14 5.

Var som, muntligen inför menighet eller folksamling, eller i skrift, den han utspritt eller utsprida låtit, uppmanar till våld å person eller egendom eller

• Sida 9
•  Original

till annat brott, varde, där ej uppmaningen särskilt med straff belagd är, dömd till böter eller fängelse. Avsåg uppmaningen brott, varå strängare straff än fängelse kan följa, eller voro eljest omständigheterna synnerligen försvårande, då må till straffarbete i högst fyra år dömas. Är den skyldige i följd av uppmaningen förfallen till straff för delaktighet i brott, som dårå följt, gälle vad i 4 kap. stadgas.

Där någon —- — -— 1 mom. sägs. Har någon —— —- —— eller fängelse. Vad i — — — åsyftade verkan.

13 KAP.

2 5.

Har någon genom mened bidragit därtill, att den, som oskyldig år, blivit fälld till straff, det han till fullo eller till någon del undergått; vare ock men- edaren förfallen till straff efter 16 kap. 3 &; och gånge, vid straffens tillämp- ning, som i 4 kap. skils.

16 KAP.

Dömdes den tilltalade jämväl för annat brott än det, för vilket han falske- ligen angivits, bestämmes straffet för angivaren såsom i 1 mom. är stadgat efter det straff sistnämnda brott skulle hava förskyllt.

19 KAP. 21 &. Har någon, i uppsåt att annan till liv eller hälsa skada eller att förstöra eller skada annans egendom eller med vetskap om annan-s uppsåt till så- dant brott för att honom därvid tillhandagå, tillverkat, anskaffat, eller för- varat sprängämnc; varde dömd till straffarbete i högst två år eller fängelse. Varder medelst sprängämnet brott, som därmed åsyftat var, begånget, eller göres försök till sådant brott i fall, där försöket är i lagen med straff belagt, och skall ej gärningen straffas efter ty i 6 & stadgas; gånge vid straffets be- stämmande, som i 4 kap. sägs.

Har den —— _ — straff fri.

20 KAP. 1 5.

Var, som — — —— månader dömas. Går värdet ej över trettio riksdaler; då skall, där ej annat följer av 4, 6 eller 8 %, för snatteri dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

• Sida 10
•  Original

Så.

Varder någon förvunnen att hava å särskilda ställen eller tider förövat snatteri, må gemensamt straff för brotten ej överstiga fängelse i ett år; där det tillgripnas sammanlagda värde överstiger trettio riksdaler, må dock till straffarbete i högst ett år dömas.

25 KAP. 15 %. Underlåter eller försummar ämbetsman vid statens kanal- eller slussverk eller annan sådan vattenbyggnad eller järnvägsanläggning vad honom, till förekommande av olyckshändelse, åligger att iakttaga, så att skada lätteli- gen ske kan; dömes till fängelse eller böter. Var vållandet synnerligen grovt, må dömas till straffarbete i högst två år. Finnes den felaktige hava för brottet förskyllt fängelse, skall han, om skäl därtill äro, tillika avsättas. Prövas den felaktige förfallen till straffarbete, varde avsatt, och förklare domstolen att han ej vidare må i dylik befattning nyttjas. Sker sådan underlåtenhet eller försummelse uppsåtligen; varde den brotts- lige avsatt samt dömd till straff efter 19 kap. 11 g.

18 %.

Innefattar förbrytelse, som i 16 eller 17 % sagd är, tillika annat uppsåtligt brott eller sådant vållande, varå straff efter denna lag följa bör; gånge som i 4 kap stadgas.

22 %.

Vad om — — — tjänsteärende förrätta.

Skall, till följd av Konungens förordnande, vad i 19 kap. 11 och 12 åå om statens kanal- eller slussverk eller annan sådan vattenbyggnad eller järn- vägsanläggning stadgat är, tillämpas å dylik inrättning, som av enskilda per- soner, menigheter eller bolag gjord är; varde ock därvid anställd person för brott av sådan beskaffenhet, som i 15 % nämnd är, straffad efter de i samma & stadgade grunder; och förklare domstolen, om brottet uppsåtligen skett eller den brottslige därför finnes förskylla straffarbete, att han ej se- dermera må kunna i dylik allmän befattning nyttjas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939; och skalliavseende härå iakt- tagas följande:

1. Genom denna lag upphäves vad i lag eller författning finnes däremot stridande. I stället för bestämmelse av innebörd, att för brott tilltalad, som fortsätter sitt brottsliga förfarande, skall dömas till särskilt straff för varje gång åtal äger rum, gälle att såsom särskilt brott skall anses vad han före varje åtal förbrutit; och skall särskild föreskrift rörande högsta samman- lagda straff för sådana brott iakttagas vid bestämmande av gemensamt straff för brotten.

• Sida 11
•  Original

2. Där i lag eller författning förekommer hänvisning till lagrum, som er— satts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

3. I äldre lag givna bestämmelser om sammanträffande av brott och om förening eller förändring av straff — 4 kap. 7 & i dess lydelse enligt lagen den 9 april 1937 om ändring i vissa delar av strafflagen — skola äga till- lämpning med avseende å straff som ålagts eller ålägges i mål, vilket av för- sta domstol avgjorts före den 1 januari 1939, så ock, där i mål som nyss sagts straff blivit någon för visst brott ålagt, beträffande straff för annat brott som han förövat antingen innan förstnämnda straff ålades eller därefter innan straffet bör- jade verkställas, eller ock, före den 1 januari 1939, efter det straff som nyss sagts började verkställas men innan det blivit till fullo verkställt. ; Förekomma på en gång till verkställighet utslag varigenom någon dömts * till straff som i detta mom. avses och utslag varigenom han eljest efter nya * lagens ikraftträdande dömts till straff, skall i fråga om straffens sammanlägg- ning gälla vad i nya lagen stadgas.

4. Vid ådömande jämlikt nya lagen av gemensamt straff för brott, som förövats före den 1 januari 1939 och enligt äldre lag skolat straffas med till- lämpning av 4 kap. 1 eller 3 &, iakttages att brotten ej må föranleda högre straff än vad dårå efter äldre lag kunnat följa.

5. Vad i 4 kap. 9 & nya lagen stadgas gälle även i fråga om brott, med avseende varå förordnats att i stället för straff skall träda tvångsuppfostran, som ådömts enligt 5 kap. 3 å i dess lydelse före lagen den 13 mars 1937 om ändrad lydelse av samma lagrum, eller förvaring eller internering, vartill dömts enligt lagarna den 22 april 1927 om förvaring av förminskat tillräkne- liga förbrytare och om internering av återfallsförbrytare. -

6. Bestämmelserna i 4 kap. 2 % 3 mom. nya lagen äga ej tillämpning vid bestämmande av straff för brott mot tryckfrihetsförordningen ändå att enligt förordningen brotten skola straffas enligt allmän lag eller författning.

F ö r s 1 a g till L 3. g om ändrad lydelse av 10 kap. 21 & rättegångsbalken .

Härigenom förordnas — med upphävande av bestämmelsen i 3 mom. kun- görelsen den 18 december 1823 angående ändring av 10 kap. 21 å rättegångs- balken samt huru förhållas bör, då emot redan dömde personer yppas brott,

, varom rannsakning tillförene icke varit anställd — att 10 kap. 21 & rättegångs— 1 bialken skall erhålla följande ändrade lydelse:

• Sida 12
•  Original

21 å.

Brott och missgärningsmål, svårare och mindre, rannsakes och dömes där gärningen gjord är, evad rätt han eljest hörer till, som brutit. Haver någon å flera ställen gjort missgärningar, som svåra äro; rannsake och pröve do- maren å varje ort, om han till gärningen saker är; men varde dömd för alltsammans av den rätt, där han sist lagföres. Äro brotten ringa, vare lag samma där de med varandra gemenskap äga.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939.

Förslag till Lag

om ändring i lagen den 24 september 1931 (nr 328) angående dags- böter utom stratflagens område (särskild böteslag).

Härigenom förordnas, att överskriften till lagen den 24 september 1931 angående dagsböter utom strafflagens område (särskild böteslag) skall er- hålla ändra-d lydelse på sätt nedan angives samt att till lagen skall fogas en ny paragraf, betecknad 3 5, av följande innehåll:

Lag angående bötesstraff" utom stramagens område (särskild böteslag).

3 %.

Vid tillämpning av de i 4 kap. strafflagen meddelade bestämmelser om sammanträffande av brott samt om förening och sammanläggning av straff iakttages, att vad i 1 5 2 mom. sagda kapitel stadgas om ådömande särskilt av bötesstraff jämväl skall äga tillämpning i fråga om andra normerade böter än där sägs så ock beträffande böter, vilka enligt särskilda författningar ådömas och ej må förvandlas.

Är i lag eller författning föreskrivet att böter för visst brott helt eller del— vis skola tillfalla annan än kronan eller användas för särskilt ändamål, skall, där böter ådöma-s såsom gemensamt straff för sådant brott och annat brott, efter brottens beskaffenhet förordnas huru böterna skola fördelas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939 men avser ej fall där straff bestämmes enlig—t förut gällande stadganden om sammanträffande av brott och om förening eller förändring av straff.

• Sida 13
•  Original

' Förslag

till L a g

angående ändring i vissa delar av lagen den 9 april 1937 (nr 119) om verkställighet av bötesstraff.

Härigenom förordnas, att 8, 9, 13, 14, 18, 26 och 27 åå lagen den 9 april 1937 om verkställighet av bötesstraff, vilken lag i dessa delar träder i kraft den 1 januari 1939, skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

8 å.

Bötesstraff, som ådömts till belopp ej överstigande fem dagsböter eller tjugufem kronor omedelbart i penningar, må ej förvandlas. Har bötesstraff med tillämpning av 4 kap. 1 å strafflagen ådömts gemensamt för flera brott, må förvandling ej ske med mindre straffet överstiger tio dagsböter ell-er fem- tio kronor omedelbart i penningar. Då flera bötesstraff sammanträffa, skall vad sålunda stadgas gälla de särskilda straffen.

Utan hinder —— — —— sådan förseelse.

9 å.

Där någon — — —— det påkallar.

Skall bötfälld undergå fängelse eller straffarbete i mer än två år i följd, må förvandling ej ske av böter som ådömts honom innan han frigivits från straffanstalten; har förvandlingsstraff redan ålagts men ej verkställts, vare det förfallet.

13 5.

Vid böters förvandling till fängelse svare en till och med fem dagsböter mot tio dagars fängelse, varje följande dagsbot till och med tjugu mot en dags fängelse, varje följande påbörjat antal av två dagsböter till och med nittio mot en dags fängelse samt varje därefter följande påbörjat antal av tre dagsböter mot en dags fängelse, dock med iakttagande att förvandlings- straffet ej må sättas över nittio dagar.

Hava böter — — — som ogulden. Vid förvandling — — — en dagsbot. 14 å.

Skall förvandling ske av något bötesstraff och häftar den bötfällde jämväl för andra böter som enligt denna lag må förvandlas, varde samtliga böter fiörvandlade och gemensamt förvandlingsstraff bestämt efter sammanräknade antalet dagsböter. Har avbetalning skett och äro dagsböternas belopp olika, skall vid bestämmande av förvandlingsstraffet betalningen avräknas å bötes- straff med lägre dagsbot.

• Sida 14
•  Original

Har förvandlingsstraff ålagts och förekomma därefter till förvandling andra böter vilka ådömts inn-an det förra straffet till fullo verkställts, må dessa böter ej föranleda högre förvandlingsstraff än som skolat återstå därest gemensamt förvandlingsstraff på sätt i första stycket sägs ålagts för först- nämnda böter och de redan förvandlade böterna samt därifrån avräknats det förut ålagda förvandlingsstraffet.

18 å.

Förekomma till verkställighet på en gång flera beslut, varigenom någon ålagts förvandlingsstraff för böter, skola straffen med varandra sammanläg- gas.

Finnes, då till verkställighet förekommer beslut varigenom förvandlings- straff ålagts, att vid straffets bestämmande ej iakttagits vad i 14 å andra stycket föreskrives, skall straffet nedsättas efter ty där sägs.

Beslut som i denna paragraf avses meddelas av Konungens befallningsha- vande. Där ej annorlunda förordnas, skall beslutet lända till efterrättelse ändå att klagan däremot föres.

26 g.

Med undantag av 9 å, 14 å andra stycket, 18 å och 27 å skola bestämmel- serna i denna lag ej äga tillämpning i fall då förordnande om förvandling meddelats innan lagen trätt i kraft. Vad i 9 å andra stycket stadgas skall ej tillämpas om före lagens ikraftträdande förordnats om sammanläggning av straff som där avses.

Bestämmelsen i 8 å första stycket andra punkten avser ej straff som be— stämts enligt 4 kap. 1 å strafflagen i dess före den 1 januari 1939 gällande lydelse.

27 å.

Där till förvandling förekomma böter som ådömts för brott begånget före lagens ikraftträdande, skolai stället för bestämmelserna i 13 å och 14 å första stycket andra punkten tillämpas motsvarande bestämmelser i äldre lag. Fö- rekomma på en gång böter vilka skola förvandlas efter olika grunder, skall förvandling av vartd-era bötesslaget ske särskilt och förvandlingsstraffen se- dan sammanläggas; dock må tiden för sammanlagda straffet ej bliva längre än om samtliga böter förvandlas efter nya lagen.

• Sida 15
•  Original

Förslag till Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 28 juni 1918 (nr 531) angående villkorlig straffdom.

Härigenom förordnas, att i lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom i dess lydelse enligt lagen den 9 april 1937 (nr 120) om ändring i vissa delar av samma lag 2 och 11—14 åå skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt 1 å tredje stycket, 12 a å och 18 å andra stycket upphöra att gälla:

2 å.

Villlkorlig dom —— -— — ej meddelas.

Älägges jämte förvandlingsstraff även frihetsstraff som i 1 å sägs, må an- stånd enligt denna lag kunna lämnas med båda straffen men icke med ett— dera allena.

11 &.

Begår den, som genom villkorlig dom undfått anstånd med fängelse eller straffarbete under prövotiden nytt brott, vilket finnes förskylla straff som nyss sagts, skall anståndet förklaras förverkat och gemensamt straff ådömas på sätt i 4 kap. 3 å strafflagen stadgas.

Varder den villkorligt dömde övertygad om brott som begåtts före prövo- tidens början och jämväl finnes förskylla fängelse eller straffarbete på viss tid, må domstolen, med bestämmande jämlikt 4 kap. 3 å strafflagen av ge- mensamt straff, under förutsättningar som i 1 å angivas förordna att det be- viljade anståndet skall avse detta straff eller ock, där prövotiden gått till ända, att straffet skall anses förfallet såsom i 14 å sägs; är den dömde jäm- väl tilltalad för brott som begåtts efter prövotidens början ådömes i dessa fall straff särskilt härför. Meddelas ej förordnande som nyss sag-ts, skall dom- stolen, där åtalet börjat före prövotidens slut, förklara anståndet förverkat och jämlikt 4 kap. 3 å strafflagen ådöma gemensamt straff; har åtalet börjat senare ålägges straff för de ej avdömda brotten.

12 å.

I annat fall än i 11 å avses må villkorligt anstånd förklaras förverkat där den dömde i mål, som anhängiggjorts före prövotidens slut, ålägges nytt straff.

13 å.

Åsidosätter den dömde, utan att därigenom göra sig skyldig till brott, något av vad enligt 5 å åligger honom, eller fullgör han ej honom åliggande,

• Sida 16
•  Original

i 6 och 7 åå omförmälda skyldigheter, må varning kunna meddelas honom eller ock anståndet kunna förklaras förverkat.

Beslut härom — — —— enligt 16 å. Varning må — —— —— under prövotiden. 14 å.

Förklaras anståndet ej förverkat, vare straffet förfallet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939; dock skall äldre lag äga tillämpning i fall där straff bestämmes enligt de före nämnda dag gällande stadganden om sammanträffande av brott samt om förening eller förändring av straff.

Förslag till Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1906 (nr 51 s. 9) angående villkorlig frigivning.

Härigenom förord-nas, att 13 å lagen den 22 juni 1906 angående villkorlig frigivning skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att 14 å samma lag skall upphöra att gälla:

13 å.

Varder den frigivne under prövotiden övertygad om brott som förövats efter straffverkställighetens början och dömes han därför till fängelse eller straffarbete, skall domstolen tillika förklara den villkorligt medgivna fri- heten förverkad. Lag samma vare där han under prövotiden övertygas om brott som förövats innan straffet började verkställas och jämlikt 4 kap. 3 å strafflagen förhöjt straff ådömes.

Har den frigivne före prövotidens utgång blivit för brottet häktad, gälle vad i första stycket sägs, ändå att han senare dömes.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939; dock skall äldre lag äga till- lämpning i fall där straff bestämmes enligt de före nämnda dag gällande stadganden om sammanträffande av brott samt om förening eller förändring av straff.

• Sida 17
•  Original

: 17 F ö r s 1 & g till L a g * angående ändring i vissa delar av lagen den 15 juni 1935 (nr 343) om

' ungdomsfängelse.

Härigenom förordnas att 2, 17 och 20—23 åå lagen den 15 juni 1935 om ungdomsfängelse skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, att 3 å nämnda lag skall upphöra att gälla samt att i samma lag skall införas en ny paragraf, betecknad 22 a å, av den lydelse nedan angives:

2 å.

Där anstånd som någon genom villkorlig dom undfått med fängelse eller straffarbete förklaras förverkat, må domstolen, om den dömde vid den nya domens meddelande fyllt aderton år samt fråga ej är om ansvar för brott som begåtts efter det han fyllt tjuguett år, döma honom till ungdomsfängelse att träda i stället för det villkorligt ådömda straffet och, där han samtidigt finnes förfallen till ytterligare straff, jämväl därför.

17 &.

Bryter den som utskrivits på prov mot de för honom gällande föreskrifter, äger nämnden besluta att han skall ånyo intagas i anstalt. Övertygas han under tillsynstiden om brott, gälle vad i 22 å är stadgat.

Föreligger fråga — —— _— i ärendet. Varder den — —— — må kvarhållas. 20 å.

Ädömes någon ungdomsfängelse sedan han dömts till annat straff men in- nan han det till fullo undergått, skall domstolen tillika förordna, att ungdoms- fängelse skall träda i stället för straffet eller vad därav återstår.

Vad i strafflagen finnes stadgat angående avräkning av utståndet straff äge ej tillämpning i fall som i första stycket avses.

21 å.

Varder den, som dömts till ungdomsfängelse, innan han utskrivits över- tygad att hava begått annat brott, skall domstolen förordna att det ådömda straffet skall avse jämväl detta brott. Är brottet av grov beskaffenhet eller begånget efter straffverkställighetens början, må dock domstolen efter nämn- dens hörande förklara beslutet om ungdomsfä-ngelse förfallet och med till- , låmprning av de i strafflagen för sammanträffande av brott givna reglerna 1 för brotten utmäta annat straff. Där annat straff sålunda ådömes, må dom- stolen förordna att straffet skall anses till viss del verkställt genom att den

• Sida 18
•  Original

dömde undergått ungdomsfängelse. Vid prövning härav skall domstolen taga hänsyn såväl till tiden för anstaltsvistelsen som till den dömdes uppfö- rande under denna.

Vad i första stycket sägs skall ock gälla den som enligt 17 eller 22 å åter- intagits och som, innan han ånyo utskrivits, övertygas att hava begått annat brott.

22 å.

Varder den som är på prov utskriven övertygad att hava begått annat brott, må domstolen förordna att det ådömda ungdomsfängelsestraffet skall träda i stället för annat straff jämväl för detta brott samt att den brottslige skall återintagas för att undergå fortsatt ungdomsfängelse; är brottet be- gånget före utskrivningen, må ock förordnas allenast att ungdomsfängelse- straffet skall avse jämväl detta brott. ,

Innan domstolen meddelar förordnande jämlikt första stycket, skall nämn- dens yttrande inhämtas.

22 a å.

Övertygas den, som frigivits från ungdomsfängelse eller för vilken efter ut- skrivning på prov tillsynstiden gått till ända, att hava före frigivningen eller utskrivningen begått annat brott, må domstolen förordna, att det verkställda ungdomsfängelsestraffet skall avse jämväl detta brott.

23 å.

Förekomma till verkställighet på en gång beslut varigenom någon blivit dömd till ungdomsfängelse och beslut varigenom han blivit dömd till annat straff, skall ungdomsfängelse träda i stället för det andra straffet såframt detta ålagts för brott som förövats innan verkställigheten av ungdomsfäng- else tog sin början eller ock utgöres av böter eller förvandlingsstraff för bö- ter. Beslut rörande verkställighet av det andra straffet må förty ej meddelas förrän frågan om ungdomsfängelse slutligen avgjorts. Om det andra straffet utgöres av straffarbete i fyra år eller däröver, skall dock domen å ungdoms- fängelse anses förfallen och målet upptagas till ny handläggning för utmä- tande av annat straff i stället för ungdomsfängelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939.

• Sida 19
•  Original

Förslag till Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 13 mars 1937 (nr 75) om tvångsuppfostran.

Härigenom förordnas, att 2 och 15—18 åå lagen den 13 mars 1937 om tvångsuppfostran skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, att 3 å nämnda lag skall upphöra att gälla samt att i samma lag skall införas en ny' paragraf, betecknad 17 a å, av den lydelse nedan angives:

2 å.

Där anstånd som någon genom villkorlig dom undfått med fängelse eller straffarbete förklaras förverkat, må domstol—en, om den dömde vid den nya domens meddelande ej fyllt aderton år, döma honom till tvångsuppfostran att träda i stället för det villkorligt ådömda straffet och, där han samtidigt finnes förfallen till ytterligare straff, jämväl därför.

15 å.

Ådömes någon tvångsuppfostran sedan han dömts till straff men innan han det till fullo undergått, skall domstolen tillika förordna, att tvångsuppfostran skall träda i stället för straffet eller vad därav återstår.

16 %.

Varder den, som dömts till tvångsuppfostran, innan han utskrivits överty- gad att hava begått annat brott, skall domstolen förord-na att den ådömda tvångsuppfostran skall avse jämväl detta brott. Är brottet av grov beskaf- fenhet eller begånget efter intagandet i anstalten, må dock domstolen efter styrelsens hörande förklara beslutet om tvångsuppfostran förfallet och med tillämpning av de i strafflagen för sammanträffande av brott givna reglerna utmätta straff för brotten.

Vad i första stycket sägs skall ock gälla den som enligt 12 eller 17 å åter- tagits till anstalten och som, innan han ånyo utskrivits, övertygas att hava be— gåt-t annat brott. '

17 &.

Varder den som är på prov utskriven övertygad att hava begått annat brott, må domstolen förordna att den ådömda tvångsuppfostran skall träda i stål- let för straff jämväl för detta brott samt att den brottslige skall återtagas till anstalten; är brottet begånget före utskrivningen, må ock förordnas allenast att den ådömda tvångsuppfostran skall avse jämväl detta brott.

Innan domstolen meddelar förordnande jämlikt första stycket, skall styrel- sens yttra-nde inhämtas.

• Sida 20
•  Original

17a å.

Övertygas den som slutligt utskrivits från anstalten att hava före utskriv- ningen på prov eller, om sådan utskrivning ej föregått, före den slutliga ut- skrivningen begått annat brott, må domstolen förordna, att den verkställda tvångsuppfostran skall avse jämväl detta brott.

18 å.

Förekomma till verkställighet på en gång beslut varigenom någon blivit dömd till tvångsuppfostran och beslut varigenom han blivit dömd till straff, skall tvångsuppfostran träda i stället för straffet såframt detta ålagts för brott som förövats före intagan—det i anstalten eller ock utgöres av böter eller förvandlingsstraff för böter. Beslut rörande verkställighet av straffet må förty ej meddelas förrän frågan om tvångsuppfostran slutligen avgjorts.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939.

Förslag till Lag

angående ändring 1 vissa delar av lagen den 18 juni 1937 (nr 461) om förvaring och internering i säkerhetsanstalt.

Härigenom förordnas, att 2, 13, 15 och 17 åå lagen den 18 juni 1937 om förvaring och internering i säkerhetsanstalt, vilken lag träder i kraft den dag Konungen förordnar, skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

2 å.

Prövas anstånd som någon genom Villkorlig dom undfått med straffarbete eller med fängelse ådömt för sedlighetsbrott vara förverkat; finnes han vara av sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 å strafflag-en sägs, och kan det an- tagas att han vid begåend—e av det brott för vilket han erhållit villkorlig dom varit av enahanda sinnes—beskaffenhet, må domstolen, ändå att han ej över— tygas om annat brott som i l-å 3. sägs, under de förutsättningar som i 1 å 1. och 2. angivas döma honom till förvaring i säkerhetsanstalt att träda i stället för det villkorligt ådömda straffet och, där han samtidigt finnes för- fallen till ytterligare straff, jämväl därför.

13 å.

Ådömes någon, i annat fall än i 3 å sägs, förvaring eller internering se- dan han dömts till straff men innan han det till fullo undergått, skall dom—

• Sida 21
•  Original

stolen tillika förordna, att förvaringen eller interneringen skall träda i stål- let för straffet eller vad därav återstår. Vid bestämmandet —— — — till straff.

15 å.

Varder den som är på prov utskriven övertygad att hava begått annat brott, må domstolen förordna att den ådömda förvaringen eller interneringen skall träda i stället för straff jämväl för detta brott samt att den brottslige skall återintagas i säkerhetsanstalten; är brottet begånget före utskrivningen, må ock förordnas allenast att den ådömda förvaringen eller interneringen skall avse jämväl detta brott.

' Innan domstolen —— — _ två år.

17 å.

' Förekomma till verkställighet på en gång beslut varigenom någon blivit

dömd till förvaring eller internering och beslut varigenom han blivit dömd till straff, skall förvaringen eller interneringen träda i stället för straffet så- framt detta ålagts för brott begånget före förvaringens eller interneringens början eller ock utgöres av böter eller förvandlingsstraff för böter. Finnes, med hänsyn till beskaffenheten av det brott för vilket straff ådömts, ny minsta tid för åtgärden påkallad, må den domstol som först avgjort det mål vari dömts till förvaring eller internering, på framställning av allmän åkla- gare och sedan den dömde beretts tillfälle att inkomma med yttrande, be- stämma sådan tid.

Förslag till

L a g angående ändrad lydelse av 2 och 16 åå lagen den 22 april 1927 (nr 107) om förvaring av förminskat tillråkneliga förbrytare.

' Härigenom förordnas, att 2 och 16 åå lagen den 22 april 1927 om förva- ring av förminskat tillräkneliga förbrytare, såvitt densamma enligt övergångs- bestämmelserna till lagen den 18 juni 1937 (nr 461) om förvaring och inter- nering i säkerhetsanstalt fortfarande skall tillämpas, skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

2å.

Förordnande om någons intagande i vårdanstalt första gången må ej med- delas med mindre han

dels på grund av sin sinnesbeskaffenhet måste antagas vara endast i ringa mån mottaglig för den med straffet avsedda verkan;

• Sida 22
•  Original

dels med hänsyn till brottets beskaffenhet samt på grund av i målet före- bragt utredning angående hans sinnesbeskaffenhet och föregående vandel är att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person eller egendom; samt

dels dömes till straffarbete i minst två år eller ock till sådant straff på kortare tid eller fängelsestraff, där sålunda ådömt straff skall sammanläg- gas med annat frihetsstraff och det sammanlagda straffet uppgår till straff- arbete i minst två år; eller, sedan han till fullo undergått honom för tidi- gare brott ådömt straffarbete, ånyo begått brott och därför dömes till straff- arbete eller, där båda brotten äro sedlighetsbrott, till straffarbete eller fängelse.

16 å.

Då förvaring trätt i stället för straff, skall så anses, som hade straffverk- ställigheten avslutats den dag utskrivning från anstalten ägde rum.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939; dock skall äldre lag äga till- lämpning i fall där straff bestämmes enligt de före nämnda dag gällande stadganden om sammanträffande av brott samt om förening eller förändring av straff.

Förslag till Lag

angående ändrad lydelse av 20 5 lagen den 22 april 1927 (nr 108) om internering av återfallsförbrytare.

Härigenom förordnas, att 20 å lagen den 22 april 1927 om internering av återfallsförbrytare, såvitt densamma enligt övergångsbestämmelserna till la- gen den 18 juni 1937 (nr 461) om förvaring och internering i säkerhetsanstalt fortfarande skall tillämpas, skall hava följande ändrade lydelse:

20 å.

Då intern—ering trätt i stället för straff, skall så anses, som hade straffverk- ställigheten avslutats den dag utskrivning från anstalten ägde rum.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939; dock skall äldre lag äga till- lämpning i fall där straff bestämmes enligt de före nämnda dag gällande stad- ganden om sammanträffande av brott samt om förening eller förändring av straff.

• Sida 23
•  Original

Förslag till Lag

om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten.

Härigenom förordnas, att 20, 33 38, 64, 71, 90, 131, 186 och 207 åå strafflagen för krigsmakten1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angi- ves, att 39—43 åå nämnda lag skola upphöra att gälla samt att till samma lag skall fogas en ny paragraf, betecknad 202 a å, av den lydelse nedan an- gives:

20 å.

Vad i 19 å stadgas äge ej tillämpning, om straffet ålagts såsom gemen- samt straff för brott som där avses och annat brott, ej heller om med straf- fet skall förenas eller sammanläggas annat straff, som icke bör, efter vad

i i nämnda å är sagt, verkställas i militärhäkte.

33 g.

Är någon -— —— — sig skyldig. Ej skall —— — —— år dömas.

I övrigt skall vad i allmän lag finnes stadgat om delaktighet i brott, om sammanträffande av brott, om förening och sammanläggning av straff, om återfall i brott och om särskilda grunder, som utesluta, minska eller upphäva straffbarhet, lända till efterrättelse vid tillämpning av denna lag, likväl med iakttagande av de ytterligare eller skiljaktiga stadganden, som däri förekom- ma; skolande vad i allmän lag finnes stadgat om tillgodoräknande av häkt- ningstid äga motsvarande tillämpning i disciplinmål.

I fråga om skadestånd gälle ock allmän lag. Har krigsman, som under utövande av.befäl å krigsmaktens fartyg är ansvarig för dess säkerhet, vid fartygets manövrering eller navigering begått förseelse, som i 130 å sägs, vare dock, där han ej finnes förskylla svårare straff för förseelsen än dis- ciplinstraff, icke skyldig att gälda skada eller kostnad, som genom förseel- sen tillskyndats kronan eller annan.

34 å.

Skall någon straffas för flera brott varde ett gemensamt straff ådömt ändå att ett eller flera av brotten i denna lag äro belagda med disciplinstra-ff. Där brott som är belagt allenast med disciplinstraff sammanträffar med brott varå kan följa fängelse eller straffarbete på viss tid, skall förstnämnda brott ej föranleda höjning av det högsta gemensamma straffet.

Där brott varå bötesstraff kan följa sammanträffar med brott som är be- lagt med disciplinstraff, skola bötesstraff och disciplinstraff jämte varandra ådömas såframt brotten finnas ej förskylla gemensamt straff i svårare straff- art.

1 Senaste lydelse, se beträffande 33 5 1921: 289 och beträffande 64 å 1936: 245.

• Sida 24
•  Original

Är brottslig handling belagd med straff dels efter 10 kap. 1, 2 eller 5 å allmänna strafflagen och dels efter 7 eller 12 kap. i denna lag, må nämnda lagrum i allmänna strafflagen icke tillämpas.

35 å.

Disciplinstraff såsom gemensamt straff för flera brott må icke överstiga det i 22 å för varje slag av arreststraff utsatta högsta mått.

36 å.

Förekomma till verkställighet på en gång flera beslut varigenom nå- gon blivit fälld till särskilda disciplinstraff, skola straffen med varandra sammanläggas. Äro straffen av olika slag, skall det svåraste tillämpas; och skall därvid en dags arrest utan bevakning anses svara mot en halv dags vakt— arrest, en dags vaktarrest mot en halv dags skärpt arrest och en dags skärpt arrest mot sträng arrest under två tredjedels dag. Uppkommer brutet daga- tal, skall det anses förfallet.

Sammanlagda strafftiden må ej överstiga trettio dagar om straffet är arr-est utan bevakning eller vaktarrest, femton dagar om det är skärpt arrest och tio dagar om det är sträng arrest.

Vad här stadgats skall iakttagas jämväl där det ena straffet jämlikt 37 å övergått till fängelse eller straffarbete då det andra straffet skall verkställas.

37 5".

Är någon dömd både till disciplinstraff och till böter, tillämpas bägge dessa straff.

Förekomma på en gång till verkställighet dels beslut varigenom någon ålagts fängelse eller straffarbete på viss tid eller förvandlingsstraff för bö- ter dels ock beslut varigenom han dömts till disciplinstraff, skall disciplin— straffet, där ej annat följer av vad nedan sägs, övergå till fängelse, därvid varje dags arrest utan bevakning anses svara mot en halv dags fängelse, varje dags vaktarrest mot en dags fängelse, varje dags skärpt arrest mot två dagars fängelse och varje dags sträng arrest mot tre dagars fängelse, dock att brutet dagatal anses vara förfallet.

Skall någon undergå fängelse eller straffarbete i mer än två år i följd, förfaller disciplinstraff för brott som han förövat innan han från straff- anstalten frigivits.

38 å.

På vederbörande befälhavare ankomme att, jämlikt vad i 36 å är stadgat, förordna om sammanläggning av disciplinstraff, där den straffskyldige ej tillika är förfallen till annat frihetsstraff.

Har eljest genom flera beslut, vilka på en gång förekomma till verk- ställighet, någon blivit fälld till särskilda straff som ej skola jämte var- andra verkställas, göres om förhållandet anmälan hos Konungens befall—

• Sida 25
•  Original

ningshavande, eller där överkrigsrätt är inrättad hos överkrigsrätten, var— efter i fråga om straffens förening eller sammanläggning förfares efter de i denna lag och allmänna strafflagen stadgade grunder. Vad nu sagts gälle ock där blott ett straff'wbeslut förekommer, såframt anledning föreligger där- till att straffet bör förenas eller sammanläggas med annat straff samt fråga ej är om fall som i första stycket sägs.

64 &.

Göra upprorsmän våld är person, eller bryta eller förstöra de hus, eller plundra eller fördärva de annan egendom; straffes anstiftare eller anförare

* med straffarbete på livstid eller från och med tre till och med tio år och i annan deltagare i upproret med straffarbete från och med ett till och med åtta år; varde ock för våld eller annan brottslig gärning, som vid uppror begås, gärningsmannen straffad efter ty i 4 kap. allmänna strafflagen skils.

| ,. ,.

Var som muntligen inför samlat krigsfolk eller i skrift, den han bland krigsfolket utspritt eller utsprida låtit, uppmanat eller annorledes sökt för- leda till ohörsamhet mot förmans eller överordnads befallningar i tjänsten eller sökt upphetsa till ovilja mot krigstjänsten, varde, där ej gärningen är att anse såsom uppmaning eller förledande till uppror, varom i 68 5 för- mäles, dömd till fängelse, eller, i lindrigare fall, till disciplinstraff. Voro omständigheterna synnerligen försvårande, må till straffarbete i högst två år dömas. Är den skyldige i följd av gärningen förfallen till straff för del- aktighet i brott, som dårå följt, gälle vad i 4 kap. allmänna strafflagen och 34 & denna lag är sagt.

Lag samma —- —— — åsyftade verkan. 90 5. Gör krigsman — — — disciplinstraff dömas.

Har krigsman, som förut undergått straff för brott, varom sägs i denna &, inom fem år efter straffets fullbordande ånyo gjort sig skyldig till sådant brott, och finnes han för det brott förskylla fängelse eller svårare straff, då må, ändå att sådant fall ej är för handen, som i 28 eller 29 & avses, den brotts- lige tillika, om han är officer eller underofficer, dömes till avsättning och, om han hör till manskapet, av vederbörande befälhavare skiljas från sin an- ställning vid krigsmakten, ifall han genom sitt förfarande prövas hava för- spillt den aktning och tillit, som bör tillkomma hans befälsställning.

131 &.

Innefattar förbrytelse, som i 129 eller 130 & sägs, tillika annat uppsåtligt lbrott eller sådant vållande, varå straff efter denna eller allmän lag bör följa; gånge som i 4 kap. allmänna strafflagen och 34 % denna lag stadgas.

• Sida 26
•  Original

Är någon på en gång angiven dels för förseelse, vilken är att hänföra till disciplinmål, och dels för brott, som tillhör krigsdomstols upptagande, skola de båda hänskjutas till domstolen.

202 a å.

Har befälhavaren genom angivelse eller eljest erhållit kunskap om att nå- gon begått flera förseelser, vilka äro att hänföra till disciplinmål, skall be- straffning för förseelserna på en gång åläggas, där ej synnerliga skäl däremot äro.

207 g. Disciplinstraff, som — — genast verkställas. Är den —— —— — eller uppehållas. Hålles tilltalad häktad för brott, som hör till domstols upptagande, må disciplinstraff ej bringas till verkställighet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939. Genom lagen upphäves vad i lag eller författning finnes däremot stridande. Förekommer hänvisning till lagrum som ersatts genom bestämmelse i nya lagen skall denna i stället tillämpas.

Beträffande brott som förövats före den 1 januari 1939 skall, med tillämp— ning i övrigt av vad i allmän lag är stadgat, i fråga om disciplinstraff till— lämpas vad i 39—41 åå äldre lag sta-dgats.

Bestämmelsen i 37 % tredje stycket nya lagen skall ej tillämpas om före lagens ikraftträdande förordnats om sammanläggning av straff som där avses.

Förslag till Lag

angående ändrad lydelse av 82 5 lagen den 23 oktober 1914 (nr 325) om krigsdomstolar och rättegången därstädes.

Härigenom förordnas, att 82 & lagen den 23 oktober 1914 om krigsdom- stolar och rättegången därstädes skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

82 å.

Krigsdomstols utslag — — — Konungens befallningshavande. Vad förut — — — vid häktet.

• Sida 27
•  Original

I | Med utmätning — — — befatta sig. Har någon genom krigsrätts utslag blivit fälld till disciplinstraff, då må, utan hinder av anförda besvär, straffet genast befordras till verkställighet. Då disciplinstraff, som den dömde undergått, skall avräknas å annat straff, förfares enligt de i 36 och 37 åå strafflagen för krigsmakten stadgade grun-

der.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939; dock skall äldre lag äga till- lämpning i fall där straff bestämmes enligt de före nämn-da dag gällande stadganden om sammanträffande av brott samt om förening eller förändring av straff.

• Sida 28
•  Original

MOTIV.

Allmän motivering. Inledning.

Den svenska straffrättens huvudsakliga bestämmelser om sammanträffan- de av brott (brottskonkurrens) äro att finna i 4 kap. strafflagen. Där upp- tagas jämväl sådana föreskrifter om förening eller förändring av straff, som funnits erforderliga för vissa fall av sammanträffande av brott. Rörande bötesstraff hava i denna del givits föreskrifter i 2 kap. strafflagen (12 å); hit- hörande stadganden hava numera meddelats i den 1937 antagna lagen om verkställighet av bötesstraff. Strafflagens konkurrensbestämmelser bestå allt- jämt väsentligen orubbade i det skick de erhöllo vid lagens tillkomst 1864. Talrika jämkningar hava emellertid under årens lopp föranletts av ändringar eller nydaningar i särskilda delar av straffsystemet. De lagar utanför straff- lagen, varigenom —— huvudsakligen under de senaste årtiondena — införts särskilda former av straff (ungdomsfängelse) eller skyddsåtgärder, vilka i teknisk mening icke utgöra straff (tvångsuppfostran, förvaring och interne- ring), innehålla utförliga bestämmelser även om åtskilliga fall av konkurrens. Dessa regler innebära, främst av hänsyn till de ifrågavarande behandlings- formernas mer eller mindre obestämda varaktighet, åtskilliga principiella avvikelser från strafflagens regler om konkurrens. Även i själva strafflagen finnas stadganden, som för särskilda arter av brott giva avvikande bestäm- melser om konkurrens; viktigast bland dessa specialstadganden äro 20 kap. 8 och 9 åå, angående tjuvnadsbrott, och 25 kap. 18 %, angående vissa ämbets- brott.

De talrika brott, för vilka straff är stadgat icke i allmänna strafflagen utan i särskilda författningar (specialstraffrätten), äro i princip underkastade strafflagens regler i fråga om konkurrens. Vissa sådana författningar inne— hålla emellertid avvikande bestämmelser. Strafflagen för krigsmakten, som giver en allmän hänvisning (33 &) till allmänna strafflagens konkurrensreg- ler, upptager tillika en speciell reglering av konkurrensspörsmål rörande brott som beläggas med disciplinstraff.

Allmänna regler om sammanträffande av brott meddelas i de allra flesta länders strafflagstiftning, och de komma till användning i en mycket bety- dande del av de brottmål, som handläggas vid domstolarna. Att straff för en person skall bestämmas med hänsyn till mera än ett brott (eller eljest för

• Sida 29
•  Original

flerfaldig brottslighet, jfr nedan) ,1 är nämligen mycket vanligt. Det är tyd- ligen omöjligt att i strafflagarnas speciella del giva särskilda bestämmelser om alla de kombinationer av brottsligt handlande, vartill en person kan göra sig skyldig, med utsättande av särskilda straff för varje sådan kombination. Och även en strävan efter fullständighet i denna riktning skulle göra straff— lagstiftningen alltför oöverskådlig och svårhanterlig. Redan av praktiska skäl måste lagarna alltså inskränka sig till att huvudsakligen meddela straff— bud endast för jämförelsevis enkla och osammansatta former av brottslighet. Blott av särskilda skäl har man mera undantagsvis i lagarnas speciella del gi- vit särskilda straffbud för brottslighet, som är sammansatt av moment, vilka var för sig utgöra enkla brott (s. k. legalkonkurrens, t. ex. rån; vissa former j av s. k. kollektivdelikt). Dessa fall kräva icke något beaktande i de allmänna konkurrensbestämmelserna. Men de övriga, till antalet vida övervägande fallen av kombinerad brottslighet, kunna tillfredsställande bedömas endast genom tillämpning av sådana bestämmelser. I den mån dylika ej vore att tillgå, skulle en användning av de särskilda tillämpliga straffbuden leda till I en k 11 m u la tio 11 av straffen för de särskilda föreliggande brotten. Ge- nomförande därav vore ofta omöjligt, nämligen i de fall i vilka de särskilda straffen icke alla kunde verkställas (samtidigt eller efter varandra). Och även där en kumulation kunde genomföras, skulle den ofta möta stora be- tänkligheter, i det att den skulle innebära orimlig, understundom meningslös stränghet mot den brottslige eller i allt fall motverka uppnåendet av de sär- skilda straffens ändamål. Ej minst kräva dessa synpunkter beaktande om straffen i enlighet med en nyare åskådning ej blott skola taga sikte på de begångna brotten såsom fristående fakta utan även på den brottsliges per- son.

Allmän rättsutveckling.

Trots det nu antydda stora behovet av särskilda konkurrensregler har det under rättsutvecklingens gång i skilda länder dröjt ganska länge, innan mera fullständigt utarbetade principer i detta ämne vunnit erkännande. Oftast har en trevande behandling i rättspraxis och vetenskap först ganska sent avlösts ' genom uttryckliga lagbestämmelser. Dessa äro alltjämt mycket olika i skilda lagar; dock kan i den allra nyaste lagstiftningen spåras en tendens till en mera enhetlig utveckling. Skiljaktigheterna bero icke endast, eller ens vä- sentligen, av olika ståndpunkter angående frågor, som omedelbart hänföra sig till innebörden av brottskonkurrens; hithörande meningsskiljaktigheter äro till stor del av uteslutande teoretiskt eller terminologiskt intresse. Lag- stiftningarnas olikheter äro i stället till mycket väsentlig del beroende av olikheter i andra straffrättsliga ämnen: den större eller mindre grad i vilken den enskilde målsägarens intresse beaktas, vilka straff som användas och vad man vill uppnå med dem (allmän- eller individualprevention) o. s. v. Även

1 Angående 5. k. kombinativ strafflagskonkurrens och s. k. fortsatt brott i inskränkt mening, se nedan 5. 40.

• Sida 30
•  Original

processrättsliga synpunkter spela in, bl. a. på det sätt att rättegångsförfaran- det angående varje särskilt brott kan vara så anordnat, att det icke eller alle- nast med svårigheter medgiver beaktande av andra brott;1 utom annat spelar härvid in hänsyn till laga-kraftägande doms rättskraft. I det följande kunna endast de grövsta huvuddragen av den allmänna rättsutvecklingen uppmärk- sammas.

I den romerska rätten var kumulation av straffen för konkurrerande brott huvudregeln. Härtill medverkade bl. a. ett processuellt betonat betraktelse— sätt, enligt vilket man uppfattade brottskonkurrensen såsom ett fall av kon- kurrerande anspråk, vilkas sammanträffande ej i och för sig borde medföra materiella konsekvenser. Man drog ej i betänkande att tillämpa kumula- tionsgrundsatsen (quot delicta tot poenae) även när en och samma hand- ling förskyllde straff enligt skilda lagbestämmelser. I den senare rätten åla- des dock i viss utsträckning målsägaren att välja mellan de olika lagbestäm- melser som kunde vara tillämpliga, och man sökte även undgå oskälig sträng- het genom att i stället för att hopa flera straff utdöma ett enhetsstraff för flera sammanträffande straffbara gärningar.

Den äldsta germanska rätten anlade ett privaträttsligt betraktelsesätt på brott och straff. Härav följde att varje rättskränkning skulle sonas för sig, ej blott då flera brottsliga handlingar förekommit utan ock då genom en handling flera personers rättigheter kränkts eller t. o. m. samma person bli- vit kränkt i olika rättigheter (t. ex. genom en handling som var både miss- handel och ärekränkning). Den begynnande statliga bestraffningsrätten kom till uttryck däri att en gärning vid sidan av det ursprungliga privatstraffet kunde föranleda ett särskilt straff av offentlig natur. Undantag från kumula- tionsgrundsatsen gällde på det sätt att vid sidan av fredlöshet såsom en total rättsförlust andra straff, i synnerhet böter, ej kunde finna plats utan a b 5 0 r— berades. Vid den fortsatta utvecklingens stigande användning av livs— och kroppsstraff uppfattades dessa i stor utsträckning såsom ersättning för fredlöshet och skulle därför i likhet med denna absorbera andra lindrigare straff. Även bortsett härifrån är det tydligt, att den stegrade användningen av livsstraff skulle låta konkurrensspörsmålen framstå såsom praktiskt föga betydelsefulla. Verkställighet av dödsstraff innebar faktiskt absorption av talrika andra straff (dock gav den talrika förekomsten av kvalifikationer vid dödsstraff anledning till särskilda spörsmål). Även i den mån kumula- tion alltjämt var möjlig, i synnerhet beträffande böter och andra förmögen- hetsstraff, genomfördes efterhand, först i italiensk lagstiftning och doktrin, en viss inskränkning av kumulationen till förmån för absorption på det sät— tet, att det enhetliga brottets begrepp vidgades genom. att man upphörde att fästa avseende vid särskilda skador (t. ex. kroppsskador, ärekränkande till— målen) och till ett brott med enhetlig bestraffning sammanförde upprepade akter av likartad beskaffenhet, särskilt om de försiggått inom ett snävt tids- moment, men ibland även eljest vid 5. k. fortsatt brott, såsom upprepat äk- tenskapsbrott med samma person; det enhetliga straffet kunde visserligen

1 Nedan ang. romersk och engelsk rätt.

• Sida 31
•  Original

skärpas i förhållande till straffet för enkelt brott. Då flera straffbud voro tillämpliga å en handling, lät man i någon utsträckning det svåraste straffet absorbera de övriga och. alltså ensamt bliva tillämpligt.

De större straffrättsliga lagstiftningsarbeten som sågo dagen från nyare ti- dens inbrott lämnade under lång tid konkurrensfrågorna i huvudsak utan be- aktande. Teorien medgav efterhand principiellt absorption, då en handling hemföll under flera straffbud, men krävde i övrigt kumulation. I praxis åter, väl under inflytande av att de särskilda straffen genomgående voro mycket stränga, ansågos de i stor utsträckning icke »kunna», d. v. s. icke böra verk- ställas jämte varandra; härigenom kom man fram till absorption såsom hu- vudgrundsats vid samtliga former av konkurrens, dock ej beträffande bötes- straff. Skälen för denna ståndpunkt blevo uppenbarligen föga bärkraftiga i den mån straffsystemet, mot slutet av 1700-talet, i högre grad började präg- las av frihetsstraff ; i samband därmed utbyttes visserligen de absoluta straff- bestämmelserna alltmera mot latituder, och det blev följaktligen ofta möjligt att med absorption uppnå tillnärmelsevis samma slutresultat som genom kumulation.

I varje fall finner man, att de äldsta nu gällande strafflagstiftningarna kon- sekvent genomföra absorptionsgrundsatsen. Den franska lagstiftningen från , början av 1800-talet hänskjuter spörsmålet till processrätten, och stadgar att * då någon dömes för flera brott, endast det svåraste straffet skall åläggas.1

Regeln gäller ej blott frihetsstraff resp. svårare brott, utan även böter resp. förseelser. Dock undantagas enligt domstolspraxis egentliga ordningsförseel- ser (contraventions de simple police) ävensom åtskilliga med böter belagda skatteförseelser; böter för de sistnämnda anses hava karaktär av skadestånd. Den ungefär samtidiga österrikiska lagstiftningen gör ej heller skillnad mel- lan olika former av konkurrens, och föreskriver helt allmänt att flera sam-

» manträffande brott skola beläggas med det svåraste straffet, dock med hän-

! synstagande till övriga brott vid straffmätningen. Undantag göres för för-

skyllda bötesstraff, vilka städse skola särskilt ådömas och verkställas.2 Åt- skilliga schweiziska kantonallagar äro i huvudsak överensstämmande.

Emellertid har den äldre teoriens strängare åskådning blivit bestämmande

' för flertalet europeiska strafflagar från 1800-talet? Av grundläggande bety-

delse har härvid blivit en allt skarpare genomförd skillnad mellan olik a konkurrensformer. Såsom idealkonkurrens plågar betecknas det förhållande, att en handling innefattar flera brott, straffbelagda i sam- ma eller i olika lagbud: vållande till flera personers död genom en och samma åtgärd eller försummelse, ärekränkning av flera genom samma ytt- rande eller skrift (s. k. likartad idealkonkurrens); våldtäkt som tillika är

blodskam och/eller otukt med minderårig, uppsåtligt dödande såsom medel

* Code d'instruction criminelle, 1808, art. 365 andra st. ' Strafflag 1852 (väsentligen endast ny redaktion av strafflagen av 1803) 55 34, 35, 267; se jämväl straffprocesslagen (1873) 5 265. — Böter skulle kumuleras jämväl med dödsstraff.

= Härvid har i stor utsträckning källan varit Fe u e r h a ch s författarskap och den bayerska strafflagen av 1813; en kritisk framställning av ämnet gives av 0 r s t e d, Eunomia II (1817) 5.351, 432.

• Sida 32
•  Original

för begående av tillgrepp, inbrott medelst förödelse genom sprängämne (s. k. olikartad idealkonkurrens, vilken stundom ensam uttryckligen uppmärksam- mas av lagarna, t. ex. den tyska). För idealkonkurrens stadgas genomgående a b 5 o r p tio n: samtliga brott beläggas med ett straff, hämtat från den svå- raste straffskala, som är tillämplig å något av dem. Där någon genom flera handlingar förövat skilda brott, likartade eller olikartade, säges föreligga r e alk o n k u r r e n 5; de särskilda brottsliga handlingarna följa naturligt- vis i allmänhet i tiden den ena efter en annan, men numera erkännes att de jämväl kunna vara samtidiga. Rättsverkan ansågs länge böra vara k u m u- la tio 11 av de för de särskilda brotten förskyllda straffen, men så gott som alla lagar hava stadgat mer eller mindre vittgående modifikationer häri, till undvikande av alltför stor stränghet; ofta skall användas det för det svå- raste brottet stadgade straffet med en på ett eller annat sätt angiven förhöj- ning (s. k. asperation). För vissa grupper av fall stadgas vidare, ge- nom uttryckliga lagbestämmelser eller av rättstillämpningen, undantag i mild- rande riktning. Detta sker till en början genom det sätt, varpå själva hand- lingsbegreppet användes. Ett förfarande i flera akter, som var för sig ut- göra brott av enahanda slag, betecknas sålunda såsom en handling, varå reg- lerna om realkonkurrens icke bliva tillämpliga; t. ex. misshandel genom flera skott eller slag vid samma tillfälle, tillgrepp eller skadande av flera föremål i ett sammanhang. Man stannar emellertid ej härvid. Även om flera brotts- liga handlingar ej förekomma i omedelbar yttre anslutning till varandra, men böra anses stå i ett visst inre samband med hänsyn till gärningsmannens sub- jektiva förhållande, objektets enhet, måttligt avstånd i tiden m. fl. omstän- digheter, anses det leda till alltför stor stränghet att därå använda reglerna om realkonkurrens. De betecknas därvid såsom f o r t 5 a tt f ö r b r y- t e l s e och erhålla endast ett enkelt straff, inom maximum för den straffsats som är tillämplig å den svåraste i serien ingående handlingen; endast undan— tagsvis medgives förhöjning utöver detta maximum.1 Olikhet råder mellan lagarna på det sätt, att för fortsatt förbrytelse enligt somliga lagar krä ves att handlingarna skola utgöra brott av enahanda beskaffenhet, medan andra med— giva en viss grad av olikhet.

I övrigt hänföra sig Skiljaktigheterna mellan hithörande lagar väsentligen till rättsverkan vid realkonkurrens. Obegränsad kumulation medgives i all- mänhet endast av bötesstraff, vare sig de sammanträffa inbördes eller med tidsbestämda frihetsstraff; även för sammanträffande bötesstraff föreskrives stundom ett särskilt förhöjt maximum.2 Då ett brott förskyller dödsstraff eller livstids frihetsstraff skall detta oftast absorbera straffen för övriga brott. Vad angår behandlingen av brott som var för sig förskylla frihets— straff, genomföres kumulationsgrundsatsen principiellt av vissa lagar, som stadga att straff skall utmätas för varje brott för sig och därefter samman— läggas, varvid ibland skall genomföras dels f ö r v a n d lin g av vissa straff, för uppnående av en enhetlig straffart, dels r e d 11 k tio 11 av summan.

1 Den italienska strafflagen av 1889 stadgade i art. 79 förhöjning av straffet med minst V, och högst I/,. * Nyssnämnda lag art. 75.

• Sida 33
•  Original

| Detta system användes av den svenska strafflagen, jfr nedan. Det möter jämväl, för vissa fall, i den belgiska strafflagen, som för sammanträffande av medelsvåra brott (délits) föreskriver kumulation av straffen med den begräns- ning att summan ej får överskrida dubbla maximum för det svåraste straffet.1 Även Nederländernas strafflag erbjuder exempel på kumulation med begräns- ning av totalstraffet. Om reellt konkurrerande brott äro belagda med straff i olika straffarter, skall särskilt straff utsättas för varje brott men summan får ej överstiga straffmaximum för det svåraste brottet med mera än en tredje- del; förvandling till en enhetlig straffart skall icke äga rum. Regeln omfattar »” även brott som förskylla böter, men i fråga om sådana lindriga förseelser, vilka i lagen betecknas såsom »överträdelser», gäller att särskilda straff städse åläggas för varje förseelse, med ett absolut maximum för sammanlagt arreststraff, även i den mån dylikt straff utgör förvandlingsstraff för böter.2 —— Enligt andra lagar verkställes den vid kumulation erforderliga reduktio- nen genom minskning av vissa straff före sammanläggningen. Sålunda stad- gas i Finlands strafflag, att om någon är förfallen till flera frihetsstraff på viss tid, eller till ett eller flera sådana straff och böter, det straff som är strängast skall ådömas, tillökt med högst tre fjärdedelar av de straff, som å de övriga brotten eljest bort följa; om olika slags straff äro förskyllda, skall förvandling ske så att enbart den svårare straffarten kommer till använd- ning. De allmänna maxima för de särskilda straffarterna må vid samman- läggning överskridas intill en viss högre gräns (t. ex. beträffande tukthus fem- ton år, i stället för tolv år som är maximum då realkonkurrens ej äger rum) .3 Ett snarlikt system var antaget i den förutvarande italienska strafflagen.4 — Flera lagar uppnå ett liknande resultat genom föreskrift att domstolen skall äga för flera brott utmäta ett gemensamt e n h e t 5 5 tr a f f, vilket skall ut- göra en förhöjning i förhållande till straffet för det svåraste av de samman- ; träffande brotten (s. k. skärpning, asperation; jfr regeln i svenska strafflagen i 20 kap. 9 & ang. stöld å särskilda ställen eller tider). Härvid gäller i Tysk— land att domstolen till en början skall utmäta särskilt straff för varje brott och först därefter bestämma enhetsstraff, vilket skall vara lägre än summan av de särskilda straffen; straffarternas allmänna maxima äro förhöjda.5 Van- ligare är att enhetsstraffet skall utmätas direkt, inom en skala som är ställd i relation till den straffsats, vilken är tillämplig å det svåraste brottet. Denna metod användes av Belgiens strafflag vid sammanträffande av flera svårare brott (crimes); maximum av tidsbestämt frihetsstraff för det svåraste brottet må av enhetsstraffet överskridas med högst fem är.6 Enligt Nederländernas strafflag skall, för flera reellt konkurrerande brott som förskylla straff i samma straffart (med undantag av »överträdelser», jfr ovan) omedelbart ut- sättas ett enhetsstraff, som icke får överstiga summan av straffmaxima för

1 Strafflag av 1867, art. 60. ' Strafflag av 1881, art. 58 (såsom den i praXis tolkas) och 62. = strafflag av 1889, 7 kap. 5 5. * strafflag av 1889, art. 68 ff. & Strafflag av 1871, 74 &. Ganska överensstämmande är Polens strafflag av 1932, art. 31. ' Art. 62 f. Liknande enligt lagarna för Luxemburg och åtskilliga schweiziska kantoner. 3—373454

• Sida 34
•  Original

de särskilda brotten och ej heller må överskrida det svåraste av dessa maxima med mera än en tredjedel.1 Danmarks förutvarande strafflag medgav, dock endast vid olikartad realkonkurrens, att maximistraffet för det svåraste brot— tet »undantagsvis» finge förhöjas med intill hälften. Även enligt övriga an- förda lagar inom denna grupp är förhöjningen utöver berörda maximum fa- kultativ, beroende av om domstolen vid straffmätningen finner skäl att över- skrida detta maximum.2

Säregna äro den engelska rättens regler för straffets bestämmande vid real- konkurrens; de äro antagna i ett stort antal engelsktalande länder utanför själva England. För varje brottslig gärning, vartill en person kännes skyldig, utsättas särskilt straff. Flera straff kunna vara antingen »concurrent» eller »consecutive», d. v. s. absorption eller kumulation (utan någon reduktion) skall inträda, enligt rättens fria skön i varje särskilt fall. Enligt praxis an- vändes vanligen det förra alternativet; det anses äga tillämpning om en dom, som ålägger flera straff, ej innehåller uttrycklig föreskrift i ämnet. Kumula- tion kommer till användning i huvudsak endast om brotten äro i högre grad olikartade. Systemet kan synas olämpligt däri, att domstolen endast har val- rätt mellan de två ytterligheterna, men ej kan tillämpa någon förmedlande metod, motsvarande de kontinentala reduktions- eller asperationsgrundsat- serna (åtminstone icke då endast två brott konkurrera). Olägenheterna här- av motverkas genom den engelska rättens i regel mycket vida straffskalor, ävensom av det utbredda bruket att ej underställa juryn mera än ett mindre antal ansvarsyrkanden, även om den tilltalade av åtalsmyndigheten anses skyldig till talrika brott.

De senaste årtiondena kunna, såsom ovan anmärkts, sägas företräda en enhetlig utveckling i fråga om brottskonkurrensens behandling i lagstiftnin- garna. Dessa utmärkas nämligen, tidigast den norska strafflagen av 1902, av en tendens att likställa de olika konkurrensformerna, i allt fall ideal- och egentlig realkonkurrens. Och rättsverkan är härvid i allmänhet icke, såsom i några tidigare omförmälda ålderdomliga lagar, absorption, utan en f ak 11 1- t a tiv a 5 p e r a tio 11 av straffet för det svåraste brottet; även ren kumulation förekommer emellertid.3 —— Den norska strafflagen stadgar i huvudsak föl- jande. Har någon genom samma eller skilda handlingar förövat flera brott, som skulle hava medfört frihetsstraff, användes ett gemensamt frihetsstraff; detta skall vara strängar—e än det högsta minimistraff, som är föreskrivet för något av brotten, och må ej överskrida det högsta straff, som är bestämt för något av dem, med mer än hälften. Har någon genom samma eller genom skilda handlingar förövat flera brott, för vilka dömes till bötesstraff, ådömes ett gemensamt bötesstraff; detta skall vara strängare än de böter, som något särskilt av brotten skulle hava medfört. Domstolen kan, där något av brot- ten skulle hava medfört frihetsstraff och andra böter, underlåta att ådöma

1 Strafflag av 1881, art. 57, jfr art. 62. * Italienska strafflagsförslaget av 1921 föreskrev vid realkonkurrens (utom för bötesbrott) ett enhetsstraff närmast enligt absorptionsgrundsatsen, men i vissa fall med möjlighet till asperation; art”; 23. 75. ,” Ett franskt strafflagsförslag av 1934 åtskiljer i viss mån ideal- och realkonkurrens, men medgiver ej ens för den senare att det svåraste brottets maximistraff överskrides.

• Sida 35
•  Original

i | de sistnämnda och i stället betrakta de brott, för vilka böter äro bestämda, såsom försvårande omständigheter.1 —— Danmarks nya strafflag är nära över- ensstämmande. Har någon genom en eller flera handlingar begått flera lag— överträdelser, utsättes för dem ett gemensamt straff inom den föreskrivna straffskalan eller, om flera straffskalor komma i betraktande, den svåraste av dem. Vid synnerligen försvårande omständigheter må straffet överskrida det högsta straff, som är stadgat för någon av lagöverträdelserna, med intill hälften. Om en av lagöverträdelserna medför frihetsstraff och en annan böter, kan domstolen i stället för ett gemensamt frihetsstraff ådöma böter [ jämte frihetsstraff.2 — Jämväl det i Finland föreliggande strafflagsförslaget ) hör till denna grupp. Har någon genom en eller flera handlingar gjort sig skyldig till flera brott eller flera förseelser, som alla skulle medföra frihets- l straff, dömes han till ettgemensamt straff, vilket bör vara strängare än ; något av de minsta straff som för brotten eller förseelserna äro bestämda och som med högst hälften må överstiga det högsta straff som för något eller några av dem enligt lag kan följa. Om några av brotten eller förseelserna skulle medföra frihetsstraff, andra böter, kan domstolen antingen ådöma böter jämte frihetsstraff, eller, vid utmätande av det gemensamma frihets- ) straffet, betrakta de brott eller förseelser, å vilka böter borde följa, såsom för- ) svårande omständighet. Om å alla brotten eller förseelserna borde följa [ böter, skola böterna sammanläggas och till fullt belopp ådömas.3 1 Även i de mera betydande lagstiftningsarbetena å kontinenten göra sig ena- ! handa grundsatser gällande. I ett österrikiskt regeringsförslag från tiden när- mast före krigsutbrottet bibehölls sålunda den gällande rättens lika behand- ling av de olika konkurrensformerna, men rättsverkan är ej längre ren absorp- tion. Rätten skall utsätta ett enhetsstraff. Om de särskilda brott-en alla fin- nas förskylla frihetsstraff eller alla böter, utmätes enhetsstraffet enligt en skala, vars minimum är det högsta för något av brotten tillämpliga straff- minimum med en fjärdedels förhöjning, och vars maximum är det högsta fö- rekommande straffmaximum, likaledes med en fjärdedels förhöjning. På grund av samanträffande med ett förhållandevis obetydligt straff skola mi— nimum och maximum icke förhöjas. Om ett frihetsstraff sammanträffar med ett bötesstraff, må rätten antingen ålägga böter jämte frihetsstraffet eller utmäta frihetsstraffet med hänsyn till sammanträffandet. Då straff skall be- stämmas med hänsyn till värdet av något visst objekt, skall vid bestämman- de av straffet för upprepade gärningar tagas hänsyn till de sammanlagda värdena! Senare har man från österrikisk sida deltagit i förarbetena till det tyska strafflagsförslaget av 1930 och anslutit sig till detta. —— Under de långa förberedelserna till en gemensam strafflag för Schweiz framträdde en benä- genhet, att i olikhet med flertalet gällande kantonallagar, göra skillnad mellan ideal- och realkonkurrens.5 Denna bortföll emellertid i förbundsrådets för-

1 Strafflag av 1902, åå 62, 63. ' Strafflag av 1930, & 88 st.1-—3. ” Förslag till strafflag av A. S e r 1 a chiu 5 I (1921), 9 kap. 2 'g', jfr 3 kap. 3 5 ang. maximitid för tukthus. ' Strafflagsförslag 1912, 55 64—66, 68. ⁵ Andra expertkommissionens förslag 1916, art. 67, 68.

• Sida 36
•  Original

slag, vilket för båda fallen i allmänhet stadgade ett enhetsstraff; detta skulle, om samtliga brott förskyllt frihetsstraff, vara svårare än det straff som det svåraste brottet förskyllt men finge ej överskrida maximum av det för detta brott stadgade straffet med mera än hälften, ej heller det allmänna maximum för den ifrågakommande straffarten. Sammanträffande frihetsstraff och bö- ter skulle kumuleras. Flera sammanträffande bötesstraff skulle förenas till ett bötesstraff, enligt fri straffmätning motsvarande den brottsliges .skuld.1 Des- sa grundsatser hava bibehållits under förslagets ännu ej avslutade parlamen- tariska behandling. — Italiens nya strafflag av 1930 går i viss mån själv- ständiga vägar. Även däri likställas ideal- och realkonkurrens, men straffet bestämmes genom kumulation av de straff, som bort åläggas för varje sär- skilt brott. Summan av frihetsstraff betecknas visserligen såsom »enhets- straff», men detta hindrar icke att straff av olika arter verkställas utan någon förvandling; i överensstämmelse härmed skola även frihetsstraff och bötes- straff verkställas var för sig. Emellertid kan sammanträffandet i vissa fall föranleda förändring av straffarten. Om livstids frihetsstraff för flera än ett brott sammanträffa, övergå de till dödsstraff; sammanträffande tidsbestämda frihetsstraff av högsta varaktighet (24 år) skola övergå till livstids frihets- straff. För det sammanlagda straffet finnas särskilda förhöjda maxima för varje straffart (30 i stället för 24 år 0. s. v.). Om de sammanträffande straffen äro av samma art, gäller därjämte att summan ej må överskrida det högsta särskilda straffet, multiplicerat med fem.2 — Under det långvariga arbetet på reformering av den tyska straffrätten hava olika tendenser gjort sig gällande. De tidigare förslagen (1909—1919) bibehöllo åtskillnaden mel- lan ideal- och realkonkurrens och stadgade för den förra absorption men för den senare, såvitt angår sammanträffande frihetsstraff, ett enhetligt straff, vilket skulle bestämmas genom förhöjning av det svåraste förskyllda straffet; tidsbestämt frihetsstraff kunde ej uppnå summan av de särskilda förskyll- da straffen och ej överstiga femton är (samma maximum som föreslagits för tukthus vid enkel brottslighet) .3 Nyare förslag (från och med 1925) hava likställt ideal- och realkonkurrens. Det senaste förslaget före den national— socialistiska omvälvningen genomförde över hela linjen straffets bestämman- de enligt asperationsgrundsatsen. Enhetsstraff skall utmätas enligt det svå- raste tillämpliga lagrummet (med beaktande av högre minimum enligt annat lagrum) varvid maximum må överskridas med hälften, dock ej utöver sum- man av de för de särskilda brotten gällande straffmaxima; ej heller må fri- hetsstraff på viss tid överstiga femton år (d. v. 5. det allmänna maximum för tukthus). Böter skola ej ådömas särskilt i andra fall än då bötesstraff kan användas jämsides med frihetsstraff redan vid enkel brottslighet (nämli- gen vid brott på grund av vinningslystnad).4 Det nyaste — nationalsocia- listiska — tyska strafflagsförslag—et behåller grundsatsen om enhetsstraff vid

1 Förbundsrådets förslag 1918, art. 65. ! Strafflag 1930, art. 72 ff. 3 Förslag av 1919, 5 32 ff; för fortsatt brott, utan närmare begreppsbestämning, föreslogs en- hetligt straff utan förändring av strafframen, & 37. * Riksdagens strafflagsutskotts förslag 1930 (gemensamt med Österrike), 55 65—67.

• Sida 37
•  Original

både ideal- och realkonkurrens. Dock kunna böter fakultativt ådömas sär- skilt jämte annat straff, liksom arrest (Haft) vid sidan av fängelse (däremot ej av tukthus) ; detta undantag är i synnerhet avsett att användas för brott på grund av oaktsamhet. Ett enhetsstraff får ej överskrida summan av straff- maxima för de särskilda brotten, ej heller vissa absoluta tidsgränser i huvud- saklig överensstämmelse m—ed det föregående förslaget. Däremot har förbu- det mot att med mera än hälften överskrida det svåraste särskilda maximum bortfallit (vilket sammanhänger med att man endast i mindre utsträckning avser att uppställa straffskalor med lägre maxima än de som allmänt skola gälla för de särskilda straffarterna).1 De lagar, som likställa ideal- och realkonkurrens, upptaga i allmänhet icke någon särskild behandling av det fortsatta brottet. En sådan är tydligen ganska överflödig om skärpning utöver det svåraste brottets maximum även vid realkonkurrens icke är obligatorisk. En särbehandling av det fortsatta brottet har emellertid funnits erforderlig i den italienska lagen med dess kumulationsmetod, som ofta måste leda till mycket stränga straff vid real- konkurrens. Reglerna härom äro icke tillämpliga där någon genom flera gärningar (eller upprepad underlåtenhet) vilka innebära verkställande av : ett och samma brottsliga uppsåt begår flera kränkningar av samma lagbe- stämmelse, även om gärningarna förövas å skilda tider och även om de äro av olika svårhetsgrad. Ett enhetligt straff skall åläggas, nämligen det som . bort följa å den svåraste lagöverträdelsen, ökat intill det tredubbla (fakultativ höjning) .2 Även enligt det nationalsocialistiska tyska strafflagsförslaget skall begreppet fortsatt förbrytelse komma till användning: upprepat begående av brott som är hänförligt under ett och samma straffbud utgör endast ett brott, när de särskilda handlingsmomenten bero av ett enhetligt beslut. I sådant fall inträder endast enkelt straff, och konkurrensreglerna komma icke till användning.3 Av övriga ifrågavarande lagstiftningsarbeten innehåller en- dast det finska förslaget en bestämmelse om fortsatt brott. Enligt denna skall, om upprepade straffbara gärningar utgöra fortsättning av samma straff- bara handling, straff ådömas den skyldige för en handling, men den omstän— digheten att handlingen fortsatts, gälla sås-om försvårande.4 -— Det må slut- ! ligen anmärkas, att nyare lagar och förslag i jämförelsevis större utsträck- ning föreskriva straffhöjning, understundom mycket betydande, då brott begås vane- eller yrkesmässigt e. dyl. Då skall, åtminstone i all- mänhet, å flera gärningar som samtidigt förekomma till bestraffning, icke till— lämpas konkurrensreglerna utan endast den särskilda straffbestämmelsen för vane- eller yrkesmässigt brott (jfr ovan ang. kollektivdelikt). Uttrycklig bestämmelse härom finnes understundom meddelad; i vissa länder anses spörsmålet tvivelaktigt.

1 Bericht Uber die Arbeit der amtlichen Strafrechtskommission, utg. av riksjustitieministern ) _ F. Gärtner, 2. uppl. Berlin 1935, s. 226—245. ¹ = Strafflag av 1930, art. 81 st. 2, 3.

3 Bericht s. 240. 4 Förslag av Serlachius I (1921), 9 kap. 1 5.

• Sida 38
•  Original

Svensk rätt.

Liksom i annan germansk rätt var utgångspunkten även i Sverige, att av sammanträffande brott vart och ett borde erhålla särskilt straff och kumula- tion såvitt möjligt äga rum. Denna grundsats har i huvudsak bibehållits mycket länge. Jämförelsevis tidigt har man dock börjat använda enhets- straff vid vissa ofta förekommande och utpräglade former av fortsatt brott, någorlunda desamma som i främmande rättssystem; redan före 1734 års lag behandlades på detta sätt bl. a. tjuvnadsbrott och vissa otuktsbrott. Des- sa fall kvarstodo i missgärningabalken (40 kap. 2 5, om stöld å flera ställen än ett eller på åtskilliga tider; 53 kap. 8 &: »Äro flera barn avlade med en kvinna och lagsökning däremellan ej skedd, böte som för ett lägersmål»); där återfinnas jämväl andra liknande fall. Kumulation ägde emellertid i allmänhet rum, och detta gällde även vid idealkonkurrens. Sålunda skulle förfalskare av vissa allmänna handlingar, om han därmed bedragit sig till gods eller penningar, jämte förfalskningsbrottet även stånda tjuvsrätt (missgär- ningsbalken 8 kap. 1 % sista punkten). Angående vållande till eldskada hette det: brinner folk inne, böte full mansbot för vardera (byggningabalken 24 kap., »om vådeld i by», 1 g). Med denna uppfattning behövdes överhuvud ej särskilda bestämmelser om brottskonkurrens. Ej heller angående reduk- tion av summan vid kumulation av straff voro uttryckliga bestämmelser med- delade i 1734 års lag.1 I rättspraxis torde emellertid kumulationen ofta hava ansetts leda till orimlig stränghet och undvikits genom anordnande av ab- sorption. Mera ingående konkurrensregler tillkommoi lagstiftningen först genom vissa författningar som omedelbart föregingo 1864 års strafflag; deras innehåll återfinnes i denna.

Strafflagens bestämmelser grunda sig på särskiljande av de tre konkur- rensformerna: idealkonkurrens, realkonkurrens och fortsatt förbrytelse. Den förstnämnda säges av lagen föreligga, då en handling innefattar flera brott (4 kap. 1 å). Realkonkurrens åter föreligger, då någon har förövat flera brottsliga handlingar och de ej till varandra stå i det sammanhang, att de innefatta fortsättning av en och samma förbrytelse, utan äro, var för sig, till särskilda brott att hänföra (2 5). Innebörden av att flera brottsliga handlingar utgöra fortsättning av ett och samma brott (3 €) angives ej när- mare i lagtexten.

Rättsverkan vid idealkonkurrens är absorption: är straffet å ettdera brottet svårare än å annat, skall det svåraste straffet ådömas; är vartdera brottet be- lagt med samma straff, varde det straff ådömt. I båda fallen skall brott för vilket särskilt straff ej ådömes betraktas såsom försvårande omständighet. Bestämmande av en straffskalas svårhet måste naturligen göras efter dess maximum. Beträffande jämförelse mellan olika straffarter framgår av 2 kap. 1 % andra stycket, att frihetsstraff städse är att anse såsom svårare än böter, och straffarbete än fängelse, oavsett tidslängden; t. ex. sex månaders straff-

1 Under missgärningsbalkens giltighetstid tillkommo i förklaringen den 23 mars 1807, punkt 11, bestämmelser om maximum vid sammanläggning av kroppsplikt.

• Sida 39
•  Original

arbete skall alltså vara svårare än två års fängelse. Om den med hänsyn till maximum svåraste straffskalan har ett lindrigare minimum än en annan straffskala, anses av tolkningen såsom otvivelaktigt att den senare skalans högre minimum icke får underskridas. Straffskärpning genom hårt natt- läger (enbart eller i förening med mörkt enrum) må ådömas även om sådan skärpning endast är föranledd av ett brott, vars straffskala i övrigt icke kom- mer till användning. Avsättning och annat särskilt straff för ämbetsman ävensom bistraff skall eller kan likaledes inträda, så snart dylikt straff för- anledes av något bland de konkurrerande brotten. — Beträffande rättsver- kan vid fortsatt förbrytelse stadgas endast att upprepningen skall anses så- som försvårande omständighet vid bestämmande av straff för brottet. La- gens formulering synes härvid utgå från att endast ett straffbud kan vara tillämpligt och att alltså de brottsliga gärningarna måste vara likartade. I teori och praxis råder emellertid enighet därom, att en sådan bestämning av begreppet fortsatt förbrytelse skulle leda till alltför stor stränghet och där- för vore alltför snäv. Hinder lärer sålunda icke möta att anSe en brottslig gär- ning utgöra »fortsättning av en och samma förbrytelse», även om den före- gående gärningen varit av beskaffenhet att skola bestraffas enligt ett annat lagrum än den senare gärningen, bedömd i och för sig (t. ex. mened och be- drägeri mot borgenärer, 13 kap. 1 % och 23 kap. 1 g). Vid sådan »olikartad» fortsatt förbrytelse kunna följaktligen möta samma spörsmål, som vid be- straffning av ideellt konkurrerande brott, och det får antagas att de för det senare fallet uppställda reglerna böra erhålla motsvarande tillämpning i först- nämnda fall.

Vid realkonkurrens inträder principiellt kumulation: ändå att brotten äro av samma slag, skall domstolen utsätta de särskilda straff, som bort följa å varje brott. Ofta skall dock inträda »förening eller förändring av straff», enligt föreskrifter i 4—8 åå, och domstolen har att meddela föreskrift även härom. Någon gång inträder absorption: med straffarbete på livstid må ej förenas annat frihetsstraff eller böter; och vid förening av flera frihetsstraff, som äro förbundna med straffskärpning, skall den svåraste skärpningen en— sam tillämpas. Vid kumulation av flera frihetsstraff på viss tid kan inträda reduktion, i det att summan ej må överstiga det svåraste av de straff, som ut- mätts för något brott, med mera än två år; med denna tid må även de i all- mänhet gällande maximitiderna av tio år för straffarbete och två år för fängel- se överskridas (2 kap. 3 och 4 åå). Fängelse, som sammanträffar med straff- arbete, skall övergå till denna straffart, och därvid skall på tiden för fängelse- straffet avdragas hälften. Flera straff av böter, som betalas, kumuleras obe- gränsat; likaså kumuleras böter och frihetsstraff, under enahanda förutsätt- ning. Skall förvandling ske av ett bötesstraff, skall den omfatta jämväl andra förvandlingsbara bötesstraff för vilka den bötfällde häftar, och förvandlings- straffet skall bestämmas efter sammanräknade antalet dagsböter (lagen den 9 april 1937, 14 %; förut strafflagen 2 kap. 12 å); förvandlingsstraffets maximum är även i sådant fall det vanliga (nittio, förut sextio dagar) . Om förvandlings- straff sammanträffar med omedelbart ådömt frihetsstraff, behandlas det så-

• Sida 40
•  Original

som nyss angivits i fråga om fängelse; även förvandlingsfängelse kan sålunda övergå till straffarbete, och förvandlingsstraff kan helt bortfalla om den i det särskilda fallet gällande maximigränsen uppnåtts redan vid förening av ome- delbart ådömda frihetsstraff.

I 4 kap. strafflagen upptagas regler för två fall, som strängt taget icke inne- bära sammanträffande av brott, enär den brottslighet, som förekommer till behandling, väl är flerfaldig men likväl icke innefattar mera än vad som ut- gör ett enda brott. — Det ena av dessa fall avses i 1 % andra stycket, näm- ligen att en handling innefattar ett brott som i särskilda avseenden är belagt med olika straff, s. k. kombinativ strafflagskonkurrens. I själva verket måste under bestämmelsen, på grund av en bindande analogi, hänföras även det fall, att en handling innefattar ett brott som är belagt med straff i flera avseenden, även om straffen äro lika. Såsom exempel kan nämnas den i tidigare lagstiftning särskilt uppmärksammade händelsen, att en stöld är för- enad med flera sådana omständigheter, som var för sig göra stölden hänför- lig under förhöjt straff (se 20 kap. 4 5); hit hör att man medelst inbrott stjäl i kyrka något, som kyrkan tillhörer eller av andra där i förvar satt är (sist— nämnda lagrum, punkterna 1. och 4.), eller att kreatur som går i bete ute å mark, stjäles av någon som för stöldens förövande sig med vapen inställt (därstädes, p. 6. och 7.). Rättsverkan skall i dylika fall bliva absorption, på samma sätt som vid idealkonkurrens enligt första stycket. Det är också täm- ligen självklart, att ifrågavarande konkurrensform ej kan bedömas strän- gare än idealkonkurrens. Fastmera måste anses, att absorption är enligt sa- kens natur mycket närliggande, då det ju blott är fråga om ett enda brott. Det må emellertid anmärkas, att för vissa hithörande fall, bl. a. sådana som avses i nyssberörda exempel, vår rätt tidigare föreskrev asperation genom en för tjuvnadsbrott särskilt given regel i strafflagen 20 kap. 8 5 i dess ursprung— liga lydelse. — Även under 4 kap. 3 & torde hänföras vissa fall, i vilka ej är fråga om ett sammanträffande av flera brott. Flera efter varandra följande brottsliga handlingar kunna nämligen rent språkligt anses »utgöra fortsätt- ning av ett och samma brott» även om de tillsammans icke innefatta mera än vad som utgör ett brott. Inom litteraturen anföras sådana fall som efter- görande av ett mynt, vilket upprepas flera dagar efter varandra; eller att någon en dag förmår en annan att besluta sig för ett brott och följande dag hjälper honom vid brottets utförande. Enligt rådande uppfattning skall nu å ett dylikt s. k. fortsatt brott i inskränkt mening användas den i 3 å givna föreskriften att handlingsflerheten skall anses såsom en försvårande omstän- dighet. Det är emellertid att märka, att stadgandet för dessa fall icke har till uppgift — såsom då flera brott föreligga, s. k. fortsatt brott i vidgad bemärkelse — att utesluta kumulation enligt reglerna om realkonkurrens. Ty dessa kunna enligt sitt eget innehåll icke vinna tillämpning, enär mer än ett brott icke föreligger. Det för fortsatt brott givna stadgandet kommer sålunda i dessa fall endast att innebära en straffmätningsregel.

Den svenska lagens regler om sammanträffande av brott utgå i första band från att den flerfaldiga brottsligheten blir föremål för dom i ett sammanhang. Emellertid stadgas ytterligare, i 9 &, att om någon, sedan han blivit till straff

• Sida 41
•  Original

för ett brott dömd, varder övertygad att förut hava förövat annat brott, straf- fet skall så bestämmas som hade han på en gång varit för båda brotten lag- förd. Vid tillämpning av det totala straff som bestämmes i enlighet härmed, skall avräknas vad den dömde av det förut ådömda straffet redan kan hava utstått; vad som verkställes blir sålunda måhända endast en rest, och det kan inträffa att det efteråt avdömda brottet ej skall medföra något ytterligare straff. Bestämmelser av liknande innehåll möta i ett stort antal främmande lagar. Vissa av dem förutsätta dock för konkurrensreglernas tillämpning att vid den senare domen något skall återstå att verkställa av det förut ådömda straffet. Regeln i 9 % innebär att en tidigare doms laga kraft icke utgör hin- der för samma eller en annan (även lägre) domstol att senare, med stöd av 4 kap., meddela ändrade föreskrifter om bestraffningen. Domstolen har här- vid att beakta ej blott reglerna om förvandling och reduktion av straff för reellt konkurrerande brott, utan även bestämmelserna om absorption vid idealkonkurrens och fortsatt brott.1 Skulle den senare domstolen hava varit okunnig om den tidigare domen, har enligt 13 & verkställighetsmyndighet att förordna om sådan förvandling eller reduktion av straff, som skall inträda jämlikt reglerna om realkonkurrens, däremot icke att anordna tillämpning av 1 eller 3 & (detta skulle endast kunna göras av domstol efter upphävande av de båda domarna, och härför kräves anlitande av extraordinärt rätts- medel).

Om någon, efter det han blivit dömd för ett eller flera brott, ånyo förövar brott, föreligger ej något egentligt sammanträffande av brott. I saknad av särskilda bestämmelser skall därför straffet för det eller de efter domen för— övade brotten oförändrat och fullt ut verkställas utan att påverkas av det för- ut ålagda straffet. Jämväl i vissa hithörande fall är naturligen kumulation omöjlig att genomföra, t. ex. då det ena straffet är livstids frihetsstraff. Här- om erfordras ej särskilda föreskrifter, och dylika äro i allmänhet icke givna i de främmande lagarna. Härifrån avviker, tämligen enastående, vår lag som i 4 kap. 10 5 för ifrågavarande s. k. sammanträffande av straff stadgar, att det eller de särskilda straff, som den dömde förskyllt på grund av brott efter domen, skola förenas eller sammanläggas med det förut ådömda straf— fet eller den vid de nya brottens förövande icke verkställda återstoden därav, under iakttagande av vad eljest gäller vid realkonkurrens. Sålunda stadgad förvandling och reduktion av straff skall i första hand föreskrivas av den domstol, som dömer till straff för de senare brotten. Men skulle detta icke hava iakttagits, skall verkställighetsmyndighet meddela motsvarande före- skrift. — För det fall, att den som är dömd till straffarbete på livstid förövar brott, stadgas i 4 kap. 15 5 att frihetsstraffet skall skärpas genom den döm- des inneslutande i mörkt enrum under viss kortare tid. Förordnande här- om ankommer på domstol, i vanlig rättegångsväg.

Såsom inledningsvis blivit anmärkt, innehåller den svenska strafflagen av- vikande regler för vissa fall av konkurrens. Viktigast bland dessa stadganden

1 Beträffande idealkonkurrens märkes, att den tidigare domens rättskraft kan utgöra hinder för att överhuvud beakta en förut okänd rättslig kvalifikation av det förut prövade förloppet; t. ex. kan någon som dömts för våldtäkt ej genom ny dom få straffet höjt därför att den våld— tagna var en anförvant som avses i 18 kapzs blodskamsbestämmelser.

• Sida 42
•  Original

äro 20 kap. 8 och 9 åå, angående snatteri och stöld. Har någon å särskilda ställen eller tider förövat snatteri och går det tillgripnas sammanlagda värde ej över stöldgränsen (trettio kronor), skall den i 4 kap. 3 & för fortsatt för- brytelse stadgade absorptionen vinna tillämpning även om snatterierna, eller vissa av dem, icke kunna anses utgöra »fortsättning av ett och samma brott». Avse snatterierna ett sammanlagt värde över trettio kronor, skall den brotts- lige straffas för stöld (8 5). Har någon å särskilda ställen eller tider begått stöld (eller inbrott) eller sådant brott och snatteri, skall han likaledes städse erhålla ett enhetligt straff, varvid lagen hänvisar till 4 kap. 3 % (9 53). Rätts- verkan enligt 9 5 är emellertid icke, såsom eljest vid fortsatt brott, enkel absorption, utan fakultativ asperation; lagen medgiver nämligen att straffet må förhöjas till straffarbete i ett år utöver den för det svåraste fallet bestämda högsta strafftiden. Att lagen sålunda, då tjuvnadsbrott sammanträffa inbör- des, helt uteslutit användning av den vanliga kumulationsprincipen vid real- konkurrens är anmärkningsvärt, framför allt därför att dessa brott, både i och för sig och såsom reellt konkurrerande, äro synnerligen vanliga. Det är sålunda en mycket betydande begränsning av lagens allmänna konkurrens- system, som härigenom vidtagits. — En annan specialregel om konkurrens möter i 25 kap. 18 &. Här föreskrives, att därest ämbetsbrott enligt 16 eller 17 å — åsidosättande i allmänhet av ämbetsplikt, uppsåtligen eller av oakt- samhet —- tillika innefattar annat brott enligt strafflagen, reglerna för real- konkurrens skola tillämpas. Att sålunda vid dessa fall av idealkonkurrens skall inträda kumulation och icke absorption, har sin egentliga betydelse för det fall att ämbetsbrottet finnes förskyllda böter. Bör det beläggas med av- sättning eller suspension, överensstämmer redan med grunderna för 4 kap. 1 5 att dylikt särskilt straff skall inträda jämte det straff i allmän straffart, som tillika förskyllts. Bestämmelsen i 18 å (vars förarbeten äro föga upply- sande) torde sålunda främst få anses vara av lagteknisk karaktär; i den mån den medgiver utdömande av böter utöver eljest för ett visst brott gällande maximum, är den av ringa praktisk betydelse och överensstämmer icke väl med dagsbotssystemet för bestämmande av bötesstraff.1

* Såsom i det föregående blivit antytt påkalla konkurrensreglerna tillämpning i en till antalet mycket betydande del av de förekommande brottmålen. Upplysning i detta hänseende erhålles icke i den officiella rättsstatistikens publicerade uppgifter. För belysning av spörsmålet hava de sakkunniga inhämtat uppgifter från några domstolar, som hava att handlägga ett större antal brottmål. Vid polisdamstolen i Malmö meddelades under åren 1935 och 1936 fällande ut— slag i 10661 mål. I 951 av dessa mål eller 9 % förekom sammanträffande av brott, i samtliga fall realkonkurrens av brott som belades med böter. Under samma tid fällde rådhusrätten i Malmö till straff i 1071 mål. I 259 mål eller nära 25 % förekom tillämpning av en eller flera konkurrens— regler, däribland av 4 kap. 9 5 i 5 mål och av 10 5 i 2 mål. I 175 fall av realkonkurrens (utan till— låmpning av 9 eller 10 5) ådömdes endast böter i 47 fall, böter och frihetsstraff i 69 fall och endast frihetsstraff i 59 fall. I hovrätten över Skåne och Blekinge förekommo under åren 1932—36 fål— lande utslag 1 1.390 brottmål; i 470 av dessa mål eller över 33 % tillämpades en eller flera kon— kurrensregler, däribland i 7 mål 4 kap. 9 5 och i 3 mål 10 5. Uti de övriga 460 målen tillämpades i tre fall 1, 2 och 3 55 samtidigt och i ytterligare 71 fall två av dessa paragrafer samtidigt. Sam— manlagt användes (bortsett från fall enligt 9 eller 10 5) i 110 mål 1 5, i 304 mål 2 5 och i 123 mål 3 5. Vid nämnda 304 fall av realkonkurrens ådömdes i 124 fall endast böter, i 126 fall böter och frihetsstraff samt i 54 fall endast frihetsstraff. De olika redogörelseåren förete ej större inbördes avvikelser. Dock förekommer en något stegrad frekvens av idealkonkurrens, isynnerhet med ådömande av frihetsstraff; detta förhållande torde möjligen stå i samband med 1934 års lagstift- ning angående bestraffningen av vissa förseelser vid förande av motorfordon.

• Sida 43
•  Original

Strafflagskommissionens förslag. Under det straffrättsliga reformarbete, som ägt rum i Sverige under de senare årtiondena, hava jämväl framlagts för- slag om nydaning av konkurrensbestämmelserna. I det av professorn J. G. W. Thyrén år 1916 avgivna förberedande utkast till strafflag, allmänna de- len, upptogos nämligen i9 kap. utförliga bestämmelser om sammanträffande av brott och i 10 kap. om sammanträffande av straff inbördes eller av straff och skyddsåtgärd. På grundval av utkastet avgav strafflagskommissionen år 1923 förslag till strafflag, allmänna delen (statens off. utr. 1923: 9), vilket jämväl upptog bestämmelser i nämnda ämnen, utgörande 11 och- 12 kap. av förslaget; dessa överensstämde i huvudsak med vad i utkastet föresla- gits.

Principiellt föreslogs, att skillnad ej skulle göras mellan ideal- och real- konkurrens, och fortsatt förbrytelse omnämnes ej särskilt i lagtexten. Rätts- verkan var vid all konkurrens a b s 0 r p tio n: ett gemensamt straff skulle ådömas, vilket ej finge sättas under det svåraste av de lägsta straff eller över det svåraste av de högsta straff, som för brotten vore i lag utsatta. Denna regel skulle tillämpas jämväl då ett brott i olika avseenden vore belagt med skilda straff (jfr ovan ang. strafflagen 4 kap. 1 % andra stycket). Den i 4 kap. 9 & stadgade grundsatsen om gemensam bestraffning av brott, av vilka något blir föremål för bestraffning genom senare dom, bibehölls i förslaget (11 kap. 3 €). Trots den principiella enkelheten i förslagets konkurrenssystem voro dess bestämmelser om sammanträffande av brott ganska vidlyftiga och in— vecklade. Detta berodde framför allt på det sätt varpå de särskilda straf- fen anordnats (bl. a. reglerna om avbetalning och förvandling av böter), och därpå, att i ett sammanhang reglerades även de spörsmål som vid samman- träffande av brott uppstå med hänsyn till villkorlig utskrivning från frihets- straff och till vissa skyddsåtgärder.

Det sist anförda äger jämväl tillämpning å förslagets 12 kap. Detta bygger på den i strafflagens 4 kap. 10 & antagna grundsatsen, som genomföres med mycken följdriktighet. Till att komplicera de härför erforderliga bestämmel- serna bidrager även det sätt varpå straffarbetsstraffet i förslaget var anord- nat, med en varaktighet av minst fyra år men med obligatorisk villkorlig ut- skrivning då den dömde undergått så stor del av straffet, att endast ett år återstode av den ådömda strafftiden (jfr 12 kap. 7 å). I förslagets 12 kap. givas även särskilda bestämmelser bl. a. för de fall, att efter dom brott begås å olika tider och återstoden av det förut ådömda straffet är större, när ett än när annat förövas (8 å andra stycket); samt att någon, som blivit dömd till straff, därefter på en gång lagföres för brott som han begått före domen och för brott som han begått efter domen men innan straffet blivit till fullo verkställt. Dessa fall äro uppenbarligen möjliga även för närvarande, men det sätt varpå de böra behandlas är ej särskilt angivet i lag. Härav ha för tillämpningen föranletts betydande svårigheter.

Strafflagskommissionen var icke enig om förevarande delar av förslaget. Mot det undantagslösa genomförandet av absorptionsprincipen reserverade sig professorn E. Kallenberg med yrkande att i svårare fall det högsta straff-

• Sida 44
•  Original

maximum för något särskilt brott, där det utgjordes av frihetsstraff på viss tid, borde kunna höjas inom vissa gränser. Överdirektören V. Almquist kri— tiserade de invecklade bestämmelser som skulle ersätta nuvarande 4 kap. 9 och 10 åå samt föreslog: bestämmelserna i förslagets 11 kap. 3 & borde till- lämpas i alla de fall, då någon, sedan han blivit dömd till straff för ett brott, men innan han till fullo undergått straffet, bleve övertygad om att hava för- övat annat brott, för vilket straffet ännu icke vore förfallet, således även då det upptäckta brottet förövats efter den förra domens meddelande. I sist— nämnda fall borde, där det förra straffet icke vore böter, det gemensamma straffet kunna förhöjas utöver vad eljest vore stadgat, dock exempelvis ej med mera än hälften av vad lagen i frihetsstraff på viss tid högst utsatte för det nya brottet. Jämväl hovrättsrådet G. Olin ansåg den i förslaget strängt genomförda åtskillnaden mellan sammanträffande av brott och sammanträf- fande av straff vara oriktig. I stället för 12 kap. i förslaget borde meddelas ett stadgande, att därest någon sedan han blivit dömd till straff men innan han till fullo undergått detsamma, ånyo förövat brott, ett gemensamt straff skulle ådömas. I vissa fall borde detta få överskrida den övre gräns, som an- givits enligt förslagets huvudregel i 11 kap., möjligen med tillämpning av asperationsprincipen.

Kritik av den nuvarande ordningen.

Gränsdragningen mellan olika konkurrensformer. Till skillnad från de flesta moderna strafflagar utmärkes den svenska rättens konkurrenssystem av en djupgående olikhet i behandlingen av å ena sidan idealkonkurrens och fortsatt förbrytelse, å andra sidan realkonkurrens. Denna olikhet medför en viss vidlyftighet och komplikation av bestämmelsernas avfattning, i synnerhet om de skulle utbyggas till att bliva i allo fullständiga och tydliga. Den är vi- dare ägnad atti tillämpningen vålla tvekan om vilket slag av konkurrens som i ett särskilt fall föreligger, och därmed till osäkerhet om vilken' rättsverkan som skall inträda. En sådan osäkerhet framträder enligt erfarenhetens vitt- nesbörd synnerligen ofta.

Den berörda svårigheten gör sig & jämförelsevis mindre mån gällande i fråga om gränsdragningen mellan idealkonkurrens och realkonkurrens (eller fortsatt förbrytelse, vilkens avgränsande emot idealkonkurrens endast mera sällan är av praktisk betydelse). Det avgörande begreppet, den brottsliga handlingens enhet, låter sig i många fall bestämma genom en omedelbar iakttagelse. Beträffande andra fall — i synnerhet sådana där ett omedelbart »naturligt» handlingsbegrepp icke är utan vidare användbart, utan man måste bestämma handlingens enhet jämväl efter rättsliga synpunkter, t. ex. då det gäller att till en enhetlig handling sammanfatta förverkligandet av flera ioch för sig självständiga viljeimpulser genom särskilda akter -— befin- nes väl att gränsdragningen kan vålla svårigheter. Ej minst kunna dylika framträda då lagen själv kombinerar fristående åtgärder till s. k. samman- satta hrottsrekvisit. Åtgärderna måste då i konkurrenslärans mening anses

• Sida 45
•  Original

utgöra »en handling», och även om endast en av åtgärderna tillika innefat- tar ett annat brott, måste detta anses konkurrera ideellt med det samman— satta brottet. Även en underlåtenhet eller annat brottsligt förhållande, som är utsträckt över något längre tid, bör ofta men ingalunda alltid anses kon- kurrera ideellt med ett brott, vilket under något moment av det ifrågavarande brottets varaktighet begås genom en i samband därmed förövad åtgärd eller underlåtenhet. Men förevarande svårigheter äro till väsentlig del oöverkom- liga i varje konkurrenssystem, enär de ofta framträda på enahanda eller mot- svarande sätt vid bestämmande av vad som skall utgöra ett eller flera brott. I rättspraxis hava nu berörda synpunkter gjort sig gällande bl. a. vid bedö— mande av fråga huruvida beträffande konkursgäldenär, som dömes till an- svar för att han dels förövat bedrägeri mot sina borgenärer därigenom att han i sviklig avsikt undandolt penningmedel från sitt konkursbo, dels ock beedigat konkursbouppteckningen oaktat nämnda penningmedel däri icke funnits upptagna bland tillgångarna, skulle tillämpas 1 5 i 4 kap. strafflagen; frågan har besvarats nekande av högsta domstolens majoritet (N. J. A. 1930 s. 29, plenimål,1 jfr nedan; se angående ett närstående spörsmål N. J. A. 1930 s. 452). Vidare har under senare tid vid upprepade tillfällen framträtt osä- kerhet, huruvida 4 kap. 1 & skulle tillämpas beträffande bilförare, som i ett sammanhang gjort sig skyldiga till olika förseelser mot motorfordons- och trafiklagstiftningen, i vissa fall även vållande till annans död eller till kropp- skada.

Gränsen mellan realkonkurrens och fortsatt förbrytelse (i s. k. vidgad be- märkelse) har, såsom anmärkts, icke bliviti lagen närmare angiven. Vår lag överensstämmer i detta stycke med de flesta övriga lagar, som använda be- greppet fortsatt förbrytelse, och en skarp gränsdragning torde överhuvud icke vara möjlig. Det är då icke överraskande, att olika meningar hos domsto- larna mycket ofta framträda i samma eller liknande fall. Att så sker, är emellertid betänkligt på grund av den stora betydelse för rättsverkan som blivit tillagd denna gränsdragning. I teorien plågar man, för att fortsatt för- brytelse skall anses föreligga, uppställa den betingelsen, att de brottsliga hand- lingarna skola hava någon straffbar beståndsdel gemensam och att den minsk- ning av handlingarnas totala straffvärdighet, som härav föranledes, skall vara av väsentlig betydelse.2 Den gemensamma beståndsdelen kan ibland vara ett moment som av lagen uttryckligen uppställes såsom karakteristisk för visst (sammansatt) brott. Hithörande exempel äro att någon förövar in- brottsstöld å skilda tider förmedelst samma inbrott, eller att någon slår en kvinna medvetslös för att både våldtaga och råna henne samt fullbordar först den ena avsikten och sedan den andra. Även utan sådant stöd i lagens brottsbestämning kan emellertid ett gemensamt moment böra anses vara av väsentligt mildrande betydelse. Det kan sålunda förekomma, att en senare brottslig handling genom sitt sammanhang med en föregående förlorar i ob- jektiv betydelse och på denna grund framstår såsom mindre straffbar än om

1 För längre tid tillbaka har i liknande fall någon gång 4 kap. 1 & blivit tillämpad, se N. J. A. 1876 B nr 516, 1882 B nr 622. * Härom och till det följande se Ha g strömer, Svensk Straffrätt I 5. 724 f.

• Sida 46
•  Original

den förekommit ensam för sig; så ofta beträffande en förnyad misshandel eller förolämpning mot samme person. Eller ock kan det mildrande momen- tet ligga på den subjektiva sidan, i det att genom den förra handlingen de mo- tiv, som verka avhållande från sådana brott som det vilket innefattas i den nya handlingen, till en del förlorat sin motståndskraft, så att den rättsstri— diga viljan vid denna nya handling möter svagare subjektiva hinder än el- jest, t. ex. vid åtskilliga vålds- och sedlighetsbrott. Hit höra bl. a. många fall där det ena brottet utgör medel för det senares förövande. Vid spörsmå- lets bedömande tillmätes ofta stor betydelse åt det tidsmoment, som skiljer handlingarna åt; är detta kort, antages snarare fortsatt förbrytelse, men ett längre tidsavstånd behöver icke ensamt för sig utesluta ett sådant antagande. Vidare plägar man fästa avseende å rättskränkningens, objektets, ortens, med- lets identitet; men intet av dessa förhållanden är i och för sig avgörande. Det anförda visar, att gränsdragningen, åtminstone i många fall, måste komma att i sista hand bliva beroende av domstolens diskretionära prövning. Och denna påverkas helt visst ofta av vilken rättsverkan, absorption eller kumu- lation, som i det särskilda fallet av domstolen anses giva det bäst avvägda resultatet i fråga om det totala straffets storlek. Såtillvida medför den rä- dande osäkerheten, i någon utsträckning, på en omväg att domstolen har gan— ska stor frihet att utmäta straffet för de sammanträffande brotten. En gransk- ning av rättspraxis under strafflagens giltighetstid torde giva vid handen en ganska påtaglig utveckling i mildrande riktning, d. v. 5. en alltmera ökad be- nägenhet att antaga fortsatt förbrytelse.

Ur rättspraxis må antecknas några exempel. Såsom en konstant grund- sats synes uppställas, att då ett brott till sitt väsen innebär kränkning av an- nans person, brottsliga handlingar som angripa skilda personer städse anses konkurrera reellt, i fråga om misshandel, ärekränkning o. s. v. Grundsatsen kan förefalla att besitta en hög grad av precision, men den lider av den svag- heten att dess tillämpningsområde är något obestämt. Det är nämligen icke alltid klart om ett brott skall i nu ifrågavarande mening anses innebära kränkning av annans person; osäkerhet framträder isynnerhet beträffande vissa sedlighetsbrott. Lärares sedlighetsbrott förövade mot flera manliga lär- jungar ha ansetts utgöra reellt konkurrerande förbrytelser, trots ett mycket nära samband mellan de olika handlingarna, ej blott då brotten haft karaktä- ren av onaturlig otukt enligt 18 kap. 10 & utan jämväl då de allenast bedömts såsom sedlighetssårande gärningar enligt 13 5 första stycket (N. J. A. 1918 s. 410). I ett annat fall hava sedlighetssårande gärningar mot två minder- åriga flickor av hovrätten bedömts såsom fortsättning av ett och samma brott enligt sistnämnda lagrum; högsta domstolens majoritet fann ej skäl att på klagan av den dömde göra ändring i utslaget (N. J. A. 1931 s. 499). Otuk- tiga gärningar mot två minderåriga av olika kön hava jämväl bedömts såsom ett brott enligt 18 kap. 13 %, utan åberopande av 4 kap. 3 5. — Å delak- Ftighet jämlikt 3 kap. 4 5 i fosterfördrivning som av annan person företa— gits ä 34 kvinnor har en minoritet inom högsta domstolen velat tillämpa 4 kap. 3 &; majoriteten ansåg att 34 särskilda brott förelågo men bestämde,

• Sida 47
•  Original

med hänsyn till storleken av det sammanlagda antalet dagsböter (1360), beloppet av varje dagsbot lägre än eljest skolat ske (N. J. A. 1936 s. 567). — Den som med vetskap om att lida av könssjukdom i smittsamt skede övat könsumgänge med flera personer har i olika fall dömts till an- svar för ett brott jämlikt 14 kap. 21 & första stycket utan åberopande av 4 kap. 3 & (N. J. A. 1924 s. 52, 1934 s. 415) och för flera särskilda brott (N. J. A. 1933 s. 437). I ett fjärde fall dömdes den tilltalade av underrätten till ansvar enligt 14 kap. 21 &, jämförd med 4 kap. 3 g, och av hovrätten enligt först- nämnda lagrum ensamt; högsta domstolen fann ej skäl att på den dömdes talan göra ändring i hovrättens utslag (N. J. A. 1935 s. 386).

En person, som vid särskilda tillfällen förfalskat ett bolags kvittensblan- ketter och mot dem uppburit penningar, ansågs hava begått särskilda, reellt konkurrerande förfalskningsbrott (N. J. A. 1903 s. 550). Däremot har en person, som vid flera tillfällen mot falska kvittenser utbekommit penningar som innestodo å en och samma sparbanksbok ansetts skyldig till allenast ett fortsatt förfalskningsbrott (N. J. A. 1894 s. 386). Och oredlighet jämlikt 22 kap. 16 5 första stycket, förövad genom uttagande mot falskeligen i diktade personers namn skrivna kvittenser av medel som innestodo å skilda post- sparbanksböcker, har jämväl bedömts såsom ett fortsatt oredlighetsbrott; högsta domstolen ansåg till skillnad från underdomstolarna, att detta omfat- tade jämväl ett av den tilltalade begånget förfalskningsbrott enligt 12 kap. 7 å strafflagen, förövat genom insättande i en postsparbanksbok (varå han ej uttagit penningar) av en från annan sådan bok uttagen kvittenskupong (N. J. A. 1935 s. 76). — På grund av det sätt varpå gäldenärs bedrägeri mot borgenärer bestämts i 23 kap. 1 % strafflagen, är det mycket vanligt att så- dant brott sammanträffar med mened. Naturen av dylikt sammanträffande var länge starkt omtvistad, i det att somliga ansågo fortsatt förbrytelse och andra realkonkurrens föreligga;1 den senare meningen blev redan tidigt den segrande (se bl. a. N. J. A. 1888 s. 276, 1890 s. 262, 1896 s. 158), och den till- lämpades under flera årtionden konstant, trots de mycket höga totalstraff, som därav blevo en följd. Slutligen skedde ett omslag, i det att högsta dom- stolen vid föredragning inför dess avdelningar samfällt med betydande majo- ritet ansåg 4 kap. 3 & böra tillämpas (N. J. A. 1930 s. 29). Denna mening har därefter allmänt praktiserats. I överensstämmelse därmed har jämväl falsk utmätningsed och bedrägeri mot borgenärer ansetts utgöra fortsatt förbry- telse (N. J. A. 1930 s. 452).

Den anmärkta osäkerheten vid genomförande av gränsdragningen mellan de av vår lag uppställda särskilda konkurrensformerna skulle bortfalla genom stadgande av en enhetlig rättsverkan för alla former av brottskonkurrens. Uppenbarligen bör man emellertid icke slå in på denna väg, om uppdelnin- gen på olika konkurrensformer skulle vara nödvändig för att uppnå den för varje fall rik-tiga rättsverkan. För prövning härav är det nödvändigt att un- dersöka, huruvida den gällande svenska rättens konkurrensregler giva ett ur saklig synpunkt tillfredsställande resultat, var för sig och sedda i för- hållande till varandra.

• Sida 48
•  Original

Idealkonkurrens. Lagens regel att vid idealkonkurrens endast ett straff skall ådömas bygger på den riktiga tanken att olika sidor av en och samma handling icke kunna, eller i allt fall icke böra, beläggas med särskilda straff. Det vore utan tvivel en ganska konstlad fiktion att utmäta särskilda straff för t. ex. våldtäkt och blodskam, som förövats genom en och samma handling. Utan att göra våld på det faktiska förloppet skulle man icke kunna före- ställa sig vardera brottet ensamt för sig och därför utmäta ett straff, som skulle hava varit skäligt om det icke sammanträffat med det andra; vålds- momentet borde icke lämnas ur sikte vid bedömande av blodskamsbrottets svårhetsgrad, och den senare brottsligheten ej heller vid bedömande av det förra brottet. Och även om man ville tilltro sig ett sådant särskiljande, skulle det uppenbarligen innebära en orättvisa att därefter skrida till en enkel sammanläggning av de båda straffen. Ty härigenom skulle ett moment, som endast en gång ingår i båda brotten, nämligen otuktshandlingen, komma att bliva dubbelt bestraffad. Den minskning av straffsumman, som på grund härav borde ske, skulle icke kunna tillfredsställande bestämmas genom någon allmän formel, vare sig absolut eller proportionsvis. Det är sålunda förtjänt av allt gillande att vid idealkonkurrens redan från början skall utmätas alle- nast ett straff, och att vid straffmätningen skall tagas hänsyn till alla sidor av den föreliggande brottsligheten, såväl förmildrande som försvårande. Att härvid det brott, vars straffsats icke omedelbart kommer till användning, skall enligt lagens föreskrift, betraktas såsom försvårande omständighet, inne- hålles i själva verk-et i nyssnämnda naturliga straffmätningsmetod, och ger såtillvida icke anledning till någon erinran.

Likväl måste man anse att den rena absorptionsregeln i 1 & icke alltid be- reder möjlighet för en tillfredsställande straffmätning för ideellt konkurre- rande brott. Även om det är riktigt, att ett enhetligt straff bör ådömas för samtliga brotten, följer härav icke att detta bör ske inom en straffskala som är stadgad för ett av brotten, utan någon förhöjning. Härvid måste beaktas den närmare innebörden av den metod för utmätande av straffet för den fler- faldigt brottsliga handlingen, som lagen får anses giva vid handen. Ett all- sidigt beaktande av alla på svårhetsgraden inverkande omständigheter vid handlingen skulle kunna ske på en gång effektivt och med stöd av lagens straffsatser endast under den förutsättning, att straffskalan vore avsedd jäm- väl för alla tänkbara fall av idealkonkurrens; detta skulle innebära att maximistraffet vore beräknat för det fall att brottet, utom att det i övrigt vore av svåraste beskaffenhet, konkurrerade ideellt med alla i dylikt avse- ende tänkbara brott, v-art och ett likaledes av svåraste beskaffenhet (naturligen med undantag för brott med svårare maximistraff). Det kunde ifrågasättas, att strafflagen »— eftersom den nu en gång uppställer absorptionsgrundsatsen vid idealkonkurrens — i konsekvens härmed också avpassat maximistraffen efter nyssnämnda metod. Detta skulle emellertid uppenbarligen göra straff- stadgandena föga vägledande för de fall, då ett brott förekommer utan kon- kurrens, och dessa äro dock de vanligaste. Och en granskning av lagens straffskalor bestyrker alldeles icke nämnda antagande (jfr exempel i det föl-

• Sida 49
•  Original

jande). Detta stämmer ej heller väl överens med avfattningen av bestraff- ningsregeln i 4 kap. 1 %. Denna synes fastmera giva vid handen, att dom- stolen förberedelsevis skall utmäta ett straff för det svåraste brottet, med bort- seende från det eller de övriga. Ovan har anmärkts, att detta ej är möjligt utan en fiktion. Vidare måste det härvid kunna inträffa, att redan det straff, som sålunda preliminärt befinnes riktigt, kan ligga så högt inom straffskalan, att denna icke lämnar tillräckligt utrymme för att enligt lagens föreskrift beakta övriga brott såsom försvårande omständighetennaturligen med hän— syn till deras svårighetsgrad; även denna kan ju i ett särskilt fall vara myc- ket hög.

Även bortsett frän vad nu anförts angående straffmätningens lagtekniska anordning står det utom tvivel, att absorptionsgrundsatsen understundom måste leda till alltför låga straffmaxima. Detta kan inträffa såväl vid olik- artad som vid likartad idealkonkurrens. På det förra må anföras följande exempel. Om en lärare förövat otukt med en kvinnlig elev endast obetyd- ligt över tolv års ålder, föreligger ideell konkurrens mellan brott enligt straff- lagen 18 kap. 6 & första stycket, med ett maximistraff av sex års straffarbete, och brott enligt samma kapitel 8 %, med ett högsta straff av fyra års straff- arbete. Om gärningen i övrigt är förenad med försvårande omständigheter, såsom ofta återkommande upprepning under lång tid (4 kap. 35),svårt men för flickans hälsa, möjligen Våld eller hot (ytterligare idealkonkurrens med brott enligt 15 kap. 15 a å, likaledes med maximistraff av sex års straffarbete), förefaller det betänkligt att konkurrensen icke under några omständigheter skall kunna föranleda överskridande av det åtminstone närmast för enkla fall avsedda maximistraffet. Detsamma gäller om onaturlig otukt med en gosse, 18 kap. 10 5 med maximistraff av två års straffarbete, när gärningen tillika innefattar misshandel, ej svårare än den som i 14 kap. 12 % belägges med enahanda maximistraff, eller vållande till kroppsskada. I fråga om likartad idealkonkurrens kunna nämnas sådana fall, som då man genom en och samma gärning eller underlåtenhet föranleder att ett stort antal per- son—er dödas eller drabbas av kroppsskada, t. ex. genom vårdslöshet som föranleder järnvägsolycka eller skeppsbrott. Även om många människor bringas om livet, kan straffet för vållande till annans död ej överskrida två års straffarbete eller om vållandet icke är synnerligen grovt —— och detta är även i de anförda exemplen en öppen fråga _— ett års fängelse. En offentlig upp- maning till svåra_brott, som efterkommes av talrika personer såsom gär- ningsmän, måste även för en sådan anstiftare beläggas med enkelt gärnings— mannastraff (jfr 10 kap. 14 & första stycket tredje punkten).

Det förhållandet att absorptionsgrundsatsen sålunda måste anses ibland lägga hinder i vägen för beaktande av den totala svårhetsgraden hos en hand- ling, som innefattar flera brott, beror oftast därpå att behovet av straff ökas rent kvantitativt genom brottslighetens flerfaldighet. Detta är isynnerhet fal- let vid likartad idealkonkurrens. Understundom, främst då konkurrensen är olikartad, gör sig emellertid även en annan synpunkt gällande, nämligen att kombinationen leder till en art av brottslighet som är kvalitativt skild från

• Sida 50
•  Original

den, som utmärker de sammanträffande brotten i och för sig. Ty det för- hållandet att en viss rättskränkning begås genom en annan. innebär ofta ett starkt graverande moment. Detta beaktas ibland, såsom förut anmärkts, av lagen genom uppställande av särskilda sammansatta brott. Rån är sålun- da typiskt en kombination av tjuvnad och rättsstridigt tvång, inbrottsstöld mycket ofta en kombination av tjuvnad, hemfridsbrott och skadegörelse. Lag- stiftaren har ansett att i dessa fall en tillämpning av de vanliga konkurrens— reglerna skulle leda till ett alltför milt resultat. Det kan emellertid icke an- tagas, att de sammansatta brottsbegrepp, som uppställts av lagen, tillgodose mera än de vanligaste och mest betydelsefulla fallen bland alla dem, i vilka en kombination av flera brott förtjänar ett särskilt strängt bedömande. Lik— nande fall, som äro jämförelsevis mera ovanliga, böra kunna erhålla en åt- minstone i huvudsak tillfredsställande behandling genom tillämpning av de allmänna konkurrensreglerna. Men så kan ej alltid ske enligt 4 kap. 1 &. Ur förevarande synpunkt måste sålunda absorptionsmetoden anses leda till allt- för lindrigt resultat i fråga om onaturlig otukt, som tillika är brottslig enligt 14 kap. 12, 13 eller 17 å. Detsamma torde gälla dylik eller annan mera lind- rigt bestraffad otukt, när den innefattar sådant överförande av smittsam könssjukdom som är straffbart enligt 14 kap. 21 5, högst med två års straff- arbete, i synnerhet om brottet varit förenat med rättsstridigt tvång enligt 15 kap. 22 % (samma maximistraff). I dylika fall borde finnas möjlighet till överskridande av maximistraffet.

Det lindriga resultat som föranledes av absorptionsgrundsatsen fram- står i vissa fall såsom omotiverat särskilt med hänsyn till den obetydliga skilj- aktigheten, i fråga om straffbarhetens grad, mellan ifrågavarande fall av idealkonkurrens och närgränsande fall av realkonkurrens. Vid misshandel av flera och vållande till fleras död genom en handling föreligger, såsom nyss anmärkts, idealkonkurrens. Men om samma antal personer skadas, resp. dödas, genom flera skott, genom kastande av flera bomber på sådant sätt att olika personer bliva offer för de särskilda handlingarna, föreligger realkonkurrens, enligt stadgad uppfattning som lärer stå i god överens- stämmelse med lagens föreskrifter; detta gäller även om de särskilda hand- lingarna stå i allra närmaste samband, såväl med hänsyn till tidssamman- hanget och i övrigt det yttre förloppet, som med hänsyn till den brottsliges uppsåt. Han sök—er t. ex. skada två personer genom ett skott; lyckas detta, före- ligger idealkonkurrens. Men om skottet endast träffar den ene, och gärnings- mannen i nästa ögonblick fullföljer sin avsikt genom att ur samma vapen lossa ett ytterligare skott, som träffar den andre, har han begått två skilda brottsliga handlingar, och straffet skall bestämmas genom kumulation. Det moment varigenom de båda exemplen skilja sig från varandra, är väl icke all— deles betydelselöst, i det att det kan tyda på en något större fasthet i det brottsliga uppsåtet; men detta är tydligen av så underordnad vikt för upp- skattningen av straffbarhetens grad, att det framstår såsom ett betänkligt godtycke att de båda fallen skola bedömas efter olika konkurrensregler, vilka leda, eller åtminstone kunna leda, till totalstraff av högst olika svårhets—

• Sida 51
•  Original

grad. —— Distinktionens godtycklighet framträder klart i följande exempel ur rättspraxis (N. J. A. 1900 s. 528). En för bedrägeri åtalad person hade annonserat om ett par lediga platser, i avsikt att åtkomma de frimärken som skulle fogas vid svar på annonserna. En annons hade införts i en tid- ning, en annan annons med något ändrad avfattning två dagar senare i samma och en annan tidning (båda utkommande i Stockholm). Det blev utrett att åt- minstone 57 personer, som svarat på annonserna, insänt ett eller två tioöresfri- märken, vilka den åtalade tillägnat sig. Inom domstolarna yppades stark meningsskiljaktighet beträffande konkurrensreglernas tillämpning å det be- drägeribrott, som ansågs föreligga. Olika domare ville döma till ansvar för femtiosju särskilda brott, för tre brott, varje innefattande flera förbry- telser, eller för en fortsatt förbrytelse eller för två fortsatta förbrytelser. 1 samt- liga instanser vann den mening majoritet, att den tilltalade gjort sig skyldig till 57 bedrägeribrott, men att vid straffets bestämmande 4 kap. 1 & straffla- gen skulle lända till efterrättelse, därvid han »med avseende å såväl an- nonsernas antal som antalet tidningar i vilka de varit införda», skulle dömas såsom för tre bedrägeribrott under förSVärande omständigheter. Även om resultatet bör antagas vara riktigt enligt 4 kapzs bestämmelser, lärer det vara upp-enbart att graden av den brottsliges straffbarhet icke i någon mera vä- sentlig mån rönt inflytande av om han begagnat sig av flera eller färre annonser och huru dessa publicerats. De särskilda brottens lindriga beskaf- fenhet medgav visserligen att man i nämnda fall kunde nå ett tillfreds- ställande resultat enligt vilken av konkurrensreglerna som helst. Men detta är en tillfällighet, som icke kan antagas återkomma i alla fall av liknande konkurrenssituationer; det kunde lika lätt hava inträffat att tillämpning av 4 kap. 1 & måst leda till ett totalstraff, vars mildhet måst framstå såsom godtycklig vid jämförelse med sådana fall, där realkonkurrens bort antagas föreligga.

Det nu anförda torde hava ådagalagt, att vid idealkonkurrens bör i därför ägnade fall finnas möjlighet att överskrida maximistraffet för det svåraste av de konkurrerande brotten, och att en sådan möjlighet i all synnerhet är påkallad när absorptionsprincipen icke gäller för samtliga övriga konkurrens- former.

Fortsatt förbrytelse. Vad härefter angår fortsatt förbrytelse erinras där- om att den omständigheten, att en tilltalad förövat flera brottsliga handlingar, enligt 4 kap. 3 & strafflagen lärer böra inverka såsom en försvårande om— ständighet vid straffmätningen, även om handlingarna endast kunna anses tillsammans utgöra ett enda brott (fortsatt brott i inskränkt mening). Denna regel synes visserligen för vanligen förekommande fall vara till innehållet rikt-ig. Ty naturligtvis innefattar den brottsliga handlingens upprepande, i synnerhet enär därav kan slutas till åtminstone någon grad av varaktighet hos den brottsliga sinnesbeskaffenheten, en ökning av straffbarhetens grad i jämförelse med det fall att endast en enda handling av enahanda beskaffen— het kommer till utförande. Detta gäller dock icke alldeles obetingat. Ty det är tänkbart, att en brottsling som kan uppnå ett visst mål, t. ex. att till—

• Sida 52
•  Original

foga en person en viss kroppsskada eller att åstadkomma viss skadegörelse å egendom, genom en end-a handling, lyckas häri endast på den grund att handlingen noggrannt föreberetts och ett gynnsamt tillfälle avvaktats. Där- emot kan den, som för att uppnå samma resultat nödgats upprepa verkställig- hetshandlingen, hava skridit till brottet utan noggrannare planläggning eller förberedelse; upprepningen (eller noggrannare dess erforderlighet för att den brottslige skall nå sitt mål) kan sålunda snarast vara ett uttryck därför att brottet i själva verket begås av förhastande och såtillvida får anses ådaga- lägga en relativt mindre grad av farlighet. Vidare bör framhållas, att vissa brott enligt sin natur icke lätteligen kunna verkställas genom en enda hand- ling utan kräva en något mera omfattande verksamhet, som består av flera handlingar (t. ex. åtskilliga förfalskningsbrott, även där straffbarheten ej förutsätter b-egagnande). Om upprepning sålunda är det normala för ett visst brott, är det tydligt att medium av straffskalan får antagas vara av— vägt att motsvara dylika normalfall, även om de tekniskt skola anses såsom fortsatt brott. Nu torde väl avfattningen av 4 kap. 3 % icke lägga hinder i vägen för att beakta de anförda synpunkterna. Ty lagrummet torde endast innebära, att flera handlingar skola erhålla ett strängare straff än en enda handling, om dessa i övrigt — objektivt och subjektivt — äro av samma beskaffenhet som denna. Härav följer bl. a., att regeln i 4 kap. 3 & inga- lunda innebär, att varje fortsatt brott skall anses i det hela vara begånget under försvårande omständigheter. Det är nämligen väl möjligt att upprep- ningens försvårande verkan mer än uppväges av att brottet ur andra syn- punkter är att anse såsom lindrigt, t. ex. ur någon av de synpunkter som här ovan angivits. Rättspraxis erbjuder talrika exempel på att brott även med tillämpning av 4 kap. 3 & belagts med ett straff som endast obetydligt överstigit den tillämpliga straffskalans minimum. Men det synes icke ute- slutet, att den uttryckliga bestämmelsen i 4 kap. 3 % någon gång givit anled- ning till det missförstånd, att en sådan straffmätning ej skulle vara medgiven. I allt fall synes upprepningen såsom försvårande omständighet vid ett enda brott icke vara av större vikt än talrika andra straffmätningsgrunder, som i vår lag förbigåtts med tystnad. Bibehållande av föreskriften, till den del den avser fortsatt brott i inskränkt bemärkelse, kan därför icke anses vara nödigt. I den mån den däri uttryckta grundsatsen bör komma till använd- ning, torde detta enligt sakens natur vinna beaktande.

Beträffande fortsatt förbrytelse i s. k. vidgad bemärkelse, varvid de brotts- liga handlingarna måste anses utgöra m-era än ett brott, är regeln i 4 kap. 3 & av större saklig betydelse. Dess absorptionsföreskrift hör till en början uppmärksammas ur den synpunkten att den innebär, att endast ett gemensamt straff skall utmätas för de sammanträffande brotten. Detta måste, även med den i jämförelse med åtskilliga främmande rättssystem mycket vid— sträckta omfattning som den fortsatta förbrytelsen äger enligt svensk rätt, be— traktas såsom en bestämd fördel. Utsättande, förberedelsevis, av särskilt straff för varje brott skulle medföra olägenhet redan ur den synpunkten att domaren därigenom skulle ställas inför uppgiften att exakt bestämma huru

• Sida 53
•  Original

många brottsindivider — enkla eller i inskränkt mening fortsatta —— som in- ginge i den handlingsserie, vilkens egenskap av ett fortsatt brott i vidgad bemärkelse ofta vore höjd över allt tvivel. Utom att denna gränsdragning ibland kunde bereda svårighet, märkes att den ofta vore faktiskt ändamåls- lös, enär uppdelningen på skilda brott ej sällan med nödvändighet skulle bliva utan inflytande på det slutliga straffet (även enligt t. ex. den svenska rättens regler om realkonkurrens).1 Viktigare äro emellertid andra anmärk- ningar mot ett system med utsättande av särskilda straff för varje i serien ingående brott: dels kan en sådan straffmätning icke tillfredsställande genom- föras, dels skulle totalstraffets uppbyggande på grundval av de särskilda straffen (genom kumulation eller annorledes) ofta leda till ett i slutresultatet otillfredsställande straffmått. Härutinnan kan hänvisas till vad nedan an— föres angående den gällande rättens regler om realkonkurrens; de anmärk- ningar som kunna riktas mot dessa skulle i förhöjd grad göra sig gällande, om enahanda eller liknande metoder skull-e utsträckas till hela eller en del av det område, som f. n. är hänförligt under 4 kap. 3 &.

Detta lagrum innebär vidare, att upprepningen skall anses såsom en för- svårande omständighet. Härom kan i huvudsak åberopas vad i motsvarande hänseende nyss anförts beträffande fortsatt brott i inskränkt bemärkelse. Bestämmelsen bör sålunda ur saklig synpunkt anses i huvudsak riktig, om än någon gång ägnad att leda till alltför sträng straffmätning; enligt sakens natur gäller dock det sistnämnda i jämförelsevis mindre grad vid fortsatt brott i vidgad bemärkelse. Huruvida föreskriften i denna del är förtjänt av att bibehållas, måste bliva beroende på vad sätt straffskalans övre gräns skall bestämmas.

I denna punkt giver den gäll-ande rättens rena absorptionsgrundsats an- ledning till betänkligheter. Den leder till allt för låga maximistraff och följaktligen, enär dessa utöva inflytande på straffmätn-ingen överhuvud, till alltför låga straff i talrika fall, då ett straff mer eller mindre långt under maximum anses böra komma till användning. Till stöd för denna uppfatt- ning kunna till en början åberopas mera lagtekniska skäl, helt motsvarande dem som i liknande sammanhang anförts beträffande idealkonkurrens. Det kan icke antagas, att straffsatserna i den speciella delen äro, i vår gällande rätt, uppställda med tanke på att de skola vara tillräckliga även för de svå- raste fall av fortsatt förbrytelse, i all synnerhet om den fortsatta förbrytelsen är »olikartad» och alltså innefattar brott enligt andra lagrum än det, vars straffskala skall tillämpas. Därför måste, då redan en enstaka av de i serien ingående handlingarna förtjänar ett straff som närmar sig skalans maximum, detta ej alldeles sällan befinnes otillräckligt för att lämna utrymme för ett skäligt beaktande av de övriga i serien ingående brotten. Den brottsling, som redan förövat ett antal gärningar vilka utgöra ett fortsatt brott, skall utan nämnvärd risk för förhöjt straff kunna fortsätta sin brottsliga verksamhet,

1 En annan sak är att särskiljande av brottsindividerna i sällsynta fall kan vara erforderligt för annat ändamål än straffets bestämmande, t. ex. för att avgöra fråga om åtalspreskription.

• Sida 54
•  Original

om han undviker att föröva handlingar som var för sig äro svårare än de förut begångna.

Även medelst en omedelbar saklig värdering måste man komma till det resultatet, att absorptionsmetoden vid fortsatt brott ej alltid medgiver ett tillräckligt beaktande av upprepningens försvårande beskaffenhet. Detta gäller vare sig man beaktar brottets objektiva eller subjektiva sida. I det förra hänseendet plågar, till stöd för att det fortsatta brottet skall bestraffas mildare än reellt konkurrerande brott, åberopas bl. a. att skadan ej blir mera påtagligt större genom upprepning; detta är i många fall något så när rik- tigt (typiskt vid äktenskapsbrott genom hor, som numera ej längre är straff- bart; tillnärmelsevis vid vissa misshandels-, ärekränknings— och sedlighets- brott) ,1 i andra klart oriktigt (t. ex. vid åtminstone de flesta förmögenhets- brott). Även där, ur förevarande synpunkt, en mildare behandling än den hos oss för realkonkurrens stadgade synes befogad, följer emellertid därav ingalunda, att det fortsatta brottet ej skulle förtjäna strängare straff än ett enkelt brott. Upprepningen innebär i de allra flesta fall någon ökning av skadan, och vid mångfaldig upprepning kan den sammanlagda ökningen bliva högst betydande. Detta kan enligt vår lag beaktas endast om de särskilda brotten, eller något av dem, icke var för sig förtjäna användande av de högsta graderna av straffsatsen. Motsvarande tankegång bör anläggas i fråga om brottets subjektiva sida. Om det fortsatta brottet ofta utmärkes därav att den brottslige på grund av tidigare handlingar förlorat den normala mot- ståndskraften mot vissa brottsliga impulser, kan häri i många fall ligga ett skäl till mildare bedömande av att han på nytt gav vika för en sådan impuls. Men därav följer icke, att en ofta inträffande upprepning ej skulle kunna utgöra ett så starkt. belastande moment, att den totala brottsligheten icke skulle förtjäna ett straff utöver den vanliga straffskalans maximum. Och vidare måste det sägas, att brottslingens efter hand, allteftersom den fortsatta förbrytelsen skrider vidare genom nya handlingar, allt mera stegrade mot- ståndslöshet mot den rättsstridiga impulsen är ägnad att låta honom framstå såsom avsevärt farligare än den som endast förövat ett brott; den förre är därför också förtjänt av en påtagligt strängare reaktion. Under det fort- satta brottets jämförelsevis oskyldiga etikett kunna såtillvida dölja sig fall av mycket allvarlig, i viss mån kronisk brottslighet; bl. a. kunna här påträffas åtskilliga fall av vanemässig eller yrkesmässig brottslighet. Det är utan tvi- vel en angelägen uppgift för strafflagstiftningen att genom skärpta straff- satser, icke minst höjda minima, åstadkomma ett tillräckligt energiskt in- skridande mot de här ifrågakommande förbrytarna. Så har emellertid en- dast i ringa mån skett i den gällande svenska rätten, och det är möjligt att endast mera utpräglade fall skola befinnas ägnade att göras till föremål för

1 Här är, såsom tidigare anmärkts, åtminstone i huvudsak fråga om fortsatt brottslighet mot en och samma person. Med hänsyn till dylika fall bör framhållas att det lidande, som brottet förorsakar, otvivelaktigt ibland ökas genom en under lång tid ofta återkommande upprepning, ofta till den grad att brottets inverkan på den kränkte blir av en psykologiskt artskild, avgjort svårare beskaffenhet. En hustru— eller barnplågare (t. ex. vid blodskam) tillfogar ofta sina offer en psykisk tortyr, framför allt genom fruktan för ny upprepning, som är betydligt mera kännbar än det omedelbara lidandet genom några enstaka övergrepp.

• Sida 55
•  Original

särskilda straffbestämmelser av den anmärkta typen. I varje händelse måste antagas, att åtskilliga fall av fortsatt förbrytelse som komma att kvarstå utan- för sådana bestämmelsers tillämpningsområde likväl komma att förete en sådan grad av tendens till kronisk brottslighet, att en straffskärpning utöver maximum för ett enkelt brott är starkt påkallad. En exakt begränsning av de fall av fortsatt förbrytelse, i vilka en dylik skärpning bör komma till an- vändning, låter sig emellertid svårligen formulera.

Att möjligheterna till eftertrycklig bestraffning av fortsatta förbrytelser äro alltför begränsade, framträder icke minst vid jämförelse med vissa fall av realkonkurrens. Bestraffningsregeln i 4 kap. 2 & leder, även om de reellt konkurrerande brottens antal icke är mycket stort, ganska ofta till högre to- talstraff än maximum för ett enkelt brott av den svåraste arten. Det är emellertid tydligt, att saknaden av ett sådant sammanhang mellan flera brottsliga handlingar, som är utmärkande för fortsatt förbrytelse, icke med någon nödvändighet föranleder att den totala brottsligheten förtjänar ett strängare straff, om straffet skall motsvara den brottsliges genom brotten ådagalagda samhällsfarlighet. Icke minst beror detta på den roll som, en- ligt vad tidigare blivit berört, för gränsdragningen mellan 2 och 3 paragra- fernas fall tillkommer avståndet i tid mellan de brottsliga handlingarna. Om dessa, i synnerhet där de äro av enahanda beskaffenhet, upprepas till ett mycket stort antal med allenast korta mellanrum, måste snarare antagas fortsatt förbrytelse än om ett mindre antal handlingar av samma slag före- kommit med långvariga uppehåll mellan dem. Det behöver knappast fram- hållas att i fall av den förra typen den brottsliges farliga viljebeskaffenhet ofta måste anses vara fastare rotad och i synnerhet mera aktiv och hans far- lighet alltså större, än i de senare fallen, där de brottsliga handlingarna äro jämförelsevis fristående i förhållande till varandra. Ju mera bestämt de kunna anses vara inbördes oberoende, desto större skäl finnes enligt den gäl— lande rätten att tillämpa den i princip strängare bestraffningsregel, som är föreskriven för realkonkurrens. Härav lärer framgå, att den önskan att undvika oskälig stränghet, som är åtminstone en grund för den särskilda be- handlingen av fortsatt förbrytelse, icke alltid blir tillgodosedd i just de fall, i vilka en mildare bestraffning är påkallad. Detta kommer även till synes därigenom, att de fall då varje handling kränker en särskild person och som därför anses skola hänföras till realkonkurrens, ingalunda alltid äro svårare än de där allenast en person blivit föremål för upprepade kränkningar, som kunna betraktas såsom fortsättning av ett och samma brott.

Liksom beträffande idealkonkurrens gäller alltså även om fortsatt förbry- telse, att den gällande rättens absorptionsgrundsats i talrika fall icke med- giver utmätande av så högt straff som "måste anses erforderligt för den fort- satta förbrytelsen, vare sig den betraktas under jämförelse med enkel brotts- lighet eller med reellt konkurrerande brott.

Realkonkurrens. Härefter återstår att granska lämpligheten av vår lags behandling av realkonkurrensen, med därvid gällande kumulationsregler. In- ledningsvis anmärkes att redan strafflagens eget innehåll giver anledning att

• Sida 56
•  Original

betvivla riktigheten av denna metod, nämligen med hänsyn därtill att den funnits icke kunna upprätthållas i fråga om tjuvnadsbrotten, för vilka i stål- let har stadgats enhetsstraff med asperation. Visserligen är det uppenbart, att sistnämnda brott, även där skilda brottsliga handlingar icke stå i sådant sammanhang som fordras för fortsatt förbrytelse enligt 4 kap. 3 %, äro av den art att de mycket ofta äro uttryck för en permanent brottslig böjelse och såtillvida lämpligen böra erhålla ett enhetligt, men eftertryckligt, straff. Men detsamma gäller om många andra brott, som erfarenhetsmässigt ofta begås till stort antal av samma person, t. ex. vissa förmögenhetsbrott, bl. a. bedrä— gerier, vissa sedlighetsbrott o. s. v. Om kumulation av straff skulle leda till alltför strängt resultat i fråga om tjuvnad å särskilda tider eller ställen, förefaller det antagligt att den skall göra det även i fråga om talrika bedrä- geribrott under motsvarande förhållanden. Och denna reflexion är av stör- sta betydelse på grund därav att tjuvnadsbrotten förekomma talrikare, ej minst i konkurrenssituationer, än alla andra brott av ungefär motsvarande svårhetsgrad (medelsvåra brott). För denna grad av brottslighet är alltså i själva verket asperation, enligt 20 kap, 9 å, det statistiska normalfallet, me- dan huvudregeln i 4 kap. 2 & mindre ofta kommer till användning.

Den sistnämnda möter också starka betänkligheter ur flera synpunkter, även bortsett från dem som berörts i det föregående vid jämförelse med de nuvarande reglerna för idealkonkurrens och fortsatt förbrytelse. Till en början bör framhållas, att det i 4 kap. 2 & föreskrivna utmätandet enligt van- liga grunder av särskilt straff för varje brott icke låter sig i verkligheten genomföra. Det vore en fiktion att antaga, att straffet för ett brott kan bestämmas utan hänsynstagande till andra brott av samma person, vilka jämväl föreligga till bestraffning. I nutiden — mera än då strafflagen förbereddes och antogs _ står det utom tvivel, att brottslingens viljebeskaf- fenhet, med dess mer eller mindre förhärdade och farliga karaktär, bör i hög grad inverka på straffmätningen. Straffet för en viss gärning skall med and- ra ord bestämmas icke som om gärningen förövats av en okänd person, utan straffet skall på grund av gärningen utmätas åt just den tilltalade, med hän- syn till den subjektiva beskaffenhet som utmärker honom. Ur denna syn- punkt måste andra av honom begångna brott vara ett starkt belastande mo- ment. Det är alltså principiellt icke riktigt, att vid bestämmande av straff för ett brott bortse från de övriga. Men att utmäta straff för varje brott med hänsyn till en genom de övriga brotten ådagalagd högre farlighet och att därefter (såsom regeln i 4 kap. 2 g i första hand innebär) addera de sålunda bestäm— da straffen, skulle å andra sidan innebära en överdriven och uppenbart obil- lig stränghet: varje brottslig gärning skulle då åtminstone delvis komma att flerfaldigt tillräknas den brottslige, nämligen såsom uttryck för hans subjek- tiva beskaffenhet, medan det riktiga naturligtvis är att denna endast en gång bör komma i betraktande. Lagen måste i detta stycke anses bygga på en föråldrad uppfattning om straffets utmätande efter en åtminstone i huvud- sak objektivt betonad vedergällningstanke. Och i enlighet därmed lämnar den icke någon anvisning huru en korrekt straffmätning vid realkonkurrens

• Sida 57
•  Original

skall kunna ske. Bestämmelserna om reduktion vid sammanläggning av flera straff lämna tydligen icke något bidrag härtill, då de äro tillkomna i helt annat syfte; dessutom bliva de i talrika fall, då de sammanträffande brotten äro mindre svåra och ej alltför talrika, överhuvud icke föremål för tillämpning. För att undvika orimliga, i synnerhet alltför stränga resultat torde emellertid domstolarna ofta finna sig nödsakade att redan vid bestäm— mande av straff för de särskilda brotten taga även sammanläggningsregeln i betraktande och anpassa nämnda straff så, att vid deras sammanläggning uppkommer ett skäligt totalstraff. Ehuru ett dylikt förfarande icke lärer vara av lagen avsett, torde det i många fall vara så gott som oundvikligt. Därmed äro emellertid förenade olägenheter, som icke äro betydelselösa. Särskilt ur allmänpreventiv synpunkt är det viktigt, att ett brotts svårhets- grad kommer till uttryck i det straff, varmed det belägges. Så länge sär- skilda straff utsättas för konkurrerande brott, måste man räkna med att des- sa straff åtminstone i vissa fall bliva föremål för allmän uppmärksamhet. Om de nu hava, för att undvika för högt totalstraff, utmätts lägre än rätteligen bort ske, kan det ej undgås att felaktiga föreställningar om brottslighetens svårhetsgrad kunna uppkomma och vinna spridning. En annan olägenhet kan framträda i samband med klagan till högre instans. Om underrättens straffmätning för de särskilda brotten ägt rum på sätt nyss antagits, och om högre instans frikänner den dömde för ett eller flera av dessa brott, kan domstolen av processuella skäl vara avskuren från att i skärpande riktning korrigera straffen för övriga brott, och resultatet kan bliva ett totalstraff för dem som är lägre än någon domstol ansett riktigt. Dessa olägenheter kunna ej undvikas på annat sätt än att antingen domstolen även vid realkonkur- rens fär utmäta ett enhetligt straff eller åtminstone att föreningen av straffen för särskilda brott får ske med hänsyn till sakliga straffmätningsgrunder och ej blott efter rent aritmetiska regler.

I samma riktning talar även en annan iakttagelse. I den mån det är, eller genom en fiktion antages vara, möjligt att bestämma ett skäligt straff för varje reellt konkurrerande brott, leder detta förfarande, såsom nyss an- märkts, till ett alltför lindrigt bedömande av de särskilda brotten. Detta gör sig ofta gällande icke blott rent kvantitativt utan även med hänsyn till straffarten. För talrika brott upptager lagen straff i mera än en straffart, ibland både böter, fängelse och straffarbete. Den som begått många, var för sig jämförelsevis lindriga brott av sådant slag, bör ofta anses hava åda- galagt en sådan grad av brottslighet, som förskyller fängelse, understundom straffarbete. De särskilda brotten kunna emellertid likväl alla vara, betrak— tade såsom fristående, objektivt så lindriga, att varje brott bort ensamt för sig beläggas endast med böter. Om domstolens straffmätning sker i enlighet härmed, kommer totalstraffet att utfalla såsom böter till ett mycket högt sam— manlagt belopp. Detta är olämpligt, både därför att denna straffart är för lindrig, och därför att ådömande av böter till så högt belopp — många hund- ra. eller kanske tusen dagsböter -— icke väl stämmer med bötesstraffets na- tur. Om åter domstolen, för undvikande av dessa olägenheter, belägger varje

• Sida 58
•  Original

brott med kortvarigt frihetsstraff, blir slutresultatet ett alltför strängt straff. För att uppnå ett materiellt tillfredsställande resultat föranledas domstolar- na ofta att göra en ganska godtycklig åtskillnad mellan de inbördes väsent- ligen likvärdiga brotten och belägga några med frihetsstraff men de övriga med böter. På nu berörda förhållanden föreligga i rättspraxis talrika exem- pel, särskilt angående bedrägeri; ej sällan kommer nämligen en benägenhet att genom brott vinna en inkomst till uttryck i förövandet av talrika bedrä- geribrott, som var för sig avse låga belopp och även i övrigt äro av lindrig beskaffenhet; se t. ex. N. J. A. 1935 B nr 452, 2 fortsatta och 236 enkla be- drägeribrott med sammanlagt straff av 1 månads fängelse och 11 750 dags— böter.1 Uppenbarligen vore i dylika fall en regel om bestraffning med ett enhetligt straff, motsvarande den som gäller för tjuvnadsbrott, mera tillfreds- ställande.

Även med antagande att en riktig straffmätning för de särskilda brotten vore möjlig, mäste lagens regel om a ddition av dessa straff ej sällan anses hava ogynnsamma konsekvenser. Principiellt är den såsom av det fö- regående har framgått, byggd på oriktig grund. Det viktiga moment av straffvärdigheten, som den brottsliges mera permanenta viljebeskaffenhet ut- gör, ingår i varje särskilt brott och kommer därför vid straffens samman- läggning att flerfaldigt bliva föremål för bestraffning. Totalstraffet blir följaktligen — alltjämt under förutsättning att de preliminära straffen ut- mätas möjligast korrekt —— ofta alltför strängt. Ett sådant resultat är ibland alldeles oundvikligt, då straffskalan upptager ett någorlunda högt minimi— straff, och de särskilda brotten äro av icke alltför lindrig beskaffenhet; om minimum är t. ex. straffarbete i två eller sex månader, behöver ofta brottens antal icke vara mycket stort, för att totalstraffet skall bliva uppenbarligen för strängt. Exempel saknas icke på att straffnedsättning ansetts böra i nådeväg meddelas omedelbart efter domen, utan annan grund än att lagen icke medgivit bestämmande av ett skäligt totalstraff. — Särskilt ofördelak- tiga verkningar följa ofta av kumulationsgrundsatsen vid sammanträffande av böter och frihetsstraff. Här skall i första hand icke ske någon omsätt- ning till ett enhetligt straff, utan böterna skola, där så ske kan, verkställas vid sidan av frihetsstraffet. Åtminstone om detta är av längre varaktighet, framstår böternas uttagande ej sällan såsom med säkerhet ändamålslöst; de fylla icke sin avsedda uppgift att tillfoga den dömde ett visst lidande genom tvång att under någon tid minska sin levnadsstandard till den lägsta möjliga. I stället framträder ofta med synnerlig skärpa den olägenheten av bötesstraf- . fet, att det i verkligheten icke drabbar den dömde själv utan personer, som för sin försörjning äro beroende av honom. Härvid erinras om att kumula- tion av frihetsstraff och böter ju ingalunda är begränsad till sådana fall, då de senare ådömts för brott som beror av vinningslystnad. Och det finns i allmänhet icke tillräcklig anledning att ens i dylika fall låta böter verkstäl-

1 Samma person dömdes jämväl i andra mål för bedrägerier, jfr not. nr 453, 454. Ytterligare må hänvisas till N. J. A. 1925 B nr 187 (39 enkla och 31 fortsatta förfalskningsbrott), 1927 B nr 111 (30 bedrägeribrott), 1928 B nr 738 (93 bedrägeribrott) och 1933 B nr 252 (64 bedrägeri- brott).

• Sida 59
•  Original

las jämte långvarigt frihetsstraff vid realkonkurrens, så länge lagen ej kän- ner dylik kumulation vid ett enkelt lirott av vinningslystnad. Om, såsom synnerligen ofta är fallet just vid sammanträffande med urbota brott, böterna icke bliva betalda, skall förvandlingsstraffet sammanläggas med det omedel- bart ådömda frihetsstraffet och om detta är straffarbete förvandlas till sam- ma straffart. Häremot torde ur rent saklig synpunkt ofta intet vara att erin— ra. Emellertid framstår en särskild beräkning av förvandlingsstraffet — vilken icke alldeles sällan föranleder misstag beträffande någon dag av straf- fets varaktighet — ofta såsom en onödig subtilitet, vilken ej alltid undgår att kasta ett skimmer av löje över straffmätningen.

Slutligen är att uppmäiksamma vå1 lags regel om r e d 11 k t' 1 o 11 vid ku- mulation av straffen för reellt konkurrerande brott, genom den s.k. två- årsgränsen. Denna synes böra betraktas ur två synpunkter: dels den sakliga lämpligheten av en begränsning av totalstraffen tillnärmelsevis på det sätt som följer av den ifrågavarande regeln, dels begränsningens mera tekniska genomförande.

I det förra hänseendet märkes till en början, att regeln leder till en abso- lut högsta gräns för de tidsbestämda frihetsstraffen, tolv år för straffarbete och fyra år för fängelse, i stället för eljest tio och två år. Det kan icke be- tvivlas att en eller annan högsta tidsgräns för dessa straffarter är påkallad. Genom en obegränsad kumulation av tidsbestämda straff skulle gränsen mel- lan livstidsstraff och straff på viss tid kunna bliva i tillämpningen utplånad, och i praktiken skulle livstidsstraff kunna åläggas även för brottslighet, som ej av lagen ansetts förtjäna sådant straff. Och fängelsestraff skulle kunna åläggas långt utöver den varaktighet, som kan anses förenlig med detta straffs natur att vara ett till sin art lindrigare straff. Naturligen kan det vara föremål för delade meningar om lagen träffat den riktiga gränsbestämnin- gen. Redan de maxima, som i 2 kap. strafflagen bestämts för frihetsstraff på viss tid för ett enkelt brott, äro vid jämförelse med främmande lagar ovanligt låga, och även den vid konkurrens medgivna förhöjningen är rela- tivt obetydlig. Emellertid synas bestämda skäl icke föreligga för att nu på— yrka en förhöjning. Behovet att på lång tid oskadliggöra en presumtivt oför- bätterlig brottsling anses numera icke böra tillgodoses genom tidsbestämt egentligt frihetsstraff, utan genom en till sin varaktighet mer eller mindre obestämd skyddsåtgärd, hos oss förvaring eller internering. Och ur synpunk- ten av påverkan å den brottslige till normal inpassning bland laglydiga sam- hällsmedlemmar skattas de mycket långvariga straffen i nutiden ej högt. När de sakkunniga icke nu påyrka någon förhöjning av de absoluta maxima för frihetsstraff på viss tid, bör emellertid framhållas att denna fråga är jäm- förelsevis fristående i förhållande till reglerna om sammanträffande av brott. Den torde komma under förnyat övervägande, då frågan om frihetsstraffens anordning skall upptagas i samband med en fullständig omdaning av vår strafflag.

Emellertid har tvåårsregeln även den innebörden, att totalstraffet i sär- skilda fall kommer att stanna långt under såväl det allmänna maximum för

• Sida 60
•  Original

tidsbestämt frihetsstraff (straffarbete) som under summan av de för särskil- da brott ålagda straffen; detta inträffar då brotten äro talrika och intet av dem svårt. Såsom tidigare blivit antytt, kan en regel med sådan innebörd tänkas motiverad ur tvenne, sinsemellan tämligen oberoende synpunkter. Den ena tager sikte på straffets verkan såsom lidande för den brottslige, vilken verkan anses växa mera än proportionellt i förhållande till straffets varak- tighet, så att t. ex. åtta års frihetsstraff skulle vara mera än dubbelt så känn- bart som fyra års straff av samma slag. Riktigheten av denna tanke har på senare tid blivit bestridd. Man förmenar att, åtminstone om behandlingen i straffanstalten ej i högre grad är inriktad på att tillfoga lidande, straff- verkställigheten resulterar i ett allt starkare tillvänjande till anstaltsvistelsen, och att på grund därav en förlängning av tiden för denna snarare skulle inne- bära ett proportionsvis mindre lidande. Det anföres ytterligare, att straff- lidandet i nutiden till väsentlig del består i avklippandet av den brottsliges vanliga livsform med alla de relationer den innebär och i de svårigheter, som efter frigivningen möta honom att på nytt grunda en existens; dessa moment förekomma vid varje frihetsstraff och bliva ej nämnvärt svårare, om straf- fets varaktighet ökas (förutsatt att den ej är mycket kort). I sistnämnda hänseende synes dock kunna invändas, att svårigheterna för den frigivne att på nytt finna sig till rätta i ett normalt arbetsliv torde icke oväsentligt ökas med en avsevärt förlängd strafftid. Och då nyttan av en allmän förlängning av de högsta nuvarande straffen för särskilda brott, även där de understiga straffsatsernas absoluta maxima, synes åtminstone vara tvivelaktig, finna de sakkunniga icke i förevarande sammanhang anledning att påyrka någon för- längning av de högsta strafftider som skola stå till buds vid konkurrens mel— lan brott av en viss svårhetsgrad. Om det svåraste konkurrerande brottet högst är belagt med t. ex. straffarbete i sex år, torde sålunda ett högsta straff vid konkurrens av åtta års varaktighet få anses icke vara oriktigt avvägt. Tydligen är det icke lätt att här träffa det exakt rätta, och avgörandet kan svårligen undgå att få en viss prägel av godtycklighet; redan häri ligger ett skäl att icke utan bestämda grunder avvika från vad som f. n. gäller.

Om tvåårsgränsen sålunda i stort sett torde vara förtjänt av att bibehållas, synes den dock i sin nuvarande anordning ofta leda till alltför låga total- straff. Detta beror därpå, att den är ställd i relation till det konkret ut— mätta straffet för det svåraste konkurrerande brottet, och icke till maximum av den för detta brott tillämpliga strafframen. Om det ifrågavarande brot- tet — bedömt ensamt för sig, i den mån så kan ske —— är av endast genom— snittlig svårhetsgrad, kommer dess preliminärt utsatta straff att stanna långt under straffskalans maximum; härvid kan erinras därom, att det 5. k. me- dium vid straffmätning enligt vanlig uppfattning bör förläggas åtskilligt un- der skalans aritmetiska mittpunkt. Om det är fråga om ett något så när svårt brott, t. ex. med straffmaximum av fyra år eller däröver, kan, även om de övriga brotten äro tillnärmelsevis lika svåra som det svåraste och deras antal icke obetydligt, tvåårsgränsen omöjliggöra att straffskalans maximum över-

• Sida 61
•  Original

skrides, eller ens uppnås. Detta är icke tillfredsställande. Vid jämförelse med de försvårande omständigheter, som lagen kan hava tagit i betraktande vid fixeringen av straffmaximum för enkelt brott, måste sammanträffande med talrika och tämligen svåra brott anses vara, eller åtminstone kunna vara, betydligt mera tungt vägande. Följaktligen bör även i en situation av den nyss angivna beskaffenheten straffskalans maximum kunna uppnås eller överskridas. För ernående härav bör, vid tvåårsgränsens bibehållande, straff- maximum för konkurrensfall bestämmas till två år utöver det svåraste maxi- mum som gäller för något av de särskilda brotten. Därest, såsom ovan fun- nits påkallat, det ej skall förekomma att ens preliminärt straff utsättes för de särskilda brotten, är den antydda metoden för bestämmande av konkur- rensmaximum tydligen den enda, som kan tekniskt genomföras.

Även bortsett från tvåårsregelns betydelse för bestämmande av det högsta möjliga straffet, giver dess tekniska utformning, såsom ovan antytts, anled- ning till vissa anmärkningar. Dessa sammanhänga därmed, att den förut- sätter utmätande av särskilda straff för varje brott. Om dessa äro vart för sig svåra, eller om de äro talrika — och i synnerhet om båda dessa beting- elser föreligga _ leder tvåårsregeln till en aritmetiskt sett högst betydande reduktion av den summa, som erhålles vid en sammanläggning av straffen. Även om, såsom ovan framhållits, ofta ej mycket är att erinra mot storleken av det definitiva totalstraffet, kan det ej undgås, att förfarandet kan giva allmänheten ett missledande intryck av grunderna för straffets bestämmande. Det kan synas som om den brottslige »egentligen» förskyllt den oreducerade straffsumman, men att han på grund av att han förövat talrika brott, kom- mer i åtnjutande av en endast av mera lösliga billighetshänsyn motiverad straffnedsättning (»rabatt»). Detta är ej ägnat att befordra straffets förmåga att verka avhållande från brott. Och i själva verket är det härvid ej alltid fråga om blott ett vilseledande sken. Från den brottsliges egen synpunkt sett, innan han ännu blivit föremål för ett inskridande som omöjliggör fortsatt be- gående av brott, kan förhållandet komma att bliva det, att han kan med täm- lig visshet säga sig att han kan strafflöst fortsätta att begå brott, om han en- dast är uppmärksam på att intet nytt brott i svårhetsgrad överträffar det svåraste bland de tidigare. En sådan beräkning skall ofta visa sig åtmin- stone i huvudsak riktig, i synnerhet om domstolen vid straffmätningen så långt möjligt söker följa lagens ursprungliga mening. Detta uppenbart otill- fredsställande förhållande är endast ett uttryck för den betydande brist hos tvåårsgränsen, som består däri att den icke medgiver nödigt hänsynstagande till brottens antal. Att, så snart en viss straffsumma uppnåtts för två eller eljest ett mindre antal brott, totalstraffet icke påverkas av en ökning i antalet brott, så länge svårhetsrad-en ej överskrides, är en olägenhet även ur andra synpunkter än den nyss berörda. Domstolen är avskuren från att vid straffets bestämmande tillräckligt beakta brottslighetens kroniska tendens.

• Sida 62
•  Original

Huvudgrunder för de sakkunnigas förslag.

Den nu avslutade granskningen av den gällande rättens konkurrensregler har sammanfattningsvis givit följande resultat:

såvitt möjligt böra de olika konkurrensformerna underkastas enhetliga bestämmelser;

vid idealkonkurrens och fortsatt förbrytelse (i s. k. vidgad bemärkelse) bör finnas möjlighet att vid det enhetliga straffets bestämmande överskrida straffmaximum för det svåraste brottet;

även vid realkonkurrens bör endast ett enhetligt straff utmätas inom en straffram, vars maximum i stort sett bör motsvara det högsta straff som f. n. är möjligt.

I överensstämmelse härmed hava förslagets huvudgrunder utformats. De innefattas i 1 och 2 åå av 4 kap. strafflagen i dess föreslagna nya lydelse. Då även vid realkonkurrens icke ens preliminärt skola utmätas straff för de särskilda brotten, har enhetsstraffets minimum ej lämpligen kunnat an- givas på något annat sätt, än att det icke får underskrida det högsta av de straffminima, som äro tillämpliga å de särskilda brotten. Det har icke synts påkallat att stadga att straffet »skall överstiga» berörda särskilda minimum, såsom i utländsk lagstiftning förekommer; då den kvantitet varmed ett sär- skilt minimum skulle överskridas ej kunnat ens antydningsvis utmärkas, och den följaktligen i realiteten skulle stanna vid lägsta tänkbara enhet av straffet (en dagsbot, en dags frihetsstraff), har en dylik formulering funnits betydelselös. Likväl är det tydligt att, liksom hittills vid absorptionsprin- cipens tillämpning enligt 4 kap. 1 eller 3 &, själva minimum endast i säll- synta undantagsfall bör komma till användning.

Beträffande maximum för enhetsstraffet har det synts icke böra ifrå- gakomma, att detsamma skulle få överskrida summan av maxima för de sär- skilda brotten. Visserligen är det, såsom av det föregående lärer framgå, icke obetingat uteslutet att själva sammanträffandet kan vara en försvå- rande omständighet av så dominerande betydelse, att straffet verkligen kun- de böra överskrida summan av de särskilda brottens maximistraff. Men i den mån dylika fall icke äro uppmärksammade genom särskilda bestämmelser i strafflagens speciella del (jfr rån), måste de bliva mycket sällsynta, och det torde därför icke medföra nämnvärd olägenhet att en straffskärpning utöver summan icke är medgiven. Denna övre gräns tordei själva verket allmänt uppfattas såsom så självklar, att den måhända icke behövt uttryckligen an- givas i lagen. Försiktigheten har dock synts bjuda att så sker. — Den ifråga- varande regeln om straffmaximum har krävt vissa bestämmelser om de normer efter vilka straff i en straffart skall anses motsvara straff i annan straffart; härom hänvisas till 2 5 och specialmotiveringen därtill. Regeln är, såsom lätt inses, omedelbart tillämplig, och uttömmande, då något brott är belagt med livstids straffarbete eller (enligt strafflagen för krigsmakten) med dödsstraff. För övriga fall har den måst kompletteras med vissa bestäm- melser till undvikande av alltför höga straff. I fråga om maximistraff av

• Sida 63
•  Original

straffarbete på viss tid eller fängelse har sålunda föreskrivits att det högsta tillämpliga maximum ej må överskridas med mer än två år; härom åberopas vad ovan blivit anfört. Beträffande böter föreslås att, även om en addition av de särskilda maxima skulle giva till resultat ett högre belopp, aldrig må ut- dömas mera än 180 dagsböter eller böter omedelbart i penningar till högre belopp än 500 kronor (bortsett från fall av normerade böter, varom vidare i fortsättningen). Ovan har anmärkts, att den f. n. förekommande obegrän- sade kumulationen av bötesstraff ibland leder till helt orimliga resultat. Den är överhuvud icke stämmande med bötesstraffets uppgift. Detta är avsett att tillfoga ett strafflidande som är mindre kännbart än det, som inne- fattas i även det lägsta frihetsstraff (fortfarande bortsett från vissa norme- rade böter). Detta är uppenbarligen, möjligtvis med undantag för ett mindre antal välsituerade personer som endast undantagsvis förekomma bland dem som dömas för brott, ingalunda förenligt med en obegränsad höjning av bö- ternas belopp. Om de ej kunna betalas, blir utmätande av ett mycket högt belopp endast ett slag i luften. I motsatt fall kunna de för lång tid försämra, kanske helt undergräva den dömdes ekonomiska ställning, på ett sätt som i själva verket kan innefatta ett i hög grad kännbart lidande (ej minst för den dömdes familj eller andra av honom beroende personer). Det har därför synts oundgängligt att för konkurrensfall införa särskilda bötesmaxima. Dessas bestämmande är uppenbarligen i viss mån godtyckligt. Beträffande dagsböter har föreslagits en siffra, som med en ytterst obetydlig jämkning av de grunder, vilka nyligen fastställts för bötesförvandlingen, medgiver att varje ökning av dagsbotsantalet kommer att motsvaras av en höjning av tiden för förvandlingsfängelset. Maximum för böter, som ådömas omedel- bart i penningar, har satts till ett belopp innebärande tillnärmelsevis sam- ma proportionella höjning utöver högsta maximum för ett brott som före- slagits beträffande dagsböter, med avrundning till det belopp som i ett sär- skilt undantagsfall är stadgat såsom maximum för visst brott (fylleri under försvårande omständigheter, strafflagen 18 kap. 15 å).

Det kan naturligen icke bestridas, att fall äro tänkbara, i vilka de före- slagna högsta bötesmaxima kunna framstå såsom otillräckliga att motsvara den brottslighet som ådagalägges genom ett större antal sammanträffande brott med böter såsom högsta straff (även där böterna icke äro normerade). Dylika fall skulle emellertid icke vara uteslutna även om man valt högre siffror för maxima eller rentav om något särskilt konkurrensmaximum för böter icke vor-e stadgat. För sådana fall måste därför övervägas, om ej en övergång till fängelsestraff borde anses påkallad. Motsvarande spörsmål framträder för övrigt även beträffande övriga straffarter, utom den Svåraste. Det kunde alltså ifrågasättas att vid sammanträffande av flera brott med fängelse såsom högsta straff domstolen borde få ådöma straffarbete, och att på motsvarande sätt en övergång borde få ske från straffarbete på viss tid till sådant straff på livstid. Ovan har visats, att främmande rätt erbjuder exempel på bestämmelser av dylikt innehåll. De sakkunniga hava stannat vid att icke föreslå något sådant stadgande. Straffsystemet i vår lag utmär-

• Sida 64
•  Original

kes otvivelaktigt av den uppfattningen att olikheten mellan en lägre och en högre straffart icke blott betecknar en kontinuerlig stegring av svårhetsgra- den utan innebär ett språng, som även är av kvalitativ innebörd. I den punkt där riktigheten av denna åskådning torde vara mest problematisk, nämligen vad angår förhållandet mellan fängelse och straffarbete på viss tid, fram- går lagens uppfattning med stor tydlighet därav, att dessa straff icke sällan för ett och samma brott löpa parallellt. En prövning, huru straffarternas in- bördes förhållande överhuvud bör uppfattas och anordnas, har icke ingått i de sakkunnigas uppdrag; de hava i denna del haft att utgå från lagen sådan den för närvarande är. Med utgångspunkt häri har det ansetts inne- bära ett alltför starkt avsteg från den i lagen uttryckta uppfattningen av sär- skilda brotts straffbarhet, om domstolarna skulle medgivas att även i fråga om straffarten avvika från det maximistraff, som upptages i de tillämpliga straffbuden. Ett sådant medgivande borde i allt fall lämnas endast för vissa konkurrensfall som blivit noggrannare avgränsade, t. ex. med hänsyn till sammanträffandets art, brottens eller de brottsliga gärningarnas antal e. dyl. Härigenom skulle bestämmelserna avsevärt kompliceras, och det bleve må— hända nödigt att särskilja sådana konkurrensformer som i övrigt befunnits kunna enhetligt behandlas.

Det har jämväl varit under övervägande att i 2 % upptaga en ytterligare begränsning av det högsta straffet, att tillämpas jämte de föreslagna sum- ma- och tvåårsreglerna. För vissa fall, i synnerhet beträffande sådana brott som var för sig förskylla kortvariga frihetsstraff, kommer förslaget även med de nyssnämnda begränsningarna att lämna synnerligen stort svängrum för utmätande av enhetsstraffet. Straffsatsen för det svåraste brottet upp- tager t. ex. lägst fängelse i en månad, högst straffarbete i fyra år (så straff- lagen 12 kap. 4 %, 18 kap. 9 g, 22 kap. 16 ä 1 mom., jämför ytterligare 21 kap. 10 & samt 22 kap. 1 och 11 åå). För konkurrensfall kommer då att gälla ett maximum av ej mindre än sex års straffarbete. Det torde nu vara tydligt, att om med ett sådant brott konkurrerar ett annat, vars maximi- straff utgör straffarbete i två år, nyssnämnda konkurrensmaximum endast i mycket sällsynta undantagsfall bör komma till användning; om brotten ej äro särskilt svåra, skulle tillämpning av nuvarande regler för realkonkurrens ofta resulterat i totalstraff icke över ett eller två års straffarbete. Ett annat exempel må anföras: ett brott med maximistraff av fängelse i sex månader (strafflagen 7 kap. 2 g, 10 kap. 6 och 20 åå m. fl.) erhåller vid talrik upp- repning ett maximistraff av fängelse i två är sex månader; även detta bör uppenbarligen endast sällan komma till användning. Efter utländskt mönster kunde ifrågasättas att i dessa och andra liknande fall begränsa utrymmet för domstolarnas straffmätning t. ex. genom en regel om att maximistraffet ej finge överskrida det svåraste maximum med mer än hälften eller en tredje- del, antingen generellt eller endast beträffande brott av en viss svårhetsgrad. Emellertid kunde en sådan regel icke bestämmas annorlunda än ganska god- tyckligt, och såsom exemplen visa skulle den komma att verka mycket olika, och icke lika tillfredsställande i varje fall. Ibland, såsom då talrika brott

• Sida 65
•  Original

med ett tämligen lågt maximistraff vart för sig äro svåra, skulle varje regel av det antydda innehållet leda till en obehörigt snäv begränsning av total- straffet. Ett försök att giva närmare regler för dettas maximum skulle så- lunda kräva att olika föreskrifter måste till ganska stort antal meddelas för särskilda konkurrenssituationer. Detta måste leda till att bestämmel- serna blev-e mycket invecklade och svåröverskådliga. Och man kunde lik- väl icke vara säker att för varje situation hava givit en regel som för dom- stolarna skulle möjliggöra att träffa ett riktigt totalstraff genom en blott mekanisk tillämpning av regeln, utan en självständig värdering av fallets egenart. Vid sådant förhållande har man funnit det vara att föredraga att i lagtexten endast meddelas de någorlunda enkla — vid jämförelse med åtskillig främmande lagstiftning dock ganska detaljerade — regler som åter- finnas i den föreslagna 4 kap. 2 5.

Att sålunda ganska stor frihet lämnas ät domstolarnas straffmätning, är i full överensstämmelse med vår lags ståndpunkt beträffande utmätning inom en viss straffskala av straffet för ett enkelt brott. Lagen giver i allmänhet inga närmare regler för straffmätningen. Den reglerar icke vilka omständig- heter som skola anses försvårande eller förmildrande eller sådana omständig- heters värdering i förhållande till varandra. Även användningen av ett sär- skilt förhöjt eller nedsatt straff, som är medgivet för det fall att omständig— heterna äro (synnerligen) försvårande eller förmildrande, är sålunda i själva verket oftast lämnad åt domstolens fria prövning. Några missförhållanden av att den gällande rätten på detta sätt lämnat fritt utrymme åt en själv- ständig prövning från domstolarnas sida av brottslighetens grad hava veterli- gen icke försports. Möjligen skulle man ganska allmänt kunna spåra en benägenhet att snarare sätta straffen för låga än för höga (dock hos oss i mindre mån än i åtskilliga med vårt jämförliga länder). Om en sådan ten— dens finnes, är den i varje fall ägnad att minska de betänkligheter som från den individuella rättsäkerhetens synpunkt måhända kunde göras gällande mot den utvidgning av domstolarnas fria prövningsrätt, som förslaget i vissa fall innebär.

Beträffande tillvägagångssättet vid straffmätningen torde följande böra framhållas. Den föreslagna texten är icke att uppfatta på det sättet att de vanliga för särskilda brott stadgade straffskalornas bety- delse vore inskränkt till att ligga till grund för bildandet av en ny för kon- kurrensfall avsedd skala i enlighet med den föreslagna 2 &. Innebörden av en sådan uppfattning skulle vara den, att domstolen skulle söka föreställa sig alla tänkbara fall av konkurrens mellan det eller de föreliggande slagens brott, för vilka den sålunda bildade skalan vore tillämplig, och utgå från att skalans minimum vore tillämpligt för ett enda brott av lindrigaste beskaf- fenhet inom viss art och dess maximum för den såväl till antal som i alla andra hänseenden svåraste kombinationen av konkurrerande brott av de ifrågavarande brottsarterna, varefter det föreliggande fallet skulle bedömas efter sin relativa placering bland alla de tänkbara fallen. Utom att en sådan metod skulle ställa mycket höga krav på domstolens fantasi och förmåga att

• Sida 66
•  Original

överblicka alla möjliga fall, skulle den ofta leda till ett i sak felaktigt — och därvid i allmänhet alltför strängt —— resultat. Förklaringen härtill är föl- jande. Reglerna för maximistraffets bestämmande i 2 & äro givna med tanke på alla konkurrenssituationer mellan alla slags brott, som överhuvud skulle kunna förekomma. Det i enlighet med dem för en viss situation gällande maximistraffet är sålunda icke av lagstiftaren övervägt såsom lämpligt för just denna situation. Om paragrafen föranleder ett maximistraff av fän- gelse i två år sex månader för sammanträffande av fem fall av egenmäktigt förfarande (10 kap. 20 å) eller ett maximistraff av fyra års straffarbete vid vissa fall då ärekränkning, som avses i 16 kap. 7 %, begåtts mot flera per- soner, följer härav icke med någon säkerhet att de nämnda maximistraffen böra anses kunna ifrågakomma för något enda fall av just dessa konkurrens— situationer. Ty lagen tager sikte även på helt andra sammanträffande brott. Det enligt 2 % bildade maximistraffet har därför endast betydelse av den yt- tersta gräns som icke i något fall får överskridas, men det bör i allmänhet icke tagas till utgångspunkt vid totalstraffets bestämmande i särskilda fall. Härvid måste domstolen alltjämt utgå från de, jämförelsevis trängre, straff- satser som äro stadgade för de särskilda konkurrerande brotten. Ovan har väl framhållits, att det i själva verket icke är möjligt att utmäta ett straff för något av brotten utan hänsyn till de övriga. Detta hindrar icke, att det låter sig göra att på grundvalen av den eller de särskilda straffskalor, som äro tillämpliga, utmäta det straff som motsvarar hela den föreliggande brottslig- heten, med hänsyn till de särskilda däri ingående brottens svårhetsgrad och antal samt icke minst till sammanträffandets beskaffenhet och dess innebörd för brottslighetens bedömande. Härvid är domstolen, med hänsyn till slut- resultatet, icke beroende av de särskilda maxima. Och även det maximum som enligt 2 & icke får överskridas, kräver i allmänhet intet närmare be- aktande. Ty det totalstraff, som domstolen anser skäligt, torde i regel ligga ganska långt därunder. Följaktligen torde ett noggrant uträknande av maxi- mistraff enligt 2 & ofta icke erfordras; redan ett ungefärligt överslag lärer visa, att domstolen ej löper fara att vid sin straffmätning komma i närheten av detta maximum.

Vad nu anförts kräver icke minst beaktande med hänsyn till förhållandet mellan de i den gällande rätten åtskilda konkurrensformerna. Maximistraffet enligt 2 5 kan stiga till sådana straffkvantiteter som hittills varit möjliga en- dast vid realkonkurrens. Såsom nyss utvecklats bör ett sådant maximum icke med säkerhet anses kunna användas ens vid alla förekommande typer av realkonkurrens. Så mycket tydligare bör då vara, att det ingalunda kan ifrågakomma vid varje typ av idealkonkurrens eller fortsatt förbrytelse. Att dessa icke göras till föremål för särskilda regler, betyder överhuvud icke att därunder hänförliga fall skulle för framtiden erhålla ett genomsnittligen lika strängt bedömande som realkonkurrens, ej heller att i fråga om visst eller vis- sa slag av brott, svåraste fall av idealkonkurrens eller fortsatt förbrytelse städse skulle beläggas med samma straff som svåraste fall av realkonkur- rens. Lagen lämnar helt allmänt utrymme för en sådan likställighet, och

• Sida 67
•  Original

denna möjlighet lärer i vissa fall böra begagnas. Ty såsom ovan har fram- hållits, kunna vid idealkonkurrens och i synnerhet vid fortsatt förbrytelse ibland förekomma försvårande moment av sådan vikt, att de fullt motsvara den straffhöjande betydelsen av att flera brott förekomma i realkonkurrens. Men detta torde icke kunna inträffa i fråga om alla brott, och det lär på det hela taget vara mindre vanligt. Detta bör beaktas vid straffmätningen. Enär den höjning utöver maximum för det svåraste brottet, som medgives i 2 %, aldrig är obligatorisk utan städse fakultativ, böra domstolarna även enligt förslaget i särdeles talrika fall låta totalstraffet för brott, som konkurrera ideellt eller som utgöra fortsatt förbrytelse, stanna inom nämnda maximum. Nyheten i förslaget, att detta maximum kan överskridas, bör vinna tillämp- ning endast i fall, som verkligen äro ägnade därför. —— Nu berörda förhållan- den torde föranleda att vid idealkonkurrens och fortsatt förbrytelse enhets- straffen genomsnittligen böra stanna vid lägre satser än de enhetsstraff, som skola utmätas vid realkonkurrens. Med hänsyn härtill har övervägts att för de förstnämnda konkurrensformerna, eller åtminstone för vissa därunder hänförliga fall stadga ett särskilt högsta maximum, lägre än det som skall gälla för realkonkurrens. Så har skett i den nya italienska lagen och i det finska förslaget, i viss mån även i det senaste tyska; dessa förslag visa att tanken är väl förenlig med ett system, som i likhet med förevarande förslag använder enhetsstraff vid alla konkurrensformerna. Enligt förslagen inträ- der vid fortsatt förbrytelse, såsom tidigare visats, ej någon förhöjning av straffmaximum för enkelt brott, enligt den italienska lagen kan sådant maxi- mum överskridas intill det tredubbla. Det har ifrågasatts att i förevarande förslag medgiva en förhöjning av det svåraste tillämpliga maximum med t. ex. en tredjedel. Denna tanke har dock ansetts böra övergivas. Ty även om vid fortsatt brott, och jämväl vid idealkonkurrens, sammanträffandet of- tast får anses vara uttryck för en lägre grad av brottslighet än reellt samman- träffande, så gäller detta dock icke alltid; den antydda särskilda maximering- en skulle därför innebära en ogrundad begränsning av domstolens frihet vid straffmätningen. Det måste vidare befaras, att den skulle komma att utöva inflytande ej blott såsom en högsta gräns utan även såsom en anvisning om huru straffet i någorlunda normala fall borde utmätas; därigenom skulle den måhända komma att, i rak motsats till sitt syfte, i tillämpningen verka till förhöjning av genomsnittsstraffen. Och slutligen skulle den innebära,'att man i viss mån uppgåve den ur praktisk synpunkt mycket betydande vinst som förslaget medför genom domstolarnas befriande från nödvändigheten att särskilja de olika konkurrensformerna.

Det sätt varpå förslaget i 2 & bestämmer det absoluta maximistraffet, i för- sta hand genom addition av högsta straffen för de särskilda brotten, kräver, att domstolarna göra klart för sig (och understundom i utslaget angiva) ej blott att mera än ett brott föreligger till bedömande, utan även antalet av de föreliggande brotten. Den egentliga grunden för lösningen av detta spörsmål är i varje fall att hämta från lagens bestämning av det eller de särskilda brottsbegrepp, som ifrågakomma. Denna uppgift föreligger tydligen redan

• Sida 68
•  Original

enligt den gällande rätten och den måste med nödvändigheten kräva sin lös- ning oavsett vilket system en lag antager för behandlingen av brottskonkur- rens: innan fråga blir om användningen av konkurrensreglerna, måste det nämligen vara avgjort att vad som ligger en tilltalad till last icke är blott enkel brottslighet enligt visst lagrum. Det är härvid, i tvivelaktiga fall, fråga om tolkning av särskilda rum i strafflagens speciella del; därvid komma emel- lertid till användning vissa allmänna grundsatser, som utarbetats inom teori och domstolspraxis. I många hithörande fall, då vid första påseende en fler- faldig brottslighet kan synas föreligga, leder tolkningen till det resultat, att konkurrensen endast är skenbar (bl. a. hör hit 5. k. exklusiv lagkonkurrens). Några exempel må anföras. Då av två lagrum, vilka båda synas tillämpliga, det ena utgör undantag från det andra, skall endast det förra tillämpas; t. ex. är barnamord icke tillika vanligt mord, rån icke tillika tjuvnad, och ämbets- mans förskingring som avses i 25 kap. 11 5 skall icke tillika bedömas såsom vanlig förskingring enligt 22 kap. 11 ä (5. k. specialitet). Även utan ett så- dant logiskt uteslutningsförhållande bör ej sällan, på grund av att en lag- överträdelse ofta eller i regel tillika innefattar en annan, lindrigare, straffet för den förra ensamt tillämpas: bedrägeri genom förfalskning skall ej sällan straffas endast såsom förfalskningsbrott (t. ex. enligt 12 kap. 4 &, däremot ej 5 €); att inbrottsstöld tillika innefattar skadegörelse skall i regel icke öva inflytande å bestraffningen (s. k. konsumtion). Ytterligare skola olika former av ett och samma brott endast bliva föremål för enkel bestraffning: en med- gärningsman straffas icke för delaktighet med annan gärningsman, förövare av fullbordat brott icke för ett omedelbart därförinnan begånget, misslyckat försök till samma brott (s. k. subsidiaritet). Även flera upprepade gärningar, varigenom ett enda brott kommer till utförande, skola, såsom tidigare an- märkts, i många fall bestraffas utan någon tillämpning av det nuvarande 4 kap. Dessa, och andra liknande, gränsbestämningar mellan enkel och fler- faldig brottslighet måste enligt förslaget ske efter samma grunder som hittills; det är följaktligen icke påkallat att här lämna någon närmare utveckling av de principer, som därvid äro att tillämpa.

Obestridligen erhålla emellertid åtminstone vissa av gränsbestämningarna en annan praktisk innebörd enligt förslaget än enligt den gällande rätten. Föreligger endast en handling, avser gränsdragningen att skilja mellan å ena sidan enkel brottslighet (skenbar lagkonkurrens), å den andra kombinativ strafflagskonkurrens eller idealkonkurrens. Straffskalan är emellertid städ- se densamma, åtminstone såvitt angår frågan om maximum för huvudstraff: det för det svåraste brottet föreskrivna högsta straffet. Gränsdragningens betydelse inskränker sig sålunda till spörsmålet, huruvida 4 kap. 1 5 skall åberopas, ibland därjämte huru minimistraffet skall bestämmas eller huru- vida särskild påföljd skall ådömas, varjämte med avseende å straffmätnin- gen är att iakttaga den i 4 kap. 1 5 meddelade, för de flesta fall tämligen självklara regeln att brott, för vilket särskilt straff ej ådömes, skall betrak- tas såsom försvårande omständighet. Enligt förslaget kommer däremot, om flera brott anses föreligga, brottsligheten att bliva hänförlig under en ny

• Sida 69
•  Original

straffskala med högre, ofta betydligt högre maximum. Detta har ansetts icke i sak möta betänklighet, enär utnyttjande vid straffmätningen av det förhöjda maximum städse skall vara fakultativt. Och ur synpunkten av säkerhet vid avgörandet synes den ifrågavarande gräns-dragningen, vilken visserligen icke alltid är lätt, icke giva anledning till större betänkligheter än den som nu erfordras mellan ideal- och realkonkurrens, vilken även någon gång vållar tvivel; denna kommer enligt förslaget att förlora all prak- tisk betydelse.

Då ett brottsligt förlopp innefattar en upprepning, möter enligt den gäl- lande rätten följande serie av alternativ: (1) flera fysiska akter, som emel- lertid utgöra endast en handling —— enkel brottslighet; (2) flera handlingar, som emellertid innebära endast ett brott — fortsatt förbrytelse i inskränkt mening, 4 kap. 3 5; (3) flera handlingar, som innefatta mera än ett brott men likväl skola anses utgöra fortsättning av ett och samma brott — fort- satt förbrytelse i vidgad mening, 4 kap. 3 5; (4) flera handlingar som var för sig äro självständiga brott — realkonkurrens, 4 kap. 2 %. I sistnämnda fall måste brottens individualitet och alltså även antal fastställas av domsto- len. Enligt förslaget bliva de båda förstnämnda fallen icke hänförliga under 4 kap: den avgörande gränsen måste dragas mellan grupperna (2) och (3), och även i fall som nu utgöra fortsatt förbrytelse i vidgad bemärkelse kan det bliva erforderligt att fixera antalet av de enkla brott som ingå i serien. Att skilja mellan vad som är ett och vad som är flera brott kan emellertid icke vara svårare än att differentiera mellan fortsatt förbrytelse och realkon- kurrens; förslaget ålägger domstolarna den förra uppgiften, vilken hittills icke ens behövt lösas i och för citering av vederbörligt lagrum, men det be- friar dem från den senare. Betydelsen av det krav som förslaget sålunda ställer på domstolarna får ej överskattas. I många fall kommer naturligen den strafflatitud som finnes utsatt för det svåraste av brotten att erbjuda till- räckligt utrymme för utmätande av ett rättvist straff för dem alla. Visser- ligen måste även i detta fall konstateras, att mera än ett brott föreligger, nämligen för citering i utslaget av 4 kap. 1 och 2 åå, i enlighet med 24 kap. 3 & rättegångsbalken och i överensstämmelse med hittillsvarande stadig praxis i fråga om fortsatt brott. Även då det enkla straffmaximum bör överskridas blir det, om brottens antal är större än två, ofta —— i motsats till det nuva- rande tillvägagångssättet vid realkonkurrens överflödigt att i utslaget exakt angiva antalet. Ty om t. ex. allenast är fråga om dagsbotsstraff, kom- mer med hänsyn till den i 2 & tredje stycket föreslagna begränsningen maxi- mum för totalstraffet att bliva detsamma för två och flera brott. På grund av maximib—egränsningen kommer det på motsvarande sätt ofta att vara till- räckligt att konstatera, att den tilltalade begått minst två brott, som var för sig äro belagda med straffarbete i 2 år eller däröver. Om upprepade brott föreligga, som äro belagda med lägre frihetsstraff, och deras antal up- penbarligen är stort, blir det likaledes överflödigt att närmare bestämma an- talet. — I det hela torde det få antagas att med hänsyn till de nu ifråga- varande begreppsbestämningarna och gränsdragningarna det föreslagna

• Sida 70
•  Original

systemet kommer att leda till större säkerhet Och att vara mindre tyngande för domstolarna än det hittillsvarande.

I förevarande sammanhang bör särskilt framhållas, att enligt förslaget strafflagen överhuvud icke kommer att innehålla särskilda regler om den kombinativa strafflagskonkurrensen (nuvarande 4 kap. 1 5 2 mom.) eller om det 5. k. fortsatta brottet i inskränkt mening. Den nu- varande bestämmelsen om det förstnämnda skäligen sällsynta fallet innebär främst att allenast en straffskala, den svåraste av dem som komma i fråga, skall vinna tillämpning, liksom f. n. vid idealkonkurrens. Likställigheten mellan dessa båda företeelser skall enligt förslaget upphöra, och det kunde ifrågasättas att till klargörande härav alltjämt med-dela en särskild före- skrift om den kombinativa konkurrensen. Detta synes dock icke erforder- ligt. Bestraffningsreglerna i de föreslagna 4 kap. 1 och 2 åå angivas ut- tryckligen avse fall, i vilka någon skall straffas för flera brott. Vid kombi-' nativ konkurrens är ovedersägligen fråga om allenast ett brott och nämnda regler bliva alltså icke tillämpliga därå. I saknad av uttrycklig bestämmel- se måste domstolen därför direkt tillämpa ett straffbud i lagens speciella del, och vilket detta skall vara synes ej kunna vålla tvivelsmål, lika litet som hittills vid skenbar lagkonkurrens (i båda fallen kan ifrågakomma en s. k. kombinerad straffskala med minimum hämtat från ett lagrum och maxi- mum från ett annat). Vidare stadgas nu beträffande kombinativ konkur- rens att vid straffmätningen en försvårande omständighet skall anses före- ligga; i den mån detta är riktigt, varom hänvisas till vad tidigare härom ytt- rats, torde grundsatsen enligt sakens natur vinna tillämpning även utan uttrycklig föreskrift därom. Det sistnämnda torde gälla även om den f. n. i 4 kap. 3 & innefattade regeln, att vid s.k. fortsatt förbrytelse i i n s k r ä 11 kt m e n i n g skall anses föreligga en försvårande omständig- het. Att upprepningen i allmänhet har denna innebörd torde nämligen ligga i så öppen dag, att någon uttrycklig bestämmelse därom icke kan anses er- forderlig. Och det torde vara önskvärt att domstolarna icke åläggas att endast med hänsyn till en ej mycket betydelsefull straffmätningsregel genom åberopande av en särskild bestämmelse taga ställning till frågan, huruvida en eller flera brottsliga handlingar äro förövade. För övrigt torde f. n. efter- levnaden av 4 kap. 3 & i detta hänseende vara i någon mån bristfällig.

Undantag beträffande vissa böter. För vissa fall har förslagets princip om ett enda straff för samtliga konkurrerande brott ansetts böra lida undan- tag. I förslagets 4 kap. 1 å har nämligen upptagits bestämmelse därom att straff skall ådömas särskilt för brott som finnes förskylla normerade böter. Denna föreskrift har beträffande strafflagen en ytterst begränsad räckvidd i det sådana böter kunna följa endast efter två rum i strafflag—en (22 kap. 19 och 20 åå). Jämlikt förslaget till lag om ändring av särskilda bötes- lagen skall emellertid stadgandet gälla beträffande alla brott varå normerade böter följa. Skälen till detta undantag äro dels av saklig, dels av lagteknisk art. I det förra hänseendet är det tydligt att i åtminstone många av de tal- rika fall, där brott belägges med normerade böter, lagen utgår från att det

• Sida 71
•  Original

ligger vikt uppå att den brottslige skall drabbas av en efter brottets objektiva beskaffenhet avpassad, i regel ganska kännbar ekonomisk påföljd. Endast i ringa män skulle det vara riktigt att låta sådana böter utgöra straff jäm- väl för andra brott; vid konkurrens borde därför enhetsstraffet i stor ut- sträckning komma att utgöras av böter av annat slag, eller av frihetsstraff. Åtminstone om det eller de övriga brotten vore jämförelsevis lindriga, skulle tydligen härigenom omintetgöras lagens syfte av en ekonomiskt kännbar reaktion mot det brott, som belagts med normerade böter. Föreskrift om enhetsstraff skulle sålunda, enär konkurrens är mycket vanlig i vissa hithö- rande fall, till en viss grad innefatta ett avsteg från den hittills tillämpade grundsatsen om användning av normerade böter. Härtill synes icke finnas tillräckliga skäl vid den nu förevarande lagstiftningen. _ Även i lagtekniskt hänseende har det visat sig, att inbegripande, obligatoriskt eller fakultativt, av de ifrågavarande brotten under regeln om enhetsstraff skulle kräva in- vecklade bestämmelser och likväl ej bliva tillfredsställande. Detta beror bland annat därpå, att dessa böter även vid samma slags brott kunna upp- gå till ytterst växlande belopp, och att man därför icke kan lätt genomföra ett enhetligt bedömande av sådana brott i och för jämförelse med andra brott med hänsyn till straffets svårhetsgrad. Ett försök att i möjligaste mån till- godose det normerade bötesstraffets syfte torde utmynna i föreskrift om att för brott, av vilka något vore belagt med normerade böter (och i synner- het om flera av brotten förskyllt sådana böter) enhetsstraffet i realiteten skul- le bestämmas genom kumulation. Vid sådant förhållande skulle det tyd- ligen för berörda fall ej vara förenat med någon vinst att låta enhetsstraff omfatta även normerade böter. — Dessa föranleda i flera hänseenden svå- righeter; detta har i rättspraxis visat sig i fråga om subjektspluralitet, och det har starkt framträtt i samband med lagstiftningen om förvandling av böter. Även bortsett från dessa förhållanden torde det kunna göras gällande, att dylika böter icke utgöra ett tillfredsställande medel för att motverka lag- överträdarnas ekonomiska intresse av att begå brott. Andra metoder här- för, t. ex. ett ekonomiskt bistraff av konfiskatorisk karaktär, torde komma under övervägande vid det fortsatta reformarbetet inom straffrätten. Med hänsyn härtill torde den nu föreslagna avvikande behandlingen av brott, som förskylla böter av detta slag, få karaktären av ett provisorium och redan på denna grund icke böra möta avgörande betänklighet.

Även angående böter, som part i rättegång ådrager sig genom förseelse i samband med rättegången, föreslås avvikande föreskrifter. Härom hänvisas till den speciella motiveringen.

Bemötande av vissa invändningar. Förut har nämnts, att professorn Thy- réns förberedande utkast och strafflagskommissionens förslag båda tillämpade den rena absorptionsprincipen vid samtliga for- mer av konkurrens. Såsom skäl härför åberOpades — jämte den praktiska. lättnaden att icke behöva särskilja olika konkurrensformer, vilken vinnes även enligt förevarande förslag — väsentligen en jämförelse mellan graderna av straffbarhet vid återfall i brott och vid realkonkurrens. Det framhölls

• Sida 72
•  Original

sålunda att den brottsliges samhällsfarlighet måste vaia stölre om han efter att hava begått ett brott och därför blivit bestraffad ånyo begår ett brott, än om han förövar det senare brottet efter det förra utan någon mellankommen bestraffning. Följaktligen borde, om en lag, såsom den nuvarande Svenska strafflagen, i allmänhet icke låter återfallet leda till skärpning av straffet för det senare brottet, det vara uteslutet att låta detta vid realkonkurrens för- anleda strängare straff än det som skolat ådömas utan avseende å konkur- rensen, i vidare mån än att denna skulle kunna utgöra en försvårande om- ständighet bland många andra; och en ren absorption vore fullt försvarlig, även om iteration generellt bleve straffskärpningsgrund. Detta synes fullt riktigt såtillvida som, åtminstone i alla vanliga fall, två brott i vanlig real- konkurrens icke böra erhålla så strängt straff som enahanda brott, emellan vilka ligger bestraffning för det tidigare, tillsammantagna böra anses för- skylla. Men därutöver synes av den antydda tankegången icke följa att icke ett nytt brott bör även vid konkurrens kunna föranleda en eftertrycklig förhöjning av straffet (låt vara att det senare brottet icke i och för sig är svårare än det förra). Ty i många fall kan det senare brottet ådagalägga, att den brottslige bör erhålla ett strängar—e straff än som varit påkallat med hän- syn till det förra brottet ensamt. I förhållande till detta bör det senare brot- tet icke betraktas blott såsom en försvårande omständighet, likvärdig med talrika andra som, om de förekomma i stark anhopning, icke var för sig kun- na inom straffskalan för ett enkelt brott medföra höjning av maximistraffet för detta brott. Ty det är att märka, att det senare brottet icke blott är en »omständighet» utan att det kan vara förenat med talrika försvårande om- ständigheter utöver dem som kunna hava förelegat vid det tidigare brottet. Redan från uteslutande individualpreventiv ståndpunkt lärer alltså vid real— konkurrens föreligga behov av större utrymme för straffmätningen vid en- hetsstraffets bestämmande, än som är erforderligt vid bestämmande av straff för ett enda brott. Härtill kommer, att det från allmänpreventiv synpunkt icke är gynnsamt, att ett (eller flera) senare brott synas icke ens kunna utöva något avgörande inflytande på den brottsliges straff. Slutligen kräves be- aktande även av den oreflekterade rättsåskådningen hos folket, vilken fordrar att en ökning av brottsligheten också, såvitt möjligt, skall föranleda en ök— ing av straffet.

I sista hand kan möjligen, vid ett reformarbete som avser strafflagen i dess helhet, den föreliggande frågan reduceras till ett spörsmål, om vilka straffskalor och särskilt vilka straffmaxima som skola föreskrivas för varje brott i strafflagens speciella del. Sätt-as nämligen straffmaxima genomgå- ende mycket högt —— i förhållande till minima -— skulle det kunna göras gällande, att varje straffskalas övre del åtminstone i något så när normala fall skulle komma i betraktande endast vid konkurrens; att alltså omvänt för ett enkelt brott av icke alltför exorbitant karaktär det högsta straffet borde anses ligga på ett visst avstånd under det formella maximum. Mot en sådan anordning kunna riktas viktiga anmärkningar. Den förutsätter att, vid straffskalans bestämmande, lagstiftaren har en någorlunda full-

• Sida 73
•  Original

ständig överblick över alla praktiskt tänkbara konkurrenssituationer, men detta är, såsom tidigare framhållits, svårligen möjligt. Metoden leder vidare till att domstolarna erhålla alltför stor frihet och alltför ringa ledning vid utmätande av straff för ett enkelt brott; detta kan vara betänkligt såväl ur den individuella rättssäkerhetens som ur domstolarnas egen synpunkt. Omöjligheten att i lagstiftningen detaljerat reglera olika konkreta konkur- renssituationer gör det till en viss grad oundvikligt att giva domstolarna en ganska stor frihet vi-d utmätande av straff i dylika situationer, så snart man ej vill låta kumulation inträda helt allmänt; en sådan frihet komma de i åt- skilliga fall att äga även enligt förevarande förslag. Ett mycket vidsträckt svängrum vid straffmätningen är emellertid i och för sig ofördelaktigt. och det synes riktigare att låta det inträda endast i konkurrensfallen än att, av hän- syn till dessa som dock äro mindre vanliga, utvidga den till straffmätningen även vid enkla brott. Det kan befaras att sistnämnda metod skulle komma att leda till alltför låga straff i konkurrensfallen, och möjligen under- stundom till alltför höga straff för enkla brott. — I varje fall måste de an- tydda möjligheterna för absorptionsprincipens införande anses vara utan betydelse vid den nu ifrågavarande reformeringen av konkurrensreglerna, ty denna måste utgå från straffskalorna i strafflagens speciella del sådana de f. n. äro utformade, och det kan ingalunda antagas att deras maxima äro avsedda även för totalstraffet vid alla former av konkurrens.

Nyss anmärktes att allmänpreventiva hänsyn tala emot en ren absorptionsgrundsats vid all konkurrens. Det kunde möjligen göras gällan— de att sådana hänsyn, åtminstone i vissa fall, borde anses utgöra hinder även mot att föreskriva enhetsstraff med asperation på sätt det förevarande för- slaget innebär. Ty allmänpreventionen bygger utan tvivel ej blott på att särskilda brott äro i lagen belagda med vissa straff utan jämväl i hög grad på tillämpningen av dessa straffbud genom domar i aktuell-a fall. Ur denna synpunkt skulle det kunna innebära en olägenhet _att straffet för ett visst bland flera konkurrerande brott (i synnerhet när detta icke är det svåraste av dem) icke kommer att särskilt framträda utan så att säga uppslukas av ett enhetligt straff, som för den allmänna föreställningen kommer att synas väsentligen utgöra rättsverkan av ett eller flera andra, svårare brott. Här- igenom skulle bestraffningen av förstnämnda brott kunna komma att icke synas äga tillbörlig kraft. Och detta vore ogynnsamt i synnerhet om det ifrågavarande brottets bestraffning i en viss situation eller vid en viss tid är särskilt påkallad just av allmänpreventiva skäl, t. ex. om sådana brott visa en tendens till ökad frekvens (såsom f. n. vissa brott i samband med fö- rande av motorfordon). Riktigheten av denna tankegång synes icke kunna helt bestridas, men dess betydelse för ordnandet av bestraffningen vid kon- kurrens torde vara mycket begränsad. Det är härvid att märka, att den allmänpreventiva effekten icke så mycket kan byggas på bestraffningen av ett särskilt brott, som i regel blir föremål för uppmärksamhet endast på en Viss ort eller eljest inom en snävare krets, utan på den genomsnittliga be- straffningen av ett visst slags brott i ett större antal fall. Om de allra flesta

• Sida 74
•  Original

brott torde gälla, att de ofta kanske oftast, förekomma till bestraffning utan sammanträffande med andra brott av samma eller större svårhetsgrad. Detta minskar konkurrensfallens vikt ur allmänpreventiv synpunkt. (Där sammanträffande av vissa brott är typiskt, t. ex. rattfylleri och vållande till annans död, blir f. ö. just konkurrensbestraffningen av stor allmänpreventiv betydelse.) Vidare torde det i stor utsträckning vara psykologiskt omöjligt att vid konkurrens uppnå någon större allmänpreventiv effekt av att ut- mäta särskilda straff för varje brott, ty även om så sker torde allmänhetens uppmärksamhet i regel snarare fästa sig vid totalstraffet än vid de däri in- gående särskilda straffen. Såsom tidigare framhållits kan det knappast undgås att dessa även vid ett kumulationssystem ofta utmätas med hänsyn till samtliga brott, bl. a. för att undvika ett alltför högt totalstraff; om här- igenom föranledes lågt straff för ett visst brott, komma de allmänpreven- tiva hänsynen tydligen icke till sin rätt i fråga om detta brott. På grund av vad nu anförts torde det vara både oundgängligt och föga betänkligt att ut- forma konkurrensreglerna främst under hänsyn till "möjliggörandet av en sådan straffmätning, som i individualpreventivt avseende är så väl avvägd som möjligt.

Det må emellertid medgivas, att även de individualpreventiva hänsynen icke alltid med synnerlig styrka påkalla användning av en- hetsstraff. Om en icke ringa del av de förseelser, som i och för sig skulle hava förskyllt böter, låter det nämligen säga sig, att straffet icke är avsett såsom en reaktion mot ett egentligen samhällsfarligt sinnelag hos individen, enär förseelsen icke ådagalagt något dylikt, utan såsom ett samhälleligt dis- ciplinmedel (»minnesbeta») av en mera utvärtes beskaffenhet. Enhetlig be- handling av flera sådana förseelser eller av en dylik förseelse och någon mera allvarlig lagöverträdelse, kräves sålunda icke av starkare sakliga skäl och det torde någon gång rent av kunna möta svårighet att i realiteten ge- nomföra en enhetlig straffmätning. Detta torde i tillämpningen komma att innebära, att ibland ett enhetligt bötesstraff kommer att i själva verket ut- mätas genom sammanläggning av flera särskilda straff, som visserligen ej framträda i domens avfattning; så i synnerhet beträffande sådana ofta före- kommande förseelser, som av domstolarna lära beläggas med böter efter en i praxis utformad taxa, utan egentlig straffmätning. Vidare torde, en en obetydlig förseelse av förevarande art sammanträffar med ett brott sen. för- skyller frihetsstraff, enhetsstraffet ibland ej komma att påvisbart influeras av förstnämnda förseelse, så att i realiteten absorption inträder. Att i för- slaget ej upptagits något undantag för nu berörda fall beror främst på att det skulle möta hart när oöverstigliga svårigheter att korrekt avgränsa till- lämpningsområdet för en specialregel om kumulation. I någon mån kräves också beaktande av att ett hopande av talrika bagatellstraff eller ett åläg- gande av ett sådant jämte ett mera kännbart straff, synes vara ägnat att låta straffdomstolarnas verksamhet framträda i en ogynnsam dager och skym- ma blicken för de egentliga straffens allvarliga karaktär. Ytterligare torde av yttre förhållanden på det processrättsliga området följa, att samman-

• Sida 75
•  Original

träffanden av den nu ifrågavarande typen icke skola bliva mycket vanliga. Och förslaget har icke sökt genomföra enhetlig bestraffning av hithörande fall såsnart materiellrättsligt föreligger en konkurrens; det blir möjligt att en bagat—ellförseelse i ett fristående förfarande belägges med ett särskilt straff, som blir beståndande utan hinder av konkurrensen. Förslagets regel i 4 kap. 3 & om s. k. rekonstruktion av en konkurrenssituation har erhållit sin jämförelsevis begränsade räckvidd icke minst av hänsyn till de nu behand- lade fallen.

Det bör överhuvud icke förbises att ett system med enhetsstraff för sam- manträffande brott förutsätter särskilda anordningar av p r 0 c e s 5 r ä t t s- lig natur, särskilt med avseende på forum och på betydelsen av en fällande doms laga kraft. Dessa spörsmål hava redan i den gällande rätten föranlett speciella föreskrifter (främst i rättegångsbalken 10 kap. 21 % ävensom strafflagen 4 kap. 9 %, i vad sistnämnda bestämmelse är av processrättslig innebörd). Förslaget går i dessa hänseenden längre, i det att enhetligt be- dömande av sammanträffande brott skall äga rum i större omfattning än hittills.1 Likväl avser förslaget, såsom nyss berörts, icke att söka skapa ga- rantier för att varje fall av konkurrens, i materiellt straffrättslig mening, utan undantag skall bliva föremål för enhetlig bestraffning. Där detta skulle möta mera betydande hinder av praktiskt processuell natur, har det befun- nits att ej heller straffrättsliga synpunkter med någon större kraft påkalla enhetlig behandling. Härom hänvisas till vad som anföres i den speciella motiveringen till 4 kap. 3 %.

¹ I inledningen till professorn Thyréns förberedande utkast anföres (s. 3), att utkastets något modifierade absorptionsprincip så gott som framtvingar ett verkligt forum connexitatis (icke endast för straffrågan) såsom regel, även vid subjektiv konnexitet. Föreliggande förslag har ej dragit denna konsekvens. Begreppsligen möter det ej hinder, att rannsakningen om varje brott, även där det sammanträffar med andra, får ske vid dess vanliga forum och allenast straffets utmätande göres av samma domstol för alla brotten. Förslaget har därför behållit denna den gällande rättens grundsats, med utvidgning av dess tillämpningsområde. Det har nämligen synts böra komma under närmare övervägande i samband med det pågående arbetet på en rättegångs- reform, huruvida ett system med enhetsstraff gör det mest praktiskt att föreskriva fullständig konnexitet vid behandlingen inför rätta av sammanträffande brott.

• Sida 76
•  Original

Speciell motivering. Förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen.

2 KAP.

I förevarande kapitel innehålla 3 och 4 55 hänvisningar till bestämmel- . ser i 4 kap. enligt vilka tiden för straffarbete eller fängelse kan Överstiga tio resp. två är; dessa hänvisningar hava ändrats att avse den föreslagna 2 å i 4 kap. I fråga om dagsböter har ett motsvarande förbehåll blivit erforder- ligt i 8 5.

4 KAP. Överskri f ten.

I förslaget göres skillnad mellan förening av straff, å ena, samt samman- läggning av straff, å andra sidan, medan i gällande lag dessa termer utan åtskillnad omväxlande användas som beteckning för den straffkombination som skall ske då flera straff sammanträffa. Förening av straff innebär en- ligt förslaget att domstol inom bestämda gränser utmäter ett gemensamt straff som träder i stället för ådömda särskilda straff. Sammanläggning av straff verkställes däremot av administrativ myndighet och innebär att straf- fen adderas, därvid ibland straff skall övergå i annan straffart. I kapitlets överskrift har införts nämnda beteckningar på de olika förfaringssätten, var- emot uteslutits hänsyftningen på förändring av straff.

1 &.

Jämlikt stadgandet i förevarande paragrafs första stycke skall för det fall att någon övertygats om flera brott ett gemensamt straff följa. För tydlig- hetens skull har utsagts att detta gäller vare sig brotten begåtts genom sam- ma handling eller genom skilda handlingar. Stadgandet avser omedelbart sådana huvudstraff som angivas i 2 kap. 1 5, d. v. s. straffarbete, fängelse och böter. I andra punkten har ansetts böra införas särskild föreskrift att detsamma skall gälla även där någon av särskilda grunder förskyller av- sättning från allmän befattning eller mistning därav på viss tid, dock endast såvitt fråga är om en och samma befattning. Sistnämnda bestämmelse av- ser ej blott fall där den brottslige jämlikt lagrum i 25 kap. strafflagen ome- delbart förskyller straff av avsättning eller suspension utan även fall då han

• Sida 77
•  Original

därjämte enligt 2 kap. 18 Q är förfallen till sådan påföljd på den grund, att han samtidigt dömes till straffarbete eller svårare straff. Såsom självfallet år skall, om brotten förskylla straff av båda nämnda huvudarter, ett straff av varje art ådömas, liksom även jämte avsättning från en befattning skall jämlikt 2 kap. 18 & dömas till förlust av annan befattning o. s. v.

Vad nu sagts om avsättning och om mistning av befattning på viss tid gäl- ler givetvis endast i den mån dessa straff omedelbart tillämpas; bötesstraff eller fängelse som jämlikt 2 kap. 17 % följer i stället för förlust av befatt- ningen skall behandlas såsom annat straff av samma art.

Nyssnämnda regel, att i samma dom endast må ådömas ett straff av var- dera av de två berörda huvudarterna, gäller med allenast ett fåtal undantag för samtliga fall där flera brott skola bestraffas. Av undantagen behandlas ett som gäller böter i andra stycket av denna paragraf och i den föreslagna nya 3 & i särskilda böteslagen; i övrigt finnas bestämmelser om sådant un- dantag i 3 % av förevarande kapitel, vilken bestämmelse dock endast är fakul- tativ, och i den föreslagna 11 å lagen angående villkorlig straffdom, varför- utom enligt strafflag—en för krigsmakten böter och disciplinstraff i vissa fall skola på en gång åläggas.

Enligt andra stycket av förevarande paragraf skall straff särskilt ådömas för brott som finnes förskylla böter såvitt böterna skola beräknas efter vär- det å viss egendom, nämligen jämlikt strafflagen 22 kap. 19 och 20 åå. Jäm— likt förslaget till lag om ändring av särskilda böteslagen skall enahanda stad- gande gälla beträffande alla brott varå normerade böter kunna följa, alltså även då böterna skola beräknas efter annan grund än värdet å viss egen— dom. Angående skälen för ifrågavarande föreskrift hänvisas till den all- männa motiveringen. Såsom stadgandets lydelse giver vid handen avser det- samma icke fall där brott, varå kan följa såväl normerade böter som svårare straff, in casu finnes förskylla fängelse eller straffarbete.

Enahanda undantag som beträffande normerade böter skall enligt andra stycket gälla i fråga om bötesstraff som part i rättegång ådrager sig genom förseelse i samband med rättegången. Detta stadgande grundas dårå att förslagets allmänna regel om gemensamt straff eljest skulle leda till att sådan förseelse skulle straffas gemensamt med brott för vilka parten stode under tilltal, vilket uppenbarligen i de flesta fall skulle vara olämpligt. Sålunda måste särskilt ansvar för uteblivande kunna ådömas tilltalad; om tilltalad i högre instans gjort sig skyldig till någon rättegångsförseelse bör straff därför kunna åläggas utan rubbning av straffdomen i huvudsaken o. s. v. Såsom framgår av dessa exempel har stadgandet avsetts ej blott att gälla där ansvar för förseelsen ålägges enligt strafflag—en (t. ex. 10 kap. 2 5) utan även att erhålla analogisk tillämpning utom strafflagens område. Under uttrycket »förseelse i samband med rättegången» lärer vara att in— begripa flertalet av de förseelser för vilka straff äro utsatta i rättegångs- balken samt därjämte exempelvis sådan förseelse som förargelseväckande beteende inför domstolen.

Utom straff som ovan avsetts kunna å brott följa vissa särskilda påfölj-

• Sida 78
•  Original

der, varom förmäles i 2 kap. 20 & strafflagen. Det har ej synts erforderligt att i förevarande kapitel giva föreskrift med avseende å dylik påföljd, som självfallet lärer böra särskilt ådömas även om det brott, för vilket den- samma stadgats, straffas gemensamt med annat brott. I regel äro här av- sedda påföljder knutna till att ansvar ådömes enligt visst lagrum eller för visst angivet brott. Understundom förekommer dock att det för påföljdens inträde därutöver fordras att straff av viss svårhetsgrad ålägges. Där på- följd av sist avsett slag ådömes av domstol, uppstår ej någon svårighet även om brotten straffas gemensamt med annat brott, men vid prövningen måste domstolen taga hänsyn till det straff som finnes förskyllt för det ifrågava- rande brottet i stället för till beskaffenheten av det ålagda gemensamma straffet. Av denna anledning har emellertid ansetts påkallat att föreslå vissa ändringar av speciella straffbestämmelser i strafflagen och strafflagen för krigsmakten. I lagen den 21 september 1915 om behörighet att utöva läkar- konsten finnes bestämmelse om återkallelse av legitimation för läkare, som för brott under utövning av läkarkonsten dömts till straffarbete eller svårare straff eller enligt vissa angivna lagrum dömts till fängelse. Ehuru beslut om sådan påföljd meddelas av medicinalstyrelsen, har ej funnits nödigt att föreslå någon föreskrift för fall av gemensamt straff, enär återkallelse ej är obligatorisk utan beroende på diskretionär prövning. Den formella betin- gelsen för påföljdens inträde får anses vara uppfylld därest gemensamt straff för brott av ifrågavarande slag och annat brott är av nyss angivna art.

Nu ifrågavarande paragraf ersätter bestämmelserna i gällande 1, 2 och 3 åå om olika former av brottskonkurrens; därom att vad i 1 g 2 mom. för närvarande stadgas om s. k. kombinativ strafflagskonkurrens ej äger mot— svarighet i den föreslagna lagtexten hänvisas till den allmänna motive- ringen.

Föreskrifterna i 1 å om ådömande av gemensamt straff för flera brott avse det fall där straff icke tidigare ådömts för något av brotten. Har den brotts- lige förut ådömts straff skall i vissa fall gemensamt straff följa enligt 3 å. Med avseende å de processuella förutsättningarna för ådömande av gemen- samt straff enligt 1 % märkes att paragrafen utom det enklaste fallet —— eller att någon vid samma domstol under en lagföring övertygas om flera brott —— jämväl avser fall där någon tilltalas vid skilda domstolar, därest det i 10 kap. 21 & rättegångsbalken stadgade förvisningsförfarandet användes; den domstol som har att utmäta straff skall därvid tillämpa förevarande para- graf.1 I fråga om möjligheten att åstadkomma enhet i bestraffningen medelst användande av berörda förfaringssätt må här hänvisas till vad som anföres i samband med förslaget till ändrad lydelse av nämnda lagrum.

2 %. Stadgandet i denna paragraf om minimum för gemensamt straff förutsät— ter för sin tillämpning jämförelse mellan de för brotten utsatta lägsta straf- fen. Härom meddelas bestämmelse i 2 kap. 1 & strafflagen vad angår de

1 Jfr N. J. A. 1899 s. 533.

• Sida 79
•  Original

allmänna huvudstraffen; förhållandet mellan straff som avses i 2 kap. 15 5 är självklart. I enlighet härmed må exempelvis som gemensamt straff icke ådömas fängelse eller böter därest å något av brotten ej kan följa lindrigare straff än straffarbete. Utgör lägsta straffet för ett brott fängelse och för annat brott straffarbete gäller beträffande strafftiden som regel att minsta tiden för straffarbetet överstiger minsta fängelsetiden. Undantagsvis före- kommer dock att för fängelse utsatts längre minsta tid än en månad, så- lunda sex månader enligt 14 kap. 22, 23, 27 och 38 åå, 18 kap. 8 & ävensom 22 kap. 9 & samt ett år enligt 22 kap. 8 å. Vid ådömande av gemensamt straff för brott, för vilket gäller sådant högre minimum av fängelse, och brott, varå lägsta straffet är straffarbete i två månader, lärer tiden för straffarbetet med hänsyn till nämnda fängelseminimum — enligt den jäm- förelsegrund som enligt förslaget eljest skall iakttagas —— böra överstiga hälf- ten av berörda minimitid för fängelse; att giva uttryckligt stadgande härom synes emellertid knappast erforderligt.

Utöver det allmänna stadgandet i första stycket om minimum för gemen- samt straff lämnas i tredje stycket särskilda föreskrifter om vad i sådant avseende skall gälla beträffande bötesstraff, där de sammanträffande brotten äro belagda med sådana straff av olika slag. De bestämmelser om vilka hittills varit tal giva ej ledning vid avgörande av förhållandet mellan bötes- straff i dagsböter och böter omedelbart i penningar. Bortsett från normera- de böter gäller beträffande tillämpningsområdet för de två slagen av bötes- straff i princip, att böter omedelbart i penningar användas vid sådana mind- re förseelser som bruka hänföras till ordningsförseelser medan dagsbots- systemet tillämpas vid grövre förseelser. Härav lärer följa att bötesstraff i dagsböter måste anses utgöra svårare straff än penningböter utan avse- ende därå att i fråga om personer med lågt dagsbotsbelopp användning av penningböter ofta skulle leda till högre utdömt bötesbelopp än tillämp- ning av dagsbotsstraff. Därför föreslås att i avsedda fall det gemensamma straffet skall ådömas i dagsböter." Denna regel synes behöva kompletteras med bestämmelse om den verkan å det gemensamma dagsbotsstraffet som må tillkomma för penningböterna utsatt minimibelopp. Bestämmelsen här- om, vilken även skall gälla beräkningen av straffmaximum, innebär att pen- ningböternas belopp skall förvandlas till visst antal dagsböter genom att delas med det belopp som finnes böra fastställas för storleken av varje dags- bot, dock minst fem kronor. Som exempel på bestämmelsens tillämpning vid beräkning av minimum för gemensamt straff må anföras, att straff skall ådömas dels för ett brott för vilket stadgats dagsböter utan särskilt utsatt minimiantal och dels för ett brott som är belagt med penningböter, lägst 50 kronor. Om beloppet av varje dagsbot utgör 7 kronor, motsvara 50 kro— nor 7 dagsböter, som följaktligen utgöra minimum för det gemensamma dagsbotsstraffet. Uppgår beloppet av varje dagsbot till 5 kronor eller där- under, är straffminimum lika med 10 dagsböter. Att delningen ej må ske med lägre belopp än 5 kronor motiveras därav att penningböterna eljest skulle övergå till ett relativt stort antal dagsböter och därmed om förvand-

• Sida 80
•  Original

ling sker föranleda ett avsevärt högre förvandlingsstraff än det som skulle följt vid direkt förvandling av penningböterna. Därest särskilt minimum finnes utsatt jämväl för dagsbotsstraffet, skall det naturligen iakttagas jämte penningböternas minimum.

Vad härefter angår bestämmandet av det gemensamma straffets maxi- mum skall, på sätt i den allmänna motiveringen utvecklas, gälla att straffet ej må överstiga de för brotten utsatta högsta straffen sammanlagda med varandra, därvid dock skola iakttagas vissa begränsningar. Den allmänna regeln är upptagen i första stycket av förevarande paragraf; om begräns- ningarna däri stadgas i andra och tredje styckena.

Första stycket innehåller därjämte stadgande beträffande de mycket van- liga fall där för visst brott olika strafflatituder äro föreskrivna beroende på huruvida omständigheterna äro försvårande eller icke. Med avseende å ideell konkurrens och fortsatt brott föreskrives i gällande 1 och 3 åå att brott för vilket särskilt straff ej ådömes skall betraktas såsom försvårande omständighet; vid utmätande av straff enligt straffbestämmelsen för det svå- raste av de konkurrerande brotten föreligger följaktligen möjlighet att till- lämpa högre straff, som är utsatt för det fall att detta brott är förenat med försvårande omständigheter, oaktat samma brott i och för sig ej kan anses begånget under sådana omständigheter. I strafflagskommissionens förslag saknades motsvarighet till berörda föreskrift. Med hänsyn till beskaffenheten av nu gällande straffbestämmelser för särskilda brott och den talrika före- komsten av ifrågavarande förhöjda strafflatituder, synes otvivelaktigt behov ej sällan kunna föreligga att vid utmätande av gemensamt straff för flera brott tillämpa sådant förhöjt straff även på den grund att flera brott före- ligga. Man tänke exempelvis på sådant fall som att någon upprepade gån- ger gjort sig skyldig till olovligt brukande av annans motorfordon utan att i omständigheterna vid något av de särskilda brotten i och för sig kan anses * föranleda till användning av det i 22 kap. 12 ä 2 mom. utsatta förhöjda 3 straffet. Uppenbart synes vara att i dylikt fall domstolen bör äga tillämpa den högre latituden. På grund av sådana överväganden har ansetts böra föreskrivas att förhöjt straff, som finnes utsatt för det fall att brott är med försvårande omständigheter förenat, må tillämpas jämväl med hänsyn till 1 att flera brott sammanträffa. I fråga om förhöjt straff, vars tillämpning är knutet vid speciell straffskärpningsgrund, bör däremot gälla att använd- ningen därav skall bero på att sådan grund verkligen finnes föreligga.

Andra stycket av paragrafen avser bestämmande av gemensamt straff där å brotten eller något av dem kan följa fängelse eller straffarbete. I enlig- het med vad i den allmänna motiveringen anförts stadgas att i sådant fall det svåraste av de högsta straffen ej må förlängas med mer än två år. Här- jämte givas bestämmelser om den strafförvandling som kan behöva ske vid beräkning av straffmaximum. Enligt dessa skall, om högsta straffet för ett brott är straffarbete och för annat brott fängelse, fängelse motsvara straff- arbete under hälften av den tid vilken är utsatt såsom maximum för fängel- . sestraffet. I fråga om därjämte förekommande brott varå ej kan följa

• Sida 81
•  Original

svårare straff än böter har ansetts böra gälla att sådant brott ej må föran— leda höjning av det gemensamma straffet med längre strafftid än som högst skolat följa vid förvandling av bötesstraffets maximum; äro flera sådana brott skall förvandlingen avse de sammanlagda bötesmaxima. Meningen är dock ej att på grund av hänvisningen till tiden för förvandlingsstraff det gemensamma straffet nödvändigt skall bestämmas jämväl i dagar; detta sy- nes blott behöva ske därest straffet på grund av bötesbrotten sättes så högt över vad övriga brott högst kunnat föranleda att strafftidens bestämmande enbart i månader eller delvis i dagar skulle kunna leda till olika resultat i fråga om dess faktiska varaktighet.

Beträffande bötesstraff som gemensamt straff stadgas på grunder som i den allmänna motiveringen anförts att straffet ej må överstiga 180 dagsböter eller, i fråga om böter omedelbart i penningar, 500 kronor. Den särskilda föreskriften för fall där brotten äro belagda med böter av olika slag har ovan berörts.

Stadgandena i ifrågavarande paragraf avse närmast att fastställa de yt- tersta gränser inom vilka domstolen har att utmäta det gemensamma straf- fet. Straffets bestämmande inom dessa gränser har ansetts höra i likhet med annan straffmätning bero på fri prövning av domstolen beträffande straf- fets såväl art som mått. Där exempelvis straffet för ett brott är straffarbete eller fängelse i högst sex månader och för annat brott fängelse, äger dom- stolen som gemensamt straff ålägga antingen fängelse eller ock straffarbete i högst ett är sex månader. Med hänsyn därtill att paragrafens stadganden om sammanläggning av straff endast avse att bestämma straffets maximum, lärer domstolen i berörda fall däremot ej äga döma till fängelse på längre tid än två är; längre fängelsetid än som stadgas i någon av de tillämpliga straff- bestämmelserna må med andra ord ådömas allenast under förutsättning att straffarbete ej kan följa å något av brotten. I enlighet härmed må t. ex. ej heller gemensamt straff för två brott, som båda äro belagda med böter eller fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år, i fängelse sättas högre än sex månader. Bestämmelsen i tredje stycket om gemensamt dagsbotsstraff lärer däremot medgiva, att straffet må överstiga 120 dags- böter ändå att å ett eller flera av brotten kan följa svårare straff.

3 å.

Såsom blivit berört i den allmänna motiveringen regleras i nuvarande 9 och 10 åå vissa fall av brottskonkurrens som utmärkas därav att straff för ett eller flera av brotten redan ålagts då det eller de andra brotten1 förekomma till bestraffning.

Stadgandet i 9 å avser fall där det nya brottet begåtts innan den brottslige blivit fälld till det förra straffet och föreskriver, att straffet skall så bestäm— mas, som hade han på en gång varit för båda brotten lagförd, samt att vid

1 I den följande framställningen betecknas sistnämnda brott såsom det eller de nya brotten utan avseende å när de begåtts, sålunda även i betydelsen av de nyupptäckta brotten eller lik- nande.

• Sida 82
•  Original

straffets tillämpning skall avräknas vad han av det honom förut ådömda straffet redan kan hava utstått.1 Genom stadgandet avses att i möjlig mån genomföra att den omständigheten, huruvida brotten komma under avdö- mande i ett sammanhang eller i skilda rättegångsförfaranden, icke inverkar på storleken eller beskaffenhet-en av straff för gärningarna tillsammans. Ur materiellt straffrättslig synpunkt har därvid den processuella uppdelningen ansetts vara en tillfällighet vilken ej bör få hindra användandet av de regler som anses riktiga för fall där brotten verkligen bliva föremål för bestraffning på en gång. Med hänsyn till brottslingen förefinnes ofta ett visst rättfärdig- hetskrav att bestraffningen ej må bli strängare på grund av dylik tillfällig- het.

I nuvarande 10 å behandlas det fall att det nya brottet begåtts sedan det förra straffet ådömdes men innan det till fullo verkställts.. Härom stadgas att det eller de särskilda straff, vartill någon sålunda gjort sig skyldig, bör med iakttagande av de i 5—8 åå stadgade grunder av domstolen förenas eller sammanläggas med det förra straffet eller, om detta var till någon del verk- ställt, när brott ånyo förövades, med vad av samma straff då återstod; å det sålunda bestämda straffet skall avräknas vad av det förra straffet eller sagda återstod därav kan vara verkställt efter det brott ånyo förövades.2 Stad- gandets väsentligaste betydelse ligger i den straffreduktion som skall inträda vid sammanläggning enligt 5 å av det förra straffet eller dess nämnda återstod med det eller de nya straffen; den längsta av dessa strafftider må därvid ej överskridas med mer än två år.

I strafflagskommissionens förslag upptogos i modifierad form utförliga bestämmelser motsvarande såväl nuvarande 9 å som 10 å (se 11 kap. 3—7 åå och 12 kap. 1, 3, 5, 8 och 9 åå).

Vad angår bestämmelserna i nuvarande 9 å synes otvivelaktigt behov av däremot svarande stadganden förefinnas beträffande brott som av domstolen belagts med eller finnas förskylla fängelse eller straffarbete. En riktig be- straffning av den föreliggande brottsligheten kan vid dessa grövre brott ofta ej uppnås utan att på en gång tages hänsyn till samtliga brotten. Detta gäller i all synnerhet vid brott för vilka bestämts ett relativt högt straffminimum. Vad nu sagts torde även gälla om brott, som finnas förskylla avsättning från allmän befattning eller mistning därav på viss tid.

Beträffande däremot brott som ej finnas förskylla svårare straff än böter synas många skäl tala för att sådana brott ej böra omfattas av en mot 9 å svarande bestämmelse i förslaget. Vid bedömande av detta spörsmål torde till en början böra beaktas att grundsatsen i nuvarande 9 å erhåller en något modifierad betydelse då principen om gemensamt straff konsekvent genom- föres. Jämväl erinras att, såsom i den allmänna motiveringen uttalats, enhet- lig bestraffning i fråga om bötesbrott ingalunda alltid kräves av starkare sakliga skäl ens när brotten bli föremål för gemensam lagföring; så mycket

1 Beträffande tillämpning av stadgandet, se t. ex. N. J. A. 1891 s. 443, 1912 s. 134, 1934 s. 85 och 380 samt Sv. J. T. 1934 s. 7. = Jfr N. J. A. 1877 s. 309.

• Sida 83
•  Original

mindre kan följaktligen den omständigheten, att gemensamt straff likväl skulle följt där-est den skyldige på en gång lagförts för båda brotten, föranleda att gemensamt straff under alla förhållanden bör inträda även vid skilda lag- föringar. I fråga härom bör var för sig behandlas dels det fall då allenast det ena brottet bör beläggas med bötesstraff medan det andra förskyller svå- rare straff och dels det fall där båda brotten äro bötesbrott.

I förstnämnda fall är situationen såvitt angår de allmänna straffen antingen den, att den tidigare-domen lyder å fängelse eller straffarbete samt att det nya brottet finnes förskylla böter, eller ock att böter tvärtom ålagts först och att det nya brottet finnes förskylla fängelse eller straffarbete. Vare sig det ena eller andra är händelsen synes det ur synpunkten att ernå en tillfredsstäl- lande reaktion mot det nya brottet ingalunda alltid vara ändamålsenligt att domstolen skall utmäta gemensamt straff för brotten. Om sålunda det först ådömda straffet redan blivit till fullo verkställt, lärer det vara lämpligare att särskilt straff ådömes för det nya brottet än att gemensamt straff ålägges och därifrån avräknas det verkställda straffet; regelmässigt skulle härvid den återstående strafftiden bliva mycket kort där bötesbrottet är det nya brottet, och i motsatt händelse ej nämnvärt avvika från vad som skulle ådömts för det nya brottet ensamt. Vad nu sagts gäller även om verkställigheten väl ej slutat då den nya domen meddelas men det icke med säkerhet kan förut- sättas att så ej skett när det nya straffet kan börja. Även under andra om— ständigheter lärer det många gånger framstå såsom lämpligast att ej i den nya lagföringen indraga det förut ådömda straffet, så t. ex. om den förra straffdomen är beroende på högre rätts prövning eller om därigenom bevil- jats villkorlig dom. Önskemålet att tillfälligheten av skilda lagföringar ej bör få medföra hårdare straff för den skyldige synes beträffande ifrågava- rande fall ej heller utgöra hinder mot att lämna bötesbrotten åsido. Det kan nämligen ej antagas att särskilt bötesstraff i allmänhet är mera kännbart än en ökning av frihetsstraffet, vilken kunnat bliva följden av enhetlig be- straffning. Visserligen är det möjligt att bötesbrottet i ett särskilt fall ej skulle lett till sådan höjning därest brotten bestraffats gemensamt, men detta undandrager sig givetvis exakt bedömande under förutsättning att straffhöj- ning kan ske. Vad här sagts med avseende å fängelse eller straffarbete torde äga giltighet även beträffande de särskilda ämbetsstraffen.

Härefter återstår att beröra det fall att böter ådömts genom den tidigare domen och att jämväl det nya brottet finnes ej förskylla svårare straff. Den i det föregående anlagda synpunkten, att man bör eftersträva en lämp- lig kriminalpolitisk behandling av den skyldige, lärer här som regel ej giva något utslag. Ur denna synpunkt torde nämligen de smärre variationer vara utan nämnvärd betydelse, vilka skulle kunna förekomma mellan gemen- samt bötesstraff och summan av de särskilda straffen. Större beaktande förtjäna då de fall där det gemensamma straffet skulle blivit fång-else eller straffarbete, men om dessa fall gäller vad ovan framhållits beträffande dem där endast ena brottet är bötesbrott. Något rättmätigt intresse för den brottslige av gemensamt straff synes sällan kunna föreligga. Ofta gäller be-

• Sida 84
•  Original

träffande bötesstraff att de av dom-stolarna bestämmas efter en normal- skala, och såvitt angår dylika brott skulle ett gemensamt straff säkerligen ej mycket avvika från summan av särskilda straff för brotten. Skälig anled- ning att för den brottsliges skull ådöma gemensamt straff lärer till synes knappast föreligga i andra fall än där summan av de särskilda straffen över- stiger det högsta gemensamma bötesstraff som kunnat åläggas, men beträf- fande sådana fall bör beaktas att gemensamt straff kunde ha bestämts i svå- rare straffart.

Ehuru nuvarande 9 å omfattar även bötesbrott behöver densamma likväl relativt sällan tillämpas med avseende å dylika brott. I och med införande av gemensamt straff för samtliga konkurrensformer skulle tydligen en generell bestämmelse i enlighet med nuvarande 9 å erhålla mycket större tillämpning. Med hänsyn härtill möta vissa allmänna betänkligheter mot ett så vidsträckt hänsynstagande till tidigare straffdomar. Jämte erinran om det olämpliga överhuvud i att givna domar i stor utsträckning bliva rubbade må sålunda påpekas, att domstolarna därigenom skulle i ej obetydlig grad betungas med skyldighet att efterforska tillvaron av sådana domar samt med skyldighet att tillhandagå med protokollsutdrag rörande brottmål. Vidare må ej för- bises att det beträffande de talrika brottmål som avgöras av polisdomsto— larna säkerligen skulle visa sig nödvändigt att göra undantag från den all- männa regeln åtminstone i de fall, då genom den tidigare domen ålagts svårare straff än böter. Härjämte bör beaktas, att möjligheterna att även be- träffande bötesbrotten i praktiken genomföra en generell regel motsvaran- de 9 å är väsentligt mindre än beträffande grövre brott. Nuvarande straff- register omfattar sålunda med vissa enstaka undantag ej utslag varigenom allenast böter ålagts, och myndigheternas skyldighet att infordra utdrag ur registret gäller som regel ej vid bötesbrott; att föreslå utvidgning av regist- ret eller nåmnda skyldighet synes ej lämpligen kunna ifrågasättas.

Med hänsyn till önskvärdheten att lagbestämmelserna rörande ifrågava- rande spörsmål bliva i möjligaste mån enkla och kortfattade, synes det vara till högst avsevärd fördel att begränsa omfattningen av förevarande regler att endast gälla brott, som förskylla svårare straff än böter. Den omstän- digheten att reglerna i strafflagskommissionens förslag inbegrepo även bötes- brott medförde att beträffande dessa erfordrades ett flertal specialbestämmel- ser av ganska invecklad beskaffenhet. En del av dessa, som rörde beräk- ningen av betalningsfrister vid böter, skulle visserligen numera kunna ute- slutas, men å andra sidan torde vissa nya komplikationer uppstå därigenom, att enligt 1937 års lagstiftning om verkställighet av bötesstraff förvandlings- straff genom ny »dom» ålägges av domstol, varjämte berörda lagstiftning skulle behöva fullständigas med föreskrifter beträffande konkurrens mellan bötesstraffen och andra straff. I strafflagen skulle till synes visa sig erforder- ligt att införa bestämmelser i följande hänseenden, nämligen dels om av- räkning av helt eller delvis guldet bötesstraff å fängelse eller straffarbete, därvid uppenbarligen ej kunde läggas till grund det förvandlingsstraff som enligt nyssnämnda lagstiftning svarar mot böterna, dels om avräkning av

• Sida 85
•  Original

förvandlingsstraff som avtjänats för böterna, dels — beträffande det fall att böter ådömas som gemensamt straff —— om verkan därav att det första bötes- straffet förvandlats för sig och om förvandling av det nya straffet, dels ock om verkan av meddelad bötesdom vid senare bestraffning av grövre brott, vil- ka förövats såväl före som efter bötesdomen. Under förutsättning att bötes- brotten, på sätt nu föreslås, helt lämnas åsido erfordras ej bestämmelse i något av dessa hänseenden.

På grund av vad sålunda anförts hava övervägande skäl funnits föreligga för att stadgande om ådömande av gemensamt straff för brott, varom någon under skilda lagföringar övertygas, bör inskränkas att avse endast brott, som förskylla svårare straff än böter.

Nuvarande 10 å innehåller som förut nämnts föreskrifter angående be- straffning av brott som begåtts efter dom för annat brott men innan det i domen ålagda straffet blivit till fullo verkställt. Föreskrifterna innebära att straffen visserligen kumuleras men att därvid viss straffreduktion skall in- träda. Häremot svarande bestämmelser meddelades i strafflagskommissio- nens förslag i 1, 3, 5, 8 och 9 åå i 12 kap. om sammanträffande av straff. De anmärkningar som framställts mot strafflagskommissionens konkurrens- regler hava företrädesvis riktat sig mot stadgandena i 12 kapitlet. Såsom grund för ståndpunkten att viss begränsning borde gälla för straffkumula- tionen åberopade kommissionen, att förbrytaren ännu icke varit under- kastad hela den reaktion som i den förra domen ansetts erforderlig för att häva hans då till uttryck komna samhällsfarlighet. I den mån det kunde antagas, att det nya brottet skulle hava uteblivit, om det förut ådömda straffet varit i sin helhet verkställt vid tidpunkten för brottets begående, förelåge tydligen intet behov av att låta detta nya brott åtföljas av hela den reaktion, som därför varit nödvändig, om det inträffat först efter avslutad straffverkställighet; och även om det antydda spörsmålet knappast vore till- gängligt för ett exakt besvaran—de, syntes dock av det anförda framgå, att en obegränsad kumulation ofta icke vore riktig, utan att en förminskning av det totala straffet i mera utpräglade fall borde inträda.

Av hänsyn till nämnda grunder för straffreduktion vid sammanläggning föreligger uppenbarligen ej hinder att utsträcka användningen av gemen- samt straff att omfatta även brott som begåtts efter den tidigare straffdomen men innan straffet verkställts. Att sålunda låta bestraffningens verkställan- de i stället för straffdomen utgöra gräns för det gemensamma straffets till- lämpningsområde synes av flera skäl önskvärt. Den motsatta ståndpunkt som rörande denna fråga intages av gällande rätt i såväl Sverige som de flesta andra länder lärer sammanhänga därmed, att man huvudsakligen be- traktat ifrågavarande bestämmelser från den synpunkten att genom desam- ma avsetts att i olika hänseenden söka motverka betydelsen av processuella tillfällighet-er; i enlighet härmed har det naturligen måst te sig inkonsekvent att låta bestämmelserna avse även brott som begåtts efter den tidigare do- men och förty ej kunnat omfattas därav. Mindre självfallen synes däremot berörda ståndpunkt bliva, om man beträffande dessa bestämmelser i likhet

• Sida 86
•  Original

med andra konkurrensregler uppställer såsom huvudändamål att de skola leda till resultat vilka ur materiellt straffrättslig synpunkt framstå såsom lämpliga; det förhållandet att bestämmelserna därjämte kunna tjäna att på önskvärt sätt upphäva verkan av processuella tillfälligheter medför då ej längre att straffdomen bör utgöra den naturliga gränsen för bestämmelser- nas tillämpningsområde. .

Som anledning till att uti de ifrågavarande fallen straffen böra kumuleras bruka två skäl åberopas. Dels hänvisas sålunda till att själva straffdomen i och för sig bör tillmätas den verk—an, att den brottslige genom att efter do- men, utan att ha tagit varning därav, begå nytt brott får anses hava givit uttryck åt en mera svårartad samhällsfarlighet än den som kan motivera de mildare reglerna om gemensamt straff. Dels åberopas att det skulle vara förenat med viss fara ur preventiv synpunkt om möjlighet ej alltid funnes att förhöja det totala straffet på grund av brott som förövas efter domen.

Vad det förstnämnda av dessa skäl angår synes en viss överskattning ske av själva domens betydelse. Sålunda år till en början tydligt att verkan som varning ej mindre måste tillerkännas målets anhängiggörande och dess handläggning vid domstolen. Domens verkan i detta hänseende lärer vidare vara beroende av det sätt varpå den meddelats; har domen ej muntligen av- kunnats i den brottsliges närvaro, kan tiden för dess meddelande näppeligen tillmätas någon som helst betydelse i subjektivt avseende. Domens subjek- tiva betydelse synes även i viss mån vara förminskad, där den brottslige på mer eller mindre goda grunder anser att han oriktigt sakfällts; särskilt gäller detta i fall där han i någon instans blivit frikänd. Den avgörande tidpunk- ten är nämligen tiden för domens meddelande, och om utgången i skilda in- stanser varit olika lärer hänsyn böra tagas till den dom varigenom den brottslige först sakfällts. Av nu anmärkta förhållanden torde framgå att domens meddelande icke utgör någon obetingat avgörande skiljelinje för olikartad straffrättslig behandling. Och även om domen tillmätes stor be- tydelse, behöver detta uppenbarligen ej medföra att man beträffande där- efter begångna brott övergår från gemensamt straff till straffkumulation. Är blott strafflatituden för det gemensamma straffet tillräckligt vid, finnes möjlighet att inom dess ram vid straffmåtningen taga tillbörlig hänsyn till att brottet begåtts efter den tidigare domen eller under rannsakningen dess- förinnan.

Frågan huruvida de för gemensamt straff i 2 å uppdragna gränserna kun- na tillåta sådan utvidgning av detta straffs användningsområde synes, med hänsyn därtill att i princip det gemensamma straffets maximum bildas ge- nom sammanläggning av de för brotten utsatta högsta straff, i allmänhet böra besvaras jakande. Som undantag härifrån torde ej ifråga—komma annat fall än det, där redan i den första domen ådömts straff som uppgår till eller närmar sig högsta möjliga straff. För att straffhöjning på grund av det nya brottet skall vara utesluten fordras följaktligen att det första straffet utgör gemensamt straff för flera brott, att detsamma närmar sig maximum, vilket med två år överstiger det svåra-ste av de högsta straffen för

• Sida 87
•  Original

brotten, samt att slutligen å det nya brottet ej kan följa högre straff än be— rörda högsta straff. Frånsett att sådana fall icke gärna kunna bli annat än sällsynta, bör beaktas att den brottslige regelmässigt lärer vara häktad, och att följaktligen den tid som kan förflyta mellan domens meddelande och straffverkställighetens början måste vara kort. Såvitt angår brott som be- gåtts före börjad verkställighet av den första domen torde med hänsyn till vad nu sagts ej möta betänkligheter mot att de inbegripas under reglerna om gemensamt straff. Vidkommande däremot brott som förövas efter sist- nämnda tid torde försiktigheten bjuda att de i allmänhet bestraffas för sig. Hit höra icke endast brott som kunna förövas under pågående straffverk- ställighet eller vid rymning utan även brott som begås av den som är vill- korligt frigiven.

Vinsten av en utsträckning av gemensamt straff i enlighet med vad ovan sagts synes i flera hänseenden beaktansvärd. Sådan anordning medför att gränsen mot det område där kumulation skall gälla blir bestämd på ett mera rationellt och otvetydigt sått.1 Man undviker i största möjliga mån det nu rådande, materiellt föga gynnsamma förhållandet att det totala straffet bil- das genom sammanläggning av särskilda straff, vid vilkas utmätande dom- stolen ej har tillräcklig möjlighet att avpassa dem med hänsyn till att de skola sammanläggas. Särskilt må framhållas de fall då den tidigare domen är villkorlig. Begår den dömde under prövotiden nytt brott som förskyller fängelse eller straffarbete, skall såväl enligt gällande rätt som förslaget den villkorliga domen förklaras förverkad och straffverkställighet ske. Det sy- nes knappast kunna vara föremål för delade meningar att det i sådant fall är mest ändamålsenligt att domstolen enligt reglerna i 2 å för båda brotten utmäter ett enhetligt straff, som till art och storlek kan anpassas efter de föreliggande omständigheterna. Några lagtekniska svårigheter synas ej upp- komma. Tvårtom märkes att en betydlig del av tillämpningsområdet för nu- varande 10 å bortfaller och att man förty i samma mån utan olägenhet kan avstå från särskilda bestämmelser om sammanträffande av straff; såsom strafflagskommissionens förslag utvisar skulle en reglering härav kräva ett flertal föreskrifter av ganska invecklad natur.

Av sålunda anförda skäl har förevarande 3 å i förslaget erhållit det inne- håll att därest den, som dömts till fängelse eller straffarbete, därefter över- tygas om ett eller flera brott som begåtts innan nämnda straff börjat verk- ställas och som jämväl finnas förskylla sådant straff, skall för samtliga brotten gemensamt straff så bestämmas som hade han på en gång varit för dem lagförd. Med hänsyn till det föreslagna stadgandet i 6 å första stycket torde berörda bestämmelse emellertid ej böra avse fall där livstids straff- arbete är ålagt eller förskyllt. Ifråga om brott som någon begått i en och samma befattning och som förskylla avsättning eller mistning av befattningen på viss tid lärer bestämmelsen ifråga böra givas motsvarande tillämpning,

1 Om de svårigheter som i praxis yppat sig beträffande tillämpning av nuvarande föreskrift i detta avseende, se bl. a. N. J. A. 1894 s. 267, 1913 s. 543, 1915 s. 614, 1919 s. 65 och 191, 1928 s. 339, 1934 s. 267, 1919 B nr 1 och 1930 B nr 90 samt Sv. J. T. 1918 s. 26.

• Sida 88
•  Original

därvid uppenbarligen förutsättes att båda brotten äro av sådan beskaffen- het. Då i paragrafen såsom förutsättning för dess tillämpning förutsättes, att 'brott förskyller svårare straff än böter, är såsom framgår av de anförda grunderna avsett att om flera brott föreligga hänsyn härvid skall tagas till det gemensamma straff som enligt 1 och 2 åå skulle bort åläggas och ej till straffet för varje brott för sig.

Beträffande brott, som begåtts efter påbörjad verkställighet av tidigare ådömt straff, är på sätt framgår av det förut sagda och 4 å förslagets all- männa ståndpunkt den att sådant brott skall straffas för sig. Liksom för närvarande torde understundom komma att inträffa att någon, som av- tjänat frihetsstraff för ett brott, därefter på en gång lagföres dels för brott som begåtts före straffets början och dels för senare begånget brott.1 Enligt vad nyss sagts skulle i sådant fall två straff ådömas, nämligen ett gemensamt straff för det förut avdömda brottet och det före straffet begångna samt ett straff för det senast förövade brottet. Då detta innefattar undantag från stadgandet i 1 å, torde för tydlighetens skull föreskrift 'böra meddelas för nämnda fall. Sådan föreskrift synes emellertid ej böra vara ovillkorlig. Därest den för det gemensamma straffet gällande strafflatituden det med- giver, lärer domstolen böra hava möjlighet att låta det gemensamma straffet inbegripa även det sista brottet. Föreskriften i fråga har därför ansetts böra innefatta allenast att särskilt straff må ådömas. Gemensamt straff synes kun- na ifrågakomma även där det sista brottet i förhållande till det redan be- - straffade utgör återfall med förhöjt straff t. ex. stöld.

Vid tillämpning av gemensamt straff som ålagts enligt förevarande para- graf bör, där så kan ske, avräknas straff som den dömde för något av brotten kan hava utstått. Stadgande härom lämnas i paragrafens tredje stycke. Rö- rande sådan avräkning lärer böra erinras i utslaget på sätt i praxis hittills skett. Ytterligare föreskrift om avräkningen lämnas i 7 å.

Tillämpning av 3 å kan uppenbarligen ifrågakomma endast om åtal för det nya brottet ej preskriberats. Har det först ålagda straffet icke verk- ställts, förutsättes härjämte att detsamma ej skall anses förfallet enligt be- stämmelserna om preskription av ådömt straff eller enligt lagen angående villkorlig straffdom. Nu antydda förutsättningar hava ej ansetts behöva omnämnas i lagtexten.

Liksom man i rättspraxis antagit i fråga om nuvarande 9 å2 bör beträffan- de 3 å ytterligare förutsättas att den först meddelade straffdomen vunnit laga kraft. Föreligger ej laga kraftägan—de dom i det första målet när det andra målet slutförts, synas skilda förfaringssätt kunna användas. Orr. ta- lan ej fullföljts mot utslag som meddelats i det första målet, lärer ofta utan olägenhet med avgörandet av det andra målet kunna anstå. Är det första målet beroende på högre domstols prövning, kan — såsom nämnes i sam-

1 Om samtidig tillämpning av nuvarande 9 och 10 55 se t. ex. N. J. A. 1899 s. 78, 1912 s. 60 och 134 samt 1923 s. 410. " Jfr N. J. A. 1932 s. 666 och Sv. J. T. 1918 s. 26.

• Sida 89
•  Original

band med förslaget till ändring av 10 kap. 21 å rättegångsbalken— ej sällan det första målet förvisas till den domstol där det andra målet är anhängigt. Skulle nu antydda tillvägagångssätt finnas olämpliga, återstår ej annan ut— väg än att det andra målet avgöres för sig med dom över de brott som där- med avses. Därest denna dom vinner laga kraft, bör domstol som därefter dömer i det första målet vara oförhindrad att utmäta gemensamt straff. Varder sådant straff ej bestämt i något av målen, skola de särskilda straffen sedan utslagen vunnit laga kraft förenas i den ordning som stadgas i den föreslagna 5 å. 4 å.

Med hänsyn till den omfattning som bestämmelserna i 3 å erhållit, återstå av de fall som regleras i nuvarande 10 å endast frågan om bestraffningen av brott som begåtts efter det ett tidigare ådömt straff börjat verkställas men innan straffet till fullo avtjänats. Då straff för sådant brott enligt vad tidigare anförts principiellt bör genom kumulation sammanläggas med det förut ådömda straffet, inskränker sig det föreliggande spörsmålet till att gälla frågan om straffreduktion bör stadgas eller icke.

Som förut berörts är här fråga om brott som förövats antingen under på- gående straffverkställighet, vid rymning eller under prövotid efter villkor- lig frigivning. Med avseende å brott som begåtts under dylika förhållanden synas de skäl icke vara tillämpliga enligt vilka straffreduktion är påkallad av individualpreventiva hänsyn. Starka allmänpreventiva skäl synas ock föreligga mot antagandet av en generell regel om straffreduktion vid en del av dessa brott, särskilt brott som förövas i straffanstalterna eller under rymning. -

För vissa utpräglade fall synes dock föreligga skäl till någon strafflindring, nämligen där sammanlagda strafftiden skulle bliva längre än som kan anses överensstämmande med grunderna för begränsningen överhuvud av de tids- bestämda st'raffens varaktighet. Föreskrift om strafflindring för dylika fallsynes emellertid av nyssnämnda allmänpreventiva hänsyn ej böra göras obligatorisk utan torde böra innefatta allenast medgivande för domstolen att nedsätta straffet för det nya brottet under eljest gällande minimum. Som villkor för nedsättningen torde böra gälla att fråga är om straffarbete samt att det förut ådömda straffet överstiger två år, och synes nedsättningen ej böra få ske under hälften av minsta strafftiden för det nya brottet samt aldrig under två år. Av det anförda skälet för nedsättningen lärer vidare föl- ja, att dess tillämpning bör vara utesluten, om det först ådömda straffet re- dan blivit till fullo verkställt då det nya straffet ålägges. I enlighet med vad sålunda anförts har förevarande paragraf avfattats.

5 å.

I samband med 3 å har omnämnts att densamma för sin tillämpning för- utsätter, att den tidigare straffdomen vunnit laga kraft, och att det av sådan grund kan inträffa att gemensamt straff ej varder bestämt i något av målen utan särskilda straff ålagda. Dylikt förhållande lärer dessutom undantags—

• Sida 90
•  Original

vis kunna komma att inträffa därest domstol som ådömer straff av någon anledning ej får kunskap om att den dömde redan fällts till straff för annat brott. För sådana fall stadgas i första stycket av förevarande paragraf att de särskilda straffen skola, sedan utslagen vunnit laga kraft, med varandra till gemensamt straff förenas såsom i 3 å sägs. Ytterligare föreskrifter härom meddelas i 10 och 11 åå.

Av 3 å framgår att ifrågavarande föreskrift har avseende allenast å dels fängelse eller straffarbete på viss tid och dels avsättning och mistning av be- fattning på viss tid. Av stadgandets lydelse lärer framgå att detsamma, i motsats mot bestämmelsen i andra stycket, är avsett att tillämpas icke blott där de särskilda straffen på en gång förekomma till verkställighet utan även där det ena straffet redan avtjänats när det andra skall verkställas.

Beträffande de ovan avsedda fall där hinder föreligger för domstolarna att omedelbart utmäta gemensamt straff, bör tydlig-en i utslaget erinras att för- ening enligt denna paragraf sedermera kan höra ske. Föreskrift härom har jämväl intagits i första stycket.

Paragrafens andra stycke, vilket avser straff som ej höra med varandra förenas enligt första stycket, ersätter nuvarande 6 å. Enligt den föreslagna bestämmelsen skall, där straffarbete sammanträffar med fängelse —— vare sig det omedelbart ådömts eller utgör förvandlingsstraff — fängelsestraffet övergå till straffarbete enligt jämförelsegrund som föreskrives i 7 å. Som förutsättning för dylik strafförvandling gäller att utslagen på en gång skola förekomma till verkställighet.; anledning synes nämligen ej föreligga att strafförvandling sker, om ej straffen verkligen komma att avtjänas i ett sammanhang.

6 å.

Bestämmelsen i första stycket av förevarande paragraf överensstämmer i sak med nuvarande 4 å. Med frihetsstraff avses här även förvandlingsstraff och därmed är att likställda disciplinstraff enligt strafflagen för krigsmakten.

I andra stycket har införts erinran om att enligt förslaget förvandlingsstraff skall bortfalla där det sammanträffar med fängelse eller straffarbete i mer än två år i följd. Föreskrift härom beträffande förvandlingsstraff för böter har intagits i 9 å lagen om verkställighet av bötesstraff. Beträffande disci- plinstraff föreslås liknande föreskrift i 37 å strafflagen för krigsmakten.

7 å.

Innehållet i förevarande paragraf överensstämmer i sak med nuvarande 6 å, vilket omedelbart gäller endast sammanläggning av straff men lärer vara att tillämpa även beträffande avräkning av straff. Det har ej funnits på- kallat att föreslå ändring av nuvarande grund för jämförelse i dessa hänse— enden mellan straffarbete och fängelse.

8 å. I denna paragraf hava sammanförts de bestämmelser som enligt nuvarande 1, 8 och 11 åå gälla med avseende å straffskärpning; vad i 1 å nu föreskrives

• Sida 91
•  Original

beträffande fall av ideell konkurrens har därvid ändrats att avse samtliga fall där gemensamt straff ådömes, sålunda även vid förening enligt 5 å av sär- skilt ådömda straff.

9 å.

Denna paragraf har avseende å vissa fall av sammanträffande mellan å ena sidan fängelse eller straffarbete på viss tid samt å andra sidan sådan skyddsåt- gärd som i paragrafen angives. Enligt för sådana fall redan meddelade eller nu föreslagna särskilda bestämmelser skall som regel gälla att skyddsåtgärden träder i stället för berörda straff. Sålunda föreskrives att, där straffet ålagts först, domstolen som ådömer skyddsåtgärd tillika har att förordna att skydds- åtgärden skall träda i stället för straffet eller vad därav återstår. Vidare stadgas att därest på en gång till verkställighet förekomma beslut varigenom någon blivit dömd till skyddsåtgärd och beslut varigenom han blivit dömd till straff som nyss nämnts, skyddsåtgärden i regel skall träda i stället för straffet. Se härom de föreslagna 2, 20 och 23 åå lagen den 15 juni 1935 om ungdomsfängelse, de föreslagna 2, 15 och 18 åå lagen den 13 mars 1937 om tvångsuppfostran samt de föreslagna 2, 13 och 17 åå ävensom 3 å lagen den 18 juni 1937 om förvaring och internering i säkerhetsanstalt. Därest enligt nu angivna stadganden förordnande meddelats att skyddsåtgärd skall träda i stället för straff jämväl beträffande annat brott än det för vilket skyddsåt- gärden ådömts, torde i fråga om sådant brott böra föreskrivas undantag från förut berörda bestämmelser i förslaget. Sådan föreskrift meddelas i föreva- rande paragraf. Närmast avses därmed 3 och 5 åå, vilka eljest enligt lydel- sen skolat vara att tillämpa vid senare bestraffning för nya brott. I stad— gandet göres förbehåll för vissa fall beträffande ungdomsfängelse och tvångs- uppfostran. Härmed avses de särskilda föreskrifter i fråga om dessa skydds- åtgärder enligt vilka domstol må förklara beslutet om skyddsåtgärden förfal- let och med tillämpning av de i strafflagen för sammanträffande av brott givna reglerna utmäta vanligt straff. Nu avsedda föreskrifter återfinnas i de föreslagna 21 å ungdomsfängelselagen och 16 å tvångsuppfostringslagen.

Bland övergångsbestämmelserna till ifrågavarande lag har införts bestäm- melse att vad i 9 å stadgas även skall gälla i fråga om brott, med avseende varå förordnats att straff skall ersättas med tvångsuppfostran, förvaring eller internering vartill dömts i enlighet med den ännu gällande lagstiftning som skall bliva ersatt av de 1937 utfärdade lagarna angående dessa skyddsåt— gärder. Sagda övergångsbestämmelse omfattar jämväl sådant brott som omedelbar-t föranlett skyddsåtgärden; att 9 å ej behövt avse dylikt brott sam- manhänger med att skyddsåtgärd enligt de nya lagarna ådömes direkt utan att straff först bestämmes.

10 å.

I gällande 13 å föreskrives att där på en gång till verkställighet förekom- ma flera domar, varigenom samma person blivit till straff dömd, och straf- fen äro av beskaffenhet, att de enligt tidigare i kapitlet meddelade föreskrif- ter ej kunna jämte varandra verkställas, Konungens befallningshavande för-

• Sida 92
•  Original

ordnar huru straffen skola sammanläggas. I överensstämmelse härmed före- skrives i första stycket av förevarande paragraf att beslut om sammanlägg- ning av flera straff, som enligt 5 å andra stycket och 8 å ej skola jämte var- andra verkställas, meddelas av Konungens befallningshavande.

Beslut om förening av straff enligt 5 å första stycket har däremot ansetts ej kunna ankomma å länsstyrelse. Dylikt beslut innefattar att straffmåtning sker och torde med hänsyn härtill böra meddelas av domstol på framställ- ning av allmän åklagare. I enlighet härmed föreskrives i andra stycket av förevarande paragraf att där beslut erfordras om förening av straff, all- män åklagare skall, efter anmodan av myndighet vilken har att förordna om straffverkställigheten, hos domstol göra framställning därom. Såsom nämnts i samband med 5 å kan beslut om förening av straff bliva erforder- ligt ej blott där flera straff på en gång förekomma till verkställighet utan även där det ena straffet redan avtjänats när det andra skall verkställas.

Vidare lämnas föreskrift om vilken domstol som är behörig att besluta om förening av straff. I första hand har den domstol ansetts böra vara be- hörig som först avgjort det mål vari det svåraste straffet ålagts. Av olika anledningar synes emellertid kunna inträffa att beslutet lämpligare kan med- delas av domstol som avgjort ett annat av målen. Med tanke särskilt på fall där den dömde redan börjat undergå det ena straffet har behörighet dess- utom ansetts böra tillkomma allmän underrätt i den ort där den dömde fin- nes. Av nu antydda skäl föreskrives därför att framställning om förening av straff mä göras hos någon av sistnämnda domstolar där det finnes lämp- ligare.

11 å.

Då beslut om förening av straff innefattar straffmåtning, lärer sådant be- l slut ej böra få meddelas utan att den dömde beredes tillfälle att avgiva ytt- rande. Med hänsyn till att den dömde regelmässigt måste hava hörts i de särskilda målen vilka ligga till grund för avgörandet, har synts tillräckligt föreskriva att tillfälle skall beredas den dömde att inkomma med skriftligt yttrande. I processuellt hänseende har härutöver ej ansetts erforderligt att meddela bestämmelse rörande annat än fullföljdsfrågan; därutinnan skall gälla vad stadgat är om överklagande av domstolens slutliga utslag i brott- mål.

Enligt 5 å må beslut om förening av straff ej meddelas förrän utslagen vunnit laga kraft. För beslut om straffsammanläggning förutsättes alltid att utslagen förekomma till verkställighet, vilket innebär att de måste ha vunnit laga kraft eller att den dömde förklarat sig nöjd med utslagen. På grund härav och då totala strafftiden aldrig kan komma att understiga det svåraste av de särskilda straffen, har hinder ej ansetts möta mot att meddela de be- stämmelser om omedelbar verkställighet som innehållas i andra stycket av förevarande paragraf. Dessa äro främst motiverade av önskan att de före- slagna stadgandena om förening av straff ej skola leda till olämpligt upp- skov med straffverkställighet. Beträffande andra punkten må tilläggas. att

• Sida 93
•  Original

där fråga är om både straffarbete och fängelse verkställigheten torde böra avse straffarbetsstraffet.

Övriga ändringar i strafflagen.

1 I 10 kap. 9 och 14 åå, 13 kap. 2 5, 19 kap. 21 5 samt 25 kap. 18 5 före- l kommande hänvisningar till nuvarande 1 eller 2 å i 4 kap. hava ändrats att gälla 4 kap. utan angivande av viss paragraf däri. Att helt utesluta hän- visningarna till stadgandena om sammanträffande av brott har funnits mind- re lämpligt med hänsyn till att genom desamma fastställes att verklig brotts- konkurrens i avsedda fall föreligger.

I 16 kap. 3 5 stadgas straff för den som falskeligen angivit annan för brott med verkan, att den tilltalade blev fälld till straff som helt eller delvis verk- ställts. Straffet för angivaren är ställt i relation till beskaffenheten av det straff som ålagts den falskeligen tilltalade. Genom lag den 18 juni 1937, som träder i kraft den dag Konungen förordnar, har lagrummet kompletterats med straffbestämmelse för det fall att den tilltalade dömts till förvaring eller internering i säkerhetsanstalt. Med förslagets regler om gemensamt straff kan det vara något mindre osannolikt än för närvarande att den tilltalade i fall som här avses blivit dömd jämväl för annat brott än det för vilket han falskeligen angivits. Det har förty ansetts påkallat att i ett nytt stycke meddela föreskrift huru i sådant fall straffet skall utmätas för angivaren. Förslaget innebär att straffet skall bestämmas efter det straff det angivna brottet skulle hava förskyllt.

I fråga om snatterier föreskrives i 20 kap. 8 5 att den, som under en lag- föring varder förvunnen att hava å särskilda ställen eller tider förövat snat- teri, skall, där det tillgripnas sammanlagda värde överstiger trettio riksdaler, straffas för stöld men att, om sammanlagda värdet ej går över trettio riks- daler, han skall straffas såsom för fortsatt förbrytelse enligt nuvarande 4 kap. 3 å. Föreskriften att flera snatterier i angivet fall skola straffas som stöld föranleder utom att straffet kan bli högre jämväl att vid eventuellt åter— fall skall tillämpas förhöjt straff såsom om stöld blivit begången. I sist- nämnda avseende synes föreskriften möta betänklighet med hänsyn till att den föreslagna 3 å i 4 kap. begränsats att gälla endast brott som förskyller svårare straff än böter. På grund av denna begränsning skulle tillämpning av ifrågavarande föreskrift i 20 kap. 8 å oftast ej ifrågakomma då snatterier bliva föremål för särskilda lagföringar. Följaktligen skulle i sådana fall brottens verkan i iterationshänseende kunna bliva olika allteftersom den brottslige lagföres för båda brotten på en gång eller vid skilda tillfällen. Där exempelvis den, som begått två snatterier och vid vartdera tillfället till- gripit egendom till värde av tjugu kronor, först lagföres för det ena brottet » och därför dömes till böter, skall han enligt förslagets 4 kap. 3 å vid senare

lagföring för det andra brottet dömas härför utan rubbning av den tidigare

• Sida 94
•  Original

domen, med påföljd att jämväl sistnämnda brott bleve att bedöma som snat- teri. Hade däremot lagföring på en gång skett för båda brotten, skulle han enligt 20 kap. 8 å hava straffats för stöld. Därest den brottslige förövar nytt snatteri resp. ny stöld, skulle den omständigheten, huruvida de tidigare brot- ten straffats var för sig eller gemensamt, föranleda att han dömdes i ena fallet för snatteri resp. stöld men i andra fallet för stöld resp. andra resan stöld. För att undvika sådana stötande konsekvenser har den ändring synts böra vidtagas att brotten skola bedömas som snatteri även där det tillgrip- nas sammanlagda värde överstiger trettio kronor. Härvid mä anmärkas att någon motsvarande ändring ej synes erforderlig beträffande förhållandet mellan 24 kap. 3 å och 20 kap. 2 å. Vid avgörande huruvida värdet av det tillgripna överstiger trettio kronor lärer nämligen enligt sistnämnda lag- rum hänsyn skola tagas till vad som tillgripits under sådana omständigheter att gärningarna enligt vanliga regler utgöra ett enda brott, medan enligt 20 kap. 8 å allenast fordras att vid en och samma lagföring är fråga om till- grepp till värden som sammanlagt överstiga trettio kronor.

Därest 20 kap. 8 å helt upphäves skulle jämlikt 4 kap. 2 å i förslaget ge- mensamt straff för flera snatterier vara böter eller fängelse vars maximum skulle, beroende på" antalet brott, vara lägst sex månader och högst två är sex månader. Detta resultat torde emellertid ej kunna anses tillfredsstäl- lande. Vid jämförelse med bestraffningen för stöld skulle det kunna te sig olämpligt att straffarbete ej ens kunde ådömas där det tillgripnas samman- lagda värde överstege trettio kronor; och för övriga fall lärer ej lämpligen böra ifrågakomma att medgiva ådömandet av så långvarigt fängelsestraff som nyss sagts. På grund härav föreslås att i 20 kap. 8 å meddelas sär- skilda bestämmelser om gemensamt straff för flera snatterier. Åt bestäm— melserna har, med nära anslutning till gällande rätt, funnits böra givas det innehåll, att det gemensamma straffet ej må överstiga fängelse i ett år men att till straffarbete i högst ett år må dömas, där det tillgripnas sammanlag- da värde överstiger trettio kronor.

Enligt 20 kap. 9 5 gäller att den, som å särskilda ställen eller tider begått stöld eller inbrott, eller sådant brott och snatteri, samt på en gång lagföres därför, straffas efter ty i 4 kap. 3 å sägs, därvid straffet må förhöjas till straffarbete i ett år utöver den för det svåraste fallet bestämda högsta straff- tiden. Från vad som enligt förslaget skall gälla om brott i allmänhet skiljer sig berörda stadgande endast i fråga om straffmaximum. Enligt dei 4 kap. 2 å föreslagna reglerna skulle straffet i några fall (t. ex. två stölder utan försvårande omständigheter, eller en stöld och ett snatteri) bliva lindrigare men eljest svårare än med tillämpning av 20 kap. 9 å om detta lagrum bi- behölles oförändrat. Tillräckliga skäl synas emellertid ej föreligga att för ifrågavarande fall stadga undantag från de allmänna reglerna i 4 kap. 2 å. Därvid må erinras att den nedsättning av straffmaximum som kan föranle- das av att 20 kap. 9 å upphäves torde vara utan praktisk betydelse och att den för andra fall inträdande straffhöjningen kan anses i viss mån kompen— serad därav, att det gemensamma straffet enligt 4 kap. 3 å omfattar jämväl

• Sida 95
•  Original

brott som begåtts efter det straff för andra brott blivit ålagt men innan det börjat verkställas. Därför föreslås att 20 kap. 9 å —— därav andra stycket upphävts genom lagen den 21 maj 1937 om ändring i vissa delar av straff— lagen, vilken lag emellertid därutinnan träder i kraft först den dag Konun- gen förordnar —— skall upphöra att gälla.

Den föreslagna ändringen av 20 kap. 1 5 andra stycket är föranledd av att enligt förslaget 8 å i samma kapitel skall erhålla förändrad lydelse samt 9 å skall utgå.

Vad slutligen beträffar 25 kap. 15 och 22 55 hava de föreslagna ändrin- garna huvudsakligen allenast redaktionell innebörd. Däri stadgas särskild påföljd i fall där någon dömes till fängelse resp. straffarbete för brott som avses i lagrummen i fråga. Med hänsyn till att för sådant brott och annat brott kan åläggas gemensamt straff, har förutsättningen för påföljdens in— träde ansetts böra vara att brottet mot ifrågavarande lagrum finnes för- skylla fängelse resp. straffarbete. Härav har vidare föranletts införande av uttrycklig bestämmelse att påföljden skall av domstolen ådömas. I sam- band härmed har uteslutits vad i 25 kap. 15 å 2 mom. stadgas angående på- följd av ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas, vilket stadgande upphört att gälla enligt lagen den 5 juni 1936 om ändring i vissa delar av strafflagen.

Övergångsbestämmelserna.

I ett stort antal särskilda lagar och författningar förekomma bestämmel— ser av innehåll, att för brott tilltalad, som fortsätter sitt brottsliga förfaran- de, skall dömas till särskilt straff för varje gång åtal äger rum. Innebörden av ifrågavarande bestämmelser, vilka till ordalagen äro något olika, lärer i främsta rummet vara att stadga att särskilda straff skola ådömas även för gärningar som eljest skulle anses som enkel brottslighet eller som fortsatt brott. Då de i förevarande lagförslag upptagna stadgandena avses skola gälla även beträffande brott mot andra lagar och författningar än straff- lagen, .skulle tydligen tillämpning av berörda bestämmelser om ådömande av särskilda straff strida mot förslagets föreskrifter om gemensamt straff. I detta avseende upphävas följaktligen bestämmelserna ifråga genom det all— männa stadgandet i punkt 1 om upphävande av vad i lag eller författning finnes stridande mot den nya lagen. Med hänsyn till de ifrågavarande be- stämmelsernas syfte att åstadkomma strängare straff för den som efter åtal fortsätter eller förnyar sitt brottsliga förfarande, har emellertid ansetts böra stadgas att i stället för sådan bestämmelse skall gälla att som särskilt brott skall anses vad den brottslige före varje åtal förbrutit. Härtill har fogats stadgande att särskild föreskrift rörande högsta sammanlagda straff för så- dana brott skall iakttagas vid bestämmande av gemensamt straff för brot- ten. Som exempel på dylika föreskrifter må här hänvisas till 11 å lagen den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens, 3 å lagen den 9 oktober 1914 angående förbud i vissa fall mot varors förseende med orik- tig ursprungsbeteckning och saluhållande av oriktigt märkta varor, 9 å la- gen den 21 september 1915 om behörighet att utöva läkarkonsten, 87 å för-

• Sida 96
•  Original

ordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker, 29 å för- ordningen den 1 juli 1918 angående handel med skattefri sprit, 15 å förord- ningen -den 1 juli 1918 angående vissa alkoholhaltiga preparat m. m., 34 å förordningen den 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka samt 1 å 5 mom. lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin. Såsom av dessa lagrum fram- går avse föreskrifterna om begränsning av totala straffet allenast fängelse och straffarbete, och i några av fallen är maximum härför detsamma som vid enkel brottslighet.

Ej sällan finnas i särskilda författningar bestämmelser vilka hänvisa till gällande stadganden om olika konkurrensformer. Se t. ex. 4 å lagen den 18 juni 1925 om bulvanförhållande i fråga om fast egendom, 59 å lagen den 2 juni 1933 om ägofred, 66 å lagen den 13 maj 1932 om häradsallmänning- ar, 6 å 3 mom. lagen den 21 september 1915 om behörighet att utöva lä- karkonsten, 25 å 3 mom. skogsvårdslagen den 15 juni 1923 samt 63 å alko— holistlagen den 12 juni 1931. Där sådan hänvisning förekommer, skall en- ligt bestämmelse i punkt 2 i stället tillämpas motsvarande stadgande i nya lagen, i första hand alltså förslagets 4 kap. 1 å. Hänvisning till stadgande som ersatts genom bestämmelse i nya lagen finnes vidare i 7 å lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga kraftägande utslag.

I överensstämmelse med den grundsats som innefattas i 11 å promulga- tionsförordningen till strafflagen torde de föreslagna. konkurrensbestämmel- serna i princip böra äga giltighet även i fråga om brott som förövats före bestämmelsernas ikraftträdande. Vissa undantag från denna princip synas emellertid påkallade av hänsyn till den allmänna regel som kommit till ut- tryck i 5 å berörda förordning och innebär, att äldre lag bör tillämpas där det erfordras för att undvika strängare bestraffning av brott begångna före ikraftträdandet av den nya lagen. Sådan strängare bestraffning kan i vissa fall följa enligt de nya konkurrensreglerna. Detta är sålunda alltid fallet i fråga om brott som enligt gällande rätt skulle straffats enligt 4 kap. 1 eller 3 å. Beträffande reell konkurrens synes däremot hinder i detta avseende ej böra anses föreligga mot att tillämpa nya lagen såvitt rörer brott, för vilka straff ej bestämts enligt äldre lag och vilka ej heller stå i sådant förhållande till något enligt äldre lag bestraffat brott att nuvarande 4 kap. 9 eller 10 å skulle varit att tillämpa. Det högsta totala straff som efter gällande regler kan följa å nu avsedda brott är nämligen lika med det föreslagna högsta gemen- samma straffet då fråga är om fängelse eller straffarbete och högre än maxi- mum för gemensamt bötesstraff. Såtillvida kunna visserligen de nya be- straffningsreglerna anses strängare som brott varå ej kan följa svårare straff än böter, må föranleda höjning av fängelse eller straffarbete som gemen- samt straff. Domstolens frihet beträffande straffmätningen medför emel— lertid att detta närmast är av allenast teoretisk betydelse.

Såsom undantag från den nya lagens tillämplighet lära först och främst böra uppställas de fall där straff för samtliga brott blivit bestämt före ikraft-

• Sida 97
•  Original

trädandet. Detta synes vara självfallet beträffande brott över vilka dömts genom utslag som vid den nya lagens ikraftträdande vunnit laga kraft eller ej överklagas. Detsamma torde emellertid böra gälla även i fall, där på grund av klagan mot straffdomen möjlighet eljest skulle förelegat att till— lämpa nya lagen. En motsatt ståndpunkt härutinnan skulle bland annat sannolikt medföra att vid övergångstiden talan skulle komma att fullföljas i ett stort antal brottmål för att ernå tillämpning av den nya lagen; med hänsyn till gällande begränsningar av rätten att fullfölja talan och av möj- ligheten till ändring vid klagan av blott ena parten, skulle härvid under- stundom otillfredsställande konsekvenser inträda. För ifrågavarande fall torde lämpligen böra gälla att tidpunkten då målet av-dömts av första dom- stol blir avgörande för huruvida äldre eller ny lag skall tillämpas. F öre- skrift i enlighet härmed har intagits under punkt 3. Såsom dess lydelse giver vid handen avses därmed ej blott den äldre rättens stadganden om olika konkurrensformer utan även dess regler om förening och förändring av straff, eller sålunda 1—11 och 13 åå i 4 kap. Beträffande 7 å har erin- rats att densamma ändrats genom lag den 9 april 1937, vilken lag emellertid ej träder i kraft förrän den 1 januari 1939.

Under punkt 3 har vidare föreskrift lämnats rörande de förut berörda fall där efter dagen för ikraftträdandet skall bestämmas straff för brott som stå i sådant förhållande till tidigare ålagt straff som i nuvarande 4 kap. 9 eller 10 å avses. Här upptagas först fall som utmärkas därav, att någon dömts till straff i mål som av första domstol avgjorts före den 1 januari 1939, att han därefter lagföres för annat brott och att detta brott begåtts antingen innan han dömdes till det första straffet eller därefter innan samma straff börjat verkställas. Enligt gällande lag skall _— bortsett från fall där 4 kap. 1 eller 3 å tillämpas —— särskilt straff utmätas för det nya brottet och detta sammanläggas med det första straffet, därvid ibland straffreduktion inträ- der. I fall där sådan reduktion skulle skett enligt äldre lag, lärer den nya lagen praktiskt taget alltid medgiva att bestraffningen blir svårare. Såsom exempel må anföras att genom den första domen ålagts två straff å vardera två års straffarbete samt att det brott, som avses med den senare lagförin— gen, begåtts före den första domen och ej förskyller svårare straff. På grund av nuvarande 4 kap. 5 och 9 åå kan i sådant fall någon höjning av totala straffet ej inträda. Enligt förslagets 4 kap. 2 och 3 åå skulle däremot det gemensamma straffet kunna höjas intill två år utöver maximistraffet för det svåraste av de tre brott-en. På liknande sätt kan straffskärpning komma att inträda därest det nya brottet förövats efter den tidigare domen. Med hän- syn härtill torde äldre lag böra tillämpas såframt fråga är om brott som be- gåtts före den nya lagens ikraftträdande. Detsamma synes emellertid böra gälla även beträffande senare begångna brott. Enligt förslagets 4 kap. 3 å skulle i dessa fall gemensamt straff ibland ådömas för samtliga brotten. I fråga om de förut avdömda brotten skulle emellertid detta strida mot den först här ovan nämnda bestämmelsen i punkt 3, och tillämpning av den nya lagen enbart å de brott som förövats efter ikraftträdandet skulle under-

• Sida 98
•  Original

stundom kunna leda till alltför strängt totalstraff. På grund av sålunda an- tydda förhållanden hava ifrågavarande stadganden ansetts böra gälla vare sig brotten blivit begångna före eller efter den nya lagens ikraftträdande.

Under punkt 3 har vidare föreslagits att äldre lag skall tillämpas i ytter- ligare ett fall. Den situation som där åsyftas är, att någon fällts till straff i mål, som av första domstol avgjorts före den 1 januari 1939, och där- efter övertygas om brott som begåtts sedan det första straffet började verk- ställas men innan det blivit till fullo verkställt. Jämväl i sådant fall skulle tillämpning av den nya lagen kunna leda till strafförhöjning och äldre lag bör följaktligen gälla under förutsättning, att det nya brottet förövats före den nya lagens ikraftträdande. Är brottet däremot begånget senare synes nå- gon anledning ej föreligga att icke tillämpa den nya lagen. Föreskriften med avseende å ifrågavarande fall har på grund härav begränsats att avse brott före den 1 januari 1939.

Nu omnämnda övergångsbestämmelser omfatta samtliga fall av angiven beskaffenhet utan avseende å huruvida tillämpning av den nya lagen i det särskilda fallet skulle leda till strängare bestraffning; begränsning i sådant hänseende av bestämmelsernas tillämplighet har nämligen synts skola för- anleda föreskrifter av alltför invecklad natur.

Slutligen har under punkt 3 reglerats fall där straff som bestämts efter äldre lag sammanträffar med straff som ådömts enligt nya lagen. Detta inträffar om någon samtidigt fälles till straff som avses förut i punkt 3 och till straff som bestämmes enligt nya lagen. Praktiskt viktigare sådant fall är måhända att någOn villkorligt frigivits från straff som avses i punkt 3, och under prövotiden begår nytt brott; straffet härför sammanträffar där- , vid med återstoden av det förra straffet. Vid bestämmande av straffet för . brott som sålunda begåtts efter den 1 januari 1939 skall förslagets 4 kap. 4 å ! äga tillämpning. Föreskrift med avseende å fallen ifråga har därför funnits kunna inskränkas till stadgande att där till verkställighet på en gång före- komma utslag varigenom sådana straff som nyss sagts blivit ålagda, i fråga om straffens sammanläggning skall gälla vad i nya lagen stadgas. Detta innebär att straffen skola kumuleras utan reduktion, i förekommande fall med förvandling av fängelse till straffarbete. Föreligga flera straff av be- skaffenhet som avses i punkt 3, lärer av bestämmelserna däri följa att dessa straff skola först sammanläggas enligt äldre lag; den sålunda bestämda straffkvantiteten skall därefter sammanläggas med det nya straffet.

I fråga om brott som begåtts före den 1 januari 1939 och enligt äldre lag skolat straffas med tillämpning av 4 kap. 1 eller 3 å skulle, såsom ovan nämnts, straffet enligt nya lagen kunna bliva strängare än enligt den äldre lagen. Med hänsyn härtill har i punkt 4 stadgats att vid ådömande av ge- mensamt straff för så-dana brott skall iakttagas, att brotten ej må föranleda högre straff än vad dårå efter äldre lag kunnat följa.

Rörande de i punkt 5 upptagna bestämmelserna må hänvisas till vad som nämnts i samband med 4 kap. 9 å i förslaget.

Under punkt 6 har slutligen föreslagits en bestämmelse med avseende å i brott mot tryckfrihetsförordningen.

• Sida 99
•  Original

I å 15 15:o tryckfrihetsförordningen föreskrives att alla mål angående för- brytelser däremot skola vid alla tillfällen, då fråga kunde uppstå om flera olika brotts bestraffning, särskilt behandlas, ävensom att den brottslige, i alla de fall, då han ej redan gjort sig saker till dödsstraff eller straffarbete på livstid, skall särskilt undergå den bestraffning som han enligt tryckfrihets- förordningen sig ådragit. Möjligen på grund av detta stadgande synes man i praxis1 hava varit benägen att i fråga om tryckfrihetsbrott med uteslutande av fortsatt förbrytelse antaga realkonkurrens. I andra fall2 har emellertid idealkonkurrens ansetts föreligga mellan flera tryckfrihetsbrott. I den mån sålunda förstnämnda stadgande ej finnes utesluta tillämpning av nuvarande konkurrensregler vid bestraffning av tryckfrihetsbrott, lärer detsamma kom- ma att antagas beträffande de nu föreslagna bestämmelserna under förutsätt- ning att dessa ej innefatta särskilt hinder mot sådan tillämpning. Dylikt hinder synes föreskriften om maximum för gemensamt bötesstraff utgöra. För brott mot tryckfrihetsförordningen ådömas böter omedelbart i pennin- gar även där enligt tryckfrihetsförordningen brottet skall straffas efter all- män lag eller författning, och maximum för dessa bötesstraff är ofta fem- hundra kronor och understundom ettusen kronor, medan maximum för pen- ningböter som gemensamt straff enligt förslaget utgör femhundra kronor. För att möjliggöra enhetlig bestraffning av tryckfrihetsbrott föreslås där- för i förevarande punkt 6 att bestämmelserna i 4 kap. 2 å 3 mom. ej skola äga tillämpning vid bestämmande av straff för brott mot tryckfrihetsförord- ningen ändå att enligt förordningen brotten skola straffas efter allmän lag eller författning. I enlighet härmed kommer annan begränsning av gemen- samt bötesstraff ej att gälla än den som innefattas i 1 mom. berörda paragraf.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 10 kap. 21 & rättegångsbalken .

Förevarande lagrum innehåller bestämmelser angående laga domstol eller forum i brottmål. Huvudregeln därom innefattas i första punkten. Enligt denna skola — med undantag allenast för de i lagrummet ej avsedda fall, då på grund av särskilt stadgande brottmål skall upptagas av Specialdomstol —— dylika mål handläggas och avdömas av allmän underrätt i den ort, där den brottsliga gärningen blivit begången. Denna huvudregel har i väsentlig mån ändrats genom lagen den 22 februari 1924 angående domstols behörighet i fråga om upptagande av vissa brottmål. Enligt den lydelse sagda lag er- hållit genom lag den 15 mars 1935 gäller att, där någon vid allmän underrätt är tilltalad för brott, skall vid den rätt upptagas jämväl talan, som mot den tilltalade föres på grund av brott, begånget inom annan allmän underrätts domvärjo, såvida det kan ske utan men för utredningens fullständighet och det eljest med hänsyn till kostnader och andra omständigheter finnes lämp- ligt; dock må ej på grund av vad sålunda stadgats upptagas mål, för vilka

1 Se t. ex. N. J. A. 1903 s. 518, 1916 s. 401, 1912 B nr 433, 1913 B nr 55 och 1914 B nr 877. ” Se t. ex. N. J. A. 1894 s. 262, 1908 s. 355, 1909 s. 377 och 1910 s. 641; jfr 1904 s. 317.

• Sida 100
•  Original

i fråga om rätt domstol gälla särskilda, från stadgandena i förevarande lag- rum avvikande föreskrifter.

I de övriga punkterna av förevarande lagrum lämnas särskilda föreskrifter för det fall, att en person samtidigt skall tilltalas för brott, begångna inom olika underrätters domvärjo. Rörande innehållet av dessa bestämmelser må återgivas följande yttrande av chefen för justitiedepartementet i sam- band med tillkomsten av 1924 års ovanberörda lag:

»Äro de brott, som föras den tilltalade till last, av samma slag, hava i tur och ordning de särskilda domstolarna att företaga rannsakning, en var angående det inom dess domvärjo begångna brottet, samt att pröva, huruvida den tilltalade är saker till detta brott eller icke. Härtill inskränker sig domstolens befattning med målet, så vida den tilltalade ännu icke undergått rannsakning vid samtliga de dom- stolar, där ansvarstalan mot honom skall upptagas. Oavsett huruvida detta besva- rande av frågan om den tilltalades straffskyldighet utfaller till hans förmån eller till hans nackdel, skall målet företagas till slutigt avgörande först när den på detta sätt fortlöpande serien av rannsakningar vid olika domstolar nått sitt slut. Utmä- tandet av straff för de brott, till vilka den tilltalade i denna ordning av olika dom- stolar förklarats saker, tillhör den domstol, vid vilken den sista rannsakningen äger rum; denna domstol har sålunda att i ett sammanhang bedöma hela den brotts- lighet, som ligger den tilltalade till last. Har en domstol stannat vid det resultat, att tilltalad förklaras icke saker till det brott, angående vilket domstolen har att rannsaka, lärer visserligen hava utbildats den praxis, att den domstol, som sist rannsakar, icke yttrar sig om detta brott; men den av lagen uppställda regeln kom- mer likväl till uttryck däruti, att tid för fullföljd av talan mot dylikt frikännande räknas från dagen för den slutligt dömande domstolens utslag.

Äro äter de särskilda, inom olika jurisdiktionsområden begångna brotten icke av ensartad beskaffenhet, gör lagen en åtskillnad mellan olika fall. Om samtliga brotten äro ”ringa” — varmed enligt en stadgad praxis torde förstås sådana brott, för vilka straffskalan icke upptager annat straff än böter —- skola de vart för sig ej blott handläggas utan även avdömas av domstolen i gärningsorten. Därest brot- ten eller nägot av dem varit av svårare beskaffenhet än sålunda angivits, skulle, enligt lagrummets ursprungliga lydelse, efter rannsakning vid varje särskild dom- stol slutligt utslag angående samtliga brott, till vilka den tilltalade förklarats saker, meddelas av den domstol, inom vars domvärjo det ”grovaste' brottet blivit begånget. Genom Kungl. kungörelsen den 18 december 1823 ändrades emellertid denna regel så till vida, att utan avseende å brottens mer eller mindre grova beskaffenhet den tilltalade skall slutligt dömas av den rätt, där han sist lagföres. Förfarandet i det senast berörda fallet kommer således att helt Överensstämma med behandlingen av de mål, i vilka föres talan om ansvar för likartade brott, begångna inom olika dom- stolsområden.

I tillämpningen torde den nyss återgivna regeln om förfarandet vid sammanträf— fande av likartade brott modifieras så till vida, att om samtliga dessa brott äro ringa och icke till varandra stå i det sammanhang, som enligt straffrätten förut- sättes för begreppet fortsatt brott, förvisning av mål från en domstol till annan icke äger rum. I dylikt fall meddelas således slutligt utslag av varje särskild domstol angående det brott, som förövats inom domstolens domvärjo.»

Genom kungl. förordningen den 6 februari 1849 har förklarats, att ovan- nämnda stadgande i 1823 års kungörelse skall tillämpas även i det fall, att en person, jämte det han begått förbrytelse, hörande till allmär. domstol, till- lika blivit ställd under tilltal för brott, som bör vid krigsdomstol upp— tagas.

• Sida 101
•  Original

Därest någon på en gång tilltalats för flera brott skall enligt förslaget ge- mensamt straff för brotten i regel ådömas. Detta förutsätter att brotten på ett eller annat sätt i processuellt hänseende göras till föremål för enhetligt bedömande. Enklast och fullständigast sker detta därigenom att talan rö- rande de olika brotten såväl handlägges som avgöres av en och samma dom- stol. Ehuru det enligt förslagets konkurrensregler lärer bli än mer önsk- värt än för närvarande att åvägabringa dylik fullständig processuell enhet- lighet, torde det ej böra ifrågasättas att nu föreslå någon utvidgning av de regler som innefattas i den förut omförmälda lagen den 22 februari 1924.

I den mån de särskilda ansvarspåståendena ej på nämnda sätt från bör- jan handläggas enhetligt, kan gemensam bestraffning uppnås genom använ- dande av det förvisningsförfarande varom stadgas i punkterna 2—4 i föreva- rande lagrum. Sådant förfarande är enligt punkterna 2 och 3 obligatoriskt i fråga om svåra brott, varmed lärer avses brott varå kan följa svårare straff än böter. Därutinnan synes ej böra föreslås annan ändring än att i anledning av det ovanberörda stadgandet i 1823 års kungörelse den särskilda bestäm- melsen i punkt 3 uteslutes och punkt 2 vidgas att avse svårare brott, vare sig de äro av enahanda eller olika slag. Stadgandet i punkt 2 gäller även beträffande ringa brott, där de äro av enahanda slag; äro brotten av olika slag gäller däremot enligt punkt 4 att över vardera brottet skall dömas där det skett. Dessa bestämmelser — av vilka den förra lärer givas en begränsad tillämpning — synas ej kunna bibehållas oförändrade. Sålunda måste det ibland vara lämpligt att brotten straffas gemensamt även om de äro av olika slag, och tvärtom lära enahanda brott understundom utan olägenhet kunna straffas vart för sig. De allmänna grunderna för förslagets stadgan- de om gemensamt straff lära föranleda att förvisningsförfarandet i fråga om dessa ringa brott bör tillämpas, där de med varandra äga gemenskap, men att brotten böra bedömas vart för sig därest de ej stå i sådant samband som måste beaktas för att kunna uppnå ett i materiellt hänseende rättvist straff.

Nu behandlade stadganden om förvisning av mål torde omedelbart gälla domstolar 'i första instans samt därjämte överrätt i den mån, underrätten oriktigt underlåtit att tillämpa stadgandena.1 För sådan tillämpning förut— sättes alltså att skäl till förvisning från en domstol till annan förelegat innan förstnämnda domstol avgjort det där anhängiga målet. I praxis har emel- lertid förfaringssättet vunnit tillämpning även i fall där någon tilltalats för brott först efter det mål rörande annat brott avgjorts i första eller t. o. in. andra instans och fullföljts till högre rätt.2 Sistnämnda domstol har då med undanröjande av meddelat bestraffningsbeslut förvisat målet till den dom- stol där det nya åtalet varit anhängigt. På grund av nuvarande konkurrens- regler har emellertid sådant förfaringssätt behövt anlitas endast där brotten stått i sådant samband att de ansetts utgöra fortsatt brott varå följaktligen skulle följa ett enhetligt straff. Därest jämväl i ifrågavarande fall förvis-

1 Jfr N. J. A. 1937 s. 115. * Se N. J. A. 1913 s. 501, 1927 s. 223, 1929 s. 163, 1920 B nr 571, 1922 B nr 6, 1923 B nr 299, 1927 B nr 452, 1933 B nr 370 och 1934 B nr 523; jfr 1921 s. 385.

• Sida 102
•  Original

ningsförfarandet användes i samma utsträckning som mellan domstolar i första instans skulle detta enligt förslaget så gott som alltid leda till gemen- samt straff, men andra skäl synas understundom göra det mindre lämpligt att överrätt på nämnt sätt förvisar mål till lägre domstol. Rörande pröv- ningen av dessa frågor synas uttryckliga föreskrifter ej vara erforderliga eller ens lämpliga. I främsta rummet lärer böra beaktas att genom förvisning kan vållas avsevärt uppskov med verkställighet av den bestraffning som för- skylles i det förvista målet. Särskilt olägligt torde detta vara där fråga är om frihetsstraff; bland annat för sådana fall innehåller därför strafflags- förslagets 4 kap. 5 & stadgande enligt vilket gemensamt straff kan bli be- stämt utan förvisning. Viss hänsyn lärer också böra tagas till när det brott förövats som avses med det nya åtalet på det att den brottslige ej genom att begå nya brott kan förskaffa sig anstånd med straffverkställigh-eten. Jäm— väl av processuella skäl torde det ibland kunna framstå såsom olämpligt att de olika målen bliva förenade.

Förslag till lag om ändring av lagen den 24 september 1931 angående dagsböter utom strafflagens område (särskild böteslag).

De föreslagna allmänna konkurrensreglerna i 4 kap. strafflagen lära utan att stadgande därom erfordras bliva att tillämpa jämväl beträffande brott mot andra lagar och författningar än strafflagen. Beträffande reglernas tillämpning utom strafflagens område ha vissa särskilda föreskrifter funnits erforderliga. Sådana. ha för några fall upptagits bland slutbestämmelserna till strafflagsförslaget. I övrigt är uteslutande fråga om bötesstraff och er- forderliga bestämmelser ha därför ansetts lämpligen böra intagas i en ny 3 Ej i förevarande lag, vars rubrik i anledning därav synts böra ändras till: Lag angående bötesstraff utom strafflagens område (särskild böteslag).

I första stycket av 3 & upptagas vissa undantag från den allmänna regeln i 4 kap. 1 5 av strafflagsförslaget om ådömande av gemensamt straff utöver dem som skola gälla på grund av stadgandena i andra stycket av sistnämnda lagrum. Sålunda föreskrives att vad däri stadgas om ådömande av särskilt bötesstraff jämväl skall äga tillämpning i fråga om andra normerande böter än där sägs. Enahanda undantag har ansetts böra gälla beträffande böter vilka enligt särskilda författningar ådömas och ej må förvandlas. Det synes självfallet att sådana ej förvandlingsbara böter böra ådömas särskilt vid sidan av annat bötesstraff på grund av de svårigheter som eljest skulle kunna uppstå i fråga om förvandling av gemensamt bötesstraff. Därav att böter för visst brott ej få förvandlas, lärer vidare följa att sådant brott ej heller må föranleda förhöjning av fängelse eller straffarbete som skall åläg- gas för annat brott.

I andra stycket av 3 % har intagits en särskild bestämmelse rörande för- delning av böter. Bestämmelsen avser det fall att bötesstraff ådömes som gemensamt straff för flera brott och att beträffande ett eller flera av brotten finnes föreskrivet att böter skola helt eller delvis tillfalla annan än kronan

• Sida 103
•  Original

eller användas för särskilt ändamål. Det har ansetts böra ankomma på domstolen att i sådant fall efter brottens beskaffenhet förordna huru böterna skola fördelas.

l övergångsbestämmelse till förevarande förslag har för tydlighetens skull synts böra angivas att detsamma ej avser fall där straff bestämmes enligt de före den 1 januari 1939 gällande stadgandena om sammanträffande av brott samt om förening eller förändring av straff.

Förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 9 april 1937 om verkställighet av bötesstraff.

8 5.

I första stycket av denna paragraf stadgas nu att förvandling ej må ske av bötesstraff som ådömts till belopp ej överstigande 5 dagsböter eller 25 kronor omedelbart i penningar; då flera bötesstraff sammanträffa skall vad sålunda stadgas gälla de särskilda straffen. När gränsen för dessa mindre bötes- straffs förvandlingsbarhet här fastställdes på angivet sätt, utgick man från de nuvarande konkurrensreglerna, enligt vilka i allmänhet särskilt bötes- straff ålägges för varje förseelse. Enligt förslaget skall däremot med få un- dantag gemensamt bötesstraff ådömas där någon på en gång övertygas om flera förseelser. Då det ofta lärer förekomma att flera förseelser sålunda på en gång bestraffas, skulle användningen av gemensamt straff leda till avsevärd minskning av nu förevarande stadgandes tillämpningsområde. Så- dan förändring synes emellertid strida mot syftet med stadgandet. Med hänsyn härtill föreslås sådan jämkning av detsamma att gränsen för för- vandlingsbarheten av gemensamt bötesstraff sättes dubbelt så högt som nu- varande gräns i fråga om böter för enkelt brott. I enlighet härmed har så- som ny andra punkt infogats föreskrift att, där bötesstraff med tillämpning av 4 kap. 1 % strafflagen ådömts gemensamt för flera brott, förvandling ej må ske med mindre straffet överstiger 10 dagsböter eller 50 kronor omedelbart i penningar. Den i första punkten bibehållna nuvarande bestämmelsen be- gränsas härigenom att avse fall, där böterna ådömts för allenast ett brott.

9 &.

Det föreslagna stadgandet i andra stycket av förevarande paragraf inne- bär att förvandlingsstraff för böter bortfaller där den bötfällde skall undergå fängelse eller straffarbete i mer än två år i följd. Ett stadgande av ena- handa innehåll föreslås beträffande disciplinstraff i 37 % strafflagen för krigsmakten. Någon direkt motsvarighet till dessa stadganden finnes icke i gällande rätt, ehuru av nuvarande 5 och 7 åå i 4 kap. strafflagen följer att sådana straff i vissa fall helt eller delvis bortfalla vid sammanträffande med fängelse och straffarbete. Förvandlingsstraff för böter kan ej överstiga fängelse i nittio dagar och enligt förslaget kan fängelse såsom förvandlings- straff för disciplinstraff ej överstiga trettio dagar. Det synes näppeligen

• Sida 104
•  Original

böra anses föreligga något intresse av att låta dessa kortvariga strafftider bidraga till höjning av så långa omedelbart ådömda frihetsstraff som i stad- gandena avses. I all synnerhet gäller detta såvitt fråga är om straffarbete, eftersom berörda längsta tider för bötesförvandlingsstraff och disciplinstraff då enligt 4 kap. 7 å i strafflagsförslaget minskas till hälften; med hänsyn till att fängelsestraff på mer än två år även enligt förslaget torde komma att bliva ovanliga, lära stadgandena huvudsakligen erhålla tillämpning med avseende å straffarbete.

För stadgandenas tillämpning kräves icke att straffarbets- eller fängelse- straffet ådömts genom ett enda utslag utan även sammanlagda straff avses. I fråga om strafftiden lärer hänsyn ej vara att taga därtill, att villkorlig fri- giving må komma att äga rum. Medan beträffande disciplinstraff föreslås, att sådant straff skall förfalla därest brottet förövats före frigivningen från fängelse eller straffarbete, har i fråga om förvandlingsstraff för böter tiden för bötesbeslutet ansetts böra vara avgörande. Detta föranledes av praktiska skäl och stämmer med liknande stadganden i första stycket av förevarande paragraf. I enlighet härmed föreslås att förvandling ej må ske av böter som ålagts den dömde innan han frigivits från straffanstalten och att förvand- lingsstraff, som redan ålagts men ej verkställts, skall vara förfallet. Med frigiving avses här även villkorlig frigivning. Jämväl då villkorlig frigivning ägt rum, blir enligt vad nyss sagts frågan om verkställighet av förvandlings- straff att avgöra med hänsyn till den varaktighet straffarbets- eller fängelse- , straffet skolat äga om frigivningen ej skett, samt till tidsförhållandet mellan ; frigivningen och bötesbeslutet. '

13 &.

Enligt den i paragrafen nu stadgade förvandlingsskalan motsvarar för- vandlingsstraffets maximum 90 dagars fängelse ett bötesstraff åt 150 dags- böter. I samband med att enligt 4 kap. 2 & i strafflagsförslaget gemensamt bötesstraff skall kunna sättas till högst 180 dagsböter, synes förvandlingsska- lan böra ändras sålunda, att 180 dagsböter komma att svara mot 90 dagars fängelse. Detta har synts lämpligast kunna ske därigenom att beträffande dagsbotsantal utöver 90 varje påbörjat antal av 3 dagsböter skall motsvara en dags fängelse.

14 &.

I första stycket har i samband med ändringen av andra stycket beträf- fande förvandlingsstraff som avser flera bötesstraff införts uttrycket gemen- samt förvandlingsstraff.

Andra stycket av paragrafen innehåller stadgande i syfte att förhindra att storleken av förvandlingsstraff för böter blir beroende på tillfälligheten när förvandling sker. Därest, efter det förvandling av böter ägt rum, det befinnes att den bötfällde häftar för andra böter vilka skolat omfattas av förvandlingen, skall ny förvandling ske och å det nya förvandlingsstraffet avräknas vad av det förra kan vara verkställt. I två hänseenden synes ändring av stadgandet föranledas av förslagets ståndpunkt i andra frågor.

• Sida 105
•  Original

Först och främst avse ändringsförslagen det nu föreskrivna tekniska för- faringssättet att den senare förvandlingen skall omfatta jämväl de först för- vandlade böterna. Enligt den föreslagna 11 å i lagen angående villkorlig straffdom skola för det fall att någon, som erhållit anstånd med fängelse eller straffarbete, övertygas om annat brott som förskyller sådant straff och begåtts före prövotidens början, gälla bestämmelser som innebära att, så- framt straffen ej skola verkställas, den dömde får tillgodoräkna sig den prö- votid som redan förflutit. Av skäl som i samband därmed anföras har lik- nande stadgande ansetts ej böra meddelas beträffande förvandlingsstraff. I nu avsedda fall, där det först ålagda förvandlingsstraffet är villkorligt och det beviljade anståndet ej bör förklaras förfallet, skulle enligt nuvarande stadganden på grund av den senare förvandlingen börja löpa en ny prövotid, vilken skulle avse totala förvandlingsstraffet för samtliga böterna. Den till- fälliga omständigheten att vissa böter utelämnats vid den första förvandlin- gen skulle följaktligen leda till förlängning av prövotiden för det först ålagda förvandlingsstraffet. Denna olämpliga konsekvens synes kunna undvikas utan att man därför behöver i någon mån avstå från kravet att förvandlings- straffets storlek bör vara oberoende av när förvandlingen sker. Båda dessa önskemål torde nämligen uppnås genom föreskrift att de böter som avses med den senare förvandlingen ej må föranleda högre förvandlingsstraff än som skolat återstå, därest gemensamt förvandlingsstraff på sätt i första stycket sägs ålagts för nämnda böter och de redan förvandlade böterna samt därifrån avräknats det förut ålagda förvandlingsstraffet.

Den andra ändringen gäller stadgandets tillämpningsområde. Enligt den nuvarande lydelsen avser detsamma böter vilka skolat omfattas av den första förvandlingen; detta lärer innebära att bötesbeslutet måste ha vunnit laga kraft vid tiden för den första förvandlingen. Härutinnan är stadgandet så- lunda i närmaste överensstämmelse med motsvarande bestämmelse i nu- varande 4 kap. 9 & strafflagen, vars tillämplighet beror på huruvida det brott varom fråga är begåtts före eller efter en tidigare meddelad straffdom. Enligt den häremot svarande bestämmelsen i förslagets 4 kap. 3 5 skall däremot det avgörande momentet vara bestraffningens verkställande. För att uppnå huvudsaklig symmetri mellan de båda bestämmelserna synes liknande änd- ring böra vidtagas i förevarande lagrum. Även materiella skäl torde tala för sådan ändring i det att den nuvarande bestämmelsen i ett hänseende synes mindre tillfredsställande. Stadgandet innebär att, därest vid förvandling utelämnats böter som bort omfattas därav, detta korrigeras vid senare för- vandling. På grund av nuvarande stadgande i 18 & skola vidare förvand- lingsstraff som sammanträffa eller, efter tiden då förvandlingen skett, bort sammanträffa förenas sålunda, att sammanlagda strafftiden motsvarar den som skulle följt därest böterna på en gång förvandlats. Däremot lämnas ej någon föreskrift som förhindrar att, efter det bötfälld avtjänat ett förvand- lingsstraff, nytt särskilt sådant straff ådömes och verkställes för böter som ålagts under tiden mellan den första förvandlingen och verkställigheten av det därigenom ålagda förvandlingsstraffet. Önskvärt synes vara att ej heller

• Sida 106
•  Original

sådan tillfällighet som nu sagts må inverka på bestraffningen, och detta önskemål synes kunna uppnås genom att utsträcka stadgandet i 14 å så att det omfattar även böter som ålagts efter den första förvandlingen men innan straffet verkställts. Anledning synes härvid ej föreligga att taga hänsyn till tiden för verkställighetens början utan torde den avgörande tidpunkten i detta hänseende böra vara verkställighetens slut. För att böter som avses med senare förvandling skola beröras av ett sålunda utvidgat stadgande synes strängt taget böra fordras att bötesbeslutet vunnit laga kraft innan det första straffet verkställts. Av praktiska skäl torde dock utan olägenhet som avgörande moment i detta avseende böra godtagas tidpunkten då bötesbe- slutet meddelades.

Rörande tillämpningen av andra stycket, som avfattats i enlighet med vad ovan anförts, må här lämnas några exempel.

1. Någon har genom särskilda utslag ådömts två bötesstraff, det ena (a) å 80 dagsböter och det andra (b) å 25 dagsböter. Sedan härefter först a förvandlats till fängelse i 55 dagar, förekommer b till förvandling. För- vandlingsstraffet för b enbart är 28 dagars fängelse. Därest gemensamt för- vandlingsstraff ålagts för b och a skulle detta utgjort 65 dagars fängelse; avräknas därifrån det förut ålagda förvandlingsstraffet för a eller 55 dagar, återstår 10 dagar. Förvandlingsstraffet för b må följaktligen ej överstiga ; sistnämnda tidslängd. *

2. Efter förvandlingen av straffet a har den bötfällde ålagts ett tredje ; bötesstraff (c) å 10 dagsböter. Detta straff förekommer till förvandling efter 3 det b förvandlats. Intet av de för a och b ålagda straffen har verkställts 4 (villkorlig dom). Förvandlingsstraffet för c enbart är 15 dagar. För straf- fen a, b och c utgör gemensamt förvandlingsstraff 69 dagar; härav har för a och b redan ålagts 55 dagar och 10 dagar eller tillhopa 65 dagar. För c får därför ej åläggas högre straff än 4 dagar.

3. Bötesstraffen a och b hava först ålagts. Straffet a förvandlas till 55 dagar och detta förvandlingsstraff verkställes. Senare ålägges straffet c, och slutligen skall förvandling av b och c ske på en gång. Förvandlingsstraffet för b och c skulle uppgå till 33 dagar därest hänsyn ej tages till förvandlin- gen av a. Därest straffet b, som ålagts innan förvandlingsstraffet för a till fullo verkställts, förvandlats gemensamt med a, skulle det föranlett förhöj- ning av förvandlingsstraffet från 55 dagar till 65 dagar eller med 10 dagar. Då förvandlingsstraffet för c är 15 dagar, må alltså förvandlingsstraffet för b och c ej föverstiga 10 + 15 = 25 dagar.

4. Efter förvandlingen av b och c i exemplet 3. förekommer till förvand- ling ett fjärde bötesstraff (d) å 100 dagsböter, som ålagts innan förvand- lingsstraffet för a till fullo verkställts. Vid förvandling av d skall hänsyn tagas till förvandlingen av a och b men däremot ej till förvandlingen av c. Gemensamt förvandlingsstraff för a, b och d (205 dagsböter) skulle utgjort 90 dagar. Förut har ålagts, för a 55 dagar och för b 10 dagar. På grund härav må förvandlingsstraffet för (1 ej överstiga 90 —— 65 = 25 dagar.

5. Exemplet 3. ändras i fråga om bötesstraffens storlek så att a = 8

• Sida 107
•  Original

dagsböter, b = 10 dagsböter och c = 80 dagsböter. Utan hänsyn till för- vandlingen av a, utgör förvandlingsstraffet för b och c 60 dagar. Därest a och b förvandlats gemensamt skulle ålagts 23 dagar. För a ensamt har ådömts 13 dagars fängelse. Skillnaden 10 dagar överstiger den förhöjning som föranledes av b vid gemensam förvandling av b och c (60 dagar för b och c minskat med 55 dagar för c). Förvandlingsstraff för b och c skall förty ådömas utan nedsättning enligt 14 å andra stycket med 60 dagar.

18 &.

Ändringen av första och andra styckena i denna paragraf är föranledd av ändringsförslaget beträffande 14 å andra stycket. Av de däri intagna före- skrifterna följer att det vid sammanträffande på verkställighetsstadiet av flera förvandlingsstraff regelmässigt ej erfordras annan åtgärd än samman- läggning. I anledning härav har första stycket av 18 & ändrats. Av samma anledning har det nuvarande stadgandet i andra stycket blivit överflödigt, men det har ansetts böra ersättas med föreskrift för det fall att vid bestäm- mande av förvandlingsstraff ej iakttagits vad i 14 å andra stycket stadgats. För sådan händelse —— som exempelvis inträffar därest domstolen ej haft kunskap om tidigare förvandling — synes hinder ej föreligga att rättelse sker på exekutionsstadiet, därest förbiseendet då uppmärksammas. Detta synes böra gälla även i fall att domstolen tillämpat 14 å andra stycket på oriktigt sätt; dock torde förhöjning av straffet ej böra få ske. Av det nu sagda fram- går att 18 å andra stycket kan höra tillämpas även där fråga är om verk- ställighet av allenast ett straff.

Till förevarande bestämmelser har funnits böra fogas stadgande om vilken myndighet det skall tillkomma att besluta om sammanläggning av förvand- lingsstraff och sådan straffnedsättning som avses i andra stycket. Stadgan- det innebär att sådant beslut meddelas av Konungens befallningshavande, vilket överensstämmer med nuvarande 4 kap. 13 å och 2 kap. 13 & straff- lagen samt med 4 kap. 10 % strafflagsförslaget. Förordningen den 30 decem- ber 1876 rörande behörighet för tillsyningsman vid kronohäkte att förordna om bötesförvandling har upphävts genom lagen den 9 april 1937 om verk- ställighet av bötesstraff. -— Vidare har införts en mot 4 kap. 11 ä 2 mom. i strafflagsförslaget svarande bestämmelse att beslut av ifrågavarande beskaf- fenhet skall lända till efterrättelse utan hinder av att klagan däremot föres, där ej annorlunda förordnas.

26 och 27 åå.

Då lagen om verkställighet av bötesstraff ej skall träda i kraft förrän den 1 januari 1939, ha de övergångsbestämmelser, som föranledas av de nu fram- lagda .ändringsförslagen, kunnat införas omedelbart i förevarande para— grafer.

I anledning av det nya stadgan-det i 9 å andra stycket, att förvandlings- straff i vissa [fall skall bortfalla vid sammanträffande med fängelse eller straffarbete, har till nuvarande bestämmelse i 26 & ansetts böra som ny

• Sida 108
•  Original

andra punkt fogas föreskrift att berörda stadgande i 9 % ej skall tillämpas där före lagens ikraftträdande förordnats om sammanläggning av straff som avses i stadgandet. Härjämte har i ett nytt andra stycke synts böra erinras att den föreslagna bestämmelsen i 8 å första stycket andra punkten _ som angår förvandlingsbarheten av böter vilka ålagts som gemensamt straff med tillämpning av 4 kap. 1 & strafflagen _ ej avser bötesstraff som bestämts enligt 4 kap. 1 & strafflagen i dess före den 1 januari 1939 gällan- de lydelse, oavsett huruvida straffet ålägges före sagda dag eller därefter jämlikt övergångsbestämmelserna till strafflagsförslaget.

Med undantag allenast för 14 & första stycket andra punkten synas de regler, som enligt 14 och 18 åå skola gälla beträffande förvandling av flera bötesstraff, kunna tillämpas även å böter vilka ådömts för brott som begåtts före lagens ikraftträdande. I anledning härav torde i 27 å den omfattning, vari äldre lag skall äga tillämpning vid förvandling av sådana böter, böra i motsvarande mån begränsas. Härutinnan har ansetts böra föreskrivas att i stället för bestämmelserna i 13 å och nyssnämnda punkt i 14 5 av den nya lagen skola tillämpas motsvarande bestämmelser i äldre lag; att härjämte från tillämpning särskilt undantaga 15 % har ej funnits påkallat. Vidare har av nyssnämnda anledning den nuvarande bestämmelsen i 26 % synts böra ändras på det sätt att bland de stadganden, som må tillämpas i fall där förvandling redan ägt rum innan lagen trätt i kraft, upptages även 14 å andra stycket, vartill i 18 % hänvisas.

Förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom.

I ett flertal av bestämmelserna i denna lag finnas föreskrifter som beröra konkurrensfrågor. En del av dessa bestämmelser ändra-des 1937 i samband med tillkomsten av den nya lagstiftningen om verkställighet av bötesstraff, därvid i lagen även infördes en ny 12 a 5; 1937 års ändringslag träder emel- lertid ej i kraft förrän den 1 januari 1939. Det nu framlagda förslaget till ändringar i 4 kap. strafflagen kräver vissa följdändringar som beröra nu avsed-da bestämmelser. Därutöver ha i fråga om sammanträffande av brott vissa andra ändringar ansetts böra vidtagas. Två sådana ändringsförslag skola till en början beröras.

Under vissa i lagen angivna förutsättningar kan villkorligt straffanstånd förklaras förverkat eller på annat sätt förfalla. Enligt nuvarande 11 5 kan sålunda anstånd förklaras förverkat på grund av att den dömde begår nytt brott före prövotidens slut; och enligt 12 5 kan villkorlig dom förfalla bland annat av den anledning att den dömde övertygats om annat brott som be- gåtts före den villkorliga domen. Beslut att det villkorligt ådömda straffet skall verkställas kan i dessa fall meddelas även efter prövotidens utgång; det kräves ej ens att den nya ansvarstalan väckts före prövotidens slut. Möjligheten att meddela sådant beslut avskäres således först med det vill—

• Sida 109
•  Original

korligt ådömda straffets preskription. För det fall som avses i 11 å __ eller att den villkorligt dömde förverkat anståndet genom att begå nytt brott före prövotidens slut —— fordrades enligt strafflagskommissionens förslag, att jämväl åtalet för det nya brottet skulle hava anhängiggjorts före prövotidens slut för att anståndet skulle kunna förklaras förverkat. Kommissionen ut— talade att den gällande ståndpunkten härutinnan icke kunde anses tillfreds- ställande samt anförde:

»Då prövotiden med dess övervakning, enligt kommissionens mening, måste be- traktas såsom ett så att säga förtunnat straff, bör frågan om anståndets förverkan- de vara bragt ur världen i och med att prövotiden förflutit, utan att någon åtgärd vidtagits för att anståndet skall förklaras förverkat. Denna princip har också gäl- lande lag följt, då fråga är om anståndets förverkande på grund av dåligt uppfö- rande under prövotiden. Enligt lagens 13 & tredje stycke fordras nämligen för att anståndet på sådan grund skall kunna förklaras förverkat, att framställning därom gjorts under prövotiden. Men någon giltig anledning att härutinnan skilja mellan förverkande på grund av nytt brott och förverkande på grund av dåligt uppförande synes icke förefinnas. Brott och dåligt uppförande ligga nämligen endast tekniskt på olika nivå: det beror på lagens teknik, huruvida ett dåligt uppförande skall ut- göra brott eller icke. Slutligen måste det även ur praktisk synpunkt framstå så- som otillfredsställande, att frågan om anståndets förverkande hålles svävande så länge, som med nu gällande anordning är fallet.»

På grund av sålunda anförda skäl har som allmän regel ansetts böra före- slås att beslut om förverkande på grund av nytt brott ej må meddelas med mindre åtalet för brottet börjat före prövotidens slut. Emellertid torde härifrån böra undantagas fall, där det villkorligt ådömda straffet är fäng— else eller straffarbete samt även den brottslighet, vartill den dömde under prövotiden gjort sig skyldig, finnes förskylla sådant straff. Där den villkor- ligt dömde på sådant sätt genom ett nytt svårt brott bryter mot villkoren för straffanståndet, synes det betänkligt att möjlighet att förklara anstån- det förverkat skall vara utesluten därest han först efter prövotidens utgång beträ—des med att hava begått brottet. Däremot torde den föreslagna regeln böra gälla för samtliga de fall som avses i nuvarande 12 &, där fråga är om ytterligare brott som begåtts före den villkorliga domen.

Såsom framgår av strafflagskommissionens åberopade uttalande överens- stämmer den ovan föreslagna huvudregeln med de bestämmelser som enligt 13 % gälla beträffande förverkande av straffanstånd på grund av dåligt upp- förande. Däremot strider regeln mot föreskrift i den 1937 införda 12 a &. Däri stadgas att anstånd må förklaras förverkat därest den dömde under prövotiden ålägges förvandlingsstraff för böter. Anledning till avvikande bestämmelse för berörda fall torde ej föreligga, utan lärer även där böra fordras allenast att talan om förvandling blivit väckt före prövotidens slut.

En annan ändring föreslås av bestämmelserna i gällande 12 5. För det fall att den villkorligt dömde övertygas att hava före domens meddelande förövat annat brott, stadgas i sagda paragraf att domstol, vid bestämmande jämlikt nuvarande 4 kap. 9 % strafflagen av straff för brotten, ock skall för- ordna, huruvida anstånd må äga rum. Därest anstånd i sådant fall beviljas,

• Sida 110
•  Original

blir den brottslige att betrakta såsom på nytt villkorligt dömd och ny prövo- tid börjar från det den nya domen vinner laga kraft; något tillgodoräknande av den tidigare prövotiden medgives icke.

I denna fråga intog strafflagskommissionen en helt annan ståndpunkt än gällande lag. Enligt kommissionens förslag skulle i sådant fall det beviljade anståndet fortfarande äga rum, d. v. 5. den gamla prövotiden skulle fort- fara lika långt fram i tiden, som den skulle hava räckt enligt den ursprung- liga villkorliga domen. Där prövotiden redan var till ända, när det nya straffet utdömdes, skulle icke såsom nu en ny prövotid utsättas utan den genomgångna prövotiden betraktas såsom prövotid även med avseende å det nya brottet, och hela straffet skulle följaktligen anses förfallet. I denna fråga har förevarande förslag anslutit sig till strafflagskommissionens stånd- punkt. Såsom skäl härför må främst åberopas den i det föregående ofta framhållna synpunkten att man bör i möjlig mån söka uppnå att ej den till- fälligheten, huruvida flera brott bli föremål för gemensamt eller särskilda åtal, må inverka på den straffrättsliga behandlingen. Sådan inverkan har berörda tillfällighet emellertid enligt gällande stadganden i 12 &.

I enlighet med vad nu anförts har i stället för stadgandena i 12 & ansetts böra föreskrivas att, där den villkorligt dömde övertygas om annat tidigare begånget brott, domstolen må, under de förutsättningar som eljest gälla, för- ordna att det redan beviljade anståndet skall avse även straff för det nya brottet eller ock, där prövotiden gått till ända, att straffet skall anses för- fallet. Därest sådant förordnande ej meddelas skall straffverkställighet ske.

De stadganden som på sätt nyss sagts skola ersätta nuvarande 12 & synas kunna begränsas att avse brott som förskyller fängelse eller straffarbete. Detta följer till en början redan därav att villkorlig dom ej kan beviljas be- träffande de särskilda ämbetsstraffen och efter 1937 års lagstiftning ej heller i fråga om böter. Vidare märkes att 4 kap. 3 % i strafflagsförslaget ej är tillämplig beträffande brott, som endast förskyller böter. Beträffande för— hållandet mellan särskilda förvandlingsstraff för böter skulle däremot kun— na ifrågasättas att genomföra en liknande anordning som beträffande fäng- else och straffarbete. Härmed skulle avses fall där någon erhållit anstånd med förvandlingsstraff för böter samt det senare befinnes, att vid den första förvandlingen utelämnats något bötesstraff. Det har emellertid ej ansetts påkallat att berör-da anordning omfattar även dessa fall. Såsom skäl för denna ståndpunkt må främst hänvisas till den olika innebörden av villkorlig dom beträffande förvandlingsstraff å ena samt fängelse eller straffarbete å andra sidan; icke blott är prövotiden i_ förra fallet kortare utan även skall övervakning därvid äga rum endast där det av särskilda skäl finnes erfor- derligt. På grund härav synes det förhållandet att ny prövotid börjar löpa i det förra fall—et ej på långt när lika stötande som i det senare. Såsom fram- går av den föreslagna 14 å andra stycket i lagen om verkställighet av bötes- straff och vad i samband därmed anförts, medför den reglering som där givits för ifrågavarande fall, att den nya prövotiden ej kommer att avse det

• Sida 111
•  Original

först ålagda förvandlingsstraffet utan blott det straff som ålägges för de nya böterna. Med hänsyn :till det anförda synas fallen ifråga ej vara av sådan vikt att för deras vidkommande böra givas särskilda bestämmelser motsvarande dem som föreslås beträffande fängelse och straffarbete.

1 %.

Genom 1937 års ändringslag infördes i tredje stycket av denna paragraf vissa bestämmelser för det fall att jämte fängelse eller straffarbete ådömes disciplinstraff efter strafflag—en för krigsmakten. Enligt nu föreslagen ändring beträffande sistnämnda lag bliva dessa bestämmelser överflödiga ooh böra därför uteslutas.

2 &.

I andra stycket har ansetts kunna uteslutas stadgandet att, där anstånd be- viljas med både förvandlingsstraff och frihetsstraff som i 1 & sägs, samman- läggning av straffen ej skall äga rum. Ändringen föranledes därav att den nu i 4 kap. 2 och 7 åå strafflagen stadgade skyldigheten för domstol att sammanlägga sådana straff enligt förslaget skall upphöra.

11 å.

I denna paragraf behandlas sådana konkurrensfall där genom den vill- korliga domen ålagts fängelse eller straffarbete samt den ytterligare brotts- lighet varom den dömde övertygas jämväl förskyller sådant straff. Bestäm- melser för övriga ifrågakommande kombinationer givas i 12 5.

Första stycket avser det fall att den till fängelse eller straffarbete villkorligt dömde ånyo begår brott, vilket finnes förskylla sådant straff. Med nuvarande bestämmelse i 11 å för samma fall överensstämmer stadgandet däri att för— verkandet är obligatoriskt och att beslut därom må meddelas utan annan tidsbegränsning än den som följer av bestämmelserna om preskription. Här- utöver lämnas erinran om att jämlikt 4 kap. 3 5 i strafflagsförslaget skall ådömas gemensamt straff för det förut avdömda och det nya brottet. En skillnad mot nuvarande stadgande föreligger i fråga om den tid varunder det nya brottet skall vara begånget. I nuvarande stadgande bestämmes denna tid sålunda, att brottet skall ha förövats efter den villkorliga domens med- delande men före prövotidens slut; enligt förslaget skall ifrågavarande tid sammanfalla med prövotiden, vilken jämlikt 3 & löper från den dag då den villkorliga domen vann laga kraft. Genom denna jämkning undgås den oklarhet som vidlåder ifrågavarande bestämmelse om domens meddelande som terminus a quo på samma sätt som motsvarande stadgande i nuvarande 4 kap. 9 % strafflagen. Då sistnämnda stadgande enligt förslaget bortfaller, finnes ej vidare anledning att bibehålla överensstämmelsen därmed. Mot bibehållande av ifrågavarande bestämmelse i 11 & kunna även åberopas de synpunkter som i samband med 4 kap. 3 5 i strafflagsförslaget anförts rö- rande olämpligheten att låta domen utgöra gränsmärke mellan tillämpnings— områdena för olika materiella regler. Särskilt torde beaktas att skillnaden

• Sida 112
•  Original

mellan, å ena sidan, det fall där det nya brottet begåtts efter det första må- lets anhängiggörande men före »domens» meddelande och, å andra sidan, det fall att brottet förövats därefter men innan prövotid-en och övervakningen börjat, ej torde kunna anses vara så stor att betänkligheter möta mot den föreslagna ändringen. Vare sig brottet begåtts under den ena eller andra av dessa tidrymder torde lika starka skäl föreligga att ej medgiva anstånd eller att förklara beviljat anstånd förverkat.

Andra stycket upptager de förut berörda stadgandena för fall där någon som erhållit anstånd med fängelse eller straffarbete övertygas att före prövo- tidens början hava förövat annat brott, som finnes förskylla sådant straff. I enlighet med vad ovan anförts stadgas -i första punkten att domstolen må, under förutsättningar som i 1 % angivas, medgiva fortsatt anstånd ell-er för- klara straff förfallet. Härvid skall domstolen jämlikt 4 kap. 3 g i straff- lagsförslaget först bestämma gemensamt straff för det förut avdömda och det nya brottet. Denna föreskrift föranledes därav att frågan, huruvida så- dant förordnande som nyss sagts enligt 1 5 må meddelas, bör bedömas med hänsyn till storleken av det gemensamma straffet; bestämdes ej gemensamt straff skulle vidare komplikationer uppstå för den händelse anståndet seder- mera förklaras förverkat. Domstolens förordnande skall följaktligen i dessa fall innebära att det beviljade anståndet skall avse det gemensamma straf- fet eller ock, där prövotiden gått till ända, att det gemensamma straffet skall anses förfallet såsom i 14 & sägs.

Det kan tänkas att den dömde i fall varom nu är fråga även övertygas om brott som begåtts under prövotiden. Förskyller detta brott fängelse eller straffarbete, skall paragrafens första stycke tillämpas och anståndet förkla- ras förverkat, men finnes det böra beläggas med böter utgör detsamma ej obligatoriskt förverkandeskäl. Det synes emellertid ej lämpligt att detta brott inbegripes i det gemensamma straffet, som skall åläggas för de äldre brotten; omfattades brottet av det gemensamma straffet skulle det för övrigt utgöra hinder mot tillämpning av förevarande stadganden på grund av den förut- sättning som angives under 1. i 1 % andra stycket. Såsom undantag från den allmänna regeln om gemensamt straff i 4 kap. 1 g i strafflagsförslaget före- skrives därför, att om den dömde jämväl är tilltalad för brott som begåtts efter prövotidens början ådömes i ifrågavarande fall straff särskilt härför.

Meddelas ej sådant förordnande som avses i första punkten av andra styc- ket skall straffverkställighet ske. Beslut av sådan innebörd beträffande till- korligt straff betecknas i förslaget såsom beslut om förverkande. Det har ansetts onödigt att införa någon annan särskild benämning för sådana beslut, vilka torde bliva sällsynta. Beslut om förverkande skall i enlighet med vad förut anförts ej få meddelas med mindre åtalet för det nya brottet börjat före prövotidens slut; där så skett skall domstolen förklara anståndet för- verkat och jämlikt 4 kap. 3 g i strafflagsförslaget ådöma gemensamt straff. Har åtalet börjat senare skall straff åläggas allenast för de ej avdömda brot- ten.

• Sida 113
•  Original

12 och 12 a åå.

Stadgandet i 12 & omfattar ett flertal konkurrensfall av skiftande beskaf- fenhet. Det villkorligt ådömda straffet kan sålunda vara antingen fängelse eller straffarbete eller ock förvandlingsstraff för böter, och det nya straff- yrkandet kan avse böter, förvandlingsstraff för böter, disciplinstraff enligt strafflagen för krigsmakten samt avsättning eller suspension; där det villkor- liga straffet är förvandlingsstraff, kan det nya straffet också vara fängelse eller straffarbete. Det brott som föranleder det nya straffet kan vara be- gånget före prövotidens början eller under prövotiden. För samtliga dessa fall föreskrives i överensstämmelse med gällande rätt att anståndet må för- klaras förverkat. I enlighet med vad förut anförts har dock uppställts den förutsättningen för beslut om förverkande att målet om det nya straffyrkan- det skall hava anhängiggjorts före prövotidens slut.

Då 12 & omfattar även de fall som behandlas i den 1937 införda 12 a %, blir denna överflödig.

13, 14 och 18 åå.

Ändringarna av dessa paragrafer följa av ändringsförslaget beträffande 11 och 12 åå.

Övergångsbestämmelsen.

Enligt punkt 3 i de föreslagna övergångsbestämmelserna till ändringarna i strafflagen skola i äldre lag givna stadganden om sammanträffande av brott och om förening eller förändring av straff äga tillämpning dels med avseen- de å straff som ålagts eller ålägges i mål, vilket av första domstol avgjorts före den 1 januari 1939, dels ock, där i mål som nyss sagts straff blivit någon för visst brott ålagt, beträffande straff för annat brott som han förövat innan förstnämnda straff ålades eller därefter innan straffet började verkställas. Jämlikt dessa stadganden skall, där någon erhållit villkorlig dom i mål som av första domstol avgjorts före den 1 januari 1939 och därefter övertygas om annat brott som förövats före prövotidens slut, vid bestämmande av straffet för sistnämnda brott nuvarande 9 eller 10 å i 4 kap. strafflagen tillämpas. På grund av det samband som föreligger mellan dessa lagrum och de gällan- de 11 och 12 åå i förevarande lag synes härav följa, att i sådant fall som nyss sagts de sistnämnda paragraferna böra tillämpas i stället för de före- slagna 11 och 12 åå. Ej heller i övrigt torde de föreslagna ändringarna böra tillämpas i fall där straff bestämmes enligt nu gällande konkurrensstadgan- den. Övergångsbestämmelse av sålunda angiven innebörd har därför knu- tits till ifrågavarande ändringsförslag.

Beträffande de genom 1937 års förut omnämnda ändringslag införda be- stämmelserna i 2 g, 12 å andra stycket och 12 a 5 må erinras att desamma enligt till ändringslagen fogad övergångsbestämmelse ej skola tillämpas i fall, där målet blivit av första domstol avgjort före den 1 januari 1939.

8—373454

• Sida 114
•  Original

Förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1906 angående villkorlig frigivning.

Förslaget till ny lydelse av 13 5 innebär ej någon saklig förändring beträf- fande förverkandet av villkorligt medgiven frihet. På grund av 4 kap. 3 % av strafflagsförslaget ha ansetts böra var för sig behandlas dels det fall att brott varom den frigivne under prövotiden övertygas begåtts under prövo- tiden eller eljest efter straffverkställighetens början och dels det fall att brot- tet förövats innan straffet började verkställas. I förstnämnda fall skall jäm- likt anförda lagrum straff för brottet ådömas särskilt. I det andra fallet skall däremot ådömas gemensamt straff; förverkande har därvid ansetts böra inträda endast om förhöjt straff ålägges.

Bestämmelsen i 14 5 har funnits bliva obehövlig. Den nya lagen torde ej böra äga tillämpning i fall där, jämlikt övergångs— bestämmelse till strafflagsförslaget, straff bestämmes enligt de före den 1 januari 1939 gällande stadganden om sammanträffande av brott samt om förening eller förändring av straff. Övergångsstadgande av sålunda angiven innebörd har därför föreslagits.

Förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 15 juni 1935 om ungdomsfängelse. Förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 13 mars 1937 om tvångsuppfostran. Förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1937 om förvaring och internering i säkerhetsanstalt.

I förenämnda lagar meddelas utförliga bestämmelser rörande de konkur- rensfrågor som kunna uppstå när någon dömts till ungdomsfängelse, tvångs- uppfostran, förvaring eller internering. Med hänsyn till de sakliga skillna- der som förefinnas mellan de olika skyddsåtgärderna torde sådana konkur- rensfrågor ej lämpligen kunna sammanföras till gemensam behandling. Däremot synes det vara angeläget att bestämmelserna sinsemellan ej for- mellt eller reellt avvika från varandra i större utsträckning än som för- anledes av skyddsåtgärdernas olika beskaffenhet. Dessa konkurrensbestäm- melser ha därför funnits böra underkastas revision 'ej blott för att åstad— komma överensstämmelse med övriga framlagda förslag, utan även i syfte att undanröja skiljaktigheter mellan ifrågavarande lagar inbördes som ej påkallas av förhällandenas natur. Till stor del föreligga endast formella skiljaktigheter mellan de särskilda lagarna, beroende på att olika metoder använts för att särskilja de olika konkurrensfallen. I lagarna om ungdoms- fängelse och tvängsuppfostran har vid indelningen i första hand tagits hän- syn till tiden för begåendet av det brott som sammanträffar med skyddsåt- gärden; i den senare tillkomna förvarings- och interneringslagen har indel-

• Sida 115
•  Original

ningen främst skett efter det stadium av förvaringen eller interneringen på vil- ket den dömde övertygas om det nya brottet. I valet mellan dessa metoder har den senare ansetts böra föredragas då bestämmelserna enligt densamma sy- nas mera överskådliga; de därav föranledda sakliga ändringarna i lagarna om ungdomsfängelse och tvångsuppfostran torde vara att anse som fördelaktiga.

Utformandet av förslag till ändringslagar har skett under antagande att väl lagarna om ungdomsfängelse och tvångsuppfostran men ej lagen om förvaring och internering kommer att träda i kraft före den 1 januari 1939, vilken dag föreslås för ikraftträdandet av den övriga konkurrenslagstift- ningen.

I 2 och 3 55 i lagarna om ungdomsfängelse och om tvångsuppfostran samt 2 g i förvarings- och interneringslagen behandlas vissa fall där skyddsåtgärd må ådömas ehuru därför i allmänhet stadgade villkor ej föreligga. Förut— sättningar äro i första hand att någon genom villkorlig dom fått anstånd med fängelse eller straffarbete samt att fråga uppkommit om anståndets förver- kande. På grund av ändringsförslaget beträffande lagen om villkorlig dom synas ifrågavarande bestämmelser kunna givas en något enklare lydelse. Såsom förutsättning för deras tillämplighet har funnits kunna angivas, att anstånd som någon genom villkorlig dom undfått med straff av viss beskaf- fenhet förklaras förverkat. Denna ändring medför att bestämmelserna kom- ma att gälla för samtliga de förverkandeskäl som angivas i förslaget beträf- fande lagen om villkorlig dom. Enligt bestämmelsernas nuvarande lydelse avses endast vissa av dessa skäl oaktat anledning till dylik begränsning ej lärer föreligga; utelämnat är förverkande på grund av brott som begåtts före den villkorliga domen samt i förvarings- och interneringslagen jämväl för- verkande på grund av att förvandlingsstraff ålägges. Med vissa jämkningar av allenast redaktionell natur överensstämma de föreslagna stadgandena i övrigt med de nuvarande. Härvid må anmärkas att det beträffande ung- domsfängelse föreskrivna villkoret, att fråga ej må vara om ansvar för brott som begåtts efter det den dömde fyllt tjuguett år, avser såväl det brott, för vilket den villkorliga domen meddelats, som det brott vilket föranlett an- ståndets förverkande.

Ifrågavarande bestämmelser äro nu i ungdomsfängelse- och tvångsupp- fostringslagarna upptagna i 2 och 3 åå. I förslagen ha motsvarande stad- ganden införts i 2 å, och 3 5 föreslås skola utgå.

Ändringen av 17 5 ungdomsfängelselagen utgör följd av ändringsförslagen i fråga om 22 och 23 åå berörda lag.

I 20 ,? ungdomsfängelselagen, 15 å tvångsuppfostringslagen samt 13 5 för- varings- och interneringslagen har, på grund av de först här ovan nämnda ändringsförslagen beträffande dessa lagar, funnits böra uteslutas vad i nämn- da lagrum säges rörande villkorlig dom. Härjämte har avfattningen av 20 & ungdomsfängelselagen ändrats till överensstämmelse med de båda andra lag- rummen.

• Sida 116
•  Original

De nya bestämmelserna i 21 5 ungdomsfängelselagen och 16 å tvångs— uppfostringslagen motsvaras av 14 å i förvarings- och interneringslagen. I dessa paragrafer behandlas fall där någon som dömts till skyddsåtgärd innan han utskrivits varder övertygad att hava begått annat brott. Rörande dessa fall äro föreskrifter nu meddelade i 22 å ungdomsfängelselagen och 16 & tvångsuppfostringslagen. Dessa lagrum gälla emellertid därjämte även där den dömde först efter utskrivningen övertygas om brott som begåtts före utskrivningen, vilka fall omfattas av nästföljande paragrafer i förslaget. Bortsett härifrån föreligger mellan nuvarande och föreslagna stadganden ej annan skillnad än att föreskrifter meddelats som överensstämma med 14 å andra stycket i förvarings- och internering-slagen. Genom dessa föreskrifter, som ej torde innefatta någon saklig förändring av vad som bör anses gälla enligt de nuvarande stadgandena, har med förenämnda fall likställts den situation, att den dömde efter utskrivning på prov återintagits samt innan han ånyo utskrivits övertygas om brott.

I 22 5 ungdomsfängelselagen, 17 å tvångsuppfostringslagen samt 15 5 för— varings— och interneringslagen regleras de konkurrenssituationer som inträ- da när den, som dömts till skyddsåtgärd, medan han är på prov utskriven övertygas att hava begått annat brott. De föreslagna bestämmelserna innebära att domstolen må förordna att skyddsåtgärden skall träda i stället för straff jämväl för detta brott samt att den brottslige skall återintagas i anstalten; om brottet begåtts före utskrivningen må ock förordnas allenast att skydds- åtgärden skall avse jämväl detta lbrott. Härtill fogas beträffande ungdoms- fängelse och tvångsuppfostran föreskrifter om att nämndens resp. styrelsens yttrande skall inhämtas innan förordnande som nyss sagt meddelas; före- skrifterna i detta avseende röran-de förvaring och internering lämnas orubbade.

I fråga om förvarings- och interneringslagen innebär förslaget allenast att avfattningen av 15 & jämkats till överensstämmelse med de stadganden som föreslås beträffande ungdomsfängelse och tvångsuppfostran. Av den föreslagna lydelsen har ansetts tydligare framgå att domstolen även i fråga om brott som begåtts före utskrivningen har valrätt mellan att ådöma straff eller annan ny reaktion och att meddela förordnande i enlighet med vad ovan sägs.

Vad angår ungdomsfängelse föreligga mellan den föreslagna och den nu- varande regleringen av ifrågavarande fall vissa reella skillnader, vilkas praktiska betydelse dock torde vara ringa. Såvitt fråga är om brott som begåtts efter utskrivningen på prov överensstämmer 22 5 med nuvarande 23 å — bortsett från att den sistnämnda jämväl avser fall som behandlas i förslagets 22 a & _ utom däri att i 22 % ej medtagits den i 23 å andra punk- ten nu meddelade föreskriften, genom vilken uteslutes tillämpning av vad i 4 kap. 10 & strafflagen för närvarande finnes stadgat; sådan föreskrift er- fordras ej med hänsyn till strafflagsförslagets innehåll. Beträffande där- emot brott som begåtts före utskrivningen skall enligt nuvarande 22 & gälla vad i förslagets 21 å föreskrives ifråga om där avsedda fall. Förslaget inne-

• Sida 117
•  Original

bär förty härutinnan förändringar i åtskilliga hänseenden. Enligt nuvaran- de stadgande skall sålunda ungdomsfängelse konsumera nytt straff utom i vissa angivna fall där domstolen må meddela beslut i motsatt riktning; i förslaget stadgas för alla fall att domstolen må meddela beslut om konsum- tion. Därest konsumtion inträder, kan detta för närvarande ej förenas med beslut om återintagning, medan enligt förslaget domstolen äger förordna om antingen enbart konsumtion eller konsumtion jämte återintagning. Om nytt straff ådömes, skall slutligen enligt förslaget straff åläggas för det nya brottet allena, varemot jämlikt nuvarande regler straff utmätes för såväl be- rörda brott som det brott för vilket ungdomsfängelse ådömts, därvid domsto- len må förordna om viss avräkning. — Mot förstnämnda förändring kunde erinras att på grund därav i viss mån olika regler skola gälla för ifrågavaran- de fall och de i förslagets 21 & avsedda, oaktat i båda fallen är fråga om brott som begåtts före utskrivningen. Med hänsyn emellertid därtill att konsum- tionsregeln i 21 så ej är absolut, torde angivna erinran ej vara av sådan bety- delse att på grund därav förevarande stadgande bör givas annat innehåll än motsvarande bestämmelse i förvarings- och interneringslagen. Föreskriften att domstolen i här avsedda fall äger förordna om återintagning i anstalten, torde vara att anse som en önskvärd nyhet. Likaledes lärer det vara mest tillfredsställande att, där annat straff ålägges, detta blott skall avse det nya brottet och ej tillika det brott, för vilket den dömde utstått ungdomsfängel- se. Stadgandet att domstolen skall inhämta yttrande av nämnden avviker så till vida från nuvarande bestämmelse som dylik skyldighet ej finnes före- skriven för det fall, då ungdomsfängelse förklaras skola avse straff för brott vilket förövats före utskrivningen. Den utvidgning av berörda skyldighet som sålunda föreslås sammanhänger med att domstolen skall äga förordna om återintagning och att nämnden bör beredas tillfälle att uttala sig här- över.

Vad ovan sagts med avseende å ungdomsfängelse gäller i tillämpliga de- lar också beträffande tvångsuppfostran.

Genom förslaget införas i ungdomsfängelse— och tvångsuppfostringslagar- na nya paragrafer, 22 a 5 i ungdomsfängelselagen och 17 a 5 :" tvångsupp- fostringslagen, motsvarande 16 å i förvarings- och interneringslagen. I sist- nämnda paragraf stadgas att, därest den som slutligt utskrivits eller för vil- ken efter utskrivning på prov tillsynen upphört, övertyga-s att hava före ut- skrivningen begått annat brott, domstolen må efter nämndens hörande för- ordna, att den verkställda förvaringen eller interneringen skall avse jämväl detta brott. Liknande bestämmelser givas i de nya paragraferna i först— nämnda två lagar, dock med något jämkad lydelse beroende på att slutlig utskrivning i ungdomsfängelselagen benämnes frigivning och att enligt tvångsuppfostringslagen slutlig utskrivning alltid skall ske även om utskriv- ning på prov har föregått. Vidare har ej med-delats föreskrift om hörande av nämnden resp. styrelsen; sådan föreskrift har synts innebära en icke på- kallad ändring av vad som nu gäller.

Ifrågavarande fall regleras för närvarande i ungdomsfängelse- och tvångs-

• Sida 118
•  Original

uppfostringslagarna i 22 å resp. 16 å på samma sätt som skall gälla enligt förslagets 21 å resp. 16 å. Rörande skillnaden mellan förslaget och nuva- rande bestämmelser må hänvisas till vad som i samband med förslagets 22 å resp. 17 å anförts beträffande brott .som förövats före utskrivning på prov; dock märkes att vad där säges om återintagning ej gäller för nu före- varande fall.

Varken förvarings- och interneringslagen eller ändringsförslagen beträf- fande ungdomsfängelse- oc—h tvångsuppfostringslagarna innehålla bestäm- melser rörande bestraffningen av brott, som förövats efter utskrivning på prov men varom den dömde övertygas först efter tillsynstidens utgång. Här- av följer att förordnande ej må meddelas att den verkställda skyddsåtgär- den skall avse sådant brott. Detta lärer överensstämma med nuvarande bestämmelser i 23 å ungdomsfängelselagen och 17 å tvångsuppfostringsla- gen.

I fråga om sammanträffande på verkställighetsstadiet mellan straff å ena i samt någon av ifrågavarande skyddsåtgärder å andra sidan föreslås i 23 å ] ungdomsfängelselagen, 18 å tvångsuppfostringslagen samt 17 å förvarings- och interneringslagen bestämmelser som i vissa hänseenden avvika från de nuvarande. Stadgandena i 21 å ungdomsfängelselagen och förenämnda pa- ragrafer i de andra lagarna överensstämma samtliga däri att de allenast avse fall där straffet ålagts för brott som begåtts före skyddsåtgärdens bör- jan. För dessa fall föreskrives att skyddsåtgärden skall träda i stället för straffet; allenast beträffande ungdomsfängelse stadgas visst undantag i det att, om straffet utgöres av straffarbete i fyra år eller däröver, domen å ung- domsfängelse skall anses förfallen och målet upptagas till ny handläggning för utmätande av annat straff i stället för ungdomsfängelse.

I yttrande över det sakkunnigförslag, som ligger till grund för förvarings- och interneringslagen, anmärkte Svea hovrätt beträffande ifrågavarande stad- gande — vilket i förslaget var lika med det i lagen upptagna — att detta enligt sin ordalydelse icke vore tillämpligt i det fall att någon efter utskriv- ning på prov begått brott och för detta blivit dömd till straff, som förekomme till verkställighet samtidigt med beslut om hans återhämtande eller återin- tagning. Det finge antagas vara förslagets mening, att även i detta fall skyddsåtgärden skulle träda i stället för straffet. Då frågan särskilt beträf- fande bötesförseelser ej saknade praktisk betydelse, syntes det önskvärt, att lagtexten till vinnande av klarhet underginge någon jämkning. Jämväl hovrätten över Skån-e och Blekinge ansåg, att straffet i ett fall sådant som det av Svea hovrätt åsyftade borde konsumeras av skyddsåtgärden. Vid remis- sen till lagrådet uttalade departementschefen, att det stadgande i sakkunnig- förslaget, mot vilket de berörda anmärkningarna riktats, endast avsåge brott, som begåtts före skyddsåtgärdens början. För sådana fall då brottet vore begånget vid en senare tidpunkt, nämligen efter skyddsåtgärdens början men före utskrivningen eller under utskrivning på prov, vore bestämmelsen där- för icke tillämplig. Att dess räckvidd på detta sätt begränsats, samman- hängde med att det i dessa fall enligt de i 14 och 15 åå angivna principerna

• Sida 119
•  Original

borde i viss utsträckning vara beroende på domstols prövning, huruvida för- varingen skulle konsumera straff för brottet, och att i bestämmelsen icke upptagits någon föreskrift om anordnande av sådan domstolsprövning. Med hänsyn till att de motsvarande bestämmelserna i lagarna om ungdoms- fängelse och om tvångsuppfostran innehölle enahanda begränsning, syntes det icke lämpligt att i dåvarande sammanhang utsträcka bestämmelsens till- lämplighet.

Spörsmålet huruvida en sådan utvidgning av ifrågavarande bestämmelser nu bör föreslås synes ej kunna besvaras lika för alla fall. Därest det straff som sammanträffar med skyddsåtgärden ej är svårare än böter eller för- vandlingsstraff för böter, lärer något hinder ej böra anses föreligga mot att konsumtion inträder även om den dömde ådragit sig straffet efter skydds- åtgärdens början. En sådan utvidgning av bestämmelsernas räckvidd lärer stå i god överensstämmelse med grunderna för de förut behandlade konkur— rensstadgandena och skulle, såsom Svea hovrätt i sitt yttrande erinrade, ej sakna praktisk betydelse. Annorlunda torde däremot förhållandet böra bedömas beträffande svårare straff än bötesstraff. Man torde härvid till en början böra bortse från sådana händelser, där domstolen vid straffets ådö- mande ej haft kunskap om att den dömde förut ådömts skyddsåtgärd; dessa torde bliva alltför sällsynta för att lämpligen böra göras till föremål för sär- skilda bestämmelser. Där domstolen ådömt straffet med vetskap om den föregående skyddsåtgärden lärer detta som regel betyda att domstolen ansett att straffet ej bör konsumeras utan gå i verkställighet. Understundom kan emellertid tänkas inträffa att den som är utskriven på prov dömes till fängelse eller straffarbete, att fråga om hans återhämtande till eller återintagning i anstalten uppkommer först sedermera och att domstolen, därest den kunnat förutse dylik händelse, skulle hava förordnat om straffets konsumtion. Ej heller dessa fall synas lämpade för särskilda lagstadganden. Där de före- komma torde de, liksom möjligen inträffande händelser av förstnämnda art, kunna vinna sin lösning medel-st användande av benådningsinstitutet. Med hänsyn till vad sålunda anförts har ifrågasatt utsträckning av förevarande konkurrensbestämmelser funnits böra ske endast såvitt angår bötesstraff och förvandlingsstraff för böter.

I annat hänseende än sist omförmälts innebära de föreslagna stadgande- na ej någon reell ändring av vad nu är föreskrivet. Beträffande ungdoms- fängelse har sålunda bibehållits bestämmelsen att domen å ungdomsfängelse skall förfalla därest det sammanträffande straffet utgöres av straffarbete i minst fyra år och målet upptagas till ny handläggning för utmätande av an- nat straff i stället för ungdomsfängelse. Härvid kan ifrågakomma utmä- tande av gemensamt straff för båda brotten jämlikt vad i 4 kap. 3 å straffla- gen föreslagits.

Några särskilda föreskrifter med avseende å ikraftträdandet av nu be- handlade lagar torde ej erfordras även om, såsom här antagits, desamma delvis komma att tillämpas före den 1 januari 1939.

• Sida 120
•  Original

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 och 16 åå lagen den 22 april 1927 om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare. Förslag till lag angående ändrad lydelse av 20 5 lagen den 22 april 1937 om internering av återfallsförbrytare.

Då lagen den 18 juni 1937 om förvaring och internering i säkerhetsanstalt, varigenom förevarande lagar upphävas, såsom tidigare omnämnts ej an- tages träda i kraft förrän efter den tidpunkt som föreslås för ikraftträdande av nu framlagda förslag till konkurrenslagstiftning, har ansetts erforder- ligt att i 1927 års lagar vidtaga vissa ändringar vilka föranledas av straff- lagsförslaget. I 2 å förvaringslagen har sålunda borttagits där förekomman- de hänvisning till nuvarande 9 och 10 åå i 4 kap. strafflagen. Vidare har uteslutits första punkt-en av såväl 16 å förvaringslagen som 20 å internerings- lagen.

Enligt föreslagen övergångsbestämmelse skola nämnda paragrafer i nu gällande lydelse äga tillämpning i fall där, jämlikt övergångsstadgandena till strafflagsförslaget, straff bestämmes enligt de före den 1 januari 1939 gällan- de stadganden om sammanträffande av brott samt om förening eller för- ändring av straff.

Förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten.

De i allmänna strafflagen meddelade bestämmelserna om sammanträffan- de av brott samt om förening eller förändring av straff skola jämlikt 33 å strafflagen för krigsmakten lända till efterrättelse vid tillämpning av sist- nämnda lag, likväl med iakttagande av de ytterligare eller skiljaktiga stad- ganden, som däri förekomma.

I fråga om sådana straff, som kunna ådömas jämväl enligt allmänna strafflagen, innehåller strafflagen för krigsmakten skiljaktiga stadganden allenast i fråga om vilken myndighet det tillkommer att förordna om sam- manläggning av straff. Vad i 4 kap. 1—11 åå allmänna strafflagen för när- varande stadgas skall förty tillämpas även där straff som nyss sagts ådömes enligt strafflagen för krigsmakten. Vissa ytterligare bestämmelser givas rö- rande förhållandet mellan nämnda straff och disciplinstraff. Sålunda före- skrives i 34 å strafflagen för krigsmakten bland annat att, där en handling innefattar flera brott, som äro straffbara dels efter berörda lag och dels efter annan lag, skall tillämpas vad i 4 kap. 1 å allmänna strafflagen är stad- gat; är handlingen av beskaffenhet att böra försonas med disciplinstraff enligt strafflagen för krigsmakten och med böter enligt den andra lagen, skall disciplinstraff ensamt åläggas. Vidare följer av 35 och 36 åå att där någon, som gjort sig skyldig till straffarbete på viss tid eller fängelse, tillika är förfallen till disciplinstraff, sistnämnda straff skall på visst angivet sätt övergå till fängelse, som förenas med övriga straffet jämlikt de i allmän lag givna grunder.

• Sida 121
•  Original

Vad angår brott som förskylla disciplinstraff givas i strafflagen för krigs- makten särskilda bestämmelser som delvis bygga på andra grunder än stad- gandena i allmänna strafflagen. Den viktigaste av dessa bestämmelser är den som innefattas i 38 %. Däri stadgas att, om någon på en gång övertygas om flera särskilda förseelser, vilka ådraga disciplinstraff, för dessa förseel- ser skall bestämmas ett gemensamt straff, vilket icke må överstiga det i 22 å för varje slag av arreststraff utsatta högsta mått. Härigenom ersättas be- stämmelserna i 4 kap. 1—3 åå och särskilda föreskrifter om kumulation mot- svarande 5—7 åå i samma kapitel ha ej blivit nödvändiga. Beträffande dis- ciplinstraff givas vidare i 39—41 åå strafflagen för krigsmakten bestämmel- ser motsvarande dem som upptagas i 4 kap. 9 och 10 åå allmänna straff- lagen. Enligt 39 å skall vad i 38 å är stadgat lända till efterrättelse jämväl om någon, sedan disciplinstraff blivit honom ålagt, övertygas att förut hava begått annan förseelse, därå disciplinstraff bör följa. I 40 å föreskrives att där någon, sedan disciplinstraff blivit honom ålagt, men innan han det till fullo undergått, ånyo gjort sig skyldig till förseelse,'varå sådant straff bör följa, sistnämnda straff skall sammanläggas med det förra straffet eller, om detta var till någon del verkställt, då ny förseelse begicks, med vad av sam- ma straff då återstod, med iakttagande dock att det sammanlagda straffet ej i något fall må överstiga vissa angivna maximitider. Härtill fogas före- skrifter om avräkning i dessa fall av straff som redan verkställts. Stadgan- det i 41 å föreskriver visst undantag från 40 å i händelse det först ålagda straffet förvandlats till fängelse eller straffarbete. Slutligen erinras att 4 kap. 4, 8 och 11 åå allmänna strafflagen ej hava avseende å enbart disciplin- straff.

De nu föreslagna konkurrensbestämmelserna i 4 kap. allmänna straff- lagen synas med vissa modifikationer böra gälla även där straff ådömes jämlikt strafflagen för krigsmakten.

De allmänna grunder, varå förslagets bestämmelser om enhetlig bestraff- ning av flera brott bygga, äga tillämpning icke blott där samtliga brotten förskylla sådana straff som i allmänna strafflagen omförmälas utan även där å ett eller flera av brotten kan följa disciplinstraff. Särskild bestäm- melse blir dock erforderlig rörande högsta gemensamma straffet där brott, som är belagt allenast med disciplinstraff, sammanträffar med brott, varå kan följa fängelse eller straffarbete på viss tid. Härvid synes ej kunna ifrå- gasättas att straffet på grund av förstnämnda brott höjes mer än som svarar mot disciplinstraffen enligt den jämförelsegrund, som eljest skall gälla vid straffsammanläggning, eller med högst fängelse i tjugu dagar. Sådan obe- tydlig höjning av maximum för det gemensamma straffet synes emellertid vara onödig. På grund härav och med hänsyn till den lindriga beskaffen- heten av de brott, varå ej kan följa svårare straff _än disciplinstraff, torde ifrågavarande bestämmelse böra innebära att sådant brott ej föranleder höj- ning av det gemensamma straffet. Vidare erfordras föreskrift för det fall att brott, varå böter efter lag kan följa, sammanträffar med brott, som är belagt med disciplinstraff. Tillämpning av de föreslagna bestraffningsreg-

• Sida 122
•  Original

lerna i 4 kap. 2 å allmänna strafflagen förutsätter jämförelse i svårhetsgrad mellan olika straffarter. Bestämmelse om jämförelsegrund finnes för när- varande ej beträffande förhållandet mellan böter och disciplinstraff. Med hänsyn till straffens beskaffenhet och olika användningsområden lärer an- vändning av gemensamt straff i någon av dessa straffarter ej lämpligen böra föreskrivas. I enlighet härmed torde i berörda fall gemensamt straff böra åläggas endast då brotten finnas förskylla gemensamt straff i svårare straff- art än böter och disciplinstraff. Däremot lära bötesstraff och disciplinstraff skola jämte varandra ådömas.

I fråga om bestraffningen av flera förseelser vilka ådraga disciplinstraff gäller som ovan nämnts redan för närvarande att gemensamt straff skall ådömas. Därjämte är stadgat att dylikt straff ej må överstiga det för varje art av arreststraff utsatta högsta mått, vilket innebär att samma straff- maximum i regel gäller vare sig ett eller flera brott skola bestraffas med disci- plinstraff. Ehuru förslaget eljest vid sammanträffande av brott medgiver förhöjning av det gemensamma straffet utöver högsta straffet för det svå- raste av brotten, torde ej föreligga anledning att härutinnan föreslå ändring av vad som nu gäller beträffande disciplinstraffen. Med hänsyn härtill in- nebär förslaget beträffande bestraffning av flera brott, varå disciplinstraff böra följa, ej annan förändring gent emot gällande rätt än den som följer därav att det gemensamma straffet må enligt reglerna i 4 kap. 2 å bestäm- mas i svårare straffart, oavsett att ej något av brotten i och för sig skulle föranlett svårare straff än disciplinstraff. Denna förändring står i full över- ensstämmelse med förslagets principer i fråga om enhetlighet i bestraff- ningen.

De föreslagna stadgandena i 4 kap. 3 å allmänna strafflagen ha avseende endast å fall där brott vilka sammanträffa på sätt där sägs förskylla svårare straff än böter eller disciplinstraff; och i 4 å samma kapitel förutsättes att fråga är om brott som förskyller straffarbete. Beträffande brott som nu sagts böra bestämmelserna naturligen tillämpas även där straffet ådömes enligt strafflagen för krigsmakten. I fråga om böter lärer ej ifrågakomma annat än att samma grunder böra gälla som de i allmänna strafflagen före- slagna. Däremot synes frågan vad som i fråga om skilda lagföringar bör gälla beträffande brott vilka ådraga disciplinstraff tarva närmare över- vägande.

Frågan är i främsta rummet den, huruvida särskilda bestraffningsregler böra gälla i händelse brott som skall beläggas med disciplinstraff begåtts innan straff för annat brott ålades eller innan sådant straff till fullo verk- ställts. Vad först angår det fall att det andra straffet utgöres av svårare straff än disciplinstraff eller alltså fängelse och straffarbete samt avsättning och suspensionsstraff, ha i samband med 4 kap. 3 å allmänna strafflagen anförts skäl som ansetts böra föranleda att i motsvarande fall bötesbrott skall straffas för sig utan rubbning av föregående dom å svårare straff. Vad där sagts torde äga tillämpning även beträffande brott som belägges med disciplinstraff. Detsamma gäller även rörande det motsatta fallet att någon

• Sida 123
•  Original

sedan disciplinstraff blivit ålagt övertygas att förut hava begått annat brott, som förskyller svårare straff. Vad i berörda sammanhang nämnts om för- hållandet då alla de sammanträffande brotten äro bötesbrott synes jämväl i viss mån äga giltighet där samtliga brott beläggas med disciplinstraff, men beträffande sist avsedda fall göra sig därutöver vissa särskilda synpunkter gällande.

Med disciplinstraff avses främst att snabbt och effektivt men utan onödig rubbning av tjänstgöringsförhållandena inskrida gentemot förseelser mot god ordning och den militära tjänstens krav. Detta föranleder ett tämligen sum- mariskt förfarande vid bestraffningens bestämmande. Härmed står ej i god överensstämmelse att den felaktiges förhållande under längre tid skall, annat än som en straffmåtningsgrund, behöva beaktas i varje särskilt fall. Och tydligen följer av sakens natur att förseelser, som böra beläggas med disciplinstraff, i alla vanliga fall bliva omedelbart upptäckta; de böra ock, såsom i allmänhet sker, utan uppskov bli föremål för erforderlig bestraff- ningsåtgärd. Med hänsyn härtill och även till disciplinstraffens snabba verk- ställighet och korta varaktighet, torde situationer motsvarande dem som avses i nuvarande 9 och 10 åå av 4 kap. allmänna strafflagen vara jäm- förelsevis sällsynta. Att man likväl funnit nödigt att i nuvarande 39—41 åå strafflagen för krigsmakten meddela ingående bestämmelser om förening till ett enhetligt straff av flera disciplinstraff även då de åläggas vid olika tider, torde huvudsakligen bygga på två skäl, nämligen dels hänsyn till att straff- kumulation, som ledde till mera avsevärd förlängning av strafftiden, i dessa fall skulle allt för mycket inkräkta på övningstiden och ej vara väl förenlig med disciplinstraffens natur, dels ock beträffande 39 å strävan att undvika att totala bestraffningen blir strängare vid skilda lagföringar än vid gemen— sam. Vad förstnämnda skäl angår synes detsamma kunna vinna beaktande på annat Sätt än genom regler om enhetsstraff; vad därmed åsyftas torde i tillfredsställande mån uppnås genom bestämmelser som allenast innebära att vid kumulation av sammanträffande disciplinstraff sammanlagda straff- tiden ej må överstiga visst högsta mått. Beträffande det andra skälet synes på goda grunder kunna ifrågasättas om detsamma är av sådan vikt att det bör föranleda särskilda bestraffningsregler av ifrågavarande slag. Till. en början är sålunda tydligt, att med hänsyn till de låga minima som i 22 å fast- ställas för disciplinstraffen den straffökning som kan uppkomma genom att för brotten ej bestämmes gemensamt straff blir av jämförelsevis liten be- tydelse. Det är även att märka att gemensamt straff för brotten kunde hava bestämts i svårare straffart, varför bestraffningens uppdelning understun- dom är till förmån för den brottslige. Vidare bör beaktas att såsom nyss framhållits fall av ifrågavarande beskaffenhet torde vara jämförelsevis säll- synta och att man, även utan sådana föreskrifter som de nuvarande, synes kunna i viss mån förebygga stötande resultat redan genom föreskrift-er att, där samma person begått flera förseelser, dessa såvitt möjligt skola bestraf- fas på en gång.1 m. A. 1903 s. 154 och 1913 s. 127.

• Sida 124
•  Original

Ett viktigt skäl mot att på ifrågavarande område genomföra bestraffnings- regler som motsvara de. i 4 kap. 3 å allmänna strafflagen föreslagna, är att detta skulle vara förenat med särskilt stora lagtekniska och även praktiska svårigheter. Detta förhållande sammanhänger delvis därmed att straffen i första instans åläggas förutom av krigsdomstol även av befälhavare i disci- plinmål. Då befälhavarens kompetens är begränsad dels enligt 185 å till vissa angivna mål och dels enligt 189 å sålunda att i regel sträng arrest icke må åläggas av befälhavare, skulle särskilda regler erfordras för fall där det tidigare avdömda målet icke varit av disciplinmåls natur eller i målet ålagts sträng arrest. Enär sådana stadganden som de i 39 å nu meddelade för sin användning förutsätta att det tidigare straffbeslutet vunnit laga kraft, lärer en konsekvent tillämpning av dylika stadganden ej sällan komma att strida mot eljest gällande regler om skyndsamhet med disciplinär bestraffning. På grund av sålunda antydda förhållanden skulle ett bibehållande av principen i 39 å tvinga till meddelande av en hel serie föreskrifter av ganska invecklad beskaffenhet; de nuvarande föreskrifterna härutinnan äro såsom framgår av vad nu anförts ej tillfyllest. Med hänsyn särskilt till befälhavares bestraff- ningsrätt torde emellertid i fråga om strafflagen för krigsmakten i än högre grad än beträffande allmänna strafflagen böra uppställas krav på att dess bestämmelser skola vara i möjlig mån enkla och kortfattade. Erfarenhe- ten torde giva vid handen att de gällande reglerna ingalunda alltid blivit till- lämpade där så bort ske.1

Av sålunda anförda skäl har i förslaget intagits den ståndpunkten, att brott som ådraga disciplinstraff varken skola omfattas av de i 4 kap. 3 å all- männa strafflagen föreslagna stadgandena eller göras till föremål för annan därmed likartad reglering. De bestraffningsregler som meddelas i nuvarande 39—41 åå skola följaktligen uteslutas ur lagen. I ställ-et böra såsom ovan angivits meddelas stadganden dels beträffande högsta strafftid vid samman— träffande av flera disciplinstraff och dels rörande samtidig bestraffning av flera förseelser.

Vad slutligen angår övriga föreslagna bestämmelser i 4 kap. 1——11 åå all- männa strafflagen synas ej erfordras andra ytterligare stadganden än vissa föreskrifter med avseende å sammanträffande av flera disciplinstraff samt sådant straff och annat straff.

20 å.

I denna paragraf föreskrives att stadgandena i 19 å, enligt vilka straff- arbets- och fängelsestraff i vissa fall skola verkställas i militärhäkte, ej äga tillämpning om med straffet skall förenas annat straff som icke bör sålunda verkställas. Denna föreskrift föreslås skola gälla med avseende å gemen- samt straff för brott som i 19 å avses och annat brott, ävensom å straff var- med skall förenas eller sammanläggas annat straff än i 19 å sägs.

1 Kritik mot de nuvarande stadgandena framställdes av lagrådet vid granskning av förslaget till ifrågavarande lag. Se prop. nr 57 vid senare riksdagen 1914, s. 360 f. I fråga om tillämpning i praxis av 39 å se t. ex. N. J. A. 1915 s. 559, 1919 s. 73, 1932 B nr 162 och 620.

• Sida 125
•  Original

I tredje stycket av paragrafen har hänvisningen till allmänna strafflagens konkurrensbestämmelser ändrats i överensstämmelse med den föreslagna nya överskriften till 4 kap. berörda lag.

Ändringen i fjärde stycket berör den där angivna förutsättningen för frihet från skadeståndsskyldighet på grund av förseelse som i 130 å sägs. Härutinnan fordras för närvarande att svårare straff än disciplinstraff ej ådömes för förseelsen i fråga. Med hänsyn till att gemensamt straff kan bliva ådömt för sådan förseelse och annat brott, har som förutsättning i stål- let uppställts, att förseelsen ej finnes förskylla svårare straff än disciplin- straff.

34 å.

Här har funnits böra uttryckligen stadgas att de föreslagna bestämmelser- na i allmänna strafflagen om ådömande av gemensamt straff skola gälla även där ett eller flera av de sammanträffande brotten äro belagda med disciplinstraff. Stadgandet motsvarar 4 kap. 1 å allmänna strafflagen i dess föreslagna lydelse. I första stycket har därjämte intagits föreskrift i enlighet med vad ovan anförts rörande högsta gemensamma straff där brott som är belagt allenast med disciplinstraff sammanträffar med brott varå kan följa fängelse eller straffarbete på viss tid.

Såsom omnämnts i samband med nyssnämnda lagrum gälla vissa undan- tag från vad där sägs om ådömande av gemensamt straff. På grund av 33 å skola dessa undantagsbestämmelser äga tillämpning även där straff ådömes enligt förevarande lag. I enlighet med vad ovan anförts skola därutöver bötes- straff och disciplinstraff ådömas jämte varandra, därest brott varå böt-es- straff följer sammanträffar med brott som är belagt med disciplinstraff och brotten finnas ej förskylla gemensamt straff i svårare straffart. Före- skrift härom har intagits i andra stycket av förevarande paragraf. Det kun- de ifrågasättas att, i likhet med vad nu gäller, i berörda fall disciplinstraff ensamt skulle åläggas, därest brotten begåtts genom samma handling. Så be- skaffade fall av brottskonkurrens tord-e emellertid vara sällsynta och det har icke synts lämpligt att allenast beträffande dem bibehålla det nuvarande be- greppet ideell konkurrens. Med hänsyn till vad i den allmänna motiveringen anförts torde det för övrigt ej vara överensstämmande med principerna för förslagets behandling av den ideella konkurrensen att för alla fall av ifråga- varande slag föreskriva ådömande av allenast disciplinstraff.

Liksom bestämmelser rörande den s. k. kombinativa strafflagskonkurren— sen uteslutits ur allmänna strafflagen, har ej heller ansetts böra bibehållas vad i sådant hänseende nu stadgas i 34 å. För att ej giva anledning till mis-s- förstånd har emellertid i förslaget funnits böra bibehållas en bestämmelse om annat fall av lagkonkurrens. Däri föreskrives att om brottslig handling är belagd med straff dels efter 10 kap. 1, 2 och 5 åå allmänna strafflagen och dels efter 7 eller 12 kap. förevarande lag, nämnda lagrum i allmänna straff- lagen icke må tillämpas.

• Sida 126
•  Original

I motsats till vad enligt 4 kap. 2 å allmänna strafflagen i andra fall före- slagits beträffande gemensamt straff, skall disciplinstraff som gemensamt straff ej få överstiga det i 22 å för varje slag av arreststraff utsatta högsta mått vilket tillika i regel utgör straffmaximum för de särskilda förseelserna. Bestämmelse härom, som nu upptag—es i 38 å, har överförts till 35 å. Den i 38 å därjämte intagna föreskriften om ådömande av gemensamt straff er- sättes av stadgandet i 34 å första stycket.

Som nyss nämnts motsvarar det i 35 å angivna maximum för gemensamt straff i regel det högsta straffet för de särskilda brotten. Med ett undantag innehålla nämligen de särskilda straffbestämmelserna ej någon annan be- gränsning av straffets höjd än den som följer av 22 å. Undantaget utgöres av 60 å där straffet utgöres av allenast vaktarrest. Lika litet som för när- varande torde i förslaget erfordras särskild föreskrift med avseende härå. Ej heller synes behöva uttryckligen stadgas att i straffbestämmelserna under- stundom föreskrivna straffminima skola iakttagas vid bestämmande av ge- mensamt straff.

36 å.

På sätt ovan anförts innehåller förslaget ej motsvarighet till de i 39—41 åå nu upptagna stadgandena. I stället skall enligt förslaget gälla att där flera disciplinstraff på en gång förekomma till verkställighet straffen skola sam- manläggas med iakttagande av viss begränsning av kumulationen.

Föreskrift om straffsammanläggningen meddelas i första stycket av före- varande paragraf. Vad där sägs överensstämmer med nuvarande bestäm- melser i 40 och 39 åå.

I andra stycket har intagits föreskrift om kumulationsbegränsningen. I 40 å stadgas för närvarande i sådant hänseende, att sammanlagda straffet ej må överstiga tjugufyra dagar om straffet är arrest utan bevakning eller vakt— arrest, tolv dagar om det är skärpt arrest och åtta dagar om det är sträng arrest. Dessa maxima avse emellertid ej fall där nytt brott förövas medan tidigare ålagt straff verkställes; i sådant fall kan tillökning ske motsvarande den del av det förra straffet som var verkställd då det nya brottet förövades. Med hänsyn till att kumulationsbegränsningen enligt förslaget skall omfatta även nu berörda fall ha maximitiderna ansetts böra något höjas. Som högsta sammanlagd strafftid föreslås trettio dagar för arrest utan bevakning och vaktarrest, femton dagar för skärpt arrest och tio dagar för sträng arrest.

Stadgandet om kumulationsbegränsning skall självfallet iakttagas även där ett disciplinstraff jämlikt nästföljande paragraf redan övergått till fän- gelse eller straffarbete då annat disciplinstraff förekommer till verkställighet.

37 å. I denna paragraf behandlas sammanträffande av disciplinstraff med andra frihetsstraff samt med böter. Stadgandena i första och andra stycket över- ensstämma i sak med nuvarande 35 och 36 åå om man bortser från att de

• Sida 127
•  Original

sistnämnda paragraferna hava större räckvidd i det de även avse vissa fall, där det ena brottet begåtts innan det andra straffet verkställts. Beträffande nuvarande 36 å märkes att densamma erhållit ny lydelse genom lag den 9 april 1937.

I fråga om stadgandet i tredje stycket hänvisas till vad som anförts vid ändringsförslaget beträffande 9 å lagen om verkställighet av bötesstraff.

38 å.

I nuvarande 42 å första punkten stadgas att, där på en gång till verkstäl- lighet förekomma flera beslut varigenom samma person blivit fälld till sär— skilda disciplinstraff och sådant fall som i 40 å avses finnes vara för han- den, utan att den straffskyldige tillika är förfallen till annat frihetsstraff, det ankommer på vederbörande befälhavare att, jämlikt vad i nämnda lag- rum är stadgat, förordna om straffens sammanläggning. Innebörden härav är att befälhavaren må meddela förordnande om sammanläggning under förutsättning att fråga ej är om annat frihetsstraff än disciplinstraff och att dessa ej skola förenas på annat sätt än genom sammanläggning. I över- ensstämmelse härmed har i första stycket av förevarande paragraf stadgats att det ankommer på vederbörande befälhavare att, jämlikt vad i 36 å är stadgat, förordna om sammanläggning av disciplinstraff, där den straff- skyldige ej tillika är förfallen till annat frihetsstraff. Denna bestämmelse innefattar undantag från vad eljest skulle gälla enligt 4 kap. 10 å allmänna strafflagen i dess nya lydelse.

Med avseende å annat fall än det som nyss berörts stadgas i nuvarande 42 å att där någon genom särskilda beslut, vilka på en gång förekomma till verkställighet, blivit fälld till särskilda straff och straffen äro av beskaffen- het, att de enligt gällande föreskrifter ej kunna jämte varandra verkställas, om förhållandet skall göras anmälan hos krigsöverdomstolen, som förordnar huru straffen skola förenas eller sammanläggas, dock att, där besluten blivit till Konungens befallningshavande överlämnade, Konungens befallningsha- vande äger att om sammanläggningen förordna. Då sålunda befogenhet att förordna om förening eller sammanläggning av straff tillagts krigsöverdom- stolen, d. v. s. i regel krigshovrätten, innefattar detta avvikelse såväl från vad som enligt allmänna strafflagen nu gäller som från vad enligt för- slaget skall gälla. Särskild anledning till denna avvikelse lärer för närva- rande föreligga däri att beslutet i vissa fall — där särskilda disciplinstraff ådömts ehuru jämlikt gällande 39 å gemensamt straff bör följa _ innebär straffniätning. Med hänsyn till att sådan förening av disciplinstraff icke skall förekomma enligt förslaget, torde tillräckliga skäl icke böra anses före- ligga att bibehålla ifrågavarande avvikelse. I förevarande paragrafs andra stycke har därför stadgats att befälhavaren skall om straffsammanträffandet göra anmälan hos Konungens befallningshavande. Härvid har dock föreskri- vits att där överkrigsrätt är inrättad anmälan skall göras hos överkrigsrätten. Förutsättning för skyldigheten att göra anmälan är liksom nu att flera straff- beslut på en gång förekomma till verkställighet och att straffen ej skola

• Sida 128
•  Original

jämte varandra verkställas. Även där blott ett straffbeslut förekommer till verkställighet hos befälhavaren kan anmälan som här avses behöva göras. Detta är sålunda händelsen om samtidigt annat straffbeslut överlämnats till Konungens befallningshavande för verkställighet, och beträffande förening av straff jämväl där ett straff redan verkställts när fråga uppstår om verk- ställighet av annat straff. På grund härav stadgas i andra stycket att skyl- dighet för befälhavaren att göra anmälan gäller även där blott ett straffbe- slut förekommer, såframt anledning föreligger därtill att straffet bör förenas eller sammanläggas med annat straff samt fråga ej är om fall som i första stycket avses. 39—43 åå.

Som tidigare omnämnts skola nuvarande 39—41 åå upphöra att gälla i den mån de ej ersättas genom bestämmelser i förslagets 36 å. Mot 42 å svarar 38 å i förslaget. I 43 å föreskrives att domstol i visst fall skall för- ordna om sammanläggning av straff. Denna föreskrift lärer bliva onödig och bör därför uteslutas; en härmed sammanhängande ändring föreslås be- träffande 207 å.

64 och 71 åå.

Dessa paragrafer föreslås skola ändras på samma sätt som motsvarande 9 och 14 åå i 10 kap. allmänna strafflagen. Härvid bör hänvisningen i 64 å till 34 å utgå på grund av den ändring som föreslås av sistnämnda lag- rum. Sedan 64 å andra stycket upphört att gälla enligt lagen den 5 juni 1936 om ändring i vissa delar av förevarande lag, ha nuvarande första och tredje styckena i paragrafen kunnat sammanföras till ett stycke.

90 å.

Ändringen av denna paragraf föranledes av enahanda skäl som ändringen av 33 å fjärde stycket. De genom lag den 5 juni 1936 vidtagna ändringarna av 28 och 29 åå ha föranlett att hänvisningen i förevarande paragraf till 29 å bör omfatta jämväl 28 å.

131 å.

Denna paragraf motsvarar 25 kap. 18 å allmänna strafflagen, och be- träffande ändringen åberopas vad som anförts vid berörda lagrum. På gund av den föreslagna ändringen av 34 å har i förevarande paragraf hänvisning skett utom till 4 kap. allmänna strafflagen även till 34 å denna lag.

186 och 202 a åå.

Av skäl som tidigare anförts har ansetts böra stadgas att där samma person begått flera brott dessa såvitt möjligt skola bestraffas på en gång. I sådant hänseende erforderliga föreskrifter ha upptagits i 186 å och en ny paragraf vilken betecknas såsom 202 a å.

Enligt 186 å gäller för närvarande att om någon på en gång är angiven dels för förseelse, vilken är att hänföra till disciplinmål, och dels för brott, som tillhör krigsdomstols upptagande, båda brotten skola hänskjutas till

• Sida 129
•  Original

domstolen såframt de blivit förövade genom en och samma handling eller utgöra arter av samma slags brott. Räckvidden av denna bestämmelse har enligt förslaget utvidgats genom att sistnämnda förutsättningar om samband mellan brotten uteslutits. Härigenom uppnås att brotten städse bliva före- mål för enhetlig bestraffning av krigsdomstolen.

Med avseende å befälhavarens bestraffningsrätt stadgas i 202 & å att där befälhavare genom angivelse eller eljest erhållit kunskap om att någon be- gått flera förseelser vilka äro att hänföra till disciplinmål, bestraffning för förseelserna skall på en gång åläggas med mindre särskilda skäl däremot äro. Att föreskriften ej gjorts ovillkorlig beror på att fall kunna tänkas förekom- ma där det för krigslydnadens eller ordningens upprätthållande är ound- gängligt att bestraffning skyndsamt ålägges samt på grund härav icke är möj- ligt att i bestraffningen inbegripa jämväl annat brott.

207 å.

I tredje stycket av denna paragraf stadgas att om tilltalad hålles häktad för brott, som hör till domstols upptagande, och tillika angives för förseelse vilken må behandlas såsom disciplinmål, disciplinstraff väl må av befälha- varen i vanlig ordning honom åläggas men ej bringas till verkställighet. Med hänsyn till den föreslagna bestämmelsen i 186 å har ansetts böra utgå vad i 207 å sägs om befogenheten för befälhavare att ådöma disciplinstraff i avsedda fall. Stadgandet om förbud mot verkställande av disciplinstraff under häktningstid har underkastats viss jämkning som sammanhänger med upphävandet av 43 å.

Övergångsbestämmelserna.

De övergångsbestämmelser som enligt förslaget skola gälla beträffande ändringarna i allmänna strafflagen torde utan tillägg eller undantag kunna tillämpas även i fråga om straff som åläggas enligt strafflagen för krigsmak- ten. Sådan tillämpning lärer följa av den generella hänvisningen i 33 å sistnämnda lag men erinran härom har ock intagits bland övergångsbestäm- melserna till densamma.

Beträffande disciplinstraffen synas vissa särskilda bestämmelser erforder— liga. Sålunda har ansetts böra föreskrivas att vad i 39—41 åå äldre lag är stadgat skall tillämpas vid bestraffning av brott som begåtts före den nya lagens ikraftträdande. Denna bestämmelse föranledes av att regler, motsvarande berörda 39—41 åå, icke givas i förslaget, som följaktligen kan leda till strängare bestraffning i där avsedda fall. Vidare skall bestämmelsen i 37 å tredje stycket, att disciplinstraff i vissa fall bortfaller vid sammanträf— fande med fängelse eller straffarbete, icke tillämpas där före lagens ikraft- trädande förordnats om sammanläggning av straffen. Detta stadgande över- ensstämmer med vad som föreslås i 26 å lagen om verkställighet av bötes- straff. I övrigt torde nya lagen kunna äga tillämpning även beträffande brott som begåtts före ikraftträdandet. I fråga om 38 å märkes att förord-

• Sida 130
•  Original

nande om förening eller sammanläggning av straff som jämlikt 42 å äldre lag meddelats av krigshovrätten givetvis skall förbliva gällande.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 82 % lagen den 23 oktober 1914 om krigsdomstolar och rättegången därstädes.

Ändringen av ifrågavarande paragraf utgör följd av ändringsförslaget be- träffande strafflagen för krigsmakten, och innebär borttagande av det hinder mot omedelbar verkställighet av disciplinstraff som för närvarande består där den dömde tillika blivit fälld till annat frihetsstraff eller böter. Därjämte har hänvisningen i paragrafen till 35 och 39 åå strafflagen för krigsmakten ändrats att avse 36 och 37 åå.

• Sida 131
•  Original

INNEHÅLD

Skrivelse tilll Chefen för justitiedepartementet Lagförslag:

Förslag till-lag om. ändring i vissa delar av strafflagen ...... Förslag till lag om ändrad lydelse av 10 kap. 21 å rättegångs- balken ................................................

Förslag till lag om ändring i lagen den 24 september 1931 an- gående dagsböter utom strafflagens område (särskild böteslag). . Förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 9 april 1937 om verkställighet av bötesstraff ................

Förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom ........... , _ . .......... Förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1906 angående villkorlig frigivning ........................ Förslag till lag angående ändring ivissa delar av lagen den 15 juni 1935 om ungdomsfängelse Förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 13 mars 1937 om tvångsuppfostran ..................... . . Förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1937 om förvaring och interneringi säkerhetsanstalt. . . . Förlag till lag angående ändrad lydelse av 2 och 16 åå lagen 22 april 1927 om förvaring av förminskat tillräkneliga för- brytare ................................................ Förslag till lag angående ändrad lydelse av 20 å lagen den 22 april 1927 om internering av äterfallsförbrytare ........... .

Förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen för krigs- makten

..............................................

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 82 å lagen den 23 oktober 1914 om krigsdomstolar och rättegången därstädes. .

Lagförslag Motiv

5

11

12

13

15

16

17

19

20

21

22

23

26

76

99

102

103

108

114

114

114

114

120

120

120

130

• Sida 132
•  Original

Allmän motivering: .................................................... Inledning .......................................................... Allmän rättsutveckling .............................................. Svensk rätt ......... . ..............................................

Strafflagskommissionens förslag ...................................... Kritik av den nuvarande ordningen .................................... Gränsdragningen mellan olika konkurrensformer ...................... Idealkonkurrens .................................................... Fortsatt förbrytelse ........ . ................ . .......................... Realkonkurrens ...................................................... Huvudgrunder för de sakkunnigas förslag ................................ Undantag beträffande vissa böter ...................................... Bemötande av vissa invändningar.. . . ............. . ..... . ..............

Speciell motivering: ..................... . ................................ Angående underrubriker se ovan.

Sid 28 28 29 38 43 44 44 48 51 55 62 70 71

76

• Sida 133
•  Original