SOU 1938:17
Betänkande med förslag till lotteriförordning m. m
N 4-0 (;(
oå (— - Cija,
&( 4. IGT?
National Library of Sweden
Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012
BETÄNKANDEfaF'
MED FÖRSLAG_- TILL"
MJW
AVGIVET DEN 27 MAJ 1938 * INOM HANDELSDEPARTEMENTET TILLKALLAQE' : SAKKUNNIGA ' '
STOCKHOLM—* ._ 5139—38 '-
den de omorganisgtion av polisskolan in. 1131111. (4) 17 s. s. ion av den svenska kyrkohand- eggs dem. Uppsala. Almqvist & Wiksell.
sin ds nd'ästrien i Sverige. 2. Arbetsgivaren och faxas nko'mster. Idun. vii, 198 s. &. nd trien' ] Sverige.. 3. Arbetslöshetens oo växlingar. Idun) vij, 202 s. S. ' ed utredning och förslag rörande och avsättningslörhållnndena inom ingen. Marcus. 314 5. Jo. dleinär-ingsnagan. Marcus. 173, 251'5. S.
ing... änkan e angående bmnbeklädnadsbidrag m. m. _
'i — 3.18' 8. b.
”93 *åI's yrkes'skolsakkunnlga. Betänkande med för- gästande. omorganisation av vissa. delar av tek- &skol'åu Stockholm. nggström. viii, 455 3. E. guy %li-öraåde flottans fartygstyper m. m.
a.
Byggnadsindustrien l Sverig 1. Allmän Översikt. yttranden och förslag. Idun xyi, 741 s.- S. . Riktlinjer för en lagstiftning- oin iigareförbehåll: och
avbetalningsköp. Av F. %ehmidt. Norstedt. 64 s. Ju. Undersökning av taxerin'gsutfallet betninande jor -' bruksmstighet & landsbygden enligt beredningen nämndernas förslag vid 1933 Hallmans. fastig- hetstaxering. Häggström. 89 s. 'i. . Betänkande angående föivarvsarbetamde kvinnors rättsliga ställning vid äktenskap och barnsbörd. Marcus. 52 5. S.
Betänkande och förslag angående skolöverstyrel- sens organisation. nggström. ix, 396 s. Betänkande angående »Iandsbygdens avfolkning. ' Marcus. 208, 90' s. S. *
* Betankande och forslag angående verksamheten ,]
vid kungl. dramatiska teatern, dess förvaltningpch. ledning. Häggström. 783 Betänkande med förslag3 till lotteriiörordning m. m. Marcus. 70 s. H,
4 . Öi'n' särskild tryekort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnel-l. elina) till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdeparieinentet, d puksdepartcmentet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningen yttrei
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1938: 17 HANDELSDEPARTEMENTET
BETÄNKANDE
MED FÖRSLAG TILL
LOTTERIFÖRORDNING M. M.
AVGIVET DEN 27 MAJ 1938 AV INOM HANDELSDEPARTEMENTET TILLKALLADE SAKKUNNIGA
STOCKHOLM 1938 ISAAC MARCUS BOKTRYCKERl-AKTIEBOLAG 888260
Innehållsförteckning m. m.
Skrivelse till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Handelsdepartementet
Författningsförslag m. 111. Förslag till:
Lotteriförordning .................................................... Kungörelse med vissa bestämmelser angående försäljning av svenska statens premieobligationer ................................................ Ändrad lydelse av 5 3 12: o tryckfrihetsförordningen.................... Brev till generalpostyrelsen angående förbud mot postbefordran av vissa handlingar och meddelanden rörande otillåtna lotterier ................ Förordning om ändrad lydelse av 8 % förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften ..................................
Motiv. Inledning ............................................................ Gällande bestämmelser .................................................. Vissa domslolsavgöranden i lollerifrdgor .................................. Lotieriförhållanden i vissa främmande länder .............................. Tidigare framställningar och förslag om ändrade föreskrifter rörande lotteri— spel m. m. Sakkunnigas förslag: Ny iotterilagstiftning ................................................ Vissa bestämmelser angående försäljning av svenska statens premieobligationer Ändring i tryckfrihetsförordningen.................................... Postala föreskrifter .................................................. Ändring i stämpelförordningen ................................. . . . . . . .
Bilaga ..............................................................
5
15 16 26 33
36
45 64 64 66 66
68
Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Handelsdepartementet.
Med skrivelse den 31 december 1936 hava särskilda, med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 december 1935 av dåvarande chefen för han- delsdepartementet tillkallade sakkunniga (statslotteriutredningen) till herr statsrådet överlämnat betänkande med förslag rörande svenskt penninglot- teri (statens offentliga utredningar 1937: 4).
Härjämte har statslotteriutredningen, med anledning av särskilt uppdrag, i skrivelse den 2 juni 1937 till herr statsrådet avgivit yttrande med förslag angående sådan ändring i gällande lagstiftning, att anordnande av s. k. tipp- ning för allmänheten utan samband med tävlingar förbjödes.
Emellertid har åt de sakkunniga i olika sammanhang anförtrotts att verk- ställa utredning även i åtskilliga andra, i huvudsak legislativt betonade frågor avseende lotterispel och därmed jämförliga anordningar.
Enligt direktiv, som av föredragande debartemenischefen meddelats vid de sakkunnigas tillkallande, hava de sålunda erhållit i uppdrag att under- söka, huruvida även andra medel än inrättandet av statslotteri stode till buds för att förhindra kapitalflykten till utländska lotterier.
Från handelsdepartementet har därjämte den 29 juni 1936 till sakkunniga överlämnats en den 27 maj 1936 till departementet inkommen, till Kungl. Maj:t ställd skrift, däri Svenska Tidningsutgivareföreningens styrelse på an- förda skäl hemställt, att bestämmelser måtte utfärdas till klargörande av, vilka pristävlingar och lotterimässigt betonade tillkännagivan—den, som finge, och vilka som icke finge införas av tidningar.
Till statslotteriutredningen har den 23 oktober 1937 överlämnats en av Sveriges Tivoliägareförening, Sveriges Ambulerande Nöjestivoliägareförening och Sveriges Tivoliägares Tjänstemannaförhund hos chefen för socialdepar- tementet gjord framställning om utfärdande av särskilda bestämmelser rö- rande vissa lotteriliknande anordningar m. m.
Vidare har den 16 november 1937 till de sakkunniga från handelsdeparte- mentet överlämnats en av Wesslings Basarvaru Aktiebolag, Stockholm, gjord framställning i fråga om mindre varulotterier m. m.
De sakkunniga hava slutligen även direkt från enskilt håll fått mottaga olika framställningar rörande förtydligande av gällande bestämmelser rö- rande lotterier och dylikt.
Efter fullgjord utredning i de frågor, som vi på grund av vad sålunda före- kommit funnit oss böra upptaga till behandling, få vi härmed vördsamt över- lämna föreliggande betänkande med förslag till
1) lotteriförordning,
2) kungörelse med vissa bestämmelser angående försäljning av svenska statens premieobligationer,
3) ändrad lydelse av 3 5 12 mom. tryckfrihetsförordningen, 4) brev till generalpoststyrelsen angående förbud mot postbefordran av vissa handlingar och meddelanden rörande otillåtna lotterier,
5) förordning om ändrad lydelse av 8 5 förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften,
jämte motivering. De sakkunnigas ursprunglige ordförande, kabinettssekreteraren C. E. Giinther har, på därom gjord ansökning, av chefen för handelsdepartementet den 21 december 1937 entledigats från uppdraget såsom ordförande och sak- kunnig. I Giinthers ställe har departementschefen samma dag förordnat statssekreteraren K. E. Elliot.
Med avgivande av detta betänkande anse vi oss hava slutfört vårt uppdrag.
Stockholm den 27 maj 1938.
KNUT ELLIOT.
CARL LovEN. OTTO WALLEN.
/ N. Tolstoy.
FÖRFATTNINGSFÖRSLAG M. M.
Förslag till
lotteriförordning.
Härigenom förordnas som följer:
1 %.
Lotteri om penningar eller penningars värde må ej utan tillstånd av Kungl. Maj:t för allmänheten anordnas i andra fall eller i annan ordning än som stadgas i denna förordning.
Såsom lotteri anses varje företag, däri efter lottning, gissning, vadhållning eller jämförlig av slumpen helt eller delvis beroende anordning kan av en eller flera deltagare erhållas vinst till högre värde än det, som erhålles av en var deltagare.
Bestämmelserna i denna förordning äga ej tillämpning å svenska statens premieobligationer eller ä företag, som uppenbarligen icke åsyftar ekonomisk vinning.
2 %.
Lotteri må anordnas efter anmälan hos polismyndigheten minst tre dagar innan, under förutsättning
att lotteriet hedrives allenast inom polisdistriktet, att för deltagande i lotteriet icke fordras högre insats än tjugufem öre, att vinsterna uteslutande utgöras av varor, att värdet å högsta vinst icke överstiger fem kronor samt att vinstfördelningen äger rum i omedelbart samband med insatsernas er- läggande.
3 å.
Lotteri, däri insatser och vinster äro till antal och storlek bestämda enligt uppgjord plan, må, oaktat de i 2 & angivna förutsättningarna icke äro för handen, anordnas
a) efter anmälan hos polismyndigheten minst tre dagar innan, under för- utsättning
att lotteriet anordnas i samband med tillställning till förmån för välgö- rande, kulturellt eller allmännyttigt ändamål,
att lotteriet bedrives allenast inom det för tillställningen avsedda området, att vinsterna, i den mån de icke äro skänkta till lotteriet, uteslutande utgö— ras av varor eller anvisningar å varor,
att behållningen i lotteriet uteslutande användes för det ändamål, till vars förmån den tillställning äger rum, i samband varmed lotteriet är anordnat, samt
att icke vid samma tillställning anordnas lotterier, som avses i denna para- graf, med insatser till högre sammanlagt belopp än femhundra kronor;
b) efter tillstånd av länsstyrelsen under förutsättning att lotteriet anordnas till förmån för välgörande, kulturellt eller allmän- nyttigt ändamål eller till svenska konstidkares understöd och uppmuntran,
att lotteriet bedrives allenast inom länet, att vinsterna, i den mån de icke äro skänkta till lotteriet, uteslutande ut- göras av varor eller anvisningar å varor, samt
att icke inom länet av samme anordnare under kalenderåret anordnas lot- terier, som avses i denna paragraf, med insatser till högre sammanlagt be- lopp än tretusen kronor, lotterier, vilka anordnas enligt 2 5 eller enligt a) här ovan, därvid dock icke medräknade.
4 5.
Anordnare av lotteri, varom förmäles i 2 och 3 åå, vare skyldig att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som polismyndigheten eller länsstyrelsen må finna anledning meddela för åstadkommande av kontroll å och ordning vid lotteriet. Vid meddelande av dylika föreskrifter skall iakttagas, att lot- teriet icke mer än nödigt är betungas.
' Varor, vilka användas såsom vinster i sådant lotteri skola, med undantag för skänkta föremål, vara frambragta eller tillverkade inom landet. Före- komma enligt 3 & anvisningar såsom vinster, skola de vara så beskaffade, att förvärv av varor som nyss sagts därigenom möjliggöres.
Länsstyrelsen äger vid meddelande av tillstånd enligt 3 & tillika att för tillståndets tillgodonjutande föreskriva de närmare villkor med avseende å lotteriet, som av omständigheterna kunna föranledas.
5 &.
Utan anmälan eller tillstånd, varom förut i denna förordning stadgas, må lotteri anordnas i samband med utgivande av tryckt skrift, under förutsätt- ning
att anordnande av lotterier icke ingår såsom väsentligt led i företaget, att för deltagande i lotteriet icke fordras insats, samt att värdet å högsta vinst icke överstiger tjugufem kronor eller, om vinsten utgöres av varor eller anvisningar å varor, femtio kronor.
Bestämmelserna i 4 % andra stycket skola beträffande lotteri, som i denna paragraf avses, äga motsvarande tillämpning.
6 5. Ej må någon främja deltagande i inom landet anordnat lotteri, som ej är tillåtet, eller i utländskt lotteri genom att för egen eller annans räkning utbjuda, avyttra eller eljest till-
handahålla bevis om rätt till delaktighet i lotteriet eller annan handling, av- sedd för deltagande däri,
genom att för egen eller annans räkning uppbära insatser i lotteriet eller förmedla insamling av insatser,
genom att förmedla utbekommande av vinst från lotteriet eller genom att eljest tillhandagå annan vid deltagande i lotteriet. Det vare ock förbjudet att kungöra tillhandagående, varom förut nämnts, eller att sprida inbjudan, plan, vinstförteckning, dragningslista eller liknan- de meddelande beträffande lotteri, som avses i denna paragraf, såframt ej av omständigheterna framgår, att avsikten icke är att främja deltagande i lotteriet.
7 5.
Ej må någon yrkesmässigt eller eljest mot ersättning tillhandagå annan vid deltagande i lotteri, som är tillåtet, utan medgivande av anordnaren.
Utan tillstånd av Kungl. Maj:t må ej bedrivas yrkesmässig verksamhet, varigenom andel i bevis om rätt till delaktighet i lotteri, som i första stycket , sägs, avyttras eller särskild rätt till den å beviset utfallande vinst eller andel däri tillförsäkras annan.
Ej heller må utan tillstånd av Kungl. Maj:t vid yrkesmässig försäljning av delaktighetsbevis, som nyss nämnts, försäljningen ske mot betalning i särskilda poster eller beviset av säljaren innehållas såsom säkerhet för kö- peskillingen.
8 %.
Vad i denna förordning stadgas skall äga tillämpning jämväl ä sådant lot- teri, vid vilket såsom villkor för deltagande fordras medlemskap i xiss sam- manslutning, därest denna tillkommit väsentligen för anordnande av lotteri eller lotteriet eljest, såsom med avseende å omfattningen eller de villkor, var- under deltagande må ske, är att jämställa med lotteri, anordnat fÖl allmän— heten.
9 &.
Överträdelse av i denna förordning stadgade förbud straffes med dags- böter.
Beträdes någon, som förut fällts till straff för förseelse, som i första styc- ket avses, andra gången eller oftare med sådan förseelse eller har förseelsen skett i större omfattning eller yrkesmässigt, må till fängelse i högst ett år dömas.
Bryter någon mot föreskrift, som meddelats enligt 4 5 första stycket, eller mot bestämmelserna i andra stycket av samma paragraf, vare straffet böter, högst trehundra kronor.
10 &. Den, som under tid då han är ställd under tilltal för förseelse mot denna
förordning fortsätter samma förseelse, skall, när han därtill varder lagligen förvunnen, för varje gång stämning delgivits fällas till särskilt ansvar.
11 &.
Då för överträdelse av i denna förordning stadgade förbud dömes, vare tillika förverkade för lotteriet uppburna insatser samt bevis om rätt till del- aktighet i lotteriet och andra lotteriet avseende handlingar, varmed olagli- gen tagits befattning.
Dömes någon för överträdelse av stadgandet i 1 &, må jämväl förklaras förbrutna i lotteriet utfästa vinster, vilka äro åtkomliga och icke utgöras av penningar.
12 &.
Åtal för överträdelse av i denna förordning stadgade förbud anhängiggöres vid allmän domstol och utföres av allmän åklagare.
13 &.
Böter, som ådömas enligt denna förordning, ävensom insatser, vilka dömas förverkade, och värdet av förbrutna vinster tillfalla kronan.
Denna förordning träder i kraft den Genom denna förordning upphävas förordningen den 6 augusti 1881 (nr 38, sid. 2) angående förbud mot lotterier och andra dylika företag samt mot försäljning av lotter för in- eller utländska lotteriers eller andra sådana fö- retags räkning, förordningarna den 22 juni 1928 (nr 189) och den 21 maj 1931 (nr 115), innefattande tillägg till nämnda förordning, samt förordnin- gen den 7 juni 1934 (nr 237) angående vadhållning i samband med tävlingar.
F ö r s 1 a g till kungörelse med _vissa bestämmelser angående försäljning av svenska statens premieobligationer.
Härigenom förordnas som följer:
1 5.
Utan tillstånd av Kungl. Maj:t må ej bedrivas yrkesmässig verksamhet, varigenom andel i svenska statens premieobligation avyttras eller särskild rätt till den å sådan obligation utfallande vinst eller andel däri tillförsäkras annan.
Ej heller må utan tillstånd av Kungl. Maj:t annan än riksgäldskontoret eller den som erhållit dess medgivande vid yrkesmässig försäljning av pre— mieobligation, som nyss nämnts, upptaga betalning i särskilda poster eller innehålla obligationen såsom säkerhet för köpeskillingen.
2 å. Vid överträdelse av de i 1 % stadgade förbud skola bestämmelserna i 9— 13 åå lotteriförordningen äga motsvarande tillämpning.
Denna kungörelse träder i kraft den
Förslag till
ändrad lydelse av 5 3 12:0 tryckfrihetsförordningen .
12:0. Lögnaktiga uppgifter och vrängda framställningar till allmänhetens förvillande och förledande; utgivande i tryck av lottsedel eller annan hand- ling, avsedd för deltagande i inom landet anordnat lotteri, som ej är tillåtet, eller i utländskt lotteri, tillkännagivande om försäljning av dylik handling el- ler om annat tillhandagående vid deltagande i lotteri, som nyss nämnts, även- som kungörande av inbjudan, plan, vinstförteckning, dragningslista eller lik- nande meddelande, vilket har avseende å sådant lotteri, såframt ej av om- ständigheterna framgår, att avsikten med meddelandet icke är att främja deltagande i lotteriet; brotten umgällas med böter från trettiotre riksdaler sexton skillingar till och med etthundra riksdaler, och skriften konfiskeras.
Förslag till
brev till generalpoststyrelsen angående förbud mot postbefordran av vissa handlingar och meddelanden rörande otillåtna lotterier.
Härigenom förordnas som följer: Därest i öppen försändelse förekommer lottsedel eller annan handling, avsedd för deltagande i inom landet an- ordnat lotteri, som ej är tillåtet, eller i utländskt lotteri;
rekvisition av handling som nyss nämnts; tillkännagivande om försäljning eller förmedling av dylik handling eller om tillhandagående på annat sätt vid deltagande i lotteri av omförmälda be- skaffenhet; eller
inbjudan, plan, vinstförteckning, dragningslista eller liknande meddelan— de rörande sådant lotteri,
må försändelsen icke postbefordras eller till adressaten utlämnas, så- framt ej av omständigheterna framgår, att avsikten med försändelsen icke är att främja deltagande i lotteriet.
Såsom lotteri anses enligt lotteriförordningen varje företag —— med undan- tag av svenska statens premieobligationer samt företag, som uppenbarligen icke åsyftar ekonomisk vinning — däri efter lottning, gissning, vadhållning eller jämförlig av slumpen helt eller delvis beroende anordning kan av en eller flera deltagare erhållas vinst till högre värde än det, som erhålles av en var deltagare.
Vad sålunda förordnats skall äga tillämpning från och med den ........ , vilken dag de i Kungl. Maj:ts brev till generalpoststyrelsen den 29 juni 1917 och den 15 juni 1934 meddelade bestämmelserna angående förbud mot post- befordran av vissa meddelanden om lotteri m. m. skola upphöra att gälla.
Förslag till
förordning om ändrad lydelse av 8 5 förordningen den 19 novem- ber 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.
Härigenom förordnas, att 8 5 förordningen den 19 november 1914 angå- ende stämpelavgiften skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:
8 5. Följande enskilda handlingar skola, även där de äro utfärdade av offentlig myndighet, förses med stämpel på sätt här nedan stadgas.
Lottsedel för deltagande i lotteri, som med Kungl. Maj:ts tillstånd anord- nats enligt uppgjord plan, däri insatser och vinster äro till antal och stor- lek bestämda, skall, då lotteriet avser andra värdeföremål än penningar, av lotteriets anordnare före utlämnandet förses med stämpel av 10 öre.
Se för övrigt 56 &.
Denna förordning träder i kraft den
Inledning.
I de sakkunnigas betänkande med förslag rörande svenskt penninglotteri hava vissa översikter meddelats dels angående behandlingen av lotterifrågor inom riksdagen och i offentliga utredningar under de senaste årtiondena och dels angående lotteriväsendets utveckling i Sverige under motsvarande tid. Dessa översikter innehålla vissa redogörelser, som torde vara av intresse även för bedömandet av nu föreliggande spörsmål rörande föreskrifter om lotterispel o. dyl. Sakkunniga vilja i sådant hänseende särskilt hänvisa till de under förstberörda rubrik meddelade uppgifterna angående dels det be- tänkande och förslag angående åtgärder till förhindrande av utländska lott- sedlars spridande i riket och förändrad lagstiftning om lotterier, som den 16 februari 1910 avgivits av inom civildepartementet tillkallade sakkunniga och dels behandlingen av vissa lotterifrågor vid 1915 och 1934 års riksdagar. Under den senare rubriken hänvisas främst till redogörelserna för uppkom- sten av nuvarande lagstiftning om totalisatorspel och tippning.
Den i betänkandet rörande svenskt penninglotteri upptagna avdelningen nuvarande system för penninglotterier i Sverige utvisar, bland annat, hur de relativt knapphändiga svenska författningsbestämmelserna angående lotte- rier efter hand utbyggts genom från fall till fall meddelade utförliga lotteri- resolutioner och andra koncessionsbestämmelser m. 111.
Under rubriken svenskt spel på utländska lotterier har i betänkandet rö- rande svenskt penninglotteri jämväl lämnats en redogörelse, till vilken hän- visas. Här torde endast böra tilläggas, att ett flertal dagliga tidningar i södra Sverige sedan gammalt brukat meddela regelbundna uppgifter om dragningarna i danska klasslotteriet, ofta i form av fullständigt återgivande av de officiella dragningslistorna. Under senare år hava åtskilliga svenska tidningar även börjat publicera dragningsresultaten från norska penning- lotteriet.
Gällande bestämmelser.
1881 års lotteriförordning med däri vidtagna ändringar.
De huvudsakligaste svenska bestämmelserna rörande lotterier och liknan- de företag finnas sammanfattade i förordningen den 6 augusti 1881 (nr 38, sid. 2) angående förbud mot lotterier och andra dylika företag samt mot för- säljning av lotter för in— eller utländska lotteriers eller andra sådana före- tags räkning.
Lotteriförordningen är numera av följande lydelse: 1 %. Lotteri om penningar eller penningars värde må ej för allmänheten inrättas och öppnas; och vare ej heller någon tillåtet att, för egen eller annans räkning, ut- bjuda eller avyttra lott eller annat bevis om rätt till delaktighet i dylikt, inom eller utom riket anordnat företag eller att kungöra försäljning av sådant bevis.
2 5. Vad i 1 % i avseende å lotteri är stadgat gälle ock om annat företag, varige- nom åt en eller flere av de däruti deltagande erbjudes i penningar eller penningars värde utfäst och efter lottning eller därmed jämförlig anordning utgående vinst till högre belopp än det, som erbjudes åt en var av deltagarne.
3 %. Stadgandena i 1 och 2 åå må icke utgöra hinder för bortlottning i särskilda fall, då omständigheterna kunna anses böra därtill föranleda, av lösören för välgö- rande eller allmännyttigt ändamål eller av konstsaker till svenska konstidkares un- derstöd och uppmuntran, under förutsättning likväl att lotternas sammanlagda för- säljningsvärde icke överstiger tretusen kronor; dock bör om sådan lottning anmälan förut ske hos länsstyrelsen, som äger att efter prövning av omständigheterna till bortlottning meddela tillstånd.
4 &. Överträdelse av vad här ovan stadgas straffes med böter från och med tio till och med ettusen kronor, varjämte, då lösören hållits till föryttrande genom lottning, dessa, så vitt de finnas åtkomliga, skola dömas förbrutna.
& 5. Den, som under tid, då han för överträdelse av denna förordning är under tilltal ställd, samma överträdelse fortsätter, skall, när han lagligen där-till förvun- nen varder, för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits, fällas till ansvar enligt 4 &.
6 5. Av böter, som enligt denna förordning ådömas, ävensom värdet av lösören, som dömas förbrutna, tillfalle två tredjedelar åklagaren och en tredjedel den stads eller sockens fattigkassa, där den åtalade överträdelsen är begången. Finnes sär- skild angivare, tage han hälften av åklagarens andel.
Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, förvandlas de efter allmän strafflag. 7 5. Vad i denna förordning stadgas äge ej tillämpning å svenska statens premie— lån av år 1860.
Beträffande förordningens tillkomst torde få anföras följande. Före 1881 års lotteriförordning gällde förordningen den 21 mars 1844 an- gående förbud mot lotteriinrättningar samt mot försäljning av lotter för in-
eller utländska lotteriers räkning. Sistnämnda förordning hade av Kungl. Maj:t utfärdats efter framställning från Rikets ständer men utan direkt medverkan från riksdagens sida, sedan lagberedningen, efter remiss, ut— tryckligen förklarat, att det vore Kungl. Maj:ts höga rätt att i denna lag- stiftningsfråga ensam efter gottfinnande besluta. Förordningen överens— stämde i viktigare delar med nu gällande lotteriförordning men saknade, bland annat, bestämmelser motsvarande de i 2 5 av sistnämnda förordning intagna föreskrifterna om vissa lotteriliknande företag.
Det var närmast nyss angivna brist i 1844 års lotteriförordning som på sin tid föranledde förordningens upphävande och utfärdandet av nu gäl- lande bestämmelser. Vid 1880 års riksdag väcktes sålunda en motion (I: 64), däri motionären, herr A. Adlercreutz, framhöll, att föreskrifterna i 1844 års förordning icke visat sig tillräckliga när det gällt att förhindra vissa lotteri- liknande f'öretag. Motionären påpekade, hurusom efter förordningens ut- färdande företag kommit till stånd, vilka ägde »hela karaktären av de för- bjudna lotterierna och sålunda verkade i samma skadliga riktning som des- sa» samt »med viss förkärlek anknöto sig till litterär förläggareverksamhet och därmed på ett betänkligt sätt hotade att inom litteraturens område ut- öva ett fördärvligt inflytande». På grund härav föreslog motionären, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära sådan ändring i nyss- nämnda förordning, att dylika lotteriföretag för framtiden omöjliggjordes.
Sedan andra kammarens andra tillfälliga utskott (utlåtande nr 2) till- styrkt motionen, beslöt riksdagen i skrivelse den 11 maj 1880 (nr 56) hos Kungl. Maj:t anhålla om sådan förklaring av vad med lotteri i förordningen den 21 mars 1844 förstodes, att det med samma förordning åsyftade ända- mål kunde vinnas fullständigare än vad dittills visat sig vara fallet.
Med anledning av nämnda riksdagsbeslut utarbetades inom civildeparte- mentet ett förslag till ändrad lydelse av 1 5 i 1844 års lotteriförordning, in- nefattande förbud mot vissa lotteriliknande anordningar. Förslaget remit- terades till Högsta Domstolen, som i sitt yttrande i huvudsak tillstyrkte den ifrågasatta författningsändringen men, bland annat, anmärkte, att det syn- tes lämpligast, om i förevarande sammanhang en helt ny lotteriförordning utfärdades.
På grund av vad sålunda förekommit beslöt Kungl. Maj:t med upphävan- de av 1844 års lotteriförordning utfärda nu gällande förordning i ämnet.
1881 års lotteriförordning har, i vad avser länsstyrelses befogenhet att meddela tillstånd till varulotteri (3 5), ändrats genom kungörelse den 14 de- cember 1923. Ändringen innebär, att en övre värdegräns — högst 3,000 kronors omslutning — införts beträffande lotterier, som kunna beviljas av länsstyrelse, ävensom att länsstyrelse erhållit rätt att, inom nämnda gräns, lämna tillstånd till lotterier jämväl för andra allmännyttiga ändamål än välgörenhet och konst.
I fråga om tolkningen av de grundläggande bestämmelserna i 1881 års lotteriförordning torde ur facklitteraturen på ifrågavarande område här förtjäna återgivas följande.
Carl Sjunnesson anser i en i Nytt Juridiskt Arkiv, del II, 1893, nr 6, införd artikel om »Kapplöpningsvadens straffrättsliga natur», att 2 5 i förordningen endast skulle avse att giva »en allmän definition» av begreppet lotteri (sid. 13). Någon skillnad skulle sålunda icke bestå mellan »lotteri» enligt 1 5 och »annat företag» varom i 2 & sägs. Författaren kommer på grund av detta antagande till den slutsatsen, att med företag, som nyss nämnts, icke kunde avses andra inrättningar än sådana, som helt nära motsvarade gängse föreställning om egentligt lotteri (d. v. 5. där vinst- fördelningen äger rum :efter lottning eller därmed jämförlig anordning»).
En avvikande mening förfäktades av Åke Hjort i en i Malmö är 1907 utgiven skrift med titeln »Äro de 5. k. tidningslotterierna straffbara enligt svensk rätt?» Under hänvisning till lotteriförordningens tillkomsthistoria framhåller denne (sid. 43), att lagstiftaren med bestämmelserna i 1 % säkerligen åsyftat företag, som verk- ligen vore och gåve sig ut att vara lotterier, exempelvis klass- och nummerlotterier, medan föreskrifterna i 2 & avsåge s. k. lotteriliknande företag, som ägde de flesta av lotteriets kännetecken men kanske mången gång icke gåve sig ut för lotterier.
En ståndpunkt liknande den sist angivna har i nyare litteratur intagits av pro- fessor Nils Stjernberg. Dennes, i sista upplagan av »Kommentar till Strafflagen kap. 17—18» (Uppsala och Stockholm 1930) sid. 152—154, gjorda uttalanden i fråga om den svenska rättens huvudståndpunkt med avseende å lotterier och lotteri» liknande företag torde få härnedan återgivas:
»Från äventyrligt spel, i den mening lagen här tager detta ord, har man — — — att särbålla lotterier. Ty ang. dessa ha sedan gammalt gällt särskilda bestämmel- ser; numera KF. 6/3 1881 ang. förbud mot lotterier m. m. och KF. 22/6 1928 inne- fattande visst tillägg till nämnda förordning samt T.F.O. 3:12 in fine. Ett lotteri är ett företag, varigenom ett subjekt (anordnaren) genom utfästelse i enlighet med en tillkännagiven plan inbjuder andra subjekt till förvärvande av en alldeles över— vägande av slumpen (lottning eller annan därmed jämförlig anordning) beroende ekonomisk vinstmöjlighet mot erläggande av bestämda ekonomiska motprestatio- ner, åtminstone av alla dem som icke bliva vinnare, samt att enligt planen samtliga dessa vinstmöjligheter förutsättas förverkligade genom ett enhetligt ordnat förfa- rande. I övrigt kunna alla spelets kännetecken därvid föreligga. Även anordnaren kan sålunda underkasta sig en viss risk för förmögenhetsförlust; jfr rättsfall 1916 s. 469. Anordningen kan förutsätta en verksamhet av de i lotteriet deltagande för vinstmöjlighetens realiserande. Det avgörande är att vinstmöjligheten och mot- prestationens storlek äro enligt den tillkännagivna planen bestämda, så att det icke står deltagarna fritt att genom godtyckligt ändrande av motprestationens storlek bereda sig ändrade vinstmöjligheter. Det s. k. rulettspelet faller därför utanför lot- teriets område, ehuru det eljes i mycket äger dess kännetecken; jfr ovan. Innebär inbjudan icke någon ekonomisk förlustrisk för deltagarna, i ty att deras motpresta- tioner, bortsett från den av utfästelsen beroende vinstmöjligheten, skola göras mot erhållande av full ekonomisk valuta, är företaget enligt i vårt land härskande rätts- uppfattning icke att anse såsom lotteri i egentlig mening; jfr rättsfall 1874 s. 197. Emellertid skall enligt stadgande i 2 5 av K.F. 6/3 1881 vad som är stadgat ang. lotterier gälla även 'annat företag, varigenom åt en eller flera av de däruti deltagande erbjudes i penningar eller i penningars värde utfäst och efter lottning eller därmed jämförlig anordning utgående vinst till högre belopp än det, som erbjudes åt en var av deltagarna”. Innebörden av denna bestämmelse är först och främst den, att även om man under uttrycket 'lotteri' vill hän- föra allenast sådana anordningar, vid vilka vinstmöjligheten är avsedd att rea- liseras medelst lottning, hit bli att hänföra även sådana fall, då den är avsedd att förverkligas genom ”annan därmed jämförlig anordning”. Ang. vad under sist- nämnda uttryck är att hänföra, se rättsfall 1891 s. 59 (s. k. ringkastningsspel icke
)
ansett såsom lotteri); 1899 s. 503 (anordnande av prisskjutning med en s. k. luft— kanon, vilken icke synes ha varit avsedd att inriktas av den skjutande, dit hänfört); rättsfallen 1908 s. 399 och 418, 1909 s. 29 och 1910 s. 98 (anordnande av gissnings- tävlan under vissa förhållanden hänfört under förevarande stadgande); rättsfall 1908 s. 399 (anordnande av premieut-delning å utgivna premiekuponger på grund- val av den ordning, i vilken de insända kupongförsändelserna öppnades, hänförd under förevarande stadgande), 1916 s. 469 (anordning, varigenom vinsten bestämts att utgå på grundval av datum för gjord beställning, hänförd under förevarande stadgande). Men vidare inbegripas under nämnda stadgande även de ovan angivna fall, då inbjudan i fråga icke innebär någon ekonomisk förlustrisk för deltagarna, i ty att deras förmögenhetsprestationer skola göras mot erhållande av full eko- nomisk valuta, även bortsett från den av utfästelsen beroende vinstmöjligheten; se ovannämnda rättsfall 1908 s. 399 och 418; 1910 s. 98; 1916 s. 469. Stadgan- dets krav på ett 'företag”, och ett företag, 'varigenom' ”erbjudes” 'en utfäst och efter lottning eller därmed jämförlig anordning utgående vinst', innefattar emellertid säkerligen ett krav på, att det skall föreligga en genom utfästelse enligt en bestämd plan gjord inbjudan till förvärvande av en av lottning eller därmed jämförlig an- ordning beroende vinstmöjlighet; se rättsfall 1908 s. 224. Däremot synes det icke vara något hinder för stadgandets tillämpning, att sådan inbjudan skett på grund- val av till anordnaren redan fullgjorda ekonomiska prestationer eller att ens någon motprestation överhuvud betingats för 'deltagande i företaget'; jfr rättsfall 1905 s. 120; 1927 B. 740 samt 1928 s. 279.»
1928 och 1931 års förordningar, innefattande vissa tillägg till 1881 års lotteriförordning.
Genom särskilda förordningar den 22 juni 1928 (nr 189) och den 21 maj 1931 (nr 115) innefattande tillägg till 1881 års lotteriförordning hava medde- lats vissa förbud mot yrkesmässigt avyttrande av andelar och vinsträttig- heter i premieobligationer, lottsedlar och dylika bevis ävensom mot yrkes- mässig avbetalningshandel med handlingar av ifrågavarande art.
I 1928 års förordning stadgas som följer: Ej vare, ändå att förordningen den 6 augusti 1881 angående förbud mot lotte- rier och andra dylika företag samt mot försäljning av lotter för in- eller utländska lotteriers eller andra sådana företags räkning icke är tillämplig, medgivet att be- driva yrkesmässig verksamhet, varigenom andel i premieobligation eller i annat bevis om delaktighet i företag, som ovan nämnts, avyttras eller särskild rätt till den ä sådant delaktighetsbevis utfallande vinst eller andel däri tillförsäkras annan.
Bryter någon mot vad sålunda stadgats, skola bestämmelserna i 4—6 åå i nyss- nämnda förordning äga motsvarande tillämpning.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1928 men äger icke tillämpning å dess- förinnan slutna avtal.
Var som, då förordningen träder i kraft, lovligen bedriver yrkesmässig verk- samhet, varom ovan sägs, vare, därest han vill fortsätta densamma, därtill be- rättigad, såframt han före den 1 oktober 1928 därom gör skriftlig anmälan hos länsstyrelsen i det län, där rörelsen drives; dock må verksamhet, som innebär till- försäkrande av särskild rätt till den å premieobligation eller annat bevis om del- aktighet i lotteri eller annat sådant företag utfallande vinst eller andel i sådan
vinst, ej fortgå längre än till den 1 juli 1929. Verksamhet, varom i detta stycke , nämns, må icke utsträckas att avse företag av omförmält slag, till vars anordnande 3 tillstånd erhållits först efter förordningens ikraftträdande. '
Stadgandet i 1931 års förordning är av följande lydelse: Vid yrkesmässig försäljning av premieobligationer eller andra bevis om delak- tighet i lotteri eller annat företag, som avses i förordningen den 6 augusti 1881 angående förbud mot lotterier och andra dylika företag samt mot försäljning av lotter för in- eller utländska lotteriers eller andra sådana företags räkning, må sådant delaktighetsbevis icke säljas mot betalning i särskilda poster eller av säljaren un- der villkor av något slag innehållas såsom säkerhet för betingad köpeskilling för delaktighetsbeviset; dock att premieobligation, som utgivits av riksgäldskontoret, må, även om den för sagda ändamål innehålles, mot betalning i särskilda poster säljas av riksgäldskontoret eller av annan med dess tillstånd.
Bryter någon mot vad sålunda stadgats, skola bestämmelserna i 4—6 55 nyss- nämnda förordning äga motsvarande tillämpning.
Denna förordning träder i kraft den 1 juni 1931 men äger icke tillämpning i fråga om delaktighetsbevis, som utgivits före sagda dag.
1934 års vadhållningsförordning.
Förordningen den 7 juni 1934 (nr 237) angående vadhållning i samband med tävlingar reglerar sådana lotteribegreppet tangerande företeelser som totalisatorspel och tippning. Beträffande förordningens tillkomst och syfte- mål hänvisas till betänkandet angående penninglotteri (sid. 14 och 39) samt Kungl. Maj:ts proposition i ämnet den 2 mars 1934 (nr 231).
Förordningen upptager följande stadganden:
1 &. I samband med kapplöpning eller annan tävlan må ej vadhållning medelst så kallad totalisator eller på annat därmed jämförligt sätt för allmänheten anord- nas, med mindre Kungl. Maj:t därtill meddelat tillstånd.
2 %. Ej må någon främja deltagandet i sådan inom landet anordnad vadhåll- ning, som ej är tillåten, eller i utländsk vadhållning
genom att för egen eller annans räkning utbjuda, avyttra eller eljest tillhanda- hålla bevis om rätt till delaktighet i vadhållningen eller annan handling, avsedd för detagande däri;
genom att för egen eller annans räkning uppbära insatser i vadhållningen eller förmedla insamlandet av insatser; eller
genom att eljest tillhandagå annan vid deltagande i vadhållningen. Det vare ock förbjudet att kungöra försäljning eller förmedling av bevis eller annan handling, som ovan nämnts, eller att sprida inbjudningar, planer, vinstför- teckningar eller andra liknande meddelanden, som hava avseende ä vadhållning, varom nu är fråga.
Utan medgivande av den, som erhållit tillstånd att anordna vadhållning, må ingen yrkesmässigt eller eljest mot ersättning tillhandagå annan vid deltagande i vad- hållning, som är tillåten.
3 5. De i 1 och 2 %% stadgade förbud skola även hava avseende å sådan vad- hållning, vid vilken såsom villkor för deltagande fordras medlemskap i viss före- ning, därest föreningen tillkommit väsentligen för anordnande av dylik vadhåll- ning eller vadhållningen eljest, såsom med avseende å omfattningen eller de villkor,
varunder deltagande må ske, är att jämställa med vadhållning, anordnad för all- mänheten.
4 &. Överträdelse av de i 1, 2 och 3 åå stadgade förbud straffas med dagsböter. Beträdes någon, som förut fällts till straff för förseelse, som i första stycket av- ses, andra gången eller oftare med sådan förseelse eller har förseelsen skett i större omfattning eller yrkesmässigt, må till fängelse i högst ett år dömas.
5 &. Den, som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse mot denna förordning, fortsätter samma förseelse, skall, när han varder därtill lagligen för- vunnen, för varje gång stämning delgivits fällas till särskilt ansvar.
6 %. Dömes någon för förseelse mot denna förordning, vare tillika förverkade de vid vadhållningen gjorda insatser, vilka han uppburit, samt kuponger, delaktig— hetsbevis och andra dylika vadhållningen avseende handlingar.
7 %. Åtal för förseelse mot denna förordning anhängiggöres vid allmän domstol och utföres av allmän åklagare.
8 &. Böter, som ådömas enligt denna förordning, ävensom insatser, som dömas förbrutna, tillfalla kronan.
Saknas tillgång till böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna straff— lagen.
Ur facklitteraturen på området må här återgivas följande uttalande i professor Nils Stjernbergs förutnämnda arbete (sid. 151) ifråga om vadhåll- ningens avgränsning gentemot lotterier och spel som avses i 18 kap. 14 & strafflagen:
»Från spel har man att särhålla vadet. Det avgörande är här icke, huruvida i av— talet deltagande förutsättas skola genom egen verksamhet inverka på utgången eller ej. Ty så kan vara förhållandet även vid ett vad. Det för vadet utmärkande är fastmera, att avtalet ifråga objektivt sett framstår såsom ett uttryck för en strid mellan olika meningar eller uppfattningar hos deltagarna angående vissa existenta eller i framtiden inträffande sakförhållanden. I fråga om existenta sakförhållanden får så anses vara fallet, därest de deltagande vid avtalets ingående ägt möjlighet att konstatera sakförhållande! ifråga, varemot rena gissningstävlingar äro att hän- föra till spelets område; jfr rättsfall 1909 s. 29 (gissningstävlan ang. beloppet av en i flaska innesluten penningsumma ansedd såsom lotteri, icke såsom vadhållning). I fråga om framtida sakförhållanden får så anses vara fallet, även om slumpen därvid förutsättes kunna spela in, men utfallet likvisst, objektivt sett, framstår så- som väsentligen grundat i redan konstaterbara sakförhållanden.»
Vid en jämförelse mellan gällande vadhållningsförordning och gällande lotteriförordning framstå i övrigt följande huvudsakliga skiljaktigheter.
Medan lotteriförordningen — med viss dispensrätt för länsstyrelse ifråga om mindre lotterier — i princip kategoriskt förbjuder inrättande och öpp- nande för allmänheten av lotterier och liknande företag, stadgas i vadhåll- ningsförordningen förbud mot anordnande av viss offentlig vadhållning med mindre Kungl. Maj :t därtill lämnat tillstånd.
Lotteriförordningen förbjuder endast utbjudande eller avyttrande samt kungörande av försäljning av lottsedel och dylikt bevis. Enligt vadhållnings- förordningen är det med avseende å utländskt och annat illegalt vadhåll- ningsföretag därjämte förbjudet att på annat sätt än genom utbjudande eller avyttrande tillhandhålla handling avsedd för deltagande i sådant före- tag, att uppbära insatser eller förmedla insamlandet av insatser i företaget, att eljest tillhandagå vid deltagande däri, att kungöra försäljning eller
förmedling av handling, som nyss nämnts, ävensom att sprida inbjudningar, * planer, vinstförteckningar eller andra liknande meddelanden.
I motsats till lotteriförordningen innehåller vadhållningsförordningen vis- " sa förtydligande bestämmelser angående förbud mot bedrivande av i för- ordningen avsedd verksamhet inom föreningar.
Vadhållningsförordningen innehåller slutligen, jämfört med lotteriförord- ningen, mera moderna och utförliga ansvars- och åtalsbestämmelser.
Statslotteriutredningen har, till fullgörande av särskilt uppdrag, i skrivelse till chefen för handelsdepartementet den 2 juni 1937 föreslagit tillägg till vadhållningsförordningen av sådant innehåll, att det skall vara förbjudet att för allmänheten utan tillstånd anordna vadhållning även där vadhåll- ningen icke står i samband med tävlingar.
Tryckfrihetsförordningen.
I tryckfrihetsförordningen (se Sv. förf. saml. 1937: 729) hava genom beslut vid 1881 och 1882 års riksdagar, med anledning av i ämnet väckta motio- ner, i form av tillägg till 5 3 mom. 12 införts nedanstående, ännu gällande bestämmelser angående utgivande i tryck av vissa meddelanden ifråga om lotterier:
åB.
Under de — — — tryckfriheten anses:
12:o. Lögnaktiga uppgifter — — — och förledande; brotten umgällas med bö- ter från trettiotre riksdagar sexton skillingar till och med etthundra riksdaler, och skriften konfiskeras; skolande med böter till enahanda belopp beläggas inbjudnin- gar till deltagande uti inländskt lotteriföretag, som ej tillåtet är, ävensom i utländskt lotteri.
Beträffande tillkomsten av detta stadgande hänvisas i övrigt till konstitu- tionsutskottets utlåtanden år 1880, nr 8, och 1881, nr 5.
Skrifter innehållande lotterimeddelanden av den art som avses i 5 3 mom. 12 kunna icke konfiskeras och på grund av stadgandet i % 4 mom. 4 första stycket icke heller beläggas med kvarstad.
Tryckfrihetsförordningen giver ingen möjlighet till ingripande mot från utlandet inkomna, på främmande språk författade skrifter med innehåll som nyss nämnts (jämför & 4 mom. 11). Med avseende å utifrån inkomna på svenska språket tryckta lotterimeddelanden innehåller tryckfrihetsför- ordningen icke heller annat än ett i praktiken tämligen värdelöst stadgande i 5 4 mom. 10.
Bestämmelser, motsvarande föreskrifterna i vadhållningsförordningens 2 % hava, oaktat tanken härpå framkastats i ovan omförmälda proposition 1934: 231, hittills icke blivit införda i tryckfrihetsförordningen .
Med avseende å avgränsningen mellan tillämplighetsområdena för nyss återgivna stadgande i & 3 mom. 12 tryckfrihetsförordningen och motsvaran- de bestämmelser i lotteriförordningen hava anförts följande tolkningar.
Konstitutionsutslcottet vid 1881 års riksdag utgick i sitt ovan berörda ut- låtande, nr 5, från, att innehållet i tryckt skrift, på grund av stadgandena i 5 1 inom. 1 tryckfrihetsförordningen , icke i något fall kunde åtalas an- norlunda än denna lag bjöde. En följd härav vore enligt utskottets uppfatt- ning, att utbjudandet av lotter, vilket i lotteriförordningen vore belagt med straff, däremot för det dåvarande icke kunda åtalas, om utbjudandet skedde i tryck, emedan tryckfrihetsförordningen icke stadgade någon ansvarspå- följd för en sådan handling.
Ett motsatt betraktelsesätt har kommit till uttryck, bland annat, i det tryckta betänkande med förslag till tryckfrihetsförordning, som den 20 de- cember 1912 avgivits av särskilda kommitterade inom justitiedepartementet. Efter att hava redogjort för konstitutionsutskottets ovanberörda uttalanden anförde dessa sakkunniga (sid. 152 och 153) i huvudsak följande:
»I den i viss mening fullt riktiga satsen, att ”enligt tryckfrihetslagen kan vad som i tryck lägges under allmänhetens ögon icke åtalas annorlunda, än samma lag bjuder”, torde emellertid här utskottet hava inlagt en vidsträcktare innebörd än den i verkligheten äger. Om varje brottsligt förfarande, som begagnar det tryckta ordet som medel att nå sitt syfte, gäller visserligen icke, att det vore straffbart en- dast i kraft av stadgande i tryckfrihetsförordningen, varav jämväl skulle följa, att boktryckare resp. tidnings ansvarige utgivare vore i denna sin egenskap därför an- svarig. För en bedräglig annons exempelvis ansvarar den bedrägliga annonsören; boktryckare eller tidningsutgivare blott om och i den mån han enligt allmänna straffrättsliga regler varit delaktig i bedrägeriet, men i så fall efter allmän straff- lag. Även om bedrägeriet enligt vår rätt vore straffbart redan på försöksstadiet och försökshandlingen i givet fall bestått blott av den tryckta annonsen, vore saken att bedöma på enahanda sätt. Grunden är tydligen den, att vad tryckfrihetsförord- ningens citerade & 1 mom. 1 hägnar med grundlagsskydd är yttrandefrihet i tryck; men kriminaliseringen av ett förfarande såsom oredligt har intet med frågan om yttrandefrihetens gränser att göra. Men på liknande sätt lärer i själva verket för- hålla sig med lotteriförseelser; synpunkten av yttrandefrihetsmissbruk är icke den, som är den tillämpliga på en tryckt inbjudan till deltagande i lotteri, lika litet som på en muntlig sådan. Man finner ock att domstolarna ej tvekat upptaga till be- dömande åtal enligt lotteriförordningen å ett 'anordnande av lotteri', som tagit sig uttryck allenast i utfärdande av tryckt inbjudan. Häremot torde ej heller befogad anmärkning kunna göras; men med 1881 års konstitutionsutskotts ståndpunkt vore det svårligen förenligt.
Av det sagda följer emellertid icke, att icke upptagande av förbud mot publika- tion av meddelanden om lotterier i tryckfrihetslagen är försvarligt och t. o. m. praktiskt lämpligt. Ett effektivt bekämpande av den utländska lotterireklam, som förmedlas genom tryck, kan svårligen ske utan att boktryckare och tidningsutgivare ställas i ansvar för de lotterimeddelanden som utgå från tryckeriet eller inflyta i tidningen, efter enahanda grunder, som gälla om tryckfrihetsmissbruk. Och dylik ansvarighet kan tydligen med fog dern åläggas under förutsättning att av medde- landets eget innehåll (eventuellt i förening med andra av dem kända fakta) framgår dess mot publikationsförbudet stridande karaktär, en förutsättning, som här i de praktiskt viktiga fallen uppenbarligen förefinnes. Vid sådant förhållande synes den enklaste utvägen vara att låta detta förbud kvarstå inom tryckfrihetslagens ram.»
Även i nyare juridisk litteratur har den av 1881 års konstitutionsutskott hävdade uppfattningen, att brott, begånget genom tryckt skrift, aldrig skulle ? kunna åtkommas annat än genom tryckfrihetsförordningen , ansetts felaktig. (Se bl. a. professor Robert Malmgrens edition av Sveriges Grundlagar, 1937 års upplaga, sid. 220.)
I ett till Kungl. Maj:t den 30 maj 1924 avgivet utlåtande ifråga om s. k. tidningslotterier m. 111. har justitiekanslersämbetet (0. H. Arsell) gjort nedan- stående uttalanden rörande vissa i tryckt skrift intagna lotteriannonser:
En lotteriannons kunde under vissa omständigheter utgöra bevismedel för att (olaga) lotteri anordnats vare sig av annonsören eller av annonsorganet självt. I båda fallen vore (det olaga) lotteriet att bedöma enligt lotteriförordningen och skulle förseelsen beivras i den ordning som gällde för vanlig kriminalprocess.
I andra fall vore lotteriannonsen därjämte själv ett brott mot tryckfrihetsförord- ningen, för vilket annonsorganets ansvarige utgivare kunde bliva straffad i den speciella ordning som gällde för beivrande av brott mot tryckfrihetsförordningen.
Postala föreskrifter.
Genom Kungl. Maj:ts brev till generalpoststyrelsen den 29 juni 1917 hava införts sedan dess gällande bestämmelser rörande förbud mot postbefordran av vissa lotteriförsändelser. Dessa bestämmelser, som sedermera influtit i 4 & allmänna poststadgan äro enligt senaste upplagan av nämnda stadga (den 4 oktober 1932) av följande lydelse:
& 4. Postbefordran medgives icke, därest postfunktionär iakttager, att å försändelses yttre finnes tryckt eller på annat sätt åstadkommet meddelande rörande inköp eller försäljning av lotter i utländskt lotteri eller i inländskt lotteri, till vilket vederbörligt tillstånd icke lämnats, eller att i korsband förekommer med- delande av nu angivet slag eller lottsedel i sådant lotteri, som nu sagts.
lfrågavarande stadgande har tolkats så, att förbudet icke omfattar drag- ningslista, givetvis under förutsättning att å densamma icke finnes något meddelande om försäljning av lotter. Se Ernst Grape, Anteckningar till All— männa poststadgan, huvudarbetet, Stockholm, 1929, sid. 34, vilket arbete även innehåller en redogörelse för stadgandets tillkomst.
Beträffande postbefordran av vadhållningsförsändelser gälla vissa mera omfattande och detaljerade bestämmelser enligt Kungl. Maj:ts brev till ge- neralpoststyrelsen den 15 juni 1934. Däri stadgas följande:
Därest å försändelses yttre eller i korsband förekommer bevis eller annan handling om rätt till delaktighet i vadhållning i samband med tävlan eller tillkännagivande om sådan rätt;
tillkännagivande om försäljning eller förmedling av handling, varom ovan nämnts, eller rekvisition av dylik handling; eller
inbjudan, plan, vinstförteckning eller liknande meddelande, avseende vadhåll- ning av ovan angiven art,
må försändelsen icke postbefordras eller till adressaten utlämnas, såvida icke fråga är om vadhållning, till vilken Kungl. Maj:t lämnat tillstånd, och försändelsen är avsänd av eller adresserad till den, som erhållit tillståndet, eller dennes ombud.
Föreskrifter om stämpelavgift å lottsedlar och om skatt å lotterivinster.
Vissa författningsbestämmelser angående lotterier äro utfärdade även i form av föreskrifter om stämpelbeläggning av lottsedlar samt om särskild skatt å lotterivinster. '
Ifråga om stämpelplikten gälla stadgandena i 8 och 56 åå förordningen den 19 november 1914 (nr 388) angående stämpelavgiften. Förstnämnda paragraf, sådan den för närvarande lyder, stadgar, att lottsedel för delta- ganwdei lotteri, som med Kungl. Maj:ts tillstånd anordnats, skall av lotteriets anordnare före utlämnandet förses med stämpel, då lotteriet avser pen- ningar, av 20 öre för varje hel krona av det belopp, varå lottsedeln lyder, och, då lotteriet avser andra värdeföremål, av 10 öre för varje lottsedel. Enligt förslag till innevarande års riksdag skall berörda stadgande emeller- tid från och med den 1 januari 1939 i samband med penninglotteriväsendets omorganisation på det sätt ändras, att stämpelplikt allenast föreligger, då lotteriet avser andra värdeföremål än penningar. Jämlikt 56 5 kan skyl- digheten att förse varje särskild lottsedel med stämpel utbytas mot en för- pliktelse att inbetala på de försålda lottsedlarna belöpande stämpelavgifter till generalpoststyrelsen.
Beträffande vinstskatten hava särskilda författningar utfärdats, nämligen förordningen den 28 september 1928 (nr 376) angående särskild skatt å vissa lotterivinster samt kungörelsen den 21 december 1928 (nr 486) om uppbörd och redovisning av särskild skatt å vissa lotterivinster. Härjämte finnas bestämmelser angående skattskyldigheten för lotterivinst intagna i de allmänna författningarna om skatt för inkomst (kommunalskattelagen, 19 och 35 åå; jfr. förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, 2 å). Ifrågavarande författningar synas i förevarande sammanhang vara av underordnat intresse.
Vissa domstolsavgöranden i lotterifrågor.
För att bilda sig en uppfattning om vederbörande domstolars och andra myndigheters tolkning av gällande bestämmelser rörande lotterispel o. dyl. hava sakkunniga genomgått hithörande prejudikat från högsta domstolen ävensom åtskilliga under senare år avkunnade utslag av rikets hovrätter och vissa underdomstolar. I sistnämnda avseende har ett omfattande ma- terial införskaffats, bland annat i form av rättegångshandlingar från råd- husrätten och polisdomstolen i Stockholm samt från polisdomstolen i Malmö. Resultatet av sakkunnigas undersökning framgår av nedanstående samman- ställning. Sifferhänvisningarna däri avse beträffande högsta domstolens ut- slag vederbörande sidor i Nytt Juridiskt Arkiv, del I, och i övriga fall dagen för utslaget.
A. Fråga om olovligt anordnande av lotteri eller lotteriliknande företag.
]. Egentliga lotterier, karaktären av lotteri icke bestridd (1 & lotteriförordningen). Ansvar.
Polisdomstolen eller rådhusrätten i Stockholm: För enskild persons räk- ning anordnat s. k. amerikanskt lotteri, d. v. 5. ett slags tombola, där lott- sedlarna betinga olika pris, i allmänhet motsvarande serien 1 99 (öre); i två fall i kafélokaler ('/11 32, ",/., 33, 3/8 34, 3/6 och ”]11 36). — S. k. rosen- gård, d. v. s. lotterna försäljas i förening med pappersblommor o. dyl. (11/9 31, 7/6 35).
II. Lotteriliknande företag (2 & lotteriförordningen).
a. Företag, där sannolikheten att vinna synes hava bestämts uteslutande av slumpen.
Ansvar.
Högsta domstolen: Anordnande av prisskjutning med en s. k. luftkanon, vilken icke synes hava varit avsedd att inriktas av den skjutande (1899: 503). Ett affärsföretag lät efter en förut kungjord plan till sina kunder utdela ett antal varupresenter av olika värde, därvid presenternas fördelning be-
stämdes av den nummerordning, vari företaget vid öppnandet placerat vissa av kunderna insända rekvisitionsbrev å andra varor (1905: 120). — Ett bok— förlag anordnade utdelning av »premier» till abonnenterna å visst bokverk, därvid fördelningen ägde rum på grundval av den ordning, i vilken vissa av abonnenterna insända kupongförsändelser öppnades (1908: 399).
En skomakare utfäste sig att laga skodon gratis åt personer, som inläm— nade dessa under viss tid, varom förseglad uppgift i förväg inlämnats till notarius publicus (1916: 469).
En veckotidskrift i Stockholm föranstaltade ett s. k. penninglotteri, där penning- och bokpris av skiftande värden utlottades på olika sparbanks- böckers littera och nummer. Dragningslistan publicerades i tidskriften. Sär- skild avgift för deltagande i »lotteriet» erfordrades icke utöver viss insätt- ning på postsparbanken (1934: 146). Fortsättning av samma förseelse en- ligt 5 % lotteriförordningen (1934: 149).
Polisdomstolen i Stockholm: Av olika veckotidskrifter genom lottning och därmed jämförlig anordning (s. k. »lyckonummer», »presenttävlan» o. dyl.) verkställda gratisutdelningar av penning- och varuvinster å sammanlagt ett eller flera tusen kronor per tävling, högsta vinsten ofta ä 1 000 kr.; insän- dande av ur vederbörande tidskrift uttagen tävlingskupong var icke alltid obligatoriskt ("'/n 31, 26/2 och 17/3 32, 13/11 33). — En daglig tidning bekostade i särskild »pristävlan» en kryssning med m/s Gripsholm åt den, vars an- mälan till tävlingen först utdragits (under kontroll av notarius publicus); ingen avgift utgick (6/12 35).
Skomakare lottade gratis ut skodon till kunder (22/11 35). Polisdomstolen i Malmö: Utgivare av veckotidskrift lät läsekretsen utan särskild avgift utöver prenumerationspriset eller priset för visst bokverk samt i vissa fall helt avgiftsfritt deltaga i spel på vissa lotter i svenska pen- ninglotteriet (9/9 och 30/9 30, 18/1 31, 18/2 32). — Veckotidskrift utlyste gra- tisutlottning av vinster med sammanlagt värde av 48000 kr., högsta vinst 500 kr. Nummersedlar för deltagande i utlottningen medföljde tidskriften. Ingen särskild insats erfordrades ("*/12 35).
Ej ansvar. Högsta domstolen: En cigarrettillverkare förpackade cigarretter i askar, därvid han i varje ask tillika inlade ett mynt av skiftande valör. Askarna sammanfördes i kartonger på sådant sätt att varje kartong innehöll lika mycket penningar. Han försålde därefter cigarrettaskarna, dock icke an- norledes än kartongvis (1908: 224; tre mot två).
Hovrätten över Skåne och Blekinge: Innehavaren av vissa skoal'färer lät bland allmänheten utdela reklamaffischer rörande dessa affärer, vilka af- fischer, försedda med löpande nummer, berättigade innehavaren till delta- gande i en av utdelaren tilltänkt utlottning av presentkort gällande inköp i dennes affärer. I målet framhölls särskilt, att deltagandet skulle vara av- giftsfritt (17/10 30).
Utgivare av veckotidskrift hade, jämlikt 5 % lotteriförordningen, åtalats för
fortsatt förseelse mot förordningen (förseelsen behandlad av Malmö polis- domstol 18/12 35, se ovan!). Åtalade förfarandet bestod emellertid endast i * publicering av nummer, som vunnits vid en med tidigare stämning redan avsedd dragning (24/4 36).
Svea hovrätt: Åtskilliga på nöjestivoli förekommande spel och spelappa- rater (»Drag Rätt», »Rättvisa», »Peka Rätt», »Revolvo», »Hjärtspelet», »Boll- spelet», »Dockspelet», »Fjäderspelet», »Hjärtats hemlighet», »Rosen», »Kasta tills Ni vinner», »Japan»), däri varuvinster (tyghundar o. dyl.) utgingo till deltagarna på ett med lottning jämförligt sätt. Vinster utgingo emellertid till var och en av deltagarna, och de olika vinsternas värde företedde inga väsentliga variationer; ingen av de utlottade varorna hade lägre minuthan- delsvärde än insatsen (1/7 37).
b. Företag, där sannolikheten att vinna, i lägre eller högre grad synes hava bestämts, förutom av slumpen, även av deltagarnas skicklighet.
1) Spel och spelanordningar på nöjestillställ- ningar och allmänna platser.
Ansvar.
Högsta domstolen: Vid en fest, dit allmänheten ägde fritt tillträde, an- ordnades mot viss avgift en pristävlan, i vilken deltagarna hade att gissnings- vis uppgiva innehållet i en med silver- och kopparslantar fylld glasflaska (1909: 29).
Svea hovrätt: S. k. bromsspel: ett slags roulettspel om penningar med flera samtidigt deltagande spelare, vilka var för sig skola försöka att genom en gemensam bromsanordning hejda en roterande visare framför spelarens eget nummer (27/12 32).
Polisdomstolen och rådhusrätten i Stockholm: Spelautomater av s. k. ame- rikansk roulett-typ: Efter inkast av pollett eller 5-öring igångsättas vissa ro- terbara hjul. Då dessa stanna i vissa givna lägen, kan vinst (i form av polletter eller 5-öringar) erhållas. Den spelande kan i särskilt gynnsamma fall genom bromsning påverka hjulen så, att de stanna i nämnda lägen. Anordnarna hade förelagts att inkomma med utlåtande från statens prov- ningsanstalt, huruvida automaterna vore av sådan beskaffenhet, att vinsts erhållande vore uteslutande beroende av den spelandes skicklighet. Prov- ningsanstaltens undersökningar utvisade emellertid, att vid spel på appara- ten intill minst 500 gånger graden av sannolikhet för vinst genom övning och skicklighet icke nämnvärt höjdes (*”/5 31, två mål).
Olika spelanordningar med flera samtidigt deltagande, s. k. >>Monte-Carlo- spel», >>Lyckohjul» och »Planetariespel» av i huvudsak samma typ som det av Svea hovrätt den 27/12 32 bedömda bromsspelet ("(n 31, 17/10 34, 19/7 35). Roulettartad anordning, som manövreras av en spelare åt gången (”I: 33). Spelautomater av s. k. Hansa-typ med pollettvinster (17/10 34, 19/7 35).
»Beano»-spel: ett slags kombination av pilkastning och lotteri (9/11 34). Fortuna-liknande spelapparater med vinster bestående av kramvaror eller pilsnerdricka, där av speldeltagarna avskjutna kulors gång till skilda poäng- hål påverkades av vissa automatiska anordningar (go/4 37, två mål).
S. k. förlovningsfester, därvid nummersedlar gratis utdelades till besökar- na, vilka, om de lyckades påträffa annan med samma nummer, kunde er- hålla vissa vinster, bl. a. 25 eller 50 kr. (21/12 34, 2*/5 35).
Ej ansvar.
Högsta domstolen: Ringkastning mot mynt och sedlar (lägst 10 öre, högst 5 kr.), vilka erhöllos som vinster (1891: 59).
Svea hovrätt: Vissa spel och mekaniska spelanordningar, benämnda re- spektive >>Femöresrullning», »Pröva lyckan», »Zig-zagspelet», »Pilspelet», »Kransspelet», »Kul- eller lampspelet», »Ringkastning om penningar» och »Pilkastning om penningar» (1/7 37). I kransspelet och pilspelet rn. fl. spela flera personer mot varandra med användande av bl. a. bromsanordningar, dock att något mekaniskt sammanhang därvid icke förekommer mellan de olika spelarnas åtgöranden. Svarandena hade i polisdomstolen i Stockholm åberopat intyg från vissa vid Stockholms högskola utförda experimentalpsyko- logiska undersökningar med avseende å spelens och spelanordningarnas ka- raktär av skicklighetsspel. Även polisdomstolen hade frikänt.
Olika fortuna-liknande spelapparater (»Zoom», »Big Bertha», »Balance» m. fl.) i vilka vinster bestående av olika kramvaror utfästes till spelare, som uppnått vissa poäng, och där av speldeltagarna avskjutna kulors gång till skilda poänghål påverkades av vissa automatiska anordningar (elektriska reläer m. m.). Statens provningsanstalt hade beträffande vissa hithöran- de apparater intygat, att vinstchansen i avsevärd grad vore beroende på den spelandes skicklighet. Rådhusrätten hade likväl fällt till ansvar, un- der åberopande av att de spelande icke haft möjlighet att genom färdig- het i apparaternas handhavande i avgörande mån inverka på spelutgången. Hovrätten frikände dels enär en del av anordningarna icke vore av sådan beskaffenhet att de fölle under 2 & lotteriförordningen och dels »med hän- syn till vad i målet blivit upplyst angående vinsternas värde och beskaf- fenhet» vid de övriga anordningarna, även om utgången av spelet å dessa >>i väsentlig mån varit beroende av tillfälligheten» (7/12 37).
Rädhusrätten i Söderhamn: S. k. bromsspel med flera deltagare och med mekaniskt sammanhang mellan de olika spelarnas åtgöranden (29/12 30).
Anmärkning: I de tillståndsresolutioner, som av vederbörande polis- myndigheter utfärdas på ansökning om tillstånd att anordna nöjestivoli o. dyl. bruka vissa förbehåll inryckas rörande lotterier och lotteriliknande företag. Därvid har, exempelvis, överståthållarämbetet under senare år föreskrivit följande villkor, näm- li en, g». . . att sådana nöjesanordningar icke förekomma, varigenom åt allmänheten ut- fästes penningvinst och att i övrigt intet förekommer, som strider emot kungl. för- ordningen den 6 augusti 1881 angående förbud mot lotterier etc.» (1930); eller ». . . att 5. k. penningautomater (s. k. nöjesautomater) icke förekomma;
att sådana nöjesanordningar ej förekomma, som strida mot gällande lagliga före- skrifter.» (1935.)
1 |
Såväl i samband med prövningar av ansökningar i ovan berörda ärenden som ' i mål om olovligt utställande av spelapparater hava — såsom tidigare berörts —— ut— låtanden brukat inhämtas från sta t e n 5 p r 0 v ni 11 g 5 a 11 st al t. Provningsanstal- ten har beträffande normerna för sin bedömning av sådana apparater i slutet av år 1936 lämnat polisen i Stockholm en utförlig redogörelse, vilken såsom bilaga fo- gats vid detta betänkande.
2) Genom press- och andra tryckalster anordnade giss- ningstävlingar, korsord, »feltävlingar» och liknande pristävlingar.
Ansvar.
Högsta domstolen: Ett bokförlag anordnade en pristävlan, däri viss vinst utlovades till den av abonnenterna å ett av förlaget utgivet bokverk, vilken kunde rätt eller närmast rätt gissa antalet tävlande. Anordnaren invände, att ingen särskild avgift utgick för deltagandet i tävlingen (1908: 399).
En Malmötidning anordnade i december 1906 en tävlan med penningpris å sammanlagt 2 200 kr., däri deltagarna hade att gissa antalet födda i Malmö- hus län under år 1906. Ingen insats erfordrades utöver prenumerationsav- gift (1908: 418).
En Stockholmstidning anordnade i december 1906 en pristävlan, som gick ut på gissning av antalet ord i trontalet till 1907 års riksdag och i vissa andra anföranden vid samma riksdag. Deltagandet gjordes beroende av prenume- ration. Såsom högsta vinst utfästes 1 500 kr. (1910: 98).
Vissa genom annonser i olika tidningar utlysta pristävlingar (1927, not. B. nr 734).
En bokförläggare i Malmö lät genom annonser i en tidskrift och i en daglig tidning inbjuda allmänheten till deltagande i lätta rebustävlingar om vissa utfästa vinster. För att få deltaga i utdelningen av dessa vinster (vil- ken utdelning, vad beträffade de värdefullare vinsterna, ägde rum slumpvis) tvingades de som löst rebusuppgifterna att av anordnaren även inköpa olika bokverk (1927, not. B. nr 740 och 741).
Utgivaren av en veckotidskrift i Malmö lät genom annons i ett flertal tid- ningar utlysa en tävling om lösande av en ytterligt lätt »korsordsgåta». An- ordnaren utfäste sig att bland dem, som löst korsordsuppgiften, utdela 50 premier, bestående av radioapparater. Det visade sig sedermera, att delta- garna, efter att hava betalat prenumeration för tidskriften och »kostnader» för viss broschyr, för erhållande av premierna även hade att lösa ytterligare en — lätt —— korsordsuppgift. Premierna skulle utdelas till dem, vilkas lös- ningar i sistnämnda tävlan först påträffades (1928: 279; tre mot två, vilka senare åberopade, att särskild insats icke erfordrades i den första tävlingen, samt att den andra icke kunde anses hava huvudsakligen gjorts beroende av slump).
Hovrätten över Skåne och Blekinge: Av en veckotidskrift i Malmö utlyst tävlan, som avsåg utfinnande av diverse felaktigheter i en radioskala (5/7 35).
Polisdomstolen i Stockholm: En veckotidskrift anordnade varje vecka vis- sa enkla gissningstävlingar av typen: »Vem önskar vad?» och »Vem är populärast?», där möjlighet fanns till godtyckligt bedömande av svaren. Priserna, bestående av presentvaror och böcker, omkring 200 st. per täv- ling, utdelades till avsändarna av först öppnade brev med »rätt» lösning. Insändande av kupong ur tidskriften var icke obligatoriskt (”lo, 7/10 Och 4/11 32).
En veckotidskrift anordnade vid flera tillfällen tävlingar med olika pris upp till 1000 kr. i penningar, där det gällde att dels bland olika avbildade nycklar utfinna en med viss avbildad nyckel exakt lika »lyckonyckel» och dels lösa en mycket lätt »bokstavsgåta». Priserna utdelades till dem, som insänt först öppnade lösningar (lö/n och 6/12 35; den senare dagen avsågos fortsatta förseelser enligt 5 å lotteriförordningen). — I en veckotidskrift an- ordnad s. k. »feltävling» (lå/u 35). — I en veckotidskrift varje vecka in- tagna tävlingsuppgifter av växlande karaktär och svårighetsgrad, benämnda »Knåp och Knep» samt »Ordleken» m. m. Vid varje tillfälle utdelades ett mindre antal priser, högsta priset ä 1 000 kr. i penningar. Vinnarna uttogos genom lottning bland dem, som insänt rätt lösning (8/12 35).
Ett större kaféföretag lät genom en tryckt reklambroschyr, som utdelades å företagets kafélokaler, inbjuda allmänheten till att avgiftsfritt gissa, vilka kaféer som funnes avbildade i broschyren. Priser utfästes å sammanlagt 2 050 kronors värde, det högsta å 300 kr. ("I7 34). — Ett större affärsföre- tag i strumpbranschen utlyste viss avgiftsfri gissningstävlan genom en re- klambroschyr, som på olika sätt utdelades till allmänheten. Gissningen gällde det antal strumpor, som under vissa dagar skulle försäljas av företaget. Om flera gissade lika bra, utlovades särskild lottdragning. Ett antal varierande priser utfästes i form av presentkort å högst 200 kr. (16/3 35).
Polisdomstolen i Malmö: I veckotidskrift anordnad tävling, avseende ut- finnande av felaktigheter i avbildning av en penningsedel. Vinsterna besto- do av cyklar. Slumpen var avgörande för urvalet mellan deltagarna i täv- lingen (17/7 35).
Genom annonser i dagliga tidningar lät en affärsman utlysa en kostnads- fri mycket lätt korsordstävlan och utfäste sig att bland deltagarna såsom vinst utlotta en radioapparat (12/2 36).
Ej ansvar.
Hovrätten över Skåne och Blekinge. I en veckotidskrift i Malmö anord- nad s. k. ordlek, där det gällde att ur bokstäverna i visst ord utfinna största möjliga antal andra ord. Priserna utgjordes av ett antal radioapparater. Det bestreds, att vinnarna uttagits bland deltagarna genom lottning eller därmed jämförligt förfarande ("l2 36).
Svea hovrätt: En daglig Stockholmstidning anordnade en omröstningstäv- ling angående vilket av 40 angivna ämnen rörande kulturella och sociala frå-
gor lämpligen borde ställas under offentlig debatt. Pris utgingo till insän- dare av först öppnade röstsedlar på sådant sätt, att den som avgivit först öppnade röstsedeln på det ämne, som samlat högsta röstetalet, erhöll 1000 kr., 'den som avgivit först öppnade röstsedel på ämne, som därnäst nått högsta röstetalet, erhöll 300 kr. 0. s. v. ("*/11 37). — Polisdomstolen hade fällt till ansvar.
Polisdomstolen i Stockholm: En daglig tidning anordnade varje vecka en tävlan, där det gällde att i förväg gissa tidningens totalupplagor. Såsom pris utdelades varje vecka en automobil till den, som gissat rättast. Särskild in- sats erfordrades icke, ej heller innehav av tidningsexemplar (*"/7 31).
B. Fråga om utbjudande och avyttrande av utländska lottsedlar (1 5 lotteriförordningen).
Ansvar.
Högsta domstolen: Två handelsidkare i Malmö ansågos hava avyttrat lot- ter i norska penninglotteriet, oavsett invändning att de endast tillhandagått vid rekvisition av lotterna (1933: 621 och 623).
Polisdomstolen i Stockholm: Vissa innehavare av tobaksaffärer och repre- sentanter för s. k. växelkontor ansågos hava utbjudit eller avyttrat norska lottsedlar, oavsett invändning, som härovan nämnts (""/6 och 20/11 31, 15/7, 12/5 och 21/10 32, 24/3, 7/7 och "IH 33 samt 19/1 34).
Ej ansvar. Högsta domstolen: En kvinnlig »kommissionär» i Hälsingborg hade vid resor till Köpenhamn enligt särskilda uppdrag varje månad omsatt sam- manlagt över 1000 lottsedlar i danska klasslotteriet (1933: 624).
Lotteriförhållanden i vissa främmande länder.
Under rubriken lotteriförhållanden i vissa främmande länder hava i be- tänkandet rörande svenskt penninglotteri lämnats vissa redogörelser beträf- fande såväl existerande lotteriinrättningar som gällande lagbestämmelser om lotterier o. dyl. i ett flertal europeiska länder. Här torde emellertid följande böra tilläggas.
Danmark.
I fråga om rätten att driva spelautomater och därmed besläktade spel kräves en- ligt den i Danmark genomförda ordningen för tivolin och andra folknöjen i första rummet, att anordnaren skall vara innehavare av s. k. marknadspass, som utfärdas av polisen i vederbörandes hemort. Härjämte fordras tillstånd av polismyndigheten i den ort, där rörelsen är avsedd att bedrivas.
I ett år 1936 från justitieministeriet till polismyndigheterna utfärdat cirkulär har inskärpts, att varje slags hasardspel (»Lykkespil») om penningar -— därunder inbe- gripna spelautomater skulle anses strida mot i lagstiftningen gällande förbud mot hasardspel, varför tillstånd till sådant spel icke finge meddelas. Tillstånd till ha- sardspel om varor borde lämnas endast, där vinsterna vore av ringa värde och spe- lets underhållande karaktär vore så övervägande, att företaget närmast hade karak— tären av »Forlystelse». Eventuella varuvinster skulle vara av dansk tillverkning. Om vinster utginge i poletter, skulle dessa allenast få användas till inköp av varor och såsom betalningsmedel för tillträde till nöjen på samma marknadsplats eller dy- likt. Skicklighetsspel sådana som ringkastning och liknande borde tillåtas endast, där spelarnas insatser och vinsternas värde hölles inom snäva gränser.
Norge.
I 3 % av gällande norska lotterilag är — såsom av statslotteriutredningens mer- omnämnda betänkande (sid. 68) jämväl framgår — föreskrivet, att alla postförsän- delser i korsband, som antagas innehålla meddelanden från utländska lotterier eller agenter för sådana, skola undersökas av postväsendet och, om misstanken visar sig grundad, tillbakasändas.
I anslutning till detta stadgande har genom norska poststyrelsens försorg utfär- dats ett cirkulär (64/1921) av följande lydelse:
»På foranledning har Justisdepartementet uttalt at det antar at den omstendighet at en utenlandsk avis inneholder trekningsliste vedkommende et utenlandsk lotteri, icke bar vare til hinder for at avisen befordres i posten til de faste abonnenter her i landet. Hvis derimot en avis med sådant innhold blir omsendt i korsbånd til personer som ikke er abonnenter og i det hele under omständigheter som viser at hensikten med omsendelsen er å tilstille adressatene den i avisen inneholdte trek- ningsliste, antas den å rammes av bestemmelserne i lotterilovens & 3.»
Norska regeringen har i april 1938 förelagt stortinget en proposition med förslag 3—388250.
till ny lotterilag. Förslaget, som i huvudsak bygger på ett i september 1937 avgivet sakkunnigförslag, innehåller, bland annat, följande.
Med lotteri förstås ett företag, vari deltagarna mot insats erhålla vinst på grund) av lottdragning eller liknande förfarande, där utfallet beror av slumpen (»tillfället» ). , ] tveksamma fall avgör vederbörande departement med bindande verkan, huru- vida lotteri föreligger (& 1). —— Lotterier få, med undantag för mindre välgören- hetslotterier el. dyl. av närmare angivet slag (vinstvärde högst 1 500 kr.), icke an- ordnas utan särskilt tillstånd.
Lotteriliknande företag regleras i särskilda paragrafer. -— Företag sådana som målskjutning och ringkastning samt spelapparater och liknande inrättningar må, där de icke äro att anse som lotteri enligt 5 1, anordnas efter tillstånd av polismyn- dighet och under poliskontroll. I sådana företag må vinsternas värde icke överstiga belopp, som fastställes av vederbörande departement. — Det skall vara helt förbju- det att bedriva verksamhet avseende förmedling m. 111. av vadhållning i samband med tävlingar. — Beträffande gissnings- och andra pristävlingar skall, där de icke äro att anse såsom lotteri enligt 5 1, gälla följande. Sådana tävlingar få icke ingå som väsentligt led i ett företag. Priser få icke uppställas till högre värde än som fastställes av vederbörande departement. Eventuell lottdragning mellan tävlingsdeltagare skall företagas av polisen. —— Det skall vara förbjudet både att igångsätta och att deltaga i kedjebrevsaffärer.
Tyskland.
Enligt en den 6 mars 1937 utfärdad lotteriförordning skall rätten att meddela tillstånd till lotterier och »Ausspielungen» tillkomma riksinrikesministern, vilken emellertid i viss utsträckning äger överlåta denna rätt på underordnade myndig- heter. För att tillstånd till lotteri skall kunna beviljas, fordras att lotteriet uppfyl- ler vissa allmänna krav, såsom att ett offentligt behov därav förefinnes, att behåll— ning tillfaller allmännyttigt ändamål, samt att behållning, vinster och omkostna- der stå i rimliga proportioner till varandra.
Lotterier, där lottköpare omedelbart vid köpet erhålla besked om spelresultatet, skola i princip icke vidare tillåtas. —— Tillstånd skola icke heller meddelas för lotte- rier med stigande vinstutsikter inom ett flertal dragningar eller för lotterier med halvlotter eller för lotterier och »Ausspielungen», där lottpriset tillika inkluderar betalning för varor eller annat vederlag än vederbörande lott. —— Den nya lagen äger icke tillämpning på tidigare bestämmelser om vissa större penninglotterier.
Enligt en riksförordning, som trätt i kraft den 1 april 1934, har förbjudits att, utan licens av ett särskilt »Priifstelle», offentligt utställa mekaniskt drivna spel och spelinrättningar.
England.
I betänkandet rörande svenskt penninglotteri har (sid. 76 och 77) lämnats en re- dogörelse för vissa i England år 1934 utfärdade nya lagbestämmelser rörande förbud dels mot anordnandet överhuvud taget av större lotterier, dels mot vissa lotteri- liknande s. k. pristävlingar och dels mot olika närmare angivna åtgärder, ägnade att främja deltagandet i illegala och utländska lotterier.
] detta sammanhang torde därjämte förtjäna anföras följande. Enligt den nya engelska lotterilagstiftningen behandlas pristävlingar och liknande företag såsom otillåtna lotterier i de fall att framgången i företaget icke i väsentlig grad beror på skicklighet (utan, sålunda, helt eller övervägande bestämmes av slum- pen). Övriga pristävlingar o.dyl. äro såsom regel tillåtna.
Det i nyssnämnda betänkande berörda kommittéförslag, som i de flesta avseen— den i övrigt legat till grund för omförmälda lagstiftning, intog emellertid i fråga om
pristävlingarna en annan ståndpunkt än lotterilagen , sådan denna slutligen utfärda- des. I kommitténs slutbetänkande anföres sålunda i förevarande avseende under rubriken »Restriction of Element of Chance» bland annat följande:
Kommittén hade tidigare i betänkandet behandlat ett av en tidningssammanslut- ning framställt förslag, att tävlingar, i vilka slumpen (chance) utgjorde en betydan- de. beståndsdel, skulle förbjudas. Detta hade tänkts skola genomföras på sådant sätt, att definitionen av begreppet lotteri utsträcktes att täcka icke blott (såsom för- hållandet var enligt dåvarande lagstiftning) företag, som uteslutande behärskades av slumpen, utan även företag, där slumpen spelade en vida övervägande roll.
Det vore enligt kommitténs mening åtskilligt att invända mot ett sådant förslag. Om definitionen av begreppet lotteri skulle komma att täcka alla företag, där slum- pen vore av övervägande betydelse, syntes det sannolikt, att praktiskt taget alla tid- ningstävlingar skulle bli olagliga. Det vore svårt att se på vilken annan punkt en gränslinje skulle kunna uppdragas. Det vore också uppenbart, att, vilken lotteri- definition man än antoge, det alltid komme att finnas svåra gränsfall. Ja, läget skulle i själva verket bliva ovissare än det redan vore, intill dess det genom en ny serie prejudikat blivit fastställt, vilka tävlingar som fölle och vilka som icke fölle under den nya begreppsbestärnningen.
I anslutning härtill föreslog kommittén, i stället för en utvidgning av lotteribe- greppet, bland annat vissa bestämmelser angående förbud mot upptagande av sär- skilda avgifter för deltagande i s. k. pristävling samt mot att det i sådant tävling utfästes högre enskilda pris än 100 £.
Beträffande automatiska spelmaskiner hade kommittén från intresserat håll fått mottaga förslag att en myndighet skulle upprättas för undersökning av sådana ma- skiner och fastställande av vilka som skulle anses lagliga. Kommittén hade funnit åtskilligt att invända mot detta förslag särskilt i betraktande av att ägaren till vissa spelmaskiner härigenom i förväg skulle erhålla befrielse från rättsliga påföljder. Det vore svårt att inse hur det skulle kunna garanteras, att en maskin eller dess sätt att fungera icke ändrades efter undersökningen. Kommittén kunde icke heller finna något skäl, varför personer, som sysslade med tillverkningen av hithörande maski— ner, skulle få åtnjuta en undantagsbehandling. Det vore domstolarnas sak att av- göra om en i bruk varande spelmaskin skulle anses olaglig eller icke.
Kommittén kunde med hänsyn till vad sålunda anförts i fråga om de lotterilik- nande spelmaskinema icke förorda annat än en restriktiv lagstiftning mot »auto- matiska maskiner och liknande inrättningar för bedrivande av spel om pris.»
Tidigare framställningar och förslag om ändrade före- skrifter rörande lotterispel m. m.
Allmänt.
Det dröjde icke många år efter utfärdandet av 1881 års lotteriförordning förrän förslag till ändringar och tillägg i förordningen började framställas såväl i riksdagsmotioner som i olika hos Kungl. Maj:t eller vederbörande de- partementschef gjorda framställningar. I tre fall hava dylika förslag lett till positivt resultat, nämligen år 1923, då nuvarande bestämmelser utfärda- des angående länsstyrelses dispensrätt, samt åren 1928 och 1931, då nu gäl- lande förbud infördes mot viss försäljning av andelar i lotter och mot av- betalningshandel med lottsedlar m. m. För nyssberörda frågor hava sak- kunniga tidigare redogjort.
Ytterligare förslag i lotterilagstiftningsfrågor hava under senare år väckts, dock utan att leda till någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Det mest omfattande av dessa förslag torde vara det utkast till ny lotteriförordning, som jämte utförlig motivering framlades i ett av särskilda sakkunniga den 16 februari 1910 till chefen för civildepartementet avgivet betänkande (1910 års betän- kande ), » , |
Frågor avseende rätten att inom landet anordna lotterier och lotteriliknande företag.
I 1910 års betänkande föreslogs, att det i 1881 års förordning stadgade kategoriska förbudet mot lotterier skulle ersättas med en föreskrift om att lotterier icke finge inrättas utan vederbörligt tillstånd. Någon definition lämnades icke å begreppet lotteri; däremot föreslogs i fråga om de lotteri- liknande företagen en bestämmelse av följande lydelse: »Vad i avseende å lotteri är stadgat gälle ock om annat företag, varigenom åt en eller flera av de däri deltagande erbjudes att efter lottning, gissning, vadhållning eller an- nan därmed jämförlig anordning erhålla vinst i penningar eller penningars värde till högre belopp än det, som erbjudes åt envar av deltagarna.»
De i 1910 års betänkande avgivna förslagen underkastades inom civilde- partementet ytterligare utredning och överväganden. Bland annat avgåvos, på grund av remisser, utlåtanden över betänkandet den 31 december 1910 av kommerskollegium, som införskaffat yttranden från samtliga länsstyrelser m. fl., samt den 22 oktober 1912 av generalpoststyrelsen. Betänkandet, mot vilket erinringar ur olika synpunkter framställdes av de däröver hörda myn-
digheterna, har efter tiden för dess utremitterande icke föranlett någon åt- gärd från Kungl. Maj:ts sida
Svenska Tidningsutgivare/örcningens styrelse gjorde den 13 februari 1924 hos Kungl. Maj:t en framställning av bland annat följande innehåll:
Ovisshet rådde huru lotteriförordningens förbud mot anordnande av lotterier samt tryckfrihetsförordningens bestämmelser om vissa lotterimeddelanden skulle tolkas med avseende på företag som. utan att betjäna sig av lottdragningens vanliga form, till anordning och vinstfördelning liknade lotterier. På grund av denna ovisshet hade under senare tider förekommit ett växande antal fall då med utgivning av tid— ningar förbundits lotteriartade anordningar i syfte att därmed vinna ökad avsätt- ning för någon viss publikation. Ofta hade dessa anordningar haft formen av pris— tävlingar, till sin art högst växlande, men vanligen avsedda att söka maskera eller förringa det moment av slump som i regel ingått i varje sådan anordning. I många fall hade åklagarmakten på grund av denna ovisshet icke ingripit. Härigenom hade åter rättsuppfattningen förskjutits. Företagsamma personer hade trott sig finna lagen så tolkad och tillämpad att den lämnade frihet för en långt gående spekula- tion på en mera oerfaren allmänhets benägenhet att lyssna till lockelser om stora vinster för en ringa insats. Skulle anordningar av detta slag befinnas förenliga med gällande rätt på området, hade man säkerligen att motse deras användning i ökad utsträckning och även i andra kombinationer som alla avsåge att locka till del- tagande i oreglerade och okontrollerade lotteriföretag med små insatser. I förut omtalade anordningar, förbundna med tidningsutgivning, uttoges insatsen genom in- kasserande av ett övervärde å publikationen, icke sällan så tilltaget att delaktighets- rätten i pristävlingen eller lottdragningen utgjorde den huvudsakliga valutan under det att publikationens eget värde vore synnerligen ringa. —— Ytterligare förekomme fall då vid varuförsäljningar utlovades vinster i någon med slump förbunden ord- ning åt dem som jämte viss avgift insände rätt lösning å någon rebus eller gåta så beskaffad att den utan ringaste ansträngning löstes av en var. — I fråga om samtliga här omförmälda företag gällde att de voro undandragna den offentliga kontroll som plågade föreskrivas då tillstånd gåves till ett lotteri. Bristen på kon- troll gällde såväl vinstfördelningen som utfästelsernas infriande i allmänhet. De kontrollåtgärder som stundom utlovades genom anlitande av notarius publicus vore vanligen formella och gällde någon detalj, men utgjorde ingen garanti för att det hela ginge rätt till. — De företag, liknande eller innebärande lotterier, som ovan omjalats, stode i uppenbar strid mot lotteriförordningens syfte. De stode ock i strid mot det intresse av lotterispelets reglering som utgjorde underlaget för vår lagstift- ning och för uppstånden. praxis i dess tillämpning. -—- Ur kulturell synpunkt kunde i förevarande avseende framhållas, att tidningspressen icke finge neddragas till att tjäna vinningslystnad och spekulation grundad på obetänksamma människors spel- begär. —— Vad särskilt anginge hithörande bestämmelser på tryckfrihetens område ville styrelsen påpeka, att tidningarna ofta hade svårt att avgöra, huruvida med- delanden rörande lotteriliknande företag kunde utan tryckfrihetsrättslig ansvarspå- följd publiceras eller icke.
På grund av vad sålunda anförts hemställde tidningsutgivareföreningens styrelse, bland annat, om utfärdande av omarbetade bestämmelser till be- tecknande av sådana företag som skulle anses jämförliga med eller hänför- liga till lotterier.
Över nyssnämnda framställning avgåvos utlåtanden av bland andra justi- tiekanslersämbetet. Justitiekanslersämbetets den 30 maj 1924 avgivna ut- låtande, söm ur viss synpunkt berörts tidigare i detta betänkande, innehöll härjämte bland annat följande:
Ämbetet hade för sin det icke någon anledning avstyrka det författnings- arbete, varom tidningsutgivareföreningen gjort framställning, och ville till övervägande vid detta arbete framföra nedanstående synpunkter:
Det vore naturligtvis synnerligen önskvärt att erhålla en fullkomligt otvetydig definition på begreppet lotteriföretag. För närvarande ansåges lotteriförordningen tillämplig allenast på företag, i vilka vinstmöjligheterna vore övervägande beroende på slumpen. Att till lotteriföretag räkna varje tävling, där prisens utdelande på något som helst sätt gjordes beroende av slumpen, skulle utan tvivel vara ägnat att underlätta lagens handhavande. Men fråga torde vara, om man icke därigenom skulle gå längre än som kunde vara ur andra synpunkter tillrådligt. En sådan de- finition på begreppet lotteriföretag skulle måhända drabba även idrottstävlingar, åt— minstone under vissa omständigheter. — Det vore jämväl önskvärt att erhålla ett förtydligande av begreppet »allmänhet». —— En ny lagstiftning på hithörande om- råde torde vidare knappast kunna undgå att medgiva lotterier genom licenser av Kungl. Maj:t och länsstyrelserna. Men det borde stadgas, att allt vad i en dylik licens icke uttryckligen medgåves, skulle anses fortfarande vara förbjudet. En oegentlighet hos nuvarande lotteriförordning vore, att den —— med undantag endast för svenska statens premielån av år 1860 — definitivt förbjöde alla penning— lotterier.
En lagstiftning enbart angående lotterier kunde däremot näppeligen åstadkomma, att vederbörande polismyndighet bättre än nu bleve i stånd att upptäcka inom dess verksamhetsområde anordnade olagliga lotterier. Därtill fordrades framför allt bestämmelser av organisatorisk art: att samtliga polismyndigheter underrättades om beviljade licenser och deras innehåll samt att varje polismyndighet erhölle under— rättelse om de honom vidkommande bevismedel (i form av annonser), som annan polismyndighet påträffat. Måhända skulle man även kunna tänka sig, att de redan nu befintliga granskarna av tidningar och andra tryckalster (: justitieministerns om- bud) ålades inrikta sig på lotteriannonserna med skyldighet att, när annonsen in— dikerade olaga lotteri inom riket, delgiva sina rön ät vederbörande polismyndighet. Detta torde dock näppeligen kunna gå för sig utan en avsevärd utbyggnad av polis- och övervakningsorganisationerna på åtskilliga ställen. —— Något skulle måhända dock övervakningen kunna underlättas genom en effektiv föreskrift i lotterilagen, att varje lotteri som licensierats, skulle i hela sin verksamhet således jämväl i reklam och annonser giva detta uttryckligen tillkänna exempelvis sålunda: »Detta lotteri- företag är licensierat genom Kungl. Maj:ts beslut den — — — — _.» Lämnades falskeligen en dylik uppgift i reklamen, borde straff för bedrägeri ådömas, även om anordnaren icke kunde bevisas hava därigenom gjort någon förmögenhetsvinst. —- Därest varje annons om ett licensierat lotteri på så sätt själv måste vara bärare av licensen, torde jämväl tidningsutgivaren vinna någon lättnad vid avgörandet av, vilka annonser han borde avvisa. — Konsekvensen därav borde vara, att tidnings- utgivaren icke gjorde sig förfallen till brott mot tryckfrihetsförordningen, om han intoge en lotteriannonsl som själv utvisade licensen —— åtminstone icke, så länge han vore okunnig om att licensuppgiften till äventyrs vore falsk. Att för den skull ändra % 3 mom. 12 tryckfrihetsförordningen torde dock knappast vara nödigt.
Vad särskilt beträffar tryckfrihetsförordningens tillämpning med avseende å lotteriannonser anförde justitiekanslersämbetet därjämte:
Det torde vara lätt förståeligt, att den litteraturgranskning, som för närvarande utövades av chefen för justitiedepartementet och hans ombud, måste på grund av granskningsmaterialets oerhörda omfattning bliva föga effektiv. Åtminstone vore de fall lätt räknade, där justitiekanslern erhållit meddelande att granskningen för— anlett anmärkning mot lotteriannons. Måhända hade nyssnämnde chef även dra—
git i betänkande att taga initiativet till lagförande av annonsorganets ansvarige ut— givare, så länge möjlighet förelegat att i vanlig processordning få sakfälld själva anordnaren av det olagliga lotteri, som genom annonsen indicerats. Ett dylikt be- traktelsesätt hade åtminstone icke varit främmande för justitiekanslersämbetet, när någon enstaka gång en olaglig lotteriannons kommit till dess kännedom annorledes än den reguljära vägen, det vill säga, i form av meddelande från chefen för justitie- departementet. Det torde heller icke kunna bortses från, att staten hade större an- ledning att reagera mot lotterianordnaren, som sökte trotsa eller kringgå lagen, än mot tidningsutgivaren, som endast gjorde sig skyldig till —- en i de flesta fall kan- ske ursäktlig — försumlighet vid sovrandet av mottagna annonser. I förbigående finge dock anmärkas, att en dylik valmöjlighet icke förelåge i sådana fall, där an— nonsören-anordnaren befunne sig utomlands, oåtkomlig för svenska rättvisan.
Den genom Svenska Tidningsutgivareföreningens initiativ år 1924 igång- satta diskussionen lämnade visst material till förarbetena för 1928 och 1931 års tilläggsförordningar till lotteriförordningen, innefattande förbud mot för- säljning av andelar i lottsedlar och premieobligationer samt av vinstandelar m. m. I övrigt föranledde ifrågavarande framställning icke någon Kungl. Maj:ts åtgärd.
År 1936 inkom Svenska Tidningsutgivareföreningens styrelse med en för- nyad framställning i ovanberörda ämne av följande lydelse:
Under senare tid hade allmänna åklagare i betydande utsträckning anställt åtal mot tidningsutgivare för i tidningarna införda pristävlingar av olika slag. Det syntes alltså vara meningen att genom strängare lagtillämpning hos tidningarna in- skärpa respekt för vad lagen föreskreve i fråga om s. k. lotteriannonser. Svenska Tidningsutgivareföreningen skulle icke hava någon principiell erinran att göra här- emot, om en rättvis och förnuftig ordning härmed kunde vinnas. Men detta före— fölle ganska utsiktslöst i betraktande av att definitioner på begreppen lotteri och på sådana företag, som skulle anses jämförliga med eller hänförliga till lotterier. icke existerade, vilket föranledde en ständig osäkerhet för tidningarna såväl när de själva anordnade pristävlingar som när de införde annonser om företag, vilka av" en åklagare måhända kunde anses harmlösa nog men av en annan åklagare be- tecknades som lotteri. '
I sitt utlåtande över föreningens skrivelse den 13 februari 1924 hade justitie— kanslern ställt sig förstående mot densamma och sagt sig sakna anledning att av4 styrka framställningen. Men denna har hittills icke föranlett något resultat. Un- der de mer än tolv år, som förflutit sedan framställningen gjordes, hade många fall inträffat, som visat dess berättigande. Många gånger under dessa år hade tidnin- gar, som önskade uppträda lojalt, känt sig ställda inför ovisshet, att ej säga rätts- löshet, på det område, varom här vore fråga, när de svåra besluten ej sällan måste fattas med stor skyndsamhet. Med hänsyn härtill hemställde Svenska Tidnings- utgivareföreningen ånyo, att Kungl. Maj:t ville vidtaga sådan åtgärd, att bestäm— melser, som vore ägnade att klargöra, vilka pristävlingar och vilka lotterimässigt betonade tillkännagivanden, som finge av tidningar införas, och vilka som icke finge införas, måtte komma att utan alltför långt dröjsmål utfärdas. Alldenstund åt- skilliga besvärliga gränsfall här måste komma att föreligga, i fråga om vilka tid— ningarnas erfarenheter torde böra inhämtas lika väl som deras erfarenheter i fråga om vad som —— även utan att utgöra dylika gränsfall —- dock syntes skäligen här böra tillåtas, hemställdes tillika, att Svenska Tidningsutgivareföreningen måtte få tillfälle att höras i samband med förarbetningen av ett eventuellt lagförslag i ämnet.
Ovan intagna skrivelse har den 29 juni 1936 från handelsdepartementet överlämnats till statslotteriutredningen.
En framställning rörande s. k. tidningslotterier har även gjorts i motion vid 1937 års riksdag. I en inom andra kammaren nämnda år väckt motion, ; nr 66, hemställdes nämligen om utredning i syfte, att från gällande förbud mot anordnande av lotterier 0 dyl. måtte undantagas sådana tävlingsföretag, som för de deltagande icke innebure någon ekonomisk risk. I första hand åsyftades därvid genom tidningar och tidskrifter anordnade tävlingar, i vilka deltagarna hade att insända någon i vederbörande publikation intagen ku- pong och där pris oftast utdelades efter lottning bland inkomna riktiga lös- ningar.
Vederbörande utskott (andra kammarens femte tillfälliga) avstyrkte mo- tionen (i utlåtande nr 1) under hänvisning till att det i motionen avsedda spörsmålet redan vore föremål för statsmakternas intresse och ingripande samt att förslag i ämnet komme att från statslotteriutredningens sida un- derställas statsmakternas prövning.
Motionen blev den 17 februari 1937 avslagen av andra kammaren.
Ur andra synpunkter än de senast berörda har en framställning avseende rätten att inom landet anordna lotterier och lotteriliknande företag är 1937 gjorts av Sveriges Tivoliägareförening, Sveriges Ambulerande Nöjestivoli- ågareförening och Sveriges Tivoliägares Tjänstemannaförbund. Denna fram- ställning, som ställts till chefen för socialdepartementet och dagtecknats den 3 februari 1937, har den 23 oktober samma år överlämnats till statslotteri— utredningen för att tagas i övervägande vid utredningsuppdragets fullgöran- de. Framställningen jämte därvid fogad promemoria innehåller i huvudsak följande:
För närvarande erfordrades jämlikt ordningsstadgan för rikets städer beträffan— de all s. k. tivolirörelse tillstånd av lokal polismyndighet. Sökandena föresloge, att granskningen av en persons rätt att här i riket utöva sådan verksamhet för vin- nande av större enhetlighet i stället måtte anförtros åt en central myndighet, för- slagsvis socialstyrelsen.
Socialstyrelsen skulle hava att icke blott bestämma vilka attraktioner, som finge tillhandahållas av tivoliägaren utan jämväl föreskriva i vilken proportion mer eller mindre lotteriliknande s. k. skicklighetsspel skulle få förekomma till de mera este- tiskt och marknadsbetonade anordningarna. Spelinrättningarna finge, för att tivoli- rörelsen skulle stå på önskvärd kulturell nivå, icke ingå såsom alltför betydande beståndsdel i ett tivoli men vore å andra sidan av väsentlig betydelse för finansie- ringen av de mera högklassiga attraktionerna, som i sig själva icke vore tillräckligt räntabla.
Sökandena frågasatte, att de 5. k. skicklighetsspelen endast skulle få tillhandahål- las allmänheten av personer, som blivit av socialstyrelsen berättigade att här i riket utöva tivolirörelse.
I anslutning till tivoliorganisationernas omförmälda framställning har Wesslings Basarvaruaktiebolag, Stockholm, i en till handelsdepartementet den 16 november 1937 inkommen och samma dag till statslotteriutredningen överlämnad skrift anfört, bland annat, följande.
Bolaget hade sedan ett trettiotal år tillbaka tillhandahållit lämpliga varor och rekvisita för olika ideella organisationers basarer och folkfester, särskilt i sådana
fall där organisationerna icke kunnat anlita mera kostsamma attraktioner såsom artistsällskap, tivolin o. dyl. De, som medverkade vid fester av ifrågavarande slag, utgjordes i allmänhet av frivilliga krafter, vilka icke åtnjöte särskild ersättning.
I fråga om lotterier och lotteriliknande anordningar i samband med ideella orga- nisationers basarer och folkfester föresloge bolaget följande bestämmelser:
1. Egentliga lotterier skulle — vare sig de kallades tombola, rosengård, kortbyrå, lyckohjul eller amerikanskt lotteri —— få anordnas utan tillstånd, där sammanlagda lottvärdet icke överstege 1000 kronor. Sådana lotterier skulle dock behöva anmä- las hos vederbörande polismyndighet, som därefter hade att meddela erforderliga kontrollföreskrifter m. m.
2. S. k. skicklighetsspel —— luftgevär och -pistoler för skjutbana, pilkastningsan— ordningar, kastspel med plattor, bollar, ringar o. dyl. samt apparater sådana som »körkortsprovet», »kägelbana med kanon», »Sandahls kanon» m. fl., samtliga med vinster bestående uteslutande av varor och till värde icke överstigande 10 kronor — skulle fortfarande få anordnas utan anlitande av yrkesutbildad tivolipersonal.
3. För den händelse endast vissa apparater skulle få komma till användning för skicklighetsspel, borde en central myndighet få meddela erforderliga godkännanden. Vad angår rätten att anordna vissa lotteriliknande företag torde här slut- ligen även böra erinras om det åt sakkunniga i särskild ordning meddelade utredningsuppdraget, avseende åstadkommande av förbud mot anordnande för allmänheten av s. k. tippning utan samband med tävlingar, med anled- ning av vilket uppdrag sakkunniga den 2 juni 1937 avgivit yttrande till che- fen för handelsdepartementet. I yttrandet framhölls, att ett företag sådant som det, vilket närmast föranlett utredningsuppdraget, nämligen en ifråga- satt offentlig s. k. tippning om aktienoteringarna å Stockholms fondbörs, i viss mån måste anses stå på gränsen mellan vadhållning och lotteriliknande gissningstävlan. För att dylik tippning effektivt skulle kunna förhindras, vore det enligt sakkunnigas mening nödvändigt, att vissa otvetydiga för- budsbestämmelser inrycktes i såväl lotterilagstiftningen som lagstiftningen om vadhållning. I avvaktan på en allmän revision av lotterilagstiftningen föreslogo de sakkunniga i yttrandet, såsom ovan berörts, ett tillägg till vad- hållningsförordningen av sådant innehåll, att det skulle vara förbjudet att för allmänheten utan tillstånd anordna vadhållning även där vadhållningen icke stode i samband med tävlingar. Över förslaget hava efter remiss utlåtanden avgivits av justitiekanslers- ämbetet, överståthållarämbetet och Aktiebolaget Tipstjänst. Samtliga hava tillstyrkt förslagets genomförande. Detsamma har emellertid ännu ej för- anlett någon vidare Kungl. Maj:ts åtgärd.
Frågor avseende stävjande av spelet å utländska eller eljest icke tillåtna lotterier.
I motion vid 1904 års riksdag (II: 131) föreslogs, att i 5 3 mom. 12 tryck— frihetsförordningen efter orden: »skolande med böter till enahanda belopp beläggas inbjudningar till deltagande uti inländskt lotteriföretag, som ej till- låtet är. ävensom i utländskt lotteri» skulle tilläggas orden: » samt dragnings- listor för dylika lotterier». — Riksdagen avslog motionen, sedan konstitu-
tionsutskottet (utlåtande nr 1) avstyrkt densamma under hänvisning till, bland annat, att motsvarande förbudsbestämmelser saknades i allmän lag.
I 1910 års betänkande, som i första hand avsåg frågan om hindrande av utländska lottsedlars spridande i riket, föreslogos vissa, i olika avseenden ganska långt ingripande bestämmelser i berörda syfte. I betänkandet har följande sammanställning lämnats av vad sålunda föreslagits:
Bestämmelser att införas i lotteriförordningen: Förbud mot att utbjuda eller avyttra, mot att eljest på vilket sätt som helst till- handahålla och mot att tillhandagå med försäljning eller anskaffande av utländska lottsedlar (inkl. premieobligationer m. m.);
förbud mot att kungöra försäljning eller sprida anvisning om förvärvande av utländska lottsedlar;
samma förbud i fråga om bevis om rätt till andel i sådana lottsedlar eller i 51 dem utfallande vinst;
förbud mot att offentliggöra, sprida eller tillhandahålla inbjudningar, planer, dragningslistor m. m. eller andra meddelanden om bortlottningar å utländska lotterier-.
Bestämmelser att införas i tryckfrihetsförordningen : Sådant tillägg till stadgandena i denna förordning, & 3 mom. 12, att det jämväl må vara förbjudet att i tryckt skrift införa meddelanden om utdragna nummer eller utfästa eller utfallna vinster i utländskt lotteris dragning innan ett år förflutit efter dragningen, eller om ombud eller lotters försäljning för sådant lotteri eller eljest om förvärv av delaktighet däri;
sådan ändring i samma förordning, % 5, att Konungen må äga rätt att förordna om kvarstad och beslag å till riket införd, utom riket tryckt skrift, som innehåller i svensk lag förbjudna meddelanden om lotterier.
Bestämmelser att införas i allmänna poststadgan: Föreskrift därom att därest brev, som med adressatens medgivande och i hans närvaro öppnas ä adresspostanstalten, befinnes innehålla lottsedel från utländskt lotteri eller medde- lande rörande penningars eller annan egendoms bortlottande utom riket, brevet icke må tillställas adressaten, utan skall, om detsamma förskriver sig från utlandet, åter- sändas till avgångsorten och, om brevet utgått från inrikes ort, överlämnas till ve- derbörande åklagaremyndighet, sedan emellertid i sistnämnda fall adressaten utfått i brevet tilläventyrs befintligt personligt meddelande; samt
att om adressaten till brev, som misstänkes hava sådant innehåll, varom nu är" fråga, icke medgiver, att försändelsen i hans närvaro öppnas å adresspostanstalten, brevet skall behandlas såsom obeställbart.
Åtgärd såsom förutsättning för ovannämnda förslag: Inrymmande i lotteriförordningen av sådana stadganden, på grund av vilka det skall ankomma på Konungen att i vissa fall medgiva lotteri om penningar.»
I betänkandet framkastades därjämte tanken på en internationell överenskom- melse (»traktatvägen») såsom medel för hindrande av handeln med utländska lott— sedlar.
I yttrandena över 1910 års betänkande framfördes åtskilliga erinringar mot ovannämnda förslag, särskilt i vad de avsågo åtgärder med avseende å vissa slutna lotteribrev. I sitt i ärendet avgivna utlåtande hemställde gene- ralpoststyrelsen, att Kungl. Maj:t, i stället för de i betänkandet föreslagna postala bestämmelserna måtte utfärda föreskrift därom, att försändelser, vilka vore adresserade till personer eller firmor i utlandet, som enligt i före—
skriven ordning meddelad uppgift bedreve lotterirörelse eller vore lotteri- kollektörer eller ombud för sådana, icke finge mottagas till postbehandling eller av postverket vidare befordras.
De i 1910 års betänkande framlagda utkasten till ändringar i tryckfri- hetsförordningen underkastades viss överarbetning av förutberörda tryck- frihetssaklcunniga. Dessa föreslogo i sitt år 1912 avgivna betänkande en be- stämmelse av följande lydelse:
»Ej må i tryckt skrift meddelas inbjudning till deltagande i inländskt lotteri, som ej är tillåtet; ej heller, i fråga om utländskt lotteri, vare sig inbjudning, som nyss sagts, eller uppgift om lotteriets plan eller utfästa vinster eller om ombud eller lottförsäljning eller eljest om förvärv av rätt till delaktighet i lotteriet, ej heller, innan ett år förflutit efter dragning, uppgift om därvid utdragna nummer eller ut- fallna vinster.»
Med anledning av motioner i ämnet framhöll 1915 års riksdag i skrivelse den 30 april (nr 77), att man, med ledning av tidigare framställda för— slag, dels i 1910 års lotteribetänkande och dels av 1912 års tryckfrihets- sakkunniga, borde snarast möjligt vidtaga åtgärder, åsyftande att —— dock utan kränkning av hrevhemligheten — hindra den pågående kapitalflykten till utländska lotterier. Under åberopande härav hemställde riksdagen, att Kungl. Maj:t ville utarbeta och för riksdagen framlägga förslag i ämnet.
Även vid 1933 års riksdag väcktes en motion (II: 377) med hemställan om förbud mot reklam för utländska lotterier genom offentliggörande av drag- ningslistor i svenska tidningar. Denna motion avstyrktes av andra kamma- rens femte tillfälliga utskott (utlåtande nr 1), som för sin del ansåg, att dragningslistornas publicering icke utgjorde någon avsevärd reklam, till följd varav motionen även avslogs av andra kammaren.
I en inom andra kammaren vid 1934 års riksdag till chefen för handels- departementet riktad interpellation framställdes frågan, om departements- chefen ansåge sig kunna eller böra föranstalta om åtgärder — vare sig ge- nom lagstiftning, överenskommelse på diplomatisk väg eller annorledes — för stävjande av inom landet pågående propaganda för utländska lotteri- företag och försäljning av utländska lottsedlar. I interpellationen hänvisa- des särskilt till, att agenter för danskt lotteri visat sig vara innehavare av svenskt postgirokonto.
I svaret å ifrågavarande interpellation, vilket avgavs den 8 juni 1934, ställ- de dåvarande chefen för handelsdepartementet, statsrådet Ekman, bland an— nat i utsikt en förnyad prövning av frågan om vidtagande av lämpliga änd- ringar i lotteriförordningen och tryckfrihetsförordningen ävensom åtgärder i syfte att vägra utländska lotterikommissionärer rätt till svenskt postgiro.
Sedan generalpoststyrelsen, med anledning av vad sålunda förekommit, anmodats att yttra sig i fråga om postgirots anlitande vid försäljning av lot- ter i utländska lotterier, framhöll detta ämbetsverk i yttrande den 3 juli 1934 bland annat följande:
Generalpoststyrelsen ifrågasatte, om rådande förhållanden vore av den svårartade natur, att de påkallade vidtagande av någon styrelsens åtgärd, åsyftande att omöj- liggöra postgirots användning för köp av utländska lotter. Styrelsen betvivlade även , att ett sådant ingripande skulle leda till någon mera avsevärd minskning av spelet på utländska lotterier. Därest emellertid en dylik åtgärd ansåges böra träffas, kunde detta enligt generalpoststyrelsens förmenande icke gärna ske med mindre styrelsen erhölle full och otvetydig befogenhet att förhindra öppnandet av postgirokonto för person eller firma, som skäligen kunde antagas begära konto i sin egenskap av kollektör för utländskt lotteri. Lämpligen syntes detta kunna ske genom att till stadgandet under 13 5 förordningen den 11 juli 1924 angående postgirorörelsen fogades ett första stycke av förslagsvis följande lydelse:
Därest av föreliggande omständigheter framgår, att postgirokonto begäres i av- sikt att av kontoinnehavaren användas för mottagandet av likvider för lotter i ut— ländskt lotteri eller i inländskt lotteri, till vilket vederbörligt tillstånd icke lämnats, må generalpoststyrelsen vägra öppnandet av dylikt konto.
Ärendet angående utländska lotterikommissionärers innehav av svenskt postgirokonto har, såsom av det föregående framgår, ännu icke föranlett någon vidare åtgärd.
Sakkunnigas förslag.
Ny lotterilagstiftning.
Sakkunnigas första uppgift är att avgöra, vilka företag som böra omfat- tas av en ändrad lotterilagstiftning. Den nuvarande lagstiftningens tillämp- ningsområde är icke fullt klart. I 1881 års lotteriförordning talas dels om lotterier, dels ock om andra företag, vilka avgöras efter lottning eller där- med jämförlig anordning, s. k. lotteriliknande företag. Vadhållning i sam- band med tävlingar regleras i särskild ordning, nämligen genom 1934 års vadhållningsförordning. Såsom lotteriliknande företag torde enligt rätts— praxis vara att anse huvudsakligen dels gissningstävlingar, ordgåtor och dy- lika mestadels i samband med tryckalster igångsatta företag, dels ock så- dana på mekaniska anordningar grundade företag, som med ett gemensamt ord kunna kallas tivolispel. Från denna av rättspraxis godtagna allmänna regel gälla emellertid undantag, vilka väsentligen bottna i åsikten, att företag —— andra än vadhållning vid tävlingar — där skicklighetsmomentet är större än slumpmomentet icke beröras av lotterilagstiftningen, sådan denna för närvarande är utformad. Den gränsdragning som på detta sätt göres mel— lan ur lotterisynpunkt tillåtna och otillåtna företag är icke lyckad. Den har vållat åtskillig osäkerhet hos såväl myndigheter som företagare, en osäker- het som främst kanske föranletts därav, att slumpmomentets betydelse ofta är mycket svår att bestämma och lätt kan bliva föremål för olika meningar. Då det gäller mekaniska anordningar kan slump- respektive skicklighetsmo- mentets inverkan på resultatet måhända fastställas tämligen tillförlitligt genom praktiska försök. I andra fall ställer sig saken däremot annorlunda. En gissningstävlan t. ex. kan understundom lämna utrymme för sakkunskap och erfarenhet i betydande grad; att objektivt fastslå, huruvida skicklighe- ten är utslagsgivande, torde dock vara nästan omöjligt. Men även vid nyss- nämnda mekaniska anordningar möta svårigheter. Om än det med en så- dan anordning vunna resultatet vid en gång företagna prov funnits bero huvudsakligen på skicklighet, kan det hända, att därest anordningen efter någon tid prövas ånyo man kommer till motsatt uppfattning. Detta kan t. ex. helt enkelt bero därpå att mekanismen på grund av flitig användning eller av annan orsak undergått förändring. För att vara säker mot dylika ändringar skulle behövas en fortlöpande kontroll, som torde vara praktiskt ogenomförbar. I själva verket är det just beträffande de mekaniska anord- ningarna, tivolispelen, som nuvarande lagstiftning särskilt visat sig otill- fredsställande.
Nu rådande förhållanden medföra, att en företagare ofta icke vet hur han skall ställa sig. Samma företag, som inom ett polisdistrikt av vederbörande åklagare anses tillåtet, föranleder kanske inom ett annat distrikt åtal. I ett: fall kanhända domstolen friar, medan den i ett annat, tämligen likartat, an- ser lagstiftningen tillämplig och ådömer straff.
Ovissheten på området medför lätt bristande respekt för lagstiftningen. Till ett sådant resultat bidrager den omständigheten, att nuvarande lotteri- förordning är synnerligen kategoriskt avfattad. Undantag från förbudsbe- stämmelserna hava i förordningen medgivits allenast för det fall att det före- tag, varom fråga är, avser något välgörande eller därmed likartat ändamål, och jämväl då fordras tillstånd av länsstyrelsen. Utvecklingen har lämnat lagstiftningen bakom sig. Allehanda lotteriliknande företag, på vilka man ej hade någon tanke då lotteriförordningen utfärdades, hava kommit till. Icke sällan äro de av den beskaffenheten, att ett förbud mot deras anordnan- de framstår för rättsmedvetandet såsom omotiverat. Följden härav är ätt åklagarmyndigheten i vissa fall ser genom fingrarna med överträdelser. En lagstiftning, som på detta sätt icke tillämpas, är uppenbarligen i behov av översyn.
För att undvika den osäkerhet, som för närvarande råder beträffande lotteriförordningens tillämpningsområde, synes enligt en moderniserad lot- terilagstiftning frågan, huruvida ett företag skall bedömas såsom lotteri, böra i största möjliga utsträckning avgöras icke med hänsyn till den större eller mindre graden av slump i det speciella fallet utan med hänsyn till den all- männa karaktären hos den anordning, på vilken företaget bygger. Nuva- rande vadhållningsförordning är grundad på denna princip. Ett företag, som baseras på vadhållning, är sålunda förbjudet, oberoende av om slump- momentet är litet eller stort. I en ny lotteriförordning torde berörda prin- cip böra givas utsträckt tillämpning. Härvid synes den praxis, som utbil- dats på området, böra tagas till utgångspunkt på så sätt, att under lotteri- lagstiftningen inbegripas samtliga sådana slag av företag, utan hänsyn till om slumpen spelar stor eller liten roll, vilka enligt hittillsvarande praxis bc- dömas såsom lotteri då slumpmomentet överväger skicklighetsmomentet. Ett tivolispel bör alltså anses som lotteri, även om företagna prov skulle visa att skickligheten är avgörande, ehuru icke ensam avgörande, för resultatet. Mot- svarande gäller gissningstävlingar. Likaledes böra naturligtvis tidningstäv- lingar av typen ordgåtor o. dyl. anses som lotteri, oavsett vilka krav de ställa på deltagarnas skicklighet.
Beträffande sistnämnda art av tävlingar torde denna ståndpunkt i sak överensstämma med vad som redan nu gäller. Tidningstävlingar av detta slag torde nämligen regelmässigt avgöras antingen genom lottdragning bland rätta lösningar eller ock enligt principen först öppnade rätta lösning, vilket givetvis innebär att slumpen i sista hand blir utslagsgivande. Det torde allt- så ej vara något tvivel om att dylika tävlingar äro att anse såsom lotterilik- nande företag i nuvarande lotteriförordnings mening. Annorlunda blir fal- let, om t. ex. resultatet av en tävling avgöres genom omröstning inom tid-
ningens läsekrets, vilket exempelvis brukar ske vid tävlingar om bästa namn- förslag, roligaste historia eller dylikt. En tävlan, som avgöres genom en sådan anordning, torde ej enligt nuvarande praxis anses som lotteri och bör enligt sakkunnigas mening ej heller rimligen betraktas så framdeles. Där- emot torde såsom lotteri få anses, om pris utdelas till den bland de i om- röstningen deltagande, som först avgav sin röst på segraren i tävlingen.
Med den inställning, som nu angivits, blir det naturligt att låta 1881 års lotteriförordning och 1934 års vadhållningsförordning sammansmälta i en förordning. Beträffande 1934 års vadhållningsförordning förverkligas här- igenom automatiskt det förslag, lotterisakkunniga tidigare framlagt därom, att någon åtskillnad icke bör göras mellan vadhållning, som anordnas i sam- band med tävlan, och vadhållning, anordnad utan dylikt samband.
Lotterisakkunnigas uppgift är vidare att föreslå reglerande bestämmelser för de företag, som sakkunniga anse hava lotterikaraktär. Skall en regle- ring åstadkommas, torde som huvudprincip böra fastställas, att dylika före- tag ej må anordnas utan tillstånd av Kungl. Maj:t. Nu gällande generella förbud grundar sig på samma princip; att Kungl. Maj:ts befogenhet att med- dela tillstånd till lotterier icke uttryckligen angivits i nuvarande lotteriför- ordning — i vadhållningsförordningen år den fastslagen — innebär ej att någon dylik befogenhet ej skulle förefinnas utan är att härleda ur det för- hållandet, att förordningen utfärdats av Kungl. Maj:t utan medverkan av riksdagen, samt att Kungl. Maj:t följaktligen, utan särskilt stadgande i för- fattningen, kan vid förekommande behov dispensera från bestämmelserna. I en ny lotteriförordning bör emellertid lämpligen denna Kungl. Maj:ts dispens- rätt utsägas på samma sätt som skett i vadhållningsförordningen. Från denna allmänna förbudsregel böra sedan göras undantag, därvid olika för- utsättningar kunna uppställas alltefter arten av de företag, varom fråga är.
Förslag till ny lotteriförordning har uppgjorts efter dessa riktlinjer.
1 5.
Någon definition i egentlig mening å begreppet lotteri torde ej erfordras. Däremot böra angivas de fall då ett företag, enligt den principiella uppfatt— ning, åt vilken i det föregående givits uttryck, skall anses såsom lotteri. En möjlighet vore härvid att såsom lotteri beteckna varje företag, som avgöres genom lottning eller annan av slumpen helt eller delvis beroende anordning, och vari till någon eller några deltagare utgår högre vinst än den alla er- håller, samt att därefter från denna regel göra vissa uppräknade undantag. En dylik uppräkning bleve emellertid både omfattande och äventyrlig. Med nyssberörda bestämning av lotteribegreppet skulle nämligen därunder falla ett stort antal företag, som uppenbarligen ej böra behandlas såsom lotterier. Undantag finge sålunda göras för exempelvis idrottstävlingar och andra tävlingar, där resultatet väsentligen beror på de deltagandes fysiska egen- skaper eller på yrkesskicklighet eller utbildning, tävlingar av vetenskaplig, konstnärlig eller därmed jämförlig beskaffenhet m. 111. Att åstadkomma en
fullständig förteckning över dylika undantag är tydligen förenat med stora svårigheter. Ramen bleve lätt antingen för vid eller för trång.
En annan möjligt — till undvikande av all osäkerhet på området — vore att söka i förordningen uttömmande uppräkna de olika företag, å vilka den— samma skall äga tillämpning. Emellertid torde vara förståndigast att lämna ett visst utrymme åt rättspraxis. En fullständig uppräkning lärer i varje fall icke kunna ske. Man torde alltid bliva tvungen att skydda sig mot för— biseenden genom att taga in något stadgande om »likartade» eller »jämför— bara» företag. Ett dylikt stadgande erfordras jämväl med hänsyn därtill att möjligheterna äro stora att nya, hittills okända, slag av företag igång- sättas, vilka man alltså nu ej kan närmare angiva, men vilka rimligen böra omfattas av förordningen. Det synes också önskvärt att undvika större stel- het i systemet än som ur rättssäkerhetssynpunkt är absolut nödvändig.
Vid angivande i författningsform av den nya lagstiftningens tillämpnings- område har det i betraktande av vad nu anförts befunnits lämpligt att anslu- ta till den terminologi, som begagnats för lotteriliknande företag i nuvarande lotteriförordning, med vederbörliga komplettering-ar. I det av sakkunniga utarbetade förslaget till ny lotteriförordning har från dessa utgångspunkter stadgats, att såsom lotteri skall anses varje företag, där vinstfördelningen sker efter »lottning, gissning, vadhållning eller jämförlig, av slumpen helt eller delvis beroende, anordning». Enligt gällande förordning jämställes, så- som förut nämnts, med lotteri allenast annat företag, där vinstfördelningen äger rum efter >>lottning eller därmed jämförlig anordning».
Det nya i förslaget är alltså dels att, vid sidan av lottning, nämnas även gissning och vadhållning dels ock att slumpmomentets större eller mindre inverkan uttryckligen förklaras icke skola tillmätas någon betydelse. Här- med torde vinnas det syfte, som i det föregående angivits böra eftersträvas, eller att företag, baserat på en anordning av det slag, som hittills ansetts med- föra lotteriförordningens tillämpning i vissa fall, nämligen om slumpen spe— lat en avgörande roll, framdeles blir att betrakta såsom lotteri, oberoende av slumpen. Å andra sidan torde av den föreslagna exemplifieringen »lottning, gissning, vadhållning eller jämförlig» anordning framgå, att t. ex. en idrotts- tävling, oaktat givetvis även där ett slumpmoment spelar in, icke omfattas av stadgandet. Detsamma gäller naturligtvis tävlingar av konstnärlig eller litterär beskaffenhet, tävlingar beroende på yrkesskicklighet eller särskild utbildning och andra dylika tävlingar. Även om vid sådan tävling två eller flera deltagare skulle lbefinnas lika vinstberättigade och resultatet därför skulle slutligt avgöras genom lottning dem emellan, torde lotteribestämmel— serna här icke vara att anse såsom tillämpliga.
Därest lagstiftningens tillämpningsområde angives på sätt här föreslagits, torde därunder — åtminstone som regel —— ej falla sådana slag av tivoli- nöjen som skjutbanor och ringkastningsanordningar. En tävling på ett tivo- lis skjutbana behöver icke vara mera lotteribetonad än t. ex. en tävling, an- ordnad av någon skytteförening; och i anslutning till vad nyss sagts om idrottstävlingar böra naturligtvis Skyttetävlingar ej betraktas såsom lotte-
rier. Prisskjutningar å tivoli'banor skilja sig visserligen i så måtto från egent— liga skyttetävlingar, att varje tävlande vid de förstnämnda har möjlighet till ett obegränsat antal insatser. Deltagarna skulle härigenom, på samma sätt som vid lotterier, kunna frestas att satsa större belopp än som kan anses för- svarligt. Men å andra sidan torde man utgå från att vinstvärdena hållas inom sådana gränser, att de ej locka till överdrivet deltagande. En tivoli- skjutbana torde huvudsakligen vara anlagd på att roa de besökande. Vin- sterna, där sådana finnas, spela en sekundär roll. Alltför värdefulla vinster torde vara uteslutna jämväl av den anledningen, att tivoliägaren genom höga vinstvärden skulle riskera ekonomisk förlust, så snart en skicklig skytt del— toge. Vad nu anförts torde i huvudsak äga motsvarande tillämpning beträf- fande ringkastning och tivolinöjen av liknande art. Undantag kunna dock tänkas. Såsom lotteri bör t. ex. enligt de sakkunnigas mening anses en skjutbana, om där tävlas med förbundna ögon, eller en ringkastning, där de föremål, som skola inringas, döljas av ett förhänge, över vilket ringarna måste kastas. Även andra undantagsfall kunna naturligtvis förekomma. Att på förhand mera uttömmande angiva, när ett tivolinöje av typen skjut- bana eller ringkastning sålunda, ehuru det regelmässigt icke faller under lotteribegreppet enligt förslagets 1 %, likväl hör anses såsom lotteri, är omöj— ligt. Frågan får bedömas efter omständigheterna. Avgörande synes härvid bliva huruvida och i vilken mån anordningen avviker från vad som enligt praxis kan betecknas såsom det normala för ifrågavarande slag av anord- ningar.
I likhet med nuvarande lotteriförordning och vadhållningsförordningen torde den nya lotteriförordningen allenast böra omfatta sådana företag, vil- ka anordnas för allmänheten. Till undvikande av att denna bestämmelse kringgås genom föreningsbildande eller dylikt torde särskilt stadgande böra upptagas. Härtill återkommes i det följande.
Med hänsyn till tivolispelen har den i nuvarande lotteriförordning angivna förutsättningen för förordningens tillämpning, att åt en eller flera av de i företaget deltagande erbjudes vinst till högre belopp än det som erbjudes åt en var av deltagarna, i förslaget ändrats därhän, att i stället fordras, att av en eller flera deltagare kan erhållas vinst till högre belopp än det som alla kunna erhålla.
Sakkunniga hava övervägt att från förbudsbestämmelserna undantag-a så- dana företag, vid vilka icke fordras ekonomisk insats. Anledningen till un- dantag för dylika fall skulle givetvis vara, att deltagarna där ej riskerade någon ekonomisk förlust. De vanligaste företagen av denna art torde vara lotterier i en eller annan form, anordnade av varuhus i reklamsyfte, samt vissa lotterier i samband med tryckalster, d. v. s. tidningslotterier. Insats- befrielsen är dock merendels mera skenbar än verklig. Deltagarna i ett tid— ningslotteri t. ex. köpa i allmänhet tidningen samt betala på det sättet insats i företaget. Och även om icke insatser direkt eller indirekt erläggas, torde som regel deltagandet i nu omförmälda slag av lotterier ej kunna ske utan
4—388250.
ekonomiskt utlägg i någon form, åtminstone för porto eller papper. I varje fall föranleder det besvär och tidsutdräkt. I betraktande av vad sålundal anförts hava sakkunniga stannat för att den omständigheten allenast, att för ! deltagande i ett lotteri ej fordras insats, icke bör föranleda att lotteriet blir tillåtet. Reklamlotterier torde för övrigt icke hava någon större praktisk be- tydelse. Vad tidningslotterier beträffar föreslås beträffande dem särskilda bestämmelser enligt vad i det följande kommer att närmare utvecklas.
Annorlunda förhåller det sig om ett lotteriföretag över huvud icke åsyftar någon ekonomisk vinning. Är detta uppenbart, synes tillstånd till lotteriet ej vara erforderligt. Dylika företag torde visserligen vara sällsynta. Ett tid- nings- eller reklamlotteri kan t. ex., åtminstone som regel, ej anses såsom ett sådant företag, då avsikten där väl merendels i varje fall indirekti'g att tillföra vinst åt anordnaren genom ökad spridning av tidningen eller pa lik— nande sätt. För att exemplifiera de slag av företag utan ekonomiskt syfte, som sakkunniga avse, må nämnas ett sådant fall som t. ex. att telegrafsty- relsen, då visst antal telefonabonnenter erhållits, utdelar en minnesbägare till den abonnent, genom vars abonnemang detta resultat uppnåtts. Att här tillämpa lotteriförordningen synes ej böra ifrågakomma. Om däremot exempelvis ett tidningsföretag utfäster ett pris till den prenumerant, som er- håller visst ordningsnummer, torde, i anslutning till vad nyss anförts, sa— ken nog, åtminstone i första hand, få bedömas på annat sätt. Kan företaget visa, att någon ekonomisk vinning ej åsyftats —— priset har t. ex. utdelats utan föregående eller efterföljande reklam syftande att öka prenumerant- stocken —- synes emellertid även i dylikt fall lotteriförordningen ej böra tillämpas.
Därest särskild undantagsbestämmelse ej införes, skulle även svenska sta- tens premieobligationslån komma att omfattas av den föreslagna lagstiftnin- gen. Följden skulle bliva, att dylika lån, vilka omhänderh—avas av riksgälds- kontoret, icke finge emitteras utan tillstånd av Kungl. Maj:t. Med hänsyn till riksgäldskontorets ställning såsom riksdagens speciella lånombesörjande organ är detta måhända mindre lämpligt. I författningen synes därför böra utsägas, att bestämmelserna icke skola äga tillämpning å svenska statens premieobligationer. Följdriktigt »borde även andra lotterier i den föreslagna lotteriförordningens mening undantagas från förordningens tillämpning, om riksgäldskontoret står såsom anordnare. Motsvarande borde för sådant fall gälla riksbanken. Sakkunniga hava emellertid icke ansett sig böra framläg- ga förslag till generella undantagsbestämmelser av denna art. I praktiken skulle så långt gående undantag sakna betydelse och anledning torde ej fin- nas att av huvudsakligen teoretiska skäl göra avsteg från lagstiftningens grundprincip, att lotterier ej få anordnas utan Kungl. Maj:ts tillstånd. I och för sig kan det också synas rimligt, att Kungl. Maj:t beredes möjlighet att pröva ett lotteriföretag ur de synpunkter, som ligga till grund för före- varande lagstiftning, oberoende av vem som står såsom anordnare av före- taget.
Anledningen till fordran på särskilt tillstånd såsom villkor för att lotteri skall få anordnas är, att möjlighet härigenom erhålles att hindra olämpliga lotterier. I samband med att tillstånd lämnas kunna uppställas krav på lotteriets beskaffenhet i olika hänseenden, kontrollföreskrifter o. dyl. Be- träffande lotterier, som fyll-a vissa på förhand angivbara förutsättningar, synes emellertid i lotteriförordningen kunna meddelas ett generellt tillstånd. Då det gäller att avgöra, om ett lotteri skall få anordnas eller icke, torde in- satsernas storlek samt vinsternas värde och beskaffenhet böra tillmätas sär- skild betydelse. Ett lotteri, där insatserna äro små och vinsterna icke äro alltför lockande, föranleder ej samma betänkligheter som ett företag, där allmänheten genom höga vinster kan frestas att riskera betydande belopp. Deltagandet i ett lotteri av förstnämnda, mera ofarliga slag torde hava sin grund icke så mycket i spelpassion eller vinstbegär som i företagets roande beskaffenhet eller annan omständighet, mot vilken knappast synes finnas anledning till erinran från samhällets sida.
Särskilt ägnade att fresta till deltagande i lotterier äro naturligtvis vinster i penningar eller värdepapper. Lotterier, däri dylika vinster förekomma, böra enligt sakkunnigas förmenande som regel ej få anordnas utan tillstånd av Kungl. Maj:t. Denna ståndpunkt torde överensstämma med den princip. som ligger till grund för beslutet vid innevarande års riksdag angående pen- ninglotteriväsendets ordnande. Varuvinster torde, även om de äro värde- fulla, icke utöva lockelse på samma sätt som penningvinster. Sättes varu- vinstens värde tillräckligt lågt, torde man praktiskt taget kunna bortse från vinstbegäret såsom anledning till deltagande i lotteriet. I fråga om anord- nandet av varulotterier torde större frihet därför kunna medgivas. Under vissa förutsättningar synes krav på särskilt tillstånd för dylika företag över huvud icke vara erforderligt.
Då här talas om lotteri avses därmed varje företag, som enligt 1 5 i sak- kunnigas förslag till lotteriförordning skall anses såsom lotteri. Någon an- ledning att uppställa olika regler för olika lotterier allt efter den anordning — lottning, gissning etc. — varå de grunda sig, torde ej finnas. Ett tom- bolalotteri t. ex. lärer ej väcka större betänkligheter ur social synpunkt än ett tivolispel, om insatser och vinster i båda företagen äro desamma. Ej heller synas tillräckliga skäl föreligga att behandla vadhållningen enligt sär- skilda regler. Äro insatser och vinstmöjligheter begränsade på lämpligt sätt, torde några risker för en osund tippningsrörelse icke vara för handen. Att vid ett lotteriföretag skickligheten lämnas större utrymme än vid ett annat är ej heller i och för sig ägnat att göra det förra företaget mera be— rättigat eller för allmänheten mindre vådligt än det senare. Understundom kan det vara tvärtom. I ett lotteriföretag, som ej uteslutande avgöres av slumpen, kan allmänheten lätt bibringas en föreställning om sin förmåga att påverka resultatet, som alldeles icke överensstämmer med verkligheten. Ge- nom sitt sken av skicklighetsspel utövar ett dylikt företag många gånger vä- sentligt starkare lockelse än ett lotteri, där deltagarna hava klart för sig
att slumpen ensam är utslagsgivande. Sakkunniga hava å andra sidan icke ansett det lämpligen kunna ifrågakomma att bereda rena slumpföretag en förmånligare ställning än företag, som jämväl äro beroende på skicklighet. I i 3 & hava sakkunniga visserligen föreslagit särbestämmelser för vissa lotteri- er, där slumpen ensam är utslagsgivande; dessa bestämmelser grunda sig emellertid på förutsättningar, som icke kunna vara för handen vid lotterier av andra slag, och kunna därför icke, även om så eljest skulle ansetts önsk- värt, göras tillämpliga beträffande dem.
Om ett lotteri skall få anordnas utan särskilt tillstånd böra, såsom nämnts, vissa angivna förutsättningar vara uppfyllda. Således bör, i anslutning till vad tidigare framhållits, insatsen sättas låg, förslagsvis till högst 25 öre. Högsta vinstvärde synes ur ovan anförda synpunkter kunna bestämmas exempelvis till 5 kronor. Av det föregående framgår vidare, att endast varu- vinster böra få förekomma. Såsom generell regel anse sakkunniga ytter- ligare böra gälla, att varor, vilka användas såsom vinster, skola, därest de ej utgöras av gåvor till lotteriet, vara av inhemsk tillverkning. Härtill åter- kommes i det följande; bestämmelse i ämnet föreslås skola intagas under 4 &.
Utöver vad nu anförts vilja sakkunniga föreslå såsom villkor för lotte- riets bedrivande, att vinstfördelningen äger rum i omedelbart samband med att insatsen erlägges. Den som deltager i lotteriet bör således omedelbart kunna konstatera om han vunnit och i så fall vad. En dylik bestämmelse möjliggör för deltagarna att utöva viss kontroll å lotteriet dels i så måtto, att de före deltagandet hava tillfälle att se de vinster, som bjudas, dels ock därigenom att de kunna övertyga sig om att utfallen vinst jämväl utlämnas.
Även samhället bör emellertid hava möjlighet till kontroll. I sådant syfte bör fordras, att anmälan om lotteriet sker till vederbörande polismyndighet. Anmälan bör göras viss tid före lotteriets anordnande, förslagsvis 3 dagar innan, för att polismyndigheten skall få tid att utfärda erforderliga kon- troll- och ordningsföreskrifter. Stadgande om skyldighet för lotterianord- naren att ställa sig dylika föreskrifter till efterrättelse har upptagits i 4 &.
Lotteriet bör vidare icke —— vare sig genom försäljning av lottsedlar eller av andra bevis om rätt till delaktighet i lotteriet eller på annat sätt _ få bedrivas utanför det polisdistrikt, där anmälan skett. En dylik föreskrift, som är önskvärd ur kontrollsynpunkt, bidrager i sin mån till att förhindra en icke lämplig utveckling av lotterierna.
Sveriges tivoliägareförening m. fl. hava föreslagit, att för drivande av tivolirörelse skulle fordras tillstånd av ett centralt organ, t. ex. socialstyrel— sen, som därvid jämväl skulle bestämma vilka spelanordningar och andra förströelser som skulle få förekomma. Centralorganet skulle sålunda bl. a. fastställa den proportion i vilken s. k. skicklighetsspel och rena slumpspel skulle tillåtas. Enligt sakkunnigas förslag till lotteriförordning saknar den- na fråga betydelse, då spelanordningar av karaktär tivolinöjen här alla behandlas lika, oavsett om slumpen eller skickligheten är utslagsgivande för spelresultatet. Ett centralorgan, vilket bestämde, huruvida ett visst tivoli-
spel skulle få användas eller ej, kunde visserligen även om sakkunnigas för- slag godtages få en uppgift att fylla, nämligen såsom sovrande myndighet. Sålunda kunde tänkas att centralorganet finge befogenhet att förbjuda olämpliga spelformer. Det kunde exempelvis föreskrivas, att tillstånd skulle av centralorganet lämnas allenast till spel, där vinstmöjligheter förelåge i en såsom skälig ansedd omfattning. Den prövning, som för dylikt fall skulle ankomma på centralorganet, bleve emellertid mycket vansklig. Härtill kom- mer, såsom redan i annat sammanhang erinrats, att en spelapparat, som godkänts för användning, sedermera kan genom åverkan eller på annat sätt undergå sådan förändring, att den ej längre fyller de förutsättningar, från vilka centralorganet utgått vid tillståndets meddelande. Dylika förändringar kunna inträffa även utan tivoliägarens vetskap. Sakkunniga hava på an- förda skäl ansett förslaget om ett centralt organ för prövning av olika spel- anordningar icke vara att förorda.
Vad beträffar förslaget, att tivolirörelse över huvud icke skulle få bedrivas utan tillstånd, torde denna fråga falla utanför sakkunnigas utredningsupp- drag. Sakkunniga, som med representanter för tivoliägarna haft vissa över- läggningar rörande de spörsmål, som ingå i uppdraget, vilja dock uttala, att det skulle vara önskvärt, om något kunde göras i det av föreningen avsedda syftet. Tivolirörelsen sysselsätter ett stort antal personer och äger ett icke obetydligt inflytande å nöjeslivet, särskilt i landsorten. Det vore lyckligt, om rörelsens utövande icke läge i händerna på andra än sådana som hava förutsättningar att sköta densamma på ett tillfredsställande sätt. Sakkun- niga hava emellertid icke bortsett från att en lösning av spörsmålet enligt de av tivoliägarna föreslagna linjerna kan möta betänkligheter av principiell natur.
Från tivoliägarna har slutligen ifrågasatts att jämväl spelapparater med penningvinster skulle få förekomma. Med sakkunnigas inställning till frå- gan om penningvinster vid lotteriföretag hava sakkunniga icke ansett sig kunna tillstyrka detta; någon anledning att beträffande tivolispelen frångå den av sakkunniga förordade allmänna regeln i förevarande hänseende lärer ej föreligga. Skola penningvinster få användas, torde sålunda böra begäras tillstånd hos Kungl. Maj:t enligt stadgandet i 1 5.
3 &.
I de fall, som avses i 2 &, förutsättes icke att de sammanlagda insatsernas summa skall vara begränsad till något bestämt belopp, på sätt som skett i nuvarande lotteriförordnings, i dess 3 & upptagna, undantagsbestämmelse. Därest insatser och vinster hållas på den nivå, som stadgas i 2 % av förslaget, och lotteriet jämväl eljest fyller där angivna villkor, synes någon dylik be- gränsning icke vara behövlig. Då fråga är om exempelvis tivolispel, torde en maximering av det totala insatsbeloppet för övrigt vara omöjlig att upp- rätthålla.
Beträffande vissa lotterier, nämligen sådana, där insatser och vinster äro till storlek och antal på förhand bestämda enl-igt uppgjord plan, kan en be-
gränsning av insatsernas sammanlagda belopp emellertid genomföras. Un- der denna kategori falla de vanliga tombolalotterierna och övriga lotterier, där deltagandet sker genom inköp av lottsedlar, alltså vad man skulle kunna ' kalla för lotterier i ursprunglig eller egentlig mening. Sakkunniga förorda, att för dylika lotterier medgivas vissa undantag utöver det som följer av 2 å. Enligt nuvarande lotteriförordnings nyssnämnda 3 5, äger länsstyrelsen lämna tillstånd till lotteri, som icke överstiger viss storlek och i övrigt fyller vissa angivna fordringar. Vid utarbetandet av en ny lotteriförordning synes ,lämpligt att gå ett steg längre. Det förekommer ganska allmänt, att vid basarer, försäljningar och andra tillställningar till förmån för välgörande, kulturellt eller allmännyttigt ändamål bland anordningarna ingår något så- dant lotteri i egentlig mening, som nyss nämnts. Dylika basarlotterier äro i allmänhet av ringa omfattning. Understundom torde de kunna inbegripas i stadgandet under 2 5. Men även om där angivna förutsättningar icke upp— fyllas, torde det med hänsyn till de omständigheter, under vilka anordnan- det äger rum, merendels vara onödigt att för dessa smärre lotterier fordra särskilt tillstånd. Genom att avstå från sådan fordran skulle också legalise- ras ett förfarande, som för närvarande i strid mot gällande bestämmelser lärer tillämpas ganska allmänt. Däremot synes här liksom i fallen under 2 & böra krävas att anmälan sker hos polismyndigheten 3 dagar innan för att möjliggöra meddelandet av erforderliga kontroll- och ordningsföreskrif- ter. Ur kontrollsynpunkt och för att betona lotteriets samband med den tillställning, i förening med vilken lotteriet anordnas, bör vidare stadgas, att lotteriet icke får bedrivas utom det för tillställningen avsedda området. En ytterligare förutsättning bör naturligtvis vara, att behållningen uteslutande användes för det ändamål, som avses med tillställningen.
Av principiella grunder borde måhända, på samma sätt som enligt 2 %, fordras, att vinsterna allenast utgjordes av varor. Lämplighetsskäl tala emellertid för att även presentkort och andra anvisningar å varor godtagas såsom vinster. I betraktande av syftet med ifrågavarande lotterier torde vi- dare böra medgivas, att gåvor må utfästas såsom vinster, oavsett deras be- skaffenhet, således även om de bestå av penningar eller värdepapper. Den under 2 % omförmälda regeln, att varuvinster skola vara av svensk tillverk- ning, hör däremot gälla jämväl dessa lotterier. Sakkunniga, som funnit en bestämmelse av denna innebörd lämpligen böra få sin plats i 4 %, vilja här inskränka sig till en hänvisning till detta författningsrum.
Såsom nämnt förutsättes att dessa lotterier äro av obetydlig omfattning. Med hänsyn härtill bör föreskrivas en högsta värdegräns för insatsernas (lotternas) sammanlagda belopp. Ett maximum av 500 kronor synes skä- ligt. Detta maximum bör dock icke knytas till varje särskilt lotteri, ty då skulle bestämmelsen kunna kringgås genom att på samma välgörenhetstill- ställning flera lotterier med vartdera en insatssumma av 500 kronor an- ordnades. Maximibeloppet bör gälla den sammanlagda summan av insat- serna i samtliga vid tillställningen förekommande lotterier av här ifrågava- rande slag.
Såsom förut nämnts äger enligt 3 % nuvarande lotteriförordning länssty- relsen lämna tillstånd till lotterier under vissa förutsättningar. Dessa äro, att lotternas sammanlagda försäljningsvärde ej överstiger 3 000 kronor samt att lotteriet avser ett välgörande eller allmännyttigt ändamål eller svenska ,konstidkares understöd och uppmuntran. En dylik rätt för länsstyrelserna torde böra stadgas jämväl i en ny lotteriförfattning. Enligt sakkunnigas mening bör denna rätt vidare utvidgas i så måtto att — i överensstämmelse med vad som föreslagits beträffande lotterier vid basarer och liknande till— ställningar — ändamål av kulturell natur må kunna tillgodoses genom lotte- rier i förevarande ordning, oavsett om ändamålet i fråga, på grund av dess begränsade betydelse eller av annan orsak, icke kan betecknas såsom all- männyttigt. I anslutning till vad nyss anförts beträffande basarlotterier torde även vid de lotterier, som nu avses, böra fordras att vinsterna, i den mån de ej bestå av gåvor till lotteriet, uteslutande utgöras av varor eller an- visningar å varor. Ett annat villkor bör, i analogi med de fordringar, som uppställts säväl under 2 5 som beträffande basarlotterier, vara, att lotteriet icke, vare sig genom försäljning av lottsedlar eller i annan form, bedrives utanför länets gränser.
I överensstämmelse med vad nu gäller bör slutligen fastställas viss maxi— migräns för insatsernas sammanlagda belopp. Beloppet synes kunna bi- behållas vid det nuvarande, 3000 kronor. Av skäl, motsvarande de vilka anförts beträffande basarlotterier, torde detta maximum emellertid icke böra avse insatserna i varje särskilt lotteri. En möjlighet vore att knyta maximi- bestämmelsen till det ändamål, för vilket lotteriet anordnas, så att t. ex. lotte- rier för samma ändamål under ett och samma kalenderår ej tillätes inom länet utöver angivna insatsram. En mera rationell och även ur andra syn- punkter lämpligare lösning hava sakkunniga emellertid funnit vara att binda maximibeloppet till lotteriets anordnare, oberoende av ändamålet. Ett dy- likt stadgande torde jämväl överensstämma med de principer länsstyrelserna för närvarande — utan särskild föreskrift — tillämpa. Vid bedömande av huruvida maximibeloppet uppnåtts för viss anordnare bör hänsyn tagas jäm— väl till lotterier, vartill tillstånd i särskild ordning må hava meddelats av Kungl. Maj:t enligt 1 €. Underrättelse om dylikt tillstånd torde all- tid av Kungl. Maj:t lämnas vederbörande länsstyrelse, varför någon svårig- het för länsstyrelserna vid tillämpningen av denna regel ej möter. Däremot synas icke vare sig lotterier enligt 2 5 eller basarlotterier vara av beskaffen- het att behöva medräknas. En motsatt uppfattning skulle för övrigt i till- lämpningen, särskilt i fråga om lotterier enligt 2 &, vara besvärlig ur kon- trollsynpunkt. Å andra sidan bör det stå länsstyrelsen fritt att, om den så finner lämpligt, begränsa insatssumman i visst lotteri under 3 000 kronor, oaktat en sådan begränsning icke enligt förordningen är nödvändig. Till dylika och andra särskilda villkor, som av länsstyrelsen må uppställas vid sidan av förordningens fordringar, återkomma de sakkunniga under 4 &.
Svårigheter kunna understundom föreligga att avgöra vem som skall an— ses såsom anordnare av ett lotteri. Såsom allmän regel torde kunna sägas,
att anordnare är den, i vars namn lotteritillståndet beviljas. Om t. ex. en underavdelning till en rikssammanslutning begär lotteritillstånd, kunde vis- serligen ifrågasättas att betrakta huvudorganisationen såsom anordnare. En så sträng tolkning av begreppet synes dock knappast nödvändig. Enligt sak- kunnigas mening bör hinder ej möta mot att i nyssberörda fall avdelningen anses såsom anordnare under förutsättning att densamma i fråga om me- delsförvaltning och i övrigt intager en sådan ställning, att den lämpligen kan anförtros handhavandet av lotteriföretaget. Skulle länsstyrelsen bevilja en dylik sökande lotteritillstånd, synes emellertid lämpligt att — med stöd av bestämmelserna i nästföljande paragraf _- tillståndet begränsas att gälla allenast det område inom länet, där sökanden har sin verksamhet.
Ett för en viss anordnare meddelat tillstånd får n-aturligtivs icke utan med— givande av den tillståndsbeviljande myndigheten överlåtas på annan. Detta torde emellertid följa utan särskilt stadgande.
4 &.
Såsom tidigare anförts bör polismyndigheten, då anmälan om lotteri sker enligt 2 eller 3 &, äga meddela erforderliga föreskrifter för åstadkommande av kontroll å och ordning vid lotteriet. Motsvarande befogenhet hör till- komma länsstyrelsen vid meddelande av tillstånd till lotteri enligt 3 &. För att dylika, för varje särskilt fall lämpade föreskrifter, skola kunna utfärdas måste vederbörande myndighet hava tillgång till närmare uppgifter rörande beskaffenheten av de lotteriföretag, anmälan åsyftar, de omständigheter, under vilka anordnandet skall äga rum, 111. m. Något uttryckligt stadgande om skyldighet för anordnaren att lämna sådana uppgifter torde knappast vara behövligt. I viss mån innebär redan anmälningsplikten dylik skyldig- het. Skulle en anordnare motsätta sig att lämna eventuellt erforderliga kom- pletterande upplysningar, riskerar han att myndigheten ser sig tvungen att meddela strängare bestämmelser än som måhända eljest skulle ansetts nöd- vändiga.
I anslutning till det sist sagda vilja sakkunniga framhålla, att de åtgär- der, som ur ordnings- och kontrollsynpunkt föreskrivas, skäligen böra be- kostas av lotteriföretaget. Å andra sidan är det angeläget, att föreskrifterna i fråga icke bliva onödigt betungande. I vissa fall, såsom t. ex. då ett lot- teri i samband med välgörenhetstillställning anordnas av någon välkänd för- ening, torde föreskrifterna kunna så begränsas, att kostnad för deras till- lämpning praktiskt taget icke åsamkas vederbörande. Denna princip har synts sakkunniga böra komma till uttryck i förordningen.
I de lotteriresolutioner, som utfärdas av Kungl. Maj:t, brukar med avseen- de å andra vinster än värdepapper eller penningvinster föreskrivas, att de- samma, i den mån de icke bestå av skänkta föremål, skola utgöras av för lotteriet direkt från tillverkare inköpta svenska hantverks-, slöjd-, industri- eller konstalster eller ock av anvisningar eller presentkort, gällande såsom betalningsmedel, anvisningarna vid köp av alster av ovan omförmält slag direkt från tillverkare och presentkorten vid köp hos ett flertal affärer, som
huvudsakligen tillhandahålla varor av svensk tillverkning. Den princip, som ligger till grund för denna föreskrift, eller att endast svenska varor skola an- vändas såsom vinster i lotterier, anse de sakkunniga böra bevaras i en ny lotteriförordning. Att generellt i författningsform fastställa även detaljbe- stämmelserna synes likväl icke lämpligt. Genom det i Kungl. Maj:ts berörda resolutioner uppställda kravet, att vinsterna skola vara svenska industrialster kan t. ex. uteslutas möjligheten att såsom lotterivinster använda föremål, som vid svenska verkstäder tillverkats av importerad materiel. Ett dylikt resul- tat är icke alltid önskvärt. Enligt sakkunnigas mening torde frågan lämp- ligen lösas på det sättet att i förordningen allenast föreskrives, att varor, som användas såsom vinster och icke äro skänkta till lotteriet, skola hava frambragts eller tillverkats i Sverige. Denna föreskrift bör gälla lotterier såväl enligt 2 som enligt 3 5. I fråga om säd-ana anvisningar å varor, vilka enligt 3 & må förekomma såsom vinster, torde man få nöja sig med en be— stämmelse, att anvisningarna skola möjliggöra förvärv av varor av beskaf- fenhet som nyss nämnts.
Stadgandet i 3 &, att lotteri under vissa förutsättningar må anordnas efter tillstånd av länsstyrelsen, innebär naturligtvis icke, att länsstyrelsen alltid, om angivna förutsättningar äro för handen, är skyldig att meddela tillstånd. Förutom den rätt att vägra tillstånd, då anledning därtill föreligger, som länsstyrelsen sålunda får anses äga, bör länsstyrelsen även hava möjlighet att för meddelande av tillstånd uppställa särskilda villkor, utöver de i för- ordningen stadgande. Såsom i det föregående berörts, kan det exempelvis i vissa fall vara lämpligt att begränsa lotteritillståndet genom minskning av insatsmaximum eller genom en förklaring att lotteriet må bedrivas allenast inom visst område av länet. I Kungl. Maj:ts resolutioner plågar numera fö— reskrivas, att lotteriets inkomster ej må användas för representation eller liknande ändamål. En dylik föreskrift kan även vara lämplig, då tillstånd meddelas av länsstyrelserna. Vidare kan fordras, att vinsternas värde skall stå i visst förhållande till insatsbeloppet, att viss del av vinsterna skall ut— göras av svenska hantverksprodukter rn. m. Bryter någon mot villkor, som länsstyrelsen på detta sätt förbundit med lotteritillståndet, bör anses som om lotteriet anordnats utan tillstånd.
Här omnämnda möjlighet att vid meddelande av lotteritillstånd uppställa särskilda villkor för tillståndets tillgodonjutande äga länsstyrelserna jämväl enligt nuvarande lotteriförordning. Sakkunnigas uppmärksamhet har rik- tats på att denna möjlighet kan av länsstyrelserna begagnas på sådant sätt, att lotteritillståndet blir mer eller mindre illusoriskt. Sakkunniga hava emel- lertid icke i denna omständighet funnit något hinder mot genomförande av sitt förslag. Visserligen förutsätt-a sakkunniga, att länsstyrelserna, då till- stånd till lotteri meddelas, icke kringgärda tillståndet med sådana föreskrifter, att syftet med företaget förfelas. Men skulle i något fall förfaras oriktigt härutinnan, är detta icke värre än om tillstånd till lotteriet skulle hava helt vägrats. Den med länsstyrelsens beslut missnöjde äger alltid möjlighet att genom besvär draga frågan under Kungl. Maj:ts prövning.
5 &.
En särställning intaga sådana lotterier, som anordnas av tidningar. Dy- lika lotterier hava med åren blivit allt vanligare. Skillnaden mellan tid- ningslotterier och andra lotterier framträder tydligast däri, att ett tidnings- lotteri anordnas utan avsikt att lotteriet såsom sådant skall giva ett tillfreds- ställande ekonomiskt resultat. Syftet med ett tidningslotteri är visserligen ekonomisk vinning men icke för lotteriet utan för tidningsföretaget genom ökad spridning av tidningen. Genom den särskild-a prägel, som dessa lotte- rier till följd av sambandet med tidningen äga, synes det väl försvarligt att för dem fastställa regler, avvikande från de allmänna. Naturligtvis kan det tänkas, att en tidning anordnar lotterier i sådan omfattning och av sådan beskaffenhet, att lotterierna bliva det väsentliga i tidningsföretaget. För detta fall finns ej någon anledning att taga hänsyn till sambandet med tid- ningen, utan torde dylika lotterier böra vara underkastade samma regler som lotterier i allmänhet. Men då ett lotteri allenast ingår som del av det mång- skiftande innehållet i en tidning, för vilken anordnandet av lotterier såle- des icke är av grundläggande betydelse, kommer saken i ett annat läge. Prin- cipen kan lämpligen uttryckas så, att, om särbestämmelser skola vara moti- verade, anordnandet av lotterier ej får ingå såsom väsentligt led i tidnings- företaget. Naturligtvis kunna mot tidningslotterier teoretiskt sett riktas sam- ma anmärkningar som mot lotterier i allmänhet. Man kan säga att lotte- rierna vädja till allmänhetens sämre instinkter, att de uppamma spelbegäret, fresta till för höga insatser m. m. Häremot kan dock till en början invän- das, att det för tidningslotterier väsentliga merendels torde vara allenast att underhålla och roa tidningens läsekrets. Den som deltager i en korsordstäv- lan t. ex. gör detta oftast mera som förströelse än i avsikt eller förhoppning att därigenom vinna det förhållandevis blygsamma belopp, som må vara ut- i lovat såsom pris. Här skall givetvis icke förnekas, att vid vissa slag av tid- ; ningslotterier förhållandet är ett annat. De sakkunnigas mening är heller icke att helt undantaga tidningslotterierna från den föreslagna förordnin- gens bestämmelser. De invändningar, som kunna göras mot detta slag av lotterier, måste naturligtvis vid utformandet av den nya lotteriförordningen vederbörligen beaktas. Att märka är emellertid att, liksom beträffande lot- terier i allmänhet, betänkligheterna gentemot tidningslotterier närmast torde vara förbundna med frågan om insatser och vinster i lotteriet. Regleras denna fråga på lämpligt sätt, torde betänkligheterna praktiskt taget för- svinna.
Under förutsättning att en sådan reglering, som nytt antytts, åstadkom- mes, synes någon grund icke finnas att såsom villkor för anordnande av lotteri i samband med utgivande av tryckt skrift fordra särskilt tillstånd. Icke heller anmälan till polismyndigheten, på sätt föreslagits beträffande de i 2 5 och 3 5 a) avsedda fall för möjliggörande av kontroll- och ordnings- | föreskrifter, synes erforderlig. Ordningsföresskrifter torde beträffande tid- ningslotterier knappast ifrågakomma. Kontrollföreskrifter vore naturligtvis i och för sig tänkbara. Sakkunniga hava emellertid av flera skäl funnit
I I i l !
sig böra eftergiva jämväl krav på dylika föreskrifter. Sakkunniga hava så- lunda ansett sig icke kunna bortse från att, på grund av det stora antalet tidningslotterier, ett stadgande, syftande till att polismyndigheten skulle meddela kontrollföreskrifter, torde bliva så betungande för sagda myndighet, att det kunde befaras, att stadgandet icke finge någon praktisk betydelse. Vidare torde en viss vikt kunna tillmätas den omständigheten, att vederbö- rande tidningsföretag pläga sörja för att alla åtgärder, som vidtagas med avseende å av dem anordnade lotterier, bringas till offentlig kännedom. Slut- ligen synes vid bedömandet av frågan hänsyn böra tagas därtill, att, på sätt nedan närmare utvecklas, en förutsättning för anordnande av tidnings- lotterier utan tillstånd enligt sakkunnigas förslag skall vara, att insats i lotterierna ej erfordras. Då den ekonomiska risk, som eljest gemenligen är förbunden med deltagande i lotteri, sålunda försvinner, blir behovet av kon- troll mindre framträdande.
Avgörande för, huruvida tidningslotterier skola få anordnas utan anmä- lan eller särskilt tillstånd, är, som i det föregående framhållits, att frågan om insatser och vinster regleras på sådant sätt, att de invändningar, vilka i allmänhet kunna riktas mot lotterier, här förlora sin udd. Vid ett tidnings- lotteri kunna insatserna tänkas vara huvudsakligen av två slag, nämligen dels avgift för själva tidningen dels ock särskild avgift därutöver för delta- gande i lotteriet. Uppenbart är att, om ett tidningslotteri skall få åtnjuta förmånligare regler än andra lotterier, särskild avgift för deltagande i lot- teriet — vid sidan således av avgiften för själva tidningen — icke får ford- ras. Skulle dylik särskild insats behöva erläggas, komme lotteriet i sak icke att skilja sig från lotteri, anordnat utan samband med tryckalster. Samma betänkligheter möta visserligen ej mot insats allenast i form av avgift för vederbörande publikation. Skulle sådan insats tillåtas, kunde man emeller- tid bliva ställd inför nödvändigheten att pröva avgiftens skälighet för att säkerställa, att densamma ej Sättes högre än publikationen i och för sig —— utan lotteri _ skulle betinga. En dylik prövning, vilken torde vara ound- viklig om man ej ville riskera att mindre nogräknade företag på antytt sätt kringginge bestämmelserna, skulle erbjuda stora svårigheter. Sakkunniga hava därför stannat för att beträffande nu ifrågavarande slag av lotterier föreslå förbud mot att såsom villkor för deltagande i lotteriet uppställes fordran på insats vare sig av ena eller av andra slaget. Ett tidningsföre- tag, som anordnar en korsordstävlan, får sålunda exempelvis ej fordra, att lösningen skall insändas ä ett urklipp ur tidningen eller att tidningen med- följande kupong eller dylikt insändes. Detta innebär givetvis ej något för- bud mot dylika tävlingar; men det innebär, att obegränsat antal personer kunna med gemensam tillgång till ett tidningsexemplar, däri tävlingen är införd, deltaga i tävlingen, oavsett att kanske ingen av dem är ägare till tidningsexemplaret.
Vad frågan om vinsterna beträffar torde avgörande hänsyn böra tagas därtill att syftet med tidningslotterier uteslutande bör vara underhållning. Vinsterna böra därför hållas inom måttliga gränser. För höga vinster skul-
le kunna medföra att lotterierna urartade. Då det gäller att begränsa vin- sterna äro två vägar tänkbara. Den ena är att fastställa en högsta samman- lagd vinstsumma i lotteriet. En dylik begränsning skulle emellertid drabba 4 olika tidningsföretag mycket olika. För ett stort företag med en talrik läse- ! krets kan en vinstsumma, som för ett mindre företag skulle vara tillräck- ' lig, bliva helt otillfredsställande. Denna väg, ehuru på det sättet tilltalan- de att därigenom en säker spärr mot olämpliga lotterier skulle erhållas, ha- va sakkunniga fördenskull ansett sig icke kunna förorda. Den andra möj- ligheten till vinstbegränsning är att maximera högsta vinsten. Om än icke så effektiv som den först nämnda, torde dock även denna väg kunna leda till det åsyftade målet. Då antalet vinster på detta sätt blir okontrollerat, torde en förutsättning emellertid vara, att berörda maximum sättes förhållande- vis lågt. Sakkunniga hava tidigare diskuterat penningvinsters och varu- vinsters olika förmåga att locka till deltagande i lotterier. Oaktat de be- tänkligheter, som kunna resas mot penningvinster vilja sakkunniga, då det gäller tidningslotterier, förorda, att dylika vinster må, förutsatt att de röra sig om låga belopp, komma till användning. Avgörande för sakkunniga hava härvid huvudsakligen varit praktiska skäl. Det synes emellertid sakkunniga naturligt, att maximivärdet å penningvinster fastställes lägre än å vinster, bestående av varor. Med varor torde här lik- som enligt 3 % böra jämställas anvisningar å varor. Sakkunniga föreslå från nu anförda utgångspunkter att vinst i tidningslotteri, som anordnas utan anmälan eller tillstånd, må hava ett värde av, om vinsten utgöres av varor eller anvisning å varor, högst 50 kronor samt eljest högst 25 kronor. Då varor eller anvisningar å varor förekomma såsom vinster, böra vid tid- ningslotterier på samma sätt som vid lotterier enligt 2 och 3 55 uppehållas kravet på svenskt ursprung eller svensk tillverkning. I förordningen torde därför under förevarande paragraf böra intagas en hänvisning till bestäm- melsen härutinnan i 4 5. Någon anledning att skilja mellan olika slag av tidningslotterier torde ej 4 finnas. Jämväl vadhållning bör sålunda t. ex. kunna ordnas av ett tidnings— | 1 | l l företag, därest de i det föregående angivna förutsättningarna uppfyllas. Här- utinnan må hänvisas till vad angående samma spörsmål anförts vid behand- lingen av 2 & .
6 &. I 2 5 första stycket vadhållningsförordningen är upptaget förbud mot att främja deltagande i sådan inom landet anordnad vadhållning, som ej är tillåten, eller i utländsk vadhållning genom att tillhandahålla delaktighets- bevis eller annan handling, avsedd för deltagande i vadhållningen, uppbära insatser eller förmedla insamlande av insatser eller tillhandagå på annat sätt. Ett motsvarande stadgande, ehuru mindre uttömmande, finnes i 1 % gällande lotteriförordning. Även i den nya lotteriförordningen bör dylikt förbud meddelas. Det sy- nes kunna avfattas i huvudsaklig överensstämmelse med stadgandet i vad-
hållningsförordn-ingen. Emellertid synes härvid lämpligt att — jämte från vadhållningsförordningen hämtade exempel på tillhandagående vid delta— gande i lotteri -—— särskilt nämna, vid sidan av insatsförmedling, även för- medling av utbekommande av vinst i lotteriet.
Såväl gällande lotteriförordning, 1 5, som vadhållningsförordningen, 2 å andra stycket, innehålla vidare förbud att kungöra försäljning av delaktig- hetsbevis i otillåtet inhemskt eller utländskt företag av det slag, som i re- .spektive förordning avses. Vadhållningsförordningen förbjuder därjämte spridande av inbjudningar, planer, vinstförteckningar eller andra liknande meddelanden med avseende å inom landet anordnad vadhållnig, som ej är tillåten, eller utländsk vadhållning.
I den nya lotteriförordningen bör upptagas ett stadgande av enahanda in- nebörd. Då meningen med stadgandet naturligtvis ej bör vara att förhind- ra t. ex. en sakligt hållen tidningsuppsats angående otillåten lotterirörelse, bör emellertid undantag från förbudet göras för det fall, att av omständig- heterna framgår, att avsikten icke är att främja deltagande i vederbörande lotteri.
De av sakkunniga under förevarande paragraf upptagna bestämmelserna synas ägnade att i sin mån motverka spel på utländska lotterier. De ligga sålunda härutinnan i linje med det förslag till omorganisation av penning- lotteriväsendet i Sverige, som av riksdagen innevarande år godtagits. Såsom framgår av den redogörelse, sakkunniga lämnat i betänkandet med förslag rörande svenskt penninglotteri, försiggår för närvarande en ganska livlig trafik av ombud mellan Sverige och vårt södra grannland för inköp och förnyelse därstädes av lottsedlar för olika svenska spelares räkning. Likale- des förekomma regelbundna meddelanden i vissa svenska tidningar rörande innehållet i utländska lotteriers dragningslistor. Dylika och liknande för- faranden motverkas vid bifall till sakkunnigas nu framlagda förslag.
Bestämmelserna böra emellertid lämpligen kompletteras med motsvarande ändringar i tryckfrihetsförordningen . Sakkunniga återkomma härtill i det följande.
7 &.
Då det visat sig, att vid vadhållning, vartill erhållits Kungl. Maj:ts till- stånd, verksamheten på ett illojalt sätt utnyttjats av utomstående, har i vad- hållningsförordningens 2 å sista stycket stadgats förbud mot tillhandagåen- de vid deltagande i tillåten vadhållning, dock endast om tillhandagåendet sker yrkesmässigt eller eljest mot ersättning, därest medgivande icke läm- nats av den som erhållit tillståndet. I den nya lotteriförordningen torde motsvarande förbud böra meddelas, utsträckt att avse samtliga företag, som omfattas av förordningen.
Vidare bör i den nya lotteriförordningen upptagas det i förordningen den 22 juni 1928 innefattande tillägg till gällande lotteriförordning stadgade för- budet mot yrkesmässig verksamhet, varigenom andel i bevis om rätt till delaktighet i lotteri avyttras eller särskild rätt till den å beviset utfallande
vinst eller andel däri tillförsäkras annan. Med hänsyn bland annat därtill, att enligt förslaget till penninglotteriväsendets omorganisation halvlotter av- ses skola kunna komma till användning vid penninglotterierna, torde di- spensrätt från förbudsbestämmelsen emellertid böra förbehållas Kungl. Maj:t.
Ytterligare bör i överensstämmelse med förordningen den 21 maj 1931 an- gående tillägg till lotteriförordningen förbjudas, att vid yrkesmässig försälj- ning av delaktighetsbevis i lotteri, försäljningen sker mot betalning i särskil- da poster eller beviset av säljaren innehålles såsom säkerhet för köpeskillin- gen. Jämväl här torde dispensrätt lämpligen böra förbehållas Kungl. Maj:t.
Det kunde ifrågasättas att, i anslutning till upptagandet i den nya lotteri- förordningen av förenämnd-a från 1928 och 1931 års förordningar hämtade bestämmelser, till desamma foga vissa övergångsstadganden. Dylika stadgan- den återfinnas såväl vid 1928 som vid 1931 års förordning. Enligt övergångs- stadgande till 1928 års förordning äger den, som vid förordningens ikraftträ— dande den 1 juli 1928 lovligen bedrev yrkesmässig verksamhet, som i förord- ningen avses, fortsätta därmed, om han före den 1 oktober samma år gjort skriftlig anmälan därom hos länsstyrelsen, dock att verksamheten ej må ut- sträckas att avse lotteriföretag, till vars anordnande tillstånd erhållits först efter förordningens ikraftträdande. Enligt övergångsstadgande vid 1931 års förordning äger sistnämnda förordning ej tillämpning å delaktighetsbevis som utgivits före förordningens ikraftträdande den 1 juni 1931. Emellertid torde man knappast behöva räkna med att det numera förekommer någon som med stöd av nämnda övergångsbestämmelser alltjämt äger bedriva sådan verk- samhet, som i förordningarna avses. Skulle så likväl vara förhållandet, tor- de särskilda övergångsbestämmelser i den nya lotteriförordningen icke för den skull erfordras. Frågan torde då lämpligen kunna lösas från fall till fall genom användande av den Kungl. Maj:t enligt förslaget tillkommande dispensrätten.
8 &.
Enligt 3 % vadhållningsförordningen skola de i sagda förordning stadgade förbud äga tillämpning jämväl då vadhållningen utövas under maskering av någon förening. Motsvarande torde enligt den nya lotteriförordningen böra gälla beträffande lotterier i allmänhet. För fullständighetens skull synes lämpligt att även sammanslutning-ar i annan form än förening inbegripas un— der lagstiftningen.
9 &. Överträdelse av förbuden i den nya lotteriförordningen bör, på samma sätt som gäller i motsvarande fall enligt vadhållningsförordningen, straffas med dagsböter samt, vid upprepad eller yrkesmässig förseelse eller förseelse i större omfattning, med fängelse i högst ett år. Förseelse mot ordnings- eller kontrollföreskrift, som meddelats enligt 4 5 första stycket, synes däremot kunna sonas med penningböter. Detsamma gäl- ler överträdelse av stadgandet om svenska varor i 4 å andra stycket.
10 & I likhet med vad för närvarande gäller enligt såväl lotteriförordningens 5 & som vadhållningsförordningens 5 % bör vid fortsatt brott dömas till särskilt ansvar för var gång stämning delgivits.
11 5.
Enligt 4 & gällande lotteriförordning skall vid förseelse mot förordningen dömas förbrutna de lösören, som genom lottning må hava hållits till förytt- rande, så framt de finnas åtkomliga. I 6 % vadhållningsförordningen stad- gas, att den som dömes för förseelse mot sistnämnda förordning skall hava förverkat de vid vadhållningen gjorda insatser, vilka han uppburit, samt ku- ponger, delaktighetsbevis och andra dylika vadhållningen avseende handlin- gar. Däremot innehåller vadhållningsförordningen ej någon bestämmelse om förverkande av vinster.
I anslutning till vadhållningsförordningens ståndpunkt torde i den nya lotteriförordningen böra upptagas föreskrift därom, att vid överträdelse av förordningens förbudsbestämmelser skola vara förverkade de insatser i lot- teriet, som av den dömde mä hava uppburits, ävensom lotteriet avseende handlingar varmed han olagligen tagit befattning. Följdriktigt vore, att icke blott handlingar utan även spel-apparater, tombolahjul och dylikt bleve för- verkade. Emellertid är det måhända onödigt att gå så långt. Särskilt är här- vid att märka att, ehuru i gällande vadhållningsförordning ansvarsbestämmel- serna ej oväsentligt skärpts jämfört med motsvarande tidigare bestämmelser, det likväl icke ansetts lämpligt att i samband därmed föreskriva, att exempel- vis en totalisator, som nyttjas vid olovlig vadhållning, skall vara förbruten. Då vadhållningsförordningen är av tämligen färskt datum, finnes ej anledning att frångå den principiella ståndpunkt, som sålunda intagits.
I överensstämmelse med principerna i gällande såväl lotteri- som vadhåll- ningsförordning torde ej heller vinster i penningar böra dömas förbrutna. Beträffande andra vinster än penningvinster synes däremot lämpligt att möj- liggöra skärpning av straffet genom en förverkandeklausul. Någon anled- ning att, på sätt skett i gällande lotteriförordning, begränsa denna möjlighet till att avse allenast lösören, synes ej föreligga. Då förverkandet av vinster- na i ett lotteri emellertid understundom kanhända måste anses såsom en alltför kännbar påföljd, synes böra läggas i domstolarnas hand att avgöra, huruvida påföljden i fråga bör komma till användning. En förutsättning bör liksom enligt gällande lotteriförordning vara, att vinsterna äro åtkomliga. Föremålen måste sålunda vara icke blott upptagna i vinstförteckning eller dylikt utan även anskaffade för ändamålet. Men vidare måste kravet på åt- komlighet anses innebära, att vinsterna ej övergått i vinnarens besittning. En sådan tolkning överensstämmer med rättsfall intaget i N. J. A. 1885 sid. 36.
12 &.
På samma sätt som fallet är med förseelser mot vadhållningsförordningen torde överträdelse av förbuden i den nya lotteriförordningen böra åtalas vid
allmän domstol. Åtal för förseelser mot ordnings- eller kontrollföreskrift, som meddelats enligt 4 & första stycket, eller mot bestämmelserna i 4 5 andra stycket synas däremot lämpligen böra få anhängiggöras jämväl vid polisdom- stol. 13 5. I överensstämmelse med numera gällande uppfattning torde böter ävensom förverkade insatser och värdet av förbrutna vinster böra tillfalla kronan.
Vissa bestämmelser angående försäljning av svenska statens premieobligationer.
Med ikraftträdandet av den nya lotteriförordningen skola 1881 års lotteri- förordning och 1934 års vadhållningsförordning upphöra att gälla. Lämpligt synes vara att även 1928 och 1931 års förordningar innefattande tillägg till 1881 års förordning upphävas; däremot svarande bestämmelser avses, såsom förut nämnts, skola i huvudsak ingå i den nya förordningens 7 5, andra och tredje styckena.
Till skillnad mot 1928 och 1931 års förordningar omfattar förslaget till ny lotteriförordning emellertid icke svenska statens premieobligationer. Det är angeläget, att för dessas vidkommande nu gällande regler alltjämt bliva till- lämpliga. Detta mål synes enklast nås på det sättet, att bestämmelserna i 1928 och 1931 års förordningar i vad de avse dylika premieobligationer upptagas i en särskild kungörelse. I överensstämmelse med föreskrift i 1931 års förordning torde härvid från förbudet mot yrkesmässig försäljning av premieobligation mot betalning i särskilda poster eller under villkor att obligationen av säljaren innehålles såsom säkerhet för köpeskillingen un- dantag böra göras för det fall att försäljningen bedrives av riksgäldskonto— ret eller av annan med dess tillstånd. Beträffande åtal och ansvar vid över- trädelse av bestämmelserna i fråga torde motsvarande föreskrifter i den nya lotteriförordningen lämpligen böra tillämpas.
Förslag till kungörelse av det innehåll, som nu angivits, har utarbetats av de sakkunniga.
För fullständighetens skull må slutligen nämnas, att det i gällande lotteri- förordnings 7 & stadgade undantaget från förordningens tillämpning beträf- fande 1860 års premielån icke behöver upptagas i en ny lotterilagstiftning, enär sagda lån slutlikviderats.
Ändring i tryckfrihetsförordningen.
Såsom redan nämnts är i nuvarande vadhållningsförordning, 2 %, stadgat förbud mot att främja deltagandet i sådan inom landet anordnad vadhåll- ning som ej är tillåten eller i utländsk vadhållning. I den proposition, nr 231, till 1934 års riksdag, varigenom förslag till nämnda förordning under- ställdes riksdagen, uttalades, att det borde tagas under övervägande, huru— vida icke de föreslagna bestämmelserna borde kompletteras med vissa stad-
; i
ganden i tryckfrihetsförordningen. På sätt framgår av vad tidigare anförts innehåller tryckfrihetsförordningen i förevarande hänseende ej annan be- stämmelse än föreskriften i & 3 mom. 12 om bötesansvar vid inbjudning till deltagande i inländskt lotteriföretag, som ej är tillåtet, samt i utländskt lot- teri. Med den åtskillnad, som för närvarande i lagstiftningen uppehålles mellan lotteri och vadhållning, är alltså sistnämnda spelform ej alls berörd i tryckfrihetsförordningen.
Till följd av den omfattning, lotteribegreppet erhåller enligt den av sak— kunniga föreslagna nya lotteriförordningen, kommer även vadhållning att betraktas såsom lotteri. Genom de med 2 % vadhållningsförordningen i stort sett överensstämmande bestämmelserna i förslagets 6 % hava sakkunniga ve- lat hindra, att deltagandet i olagliga lotterier främjas eller uppmuntras. Skall detta mål näs, fordras emellertid ej endast förbudsstadganden i lotteriförord- ningen utan även att tryckfrihetsförordningens föreskrifter i motsvarande grad utbyggas.
I angivet syfte torde till en början böra stadgas att såsom missbruk av tryckfriheten skall anses utgivande i tryck av lottsedlar eller andra hand- lingar, vilka äro aVSedda för deltagande i ett olaga lotteri. Vidare bör un— der tryckfrihetsförordningens bestämmelser inbegripas tillkännagivande om försäljning av dylika handlingar eller om tillhandagående på annat sätt vid deltagande i sådant lotteri, allt i överensstämmelse med föreskrif- terna i den föreslagna lotteriförordningens 6 &. Slutligen synes tryck- frihetsförordningens nuvarande stadgande rörande inbjudningar till del- tagande i olaga lotteri böra kompletteras med förbud mot kungörande av planer, vinstförteckningar, dragningslistor eller andra liknande med- delanden, därvid ock, på samma sätt som i förslaget till lotteriförord- ning, undantag torde böra göras för det fall, att av omständigheterna fram- går, att avsikten icke är att främja deltagande i lotteriet.
Samtliga ifrågavarande bestämmelser torde, till undvikande av större om- skrivningar, böra intagas under & 3 mom. 12 tryckfrihetsförordningen. i samband därmed vilja sakkunniga föreslå sådan ändring av förevarande moment, att vad däri för visst fall stadgas om konfiskering av brottslig skrift kommer att omfatta även skrifter avseende lotterier. En direkt följd härav blir, jämlikt & 4 mom. 4 första stycket, att sistnämnda skrifter kunna be- läggas med kvarstad.
Ehuru önskvärt vore, att i vidsträcktare mån än som möjliggöres enligt nuvarande tryckfrihetsförordning (& 4 mom. 10; jfr mom. 11) kunna in- gripa jämväl mot sådana utom riket tryckta skrifter, genom vilka här spri- das förbjudna lotterimeddelanden, hava sakkunniga icke ansett sig böra framlägga förslag till någon ändring i tryckfrihetsförordningen på denna punkt. Frågan, vilken har principiell räckvidd, torde ej böra lösas annat än 'i ett större sammanhang. En viss spärr mot spridning inom riket av utom- lands tryckta otillåtna lotterimeddelanden torde kunna erhållas genom ut- vidgning av gällande förbud mot postbefordran i vissa fall av lotteriförsän- delser. Förslag härtill framlägges i det följande.
Postala föreskrifter.
I samband med genomförande av de i förslaget till lotteriförordning upp- tagna förbuden mot att främja deltagande i olagliga lotterier torde gällande bestämmelser rörande förbud mot postbefordran av vissa lotteri— och vad- hållningsförsändelser böra ändras. För innehållet i dessa bestämmelser har tidigare redogjorts. Då enligt förslaget begreppet lotteri skall omfatta även vadhållning, torde ändringen lämpligen böra få den formen, att de nuva— rande bestämmelserna upphävas och nya föreskrifter utfärdas, avseende samtliga slag av lotterier, å vilka lotteriförordningen skall äga tillämpning. De nya föreskrifterna böra enligt sakkunnigas mening anknyta till motsva- rande bestämmelser i 6 å förslaget till lotteriförordning. Förbudet bör allt- så avse postbefordran i fråga om otillåtna lotterier av dels lottsedlar och andra handlingar, avseende deltagande i lotteriet, ävensom rekvisition av dylik handling, dels tillkännagivande om försäljning eller förmedling av så- dan handling eller om annat tillhandagående dels ock inbjudningar, planer, vinstförteckningar, dragningslistor och liknande meddelanden. Fall kunna dock förekomma, då förbudet icke rimligen kan eller bör upprätthållas. Om exempelvis en person önskar prenumerera på en utländsk tidning, bör ej den omständigheten, att i tidningen förekomma meddelanden om utländska lotterier, få inverka på vederbörandes möjligheter att få tidningen sig till- sänd genom posten. Frågan torde, i överensstämmelse med vad som före- slagits vid motsvarande stadganden såväl i lotteriförordningen som i tryck- frihetsförordningen, böra lösas på det sättet, att undantag från förbudsbe- stämmelsen medgives, därest av omständigheterna framgår, att avsikten med försändelsen icke är att främja deltagande i otillåtet lotteri.
Såsom tidigare nämnts har generalpoststyrelsen med anledning av väckt fråga om utländska lotterikommissionärers rätt att innehava svenskt post- girokonto föreslagit, att därest ingripande häremot ansåges böra ske, detta borde göras genom att i 13 % förordningen den 11 juli 1924 angående post- girorörelsen intoges bemyndigande för generalpoststyrelsen att vägra öpp- nandet av sådant konto, då av omständigheterna framginge, att det begärdes i avsikt att användas för mottagande av likvider för lotter i otillåtna lotte- rier. Enär enligt sakkunnigas mening varje lämplig åtgärd, som kan vara ägnad att motverka deltagandet i otillåtna lotterier, bör försökas, tillstyrka sakkunniga att generalpoststyrelsen lämnas bemyndigande av angivet inne- håll.
Ändring i stämpelförordningen.
Enligt 8 & 1914 års förordning angående stämpelavgiften, med den lydelse denna paragraf erhåller från och med den 1 januari 1939, skall, på sätt förut nämnts, lottsedel för deltagande i lotteri, som anordnats med Kungl. Maj:ts tillstånd, då lotteriet avser andra värdeföremål än penningar, förses med stämpel av 10 öre. Med lotteri avses här uppenbarligen allenast sådant fö-
retag, som av sakkunniga tidigare betecknats såsom lotteri i egentlig eller ursprunglig mening, d. v. 5. ett företag däri insatser och vinster äro till antal och storlek bestämda enligt uppgjord plan, eller med andra ord sådant lot- teri, varom särskilda regler upptagits i 3 % av sakkunnigas förslag till lotteri- förordning. Någon ändring i sak av stämpelförordningens berörda stadgan- de ifrågasättes ej. Den vidgade omfattning begreppet lotteri enligt 1 5 av sakkunnigas förslag erhållit bör alltså ej föranleda, att stämpelförordnin- gens tillämpningsområde i motsvarande grad utsträckes. Till undvikande härav synes stämpelförordningens ifrågavarande bestämmelse höra på det sättet förtydligas, att den stämpelplikt för lotterier, varom däri förmäles, uttryckligen förklaras gälla allenast lotteriföretag, som nyss nämnts. För- slag till erforderlig författningsändring av denna innebörd har utarbetats av de sakkunniga.
Sakkunniga vilja i detta sammanhang erinra, att begreppet lotteri före- kommer jämväl i vissa andra författningar. I förordningen den 28 septem- ber 1928 om särskild skatt å vissa lotterivinster, sådan denna lyder enl-igt förordningen den 13 maj 1938 (nr 173), stadgas sålunda skattskyldighet för vinst i svenskt penninglotteri överstigande 25 kronor eller, såvitt angår vinst å halvlott, 12 kronor 50 öre; enligt särskild bestämmelse i samma förordning skall under penninglotteri inbegripas vadhållning, som enligt Kungl. Maj:ts tillstånd anordnas för allmänheten i samband med idrottstävlingar, dock ej vadhållning medelst totalisator vid hästtävlingar. Vidare upptager kommunal- skattelagen den 28 september 1928, 19 och 35 åå, stadganden av innehåll att såsom skattepliktig inkomst skola räknas vinster i lotteri, därest ej deras sammanlagda belopp under beskattningsåret understigit 100 kronor eller skatt för desamma skall erläggas enligt nyssnämnda förordning om särskild skatt å vissa lotterivinster. Någon anledning att i anslutning till den föreslag— na nya lotteriförordningen föreslå ändring i dessa båda författningar förelig— ger enligt sakkunnigas mening icke. Den utvidgning av lotteribegreppet, som sakkunniga förordat, lärer visserligen automatiskt medföra, att kommunal- skattelagens bestämmelser om vad som skall anses såsom skattepliktig eller icke skattepliktig inkomst få en något ändrad innebörd. I och för sig synes emellertid häremot ej vara något att invända. Den sakliga betydelsen torde bliva mycket ringa.
Slutligen vilja sakkunniga framhålla, att såsom penninglotteri, därest ej annorlunda särskilt stadgats, framdeles liksom nu allenast böra anses sådana slag av lotterier, som avses med riksdagens beslut innevarande år angående penn-inglotteriväsendets ordnande. Ett tidningslotteri t. ex. är sålunda ej, även om enligt 5 % i förslaget till ny lotteriförordning penningvinster före- komma, att betrakta såsom penninglotteri.
Bilaga.
Bedömning av spelapparater vid statens provningsanstalt.
A. Sedan år 1930 har statens provningsanstalt på uppdrag av apparatägare eller av Stockholms polis granskat och provat c:a 16 typer av spelapparater för bedö- mande, huruvida apparaten bör anses vara sådan anordning, som avses i lotteri- förordningen, nr 38/1881.
Denna förordning stadgar: 1 %. Lotteri om penningar eller penningars värde må ej för allmänheten in- rättas eller öppnas; —— —- ——
2 %. Vad i 1 5 i avseende å lotteri är stadgat gälle ock om annat företag, vari- genom åt en eller flera av de däruti deltagande erbjudes i penningar eller pen- ningars värde utfäst och efter lottning eller därmed jämförlig anordning utgående vinst till högre belopp än det, som erbjudes åt en var av deltagarna.
Statens provningsanstalt har hittills, efter samråd med polisen, tolkat dessa bc- stämmelser, så att om spelresultaten (vinstfrekvensen) äro avsevärt beroende av den spelandes skicklighet, så är »spel på apparaten under vanliga förhållanden icke att anse som rent hasardspel» och även använt denna formulering i sina intyg.
Provningsanstalten har härvid avsett:
a) med uttrycket »under vanliga förhållanden» att apparaten är väsentligen i det skick den hade vid den gjorda granskningen, att den spelande tillhör genomsnitts— publiken, som brukar frekventera nöjeslokal av här ifrågavarande slag, ävensom att den spelande vid normal användning vinnlägger sig om att ernå vinst, alltså utan att tillgripa åtgärder eller knep, vilka icke äro avsedda vid apparatens handhavande;
b) med uttrycket »icke är att anses som rent hasardspel» att apparaten icke är en med lottning jämförlig anordning.
För att avgöra, om spel med apparaten är avsevärt beroende av den spelandes skicklighet har provningsanstalten utfört
dels ett antal serier »blindspel» utan bemödande att ernå särskild vinst, varvid vinstfrekvensen alltså varit beroende uteslutande av den med slumpen samhöriga sannolikheten (liksom vid lotteri),
dels ett antal serier »skicklighetsspel» med avsikt att vinna. Om vinstfrekvensen i senare fallet varit avsevärt större än vid blindspelen, så har i intyget angivits, att spelet icke ansetts vara rent hasardspel.
B. Med stöd av anstaltens hittills gjorda erfarenheter och efter samråd med stadsfiskalen Cederstrand har provningsanstalten närmare preciserat sitt gransk— nings- och provningsförfarande och avser att hädanefter i allmänhet tillämpa detta på i huvudsak följande sätt:
1. Spelning kan vara antingen individuell spelning, varvid vinstfrekvensen är oberoende av andra spe- lare eller sällskapsspelning, då ett flertal personer deltaga samtidigt i spelet, varvid som regel varje spel medför vinst åt någon av de spelande.
2. Med apparaten utföres ett antal »blindspel», vanligen 4 serier och 100 spel i varje, varvid vinstfrekvensen antecknas.
3. Med apparaten utföres ett antal »skicktighetsspel» med avsikt att vinna, van- ligen 100 spel av vardera 3 personer (2 manliga och 1 kvinnlig spelare), varvid vinstfrekvensen antecknas. (Ifall så visar sig behövligt utföres större antal spel.)
4. Vinstresultatet anses vara avsevärt beroende av den spelandes skicklighet, om vinstfrekvensens ökning (i medeltal) vid skicklighetsspelen gentemot blind- spelen uppgår till minst 50 % (med en tolerans hos det erhållna försöksresultatet av 5 enheter).
5. Vid individuell skicklighetsspelning skall vinstfrekvensen (i medeltal) vara minst 20 vinster på 100 spel (med en tolerans hos det erhållna försöksresnltatet av 3 enheter).
6. Apparaten granskas, viktiga delar beskrivas och apparaten fotograferas så, att dels exteriören dels viktiga delar av mekanismen framträda.
7. Provningsanstalten förbehåller sig rätt, i den mån så betingas av apparatens konstruktion, av erhållna resultat eller av ändrade föreskrifter, att göra behövliga avvikelser från ovanstående program.
8. Ifall apparaten visar sig fylla ovanstående betingelser, kommer provnings- anstalten i sitt intyg att angiva, att apparat-typen har sådan beskaffenhet, att vid spelning på densamma under vanliga förhållanden vinstfrekvensen är avsevärt beroende av den spelandes skicklighet och (vid apparater för individuell spelning) uppgår till minst 20 vinster per 100 spel.
9. I avvaktan på föreskrift från kommerskollegium enligt Kungl. Maj:ts kun- görelse nr 138/1935 angående kontroll av viss elektrisk materiel är det önskvärt, att polisen fordrar, att apparattyp, som drives medelst elektrisk ström, skall ur så- kerhetssynpunkt vara godkänd av Sv. Elektriska Materielkontrollanstalten. 10. Statens provningsanstalt bedömer icke vinsternas penningvärde eller huru- vida avgiften för spelet (insatsen) bör anses stå i skälig proportion till vinsternas värde. Detta är en ekonomisk fråga, som icke beröres av lotteriförordningen; det bedömande, som i detta avseende är behövligt, bör lämpligen verkställas av polisen. Genom ändring av avgiftens storlek eller vinsternas värde kan spelet göras mer eller mindre ekonomiskt förlust- eller vinstgivande. 11. Sedan apparattypen godkänts och kommit i användning kan efterkontroll befinnas behövlig. Sådan utföres av provningsanstalten på uppdrag av polisen eller ev. apparatinnehavaren; uppdragsgivaren äger att erlägga avgiften för sådan kontroll.
I närslutna »Sammanställning av resultat vid provning av spelapparater vid sta- tens provningsanstalt åren 1930—36» äro sifferresultaten angivna för de hittills un- dersökta apparaterna.
I de två sista kolumnerna är under rubriken »Omdöme» för enkelhetens skull angivet beteckningen »Godkänd» eller »Icke godkänd», vilket avser provningsan- staltens omdöme, huruvida spelresultatet varit avsevärt resp. icke avsevärt bero- ende av den spelandes skicklighet. Den första av dessa kolumner avser omdömet vid tiden för intygets avlämnande, den andra kolumnen ändring av omdömet enligt nu föreslagna grunder. Det torde icke tillkomma provningsanstalten att uttala nå- got formellt godkännande.
Stockholm den 27 november 1936.
Statens provningsanstalt J. ROOS AF HJELMSÄTER.
John Greger.
Sammanställning av resultatet vid provning av spelapparater vid statens prov- ningsanstalt åren 1930—36.
Vinst- frekvensen .. i% av antalet 0 m a 0 m e s el . Beteckning tApparaåtens p fVllcnst— Årtal eller märke yp me av- Skick— re ven- . seende pa . sens ok- pa apparaten verknin ssätt hg' nin i % g Blind- hets- 15 E 1' t . t t Enligt förslaget spel spel, 11 lg 1n yge nov. 1936 medel- värde 1930 »Henkel— Inkast 17 20 18 Icke godkänd töpfchen» 1930 -—- : 27 39 45 Godkänd 1931 :Wuppdich» » 26 34 31 Godkänd Icke godkänd 1931 »Hansa II» » 30 41 37 Godkänd Icke godkänd 1931 >Rörsamlare» » 27 29 7 Icke godkänd 1931 )Mills Novelty Roulette 25 25 0 Icke godkänd Company» 1931 > » 25 25 O Icke godkänd 1931 :O. D. Jennings » 24 24 O Icke godkänd & Co., Chicago» 1931 »Komet» Inkast 12 19 58 Godkänd 1933 »Omegar Roulette 25 25 O Icke godkänd 1934 »Apparaten » 22 22 0 Icke godkänd fabr. Tura» 1935 »Register» Fortuna (3 600 5 670) 58 Godkänd Obs. poängapp. 1935 »Omegav Roulette 20 20 0 Icke godkänd 1935 :Komet» Inkast 17 28 65 Godkänd 1935 )Novelty Lyftkran. Med Ringa — över 1 000 Godkänd Merchantman» varor. El. 1936 >Elektrohjul» Rot. hjul. El. 2 46 c:a 2300 Godkänd 1936 'Autogiro» Autogiro 135 15 c:a 1100 Godkänd Icke godkänd 1936 »Rotary Rot. bana. 6 23 c:a 400 Godkänd Merchandiser» Med varor. El.
Stockholm den 27 november 1936.
Statens provningsanstalt
JOHN GREGER.
Systematisk förteckning
(Siffrorna inorn klammer beteckna utredningarna nummer i den kronologiska förteckningen.)
Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård.
Riktlinjer för en lagstiftning om ägareförbehåll och avbetalningsköp. [111 Betänkande med förslag till lotteriförordning m. m. [17]
Stutsförfattning. Allmän statsförvaltning.
Kommunal Förvaltning.
Statens och kommunernas ilnansväsen.
Undersökning av taxeringsutfallet beträffande jord- bruksfastighet & landsbygden enligt beredningsnämn- dernas[ 1fztårslag vid 1938 års allmänna fastighetstaxe- ring.
Politi.
' _ Betänkande anti;j omorganisation av polisskolani Stock- holm m. m. [
Nationalekonomi och socialpolitik.
Betänkande i näringsfrågan. [iii Betänkande ung. barnbcklädnndsbidrag in. 111. [7] Betänkande ang. förvärvsarbetande kvinnors rättsliga ställning vid äktenskap och barnsbörd. [13] Betänkande ang. viandsbygdens avfolkning. [15]
Hälso- och sjukvård.
Allmänt näringsväsen.
Fast egendom. Jordbruk med blniiringnr.
Betänkande med utredning och förslag rörande pro- duktions- och avsättningstörhallandena inom träd- gårdsnäringcn. [5]
Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk.
Industri.
Byggnadsindustrieni Sverige. .1- Allmän översikt, ytt- randen och förslag. [10] 2. Arbetsgivares och löntaga— :* res inkomster. [3] 3. Arbetslöshetens omfattning och ) växlingar. [4] ' _ ,
t Handel och sjöfart. )
Kommunlkationsväsen.
Bank-, kredit- och penningväsen.
Försäkringsväsen.
Kyrkovisen. Undervisntngsväsen. Andlig odling i övrigt.
Förslag till revision av den svenska kyrkohandboken. [2] 1936 års yrkesskols lga. Betänkande med förslag rörande omorganisation av vissa delar av tekniska skolan i Stockholm. [8] Betänkande och förslag ang. skolöverstyreisens orga- nisation. [141 Betänkande och förslag ang. verksamheten vid kungl. dramatiska teatern, dess förvaltning och ledning. [16]
Försvarsväsen. Utlåtande rörande flottans fartygstyper m. m. [9]
Utrikes ärenden. Internationell rätt.