SOU 1983:21

Vilt och jakt : huvudbetänkande

Till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet

Genom beslut den 24 mars 1977 bemyndigade regeringen chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla en beredning med uppdrag att se över vissa jakt- och viltvårdsfrågor.

Beredningen antog namnet Jakt- och viltvårdsberedningen. Beredningen har tidigare avgett sex delbetänkanden, nämligen i juni 1977 Vårjakt efter sjöfågel (Ds Jo 1977z4), i mars 1979 Jaktvårdområden (SOU 1979: 19), i augusti 1979 Viltskador (SOU 1979:52), i oktober 1979 Ändringar ijaktlag och jaktstadga (Ds Jo 1979:12), i mars 1980 Vildsvin i Sverige (SOU 1980:11) och i juli 1980 Vilt och trafik (SOU 1980:29). Beredningen har vidare i maj 1981 redovisat undersökningarna Vilt och jakt — Sociala och ekonomiska värden (Ds Jo 198115).

Under arbetet med beredningens huvudbetänkande har beredningens ledamöter varit Sören Ekström, tidigare departementsråd i jordbruksdepar- tementet numera sakkunnig i civildepartementet, ordförande, riksdagsleda- möterna Arne Andersson (m), Elis Andersson (c), Karin Flodström (5), Sven Lindberg (s) och lantbrukaren Elias Jönsson (fp). Ledamoten Sven Lindberg avled i mars 1982. För tiden därefter har riksdagsledamoten Jan Fransson (s) varit ledamot i beredningen. Sakkunniga i beredningen har varit överdirektören Stig Johansson, domänverket, lantbrukaren Thure W. Karlsson, Lantbrukarnas riksförbund, förbundsjuristen Bernt Lindqvist, Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare, byråchefen J .O. Pettersson, statens naturvårdsverk och verkställande direktören Per Sköld, Svenska jägareförbundet. Experter i beredningen har varit professorn Erik Dahl, jur.kand. och civilekonomen Nils Hermansson, rådmannen Gunnar Holm- gren och avdelningsdirektören Ulf Weinberg. Hovrättsassessorn Hans Petterson har varit sekreterare. Biträdande sekreterare har varit arkitekten Bengt Anefall under tiden fram till den 1 december 1981 och departements— sekreteraren Tommy Stagh.

Beredningen får härmed överlämna huvudbetänkandet Vilt och jakt. Till betänkandet har fogats reservation av Arne Andersson och särskilda yttranden av Thure W. Karlsson och Bernt Lindqvist.

Stockholm i maj 1983.

Sören Ekström

Arne Andersson Jan Fransson Elis Andersson Elias Jönsson

Karin Flodström

/Hans Petterson

Sammanfattning

Författningsförslag

I

1 1.1

Inledande redogörelse

Utredningsuppdraget och arbetets bedrivande Direktiven

1. 2 Arbetets bedrivande

2.2

2.3

2.4

3.1

Viltet

Ekologi . . .

2.1.1 Inledning .

2.1.2 Individekologi 2.1.3 Populationsekolo gi . 2.1.4 Det ekologiska samhället Viltet och samhällsutvecklingen 2.2.1 Allmänt 2.2.2 Jordbruk 2.2.3 Skogsbruk

2.2.4 Rennäring . . . 2.2.5 Miljögifter och andra naturfrämmande ämnen 2.2.6 Bebyggelse och annan exploatering 2.2.7 Friluftsliv, fritidsbebyggelse

2. 2. 8 Landskapsvård

2. 2. 9 Trafik . . Faunans invandring och äldre historia

2.3.1 Invandringsskede och äldre stenålder 2.3.2 Viltet och jordbrukskulturen . . 2.3.3 Tidiga skriftliga urkunder om viltet De enskilda viltarternas historia fram till nutiden 2.4.1 Inledande synpunkter 2.4.2 Däggdjur 2.4.3 Fåglar

Jaktens och viltvårdens utveckling Vapen och fångstredskap

13

21

33 33 34

37 37 37 37 39 41 42 42 42

45 45 46 47 47 47 48 48 50 51 52 52 52 60

67 67

3.1. 1 Jaktvapen . . . . . . . . . . 67 3.1.2 Fångstanordningar och fångstredskap . . . . . . 70 3.2 Jaktmetoderna . . . . . . . . . . . . . . 73 3.2.1 Jaktens tidigare utveckling 1 Sverige . . . . . . 73 3.2.2 De nutida jaktformernas framväxt . . . . . . . 74 3.3 Jägaren och jaktlagstiftningen . . . . . . . . . . . 81 3.3.1 Rätten till jaktutövning . . . . . . . . . . . 81 3.3.2 Rovdjursskallen . . . . . . . . . . . . . 83 3.3.3 Straff för överträdelser . . . . . . . . 84 3.3.4 Skyddsbestämmelser för viltet 1 äldre och nyare jaktlag- stiftning . . . . . . . . . . . . . . . . 84 3.4 Jakten — från näringsfång till rekreation . . . . . . . . 86 3.5 Viltvården och dess utveckling . . . . . . . . . . . 88 3. 5. 1 Början till aktiv viltvård . . . . . . . . . 88 3.5.2 Från jaktprivilegier till jaktvårdsområden . . . . 90 4 Jakt och viltvård i dag . . . . . . . . . . . . . . 93 4.1 Inriktning och omfattning . . . . . . . . . . . . 93 4.1.1 Jakten . . . . . . . . . . . . . . . . 93 4.1.2 Viltvården . . . . . . . . . . . . . . . 93 4.2 Jägarna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 96 4.2.1 Allmänt . . . . . . . . . 96 4.2.2 J aktens betydelse som fritidsverksamhet . . . . . 97 4.2.3 Kostnader för jakt . . . . . . . . . . . . 98 4.3 Jakträtt och jakträttsupplåtelser . . . . . . . . . . 99 4.4Älgjakten..................100 5 Jaktmarkema . . . . . . . . . . . . . . . . 103 5.1 Markägoförhållanden . . . . . . . . . . . . . . 103 5.2 Utnyttjandet av jaktmarkerna . . . . . . . . . . . 103 5.2.1 Allmänt . . . . . . . . . . . . . . . 103 5.2.2 Enskilt ägda marker . . . . . . . . . . . . 104 5.2.3 Övriga marker . . . . . . . . . . . . . . 105 5.2.4 Personaljakt . . . . . . . . . . . . . . 106 5.2.5 Långtidsupplåtelse till utomstående . . . . . . 106 5.2.6 Representationsjakt . . . . . . . . . . . . 106 5.2.7 Korttidsupplåtelser . . . . . . . . . . . . 107 5.3 Avgifter för upplåtelse . . . . . . . . . . . . . 107 5.4 Jaktarrendatorernas ansvar . . . . . . . . . . . . 109 5.5 Utrymme för ytterligare jakt . . . . . . . . . . . 110 6 Människors inställning till vilt och jakt . . . . . . . . 111 6.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . 111 6.2 Viltets betydelse . . . . . . . . . . . . . . . . 111 6.3 Inställning till olika viltarter . . . . . . . . . . . . 112 6.4 Inställning till jakt . . . . . . . . . . . . . . . 114 7 Lagstiftning . . . . . . . . . . . . . . . 1 15

7. 1 Bestämmelser av särskild betydelse för Viltvården . . . . 115

7.2

8.2

8.3

9.2

9.3

10 10.1 10.2 10.3 10.4 10.5 10.6

11 11.1

7.1.1 Naturvårdslagstiftningen

7.1.2 Jaktlagstiftningen .

7.1.3 Skogsvårdslagstiftningen

7.1.4 Miljöskyddslagstiftningen m. m. Bestämmelser om jakten

7.2.1 Jaktlagstiftningen 7.2.2 Vapenlagstiftningen

Administrationen av jakten och Viltvården Centrala och regionala myndigheter 8.1.1 Statens naturvårdsverk 8.1.2 Länsstyrelserna

8.1.3 Polismyndigheterna

8.1.4 Naturhistoriska riksmuseet 8.1.5 Lantbruksstyrelsen

8.1.6 Skogsstyrelsen

8.1.7 Sveriges lantbruksuniversitet och statens veterinärmedi- cinska anstalt Jägarorganisationerna . 8.2.1 Svenska jägareförbundet . . 8.2.2 Jägarnas riksförbund— Landsbygdens jägare 8.2.3 Samarbete mellan jägarorganisationerna Övriga organisationer . . 8.3.1 Svenska naturskyddsföreningen 8.3.2 Fältbiologerna . 8.3.3 Sveriges ornitologiska förening 8.3.4 Den svenska stiftelsen av Världsnaturfonden 8.3.5 Markägar- och andra intresseorganisationer

Forskning

Historik . . . .

9.1.1 Forskningens framväxt och inriktning 9.1.2 Tidigare organisation . 9.1.3 Miljöforskningsutredningens förslag Organisation och finansiering 9.2.1 Organisation 9.2.2 Finansiering Forskningens mål

Utbildning och information Allmän bakgrund Utbildning med allmän inriktning Utbildning med specialiserad inriktning Utbildning med särskild jaktlig inriktning Informationsverksamhet från myndigheter och organisationer Övrig informationsverksamhet

Jaktens och viltvårdens kostnader och finansiering Allmänt

115 116 117 117 118 118 122

123 123 123 124 126 127 127 127

128 128 128 132 133 134 134 135 135 135 136

137 137 137 138 138 139 139 142 142

145 145 145 146 148 149 150

151 151

11.2 Central

a, regionala och lokala myndigheter

11.3 Jägareorganisationerna . . . 11. 4 De enskilda jägarna och markägarna m.fl.

11.5 Fonder och budgetmedel

12 Internationellt samarbete 12.1 Internationella organisationer 12.1.1 12.1. 2 12.1.3 12.1.4 12.1.5 12.1.6 12.1.7

12.1.8

12.1.9 12. 1. 10

Inledning . . . . . . . . Internationella naturvårdsunionen (International Union for Conservation of Nature and Natural Resources, förkortat IUCN) . . . . . FN:s miljövårdsprogram (United Nations Environmental Programme, förkortat UNEP)

Europarådet (Council of Europe)

Nordiska ministerrådet . . . . . . . . . . . Internationella fågelskyddsrådet (The International Council for Bird Preservation, förkortat ICBP) Internationella sjöfågelforskningsbyrån (International Waterfowl Research Bureau, förkortat IWRB) . . Världsnaturfonden (World Wildlife Fund, förkortat WWF) . . .

Nordiskt Kollegium för viltforsknirig (förkortat NKV) Övriga organisationer

12.2 Internationella konventioner 12.2.1 12.2.2

12.2.3

12.2.4

12.2.5

12.2.6

12.2.7

12.2.8

Konvention om fågelskydd (Pariskonventionen) Konvention om våtmarker av internationell betydelse, särskilt som sjöfågelbiotoper (Ramsarkonventionen) Konvention om internationell handel med hotade vilda djur och växter (Washingtonkonventionen)

Konvention om skydd för europeiska djur och växter samt naturliga biotoper (Bernkonventionen) Konvention om skydd för flyttande djur (Bonnkonven- tionen) Konvention om skydd av Östersjöns marina miljö (Ös- tersjökonventionen) . . . . Konvention om långväga gränsöverskridande luftförore- ningar (den s.k. begränsningskonventionen) . . EG:s fågeldirektiv (Directive of the Council of the European Communities on Bird Conservation)

13 Jakt och viltvård i andra länder 13.1 Finland 13.1.1 13.1. 2 13. 1. 3 13 1. 4 13.1.5 13.1.6 13.1.7

Lagstiftning

Jakträtt . J akttlds- och fredningsprinciper Beskattningsregler Påföljdsbestämmelser m. m. . Möjligheter för enskilda att jaga Administration och finansiering av Viltvården

151 152 153 154

157 157 157

157

158 158 158

159

159

160 160 160 160 160

161 161 162 163 163 164 164 165 165 155 155 156 156 157 157 157

13.1. 8 Andra bestämmelser av intresse . . . . . . . . 168 13.2 Danmark . . . . . . . . . . . . . . . . . 168 13. 2.1 Lagstiftning . . . . . . . . . . . . . . . 168 13.2.2 Jakträtt . . . . . . . . . . . . . . . 168 13.2.3 Jakttids- och fredningsprinciper . . . . . . . . 169 13.2.4 Beskattningsregler . . . . . . . . . . . . 169 13.2.5 Påföljdsbestämmelser . . . . . . . . . . 170 13.2.6 Möjligheter för enskilda att jaga . . . . . . . 170 13.2.7 Administration och finansiering av Viltvården . . . 170 13.2.8 Andra bestämmelser av intresse . . . . . . . . 171 13.3 Norge . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 171 13.3.1 Lagstiftning . . . . . . . . . . . . . . . 171 13.3.2 Jakträtt . . . . . . . . . . 172 13.3.3 Jakttids-, frednings— och beskattnirigsprinciper . . . 172 13.3.4 Påföljdsbestämmelserm. m. . . . . . . . . . 173 13.3.5 Möjligheter för enskilda att jaga . . . . . . . 173 13.3.6 Administration och finansiering av Viltvården . . . 174 13.3.7 Övriga bestämmelser av intresse . . . . . . . . 174 13.4 Island . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 174 13.4.1 Lagstiftning . . . . . . . . . . . . . . . 174 13.4.2 Jakträtt . . . . . . . . . . . . . . 174 13.4.3 Bestämmelser 1 övrigt för jakten . . . . . . . 175 13.4.4 Möjligheter för enskilda att jaga . . . . . . . 175 13.4.5 Administration . . . . . . . . . . . . . . 175 13.4.6 Andra bestämmelser av intresse . . . . . . . . 176 13.5 Västtyskland . . . . . . . . . . . . . . . . . 176 13.5.1 Lagstiftning . . . . . . . . . . . . . . . 176 13. 5. 2 Jakträtt . . . . . . . . . . . . . . 176 13. 5. 3 Bestämmelser 1 övrigt för jakten . . . . . . . 177 13.5.4 Möjligheter för enskilda att jaga . . . . . . . 178 13.5.5 Administration och finansiering av Viltvården . . . 179 13.5.6 Andra bestämmelser av intresse . . . . . . . . 179 13.6Östtyskland.................179 13.6.1 Lagstiftning . . . . . . . . . . . . . . . 179 13.6.2 Jakträtt . . . . . . . . . . . . . . 179 13.6.3 Bestämmelser 1 övrigt för jakten . . . . . . . 180 13.6.4 Möjligheter för enskilda att jaga . . . . . . . 181 13.6.5 Administration och finansiering av Viltvården . . . 181 13.7 Polen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 182 13.7.1 Lagstiftning . . . . . . . . . . . . . . . 182 13.7.2 Jakträtt . . . . . . . . . . . . . . 182 13.7.3 Bestämmelser 1 övrigt för jakten . . . . . . . 183 13.7.4 Möjligheter för enskilda att jaga . . . . . . . 184 13.7.5 Administration och finansiering av Viltvården . . . 184 13.7.6 Andra bestämmelser av intresse . . . . . . . . 184 13.8 Sovjetunionen . . . . . . . . . . . . . . . . 185 13.8.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . 185 13.8.2 Lagstiftning . . . . . . . . . . . . . . . 185

13.8.3Jakträtt................185

13.8.4 Bestämmelser i övrigt för jakten . 13.8.5 Administration och finansiering av Viltvården 13.9 Tjeckoslovakien 13. 9. 1 Lagstiftning 13. 9. 2 Jakträtt . . . 13. 9. 3 Bestämmelser 1 övrigt för jakten 13. 9. 4 Möjligheter för enskilda att jaga 13.9.5 Administration och finansiering av Viltvården 13.9.6 Övriga bestämmelser av intresse 13.10 Storbritannien inkl. Skottland 13.10.1 Lagstiftning 13.102 Jakträtt . . . 13. 10.3 Bestämmelser 1 övrigt för jakten 13. 10. 4 Möjligheter för enskilda att jaga 13.105 Administration och finansiering av Viltvården 13. 10. 6 Övriga bestämmelser av intresse . 13.11 Kanada . . . 13.11.1 Lagstiftning 13.11. 2 Jakträtt . . . 13.11. 3 Bestämmelser 1 övrigt för jakten 13.11. 4 Möjligheter för enskilda att jaga 13.11.5 Administration och finansiering av Viltvården 13.11.6 Övriga bestämmelser av intresse . 13.12 USA

14. Jaktmarksutredningens betänkande (SOU l974.'80) Jaktmarker 14.1 Bakgrund . . . . . . . . . 14.2 Jaktmarksutredningens förslag i fråga om jaktarrendatorernas

ställning . . . . . .

14.2.1 Utredningens allmänna överväganden

14. 2. 2 Utredningens förslag

14. 2. 3 Remissutfallet . . . 14. 3 Jaktmarksutredningens förslag 1 fråga om korttidsupplåtelser vid

jakt och om viltvårdsområden

14.3.1 Utredningens överväganden 14. 3. 2 Utredningens förslag

14.3. 3 Remissutfallet . . . . . . . 14.4 Jaktmarksutredningens förslag i fråga om administrationen på

jaktens område 14.4.1 Utredningens överväganden 14.4.2 Utredningens förslag

14.4.3 Remissutfallet

II Beredningens överväganden och förslag

15. Principiella utgångspunkter 15.1 Inledning

185 186 186 186 186 187 188 188 188 188 188 189 189 190 190 190 191 191 191 191 192 193 193 193

195 195

195 195 196 197

201 201 202 203

208 208 209 210

217 217

15.2 15.3 15.4 15.5

16 16.1

16.2

17 17.1

17.2

18 18.1

18.2 18.3 18.4

19 19.1

Viltvårdens mål Jaktens mål Ansvarsfördelning Sammanfattning av målen

Viltet . . . . . Dagsläge och utvecklingstendenser 16.1.1 Inledning

16.1.2 Allmänt 16.1.3 Jordbruket

16.1.4 Skogsbruket 16.1.5 Bebyggelse, energiförsörjning och trafik 16.1.6 Friluftslivet

16.1.7 Jakten . . . . . . . 16. 1. 8 Utvecklingen i fråga om vissa viltarter Åtgärder för viltet . .

16.2. 1 Allmänt om åtgärdsbehovet 16. 2. 2 Viltet i allmänhet 16. 2. 3 Åtgärder 1 anledning av alltför individrika viltstammar 16.2.4 Åtgärder för hotade och sårbara arter 16. 2. 5 Vården av älgstammen 16. 2. 6 Vården av kronhjortstammen 16. 2. 7 De fyra stora rovdjuren — björn, varg, järv och 10

Jakten . . . . . Jakträtten och upplåtelse av sådan rätt 17.1.1 Inledning . .

17.1.2 Jordägarens jakträtt 17.1.3 Upplåtelse av jakträtt

17.1.4 Jakten på allmänt vatten 17.1.5 Jakten inom renskötselområdena Jaktens bedrivande

17. 2.1 Inledning . . . 17. 2.2 Krav på visst markinnehav för jakt 17.2.3 Jaktmedlen

Forskning, försök, utbildning och information Forskning . . 18.1.1 Inledning 18.1.2 Forskningsfinansierande organ 18.1.3 Forskningsutförande organ 18.1.4 Beredningens förslag Utvecklings- och försöksverksamhet Utbildning

Information

Administrationen av jakten och viltvården Sammanfattande beskrivning av den nuvarande administratio-

nen

217 220 221 222

223 223 223 223 226 228 230 233 235 237 239 239 239 255 257 260 269 276

283 283 283 284 292 303 306 309 309 309 310

315 315 315 316 316 317 320 321 324

327

327

19.2. Beredningens förslag 19.2.1 Den lokala administrationen 19.2.2 Den regionala administrationen 19.2.3 Den centrala administrationen

20. Finansiering 20.1 Inledning

20.2 Administrationen . . . 20.2.1 Central förvaltning 20.2.2 Regional förvaltning 20.2.3 Jägarnas organisationer

20.3. Viltforskning och försöksverksamhet 20.4 Utbildning och information 20.5 Ersättning för viltskador 20.6 Praktiskt viltvårdsarbete 20.7 Medelsanvisningen

21. Specialmotivering till författningsförslagen

21.1 Förslaget till jaktlag . . . . . . . . . . . . . 21.2 Förslaget till ändring i lagen (1980:894) om jaktvårdsområden ___—&

III Reservation och särskilda yttranden

x_—

1 Reservation av L. Arne Andersson

2 Särskilt yttrande av Thure W. Karlsson 3 Särskilt yttrande av Bernt Lindqvist Ordförklaringar

Bilaga Sammanställning över djurarter i Sverige

328 328 330 332

335 335 336 336 336 337 337 338 339 340 340

343

343 367

369

371

374

381

383

Sammanfattning

Jakt- och viltvårdsberedningen har haft i uppgift att lämna förslag till hur Viltvården i landet skall bedrivas och administreras och till hur de rekreativa och ekonomiska värden som jakten representerar bäst skall tas till vara. 1 uppdraget har ingått att göra en allmän översyn av jaktlagstiftningen.

Till grund för beredningens förslag ligger de principiella ställningstagan- den som redovisas bl. a. genom att beredningen anger följande mål för den framtida jakt- och viltvårdspolitiken, nämligen l:! att bevara de viltarter som tillhör landets viltbestånd, att främja en lämplig utveckling av viltstammarna med hänsyn tagen till allmänna och enskilda intressen. :i att skapa så goda förutsättningar som möjligt för jakten och därigenom stödja jaktintresset,

att i fråga om jakten och Viltvården främja en samverkan över fastighetsgränserna. att främja tillvaratagandet av viltets sociala och ekonomiska värden. att bevara folkrörelseengagemanget i Viltvården och jakten samt att tillämpa en enkel administration. i största möjliga utsträckning förlagd till lokal nivå. I de förslag som rör vården av viltet avses med vilt den högre faunan. dvs. alla vilda däggdjur och fåglar och inte bara det jaktbara viltet. Till Viltvården räknas traditionellt olika stödåtgärder och olika former av anläggningar för att skapa en för viltet gynnsam miljö. Dessa insatser är mycket viktiga. Men det är genom att ta hänsyn till viltet i all verksamhet som påverkar den yttre miljön som de mest betydelsefulla insatserna för viltet kan göras. Viltvård i den meningen. som ett led i naturvården i övrigt, regleras främst i annan lagstiftning än jaktlagstiftningen.

Bestämmelser om hänsyn till naturvårdsintresset och därmed också till viltet finns bl. a. i lagstiftningen för den fysiska planeringen. Enligt beredningens mening finns det emellertid behov av centralt utarbetade regler för hur viltintresset skall beaktas i planeringsarbetet. Det föreslås därför att statens planverk skall få i uppdrag att efter samråd med statens naturvårds- verk meddela allmänna råd för kommunernas planering. Beträffande vägplaneringen föreslås att statens vägverk ges motsvarande uppdrag.

Exploatering av mark och vatten för energiutvinning kan ha särskilt stora effekter på miljön till förfång för viltet. I det sammanhanget framhåller beredningen att det är angeläget att vid vattenkraftutbyggnad i större utsträckning än hittills utreda vilken inverkan utbyggnaden får för viltet och

på grundval av sådana undersökningar ålägga företagaren att vidta kompen- sationsåtgärder. En annan form av energiutvinning som kan komma att i hög grad påverka förhållandena för viltet är energiskogsodling. Det bör föreskrivas att den typen av företag alltid skall anmälas till länsstyrelsen för samråd enligt naturvårdslagen.

Våtmarkerna intar en särställning genom deras stora betydelse för många viltarter. Det är skogsbruket som f. n. har de största anspråken på dessa marker. Med hänsyn härtill är det angeläget att resultaten av pågående forskning om våtmarksdikningens effekter snarast omsätts i föreskrifter för hur dikningsföretag skall utföras. Skogsstyrelsens föreskrifter för tillämp- ningen av skogsvårdslagen bör kompletteras med sådana bestämmelser. Den föreslagna nya vattenlagen ger den formella grunden för att återställa torrläggningsföretag som av olika skäl har förlorat sin betydelse. Det föreslås att naturvårdsverket får i uppdrag att kartlägga förekomsten av sådana företag och undersöka de praktiska och ekonomiska förutsättningarna för återställningsåtgärder.

Beredningen understryker den stora betydelsen av att hänsyn tas till vilteti skogsbruket och jordbruket. Mot bakgrund av att riksdagen har uttalat sig fören lagreglering av naturvårdshänsynen i jordbruket kan det förutsättas att hänsynregler av det slag som redan gäller för skogsbruket kommer att meddelas också för jordbruket. Beredningen förordar att dessa föreskrifter anknyts till lagen om skötsel av jordbruksmark. Därigenom kommer lantbruksnämnderna på samma sätt som skogsvårdsstyrelserna att engageras för frågorna om naturvårdshänsyn.

Villkoren för viltet kan förbättras genom att åtgärder vidtas för att öka tillgången på de tre grundförutsättningarna för viltförekomsten. nämligen föda. vatten och skydd. Det kan ske genom biotopförbättringar av mera varaktig karaktär men också genom tillfälliga stödåtgärder för att hjälpa djuren i en besvärlig situation. Åtgärder av det förstnämnda slaget kan bestå i att områden som är av marginell betydelse för jordbruket och skogsbruket avsätts för produktion av viltfoder. Inom områden där vattenförsörjningen är otillräcklig kan nya våtmarker skapas genom anläggande av viltvatten. Skyddet för viltet kan ökas exempelvis genom att skogsimpediment sköts så att de blir till nytta för viltet. Enligt beredningens mening bör markinneha- vare och jakträttsinnehavare svara för att sådana åtgärder utförs och att det skeri ökad utsträckning. Detta ansvar bör emellertid göras gällande på annat sätt än genom tvingande bestämmelser. De medel beredningen anvisar är främst av administrativ karaktär. Det sker mot bakgrund av att de särskilda åtgärderna för viltet så långt möjligt bör genomföras i samverkan över större markområden. Detta förhållande utgör ett av flera vägande skäl till att jaktvårdsområden bör bildas. Sådana områden har inte på långt när kommit till stånd i den omfattning som är önskvärd. Vid sidan om ökad upplysning och propaganda föreslås att verksamheten för att bilda jaktvårdsområden görs till föremål för en särskild utvärdering. Som närmare beskrivs i det följande förutsätts vidare att lokala samrådsgrupper inrättas med uppgift att bl. a. upprätta viltvårdsprogram och verka för att i programmen angivna åtgärder genomförs. Om det i undantagsfall är nödvändigt för att en angelägen viltvårdsåtgärd skall kunna genomföras, skall länsstyrelsen kunna besluta att en markinnehavare skall vara skyldig att tåla en anläggning för

Viltvården på fastigheten. om det inte medför olägenhet av betydelse.

Av grundläggande betydelse för skyddet av viltet år fridlysningsbestäm— melserna. Principen att allt vilt är fredat och att rätten att jaga vissa djur innebär ett undantag från den huvudregeln skall gälla även i fortsättningen. Ett annat viktigt inslag i vården av viltet i allmänhet är att förhindra att för vårt faunaområde främmande viltarter etablerar sig häri landet. Beredning- en föreslår att det nuvarande förbudet att plantera ut vissa djurarter kompletteras med bestämmelser om förbud mot att hålla främmande djurarter i hägn. Undantag från förbudet. som inte skall gälla djurparker och andra zoologiska anläggningar. skall kunna meddelas av länsstyrelsen. Vidare föreslås bestämmelser som ger länsstyrelsen möjlighet att förordna om jakt för att förhindra eller undanröja etablering av en främmande djurart.

De ovan redovisade åtgärderna kan förutsättas vara av betydelse för i princip allt vilt. Därutöver behandlas i betänkandet frågor som rör de ytterlighetsgrupper som representeras av vilt i alltför individrika stammar och av de viltarter som är hotade eller sårbara. I fråga om den förstnämnda gruppen föreslås bl. a. vidgade möjligheter för myndigheterna att förordna om avskjutning för att uppnå balans med andra intressen.

När det gäller de hotade och sårbara arterna konstaterar beredningen att målet att bevara vårt lands naturligt förekommande viltarter inte kan ses som ett absolut krav. Av både praktiska och ekonomiska skäl måste en prioritering ske. Beredningen ansluter sig till uppfattningen att tillgängliga resurser i första hand bör användas för åtgärder som kan förutsättas bli framgångsrika och som avser arter som i mera betydande utsträckning är beroende av förhållandena här i landet. Beredningen föreslår att naturvårds- verket anvisas medel på ett särskilt viltvårdsanslag för utformande av ett åtgärdsprogram och för en prioritering och samordning av insatserna för de djurarter det är fråga om. Vidare föreslås flera åtgärder för att motverka den handel och övrig hantering som grundar sig på illegal jakt på utrotningsho- tade och sällsynta djurarter. Dit hör krav på särskilt tillstånd för att få bedriva konservatorsverksamhet. Vidare föreslås ett lagbemyndigande för att meddela skärpta bestämmelser för in- och utförsel av djur. Straffmaximum för grova jaktbrott föreslås höjt vilket också innebär en förlängning av preskriptionstiden.

Särskilda avsnitt i betänkandet ägnas åt vården av älgstammen. vården av kronhjortsstammen och de fyra stora rovdjuren. björn. varg, järv och 10.

Utöver de mål som allmänt bör gälla för Viltvården bör till grund för skötseln av älgstammen läggas hänsynen till betestillgången, de areella näringarna och trafiksäkerheten. Det innebär en fortsatt ökad avskjutning inom många områden i landet. Beredningen föreslår ett nytt system för älgjakten som är avsett att ersätta de tre olika jaktformer som nu tillämpas i landet. I huvudsak innebär förslaget följande. Jaktområden som är så stora att de medger en planmässig skötsel och beskattning av älgstammen får registreras som licensområden och får en årlig tilldelning av minst en vuxen älg. Större, stabila områden — exempelvis jaktvårdsområden — skall. när älgstammen nått en lämplig nivå. kunna få flerårslicenser. dvs. få en viss tilldelning för exempelvis en treårsperiod inom vilken jägarna själva kan fördela avskjutningen.

Övriga jaktområden, som i dag är många men som i areal endast omfattar några få procent av all älgjaktmark, registreras inte. Jakträttsinnehavarna på dessa marker får rätt att under begränsad jakttid fälla kalvar utan antalsbegränsning. Om det finns särskilda skäl skall dock länsstyrelsen för viss tid kunna registrera även mark som inte uppfyller kraven för licensområden. Tilldelningen skall då kunna omfatta vuxet djur för årlig avskjutning eller för avskjutning under en tvåårsperiod. Sådan registrering skall kunna komma i fråga om en jakträttsinnehavare, trots försök därtill, inte lyckats få sin mark ansluten till angränsande jaktområden.

Den slopade registreringen av mindre jaktområden kommer i hög grad att minska länsstyrelsernas arbetsbelastning med älgjakten. Avsikten är att förberedelsearbetet för beslut om älgtilldelning i hög grad skall skötas på lokal nivå, bl. a. genom överläggningar mellan jägare, markägare, lokala myndigheter och andra intressenter.

Vad beträffar vården av kronhjortsstammen har beredningen bl. a. haft att ta ställning till frågor som sammanhänger med det kronhjortsreservat som finns inrättat i Skåne. Reservatet har tillkommit för att bevara den svenska nominatrasen. De undersökningar beredningen låtit utföra har inte givit något entydigt svar på frågan om kronhjortarna inom reservatet i rashänse- ende skiljer sig från övriga kronhjortsgrupper i landet. Beredningen har därför utgått från att de skånska hjortarna har ett särskilt skyddsvärde men konstaterar samtidigt att reservatet inte är en ändamålsenlig åtgärd för att på längre sikt skydda rasen mot inblandning. Det föreslås därför att reservatet skall avvecklas.

Beredningen har också övervägt hur kronhjortsjakten bör organiseras i landet. Förslaget innebär att jakten bör bedrivas som licensjakt efter mönster av det system som föreslås för älgjakten.

För kronhjortsjakt lämpliga licensområden bör emellertid vara betydligt större än motsvarande områden för älgjakt.

Vad gäller de fyra stora rovdjuren konstaterar beredningen att det, med undantag för lodjuret. är fråga om arter som är att betrakta som hotade eller i varje fall sårbara. Det är emellertid samtidigt fråga om djur som vållar betydande problem, främst för rennäringen. Beredningen har särskilt övervägt frågan om vargens framtid i landet. Enligt beredningens mening kan ett återförande av vargen till den svenska faunan rimligen bara ske genom en spontan invandring. En sådan kan påräknas, i första hand från Finland men också från Norge. En etablering av en fast vargstam som en följd av invandring måste emellertid enligt beredningens bedömning ske i områden utanför renskötselområdena. I viss utsträckning ändrade bestäm- melser föreslås i fråga om avskjutning av rovdjur för att skydda rennäringen och andra intressen.

I fråga om rätten till jakt har beredningen inte funnit anledning att frångå principen om jordägarens jakträtt. Liksom hittills skall jakträtt följa med jordbruksarrende om inte annat har avtalats. Jordbruksarrendatorn skall emellertid inte utan markägarens medgivande i sin tur få upplåta jakträt- ten.

Vad beträffar upplåtelse av jakträtt har beredningen ägnat särskild uppmärksamhet åt frågan om jakträttsarrendatorns besittningsskydd och frågan om prissättningen vid sådana upplåtelser.

Förslaget om besittningsskydd innebär att en jakträttsarrendator skall ges möjlighet att få frågan om förlängning av upplåtelseavtalet prövad av länets arrendenämnd. Förlängning skall kunna ske om markägaren inte avser att utnyttja jaktmarken för egen del eller överlåta jakten till anhörig eller anställda.

Beredningen avvisar tanken på någon form av allmän priskontroll i fråga om jakträttsupplåtelser. Andra vägar bör väljas för att söka dämpa prisutvecklingen. En åtgärd som bör prövas är att via jägarorganisationerna söka få till stånd en allmän tillämpning av ett standardiserat prissättnings- system. Ett sådant prissättningssystem bör i huvudsak utformas efter modell av det system som används av bl. a. domänverket med arrendeavgiften fördelad på dels en grundavgift för rätten att jaga på marken och som inkluderar småviltjakten, dels en tilläggsavgift för fällt klövvilt. I övrigt bör ansträngningarna inriktas på att öka utbudet av jaktmöjligheter. Beredning— en anvisar flera olika åtgärder för att åstadkomma ett bättre utnyttjande av landets jaktmarker. Bl. a. bör de tidigare nämnda lokala samrådsgrupperna och jägarorganisationerna ta sig an uppgiften att verka som förmedlare av jakträttsupplåtelser, både i fråga om vanliga jaktarrenden och s. k. korttidsupplåtelser. Upplåtelser, främst på den samhällsägda marken, bör i större utsträckning än hittills ske till jaktföreningar för att därigenom få till stånd en mera differentierad jakt. Lagen om jaktvårdsområden bör ändras så att jaktvårdsområdesföreningen får rätt att avtala om upplåtelse av jakt inom jaktvårdsområdet.

Vad särskilt gäller utnyttjandet av de allmänna vattnen för sjöfågeljakt föreslår beredningen en lagändring som innebär att det blir möjligt att bilda jaktvårdsområden för sådan jakt. Bildas sådana områden bör det överlåtas åt områdesföreningen att svara för upplåtelser av jakten. Ett sådant ansvar bör också kunna ges för sjöfågelvården särskilt bildade jaktföreningar.

Det förslag till ny jaktlag som beredningen lägger fram innebär en genomgripande modernisering av den nuvarande lagen. Det huvudsakliga ämnesområdet för den gällande lagen, nämligen regleringen av jakträtten, behandlas i den nya lagen i ett av tre huvudavsnitt. I ett första centralt avsnitt behandlas frågor om Viltvården mera utförligt än vad som är fallet i nuvarande lag. Det tredje huvudavsnittet upptar, utöver ett antal bemyndi- ganden, vissa för jakten särskilt viktiga bestämmelser som idag har sin plats i jaktstadgan. Utöver bestämmelser som direkt reglerar Viltvården, jakträtten och jakten innehåller lagen också bestämmelser om bl. a. utplantering av vilt, vilthägn, handel med vilt, konservatorernas verksamhet, jaktens administration, kunskapsprov och jakttillsynsmän. Vid utformningen av lagförslaget har beredningen förutsatt att kompletterande bestämmelser skall meddelas av regeringen eller, efter bemyndigande av regeringen, av naturvårdsverket.

En fortsatt och utvidgad viltforskning är enligt beredningens uppfattning en förutsättning för ett meningsfullt och framgångsrikt viltvårdsarbete. Viltforskningen skall inte vara begränsad till de jaktbara arterna. Enligt beredningens mening behövs en bättre samordning och planering av viltforskningsarbetet i landet. I fortsättningen bör därför forskningsnämnden vid naturvårdsverket ombesörja all medelsanvisning i fråga om den viltforskning som bekostas med medel ur jaktvårds- och viltskadereglerings-

fonderna. Vidare föreslås att den nuvarande projektgruppen för viltforsk- ning ombildas till en viltforskningskommitté med, i förhållande till den nuvarande gruppen, förstärkt sammansättning och vidgade uppgifter. Forskningsverksamheten måste följas upp av ett omfattande försöks- och utredningsarbete. Denna verksamhet bör om möjligt integreras med

forskningsprojekten.

Ifråga om administrationen av jakten och Viltvården anser beredningen att det finns behov av samrådsorgan eller samrådsgrupper för att samordna viltvårdsinsatserna på lokal nivå. Arbetsuppgifterna för sådana grupper, vars verksamhetsområde normalt bör omfatta en kommun, kan vara att B ordna överläggningar med markägare, jägare och andra i naturvårdsfrå-

gor engagerade personer inom verksamhetsområdet (distriktet),

El verka för bildande av jaktvårdsområden, bl. a. genom att föreslå indelning i sådana områden inom distriktet, D verka för upprättande av viltvårdsprogram med förslag till långsiktiga och övergripande viltvårdsinsatser inom distriktet, D verka för samordning av viltvårdsinsatser som berör stora delar av eller hela distriktet, El verka för att markanvändning inom distriktet sker med hänsynstagande

till viltets behov, göra framställningar till myndigheter samt vara remissinstans i frågor som rör Viltvården och jakten inom distriktet, D verka för bättre utnyttjande av jaktmarker och för att jaktintresserade personer får tillgång till jaktmöjligheter samt medverka till att naturin— tresserade människor ges möjlighet att komma i kontakt med natur och vilt, D i samverkan med polisen, jägarna och markägarna verka för att minska riskerna för kollisioner mellan motorfordon och vilt samt för begränsning av övriga skador orsakade av vilt. Beredningen förutsätter att lokala samrådsgrupper bildas över hela landet men finner det lämpligast att låta detta samråd växa fram genom lokala initiativ. Med hänsyn till den stora betydelse som det lokala samrådet kan förutsättas få för Viltvården, jakten och jägarna utgår beredningen från att jägarorganisationerna i mycket stor utsträckning tar initiativ till bildande av samrådsgrupperna. Självfallet kan också kommunerna komma att antingen initiera bildandet av en samrådsgrupp eller inrätta en kommunal nämnd för viltvårdsfrågor. Självfallet måste jägarorganisationerna och kommunerna anpassa sina åtgärder så att dubbelarbete undviks.

På det regionala planet föreslås den förändringen att de nuvarande länsälgnämnderna ersätts av länsviltnämnder med vidgade uppgifter. Läns- viltnämnderna skall vara länsstyrelsens rådgivande organ i alla frågor som rör Viltvården och jakten. Nämnderna bör därutöver ges befogenhet att besluta i ärenden som rör ramar för älgavskjutningen och tilldelning av djur för licensområdena. Ledamöterna i nämnden bör representera jakt och viltvård, jord- och skogsbruk, naturvårdsintresse och friluftsliv. Nämnderna bör bestå av ordförande och högst sex ledamöter som företräder intresseorganisationer på områdena i fråga. Till nämndernas sammanträden bör kunna adjungeras personer som besitter särskild sakkunskap i de frågor nämnden behand- lar.

I fråga om den centrala administrationen föreslås inte några förändringar. För att markera ansvarsfördelningen finns det emellertid skäl att klargöra att Svenska jägareförbundet har ett betydande ansvar för jakten och den praktiska Viltvården i övrigt genom att förbundet organiserar en stor del av landets jägare men att förbundet däremot inte har någon myndighetsfunk- tion.

Vad slutligen gäller finansieringen är beredningen med hänsyn till sina direktiv förhindrad att föreslå annat än mycket begränsade resursförstärk- ningar. Länsstyrelserna föreslås få ett självständigt ansvar för finansieringen av de ersättningar som lämnas för skador på gröda av klövvilt. Ersättning- arna skall liksom hittills finansieras med avgifter för klövvilt som fälls. Avgifterna bör emellertid i fortsättningen fastställas av länsstyrelsen inom ramar som regeringen bestämmer. Den nuvarande viltskaderegleringsfon- den bör avvecklas. Länsstyrelserna skall dock även i fortsättningen betala in ett visst belopp av fällavgifterna för att disponeras centralt. Dessa medel bör föras till jaktvårdsfonden. Vidare föreslås att medel ur jaktvårdsfonden och vissa budgetmedel förs till ett viltvårdsanslag som skall disponeras av naturvårdsverket.

Författningsförslag

1. Förslag till Jaktlag

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

l & Denna lag gäller Viltvården, rätten till jakt och jakten samt frågor som har samband därmed.

2 5 Med vilt avses i lagen vilda däggdjur och fåglar. Med jakt avses att fånga eller döda vilt och att i sådant syfte söka efter, spåra eller förfölja vilt. Med jakt jämställs att göra ingrepp i viltets bon och att tillgodogöra sig eller förstöra fåglars ägg.

35 Viltet är fredat och får jagas endast om detta följer av denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Utöver bestämmelserna i denna lag gäller föreskrifter i andra författningar i fråga om skyddet och vården av viltet.

Viltvården

4 & Viltet skall vårdas i syfte att bevara de viltarter som tillhör landets viltbestånd och att främja en med hänsyn till allmänna och enskilda intressen lämplig utveckling av viltstammarna.

I Viltvården ingår att genom särskilda åtgärder sörja för att viltet får skydd och stöd och att anpassa jakten efter tillgången på vilt.

5 & Var och en skall visa viltet hänsyn.

Viltet får inte förföljas eller annars ofredas annat än vid jakt eller när det är nödvändigt att markinnehavaren vidtar åtgärder för att motverka skador av vilt. '

Hundar skall hållas under sådan tillsyn att de hindras från att springa lösa i marker där det finns vilt.

Regeringen får för särskilda ändamål meddela föreskrifter om undantag från tredje stycket.

65 Om jakträttsinnehavaren eller någon som företräder honom inom jaktområdet anträffar katt som uppenbarligen inte står under någons tillsyn, får han döda katten. Inom tätbebyggt område fordras dock tillstånd av polismyndigheten.

75. Om det uppenbart behövs med hänsyn till Viltvården får länsstyrelsen besluta om

1. förbud eller inskränkningar i rätten att jaga på en fastighet,

2. skyldighet för en markinnehavare att tåla att en anläggning för sådant ändamål utförs på fastigheten, om det inte medför olägenhet av betydel- se.

I beslut som avses i första stycket 1 får länsstyrelsen sätta ut vite.

85 Om det på grund av något viltbestånds storlek finns påtaglig risk för trafikolyckor eller för omfattande skador av vilt, får länsstyrelsen besluta om jakt för att undanröja eller minska skaderisken. Detsamma gäller om förekomsten av någon viltart innebär betydande skaderisker. Länsstyrelsen skall i beslutet bestämma om jakten efter åtagande av jakträttsinnehavaren skall bedrivas genom hans försorg eller av särskilt utsedda jägare. Länsstyrelsen skall också bestämma hur det skall förfaras med djur som dödas eller fångas vid jakten. Om ett djur orsakar avsevärd skada eller om det kan antas vara farligt för människors säkerhet, får polismyndigheten låta avliva djuret.

Jakträtten m. m.

9 & Fastighetsägaren har jakträtten på den mark som hör till fastigheten, om inte annat följer av 10 &. I jakträtten ingår också rätt att tillgodogöra sig vilt som omhändertas, påträffas dött eller dödas i annat sammanhang än vid

jakt. Vid jordbruksarrende har i fastighetsägarens ställe arrendatorn jakträtten

på den arrenderade marken, om inte annat har avtalats. Om samernas rätt att jaga finns särskilda bestämmelser.

10 5 J akträtten på en väg eller järnväg tillkommer den som har jakträtten på den angränsande marken. Går vägen eller järnvägen i gränsen mellan marker med skilda ägare och äger inte någon av dem väg- eller järnvägsmarken har var och en av dem jakträtt på den marken.

11 5 Om allmänt vatten gränsar till en fastighets strand, har fastighetsägaren jakträtt också på det allmänna vattnet intill etthundra meter från strandlin- jen. På annat allmänt vatten liksom på sådana holmar, klippor och skär, som inte ingår i någon fastighet, får jakt bedrivas endast efter tillstånd av länsstyrelsen, om inte regeringen föreskriver annat.

125 Jakträtt får upplåtas av fastighetsägaren. Jakträtt som har upplåtits får inte överlåtas utan fastighetsägarens samtycke.

13 & Om fastighetsägaren säger upp jakträttsupplåtelsen eller om tiden för denna annars går ut, får arrendenämnden på framställning av nyttjanderätts- havaren besluta att upplåtelsen skall förlängas, om det kan anses oskäligt att denna upphör.

Första stycket gäller även när fastighetsägaren medger förlängning av upplåtelsen men ställer villkor som kan anses oskäliga.

14 5 I ett beslut om förlängning skall arrendenämnden fastställa villkoren för upplåtelsen efter vad som kan anses skäligt med hänsyn till de villkor som tidigare har gällt för denna, till inträffade eller förutsebara förändringar samt till vad som kan anses vanligt vid jämförbara förhållanden.

Förlängning med stöd av 13% skall ske för en tid som motsvarar den tidigare upplåtelsen, om denna inte överstiger fem år och i annat fall för fem ar.

15 & Rätten att jaga och att tillgodogöra sig vilt i de fall som avses i 9 & första stycket är förbehållen jakträttsinnehavaren med de undantag som följer av bestämmelserna om

1. jakt efter beslut av länsstyrelsen (8 5),

2. rätten att döda eller fånga vilt för att avvärja skador (16 ä),

3. statens vilt (17 ä),

4. skyldigheten att spåra upp och avliva skadat vilt (20 5).

16 & Om det är nödvändigt för att avvärja skador av betydelse på egendom eller i näringsverksamhet, får den som innehar egendomen eller utövar verksamheten fånga eller döda vilt även om han saknar jakträtt. Han får också tillgodogöra sig det vilt som har dödats eller fångats, om detta med hänsyn till omständigheterna kan anses skäligt.

Regeringen meddelar närmare föreskrifter om förutsättningarna för att vilt skall få fångas eller dödas och om vem som skall ha rätt att tillgodogöra sig viltet.

17 & Regeringen får föreskriva att vilt som omhändertas, påträffas dött eller dödas i annat sammanhang än vid tillåten jakt skall tillfalla staten.

18 & Regeringen får meddela föreskrifter om anmälningsskyldighet i fråga om

1. vilt som skall tillfalla staten,

2. vilt som har skadats eller dödats vid sammanstötning med motorfor- don.

Jakten

195 Jakten skall bedrivas så att viltet inte utsätts för onödigt lidande och människor och egendom inte utsätts för fara.

20 & Om vilt har skadats vid jakt, skall jägaren snarast möjligt vidta åtgärder för att spåra upp och avliva det skadade djuret. Om klövvilt har skadats vid jakt och går in på ett annat jaktområde, skall

jakträttsinnehavaren där eller områdets ägare snarast underrättas genom jägarens försorg. Kan dessa endast nås med svårighet får polismyndigheten i orten underrättas i stället.

21 5 Vid jakten får användas endast de vapen och jaktmedel i övrigt som anges i föreskrifter som meddelas av regeringen.

Regeringen får föreskriva att jakt med skjutvapen får ske endast under viss tid av dygnet.

22 5 Motordrivna fortskaffningsmedel eller andra motordrivna anordningar får inte användas vid jakten, om inte regeringen på grund av särskilda förhållanden föreskriver eller i enskilda fall medger det.

Regeringen får meddela föreskrifter som förbjuder eller ställer upp särskilda villkor för att skjutvapen skall få medföras vid färd med motordrivna fortskaffningsmedel.

235 Hundar får användas vid jakten endast om detta med hänsyn till jaktområdets storlek och beskaffenhet i övrigt samt hundens egenskaper inte medför onödigt lidande för viltet eller olägenhet av betydelse för andra jakträttsinnehavare.

245 Regeringen meddelar föreskrifter om de tider när olika slag av vilt får jagas inom skilda delar av landet. Som villkor för jakt får regeringen också föreskriva att jakten endast får bedrivas efter särskilt tillstånd (licens) eller på marker av viss storlek eller beskaffenhet i övrigt. Om det främjar Viltvården får en licens utfärdas för flera jakträttsinneha- vare gemensamt.

255 Utfodring eller andra åtgärder som kan locka vilt från någon annans jaktområde får inte vidtas om avsikten är att komma åt vilt.

265 Utan medgivande av jakträttsinnehavaren är det inte tillåtet att med fångstredskap eller skjutvapen ta väg över annans jaktområde. Detta får dock ske på vägar som är upplåtna för allmänheten och även annars om det sker i lovliga ärenden. Om hund medförs skall den hållas kopplad.

Utplantering av vilt m. m.

275 Regeringen får meddela bestämmelser om att vissa slag av vilt inte får sättas ut i frihet eller hållas i hägn utan särskilt tillstånd eller att andra särskilda föreskrifter eller villkor skall gälla för sådan verksamhet.

Handel med vilt m. m.

28 5 Om det behövs med hänsyn till Viltvården eller för att tillgodose något annat syfte i denna lag får regeringen meddela föreskrifter som förbjuder eller ställer upp särskilda villkor för handel med vilt.

Om in- och utförsel av vilt finns särskilda bestämmelser meddelade med

stöd av lagen (1975z85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor.

295 Regeringen får meddela bestämmelser som innebär att uppstoppning eller annan preparering av vissa slag av vilt inte får ske utan särskilt tillstånd eller att andra särskilda föreskrifter eller villkor skall gälla för sådan verksamhet. För tillsyn över efterlevnaden av sådana föreskrifter och villkor har den myndighet som regeringen bestämmer rätt till tillträde till de lokaler där uppstoppning eller annan preparering av vilt bedrivs och de lagerutrymmen som används i verksamheten. Myndigheten har också rätt att på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen.

Länsviltnämnder

305 Till varje länsstyrelse är knuten en länsviltnämnd med uppgift att vara länsstyrelsens rådgivande organ i frågor om Viltvården. Det ankommer därutöver på länsviltnämnden att efter regeringens bestämmande pröva frågor om tillstånd till jakt efter vissa slag av vilt. Ledamöterna i länsviltnämnden utses enligt föreskrifter som meddelas av regeringen.

Kunskapsprov

315 Regeringen får meddela föreskrifter om skyldighet att avlägga kun- skapsprov som villkor för rätten att jaga och om skyldighet att utge ersättning för proven. Regeringen får överlämna åt sammanslutningar på jaktens och Viltvårdens område att anordna sådana kunskapsprov samt att ta ut ersättning för proven.

Avgifter

32 5 För att främja Viltvården eller andra liknande ändamål som är förenliga med syftet med denna lag får regeringen meddela föreskrifter om skyldighet för den som jagar att betala en årlig avgift (jaktvårdsavgift). Dessa avgifter bildar en fond (jaktvårdsfonden) som efter regeringens bestämmande får användas för sådana ändamål som nu har nämnts.

Regeringen får också meddela föreskrifter om avgiftsskyldighet för vissa slag av vilt som fälls.

J akttillsynsmän

335 Den som kan anses lämplig att utöva jakttillsyn får förordnas till jakttillsynsman med den befogenhet som följer av 38 5. En jakttillsynsman förordnas av länsstyrelsen i det län där han har sitt hemvist. Förordnandet får omfatta ett eller flera län eller delar av lån och får återkallas när det finns skäl för det.

Ansvar m. m.

345. Till böter eller fängelse i högst sex månader döms för jaktbrott den som

1. uppsåtligen eller av grov oaktsamhet olovligen jagar på annans mark eller där tillägnar sig vilt eller underlåter att iaktta vad som föreskrivits i sådan licens som avses i 24 5 andra stycket,

2. uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 3 5 första stycket, 22 5 första stycket, 23 eller 25 5 eller mot föreskrift som har meddelats med stöd av 21 5 eller 24 5 första eller andra stycket.

35 5 Om jaktbrott är att anse som grovt, döms till fängelse i högst två år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas 1. om brottet avsåg sällsynt eller värdefullt vilt, 2. om det har utförts vanemässigt eller i större omfattning, 3. om det har utförts med otillåten hjälp av motordrivet fortskaffnings- medel eller motordriven anordning, 4. om jaktledares anvisningar inte har följts.

365 Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. bryter mot 5 5 andra eller tredje stycket,

2. underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet som har föreskrivits med stöd av 18 5, om gärningen inte är belagd med straffi lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott,

3. bryter mot 19 5, om gärningen inte är belagd med straffi brottsbal- ken,

4. underlåter att fullgöra skyldighet enligt 20 5,

5. bryter mot föreskrift som har meddelats med stöd av 22 5 andra stycket,

6. bryter mot 26 5 eller mot föreskrift som har meddelats med stöd av 27 5, 285 första stycket, 29 5 första stycket, 31 5 första stycket eller 32 5. Den som av oaktsamhet underlåter att iaktta vad som föreskrivits i sådan licens som avses i 24 5 andra stycket döms till böter.

375 Den som för egen eller någon annans räkning tar befattning med vilt som han vet eller har skälig anledning att anta har dödats eller kommits över genom jaktbrott eller brott som avses i 36 5 andra stycket, döms för jakthäleri till böter eller fängelse i högst sex månader. Om brottet är att anse som grovt, döms till fängelse i högst två år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas sådana omständig— heter som anges i 35 5 1 och 2.

38 5 Om någon anträffas på bar gärning i färd med att begå jaktbrott eller brott som avses i 36 5 andra stycket, får vilt och sådan egendom som avses i 40 5 tas i beslag av jakträttsinnehavaren eller någon som företräder honom. Samma befogenhet tillkommer också sådana jakttillsynsmän som avses i 33 5.

Har egendom tagits i beslag, skall anmälan om detta göras till polis- eller åklagarmyndigheten.

Om vilt som har tagits i beslag kan förfaras får djuret efter värdering säljas enligt de föreskrifter som meddelas av regeringen.

39 5 Om någon har begått jaktbrott eller brott som avses i 36 5 andra stycket skall vilt som han har kommit över genom brottet förklaras förverkat, om inte ett förverkande är uppenbart oskäligt. I stället för viltet kan dess värde förklaras förverkat.

Förverkat vilt tillfaller jakträttsinnehavaren i de fall detta anges i föreskrifter som meddelas av regeringen. Första och andra stycket gäller även vid sådant brott som avses i 37 5.

405 Jaktredskap, fortskaffningsmedel och andra hjälpmedel som har använts eller medförts vid jaktbrott eller brott som avses i 36 5 andra stycket får förklaras förverkade, om ett förverkande är påkallat för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. I stället för hjälpmedlet kan dess värde förklaras förverkat.

415 I fråga om förverkad egendom gäller särskilda bestämmelser om försäljning av sådan egendom i den män inte annat följer av 39 5 andra stycket. Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från dessa bestämmelser i fråga om djur som behövs för forskningsändamål eller av någon annan särskild anledning inte bör säljas på det sätt som anges i bestämmelserna.

42 5 Av de böter som ådöms enligt denna lag tillfaller hälften jaktvårdsfon- den. Detsamma gäller i fråga om försäljningssumman av förverkat vilt och det som har förverkats med stöd av 40 5.

435 Vad i 37—39 55 sägs om vilt gäller även i fråga om skinn, ägg och hon.

Bemyndiganden

445 Regeringen får överlåta åt en förvaltningsmyndighet att meddela sådana föreskrifter och beslut som avses i 55 fjärde stycket, 165 andra stycket, 17, 18, 21, 22, 24 och 27 55, 28 5 första stycket, 29 5 första stycket, 30 5 andra stycket, 31 5 första stycket, 32 5, 38 5 tredje stycket, 39 5 andra stycket och 41 5. Ide fall som avsesi 8 5 får länsstyrelsen medge de undantag från denna lag eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter som behövs för att jakten skall kunna bedrivas ändamålsenligt.

Besvär

455 I fråga om arrendenämndens beslut enligt 13 och 14 55 gäller bestämmelserna i 8 kap. 31 5 första stycket och 32 5 första stycket jordabalken. Länsviltnämndens beslut överklagas hos länsstyrelsen genom besvär. Länsstyrelsens beslut får inte överklagas.

Länsstyrelsens beslut enligt 7 och 8 55 får överklagas hos kammarrätten genom besvär.

Denna lag träder i kraft den då lagen (1938:274) om rätt till jakt skall upphöra att gälla.

1. Bestämmelserna i 13 och 14 55 gäller i fråga om avtal om upplåtelse av jakträtt som har ingåtts efter lagens ikraftträdande eller som har förlängts genom avtal som har träffats efter denna tidpunkt.

2. Äldre bestämmelser om jakträtt för boställshavare, kronohemmans åbor och innehavare av kronotorp, Skogstorp, odlingslägenheter, kolonat och fjällägenheter och om ansvar och särskild rättsverkan vid brott mot sådana bestämmelser skall fortfarande gälla.

3. Äldre bestämmelser om servitut som innefattar jakträtten på en fastighet skall fortfarande gälla.

2. Förslag till Lag om ändring i lagen (1980:894) om jaktvårdsområden

Härigenom föreskrivs att 1 5 lagen (1980:894) om jaktvårdsområden skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 5

I syfte att främja jaktvården och jakträttsinnehavamas gemensamma intressen genom en samordning av jakten och Viltvården kan enligt denna lag två eller flera fastigheter eller delar av fastigheter sammanföras till ett jaktvårdsområde och jakträttsinnehavare inom detta bilda en jaktvårdsom- rådesförening.

Vad i lagen sägs om fastighet gäller också allmänt vatten och sådana holmar, klippor och skär som inte ingår i någon fastighet. Med fastig- hetsägare avses därvid den som för statens räkning företräder det allmän- na vattenområdet.

Denna lag träder i kraft

3. Förslag till Lag om ändring i lagen (1943:459) om tillsyn över hundar

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1943:459) om tillsyn över hundar dels att 5 5 skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall föras in två nya paragrafer, 3 a och 3 b 55, av nedan

angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3a5

Om en hund springer lös i ett område där det finns vilt, får jakträttsinnehavaren eller någon som företräder honom ta hand om hun- den. När detta har skettskall hundens ägare eller innehavare snarast under- rättas. Om dessa inte är kända får i stället polismyndigheten i orten un- derrättas.

Om hunden inte låter sig tas om hand får polismyndigheten låta döda hunden, om detta är angeläget från viltvårdssynpunkt och försvarligt även med hänsyn till omständigheter- na i övrigt.

3b5

Den som vill återfå en hund som har tagits om hand är skyldig att lösa hunden enligt föreskrifter som med- delas av regeringen. Blir hunden inte löst, får den som har tagit hand om hunden behålla den under de förut- sättningar som anges i föreskrifter- na.

55'

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 2 5 eller 3 5 tredje stycket andra punkten eller mot föreskrift som har meddelats med stöd av 3 5 första stycket, dömes till böter.

Denna lag träder i kraft

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 2 5 eller 3 5 tredje stycket andra punkten eller mot föreskrift som har meddelats med stöd av 3 5 första stycket, döms till böter.

Den som försummar att göra anmälan enligt 3 a 5 första stycket döms till böter, högst ettusen kro- nor.

1Senaste lydelse 19742348.

lLagen omtryckt 1980197.

4. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor

Härigenom föreskrivs att 15 lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor skall ha nedan angivna

lydelse.

Nuvarande lydelse

Regeringen får, med den begräns- ning som följer av 2 5, meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor, om det är påkallat av hänsyn till risk för störning inom samhälls- ekonomin eller folkförsörjningen, av särskilda handelspolitiska skäl eller av hänsyn till behov att trygga kvaliteten hos produkter av visst slag, till hälsovården, miljövärden, växtskyddet eller skyddet mot djur- sjukdomar eller till kontrollen av materiel som kan få militär använd- ning.

Föreslagen lydelse

Regeringen får, med den begräns- ning som följer av 2 5, meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor, om det är påkallat av hänsyn till

I . risk för störning inom samhälls- ekonomin eller folkförsörjningen,

2. särskilda handelspolitiska för- hållanden,

3. behov att trygga kvaliteten hos produkter av vissa slag,

4. hälsoskyddet, miljövärden, växtskyddet,

5. skyddet mot djursjukdomar, viltvården eller annars behov att skydda vissa djurarter,

6. kontrollen av materiel som kan få militär användning.

Regeringen får överlåta åt förvaltningsmyndighet att meddela föreskrifter

som avses i första stycket.

Denna lag träder i kraft

5 Förslag till Lag om ändring i lagen (1973:188) om arrendenämnder och

hyresnämnder

Härigenom föreskrivs att 1 och 11 55 lagen (1973:188) om arrendenämn- der och hyresnämnderl skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Arrendenämnd som avses i 8 kap. 295 jordabalken har till uppgift att

Föreslagen lydelse

Arrendenämnd som avses i 8 kap. 29 5 jordabalken har till uppgift att

Nuvarande lydelse

1. medla i arrendetvist,

2. pröva tvist om förlängning av arrendeavtal vid jordbruksarrende, bostadsarrende eller fiskearrende eller om villkor för sådan förläng- ning samt tvist i fråga som avses i 9kap. 145 jordabalken eller vars prövning enligt 9 kap. 18 eller 21 5 samma balk ankommer på arrende- nämnd,

3. pröva fråga om godkännande av förbehåll eller annat avtalsvillkor som avses i 9 kap. 2, 3, 7 eller 17 5, 10 kap. 2—4 eller 7 5 eller 11 kap. 25 jordabalken eller 3—6 5 lagen (19571390) om fiskearrenden,

4. vara skiljenämnd i arrende- tvist.

Föreslagen lydelse

1. medla i arrendetvist,

2. pröva tvist om förlängning av arrendeavtal vid jordbruksarrende, bostadsarrende eller fiskearrende eller av avtal om upplåtelse av jakträtt eller om villkor för sådan förläng- ning samt tvist i fråga som avses i 9kap. 145 jordabalken eller vars prövning enligt 9 kap. 18 eller 21 5 samma balk ankommer på arrende- nämnd,

3. pröva fråga om godkännande av förbehåll eller annat avtalsvillkor som avses i 9 kap. 2, 3, 7 eller 17 5, 10 kap. 2—4 eller 7 5 eller 11 kap. 25 jordabalken eller 3—65 lagen (1957:390) om fiskearrenden,

4. vara skiljenämnd i arrende- tvist.

Ärende upptages av den arrendenämnd inom vars område fastigheten är

belägen.

115

Rör ärende som avskrivits enligt 105 första stycket första punkten tvist som avses i 9 kap. 10 5, 10 kap. 6 a 5 eller 12 kap. 49 eller 55 5 jorda- balken, 22 eller 245 hyresförhand- lingslagen (19781304), 5 5 lagen (1957:390) om fiskearrenden eller 525 bostadsrättslagen (19711479), skall nämnden återupptaga ärendet på ansökan av sökanden. Ansökan göres skriftligen inom tre veckor från den dag beslutet om avskrivning meddelades.

Rör ärende som avskrivits enligt 105 första stycket första punkten tvist som avses i 9 kap. 10 5, 10 kap. 6 a 5 eller 12 kap. 49 eller 55 5 jorda- balken, 22 eller 24 5 hyresförhand- lingslagen (1978:304), 5 5 lagen (1957:390) om fiskearrenden, 525 bostadsrättslagen (19711479) eller 13 5jaktlagen ( ) skall nämn- den återupptaga ärendet på ansökan av sökanden. Ansökan göres skriftli- gen inom tre veckor från den dag beslutet om avskrivning medde- lades.

Uteblir sökanden ånyo, får ärendet icke återupptagas på nytt.

Denna lag träder i kraft

I Inledande redogörelse

1. Utredningsuppdraget och arbetets bedrivande

1.1. Direktiven

Direktiven för beredningens arbete redovisas i statsrådsprotokollet över jordbruksärenden den 24 mars 1977. I direktiven anför departementschefen mot bakgrund av en redogörelse för jaktmarksutredningens betänkande (SOU 1974:80) Jaktmarker och remissutfallet över detta att vissa frågor som behandlats i betänkan bör utredas ytterligare. Dit hör bl. a. frågorna om jaktens administration och organisation och om viltvårdsområdenas konkre- ta utformning. Vidare bör enligt departementschefen möjligheterna att få till stånd en samordning av Viltforskningen undersökas.

Departementschefen tar särskilt upp frågan om jaktlagstiftningen och anför följande. Nuvarande jaktlagstiftning är omfattande, invecklad och svåröverskådlig. En starkt bidragande orsak till detta är att bestämmelserna tillkommit vid skilda tider. I samband med remissbehandlingen av jakt- marksutredningens betänkande har från flera håll föreslagits att lagstiftning- en skall ses över. Jag delar uppfattningen att jaktförfattningarna behöver förenklas och göras mera överskådliga.

Vidare tas i direktiven upp ett antal frågor som beredningen därefter har behandlat i delbetänkanden. Direktiven i dessa delar har redovisats i resp. betänkande.

I direktiven anför departementschefen dessutom bl.a. följande. I syfte att behandla de frågor som här redovisats bör enligt min uppfattning en särskild beredning tillkallas. Beredningens arbete bör i huvudsak kunna grundas på redan gjorda undersökningar, bl.a. jaktmarksutredningens betänkande och remissyttranden över detta. Beredningen bör också vid behov verka för en samordning av det arbete som på olika håll bedrivs i jakt- och viltvårdsfrågor. Det bör ankomma på beredningen att ta upp de övriga frågor inom jakt- och viltvårdsområdet som kan bli aktuella.

I enlighet med riksdagens beslut (JoU 1977/78:2, rskr 1977/7815) har regeringen för beredningens beaktande överlämnat motionen 1976/77: 119 av herr Lindberg m.fl. om en utredning rörande Viltvården. Motionärerna framhåller bl. a. att en för Viltvården i vissa avseenden försämrad situation inträtt, att några preciserade krav beträffande Viltvården inte åläggs markägarna i lag, samt att det finns risk för att vården beträffande vissa viltstammar blir eftersatt genom att insatserna i första hand inriktas på det från jaktlig sypunkt värdefullaste viltet. Enligt motionärerna bör en särskild utredning tillsättas med uppdrag att utforma riktlinjer för den framtida

Viltvården. I utredningsarbetet bör beaktas dels sambandet mellan viltvård och trafiksäkerhet, dels konflikterna mellan friluftslivet och Viltvården. Vidare bör prövas D vilka skyldigheter i fråga om Viltvården som bör åvila markägaren—jakt- rättsinnehavaren, E! behovet att införa ett vidgat samhällsansvar för att Viltvården skall få en mera framträdande roll i samhällsplaneringen och om ett sådant vidgat samhällsansvar skall införas — ansvarsfördelningen mellan markägarna och samhället, E! inrättande av obligatoriska viltvårdsområden inom kommunerna eventu-

ellt med gränser gemensamma med jaktvårdsområden, om ökade viltvårdsuppgifter kan anförtros frivilligorganisationerna,

D om en samordning kan ske av viltvårdsområden och fiskevårdsområ- den, D utformningen av den statliga myndighetsutövningen och administratio- nen samt finansieringen av viltvårdsarbetet. Enligt motionärerna bör utredningen dessutom pröva bl. a. frågorna om en samordning av Viltforskningen och viltforskningens uppgifter, kostnader- na för jaktarrenden och tillgången på jakttillfällen för marklösa jägare. Slutligen bör utredningen företa en samlad översyn av gällande jaktlagstift— ning. D

1.2. Arbetets bedrivande

Beredningen har enligt sina direktiv haft att utreda ett antal delfrågor inom området jakt och viltvård. Dessa frågor har behandlats i sex delbetänkan- den.

I juni 1977 avgav beredningen betänkandet (Ds Jo 197714) Vårjakt efter sjöfågel. Betänkandet föranledde regeringen att föreslå riksdagen en försöksvis Vårjakt på vissa sjöfågelarter (prop. 1977/78:37, JoU 1977/78:9, rskr 1977/78:63). Riksdagens beslut innebar ett avstyrkande av förslaget.

Betänkandet (SOU 1979:19) Jaktvårdsområden avgavs i mars 1979. Regeringens förslagi anledning av betänkandet och riksdagens beslut (prop. 1979/80:180, JoU 1980/813, rskr 1980/81:22) innebar att bestämmelserna om jaktvårdsområden i lagen (1938:274) om rätt till jakt ersattes av en ny lag i ämnet. Den nya lagen om jaktvårdsområden trädde i kraft den 1 januari 1981.

I betänkandet (SOU 1979:52) Viltskador som avgavs i augusti 1979 föreslog beredningen bl. a. ett nytt ersättningssystem vid skador på gröda förorsakade av älg, kron- och dovhjort. Principerna för viltskadeersättning underställdes riksdagens prövning (prop. 1979/80:111, JoU 1979/80:36, rskr 1979/801302). De nya grunderna för ersättning vid viltskador började tillämpas den 1 juli 1980.

Betänkandet (Ds J 0 1979:12) Ändringar i jaktlag och jaktstadga lämnades i oktober 1979. I betänkandet föreslogs sådana ändringari jaktlagstiftningen som bedömdes så angelägna att de inte borde anstå till den mer genomgri- pande Översynen i beredningens huvudbetänkande. Beredningens förslag föranledde regeringen att vidta vissa ändringar i jaktstadgan (1938z279).

Ändringarna trädde i kraft den 1 augusti 1981.

Beredningens betänkande (SOU 1980:111) Vildsvin i Sverige avgavs i mars 1980. På grundval av betänkandet redovisade regeringen för riksdagen vissa åtgärder för att begränsa antalet frilevande vildsvin i landet (prop. 1980/81:82, JoU 1980/81:16, rskr 1980/811174). Erforderliga författnings- kompletteringar trädde i kraft i mars 1981.

I juli 1980 avgav beredningen betänkandet (SOU 1980:29) Vilt och trafik. I betänkandet föreslog beredningen åtgärder för att minska viltolyckorna. Förslagen har behandlats i regeringens proposition om riktlinjer för det framtida trafiksäkerhetsarbetet m.m. (prop. 1981/82:81, JoU 1981/82:19 och 26, rskr 1981/821231) och har lett till vissa författningsändringar. Bl. a. har polismyndigheten getts möjlighet att föranstalta om tillfällig hastighets- begränsning. Nyordningen trädde i kraft den 1 januari 1983.

Regeringen har överlämnat ett flertal ärenden som rör jakt och viltvård till beredningen. Dit hör frågan om det framtida älgjaktsystemet och frågorna om vården av kronhjortsstammen och rovdjursstammarna. Andra sådana ärenden rör bl. a. handeln med hotade eller sällsynta djurarter, jakten på allmänt vatten och fonderingen av medel för viltskadeersättningar.

Vidare har regeringen till beredningen överlämnat ett antal skrivelser och framställningar i olika jaktliga frågor. Dessa spörsmål behandlas, om de ej tas upp i särskilda avsnitt i betänkandet, i specialmotiveringen till den nya jaktlagen. Beredningen har dessutom mottagit framställningar och skrivelser direkt från olika organisationer.

Beredningen har inför arbetet med bakgrundskapitlen låtit utföra under- sökningar om jägarnas och allmänhetens syn på djur, jakt och viltvård. Undersökningarna har redovisats i maj 1981 i en särskild publikation (Ds Jo 1981z5) Vilt och jakt Ekonomiska och sociala värden. För arbetet med dessa undersökningar har främst svarat docenten Ingemar Norling, fil. kand. Christer Jägnert, fil. kand. Bengt Lundahl och fil. dr. Roy Persson. Beredningen har vidare låtit genomföra en genetisk undersökning som syftat till att klarlägga den svenska kronhjortsstammens skyddsvärde. Undersök- ningen har genomförts av docenten Nils Ryman, fil. kand. Ulf Gyllensten och fil. kand. Christina Reutervall.

Betydande delar av bakgrundskapitlen har författats av professorn Erik Dahl, avdelningsdirektören Ulf Weinberg och sjöfågelkonsulenten Sven Fredga.

I augusti 1981 sammanträdde beredningen med företrädare för departe- ment och jägarorganisationer i Danmark, Norge och Finland. Vid samman- trädet delgavs beredningens ledamöter information om förhållandena på jaktens och Viltvårdens områden i övriga nordiska länder.

Under sitt arbete har beredningen haft kontakter med statliga myndighe- ter, andra kommittéer och företrädare för olika frivilligorganisationer.

Beredningen har avgett ett antal remissyttranden över till regeringen ingivna förslag och framställningar i frågor som rör jakt och viltvård.

2 Viltet

2.1. Ekologi

2.1.1. Inledning

Ekologi är vetenskapen om hur naturen är uppbyggd och hur den fungerar. Inom den moderna ekologin söker man bl. a. klarlägga sambanden mellan olika arter. Individer som tillhör samma art bildar bestånd eller populatio- ner. De olika populationerna inom ett område bildar tillsammans ett ekologiskt samhälle. Samhället består av allt levande som finns inom ett stycke natur — växter och djur i t. ex. en sjö, en skog eller inom ett fjällområde. Hur det ekologiska samhället är sammansatt beror i hög grad på vilka berg- och jordarter som finns på platsen och vilket klimat som råder. Det är alltså de icke-levande delarna av miljön som bestämmer om det ekologiska samhället får lövskogs-, barrskogs- eller en fjällhedskaraktär. Det ekologiska samhället bildar tillsammans med den icke-levande delen av miljön ett ekosystem. En skog, ett fält eller en sjö är exempel på olika ekosystem. Man kan sålunda urskilja olika organisationsnivåer i naturen: individen populationen samhället ekosystemet.

2.1.2. Individekologi

Individekologin handlar om hur individer av olika arter förhåller sig till sin omgivning, dvs. till de icke-levande och de levande faktorerna runtomkring. Nedan följer några exempel på icke-levande faktorer och deras betydel- se. Solljuset har betydelse, inte bara som energigivare utan även som "tidgivare". Dagens längd bestämmer brunstens början hos många djur. Ljuset reglerar också när våra flyttfåglar startar sin vår- och höstflyttning.

Temperatur- och snöförhållandenas inverkan på djuren vintertid är av särskilt intresse här i Skandinavien. Olika arters förmåga att uthärda köld eller värme studeras också inom individekologin. Vissa fåglar t. ex. har visat sig ha en häpnadsväckande köldhärdighet. En gräsand klarar sålunda en yttertemperatur på —100”C under en timme utan att kroppstemperaturen sänks. En fjällräv tål —800 och en kanin —450 under en timme. Att vissa djur är så köldhärdiga beror till stor del på effektiv isolering genom fett, dun eller hår. Man har i pälsytan hos en älg uppmätt -16” medan temperaturen inne vid huden var +24”, en skillnad på 40”.

Under stark kyla behöver djuren också energirik näring: Vid —180 dör en sparv efter knappt ett dygn om den inte får mat. En rapphöna klarar sig i ungefär en vecka och en vråk 10—11 dagar.

Det är mycket viktigt att djuren vintertid kan söka upp skyddade och därmed lite varmare platser. En skog uppvisar andra temperaturförhållan- den än ett öppet fält — en kall vinternatt kan det vara nästan tio grader varmare inne i en tät skog än ute på ett fält.

Snön är en mycket viktig ekologisk faktor. Vissa djur kan dra nytta av snöns stora isoleringsförmåga, andra får svårigheter att ta sig fram då snön ligger djup. Temperaturen i det utrymme som bildas mellan snön och marken, där smågnagarna har sina gångar, är avsevärt högre än vid snöytan. Om vi inte hade snö på vintern skulle vi kanske inte ha några smägnagare alls här i Norden.

Även skogsharen gynnas i viss utsträckning av snön. Haren når sådana betesnivåer på vegetationen som den annars inte kan utnyttja. Älgen är väl rustad att klara vintern. Pälsen isolerar bra och de mer än meterlånga benen gör att den lätt tar sig fram i ganska djup snö. Rådjuren har en benlängd på bara en halv meter. Rådjuren får därför stora svårigheter när snön ligger djup.

Alla livsprocesser hos växter och djur kräver vatten. Transport av ämnen i växter och djur sker med hjälp av denna vätska. Två tredjedelar av ett däggdjurs vikt består av vatten. Förlorar ett däggdjur 10 procent av kroppsvätskan uppstår svåra störningar, en förlust av 15 procent medför livsfara.

Rovdjurens föda består av kött som innehåller rikligt med protein. Växternas äggvitehalt varierar med årstiden och med markens bördighet. Proteinhalten hos växterna är högst på våren, mindre på hösten och lägst på vintern. Fortplantningsförmågan hos djur påverkas av födans kvalitet. Försök med hjortvilt har visat att hindar, som erhållit föda med högre proteinhalt fick dubbelt så många kalvar som hindar utfodrade med proteinfattigt foder. Eftersom olika växtarter också varierar sinsemellan när det gäller näringsinnehållet är det lätt att förstå att växtätare ofta försöker variera sin diet. Skogsharen kan t. ex. under sin betesgång äta av många olika växtsorter på så sätt ökar den möjligheten att få de näringsämnen den behöver. Älgen utnyttjar mer än fyrtio olika växter. En varierad växtlighet är sålunda värdefull.

Andra växter och djur utgör de levande faktorer som omger och påverkar en organism. Några viktiga former av samspel mellan olika individer eller mellan olika arter i naturen framgår av följande. El Predation: Den som tar byten kallas predator. Ordet har en vidare innebörd än ordet rovdjur. En varg och en duvhök kan man kalla rovdjur, men flugsnapparen som tar en fluga, eller rapphönskycklingen som tar en bladlus är också en predator men brukar inte kallas rovdjur. El Parasitism: Den som lever på en annan organism och tar sin näring från denna kallas parasit, t. ex. fästingar som suger blod, inälvsmaskar som tar upp värddjurets näring. Parasitism innebär alltså att parasiten gynnas medan värden missgynnas. D Symbios: Innebär en samlevnad mellan olika arter, vilken är till fördel för dem båda. Ett intressant exempel är symbiosen mellan hjortdjuren och de

bakterier och encelliga djur som lever i den stora utvidgning av tarmkanalen som kallas för våmmen. Dessa organismer får sin näring från det foder djuren har svalt, och hjortdjuret kan i sin tur inte tillgodogöra sig sin föda utan att små organismer förbehandlat dem. El Konkurrens: Innebär att två parter försöker tillgodogöra sig en resurs som inte räcker för bådas behov. T. ex. bete eller lämpliga boträd. Revirhäv- dande är en form av konkurrens inom arten.

2.1.3. Populationsekologi

Med en populations täthet menar man antalet djur (eller växter) per ytenhet, t.ex. 12 älgar per 1 000 ha. Tätheten bestäms bl. a. av miljöns försörjnings- förmåga — bärförmågan. Att försöka förklara varför populationen minskar eller ökar är en viktig — och svår uppgift inom populationsekologin. Fyra företeelser är bestämmande för populationens täthet: förökning, utvandring, invandring och dödlighet.

Många faktorer i miljön kan påverka förökningen. Att tillgången på föda har inverkan är uppenbart. Man har sålunda funnit att älgkor i Gävleborgs läns kustland i genomsnitt har fler kalvar än korna i det näringsmässigt sämre inlandet. Hos rödrävarna i Norrland har man också kunnat påvisa ett samband mellan näringstillgång och förökning. I Jämtland-Härjedalen visade det sig att tillgången på smågnagare, rävens huvudföda, påverkade antalet födande honor och det antal ungar rävhonorna födde. Graden av framgång i förökningen kan också vara beroende av sociala faktorer t. ex. stress i täta populationer.

Om det blir för många djur av en art inom ett område sker ofta en utvandring. Det är speciellt vanligt hos djur med revirbeteende. Revirbete- ende innebär att en individ försvarar ett område mot andra medlemmar av samma art. Ett område där en individ uppehåller sig och söker föda men som inte försvaras kallas aktivitetsområde. Ibland sammanfaller revir och aktivitetsområde. Detta gäller bl. a. för räven i mellansvenska skogsmarker. En rävfamilj rör sig inom reviret som i vissa fall visat sig ha en storlek av ca 700 ha. En skogsduva försvarar bara området i boets närhet mot andra duvor men har ett aktivitetsområde som är mycket större än reviret.

Råbockarna hävdar revir och unga bockar tvingas ofta att utvandra för att söka ett område där de kan ta egna revir. Vandringar på 12-15 mil är inte ovanliga. Utvandring förekommer emellertid inte bara från rädjursrika områden, en del ungdjur tycks ha en inneboende vandringslust. Även bland andra arter är det som regel unga djur som vandrar.

Dödlighet genom predation kan i vissa fall ha en fördelaktig inverkan på bytesdjurens population genom att svaga, sjuka eller övertaliga djur sållas bort. Rovdjurens jakt riktar sig vanligen mot de djur som är lättast att ta. Så t. ex. visar en amerikansk studie att vargar inte tar älgar i deras ”bästa ålder", dvs. årsklasserna 1-7 år. Andelen kalvar i bytet är stor. Rovdjur tar i allmänhet många ungar bland bytesdjuren. Bland de vuxna älgar som har tagits var ca 40 procent utmärglade och sjuka. Men predatorer kan även ta friska djur, t. ex. då snöförhållandena gör att rovdjuren tar sig fram lättare än bytesdjuren.

Förr ansåg man att en viktig del av viltvårdsarbetet var att hålla efter

rovdjur, eftersom man trodde att rovdjuren kraftigt minskade tillgången på vilt. Senare tiders forskning har visat att rovdjursefterhållning i vissa fall kan ge ökade viltstammar — men långt ifrån alltid. Så t. ex. har forskning i Nordamerika visat att rovfåglar inte har den ringaste inverkan på antalet vaktlar, sålänge vaktlarna har tillgång till skydd nära de platser där de söker föda. Man anser t. o. rn. att rovfåglarna i detta fall har ett positivt inflytande på vaktelbeståndet, eftersom de tar smågnagare som i sin tur äter vaktelägg.

Ännu är emellertid våra kunskaper om predationens inverkan begränsade. Det är i varje fall inte självklart att en predator behöver vara ett hot mot vilttillgången. Människans omvandling av naturen kan emellertid ibland göra att predatorn får en effekt som den annars inte skulle ha haft. Detta framgår av följande exempel.

Änder är känsliga för predation under häckningstiden. Där det är gott om häckningsområden och bona kan ligga utspridda har predatorerna svårighe- ter att hitta dem. Där antalet lämpliga häckningsområden minskat genom människans åtgärder, koncentreras häckningen till mindre ytor. En studie i Nordamerika visade att 89 procent av andbon förstördes av traktens predatorer inom ett sådant område. När man tillgrep predatorkontroll ökade produktionen av ungar med 60 procent.

Predation och parasitism liknar varandra från ekologisk synpunkt — den ena organismen lever av den andra. En viktig olikhet är dock att parasiterna (hit hör en rad sjukdomsalstrare) som regel inte dödar sina värddjur. Dessa kan emellertid bli försvagade och lättare duka under vid näringsbrist eller långvarigt dåligt väder. Under vissa omständigheter kan parasiterna ha en avgörande effekt på en population.

Låga vintertemperaturer kan ge ökad dödlighet i en population. Klimatet kan också påverka näringstillgången och därigenom indirekt dödligheten. Ett exempel på detta är rapphönsen och deras stora variationer i antal mellan olika är. Varma försomrar ger goda förutsättningar för stammens tillväxt. Kycklingarnas överlevnad förefaller bl. a. vara beroende av antalet soltim— mar i maj och juni. Här är det inte bara fråga om en direkt temperatureffekt på kycklingarna. Vackert och varmt väder med höga temperaturer gynnar även insektstillgången. Vuxna rapphöns är främst växtätare medan kyckling- arna, som skall tillväxa, är mycket beroende av tillgång på äggviterika insekter. Användandet av växtskyddsmedel i jordbruket har medfört minskad tillgång på insekter lämpliga för kycklingarna. Dessa är nu i hög grad beroende av bladlöss. Men bladlössen är små och det går åt mycket tid och energi för kycklingarna att ta tillräckligt många. Härigenom exponeras kycklingarna för vädret samtidigt som deras näringstillstånd inte är det bästa. Under dessa förhållanden tilltar dödligheten bland kycklingarna, särskilt vid ogynnsam väderlek.

Ett mycket vanligt förhållande i naturen är att många faktorer samverkar till att en population ökar eller minskar. Det är sålunda helt klart att älgstammens ökning i Sverige har flera orsaker. Älgen var vid början av 1800-talet nära utrotning. Skärpta bestämmelser för jakten, bl. a. stark begränsning av jakttiden, samt förändringar inom jord- och skogsbruket minskade dödligheten och ledde till en viss uppgång hos stammen. Trycket från de stora rovdjuren upphörde och även detta kan ha bidragit till

återhämtningen.

Fram till början av 1950-talet sparade man kalvarna och sköt bara vuxna djur. Med det gamla systemet blev kalvarna ofta moderlösa och omkom under vintern. Numera har man ökat avskjutningen av kalvar och sparar istället kor deras medelålder har stigit vilket förbättrat reproduktionen. De kalvar som nu överlever jakten följer sin mor och klarar därigenom vintern bättre.

Huvudanledningarna till älgstammens styrka uppgång särskilt från är 1930 och framåt är emellertid förändrade brukningsformer i skogsbruket, främst i norr. samt skogsbetets upphörande, främst i söder. Minskad konkurrens från de tamdjur som förr betade i skogarna har gynnat älgen. I gammelskog eller blädad skog finns inte mycket för en älg att äta, men på hyggen kommer lövuppslag som ger värdefullt foder. Genom hyggesskogsbruket finns idag mer bete för älgen än någonsin förr.

2.1.4. Det ekologiska samhället

Inom ekosamhället kan man urskilja två huvudgrupper bland organismerna: producenter och konsumenter. Producenterna är de gröna växterna — de är "självnärande" och kan bereda näring åt alla av solljus, vatten, koldioxid och växtnäringsämnen. Konsumenterna lever av andra organismer växter eller djur. Tillsammans bildar producenter och konsumenter en näringsväv, där växterna bildar basen.

Varje art spelar här sin roll, har sitt eget speciella levnadssätt och ”yrke". Man säger att djuren har olika ekologiska nischer.

Mängden levande materia biomassan minskar för varje steg uppåt i näringsväven. Den sammanlagda vikten av växterna i naturen är större än vikten av alla växtätarna. Växtätarnas vikt är i sin tur större än rovdju- rens.

Artrika samhällen är ofta stabila, artfattiga instabila. I artrika samhällen är arterna beroende av varandra i ett invecklat mönster där den ena arten ibland kan ersätta den andra. I ett enkelt, artfattigt ekologiskt samhälle kan en rovdjursart vara helt beroende av enbart ett slags bytesdjur, t. ex. sork. Minskar sorkarna starkt av någon anledning riskerar rovdjuren att dö på grund av näringsbrist. Skulle sedan sorkarna åter öka finns så få rovjdur kvar att de inte har någon dämpande effekt. Hade samhället innehållit fler bytesarter skulle inte rovdjuren ha minskat eftersom de då haft alternativ föda medan sorkarna tillfälligt gick ned. Det är ingen tillfällighet att nordliga områden uppvisar dålig stabilitet. I tundra- och fjällområden är förhållan- dena sådana att få arter är anpassade till att leva där. Balansen mellan arterna kan därför lättare rubbas -— ett exempel är fjällämlarnas massväxlingar.

Ekologiska samhällen genomgår ibland stora förändringar. Avverkas en skog kommer snart ny växtlighet på hygget. Hyggesavfallet multnar snabbt genom att marken värms av solen som nu när ned till markytan. Växtnäringsämnen frigörs och gräs, örter, buskar och barrträdsplantor skjuter fart. En ny, färdig skog växer så småningom upp — slutstadiet är nått. Förloppet innebär givetvis förändringar även för djuren vissa gynnas, andra missgynnas. Arter som drar fördel av hyggets tidiga stadier är älg, rådjur och dalripa som alla får ökad näringstillgång. Vissa fågelarter som lever i öppen

terräng gynnas också, t. ex. gulsparv och varfågel. Arter som kan missgynnas är hackspettar som behöver grova träd där de kan hacka ut sina bohål och ugglor som behöver hålträd. Havsörn och fiskgjuse kan missgynnas därför att de behöver stora träd med vida kronor där de kan bygga bo. Insektslivet på hygget gynnas av värmen på försommaren och är rikare än i den skuggiga skogen. Skogshönsens kycklingar, som är insektsätare. håller ofta till i hyggets kanter.

2.2. Viltet och samhällsutvecklingen

2.2.1. Allmänt

Varje djurart har sina specifika krav på miljön som utsätts för påverkan av en lång rad olika faktorer, såsom klimatförändringar och förändringar i markanvändningen. Andra faktorer av betydelse för en art är bl. a. jakt och förföljelse och konkurrens eller predation från andra djurarter.

Behovet av och möjligheterna till särskilda åtgärder för att tillgodose Viltvårdens intressen beror i hög grad på hur anspråken från andra markanvändningsintressen utvecklas. Idag kan med en viss förenkling sägas att ett rationellt markutnyttjande lämnar plats för framför allt två naturtyper, dels åkermark och kulturvall, dels barrskog med inslag av lövskog.

Inom jordbruket har man eftersträvat ett bättre utnyttjande av markre- surserna genom bl. a. upplöjning av ängs— och hagmarker till åker, genom invallning eller utdikning av våtmarker samt genom borttagande av olika brukningshinder. Detta tillsammans med användandet av handelsgödsel och bekämpningsmedel liksom ökad bevattning har påverkat naturmiljön på olika sätt och därmed levnadsbetingelserna för viltet.

Det moderna skogsbruket innebär bl. a. trakthyggesbruk med markbe- redning och täta plantskogar, som i senare skeden röjs och gallras till förhållandevis glesa ungskogar. Efterfrågan på skogsråvara har lett till att den helt övervägande delen av skogsmarken sedan länge präglas av ett aktivt skogsbruk. Nya arealer tas i anspråk för skogsbruk genom att myrmarker dikas ut.

Av våra sjöar och vattendrag, som har stor betydelse också för landfaunan, är knappast några i dag helt opåverkade av föroreningar eller andra ingrepp. Haven är de slutliga mottagarna av alla de föroreningar som genom utsläpp från industrier och tätorter eller på annat sätt tillförs luften, marken och vattnet.

Ökad användning av inhemska energikällor kan komma att ställa stora anspråk på markresurser. Odling av energiskog liksom täkt av torv för energiproduktion kan medföra att stora arealer, främst våtmarker, behöver

utnyttjas.

2.2.2. Jordbruk

Jordbrukslandskapet har uppstått genom röjning, bränning, stenrensning, dikning och bete. Därigenom har under lång tid en omvandling skett till olika slag av odlingsmark såsom åker-, ängs- och hagmark.

Ljunghedar, fälader, ängar och hagmarker. som på 1700-talet och ännu långt in på 1800-talet dominerade odlingslandskapet i södra Sverige, är numera nästan helt försvunna. Orsakerna är bl. a. upphörd betesgång och slåtter, uppodling, utdikning och skogsplantering.

Teknikens framsteg har skapat förutsättningarna för en rationalisering av jordbruket. Gårdarna har slagits ihop till större brukningsenheter, som bättre passar den maskinella utrustningen och möjliggör högre effektivitet. Jordbruket har koncentrerats till de bästa jordarna. Betena har i stort sett upphört och de gamla betesmarkerna har ersatts av högproduktiva kultur- vallar. De åkrar och betesmarker som inte längre utnyttjas buskar igen eller planteras med skog, vanligen gran. Under 1950-talet togs i genomsnitt 17 000 ha åker per år ur bruk, under 1960-talet 42 000 ha per år. i första hand sämre åkermark i skogsbygderna och i norra Sverige. I södra och mellersta Sveriges slättbygder minskade åkerarealen endast obetydligt. Nedläggningstakten avtog markant i början av 1970-talet och är nu mycket låg. Viss nyodling har skett under de senaste åren.

Under de senaste 40 åren har arealen ängs— och naturbetesmark minskat från 1,5 milj. ha till 0,2 milj. ha. Åkerarealen har under samma tid minskat från 3,7 milj. ha till 3 milj. ha. Större sammanhängande fält har erhållits genom täckdikning, igenfyllnad av vattenhål samt borttagande av rösen, häckar, åkerholmar och andra brukningshinder. Hälften av landets åkerareal finns i södra och mellersta Sveriges slättbygder. endast 10 procent i Norrland.

Mindre jordbruksområden och åkrar som ligger insprängda i skogsområ- den utnyttjas i ganska stor utsträckning som betesland av flera skogsviltarter, såsom älg, rådjur och skogshare. Höstsädesfält och klövervallar är under höst, vinter och vår näringsrika och intensivt utnyttjade betesplatser. Nedläggning av sådana mindre jordbruk innebär därför en biotopförsämring för dessa viltarter. Främst har detta varit märkbart för rådjuren.

Fältviltarterna, till vilka räknas fältharen, fasanen och rapphönan, är i mycket hög grad beroende av hur jordbruket bedrivs. Under vegetations- perioden är näringsbetingelserna för fältviltet oftast ganska bra. Gödslingen medför att betet på vallar och andra grödor är näringsrikt och begärligt. Genom användningen av växtskyddsmedel minskar dock tillgången på olika slags örter. År 1938 förbrukades totalt inom jordbruket cirka 300 ton kemiska bekämpningsmedel, är 1977 drygt 4 000 ton. På över hälften av landets brukningsenheter används kemiska bekämpningsmedel. I vilken utsträckning användningen av växtskyddsmedel påverkar fältviltarternas livsvillkor är ännu till stora delar okänt.

Det ideala bekämpningsmedlet verkar endast på den organism som skall bekämpas. Sådana bekämpningsmedel är emellertid sällsynta. Som regel har medlen verkningar även på andra växter, djur och svampar, som kan vara betydelsefulla som näring åt den högre faunan. De besprutningar som görs för att döda exempelvis rapsbaggen dödar för en tid framåt också vissa andra på fältet förekommande insekter.

Den viktigaste vinternäringen för viltet på jordbruksslätterna har varit de gröna vallarna och de höstsådda åkrarna. Många jordbruk har inte längre mjölk- och köttproduktion. Vallarealen har därför minskat medan arealerna med höstraps och höstsäd ökat. Efter det att åkrarna skördats påbörjas

' Enligt Ahlén: Fauna— vård (1977)

mekanisk ogräsbekämpning snarast möjligt varefter fälten plöjs. De upplöjda fält som inte höstsås ger viltet ett dåligt skydd och erbjuder näring endast i mycket begränsad utsträckning.

På de bördigaste slättbygderna är diken, utfallsgravar och märgelhål igenlagda, stenrösen, stengärdesgårdar och häckar borttagna. Såväl skydds- som näringstillgången för viltet har härigenom försämrats.

2.2.3. Skogsbruk

Under de senaste hundra åren har den största delen av de betade utmarkerna och en betydande del av de marginella odlingsmarkerna tagits i anspråk för renodlad skogsproduktion. Särskilt gäller detta södra Sverige. I Norrlands inland fanns ännu i slutet av 1800—talet en i stort sett sammanhängande "urskog", som sedermera kommit att omfattas av det producerande skogsbruket. I landets mellersta delar är skogsbrukstraditionerna i regel äldre och påverkade av bergsbruket. För att öka skogsproduktionen pågår sedan mycket lång tid tillbaka utdikning av våtmarker.

Landets produktiva skogsmark omfattar numera 23 milj. ha, vilket motsvarar 57 procent av Sveriges landyta. Därav finns 13 milj. ha i Norrland, 5 milj. ha i Svealand och 5 milj. ha i Götaland.

Skogsmarkerna utgörs numera till större delen av kulturskogar som präglas av likåldriga bestånd med barrträd som dominerande inslag. Andelen löv- och blandskog har sjunkit till hälften sedan slutet av 1930-talet. Särskilt kraftig var minskningen under 1960—talet. Endast 0,35 procent av den produktiva skogsmarken kan betecknas som naturskog. Söder om Dalälven är motsvarande siffra 0,06 procent. Den tekniskt-ekonomiska utvecklingen har medfört en alltmer genomgripande mekanisering av arbetsprocesserna. Trakthyggesbruk är den skogsbruksform som f.n. dominerar i Sverige. Slutskörden av virke sker därvid genom slutavverkning, dvs. alla träd avverkas inom en viss yta med undantag för eventuella fröträd. Ny skog anläggs genom plantering, sådd eller självföryngring med fröträd.

Arealen kalmark och plantskog har inte ändrats nämnvärt de senaste 30 åren. Den uppgår f.n. till 8procent av skogsarealen eller 1,8 milj. ha. Däremot har de enskilda ytornas storlek ökat. Det har inom storskogsbruket i norr förekommit hyggen på betydligt över 100 ha. De senaste åren har dock en återgång till mindre ytor skett.

Skogsbrukets kalhyggen och ungskogar har gynnat vissa arter, framför allt älg, åkersork och ett tjugotal fågelarter som är naturligt hemmahörande i öppna marker såsom stränder, myrar och fjällhedar. Skogsbruket anses emellertid missgynna betydligt fler arter. Arealerna av urskogsartade områden, biologiskt mogna ekosystem och andra speciella skogstyper har minskat kraftigt under de senast hundra åren. Av totalt ett 80-tal arter som karaktäriseras som hotade, sårbara, sällsynta eller hänsynskrävande bedöms ett drygt 30-tal vara påverkade genom det moderna skogsbruket.]

Kalhuggningen gynnar de växtätande markviltarterna, såsom hjortdjuren och hararna. Efter lövröjning blir emellertid födotillgången mycket knapp när djup snö täcker marken.

Barrbestånd som är blandade med lövträd såsom björk, asp och al utgör en bättre viltbiotop än de rena barrbestånden. Marken blir bördigare av den

årliga lövfällningen och får därmed en rik växtlighet och insektsfauna. När ny skog anläggs eftersträvas i modernt skogsbruk 10 till 20 procents lövskogs- inblandning.

Som nämnts har inslaget av mycket gamla och döda träd minskat kraftigt. Många djurarter har därigenom fått sina levnadsbetingelser försämrade, däribland flera fladdermössarter, hackspettar, ugglor och vissa rovfåglar. Järpens, orrens och tjäderns levnadsbetingelser påverkas också i negativ riktning genom skogsbruket. Järpen kräver tät och omväxlande skog och missgynnas sannolikt av hårda gallringar, glesa monokulturer och dikning av alkärr. Orren har missgynnats genom igenplantering av ljunghedar och beteshagar och genom att hagmarkernas gamla björkbestånd successivt försvinner. Det förefaller emellertid inte sannolikt att skogsbruksåtgärderna skulle ha någon avgörande betydelse för skogshönsstammarnas fluktuatio- ner.

Havsörnen missgynnas om de gamla kustskogarna avverkas. En återko- lonisation kan försvåras genom att urvalet av ostörda häckningsbiotoper minskas. Även i Lappland har havsörnens biotoper berörts av avverk- ning.

Utdikningen av våtmarker påverkar i hög grad viltets livsbetingelser. Ort- och lövvegetation, särskilt i våtmarkernas kantområden, utgör ett värdefullt viltfoder och insektslivet gagnar många fågelarter.

Regleringen av trädslagssammansättningen i ungskogarna, varigenom lövträden missgynnas, minskar näringstillgången för flera viltarter. Skogs- gödslingen ökar inte enbart trädens tillväxt. Också buskar och markvegeta- tion får bättre växt och högre proteinhalt. Det har visat sig att älg och rådjur med förkärlek betar den vegetation som gödslats.

2.2.4. Rennäring

Samerna åsamkas förluster i rennäringen genom att renar dödas av varg, björn, lo och järv. Förlusterna ersätts i stor utsträckning av statsmedel, för budgetåret 1981/82 uppgick de sammanlagda ersättningsbeloppen till omkring sex milj. kr. För samerna har det emellertid varit av vitalt intresse att begränsa antalet individer av de nämnda rovdjursarterna. Framför allt varg- och järvstammarna har under tidernas gång kommit att decimeras kraftigt. Detta har inverkat på förhållandena också för annat vilt. Fjällräven som vintertid i stor utsträckning livnär sig på kadaver av rovdjursrivna renar har fått det svårare att överleva.

En mera direkt inverkan på förhållandena för viltet har rennäringen genom renarnas betning. Betningen påverkar näringstillgångarna och därmed också villkoren för olika djurarter, exempelvis ripan.

2.2.5. Miljögifter och andra naturfrämmande ämnen

Användningen av bekämpningsmedel och andra kemikalier i jord- och skogsbruk och inom industrin har påverkat viltet och dess miljö.

Under 1950- talet upptäcktes kvicksilverförgiftning hos flera arter, orsakad av växtskyddsmedel som användes i jordbruket. Bland de utsatta arterna återfanns bl. a. fasan, rapphöna och ringduva. Rovfåglar och ugglor

förgiftades via sina bytesdjur. År 1966 förbjöds alkylkvicksilvret som betningsmedel och därefter återhämtade sig flera av de arter som hade drabbats av förgiftningen. Atmosfärisk spridning av kvicksilver och andra kemikalier berör dock fortfarande vårt land och påverkar sannolikt faunan. åtminstone i sjöar och vattendrag.

Östersjön har blivit allvarligt förgiftad av kvicksilver, PCB och DDT, främst genom direkta industriutsläpp men också via förorenat vatten från floder. Det har starkt inverkat på sälarnas reproduktionsförmåga.

Flera fågelarter utsätts för miljögifter eller andra föroreningar, då de flyttar och övervintrar utomlands. Fiskgjusens reproduktion har visat sig vara störd av äggskalsförtunning, sannolikt beroende på att den vintertid fiskat i förorenade vatten. Förgiftningen av pilgrimsfalken härrör troligen från Västeuropas industri- och jordbruksområden.

Giftbekämpningen av råttor, framför allt på sopstationer, antas indirekt ha drabbat en del rovdjur, rovfåglar och ugglor. Det gäller framför allt berguv. Utsläpp av olja drabbar varje år ett stort antal fåglar av olika arter.

Försurningens inverkan på faunan ärinte helt klarlagd. Kraftiga störningar av livet i sjöar och vattendrag har ägt rum, speciellt i Västsverige. Sjöar har blivit fisktomma, vilket i sin tur påverkar botten- och planktonorganismerna. Förutsättningarna för den högre fauna som är knuten till näringskedjorna i sjöar och vattendrag ändras därmed också. Den sura nederbördens inverkan på landmiljöer är fortfarande i huvudsak okänd.

2.2.6. Bebyggelse och annan exploatering

Industrialiseringen och utbyggnaden av tätorterna har inneburit en ökad exploatering av naturresurserna, vilket påverkat levnadsbetingelserna för viltet.

För de arter som endast förekommer på några få platser kan en exploatering på just dessa platser bli förödande. Igenfyllning eller tippningi små vatten och andra våtmarker berör starkt vissa fågelarter men också groddjur. Bebyggelse, vägar och hamnanläggningar i vissa områden förstör lövskogsbiotoper av betydelse för hotade hackspettarter.

Reglering av sjöar och vattendrag för produktion av vattenkraft har förstört för många djurarter viktiga biotoper vid stränder, forsar, deltaland och strandskogar. Värdefulla häckningsområden för gäss, änder och vadarefåglar har försvunnit liksom beten för älg, skogshare, ripor m. fl.

De många kraftledningsgatorna som genomkorsar landet utgör goda näringsbiotoper för viltet. Lågväxande busk- och lövslyvegetation som lämnas kvar är ett värdefullt foder för älgar och rådjur. Också småviltet får här goda skydds- och näringsbetingelser.

I tätorternas utkanter finns ofta lockande näringstillgångar för viltet. Villaträdgårdarna och de obrukade åkermarkerna med ogräs och lövsly drar till sig rådjur, harar, fasaner och rapphöns, ofta också älgar. I parkdammarna samlas änder, som lockas dit genom utfodring. Till sopstationer och avskrädeshögar kommer rävar och grävlingar och naturligtvis mås- och kråkfåglar.

Flera arter är till och med beroende av de miljöer som skapats genom bebyggelse eller annan exploatering, i några fall på grund av att de naturliga

biotoperna förstörts. Tornugglan har fått svårt att finna lämpliga häcknings- platser genom att ladorna byggts om och ventilationshål ersatts med fläktar. De flesta fladdermusarterna har sannolikt drabbats genom ändringar i byggnadsbeståndet. Äldre byggnader med öppna ventilationshål har för- svunnit eller renoverats så att fladdermössen stängts ute.

Urbaniseringen har medfört att allt större skogsområden nu ligger obebodda. För skyggare djur och fåglar, exempelvis björn, lo, trana, sångsvan och berguv, betyder detta större ro och ostördhet. Det ökade friluftslivet medför å andra sidan störningar på djurlivet i vissa typer av områden (se nedan).

2.2.7. Friluftsliv, fritidsbebyggelse

Friluftsliv och fritidsbebyggelse har ökat i omfattning. Härtill kommer att tidigare outnyttjade områden nu kan nås på ett helt annat sätt än tidigare, genom ökningen av båt-, bil- och skotertrafiken. Möjligheterna att nå olika områden underlättas också genom det mycket omfattande nätet av skogsbilvägar.

Vissa former av friluftsliv kan medföra störningar på viltet. Flera rovdjursarter är mycket störningskänsliga och försvinner i områden med intensivt friluftsliv. Arter, som lokalt har drabbats av sådana störningar är bl. a. havsörn, pilgrimsfalk, kungsörn och fiskgjuse.

Det rika fågellivet på skär och holmar betingas av rik näringstillgång och av ostördhet. Rovdjur såsom räv och grävling saknas och det är ofta en förutsättning för sjöfågellivet och för god häckningsframgång. När båtlivet blir intensivt kan fågelfaunan tillfogas skada genom att reproduktionen under vår och försommar spolieras. Också i insjöar kan båtsport och sportfiske störa häckningen bl. a. för fiskgjuse, storlom och änder.

Motorfordon i terräng kan under vissa förhållanden verka störande på djurlivet. Snöskotertrafik förekommer numera också i avlägsna fjällområ- den som tidigare sällan stördes av mänsklig verksamhet.

Fritidsbebyggelsen längs kuster och sjöar har i vissa fall stört eller trängt undan skyggare fågelarter såsom havsörn, pilgrimsfalk. fiskgjuse. berguv. grågås och storlom.

2.2.8. Landskapsvård

Landskapsvården syftar till att öka framkomligheten, förbättra utsikten eller på annat sätt tillgodose önskemål om landskapets utseende. Landskapsvår- den har ofta utförts utan att man tagit hänsyn till Viltvårdens intressen. Vanliga misstag har t. ex. varit att man helt röjt bort buskskiktet. att man tagit bort torrträd och stubbar och att man gallrat eller avverkat i alkärr och strandskogar.

2.2.9. Trafik

Under de senaste decennierna har en ökande biltrafik med samtidigt allt större klövviltstammar medfört en kraftig stegring av antalet kollisioner mellan motorfordon och klövvilt. Den som med bil kolliderar med klövvilt är

skyldig att rapportera detta till polisen. Även om rapporteringen inte är fulltändig anses dock rapporteringsbenägenheten för denna typ av olyckor vara större än för andra trafikolyckor. År 1970 polisrapporterades totalt 1 827 viltolyckor, varav 902 gällde älg och 925 rådjur. 1981 rapporterades totalt 11 581 olyckor, varav 5 827 gällde älg och 5 754 rådjur. Det faktiskt inträffade antalet olyckor ligger dock avsevärt högre. Ett stort antal kollisioner inträffar också årligen mellan tåg och klövvilt. Någon tillförlitlig statistik över dessa olyckor finns inte tillgänglig.

Den under 1970-talet mycket snabba ökningen av antalet viltolyckor har under de senaste åren stagnerat. För 1982 rapporteras t. 0. m. en minskning av antalet kollisioner mellan motorfordon och älg jämfört med tidigare år. Viltolyckornas antal påverkas, förutom av trafikintensiteten och djurantalet, av bl. a. förändringar vad beträffar betestillgång, vattenförekomst och snödjup. Om snödjupet ett år blir stort söker sig fler djur ut på vägar och järnvägar vilket kraftigt ökar olycksrisken.

Vad beträffar olyckor med annat vilt än klövvilt finns ingen statistik som visar den nuvarande situationen eller utvecklingen under senare år. Man vet emellertid att bland småviltet särskilt haren och grävlingen i de syd- och mellansvenska regionerna är utsatta för olyckor. Detsamma gäller beträf- fande igelkotten.

För de flesta arter inverkar trafikdödligheten inte nämnvärt på populatio— nens storlek. Inte ens när det gäller igelkotten förefaller trafiken ha någon avgörande inverkan på artens överlevnad. Så länge man påträffar överkörda djur av en viss artär det i allmänhet ett tecken på att stammen är livskraftig och att överlevnaden inte är hotad.

2.3. Faunans invandring och äldre historia

2.3.1. Invandringsskede och äldre stenålder

Den senaste av den rad av nedisningar som under en och en halv årmillion berört Skandinavien började släppa greppet om Danmark för ungefär 15 000 år sedan och ungefär samtidigt blev sydligaste Sverige också isfritt. Vid den tiden stod de båda länderna i fast förbindelse med varandra och de mycket köldhärdiga arter som levt intill isranden följde den vikande isen in i Sverige, bland dem mammuten. Däremot har vi inga bevis för att en annan stor djurart av samma kategori, den ullhåriga noshörningen, någonsin nådde svenskt land.

Vid denna tid torde i varje fall hela Skåne ha varit isfritt. Klimatet var torrt och kallt och vegetationen var av tundratyp med fjällsippan, Dryas octopetala, som en av karaktärsväxterna. Efter den kallas tidsskedet äldre Dryas-tid. Detta för att skilja skedet från en annan tundraperiod som kom senare och kallas yngre Dryas. Klimatväxlingarna var emellertid i denna fas ganska betydande. Mellan de två Dryas-perioderna inföll för mellan 11 000 och 12 000 år sedan ett betydligt mildare intervall som efter en välutforskad dansk boplats brukar kallas Alleröd—tid. Då fanns i Sydsverige björkskog med al och viden och ett litet inslag av tal]. Faunan hade en nordlig prägel. Renen var allmän i Skåne och det finns ett säkert tidsbestämt fynd av isbjörn.

Skogsharen förekom och ett äggfynd av sångsvan visar att denna då häckade i sydligaste Sverige. Från Alleröd-tid har vi också de enda svenska fynden av den irländska jättehjorten med den enorma hornkronan. Det är däremot tveksamt om vildhästen, som spelade en så stor roll i Mellaneuropas äldre stenålder, lyckades få fast fot i Sverige. Tidigare uppgivna fynd av vildhäst betraktas numera med en viss skepsis. Från detta skede har vi emellertid den första kontakten med svensk jakt, en renjägarbosättning vid Segebro i närheten av Malmö, ungefär 12 000 år gammal.

Detta är också det äldsta kända fyndet av människor från Sverige. Men det är långt ifrån omöjligt att landet koloniserats tidigare, under den senaste mellanistiden, då det i Danmark fanns både en rik djurvärld och människor och i Sverige mammut i Jämtland. Våra svenska avlagringar från denna mellanistid har emellertid så grundligt förstörts av den senaste inlandsisen att endast ytterst obetydliga rester har bevarats.

Renhjordarna tycks ganska snart och, historiskt sett, ganska snabbt ha dragit norrut. Boplatsen vid Sege är det enda belägg vi har för en renjägarkultur från syn- och mellansvensk stenålder och de senste säkert daterade skånska renarna är 10 000 år gamla. Det finns dock en de] mera osäkra uppgifter av något yngre datum.

Den sannolikaste förklaringen till renarnas snabba försvinnande är väl den att förhållandena för dem blev mindre gynnsamma under den snabba klimatförbättring som följde på Dryas-tiden. Under boreal tid för 8 000 till 10 000 år sedan var klimatet varmare än nu. Landet blev täckt av skogar, främst av björk och tal] men med ädla lövträd ända upp i Mellansverige. Detta medan det ännu fanns betydande rester av inlandsis i övre Norrland.

När det gäller faunan är vi ännu till övervägande del hänvisade till skånska fynd. De skånska torvmossarna ligger på en berggrund av kalk och och har bättre bevarat skelettrester än de sura urbergsmossarna längre mot norr. Dessutom har det grävts torv för hand i Skåne i många århundraden och dessa två förhållanden tillsammans har tillfört muséerna stora samlingar, främst av däggdjur.

För mellan 9 000 och 10000 är sedan dyker ungefär samtidigt de fyra största klövviltsarterna upp i torvmossefynden, kronhjort, älg, visent och uroxe, medan de första fynden av rådjur är något senare. Visentens förekomst i Sverige blev troligen mycket kortvarig. Alla fynd är koncentre- rade till några århundraden och de är få, några stycken från Skåne och ett från Östergötland. Tydligen var inte förhållandena helt gynnsamma för visenten. Varför är svårt att förstå, då den levde kvar sydost om Östersjön ända till andra världskrigets slut och nu åter finns där i växande stammar baserade på överlevande djurparksmateria]. Att visenten i Sverige skulle ha utrotats av de vid denna tid ännu ytterst fåtaliga jägarna förefaller mycket osannolikt.

För uroxen gick det bättre. I Sydsverige upp till Östergötland finns det talrika fynd av den. I materialet från de undersökta boplatserna från boreal tid framstår den som ett viktigt jaktbyte. I ett fall var en fjärdedel av de funna bytesdjuren uroxar. Men när den torra och varma boreala tiden följdes av den fuktigare atlantiska och dess björk-, tall-, och hasselskogar ersattes av skogar där ädla lövträd dominerade, blev förhållandena tydligen sämre för

uroxen och stenåldersjägarna gick mera över till att jaga andra, rikligare förekommande byten. Hur länge uroxen levde kvar i Sverige är ovisst. Enligt Adam av Bremen som skrev om Norden 1070 skulle då ej blott uroxe utan även visent ha funnits i Sverige, men den uppgiften får nog tas med stor försiktighet. Längst fanns uroxen i Polen där den dog ut först under 1700-talet.

Både älg och kronhjort var viktiga byten för stenåldersjägarna i södra Sverige och otvetydiga teckningar från Flatruet och hällristningar från Nämforsen visar att älgen uppenbarligen förekom mer eller mindre rikligt i Norrland. Beträffande kronhjorten vet man att den förekom över hela Syd- och Mellansverige, i varje fall upp till Dalälven.

På det hela taget kan man säga, att med klimatförbättringen och skogen kom den fauna vi alltjämt har kvar in i landet. Från boreal eller atlantisk tid har vi nämligen de första fynden av bäver, brunbjörn, rödräv, grävling. mård, utter och många andra. Invandringen gynnades till en början av den fasta landförbindelsen över nuvarande Öresund. När denna bröts ledde detta till att i varje fall en i Mellaneuropa allmän viltart inte kunde av egen kraft ta sig in på Skandinaviska halvön, nämligen fältharen.

För ungefär 5 000 år sedan avlöstes den milda och fuktiga atlantiska tiden av en torrare period, fortfarande med varmare somrar än nu men med ganska kontinentalt klimat. Landskapsförändringarna bestod mest däri att boken spred sig alltmera mot norr och att granen , som kommit in från Finland uppe i nordost, trängde fram mot söder. Ungefär 500 år före vår tideräknings början, mot slutet av bronsåldern, inträdde en klar klimatförändring. Det blev svalare och fuktigare och sommarnederbörden ökade. Vi fick alltså ett maritimt klimat som i många stycken erinrade om det vi nu har. Ekblandskogarna krympte, boken pressades österut och granens betydelse växte. Även inom denna allmänna klimatiska ram har det emellertid förekommit ganska stora förändringar. En ganska påtaglig klimtförsämring avlöste omkring år 1300 de ganska gynnsamma förhållanden som rätt under vikingatiden. Fram mot 1500-talet skedde endast en mycket långsam förbättring.

Långfristiga klimatförändringar av denna typ har säkerligen påverkat de olika viltarternas relativa numerär och kanske gränserna för deras utbred- ning, i varje fall för känsligare arter. Någon omgestaltning av faunan i stort medförde de ej.

2.3.2. Viltet och jordbrukskulturen

För omkring 5 000 år sedan påbörjades en process som i betydligt högre grad än de här ovan påtalade klimatväxlingarna skulle komma att återverka på vår djurvärld, nämligen bondekulturens erövrande av Skandinavien. Till en början kan inte påverkan av landskapet ha varit särskilt genomgripande. Men efter ett par årtusenden, mot slutet av bronsåldern ungefär 500 är f. Kr. . låg boplatserna i vad som numera är de viktigaste sydsvenska jordbruksbyg- derna så tätt, att dessa måste ha blivit ganska starkt omdanade. Den möjlighet till bättre och tryggare försörjning och därmed till en betydande folkökning, som jordbruket medförde, skapade också en större efterfrågan på vilt och alla slag av viltprodukter. Det är fullt möjligt att utrotandet av de

stora djur som kan förföljas individuellt, t. ex. uroxen, delvis var en följd av denna utveckling. Likaså har tämjandet av uroxe och vildsvin kunnat påverka de vilda populationerna samtidigt som det ledde till modifikationer av kroppsstorlek och kroppsbyggnad hos de tämjda djuren.

En enastående möjlighet att studera faunan kring ett gammalt jordbru- karsamhälle ger oss de undersökningar som utförts i Eketorps fornborg på södra Öland. Denna borg var bebodd under sen romersk järnålder och folkvandringstid, alltså från ca 300 till 700 e. Kr., och återigen under sen vikingatid och tidig medeltid, 1000 till 1300 e. Kr. Sammanlagt har man i Eketorpsmaterialet funnit 21 däggdjursarter och över 100 fågelarter, det långt största fyndet i sitt slag från Sverige.

Då liksom nu var Ölands alvar ingen god klövviltsbiotop även om det kanske var något skogigare än nu. Fåtaliga fynd av såväl kronhjort och rådjur som älg finns dock från bägge perioderna. Sälar och skogshare har varit viktiga jaktbyten och varg och rödräv finns också väl belagda.

Sjöfågel av nästan alla våra arter har ingått i bytet. Rovfåglar av åtskilliga arter har tydligen stått på matsedeln. Bland övriga fåglar noterar man orrar, rapphöns, vadare, många måsar och kråkfåglar och talrika mindre tätting- ar.

Vi har givetvis inga möjligheter att kritiskt bedöma hur stora våra viltstammar var under forntid och tidig medeltid. Uppenbart är att de var väsentliga för försörjningen. I Norrland, där jordbruket kom sent och stenålderskulturen höll sig kvar mycket länge, hade den trots allt relativt talrika nomadiserande befolkniningen huvudsakligen fiske och jakt att försörja sig på. Och det var inte bara maten för dagen det gällde utan även skyddet mot kylan. På norrländska fyndplatser är skrapor för Skinnberedning påfallande talrika.

2.3.3. Tidiga skriftliga urkunder om viltet

Skriftliga om än huvudsakligen indirekta belägg för jaktens betydelse får vi i de medeltida landskapslagarna, nedtecknade under 12- och 1300-talen, men äldre som muntliga traditioner. Deras ganska omfattande behandling av jaktliga frågor understryker viltets betydelse för folkförsörjningen.

I Vasakungarnas räkenskaper och korrenspondens under 1500-tal och tidigt 1600-tal börjar man få konkreta uppgifter och delvis kvantitativa sådana om det svenska viltet.

Skatt erlades delvis i form av småvilt. Ett kungligt brev av den 24 januari 1584 till fogdarna i Dalarna beordrar dessa att tillse, att bönderna inlevererar sin skatt. Per fyra bönder en hare eller två orrar eller fyra järpar eller ripor. Detta ter sig inte alltför betungande men uppbörden var tydligen inte bekymmerfri, ty i en skrivelse av den 3 december 1584 påtalas att 2 200 fåglar ”som till julen behövdes” ännu inte inkommit.

En sammanställning av uppbörden för Finland (inklusive Åland) för år 1753 upptar 7 500 tjädrar och orrar, när 3 500 sjöfåglar och 1 160 harar. Detta är naturligtvis bara en ringa bråkdel av vad befolkningen tillgodogjorde sig för eget bruk. En viss belysning av vilttillgången får man av att K. Maj:ts ”willskyttar” själva är 1592 till hovet inlevererade 14 älgar, 5 119 tjädrar, orrar och järpar, 694 duvor, 279 änder och diverse annat, varibland sex tranor.

Det kanske intressantaste i den bakgrund till den senare utvecklingen som vi får här, är faktiska data om pälsdjursfångstens mycket stora omfattning. Folk i 1500-talets Sverige frös säkerligen illa vintertid, inte minst inomhus, och de som hade råd till det använde pälsvaror inte bara i ytterplagg och fällar utan även i underkläder och nattskjortor. Karl IX:s dotter Catharina hade 12 loskinn i sin ”sammets-nattkjortel”. Pälsverk brukades också i stor skala som skänker till utländska sändebud och furstar. En inventering av den kungliga skinnkammaren från år 1554 upptar, bland mycket annat, 110 lo-, 133 varg-, 100 järv-, 1 320 mård- och 3 080 hermelinskinn.

Men den verkligt stora omsättningen av pälsverk skedde i form av kommersiell export. Skinnen var en av Sveriges viktiga exportvaror. Närmare ett tiotal städer från Hudiksvall i norr till Nya Lödöse på Västkusten var utskeppningshamnar för pälsverk och hudar. För Stockholms hamn finns en de] siffror publicerade. Därifrån utfördes år 1573 bl. a. 2 444 rödrävs- skinn, 1 553 utterskinn, 1 062 bäverskinn, 76 760 ekorrskinn och 715 oberedda älghudar. För år 1574 noteras bl. a. 3 586 rävskinn, 5 372 utterskinn och 3 384 bäverskinn.

Detta är alltså exporten från en enda hamn, låt vara kanske den viktigaste. Även om man nog får räkna med att en del av skinnen kom från Finland och inte bara från Sverige, är det knappast något tvivel om att här förekom en rovdrift i fråga om en de] mera känsliga arter som mård, 10 och kanske alldeles särskilt bäver och utter, vilka senare genom sin bundenhet till vattendragen var mera sårbara. Det förefaller sannolikt, om än svårbevisat, att den stora nedgången för de två sistnämnda arterna började redan vid denna tid.

2.4. De enskilda viltarternas historia fram till nutiden

2.4.1. Inledande synpunkter

Medan avsikten med föregående avsnitt varit att så långt källorna medger presentera en allmän bild av faunautvecklingen från istidens slut och in i historisk tid, redovisas i det följande de enskilda arterna och artgrupperna från forntid till nutid. Tyvärr är källmaterialet även här långt ifrån tillfredsställande och för många arter är större delen av populationsutveck- lingen höljd i dunkel. Vissa allmänna slutsatser är dock ofta möjliga och denna genomgång ger en bild av de stora förändringarna i fråga om det jaktbara viltet.

2.4.2. Däggdjur

Hardjur

Skogshare. Trots att skogsharen, liksom alla hardjur, visar starka periodiska beståndsfluktuationer har den alltid utgjort ett väsentligt element i den svenska skogsfaunan och en av grundvalarna för jakten i skogslandskapet. Den finns i jaktbara stammar över hela landet utom i de mer utpräglade slättbygderna, där den under innevarande sekel helt eller delvis ersatts av

fältharen. För år 1981/82 beräknas avskjutningen till 106 600.

Fälthare. Fältharen är inte inhemsk i Sverige. Någon enstaka import förekom redan i slutet av 1500-talet, men arten fick då inte fast fot i landet. En definitiv etablering skedde först på Veni Öresund år 1858. Där förökade sig fältharen väl och tog sig på isen över till det svenska fastlandet. Under 1880-talet skedde nya framgångsrika inplanteringar i sydvästra Skåne. Från dessa centra har arten sedan spritt sig upp genom landet och dess nordgräns löper från Värmland genom södra Dalarna till södra Norrlands kustland. Omkring år 1950 var stammarna mycket starka i slättbygderna och de brutna bygderna på gränsen mellan slätt och skog. De bästa åren låg avskjutningen kring 150000 harar. Särskilt i slättbygderna har i Sverige liksom i hela Västeuropa under senare årtionden en tillbakagång skett och för jaktåret 1981/82 redovisas endast 48 300 fältharar.

Vildkanin. Denna art har, i likhet med fältharen, aldrig av egen kraft förmått ta sig in i Sverige. I olika omgångar har emellertid smärre inplanterade eller från tamkaniner förvildade stammar förekommit, vilka dock ej lyckats sprida sig och efter kort tid försvunnit. Fast fot i landet fick arten först kring sekelskiftet, då den dels för skinnproduktion, dels för jaktändamål inplanterades på ett par ställen i Skåne. Den förökade sig starkt och har längs kusterna spritt sig till norra Halland och norra Kalmar län. I likhet med fältharen har den införts på Gotland, där dess utveckling blev närmast explosionsartad. En liten stam klarar sig väl i södra Västmanland. Kaninen ligger emellertid i Sydsverige nära sin norra klimatgräns och hårda vintrar kan reducera populationerna till bråkdelar av föregående års nivå. År 1961 introducerades illegalt kaninsjukdomen myxomatos i Skåne och på Gotland och detta har lett till en reducering av kaninbeståndet. Sista jaktåret innan myxomatosen fick full effekt, 1961/62, uppgavs avskjutningen till närmare 300 000 kaniner. Den verkliga siffran var troligen högre. För 1981/82 redovisas drygt 55 000.

Gnagare

Ekorre. Ekorrstammen är liksom alla stammar av smärre vilda gnagare underkastad mycket starka periodiska fluktuationer. Perioder med riklig tillgång följs av sådana då ekorren är praktiskt taget försvunnen. Sin stora betydelse har ekorren haft som pälsvilt, särskilt under äldre tider. En ej ringa pälsjakt efter ekorre förekom ända in på 1930-talet och lokalt även senare. Ekorren har även ätits, ehuru detta helt torde tillhöra en förgången tid. Numera är ekorrjakten betydelselös med en årlig avskjutning, som uppges till knappt 2 000 djur.

Bäver. Såsom redan (2.3.3) påpekats korn bävern redan tidigt under ett övermäktigt jakttryck, dels för skinnets skull, dels för det tidigare i medicinen mycket använda och väl betalda körtelsekretet bävergäl]. Ursprungligen utbredd över hela landet var den i Sydsverige i stort sett utrotad vid början av 1800-talet och från omkring år 1850 fanns endast små restbestånd i Dalarna och Jämtland. De sista exemplaren torde ha dödats i Jämtland i början av 1870-talet och en totalfredning år 1873 var redan meningslös.

Senare återinfördes bävern från Norge, där den hållit sig kvar, till många

platser i landet med början i Bjurälven i Jämtland är 1922. Den har ökat snabbt och spritt sig. År 1974 beräknades populationen till mellan 12 000 och 15 000 djur och ökningen har sedan dess fortsatt. F. 11. torde stammen uppgå till över 50 000 djur. En hastigt ökande beskattning sker och för 1981/82 uppges denna till 2 781 bävrar.

Bisam. Denna amerikanska art infördes i början av 1900-talet som pälsdjur till Europa och senare bl. a. till norra Finland varifrån den omkring år 1950 spred sig till Norrbotten. Ett försök till illegal inplantering med okänt resultat hade dock skett där redan tidigare. Arten sprider sig långsamt söderut och har nått Västerbotten. Beskattningen är låg och uppges för 1981/82 till 1 290 djur.

Rovdjur

Rödräv. Så länge man kan blicka bakåt har rödräven förekommit i kraftiga populationer över hela landet. Sedan några år är den angripen av rävskabb som fått fäste särskilt i Norrland och sprider sig söderut. Dödligheten i denna sjukdom är hög. För 1981/82 var dock avskjutningen knappt 62 000 rävar, vilket fortfarande får anses normalt.

Fjällräv. Fjällräven är för sin vinterförsörjning i ganska hög grad beroende av kadaver av byten, framför allt ren, slagna av större rovdjur. Minskningen av rovdjuren har därför varit negativ för fjällräven, som förekommer endast i smärre restbestånd och är klart hotad till sin existens. En spridning av rävskabb till fjällrävsområdena skulle mycket väl kunna bli katastrofal för denna mycket sociala art.

Varg. Vargen var tidigare spridd över hela det svenska fastlandet och ännu så sent som vid 1800-talets början var det bara i de mest utpräglade slättbygderna, t. ex. i södra Skåne, som den började bli sällsynt. Ännu omkring år 1850 fanns vargi praktiskt taget alla svenska landskap. Sedan gick det emellertid raskt utför med den och vid 1860-talets slut var vargen i praktiken utrotad i Götaland. I Svealand hade endast Värmland och Dalarna ännu fasta men snabbt krympande populationer. Till detta snabba nedkäm- pande av vargen bidrog inte minst användningen av strykninförgiftade beten som visade sig mycket effektiva.

År 1900 fanns en vargstam bara i de fyra nordligaste länen och även där hade vargen, trots att den egentligen är ett skogsdjur, trängts undan till fjällkedjan. Där fortskred decimeringen så att vid slutet av 1970-talet, trots totalfridlysning, endast några få spridda individer fanns kvar. Tillfälliga invandringar via norra Finland har på grund av ett hårt illegalt jakttryck inte lett till någon återhämtning. Enstaka vargar förekommer dock numera i Värmland och Dalarna.

Brunbjörn. Björnen kom säkert till Sverige söderifrån men var försvunnen från Skåne och Blekinge redan före de skriftliga källornas tid. I stort sett var den utrotad i Sydsverige före 1800-talets början men smä restbestånd höll sig kvar i Småland och södra Östergötland ännu några decennier. Även längre norrut trängdes björnen undan om än i något långsammare takt. Vid detta århundrades början fanns den kvar bara i en mycket gles population i fjälldalarna och i det övre skogslandet från norra Dalarna till Norrbotten.

På senare tid har emellertid lämpliga skyddsåtgärder lett till att björnen

åter sakta ökat och spritt sig mot söder. En gles fast stam finns nu ner till Värmland, Dalarna och södra Norrlands kustlandskap. Populationen beräknas till mellan 500 och 1 000 djur.

Isbjörn förekom i Sverige under och omedelbart efter isens avsmältning. Ett säkert daterat skånskt fynd har en ålder av drygt 12 000 år.

Tvättbjörn. Den nordamerikanska tvättbjörnen är den enda av de 5. k. halvbjörnarna som förekommer i Europa. Där har den förvildats och är rätt allmän i vissa områden i Tyskland, från vilka den efterhand sprider sig. Det är inte uteslutet att den också finns i Sverige.

Grävling. Man vet mycket litet om grävlingen i Sverige i äldre tider. Klart är dock att den efterhand spritt sig mot norr och nu förekommer den i delar av Norrland där den tidigare saknades. I de södra och mellersta delarna av landet tycks den ha ökat mycket kraftigt. Beskattningen låg i slutet av 1950-talet på omkring 9000 djur per år men har nu ökat till ca 20000. Emellertid är jakttrycket ganska ringa och populationen är förmodligen betydligt starkare än dessa siffror antyder.

Mård. Mården har i alla tider varit ett eftersökt pälsdjur och under förra delen av detta sekel blev mårdstammarna så svaga att de måste ges ett kraftigt skydd genom förkortning av jakttiderna och lokala fridlysningar. Stammarna reagerade positivt på detta och jakttrycket har successivt kunnat ökas. Beskattningen, som vid slutet av 1950-talet låg omkring 1 500 djur har ökat så att den 1981/82 var drygt 6 000.

Mink. Minken är en amerikansk art som under 1930-1950-talen rymde från pälsdjursfarmer och som trots kraftiga motåtgärder hastigt spreds och försökade sig. Vissa är under 1960-talet togs över 20 000 minkar men läget tycks nu vara under något bättre kontroll och den årliga fångsten, huvudsakligen i fällor, ligger nu mellan 15 000 och 20 000.

Småvessla, hermelin och iller. Dessa arter har idag föga jaktligt intresse och åtnjuter nu skydd. Med hänsyn till de sparsamma populationerna av dessa småmustelider förefaller det förvånande att man tidigare kunde ta ut så stora mängder hermelinskinn för bruk inom landet och för export (se 2.3.3).

Utter. Uttern har tydligen varit på tillbakagång under flera århundraden, detta trots att de tidigare mycket eftersökta skinnen blev mindre begärliga. Thunberg säger är 1798 att ”skinnen nyttjas stundom", vilket kontrasterar mot förhållandena på 1500-talet (se 2.3). Det är uppenbart att jakttrycket mot uttern varit för starkt och att alltför många uttrar omkommit i olika slag av fiskeredskap. Dessutom har arten visat sig ytterst känslig för föroreningar av vattnet. Trots alla skyddsåtgärder är artens existens i landet hotad.

Järv. Det fossila materialet ger ingen information om järvens tidiga historia i Sverige. Den ovan citerade skinnkammarinventeringen och exportöversikten från 1500-talet upptar få järvskinn och järven tycks inte ha varit något av de mer eftersökta pälsdjuren. ] den långa konflikten med rennäringen har järven dragit det kortaste strået. Åren 1876-85 dödades i Sverige i medeltal per år 124 järvar. Under åren 1916-25 hade antalet sjunkit till 64 och under åren 1955-64 till 25 stycken. Vid denna tid var järvens existens i landet uppenbart hotad. Den fridlysning som kort därefter infördes har lett till att järven åter sakta ökat och en viss försiktig och kontrollerad beskattning har kunnat ske för att tillmötesgå rennäringens intressen.

Mårdhund. Denna ostasiatiska art har i ganska sen tid införts till de västra

delarna av Sovjetunionen. Den har därifrån snabbt spritt sig västerut, bl. a. till Finland, och enstaka exemplar har uppträtt i Sverige. Det förefaller ganska sannolikt att den förr eller senare kommer att etablera sig även hos oss.

Lo. Lodjurets tidiga historia i Sverige är okänd. Tydligen har lodjuret alltid varit ett eftersökt pälsdjur. Av de fyra stora rovdjuren är det trots detta lon som klarat sig bäst. Den förekommer över hela Norrland och norra Svealand om än mestadels fåtaligt. En svagare sydlig population har sitt centrum på Sydsvenska höglandet och vandrar ut, ibland mot gränserna till slättlandskapen. Avskjutningen uppgår till några tiotal djur per år.

Vildkatt. Av denna numera i Sverige helt utrotade art föreligger ett antal benfynd, av vilka ett från Skåne kunnat dateras till yngre stenålder.

Sälar. Den arktiska grönlandssälen förekom längs svenska kuster under istidens slutskeden. Ännu från atlantisk tid för ca 6500 är sedan finns från Östersjöområdet, i det dåvarande Littorina havet med högre vattenstånd och salthalt än nu, så många fynd av arten att den får förmodas ha förekommiti fast stam. Ännu märkligare är att det i Eketorpsmaterialet finns så många fynd av grönlandssäl både från folkvandringstid och tidig medeltid. Det tyder på att arten har besökt Östersjön ganska ofta ännu vid denna sena tidpunkt. Några svenska fynd från historisk tid finns dock ej.

I Sverige förekommer numera tre sälar, gråsäl, knubbsäl och vikare. Gråsälen finns längs hela ostkusten och mindre bestånd längs västkusten. Knubbsälen finns längs västkusten men i Östersjön bara 1 de södra delarna upptill Östergötland. Vikaren är en nordlig, huvudsakligen arktisk art, som 1 huvudsak förekommer 1 Bottenviken och Bottenhavet och mera tillfälligt längre söderut. Alla tre arterna har varit föremål för betydande fångst men är nu fridlysta. Östersjöpopulationerna hotas av förgiftningar genom klorerade kolväten, vilka nedsatt deras reproduktionsförmåga. Sedan fridlysningen infördes har däremot västkustens sälpopulationer och särskilt knubbsälen på ett glädjande sätt återhämtat sig.

Uddatåiga hovdjur

Vildhäst. Såsom tidigare påpekats (2.3.1) är det tveksamt om de fynd som tidigare hänförts till vildhäst verkligen är riktigt daterade. Under alla förhållanden kan man konstatera att vilda hästar aldrig varit viktiga jaktobjekt 1 Sverige.

Partåiga hovdjur

Uroxe och visent. Utöver vad som anförts härovan (2.3. 1) skall blott påpekas att rasrena visenter nu förekommer i ett antal svenska vilthägn. Kronhjort. Vid 1600- talets början torde kronhjorten ha funnits över hela södra Sverige med nordgränsen från Bohuslän och Dalsland över Västergöt- land och Östergötland, och 1741 talar Linné ännu om kronhjort på Öland. Men då Sundevall 1834 publicerade en översikt över artens förekomst i Sverige fanns endast ett obetydligt restbestånd i Västergötland, vilket kort därefter utrotades helt, och ett annat på några sydskånska gods. Detta bestånd anses representera den svenska nominatrasen (Cervus elaphus

elaphus), Genom utplanteringar av kronhjort ofta härstammande från andra arter — har under 1900-talet frilevande stammar etablerats på olika platser i södra och mellersta Sverige. Utbredningsområdets nordligaste del omfattar Uppland. Västmanland och Närke. Sporadiskt förekommer kronhjorten också i Värmland och i Jämtland. I slutet av 1970-talet uppskattades antalet frilevande kronhjortar i Sverige till ca 1 500 i vinterstam. Samtidigt med en viss ökning av antalet djur sker en spridning till nya områden.

Kronhjorten är ett flocklevande djur. Grundenheten i flocken är den äldre hinden med kalv och fjolåring. Kalvarna följer sin moder ända till sitt tredje levnadsår. En större flock bildas då flera sådana hindgrupper slår sig samman, eventuellt med tillskott av ensamma djur. De små familjerna är stabila enheter medan däremot flockarna kan variera kraftigt i både storlek och sammansättning. [ varje flock finns som regel en ranghög ledarhind, som leder flockens rörelser. Under tid då brunsten inte pågår går djuren för sig — flockvis eller ensamma. Hindarna kalvar i maj månad, vanligtvis en kalv per hind, tvillingfödslar är sällsynta. Reproduktionen ligger därför lägre än för exempelvis älgstammen.

Kronhjortens födoval varierar från plats till plats och från vinter till vinter. De mellansvenska hjortarna föredrar tallbevuxna hällmarker där de under vintrar med normalt snödjup kan sparka fram lavarna. Snörika vintrar, då de inte kommer åt lavarna, betar de på buskskiktet.

Sommartid utnyttjar kronhjorten i stor utsträckning odlad mark för sitt födosök. Havre är mest uppskattat av sädesslagen. Höstoljeväxter har stor betydelse på vintern såvida inte snön är för djup. Svåra skador kan orsakas på rotfruktsodlingar.

Kronhjorten kan orsaka svåra skador på skog genom barkgnag och barkflängning. Barkgnaget sker under icke-vegetationstid (maj—september). Företrädesvis skalas — enligt en tysk undersökning gran. ask, vide och poppel. Mindre uppskattade är tall. lind, lönn. bok. lärk och ek. Björk och al skalas nästan aldrig. Barkskalning kan väsentligt reducera antalet stammar men kan också leda till minskad volymtillväxt och försämrad kvalitet.

I syfte att bevara den skånska kronhjortsrasen (nominatrasen) uppfördes 1953 ett vilthägn på Halle-Hunneberg dit djur från Skåne överfördes. Hägnet på Halle-Hunneberg har nu rivits och djuren släppts fria. Numera finns hjortar av den skånska rasen i hägn bl. a. i Södermanland och på Gotland.

Genom beslut av riksdagen inrättades den 1 januari 1971 ett kronhjorts- reservat i Skåne omfattande 44 000 ha inom vilket jakten skulle regleras så att antalet djur i vinterstam uppgick till ca 100. Inom reservatet lämnas ersättning för skador som kronhjortarna orsakar på gröda och skog. Hittills utbetalade ersättningar för skogsskador är låga.

Utanför reservatet gäller inom ett ganska stort område lång allmän jakttid. I övriga län där jakt är tillåten bedrivs denna som licensjakt. Den totala frigående svenska kronhjortsstammen beräknades år 1979 till ca 1 200 djur och är i ganska snabb tillväxt. Avskjutningen 1981/82 var 365 djur.

Dovhjort. Så vitt man vet har dovhjorten aldrig förekommit spontant i Sverige. Det är emellertid inte omöjligt att så varit fallet, eftersom det finns danska fynd från den senaste mellanistiden. Den senaste nedisningen

pressade emellertid arten tillbaka ända till Främre Asien och därifrån har den aldrig av egen kraft kunnat återkolonisera Europa. Romarna återinförde emellertid arten till Frankrike på 400-talet e.Kr. och kort därefter till Tyskland. Numera finns dovhjort i stort sett över hela det kontinentala Europa ehuru i regel endast i lokala stammar skilda av luckor.

Dovhjortar hölls i hägn i Sverige redan under medeltiden och släpptes av Johan III fria på Öland, där de dock senare hägnades in på Ottenby på södra udden. Hjortar har också hållits i hägn på olika håll i södra och mellersta Sverige och har efter hand på ett flertal håll släppts fria. Vi har därför nu åtskilliga lokala, delvis individrika populationer, som på grund av artens stationära vanor endast långsamt sprider sig. Avskjutningen 1981/82 uppges till 2 200 djur och torde kunna förväntas öka.

Vitsvanshjort. Den nordamerikanska vitsvansen har införts till Finland. där den blivit ett populärt jaktvilt. Vitsvanshjorten sprider sig ganska hastigt , inte minst norrut. Arten har änu inte etablerat sig i Sverige men enstaka exemplar har av allt att döma förekommit här.

Rådjur. Rådjuret kom till Skåne för minst 7500 år sedan och spred sig norrut till Mellansverige. De nordligaste kända fyndorterna från äldre tid är Klarälvdalen i Värmland där Fernow nämner rådjur från 1700-talet och Floda socken i Dalarna där Linné under sin Dalaresa 1734 noterade en mindre stam. Därutöver förekommer uppgifter om åtminstone tillfälliga förekomster i Hälsingland och eventuellt Ångermanland.

Uppenbarligen var rådjuret under 1500-talet ett viktigt jaktvilt. Den 2 augusti 1544 skriver Gustav Vasa till kommendanten på Stegeborg i Östergötland att han skall upphöra med sin ständiga rådjursjakt och vänja sig att äta fläsk och kokött och ej alltid rådjurskött. År 1608 skriver Karl IX till Michil Jägemestere och beställer till julen ett 60-tal rådjur från Jönköping och Västergötland. Ännu under 1700-talet var rådjuren tydligen allmänna i många sydsvenska landskap. Men sedan gick det snabbt bakåt och troligen drabbades rådjuret hårt, då Gustaf III är 1789 upphävde de adliga jaktprivilegierna. Thunberg betecknar det 1798 som sällsynt förekommande här och däri de södra landskapen, och omkring 1830 fanns rådjur endast kvar på några sydskånska gods vilkas ägare genom kraftfulla skyddsåtgärder lyckades rädda artens fortbestånd i landet.

Från denna lilla kärna har det nya svenska rådjursbeståndet vuxit upp. År 1890 hade rådjuret återerövrat nästan hela Götaland, 1910 hade det nått södra Dalarna och 30 år senare fanns rådjuret i större delen av Norrland. Nu lever rådjur långt norr om polcirkeln och tränger via Tornedalen in i Finland. Den rapporterade avskjutningen under 1981/82 uppgår till 94 500 djur.

Älg. I det gamla bondesamhället, särskilt i norra Svealand och Norrland, var älgen ännu under 1500-talet av allt att döma av betydelse för försörjningen och förekom troligen ganska talrikt om än inte i så stort antal som nu. Men redan under Gustav Vasas tid tycks man ha börjat oroa sig för älgens framtid och ampra kungabrev till Dalarna är 1548 och år 1551 anbefaller försiktighet med älgstammen.

Sedan gick det tydligen raskt utför. Nästan alltid när denna älgens nedgång diskuteras vill man se orsaken i upphävandet av de jaktliga privilegierna år 1789. Såsom ovan påpekats kan detta ha sin giltighet för rådjuren men för älgens del är påståendet helt felaktigt, ty krisen inträdde långt tidigare.

Redan i början av 1700-talet var älgen sällsynt på de flesta håll och utrotad i många landskap. Linné såg under alla sina vidsträckta resor under 1700-talet endast en enda älg och den hölls i fångenskap hos landshövdingen i Vänersborg. I hela den sex volymer omfattande korrenspondens till och från Linné, som finns utgiven, nämns älgen ingenstans. I Fernows beskrivning över Värmland tryckt år 1773 till 1779 nämns älgen som en stor raritet i landskapet och i Sven Nilssons fauna från 1820 uppges den sista älgen i södra Sverige ha dödats i Halland omkring år 1770. Vid 1800-talets början fanns älg i mycket glesa stammar endast i Mälarlandskapen, Värmland. Dalarna och möjligen Härjedalen. Från århundradets mitt började emellertid den definitiva återhämtningen, först långsamt, sedan i allt snabbare takt. År 1900 sköts i Sverige 2 400 älgar, år 1930 5 000, år 1960 32 000 och år 1982 drygt 174 000.

Mufflonfår. Detta sydeuropas gamla vildfår finns i åtskilliga vilthägn. Enstaka djur förekommer fritt som följd av rymningar från vilthägn.

Vildsvin. För 6000 a 7000 år sedan fanns vildsvin i varje fall så långt norrut som till Uppland. Under 1700-talet utrotades vildsvinen och det var först på 1940-talet som vildsvin återinfördes, då till hägn. Numera finns vildsvin i ganska många hägn. Rymningar har emellertid förekommit och svinen har i några fall klarat omställningen till ett liv utanför hägnen. Den största förekomsten av frilevande vildsvin finns i Tullgarn-Mörköområdet söder om Stockholm.

Frågan om man skulle tillåta en frilevande vildsvinsstam eller ej behandlades år 1979-80 av jakt— och viltvårdsberedningen, som i sitt betänkande (SOU 1980:11) Vildsvin i Sverige föreslog att man skulle acceptera en frilevande vildsvinsstam. Stammen borde dock genom ett hårt jakttryck hållas under kontroll, detta främst p. g. a. riskerna för skadegö- relse i jordbruket. Efter remissbehandling av betänkandet föreslog regering- en (prop. 1980/81:82) att en begränsad stam av frilevande vildsvin skulle accepteras endast inom Stockholms län. I övriga län borde länsstyrelserna medverka till att utrota vildsvinen. I propositionen föreslogs vidare att naturvårdsverket tillsammans med länsstyrelsen borde undersöka hur den frilevande stammen i Stockholms län utvecklades. Undersökningen borde pågå under minst tre år och bedrivas i samråd med jägare och LRF. Riksdagen beslöt i enlighet med propositionen (JoU 1980/81:16, rskr 1980/81:174).

Valar

Tumlare. Denna art förekom tidigare allmänt både vid västkusten och i Östersjön, men har nu blivit mycket sällsynt. Det är den enda val som varit föremål för jakt i Sverige, dock troligen aldrig i större skala. Den finns i Eketorpsmaterialet men så sparsamt att den troligen fångats bara tillfälligt- vis. Den är numera fridlyst.

Elefantdjur

Mammuten var att döma av ganska talrika fynd ej ovanligi Sverige under den senaste nedisningens slutskede. Kort därefter tycks den dock ha dött uti hela nordvästra Europa.

2.4.3. Fåglar

Lommar

Storlom och smålom. Båda dessa våra häckande lomarter har tidigare varit föremål för jakt, framför allt sträckskytte vid kusterna. De har också hållits efter vid fiskodlingar och på andra ställen där fisk inplanterats. Tidigare användes skinnen bl. a. till mössor. Alla lommar är numera fridlysta.

Doppingar

Skäggdopping, gråhakedopping, svarthakedopping, svarthalsad dopping och smådopping. Endast Skäggdoppingen är tillåten för jakt, alla de andra arterna är totalfredade.

Skäggdoppingen är en sydöstlig art, som ganska sent invandrat i landet och som helt saknasi det fossila materialet. Den fanns i Skåne på 1850-talet, men har sedan spritt sig och förekommer i sjöar och skärgårdar upp till Norrbotten. Årligen skjuts några hundra fåglar, nästan allai Götalands och Svealands östliga kustlandskap.

Pelikanfåglar

Storskarv förekommer i Sverige i två raser och är föremål för viss jakt, främst i Bohuslän. Nominatrasen Phalaxrocorax c. carbo, kommer huvudsakligen som vintergäst från sina norska häckplatser. Den andra rasen Ph. c. sinensis, stundom benämnd mellanskarv, som kan förekomma på såväl kust- som insjölokaler, häckar numera vid Kalmarsund. Skarvben finns i Eketorps- materialet från både folkvandringstid och vikingatid.

Storkfåglar

Inom gruppen är endast gråhägern av visst intresse i jaktligt sammanhang. I det äldre benmaterialet förekommer den endast från Eketorp i ett fåtal exemplar. Under falkjaktens storhetstid var den ett mycket omtyckt objekt för jakt med de större falkarterna. Sedan har den, på grund av de betydande besvär den kan vålla i fiskodlingar, varit föremål för omfattande förföljelse. Den är numera totalfredad.

Andfåglar

Svanar. Knölsvanen har länge förekommit i Skåne och södra hälften av Öresund har i århundraden varit ruggningsområde för arten. Jakten på de icke flygga ruggande fåglarna var mycket länge ett privilegium för landshövdingen i Malmöhus län. Till andra delar av södra och mellersta Sverige spred sig knölsvanen sent och det är betecknande att ben av arten ej finns med i Eketorpsmaterialet. Den äldsta kända häckplatsen för knölsvan i Mellansverige är Hjälstaviken i Mälaren, som koloniserades år 1780. Sedan dess har svanen varit i spridning och är nu allmän i hela Syd- och Mellansverige.

Sångsvanen kom in i Sverige redan under isens avsmältningsskede och har i historisk tid haft sitt häckningsområde i norra Sverige. Fynd från Eketorp

visar att den jagats under flyttningen. Tidigare har jakt också förekommit i häckningsområdet. Enligt Sven Nilsson bedrevs denna jakt särskilt på våren, där de återvändande svanarna rastade i vakarna. Där jagades de dels genom smygjakt, dels med saxar som sattes ut under vattnet betade med gräsrötter. Samerna uppges ha använt svanskinn till mössor. Nu är sångsvanen stadd i snabb ökning och har som häckfågel spritt sig även till sydligaste Sverige.

Mindre sångsvan är en nordöstlig art som i Sverige uppträder endast som genomtlyttare och ganska sällsynt. Fynd från olika lageri Eketorp visar dock att även denna art jagats med viss framgång. Alla svanar är fridlysta.

Gäss. I Sverige häckar eller rastar ett flertal gåsarter av släktena Anser (grågås, Sädgås, fjällgås, bläsgås) och Branta (prutgås, vitkindad gås och kanadagås). Fyndmaterialet av vilda gäss från äldre tider är mycket knapphändigt utom från Eketorp, där arter av båda släktena är väl företrädda.

Av Anser-gässen är grågåsen stadd i snabb ökning i Skåne och längs ostkusten. Sädgåsen häckar sparsamt i Norrland och man gör ansträngningar att genom uppfödning och utsättning öka stammen. Detsamma gäller beträffande fjällgåsen som i Skandinavien nu hör till de hotade arterna. Under vintern gästas Sverige av stora skaror sädgäss som kommer nordostifrån, huvudsakligen från Finland och de europeiska delarna av Sovjetunionen. Bläsgäss från ishavskusten kommer också i betydande antal, ehuru ej lika talrikt som sädgässen.

Av Branta-gässen är prutgåsen enbart genomflyttare. Detsamma har tidigare gällt den vitkindade gåsen som emellertid numera, om än i ringa utsträckning, börjat häcka på sina gamla rastplatser på Gotland. Kanadagå- sen, som i sen tid inplanterats i sydöstra Sverige, har genom nya utsättningar och spontan spridning nu blivit häckfågel i mycket stora delar av landet. Den är redan mycket talrik och ökar snabbt.

Endast grågås, sädgås, bläsgås och kanadagås är tillåtna för jakt, i fråga om alla utom kanadagåsen i begränsad omfattning. År 1982 uppges avskjutning- en för de fyra arterna till resp. ca 950, 3 250, 280 och 4 000. Gässen utgör sålunda i dag icke obetydliga jaktobjekt.

Simänder. Av simänder häckar i Sverige sju arter, gräsand, kricka, ärta, bläsand, stjärtand, skedand och snatterand . De sex förstnämnda arterna är i varierande utsträckning föremål för jakt. Den sistnämnda, som förekommer lokalt och sparsamt i landet, är totalfridlyst. Det forntida svenska landskapet med sin stora rikedom på våtmarker var gynnsamt för änderna. Allmänt sett har vi ont om äldre fynd av identifierade fågelben och det år, som härovan framhållits, bara i Eketorpsmaterialet som sådana är talrika. Där framstår simänderna som den viktigaste jaktfågelkategorin tvärs igenom hela boplatsens tusenåriga historia. Alla arterna, utom den uppenbarligen även tidigare sällsynta snatteranden, finns med i materialet med gräsand och kricka eller ärta (ej åtskilda) som de vanligaste.

De stora utdikningarna, särskilt under 1800-talet och under innevarande sekel, har drabbat änderna hårt. Under de senaste 20 åren har gräsanden sakta gått tillbaka men inte alls lika snabbt och drastiskt som fältviltarterna fälthare och fasan. Den förblir med en avskjutning om drygt 68 000 fåglar under år 1981 en av våra viktigaste jaktfåglar. För krickan låg motsvarande siffra år 1981 på 16 000, mer än de övriga simandarterna sammantagna.

Dykänder. I Sverige är följande arter av dykänder föremål för jakt, nämligen bergand, vigg, brunand, alfågel, svärta, sjöorre, knipa, småskrak, storskrak och ejder.

Ejdern med 20 600 fåglar redovisade för år 1981 och knipan med 26 380 är de ur jaktlig synpunkt klart viktigaste arterna. Därefter följer vigg (11 450), alfågel (6 400) och brunand (3 690), den sistnämnda huvudsakligen beskat- tad i insjöarna.

Avskjutningssiffrorna har under de senaste 15 åren förändrats ganska litet. Möjligen märks en viss nedgång för alfågeln som drabbas särskilt hårt av oljeutsläpp ute till havs. Knipan, som på senare år erhållit ett kraftigt stöd genom uppsättande av boholkar, tycks vara i uppgång. Beskattningen av den mycket starka svenska ejderstammen sker endast till en mindre del i Sverige. Den huvudsakliga jakten bedrivs utomlands under vinterhalvåret och då särskilt i Danmark.

Dagrovfåglar

Numera är alla svenska dagrovfåglar fridlysta. I fråga om duvhök medges dock viss skyddsjakt. Även sparvhöken omfattas av vissa bestämmelser om sådan jakt.

I tidigare skeden har dock mycket rovfågelsjakt förekommit. Rovfåglar har även ätits. Därpå tyder fynd av en lång rad arter i Eketorpsmaterialet. Och ännu in i sen tid fångades under flyttningen på hösten rovfåglar, särskilt mängder av vråkar, nattetid i träden på Falsterbonäset för att användas i hushållet.

Från 1700—talet och långt in på 1900-talet förföljdes alla rovfåglar hårt eftersom de enligt gängse synsätt konkurrerade med människan om villebrådet. Numera har attityden gentemot rovfåglarna ändrats radikalt. De främsta hoten mot rovfåglarna härrör numera dels från störningar i häckningsterrängen, dels från kemiska bekämpningsmedel, vilka nedsätter fortplantningsförmågan. Hos oss har framför allt pilgrimsfalk och havsörn drabbats hårt.

H önsfåglar

Dalripa och fjällripa torde ha kommit in i Sverige så snart isen vek undan. Detta är för dalripans del bekräftat genom ett fynd från Skåne. Säkerligen har båda arterna, särskilt dalripan, i alla tider varit viktiga för befolkningen längs fjällkedjan och i övre Norrland men man vet föga om detaljerna. Fångsten har ganska säkert till övervägande del skett med hjälp av snaror.

Riporna fluktuerar starkt i antal från år till år och de lokala olikheterna i populationernas storlek är ofta påtagliga. Detta sammanhänger med de klimatiska förhållandena och de lokala variationerna när det gäller dessa förhållanden. I stort sett och över en längre tid torde populationerna hålla sig på tämligen oförändrad nivå.

Tjäder, orre och järpe. Dessa tre arter, den svenska skogsmarkens klassiska fågelvilt, är liksom riporna, om än inte i samma extrema grad som de, beroende av de klimatiska förhållandena under kläckningstiden. Det är

dock dessa förhållanden som i första hand avgör de enskilda årgångarnas numerär. Men därutöver visar också skogshönsen påtagliga och svårförkla- rade långfristiga populationsvariationer. Omkring år 1830 berättar den kände engelske jägaren L. Lloyd om hur de tidigare och återigen några decennier senare mycket skogsfågelrika markerna i mellersta Värmland under några år var praktiskt taget tomma på fågel. Under 1940- och 1950-talen började en ny stark tillbakagång av de tre skogshönsarterna. Den har inte tillfredsställande kunnat förklaras ehuru en viss koppling till det moderna skogsbrukets miljöomdanande metodik allmänt förutsatts. På senare år tycks populationerna ha stabiliserats på en ganska låg nivå och åtminstone lokalt tycker man sig skönja vissa tendenser till återhämtning, särskilt beträffande orren. Avskjutningssiffrorna år 1981 var för de tre arterna tjäder 33 650, orre 47 835 och järpe 44 390.

Rapphöna. Rapphönans ursprungliga hemortsrätt i Sverige har varit omstridd. Det har stundom sagts att den skulle ha införts till Sverige först under 1500-talet samtidigt som andra författare menat att den för länge sedan skulle han invandrat sponant. Man kan säga att Eketorpsmaterialet sliter denna tvist. Fynd av tillhopa minst 35 rapphöns föreligger nämligen från båda de långa skeden under vilka Eketorp var bebott och därmed torde ingen längre kunna bestrida rapphönans rätt att bli betraktad som en ursprunglig svensk fågel.

Samtidigt är det dock klarlagt att inplanteringar skedde bl. a. på Öland under Vasakungarnas tid och stränga lagbestämmelser till artens skydd kan tyda på att populationerna var svaga. Kanske rapphönsen farit illa under den ogynnsamma medeltida klimatperioden.

Rapphönan är dock förvånande vinterhärdig, vilket bevisas av förekom- sten av livskraftiga stammar i finska Österbotten och svenska Tornedalen. Sedan 1950-talet har den svenska rapphönsstammen gått kraftigt tillbaka. I Skåne noterades dock under 1970-talet en påtaglig återhämtning. Före den stränga vintern 1978/79 fanns där åter goda stammar som dock mycket hårt drabbades av svåra snöförhållanden och hård predation av duvhök och vråk. Någon liknande återhämtning har knappast förekommmit annorstädes. Bl. a. är de klassiska rapphönsmarkerna på Öland nu mycket glest besatta.

År 1981 var avskjutningen i hela landet 1 020 rapphöns. Fasan. Fasanen infördes till Europa av romarna och spred sig med och utan människans hjälp över kontinenten. I Sverige gjordes ett första icke lyckat inplanteringsförsök under 1700-talet av drottning Lovisa Ulrika som lät anlägga ett fasaneri på Ulriksdal. Större framgång hade de utsättningar som från slutet av 1850-talet gjordes i Skåne och efterhand även på andra håll i södra Sverige och Mälarlandskapen. Från utsättningsområdena spred sig livskraftiga vildfasanstammar och när utbredningsområdet var som störst fanns det fasan upp till södra delarna av Värmland, Dalarna och norrlands- kusten. Under toppåren i förra delen av 1950-talet sköts årligen 200 000 - 250 000 fasaner i Sverige, av vilka dock en väsentlig del var kläckta och utsläppta samma år. Sedan den tiden har emellertid skett en obönhörlig tillbakagång föranledd av endast delvis förstådda orsaker. År 1981 var den totala avskjutningen i Sverige 13 570 fasaner, alltså bara fem procent av de goda årens. Av de en gång så imponerande vildfasanstammarna återstår idag

bara obetydliga spillror. Starkast är vildfasanpopulationerna i de större sydsvenska städernas villaområden, kanske framför allt i Malmö- Limhamn.

Vaktel. Vakteln torde aldrig ha varit särskilt allmän i Sverige. I mitten av ]800-talet ansågs den emellertid vara stadd i ökning och var föremål för i varje fall en begränsad jakt i södra Sverige upp till Mälarlandskapen. Numera är den ytterst sällsynt.

Rall- och tranfåglar

Av denna ordning skall här bara fyra arter kort omnämnas, nämligen trana, stortrapp, kornknarr och sothöna.

Tranan nämns här enbart av historiska skäl. Enstaka tranor finns i det arkeologiska materialet, som gravgåva i skånsk grav från yngre stålålder, i ett fåtal exemplar från olika skeden i Eketorpsmaterialet och från medeltid i Lund. I ett sammanhang har nämnts leveransen av sex tranor till det svenska hovet år 1592. Sammanlagt antyder detta att tranan visserligen inte varit något viktigt vilt men att den dock under flera tusen år var föremål för viss jakt.

Stortrapp. Benfynd av stortrapp föreligger inte. Arten förekom tidigare på slätt- och hedmarker i södra Sverige där den ännu på 1850-talet uppträdde sparsamt i Åhustrakten i Skåne. Den är känslig för störning och biotopom- vandling och dess europeiska utbredningsområde krymper. Enstaka exemp- lar ses någon sällsynt gång i Sydsverige.

Kornknarr. Denna att var tidigare en karaktärsfågel i det svenska jordbrukslandskapet men har gått tillbaka i sådan grad att den försvunnit från de flesta landskap och bara finns i obetydliga restpopulationer. Orsakerna torde huvudsakligen ligga i förändrade jordbruksmetoder med bl. a. tidigare skörd men även djupare liggande faktorer kan ha medverkat. Kornknarren utsattes tidigare för viss jakt.

Sothönan finns i goda populationer, särskilt i södra Sveriges slättsjöar. Den är föremål för viss jakt framför allt i ostkustlandskapen från Uppland till södra Småland. Avskjutningen år 1981 var 2 000 fåglar.

Vadarefåglar

Vadare. Tidigare har många olika arter av vadare varit föremål för jakt i Sverige men numera får endast två arter jagas, nämligen enkelbeckasin och morkulla.

Enkelbeckasinen har liksom simänderna drabbats hårt av utdikningen av våtmarkerna men finns dock fortfarande i betydande antal. Jakttrycket är dock ringa. År 1981 fälldes 930 fåglar. __

Morkullan är ett rikligt förekommande vilt. F rån de flesta lån rapporteras goda, i regel växande stammar. Man jagar hannarna under parningsflykten och vidare jagas de rastande fåglarna under höstflyttningen för stående eller stötande hund. Sträckskyttet skedde tidigare i maj-juni men då detta ansågs störande och olämpligt infördes ett förbud mot denna jakt. Senare har dock en sträckjakt från den 1 juli, efter den egentliga parningstidens slut, visat sig ge gott jaktligt utbyte. Avskjutningen år 1981 uppges till 17 950 morkul- lor.

Måsar. Av de sex häckande svenska måsarna är dvärgmåsen sällsynt och fridlyst medan de övriga fem arterna, havstrut, silltrut, gråtrut, fiskmås och skrattmås, är tillåtna för jakt. Dessa arter är i olika grad kulturgynnade, särskilt de större arterna. Flera av dem skapar allvarliga problem, främst hygieniska men även viltvårdsmässiga.

Skrattmåsen är en ganska sen invandrare till Sverige. Om de andra arterna vet man föga från äldre tid. Havstrut, gråtrut och fiskmås förekommer dock alla i ganska många exemplar i Eketorpsmaterialet. Det är svårt att genom jakt hålla måspopulationerna under kontroll men avskjutningen är betydan- de. För år 198] var siffrorna för havstrut 7 100, silltrut 1 610, gråtrut 32 250, fiskmås 22 610 och skrattmås 12 780.

Alkor. Lunnefågel, tordmule, sillgrissla och tobisgrissla är eller hari sen tid varit häckfåglar i Sverige medan alkekungen är vintergäst. Inga alkor är numera tillåtna för jakt i Sverige men de har tidigare jagats. De lever av fisk och ligger alltså i toppen av näringspyramiderna. Detta gör att de är utsatta för föroreningar, både i form av klorerade kolväten och tungmetaller. Särskilt östersjöpopulationerna är i detta hänseende belastade.

Duvfåglar

Vi har i Sverige tre arter häckande vilda duvor, ringduva, skogsduva och turkduva. Dessutom finns i städer och samhällen stora populationer av förvildade duvor, numera vanligen kallade stadsduvor. Turturduvan, som häckar på andra sidan Östersjön, uppträder tillfälligtvis i landet.

Ringduvan uppges vid mitten av förra århundradet ha förekommit endast ganska sparsamt i södra och mellersta Sverige upp till södra Norrland. Den tycks vid denna tid ha varit en ganska utpräglad barrskogsfågel. Under det senaste århundradet har den kraftigt utvidgat sitt häckningsområde och finns numera i praktiskt taget hela landet fast den är fåtalig i de nordligare lappmarkerna. Den har också breddat sitt biotopval och starkt ökat i antal så att den nu är ett av våra viktigaste jaktvilt. År 198] uppgavs avskjutningen till 82 300 ringduvor.

Skogsduvan, som häckar i ihåliga träd var för ett drygt århundrade sedan vanligare än ringduvan i södra Sverige upp till Mälarlandskapen. Den har missgynnats av det rationella skogsbruket och förmodligen också av konkurrens om boplatserna med expanderande stammar av kaja och stare. Den är totalfridlyst.

Turkduvan har invaderat från sydost och förekommer nu allmänt i många städers och samhällens parker och trädgårdar. Viss skyddsjakt har ibland medgivits.

Stadsduvan är i många tätorter en sanitär olägenhet och föremål för omfattande skyddsjakt.

Ugglefåglar

Alla ugglor av vilka en del, särskilt berguven, tidigare varit förföljda är numera totalfridlysta.

Tåttingar

De enda tättingar som är av större jaktligt intresse är kråkfåglarna, och av dessa korp, kråka, råka, kaja, skata och nötskrika. Av dessa arter är alla utom nötskrikan i högre eller mindre grad kulturgynnade. Detta gäller även korpen som, tidigare hårt tillbakaträngd, nu har återerövrat hela landet och befinner sig i stark ökning. Överhuvudtaget är kråkfågelstammarnas tillväxt under de senare decennierna mycket påtaglig. Råkan, som i högre grad än de andra arterna är växtätare, drabbades under en följd av år av utsädesbet- ningen med alkylkvicksilver. Sedan denna upphört har emellertid råkan snabbt återhämtat sig. Råkan är föremål för en speciell form av jakt i det att de nyss utflugna ungarna, som är uppskattade läckerheter, skjuts i boets omedelbara närhet.

Flera av kråkfåglarna vållar sanitära problem och i synnerhet kråkan, skatan och i stigande grad korpen skapar bekymmer i Viltvården. Popula- tionskontroll av skadegörande kråkfåglar genom jakt och fällfångst kräver stora ansträngningar för att bli ens någorlunda effektiv och trots höga fångst- och avskjutningssiffror är populationerna fortfarande snarast i tillväxt.

Siffrorna för år 198] var för de olika arterna, korp 3 590, kråka 116 000, råka 3 500, skata 61 000, kaja 33 000 och nötskrika 25 600, sålunda sammanlagt över 243 000 kråkfåglar.

Många andra tättingar och kanske först och främst björktrasten har under århundraden och långt in på 1800-talet fångats och ätits som kramsfågel. Fynd av en mångfald mindre tättingar i Eketorpsmaterialet tyder på att seden är gammal.

3 Jaktens och Viltvårdens utveckling

3.1. Vapen och fångstredskap

3.1.1. Jaktvapen

De stenåldersjägare som först koloniserade Sverige när den senaste inlandsisen vek undan hade redan en lång vapenteknisk utveckling bakom sig. Söder om isranden på den europeiska kontinenten hade jaktvapen under många årtusenden förbättrats och förfinats.

De tidigaste jaktvapnen var klubbor och träspjut. Spjutspetsarna härdades i eld eller försågs med flintor eller benskärvor. Spjut användes i Sverige inte bara under stenåldern utan också vid skidränning efter älg och varg långt in i nyare tid. Längst av alla levde björnspjutet kvar, använt i varje fall av samerna ända in på detta århundrade. Även klubbning av säl har förekommit i Sverige ända in i sen tid.

Men bågen, det efterhand alltmera lång- och välskjutande precisionsvap- net, har också mycket gamla anor och starka indirekta bevis tyder på att den uppfunnits redan under äldre stenålder. Vi vet att den kom in i Sverige med de första invandrarna, ty renjägarna från vår äldsta kända boplats vid Segebro nära Malmö har efterlämnat pilspetsar. Dessa äldre flintspetsar är ganska primitiva till sin utformning, men talrika pilspetsfynd från senare stenålderskulturer visar på en fortsatt utveckling mot allt högre effektivitet. Bågen förblev det dominerande skjutvapnet för jakt ända in i medeltiden och levde kvar längre än så. Olaus Magnus har i sin nordiska historia från 1555 bilder av bågbeväpnade jägare.

Efterhand kom dock bågen att som jaktvapen ersättas av armborstet, utvecklat av kineserna redan före vår tideräknings början och först omnämnt från Europa under senromersk tid. Här kom det dock i mera allmänt bruk först under korstågen. Armborstets eldhastighet är lägre än bågens men precisionen och anslagskraften större. De tyngre typerna krävde särskilda spänningsanordningar. Det ansågs som ett så fruktansvärt vapen, att Vatikanen på 1100-talet förbjöd dess användning mot andra än otrogna och kättare. Såsom jaktvapen har det i Sverige spelat en stor roll i senare medeltid och för opriviligierade jägare i varje fall in på 1700—talet, då det alltmer började ersättas av eldvapen. Men det levde kvar länge vid sidan av dessa och det finns vittnesbörd om att det åtminstone lokalt använts för ekorrjakt ända in på detta sekel.

De äldsta handeldvapnen var otympliga och långsammai hanteringen med

opålitliga tändningsanordningar och usel precision. De tidiga luntlåsgevären, som bl. a. krävde att skytten för avfyrningen medförde en brinnande lunta, var redan av den orsaken ganska omöjliga för jaktändamål. Fast de för militära syften användes ända in på 1700-talet sökte sig jägarna till vapen med parallellt utvecklade och mera effektiva mekanismer.

Man eftersträvade att konstruera tändningsanordningar som själva skulle kunna producera gnistor tillräckliga för att tända ett fängkrut, vilket i sin tur skulle antända krutladdningen i loppet. Problemet togs upp under 1500-talet och en som tidigt gav sigi kast med det var Leonardo da Vinci. Så småningom utvecklades hjullåset i vilket ett stålhjul bringas att rotera och därvid river mot ett stycke svavelkis så att gnistor uppstår. Hjullåset gav möjlighet till konstruktion av vapen med en helt annan smidighet och effektivitet. Redan från 1500—talets slut blev hjullåsgevären högt skattade jaktvapen och nyttjandes som sådana långt in på 1700-talet.

Tillverkningen av ett hjullåsgevär krävde emellertid stor precision och allmän yrkesskicklighet hos vapensmeden och de blev därför dyra. De kunde aldrig bli den enkle jägarens egendom utan blev förbehållna det lilla skikt som hade råd att betala för dem. Att de kom i välbärgade personers händer ledde ofta till att de formades till utsökta konsthantverk med förnämlig utsmyckning. Livrustkammaren har exempel på praktfulla h jullåsvapen som ägts av svenska regenter.

Delvis parallellt med hjullåsen utvecklades andra mekanismer, vilkas grundprincip var att en i en rörlig hane fastsatt flinta bringades att slå längs ett stål, så att gnistor föll ned i fängkrutet. En tidig variant av denna låstyp var snapplåset som konstruerades i Holland omkring 1550. Mycket tidigt, troligen redan på 1550-talet, uppmärksammades snapplåset i Sverige och användes i lokal vapenproduktion, även av jaktvapen. Men även snapplås- gevären blev överklassens vapen.

Fastän snapplåset i och för sig var en enklare konstruktion än h jullåset var det ändå ganska komplicerat och flintmekanismerna fick sitt stora genom- brott först genom uppfinningen av vad vi idag kallar flintlåset, en konstruktion där en vertikalställd hane slår direkt ner mot ett stål vid fängpannans öppning. Denna mekanism tillkom i Frankrike i början av 1600-talet och hade på mindre än ett århundrade slagit ut äldre konstruktiner av militärvapen. Den enkla konstruktionen medgav massproduktion av jämförelsevis billiga jaktvapen och detta ledde till ett snabbt ökande bruk av jakteldvapen inom de icke priviligierade grupperna. När särskilt 1600-talets jaktlagstiftning strävade mot en allt starkare inskränkning av jaktutövnings- råtten är det inte osannolikt att den snabba utvecklingen av effektivare och efterhand också billigare jaktgevär hos de styrande skikten skapat en fruktan för ökad jaktlig konkurrens. Först 1702 medgavs allmogen rätt att bruka jaktgevär, dock endast mot rovdjur (jfr 3.3.1). Det var flintlåsgeväret som under 1700-talet efterhand ersatte armborstet som jaktvapen.

Vapenteknikens utveckling fortsatte emellertid i allt raskare takt. Nästa stora genombrott kom under 1800-talets första decennier då man började ersätta fängkrutet med lättantändliga och slagkänsliga metallsalter (t. ex. kaliumklorat och knallkvicksilver) som antändes direkt av slaget från hanen. Fullt effektiv blev denna konstruktion först då tändsatsen insattes i en liten metallkapsel, knallhatten, som applicerades direkt på den kanal som ledde

ner till krutladdningen. Härmed eliminerade man i allt väsentligt århundra- denas värsta eldgivningstekniska problem — det fuktiga fängkrutet som vägrade att brinna.

Det lås, som byggde på den härovan nämnda principen, slaglåset eller knallhattslåset, revolutionerade under 1800-talets första hälft hela fabrika- tionen av jaktgevär. Vi hade i Sverige under denna tid runtom i landet mer eller mindre skickliga vapensmeder som byggde mynningsladdade slaglåsge- vär av alla typer. Det kunde gälla grova sälstudsare för kustborna, enkel- eller dubbelpipiga hagelgevär för flyktskytte och inte minst lodbössor, skogsbygdernas finkalibriga kulgevär. De sistnämnda var utmärkta vapen för skott mot stillasittande småvilt, i stort sett det enda jaktskytte som praktiserades av allmogejägare i de skogsrikare delarna av landet. Lodbös- sans lilla rundkula hade i ett välbyggt vapen en god precision. Detta var orsaken till att lodbössan kunde hålla sig kvar mycket länge vid sidan av de bakladdade gevären, i en del avlägsna bygder och hos samerna ända in på detta århundrade.

Knallhatten eller tändhatten banade också vägen för bakladdningsmeka- nismernas genombrott. Ända sedan 1500-talet hade man experimenterat med anordningar, som gjorde det möjligt att föra in krut och kula i pipans bakre del i stället för att stöta ner laddningen från mynningen med hjälp av en laddstake. De tidiga bakladdningsmekanismerna led av tekniska svagheter, framför allt av tätningssvårigheter som ledde till tryckförluster, och mynningsladdningen förblev dominerande ända fram mot mitten av 1800- talet. Vid denna tid experimenterades det emellertid intensivt med bakladdningskonstruktioner. Efterhand också sådana för patroner med inbyggd tändhatt. Till en början placerades tändhatten mellan kulan och krutet så att tändstiftet först måste slå igenom detta för att avfyrning skulle kunna ske.

En patron enligt moderna begrepp kom dock fram redan vid 1800-talets mitt. Den första redan 1832 som en s. k. stiftantändarpatron. En tändhatt var inbyggd i patronhylsans sida och förbunden med ett långt stift som stack ut genom ett urtag i bösspipans bakre övre kant. Vid avfyrning slog hanen mot detta stift som i sin tur antände knallhatten. Dessa stiftantändare med sina utstickande stift var naturligtvis allt annat än ofarliga att handskas med men de innebar en stor förenkling av laddningen. De blev därför mycket populära och tillverkades under flera decennier i stor skala. I Sverige var stiftantän- dare flitigt i bruk och ännu under de tidigare mellankrigsåren såg man en och annan jägare som alltjämt använde dem.

Den moderna patronen, med tändhatten insatt centralt i hylsans botten, kan sägas ha blivit färdig i USA är 1866 och har sedan dess inte principiellt förändrats.

Den svenska krigsmakten var påpasslig, redan 1867 antogs en enkellad- dare av system Remington med 12,7 mm kaliber som svenskt armégevär. Detta vapen kom att få stor betydelse för jakten. Under den svenska älgstammens långsamma men stadiga uppgång under slutet av 1800-talet torde flera älgar i Sverige ha skjutits med Remington modell 67 och dess omedelbara efterföljare med 8 mm kaliber och modellår 1889 än med några andra vapen.

Även på hagelpatronsidan kom patroner med centralt placerad tändhatt

att alltmer och efterhand helt att tränga undan stiftantändningspatroner- na.

Själva vapnen genomgick också en snabb utveckling under 1800-talet. Man kan säga att det var med knallhattslåsen, slaglåsen, som de dubbelpipiga jaktvapnen på allvar slog igenom. Man hade experimenterat länge med två- eller flerpipiga vapen. Från 1600-talet har vi exempel på sådana med flera pipor, vridbara så att de kunde ligga laddade och efterhand föras runt till avfyrningsmekanismen, andra försök att förtiga. Men det blev först under förra hälften av 1800-talet som dubbelbössor med de funktionssäkra slaglåsen kom att utvecklas, först till de anspråksfulla jägarnas och så småningom till gemene mans vapen. Tillkomsten först av stiftpatroner och sedan — och framför allt — centralantändningspatroner möjliggjorde ytterli- gare förbättringar. De senare medgav konstruerandet av gevär med inbyggda hanar, s. k. hammerlessgevär, att konkurrera med och så småningom nästan helt ersätta gevär med yttre hanar. De inbyggda hanarna gjorde det också möjligt att bygga gevär med piporna över och under varandra, s. k. bockgevär, som under detta århundrade vunnit en allt starkare popularitet. Det har också konstruerats halvautomatiska hagelgevär och hagelrepeterge- vär med en pumpmekanism under piporna. Dessa vapen kan laddas med flera, vanligen 5 patroner, men i Sverige är sedan länge endast laddning med 2 skott tillåten. Dessa sistnämnda vapentyper dominerar helt det jaktliga tävlingsskyttet. För jaktändamål har de i Sverige och i varje fall norra Europa, i motsats till vad som är fallet i exempelvis USA, aldrig vunnit någon större popularitet. Vid jakten i Sverige dominerar dubbelbössor av traditionell typ eller av bocktyp.

Även när det gällde kulskyttet kom dubbelbössan att spela en mycket stor roll under 1800-talets förra hälft och den höll sig kvar vid sidan av Remingtongevär och andra enkelladdare även efter sekelmitten. Från 1850-talet och framåt experimenterades det emellertid alltmera intensivt med repetermekanismer för kulvapen och snart fick man fram en rad olika modeller som befanns ha uppenbara fördelar framför äldre typer. Alltjämt byggs dock dubbelstudsare av hög klass och till högt pris.

På kontinenten började man tidigt göra kombinationsvapen med både hagel- och kulpipor. De vanligaste modellerna är drillingen, vanligen utförd med två hagelpipor sida vid sida och en underliggande kulpipa, och bilchsflinten med en pipa av vardera slaget. Med växande klövviltstammar har kombinationsvapnen vunnit en starkt ökad popularitet i Sverige.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att de moderna jaktvapnen vari allt väsentligt färdiga vid 1800-talets slut. Vad som sedan tillkommit är smärre förbättringar ifråga om patron- och kulkonstruktioner och väsentliga sådana i vad avser optiska riktmedel för kulvapen. Men de grundläggande konstruktionerna består i allt väsentligt oförändrade.

3.1.2. Fångstanordningar och fångstredskap

En mycket stor del av den svenska jakten bedrevs under tidigare århundraden inte med vapen utan med fångstanordningar och fångstredskap av olika slag. Vissa av dessa var av sådan att att de tillfogade det fångade djuret svårt lidande. Allmänt sett har rätten att använda fångstredskp starkt

begränsats och många av metoderna har i dag blott ett historiskt intresse. Med hänsyn till fångstens tidigare omfattning är emellertid detta historiska intresse betydande och därför skall här vissa av de viktigare fångstmetoderna presenteras. Några av dem praktiseras fortfarande.

Fångstgropar har använts i stor skala, särskilt i Norrland, för fångst av älg och vildren. De grävdes i terräng, där djuren kunde förväntas uppehålla sig eller passera under säsongbundna vandringar, och täcktes över med ett tunt rislager.

Stor omfattning hade också bruket av varg- och rävgropar, i princip av motsvarande konstruktion men försedda med anordningar för att förhindra fångade djur från att klättra ut. Ovanpå den täckta gropens mitt brukade man placera en åtel, eventuellt en levande höna eller anka.

En annan fångstanordning var varggården, vanligen byggd som en tät och hög inåtlutande gärdsgård och ofta med en omkrets av flera hundra meter. En åtel lockade vargen att hoppa in, vilket var lätt, men stängslets inåtlutning hindrade honom från att återta sig ut. Ofta placerades vid gårdens ingång en fångstgrop i vilken fångade djur kunde förväntas falla ned i sina försök att fly. ,

Saxar fungerar så att utspända skalmar vid utlösning slår samman om någon del av djuret, vanligen ett ben. De har avänts dels som trampsaxar, gömda på en växel där bytesdjuret kan förväntas gå fram och utlösa saxen genom att trampa på en gillerplatta, dels som åtlade saxar där djuret utlöser mekanismen vid försök att ta betet. Saxfångsten förorsakar ofta det fångade djuret svårt lidande. Särskilt gällde detta äldre typer med tandade skalmar. Men även saxar med släta skalmar kan orsaka mycket svåra skador vid djurets försök att frigöra sig. Inte sällan händer det att fångade djur, särskilt rävar, själva biter av det ben som fastnat i saxen. En i Norrland ofta använd sax, kallad ”källjärn” eftersom den ofta sattes ovanför kallkällor, var dock så inrättad att den slog ihop om djurets hals och snabbt dödade det. Saxar användes för fångst av rovdjur och i viss utsträckning av rovfågel. Denna fångstmetod är numera helt förbjuden i Sverige.

Snaror har använts i många utföranden. Här skall nämnas vippsnaror som fästes vid ett nedspänt träd eller dylikt. Då bytesdjuret försöker ta ett bete eller längs en växel passera genom snaran utlöses fästanordningen, trädet vippar upp och hänger bytet. Vanliga rännsnaror avsedda att strypa eller i varje fall fästa ett byte har använts för fångst av hare, skogsfågel och ripor. Snaror för småviltfångst placeras vanligen i serier i hål i uppbyggda rishäckar.

Rådjursfångst i metalltrådssnaror uppsatta på kända växlar är en icke okänd metod för olaga jakt.

Ett betydande intresse tilldrar sig idag råvsnaran, som fångar räven levande. Efter särskilt tillstånd används rävsnaran numerai norra Sverige för rävfångst och har därigenom blivit en ersättning för den numera förbjudna saxfångsten. Den betraktas också som ett viktigt potentiellt rävbekämp- ningsmedel i händelse av rabiesutbrott.

Fångstnät av olika slag har utnyttjats i första hand för fågelfångst. De mest påkostade av dessa var sjöfågelnäten, 50 till 150 meter långa, i vissa fall ännu längre, och 8 meter höga. De spändes över vattnet i sund mellan närbelägna holmar vilka var kända passager för sträckande sjöfågel, särskilt dykänder.

Dessa nät kunde ge mycket goda fångster.

Många andra typer av nät måste här förbigås. Dock skall slagnätet nämnas eftersom det efter särskilt tillstånd får användas för fångst av duvhök vid viltuppfödning. Nätet gillras med ett slaget byte som bete, slår ihop om höken och fångar denne levande och oskadd.

Burar för levandefångst av duvhök, kråkor och skator finns i olika utföranden. Viktiga hjälpmedel i Viltvården är den stora norska kråkfällan och den mindre danska skatfällan, vilka båda visat sig vara effektiva. Hökburar, där man som bete använder en levande tamduva vilken höken inte kan komma åt, får liksom slagnätet användas efter särskilt tillstånd i viltvårdande syfte.

Lådfållor av olika typer används för levandefångst av räv, grävling och mink. Principen är den, att ett djur som kommer in i fällans låda utlöser lämmar som faller ner och stänger dess öppningar. Det fångade djuret skadas ej av fångstanordningen.

Lämmar och flak har till funktion att falla ner och döda eller i varje fall klämma fast ett djur som försöker ta ett vid en gilleranordning fåstat bete. De har använts i olika storlekar och modeller för en lång rad av arter alltifrån björn till hermelin och ekorre.

Slagfällor som direkt dödar bytet användes för fångst av mindre däggdjur.

Dessa sistnämnda typer av dödande redskap, alltså lämmar, flak och slagfällor får efter tillstånd användas till fångst av mård. mink, iller, frett, hermelin, bisam och andra smärre pälsbärande djur. De måste dock vara så konstruerade och placerade att större djur än mård endast med svårighet kan fångas.

För fångst av allehanda småfågel men kanske alldeles särskilt trastar, alla sammanslagna under beteckningen kramsfågel, använde man tidigare limspön vid vilka fåglarna fastnade.

Gillrade kast- och skjutvapen har tidigare använts, särskilt för fångst av större djur. Det gillrade spjutet var i Norrland under flera århundraden vid sidan av fångstgropen den viktigaste fångstanordningen för älg och vildren. Spjutet eller spjuten gillrades vid en känd växel och kombinerades ofta med stängselanordningar som säkrare skulle leda bytet till önskade passager. Gillrade armborst eller gevär för självskott har främst använts för fångst av rovdjur, särskilt varg, lo och räv. De användes vanligen i kombination med åtel som var anbringad så att skottet gick i riktning mot djuret då detta försökte dra åteln till sig. Självskott gillrades också i mynningen till gryt där man visste att djur fanns inne. Då djuret försökte undanröja något mindre hinder i grytöppningen, t.ex. en grankvist, small skottet. Redan 1808 års jaktstadga förbjöd bruket att gillra gevär men sådana har förvisso kommit till användning även senare.

Gifter. För fångst och bekämpning av rovdjur, särskilt varg och räv, har gifter, framför allt den kraftigt och snabbt verkande alkaloiden stryknin, använtsi ganska stor skala, mest under decennierna kring och efter 1850 men illegalt ännu in på detta århundrade. Det är sannolikt att vargens snabba tillbakagång och försvinnande från Syd- och Mellansverige kring 1800-talets mitt till ej ringa del var ett resultat av strykninanvändning. Inom vida jägarkretsar tog man tidigt avstånd från giftfångsten vilken bl. a. ledde till

många jakthundsolyckor, eftersom betena var förgiftade köttbitar utlagda i terrängen.

För bekämpning av kråkfågel användes tidigare ett preparat av gul fosfor som gick under namnetfosformos. Det lades ut i ägg, vilka i första hand togs av kråka och skata, stundom i kött. Efter förtäring ledde det till döden genom sönderfrätning av tarmkanalen och andra inre organ. Risken var betydande att asätande rovfåglar och rävar skulle drabbas av sekundärförgiftningar. Preparatet är numera förbjudet. Som ersättning använder man ett sömngi- vande medel, kloralos, för bekämpande av kråk- och måsfågel, framför allt på soptippar.

Såsom framgår av ovanstående har fångsten, som tidigare särskilt i norra Sverige var ett icke oviktigt näringsfång eller i varje fall en binäring, numera en mycket mindre omfattning. Bortsett från snarfångsten av räv och ripa och viss fällfångst av smärre pälsdjur. alltjämt drivna i ekonomiskt syfte. står fångsten idag i huvudsak i Viltvårdens tjänst och är omgärdad av bestäm- melser.

3.2. J aktmetoderna

3.2.1. Jaktens tidigare utveckling i Sverige

Från stenåldern och ända långt in i nyare tid var säkerligen smyg— och vaktjakt en viktig, kanske rent av dominerande jaktform. I det skogiga Sverige torde den ha varit den naturliga jaktformen för den som var utrustad med spjut, båge eller armborst.

Benfynd från stenåldersboplatser visar också att man hade hundar, förmodligen av någon äldre spetstyp. Man kan ana att dessa, liksom sina sentida ättlingar, har skällt på fågel i träd och förföljt och ställt hjort, älg och björn. Men i avsaknad av egentliga källor är detta närmast gissningar. Från bronsålderstid har vi dock vissa belägg.

Vintertid och särskilt på djup snö med skare förföljde man vilt. i första hand älg, på skidor och fällde det med spjut eller pil när det inte längre orkade löpa undan. Hur gammalt detta jaktsätt kan vara är obekant men det omtalas redan i de isländska gudasagorna och man kan därför med säkerhet säga att det var i bruk redan under vikingatid. kanske långt innan. Detta gällde troligen också harjakt med hund.

Man vet också att redan under vikingatid, kanske tidigare, den i Europa så populära falkjakten praktiserades även i Norden. Vid falkjakt är det en dresserad rovfågel, i första hand pilgrimsfalk, jaktfalk eller duvhök, som slår uppstött villebråd. Anskaffandet, uppfödandet och hållandet av sådana dresserade jaktfåglar har alltid varit kostsamt och falkjakten var en sport i första hand förbehållen de mäktiga och besuttna. Intresset för falkjakt kulminerade hos oss under medeltiden men kom i Norden aldrig att spela samma stora roll som på kontinenten. Däremot var Norge och Sverige viktiga producentländer för falkar och hökar som exporterades söderut. Denna verksamhet var huvudsakligen i händerna på utländska falkenerare.

Större organiserade jakter efter de stora rovdjuren förekom i varje fall från tidig medeltid och framåt. Till en början företogs jakterna i byalagens regi

men senare under statlig kontroll (se 3.3.2), varvid deltagande var en allmän skyldighet.

Men även sedan tvånget upphört förekom sådana skall av ännu större proportioner än tidigare och detta in i jämförelsevis sen tid. Det kunde ta dagar för ett sådant drev att nå fram till skyttekedjan och drevfolkelt övernattade vid eldar längs skallfronten. I ett skall av detta slag som anordnadesi Dalarna är 1856 deltog flera tusen man från fyra socknar. Bytelt av stora rovdjur blev hela 23 björnar, ett par vargar och en 10. Dessutom fälldes 9 älgar och en massa småvilt.

Som ett exempel på de ansträngningar som lades i dessa frivilligt organiserade rovjdursjakter kan nämnas, att i Örebro län under vinterjakter år 1802 till 1822 fälldes sammanlagt 29 vargar under insättande av 22 609 dagsverken, alltså 286 dagsverken för varje fälld varg.

Framför allt genom de talrika benfynden från Eketorpsboplatsen på Öland vet man att jakt på matnyttig fågel måste ha förekommit i stor skala under det första årtusendet e. Kr. och med all sannolikhet också tidigare. Man vet emellertid ingenting med säkerhet om vilka jaktmetoder som användes.

3.2.2. De nutida jaktformernas framväxt

Småvilt och större vilt

I slutet av 1700-talet och början av 1800-talet hade både vapenteknikens utveckling (se 3.3) och lagstiftningen (se 3.1) skapat förutsättningar för en bred folklig jaktutövning och för jaktformer liknande de nutida. Men beträffande viltstammarna och de därmed sammanhängande förutsättning- arna för jakten var läget mycket annorlunda än nu.

Klövviltet var i ett bottenläge, älgen utrotad i norra och södra Sverige och endast mycket sparsamt förekommande i Mellansverige, rådjuret vid sekelskiftet utrotat utom på några gods i Sydskåne. Av kronhjort fanns endast ett försvinnande restbestånd i Västergötland och en ringa stam i Skåne. Dovhjort fanns endast i några få hägn. Vildsvinet var försvunnet som frilevande vilt, dess ättlingar var tamsvin. Björnen var på hastig tillbakagång överallt utom i det övre skogslandet i norr och nordväst. Bara sälarna, ensamma bland det större viltet, fanns ännu i starka populationer både på ost- och västkusten.

Däremot var småviltstammarna starka om än som alltid underkastade årsvisa eller mer eller mindre kortperiodiska fluktuationer. Det fanns med dessa reservationer gott om ripor, skogshöns, skogshare och rapphöns. Landskapet, mycket mera vattenrikt än nu, gynnade också änder och vadare. Tillgången på dykänder längs kusterna var god. Tre av det öppna landskapets numera viktigaste viltarter hade dock ännu ej införts i landet, nämligen fälthare, vildkanin och fasan.

Sammanfattningsvis kan man alltså säga att vid den moderna jaktepokens början var förutsättningarna ytterst klena för högviltjakt men mycket goda för småviltjakt. Om man undantar kustbornas sälstudsare och skogsbornas lodbösor fanns för den svenske jägaren, oberoende av ekonomi och social ställning, föga bruk för kulvapen men rikliga tillfällen för hagelbössan. Under mer än ett århundrade var den svenske jägaren i allt väsentligt en

småviltjägare. Detta skulle komma att radikalt förändras och de första klara antydningarna om att denna förändring skulle ske kom under 1920— och 1930-talen. Då började älgstammen öka i allt snabbare takt och rådjuren återerövrade praktiskt taget hela landet.

Samtidigt var emellertid tillgången på småvilt alltjämt god. Det var först under 1950-talet som nedgången på allvar skulle bli märkbar. Utom de inhemska arterna hade de tre nykomlingarna, fälthare, vildkanin och fasan väl etablerat sig, ökat i antal och vidgat sina utbredningsområden.

Under 1960- och 1970-talen kom man emellertid att stå inför en nästan total omvälvning med alla småviltarter utom skogshare, morkulla och ringduva mer eller mindre starkt vikande och alla arter av hjortvilt ökande, älg och rådjur till aldrig förut uppnådda nivåer. Detta har lett till en starkt minskad hageljakt och en starkt ökad kuljakt. Samtidigt har den allmänna skjutskickligheten med hagel och ännu mera med kula mycket påtagligt förbättrats.

Detta är den bakgrund mot vilken följande korta översikt av utvecklingen av olika jaktmetoder fram till dagsläget måste ses.

Jakten på hårvilt

Såsom framgår av vad är nyss har sagts gav under 1800-talet klövviltstam— marna föga utrymme för smyg- och vaktjakt. Men under innevarande århundrade och särskilt de senaste decennierna har den upplevt en stark renässans och ett mycket snabbt växande intresse. Detta intresse för jaktformen har också hastigt spritt sig till delar av landet där den förut knappast förekommit. Engagemanget i pärschjakten, som denna jaktform med en tysk benämning ofta kallas, ligger med säkerhet också däri att den, såsom lugn och inte alls störande, ger sällsynt goda tillfällen till naturupp- levelser. Smyg- och vaktjaktens viktigaste villebråd hos oss är rådjuret som genom sin vana att morgon och kväll, ofta också i fullt dagsljus, beta i öppen terräng och ute på odlade fält bjuder goda möjligheter till en spännande jakt. Jakten ställer också betydande krav på sina utövare. I stigande utsträckning pärschas numera också älg och hjort.

Vaktjakt på räv och grävling är också sedan gammalt omtyckt. En av en del jägare särskilt omhuldad form av rävjakt är nattlig vinterjakt över åtel. Åteln placeras då vanligen inom skotthåll från en uthusbyggnad eller liknande som ger skytten åtminstone något skydd mot nattkylan.

I de delar av landet där vildkanin förekommer är smygjakt med finkalibriga kulvapen en både spännande och givande jaktform.

Det är emellertid klart att huvuddelen av all jakt på hårvilt i Sverige utövas med hjälp av hund.

Som redan har påpekats förlorar sig denna tradition bakåt i ett förhistoriskt dunkel. Detta gäller inte minst drivande hundar som jagar villebråd med skall, kanske från början särskilt hare och räv, medan skyttarna passar vid kända eller sannolika växlar. Sådan jakt skymtar i de isländska sagorna och var väletablerad på landskapslagarnas tid, alltså under tidig medeltid. Efterhand som tiden led blev anspråken på dessa drivande hundar allt större. Under 1800-talet kom genom insatser av olika jaktliga föregångsmän sådana högbenta drivande hundar, stövare, att importeras

från utlandet eller avlas fram som nya raser med särskilda jaktegenskaper. Överallt i landet höll sig allt flera jägare med sådana stövare eller blandrashundar med stövarblod. Jakten på hare och räv, framför allt skogshare, med drivande hund blev nämligen den viktigaste formen av jakt på fyrfota småvilt särskilt i mellan- och nordsvenska skogsbygder.

När rådjursstammarna från 1920-talet snabbt växte i storlek och spred sig också över större delen av Norrland blev det oro bland stövarjägarna. De lättdrivna djuren hetsades, ibland till döds, och drog ofta med sig hundarna miltals, ibland in i farliga situationer, samtidigt som de därigenom också störde jakten.

Återigen var det ett fåtal energiska föregångsmän som gav sig i kast med detta nya problem. Deras målsättning var att få fram snabba och högbenta stövare utan rådjursintresse för räv- och harjakten och lågbenta, långsamma hundar för rådjursjakten. Det hade nämligen visat sig att ett rådjur som får sådana långsamma hundar efter sig inte sträcker ut, i varje fall inte till en början, utan gärna buktar framför hunden. De lämpligaste småhundarna för rådjur visade sig vara tax och drever. Den sistnända är en ny ras huvudsakligen baserad på den tyska dachsbracken men också med annat blod inkorsat. Efter ett par årtionden började man få fram lämpligt hundmaterial för bägge jaktformerna och sedan 1950-talet är denna på sin tid rätt bekymmersamma fråga i princip löst.

En alldeles speciell form av jakt med drivande hund ärparforcejakten, jakt till häst med större koppel av snabba hundar. De hundar som används är vinthundar eller engelska rävhundar som själva dödar hare och räv och ställer hjort så att den kan dödas med blanka vapen. Denna jakt var en utomordentligt populär högreståndsjakt ute på den europeiska kontinenten ochi Storbritannien. I Sverige har den aldrig spelat någon större roll och den passar ju ganska dåligt in i det skogiga svenska landskapet. Under medeltiden drevs dock sådan jakt på de öppna skånska fäladsmarkerna och senare höll Karl IX åtskilliga släpp av vinthundar på Öland. Ännu under 1800-talets senare skede levde parforce-jakt på hare kvar på enstaka egendomar i Skåne.

För älgjakten användes hundar av spetstyp. De två dominerande raserna är den ganska småväxta gråhunden och den större och tyngre jämthunden. Jakten bedrevs dels och vanligast med löshund, dels med ledhund. Löshunden skall söka upp älgen och följa den tyst tills den stannar eller börjar gå långsamt. Då skall hunden ge ståndskall så att skytten kan smyga sig fram och skjuta. Ledhunden skall i koppel under gång mot vinden lokalisera älgen och tyst leda skytten i skotthåll.

Löshundsjakt har säkert använts sedan urminnes tider. Under 1800-talet var det emellertid ont om goda löshundar vilket knappast är ägnat att förvåna med hänsyn till älgstammens dåliga läge. Under 1860- och 1870-talen och även senare fanns i Norrland yrkesälgjägare som hade acceptabla hundar. Dessa jägare drog från by till by under hela hösten och en stor del av vintern och hjälpte bönderna att skjuta älg.

Effektiv löshundsjakt kräver att jägaren har mycket stora arealer till sitt förfogande. Därför bedrivs en stor del, kanske den största delen av all löshundsjakt på älg i dag i samband med tryckjakt.

Tryckjakten innebär att en eller ett fåtal drivare genomkorsar ett område

och försöker trycka fram viltet mot utposterade skyttar. Inte minst vid älgjakt är det vanligt att dessa drivare utgörs av hundförare med löshund.

Beträffande ledhund vet man ännu mindre om dess historia än om löshundens. Linné berättar dock från sin Dalaresa år 1734 att man i Särna använde ledhund för jakt på älg, björn och framför allt vildren.

Fastän spetsarna, såsom härovan påpekats, har urgamla anor är de två nämnda dominerande raserna i sin definitiva form inte särskilt gamla. Standarden för gråhunden godkändes av kennelklubben först 1937 och den för jämthunden ungefär tio år senare. Spetsar med härför lämpat tempera- ment användes också som björnhundar.

Stötande hundar, framför allt spaniels av olika slag, retrievers och jaktterriers, används i samband med tryckjakt på rådjur och hjort. Jakten organiseras i princip som den tryckjakt som ovan beskrivits i fråga om älg men drevens eller såtarnas utsträckning är mycket mindre. Hundarna skall inte förfölja villebrådet någon längre sträcka utan endast se till att viltet blir ordentligt stört och går undan. Vid tryckjakt efter rådjur med hagel eller kombinationsvapen skjuts också räv, hare och kanin.

Jakten på de allt större stammarna av klövvilt liksom också det ökade antalet trafikolyckor har hastigt ökat behovet av tillgång till goda blodspår- hundar som i koppel följer spåren av sårat eller skadat vilt. Det som fordras av en sådan hund är god näsa, förmåga och vilja att skilja det aktuella spåret från andra korsande spår och förmåga till gott samarbete med föraren. Bland snart sagt alla jakthundsraser kan man därför finna för ändamålet mycket lämpliga individer. De hos oss vanligast använda spårhundsraserna är retrievers, vorsteh, spaniels, tax och spetsar.

För jakt på räv som ligger i gryt använder man grythundar som driver ut räven till väntande skyttar. De vanligast använda raserna är taxar och. foxterriers.

I samband med de olika formerna av jakt med hund bör man uppmärk- samma de viktiga insatser för förbättring av jakthundsbeståndet som gjorts av Svenska Kennelklubben, grundad 1889, och de olika specialhundklub- barna.

Vid jakt på vildkanin i gryt använder man sig av tama illrar (frettar) som driver ut kaninen. Även här kan man dock ha stor nytta av en hund som markerar i vilka gryt kaninen ligger inne.

Klappjakt kallar man den jaktform i vilken en drevkedja, klapparna, driver fram det vilda mot en skyttekedja. Skillnaden mot tryckjakt, som behandlats härovan, ligger framför allt däri att klappjakten kräver mera drevfolk och en fastare organisation och att man i motsats till vad fallet ofta är vid tryckjakt inte använder lösa hundar i drevet. Klappjakten har gamla anor både på kontinenten och i Sverige. De tidigare omtalade rovdjursskallen som går tillbaka ända till tidig medeltid kan sägas vara klappjakter, ofta av en enorm omfattning (jfr 3.3.2). Jaktformen används idag mest vid större älgjakter där den kan medföra en koncentrerad beskattning. Den praktiseras också, vanligen i mindre skala, vid jakt på annat hjortvilt liksom också vid vinterjakt på räv och fälthare.

I samband med klappjakt och tryckjakt använder man ej sällan lapptyg, linor med vidhängande tyglappar, som hängs upp i tråden i terrängavskär- ningar där man vill förebygga att viltet bryter ut.

Fågeljakt

Fågeljakten har i mycket högre grad än jakten på hårvilt förändrats genom skjutteknikens utveckling. För skyttet mot stillastående eller löpande hårvilt har utvecklingen från båge över armborst och mynningsladdare till moderna jaktvapen bestått i en i stort gradvis förbättring av precision, skottvidd, riktmedel och allmän passform hos vapnen. För jakt på fågelvilt kom en veritabel revolution i och med flyktskyttetekniken, en revolution som också ledde till genomgripande förändringar i jaktmetoderna.

Men när det gäller att följa de moderna jaktmetodernas framväxt i Sverige måste man ha klart för sig att genomslaget ute i bygderna kom mycket långsammare i fågeljakten än i hårviltjakten. I Sverige slog inte flyktskyttet igenom på allvar förrän i början av 1800-talet, hundra år senare än i England och Frankrike, och först i och med att jaktprivilegierna avskaffades (jfr 3.5.2), öppnades nya jaktmöjligheter för en snabbt växande skara jägare från affärslivet, ämbetsmannakåren och de fria yrkena. Inom dessa kretsar liksom redan tidigare inom den jagande adeln anammades snabbt flyktskyttet och de på detta baserade jaktmetoderna, t. ex. jakten över stående hund (se nedan). Men den svenske allmogejägaren blev inte flyktskytt över en natt. hans jaktliga kunnande var stort men av en annan art och han förblev länge vid sina gamla metoder. Man kan nog konstatera att det tog ett århundrade eller mera innan flyktskyttet blev mera allmänt bland befolkningen ute i bygderna. Och det är inte för mycket sagt att vi än idag har många, särskilt äldre ägare, som sällan eller aldrig lossar skott mot en flygande fågel.

I större delen av Sverige har skogshönsen varit ett dominerande fågelvilt. De jagades på många sätt. Spelskyttet på våren på orre och tjäder, på orre även på hösten, var flitigt i bruk och har bl. a. på 1600-talet förevigats på målningar av David Klöcker-Ehrenstrahl. Även sedan vårspelsskyttet så småningom blivit förbjudet levde det länge kvar som en av de vanligaste formerna av olaga jakt. En annan mycket praktiserad jaktform var lockjakten på tjäder, orre och järpe. Den förfarne lockskytten kunde ofta locka till sig flera eller alla fåglar ur en uppstött kull. Hos tjäder och orre är det ofta den gamla hönan som kommer löpande först, hos järpen tuppen.

Eftersom lockskyttet ofta bedrevs också på sommaren, då kycklingarna var små, betydde bortskjutandet av den gamla hönan ofta hela kullens undergång. I det vaknande viltvårdsintressets första decennier skrevs det många bittra ord om detta skytte. Själva locktonerna var i fråga om tjäder och orre visslingar formade med läpparna medan man för järpe gjorde visselpipor med hög, fin ton.

Orre jagade man också med bulvaner, konstgjorda lockfåglar som under senhöst och vinter sattes upp i björkar för att locka orrflockar som kom för att äta knopp, en viktig vinterföda. Skytten satt gömd i en skjutkoja och hade ofta en medhjälpare som gick runt och stötte upp orrflockarna som kunde förväntas lockas av bulvanerna.

Redan under lodbössornas tid, men framför allt efter utvecklandet av kulvapen med längre skottvidd och högre precision, har man bedrivit vintertida toppskytte på orre i björkarna och pa tjäder i tallarna, där de särskilt under vissa väderleksbetingelser slår upp för att äta knopp och barr. l

norra och mellersta Sverige är detta alltjämt en mycket högt skattad jaktform.

Skogsfågel har också i långliga tider jagats med hundar som skällt ståndskall på i träd sittande fåglar och därför kallats för trädskällare. Det är många olika hundar som kan lära sig detta. Vanligast i de svenska skogsbygderna har nog varit spetsar och blandrashundar av olika typer, inte minst sådana med stövarblod. Det var i gamla tider vanligt med hundar som både skällde vid träd och drev hare. I sen tid har jakten med trädskällande hund upplevt en renässans och blivit mycket populär, särskilt i delar av Norrland. Den hund som framför andra har låtit tala om sig i detta sammanhang är den röda finska spetsen.

Ståendefågelhundar, som uppsöker den tryckande fågeln och utvisar dess läge genom att stå fast för den, tycks ha använts redan i antikens Rom. Senare användes de i samband med falkjakten, då den dresserade rovfågeln sändes efter det markerade och uppstötta bytet. Man jagade också redan under medeltiden rapphöns för stående hund genom att smyga sig fram och kasta ett nät över de tryckande fåglarna.

Den stora utvecklingen av jakten med stående hund kom emellertid först i och med utvecklingen av flyktskyttetekniken. I Sverige kom den först i mera omfattande bruk under förra hälften av 1800-talet. I de rapphöns- och skogsfågelrika markerna och även på and- och beckasinmaderna blev jakten med stående hund en bland ”herremansjägare” vid denna tid mycket uppskattad sport som särskilt under detta sekel fått en vid spridning. De hundar som använts till och alltjämt dominerar denna jakt är setter och pointer, båda ursprugligen engelska, och de tyska vorstehundraserna. De viktigaste objekten är dalripa, tjäder, orre, fasan, rapphöna, änder, morkulla och enkelbeckasin.

Riporna kom egentligen in i den aktiva jakten först genom fågelhundarna. Dessförinnan hade de till helt övervägande del fångats med snara. Numera jagas de också i stor utsträckning vintertid på snön med hjälp av finkalibriga kulvapen.

Stötande hundar av ovan i annat sammanhang nämnda raser används också vid jakt efter fasan, änder och i viss utsträckning skogsfågel. En förutsättning för framgång är att hunden skall vara så väl dresserad att den arbetar i omedelbar närhet av skytten och under dennes kontroll så att fågeln kan bringas att lyfta inom skotthåll.

En viktig uppgift för alla vid fågeljakt använda hundar är apporterandet, uppsökandet och överlämnandet till skytten av död och skadad fågel. Med en ständigt ökande strävan att bespara viltet onödigt lidande har vi ett stort och ständigt växande behov av goda apporterande hundar.

Inte minst gäller detta vid klappjakt på fågel. Denna jaktform har främst använts vid jakt på fasan som infördes i Sverige under senare delen av 1800-talet. Själva genomförandet är i princip detsamma som redan omnämnts i samband med hårviltsjakten. Klappjakten är en ut biologisk synpunkt bra beskattningsform eftersom den ger möjlighet till att vid ett fåtal tillfällen genomföra önskad avskjutning medan viltet i övrigt får vara helt ifred. Eftersom en klappjakt är en ganska stor apparat fordrar den dock för att bli meningsfylld en god fågeltillgång.

Utom efter fasan används klappjakt också i ökande omfattning vid andjakt

och, där skogsfågeltillgången är riklig, vintertid efter tuppar av orre och tjäder.

Härovan har jakten på änder nämnts endast i förbigående. Jakten på simänder och då främst gräsänder är numera en sensommar- och höstjakt. Den bedrevs tidigare i ganska stor utsträckning på våren. då änderna återvände från sina vinterkvarter, och särskilt under högsommaren innan andungarna börjat flyga och då de ruggande gräsanddrakarna också saknade flygförmåga och dolde sig i vattenvegetationen. Denna jakt som man ofta finner omnämnd som ”andungsjakten" tillgick vanligen så att man posterade skyttar vid befintliga eller upphuggna gator i vassen. Andra skyttar med hundar gick samtidigt i vattenvegetationen och drev änderna framför sig medan åter andra skyttar i båtar följde med utanför vegetationskanten. Skyttet riktade sig då praktiskt taget helt mot simmande fåglar. Denna jaktform på oflygga andungar ter sig med vårt nuvarande synsätt motbju- dande och jakttiderna har skjutits fram så att andungarna vid jaktens början genomgående skall vara flygga.

Änder skjuts också i stor utsträckning på sträck, särskilt under kvälls- sträcket till betesplatserna.

Dykänder har sedan mycket länge vid våra kuster skjutits för utlagda konstgjorda lockfåglar, vettar. Traditionellt sköts av vettarna tillockade fåglar sedan de fällt på vattnet. Även denna jaktform kom att modifieras genom flyktskyttetekniken. Numera sker också ett ganska omfattande sträckskytte på flyttande sjöfågel, framför allt ejder, vid våra kuster. Särskilt kända för givande tillfällen till sådant skytte är Kalmarsund och vissa delar av de blekingska och bohuslänska skärgårdarna. Tidigare bedrevs i ganska stor omfattning jakt på dykänder vid ostkusten även under vårsträcket. Denna jakt är numera förbjuden.

Jakten på gäss bedrevs förr till icke ringa del under ruggningstiden då de saknar flygförmåga. Gäss av olika arter uppsöker gärna särskilda ruggnings- områden. I inre Norrland var det vanligt att man gjorde storslakt på ruggande fjällgäss och sädgäss genom att, sedan man låtit hundar jaga fram gässen ur deras gömslen i myrmarkerna, slå ihjäl fåglarna med käppar. Även grågäss som ruggar ute i havet jagades från båt. Jakt särskilt på flyttande sädgäss bedrevs också vid rastplatserna under höst- och vårsträck då man vaktade på gässen när de kom för att beta.

Jakten på de nu talrika populationerna av häckande och genomflyttande gäss, främst sådgås, bläsgås och kanadagås, lokalt även grågås, bedrivs mest som sträckskytte då fåglarna kommer in till betesplatserna.

Andra fåglar som i stor utsträckning jagas på sträck är ringduvan och morkullan. En av många uppskattad form av sträckskytte är jakten på flyttande kråkor över uv- eller rovfågelsbulvan som lockar de förbiflygande kråkorna till anfall. För att jakten skall ha utsikt till framgång måste skytten sitta väl dold i en skjutkoja.

3.3. Jägaren och jaktlagstiftningen

3.3.1. Rätten till jaktutövning

Den enskilde svenske medborgarens rätt till jaktutövning har under seklernas lopp genomgått stora förändringar.

Våra äldsta jakträttsliga urkunder är landskapslagarna, nedtecknade under tolv- och trettonhundratalen men äldre som muntliga traditioner.

Landskapslagarnas grundtanke i fråga om jakträtten var dennas knytande till jordäganderätten. De gav alltså i varierande grad och med olika inskränkningar ett skydd för markägarens rätt att själv få disponera jakten på den av honom ägda marken. Graden av det intrång han måste tåla var något olika i de olika landskapen. Det kunde vara så att andra på hans mark kunde få skjuta de eftersökta ekorrarna, medan lagen förbjöd dem att sätta giller. Rovdjuren, björn, varg, järv, räv, lo, mård och i vissa landskap utter fick man jaga var som helst. Endast Skånelagen ger med visst undantag markägaren ensamrätt till räven. Högvilt, uppstött på egen mark, fick förföljas över grannmarkerna, i regel tills det fällts. Allt detta hindrade dock icke att grundprincipen om markägarens rätt till jakten stod fast.

I och med Magnus Erikssons landslag av 1351, en konsekvens av landskapens förening i ett enda rike, började inskränkningar att införas i markägarens jakträtt. Det var en tendens som i det följande skulle accentueras allt starkare. Landslagen undantog för kungen reserverade områden, där endast han hade rätt att jaga, och den föreskrev att högviltet, med uttryckligt inkluderande av rådjuren, skulle vara kungens djur. Ett viktigt undantag gjordes och bekräftades i Kristoffers landslag av 1442 beträffande älgen som allmogen i Dalsland, Värmland, Dalarna, Gästrikland och Hälsingland fick fortsätta att fånga i grop eller med gillrade spjut. Sedermera kom denna rätt att utsträckas till övre Norrland och Finland utom Åland.

Det var inte bara till högviltet de kungliga privilegiesträvandena sträckte sig. Man försökte så småningom också att lägga under sig den mycket lönande pälshandeln. Både Johan III och Carl IX gjorde försök att kanalisera pälsvaror till den kungliga skinnkammaren. Dessa strävanden visade sig emellertid i praktiken ogenomförbara och pälshandeln förblev fri.

Redan i slutet av 1400-talet framträdde utöver kungen och allmogen en tredje part i dragkampen om de jaktliga rättigheterna. Det var ridderskapet som fick behålla rätten att på egen mark fälla högvilt.

Vasakungarna på 1500- och 1600-talen tog emellertid hårdare tag när det gällde att hävda de jaktliga privilegierna, inte bara gentemot allmogen utan även mot adeln.

Gustav Vasa inskärpte att förbudet att fälla kronhjort och rådjur gällde jämväl adeln och föreskrev att ingen "frälseman, präst eller bonde” ägde rätt att jaga på kronans skogar. Slutskedet av 1500-talet och _hela 1600-talet präglades också av en tendens att väsentligt utvidga det exklusiva kungliga jaktmarksinnehavet.

Likväl kom adeln bättre än bönderna ifrån de kungliga marksträvandena i fråga om jakten. I Gustaf II Adolfs stadga av 1617 tillåts adeln uttryckligen

att skjuta fågel och högvilt på egen mark och även att jaga på de allmänningar där deras hemman ägde lotter.

Den som efterhand fick sitta allt hårdare emellan var den markägande bonden.

Medan 1647 års jaktstadga bekräftade de ovannämnda adliga rättigheter- na förbjöd den de icke privilegierade stånden, alltså även prästerskapet, att skjuta småvilt. Däremot fick bönderna på sina ägor rätt att snara småvilt och skärgårdsbefolkningen fick alltjämt fånga sjöfågel. För icke markägare existerade nu som förut över huvud taget ingen jakträtt.

Stadgan av 1664 gick ännu ett steg längre och kan sägas beteckna ett bottenläge vad gäller den ofrälse markägande svenskens rätt att utöva jakt, ty denna stadga borttog även hans rätt att fånga småvilt med snaror och giller. Kvar blev endast skärgårdsbornas rätt till sjöfågelfångst.

Självfallet väckte dessa hårda regler missnöje och från bönderna kom vid 1700-talets början framställningar om lättnader. Med undantag för ett 1702 givet tillstånd att bruka gevär vid rovdjursjakten skulle det dock dröja länge innan någon verklig ändring kom. Vid utarbetandet av 1734 års lag med alla dess genomgripande nyheter förblev förslagen beträffande jaktutövningsrät- ten i stort sett vid 1664 års bestämmelser. Detta väckte så stark opposition från de ofrälse stånden att hela kapitlet om jakten ströks ur förslaget varigenom 1664 års hårda stadga kom att fortsätta att gälla. Även nya försök att få till en ändrad jaktstadga längre fram under 1700-talet föll på oenighet i riksdagen.

Det blev först efter Gustav III:s statskupp 1789 som den nu enväldige kungen i ett slag förändrade situationen genom att utan inskränkningar ge var och en, frälse och ofrälse, rätt till jakt på egen skattejord. Därigenom var markägarens grundläggande rättigheter från medeltiden åter etablerade.

År 1808 kom omsider en ny jaktstadga som befäste de i dekretet av 1789 givna bestämmelerna angående jaktutövningsrätten. De adliga jaktprivile- gierna var därmed definitivt avskaffade. Även de kungliga privilegierna blev i viss mån uppmjukade i vad gällde omfattningen av jaktmarksinnehavet.

Denna stadga återupplivade den redan under medeltiden aktuella frågan om förföljningsrätten som under 150 år framåt skulle bli högst kontroversiell. Stadgan av 1808 förbjöd förföljelse av på den egna marken uppstött osårat vilt in på angränsande marker men den medgav sådan förföljelse i fråga om på den egna marken sårat vilt. Endast i fråga om de stora rovdjuren, björn, varg, 10 och järv, kvarstod i 1808 års stadga den redan i landskapslagarna inskrivna rätten att förfölja även ett osårat djur, en rätt som skulle bli bestående i ytterligare ett och ett halvt sekel. Det är självklart att rätten att förfölja sårat vilt in på annans mark ledde till missbruk och osämja men först 1892 beslöt riksdagen att upphäva denna del av förföljningsrätten och ersätta den med en rättighet att taga och behålla sårat vilt som fallit på annans mark. Även detta förblev ett irritationsmoment och i 1912 års stadga begränsades den till att gälla enbart vilt som fallit inom 100 meter från egen gräns. Denna regel inbjöd fortfarande till gränsskytte men den blev trots detta bestående ända till 1963. Den har ersatts med en skyldighet att till berörd markägare anmäla om sårat vilt gått över en gräns. Rätten för varje jordägare att disponera rätten till jakt gav honom också möjlighet att överlåta denna på andra och detta mångdubblade i ett slag

antalet potentiella jaktutövare. Detta väckte i jaktvårdsmedvetna kretsar en ej omotiverad oro och ledde till en strävan att införa någon form av kontroll vad gällde jaktutövningen. En 1828 tillsatt kommitté föreslog att var och en som ville utöva jakt vid den årliga mantalsskrivningen skulle anteckna detta och erlägga en årlig avgift. Syftet med detta förslag var givetvis att man på detta sätt skulle skaffa sig en viss möjlighet till överblick över jaktutövningen och motverka den florerande olaga jakten. Förslaget fick inte riksdagens bifall. Det gav emellertid upphov till en debatt som varade i mer än 100 år och ledde till en lång rad av på olika sätt modifierade förslag, av vilka dock inget kunde vinna riksdagens godkännande. Inte förrän 1938 infördes, nu i huvudsak i administrativt och viltvårdande syfte, den obligatoriska jakt- vårdsavgift som skall erläggas av varje jaktutövare.

3.3.2. Rovdjursskallen

Fastän de stora rovdjursskallen tillhör det förflutna ger bestämmelserna kring dem en så god illustration av det jaktliga samhällsengagemangets och jaktlagstiftningens utveckling att det har sitt intresse att ge en kort sammanfattning. Särskild uppmärksamhet förtjänar i sammanhanget den enskildes ställning gentemot samhället i dessa frågor.

Under medeltiden och ända fram mot mitten av 1800-talet utgjorde de stora rovdjuren, främst björn och varg, en icke försumbar faktor i bondens och särskilt givetvis skogsbondens liv. Den extensiva kreatursdriften bjöd rovdjuren en lättillgänglig näringskälla och det hade varit förvånansvärt om denna ej utnyttjats. Ännu så sent som 1829 rapporterades från 17 undersökta län att sammanlagt 465 hästar, 3 108 nötkreatur, 19 104 får och getter och 2 504 svin slagits av rovdjur. Det ärinte underligt att det ännu under lång tid framåt skulle vara svårt att hos gemene man skapa någon som helst förståelse för de stora rovdjurens existensberättigande.

Det är också förståeligt att organiserade aktioner till försvar mot rovdjuren kom igång redan mycket tidigt.

Flera av landskapslagarna stadgar skyldighet för varje bonde att äga en viss längd vargnät och ger föreskrifter om anläggande av varggårdar. Västgöta- lagen föreskriver anordnandet av fyra skall på rovdjur om året i anslutning till de stora helgerna. Bestämmelser om skall finns också i andra lagar. Organiserandet av skallen var en byalagets angelägenhet.

Men även här grep den centrala förvaltningen in. Ansvaret för skallen övertogs av myndigheterna, kraven på den enskilde växte. År 1575 ålades genom ett kungligt brev envar att förse sig med vargnät och ”skalltyg” och att vid påfordran inställa sig för att medverka vid skallgång. Uraktlåtenhet bestraffades. I samband med inrättandet av en kunglig jaktförvaltning 1638 påtalas brister och försumligheter ifråga om rovdjursskallen och både berörda ämbetsmän och allmänheten får en skarp erinran om skyldigheter och påföljder. Alla på landet boende, endast präst, klockare och ”enstaka gumma” undantagna, ägde skyldighet att på olika sätt medverka i skall. Även för byggande av varggårdar fanns fasta regler.

Dessa hårda bestämmelser var i varje fall formellt i kraft till 1756 då Sveriges och Finlands allmoge efter underdånig framställan befriades från skyldighet att deltaga i skall. I stället föreskrevs att allmogen själv skulle

bedöma när behov av skall förelåg. Det skulle då åligga berörd skogs- och jägeripersonal att anordna sådana. Skyldigheten att hålla nät bestod emellertid. I 1808 års stadga gavs detaljerade föreskrifter om längden av nät och linor med målade jaktlappar. Vidare föreskrevs inrättande och underhåll av jaktplatser, alltså markområden omgivna av i skogen upphuggna skallgator. Inom jaktplatsen anordnades luderplatser där självdöda djur utlades. När vargar befanns vara inne anordnades skall.

De stora björnskallen i Dalarna och annorstädes har redan berörts i annat sammanhang. Här var det återigen fråga om frivilliga initiativ, beslutade av byalag och organiserade och ledda av skogs- och jägeripersonal.

När de stora rovdjuren starkt decimerats och trängts undan vid mitten av 1800-talet upphörde de stora skallen av sig själva. Men vi har en liten kvarlevai de stora senvinterjakter på räv som på åtskilliga håll organiseras av jaktvårdsområden och andra samverkande jakträttsinnehavare och som går över stora markområden och många ägogränser.

3.3.3. Straff för överträdelser

Landskapslagarna stadgade bötesstraff för den som i olika specificerade fall trädde markägarens rätt för när. I vissa fall förekom sådant straff också för olyckor vållade av gillrade spjut och andra fångstanordningar. Men svensk medeltida jaktlagstiftning hade i sina straffsatser intet av hårdheten i det medeltida feodala Europas jaktlagar med deras döds- och stympningsstraff för jaktliga förseelser.

Även under den kungliga maktkoncentrationens tid var straffsatserna måttfulla, i varje fall i jämförelse med det kontinentala Europas. Dock inträdde även här så småningom en skärpning. Det gällde åtminstone punktvis och oftast när regentens speciella jaktliga eller viltvårdsmässiga intressen träddes för när.

Öland var ett särskilt omhuldat kungligt jaktområde. År 1572 stadgades att vid kränkande av de exklusiva kungliga jaktprivilegierna på ön första och andra förseelsen skulle straffas med böter. Tredje resan ledde emellertid för frälsemannen till förlust av egendom och för den ofrälse till döden. År 1608 utsträckte Carl IX dessa hårda straff att gälla även den som på kronans mark fällde ek, bok eller högvilt. För den tredje ertappade förseelsen gällde det livet, tydligen oberoende av gärningsmannens ställning.

Gustaf II Adolf införde dödsstraff för dödande av svan i Stockholm med omgivningar. Han tog också den hårt decimerade åländska älgstammen under sitt beskydd och stadgade dödsstraff för fällande av älg på öarna.

Men alla dessa strängare straff var som synes i stort sett punktföreteelser, i övrigt tillämpades alltjämt bötes- eller i vissa fall fängelsestraff. Dödsstraffen bestod ej heller länge utan avskaffades redan före 1600-talets slut.

3.3.4. Skyddsbestämmelser för viltet i äldre och nyare jaktlagstiftning

Jaktlagstiftningens utveckling från medeltiden och framåt ger en god bild av statsmakternas efterhand vaknande medvetenhet om behovet av att skydda viltet eller åtminstone vissa viltarter mot överexploatering. Delvis kan man

säkerligen här se en strävan att för de privilegierades räkning vidmakthålla en god tillgång på jakttillfällen. Att alltför starkt betona en sådan tolkning vore emellertid säkerligen en orättvisa ty i många sammanhang framgår klart ansvarsmedvetenheten gentemot viltet. Samtidigt är det här viktigt att hålla isär författningsenligt skydd, som kan åstadkmmas genom i praktiken hävdade lagstiftningsåtgärder av typen fredningstider och fridlysningar. och viltvård, som nästan undantagslöst måste utgå från enskilda personer och organisationer, och som därför har en annan historisk bakgrund. Den skall behandlas i ett senare sammanhang.

I landskapslagarna skymtar man endast sporadiskt tankar om skydd för det vilda och troligen var behovet av sådant skydd litet i det medeltida Sverige med dess ringa folkmängd och stora ytor av ganska orörd natur.

Ekorren är det enda vilt som i flera av lagarna ges en fredningstid, i stort sett under sommarhalvåret. Men det förefaller ganska uppenbart att en sådan skyddsbeståmmelse snarare tillkommit för att garantera goda skinn- kvaliteter på marknaden än för att gagna ekorren som sådan.

Det första lagstadgande som omisskännligt dikterats av en viltskyddssträ- van återfinns i Magnus Erikssons landslag. I den lagen fastställdes fredningstid för älg från fastegång i februari till Olofsmäss i slutet av juli. De generella förbud mot jakt på högvilt inom vissa kronan tillhöriga områden som samtidigt infördes hade uppenbarligen andra bevekelsegrunder. Men när Gustav Vasa ansåg sig ha kunnat konstatera att dessa förbud i vad avsåg kronhjort i så ringa mån respekterats att han bedömde arten som hotad föreskrevs ett flerårigt förbud mot jakt på denna art.

Carl IX utsträckte 1593 den redan gällande fredningsbestämmelsen för älg till att gälla även kronhjort. Några år senare införde han fridlysningstid för rapphöns och vissa andra fåglar under "leketiden".

Jaktstadgan av 1647 föreskrev för allt högvilt och för flertalet arter av jaktbar fågel den hävdvunna fridlysningstiden från fastegång till Olofsmäss. Med ganska obetydliga justeringar blev dessa fridlysningsbestämmelser bestående ända till 1808.

Jaktstadgan av 1808 innehöll många nya grepp. När det gällde ”nyttigt” vilt skiljde den mellan den ”stora” och den ”lilla" jakten. Till den förra, högviltjakten om man så vill, räknades alla hjortdjuren, dvs. älg, kronhjort, dovhjort, rådjur och vildren och bland fåglarna svan, varmed torde förstås både knöl- och sångsvan. Som hörande till den ”lilla” jakten nämndes tjäder, orre, järpe, ripor, rapphöna och gräsand. Alla icke särskilt omnämnda arter, alltså alla sjöfåglar utom gräsand, alla vadare, skogshare med flera, var lovliga hela året. De till stora och lilla jakten hörande arterna var med några få undantag fredade från den 15 mars till den 1 augusti. Dock fridlystes älg, hjort och rådjur helt för en tioårsperiod utom i vad avsåg hägnade jaktparker.

Alla rovdjur, rovfåglar och ugglor betraktades som skadedjur vilka skulle på allt sått bekämpas och för dem utgick skottpengar, om än skäligen obetydliga.

Det var först i 1864 års stadga som fredningstider infördes för skogshare, bäver i praktiken redan utrotad i Sverige ejder och beckasiner. 1879 tillfogades morkulla och alla simänder.

Stadgan av 1808 började även ingripa i användningen av fällor och andra

fångstanordningar. Gillrandet av skjutvapen för självskott förbjöds helt och beträffande användningen av redskap och metoder som bedömdes farliga för människor och husdjur infördes geografiska eller andra restriktioner. Däremot bestod rätten att under lovlig tid fånga matnyttigt småvilt i snaror eller andra lättare giller. Först 1869 inskränktes sistnämnda rätt till att gälla endast Kopparbergs län och Norrland och i 1912 års lag till endast de tre nordligaste länen. Sedermera har användningen av fällor och andra fångstanordningar ytterligare inskränkts (jfr 3.1.2).

Under 1900-talet har det lagstiftningsmässiga skyddet för det vilda ytterligare utvidgats och förbättrats. Den mest genomgripande förändringen i hela viltskyddslagstiftningens långa historia kom 1967. Då togs vid omskrivning av jaktstadgan i stor enighet mellan alla berörda parter ett helt nytt grepp. Det innebär att alla däggdjur och fåglar, för vilka ej jattid medgivits, är fridlysta under hela året. Även om detta inte i praktiken innebar någon större ändring av jaktlig praxis gav den nya bestämmelsen uttryck för en modernare syn på hänsynen till det vilda.

3.4. Jakten — från näringsfång till rekreation

Ställer man frågan om den svenska jakten historiskt sett undergått en utveckling, från att ha varit ett näringsfång till att bli en rekreationsform, blir det spontana svaret ja. Men en stunds eftertanke visar att detta ja måste ges med vissa reservationer och framför allt att det inte innebär att utvecklingen varit rak och enkel. Den har som nästan allting som rör jaktens historia i Sverige varit skiktad och skiktningen har betingats av näringsgeografiska, ekonomiska, sociala och alldeles särskilt i detta fall psykologiska faktorer.

Det finns givetvis en klar huvudtrend. Den äldre stenålderns svenskar var hänvisade till jakt och fiske för sin försörjning medan dagens svenskar jagar praktiskt taget helt för sitt nöje och sin rekreation. Med jordbrukskulturens landvinningar från den yngre stenåldern och framåt förlorade jakten sin huvudroll i de bättre bygderna men behöll den länge i de magrare, särskilt länge i det inre Norrland som mätt med tidens mått dock hade en icke obetydlig befolkning. Men sin ställning som binäring behöll den länge överallt och det finns i dag stora områden i norra Sverige där älgjakten ger den största delen av markens avkastning.

Med den ekonomiska och sociala utvecklingen i landet växte behovet av lyxbetonade varor. Detta gjorde pälsfångsten, som alltid drivits till husbehov, till en inkomstkälla av icke obetydlig omfattning (jfr 3.3.1). Dess blomstring varade i flera hundra år och ännu idag lever i övre Norrland ett fåtal äldre personer som i varje fall haft sin huvudsakliga bärgning som pälsjägare.

Framför allt i skogsbygderna har ända in i detta sekel jakt och fångst av matnyttigt vilt bidragit till köttförsörjningen, i ganska hög grad oberoende av gällande lagar och förordningar. På sina håll, särskilt i Norrland, har jakten bedrivits för livets nödtorft och detta in i allra senaste tid.

Men den kritiska frågan är om all denna jakt och fångst för kött och penningar varit blott och bart ett näringsfång. Svaret är ganska säkert nej.

Den tidiga svenska jaktens psykologiska historia blir aldrig skriven eftersom urkunderna är alltför knappa. Men med allt som sagts av gamla jägare ute i bygderna och med allt vi vet om jagande naturfolk på stenåldersnivå är det uppenbart att jakten även för den mer eller mindre primitive jägaren innehåller lustbetonade moment. Och man har svårt att se hur en nöjes- och rekreationsjakt över huvud taget skulle ha kommit till om inte all jaktutövning inrymt åtminstone något av detta. Det har i sammanhanget sitt intresse att många av våra populäraste och mest publikdragande idrottsgre- nar innehåller moment som utan större svårighet kan jämföras med jaktliga.

Alldeles bortsett från dessa något spekulativa aspekter är det klart att en rent rekreativ jakt utecklades mycket tidigt vid sidan av försörjnings- och förvärvsjakt. Detta speglas i flertusenåriga bilder av egyptiska härskare på andjakt och assyriska kungar på lejonjakt. Xenophon skildrar utförligt omkring 400 f. Kr. utpräglat rekreativa jaktformer i det antika Grekland och uppehåller sig länge vid harjakt med drivande hundar och fångstnät, en jaktform som uppenbarligen beredde honom och hans samtida stort nöje.

När ren nöjesjakt började i Sverige vet vi inte men vi kan misstänka att den är lika gammal här som i det antika Hellas. När en hällristning från Kville i Bohuslän visar en ryttare, åtföljd av ett koppel hundar, som höjer sin båge mot ett hjortdjur kan man inte undgå att tänka på en av de former för nöjesjakt som bedrevs av medeltida herremän, parallellerna är alltför många. Det är i varje fall inte utan vidare klart att ristningen avbildar en ren köttjakt. Motiv med bågskyttar och av hundar ställda hjortdjur går för övrigt också igen i flera hällristningar men här är skyttarna till fots.

Det har redan i annat sammanhang nämnts att falkjakten enligt de isländska sagorna skulle ha varit etablerad i Norden redan under vikingatid. Här kan tilläggas att den troligen ännu tidigare bildstenen från Lärbro på Gotland visar en man bärande en fågel med ganska typiska rovfågelsdrag. Åtminstone en författare som behandlat falkjaktens historia har velat tolka honom som en falkenerare. Falkjakten har i varje fall överallt i Europa tillhört de mest exklusiva formerna av nöjes- och rekreatiosjakt.

Vi har alla skäl att räkna med att vi redan före medeltidens början hade en nöjesjakt, bedriven av dem vilkas ställning i samhället så medgav. Men samtidigt vågar vi nog tro att bland folket ute i bygderna fanns ett psykologiskt underlag för uppkomsten av en rekreativ jakt, för vilken dock de sociala och ekonomiska möjligheterna saknades.

I avsnittet om jaktlagstiftningen har redovisats några av de viktigaste hindren för den oprivilegierade svenskens fria jaktutövning under sen medeltid och långt in i nyare tid. Dessa hinder undanröjdes plötsligt av rent politiska skäl geom jaktprivilegiernas avskaffande 1789.

Vi fick i ett slag en stor mängd legaliserade och aktiva jägare ur sociala grupper vilkas jakträtt tidigare varit obefintlig eller i varje fall starkt kringskuren. I denna plötsliga förändrings spår följde också icke oväntat en av enstämmiga samtida källor omvittnad och mycket omfattande illegal jakt.

Vid denna stora förändring som skedde över en natt fanns helt enkelt ingen beredskap för hur en nyvunnen frihet skulle förvaltas. Det fanns ingen invand respekt för fridlysningstider och kvarstående förordningar i andra

jaktliga frågor. Många jordägande bönder brydde sig föga om vem som jagade på deras marker och ännu mindre om hur de jagade. Ömtåligt vilt fick det besvärligt. Rådjuret blev nästan utrotat och räddades endast i sista stund. Gäss och svanar drabbades hårt. Denna övergångstid mellan jaktlig ofrihet och organiserad jaktlig frihet är en av de dystraste i den svenska jaktens och den svenska faunans historia.

Men frigivandet av jakten medförde också positiva effekter. Inte bara för de jagande, vilket var självklart, utan också för jakten och faunan. Nya grupper av jägare på en högre bildningsnivå och med större förståelse för hänsynstagande i jakten och hänsyn till det vilda aktiverades både från landet och i tätorterna. Deras jaktliga närvaro i marken och deras samverkan med jägare inom den lokala befolkningen ledde till ökad förståelse för och därmed bättre efterlevnad av jaktlagarna och inte minst till en växande opinion mot jaktlig laglöshet.

Allt flera jägare blev också på detta sätt bekanta med utpräglat rekreativa jaktformer, först bland dem stövarjakten på hare och räv. Denna jaktform anammades tidigt av växande skaror av allmogejägare. En del andra rekreativa jaktformer fick inte samma snabba genomslag men kontakterna med ansvarsfulla och viltvårdsmedvetna jägare från både landsbygd och stad ledde till en allmän höjning av jaktkulturen.

Men det som trots allt betydde mest för att hela synen på jakten och formerna för dess utövning kunde förändras var det växande välståndet och den sociala omstruktureringen, inklusive industrialisering och urbanisering. Allt fler fick möjligheter att skaffa sig den utrustning som en meningsfylld rekreationsjakt kräver. Allt flera, och inte minst tätortsjägarna, sökte sig till vissa av de jaktformer som i tidigare generationer hört ”herremannajakten" till, t. ex. jakt med stående hund och annan jakt på flygande fågel.

Detta torde ha skett därför att dessa jaktformer tenderar att höja jaktens spänning och att förstärka dess rekreativa värde. Men det framgår av den samtida litteraturen att detta i sin tur också ledde till ett övertagande av de traditioner ifråga om viltvård osm av uppenbara historiska skäl även de utgick från de större egendomarna. Dessa traditioner fick på detta sätt ett snabbare genomslag ute i landet (jfr 3.5).

Man kan med fog säga att det var rekreationsjakten och dess föregångsmän som efterhand kom att vrida den efter 1789 års plötsliga förändring i många häseende oroande utvecklingen rätt. Från ett bottenläge under 1800-talets första decennier byggdes under ett århundrade upp en situation med en helt dominerande rekreationsjakt genomsyrad av respekt för det vilda och med intresse för allmän natur- och faunavård.

De bärande och fruktbringande idéerna blev här dels viltvårdstanken, dels strävan efter samarbete jägare emellan. Dessa idéers utveckling och omsättning i praktiken skall diskuteras i följande avsnitt.

3.5. Viltvården och dess utveckling 3.5.1 Början till aktiv viltvård

När man vill diskutera jaktens och viltvårdens utveckling har det, som redan tidigare sagts, sina fördelar att skilja mellan författingsmässigt viltskydd och

viltvård ellerjaktvård som termen tidigare något oegentligt löd. Viltvården är den praktiska verksamheten som inriktar sig på att förbättra förhållandena för viltet i den miljö där det lever.

Iden svenska jaktens historia har det lagliga viltskyddet mycket äldre anor än Viltvården. Som påpekats i avsnittet om den äldre lagstiftningen förekom rent viltskyddsinriktade bestämmelser sporadiskt redan i landskapslagarna och helt målmedvetet i landslagarna från 1300-talets mitt och framåt. Fredningstider och fridlysningar blev det lagbundna viltskyddets främsta instrument. Dessa lagstiftningsåtgärder avsåg alltså att skydda det matnyt- tiga vilda mot mänsklig överexploatering. Men tidigt vaknade också tanken på att gagna viltet genom predatorsbekämpning. De stora rovdjuren hade länge energiskt förföljts till skydd för tamdjuren. I en förordning från 1741 infördes skottpengar också för alla rovfåglar och ugglor, från havsörn till tornfalk, från berguv till sparvuggla. I sitt syfte att skydda matnyttigt vilt och smärre husdjur mot predation sköt en sådan bestämmelse på grund av bristande kunskap om de enskilda arternas biologi långt förbi målet. Sitt historiska intresse har den trots detta genom sin strävan att aktivt engagera jägarna i målinriktade viltvårdsinsatser.

Man finner också redan i 1700-ta1ets Sverige, i varje fall hos enstaka föregångsmän, en insikt om behovet av en aktiv viltvård av i princip samma utformning som den nutida. En sådan möter oss i riksrådet Carl Gustaf Tessins jaktliga dagboksanteckningar från Åkerö i Södermanland under åren 1756 till 1769. Han talar där om hur han låter lägga ut saltsleken och plantera ”blåkål" till hararna, hur man försöker åstadkomma noggranna inventerigar av rapphöns, skogshöns och hare. hur han försöker etablera en stam av de i trakten så sällsynta rådjuren, vilket går om intet därför att hans dräktiga rå skjuts, som varg (l), av en soldat. Rapphönsen övervintrade han åtminstone delvis inomhus.

Detta sistnämnda finner vi också i ett annat exempel på 1700—talets gryende intresse för aktiv viltvård, nämligen i ett aldrig lagfäst kommitte- förslag från 1755 rörande rapphönan, denna i gammal svensk jaktlagstiftning så omhuldade fågel. I förslaget uppmanas ridderskapet och adeln, de enda för vilka rapphönsjakt var tillåten. att driva denna återhållsamt och att på hösten infånga hönsen, övervintra dem och åter släppa ut dem på våren. Lagstadgad eller ej fanns en sådan sedvänja på många syd- och mellansven- ska gods och den levde åtminstone i vissa fall kvar ända till senare delen av 1800-talet.

Man får naturligtvis ha klart för sig att det var ett litet avancerat fåtal som ville och kunde kosta på sig åtgärder av detta slag. Men det väsentliga är att det fanns personer som redan vid denna tid såg det biologiska sammanhang som är grunden för all viltvård. Det har ofta sagts att tanken på aktiv viltvård (”jaktvård”) i Sverige föddes långt senare och den förknippas ofta med J.W. Lindblad. Han var den förste redaktören för Svenska Jägareförbundets Nya Tidskrift som utgavs från 1863 och nu heter Svensk Jakt. Lindblad var i mycket en pionjär, så även i Viltvården, och hans insatser för den var högst förtjänstfulla. Men vi kan inte frånkänna det upplysta och praktiska 1700-talet äran av att. trots en smal biologisk kunskapsbas, agera från en ekologiskt sund grundval, av att ha förstått sambanden mellan vinterklimat, födotillgång och övervintring, mellan vårväder och föryngring. Jägarna som

satt på de stora egendomarna var alla lantbrukare och det låg nära till för dem att omsätta sina lantbrukserfarenheter på viltet.

3.5.2. Från jaktprivilegier till jaktvårdsområden

Den stora laglöshetens tid

Upphävandet år 1789 av de jaktliga privilegierna återställde till markägaren den rätt till fri jaktutövning som han disponerade före 1351 då Magnus Erikssons landslag införde de första restriktionerna. Konsekvenserna av denna plötsligt återvunna frihet har redan delvis berörts.

Ur viltvårdens synpunkt var den allvarligaste av dessa konsekvenser en våldsamt tilltagande laglöshet. Det hade länge varit si och så med den jaktliga laglydnaden. Ty även om 1664 års stränga stadga på papperet förbjöd praktiskt taget all jakt för den oprivilegierade framgår det helt klart av äldre källor att den olagliga jakten hade stor omfattning, inte minst under 1700-talet. Älgen var redan före århundradets mitt utrotad i större delen av landet och mångenstädes, t. ex. ide i och för sig så viltrika mälarlandskapen, var vid samma tid också rådjuret nästan helt borta. Det hörde av allt att döma till sällsyntheterna att jaktliga överträdelser ledde till rättsliga påföljder.

Men med privilegiernas upphävande fick den illegala jakten ett närmast explosionsartat uppsving och dess stävjande blev det största problemet för Viltvården.

Allt tyder på att utgångsläget för småviltet i och för sig var gott även om dess numerär då som nu var underkastad starka årsvisa och periodiska fluktuationer. Men en ohämmad jakt, till stor del under parnings- och fortplantningstid bedriven år efter år, decennium efter decennium, inte bara med bössan utan även med ett storskaligt uppbåd av allsköns snaror och giller, tycks på många håll ha blivit för mycket även för det stryktåliga småviltet. Många källor berättar från de vårliga tjäder- och orrlekarna hur inte bara de polygama tupparna utan även hönorna urskillningslöst blev skjutna, hur hönor av skogshöns och and- och dykandhonor sköts på äggen eller från späda ungar. En författare berättar från västra Värmland år 1864 hur upplagda rishäckar slingrade sig fram över skogsbackarna, ”hundratals alnar” långa och försedda med talrika öppningar, var och en med ett giller. Utan att leta efter dem fann och förstörde han under loppet av en förmiddag 80 sådana fångstanläggningar. Under förra delen av l800-talet salufördes ogenerat skogsfågel på torgen och vid dörrarna året om och praktiskt taget alltid ostraffat.

Den stora viltvårdsfrågan i varje fall under de första två tredjedelarna av 1800-talet blev därför kampen mot den olagliga jakten.

Jägarna börjar organisera sig

När Svenska Jägareförbundet bildades i april 1830 definierades dess målsättning som följer:

”Jägare Förbundets syftemål är att upprätthålla jaktyrkets anseende, att befrämja jagtens ändamålsenliga utöfning, att samla sådana rön och facta, som kunna bidraga till den zoologiska wetenskapes framsteg samt att sprida och allmängöra sådane

uplysningar, som i ett eller annat afseende leda till Jagtwäsendets fördel samt till dess idkares undervisning och nöje”.

Vad som här sägs om jaktens anseende, jaktens ändamålsenliga utövning och jaktidkarens undervisning andas en strävan att få bort missbruk, att befrämja laglydnaden och att skapa förståelse för jaktens och viltets villkor. Det är kanske signifikant att ingenting sades om aktiv viltvård. En sådan var föga meningsfylld innan man hade kommit tillrätta med det värsta ofoget.

Bland märkliga enskilda insatser i den riktningen skall nämnas den kamp för älgen, som framgångsrikt fördes av hovjägmästaren Herman Falk på Risäter i Värmland, sin samtids namnkunnigaste jägare. Huvudsakligen på hans initiativ genomdrevs upprepade totalfredningar av älgen 1808—1818, 1825—1835 och 1850—1852. På sitt värmländska lokalplan organiserade han också skidlöparpatruller som med framgång bekämpade den olagliga skidjakten efter älgi mellersta och norra delarna av landskapet. Det har ofta sagts, att det var Herman Falk som räddade den svenska älgen från total utrotning. Detta är nog att ta i, troligen hade älgen trots allt överlevt, men helt säkert har hans kraftfulla insatser i hög grad påskyndat älgstammens återhämtning som först började bli märkbar i Mellansverige under 1840- och 1850-talen.

Långsamt förbättades situationen även på andra områden. Härtill bidrog med all säkerhet den utveckling mot en både relativt och absolut ökande rekreationsjakt som något närmare behandlats i avsnitt 3.4. De ansvarsmed- vetna jägarna lyckades också förmå myndigheterna att i högre grad genomdriva respekten för lag och förordning. Det började bli allt riskablare att sälja fågel i städerna under förbjuden tid och det är från flera håll omvittnat att detta ledde till att spelskyttet på vårarna från 1850- och 1860—talen och framåt avtog. Allt flera mindre markägare blev också, efterhand som den jaktliga upplysningen fortskred, mindre benägna att tolerera fritt och laglöst jagande på sina ägor. På flertalet större egendomar hade tjuvskyttet aldrig varit populärt och ofta med kraft beivrats.

Om den aktiva Viltvården hör man under decennierna efter 1850 inte särskilt mycket. Mer eller mindre indirekt framgår att de större markägarna fortsatte att förvalta traditionerna från l700-talet. De fällde aspar åt hararna, månade om rapphönsen och försökte stödja den åter långsamt växande rådjursstammen.

Men i Sverige för 100 till 125 år sedan var biotopinriktade viltvårdsåtgärder inte alls så aktuella som nu. Varken jordbruk eller skogsbruk bedrevs på sådant sätt att någon av de tre grundreglerna omviltets behov av skydd, föda och vatten på allvar träddes för när annat än i speciella undantagsfall. I en programartikel som Lindblad publicerade i sin tidskrift år 1865 är jaktvård alltjämt i stort sett liktydig med predatorbekämpning, måttfull jaktutövning och tillsyn av lagarnas efterlevnad. I andra upplagan, år 1881, av Th. Hahrs voluminösa "Handbok för jägare och jagtvänner” behandlas vinterutfodring och skyddsplanteringar på några få rader.

Viltvårdens samordning

Men Lindblad, långt före sin tid, väckte i artikeln från 1865 en annan stor fråga, samordningen av jakten på de mindre egendomarna. Han var väl

medveten om den lille markägarens svårigheter när det gäller uppbyggandet och bevarandet av en viltstam och det nästan totala beroendet av grannarnas goda vilja. Beslut vid 1912 års riksdag underlättade ett samgående mellan markägare i viltvårdssyfte. Det skulle dock dröja nästan 75 är, närmare bestämt till 1938, innan Lindblads vision av organiserad samverkan markägare emellan skulle komma att slutgiltigt realiseras i jaktvårdsområ- dena. Men sedan dessa väl kom till har de betytt mycket för en sund utveckling både av själva jakten och av den aktiva Viltvården. F. n. finns nära 110 000 markägare organiserade i 1 800 jaktvårdsområden om tillhopa 7,5 milj. hektar. Detta innebär att en mycket stor del av de ur viltvårdssynpunkt potentiellt svagaste områdena nu är säkrade.

4 Jakt och viltvård i dag

4.1. Inriktning och omfattning

4.1.1. Jakten

På uppdrag av jakt- och viltvårdsberedningen genomfördes hösten 1979 vid Socialhögskolan i Göteborg en undersökning som syftade till att ge upplysningar om utvecklingen av jakten under de senaste åren. Undersök- ningen gjordes i form av en enkät till ett slumpmässigt urval jaktkortslösa- re. Antalet lösta jaktkort har under perioden 1970—1982 ökat från ca 260 000 till 300 000.

Av undersökningen framgår att omkring två tredjedelar av jägarna ägnar sig åt både älgjakt och jakt efter annat vilt. Motsvarande andel var för tio år sedan drygt hälften. En annan förändring som inträffat under de senaste tio åren är att andelen jaktkortslösare som verkligen jagat under ett jaktår ökat väsentligt — från 82 procent till 95 procent. Förutom att antalet jägare ökat och jaktintresset breddats har antalet jaktdagar ökat kraftigt. Det sistnämn- da förhållandet beror framför allt på att varje enskild jägare i dag ägnar mer tid åt jakten än tidigare. Enligt undersökningen skulle antalet jaktdagar ha nästan fördubblats under perioden 1969—1979, från 3,4 milj. till 6,4 milj., de senare fördelade på 1,8 milj. älgjaktdagar och 4,6 milj. dagar i övrigjakt. Det skulle innebära att den genomsnittlige jägaren använder 23 dagar för jakt, varav sex dagar för älgjakt och 17 dagar för jakt på övrigt vilt.

4.1.2. Viltvården

Genom en enkät till olika markägarkategorier har beredningen inhämtat uppgifter om bl. a. omfattningen och inriktningen av viltvårdsarbetet.

Utöver de två jägarorganisationerna, Svenska jägareförbundet och Jägarnas Riksförbund—Landsbygdens Jägare, och lantbrukets och skogs- ägarnas organistioner har många företag, främst skogsbolagen, engagerat sig iviltvårdsarbetet. Det är emellertid genom verksamheten i enskilda jaktlag, jaktklubbar och i jaktvårdsområden som större delen av det praktiska viltvårdsarbetet utförs.

Olika typer av för viltet negativa biotopförändringar kan motverkas exempelvis genom att man inom jord- och skogsbruket tillämpar sådana brukningsformer och tar sådana hänsyn att viltet ges gynnsammast möjliga

livsvillkor. Denna typ av viltvård är bl. a. inriktad på att man så långt möjligt avstår från att göra sådana ingrepp, som kan befaras skada viltet. Den är i så motto passiv, men för den skull inte mindre betydelsefull. Det finns inga bestämda uppgifter om i vilken omfattning denna typ av åtgärder utförs, inte heller om vilka kostnader — i form av uteblivna intäkter - som är förknippade med dem. Åtgärder inom ramen för normalt näringsutövande behöver emellertid inte alltid stå i konflikt med viltvårdens intressen. Som redan framgått får exempelvis kalavverkingar ofta en positiv inverkan på förekom- sten av många viltarter, inte minst älg.

En i viss bemärkelse mera direkt typ av viltvårdsåtgärder är exempelvis odling av viltåkrar, anläggning av viltvatten, utfodring av rovfåglar och vinterutfodring. Sådana åtgärder utförs i huvudsak av jägare men insatser görs också av många viltintresserade människor som inte själva jagar. Enklare åtgärder, t. ex. vinterutfodring, bekostas vanligen direkt av enskilda personer. Mera omfattande åtgärder, t. ex. anläggning av viltvatten, bekostas ofta av föreningar eller bolag. Visst samhälleligt stöd ges också till sådan verksamhet. I många fall, då bolag låter utföra mera omfattande viltvårdsåtgärder, tas kostnaderna ut av jägarna via avgifterna för jaktarren- de.

En annan typ av viltvårdsåtgärd är utplantering av vilt. Det kan vara fråga om antingen inhemska arter eller för vårt land nya arter. Utplantering av främmande arter förekom tidigare men vår nuvarande lagstiftning är mycket restriktiv när det gäller sådana åtgärder. Den typ av utplantering som främst förekommer är stödutsättning av vilt, framför allt småvilt. Sådana åtgärder kan bli framgångsrika om det gäller att återinföra vilt till områden där viltarten har funnits men försvunnit. Det är svårt att skapa en varaktig viltstam genom stödutsättningar i områden där en lokalt anpassad population är i vikande. Orsakerna till nedgången måste då i stället angripas.

Omfattningen av viltvårdsinsatserna kan illustreras av följande. Enligt den undersökning som beredningen låtit utföra om allmänhetens inställning till vilt och jakt ägnar sig 15 procent av de tillfrågade åtminstone någon gång per år åt aktivt viltvårdsarbete. Det stora flertalet anger ett eller två tillfällen per år.

Av den undersökning som beredningen låtit göra bland jaktkortslösare framgår att drygt 200 000 jägare under ett år utfört viltvårdsarbete vid drygt en miljon tillfällen. Det är dock en relativt liten del av jägarkåren — nämligen de som är mycket aktiva jägare — som ägnar mycket tid åt viltvårdsarbete. Av

Tabell 4.1 Antal viltvårdstillfällen bland jaktkortslösare

Antal tillfällen Andel jaktkortslösare (%) 0 26 l— 4 48 5—10 18 11—20 5 21— 3

100

Tabell 4.2 Andel av kommuner och brukare av mark i enskild ägo som utför olika typer av viltvårdsåtgärder

Typ av åtgärd Andel av Andel av kommunerna (%) markägarna (%)

Viltåkrar 24 20 Utfordring 45 48 Viltvatten 11 20 Holkar och korgar 22 52

tabell 4.1 framgår att omkring tre fjärdedelar av jägarna utför viltvårdsarbete vid mindre än fem tillfällen per år, en fjärdedel inte alls. De direkta utläggen för viltvårdsmaterial kan med utgångspunkt från de tillfrågades egna uppgifter beräknas till 30 milj. kr., i genomsnitt 100 kr. per jägare. Det motsvarar omkring fem procent av den genomsnittlige jägarens totala utgifter för jakten.

De uppgifter som här redovisats ger en uppfattning av hur omfattande enskildas insatser är men säger däremot inget om inriktningen av viltvårds- insatserna. Uppgifter i dessa avseenden har beredningen erhållit genom resultaten av två andra undersökningar, en enkät till brukare av jord- och skogsbruksmark i enskild ägo, en annan riktad till landets kommuner. . 'Som framgår av tabell 4.2 är de enklare viltvårdsåtgärderna som uppsättning av holkar och korgar samt utfodring de vanligaste. En stor del av såväl kommunerna som brukarna uppemot en fjärdedel — utför emellertid också så avancerade åtgärder som att anlägga viltåkrar och viltvatten. Bidrag till viltvårdsåtgärder lämnas av 20 procent av kommunerna för åtgärder på den egna marken och av 14 procent för åtgärder på marker som ägs av andra.

Jakten är också i viss utsträckning en form av viltvård. Det gäller främst vården av älg- och rådjursstammarna, vilkas storlek hålls under kontroll framför allt genom jakt. Dessa fall är under nuvarande förhållanden speciella beroende på att stammarna i många områden är för stora. Det har gjort att jakten också från viltvårdssynpunkt är en angelägen uppgift.

Ytterligare ett led i Viltvården är att genom bevakning söka hindra illegal jakt.

Vad gäller frågan om bekämpning av predatorer är det numera mycket få arter som behöver bekämpas sett från viltvårdssynpunkt. Tidigare har främst räven behövt hållas under kontroll. De senaste åren har emellertid rävstammen decimerats kraftigt av rävskabben. Andra rovdjur som kan behöva hållas efter är grävling och i vissa områden också mård och mink. Bland fåglarna är det framför allt kråkan och de större måsfåglarna som orsakar bekymmer. Nästan två tredjedelar av kommunerna och mer än en fjärdedel av brukarna ägnar sig åt att hålla efter kråk- och måsfågel. Lokalt orsakar duvhöken betydande uttag ur fasan- och rapphönsstammarna.

Skrivna regler för viltvård förekommer framför .allt hos de stora markägarna, t. ex. domänverket och de stora skogsbolagen.

Enligt domänverkets föreskrifter åligger det jakträttsarrendatorerna att i viss angiven utsträckning utföra erforderliga viltvårdsåtgärder och att svara för jaktbevakning. Arrendatorn skall utföra viltvårdsåtgärder av underhålls-

karaktär medan större åtgärder, exempelvis viltvatten och viltåkrar, utförs av domänverket i samråd med arrendatorn. Avkastning på investeringarna tas ut via arrendeavgifterna. På personaljaktsområdena kan åtgärder av investeringskaraktär få utföras av jaktföreningen i samråd med revirförvalt- ningen och föranleder då inte höjda arrenden.

För skogsbolagen finnsi regel, men inte alltid, skrivna regler för jakten och Viltvården. Förutom hänvisning till gällande jaktförfattingar innehåller reglerna i allmänhet föreskrifter om att rätten till jaktutövning också medför skyldighet att bedriva viltvård, bl. a. utfodring och biotopförbättringar. Större viltvårdsåtgärder såsom att anlägga viltåkrar och viltvatten får inte ske utan det berörda skogsbolagets tillstånd.

4.2. J ägarna

4.2.1. Allmänt

Det totala antalet jaktkortslösare uppgick 1981/82 till 300 000. Det innebär en ökning under de senaste tolv åren med 40 000, dvs. med omkring 15 procent. Knappt hälften av jägarna är direktanslutna till Svenska Jägareför- bundet, en mindre andel (ca fem procent) till Jägarnas Riksförbund—Lands- bygdens Jägare.

Den undersökning som utförts vid Socialhögskolan i Göteborg och som tidigare refererats visar att en förhållandevis stor andel av jägarkåren omkring en tredjedel — är bosatt inorrlandslänen. Det innebär att en avsevärt större andel av befolkningen här ägnar sig åt jakt än vad som är fallet i landet i övrigt. Mycket små förändringar har skett i jägarnas fördelning på olika regioner under perioden 1969—1980 (se vidare karta 4.1).

Mera påtagliga är förändringarna om man tittar på bostadsortens storlek. År 1969 bodde mer än två tredjedelar av jägarna på landsbygden eller i orter med mindre än 2 000 invånare. År 1980 hade andelen minskat till hälften av jägarkåren. Flyttningen tycks i huvudsak ha skett till mindre orter (mindre än 15 000 invånare) och bara i liten utsträckning till större orter och storstadsregionerna. År 1980 bodde omkring 80 procent av jägarna på landsbygden eller i orter med mindre än 15 000 invånare.

Jakt utövas, mer än vad gäller de flesta andra friluftsaktiviteter, oberoende av ålder. Vissa skillnader finns dock mellan olika åldersgrupper. Omkring 40 procent av jägarna är i åldern 40—59 år och den åldersgruppen är därmed överrepresenterad. Klart underrepresenterad är åldersgruppen 20—29 år vilket kan förefalla anmärkningsvärt, i synnerhet om man beaktar att flertalet jägare börjar jaga redan i tonåren. En mycket liten andel av jägarna är kvinnor.

Personer som ägnar sig åt jakt är som redan framgått företrädesvis sysselsatta i jord- och skogsbruket. Det innebär bl. a. att andelen högutbil- dade är lägre bland jägarna än om man ser till hela befolkningen. Knappt en fjärdedel av jägarna har gymnasieutbildning eller högre utbildning. Motsva- rande andel hos totalbefolkningen år 1979 var 40 procent. Detta förhållande återspeglades också vad gäller jägarnas inkomster. Den taxerade familjein- komsten låg år 1979 under 60 000 kr. för ungefär hälften av jägarna.

Karta 4.1 Jägarnas för- delning på olika regioner under perioden 1969—1980.

4.2.2. Jaktens betydelse som fritidsverksamhet

De flesta jägare har ägnat sig åt jakt under många år. Hälften av jägarna har jagat i mer än 20 är, över 80 procent i mer än 5 år. För flertalet jägare (72 procent) är jakten ett av de främsta fritidsintressena, nära en tredjedel anger jakten som det allra främsta fritidsintresset. Omkring fem procent av jaktkortslösarna hade inte jagat alls under det undersökta jaktåret (1978/79). Anledningarna uppgavs vara framför allt hälsoskäl och brist på tid. Mindre än 0,5 procent av jägarna angav avsaknad av jaktmark som skäl till att de inte jagade, vilket är avsevärt mindre än för tio år sedan (ca 2,4 procent).

Två tredjedelar av jägarna tar ut semester eller tjänstledighet för att jaga, i de flesta fall en vecka. Under jaktåret 1978/79 utnyttjades totalt 1,2 milj. semester- eller tjänstledighetsdagar till jakt.

Vissa variationer i jaktintensiteten förekommer beroende på var i landet man bor. Jägarna i södra och mellersta Sverige ägnar sig något mer än norrlandsjägarna åt småviltjakt. Beträffande älgjakt är förhållandet det motsatta.

4.2.3. Kostnader för jakt

Jägarnas jaktutgifter under jaktåret 1978/79 framgår av tabell 4.3.

Medelvärdet för jaktutgifterna jaktåret 1978/79 är 2 364 kr. per jägare. Drygt en tredjedel av jägarna redovisar dock totala utgifter som understiger 1 000 kr. (35 procent). Utgifter på över 5 000 kr. redovisas av 10 procent av jägarna och över 10 000 kr. av endast två procent. Totalt innebär detta att den svenska jägarkåren lade ner ca 675 milj. kr. på jakten 1978/79. Det innebär ca 100 kr. per jaktdag.

En stor grupp jägare har inte utgifter av alla de slag som ingick i undersökningen (se högra kolumnen i tabell 4.3). I tabell 4.4 redovisas utgiftsbeloppen för de jägare som verkligen har haft de ifrågavarande utgifterna.

Tabellen uppvisar helt naturligt betydligt högre genomsnittsvärden jämfört med värdena räknade på hela jägarkåren. Det gäller speciellt värdena för hundar och resor.

Eftersom jägarna normalt inte har någon bokföring över sina jaktutgifter är det rimligt att anta att utgifter glömts bort och inte kommit med i

Tabell 4.3 Jägarnas utgifter för jakt och viltvård.

Utgiftsslag inom Medel- Max-värden för följande Andel i % jakten värde i %-andel av jägarna som ej haft kronor —————————— utgiften

25% 50% 75%

Vapen m tillbehör, ammu-

nition, vapenlicens m m 680 100 200 500 7 Jakthundar (inkl föda o skatt) 376 0 0 500 60 Övr utrustning spec för jakten (t ex jaktkläder, ryggsäck, kikare) 214 0 100 300 42 Jaktkort, arrende- och

fällavgifter o dyl 467 100 260 580 3 Viltvård 108 0 30 100 44 Resekostnader (egen bil

6 kr/mil) 369 0 150 470 31 Övrigt. T ex medlemsavg,

litteratur, tidskrifter, kurser m m 120 10 100 150 25

Totalt 2 364 750 1 550 3 080

Tabell 4.4 Jägarnas utgifter för jakt och viltvård fördelade på de jägare som verkligen haft de ifrågavarande utgifterna.

Utgiftsslag inom Medelvärde i kr bland Ahdel i % av jägarna jakten dem som haft utgiften som haft utgiften

Vapen m tillbehör, ammunition,

vapenlicens m m 727 93 Jakthundar (inkl föda o skatt) 927 40 Övr utrustning spec för jakten

(t ex kläder, ryggsäck, kikare) 371 58 Jaktkort, arrende— och fällav-

gifter o dyl 481 97 Viltvård 193 56 Resekostnader (bil 6 kr/mil) 535 69 Övrigt. T ex medlemsavg, lit-

teratur, tidskrifter, kurser m m 160 75

sammanställningen. Som exempel kan nämnas att de årliga kostnaderna för en medelstor hund av Svenska kennelklubben år 1980 beräknades till cal 500 kr. De verkliga kostnaderna torde för de flesta kostnadsslagen avsevärt överskrida de redovisade.

4.3. Jakträtt och jakträttsupplåtelser

Rätten att utöva jakt förutsätter vanligen att man äger jaktmark, att man arrenderar mark, direkt eller via jaktklubb, eller att man jagar som gäst. Vissa jägare har genom sin anställning tillgång till jaktmark eller jagar på s. k. korttidsupplåtelse (kortjakt). Mer än hälften av jägarna har tillgång till jaktmark i mer än en av dessa former.

Det vanligaste är att man inom familjen äger jaktmark (55 procent), därnäst att man arrenderar mark, ensam eller tillsammans med andra (49 procent). En stor andel av jägarna jagar på mark som de äger till en del medan resten arrenderas tillsammans med andra.

Omkring en tredjedel av jägarna deltar i jakt som gäster men för bara åtta procent är detta den enda jaktmöjligheten. Mindre vanligt är rätt att jaga genom anställning (åtta procent) och kortjakt (fem procent).

Rangordningen mellan olika former av tillgång till jaktmark har inte förändrats sedan 1969. Däremot har jaktarealerna ökat. Medelvärdet på arealen jaktmark uppgick 1978/79 till omkring 2500 ha. År 1969 hade omkring 30 procent av jägarna mer än 2 000 ha älgmark medan motsvarande andel år 1979 var nära 40 procent. Beträffande övrig jaktmark var ökningen ännu tydligare. År 1969 disponerade 20 procent av jägarna mer än 2 000 ha sådan mark. År 1979 hade andelen ökat till 30 procent. Bildandet av jaktvårdsområden och älgjaktsområden har starkt bidragit till denna utveckling.

Omkring en fjärdedel av jägarna arrenderar mark för annan jakt än älgjakt. Skriftliga överenskommelser dominerar och arrendetiden är vanli- gen antingen obestämd eller också fem år. Drygt hälften av arrendatorerna

betalar högst 500 kr. per år, var femte mer än 1 000 kr. Detta innebär en viss höjning av kostnaderna jämfört med förhållandena år 1969. Hälften av jägarna anger belopp under 460 kr. mot två tredjedelar år 1969. Hänsyn har vid denna beräkning tagits till penningvärdesförsämringen under perioden. Andelen jägare som arrenderar kostnadsfritt har minskat medan andelen arrenden över 4 000 kr. ökat markant. Så höga kostnader är dock fortfarande relativt ovanliga.

Korttidsupplåtelser utnyttjandes 1979 av omkring fem procent av jägarna. Kortjakten är vanligast i norra Sverige ( 11 procent) och bland tätortsjägarna (åtta procent). De som har intresse för kortjakt är framför allt etablerade kortjägare och gästjägare. Dessa utgörs till stor del av storstadsbor och höginkomsttagare. De som är intresserade av kortjakt vill jaga i genomsnitt en vecka på korttidsupplåtelse. Bland dem som redan jagar på kort är efterfrågan väsentligt större.

Totalt sett har emellertid antalet efterfrågade kort jaktdagar minskat sedan 1969. Minskningen kan beräknas till ca 400 000 jaktdagar, från 1,4 milj. dagar enligt jaktmarksutredningen till 1 milj. dagar.

4.4. Älgjakten

Fram till slutet av 1930-talet bedrevs jakten efter älg nästan enbart som allmän jakt, dvs. rätt att under en viss jakttid skjuta obegränsat antal älgar. Regleringen av uttaget ur älgstammen gjordes genom ändringar av jakttiderna. Under detta årtionde började man emellertid jaga älg också på licens, dvs. länsstyrelsen gav tillstånd att under utsträckt tid fälla ett i förväg bestämt antal älgar fördelade på vuxna och kalvar. Licenstilldelningen anpassades till älgstammens storlek samt markens älgproduktionsförmå- ga. År 1967 påbörjades försöksverksamhet med helt reglerad jakt i Krono- bergs och Västmanlands län och år 1971 utökades försöksverksamheten till att omfatta delar av Norrbottens län. All älgjakt inom dessa försökslän sker på licens. Om ett jaktområde inte är tillräckligt stort för att producera en älg för avskjutning varje år kan området få tillstånd att skjuta en älg kalv eller vuxen — under en flerårsperiod.

Riksdagen beslutade år 1975 att genomföra en femårig försöksverksamhet med samordnad älgjakt. Försöksverksamheten påbörjades 1976 i ett antal län och påföljande åri övriga län. Undantagna från försöksverksamheten var de län som deltog i försöksverksamhet med reglerad älgjakt, renbetesfjällen i Jämtlands län, området ovan odlingsgränsen samt Malå sameby i Västerbot- tens län och området ovan lappmarksgränsen i Norrbottens län.

Den samordnade älgjakten innebär i huvudsak följande. Områden som kan producera minst en vuxen älg för avskjutning varje år registreras som licensområden och erhåller en årlig tilldelning av en eller flera älgar. Om tilldelningen är två älgar eller flera anges hur många djur som får vara vuxna. Områden som är för små för att registreras som licensområden registreras i stället för en generell, årlig tilldelning av ett vuxet djur och kalv. J akttiden för licensområden är enligt riksdagens beslut 20 dagar. Länsstyrelserna kan förlänga eller förkorta jakttiden om omständigheterna så motiverar. F. n. är

den kortaste tillämpade jakttiden 30 dagar och den längsta 120 dagar. Jakttiden för områden med generell tilldelning är 2—5 dagar.

Utöver de två försökssystemen gäller för älgjakten att allmän jakt får bedrivas på renbetesfjällen i Jämtlands län, ovan odlingsgränsen samt i Malå sameby i Västerbottens län och ovan lappmarksgränsen i Norrbottens län. Även inom de områden där allmän jakt är tillåten bedrivs huvudparten av jakten som licensjakt.

Enligt statens naturvårdsverks sammanställning över älgjakten år 1981 bedrevs jakt på sammanlagt 35 590 000 ha. Fördelningen på de olika jaktformerna framgår av tabell 4.5. På uppdrag av naturvårdsverket har forskare vid Socialhögskolan i Göteborg genom ett antal enkäter kartlagt jägarnas inställning till de olika jaktformerna. Utredningarna har redovisats i fyra rapporter, SNV PM 1039, 1179. stencil SNV 1980 samt 1443.

Enkäterna till ett representativt antal slumpmässigt utvalda jägare visar bl. a.

att de flesta jägare inte alls anser att försöken med samordnad älgjakt medför någon skillnad i flertalet uppmätta faktorer,

atti den mån de anser att någon förändring inträffat har denna för flertalet gått i positiv riktning (åtta faktorer av tio),

att de negativa effekterna främst gäller att ”älgjakten nu stör småviltjak- ten'” mer än tidigare (drygt halva jägarkåren),

att andelen jägare som anser att älgjakten är ”störande för allmänheten” är ca 40 procent,

att inställningen hos jägarna i regleringslänen i huvudsak överensstämmer med inställningen hos jägarna i samordningslänen. De positiva tendenserna är dock genomgående mer uttalade i regleringslänen.

Sammantaget är resultatet för landet som helhet ett ökat nöje i älgjakten på grund av de prövade älgjaktssystemen. Lika klart framgår att ökad erfarenhet av älgjaktssystemet ger fler nöjda älgjägare. För det senare talar också erfarenheterna från den grupp jägare som har gått samman med grannarna som ett resultat av försökssystemen. I denna grupp anser hälften (49 procent) att de har ett ökat nöje av jakten medan var tredje inte har uppfattat någon skillnad. Något minskat nöje i jakten har 15 procent och mycket minskat nöje har tre procent av jägarna i gruppen.

Den i licensjakten grundläggande tanken att avskjutningens storlek skall vara produktionsanpassad accepteras av de allra flesta älgjägare, 83 procent i

Tabell 4.5 Fördelning på olika jaktformer år 1981.

Areal ha Procent av Fällda jaktmarken älgar Allmän jakt 6 700 000 18,8 3 776 Reglerad jakt 4 117 000 11,6 15 742 Samordnad jakt (licens) 23 511 000 66,1 126 176

Samordnad jakt (generell) 1 220 000 3,4 6 202

hela landet. I Kronobergs och Västmanlands län är motsvarande siffror 92 procent resp. 89 procent.

År 1979 jagade 14 procent av hela jägarkåren enbart på områden med generell tilldelning medan 12 procent jagade både på sådana områden och på licensområden.

Forskarna har också kartlagt jägarnas uppfattning om olika motiv för jakt på områden med generell tilldelning. (Uppfattningen hos dem som jagar på sådana områden redovisas inom parentes.) C! Större frihet att jaga som man själv vill 45 procent (58 procent) Cl Samarbetsproblem och oenighet med jaktgrannar 40 procent (28 procent) El Man anser jakt på områden med generell tilldelning vara fördelaktigare, t. ex. mer kött för egen del, 30 procent (25 procent) El Man vill behålla möjligheten att ganska fritt ta med sig jaktkamrater 29 procent (41 procent) D Man accepterar inte licensjaktens avskjutningsprinciper 15 procent (18 procent) CI Nekas anslutning till licensområde 6 procent (4 procent)

Mellan två undersökningstillfällen (1977 resp. 1979) har jägarnas attityd sammantaget förskjutits i riktning mot licensjakt. De som jagar på områden med generell tilldelning har blivit mer positiva till arealsprincipen och samordnad älgjakt. Licensjägarna har blivit mer positiva till arealsprincipen och ren licensjakt, dvs. de accepterar i minskad utsträckning den kompro- miss som den samordnade älgjakten innebär. Totalt över hela försöksperio- den kan noteras att ökad erfarenhet av licensjakt också innebär en mer positiv inställning till denna jaktform.

Inom län med samordnad älgjakt bedrevs 1981 licensjakt på ca 15 000 jaktområden omfattande ca 95 procent av marken. Resterande fem procent var uppdelade på ca 20 000 jaktområden med generell tilldelning. På licensområdena fälldes drygt 126 000 älgar vilket motsvarade 80 procent av tilldelningen. På områdena med generell tilldelning fälldes drygt 6 000 älgar motsvarande 16 procent av tilldelningen. På knappt vart fjärde område med generell tilldelning torde det ha fällts älg.

De områden som registrerades vid försöksperiodens början skulle om inte särskilda skäl förelåg bestå tills försöket avslutades. Naturvårdsverket har i nya föreskrifter angett att fastigheter som tidigare ingått i ett registrerat område fr. o. m. den 1 juli 1982 får registreras som eget jaktområde om jakträttsinnehavaren så önskar. Från länsstyrelserna rapporteras att de nya bestämmelserna föranlett ett ökat antal ansökningar om särregistrering. Antalet älgjaktsområden med generell tilldelning kommer därför troligen att öka.

5. J aktmarkerna

5.1. Markägoförhållanden

Sverige omfattar 41 milj. ha fastmark, varav 23,5 milj. ha är produktiv skogsmark, sex milj. ha myrmark eller berg (impediment) och närmare fem milj. ha inägomark, varav tre milj. ha är åkermark. Det är i huvudsak dessa marker, sammanlagt ca 35 milj. ha, som utgör de svenska jaktmarkerna. Omkring 19 milj. ha, dvs. mer än hälften av jaktmarken, ägs av enskilda och knappt en fjärdedel vardera av det allmänna och av aktiebolag. Det allmänna och bolagens marker har störst omfattning i Norrland, de enskilt ägda i Götaland och Svealand.

De marker som ägs av enskilda personer är fördelade på omkring 240 000 olika företag. Nära tre fjärdedelar av företagen har en areal som är mindre än 50 ha, omkring en tiondel har mer än 100 ha. En stor del av de enskilda markinnehaven är för små för en rationell viltvård. Också de kommunala markerna och kyrkans marker är starkt uppsplittrade. Större och mera sammanhängande markinnehav har framför allt domänverket och de större skogsbolagen.

5.2. Utnyttjandet av jaktmarkerna

5.2.1. Allmänt

J akträtten är knuten till markägandet. Ägaren kan själv utnyttja sin jakträtt men han har också möjlighet att upplåta jakträtten. Upplåtelser sker vanligen för en längre tid eller för att gälla tills vidare. Långtidsupplåtelser till egen personal är vanlig bland de större markägarna, främst skogsbolagen och domänverket. Med korttidsupplåtelser avses vanligen de fall då markägaren mot avgift upplåter jakträtten till utomstående under en eller ett fåtal dagar. Andra former för att bereda andra personer än markägaren jaktmöjligheter är gästjakt eller representationsjakt. I det fortsatta redovisas utnyttjandet av jaktmarkerna enligt följande. Cl Eget bruk (jagar själv)

Långtidsupplåtelse till utomstående (utarrenderat) Långtidsupplåtelse till personal (personaljakt) Korttidsupplåtelse Representation

ElElClCl

Som tidigare nämnts består de svenska jaktmarkerna av ett mycket stort antal fastigheter, av vilka de allra flesta är för små för att fungera som självständiga enheter i jaktligt hänseende. En samverkan över större områden är nödvändig och den sker på många håll genom att jaktvårdsom- råden bildas. Ett jaktvårdsområde är en i särskild ordning bildad jaktlig samfällighet bestående av ett antal fastigheter eller delar av fastigheter. Antalet jaktvårdsområden är f. 11. ca 1 800. De omfattar totalt ca 7,5 milj. ha och mer än 110 000 fastigheter. På mark som ingår i jaktvårdsområden och som ägs av det allmänna eller av bolag är jakträtten oftast upplåten till utomstående.

Uppgifter som lämnats från skogsbolagen tyder på att omkring en femtedel av deras marker ingår i jaktvårdsområden. För domänverket är motsvarande andel ca 10 procent. Totalt torde drygt två milj. ha av den samhälls- och bolagsägda marken ingå i jaktvårdsområden. Det innebär att huvuddelen, sannolikt omkring två tredjedelar av den areal som ingår i jaktvårdsområden ägs av enskilda markägare. (Se även avsnitt 5.2.2.)

Huvudparten av de domänmarker som ingår i jaktvårdsområden återfinns i Luleå- och Umeåregionerna (14 resp. 11 procent). I södra Sverige är mycket små andelar enstaka procent anslutna till jaktvårdsområden. Motsvaran- de gäller för de kyrkliga markerna.

De bolagsmarker som ingår i jaktvårdsområden är jämnare fördelade över hela landet. Särskilt stor är dock andelen i landets mellersta delar med uppemot en tredjedel. Det bör dock noteras att uppgifterna om uppdelning- en av markerna på jaktvårdsområden och utarrendering till utomstående är oklara vad gäller bolagsmarken.

5.2.2. Enskilt ägda marker

Genom en enkät till ett slumpmässigt urval arrendatorer och ägare av enskilda skogs- och jordbruksfastigheter har uppgifter erhållits om utnyt- tjandet av jaktmarker i enskild ägo. De drygt 500 svarspersonerna förfogar tillsammans över 60 000 ha, motsvarande mindre än en halv procent av de totala enskilt ägda markerna. Användningen av markerna redovisas i tabell 5.1.

Av resultaten framgår att regionala skillnader föreligger framför allt vad gäller benägenheten att upplåta jakträtten. I landets södra och mellersta delar är omkring en sjättedel av arealen upplåten, i landets norra delar mer än en tredjedel.

Tabell 5.1 Användning av enskilt ägda marker. Andelar i procent av de totala enskilt ägda markerna inom resp. område och totalt.

Upplåtet till Eget bruk utomstående Norra Sverige 34 62 Bergslagsområdet 39 56 Södra och mellersta Sverige 14 71

Totalt 23 67

Enligt den undersökning som beredningen låtit utföra skulle närmare 40 procent av den enskilt ägda arealen ingå i jaktvårdsområden. Det motsvarar drjgt sju milj. ha, vilket är orimligt med tanke på att jaktvårdsområdena totalt omfattar sju milj. ha. Av undersökningsresultaten framgår vidare att större fastigheter (större än 200 ha) i betydligt större omfattning är anslutna till jaktvårdsområden än mindre fastigheter. En förklaring kan vara att fastigheterna i norra och mellersta Sverige, som ofta är större än fastighe- terna längre söderut, i större utsträckning ingår i jaktvårdsområden.

5.2.3. Övriga marker

Uppgifter om upplåtelser av samhälls- och bolagsägd mark i olika delar av landet och totalt redovisas i tabell 5.2.

Tabell 5.2 Användning av samhälls- och bolagsägd mark. Andelar i procent inom resp. område och totalt.

Areal Perso- Utarr. Repre- Korttid Annat naljakt senta- tion % % % % %

Norra Sverige (Y—BD län samt Idre och Särna) Kyrkan 48 000 16 84 Skogsbolag 3 238 000 51 45 4 Domänverket 3 986 000 25 68 4 3

Totalt 7 372 000 36 58 2 2 1 Bergslagsområdet (S—X län utom Särna och Idre) Kyrkan" 91 000 36 63 Skogsbolag 1 461 000 35 50 13 2 Domänverket 322 000 30 69 1 1

Totalt 1 940 000 33 54 10 2 Södra och mellersta Sverige (A—R län) Kyrkanb 269 000 8 91 1 Skogsbolag 152 000 20 50 24 6 Domänverket 595 000 20 75 3 1

Totalt 1 016 000 17 76 S 1 1 Totalt Kyrkan 508 000 15 85 Skogsbolag 4 851 000 45 47 7 1 Domänverket 4 969 000 27 67 1 3 2

Totalt 10 328 000 34 59 4 2 l

" Västerås stift omfattar marker även i Särna—Idre. b Uppsala stift omfattar marker även i de nordligare områdena.

5.2.4. Personaljakt

Omkring en tredjedel av den bolags- och samhällsägda jaktmarken är upplåten för personaljakt. Sådana upplåtelser är vanligare ju längre norrut man kommer och de förekommer framför allt på bolagsägd mark. I norra Sverige är mer än hälften av den bolagsägda marken utnyttjad för personaljakt.

Att bereda anställda möjligheter till jakt betraktas av bolagen allmänt som en viktig del av personalvården. I regel tillämpas en låg prissättning då detär fråga om personaljakt. Bland skogsbolagen är prisnedsättningen i allmänhet 25—50 procent under det marknadsmässiga priset. Även domänverket ställer marker till förfogande för sin personal mot reducerade avgifter, förutsatt att de jaktintresserade bildar jaktföreningar. De årsavgifter som anställda vid domänverket betalade år 1978 för rätt till småviltjakt varierade mellan 40 och 120 kr. De lägsta priserna tillämpades i Umeå- och Luleåregionerna. På personaljaktområdena kan viltvårdsåtgärder av investeringskaraktär utföras av personaljaktföreningen i samråd med revirförvaltningen och leder då inte till höjda arrenden.

5.2.5. Långtidsupplåtelse till utomstående

Sammanlagt mer än hälften av bolagsmarken och marken i allmän ägo upplåts till utomstående.

Av kyrkans marker är genomsnittligt 85 procent utarrenderade, av domänverkets marker omkring två tredjedelar. Andelen utarrenderad mark är högst i landets södra och mellersta delar.

Bolagen slutligen har omkring hälften av markerna upplåtna till utomstå- ende. Förklaringen till den lägre andelen är att man i större utsträckning än de övriga ägarkategorierna utnyttjar markerna för personaljakt och för representationsjakt. Andelen mark som utarrenderas till utomstående minskar ju längre norrut man kommer. I fråga om personaljakten är förhållandet det motsatta.

5.2.6. Representationsjakt

Mark som reserverats för representationsjakt omfattar omkring fyra procent av den bolags- och samhällsägda marken. Domänverket använder mindre än en procent av sina marker (20 000 ha) för sådana ändamål, huvudsakligen i landets södra delar. Av bolagsmarken används sju procent mark för representationsjakt. Det motsvarar i föreliggande underlagsmaterial knappt 400 000 ha. Ytterligare marker tillkommer i de företag som inte berörts i beredningens enkät. Man kan överslagsmässigt räkna med att områden för representationsjakt omfattar 500 000 ha, dvs. ungefär lika mycket som kyrkans eller kommunernas innehav av jaktmark. De största andelarna mark för dessa ändamål finns i södra Sverige (24 procent). Räknat i areal finns de största områdena i landets mellersta delar, där drygt 10 procent av bolagsmarken avsatts för representationsjakt.

5.2.7. Korttidsupplåtelser

Kcrttidsupplåtelser förekommer framför allt på domänverkets marker samt inom vissa jaktvårdsområden. Det sistnämnda gäller särskilt i Västerbottens lär där för jaktåret 1980/81 mer än 200 000 ha upplåts för korttidsjakt inom jaktvårdsområden. Korttidsupplåtelser förekommer i liten omfattning på bolagsägd mark och kommunala marker.

Domänverket upplåter sammanlagt drygt 160 000 ha till korttidsjakt, varav den helt dominerande andelen i Norrbottens län. Mindre än en tiondel av den totalt upplåtna marken är belägen i Bergslagsområdet och södra Sverige.

Särskild försöksverksamhet med korttidsupplåtelser har bedrivits på kronoegendomen Skultuna som omfattar ca 6 000 ha och är belägen en mil norr om Västerås. Utbudet av jakttillfällen har omfattat älg- och rådjursjakt samt jakt på hare, räv och ringduva. Efterfrågan har varit hög och det stora flertalet jägare har uppgett sig vara nöjda. En fast kundkrets utveck- lades.

Förkalkylen för verksamheten visade på ett årligt underskott på 75 000 kr. Resultaten av de fem första försöksåren gav underskott som varierade mellan 37000 och 65 000 kr. Enligt den rapport som presenterats av domänverket kan under vissa förutsättningar upplåtelse av korttidsjakt ge goda möjlighe- ter till förtjänst. Det gäller markägare som själva bedriver jakt på sin mark och som saluför sitt överskott av jakttillfällen. För att få en rationell skötsel av verksamheten krävs dock relativt stora marker. Enligt domänverket har framför allt markägare som sammanslutit sig i jaktvårdsområden dessa förutsättningar.

Korttidsupplåtelser på bolagsmark är av mycket begränsad omfattning. Ett bolag påpekar att utbudet av jakttillfällen i Västerbottens län är avsevärt större än efterfrågan. I ett fall har man angett intresse för att i fortsättningen upplåta mark för korttidsjakt. Det gäller ett område på 37 000 ha i Bergslagsområdet.

Ett fåtal kommuner upplåter mark för korttidsjakt. Tillgängliga uppgifter anger omfattningen av sådana marker till 5 000 ha. Siffran baseras på uppgifter från omkring två tredjedelar av landets kommuner.

Genom upplåtelse av jakträtt under 1—3 dagar försöker domänverket bereda så många jägare som möjligt tillfälle till jakt. I Norrland finns områden där personalen endast bedriver älgjakt. Dessa områden skulle också vara lämpade för korttidsupplåtelse av småviltjakt till utomstående jägare. I landets södra och mellersta delar finns möjligheter att välja ut lämpliga områden för såväl småvilt- som högviltjakt.

5.3. Avgifter för upplåtelse

Priserna för jaktarrenden varierar starkt beroende på främst markernas belägenhet i landet och viltboniteten. En grov uppfattning om prislägena för småviltjakt ges av sammanställningen i tabell 5.3 (priser i kr/ha exkl. moms, avser 1979).

Uppgifterna representerar områden som kan ha starkt varierande jaktligt

Tabell 5.3 Avgifter för upplåtelse av småviltjakt (1979 års priser i kr/ha exkl. mervärdesskatt).

Norra Sverige Bergslagsområdet Södra och mel- lersta Sverige

Kyrka 0:15—2:-— —12:50 —35:- Skogsbolag 0:15—1:— l:—— 8:— 5:—10:— Domänverket 0:17—lz— 1:—12:— 5:—15:—

värde och avsikten är enbart att illustrera att olika ägarkategorier håller ungefär samma prisnivåer i olika delar av landet. I landets norra delar är priser på upp till ett par kronor per ha normala, i mellersta Sverige drygt 10 kr. I södra Sverige är prisbildningen mer varierande. Det skall betonas att de här redovisade priserna sannolikt gäller för huvuddelen av jaktmarken. Det är väl känt att avsevärt högre arrendepriser förekommer.

Det finns många olika system för beräkning av avgifterna för upplåtelser, framför allt när det gäller högviltjakten där arealavgiften ofta kompletteras med fällavgifter av olika storlek. I det följande redovisas huvuddragen i domänverkets system för prissättning av jaktarrenden.

Domänverkets jakträttsupplåtelser omfattar följande upplåtelseformer :] småvilt och högvilt E! småvilt samt rådjur och hjort

högvilt, endast älg Huvudregeln är att småvilt- och högviltsjakten inom ett område upplåts åt samma arrendator med ensamrätt. Arrendet får inte överlåtas.

Avgiften skall vara anpassad till marknadsläget, vilket framgår av efterfrågan och jämförelser med andra markägares prissättning. Till ledning vid arrendeprissättningen fastställs vissa rampriser. I dessa ingår inte fällavgifter för rådjur och hjort. Vid värdering av en jaktmark görs jämförelser med mark som kan betecknas som normal för enheten i fråga. De faktorer man granskar är i första hand Cl arrondering (regelbundenhet, storlek)

Tabell 5.4 För jakträttsupplåtelser för småviltjakt under 1982/83 av domänverket tillämpade rampriser (exkl. mervärdesskatt).

Skåne—Blekinge 9.20 — 22.60 kr/ha Småländska höglandet 4.95 — 11.35 ” Bohuslän 7.10 15.60 "

Mellansvenska ostkust- landskapen samt mellan-

svenska låglandskapet 7.10 15.60 " Berslagen 4.50 10.35 " Nordvästra Dalarna 0.55 1.15 ” Hälsingland, låglandet 0.90 — 1.85 " Hälsingland, övriga delar 0.70 — 1.35 " Västerbotten, Norrbotten 0.50 — 1.15 "

Lappland 0.25— 0.65 "

Tabell 5.5 Av domänverket under jaktåret 1981/82 tillämpade avgifter för älgjakt (exkl. mervärdesskatt).

Grundavgift Fällavgift Totalt kr kr kr Kalv 422 0 422 Vuxet djur (dock ej stora tjurar) 422 1 053 1 475 Tjurar, 12 taggar eller mera 422 1 933 2 355 D belägenhet (närhet till tätort)

El

störningar (vägar, flygbuller, inskränkningar i jakträtten)

(: viltbonitet (områdets förmåga att producera och vidmakthålla viltstam- men) D viltimpediment, (kalberg, färska hyggen, grustag etc.) C extrema förhållanden.

Den sistnämnda faktorn används om något av de övriga förhållandena avviker mycket kraftigt från vad som kan betecknas som normalt. Normalvärden för de olika faktorerna korrigeras uppåt eller nedåt (med upp till 25 procent) beroende på om förhållandena är bättre eller sämre än normalt. Därigenom får man fram ett riktpris för småviltjakten.

Jakt på rådjur och hjort upplåts alltid tillsammans med småvilt och en särskild avgift tas då ut med, för rådjur 156 kr., för dovhjort 261 kr. och för kronhjort 526 kr. Uppgifterna gäller för jaktåret 1981/82 och exkl. mervärdesskatt.

Avgiften för högviltjakt beräknas utifrån enhetspriset på det viltslag som upplåtelsen avser. En arrendator betalar för älgjakt dels en grundavgift i förskott för varje medgivet djur, dels en jaktavgift för varje fällt vuxet djur.

I vissa fall inkluderas avgiften för högvilt i ett totalbelopp för all jakt.

5 .4 J aktarrendatorernas ansvar

I det följande redovisas jaktarrendatorernas ansvar dels på domänverkets och dels på de bolagsägda markerna.

Enligt domänverkets allmänna jaktvillkor svarar arrendatorn för att erforderliga viltvårdsåtgärder av underhållskaraktär utförs. Viltvårdsåtgär- der av investeringskaraktär, exempelvis viltvatten och viltåkrar, skall i princip utföras av domänverket i samråd med arrendatorn.

Enligt domänverkets föreskrifter åligger det jakträttsarrendatorn attiaktta gällande jaktförfattningar, domänverkets allmänna och särskilda jaktvillkor samt god jägarsed,

att tillse att i jakten deltagande jägare innehar gällande statligt jaktkort och författningsenliga tilltåndshandlingar för medförda vapen,

att till revirförvaltningen inlämna en förteckning över de personer som

ingåri jaktlaget — jakträttsinnehavaren skall fortlöpande skriftligen meddela revirförvaltningen om jaktlagets sammansättning ändras,

att till såväl jaktlagsmedlem som jaktgäst utfärda skriftligt tillståndsbe- vis,

att årligen lämna uppgift om fällt villebråd, att utföra erforderliga viltvårdsåtgärder — inplantering av vilt får dock inte ske utan revirförvaltni'ngens medgivande,

atti görligaste mån ha tillsyn över jaktområdet så att olovlig eller olaga jakt inte förekommer olovlig eller olaga jakt eller misstanke därom skall omedelbart anmälas till polisen och revirförvaltningen,

att mot skälig nedsättning av arrendeavgiften tåla inskränkning i jakträtten till följd av fastighetens försäljning helt eller delvis eller dess användning för kronans räkning till annat ändamål än jord- och skogsbruk,

att om viss i jakträtten inbegripen djurart åstadkommer skada vidta de åtgärder som revirförvaltningen bestämmer,

att om nyssnämnda åläggande inte visar sig vara tillfyllest tåla det intrång i jakträtten som revirförvaltningen anser vara påkallat,

att till Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) sända in vilt som förmodas vara angripet av sjukdom.

När det gäller skogsbolagen är bestämmelserna om arrendatorns ansvar något varierande. Anvisningarna i fråga om småvilt innebär i allmänhet vissa skyldigheter att bedriva viltvård, bl. a. D att förstärka tillgången på föda, EI att förbättra miljöerna för det vilda, Cl att skapa nya och produktiva biotoper där så är möjligt och D att anpassa avskjutningen till stammarnas storlek.

Viltvårdsåtgärder av större omfattning får inte ske utan resp. företags tillstånd.

Anvisningarna beträffande jakt efter älg och hjort omfattar i allmänhet sedvanliga regler som bl. 3. innebär E att tjur med skovelhorn inte får skjutas (södra och mellersta Sverige) D att moderdjuret inte får skjutas förrän kalven/kalvarna fällts C att ansvarig jaktledare skall finnas och D att bevis om godkänt skjutprov skall kunna uppvisas.

5.5. Utrymme för ytterligare jakt

De uppgifter som erhållits om utrymmet för ytterligare jakttillfällen är knapphändiga och ofullständiga.

Som framgått tidigare finns möjligheter till småviltjakt på de av domänverkets marker som av personalen utnyttjas enbart för älgjakt. Sådana förhållanden råder framför allt i landets norra delar. I landets södra och mellersta delar finns på domänverkets marker ytterligare utrymme för såväl småvilt- som högviltjakt.

Skogsbolagens uppfattning är att det på deras marker inte finns något ytterligare utrymme för småviltjakt. I fråga om älgjakt anges att det finns utrymme för fler jakttillfällen på omkring 400 000 ha i Bergslagsområdet.

På de kyrkliga markerna anses, med ett undantag, jaktmöjligheterna vara fullt utnyttjade. Inom Karlstads stift anges att det finns något ytterligare utrymme för jakt.

6. Människors inställning till vilt och jakt

6.1. Inledning

En undersökning av den svenska allmänhetens attityder till vilt och viltfrågor genomfördes våren 1980 vid Socialhögskolan i Göteborg på uppdrag av jakt- och viltvårdsberedningen. Undersökningen gjordes i form av postenkät till 3 006 personer i åldrarna 16—65 år. Svarsfrekvensen blev 65 procent. Jämfört med ett riksgenomsnitt är lågutbildade och naturintresserade något överre- presenterade.

6.2. Viltets betydelse

Drygt 90 procent av de personer som svarat uppger sig vara mycket (40 procent) eller ganska (52 procent) intresserade av att vistas i naturen och för flertalet av dem är intresset i mycket hög grad (36 procent) eller ganska hög grad (48 procent) beroende på att det finns vilt, dvs. vilda djur och fåglar.

För att mer konkret belysa viltintressets betydelse ombads de tillfrågade att ange hur ofta de ägnar sig åt olika verksamheter som har anknytning till natur och vilt.

Det visade sig att nio av tio de flesta regelbundet — strövar i skog och mark och följer program i massmedia kring djur och natur. Mer än varannan deltar också i mer specialiserade verksamheter som t. ex. motion i naturen, fiske och fotvandring. En tredjedel ägnar sig åtminstone någon gång per år åt djur- och naturstudier i fält. Mer än varannan brukar utfodra småfåglar och 15 procent bedriver annan form av aktiv viltvård. Ungefär lika många uppger att de jagar.

Ca 10 procent av de tillfrågade ägnar sig årligen genom föreningsarbete åt vilt- och naturanknuten verksamhet, lika många genom kurser och studie- cirklar.

Några av de uppgifter som här presenterats, bl. a. den relativt höga andelen jägare, tyder på en viss överrepresentation av naturintresserade personer. Trots detta torde det av resultaten stå klart att det totala antalet rekreationsdagar som ägnas åt djur och natur är mycket stort. Hur stor andel av denna rekreation som kan tillskrivas existensen av just vilt kan naturligtvis aldrig fastställas.

Mer än två tredjedelar av de personer som besvarat enkäten känner ett

Tabell 6.1 Viltart Andel i % Mycket Ganska Inte Ointres- intresserad intresserad speciellt serad intresserad

Älg 23 49 23 5 Rådjur 32 49 16 3 Hare 20 45 30 5 Räv 21 45 28 6 Småfågel 37 42 18 3 Skogsfågel (tjäder, orre

m m) 29 43 23 5 Fåltfågel (fasan, rapp-

höna m m) 21 40 31 8 Sjöfågel (änder, vadare

m m) 22 43 28 7 Rovfågel (hök, falk m m) 29 40 24 7 Kråkfågel (kråka, skata

m m) 7 22 47 24 Björn, varg, lo, järv 25 37 27 11 Utter, bäver 22 37 29 12 Vildsvin 11 20 39 30

mer eller mindre starkt behov av att ägna sig mer än man nu gör åt naturanknutna verksamheter. Vanligast är en önskan att rent allmänt vistas mer i naturen (58 procent). Jämförelsevis få tycks dock ha en önskan att tillgodose sitt viltintresse genom att ägna sig åt föreningsarbete, jakt eller aktivt viltvårdsarbete.

6.3. Inställning till olika viltarter

Intresset för olika viltarter framgår av tabell 6.1. Rent allmänt kan konstateras att människor är mycket allmänintresserade av vilt. Den största attraktionskraften har rådjur och småfågel. Ointresse för enstaka viltslag har endast 3—12 procent markerat utom när det gäller kråkfågel och vildsvin för vilka var fjärde eller fler är ointresserade. _ .

Drygt hälften angav att de ansåg att det fanns för mycket eller för litet av någon viltart. Att det finns för mycket av älg ansåg 14 procent och av kråkfågel åtta procent. Andra arter som nämndes, men av relativt få, var hare, sjöfågel och räv. Att just älgen oftast nämns som alltför talrik kan delvis bottna i personliga upplevelser men torde också vara ett resultat av reportage i press och radio/T V om dess rikliga förekomst och inblandning i trafikolyckor.

För litet ansåg man det finns av framför allt skogsfågel och rådjur (åtta respektive fem procent), därnäst fältfågel, rovfågel, igelkott, de stora rovdjuren samt småfågel. De som upplever brist på vilt nämner alltså i hög grad fågel av olika slag.

De allra flesta känner ingen påtagligare oro inför möjligheten att möta vilt i

skog och mark. En av tio tvekar dock åtminstone ibland att gå uti naturen av rädsla för viltet. Kvinnor är kraftigt överrepresenterade i denna grupp.

Var fjärde person har angett någon negativ upplevelse i samband med vilt och då framför allt i trafiken (13 procent) eller genom skadegörelse på växtlighet (nio procent). En mindre andel (två procent) anger att man blivit skrämd.

I en annan undersökning har markägares och jordbruksarrendatorers inställning till skador av olika viltarter studerats. Av resultaten framgår att det bara är ett fåtal arter som i någon större omfattning bedöms ge upphov till svåra skador. Omkring tio procent anger att älg, grävling samt kråk- och måsfågel ger upphov till svåra skador.

I undersökningen om allmänhetens inställning till viltet har närmare studerats vilken inställning människor har till de stora rovdjuren. Mycket få (två procent) anser att vi inte alls bör ha björn, varg, 10 och järv i landet. Förvånansvärt många (ca 60 procent) tycker tvärtom att dessa rovdjur bör ha möjlighet att leva var helst de trivs.

Att vi bör ha de fyra stora rovdjuren kvar i landet är den helt dominerande åsikten i alla befolkningsgrupper. Uppfattningen om stammarnas storlek och utbredning varierar däremot en del. Personer i glesbygd, i högre åldrar och i skoglig yrkesverksamhet förespråkar relativt ofta en begränsning av arternas numerär och utbredning (ca 45—50 procent). En liberalare linje företräds av framför allt ungdomar, högutbildade och medlemmar av naturskyddsorga- nisationer.

För att få en uppfattning om vilka typer av åtgärder som människor anser vara viktigast formulerades fyra olika mål och svarspersonerna fick angelägenhetsgradera de olika målen. Resultatet redovisas i tabell 6.2.

Människor ger sitt starkaste stöd åt skyddet av de utrotningshotade viltarterna. Tre av fyra anser den typen av insatser vara mycket angelägna. Åtgärder för de vanligaste arterna i närmiljön och för det ekonomiskt mest

Tabell 6.2

Åtgärd Mycket Ganska Inte spec Inte alls angeläget angeläget angläget angeläget (%) (%) (%) (%)

Att skydda och stödja utrot-

ningshotade arter, tex varg, havsörn 72 20 6 2 Att stödja de viltarter i när-

miljön som allmänheten oftast kommer i kontakt med, tex älg, rådjur, hare, fasan 44 42 13 1 Att stödja de ur ekonomisk

synvinkel mest betydelsefulla viltarterna, tex älg, rådjur,

fältfågel 30 36 25 9 Att hålla nere vissa rovdjurs-

arter och deras skadeverk- ningar på vilt 18 41 29 12

betydelsefulla viltet har färre förespråkare. Lägst prioritet ges åt kontroll av rovdjursbestånden.

Detta svarsmönster är giltigt i de flesta befolkningsgrupper även om betoningarna givetvis är något skiftande. Natur- och djurintresserade personer tenderar exempelvis mer än andra att betona vikten av flera olika åtgärder. Viss extra tonvikt läggs dock i dessa grupper, liksom f. ö. generellt sett av yngre, tätortsbor och högutbildade, vid skyddet av hotade arter.

Människor har enligt undersökningen observerat olika viltarter under ett givet år (1980) enligt följande: fyra av fem uppger sig ha sett älg och rådjur, nio av tio säger sig ha sett räv och två av tre rovfågel. Som väntat har personer som är intresserade av vilt sett vilt oftare än andra, likaså personer som idag bor i glesbygd eller mindre orter.

6.4. Inställning till jakt

Flertalet är positiva till jakt eller accepterar att den förekommer. Ungefär var fjärde person hyser emellertid betänkligheter i någon form mot jakt. Bland dessa personer är kvinnor, särskilt kvinnor boende i storstadsregionerna samt medlemmar i djurskyddsföreningar överrepresenterade. Bland mark- ägare och arrendatorer är det bara en procent som är så negativa till jakt att de tycker att den borde förbjudas. De flesta har aldrig upplevt att jakt hindrat dem från att ge sig ut i skog och mark. Den tredjedel som har hindrats av pågående jakt betecknar i allmänhet Störningarna som enstaka. Iden senare gruppen finns en stor andel personer som vuxit upp på landet och idag bor i småorter nära jaktmar- ker.

Tabell 6.3

Svarsalternativ Andel i % Jag är positiv till jakt 18

Jag accepterar jakt 54

Jag är tveksam till jakt 18 Jag är negativ till jakt 10

7. Lagstiftning

7.1. Bestämmelser av särskild betydelse för Viltvården

7.1.1. N aturvårdslagstiftningen

Den nuvarande nturvårdslagstiftningen naturvårdslagen (1964:822) och naturvårdsförordningen (1976z484) har ersatt naturskyddslagen från år 1952 och en kungörelse från samma år med tillämpningsföreskrifter till lagen. Naturskyddslagen föregicks av lagar från år 1909 om nationalparker och om bevarande av naturminnesmärken.

Bestämmelserna i naturvårdslagen gör det bl. a. möjligt att bevara och skydda vetenskapligt och kulturellt värdefulla naturområden och begränsa den skadliga inverkan olika verksamheter har på naturmiljön.

För att säkerställa ursprungliga eller relativt orörda landskapstyper med dess växt- och djurvärld inom ett större sammanhängande område finns bestämmelser om att kronomark kan avsättas till nationalpark. Sådana områden får därigenom ett särskilt kvalificerat skydd.

När i andra fall ett område behöver särskilt skyddas eller vårdas med hänsyn till dess naturvärden kan detta åstadkommas med stöd av bestäm- melserna om bildande av naturreservat. En reservatsbildning kan vara motiverad därför att området har ett särskilt vetenskapligt och kulturellt värde. Vid bedömningen av dessa värden bör enligt naturvårdsverkets anvisningar hänsyn bl. a. tas till områdets betydelse som tillflyktsort för hotade arter eller dess funktion för en viss djurgrupp. Naturreservat kan emellertid också bildas för att säkerställa ett friluftsområde. Sådana områden kan kräva en omsorgsfull skötsel bl. a. för att slå vakt om en värdefull fauna.

Avsikten är att naturreservat skall komma till användning för särskilt skyddsvärda områden, där det krävs intensiva vårdåtgärder och betydande ingrepp i pågående markanvändning. När det är möjligt att tillgodose skyddsbehovet genom sådana vård- och kontrollåtgärder som vanligen kan förenas med ett normalt jord- och skogsbruk kan i stället bestämmelserna om naturvårdsområde tillämpas. Ett område får inte avsättas till naturreservat om syftet med åtgärden i allt väsentligt kan tillgodoses genom att området i stället förklaras som naturvårdsområde. Inom ett naturvårdsområde kan ett natur- och kulturlandskap bevaras genom föreskrifter om vissa begränsning- ar i markutnyttjandet och om aktiva vårdåtgärder.

om skyddsbehovet bara gäller, djurlivet kan förordnande om naturvårds-

område vara en onödigt långtgående åtgärd. Med stöd av en bestämmelse i naturvårdslagen, som särskilt tar sikte på skyddet för vissa djurarter, kan för ett visst område meddelas föreskrifter som går längre än jaktlagstiftningens fridlysningsbestämmelser. Om det behövs ett särskilt skydd för en viss djurart kan man i sådana föreskrifter inskränka rätten att jaga och allmänhetens eller markägarens rätt att uppehålla sig inom området.

Olika arbetsföretag kan komma att inverka på naturmiljön och därmed också påverka förhållandena för viltet. För täktverksamhet i andra fall än när den sker för husbehov gäller enligt naturvårdslagen ett generellt tillstånds- tvång. Beträffande andra företag som kan komma att väsentligt ändra naturmiljön föreligger en skyldighet för markägaren eller företagaren att samråda med länsstyrelsen innan företaget utförs. Vidare kan det förordnas att vissa slag av arbetsföretag alltid skall anmälas för sådant samråd. Enligt naturvårdsförordningen föreligger en sådan anmälningsskyldighet beträffan- de bl. a. våtmarksdikning för virkesproduktion och markberedning genom hyggesplöjning.

Av naturvårdslagens bestämmelser i övrigt bör nämnas lagens inledande. regel om att var och en skall visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med naturen. Bestämmelsen har dock en begränsad rättslig betydelse eftersom brott mot regeln inte är belagt med straff. Enligt naturvårdslagens inledningsparagraf gäller vidare att om det inte kan undvikas att ett arbetsföretag eller annan verksamhet medför skada på naturen så skall åtgärder vidtas för att begränsa eller motverka skadan. Inte heller den bestämmelsen är straffsanktionerad. Markägare och andra som bedriver någon verksamhet kan emellertid med tillämpning av andra bestämmelser i lagen åläggas att fullgöra den skyldighet som följer av bestämmelsen. Regeln gäller för all verksamhet som avser ett utnyttjande av naturresurserna. däribland även vissa former av friluftsliv. Emellertid är en särskild lagreglering att vänta när det gäller natuvårdshänsynen i jordbruket motsvarande den som redan gäller för skogsbruket (se nedan). Av begränsad betydelse är också den bestämmelse i naturvårdslagen som gör det möjligt att genom fridlysning skydda hotade djurarter. Den är bara tillämplig på djurarter som inte omfattas av jakt- och fiskelagstiftningens bestämmelser och gäller därför i huvudsak endast kräldjur och groddjur, insekter och andra ryggradslösa djur och sådana djurs ägg, rom eller hon.

I naturvårdslagstiftningen finns också bestämmelser om utplantering av vilt. Enligt naturvårdsförordningen är det förbjudet att plantera ut björn, lo. varg, järv, bäver, vildsvin, kronhjort, dovhjort, vildkanin, mink och bisamråtta eller sådana slag av däggdjur eller fåglar som inte bevisligen tillhörde landets viltbestånd vid utgången av år 1963. Naturvårdsverket kan medge undantag från förbudet. Den som innehar djur som omfattas av utplanteringsförbudet är skyldig att hålla det instängt på ett betryggande sätt eller på annat sätt se till att djuret inte kommer löst.

7.1.2. Jaktlagstiftningen

Beträffande tidigare jaktlagstiftning hänvisas till kapitel3 och till det efterföljande avsnittet om jaktbestämmelserna. Av stor betydelse för Viltvården ärsjälvfallet jaktlagstiftningens fridlysningsbestämmelser. Enligt

jaktstadgan (1938z279) i dess nuvarande lydelse är vilda däggdjur och fåglar fridlysta när inte allmän jakttid gäller för arten i fråga. De allmänna jakttiderna finns i en särskild författning, jakttidsförordningen (1976z432). Som närmare utvecklas i avsnittet nedan om jakten kan emellertid jakt vara tillåten också under annan tid än den allmänna jakttiden.

Enligt lagen (1938:274) om rätt till jakt (jaktlagen) är den som har jakträtt på ett område skyldig att där utöva jaktvård. Med jaktvård avses en efter viltförhållandena anpassad jakt och åtgärder för att skydda viltet och främja dess tillväxt. Jaktvården skall bedrivas med hänsyn tagen till jordbrukets, skogsskötselns och andra näringars intressen. I bestämmelsen används uttrycket ”villebråd” och därmed avses alla vilda däggdjur och fåglar. Bestämmelsens betydelse för Viltvården begränsas av att någon direkt sanktion inte drabbar den som underlåter att på föreskrivet sätt anpassa jakten eller vidta åtgärder för vård av viltet.

7.1.3. Skogsvårdslagstiftningen

Med stöd av en särskild bestämmelse i skogsvårdslagen (1979:429) om hänsyn till naturvårdens intressen vid skötseln av skog har Skogsstyrelsen meddelat detaljerade föreskrifter och rekommendationer om bl. a. åtgärder till skydd för viltet. Exempel på sådana föreskrifter är att impediment och smärre produktiva områden av liten ekonomisk betydelse skall undantas vid slutavverkning och att stormfasta skogsbryn, trädridåer, grupper av träd, buskar och enstaka träd skall sparas i lämplig utsträckning. Likaså skall hotade eller sällsynta arters boträd och andra träd eller annan vegetation som skyddar deras boplatser sparas. Detsamma gäller träd och buskar som har särskild betydelse för viltets tillgång på föda. Beståndsanläggning och beståndsvård skall på marker av liten betydelse för virkesproduktionen utföras så att åtgärderna inte blir till väsentligt men för viltet. Bränning och annan markbehandling skall undvikas på särskilt skyddsvärda fågellokaler under häckningstiden. Avverkning och transportarbeten skall undvikas i närheten av lokaler för hotade och sällsynta fåglar under häckningstiden. Vid skogsvägbyggnad skall man eftersträva att lokaler för skyddsvärda djurarter inte förstörs eller utsätts för onödiga störningar.

En underlåtenhet att iaktta föreskrifterna medför inte utan vidare straff eller annan påföljd. Skogsvårdsstyrelsen kan emellertid ge förelägganden i det enskilda fallet om vilka åtgärder som skall vidtas för att uppfylla föreskrifterna. Överträdelser av ett sådant föreläggande kan medföra bötesstraff eller också kan föreläggandet förenas med vite.

7.1.4. Miljöskyddslagstiftningen m. m.

En rad olika lagar och författningar syftar till att skydda den yttre miljön från störningar av olika slag.

Först och främst bör nämnas miljöskyddslagen (1969:387) och miljö- skyddsförordningen (19812574) som reglerar miljöfarlig verksamhet, dvs. verksamhet som innebär att man använder fast egendom på ett sätt som ger upphov till förorening eller störning av något slag. Det kan vara fråga om exempelvis förorenande utsläpp i vatten eller luft. Av lagens bestämmelser

följer bl. a. skyldighet att lokalisera verksamheten så att skadorna på miljön blir så små som möjligt och att vidta olika slag av skyddsåtgärder och försiktighetsmått. I allmänhet krävs koncessionsnämndens eller länsstyrel- sens tillstånd för verksamhet som omfattas av lagen.

Den luftförorening som f. n. utgör det största hotet mot miljön är spridningen av svavel- och kväveoxider som leder till försurning av mark och vatten. För att begränsa sådan spridning från källor inom landet gäller vid sidan av miljöskyddslagen en särskild lagstiftning om användningen av

svavelhaltigt bränsle. Spridning av olika kemiska preparat kan i stor utsträckning inverka på

förhållandena för viltet. Det gäller inte minst bekämpningsmedel av olika slag. Hanteringen av sådana ämnen regleras i lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor.

När det gäller ianspråktagande av mark för bebyggelse och trafikanlägg- ningar är det angeläget att hänsyn tas till naturvårdsintresset och därmed viltintresset redan i planeringsskedet. Bestämmelser för den kommunala planeringen finns i byggnadslagen (1947:385) och byggnadsstadgan (1959z612) medan vägplaneringen regleras i väglagen (1971z948).

Som redan nämnts finns bestämmelser både i naturvårdslagen och miljöskyddslagen som innebär att vissa företag får utföras först efter särskilt tillstånd. Bestämmelser om tillståndsplikt finns också i vattenlagen (1918z523). Ett företag som innebär utbyggnad av vattenkraft skall tillåtlighetsprövas av vattendomstol, varvid hänsyn bl. a. skall tas till företagets inverkan från naturvårdssynpunkt. Meddelas tillstånd till utbygg- naden kan företagaren åläggas att utföra åtgärder för att förebygga eller kompensera skador av utbyggnaden.

7.2. Bestämmelser om jakten

7.2.1. Jaktlagstiftningen

Jaktlagstiftningen i äldre tid har redovisats i kapitel 3. De under 1800-talet gällande jaktstadgorna, den senaste från år 1864, ersattes år 1912 av dels en lag med de civilrättsliga bestämmelserna om rätten till jakt, dels en jaktstadga som har karaktär av administrativ författning. Den systematiken har sedan behålllits i den nuvarande lagstiftningen. Utöver bestämmelser om jordägarens jakträtt upptogs i jaktlagen bl. a regler om sammanslutning av fastigheter till jaktliga enheter genom servitutsavtal, om skyddsjakt och om utlännings skyldighet att lösa jaktpass. J aktstadgan innehöll i huvudsak regler om jakttider och vissa bestämmelser om fångstredskap och jaktvapen. År 1927 utfärdades en omarbetad jaktstadga och år 1931 infördes genom en särskild förordning möjligheten till licensjakt efter älg.

De båda nu gällande huvudförfattningarna på jaktens område är lagen (1938:274) om rätt till jakt (jaktlagen) och jaktstadgan (1938:279). Från tillkomsten år 1938 har författningarna ändrats i olika hänseenden. De mest genomgripande förändringarna har gällt jaktstadgan som var föremål för en grundlig översyn år 1967.

Jaktlagen inleds med en beskrivning av jakträttens innehåll. Av beskriv-

ningen framgår att den som har jakträtt har befogenhet att utöva jakt på det område jakträtten omfattar med de inskränkningar och undantag som följer av jaktlagstiftningens bestämmelser. Med jakträtten följer, som nämnts i föregående avsnitt, också en skyldighet att utöva jaktvård.

Som huvudregel gäller att jakträtten tillkommer jordägaren på det markområde som tillhör honom. Jaktlagen innehåller emellertid flera undantag från den regeln.

Bestämmelserna om jakträtt på allmänt vatten och på väg innebär att jakträtten kan omfatta större områden än den egna fastigheten. När en 6 utgör fastighet eller del av fastighet och dess strandlinje gränsar mot allmänt vatten har strandägaren jakträtt också på det allmänna vattnet intill 100 meter från strandlinjen. Reglerna om jakträtt på väg innebär både en vidgning och en inskränkning i förhållande till huvudregeln om jordägarens jakträtt. Den som äger mark som gränsar till en väg har jakträtt också på vägen även om han inte äger vägmärken. Å andra sidan har den som äger vägen inte jakträtt på den, om han inte också äger den mark som gränsar till vägen.

Allmänt gäller att jordägaren kan upplåta jakträtten helt eller delvis antingen genom upplåtelseavtal som bara avser jakträtten eller i samband med att han arrenderar ut jordbruksmark. Beträffande jordbruksarrendato- rernas rätt till jakt hänvisas i jordabalken till en bestämmelse i jaktlagen som innebär att ett jordbruksarrende omfattar också jakträtten om inte annat har avtalats. Den till vilken jakträtten har upplåtits får inte överlåta rätten till någon annan utan markägarens samtycke. Den inskränkningen gäller inte när jakten har upplåtits i samband med utarrendering av jordbruksmark. I den mån jaktlagen inte innehåller några särskilda bestämmelser för jakträttsupplåtelser gäller jordabalkens allmänna bestämmelser om nyttjan- derätt till fast egendom.

Från regeln att rätten att jaga är förbehållen markägaren eller den som kan stödja sig på en upplåtelse från honom görs undantag enligt vissa bestämmelser i jaktlagen men också genom bestämmelserna i rennäringsla- gen (1971:437) om samernas jakt.

Till jaktlagens bestämmelser i det här hänseendet hör reglerna om skyddsjakt. Dessa regler innebär bl. a. att en gårds- eller trädgårdsinneha— vare, även om han inte har jakträtt, får döda vissa i lagen angivna djur som kan förväntas orsaka skada. En mera vidsträckt rätt för annan än jakträttsinnehavaren att bedriva jakt gäller i fråga om vildkanin, vildmink och vildsvin och, efter särskilt tillstånd, vad beträffar björn, varg, järv eller 10. För yrkesfiskare gäller en särskild regel som ger dem rätt att under vissa förutsättningar döda och behålla tillfälligt påträffade sälar. Rätten för vem som helst att döda råttor och möss och andra smågnagare är också begränsad till att gälla djur som påträffas tillfälligtvis.

Tidigare har nämnts att en strandägare kan ha jakträtt på allmänt vatten. För jakt i övrigt på sådant vatten och på holmar och skär som inte hör till någon fastighet krävs länsstyrelsens tillstånd. Sådana tillstånd meddelas enligt särskilt utfärdade anvisningar som i huvudsak innebär att tillstånden skall förbehållas den bofasta skärgårdsbefolkningen.

Enligt rennäringslagen har samerna rätt att jaga inom de delar av samebyarnas betesområde som hör till renbetesfjällen eller lappmarkerna.

Rätten gäller bara under den tid då renskötseln får bedrivas och bara för den som är medlem i sameby.

För jakträttsinnehavaren, oavsett om han är markägare eller grundar sin rätt på en upplåtelse, gäller enligt jaktlagen vissa begränsningar i rätten att bedriva jakt. För att förhindra en störande jakt och till skydd för växande gröda gäller att jakträttsinnehavaren inte får jaga i gård eller trädgård eller under viss angiven tid på besådda fält utan tillstånd av den som innehar marken. Vidare finns vissa bestämmelser för att förhindra illojala förfaran- den gentemot andra jakträttsinnehavare. Sålunda är det förbjudet att skrämma eller mota eller genom utfodringsanordningar locka vilt från annans jaktområde. Undantag görs för det fall en markinnehavare finner det nödvändigt att skrämma bort vilt för att förhindra skador eller andra olägenheter. Utan lov får inte bulvan för fågelskytte eller fångstredskap sättas upp närmare annans jaktområde än 200 meter. Jakt med drivande hund får inte ske om drevet huvudsakligen kommer att gå fram på annans jaktmark och det framgår av omständigheterna att syftet är att komma åt vilt från den marken.

Ifråga om vissa trafikanläggningar, järnvägar, spårvägar och kanalverk, är rätten att jaga begränsad av trafiksäkerhetsskäl och av hänsyn till viltet. På sådana områden får inte bedrivas annan jakt än den som behövs för att skydda anläggningarna mot skada av vilt, om inte jakten på området har upplåtits till den som har jakträtten på angränsande mark.

Enligt jaktlagen skall vissa dödade, fångade eller som fallvilt påträffade djur tillfalla kronan. Bestämmelserna har tillkommit för att skydda vissa sällsynta och värdefulla djurarter och för att tillgodose vetenskapliga intressen. Oberoende av vem som har jakträtten skall björn, varg, järv, lo, fjällräv, utter och fåglar av vissa uppräknade arter, exempelvis fiskgjuse och trana, samt djur som tillhör någon av vissa angivna grupper, bl. a. valar, storkar och örnar, tillfalla staten om inte regeringen eller av regeringen utsedd myndighet förordnar annat. För älg, hjort och rådjur finns en motsvarande bestämmelse med den begränsningen att djuren skall tillfalla staten bara när de dödas eller påträffas döda under fridlysningstid. Från dessa bestämmelser har regeringen och naturvårdsverket meddelat föreskrif- ter om undantag. Föreskrifterna innebär i huvudsak att bl. a. björn eller 10 som fällts under jakt regelmässigt tillfaller jakträttsinnehavaren. I allmänhet får jakträttsinnehavaren också klövvilt som har dött eller avlivats av annan orsak än att det har påskjutits.

Som tidigare nämnts föreskrivs i jaktlagen att jakträttsinnehavaren bör bedriva jaktvård och att jaktvården alltid skall utövas med hänsynstagande till jordbruket, skogsskötseln och andra näringar. Någon direkt påföljd för den som underlåter att iaktta dessa bestämmelser föreskrivs inte. Bristande hänsyn till andra intressen kan emellertid föranleda förordnande om tvångsjakt. En av förutsättningarna för sådant förordnande är att en djurart har utvecklats så att avsevärd skada orsakas på gröda, skog eller plante- ringar. Jakt genom det allmännas försorg kan också komma i fråga för att undanröja faran för sammanstötningar mellan motorfordon och älg.

Ett viktigt bidrag till jaktvården är den i lagen föreskrivna skyldigheten för jägarna att erlägga jaktvårdsavgift. Inbetalda avgifter bildar en särskild fond, jaktvårdsfonden. Fondmedlen används för att främja jaktvården i landet.

Jaktlagen innehåller bara i begränsad utsträckning bestämmelser för hur jakten skall bedrivas. Genom en särskild lagbestämmelse har det överläm- nats åt i första hand regeringen att ge föreskrifter om fridlysningstider, jakttider och jaktmedel och de övriga föreskrifter som behövs för att jakten och Viltvården skall kunna utövas på ett sätt som tillgodoser både allmänna och enskilda intressen.

Jaktstadgan inleds med den tidigare nämnda bestämmelsen att vilda däggdjur och fåglar är fridlysta när inte allmän jakttid gäller för arten i fråga. Som framgår av avsnittet om Viltvården återfinns de allmänna jakttiderna inte i jaktstadgan utan i jakttidsförordningen.

Jakt kan emellertid efter särskilt tillstånd, licens, vara tillåten även under annan tid än allmän jakttid. J aktstadgan innehåller en rad bestämmelser om sådan jakt. Som framgår av beskrivningen i avsnitt 4.4 bedrivs den allra mest betydelsefulla jakten, älgjakten, väsentligen som licensjakt. Vilka bestäm- melser som gäller för älgjakten har redovisats i det nyssnämnda avsnittet.

I en grundläggande regel slås i jaktstadgan fast att jakt inte får bedrivas så att villebrådet tillfogas onödigt lidande. Den jagande åläggs också en skyldighet att utan dröjsmål vidta de åtgärder som behövs för att spåra upp och avliva ett sårat eller skadat villebråd.

Jaktstadgan innehåller därutöver detaljerade bestämmelser om vilka vapen och fångstredskap som får användas vid jakt. Bestämmelserna

syftar främst till att förhindra att jakt sker med ineffektiva jaktmedel som kan orsaka djuren lidande. Huvudregeln är att jakt bara får bedrivas med skjutvapen. För jakt efter vissa djurslag får dock bur eller nät eller annan fångstanordning användas. Sådana fångstredskap skall vara av godkänd typ. Ivissa fall krävs särskilt tillstånd för användningen. För användande av gifter och andra bekämpningsmedel gäller särskilda, restriktiva regler. Jaktstad- gans bestämmelser om jaktvapen och andra jaktmedel kompletteras med föreskrifter som naturvårdsverket utfärdar.

Vad beträffar jaktens bedrivande innehåller jaktstadgan bestämmelser om under vilka tider på dygnet jakt får ske med skjutvapen. Från dessa bestämmelser kan naturvårdsverket medge undantag. Vidare är jakt från motordrivna fortskaffningsmedel förbjuden. Sådana fortskaffningsmedel eller andra motordrivna anordningar får inte heller utnyttjas för att avleda djurens uppmärksamhet från den jagande. Bestämmelser ges också för i vilken utsträckning och på vilket sätt jaktvapen får medföras i motorfor- don.

Regler för hundhållningen finns på flera ställen i lagstiftningen. I jaktstadgan finns bestämmelser om hundförbud. Sådant förbud gäller dels generellt under tiden den 1mars—den 20 augusti i marker där det finns villebråd, dels under annan tid som länsstyrelsen bestämmer om det behövs för att skydda viss djurart. Hundförbudet innebär i huvudsak att alla slags hundar skall hållas under sådan tillsyn att de hindras från att löpa lösa i de marker som omfattas av förbudet. Vidare föreskrivs att hundar, när hundförbud inte råder och när hunden inte används för jakt, skall hållas under sådan tillsyn att de hindras från att driva eller förfölja villebråd. Från de nyssnämnda bestämmelserna görs i stadgan undantag för viss jaktträning och hunddressyr.

I jaktlagen finns bestämmelser om jakträttsinnehavarens rätt att ta hand

om löslöpande hundar. Både i den lagen och i lagen (1943:459) om tillsyn över hundar finns bestämmelser om hundägares ersättningsansvar för hundar som orsakar skada.

Flertalet bestämmelser i jaktlagen och jaktstadgan är straffsanktionerade. Den som bryter mot jaktlagens regler och utan lov jagar på annans mark kan dömas för olovlig jakt. Brott mot jaktstadgans bestämmelser om fridlysning kallas olaga jakt.

Tidigare fanns både i jaktlagen och jaktstadgan bestämmelser om jaktvårdsområden. Dessa bestämmelser har numera ersatts av lagen (1980:894) om jaktvårdsområden och en förordning med vissa tillämpnings- föreskrifter.

Genom att sammanföra ett antal fastigheter eller delar av fastigheter till ett jaktvårdsområde blir det möjligt att samordna jakten och Viltvården över ägogränserna. Fastighetsägarna inom området bildar en jaktvårdsområdes- förening för förvaltningen av områdets angelägenheter. Jakträttsarrendato- rer och jordbruksarrendatorer med jakträtt kan, om arrendetiden är minst ett jaktår, bli medlemmar i föreningen. De får då möjlighet att delta i vissa beslut som gäller verksamheten inom området.

Beslut om bildande av ett jaktvårdsområde meddelas av länsstyrelsen. I samband med bildandebeslutet fastställer länsstyrelsen stadgar för jaktvårds— områdesföreningen till den del dessa innehåller bestämmeler för hur jakten och Viltvården skall bedrivas inom området. Som villkor för länsstyrelsens beslut gäller att en majoritet av fastighetsägarna medger att området bildas. Majoriteten skall utgöras av minst två tredjedelar av antalet fastighetsägare och dessa fastighetsägare skall äga minst hälften av den mark det är fråga om. Vidare skall området och stadgebestämmelserna för verksamheten vara lämpliga för sitt ändamål.

J aktvårdsområdesföreningen och därmed jaktvårdsområdet kan upplösas efter beslut av länsstyrelsen. Ett sådant beslut får dock inte meddelas förrän tio år har förflutit från tidpunkten för bildandet.

7.2.2. Vapenlagstiftningen

Som framgått av redogörelsen i föregående avsnitt skall jakt i huvudsak bedrivas med skjutvapen. Bestämmelser om innehav, förvaring och utlåning av skjutvapen finns i vapenlagen (1973:1176) och vapenkungörelsen (1974:123). För rätt att inneha vapen krävs tillstånd av polismyndigheten. För sådant tillstånd fordras i allmänhet dels att vederbörande har behov av vapnet, dels att han visat sig kunna handha vapnet. Genom den nya vapenlagen infördes strängare bestämmelser för förvaring av skjutvapen. Bestämmelserna innebär att antingen hela vapnet eller en för vapnets funktion vital del skall förvaras under lås. Även ammunition skall förvaras inlåst. Under vissa villkor får skjutvapen lånas ut även till den som inte själv har tillstånd att inneha vapen.

8. Administrationen av jakten och Viltvården

8.1. Centrala och regionala myndigheter

8.1.1. Statens naturvårdsverk

Tidigare åvilade den centrala tillsynen av jakten och Viltvården domänsty- relsen som till sitt förfogande hade en omfattande regional organisation. I betänkandet (1962z36) Naturen och samhället diskuterade 1960 års natur- vårdsutredning bl. a. frågan om befrielse för domänstyrelsen från befattning- en med dessa frågor. Till grund för utredningens överväganden fanns en promemoria från domänstyrelsen med förslag om en administrativ samord- ning av jakten och Viltvården med övriga naturvårdsfrågor. Enligt ett av statsmakterna år 1965 fattat principbeslut överfördes därefter den centrala tillsynen fr. o. m. den 1 juli 1966 till dåvarande statens naturvårdsnämnd, numera statens naturvårdsverk. Den regionala tillsynen kom att åvila länsstyrelserna. Statens naturvårdsverk är således numera central förvaltningsmyndighet för bl. a. jakt och viltvård i landet. I naturvårdsverket finns bl. a. inom naturresursavdelningens fritidsbyrå en sektion för faunavård och jakt. Sektionens uppgift är enligt verkets arbetsordning att 1] svara för frågor om planering för och vård av faunan handlägga ärenden enligt jaktlagstiftningen och — vad avser sektionens arbetsområde — naturvårdslagstiftningen svara för arbetet med kompetensprov för jägare svara för frågor om olje- och kemikalieutsläpps påverkan på faunan i samråd med kommunbyrån Cl följa utvecklingen inom sektionens arbetsområde, upprätta lägesrappor- ter samt utarbeta förslag till föreskrifter och allmänna råd m. m. El ta initiativ till och genomföra undersöknings-, utrednings- och utveck- lingsarbete inom sektionens arbetsområde EI ta initiativ till och följa forskningsarbetet på området.

En stor del av sektionens arbete omfattar tillämpning av bestämmelser i jaktlagstiftningen. Egna ärenden, ofta av juridisk natur, kan gälla dispenser, t. ex. olika licensärenden, undantag från nattjaktsförbudet, användning av vapen, vissa fångstredskap och bekämpningsmedel, disposition av fallvilt, vissa ersättningsfall för skador förorsakade av vilt m. fl. ärenden. Vidare är naturvårdsverket besvärsinstans i ett flertal ärenden enligt bestämmelser i jaktstadgan. Den mest arbetskrävande delen för sektionen i det avseendet är

EIB

ärenden rörande registrering av älgjaktsområden och tilldelning av djur inom sådana områden inom ramen för försöksverksamheten med den samordnade älgjakten. Remisshanteringen i jaktliga frågor i ärenden från regering, domstolar och andra statliga myndigheter är omfattande. Sektionen utfor- mat i allmänhet naturvårdsverkets svar på sådana remisser.

Naturvårdsverkets ansvar avser faunan i sin helhet. En av personalre- surserna i och för sig begränsad del av verksamheten inriktas därför mot vård av icke jaktbart vilt, främst de hotade arterna. Detta sker huvudsakligen genom inventeringar samt medverkan i olika frågor avseende markanvänd- ning och markdispositioner för naturvårdsändamål.

Frågor om naturvårdsforskning, däri inbegripet viltforskning, handläggs som redovisas i kap. 9 inom verkets forskningsnämnd men i nära samarbete med sektionen för faunavård och jakt.

Enligt naturvårdsverkets instruktion åligger det verket att bl. a. biträda länsstyrelserna inom jakt- och viltvårdsområdet. Förutom direktkontakter med länsstyrelser och andra myndigheter i jaktliga spörsmål utfärdar naturvårdsverket anvisningar och föreskrifter för länsstyrelsernas tillämp- ning av jaktbestämmelserna. I stor utsträckning förekommer också kontak- ter med allmänheten och ideella organisationer i frågor om jakt och viltvård.

Naturvårdsverket har alltmer omfattande internationella kontakter och medverkar regelbundet i det internationella samarbetet på faunavårdens område.

I sin egenskap av central förvaltningsmyndighet över jakten och Viltvården erhåller naturvårdsverket allmänna budgetmedel för den verksamhet, som bedrivs inom verkets sektion för faunavård och jakt. För budgetåret 1982/83 anvisades omkring en milj. kr. för sektionens verksamhet. För att kunna fullgöra vissa speciella uppdrag har vid olika tillfällen även medel ur jaktvårdsfonden tagits i anspråk.

8.1.2. Länsstyrelserna

Som redan nämnts handhar länsstyrelserna den regionala tillsynen över jakten och Viltvården. Länsstyrelserna är beslutande i många typer av ärenden rörande jakt och viltvård. Det gäller t. ex. tillstånd till jakt på allmänt vatten, viss skyddsjakt och tvångsjakt, älgjakt och ärenden som gäller jaktvårdsområden och ersättning för skador förorsakade av älg, kron- och dovhjort på gröda.

För att få en bild av länsstyrelsernas närmare handläggning av jakt- och viltvårdsärenden har beredningen genomfört en enkät till ett urval länssty- relser. Svar på enkäten har lämnats av länsstyrelserna i Jönköpings, Kristianstads, Hallands, Skaraborgs, Värmlands, Västernorrlands och Västerbottens län.

Av länsstyrelsernas redovisning framgår att jakt- och viltvårdsfrågor i huvudsak handläggs vid de juridiska enheterna på myndigheterna. En länsstyrelse, länsstyrelsen i Skaraborgs län, uppger att jakt- och viltvårdsar- betet främst handhas av personal vid naturvårdsenheten. Vid denna länsstyrelse råder dock den ordningen att personal vid plankansliet medverkar vid besvarandet av vissa remisser och personal vid den juridiska

enheten för bedömningar av juridisk karaktär.

Vid övriga länsstyrelser kan den juridiska enheten betraktas som huvudman och tillika beslutande i jakt- och viltvårdsfrågor. Flera länsstyrel- seruppger dock att naturvårdsenheten hörs eller medverkar i ärenden som är av principiell vikt eller där det annars kan anses lämpligt att naturvårdsen- hetens synpunkter inhämtas. Som exempel på sådana ärenden uppges från några håll beslut rörande avskjutning av älg och tillståndsärenden i övrigt enligt jaktlagstiftningen samt vissa besvärsärenden. Detta tyder på att naturvårdsenheterna medverkar i besluten i betydande utsträckning. En länsstyrelse uppger att naturvårdsenheten självständigt handhar alla ansök- ningar om rivning av bäverdammar.

Uppgifter och ärenden av klart faunavårdande natur tycks i huvudsak handläggas på länsstyrelsernas naturvårdsenheter. Det gäller sådana frågor som avsättande av naturreservat eller naturvårdsområden och upprättande av skötselplaner för dessa, inrättande av fågel- eller sälskyddsområden och faunavårdande åtgärder i samband med landskapsvård.

De mest betungande och tidskrävande arbetsuppgifterna avseende jakt och viltvård framhålls vara administrationen av den samordnade älgjakten (licenstilldelning och registrering av älgjaktsområden), ärenden rörande viltskadeersättningar, jaktvårdsområdesfrågor och olika typer av tillstånd enligt jaktlagstiftningen (licensjakt på olika klövvilt och fasan, jakt med vissa fällor m. m.). Även servicearbete gentemot allmänheten i form av telefon- upplysningar och besök rörande jakt och viltvård framhålls särskilt av länsstyrelsen i Värmlands län som tidskrävande.

Beträffande den personal som arbetar med jakt och viltvårdsfrågor kan sammantaget grovt beräknas, på grundval av länsstyrelsernas uppgifter, att minst en handläggande tjänsteman åtgår för det löpande arbetet med jakt och viltvård. Vidare engageras skrivpersonal och en beslutande tjänsteman, vanligen chefen för den juridiska enheten. Handläggningen av ärenden rörande den samordnade älgjakten kräver ofta extra personal under den tid arbetsanhopningen är som störst. Länsstyrelsen i Jönköpings län har uppgivit att en extra tjänsteman är anställd 4—5 månader för sådana arbetsuppgifter. Till detta kommer att länsjaktvårdsföreningarna många gånger gör betydan- de insatser, vilket påverkar länsstyrelsernas behov av extra personal.

Samarbetet med de ideella organisationerna, i första hand länsjaktvårds- föreningarna, uppfattas geomgående som positivt. Av länsstyrelsernas yttranden framgår att de ideella organisationerna, främst länsjaktvårdsföre- ningarna, medverkar i stor utsträckning i jakt och viltvårdsarbetet och att denna medverkan enligt länsstyrelsernas uppfattning fungerar på ett bra sätt. Flera länsstyrelser framhåller den stora betydelse underhandskontakter och remissförfarande har för ärendenas handläggning. Enligt länsstyrelserna svarar länsjaktvårdsföreningarna i stor utsträckning för underlaget för tilldelning av älg på licensområden, ”älgsammanträdena” i varje distrikt samt yttranden och jaktliga bedömningar i de flesta ärenden avseende jakt och viltvård. Några länsstyrelser uppger att även Jägarnas riksförbund- Landsbygdens jägare hörs i vissa ärenden, främst i frågor rörande älgjakten. Enligt en länsstyrelse innebär uppdelningen av jägarna i två organisationer ett problem genom att det nära samarbetet mellan länsstyrelse och länsjaktvårdsförening ibland kan uppfattas som utmanande. Även andra

ideella organisationer representerande ornitologer och andra naturintresse- rade hörs i vissa ärenden som rör deras intresseområde.

Förändringar i den nuvarande ordningen föreslås av flera länsstyrelser när det gäller den samordnade älgjakten med hänvisning till att administrationen kräver alltför stor arbetsinsats. Även arbetsinsatsen när det gäller licensjakt på rådjur framhålls av länsstyrelsen i Jönköpings län som betungande. Länsstyrelserna i Jönköpings och Skaraborgs län anser att Viltvården bör inordnasi naturvårdsarbetet som helhet och inte bara inriktas på det jaktbara viltet. Naturvården bör vidare ges en större omfattning och tyngd än vad som nu är fallet. Länsstyrelsen i Kristianstads län anser att en ökad decentrali- sering av beslut enligt jaktlagstiftningen bör eftersträvas. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att problemet med motsättningar mellan utnytt- jandet av allemansrätten och jaktutövningen bör ägnas större uppmärksam- het.

Även länsstyrelserna erhåller allmänna budgetmedel för att bestrida kostnaderna för den jaktliga administrationen. Härutöver täcks kostnader som föranleds av länsstyrelsernas handläggning av ärenden rörande jak- tvårdsområden med medel ur jaktvårdsfonden. Länsstyrelsernas administra- tionskostnader för försöksverksamheten med reglerad och samordnad älgjakt bestrids med medel ur viltskaderegleringsfonden. Även länsälgnämn- dernas verksamhet bekostas med medel ur samma fond.

8.1.3. Polismyndigheterna

Det åligger polisen att upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt att särskilt förebygga och uppdaga brott som hör under allmänt åtal. Dessa arbetsuppgifter gäller självfallet även inom jaktens och viltvårdens område. Polisen är dessutom direkt ålagd ett flertal särskilda arbetsuppgifter enligt gällande jaktlagstiftning. Exempelvis skall den som dödat eller som fallvilt påträffat kronans villebråd anmäla detta till polismyndighet. Detsamma gäller den som vid trafikolycka skadat eller dödat klövvilt. Det finns särskilda bestämmelser om vad som åvilar polismyndigheterna i samband med sådana anmälningar.

Polismyndigheten har vidare tillagts befogenheter att ingripa när hund- ägare brister i tillsyn över sina hundar och när vilda djur måste avlivas av djurskyddsskäl eller för att förhindra angrepp på människor eller annan avsevärd skada. Polisen kan vidare hos länsstyrelsen begära särskilt förordnande om jakt efter älg för att undanröja risken för trafikolyckor. Kontroll av djurkonservatorers verksamhet och kontroll av inbetald jaktvårdsavgift utförs av polisman. Tillstånd till skjutning inom stadsplane- lagt område meddelas av polismyndigheten liksom tillstånd att döda katt inom tättbebyggt område.

En av polisens mera omfattande arbetsuppgifter inom jakten och Viltvården är att meddela tillstånd för innehav av vapen och ammunition. Närmare bestämmelser om detta återfinns i vapenlagen (1973:1176) och i vapenkungörelsen (1974:123). Polismyndigheterna för register över samtliga meddelade licenser i landet. Ytterligare föreskrifter för tillämpningen av vapenlagstiftningen har utfärdats av rikspolisstyrelsen.

8.1.4. Naturhistoriska riksmuseet

Naturhistoriska riksmuseet har bl. a. till uppgift att främja intresset för, kunskapen om samt forskningen rörande växt- och djurvärlden, jordens uppbyggnad och historia samt människans biologi och naturmiljö. Inom museet finns två avdelningar, en museiavdelning och en forskningsavdel- ning.

Museets sakkunskap, särskilt beträffande exotiska djur, gör museet till en ofta anlitad remissinstans när det gäller ärenden om införsel av djur till landet men även i övrigt i jakt- och naturvårdsfrågor.

Som museum är institutionen en allmän källa till kunskap och information om landets djur och deras förekomster m. m. På utställningssidan har museet medvetet anknutit till forskningsavdelningens viltintresse genom att produ- cera viltinformationsutställningar.

8.1.5. Lantbruksstyrelsen

Lantbruksstyrelsen åligger enligt sin instruktion bl. a.

att leda och övervaka bekämpningen av växtskadegörare och samhällets verksamhet för att förebygga att växtskadegörare införs och sprids i landet, i den mån sådana ärenden ej ankommer på annan myndighet,

att ha tillsyn över bekämpningen av smittsamma husdjurssjukdomar och verksamheten för att förebygga att sådana sjukdomar införs och sprids i landet samt

att ha tillsyn över djurskyddet. Lantbruksstyrelsen är beslutande myndighet i vissa ärenden enligt de veterinära införsel- och utförselkungörelserna (1958z551, 552) samt administrativ myndighet enligt förordningen (1975:542) om tillämpning av konventionen den 3 mars 1973 om internationell handel med utrotningsho- tade arter av vilda djur och växter (Washingtonkonventionen). Styrelsen utövar vidare den centrala tillsynen över efterlevnaden av epizootilagen (1980:369). Lantbruksstyrelsen mottar i denna egenskap anmälningar från främst statens veterinärmedicinska anstalt om förekommande zoonoser (sjukdomar som kan överföras från djur till människa) på vilda djur.

Lantbruksstyrelsens arbetsuppgifter har, som framgått ovan, i flera avseenden beröringspunkter med Viltvården i landet. Kontakter med naturvårdsverket är därför regelbundet förekommande. Som exempel på detta kan nämnas remisser i ärenden rörande införsel till respektive utförsel från landet av vilda djur och samrådsförfarande vid bestämmande av ersättningsbelopp för rovdjursdödade tamdjur. De två myndigheterna samråder dessutom både i enskilda ärenden ochi principiella frågor om bl. a. djurskydd och smittskydd.

8.1.6. Skogsstyrelsen

Skogsstyrelsen är central förvaltningsmyndighet för ärenden om skogsbruket och utövar den centrala tillsynen över efterlevnaden av skogsvårdslagen (1979:429) och med stöd av lagen meddelade föreskrifter. Den närmare tillsynen inom länet utövas av Skogsvårdsstyrelsen. Enligt skogsvårdsförord-

ningen (19791791) meddelar Skogsstyrelsen föreskrifter om den hänsyn som skall tas till naturvårdens intressen vid skötseln av skog. Skogsstyrelsen har således möjligheter att i sina föreskrifter beakta bl. a. förekomsten av hotade eller skyddsvärda djurarter. Vid meddelandet av sådana föreskrifter skall styrelsen enligt 21 & skogsvårdsförordningen bl. a. samråda med statens naturvårdsverk.

8.1.7. Sveriges lantbruksuniversitet och statens veterinärmedicinska anstalt

Institutionen för viltekologi vid Sveriges lantbruksuniversitet arbetar med fauna och djurliv i samband med utnyttjandet av skog och mark. Arbetet är främst inriktat på att ta fram kunskaper om djurarters levnadssätt och miljökrav och då särskilt samband mellan fauna och markanvändning såsom skogsbruk, jordbruk, friluftsliv och urbanisering. Institutionen har en särskilt väl dokumenterad sakkunskap när det gäller hotade och hänsynskrä- vande viltarter i landet.

Statens veterinärmedicinska anstalt, som också lyder under styrelsen för Sveriges lantbruksuniversitet, utför praktiskt vetenskapliga undersökningar, vetenskaplig forskning och andra därmed sammanhängande arbeten inom bl. a. veterinärmedicinens område. Den vid anstalten bedrivna viltpatologi- verksamheten har till uppgift att utreda sjukdomar och miljöhygieniska problem inom den svenska Viltvården och bedrivs väsentligen som ett forsknings- och utvecklingsarbete med stark förankring i en hela landet täckande rutindiagnostisk verksamhet. Stark tonvikt läggs vid de veterinär- medicinska resultatens tillämpning i ekologiska sammanhang. Den patolo- gisk-anatomiska avdelningen utför huvuddelen av de patologiska undersök- ningarna i landet på vilda djur. Det samlade materialet uppgår f. n. till inemot 50 000 djur med praktiskt taget hela den svenska däggdjurs- och fågelfaunan representerad. J aktbara viltarter utgör huvuddelen av materia- let.

8.2. Jägarorganisationerna

8.2.1. Svenska jägareförbundet

Svenska jägareförbundet bildades år 1830 i Stockholm. I början av 1830—talet fanns endast ett mindre antal jägarsammanslutningar i landet, i huvudsak koncentererade till Mellansverige. Antalet medlemmar uppgick till drygt ett tusental. Förbundets verksamhet fram till 1850 var av ringa omfattning.

År 1859 fick förbundet sin karaktär av riksorganisation även om Stockholmsinflytandet fortsatte att dominera. Kontakten med de olika jägareorganisationerna ute i landet var alltjämt dålig. På 1880-talet förbättrades dessa kontakter och år 1900 blev förbundet en riksorganisation i egentlig mening. Antalet anslutna regionala organisationer var då 28.

År 1930 hade medlemsantalet stigit till mer än 10 000 och år 1988 var medlemsantalet omkring 25 500. År 1982 är antalet direkt anslutna medlemmar uppe i drygt 140000. Av de direkt anslutna medlemmarna

utgörs drygt 3 000 av olika lokala jaktvårdssammanslutningar, jaktvårdsom- råden, jaktskytteklubbar m. fl. De lokala jaktvårdssammanslutningarna har drygt 170 000 medlemmar, 5. k. indirekt anslutna medlemmar. Samma person kan vara både direkt och indirekt ansluten medlem.

Jägareförbundet betroddes på försök ledningen av jakten och viltvårdsar- betet i landet genom 1938 års lagstiftning. Så gott som samtliga jaktvårds- medel utom vad som gick åt till att bestrida kostnader för uppbörd och utfärdande av jaktkort och utgifter för att bilda jaktvårdsområden tilldelades därefter jägareförbundet och dess lokalavdelningar. Kontrollen över användningen av jaktvårdsmedlen utövades av ett Kungl. Maj:ts ombud hos förbundet.

Som en följd av de genom 1938 års lagstiftnig förbättrade ekonomiska förutsättningarna — jaktvårdsfondens tillkomst — kunde förbundet och länsjaktvårdsföreningarna anställa jaktvårdskonsulenter. Under jaktåret 1938/39 inrättades dels befattningen som riksjaktvårdskonsulent och dels successivt en befattning som jaktvårdskonsulent inom varje länsjaktvårds- förenings verksamhetsområde.

En följd av 1951 års jaktlagstiftning blev att jaktvårdskonsulenterna och länsjaktvårdarna fördes över i förbundets tjänst med stationering ute hos de olika länsföreningarna. F. n. finns en riksjaktvårdskonsulent, en biträdande riksjaktvårdskonsulent, 17 jaktvårdskonsulenter, varav tre på deltid, och 40 länsjaktvårdare anställda hos förbundet.

Jägareförbundet har genom riksdagsbesluten 1938 och 1951 anförtrotts ledningen av jakten och viltvårdsarbetet i landet. Till förbundets uppgifter hör bl. a. att följa jaktvårdens och viltstammarnas utveckling i landet samt sprida kännedom om detta genom upplysningsverksamhet, information och propaganda. Förbundet skall med råd och upplysning tillhandagå jägarna, den vilt- och naturvårdsintresserade allmänheten och andra i jakt- och viltvårdsfrågor. Förbundets sakkunskap i hithörande frågor skall även kunna utnyttjas av myndigheterna.

Med det jaktvårdsarbete som skall ledas av jägareförbundet avses närmast den jaktvård som det enligt jaktlagen åligger varje jakträttsinnehavare att bedriva. I betänkandet Jaktstadgan m. m. (SOU 1966:46) används uttrycket ”ledningen av det frivilliga jaktvårdsarbetet” vid angivande av förbundets uppgifter. Det kan förmodas att 1936 års utredningsförslag, som ligger till grund för den nuvarande jaktlagstiftningen, syftade till att ålägga jägareför- bundet och dess jaktvårdsföreningar myndighetsuppgifter i en utsträckning som inte kom att förverkligas. Utredningsmannen hänvisade till att han i mångt och mycket haft bestämmelserna om skogsvårdsstyrelser och skogs- vårdsstyrelsernas centralförbund som förebild (SOU 1936:38 s. 90). Enligt ett av Utredningsmannen framlagt förslag till jaktstadga skulle styrelsen för förbundets jaktvårdsföreningar bl. a.

”c) öva tillsyn över att jakten utövas och jaktvården bedrives enligt de riktlinjer som angivas i lagen om rätt till jakt samt under iakttagande av nämnda lag, denna stadga eller annan författning meddelade föreskrifter till villebrådets skydd och förkovran ävensom till hindrande av intrång i andra näringars intressen;"och

"f) i övrigt tillhandagå jakträttsinnehavare med råd och anvisningar rörande jaktens utövande samt därigenom ävensom genom beviljande av medel till skyddsanordning- ar, utfordring, inplantering av vilt och dylikt direkt bidraga till främjandet av en allmännare rationell jaktvård;"

Regeringen utser ordförande i jägareförbundets överstyrelse. Denne är även ordförande i förbundets styrelse (arbetsutskott). Ordföranden förord- nas på tre år, dvs. under tiden mellan två kongresser. Genom beslut är 1970 skall den ledamot jämte suppleant i överstyrelsen. vilka tidigare utsågs av Kungl. Maj:t, numera utses av statens naturvårdsverk. Verket skall även uts-e den revisor och suppleant, vilka tidigare utsågs av Kungl. Maj:t. för granskning av förbundets räkenskaper och förvaltning.

Kongressen är förbundets högsta beslutande instans. Kongressen som består av överstyrelsens 43 ledamöter och 100 ombud valda av jägarna själva sammanträder vanligen vart tredje år.

Överstyrelsen som vanligen sammanträder varje år är förbundets högsta beslutande organ under de år kongressen inte är samlad. Sju ledamöter i överstyrelsen utses av kongressen. I överstyrelsen ingår därjämte represen- tanter för varje länsjaktvårdsförening, naturvårdsverket, Svenska natur- skyddsföreningen, Lantbrukarnas riksförbund och förbundets personal.

Förbundsstyrelsen har funktion som arbetsutskott åt överstyrelsen. Förbundsstyrelsen består av ordföranden i överstyrelsen samt sex ledamöter. som väljs av kongressen. Inom jägareförbundet finns ett organ benämnt jakttidsberedningen med en bred representation av företrädare både för jägarkåren, naturvetenskapliga institutioner och ideella naturskyddsorgani- sationer. Beredningen som består av 17 ledamöter har att under hänsynsta- gande till skogsbrukets, lantbrukets, naturskyddets och jaktens intressen, behandla frågor om fridlysnings- och jakttider. Jägareförbundets förslag till jakttider, som överlämnas till naturvårdsverket, grundar sig på jakttidsbe- redningens arbete. Efter remissbehandling inges naturvårdsverkets förslag till nya jakttider till regeringen.

Under förbundskansliet sorterar i vissa administrativa hänseenden Öster- Malma jaktvårdsgård— och skola samt den forskning som bedrivs i förbundets egen regi.

Till förbundet är stiftelsen Sveriges Vildnad knuten. Stiftelsen är en helt ideell sammanslutning för viltvårdsfrågor i vilken även personer som inte är medlemmar i jägareförbundet kan vinna inträde.

Jägareförbundets medlemsavgift uppgår till mellan 90 och 100 kr. beroende på vilken länsjaktvårdsförening medlemmen tillhör. Medlemsav- gifterna uppgår sammanlagt till drygt 13 milj. kr. Förbundets förlagsverk- samhet inbringar också väsentliga belopp. Förbundet erhåller vidare medel till sin verksamhet ur jaktvårdsfonden, viltskaderegleringsfonden och länens viltskadefonder. För budgetåret 1982/83 uppgår dessa anvisade medel till drygt 24 milj. kr.

Ute i landet finns 25 länsjaktvårdsföreningar. Deras verksamhet omfattar vardera ett län, utom vad beträffar Kalmar och Älvsborgs län där det finns två föreningar i vart och ett av länen samt i Skåne där Kristianstads och Malmöhus län har en gemensam förening. Enligt kongressbeslut 1982 skall samtliga länsföreningar senast 1985 ha organiserats enligt den s. k. enhets- s idgan. I denna föreskrivs bl. a. att samtliga län skall indelas i jaktvårds- kretsar, var och en med egen styrelse. Avsikten är att förbundet mera påtagligt skall bli en rikstäckande organisation.

För att få en bild av länsjaktvårdsföreningarnas arbete med olika slag av jakt- och viltvårdsfrågor har beredningen genomfört en enkät till ett urval av

länsjaktvårdsföreningarna. Svar på enkäten lämnades av länsjaktvårdsföre- ningen i Jönköpings län, Skånska jägaresällskapet, länsjaktvårdsföreningar— nai Hallands, Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands och Västernorrlands län.

1 enkäten tillfrågades länsjaktvårdsföreningarna bl. a. om fördelningen av föreningens arbetsinsatser på dels de arbetsuppgifter som utförs på uppdrag eller begäran av statlig myndighet (arbetsuppgifter A), dels de arbetsupp- gifter som utförs av föreningarna men som väsentligen kan betraktas som det allmännas ansvarsområde (arbetsuppgifter B) samt slutligen de arbetsupp- gifter som är av klart föreningsanknuten karaktär (arbetsuppgifter C).

Det är givet att en klassificering av det slag som efterfrågats måste grunda sig på subjektiva bedömningar som åtminstone i vissa fall måste bli högst osäkra. Det gäller särskilt frågan om vad som bör hänföras till ”arbetsupp- gifter B". Det bör nämnas att föreningarna genomgående har hänfört information, utställningar, rådgivning till allmänhet och jägare, viss utbild- nings- och studieverksamhet samt kontroll och tillsyn av jaktskyttebanor till ”arbetsuppgifter B”.

Även om den fördelning som gjorts måste bedömas med försiktighet ger den dock en fingervisning om föreningarnas arbetsinriktning. För flertalet av föreningarna går det att göra en ungefärlig procentuell fördelning av arbetsuppgifterna enligt A, B och C. För flera av föreningarna är den föreningsanknutna, ideella delen av påfallande liten omfattning i förhållande till andra verksamheter.

För Jönköpings länsjaktvårdsförening har arbetsuppgifterna A och B redovisats i ett sammanhang varför någon uppdelning dem emellan inte kan göras. För Skaraborgs läns jaktvårdsförening har beräkningsbara uppgifter endast lämnats för länsjaktvårdskonsulenten. Västernorrlands läns jakt- vårdsförening har redovisat arbetsuppgifterna på sådant sätt att någon procentuell uppdelning mellan arbetsuppgifterna enligt A, B och C inte har kunnat göras. Den ungefärliga uppdelningen av länsjaktvårdsföreningarnas

Tabell 8.1 Förening Arbetsuppgifter

A % B % C % Jönköpings läns jaktvårdsförening 46 54 Skånska jägaresällskapet 34 42 24 Hallands läns jaktvårdsförening 20 52 28

(jämte Hallands, Göteborgs och Bohus läns konsulentexpedition och Göteborgs och Bohus läns jaktvårdsförenings expedition, jaktåret 1980/81) Skaraborgs läns jaktvårdsförening 26 47 27 (uppgifterna avser endast länsjaktvårdskonsulentens verksamhet jaktåret 1978/79) Värmlands läns jaktvårdsförening 25 56 19 Västmanlands läns jaktvårdsförening 17 37 46

resursinsatser redovisas i tabell 8.1. Uppdelningen grundas på uppgifter för jaktåret 1979/80 där ej annat angivits.

Flera av länsjaktvårdsföreningarna framhåller att deras ställning som ideell organisation har skapat goda möjligheter att lösa arbetsuppgifter som skulle kompliceras och bli mer arbets- och kostnadskrävande om de skulle handhas av en statlig myndighet. De största fördelarna med det nuvarande systemet anses vara möjligheterna att tillvarata frivilliga insatser och att föreningarnas personal ofta kan lösa problem genom direktkontakt med de berörda. Vidare framhålls att genom personalens kunskap om och kontakt med jaktutövningen i länet har berörda myndigheter möjligheter att snabbt få information om jakten, viltstammarnas utveckling och Viltvården. Några länsjaktvårdsföreningar tror att allmänheten finner det lättare att kontakta personal hos föreningen än att ta kontakt med en tjänsteman på en berörd myndighet. _

Länsjaktvårdsföreningarna anser att samarbetet med myndigheterna överlag fungerar bra. Några föreningar noterar dock att arbetsuppgifterna har ökat och att det föreligger svårigheter att bl. a. klara remisstider. Något som också uppfattas som mycket negativt är att den höga arbetsbördan lett till att fältverksamheten blivit eftersatt. Från något håll påpekas att gränsdragningen mellan naturvårdsverkets ansvarsområde som tillsynsmyn- dighet och jägarförbundets uppdrag bör göras något klarare.

8.2.2. Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare

Jämsides med Svenska jägareförbundet finns ytterligare en riksomfattande jägarorganisation, nämligen Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare. Jägarnas riksförbund bildades 1938. Genom sammanslagning år 1968 med det 1956 bildade förbundet landsbygdens jägare fick förbundet det namn och den utformning det nu har.

Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare hade 1982 omkring 15000 medlemmar. Förbundet samarbetar med olika riksorganisationer och institutioner inom jaktvårdens och miljövårdens område och är också representerat i statliga utredningar och nämnder för jaktfrågor.

Av förbundets verksamhet framgår att förbundet anser det viktigt att jakträtten skall vara förenad med äganderätten och nyttjanderätten av jord. Förbundet anser att många nya jakttillfällen kan skapas genom ett bättre utnyttjande av den samhällsägda marken, tillika de bolagsägda markerna, än vad som nu sker. Förbundet framhåller att ifrågavarande markinnehav omfattar hälften av landets markareal samt att ett ökat utbud av jakttillfällen på dessa marker genom arrenden eller annan upplåtelse till marklösa jägare bör medverka till förbättrade jaktförhållanden och på sikt lägre jaktarren- dekostnader. Vidare anger förbundet att jakttillfällen för fler jägare kan åstadkommas, främst i fråga om älgjakt, om licensjakttiden begränsas. Förbundet förordar ökat lokalt inflytande i jakt- och miljöskyddsfrågor för att därmed stärka det lokala och enskilda ansvaret för faunan och livsmiljön. I verksamhetsprogrammet framhålls vidare vikten av en noggrann uppfölj- ning av miljögifternas inverkan på den vilda faunan och restriktivitet vid tillståndsgivning för användning av giftiga och miljöfarliga ämnen. Förbun- det anser att en långsiktig ekologisk samhällsplanering är nödvändig.

Förbundet hävdar att all jaktvårdspersonal skall vara avlönad med jaktvårds- medel samt stå alla landets jägare och allmänheten till tjänst med rådgivning och hjälp i jakt- och faunavårdsfrågor.

Förbundets högsta beslutande instans är förbundskongressen som sam- manträder vartannat år. Förbundskongressen utgörs av etthundrafemtio ombud som utses proportionellt av förbundets distriktsorganisationer. Förbundets stadgar anger att förbundsstyrelsen skall bestå av förste och andre förbundsordförande jämte minst nio ordinarie ledamöter och lika antal suppleanter. Förbundsstyrelsen sammanträder normalt fyra gånger per år. Förbundsstyrelsens arbetsutskott består av förbundsordförandena jämte fyra av förbundsstyrelsen utsedda ledamöter. Arbetsutskottet handlägger bl. a. alla personalärenden utöver förbundets löpande administration.

Förbundet är indelat i distriktsorganisationer vars verksamhetsområden i huvudsak sammanfaller med resp. län. Distrikten är indelade i lokalavdel- ningar som bl. a. utför större delen av förbundets Studieverksamhet samt skytteverksamheten och kompetensprovtagningen. Antalet lokalavdelning- ar är 210. Distriktsorganisationerna är representerade med en ordinarie ledamot och en suppleant i resp. länsälgnämnd.

Medlemsavgiften i Jägarnas riksförbund—Landsbygdens jägare är f. n. 95 kr. Medlemsavgifterna uppgår sammanlagt till drygt 1,3 milj. kr. Vidare erhåller förbundet medel till sin verksamhet ur jaktvårdsfonden. För år 1982 uppgick dessa anvisade medel till 290 000 kr.

8.2.3. Samarbete mellan jägarorganisationerna

Svenska jägareförbundet och Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare har bildat en samarbetskommitté bestående av högst fem medlemmar för vardera organisationen. Samarbetsnämnden sammanträder minst två gånger om året för att överlägga om frågor som rör jakt och viltvård. Samarbets- nämnden söker finna förslag till samlande lösningar som underställs huvudmännen. Man har också beslutat om ett samarbete mellan de båda organisationerna på regional och lokal nivå.

Samarbetet har lett fram till gemensamma ställningstaganden i flera jaktliga frågor.

Vidare har samarbetet bl. a. resulterat i att B Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare utnyttjar jägareförbundets

material för avläggande av teoretiskt prov för älgskyttemärket, El organisationerna gjort ett gemensamt uttalande avseende vissa priciper

vad beträffar intressekollisionen orientering kontra viltvård, D haft en gemensam arbetsgrupp för organisation och administration av

jägarexamen.

Det regionala och lokala samarbetet mellan de båda organisationerna har hitintills inte kommit att fungera så väl som det centrala.

Under arbetet i samarbetsorganet har enighet uppnåtts om att verka för

att de praktiska jakt- och viltforskningsfrågorna även framgent skall åvila jägarna och deras organisationer,

att jaktvårdspersonalen även framgent skall vara direkt underställd jägarna och deras organisationer samt

att de medel som uttas av landets jägare oavkortat skall återgå till verksamhet som har direkt betydelse för jakt och viltvård och administreras av jägarorganisationerna.

Samarbetskommittén skall, om så bedöms erforderligt, ta egna initiativ i övergripande jakt- och viltvårdsfrågor och förbereda och samordna frågor av centralt intresse. Målsättningen skall härvidlag vara att Sveriges jägare så långt möjligt uppträder enade gentemot motstående och sidoordnade intressen.

Samarbetskommitténs förslag behandlas inom resp. förbunds styrelser och gemensamma yttranden undertecknas av ordförandena i de båda organisa- tionerna. I frågor där full enighet inte kan uppnås skall gemensamt yttrande likväl inges, vari dock skiljaktigheternai uppfattning redovisas. Från centralt håll inom de båda organisationerna har lagts ett starkt tryck på nödvändig- heten av lokal samverkan och presenterats arbetsordningar för hur denna samverkan skall drivas.

8.3. Övriga organisationer

8.3.1. Svenska naturskyddsföreningen

Svenska naturskyddsföreningen har enligt sina stadgar till uppgift att främja naturens skydd och vård samt verka för att hos människorna väcka och underhålla känslan för naturen, förståelse för dess värden och insikt om nödvändigheten av att det mänskliga samhället inrättas efter naturens förutsättningar. Föreningen som bildades år 1909 har f.n. nästan 70 000 medlemmar. Medlemsavgiften är f. n. 55 kr. per år. Föreningen är uppdelad på 208 kretsar över hela landet och har dessutom 24 länsförbund som samordnar kretsarnas aktiviteter och informerar föreningens styrelse och kansli om regionala naturvårdsfrågor.

Verksamheten består i att bevaka natur- och miljövårdsfrågor, bedriva upplysningsverksamhet, väcka opinion i väsentliga frågor, påverka myndig- heter och politiker till effektiva insatser, bedriva aktiv föreningsverksamhet på regional och lokal nivå samt att främja saklig undervisning i natur- och miljövård både vid skolor och i den fria bildningsverksamheten. Föreningen är anlitad som remissinstans av statliga myndigheter i naturvårdsfrågor m. m. Föreningen bedriver samarbete med andra naturvårdsorganisationer såsom Sveriges ornitologisika förening och är representerad både i Svenska stiftelsen av Världsnaturfonden och i Svenska jägareförbundets överstyrelse samt i jakttidsberedningen. Föreningen är även medlem i ett flertal internationella naturvårdsorgan. Medlemmarnas praktiska arbete rymmer det mesta från holkbyggen, fågelmatning och röjning av lövsly till stora faunaprojekt för att rädda hotade djurarter, t. ex. projekten Havsörn och Pilgrimsfalk.

I syfte att bevara värdefull natur för framtiden har föreningen inköpt eller fått som gåva 19 områden med en sammanlagd areal av omkring 5 000 ha, bl. a. Lilla Karlsö utanför Gotland. Föreningen är vidare huvudman för Sveriges naturvårdsfond som är en stiftelse med uppgift att förvärva värdefulla naturområden. Fonden finansieras genom gåvor och donationer.

Även fonden äger naturområden.

Kostnaderna för Svenska naturskyddsföreningens verksamhet täcks till största delen av medlemsavgifterna. Dessutom erhåller föreningen frivilliga bidrag, donationer och försäljningsintäkter. Ur jaktvårdsfonden erhåller föreningen årligen bidrag till sin verksamhet. För år 1982 uppgår bidraget till 315 000 kr. Av statens naturvårdsverk erhåller föreningen vidare bidrag för naturvårdsupplysning. För budgetåret 1982/83 uppgår detta bidrag till 800 000 kr.

8.3.2. Fältbiologerna

Svenska naturskyddsföreningen har en ungdomsorganisation, Fältbiologer- na (Sveriges fältbiologiska ungdomsförening) som i flera avseenden intar en fristående ställning till sin moderorganisation. Fältbiologerna har drygt 14 000 medlemmar i omkring 280 lokalklubbar i landet. Någon fast åldersgräns för medlemsskap finns inte men de flesta medlemmar är mellan 12 och 25 år. Verksamheten är främst inriktad på utflykter och exkursioner för att skapa ökad kunskap om växter, djur och deras samspel i naturen. Fältbiologerna är genom kampanjer och studier starkt engagerade i miljöfrågor.

8.3.3. Sveriges ornitologiska förening

Sveriges ornitologiska förening är en ideell sammanslutning som verkar för att skydda och utforska vårt lands fågelfauna, att sprida kännedom om fåglar och att på olika sätt stimulera fågelintresset hos allmänheten. Föreningen bildades år 1945 och har idag omkring 8 000 medlemmar med regionavdel- ningar på ett 30-tal platser över hela landet.

Föreningen innehar en fågelstation— Ottenby på Ölands södra udde— där flyttfågelforskning bedrivs. Bidrag till fågelskyddsprojekt, bl. a. projekt Ängshök på Öland och projekt Glada i Skåne samt andra fågelundersök- ningar, utdelas ur av föreningen förvaltade fonder. Föreningen är ofta remissinstans i natur- och fågelskyddsfrågor och har en representant i jakttidsberedningen. Viss kursverksamhet bedrivs. Av statens naturvårds- verk uppbär föreningen ett mindre bidrag till förvaltningen av Ottenby fågelstation.

8.3.4. Den svenska stiftelsen av Världsnaturfonden

Den svenska stiftelsen av Världsnaturfonden (WWF) är ett organ som har till ändamål att efter avtal med huvudorganisationen i Schweiz genom finansiellt stöd medverka i angelägna och brådskande naturvårdsobjekt. WWF samlar in pengar till projekten och samarbetar med intresserade myndigheter, organisationer och personer. Två tredjedelar av inkomna medel avsätts för internationell naturvårdsverksamhet och ställs till World Wildlife Fund Internationals och Internationella naturvårdsunionens (IUCN) förfogande. I Sverige har WWF satsat pengar i flera natur- och faunaprojekt. Av de senaste kan noteras projekt för att bevara mellanspetten i landet och en nyss påbörjad försöksverksamhet med uppfödning av gråsäl i anslutning till

Forsmarks kraftverksanläggning.

WWF har en stödorganisation, WWF:s vänner, med drygt 3 300 personer anslutna. Utöver avgifter och bidrag från allmänheten erhåller WWF intäkter i form av royalties vid användandet av stiftelsens symboler och vid försäljning av konstalster med naturvårdsobjekt.

8.3.5. Markägar- och andra intresseorganisationer

Utöver de tidigare nämnda ideella organisationerna finns ett flertal organ och organisationer som företräder markägare och andra intressenter inom framför allt jord- och skogsbruk. Många av dessa deltar regelbundet i den jaktpolitiska debatten och är anlitade som remissinstanser i jaktliga frågor. Det gäller framför allt Lantbrukarnas riksförbund (LRF) som inom sig har tillsatt en jakt- och viltpolitisk grupp som utarbetat ett handlingsprogram för förbundet i jakt- och viltvårdsfrågor. Bland övriga organisationer kan nämnas Trädgårdsnäringens riksförbund, Föreningen Sveriges jordbruksar- rendatorer, Sveriges jordägarförbund, Sveriges skogsägareföreningars riks- förbund och Skogsindustriernas samarbetsutskott.

9. Forskning

9.1. Historik

9.1.1. Forskningens framväxt och inriktning

Redan under första hälften av 1800-talet gjordes de första ansträngningarna att vetenskapligt samla kunskaper om faunan. Svenska jägareförbundet angav vid bildandet 1830 som sitt syfte att bl. a. "samla sådana rön och fakta, som kunna bidraga till den zoologiska vetenskapens framsteg". Det var emellertid först på 1940-talet som de första organiserade ansträngningarna gjordes att med vetenskapens hjälp ta fram kunskaper som kunde användas inom Viltvården. Man studerade bl. a. nedgången i småviltstammarna och älgens reproduktionsförhållanden.

Det var vid denna tidpunkt naturligt att man i första hand misstänkte att det var sjukdomar som orsakade förändringar i viltstammarnas numerär. Den veterinärmedicinska delen av Viltforskningen dominerade under flera år. Dessa undersökningar överfördes 1945 till den då nystartade statens veterinärmedicinska anstalt (SVA), dit sedan dess forskning och bevakning inom viltpatologin varit förlagd. År 1945 inrättades också den första viltbiologiska tjänsten en laborator, sedermera professor, vid dåvarande skogshögskolan.

Under 1950— och 1960-talen vidgades viltforskningens arbetsfält och ett stort antal undersökningar påbörjades och genomfördes förutom inom jägarförbundet och vid skogshögskolan främst vid de zoologiska institutio- nerna vid universiteten i Stockholm och Lund. Flertalet undersökningar arbetade med att klarlägga enskilda viltarters biologi och ekologi. Älgforsk- ning bedrevs under hela 1960-talet och intensifierades i och med att man 1967 införde försöksverksamheten med samordnad älgjakt.

Jägareförbundet fick 1956 sitt första fasta försöksområde, nämligen Boda viltforskningsstation norr om Söderhamn. I början av 1960-talet påbörjades verksamhet vid Stockholms universitet i samarbete med jägareförbundet på Öster-Malma. År 1969 startade universitetet en fältstation vid Tovetorp, Öster-Malma. Under ungefär samma period påbörjades och utvecklades verksamhet vid Stensoffa ekologiska station som tillhör Lunds universitet. Naturvårdsverkets forskningsstation Grimsö med forskningsområde tillkom 1974.

Under 1970-talet blev forskningsprojekten allt mer integrerade och omfattade mera komplexa problemställningar med samspel mellan olika

viltarter och deras miljö som ett väsentligt innehåll. Faunavårdsforskning startades vid dåvarande skogshögskolan. numera Sveriges lantbruksuniver- sitet. Utvecklingen under de senaste tio åren har bl. a. inneburit att utrymmet för grundforskning minskat. Den tillämpade forskningen har alltmer kommit att dominera. Större delen av tillgängliga medel används för tillämpad forskning kring jaktbara viltarter.

Antalet forskare som f. n. (1982/83) arbetar med viltforskning uppgår till ett femtiotal. Flertalet finns vid universiteten där många av dem bedriver viltforskning som ett led i sin utbildning. Ett tiotal arbetar vid lantbruks- universitetet, dock inte enbart med faunavårdsforskning. Ett tiotal forskare är fördelade på Svenska jägareförbundet, naturvårdsverket och riksmuseet. Några forskare arbetar på statens veterinärmedicinska anstalt. Forskarnas totala arbetsinsatser motsvarar ca fyrtio heltidstjänster, övrig personal ca 25 heltidstjänster.

9.1.2. Tidigare organisation

Inom jägareförbundet upprättades år 1940 en särskild viltforskningskommit- té. Som en efterträdare till denna inrättades 1953 ett fristående viltforsk- ningsråd som hade till uppgift att samordna och främja viltforskning. Ledamöterna i rådet representerade bl. a. jordbruk. skogsbruk, naturvård. jakt och veterinärmedicin.

På förslag av regeringen beslöts år 1968 att viltforskningsrådets uppgifter skulle överföras till en särskild forskningsnämnd knuten till naturvårdsver- ket. För att bereda frågor angående viltforskning inrättades en kommitté för viltbiologi. Kommittén handlade planerings- och beredningsuppgifter för den av naturvårdsverket stödda Viltforskningen fram till år 1977. Naturvårds- verket och jägareförbundet utsåg vardera hälften av ledamöterna. Kommit- tén ombildades sedermera till projektgruppen för viltforskning med motsva- rande representation.

9.1.3. Miljöforskningsutredningens förslag

Miljöforskningsutredningen föreslog i sitt betänkande (Ds Jo l974:8) Samordnad miljövårdsforskning bl. a. att naturvårdsverket skulle ansvara för planering och anslagsfördelning vad gäller den viltforskning som finansieras med medel från jaktvårdsfonden och älgskadereglerigsfonden. Utredningens förslag innebar att naturvårdsverket skulle utarbeta forsk- ningsprogram och anslagsframställan inom området. Jägareförbundets anslagsframställan skulle lämnas till naturvårdsverket i stället för till regeringen. Medel till jägareförbundets forskning skulle anvisas av natur- vårdsverket inom ramen för det totala anslaget för viltforskning.

Vid remissbehandlingen ställde sig bl. a. naturvårdsverket. naturhistoris- ka riksmuseet. statens råd för skogs- och jordbruksforskning samt Kungl. Vetenskapsakademien positiva till förslaget. Negativa var bl. a. Zoologiska institutionen och matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Stockholms universitet. statskontoret samt Svenska jägareförbundet.

Jägareförbundet framhöll bl. a. att en stor del av den forskning som bedrivs i förbundets regi har direkt anknytning till den viltvårdande

verksamhet som förbundet ansvarar för enligt riksdagens uppdrag. Miljöforskningsutredningens förslag medförde inga åtgärder vad avser viltforskningens administration.

9.2. Organisation och finansiering

De organisatoriska förhållandena och finansieringsformerna för viltforsk- ningen är f.n. tämligen svåröverskådliga, I det följande redovisas vissa huvuddrag som är tillämpliga främst när det gäller forskning om jaktligt intressanta viltarter.

9.2.1. Organisation

Nuvarande förhållanden beträffande viltforskningens organisation kan besrivas med utgångspunkt från tre nivåer,

departementet.

3 anslagsbeviljande organ, samt :! forskningsutförande organ.

Forskningens organisation beskrivs schematiskt i figur 9.1. Som framgår av figuren fördelas ibland medel direkt från departement till forskningsutföran- de organ utan att gå via särskilt anslagsbeviljande organ. Dessutom erhåller Viltforskningen. liksom annan forskning. pengar från utbildningsdeparte- mentet. Från jordbruksdepartementet går anslag direkt till Sveriges lant- bruksuniversitet och statens veterinärmedicinska anstalt (SVA). De medel som anvisas från utbildningsdepartementet liksom.medel till lantbruksuni- versitetet och SVA används i betydande utsträckning till forskarinriktad utbildning.

Figur 9.1 Forskningens orgaisation och medelsl'ördelningen

Jordbruksdepartementet

Anslagsgivare

Statens natur- vårdsverk (forsknings— nämnden)

Anslagsfördelare

Övriga departement

Forskningsråd N F R, SJF R

Forskningsut— förande organ

Svenska jägare- Projekt- förbundet grupper

Universitet och högskolor

Departementsnivån

Frågor om viltforsking sorterar huvudsakligen under jordbruksdepartemen— tet. Regeringen fördelar medel till viltforskning främst genom anslag ur jaktvårdsfonden. viltskaderegleringsfonden och till viss del från anslagen Miljövärdsforskning, Särskilda undersökningar inom miljt'åvårdsomradet m. m. och Ersättning för vissa skador förorsakade av vilt. m. m.

Fördelningen av medel ur jaktvårdsfonden och viltskaderegleringsfonden görs efter särskilda anslagsframställningar från naturvårdsverket och jäga- reförbundet var för sig.

Av övriga departement berörs främst utbildningsdepartementet. vars medel fördelas till dels universiteten via universitets- och högskoleämbetet. dels forskningsrådsorganisationen.

Anslagsbeviljande organ

Viltforskningsrådets uppgifter överfördes som nämnts år 1968 till natur— vårdsverket och dess forskningsnämnd. Forskingsnämnden består av tio ledamöter varav fem år fasta och företräder avnämarsidan medan de övriga företräder olika vetenskapliga kompetensområden och utses av regeringen för en period av tre år. Nämndens sekretariat (sektionen för forskningspla- nering) består av drygt 15 anställda och sysslar inte bara med beredning av anhängiggjorda forskningsprojekt utan även med planering och utvärdering av projekten. Nämnden avger förslag till anslagsframställing för anslaget miljövårdsforskning samt det särskilda anslaget ur jaktvårdsfonden för viltforskning. Forskningsnämnden har till sig knutit vetenskapliga kommit- téer och projektgrupper som var och en ansvarar för ett särskilt projektom- råde inorn miljövårdsforskningen. De vetenskapliga kommittéernas uppgift är bl. a. att vetenskapligt granska de projekt för vilka forskningsmedel söks. Planering av forskningsverksamheten och beredning av medelstilldelning (ur jaktvårdsfonden och viltskaderegleringsfonden) handhas av projektgruppen för viltforskning med representanter för forskningen, naturvårdsverket och jägareförbundet. Till projektgruppens uppgifter hör också utvärdering av forskningsverksamheten.

I viss omfattning har naturvetenskapliga forskningsrådet och statens råd för skogs- och jordbruksforskning fördelat anslag till viltforskning.

Forskningsutförande organ och forskningens inriktning

Naturvårdsverket har som myndighet ett huvudansvar för landets fauna. En del av personalen på verkets sektion för faunavård och jakt är sysselsatt med forskning och undersökning av olika djurarter, bl. a. flera icke jaktbara arter och främst de hotade djurarterna. Verkets fältforskning bedrivs främst vid forskningsstationen Grimsö av externa forskare från universiteten. Där insamlas uppgifter om olika jaktliga förhållanden, jaktmetoder, djurbestån- dens antalsvariationer mellan olika är och andra förhållanden som är av betydelse som bakgrund för olika forskningsprojekt eller för ställningstagan- de i olika jaktliga frågor. De viktigaste forskningsprojekten berör vilt och skogsbruk. Verksamheten finansieras med allmänna medel och medel från

jaktvårdsfonden och viltskaderegleringsfonden via naturvårdsverkets forsk— ningsnämnd.

Svenska jägareförbundets viltforskning bedrivs huvudsakligen genom fast anställd personal knuten till en forskningsavdelning. Huvuddelen av forskningen har nu samlats i lokaler i anslutning till den viltekologiska institutionen vid Bäcklösa i anslutning till Sveriges lantbruksuniversitet.

Jägareförbundets forskning som rubriceras viltvårdsforskning är direkt inriktad på att ta fram nya kunskaper som kan förbättra Viltvården och som kan tillämpas av förbundets fälttjänstemän. medlemmar. markägare och andra intresserade. Huvudvikten ligger f. n. på forskning om älgen men skogsfågel och fältvilt är högaktuella för intensivåtgärder. En del av dessa åtgärder kommer att finansieras genom extra medlemsavgifter. I övrigt spänner förbundets forskning över stora delar av den jaktligt intressanta faunan, såsom klövvilt, mård, bäver. andfågel, skogshöns. morkulla och speciella frågeställningar förknippade med vården av dessa arter. Vissa forskningsprojekt drivs i samarbete med WWF, exempelvis utter-, sädgäs- och fjällgåsprojekten. På Öster-Malma drivs försöks- och utvecklingsverk- samhet inom viltvårdsområdet.

Viltforskningen vid universiteten sker f. n. vid de zoologiska institutioner- na i Lund, Stockholm och Uppsala som en del av forskarutbildningen samt vid Sveriges lantbruksuniversitet (Uppsala och Umeå). Den viltvårdsinrik- tade forskningen bekostas framför allt med medel från naturvårdsverket. Begränsad viltvårdsinriktad forskning bedrivs vid universiteten i Umeå och Göteborg. Universiteten har i allmänhet tillgång till fältstationer där utbildning och praktisk viltforskning bedrivs.

Forskningen i Lund bedrivs till betydande del vid Stensoffa ekologiska station. Verksamheten under senare år har gällt relationer mellan rovdjur och bytesdjur samt studier av fältviltet och dess begränsande faktorer.

Vid Stockholms universitet bedrivs bl. a. studier av genetiska konsekven- ser av beskattning av en viltpopulation.

Vid Sveriges lantbruksuniversitet bedrivs forskning som till stor del är knuten till frågor som rör viltet och de arreella näringarna. Forskningen vid institutionen för viltekologi är i huvudsak lokaliserad till Bäcklösa och Ultuna. Den kan sägas vara fördelad på faunavård. viltproduktion och viltskador. Institutionen har i övrigt kvalificerad kunskap när det gäller hotade och hänsynskrävande viltarter.

Viltforskning bedrivs även vid naturhistoriska riksmuseet. Till muséets forskningsavdelning hör ringmärkningscentralen. gruppen för ekologisk miljögiftsforskning och sälgruppen. Vid muséet har bl. a. bedrivits en mycket omfattande undersökning av rödrävens fortplantning. dödlighet och vandringar. Vidare tar man emot en stor del av kronans villebråd. Materialet utnyttjas för bl. a. åldersbestämningar och provtagning avseende miljögif- ter.

Också genom Svenska naturskyddsföreningens (SNF) och Sveriges ornitologiska förenings (SOF) försorg bedrivs forsknings- och försöksverk- samhet. SNF:s verksamhet är inriktad på att bevara hotade djurarter som örn, falk och varg. SOF arbetar med ett antal fågelstationer, bl. a. Ottenby fågelstation på Ölands södra udde.

Statens veterinärmedicinska anstalt. lokaliserad till Ultuna. utför huvud-

delen av de patologiska undersökningarna på vilda djur. Verksamheten har tre huvudinriktningar. Zoonoser sjukdomar som är ömsesidigt överförbara mellan människa och djur — har ägnats särskild uppmärksamhet. Forskning om förgiftningar inom viltfaunan är en annan huvuduppgift. Den tredje är problem av specifik viltkaraktär, exempelvis sjukdomar hos olika viltar- ter.

Viss försöksverksamhet bedrivs av Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare, av domänverket samt vissa andra skogsbolag.

9.2.2. Finansiering

Följande finansieringskällor finns för Viltforskningen

jaktvårdsfonden viltskaderegleringsfonden

C miljövårdsforskningsanslaget m. fl. anslag vid naturvårdsverket forskningsrådsanslag, övriga medelskällor.

Den på de jaktligt intressanta viltarterna inriktade forskningen finansieras huvudsakligen med pengar som jägarna betalt i jaktvårdsavgift eller för fällt klövvilt. Inbetalda jaktvårdsavgifter samlas i jaktvårdsfonden. Till fonden inbetalas också vissa bötesmedel. Fondens medel skall användas för främjande av Viltvården i landet efter regeringens bestämmande. Till viltskadefonderna inbetalas avgifter för fällt klövvilt. Viss del av influtna avgifter, f. n. 40 procent, överförs till centrala viltskaderegleringsfonden. Om utbetalning ur denna fond beslutar regeringen. Anslaget ur jaktvårds- och viltskaderegleringsfonderna till naturvårdsverket för budgetåret 1982/83 var 3,8 milj. kr. Motsvarande anslag till jägareförbundet uppgick till omkring 3,1 milj. kr.

Till viss del finansieras viltforskning med medel ur anslagen Miljövårds— forskning och Särskilda undersökningar inom miljövårdsområdet vid natur- vårdsverket.

Naturvetenskapliga forskningsrådet och skogs- och jordbrukets forsk- ningsråd har i viss omfattning beviljats forskningsanslag till grundforsknings- inriktad resp. skogs- och jordbruksinriktad viltforskning.

Utöver medel via olika myndighetsanslag lämnas också bidrag från privata fonder och stiftelser samt olika organisationer. Bland sådana anslagsgivare kan nämnas World Wildlife Fund.

Betydande resurser ställs dessutom till viltforskningens förfogande i form av tjänster, lokaler och utrustning som finns vid de forskningsutförande univeriteten och som utan att särredovisas utnyttjas i viltforskningsarbe- tet.

1 stor utsträckning samlar jägareförbundets fältpersonal och enskilda personer in material för forskningen. Fältpersonalen är inte avlönad med forskningsmedel utan utför materialinsamling som en del i sina ordinarie arbetsuppgifter eller under sin fritid.

9.3. Forskningens mål

Målen för svensk viltforskning har formulerats av projektgruppen för viltforskning och av Svenska jägareförbundet.

I projektgruppens forskningsprogram har målen formulerats på följande sätt.

”Viltforskningen skall producera de kunskaper som behövs för skötseln och nyttjandet av landets viltbestånd. Inom forskningsområdet faller alla de förhållanden och åtgärder som påverkar viltbestånden, deras numerär och utbredning antingen direkt (t.ex. via biotopförändrande åtgärder positiva eller negativa — direkt inriktade på vilt, jakt) eller indirekt (t. ex. markanvändningen vid jordbruk. skogsbruk. markex- ploatering, fritidsaktiviteter, industriell verksamhet). Forskningen skall inriktas mot att klargöra de förhållanden som kan ge en både art- och individrik viltfauna. Genom denna forskning skall grunden läggas för ett varaktigt nyttjande av viltbestånden till nytta och nöje för människan. Möjligheter till och omfattningen av nyttjandet skall belysas liksom viltbeståndens avkastning under olika förutsättningar, t. ex. i form av byte vid jakt. naturupplevelser vid friluftsliv. Viltbcståndens negativa effekter i form av skadegörelse och andra produktionskostnader skall klarläggas."

Jägareförbundet har för sin verksamhet uppställt följande mål:

"Vilforskningen skall producera sådana kunskaper. som direkt eller indirekt. på kort eller lång sikt, har betydelse för Viltvården. Med viltvård menas här verksamhet. som inom ramen för samhällsplanering, vid bedrivande av jordbruk och skogsbruk samt biotopvård och jakt etc. syftar till att främja faunan. Jägareförbundets viltvårdsforsk- ning bör omfatta:

D biologisk forskning avseende vilda däggdjur och fåglar,

D forskning över markanvändningens betydelse för viltfaunan,

D försöksverksamhet baserad på forskningsresultat.

D uppföljning av praktiska viltvårdsåtgärders effekter på viltfaunan, |:] social och ekonomisk forskning angående viltvård och jakt." För älgforskningen har följande mål angetts.

"Älgforskningens inriktning skall vara att undersöka de förhållanden och redovisa de kunskaper, som behövs inom älgvården. Målsättningen för forskningen blir då

att öka kunskapen om älgen och dess relationer till miljön så att generella och säkra principer kan ligga till grund för riktiga beslut i akuta situationer eller vara utgångsläge för särskilda målinriktade undersökningar

och att snabbt ta fram de kunskaper som behövs för att lösa aktuella problem inom älgvården."

Projektgruppen, som har ansvar för forskningsplaneringen, har strukturerat

forskningsinsatserna på sju delområden. A. Skogsbrukets markanvändning. Lantbruksuniversitetet, naturvårdsver- ket och jägareförbundet.

B. Jordbrukets markanvändning. Lunds universitet. C. Förutsättningar för och effekter av rabiesbekämpning i viltpopulationer. F. n. ingen forskningsverksamhet. D. Skötselavsimandpopulationer och deras biotoper. Lantbruksuniversitetet och jägareförbundet.

E. Viltet [ tätortsnära miljöer. F. n. ingen forskning. F. Viltets soda-ekonomiska betyde/se. Viss uppdragsforskning bedrivs vid socialhögskolan i Göteborg. G. Den övriga verksamheten omfattar resurser till baskostnader för Grimsö forskningsstation samt medel till Nordiskt kollegium för viltforskning.

I uppräkningen ovan ingår två 5. k. storprojekt — fältvilt (B) och andfågel (D). Ett tredje är storprojekt Älg, det enda som är av en storleksordning som motsvarar termen storprojekt. För dessa projekt, liksom för de övriga som här nämnts, gäller att de drivs och finansieras gemensamt av flera parter — främst naturvårdsverket och jägareförbundet. Forskningen utförs av jägare- förbundets forskare och av forskare vid universitet och högskolor.

F. n. bedrivs älgforskning inom projektet Älgens populationsekologi, vari ingår delprojekten Populationsanalys, Vandringar, Näring och näringsfysio- logi samt Relationer till skogsbruket. Vidare bedrivs forskning om älgens reproduktionsbeteenden och utvecklingsarbete för en reglering av älgstam- mens numerär och sammansättning.

All viltforskning är emellertid inte samplanerad. Såväl jägareförbundet. naturvårdsverket som vissa universitet och högskolor initierar och driver egna projekt.

10. Utbildning och information

10.1. Allmän bakgrund

Idet gamla bondesamhället fick människorna goda kunskaper om miljö och fauna — och även om jakt - genom att de levde i nära kontakt med naturen. För den stora befolkningsgrupp som idag lever i tätorter är möjligheterna att följa skeendet i naturen begränsade. Detta har medfört behov av en medveten satsning för att skapa kunskap om och förståelse för miljö och fauna.

Av olika skäl har intresset för miljö- och faunafrägor kraftigt ökat under de senaste decennierna. Särskilt informationsflödet via böcker, tidskrifter, filmer och utställningar har ökat mycket kraftigt. På utbildningssidan är bilden mer splittrad. Särskilda utbildningslinjer med miljö- och faunainrikt- ning har inrättats. Också den utbildning som bedrivs inom föreningar och via studiecirklar har ökat.

I det obligatoriska skolväsendet är konkurrensen mellan olika ämnesom- råden om tillgängliga undervisningstimmar och övriga resurser så hård att det inte funnits utrymme för ökad undervisning i dessa ämnen. På vissa undervisningslinjer och för vissa studier torde utrymmet tvärtom ha minskat.

10.2. Utbildning med allmän inriktning

Undervisningen i frågor som kan beröra miljö och fauna sker i grundskolan dels inom orienteringsämnena naturvetenskap och biologi, dels om tillräckligt elevunderlag finns under 5. k. fria aktiviteter.

Enligt anvisningarna bör undervisningen i naturkunskap bl. a.

”ge eleverna en elementär biologisk orientering, inriktad på att hos dem väcka respekt för allt levande och ansvarskänsla för naturen, stimulera lusten till naturstudier, hjälpa dem att uppleva naturens skönhet samt klargöra de levande varelsernas beroende av varandra och av naturen".

I läroplanen för grundskolan finns inte naturkunskap upptaget som undervisningsämne på lågstadiet. I vissa timplaner för mellanstadiet har naturkunskap inom ämnesorienteringsgruppen tilldelats 75 lektioner per läsår. För undervisningen på högstadiet tilldelas naturorienterade ämnen tillsammans 13 veckotimmar. Därav faller fem veckotimmar på biologi.

Inom ramen för naturkunskap, som totalt omfattar ett mycket stort kunskapsmaterial, finns relativt stora möjligheter att lokalt bestämma undervisningens innehåll. Lärarnas intresseinriktning och kunskaper. till- gången på kurslitteratur, möjligheterna att få tag på åskådningsmaterial och förutsättningarna för att ordna exkursioner påverkar i hög grad den slutliga utformningen av undervisningens innehåll.

Skolöverstyrelsen överlämnade i april 1978 till regeringen bl. a. Förslag till förändring av grundskolans läroplan. Riksdagen har sedermera antagit regeringens proposition 1978/79:180 om läroplan för grundskolan m.m. Enligt förordningen (1980:64) om mål och riktlinjer i 1980 års läroplan för grundskolan gäller en ny läroplan för grundskolan fr. o. m. läsåret 1982/83. I läroplanen ingår kursplaner för olika ämnen. I den av regeringen föreskrivna kursplanen anges som mål för de naturorienterade ämnena bl. a. att

"Eleverna skall lära känna vanliga växter och djur och få perspektiv på hur olika former av liv har utvecklats på jorden. Vidare skall eleverna få kunskap om hur naturen fungerar, vanliga naturtypers uppbyggnad samt hur människan tidigare och i dag påverkar naturmiljön. Undervisningen skall visa hur kunskap om naturmiljön kan användas i samhällsarbetet, göra eleverna medvetna om människans ansvar för sin och kommande generationers livsmiljö och väcka deras respekt för allt levande."

Som huvudmoment bland de naturorienterande ämnena ingår Naturen och människan. Genom tillval och fria aktiviteter skall eleverna kunna skaffa sig ökad kunskap och erfarenhet i avsnitt de är särskilt intresserade av. På högstadiet skall eleverna dessutom, genom temastudier, kunna skaffa sig fördjupade kunskaper.

Undervisning med anknytning till miljö och fauna meddelas i gymnasiet främst inom ämnet biologi på den treåriga naturvetenskapliga linjen och i undervisningen i naturkunskap på övriga treåriga teoretiska linjer.

Eleverna ges undervisning exempelvis i områden som rör jämvikten i naturen, evolutionen, genetikens grunder och praktiska tillämpningar, livsprocesserna och de fysiologiska sammanhangen samt någon färdighet i biologiska arbetsmetoder.

Inom utbildningsdepartementet pågår f. n. ett långsiktigt arbete för en översyn av utbildningen på gymnasienivå.

Studiecirklar och annan kursverksamhet kring temat natur, djur och miljö har vuxit fram i takt med det ökade miljö- och naturintresset. Denna utbildning drivs främst av de ideella organisationerna inom miljö- och faunavårdsområdet.

10.3. Utbildning med specialiserad inriktning

Det finns knappt 40 specialskolor på gymnasienivå för utbildning inom jordbruk och trädgårdsnäring samt knappt 30 skolor för skogsbruksutbild- ning. Landstingen är huvudmän för dessa skolor. Dessutom finns tre skolori landet för skogsteknikerutbildning. Två av dessa (Bispgården och Värnamo) har organisatoriskt knutits till Sveriges lantbruksuniversitet medan den tredje (Gammmelkroppa) är privat.

I jordbruks- och trädgårdsutbildningen behandlas inte viltvårdsfrågor

direkt. Vissa viltvårdsfrågor kan dock beröras i undervisningen i växtodling och miljövård. I kurs i driftledning för lantbruksföretag ingår viss utbildning i jakt- och fiskevård.

Iskogbruksutbildningen ingår viltvård som ett moment i ämnet naturvård vid såväl skogsbrukslinjen som vid skogsinstitutens skogsteknikerkurser. I ämnet viltvård behandlas de vanligaste däggdjurs- och fågelarterna, biotop- vård. utfodring, viltbalans och viltinventeirng samt viltvårdsplaner och jakt. Vidare behandlas viltvårdsfrågor även i ämnena skogsproduktion och drivning (skogsteknik).

På skogsmästarkursen vid skogsmästarskolan i Skinnskatteberg undervi— sas om jakt- och viltvård huvudsakligen i ämnet skogsekologi med naturvård. Ämnet behandlas dessutom vid undervisningen i planläggningsteknik. Vanligtvis behandlas också jaktens och fiskets sociala betydelse.

Skogsmästarskolan lyder under Sveriges lantbruksuniversitet. Någon undervisning i jakt- och viltvård finns inte medtagen i kursplanen för agronomutbildning vid Sveriges lantbruksuniversitet. Inom institutionen för husdjursförädling inom den lantbruksvetenskapliga fakulteten bedrivs dock viss forskning med anknytning till vilt, bl. a. om älgen som köttprodu- cent. Studenter vid lantbruksuniversitetet som fortsätter sina studier efter grundexamen har inom den viltbiologiska institutionen vissa möjligheter att välja arbetsuppgifter som rör jakt- och viltvård.

Ämnet jakt- och viltvård ingår i jägmästarutbildningen vid lantbruksuni- versitetet och utbildningen är förlagd till institutionen för viltekologi. I kursplanen indelas undervisningen i fyra olika avsnitt. Grundkursen skall lära de studerande jaktens och viltvårdens grunder samt något om de viktigaste arternas ekologi. Huvudkursen i viltekologi skall bibringa de studerande kännedom om våra viktigaste högre djurarters ekologi, utseende och utbredning, hur olika markanvändningsalternativ påverkar faunan och vilka betingelser för viltproduktion som skapas genom olika åtgärder. Fältkursen i viltekologi avser att ge de studerande ökad kännedom om viltbiotoperna i det svenska kulturlandskapet och de mest aktuella fauna-, viltvårds- och viltskadeproblemen samt en inblick i pågående viltforskning. Seminarieövningar och litteraturkurs i viltekologi syftar till att ge eleverna färdighet i att sammanställa aktuella, vetenskapliga uppsatser och redogöra för de väsentliga resultaten samt att kritiskt diskutera och värdera dem. Kursen skall även ge de studerande möjlighet att diskutera speciella ämnen inom viltekologin.

Inom de naturvetenskapliga fakulteterna vid universiteten finns ett relativt rikt utbud av kurser inom miljö- och faunavårdsområdet. Den utbildning som leder fram till akademisk grundexamen kan fördjupas inom de olika ämnesavsnitten för avläggande av doktorsgrad eller i samband med fortsatt forskning. Ett ökande antal studenter har också utnyttjat möjligheterna till fortsatta studier och forskning bl. a. om Viltvården och det jaktbara viltet.

Till universiteten har också knutits fältstationer där studenterna bereds tillfälle att studera och bedriva forskning om viltet. Bland sådana kan nämnas Stensoffa (Lunds universitet), Tovetorp och Öster—Malma (Stockholms universitet) samt Bäcklösa (lantbruksuniversitetet).

Några folkhögskolor, bl. a. Klarälvdalens folkhögskola, har anordnat

kurser med speciell inriktning på miljö- och viltvård. Utbildningen skall ge eleverna kunskap om miljöfrågor och om hur samhället genom lagar och författningar och praktiska åtgärder söker bemästra miljöproblemen. Den skall också ge praktiska kunskaper för arbete inom miljövård, främst viltvård men också friluftsliv och turism.

10.4. Utbildning med särskild jaktlig inriktning

Vid Svenska jägareförbundets jakt- och viltvårdsskola Öster-Malma anord- nas en tiomånaderskurs för personer som söker anställning inom jakt- och viltvårdsområdet. Kursen genomförs med beaktande av efterfrågan på arbetsmarknaden. Kurser har anordnats sedan 1957, numera i regel vart tredje år. Den senaste genomfördes under 1982 och nästa är planerad till 1985. Hittills har man till varje kurs bara tagit emot 12—14 elever. Antalet sökande är i regel 50—60 vid varje kurstillfälle.

Utbildningen skall ge eleverna de kunskaper och färdigheter inom viltbiologi, naturvård, jakt och angränsande ämnesområden som krävs för att kunna fullgöra viltvårdsinriktat arbete inom miljövärden. Efter genom- gången kurs kan eleverna erhålla anställning bl. a. som fälttjänstemän hos jägareförbundet, som viltvårdare och yrkesjägare i privata företag eller som fältassistenter och motsvarande inom Viltforskningen.

Under de år skolan inte är upptagen av huvudkurs anordnas i mån av tid och behov kortare kurser, t. ex. fortbildningskurser för jägareförbundets fältpersonal och yrkesjägare, allmänna jakt- och viltvårdskurser, specialkur- ser för skogstjänstemän, jaktvapenförsäljare m. fl. och utbildning av viltspårhundar.

Under 1983 har skolan fått undervisnings-, utspisnings- och förläggnings- lokaler som avsevärt ökat utbildningskapaciteten.

Riksdagen beslöt 1978 att ett obligatoriskt kompetensprov för jägare skall införas. Bevis om genomgånget prov kommer att krävas vid köp av jaktvapen. Den som redan före obligatoriets införande har tillståndsbevis för jaktvapen skall dock inte behöva avlägga prov för nyförvärv av vapen av samma kategori. Även de som inte har för avsikt att förvärva nya vapen skall kunna få genomgå provet.

Provet skall bestå av en praktisk och en teoretisk de]. Naturvårdsverket skall som tillsynsmyndighet ha ansvar för provets utformning och innehåll. Jägareorganisationerna skall svara för provets praktiska genomförande och myndigheterna skall utse de personer som lokalt kontrollerar och godkänner proven.

Den praktiska undervisning, som kommer att fordras för att klara provet, skall lämnas genom jägarorganisationernas försorg. Teoriundervisningen kommer huvudsakligen att meddelas via studiecirklar. Den som så vill skall dock på egen hand kunna läsa in erforderligt kursmaterial. Det skall inte krävas att den som vill avlägga prov har deltagit i kurser eller annan utbildning. När verksamheten är helt utbyggd beräknas varje år mellan 20000 och 30 000 personer komma att avlägga provet. Kostnaderna för undervisning och prov skall i huvudsak täckas genom avgifter som de som vill genomgå provet själva betalar.

Genom beslut den 20 april 1979 uppdrog regeringen åt naturvårdsverket att efter samråd med jägarorganisationerna upprätta förslag om provens innehåll m. m. Försöksverksamhet med kompetensprov för jägare (jägar- examen) påbörjades med ca 500 deltagare i tre län, Halland, Uppsala och Västerbotten, under 1981. Fr. o. m. 1982 har frivilliga prov för jägarexamen kunnat avläggas i hela landet. Praktiska och teoretiska prov har kunnat avläggas för såväl grundprovet som påbyggnadsprovet för kulvapen. Vid årsskiftet 1982-83 lämnade jägareorganisationerna en redovisning till rege- ringen över erfarenheterna av provverksamheten. Inom jordbruksdeparte- mentet övervägs f. n. frågan om provets utformning och från vilken tidpunkt bevis om avlagt prov skall krävas för rätt att förvärva vapen.

Studiecirkelverksamhet i jakt och viltvård har bedrivits sedan 1960-talet, främst av Svenska jägareförbundet och Studiefrämjandet men även av Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare tillsammans med Vuxenskolan. Också andra ideella organisatioer har ibland anordnat sådana studiecirk- lar.

10.5. Informationsverksamhet från myndigheter och organisatioer

Naturvårdsverket har i egen regi eller i samarbete med andra myndigheter publicerat böcker och broschyrer som rör ämnen inom naturvårdsverkets tillsynsområdet. Verket har också informationscentraler på olika håll i landet och har dessutom startat en naturskola. Naturvårdsverket ger ut tidskriften Miljöaktuellt som behandlar olika miljö- och faunafrågor samt skriften Viltnytt i vilken resultat från olika viltforskningsprojekt kortfattat redovi- sas.

Universiteten och statens veterinärmedicinska anstalt informerar om sin viltforsking främst i jakttidskrifterna men också i naturvårdsverkets skrift Viltnytt och jägareförbundets skrift Viltrevy.

Naturhistoriska riksmuseet producerar i samarbete med bl. a. jägareför- bundet och Svenska naturskyddsföreningen utställningar, särskilt vandrings- utställningar, med viltinformation. Utställningarna, sammanlagt omkring tio sedan 1970, har visats på många platser i Sverige och även utomlands. Museets forskningsresultat publiceras, förutom i dess egen tidskrift Fauna och Flora, i andra vetenskapliga tidskrifter och jaktpressen.

Rikspolisstyrelsen informerar bl. a. jägarna om frågor som rör vapenlag- stiftnigen. Tillsammans med andra myndigheter medverkar styrelsen i den information som ges om vilt och trafik.

Trafiksäkerhetsverket bedriver genom sin informationsavdelning en omfattande upplysningsverksamhet till trafikanterna. Verket informerar genom annonser i press och genom 5. k. TV-spots om riskerna för viltolyckor.

På regional och lokal nivå medverkar även länsstyrelser, kommuner, polismyndigheter, vägförvaltningar och trafiksäkerhetsverkets regionala distrik med information om vilt.

Svenska jägareförbundet bedriver informationsverksamhet genom sin tidskrift Svensk jakt (upplaga omkring 145 000 exemplar), kursböcker,

småskrifter, filmer, bildserier och utställningar. Förbundets länsjaktvårds— föreningar och de lokala jaktvårdssammanslutningarna har också en stor informationsverksamhet genom medlemsskrifter, kurser och föredrag. Via länsjaktvårdspersonalen lämnas information och upplysningar till enskilda jägare och allmänhet i jakt- och viltvårdsfrågor.

Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare bedriver, inom ramen för sina mer begränsade resurser, informationsverksamhet av samma karaktär som Svenska jägareförbundet. Organisationen ger ut tidskriften Jakt och Jägare/Kring lägerelden (upplaga omkring 15 000 exemplar).

Svenska naturskyddsföreningen ger ut tidskriften Sveriges natur samt en temaårsbok och Sveriges fältbiologers ungdomsförening ger ut tidskriften Fältbiologen. Föreningarna producerar omfattande informationsmaterial inom hela natur- och miljövårdsfältet och arrangerar vidare kurser och studiecirklar både centralt och regionalt.

Sveriges ornitologiska förening och dess regionavdelningar på ett 30-tal platser i landet publicerar artiklar om 'fågelskydd, fågelforskning och faunistiska rapporter m. m. både i vetenskapliga tidskrifter och i sin egen tidskrift Vår fågelvärld.

Den svenska stiftelsen av Världsnaturfonden publicerar artiklar, program, pressreleaser och intervjuer i press, radio och TV.

10.6. Övrig informationsverksamhet

Förutom de båda jägarorganisationernas tidsskrifter utges ytterligare tre tidskrifter om jakt som inte är föreningsanknutna. Jaktmarker och fiskevat- ten utges med 11 nummer per år. Upplagan är omkring 70 000 exemplar. Tidningen tar upp jaktpolitiska och jaktfackliga frågor. Dessutom lämnas utrymme för populärt hållna jaktskildringar. Jaktjournalen utges med 11 nummer per år och upplagan är omkring 60000 exemplar. Tidningens innehåll ägnas i stor utsträckning åt artiklar om praktisk jakt och viltvård samt jaktskildringar. Vi jägare och fiskare utkom med sitt första nummer i december 1980. Fr.o.m. 1983 utkommer den med sex nummer per år. Upplagan är ca 45 000 exemplar.

Vissa facktidningar för skogs- och jordbruksnäringarna behandlar regel- bundet miljö-, jakt- och viltvård i nyhets- och debattartiklar. Här kan bl. a. nämnas Lantbrukarnas riksförbunds tidning Land (upplaga omkring 390 000 exemplar), Sveriges skogsvårdsförbunds tidskrift Skogen (upplaga omkring 15 000 exemplar) och Trädgårdsnärigens riksförbunds tidning Viola/ Trädgårdsvärlden (upplaga omkring 9 000 exemplar). Andra periodiska tidskrifter informerar mer sporadiskt i dessa ämnen. Hur ofta det blir är - liksom när det gäller de flesta av dagstidnigarna beroende av speciella, aktuella frågor. Den allmänna dags- och veckopressen, liksom radio och TV, behandlar regelbundet miljö- och faunafrågor. De regionala och lokala dagstidningarna, speciellt de som har sitt läsarunderlag på landsbygden, hari regel god bevakning av dessa frågor. Bland tidningar med rikstäckning har några till sig knutit journalister som specialiserat sig på frågor om jakt och viltvård.

Program i radio och TV om djur och natur, inklusive jakt, röner enligt redovisade mätningar stort intresse.

11. J aktens och viltvårdens kostnader och finansiering

11.1. Allmänt

Viltvården och jakten är en viktig del av naturvården och olika naturvårds- åtgärder med mera allmän inriktning kommer därför också viltet till godo. Omvänt är många åtgärder som görs för viltet till nytta för naturen i övrigt och i vissa fall också för exempelvis jord- och skogsbruket. En riktigt bedriven viltvård och jakt bör leda till goda viltstammar i balans med andra intressen. Vad nu sagts är en av anledningarna till att det inte är möjligt att med några som helst krav på exakthet ange hur stora resurser som tillförs Viltvården.

Direkt viltvårdsarbete bedrivs av många olika intressenter och i många varierande former. Mera sällan redovisas emellertid de särskilda kostnader- na för detta arbete. Många människor, framför allt jägare, ser också Viltvården som en angelägen fritidsverksamhet för vilken någon samman- ställning av kostnaderna inte görs, varken i fråga om nedlagd tid eller direkta utgifter.

En rad statliga myndigheter och institutioner handlägger jakt— och viltvårdsfrågor i någon form. De tjänstemän som handlägger sådana frågor har i allmänhet även andra arbetsuppgifter. I många fall är det därför inte meningsfullt att med utgångspunkt från tilldelade budgetmedel bedöma hur stora kostnader administrationen av jakten och Viltvården föranleder.

Mot den angivna bakgrunden är den följande redovisningen ofullständig och behäftad med en betydande osäkerhet.

11.2. Centrala, regionala och lokala myndigheter

Jakt- och viltvårdsfrågor handläggs av regeringen främst inom jordbruksde— partementet som för dessa arbetsuppgifter har en särskild handläggartjänst inrättad.

Statens naturvårdsverk är central myndighet för jakt- och faunavårdsfrå- gor. Kostnaderna för faunavårdssektionen som helt arbetar med dessa frågor uppgår f. n. till ca 1 milj. kr. per år. Naturvårdsverket handlägger också frågor om viltforskning. Arbetet planläggs inom verkets forskningsnämnd men i samarbete med sektionen för faunavård och jakt. För budgetåret 1982/83 uppgår de för viltforskning anvisade medlen till 3,8 milj. kr. varav 1,1 milj. kr. avser älgforskning. Medlen anvisas ur jaktvårdsfonden och

viltskaderegleringsfonden. Vidare lämnas anslag till verksamheten vid forskningsstationen Grimsö som i huvudsak arbetar med faunafrågor. Härutöver förvaltar verket vissa fonder, bl. a. Alvins fond, som används i projekt rörande fågellivet.

Arbetsmarknadsstyrelsen lämnar via länsarbetsnämnderna bidrag till beredskapsarbeten inom viltvårdsområdet. F. n. sysselsätter jägareförbun- det och dess länsjaktvårdsföreningar ungefär 20 personer på heltid. Inom övriga viltforskningsprojekt sysselsätts ca tio personer.

Bland övriga centrala myndigheter som har kostnader för arbete med jakt- och viltvårdsfrågor kan nämnas rikspolisstyrelsen, lantbruksstyrelsen, skogs- styrelsen, vägverket och trafiksäkerhetsverket. Arbetsinsatsernas omfatt- ning och därav föranledda kostnader är svåra att precisera.

Vid länsstyrelserna handläggs jakt- och viltvårdsfrågor inom en eller Hera av följande enheter, naturvårdsenheten, juridiska enheten eller planerings- enheten. Administrationen bekostas inte enbart med allmänna budgetme- del. För handläggningen av ärenden rörande jaktvårdsområden utgår medel ur jaktvårdsfonden. Länsstyrelsernas informations- och administrationskost- nader för försöksverksamheten med reglerad och samordnad älgjakt bestrids med medel ur viltskaderegleringsfonden. Länsstyrelserna har för denna försöksverksamhet år 1982 erhållit medel uppgående till knappt 2 milj. kr. Även länsälgnämndernas verksamhet bekostas med medel ur samma fond.

Bland övriga regionala myndigheter som har kostnader för arbete med jakt- och viltvårdsfrågor kan nämnas lantbruksnämnden och Skogsvårdssty- relsen. _ .

Bland lokala myndigheter är det främst polisen som belastas med kostnader och då bl. a. i samband med vilttrafikolyckor och utredningar av brott mot jaktlagstiftningen. Polisens kostnader för handläggningen av ärenden om vapenlicenser torde täckas av de avgifter som tas ut för varje meddelat tillstånd.

Vid universitet, högskolor, fackskolor och andra institutioner bedrivs forskning, försöksverksamhet och undervisning med anknytning till viltvår- den. Som regel redovisas inga särkostnader för denna verksamhet utan de räknas in i anslaget för naturvetenskaplig verksamhet eller allmän undervis-

ning.

11.3. J ägareorganisationerna

Svenska jägareförbundet har ca 140 000 direkt anslutna medlemmar och Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare har ca 15 000 medlemmar. ] medlemsavgifter till respektive förbund och länsorganisationer betalar medlemmarna ca 12 milj. kr. Därutöver har organisationerna vissa inkomster från bl. a. förlagsverksamhet och filmproduktion, annonsförsälj- ning och försäljning av material till medlemmarna. De influtna medlen används till viltvårdsinriktat föreningsarbete på olika nivåer. En mycket stor del av medlen används för att trycka och distribuera de båda organisatio— nernas medlemstidningar. Bland andra ändamål för vilka organisationernas medel används kan nämnas information, utbildning, forskning och praktiskt viltvårdsarbete.

Ur jaktvårdsfonden. viltskaderegleringsfonden och viltskadefonderna erhåller Svenska jägareförbundet bidrag till kostnaderna för den del av förbundets verksamhet som hänför sig till uppgiften att leda jakt- och viitvårdsarbetet i landet. För budgetåret 1982/83 uppgick de anvisade medlen till knappt 25 milj. kr. De kostnader som avses är främst lönekostnader för dels förbundets centrala kanslipersonal, dels konsulentdistriktens och länsjaktvårdsföreningarnas personal. I det anvisade beloppet ingår även medel till förbundets viltforskning (drygt 3,1 milj. kr.). Vidare täcks en stor del av förbundets allmänna kostnader både centralt och i konsulentdistrikten och länsjaktvårdsföreningarna. I bidraget ingår även medel för de kostnader som följer av att förbundet handhar jaktkortsregistret och viss del av kostnaderna för upplysnings- och informationsverksamheten. Vidare erhål- ler förbundet bidrag till driften av Öster-Malma jaktvårdsgård och -skola.

Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare fick är 1977 bidrag med 100 000 kr. ur älgskaderegleringsfonden för förbundets insatser i samband med försöksverksamheten med samordnad älgjakt. Under senare år har förbundet fått bidrag till sin verksamhet. För år 1982 uppgick bidraget till 290 000 kr.

Svenska jägareförbundet har ca 3 000 lokala jaktvårdssammanslutningar med ungefär 170000 indirekt anslutna medlemmar. Drygt 1800 av dessa lokala sammanslutnigar är jaktvårdsområden och ett stort antal av de övriga är jaktskytteklubbar och lokala jaktvårdsföreningar. Medlemsavgifterna är av varierande storlek. Någon uppgift om det sammanlagda beloppet finns inte. Flera av de lokala jaktvårdssammanslutningarna som har skjutbanor bedriver en omfattande skytteverksamhet. De lokala sammanslutningarna sysslar också med praktiskt viltvårdsarbete, viltuppfödning, kursverksamhet m.m. Någon samlad redovisning av föreningarnas ekonomiska omslutning finns inte.

11.4. De enskilda jägarna och markägarna m. fl.

Enligt den i avsnitt 4.2.3 redovisade enkäten till jägarna var den genom- snittliga utgiften för jakt och viltvård 2364 kr. per jägare under jaktåret 1978/79. Ett till 1982/83 års priser uppräknat genomsnittsbelopp multiplice- rat med antalet jaktkortslösare, som ökat till 300 000, ger till resultat att jägarnas kostnader för jakt och viltvård nu skulle uppgå till drygt 1 miljard kr. Eftersom beräkningarna bygger på jägarnas ganska grova skattningar rymmer uppgifterna en betydande osäkerhet. Sannolikt är redovisade siffror lägre än de kostnader som jägarna faktiskt har haft.

Jägarnas intäkter av jakten är framför allt köttvärdet av fällda djur. Den totala köttavkastningen från jakten 1982/83 uppgår till knappt 25 milj. kg.

Markägarna har både direkta och indirekta kostnader som en följd av att vilda djur och fåglar finns på deras marker. Bland de direkta kostnaderna märks främst skada på gröda och skog. I fråga om kostnaderna för djurens betning finns endast uppgifter om kostnaderna för den del av klövviltets betning på jordbruksgrödor för vilken ersättning betalas ur viltskadefonder— na. För 1981/82 uppgår de utbetalade ersättningsbeloppen till drygt 7 milj.

kr. Detta belopp torde dock bara motsvara en mycket begränsad del av den faktiska kostnaden för alla vilda djurs och fåglars betning. För de betydande skador som orsakas på skog och skogsplanteringar finns inga tillgängliga uppgifter om kostnaderna. Ersättning för sådana skador utbetalas endast i undantagsfall.

Bland de indirekta kostnader markägarna har för viltet finns bl. a. de merkostnader eller det intäktsbortfall som föranleds av hänsyn eller begränsningar som görs i de areella näringarna och som motiveras av förekomsten av vilt. Några försök har inte gjorts att räkna fram vilka kostnadsbelopp det kan vara fråga om. Många markägare har också kostnader för olika viltvårdsåtgärder, exempelvis för anläggande av viltvat- ten, skyddsplanteringar och viltåkrar.

Utfodring av änder och småfåglar sker årligen i ganska stor omfattning och till relativt höga kostnader. Merparten av kostnaderna för foder åt småfåglar betalas av enskilda personer som varken är markägare eller jägare.

11.5. Fonder och budgetmedel

Jaktvårdsfonden

Intäkterna består dels av de jaktvårdsavgifter, som var och en som bedriver jakt är skyldig att betala, dels av bötesmedel. Jaktvårdsavgiften 1982/83 var 95 kr. och betalades av ca 300 000 personer vilket inbringade omkring 28,5 milj. kr. till jaktvårdsfonden. Bötesbelopp utdömda för brott mot jaktlag- stiftningen uppgår årligen till mellan 300 000 och 700 000 kr. och fördelas vanligen med hälften till staten och hälften till jaktvårdsfonden. Över jaktvårdsfondens medel bestämmer regeringen. Bland de ändamål till vilka fondens medel används märks främst bidrag till jakt- och faunavårdsorgani- sationer (drygt 21 milj. kr.), naturvårdsverkets viltforskning och viltverk- samheten vid statens veterinärmedicinska anstalt (3,5 milj. kr.) och vissa kostnader för länsstyrelsernas arbete med jaktvårdsområdesbildning (0,5 milj. kr.). Ur fonden utgår också ersättning för viltskadori särskilda fall efter beslut av naturvårdsverket och medel för distribution av jaktkort (ca 0,5 milj. kr.).

Viltskadefonderna

För älg, kronhjort och dovhjort som fälls skall jakträttsinnehavaren betala en särskild avgift som tillförs den viltskadefond som finns i alla län utom Gotlands.

Avgifterna för de djur som fälldes under jakten 1982/83 beräknas uppgå till ca 25 milj. kr. inkl. särskilt debiterade avgifter för flyginventeringar. Av de influtna medlen, exkl. avgifter för flyginventeringar, skall f. n. 40 procent inlevereras till en central regleringsfond. På grund av medelsbrist har några län i mellansverige inte alltid kunnat fullgöra denna skyldighet.

Ur viltskadefonderna lämnas ersättning för skador som älg, kronhjort eller dovhjort orsakat på gröda eller trädgårdsodling, bidrag till förebyggande av sådana skador och bidrag till jaktvård, information och utbildning i jaktliga frågor.

En stor utgiftspost för viltskadefonderna är ersättningen för viltskador på gröda. För detta ändamål användes 1981/82 omkring 30 procent av fondernas medel.

Viltskaderegleringsfondens medel används främst för att ge tillskott till de viltskadefonder som visar underskott, för att finansiera viss älgforskning samt för finansiering av kostnaderna i samband med försöksverksamheten med den samordnade och reglerade älgjakten.

Över anslaget i statsbudgeten ”Ersättning för vissa skador förorsakade av vilt, m. m." lämnas ersättning för skador av rovdjur på tamboskap. Dessutom används anslaget för att ersätta vissa skador av kronhjort inom reservatet i Skåne och för vissa skador förorsakade av utrotningshotade eller icke jaktbara viltarter. Vissa medel utgår också för åtgärder för att förebygga skador av rovdjur. Anslaget disponeras av statens naturvårdsverk och vissa länsstyrelser. För budgetåret 1982/83 har anvisats 5,3 milj. kr.

Dessutom används vissa delar av anslagen ””Miljövårdsinformation" och ”Vård av naturreservat m. m." för verksamhet som har anknytning till viltvård. Budgetmedel kanaliseras också till faunainriktad utbildning via studiecirklar. Studiesäsongen 1981/82 genomfördes ca 2 500 studiecirklar med ca 90 000 studietimmar inom detta område. Bidrag från stat, landsting och kommun lämnas i genomsnitt med 95 kr. per studietimme varför kostnaden totalt bör uppgå till drygt åtta milj. kr.

,»'»:.:_'..-'1.'.....: * .. »» ”.:: ..'f,.'. all...-.. ri-.'p',,'**.,;...;,'.-' ' " l. .l"'.: ".." .', ""*. '|_-..' EW": "" "" 'le'TEJ-Tl'Ä—I' ' ' _' "" '. " ' " f " ,- ' . ." ": "l'l""" ." 'l'l'_']l!"'£ .l' , . =: . ,._',..,l- '.' j;. ," ”.": .",'l-"'*,*,'-"' $'”-Luk], ..,; l l " " | ' | ' ' | . |

. . | " . . . .. '-'..' "" | _ . "__|, , . ' .

I l -=,,'l , .I l -* ,, . .',,,l,, if 'i'—'i'.", I' . ..'. " .*|"'. ',_|'.,',, l',""|l-—'.I'R.H -- . ' .. ' -* "' Fl" ...* '.... .l.-. .. "” '.-- . ' " ., * , " . '.'.r... .l|"'l' ,.., . -..*"':"_"l - nh. "ii? "...I"'J,V * _, '," ' , ' ', '.. ,.." ., . " l"1', ". .. -, l."" , '.,l'l..'.1'l .; ”' ,,, ,,. ..I ,,, ,, , ,,, , ,, , ,_,,,,,.. .,-., ul,, ,, "", ,,...,.,.. Lin,, .. . .a"i"-,'|lu'.' ,, ,, . " .. .: .. i . ' '...'-'.' . * .lj'll'lV-r 'i'.-': ,, * .* ,, ,, ,, . *, . . , '.,'*"t u. , i'll...|- ,u, ' . ”..' ... .. , . ' ' .. ' '.. "'" |. . '* * ,. ll . " *," .-'!'..l " 'g' | | _ ,. ,., '. ll, ,. , ,., , , . ,, ,. ,. , , " ,- ,,','Fl*' '. , , ,. ,. .,. .. , ., , ,w ., l ' ' 'l ,' ,,.'T ' '|' ll* " ' '.' . - **".'**' -- " " " 'i. .1" || . år * '.I' . ' -. , , ,,*' _" ' ,r . _- . ... ' . ' _ ul'l' ... . il'n'" ,! , l ' ' '.. .- , . _. u,. ' ' u_ l' " . .. ' .' . , -' . -' ., !;L'l'lr.

.. ** '. . . * ..'.' ,.. L ... ' ., _. . ,, ,... . . ,. . , . . , ,- _ .- .,'.__ ...nu-. |l' l , , ' l , ' | ll ! Il'I ', | . ' » _' -. '-'*' a'" .. '..*,l ' ._,,. " '!!! ',f*-'* * ' .. .'.__ .-._,,, ' - . . | ' , ' u , . . n' '|_., .* . . ,,, ...,. * , ' , ., . .. |..-.__ ngn. , , ., . ,,. .- ,, * . .., ' , 'i'.. ',. . ' .",l-ll. ' . .-' ..l 'l '_. '. ' - 't '. . * ' : " ' *, |,-, J- ' - ,.*'.. ,,,. . 'l > "' '.' ll I | 'I " ' dl ' .. . _ | ;. _ ., .. .u, , _1, .. . * .-.'. . .. . ... ...'..a ' ' " ' ..' | ..' "_ ' " ' l _ ' I' | . ' " . ' ,* ' .., ,, ,. .._ , ..**" . 'F. .. ,, ' '- . '" ' I' ,,'.' '. .- ' .-* . ' , . ,, .. ,,,, . pi,, ..,. .. * ,|. ,| ,,, , , ,'i . -. , , ||' ,." 'I , ..-' .. ... ..' ,, .,, | , . _ .. » _ * . . ' . _, , ,, * , . ,. ' ..,'| .' »- ' , , ., . . .., . , .. _ ,, . , | .. .|__,,._ .ll ' .l ' ** . ' ' ' _ ._*n " '. .'.l.. . 'tl _ " , ,".. ', . ,, ' n '. '... ,_ =. . _, ,, . _* ', ' .,' _.H . ' 7. ' _ "" , _.,. ' .' "i lll l ' l I ' ! LI . . .. .:' . , . .w- ..r'. . " » ".**|" .' ). * .. . ', -. , l|,,.,- j' . ,.l.'. '..' "'-'.;Ill',_!_" " I ll ,', ,' l , l ' ll ! .l ' . fu ,- .. ,' '* .. .. . '|' l ' | ' ll ll l l , . "... . - .w » . ,.U. :, . . - . . . . | _ . ,"' . ., F', ,-,' ' ' "- T I ' ' ,,, |||: F.,, ,, | , 'II ' ' l ' I. ' ' , l . . ,_ v . , ll ' l .' .. . . l ' I I,, , . . ,, ,, ', ., . _|'*' . . ..', |. . ', ' ' 'I . t*" ' * . li,. . .' , ., ,' l . ",-j. -.._.,,*.. . -* .,,t.» ..?...WeuMum- l..-.-'l"..—M.'i'.Lu.n'.'-i . .

12. Internationellt samarbete

12.1. Internationella organisationer

12.1.1. Inledning

I detta kapitel beskrivs de internationella naturvårdsorganisationer och konventioner som har särskilt intresse när det gäller allmän naturvård, inkl. faunavård och jakt. Flera av de nämnda organisationerna och konventio- nerna har funnits länge och aktivt bidragit till en allt mer förbättrad naturvård. Likafullt kan det med fog påstås att FN:s miljövårdskonferens i Stockholm år 1972 medförde en kraftig förstärkning av det internationella naturvårdssamarbetet. Konferensen ledde också till flera konkreta resultat. Här kan nämnas Washingtonkonventionen om handel med utrotningshotade djur och växter (se nedan). Konventionen hade visserligen förarbetats under flera år av Internationella naturvårdsunionen men Stockholmskonferensen kom att spela stor roll för dess tillkomst. Här kan också nämnas FN:s miljövårdsprogram (United Nations Environment Programme, förkortat UNEP).

12.1.2. Internationella naturvårdsunionen (International Union for Conservation of Nature and Natural Resources, förkortat IUCN)

IUCN är en sammanslutning av stater, statliga myndigheter samt ideella organisationer. Unionen grundades den 5 oktober 1948 efter initiativ från FN:s underorgan UNESCO och franska staten.

IUCN har som medlemmar mer än 40 stater, 110 statliga myndigheter, 240 nationella ideella organisationer och 20 internationella sådana organisatio- ner. Unionen är representerad i mer än 100 länder, varav de flesta är utvecklingsländer. Organisationen har sitt högkvarter i Schweiz. Dess arbete spänner över hela naturvårdsområdet. Bl. a. fungerar unionen som sekreta- riat för Washingtonkonventionen.

IUCN fungerar bl. a. som rådgivare åt stater i olika naturvårdsfrågor. den anger vidare de arter (IUCN:s Red Data Book) och biotoper som är mest i behov av skydd, den bedriver olika utvecklingsprojekt inom naturvårdens område och den bidrar verksamt till att utveckla den internationella och nationella naturvårdslagstiftningen. För det sistnämnda ändamålet har unionen ett särskilt lagstiftningscentrum i Bonn.

IUCN har också sex särskilda kommissioner bestående av vetenskapsmän och andra specialister. Den mest omtalade av dessa kommissioner är IUCN:s Survival Service Commission som speciellt ägnar sig åt arter hotade av utrotning. De övriga kommissionerna ansvarar för frågor om skyddade områden, ekologi, miljövårdsplanering, utbildning samt miljövårdspolitik, lagstiftning och administration.

12.1.3. FN:s miljövårdsprogram (United Nations Environmental Programme, förkortat UNEP)

UNEP tillkom som ett resultat av miljövårdskonferensen i Stockholm 1972. UNEP administrerar FN:s miljövårdscentrum i Nairobi och bistår andra organ inom FN med experthjälp. Vidare administrerar man ett naturvårds- program som tar upp olika frågor som naturskydd, giftproblem och energiproblem.

UNEP har också spelat en viss roll vid tillkomsten av Washingtonkonven- tionen (se nedan) genom att under dess igångsättningsskede bekosta sekretariatsfunktionerna.

12.1.4. Europarådet (Council of Europe)

Europarådet skapades 1949 och har nu 21 medlemsstater. Rådet har en särskild naturvårdskommitté, som började sitt arbete 1962/63. Kommittén behandlar vanligen inte frågor om vatten- och luftföroreningar för att undvika dubbelarbete med vissa andra internationella organ. Den koncen- trerar sig i stället på frågor om allmän naturvård och naturresursnyttjande. Kommittén har bl. a. tre underkommittéer, en som sysslar med planering och vård av naturlig miljö, en som ägnar sig åt frågor om skydd för vilda djur och växter samt naturliga biotoper och en som svarar för frågor om miljövårdsutbildning.

Europarådet har aktivt verkat för att öka medvetenheten hos politiker och allmänhet om naturvårdsproblem. Detta har bl. a. skett genom särskilda kampanjer om vissa frågor, t. ex. om problem knutna till vården av växt- och djurarter.

Från 1973 ordnas vart tredje år särskilda miljöministerkonferenser. Ett konkret resultat av dessa är t. ex. den s. k. Bernkonventionen (se nedan) om skydd för europeiska djur och växter samt deras naturliga miljö. F. n. arbetar naturvårdskommittén med skydd och vård av olika europeiska naturtyper där man till att börja med koncentrerar arbetet till våtmarker och hedlandskap.

12.1.5. Nordiska ministerrådet

Bland de arbetsuppgifter som Nordiska ministerrådet ägnar sig åt ingår samordning av vissa naturvårdsinsatser i de fem nordiska länderna.åbBl. a. har genomförts ett omfattande arbete om indelning av Norden (utom Island) i naturgeografiska regioner, baserad på bl. a. vegetationstyper, klimat och geologiska förhållanden. Avsikten är att klassificera olika naturtyper och med klassificeringen som grund utarbeta en översikt över skyddsvärda

representativa naturområden, inbegripet också biotoper för hotade växt- och djurarter.

Vidare har utarbetats en rapport över hotade vilda djur och växter i Norden, varvid en omfattande dokumentation tagits fram om situationen för de olika nordiska djurarterna. Arbetet har resulterat i vissa rekommenda- tioner från rådet till medlemsländerna. En fortlöpande uppföljning görs av resultatet av dessa rekommendationer.

12.1.6. Internationella fågelskyddsrådet (The International Council for Bird Preservation, förkortat ICBP)

ICBP är världens äldsta internationella naturvårdsorganisation. Den grun- dades 1922 av ett antal av världens mest kända ornitologer. Organisationen har sitt kansli i England. Den arbetar primärt genom sina 65 nationella sektioner, som var och en består av myndigheter och organisationer verksamma nationellt inom fågelskyddets område. Som exempel kan nämnas att i den svenska sektionen är bl. a. naturvårdsverket, Svenska naturskyddsföreningen och Svenska jägareförbundet medlemmar.

De nationella sektionerna agerar både som informationskanaler i fågel- skyddsfrågor och som samordnare av nationella fågelskyddsaktiviteter. Sektionerna samarbetar också inom ICBP:s ram vad beträffar det interna- tionella fågelskyddet. En väsentlig del av detta är påverkan på olika länders regeringar i syfte att få till stånd bl. a. ett bättre skydd för värdefulla fågellokaler.

Organisationen arrangerar ofta konferenser om viktiga fågelskyddsfrågor och har ungefär vart fjärde år särskilda samordningskonferenser såväl på global som på kontinental nivå. Den bedriver också publikationsverksamhet i syfte att beskriva olika former av teknik inom det praktiska fågelskyddet. Vidare fungerar ICBP ofta i samarbete med Internationella naturvårdsunio- nen eller Internationella sjöfågelforskningsbyrän.

12.1.7. Internationella sjöfågelforskningsbyrån (International Waterfowl Research Bureau, förkortat IWRB)

Organisationen har ursprungligen bildats genom en utbrytning ur Interna- tionella fågelskyddsrådet. Som namnet anger är IWRB specialiserad på forskning syftande till en förbättrad vård av sjöfågel. Den har liksom ICBP sitt centrum i England (Slimbridge) där den bedriver olika sjöfågelprojekt av forskningskaraktär.

IWRB har en styrelse bestående av ett par representanter från varje deltagarland. Utöver denna styrelse finns ett betydande antal arbetsgrupper med representanter från flera länder och med en särskild sammanhållande, pådrivande och rapporterande kraft, en koordinator. Bland dessa arbets- grupper kan nämnas en som arbetar med frågor om vård av änder och gäss, en annan som ägnar sig åt olika möjligheter att förbättra sjöfågelbiotoper och ytterligare en som arbetar med att samordna det jaktliga uttaget av sjöfågel.

12.1.8. Världsnaturfonden (World Wildlife Fund, förkortat WWF)

Redan tidigt stod det klart att framför allt den internationella naturvården krävde en organisation, lämpad för penninginsamling. Många internationel- la naturvårdsprojekt var svåra eller omöjliga att genomföra därför att värdlandet saknade de nödvändiga ekonomiska resurserna.

Av denna anledning kom Världsnaturfonden till. Den är uppbyggd av olika nationella enheter som bedriver penninginsamling. I toppen finns WWF International som ansvarar för projektverksamhet'en på internationell nivå. Denna verksamhet erhåller pengar genom de nationella enheternas penning- insamling. En del av de pengar som samlas in får dock användas för projekt inom det egna landet. För svensk de] kan här nämnas projekt Fjällräv, projekt Utter m. fl.

Svenska WWF har endast funnits ett fåtal år. Organisatoriskt har man valt att arbeta genom de andra naturvårdsorganisationerna — WWF skaffar fram pengarna till projekt som andra organisationer driver. Exempel på detta är pågående projekt om pilgrimsfalk och havsörn som drivs av Svenska naturskyddsföreningen och där WWF bidragit till finansieringen.

12.1.9. Nordiskt Kollegium för viltforskning (förkortat NKV)

NKV bildades 1971. Dess syfte är att främja samnordiska forskningsprojekt inom ämnet viltforskning. Vidare skall kollegiet försöka koordinera natio- nella viltforskningsprojekt inom Norden. NKV ger också resebidrag till forskare i annat nordiskt land samt arrangerar symposier, kurser och arbetsgrupper. Kollegiet är sammansatt av en representant från Danmark, en från Norge.

en från Finland samt två från Sverige. Kollegiet har en särskild sekreterare. NKV finaniseras genom nationella bidrag. För svensk del kommer dessa bidrag från jaktvårdsfonden.

12.1.10. Övriga organisationer

Utöver hittills redovisade organisationer kan också nämnas Internationella jaktrådet (Conseil International de la Chasse et la Conservation de Gibier, förkortat CIC), Nordisk Jaegersamvirke samt Internationella viltbiolog- kongressen (International Congress of Game Biologists, förkortat ICGP). De har till syfte att ge fältpersonal respektive forskare möjlighet att vid vissa tillfällen såväl dryfta gemensamma problem som sprida kunskaper om pågående verksamhet i skilda länder.

12.2. Internationella konventioner

12.2.1. Konvention om fågeskydd (Pariskonventionen)

Konventionen kom till år 1950 och trädde i kraft 1963. För detta erfordrades anslutning av sex stater. Sverige var bland de första stater som ratificerade

överenskommelsen. Dess ändamål är att för alla i vilt tillstånd levande fåglar skapa ett bättre skydd, framför allt under fortplantningstiden, samt vad beträffar tlyttfåglarna även under den tid då de vänder åter till sina boplatser. För arter som hotas av utrotning eller som erbjuder vetenskapligt intresse bör skyddet omfatta hela året.

Konventionen innehåller mycket preciserade bestämmelser om fridlysning av fåglar, om handel med sådana djur som berörs av överenskommelsen — även handel mellan stater — om förbud mot användning av vissa jaktmetoder eller fångstredskap vid fågeljakt och om belöningar för fångst eller förstörelse av fåglar. Sådana skottpengar skall enligt konventionen inte vara tillåtna.

Ännu i dag är det endast nio stater som har anslutit sig till konventionen. Numera har dock Pariskonventionen för vissa stater inte längre något intresse p. g. a. att deras nationella lagstiftning inom fågelskyddets område är mer avancerad än vad konventionen kräver.

12.2.2. Konvention om våtmarker av internationell betydelse, särskilt som sjöfågelbiotoper (Ramsarkonventionen)

Den 5. k. Våtmarkskonventionen kom efter ett stort förarbete av Internationella sjöfågelforskningsbyrån (IWRB) - till stånd år 1971 och trädde i kraft 1975. Sverige ratificerade konventionen år 1974. Konventionen har nu 23 stater anslutna.

Konventionens syfte är att skydda våtmarker, värdefulla för fågellivet från internationell synpunkt. Grundtanken bakom konventionen är att den skall utgöra ett viktigt instrument när det gäller att skapa en kedja av rast- och uppehållsplatser för de fåglar som behöver tillgång till våtmarker under sin reproduktions- eler flyttningsperiod.

Enligt konventionen skall de stater som anslutit sig utarbeta en förteckning över särskilt värdefulla våtmarker i det egna landet. Även om det inte sägs rent ut är syftet att den aktuella staten skall känna en moralisk förpliktelse att vårda och bevara dessa utpekade områden.

Sverige har i sin förteckning angivit 20 våtmarker. Bland de mer namnkunniga kan här nämnas Hornborgasjön, Tåkern och Hjälstaviken.

Våtmarkskonventionen är mera lösligt utformad än exempelvis Washing- tonkonventionen (se nedan). Den har inget sekretariat, inte heller någon parternas konferens. Detta har lett till att dess tillämpning är tämligen heterogen. För detta söker man nu råda bot. Nyligen har man vid en teknisk konferens diskuterat olika lösningar för att göra konventionen mera stringent. Sannolikt kommer dessa olika lösningar att också snart tas upp till behandling vid en diplomatisk konferens i avsikt att genomföra förändringar av konventionen.

12.2.3. Konvention om internationell handel med hotade vilda djur och växter (Washingtonkonventionen)

Efter många års förarbete av framför allt Internationella naturvårdsunionen (IUCN) samt efter rekommendation av FN:s miljövårdskonferens år 1972 i Stockholm tillkom år 1973 en internationell konvention till skydd för djur och

växter särskilt hotade av handel. Konventionen utarbetades i Washington efter initiativ av USA. Den trädde i kraft den 1 juli 1975. Sverige var en av de första stater som ratificerade konventionen. Antalet stater som nu är konventionsparter uppgår till nästan 80.

Konventionen omfattar såväl vilda djur som växter. Dessutom gäller den i stor utsträckning även produkter och delar av sådana djur och växter.

Konventionen omfattar i första hand sådana djur- och växtarter som är hotade av utrotning och där handeln är eller kan förväntas bli en väsentlig orsak till detta utrotningshot. Dessa arter anges i särskild bilaga till konventionen. För handel med djur eller växter hörande till dessa arter skall enligt konventionen gälla mycket stränga regler. Sådan handel får förekom- ma endast i undantagsfall.

Konventionen innefattar också sådana arter som inte hotas av utrotning men som kan hamna i den situationen om handeln med dem inte regleras. Även dessa arter anges i en särskild bilaga. Principen är att handel med dessa djur eller växter skall kunna äga rum men ske under kontroll.

Dessutom gäller att varje stat som har särskilt intresse av att skydda vissa inhemska arter kan föra in dessa i ett särskilt bihang till konventionen. Även dessa arter kommer då att omfattas av strikta bestämmelser i handelshän- seende.

Konventionens tillämpning kräver kontinuerlig uppmärksamhet. Därför finns ett särskilt sekretariat. I varje konventionsland finns också utsedd en särskild tillståndsgivande myndighet (”Management Authority”) och en vetenskaplig rådgivande myndighet ("Scientific Authority”). I Sverige är det lantbruksstyrelsen respektive naturvårdsverket som svarar för dessa funk- tioner.

Ungefär vartannat år anordnas också en konferens med konventionssta- terna. Till detta möte har också vissa observatörer tillträde.

12.2.4. Konvention om skydd för europeiska djur och växter samt naturliga biotoper (Bernkonventionen)

Konventionen har skapats av Europarådet helt nyligen. Den var färdig för undertecknande år 1979. Den trädde i kraft den ljuli 1982. För detta erfordrades ratifikation av fem stater.

Konventionen är allmänt hållen och medvetet konstruerad på sådant sätt att så många stater som möjligt skall kunna ratificera den. I likhet med Washingtonkonventionen har den ett antal bilagor omfattande växt- respektive djurarter som skall vara föremål för särskilt skydd samt sådana som förutsätts kunna exploateras enligt vissa regler. Till konventionen finns också knuten en förteckning över sådana medel och metoder för fångst m. ni. av djur som skall vara förbjudna inom konventionsstaterna.

Konventionen omfattar också skydd för biotoper. Detta skydd är dock mycket allmänt utformat.

Om Sverige ratificerar konventionen kommer detta endast att leda till smärre förändringar på faunasidan. Svensk jaktlagstiftning ligger redan nu väl i linje med de bestämmelser som konventionen innehåller.

12.2.5. Konvention om skydd för flyttande djur (Bonnkonventionen)

Det har sedan länge stått klart för många stater att ett internationellt samarbete är nödvändigt när det gäller vården av flyttande djur. Bonnkon- ventionen utgör ett led i detta samarbete. Tanken är att denna konvention skall utgöra en "paraplykonvention" — en internationell överenskommelse inom vars ram andra såväl bilaterala som multilaterala överenskommelser om vård av flyttande djur skall kunna träffas.

Bonnkonventionen var klar för underskrift år 1979. Den har ännu inte trätt i kraft. För detta erfordras ratifikation av 15 stater.

Konventionen har två bilagor omfattande dels flyttande, akut hotade arter, dels andra sådana arter för vilkas vård det av annan anledning behövs samarbete länder emellan. De stater som därvid blir aktuella är 5. k. Range States. dvs. stater som utövar jurisdiktion över de områden som den eller de berörda djurarterna nyttjar under sin flyttning eller reproduktionsperiod.

I likhet med vad som gäller för Washingtonkonventionen är det tänkt att de fördragsslutande parterna skall ordna konferenser ungefär vartannat år, varvid konventionens tillämpning skall ses över och nödvändiga beslut fattas för att anpassa denna tillämpning till utvecklingen.

Utöver denna parternas konferens skall det också finnas ett sekretariat och ett vetenskapligt råd. Funktionerna för detta råd anges av konferensen. I huvudsak blir det fråga om att ge råd till konventionsstaterna, t. ex. om vilda arter som bör ingå i de båda bilagorna.

12.2.6. Konvention om skydd av Östersjöns marina miljö (Östersjökonventionen)

Arbetet med Östersjökonventionen slutfördes år 1974. Den trädde i kraft år 1980. Sverige ratificerade konventionen år 1976. Konventionen har nu sju stater anslutna, dvs. samtliga Östersjöstater.

Konventionen omfattar hela Östersjön med inlopp och havet utanför till i höjd med Skagen. Den gäller också kuststaternas territorialhav inom Östersjöområdet.

Konventionens syfte är att förhindra och minska förorening av Östersjö- området, vare sig föroreningen kommer från land, fartyg eller annan föroreningskälla. Enligt konventionens principer skall de fördragsslutande parterna var för sig eller gemensamt genomföra de lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder som bedöms nödvändiga för att skydda och förbättra den marina miljön i området.

Utsläpp av PCB och DDT skall på alla sätt motverkas, bl. a. genom kontroll av användningen. Vidare skall åtgärder vidtas för att kontrollera och minska förorening av bl. a. kvicksilver, kadmium, arsenik och krom. Dessa ämnen får inte släppas ut i mängder av någon betydelse utan särskilt nationellt tillstånd.

Östersjökonventionen omfattar också skydd mot utsläpp av olja. Den lag om vattenförorening från fartyg inom Östersjöområdet som Sverige fick år 1977 är i allt väsentligt grundad på denna konvention.

Konventionen har ett eget sekretariat, placerat i Helsingfors. Den har

också en särskild kommission som arbetar med tillämpningen. Denna kommission samlas en gång om året.

Östersjökonventionen har givetvis stort intresse från faunasynpunkt, eftersom föroreningar av olika slag utgör ett synnerligen allvarligt hot mot ett flertal av våra djurarter. Redan nu kan det också sägas att konventionen börjar ge eftersträvad effekt. Halten av DDTi Östersjön har minskat. De första antydningarna om en liknande utveckling vad avser PCB har just kommit. Någon ljusning vad beträffar oljeutsläppen finns dock ännu inte. Arbetet måste därför intensifieras inom detta område.

12.2.7. Konvention om långväga gränsöverskridande luftföroreningar (den s. k. begränsningskonventionen)

Sverige har stora problem med försurning av sjöar, skogsmark m. ni. som en följd av luftburna svavelföroreningar.

För att minska de luftburna utsläppen har skapats en konvention till skydd mot dylika luftföroreningar. Konventionen undertecknades vid ett miljömi- nistermöte år 1979. Antalet undertecknade stater var 33, däribland Sverige. Konventionen har tillkommit inom ramen för ECE (Economic Commission for Europe) ett FN-organ som innefattar även öststaterna och som i hög grad ägnar sig också åt naturvårdsfrågor, framför allt luft- och vattenföro- reningar.

Konventionen, som ännu inte trätt i kraft, berör tre samarbetsområden. Åtgärder för att minska utsläpp av svavelföroreningar och andra viktigare luftföroreningar, undersökningar av spridningen av luftföroreningar över långa avstånd samt studier av effekter av dessa luftföroreningar på hälsa och miljö.

12.2.8. EG:s fågeldirektiv (Directive of the Council of the European Communities on Bird Conservation)

Den europeiska gemenskapen (EG) har sedan flera år ägnat sig åt naturvårdsfrågor, varvid intresset koncentrerats särskilt på fågelskyddet. Man har bl. a. funnit det nödvändigt att söka koordinera bestämmelserna för jakt på fågel inom deltagarländerna.

Resultatet av detta arbete är bl. a. EG:s fågeldirektiv. Detta är ett dokument som tagits fram parallellt med det på andra håll pågående arbetet med Bern- respektive Bonnkonventionen. Dessa tre olika internationella överenskommelser företer också stora likheter. De är alla särskilt koncen- trerade på det artvisa skyddet. Såväl Bernkonventionen som fågeldirektiven anger också ett antal jakt- och fångstmetoder som skall vara förbjudna inorn deltagarländerna.

Den stora skillnaden mellan konventionerna och fågeldirektiven är att de sistnämnda är absolut bindande för medlemmarna i EG. För att slutföra arbetet med direktiven har man dock tvingats till kompromisser. Som exempel på detta kan nämnas att jakt på sånglärka alltjämt kommer att vara tillåten i vissa deltagarländer.

Direktiven innehåller också bl. a. restriktioner för handel med fågel inom deltagarländerna.

13. Jakt och viltvård i andra länder

13.1. Finland

13.1.1. Lagstiftning

Den finska jaktlagstiftningen uppvisar bl. a. av historiska skäl betydande likheter med den svenska. Huvuddelen av de för jakten väsentliga bestämmelserna återfinns i den finska jaktlagen (13.4.1962-290 jämte ändringar) och i jaktförordningen (27.7.1962-406 jämte ändringar). Förord- ningen motsvarar i stort sett den svenska jaktstadgan. Grundläggande bestämmelser finns även i lag om naturskydd (13.4.1962-292). Påföljdsbe- stämmelser finns dels i jaktlagen, dels i strafflagen (olovlig jakt på annans område under gällande jakttid). Vissa bestämmelser i djurskyddslagen med förordning berör även jaktutövningen. En särskild lag om hundskatt finns.

För Åland, som utgör en autonom enhet inom riket, gäller en särskild jaktlag.

13.1.2. Jakträtt

J akträtten tillkommer markägaren. På statens marker kan jakträtten upplåtas enligt särskilda bestämmelser eller utarrenderas. På öppna havet samt på staten tillhöriga havsstränder, holmar och skär, dvs. i praktiken de yttre skärgårdsområdena, äger med vissa inskränkningar alla finska medbor- gare jakträtt. Envar äger, med vissa inskränkningar, jaga björn, varg, järv och säl även på område där jakträtt i övrigt inte tillkommer honom eller där jakt annars inte får bedrivas.

Villebråd som inte är fridlyst någon tid av året samt vissa andra arter (hare, ekorre, hermelin, iller, grävling och ”fridlyst vattenfågel”) får enligt närmare bestämmelser dödas och behållas av innehavaren till vissa angivna områden (gårdsplan, trädgård, sädesåker, fiskodling m. fl.).

J aktarrendeavtal skall vara skriftligt och ingås på viss tid, minst fem och högst 25 år.

Den som vill utöva jakt måste erlägga viltvårdsavgift genom att lösa jaktkort. Jaktkortsavier sänds ut till alla som tidigare innehaft jaktkort genom postbankens försorg. I samband med betalning skall jägaren även lämna uppgift om det antal djur som fällts föregående år. Den som inte tidigare haft jaktkort kan hos jaktvårdsförening erhålla ett ifyllt inbetalnings-

kort. Inbetalningskort lämnas inte ut med mindre sökanden företer intyg över jägarexamen avlagd enligt jord- och skogsbruksministeriets anvisning— ar.

13.1.3. Jakttids- och fredningsprinciper

De frilevande däggdjurs- och fågelarterna hänförs till villebråd eller icke villebråd. Villebrådsarterna tilldelas jakttider som anges i jaktlagen. Alla fåglar som inte räknas till villebråd är med vissa undantag (kråk- och måsfåglar t. ex.) fridlysta. De däggdjursarter som inte räknas till villebråd och som är ständigt fridlysta anges i lagen om naturskydd. Särskilda bestämmelser om s.k. skadedjur finns. Jaktlagen innehåller regler om decimering av skadedjur, bl. a. varg, björn, järv och säl.

13.1.4. Beskattningsregler

För villebråd tillhörande småviltarterna gäller allmän jakttid med undantag för bäver. Tiderna anges i huvudsak i en årligen utkommande jakttidsför- ordning där den aktuella viltsituationen beaktats. Dessutom kan den lokala jaktvårdsföreningen inom sitt verksamhetsområde besluta om särskilt förbud mot jakt om det föreligger särskilda skäl. Ett sådant beslut kan överklagas hos jord- och skogsbruksministeriet. Beskattningen av bäver och hjortviltarter (huvudsakligen älg och vitsvanshjort) regleras i särskilda förordningar. Tillstånd till jakt på älg och vitsvanshjort meddelas efter ansökan av länsstyrelsen eller för område som förvaltas av Forststyrelsen (Statens marker) av denna. Ansökan sänds till jaktvårdsförening vilken med yttrande via jaktvårdsdistriktet sänder ansökan till länsstyrelsen. J aktområ- dets storlek skall vara minst 1 000 ha vid älgjakt och minst 500 ha vid jakt på vitsvanshjort. För de djur ansökan avser skall vissa avgifter betalas. Inbetald avgift återfås efter ansökan om djuret inte fällts. Jakt på andra hjortviltarter får ske endast efter tillstånd av jord- och skogsbruksministeriet.

Vid jakt förbjudna vapen är hagelgevär som kan laddas med fler hagelpatroner än två, pistol, luftgevär samt miniatyrgevär för jakt efter annat villebråd än ekorre, snöripa och kråkfåglar (med miniatyrgevär avses vapen i kaliber 5,6 x 15R och 22. Magnum). Kulor för hagelgevär, s. k. brennecke- kulor, får användas endast för jakt på björn, varg. järv och säl. Vid älgjakt får endast räfflade vapen samt fabriksladdad ammunition vars kulvikt är minst 10 gr samt har en anslagsenergi 25 m från mynningen om lägst 3 000 joule användas. Helmantlade kulor är förbjudna vid sådan jakt. Vid jakt på vitsvanshjort skall kulvikten vara minst 8 gr samt kulan ha en anslagsenergi 25 rn från mynningen om lägst 2 500 joule.

Fällor, saxar och snaror får med vissa angivna begränsningar användas. Vid saxfångst får i allmänhet endast sådana saxar användas som omedelbart dödar djuret. Gift får endast användas efter särskilt tillstånd och enbart mot skadedjur.

Att jaga. spåra eller förfölja vilt med motorfordon (t. ex. med snöskoter) är förbjudet. Jaktvapen skall vid färd med motordrivet fortskaffningsmedel förvaras oladdat i fodral. Jakt med hjälp av belysningsanordning är förbjuden utom vid grytjakt efter räv och grävling.

Vid älgjakt där mer än två personer deltar skall ansvarig jaktledare vara utsedd. Anmälan om tillståndsbeslut, jaktledare, deltagande hundförare och jägare samt uppgift om deras vapen skall senast tre dagar före jakten på fastställd blankett göras till chefen för vederbörande polisdistrikt. Denne kan förbjuda en eller flera av de angivna personerna att delta i jakten. Endast jägare som avlagt prov för älgskyttemärke enligt Jord- och skogsbruksmi- nisteriets anvisningar får delta i älgjakt. Det åligger jaktledaren att planera jakten på ett ändamålsenligt sätt. Jaktdeltagare skall bära röd eller orangeröd huvudbonad samt ett yttre klädesplagg i lätt observerbar färg.

13.1.5. Påföljdsbestämmelser m. m.

Straffbestämmelser, som f. n. är föremål för omarbetning, finns i jaktlagen och strafflagen. Böter och fängelsestraff kan utmätas. Vidare kan den dömde förklaras förlustig sin jaktutövningsrätt för viss tid. Tiden som i allmänhet är minst ett år är beroende på grad och art av förseelse (i praktiken innebär detta att jaktkort inte utfärdas).

13.1.6. Möjligheter för enskilda att jaga

I de södra delarna av landet överensstämmer möjligheterna att jaga med de som existerar i Sverige, dvs. man måste arrendera eller få tillåtelse av markägaren att jaga såvida man inte själv äger mark. I Lapplands län samt vissa kommuneri Luleåborgs län har varje på orten bosatt person rätt att jaga på statens marker såvida inte särskilda inskränkningar råder. På dessa marker kan även icke ortsbor beviljas jakträtt. På övriga statens marker kan enskild beviljas jakträtt, företräde ges till ortsbefolkning som inte har tillgång till andra jaktmöjligheter.

13.1.7. Administration och finansiering av Viltvården

Högsta jaktliga myndighet är jord- och skogsbruksministeriet där en jaktinspektör tjänstgör. I länen utövas myndigheten av länsstyrelsen med bistånd av polismyndigheten. För den lokala övervakningen tillsätts särskilda jaktpoliser och jaktövervakare. Upplysnings- och rådgivningsverksamhet bedrivs av Jägarnas Centralorganisation som organisatoriskt är uppbyggd av jaktvårdsdistrikt vilka i sin tur indelas i jaktvårdsföreningar. Jaktvårdsföre- ningen består av de personer som inom kommunen innehar jakträtt och erlagt jaktvårdsavgift. Jaktvårdsdistriktet utser jaktchef för distriktet samt antar jaktvårdsinstruktörer m. m.

I statsbudgeten upptas varje år för främjande av jaktvården ett anslag som är minst lika stort som det som beräknas inflyta i jaktvårdsavgifter. Av detta anslag bestrids Jägarnas Centralorganisations personal- och administrations- kostnader, jakt- och viltvårdsåtgärder samt viss försöksverksamhet.

De till staten influtna medlen från älglicenserna används till ersättning för skador av älg, till skadeförebyggande åtgärder samt till forskning om hjortdjuren.

1318. Andra bestämmelser av intresse

Bestämmelserna angående tillsyn över hundar överensstämmer i stort med de svenska. Jakträttsinnehavaren har dock en mera vidsträckt rätt att döda hund, bl. a. om den påträffas driva hjortdjur. Om ägaren till en omhänder- tagen hund vill återfå den, har han att inom sju dagar lösa den med 20 mark.

13.2. Danmark

1321. Lagstiftning

Bestämmelser förjakten och Viltvården finns i en lag från år 1967 som nyligen har omarbetats grundligt. Syftet med revisionen har främst varit att anpassa bestämmelserna till EG:s direktiv för skydd av vilda fåglar (jfr. avsnitt 12.3.8). Den omarbetade lagen är utformad som en ramlag som i större utsträckning än tidigare innehåller bestämmelser som bemyndigar lantbruks— ministeriet att meddela föreskrifter i olika hänseenden. Det gäller bl. a. föreskrifter om jakttider, om begränsningar i rätten att jaga med kulvapen, om jakten från motorbåt på fisketerritoriet, om handel med vilt och om auktorisation av konservatorer. Lagen i dess nya lydelse trädde i kraft den 1januari 1983.

13.22. Jakträtt

Jakträtten tillkommer markägaren och kan inte frånskiljas markägandet t. ex. genom avtal eller expropriation. Skulle jakträtten genom hävd tillkomma annan än markägaren kan denne enligt lagen kräva att få lösa in jakträtten. Markägaren är dock oförhindrad att utarrendera sin jakträtt för högst tio år i taget. För upplåtelse av viss fågeljakt gäller att upplåtelsen skall avse en tid av minst en månad. Vid överlåtelse av brukningsrätt till fastighet, exempelvis jordbruksarrende, innefattas jakträtten om inte annat avtalats. Sårat vilt som vid jakt faller på annan markägares mark tillfaller denne. I sötvatten som inte ligger under särskild ägare har markägaren jakträtt på den del av vattnet som ligger närmare hans mark än någon annans. På öppna havet har varje dansk medborgare jakträtt med undantag för bl. a. vattenområden i närheten av tätbebyggda landområden.

Den som vill utöva jakt måste lösa jaktkort (jagttegn). Detta skall alltid medföras vid jakt. Jaktkortsavier sänds ut till dem som tidigare har jaktkort och som har framställt önskemål om detta i samband med insändande av svarskort rörande jaktutbytet föregående år. J akttegnskontoret, som ingår i lantbruksministeriets förvaltning, handhar uppbörden av avgifterna. Avgif- ten kan endast betalas in genom den särskilt utsända avin. Jaktkortets giltighetstid är den 1 april ena året till den 30 april påföljande år. Innan jaktkort kan lösas första gången måste jägaren genomgå ett jägarprov (jagtpröve) enligt bestämmelser som fastställs av lantbruksministeriet. Till jaktkortet är knuten en ansvarsförsäkring i ett särskilt bolag, Dansk jagtforsäkring AS.

13 2.3 Jakttids- och fredningsprinciper

Däggdjur och fåglar för vilka det inte har bestämts någon jakttid är fredade hela året. De arter för vilka jakttid har bestämts är fredade under annan tid än jakttiden. Jakttid får bara bestämmas för de arter som är angivna i en bilaga till lagen. Lantbruksministeriet, som fastställer jakttiderna, har möjlighet att differentiera dessa tider genom att de kan ges giltighet för exempelvis delar av fisketerritoriet, kommuner eller välarronderade lokala områden. Jaktlagen föreskriver också att fotografering, bandinspelning, registreringar och iakttagelser vid bon eller häckningsplatser skall ske på sådant sätt att djuren och deras ungar inte störs. Ringmärkning får ske endast av person eller institution som fått tillstånd från lantbruksministeriet.

13.2.4. Beskattningsregler

Som huvudregel gäller som nämnts att bara vissa uppräknade arter får jagas under den för respektive art bestämda jakttiden. Lantbruksministeriet kan emellertid i föreskrifter om jakt på vilt som orsakar skada medge att också andra arter får jagas och att jakt får bedrivas under annan tid än den allmänna jakttiden. Är det fråga om särskilt omfattande skadegörelse kan ministeriet också ge tillstånd till en organiserad bekämpning av den skadevållande viltarten. Jakt får bara utövas under tiden från soluppgång till solnedgång men vissa undantagsbestämmelser finns. På havet inkl. vid ebb torrlagda strandområden samt i sötvatten får inte hon-, dov-, sikahjort, rådjur, mufflonfår och harar jagas. I likhet med den svenska naturvårdslagstiftning- en finns möjligheter att skydda djurarter genom inrättande av reservat.

Det är förbjudet att vid jakt använda hel- eller halvautomatiska vapen som kan laddas med mer än två patroner. Inte heller får hagelgevär med större kaliber än 12 användas. Förbjudna är också vapen som inte är i tillfredsstäl- lande skick, vapen med ljuddämpare. luftgevär och pilbåge. Vidare är det förbjudet att använda salongsgevår vid jakt på gäss, fasan och hare eller däggdjur som är större än hare. Vid jakt får inte användas hagel som är större än 3,5 mm. Det är också förbjudet att använda s. k. brenneckekulor och motsvarande. Vid jakt på större viltarter, kron-, dov- och sikahjort, mufflonfår och vildsvin, får man inte använda helmantlade kulor. Vid sådan jakt skall ammunitionen ha en kulvikt av minst 8 gr och en anslagsenergi av minst 1 962 joule. Inte heller vid rådjursjakt får helmantlad kulammunition användas. Ammunitionen måste ha en kulvikt av minst 3 gr och en anslagsenergi av minst 981 joule. Det är förbjudet att jaga med skjutvapen på sådant sätt att hagel faller ner på annans bostadshus, trädgård eller gårdsplats.

Gift får inte användas vid jakt (vissa undantag för mullvad, råttor, sorkar och möss). Inte heller får belysningsanordningar, vissa optiska eller elektroniska hjälpmedel, sprängämnen eller anordningar som dödar eller bedövar med elektricitet användas vid jakt. Nät, garn och ryssjor får inte användas för att fånga vilt. Förbjudna som jaktredskap är vidare bl.a. krokar, saxar, limpinnar och snaror. Jakt på fasan och däggdjur får i allmänhet inte ske från hus, hydda, jordkoja eller liknande byggnad. Utfodring av vilt med avsikt att skjuta det i anslutning till foderplatsen är

förbjuden. Vidare är det förbjudet att skjuta vilt på marken eller på vattnet i omedelbar närhet av foderplats. Falkar och andra rovfåglar får inte användas vid jakt.

Jakt från luftfarkost och motorfordon är förbjuden. Jakt från motorbåt får bara ske på havet och då med båtar som inte kan gå fortare än 9,7 knop (18 km/tim.). Vid själva jakten får båten inte köras fortare än 2,7 knop (5 km/tim.).

13.2.5. Påföljdsbestämmelser

Straffbestämmelser finns i jaktlagen. Normalstraffet är böter. Vid försvå— rande omständigheter kan dock fängelse upp till två år utdömas. Strafflagens allmänna bestämmelser, bl. a. angående förverkande. tillämpas vid överträ- delse av jaktlagen. Såväl jaktbyte som jaktredskap och använda motorfor— don kan förklaras förverkade. Den som döms för brott mot jaktförfattning- arna kan fråntas sin jaktutövningsrätt genom att möjligheterna att inneha eller förvärva jaktkort dras in. Detta sker tidsbestämt på ett till fem år eller tills vidare.

13.2.6. Möjligheter för enskilda att jaga

Den som inte själv är markägare är hänvisad att själv eller tillsammans med andra arrendera jakträtt. Detta sker i stor utsträckning och förekomsten av s.k. jaktkonsortier ökar. Dessa består ofta av många medlemmar vilka tillsammans arrenderar en jaktmark där sedan jakten utövas enligt regler som konsortiet utarbetar inom ramarna för de krav ägaren eventuellt har satt. Enskilda personer kan också delta som betalande gäster vid vissa endagsjakter, framför allt vid klappjakt på fälthöns eller vid andjakt. Möjligheter finns också att skaffa sig en kortare upplåtelse för att nedlägga ett eller flera trofébärande djur. Som tidigare nämnts har alla danska medborgare rätt att jaga på havet.

1327. Administration och finansiering av Viltvården

Högsta myndighet är lantbruksministeriet. Intäkterna från jaktvårdsavgif- terna samlas över lantbruksministeriets budget i jaktfonden. Medlen användes till viltbiologisk forskning, jaktkonsulenternas verksamhet, inrät- tande och skötsel av viltreservat samt övrig till viltförvaltningen hörande verksamhet. De landsomfattande jägarorganisationerna erhåller årliga bidrag för verksamheten ur jaktfonden. Hela det arbetsfält som behandlar viltvård och jakt är samlat under lantbruksministeriets viltförvaltning och beläget på Kalö gods. Viltförvaltningens administrativa sektion administre- rar den Viltbiologiska stationen, Kalö jägarskola, jaktkonsulentväsendet samt godsets allmänna drift. På den administrativa sektionen finns jakttegns- kontoret, viltreservatskontoret, jaktrådets, viltnämndens och viltförvalt- ningsrådets kanslier. Som rådgivande organ till lantbruksministern och ministeriet finns enligt gällande jaktlag

Viltförvaltningsrådet som _är ett forum för principiella diskussioner angående faunan och dess vård. Rådet får sig förelagt frågeställningar

från ministeriet eller tar på eget initiativ upp frågor. I rådet finns bl. a. representanter för Viltforskningen, jaktkonsulenterna samt de ideella naturskydds- och ornitologiska föreningarna. D Jaktrådet som behandlar jakttekniska frågor. Rådet har tre medlemmar. En ordförande utsedd av lantbruksministern samt två ledamöter nomi- nerade av de två stora jägarorganisationerna.

13.2.8 Andra bestämmelser av intresse

Jaktlagen innehåller bestämmelser om förbud mot att bl. a. sälja eller köpa däggdjur eller fåglar som har nedlagts eller fångats i strid mot vad som föreskrivs i lagen. Den som yrkesmässigt handlar med vilt är skyldig att för de senaste två åren kunna redovisa vilket vilt han har mottagit, när detta har skett och från vem viltet har mottagits. Lantbruksministeriet kan föreskriva att djur av vissa arter som påträffas som fallvilt skall överlämnas till offentliga zoologiska muséer.

13.3. Norge

13.3.1. Lagstiftning

Bestämmelserna om jakt återfinns i huvudsak i en den 29 maj 1981 utfärdad lag om viltet.

Lagen omfattar alla viltlevande landdäggdjur, fåglar, amfibier och kräldjur. Sälar och valar regleras i särskild lagstiftning.

Regeringen bestämmer vilka arter som får jagas, ramar för jakttider och var man får jaga samt regler för jägare- och skytteprov, jaktkortsavgift, jägarförsäkring, fällavgifter för storvilt och auktorisation av konservato- rer.

Regeringen utfärdar bestämmelser om avlivning under icke jakttid av fågelarter som gör skada, jaktvapen och ammunition samt dess förvaring under jakt, fångst i näringssyfte, undantag från förbud att använda gift, skottpengar och skyldighet för jägare m. fl. att lämna underlag för jaktstatistik.

Viltdirektoratet bestämmer om jakttider för enskilda arter, undantag från fredning beträffande utsatt vilt och sjöfågel, var jakt efter klövvilt och bäver får bedrivas och minimiareal för tillstånd att fälla djur (licens) samt tid under vilken jakt med hund är tillåten.

Kommunal viltnämnd får besluta om tillstånd att riva bäverdammar och fälla skadegörande hjortvilt och bäver samt tillstånd att jaga dessa arter under jakttid.

Lagen behandlar även förföljningsrätt, bildande av jaktområde (ungefär motsvarande det svenska jaktvårdsområdet), hundhållning samt påföljdsbe- stämmelser.

13.3.2. Jakträtt

Jakträtten tillkommer markägaren. I havet samt på holmar och skär som inte tillhör viss fastighet har varje norsk medborgare jakträtt. Markägare kan utarrendera sin jakträtt, dock inte för längre tid än tio år i taget. Tidsbegränsningen gäller inte när det är fråga om jordbruksarrende. Avtal om enbart jakträtt skall vara skriftligt och skall anmälas till viltnämnden i kommunen om upplåtelserna omfattar mer än fem år. Den som upplåter jakträtt är skyldig att förvissa sig om och är ansvarig för att den till vilken upplåtelse sker har betalt jägaravgift, dvs. har löst jaktkort. För att bilda lämpliga viltvårdsenheter kan olika fastigheter frivilligt eller enligt särskilda bestämmelser genom tvång sammanslås. På statens marker som inte regleras av den s. k. fjällagen är jakt och fångst, utom avseende hjortvilt och bäver, mot avgift tillåten för varje norsk medborgare samt även för utländsk medborgare som varit bosatt i Norge under det senaste året och alltjämt är det.

Den som på den egna jaktmarken sårar hjortvilt har rätt att förfölja och tillägna sig djuret även på mark där jakträtten tillkommer annan. Rätten upphör med utgången av den dag djuret inkom på främmande mark. Bevisbördan ligger helt på jägaren och förhållandet skall snarast anmälas till markägaren samt till viltnämnden i kommunen. Jakträttsinnehavaren på en mark dit det sårade djuret tagit sin tillflykt får inte döda och tillägna sig djuret men får av djurskyddskäl döda det för förföljarens räkning.

Den som utövar jakt skall erlägga jägaravgift. Avgiften betalas för tiden från den 1 april ett år till den 31 mars påföljande år. För att få utöva jakt på älg, vildren och kronhjort skall jägare årligen avlägga godkänt skytteprov med de vapen han avser att jaga med. Lagstiftningen ger möjlighet för regeringen att utfärda regler om jägarprov för att få jaga. Några sådana regler har dock ännu inte utfärdats.

13.3.3. Jakttids-, frednings- och beskattningsprinciper

Den nya lagen har anslutit sig till nordiska rådets rekommendation att alla djur och fågelarter i princip skall vara fredade och jakt endast skall vara tillåten på vissa arter under vissa förutsättningar. Detta är en nyordning för den norska jaktlagstiftningen.

De jaktbara småviltarterna utom bäver har allmän jakttid som inom av storting och regering angivna ramar fastställs av direktoratet. Beträffande hjortviltarter (inkl. rådjur) och bäver gäller att direktoratet anger inom vilka administrativa områden (Fylke eller kommun) jakt efter dessa arter får bedrivas samt minimiarealer för tillstånd till jakt. Hänsyn skall tas till stammens storlek. artens levnadsvillkor och eventuell skadegörelse. Kom- munviltnämnden meddelar jakttillstånd i vilket kan föreskrivas djurens kön och ålder. För fälld vildren, älg eller hort skall betalas s. k. fällningsavgift. Brunbjörn och varg är fredade hela året. Lo är tillåten för jakt hela året. Järv är fredad i Sydnorge men tillåten för jakt viss tid i Nordnorge. Säljakten regleras i en särskild lag under fiskeridepartementet och sälen är fredad i Sydnorge men tillåten viss tid i norra Norge. Valjakten följer internationella överenskommelser.

I—Iagelgevär som kan laddas med mer än två patroner är liksom hel- och halvautomatiska vapen förbjudna. Miljövärnsdepartementet utfärdar när- mare bestämmelser om vapen och ammunition för jaktändamål. F. n. gäller attvid jakt efter vildren eller hjort får endast ammunition med halvmantlad kula och som har en anslagsenergi om minst 200 kilopondmeter 300 mm från mynningen användas. Vid jakt efter vildren gäller att vapnet före jakten skall plomberas så att det inte medger laddning med mer än ett skott. Plomberingen utförs av länsman inom jaktområdet och vapnet skall inom tre veckor efter jakten åter uppvisas för samme person.

Fällor och andra fångstredskap får endast användas enligt departementets bestämmelser. F. n. gäller att flera redskap är förbjudna, bl. a. alla fångstinrättningar för björn och hjortvilt och nät, tanor, limpinnar och saxar som inte ögonblickligen dödar viltet. Gift får inte användas. I särskilda fall kan regeringen medge undantag.

Det är förbjudet att jaga från eller förfölja vilt eller avleda dess uppmärksamhet med motordrivet fortskaffningsmedel och luftfarkost. Motorbåt får inte användas vid jakt närmare land inkl. holmar och skär än två km. Departementet kan meddela bestämmelser angående högsta hastighet för fartyg vid denna jakt. F. n. gäller ingen hastighetsbegränsning vid den jakt som är tillåten på öppna havet.

Med undantag för sårat djur får simmande hjortvilt inte jagas eller avlivas. Det är förbjudet att avlossa skott från eller över allmän väg och järnväg. Jakt med drivande hund får endast bedrivas efter hare, räv och 10 samt efter tillstånd av direktoratet efter rådjur inom visst angivet område. Tider för och i förekommande fall även minimiarealer för jakt med drivande hund anges av direktoratet.

13.3.4. Påföljdsbestämmelser m. m.

Brott mot lagen om vilt straffas med böter eller fängelse i högst ett år om brottet inte medför strängare straff enligt annan lag.

13.3.5. Möjligheter för enskilda att jaga

Varje norsk medborgare samt den som varit bosatt i Norge under ett år och fortfarande är det har jakträtt på havet, holmar och skär som inte tillhör viss fastighet samt på vissa statsägda marker (jfr. punkt 3.2). I fråga om allmänhetens möjligheter till jakt gäller enligt lagen bl. a.

att länsviltnämnden (fylkesviltnämnda) inom ramen för god viltvård skall medverka till att skapa möjligheter för allmänheten att jaga småvilt,

att kommunviltnämnden inom större område där allmänheten saknar möjlighet till småviltjakt skall söka komma till överenskommelser med markägarna om rimliga småviltjaktmöjligheter (försäljning av jaktkort),

att departementet, om överenskommelse mellan markägare och kommun- viltnämnd ej kommer till stånd, kan ålägga markägare att sälja småviltjakt- kort till allmänheten och för femårsperioden föreskriva antalet. priset på och fördelningen av jaktkort samt vem som skall administrera detta. Intäkterna från jaktkort skall tillfalla markägare och fördelas proportionellt bland dem om de är flera.

13.3.6. Administration och finansiering av Viltvården

Högsta myndighet under stortinget är regeringen och miljövärnsdeparte- mentet. I övrigt finns följande organ för administrationen. Ett direktorat med distriktstjänster (viltvårdskonsulenter). Direktoratets huvudadmini- stration är placerat i Trondheim. Direktoratets styrelse består av sju medlemmar med representanter för bl. a. jägare och andra naturvårdsintres- senter. Direktoratets huvudmålsättning är att värna om bl. a. viltbestånden och att säkerställa artrikedomen i landet. Utöver direktoratet finns en viltnämnd i varje län (Fylke) och en viltnämnd i varje kommun. Landstinget (Fylkestinget) och kommunstyrelsen väljer på fyra är ordförande och fyra ledamöter i respektive nämnd. Viltnämnderna har som nämnts tillagts vissa beslutsbefogenheter och skall vidare ge myndigheter, organisationer och enskilda råd och vägledning i viltvårdsfrågor. Regeringen reglerar närmare viltnämndernas verksamhet och organisation. Utgifterna för viltorganen bestrids av staten. Intäkterna från jägaravgifter och fällningsavgifter samlas i en särskild viltfond vars ändamål är att främja viltförvaltningen.

13.3.7. Övriga bestämmelser av intresse

Hund skall hållas kopplad under tiden den 1 april till den 20 augusti. I övrigt är bestämmelserna angående hundhållning i nära samklang med de svenska.

13.4. Island

13.4.1. Lagstiftning

Den huvudsakliga jakten på Island avser fågel och regleras i lag om fågelskydd och fågeljakt av den 26 april 1966. Lagen omfattar även rätten till ägg och duntäkt, vilken fortfarande har ekonomisk betydelse. Vissa av de få landlevande däggdjursarterna, t. ex. räv och mink, omnämns även i lagen. Jakten efter ren regleras i särskild ordning av utbildningsministeriet. Jakt efter säl och val reglerasi särskilda förordningar. Påföljdsbestämmelser finns i lagen om fågeljakt och fågelskydd.

13.4.2. Jakträtt

Jakträtten tillkommer markägaren. Gränsar ägorna mot havet har mark- ägaren jakträtt inom ett avstånd av 115 rn från stranden. På mark som inte tillhör särskild fastighet liksom på öppna havet har varje isländsk medbor- gare jakträtt. Jakträtten kan inte skiljas från jordäganderätten men kan utarrenderas, dock inte för längre tid än tio år i taget.

Jaktkort (jaktvårdsavgifter e. d.) förekommer inte. För innehav av vapen fordras vapentillstånd. Då ett sådant utfärdas prövas även frågan om rätten till jakt.

13.4.3. Bestämmelser i övrigt för jakten

Alla fågelarter är med vissa undantag fredade. Havstruten anses som särskilt skadlig och behandlas i en särskild förordning. Räv och mink betraktas som skadedjur och får jagas hela året. Undantag från fridlysning kan om särskilda skäl föreligger (skadegörelse, vetenskapligt ändamål etc.) meddelas av undervisningsministeriet efter förslag av en fågelskyddsnämnd. Säl får jagas hela året. Beträffande jakt på val följs internationella överenskommelser.

De jaktbara fågelarterna och deras jakttider fastställs i lagen. Även samlande av ägg och duntäkt är reglerad till metod, tid och rum. Havstrutförfattningen innehåller bestämmelser om avlönade jägare och om skottpengar. Den 5. k. sysslomannen upprättar förslag till regler om hur och var beskattning av fågelstammarna inom hans administrativa område (härad eller motsvarande) får ske. Vid allmänt möte beslutar därefter jakträttsin- nehavarna med minst två tredjedels majoritet om dessa regler vilka sedan fastställs av utbildningsministeriet.

Endast vapen som är avsedda för att avfyras med stöd av axeln får användas. Hagelgevär får inte ha större kaliber än 12. Båt får inte användas vid fågeljakt i sötvatten. Visst undantag gäller dock efter fågelskyddsnämn- dens medgivande vid jakt på skadegörande grågäss. Snaror, krokar, giller, pilbåge och liknande får inte användas. Inte heller nät vid fågeljakt, vare sig på land eller i vatten. Undantaget är nåt vid jakt efter lunnefågel. Näten skall då placeras framför lunnens bogångar och måste vittjas minst två gånger per dygn. Fågel som fastnar i fisknät måste frisläppas om den lever och är den död får den inte tas till vara. Det är förbjudet att använda anordning som alstrar skrämmande ljud vid fågelberg. Gift är i princip förbjudet men får efter särskilt tillstånd användas för att bekämpa havstrut och korp. Motordrivna fordon och flygplan får inte användas vid jakt. På öppna havet får motorbåt som inte går fortare än nio knop användas vid jakt efter fågel.

Brott mot lagen om fågeljakt och fågelskydd straffas med böter, vars belopp finns angivna i lagen. Dagsböter eller fängelse utdöms inte. Böterna tillfaller bykassan inom det administrativa område där brottet begicks.

13.4.4. Möjligheter för enskilda att jaga

Varje isländsk medborgare har rätt att jaga på mark som inte tillhör viss fastighet och på öppna havet.

13.4.5. Administration

Högsta myndighet är undervisningsministeriet. Som rådgivande organ till detta finns en fågelskyddsnämnd med fem ledamöter som utses för fyra år i taget. Två medlemmar utses av ministeriet, en vardera av djurskydds- resp. naturvårdsorganisationen. Naturvetenskapsinstitutet utser en ledamot vil- ken tillika är ordförande. Inom sitt administrativa område har sysslomannen särskilda uppgifter när det gäller jaktutövningen, exempelvis i fråga om lokala fredningar.

13.4.6. Andra bestämmelser av intresse

Lagen om fågelskydd och fågeljakt behandlar vidare import, export samt köp och försäljning av fåglar. I princip är alla transaktioner med fridlysta fåglar, deras ägg och bon förbjudna. Undantag kan meddelas av ministeriet. Även handeln med fåglar för vilka jakttid gäller är reglerad. I den särskilda havstrutförordningen finns bestämmelser om de av statsmedel avlönade jägarna och deras befogenheter samt skottpengar. Bl. a. regleras vilka delar av fågeln som skall uppvisas, vem som skall utbetala skottpengarna samt hur det skall förfaras med fågeldelar för vilka skottpengar utbetalats. Hundhåll— ningen är restriktiv och bl. a. är det förbjudet att i Reykjavik hålla hund.

13.5. Västtyskland

13.5.1. Lagstiftning

Den nu gällande förbundsjaktlagen trädde i kraft den 1 april 1977. Den är en ramlag inom vilken de i förbundsrepubliken ingående förbundsstaterna enligt bestämmelser i lagen fastställer sina egna jaktbestämmelser med möjlighet att bl. a. inskränka eller utvidga jakttiderna. Djurskyddslagen av år 1972 samt naturvårds- och landskapsvårdslagen innehåller också bestäm- melser som påverkar jaktutövningen. Påföljdsbestämmelserna finns i jaktlagen.

13.5.2. Jakträtt

Jakträtten tillkommer markägaren och är oupplösligt bunden till markägan- det. På områden som inte tillhör någon särskild ägare tillkommer jakträtten respektive förbundsstat. Skadskjutet vilt som går in på annans jaktområde får inte förföljas om inte en skriftlig överenskommelse om förföljningsrätt föreligger. Förbundsstaterna kan utfärda bestämmelser om att avtal om förföljningsrätt skall upprättas jaktgrannar emellan.

Jakten får endast utövas inom i lagen angivna jaktområden (Jagdbezirke). Den som har rätt att jaga är skyldig att utöva viltvård.

Egenjaktområde

Enskilt markinnheav med en sammanhängande areal av minst 75 ha bildar vad som kallas egenjaktområde. Större areal kan erfordras i högläntare områden (Hochgebirge). Inom egenjaktområde har markägaren jaktutöv- ningsrätt.

Gemensamt jaktområde

Alla ägor inom en kommun (Gemeinde) som inte tillhör något egenjaktom- råde kan, om deras sammanlagda areal uppgår till minst 150 ha, bilda ett gemensamt jaktområde. Efter framställning kan områden som är belägna inom olika kommuner med som är geografiskt sammanhängande slås ihop till

ett jaktområde. Stora områden kan uppdelas i mindre men varje del måste vara minst 250 ha. Inom gemensamt jaktområde utövas jakträtten av en jaktsammanslutning (Jagdgenossenschaft). Denna bildas av markägarna inom kommunen och företräds av en vald styrelse. Beslut inom en sådan jaktsammanslutning fordrar majoritet både vad avser antalet markägare och företrädd areal. Jakträtten utarrenderas i regel av sammanslutningen antingen till markägare inom denna eller till utomstående. Anbudsförfaran- de tillämpas ofta. Intäkterna fördelas i allmänhet mellan sammanslutningens medlemmar efter arealinnehav. Enligt regler utarbetade av respektive förbundsstat kan eller skall intill varandra liggande jaktområden sammanslås till viltvårdsdistrikt.

Jaktarrendefrågor m. m.

Markägare eller jaktsammanslutning kan utarrendera jakträtten. För gemensamt jaktområde är minimiarealen för utarrendering 250 ha och för egenjaktområde den i lagen föreskrivna minimiarealen. Jaktområde får delas upp på flera arrendatorer om varje del uppfyller angivna arealkrav. Mindre områden kan utarrenderas till jakträttsinnehavare på angränsande jaktområde. Ingen får arrendera jakträtt så att han förfogar över mer än 1 000 ha jaktmark. Arrendetiden skall vara minst nio år och vid högviltjakt ofta minst 12 år. Avtalet skall vara skriftligt och anmälas till jaktmyndighe- ten. För att få arrendera jakt måste arrendatorn ha innehaft gällande årsjaktkorti minst tre år. Om jaktkortet dras in upphör arrendet automatiskt (ang. indragningar av jaktkort se nedan).

1353. Bestämmelser i övrigt för jakten

Den som vill jaga måste ha gällande jaktkort. För falkenerarjakt finns särskilt jaktkort.

Ungdom mellan 16 och 18 år erhåller endast ungdomsjaktkort. Innehavare av sådant jaktkort måste jagai sällskap med en ansvarig vuxen person och får inte delta i s. k. sällskapsjakter. Jaktkort erhålls sedan särskilt jägarprov resp. falkenerarprov avlagts.

Vilda däggdjur och fåglar som anses jaktbara (vilt) är uppräknade i jaktlagen och i fråga om dem kan det bestämmas jakttider.

Kråkor, skator och kajor anses inte som vilt men får jagas hela året. Föräldradjur får under yngeltid och tills ungarna är självständiga inte dödas. Denna princip gäller alla djur och fågelarter. Arter som inte är uppräknade som vilt faller under naturvårds- och landskapsvårdslagen och är fredade hela året. Skottpengar får inte utbetalas för fåglar. Jakt skall alltid utövas så att viltet inte onödigtvis tillfogas lidande. Det är förbjudet att genom fotogra- fering, ljudupptagning eller på annat sätt störa djur och fåglar vid deras boplatser.

Förbundsministern beslutar om jakttider för viltarterna. Förbundsstaterna kan i vissa fall avkorta eller upphäva jakttiderna eller vid extraordinära tillfällen som exempelvis vid viltepizootier förordna om utökad jakt. Vid beskattnignen skall hänsyn alltid tas till jordbrukets, skogsbrukets, fiskevår- dens och naturvårdens berättigade intressen. Klövvilt utom vildsvin, sälar

samt tjäder och orre får jagas endast enligt fastställda avskjutningsplaner. Jakträttsinnehavarna eller deras företrädare gör upp förslag till sådana planer. Dessa fastställs av jaktmyndigheten och efter samråd med jaktrådet. Det i avskjutningsplanen fastställda antalet djur fördelat på kön och ålder måste fällas. Uppfött vilt får inte sättas ut senare än fyra veckor före början av jakttiden för vederbörande viltart.

Det är förbjudet att skjuta klövvilt och säl med hagel, att skjuta rådjur och sälar med patroner vars anslagsenergi 100 m från mynningen är mindre än 1 000 joule och att skjuta övrigt klövvilt med patroner vars kaliber understiger 6,5 mm eller vars anslagsenergi 100 m från mynningen är mindre än 2 000 joule.

Det är inte heller tillåtet att jaga med vapen av automatisk eller halvautomatisk typ och vars magasin rymmer mer än två patroner och att jaga med pistol (enhandsvapen) med undantag för avlivning av vilt i fällor.

Det är förbjudet att använda gift. lim, snaror och sådana fällor som inte omedelbart dödar viltet eller som inte fångar viltet oskadat. Beträffande gift äger myndigheterna göra undantag vid utbrott av epizootier av typ rabies.

Det är vidare förbjudet att jaga från flygplan, motordrivet fordon eller motorbåt. Undantag kan göras för rörelsehindrade personer.

Fåglar och klövvilt utom vildsvin får inte jagas nattetid. Belysningsanord- ning får inte användas vid jakt. Inte heller får skjutvapen med elektroniskt nattriktmedel eller motsvarande användas. Det är förbjudet att jaga med drivande hund på områden som är mindre än 1 000 ha.

Straffbestämmelser finns i jaktlagen. Olaga jakt bestraffas med fängelse upp till fem år. Ordningsförseelser, t. ex. jakt utan jaktkort, bestraffas med böter intill 1 000 mark. Vapen och annan jaktutrustning liksom fortskaff- ningsmedel m.m. som används vid olaga jakt kan förklaras förverkade. Indragning av jaktkort kan ske både vid brott mot strafflagen och vid brott mot jaktlagen. Indragning av jaktkort förekommer i två former. Antingen spärras jaktkortet för en bestämd tid mellan ett och flera år (vid grövre brott för alltid) eller drabbas den dömde av jaktutövningsförbud under en till sex månader under vilken tid vederbörandes jaktkort förvaras hos myndig- het.

13.5.4 Möjligheter för enskilda att jaga

Möjligheterna för den enskilde att jaga är begränsade. Bestämmelserna om minimiareal för arrenderat jaktområde begränsar antalet jaktarrendatorer. Föreskriften om högsta tillåtna arrenderad areal är dock ett försök från myndigheternas sida att fördela den tillgängliga arealen och öka antalet jaktupplåtelser. Den enskilde kan förutom att bli inbjuden som tillfällig jaktgäst mot betalning köpa rätten att fälla t. ex. en eller flera råbockar av en jakträttsinnehavare. Handeln med sådana avskjutningstillfällen är omfattan- de. Ibland förekommer upplåtelser avseende jakt på skadevilt kombinerat med visst viltvårdsarbete.

13.5.5 Administration och finansiering av Viltvården

På förbundsnivå är jord- och skogsministeriet högsta förvaltningsorgan för jakten. Inom förbundsstaterna finns tre olika instanser av jaktmyndigheter. Den högsta jaktmyndigheten är statens jord- och skogsministerium. Dess- utom finns det regionala och lokala jaktliga myndigheter. I varje delstat finns ett jaktråd. I rådet ingår representanter för jord- och skogsbruket, jaktsammanslutningarna, jägarna och naturskyddet. Den regionala jakt- myndigheten beslutar om jakttider i enlighet med bestämmelserna i förbundsjaktlagen samt utfärdar instruktioner med riktlinjer för och övervakar den lokala jaktmyndighetens arbete. Den lokala jaktmyndigheten fastställer avskjutningsplaner för jaktområden, utfärdar jaktkort, kontrolle- rar jaktarrenden och behandlar viltskadeersättningsfrågor m.m. Ca 80 procent av jaktkortslösarna i Västtyskland är medlemmar i de frivilliga jägarorganisationerna. Föreningarna bedriver med statligt stöd upplysnings- verksamhet och viltvårdsforskning. Av de medel som inflyter genom försäljningen av jaktkort används hälften till att bekosta administrationen i de olika jaktmyndigheterna och återstoden till bidrag till jägarorganisatio- nernas verksamhet.

13.5.6 Andra bestämmelser av intresse

Skador förorsakade av klövvilt, vildkanin eller fasan skall ersättas. Inom gemensamt jaktområde svarar jaktsammanslutningen och inom egenjaktom- råde markägaren för ersättningar. Vid utarrendering av jakt är det regel att jakträttsarrendatorn svarar för viltskadekostnaderna. Dessa uppgår många gånger till betydligt högre belopp än själva jaktarrendet. För värdering av skadorna utses gode män.

13.6. Östtyskland

13.6.1. Lagstiftning

Den gällande lagen om reglering av jaktväsendet är från år 1953 och behandlar bl. a. jakträtten, Viltvården, inskränkningar i jaktutövningen, jaktmyndigheter, jaktförsäkring och Straffbestämmelser. Tillämpningsbe- stämmelserna till lagen från år 1962 är utfärdade av jord- och skogsministe- riet i samförstånd med inrikesministeriet. Bestämmelserna behandlar bl. a. indelningen i jaktområden, jaktens organisation, förordnande av jaktledare samt dennes arbetsuppgifter m. m.

13.6.2. Jakträtt

De jaktbara viltarterna är folkets egendom och deras förvaltning åvilar staten. Jakträtten tillkommer staten och jaktutövningens mål skall vara att bekämpa rovvilt samt sådana arter som är skadliga för lantbruket. Landet är enligt jord- och skogsdepartementets riktlinjer indelat i jaktrevir som omfattar områden på minst 1 000 och högst 4 000 ha. Högsta jaktmyndig-

heten (ang. jaktmyndigheter se nedan) beslutar om jaktrevirens indelning i statsjaktrevir, diplomatjaktrevir samt viltskydds- och forskningsrevir. Indel- ningen i vanliga jaktrevir görs av länsstyrelsens (motsvarande) skogsbruks- avdelning. Inom varje revir tillsätter den högre jaktmyndigheten efter förslag av den lägre jaktmyndigheten och i samarbete med vederbörande statliga Skogsförvaltning och folkpolisorgan en reviransvarig jaktledare och ställfö— reträdare för denne.

För jakten inrättas jaktsällskap (Jagdgesellschaften). Dessa är underställ- da den lägre jaktmyndigheten. Varje jaktsällskap betros förvaltningen av jakt och Viltvården i minst tre och högst fem jaktrevir. I princip får det vara en jägare per 200 ha skogsmark eller 300 ha åkermark. Det tillåtna antalet jägare inom ett revir får efter den lägre jaktmyndighetens tillstånd överskridas med upp till 20 procent. Enskild som vill jaga skall avlägga jägarprov. Ansökan åtföljt av läkarintyg samt intyg om praktisk verksamhet inom ett jaktsällskap ställs till den lägre jaktmyndigheten. Prov enligt regler som är fastställda av högsta jaktmyndigheten äger årligen rum under tiden den 1 februari till den 15 mars. Avlagt jaktprov ger inte utan vidare rätt att erhålla jakttillstånd. För att få jaga måste man tillhöra ett jaktsällskap. Jakträtten utövas av a) jaktberättigade med statligt uppdrag, b) jaktberät- tigade med särskilt jakttillstånd och c) jaktdeltagare med jaktdeltagarkort (förekommer endast vid 5. k. kollektiv jakt).

I samförstånd med inrikesministeriet fastställer den högsta jaktmyndighe- ten den personkrets som kan tilldelas jakttillstånd. Jakttillstånd utfärdas efter ansökan av den lokala folkpolismyndigheten. Jaktberättigad enligt a) och b) ovan erhåller mot avgift ett jaktkort försett med innehavarens fotografi genom jaktmyndigheten. Jaktkort är giltigt ett år (1 april—31 mars påföljande år) och endast tillsammans med vapenlicens. Jaktdeltagarkort utfärdas av den lägre jaktmyndigheten och skall även undertecknas av chefen för folkpolisen inom området. Kortet är endast giltigt inom den utfärdande jaktmyndighetens förvaltningsområde. Jaktkort utfärdas endast om veder- börande visar att han är ansvarighetsförsäkrad. Den som är jaktberättigad får endast jaga inom anvisade revir. Jakti annat revir kräver särskilt tillstånd av högre jaktmyndighet. Endast 5. k. kollektiv jakt får utövas och då enligt organisationsplan utarbetad av inrikesministeriet. I undantagsfall kan dock chefen för folkpolisen tillåta jägare att jaga ensam.

13.6.3. Bestämmelser i Övrigt för jakten

Djur och fågelarter indelas i jaktbara och icke jaktbara. För jaktbara arter fastställer den högsta jaktmyndigheten jakttider som anges i tillämpnings- bestämmelserna. Arter för vilka det inte har bestämts någon jakttid är fredade. För vissa skadegörande arter är hela året jakttid.

För varje revir finns en jaktbruksplan fastställd av jord- och skogsbruks- ministeriet. Den tillämpliga vilttätheten för ett revir fastställs med hänsyn tagen till biotopförhållanden och till jord— och skogsbrukets intressen av en särskild boniteringskommission, varefter jaktbruksplanen fastställs av den högre jaktmyndigheten. Kron- och dovhjort, rådjur, mufflonfår, hare, fasan, rapphöns, änder (med vissa undantag) och gäss får endast fällas i enlighet med den uppgjorda planen. Däremot är det i planen angivna antalet vildsvin,

villkanin, rovvilt samt vissa andra skadedjur att anse som minimital. Till varje jaktbruksplan är knuten en viltleveransplan. Fällt vilt inkl. hudar och skinn (utom morkulla, beckasin, ringduva, kramsfågel och sothöna) liksom hittade fällhorn skall levereras till skogsförvaltningarna på särskilda viltav- länningsplatser. Från dessa levereras viltet till handelns uppsamlingsplatser. Jaktsällskapet tillgodoräknas andelen av vilt som fällts inom deras revir. Viltleveransplanen måste uppfyllas och om detta misslyckas kan jaktsällska- pe: dömas till böter. Den enskilde jägaren erhåller eventuell trofé samt inälvor av djur som han fällt. Det åligger vidare jaktsällskapen att hålla en jaktmeriterad hund för varje 500-tal ha jaktmark under deras förvaltning.

Klövvilt får inte skjutas med hagel och inte heller närmare utfodringsplats än 200 m. Jakt med skjutvapen får inte heller utövas närmare bebodda hus än 20) m. Jakt på fågel nattetid är förbjuden, undantag görs dock för vissa arter som gäss. änder, orre, tjäder m. fl.

Fällor, snaror, fallgropar m. ni. får inte användas utan särskilt tillstånd. Gift får inte användas.

Inom varje revir åligger jakt- och Viltvården jaktledaren eller dennes ställföreträdare (se 13.6.2). J aktledarens arbetsuppgifter omfattar bl. a. att göra upp förslag till jaktbruksplan (avskjutnings-, leverans-, finans- och materialplaner), att kontrollera att avskjutningen utförs i enlighet med planen samt att viltet omhändertas på rätt sätt, att personligen leda tryck- och klappjakter samt att föra jaktjournal där fällt vilt antecknas.

Den som jagar på olagligt sätt, t. ex. använder snaror eller skjuter klövvilt med hagel eller missbrukar jaktvapen, kan dömas till fängelse i högst ett år eller böter upp till 1 000 mark , om inte gärningen förskyller högre straff enligt andra lagar. J aktredskap och hundar kan vid en sådan olaga jakt förklaras förverkade. Lindrigare brott och förseelser straffas med böter upp till 150 mark eller med häkte i högst sex veckor. Som exempel på lindrigare förseelser kan nämnas jakt inom annat jaktrevir än anvisat utan tillstånd, jakt utan jaktkort, underlåtenhet att vidta eftersök av skadskjutet vilt, överskri- dande av avskjutningsbestämmelse och underlåtenhet att föra jaktbok.

13.6.4. Möjligheter för enskilda att jaga

Det totala antalet jägare begränsas av bestämmelserna om viss areal per jägare. Jaktmöjligheterna för den enskilde är dessutom avhängiga en rad andra faktorer. J akttillstånd kan meddelas person som fyllt 18 år och "som på ett föredömligt sätt deltagit i uppbyggnaden av socialismen i tyska demokratiska republiken" samt avlagt jägarprov.

13.6.5. Administration och finansiering av Viltvården

Jord- och skogsbruksministeriet utgör den högsta jaktmyndigheten i landet. Länsstyrelsen (Rat des Bezirkes) är s. k. högre jaktmyndighet. Kretsstyrel- sen (Rat des Kreises) är s. k. lägre jaktmyndighet.

Varje lägre jaktmyndighet har till sig knutet ett jaktråd som består av representanter för jord- och skogsbruket, folkpolisen och en eller flera jaktberättigade. Chefen för respektive jaktmyndighet är ordförande i jaktrådet och utnämner ledamöterna. Utnämningen fastställs av närmast

högre jaktmyndighet. Jaktrådets uppgift är att ge respektive myndighet råd och anvisningar om kontroll av jaktförfattningarnas efterlevnad, avskjut- ningsplaner, organisationen av kollektivjakter samt utfärdande av jakt- kort.

Jaktledare för ett revir kan endast den bli som förutom nödvändiga fackkunskaper är så tillförlitlig att han kan anförtros förvaringen av vapen och ammunition. Förutom vad ovan sagts har jaktledaren att ansvara för att den av högsta jaktmyndigheten fastställda vilttätheten för reviret upprätt- hålls och att viltutfodring utförs. Han skall förvara jaktvapen och ammuni— tion samt lämna ut materialet före jakt och åter samla in det efter jakt. Vidare skall han undervisa jaktdeltagare i hur man hanterar jaktvapen och på så sätt se till att säkerhetskraven uppfylls. Reglerna för tillstånd att inneha och bruka jaktvapen och ammunition är rigorösa.

13.7. Polen

13.7.1. Lagstiftning

Lagen om viltets skydd och förkovran daterar sig från den 17 juli 1959 och ersätter en tidigare lag från år 1952. Sistnämnda år överfördes jakträtten till staten från att sedan år 1420 ha varit knuten till jordägarerätten. Allt frilevande vilt är statens egendom. Jakten och utnyttjandet av viltresurserna ingår i planhushållningen under iakttagande av skogs— och jordbrukets intressen.

13.7.2. Jakträtt

Jakträtten tillkommer staten. Jakt får bara utövas inom etablerade revir. De arealer inom landet som är av jaktlig betydelse (ca 25,6 milj. ha) är indelade i jaktrevir som endast i undantagsfall omfattar mindre än 3 000 ha. År 1979 fanns 4749 jaktrevir. Uppdelningen sker på länsnivå ochman skiljer på allmänna och statliga jaktrevir. I de sistnämnda måste staten äga minst 60 procent av den ingående arealen. Jakträtten inom ett eller flera jaktrevir upplåts via polska jägareförbundet för fastställt pris till en jaktförening för en tid av minst tio år. År 1979 fanns det 2 334 jaktföreningar som tillsammans disponerade jakten på 90 procent av jaktarealen. Övriga 10 procent utgörs av statsrevir, forskningsområden m. m.

Fällt villebråd tillfaller jaktreviret och de jaktberättigade (medlemmarna i jaktföreningen) är skyldiga att avleverera viss procent av olika arter till en statlig viltupphandlingsorganisation. Av älg och dovhjort levereras 100 procent, av kronhjort och rådjur 80 procent och av hare 60 procent. Vilt av arter som inte omfattas av leveransplikten och djur som inte ingår i den fastställda leveranskvoten kan säljas till medlemmar eller utomstående till priser som bestäms av jaktföreningen. Handel med vilt får inte äga rum senare än 14 dagar efter det arten i fråga är fridlyst enligt jakttidsbestäm- melserna.

13.7.3. Bestämmelser i övrigt för jakten

Inom respektive jaktrevir utövas jakträtten av medlemmarna i jaktförening- en. Polska jägareförbundet utfärdar jaktutövningsföreskrifter vilka har rättslig status och som den jagande är skyldig att känna till. Skogsvårdsper- sonal med jakttillstånd samt statligt anställda inom jord— och skogsbruk är skyldiga att hålla efter löslöpande hundar och katter inom det jaktrevir där de arbetar. Den som har jaktkort är vidare skyldig att omedelbart anmäla om viltepizootier uppträder.

Frilevande däggdjur och fåglar är i princip fredade och de arter som får jagas (jaktbara arter) anges särskilt i lagen om viltets skydd och förkov- ran.

För de jaktbara arterna fastställer skogsbruksministeriet jakttider. Dessa kan avkortas eller upphävas av regional myndighet (motsvarande länsstyrel- sen) om särskilda skäl föreligger. För varje jaktrevir fastställs i en viltvårdsplan hur många djur av respektive art som skall fällas. Planen skall godkännas av det organ som upplåter reviret för jakt.

Jakt får endast utövas med jaktvapen. Pistoler, militärgevär, luft- och fjädervapen, bedövningsvapen samt vissa vapen med kantantänd ammuni- tion är förbjudna. Klövvilt får endast skjutas med kulvapen. För älgjakt måste kalibern vara minst 7 mm samt för övrigt klövvilt minst 6,5 mm. Orre och fjäder får endast skjutas med hagelvapen. Det är förbjudet att använda halv- eller helautomatiska kulvapen som kan laddas med mer än tre patroner. Det är förbjudet att vid kollektiv jakt använda hagelgevär som kan laddas med mer än två patroner. Enligt jägareförbundets jaktutövningsföreskrifter är det inte tillåtet att skjuta med kulvapen på längre håll än 100 m och med hagelgevär på längre håll än 50 in.

Det är förbjudet att använda gift liksom att använda limpinnar, snaror, fallgropar, ledhinder och hägnader, nät, slaggiller och självskott. Andra fångstredskap, t. ex. fällor, får användas enligt särskilda bestämmelser.

Motorbåt får inte användas vid jakt efter sjöfågel. Motorfordon samt annat fordon i rörelse får inte heller användas vid jakt.

Polska jägareförbundets jaktutövningsföreskrifter reglerar bl. a. s. k. kollektiv och enskild jakt. Kollektiv jakt avser jakt i sällskap. Vid enskild jakt är jägaren ensam. Vid kollektiv jakt får vissa jaktformer inte användas, t. ex. klapp- och tryckjakt på kronhjort, och vid enskild jakt får t. ex. inte hare skjutas. Enligt jägareförbundets föreskrifter är det vidare förbjudet att skjuta flyttande fåglar närmare kustlinjen än 3 000 m utåt havet och 5 000 m inåt land, att skjuta orre och tjäder vid klappjakt eller för stående hund eller att skjuta vilt vid utfodringsplats eller vid anlagd viltåker. Det är också förbjudet att skjuta ledarhinden i en flock kronhjortar, att skjuta hare för hund eller när den sitter stilla på åker, att med undantag för vissa arter (orre, tjäder, gäss m. fl.) skjuta mot fågel som inte flyger och att vid fågeljakt och vildsvinsjakt använda annan hund än jakthund. Man får inte jaga med vinthund eller vinthundskorsning eller med lös hund under tiden den 1mars—den 30 september. Det är inte tillåtet att jaga på natten (mellan 1 timme efter solnedgång och 1 timme före soluppgång) med undantag för vissa arter (räv, grävling, tjäder, gäss, änder och vildsvin). Det är vidare förbjudet att jaga närmare bebodd byggnad än 100 m och närmare avtalad

samlingsplats vid jakt än 500 m.

Allt vilt är statens egendom och olaga jakt enligt jaktlagen betraktas som stöld eller försök till stöld av statlig egendom och kan medföra straff enligt strafflagen. Förseelser mot jaktutövningsföreskrifterna handläggs vid jäga- reförbundets särskilda domstol för jaktförseelser.

13.7.4. Möjligheter för enskilda att jaga

I princip har varje polsk medborgare som fyllt 18 är rätt att jaga. Vederbörande måste ha vapenlicens utfärdad av polismyndigheten samt vara medlem av polska jägareförbundet. År 1978 hade förbundet 66000 medlemmar. För att utöva jakt måste man vidare vara medlem i en lokal jaktförening.

13.7.5. Administration och finansiering av Viltvården

Staten är ansvarig för Viltvården men har i huvudsak överfört sina rättigheter på polska jägareförbundet. Detta är i princip uppbyggt enligt följande. Högsta instans är kongressen som består av representanter från hela landet och som sammanträder vart femte år. Kongressen analyserar hur uppställda planer har genomförts, man föreslår och genomför ändringari jaktutövnings- föreskrifterna och man fastställer medlemsavgifter m. m. Under tiden mellan kongresserna är jaktrådet ansvarig instans. Jaktrådet inrättar den särskilda jaktdomstolen och förordnar försvarare m. m. J aktrådets verkstäl- lande organ är förbundsstyrelsen. Inom länen bildar jaktföreningarna ett jaktförbund vilket på länskongress utser en styrelse vars uppgift är att utöva tillsyn över jaktföreningarna samt stödja dem i deras verksamhet. Jaktför- bundet får efter registrering hos länsstyrelsen viss rättslig status. Jaktföre- ningarna består av enskilda medlemmar i polska jägareförbundet och har som sin främsta uppgift att ansvara för att jakten och Viltvården inom anförtrott (arrenderat) revir bedrivs i enlighet med de statliga intentionerna och uppgjorda planer. Viltvården finansieras genom statliga medel samt jägareförbundets och jaktföreningarnas intäkter via medlemsavgifter och försålt vilt.

13.7.6. Andra bestämmelser av intresse

Skador förorsakade av älg, kronhjort, dovhjort och vildsvin på enskild ägd gröda ersätts till 25 procent av jaktföreningen om skogsarealen inom anförtrott revir överstiger 200 ha. Resterande 75 procent ersätts av staten. Skador på grödor på statligt bedrivna jordbruk ersätts ej. Viltskadorna uppgår f. 11. till ungefär 70 milj. zloty per år och ökar i takt med stigande priser på jordbruksprodukter.

13.8. Sovjetunionen

13.8.1. Inledning

Inom ett så vidsträckt territorium som Sovjetunionen representerar och som dessutom är uppdelat i delrepubliker är med nödvändighet bestämmelserna angående jakt- och viltvård mångskiftande. Vad i det följande anförs är således att anse som exempel på bestämmelser av vilka många inte har giltighet inom hela Sovjetunionen.

13.8.2. Lagstiftning

Ministerrådets resolution av den 11 maj 1959 "Åtgärder för förbättring av jakthushållningen” är den lag som reglerar jaktförhållandena på federal nivå. För de flesta delrepublikerna gäller även jakträttsregler som har utarbetats av delrepublikens regering (ministerrådet). Dessa författningar, som kompletterar varandra. reglerar jaktutövningen. Ytterligare delstatliga förordningar finns. Jaktutövningen påverkas även av högsta sovjets resol- ution den 20 september 1972 "Författning om naturskydd och rationellt utnyttjande av naturresurserna".

13.8.3. Jakträtt

Mark och fauna ägs av staten. Vården och beskattningen av viltarterna är en statlig angelägenhet. Enligt beslut av ministerråden uppdelas de för jakt tillgängliga land- och vattenarealerna inom respektive delrepublik i jaktom- råden, reservat samt 5. k. gröna bälten. Jakträtten inom jaktområdena utövas av jaktföreningar vilka träffar avtal härom med vederbörande jord- och skogsbruksministerium. Avtalstiden är tio år. Inom reservat gäller särskilda bestämmelser. Inom de 5. k. gröna bältena. främst områden omkring de större städerna, är jakt i princip förbjuden. Jaktutövningsrätten tillkommer medlemmarna i de olika jaktföreningarna och enskild person som önskar jaga måste vara medlem i jaktföreningen som förvaltar visst jaktområde. Enskild får jaga inom annan jaktförenings område endast efter tillstånd av vederbörande styrelse. Jakt med vapen är endast tillåten för medlem som avlagt jägarprov och erlagt jaktavgift.

13.8.4. Bestämmelser i övrigt för jakten

Staten har till uppgift att skydda och bevara viltarterna och tillse att den biologiska balansen upprätthålls. Hur detta skall göras fastställs i statliga hushållningsplaner under hänsynstagande till samhällets utveckling i övrigt. Skadedjursbegreppet existerar och det finns föreskrifter om hur skadevål- lande arter skall hållas efter. Många viltarter har högt värde för den yrkesmässiga jakten och sedan 1917 har med än 500 000 djur av 42 olika arter utplanterats.

Jakttider och normer för avskjutningen utfärdas årligen av delstatsrepub— likernas skogsministerium. För många arter (älg, visent. saigaantilop m. fl.) är avskjutningen antalsreglerad. Alla flyttfåglar, huvudsakligen sjöfågel. är

fredade under tiden den 15 november—den 1 mars på sina övervintringslo- kaler.

Överträdelser av jaktförfattningarna. (. ex. jakt utan jaktkort. överstri- dande av avskjutningslicenser, jakt inom fridlyst område, jakt efter fridlyst vilt eller med otillåtna vapen kan straffas med disciplinära åtgärder, t. ex. förlust av jakträtt (indragande av jaktkort), böter eller fängelse. Vapen och jaktredskap kan förklaras förverkade. Har vilt olagligt fällts kan skadestånd enligt fastställd taxa utdömas, t. ex. älg 500 rubel, visent 2 000 rubel, hare och fasan 30 rubel och änder 25 rubel. Som brott mot jakt- och viltförfattningarna räknas även äggtäkt, förstörande av bon samt ödeläggelse av goda viltbiotoper. Lagen kan tillämpas på både enskilda och juridiska personer. Jaktförening som inte fullgör eller som bryter mot sitt avtal kan förbjudas jakt på alla eller vissa viltarter under en tid varierande från en månad till fem år. Avtalet kan även sägas upp.

13.8.5. Administration och finansiering av Viltvården

På federal nivå är jordbruksministeriet högsta instans. Detta har som expertorgan en styrelse för naturskydd, naturreservat och skogs- och jakthushållning. Delrepublikernas skogs- och jordbruksministerier svarar för den regionala myndighetsutövningen. En federal organisation med 3,8 milj. medlemmar, SOJUZ, förenar jägare och fiskare. Den har underavdel- ningar i delrepubliker. län (motsvarande) och andra administrativa enheter. Organisationens uppgift är att verka för ett rationellt utnyttjande av naturresurserna bl. a. genom att sprida upplysning om vilt, fiske och natuvårdsbegreppen. Till SOJUZ är knutna mer än 5000 jaktområden omfattande ca 173 milj. ha. SOJUZ, som är underställt kommunistiska partiet, driver även fabriker för tillverkning av bl.a. fiskeredskap och souvenirer. Överskottet används till vilt- och fiskevårdande åtgärder. Viltvården för övrigt finansieras över statsbudgeten i enlighet med uppställda hushållningsplaner.

13.9. Tjeckoslovakien

13.9.1. Lagstiftning

Åren 1947—1948 vidtogs avsevärda förändringar i jaktlagen. Lagen gjordes enhetlig för hela republiken samtidigt som man stadfäste principen att möjligheten till jakt är tillgänglig för alla samhällsgrupper. Den jaktlag som tillkom år 1962 gäller med smärre ändringar fortfarande. Uppdelningen 1970 i två republiker under federalt styre har inte ändrat jaktlagens principer.

13.9.2. Jakträtt

Jakträtten tillkommer staten. All mark lämplig för jakt är indelad i jaktområden med en minsta areal av 500 ha. Jakträtten på privata tomter

tillkommer angränsande jaktrevir. Rätten att utöva jakt inom fasttällda revir tillkommer på 80 procent av

arealen särskilt bildade jaktföreningar. På resterande jaktlig areal utövas jakträtten av staten (representationsjakter och jakt för forskningsändamål). Enskild person som önskar jaga måste vara medlem i en jaktförening. Medlemskap inom mer än en jaktförening är förbjuden. Jägare måste ha avlagt jägarprov, ha ansvarighetsförsäkring samt vara medlem i någon av de två jägarorganisationerna (den tjeckiska eller slovakiska) innan jaktkort utfärdas. Jägarens rättigheter och skyldigheter fastställs i de av respektive länsstyrelse (motsvarande) godkända jaktföreningsstadgarna. Antalet med- lemmar inom ett jaktrevir bestäms med hänsyn till revirets viltgodhets- klass.

13.9.3. Bestämmelser i övrigt för jakten

Jakttider fastställs för olika viltarter. Skadedjur får jagas hela året. Vissa arter. t. ex. rovfåglar, är helt fredade.

Viltvården är produktionsinriktad och beskattningen sker enligt uppgjor- da avskjutningsplaner. Varje revir tilldelas en viltgodhetsklass som avser viltets optimala förhållanden med hänsyn bl. a. till miljön (geologi, klimat och flora), ev. uppfödningar av vilt och skadegörelse på skog och gröda. Vårstammarna anges för småvilt i antal individer per 100 ha och klövviltar- terna i antal per 1 000 ha. På grund av viltgodhetsklass och aktuella inventeringar fastställs årets avskjutningsplan för reviret av länsstyrelsen. Planen som även innehåller föreskrifter för jaktens genomförande i tid och rum offentliggörs 30 dagar före jakttidens början.

Jakten efter klövvilt är antalsreglerad. Könsfördelningen skall vara balanserad och goda troféer (handjurens horn) eftersträvas. Småvilt beskattas enligt uppgjorda avskjutningsplaner och jakten inom respektive revir är noga reglerad. T. ex. skall varje år en femtedel av arealen vara undantagen från jakt. Inom fältrevir får hare bara jagas en gång per år men inom revir med en skogsareal överstigande 200 ha två gånger per år. Motsvarande bestämmelser finns även för andra viltarter. Jakt efter småvilt utövas med några undantag endast kollektivt varvid minst tre jägare samt drevfolk och hundar skall delta. Bisam får endast fångas i fälla.

Klövvilt får jagas endast med kulvapen, dock får vildsvin skjutas med s. k. Brenneckekulor i hagelgevär. Saxar, snaror och limpinnar är förbjudna. Fällor som fångar djur får användas. Gift får enligt särskilda föreskrifter användas mot kråkor, skator och räv. Jakt får inte ske från motorfordon eller med hjälp av belysningsanordning.

Jakt nattetid är förbjuden. Vissa undantag i gryning och skymning förekommer för jakt efter vildsvin, orre och fjäder. Jakt får inte bedrivas närmare viltfoderplats, saltsleke och liknande än 200 m. Inte heller får vaktjakt bedrivas närmare gränsen till ett annat jaktrevir än 100 m. Vid jakt med drivande hund får endast lågbenta hundar användas. Jakt med falk är tillåten. Det åligger jaktförening att hålla dugliga jakthundar i lämpligt antal.

Inom varje jaktförenings revir finns en ansvarig jaktledare. Denne utnämns efter särskild prövning inför en nämnd och skall upprätta viltvårds- och finansplan och tillse att denna följs. Han skall vidare föra jaktjournal och lämna viltstatistikuppgifter samt leda praktisk jakt och viltvård.

13.9.4. Möjligheter för enskilda att jaga

Enligt lagen har varje medborgare möjlighet att jaga. Men i praktiken begränsas antalet jägare genom bestämmelsen om högsta antal jägare per jaktrevir. Vidare måste den presumtive jägaren genomgå jägarprov. Grundprovet (för deltagande i jakt i allmänhet) består av en 66 timmars obligatorisk teoretisk kurs som anordnas av jägareförbundet på länsnivå. Parallellt med grundprovet genomgås en ettårig praktisk jaktförberedelse. Vederbörande deltar då i organiserade kollektiva jakter och utövar viltvård under överinseende av en jaktledare. Påbyggnadsprov finns för att t. ex. erhålla kompetens som jaktledare eller som sakkunnig inom olika jaktvårds- organ.

13.9.5. Administration och finansiering av Viltvården

Jaktfrågor handhas av jord- och skogsbruksministeriet. På länsnivå utövas tillsynen av länsstyrelsen. De två jägarorganisationerna (Tjeckiska resp. Slovakiska) har stor betydelse. De bildar på federal nivå en styrelse. Regionalt är de uppdelade i kretsorganisationer. Jägarorganisationerna administrerar bl. a. jägarproven. Även falkenerarjakt och jakthundsverk- samheten sorterar under dessa förbund. Jakt- och viltvård finansieras över statsbudgeten enligt uppgjorda planer. De enskilda jaktföreningarnas verksamhet bekostas vidare av bl. a. medlemsavgifter och inkomster från försäljningen av vilt. Jaktföreningarnas eventuella överskott fördelas enligt särskilda regler mellan medlemmarna.

13.9.6. Övriga bestämmelser av intresse

Jaktföreningarna skall ersätta viltskador på skog och gröda. Brukaren av marken är emellertid skyldig att vidta nödiga åtgärder för förhindrande av viltskador. För t. ex. skador på oskyddade vinodlingar och trädgårdar utan stängsel utgår ingen ersättning och inte heller för grödor som inte skördats i normal tid. En jordbrukare är skyldig att vid slåtter använda anordningar som skrämmer viltet samt att informera jaktvårdsföreningen om tidpunkten för biocidanvändning, höskörd och plöjning.

13.10. Storbritannien inkl. Skottland

13.10.1. Lagstiftning

Den brittiska lagstiftningen finns inte i någon samlad utgåva. Delar av lagstiftningen är ålderdomlig. Ett exempel är Game Skottland Act 1772. Varje författning innehåller förutom reglerna för aktuell art eller artgrupp även påföljdsbestämmelser. En särskild lag finns om tjuvjakt på natten. Vissa lagar omfattar hela Storbritannien medan andra inte gör det.

13.102. Jakträtt

Jakträtten tillkommer markägaren. På öppna havet och på havsstränder som överskjöljs vid högvatten är jakten i princip fri. Den som har nyttjanderätt till mark för jordbruk, bete eller liknande har inte rätt till jakt med mindre det är särskilt avtalat. Vissa undantag finns dock om kontraktstiden överstiger 21 år. I princip gäller ett allmänt förbud att beträda annans mark. Tillträdes- förbudet är ett instrument att hindra olaga jakt eftersom jakträttsinnehavren eller hans folk har rätt att avhysa den som bryter mot förbudet. Vissa undantag från förbudet gäller vid jakt med hundar efter hare, räv och hjort.

13.103. Bestämmelser i övrigt för jakten

För att jaga erfordras jaktkort. Vissa jaktformer är undantagna från detta krav, t. ex. jakt med drivande hund efter hare och hjort. Personliga undantag finns också (kungliga familjen). Jaktkortet gäller i hela Storbritannien. Några krav på avlagd jägarexamen finns inte. Jakt på söndagar och på juldagen är förbjuden.

I författningshänseende grupperas den frilevande faunan bl. a. i: a) vilda fåglar, hit hänförs arter som inte av hävd räknas till vilt (game), b) vilt, hit hänförs fasan, rapphöns (två arter), ripa, orre och hare, c) markvilt (ground game) , en särskild lag som behandlar hare och kanin, d) hjortvilt, e) grävling och f) vilda varelser (vissa uppräknade helt fredade arter).

Arter och artgrupper behandlas i en eller flera lagar. Regler för jakten efter hare t. ex. återfinns i minst nio olika lagar. Vissa arter som är helt fredade omfattas av en egen lag medan andra arter inte alls omnämns. I fågelskyddslagen listas arter i sådana som är 1) fridlysta hela året, 2) tillåtna hela året, 3) tillåtna under jakttid och 4) sådana som inte får säljas levande utan att vara födda i fångenskap.

Allmänna jakttider, som för vissa arter omfattar hela året, finns angivna i lagen för respektive artgrupp. Särskilda tilstånd kan ges till fångst eller jakt för vetenskapliga eller liknande ändamål. Ägg av vissa måsarter får plockas och säljas för konsumtion. Ägg av änder, svanar och gäss får insamlas för kläckning. Jakt efter hjortvilt nattetid — mellan en timme efter solnedgången till en timme före soluppgången är förbjuden. Vid exceptionella väderleksbetingelser (kyla och isläggning) kan jakten efter drabbade fågelarter förbjudas i hela eller delar av landet. Sådan fridlysningsperiod får inte omfatta mer än 14 dagar i taget.

Hagelvapen med större mynningsdiameter än 3/4 tum (kaliber 10) får inte användas vid fågeljakt. Vid jakt efter hjortvilt får hagelvapen användas förutsatt att kalibern inte är mindre än 12 och att patronerna är laddade med hagel som inte har mindre diameter än 0.269 tum (ca 6,8 mm). Kulvapen skall vara av minst kaliber 240 (6 mm) och ammunitionens mynningsenergi skall uppgå till 1 700 foot pounds. Kulan skall ha blyspets eller hålspets. Luftvapen, pilar (pil och båge) och spjut får inte användas.

Vid jakt efter fågel får bl. a. snaror, krokar, limpinnar och nät inte användas. Undantag kan medges för t. ex. ringmärkning. Belysningsanord- ning får inte användas med undantag för jakt på arter som är tillåtna hela

året. Hjortvilt får inte jagas med snaror och fällor. Gifter och bedövnings- medel, t. ex. injektionsvapen, får inte användas utan särskilt tillstånd. Jakt med falk kan utövas efter tillstånd.

Hjortvilt får inte jagas från eller drivas med hjälp av motordrivet fortskaffningsmedel. Motorbåt får inte användas vid jakt efter fågel (undantag för jakt efter klippduva i Skottland).

Påföljderna för brott mot bestämmelserna finns angivna i respektive lagar och består av böter, fängelse eller straffarbete. Jaktvapen, jaktbyte, fångstredskap och fortskaffningsmedel kan förklaras förverkade.

l3.10.4 Möjligheter för enskilda att jaga

Den enskildes möjligheter att jaga är begränsade. För jakt efter fasan. rapphöns och moripa bildas ofta jaktsyndikat som arrenderar jakträtten inom ett visst område och där har en anställd jägare som sköter tillsynen. Priset på sådan jakt är mycket högt. Möjligheterna att jaga änder, gäss och vadare längs kusterna är större för den enskilde där särskilda jaktföreningar finns. Jakt efter rådjur och kronhjort erbjuds allt oftare enligt ett s. k. paying-guest-system.

13.105. Administration och finansiering av Viltvården

Inrikesministern (Secretary of state) har det högsta ansvaret under parla- mentet. Han har möjlighet att enligt föreskrifter i respektive lag t. ex. ge licenser för olika annars förbjudna jaktsätt. avlysa jakten vid besvärliga väderleksförhållanden, tillägga eller utesluta fågelarter från de olika listorna i fågelskyddslagen och ändra bestämmelerna om tillåtna vapen och ammunition. I fågelskyddsfrågor har han att samråda med en särskilt tillsatt fågelrådskommitte' (Advisory Committee on the Protection of Birds). En särskild sådan finns för England och Wales och en för Skottland. Kommitténs medlemmar utses av inrikesministern. I den skotska hjortviltlagen finns bestämmelser om en kronhjortskommission som skall biträda inrikesminis- tern. Kommissionen består av medlemmar utsedda av naturvårdsrådet. naturvårdsforskningsrådet, hjortjägarna, lantbrukarna och fårfarmarna. Kommittén, som skall avlämna en årlig rapport till inrikesministern, har till uppgift att ge markägarna råd i kronhjortsfrågor och samla in avskjutnings- statistik. Gör kronhjortar skada på gröda kan kommissionen förordna om tvångsavskjutning. Kommissionen skall upprätta planer för att hålla skadegörelsen inom rimliga gränser. Kommissionens verksamhet bekostas med medel som anvisas av parlamentet.

Det finns flera ideella organisationer med anknytning till jakt, såsom sjöfågeljaktföreningar och hjortägarföreningar, med relativt stort inflytande som opinionsbildare.

13.106. Övriga bestämmelser av intresse

Handeln med vilt, speciellt fåglar, är reglerad och i princip är det förbjudet för personer som inte har särskilt tillstånd att idka handel med vilt.

13.11. Kanada

13.11.1. Lagstiftning

Varje provins har sina egna lagar för jakt och viltvård. Lagarna överens- stämmer i sina grunddrag men skiljer sig i detaljer. Gemensamt för alla provinserna är flyttfågelkonventionslagen (The Migratory Birds Convention Act) och ett till denna lag knutet flyttfågelreglemente (Migratory Birds Regulations). Inom dessa gemensamma ramar finns dock ytterligare provinsiella restriktioner. Flyttfågelkonventionen träffades är 1916 mellan USA och Kanada och avser i princip alla fåglar med årstidsbundna flyttningar. Till konventionen har även Mexico senare anslutit sig. Den följande redogörelsen för jaktbestämmelser i Kanada baserar sig främst på förhållandena i provinsen Saskatchewan men även vissa föreskrifter som gäller i andra provinser har tagits med i redogörelsen. Inom Saskatchewan regleras jaktutövningen av viltlagen 1967 (The Game Act 1967) som också innehåller påföljdsbestämmelser. Bestämmelser för jaktutövningen finns också i pälslagen (The Fur Act).

13.112. Jakträtt

Jakträtten är inte en enskild rätt knuten till markägandet. Enskild medborgares rätt att jaga regleras i viltlagen. Indianer har en särskild i lagen inskriven rätt till jakt för husbehov hela året (Indian Hunting for food). Jakt får i princip utövas på allmän och enskild mark av var och en med de restriktioner som finns i form av vilt- och fågelreservat. Ägare av enskild mark som vill förhindra att allmänheten jagar på hans marker måste hägna in marken och sätta upp skyltar med text ”Jakt förbjuden” eller motsvarande. För att få jaga måste man inneha jaktlicens. Vill man jaga flyttfåglar erfordras särskild jaktlicens (duck stamp). Vissa arter. kråkor, skator och landviltfåglar (upland game birds) får jagas på egen mark utan jaktlicens. Bestämmelser om skyddsjakt finns. Jakt på söndagar är förbjuden.

13.11.3. Bestämmelser i övrigt för jakten

Faunan uppdelas i a) storvilt (Big Game), t. ex. hjortviltarterna, björn och bison, b) flyttande viltfågel (Migratory Game Bird), hit räknas t. ex. alla änder, gäss och svanar, c) landviltfågel (Upland Game Bird), t. ex. järpe, ripa, fasan, rapphöns och kalkoner, d) vilda djur och fåglar, arter som inte hänförs till vilt enligt a)—c) t. ex. pälsdjur som mård och bäver.

J akttider, ofta lokalt eller regionalt begränsade, fastställs. Särskild jaktsäsong för jakt med pil och båge kan föreskrivas. Denna är då tidsmässigt skild från jaktsäsong då skjutvapen får användas.

Storvilt jagas efter principen att varje jägare tillåts fälla ett djur av varje art per år. Av arter som är vanligt förekommande kan jägarens tillstånd omfatta flera djur än ett. Avskjutning av sparsamt förekommande arter är antalsreglerad och tillstånd att fälla djur utfärdas efter lottning eller liknande bland jägare som anmält sitt intresse. Avskjutningen av annat vilt. kråkor eller liknande. är reglerad till ett visst antal individer av samma art eller

artgrupp för varje jägare per dag eller annan period (The Bag limit system). En jägare får t. ex. skjuta högst fyra järpar per dag. Det är förbjudet att lämna kvar ätbara delar av allt fällt vilt utom björn i markerna.

Storvilt får inte jagas med studsare som har mindre kaliber än 0,23 tum (5,7 mm). Helmantlade kulor, spårljusammunition och helautomatiska vapen får inte heller användas. Jakt med pil och båge är tillåten men då får förgiftade eller explosiva pilspetsar, eller sådana med en bredd understigan— de 1 tum (ca 25 mm) inte användas. Pilar måste vara varaktigt märkta med ägarens namn och adress. Föreskrifter om minsta dragkraft hos bågarna finns. Flyttande vildfågel eller annan vildfågel på eller över vatten och våtmarker får inte skjutas med kulvapen. Vid jakt efter flyttande vildfågel får jägaren i sin skåre inte ha mer än en hagelbössa tillgänglig.

Fällor, nät, snaror eller gift får inte användas för att fånga eller döda vilt. För övriga arter, t. ex. pälsdjur, får fällor, saxar och gift användas enligt särskilda regler.

Jakt från fortskaffningsmedel. inkl. motorbåt, och från hästryggen är i princip förbjuden liksom att förfölja och störa eller driva djur och fågel med hjälp därav. Undantag kan meddelas. Båt som inte drivs av segel eller motor får användas vid jakt. Det är förbjudet att från flygplan i luften spana efter vilt och genom signalering via radio eller på annat sätt leda person på marken till djuret.

Jakt med drivande hund är förbjuden och hund som påträffas drivande storvilt får dödas av var och en. Stående fågelhund får dock användas vid jakt efter ripor. fasaner och liknande. Jakt under natten är förbjuden liksom jakt med strålkastare eller annan belysningsanordning. Vid jakt efter storvilt är det obligatoriskt att bära ytterkläder och mössa i bjärt röd, gul eller orange färg. Detta gäller såväl jägare som eventuella följeslagare. Undantag kan medges vid jakt efter hjort med pil och båge under den speciella säsongen för sådan jakt då kamouflagekläder får användas.

Böter och fängelse är de gängse påföljderna för brott mot jaktförfattning- arna. Vapen, jaktredskap och fordon som används vid olaga jakt kan förklaras förverkade. Rätten att lösa jaktlicens kan också förklaras förverkad för längre eller kortare tid. Om någon, även av våda, skadar annan person genom skottlossning eller med pil från båge har vederbörande förlorat rätten att lösa jaktlicens under fem år och eventuellt gällande licens ogiltigförklaras. Vid misstanke om brott mot vilvårdslagarna har viltvårdspolisen och ridande polisen stora befogenheter att undersöka packningar, campingplatser, bilar och liknande. Husundersökning i egentlig bemärkelse får dock endast ske efter tillstånd av domare.

13.11.4. Möjligheter för enskilda att jaga

Den enskilde har i stort sett obegränsade möjligheter till jakt i de stora privata eller statsägda skogarna och på annan ej odlad mark. I närheten av tätorter och i intensivt odlade bygder är dock den tillgängliga arealen för jakt genom avlysning begränsad för allmänheten. Prov för erhållande av jaktlicens är inte obligatoriskt men delvis bedrivs intensiv kursverksamhet i jakt och jaktsäkerhet. Person under 12 år kan inte erhålla jaktlicens. För den

som är mellan 12 och 16 år erfordras målsmans skriftliga tillstånd. Avgifterna för jaktlicenser är ofta olika beroende på om vederbörande är bosatt inom eller utom provinsen.

13.11.5. Administration och finansiering av Viltvården

Viltvården är en statlig angelägenhet och sorterar under respektive provinsdepartement med anknytning till de areella näringarna eller turism (olika i olika provinser). Guvernören (Lieutenant Governor in Council) har enligt Saskatchewanlagen specificerade och vittgående befogenheter att utfärda föreskrifter rörande jaktutövningen. Inom den till departementet knutna enheten för viltvård (Wildlife Division. Fish and Wildlife Branch eller motsvarande) finns tjänstemän och viltforskare på olika nivåer anställda. Det finns även en organisation, Canadian Wildlife Service, som med fem regionala kontor har samordnande funktioner inom administration och forskning med anknytning till Viltvården. Viltvården och tillsynen av jaktförfattningarnas efterlevnad finansieras över stadsbudgeten där avgifter— na för jaktlicenserna ingår. Guvernören har möjlighet att öronmärka vissa medel för viltskadeersättningsförsäkringar och en viltutvecklingsfond.

13.11.6. Övriga bestämmelser av intresse

Jaktlicens för storvilt är försedd med särskilda märken (seals, tags) för varje tillåten art. Dessa skall omedelbart efter det djuret fällts varaktigt fästas vid djurets skinn eller horn. Datum för jakten antecknas på märket och ]icensinnehavaren skall underteckna detta. Om djuret flås skall kropp och skinn förvaras tillsammans tills djuret styckas (vid hemkomsten). Sekundära könskaraktärer får inte förstöras på fällt djur förrän vid hemkomsten såvida inte båda könen av vederbörande art är tillåtna för jakt samtidigt. Det är vanligt att kontrollstationer upprättas av jaktvårdspolisen vid vägar som leder från populära jaktområden. Systemet med personligt antalsreglerad avskjutning erfordrar en stor kader av jaktvårdspoliser och även den ridande polisen är aktivt engagerad i tillsynen av jaktlagarnas efterlevnad. Jägare kan anmodas avlämna rapport över fällt vilt eller lämna in vissa delar, t. ex. andvingar, för vetenskapligt ändamål. Det är förbjudet att utbjuda till försäljning, sälja, köpa, byta eller på restaurang servera vilt med undantag för i fångenskap på kommersiell basis uppfött vilt. Transport, förvaring samt uppstoppning och uppfödning av vilt är särskilt reglerad. I lagen finns uttryckliga förbud mot att förstöra eller ändra enskilda eller statliga skyltar (motsvarande) som lämnar upplysningar om jakträttsliga förhållanden.

13.12. USA

Inom USA finns det mer än hundra konventioner, lagar och författningar som på federal nivå reglerar utnyttjande, skötsel och bevarande av den vilda faunan och flora. Därtill kommer en mängd delstatliga bestämmelser. I jämförelse med Kanada har de federala bestämmelserna stor betydelse. De principiella grunderna för jakten och Viltvården överensstämmer i huvudsak med vad som gäller för Kanada (se föregående avsnitt).

14 Jaktmarksutredningens betänkande (SOU 1974:80) Jaktmarker

14.1. Bakgrund

Jaktmarksutredningen som tillsattes 1967 hade enligt sina direktiv att lägga fram förslag inom följande delar av jaktens område:

jaktvårdsområden, bildande och verksamhet : jaktarrendators rättsliga ställning

_ korttidsupplåtelser av jakt El viltvårdsområden för korttidsupplåtelser

jaktens administration.

I betänkandet (SOU 1974281) Jaktmarker redovisades utredningens förslag i dessa ämnen samt i frågan om kompetensprov för jägare. Betänkandet blev föremål för en omfattande remissbehandling.

Utredningens förslag till kompetensprov för jägare föranledde regeringen att ge ett uppdrag till statens naturvårdsverk i frågan. Sedan regeringen under våren 1978 avlämnat proposition i ämnet beslutade riksdagen samma år att obligatoriskt kompetensprov för jägare skall införas (prop. 1977/ 78:141, JoU 28, rskr 323).

På grundval av jaktmarksutredningens förslag och remissyttrandena över detta avlämnade jakt— och viltvårdsberedningen i mars 1979 delbetänkandet (SOU 1979:19) Jaktvårdsområden. Betänkandet ledde till proposition med förslag till lag om jaktvårdsområden m. m.. vilken antogs av riksdagen (prop. 1979/801180, JoU 1980/81:53, rskr 1980/81:22). Lagen (1980:894) om jaktvårdsområden trädde i kraft den 1 januari 1981.

I det följande lämnas en kortfattad redovisning av jaktmarksutredningens förslag i de frågor där ställning ännu ej tagits.

LJ

14.2. Jaktmarksutredningens förslag i fråga om jaktarrendatorernas ställning

14.2.1. Utredningens allmänna överväganden

Jaktmarksutredningen hade enligt direktiven i uppdrag att undersöka jaktarrendatorernas ställning såväl inom jaktmarksområden som i övrigt. Särskilt skulle prövas om förutsättningar fanns för bestämmelser om rätt till förllängning av arrendetiden för arrendatorer, när starka viltvårdsskäl talade för detta.

Utgångspunkten för en rättslig reglering av jaktupplåtelsernas innehåll och form borde enligt utredningen vara att främja tillkomsten av upplåtelser som är förenade med sådan trygghet att de avtalsslutande parterna på ett resultatgivande sätt kan fördela viltvårdsarbetet mellan sig. Principen borde vara, enligt utredningen, att upplåtaren åtar sig mer omfattande nyanlägg- ningar som på lång sikt har inverkan på vilttillgången. Kostnaderna för sådana åtgärder skulle upplåtaren täcka genom arrendeavgifterna. Jaktar- rendatorn borde å sin sida svara för viltvårdsarbete som är av underhållska- raktär och för sådana åtgärder som har mera direkt verkan på viltbeståndet. Upplåtelsen skulle för arrendatorns del ha sådant innehåll att han fann det förenligt med sina intressen att vidta lämpliga och erforderliga åtgärder i viltvårdande syfte. Enligt utredningen skulle den rättsliga regleringen inte göras så omfattande eller utformas på sådant sätt att fastighetsägarna i större utsträckning avstår från att upplåta mark för jakt. Vidare ansåg utredningen att det var av väsentlig betydelse för Viltvården att avtal om upplåtelse av jakträtt innehöll bestämmelser om avtalsperiodens längd. Skulle man kunna väcka och bibehålla ett intresse hos jaktarrendatorn för aktiva viltvårdsåt- gärder som visar effekt först efter avsevärd tid borde, enligt utredningens mening, arrendeperioden inte vara alltför kort.

14.2.2. Utredningens förslag

Utredningen föreslog mot bakgrund av sina överväganden en kortaste avtalstid om fem år och rätt för jaktarrendatorn till förlängning av arrendet vid arrendetidens utgång. Beträffande mark som upplåtits av kommun föreslogs en lägst ettårig avtalstid. Förlängning skulle med undantag för mark som upplåtits av kommun ske för fem år om inte arrendenämnd godkände eller fastställde annan tidsperiod. Jaktmarksutredningen lade fram ett förslag till en särskild lag om upplåtelse av jakt, som skulle omfatta avtal varigenom någon mot ersättning upplåter rätt till jakt åt annan. För s.k. korttidsupplåtelser föreslogs särskilda undantag. Förslaget anslöt i övrigt till bestämmelserna om jordbruksarrende i jordabalken med de avvikelser som, enligt utredningen, föranleddes bl. a. av att jaktarrende nästan undantagslöst saknar de sociala aspekter som motiverar ett starkt skydd för jordbruksarrendatorerna.

Tvist om rätt till förlängning och om avtalsvillkor skulle enligt utredning- ens förslag kunna hänskjutas till avgörande inför arrendenämnd.

De grundläggande reglerna i lagen föreslogs bli tvingande med möjligheter att efter arrendenämnds godkännande träffa avtal som innehöll villkor som avvek från den föreslagna lagens bestämmelser. Vid förlängning av avtal skulle arrendeavgift enligt utredningens förslag utgå med skäligt belopp. Om överenskommelse inte kunde träffas mellan parterna, skulle frågan kunna hänskjutas till arrendenämnd som vid sin bedömning i första hand hade att beakta ortens pris med de avvikelser som den ifrågavarande markens större eller mindre jaktliga värde kunde motivera. Om inte jämförliga arrendeför- hållanden kunde anses föreligga skulle nämnden avgöra frågan med ledning av vad jaktarrendatorer i allmänhet kunde antas vara beredda att betala. Utredningen föreslog således inte någon priskontroll utan endast skydd mot oskäliga prishöjningar.

14.2.3. Remissutfallet

En majoritet av remissinstanserna, däribland länsstyrelserna, redovisade en klart positiv inställning till huvuddelen av jaktmarksutredningens förslag beträffande jaktarrendatorernas ställning. Flertalet remissinstanser delade utredningens uppfattning att en förstärkning av jaktarrendatorernas rättsliga ställning skulle komma att öka deras intresse för viltvårdsarbete. I många yttranden framfördes emellertid samtidigt uppfattningen att avtal om upplåtelse av jakträtt alltid borde kräva skriftlig form. Några remissinstanser hade annan uppfattning än utredningen när det gällde frågan om upplåtel- setidens längd. Även i fråga om särbestämmelsen beträffande upplåtelseti- den för kommun redovisade några remissinstanser en annan uppfattning än utredningen. I några yttranden uttalades att utredningens förslag till lag om upplåtelse av jakt skulle kunna leda till en minskad benägenhet till sådana upplåtelser och en risk för prisstegringar på jaktarrenden. Några remissin- stanser hade bl. a. mot denna bakgrund en helt negativ inställning till utredningens förslag.

Länsstyrelsen i Stockholms län anförde att en negativ effekt av den föreslagna lagstiftningen visserligen kan bli att utbudet av jaktarrenden minskar med en därav följande prishöjning. Eftersom arrendetidens längd är av stor betydelse för jaktarrendatorers intresse för långsiktig planering av viltvårdsarbetet överväger emellertid de positiva effekterna av förslaget. Länsstyrelsen tillstyrker därför förslaget. Vad gäller mark som utarrenderas av kommun utgår länsstyrelsen från att kommunerna, såvida inte speciella förhållanden föreligger häremot, kommer att tillämpa avtalstider om minst fem år.

Även länsstyrelsen i Uppsala län har uppfattningen att det är sannolikt att jaktarrendatorernas intresse för viltvårdsarbetet kommer att öka om deras rättsliga ställning stärks i enlighet med utredningsförslaget. Den omständig- heten att några sociala skäl inte kan åberopas för införande av optionsrätt vid jaktarrende bör vid sådant förhållande inte få spela någon avgörande roll. Länsstyrelsen ifrågasätter dock om inte jaktarrende — i likhet med jordbruksarrende — för sin giltighet bör kräva skriftlig form. Detta kan vara befogat med hänsyn till att frågan om arrendets förlängning m.m. kan komma att bli föremål för arrendenämndens prövning.

Utredningens förslag i syfte att stärka jaktarrendatorernas rättsliga ställning tillstyrks i huvudsak även av länsstyrelsen i Jönköpings län. Enligt länsstyrelsens mening har utredningen lyckats väl avväga jaktarrendatorer- nas intresse av tillbörlig trygghet mot det allmänna önskemålet att markägarna inte onödigtvis avhålls från att upplåta sin mark till jakt av rädsla för att arrendeförhållandet inte skall kunna upplösas när markägaren har rimliga skäl för detta.

Länsstyrelsen i Kalmar län tillstyrker också utredningens förslag. Avtal om jaktupplåtelse, som avses i lagförslaget, bör emellertid enligt länsstyrelsen upprättas skriftligt för att lagen skall vara tillämplig.

Amknytningen till vad som gäller för jordbruksarrenden är enligt Lantbrukarnas riksförbunds (LRF) uppfattning förnuftig. Även jordbruks- arrendator bör dock ingå i den personkrets som kan bryta rätten till förlängning av ett jaktarrende. Med hänsyn till att förlängning m. m. kan bli

föremål för arrendenämnds prövning bör enligt LRFzs mening gälla att avtal om jaktupplåtelse skall vara skriftligt. Av lagen om upplåtelse av jakt bör därför framgå att lagen inte är tillämplig på muntliga avtal. Enligt direktiven skulle utredningen överväga förslag som motverkar en okontrollerad stegring av jaktarrendeavgifterna. Arrendenämndernas prövning av arren- deavgifterna kan tänkas ha en något återhållande verkan. Å andra sidan vill LRF fästa uppmärksamheten på att det lagda förslaget beträffande besittningsskydd i ett begynnelseskede kan leda till en stegring av avgifterna och således motverka utredningens målsättning enligt direktiven.

Svenska jägareförbundet anser, att de av utredningen framlagda förslagen att stärka jakträttsarrendators rättsliga ställning är väl motiverade. En jakträttsarrendator bör ha en viss garanti för att de ofta mycket tids- och kostnadskrävande — insatser han gör för att förstärka ett villebrådsbestånd på disponerad mark också kommer honom själv till godo genom att han under en relativt lång period blir tillförsäkrad rätten att jaga på samma mark.

Förbundet kan dock inte finna några skäl till att kommunerna skall undantas från bestämmelsen om att arrendetiden skall omfatta fem år. Det enda undantaget från regeln bör gälla sådana marker som inom femårspe- rioden kan komma att exploateras för bostads- eller industriändamål eller i annat för samhället väsentligt syfte. Vidare anser jägareförbundet att frågan om arrendeupplåtelse inom områden som berörs av rennäringslagen bör göras till föremål för en särskild utredning. Det skulle vara otillfredsställande om kronomarken ovanför odlingsgränsen undantas från regler som avser att förstärka jakträttsarrendators rättsliga ställning.

Inom vissa jaktvårdsområden samt större skogsförvaltningar förekommer jakträttsbevis för en hel jaktsäsong. Försäljningen av antalet jakträttsbevis anpassas ofta till variationerna i vilttillgången. Här kan det alltså vara önskvärt att med hänsyn till viltbestånden göra justeringar från år till är. Jägareförbundet föreslår därför att jakträttsbevis för en period av upp till ett jaktår inte skall jämföras med arrendeavtal.

Även lantbruksstyrelsen går in på frågan om lagens tillämpningsomräde. Styrelsen anser det angeläget att undantag görs för sådana fastigheter som av lantbruksnämnd förvärvas i rationaliseringssyfte. Dessa fastigheter innehas som regel endast under kortare tid av nämnden. Utan ett sådant undantag kan lantbruksnämnden inte utarrendera jakten på sina fastigheter vilket kan leda till en ”vild jakt”.

Även lantbruksstyrelsen ställer sig tveksam till förslaget att upplåtelser som avses i 32 & rennäringslagen skall undantas från lagstiftnignen. Huvudskälet för undantaget synes vara att upplåtelsetiden skall utgöra minst fem år. Även till detta förslag ställer sig lantbruksstyrelsen tveksam. Om staten som upplåtare jämställs med kommun behöver man inte göra undantag för upplåtelser enligt 32ä rennäringslagen. Då skulle inte heller undantag behöva göras för sådana fastigheter som av lantbruksnämnd förvärvas i rationaliseringssyfte.

I sammanhanget vill lantbruksstyrelsen framhålla att stora områden mellan odlingsgränsen och lappmarksgränsen är avsatta för renskötselända- mål året runt (3 & 1 rennäringslagen). Även om upplåtelse av statens fastigheter inom dessa områden handläggs av annan myndighet än lantbruks- nämnden är det angeläget att likartade bestämmelser gäller inom hela

renskötselområdet. Frågan bör bli föremål för ytterligare utredning innan jaktmarksutredningens förslag slutligt prövas.

Lantbruksstyrelsen påpekar att utredningen haft till uppgift att söka finna vägar för att bereda jägare som saknar egen jaktmark fler jakttillfällen. Styrelsen ifrågasätter om förslaget till optionsrätt medverkar härtill. Snarare torde förslaget enligt styrelsens mening — motverka detta syfte. Även om en intensifierad viltvård och en bättre organiserad jaktutövning kan åstadkom— mas kommer utrymmet för jakt alltid att vara begränsat. Om nyttjanderätts- havare medges rätt till förlängning av avtal om jaktupplåtelse kan utvecklingen bli den att man får en grupp med ett praktiskt taget stående avtal om jakträtt. Lantbruksstyrelsen avstyrker därför förslaget om rätt till förlängning av jaktavtal.

Enligt statens naturvårdsverk kan det från faunavårdande synpunkt vara en fördel att jakträttsinnehavaren har ett besittningsskydd. Sannolikt gör det honom mera benägen att satsa på långsiktiga viltvårdsåtgärder. En markägare måste emellertid ha möjlighet att säga upp en jaktarrendator som missbrukar sin rätt. exempelvis genom för hård jaktutövning ett missbruk som i allmänhet är mycket svårt att bevisa.

Vidare anser naturvårdsverket att skälen för att undanta kommun från minsta tillåtna upplåtelsetid fem år är något svaga. Det får antas att kommunerna i flertalet fall kan överblicka i varje fall den närmaste femårsperioden så väl att det kan avgöras om utarrendering av jakten bör ske eller ej. Att upplåta jakten på kommunägd mark under en tidsperiod som i varje fall inte understiger fem år till en noggrant utvald person och enligt ett detaljerat avtal, är erfarenhetsmässigt många gånger ett förfarande som kan leda till bättre resultat än om kommunen själv svarar för Viltvården. Enligt verket måste det klarläggas att lösen av jakträttsbevis inom ett jaktvårds- område inte anses som avtal enligt föreliggande förslag.

Med vissa kompletteringar enligt ovan bör den föreslagna lagen vara värd att pröva, trots sin vaga utformning. Naturvårdsverket vill emellertid påvisa två tänkbara olägenheter med lagen. Den ena är att besittningsskyddet för jakträttsinnehavaren om än i realiteten ganska skenbart på grund av lagens vaga utformning — kan medföra att markägare tvekar inför en utarrendering av sin mark. Den andra är att besittningsskyddet kan driva upp de redan nu höga priserna för jaktarrenden. I båda fallen motverkas lagens syfte.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län påpekar att den av utredningen föreslagna Optionsrätten skulle gälla huvuddelen av alla varaktigare jakträttsupplåtel- ser. Det skäl som utredningen framfört till stöd för en optionsrätt för jaktarrendatorerna kan emellertid inte anses motivera en optionsrätt med så generell räckvidd. Optionsrätten bör bara kunna åberopas av jakträttsarren- dator som kan visa att han vidtagit sådana åtgärder som är ägnade att på längre sikt förbättra viltstammen inom det område som omfattas av jakträttsupplåtelsen. En regel av nu angivet slag skulle i hög grad vara ägnad att främja Viltvården.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser det vara tveksamt om den föreslagna lagens bestämmelser kommer att få den effekt som varit åsyftad. Lagen kan i stället komma att leda till en minskad benägenhet att upplåta jakt genom jaktarrende eller till att avtal sluts för så kort tid att lagen inte blir tillämplig på avtalet.

Länsstyrelsen tillstyrker dock att regler införs som stärker jaktarrendators rättsliga ställning. Länsstyrelsen motsätter sig däremot bestämt att krono- marken ovanför odlingsgränsen undantas från dessa regler. Jakten i synnerhet inom denna del av länet bedrivs nästan uteslutande, med undantag av samernas jakt, av jägare som är beroende av jaktupplåtelse för att få bedriva jakt. Avvägningar av viltvårdshänsyn med möjligheter till justering- ar kan skrivas in i de avtal om upplåtelse av jakt som lantbruksnämnden tecknar med jaktutövarna. Kronomarken ovanför odlingsgränsen kan inte sägas vara så särartad från viltvårdssynpunkt, jämfört med övriga delar av Norrbottens län, att det är försvarligt att undanta markerna i en lag om upplåtelse av jakt.

Skogsindustriernas samarbetsutskott (SISU) ifrågasätter om det f. n. föreligger tillräckliga skäl att införa en särskild lag om upplåtelse av jakt. Så långt relationerna mellan upplåtare och jaktarrendatorer kan överblickas är förhållandena tillfredsställande. Att meningarna stundom är delade beträf- fande skäligheten i arrendebeloppen motsäger inte detta påstående. Den föreslagna lagen torde enligt SISU:s uppfattning ej påtagligt ändra förutsätt- ningarna att nå det avsedda målet — en godtagbar avvägning mellan markägarens och jaktarrendatorns intressen. Det kan däremot föreligga risk för att lagen med den föreslagna utformningen på något håll avskräcker från upplåtelser — i varje fall till dess erfarenheter vunnits i fråga om lagens tillämpning. Skulle lagen ändock komma till stånd bör, enligt SISU:s uppfattning, vissa ändringar och kompletteringr ske av utredningens förslag. Upplåtelsetiden bör inte sättas längre än ”minst tre år". Någon särställning för kommun behövs inte med den prövningsordning som föreslås hos arrendenämnden. Personaljakten på bolagsinnehaven är av mycket stor betydelse för företaget och de anställda. Det måste i en eventuell lag klart framgå att en markägare har rätt att säga upp ett arrende eller att motsätta sig en förlängning om han vill upplåta jakten till anställd inom skogs- eller jordbruksnäringen.

Även kammarkollegiet ifrågasätter om det finns bärande skäl för de föreslagna tvingande bestämmelserna som gör det svårare att träffa avtal om upplåtelse av jakt för kortare tid än fem år eller med andra villkor än vad som förutsatts i förslaget. Andra upplåtelseformer kan ofta te sig fullt berättigade utan att därför någon arbetskrävande prövning inför arrendenämnd skall behövas. Upplåtelserna kan t. ex. ha sin grund ianställningsförhållanden och därvid antingen utgöra ett led i den anställdes tjänsteutövning eller ha tillkommit för att bereda anställd personal ökad trivsel i sina arbetsförhäl- landen. I sådana fall och även annars när kortvariga eller obestämda upplåtelseformer väljs — är det naturligt att upplåtaren svarar för den huvudsakliga kostnaden för och arbetet med Viltvården. Det må i samman- hanget noteras att det av bestämmelsen i 23å i 1971 års förordning om förvaltning av kyrklig jord synes följa att jaktutövningen på mark som tillhör ecklesiastika boställen inte alltför oföränderligt bör bindas av långvariga upplåtelseavtal. Mot den här bakgrunden avstyrker kammarkollegiet det framlagda förslaget till lag om upplåtelse av jakt.

Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare framhåller att i förutsättning- arna för utredningens arbete åsyftades större rättsskydd för jakträttsarren- dator, mera arrendeledig jaktmark och mera vilt och tillika lägre kostnader

OC] skäliga jaktarrenden. Det förslag som utredningen lagt fram kommer dcck enligt förbundet att i den praktiska tillämpningen få helt motsatt ve'kan.

[ fråga om den påtalade rättstryggheten är det i lagförslaget intaget vissa tvmgande regler om skiljeförfarande. Detta medför att parternas möjlighe- ter att hävda och skydda sin rätt inskränks. Genom skiljeförfarande hindras parterna från sin eljest lagliga rätt att få uppkomna tvistemål och rättsfrågor prövade av allmän domstol. Att detta ur rättssäkerhetssynpunkt är en klar försämring är uppenbart. Det är visserligen önskvärt med fastare regler för upplåtelse av jakträtt och rätt till förlängning av sådana upplåtelser. Jastmarksutredningens förslag innebär emellertid inte någon tillfredsställan- de lösning. Om markägarna även fortsättningsvis skall vara villiga att utarrendera sin jakträtt till utomstående jägare måste rätt till omfattande avtalsfrihet föreligga. Detta gäller både upplåtelsetid och förlängning av avtalet.

14.3. Jaktmarksutredningens förslag i fråga om korttidsupplåtelser vid jakt och om viltvårdsområden

14.3.1. Utredningens överväganden

Jaktmarksutredningen hade enligt direktiven i uppdrag att bl. a. överväga nya former för att ge ökade jaktmöjligheter åt jägare som inte har tillgång till jaktmark. Enligt direktiven skulle de former av korttidsupplåtelser som praktiserats av domänverket och vissa skogsbolag studeras närmare liksom frågan om jaktvårdsområden och större markkomplex i enskild ägo eventuellt kunde inrymma mer jakt i form av korttidsupplåtelser. Utred- ningen skulle enligt direktiven vidare undersöka möjligheterna att för korttidsupplåtelser bilda särskilda områden enligt ett förfarande liknande det som används för att bilda naturreservat.

För sitt arbete med frågan kartlade utredningen utbudet av korttidsupp- låtelser och uppmärksammade särskilt resultaten av några skogsbolags korttidsupplåtelser. I en enkät tillfrågades ett urval skogsbolag om inställ- ningen till sådana upplåtelser. Utredningen lät även en expertgrupp utföra vissa grundläggande studier avseende korttidsupplåtelser och därmed sammanhängande frågor. Genom utredningens försorg startades inom kronoegendomen Skultuna försök för att utröna de ekonomiska och praktiska förutsättningarna för att driva ett viltvårdsområde.

Jaktmarksutredningen konstaterade att korttidsupplåtelser hittills inte kunnat hävda sig ekonomiskt vid en jämförelse med jaktarrende och att efterfrågan inte varit så stor att det förelegat skäl för markägare att tillgodose önskemål om sådana jakttillfällen. Enligt utredningen härrörde det utbud som fanns till stor del från överskott av jakttillfällen inom vissa jaktvårds- områden och efterfrågan var även där ganska liten. Vidare hade de tillfrågade skogsbolagen i allmänhet ställt sig tvekande till upplåtelseformen. Ekonomiska resultat av upplåtelse på domänverkets marker i Norrbotten och i Orrefors hade visat att intäkterna överstigit domänverkets riktpriser för

jaktarrenden men att administrationen dragit avsevärt större kostnader. Drygt hälften av landets jägare hade i utredningens jaktundersökning uppgett att de kunde tänka sig att utnyttja korttidsupplåtelser någon gång. Enligt utredningens grundsyn på jakten skulle förvaltningen av en fastighets jakträtt ingå som ett led i markförvaltningen. Enligt utredningen måste upplåtelser av jakt — om inte särskilda skäl föranleder annat — lämna ett från ekonomiska synpunkter tillfredsställande resultat. Beträffande viltvårdsom- råden konstaterade utredningen att ett särskilt avsatt område för korttids- upplåteler endast i ringa utsträckning kunde påräkna intresse från andra än jägare. Enligt utredningens mening skulle inlösen — på motsvarande sätt som enligt naturvårdslagenav jakträtten på de relativt stora områden det skulle bli fråga om medföra oskäligt höga avgifter för jakten även med måttliga krav på avkastning. Utredningen utgick därför vid sina överväganden från att ökade möjligheter till jakt borde åstadkommas genom markägares egna initiativ. Utredningens förslag byggde på att markägaren frivilligt skulle ansluta sin mark till en särskild reervatsform som skulle kallas viltvårdsom— råde. Sådan anslutning kunde emellertid bara komma till stånd inom sådana områden där det från ekonomisk synpunkt framstod som fördelaktigt.

14.3.2. Utredningens förslag

Jaktmarksutredningen rekommenderade fortsatta försök med korttidsupp- låtelser i syfte att vidareutveckla metoderna och ytterligare pröva de ekonomiska förutsättningarna. Frågan om den framtida utvecklingen av korttidsupplåtelser var enligt utredningens mening beroende av om försöks- verksamheten skulle visa tillfredsställande resultat från såväl viltvårdssyn- punkter som ekonomiska synpunkter. Utredningen framhöll samtidigt att dess förslag beträffande jaktvårdsområden kunde antas medföra ett ökat utbud av korttidsupplåtelser genom att förslagen syftade till att förenkla bildandet av jaktvårdsområden och att skapa förutsättningar för en ekonomisk reglering mellan delägarna som skulle underlätta korttidsupplå- telser. Den fortgående urbaniseringen borde enligt utredningen samtidigt medföra en ökad efterfrågan på sådana upplåtelser och därmed förbättrat ekonomiskt utfall för sådana jaktvårdsområden som väljer denna upplåtel- seform.

Utredningen ansåg vidare att möjligheterna att få till stånd viltvårdsom- råden genom markägares frivilliga initiativ torde vara begränsade, om inte särskilda stimulansåtgärder sattes in. Den ekonomiska satsning som erford- ras måste stödjas och underlättas. Utredningen föreslog därför visst statligt stöd till markägare för kostnader med planläggning och grundförbättringar vid anläggande av viltvårdsområde. Sådant stöd skulle kunna förenas med krav på att fastighetsägaren presenterar en plan för områdets framtida skötsel och utnyttjande. Enligt jaktmarksutredningen borde någon rättslig reglering av viltvårdsområden ännu inte ske och utredningen lade därför endast fram förslag till riktlinjer för statsbidrag till viltvårdsområde. Länsstyrelsen föreslogs bli handläggande myndighet i fråga om sådana

statsbidrag.

14.33. Remissutfallet

Remissutfallet i de nu berörda frågorna var splittrat. Många remissinstanser förklarande sig vara positiva till förslagen och tillstyrkte en fortsatt försöks- verksamhet i fråga om korttidsupplåtelser och viltvårdsområden. Samtidigt innehöll dock flera av dessa remissyttranden synpunkter som tydde på viss tveksamhet. I många yttranden betonades risken av att jägarna vid korttidsupplåtelser inte skulle komma att känna något ansvar för Viltvården utan endast sträva efter att uppnå ett tillfredssställande jaktresultat. En sådan jakt skulle enligt flera remissinstanser stå i strid mot utredningens redovisade grundsyn på jakten i samhället. Några remissinstanser ansåg att viltvårdsområde var en olämplig benämning med hänsyn till områdets föreslagna utyttjande. Flera länsstyrelser påpekade i sina remissyttranden att ytterligare personalresurser skulle komma att krävas om länsstyrelserna blev handläggande myndigheter i frågor om viltvårdsområden. Några remissin- stanser var helt negativa till utredningens förslag.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser att visst behov av korttidsupplå- telser föreligger. Länsstyrelsen tillstyrker därför fortsatta försök med korttidsupplåtelser för att belysa konsekvenserna ur viltvårds- och ekono- misk synpunkt.

Länsstyrelsen anser även att fortsatta försök med viltvårdsområden bör genomföras. Enligt länsstyrelsen bör möjlighet till statsbidrag vid sådana försök finnas och frågan om statsbidrag till dessa bör lämpligen handläggas av statens naturvårdsverk.

Att korttidsupplåtelser skulle ge ett betydligt större antal jägare jakttill- fällen på en och samma areal än när marken utarrenderas på vanligt sätt framhålls av naturhistoriska riksmuseet. Systemet med korttidsupplåtelse kräver emellertid en mer omfattande administration än vanlig utarrendering. För markägaren uppstår också problem att bedöma huruvida en person uppfyller de krav som bör ställas på en jägare. Detta system kräver enligt museet en noggrann övervakning av jaktutövningen på de disponerade markerna och likaså en effektiv viltvård. Museet framhåller att korttidsupp- låtelser innebär en ökad risk för hårdexploatering av vilttillgången på en mark och att det också kan innebära en lockelse att skärpa vakthållningen gentemot rovvilt av olika slagi den mån dessa uppfattas som konkurrenter till jägarna.

Svenska jägareförbundet har inget att erinra mot vad utredningen föreslagit beträffande korttidsupplåtelser och tillstyrker att försöksverksam- heten fortsätter och utvidgas. Förbundet tillstyrker även att verksamheten med viltvårdområden fortsätter och utvecklas.

Utredningens grundsyn på jakten citeras av fiskeristyrelsen: "Upplåtelser av jakt måste om inte särskilda skäl föranleder annat — lämna ett från ekonomiska synpunkter tillfredsställande resultat". Korttidsupplåtelser har enligt utredningen hittills inte kunnat hävda sig ekonomiskt vid en jämförelse med jaktarrende. Som jämförelse framhåller styrelsen att undersökningar rörande lönsamheten i kortfiskeområden har visat att man sällan kan uppvisa något ekonomiskt överskott. Inkomsterna täcker som regel endast utgifterna för fiskevårdande åtgärder.

Styrelsen anser det osäkert om de av utredningen föreslagna åtgärderna i

någon större omfattning kan bereda jägare som saknar egen jaktmark fler jakttillfällen. Efterfrågan på rekreationstillfällen i framtiden kommer sannolikt att öka. Enligt styrelsens mening bör det närmare utredas huruvida statlig och kommunal mark kunde användas för korttidsupplåtelser i ökad omfattning. Vid markanvändningsplaneringen torde därvid jaktvårdsåtgär- der av olika slag ges stor betydelse. Produktionen av jakttillfällen skulle ges viss prioritet framför annan, konventionell produktion från markområdet (t. ex. virkesproduktion). I många fall torde inom samma markområde fiskeupplåtelse kunna kombineras med jaktupplåtelse.

Domänverket uppger i sitt yttrande att verket alltsedan år 1967 avdelat relativt stora arealer, ca 100 000 ha företrädesvis i Norrland, för korttids- upplåtelser. Senare har tillkommit försöksområden i Skåne. Småland och Bergslagen. Verkets tidigare erfarenheter av verksamheten har varit att dessa områden utnyttjats av ett större antal jägare (huvudsakligen orts— eller länsbundna) än om dessa arealer disponerats för ensamrättsupplåtelser.

Som utredningen anfört har det ekonomiska utfallet blivit sämre beroende på att dessa områden — jämfört med vanliga arrenden förorsakat avsevärt högre kostnader för administration samt kostnader för jaktbevakning och viltvård. Emellertid är erfarenheterna från de senaste åren ekonomiskt mer positiva.

Verket vill i sammanhagnet peka på möjigheten att i större omfattning än f. n. utnyttja kronans mark ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen för korttidsjakt, kanske med samer som jaktledare.

Domänverket biträder förslaget om viltvårdsområden men förutsätter samtidigt att föreslaget statligt stöd även kommer att gälla för verkets marker och för jaktvårdsområden.

Länsstyrelsen i Stockholms län ställer sig positiv till utredningens förslag om att fortsatt försöksverksamhet bör äga rum innan slutlig ställning tas. Härvid finner dock länsstyrelsen det angeläget att följande synpunkter beaktas.

Genom korttidsupplåtelser får de jagande jakttillfällen men inget direkt ansvar för Viltvården. Det finns även risk för att markägaren eller jägaren i syfte att få ett ekonomiskt tillfredsställande resultat av upplåtelsen inte tillräckligt beaktar att jakten skall formas så att den blir ett medel i vården av viltstammarna. Visserligen bör utredningens förslag om att statligt stöd skall kunna utgå till markägare vara ägnade att leda till en förbättring av viltstammarna. Dessa förbättringar kan emellertid ge vissa markägare anledning att upplåta ifrågavarande områden för korttidsjakt i en inte önskvärd omfattning. Enligt länsstyrelsens mening finns det därför skäl att befara att de viltvårdande åtgärder som det statliga stödet ger möjligheter till kommer att motverkas då viltvårdsområdena av kortsiktiga ekonomiska hänsyn kommer att utnyttjas för korttidsupplåtelser till men för Viltvården. Det ligger i sakens natur att jakten såsom en integrerad del i Viltvården och markförvaltningen inte kan utövas av ett obegränsat antal personer. Det är däremot möjligt att behov finns att i utbildningssyfte tillhandahålla områden där oerfarna jägare bereds tillfälle att delta i väl organiserade jakter och viltvårdsarbeten.

En tveksam inställning till att inrätta särskilda viltvårdsområden framförs av länsstyrelsen i Södermanlands län. Länsstyrelsen anför bl. a. att till

skillnad mot vad som normalt gäller för jaktarrenden. skiljs inom viltvårds- område själva jaktutbudet från viltvårdsinsaterna. De korttidsjagande får jakttillfällen men inte något ansvar för Viltvården. Det kan enligt länsstyrel- sen föreligga vissa risker att man härigenom skapar en grupp jägare som mer kommer att ta fasta på antalet skottillfällen och mindre på jakten som en del ai Viltvården. Länsstyrelsen ifrågasätter om en sådan utveckling är i överensstämmelse med den av utredningen uttalade grundsynen att jakten så långt som möjligt skall formas till ett verksamt medel i vården av viltstammarna och inordnas i den allmänna naturvården.

Länsstyrelsen iKalmar län tillstyrker utredningens förslag om försöksverk- samhet med korttidsupplåtelser. Genom korttidsupplåtelse skapas ökade möjligheter till jakt för det allt större antal människor som saknar egen jaktmark. Det är emellertid av vikt att man slår vakt om berättigade krav på skäliga villkor för sådana upplåtelser. Även möjligheterna att tillgodose viltvårdssynpunkter och de allmänna säkerhetskraven vid jaktutövningen måste beaktas vid den fortsatta försöksverksamheten framhåller länsstyrel- sen.

Genom tillkomsten av viltvårdsområden skulle enligt utredningens förslag erhållas möjligheter att hålla väl vårdade viltstammar till glädje för såväl jägarna som det allmänna friluftslivet samt även ökade möjligheter till jaktutövning genom korttidsupplåtelser för jägare som annars har bristande tillgång på jakttillfällen. Länsstyrelsen anser att denna möjlighet bör försöksvis prövas enligt föreslagna riktlinjer. Förslaget förutsätter att statsbidragsärendena skall handläggas av länsstyrelserna. som bl. a. får till uppgift att biträda med råd och anvisningar vid planläggningen. fastställa en plan för området, utfärda eventuella fredningsbestämmelser samt utöva tillsyn över verksamheten. Länsstyrelsen. som i princip inte har något att erinra mot förslaget i denna del. vill emellertid starkt framhålla att en förutsättning är att länsstyrelserna erhåller personella resurer för att fullgöra såväl dessa uppgifter som de arbetsuppgifter som enligt utredningens övriga förslag skall ankomma på länsstyrelserna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län betonar att tillgången på jaktmark är begränsad, i synnerhet kring de större tätorterna. Den kraftiga prisstegring- en av jaktarrendena är främst resultat av en allt hårdare konkurrens om tillgängliga arrendemarker. Systemet med korttidsupplåtelser kan därför enligt länstyrelsen vara en utväg att ge fler jägare tillfällen till jakt.

När det gäller 5. k. viltvårdsområden så är namnet enligt länsstyrelsen olämpligt och bör utbytas mot "kortjaktsområde", som bättre speglar områdets utnyttjande.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser i likhet med länets jaktvårdsförening det angeläget med en fortsatt och utvidgad försöksverksamhet när det gäller korttidsupplåtelser. Länsstyrelsen framhåller att den för sin del finner det mest intressant att pröva möjligheten att inom jaktvårdsområden i Syd- och Mellansverige skapa förutsättningar för korttidsjakt.

Enligt länsstyrelsens mening talar starka viltvårdsskäl för att jaktutövning i mesta möjliga mån sammankopplas med ett ansvar för praktiskt viltvårdsar- bete. Inom ett jaktvårdsområde torde förutsättningarna vara större för jaktutövaren att etablera en bestående samhörighet med enbart korttidsjakt. Det bör även finnas möjlighet för utövaren att ta aktiv del i viltvårdsarbetet

inom jaktvårdsområdet. Värdet av sådana arbetsinsatser kan utgöra en del av avgiften för jaktutövningen.

Länsstyrelsen ifrågasätter, med hänsyn till nuvarande möjligheter att med stöd av jaktlagen bilda jaktvårdsområden, behovet av ett nytt instrument vid sidan av naturvårdslagen. Mot bakgrund av att viltvårdsområden förutsätts bildas genom frivilliga överenskommelser torde betydelsen av institutet för att öka antalet jakttillfällen i framtiden vara ytterst osäker. Åtminstone bör ytterligare erfarenheter genom pågående försöksverksamhet vinnas innan slutlig ställning tas till förslaget om viltvårdsområden. Enligt länsstyrelsens mening är det mera rationellt att samhällets tillgängliga resurser i detta sammanhang koncentreras till bildande av jaktvårdsområden och främjande av korttidsjakt inom dessa. På sikt skapas därigenom också bättre möjligheter att inordna jakten i den allmänna naturvården.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller att den enskilde jaktutövaren bör ha del 1 ansvaret för Viltvården på det jaktområde där han utövar jakt. En förnuftig viltvård är en förutsättning för en meningsfylld jakt. Jakten och Viltvården bör således gå hand i hand och ansvaret för Viltvården också åvila jaktutövarna på området för att motivera till en efter tillgången på villebråd anpassad jakt och till att vidta viltvårdsåtgärder. Utredningens förslag till försöksverksamhet med viltvårdsområden för korttidsjakt bör dock följas upp med ytterligare försöksverksamhet. Försöken bör förläggas i så nära anslutning som möjligt till större tätorter. Viltvårdsområden i Norrbottens län vore önskvärda i första hand i länets kusttrakter. Statligt stöd för verksamheten bör kunna utgå.

För de växande skaror av framför allt jaktintresserade tätortsbor som mera sällan har tillgång till egna jaktmarker kan korttidsupplåtelser av jakt vara en välkommen tillgång. Fortsatt försöksverksamhet med sådana jaktupplåtelser verkar därför enligt Svenska naturskyddsföreningen väl motiverade. Före- ningen ställer sig däremot mera tveksam till att särskilda viltvårdsområden inrättas. Oavsett om korttidsupplåtelse av jakt förekommer eller inte bör viltvård bedrivas på det sätt som motiveras av biologiska förhållanden. Att ta ut och prioritera vissa områden och ge dem särskilda fördelar förefaller föreningen mindre lämpligt. I princip är det också rimligt att den som utövar jakt betalar de kostnader som är förenade med jakten. En subventionering med statsmedel av en viss jaktupplåtelseform bryter denna princip. Något starkare motiv för att inrätta viltvårdsområden kan föreningen sålunda inte finna. Det lovvärda stöd till vården av hotade eller av andra orsaker inte jaktbara arter som bidraget till viltvårdsområdena i vissa fall skulle kunna bli kan redan nu med lika gott eller ännu bättre resultat kanaliseras via bl. a. de skyddsinstitut naturvårdslagen erbjuder. Att så inte redan sker i önskvärd omfattning är mera beroende på otillräckliga resurser än på brister i

skyddsformerna. Skogsindustriernas samarbetsutskott (SISU) har ingen erinran mot utred-

ningens rekommendation om fortsatta försök med korttidsupplåtelser i syfte att vidareutveckla metoderna och ytterligare pröva de ekonomiska förutsätt— ningarna. SISU har inte heller några principiella invändningar mot att förslaget om viltvårdsområden prövas men tror däremot inte på att idén f. n. förmår väcka något större intresse hos markägarna.

Lantbruksstyrelsen har en markant negativ inställning till förslaget om

viltvårdområden. Styrelsen hänvisar bl. a. till de olika markdispositioner som kan göras med stöd av naturvårdslagstiftningen och avstyrker förslaget om bildande av viltvårdsområden med statligt stöd.

Att den jägare som själv disponerar sin mark ofta blir mycket intresserad av viltvård och får en känsla för viltet som otvivelaktigt kan komma att påverka hans jaktutövning framhålls av statens naturvårdsverk. Jakten blir mer urvalsinriktad och kanske också mera noggrann. Motsvarande förhål- lande uppträder sannolikt inte om jägaren huvudsakligen bedriver jakt genom att utnyttja korttidsupplåtelser. Troligen utecklas inte hans viltvårds- intresse på samma sätt vilket måste betraktas som en förlust från allmän naturvårdssynpunt. Enligt verket kräver ett system med korttidsupplåtelser en noggrann viltvård från markägarens sida. Ett system som enbart eller till stor del bygger på en ren exploatering av ett områdes vilttillgång kan aldrig accepteras från naturvårdssynpunkt.

Naturvårdsverket anser att systemet med korttidsupplåtelser utgör ett värdefullt komplement till jaktupplåtelser av mer konventionell natur. Med hänsyn till sin redovisade inställning och till vad som i övrigt finns angivet i utredningens betänkande om korttidsupplåtelsernas negativa sidor. anser verket dock att systemet med korttidsupplåtelser inte får bli den förhärskan- de jaktupplåtelseformen i landet. Det är sannolikt inte ens önskvärt att den får svara för en mera väsentlig del av upplåtelserna.

Förslaget om att inrätta viltvårdsområden kan vara värt att pröva även om sådana områden enligt verkets uppfattning sannolikt inte kommer att inrättas i någon större omfattning. Andra upplåtelseformer torde vara mera lockande ekonomiskt sett och dessutom mindre betungande från administ— rativ synpunkt.

Den förslagna reservatsformen torde säkerställa en aktiv vård av de för jakt tillåtna faunatillgångarna inom området. Det är emellertid väsentligt att den lockelse som ett sådant område kan utgöra för rovdjur och rovfåglar av olika slag inte leder till en hårdare förföljelse mot sådana arter. trots att de kan uppfattas som konkurrenter till jägarna.

()m institutet viltvårdsområde kommer till stånd är det emellertid också väsentligt att förhållandet regleras närmare mellan dem som utnyttjar området som jägare och dem som representerar övriga former av friluftsliv. I annat fall föreligger viss risk för konflikter.

Länsstyrelsen i Hallands län ansluter sig till utredningens rekommenda- tioner om fortsatta försök i fråga om korttidsupplåtelser i avsikt att vidareutveckla metodiken och ytterligare pröva de ekonomiska förutsätt- ningarna. Behovet av att skapa ytterligare ett markanvändningsreglerande institut vid sidan av naturreservat, naturvårdsområde och fågelskyddsområ- de är inte övertygande dokumenterat av utredningen enligt länsstyrelsen. Goda möjligheter att med stöd av naturvårdslagen skapa även för viltvård och jakt lämpliga områden föreligger redan f. n. Länsstyrelsen ställer sig med hänsyn härtill tveksam till huruvida särskilda viltvårdsområden bör inrät- tas.

Att strävan alltid skall vara att de marklösa jägare som bereds tillfälle till jakt även skall vara med och dela ansvar och omsorg för Viltvården inom jaktområdet betonas av Jägarnas riksförbundLandsbygdensjägare. Detta är endast möjligt om upplåtelsen är av varaktig karaktär som exempelvis

jaktarrende. Vid korttidsupplåtelse är jägaren hänvisad till att under en mycket kort tid och på okänt område söka tillfredsställa sin jaktlust genom att försöka skjuta första bästa villebråd som händelsevis råkar komma i hans väg. Sådana förhållanden bör endast accepteras som en nödlösning när inga andra alternativ är realiserbara. Enligt förbundets uppfattning vore det mycket olyckligt om en ny författning tillkom som driver fram en förskjutning av jaktåttsupplåtelser, från arrenden till korttidsupplåtelser. Dock bör korttidsupplåtelser kunna användas som ett alternativt komple- ment till övriga former av jakträttsupplåtelser.

SACO/SR instämmer i utredningens grundsyn på jaktens ställning i samhället. ”Jakten skall så långt möjligt formas till ett verksamt medel i vården av viltstammarna och inordnas i den allmänna naturvården -——”.

Utredningen föreslår att viltvårdsområde bildas för att möjliggöra korttidsupplåtelser för jakt till jaktintresserade utan tillgång på egen eller arrenderad jaktmark. Detta innebär enligt SACO/SR att de korttidsjagande således får jakttillfällen utan ansvar för Viltvården. SACO/SR ifrågasätter om sådan '*put-and-take”-verksamhet är i överensstämmelse med den av

utredningen uttalade grundsynen.

14.4. Jaktmarksutredningens förslag i fråga om administrationen på jaktens område

14.4.1. Utredningens överväganden

Jaktmarksutredningen hade enligt direktiven i uppdrag att bl. a. framlägga förslag i fråga om administrationen på jaktens område om utredningen fann att dess förslag i övrigt motiverade detta eller om den eljest fann det ändamålsenligt.

I sina inledande överväganden anförde utredningen att en prövning av frågan om de grundläggande formerna för jaktens administration skulle kunna innefatta övervägande om något ämbetsverk bör tas i anspråk för ett samlat myndighetsutövande på jaktens och viltvårdens område. Vid ett sådant övervägande borde man enligt utredningens mening beakta att medel till jaktvården i allt väsentligt avser stöd åt frivillig verksamhet och att medlen till allt övervägande delen utgörs av den jaktvårdsavgift som jaktutövarna själva erlägger. Statsintresset borde därför vara inriktat på att göra den frivilliga verksamhet som jägarnas ideella organisation administrerar så stark som möjligt, särskilt som vården av landets viltstammar i hög grad sker med frivilliga insatser. Administration från ett ämbetsverk skulle sannolikt inte i detta avseende kunna stimulera till sådana insatser i samma grad. Vidare skulle jaktutövarnas eget etablerade inflytande flyttas tillbaka och deras styrande roll i utvecklingen och inriktningen av Viltvården och jakten löpa risk att bli alltmer underordnad staten. Då således verksamheten inom jaktvården till stor del grundar sig på frivilliga och ideella arbetsinsatser synes det vara av stor vikt att beslut som är avgörande för verksamheten sker i god kontakt med det praktiska fältarbetet. En sådan kontakt finns genom Svenska jägareförbundet i den utbyggda organisation som förbundet har.

Här finns bl. a. i stadgarna angivna former för medlemsinflytande och för annan medborgares inflytande på frågor om viltvård och jakt vilka handläggs av förbundet.

Jaktmarksutredningen fann därför inte anledning att föreslå förändringar i de grundläggande organisatoriska förhållandena inom jaktens område. Den för svensk administration relativt ovanliga fördelningen av arbetsuppgifter mellan statliga organ och en frivilligorganisation borde således enligt utredningens mening alltjämt bibehållas. I utredningens förslag beaktades att vården av landets viltstammar i hög grad främjas genom frivilliga insatser. De förslag som lades fram syftade därför i första hand till att förbättra samordningen mellan statens och frivilligorganisationernas administrativa organ samt att ge de sistnämnda bättre förutsättningar att hävda viltvårdens intressen i det samlade naturvårdsarbetet i landet.

J aktmarksutredningen uppdrog i detta avsnitt åt en expertgrupp att lämna en redogörelse för nuvarande organisation vad avser administrationen av jakten inom landet och att framlägga eventuella förslag till ändringar. Det förutsattes då expertgruppen utsågs att gruppen i sina ändringsförslag skulle beakta vad jaktmarksutredningen föreslagit inom andra delar av jaktens område och att någon ändring av grunderna för organisationen inte skulle ske. Förslagen skulle därjämte inrymmas inom oförändrade kostnadsramar. Utredningens förslag kom i huvudsak att följa expertgruppens förslag.

14.4.2. Utredningens förslag

Utredningen föreslog en befattning som riksintendent för viltvård vilken skulle ersätta nuvarande riksjaktvårdskonsulenten. Riksintendenten, som skulle vara anställd hos Svenska jägareförbundet och underställd dess förbundsstyrelse, föreslogs erhålla rätt att närvara och avge förslag vid naturvårdsverkets naturvårdsråds sammanträden i ärenden som angick jakt- och viltvård. Utredningen föreslog vidare ett instruktionsbundet samråd mellan riksintendenten och chefen för sektionen för jakt- och viltvård i naturvårdsverket. Utredningen rekommenderade att riksintendenten skulle svara för den närmare samordningen av jägareförbundets regionala befatt- ningshavares verksamhet.

Enligt utredningen intar Svenska jägareförbundets länsjaktvårdskonsu- lenter en nyckelställning vad gäller arbetet med frågor som rör jaktvårds- områdena och deras förvaltning. Jaktmarksutredningens förslag rörande jaktvårdsområdena borde, för att få avsedd effekt, följas av åtgärder inom administrationen vilka syftar till att stärka de regionala befattningshavarnas ställning. Jaktmarksutredningen föreslog därför att åtta befattningar som viltvårdsintendent skulle inrättas och att med befattningen skulle följa skyldighet att vara föredragande i länsstyrelsen i följande grupper av

ämnen.

1 Ärenden enligt den av utredningen föreslagna lagen om jaktvårdsområ- den 2 Ärenden rörande utredningens förslag om bildande och skötsel av viltvårdsområden 3 Principbeslut beträffande tillstånd avseende jaktutövning, jaktvapen och

jaktammunition.

Frågor om älgjakt på särskild tid och reglerad älgjakt var enligt utredningen att hänföra under punkten 3.

Enligt utredningens förslag skulle viltvårdsintendent ha rätt att inom sitt distrikt närvara och avge förslag vid länsstyrelsernas naturvårdsråds sam- manträden vad avser frågor om viltfaunan och jakten.

Viltvårdsintendenten skulle genom att förordnas som föredragande i länsstyrelse bli underkastad det då gällande ämbetsansvaret för sina åtgärder i denna funktion. Handläggningen av ärenden som rör kompetensprov för tillstånd att inneha jaktvapen skulle likaledes ske under åmbetsansvar.

Ett s. k. intendentråd för ledning av viltvårdsintendentens arbete från länsjaktvårdsföreningarnas sida föreslogs vidare inrättat inom varje inten- dents distrikt. Intendent skulle enligt förslaget biträdas av viltvårdsassis- tent.

Jaktmarksutredningen övervägde även olika former för representation från Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare i ledningen för det regionala och lokala jaktvårdsarbetet. Utredningen ansåg att till länsjaktvårdsföre- nings jaktvårdskrets eller länsjaktvårdsförening— om kretsindelning saknas skulle kunna anslutas lokala avdelningar av Jägarnas riksförbund—Landsbyg- dens jägare. därvid dessa avdelningar dock skulle bibehålla sin tillhörighet till huvudorganisationen. Inom varje viltvårdsintendents distrikt, där sådan anslutning skedde av samtliga lokalavdelningar av Jägarnas riksförbund- Landsbygdens jägare, borde detta förbund ha rätt att få utse egen ledamot i intendentrådet.

14.4.3. Remissutfallet

Remissinstansernas inställning till jaktmarksutredningens förslag var i många fall kritisk i väsentliga avsnitt. Flera andra remissinstanser uttalade stor tveksamhet till delar av förslaget. Flera remissinstanser avstod från att lämna synpunkter på utredningens förslag i fråga om jaktens administration. Till dessa hörde bl. a. riksåklagaren, rikspolisstyrelsen, centralnåmnden för fastighetsdata, kammarkollegiet, hovrätten för övre Norrland, Svenska kommunförbundet, 1973 års fiskevattenutredning, Svenska djurskyddsföre- ningen. Svenska kennelklubben. Svenska samernas riksförbund och TCO.

Utredningens förslag om inrättande av en befattning som riksintendent för viltvård kommenterades av ett fåtal remissinstanser.

Statens naturvårdsverk konstaterar i sitt yttrande att utredningen bl. a. har föreslagit ett vidgat och instruktionsbundet samråd mellan naturvårdsverket och länsstyrelserna å ena sidan samt Svenska jägareförbundet med dess länsjaktvårdsföreningar å den andra. Enligt verkets mening förekommer redan nu omfattande kontakter mellan den statliga administrationen och jägarkåren företrädd av dess ideella organisationer. Verket framhåller att jägarorganisationerna inte är de enda där kontakter förekommer i jakt och faunavårdsfrågor. Såväl naturvårdsverket som länsstyrelserna har samråd även med organisationer för naturvård i mera allmän bemärkelse Svenska naturskyddsföreningen m. fl. — liksom med sammanslutningar av typen Svenska orienteringsförbundet. Dessutom har verket, som ju numera har ett mycket omfattande verksamhetsområde, kontakt även med åtskilliga

organisationer också utanför den del av verksamheten som naturresursfrå- gorna utgör. Ett instruktionsbundet samråd med en av dessa organisationer skulle leda till en märklig situation vad gäller förhållandet till övriga organisationer — även med beaktande av att Svenska jägareförbundet intar en viss särställning genom sin ”statliga” anknytning. Naturvårdsverket avstyrker därför det föreslagna instruktionsbundna samrådet. Samtidigt anför verket att det emellertid är berett att också i fortsättningen ha omfattande kontakter med såväl Svenska jägareförbundet som andra ideella organisationer inom faunavårdens och jaktens område.

Enligt fiskeristyrelsen har det visat sig svårt att i naturvårdsverket få gehör för önskvärda kontrollåtgärder. där jakt ofta inte är en möjlig utväg. Förslaget att knyta jägareförbundet och naturvårdsverkets administration närmare samman bör ses mot denna bakgrund. Genom att utredningen gör den nuvarande riksjaktvårdskonsulenten till riksintendent och låter honom närvara i naturvårdsrådets sammanträden får de fåtaliga jaktsakkunniga tjänstemännen i naturvårdsverket en välbehövlig förstärkningi sin argumen- tation.

En negativ inställning till förslaget redovisas av Sveriges ornitologiska förening. Enligt föreningen synes utredningen inte ha förebringat sakskäl för förslaget om ett formellt samråds- och samverkansförfarande mellan naturvårdsverket och den föreslagna riksintendenten för viltvård eller för motsvarande arrangemang mellan länsstyrelse och de föreslagna viltvårdsin- tendenterna. Föreningen avstyrker därför bestämt dessa förlag.

Föreningen anför att Svenska jägareförbundet i princip är en ideell organisation som i första hand företräder de jaktliga intressena. Förbundet har således att ta initiativ till och fatta ståndpunkt i en rad frågor i vilka naturligen direkta intressekollisioner uppstår gentemot andra intressenter. Förbundet bör därför liksom hittills jämställas med övriga ideella organisa- tioner i fråga om förhållandet till statliga myndigheter. Ett samrådsförfaran- de kan i fortsättningen äga rum på samma sätt som nu utan att detta behöver inskrivas i instruktion e. dyl.

Skilda uppfattningar i den principiella frågan om Svenska jägareförbun- dets ställning redovisades av de två jägarorganisationerna.

Svenska jägareförbundet anser för sin del det vara naturligt att ledningen av den praktiska jakt- och Viltvården även framdeles skall åvila jägareförbundet och dess länsjaktvårdsföreningar. Ett överförande av förbundets ansvar och arbetsuppgifter till en statlig eller regional myndighet skulle medföra betydande risk att den nuvarande goda kontakten mellan beslutande och verkställande organ och en enskilde jägaren skulle försämras. Vidare riskerar man att administrationen fördyras genom att en betydande del av det frivilliga arbete som i dag förekommer skulle läggas på tjänstemän och att jägarnas intresse för att följa givna föreskrifter minskar, eftersom de själva inte varit medansvariga i besluten.

Utredningen föreslår ett utbyggt samarbete mellan centrala och regionala instanser på jaktens område. Förbundet finner för sin del detta vara en riktig utveckling och är fullt berett att medverka i en sådan verksamhet.

Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare understryker i sitt yttrande att då jakt och viltvård ingår som en verksamhet inom den totala naturvården är det nödvändigt att administrationen och tillsynen av denna verksamhetsgren

år underställd statsfunktionerna. Naturvårdsverket bör enligt förbundet som hitintills handha och administrera jakt och viltvårdsfrågor av generell och allmängiltig natur och lämna anvisningar och utöva tillsyn inom ämnesom- rådet. Den korta tid naturvårdsverket funnits till visar uppenbara förbätt- ringar i fråga om samordning och uppföljning av beslut och åtgärder till jaktens, viltvårdens och naturskyddets ändamålsenliga tillgodoseende.

Enligt förbundets uppfattning leder jaktmarksutredningens administra- tionsförslag till att naturvårdsverkets och länsstyrelsernas inflytande och insyn på jaktens och viltvårdens område avsevärt minskas. I myndigheternas funktion vill utredningen placera Svenska jägareförbundet — vilket som fristående intresseorganisation representerar mindre än hälften av landets jägare. Övriga berörda näringar och folkgrupper, t. ex. jord- och skogsbru- ket likaväl som fritidsintressena, utelämnas helt av utredningen. Utredning- ens förslag som splittrar jaktens och viltvårdens administration medför att nu pågående samordning och resultatförbåttring under berörda myndigheters direkta påverkan och tillsyn allvarligt undergrävs och försämras. Enligt förbundet är utredningens förslag till ny administration till alla delar klart olämpligt och helt oacceptabelt.

Förslaget om inrättande av åtta befattningar som viltvårdsintendenter ägnades stor uppmärksamhet av remissinstanserna. En majoritet av dessa var negativa till förslaget. Vissa remissinstanser ansåg förslaget som sådant omotiverat medan flertalet fann att ett inrättande av viltvårdsintendenter borde ske inom en statlig, regional organisation. fristående från jägarorga- nisationerna, dvs. hos länsstyrelserna. Flera remissinstanser framhåller det olämpliga i att flertalet av de föreslagna viltvårdsintendenterna skulle få ett arbetsfält som omfattar mer än ett län. I flera yttranden påpekas den dubbelroll som den föreslagna viltvårdsintendentens arbete skulle föra med sig. Arbetet skulle innebära lojalitetsband både med Svenska jägareförbun- det och länsstyrelserna och skulle kunna försätta viltvårdsintendenterna i svåra konfliktsituationer.

Enligt naturhistoriska riksnzuséet är utredningens förslag att betrakta som en nödlösning. Med hänsyn till den arbetssituation som råder i länsjaktvårds- föreningarna och inte minst för de nuvarande lånsjaktkonsulenterna och länsjaktvårdarna synes det föreliggande förslaget ha förestavats främst av ekonomiska skäl. I vissa hänseenden torde Viltvårdsintendenten kunna komma i en egendomlig dubbelställning, dels som rådgivare inom länsjak- tvårdsföreningarna och dels som föredragande i samma ärende vid länssty- relsen. Iden senare egenskapen kommer vederbörande att sakna den dagliga kontakt med länsstyrelsens verksamhet som torde vara av betydelse för att de ärenden som skall avgöras kan infogas i ett mer generellt mönster. Otvivelaktigt leder utvecklingen fram till att särskilda tjänstemän bör finnas tillgängliga på länsstyrelsen för att handha de ärenden som utredningen nämner.

Att utredningens förslag att minska nuvarande fjorton konsulentdistrikt till åtta intendentdistrikt skulle medföra mycket stora geografiska arbetsom- råden för intendenterna framhålls av skogssryrelsen. Östra distriktet skulle t. ex. omfatta fem län. Dessutom föreslås intendenterna bli föredragande i vissa frågor i länsstyrelserna, vilket tillsammans med övriga tjänsteuppdrag

måste innebära en hård arbetsbelastning. Visserligen föreslås inrättande av en tjänst som viltvårdsassistent på varje distrikt men förhållandena förbättras inte tillräckligt därmed. En minskning av nuvarande fjorton distrikt kan inte anses motiverad. En utökning av antalet distrikt torde enligt styrelsen var mera motiverad och stå i bättre överensstämmelse med utredningens i övrigt höga ambition att söka utvägar för förbättrad jaktvård.

Statens naturvårdsverk avstyrker bestämt att de 5. k. viltvårdsintendenter- na skall förordnas som föredragande i länsstyrelserna för vissa grupper av ärenden. Visserligen saknar flera länsstyrelser sakkunskap inom jaktens område. vilket naturligtvis är synnerligen betänkligt med tanke på att länsstyrelsen är beslutsinstans i många jaktfrågor. Det är emellertid uppenbart att en förstärkning med Viltvårdsintendenten för vissa typer av ärenden långtifrån är tillräcklig. Faunavården har numera anknytning till så många typer av ärenden — inte minst planeringsfrågor — att det, som naturvårdsverket ser det, är helt otillräckligt med en komplettering av sakkunskapen endast för ett fåtal frågor. närmast av rent jaktlig natur. Naturvårdsverket pekar vidare på de svårigheter som måste föreligga för en enskild tjänsteman att i samma typer av ärenden företräda såväl de enskilda jägarnas intressen som det allmännas. Det måste också bli en närmast orimlig arbetsbelastning för viltvårdsintendenterna att enligt förslaget svara för ärenden inom flera olika länsstyrelser.

Naturvårdsverket framhåller de värdefulla arbetsinsatser som utförs av Svenska jägareförbundets fältpersonal. Denna personal bistår jägarna i såväl praktiska som teoretiska frågor och utgör en viktig kommunikationslänk mellan länsstyrelserna och bl. a. jägarna. Enligt verkets mening måste denna verksamhet kvarstå. För att faunans intressen skall kunna tillgodoses i samma utsträckning som andra naturvårdsintressen anser naturvårdsverket att det bör finnas tillgång på sakkunig, heltidsanställd personal på regional nivå inom den statliga administrationen. Bl.a. med hänsyn härtill anser verket att utredningens förslag om jaktens administration inte är tillräckligt grundläggande och inte heller är anpassade till den utveckling som skett under senare år. Naturvårdsverket avstyrker därför helt jaktmarksutred— ningens förslag i detta hänseende och anser att frågan måste övervägas ytterligare. Verket vill i detta sammanhang även ifrågasätta om inte jaktvårdens organisation i sin helhet bör bli föremål för utredning.

Domänverket delar utredningens uppfattning att de nuvarande länsjakt- vårdskonsulenternas ställning bör stärkas, särskilt om utredningens olika förslag kommer att genomföras. Det föreslagna antalet viltvårdsintendenter och viltvårdsassistenter synes vara för litet. I något fall föreslås att en viltvårdsintendent skall vara föredragande i fem länsstyrelser. Kontakten med jägarna, hans huvudsakliga uppgift, synes bli lidande av en sådan arbetsbörda. I sitt arbete kan han dessutom hamna i solidaritetskonflikter genom att han å ena sidan skall företräda jägarnas intressen och å andra sidan samhällets.

Utöver en ökning av antalet viltvårdsintendenter vill verket därför även föreslå en behövlig förstärkning av naturvårdsenheterna på länsstyrelserna med viltekologisk expertis. Då arbetsvolymen skiftar från län till län kan deltidstjänster i vissa fall vara en lämplig lösning.

Länsstyrelsernas organisationsnämnd (LON) konstaterar i sitt yttrande bl. a. att länsstyrelsens prövning av jakt- och viltvårdsärenden enligt gällande

lagstiftning i huvudsak är av juridisk art. I de fall speciella facksynpunkter erfordras för ärendes avgörande inhämtar länsstyrelsen vanligtvis yttrande från länsjaktvårdsföreningen. Handläggningsförfarandet är av traditionell typ och är i huvudsak rationellt och ändamålsenligt.

Utredningens förslag innebär att nya och vidgade uppgifter läggs på länsstyrelserna. Dessa uppgifter är inte enbart av juridisk karaktär utan har även visst viltvårds- och jaktpolitiskt innehåll. Konsekvensen härav blir naturligen att länsstyrelsernas behov av sakkunskap på området kommer att öka. I likhet med utredningen finner LON inte de nya uppgifterna vara av sådan art och omfattning att de kräver specialister inom länsstyrelsens organisation. Behovet av sakkunskap kan tillgodoses genom en närmare samverkan med de regionala jaktvårdsorganisationerna. Däremot anser inte LON att en generell föredragningsskyldighet för viltvårdsintendenterna i vissa ärenden är lämplig. Emot den kan anföras såväl personal- och arbetsorganisatoriska som principiella synpunkter.

Enligt LON:s mening bör hela ansvaret för beredning och föredragning av ärendena ligga på länsstyrelsen. Genom lämpliga handläggningsrutiner kan man åstadkomma såväl en fördjupad samverkan med jaktvårdsorganisatio- nerna i länet som en smidig handläggningsordning. Det kan härvid även finnas anledning att föreskriva skyldighet för viltvårdsintendenterna att på begäran av länsstyrelsen biträda och delta i handläggning av ärenden inom jakt- och viltvårdsområdet.

Den förestående reformen bör enligt Svenska naturskyddsföreningen syfta till att vidga och förenkla samarbetet mellan jakt- och viltvårdsadministra- tionen å den ena sidan och naturvårdsadministrationen å den andra. Föreningen instämmer emellertid inte i utredningens förslag om hur detta skall gå till. Enligt föreningens mening är i stället det bästa sättet att etablera ett konstruktivt samarbete att knyta jakt- och viltvårdsadministrationen direkt till länsstyrelsens natuvårdsenhet. Naturvårdsenheten skulle därmed få en samlad överblick över och ett samlat myndighetsansvar för allt naturvårdsarbete inom länet på ungefär samma sätt som naturvårdsverket på central nivå har samlad överblick och samlat ansvar. En reform av skisserat slag förutsätter att naturvårdsenheternas resurser för och kompetens i jakt- och viltvårdsfrågor ökas, vilket skulle kunna ske genom att de föreslagna viltvårdsintendenterna och viltvårdsassistenterna blir anställda vid enheten eller knyts dit på annat sätt. Om så sker skulle Svenska jägareförbundet, som av utredningen föreslås bli arbetsgivare för viltvårdsintendenterna och -assistenterna, åtminstone formellt berövas resurser för sin verksamhet. Enligt föreningens mening borde jägareförbundet kunna kompenseras härför. I likhet med bl. 3. Svenska naturskyddsföreningen får jägareförbun- det då en mera renodlat självständig ställning i förhållande till myndighe- terna på jakt- och naturvårdsområdet. Som ersättning för det inflytande som den direkta ärendehandläggningen medför får jägareförbundet därmed vidgade möjligheter att genom initiativ, yttranden, andra sakkunniginsatser m. rn. verka för och stärka jakt- och viltvårdens syfte och ställning.

Enligt Lantbrukarnas riksförbund (LRF) är det ett samhällsintresse att den nuvarande serviceorganisationen för viltvård och jakt bibehålls på en hög effektivitetsnivå. Det är därför inte rimligt att sammanföra flera län till ett och samma intendentdistrikt. I konsekvens med sin syn på konsulent-

uppgifterna såsom servicearbete åt markägarna och jägarna befarar LRF att förslaget minskar konsulenternas möjlighet att rent kvantitativt fullgöra de av utredningen föreslagna tillkommande uppgifterna.

LRF pekar vidare på att det inom jaktens område råder en olycklig och principiellt mycket betänklig sammanblandning av ideella organisationer och statlig verksamhet. En av orsakerna till att det råder splittring mellan två konkurrerande jägarorganisationer torde kunna sökas i denna samman- blandning. För framtida jaktsamarbete synes en av förutsättningarna vara att parterna träffas på lokal nivå i jaktkretsar och där i demokratisk ordning väljer sina ombud till länsjaktstämman. Enligt LRF:s uppfattning får därigenom alla parter inflytande över serviceorganisationens verksamhet.

En markant negativ inställning till förslaget om inrättande av åtta befattningar som viltvårdsintendenter framfördes av landets länsstyrelser.

Den hittillsvarande och även kommande utvecklingen talar enligt länssty- relsen i Stockholms län för att naturvårdsverket och länsstyrelserna bör erhålla personal med särskild kompetens att handlägga viltvårdsfrågor och därmed sammanhängande frågor. Utredningens förslag i organisationsfrå- gan kan länsstyrelsen inte tillstyrka då det i huvudsak bibehåller nuvarande administrationsformer och inte skapar några nya resurser för de uppgifter som åvilar naturvårdsverket och länsstyrelserna. Det ringa antalet viltvårds- intendenter gör också att varje intendent måste tjänstgöra vid flera länsstyrelser vilket, särskilt vid ärendeanhopning, kan leda till svårighe- ter.

Enligt länsstyrelsens mening bör förslaget om jaktens administration utvecklas vidare. Därvid bör i högre grad beaktas att Viltvården är en integrerad del av naturvården.

Förslaget, som bl. a. innebär att en viltvårdsintendent skulle tjänstgöra i ända upp till fem olika länsstyrelser, anser länsstyrelsen i Östergötlands län som orealistiskt. J aktvårdskonsulenterna torde även med nuvarande områ- desindelning ha en betungande arbetsbörda. Utredningens förslag skulle bl. a. förmodligen medföra att konsulentens möjligheter till kontakt med medlemmarna jägarna starkt försämrades och att konsulenten skulle komma att få spela en mer markerad dubbelroll dels som företrädare för staten, dels för jägarna.

Länsstyrelsen avstyrker därför bestämt utredningens förslag om föränd- ringar av jaktens administration. Nuvarande ordning, där jaktvårdsförening och jaktvårdskonsulent på ett förtjänstfullt sätt biträder länsstyrelsen i de administrativa uppgifterna är i så fall att föredra. En lösning av personal- frågan bör i första hand åstadkommas genom att länsstyrelsernas naturvårds- enheter tillförs en befattningshavare med erforderlig sakkunskap. Frågan om jaktens administration i stort synes böra utredas vidare bl. a. med avseende på möjligheterna att skapa en principiellt riktigare uppdelning mellan de statliga och ideella organens uppgifter.

Jakten och Viltvården utgör en del av den allmänna—naturvården och detär därför angeläget att jakt- och Viltvården allt mer beaktas i den allmänna naturvårdsverksamheten framhåller länsstyrelsen i Kopparbergs län. Förord-

nande av viltvårdsintendenterna till föredragande i de aktuella jaktvårds- ärendena skulle inte underlätta denna integrering. En ytterligare sakkunskap i jaktliga frågor, som kan visa sig erforderlig, får i stället tillföras länsstyrelsen i annan ordning. Länsstyrelsen avstyrker sålunda att de föreslagna viltvårds- intendenterna förordnas att vara föredragande i länsstyrelsens Enligt länsstyrelsen skulle en sådan lösning för övrigt fungera mindre väl vid ett genomförande av den föreslagna distriktsindelningen.

Även i framtiden torde man ha att räkna med nödvändigheten av en samverkan mellan statliga och ideella instanser framhåller länsstyrelsen i Gävleborgs län. Svenska jägareförbundet. som är den ojämförligt största jägarorganisationen. kommer att spela en stor roll och dess insatser på det jaktliga området, bl. a. ifrågor rörande jaktvårdsområden, kommer inte att kunna undvaras. Å andra sidan är inte alla jägare organiserade i detta förbund och ej heller sådana av jaktliga frågor berörda fastighetsägare som inte är aktiva jägare.

Enligt länsstyrelsen kräver förtroendet för statlig myndighets utövning att de som berörs därav kan förutsätta att den utövas på ett opartiskt sätt. Inom den jaktliga administrationen krävs därför en klar gränsdragnig mellan statliga och frivilliga funktioner. Statliga funktioner bör handhas av statliga myndigheter. Som en följd härav är det nödvändigt att de statliga myndigheterna har tillgång till jaktlig expertis. I åtskilliga fall föreligger vidare behov av information till och från jägare och berörda fastighetsägare. Det måste därför anses väsentligt att informationsvägar finns som berör alla intressenter oavsett föreningstillhörighet. Länsstyrelsens uppfattning är att utredningsförslaget inte kan anses i tillfredsställande grad beakta dessa synpunkter. Jaktliga frågor visar på många sätt anknytning till olika former av naturvård och till fysisk planering. F. n. tas i sådana frågori mycket liten grad hänsyn till jaktliga intressen och synpunkter. En bättre samordning är önskvärd. Utredningsförslaget erbjuder inte några ökade möjligheter till en sådan samordning. Länsstyrelsen anser därför att utredningsförslaget rörande jaktens administration bör omarbetas.

II Beredningens överväganden och förslag

15 Principiella utgångspunkter

15.1. Inledning

I beredningens uppdrag ingår att lämna förslag till hur Viltvården i landet skall bedrivas och administreras. Enligt beredningens mening bör begreppet viltvård ges en tämligen vidsträckt innebörd. Med vilt bör avses den högre faunan, dvs. alla vilda däggdjur och fåglar och inte bara det jaktbara viltet. Till vård av viltet räknas traditionellt dels olika stödåtgärder såsom utfodring och utplantering, dels anläggningsarbeten och andra åtgärder för att skapa en för viltet gynnsam miljö. Dessa insatser är utomordentligt viktiga. Samtidigt bör emellertid framhållas att det är genom att ta hänsyn till viltet i all verksamhet som påverkar den yttre miljön som de mest betydelsefulla insatserna för viltet kan göras. Till begreppet viltvård bör följaktligen hänföras också olika hänsynstaganden vid markanvändningen, t. ex. i skogs- och jordbruket och vid utnyttjandet av mark för bebyggelse och energiut- vinning.

' Jakten är också ett medel i Viltvården. Så är fallet när jakten bedrivs planmässigt i syfte att bygga upp eller bevara livskraftiga viltstammar. Det är vidare nödvändigt att genom jakt motverka den obalans som det innebär att vissa arter förekommer i alltför individrika stammar. Jakten innebär också en beskattning av en naturresurs och har som sådan ekonomisk betydelse. Det utbredda intresse som finns för jakt har emellertid främst sin grund i att det är fråga om en engagerande och spännande fritidssysselsättning som ger sina utövare avkoppling och rekreation. Jakten utgör således både ett ekono- miskt betydelsefullt tillvaratagande av viltproduktionens avkastning och en uppskattad fritidsverksamhet. Till beredningens utredningsuppdrag hör också att undersöka hur de rekreationsvärden och de ekonomiska värden som jakten representerar bäst skall tas till vara.

15 .2 Viltvårdens mål

Viltvården utgör en del av faunavården som i sin tur utgör en del av den allmänna naturvården. Beredningens förslag beträffande Viltvården bör följaktligen inriktas mot att uppfylla de mål som ställts upp för den allmänna naturvården.

De nu gällande riktlinjerna för naturvårdspolitiken grundar sig på det principprogram som föreslogs av 1960 års naturvårdsutredning i betänkandet

(SOU 1962:36) Naturen och samhället. Riktlinjerna, som antogs av stats- makterna år 1963 (prop. 1963z71, JoU 11. rskr 139), innebär bl. a. att naturvårdspolitiken skall syfta till att bevara vetenskapligt och kulturellt värdefulla naturområden och tillgodose det från social synpunkt angelägna behovet av mark för rekreation och friluftsliv. Naturvårdslagstiftningen har därefter vid olika tillfällen kompletterats och anpassats till utvecklingen. Bl. a. har genom väsentliga ändringar är 1974 samhällets inflytande över utnyttjandet av naturresurserna stärkts (prop. 1974:166, JoU 52, rskr 405). De för naturvården antagna riktlinjerna grundas på insikten att det krävs aktiva åtgärder från samhällets sida för att åstadkomma den på lång sikt bästa hushållningen med naturvärdena. Genom sådana åtgärder kan naturens tillgångar bevaras åt kommande generationer. Målet att bevara vårt lands naturvärden innebär i fråga om faunan att naturvården och därmed också Viltvården bör syfta till att bevara en artrikedom bland viltet. Viltarternas bevarande kräveri sin tur en individrikedom som tillåter en naturlig variation inom respektive art. En sådan variation är nödvändig för att viltstammarna skall vara livskraftiga. En artrikedom bland viltet och livskraftiga viltstam- mar har en mycket stor betydelse för allmänhetens intresse av att vistas ute i skog och mark. Det angivna målet utesluter inte att viltet också betraktas som en naturresurs som kan beskattas genom en lämpligt avpassad jakt.

Inom vissa viltarter finns geografiska variationer som brukar karakterise- ras som underarter. Vad i fortsättningen sägs om arter gäller i princip även underarterna.

Målet bör vara att bevara vårt lands naturligt förekommande viltarter. Att bevara de arter som f. n. finns i landet i etablerade frilevande stammar kan emellertid bara utgöra en riktpunkt för de ansträngningar som görs i viltbevarande syfte. Den nuvarande artsammansättningen är betingad av en rad faktorer som under tidernas lopp har ändrats och oundvikligen kommer att förändras även i framtiden. Det förhållandet att i ett långsiktigt perspektiv arter försvinner och nya arter invandrar är ett led i en ständigt pågående process. Av stor betydelse i sammanhanget är de förändringar som från tid till annan sker i fråga om markanvändningen. Över längre tidsperioder påverkas artsammansättningen också av klimatförändringar. Även om man håller sig till de faktorer som kan påverkas är det inte realistiskt att tro att det finns utrymme för åtgärder som innebär att varje djurart som nu finns i landet kan behållas här för all framtid. Särskilt när det gäller åtgärder för att behålla vissa miljöer oförändrade i den omfattning som krävs för att bevara en djurart, kan det förutsättas att prioriteringar måste göras. Avgörande för vilka åtgärder som skall vidtas bör i första hand vara dels utsikterna till framgång, dels den betydelse förhållandena i vårt land har för arten i fråga. En sådan prioritering kan leda till att vissa arter som har sitt huvudsakliga utbredningsområde inom andra länder försvinner ifrån landet.

När det gäller de flyttande djurarterna bör Viltvården inte bara inriktas mot förhållandena här i landet. Beträffande dessa arter kan ett betydelsefullt arbete bedrivas inom ramen för internationella överenskommelser. Exempel på sådana överenskommelser är de i kap. 12 redovisade Washington-, Ramsar-, Bern- och Bonnkonventionerna.

Ett viktigt inslag i Viltvården och naturvården över huvud taget är att så långt möjligt förhindra att viltarter som är främmande för vårt faunaområde

förs in i landet. Sverige tillhör djurgeografiskt den palearktiska regionen som orrfattar Europa, Nordafrika norr om Sahara och de utomtropiska delarna av Asien. Den palearktiska regionen kan delas upp i två faunaområden, ett västpalearktiskt och ett ostpalearktiskt med gränsen ungefär vid Ural. En inplantering av för vårt faunaområde främmande arter bör inte utan vidare tillåtas. Den alltid känsliga biologiska balans som har byggts upp av arterna inom det egna faunaområdet kan nämligen genom en sådan åtgärd komma att rubbas. De främmande arterna kan också föra med sig sjukdomar och parasiter som de själva har förmågan att leva i balans med, men mot vilka arterna i vårt faunaområde är värnlösa.

Den redovisade restriktiva inställningen till inplantering av främmande arter bör gälla även i fråga om invandrande djur, om invandringen är ett resultat av en inplantering som skett i andra länder. Till följd av människans ingripanden kan redan i en nära framtid för vårt faunaområde främmande däggdjursarter, bl. a. vitsvanshjorten och mårdhunden, komma att invandra i landet. Den angivna principen leder till att denna invandring borde förhindras. Risken för att detta skall visa sig ogenomförbart av både praktiska och ekonomiska skäl är emellertid betydande. De båda arterna kan således, trots att detta är olämpligt från viltvårdssynpunkt, komma att etablera sig i vårt land.

För att förhindra att främmande arter etablerar sig här, böri fortsättningen en mycket stor — och i förhållande till dagsläget skärpt — restriktivitet visas när det gäller hållande av sådana arter i hägn. Erfarenheterna visar att det i längden inte är möjligt att förhindra hägnade djur från ett liv i frihet om de har förutsättningar för att etablera sig i frilevande stammar.

Enbart tillhörigheten till faunaområdet kan emellertid inte få bli avgöran- de för om nya arter skall tillåtas i landet. Hänsyn måste också tas till andra intressen. Särskilt bör beaktas skyddet för djur- och växtvärlden och risken för skador bl. a. ide areella näringarna. Härvidlag finns det anledning att visa större tolerans när det gäller arter som naturligt hör till vår del av det västpalearktiska faunaområdet. Även när det gäller sådana arter kan emellertid skaderisken utgöra skäl för en restriktiv inställning. Detta gäller också vid inplantering i nya områden av arter som redan finns här i landet.

Ett andra mål i överensstämmelse med naturvårdens målsättning är att främja utvecklingen av livskraftiga viltstammar. Som en nedre gräns för ambitionen härvidlag bör gälla att det inom varje område där en art förekommer skall finnas ett så stort individantal att en genetisk variation inom arten är säkerställd. I övrigt är det inte möjligt att generellt ange hur stora viltstammar som bör eftersträvas. Viltvården bör emellertid syfta till att uppnå en balans mellan olika intressen. Av de undersökningar beredningen gjort framgår att allmänheten har ett mycket stort intresse för viltet. Självfallet har också jägarna ett starkt intresse av väl utvecklade viltstammar. Dessa intressen måste emellertid vägas mot de risker ett stort individantal medför när det gäller exempelvis skador i jord- och skogsbruket eller i trafiken.

15.3. Jaktens mål

För tillvaratagande av jaktens sociala och ekonomiska värden bör följande allmänna riktlinjer gälla.

Enligt beredningens mening bör jakten även i fortsättningen i allmänhet vara ett delutnyttjande av marker som samtidigt används för areella näringar. Bara i undantagsfall torde det vara ekonomiskt motiverat att inom en hel brukningsenhet ändra markanvändningen från ett rationellt jord— och skogsbruk till ett utnyttjande enbart för jakt. Gällande skötsellagar kan självfallet också utgöra ett hinder mot ett sådant utnyttjande. Det finns emellertid även andra skäl som talar emot en sådan utveckling. I det föregående har framhållits att Viltvården ingår som ett led i naturvården och bidrar till att förverkliga naturvårdens mål. Det gäller emellertid bara om Viltvården ges en bred inriktning och inte ensidigt inriktas på att utveckla det jaktbara viltet.

Beredningen bedömer emellertid att merparten av de för viltproduktion lämpliga markerna, dvs. jord- och skogsbruksmarken, fjällområdena, marker som från jord- och skogsbrukssynpunkt betraktas som impediment samt vissa vattenområden, kan utnyttjas för en differentierad jakt i större utsträckning än vad som sker f.n. Det kan ske utan att någon konflikt behöver uppstå med de för Viltvården angivna målen. Möjlighet till ett sådant ökat utnyttjande finns på. marker där jakten i dag är ensidigt inriktad mot vissa viltslag. Många marker utnyttjas exempelvis enbart för älgjakt. En vidgning av jakten till att omfatta djurarter som f. n. jagas i liten utsträckning kan också skapa nya jakttillfällen. Det gäller exempelvis sådana arter som bäver, grävling, duva och kråk- och måsfågel. Som framgår av exemplen är det i flera fall fråga om jakt som inte ger avkastning i form av kött eller pälsverk. Istället är det fråga om jakt som kan bidra till en bättre balans när det gäller alltför individrika arter och som därför är ett led i Viltvården. Jakt på dessa arter ökar också antalet jakttillfällen och därmed rekreationsmöj- ligheterna. Rådjur jagas visserligen i stor utsträckning men trots detta underbeskattas bestånden. Detsamma gäller jakten efter hare och räv. Även valet av jaktform inverkar på möjligheterna att på bästa sätt utnyttja jaktmarkerna. Exempelvis kan smygjakt och pyrschjakt i stället för jakt med drivande hund innebära ett ökat antal jakttillfällen. F. n. finns det också i många fall utrymme för att låta flera jägare delta i älgjakten. Sammantaget borde det vara möjligt att i betydande utsträckning öka utbudet av jaktmöjligheter.

Redan i dag har jakten en avsevärd ekonomisk betydelse. Det gäller i första hand älgjakten. Köttutbytet av den jakten beräknas för det senaste året till drygt 22 milj. kg. Detta utbyte innebär ett inte oväsentligt tillskott till folkhushållet och kan också komma i fråga för export. Betydelsefullt är också att jakten ger ett bidrag till många privata hushåll framför allt i glesbygds- regionerna där jakten har en särskilt stark förankring. Det bör betraktas som ett allmänt samhällsekonomiskt intresse att utnyttja den naturresurs som viltet utgör. Inom vissa områden bör det vara möjligt att bättre än f. n. ta till vara det ekonomiska värde som en viltproduktion ger.

Det är också angeläget att tillgodose det fritidsintresse som jakten utgör. Jakten har under 1970-talet markant ökat i omfattning. Antalet jaktkortslö-

sare har visserligen ökat relativt måttligt, med drygt tio procent, och uppgår nu till 300 000, men som framgår av redovisningen i kap. 4 har det skett en betydande ökning när det gäller antalet jaktdagar. Många jägare ägnar alltså betydligt fler dagar till jakt nu än vad de gjorde för tio år sedan. Det är till stor del älgjakten som har fått en avsevärt större omfattning men också den övriga jakten ägnas alltmer tid. Nära tre fjärdedelar av jägarna ser jakten som en av de viktigaste fritidssysselsättningarna, för en tredjedel är den t. o. m. den allra viktigaste. I likhet med vad som gälleri fråga om andra fritidsaktiviteter bör samhället uppmärksamma och främja jakten. Enligt beredningens mening bör samhället medverka till att skapa så goda förutsättningar som möjligt för jakten och därigenom stödja jaktintresset.

Det är en självklarhet att jakt inte skall få bedrivas om den är oförenlig med strävandena att nå de mål som bör gälla för vården av landets viltstammar. Lika självklart är emellertid att jakten, i den utsträckning det är möjligt, bör användas som ett medel i Viltvården. I inledningen till det här kapitlet har det påpekats att en planmässigt bedriven jakt kan vara ett medel att bevara eller bygga upp en livskraftig viltstam. I vissa fall kan det vara nödvändigt att genom jakt nedbringa alltför individrika viltstammar. Överhuvudtaget bör som förutsättning för jakten gälla att viltvård bedrivs på den mark som utnyttjas för jakt. Vad som bör läggas in i begreppet viltvård har berörts i inledningsavsnittet. Den som jagar måste dessutom uppfylla de villkor och underkasta sig de restriktioner som betingas av att djuren inte får utsättas för onödigt lidande. Inte heller får allmänhetens och andra jägares säkerhet äventyras och tillbörlig hänsyn måste också tas till annan fritidsverksamhet i skog och mark.

Samhället har följaktligen anledning att ställa en rad villkor för jakten och ange inom vilka ramar jakt får bedrivas. Det är emellertid väsentligt att regleringen av jakten inte blir mer ingripande än vad som behövs för att tillgodose de intressen som angetts i föregående stycke. Jakt är en verksamhet som främst syftar till att bereda sina utövare nöje och avkoppling. Inom så vida ramar som möjligt bör utövarna själva få avgöra hur jakten skall bedrivas.

15.4. Ansvarsfördelning

Som berörts inledningsvis inrymmer Viltvården en rad åtgärder som huvudsakligen måste inriktas på att bevara och förbättra viltets levnadsbe- tingelser. Beredningen kommer i det följande att behandla frågan om vilka konkreta åtgärder som bör vidtas. I samband därmed kommer också frågan om ansvaret för åtgärderna att behandlas.

Beredningens förslag utgår i huvudsak från följande principer. I likhet med vad som gälleri fråga om naturvården i övrigt bör staten bära ansvaret för de mest långtgående skyddsåtgärderna som innebär att vissa områden undantas från en normal markanvändning. Enligt bl. a. naturvårdslagstiftningen gäller vidare att det är markinnehavaren eller företagaren som bär ansvaret för att hänsyn tas till viltet när mark utnyttjas för de areella näringarna eller för annan verksamhet. Beredningen anser emellertid att markinnehavarens ansvar bör kunna sträcka sig längre. Sedan lång tid tillbaka gäller att skötsel

och utnyttjande av marken som produktionsfaktor inte betraktas som markinnehavarens ensak. Statsmakterna ställer i vissa hänseenden precise- rade krav på den som innehar mark för att få till stånd ett resursutnyttjande i samhällets intresse. Dessa krav kommer till uttryck i bl. a. skötsellagar för skogsbruket och jordbruket. Även fiskelagstiftningen innehåller bestämmel- ser som syftar till att förhindra en vanskötsel av den naturtillgång som fisket utgör. På liknande sätt bör det kunna krävas av markinnehavarna att de genom olika åtgärder tar till vara de möjligheter till viltproduktion som deras marker ger. Effektiva sådana åtgärder kräver vanligen en samverkan mellan flera markinnehavare.

Ett betydande antal jägare är organiserade i jägarorganisationerna. Framför allt Svenska jägareförbundet, har under lång tid haft en framträ- dande position i viltvårdsarbetet. Insatserna vad gäller bl. a. utbildning och information har haft stor betydelse. Detta folkrörelseengagemang är väsentligt och värt att bevara, samtidigt som en klar gränsdragning mellan myndighetsuppgifter och organisationsarbete är viktig.

15.5. Sammanfattning av målen

Sammanfattningsvis kan de av beredningen föreslagna målen för samhällets jakt- och viltvårdspolitik anges vara D att bevara de viltarter som tillhör landets viltbestånd, El att främja en lämplig utveckling av viltstammarna med hänsyn tagen till allmänna och enskilda intressen, El att skapa så goda förutsättningar som möjligt för jakten och därigenom stödja jaktintresset, D att i fråga om jakten och Viltvården främja en samverkan över

fastighetsgränserna,

att främja tillvaratagandet av viltets sociala och ekonomiska värden, att bevara folkrörelseengagemanget i Viltvården och jakten samt att tillämpa en enkel administration, i största möjliga utsträckning förlagd till lokal nivå.

DDD

16. Viltet

16.1. Dagsläge och utvecklingstendenser

16.1.1. Inledning

Beredningen har i föregående kapitel redovisat sin uppfattning i fråga om de allmänna riktlinjerna för Viltvården. Som framgår av den redovisningen bör som huvudsakliga mål för Viltvården gälla

dels att bevara de viltarter som tillhör landets viltbestånd, dels att främja en lämplig utveckling av viltstammarna med hänsyn tagen till allmänna och enskilda intressen.

Möjligheterna att uppfylla de angivna målen är i första hand beroende av vad som sker med den miljö som viltet har anpassat sig till. Det är för viltet av avgörande betydelse i vilken utsträckning och på vilket sätt mark och vatten utnyttjas i olika verksamhetsformer. I det följande beskrivs de nuvarande förhållandena och bedöms utvecklingen för viltet mot bakgrund av vad som sker och kan förväntas ske i fråga om utnyttjandet av mark och vatten. Beskrivningen och bedömningen omfattar också effekterna av den direkta skötseln av viltstammarna genom jakt och olika stödåtgärder. I ett slutavsnitt redovisas utvecklingen beträffande vissa arter som förekommer i alltför starka stammar.

16.1.2. Allmänt

Nedsmutsningen av luft, mark och vatten innebär miljöförändringar som i olika hänseenden påverkar viltets levnadsförhållanden. Effekterna av industriutsläpp och andra former av nedsmutsning upptäcks ofta först efter lång tid och inte sällan långt ifrån den plats där utsläppet har skett. Det är därför många gånger svårt att fastställa sambandet mellan orsak och verkan.

Problemen vad gäller användningen och spridningen av olika kemiska ämnen uppmärksammades i vårt land först under 1950-talet. Då observe- rades hos ett stort antal arter svåra metylkvicksilverförgiftningar orsakade av växtskyddsmedel. Mycket utsatta var fasan, rapphöna, ringduva, skogsduva, råka och gulsparv. Indirekt förgiftades en rad rovfåglar och ugglor genom de gifter de fick i sig via sina bytesdjur. Främst gäller detta havsörn, sparvhök, duvhök, stenfalk, tornfalk, ormvråk, berguv och kattuggla. Bestånden av dessa fåglar minskade kraftigt. Numera har kontrollen över kemiska

bekämpningsmedel skärpts. För att sådana medel skall få användas krävs att de har registrerats av produktkontrollnämnden. Medlen gör det dock möjligt att bekämpa ogräs och insekter i en omfattning som allvarligt påverkar näringsutbudet för viltet. Ett exempel är rapphönan. Den insektsfauna som är ett nödvändigt näringsunderlag för kycklingarna under deras första levnadsperiod utarmas och åtskilliga av de vintergröna ogräs och de fröväxter som utgör viktig vinternäring försvinner.

Hanteringen av olika kemiska produkter, vars antal ökar snabbt, kan innebära betydande risker för både människor och djur, om hanteringen inte sker med försiktighet och under kontroll. Registreringsskyldigheten som gäller i fråga om bekämpningsmedel gör det möjligt att kontrollera användningen av dessa medel. Någon motsvarande skyldighet gäller inte beträffande andra produkter. Regeringen har nyligen tillsatt en kommission med uppgift att bl. a. lägga fram förslag till insatser för en effektivare och samordnad samhällskontroll av kemikalieanvändingen.

Under senare år har tungmetallförekomster observerats hos olika djurar- ter. Bl. a. har höga halter av kadmium återfunnits i njure och lever hos älg.

De skadliga effekterna av föroreningar och användningen av kemiska medel har ofta först observerats genom undersökningar av fallvilt. Viltforsk- ningen bidrar därför i stor utsträckning till att rikta uppmärksamheten på olika miljöfaror.

Ett exempel på mycket allvarliga effekter av industriutsläpp är påverkan av kvicksilver, PCB och DDT som tillförts Östersjön. Gifterna har starkt påverkat reproduktionen hos gråsäl, vikare och knubbsäl. I centrala Östersjön kan endast ca 20 procent av gråsälhonorna och i Bottenviken ca 27 procent av vikarehonorna reproducera sig, främst på grund av påverkan av PCB. När det gäller tillståndet för gråsälen har dock en viss förbättring kunnat iakttas under senare tid. Havsörnens reproduktion har också blivit kraftigt försämrad av gifterna. Som framgår av redovisningen i kap. 12 skall enligt Östersjökonventionen utsläpp av PCB och DDT på alla sätt motverkas. Vidare skall åtgärder vidtas för att kontrollera och minska förorening genom bl. a. kvicksilver, kadmium, arsenik och krom. Åtminsto- ne alla mera betydande utsläpp av föroreningar i luft eller vatten från bebyggelse, industrier, kraftverk och anläggningar för uppvärmning är underkastade tillståndsprövning enligt miljöskyddslagen. Allt strängare krav har ställts på rening av utsläppen. De skärpta kraven när det gäller utsläpp av avloppsvatten har lett till att den tidigare tillförseln av framför allt fosfor i huvudsak har upphört. Genom urlakning tillförs dock kust- och insjövatten betydande mängder kväve från jordbruket.

Det f.n. största miljöproblemet orsakas av luftburna föroreningar av svavel- och kväveoxider som leder till försurning av mark och vatten. Försurningen har redan medfört starkt negativa effekter i sjöar och vattendrag och hotar dessutom att påverka grundvatten och mark.

Försurningens effekter på den högre faunan är ännu inte klarlagda. I försurade vatten minskar tillgången på lägre organismer och fisk och dessa kan vid stark försurning nästan helt dö ut. Vissa fåglar och däggdjur som är beroende av dessa insekter och fisk drabbas därför indirekt av försurningen. Detta gäller bl. a. lom, knipa, gjuse och utter. En del arter gynnas genom att

minskande fiskbestånd ökar tillgången på sådana vattenorganismer som inte är känsliga för försurningen. Att försurningen sammantaget har allvarliga effekter på faunan är dock uppenbart.

För att begränsa svavelutsläppen inom landet har flera olika åtgärder vidtagits. Med stöd av lagen (1976:1054) om svavelhaltigt bränsle har bestämmelser meddelats om högsta tillåtna svavelutsläpp vid förbränning av bl. a. olja och kol. Utsläppen kan begränsas ytterligare genom föreskrifter som meddelas vid tillståndsprövning enligt miljöskyddslagen. För utsläppen av kväveoxider finns föreskrifter om vissa begränsningar i bilavgaskungörel- sen (1979:596). Dessa bestämmelser i kombination med energihushållning och en minskning av industrins utsläpp har lett till att de svenska svavelutsläppen har halverats sedan början av 1970-talet. De svenska utsläppen beräknas numera vara upphov till mellan 20 och 25 procent av svavelnedfallet över Sverige.

Under en femårig försöksperiod har statsbidrag lämnats till kalkning av sjöar och vattendrag. Verksamheten har gett goda resultat enligt en utvärdering som gjorts av fiskeristyrelsen och naturvårdsverket.

Som nämnts har huvuddelen av den försurning som drabbar Sverige sin orsak i utsläpp som sker i andra länder. Under de senaste åren har förhandlingar om en minskning av förorenande luftutsläpp förts inom ramen för FN:s ekonomiska kommission för Europa (ECE) och 1979 underteck- nades en alleuropeisk konvention om långväga gränsöverskridande luftföro- reningar.

Riksdagen har nyligen beslutat om ytterligare insatser mot försurningen.l Beslutet innebär att ökade arbetsinsatser skall göras på det internationella planet, bl. a. inom ramen för den ovannämnda konventionen. Dessutom skall kalkning av sjöar och vattendrag ske i ökad omfattning och en försöksverksamhet med kalkning av mark och grundvatten genomföras.

Ytterligare en miljöförändring som påkallar särskild uppmärksamhet är utnyttjandet av våtmarkerna. Med våtmarker avses i det här sammanhanget våtängar, översilningsmarker, sumpskogar, myrar, kärr och grunda vat- ten.

I takt med att nya forskningsresultat redovisas framstår våtmarkernas ekologiska betydelse allt tydligare: D Vissa våtmarker (t. ex. strandängar och grunda vatten) har den kanske högsta produktionsförmågan av alla ekosystem. De ger näringsunderlag för ett stort antal däggdjur och fåglar. B En rad växt- och djurarter är beroende av våtmarkerna. Ett ekologiskt samspel mellan våtmarker och angränsande natur— t. ex. skog eller öppen mark — är nödvändigt för många arter. D Våtmarkerna är livsviktiga som häcknings- och rastplatser för vissa fåglar. Till arter som kan påverkas negativt av förändringar i våtmarksmiljön hör simänderna, bl. a. gräsand, kricka och årta, beckasiner, kärrsnäppa, brushane, svarttärna, doppingar, skogssnäppa, myrspov, rödspov, vatten- rall, småfläckig sumphöna, sävsparv, rörsångare, sävsångare, skärfläcka, trana, häger och brun kärrhök.

Naturvårdsverket har gjort en anspråkskartering över Sveriges våtmarker. Av den framgår sammanfattningsvis att skogsbruket i dag har de största

1Prop. 1981/82:151, JoU 35, rskr 351.

anspråken på våtmarkerna. De skogliga våtmarkerna beräknas omfatta sammanlagt 6,7 milj.ha. Av den arealen finns 4,5 milj. ha i Norrland, 1,2 milj. ha i Svealand och 1,0 milj. ha i Götaland. Skogsvårdsorganisationens program för skogsdikningen innebär att ca 1,5 milj.ha, dvs. ca 20 procent av de skogliga våtmarkerna, bör dikas ut under en 40-årsperiod. Ungefär hälften av den arealen finns i norrlandslänen. Reduktionen av totalarealen till 1,5 milj. ha har gjorts efter ekonomiska, biologiska och naturvårdsmäs- siga bedömningar. Dikningsprogrammet motsvarar en årlig dikningsareal av ca 50 000 ha. Skogsdikningen stöds med statsbidrag. De bidragsmedel som anvisas f. n. räcker till en årlig dikning av ca 30 000 ha. Enligt naturvårds- förordningen skall all våtmarksdikning för virkesproduktion anmälas till Skogsvårdsstyrelsen som med eget yttrande skall vidarebefordra anmälan till länsstyrelsen för samråd enligt 20å naturvårdslagen.

I jordbruksområdena är de flesta större våtmarker redan torrlagda och av områden som kan vara odlingsbara återstår endast smärre kärr, översväm- ningsmarker och åmader. Dessa ligger oftast insprängda i odlingslandskapet och utnyttjas inte sällan som betesmark. För växt- och djurlivet är våtmarkerna i odlingslandskapet oftast mycket värdefulla. För en del av faunan utgör de en sista tillflykt för reproduktion, näringssök och skydd. Effekterna vid dräneringar även av små arealer kan därför bli stora. Den föreslagna nya vattenlagen (prop. 1981/82:130) innebär ett förstärkt skydd för våtmarkerna genom att markavvattningsföretagen underordnas samma regler som för vattenföretag i allmänhet. Det innebär bl. a. att ett dikningsföretag inte får utföras om det skulle innebära några mera betydande olägenheter från naturvårdssynpunkt.

16.1.3. Jordbruket

Utvecklingen hittills inom jordbruket har översiktligt redovisats i avsnitt 2.2 Viltet och samhällsutvecklingen. Som framgår av den redovisningen är det främst följande förändringar av jordbrukets struktur och inriktning som inverkat på villkoren för viltet.

Jordbruket har i stor utsträckning koncentrerats till de bästa jordarna där fastigheter har slagits samman till större brukningsenheter. Arealen ängs- och betesmark har minskat. Produktionen har inriktats mot odling av ensartade grödor på stora arealer. Stora sammanhängande fält för en sådan odling har skapats genom att åkerholmar, stengärdsgårdar, diken och andra brukningshinder har tagits bort. Tidigare outnyttjade kantzoner mellan skog och åker har i många fall gjorts till en del av åkern. Sanka betesmarker, t. ex. längs sjöar och vattendrag, har i betydande utsträckning invallats och odlats upp.

Vilken betydelse förändringen av jordbrukslandskapet har haft för de enskilda viltarterna är endast delvis klarlagt. Att utdikningen av våtmarker har försämrat livsvillkoren för många arter framgår av redovisningen i föregående avsnitt. Det förhållandet att jordbruksmark i stor utsträckning har tagits ur bruk, framför allt i skogsområdena, har minskat tillgången på bete för viltet. Från 1950-talet till slutet av 1970-talet har jordbruksmarken minskat med ca 800 000 ha. De marker som tagits ur bruk var av marginell betydelse för jordbruksproduktionen men däremot av väsentlig betydelse för

flera viltarter. Åkrarna var i regel små och låg insprängda i eller i anslutning till skogsmark. Deras i förhållande till ytan långa kantzoner erbjöd skydd och näring för viltet. Konsekvenserna för viltet av att jordbruket har lagts ned på ett stort antal smågårdar har emellertid inte alltid varit negativa. I vissa fall har förhållandena tvärtom förbättrats, exempelvis när åkerjorden används som betesmark.

Den genom riksdagens beslut år 1977 fastlagda jordbrukspolitiken innebär, såvitt avser åkerarealen, att den brukningsvärda åkerjorden bör utnyttjas för jordbruksproduktion. Detta innebäri sin tur ett bibehållande av ungefär nuvarande åkerareal. Ofrånkomligen kommer en viss mindre del av den nuvarande åkerarealen att tas i anspråk för andra ändamål än jordbruk. Å andra sidan kan viss tidigare nedlagd åker komma att på nytt utnyttjas för jordbruksproduktion. Riktlinjerna för den framtida livsmedelspolitiken övervägs f. n. av en nyligen tillsatt utredning. Enligt direktiven skall utredningen pröva om de bedömningar som gjordes i fråga om produktions- målet i samband med 1977 års beslut alltjämt kan utgöra grund för produktionsmålets utformning eller om utvecklingen sedan år 1977 kräver förändringar av inriktningen av produktionsmålet. Utredningen bör enligt direktiven bl. a. belysa förutsättningarna att använda åkermark för ökad produktion av proteinfoder som kan ersätta import och för produktion av energigrödor.

Den försämring av livsbetingelserna för viltet som nedläggningen av jordbruksmark inneburit har i någon utsträckning kompenserats genom att en mindre del av denna mark utnyttjats för att anlägga viltåkrar eller viltvatten. Utrymmet för ytterligare sådana och andra för viltet lämpliga åtgärder är emellertid betydande. Enligt en av Skogsstyrelsen, lantbrukssty- relsen och naturvårdsverket gjord beräkning skulle vid 1980-talets början finnas 180 000 ha nedlagd jordbruksmark disponibel för olika ändamål. Det kommer att vara av stor betydelse för viltet hur den marken utnyttjas.

Det sätt på vilket jordbruksmarken utnyttjas rymmer, som nämnts, inslag som har försämrat livsvillkoren för många viltarter. Av betydelse i det sammanhanget är övergången till jordbruk utan betesdjur. Tidigare såddes betydande arealer vall i stråsäd. När säden bärgats fick vallen ligga under 2—3 år och betades då av flera viltarter under hela året när inte snödjupet utgjorde hinder. Numera höstbrukas större delen av åkerarealen och den på hösten i vissa fall tidigt plöjda marken erbjuder varken föda eller skydd. Minskningen av vallarealen och den tidigarelagda höstplöjningen har missgynnat fälthare, rådjur, rapphöna, vaktel och fasan. Höstsås åkrarna, vilket skeri betydande utsträckning, ökar dock näringsutbudet under hösten. Fälthare, rådjur och gäss har gynnats av den ökade tillgången på höstsäd och höstoljeväxter. Delvis som en följd av den minskade kreatursdriften har valet av grödor blivit mera ensidigt vilket försämrar villkoren för viltet. Utbudet av föda har också påverkats negativt av en ökad användning av kemiska bekämpningsmedel mot ogräs och insekter, medan ökad användning av handelsgödsel delvis har verkat i motsatt riktning.

Även om kunskaperna på området är ofullständiga kan det allmänt konstateras att det moderna jordbruket, både när det gäller driftsformerna och markutnyttjandet i övrigt, i vissa avseenden har en negativ inverkan på viltförekomsten. I jordbruket skall liksom i all annan verksamhet hänsyn tas

till naturvårdens intressen. Till skillnad från vad som gäller för skogsbruket har det emellertid för jordbrukets del inte uppställts några konkreta krav på hänsynstagande till viltet.

Vissa inslag i det moderna jordbruket motverkar således en art- och individrikedom bland viltet. Samtidigt har vissa arter utvecklats så att de kommit att medföra problem för jordbruksnäringen. Det gäller bl. a. klöwiltet som inom vissa områden orsakar betydande betesskador på olika jordbruksgrödor.

16.1.4. Skogsbruket

Även när det gäller skogsbruket kan beträffande den hittillsvarande utvecklingen hänvisas till beskrivningen i avsnitt 2.2.

Sedan mitten av 1950-talet har skogsmarksarealen ökat med ca 700 000 ha. Ökningen har skett genom skogsodling av åker- och betesmark. Dagens skogsbruk präglas av trakthyggesbruket och produktionen är liksom tidigare inriktad på barrträdsvirke. Det innebär kalavverkning av relativt stora ytor som återplanteras eller självföryngras med tall eller gran. Genom röjning regleras trädslagssammansättningen. Det resultat som eftersträvas är likåld- riga barrtrådsbestånd med en begränsad lövskogsinblandning. Men även en jämn åldersfördelning av skogen eftersträvas. Målet är att det på i princip varje brukningsenhet skall finnas bestånd av alla åldersklasser. Den tillämpade skogsbruksformen har lett till att mer eller mindre orörda och av ålder självgallrande skogsbestånd har minskat.

Riksdagen beslutade år 1979 om riktlinjer för skogspolitiken och antog i samband därmed en ny skogsvårdslag (1979z429). Enligt beslutet skall en varaktig, hög och värdefull virkesavkastning eftersträvas. Vid skötseln av skogsmarken med dess skog skall emellertid hänsyn tas också till naturvår- dens intressen.

Den nya lagen innebär en vidgad skyldighet att ersätta glesa och dåliga bestånd med ny skog. Skogsvårdsstyrelsen kan också under vissa förutsätt- ningar kråva att överårig skog föryngras. För att förhindra insektshärjning gäller bl. a. att stormfälld eller på annat sätt skadad skog inom viss tid skall upparbetas och forslas ut ur skogen. Av lagens avverkningsbestämmelser följer bl. a. att slutawerkning skall ske på ett sätt som är ändamålsenligt för anläggning av ny skog. Det innebär i normalfallet trakthuggning med eller utan kvarställande av fröträd. För skogar i särskilt utsatta lägen, bl. a. de fjällnära skogarna, där en olämplig avverkning kan göra det omöjligt eller svårt att åstadkomma en återväxt gäller särskilda regler. Slutavverkning i skogar som har avsatts som svårföryngrade kräver tillstånd av skogsvårds- styrelsen. När det gäller fjällskogsområdena har det förutsatts att andra former av slutawerkning än trakthuggning kan komma i fråga. Bestämmel- serna för de svårföryngrade skogarna gäller också för skyddsskogarna, dvs. skogar som behövs för att hindra sand- eller jordflykt.

Särskilda Skyddsbestämmelser finns också för bokskogarna i södra Sverige. Tillstånd krävs för avverkning och som princip gäller att avverkad bokskog skall föryngras med bok. Reglerna finns i en särskild lag, lagen (1974:434) om bevarande av bokskog. Naturvårdsverket har föreslagit att den lagen skall utvidgas till att gälla också andra ädla lövträd.

Mot bakgrund av 1979 års skogspolitiska beslut kan det förutsättas att skogsbruket under de närmaste decennnierna kommer att bedrivas i den form och med den inriktning som beskrivits inledningsvis.

Skogsbrukets inverkan på viltet skulle då inte komma att skilja sig från vad som hittills har observerats på annat sätt än att efffekterna för vissa viltarter kan komma att ytterligare förstärkas. Arter som är beroende av gammal skog, exempelvis tjäder och kungsörn, och av boträd, dvs. nästan alla hålbyggare, kommer att ha en fortsatt besvärlig situation. Detsamma gäller arter som är beroende av en speciell skogsbiotop. Som exempel kan nämnas blåkråka och härfågel som hör hemma i den biotop som utgörs av gamla hagmarker och betesskogar med gamla träd. Ett stort antal arter är beroende av lövskogsbiotoper. Dit hör bl. a. vissa hackspettar, halsbandsflugsnappare och stenknäcken. Arter som är beroende av den biotoptyp som kalhyggena utgör kommer att gynnas även i fortsättningen. Det gäller främst älg och rådjur men även orre. Av stor betydelse för klövviltet är dock omfattningen av och métoderna för lövslybekämpning på hyggena och i ungskogsbestånd. Utdikning och gödsling av sumpskogar och myrar kan medföra ökad sly- och örtproduktion och således ett ökat utbud av näring och skydd vilket gynnar flera djurarter. Samtidigt är tillgången på våtmarker inom många skogsom- råden i landets mellersta och södra delar redan mycket begränsad och de våtmarker som finns kvar har stor betydelse för djurlivet även på angränsande områden. Om dessa återstående våtmarker dikas ut kan det därför få allvarliga konsekvenser.

Skogsbrukets inverkan på viltet bör bedömas mot bakgrund av den uppmärksamhet som under de senaste åren har riktats mot naturvårdshän- synen vid skötseln av skogen. Med stöd av bestämmelsen i 21 & skogsvårds— lagen om hänsyn till naturvården i skogsbruket har Skogsstyrelsen efter samråd med naturvårdsverket meddelat föreskrifter för det praktiska arbetet i skogen. Till de föreskrifter som särskilt tar sikte på att skydda och bevara viltet hör bestämmelerna om att impediment i regel skall undantas från avverkning och att stormfasta skogsbryn, trädridåer, grupper av träd, buskar och enstaka träd skall sparas i lämplig omfattning. Vidare skall hotade eller sällsynta arters boträd och övrig vegetation som skyddar deras boplatser sparas. Detsamma gäller levande eller döda träd och buskar som har särskild betydelse för faunans tillgång på föda. Bränning och annan markbehandling liksom avverkning och transportarbeten skall undvikas i närheten av särskilt skyddsvärda fågellokaler under häckningstiden.

Brott mot naturvårdsföreskrifterna medför inte utan vidare straffansvar eller annan påföljd. Skogsvårdsstyrelsen har emellertid möjlighet att genom ett föreläggande i det enskilda fallet ange vilka hänsyn som skall tas och en försummelse kan då medföra bötes- eller vitesansvar. _

Regeringen har i en proposition om vissa skogspolitiska åtgärder m. m. (prop. 1982/83:145) föreslagit att en ny bestämmelse tas in i skogsvårdslagen som innebär att det skall finnas en skogsbruksplan för alla skogsfastigheter. För mindre brukningsenheter skall det dock räcka med en enklare åtgärdsförteckning. I propositionen anförs att de restriktioner som från naturvårdssynpunkt eller annan allmän synpunkt kan gälla för brukningsen- heten bör framgå av planen.

Ökade och mer kostnadskrävande insatser för att förbättra återväxterna

2Prop. 1980/81: 90, NU 60, rskr 274.

kan komma att öka skogsbrukets känslighet för viltskador. Den stora älgstammen har i många områden blivit ett betydande problem för skogsnäringen. Inom vissa områden orsakas stora skador på tallplanteringar. Kronhjorten, som genom barkgnag och barkflängning orsakar svåra skador i granplanteringar, kan förväntas bli ett stort problem i framtiden.

16.1.5. Bebyggelse, energiförsörjning och trafik

Miljöförändringar av betydelse för viltet har skett och sker alltjämt genom utbyggnad av exempelvis kommunikationsanläggningar, bostadsområden, industrier och anläggningar för energiproduktion. I det följande beskrivs några typer av verksamheter som har eller kan väntas få större inverkan på viltets livsvillkor. Inverkan av olika verksamheter genom förorening av luft, mark och vatten har dock behandlats i ett föregående avsnitt.

Utvecklingen under de senaste decennierna har inneburit en mycket stark tillväxt av tätorterna varigenom stora arealer tagits i anspråk för bebyggelse. Denna utveckling går nu långsammare och stora förändringar under den närmaste tiden verkar mindre sannolika. Ianspråktagande av mark för bebyggelse, vägar och andra anläggningar kan i vissa fall innebära att för viltet värdefulla områden förstörs eller avgränsas på ett olämpligt sätt. Vissa typer av exploatering ger särskilt stora effekter på miljön genom att stora arealer eller vissa speciella biotoper påverkas. Det gäller framför allt utbyggnad av vattenkraft, torvbrytning och odling av energiskog.

Vattenkraften har i större skala utnyttjats för energiproduktion sedan lång tid tillbaka men en mera omfattande diskussion om utbyggnadens effekter på miljön tog fart först på 1960-talet. Vattenkraftutbyggnaderna inverkar på viltet genom överdämning av våtmarker och förändring av hydrologin. Båda dessa effekter medför minskad tillgång på bete och förluster av värdefulla biotoper för bl. a. fågellivet. Effekter av större betydelse för viltet uppstår framför allt genom större regleringsmagasin som förutom vidsträckta överdämningar ofta medför avsevärda förändringar av vattenstånd och vattenföring i hela älvsträckan nedströms. Sådana ingrepp är från natur- vårdssynpunkt särskilt allvarliga i landets norra delar där älvdalarna oftast utgör gynnsamma viltbiotoper i en i övrigt näringsfattig miljö. En positiv effekt av i första hand vattenkraftutbyggnaden är det mycket omfattande nät av kraftledningar som byggts ut över hela landet. I kraftledningsgatorna måste man hålla en lågväxande slyvegetation. De ger därför mycket stora arealer värdefullt bete för viltet.

En stor andel av de större vattendragen har redan tagits i anspråk för energiproduktion. Av de mindre vattendragen finns däremot ett mycket stort antal som fortfarande är opåverkade av vattenkraftutbyggnad. Besluten under 1960-talet om utbyggnad av kärnkraften, de låga oljepriserna och den växande oppositionen mot en fortsatt utbyggnad av älvarna medförde en kraftig minskning av vattenkraftutbyggnaden och f. n. är endast ett fåtal projekt under byggnad. Åtskilliga av de större outbyggda älvarna och älvsträckorna är numera skyddade genom riksdagsbeslut. Den utbyggda vattenkraften ger tillsammans med redan belutad utbyggnad en energipro- duktion av 62 - 63 TWh (miljarder kilowattimmar). Fram till år 1990 beräknas enligt nu gällande riksdagsbeslut2 en ytterligare utbyggnad av nya

kraftstationer svara för ett produktionstillskott av två till tre TWh.

Tillstånd till vattenkraftutbyggnad prövas av vattendomstol. Är det fråga om ett större vattenföretag krävs förberedande åtgärder som bl. a. ger naturvårdsverket möjlighet att förordna om utredning av företagets effekter från allmän naturvårdssynpunkt. I ansökan om tillstånd skall företagets inverkan på miljön redovisas. Enligt den föreslagna nya vattenlagen gäller som huvudregel att ett vattenföretag inte får utföras om det medför skada eller olägenhet av större betydelse för allmänna intressen. I motiven till lagen anges som exempel på sådana intressen speciella naturvårds- och kulturmin- nesvårdssynpunkter. Meddelas tillstånd till en utbyggnad kan företagaren åläggas att vidta åtgärder för att förebygga eller minska skadorna av företaget.

Torv representerar en stor energireserv som emellertid f. n. utvinns huvudsakligen för användning som jordförbättringsmedel. Alla torvmossar, som tillsammans utgör mellan 10 och 15 procent av landets yta (5 milj. ha), kan självfallet inte exploateras. För att frästorvtekniken, som är väl beprövad, skall vara lämplig att använda måste mossen omfatta en mycket stor, sammanhängande areal. Transportkostnaderna medför vidare att många avlägset belägna mossar är olämpliga att utnyttja. Från ekonomisk synpunkt kan torv konkurrera med framför allt tjock eldningsolja. Bedöm- ningar av det framtida utnyttjandet av torv pekar på en relativt snabb utveckling fr. o. m. senare delen av 1980-talet. Torveldningen beräknas3 år 1990 kunna ge 6—11 TWh. En sådan utveckling innebär att man under de närmaste tio åren skulle ta i anspråk endast en liten andel av den totala arealen torvmossar. Utnyttjandet av torvmossar för torvbrytning medför att den växt- och djurvärld som är beroende av denna biotop försvinner. Eftersom brytningen kommer att pågå under lång tid kan Störningarna för viltet bli omfattande. Att efter slutad brytning återställa den ursprungliga biotoptypen torde inte vara möjligt. Men med lämpliga åtgärder bör de utbrutna mossarna kunna omvandlas till grunda våtmarker som erbjuder lämpliga livsmiljöer för andra viltarter än de som ursprungligen fanns inom området. Energiutvinning ur torvmossar ger således negativa effekter på den ursprungliga faunan men bör på sikt och med lämpliga åtgärder kunna bli positiv för andra arter.

För torvutvinning krävs koncession enligt lagen om vissa mineralfyndig- heter. Koncessionskravet gäller emellertid inte bearbetning som utförs av fastighetsägaren själv eller med dennes medgivande, om inte länsstyrelsen för visst fall har beslutat att koncession skall krävas. För all torvbrytning, utom den som sker för husbehov, krävs vidare länsstyrelsens tillstånd enligt naturvårdslagen. Av den som söker täkttillstånd kan krävas att han lägger fram en utredning om behovet av täkten. Länsstyrelsen kan som villkor för täkttillstånd föreskriva att åtgärder skall vidtas för att begränsa eller motverka företagets inverkan på naturmiljön. För fullgörande av sådana åtgärder kan länsstyrelsen kräva att företagaren ställer säkerhet. I samband med tillståndsprövningen kan företagaren också åläggas att bekosta en särskild undersökning av det berörda området.

Odling av energiskog är en annan form av tänkbar energiproduktion som skulle komma att påverka viltets livsvillkor. Energiskog är benämningen på ett skogsbruk byggt på rotskott, framför allt av sälg och poppel. Skörden sker

3l-"rop. 1980/81 90, NU 60, rskr 274.

4Prop. 1980/81: 90. 5Projektgruppen för viltolycksforskning.

med några års intervall i bestånd med upp till 30 års livslängd. Tekniken för odling av energiskog är f. n. under utveckling. Energiskogsodling påverkar viltet å ena sidan positivt därigenom att tillgången på bete och skydd ökar, å andra sidan negativt genom exploatering av värdefulla viltbiotoper. De negativa effekterna blir i stor utsträckning beroende av på vilken mark energiskogar anläggs.

Enligt de bedömningar som gjorts i regeringens förslag till riksdagen om riktlinjer för energipolitiken4 kan energiskog år 1990 förväntas bli odlad på några tusental hektar. Om försöksodlingarna visar sig framgångsrika kan odling i större skala inledas. Vid riksdagsbehandlingen uttalades att odling av energiskog bör bedrivas med stor försiktighet i avvaktan på forskning och resultat av pågående försöksverksamhet. Några mera betydande effekter på viltet kommer energiskogsodlingen således inte att ge under de närmaste årtiondena. Inverkan på viltet av'storskalig odling är f. n. i huvudsak okänd. Klart är emellertid att effekterna kommer att variera beroende på vilken typ av biotop som tas i anspråk. Energiskogar får, som nämnts, den positiva effekten, att tillgången på bete för viltet ökar. Det innebär emellertid också att det finns anledning att räkna med konflikter mellan produktionsintresset och viltintresset. Med stöd av naturvårdslagens bestämmelse om samråd kan länsstyrelsen förelägga en odlare av energiskog att vidta nödvändiga åtgärder för att begränsa eller motverka skada på naturmiljön. En förutsättning för ett samrådsförfarande är att en anmälan görs till länsstyrelsen. Alla företag som kan komma att väsentligt ändra naturmiljön skall anmälas. Dessutom har regeringen eller länsstyrelsen möjlighet att föreskriva anmälningsskyldighet beträffande särskilda slag av arbetsföretag.

En besvärlig konfliktsituation föreligger mellan vägtrafiken och viltvårds- intressena. Beredningen har i betänkandet (SOU 1980: 29) Vilt och trafik redovisat problemet med viltolyckor i trafiken samt föreslagit vissa åtgärder för att minska antalet olyckor. Förslagen har föranlett ändringar i jaktstad- gan i fråga om länsälgnämndernas sammansättning och tilldelningen av djur inom licensområden. I regeringens proposition (1981/82: 81) om riktlinjer för det framtida trafiksäkerhetsarbetet m. m. redovisas även vissa andra åtgärder, bl. a. en ändring av vägtrafikkungörelsen som ger väghållare och polis befogenhet att snabbt besluta om hastighetsbegränsning i kombination med varningsskyltning.

Antalet polisrapporterade kollisioner mellan motorfordon och älg uppgick år 1970 till knappt 1 000. De har numera ökat till drygt 5 000 per år och antalet rapporterade kollisioner där rådjur är inblandade är ungefär lika stort.

För år 1982 rapporterar trafiksäkerhetsverket en minskning med ca 10 procent i förhållande till föregående år av antalet polisrapporterade fordonskollisioner med älg och rådjur. Minskningen kan bero på skillnader i fråga om exempelvis snödjup eller näringstillgångarna de båda åren emellan. Den kan emellertid också vara en följd av förändringar i viltstammarna eller i trafiken. Som framkommit genom den s. k. Viol-gruppens5 arbete och som även har redovisats i beredningens ovannämnda betänkande kan antalet kollisioner mellan älg och motorfordon inte alltid direkt relateras till älgstammens täthet. De enskilda djuren i täta och stationära stammar rör sig i

allmänhet över begränsade arealer och detta leder till att antalet vägpassager begränsas. Är älgstammarna glesa rör sig djuren däremot normalt över större områden. En ökning av en gles älgstam i ett område kan därför vara allvarligare från trafiksäkerhetssynpunkt än en ökning av en tät älgstam i ett annat område. Säsongsvandringar leder däremot i allmänhet till ett ökat antal passager och därmed ökar olycksrisken. På nyanlagda vägar och på vägar i älvdalarna är olycksrisken oftast stor även vid mindre älgtäthet. Likaså ökar risken för viltolyckor i trafiken vid stort snödjup.

Även om älgtätheten inte är det bästa och enda måttet på olycksrisken kan det emellertid konstateras att risken generellt sett ökar i ett och samma område när antalet älgar ökar. Omfattningen av trafikolyckor med älg är särskilt oroväckande i de län där älgstammen är särskilt stor eller där betydande säsongsvandringar av älg förekommer. Kusttrakterna i samtliga norrlandslän är särskilt utsatta liksom delar av Värmlands län. Dessutom finns i många andra län ofta särskilt älgtäta områden med stor frekvens av älgolyckor.

Hur mycket övrigt vilt (rävar, grävlingar, harar, igelkottar m. fl. arter och olika fåglar) som dödas i trafiken är okänt men antalet är med säkerhet mycket högt. I vägtäta områden med omfattande trafik torde exempelvis antalet harar som dödas i trafiken överstiga det antal som skjuts under jakten.

När det gäller sjötrafiken innebär transporterna av olja och kemikalier allvarliga risker för djurlivet. Stora oljeutsläpp på grund av olyckor har orsakat omfattande fågeldöd och påverkat strandzonen till men för viltet. De flesta oljeutsläppen sker dock medvetet och då i strid mot svensk lagstiftning eller internationella överenskommelser. Det finns anledning att befara bestående skador på ekosystemen av dessa utsläpp. Effekterna är emellertid ofullständigt utredda.

Riksdagen har antagit ett handlingsprogram för miljösäkrare sjötranspor- terf'. Programmet omfattar såväl åtgärder för att förhindra utsläpp från fartyg som åtgärder för att minska skadeverkningarna när ett utsläpp har inträffat. Till de förstnämnda åtgärderna hör bl. a. införandet av ett avgiftssystem för att stimulera till användande av miljösäkrare fartyg.

16.1.6. Friluftslivet

Under de senaste decennierna har allt större områden tagits i anspråk för fritidsbebyggelse. De tidigast uppförda fritidshusen placerades gärna invid sjöar, vattendrag eller på andra platser med stora naturvärden. I skärgården och vid insjöar kunde detta leda till att sjöfågelns häckningsmöjligheter försämrades. Bebyggelse på öar och holmar har sannolikt lett till att vissa rovfåglar, t. ex. fiskgjuse och havsörn, störts och fått ett mindre antal lämpliga häckningslokaler att välja bland. Planering för nya fritidshus sker däremot i nära kontakt med myndigheterna som med gällande lagstiftning har goda förutsättningar att styra bebyggelsen bort från känsliga områ- den.

Det i vissa områden mycket intensiva friluftslivet har, särskilt under djurens känsliga yngelperiod, lett till olägenheter för djurlivet. Det gäller inte minst det motoriserade friluftslivet som har en betydande omfattning.

tSProp. 1980/81: 119, JoU 33, CU 38, TU 31, rskr 375, 376 och 422.

Med motordrivna båtar och med skotrar kan man på relativt kort tid nå avlägsna och annars väl skyddade områden. Motorbåtar kan orsaka skador på sjöfågelbestånden. Bon i strandregionen kan dränkas av vågsvall, ungflockar kan splittras och ruvande fåglar kan skrämmas från äggen så att dessa blir åtkomliga för predatorer, exempelvis kråka och trut. Problemen bör emellertid inte överbetonas. En klar uppgång i de flesta svenska sjöfågelbestånd under efterkrigstiden talar för att fåglarna har en betydande anpassningsförmåga. En annan form av båtsport som kan innebära störningar är kanotsporten. Med kanot är det möjligt att besöka platser som annars är mycket svårtillgängliga och skyddade. Den biotoptyp som dessa platser representerar är av betydelse för många fågelarter.

Störningarna kan minskas genom beslut om restriktioner i form av förbudsområden och fartbegränsningar. När det gäller skotertrafiken kan den regleras med stöd av terrängkörningslagstiftningen. Även med stöd av naturvårdslagen och naturvårdsförordningen kan föreskrifter meddelas om förbud och andra inskränkningar i fråga om trafiken med motorbåtar och skotrar. Länsstyrelsen kan också, efter samråd med sjöfartsverket och naturvårdsverket. med stöd av sjötrafikförordningen meddela föreskrifter om fartbegränsning eller begränsning i rätten att utnyttja vattenområden för båtsport och liknande.

Djurlivet störs också genom att många människor, i strid mot jaktstadgans bestämmelser om hundförbud, låter hundar springa lösa i markerna utan att ha dem under kontroll. Detta leder, främst under vår och försommar, till störningar och skador för bl. a. markhäckande fåglar, harungar och rådjurskid. Problem av det här slaget finns framför allti närheten av de större tätorterna och i skärgårdsområdena, där hundar från fritidsbåtar släpps lösa. .

Orienteringssporten har vid flera tillfällen de senaste åren råkat i konflikt med markägare- och jägareintressen. På grundval av överenskommelser med bl. a. Svenska jägareförbundet, domänverket och Lantbrukarnas riksför- bund har Svenska orienteringsförbundet gett ut anvisningar för anordnande av tävlingar. Av stor betydelse är också de rekommendationer som naturvårdsverket har utfärdat i en promemoria om orientering och annan friluftsverksamhet. För att förbättra kontakterna mellan jägare och oriente- rare har det inrättats samrådsgrupper i de flesta län. I grupperna diskuteras frågan om lämpliga områden för orientering och åtgärder för att minska Störningarna. Vid mycket stora tävlingar genomförs numera regelmässigt avdrivning av området före tävling. Vidare markeras på orienteringskartorna särskilda viltzoner som löparna inte får gå in i. Erfarenheterna av dessa åtgärder är i huvudsak positiva. I enlighet med naturvårdsverkets rekom- mendationer anordnas inte några tävlingar i södra och mellersta Sverige under djurens känsliga yngelperiod på våren. Orienteringstävlingarna innebär, om de bedrivs på ett riktigt sätt, relativt små störningar på djurlivet. Det går emellertid inte att bortse från risken att djur blir hetsade. Det gäller närmast rådjur och älg men också andra djurarter kan störas, t. ex. vissa markhäckande fåglar.

Även om viss negativ inverkan på viltet kan konstateras finns det anledning att understryka att friluftslivet, i jämförelse med många andra verksamheter, bara i begränsad utsträckning leder till konflikter med viltvårdsintresset.

16.1.7. Jakten

Enligt gällande jakttidsbestämmelser är ett trettiotal däggdjursarter och ett femtiotal fågelarter tillåtna för jakt under hela eller viss del av året. Vidare får jakt bedrivas under särskild jakttid med stöd av meddelade licenser. Dit hör bl. a. älgjakten. Härtill kommer att viss s. k. skyddsjakt får bedrivas utan inskränkning till viss jakttid.

Jaktens omfattning vad beträffar antalet djur som fälls redovisas i den årliga jaktstatistiken. Uppgifter om antalet fällda älgar publiceras i Sveriges officiella statistik och dessutom publicerar Svenska jägareförbundet årligen avskjutningsstatistik för de flesta viltarter. Statistiken baseras dels på rapporter som lämnas till länsstyrelserna och sammanställs av naturvårds- verket, dels på uppgifter som rapporteras till länsjaktvårdsföreningarna av lokala jaktvårdssammanslutningar eller uppgiftslämnare. Med undantag för uppgifterna om älg, kronhjort och dovhjort, björn och lodjur är uppgifterna osäkra och ligger med stor sannolikhet under det verkliga antalet fällda djur.

Jaktens betydelse som beståndsreglerande faktor är olika för de olika viltarterna. Ifråga om älg, kronhjort och dovhjort styrs djurantalet numera i första hand genom avskjutningen under jakten. Även när det gäller de större rovviltarterna kan individantalet regleras genom ändringar i jakttrycket.

För de flesta småviltarter som förekommer i livskraftiga stammar är uttaget genom jakt av underordnad betydelse för artens numerär. I första hand andra faktorter, såsom näringstillgång, predation, sjukdomar och klimatförhållanden, reglerar individantalet. J akttrycket är också i regel avhängigt av hur många individer som finns av den aktuella arten. Om individantalet är högt blir normalt jakten omfattande, är individantalet lågt minskar i regel jakttrycket. Uttaget genom jakt skulle för många småviltarter kunna vara avsevärt högre utan att antalet individer på sikt nämnvärt påverkades.

En art som rådjuret intar en mellanställning. Rådjursantalet kan regleras genom jakt dels genom det antal djur som skjuts, dels genom urvalet av djur vid avskjutningen. Även jaktformen påverkar lokalt djurantalet. Ofta återkommande jakt med snabba och ihärdiga hundar leder till att rådjurs- antalet i ett område minskar även om antalet djur som fälls under jakten är litet. Sådan jakt kan nämligen leda till en utvandring från området eller till en konditionsnedsättning hos rådjuren som påverkar individantalet. Jägareför- bundets statistik redovisar nära 90 000 fällda djur per år. Hur många djur som finns och hur stor den årliga reproduktionen är saknas det uppgift om. Avskjutningen torde dock inte motsvara reproduktionen. Andra antalsbe- gränsande faktorer tillkommer. Antalet kid som dör under de första levnadsmånaderna kan vara ganska stort. Om getterna är i dålig kondition kan fostren återbildas eller kiden dö av näringsbrist efter födelsen. Dödligheten ligger troligen också högt_bland de ungdjur som utvandrar för att söka egna revir.

Utöver de djur som tas tillvara genom jakt omkommer djur som en följd av jakt genom att de skadskjutits och inte återfunnits vid eftersök. Olika undersökningar redovisar att andelen skadskjutna djur bland vissa arter ligger oacceptabelt högt. En undersökning på gäss visar att antalet levande

gäss med hagelskador kan uppgå till 30 procent bland ungfåglar och ända upp till 60 procent bland äldre fåglar. En del av dessa skadskjutningar torde dock ha inträffat när fåglarna har flyttat genom andra länder. Skadskjutningsfrek- vensen kan vara hög också bland andra andfågelarter som jagas på sträck under grynings- och skymningstimman. Även en undersökning som gjorts på räv tyder på att många djur skadskjuts under jakt. Orsaken härtill är ofta att skott lossas på för långa håll eller i felaktiga skjutvinklar.

I områden med omfattande jakt med hagelvapen kan änderna vid betning plocka i sig hagel i en utsträckning som leder till blyförgiftning.

Jakt med drivande hund, främst efter rådjur och hare, har under senare år tilldragit sig ökat intresse i jaktdebatten. Snabba och ihärdiga hundar som jagar ett djur under lång tid kan förorsaka att det jagade djuret senare dör på grund av nedsatt kondition. De flesta vilda djur ärinte anpassade för att klara långa hetsjakter. Sker jakten sent på hösten förbrukar djuren också en betydande del av den näringsreserv som de byggt upp för att klara sig igenom vintern. Eftersom tillgången på föda under senhösten och vintern är knapp har djuren svårt att ersätta den förlorade reserven. Även om lämpliga hundar används kan rådjur som ofta utsätts för jakt få nedsatt kondition eller lämna området. Om olämpliga hundar används vid jakten så att djuren tillfogas onödigt lidande kan detta straffas med böter eller fängelse. Specialklubbarna för drivande jakthundar har under senare år i syfte att motverka jakt med olämpliga hundar genomfört eller föreslagit vissa ändringar i bestämmelser- na för jaktprov, bl. a. avkortning av drevtidens längd. Jägarna själva har också blivit mer medvetna om de negativa effekterna av att använda olämpliga drivande hundar vid jakt, särskilt efter rådjur. I vissa andra länder är bestämmelserna om rätt att använda drivande hundar vid jakt mycket restriktiva.

Vid en bedömning av jaktens inverkan på viltstammarna finns det all anledning att uppmärksamma också den olagliga jakten. Denna jakt kan lokalt och när det gäller vissa viltarter förutsättas vara av tämligen stor omfattning. Främst riktar sig denna jakt mot klövvilt och hotade arter men också mot rovdjur och skogsfågel. Den illegala jakten bedrivs ofta med olämpliga vapen och vid olämpliga tidpunkter på dygnet och året vilket leder till många skadskjutningar, i synnerhet då tjuvskytten för att undvika upptäckt i allmänhet bara avlossar ett skott. Eftersök företas normalt inte. Den illegala jakten leder följaktligen i många fall också till djurplågeri.

Att illegal jakt och äggsamling ofta riktar sig mot hotade djurarter beror på att vissa samlare är beredda att betala höga priser för bytet. Ju sällsyntare en djurart är desto högre blir priserna. En del av denna verksamhet har internationell anknytning. Brotten är svåra att upptäcka och polisen har ofta för knappa resurser till sitt förfogande för att kunna stoppa verksamheten. Lyckas de skyldiga föra ut djuren eller äggen ur landet är risken att drabbas av straff liten.

Även den på vissa håll kvarlevande överdrivna inställningen till rovdjur som skadedjur leder till illegal jakt och boplundring. Värst utsatta är de fyra stora rovdjuren, björn, varg, järv och 10, samt de större rovfåglarna. Inställningen till rovdjuren har dock under de senaste decennierna blivit mer positiv.

De åtgärder för viltet som jägarna svarar för är sammantaget av en

betydande omfattning. En mycket omfattande viltvårdsåtgärd är också den utfodring, främst för småfåglar, som förekommer i anslutning till bostäder och i tätorternas parker. Även om den verkliga effekten av olika åtgärder för viltet är dåligt kartlagd har insatserna stor betydelse för att främja artrika och livskraftiga viltstammar. Tillfälliga insatser som stödutfodring vintertid kan ge goda resultat under extrema vinterförhållanden och för vissa viltarter. Under normala vinterförhållanden är effekterna tveksamma. Predatorbe- kämpning, dvs. efterhållande av vissa rovviltarter, har varit en omstridd viltvårdsåtgärd som omvärderats. När viltvårdstanken först växte fram var predatorbekämpning en av de mest förordade åtgärderna. Från 1940-talet och framåt blev man mer och mer tveksam till åtgärdens positiva värde. Numera är uppfattningen den att åtminstone vissa predatorer som förekom- mer i stort antal måste hållas efter för att förhindra alltför omfattande angrepp på mindre däggdjur och markhäckande fåglar. Viltutplanteringar ger som regel mycket kortvariga effekter på viltbestånden om det inte gäller försvunna viltarter och man samtidigt ändrar de faktorer som orsakade artens försvinnande. Åtgärder som ger viltet en bättre livsmiljö har i regel både positiva och långsiktiga effekter på många arter. Om sådana åtgärder skall bli verkligt effektiva kan investeringskostnaderna bli så höga att enskilda personer har svårt att genomföra dem. Även jakten är en viktig del av Viltvården. Det gäller främst arter som kontrolleras genom avskjutningen. Att fälla rätt antal och de rätta djuren är en grundförutsättning för en riktig skötsel av exempelvis den svenska älgstammen.

En med hänsyn till vilttillgången väl anpassad jakt och en effektiv viltvård i övrigt kräver i regel att verksamheten samordnas över större områden. När det gäller jakten är en sådan samordning särskilt angelägen i fråga om klövviltet som normalt rör sig och söker sin föda över relativt stora markområden. En utgångspunkt för skötseln av klövviltstammarna bör vara att avskjutningen anpassas till markernas produktion av vilt. Endast undantagsvis är de enskilda fastigheterna så stora att de ger underlag för en produktionsanpassad avskjutning. Särskilt när ägosplittringen är stor ärinte heller fastighetsindelningen lämpad att ligga till grund för en rättvis fördelning av den avskjutningskvot som har bestämts med hänsyn till viltproduktionen inom ett större område. Även vissa jaktformer förutsätter en samordning. För jakt med drivande hund krävs sålunda större jaktom- råden än vad de enskilda fastigheterna normalt erbjuder. En samverkan mellan flera jakträttsinnehavare är också, som nämnts, ofta nödvändig för att vissa viltvårdsåtgärder skall bli effektiva. Redan nu förekommer en betydande samverkan över fastighetsgränserna i jakt- och viltvårdshänseen- de. Ungefär 111 000 fastighetsägare som äger drygt sju milj. hektar mark har gått samman i jaktvårdsområden.

16.1.8. Utvecklingen i fråga om vissa viltarter

I de föregående avsnitten har främst redovisats förändringar på olika områden som missgynnat viltet. Exempel på motsatsen har emellertid också lämnats.

Sålunda har de skogsbruksmetoder som tillämpas i hög grad gynnat älgstammens tillväxt. Härtill kommer att det under de senaste decennierna

gjorts ansträngningar för att öka antalet älgar och förbättra stammens kvalitet. Ansträngningarna inriktades på att spara hondjur i produktiv ålder samt höja älgstammens medelålder för att därigenom öka reproduktionen. Arbetet har varit mer framgångsrikt än beräknat. Utvecklingen har lett till att älgen i stor utsträckning orsakar skada i form av betesskador på skog och gröda och viltolyckor i trafiken.

En annan däggdjursart som har ökat kraftigt är bävern. Den utrotades i slutet av 1800-talet och började återinplanteras under 1920—talet. Under 1970-talet har stammen ökat från ca 12 000 till mellan 40 000 och 50 000 djur. Bävern lever av primärproduktion högt uppe i vattensystemen och drabbas därför inte så hårt av miljögifter eller nedsmutsning. Bävern har dessutom förmåga att genom dämning av vattendrag själv skapa lämpliga miljöer. Bävern orsakar skador och problem främst genom dämningarnas inverkan på i första hand skogsmark men också på åkermark. Den har inga naturliga fiender kvar och är ganska svårjagad varför den kan förväntas fortsätta att öka och sprida sig till nya lokaler.

Minken har tillförts den svenska faunan under 1900-talet efter rymningar från pälsfarmer. Genom god anpassningsförmåga och avsaknad av predato- rer har den spritt sig och är nu allmänt förekommande över hela landet. Den trivs särskilt bra vid näringsrika sjöar och vattendrag. Den har en relativt hög reproduktionsförmåga men är också en revirhävdare och revirhållande individer motar bort övertaliga djur. Efter etablering på en lokal tenderar därför stammen att stabilisera sig på en ganska hög nivå. Minken kan utöva ett starkt predationstryck på bl. a. markhäckande fåglar.

Kråk- och måsfåglar har gynnats bl. a. genom att äggplockning från mås- och trutbon har minskat eller upphört men framför allt genom att näringsutbudet för dessa fåglar har ökat högst väsentligt bl. a. på stora och för fåglarna lättillgängliga soptippar. Även vissa industrier har skapat goda födobetingelser för dessa fågelarter. Även minskat tryck från vissa predato- rer och ändrade bestämmelser för rätt att använda exempelvis gift i bekämpningssyfte har bidragit till en antalsökning. Mås- och kråkfågel orsakar sanitära olägenheter men kan även vålla skador på fisket och jordbruket. De vållar skada också på andra viltarter genom boplundring och predation på fågel- och däggdjursungar.

Bland andra arter som allmänt eller lokalt förekommeri så stort anta] att de vållar betydande olägenheter märks grävling, stadsduva och kanin. Kaninerna var tidigare den art som vållade de största problemen. Myxoma- tos, en virussjukdom som infördes till Sverige år 1938, har en mycket starkt begränsande effekt på kaninbestånden. Även hårda vintrar slår ut betydande delar av bestånden. Antalet kaniner kan fortfarande vissa år och på vissa lokaler bli mycket stort men ligger numera i allmänhet lägre än under exempelvis 1950- och 60-talen. Grävlingstammen har ökat under de senaste decennierna. Även grävlingen är revirhävdare och medverkar därigenom själv till att hålla individantalet under kontroll. Antalet djur stabiliserar sig på en hög nivå. För de flesta syd- och mellansvenska marker torde denna nivå ha uppnåtts. Grävlingen är allätare och kan troligen utöva ett besvärande predationstryck på bl. a. harungar.

16.2. Åtgärder för viltet

16.2.1. Allmänt om åtgärdsbehovet

I Sverige förekommer f. n. omkring 70 däggdjursarter och drygt 300 fågelarter. Av fåglarna häckar ca 250 arter regelmässigt i landet. Bland dessa arter kan två ytterlighetsgrupper urskiljas. Den ena gruppen består av arter som fått sina livsbetingelser så allvarligt påverkade att de betraktas som hotade eller sårbara. Den andra ytterlighetsgruppen utgörs av arter som gynnatsi en utsträckning som lett till alltför individrika viltstammar. Någon skarp gräns kan inte dras mellan dessa ytterlighetsgrupper och den stora mellanliggande grupp av vilt för vilken problemen är mindre uttalade eller inte alls förekommer. Härtill kommer att ändrade förhållanden och ökade kunskaper ger anledning till en fortgående omprövning av gränsdragningen. Att arterna inom grupperna växlar från tid till annan ändrar dock inte på det förhållandet att de båda ytterlighetsgrupperna kräver särskilda åtgärder för att de för Viltvården uppsatta målen skall nås. I den fortsatta framställningen behandlas därför först vissa åtgärder som är av betydelse för i princip allt vilt och därefter, i särskilda avsnitt, åtgärder som föranleds av att vissa viltstammar är alltför talrika och åtgärder för hotade och sårbara arter. I tre avslutande avsnitt behandlas vissa frågor som rör vården av älgstammen, kronhjorten och de fyra stora rovdjuren, alltså björn, varg, järv och 10.

Av redogörelsen i det föregående kapitlet framgår att viltets framtida villkori hög grad bestäms av i vilken utsträckning det går att komma till rätta med de problem som orsakas av kemikalieanvändningen och spridningen av svavel- och kväveoxider. I huvudsak faller dessa frågor, liksom andra mera allmänna naturvårds- och miljöskyddsfrågor, utanför beredningens utred- ningsuppdrag. Det finns emellertid skäl att betona att de miljöproblem som utvecklingen för vissa av de svenska viltstammarna vittnar om är betydande. De skador som giftutsläpp, försurning och direkta ingrepp i naturen förorsakar på viltet är starka motiv för ett fortsatt intensivt miljöskyddsar- bete.

Ett väsentligt led i arbetet med att minska spridningen av främmande ämnen i miljön är att kartlägga vilka effekter olika sådana ämnen har. Här bör Viltforskningen även i framtiden kunna bidra till ett bättre kunskapsun- derlag. Beredningen återkommer till den frågan i kapitlet om forskning- en.

16.2.2. Viltet i allmänhet

Inledning

Huvudparten av landets viltarter kräver inte några viltvårdsinsatseri form av särskilda stödåtgärder eller antalsmässig kontroll av stammarna. För dessa arter gäller att de förekommer i livskraftiga bestånd med ett individantal som inte leder till skador eller andra olägenheter. Det finns också anledning att framhålla den positiva utvecklingen vad beträffar antalet arter i landet. Under det här seklet har ett fyrtiotal nya däggdjurs- och fågelarter etablerat . sig här. För att bibehålla den relativt gynnsamma situationen för viltet

fordras emellertid att arternas livsmiljöeri så liten utsträckning som möjligt utsätts för ingrepp av olika slag och att viltet skyddas från störningar under föryngringstiden.

Behovet av hänsynstaganden och skydd är självfallet särskilt stort när det gäller arter som förekommeri svaga stammar och som kan sägas befinna sig i gränsområdet mot de sårbara och hotade arterna. För dessa arter kan också mera långtgående åtgärder vara påkallade. Det kan vara fråga om att återställa eller förbättra vissa biotoper eller företa utplantering av djur. Även i fråga om viltarter som förekommer i livskraftiga stammar kan det vara befogat att vidta biotopförbättrande åtgärder och därigenom förstärka vilttillgången. Genom sådana åtgärder, inriktade mot jaktbara arter, kan jaktmöjligheterna ökas. Insatser av det slaget innebär i regel att förhållan- dena förbättras också för annat vilt. Vidare kan det vara motiverat att genom tillfälliga stödåtgärder förbättra villkoren för vissa arter under exempelvis extrema vinterförhållanden.

De åtgärder som beredningen föreslår i det följande syftar till att tillgodose de för viltet grundläggande behoven, nämligen tillgång till näring, vatten och skydd. Av problembeskrivningen i avsnitt 16.1 framgår att en rad olika åtgärder och förhållanden påverkar möjligheterna att uppfylla dessa behov. När det gäller näringstillgången kan det hänvisas till den konkurrenssituation som råder beträffande den föda som de växtätande arterna är beroende av. Vissa av dessa växter är av ekonomisk betydelse för människan, vilket leder till konflikter mellan å ena sidan viltvårds- och å andra sidan jord- och skogsbruksintressena. Andra växter bekämpas därför att de negativt påverkar de åkergrödor eller den virkesproduktion som eftersträvas. Ett annat exempel på åtgärder som påverkar tillgången på föda är den insektsbekämpning som sker inom jord- och skogsbruket. Vad beträffar vattentillgången har denna minskat drastiskt genom en omfattande våt- marksdikning. Ytterligare torrläggning pågår eller är planerad. Torrlägg- ningen av våtmarker minskar också viltets tillgång till skydd. Detsamma gäller produktionen av likartade trädslag och jordbruksgrödor över stora arealer.

Den mest angelägna men samtidigt svåraste uppgiften är dock enligt beredningens mening att komma tillrätta med de problem som på såväl kort som lång sikt orsakas av kemikalieanvändningen och spridningen av ämnen som leder till försurning. En lösning av dessa problem kräver ökad forskning om de olika preparatens och försurningens effekter. Det krävs också ett fortsatt internationellt samarbete för att minska spridningen av miljöskadliga amnen.

Viltet i den fysiska planeringen

Beredningen har i det föregående konstaterat att förhållandena för viltet i första hand är beroende av i vilken omfattning och på vilket sätt mark och vatten tas i anspråk för olika verksamheter. Mot den bakgrunden är det av stor betydelse i vilken utsträckning hänsyn tas till viltet i den fysiska planeringen.

Den kommunala planeringen regleras i byggnadslagen (1947: 385) och byggnadsstadgan (1959: 612). För planläggningen gäller att såväl enskilda

som allmänna intressen skall beaktas i tillbörlig omfattning. I den föreslagna nya plan- och bygglagen kommer det, tydligare än i byggnadslagen, att markeras att hänsyn skall tas till naturvårdens intressen vid planeringen.

För planläggning av de allmänna vägarna finns bestämmelser i väglagen (1971: 948). Av betydelse i sammanhanget är bl. a. en'allmän bestämmelse om hänsyn till naturvården vid vägbyggnad och kravet att syftet med fastställda kommunala planer och meddelade naturvårdsföreskrifter inte får motverkas. För enskilda vägar som betjänar flera fastigheter gäller anläggningslagen (1973: 1149) med en bestämmelse som innebär att en vägbyggnad inte är tillåten om den medför olägenhet av någon betydelse för naturvårdsintresset.

Enligt riktlinjerna för den fysiska riksplaneringen gäller bl. a. att vissa kustområden skall undantas från industrilokaltsering, att de 5. k. obrutna fjällområdena inte skall bebyggas eller exploateras på annat sätt och att vissa älvar och älvsträckor inte skall tas i anspråk för vattenkraftutbyggnad. Riktlinjerna har inte några omedelbara rättsverkningar men de skall vara vägledande för de statliga och kommunala myndigheternas beslut. Några väsentliga avsteg från riktlinjerna förutsätts inte ske utan riksdagens hörande. Enligt föreliggande förslag skall riktlinjerna förstärkas och preciseras genom att tas in i den nya plan- och bygglagen.

Behovet av hänsyn till viltet vid planering och andra myndighetsbeslut om markanvändningen har följaktligen uppmärksammats i lagstiftningen. De med nödvändighet allmänt formulerade reglerna om hänsyn till naturvårds- intresset ger emellertid utrymme för stora variationer i tillämpningen. Osäkerheten om vilka konsekvenser reglerna bör leda till är betydande. Bevarandet av vissa områden för viltet måste dessutom vägas mot andra krav. Det är därför väsentligt att centralt utarbetade regler meddelas för hur planeringsarbetet skall bedrivas. Naturvårdsverket har redan tidigare uttalat att råd och riktlinjer bör ges för hur faunafrågorna skall kunna beaktas i den kommunala planeringen. Enligt beredningens mening bör statens planverk ges uppdraget att efter samråd med naturvårdsverket meddela anvisningar eller allmänna råd för kommunernas planeringsarbete. Vad beträffar vägplaneringen bör motsvarande uppdrag ges åt statens vägverk också efter samråd med naturvårdsverket.

Av flera skäl, som närmare utvecklas i det följande, anser beredningen att det finns behov av ett samråd på lokal nivå för skötseln av viltstammarna. En samverkan mellan markägare, jägare, naturvårdsorganisationer och kom- muner bör kunna vara fruktbar. En sådan samverkan ger bl. a. kommunerna möjlighet till ett ökat engagemang i viltvårdsfrågorna. Det lokala samråds— organet kan med en sådan sammansättning bli ett forum för utbyte av information i frågor som rör planeringen av användningen av mark och vatten inom kommunen.

Viltet och trafiken

Problemen med viltolyckor i trafiken har som nämnts behandlats i beredningens betänkande SOU 1980:29 Vilt och trafik och i propositionen 1981/82: 81 om riktlinjer för det framtida trafiksäkerhetsarbetet, m. m. Flera av de framlagda förslagen har omsatts i praktiska åtgärder. Så t. ex. har

avskjutningen av älg ökat kraftigt. Antalet älgar som fälldes under 1982 års jakt bör tillsammans med bortfallet på grund av andra dödsorsaker med god marginal ha överskridit antalet födda kalvar under våren samma år. Hastighetsbegränsning och varningsskyltning tillämpas i ökad utsträckning i älgtäta områden. Viltstängsel längs hårt trafikerade vägar i vilttäta områden byggs också ut samtidigt som siktröjning sker längs icke stängselskyddade vägar. Idet här sammanhanget bör betonas vikten av att man vid planeringen av nya vägar så långt möjligt bestämmer vägdragningen med beaktande av risken för viltkollisioner.

Även andra åtgärder bör emellertid vidtas. Det finns anledning att tydligare än vad som hittills har skett understryka den enskilde bilförarens ansvar, dvs. skyldigheten att anpassa körningen med hänsyn till risken för viltolyckor. Att bilföraren har ett sådant ansvar följer visserligen av vägttrafikkungörelsens allmänna aktsamhetsregler. Ansvaret bör emellertid understrykas ytterligare, lämpligen genom ett tillägg i 61 & vägtrafikkungö- relsen. Det bör i den bestämmelsen anges att skyldigheten att hålla en med hänsyn till förhållandena tillräckligt låg hastighet också gäller inom områden där det finns risk för kollision med vilt. Det är också nödvändigt att eleverna i landets bilskolor får bättre information om risken för viltolyckor och hur dessa skall kunna undvikas. En fortsatt bred och saklig information till allmänheten om detta problem är också angelägen.

Ett intressant initiativ har under den senaste vintern tagits i bl. a. Jämtlands och Kopparbergs län genom att man där har genomfört flygspaning efter älg. På platser där man vid spaningen har upptäckt älgkoncentrationer nära vägen har skyltar satts upp för att varna bilisterna. Om försöken ger positivt resultat bör verksamheten utvidgas till att omfatta också andra områden som är olycksbelastade vintertid.

Under mitten av 1970-talet genomfördes en omfattande informationskam- panj om vilt och trafik riktad till allmänheten. Verksamheten upphörde på grund av brist på medel. Någon utvärdering av informationsresultatet gjordes inte. Massmedias intresse för problemen med viltolyckor ökade dock påtagligt vilket också bör ha lett till ökad medvetenhet hos allmänheten. Enligt beredningens mening bör en särskild arbetsgrupp tillsättas för att följa utvecklingen av viltolyckorna och ges resurser för att sprida information till allmänheten. I gruppen bör ingå företrädare för trafiksäkerhetsverket, vägverket, polisen, naturvårdsverket, jägarna och motororganisationerna. Huvudansvaret för verksamheten bör läggas på trafiksäkerhetsverket.

Åtgärder för att förebygga eller kompensera skador på viltet vid mark- och vattenexploatering

Beredningen har i avsnitt 16.1.5 framhållit att exploatering av mark och vatten för energiutvinning kan ha särskilt stora effekter på miljön till förfång för viltet.

Med stöd av lagstiftningen som reglerar vattenkraftsutbyggnad kan, som nämnts, företagaren åläggas att vidta åtgärder för att förebygga eller kompensera de skador utbyggnaden orsakar. Företagaren har också en vidsträckt skyldighet att utföra eller bekosta undersökningar för att utreda såväl verkningarna av företaget som hur dessa verkningar skall kunna

mildras. Den som får tillstånd till vattenreglering åläggs vidare att betala en särskild avgift. Avgiftsmedlen används till en del för att kompensera den bygd inom vilken utbyggnaden sker. Det torde inte finnas några principiella hinder mot att använda sådana medel för viltvårdande åtgärder. Når regeringen ger tillstånd till större vattenutbyggnader kan företagaren åläggas att betala särskilda s. k. villkorsmedel eller att utföra åtgärder för att tillgodose allmänna intressen. I vattenmål bevakas naturvårdsintresset av kammarkollegiet som utför sin talan i nära samarbete med naturvårdsver- ket.

Det finns följaktligen vidsträckta formella och ekonomiska möjligheter att tillgodose viltintresset vid vattenkraftutbyggnad. De praktiska möjligheter- na att genom skydds- eller kompensationsåtgärder bevara eller återskapa för viltet värdefulla biotoper kan däremot vara begränsade. Bättre kunskaper om utbyggnadens effekter för viltet och hur dessa effekter skall motverkas skulle öka möjligheterna att med framgång genomföra sådana åtgärder. Det är enligt beredningens mening väsentligt att det inför framtida utbyggnader grundligt undersöks vilken inverkan företaget har på viltet och hur denna inverkan skall kunna motverkas eller kompenseras. Kan inte effekterna förutses bör sådana undersökningar genomföras under en prövotid. I första hand bör som villkor för tillstånd till utbyggnad föreskrivas att företagaren skall utföra åtgärder som kompenserar intrånget för viltet. I vissa fall kan det finnas anledning att bestämma att villkorsmedel skall användas för sådana åtgärder. Överhuvudtaget finns det anledning att i större utsträckning än hittills uppmärksamma effekterna på viltet av vattenkraftutbyggnaderna.

Den särskilda typ av vattenföretag som utdikning av våtmarker utgör behandlas nedan i samband med skogsbruket. Beredningen vill emellertid i det här sammanhanget ta upp en särskild fråga som rör dikningsföretag och andra torrläggningsföretag. Det förekommer att företag av dethär slaget har förlorat sin betydelse. I vissa fall är det fråga om utdikad jordbruksmark som har tagits ur produktion. Det kan också vara fråga om sjösänkningsföretag som inte gett det resultat man räknat med. Det vore i åtskilliga fall önskvärt att de ursprungliga förhållandena helt eller delvis återställdes genom lämpliga åtgärder. Därigenom skulle värdefulla viltbiotoper kunna återska- pas. Det kan emellertid finnas både rättsliga och ekonomiska hinder för sådana åtgärder. Till grund för företagen finns vanligen ett tillstånd enligt vattenlagen. I den gällande lagen finns inte några bestämmelser för avveckling av sådana tillstånd. Är företaget helt övergivet anses det dock att tillståndet har förfallit. I den föreslagna nya vattenlagen införs en möjlighet för kammarkollegiet att hos vattendomstol föra talan om förverkande av meddelade tillstånd. Sådant förverkande skall kunna ske bl. a. om under- hållet av en anläggning har försummats allvarligt eller om tillståndet inte har utnyttjats under en längre tid och inte heller kan antas komma att utnyttjas. I samband med förverkandet kan staten eller en kommun ges rätt att vidta återställningsåtgärder till skydd för allmänna intressen. Bestämmelsen att återställningsåtgärderna då skall ske på bekostnad av den som är skyldig att svara för underhållet av företaget torde komma att sakna prifktiskbetydäse'i de fall som nu diskuteras. Beredningen återkommer till finansieringsfrågan i ett senare avsnitt. En första åtgärd bör enligt beredningens mening vara att, åtminstone översiktligt, kartlägga förekomsten av torrläggningsföretag som

7Viltskador (SOU 1979:52.)

skulle kunna vara aktuella att återställa. Beträffande något eller några av dessa företag bör dessutom de praktiska och ekonomiska förutsättningarna för ett återställande undersökas. Den föreslagna kartläggningen och undersökningen bör lämpligen utföras av naturvårdsverket med hjälp av länsstyrelserna.

Beredningen har i avsnitt 16.1.5 anfört att, utöver vattenkraftutbygnader- na, kan torvbrytning och energiskogsodling komma att påverka förhållan- dena för viltet. Vad beträffar torvbrytningen innebär. som nämnts, naturvårdslagens bestämmelser om täktverksamhet att exploatören kan åläggas att vidta de åtgärder som behövs för att motverka eller begränsa företagets inverkan på naturmiljön. Länsstyrelsen, som är tillståndsmyndig- het, kan som underlag för sin bedömning kräva en täktplan där det red