet försök till nydaning av förhållandena på det jaktliga området kommer att fullt ut medföra åsyftad verkan, om det icke jämväl söker att i möjligaste mån avhjälpa de med jorduppdelningen förenade olägenheterna i jaktvårdsavseende. I det nu fö- religgande förslaget har därför upptagits bestämmelser som avse att möj- liggöra för en på visst sätt bestämd majoritet av jordägare att få ett beslut om bildande av jaktområde genomfört (17 å i förslaget till lag om rätt till jakt samt 17—21 åå i förslaget till jaktstadga). Förutom att genom ett dy- likt sammanförande av de många små jaktområdena till större sådana med ordnad jaktvård ett par av de ovanberörda orsakerna till villebrådsstam-

1 Se motion i AK 381/35.

» mens minskning kunna förväntas bliva mångenstädes undanröjda, skall

uppkomsten av dylika jaktområden helt visst bidraga att utjämna det mot- satsförhållande i uppfattningen i jaktliga frågor som nu ofta är rådande mellan innehavarna av större och mindre jaktmarker. Med nuvarande för— hållanden kan det nämligen icke begäras, att den som allenast innehar ett mindre jordområde med kanske icke annan än tillfällig och då mycket obe- tydlig tillgång på villebråd skall se på frågorna om jaktutövning och vilt— vård med samma ögon som den som disponerar en stor och viltrik jakt- mark. Får däremot den mindre jordinnehavaren tillfälle att, visserligen icke ensam, idka jakt å ett område, vars storlek och övriga beskaffenhet medger utövandet av ordnad jakt och bedrivandet av verklig viltvård, torde det vara att förutse, att han snart kommer att besjälas av de känslor av ansvar mot villebrådet och den levande naturen överhuvud, som utgör det bärande momentet i all jaktvård.

Det är emellertid icke alla smärre områden som äro så beskaffade eller belägna att de lämpligen kunna sammanslutas till jaktområden eller anslu- tas till befintliga dylika. För visst slag av mark, nämligen sådan som upp- tages av järnvägs-, spårvägs- eller kanalanläggningar, har, på sätt framgår av 6 5 2 mom. i förslaget till lag om rätt till jakt, upptagits särskilda be— stämmelser. I fråga om övriga nu avsedda områden lärer man få inskränka sig till att meddela bestämmelser, som avse att förebygga att genom jakten å desamma illojalt utnyttjas å omgivande mark bedriven jaktvård. Bestäm— melser i sådant syfte finnas ju redan i 1912 JL, 15 å, och de hava, såsom framgår av 20 å i förslaget till lag om rätt till jakt, ytterligare utvidgats.

Vad i förevarande sammanhang ovan anförts har tagit sikte på nu bestå- ende äganderättsförhållanden. Vid framtida jordförsäljningar finnes ju all- tid den utvägen att råda bot på därigenom möjligen uppkommande olägenhe— ter i jaktvårdshänseende att vid försäljningen träffa avtal om jakträtten å den försålda fastigheten. Så har ju ock hittills ofta plågat ske i fråga om i en— skild ägo varande jord. Att ett av säljaren gjort förbehåll, att jakträtten å den försålda fastigheten skall tillkomma honom i egenskap av ägare till annan fastighet, är att betrakta såsom ett servitutsavtal vilket i sådan egen- skap kan intecknas synes visserligen utredningsmannen obestridligt. Då emellertid vissa domstolar hyst tvekan i detta avseende, har uttrycklig be- stämmelse därom intagits i förslaget till lag om rätt till jakt (17 5 1 mom. 2 stycket). Ett skiljande för all framtid av jakträtten från jordäganderät- ten lärer emellertid, såsom ock erfarenheten visat, kunna giva upphov till icke önskvärda konflikter. Det synes därför lämpligt att begränsa servituts- skyddets omfattning i tiden, därvid i överensstämmelse med vad som nu gäller om tiden för de frivilliga jaktvårdsavtalens bestånd denna jämväl för servitutsavtalen föreslås satt till femtio år. '

Vid försäljning av kronojord har, i enlighet med statsmakternas intentio-

, ner, däremot blott i särskilda undantagsfall förbehåll om jakträttens kvar- ? blivande i kronans hand plågat göras. Särskilt då det gällt inne i eller på

gränserna till en kronopark belägna torp och andra därmed jämförliga lä- genheter har mångenstädes den köparen sålunda tillkommande jakträtten visat sig medföra skadliga verkningar främst för jaktvårdsarbetet å krono- parken men även i humanitärt avseende. Det är i regel icke genom den av lägenhetsägaren själv bedrivna jakten, som skada i nu nämnda avseenden uppkommer, utan genom det skytte som å lägenheten idkas av sådana till vilka han upplåtit jakträtt. Dylika lägenheter utgöra nämligen synnerligen eftersökta objekt för jaktarrende särskilt med hänsyn till kronoparkernas relativt goda tillgång på älg och vid tiden för älgjakten formligen översväm- mas marken av tillfällighetsskyttar som påskjuta varje djur inom synhåll, obekymrade om resultatet av skotten. Visserligen göres från domänperso- nalens sida stora ansträngningar för att efteråt uppspåra och från vidare lidanden befria sålunda skadskjutna djur, men antalet älgar som trots dessa bemödanden få gå en långsam och kvalfull död till mötes är, efter vad er- farenheten visar, upprörande stort. Ingen jägare, han må vara än så skick- lig skytt, kan Väl helt undgå att då och då skadskjuta villebråd, som han ej kan uppspåra och döda, men det synes dock utredningsmannen föreligga en så pass stor skillnad mellan dylika fall och de ovan skildrade, att redan det humanitära intresset kräver att försök göras att härutinnan åvägabringa ändrade förhållanden. En åtgärd, vilken, samtidigt som den lämnar själv- ägarens fria förfoganderätt över marken i möjligaste mån oförkränkt, helt säkert skulle bidraga att avhjälpa nu avsedda missförhållanden, vore att vid försäljning av dylik lägenhet stadga det förbehåll beträffande lägenhets- ägarens jakträtt, att jakt skall få bedrivas allenast av honom själv och hans familjemedlemmar samt att rätten att utarrendera jakten till annan än den som har jakträtten å kronoparken skall vara lägenhetsägaren betagen. För ett sådant i servitutsavtalets form gjort förbehåll synes emellertid icke före- finnas eljest gällande skäl för begränsning av tiden för servitutsskyddet. Häråt har ock givits uttryck i ovanberörda andra stycke av 17 5 1 mom. i förslaget till lag om rätt till jakt. Det nu anförda har närmast haft i sikte vissa med försäljningen av kronojord sammanhängande förhållanden. Även vid försäljning av smålotter från i enskild ägo varande större komplex sy- nes emellertid det föreslagna sättet att lösa frågan om köparens jakträtt ägnat att, samtidigt som det lämnar skydd för säljarens jaktvårdsarbete, av- lägsna den risk för slitningar i förhållandet mellan en mindre och en större jordägare, som den totala avsaknaden av jakträtt för ägaren av det mindre området lätt kan orsaka, särskilt vid uppkomsten av viltskador.

Vid den uppdelning av jord, som tillgår sålunda att en bestående större fastighet styckas i flera fastigheter på sådant sätt, att ingen av dessa kommer att i fråga om areal eller eljest framstå såsom huvudfastighet, kunna av lätt insedda skäl bestämmelser, som avse att tillförsäkra någon av delfastigheter- na företräde i fråga om rätten till jakt å de övriga, icke ifrågakomma. Det är att förutse, att denna uppdelning av jorden, vilken ju såsom i det föregåen- de framhållits får anses vara en av orsakerna till nedgången i villebråds-

stammen, kommer att fortgå, måhända i stegrat tempo. Ur jaktvårdssyn- punkt skulle det då helt visst vara av värde, om vid styckningens företagan— de kunde i avseende å utövningen av jakträtten å de nybildade fastigheterna meddelas beslut om sådan gemenskap varom i 17 å i förslaget till lag om rätt till jakt förmäles. Enligt gällande lagstiftning kan emellertid vid jord- delningsförrättningar jaktservitut ej tillskapas. Det synes, i betraktande av det ovan anförda, utredningsmannen vara av betydelse, därest ändring 1 härutinnan skulle kunna vinnas. Bestämmelser, åsyftande sådan ändring, tillhöra emellertid icke jaktlagstiftningens utan jorddelningslagstiftningens område. Med deras genomförande lärer ock lämpligen böra anstå till dess klarhet vunnits huru jaktlagstiftningens bestämmelser i avseende å bildan- det av jaktområden komma att bliva slutligen utformade.

Den inledningsvis omtalade utarmningen av villebrådsstammen är givet— vis icke lika framträdande ifråga om alla arter. Särskild uppmärksamhet ,har på senare år minskningen av, bland annat, sjöfågelsbeståndet i de yttre skärgårdarna tilldragit sig. Till en del torde visserligen denna minskning orsakas av annat än människans åtgöranden. Så ha till exempel de sig allt- mer förökande kråkorna en säkerligen icke ringa skuld i att sjöfågelslivet vid rikets kuster visar en annan och fattigare bild än förr. Huvudorsaken härtill synes dock vara den å sjöfågeln bedrivna jakten, sådan denna kom- mit att utveckla sig väsentligen till följd av det sätt, varpå enligt gällande lag de jakträttsliga förhållandena i de yttre skärgårdarna och på öppna ha— vet äro ordnade. Det är alltså icke ifrämsta rummet här fråga om den av skärgårdsbefolkningen i egentlig mening bedrivna jakten, ej heller om den jakt, som utövas av andra personer vilka till följd av mera varaktiga upp- låtelser från sagda befolkning eller på grund av eget markinnehav hava jakt- rätt på skär eller öar, ehuru det ej kan förnekas att särskilt hos mången jägare, tillhörande sistnämnda kategori, betydligt större omtanke om sjöfå- gelsbeståndet vore påkallad. I stället lärer nämnda minskning vara att till-- skriva den karaktär av »alle mans land» som förlänats ifrågavarande om- råden genom vissa stadgandeni 1912 JL, nämligen dels i 7 %, att i skärgård, på klippor och skär som ej höra till visst hemman, samt på öppna havet en var svensk man äger rätt att jaga, och dels i 13 5, att den som tillfälligtvis, evar det vara må, påträffar sälhund äger fälla och behålla djuret. Genom det förstnämnda stadgandet möjliggöres nämligen en invasion av tillfälliga eller rena okynnesskyttar vilka, utan att annat än i sällsynta fall vara i be- hov av det fällda villebrådet, framför allt om våren härja bland sjöfågeln samt därigenom och genom sin avsaknad av alla hänsyn till fridlysningsti- der och jaktvård över huvud jämväl bidraga till att misskreditera sjöfågels- jakten i allmänhet. Det senare stadgandet åter medför, att de flesta försök att i skärgårdsområdena upprätthålla jaktbevakning bliva utan framgång. Väl torde den genom detta stadgande medgivna rätten att döda säl icke vara att fatta så, att därigenom ett beträdande av annans jaktområde i syfte ! att där uppleta och döda säl blivit envar medgivit, men erfarenheten visar

dock, att personer vilka påträffas å vatten eller skär, där jakten icke är fri, såsom orsak till sin därvaro uppgiva, att de ämna jaga säl; ett påstående som på grund av omständigheterna så gott som undantagslöst omöjliggör vidare ingripande.

Sälens kända egenskap att vara en svår skadegörare å fisket lärer nöd- vändiggöra ett bibehållande av rätten att döda och behålla tillfälligtvis på- träffad säl.

Några skäl som motivera bibehållandet av rätten för varje svensk med- borgare att jaga å öppna havet samt å de 5. k. ödeskären lärer däremot knap- past kunna anföras. För befolkningen i gemen saknar den där bedrivna jakten å sjöfågel så gott som all betydelse i försörjningshänseende. Ovan är anfört hurusom denna jakt verkar förödande på sjöfågelsstammen. Där- till kommer att densamma ofta bedrives under former, som ur humanitär synpunkt måste betecknas såsom ytterligt motbjudande. Det synes därför utredningsmannen befogat, att det ifrågavarande stadgandet om fri jakt å omförmälda områden ersättes med bestämmelser, som äro ägnade att göra slut på rådande missförhållanden.

Härvidlag synas två möjligheter föreligga. Den ena är att fridlysa ifrågava- rande områden. En fullständig fridlysning kommer emellertid att omöjlig- göra de slag av jaktvårdande åtgärder, som betingas av nödvändigheten att skydda viss villebrådsart mot dess naturliga fiender eller att söka bibehålla jämvikten olika villebrådsarter emellan. Förut är antytt den roll kråkan spelar i fråga om sjöfågelns minskni'..g. Även en del sjöfågelsarter, till exem- pel vissa måsar, utgöra svåra fiender för de ur människans synpunkt värde- fulla arterna. Vissa arter och vanligen de minst värdefulla visa förmåga att taga överhand och undantränga andra arter. Skall därför fridlysningen icke verka i riktning motsatt den som med densamma avsetts, måste den mo- difieras genom inrymmande av rätt att döda vissa, såsom mera skadliga an- sedda fåglar. Därmed försvåras möjligheterna att kontrollera fridlysningens efterlevande i övrigt, särskilt om denna rätt skall vara en var tillåten. Här- till kommer en annan omständighet. Ehuru jakten å sjöfågel vid kusterna, såsom förut anförts, icke har någon betydelse för folkförsörjningen i stort, är den dock för den egentliga kustbefolkningen av värde såsom innebäran— de ett ingalunda föraktligt tillskott till en, åtminstone under vissa årstider, enformig och kanske även knapp diet. Av denna befolkning skulle därför ett totalförbud säkerligen mötas med ringa förståelse eller ovilja. Kustbe- folkningens stöd i strävandena att befria skärgårdar och hav från okynnes- skyttar är emellertid nödvändigt. Det synes därför utredningsmannen som den andra möjligheten att ordna den ifrågavarande jakten borde vara att föredraga, nämligen att stadga, att jakträtten å öppna havet ävensom såda- na i skärgård belägna klippor och skär, som ej tillhöra visst hemman, skall tillkomma kronan som väl lärer få anses vara ägare såväl till havsterrito- riet som till ifrågavarande skär och klippor. Nämnda befolknings intres- sen böra därvid såtillvida beaktas, som att åt den bofasta kustbefolkningen medgives rätt att där idka sådan jakt efter säl och sjöfågel som densamma

av ålder bedrivit såsom näringsfång. Ett stadgande av sådant innehåll har därför upptagits i förslaget till lag om rätt till jakt, 3 %. Nedan vid detalj- behandlingen av nämnda paragraf kommer närmare redogörelse att lämnas för vad som skall anses innefattas i den i kustbefolkningens intresse sålunda föreslagna undantagsbestämmelsen.

Från att i äldsta tider hava utgjort en av den dåtida befolkningens vikti- *gare förvärvskällor har jakten, allt eftersom andra näringsgrenar uppkom- mit och utvecklats samtidigt som tillgången på villebråd minskat, kommit att spela en förhållandevis underordnad roll i det svenska folkhushållet och mången torde numera vilja tillskriva jakten värde allenast genom de till— fällen till rekreation och förströelse som den bereder sina utövare. Man förbiser därvid dock dels att i vissa delar av Norrland jakten är den huvud- sakliga förvärvskälla, varigenom kontanter tillföres den enskilde, dels att genom sportjakten tillfällen till icke föraktliga biförtjänster uppkomma ge- nom behovet av drevkarlar, bärare etc., dels slutligen att redan med nuva- rande ringa villebrådstillgång och avsaknad av organisation, avseende att möj- liggöra en planmässig avsättning av det dödade villebrådet, detta dock repre- senterar ett betydande ekonomiskt värde. Att detta värde med ökad ville- brådstillgång och ordnade avsättningsförhållanden skall komma att avsevärt stegras och att utbytet av jakten på så sätt ävensom genom ökade intäkter av jaktarrenden skall kunna bliva en ingalunda föraktlig biinkomst även för innehavare av mindre jaktområden synes emellertid utredningsmannen ställt utom tvivel.

Även om nu utvecklingen kommer att gå i den riktning, att jakten får ökad betydelse för folkhushållet, kommer den dock att vara en binäring och vid kollisioner mellan jakten och andra näringar, främst då jordbruket och skogsskötseln, måste jakten således vika. Ur den enskilde jakträttsinneha- varen-jordägarens synpunkt torde det visserligen kunna sägas, att han bör vara oförhindrad att sätta jakten före andra näringar, till exempel jordbru- ket, och att det förty bör vara hans ensak, om han å sin ägande mark vill tåla de skador å gröda, skog eller planteringar, som kunna bliva följden av ett till antalet högt uppdrivet villebrådsbestånd. Villebrådets egenskap att vara rörligt medför emellertid, att skadegörelsen sällan begränsas till de mar- ker, varå detsamma uppdragits. Men hänsyn härtill måste varje jaktvårdare bedriva sitt arbete under tillbörligt hänsynstagande till nämnda näringars intressen. Uttrycklig erinran härom har fördenskull intagits i det inle- dande stadgandet i förslaget till lag om rätt till jakt.

Den möjligheten föreligger emellertid, att en villebrådsart av en eller an- nan anledning kommer att visa sig så skadegörande, att det till vidare skadors förebyggande bliver nödigt vidtaga särskilda åtgärder, till exempel att ned- bringa stammen. Vildkaninens härjningar, framför allt ivissa delar av Skåne, och bisamråttans skadegörelse i Mellaneuropa utgöra här belysande exempel. Även andra djurarter, såsom älgen, haren och kråkan, kunna or- saka skador, som nödvändiggöra särskilda åtgärder.

Vildkaninplågan i Skåne och på Gotland föranledde tillkomsten av lagen den 15 juni 1935 om rätt i vissa fall till jakt å vildkanin, varigenom möjlig- ' het beretts i lagen närmare angivna personer att företaga jakt efter vild- w kanin även å annans jaktområde intill en viss gräns. Nämnda lag har varit ; i tillämpning allenast under mycket kort tid och man lärer därför ännu icke kunna slutgiltigt yttra sig om, huruvida genom den av lagen tillskapade sär- , skilda jakträtten i fråga om vildkanin ett nedbringande av kaninstammen skall kunna ske. Allt tyder emellertid på att så icke kommer att ske. Visser- ligen har vildkaninernas antal i hög grad nedgått. Detta i och för sig gläd- jande förhållande synes emellertid vara att i huvudsak tillskriva dels den åtminstone i vissa av de kaninhemsökta områdena förhållandevis stränga vintern 1935—1936, dels ock framför allt den intensiva jakt å vildkanin, som på senare tider bedrivits från större jakträttsinnehavares sida. Någon sådan jakt efter vildkanin, som i nämnda lag omförlnäles, synes, vad sär- skilt Skåne beträffar, icke hava bedrivits i större omfattning, säkerligen be- roende på att den tillåtna jaktformen allenast för verkligt sakkunniga jä- gare möjliggör egentligt resultat av jakten.

Det är ju möjligt, att den särskilda jakträtten å vildkanin skall under nämnda lags fortsatta tillämpning visa sig medföra bättre resultat. Utred- ningsmannen vågar dock betvivla detta. Kaninlagens bestämmelser torde i allt fall knappast kunna anses lämpade såsom förebild för stadganden, av- seende att möjliggöra ingripande mot skadegörelse även av andra villebråds- arter. Då det synes eftersträvarrsvärt att uti ifrågavarande avseende erhålla enhetliga regler hava förslag till sådana utarbetats, på sätt framgår av 25 å i förslaget till lag om rätt till jakt och 24—27 %% i förslaget till jaktstadga. Under förarbetena till kaninlagen framkom ett förslag angående den ordning enligt vilken åtgärder mot vildkaninerna skulle beslutas och utföras, inne- bärande att på länsstyrelsen borde ankomma att handlägga sådana ärenden, därvid länsstyrelsen i sista hand skulle äga att förordna vissa personer att anställa jakt å vildkanin. Att sistnämnda förslag icke kom att läggas till grund för lagstiftningen i ämnet torde ha berott på hysta farhågor, att den ifrågasatta anordningen skulle bliva alltför tungrodd och komplicerad samt icke lämna de av kaninerna hemsökta samma möjligheter att skydda sig mot dem som gåves enligt det förslag, varpå kaninlagen sedermera i allt vä— sentligt kom att bygga.1

Sedan, på sätt framgår av den av delning av förslaget till jaktstadga som givits rubriken »Om jaktvårdsföreningar» samt nedan närmare utvecklas, genom tillkomsten av särskilda jaktvårdsstyrelser tillskapats organ, vilka genom sin sammansättning lära komma att uppfylla tänkbara anspråk på opartiskhet, sakkunskap och auktoritet och vilka skola hava till uppgift, bland annat, att, efter anmodan, verkställa utredningar och avgiva förslag i sådana jaktvårdsfrågor vilkas avgörande ankommer på länsstyrelserna, synes emellertid risken för tungroddhet och formalism vid behandlingen av frågor rörande viltskador vara undanröjd. Det synes vidare angeläget,

* Kungl. Maj:ts prop. nr 229/1935 sid. 20.

att de ingrepp i jakträttsinnehavarens förfoganderätt över sitt jaktområde som nödvändiggöres av uppkommande onormala viltskador, vilka ofta icke kunna tillräknas honom såsom skuld, icke få företagas utan betryggande prövning av deras nödvändighet och icke heller av personer, om vilkas kvalifikationer eller lojalitet man i de flesta fall ingenting känner. Å andra sidan torde det få sägas vara lika angeläget, att skydd mot vidare skade- görelse verkligen beredes dem som drabbats av sådan. Dessa och 1' övrigt ovan anförda synpunkter hava föranlett att förslaget till stadganden i denna del byggts på en vidare utveckling av förutnämnda, allenast Vildkaninens bekämpande avseende förslag. Då de föreslagna bestämmelserna äro av- sedda att tillämpas å alla slag av viltskador, lärer ett bibehållande av ka- ninlagen icke vara erforderligt sedan nämnda organ trätt i full funktion, varför i övergångsbestämmelserna dess upphävande från nämnda tidpunkt föreslås. Förslagets innehåll i denna del har vidare nödvändiggjort sär— skilt stadgande om rätten till det villebråd som fälles vid jakt varom nu är fråga.

Förut har i olika sammanhang berörts de i jaktvårdshänseende mindre goda verkningar, som äro förbundna med den av tillfällighetsjägare bedriv— na jakten. Ett genomförande av de föreslagna bestämmelserna om jakträt- ten å öppna havet samt å de 5. k. ödeskären torde bidraga till att avhjälpa den av ett visst slag av tillfällighetsskytte orsakade skadegörelsen å det för sagda områden karakteristiska villebrådet. Av minst lika stor vikt synes det emellertid vara att söka i någon mån råda bot på den misshushållning med villebrådet i allmänhet som har sin grund i de tillfälliga jakträttsupp- låtelserna. Med den utveckling som kommunikationerna på landsbygden tack vare motorismen på senare tider undergått, hava möjligheterna för in- nevånare i städer och andra större samhällen att tillfälligtvis idka jakt även på förhållandevis stora avstånd från boningsorten i hög grad ökats. Härom är givetvis icke annat än gott att säga, under förutsättning likväl att jakten av dem utövas under hänsynstagande till vad jaktvården kräver. Erfaren- heten visar emellertid att så vanligen icke sker. En sådan jägare, vilken för en, kanske ett par dagar förvärvat jakträtt å en jordägares mark, har i regel inget annat intresse än att på den sålunda bestämda tiden nedlägga så mycket villebråd som möjligt och varje tanke på att med hänsyn till stammens framtida bestånd begränsa avjagningen eller spara ur avelssyn— punkt värdefulla djur är honom säkerligen främmande. Ett utödande av villebrådet blir därför följden. Härtill komma andra ogynnsamma verk- ningar. Med den ringa villebrådstillgång som är tillfinnandes i stora delar av landet sammanhänger, att den som vill utarrendera sin jakt i regel kan påräkna allenast en ganska läg arrendeavgift. En jaktarrendator måste nämligen räkna med, att den ringa villebrådstillgången tvingar till antingen sparsamhet vid avjagningen eller särskilda åtgärder för stammens vidmakt— hållande, därest icke marken inom kort tid skall ligga öde. Dylika hänsyn behöva icke tagas av tillfällighetsjägarna och det har ock visat sig, att dessa

för sina jaktarrenden betala belopp, som vida överstiga vad normalt skulle kunna erhållas. I konkurrensen med tillfällighetsjägaren kommer därför den jaktvårdande jaktarrendatorn till korta och detta måste även ur all— män jaktvårdssynpunkt anses beklagligt, enär, jämsides med bildandet av förut omförmälda jaktområden, sammanförandet medelst arrendering av olika marker till jaktvårdade komplex är och säkert även i framtiden kom- mer att vara ett verksamt medel till villebrådstillgångens upphjälpande. Den ovannämnda av tillfällighetsjägarna genom den av dem bedrivna, av jakt- vårdshänsyn ohämmade avjagningen orsakade skadan å villebrådsbestån- det drabbar väl främst de av dem disponerade markerna, men dess verkningar sträcka sig, till följd av villebrådets rörlighet, även till omkringliggande mar- ker. Jämväl direkt åverkan å grannmarkernas villebrådsbestånd blir ofta en följd av ifrågavarande upplåtelser. Denna är väl icke alltid uppsåtlig utan snarare orsakad av obekantskap med äganderättsförhållandena, men risken för densamma tvingar i varje fall rågrannarna till kanske eljest onö- dig jaktbevakning.

De nu skildrade allmänt kända verkningarna av de tillfälliga jakträtts- upplåtelserna hava föranlett en framställning till utredningsmannen från jaktvårdsintresserat allmogehåll om förslag till åtgärder i syfte att förhindra dylika upplåtelsers företagande och man har som ett medel därtill omnämnt stadgande om viss minimitid, förslagsvis ett år, för jaktarrende.

Vid första påseende synes en sådan bestämmelse ägnad att medföra avsedd verkan. Frågan är dock, om icke snart medel skulle utfinnas i syfte att kringgå densamma till exempel därigenom att arrendeförhållandet maske- rades. Härtill kommer en annan och mera avgörande omständighet. Jakt- vårdande åtgärder visa sina verkningar först efter några års förlopp. Vill man därför genom en reglering av tiderna för jaktarrendeavtalen fullt ut tillgodose jaktvårdsintresset, måste man alltså bestämma sig för en förhål- landevis läng minimitid, troligen minst fem år.1 Därigenom skulle dock kunna orsakas åtskillig olägenhet. Alla korttidsarrenden äro nämligen icke förenade med ovanberörda verkningar. Man kan till exempel taga det inga- lunda ovanliga fallet att en jordägare, som driver verklig jaktvård, ett är är urståndsatt att själv utöva sin jakt och därför vill arrendera ut den. För en sådan jordägare, som med säkerhet kan förväntas att i arrendeavtalet inrycka till villebrådsstammens skyddande erforderliga bestämmelser, inne- bure det otvivelaktigt avsevärd olägenhet, om han skulle antingen nödgas utarrendera jakten för fem år eller helt avstå därifrån. En annan jordägare är kanske själv ej intresserad av älgjakt, ehuru han å sina marker har en god älgstam. Med en bestämmelse om-minimitid skulle han vara urstånd- satt att upplåta rätten att nedlägga ett bestämt antal älgar. Dessa och andra närliggande exempel lära giva vid handen, att ett sådant ingrepp iavtalsfri- heten, som en bestämmelse om minsta tid för jaktarrende innebär, helst bör undvikas.

' Enligt tyska riksjaktlagen är minsta arrendetiden för jakt efter »Niederwild» nio samt för jakt efter »Hochwild» tolv år.

Däremot synes det utredningsmannen som kunna i flera avseenden för- delar uppnås, om man beträffande upplåtelser av jakträtt inför den beträf- fande jordbruksarrende numera gällande regeln om obligatorisk skriftlig form för avtalet.1 Härigenom skulle nämligen kontrahenterna å ömse sidor erhålla tillfälle att på ett helt annat sätt än nu vanligen plågar ske genom- tänka sina rättigheter och förpliktelser. Jordägaren kunde sålunda förvän- Ä tas bland annat komma att mot varandra väga stundens fördel och risken att för framtiden få stå där med villebrådsfattiga marker, och den jagande bleve nödsakad att noggrannare sätta sig in i vad som, till exempel i fråga om jaktområdets omfattning, innefattades av upplåtelsen. Härtill kommer, i fråga om jaktarrendeavtalen i allmänhet, att lagens sanktionerande av det skriftliga avtalet skulle innebära stöd för jaktvårdsorganisationernas strävan att jämväl på detta område ernå tillbörligt hänsynstagande till jaktvårdens krav ävensom reda och ordning över huvud, och det är därutinnan att för- utse, bland annat, att de ofta slitningar vållande frågorna om vilka jakt— vårdsinrättningar det skall vara jaktarrendatorn tillåtet att hålla samt om de åtgärder, som åligga honom att vidtaga till förhindrande av viltskador, skulle ägnas större uppmärksamhet än vad nu är förhållandet.

Ett dylikt stadgande synes emellertid böra åtföljas av en bestämmelse om förbud för jaktarrendatorn att utan tillstånd överlåta jakträtten å annan. Huruvida sådant överlåtande f. n. är tillåtet synes ej fullt klart, i allt fall lärer det kunna sägas, att en jordägare som utarrenderar sin jakt måste an- tagas fästa så stor vikt vid jaktarrendatorns personliga kvalifikationer, att ett ombyte av arrendator utan jordägarens hörande icke kan vara honom lik- giltigt. Då därjämte jordägaren måst-e vara att betrakta som den primäre bäraren av jaktvårdsintresset hör han, teoretiskt sett, då han utarrenderar sin jakt, alltså hava förvissat sig om, att detta intresse finnes representerat hos den av honom utsedde jaktarrendatorn och han måste förty, därest under arrendetiden ett ombyte av arrendator blir nödigt, förutsättas vilja pröva om hos den nye arrendatorn finnes samma jaktvårdsintresse.

De nu avsedda stadgandena lära med hänsyn till sin speciella natur och det allmänna önskemålet att jaktförfattningarna så fullständigt som möjligt skola innehålla bestämmelserna om jakt och jaktvård icke böra införas i allmänna nyttjanderättslagen utan i lagen om rätt till jakt och i förslaget till denna återfinnas de i 16 %. Stadgandenas placering i lagen om rätt till jakt har nödvändiggjort viss ändring i 7 och 8 ååi 1 kap. av allmänna nyttjande- rättslagen. Härvid har icke kunnat undvikas en oformlighet, nämligen så till vida att i allmänna nyttjanderättslagen gives hänvisning till lagen om rätt till jakt, varefter sistnämnda lag hänvisar bland annat till allmänna nytt- janderättslagen.

I fråga om övriga mellan en jordägare och hans jaktarrendator bestå— ende rättsförhållanden synas specialstadganden icke vara erforderliga. Ge- nom analogier från lagstiftningen om jordbruksarrende samt genom praxis, sådan denna redan utvecklat sig och genom de föreslagna jaktvårdsorganens

1 Jfr 509 års förslag: sid. 2 och 50 ävensom Kungl. Maj:ts prop. nr 98/1912 sid. 14.

verksamhet kan förväntas komma att ytterligare vinna i stadga, torde erfor- derlig vägledning härutinnan erhållas.

Ehuru orsakerna till villebrådsstammens minskning främst äro att söka'*" i förut omförmälda jakträttsliga förhållanden samt bristande jaktvård kun-.; na dock åtskilliga vid jakten nyttjade metoder och redskap icke fränkännas betydelse såsom medverkande till nämnda minskning. Detta gäller sär- skilt metoder vilka möjliggöra ett massdödande eller redskap som besitta sådana egenskaper, att de beröva villebrådet varje chans att undkomma jä— garen. Här som eljest gäller emellertid, att det icke är metoden såsom så- dan eller redskapets tekniska fulländning i och för sig som medför fara för villebrådsstammens bestånd utan det sätt, varpå jägaren begagnar sig av detsamma. På frågan om en jaktmetods eller ett jaktredskaps tillätlighet inverka dock även andra omständigheter. Härvid komma i första rummet i betraktande de skäl som ur humanitär synpunkt göra användandet av ett visst jaktredskap förkastligt, enär detsamma medför risk för djurplågeri. Nyttjandet vid jakt av metoder och medel som medföra fara för att männi- skor, hemdjur eller annat villebråd skola komma till skada bör vidare, där det icke kan förbjudas, dock i möjligaste mån inskränkas. Slutligen måste det säges, att ur säväl allmän som enskild synpunkt redskap vilkas egen- skaper göra dem ägnade att underlätta idkandet av illojal jakt böra vara för- bjudna.

Det får emellertid ej förbises, att hänsynstagandet till vissa andra intres- sen av vital natur kan komma att medföra, att användandet av sådana jakt- medel, som eljest borde vara förbjudna, måste i viss utsträckning tolereras. Så till exempel skulle i de delar av riket, där jakten fortfarande utgör en be- tydande inkomstkälla för befolkningen, ett strängt fasthållande vid de hu- manitära synpunkterna komma att omöjliggöra för denna befolkning att med ekonomiskt utbyte idka jakt. Nödvändigheten att i fråga om djurarter med övervägande skadliga egenskaper hålla stammen nere medför även, att undantag måste göras från ett eljest ur humanitär synpunkt välgrundat förbud.

Nu anförda omständigheter hava varit vägledande vid utformningen av de särskilda stadgandena i den avdelning av förslaget till jaktstadga som bär rubriken »Om jaktens utövande». Vid prövningen av en jaktmetods eller ett jaktredskaps tillåtlighet har således frågan om ett förbud kan tänkas skada ett legitimt jaktintresse tillmätts stor betydelse, varvid dock vid- kommande sådana metoder och redskap, vilkas olämplighet ur humanitä eller annan ovan anförd synpunkt kan sägas vara beroende av den känsla a ansvar eller grad av skicklighet, varmed desamma hanteras, risken för miss bruk ansetts böra medföra förbud, även där det varit uppenbart, att desama ma i en ansvarskännande och skicklig jägares hand icke medföra någon så- dan olägenhet utan kanske rent av utgöra betydelsefulla hjälpmedel i jakt vårdarens arbete.

Genom ett lagfästande av de sålunda föreslagna stadgandena torde bru_

jket av här avsedda jaktmetoder och -redskap så småningom bringas att upp— lhöra. Ett steg i riktningen mot en humanisering av jakten skulle alltså här- igenom tagas. Av större betydelse är dock att den insikten blir allmän, att det är förkastligt att tillfoga villebrådet mer lidande än som tilläventyrs må vara förknippat med jakten som sådan. Även om man icke kan ansluta sig till den åtminstone bland icke-jägare gängse uppfattningen, att jämväl den så att säga normala jakten, vilken ändar det jagade djurets liv med ett ;välriktat skott, innebär ett visst mått av djurplågeri bland annat genom de känslor av ångest eller dödsfruktan som förföljandet säges uppväcka hos djuret, måste man konstatera hurusom alltför ofta genom jägarens oskick- lighet, likgiltighet eller brist på självbehärskning onödigt lidande tillfogas vil- lebrådet. I syfte att inskärpa förpliktelsen för en var jägare att i möjligaste mån undvika allt plågande av villebrådet och alltså även sådant, som icke uppfyller rekvisiten på straffbart djurplågeri, har nyss omförmälda avdel- ning av förslaget till jaktstadga inletts med ett stadgande, 28 5, av sådant in— nehåll.1

Man synes emellertid böra gå ännu ett steg. Den jagande må nämligen vara aldrig så mån om att vid jaktutövningen uppfylla humanitetens krav, fall skola ofta förekomma, då ett skadskjutet djur genom att gå in på annans jaktområde sätter jägaren ur stånd att göra slut på dess lidande. 1912 JL medger ju icke förföljande över eget jaktområdes gräns annat än i de sär- skilda, av 11 & reglerade fall-en. Väl kan utövandet av den i sagda paragraf medgivna rätten mång—en gång medföra ett förkortande av fallet djurs döds- kamp, men lagrummets tillämplighetsomräde tor-de täcka allenast en del av de fall, då en rätt att förfölja skulle vara av humanitära skäl motiverad. Så- dana skäl hava icke heller varit den huvudsakliga grunden för lagrummets tillkomst.2

Att tillgodose de humanitära intressena på så sätt, att man för fall varom här är fråga skulle medgiva obegränsad förföljelserätt in på annans jakt- område, tor—de icke böra ifrågakomma. Förhållandena skulle då återföras i det ur jaktvårdssynpunkt ogynnsamma läge de befunno sig före tillkomsten av 1912 JL. En ur alla synpunkter tillfredsställande lösning synes man emellertid uppnå, därest man på sätt ock skett i vissa utländska lagar,3 åläg- ger den som skadskjutit villebråd, som går in på annans jaktområde, skyl- dighet att därom underrätta innehavaren av sistnämnda område. De skäl som tidigare anförts mot en dylik underrättelseplikt synas ej heller bäran- de.4 Ehuru det icke är tilltalande att gradera djurs lidande efter deras stor— lek, lärer det av praktiska skäl vara nödvändigt att begränsa underrättelse- plikten till att avse allenast sårad älg, hjort eller rådjur. Man måste näm- ligen taga hänsyn till, bland annat, att avgörandet om ett djur verkligen är

1 Jfr Finlands jaktlag, där liknande stadgande finnes intaget i 5 46. 5 1898 års förslag: sid. 46; 1909 års förslag: sid. 51. » 3 Se danska jaktlagen, & 12, och tyska riksjaktlagen, € 30. i " 1909 års förslag: sid. 52.

sårat eller ej i fråga om de mindre arterna kan vara förenat med betydande svårigheter. Härtill kommer, att ett påskjutet mindre djur i regel icke för- flyttar sig så långt, medan däremot ett sårat djur, tillhörande ovannämnda större arter, kan gå flera kilometer. I förslaget till lag om rätt till jakt har ett stadgande av nu omförmält innehåll som ett särskilt moment tillfogats det lagrum, som motsvarar 11 å i 1912 JL, nämligen 13 å. Att giva särskil- da föreskrifter i fråga om den persons åligganden, som mottager nu avsedd underrättelse, synes däremot ej erforderligt. Det bör stå honom [fritt att handla på sätt han själv finner lämpligast.

Det har ovan framhållits, hurusom lagstiftarens hittills huvudsakliga me- del att skydda villebrådet från utrotning bestått i fastställande av fridlys- ningtider, vilkas längd anpassats efter, bland annat, de olika villebrådsarter- nas större eller mindre talrikhet å skilda orter, medan han åt jakträttsinne- havarens eget gottfinnande nödgats överlämna frågan om vad som därutöver må ha bort vidtagas för att säkerställa stammens vidmakthållande; I det föreliggande förslaget har därför, såsom av det förestående torde framgå, särskild vikt lagts vid de stadganden som avse att giva regler för jakträttsin- nehavarens utövning av sina befogenheter i allmänhet, oberoende av gäl- lande fridlysning. Även om dessa regler bliva allmänneligen strikt efter- följda, vilket alltså skulle innebära att varje jägare även vore jaktvårdare, kommer behovet av fridlysningstider, fastställda av offentlig myndighet, att kvarstå. Bestämmandet av den tid, som för en viss djurart skall vara att anse såsom lämpligaste fridlysningstid, påverkas nämligen av så många fak- torer, framför allt av biologisk art, att avgörandet härav icke lämpligen kan överlämnas åt den enskilde. Härtill kommer att en villebrådsarts större eller mindre talrika förekomst ofta har sin orsak i andra förhållanden än de jaktliga. Man har slutligen att räkna med att icke alla fridlysningar äro be— tingade av att en djurart besitter egenskapen av att vara jaktbar eller i andra avseenden, till exempel för jordbruket, nyttig. Faunistiska intressen eller rena naturskyddssynpunkter kunna alltså motivera fridlysning av djurarter, som ur jaktvårdens eller näringarnas synpunkt äro indifferenta eller till och med övervägande skadliga. Jämte nu nämnda omständigheter, vilka ensamt för sig eller tillsammantagna inverka på frågan om den för djurart lämpli- gaste fridlysningstiden, bör enligt utredningsmannens förmenande i fråga om en del djurarter hänsyn även tagas till, att de hava värde som jaktbyte allenast under en kortare tid av året och att det därför i syfte att förbehålla detta värde åt dem, för vilka jakten å sådana djur innebär en inkomstkälla, kan bliva befogat att för desamma föreskriva viss fridlysning.

Såtillvida bör emellertid den av en jakträttsinnehavare bedrivna jaktvår- den kunna premieras, att, därest han å sin mark uppdragit en villebråds— stam, som i talrikhet vida överträffar det för den trakten vanliga, han bör kunna av vederbörande myndighet dispens—eras från iakttagande av den för orten gällande fridlysningstiden, vilken ju fastställts efter den genomsnittliga villebrådstillgången. Stadgande om rätt till sådan särskild jakttid har upp- tagits i förslaget till jaktstadga, 42 5 2 mom.

Enligt hittillsvarande och som det synes välgrundad praxis bör som regel jaktstadgan innehålla bestämmelserna om sådan fridlysning, för vilken ett mera stadigvarande behov kan anses förefinnas. Företagen granskning av de enligt 1927 JS med däri senare vidtagna ändringar gällande permanenta fridlysningstiderna, i vad dessa avse de i egentlig mening jaktbara djuren, upptagna under 1 å i 1927 JS, har givit vid handen, att dessa tideri stort sett såväl ur biologisk som annan synpunkt kunna anses väl avvägda. Vissa jämkningar hava dock vidtagits i syfte att giva hävd åt sådana fridlysnings— tider, som nu plågat fastställas genom den årliga kungörelsen men beträffan- de vilka ett permanent behov visat sig föreligga, varjämte en del djurarter, av vilka de flesta en längre tid varit föremål för likaledes årlig återkommande fridlysning, upptagits i den paragraf, 42 å, i förslaget till jaktstadga, som motsvarar 1 5 i 1927 JS.

Rörande de sålunda i denna del av förslaget upptagna fridlysningstiderna skall i förevarande sammanhang allenast närmare behandlas de för vissa simfåglar och morkullan föreslagna.

Som bekant har spörsmålet om beredande av utsträckt skydd åt de flyt- tande fågelarterna på senaste tid varit föremål för förnyade internationella överläggningar. Frågan om den i de nordiska länderna, framför allt Sve- rige, Norge och Finland, bedrivna vårjakten å viss sjöfågel och morkulla har därvid kommit i förgrunden, nämligen såtillvida som ett bibehållande i dessa länder av denna jakt kan förväntas medföra, att sydligare länder, framför allt de med romansk befolkning, icke komma att gå med på att bereda de i sistnämnda länder övervintrande eller desamma genomflyttande fåglarna erforderligt skydd. Huruvida denna ståndpunkt vid en jämförelse mellan de relativt blygsamma proportionerna hos den nordiska vårjakten, som dock i huvudsak bedrives å matnyttiga fågelarter, och det i de syd— ligare länderna praktiserade massdödandet av alla slags flyttfåglar, således även de som åtminstone här i Sverige sedan länge åtnjutit effektivt skydd, kommer att framstå såsom sakligt berättigad är en sak för sig. Från de principiella utgångspunkter varpå föreliggande förslag är uppbyggt fin- nes inget att erinra mot ett förbud mot vårjakten, såframt nämligen icke ett sådant förbud skulle kunna tänkas ytterligare försvåra vissa befolknings- gruppers ställning i försörjningshänseende. Tidigare har emellertid anförts, hurusom jakten å sjöfågel spelar en icke oväsentlig roll ur försörjningssyn- punkt för vissa grupper av skärgårdsbefolkningen. Att, innan man vet vil- ken ståndpunkt i frågan om flyttfågelsskyddet som kan komma att slutli- gen intagas i övervintrings- eller genomflyttningsländerna, här i riket genom- föra ett förbud mot vårjakten å sjöfågel, varigenom man alltså skulle icke endast bereda en under strävsamma förhållanden levande befolkning av- bräck i sina försörjningsmöjligheter utan även avhända sig ett i kampen för flyttfåglarnas skyddande värdefullt kompensationsobjekt, bör enligt utred- ningsmannens förmenande icke komma i fråga. Av sistnämnda skäl samt med hänsyn till svårigheten att draga den riktiga gränsen bör nu ej heller ett eljest tänkbart förbud mot sport— och nöjesjakt på sjöfågel under våren ifrågasättas.

Annorlunda ställer det sig i avseende å vårjakten å morkulla. Denna jakt måste nämligen betecknas såsom en uteslutande sport- eller nöjesjakt, den spelar ingen som helst roll i försörjningshänseende och dess berättigande är bland jaktvårdarna själva synnerligen omtvistat. Givetvis kan även ett bi- behållande av rätten till denna form av jakt hava sitt värde som ett blivan- de kompensationsobjekt. Utredningsmannen håller dock före, att, därest man här i riket skulle vid en så genomgripande reform av de jaktliga för- hållandena som den, vartill föreliggande förslag syftar, bibehålla en så all— mänt kritiserad och ekonomiskt värdelös form av jakt som den ifrågavaran- de, en sådan åtgärd skulle väcka icke endast förvåning utan även sådant tvivel på vår goda vilja, att nyssnämnda värde skulle gå förlorat. I för- slaget till fridlysningstider har därför morkullan kommit i åtnjutande av fullständig fridlysning under våren.

I fråga åter om de fridlysningsbestämmelser, som avse att från utrotning skydda djurarter, vilkas bibehållande motiveras av faunistiska intressen el— ler naturskyddssynpunkter, har utredningsmannen som ett första steg mot ökat skydd för vissa rovdjur och rovfåglar nämligen mård och utter även- som samtliga falkarter föreslagit, att dessa djur skola å kronans mark åt- njuta samma skydd som enligt 1927 JS beredes björn, lo, örn och berguv. Den utredningsmannen anbefallda särskilda utredningen i den s. k. björn— frågan, för vilken utredning redogöres nedan under 40 å i förslaget till jakt- stadga, har föranlett förslag dels till ändrade grunder i fråga om rätten att utfå ersättning för av björn ävensom lo förorsakad skadegörelse, dels ock till en helt ny ordning för den jakt å dylika djur, som kan bliva nödvändig för att hindra skadegörelse eller genom alltför stor ökning av stammen för- orsakat obehag.

Då emellertid andra helt fridlysta djur än björn och 10 kunna orsaka skada å villebrådsbeståndet i övrigt ävensom å tamdjur eller vara till hinder för andra djurarters utveckling, bör möjligheten att till förebyggande av vi- dare skada eller undanröjande av dylikt hinder få döda sådant djur icke vara helt utesluten, och har därför i förslaget till jaktstadga, 45 %, intagits bestämmelser om den ordning, enligt vilken dispens i detta avseende skall kunna erhållas.

Vidkommande jakten efter älg hava de bestämmelser, som avse att reg- lera rätten att under särskild jakttid idka sådan jakt, intagits i den föreslag- na jaktstadgan (44 5). I sak bygger paragrafen på 1931 års förordning i ämnet, därvid dock en del ändringar hava föreslagits åsyftande att åt be- stämmelserna giva sådant innehåll, att deras tillämpande må bättre än hit— tills möjliggöra utövandet av rationell älgvård. I detta hänseende hade det varit önskvärt om förslaget kunnat gå längre och således såsom huvudregel föreskriva, att jakt efter älg icke må företagas annat än efter särskilt till- stånd. Den rationella älgvården kräver nämligen i högre grad än annan jaktvård att älgstammen icke blir föremål för större beskattning än som dess naturliga tillväxt medgiver. Uppskattningen av vad som därutinnan må vara tillåtligt blir emellertid i hög grad otillförlitligt, därest densamma, så—

som nu är fallet, kommer att avse allenast älgbeståndet å vissa jakträtts- innehavares marker, medan däremot å det stora flertalet marker avskjutnin- gen bedrives utan hänsyn till ovannämnda krav och därvid i allmänhet, åt- minstone i de mellersta och södra delarna av landet, så intensivt, att det torde kunna sägas, att det är huvudsakligen tack vare kalvförbudet även- som skeende invandring från älgvårdade marker, som stammen kunnat tåla nuvarande kraftiga, årligen stegrade beskattning. Innehavarna av älgvårdade marker måste därför vid beräknandet av det antal älgar, som där må kunna fällas, taga hänsyn till att de kvarvarande älgarna å deras marker skola vara tillräckliga icke endast för stammens vidmakthållande å de egna mar- kerna utan även för älgbeståndets förnyan—de å' kringliggande, icke älgvårdade områden. På så sätt torde älgstammens storlek på de älgvårdade markerna mångenstädes komma att överstiga vad som ur synpunkten av dessa mar- kers eget behov är skäligt, ett förhållande som nog i viss mån bidrager till uppkomsten av de stora älgskadorna där. Vad som sålunda anförts rörande den s. k. fria älgjaktens inverkan på den del av älgvårdarens arbete, som tager sikte på älgstammens vidmakthållande i kvantitativt avseende, lärer äga sin tillämplighet även i fråga om det lika betydelsefulla arbetet på hö- jandet av stammens kvalitet. Att den fria jakten dessutom på många håll bedrives under former, som ur humanitär synpunkt måste betecknas såsom förkastliga, är tidigare berört. Nu anförda och övriga med älgjakten, sådan den nu i allmänhet utövas, förbundna olägenheter — såsom ytterligare exem- pel må nämnas svårigheten att till skäligt pris vinna avsättning för de stora mängder älgkött som under ett fåtal dagar tillföras marknaden — skulle säkerligen undanröjas, därest all älgjakt komme att regleras genom licens— förfarande i huvudsaklig överensstämmelse med gällande och nu föreslagna grunder. Att utredningsmannen det oaktat icke ansett sig böra framlägga förslag i denna riktning beror på, dels att för mången jord- eller skogsägare det fällande av älg vartill den fria jakten erbjuder möjlighet är det enda sätt, varpå han har utsikt att få ersättning för av älgarna orsakad skada, dels ock att en sådan ordning icke är tänkbar, innan sammanslutningar av de många smärre jakträttsliga enheterna till större sådana med antagna reg- ler för bland annat jaktutövningen mera allmänt kommit till stånd. Därest emellertid med blivande jaktlagstiftning införlivas regler, avsedda att under- lätta sammanslutandet av närliggande marker till jaktområden, och den så- lunda givna möjligheten att bilda jaktvårdade områden av för bedrivande av älgvård tillräcklig storlek också, såsom det torde vara anledning att för- vänta, kommer att allmänt utnyttjas, lärer insikten om de fördelar, som en på licensförfarande byggd ordning för älgjaktens utövande erbjuder icke endast ur specifik älgvårdssynpunkt utan även för själva jaktutövningen, snabbt bliva utbredd och det torde då icke föreligga hinder att ytterligare inskränka den nuvarande, icke endast ur jaktsynpunkt starkt kritiserade fria jakten efter älg. Då en del av de synpunkter vilka motivera ett licensförfarande i fråga 1 om älgjakten hava sin tillämplighet även beträffande jakten efter två andra 6—367686.

hjortdjur, nämligen kronhjort och rådjur, beträffande vilka även andra skäl tala för att särskild jakttid skall kunna medgivas, hava reglerna för den särskilda jakten efter älg föreslagits skola komma att i tillämpliga delar gälla även jakten efter kronhjort och rådjur.

Ehuru man i lagstiftningsväg väl lärer kunna förmedelst ett noggrant angivande av de skyldigheter och rättigheter som åvila, respektive tillkomma den som idkar jakt uppdraga de riktlinjer som enligt statsmakternas me- ning böra vara normerande i fråga om jaktutövning och viltskydd och där- igenom skapa ett gynnsamt utgångsläge för det fortsatta arbetet på att åstad- komma ett allmänt eftersträvat bättre tillstånd på det jaktliga området, be- ror dock detta arbetes framgångsrika genomförande i hög grad på beskaf- fenheten och effektiviteten av de medel, vilka äro avsedda att tillgripas gent- emot den, som åsidosätter statsmakternas sålunda tillkännagivna vilja.

Praktiskt taget fullständig enighet torde råda därom, att i nu gällande jaktlagstiftning ifrågavarande medel icke i ovannämnda avseenden motsvara de krav, som skäligen kunna ställas å desamma, och från skilda häll hava ock gjorts framställningar om ändrade bestraffnings-, förverkande- och åtals- regler i syfte att skapa ökad respekt för lagens bud ävensom större möjlig- heter att ingripa mot lagöverträdaren.

Olovlig jakt på annans mark och jakt på olaga tid hava under alla tider förekommit i större eller mindre omfattning. Den sålunda ådagalagda bri- stande respekten för annans jakträtt, respektive de av offentlig myndighet rörande jaktens utövande meddelade föreskrifter synes till en del hava bott— nat i den uppfattningen, att villebrådet vore så att säga var mans tillhörig- het och att således den enskilde jakträttsinnehavarens anspråk på att ensam få tillgodogöra sig å hans mark befintligt villebråd ävensom statsmakternas åtgärder att reglera jaktutövningen utgjorde ingrepp i en folket i gemen till- kommande rättighet. Att en sådan uppfattning är ur historisk synpunkt ohållbar lärer var ställt utom tvivel, och den synes också numera vara i stort sett övergiven. Spår av densamma påträffas dock alltjämt, bland annat i den allmänna benägenheten att överse med tjuvskyttarnas verksamhet. Den- na benägenhet till överseende torde väl ock kunna förklaras av att tjuvskyt- tet under gångna tider i regel icke haft karaktären av mera svårartad brotts- lighet. Frånsett de fall då verklig nöd frestat en person att angripa villebrå- det å annans mark eller under fridlysningstid ävensom de fall då den olov- liga jakten bedrivits huvudsakligen av okynne, i vilka ju de bakomliggande

motiven förklara ett milt bedömande av den brottsliga handlingen, har näm— , ligen icke så sällan tjuvskyttens verksamhet mera präglats av en viss sports- ! lig oförvägenhet och förslagenhet än av krass förvärvsanda, ett förhållande som bidragit till att över hans tilltag i ej så ringa mån sprida ett försonande skimmer.

I dessa äldre tiders mera idylliska förhållanden har under de senare år- tiondena inträtt en radikal förändring, som i viss mån står i samband med tillkomsten under samma tid av allt fler jaktvårdade komplex. Genom den »

å dessa förefintliga rika tillgången på vilt kan nämligen den olovliga jakten bedrivas i renodlat förvärvssyfte. och det är påtagligt, att densamma giver sina utövare en icke föraktlig inkomst. Den mot efterräkningar tryggade avsättningen av sålunda åtkommet villebråd underlättas därjämte i hög grad av det tack vare bilismen förbättrade transportsystemet, som möjliggör tjuv- skjutet villebråds saluförande på från fångstplatsen långt belägna orter. Me- delst användande av bil kunna även tjuvjägarna utsträcka sina operationer på betydliga avstånd från boningsorten och som verksamheten oftast bedri- ves nattetid, bliva utsikterna för jakträttsinnehavaren att ertappa dem ytter- ligt små. De nya, en viss organisation krävande metoderna för den illo- jala jakten har även medfört förändring i fråga om dess utövare, nämligen så tillvida att dessa numera ofta utgöras av individer med utpräglat asocial läggning, vilka genom sina metoder, sitt sätt att uppträda, den terror de utöva mot sin omgivning i syfte att hindra förebringandet av bevisning vid eventuell lagföring, sin likgiltighet för edens vikt etc. visa sig besitta en mentalitet som nära överensstämmer med 'sprit-smugglarens. Att för sådan-a individer nu gällande påföljder av ett ertappande måste vara utan verkan vare sig som avskräcknings- eller som repressaliemedel synes uppen- bart.

Även från en annan synpunkt synes kravet på en betydande skärpning av straffmaxima vid jaktförbrytelser vara motiverat. Genom lagen den 12 maj 1933 om vissa tvångsmedel i brottmål har möjligheten att anställa husrann- sakan inskränkts till att avse brott, varå kan följa straffarbete eller fängelse. Med fullständig samstämmighet hava personer tillhörande skogsstaten, åkla- gareväsendet och lappväsendet vitsordat den ökade svårighet att i mål om jaktförbrytelser anskaffa erforderlig bevisning, som blivit en följd av nämnda stadgande. Drastiska berättelser om huru notoriska tjuvjägare sålunda und- gått välförtjänt laga näpst hava delgivits utredningsmannen. Att lagen i fråga skulle få sådana verkningar, torde icke hava varit lagstiftarens mening. Då en ändring av lagen i syfte att från dess tillämplighetsomräde undantaga just ifrågavarande kategori förbrytelser torde få anses utesluten, lärer man, därest man vill möjliggöra att ett ingripande mot vissa mer kvalificerade former av illojal jakt skall ha utsikter till framgång, nödgas för dessa former stadga ur- bota bestraffning.

En dylik straffskärpning lärer framstå såsom ännu mer befogad om man betänker, att i stora delar av landet det jaktbara villebrådet icke längre är en renodlad naturprodukt utan ett resultat av jakträttsinnehavarens jaktvårdande arbete. Även i de fall då detta arbete på grund av naturförhållandena måste inskränkas till allenast en självpåtagen begränsning av avskjutningen parad med ett skärpt efterhållande av vissa skadedjur, blir dock tillgången på vilt att betrakta som en följd av mänsklig produktiv verksamhet. Villebrådets egenskap att icke kunna vara föremål för besittning i juridisk mening medför visserligen, att det straffrättsliga skydd, varmed rätten till detsamma omgär- das, icke kan bliva av samma valör som skyddet för andra produkter av mänsklig verksamhet, men denna omständighet synes dock icke böra hindra,

att detta skydd gives den grad av effektivitet, som erfarenheten visar vara nödig.

Såväl i förslaget till lag om rätt till jakt som i förslaget till jaktstadga hava därför bestraffningsreglerna skärpts därhän, att urbota straff, fängelse, som regel skall kunna ådömas dels vid såväl olovlig som olaga jakt1 å vissa mera värdefulla villebrådsarter, dels ock vid vissa kvalificerade former av dylika förbrytelser i allmänhet, samt att, då det gäller olaga jakt av här ifrå- gavarande slag, bötesstraff skall förekomma allenast då omständigheterna äro synnerligen mildrande. För en form av olaga jakt, nämligen sådan som äger rum med användande av vissa motor- eller maskindrivna transportmedel, har det funnits nödvändigt att göra fängelsestraffet till uteslutande bestraffnings- medel.

Även övriga straffbud i lagen om rätt till jakt och jaktstadgan hava före- slagits skola ändras i skärpande riktning, därvid som regel skärpningarna skett med avseende å straffens maxima. Ehuru den ovan gjorda karakteri- stiken av den nutida illojala jakten och dess utövare lärer hava avseende å större antalet av de fall som komma under domstolarnas bedömande, får det nämligen icke förbises, att många överträdelser av gällande föreskrifter icke bottna i en sålunda skildrad brottslig vilja utan hava sin grund i oförstånd, tanklöshet eller okunnighet och det bör då också vara domstolarna möjligt att visa tillbörlig mildhet. I två avseenden, nämligen i fråga om fällande av årskalv av älg under eljest tillåten jakttid ävensom överskridande av i licens fastställt antal älgar, har kravet på billighet föranlett förslag om straffets ut- mätande icke i dagsböter utan i omedelbart ådömda böter.

Att såsom i nu gällande lagstiftning hava straffbestämmelserna, i vad dessa angå förbrytelser mot lagen om rätt till jakt, fördelade på allmänna straff— lagen och jaktlagen måste betecknas såsom ur praktisk synpunkt mindre lämpligt. Även ur systematisk synpunkt kunna invändningar resas häremot.2 Med hänsyn till den skärpning av straffet för olovlig jakt i allmänhet som skett i föreliggande förslag och de olika kvalifikationsgrunder varmed för- slaget räknar kommer olovlig jakt att i bestraffningshänseende så avsevärt skilja sig från övriga i 24 kap. strafflagen upptagna brott, att densammas hänförande till specialstraffrätten synes motiverad. Härtill kommer att för- slagets regler om förfarandet med förverkat villebråd och annan egendom samt om bötesfördelningen för sitt genomförande äro beroende av, att enhet- liga regler bliva gällande på jaktlagstiftningens hela område, vilket icke blir förhållandet, därest allmänna strafflagens regler fortfarande skola tillämpas i en del fall. Det av utredningsmannen såsom normerande för utformningen av det föreliggande förslaget uppställda önskemålet, att reglerna om jakträtt och jaktutövning, vilka torde i alldeles särskild grad direkt angå gemene man, höra vara så lättillgängliga som möjligt och med hänsyn därtill koncen-

1 Med olaga jakt, vilken term upptagits i förslaget till jaktstadga, förstås jakt å villebråd under tid då detsamma är fridlyst. ? Jfr yttrande av en ledamot av lagrådet under förarbetena till 1912 JL -— K. M:ts prop. nr 98/1912, sid. 39.

trerade å minsta möjliga antal författningar, verkar ock i riktning för ifrå- gavarande straffbuds införande i lagen om rätt till jakt. Så har ock skett i förslaget. Till de konsekvenser, som detta för med sig, exempelvis i fråga om rätten till skadestånd, återkommer utredningsmannen vid detaljmotiveringen.

De synpunkter i fråga om statsmakternas inställning till jaktvårdsproble- met, som enligt vad tidigare ovan anförts ligger till grund för det nu fram- lagda förslaget, hava ock föranlett upptagande i detsamma av ändrade åtals- regler. 1912 JL och 1927 JS föreskriva som bekant därutinnan såsom huvud- regel, den förra att förbrytelser mot nämnda lag, vilka blott förnärma enskild persons rätt icke må åtalas av annan än målsägaren, och den senare, att överträdelser av stadgan, vilka blott förnärma enskild persons rätt och ej angå till allmänt gagn givna föreskrifter, må endast av målsägaren åtalas. Det är allmänt känt att dessa regler haft den verkan, att ingripande mot olovlig jakt å enskild person tillhörigt område i många, kanske det övervägande antalet fall ej kommer till stånd, enär det i betraktande av de svårigheter den enskilde har att förebringa för fällande dom erforder- lig bevisning mot en med den moderna teknikens hjälpmedel utrustad, inga hänsyn skyende tjuvägare anses innebära för stor risk att anhängiggöra ett åtal. En önskan att härutinnan skapa en gynnsammare ställning för jakträtts- innehavaren kan måhända icke ensam motivera en ändring av åtalsregeln i jaktlagen. Utgår man emellertid från, i likhet med föreliggande förslag, att förekomsten av ett rikare djurliv är ett allmänt intresse och att jaktvårdsar- betet är medlet att tillgodose detta intresse, synes ock brottsliga handlingar, som äro ägnade att äventyra resultatet av detta arbete, böra likställas med öv- riga brott som rikta sig mot allmänna intressen och sålunda kunna föranleda ingripande av polis- och åklagaremakten. Att taga steget fullt ut och stadga, att förbrytelser mot jaktlagen skola falla under allmänt åtal, synes dock icke lämpligt, ty mången gång torde det jämväl för de enskilda parterna inne- bära en fördel, att uppgörelse om ett fall av olovlig jakt kan ske under hand. I förslaget till lag om rätt till jakt har därför den huvudregeln upp- tagits, att allmän åklagare må åtala förbrytelser mot lagen, där brottet av målsägande till åtal angives. Vidkommande åter de i jaktstadgan givna föreskrift—erna måste dessa samt och synnerligen anses tillkomna i allmänt intresse, och allmän åklagare således redan nu pliktig åtala överträdelser av desamma med undantag blott för de fall, då fråga är om överträdelser av stadgans bestämmelser vid olovlig jakt inom annans hägnade jaktpark eller djurgård. Därest den föreslagna åtalsregeln i lagen om rätt till jakt blir gäl- lande, synes emellertid nämnda undantag få mycket liten räckvidd och då detsammas förekomst, såsom erfarenheten visar, givit anledning till missför- stånd, lärer dess bibehållande i en blivande jaktstadga vara överflödigt, va- dan huvudregeln i denna alltså bör vara, att överträdelser mot densamma skola åtalas av allmän åklagare, ändå att angivelse därom ej skett.

I fråga om fördelningen av för brott mot jaktförfattningarna utdömda böter gäller för närvarande, att, vare sig straff ådömts enligt strafflagen, jaktlagen eller jaktstadgan, böterna skola tillfalla kronan. Regeln att utdömda böter

skola tillfalla kronan står otvivelaktigt i överensstämmelse med under senare tider av lagstiftaren tillämpade grundsatser, och utredningsmannen skulle icke såsom skett hava för viss del av bötesbeloppen föreslagit en annan ord- ning, om icke bärande skäl synes honom tala därför.

Enligt det föreliggande förslaget skall, på sätt nedan närmare utvecklas, arbetet för främjande av jaktvården omhänderhavas av en särskild organi- sation. För att denna skall kunna bedriva sin verksamhet fordras betydande penningmedel. Dessa skola i huvudsak uppbringas därigenom att av vissa kategorier jägare uttages en särskild avgift, jaktvårdsavgift. Idkandet av olovlig jakt eller åsidosättande i övrigt av de bestämmelser som äro medde- lade till jakträttsinnehavarens eller villebrådets skydd måste emellertid be- traktas såsom ytterst innefattande ett angrepp på den å ifrågavarande mark bedrivna jaktvården och det torde ligga i öppen dag, att jaktvårdsarbetet ge- nom sådana angrepp riskerar att förryckas eller kanske helt omöjliggöras. Då nu de jagande i den allmänna jaktvårdens intresse komma att belastas med avgifter för rätten att draga nytta av det av dem själva bedrivna jakt- vårdsarbetet,*synes konsekvens och billighet fordra, att den som illojalt ut- nyttjar nämnda jaktvårdsarbete också får lämna ett bidrag till den allmänna jaktvårdens främjande utöver det skadestånd han till äventyrs kan kännas skyldig utgiva till jakträttsinnehavaren. Därför har i de båda nu föreliggan- de författningsförslagen upptagits den regeln, att av ådömda böter en tred- jedel skall tillfalla jaktvårdsfonden.

Enligt förslagen skall emellertid en annan tredjedel ställas till angivna myndigheters förfogande för att användas till uppmuntran av polismän som ådagalagt synnerligt nit vid beivrandet av överträdelser av jaktförfattnin- garna. Härom är följande att anföra. Enligt 1864 JS tillföll av böter, ut- dömda enligt stadgan, två tredjedelar åklagaren och en tredjedel kronan. I 1912 JS ändrades detta därhän, att i mål, där allmän åklagare fört talan, den- ne tillerkändes fortfarande samma andel, medan återstående tredjedel tillföll vederbörande kommun. Enligt 1912 JL har redan från dess ikraftträdande gällt ovan angivna regel, att böter tillfalla kronan. I och med tillkomsten av 1927 JS blev sistnämnda förhållande gällande även beträffande böter, ut- dömda enligt jaktstadgan. .Emellertid hava tid efter annan röster höjts för en återgång till systemet med åklagareandel i böter och man har därvid fram- hållit, hurusom åklagarnas intresse att taga befattning med den oftast svåra och tidskrävande utredningen av ifrågavarande förbrytelser skulle stimuleras genom utsikten att få någon del av böterna. Även om nu detta är riktigt, bör det dock enligt utredningsmannens mening icke ifrågakomma att här göra ett undantag från den allmänna tendensen att avkoppla åklagaremaktens ekonomiska intressen från tjänsteutövningen. Å andra sidan kan man icke bortse ifrån, att utredningen av en jaktförbrytelse kräver både tid och sak- kunskap och ofta måste äga rum under mycket påfrestande förhållanden, varför man måste förstå, att polismyndigheterna med hänsyn till sin redan förut stora arbetsbörda icke gärna se den ytterligare belastning, som en ut- vidgad åtalsskyldighet enligt föreliggande förslag måste medföra. Då, så-

: som ovan konstaterats, en påfallande likhet förefinnes mellan de svårare jakt- ' förbrytelserna och spritsmugglingen har det synts utredningsmannen ligga nära till hands, att jämväl beträffande jaktförbrytelserna tillskapa den möj- lighet till viss uppmuntran av polispersonalen, som i fråga om förseelserna mot alkoholförfattningarna gäller genom föreskriften om att viss del av bö- terna får användas i ovan angivet syfte. , Den sålunda föreslagna fördelningsgrunden i fråga om ådömda böter har i l de föreslagna författningarna av enahanda skäl utsträckts att gälla även för- * delningen av värdet av villebråd eller annan egendom, som förklarats förver- kat eller belopp, som skola utgivas i stället för vad som förverkats.

En lagstiftning som avser att främja jaktvården och som i sådant syfte så fullständigt som möjligt upptager regler för jaktutövning och viltvård kan, såsom inledningsvis framhållits, förväntas bliva av betydelse redan därigenom, att den underlättar skapandet av en opinion i av lagstiftaren önskad riktning. Den enskilde jaktutövaren får genom en sådan lagstift- ning vägledning i fråga om de normer efter vilka han uti ifrågavarande hän- seenden skall rätta sitt handlande, dock kanske i främsta rummet så, att han ur lagen kan inhämta vad som därutinnan icke är honom tillåtet. I fråga om av lagstiftaren åsyftade positiva åtgärder till jaktvårdens främ- jande kan visserligen en av jaktvårdsintresse besjälad jakträttsinnehavare, såsom ock erfarenheten visar, uträtta mycket av värde, men räckvidden härav måste dock bliva begränsad, bland annat beroende på, att hans ini- tiativ icke när så synnerligen långt utöver hans eget jaktområdes gränser ävensom att han som regel saknar erforderlig överblick över förhållandena på det jaktliga området i allmänhet. Skola därför till jaktvårdens fromma givna föreskrifter få allmännelig betydelse, fordras att desammas omsät- tande i praktiken kommer att ske under medverkan och överinseende av personer med på området erforderlig sakkunskap, förmåga till initiativ och auktoritet. Kravet på förefintlighet av sagda kvalifikationer understrykes ytterligare, därest i betraktande tages, att arbetet med jaktvårdens främ- jande städse bör ske under hänsynstagande till att av densamma berörda näringars intressen ej trädas för nära. Att undersöka huru den sålunda erforderliga ledningen av jaktvårdsarbetet lämpligast bör vara organiserad och därom avgiva förslag har ock, i enlighet med de utredningsmannen lämnade direktiven, utgjort en betydelsefull del av hans uppdrag.

Det synes utredningsmannen som om man för organiserandet av nämnda ledning är hänvisad att välja mellan ettdera av två alternativ, nämligen antingen att anförtro ledningen av jaktvårdsarbetet åt statlig myndighet, som alltså måste tillskapas, eller att låta ledingen omhänderhavas av sam— manslutningar av i stort sett enahanda karaktär som de nuvarande fri- villiga jaktvårdsorganisationerna, därvid dock de maktpåliggande befogen— heter, som enligt förslaget till jaktstadga skola tillkomma desamma, nödvän- diggöra att åt offentlig myndighet inrymma visst inflytande i fråga om deras sammansättning m. m.

Tillvaron av en i jaktvårdsfrågor eminent sakkunnig myndighet torde möjliggöra att åt denna överlämna avgörandet av åtskilliga jaktvårdsären- den, som för närvarande måste belasta Kungl. Maj:t. För Kungl. Maj:t lärer det ock innebära en ytterligare fördel att i frågor, som ändock måste av Kungl. Maj:t avgöras, hava omedelbar tillgång till sådan sakkunskap. Åtskilliga av de jaktvårdsärenden i vilka beslutanderätten nu tillkommer lokal myndighet torde till båtnad för deras sakkunniga avgörande kunna överflyttas till den centrala myndigheten. Härtill kommer att man genom att åt ett dylikt sakkunnigt statligt organ med förmåga att överblicka för- hållandena anförtro ledningen av och tillsynen över jaktvårdsarbetet torde vinna, att denna blir utövad efter enhetliga, rationella principer samt under opartiskt hänsynstagande till alla av saken berörda intressen.

En dylik centralisering av ledningen av jaktvårdsarbetet synes dock med- föra såväl organisatoriska som praktiska olägenheter. Att såsom exempel- vis skett i Finland grunda jaktvårdsorganisationen på kommunvis bildade jaktvårdsföreningar med en statlig ämbetsman, jaktinspektören, såsom ini- tiativtagare och övervakare, lärer här i riket med dess storlek och av den växlande naturbeskaffenheten betingade olika jaktliga förhållanden ej vara görligt, bland annat därför, att den arbetsbörda som här komme att åvila denne ämbetsman skulle, även om han vore utrustad med fullständig kän- nedom om de olika lokala förhållandena, omöjliggöra ett något så när snabbt avgörande av de inom hans ämbetsutövning fallande mångskiftande ären- dena. Flertalet jaktvårdsärenden kräva emellertid snabbhet i avgörandet. Vill man därför från början gardera sig mot ogynnsamt verkande försening i handläggningen av desamma, torde man bliva nödsakad uppdela den ifrågavarande ledningen av jaktvårdsarbetet på flera personer, vilket med andra ord skulle innebära tillskapandet av ett nytt ämbetsverk. Detta synes man emellertid böra undvika. Visserligen kan tillkomsten av ett sådant ämbetsverk jämväl tänkas bidraga till ett förverkligande av naturskydds- rörelsens önskemål om statlig ledning av naturskyddet, enär det ju synes ligga nära tillhands att under ämbetsverkets förvaltning lägga icke endast jaktvårds- utan även naturskyddsärendena. De senare äro emellertid av synnerligen mångskiftande art och jaktvården utgör allenast en mindre detalj av desamma, varför det kan befaras, att vid ett sammanförande under en ledning av jaktvårdsarbetet och naturskyddsarbetet jaktvårdsintresset skall komma i andra hand. En viss divergens i uppfattningen om mål och medel torde vidare föreligga mellan naturskyddets talesmän och jaktvår- darna, såtillvida som de förra synas mera ensidigt lägga huvudvikt-en vid det negativt betonade skydd-andet av naturen, medan för jaktvårdarna nu- mera det väsentliga blivit att genom positiva åtgärder av varjehanda slag uppbygga, vårda och berika djurlivet. Även om man emellertid på den ena eller andra vågen lyckas ernå en tillfredsställande lösning i fråga om organi- sationen av jaktvårdsarbetets statliga ledning, måste man räkna med, att åt- skilliga jaktvårdsärenden äro av den beskaffenhet, att deras handläggning och avgörande icke utan olägenhet kan anförtros annan än lokal myndig- ;

het. Då det givetvis är uteslutet att göra denna lokala myndighet, som väl fortfarande bör vara länsstyrelsen, till en underinstans av den centrala jakt- vårdsmyndigheten, kommer även i fortsättningen jaktvårdsärendena att passera skilda vägar. Uppdragandet av gränserna mellan länsstyrelsernas och den centrala jaktvårdsmyndighetens kompetensområden torde även bliva förenat med svårigheter. Härtill kommer slutligen att en aldrig så väl or- ganiserad och av nit för saken besjälad central jaktvårdsmyndighet dock ytterst för ett resultatrikt arbete är beroende av det enskilda initiativet. Att åt detta initiativ, som för närvarande är förkroppsligat i de frivilliga jakt- vårdsföreningarna samt Svenska jägareförbundet, inrymma erforderligt in- flytande i en organisation sådan som den ovan skisserade synes emellertid jämväl möta svårigheter.

Vad nu anförts har synts utredningsmannen giva vid handen, att jakt— vårdsarbetets ställande under centraliserad statlig ledning, trots de fördelar som därav skulle vinnas, dock icke är den lämpligaste lösningen av frågan om jaktvårdsorganisationens utformning.

Att, i trots av ovan i olika sammanhang framhållna omständigheter i fråga om de jakträttsliga förhållandena och jaktutövningen vilka var för sig eller tillsammans menligt inverka på möjligheten att bedriva jaktvård och därigenom på villebrådstillgången, ändock många marker uppvisa en, sär- skilt'i fråga om vissa arter, förhållandevis riklig villebrådsstam, att jakt— vård bedrives på så många områden som verkligen är fallet, samt att intres- set för jaktvården är i ständigt stigande inom vida kretsar icke minst av den jordinnehavande befolkningen är i främsta rummet att tillskriva det av de frivilliga jaktvårdssammanslutningarna bedrivna målmedvetna och uppoffrande arbetet. I spetsen för detta arbete hava gått länsjaktvårds— föreningarna och dessas centrala sammanslutning, Svenska jägareförbun- det. Måhända frestas man, särskilt vid en jämförelse med förhållandena i andra länder, att beteckna resultaten av,detta arbete såsom skäligen blyg- samma och väl må man i ett eller annat fall kunna tveka om, huruvida i arbetet använda metoder alltid varit odelat lyckliga, man må vid sådan kritik ej förglömma, att dessa föreningar endast förfogat över obetydliga penningmedel och att de därför för sin verksamhet varit hänvisade till fri- villiga, praktiskt taget oavlönade krafter, vilka kanske icke haft förmågan att vinna gehör hos just de kretsar, som framför allt borde nås av jaktvårds- propagandan.

I betraktande av att snart sagt allt vad landet äger av erfarenhet och in- sikter i fråga om jaktvårdsarbetets bedrivande är samlat inom dessa frivil- liga sammanslutningar, synes det utredningsmannen vara angeläget under- söka om icke de uppgifter, som enligt det föreliggande förslaget skola åvila jaktvårdsorganen skall kunna omhändertagas av de befintliga länsjaktvårds- föreningarna, respektive Svenska jägareförbundet, givetvis med de ändringar i fråga om dessas arbetssätt och sammansättningen av deras verkställande organ som betingas av dem tillagda ökade åligganden. Fördelen ur allmän synpunkt att kunna räkna med, att vid ikraftträdandet av en ny lagstiftning

de organ, som jämlikt denna lagstiftning äro avsedda att handhava ut- övningen av i desamma föreskriven verksamhet, äro i väsentliga delar färdigbildade, synes uppenbar. I de befintliga sammanslutningarnas eget intresse lärer ock kunna antagas ligga att få fortsätta sin hittillsvarande verksamhet och om detta då kan förutses komma att ske under former, vilka äro ägnade att leda till resultat som det av ovan anförda skäl hittills icke varit möjligt att nå, synes det jämväl för dessa sammanslutningar inne- bära uppenbar fördel att få, uppgå i den nya organisationen.

Vad som ur ovanberörda synpunkter för närvarande torde kunna an- märkas mot sammansättningen av jaktvårdsföreningarnas styrelser är, att desamma väl ensidigt representera jägarintresset. Därest man, såsom i för- slaget avses, på jaktvårdssammanslutnings styrelse vill lägga verkställandet av utredning i sådana frågor som till exempel bekämpandet av viltskador, lärer emellertid bliva nödvändigt att åt styrelsen giva en sådan samman- sättning, att bedömandet av en dylik fråga kommer att ske under tillbörligt hänsynstagande till andra än de extrema jägarsynpunkterna. Styrelsens auktoritet i allmänhet kommer självfallet att ökas, därest densamma inom sig innesluter representanter för olika av jaktvårdsarbetet berörda intressen. Vidkommande åter föreningarnas arbetssätt måste detta, därest man vill skapa garantier för att beslut skola kunna fattas med erforderlig snabbhet och oberoende av sådana tillfälligheter som åsikten hos den på en viss för- eningsstämma närvarande majoriteten, rationaliseras i riktning mot att giva styrelsen ökat inflytande. Då enligt förslaget föreningarna skola komma att handhava betydande medel av i viss mån allmän karaktär, fordras ökat inflytande av det allmänna i fråga om kontrollen över dessa medels använ- dande. Föreningsstyrelsernas karaktär av åtminstone halvofficiell institu- tion synes slutligen kräva, att de i sitt handhavande av dem anförtrodda funktioner komma att vara underkastade samma ansvar som i allmänhet är stadgat beträffande funktionärer i motsvarande ställning.

Efter ett genomförande i fråga om länsjaktvårdsföreningarnas, respektive Svenska jägareförbundets organisation av de ändringar, som efter vad ovan anförts befunnits nödiga eller som med dem stå i sammanhang, synes det utredningsmannen, som om nämnda föreningar och förbund skola bliva väl skickade att övertaga utövningen av de befogenheter som enligt för- slaget skola tillkomma jaktvårdssammanslutning. Dessa ändringar synas icke heller vara av den art, att de skola behöva hindra föreningarna och för- bundet att godtaga desamma.

Den av utredningsmannen såsom lämplig befunna organisationen, vilken i mångt och mycket haft bestämmelserna om skogsvårdsstyrelse och skogs- vårdsstyrelsernas centralförbund till förebild, skall alltså i sina huvuddrag få följande utseende.

Inom varje län skall verksamheten för främjande av jaktvården där- städes handhavas av en jaktvårdsförening. Då för närvarande de ovan såsom länsjaktvårdsföreningar betecknade föreningarnas verksamhetsområ-

den icke allestädes överensstämma med länsindelningen nämligen så, att Kristianstads och Malmöhus län äro förenade i Skånska jägaresällskapet, att lö1 ett vart av Kalmar läns båda landstingsområden finnes en jaktvårds- förening, att Älvsborgs län är uppdelat på två jaktvårdsföreningar med 1espektive hushållningssällskaps område såsom verksamhetsområde samt att Stockholms stad tillhör samma jaktvårdsförening som Stockholms län, bör för att underlätta övergången den sålunda bestående ordningen åtminstone tillsvidare få vala gällande. I ändamål att nedb1inga administrationskost- ' naderna bör dock enligt utredningsmannens mening en sammanslagning av de jaktvårdsföreningar som omfatta delar av samma län snarast äga rum.

Medlemskap i jaktvårdsförening skall vara frivilligt. Det kommer givet- vis att ligg a i en var förenings intresse att verka för så stor och allmän 1nslutning till föreningen som möjligt. Vissa regler som avse att förhindra konkurrens föreningarna emellan vid medlemsvärvningen synes därvid er- forderliga. Medlems rätt att deltaga i föreningens angelägenheter utövas å föreningssammanträde, åt vilket givits benämningen jaktvårdsstämma. Samtliga medlemmar hava därvid lika rätt. Jaktvårdsstämmans huvud- sakliga befogenheter bli val av funktionärer och representanter ävensom handläggningen av frågor om ansvarsfrihet. Därutöver bör naturligen jakt- vårdsstämman vara det centrala forum för överläggningar, upplysning och propaganda i jaktvårdsfrågor överhuvud.

Föreningens beslutanderätt skall i alla frågor, där sådan ej tillagts jakt- vårdsstämman, tillkomma dess styrelse. I syfte att även till det yttre mar- kera dennas befogenheter har för densamma föreslagits benämningen jakt- vårdsstyrelse. För att jaktvårdsstyrelsen ej skall komma att lida av den tungroddhet, som brukar vara förenad med alltför månghövdade styrelser, har ledamotsantalet föreslagits skola begränsas till sex. Av dessa skall en, tillika ordförande, utses av länsstyrelsen, en av landstinget och en av hus- hållningssällskapet. Övriga ledamöter skola väljas av jaktvårdsstämman. Då alltför täta personombyten inom en styrelse som regel inverka oförmånligt på arbetsresultatet, hava ettårsmandat ansetts böra undvikas och mandat- tiden föreslagit till högst tre år. Intet hindrar naturligen att i jaktvårds— förenings stadgar intaga föreskrift om successiv förnyelse av styrelsen.

Jaktvårdsstyrelsens viktigaste funktionär är sekreteraren, vilken jämväl skall vara jaktvårdskonsulent, ävensom i de fall hans tid medger detta, kas- saförvaltare. Åt jaktvårdskonsulenten torde styrelsen komma att uppdraga företagandet av de utredningar, som kunna ankomma på styrelsen, han lärer jämte ordföranden komma att fungera som verkställande ledamot och enligt de föreslagna stadgandena om bildandet av jaktområden skall handlägg- ningen av dessa grannlaga, sakkunskap och omdöme fordrande ärenden helt åvila konsulenten. Stor vikt kommer därför att ligga på, att till innehavare av nämnda befattning utses rätt person. Därför synes styrelsen i fråga om valet böra ha fria händer och således kunna utse sekreterare-konsulent såväl utom styrelsen som bland dess ledamöter. I den mån konsulentens åliggan- den icke framgå av jaktstadgan, bör det ankomma på en var jaktvårdssty-

relse att för konsulenten fastställa den instruktion, vartill de inom varje för— enings verksamhetsområde rådande särskilda förhållandena kan föranleda. Den olikhet i arbetsbördan olika konsulenter emellan, som torde bli en följd av de skilda länens växlande storlek och olika jaktliga förhållanden, medför enligt utredningsmannens mening också, att bestämmelser om konsulentens avlöning och anställningsförhållanden i övrigt, särskilt ifrågan huruvida han bör vara heltidsanställd eller ej, icke kunna på förhand givas, utan bör varje jaktvårdsstyrelse därutinnan hava frihet att handla på sätt den finner om- ständigheterna föranleda.

Då enligt utredningsmannens förslag icke oväsentliga medel ur den före- slagna jaktvårdsfonden skola ställas till jaktvårdsföreningarnas förfogande för att av jaktvårdsstyrelserna användas för uppehållande av deras verksam- het och för jaktvårdsändamål över huvud, blir det nödvändigt, att åt det all- männa bereda erforderligt inflytande vid granskningen av styrelsernas för- valtning av nämnda medel. För sådant ändamål skall länsstyrelsen hava att utse en revisor, vilken skall hava exklusiv befogenhet i fråga om anmärk- ningar mot sådana styrelsens åtgärder, som föranlett ianspråktagande av medel från jaktvårdsfonden. Den slutliga prövningen av det berättigade i framställd anmärkning har emellertid ansetts böra förbehållas Kungl. Maj:t, bland annat i syfte att sålunda få likformiga principer tillämpade över hela riket.

Av den avdelning i förslaget till jaktstadga som behandlar jaktvårdsföre- ningarna samt av de stadganden som i nämnda förslag åt sådan förening förläna befogenhet iena eller andra avseendet lärer med tillräcklig tydlighet framgå, huru dessa föreningars verksamhet är tänkt skola bedrivas. Härutöver må i detta sammanhang allenast framhållas, hurusom de föreslagna jakt- vårdsstyrelsernas förnämsta uppgift vid sidan av det praktiska jaktvårdsar- betet torde bliva att tillhandagå länsstyrelserna med sakkunniga utlåtanden i de jaktvårdsfrågor, som länsstyrelserna hava att avgöra. I förhållande till vad därutinnan för närvarande gäller innebär nämligen förslaget en utvidg— ning av länsstyrelsernas befogenheter uti ifrågavarande avseende. Denna utvidgning hade emellertid icke varit möjlig, om icke samtidigt till länssty- relsernas förfogande kunnat ställas erforderlig sakkunskap. I detta avseende torde den föreslagna länsjaktvårdsorganisationen vara ägnad att fylla rim- liga anspråk. Ett på länsstyrelsernas goda lokalkännedom grundat, snabbt och sakkunnigt avgörande av nämnda frågor synes därför vara att förvänta.

För de flesta på lokala sammanslutningar byggda organisationer med gemensamma arbetsuppgifter föreligger behov av ett centralt organ, vilket genom övervakande och rådgivande verksamhet bidrager att leda de lokala sammanslutningarnas arbete i sådan riktning, att detta blir till gagn för det hela, och inför vilket representanter för de sistnämnda kunna sammanträffa till överläggningar och utbyte av erfarenheter. Jaktvårdsorganisationen ut- gör härutinnan intet undantag, snarare kan man säga att de många faktorer av biologisk, näringspolitisk och ekonomisk natur som inverka på frågan

om jaktvårdsarbetets rätta bedrivande göra behovet av ett dylikt centralt organ än mera påtagligt. Härtill kommer att tillgången till ett dylikt, med förhållandena såväl i stort som i skilda delar av landet förtroget och i nyss- nämnda avseenden eminent sakkunnigt organ måste vara av stort värde för statsmakterna vid handläggningen av till dem hänskjutna, jaktvården be- rörande frågor.

De synpunkter som i fråga om utformningen av länsjaktvårdsorganisatio- nen varit de vägledande bliva därför i stort sett tillämpliga, då det gäller att uppdraga riktlinjerna för det centrala organets sammansättning och arbets- uppgifter med de ändringar och utvidgningar som sammanhänga med det sistnämndas större universalitet. Då av vad författningstexten härutinnan innehåller med tillräcklig tydlighet torde framgå, vilka arbetsuppgifter ut- redningsmannen avser skola tillkomma detta centrala organ, Svenska jägare- förbundet, ävensom de former under vilka dessa skola lösas, skall i detta sammanhang allenast följande anföras.

Jämväl i fråga om Svenska jägareförbundet avser förslaget att å styrelsen lägga den huvudsakliga beslutanderätten i jaktvårdsfrågorna. Även denna styrelses, centralstyrelsens, sammansättning och därav beroende förmåga till arbetsduglighet blir därför av avgörande betydelse för jaktvårdsarbetets fort- satta bedrivande. Styrelsen får alltså icke göras för stor, men den måste samtidigt kunna inrymma såväl personer med kunskap om de jaktliga för- hållandena i olika landsdelar som representanter för olika av jaktvården berörda intressen. Med det i förslaget upptagna antalet av nio ledamöter torde båda dessa motstridiga intressen bliva tillgodosedda. Av dessa nio ledamöter synes en böra representera den biologiska vetenskapen, en vara sakkunnig i fråga om de av jaktvårdsarbetet mest berörda näringarna, näm- ligen skogsskötsel och jordbruk, och en besitta domarekompetens. För att dessa tre ledamotsplatser må bliva besatta av personer med obestridda kvali- fikationer och i ändamål att åt dem ävensom åt centralstyrelsen som sådan förläna erforderlig auktoritet böra nämnda ledamöter utses av Kungl. Maj:t. I fråga om den biologiskt sakkunnige bör därvid förslag avgivas av veten- skapsakademien samt beträffande representanten för omförmälda näringar av domänstyrelsen och lantbruksstyrelsen gemensamt. Övriga sex ledamöter väljas av förbundsstämman, därvid den anvisningen har ansetts böra lämnas, att beträffande valet må, i ändamål att garantera representation i styrelsen av olika landsdelar, i stadgarna kunna föreskrivas viss geografisk gruppin- delning av de röstberättigade. Att, på sätt föreslagits, denna gruppindelning icke skall avse valet av samtliga sex ifrågavarande medlemmar, har sin grund i en önskan att bereda möjlighet att till ordförande i centralstyrelsen och därmed i förbundet kunna utse person, som med sakkunskapen förenar de representativa egenskaper som lära böra finnas hos den som har att utåt företräda en organisation sådan som den föreslagna. För att ytterligare under— stryka ordförandeskapets betydelse har därjämte föreslagits, att valet av ordförande skall stadfästas av Kungl. Maj:t.

Den personliga kontakt med länsjaktvårdsföreningarna som blir en följd

av Svenska jägareförbundets föreslagna uppgift att övervaka och leda dessas verksamhet kan givetvis icke upprätthållas av centralstyrelsen i dess helhet. Centralstyrelsens egenskap av att vara en relativt månghövdad församling lärer ock nödvändiggöra att åt särskilt organ uppdraga verkställandet av dess beslut, vilket organ då även bör tjäna som förbindelselänk mellan central- styrelsen, å ena, samt Kungl. Maj:t, myndigheter och allmänheten å andra sidan. Att för nu nämnda ändamål inom centralstyrelsen bilda ett särskilt arbets- eller förvaltningsutskott kan visserligen synas ligga närmast till hands men torde dock vara mindre lämpligt. Tillvaron av ett dylikt utskott som ju kan förutsättas få även andra uppgifter än de nyssnämnda, brukar näm- ligen regelmässigt medföra, att tyngdpunkten i en styrelses verksamhet för— lägges till utskottet och att den övriga styrelsens handläggning av de flesta ärenden blir övervägande formell. Arten och vikten av de frågor, åt vilka den föreslagna centralstyrelsen skall komma att ägna handläggning och det därmed följande ansvaret, synes emellertid utesluta all proformabehandling av desamma från centralstyrelsens sida. Med hänsyn till att centralstyrel— sens sammansättning betingas av att inom densamma skola vara represen- terade olika intressegrupper och sakkunskap å skilda områden, synes vidare ett eventuellt arbetsutskott med avseende å frågan vilka ledamöter som skola ingå i detsamma behöva göras rörligt, och det kan till och med ifrågasättas, om det icke kan bliva erforderligt att ibland göra arbetsutskottet så stort, att någon skillnad i antalet medlemmar i detta och i beslutför styrelse icke kom- mer att finnas.

Då emellertid centralstyrelsen för ärendenas förberedande, för det rent expeditionella arbetet m. m. är i behov av en sekreterare, har det synts ut- redningsmannen vara en lämplig lösning av det föreliggande spörsmålet att å denne sekreterare lägga verkställandet av centralstyrelsens beslut, den ome- delbara övervakningen och ledningen av jaktvårdsföreningarna samt uppgif- ten att i vad rör centralstyrelsens förvaltning utåt fungera som styrelsens representant. Den ställning denne sekreterare sålunda kommer att intaga och de kvalifikationer som han på grund därav måste besitta har synts böra medföra att åt honom beredes särskild auktoritet såtillvida, att hans val skall stadfästas av Kungl. Maj:t samt att han, vare sig han är ledamot av centralstyrelsen eller ej, skall hava reservationsplikt i de fall densammas be- slut strida mot hans uppfattning, varjämte han, om han icke är ledamot av centralstyrelsen, bör vara underkastad samma ansvar som dennas ledamöter. Därjämte har hans särskilda befogenheter ifråga om jaktvårdsarbetet synts motivera en om dessa erinrande benämning, nämligen jaktinspektör. Till- komsten av denne sekreterare—jaktinspektör skall, enligt utredningsmannens åsikt, tillföra den föreslagna organisationen några av de fördelar, som enligt vad ovan anförts kunna vara att påräkna, därest man inrättade en statlig jaktvårdsmyndighet, utan att emellertid medföra de med en sådan förenade nackdelarna. Därmed skall ock avhjälpas en brist i Svenska jägareförbun- dets nuvarande organisation.

Svenska jägareförbundet kommer enligt förslaget att, i likhet med jakt-

vårdsföreningarna, för sin verksamhet få disponera betydande medel ur jakt— vårdsfonden. Centralstyrelsens förvaltning av dessa måste därför bliva un- derkastad kontroll av offentlig myndighet. Med hänsyn till centralstyrelsens sammansättning, de åt densamma inrymda befogenheterna att ingiva för- slag och yttranden ifråga om disponerande av jaktvårdsmedel samt dess officiösa karaktär i övrigt synes denna kontroll icke nödvändiggöra särskild ordning för utseende av revisorer, utan dessa torde kunna väljas i vanlig ordning av förbundsstämman och kontrollen i stället utövas vid den gransk- ning av centralstyrelsens verksamhet, som avses skola komma att ske till följd av det föreslagna stadgandet, att revisionsberättelsen skall ingivas till Kungl. Maj:t.

Med undantag för jaktvårdskonsulenter och jaktinspektören böra enligt ut- redningsmannens mening ledamotskap i övrigt i jaktvårdsstyrelse och cen— tralstyrelsen ävensom uppdraget att vara revisor eller att fungera som jakt- vårdsförenings ombud vid Svenska jägareförbundets förbundsstämma vara att betrakta som hedersuppdrag och således oavlönade. Såväl avsevärd tids- spillan som kostnader bliva emellertid med säkerhet orsakade av uppdragen i fråga. För att ingen av ekonomiska skäl skall behöva avstå från att mottaga honom erbjudet sådant uppdrag, bör traktamente ävensom ersättning för eventuella resekostnader tillerkännas nämnda ledamöter och ombud, och detta även om vederbörande är bosatt å den ort, där sammanträde hålles eller verksamheten i övrigt utövas. Härom har uttryckligt stadgande intagits i för- slaget till jaktstadga.

De arbetsuppgifter, som skola tillkomma de ovan föreslagna jaktvårdsor- ganen, torde, såsom förut anmärkts, direkt kunna utläsas av förslaget till jaktstadga, i vilket dels nämnda uppgifter mera i allmänhet angivits, dels ock för speciella fall meddelats bestämmelser om de åtgärder, som det där- utinnan skall åligga jaktvårdsorgan att vidtaga.

I fråga om de jaktvårdsföreningarna och Svenska jägareförbundet sålunda åliggande allmänna uppgifterna synas dessa böra lösas främst genom ett all— sidigt och grundligt upplysningsarhete, vilket då bör bedrivas dels genom tidskriftsverksamhet, dels ock genom mera personlig påverkan såsom före- drag, filmförevisningar och demonstrationer. För att i fråga om den vik- tiga detalj i arbetet för jaktkulturens höjande som består i förbättrande av förmågan att handhava skjutvapen snabbare kunna ernå påtagliga resultat, lärer till och med anordnandet av allmänna jaktskyttetävlingar böra ingå som en del av nämnda arbete. Emellertid synes detta arbetsprogram böra omfatta jämväl åtgärder, som åsyfta en omedelbar förbättring av villebråds- tillgången i första rummet då genom utplantering av vilt. Erfarenheterna, främst från Danmark men även från vårt land, där emellertid bristen på medel hittills hindrat sådana åtgärders vidtagande annat än i mycket be- gränsad omfattning, visa nämligen, att ingenting varit så stimulerande för jaktvårdsintresset inom en ort som en även ringa tilldelning av vilt för ut- plantering. Vad förhållandena här i landet beträffar torde man hava

anledning att förvänta, att utsikten att erhålla vilt för utplantering och dy- m-edelst snabbare än eljest skulle vara möjligt erhålla ökad tillgång på ville- bråd skall väsentligen bidraga -till att häva de betänkligheter mot att ingå som delägare i ett jaktområde, som eljest torde komma att hysas av mången jordägare. Ty det är huvudsakligen för att upphjälpa villebrådsstammen på dylika jaktområden, vare sig nu dessa bildats i enlighet med föreskrifter- na i lagen Om rätt till jakt eller på annat sätt, som sådan tilldelning av vilt bör ifrågakomma. Jämsides med utplantering av vilt böra jaktvårdsförenin- garna b-idraga till villebrådets skydd och trivsel genom hjälp med anläggan- de av foder- och skyddsplanteringar, tillhandahållande av härför lämpliga växter eller frön o. s. v. Givetvis måste i fråga om nu nämnda åtgärder en viss återhållsamhet iakttagas, på det att kostnaderna icke må överstiga rim- liga gränser, men allenast den omständigheten, att sådana åtgärder ingå som ett normalt moment i jaktvårdsföreningarnas verksamhet, kommer för visso att kraftigt stegra intresset för deras arbete i allmänhet till jaktvårdens fromma.

Den föreslagna organisationen kan emellertid icke genomföras och upp- rätthållas, ej heller kunna de ovan skisserade arbetsuppgifterna lösas, med mindre för ändamålet tillräckliga medel ställas till jaktvårdsorganens för- fogande. Att beräkna vad som i sådant avseende må vara erforderligt stöter givetvis på betydande svårigheter, beroende främst på att de jaktliga för— hållandena äro så olika i skilda landsdelar och län. I syfte att för denna be- räknings verkställande få erforderligt underlag har utredningsmannen an- modat styrelsen för Svenska jägareförbundet ävensom länsjaktvårdsförenin— garna att inkomma med yttranden, vari borde angivas de jaktvårdsändamål, vilka enligt nämnda organisationers mening för sitt tillgodoseende krävde, att medel ställdes till vederbörandes förfogande, ävensom storleken av me— delsbehovet, därest beräkningar därutinnan eller annat frågan belysande ma— terial förelåge, och borde länsjaktvårdsföreningarnas yttranden avse en var förenings verksamhetsområde. Remissen besvarades av styrelsen för Sven- ska jägareförbundet ävensom tjugufyra jaktvårdsföreningar. Många av ytt- randena innehöllo fullständiga och utförligt motiverade förslag till jaktvårds- arbetets planmässiga bedrivande. Sammanlagda belopp-et av de såsom er- forderliga eller önskvärda ansedda medlen uppgick till i runt tal 680000 kronor. Sedan ur de av jaktvårdsföreningarna uppgjorda statförslagen ut- mönstrats sådana utgiftsposter, som funnits rätteligen böra belasta Svenska jägareförbundet och vice versa samt hänsyn tagits till att en jaktvårdsför- ening icke besvarat remissen och att två föreningar icke yttrat sig om me- delsbehovet, torde detta för jaktvårdsorganisationen i sin helhet, sådan den— samma enligt de ifrågavarande yttrandena borde vara beskaffad, kunna be- räknas komma att uppgå till omkring 700 000 kronor.

Den av utredningsmannen föreslagna jaktvårdsorganisationen bygger väl , icke helt på något av de ovannämnda förslagen, men den överensstämmer ' dock 1 sina grunddrag med åtskilliga av dessa och vad de ifrågavarande ytt-

randena innehålla angående medelsbehovet har därför inneburit god led— ning, då det gällt att beräkna kostnaderna för den nya organisationen. Föl- jande uppställning är avsedd att tjäna såsoin exempel på huru utgiftsstaten för en jaktvårdsförening enligt föreslagen organisation normalt kan tänkas komma att i sammandragen form se ut:

Administrationskostnader. Hyra för expeditionslokal, telefon, porto, skrivhjälp

m. m ................................................. kronor 2 400 Jaktvårdsstyrelsen: resekostnads- och traktamentser-

sättning .............................................. » 1 200 kronor 3 600

Upplysningsverksamhet. Föredrag, demonstrationer, jaktskyttetävlingar ........ kronor 2 200 Årsskrift ................................................ » 1 800 , 4 000 De lokala jaktföreningarna.

.] aktvårdskonsulenten :

arvode ................................ kronor 3 600 traktamenten ......................... > 1 800 resekostnader ......................... » 2 400 kronor 7 800 Utplantering av vilt, åtgärder för villebrådets skydd

och förkovran m. m ................................. » 4000 ,, 11 800 Diverse ulgi/ter ........................................................ » 600

Summa kronor 20 000

Till den del de sålunda angivna utgiftsposterna icke äro motiverade genom vad som ovan anförts angående jaktvårdsföreningarnas arbetsuppgifter, får utredningsmannen andraga följande. För att administrationen må bliva så billig som möjligt har förutsatts, att sekreterare- och skattmästaregöromå- len fullgöras av jaktvårdskonsulenten. Expeditionslokal synes nödvändig med hänsyn till dels konsulenten åvilande uppgifter dels ock att föreningen så småningom kan beräknas få ett ej så obetydligt arkiv. Jaktvårdsstyrelsen har beräknats sammanträda omkring åtta gånger årligen. Under rubriken upplysningsverksamhet har upptagits ett belopp för utgivande av en års- skrift. Visserligen förutsättes, att den egentliga tidskriftsverksamheten kommer att bedrivas av Svenska jägareförbundet. Detta utesluter emeller- tid icke behovet av en mera lokalt betonad publikation, vilken bland annat tjänar att upprätthålla förbindelsen mellan jaktvårdsstyrelsen och förenings- medlemmarna. Vid beräknandet av arvodet till jaktvårdskonsulenten har förutsatts, att denne skall kunna förvärva inkomst även av annan verksam- het. Såsom förut är antytt lärer emellertid i åtskilliga län hans arbetsbörda bliva så stor, att hans tid helt måste ägnas föreningen. I sådana fall blir ett högre arvode nödigt. I ett eller annat län lärer han emellertid kunna åt- nöjas med lägre arvode än det ovan upptagna. Vad som kan bliva erforder- ligt i fråga om kostnad för resor låter sig på förhand svårligen beräkna. De * lokala förhållandena spela därvidlag avgörande roll. Här har räknats med 7—367686.

omkring 100 resdagar, varav 70 hela dygn. I uppställningen har icke räk- nats med utgifter för mera omfattande bevakning, belöningar för efterhål- lande av skadliga djurarter eller premier för den som å sin mark vill skydda dylika, vilkas bevarande motiveras av t. ex. faunistiska intressen. Anvisan- det av för dylika ändamål erforderliga medel synes icke böra åvila länsjakt- vårdsföreningarna. Emellertid bör det icke vara hinder för en förening, vars verksamhetsområde är av den beskaffenhet, att föga utrymme finnes för till exempel inplanteringsåtgärder, att i stället använda medel till bevakning eller annan förebyggande verksamhet. En verkställd inplantering kan även tänkas motivera anordnandet av temporär bevakning, men kostnaderna för denna behöva ju icke därför upptagas under särskild anslagstitel. Största möjliga frihet bör nämligen lämnas jaktvårdsföreningarna att disponera för jaktvårdsarbetet tillgängliga medel på sätt som bäst överensstämmer med de å varje ort rådande förhållandena. Den ovan intagna uppställningen in- nefattar alltså icke något direktiv i nämnda hänseende, men den torde dock åskådliggöra å ena sidan den troliga medelsanvändningen, å andra sidan det i anledning därav nödiga medelsbehovet.

I sistsagda avseende synes det utredningsmannen antagligt, att uppställ- ningens slutbelopp, omkring 20000 kronor, skall visa sig erforderligt men även tillräckligt för flertalet jaktvårdsföreningar. För en eller annan torde anslagsbehovet komma att understiga nämnda summa, särskilt torde detta gälla jaktvårdsföreningen inom Gotlands län, vilket läns ringa utsträckning och relativt fåtaliga befolkning torde möjliggöra en betydligt enklare och alltså mindre kostsam organisation, medan det äter för andra kommer att visa sig nödvändigt att kunna disponera över betydligt större belopp. Om man emellertid räknar med berörda 20 000 kronor såsom genomsnittligt an- slagsbehov skulle alltså för tjugutre jaktvårdsföreningar _— det förutsättes härvid att i vartdera av Kalmar och Älvsborgs län endast en förening skall vara verksam medan såsom nu Kristianstads och Malmöhus län skola till- höra samma förening — erfordras sammanlagt omkring 460 000 kronor.

Härnäst gäller det att undersöka det för upprätthållandet av Svenska jägareförbundets verksamhet erforderliga anslagsbehovet. Detta torde kun- na beräknas uppgå till ungefär de belopp, som framgå av följande förslag till utgiftsstat: _

Centralstyrelsen: resekostnads- och traktamentsersättning för om-

kring 18 sammanträdesdagar årligen .............................. kronor 4 500 Jaktinspektören: arvode .............................. kronor 12 000

resor ................................................ » 1 500 , 13 500 Administration :

kontorspersonal .................................... kronor 4 500 expenser ............................................ » 3 500 lokalhyra ........................................... » 3 000 , 11 000 Tidskriften:

kostnad, däri inberäknat arvode till redaktör, utöver annons- och prenumerationsintäkter .......................................... 50 000

J akivdrdsarbelet i övrigt:

föredrags-, film- och demonstrationsverksamhet kronor 7 000 vetenskapliga undersökningar ....................... » 8 000 förbundsstämman: resekostnads- och traktaments- ersättning till jaktvårdsföreningarnas ombud.... » 9 000 representation .......................... * ............. » 1 000 kronor 25 000

Summa kronor 104 000

Härtill må följande andragas. De omfattande befogenheter, som skola tillkomma jaktinspektören, hans arbetsbörda och den allsidiga sakkunskap, som han till följd härav måste besitta, synes medföra att han i löneavse- ende måste tillförsäkras en ställning, som möjliggör att till befattningen er- hålla verkligt lämplig person. Åt honom torde emellertid jämväl böra upp- dragas det omedelbara ansvaret för Svenska jägareförbundets medelsför- valtning. En sådan anordning medför inbesparande av särskilt arvode till kassaförvaltare. Å det å förbundets expedition anställda kontorsbiträdet -—- mer än ett fast anställt biträde torde icke erfordras — bör i stället an- komma att sköta de löpande kassaärendena, vilket har till följd att för detta biträde måste beräknas något högre löneförmåner än vad eljest kan anses brukligt. — Förbundets lokal lärer kunna med fördel tjäna som redaktions- lokal jämväl för tidskriften. Denna bör kostnadsfritt tillhandahållas en var till förbundet ansluten medlem och dessutom i upplysningssyfte utdelas även till andra än medlemmar. För att tidskriften skall rätt fylla sin förut om- nämnda uppgift att vara förbundets främsta propagandamedel, måste på densamma ställas stora anspråk på saklighet och omväxling i innehållet, den måste hålla sig åt jour med företeelser och händelser av intresse på det jaktliga området, den får ej försumma att giva utrymme åt vare sig kultur- historiska eller biologiska synpunkter på jaktfrågorna och den bör slut- ligen framträda i så tilldragande och vårdad utstyrsel som möjligt. Även om tidskriftens upplaga kan beräknas bliva betydligt större än vad som för facktidskrifter är den vanliga och tidskriften alltså bliva begärlig som annonsorgan och även om åtskillig inkomst genom prenumeration kan vän- tas inflyta, kunna dock annons— och prenumerationsintäkterna icke täcka kostnaderna för tidskriftens framställning, utan torde dessa kunna beräk- nas till det angivna beloppet, redaktionens arvode inbegripet. — Kunskap om villebrådssjukdomarnas orsaker och metoderna för dessas bekämpande utgör även en förutsättning för jaktvårdsarbetets framgång. Jämväl känne— dom om olika djurarters levnadsbetingelser i övrigt, om lämpliga åtgärder att kvalitativt förbättra villebrådstillgången, om lämpligaste medel för deci- mering av mindre önskvärda djurarter etc. är för detta arbetes rätta be- drivande erforderligt. Till företagande av för sådana ins-ikters förvärvan- de nödiga vetenskapliga undersökningar bör Svenska jägareförbundet hava möjlighet att taga initiativ. — Den resekostnads- och trak-tamentsersätt- ning, som enligt förslaget skall tillkomma ombud för jaktvårdsförening vid , Svenska jägareförbundets stämmor synes böra utbetalas av förbundet och * därför belasta dess stat. Den ställning, som här avses skola tillkomma

Svenska jägareförbundet, kommer även att medföra vissa representations- plikter för dem som hava att företräda detsamma. Härav föranledda ofrån- komliga utgifter synas icke böra belasta den enskilde representanten, som ju i regel är oavlönad.

Det är tidigare anfört hurusom av faunistiska skäl eller av hänsyn till naturskyddsintressen skydd i form av fridlysning lämnas djurarter vilka hava egenskaper, som ur såväl jaktvårds- som andra synpunkter måste betecknas såsom övervägande skadliga. Genom fridlysningen omöjliggöres ju för den som lider skada att genom djurets dödande förebygga vidare skadegörelse, eventuellt få skadan i någon mån ersatt, varför ock statsmak- terna funnit sig böra införa ersättningsrätt i vissa fall av svårare skade- görelse. Av vikt är därvid att prövningen av ersättningsanspråken sker efter möjligast liberala grunder, enär eljest respekten för en fridlysning, vars ändamål icke av den enskilde inses, lätt äventyras. I intet fall ersättes emellertid skada av sådant fridlyst djur å villebrådsbeståndet. Sådan skade- görelse är emellertid ofta svårartad nog och frestelsen för den, som ser sitt smärre villebråd förödas av till exempel en örn, att fälla denna blir nog ofta honom övermäktig. Det synes därför icke vara omotiverat att till- dela jakträttsinnehavare eller sammanslutningar av sådana viss premie, därest de förbinda sig att å sin mark hysa dylikt djur och även skydda detsamma. — För att respekten för stadgad fridlysning skall upprätthållas, och detta gäller i än högre grad det i gängse mening jaktbara villebrådet, framför allt högviltet, fordras emellertid även bevakning. I de södra och mellersta delarna av landet med deras större hefolkningstäthet kommer väl bevakningen som regel att utövas av jakträttsinnehavarna själva eller deras folk, ehuru, då det gäller större skogsområden eller i närheten av städer belägna marker, biträde av polismyndighet ofta nog kan bliva nödvändig, men i Norrland torde särskilda åtgärder i bevakningssyfte vara ofrånkom- liga, därest till exempel strävandena att förkovra älgbeståndet icke skola helt omintetgöras genom den särskilt vintertid bedrivna tjuvjakten.1 Med rik- ligare tillgång på villebråd överhuvud skulle kronans marker i Norrland komma att bliva av icke oväsentlig betydelse i jaktavseende för den där bosatta befolkningen. Den nuvarande villebrådsbristen, till vilken det flo- rerande tjuvskyttet, framför allt från motorfordon, är en av orsakerna, läg- ger emellertid hinder i vägen därför. Med effektivare bevakning än den som den ordinarie domänpersonalen kan medhinna skall helt visst förbätt- rade förhållanden snart inträda. — Upprättandet å kronomark på skilda orter i'riket "av viltreservat, som väl icke hava nationalparks karaktär men där jakten är inskränkt till vad som ur synpunkten av rationell gallring är nödvändigt, 'är ett gott medel att tillföra kringliggande trakter mera ville-

1 På särskilda framställningar av länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län ställde Kungl. Maj:t medel till förfogande för anordnande under vårvintern 1936 av älgbevakning å några av de platser där älgarna, som hårt lidit av den snörika vintern, då samlat sig och där : tjuvjakt kunde befaras.

bråd. Det bibehållande, respektive återförande i kronans hand av jakt- rätten eller, på sätt ovan anförts, del av densamma å vissa inom eller invid dylik kronomark belägna fastigheter, som för vinnande av det avsedda ända- målet kan bliva nödigt, kräver emellertid ekonomiska uppoffringar från kronans sida, som måhända icke bli möjliga utan att särskilda medel fin- nas tillgängliga. Den omfattning, i vilken nu omförmälda olika ändamål kunna tänkas bliva förverkligade är naturligen beroende på storleken av de medel, som därför stå till förfogande. Enligt utredningsmannens beräk- ningar synes det som om man med ett årligt belopp, ej understigande 30 000 kronor, skulle kunna tillgodose de mest trängande behoven.

De medel som erfordras för jaktvårdsarbetets behöriga bedrivande enligt föreslagna grunder hava således befunnits uppgå till i det närmaste 600 000 kronor. Fråga uppstår då huru dessa medel skola anskaffas.

Att de befintliga jaktvårdsföreningarna skulle genom medlemsavgifter eller andra intäkter själva kunna finansiera en verksamhet av föreslagna mått kan betraktas såsom uteslutet. Dessas medlemsantal torde för närvarande uppgå till mellan 14 och 15 000 personer. Årsavgifterna variera men torde i medeltal utgöra 3 kronor. Erfarenheten från flera föreningar visar, att varje höjning av medlemsavgiften medför nedgång i medlemsantalet. Givet- vis är det de ekonomiskt minst väl situerade som därvid falla ifrån. Med- lemskap i jaktvårdsförening bör emellertid icke vara förbehållet allenast personer med högre ekonomisk standard. En ökning av medlemsantalet där- hän, att man med bibehållande av nämnda avgift ändock får in det erfor- derliga beloppet, torde icke heller vara tänkbar. De övriga medel slutligen, som kunna tänkas vara påräkna, såsom donationsmedel och övriga kapital- tillgångar, vilka nu lära avkasta cirka 15000 kronor, avgifter för jaktpass för utländska undersåtar, som under år 1935 utgjorde cirka 12000 kronor, samt bötesandelar m. m., vilka väl knappast torde överstiga ett eller annat 1 OOO-tal kronor, förslå icke heller långt. Om man räknar med att man ge— nom i anspråktagande av alla nu nämnda utvägar skall kunna uppbringa 80 a 100 000 kronor, torde härigenom den yttersta gränsen för den nuvaran- de organisationens pr—estationsförmåga i förevarande avseende vara angiven.

Lika otänkbart torde det utan tvivel vara att erhålla de erforderliga med- len ur statskassan, vare sig genom den allmänna budgeten eller av till statens förfogande stående medel av särskild natur. Även om, såsom inledningsvis framhållits, förekomsten av ett artrikt och livskraftigt villebrådsbestånd _— och det är ju frambringandet av ett sådant som är målet för jaktvårdsar- betet —— innebär en tillgång för folket i dess helhet, så utgör det intresse som på sätt här föreslagits skall tillgodoses i första hand ett de jagandes intres- se och det torde vid sådant förhållande knappast kunna anses tillbörligt att för befordrandet av ett dylikt speciellt ändamål tillgripa vare sig skatte- eller andra allmänna medel.

Det synes då icke återstå annan utväg än att låta jägarna själva betala de med jaktvårdsarbetets bedrivande förenade kostnaderna. Så har man gjort

i Danmark och Finland och samma tankegång ligger till grund för det för- slag som från jaktvårdsorganisationernas här i riket sida framlagts till sa- kens ordnande, vilket förslag efter sin upphovsman, Hellefors jaktskytte- klubb, plägar benämnas Helleforsförslaget.1 Enligt detta skall rätten att idka jakt vara beroende av att vederbörande erlagt viss avgift, jaktvårds— avgift, vilkens storlek skall variera alltefter som behörigheten att jaga är avsedd att omfatta viss socken, visst län eller hela riket. Till bevis om att jaktvårdsavgift erlagts skall utfärdas jaktkort, som av den jagande skall medföras vid jakten. Genom lösandet av jaktkort skall den jagande jämväl vinna medlemskap i vederbörande jaktvårdsförening, varigenom han alltså lätt bör kunna nås av den av föreningen bedrivna upplysningsverksamheten. Jaktvårdsavgifterna skola nämligen i huvudsak användas för upplysnings- verksamhet, vars tyngdpunkt skall vara förlagd till de lokala organen. Dessa förutsättas emellertid vara sammanslutna i ett centralförbund, som bör om- händerhava den hela riket omfattande jaktvårdspropagandan, bedriven hu- vudsakligen genom utgivande av jaktvårdspublikationer. Jaktvårdsavgifter- na tänkas skola utgå med i regel respektive 5, 20 och 50 kronor. I det ur- sprungliga förslaget har sedermera vidtagits en del ändringar av vilka den betydelsefullaste torde vara den, att förslagets bärande idé Om den auto- matiska anslutningen av jaktkortsinnehavarna till jaktvårdsföreningarna, vilken ju fullt genomförd skulle innebära att alla jägare bleve medansvariga i jaktvårdsarbetet, visserligen i princip bibehållits men till sin praktiska ver- kan modifierats därhän, att rätten att som röstberättigad deltaga i avgöran- det av föreningarnas angelägenheter gjorts beroende av, att vederbörande er— lagt viss årsavgift.

A-tt de jagande skola hava att bära kostnaderna för jaktvårdsarbetet lärer i betraktande av det ovan sagda vara ofrånkomligt. Då frukterna av detta arbete komma alla jagande till godo, synes det ock i princip vara riktigt att, såsom i Helleforsförslaget förutsättes, låta samtliga utövare av jakt genom erläggande av jaktvårdsavgift deltaga i nämnda kostnader. Det måste emel- lertid starkt ifrågasättas, huruvida åläggandet av en dylik allmän förpliktel- se att bidraga till jaktvårdsarbetets finansiering skall, innan insikten om nödvändigheten och nyttan av detta arbete blivit mera allmän, mötas med önskvärd förståelse. Grundsatsen om jordägarens frihet att jaga å sin ägan- de mark är nämligen så fast rotad i det allmänna medvetandet, att ett på- bud, som medför, att en jordägare, som i lovlig tid jagar å egen mark, blir bötfälld för d-et att han icke erlagt jaktvårdsavgift, säkerligen kommer att uppväcka ovilja och sålunda göra mer skada än nytta. Från skyldigheten att erlägga jaktvårdsavgift synes man därför vara nödsakad undantaga jord- ägaren såvitt avser av honom bedriven jakt å den av honom ägda fastig- heten. Med jordägare lårer då böra likställas sådana brukare av jord, vilka på grund av stadgande i lag å den jord hava jakträtt, d. v. 5. de i 8 % av förslaget till lag om rätt till jakt (6 % i 1912 JL) uppräknade personerna. Den sålunda jordägaren, respektive brukaren tillerkända undantagsställningen

1 Angående tidigare förslag i ämnet; se 1922 års förslag: sid. 261.

ucuz...

avser emellertid honom själv i denna hans egenskap och får alltså icke av honom överlåtas på familjemedlemmar eller anställda.

Till bevis om att skyldigheten att erlägga jaktvårdsavgift behörigen full- gjorts bör utfärdas jaktkort, som det skall åligga den jagande att under jak- ten medföra och för möjliggörande av kontroll uppvisa förutom för vissa myndighetspersoner även för innehavaren av marken eller den där eljest äger jakträtt. Ehuru grunden för åläggandet av skyldighet att betala jakt- vårdsavgift uteslutande är att söka i nödvändigheten att skaffa medel till jaktvårdsarbetet, vilket i sin tur syftar att öka villebrådstillgången, och allt- så icke i en önskan att minska de lojala jägarnas antal, kommer bestäm- melsen om skyldighet att innehava och medföra jaktkort att motverka att jakt utövas olovligen, nämligen i så måtto att risken för den som i olovligt syfte beträder annans jaktmark att bliva avfordrad jaktkort helt visst kom- mer att avhålla mången från dylikt beträdande. Som huvudparten av dem som vanemässigt bedriva olovlig jakt torde sakna egen jaktmark, kan alltså införandet av jaktkort förväntas medföra någon minskning av den olovliga jakten.

Det av utredningsmannen sålunda föreslagna sättet för täckande av jakt- vårdsorganisationernas m—edelsbehov medför emellertid, att medel måste fin- nas tillgängliga för ytterligare två ändamål. Uppbörden av jaktvårdsavgifter- na och utfärdandet av jaktkorten lärer nämligen böra anförtros åt offent- lig myndighet. Härav föranledda kostnader och besvär torde böra ersättas. En viss andel av jaktvårdsavgifterna, förslagsvis fem procent, torde böra beräknas för nämnda ändamål. Det är vidare icke säkert, att de från en jaktvårdsförenings verksamhetsområde inflytande jaktvårdsavgifterna upp- gå till den summa som för uppehållande av föreningens verksamhet ound- gängligen erfordras. Till Kungl. Maj:ts förfogande synes därför böra stå en del av jaktvårdsavgifterna, tio procent tord—e härutinnan vara tillräckligt, för att användas i utjämnande syfte. Det förut till omkring 600 000 kronor beräknade medelsbehovet torde alltså böra höjas med femton procent eller till i runt tal 700 000 kronor.

Med vilket belopp måste jaktvårdsavgift utgå för att sistnämnda summa må kunna beräknas inflyta? År 1934 deklarerades cirka 331 000 vapen av vilka i medeltal 85 procent eller omkring 281 000 utgjordes av jaktvapen. I betraktande av att i en del fall samma person deklarerat flera vapen, torde antalet jaktvapeninnehavare icke böra beräknas högre än till 250 000. Av den i förslaget förutsatta begränsningen av skyldigheten att erlägga jakt- vårdsavgift till' att omfatta allenast vissa kategorier jägare följer, att av dessa vapeninnehavare allenast en del kunna beräknas komma att betala så- dan avgift. Antalet sådana torde emellertid icke komma att understiga 150 000. För att få in ovannämnda summa av 700 000 kronor skulle alltså en genomsnittlig jaktvårdsavgift av cirka 4 kronor 65 öre behöva uttagas. Emellertid lärer såsom förutsattes" i Helleforsförslaget liksom av 1916 års sakkunniga,1 jaktvårdsavgiftens belopp böra varieras efter den grad av be- —-1—1922 års förslag: sid. 47.

hörighet, som den jagande genom densammas erläggande önskar förvärva, eller kortare uttryckt efter jaktkortets giltighetsområde, och har i överens- stämmelse med nämnda båda förslag denna variation synts utredningsman- nen böra genomföras så, att för jaktkort gällande i hela riket erlägges högsta avgift, för jaktkort gällande inom visst län den därnäst högsta samt för jakt- kort gällande inom viss socken lägsta avgiften. Att såsom gäller i Danmark, variera avgiften efter jaktmarksarealen synes nämligen med hänsyn till den här i riket så ytterligt växlande villebrådstillgången och de olika naturförhål- landena i olika delar av riket icke innebära en rättvis lösning. Av ovannämn- da 150 000 jaktkortsinnehavare kunna omkring 25 000 beräknas lösa länsjakt- kort och omkring 5 000 riksjaktkort. Utredningsmannen har utgått ifrån att de tre kategorierna jaktvårdsavgifter jämte avgiften för den obligatoriska för- säkring, varom särskilt förslag kan väntas 'bliva avgivet, icke få överstiga re- spektive 25, 10 och 5 kronor. Med beaktande härav och då nämnda försäk- ringsavgift torde komma att uppgå till 2 kronor, skulle följande jaktvårds- avgifter behöva uttagas för att det ovanberörda beloppet, 700000 kronor, skall uppnås, nämligen:

riksavgift ............................................ 23 kronor länsavgift ............................................ 8 » sockenavgift ......................................... 3 »

Med utgångspunkt från den nyssnämnda antagna fördelningen av jägarna på de olika kategorierna, skulle alltså följande belopp i avgifter vara att på- räkna: 5 000 x 23 = 115 000 kronor

25 000 x 8 = 200 000 » 120 000 X 3 = 360 000 » Lägges härtill avgifterna för av utländska undersåtar utlösta jaktpass, vilka även för framtiden torde kunna beräknas till minst 12 000 kronor, ävensom ' vad som kan inflyta i form av andelar i böter m. m., och tages i betraktande att ovannämnda beräkningar uppgjorts med, så vitt utredningsmannen kan finna tillbörlig försiktighet, synas de för jaktvårdsarbetet tillgängliga med- len komma att uppgå till i runt tal 700 000 kronor.

Vad ovan anförts angående medelsbehovet för de olika ändamålen lärer motivera följande fördelning av sistnämnda belopp:

a) fem procent eller 35 000 kronor överlämnas till kronan för bestridande av de med jaktvårdsavgifternas upphörd ävensom utfärdandet av jaktkort förenade kostnaderna,

b) fem procent eller 35000 kronor ställas till Kungl. Maj:ts förfogande för att användas till jakt- och naturvårdande ändamål av allmänt intresse,

c) femton procent eller 105000 kronor utbetalas till Svenska jägareför- bundet för dess verksamhet,

d) tio procent eller 70000 kronor avsättas för ovan omförmälda utjäm- ningsändamäl, och '

e) återstoden, utgörande sextiofem procent eller alltså 455 000 kronor, tillfalla jaktvårdsföreningarna.

De genom jaktvårdsavgifter; avgifter för jaktpass, andelar i böter m. m. inflytande medlen hava enligt förslaget tänkts skola bilda en fond, jaktvårds- fonden, som skall förvaltas av statskontoret. Jaktvårdsfonden har emellertid i bokföringsavseende icke behandlats såsom en enhet, utan skall å envar av länsjaktvårdsföreningarna bokföras de jaktvårdsmedel, som enligt i förslaget till jaktstadga lämnade närmare föreskrifter skola anses tillfalla föreningen. Den ovan verkställda procentuella fördelningen av jaktvårdsmedlen å olika utgiftsändamål kommer därför i själva verket icke att, såsom här i över- skådlighetens intresse skett, avse det sammanlagda beloppet av inflytande jaktvårdsmedel, utan de envar förening enligt' nyssberörda föreskrifter till— godoförda medlen. Allenast genom ett sådant förfaringssätt kan ju ock av- göras, huruvida beträffande viss förening behov av utjämningsbidrag före- ligger.1 Skulle det emellertid visa sig, att de för något av de ovan under a)——e) angivna ändamålen avsedda medlen lämna överskott, har detta för- utsatts skola återlevereras till jaktvårdsfonden. Sådana besparade medel, vilka enligt förslaget Kungl. Maj:t får använda för omförmälda jakt- och naturvårdande ändamål av allmänt intresse, synas emellertid böra bokföras för sig och sålunda bilda en jaktvårdsfondens så att säga centrala del. Be- tydelsen av att kunna för sådana ändamål reservera å jaktvårdsmedlen upp— stående överskott framgår bäst av en jämförelse med förhållandena 1 Dan- mark, där den rikliga tillgången på sådana medel möjliggjort särskild lag- stiftning angående upprättande av icke endast viltreservat utan även reservat för vetenskapliga ändamål.2

Vid den ovan verkställda uppskattningen av de medel som kunna bliva att påräkna för jaktvårdsändamål, därest förslaget i dessa delar kommer att genomföras, har icke tagits hänsyn till avkastningen av de nuvarande jakt- vårdsorganisationerna tillhörigt kapital, ej heller till vad som i medlemsav- gifter kan beräknas inflyta. Vad medlemsavgifterna angår föreligger vid det förhållande, att förpliktelsen att erlägga jaktvårdsavgift icke blir allmän och att medlemskapet i jaktvårdsförening alltså ej kan göras obligatoriskt, icke hinder mot att sådan uttages och i förslaget har jaktvårdsförenings möjlig- het härutinnan uttryckligen erkänts, därvid, i syfte att ytterligare märkera önskvärdheten av så allmän och bred anslutning till föreningen som möjligt, bestämmelse om maximiavgift för vissa kategorier medlemmar föreslagits. Även om man kan förvänta, att den nya organisationen skall medföra en kanske avsevärd ökning av medlemsantalet, åtminstone inom vissa före- ningar, komma de genom medlemsavgifterna inflytande medlen dock att spela en jämförelsevis underordnad roll i föreningarnas budget. Härtill kom— mer, att föreliggande förslags bestämmelser angående jaktvårdsförenings ar- betsuppgifter allenast innehåller vad som därutinnan skall åligga föreningen; intet hindrar alltså föreningen att i sådant avseende påtaga sig de ytterligare

1 Se bilaga D, vilken upptager dels beräkning av de belopp i jaktvårdsavgifter som torde vara att påräkna inom de särskilda jaktvårdsföreningarnas verksamhetsområden, dels ock pro— centuell fördelning av dessa belopp å förutherörda utgiftsändamål. ” Lov om Reservater for Pattedyr og Fugle den 7. April 1936.

uppgifter, vartill den finner förhållandena giva anledning och tillgängliga medel förslå. I allt fall äro de av utredningsmannen verkställda beräkningar- na av medelsbehovet gjorda med sparsamhet, varför ingen risk föreligger att det icke skall finnas användning för de ytterligare medel, som en förening kan veta att förskaffa sig. Motsvarande synpunkter göra sig gällande i av- seende å föreningarna tillhörigt kapital. Det må på tal om detta vara på sin plats att uttrycka den förhoppningen, att, till den del kapitalet utgöres av donationsmedel, donationsbestämmelserna icke må hindra, att medlen må av vederbörande förening användas, även sedan densamma uppgått i den nya organisationen.

Genom ovanstående översikt har utredningsmannen velat lämna redogö- relse för de i förhållande till gällande jaktlagstiftning mera väsentliga ändrin- gar, som innefattas i det föreliggande förslaget till lag om rätt till jakt och till jaktstadga, ävensom för de synpunkter, som ligga till grund för desamma. Även i fråga om andra delar av jaktlagstiftningen än de i översikten om- nämnda föreslås ändrade bestämmelser, för vilka emellertid redogörelse kom- mer att lämnas vid detaljbehandlingen av de båda författningsförslagen. Ge- mensamt för samtliga de sålunda föreslagna ändringarna är att med desam- ma åsyftas å ena sidan att skapa nödiga betingelser för bedrivandet av än— damålsenlig jaktvård, å andra sidan att förhindra att frukterna av jaktvår- darens arbete genom illojalt handlande frånhändes honom. Var för sig båta väl de föreslagna stadgandena härutinnan föga men tillsammantagna synas de vara ägnade att underlätta uppkomsten av förbättrade förhållanden i nämnda avseenden och sålunda bidraga till att jakt må kunna i riket all- mänt idkas, utan att djurlivet i markerna därför skall löpa fara att utarmas, samt att jakten därjämte skall komma att utövas under former, som mot- svara nutida krav på människans uppträdande i förhållande till den levande naturen.

Förslaget till lag om rätt till jakt.

Avsikten med den vid revisionen av 1864 JS företagna uppdelningen på två författningar av den föreslagna jaktlagstiftningen, varigenom de stad— ganden som voro av allmän lags natur och således icke kunde ändras i an- nan än den i 87 & regeringsformen föreskrivna ordning, skildes från dem som tillhörde Konungens ekonomiska lagstiftning och vilka senare kunde med vida mindre omgång anpassas efter förändrade förhållanden, var, en- ligt uttalande i motiven, att på så sätt underlätta strävandena att erhålla en efter förhållandena lämpad, effektiv lagstiftning rörande hushållningen med jakten.1 I enlighet därmed kom att i 1912 JL inflyta de civilrättsliga be- stämmelserna om vem jakträtt tillkommer ävensom övriga bestämmelser vilka avse att i jakträttsligt hänseende reglera rättsförhållanden mellan en- skilda personer. Därjämte intogs i lagen huvudstadgandet rörande jaktpass såsom villkor för utländsk undersåtes rätt att här i riket utöva jakt bland annat på den grund, att det civilrättsliga stadgandet om ansvarighet för jaktpassavgiften jämväl för den som till utlänningen upplåtit jakträtt ansågs hava sin plats i jaktlagen.

De skäl som lågo till grund för det sålunda företagna särskiljandet av be- stämmelserna av allmän lags natur från dem som meddelas på administra- tiv väg lära fortfarande äga giltighet. Det föreliggande förslaget innehåller emellertid åtskilliga bestämmelser som väl icke helt äro av civilrättslig inne— börd men som såväl i fråga om rätten att jaga som beträffande jaktutöv- ningen uppställa regler och stadga förpliktelser av så genomgripande natur, att deras genomförande torde böra ske i den ordning 87 & regeringsformen stadgar. Detta gäller den i 1 % givna definitionen på vadsom skall inne- fattas under begreppet jakt och på jakträttens innehåll, vidare den i samma paragraf stadgade förpliktelsen till jaktvård, ytterligare den i 14 5 2 mom. för visst fall stadgade underrättelseplikten samt slutligen de i 18 & in- tagna huvudstadgandena om ansvarsförsäkring och jaktvårdsavgift. Före- skrifterna om jaktpass såsom villkor för vissa utländska undersåtars rätt att här i riket utöva jakt hava dessutom självfallet fått bibehålla sin plats i jaktlagen. Å andra sidan hava de bestämmelser som avse att reglera den närmare tillämpningen av de föreslagna nya stadgandena dels om bildande av jaktområden, dels ock om förebyggande av viltskador icke intagits i jakt- lagen utan hänförts till jaktstadgan. Ändamålsenligheten av en sådan anord- ning torde ligga i öppen dag och då de civilrättsliga förutsättningarna för att

1 1909 års förslag: sid. 31.

beslut i nämnda frågor skall vinna giltighet fullständigt och otvetydigt angi— vits i jaktlagen, synes något hinder icke föreligga att å Konungen överlåta rätten till den lagstiftning i ämnet som för stadgandenas praktiska tillämp- ning befinnes erforderlig.

Den inbördes ordningen mellan de olika stadgandena har i förslaget be- stämts sålunda, att i huvudsak

1—10 åå innehålla reglerna om jakträtten och vem denna tillkommer, 11—13 %% innefatta undantag från den allmänna regeln, att jakt får äga rum allenast där vederbörande har jakträtt,

14 % stadgar viss inskränkning i jakträttsinnehavarens utövning av jakt- rätten,

15 & reglerar rätten till i vissa fall åtkommet villebråd, 16 och 17 %% giva regler om jaktarrende och jaktsammanslutningar, 18 och 19 %% innehålla de offentlig-rättsliga villkoren för rätten att utöva jakt,

20—24 %% meddela bestämmelser till skydd för jaktvården, 25 & giver regler om den ordning enligt vilken viltskador skola förhindras, 26 % bestämmer omfattningen av jakträttsinnehavarens skadeståndsskyl— dighet,

27—36 åå innehålla bestraffnings- och därmed sammanhängande regler samt

37 & innehåller övergångsbestämmelser.

1 &.

Varken i 1864 JS eller 1912 JL har man ansett nödigt att lämna någon uttrycklig bestämmelse i fråga om jakträttens omfattning med hänsyn till objektet, d. v. 5. med hänsyn till frågan om vilka djur som kunna bliva före- mål för jakt i detta ords juridiskt tekniska betydelse. 1908 års sakkunni- ga anförde härutinnan,1 att ehuru enligt förslaget regeln vore, att den som å annans mark dödade villebråd, d. v. s. vilda däggdjur och fåglar, därmed gjorde intrång i annans jakträtt, finge icke förbises, att vissa djurslag vore så intresselösa ur jaktsynpunkt, att deras dödande icke kunde anses så- som olovlig jakt, till exempel råttor, lemlar och andra, men att det fortfaran- de såsom dittills torde kunna utan olägenhet överlämnas åt lagtillämpningen att i denna mening uppdraga gränsen mellan de jaktbara djuren och de icke jaktbara.

Även om fog för ett sådant uttalande må hava funnits vid den tid då det- samma gjordes, synes av den dominerande ställning som numera jakt- vårdsbegreppet intager i fråga om jakträtt och jaktutövning följa en i viss mån ändrad uppfattning i ovannämnda hänseende. Man får nämligen icke förbise, att ett ingrepp i djurlivet å ett område, även om ingreppet får an- ses vara ur specifik jaktsynpunkt betydelselöst, dock kan verka störande

1 1909 års förslag: sid. 47.

på det jaktvårdsarbete som å området bedrives. Jaktvårdarens arbete kan ju syfta till olika mål: han kan till exempel sträva efter att inom sitt jakt- område bibehålla den naturliga jämvikten olika djurslag emellan eller han kan söka befordra tillväxten av ett eller flera jaktbara djurslag. I vilket fall som helst lärer förekomsten av ett s. k. ur jaktsynpunkt indifferent djur kunna vara av betydelse, till exempel därigenom att det utgör föda för en djurart, som eljest skulle angripa annan djurart o. s. v. Avgörandet om förekomsten av en djurart är från jaktvårdssynpunkt av betydelse kan na— turligen icke träffas av annan än jakträttsinnehavaren. Hans möjlighet att å sitt jaktområde bedriva den form av jaktvård han önskar, lärer därför vara beroende av, att han i fråga om alla å området sig uppehållande vilda djurarter, oavsett deras större eller mindre värde ur specifik jaktsynpunkt, i princip äger samma exklusiva rätt till ockupation som han i regel har be- träffande de i vanlig mening jaktbara djuren. Utöver nu anförda skäl kan ytterligare påpekas, hurusom en rätt för vem som helst att i sådant fångst- syfte, varom nu är fråga, beträda annans mark än mer ökar jakträttsinne- havarens såväl besvär och kostnader för övervakning av vad å marken före- haves som ock svårigheterna att leda olovlig jakt i bevis. Anses nämligen jakt efter ur jaktsynpunkt indifferenta djur icke såsom olovlig jakt, lärer därav följa, att ett beträdande av annans mark i ändamål att tillägna sig sådana djur får anses hava skett i sådant lovligt ärende, varom 21 & försla- get (17 å i 1912 JL) talar. Den utvidgning av jakträttens omfattning med hänsyn till objektet som sålunda blivit en följd av den jaktvårdande verk- samheten kan dock icke anses medföra, att varje dödande å annans jaktom- råde av ett ur jaktsynpunkt indifferent djur skall anses innefatta olovlig jakt. Att en person som under promenad över annans jaktområde slår ihjäl en tillfälligtvis påträffad sork ej därigenom skall behöva riskera åtal synes lika klart som att en icke jaktberättigad person har rätt att å sin gård sätta ut fällor för råttor och möss eller att slå ihjäl sådana som på- träffas i sädesstackar och dylikt. Det är alltså endast mot ett i förvärvs- eller sportsyfte företaget angrepp mot dylika indifferenta djur, som jakt- rättsinnehavarens härovan omförmälda exklusiva rätt avser att bereda ho- nom skydd. Att i lagtexten giva särskilt uttryck åt de nyssnämnda undan- tagen från denna rätt synes emellertid vara överflödigt, då vad som i detta avseende skall vara tillåtet eller icke torde vara en var uppenbart.

Ej heller i fråga om vad som skall anses såsom jakt giver den tidigare lagstiftningen någon definition. En orsak härtill har förmodligen varit svå- righeten att i sammanträngd form giva en definition som är tillräckligt ut- tömmande bland annat därutinnan, att den klart angiver vilka åtgärder av förberedande natur som skola anses falla under begreppet jakt. Ej hel- ler torde man ha ansett att det förelegat något behov av definiering utöver vad som enligt allmänt språkbruk ansetts ligga i ordet jakt. Enligt utred- ningsmannens mening synes det ej heller nu nödigt att i detta avseende be- stämma jakträttens innehåll i annan mån, än att det ansetts lämpligt att i lagen utsäga vad enligt mångårig praxis gäller, eller att det för att jakt

ten.

skall anses föreligga icke erfordras, att något djur dödats eller fångats. I samband därmed har ock givits uttryck åt jakträttens i den allmänna över- sikten understrukna egenskap att med vissa inskränkningar för innehava- ren medföra uteslutande befogenhet till ockupation genom jakt.

De sålunda såsom lämpliga befunna begreppsbestämningarna hava sam- manförts i första stycket av förevarande paragraf. I jakträtten inbegripes givetvis även rätten till ungar, ägg och hon av ifrågavarande däggdjur eller fåglar, men då, enligt vad erfarenheten visar, insikten härom icke alltid - är så klar, hava dessa medtagits i uppräkningen av objekten för jakträt—

I paragrafens andra stycke angives vad som i avseende å bedrivandet av jaktvård skall åligga jakträttsinnehvaren, i vilken fråga hänvisas till den allmänna översikten. Vid Stadgandenas avfattning har hänsyn tagits till, dels att plikt att vara verksam i jaktvårdande syfte givetvis icke åligger den som å sin jord ej alls idkar jakt, dels ock att å vissa områden inom riket åtgärder för villebrådets skydd och förkovran icke äro praktiskt utförbara.

3 5.

Vid det borttagande av rätten för varje svensk man att jaga å öppna havet ävensom å sådana i skärgård belägna klippor och skär som ej tillhöra visst hemman och denna jakträtts återförande å kronan såsom markägare, varom i den allmänna översikten förmäles, har i kustbefolkningens intresse samti- ! digt ansetts böra stadgas det undantag, att den bofasta kustbefolkningen skall fortfarande äga att å dessa områden idka den jakt efter säl och sjöfågel som nämnda befolkning av ålder bedrivit såsom näringsfång. Sam- ma ordalag hava ock valts vid beskrivandet av den rätt att vid jakt efter säl eller sjöfågel använda vissa farkoster som enligt 37 5 2 mom. i förslaget till jaktstadga i form av undantag från eljest föreslaget förbud ansetts böra inrymmas åt viss del av ovannämnda befolkning. De båda undantagen sy- nas nämligen böra såvitt möjligt täcka varandra.

Då det gäller att bestämma räckvidden av de sålunda föreslagna undan- tagen torde till en början begreppet näringsfång närmare böra belysas. Att i förevarande paragraf i ordet näringsfång inlägga något så restriktivt som att därmed skall förstås detsamma som husbehov synes, bland annat med hän- syn till bestämmelsen i jaktstadgan, icke möjligt, ehuruväl en sådan tolkning otvivelaktigt bäst överensstämmer med de synpunkter som föranlett bort— tagandet av den ifrågavarande s. k. fria jakten, enär ju, om jakten får ske allenast till husbehov, den mister den profitbetonade karaktär som kan leda till ett överdrivet och förödande skytte. Däremot synes det utrednings- mannen som om man, i betraktande av de förhållanden som av ålder varit rådande bland ifrågavarande befolkning, lämpligen bör kunna tolka ordet näringsfång sålunda, att den ifrågavarande jakten skall få bedrivas allenast i syfte att genom det nedlagda villebrådet, vare sig detta konsumeras eller , försäljes, erhålla ett nödvändigt tillskott till livsuppehållet, vilket på grund i av förhållandena på platsen eljest icke är att påräkna. Med en sådan tolk— .

ning synes stadgandet å ena sidan icke behöva omöjliggöra till exempel den av säljägarna i olika skärgårdar bedrivna rörelsen eller den av fyr- och lots- personalen, för övrigt mycket sparsamt, idkade husbehovsjakten å sjöfågel, medan stadgandet å andra sidan kommer att utgöra hinder för en utövare av näring, av vilken han har sin fulla försörjning, att bedriva sådan jakt för att genom försäljning av villebrådet förskaffa sig biinkomster, ävensom för en var att å ifrågavarande områden idka jakt i sport- eller förströelsesyfte. Genom tolkningen möjliggöres ock att med relativ lätthet bestämma omfatt- ningen av begreppet den bofasta kustbefolkningen. Härunder falla först och främst de som man i vanligt tal åsyftar med denna benämning, d. v. 5. de som antingen helt och hållet eller jämsides med ett mindre jordbruk eller annan hantering ur havet hämta sin utkomst, vilka ju så gott som undantagslöst äro varaktigt bosatta vid kusten eller i skärgårdarna, samt vidare den vid fyr- och lotsplatserna anställda personalen. Men till ifrå- gavarande kategori torde vad angår de yttre skärgårdarna jämväl böra hänfö— ras de olika mindre hantverkare eller yrkesutövare, som där äro varaktigt bo- satta och som kunna sägas vara för sin utkomst väsentligen beroende av nämn- da jakt. Att i fråga om de sistnämnda yrkesgrupperna draga den riktiga grän- sen lärer väl stundom bliva förenat med svårigheter, men i de flesta fall torde förhållandena på platsen, sådana dessa av ålder gestaltat sig, härutin- nan erbjuda tillräcklig ledning.

4 %.

Sedan genom tillkomsten av lagen den 13 maj 1932 om häradsallmän- ningar beträffande utnyttjandet i allmänhet av sådana allmänningar kommit att gälla vad som enligt 1912 JL gäller i fråga om tillgodogörandet av jakt- rätten å desamma eller att delägarnas rätt i häradsallmänning skall tillgodo- göras för deras gemensamma räkning, synes den materiella regeln i jaktla- gen böra ersättas med allenast en hänvisning till vad förstnämnda lag sålun- da därutinnan innehåller.

5 %.

Den ovan omförmälda lagen om häradsallmänningar innehåller i 63 & bestämmelser om häradsallmänning, som delats mellan socknarna i häradet. Att för en dylik, viss socken tilldelad allmänningslott fortfarande skall gäl— la vad om häradsallmänning är stadgat framgår direkt av lagen. I uttryck- lig avsikt att understryka, att dylik lott icke är att betrakta såsom socken— allmänning i vanlig bemärkelse, har ock åt densamma givits benämningen »till socken hörande allmänning».1 Med hänsyn härtill synes all möjlighet till förväxling utesluten, varför de i 3 % i 1912 JL om jakträtten å socken- allmänning givna bestämmelserna kunnat, i den lydelse de erhållit jämlikt lagen den 13 juni 1921, oförändrade upptagas i förevarande paragraf av för- slaget.

För att bereda större möjlighet att inskrida mot en delägare i samfällig-

. ' Se NJA II: 1932, sid. 362—365.

heten, som missbrukar honom tillkommande jakträtt å densamma, har sär- skild regel i fråga om målsäganderätten befunnits nödig, på sätt närmare utvecklas vid behandlingen av 34 %.

6 5.

I fråga om rätten till jakt å väg avser förslaget icke att göra någon ändring i vad som därutinnan för närvarande gäller och 1 mom. av förevarande para- graf är ock lika lydande med 4 % i 1912 JL. Det kan visserligen ifrågasät- tas, om det icke i den allmänna säkerhetens intresse skulle vara befogat att förbjuda skottlossning å vissa mera trafikerade vägar.1 Då emellertid större fara för de vägfarande torde orsakas av skott lossade i vägens närhet, i vilket avseende omöjligheten att uppställa några inskränkande regler torde vara uppenbar, samt det dessutom synes bliva förenat med svårigheter att genom- föra en lämplig klassificering av vägarna, vartill kommer svårigheten att övervaka efterlevnaden av ett sådant förbud, från vilket ju i humanitärt in- tresse måste medgivas vissa undantag, har något förslag om dylikt förbud icke framlagts.

Vidkommande åter innehållet i 2 mom. av förevarande paragraf upptogo redan 1898 års sakkunniga —i 3 % av sitt förslag till lag om rätt till jakt ett stadgande av innehåll, att ägare av järnväg eller kanalanläggning icke finge å område, som av järnvägsanläggningen eller kanalen upptoges, utöva jakt utan tillstånd av den eller dem som innehade jakträtten å marken därin- till. På grund av de anmärkningar mot stadgandet som framställdes av Högsta Domstolen uteslöts detta ur det förslag till lag om rätt till jakt som förelades 1900 års riksdag.2

1898 års sakkunniga anförde, att det föreslagna stadgandet tillkommit i syfte att förekomma en olägenhet, varöver icke sällan klagades. Det inträffa- de nämligeni de fall, där en jaktmark genomskures av järnväg, att villebråd från ömse sidor kanske dagligen passerade över järnvägslinjen vanligtvis på ungefärligen samma ställe. Vid passerandet av banken kunde djuren urskiljas på långt håll och personer som på grund av sin tjänst flera gånger om dagen passerade järnvägslinjen bleve snart underkunniga om tid och ställ-e för växeln. För en sådan person eller någon av hans skjutkunniga vänner bleve det sedan en lätt sak att passa på och fälla djuren vid passe- randet över banken till förfång för innehavaren av jakträtten å omkring- liggande mark, vilken icke hade något medel att förekomma ett sådant för- farande. Enligt de sakkunniga vore det uppenbart, att järnvägslinjen i och för sig, till följd av sakens natur, icke kunde tjäna till uppehållsort för ville— bråd och att järnvägens ägare icke kunde hava något berättigat anspråk på att få tillgodogöra sig villebråd allenast därför att sådant passerade över järnvägsbanken. Principiellt sett mötte därför ej någon betänklighet att

* Norska jaktlagen förbjuder i 9 & lossande av skott på allmän väg. ' Se i denna del dels 1898 års förslag: sid. 6 och 42, dels ock Kungl. Maj:ts prop. nr 58/1900, . sid. 16 och 34. '

helt och hållet frånkänna järnvägsägare jakträtt å järnvägslinjen och kanske icke heller att tillägga en sådan bestämmelse retroaktiv verkan med avse- ende å redan tillkomna järnvägar. Man skulle sålunda genom att, jämväl av hänsyn till samfärdseln å järnvägen, förbjuda allt jagande och fällande av villebråd å järnvägslinje vinna det åsyftade målet och denna väg vore kanske ur logisk synpunkt den riktigaste. Sedan de sakkunniga redogjort för de skäl som talade mot ett dylikt totalförbud, föreslogo de i stället ett stadgande av ovan refererad innebörd, vilket, då vad som sagts om järn- väg ägde sin motsvarighet jämväl i fråga om kanal, alltså skulle tillämpas beträffande jakträtten å sådana anläggningars område.

Högsta Domstolen fann sig emellertid icke kunna tillstyrka, .att ett stad— gande av föreslagen innebörd upptoges i lagen. Skulle nämligen de skäl som av de sakkunniga anförts till stöd för stadgandet — att järnvägslin— jen (kanalen) i och för sig till följd av sakens natur icke kunde tjäna till uppehållsort för villebråd och att järnvägens (kanalens) ägare icke kunde hava något berättigat intresse att få tillgodogöra sig villebråd allenast där- för, att sådant passerade över järnvägslinjen (kanalen) — anses utgöra till- fyllestgörande anledning att inskränka järnvägsägarens (kanalägarens) jakt- rätt, då borde uppenbarligen dylik inskränkning föreskrivas jämväl med avseende å många andra områden, där tämligen enahanda förhållanden före- kommo. Det intresse som skulle genom förbudet tillgodoses syntes för övrigt vara av alltför underordnad vikt för att berättiga ett så pass betydande undantag från gällande regel om jordägarens rätt att tillgodogöra sig det villebråd som förekommer å hans mark. Enligt vanliga regler kunde förbu- det ej heller bliva tillämpligt i fråga om redan befintliga järnvägar och ka- naler, och den praktiska betydelsen därav torde därför icke bliva avse- värd.

Vad av de nämnda sakkunniga anförts rörande den skada å villebråds- beståndet som blir en följd av de jakträttsliga förhållandena å järnvägar och kanaler äger fortfarande sin fulla giltighet och enligt vad utrednings- mannen inhämtat förekomma ofta klagomål från jakträttsinnehavarna å kringliggande marker över framför allt å järnvägs område bedriven jakt. Det är numera främst skogsfågeln, vilken som bekant med förkärlek upp- söker de av grus- eller sandfyllning bestående banvallarna, som plåga falla offer för det från trallor eller dylikt bedrivna skyttet och det antal fåglar som vid sådan jakt nedlägges lärer vara betydande. Men även haren uppehåller sig gärna omkring i skogen belägna banvaktstug-or med därtill hörande od- lingar, besådda med gräs och grönfoder, och är då lätt åtkomlig från å banan framfört fordon, särskilt då djuren nattetid eller' tidigt om morgonen beta å nämnda odlingar. Visserligen lära tjänstemän vid statens järnvägar vara uttrycklig—en förbjudna att utöva jakt å statens järnvägar tillhörig mark och mot5varan—de förbud torde jämväl hava utfärdats av ett flertal förvalt- ningar för enskilda järnvägar. Någon strängare kontroll över att medde- lade förbud iakttagas tord-e emellertid sällan förekomma, särskilt då det gäl- ler öde sträckor i skogsbygden.

Ett förbud mot jakt å den mark som upptages av dylika anläggningar, med vilka väl i sådant avseende får likställas spårvägsanläggningar, synes därför sakligt befogat och med hänsyn till de former varunder denna jakt bedrives samt den fara för decimering framför allt av stammen av olika fågelarter som densamma medför torde ett dylikt förbud få anses motiverat lika mycket ur allmän synpunkt som i jakträttsinnehavarnas å kringlig- gande marker intresse.

Det återstår då att undersöka, huruvida formel-la hinder mot ett dylikt förbud kunna anses föreligga. Att ägaren till en anläggning av ifrågavaran- de slag har jakträtt å den mark som av anläggningen upptages lärer vara obestridligt, Å andra sidan torde man kunna utgå ifrån, att, då denna mar—k förvärvades, vare sig genom expropriation eller frivilligt avtal, varken anläggningens ägare eller den förutvarande ägaren till marken tänkt sig, att nämnda jakträtt skulle utövas. Hade det sistnämnda avsetts sko—la bliva fallet, borde ju detta hava inverkat på expropriationsersättningens respek- tive köpeskillingens belopp, men något sådant har åtminstone aldrig om- talats. Man lärer därför vara befogad säga, att innehavet av jakträtten sak- nar varje intresse för anläggningens ägare, och det synes alltså föreligga en så väsentlig skillnad i jakträttshänseende mellan nu ifrågavarande områden och andra områden, vilka likna de här avsedda därutinnan att de till följd av sin beskaffenhet icke kunna hysa en villebrådsstam, att ett förbud i prin- cip för ägaren av anläggningen att å av densamma upptaget område idka jakt i realiteten icke behöver betraktas såsom ett undantag eller i allt fall icke ett betydande sådant från regeln om jordägarens rätt att tillgodogöra sig det villebråd som förekommer åt hans mark. Att det intresse, som ge- nom förbudet skulle tillgodoses, icke är av underordnad vikt är förut an- märkt. Vad slutligen beträffar frågan om ett eventuellt förbuds tillämplig- het på redan befintliga anläggningar så torde något hinder för sådan till- lämpning icke föreligga. Möjligheten att till befordrande av ett enskilt in- tresse i lagstiftningsväg ingripa i bestående privaträttsliga förhållanden lä— rer numera icke förnekas. I förevarande fall grundas emellertid det ifråga- satta förbudet, såsom förut anmärkts, även på det allmänna intresset att så långt sig göra låter förhindra all sådan jakt, som måste anses innebära ett illojalt utnyttjande av den på en viss trakt bedrivna jaktvården.

Utredningsmannen föreslår således i likhet med 1898 års sakkunniga upp- tagande i lagstiftningen av ett stadgande, innefattande förbud för ägare av järnväg, spårväg eller kanalverk att å mark, som av sådan anläggning upp- tages, idka jakt utan tillstånd av den som innehar jakträtten å intilliggande mark, med det tillägg lik'väl, att sådan ägare uttryckligen tillerkännes rätt att vidtaga de åtgärder, alltså även iform av jakt, som kunna erfordras för att skydda anläggningen mot av villebråd orsakad skada.

8 %. Genom Kungl. kungörelsen den 14 juni 1929 (nr 170) angående upplåtan- , de av kronotorp å vissa kronoparker m. m. hava typerna av de inom de _

sex nordliga länen befintliga, under nyttjanderätt upplåtna lägenheterna å kronomark utökats med ytterligare en, benämnd kronotorp. Kungörelsens 12 5 första stycke innehåller stadgande om »kronotorparens jakträtt å tor- pet, vilket stadgande i sak överensstämmer med vad som enligt 6 & första stycket i 1912 JL gäller om jakträtten å övriga typer av dylika lägenheter. Sistnämnda lagrum motsvaras av 1 mom. av förevarande paragraf, och har i detta moment bland där uppräknade lägenhetsinnehavare jämväl upptagits innehavare av kronotorp. I samband därmed har första stycket av 12 å i ovannämnda kungörelse ändrats till att innehålla allenast en hänvisning till lagen om rätt till jakt.

Den rätt att deltaga i beslut om bildande av jaktområde, varom i 17 å i förslaget förmäles, skall enligt nämnda paragrafs ordalydelse tillkomma allenast ägaren av mark, vars ingående i jaktområdet ifrågasättes. Det torde emellertid i ändamål att förebygga nära till hands liggande missupp- fattning och därav föranledd onödig omgång böra i lagen uttryckligen er- inras om, att de nyttjanderättshavare, vilka i förevarande paragraf äro i fråga och vilka på grund av lagens stadgande blivit beträffande jakträtten i viss mån jämställda med jordägare, dock ej i nyssnämnda avseende äga utöva jordägarens befogenhet. Sådan erinran har ock intagits i båda mo- menten av förevarande 8 5.

Genom avfattningen av 2 mom. i paragrafen, som motsvarar andra styc— ket av 6 5 i 1912 JL, avses att tydligare markera, att det å ena sidan alle- nast är nyttjanderättsupplåtelser för jordbruksändamål, som för nyttjande- rättshavaren medföra i momentet stadgad jakträtt, men att det å andra si- dan icke är erforderligt att upplåtelsen skett just i den för jordbruksarren- de stadgade formen. Att stadgandet i sin nuvarande lydelse skall så tol- kas, framgår visserligen av uttalanden under förarbetena till 1912 JL,1 .men då denna tolkning icke lärer kunna utan vidare utläsas ur detsamma och faktiskt åtskillig tveksamhet härutinnan visat sig förefinnas, framför allt i fråga om upplåtelser för trädgårds- eller liknande anläggningar, har ett förtydligande ansetts böra vidtagas.

10 %.

I 1909 års förslag hade åt det stadgande, som till sitt innehåll motsvarar den här föreslagna 10 & givits ungefär samma placering som här föresla- gits.2 I lagrådet anmärktes emellertid, att med hänsyn till den plats, som i lagförslaget givits åt stadgandet, låge det nära till hands att antaga, att den där upptagna hänvisningen vore avsedd att gälla endast själva rätten till jakt men att däremot med avseende å jakten å nationalparker och lap- parnas jakt förslagets bestämmelser i det följande skulle vinna tillämpning, oavsett vad i nämnda hänseenden eljest funnes stadgat. Till undvikande av dylik tolkning syntes stadgandet lämpligen böra flyttas till slutet av för- slaget.3 Så skedde ock i propositionen.

1 Kungl. Maj:ts prop. nr 98/1912: sid. 29 och 42. " 1909 års förslag: sid. 2. ” Kungl. Maj:ts prop. nr 98/1912 sid. 30.

Det synes emellertid utredningsmannen kunna ifrågasättas, huruvida icke jaktlagens bestämmelser måste anses tillämpliga även å nationalpark och å lapparnas jakt, i den mån icke särskilda stadganden annat föranleda. Ett motsatt förhållande skulle till exempel kunna leda till, att det finge anses vara tillåtet att uppsätta bulvan för fågelskytte hur nära gränsen till en na- tionalpark som helst, och de nedan i 20 & stadgade förbuden mot att locka villebråd eller uppsätta fångstburar inom viss gräns från annans jaktområde skulle alltså ej heller bliva tillämpliga i fråga om sådan park. Å andra si- dan kan man taga det exemplet att en person förföljer en varg. Går då var- gen in på nationalparks område äger den jagande, om han är renskötande lapp, fortsätta jakten, ty sådan lapp har jakträtt även på nationalparkerna, medan han i annat fall måste avbryta densamma. Något skäl torde slutli- gen ej föreligga, att den i 11 % av 1912 JL medgivna rätten att tillgodogöra sig villebråd, som faller å annans jaktområde inom visst avstånd från grän- sen, icke skulle få utövas, om villebrådet faller inom området för en natio— nalpark.

Med hänsyn till vad sålunda anförts och då det synes logiskt riktigast att placera ifrågavarande stadgande bland dem som beröra jakträtten, har åt stadgandet givits plats i förevarande paragraf.

11 &.

Under utredningsmannens .sysslande med utredningen i björnfrågan har för honom framhållits, att nu gällande rätt för en var att fälla och behålla tillfälligtvis påträffad varg visat sig medföra, att en jägare, som tagit upp och kanske under dagar förföljt en varg, kan gå miste om frukten av sina ansträngningar därigenom att annan påträffar, nedskjuter och tillgodogör sig djuret, som ju representerar ett förhållandevis stort värde. Motsvarande kan även tänkas vid jakt efter järv. Detta har givit anledning till prövning av ändamålsenligheten av ifrågavarande bestämmelser i 10 å och 13 5 första stycket av 1912 JL.

Den i 10 % medgivna rätt att även å annans mark jaga varg eller järv har uppenbarligen till syftemål att tillgodose det allmänna intresset, att dy- lika skadedjur snabbt och utan omgång bliva dödade. Rätten har emeller- tid gjorts beroende av två villkor, vilka båda måste vara uppfyllda, därest den jagande ej skall löpa risk att bliva åtalad för olaga jakt, och det torde kunna ifrågasättas, om icke härigenom rätten blir tämligen illusorisk. Fram- för allt är det skyldigheten att förut underrätta jakträttsinnehavaren om jakten, som synes innefatta en praktiskt icke uppfyllbar förpliktelse. Är det nämligen, såsom uttalats, riktigt, att sådan underrättelse skall givas jakt— rättsinnehavaren själv och, om han ej kan anträffas, jakten måste avbrytas, inställer sig spörsmålet, huru varg- eller järvjakt över huvud skall kunna bedrivas vare sig i ödebygderna eller annorstädes. Fordran på dylik under- rättelse synes ock illa överensstämma med den i 13 % första stycket medgiv- na rätten att, evar det vara må, döda tillfälligtvis påträffad varg eller järv. I sistnämnda fall behöver ju jakträttsinnehavaren icke ens få reda på, att

jakt ägt rum, ock dock må, i betraktande av en av grunderna för under- rättelseplikten varom nedan förmäles, man väl ha skäl för frågan, i vad ärenden en person befunnit sig å annans mark, då han varit så utrustad, att han kunnat döda tillfälligtvis påträffat djur av här avsedda arter. Av den formulering, som givits åt 10 %, torde följa, att jakträttsinnehavaren äger deltaga i jakten, och underrättelseplikten skall därför ha till ändamål dels att sätta honom i tillfälle till sådant deltagande, dels ock att möjlig- göra för honom att öva tillsyn över att missbruk ej sker. Vid ett vägande mot varandra av, å ena sidan, intresset att utan omgång kunna befria en trakt från ifrågavarande skadedjur samt, å den andra, jakträttsinnehavarens intresse att utöva kontroll, lärer väl det senare intresset få vika. Möjligheten att under själva jakten öva kontroll torde för Övrigt i praktiken vara ringa. Sedd ur denna synpunkt synes skyldigheten att i förväg underrätta jakträtts- innehavaren kunna bortfalla. Och då förekomsten av varg eller järv samt anställandet av jakt å sådana djur äro så pass exceptionella företeelser, lära de nog komma till var mans kännedom särskild underrättelse förutan. Då emellertid jakträttsinnehavaren även i ett dylikt speciellt fall icke kan från- kännas intresse att få reda på vad som utspelar sig å hans marker, bör den jagande dock vara pliktig att så snart ske kan underrätta honom om jakten.

Vad beträffar det andra av ifrågavarande villkor eller att varg eller järv skola bevisligen hava uppehållit sig i trakten, synes detsamma under förut- sättning att nedan föreslaget ytterligare villkor för rätten att företaga dylik jakt kommer att uppställas, kunna mildras därhän, att det, i likhet med vad som enligt 1927 JS gälleri fråga om militärgevärs användande vid vargjakt, får anses vara tillfyllest, om förekomsten av något av nämnda djur är ve-

, terlig.

Ändamålet med den ifrågavarande jakträtten synes nämligen kunna vin- nas även med en icke fullt så vidsträckt befogenhet att beträda annans jakt- område som den 1912 JL medgiver och då denna befogenhet dessutom, enligt vad erfarenheten visar, gärna missbrukas, lärer en inskränkning i densamma vara påkallad. Sådan jakt efter varg eller järv, varom nu är fråga, kan i re- gel icke med utsikt till framgång bedrivas å barmark. Rätten att i och för dylik jakt beträda annans jaktområde bör därför kunna bestämmas till att avse allenast den tid, då marken är snöbetäckt. Så har ock skett i det före- liggande förslaget. Vid bedömandet av den verkan det sålunda föreslagna stadgandet kan förväntas medföra, bör hänsyn tagas till att lapparna, vil- ka väl äro de som hava största intresset av att kunna bedriva ifrågavarande jakt, jämlikt renbeteslagens bestämmelser hava jakträtt å de områden, där varg och järv under barmarkstiden pläga uppehålla sig, varför någon in- skränkning i möjligheten för lapparna att anställa den jakt efter dylika djur, vartill i undantagsfall tillfälle må yppa sig jämväl under sistnämnda del av året, icke behöver befaras. För att därjämte icke för någon omöjlig- , göra den otvivelaktigt viktigaste formen av den under annan tid än vintertid

bedrivna jakt—en efter varg eller järv, nämligen den som består i att uppsöka djurens lyor och döda såväl modern som ungarna, har en bestämmelse om

rätt att, evar det vara må, företaga sistnämnda slag av jakt intagits i före— varande paragraf samtidigt som dit överflyttats stadgandet i 13 å i 1912 JL om enahanda rätt att döda tillfälligtvis påträffad varg eller järv.

Det sålunda åt de ifrågavarande stadgandena givna innehållet lärer göra bestämmelseni 11 å andra stycket av 1912 JL om rätt att fullfölja jakt efter varg eller järv inne på annans jaktområde överflödig och någon motsvarighet till densamma har alltså icke kommit att inflyta i förslaget.

Gemensamt för de olika fall, i vilka alltså jakt efter varg eller järv må företagas jämväl å annans mark är enligt förslaget, att varje dödande av varg eller järv å annans mark blir förbundet med skyldighet att snarast möjligt därom underrätta jakträttsinnehavaren. Att, såsom ifrågasatts, för- behålla det fällda djuret åt dem, som drivit upp detsamma, synes av prak- tiska skäl ogenomförbart och skulle för övrigt, även om det många gånger vore mest förenligt med rättvisa och billighet, lätt kunna motverka det ovan angivna syftemålet med ifrågavarande undantagsbestämmelser.

Nu gällande rätt att döda tillfälligtvis påträffad sälhund synes, såsom i den allmänna översikten framhållits, böra kvarstå i sak oförändrad. Stad- gandet härom har emellertid ansetts böra som ett särskilt moment upptagas i förevarande paragraf.

12 5.

I fråga om de i förevarande paragrafs 1 mom., vilket motsvarar 13 % första och andra styckena av 1912 JL, uppräknade djur, vilka må dödas i gård eller trädgård och jämväl behållas oberoende av vem som där äger jakträtt, innebär förslageti förhållande till 1912 JL en del ändringar. Då något skäl varför den ifrågavarande rätten skall omfatta utter väl svårligen kan uppletas har detta djur uteslutits från paragrafens tillämplighetsom- råde. Så har ock skett med falk. Ingen art av falksläktet torde i nämnvärd utsträckning förgripa sig på ekonomiskt nyttiga tamdjur och den skada som till exempel stenfalken gör å småfåglar är icke av den svåra beskaffenhet, att den kan anses utgöra skäl för att åt denna jämväl nyttiga fågel förläna den karaktär av skadegörare, som av historiska skäl är förbunden med ett inrangerande bland i denna paragraf upptagna djur. Att pilgrimsfalken är en svår fiende till duvorna må väl vara sant, men vid vägandet av det ute- slutande nöjes- eller sportbetonade intresse, som ligger till grund för hållan- det av duvor, mot önskemålet att i största möjliga utsträckning bereda skydd åt en av rovfågelvärldens vackraste innevånare, som genom mänsklig kort- synthet mångenstädes är nära att utrotas, synes det förra intresset obetingat böra vika. Däremot torde det vara befogat att i fråga om ytterligare några av de fågelarter, som enligt jaktstadgan äro undantagna från fridlysning, medge här avsedd rätt att döda och behålla desamma. Detta gäller råka, kaja, skata, nötskrika och gråsparv, vilka alla måste betecknas såsom svåra skadegörare antingen i trädgårdar eller å nyttiga småfåglar. Slutligen synes _ övervägande skäl tala för att ifrågavarande rätt bör utsträckas till att om- fatta jämväl ekorre, om vars skadegörelse i trädgårdar ingen meningsskilj- '. aktighet torde föreligga.

Av djur som väl må dödas, därest de inkommit i gård eller trädgård, men icke må behållas upptager 13 å andra stycket i 1912 JL allenast 10. Att ett lodjur ådagalagt sådan närgångenhet, att den ifrågavarande rätten kommit till utövning, torde höra till sällsyntheterna. Då föreligger mycket större möjlighet, att en björn skall till exempel försöka bryta sig in i ett fähus. Sådant har åtminstone tidigare hänt. Skall alltså rätten att döda lo bibe- behällas, bör densamma utvidgas till att omfatta jämväl björn. Då, på sätt framgår av 15 & av förslaget, den nu beträffande björn och 10 gällande regeln, att dödat sådant djur tillfaller kronan, utsträckts till att avse även örn, varav följer att örn bör utgå ur nu förevarande moments första stycke, torde i andra stycket böra upptagas icke endast björn och 10 utan även örn. Härigenom vinnes ock likformiga regler för samtliga dessa med särskilt skydd utrustade djurslag.

Åtskilliga arter, tillhörande de jämlikt 3 5 2 mom. i 1927 JS fridlysta fåglarna, kunna när de uppträda i större antal förorsaka skada i trädgård. Likaså kunna fridlysta fåglars bon orsaka olägenhet eller skada, när de byggas i hus eller inom gård. Detta har som bekant föranlett upptagande i 1927 JS, 9 % 3 och 4 mom., av stadganden om rätt i vissa fall att döda dy- lika fåglar eller att borttaga eller förstöra sådana fågelbon jämte i desamma varande ägg. Denna rätt tillkommer självfallet allenast jakträttsinnehava- ren. Skada eller olägenhet av nämnt slag kan emellertid lika väl uppkom- ma för innehavare av gård eller trädgård, där jakträtten tillkommer annan. Det synes därför överensstämma med billigheten att utsträcka ifrågava- rande befogenhet till att omfatta jämväl dei 1 mom. av förevarande para- graf omförmälda personer, vilket ock skett i det föreslagna 2 mom. av para- grafen.

13 s.

1 mom. av 13 5 är lika lydande som första stycket av 11 å i 1912 JL. Att andra stycket av sistsagda paragraf såsom överflödigt icke kommit att inflyta i förslaget är tidigare, vid behandlingen av 11 %, omnämnt.

Vidkommande de skäl som föranlett upptagande i förslaget av den be- stämmelse, som innehålles i2 mom. hänvisas till vad därom i den allmänna översikten anförts. En person, som antingen helt uraktlåter att lämna så- dan underrättelse varom här stadgas eller dröjer oskäligt länge därmed, kan naturligen komma att bliva straffad för djurplågeri. Även där omstän- digheterna icke betinga ett så strängt bedömande av uraktlåtenheten, synes emellertid plikten att giva underrättelse böra understrykas genom tillvaron av en särskild straffbestämmelse och har en sådan upptagits i 32 % av för- slaget.

Enligt den åt 2 mom. givna avfattningen blir detsamma tillämpligt jäm- väl då fråga är om sårande under olovlig jakt. Detta synes emellertid icke innebära något onaturligt. Visserligen kan man ej förutsätta, att den som under olovlig jakt sårar djur skall självmant röja sitt olovliga tilltag genom underrättelse varom nu är fråga, vadan alltså straff jämväl enligt denna

paragraf normalt kommer att drabba varje tjuvskytt som skadskjuter älg, hjort eller rådjur, men det skulle enligt utredningsmannen vara mycket stö- tande, därest ifrågavarande bestämmelse skulle tillämpas allenast å den som idkar lovlig jakt och tjuvjägaren sålunda komma att i förevarande avseende intaga en i viss mån privilegierad ställning.

14 &.

Förevarande paragraf motsvarar 14 å i 1912 JL och innefattar i förhål- lande till vad som gäller enligt denna icke annan ändring än som betingas av de i 25 % givna bestämmelserna om åtgärder till förhindrande av vilt- skador. Skall nämligen i sistnämnda lagrum omförmäld jakt i ändamål att nedbringa stammen snabbt och med minsta omgång leda till avsett resul- tat, lärer densamma böra få företagas å de platser, där det villebråd varom fråga är plågar vara lättast åtkomligt, och sådana platser torde ofta utgö- ras av åkrar.1 Härigenom kan naturligen uppkomma skada å dessa åkrar, och enligt nu gällande regler om jakträttsinnehavares skadeståndsskyldig- het skulle han bliva pliktig ersätta denna skada. Ehuru jakt enligt 25 & kan förväntas komma att företagas huvudsakligen i de personers intresse, som å sin mark ej hava jakträtt, och det alltså kan synas innebära en obil- lighet mot jakträttsinnehavaren att han icke endast skall behöva under- kasta sig en decimering av sin villebrådsstam utan även betala skadestånd för att denna decimering utförts, torde likväl ett undantag från regelni 26 % om skadeståndsskyldighet icke böra medgivas i fråga om sådan jakt. En jakträttsinnehavare, som fått föreläggande att decimera sin villebrådsstam kan ju tänkas komma att göra detta på ett hänsynslöst sätt och det skulle då vara lika obilligt mot brukaren av marken, om han vore avskuren från rät- ten att erhålla skadestånd. Man torde för övrigt kunna utgå ifrån att i de fall, då brukaren har ett verkligt intresse av att den ifrågavarande jakten giver bästa resultat, godvillig uppgörelse om eventuell markskada ej skall bliva svår att träffa.

15 5.

I fråga om rätten till i vissa fall åtkommet villebråd innehåller 1912 JL bestämmelser dels i 12 å som föreskriver att dödad eller fångad björn eller 10 skall tillfalla kronan, dels ock i 16 å som såväl i fråga om björn och 10 som beträffande annat villebråd giver regler om fallvilt, varmed då skall förstås djur som anträffas dött.

Bestämmelserna i 12 5 av 1912 JL att dödad eller fångad björn eller 10 samt i 16 & att fallvilt av dylikt skall tillfalla kronan hava ju tillkommit i ändamål att åt det skydd, som beretts dessa djur genom deras fridlysning å kronomark, giva ökad räckvidd på sätt, att man genom borttagande av möj—

1 I den danska jaktlagen, 9 5, är jämväl stadgat förbud mot beträdande av besådd åker. från vilket förbud emellertid medgives undantag för jakt efter kron- och dovhjort, sikahjort samt ' rådjur i de fall nämligen, då brukare begagnat honom tillerkänd rätt att i vissa fall begära, att jakträttsinnehavaren skall bereda honom skydd mot nämnda vilt.

ligheten för innehavaren av enskild mark att tillgodogöra sig djurens värde som villebråd velat så mycket som möjligt inskränka den å sådan mark efter desamma bedrivna jakten.

Samma skäl som legat till grund för fridlysningen av björn och 10 hava ock varit bestämmande för den jämlikt 3 & 1 mom. andra stycket i 1927 JS stadgade fridlysningen av ett annat rovdjur, nämligen örnen. Även i fråga om örn innebär fågelns förhållandevis stora värde som museiföremål en frestelse att företaga jakt å densamma. Visserligen är örnen, liksom för övrigt lodjur—ct, för närvarande helt fridlyst intill utgången av år 1940 och dödad örn förverkas alltså principiellt till kronan. Men imånga fall, då örn dödats, åberopas, att dödandet skett i nödvärn, och påståendet härom måste oftast godtagas. Någon förverkandepåföljd kan då icke heller ifråga- komma. Härill kommer att den i 13 5 1912 JL medgivna rätt under vissa mnständigheter döda och jämväl behålla örn frestar till missbruk. Det sy- nes därför befogat att göra de ifrågavarande reglerna om björn och lo till- lämpliga jämväl beträffande örn och således stadga, att dödad eller fångad örn eller fallvilt av örn så ock ägg eller bo av densamma skall tillfalla kronan. Att ett sådant stadgande nödvändiggör ändring i 12 %, har vid behandlingen av sistnämnda paragraf omnämnts.

Ehuru den nuvarande avfattningen av stadgandet om björn och lo icke borde kunna giva rum för annan tolkning än den avsedda, eller att jakt— byte eller fallvilt av nämnda djur tillfaller kronan, oavsett å vilken mark de dödats eller anträffats, visar dock erfarenheten, att uppfattningen här- utinnan särskilt i fråga om björnen icke är fullt klar. Möjligen har den omständigheten verkat förvillande, att björnens fridlysning endast har av- seende å kronans mark, medan jakten efter björn är fri å enskild mark, däri inbegripet samfälligheter såsom allmänningar etc. Visserligen inverkar ve- derbörandes missuppfattning härutinnan icke på möjligheten att få honom fälld till straff, men i och med att man kommit därhän har ju stadgandet visat sig icke medföra åsyftad verkan att utgöra indirekt skydd för nämnda djur. Därför har i förslaget åt ifrågavarande bestämmelser givits en avfatt- ning, som för en var bör tydliggöra deras giltighet beträffande all slags mark.

Bestämmelserna om att dödad eller fångad björn, lo eller örn ävensom fallvilt av nämnda djur skola tillfalla kronan hava ju karaktären av undan- tagsbestämmelser, som enligt vad ovan anförts tillkommit i visst syfte. Det synes fördenskull önskvärt, att bestämmelserna sammanföras under ett lag- bud. Å andra sidan är det givetvis lika önskvärt att bestämmelserna om fallvilt icke skola behöva sökas på mer än ett ställe. Ett tillmötesgående av dessa delvis motstridiga önskemål har synts utredningsmannen möjliggöras genom att, på sätt här ock skett, sammanföra bestämmelserna i en paragraf. För ett sådant förfaringssätt synes ock tala, att desamma till varandra stå i det sammanhang, att de avse att giva regler om rätten till i vissa fall eller på visst sätt åtkommet villebråd. ' Beträffande det materiella innehållet i reglerna om fallvilt av andra djur än de ovannämnda synes det befogat, att bland de djurslag av vilka fall-

vilt, påträffat under fridlysningstid, skall tillfalla kronan upptaga jämväl vildren och bäver. Det rör sig här om djurarter, rörande vilka man, bland annat genom total fridlysning, vill söka ernå att de, ehuru en gång utrotade, åter skola ingå i den svenska faunan, och denna fridlysning kan säkert vän- tas vinna i effektivitet genom tillvaron av ett stadgande, som borttager den ekonomiska lockelsen att idka olaga jakt för att sedan förebära, att det där- vid nedlagda villebrådet anträffats såsom fallvilt.

16 5.

De skäl som föranlett att i förslaget upptagits bestämmelse om skriftlig form för jakträttsupplåtelser ävensom övriga i denna paragraf införda stad- ganden hava uttömmande angivits i den allmänna översikten, till vilken alltså hänvisas.

17 5.

I 1 mom. första stycket återfinnes de i 9 g i 1912 JL förekommande stad- gandena rörande frivilliga avtal om bildande av jaktvårdssammanslutnin- gar, i fråga om vilka stadganden ingen ändring föreslås i sak. Vidkomman- de åter terminologien har först och främst åt det av dylik sammanslutning disponerade området givits viss benämning, nämligen jaktområde, och vi- dare har, då, på sätt framgår av 1 %, begreppet jaktvård omfattar icke en- dast vidtagandet av särskilda åtgärder till villebrådets skydd, enligt veder- taget bruk betecknade såsom viltvård, utan även själva jaktutövningen, denna distinktion iakttagits vid avfattningen av paragrafen.

Andra stycket av 1 mom., till vilket stycke ingen motsvarighet finnes i 1912 JL, innehåller dels den uttryckliga föreskrift att ett visst slag av jakt- rättsupplåtelser skall vara att hänföra till avtal om servitut och alltså kun- na som sådant intecknas, vilken, såsom i den allmänna översikten anföres, nödvändiggjorts av domstolarnas härutinnan vacklande praxis, dels ock det närmast av sociala skäl betingade stadgandet om begränsning i tiden av servitutsskyddet i fråga om sådana avtal, varigenom jakträtten i sin helhet upplåtes till ägaren av annan fastighet i denna hans egenskap. Till följd av nämnda stadgande komma sist omförmälda jaktservitut i fråga om in- teckningsskyddets varaktighet att bliva likställda med de jakträttsupplåtel- ser som ske i nyttjanderättsavtalets form. Ett i form av servitut träffat av- tal om jakträtt innebär emellerid väsentliga fördelar ur jaktvårdssynpunkt i förhållande till det vanliga jaktarrendeavtalet, varför nyssberörda omstän— dighet icke gör stadgandet om möjlighet att sluta förstnämnda slag av av- tal överflödigt och detta så mycket mindre, som nämnda tidsbegränsning gäller allenast beträffande en del av ifrågavarande servitutsavtal.

Av 2 mom. framgå de civilrättsliga förutsättningarna för att ett sådant jaktområde, som avses i 1 mom. första stycket skall kunna bildas, ändock att enighet härom icke stått att vinna bland samtliga av saken berörda fastig- , hetsägare. Såsom i den allmänna översikten anförts utgör ifrågavarande

stadgande en av kardinalpunkterna i den föreslagna nya lagstiftningen och det är främst tack vare att detta stadgande möjliggör att lägga stora delar av rikets jord under ordnad jaktvård som övriga till jaktens fromma före- slagna hestämmelser kunna förväntas medföra avsedda gynnsamma verknin- gar.

De mera väsentliga anmärkningarna mot de förslag att lösa frågan om bildande av jaktområden, vilka tidigare framlagts1 och som förordat en ut- vidgning av bestämmelserna i9 % i 1912 JL därhän, att beslut som i nämnda paragraf avses skola kunna genomföras även gentemot en tredskande jordägare, torde kunna sammanfattas i följande huvudpunkter:

1) Man har ansett att det ingrepp i den enskildes fria förfoganderätt över sin mark, som bleve en följd av ett sådant förslags genomförande, skul- le vara oförenligt med den på urgammal tradition grundade rätten att jaga på egen mark. Det vore ock att befara, att en dylik tvångsgemenskap skulle giva upphov till eljest icke förekommande slitningar grannar emellan.

2) Man har vidare gjort gällande, att så betydande svårigheter skulle va- ra förenade med bestämmandet av dessa jaktområdens gränser, att det icke vore möjligt att fastställa generella regler för bildandet av sådana områden, utan borde avgörande härom fattas först efter prövning i varje särskilt fall.

3) Slutligen har man framhållit, att effektiviteten av en lagstiftning i ämnet vore i hög grad beroende av att den procedur, varigenom jaktområ- dets omfattning samt reglerna för jaktutövningen och viltvården å detsam- ma bestämdes, icke bleve förenad med sådan omgång och så betydande kostnader som exempelvis förhållandet vore med förrättning, som avser bil- dande av gemensamhetsfiske.

Vid ett första betraktande av föreliggande spörsmål ligger det onekligen nära till hands att anse, att man genom att stadga, att en fastighet eller del av sådan skall mot ägarens vilja kunna anslutas till jaktområde, varom nu är fråga, och att således sådan fastighetsägare kan tänkas icke endast bliva ålagd inskränkningar i fråga om utövningen av honom själv tillkommande jakträtt utan även förpliktad tåla tillvaron av andra jägare på fastigheten, gör ett så betydande ingrepp i hans rätt att i jakträttsligt hänseende förfoga över fastigheten, att detsamma måste anses oförenligt med här i riket rå- dande uppfattning. Ser man emellertid närmare på saken och undersöker avsikten med och det eftersträvade resultatet av ett sådant stadgande, lärer man finna att detta ingrepp är av mera formell än reell natur. Visserligen torde de för jaktområdet antagna reglerna angående bland annat jaktut- övningen komma att förhindra fastighetsägaren att efter eget gottfinnande utöva jakt, men han behöver därför icke bliva avstängd från möjligheten att jaga, och väl torde han bliva nödsakad tåla andra jägare på sin mark, men han synes härför bliva mer än väl kompenserad av, att han i regel vid den av honom själv bedrivna jakten får röra sig över betydligt större areal än

1 Se t. ex. Svenska jägareförbundets underdåniga framställning den 22 augusti 1921 (d. nr 2117) med över densamma avgivna yttranden av domänstyrelsen, länsstyrelser, landsting, hus- hållningssällskap, överjägmästare och jaktvårdsföreningar.

som omfattas av hans egen fastighet. Och det slutliga resultatet av de ho- nom pålagda inskränkningarna i fråga om jaktutövningen lärer i varje fall bliva, att han i framtiden väl icke kommer att kunna berömma sig av att hava överlistat den sista haren eller tjädertuppen i skogen, men att han däremot torde kunna påräkna ett kanske icke alltid stort men jämnt ut- byte av sin jakt. —— Att vidare slitningar mellan grannar kunna uppkomma är väl troligt, men det synes svårt att inse varför dessa skola behöva bliva stör- re mellan delägarna i ett jaktområde än mellan innehavarna av jaktmarker vilka i avseende å läge och omfång äro sådana, att de som regel icke göra det möjligt att bedriva jakt utan att göra intrång å grannmarken. I ett fall lärer dock särskilda hänsyn böra tagas och det gäller ägare av fastighet, vilken av ideella skäl icke önskar att jakt bedrives å hans mark. För en dylik person som är djurvän och kanske försöker att till sina ägor, som väl ofta torde utgöras av något eller några tunnland mark omkring bostaden, draga allehanda djurarter dem han skyddar och vårdar, kommer det utan tvivel att kännas bittert för att ej säga olidligt, om han tvingas tåla att grannar utsätta dessa djur för förföljelse. Man synes emellertid kunna lösa denna intressekonflikt så, att man väl låter fastigheten ingå i jaktområdet men att beträffande jaktutövningen å detta föreskriver, att jakt å fastigheten icke må av annan delägare1 i jaktområdet bedrivas så länge ägaren av fa- stigheten icke vare sig själv eller genom annan utövar jakt å densamma.

Det vill alltså synas utredningsmannen som om de ovan under 1) refe- rerade invändningarna i själva verket icke äga den tyngd, som man först kunde vara benägen tro. Det är också att märka, att desamma framställdes redan år 1921, och under de sedan dess förflutna femton åren har utveck- lingen medfört en i mångt och mycket förändrad syn på föreliggande spörs- mål, vilket kanske bäst belyses av, att det är just från dem, vars intressen man med dessa invändningar avsåg att skydda, nämligen allmogejägarna, som kravet på en lagstiftning i förevarand-e syfte nu reses. Såsom anmärk- ningsvärt kan för övrigt anföras, att många av dem, som på omförmälta skäl avstyrkte förslaget om »tvångsgemenskap», såsom ett bättre medel att öka tillgången på villebråd förordade bestämmelser om att för rätten att själv- ständigt idka jakt skulle fordras innehav av viss areal.

Vidkommande anmärkningen under 2) är det nog riktigt, att man icke kan på förhand träffa bestämmelser om vilka fastigheter som skola ingå i ett pla- nerat jaktområde. I lagen om gemensamhetsfiske har möjligheten att in- rätta sådant fiske begränsats till att avse de fall, då ett fiskevatten är oskift eller eljest tillhörigt två eller flera. Ett jaktområde kommer däremot att i de flesta fall bestå av självständiga fastigheter. Vilka dessa fastigheter skola vara kommer främst att bero på, i vilken omfattning i förslaget förutsatt majoritet visar sig vara förhanden, men i övrigt skall enligt utredningsman- nens åsikt hänsynen till vad som ur jaktvårdssynpunkt kan anses lämpligt

* Med delägare i jaktområde avses här liksom annorstädes i motiven ägare av i jaktområdet ingående mark eller eljest är området jaktberättigad person.

: na,.— 'ld-m *

tillmätas huvudsaklig betydelse. Möjligheten att härutinnan träffa det rik- tiga avgörandet är emellertid beroende på att såväl handläggningen som det slutliga avgörandet av ett ärende om bildande av jaktvårdsområde sker un- der medverkan av i jaktvårdsfrågor sakkunniga personer och myndigheter. Därmed är man ock inne på de ovan under 3) refererade erinringarna. Ge- nom tillkomsten, på sätt i förslaget förutsättes, av jaktvårdskonsulentbefatt- ningar, åt vilkas innehavare alltså kan uppdragas att handhava handlägg- ningen av ifrågavarande'är-enden, synes nämligen förutsättningarna vara för handen, att denna handläggning skall komma att ske på ett så sakkun- nigt, smidigt och litet kostsamt sätt som möjligt. Genom föreskriften att beslut om bildande av jaktområde ej må träda i tillämpning, förrän det fast- ställts av länsstyrelsen, lärer det åter vara sörjt för att genom dylikt beslut större intrång ej må göras i enskild rätt än som för uppnående av det av- sedda målet oundgängligen kråves. I den mån länsstyrelsen härvidlag önskar inhämta yttrande av i jaktvårdsfrågor sakkunnigt organ, gives densamma möjlighet härtill genom att i ärendet höra jaktvårdsstyrelsen.

I förevarande moment har nu såsom materiella förutsättningar för att ett beslut om bildande av jaktområde skall vinna giltighet uppställts dels att det föreslagna området skall vara lämpligt för det avsedda ändamålet och dels att bakom beslutet skall stå kvalificerad majoritet av de av saken be- rörda fastighetsägarna, vilken majoritet bestämts sålunda, att beslutet skall icke. blott biträdas av två tredjedelar av antalet fastighetsägare utan att dessa tillika skola äga minst två tredjedelar av den areal varom fråga är. För att emellertid den sålunda givna möjligheten att bilda jaktvårdade om- råden icke skall kunna utnyttjas i ändamål att beröva någon frukterna av utav honom redan bedriven jaktvård har det ytterligare villkoret stadgats, att ägare av mark, som finnes lämpligen kunna bestå såsom eget jaktområde, icke skall kunna tvingas ansluta sig till sådant jaktområde varom nu är i fråga. Å andra sidan synes emellertid åt ägare av fastighet, som angrän— sar ett ifrågasatt jaktområde, böra inrymmas rätt att få en önskan om att vinna anslutning till jaktområdet prövad, och bör för sådan anslutning gälla enahanda villkor som i fråga om bildandet av jaktområden.

Föreskrifterna om handläggningen i formellt'avseende av ärendena an- gående bildande av jaktområden, om klagorätt och om möjligheterna att vinna av omständigheterna betingad ändring i en gång laga kraftvunna be- slut hava, såsom inledningsvis antytts, icke ansetts böra intagas i lagen om rätt till jakt utan i jaktstadgan (17—21 55); och hänvisas rörande den närmare utformningen av desamma till detaljbehandlingen av sistnämnda förslag.

18 5.

I 1 mom. erinras om den skyldighet att innehava gällande ansvarsför- säkring som i enlighet med förslag, vilket framdeles kommer att avgivas, skall åvila en var som idkar jakt med skjutvapen.

2 mom. innehåller huvudregeln angående plikten att erlägga jaktvårds-

avgift och vid jakt medföra och uppvisa jaktkort; och hänvisas idenna del till vad i den allmänna översikten därom anförts. Det bör dock påpekas, att delägarei samfällighet icke kan anses vara jämnställd med ägare av fas-- tighet, varför sådan delägare vid jakt å samfällighetens mark skall vara för- sedd med jaktkort. Motsvarande är avsett att gälla ifråga om delägare i jakt- område, som alltså för rätten att jaga å området utanför den mark, där han på grund av äganderätt eller eljest har jakträtt, skall erlägga jaktvårds- avgift. *

3 mom. innefattar vissa undantag från nyssnämnda huvudregel. 1 för- hållande till vad 1916 års sakkunniga i detta avseende föreslogo1 innebär ut— redningsmannens förslag vissa ändringar av såväl inskränkande som utvid- gande innebörd, rörande vilka följande torde böra anmärkas: Den frihet från erläggande av jaktvårdsavgift som enligt förslaget bör få tillgodonju- tas av personal vid domänverket samt lärare och elever vid skogshögskolan och skogsläroverken har avseende allenast på sådan jakt, som av dem ut- övas som en del av deras tjänsteåligganden, alltså sådan jakt som omför- mäles i tredje och femte punkterna ävensom sjätte punkten a) av 1927 års kungörelse angående grunderna för tillgodogörande av kronans jakträtt; och skall förty sådan frihet icke ifrågakomma vid den jakt, vartill enligt tred- je punkten fordras domänstyrelsens särskilda tillåtelse. —— De jaktliga för- hållandena i trakterna ovan skyddsskogs- och odlingsgränserna hava ansetts motivera föreslagen särställning för den i nämnda trakter bofasta befolk— ningen, varigenom denna i viss mån blir likställd med lapparna. Emeller- tid har befrielse från skyldigheten att erlägga jaktvårdsavgift icke ansetts böra omfatta jakt efter andra djur än — förutom varg och järv — sådana i fråga om vilka enligt jaktstadgan snarfångst är tillåten.

I fråga om innehållet i 4 och 5 mom. hänvisas till den allmänna översik- ten ävensom till förslaget till jaktstadga 22 och 23 åå.

19 5.

Då något skäl numera icke synes föreligga att begränsa skyldigheten för utländsk undersåte att erlägga jaktpass till att avse allenast jakt med »skjut- gevär»,2 har denna skyldighet föreslagits skola omfatta jakt i allmänhet.

Enligt uttryckligt stadgande, 18 & första stycket, i lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningari rätten att förvärva fast egendom etc. skola i nämnda lag föreskrivna inskränkningar i rätten att förvärva sådan egen- dom icke äga tillämpning å förvärv genom bodelning, arv eller testamente. Detta lärer hava till följd, att medan en utländsk undersåte, som förvärvat Konungens tillstånd att besitta fast egendom, icke är skyldig utlösa jakt- pass, hans son, som bekommit fastigheten i arv efter sin fader, blir under- kastad sådan skyldighet. Detta synes innebära en inkonsekvens som bör undanröjas, vilket ock skett i förevarande paragraf.

1 1922 års förslag: sid. 46. 3 Jfr Kungl. Maj:ts prop. nr 98/1912 sid. 43.

_.._l. __ _

Med 20 % inledas de bestämmelser i förslaget vilka hava det gemensamt, att de syfta till att skapa skydd för det å en viss mark bedrivna jaktvårds- arbetet.

De två första styckena av förevarande paragraf motsvara 15 å i 1912 JL, men det föreslås införande i lagen av förbud i två hänseenden, nämligen dels förbud mot att locka till sig villebråd från annans mark, dels ock för- bud mot nyttjande för särskilt ändamål av vissa fångstredskap, vilket nytt- jande emellertid för att vara effektivt i regel förutsätter, att villebrådet loc- kas till redskapet.

Vad det första förbudet beträffar så skiljer sig lockandet från det redan nu förbjudna skrämmandet eller motandet bland annat däri, att lockandet icke med nödvändighet förutsätter ett beträdande av annans jaktområde. Me- dan den som skrämmer eller motar villebråd ofta lärer kunna straffas för olaga jakt och det i 15 å i 1912 JL givna förbud med tillhörande straffbe- stämmelse alltså jämväl har karaktär av reservparagraf, avsedd att tillgri- pas när något rekvisit för olovlig jakt fattas,1 lärer möjligheten att få den som lockat till sig villebråd straffad för olovlig jakt vara utesluten. Att emel- lertid ett lockande kan giva lika stort utbyte som ett skrämmande eller motande torde vara uppenbart, liksom att det innebär ett icke lojalt utnytt- jande av villebrådets egenskap att vara rörligt. Lockandet plågar ske för- nämligast genom anordnande av utfodring men kan naturligen utföras på annat sätt. På senare tid har man för att locka till sig harar och hjortdjur bör- jat låta gröda kvarstå på fälten efter vanlig skördetid och det har därför ifrågasatts, om icke ett sådant förfaringssätt skulle såsom i realiteten in- nebärande anordnande av ett lockmedel kunna förbjudas. Svårigheten att leda i bevis, att grödan kvarlämnats i sådant syfte, torde emellertid göra en sådan utsträckning av förbudet illusorisk, vartill kommer att utestående gröda jämväl är ett medel att kvarhålla villebrådet å visst område, Vadan man genom ett sådant förbud, som givetvis måste vara generellt, alltså skulle kunna komma att motverka det avsedda ändamålet eller att bibehålla ville- brådet åt den som uppdragit detsamma.

Vidkommande därefter det föreslagna förbudet mot uppsättande av fångst- burar för levande vilt inom visst avstånd från annans jaktområde har det blivit allt vanligare, att man tätt inpå gränserna till jaktvårdade områden uppsätter dylika fångstapparater, till vilka villebrådet lockas genom lämp- ligt anordnad utfodring. Avsevärda mängder villebråd fångas på dylikt sätt, vilket ju icke kan anses utgöra ett sådant lojalt tillgodogörande av invandrat vilt, vilket bör vara varje jakträttsinnehavare tillåtet. Ehuru nu nämnda jaktmetod oftast kombineras med ett lockande och alltså i princip omfattas av nyss föreslagna förbud, gör detta icke ett förbud mot uppstäl- lande av dylika fångstmedel inom visst avstånd från jaktmarkens gräns överflödigt. Uppställes nämligen en fångstbur till exempel 100 51 150 meter

1 Jämför 1898 års förslag: sid. 53 och 1909 års förslag: sid. 56.

från en grannes jaktområde och utlägges foder i omedelbar närhet av bu- ren, är det visserligen tämligen säkert, att villebrådet från grannens mark faktiskt lockas till buren, men att söka leda detta i godtagbart bevis torde som regel vara utsiktslöst. Det sålunda såsom nödigt befunna förbudet har i förslaget i likhet med gällande bulvanförbud bestämts till att omfatta ett avstånd av 200 meter från gränsen till annans jaktområde. Då emeller- tid dylika fångstredskap kunna användas för lojala ändamål, till exempel för fångande av grävling, vessla, sork, duvhök etc., synes förbudet böra in- skränkas till att avse allenast fångst av nyttigt vilt.

Medan de nu avhandlade metoderna att komma åt villebråd från annans mark praktiseras huvudsakligen i trakter med mycket rik villebrådstill- gång, är den i tredje stycket av förevarande paragraf omförmälda formen av icke lojalt tillgodogörande av villebråd å annans mark vanlig över hela landet. Den tillgår i regel så att man å ett område, vars form eller storlek är sådan, att detsamma icke kan utgöra varaktig uppehållsort för villebråd, släpper hund i förhoppning om att denna under sitt sök skall gå ut på om- givande mark och där taga upp villebråd, vanligen hare, vilket sedan vid passerandet över området skall kunna fällas. Mer än något annat sätt för maskerad illojal jakt har detta visat sig förödande för villebrådsstammen å omgivande marker och kraven på bestämmelser om minimiareal grundas till stor del på förekomsten av denna jaktform. Enligt utredningsman- nens mening bör det otillåtna i en sådan jakt, varom ingen tvekan torde behöva råda, komma till uttryck i lagen. Då emellertid ett av straffbestäm- melse åtföljt generellt förbud mot släppande av hund å sådant område kan tänkas giva upphov till en mångfald stridigheter och trakasserier, synes det med straff omgärdade förbudet böra taga sikte på det fall, då avsikten att åtkomma villebråd från annans mark är uppenbar och alltså olovlig jakt i själva verket föreligger,1 medan man i övrigt får åtnöjas med ett stad- gande av i huvudsak deklamatorisk karaktär, vilket emellertid därför inga- lunda behöver bliva betydelselöst, enär genom detsamma strävandena att på upplysningens väg jämväl i detta avseende ernå en bättre ordning kom- ma att vinna ett gott stöd.

21 5.

I denna paragraf har icke vidtagits annan ändring än att ordet skjutge- vär utbytts mot skjutvapen.

I fråga om det för straffrihet uppställda villkoret eller att av omständig- heterna skall framgå, att beträdandet sker i lovligt ärende, får det ej för— bises, att i Norrland och Dalarne ägofigurernas beskaffenhet och bristen på vägar mången gång gör det omöjligt eller ivarje fall förenat med oskälig tidsspillan för en person att komma till sitt eget jaktområde utan att beträda annans jaktområde, ett förhållande vartill givetvis vederbörlig hänsyn bör tagas vid avgörandet, om ett beträdande skall anses såsom olovligt eller ej.

...g—..- __ r..... , .

1 Se Kungl. Maj:ts utslag den 4 november 1914 (NJA 1914 sid. 455 och utförligt referat i å Svenska Jägareförbundets tidskrift 1923 sid. 106). % 'I

23 &.

Bestämmelserna i 19 å i 1912 JL hava upptagits i denna paragraf med bland annat de ändringar att kungörandet om upptag-en hund icke ansetts böra som nu behöva ske i kyrkan och icke heller tre gånger [i ortstidningen, i vilket sistnämnda avseende kungörelsens införande en gång ansetts tillfyl- lest, ävensom att med ägare likställts innehavare.

Vidare har i förhållande till 1912 JL skett den ändringen, att första och andra styckena i 19 % av sistnämnda lag fått i den föreslagna paragrafen byta plats i samband varmed avfattning-en av det föreslagna första stycket jämkats, vilka båda ändringar vidtagits i syfte att undanröja ett, enligt vad erfarenheten visar, vanligt förekommande missförstånd, nämligen att upp- taganderä-tt—en skall vara inskränkt till allenast egentliga jakthundar. Det förhåller sig emellertid så att en hel del av de såsom sällskapshundar hållna hundraserna såsom schäferhundar, terri-ers och taxar, ingalunda äro oskad- liga för villebrådet framför allt under den tid, då ungarna äro små, och många äro de harungar, rapphöns—, fasan- och skogsfågelskycklingar som av dylika hundar bringas om livet, utan att hundens ägare har en aning om, att hunden »jagar eller ofredar villebråd». Med den avfattning som givits åt första stycket avses därför ock att för den som åtföljd av hund beträder mark, där villebråd finnes, ytterligare understryka skyldigheten att hålla hunden under sådan uppsikt och kontroll, att densamma förhindras att för- gripa sig på villebrådet eller djurlivet över huvud.

Den ersättning för av löslöpande hund orsakad skada å villebrådsbestån- det som jämlikt andra stycket i paragrafen må bliva en jakträttsinnehavare tillerkänd torde sällan komma att fullt ut motsvara den i verkligheten av hunden förövade skadegörelsen. Denna sträcker ock sina verkningar till kringliggande marker. Härmed må nu förhålla sig hur som helst, de fall, då, på grund av att hunden icke låter sig upptagas eller eljest är omöjlig att identifiera, något skadestånd icke kan utkrävas äro nog de vanligaste och man torde med skäl kunna säga, att jakträttsinnehavaren för närvarande står rättslös gentemot en dylik hund, som kan under veckor och månader dag- ligen ligga och driva i markerna, utan att det gives möjlighet att taga upp den. Den skada som av sådana, vårdslösa ägare tillhöriga hundar åsamkas icke endast den särskilde jakträttsinnehavaren utan traktens villebrådsbe- stånd iallmänhet är så betydande att långt gående åtgärder mot desamma synas erforderliga. Därvidlag måste man emellertid strängt skilja mellan jakt- » tid och fredad tid. Genom att legalisera ett dödande av löslöpande hundar under jakttiden skulle man nämligen giva utrymme åt godtycke och "rena trakasseringsåtgärder, ett otal tvistigheter skulle uppstå och man kan rent av sätta i fråga, om icke därigenom jakten med drivande hund skulle bliva omöjliggjord. Annorlunda förhåller det sig med den fredade tiden, varmed då bör förstås tiden från och med den 1 mars till och med den 20 augusti. Insikten om det jämväl ur humanitär eller allmän naturvårdssynpunkt för— 1 kastliga i förekomsten i markerna av drivande hundar under denna för djur-

livet i allmänhet så ömtåliga tid är nu så utbredd, att en jakträttsinnehavare som tager sig själv rätt och lagar, att en sådan hund försvinner, närmast mötes med sympati. Det synes emellertid icke lämpligt att åt den enskilde överlämna initiativet i fråga om dylika skyddsåtgärder. Utredningsmannen, som alltså anser att en rätt att döda löslöpande hund utgör en nödvändig förutsättning för att stadgad fred i markerna under nämnda ömtåliga tid verkligen skall komma att råda, har för att denna rätt skall få utövas före- slagit följande villkor, nämligen dels att hunden icke skall låta sig upptagas och dels att omständigheterna skola vara sådana, att det måste antagas att hundens löslöpande beror på ägarens eller innehavarens vårdslöshet. En sådan omständighet föreligger till exempel då samma hundägares hund vid skilda tillfällen påträffats drivande i markerna. Därjämte har det föreskri- vits skyldighet att om dödandet göra anmälan till vederbörande polismyn- dighet. Någon påföljd för underlåtenheten härutinnan har icke stadgats, men det är ju givet att i en eventuell rättegång sådan uraktlåtenhet kan så tillvida försämra jakträttsinnehavarens ställning i bevisningsavseende som densamma kommer att anses innebära ett indicium på att dödandet var obe- fogat.

25 %.

Utöver vad den allmänna översikten innehåller om denna paragraf må följande anföras. För att en tillämpning av paragrafen skall kunna komma i fråga har uppställts tre fordringar nämligen för det första att den skada, varom fråga år, skall ha sin orsak i viss villebrådsarts utveckling, (1. v. 5. att villebrådsarten skall ha nått en sådan talrikhet, att den normala beskatt- ningen icke förmår hålla stammen vid skälig nivå. Många villebrådsarter göra nämligen bland annat vid tillfredsställande av sitt näringsbehov en viss åverkan å produkterna av den mänskliga odlingen, men denna åverkan är i regel icke av den betydenhet, att särskilda åtgärder utöver den regelmäs- sigt utövade jakten kunna anses påkallade. Skadan skall vidare vara avse— värd. Prövningen av om en skada är sådan får givetvis ske från fall till fall, men så mycket torde dock kunna sägas, att densamma måste på ett mera påtagligt sätt menligt inverka på resultatet av en odlares arbete. Ska- dan måste slutligen vara sådan, att den icke kan genom rimliga åtgärder från markinnehavarens sida förebyggas. Även i detta avseende måste pröv— ningen taga sikte på det särskilda fallet och åtskilliga omständigheter in- verka härvidlag såsom de jakträttsliga förhållandena å den skadade marken,_ dennas storlek, värdet av det intresse som skall skyddas etc. Såsom allmän regel torde kunna sägas, att, därest den skadelidande kunnat genom en i jämförelse med den normala avkastningen av den ifrågavarande marken obetydlig kostnad kunnat få denna effektivt skyddad, tillämpning av före- varande paragraf icke bör ifrågakomma.

Det ingrepp i jakträttsinnehavarens rätt till villebrådet, som blir en följd av sålunda konstaterad skada, har i förslaget givits form av ett föreläggande för honom att vidtaga åtgärder för villebrådsstammens nedbringande, och, _.

vid hans underlåtenhet att ställa sig föreläggandet till efterrättelse, ett för- ordnande att jakt å området skall genom särskilt utsedda personer äga rum i ändamål att åstadkomma sådant nedbringande. Det är emellertid givet, att även andra åtgärder kunna tänkas medföra samma effekt som ett nedbrin- gande av stammen. Då en sådan åtgärd, till exempel uppsättandet av stäng- sel, kan förutsättas komma att i många fall draga avsevärd kostnad, synes initiativet härutinnan icke böra tillkomma den beslutande myndigheten utan jakträttsinnehavaren, som alltså skall vara berättigad föreslå, att föreläggan— det i stället' skall komma att avse vidtagande av åtgärd av sist omförmält slag. Prövningen av om sådan åtgärd skall anses tillfyllest skall emeller- tid tillkomma länsstyrelsen. Ät den sålunda i jakträttsinnehavarens intres- se vidtagna modifikationen av stadgandet om föreläggande att vidtaga åtgär- der för villebrådsstammens nedbringande har emellertid icke ansetts behöva beredas plats i förevarande paragraf, utan har densamma intagits i jaktstad- gan tillika med övriga bestämmelser om ordningen för meddelande av före- läggande och förordnande, varom nu är fråga.

I andra stycket av 25 & givas regler om vem som i de särskilda av para— grafen reglerade fallen skall äga tillgodogöra sig därvid fällt villebråd.

27 %.

1 mom. av 27 % innehåller de straffbestämmelser som äro avsedda att er- sätta 24 kap. 12 och 13 %% strafflagen.

Första stycket av momentet överensstämmer med 24 kap. 12 & strafflagen. I andra stycket stadgas straff för vissa kvalificerade former av olovlig jakt i allmänhet. '

Vidkommande då först straffbudet för olovligt fällande etc. av älg med flera djur har, då den omständigheten, att en person som beträtt annans jaktområde i uppsåt att olovligen jaga icke lyckas bättre förverkliga upp- såtet än att han skjuter bom, icke kan anses som bevis för att hans brotts- liga vilja är mindre intensiv än om han exempelvis sårar djuret, straffbu- dets tillämplighetsomräde utsträckts till att omfatta jämväl det fall, då nå- gon påskjuter något av ifrågavarande djur. —— Med de för angivande av den andra kvalificeringsgrunden använda ordalagen vanemässigt eller i större omfattning har avsetts att träffa såväl den yrkesmässiga utövaren av olovlig jakt som återfallsförbrytaren. — Den tredje kvalificeringsgrund-en slutligen har tillkommit för att i möjligaste mån lägga en hämsko på det alltmer ökade användandet av framför allt motofordon och motorbåtar vid olovlig jakt. Behovet av en väsentlig straffskärpning i detta avseende är så all- mänt erkänt, att ytterligare därom ej torde vara att tillägga. Det må dock anmärkas att, ehuru full effekt av straffbudet för olovlig jakt med motor- fordon icke torde vara att påräkna, med mindre ett fällande till ansvar ock- så får verkan i avseende å vederbörandes rätt att innehava körkort, något stadgande i sådan riktning icke befunnits erforderligt, enär det ansetts själv- fallet, att vederbörande myndighet skall i fråga om person, som ådömts fri- hetsstraff för med motorfordon förövad olovlig jakt, taga under ompröv-

ning, huruvida han icke därigenom »ådagalagt sådana egenskaper att han icke bör betros att föra automobil».

På det att vid straffets utmätande må bliva tillfälle att låta förhanden- varon av förmildrande eller försvårande omständigheter tydligt avspegla sig i det utmätta straffet, har str-afflatituden bestämts så vid som skett.

Tredje stycket av 1 mom. motsvarar 24 kap. 13 & strafflagen. Till de 10— kaler som i sistnämnda paragraf omförmälas hava lagts fågeldamm, fasa- neri och hargård. Olovlig jakt inom här ifrågavarande lokaler torde väl stå tjuvnadsbrottet ganska nära, varför urbota straff synes böra vara normal- straff. För att emellertid i de fall, då den olovlige jägarens personliga för- hållanden kunna anses motivera ett milt bedömande av gärningen, sådant må vara möjligt, har föreslagits, att man vid synnerligen förmildrande om- ständigheter skall kunna döma till dagsböter.

2 och 3 mom. motsvara första och tredje styckena av 22 å i 1912 JL med de ändringar som betingas av förslagets bestämmelser om skyldighet att er- lägga jaktvårdsavgift och innehava jaktkort.

28 g.

1 mom. av 28 & motsvarar fjärde, femte och sjätte styckena av 22 å i 1912 JL. I förhållande till gällande rätt har den ändring föreslagits, att såsom för olovlig jakt skall straffas icke endast den som å annans jaktområde olov- ligen tillvaratager fallvilt, som enligt bestämmelsernai 15 % tillkommer jakt- rättsinnehavaren, utan jämväl den som iannat fall olovligen tillvaratager fall- vilt eller som, där björn, 10 eller örn dödats eller fångats, olovligen tillägnar sig djuret. Den jämlikt 15 % kronan tillkommande rätten dels till björn, lo eller örn dels ock till förutom fallvilt av nämnda djurslag även fallvilt av vissa andra djur är visserligen icke grundad i någon kronans jakträtt, men i såväl subjektivt som objektivt avseende synes skillnaden mellan den som å annans mark olovligen tillvaratager fallvilt och den som å egen mark under förbju- den tid tillvaratager ”till exempel fallvilt av älg vara så ringa, att de i bestraff- ningshänseende mycket väl kunna bedömas enligt samma grund, ett förfa- ringssätt som dessutom medför enkelhet och reda ifråga om straffbudens utformning. Under samma straffbud har ock förts den som olovligen utövar jakt efter älg varom i 8 % 1 mom sägs.

Det kan i fråga om sådana jaktområden varom i 17 % förmäles givetvis inträffa, att ägare av i området ingående fastighet eller å området eljest jakt- berättigad person överträder de angående jaktutövningen å området gällande bestämmelserna. Flera vägar äro tänkbara då det gäller att skaffa respekt för nämnda bestämmelser. Man kan till desamma foga regler om vite eller om jaktförbud, men man kan också omgärda dem med straffbud. I fråga om sådana jaktområden som bildats till följd av majoritetsbeslut synes det senare tillvägagångssättet vara att föredraga. Därest delägare i allmänning eller samfällighet varom förmäles i 5 5 där idkar jakt annorledes än för eget behov eller åsidosätter rörande jaktens bedrivande å allmänningen eller sam-

; mm./;. q., __

fälligheten gällande föreskrifter, lärer han bliva förfallen till ansvar jämlikt 24 kap. 6 & strafflagen för missbruk av sin rätt i samfälligheten, men nämnda straffbestämmelse torde icke genom en blott och bar hänvisning kunna gö- ras tillämplig å delägare i jaktområde varom i 17 & förmäles. Fördenskull har i 2 inom. av förevarande paragraf upptagits ett stadgande om straff för ägare av i sådant jaktområde ingående fastighet eller å området eljest jaktbe- rättigad person som överträder de angående jaktutövningen å området gäl— lande bestämmelserna. Stadgandet har gjorts tillämpligt å alla slag av jakt- områden, således även de som bildats till följd av frivilliga avtal, men det är givet att om dylikt avtal innehåller särskilda bestämmelser om påföljd för åsidosättande av detsamma, dessa bestämmelser i stället skola tillämpas.

. 29 5. För vinnande av större överskådlighet och reda hava, såsom framgår av 27 och 28 åå, bestämmelserna om förverkande av olovligen åtkommet villebråd eller fallvilt eller dess värde skilts från straffbuden och de hava sammanförts i förevarande paragraf, vars första stycke innehåller regeln, när påföljden av förverkande skall inträda, medan andra och tredje styckena bestämma till vem villebrådet eller fallviltet eller värdet därav skall vara förverkat.

I materiellt avseende innebära reglerna om vem det förverkade skall till- falla i jämförelse med gällande rätt den ändring, att enär enligt förslaget till jaktstadga jämväl villebråd, som dödats eller fångats medelst otillåtet jakt— eller fångstredskap, skall vara förverkat, sådant villebråd, även om det åt- kommits under lovlig tid, icke längre skall tillfalla jakträttsinnehavaren. Vi- dare skall förverkat villebråd etc., som ej tillfaller jakträttsinnehavaren, icke längre tillfalla kronan, utan enligt tredje stycket skall med villebrådet etc. förfaras på sätt i 36 & stadgas, det vill säga det skall försäljas och behållna försäljningssumman fördelas i enlighet med bestämmelserna i sistnämnda lag- rum.

Ännu större enkelhet i reglerna hade givetvis blivit följden, därest ifråga om allt förverkat villebråd eller fallvilt komme att gälla regeln i tredje styc- ket. Praktiska skäl tala emellertid för bibehållande av jakträttsinnehavarens rätt härutinnan.

I fråga om förverkad björn, 10 eller örn eller förverkat fallvilt av dessa djur eller förverkat fallvilt av älg, hjort, vildren, rådjur eller bäver, vilket anträffas såsom fallvilt under tid, då sådant djur är fridlyst, kommer alltså enligt tredje stycket att gälla annan regel än som enligt 15 & gäller beträf- fande björn, 10 och örn ävensom fallvilt av dessa och nyssnämnda andra djur i allmänhet eller att de tillfalla kronan. Då emellertid å ena sidan ända- målet med regeln i 15 & synes utesluta att för i nämnda paragraf avsedda fall meddela bestämmelse av annat innehåll, samt å andra sidan, med hänsyn till jaktstadgans föreskrifter, i fråga om förfarandet med nu avsett förverkat vil- lebråd måste gälla enhetliga regler, synes ifrågavarande divergens svår att 1 undvika. Några olägenheter i praktiskt hänseende synas ej heller vara att * befara.

30 5.

De tre första styckena av 1 mom. motsvara 23 å i 1912 JL. I förhållande till denna innefattar förslaget följande ändringar: Rätten att fråntaga den å bar gärning anträffade jämväl förverkat jaktbyte har uttryckligen erkänts. Även om nu denna rätt, såsom sagtsl, är självklar, synes det näppeligen före- ligga något skäl att utesluta densamma ur den uppräkning av de föremål, som omfattas av fråntaganderätten, och detta så mycket mindre som jakt- stadgan (1927 JS 20 5) innehåller uttrycklig bestämmelse i samma ämne. — Då enligt förslaget jakträtten å de områden som avses i 7 % i 1912 JL skall tillkomma kronan, har bestämmelsen om att personal vid domänverket med flera skola där äga utöva fråntaganderätt såsom överflödig uteslutits. —— I fråga om förfarandet med egendom som jämlikt tredje stycket skall vara förbruten har föreskrivits samma regel som beträffande förverkat villebråd.

Enligt första stycket i såväl 1912 JL som förevarande paragraf må från- taganderätten utövas mot den som olovligen jagar å annans jaktområde. Sagda rätt synes alltså icke kunna utövas mot den som å bar gärning an— träffas under bedrivande av verksamhet, vilken enligt stadgande i lagen är att anse som olovlig jakt eller straffas såsom för sådan. I en del av dessa fall synes emellertid behovet av en rätt att fråntaga honom byte m.m. obe— stridligt. Särskilt torde detta vara förhållandet dels i fråga om den som å bar gärning anträffas i färd med att bortföra älg, hjort eller rådjur utan att hava iakttagit i 13 % 1 mom. givna föreskrifter om vittnen, dels ock ifråga den som så anträffas under utövning av sådan olovlig verksamhet, som en- ligt 28 g 1 mom. straffas såsom olovlig jakt. I fjärde stycket av 1 mom. har därför intagits uttryckligt stadgande om dylik rätt i nämnda fall ävensom om befogenhet för personal vid domänverket med flera att, då det är fråga om ingripande mot den som söker tillägna sig björn, 10 eller örn eller som står i begrepp att tillvarataga sådant fallvilt, som skall tillkomma kronan, utöva sagda rätt även å mark, där jakträtten tillkommer annan än kronan.

Genom utbrytand-et ur 24 kap. strafflagen av straffbuden för olovlig jakt blir stadgandet i 16 % av nämnda kapitel om straff för den, som på sätt i sagda paragraf förmäles sätter sig till motvärn, icke längre tillämpligt ifråga om olovlig jakt. Behovet att förläna jakträttsinnehavaren och med honom likställda det skydd, vartill berörda lagrum syftar, kvarstår dock oförminskat. Uttryckligt stadgande i sådant syfte torde följaktligen böra intagas i lagen om rätt till jakt. Så har ock skett i 2 mom. i förevarande paragraf därvid, enär det synts mindre tilltalande att göra ett lagbud, som stadgar straff upp till straffarbete i två år, tillämpligt genom blott en hänvisning, i sagda mo- ment fullständigt angivits såväl rekvisiten för brottet som straffsatserna.

31 &.

Paragrafen överensstämmer med 24 å i 1912 JL med de ändringar, som betingas av förslagets bestämmelser om skyldighet att erlägga jaktvårdsav—

1 Se AK:s protokoll den 28 april 1900: sid. 14 o. ff.

gift samt innehava och uppvisa jaktkort ävensom av vidtagen revision av bö- tesskalorna.

32 å.

Första stycket stadgar straff för den som åsidosätter i 13 ä 2 mom. före- skriven unwderrättelseplikt i den mån han nämligen icke därigenom blivit förvunnen till straffbart djurplågeri.

I övrigt ansluter sig paragrafen till 25 å i 1912 JL med de avvikelser som betingas dels av det i förhållande till 1912 JL delvis förändrade innehållet i 20 % första och andra styckena samt dels av de ändrade straffskalorna.

33 5.

Då det, sedan straffbuden för olovlig jakt utbrutits ur allmänna straff— lagen, möjligen kan vara tveksamt, om denna lags regler om skadestånd skola vara tillämpliga i fråga om förbrytelser mot lagen om rätt till jakt, har i förevarande paragraf givits bestämmelse när sådan tillämpning skall ifrå- gakomma.

34 5.

En viss tveksamhet synes råda huruvida i det fall, att jakträtten a en fastighet tillkommer annan än ägaren, den sistnämnde skall äga att föra talan om sådant intrång å densamma som ligger i olovlig jakt.1 Såsom den primäre bäraren av jaktvårdsintresset så vitt angår en viss fastighet torde emellertid ägaren av denna vara berättigad att övervaka, att detta intresse icke trädes för nära, ävensom att ingripa då så sker. Även för jakträtts- innehavaren, särskilt om denne är bosatt på annan ort, lärer det innebära en fördel att det finnes en om fastigheten nitälskande person, som utan sär- skilt uppdrag kan ingripa mot ett intrång, som i själva verket alltså måste anses kränka bådas rätt. Emellertid har till utredningsmannen inberättats ett fall från senare år, då av fastighetsägare anställd talan om ansvar för olovlig jakt ogillats på den grund, att jakträtten var utarrenderad. Beho- vet av ett uttryckligt stadgande synes därför påtagligt och har ett sådant ock intagits i förevarande paragrafs andra stycke. Därvid har med äga- re likställts brukare, som på grund av stadgandet i 8 % å fastigheten har jakträtt, enär ju sådan brukare i jaktvårdshänseende som regel intager samma ställning som eljest jordägaren.

Vidkommande äter den rätt att föra talan som tillkommer varje särskild delägare i samfällighet, lärer enligt gällande uppfattning sådan delägare principiellt vara behörig att beivra intrång å samfälligheten av tredje man, d. v. s. utanför densamma stående person, medan han däremot icke ensam torde äga att föra talan om sådan åverkan å samfälligheten, som blir en följd av att annan delägare missbrukar sin rätt i densamma. För ett visst fall, nämligen i fråga om sådan samfälld mark, rörande vilken lagen den 13 juni 1921 om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga

1 Se Kungl. Maj:ts utslag den 8 april 1908 (NJA 1908: sid. 191).

samfällda ägor och rättigheter blivit tillämpad, gäller emellertid enligt nämn— ' da lag, att, därest delägare i marken genom brukande av densamma över- träder vad därutinnan 'blivit bestämt, sådan överträdelse må åtalas av all- män åklagare efter angivelse av delägare. Sedan, på sätt i 17 % av förslaget avses, genom bildande av i nämnda lagrum omförmälda jaktområden till- skapats en ny form av samfälligheter, rörande vilka —— liksom för övrigt i fråga om övriga samfälligheter —— uppenbarligen föreligger ett behov att kunna snabbt och utan omgång ingripa såväl mot tredje man som mot delägare, vilken missbrukar sin rätt, har ett uttryckligt stadgande om del- ägares målsäganderätt ansetts erforderligt och därför upptagits i andra styc- ket av förevarande paragraf. Den avfattning som härvidlag givits stadgan- det medför, att det enligt ordalagen skall gälla samtliga i 5 % omförmälda samfälligheter, trots att vad detsamma utsäger redan, på sätt ovan anförts, gäller i fråga om sådan samfällighet, varå omförmälda lag om förvaltning av bysamfälligheter tillämpas. Ett iakttagande härav synes emellertid kom- ma att alltför mycket tynga lagtexten, varför utredningsmannen har ansett sig kunna bortse från nämnda formella oegentlighet.

Emellertid kan det för delägarna i en samfällighet eller ett jaktområde vara fördelaktigt att överlåta den omedelbara tillsynen över jaktområdet å särskild person, som kanske icke vare sig äger del i samfälligheten eller äger i jaktområdet ingående fastigheter och ej heller eljest är där jaktberättigad. Därest de för samfällighetens eller jaktområdets utnyttjande gällande före- skrifterna innehålla bestämmelse om att en sådan tillsyningsman jämväl skall äga beivra intrång i jakträtten eller överträdelser i fråga om jaktut- övningen å samfälligheten eller jaktområdet, synes en sådan bestämmelse ock böra medföra formell befogenhet för honom att väcka de åtal, vartill han kan finna fog. Härom innehåller tredje stycket av paragrafen stad- gande.

Den rätt att jämlikt denna lag åtala intrång och överträdelser, som jäm- likt fjärde stycket skall tillkomma viss personal vid domänverket och sta- tens skogsskolor ävensom allmän åklagare har avseende allenast å veder- börandes tjänstgöringsområde. Enahanda bör givetvis förhållandet vara med den samma funktionärer jämlikt 18 och 19 åå tillkommande rätt att påfordra uppvisande av jaktkort och jaktpass ävensom den dem jämlikt 30 % tillerkända fråntaganderätten.

36 5.

Förslag om närmare föreskrifter angående användningen av den del av bö- ter m. ni. som enligt 1 mom. av denna paragraf liksom ock enligt 62 % 1 mom. i förslaget till jaktstadga skola användas till uppmuntran av polismän har ut- redningsmannen icke ansett nödigt att för närvarande framlägga, då av kungl. kungörelsen den 16 december 1921 angående användning av viss del av böter m. m. enl-igt förordningen angående försäljning av rusdrycker m. fl. författ- ningar lärer framgå, huru vid fördelning av för nämnda ändamål tillgängliga medel skall förfaras.

De av Konungen utfärdade bestämmelser angående förfarandet med för- brutna otillåtna jakt- eller fångstredskap, varom i 2 mom. andra stycket förmäles, återfinnas i 62 5 2 mom. andra stycket i förslaget till jaktstadga.

37 %.

Sedan den föreslagna lagstiftningen trätt i kraft, kommer att förflyta åt- skillig tid, innan övergången till den nya jaktvårdsorganisationen blir ge- nomförd. Uppbörden och redovisningen av jaktvårdsmedel och utfärdan- det av jaktkort kräver givetvis åtskilligt förberedelsearbete. Med hänsyn till att jaktvårdsavgift föreslagits skola erläggas för jaktår, vilket börjar den 1 maj, synes därför förslagets bestämmelser om skyldighet att erlägga så- dan avgift icke böra tillämpas förrän från och med ingången av det jakt- år, som börjar näst efter det under vilket lagen trätt i kraft. Ytterligare in- emot ett år lärer kunna beräknas förflyta, innan jaktvårdsorganisationen vunnit sådan stadga, att åt densamma kan helt överlåtas de uppgifter som jämlikt 25 5 skall tillkomma den vid bekämpandet av viltskador. Till dess bör alltså, såsom i den allmänna översikten anförts, den särskilda kanin- lagen gälla. Då jakt efter vildkanin i enlighet med reglerna i sistnämnda lag icke må företagas efter den 31 mars, har upphävandet av lagen före- slagits skola ske från och med den 1 april andra året efter det den nya lag- stiftningen trätt i kraft. I nu nämnda avseenden antagliga data hava för tydlighetens skull utsatts i förevarande paragraf.

Förslaget till jaktstadga.

I förslaget har jaktstadgan uppdelats på två huvudavdelningar, av vilka den ena som rubricerats »Jaktvårdsarbetet» innehåller bestämmelserna om jaktvårdsorganens sammansättning och verksamhetsformer, de närmare fö- reskrifterna för förfarandet vid bildandet av jaktområden, stadgandena om jaktvårdsfonden samt slutligen reglerna om jakt till förhindrande av vilt— skador. Den andra huvudavdelningen som erhållit rubriken »Jaktutövning och viltskydd» innehåller de bestämmelser som enligt förslaget äro avsedda att ersätta föreskrifterna i gällande jaktstadga och i denna avdelning åter- finnas alltså de regler som skola gälla för jaktens utövande, de föreslagna fridlysningstiderna, särskilda bestämmelser angående fridlysta djurarter samt stadgandena om ansvars- och andra påföljder.

I den allmänna översikten hava angivits de grundsatser som varit bestäm- mande för förs-lagets utformande, varjämte jaktvårdsorganens sammansätt- ning och verksamhetsformer ganska utförligt där behandlats. Med hänsyn härtill och då av den föreslagna författningstexten i regel torde med erforder- lig tydlighet framgå de olika stadgand-enas rätta tydning, har i nedanstående detaljredogörelse för jaktstadgans innehåll allenast berörts de stadganden, rörande vilka utredningsmannen funnit ytterligare motivering eller förtyd- ligande oundgängligen erforderlig. Under avdelningen »Om fridlysnings- tider» har emellertid intagits redogörelse för den utredningsmannen anbe- fallda särskilda utredningen i den så kallade björnfrågan.

1 &.

Såsom i den allmänna översikten framhållits har det av utredningsman- nen ansetts önskvärt, att den blivande jaktvårdsorganisationen kommer att bygga på de befintliga frivilliga jaktvårdssammanslutningarna. Med an- ledning härav och då det tillika synts antagligt, att dessa skola finna det lämpligt att begagna den dem givna möjlighet-en att uppgå i den nya orga- nisationen, har utredningsmannen ansett sig kunna för den centrala jakt- vårdssammanslutningen föreslå benämningen Svenska jägareförbundet.

2 %.

I förslaget upptagas allenast de regler ifråga om jaktvårdsorganens sam- mansättning och verksamhetsformer som äro betingade av de dem enligt förslaget ålagda skyldigheter och tillkommande befogenheter. Det bör emel- lertid vara ett vart organ tillåtet att därutöver bedriva den verksamhet som

lokala och andra förhållanden kunna giva anledning till. Offentlig myn- dighet bör emellertid kontrollera, att de av respektive sammanslutningar an- tagna stadgarna verkligen upptaga de enligt jaktstadgan obligatoriska be- stämmelserna samt att vad stadgarna därutöver må innehålla icke står i strid mot nämnda bestämmelser. Genom sådan kontroll och därefter medde- lad fastställelse av stadgarna kommer sammanslutningen att erhålla den auktorisering, som förslaget förutsätter.

3 %.

Genom medgivandet i förevarande paragraf, att län i vilka finnes mer än ett hushållningssällskap eller landsting må uppdelas på motsvarande antal jaktvårdsföreningar, avses att underlätta övergången till den nya organisatio- nen. Det förutsättes emellertid att nämnda, del av lån omfattande föreningar sedermera, i syfte att nedbringa kostnaderna, skola sammanslås till länsför- eningar. Att på sätt för närvarande är förhållandet med de båda skånska länen, vilka ingå i samma jaktvårdsförening, sammanföra även andra sins— emellan likartade län i en jaktvårdsförening är givetvis tänkbart men torde böra bero på framtida prövning.

4 och & åå.

De föreslagna bestämmelserna avse icke att avskära jaktvårdsföreningar- na, respektive Svenska jägareförbundet från möjligheten att i stadgarna in- taga bestämmelser om passiva ledamöter eller att hindra dem att utse he- dersledamöter.

Då för medlems rätt att besluta i föreningens angelägenheter hör fordras, att han fullgjort sina stadgeenliga förpliktelser, har, i syfte att motverka att medlemskap skall komma att bliva tillgängligt allenast för ekonomiskt mera välsituerade jägare, föreslagits visst maximibelopp för dessas årsavgift.

6 &.

Den föreslagna anordningen att åt samma person uppdraga ombesörjan- det av såväl sekreterare- som konsulentgöromålen kan förmodligen komma att visa sig mindre lämplig i en eller annan större förening. Med hänsyn till att de med konsulentens verksamhet förenade kostnaderna skola bestridas av jaktvårdsmedel, synes det emellertid böra ankomma på länsstyrelsen att medgiva av särskilda förhållanden betingade undantag från huvudregeln.

8 och 9 åå.

De för avlämnande till revisorerna av räkenskaperna ävensom för hållan— de av ordinarie jaktvårdsstämma föreslagna tiderna hava bestämts med hänsyn till, att de förslag om ändring i fridlysningstiderna vilka kunna komma att av jaktvårdsstämman avgivas skola, sedan de passerat cen- tralstyrelsen för Svenska jägareförbundet, komma Kungl. Maj:t tillhanda i tillräckligt god tid för att kunna komma i betraktande vid utarbetandet av den årligen återkommande kungörelsen om tillfälliga fridlysningstider.

15 %. För indelningen av jaktvårdsföreningarnas röstberättigade ombud i grup- per synes följande förslag kunna tjäna som ledning: Grupp 1: Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands län. i » II: Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands och Öre- bro län. » III: Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar och Gotlands län. » IV: Kopparbergs, Västmanlands, Uppsala, Stockholms och Söderman- lands län. » V: Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län.

Ytterligare allsidighet i representationen synes dessutom kunna vinnas på så sätt, att ordinarie ledamot och suppleant tagas från olika län.

17-—21 55.

Den omständigheten att ofullständighet ifråga om innehållet kan i något avseende befinnas vidlåda den uppgift angående fastigheterna och deras ägare, som jämlikt 17 % skall bifogas den däri omförmälda anmälan till jakt- vårdsstyrelsen, skall icke medföra, att jaktvårdsstyrelsen äger avvisa anmä- lan, utan bör i sådant fall denna införskaffa erforderliga kompletterande upplysningar. Det är härvidlag att märka, att, ehuru enligt den föreslagna l'örfattningstexten den första impulsen till bildande av sådant jaktområde varom nu är fråga tänkes skola utgå från jaktvårdsintresserade fastighets- ägare, frågan härom ofta icke kommer att bliva aktuell förrän det visat sig, att förhandlingar om bildande av jaktområde på frivillighetens väg strandat. Då det ju enligt 8 5 d) i förslaget skall ankomma på jaktvårdsstyrelsen att verka för tillkomsten av sistnämnda slag av jaktområden, torde följaktligen i många, kanske de flesta fall i förevarande paragraf avsedda sakuppgifter vara för jaktvårdsstyrelsen tillgängliga, då anmälan inkommer, och den i 18 % 1 mom. avsedda prövning alltså kunna företagas utan vidare omgång. Det är emellertid av betydelse att denna prövning blir företagen med tillbör- lig omsorg, då det ju eljest kan bliva nödigt att ajournera det i samma mo- ment omförmälda sammanträdet för att bliva i tillfälle att kalla ytterligare sakägare. Kan det föreslagna jaktområdets lämplighet icke av tillgängliga upplysningar med säkerhet bedömas, torde jaktvårdskonsulenten genom be- sök å platsen böra söka skaffa sig kännedom därom, innan kallelse till sam- manträdet utfärdas. Därigenom undvikes ett anlitande av sammanträdes- proceduren blott för att konstatera områdets olämplighet.

Av största vikt är att vid utfärdandet av kallelser till sammanträdet för- fares så att verkligen alla av saken berörda nås av kallelsen. Det i 18 Q 2 mom. föreslagna förfarandet överensstämmer nära med vad som jämlikt 3 kap. 1 och 2 %% i jorddelningslagen gäller om kungörande av laga skifte. Att, därest fastighetsägare är bosatt å okänd ort eller så fjärran, att han icke kan bevaka sin rätt vid sammanträdet, och han icke har behörig represen-

tant eller ombud som kan tala eller svara för honom, anmälan om förord- nande av god man för honom skall göras torde icke behöva särskilt ut- sägas.

Det förslag vilket det enligt 18 5 3 mom. skall åligga jaktvårdskonsulenten att upprätta bör så mycket som möjligt ansluta sig till vad de ursprungliga förslagsställarna härutinnan ansett önskvärt, men jaktvårdskonsulenten bör givetvis beakta samtliga de omständigheter som kunna tänkas vara ägnade att göra det å området bedrivna jaktvårdsarbetet så fruktbärande som möj- ligt samtidigt som han bör undvika att onödigt intrång göres å de olika fastigheterna eller i dessas ägares förfoganderätt över desamma. Lämpligt torde vara att delägarna i jaktområdet, åtminstone om de äro många, kon- stituera sig som en jaktförening och antaga stadgar, i vilka huvudgrunderna för jaktutövningen och viltvården angivas. Förslag till normalstadgar för dylik förening torde det ankomma på centralstyrelsen för Svenska jägare- förbundet att utarbeta och tillhandahålla.

I regel torde det ej möta svårigheter att erhålla exakta uppgifter om de olika fastigheternas areal — sedan arbetet med jordregistrets uppläggande numera blivit i huvudsak slutfört är möjligheten att identifiera en fastighet helt annan än förr — men för de fall då så icke låter sig göra och detta blir ju härjämte i regel förhållandet med delar av en fastighet har i 19 % 1 mom. införts bestämmelser om att sådan fastighet måi den där omförmälda för- teckningen införas med sin uppskattade areal.

Den rätt att efter framställd begäran bliva ansluten till jaktområde som enligt förslaget till lag om rätt till jakt är avsedd att tillkomma fastighets- ägare är, såsom av nämnda förslag framgår, icke ovillkorlig utan skall prö- vas i samma ordning som är föreskriven om bildande av jaktområde, d. v. s. bland övriga fastighetsägare skall för bifall till begäran finnas samma majo- ritet som är föreskriven, då det gäller beslut om bildande av jaktområde. Sedan framställningen väl bifallits, bör emellertid den nytillkomne fastig- hetsägaren få intaga samma ställning som övriga fastighetsägare och alltså bliva upptagen i röstlängden.

Icke endast genom tillkomsten av en ny fastighet utan även genom vad i övrigt vid sammanträdet förekommit kan det naturligen bliva erforderligt att vidtaga jämkningar i det av jaktvårdskonsulenten upprättade, i 18 5 3 mom. omförmälda förslaget; och höra sådana jämkningar omedelbart vidtagas._. Härefter skall det sålunda jämkade förslaget hänskjutas till omröstning. I syfte att förhindra, att fastighetsägare som tillhör dem vilka undertecknat anmälan skall kunna omöjliggöra jaktområdets bildande genom att före omröstningen avlägsna sig t. ex. av det skäl, att han blivit missnöjd med av jaktvårdskonsulenten föreslagen jämkning i det ursprungliga förslaget, har det föreslagits, att fastighetsägare som undertecknat anmälan skall, ändock att han icke är närvarande, ha anses röstat för förslaget. Någon obillighet synes ett sådant stadgande icke innebära. Undertecknarna av anmälan torde i regel vara bosatta på platsen och om de icke äro det eller av annan anled- ning än den ovannämnda icke äro närvarande vid omröstningen lära de,

försåvitt de nämligen anse sig hava något intresse att bevaka, kunna förvän- tas låta representera sig genom ombud.

Vid den prövning av frågan om bildande av jaktområde som länsstyrelsen har att företaga, innan den meddelar fastställelse å beslut härom, synes läns- styrelsen böra hava frihet att handla så som den finner omständigheterna föranleda. Även i det fall att länsstyrelsen finner jaktområde med beslutad omfattning böra inrättas, skall länsstyrelsen enligt 19 & 1 mom. äga att, obe- roende av om påminnelser anförts eller icke, vidtaga dc jämkningar ifråga om beslutade grunder för jaktutövningen och viltvården å området, som länsstyrelsen finner erforderliga till skyddande av enskild delägares rätt eller för befordrande av större ändamålsenlighet.

Under den långa tidrymd som ett beslut om bildande av jaktområde avses skola äga giltighet kommer förvisso att yppa sig behov av ändring ifråga om de en gång fastställda grunderna för jaktutövningen och viltvården å området. För att sådan ändring skall få genomföras synes man dock böra kräva, att beslut härom fattas av en på enahanda sätt sammansatt majoritet som då fråga är om bildande av jaktområde. Beslut om sådan ändring tor- de emellertid för att vinna giltighet icke behöva fastställas av länsstyrelsen, varemot delägare, som anser sin rätt kränkas av beslutet, bör hava möjlighet att draga detsamma under länsstyrelsens prövning. Stadganden härom ha intagitsi 19 % 1 mom. första stycket.

De förhållanden som voro rådande då ett jaktområde bildades kunna emellertid tänkas undergå sådana förändringar, att förutsättningar för om— rådets bestånd icke längre äro förhanden eller att i allt fall ändringar såväl beträffande områdets omfattning som ifråga om grunderna för jaktutöv- ningen och viltvården bliva nödiga. Som exempel på dylika ändrade förhål- landen kan nämnas ödeläggelse av området eller delar därav genom skogs- brand, företagande av sjösänkning eller -reglering, fastighets exproprieran- de för ändamål som utesluter dess nyttjande för jakt etc. I sådana fall bör givetvis frågan om områdets fortsatta bestånd i oförändrad omfattning eller om jaktutövningen och viltvården kunna bliva föremål för ompröv- ning, varom bestämmelse föreslagits i 19 % 2 mom. andra stycket.

22—23 gg.

I fråga om sättet för fördelningen av inflytande jaktvårdsmedel å de olika ändamål som med desamma skola tillgodoses lärer man vara hänvisad att välja mellan i huvudsak två alternativ, nämligen antingen så att man låter samtliga medel bilda en central fond ur vilken sedan medel hämtas allt efter- som behov i olika avseenden yppa sig, eller ock så att man, visserligen med bibehållande av fondbegreppet, bokför de inom en lokal jaktvårdsorgani- sations verksamhetsområde inflytande medlen på denna organisation, vilken sedan skall hava att enligt på förhand bestämda grunder för olika icke lo- kala ändamål avstå viss del av de å densamma bokförda medlen. Det senare tillvägagångssättet som jämte andra företräden även har den fördelen, att därigenom sammanhanget mellan å ena sidan ortens behov av jaktvårdsme-

del samt å den andra förpliktelsen att erlägga jaktvårdsavgift även till det yttre klart ådagalägges, har vunnit tillämpning i det föreliggande förslaget och bestämmelserna härom återfinnas i 22 %. Om desamma synes följande böra anmärkas: Enligt 4 5 skall person som icke erlagt jaktvårdsavgift för socken eller län, (1. v. s. bland annat person som erlagt jaktvårdsavgift för hela riket, vara medlem i den förening inom vars verksamhetsområde han är bosatt, med såvitt nu är ifråga det undantag, att person som disponerar jakt- mark å annan ort än boningsorten må inträda som medlem i jaktvårdförenin- gen i den ort där jaktmarken är belägen. En jämförelse mellan nämnda bestämmelse och stadgandet i 22 ä 1 mom. 2) ger då det resultat, att ifråga om en person, som t. ex. är bosatt i Stockholm och erlägger jaktvårdsavgift för hela riket men som disponerar jaktmark i Jämtland, nämnda avgift skall, därest personen icke tillhör någon jaktvårdsförening eller är medlem av jaktvårdsföreningen i Stockholms län, bokföras å sistnämnda förening men, för det fall han ingått som medlem i Jämtlands läns jaktvårdsförening, bokföras å denna förening. I samband med nu nämnda förhållande står bestämmelsen i sista stycket av 3 mom. i 22 å som är avsedd att giva möjlig- het till viss utjämning i det fall, att en förening genom de av dylika perso- ner erlagda jaktvårdsavgifterna kommer att tillgodoföras väsentligt större belopp i jaktvårdsmedel än som svaran mot den inom föreningens eget verksamhetsområde bedrivna jakten.

Jämlikt 23 5 skall jaktvårdsavgift erläggas för helt jaktår, som föresla- gits skola taga sin början den 1 maj ena året och sluta den 30 april året därpå. Skall nämligen skyldigheten att erlägga jaktvårdsavgift hava avse- ende på kalenderåret, kommer jaktkortets giltighetstid att utlöpa mitt under pågående jaktsäsong, vilket ju uppenbarligen måste anses innebära en olä- genhet. Motsvarande har föreslagits skola i huvudsak gälla om jaktpass för utländska undersåtar.

I fråga om stadgandena om jaktpass är vidare att anföra. Enligt 17 å i 1927 JS utgår avgiften för jaktpass, som alltid gäller för riket i dess helhet, med ett hundra kronor för helt kalenderår och eljest med fem kro- nor för varje dag passet omfattar. Svårigheten att effektivt kontrollera, att en utlänning icke jagar längre tid än ett i avseende å giltighetstiden begrän- sat jaktpass medgiver, är påtaglig. Å andra sidan kan det för en utlänning, som kanske löst jaktpass för två dagar men som erbjudes tillfälle att härstä- des jaga ytterligare någon dag, innebära avsevärda svårigheter att snabbt er- hålla nytt jaktpass. Då det torde vara nödvändigt att hålla möjligheten öppen för utländska undersåtar att erhålla jaktpass för kortare tid än ett år, föreslås i 23 % 2 mom. den ändringen i gällande bestämmelser, att rätten att utlösa jaktpass för viss dag borttages och ersättes med en rätt att erhålla sådant pass gällande under visst antal, högst fem, på varandra följande dagar, och skall avgiften för sådant pass utgå med bestämd avgift, nämligen tjugufem kronor.

Vill utlänning jaga under längre tid skall han hava att vara försedd med jaktpass för helt jaktår och därför erlägga nu gällande avgift av ett hundra

kronor. Vid bedömande av skäligheten av en sådan avgift måste man hålla i sikte, att en härstädes jagande utlänning som regel icke är positivt verk- sam i jaktvårdande syfte och att det därför icke kan anses i något avseende obilligt att av honom utkräva större avgift än som det åligger svenska med- borgare att i sådant avseende gälda.

Till utredningsmannen har överlämnats en framställning från Svenska jägareförbundet innefattande förslag om lättnader i proceduren vid jakt- pass utlösande, i första hand syftande till att jaktpass skall kunna få lösas hos vederbörande landsfiskal. Framställningen grundas på uttalanden un- der en diskussion vid sjätte nordiska jägarekongressen i Oslo 1935 av vilka det synes framgå, att den nuvarande anordningen orsakar icke endast en del extra kostnader utan även omgång och verklig olägenhet. Då enligt det före- liggande förslaget jaktvårdsavgifterna skola uppbäras och jaktkorten utfär- das av, bland andra, lands- och stadsfiskaler, synes ingen betänklighet möta mot att låta nämnda myndigheter handhava även utfärdandet av jaktpass, helst som detta utfärdande lika litet enligt förslaget som enligt 1927 JS skall föregås av någon prövning av sökandens kvalifikationer.

Förslag till de i 3 mom. av 23 & omförmälda särskilda bestämmelserna om formulär till jaktkort och jaktpass samt om upphörd och redovisning av ifrågavarande avgifter har det icke ansetts nödigt att för närvarande utar- beta, bland annat därför, att desammas innehåll torde bliva beroende av de bestämmelser, som kunna komma att bliva gällande om ansvarsförsäkring vid jakt. Man synes emellertid härutinnan kunna i huvudsak bygga på vad som för närvarande gäller ifråga om utfärdande av jaktpass,1 dock att bland annat betydligt kortare redovisningstid torde böra bliva gällande.

24—27 åå.

'Den utredning som det jämlikt 24 å andra stycket skall åligga jaktvårds- styrelsen att företaga hör taga sikte på alla de omständigheter som kunna anses hava medverkat till att skadegörelse uppkommit och samtliga dessa skola därför beröras i det av jaktvårdsstyrelsen avgivna utlåtandet. Det blir sedan länsstyrelsens sak att avgöra om och i vad mån de av jaktvårdsstyrel- sen dragna slutsatserna äro riktiga. Skulle länsstyrelsen finna, att skade- görelsen är av den art att den bör kunna med förhållandevis enkla och föga kostsamma medel av den skadelidande själv förebyggas, bör länsstyrelsens beslut innehålla besked härom.

De åtgärd—er för villebrådsstammens nedbringande som det enligt meddelat föreläggande kan ankomma på jakträttsinnehavaren att företaga måste na- turligen taga sikte på att minska stammen just å det område där skadegö- relse skett. Om alltså på en viss plats inom ett större jaktområde orsakas avsevärd skada av t. ex. rådjur, kan icke sådant nedbringande av rådjurs-

1 Se Kungl. kungörelsen den 8 november 1912 (nr 293) om vad vid utfärdande avjaktpass är att iakttaga.

stammen varom här är fråga anses ha skett, om jakträttsinnehavaren på en helt annan och kanske från platsen för skadan avlägsen del av jaktområdet nedlägger det antal rådjur som föreläggandet må hava upptagit. En viss kontroll över att jakträttsinnehavaren ställer sig givet föreläggande till efter- rättelse synes i varje fall erforderlig och bestämmelse därom har ock uppta- gits i sista punkten av tredje stycket av 24 %.

Därest jakträttsinnehavaren underlåter att ställa sig givet föreläggande till efterrättelse, vare sig föreläggandet gått ut på åtgärder för nedbringande av villebrådsstammen eller annan åtgärd, skall länsstyrelsen omedelbart gå i författning om att jakt å det ifrågavarande området anställes på sätt i 25 % närmare angives. Någon ytterligare frist skall alltså icke lämnas jakträtts- innehavaren. Såväl ur den skadelidandes som ur jakträttsinnehavarens synpunkt är det av intresse, att vid jakt varom nu är fråga icke göres större intrång än som oundgängligen fordras och länsstyrelsen bör därför giva de förordnade jägarna erforderliga anvisningar härutinnan. Då denna jakt sker i uteslutande syfte att nedbringa villebrådsstammen, föreligger inget skäl att ifråga om tiden för densammas bedrivande hålla sig till gällande jakttider. Det eftersträvade resultatet torde ofta kunna nås snabbare under annan tid. Länsstyrelsen bör alltså i förordnandet liksom för övrigt i före- läggandet kunna medgiva dispens från iakttagande av stadgad fridlysning. Härvidlag bör emellertid beaktas, att de humanitära intressena icke trädas för nära. _

Man torde i regel kunna räkna med att vad som inflyter vid försäljning av vid dylik jakt nedlagt villebråd skall täcka de med jaktens anställande för- enade kostnaderna. I de fall brist kan komma att uppstå, synes täckand-et av denna emellertid icke böra ankomma på jakträttsinnehavaren. Visser— ligen bär jakträttsinnehavaren genom sin underlåtenhet att ställa sig givet föreläggande till efterrättelse själv skulden till att jakt efter förordnande blivit nödvändig. De förhållanden som medfört att den ifrågavarande pro- ceduren med föreläggande och förordnande måst tillgripas lära emellertid oftast vara av från den enskildes synpunkt så svårbedömlig art samt bero- ende av omständigheter, som icke kunna tillräknas någon såsom skuld, att det synes mera överensstämmande med billigheten att i de fall, då jakträtts- innehavaren icke får tillgodogöra sig villebrådet, låta berörda brist täckas av tillgängliga jaktvårdsmedel.

Föreläggande och förordnande varom i förevarande paragraf är ifråga äro extraordinära åtgärder som man må hoppas mera sällan skola behöva före- komma. Nödgas man emellertid tillgripa dem är det av vikt, att beslutet härom kommer att genast gå i verkställighet. På grund härav och då det genom den föreslagna proceduren torde vara sörjt för att avgörandet träf- fas under medverkan av sakkunskap och under hänsynstagande till alla av saken berörda intressen, lärer länsstyrelsens beslut icke böra kunna över- klagas och detta bör då även gälla beslut genom vilket åtgärd för villebråds- , stammens nedbringande förklaras icke erforderlig.

10—367686.

28 %.

Stadgandet, som behandlats i den allmänna översikten, motsvaras icke av något särskilt straffbud. I den mån en jägare som bryter mot stadgandet icke därigenom anses förvunnen till straffbart djurplågeri, kommer någon påföljd alltså icke att drabba honom. Tillvaron av stadgandet synes emel- lertid det oaktat kunna bliva av betydelse därigenom, att genom detsamma stöd gives åt strävandena att humanisera jakten.

29 %.

Ett förbud mot jakt nattetid, varmed bör förstås den tid som ligger mel- lan en timme efter solens nedgång och en timme före dess uppgång, kan an- ses befogat dels ur humanitär synpunkt, dels ock såsom innebärande ett me- del att försvåra olovlig jakt. Ett allmänt förbud mot sådan nattjakt kom- mer emellertid att omöjliggöra bland annat vissa former av jakt efter skad- liga rovdjur såsom grävling och räv och det kan dessutom i de nordliga delarna av landet, där under sommarhalvåret för jakt tillräckligt ljus råder under större del av dygnet än nyss nämnts, tänkas medföra åtskillig annan olägenhet och risk för ofrivilliga lagöverträdelser. Den humanitära syn- punkten gör sig med särskild styrka gällande i fråga om jakten efter älg, hjort och rådjur och som jakt efter dessa djur är tillåten allenast under tid av året, då även klara kvällar skymning inträder tämligen snabbt efter sol- nedgången, synes något lojalt intresse icke trädas för nära genom ett hela riket omfattande förbud mot jakt nattetid efter nämnda djurarter. Längre synes man emellertid av nyssberörda skäl icke böra gå i fråga om de norra och mellersta delarna av landet. Vad åter beträffar förhållandena i de tre sydligaste länen är det givet, att även där behovet att efterhålla t. ex. gräv- ' ling och räv kan tänkas göra ett förbud mot nattjakt mindre lämpligt. [ dessa län bedrives emellertid, beroende på den förhållandevis rika villebråds- tillgången, en synnerligen omfattande och förhärjande olovlig jakt, som nu- mera ofta försiggår nattetid. Ur allmän jaktvårdssynpunkt synes det där- för önskvärt, att intet medel som kan tänkas bidraga till att försvåra denna olovliga hantering lämnas oförsökt, även om därav någon olägenhet i annat avseende kan följa. Då i nämnda län kravet på förbud mot jakt nattetid omfattas av en enhällig opinion bland jaktvårdarna och jämväl av många andra, har utredningsmannen föreslagit en utsträckning av förbudet mot att nattetid jaga älg, hjort och rådjur till att i dessa tre län omfatta jämväl jakt efter annat villebråd.

30 %.

De i 1927 JS meddelade bestämmelserna om jakt- och fångstmetoder vilka innehållas i 13 och 14 %% synas lida av en viss oöverskådlighet, till en del orsakad av senare gjorda ändringar och tillägg. I syfte att härutinnan skapa större reda och tydlighet har utredningsmannen uppdelat de mot- , svarande bestämmelserna i förslaget på ett flertal paragrafer. .

I förevarande 30 % har upptagits de jakt- och fångstredskap vilkas an- i

vändande utom i vissa av stadgan reglerade undantagsfall skall vara för- bjudet. De sålunda förbjudna redskapen äro sådana, vilkas användande antingen medför risk för djurplågeri eller möjliggör ett massdödande av djur. Förslaget syftar i denna del ytterst till att med nyssberörda undantag göra jakten med skjutvapen till den normala formen för jakt. Att för— slaget dock icke direkt utsäger, att jakt som regel icke må bedrivas med annat redskap än skjutvapen, har sin grund i att situationer titt och tätt uppkomma, då ett djur måste avdagatagas på annat sätt _ som exempel kan nämnas ihjälslåendet av hök som inkommit i hönsgård —— och att det icke torde låta sig göra att med erforderlig fullständighet angiva de fall, då undantag från en sådan huvudregel alltså måste medgivas.

31 %.

Avsevärda svårigheter uppkomma, därest man i fråga om de skjutvapen som må användas vid jakt vill fullt ut tillgodose de humanitära kraven och jaktvårdsintresset överhuvud utan att samtidigt lägga hinder i vägen för menige man att till överkomliga priser förskaffa sig jaktvapen.

Det är allmänt känt, att här i landet en oproportionerligt stor mängd ville- bråd varje jaktsäsong skadskjutes och i regel får gå en, särskilt när det gäller större djur, långsam och kvalfull död tillmötes eller, om döden ej följer, måste leva sin tid ut med inskränkt förmåga att röra sig och söka föda. Ofta beror detta skadskjutande på oskicklighet, brist på själv— behärskning eller likgiltighet hos den jagande, men ofta torde orsaken vara att söka i bristfälliga egenskaper hos det använda vapnet. En inventering av de inom landet befintliga jaktvapnen vilken toge sikte jämväl på dessas kvalitet skulle helt säkert giva skrämmande belägg för sistnämnda på-

stående.

För att nu råda bot på ifrågavarande missförhållanden har man före— slagit bland andra följande åtgärder:

1) förbud mot användande av kulor i slätborrade gevär; 2) fixerandet av en viss minimigräns i fråga om kalibern å sådana gevär som skola användas vid jakt efter älg eller hjort;

3) förbud mot användande vid jakt efter större djur av ammunition med helmantlad kula; samt

4) förtydligande av bestämmelserna om rätten att vid jakt använda mi— litärgevär, d. v. s. gevär av modell huvudsakligen avsedd för krigsbruk, i syfte att förhindra kringgående av dessa bestämmelser.

Vad den första frågan angår lärer det otvivelaktigt förhålla sig så, att såren hos många påträffade skadskjutna älgar visat sig härröra från ammu- nition till slätborrade gevär och denna omständighet synes alltså giva stöd åt kravet på förbud mot användande av sådana gevär vid älgjakt. Nu torde det emellertid förhålla sig så, att den för slätborrade gevär avsedda kulammunitionen i själva verket besitter framstående egenskaper i fråga om såväl träffsäkerhet som anslagsverkan under förutsättning, att geväret är * fullgott, kulan av lämplig konstruktion, patronen rätt laddad och skotthållet

ej för långt. De ovan relaterade ogynnsamma erfarenheterna i fråga om användandet av med kula laddade slätborrade gevär synas därför bero på, att det i allmänhet brister i någon eller några av de angivna förutsättningarna och icke på bruket av dylika gevär med sådan ammunition i och för sig. Utredningsmannen skulle, med hänsyn till att bruket av dylika gevär med sådan ammunition dock faktiskt ger upphov till en icke obetydlig skadskjut- ning, likväl icke tvekat att föreslå införande av det ifrågasatta förbudet, om icke ett annat skäl talat häremot, nämligen svårigheten att anvisa ett lämpligt och prisbilligt vapen såsom ersättning för de sålunda förbjudna gevären. De flesta utövare av jakt lära icke befinna sig i sådana ekonomiska omstän- digheter, att de hava råd att hålla sig med flera gevär, åtminstone icke av dyrare slag, och ett förbud skulle därför kunna tänkas beröva dem möj— ligheten att i full utsträckning idka jakt. För närvarande finnes visser- ligen god tillgång på de gamla armégevären av system Remington med 8 eller 127 millimeter kaliber vilka efter mindre ändring äro lämpliga älg- gevär och dessutom billiga pris, men förrådet av dessa lärer ej vara obe— gränsat och det kan för övrigt icke vara lämpligt att i lagstiftningsväg inskränka jägarnas möjlighet att välja sig ett vapen till en enda typ. De ifrågavarande missförhållandena i humanitärt avseende få alltså bekämpas på upplysningens väg framför allt så, att man påvisar det förkastliga i att använda geväret mot mål som befinna sig utanför den säkra skottvidden, och härutinnan få de blivande jaktvårdsorganisationerna ett stort verksam- hetsfält.

Icke heller fixerandet av en viss minimikaliber för gevär, avsedda för jakt efter högvilt, synes utgöra en framkomlig väg, beroende på det omöjliga i att härutinnan draga en fullt rationell gräns. Enighet råder visserligen där- om att vid jakt efter sådant vilt finkalibriga vapen böra undvikas enär, bland annat på grund av projektilens ringa vikt, denna icke har sådan träff- eller anslagsverkan (»schock-verkan»), att den bringar djuret att falla,1 och man har därvid ansett 8 millimeter som den lägsta godtagbara kalibern. Emel- lertid är en projektils schockverkan icke beroende allenast på kaliber—stor- leken, utan gevärets allmänna egenskaper, laddningen samt projektilens vikt och form spela här in, varför det mycket väl kan hända, att ett skott ur ett gevär med grövre kaliber visar sig uti ifrågavarande avseende helt under- lägset ett mera finkalibrigt. Just i fråga om gevär närmast över och under 8-millimetergränsen lärer det finnas exempel på nu anförda förhållanden. Man synes därför nödsakad att även i detta fall lita till upplysningsverksam- heten, vilken emellertid skulle få ett ovärderligt stöd i strävandena att få bort de olämpliga gevären, om det funnes tillgång på ett inom landet till- verkat för jakt efter älg avsett gevär till mera överkomligt pris än vad nu är fallet. De i Sverige tillverkade jaktvapnen, vare sig dessa äro slätborrade eller refflade, stå som bekant på höjdpunkten av vad som därutinnan kan åstadkommas, men de hava det felet att de äro för dyra för gemene man. Det synes emellertid utredningsmannen som skulle det vara en stor och tack-

1 Här bortses naturligen från de fall, då skottet är ögonblickligt dödande, t.ex. hjärtskott.

.m- fixar

sam uppgift för vederbörande tillverkare att söka få fram även gevärstyper som förena god kvalitet med större prisbillighet. Man skulle då kunna av-- skaffa importen av underhaltiga utländska gevär, i vilkas förekomst man har att söka en del av orsakerna till de missförhållanden varom ovan varit tal.

Mot förslaget om förbud mot att vid jakt efter älg eller hjort använda ammunition med helmantlad kula synes däremot icke kunna resas de in- vändningar, son_1 enligt vad ovan sagts omöjliggjort övriga ifrågasatta för- bud. Åtminstone några av de olägenheter, som äro förbundna med bruket av finkalibriga gevär, skola, därest den helmantlade ammunitionen förbju— des, bliva undanröjda. Med de möjligheter att ingripa i fråga om innehav av och handel med vapen och ammunition som statsmakterna numera be— sitta, synes ej heller eljest befarad svårighet att övervaka förbudets efter- levande behöva hindra detsammas genomförande.

Ehuru man alltså, såsom ovan anförts, i regel icke lärer kunna genom spe- ciella förbud tillgodose kravet på humanisering av jakten efter högvilt, sy- nes d-et dock icke uteslutet att man genom ett mera allmänt avfattat stad- gande skall kunna härutinnan råda bot på de mest framträdande missför- hållandena. Ett sådant stadgande har därför upptagits i tredje stycket av 31 å och detsamma har då kompletterats med ett förbud mot att vid jakt efter älg och hjort använda ammunition med helmantlad kula eller hagel- ammunition. I fråga om tolkningen av det sålunda föreslagna stadgandet och den till detsamma sig anslutande straffbestämmelsen i 55 5 2 mom. första stycket torde följande vara att anföra: Sin huvudsakliga betydelse torde stadgandet få såsom innebärande ett stöd för jaktvårds- och andra organisationers strävanden att motarbeta djurplågeriet vid jakten efter hög- vilt, Men i de fall då med användandet av ett visst vapen på grund av det- tas egenskaper uppenbarligen följer risk för djurplågeri bör ett direkt in- gripande i form av åtal eller förbud att vidare använda vapnet vid sådan jakt kunna äga rum. I många fall är vapnets olämplighet lätt att omedel- bart konstatera, så t. ex. då någon skjuter med salongsgevär på högvilt eller använder ett vapen som är så bristfälligt, att det för en var är uppenbart, att man med detsamma kan allenast såra djuret. I dessa fall föreligger alltså inga hinder att utdöma straff, antingen för djurplågeri enligt straff- lagen eller jämlikt jaktstadgan och att jämlikt den föreslagna 57 & förklara vapnet förverkat. Råder emellertid tvekan om gevärets lämplighet bör sak- kunnigt utlåtande, t. ex. från gevärsfaktoriet, inhämtas och, därest olämp- lighet då konstateras, bör länsstyrelsen använda sin rätt enligt 55 & att för- bjuda vapnets vidare användande vid sådan jakt. Med nu antydd tillämp- ning av stadgandet synes detsamma icke lämna utrymme för godtycke men däremot bidraga till att underlätta strävandena att höja jaktkulturen.

Vidkommande det här ovan under 4) omförmälda önskemålet om förtyd- ligande av bestämmelserna om rätt att vid jakt använda militärgevär torde först böra fastslås, att de av 1908 och 1916 års sakkunniga1 anförda skälen

1 1909 års förslag: sid. 90 och 1919 års förslag: sid. 40.

för ett förbud mot dylika gevärs användande vid jakt fortfarande äga sin fulla giltighet. I fråga om tillämpningen av detta förbud måste enligt ut- redningsmannens åsikt varje försök att tolka definitionen »gevär av modell huvudsakligen avsedd för krigsbruk» såsom innebärande allenast, att gevä- ret skall befinna sig i oförändrat skick, bestämt tillbakavisas. Det lärer visserligen förhålla sig så att man på sina håll lanserat nämnda oriktiga tolkning och alltså i enskilt vinstsyfte tillgodogjort sig den omständigheten, att kronan åt de frivilliga försvarsorganisationernas medlemmar tillhanda- håller armégevär till självkostnadspris, på så sätt, att man antingen till- handlar sig dylika vapen och på dem vidtager någon obetydlig ändring för att sedan försälja dem, eller biträder vapenägare med sådan ändrings utfö- rande. Man kan härvidlag helt och hållet bortse från att en dylik industri innebär ett icke lojalt utnyttjande av en av staten i försvarsberedskapssyfte vidtagen anordning, från jaktstadgans synpunkt kvarstår gevärets karaktär att vara »av modell huvudsakligen avsedd för krigsbruk» så länge som icke ändringarna äro så genomgripande, att geväret i fråga om utgångshastighet, kulbanans beskaffenhet och skottvidd företer helt andra egenskaper än i dess ursprungliga skick. Även om geväret omborras, exempelvis från 65 till 8 millimeter kaliber, är det ett militärgevär så länge det i nämnda avse- enden företer i huvudsak samma egenskaper som i oförändrat skick. Huru- vida ett dylikt gevär efter vidtagande av de sålunda såsom nödiga befunna ändringarna blir lämpat för jakt är en fråga som i detta sammanhang är av mindre intresse. Vad nu anförts lärer giva vid handen, att något förtydli- gande av det nuvarande stadgandet om förbud mot militärgevärs användan- de vid jakt icke torde vara erforderligt. Däremot synes från nu gällande förbud böra göras undantag för militärgevär av viss typ. Såsom ovan i för- bigående nämnts måste nämligen det så kallade gamla armégeväret, d. v. s. svenska arméns gevär av system Remington 1867/1889 års modell och 8 mil- limeter kaliber betraktas såsom ett godtagbart jaktvapen särskilt sedan vissa, förhållandevis obetydliga ändringar vidtagits. Önskvärdheten att gemene man må hava möjlighet att skaffa sig ett träffsäkert och i övrigt lämpligt samt prisbilligt gevär lärer motivera, att f1ån förbudet mot användande vid jakt av militärgevär undantag göres för nämnda gevär, vilket ock skett i fjärde stycket av förevarande paragraf. Därjämte har, ehuru med tvekan, i föislaget bibehållits det enligt 1927 JS gällande medgivandet att vid viss jakt å öppna havet ellerå kalfjällen använda övriga militärgevär

I fraga om paragrafens innehåll i övrigt har bibehållits enligt 1927 JS stadgade förbud mot att gillra skjutvapen ävensom att nyttja hagelgevär av större kaliber än tolv eller automatgevär vid hagelladdning, vilket sistnämn- da förbud tilkommit efter överenskommelse med Danmark. Därjämte har tillagts ett förbud atta agevär använda ljuddämpare. Erfarenheten visar nämligen, att utövarna av olovlig jakt börjat förse sina vapen med ljuddäm- pare i syfte att därigenom lättare undgå upptäckt.

1 Ett till studsare omändrat och med för jakt lämpliga siktanordningar försett Remington— gevär torde kunna fås för cirka 25 a 30 kronor.

Förevarande paragrafs 1—4 mom. innehålla i huvudsak samma bestäm- melser som 13 å i 1927 JS med de ändringar som betingats av bland annat det i 30 % föreslagna totala förbudet mot användande av vissa även för människor och husdjur farliga fångstmedel. I fråga om det i 3 och 4 mom. föreskrivna kungörelseförfarandet har skyldigheten att låta uppläsa kungö- relsen i kyrkan jämväl i dessa fall ansetts kunna upphöra, varjämte plikten att kungöra utläggande av förgiftat lockbete inskränkts till att avse alle- nast sådant utläggande utanför hus eller gård.

Genom bestämmelsen i 5 mom. avses att söka motarbeta mångenstädes rådande oskick att efter slutad jakt i markerna kvarlämna snaror och andra här avsedda fångstredskap i gillrat skick.

33 å. ,

Mot rätten att för dödande av djur i vissa fall använda gift hava gång efter annan rests starka invändningar och man har därvid särskilt framhål- lit dels att det är ovärdigt att begagna sig av ett dylikt förgörelsemedel, dels ock att förgiftningsdöden innebär ett grovt djurplågeri samt att allvarliga risker alltid föreligga, att andra djur än de för vilka giftet utlagts skola bliva dödade.

Jämväl utredningsmannen håller före, att utläggande av förgiftat lockbete är en osympatisk jaktmetod som helst borde förbjudas. Emellertid visar erfarenheten att vissa övervägande skadliga djurarter icke kunna effektivt decimeras med annan jaktmetod. Detta gäller — förutom råttor och andra skadliga smågnagare — främst kråkorna men även i fråga om varg och järv kan man ibland för vinnande av resultat bliva nödsakad tillgripa utläg- gande av förgiftade lockbeten.

För dödande av varg och järv torde icke annat gift än stryknin vara an- vändbart och att ett strykninförgiftat sådant djur får lida svåra plågor, in- nan döden inträder, lärer tyvärr vara ovedersägligt. Därför bör, såsom ock redan nu gäller, sådant gift få användas allenast i de fall, då skadegörelse av nämnda djur icke kan på annat sätt avvärjas. Vad åter angår det för dödande av kråkor allmänneligen använda giftet, nämligen fosfor, har det icke kunnat ledas i godtagbart bevis, att detsamma orsakar plågsam död för dessa fåglar.

Utläggande av förgiftat lockbete innebär givetvis alltid en risk att andra djur, än de för vilka giftet är avsett, skola falla offer för detsamma. Erfa- renheten visar emellertid, att de fall då sådan icke avsedd förgiftning ägt rum äro försvinnande få. Därest, på sätt utredningsmannen föreslår, rätten att utlägga strykninförgiftade beten, vilka till följd av att de länge behålla sin giftiga egenskap äro de i detta avseende farligaste, inskränkes till att avse allenast varg och järv, synes nämnda risk ytterligare elimineras. Vad åter angår de för kråkorna avsedda fosforförgiftade betena bruka dessa i allmänhet utläggas på tid, innan de flyttande fåglarna återkommit hit. Den numera alltmer praktiserade metoden att såsom beten använda fosforförgif—

tade ägg medför, att betena icke bli begärliga för andra djur än huvudsakli- gen kråkor och skator. Härtill kommer att fosforn relativt hastigt förflyktas, varför efter en kråkflocks besök å platsen eventuellt kvarvarande beten i regel icke innebära någon fara för större djur, vilka dessutom i allmänhet torde sky fosforlukten.

Utläggande av förgiftade lockbeten synes alltså fortfarande böra vara till— lätet såsom jaktmetod. Vid meddelande av tillstånd att nyttja denna metod böra naturligen länsstyrelserna ådagalågga samma återhållsamhet som hit- tills.

I förevarande paragraf har nu angivits de djurarter för vilkas dödande gift skall få användas. En jämförelse med 26 å i giftstadgan i dess nu gäl— lande lydelse ger vid handen, att enligt förslaget gift icke vidare skall få an- vändas för dödande av räv. Något behov att för rävens bekämpande an— vända sådan jaktmetod lärer nämligen icke föreligga och för den som idkar jakt efter räv i syfte att tillgodogöra sig skinnet är metoden otjänlig även på den grund, att genom förgiftningen skinnets kvalitet avsevärt försämras. Jämväl 26 å i giftstadgan föreslås emellertid skola ändras så, att däri kom- mer att angivas jämväl de djur, för vilkas dödande fosfor skall få användas. I samband därmed har rätten att utan tillstånd använda fosfor för dödande av råttor och möss borttagits. Något behov av sådan rätt kan numera icke sägas föreligga, enär andra och lämpligare råttgifter finnas, varemot nämn- da 1'ätt enligt vad erfarenheten visar ej så sällan missbrukats.

34 %.

På övervägande humanitära skäl grundas kravet på förbud mot använ- dande av sax vid djurfångst. Framför allt är det bruket av sax vid jakt efter varg som ansetts utgöra ett grovt djurplågeri. Det lä- rer icke kunna förnekas att så ofta är fallet. Men även här synas hänsynen till andra intressen böra tillmätas avgörande betydelse. Visser- ligen torde användandet av sax spela en jämförelsevis underordnad roll vid efterhållandet av varg och järv. I betraktande av de jämväl i övrigt sträv- samma förhållanden, varunder den befolkning lever som drabbas av dessa djurs skadegörelse, synes man emellertid böra undvika att beröva densamma ett medel, vilket dock under vissa förhållanden kan komma att medföra, att en trakt befrias från ett eller flera sådana skadedjur. Man får ej heller förglömma, att rätten att nyttja sax i regel är beroende av särskilt tillstånd. och att sådant, då det är fråga om varg eller järv, icke plägar meddelas annat än i de fall, då verkligt behov att bruka detta redskap förefinnes.

I fråga om fångst medelst sax av andra djur träda de humanitära skälen icke så i förgrunden, förutsatt nämligen att de för användande av redskapet meddelade föreskrifterna verkligen efterföljas. Så torde emellertid icke all- tid vara förhållandet, vilket måhända kan anses förklarligt, då såsom ut- redningsmannen i två fall kunnat konstatera, i illustrerade priskuranter över jaktförnödenheter, vilka publikationer troligen allmänt spridas i reklam- syfte, saxar med tandade skalmar avbildats med förklaring i texten, att de

äro lämpliga för fångst av uppräknade djur, som emellertid enligt gällande bestämmelser icke få fångas med sax eller i allt fall icke med sax med tan- dade skalmar. 4

I 34 % har nu angivits de fall, då fångst med sax har ansetts höra till- ':åtas samt de slag av saxar, som i de särskilda fallen skola få användas. I förhållande till 1927 JS har föreslagits dels utvidgning såtillvida, att i de fyra nordligaste länen sax skall få användas jämväl vid fångst av hermelin och andra smärre pälsbärande djur, t. ex. mink vilket djur spritts från pälsfarmer och vunnit avsevärd utbredning, dels ock följande inskränkningar, nämligen att icke andra fåglar än duvhök och sparvhök skola få fångas med sax, samt att sådan fångst skall få äga rum allenast vid fasaneri och hargård ävensom vid hönseri och fågeldamm, samt att sax med tandade skalmar icke skall få brukas gentemot andra djur än varg, järv och säl.

35 5.

Enligt en ganska utbredd opinion bör det inom trakterna ovan odlings- och skyddsskogsgränserna tillåtna användandet av snaror helt förbjudas. Till stöd för detta krav åberopas, förutom humanitära skäl, att genom denna jaktmetod, som ju möjliggör kvantitativt högst betydande fångster, det fram- tida beståndet av stammarna av ripor och andra skogsfåglar sättes i fara.

För en rent känslobetonad uppfattning måste naturligen även snarfångsten innebära en osympatisk form av jakt. Den synes dock, då den bedrives av skickliga och erfarna jägare, icke vara förenad med något större mått av djurplågeri, ty en fågel som fastnar i en rätt satt snara dör som regel efter ett par vingslag. Ej heller torde denna fångstmetod hava någon mera av- sevärd del i de växlingar i villebrådstillgången som då och då förekomma i nämnda trakter, dock att den självfallet under på villebråd fattiga år kan medföra ogynnsamma verkningar å en redan förut svag villebrådsstam. Härmed må nu förhålla sig hur som helst, ett förbud mot användande av snaror är enligt utredningsmannens mening otänkbart och det av den an- ledningen, att genom ett sådant den uti ifrågavarande trakter bosatta befolk— ningen skulle bliva urståndsatt att med någon som helst utsikt till förtjänst idka jakt. För stora delar av nämnda befolkning utgör nämligen jakten en betydande inkomstkälla1 och torde för mången fjällbo vara den enda han- tering som ger honom kontanter och det synes vid sådant förhållande klart, att man icke utan verkligt tvingande skäl skall kunna besluta ett förbud, som ytterligare försämrar de redan förut hårda förhållanden, varunder nämnda befolkning lever. Sådana skäl synas enligt vad av det ovan sagda framgår ej heller föreligga.

I andra stycket av förevarande paragraf föreslås vissa undantag från det i 30 % givna förbudet mot användande av sådana fällor, flak och andra giller, vari djur kunna dödas eller lemlästas, och i tredje stycket föreslås

1 Belysande härutinnan torde vara följande yttrande till utredningsmannen av en hemmans- ägare i Grundfors by i Vilhelmina socken: »Det sägs att jakten är en binäring men för oss är i den huvudnäringen», i vilket yttrande samtliga övriga delägare i byn oförbehållsamt instämde.

i djurvänligt syfte regler för bruket av burar och fällor för fångande av le- vande djur. Föreskriften att dylikt fångstredskap dagligen skall vittjas är jämväl förestavad av en önskan att tillfälle må givas att i tid utsläppa till äventyrs i sådant redskap fångat djur som är fridlyst.

36 5.

Vad här föreslås överensstämmer med motsvarande stadganden i 1927 JS med den skillnad, att rätten att bedriva skytte för uv eller uvbulvan ut- sträckts till att omfatta jämväl skata.

Det torde i detta sammanhang böra nämnas, att någon motsvarighet till det i 1927 JS stadgade särskilda förbudet mot jakt efter älg under skid- löpande icke ansetts böra upptagas i förslaget. Med nämnda förbud avses ju att träffa den företrädesvis under vårvintern bedrivna hetsjakten efter älg. Denna jakt som alltså äger rum under förbjuden tid och om vars absoluta förkastlighet ingen tvekan råder, kriminaliseras sålunda ur två syn- punkter. I betraktande av den möjlighet att kännbart bestraffa den som idkar olaga jakt efter älg, vilken efter ett genomförande av förslaget kom- mer att finnas, synes emellertid ändamålet med det ifrågavarande stadgandet bliva bättre tillgodosett därest detsamma ersättes med en föreskrift atti fråga om sådan olaga jakt såsom försvårande omständighet skall anses, att jakten ägt rum under skidlöpande. Därmed vinnes ock att en person må kunna under den vanliga älgjakten använda sig av skidor, då detta någon gång be- finnes möjligt. Under sistnämnda tid av året lära nämligen snöförhållandena aldrig vara sådana, att någon invändning mot Skidors användande vid jakten kan resas av humanitära skäl.

37 g.

Stadgandet i 1 mom. av förevarande paragraf skiljer sig från motsvarande stadgande i 1927 JS allenast genom föreslagen jämkning av författnings- texten.

Det i 2 mom. innefattade förbudet föreslås i lokalt avseende skola, i mot- sats till vad som för närvarande gäller, omfatta alla svenska vatten under hela året. Den från maskin- och motordrivna fartyg bedrivna jakt, vilken på sin tid gav upphov till gällande förbud mot jakt från sådana fartyg i Stockholms skärgård samt i Öresund och på Västkusten, förekommer näm- ligen i alla vatten och utgör, såsom i den allmänna översikten anförts, en av orsakerna till den konstaterade minskningen av sjöfågelsbeständet. Ett dylikt utsträckt förbud kan emellertid tänkas vålla den bofasta kustbefolk- ningen åtskilligt avbräck i dess försörjningsmöjligheter, ty för nämnda be- folkning utgör numera i regel motorbåten det enda använda fortskaffnings- medlet till sjöss. Utredningsmannen har därför i ändamål att tillgodose kustbefolkningens intresse föreslagit det undantag från förbudet, att den vid Bottniska vikens och Östersjöns kuster bofasta befolkningen skall äga under .tiden från och med den 1 oktober till och med den 10 maj nyttja ifråga-

varande fartygsslag vid den jakt efter säl eller sjöfågel som nämnda be— folkning av ålder bedrivit såsom näringsfång. Angående den närmare inne- börden av detta undantag hänvisas till vad som anförts vid 3 5 i lagen om rätt till jakt. Att inte sagda rätt föreslagits komma jämväl kustbefolk- ningen vid Öresund och på Västkusten tillgodo beror på, att vi i förhållande till Danmark äro fördragsenligt förpliktade att i fråga om nämnda kust- sträckor upprätthålla fullständigt förbud mot att vid jakt använda sådana fartyg. Genom undantagsbestämmelsen kommer givetvis kontrollen över förbudets efterlevande att försvåras, men å andra sidan torde en viss hjälp härutinnan vara att påräkna från kustbefolkningen, i vars intresse det synes ligga, att avsikten med förbudet näs och att således längre gående inskränk- ningar i fråga om sjöfågelsjakten icke skola behöva tillgripas.

För att undanröja förefintlig tvekan har uttryckligen angivits, att under benämningen motorbåt inbegripes jämväl båtar med löstagbar motor. I sam- band därmed torde det vara lämpligt att påpeka, att en med motor försedd farkost icke upphör att vara motorbåt i stadgans mening, därför att den i skottlossningsögonblicket ligger stilla, och att således överträdelse av för- budet föreligger, även om man icke skjuter förrän man stannat motorn eller eventuellt ankrat. Ett annat försök att kringgå förbudet består i att skytten placerar sig i en av motor- eller ångbåten bogserad farkost. Även en sådan skytt gör sig, enligt utredningsmannens åsikt, skyldig till överträdelse av förbudet, men då detta icke kan direkt utläsas ur den gällande författnings- texten, har bland de förbjudna fartygsslagen upptagits bogserad farkost.

38 &.

Stadgandet i 15 å i 1927 JS, att hund skall under tiden från och med den 1 mars till och med den 20 augusti hållas instängd eller eljest under sådan värd, att den förhindras löpa lös i mark där villebråd finnes, har varit före- mål för kritik, och förslag till ändring hava vid skilda tillfällen framställts. Å ena sidan har man framhållit, att rätten att idka jakt med drivande hund, alltså efter räv, å tid sedan fridlysningen av hare inträtt är ägnad att fresta till missbruk och att i varje fall under nämnda tid harhonorna bruka vara dräktiga, varför förekomsten i markerna av drivande hundar är olämplig. Häremot har invänts dels att möjligheten för en jaktvårdare att hålla räv- stammen nere ihög grad minskas därest han icke sedan harjakten avslutats har till sitt förfogande en tid, då han helt kan ägna sig åt jakt efter räv, dels ock att redan nu tiden under vilken en stövare måste hållas instängd är lång och att en ytterligare utsträckning av densamma måste komma att men— ligt inverka på hundens kondition och välbefinnande över huvud.

Vid övervägande av nu omförmälda och övriga skäl som anförts för eller emot en ytterligare förlängning av den tid, under vilken hund icke skall få löpa lös i mark där villebråd finnes, har det synts utredningsmannen, att de skäl som anförts mot en sådan förlängning måste tillmätas avgörande bety- delse varför det ovanberörda stadgandet i tredje stycket av 15 å i 1927 JS upptagits i förevarande paragraf, dock med en mindre jämkning i avfatt-

ningen. Då emellertid detta stadgande i själva verket innehåller huvudre- geln ifråga om användande av hund under ifrågavarande tid av året, har det- samma placerats först i paragrafen.

Jaktvårdarens arbete upphör emellertid icke därför att fridlysningstiden inträder, hans omsorg om villebrådet och uppsikt över markerna måste sna- rare skärpas under den tid då ungarna födas och äggen läggas och djurlivet är mera känsligt för störningar än eljest. För detta arbete är han många gånger beroende av hundens hjälp. Det kan t. ex. vara frågan om att i klö- vervallarna uppspåra och utmärka befintliga rapphönsreden eller att där taga reda på och till mindre farligt grannskap förflytta rådjurslamm eller att ur åkern köra ut kringstrykande katter etc. Därför har i paragrafen såsom ett andra stycke tillfogats den bestämmelsen, att jakträttsinnehavaren eller hans folk må utan hinder av vad i första stycket stadgats för jaktvårdsändamål bruka hund som är under förares kontroll. Sistnämnda uttryck har därvid valts för att beteckna, att hunden väl icke behöver föras i hand men att jakt- rättsinnehavaren skall hava den i sådan närhet och under sådant herravälde att han omedelbart kan ingripa i hundens förehavanden. Vad som anses med jaktvårdsändamål torde framgå av ovan anförda exempel men det kanske bör såsom ytterligare sådant tilläggas, att därunder nog också får anses falla, att hunden användes t. ex. för att köra en vildkanin i hål, där sedan iller kan brukas, eller för att apportera en skjuten fågel. Genom den sålunda före- slagna bestämmelsen blir stadgandet i första stycket jämväl förtydligat i skärpande riktning så tillvida som varje främmande hund som uppträder lös i markerna blir att betrakta såsom hund den där löper lös.

Vidkommande de i tredje stycket medgivna ytterligare undantagen från huvudstadgandet ansluter sig förslaget i huvudsak till vad härutinnan gäl- ler enligt 1927 JS, dock att vissa av de där uppräknade djuren uteslutits av den anledning, att jakt efter desamma i verkligheten icke förekommer under den tid av året, varom här är fråga.

39 5.

I fråga om rätten att utdela skottpengar eller annan belöning för dödande av djur har ofta yppat sig delade meningar.1 Den lösning som frågan om denna rätt erhålliti 1927 JS synes utredningsmannen icke lycklig i så måtto nämligen, att tillståndet till utfästande av belöning är erforderligt allenast när densamma är avsedd att uppmuntra till allmän förföljelse. Genom det så av- fattade stadgandet möjliggöres alltså för en jakträttsinnehavare eller en upp- födare av djur att t. ex. utlova belöningar åt den som dödar jämlikt 3 få; 2 mom. i 1927 JS fridlysta rovfåglar under annan tid än fridlysningstiden och denna möjlighet lärer mångenstädes utnyttjas, ett förhållande som nog bi- dragit till att somliga rovfågelsarter visa fortgående och snabb minskning. Att jaktstadgan giver hemul åt ett sådant tillvägagångssätt torde framstå som

1 Se 1922 års förslag: sid. 254.

än mera olämpligt då man betänker att det i regel är fråga om flyttande rov- fåglar som å den ort, där de uppföda sina ungar och där de följaktligen göra mest skada, åtnjutit skydd till men för därvarande jakträttsinnehavare eller jordbrukare. I förslaget har därför orden allmän förföljelse utbytts mot alle- nast förföljelse. Med förföljelse menas då icke vanlig jakt å nyttigt ville- bråd, varför en jakträttsinnehavare fortfarande skall vara oförhindrad att i form av premier eller andel i vinst uppmuntra sin jägare eller skogvaktare, utan allenast sådan jakt som företrädesvis syftar till att nedbringa eller helt bortskjuta stammen av villebrådsarter som förmenas verka hindrande för jaktvårdsarbetet. För att ytterligare klargöra tolkningen har förbudet mot att utan tillstånd utfästa belöning icke såsom i 1927 JS angivits skola hava avseende å jaktbara vilda däggdjur eller vilda fåglar utan i stället å dägg- (Ijurs- eller fågelart efter vilken jakt är under någon tid av året & den ort för— bjuden. De sålunda föreslagna ändringarna torde icke vara av beskaffenhet att inverka menligt på jaktvårdarnas arbete men däremot synas de kunna bidraga till att utjämna därutinnan rådande motsatsförhållande mellan jakt- vårds- och naturskyddsintressena.

I 2 mom. har föreslagits höjda belopp för de belöningar som av allmänna medel skola utgå till den som dödar varg eller järv, varvid emellertid införts den regeln, att för unge som dödas före den 1 september skall erhållas alle- nast hälften av eljest stadgad belöning. Förslaget om höjning har föranletts av det minskade ekonomiska utbytet av denna ofta besvärliga och tidskrä- vande jakt som blivit en följd av minskad efterfrågan på skinn efter dylika djur. Vidare hari syfte att förhindra, att skinnens värde i onödan minskas, bestämmelsen om att djurens öron skola avskäras utbytts mot föreskrift att i desamma skola utstansas hål av viss storlek.

3 mom. saknar motsvarigheti 1927 JS. Enligt utredningsmannens me- ning måste det emellertid anses oegentligt, att en person skall äga att upp— bära belöning för ett djur, som han åtkommit under olovlig jakt eller me- delst otillåtet jaktmedel, ävensom att, därest han sedan härför blir fälld till ansvar, behålla vad han tilläventyrs uppburit. Kravet på bevisning om den lovliga åtkomsten, respektive det lagliga jaktsättet får emellertid, såsom ock torde framgå av den föreslagna avfattningen av första punkten, icke ställas alltför högt och ifråga om personer, som äro kända för den som utbetalar belöning eller utfärdar intyg och beträffande vilka inga skäl till misstanke föreligga, torde det i regel vara tillräckligt med en uppgift om tid, plats och sätt för dödandet.

40 &. Björnfrågan.

I den angående frågan om björnens fridlysning förda diskussionen har detta djurs levnadsvanor kommit att intaga en framskjuten plats och det har med hänvisning till vad som är känt om dessa gjorts gällande, att upp- l gifterna om dess skadegörelse måste vara överdrivna.

1916 års sakkunniga yttrade i denna del bland annat följande:1 »Då björnen under vanliga förhållanden huvudsakligen livnär sig av växtämnen, kan dess skadlighet beträffande tamdjuren icke jämställas med de andra större rov- djurens, t. ex. vargens och järvens. Endast vissa, vanligen äldre individer, som fått smak för kött, bliva vad man kallar ,slagbjörnar' eller ”skadebjörnar”. Eljest har erfarenheten visat, att björnen kan vara ganska talrik på en trakt, där kreatur beta, utan att göra dessa någon skada. Numera, sedan björnen i det närmaste blivit undanträngd från sitt naturliga utbredningsområde till fjälltrakterna och skogar- na närmast dessa, torde det i allmänhet endast vara lapparnas renar, som kunna bliva föremål för hans angrepp. Enligt vad som uppgives lär det stundom inträffa, att björnar, sedan de om våren lämnat sina iden angripa och döda de lättåtkomliga renkalvarna. Klagomål härutinnan synes hava framkommit nästan uteslutande från fjällapparna inom Jokkmokks socken. inom vilkas renbetesområden större delen av Stora Sjöfallets nationalpark är belägen.»

I bjärt kontrast mot dessa uttalanden stå uppgifterna i en vid 1928 års riksdag väckt motion >>om medgivande för renvårdande lapp att för tryg- gande av sin näring döda björn», och de med föranledande av motionen av- givna yttrandena av lappfogdarna.2 Enligt dessa skulle de årligen av björn dödade renkalvarna kunna räknas i hundratal och även ett betydande an- tal fullvuxna renar fölle varje år offer för björnarna.

Av på senare tid tillkomna uttalanden i frågan är att märka ett av över— jägmästaren i Nedre Norrbottens distrikt den 11 januari 1935 avgivet under- dånigt yttrande, tillkommet i anledning av länsstyrelsens i Norrbottens län underdåniga hemställan om tillstånd för densamma att låta döda visst an- tal björnar inom Jokkmokks socken.3 I yttrandet kommer överjägmästaren till det resultatet, att uppgifterna om björnstammens storlek äro överdrivna och att den skada björnen verkligen gör är försvinnande liten.

Bakom nu gällande bestämmelser om skydd för björnen ligger åsikten om björnen såsom en för vår fauna märklig och intressant djurart som bör skyddas mot utdöende.4 Vad utredningsmannen under sitt sysslande med den s. k. björnfrågan kunnat inhämta, delvis vid personliga besök i björn- rika trakter, har på intet sätt jävat riktigheten av nämnda åsikt, som gläd- jande nog synes omfattas av många inbyggare i de björnrika trakterna. Där- emot har utredningsmannen icke kunnat undgå att finna, att 1916 års sak— kunniga, vilkas förslag legat till grund för de ifrågavarande bestämmelserna, i någon mån underskattat björnens skadegörelse och det obehag som före- komsten i en trakt av björn även eljest orsakar den där varande befolknin- gen. Om björnens livsföring må nu följande anföras.

I regel synas björnarna ha sina iden förhållandevis långt in bland fjäl- len. När djuren om våren gå ur idena —— detta brukar inträffa från slutet av april till mitten av maj beroende på väderleken —— vistas de till en början uppe på fjällen. Där är växtligheten då ännu helt obetydlig och myrstac-

1922 års förslag: sid. 189. Motion i AK 301/1928 och jordbruksutskottets utlåtande nr 34. Se )Handlingar i björnfrågan 1935 sammanställda och utgivna av Einar Lönnberg»: sid. 37. Se föredragande departementschefens yttrande i prop. nr 120 till 1927 års riksdag, sid. 31.

many-

kar saknas alldeles. För att stilla sin efter vintersömnen helt säkert avse- värda hunger måste björnarna alltså hämta föda ur djurriket och om då en björn befinner sig i grannskapet av de platser där renkorna kalva, är det helt naturligt, att han angriper de späda, lättåtkomliga och lättförtär—da renkalvarna. Förvisso äter han då även självdöda djur. När sedan växt- ligheten i fjäll- och ådalarna börjar taga fart, draga sig björnarna från fjällhedarna och uppehålla sig i de skogbevuxna markerna samt hämta sin föda huvudsakligen ur växtriket. Under bärtiden uppsöka de bärrika stäl- len i skogen eller på myrarna för att så i oktober åter draga sig uppåt mot de trakter, där de ämna taga vinteride. Huruvida de även då tillgripa köttdiet är det dela-de meningar om och någon klarhet därutinnan har utrednings- mannen ej kunnat vinna. Att emellertid björnarna eller vissa'av dem un- der den tid, då tillgången på vegetabilisk föda, myror, larver och dylikt är riklig, även äta kött synes framgå därav, att de flesta anfall av björn å tam- djur äga rum under nämnda tid. De björnar som göra sig skyldiga härtill skulle enligt den i 1922 års förslag antagna indelningen vara att hänföra till slag- eller skadebjörnar. Såsom i ett senare sammanhang kommer att om— nämnas hava de emellertid i regel icke behandlats som dylika. Det är väl möjligt men icke troligt, att det finnes björnar som huvudsakligen leva på kött. Tillgången på självdöda djur måste nämligen betraktas såsom ganska begränsad — även om vissa är mycket renar dö — och det är så många som livnära sig därav: rävar, korpar och allehanda rovfåglar, att en björn, som blivit köttätare, för att kunna leva måste anställa betydande härj— ningar bland hemdjur och renar. Om dylika »massmord» hör man emel- lertid sällan talas: i de fall av björnskador som sedan mitten av 1932 för- anlett begäran om ersättning är det allenast i ett, nämligen det som avsåg den björn eller möjligen björnfamilj, som på eftersommaren 1932 härjade i trakten av Purnu by i Gällivare socken och som torde ha dödat inemot ett hundratal får, där man kan tala om skadegörelse i stort. Om vidare en björn slagit en häst eller några får och även lyckats gömma kadavren, så kunna dessa i allt fall icke räcka hur länge som helst, utan han måste efter en tid taga nya djur. Vad som framkommit rörande björnskador—na visar emellertid icke hän på en dylik fortlöpande skadegörelse, angreppen på hemdjur och renar uppträda tvärtom tämligen sporadiskt såväl i fråga om tid som plats. Man torde av det ovan anförda kunna draga den slutsatsen, att den traditionella indelningen av björnarna i slagbjörnar och gräsbjörnar icke håller streck, utan att björnen håller till godo med den föda som bjuds och att således den omständigheten, att en björn dödar tamdjur som regel icke kan tillskrivas några speciella egenskaper hos densamma. I detta sam- manhang kan såsom anmärkningsvärt påpekas, att björnen mera sällan för- griper sig på nötkreatur, medan han däremot gärna tager hästar.

Vad härefter angår björnarnas farlighet för människan lärer nog åsikten, att björnen är ett utpräglat fredligt djur som sällan av egen drift anfaller människor, i regel hålla streck. Under vissa omständigheter innebär dock i ett sammanträffande med björn fara. Därjämte får det nog sägas att björ-

nen i mindre grad än andra rovdjur skyr människan och hennes inrätt— ningar. — En björnhona som åtföljes av ungar måste alltid betraktas som farlig. Väl torde man, om man på behörigt avstånd upptäcker björnfamil— jen och drager sig ifrån den, icke behöva riskera ett anfall, men dels äro terrängförhållandena i »björnlanden» sällan sådana, att de medgiva fri sikt på längre håll, vadan man löper fara att oförmodat stöta på björnarna, dels händer det, att honan och ungarna gå något åtskilda, med påföljd, att man, då man skall avlägsna sig, kan råka ut för att gå rätt mot antingen honan eller någon av ungarna. Terrängbeskaffenheten i björnlanden med- för en annan risk, nämligen den att man oförhappandes stöter på och skräm- mer upp en sovande björn. Även om björnen i de flesta dylika fall söker fly undan, måste man dock räkna med att han, i likhet med många andra djur, går till anfall mot det föremål som skrämt honom. Och har han ej hunnit utröna, från vilket håll den skrämmande kommer, kan det ju ock lätt inträffa, att han vid sitt flyktförsök rusar rätt på denne. —— Ingen me- ningsskiljaktighet torde råda om, att en sårad björn är synnerligen farlig. Härvidlag är det ju ej i främsta rummet eller ens alls björnjägarens egen risk som kommer i betraktande, ty denne får naturligen stå sitt kast om han skjuter fel, utan den fara, som en skadskjuten björn utgör för andra skogsvandrare. Den händelse som föranledde Kungl. Maj:t att den 22 sep— tember 1933 besluta om ersättning åt renvårdaren Eskil Granberg från Arje— plogs socken för skador, tillfogade honom av en björn, är härvidlag be— lysande. — Man måste vidare räkna med, att försök av vallhjon eller andra att hindra en björn att attackera kreatur kunna medföra anfall å den, som vill skydda djuren. — Slutligen är att nämna, att björnens uppträdande under parningstiden är mycket oberäkneligt.1

Mot den nu lämnade redogörelsen för björnens levnadsvanor och farlig- het för människan kan för vissa invändas, att densamma utgör en uppräk- ning av alla de fall, där skador av björn visserligen äro möjliga, men att därav icke följer att de också måste inträffa. En sådan invändning är rik- tig, men det må dock erinras om, att klagomål över den skada och det obe- hag björnarna orsaka samt yrkanden på åtgärders vidtagande framställts från samtliga tre län, där björnar förekomma. Från de på ort och ställe företagna undersökningarna har utredningsmannen också medfört det be- stämda intrycket, att klagomålen, även om de ibland äro överdrivna, inga- lunda sakna berättigande och att befolkningens vilja att respektera gällande fridlysning kommer att sättas på allt för hårda påfrestningar, därest från det allmännas sida inga åtgärder vidtagas för lindring i den »björnplåga», om

1 En jägare från Ammarnäs i Sorsele socken berättade sålunda, attllian vid ett tillfälle hösten 1934, då han var ute på jakt, blivit överraskad av fyra björnar, som slogo ring om honom. Tack vare att han hade sinnesnärvaro nog att ej skjuta hände det ingenting, utan” björnarna avlägsnade sig efter en stund. Han sade sig icke tro att dessa björnar hade någon fientlig av- sikt. ehuru en av dem betedde sig ganska hotfullt. Även om man delar hans tro därutinnan, synes det dock uppenbart, att möjligheten att bli föremål för en dylik »uppvaktningv måste skapa känslor av otrevnad och otrygghet hos dem, som uppehålla sig i de trakter, där björnen är talrik.

mha—|— .: _—_

vars förefintlighet man där icke hyser tvekan. Denna befolkningens åsikt måste tillmätas stor betydelse, ty det lärer ytterst vara befolkningens inställ- ning som är avgörande för möjligheten att hävda det renodlade naturskydds- intresse som skyddandet av björnen utgör.

De uppgifter angående förekomsten av björnar, som från skilda trakter föreligga, utgöra väl icke tillräcklig grund för att därpå bygga ett slutgiltigt uttalande angående björnstammens storlek. Härför erfordras undersök- ningar av större omfattning och med noggrannare planläggning än de hittills utförda.1 En sammanställning av förefintligt material lärer dock icke sakna värde.

Från Jämtlands län föreligga inga bestämda uppgifter. Det antages, att å och omkring Sonfjället finnas 15 a 20 björnar. I Frostvikens revir torde, jämlikt av utredningsmannen införskaffade uppgifter, man höra räkna med en björnstam på inemot ett 50—tal djur.

Beträffande Västerbottens län hava av revirförvaltarna jägmästarnai Do- rotea och Vilhelmina revir uppskattat björnantalet inom reviren till respek- tive omkring 12 och 15 djur. Från Västra Stensele revir föreligga inga uppgifter av revirpersonalen. Björnstammen synes vara fåtalig; det kan emellertid anmärkas, att Kungl. Maj:t genom beslut den 21 december 1934 biföll ansökan om ersättning för får, slagna i augusti samma år av björn i trakten söder om Järvfjället, samt att, enligt uppgift till utrednings— mannen, en björn år 1933 förföljde en kringvandrande försäljare i trakten mellan Lövfjället och sjön Virisen. I Sorsele revir synes man, enligt av utredningsmannen inhämtade uppgifter, böra räkna med åtminstone 30 björnar.

Vidkommande Norrbottens län skall, enligt av domänverkets tjänstemän lämnade uppgifter, i vartdera av Pärlälvens och Gällivare revir finnas ett 20—tal björnar, varav dock förmodligen hälften leva inom nationalparkerna, ävensom i Råneträsks och Jukkasjärvi revir en 4 a 5 djur inom vartdera reviret. Härutöver är emellertid känt, att inom Arjeplogs socken företrädes- vis i trakterna mellan Skellefte- och Piteälvarnas sjösystem samt i Lais- dalen finnas björnar, ehuru uppgift om antalet icke stått att vinna.

Redan nu befintliga uppgifter utvisa således, att antalet björnar inom lan- det uppgår till omkring 200. Det torde vara att förvänta, att vid en mera grundlig undersökning denna siffra kommer att ökas något. En jämförelse mellan det nu angivna antalet och de antaganden angående björnstammens storlek, som gjordes i 1922 års förslag, synes tyda på icke endast att faran för björnens utrotande är avlägsnad utan även att stammen befinner sig i tillväxt, och detta 1 trots av den hemliga beskattning av densamma, som av åtskilliga tecken att döma årligen äger rum.

Det vill därför synas som om utan risk för björnstammens forthestånd

åtgärder kunna vidtagas, åsyftande att genom gallring bland björnarna ä

1 Resultatet av utav Kungl. Maj:t anbefalld björnräkning inom Västerbottens län samt Jokk- mokks socken i Norrbottens län är då detta skrives (i sept. 1936) icke bekant.

trakter, där de äro särskilt talrika, ernå en lindring i den skadegörelse och det obehag, som enligt vad ovan sagts otvivelaktigt orsakas den är dessa trakter varande befolkningen.

Innan beskaffenheten av dessa åtgärder närmare angivas, torde böra till granskning upptagas några av de argument som i den hittills förda diskus- sionen andragits mot påståendena om björnarnas skadegörelse och kraven 'I på minskning av björnstammen.

Med utgångspunkt från de relativt fåtaliga fall, där staten utbetalat er- sättning för av björn dödade renar och hemdjur, har man dragit den slut- satsen, att den skada björnen orsakar kvantitativt är obetydlig, helst om man tar i betraktande de väldiga arealer det här är fråga om, och man har förty funnit ytterligare åtgärder från det allmännas sida icke erforderliga.

Under förutsättning att samtliga fall av björnskador också föranleda be- gäran om ersättning _ vilket emellertid icke torde vara fallet — är den nämnda slutsatsen utan tvivel berättigad rent objektivt sett. Man förbiser emellertid då en del omständigheter: Först och främst är det relativa värdet av till exempel ett får, en get eller en häst större i fjälltrakterna än å syd- ligare eller i allt fall mer jordbruksbetonade orter. Förlusten av ett enda djur är mycket mer kännbar för fjällbon än för djurägaren i andra delar av landet. Härtill kommer att avsaknaden av djuret innefattar skada som icke kan anses gottgjord genom den ersättning med djurets värde, som se— nare må bliva utbetalad. Vidare åsamkar själva proceduren för ersätt- ningens utbekommande den skadelidande besvär och ibland även kostnader, exempelvis för anskaffande av intyg, och det har uppgivits, att de senare kunna uppgå till nästan lika stort belopp, som erhålles i ersättning. Slut- ligen är att nämna de känslor av otrygghet och obehag som otvivelaktigt börjat vinna insteg hos befolkningen på de platser, där björnarna nu upp— träda mera allmänt. Visserligen synes man ingalunda kunna tala om någon björnskräck. Uppgifterna om särskilt lapparnas rädsla för björnen inne- bära, i den mån de förekomma, förty i regel en påtaglig överdrift, måhända orsakad av den tillspetsade form, diskussionen i björnfrågan beklagligtvis erhållit.1 Det kan förtjäna anmärkas, att icke ens i Ammarnäs i Sorsele socken, i vilken trakt björnarna dock äro ganska aggressiva, från vare sig nomader eller bofasta framställts krav på utrotning av björnarna. Men att det börjar »bliva för mycket björn», därom är man på det hela taget ense. Den gryende animositeten gentemot björnarna är naturligen i första hand orsakad av, att risken ökats för att bärplockare, vallhjon och andra som ha att uppehålla sig i markerna skola råka ut för björnar, men den får nog också tillskrivas en känsla hos befolkningen av att få sitta emellan vid naturskyddsintressets tillgodoseende.

Det har vidare framhållits, att i gamla tider, då björnarna voro talrika . och följaktligen deras skadegörelse bör ha varit vida större, några klagomål

1 Ett undantag torde trakterna väster om de stora nationalparkerna utgöra, i det, enligt j uppgift, lapparna där verkligen frukta björnarna.

liknande de nu förekommande ej försports eller i allt fall björnarna icke då synts utgöra något hot mot befolkningens försörjning, och man har härav dragit den slutsatsen, att den nutida fjällbefolkningens klagan över björnar- nas härjningar är sakligt oberättigad. Man synes emellertid härvidlag för- bise, att det förr stod envar fritt att icke endast döda utan även tillgodo- ; göra sig björnarna, vilkas värde i skinn och kött helt visst uppgick till värdet av åtskilliga dödade tamdjur Saken ställer sig anno1lunda med nuvalande | beståmmelse1 i jaktlag och jaktstadga. * I fråga om lapparna har man mot björnens skadegörelse å renarna upp- ' ställt den massdöd av renar som orsakas vid skogsavverkningarna ävensom den dödlighet som normalt förefinnes bland de späda renkalvarna. Att lap- parna i vissa fall tillfogas skador som äro svårare än de björnarna orsaka synes emellertid icke vara ett skäl att bagatellisera de sistnämnda. Ett sådant betraktelsesätt kunde möjligen vara befogat, därest ifrågakomna skador hade sin grund i vårdslöshet vid renarnas omhändertagande. Sä torde emellertid icke vara fallet. Icke heller lärer förekomsten av så kallade strövrenar i fjällen kunna läggas lapparna till last på sådant sätt, att, därest björnen river dylika, lapparna få stå sitt eget kast. Stora ansträngningar göras att samla ihop även strövrenarna och i regel lyckas detta också.

Det har slutligen gjorts gällande, att den i 2 & 2 mo'in. i 1927 JS åt läns— styrelsen lämnade möjlighet att medgiva dödande av bjöln som anfallit människa eller tamdjur, skulle göra yttelligare åtgärder fö1 reglering av björnstammen överflödiga I denna del torde följande var att er'inla: Under åren 1933, 1934 och 1935 hava, såvitt utredningsmannen känner, bifallits framställningar om ersättning för skador av björn i 18 fall, därav 8 från Norrbottens, 7 från Västerbottens och 3 från Jämtlands län. Av dessa ha 3 från Norrbottens län avseende å skada, orsakad av samma björn eller björnfamilj, och i fråga om 2 av ansökningarna från Västerbottens län bör man kanske utgå ifrån, att det är samma björn som varit skadego1 are En- dast beträffande 2 björnar har tillåtelse att få döda desamma begärts och erhållits. Det ena tillståndet avsåg den förut omnämnda bjö1nen som här- jade i trakten av Purnu by, men såvitt man vet har denna björn, 0111 vars karaktär av mycket svår skadebjörn väl ingen tvekan behöver råda, icke blivit dödad, åtminstone icke med åberopande av tillståndet. Den andra till— låtelsen gällde den ävenledes förut omnämnda björn som angrep renvårda- ren Eskil Granberg. Denna björn hittades, som känt är, sedermera död i närheten av platsen för överfallet och det får anses sannolikt, att den icke påskjutits efter det tillåtelsen meddelades. Övriga 13 björnar hava emeller- tid otvivelaktigt anfallit tamdjur eller renar, och en tillämpningå dem av lagrummet skulle förty varit formellt berättigad. Det inses lätt att skulle lagrummet givas en så vid tolkning, björnstammen skulle löpa risk att de- cimeras ända till utrotning. Att sådan tillämpning icke heller ifrågasatts lä1er visa, att lagrummet, trots ordalydelsen, ansetts åsyfta allenast fall av mera svårartad skada och icke den så att säga normala skadegörelse, med vilken man alltid måste räkna i trakter, där det förekommer köttätande djur.

Av vad som hittills anförts lärer framgå att åtminstone på vissa trakter björnarnas uppträdande nödvändiggör vidtagandet av åtgärder i syfte att för- hindra att befolkningen tillfogas onödig skada och obehag, att dessa åtgär- der måste gå ut på ett nerehållande av björnstammen, samt att bestämmel- serna i 2 5 2 mom. i 1927 JS icke äro tillfyllest härför.

Minskning av björnantalet kan uppnås antingen genom en i lagstiftnings- väg företagen lättnad i fredningsbestämmelserna eller därigenom, att Kungl. Maj:t begagnar sin rätt enligt 2 5 1 mom. i 1927 JS att lämna tillstånd till jakt å björn.

I förra fallet kommer gallringen bland björnarna att ske utan varje för- handskontroll, i det senare föreligger däremot möjlighet att verkställa av- jagningen under tillbörligt beaktande av naturskyddssynpunkterna.

Sistberörda förhållande borde i och för sig vara tillräckligt för att ur dis- kussionen avföra alternativet lättnad i fredningsbestämmelserna, men då detta alternativ förordats icke endast i riksdagens skrivelse den 19 maj 1928, nr 211, och i motion I: 61 vid 1935 års riksdag1 utan även, låt varai viss begränsad omfattning, i Kungl. Maj:ts proposition nr 10 till 1933 års riksdag, skall detsamma här ånyo något skärskådas.

I berörda proposition föreslog Kungl. Maj:t riksdagen att medgiva, att renvårdande lapp skulle, utan hinder av gällande bestämmelser, å sådan an- nan kronomark än nationalpark, varest han enligt lagen om de svenska lap— parnas rätt till renbete i Sverige ägde jaga, utan särskilt tillstånd få döda björn, som anfallit människa eller kreatur.

Lindringen i fredningsbestämmelserna skulle alltså ej hava avseende å na- tionalpark, ej heller å annan Kronans mark än den, där lapparna ägde rätt att jaga. Av renbeteslagens stadganden angående lapparnas jakträtt lärer emellertid framgå, att de föreslagna bestämmelserna skulle bliva tillämpliga å praktiskt taget samtliga områden där björn förekommer, med undantag för nationalparkerna. Någon utvidgning av rätten att döda björn för den övriga fjällbefolkningens del föreslogs däremot icke, det uttalades tvärtom att dylik jakträtt icke syntes av behovet påkallad.

Beträffande de följder för björnstammens forthestånd som en dylik rätt för lapparna kan tänkas få, lärer man först och främst kunna förutse, att i regel varje björn, som verklig-en anfallit renar kommer att bliva föremål för jakt. Detta, som vid ett hävande av fridlysningen väl får anses åsyftat, innebär ett avsteg från hittills tillämpade principer. Men man får vidare taga i beräkning lapparnas traditionella och i och för sig förståeliga inställ- ning mot allt vad rovdjur heter och det kan fördenskull antagas, att jakt- rätten kommer att användas mot varje björn som påträffas ätande av renar, oberoende alltså av om dessa dödats av björnen eller icke, liksom det är att

13

förutse, att i de ganska vanliga fall, då skadegörelsen a renarna förorsakas ,, av en av ungar åtföljd björnhona, icke endast den sistnämnda utan även.

1 Jfr bilaga C punkt 2.

,.

i

ungarna komma att utan vid-are dödas. Faran för björnarnas utrotning å ifrågavarande områden torde förty vara påtaglig, helst försök att beivra om- förmälda, otillåtna utövanden av jakträtten icke lära ha stora utsikter att lyckas.

Härtill komma ytterligare ett par omständigheter av beskaffenhet att böra tillmätas betydelse. Den lapparna tillkommande rätten till jakt och fiske- ä vissa kronomarker är enligt renbeteslagen icke avsedd för varje person av lapsk härkomst utan är förbehållen de lappar som äga rätt till renskötsel. Det lärer emellertid icke saknas exempel på, att denna distinktion icke alltid så strängt upprätthållits. Den i nämnda proposition och senast i motio- nen I: 61 1935 ifrågasatta utvidgningen i rätten att döda björn skulle visser- ligen tillkomma allenast »renvårdande lapp», varmed väl får förstås dels renskötande lapp i renbeteslagens mening, d. v. 5. en sådan lapp, som själv eller genom medlemmar av sitt hushåll driver renskötsel, dels ock den lapp, som handhar själva vården av renarna. Man lärer emellertid hava fog för antagandet, att, jämväl då fråga uppstår om jakt ä björn, vederbö- randes egenskap att vara av lapsk härkomst kommer att träda i förgrunden. — Man får vidare ej bortse från den möjligheten, att personer, tillhörande den svenska befolkningen, komma att begagna sig av den omständigheten, att jakten å björn i vissa fall frigivits, till att själva antingen ur sport- cller förvärvsintresse _ bedriva björnjakt. Risken att de skola bli ertappa- d-e lärer få anses ringa och skulle ändock så ske, torde de med framgång kunna skylla på lapparna.

Det nu sagda lärer giva vid handen, att en- uppmjukning av gällande frid- lysningsbestämm-elser skulle medföra synnerligen menliga följder för björn- stammens fortbestånd. Då det tillgodoseende av fjällbefolkningens intressen som man därmed skulle vilja åstadkomma synes kunna ernås på annan väg, utan att man samtidigt offrar naturskyddsintresset, torde det ur alla syn- punkter vara lyckligast om nuvarande fredningsbestämmelser få kvarstå i sak oförändrade.

Man skulle förvisso kunna ifrågasätta, huruvida icke fridlysningens ut- sträckande till att gälla jämväl enskild mark skulle befordra enkelhet och reda i lagtillämpningen. Då emellertid i björntrakterna de under enskild äganderätt liggande områdena, åtminstone i Västerbottens och Norrbottens län, äro, frånsett vissa allmänningskomplex, obetydliga och björnjakten å dem icke torde spela större roll samt en ytterligare skärpning av fridlysnings- bestämmelserna kunde tänkas skapa irritation och missförstånd och således vara psykologiskt oklok, lära även härutinnan gällande bestämmelser böra bibehållas.

Enligt vad ovan sagts är man, därest lättnad i fridlysningsbestämmelser- na ej anses böra ifrågakomma, beträffande möjligheten att ernå en minsk- ning av björnstammen hänvisad till den rätt för Kungl. Maj:t att tillåta jakt å björn, varom bestämmelser givas i 2 % 1 mom. 1927 JS. Såsom förut an- tytts och nedan skall närmare utvecklas kan vid den jakt å björn som så-

lunda kommer till utförande åt naturskyddssynpunkterna lämnas tillbörligt utrymme. Olika metoder kunna härvidlag komlna till användning.

Ett sätt är att, såsom förutsatts i underdåniga framställningar från läns- styrelserna i Västerbottens och Norrbottens län, Kungl. Maj:t lämnar till- stånd till dödande inom angiven tidrymd av visst antal björnar. Mot ett ! "dylikt tillvägagångssätt lärer emellertid kunna invändas, bland annat, att, såsom även ovan framhållits, tillgängliga uppgifter angående förekomsten * av björnar icke utgöra tillräcklig grund för en slutgiltig uppskattning av björnstammens storlek, men att kännedom härom dock synes vara en oef- tergivlig förutsättning för ett avgörande om det antal björnar som bör dödas. Liksom man vidare kan förutse, att vid bifall till dylik framställ- ning det högsta antalet björnar tillståndet avser kommer att få släppa till livet, förefaller det troligt, att eft-er utgången av den angivna tiden krafter komma att sättas i gång för att erhålla tillåtelse till ytterligare decimering av björnstammen. Den prägel av extra ordinär åtgärd som otvivelaktigt vid— läder dylika framställningar kommer att då orsaka en ny strid i björnfrågan och den avspänning mellan de stridiga intressena som väl är ur alla syn- punkter önskvärd kommer att utebliva.

Nu antydda olägenheter synas emellertid kunna undgås, därest i stället förfares sålunda, att i de fall skadegörelse eller obehag är att tillskriva ut- vecklingen av björnstammen Kungl. Maj:t medgiver, att uppsikt må hållas över och erforderliga åtgärder vidtagas för att med hänsyn till fjällbefolk- ning-ens intressen björnstammen icke uppnår större talrikhet än som kräves för att björnen skall bibehållas som en del av fjälltrakternas fauna. Ett dylikt medgivande bör då förknippas med det villkor, att, innan jakt å björn företages, så vitt möjligt fullständig utredning rörande björnstammens stor- lek inom respektive områden verkställes.

Utövningen av de sålunda medgivna befogenheterna torde böra tillkomma länsstyrelserna. För att emellertid de hithörande ärendena må bliva behand- lade under medverkan av i fråga om desamma speciellt sakkunniga, böra länsstyrelserna hava att träffa avgörande i samråd med vederbörande över- jägmästare.

Med det nu föreslagna förfarandet, varom stadgande meddelas i första styc- ket av 2 mom. i förevarande paragraf, kommer efterhållandet av björnarna att ingå som ett led i den regelmässiga förvaltningen av de ifrågavarande om- rådena och ett beslut att döda en eller flera björnar följaktligen att mista sin nuvarande karaktär av exceptionell åtgärd. Den fortlöpande tillsynen över björnarnas förehavanden kommer att underlätta fattandet av erforder- liga beslut. För befolkningen skall vetskapen, att dess intressen i saken åro föremål för myndigheternas ständiga uppmärksamhet, helt visst bidraga till att förjaga de nuvarande känslorna av otrygghet och otrevnad och sålunda leda till en förändrad inställning i björnfrågan. Även torde man kunna räk- na med, att myndigheternas sysslande med björnarna kommer att verka minskande å den olaga jakten å björn, dels så att personer som hittills bedri- vit björnjakt huvudsakligen till försvar för egna, genom björnarna hotade

_Erml

intressen icke längre komma att finna detta nödvändigt, men dels och fram- för allt även så, att å dem, vilka ur förvärvssyfte eller av skadelust idka tjuvskytte å björn, den på grund av myndigheternas ifrågavarande verksam- het ökade risken för upptäckt skall verka avhållande. För naturskydds- vännerna slutligen lärer vetskapen om, att avgörandena i fråga om björnarna komma att träffas under vederbörligt hänsynstagande till av dem företrädda synpunkter innebära tillfredsställelse.

Sedan alltså björnantalet så gott sig göra låter fastställts, hava länsstyrelse och överjägmästare att avgöra huru stor beskattning stammen tål vid. Den härvid framkomna siffran utvisar det högsta antal, som må dödas, men därmed är ingalunda sagt, att detta antal omedelbart eller ens alls skall dö- das. Det är ju icke den omständigheten, att det å en trakt förekommer ett visst antal björnar som i och för sig bör vara avgörande för huruvida minsk- ning av stammen skall anses nödvändig, utan dessa björnars skadegörelse eller uppträdande i övrigt. Avjagningen bör förty koncentreras till de plat- ser, där björnarna förekomma inpå bebyggelsen och där de haft för vana att göra skada, och det kan således mycket väl hända, att det inom stora om- råden icke kommer att skjutas en enda björn. Vid bestämmandet av det an- tal björnar som å viss trakt skola skjutas bör jämväl företagas undersökning om förekomsten av olaga jakt. Omsorgen om björnstammens forthestånd får nämligen anses kräva, att man i möjligaste mån söker undvika att stam- men utsättes för beskattning från flera håll.

Liksom, i enlighet med vad här föreslagits, regleringen av björnantalet skall komma att ingå som ett led i förvaltningen av de ifrågavarande områ- dena, bör ock själva avjagningen handhavas av den i och för nämnda för— valtning befintliga personalen. Bland domänverkets och lappväsendets tjän— stemän finnas många erfarna jägare med kunskap i fråga om björnarna, vadan man ej behöver befara svårigheter, då det gäller att skaffa kompetent folk för avjagningen. Som regel bör således björnjakten icke få ekonomiskt utnyttjas. Det kan visserligen förutsättas, att sportjägare komma att vilja betala icke obetydliga belopp för nöjet att få nedlägga en björn och att man genom att begagna sig härav och således utfärda licens för björnjakt får inkomster som kunna tänkas nedbringa de med regleringen av björnstam- men förenade kostnaderna. Vissa betänkligheter synas dock kunna resas mot ett sådant system. Den forna allmänt utdömda handeln med björnrin- gar skulle återuppstå om ock i förklädd skepnad. Då licensavgiften av lätt insedda skäl måste sättas ganska hög, skulle björnjakten bliva ett privile- gium för de ekonomiskt väl situerade. Härtill kommer att de medel som genom licenserna skulle inflyta troligen komma att åtgå till täckande av ut- gifter, föranledda just av denna jakt, i det övervakningen av att de med jakt- tillståndet förknippade villkoren följdes och att jakten bedreves på ett i allo lämpligt sätt skulle förorsaka, förutom besvär, kostnader vilka komme att ytterligare ökas därigenom, att förekomsten av privata björnjägare nödvän-

diggjorde skärpt bevakning i ändamål att tillse, att fridlysningen i övrigt re- spekterades.

För det fall att viss björn orsakat avsevärd skadegörelse eller anfallit män- niska ges i andra stycket av 2 mom. regler i syfte att möjliggöra ett snabbt ingripande mot sådan björn.

Ehuruväl ett genomförande av de ovan föreslagna åtgärderna för nedbrin- gande av björnstammen få antagas medföra åsyftad verkan i fråga om björ- narnas skadegörelse och denna således skall komma att avsevärt minska, måste man dock räkna med, att angrepp av björn å tamdjur och renar även framgent skola föranleda krav på ersättning av allmänna medel.

De bestämmelser som för närvarande reglera rätten till sådan ersättning återfinnas dels i 10 å i 1927 JS, som efter däri genom kungörelsen den 2 juni 1933 vidtagen ändring stadgar, att, därest skada förorsakas av björn å tamdjur inom område dit djuren må för betning inkomma och skadan icke är att tillskriva vårdslöshet vid djurens bevakning, sådan skada skall ersät- tas av statsverket, dels ock i 2 % i lagen den 25 juni 1909 angående national- parker, enligt vilket lagrum i dess lydelse enligt lagen den 25 november 1927 skada som inom nationalparks område av björn förorsakas å renar, vilka där må föras å bete, skall ersättas av statsverket, om den ej är beroende av vårdslöshet vid renarnas bevakning.

I den ovan omförmälda motionen 1:61 vid 1935 års riksdag framhölls det oberättigade i att rätten till ersättning gjorts beroende av, huruvida vårds- löshet vid djurens bevakning ligger ersättningssökanden till last, och det föreslogs, att den sålunda stadgade inskränkningen i ersättningsrätten måtte borttagas. Även hos befolkningen i de björnrika trakterna synes den upp- fattningen vara allmän, att det krav på anordnande av bevakning som till— varon av sagda villkor förmenas medföra i många fall avhållit skadelidande att begära eljest fullt motiverad ersättning. Man synes emellertid härvid hava förbisett, att åtminstone i de efter den 1 januari 1933 avgjorda ären- dena angående ersättning för björnskador påstådd vårdslöshet vid djurens bevakning icke i något fall, vare sig det gällt hemdjur eller renar, åberopats som skäl för avslag, ehuruväl vid ett par tillfällen underordnad myndighet satt detta i fråga. Jämväl beträffande bevisningen om att skadan förorsa- kats av björn har man förfarit med stor liberalitet och således utbetalat er- sättning blott det varit känt, att björn uppehållit sig i närheten och omstän— digheterna i övrigt gjort det sannolikt, att denne varit skadegöraren. Där- vid har förekomsten av björnspår eller -spillning ävensom det sätt varpå det dödade djuret behandlats tillagts avgörande betydelse. Även i de fall där de enligt uppgift björntagna djuren icke kunnat återfinnas har, därest nyss- nämnda indicier talat för att skadan kunnat orsakas av björn, ersättning utbetalats, därvid denna dock begränsats till att omfatta hälften av de bort- komna djurens värde.

Av företagen undersökning rörande de omständigheter under vilka hem- djuren hållas å bete i trakterna ovan odlingsgränsen har framgått, att det i

"A

regel allenast är i fråga om nötkreaturen, som bevakning anordnas, och att vanligen minderåriga tjänstgöra som vallhjon (»getare»). Det synes uppen- bart, att en dylik »getare» icke är i stånd att avvärja angrepp mot de ho- nom anförtrodda djuren av t. ex. en björn. Det enda som torde vara att göra för honom i en dylik situation är att springa hem och rapportera an- greppet. Då hjälp hinner anlända har måhända skadan redan skett, d. v. s. resultatet har blivit detsamma, som om ingen bevakning alls förekommit. Byarnas hästar pläga de tider då de icke användas för körslor i allmänhet gå fritt på bete och hästflockarna, som kunna vara av betydande storlek, ströva då vida omkring. I fråga om fåren och getterna händer det väl, att de ibland åtfölja nötkreaturen, men oftast gå de för sig själva utan särskild tillsyn. Det synes i betraktande av dels naturförhållandena dels ock be- folkningens ofta svåra ekonomiska ställning uteslutet att en ändring i de sålunda hävdvunna bruken skall kunna genomföras.

Vidkommande åter renarna äro väl dessa i regel föremål för bevakning, men det säger sig självt, att det är omöjligt att i fråga om hjordar på kanske ett 1 OOO—tal djur vilka sprida sig över betydande, svåröverskådliga och ofta otillgängliga arealer hålla den uppsikt som kräves för att ett angrepp av en björn skall kunna förhindras. I regel lära väl renarna genom att taga till flykten undandraga sig ett dylikt angrepp, men denna möjlighet står ju icke de kalvtunga renkorna och framför allt ej de späda kalvarna till buds och det är ju huvudsakligen beträffande dessa som svårigheter att avvärja anfall av björnar visat sig vara förhanden.

Det ovan anförda lärer förty berättiga till det uttalandet, att ifrågavarande villkor för utbekommande av ersättning eller att skadan icke är att tillskriva vårdslöshet vid djurens bevakning har ringa anknytning till förhållandena, sådana de i verkligheten äro. Då förefintligheten av villkoret, på sätt förut framhållits, orsakar en viss irritation och dess värde som korrektiv mot ohemula ersättningsanspråk torde vara ringa, vill det synas, som kunde det- samma utan olägenhet ersättas med en bestämmelse av innebörd, att ersätt- ning ej må utgå, där uppenbar vårdslöshet visats vid djurens bevakning eller desamma utsläppts å område, där de icke må för betning inkomma. Ty att helt uppgiva kravet på aktsamhet från kreatursägarens sida lärer ej vara tillrådligt. Det finnes nämligen notoriskt vårdslösa och likgiltiga ren— vårdare och man får beträffande den bofasta befolkningen icke bortse från, att fall kunna förekomma, då en djurägare, ehuru underrättad om förekom- sten av björn inom ett betesområde, i förlitan på sin rätt till ersättning un- derlåter att vidtaga någon som helst åtgärd till kreaturens skyddande.

Med den sålunda föreslagna ändringen skulle alltså en anledning till miss- nöje med de nuvarande ersättningsbestämmelserna undanröjas. Av vad ovan anförts torde emellertid framgå, att i sak ändringen icke kommer att innebära annat än att respektive bestämmelser i jaktstadgan och national- parkslagen bringas i överensstämmelse med redan antagen praxis. De prin— ciper, som härutinnan kommit till uttryck, synas dock fullt ut motsvara de * krav i fråga om ersättningsärendenas avgörande i materiellt hänseende, som

den bofasta befolkningen skäligen kan uppställa. I viss mån annorlunda ställer det sig med avseende å lapparna.

Frågan huru man skall kunna bereda lapparna ersättning för björnarnas skadegörelse å renarna, framför allt kalvarna, utgör ett av de svåraste men tillika viktigaste problemen idenna sak. Man lärer rentav kunna säga, att det är denna skadegörelse samt svårigheterna att i det särskilda fallet kunna prestera tillräcklig bevisning om densamma, som för lapparnas del aktua- liserat hela björnfrågan. Följande yttrande av en lappordningsman torde kunna tjäna till belysning härutinnan: »Kunde vi lappar bara garanteras ersättning för de skador björnarna göra oss, finge det gärna vara hur mycket björn som helst.» De förhållanden under vilka renskötseln bedrives med- föra, att icke heller omförmälda praxis vid tillämpningen av ersättnings- bestämmelserna nämnvärt bidragit till problemets lösning. Det beror säker- ligen icke av en tillfällighet, att under förutberörda tid icke en enda an- sökning om ersättning för dödade renkalvar blivit föremål för myndigheter- nas prövning.

För att en lapp nämligen skall hava utsikt att få ersättning för en av björn dödad ren så måste han först och främst hava återfunnit kadavret. Man får nämligen utgå ifrån, att de fall där björnen så att säga tages på bar gärning äro relativt sällsynta. Detta innebär redan i fråga om full- vuxna djur stora svårigheter och blir i fråga om renkalvarna oftast omöj— ligt. Enligt trovärdiga personers utsago bruka nämligen björnarna, som ju på våren få antagas vara tämligen utsvultna, äta upp kalvarna helt och hållet eller åtminstone så mycket av dem, att det är omöjligt att med ledning av resterna identifiera dem. Kalvarna äro för övrigt då omärkta. Lyckas han emellertid finna kadavret och framgår även, att björn ätit av det- samma, så är därmed ingalunda visat att björnen också dödat djuret. Död- ligheten bland renarna är nämligen alltför stor för att man skall våga utan vidare antaga, att döden orsakats av ett björnangrepp. Alltså måste av andra omständigheter såsom märken å kadavret, spår i marken eller dylikt kunna slutas, att sådant angrepp verkligen förekommit. Men även om angreppet får anses styrkt, återstår att identifiera renen, och detta torde jämväl i fråga om fullvuxna djur ofta vara hart när omöjligt, särskilt om kadavret legat någon tid och utsatts för påhälsningar av andra rovdjur eller -fåglar.

Man måste således i fråga om de fullvuxna renarna räkna med, att de fall, då djurägaren på grund av omöjligheten att förebringa erforderlig be» visning nödgas avstå från en i och för sig välgrundad begäran om ersätt- ning, äro talrikare än då det gäller hemdjur. Emellertid torde björnarnas skadegörelse å de fullvuxna renarna i själva verket icke vara så stor, att den kan anses nödvändiggöra särbestämmelser för lapparnas del. Det får nämligen ej förglömmas, att även den bofasta befolkningen, särskilt då det gäller mindre djur, ej så sällan måste av nyss anförda orsaker underlåta att begära ersättning.

Vad åter beträffar renkalvarna lärer av det ovan anförda framgå, att det i regel är ogörligt att säga vare sig hur många sådana som falla offer för

'_£*>—* _

_Lk

björnar eller vilka renägare de dödade kalvarna tillhört. Rättvisa och bil- lighet torde dock kräva, att icke dessa omständigheter få hindra, att lap- parna åtminstone i någon form komma i åtnjutande av ersättning för de skador de i förevarande hänseenden tillfogas. Längre än till en skälighets- prövning lärer man emellertid ej kunna sträcka sig. Ehuru man har an- ledning förvänta, dels att lapparna skola inse att myndigheternas avsikt att komma dem till hjälp i förevarande sak icke kan förverkligas därest icke lapparna å sin sida vinnlägga sig om sanningsenlighet vid uppgivandet av liden skada, dels ock att lappväsendets tjänstemän komma att underkasta uppgifterna all möjlig kontroll, torde nämligen risk förefinnas, att ersättning. kan bliva utbetalad i fall, då sådan icke bort komma i fråga. Man synes därför få inskränka sig till, att till de lappbyar, inom vilkas kalvningsland björnar uppträtt och enligt uppgift gjort skada, utbetala visst starkt re- ducerat belopp, som skall anses motsvara värdet av de renkalvar, vilka kunna antagas verkligen hava blivit dödade av björn. Det sammanlagda ersätt- ningsbeloppet för alla tre länen torde med ett dylikt förfaringssätt icke behöva överstiga 1 000 kronor om året, motsvarande 200 renkalvar ä 5 kronor.

I samband med ovan föreslagen ändring i reglerna om ersättning för skada å tamdjur har föreslagits en bestämmelse om rätt till ersättning i det fall, att björn anfaller och skadar människa utan att detta kan läggas den skadelidande till last.

Ett genomförande av det ovan skisserade förslaget till åtgärder för reg- lering av björnstammen torde även möjliggöra en förenkling i proceduren vid ersättningsfrågornas behandling. I fråga om de därutinnan tillämpade principerna har, på sätt ovan anförts, en stadgad praxis utvecklat sig och det kan förty förutsättas, att om i framtiden tveksamhet om det berättigade i en ersättningsbegäran kommer att uppstå, denna i regel skall hava sin grund allenast i oklarhet rörande de faktiska omständigheterna i det sär- skilda fallet. Genom den fortlöpande uppsikt över björnarna som enligt förslaget förutsättes skola ske av lokala myndigheter lära emellertid dessa bli i stånd att snabbt och med säkerhet avgöra huruvida och i vad mån en begäran om' ersättning är befogad. Det nuvarande systemet enligt vilket även i enkla fall en ansökan om ersättning har att passera lappfogden, ibland även landsfiskalen, revirförvaltaren, överjägmästaren, länsstyrelsen och domänstyrelsen synes förty komma att innebära onödig omgång och torde kunna ersättas med följande förfaringssätt: Ansökan om ersättning som ju som hittills bör vara åtföljd av intyg av en eller flera personer in— sändes till vederbörande revirförvaltare. Denne låter verkställa den ut- redning han anser erforderlig, därvid lappfogdens yttrande givetvis bör in- hämtas, samt översänder ansökningsakten direkt till domänstyrelsen vilken i sin tur överlämnar densamma jämte eget underdånigt yttrande till Kungl. Maj:t. I betraktande av vad ovan sagts angående ersättningsärendenas tro— ligen förenklade beskaffenhet vore det måhända i och för sig motiverat,

att beslutanderätten tilldelades domänstyrelsen. Det utsiktslösa för en er- sättningssökande i att, sedan längre tid förflutit, söka skaffa utredning av något som helst bevisvärde, torde emellertid göra den rätt att klaga över ett domänstyrelsens eventuella avslagsbeslut som givetvis skulle tillkomma honom helt illusorisk. Det synes därför lämpligast, att ärendenas avgörande fortfarande får ankomma på Kungl. Maj:t, som ju då har möjlighet att utan tidsutdräkt infordra den ytterligare utredning som tilläventyrs kan anses er- fordel-lig.

Fridlysning av andra rovdjur och rovfåglar å kronomark.

För närvarande åtnjuter lodjuret samma skydd å kronomark som björ- nen och är dessutom jämlikt kungörelsen den 26 juni 1936 (nr 406) an- gående tillfälliga fridlysningstider för vissa djurslag tillsvidare intill utgån- gen av år 1940 fridlyst jämväl å annan mark. Den ständiga fridlysningen av lodjuret å kronomark lärer höra i fortsättningen bestå. Lodjurens ringa antal torde visserligen utgöra ett skäl för att den tillfälliga fridlysningen ut- bytes mot ständig sådan, men då det ju icke är helt uteslutet, att stammen kan komma att ökas under de återstående fyra åren av fridlysningstiden, synes man i allt fall böra vänta till dennas utgång med att taga frågan om sådant utbyte under närmare övervägande.

Jämväl örn och berguv äro enligt 1927 JS ständigt fridlysta å kronomark samt dessutom enligt ovannämnda kungörelse å annan mark, örnen i hela riket tillsvidare intill utgången av är 1940 samt berguven i Värmlands, Öre- bro, Västmanlands, Uppsala, Stockholms och Södermanlands län tillsvidare från och med den 1 mars till och med den 31 augusti ävensom i de söder om dessa belägna länen och å Gotland tillsvidare intill utgången av år 1940. Beträffande den ständiga fridlysningen innehåller förslaget allenast den ändringen, att berguven, som för närvarande tillhör de i 3 % 2 mom. i 1927 JS uppräknade fåglar för vilka eljest i samma moment stadgade fridlysning icke är gällande, föreslås skola utgå ur denna grupp och alltså enligt huvudregeln i nämnda moment bliva å enskild mark i hela riket frid- lyst från och med den 1 mars till och med den 31 augusti.

Mård och utter äro i förutberörda kungörelse tillfälligt fridlysta, mården i hela riket tillsvidare och uttern i Värmlands län tillsvidare intill utgången av år 1936. En framställning gående ut på tillfällig fullständig fridlysning av uttern under fem år i hela riket, dock med visst undantag, har överläm- nats till utredningsmannen, men till densamma tager förslaget i detta sam- manhang icke hänsyn. Emellertid synes det utredningsmannen som om den fara för utrotning som mångenstädes får anses hota dessa båda värdefulla pälsdjur utgör skäl att låta dem komma i åtnjutande av ständig fridlysning å kronans mark och förslaget innehåller ock föreskrift härom. Genom att sålunda låta kronans mark bilda reservat för dessa djur kan man måhända vinna ökning och spridning av desamma, vilket med hänsyn till deras värde som villebråd lär vara eftersträvansvärt, trots att åtminstone mården gör en del skada å småvilt.

';... nu _ _..._

Av de till falksläktet hörande arterna återfinnes för närvarande stenfal- ken bland de ovan omförmälda fåglar vilka icke åtnjuta något skydd, me- dan övriga falkarter äro fridlysta från och med den 1 mars till och med den 31 augusti. Såsom vid behandlingen av 12 å i förslaget till lag om rätt till jakt närmare utvecklats synes emellertid samtliga falkarter, alltså jäm- väl stenfalken, förtjänta av utsträckt skydd och som ett steg iriktning mot sådant föreslås därför, att de å kronomark skola vara ständigt fridlysta.

I 40 ä 1 mom. av förslaget hava sammanförts bestämmelserna om stän- dig fridlysning å kronans mark av såväl björn som 10 och övriga här ovan behandlade däggdjurs- och fågelarter. Icke endast björnen utan även de övriga rovdjuren och rovfåglar—na kunna emellertid orsaka skada eller obe- hag. De till förhindrande härav i 40 % 2 mom. föreslagna bestämmelserna synas emellertid icke med fördel kunna tillämpas beträffande annat djur än lodjuret. I den händelse skadegörelse eller, vilket torde vara det van— ligaste, hinder för andra djurarters utveckling är att hänföra till annat av de ifrågavarande djuren än björn eller 10, bliva därför särskilda bestäm- melser till förhindrande av dylik skadegörelse eller hinder erforderliga. Så- dana bestämmelser, vilka föreslås skola vara tillämpliga i fråga om varje å en ort helt fridlyst djurart, återfinnas i 45 g 1 mom., enligt vilken Ko- nungen skall kunna medgiva jakträttsinnehavaren att till undanröjande av skadegörelse eller hinder döda det antal djur av ifrågavarande slag som för ändamålet prövas oundgängligen nödvändigt, medan för det fall att skade- görelsen är orsakad av visst djur det skall ankomma på länsstyrelsen att lämna tillstånd till att döda eller fånga detsamma.

41 g.

1 mom. är lika lydande med 1 mom. första stycket av 3 5 i 1927 JS. I 2 mom. föreslås i förhållande till vad som för närvarande gäller en- ligt 3 % 2 mom. i 1927 JS den ändring, att berguv och stenfalk skola på förut anförda skäl utgå ur gruppen icke skyddade fåglar, medan till den- samma skall föras nötskrika, vilken fågel måste betecknas såsom övervä- gande skadlig.

42 %.

Såsom i den allmänna översikten anförts uppvisa de i denna paragraf intagna ständiga fridlysningstiderna för de i egentlig mening jaktbara dju- ren vissa jämkningar i förhållande till vad som därutinnan gäller enligt 1927 JS, därvid utredningsmannen sökt beakta vad angående behov i det särskilda fallet av sådan jämkning framgått ur de årligen utfärdade bestäm- melserna angående tillfälliga fridlysningstider för vissa djurslag. Det bör emellertid understrykas att i regel förevarande paragraf icke behandlar så- dan fridlysning, som kan vara betingad av rent lokala skäl och att genom denna del av förslaget alltså icke tages ställning till lämpligheten i olika hän- seenden av för närvarande gällande tillfälliga jaktförbud. Om de sålunda föreslagna fridlysningstiderna är följande att andraga.

Älg. Enär Kungl. Maj:t numera bland annat för att tillmötesgå önske- mål från kyrkligt håll faställer tiden för den allmänna jakten efter älg så, att densamma såvitt möjligt icke skall få äga rum å söndag, inträffar så gott som varje år att jakten kommer att äga rum å andra dagar i månaden än de i 1927 JS bestämda. Det har därför synts utredningsmannen lämp- ligt att i jaktstadgan icke bestämma sagda dagar i vidare mån än att det föreskrives, att jakt efter älg skall få under respektive månader idkas under högst sex dagar, som årligen bestämmas.

Kronhjort. Sedan på sätt och av skäl som nedan under 44 % närmare ut- vecklas det befunnits lämpligt att för jakten efter kronhjort medgiva sär- skild jakttid i huvudsaklig överensstämmelse med vad som för närvarande gäller för jakt efter älg, har tiden för den allmänna jakten efter kronhjort ansetts kunna inskränkas till samma tid som å varje särskild ort gäller för den allmänna jakten efter älg, dock att jakt efter kronhjort skall vara tillå- ten allenast i de län där fast stam av detta djur förekommer. I samband med att tiden för jakten efter älg årligen bestämmes bör alltså föreskrivas, varest och under vilken tid jakt efter kronhjort skall under samma är få be- drivas.

Rådjur. Den ur biologisk synpunkt för rådjuret mest lämpliga jakttiden synes vara årets fyra sista månader och under nämnda tid bör alltså i trakter med god rådjursstam jakt efter detta djur vara tillåten. Att, såsom det före- slagits, utsträcka tiden för rådjursjakten till att omfatta jämväl januari må- nad synes däremot ej tillrådligt, enär denna jakt dåi regel kommer att äga rum då snöförhållandena äro sådana, att jakten blir förbunden med djur- plågeri. Visserligen torde nu månget rådjur under den snörika tiden bliva hetsat till döds av stövare som övergivit hardrevet för att följa rådjurets spår, men denna omständighet lärer dock icke utgöra något skäl för att med- giva en ur humanitär synpunkt olämplig jakttid.

Emellertid kan det, såsom ock för närvarande i vissa län är fallet, till följd av att rådjursstammen där i allmänhet är svag bliva nödigt att stadga inskränkning i nämnda allmänna jakttid, men det bör då vara möjligt för den som å sina marker har god tillgång på rådjur att erhålla tillstånd till särskild jakttid, och har förslag härom upptagits i 44 %. Ett permanent be- hov av sådan inskränkning i den allmänna jakttiden synes föreligga i Kristi- anstads och Malmöhus län, för vilka län nämnda jakttid föreslås till tiden från och med den 25 till och med den 31 oktober.

Fjällräv. Enligt gällande kungörelse angående tillfälliga fridlysningstider är fjällräven tillsvidare fridlyst under hela året. Härutinnan föreslås nu ingen ändring. Emellertid vill det synas som om fjällräven visade en tendens att öka och för den händelse denna ökning kommer att fortsätta och således någon jakt efter detta djur i framtiden bliva möjlig, har fjällräven upptagits i denna paragraf med en för densamma med hänsyn till skinnvärdet lämp- lig jakttid.

Vanlig räv. Frågan om viss fridlysning av den vanliga räven har aktuali— serats genom en framställning från kommunalfullmäktige i Sorsele socken

om sådan fridlysning, i vilken framställning instämt de kommunala myndig- heterna i åtskilliga andra lappmarkskommuner inom Västerbottens län. Som skäl för en sådan fridlysning som tänkts skola omfatta hela året med undantag av december och januari månader har åberopats, att räven utgör det för lappmarksbefolkningen värdefullaste villebrådet, att ett helt tillgodogörande av detta värde icke är möjligt under annan tid än då räv— skinnen äro fullhåriga, men att rävjakt av allehanda personer idkas jäm- väl under annan tid och framför allt på våren genom utgrävning av lyorna i syfte att åtkomma ungarna som sedan försäljas till rävgårdar. Utrednings- mannen har på ort och ställe förvissat sig om att nämnda åsikter fortfaran— de utan undantag omfattas av ifrågavarande befolkning, och man har där- vid ytterligare framhållit, att det ingalunda är för att öka rävstammen som kravet på fridlysning framkommit utan blott en önskan att erhålla största möjliga utbyte av jakten. I fråga om rävens skadegörelse har från den bo- fasta befolkningens sida gjorts gällande, att sådan icke förekommer, medan däremot lapparna i denna del varit tveksamma, i det de ifrågasatt om icke räven under på sork och lemmel fattiga år kan tänkas komma att förgripa sig på renkalvarna.

Vid övervägande av denna fråga har utredningsmannen kommit till det resultatet, att ett tillmötesgående i viss utsträckning av det ifrågavarande önskemålet kan komma att resultera i större utbyte av den av fjällbefolk- ningen idkade jakten och sålunda bidraga till att förbättra densammas ut- komstmöjligheter, utan att ett sådant förbud skall behöva i nämnda trakter medföra olägenheter i vare sig jaktvårds- eller annat hänseende. Utrednings- mannen föreslår därför, att i Norrbottens och Västerbottens län ovan od— lingsgränsen vanlig räv skall vara fridlyst under tiden från och med den 1 mars till och med den 31 oktober.

Det saknas ingalunda förespråkare för tanken att jämväl i sydligare trakter införa sådan fridlysning. Därvid synes emellertid det bakomliggande moti- vet vara hänsyn till sportjakten, men det bör enligt utredningsmannens mening i betraktande av rävens egenskap av skadegörare å såväl tamdjur som villebråd icke komma i fråga att av dylika hänsyn genomföra en fridlys- ning.

Elcorre. Ekorren är för närvarande tillfälligt fridlyst i Norrland samt i Kopparbergs och Värmlands län ävensom landskapet Dalsland från och med den 1 februari till och med den 30 november samt i övriga delar av riket — med undantag för Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands län — från och med den 16 februari till och med den 31 oktober.

Den stora skada som ekorren, företrädesvis i de mellersta och sydliga de- larna av landet, orsakar å skogen synes emellertid böra giva anledning till övervägande huruvida icke denna fridlysning bör upphöra. Ett undantag torde dock därvid få göras för de delar av landet, där på grund av ekorr- skinnens goda kvalitet jakten efter ekorre verkligen spelar någon roll som ? inkomstkälla och där det således kan anses befogat att. på sätt ovan anförts *om räven, genom viss fridlysning söka åstadkomma att utbytet av jakten

blir det största möjliga. Det föreslås därför, att bestämmelse om fridlysning av ekorre i den nordliga jaktzonen, d. v. s. i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län samt Särna och Idre socknar av Kop- parbergs län, intages i förevarande paragraf och att fridlysningstiden bestäm- _: mes att omfatta tiden från och med den 1 mars till och med den 31 oktober.

Järpe, tjäder, orre och ripa. I fråga om jakttiden för ripa i fjälltrakterna, d. v. s. i Norrbottens och Västerbottens län ovan odlingsgränsen, i Jämt— lands län ovan skyddskogsgränsen samt i Särna och Idre socknar av Kop- parbergs län har från den där bosatta befolkningen-framställts önskemål, att jakttiden skulle framflyttas och alltså få taga sin början först den 1 sep- tember i stället för såsom nu den 21 augusti. Man har därvid åberopat dels att sena år ripkycklingarna icke äro utväxta den 21 augusti, dels och framför allt att den tidiga sportjakten medför minskat utbyte av den av be- folkningen själv, huvudsakligen med snara idkade förvärvsjakten.

Att sena år ripkycklingarna den 21 augusti ännu äro alltför små för att jakt efter ripa då kan anses ur humanitär synpunkt försvarlig är visserligen sant, men att på detta blott undantagsvis förekommande förhållande grunda ett ständigt förbud mot jakt å ripa före den 1 september synes icke erfor- derligt ibetraktande av bland annat, att det övervägande antalet av dem som idka denna sportjakt torde frivilligt ålägga sig den begränsning i jaktutöv— ningen som kan betingas av dylika humanitära hänsyn.

Vad äter det andra skälet angår eller att sportjakten menligt inverkar på utbytet av den av befolkningen själv i förvärvssyfte idkade jakten synes det- samma icke bärande och dess åberopande torde helt vara att tillskriva att vederbörande icke satt sig in i hur det i verkligheten härutinnan förhåller sig. I denna sak kan utredningsmannen inskränka sig till att hänvisa till vad som därom förekom vid 1931 års riksdag1 med tillägg, att riktigheten av de då avgivna yttrandena, i vilka avkortning av jakttiden så gott som undan- tagslöst avstyrktes, på intet sätt blivit motsagt av vad som framkommit vid de överläggningar i saken vilka utredningsmannen på ort och ställe hållit.

Morkulla. Beträffande jakten efter morkulla hänvisas till vad därom an- förts i den allmänna översikten.

Ängsknarr (kornknarr). Denna fågel är tillfälligt fridlyst tillsvidare. Be- hovet av ständig fridlysning, som med hänsyn till ängsknarrens forsatta, med intensifieringen av jordbruket sammanhängande minskning torde böra göras fullständig, synes emellertid påtagligt, varför fågeln upptagits i före- varande paragraf.

Grågäs, sädgäs, fjällgås. Den genom tillfällig fridlysning åstadkomna fred- ningen av de olika gåsarterna under våren torde böra för framtiden bestå och har därför fridlysningstiden för desamma här upptagits i enlighet med vad som gäller enligt förutnåmnda kungörelse.

Ejder. Jämväl beträffande ejdern hava de sedan några år tillbaka inom de olika kustzonerna gällande tillfälliga fridlysningstiderna befunnits lämpa-

1 Se jordbruksutskottets utlåtande nr 70 i anledning av väckt motion angående begränsning i jakttiden för områdena ovanför odlingsgränsen i lappmarken.

de att göras ständiga. I fråga om kustens indelning i jaktzoner har det, då frågan om den under våren efter sjöfågel i allmänhet bedrivna jakten, såsom i den allmänna översikten anförts, torde bliva föremål för internatio- nell överenskommelse, icke synts lämpligt att, såsom från fiskarebefolknin- gen i Stockholms norra skärgård begärts, nu föreslå någon ändring i den ständiga indelningen. * Bergand och övriga dykänder. I fråga om dykänderna hava ock gällande tillfälliga fridlysningstider befunnits väl avvägda och de hava alltså såsom ständiga upptagits i förslaget, dock med ett betydelsefullt undantag, nämli- gen såvitt angår vatten inne i landet. Det förhåller sig därvid icke så, att det från biologisk synpunkt finnes något att erinra mot den där för dessa fåg- lar gällande fridlysningstiden, som omfattar tiden från och med den 16 no— vember till och med den 10 augusti, tvärtom torde denna tid vara den från nämnda synpunkt mest lämpliga. Det är emellertid en bland alla jägare känd sak, att svårigheten att hastigt avgöra om en uppflygande fågel till- hör gräsändernas och de därmed jämnställda andfåglarnas kategori eller ut- göres av en dykand är avsevärd och att det till följd därav varje år under de första dagarna av den vanliga andjakten begås en mängd oavsiktliga över- trädelser av gällande förbud mot jakt efter dykänder, på så sätt att sådana i misstag fällas. Detta förhållande är särskilt framträdande i fråga om vatt- nen inne ilandet. Det har synts utredningsmannen angeläget att söka un- danröja anledningen till dylika ofrivilliga lagöverträdelser varför alltså före- slås, att i fråga om vatten inne i landet fridlysningstidens slut skall för dyk- änderna bli densamma som gäller för gräsand. Utredningsmannen har där- vid icke förbisett, att särskilt i fråga om en dykandsart, nämligen småskraken, jakten blir tillåten medan ännu ungarna äro mycket små och helt beroende av moderns skydd, men hanhar ansett sig kunna utgå ifrån, att ingen jägare med någon känsla av ansvar ger sig till att skjuta vare sig på små- skrakhonan eller på ungarna, vilka vid denna tid alltid åtfölja henne.

Vid avpassandet av fridlysningstiderna för dei 1 mom. upptagna djurar- terna hava såsom förut är anfört biologiska skäl i regel varit bestämmande. I en del fall har dock därjämte tagits hänsyn till att jakt under viss tid av året erfarenhetsmässigt visat sig ödesdiger för stammens framtida bestånd. Slutligen har i några fall jämväl önskan att i allmänhet skydda eller upp- hjälpa stammen fått sitt direkta uttryck i fridlysningstidens längd. Att i Vidare mån än som skett genom bestämmelserna om särskild jakttid ifråga om älg, kronhjort och rådjur i den särskilda jakträttsinnehavarens intresse medgiva undantag från de sålunda bestämda fridlysningstiderna torde icke annat än i de sistnämnda fallen böra komma i fråga. Annorlunda ställer det sig med de tillfälliga fridlysningstiderna. Dessas syfte är ju i regel att å ort, där stammen av en villebrådsart visat sig särskilt svag, genom in- skränkning av jakten upphjälpa stammen. Vid prövningen av huruvida ,sådan tillfällig fridlysning skall anses erforderlig är det villebrådstillgången å 'orten i allmänhet som tillmätes betydelse. Intet hindrar alltså att inom nämn-

da ort särskilda jaktvårdade områden kunna uppvisa sådan stam av den ifrå- gavarande villebrådsarten, att den medger jakt utan risk för fortbeståndet. För den å sådant område jaktberättigade, som alltså genom egna åtgärder drivit upp villebrådstillgången, måste det te sig obilligt att bliva berövad möjligheten att draga nytta av sitt jaktvårdande arbete allenast därför, att ; andra jakträttsinnehavare i orten bedrivit sin jakt utan hänsyn till ville- €" brådsstammens forthestånd, och hans intresse att fortsätta sitt jaktvårdande arbete kan nog befaras slappna. Därför har i 2 mom. av förevarande para- graf det stadgandet föreslagits, att därest å område, där ordnad jaktvård bedrives — sådant område kan självfallet utgöras jämväl av jaktområde, bildat i enlighet med bestämmelserna i 17 å i lagen om rätt till jakt eller eljest genom sammanslutning av flera ägares mark — stammen av någon av de i 1 mom. upptagna villebrådsarterna, med undantag dock för älg, kronhjort eller rådjur, nått sådan utveckling, att stammen får anses tåla större beskattning än som med den för samma art bestämda fridlysnings- tiden kan beräknas äga rum, länsstyrelsen skall kunna för dylikt område medgiva utsträckt jakttid. Det synes utredningsmannen som om tillvaron av ett dylikt stadgande skall i hög grad verka stimulerande på jaktvårds- intresset och att man alltså i en framtid skall kunna komma därhän, att tillfällig fridlysning som korrektiv mot överdriven beskattning av villebrå- det mera sällan skall behöva tillgripas.

I 3 mom. av paragrafen har intagits en erinran om tillvaron av de särskilda författningar vilka komplettera jaktstadgans bestämmelser om fridlysning och naturskydd.

43 %.

I syfte att på ett mer i ögonen fallande sätt understryka det tyvärr ofta förbisedda faktum, att fridlysningen av en fågel omfattar jämväl dennas ägg och bo, ha dei 4 g i 1927 JS härom meddelade stadgandena sammanförts i denna paragraf, vilket synts lämpligt även på den grund, att deras rätta plats torde varai nu behandlade avdelning av jaktstadgan. Med den avfatt- ning som givits det föreslagna stadgandet blir detta tillämpligt ä alla frid- lysta fåglar och således även om fridlysningen grundas på någon av de i 42 g 3 mom. omförmälda eller andra författningar.

44 %.

Såsom i den allmänna översikten anförts bygga de i förevarande paragraf föreslagna bestämmelserna i huvudsak på förordningen den 18 juli 1931 med vissa bestämmelser angående jakt efter älg. Ifråga om jakten efter älg ha emellertid föreslagits vissa ändringar i syfte att ändamålet med den ge- nom nämnda förordning tillskapade särskilda rätten till jakt, nämligen att möjliggöra bedrivandet av rationell älgvård, skall bliva bättre tillgodosett. Sålunda har i 1 mom., som reglerar de allmänna förutsättningarna för och' omfattningen av nämnda rätt, föreslagits, att tillstånd till jakt under sär-.

, skild jakttid skall kunna meddelas även om älg i allmänhet är å den ifråga-

varande orten helt fridlyst. Angående skälen härför hänvisas till vad ovan anförts vid 42 5 2 mom. Vidare har emellertid föreslagits, att i sådant till- stånd skall kunna inbegripas även rätt att fälla årskalv. Förbudet mot fäl- lande av årskalv har ju tillkommit för att skapa garanti mot att älgstam- mens fortbestånd äventyras genom den okontrollerade allmänna jakten och erfarenheten visar, att förbudet i stort sett kan sägas fylla denna uppgift, ty såsom tidigare anförts är det tack vare bland annat kalvförbudet som älgstammen kunnat tåla den stora, är från år stegrade beskattningen. När det emellertid är fråga om s. k. licensjakt förefinnes uppenbarligen icke sam- ma skäl att upprätthålla ett kalvförbud. Vid licensjakten är ju antalet älgar som å ett visst område skola få fällas på förhand bestämt och för stammens framtid spelar det tydligen liten roll ur vilka åldersklasser detta antal fylles. Snarare torde det mången gång vara ur nämnda synpunkt fördelaktigt om t. ex. i stället för en ko en tjurkalv fälles. Härtill kommer att för den älg- vårdare som även lägger vikt vid stammens kvalitet det kan vara av be- tydelse att kunna utgallra svaga kalvar.

Vad åter angår längden av den särskilda jakttiden, varom bestämmelser givasi 2 mom., visar erfarenheten, att, så snart det blir fråga om att ned- lägga ett större antal älgar, nu gällande tid av fjorton dagar är alldeles för kort. Å de större älgvårdade områdena har numera älgstammen uppnått avsevärd storlek. Detta förhållande är visserligen ur jaktvårdssynpunkt mycket glädjande men det medför tyvärr även den nackdelen, att skadorna av älg å dessa områden bliva mycket omfattande. Åtgärder för att hålla stammen inom rimliga gränser lära därför på många håll bliva erforderliga. Äro då älgmarkerna stora, finnes ingen möjlighet att inom en så begränsad tid som fjorton dagar medhinna nedläggandet av tillräckligt antal älgar utan att jakten kommer att bedrivas under hets och utan möjlighet att beakta de humanitära synpunkterna. Även för den älgvårdare som väl icke har att nedlägga ett särskilt stort antal älgar men som i stället vill söka höja älgstam- mens kvalitet kan behov förefinnas att till sitt förfogande hava en mera rundlig tilltagen tid än för närvarande är möjligt. För längre tid än en månad synes emellertid tillstånd till jakt icke böra meddelas, så framt ej särskilda omständigheter föranleda annat, och näinnda tid skall då omfatta jämväl tiden för den allmänna älgjakten i orten.

Den jakt efter viss djurart som direkt avser att nedbringa stammen till förhindrande av skador å, bland annat, åker skall, då den sker efter före— läggande eller förordnande, såsom ovan vid 24—26 %% anförts jämlikt sär- skilt medgivande av länsstyrelsen kunna äga rum å annan tid än som ur biologisk eller hushållssynpunkt kan anses lämplig, därvid då förutsättes att man genom att fälla djuren i omedelbart samband med deras Skadeut- övning skall lättare kunna utmönstra de individer som äro direkta skade- görare. Emellertid synes det innebära uteslutande fördel, om en jakträtts- innehavare beredes tillfälle att själv förebygga skadegörelse av älg, och därför 1 har i 2 mom. föreslagits, att den särskilda jakttiden skall, när skäl därtill

äro, kunna uppdelas på perioder med iakttagande likväl av att till samma period skall hänföras hela tiden för den allmänna älgjakten. Utrednings- * mannen har därvid utgått ifrån, att, därest det t. ex. är fråga om att för- ' hindra skadegörelse av älg å åker, dylikt fällande av älg i uteslutande skyddssyfte skall i nödfall få äga rum till och med under sommaren. Då det alltså här icke är fråga om ordinär jakt efter älg, vilken under inga om- ständigheter bör få äga rum under annan än den biologiskt lämpliga jakt— tiden, som är på hösten, lärer vid meddelandet av ett dylikt tillstånd det vill- koret böra uppställas, att jakten får ske allenast å eller i omedelbar närhet av åker och förtagas endast å sådana djur, som självmant växla ut för att å åkern söka sin föda; och torde ur humanitär synpunkt därvid såsom ytter- ligare villkor böra uppställas, att, därest av kalv åtföljd ko fälles, det skall åligga jakträttsinnehavaren att jämväl fälla kalven.

Utredningsmannen föreslår emellertid, att de för den särskilda jakten efter älg gällande bestämmelserna skola i tillämpliga delar avse jämväl jakten efter kronhjort och rådjur och ovan vid 42 & hava skälen för att licens- förfarandet skall kunna tillämpas å rådjursjakten angivits. Vidkommande de skäl som ligga till grund för förslaget att ifråga om kronhjorten införa bestämmelser om särskild jakttid må följande anföras:

Kronhjorten, som är ett rent svenskt djur med urgamla anor, torde väl näst älgen vara att betrakta såsom vårt vackraste och ståtligaste villebråd. Den har emellertid varit mycket nära att utrotas och att den fortfarande existerar i landet beror på enskilt initiativ. Numera förekommer den allenast inom ett begränsat område i södra Skåne, där den har fast tillhåll i skogar— na till en del större gods. Kronhjorten är emellertid en stor skadegörare, men hans skadegörelse drabbar förnämligast skogen främst genom att han skalar barken av granen, dock försmår han icke heller plantor och ungskog. Hans fortsatta existens är därför helt avhängig av att innehavarna av nämnda gods skona honom, trots den skada han gör. Nu rådande förhållanden tvinga emellertid till möjligast rationella utnyttjande av alla ett gods pro- dukter och det må därför ej väcka undran, om nämnda godsinnehavares intresse att å sina marker tåla ett så svårt skadedjur kommer att slappna, därest de såsom för närvarande är fallet icke få själva utnyttja kronhjorten såsom villebråd. Den nuvarande jakttiden, november månad, gör nämligen all jaktvård omöjlig. Under november månad ströva de stora hjortarna ut från skogarna och besöka då kringliggande åkrar för att äta av bet- eller rotfruktsblasten. Här bli de påskjutna, huvudsakligen nattetid och så gott som alltid med hagel, och om de icke bli dödligt träffade bli de i allt fall betydligt nedsatta genom skottskadorna. Innehavaren av den mark som ut- gör kronhjortens regelmässiga tillhåll går alltså oftast miste om djuren och han vågar ej heller spara de kraftigaste hjortarna, då han med visshet kan säga, att dessa snart komma att falla offer för skyttar, för vilka allt jakt- vårdsintresse är främmande.

Det synes dock utredningsmannen som vore det ur såväl historisk somi naturskydds- och jaktvårdssynpunkt angeläget att detta ursvenska villebråd

total fridlysning är utesluten på grund av kronhjortens skadegörelse, synes ingen annan utväg att nå detta mål finnas än att jämväl beträffande kron- hjorten införa systemet med jakt efter särskilt tillstånd.

Ehuruväl kronhjortens huvudsakliga skadegörelse drabbar skogen, föror— sakar han även en del skada å gröda och med hänsyn härtill lärer man, på det att innehavarna av de åkrar å vilka skada förövas skola bliva i till- fälle att genom jakt skaffa sig ersättning för skadorna, böra bibehålla en allmän jakttid, som emellertid kan vara ganska kort. I övrigt skall jakten få bedrivas allenast efter särskilt tillstånd, som då må meddelas den, som å sin mark har fast stam av kronhjort. Den särskilda jakttidens längd bör i regel icke få överstiga två månader och i likhet med vad som föreslagits beträffande älgen bör densamma omfatta jämväl tiden för den allmänna jakten. Då de skäl som föranlett förslaget om rätt att uppdela den särskilda jakttiden efter älg å flera perioder icke föreligga i fråga om kronhjorten, synes sådan rätt icke böra medgivas.

Att någon avgift utöver vanlig stämpel- och lösenavgift för tillståndsresolu- tionen icke skall uttagas, då det är fråga om tillstånd till rätt att å särskild tid jaga kronhjort och rådjur, synes uppenbart vid det förhållande, att det ju här icke blir fråga om utbetalande av ersättning för dessa djurs skade- görelse.

Bestämmelser om avgift för tillstånd att under särskild jakttid fälla älg ävensom för under allmän jakttid fällt sådant djur samt om älgskadefon- den synas icke böra intagas i jaktstadgan. Med hänsyn till senaste årets er— farenheter lära de härutinnan gällande bestämmelserna vara i behov av om- arbetning, varom utredningsmannen framdeles kommer att avgiva förslag.

45 %.

I fråga om innehålleti 1 mom. hänvisas till vad därom anförts vid 40 5. Första stycket av 2 mom. motsvarar 9 & 2 mom. i 1927 JS. Genom hän— visningen till 1 mom. avses att understryka, att därest å någon ort fågel, till- hörande enligt 41 5 2 mom. fridlyst art, är helt fridlyst det skall ankomma på Konungen att meddela tillstånd till den jakt å densamma som till för- hindrande av skadegörelse eller hinder kan befinnas erforderlig.

Det har då och då inträffat, att älgar visat sig folkilskna och att det alltså blivit nödvändigt att låta döda dem. Tvekan har emellertid rätt om vem som beslutanderätten i sådant avseende rätteligen skall tillkomma. I andra stycket av 2 mom. har nu föreslagits att denna rätt, Som synes böra avse alla enligt 42 g 1 mom. fridlysta däggdjursarter, Skall utövas av länsstyrelsen.

47 %.

I denna paragraf hava sammanförts dels det återstående stadgandeti 4 & av 1927 JS dels ock stadgandena i 1, 3 och 4 mom. av 9 g i samma författ- ning.

Vidkommande det föreslagna 2 mom. har i syfte att förhindra, att åt

detsamma gives sådan tolkning, att där omförmäld rätt skall anses tillkomma jämväl den som t. ex. såsom alléträd planterar fruktträd, det i 1927 JS före— kommande ordet fruktträdsplantering utbytts mot anläggning för fruktodling.

1936 års riksdag har anhållit, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utred- ning av frågan om skyddsåtgärder mot skada av hare på fruktträd samt vidtaga av utredningen föranledda åtgärder och har Kungl. Maj:t genom be— slut den 29 maj 1936 uppdragit åt utredningsmannen att upptaga omförmälda spörsmål till behandling. Sådan utredning har ännu icke kunnat verkställas, men det synes dock utredningsmannen föga antagligt att densamma skall kunna resultera i någon utvidgning i den allmänna befogenheten att under angivna förutsättningar döda skadehare varom i detta moment är fråga.

Gemensamt för de föreslagna 2—4 mom. är, att det i förtydligande syfte utsagts, att där omförmälda befogenheter allenast skola tillkomma jakträtts- innehavaren.

48 s.

1 mom. av paragrafen motsvarar 1 mom. av 6 & i 1927 JS och den inne— håller i förhållande till denna följande ändringar. Bland de förfaranden som skola vara förbjudna har upptagits icke blott till salu utbjuda och köpa utan även sälja. Sistnämnda ord förekommer redan nu i 2 mom. av 6 g i 1927 JS i detta moments lydelse enligt kungörelsen den 4 december 1931 (nr 406) och det har där insatts med anledning av, att detsamma förekommeri tex- ten till den överenskommelse mellan Sverige och Danmark om vissa bestäm- melser till skydd för flyttande jaktbara fåglar som avslutades den 9 oktober 1931 och som föranlett vidtagandet av de ändringar i 1927 JS, varom nyss- nämnda kungörelse innehåller föreskrifter. Enligt dansk uppfattning kan man nämligen sälja en sak utan att hava utbjudit den till salu, en uppfattning som icke torde sakna fog, varför ock ävensom i syfte atti detta avsende ernå överensstämmelse mellan de olika momenten i förevarande paragraf ordet sälja införts i texten såväl till 1 mom. som till 3, 4 och 5 mom. _ De gällande bestämmelserna angående märkning i ändamål att möjliggöra handel med samt emottagande och transport av villebråd hava allenast avseende å mat- nyttigt villebråd och gälla alltså icke i fråga om skinn av fridlysta icke mat- nyttiga djur. Sedan emellertid bland andra ekorren blivit fridlyst, vilken fridlysning i Norrland omfattar större delen av året, har behov visat sig före— ligga att beträffande dessa djur kunna tillämpa reglerna om märkning icke endast för att därigenom möjliggöra kontroll över fridlysningens efterlevnad utan ock för att skydda de som handla med skinn mot misstankar om olovlig åtkomst. Vad sålunda sagts om ekorren och handeln med dess skinn har tillämplighet även ifråga om andra fridlysta skinnbärande djur. Med hän- syn härtill har utredningsmannen dels i 5 mom. upptagit bestämmelser om märkningstvång beträffande vissa sällsynta pälsdjur, dels ock i förevarande moments andra stycke föreslagit ett stadgande, att föreskrifterna i stycket skola äga tillämpning ifråga om skinn av andra djur än de i 5 mom. avsedda. — I samband med företagna redaktionella ändringar i momentet har gäl-

in, . -...” A

lande bestämmelse om förfaringssättet vid märkning av matnyttigt villebråd som införes till riket överflyttats till 49 5.

I 2 mom. upptagas föreslagna undantag från bestämmelserna i 1 mom. — alltså icke såsom enligt ordalagen i 3 mom. av 6 % i 1927 JS från stadgandena i den förevarande paragrafen över huvud. Därvid har bland medgivna un- dantag icke upptagits »fridlysta fåglar som plåga hållas i hur». Vad som skall förstås med detta i 1927 JS förekommande uttryck synes utrednings- mannen oklart. Det förefaller vidare icke vara sympatiskt att direkt under- stryka en företeelse som väl endast bör vara tillåten i musealt intresse. Här- till kommer att stadgandet är obehövligt, då de tidigare i momentet förekom— mande uttrycken »levande djur som bevisligen lovligt fångats» samt »djur som innehavas med stöd av 50 %» torde täcka vad som med det uteslutna uttrycket kan vara åsyftat. Bland nämnda undantag har däremot upptagits villebråd, som fälles eller fångas vid jakt varom i 25 å i lagen om rätt till jakt förmäles, och har i samband härmed den nu i form av ett råd meddelade föreskriften om bland annat förverkat villebråds förseende med bevis eller intyg ändrats till att innefatta en formlig förpliktelse.

Åtskilliga metoder komma till användning för att trygga avsättningen av på förbjuden tid åtkommet matnyttigt villebråd. En sådan är att saluföra fågelvilt i plockat skick, varigenom kontrollen över, att fridlysningstiderna för olika slag av sjöfågel samt för hönor av skogsfågel och fasaner efterlevas, försvåras eller omöjliggöres. Ett medel mot denna trafik som kan väntas medföra åsyftat resultat samtidigt som det icke torde vålla den lojala handeln svårighet eller avbräck synes man erhålla genom att föreskriva, att handel med samt emottagande och forslande av matnyttigt fågelvilt icke under nå- gon tid av året skall få ske med mindre huvud, hals, ben och fötter med till- hörande fjäderbeklädnad äro fastsittande vid kroppen, och ett stadgande av sådant innehåll har ock intagits i 4 mom. Enligt sin ordalydelse blir stad- gandet tillämpligt jämväl på från utlandet infört fågelvilt. Ej heller detta synes behöva vålla den lojala handeln någon svårighet, då den import av plockat fågelvilt som möjligen äger rum kan antagas vara ganska obetyd— lig och avsedd för lyxkonsumtion och det. därest vederbörande exportörer icke gå med på att leverera fågeln i härstädes laggillt skick, för importören alltid finnes möjlighet att låta tullmyndigheten före utlämnandet förse fågeln med i 49 & omförmält märke för att dymedclst styrka den lagliga åtkomsten.

Den möjlighet att öva kontroll över fridlysningsbestämmelsernas efterlev- nad, som stadgandet i 1 mom. om märkning avser att giva, kan emellertid så- vitt angår fågelvilt göras illusorisk genom sådan plockning av detsamma, att märket avlägsnas. Den som under fridlysningstid saluför villebråd utan att detsamma är försett med fastställt märke lärer visserligen bliva bevisskyl- dig för den lovliga åtkomsten, men i det fall han invänder, att dylikt märke funnits men borttagits vid plockningen, lärer denna invändning få tagas för ! god till dess motsatsen kan bevisas, vilket emellertid torde få betraktas så— 1 som i de flesta fall outförbart. Därför har i förevarande moment föreslagits

den bestämmelsen, att beträffande fågelvilt, varå bestämmelserna i 1 mom. äro tillämpliga, i nämnda moment omförmält märke icke må avlägsnas förrän anrättning av fågeln skall ske. Ett sådant stadgande synes icke heller behöva innebära någon olägenhet för den lojala handeln, enär det i praktiken icke kommer att medföra annat, än att fågelns vänstra vinge eller eventuellt alle- nast den del av densamma, där märket är anbragt, behöver vara kvarsit- tande vid kroppen. Det kan för övrigt i fråga om de i detta moment före- slagna bestämmelserna sägas, att därest de vilka till avsalu föra Vilt visat mera förståelse för vikten av att iakttaga redan gällande föreskrifter, vilket emellertid vid upprepade inspektioner befunnits icke vara fallet, så hade säkerligen behovet av de nu föreslagna skärpningarna icke varit så trängande som nu är förhållandet. Att förbudet mot borttagande av märke begränsats till att avse allenast fågelvilt beror på praktiska hänsyn och på att förbudet just ifråga om sådant vilt visat sig mest påkallat.

Effekten av en beslutad fridlysning är i hög grad beroende på dels möjlig- heten att kontrollera dess efterlevnad och att beivra eventuellt åsidosättande av densamma, dels på den grad av frestelse till överträdelse som kan vara förbunden med möjligheten att ekonomiskt utnyttja begången sådan. Ifråga om de fridlysta sällsynta pälsdjuren såsom björn, lo, fjällräv och mård är det givet, att de höga värdena på dessa djurs skinn inbjuda till överträdelse av förbuden, och då det dessutom visat sig, att påföljd av dylik olaga jakt lätt kan undgås genom att giva sken av att djuren införts från utrikes ort, är det givet, att frestelsen att åsidosätta fridlysningen blir mången övermäktig.1 De björnhudar och fjällrävsskin som i hemlighet föras över gränsen särskilt till Norge för att sedan öppet återföras till riket äro flera än vad man i allmän- het tror, och det har för utredningsmannen av i nämnda trakter hemma— stadda personer framhållits, att vad fjällrävsstammen beträffar orsaken till, att den trots långvarig fridlysning icke bättre repa-t sig, är att söka iden ola- ga jakten. För att i möjligaste mån försvåra denna trafik och sålunda giva ökad effekt åt fridlysningen av ifrågavarande djur har utredningsmannen i 5 mom. upptagit ett stadgande av innehåll, att, därest till riket införes skinn av djur som härstädes är helt fridlyst eller som jämlikt lagen om rätt till jakt skall tillfalla kronan, skinnet skall till bevis om att det införts från ut— rikes ort förses med i 49 % avsett märke, varjämte denna föreskrift kom- pletterat-s med ett förbud mot handel med samt emottagande, forslande och beredande av sådant omärkt skinn, såvida det icke är i färdigt skick, varmed då skall förstås, att detsamma skall vara färdigt att användas för sitt slutliga ändamål. I andra stycket gives därutöver föreskrift om vissa andra fall, då skinn av dylikt djur skall behandlas som om det införts från riket.

Medan bestämmelserna i de hittills behandlade delarna av 48 % till huvud— sakligt ändamål hava att underlätta kontrollen över att fridlysningsbestäm-

1 Frestelsen minskas naturligen icke genom att skinnuppköpare icke akta för rov att i sina kringsända offerter uttryckligen angiva sig såsom köpare av t. ex. fjällrävskinn.

, melserna efterlevas, äro föreskrifterna i 6 mom. avsedda att tjäna som medel ' att försvåra avsättningen jäm'gväl av genom olovlig jakt åtkommet villebråd.

Behovet av bestämmelser som göra det möjligt att följa spåret av ett salu- fört tjuvskjutet villebråd bakåt till den i första hand skyldige är så allmänt erkänt, att något vidare därom icke torde vara att anföra. Av den förplik- telse att redogöra för åtkomsten av det för avsättning innehavda villebrådet, som förevarande moment ålägger den som handlar med villebråd eller be- driver däri närmare angiven verksamhet, lärer emellertid också följa, att dessa personer skola bliva angelägna att förvissa sig om, att de till dem för det ena eller andra ändamålet överlämnade djuren, skinnen etc. verkligen lovligen åtkommits. Man synes därför hava anledning att förvänta att ett ge- nomförande av förslaget i denna del skall bidraga till att göra slut på nu rå- dande förhållanden, som ifråga om möjligheten att vinna tryggad avsättning för villebråd bereder samma förmåner åt den som jagar olovligt som åt den laglige innehavaren av jakträtten.

49 5.

De i 1 mom. föreslagna metoderna för märkning hava utarbetats efter företagen granskning av vad i nämnda avseende gäller ide övriga skandina- viska länderna samt Tyska riket och utredningsmannen har till sitt förfo- gande haft prov på därstädes nyttjade lacksigill och plomber. Det har mot metoden att märka fågelvilt medelst lackstämpel anförts, att densamma är otillförlitlig, i det att lacket spricker sönder och faller av samt att i allt fall märkena ofta bliva otydliga. Detta synes emellertid hava sin grund i den dåliga beskaffenheten av det härstädes använda lacket och någon gång även på olämplig placering av märket. I Norge anbringas märket alltid å fågelns vänstra vinge, ett tillvägagångssätt som i förening med det där använda goda lacket medfört, att liknande klagomål icke framkommit i nämnda land.

Vidkommande bestämmelserna i 2 mom. vill utredningsmannen utan att framlägga något formligt förslag påpeka det lämpliga i att länsstyrelsen vid förordnandet av personer, vilka skola äga utföra märkning, i den mån så låter sig göra tager hänsyn till behovet i de nordliga delarna av landet att hava sådan tillgång till förrättningsman, att det blir ekonomiskt möjligt att få även mindre partier fågel märkta. Det har nämligen framhållits, att turister, sportfiskare och andra som sommartid besöka fjällbygderna ofta avtala med ripjägare om leverans av mindre partier ripor, för vilka då i allmänhet erhålles något högre pris än eljest, men att det till följd av det stora avståndet till närmaste förrättningsman i regel blir förenat med sådana kostnader att få dessa partier märkta, att den påräknade förtjänsten helt ute- blir, och det har satts i fråga om icke t. ex. lantbrevbärarna skulle kunna utrustas med befogenhet att verkställa märkning.

Att villebråd, ehuru det under tillåten tid inlagts i kylhus eller annan lag- ringslokal, icke må sedan fridlysningstiden inträtt därifrån uttagas för för- säljning med mindre det är vederbörligen märkt framgår direkt av stadgan-

det i 48 g 1 mom. Denna märkningsskyldighet lärer emellertid i regel full- göras så, att vederbörande vilthandlare låter märka de olika villebrådspar- tierna allteftersom desamma uttagas och följaktligen kommer i lagringslo- kalen ständigt att finnas omärkt villebråd. Givet är att kontrollen över att icke olagliga partier villebråd inläggas i lagringslokalen härigenom försvå- ras. I syfte att undanröja denna olägenhet föreslås därför i sista punkten av första stycket i 2 mom. ett stadgande om skyldighet för den som i sådan lag- ringslokal förvarar till försäljning avsett villebråd, som icke förut behörigen märkts, att inom viss tid efter fridlysningstidens inträde ombesörja märk- ning.

50 %.

Förevarande paragraf är av i huvudsak samma innehåll som 8 5 i 1927 JS och grunden till de ändringar som föreslagits och vilka dels äga sam- band med den föreslagna jaktvårdsorganisationen samt dels förestavats av en önskan att kunna något kontrollera den i vetenskapligt syfte bedrivna jakten torde utan vidare framgå av författningstexten.

51 och 52 55.

Sedan på sätt framgår av 15 % 2 mom. i förslaget till lag om rätt till jakt kronans rätt till fallvilt av älg, hjort och rådjur, som påträffas under för— bjuden tid, utsträckts till att omfatta jämväl vildren och bäver, lärer det bliva nödvändigt att göra bestämmelserna i 11 och 12 55 av 1927 JS tillämp- liga jämväl å sistberörda djurarter, vilket skett genom de i förevarande paragraf föreslagna stadgandena.

Åtgärderna enligt 52 % synas vara av den natur att de av desamma föran- ledda utgifterna böra bestridas med jaktvårdsmedel, varav i sin tur torde följa att den behållning som må uppkomma vid försäljning av djur eller fallvilt, som tillfalla kronan, bör tillgodoföras jaktvårdsfonden. Detta föran- leder behov av ändring i de rörande omhändertagande för kronans räkning av dylikt djur eller fallvilt gällande bestämmelsernai, varom dock utred— ningsmannen icke ansett erforderligt att för närvarande framlägga särskilt förslag.

"Ett förfarande, som står nära dödandet av humanitära skäl av påträffad sårad älg, hjort eller rådjur, utgör upptagandet av älg-, hjort- eller rådjurskalv, som anträffas övergiven av_ modern, och det kan ifråga- sättas, om icke stadgandena i 51 och 52 åå böra göras tillämpliga på sådant upptagande. Praktiska skäl tala emellertid häremot. Den som å sin mark upptager sådan kalv och sedan föder upp den gör det väl i allmänhet i av- sikt att återgiva kalven friheten, sedan den blivit stor nog att kunna reda sig själv. Det synes emellertid vara ägnat att vålla offentlig myndighet uteslu- tande besvär och bryderi, om redan på ett så tidigt stadium som vid upp- tagandet sådan myndighet skall nödgas taga ställning till hur med kalven

! Se Kungl. kungörelsen den 28 september 1928 (nr 355) angående omhändertagande för kronans räkning av dödade eller fångade djur samt fallvilt av vissa djurslag.

skall förfaras. Allenast om upptagaren icke själv vill uppföda kalven eller om han vill försälja eller bortgiva den, synes saken böra dragas under myn- dighets prövning. Så lärer ock för närvarande ske och någon uttrycklig be- stämmelse i saken synes vid sådant förhållande icke erforderlig. Icke heller torde särskilt stadgande angående förfarandet med köpeskillingen för försåld sådan kalv vara erforderligt. Det kan visserligen anses befogat att ienlighet med grunderna för ifrågavarande paragrafer anse, att med köpeskillingen skall förfaras på sätt iomförmälda kungörelse nr 355/1928 bestämmes, men då den som uppfött en dylik kalv under alla förhållanden lärer kunna göra anspråk på gottgörelse för besväret, vilkens storlek icke kan på förhand fixe- ras, synes det böra ankomma på den beslutande myndigheten, som väl skall vara Kungl. Maj:t, att i varje särskilt fall pröva, om köpeskillingen skall få av uppfödaren behållas eller icke.

53 %.

I fråga om rätten till ersättning för skada av 10 å tamdjur och renar gäl- ler för närvarande enligt lagen om nationalparker samma regler som be- träffande ersättning för sådan skada av björn. Enligt 10 å i 1927 JS är ersättningsrätten begränsad till de fall då skadegörelsen sker å kronomark, men enligt 2 5 2 mom. i gällande kungörelse angående tillfälliga fridlys- ningstider för vissa djurslag har rätten till ersättning utvidgats till att avse skada å all mark.

Det synes utredningsmannen lämpligast att redan i jaktstadgan fastslå, att rätten till ersättning för av 10 orsakad skada icke skall vara beroende av å vilket slag av mark densamma inträffar, och synes jämväl i övrigt de för skada av björn å tamdjur och renar föreslagna bestämmelserna böra vara tillämpliga ifråga om skada av 10.

Även örnen gör emellertid skada å tamdjur och ehuruväl svårigheten att i ett visst fall avgöra, om skada verkligen orsakats av örn, är betydligt större än beträffande björn och 10 samt sålunda jämväl risken att ersättning för skada av örn kan komma att obehörigen utbetalas större än i fråga om de båda andra djurslagen, har det synts utredningsmannen angeläget att genom medgivande av rätt till ersättning jämväl i fråga om skada av örn undanröja en av anledningarna till missnöje med fridlysningen av denna fågel, varför bestämmelse om sådan rätt upptagits i förevarande paragraf.

54 g.

Första stycket av 1 mom. innehåller straffbudet för vad som enligt för- slaget skall betecknas såsom olaga jakt, d. v. 5. det förfarande varigenom någon åsidosätter gällande bestämmelser om fridlysning antingen så att han jagar, dödar eller fångar djur under tid, då det är fridlyst, eller ifråga om fåglar tager eller förstör ägg eller bo av fågel som är fridlyst. Straffet före- slås till dagsböter och något särskilt minimum har icke ansetts böra före- ? komma i det fall, att den olaga jakten avsett helt fridlyst' djur, utan torde

det kunna överlämnas åt domstolarna att härvidlag verkställa erforderlig differentiering.

I andra stycket föreslås straffskärpning för vissa kvalificerade former av olaga jakt. Beträffande dessa hänvisas till vad som anförts vid 27 å i för- slaget till lag om rätt till jakt. Då emellertid överträdelse av en fridlysnings- bestämmelse, som ju är tillkommen i allmänt intresse, i princip bör be- dömas strängare än ett intrång i annans jakträtt, har det normala straffet för ifrågavarande kvalificerade överträdelser föreslagits skola utgöra fän- gelse med ett år som maximum, och skall bötesstraff ej få förekomma annat än vid synnerligen mildrande omständigheter. .Såsom en vid olaga jakt efter älg försvårande omständighet har såsom ovan vid 36 % anförts upptagits, att jakten ägt rum under skidlöpande.

Ett fall av olaga jakt har emellertid ansetts påkalla särskild behandling i bestraffningshänseende, nämligen det fall då någon under eljest tillåten jakt efter älg dödar, sårar eller påskjuter årskalv. Sådant fällande av års- kalv kan givetvis vara uppsåtligt, men i de allra flesta fall är det beroende på, att den jagande misstager sig beträffande djurets egenskap att vara års- kalv. Detta misstag är som en var vet mycket lätt att begå, medan det däremot ofta är förenat med betydande svårighet att avgöra, huruvida miss- taget skall anses vara ursäktligt eller icke, ett förhållande som givit upphov till besvärliga och tidskrävande rättegångar vilkas utgång ofta varit beroen- de på rena tillfälligheter. Skyddandet av årskalvarna är såsom förut i oli- ka sammanhang framhållits av vital betydelse för älgstammens vidmakt- hållande. Överträdelse av årskalvförbudet måste därför vara belagt med kännbart straff, men straffet bör å andra sidan icke vara sådant, att det- sammas ådömande kommer att på grund av de med överträdelsens begåen- de iregel förknippade omständigheterna betraktas såsom uppenbart obilligt. Utredningsmannen föreslår därför, att för ifrågavarande överträdelse icke skall tillämpas någon av de för olaga jakt i allmänhet avsedda strafformerna utan i stället ett omedelbart i penningar ådömt bötesstraff, vars minimum emellertid synes böra sättas förhållandevis högt, nämligen femtio kronor.

Därest den som beviljats tillstånd att under särskild jakttid jaga älg fäller större antal älgar än tillståndet avser, skall det enligt gällande bestämmelser anses som om han jagat under förbjuden tid. Det vill emellertid synas som om ett dylikt betraktelsesätt står i strid mot grunden till att dylikt tillstånd beviljats honom, vilken ju utgöres av hans egenskap att vara älgvårdare. Ett överskridande vid jakten av det tillåtna antalet älgar lärer därför ur princi- piell synpunkt vara att betrakta närmast såsom en ordningsförseelse. Na- turligen kunna fall av uppsåtlig förbrytelse förekomma, vilket emellertid då visar, att antagandet om vederbörandes egenskap av älgvårdare varit oriktigt, och därför bör ha till följd, att tillstånd en annan gång förvägras honom. Till ovan anförda skäl kommer, att även ett överskridande av det tillåtna antalet älgar kan vara beroende på misstag eller annan oberäknelig omständighet, som medför att förseelsen icke skäligen bör stämplas såsom olaga jakt.1 Ut-

1 Ett belysande sådant fall finnes refererat i Svenska Jägareförbundets tidskrift 1936 sid. 216. '!

redningsmannen föreslår därför, att jämväl i detta fall straffet bestämmes till omedelbart i penningar ådömda böter, därvid dock minimum synes böra sät- tas så högt som till ett hundra kronor.

Enligt 28 å i förslaget till lag om rätt till jakt skall såsom för olovlig jakt straffas bland annat den som olovligen tillägnar sig dödad björn, 10 eller örn eller fallvilt av dessa djur eller som olovligen tillvaratager fallvilt efter älg, hjort, vildren, rådjur eller bäver, då fallviltet anträffas under tid då detsam- ma skall tillfalla kronan. I överensstämmelse härmed borde den som under fridlysningstid påträffar djur av sistnämnda arter så illa sårat, att det be- finnes nödigt döda detsamma, och sedan olovligen tillägnar sig djuret straf- fas såsom för olaga jakt. Då emellertid straffet för olaga jakt är strängare än fö1 olovlig sådan, leder ett dylikt förfaringssätt till att ovannämnda sins- emellan likaitade förbrytelser komma att förskylla väsentligt olika straff. För att undgå denna ur materiell synpunkt stötande inkonsekvens synes man därför böra i bestraffningshänseende likställa sådan överträdelse av stad- gandet i 51 % varom nu är fråga med nyssnämnda förbrytelser mot lagen om rätt till jakt och har förslag härom intagits i tredje stycket av förevarande moment.

Förut är anfört hurusom frestelsen att åsidosätta bestämmelserna om frid- lysning ofta influeras av förefintlig möjlighet att vinna avsättning av det olagligt åtkomna villebrådet och bestämmelserna i 48 % hava ju ock till syfte att i möjligaste mån förhindra, att bland annat handel med på förbjuden tid fällt eller fångat villebråd äger rum. Ur moralisk synpunkt synes skill- naden ej vara stor mellan den som idkar olaga jakt och den som sedan för sin vinning utnyttjar det vid denna jakt åtkomna villebrådet. Det torde där- för icke möta någon betänklighet, om man i bestraffningshänseende med olaga jakt jämnställer sådant salubjudande, säljande, köpande, emottagande, forslande och införande till riket som enligt 48 & är förbjudet. Även ur en annan synpunkt kan ett dylikt likställande vara lämpligt. Straffbudet för olovligt forslande etc. får ofta tjäna som en reservparagraf som tillgripes i sådana fall, då den för olaga jakt åtalade utnyttjar de ofta föreliggande be- vissvårigheterna och sålunda genom att neka undandrager sig det straff för olaga jakt som rätteligen bort honom ådömas. Visserligen är det en var åtalads rätt att neka, men det synes dock utredningsmannen icke kunna an— ses otillbörligt av lagstiftaren att söka minska vinsten av detta nekande, för- utsatt nämligen att ett dylikt förfarande är ur annan materiell synpunkt moti- verat, vilket ju, såsom av det ovan anförda framgår, i detta fall är förhållan- det. Utredningsmannen föreslår därför, att sådant forslande etc., beträffan- de vilket ovan anförda synpunkter göra sig särskilt gällande och detta torde vara fallet med de ifrågavarande förfaranden som enligt 48 5 1 eller 5 mom. äro förbjudna skall straffas såsom olaga jakt efter ty i första eller andra styckena av 1 mom. i förevarande paragraf än stadgat. Bestämmelserna här- om återfinnas i 2 mom. av paragrafen.

För överträdelse av övriga i 48 % meddelade bestämmelser föreslås straffet till dagsböter, på sätt framgår av 3 mom. av förevarande paragraf.

55 och 56 åå.

Rörande innehållet i 2 mom. i 55 % hänvisas till vad därom yttrats vid 31 &. I 3 mom. föreslås straffbestämmelser för den som i strid mot vadi 37 % är stadgat vid jakt brukar motorfordon, motorbåt, annat maskindrivet far— tyg eller bogserad farkost. Straffet för sådan förseelse i allmänhet föreslås skola vara dagsböter, dock att lägsta straffet skall vara tio dagsböter. Det föreligger nämligen ett uppenbart behov att understryka, att förbudet mot användande av ifrågavarande transportmedel vid jakt riktar sig icke endast mot den illojala jägaren utan även mot den som idkar eljest tillåten lovlig jakt.

Sin största och mest ödesdigra användning hava emellertid nämnda trans- portmedel vid olovlig eller olaga jakt och i 27 å i förslaget till lag om rätt till jakt har såsom en kvalificerad form av olovlig jakt upptagits sådan som sker med användande av dylika transportmedel. Nämnda stadgande före- slås nu skola få sin motsvarighet vid olaga jakt genom stadgandet i andra stycket av 3 mom., att, därest vid jakt varom nu är fråga fridlyst villebråd fällts, sårats, påskjutits eller fångats, straffet skall vara fängelse i högst ett år. I motsats till vad som eljest kan vara förhållandet vid förbrytelser mot jaktförfattningarna synes det nämligen ifråga om jakt från t. ex. bil eller motorbåt efter fridlyst villebråd icke gärna kunna uttänkas fall, då sådana förmildrande omständigheter äro förhanden, att behov föreligger att vid straffets utmätande hava tillgång till en straffskala som medger ådömande av annat straff år frihetsstraff.

I fråga om övriga i förevarande paragrafer föreslagna stadganden torde icke annat vara att nämna, än att i fråga om de överträdelser, vilka föreslås skola bestraffas med omedelbart i penningar ådömda böter, som straffmaxi- mum upptagits det för sådana böter lagligen gällande maximum eller tre hundra kronor. Härigenom gives det tillfälle att bättre än vad för närvarande är möjligt anpassa straffet efter förhållandenai det särskilda fallet, ett förhållande som torde vara ägnat att bidraga till ökad respekt för lagstifta- rens påbud.

57 &.

Jämväl beträffande jaktstadgan har utredningsmannen ansett ett sam- manförande i en paragraf av bestämmelserna om förverkande befordra reda och överskådlighet.

I materiellt avseende innebär förslaget, att i förhållande till gällande rätt förverkandepåföljd stadgats i betydligt större omfattning, på sätt framgår av förevarande paragraf. Det synes nämligen icke finnas något skäl, varför t. ex. den som fångar djur medelst otillåtet redskap skall i fråga om rätten att behålla det sålunda åtkomna villebrådet sättas i en bättre ställning än den som fångar det på olaga tid. Likaledes synes det ligga nära till hands att beträffande den som använder ett otillåtet jaktredskap stadga den påföljd, att han skall vara redskapet förlustigt. I det sistnämnda fallet tillkommer

--=— =p"); ;L

' med detsamma skall förfaras.

ytterligare, att man därigenom minskar möjligheterna till upprepad förbry- telse. .

I 1927 JS stadgas för vissa överträdelser jämväl den påföljden, att där jaktpass för den jagande utfärdats detsamma skall vara förbrutet. Ett upp- tagande i förslaget av sådan påföljd lärer då medföra, att densamma måste drabba även den som löst jaktkort, enär ju motsatsen skulle innebära en icke tillåtlig diskriminering av utländska undersåtar. Emellertid synes det utredningsmannen som om denna påföljd överhuvud kan komma att innebära en obillighet, även om man begränsar den till att såsom nu avse allenast olaga jakt i inskränkt mening. Den som t. ex. vid skogs- fågeljakt råkar skjuta en fridlyst höna eller vid klappjakt fridlyst fasanhöna eller som skjuter en stenfalk i tro att det var en sparvhök kan visserligen icke undgå att bliva straffad och att få utgiva det fällda djuret eller dess värde, men att därjämte beröva honom hans jaktkort eller jaktpass synes dock vara att gå för långt. Emellertid torde det icke låta sig göra att i nämn- da avseende draga gränsen mellan de överträdelser som skola medföra för- lust av jaktkort eller jaktpass och de som icke skola göra det, varför utred- ningsmannen icke upptagit något förslag om sådant förverkande.

58 5.

Då den i förevarande paragraf medgivna fråntaganderätten skall tillkom- ma en var, har det synts nödigt att, för att densamma ej skall kunna utövas i chikanöst syfte, stadga skyldighet för den som utövat nämnda rätt men ej vill anställa åtal att överlämna det i beslag tagna till polismyndighet eller personal vid domänverket, vilka ju hava åtalsplikt. Skulle det därvid be- finnas, att fråntagandet skett obehörigen, torde nämnda myndigheter hava att, därest den jagande så påfordrar, till honom utlämna vad som tagits i beslag.

60 &.

Den plikt att åtala som enligt andra stycket skall åvila där omförmäld per- sonal vid domänverket bör naturligen hava avseende allenast på vars och ens tjänstgöringsområde. Utanför detta har nämnda personal i detta hänse- ende samma rätt som "enligt tredje stycket tillkommer en var, men kan vid ett sådant åtal givetvis icke åberopa sin tjänsteställning.

62 %.

Därest ett jämlikt denna stadga otillåtet jakt- eller fångstredskap förkla- rats förverkat, synes det mindre lämpligt att detsamma genom försäljning å offentlig auktion skall kunna komma i händerna på någon som åter an- vänder det vid jakt. Därför har det föreslagits att sådant redskap skall, in- nan det försäljes, göras otjänligt att användas vid sådan jakt eller fångst, och att, om så ej kan ske, länsstyrelsen skall hava att bestämma om huru

Jämväl i fråga om jaktstadgan föreligger behov av vissa bestämmelser om övergången till den nya jaktvårdsorganisationen. För att lättare exemplifiera hur enligt utredningsmannens mening denna övergång skall ske, har viss dag utsatts för stadgans ikraftträdande.

Genom de i 39 5 2 mom. och 42 % 3 mom. givna hänvisningarna till vissa andra författningar rörande fridlysning m. m. lärer den nya stadgans ikraft- trädande icke komma att rubba giltigheten av dessa författningar, förrän de— samma uttryckligen ändrats eller upphävts.

I likhet med vad som varit fallet vid utfärdandet av såväl 1912 JS som 1927 JS synes ej heller nu någon ändring böra vidtagas i fråga om rätten att idka jakt å Stora Karlsö eller beträffande de åtgärder till skydd för ejdern och dess ägg, som kunna hava vidtagits på grund av Kungl. breven till skogs- styrelsen den 12 februari 1869 och den 3 maj 1870.

.a.

BILAGOR

Bilaga A.

Förteckning över till utredningsmannen överlämnade fram-

ställningar i jaktlagstiftningsfrågor, anmärkta 1 statsråds- protokollet den 30 december 1932.

1) Svenska jägareförbundet i skrivelse den 20 augusti 1926 med begäran om vidtagande av begränsning i den innehavare av järnvägs- eller kanalan- läggning tillkommande jakträtten å område, som upptages av sådan anlägg- ning;

2) Svenska jägareförbundet i skrivelser den 22 augusti 1921 och den 20 april 1922 med begäran om åtgärder mot villebrådsstammarnas tillbakagång därvid ifrågasatts fullständigande av 9 % jaktlagen i syfte att möjliggöra genomförande av beslut om bildande av gemensamt jaktområde även gent- emot tredskande markinnehavare;

3) Svenska jägareförbundet i skrivelse den 20 augusti 1926 med begäran om åtgärder för minskande av den fara för viltbeståndet som läge i pågående styckning av kronans jordbruksdomäner ävensom av prövning om ej åtgär- der kunde vidtagas för att överhuvud söka undanröja den ännu större fara för villebrådsstammarna som vore förenad med den starka uppdelningen av jorden i allmänhet;

4) byggmästaren And. Persson i Baskemölla i skrivelse den 29 januari 1932 med förslag om jaktvårdsavgift;

5) konsulenten Carl Lindquist i Stora Forssa i skrivelse den 16 november 1932 med förslag om jaktvårdsavgift;

6) Svenska jägareförbundet i skrivelse den 31 augusti 1932 med förslag om införande av obligatorisk ansvarsförsäkring vid jakt;

7) Svenska jägareförbundet i skrivelse den 28 maj 1932 med begäran om förbud mot sådana fångstmedel som grop, stock, flak och andra dylika giller;

8) Svenska jägareförbundet i skrivelse den 27 maj 1931 med begäran om förbud mot jakt nattetid;

9) Svenska jägareförbundet i skrivelse den 12 maj 1931 med begäran om viss inskränkning av tiden för rätt att vid jakt bruka drivande hund;

10) Värmlands läns jaktvårdsförening i skrivelse den 23 maj 1931 med begäran om fridlysning av räv under tiden från och med den 1 mars till och med den 15 oktober; 1 11) Svenska jägareförbundet i skrivelse den 7 januari 1929 med begäran om införande av bestämmelse, att fågelvilt icke under någon tid av året skall få till salu utbjudas, köpas, emottagas eller från ort till annan forslas i ploc-

kat skick med mindre huvud, hals, ben och fötter med tillhörande fjäderbe- klädnad äro kvarsittande vid kroppen;

12) ledamoten av Riksdagens första kammare Ernst Jonsson i Lycksele i skrivelse den 16 maj 1931 med begäran om övervägande, huruvida tillstånd ' må kunna medgivas den som under tillåten tid jagar älg å enskild mark att mot viss avgift utsträcka jakten till det allmännas skogsmarker;

13) Svenska jägareförbundet i skrivelse den 11 september 1932 med för- slag angående vissa lättnader i avseende å sättet för fullgörande av deklara- tionsskyldigheten vid jakt efter älg;

14) Svenska jägareförbundet i skrivelse den 30 juni 1928 med begäran om åtgärder för en allmän skärpning i bestraffningen av jaktförbrytelser; samt

15) Svenska jägareförbundet i skrivelse den 27 maj 1931 med begäran om införande av bestämmelser att minst två tredjedelar av de för förseelser mot jaktförfattningarna utdömda böter och beslagsandelar måtte ställas till för- fogande för jaktvårdsföreningarna eller, där sådan förening ej finnes, för länsstyrelsen att användas till jaktvårdens främjande och därvid särskilt till belöningar åt personer, som verksamt bidragit till beivrandet av överträdel— ser av jaktförfattningarna.

Förteckning över till utredningsmannen överlämnade fram- ställningar i jaktlagstiftningsfrågor, anmärkta i statsråds- protokollet den 1 februari 1935.

1) Svenska jägareförbundet i skrivelse den 10 februari 1933 med erinran om en av förbundet den 27 maj 1931 gjord framställning om förbud mot jakt nattetid (upptagen i Bil. A under punkt 8) samt begäran att berörda fram- ställning snarast måtte bliva föremål för åtgärd; . 2) Svenska jägareförbundet i skrivelse den 14 mars 1933 med begäran om generellt förbud mot jakt från motorbåt eller annat maskindrivet fartyg;

3) Svenska jägareförbundet i skrivelse den 7 mars 1934 med begäran om införande av bestämmelse innefattande förbud att inom visst avstånd från gränsen till annans jaktområde uppsätta fångstburar för fångande av små- vilt;

4) juris kandidaten Jarl Hemberg i Stockholm i skrivelse den 12 mars 1934 med begäran om förbud mot all giftutläggning utomhus, alternativt om tillägg till 3 g 2 mom. i 1927 JS, att enligt nämnda lagrum under ingen del av året fridlysta fåglar ej få dödas medelst gift;

5) J. P. Dahlberg i Skansholm i skrivelse den 9 september 1932 med be- gäran om ändring av vissa bestämmelser i jaktstadgan angående fridlysnings- tider och fångstsätt, vilka innebure fara för viltbeståndet i Västerbottens lapp- marker;

6) Sorsele kommun i skrivelse den 23 november 1932 med begäran om förbud i Norrland mot jakt efter vanlig räv under tiden från och med den 1 mars till och med den 30 november;

7) Svenska viltskinnshandlareföreningen i skrivelse den 25 april 1934 med begäran om ändrad tid för jakt efter ekorre;

8) Stockholms läns fiskareförening iskrivelse den 20 januari 1934 med be- gäran om ändrad tid för jakten efter sjöfågel inom viss del av Stockholms skärgård samt om vidtagande av åtgärder för sjöfågelns skyddande;

9) Svenska jägareförbundet i skrivelse den 14 mars 1933 med begäran om införande av bestämmelser i jaktstadgan om märkning i kontrollsyfte av till riket införda skinn av björn, lodjur, fjällräv, skogsmård och bäver;

10) Jämtlands läns jaktvårdsförening i skrivelse den 23 november 1932 med begäran om sådan ändring av bestämmelserna om älgskadefonden, att från nämnda län inflytande avgifter måtte komma jaktvårdsarbetet inom länet tillgodo;

11) Svenska jägareförbundet i skrivelse den 27 juni 1933 med begäran om utsträckning av den särskilda jakttiden för jakt efter älg till en månad efter den allmänna jakttidens utgång;

12) Svenska jägareförbundet i skrivelse den 15 juni 1934 med begäran dels om förbud mot användande vid jakt efter älg av helmantlade kulor, dels ock om lindring i gällande straffbestämmelser ifråga om licensjakt å sådant villebråd; samt

13) Svenska jägareförbundet i skrivelse den 23 september 1932 med begä- ran om anordnande av effektivare bevakning och tillsyn över kronans mar- ker i övre Norrland till förhindrande av därstädes i stor utsträckning bedri- vet tjuvskytte.

Bilaga C.

Förteckning över framställningar i jaktlagstiftningsfrågor vilka till utredningsmannen överlämnats efter den 1 februari 1935.

1) Riksdagen i skrivelse den 22 februari 1935, nr 48, med anhållan att åt jaktlagstiftningsutredningen måtte uppdragas att upptaga till behandling jämväl de spörsmål som beröras i nedannämnda motioner, nämligen

dels motion i AK nr 381 av Herman Andersson i Grimbo vari hemställts, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag rö— rande sådan ändring av jaktlagen, att bildandet av jaktvårdssammanslut- ningar underlättades exempelvis på så sätt, att om två tredjedelar av samt— liga delägare i ett sammanhängande jord- och skogsområde, lämpligt att utgöra ett jaktvårdsområde, vilka delägare samtidigt representerade viss del, förslagsvis minst hälften, av den sammanlagda arealen, beslutade att bilda en jaktvårdsklubb, övriga delägare icke skulle kunna hindra detta utan vara skyldiga att låta sina marker ingå i det sålunda bildade jaktvårdsområdet,

dels likalydande motioner i FK nr 59 av Erik von Heland m. fl. och i AK nr 132 av Arthur Heiding och Otto Wallén vari hemställts, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag rörande skärpta straffbestämmelser för tjuvskytte samt om läggande under allmänt åtal av mål angående tjuvskytte, även om de blott rörde enskild persons rätt,

dels ock motion i AK nr 351 av E. Thorell och Ernst V. Olsson i Staxäng _vari hemställts att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag angående sådan skärpning av bestämmelserna mot olovligt ut- övande av jakt i strafflagens 24 kap. 12 och 13 åå, att brott mot dessa para— grafer måtte kunna på ett effektivt sätt beivras;

2) Riksdagen i skrivelse den 25 maj 1935, nr 246, med anhållan att åt jaktlagstiftningsutredningen måtte uppdragas att till behandling upptaga de spörsmål, som beröras i nedan omförmälda motion, nämligen i FK nr 61 av Nils Gabrielsson, vari hemställts om beslut dels att även i de fall, där björn å annan mark än kronan tillhörig förorsakade skada å tamdjur, vilka för betning finge dit inkomma, sådan skada måtte ersättas av statsverket, dels oclc att renvårdande lapp måtte utan hinder av gällande bestämmelser ä sådan annan kronomark än nationalpark, varest han enligt lagen om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige äger jaga, utan särskilt tillstånd få döda björn, som anfallit människa eller tamdjur;

3) Riksdagen i skrivelse den 7 juni 1935, nr 273, vari riksdagen dels an— mält, att riksdagen bifallit Kungl. Maj:ts proposition med förslag till bland

annat lag om rätt i vissa fall till jakt å vildkanin, dels oclc med anledning av inom riksdagen väckta motioner, nämligen i FK nr 108 och AK nr 230 samt i FK nr 133 och AK nr 603 anhållit, att åt jaktlagstiftningsutredningen måtte uppdragas att till behandling upptaga frågan om lämpligaste sättet att be- kämpa vildkaninen;

4) Jöns Johanssoni Snogarp, Lilleröd, i skrivelse den 7 februari 1935 med begäran om inskränkning i rätten att vid försäljning av fastighet undantaga jakträtten;

5) Riksdagen i skrivelse den 13 maj 1936, nr 231, med anhållan, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning av frågan om skyddsåtgärder mot skada av hare på fruktträd, vilken fråga närmare behandlades i motion i AK nr 25 av A. De Geer och N. Hammarlund.

6) De svenska djurskyddsföreningarnas centralförbund i skrivelse den 9 februari 1935 med begäran om förbud under hela året mot allt saluhållande, köpande, emottagande, forslande, import och infångande av sådana fåg- lar, som voro skyddade jämlikt kungörelsen den 8 november 1912 (nr 292) angående skydd åt för lantbruket nyttiga fåglar;

7) Karl E. Viberg i Kattarp i skrivelse den 30 januari 1936 med begäran om ändrade jakttider inom Kristianstads och Malmöhus län för jakten efter hare och gräsand;

8) Svenska jägareförbundet i skrivelse den 18 mars 1936 med begäran om fridlysning tillsvidare under fem år vid sötvatten inom landet av utter, dock med undantag för fiskdammar och andra anstalter för fiskodling;

9) dels Sveriges rävuppfödares riksförbund i skrivelse den 7 mars 1934 med begäran om tillstånd att få från Nordamerika importera högst tjugu par bisamråttor samt i och för bedrivande av försök få inplantera djuren i högst tre sjöar i Norrland, helst i Jämtland; dels ock Bror E. Isaksson i Dika- näs i skrivelse den 20 november 1933 med begäran om tillstånd att få från Canada eller Finland importera högst tio par bisamråttor;

10) Värmlands läns jaktvårdsförening i skrivelse den 9 maj 1936 med be- gäran om sådana bestämmelser för jakten efter älg inom Näs härad av Värm- lands län, att sådan jakt skall få bedrivas endast efter av länsstyrelsen läm- nat tillstånd;

11) Västernorrlands läns jaktvårdsförening i skrivelse den 28 november 1935 dels med begäran om fridlysning tillsvidare inom länet av rådjur, dels med tillkännagivande från Norrbottens läns jaktvårdsförening att denna ej hade något att erinra mot att fridlysningen utsträcktes att gälla även Norr- bottens län;

12) Mellersta Roslags, Uppsala läns och Västmanlands läns jaktvårdsföre- ningar i gemensam skrivelse den 24 april 1936 med begäran att för Stock- holms, Uppsala och Västmanlands län måtte dels bestämmas gemensam jakt- tid för jakt efter hare och rådjur, vilken lämpligen borde omfatta tiden från och med den 1 september till och med den 31 januari, dels ock måtte stadgas, att lösa hundar icke få förekomma i markerna efter utgången av januari månad till tiden för skogsfågeljaktens början;

A_A_—A_A_ | .

13) Professorn Einar Lönnberg i skrivelse den 31 januari 1934 med be- gäran om förbud mot användande av sax vid vargfångst:

14) Överjägmästaren i Skellefteå distrikt Sune Hederström i skrivelse den 2 februari 1935 med begäran att bestämmelserna om märkning av matnyttigt villebråd måtte göras tillämpliga jämväl å skinn av ekorre;

15) Landsfiskalen i Lycksele norra distrikt A. Lindow i skrivelse den 4 juni 1935 med begäran om sådan ändring av bestämmelserna i 4 % i förord- ningen den 18 juli 1931 med vissa bestämmelser angående jakt efter älg, att skyldighet stadgas för den som avgiver i nämnda paragraf avsedd dekla- ration att i denna lämna uppgift om jakt- eller slaktplatsen;

16) A. Karlsson i Södra Vi i skrivelse den 26 januari 1936 med vissa ön- skemål om åtgärder till förhindrande av djurplågeri m. m. vid jakt efter älg;

17) Svenska jägareförbundet i skrivelse den 22 april 1936 med begäran om ändrade bestämmelser ifråga om tillvägagångssättet vid utfärdande av jaktpass för utländska undersåtar;

18) Svenska jägareförbundet i skrivelse den 22 april 1936 med begäran om vissa lättnader för jägare från de övriga nordiska länderna i föreskrif- terna om rätt att till riket medföra jaktvapen och jaktammunition; samt

19) Domänstyrelsen i skrivelse den 13 februari 1936 med begäran om sådan ändring av 2 punkten av kungörelsen den 25 november 1927 (nr 437) angående grunder för tillgodogörande av kronans jakträtt, att jakt å de i :punkten nämnda områden, med' undantag av dem som äro ställda till Konun- gens egen disposition och där Konungen själv om jakten särskilt förordnar, må få idkas av chefen för domänverket eller den som i hans ställe och på hans uppdrag företager inspektionsresa jämte den domänverkets förvalt- ningspersonal som vid dylika tillfällen beordrats vara vederbörande inspek- tionsförrättare följaktig.

Beräkning av inflytande jaktvårdsavgifter och dessas fördelning.

Bilaga D.

Jaktvårdsavgifternas fördelning

År 1934 är? 122376 _ Län och jaktvårdsförening digg?" korts- ååå? Till Svenska Jag; Jakt— vapen inneha- av— K. "M:ts jägare- nings- Värds— vare gifter hgh-de malin- ända enfi?1l;en mal ” 1 2 3 4 5 t'» 7 8

Stockholms stad och län . . .. 25 600 11 520 52 000 2 600 7 800 5 200 33 900 Uppsala .................... 7 800 3 510 15 700 800 2 300 1 500 10 200 Södermanlands .............. 10 400 4 680 21 000 1 000 3 100 2 100 13 700 Östergötlands . .............. 16 001) 7 200 32 400 1 600 4 800 3 200 21 000 Jönköpings .................. 14 91 )0 6 700 29 100 1 400 4 300 2 900 18 900 Kronobergs ................ 10 300 4 630 20 700 1 000 3 100 2 000 13 400 Kalmar .................... 16 700 7 510 33 700 1 700 5 000 3 300 21 900 Gotlands .................... 4 400 1 980 8 900 400 1 300 900 5 800 Blekinge .................... 7 100 3 190 14 300 700 2 100 1 400 9 300 Kristianstads och Malmöhus. . 31 200 14 040 63 400 3 100 9 500 6 300 41 200 Hallands .................. 8 200 3 690 16 600 800 2 500 1 600 10 800 Göteborgs och Bohus ........ 12 000 5 400 24 300 1 200 3 600 2 400 15 800 Älvsborgs .................. 18 200 8 190 36 850 1 800 5 500 3 700 23 900 Skaraborgs .................. 13 600 6 120 27 500 1 300 4 100 2 700 17 900 Värmlands .................. 19 200 8 640 38 800 1 900 5 800 3 900 25 200 Örebro .................... 13 600 6 120 27 500 1 300 4 100 2 700 17 900 Västmanlands .............. 9 300 4 180 18 810 900 2 800 1 900 12 200 Kopparbergs ................ 18 700 8 410 37 800 1 900 5 600 3 800 24 600 Gävleborgs .................. 16 600 7 470 33 600 1 600 5 000 3 300 21 800 Västernorrlands ............ 16 400 7 380 33 200 1 600 4 900 3 300 21 500 Jämtlands .................. 10 900 4 900 22 000 1 100 3 300 2 200 14 300 Västerbottens .............. 14 700 7 060 31700 1 500 4 700 3 100 20 600 Norrbottens ................ 13 900 6 250 28 100 1 400 4 200 2 800 18 200

Anmärkningar: Siffrorna i kol. 2 samt 4—8 äro avrundade till jämna 100-tal och siff— rorna i kol. 3 till jämna 10-ta1. Beloppet i kol. 4 har erhållits sålunda, att av antalet jaktkortsinnehavare i kol. 3 l,":xo—del antagits lösa rikskort, Vax-del länskort och återstoden sockenkort. Lika belopp som i kol. 5 disponeras för gäldande av indrivniugskostnader.

Statens offentliga utredningar Systematisk förteckningin;-"v". ::.,»1—1;

(Siffrorna inom klammer beteckna utredningsman nummer i den kronologiska förteckningen.)? __ .

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård.

Betänkande med förslag till lag om behandling av för- brytare, hemiallna at. alkoholmissbruk. m. m. [4] Förslag till lag om ändring i vissa delar av sjölagen

m. m. [171 Utredning ang. revision av bestämmelserna om tings- hnsbyggnadsskyldigheten. [37]

& Statsförfuttning. Allmän statsförvaltning. Betänkande om socialstyrelsens organisation. [29]

Kommuunlförvnltning.

Förslag till vissa. ändringar i kungl. byggnadsstyrelsens normalförslag till gatukostnadsbestämmelscr enligt 49 '$ stadsplanclagen. [33] .

Statens och kommunernas finansväsen.

Undersökningar rörande det samlade skattetrycketi Sverige och utlandet. [18] Promemoria. ang. ändring av bestämmelserna rörande kommunernas understäilningstria länsrätt. [35] 4

Politi. Betänkande med förslag ang. revision av lagstift- ningen rörande tillverkning, beskattning och försälj— ning av maltdrycker. [5]

Nationalekonomi och socialpolitik.

Utredning med förslag rörande bidrag att barn till iinkor och vissa invuiider samt at föräldralösa. barn. Allmänna synpunkter.

[6] [7] [8] Socialiserlngsprobleinet. Ur socialiseringens 'europciskn- Idékrets. Socialiseringsiäléer och socialiseringspraxis i Sovjetunio- nen. 1. [9

Betänkande ang. förlossningsvdrden och barnmorska- vlii2slcndet samt förebyggande mödra- och barnavård. [ Betänkande ang. familiebesknttnlngen. [131 Betänkande ang. dels planmässigt sparande och dels statliga bosättningeldn. [141 Betänkande ang. modersknpspenning och mödrahlälp.

[151

Arbetslöshetsundersökningen den 31 juli 1935. [21] Betänkande ang. åtgärder för avhjälpande av de inom vissa delar av Norrbottens läns lappmark yppade missförhållanden samt rörande de kostnader som därav kunde föranledas m. in. [23] Svensk arbetslöshetspolitik åren 1914—1935. [32]

Hälso- och sjukvård.

Betänkanden lrörande serafimerlasarettets ekonomi samt 2 rörande lasarettets ställning och verksamhet. [1]

Allmänt näringsväsen.

Ang. kzonltrollen över elektriska starkströmsanläggning- er. [ 7

Fast egendom. Jordbruk med binär-ingar.

Betänkande ,med förslag om vissa.. föreskrifter betr-ul fande konsumtionsmjölk. [31 Sociala. jordutredningens betänkande med förslag ti revision av lagstiftningen sng. avstyckning m. m. [% Betänkande med förslag rörande jaktlagstiftningsfrå'go 1. Förslag till lag om rätt till jakt samt jaktsta- : ävensom andra. därmed sammanhängande författ ningar. [38] ' '

Vattenväsen. Skogsbruk. _Bergsbruk.

Betänkande med förslag till lagstiftning ang. skydds

skogar m. in. 191 ' Betänkande med förslag till lagstiftning ang. skogar :*

såädtaliååfh enskilda tillhöriga fiygsandsfäit i Halland n.

Industri.

Handel och sjöfart.

Statligt kattemonopol. [10] Den svenska sjölartsnliringen. Statistisk-ekonomisk un dersökning. [22]

Konmiunu—mtlonsvdscn.

Utredning rörande förhållandet mellan land- och sjö trafikmedel. ] Betänkande med förslag i anledning av verkställ- granskning av 1932 års traiikutrednlngs förslag til förordning ang. allmän antomobiltrafik. [201

Bank-. kredit- och penningväsen.

Betänkande med förslag till lag ang. ändring i viss delar av lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om spar banker m. rn. [25].

Förs äkriugsviiscn.

Undel'visnlngsväscn. Andlig odling i övrigt. .

Förslag till psalmbok för svenska kyrkan. [11] Kyrkogodset i Skåne, Halland och Blekinge unde dansk tid. [28] * Betänkande med utredning och förslag ang. åtgärda för särskild undervisning och utbildning av psykisk efterblivna i barn- och ungdomsåren. [31] . Utredning rörande de svenska universitets- och hög skolestudenternas sociala och ekonomiska. förhallan den. Bilaga till betänkandamed undersökningar oc förslag i anledning av tillströmningen till de intelle. tuella. yrkena. [341 ' Psalmbok för svenska kyrkan. Förslag avgivet det 29 febr. 1936, överarhetat av inom ccklesiastikdepar tementet tillkallade sakkunniga.. [36]

Kyrkovilsen.

Försvar-sviken.

Utrikes ärenden. Internationell rlltt.

Förslag till konvention mellan Sverige och Schwel om erkännande ooh verkställighet av domar oo skiljedomar m. m. [21 Betänkande med förslag till lag om internationell rättsiörhållanden rörande arv, testamente och ben redning m. m. [24]