SOU 1938:23
Betänkande med förslag till lag om enskilda vägar m. m
N 4-0 (;(
oå (—
- CDL"
&( 4. IGT?»
National Library of Sweden
Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012
., STATENS OFFENTLIGA- UTREDNINGAR 1938: 23 KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET
BETÄNKANDE MED FÖRSLAG
TILL
LAG OM ENSKILDA VÅGAR
M..M
AVGIVET AV
1935. ÅRS VÄGSA-KKUNNIGA
STOCKHOLM 1938.
Statens” offentliga (utredningar 1938
Kronologisk förteckning
1. Betänkande angående omorganisation av polisskolan i Stockholm m. m. Idun. (4), 107 s. S. . . Förslag till revision av den svenska kyrkohandhoken. Av E. Eidem. Uppsala. Almqvist & Wiksell. vij, 303 5. E. . Byggnadsindustrien i Sverige. 2. Arhetsgivares och löntagares inkomster. Idun. vij, 198 5. S. . Byggnadsindustrien i Sverige. 3. Arbetslöshetens om- fattning och växlingar. Idun. *vij; 202 5. S. . Betänkande med utredning och förslag rörande pro- duktions— och avsättningsförhållandena inom trädgårds- " näringen. Marcus. 314 s. Jo. . Betänkande i näringsfragan. Marcus. 173. 251* s. S. ; Betänkande" angående bambeklädnadsbidras m. m. Marcus. 133,18* 5. S. 1936 års yrkesskolsakknnniga. Betänkande med förslag rörande omorganisation av vissa delar av tekniska skolan i Stockholm. nggström. viij, 455 5. E. Utlåtande rörande flottans fartygstyper in. in. stedt. 71 s. Fö. 10. Byggnadsindustrien i Sverige. 1. Allmän översikt, yttranden och förslag. Idun. xvj, 741 s. S. 11. Riktlinjer för en lagstiftning om iigareförbehåll och avbetalningsköp. Av F. Schmidt. Norstedt. 64 s. Ju. 12. "Undersökning av taxeringsutfallet beträffande jord- bruksfastighet å. landsbygden enligt beredningsn'dmn- demas förslag vid 1938 års allmänna fastighetstaxering. Baggström. 89 s. Fi.
Of!— W N)
465
8
9 Nor-
Anm. Om särskild trycken. ej angives. är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebok- stävar-na till det departement. under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = eckles'iastikdepartementet. Jo. = jordbruks- departementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivn-
"13
14.
15: *16.
17
... $”
utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.
. Betänkande med förslag till lag om frivillig pensione-
. Betänkande med förslag till reformerad hyreslagstift—
. Betänkande med förslag till lag om enskilda vägar K. Betänkande angående förvärvsarbetande kvinnors rätts- liga ställning vid äktenskap och barnsbörd. Marcus. 52 s. . » Betänkande och förslag angående skolöverstyrelsens organisation. Baggström. ix. 396 5. E.
Betänkande angående »landsbygdens avfolkningn. Marcus. 208, 90' s. S. Betänkande och förslag angående verksamheten vid kungl. dramatiska teatern, dess förvaltning och led- ning. Häggström. 78 &. E. Betänkande med förslag till lotteritörordning m. m. Marcus. 70 s. H. '
ring av i enskild tjänst anställde m.m. Beckman. 1215. Ju. ' Yttrande med socialistiska synpimkter ,pa befolknings- ningsfrågan. Marcus. 52, m" s. 8. Betänkande angående liarnkrubbor och sommarkolo- nier m. m. Marcus. 76, (2), 15" s. . Arbetslöshetsrlikningen den 31 augusti 1937. Del 1. Beckman. 25; s.
278 s. Ju.
ning. Norstedt.
m. ni. Beckman. 229 s.
STATENS OFFENTLIGA UTREDNiNGAR 1938: 23 KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET
BETÄNKANDE MED FÖRSLAG
TILL
LAG OM ENSKILDA VÅGAR
M. M.
AVGIVET AV
1935 ÅRS VÄGSAKKUNNIGA
STOCKHOLM 1938
K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI [1807 as]
INNEHÅLLSFÖRTECKNING.
. Sid. Skrivelse till statsrådet och chefen för kommmunikationsdepartementet .............. 5
Lagförslag. Lag om enskilda vägar ........................................................
1 kap. Inledande bestämmelser .............................................. 2 kap. Allmänna bestämmelser .............................................. 3 kap. Särskilda bestämmelser för vissa fall angående områden med tätare bebyggelse .......................................................... 31 Övergångsbestämmelser ...................................................... 39 Lag om förmånsrätt för vissa. fordringar enligt lagen om enskilda vägar.... 41 Lag om ändrad lydelse av 2 kap. 23 och 27 åå lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom ........................................ 41 Lag om ändrad lydelse av 19 kap. 24 % lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet ............................................................ 42 Lag om ändrad lydelse av 5 kap. 16 5 lagen den 12 maj 1917 om fastighets-
bildning i stad .............................................................. 42 Motiv. Förslag till lag om enskilda vägar ............................................ 43 Inledande översikt '
Återblick på rättsutvecklingen .......................................... 43 Begreppet enskild väg .................................................... 46 Den gällande lagens principer och huvudregler ........................ 48 Bestämmelser i andra lagar och författningar .............. , ........... 50 Allmän motivering .......................................................... 54 Reformkrav och önskemål ................................................ 54 Grunderna för ifrågavarande lagstiftning ................................ 57 1. Lagens uppgift. Förhållandet till det allmänna .................. 57 2. Vanliga. enskilda vägar ............................................ 73 Vägintressenterna .................................................. 73 Förutsättningar och villkor för vägrätt ............................ 77 Inträde av väghållningsskyldighet och fördelning av väghåll- ningsbördan ...................................................... 83 Sättet för väghållningens utförande .............................. 96 Det sakrättsliga och det personliga ansvaret ...................... 97 Fastställelseförfarandet .............................................. 106 Privata avtal ........................................................ 110 3. Vissa vägar i tättbebyggda orter .................................. 115
Sid. Speciell motivering .......................................................... 125 1 kap. Inledande bestämmelser .......................................... 125 2 kap. Allmänna bestämmelser .................. - ........................ 132 Om rätt till väg och om väghållningsskyldighet m. m. ............ 132 Om förrättning ........................................................ 144 Om verkställighet m. m. .............................................. 162 Om Vägsamfällighet .................................................... 170 Om verkan av ändring i de förhållanden, varå förrättning eller dom grundats ...................................................... 181
Om behörig länsstyrelse m. m ......................................... 186
3 kap. Särskilda bestämmelser för vissa fall angående områden med tätare bebyggelse ...................................................... 186
Övergångsbestämmelserna ................................................ 207 Förslag till lag om förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen om enskilda vägar 211
Förslag till lag om ändrad lydelse av 2 kap. 23 och 27 åå lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom ............................ 219 Förslag till lag om ändrad lydelse av 19 kap. 24 & lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet ................................................ 213 Förslag till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 16 % lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad ................................................ 213 Särskilt yttrande av landshövdingen Eriksson och civilingenjören Nylander 214
Bilagor. 1. Översikt av dansk. norsk och finsk lagstiftning ang. enskilda vägar 215.» 2. Statistiska uppgifter ........................................................ 224 3. Förslag till normalstadgar för vägsamfällighet ............................ 226
It'll
Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Kommunikations— departementet.
Sedan 1935 års vägsakkunniga tidigare avgivit utlåtande och förslag be- träffande åtskilliga spörsmål rörande det allmänna vägväsendets ekonomi m. ni., har det av de sakkunnigas arbetsuppgifter återstått huvudsakligen att verkställa utredning och avgiva förslag i fråga om dels ny lagstiftning om enskilda vägar, dels de principiella, förutsättningarna för enskild vägs för— ändring till allmän, dels ock bidrag av allmänna medel till enskild väghållning.
Ehuru de nämnda frågorna angående det enskilda vägväsendet äga visst sammanhang med varandra och därför jämväl av de sakkunniga samtidigt gjorts till föremål för undersökningar, har det synts lämpligt att, då de sak- kunniga nu för sin del slutbehandlat den förstnämnda av dessa tre frågor. arbetsresultatet härutinnan framlägges utan avbidan å den ännu icke helt fullbordade utredningen rörande de båda övriga.
Den gällande enskilda väglagen har underkastats en allmän översyn, där—— vid i enlighet med de direktiv, som lämnats de sakkunniga, särskild upp- märksamhet ägnats åt de i riksdagens skrivelse den 30 maj 1934, nr 289, berörda frågorna Om lagens tillämpning inom tätare bebyggda områden, om allmänneligen befarna vägar, om vägsamfälligheter samt om vägförrättningar och ordningen för deras överklagande ävensom åt spörsmälet om det person- liga ansvaret för fullgörandet av fastighet ävilande— väghållningsskyldighet, i vilket sistnämnda hänseende tidigare inom jordbruksdepartementet av den s. k. kronojordsutredningen utarbetats ett förslag, som jämte därtill hörande handlingar överlämnats till de sakkunniga för att där behandlade specialfråga skulle vinna sin lösning i sammanhang med en allmän revision av väglagens bestämmelser.
Vid fullgörandet av sitt uppdrag i nu förevarande del hava de sakkunniga haft att taga i övervägande jämväl det i samlingen statens offentliga utred— ningar ( 1933: 9) tryckta betänkandet med förslag till lag om rätt att med motor- fordon befara enskild väg m. m. samt en från statens organisationsnämnd över- lämnad promemoria med förslag rörande ändrat förfarande vid förordnande av förrättningsmän enligt enskilda väglagen jämte över vartdera av nämnda båda förslag avgivna yttranden ävensOm ett flertal från institutioner eller enskilda personer inkomna framställningar angående reformer inom den enskilda väglagstiftningen. .
Under utredningen hava de sakkunniga samrått med överlantmätaren H. Siewertz samt hållit överläggningar med lantmätare och andra, vilka såsom förrättningsmän vid vägförrättningar i hithörande frågor förvärvat praktisk erfarenhet från olika delar av landet.
De av de sakkunniga utarbetade lagförslag, som jämte tillhörande motiv härmed överlämnas, utgöras av förslag till
1) lag om enskilda vägar; 2) lag om förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen om enskilda vägar; 3) lag om ändrad lydelse av 2 kap. 23 och 27 åå lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom;
4) lag om ändrad lydelse av 19 kap. 24 % lagen den 18 juni 1926 om del- ning av jord å landet; samt
5) lag om ändrad lydelse av 5 kap. 16 5 lagen den 12 maj 1917 om fastig- hetsbildning i stad.
Såsom bilagor äro vid betänkandet fogade dels en inom de sakkunnigas kansli utarbetad översikt över gällande dansk, norsk och finsk lagstiftning om vägar, motsvarande vad hos oss benämnes enskilda vägar, dels samman- drag av statistiska uppgifter, som införskaffats av de sakkunniga, dels ock förslag till normalstadgar för vägsamfälligheter.
Särskilt yttrande av undertecknade Eriksson och Nylander bifogas. Stockholm den 11 augusti 1938.
BERNH. ERIKSSON. NILS BOLINDER. OLA JEPPSSON. AXEL NYLANDER. L. TJÄLLGREN. / G. Quemel.
LAGFÖRSLAG.
Förslag till
Lag
om enskilda vägar.
1 KAP.
Inledande bestämmelser. 1 &.
Denna lag avser enskild väg, som för en eller flera fastigheter är till nytta vare sig för utfart, hemkörslor eller eljest.
Vad i denna lag stadgas angående fastighet gälle även beträffande gruva och skall, där omständigheterna prövas därtill föranleda, tillämpas jämväl å sådan byggnad eller industriell anläggning, som tillhör annan än ägaren till grunden.
Beträffande stad eller samhälle på landet, för vilket stadsplanelagens be- stämmelser angående stad skola lända till efterrättelse, äger denna. lag icke tillämpning, såvitt angår område för vilket stadsplan fastställts; dock skall, där ej med stöd av stadgandena i 65 % eller 71 å andra stycket annorledes i laga ordning beslutes, fastställelse av stadsplan för område icke medföra att vad tidigare jämlikt denna lag bestämts rörande fastigheter eller vägar inom området upphör att gälla.
Denna lag skall icke verka rubbning av vad som finnes särskilt stadgat om iätt till väg eller om väghållningsskyldighet i vissa fall, ej heller inskränk- ning i den omfattning, i vilken det enligt vedertagna allmänna rättsgrund- satser är lovligt för envar att taga väg över annans ägor.
2 &.
Till väg höra vägbana och de områden därinvid, som stadigvarande tarvas för vägbanans bestånd och underhåll, såsom slänt, bankett, dike och upplags- plats, ävensom trumma, skyddsvärn, vägmärke och annan för vägens bestånd eller brukande utförd anordning. Sås0m väg anses bro och färja med färj- läge.
3 %.
Väghållning omfattar byggande av väg, vägunderhåll och vinterväghållning.
Såsom byggande av väg anses förutom anläggning av ny väg även om- läggning och förbättring av väg.
Till vägunderhåll räknas dels åtgärd för vägs vidmakthållande i ett för dess ändamål tillfredsställande skick, såsom påförande av väghållninge-
ämnen, vägbanans jämnande, dikesrensning, underhåll och iståndsättning av bro eller färja samt, ombyggnad av trumma, dels uppsättande av skyddsvärn, vägmärke eller annan dylik anordning, såvida åtgärden ej företages i sam- band med vägens byggande, dels ock öppnande och stängande av rörlig bro samt drift av färja.
Vinterväghållning omfattar arbete för att hålla vägbana till erforderlig bredd fri från hinder av snö och is ävensom för dess utmärkande, där så tarvas, så ock åtgärd för vägbanas bättrande genom påskottning av snö, där å kortare sträckor till följd av ojämn snösamling uppstått menföre, som med hänsyn till trafikens art och omfattning är till avsevärd olägenhet.
4 %.
Väg skall till läge och sträckning samt till bredd och anordning i övrigt byggas så, att ändamålet med vägen må utan oskälig kostnad vinnas med minsta intrång och olägenhet för annan.
Inom stad eller samhälle'på landet, beträffande vilket stadsplanelagens bestämmelser angående stad skola lända till efterrättelse, må ej väg så byggas, att tillämpningen av stomplan eller utomplansbestämmelser för stad eller av motsvarande enligt äldre lag givna föreskrifter motverkas eller att eljest markens ändamålsenliga bebyggande försvåras. Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning beträffande område, för vilket fastställts byggnadsplan eller utomplansbestämmelser för landet eller jämlikt äldre bestämmelser förordnats om upprättande av stadsplan eller meddelats sär— skilda föreskrifter med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande. Ej må väg byggas i strid mot vad jämlikt 84 eller 85 % föreskrivits.
Vägunderhåll och vinterväghållning skola utföras på sätt vägens ändamål fordrar.
5 %.
För fullgörande av väghållningsskyldighet eller annan förpliktelse, som enligt denna lag eller med stöd därav meddelad- bestämmelse åligger fastig- het, svare, där ej nedan i denna paragraf annorledes stadgas, fastighetens ägare.
Den, som innehar fastighet med fideikommissrätt eller eljest utan vederlag besitter fastighet på grund av testamentariskt förordnande, skall vid tillämp- ning av denna lag anses såsom fastighetens ägare.
I ägares ställe svare den, som innehar fastighet på sådana villkor att han, där fastighetsskatt för fastigheten skall utgå, jämlikt kommunalskattelagen är skyldig erlägga dylik skatt.
Där ej annat följer av vad som finnes särskilt stadgat rörande betalning med förmånsrätt ur fastighet, svare ej ny ägare eller innehavare för belopp, som förfallit till betalning innan han tillträdde fastigheten, men vare, där företrädaren försummat att verkställa arbete, som i avseende å väghållningen ålagts honom, skyldig fullgöra vad sålunda blivit eftersatt.
2 KAP. Allmänna bestämmelser.
Om rätt till väg och om väghållni—ngsskyldighet m. m.. 6 %.
Är för fastighets ändamålsenliga brukande av synnerlig vikt att väg för den fastighet bygges över annan fastighets område och kan ej sådant lända till märkligt men för den senare fastigheten, skall därifrån upplåtas den mark, som åtgår till vägen.
7 5- .
Prövas befintlig väg vara av synnerlig vikt för ändamålsenligt brukande av fastighet, till vilken vägen icke 'hörer, skall rätt att begagna. vägen upp- låtas för fastigheten, såframt ej därigenom märkligt men tillskyndas fastighet, å vars mark vägen är belägen, eller någon, som enligt tidigare upplåtelse äger nyttja vägen.
8 &.
Därest vid prövning av fråga om upplåtelse för fastighet av rätt enligt 6 eller 7 5 att bygga eller begagna väg finnes att sådant men, SOm där sägs, skulle orsakas av upplåtelsen, såframt ej fastighetens rätt att nyttja vägen begränsas till viss tid, viss årstid eller visst färdsätt, varde rättigheten på dylikt sätt begränsad. Sådan begränsning därav må ock ske i fall då uppen— bart är att fastighetens behov av vägen är i motsvarande mån inskränkt.
9 %.
För upplåtelse av mark till väg, så ock för annat intrång, som orsakas av vägs byggande eller begagnande, skall gäldas ersättning.
Upplåtes för fastighet rätt att såsom farväg begagna annans väg och kan till följd därav arbete, som under de sist förflutna fem åren, räknat från det frågan om upplåtelsen väcktes, nedlagts å vägens anläggning, omläggning eller förbättring, anses hava blivit av synnerlig vikt för fastighetens ända— målsenliga brukande, må, där särskild anledning därtill förekommer och fastigheten förpliktas att, på sätt nedan i detta kapitel sägs, med viss andel deltaga i vägens underhåll, fastigheten åläggas jämväl att ersätta vägens ägare skälig del av värdet av det nämnda vägbyggnadsarbetet.
Varder fastighet, för vilken upplåtes rätt att såsom farväg begagna annans väg, icke förpliktad att med viss andel deltaga i väghållningen, åligge fastig- heten skyldighet att utgiva ersättning för den slitning av vägbanan, som be— räknas uppkomma genom vägens begagnande för fastigheten. .
Ersättning, som i tredje stycket avses, skall bestämmas till visst penning— belopp att utgå årligen i förskott under den tid rätten att begagna vägen äger bestånd och av den berättigade tages i anspråk. I övrigt skall ersättning enligt denna paragraf bestämmas i penningar att utgå på en gång.
10 10 %.
I vägbyggnadsföretag, som är av synnerlig vikt för två eller flera fastig- heters ändamålsenliga brukande, skola dessa samfällt deltaga.
Väg, som, då mark är bar, är till nytta för två eller flera fastigheter, skall av dem samfällt underhållas.
Är väg under tid, då marken är snötäckt, till nytta för två eller flera fastigheter, skola dessa samfällt taga del i vinterväghållningen.
Väghållningsskyldighet enligt vad nu är sagt åligger dock icke fastighet, med mindre vägen är till nytta för fastigheten såsom farväg samt rätt att i sådant hänseende begagna vägen tillkommer eller kan tillerkännas fastig- heten jämlikt lag eller enligt avtal eller medgivande av vederbörande rätts- ägare, ej heller för tid, som förflutit, innan skyldigheten i nedan angivna ord- ning fastställes.
Vad i denna paragraf stadgats utgöre icke hinder för att, där så prövas skäligt, egendom, vars rätt att begagna väg till tiden eller annorledes be— gränsas, så ock egendom, som i 1 % andra stycket avses, förklaras skola bidraga till väghållningen allenast genom erläggande av sådan ersättning, som i 9 % tredje stycket sägs; och skall, där så sker, å egendomen icke tillämpas vad i detta kapitel finnes stadgat om väghållningsskyldig eller den, som har att deltaga i väghållning.
11 %. Skyldigheten att deltaga i väghållning skall mellan de fastigheter, vilka skyldigheten åligger, fördelas med hänsyn till den omfattning, vari de be- räknas komma att begagna vägen, dock att ej å någon fastighet må läggas större andel än som svarar mot dess nytta av vägen.
12 %.
Arbete med väghållning skall av de väghållningsskyldiga utföras antingen gemensamt eller, efter vägdelning, så att envar av dem eller, där särskilda omständigheter därtill föranleda, vissa eller samtliga gemensamt stå i ansvar för viss sträcka å marken (väglott).
Vid vägdelning skall, allt efter som fråga är om vägbyggnad, vägunderhåll eller vinterväghållning, hänsyn taga-s till sådana omständigheter, som in— verka på kostnaden i motsvarande avseende, så att, där större svårighet möter, skälig minskning i väglott däremot beräknas. I följd härav skall, i den mån anledning därtill förekommer, delning av väg verkställas särskilt för byggan— det, särskilt för underhållet och särskilt för vinterväghållningen, ändå att den enligt 11 & å varje fastighet belöpande andelen är densamma beträffande vart och ett av dessa slag av väghållning.
13 %. Där med stöd av stadgandena i detta kapitel genom förrättning eller dom väghållningsskyldighet ålägges eller ålagts fastighet samt för skyldighetens fullgörande tarvas, att sand, grus, jord eller sten tages å visst eller vissa
ställen å annan fastighet eller att å visst område därav invid vägen växande träd eller buskar borthuggas eller kvistas eller snöskärm uppsättes, skall rätt i sådant avseende upplåtas för den förra fastigheten, där ej detta skulle lända den andra. till märkligt men; och må, där det kan ske utan att orsaka dylikt men samt finnes påkallat till vinnande av ökad trafiksäkerhet vid vägens be— gagnande, rätt som nyss sagts i fråga om röjning av träd eller buskar upp- låtas för fastighet, som i den i detta kapitel stadgade ordning berättigats att nyttja vägen.
För upplåtelse, som i första stycket avses, så ock för annat intrång, som därav föranledes, skall ersättning gäldas i penningar. Ersättningen skall be— stämmas att utgå på en gång, dock att ersättning för rätt att taga väghåll- ningsämnen må, där rätt i sådant hänseende ej förbehålles allenast den eller de fastigheter, för vilka upplåtelsen sker, bestämmas sålunda att dels på en gång skall erläggas visst belopp och dels vid varje särskilt tillfälle, då rättigheten begagnas, betalning skall gäldas efter visst pris för den då tagna mängden. Ej må för erläggande av den ersättning för rätt att taga väghåll- ningsämnen, som skall utgå på en gång, bestämmas längre tid än ett år efter det rättigheten fastställdes.
Vid upplåtelse av rätt, som i denna paragraf avses, så ock vid rättighetens begagnande skall tillses, att den fastighet, som därav besväras, ej betungas mer än nödigt är. Träd av större prydnadsvärde eller träd och buskar å tomt eller i trädgård må ej fällas, med mindre synnerliga skäl därtill äro.
14 5.
I fall då genom förrättning eller dom enligt detta kapitel bestämmes eller bestämts att väg må för fastighet byggas eller begagnas, må till förmån för fastigheten, där det kan ske utan märkligt men för annan fastighet, före- skrivas, att grind eller led ej får bibehållas eller uppsättas å vägen annor— städes än i ägogräns, i korsning av järnväg, spårväg eller vattenväg eller där det erfordras för fullgörande av stadgad stängselskyldighet. Vid meddelande av dylik föreskrift må dess tillämpning i övrigt begränsas med avseende å vissa tider eller platser efter ty skäligt prövas.
För intrånget skall gäldas ersättning, som bestämmes i penningar att "utgå på en gång.
Om förrättning. 15 %.
Prövning av fråga. om rättighet eller skyldighet, som i 6—14 %% avses, verk—
ställes vid förrättning på. stället i den ordning nedan stadgas.
16 5.
Rätt att påkalla förrättning enligt detta kapitel och att vid förrättningen föra talan tillkomme för fastighet, som saken förmenas angå, dess ägare även- som innehavaren, där denne jämlikt 5 % har att svara för fullgörandet av fastighetens våghållningsskyldighet. '
Väckes sålunda fråga, som i 6—14 55 avses, må härutinnan talan för fastig- het vid förrättningen föras jämväl av innehavare av nyttjande- eller servituts- rätt, i den mån frågan rörer hans rätt.
Har efter förrättningens början fastighet övergått till ny ägare eller' inne- havare, vare han i lika mån som företrädaren bunden av vad denne medgivit eller godkänt.
17 %.
Talan å fastställelse av skyldighet för fastighet att deltaga i väghållning må vid förrättning föras endast för fastighet, vilken prövas jämlikt de i 10 & stadgade grunder skola deltaga i den vägbyggnad, det vägunderhåll eller den vinterväghållning, varom fråga är.
18 &.
Ansökning om förrättning enligt detta kapitel göres skriftligen hos läns— styrelsen.
I ansökningen böra fullständigt uppgivas ärendets omfattning och beskaf— fenhet, de fastigheter saken förmenas angå, samt vederbörande ägares och innehavares namn och hemvist.
Finner" länsstyrelsen den äskade förrättningen endast avse fråga, som bör vinna sin lösning i den i 3 kap. stadgade ordning, äge länsstyrelsen avslå ansökningen eller, där förordnande för förrättningsman redan utfärdats men förrättningen ännu icke avslutats, förordna om dess inställande. Är frågan om dylikt beslut beroende på utredning, som länsstyrelsen låter verkställa, må med utseende av förrättningsman tills vidare anstå eller länsstyrelsen föreskriva att förrättningen skall vila, intill dess länsstyrelsen annorledes förordnar.
19 %.
Till förrättningsman skall länsstyrelsen förordna sådan person, lantmätare eller annan, som finnes äga erforderlig kunskap och erfarenhet samt jämväl i övrigt vara till uppdraget lämplig.
För förrättning, som avser stad eller samhälle på landet, för vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser, skall till förrättningsman företrädesvis förordnas i stadens eller samhällets tjänst an- ställd mätningsman eller jämlikt 5 kap. 2 % lagen om fastighetsbildning i stad förordnad förrättningsman för avstyckningar inom staden eller sam— hället.
Hava samtliga uppgivna sakägare förenat sig om förslag till viss förrätt-- ningsman, varde den föreslagne förordnad, där annat ej föranledes av stad— gandena i första och andra styckena eller eljest laga hinder möter.
Om förordnandet skall underrättelse av länsstyrelsen meddelas länets lant— mäterikontor eller, därest förrättningsakten jämlikt 39 & skall redovisas till byggnadsnämnd, denna nämnd.
20 &.
Förrättningsmannen skall, om han finner sådant nödigt eller någon av sakägarna det äskar, vid förrättningen biträdas av två gode män, vilka av
sakägarna eller, om dessa ej åsämjas, av förrättningsmannen utses bland dem. som äro valda till nämndemän eller till ägodelningsnämndemän eller till gode män vid lantmäteri— eller mätningsförrättningar. Ej må till god man utses någon, som är bosatt fjärran från den ort, där förrättningsstället är beläget, när annan behörig närmare finnes.
Bestämmes under förrättningens fortgång, att gode män skola tillkallas, må det ej verka rubbning av åtgärd, som därförinnan vidtagits.
Stanna förrättningsmannen och gode männen i olika meningar, gälle vad de flesta säga. Har var sin särskilda mening, gälle förrättningsmannens.
21 5.
För förrättningen njute förrättningsmannen och gode männen ersättning, den förre i likhet med vad för lantmätare och de senare i enlighet med vad för gode män vid lantmäteriförrättningar är eller varder stadgat.
Den ersättning, så ock kostnad för kallelser eller annat, som för förrätt»- ningen är av nöden, skall, där ej annorlunda är särskilt stadgat, av sökanden genast förskjutas samt, därest vid förrättningen flera förpliktas till väghåll— ning eller utgivande av ersättning enligt 9 & tredje stycket, mellan dem och sökanden fördelas efter ty skäligt prövas.
22 %. Uppkommer vid förrättning fråga, för vars avgörande fordras särskild fack— kunskap, äge länsstyrelsen, på därom av förrättningsmannen framställd be— gäran och efter prövning av åtgärdens behövlighet, förordna sakkunnig person att biträda förrättningsmannen. Över länsstyrelsens beslut härutinnan må klagan icke föras.
Ersättning till sakkunnigt biträde, varom nyss sagts, bestämmes av för- rättningsmannen med gode männen, om sådana äro tillkallade; och gälle be- träffande ersättningen vad i 21 å andra stycket finnes om annan kostnad för förrättning stadgat.
23 %.
Mot förrättningsman, god man och sakkunnigt biträde gälle dessa jäv: om han själv är sakägare eller om han är med sakägare i den skyldskap eller det svågerlag, som enligt lag utgör jäv mot domare, eller om han eller någon. som är med honom sålunda skyld eller besvågrad, eljest äger del i saken eller därav kan vänta synnerlig nytta eller skada, eller om han såsom ledamot i någon rätt deltagit i åtgärd eller beslut, som rör saken, eller om han varit fullmäktig i saken, eller om han är i någon sakägares tjänst, eller om han är sakägares vederdeloman eller uppenbare ovän. Söker någon, sedan förrätt- ning begärts, sak med honom eller tillfogar honom något med ord eller går- ning i uppsåt att därmed göra honom jävig, det skall ej» räknas för jäv.
Vet förrättningsman, god man eller sakkunnigt biträde att emot honom finnes jäv eller är han hindrad att inom skälig tid utföra sitt uppdrag, anmäle det genast hos den, som meddelat honom uppdraget.
24 %.
Förrättningsman skall så skyndsamt som möjligt å därför tjänlig tzid börja " förrättningen samt utan onödigt dröjsmål fortsätta och avsluta densamma. Finner förrättningsmannen anledning till antagande att till förrättmingen hänskjuten fråga bör lösas i den i 3 kap. stadgade ordningen, skall han genast härom underrätta länsstyrelsen och inhämta dess besked huruvida förrätt— ningen skall fortgå. Sedan i enlighet med vad i 25 & stadgas, kungörelse utfärdats eller karllelse avsänts, äge sökanden icke återkalla sin talan förrän vid förrättningssannman- träde. Sker det då, skall förrättningen genast inställas, där ej annan sakägare, , som äger påkalla förrättning rörande den väckta frågan, begär att förrätta ningen fortsättes. 25 5.
Innan förrättning företages, skall förrättningsmannen om tid och ställe för första sammanträdet utfärda kungörelse, som skall minst fjorton dagar: där- förut ej mindre uppläsas i kyrkan i den eller de församlingar, där de av för— rättningen berörda fastigheterna äro belägna, än även införas i en eller:, där förhållandena påkalla det, två eller flera av ortens tidningar.
Härjämte åligge det förrättningsmannen att minst fjorton dagar före sam- manträdet med posten avsända skriftlig kallelse till sammanträdet till envar uppgiven eller eljest för förrättningsmannen känd sakägare. Kallelse skall adresseras till den fastighet, varom fråga är, såvida ej säker kunskap vinnes om annan adress inom landet för mottagaren. Är mark, som beröres av för— rättningen, samfälld för flera fastigheter med skilda ägare och finnes för samfälligheten känd styrelse eller annan, som är satt att den förvalta, erfordras ej kallelse till de särskilda delägarna i samfälligheten, utan varde kallelsen översänd till ledamot av styrelsen eller till förvaltaren; och vare denne, där han ej äger att själv föra talan för samfälligheten, delägarna ansvarig för att kallelsen tillställes någon, som äger behörighet härtill, eller, om sådan ej finnes, kommer till delägarnas kännedom. Finnes ej känd styrelse eller för— valtare och är marken samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare, må kallelsen sändas till en av delägarna att vara för dem alla tillgänglig; och skall, där kallelse delgives på detta sätt, kungörelsen om förrättningen innehålla uppgift om vilken delägare, kallelsen tillställes, samt anslås å lämplig plats inom den kommun, där den samfällda marken är belägen.
Kungörelse och kallelse, varom i denna paragraf är stadgat, skola inne— hålla anmaning att vid sammanträdet förete tillgängliga åtkomst— och andra handlingar, som styrka rätt att föra talan vid förrättningen.
Är uppenbart, vilka med avseende å förrättningen äro sakägare, må, utan hinder av att kungörelse och kallelse ej verkställts i ovan stadgade ordning, förrättningen företagas, där samtliga sakägarna infinna sig eller av förrätt- ningsmannen blivit minst fjorton dagar förut bevisligen kallade till förrätt- ningen.
Avser förrättningen stad eller samhälle på landet, för vilket stadsplane-
lagens bestämmelser angående stad äga tillämpning, har förrättningsmannen att minst fjorton dagar förut underrätta byggnadsnämnden om tid och ställe för första sammanträdet.
26 5.
Är någon sakägare å okänd ort eller så fjärran, att han ej kan bevaka sin rätt, och är icke någon förordnad eller eljest veterligen behörig att för honom tala och svara, begäre förrättningsmannen förordnande av god man för den bortovarande enligt lagen om förmynderskap.
27 %.
Angår förrättning fastighet, som står under allmän myndighets vård och inseende, skall allmänt ombud förordnas att vid förrättningen bevaka det allmännas rätt. Förordnandet meddelas, där det ej ankommer på annan myn- dighet, av länsstyrelsen i det län där fastigheten är belägen.
Finner förrättningsmannen, att förrättningen rörer fastighet, som i första stycket sägs, skall han, såframt ej honom veterligt allmänt ombud blivit för— ordnat, så snart ske kan om förhållandet underrätta länsstyrelsen, vilken, därest densamma ej själv skall meddela förordnandet, har att vidarebefordra underrättelsen till vederbörande.
Den myndighet, som utfärdat förordnande för allmänt ombud, skall därom genast underrätta förrättningsmannen; och åligge det denne att snarast möj- ligt till det allmänna ombudet med posten avsända underrättelse om tid och ställe för första sammanträdet eller, om detta redan hållits, nästa samman- träde under förrättningen.
28 %.
Uppskjutes förrättning från ett sammanträde till annat, skall förrättnings- mannen i god tid skriftligen till det nya sammanträdet kalla samtliga sak— ägare, gode män och allmänna ombud samt, i fall som i 25 % femte stycket sägs, om detta sammanträde underrätta byggnadsnämnden. Därest tid och plats för sakens vidare handläggning tillkännagivits vid förra sammanträdet, skola dock till dem, som då själva eller genom ombud närvarit, kallelsebrev rörande det nya sammanträdet icke avlåtas. Sakägare, som icke kallats eller inställt sig till något föregående sammanträde under förrättningen, njute kallelsetid av fjorton dagar.
29 &.
Kommer ej förrättningsmannen tillstädes å den för sammanträde utsatta tid och infinner han sig ej heller inom tre timmar därefter, då må de, som till— städeskommit, åtskiljas. Får förrättningsmannen laga förfall, underrätte han så fort ske kan alla vederbörande därom. Förrättningsman, som utan skälig orsak utebliver från sammanträde, ersätte all skada och olägenhet, samt svare därjämte för tjänstefelet.
Utebliver god man från förrättning, varde annan i hans ställe utsedd, så- framt ej alla närvarande sakägare begära uppskov med ärendets vidare hand-
läggning.
Utebliver sakägare från lagligen kungjord förrättning, vare det ej hiinder för förrättningens företagande; dock att om sökanden, utan att hava animält laga förfall, utebliver från första sammanträdet, skall så förfaras som omr han hade vid sammanträdet återkallat sin talan.
30 %.
Vid första sammanträdet under förrättningen uppläse förrättningsmannen sitt förordnande.
Förrättningsmannen efterhöre, huruvida jäv är att anföra mot honom eller god man eller förordnat sakkunnigt biträde. Sakägare, som vill anföra jäv, göre det å första sammanträdesdag, då den, mot vilken jävet framstäilles, tjänstgör. Ej må sakägare senare väcka fråga om jäv, med mindre han xvarit av laga förfall hindrad att inställa sig å nämnda dag eller den omständighet, varå jävet grundas, först efteråt tillkommit eller blivit honom kunnig. I dlessa fall skall jävet för att vinna beaktande framställas å den sammanträdesdag, som först inträffar efter det förfallet upphörde eller anledningen till jiävet uppkom eller blev känd. Sakägare, som föreslagit någon till förrättningsiman eller röstat å någon vid utseende av god man, må ej å omständighet, som därvid var för sakägaren känd, grunda. jäv mot den, som i enlighet med sak- ägarens förslag eller röst blivit förordnad eller utsedd.
Över framställd jävsanmärkning meddele förrättningsmannen med gode männen, där han av sådana biträdes, så fort ske kan beslut.
Finnes jäv mot förrättningsman lagligen grundat, skall förrättnimgen genast avbrytas. I ty fall ävensom därest sakkunnigt biträde befinnes jäivigt, tillkännagive förrättningsmannen ofördröjligen förhållandet för länsstyrellsen. Är god man befunnen jävig, utses annan i hans ställe.
Ogillas jävsanmärkningen, må talan mot beslutet fullföljas hos länssty— relsen genom besvär, vilka skola dit ingivas inom tjugu dagar från det" be- slutet avkunnades. Underrättelse härom skall meddelas i beslutet. Utan hinder av förd klagan, fortsätte den, mot vilken jävet framställts, med sin befattning, intill dess annorledes i vederbörlig ordning förordnas.
Vid beslut, varigenom jävsanmärkning gillas, skall förbliva. Sådant beSlut må ej verka rubbning eller upphävande av åtgärd eller beslut, som tillkommit innan anmärkningen gjordes.
31 %.
Förrättningsmannen skall föra protokoll över allt som förekommer vid förrättningen.
I protokollet skall ske anteckning rörande'vilka som äro sakägare och för vilka fastigheter de äga föra talan, samt till beskaffenhet och utgivningsdag anmärkas de handlingar, som styrka behörighet härutinnan. Fastigheternas registerbeteckningar skola angivas, i den mån sådana finnas dem åsatta.
I protokollet skola noga upptagas framställda yrkanden och anförda skäl samt förrättningsmannens och gode männens beslut och utlåtanden jämte grunderna för desamma.
4 »
Protokollet skall avfattas i sammanhängande paragrafföljd för hela för- rättningen och inom åtta dagar efter varje sammanträde å förut tillkänna— given tid och plats uppläsas.
Protokollet skall förses med underskrift av förrättningsmannen och gode männen, om han av sådana biträdes, samt jämväl undertecknas av de sak- ägare, som närvarit vid sammanträdet, dock att där närvarande sakägare äro flera än tio eller de eljest därom besluta, protokollet skall å deras vägnar undertecknas av två personer, vilka sakägarna därtill utsett. Den är utsedd, som erhållit de flesta rösterna; mellan lika röstetal skilje lotten. Vägrar sak- ägare sin underskrift eller förekommer anmärkning mot protokollet, skall anteckning därom ävensom om beslut, som i anledning av framställd anmärk- ning meddelas, i protokollet verkställas.
32 %.
Förrättningsmannen och hans biträden samt gode männen må, där sådant är för förrättningen erforderligt, övergå ägor, verkställa stakning eller mät— ning å marken, undersökning av grund och annan dylik åtgärd. Därvid skall iakttagas, att skada å växande gröda samt nedhuggning eller skadande av träd såvitt möjligt undvikas. Ej må i trädgård, annan därmed jämförlig plante— ring eller park utan ägarens lov träd skadas eller fällas.
Underrättelse om åtgärd, sem enligt första stycket är medgiven, skall senast en vecka förut med posten översändas till fastighetens ägare och inne- havare. Sådan underrättelse vare dock icke nödigt att tillställa den, som blivit kallad att i egenskap av sakägare närvara vid förrättningen.
Har genom åtgärd, som i första stycket avses, skada uppkommit och vill den, som skadan led, därför njuta gottgörelse, framställe han sitt yrkande hos förrättningsmannen, vilken har att med gode männen, om han av sådana bi— trädes, uppskatta skadan; och gälle om ersättning för skadan vad i 21 å andra stycket rörande kostnad för förrättning finnes stadgat.
33 5.
Vid förrättning skall i förekommande fall företagas sådan prövning, som i 1 5 andra stycket sägs, samt efter omständigheterna tillses:
huruvida väg för fastighet må byggas över annan fastighets område; huru väg skall byggas till läge, sträckning, bredd, byggnadssätt och anord- ning i övrigt;
inom vilken tid byggande av väg skall vara slutfört; huruvida för fastighet skall upplåtas rätt att begagna befintlig väg; huruvida rätt, som för fastighet upplåtes att begagna väg, skall begränsas på sätt i 8 % sägs;
vilka fastigheter, som skola vara pliktiga att deltaga i vägs byggande eller underhåll eller i vinterväghållning, och huru stor andel av skyldigheten, som skall åligga envar fastighet (andelstal), ävensom, där någon av de väghåll- ningsskyldiga fastigheternas rätt att begagna vägen begränsas till viss årstid
eller viss tid, huru väghållningsskyldigheten skall beträffande övrig deel av året eller efter den bestämda tidens utgång mellan de övriga väghållmings- skyldiga fördelas; ;
huruvida. arbetet med vägbyggnad, vägunderhåll eller vinterväghålllning skall av de väghållningsskyldiga utföras gemensamt eller efter vägdellning samt, i senare fallet, huru delningen skall verkställas;
huruvida för fastighet skall upplåtas rätt, som i 13 % omförmäles, skolande. där vid förrättning verkställes vägdelning, alltid i sammanhang därmedl till prövning upptagas frågan om upplåtelse av rätt att taga väghållningsännnen erfordras eller icke;
å vilket eller vilka ställen, i vilken omfattning och på vad sätt jämlikt 13 & upplåten rätt må utövas samt huruvida ett till hämtning av väghållnzings- ämnen vid förrättningen bestämt ställe må för enahanda ändamål nyttjas av ägaren eller eljest av annan än den eller de fastigheter, för vilka rättigheten sålunda upplåtes;
huruvida och i vad mån inskränkning skall jämlikt 14 % föreskrivas i rätt att å väg bibehålla eller uppsätta grind eller led;
huruvida ersättning enligt 9 % första eller andra stycket, 13, 14, 22 eller 32 % skall gäldas samt till vilket belopp eller, i den mån ersättning emligt 13 % ej bestämmes allenast till visst belopp, efter vilka grunder ersättningen i övrigt skall beräknas;
huruvida och på vad sätt ersättning, som i förestående stycke sägs, skall mellan flera fastigheter till utgörande fördelas;
huruvida ersättning enligt 9 % tredje stycket skall utgå, ersättningens år— liga belopp ävensom, där vägdelning skett och eljest i förekommande fall, huru beloppet skall fördelas mellan flera till ersättningen berättigade;
huru utgifterna för förrättningen skola mellan flera sökande eller andra sakägare i enlighet med stadgandena i 21 % fördelas.
34 &.
Förrättningsmannen skall söka såvitt möjligt mellan sakägarna åstad- komma förening; och varde, där i viss fråga förening sker, särskild avhand- ling därom upprättad samt av de sakägare, vilkas rätt av frågan beröres, underskriven och medelst förrättningsmannens och närvarande gode mäns på— skrift vitsordad. Avhandlingen skall bifogas protokollet över förrättningen.
Rörer förening fastighet, som står under allmän myndighets vård och in- seende, skall, ändå att dess ombud därå ingått, föreningen i avseende å fastig- heten ej gälla, med mindre den varder av vederbörande myndighet godkänd.
Angår förening fråga om byggande av väg i fall, som i 4 % andra stycket avses, vare föreningen ej gällande utan att den prövas överensstämma med de i nämnda stycke givna. stadganden.
Ej heller vare förening gällande, där den finnes uppenbarligen till skada för fastighet betunga densamma med förpliktelse i avsevärt högre grad ärr vad enligt de 'i detta kapitel stadgade grunder skall åligga fastigheten.
Åberopas vid förrättning enligt detta kapitel av någon sakägare mellan honom och annan sakägare gällande avtal rörande fråga, som vid förrätt- ningen skall prövas, varde avtalet tillerkänt enahanda verkan, som om dessa sakägare vid förrättningen ingått förening i överensstämmelse med avtalets innehåll; dock skall sakägare icke vid förrättning anses bunden av tidigare avtal, såframt efter avtalets ingående inträtt ändrade förhållanden, som på frågan i synnerlig mån inverka, ej heller där avtalet avser väghållningsskyl— dighet och tio år förflutit från det avtalet slöts.
Prövning enligt denna paragraf av fråga om verkan av förening eller avtal ankommer på förrättningsmannen med gode männen, där han av Sådana bi- trädes.
35 g.
1 den mån ej enligt 34 % gällande förening mellan sakägarna kan åstad- kommas eller tidigare ingånget avtal skall läggas till grund för avgörandet, varde saken av förrättningsmannen med gode männen, där han av sådana biträdes, prövad jämlikt de i detta kapitel stadgade grunder; och skola de, sedan alla vid förrättningen förekommande frågor blivit behörigen utredda, ändå att frågorna skola avgöras i enlighet med förening eller avtal, på grund av vad i ärendet förekommit avgiva skriftligt utlåtande i saken, vilket för sakägarna skall uppläsas och framläggas.
Ej må i utlåtandet föreskrivas åtgärd, för vars vidtagande fordras offent— lig myndighets tillstånd, med mindre sådant tillstånd inhämtats.
Sedan utlåtandet framlagts, eller då förrättning, sedan sammanträde där- under ägt rum, skall inställas, skall förrättningen förklaras avslutad med till- kännagivande vid vilken domstol talan mot förrättningen må fullföljas samt vad enligt 37 5 skall iakttagas för sådan talans bevarande.
Skola enligt vad i 50 % sägs två eller flera fastigheter bilda en samfällighet för gemensam väghållning, skall förrättningsmannen föranstalta därom att, efter förrättningens avslutande, å förrättningsstället hålles sammanträde med vederbörande för antagande av stadgar och utseende av styrelse för samfällig- heten. Vid sammanträdet skall förrättningsmannen leda förhandlingarna samt framlägga förslag till stadgar.
36 &.
Avskrift av förrättningsprotokollet med det i 35 % omförmälda utlåtande samt de vid förrättningen ingångna föreningar och övriga vid förrättningen upprättade handlinga1 ävensom kopia av karta, där sådan vid förrättningen upprättats, skola av förrättningsmannen inom tjugu dagar efter förrättningens avslutande överlämnas till ordföranden 1 styrelse, varom i 50 % förmäles, eller där sådan styrelse ej är tillsatt, till någon i orten boende pålitlig person, som av sakägarna eller, om dessa ej äro ense, av förrättningsmannen med gode männen, där han av sådana biträdes, utses att mottaga samma handlingar; och vare handlingarna hos den, som sålunda mottagit dem, tillgängliga för envar, som åstundar att granska eller avskriva desamma.
Förrättningsmannen åligge jämväl att inom tid, som i första stycket sägs, om dagen för förrättningens avslutande skriftligen underrätta länets lant— mäterikontor eller, därest förrättningsakten jämlikt 39 % skall redovisas till '? byggnadsnämnd, denna nämnd.
37 &.
Klagan över förrättningen må av sakägare föras genom besvär hos äg—odel- ningsrätten i den ort, där vägen eller största delen av densamma är belägen, Besvären skola ingivas till ägodelningsdomaren inom fyrtiofem dagar från den dag då förrättningen förklarats avslutad, klaganden dock obetagert att på eget äventyr med posten insända besvären så tidigt att de före sagda tids utgång komma ägodelningsdomaren till handa.
Den, som vid förrättningen begärt ersättning enligt 32 %, äge, ändå att han ej är sakägare, rätt att vad denna ersättningsfråga angår fullfölja talan mot förrättningen på sätt och inom tid, varom i första stycket sägs. Dylik tale- rätt tillkomme ock sakkunnigt biträde såvitt rörer av honom vid förrättningen fordrad ersättning enligt 22 &.
38 &.
När besvär enligt 37 % blivit anförda, skall ägodelningsdomaren genast därom underrätta förrättningsmannen, vilken har att skyndsamt till ägo- delningsdomaren insända förrättningsprotokollet och övriga förrättningen rörande handlingar jämte karta, där sådan upprättats. Förrättningsmannen vare pliktig att, där ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten så prövar nödigt, inställa sig vid rätten för att höras i målet. Ersättning för inställelsen skall förskjutas av klaganden, och pröve rätten i slutliga utslaget, huruvida beloppet skall helt eller delvis gottgöras honom av annan part.
I fråga om förfarandet i målet och talan mot däri meddelade beslut gälle i tillämpliga delar vad angående klagan över avslutat laga skifte är stadgat.
39 %.
Efter det mål, som i 38 % sägs, blivit genom lagakraftägande dom avgjort, skall förrättningsakten översändas, där målet återförvisats till förrättnings- mannen, till denne men eljest till länets lantmäterikontor eller, om vägen varom fråga är eller största delen därav är belägen inom stad eller samhälle, för vilket stadsplanelagens bestämmelser angående stad äga tillämpning, till byggnadsnämnden för att där förvaras. Avskrift av dom i målet skall, evad domen vunnit laga kraft eller ej, översändas till nämnda lantmäterikontor eller byggnadsnämnd ävensom till förrättningsmannen och den, som jämlikt 36 å har att förvara avskrift av förrättningshandlingarna.
Föres ej talan mot förrättningen, åligge det förrättningsmannen att inom fyra månader efter dess avslutande insända förrättningsakten till den myn- dighet, hos vilken, efter vad i första stycket sägs, akten skall förvaras.
Huru förrättningsman må genom vite tillhållas att fullgöra honom ålig— gande skyldighet att redovisa förrättningsakt, därom förordnar Konungen.
Om verkställighet m. m. 40 %
Föres ej talan mot förrättning enligt detta kapitel så som i 37 % sägs, gånge det därvid meddelade utlåtandet i verkställighet såsom lagakraft- ägande dom.
Beträffande rätt att begagna väg, som redan finnes anlagd, samt skyldighet att fullgöra underhåll eller vinterväghållning av sådan väg, skall vad i ägo- delningsrättens dom bestämts, ändå att talan däremot föres, omedelbart lända till efterrättelse, såframt ej ägodelningsrätten eller högre rätt, där saken är anhängig, annorledes förordnar.
På yrkande av part må ägodelningsrätten, där särskilda skäl därtill äro, förordna, att jämväl vad i dess dom bestämts rörande rätt att bygga väg över annans mark eller rätt, som i 13 % avses, må verkställas utan hinder av att domen icke vunnit laga kraft.
Den, som söker verkställighet av dom, som icke vunnit laga kraft, har att ställa pant eller borgen för den gottgörelse för skada genom verkställighets- åtgärden, som kan, där domen ändras, prövas skola utgå.
Att vad genom förrättning eller dom enligt detta kapitel bestämts i vissa hänseenden skall verkställas i särskild ordning följer av vad nedan i 41 och 49 se samt angående vägsamfällighet stadgas.
41 %.
Skall Väg byggas så att den korsar allmän väg, järnväg eller spårväg, vare förvaltningen av denna andra trafikled berättigad att ombesörja arbetet, i vad detsamma utgöres av anordningar i korsningen, samt pliktig att, om förvalt- ningen ej själv verkställer detta arbete, övervaka detsamma och, där anord- ningarna icke utföras på ett för trafiken betryggande sätt, i god tid anmäla förhållandet hos vederbörande myndighet, som äger meddela erforderliga före- skrifter.
42 %.
Har genom förrättning eller dom fastighet förpliktats deltaga i väghåll- ning utan att tillika angivits i vad mån fastigheten äger rätt att begagna vägen, vare så ansett som om dylik rätt blivit genom förrättningen eller domen fastställd att gälla så länge fastigheten sålunda ålagd väghållningsskyldighet består. Är fastigheten förpliktad deltaga endast i vinterväghållning, skall dock icke anses därav följa att fastigheten tillerkänts rätt att nyttja vägen den tid mark är bar.
43 %.
Yppas tvist mellan ägare, innehavare av nyttjanderätt eller andra om bättre rätt till vad såsom ersättning enligt 9, 13, 14 eller 32 % skall utgå, skall den tvist hänvisas till särskilt utförande i vanlig ordning, och varde i ty fall ersättningsbeloppet i avbidan å tvistens slutliga avgörande nedsatt i förvar hos länsstyrelsen.
Är ersättning enligt 9 & första och andra styckena, 13 & eller 14 % besltämd l att utgå på en gång, skall den erläggas eller, efter ty i 43 5 är sagt,, hos länsstyrelsen nedsättas inom tid, som i laga ordning bestämts, eller,, om dylik bestämmelse saknas, inom ett år efter det ersättningen fastställldes; och må, evad ersättningen skall gäldas av allenast en fastighet eller lnlivit mellan flera till utgörande fördelad, ej arbete å annans mark verkställas eller åtgärd till förfång för annan vidtagas, innan ersättningens hela belopp blivit guldet eller nedsatt.
I fall då ersättning enligt 9 % bestämts att utgå med visst årligt bellopp, må vägen ej begagnas för den ersättningsskyldiga fastigheten, med mimdre förfallen del av ersättningen blivit erlagd eller nedsatt.
45 &.
Skall jämlikt lagakraftägande beslut ersättning enligt 9 % första och andra styckena utgå på en gång och bliver den ej till fullo gulden eller, (efter ty i 43 % är sagt, nedsatt inom ett år efter utgången av den i 44 % anggivna tid, räknad från det beslutet vann laga kraft, vare vad genom förrättningen eller domen rörande vägen föreskrivits i sin helhet förfallet.
Därest ersättning enligt 13 eller 14 %, vilken enligt lagakraftägalnde beslut bestämts att utgå på en gång, icke gäldats eller nedsatts inom den i 44 % angivna tid, räknad från det beslutet vann laga kraft, vare frågan om den rätt, ersättningen avser, förfallen.
Är vad genom förrättning eller dom rörande väg bestämts i sin helhet för- fallet till följd av en eller flera sakägares underlåtenhet att fullgöra sin ersättningsskyldighet, åligge det denne eller dessa sakägare en för alla och alla för en att slutligen vidkännas kostnaderna för förrättningen.
46 %.
Försummar någon att i vederbörlig ordning gälda eller nedsätta ersätt- ning enligt 9 5 första och andra styckena, 13 % eller 14 å, som bestämts att utgå på en gång, och har annan, vilkens rätt är beroende av att förpliktelsen fullgöres, helt eller delvis förskjutit beloppet, njute denne utmätning hos den försumlige för vad sålunda för hans räkning utgivits, såframt ersätt— ningens hela belopp blivit inom den i 45 % angivna tid guldet eller nedsatt.
47 %.
Den, som för honom tillerkänd rätt att begagna annans väg i förskott för visst är erlagt ersättning jämlikt 9 % tredje stycket, må, där han styrker att han under året själv botat brist i vägens underhåll, berättigas återbekomma ersättningsbeloppet eller del därav efter ty skäligt prövas. Krav därå skall vid talans förlust framställas inom en månad efter årets utgång.
48 %.
För övervakande av underhållet och vinterväghållningen i fråga om väg, som gjorts till föremål för vägdelning, skall, där någon av väglottshavarna det fordrar, anställas särskild ojävig tillsyningsman. Bliva väglottshavarna ej ense om valet av tillsyningsman, skall sådan på anmälan utses av läns— styrelsen.
Länsstyrelsen bestämme ock, där så påkallas, vad arvode bör tillkomma tillsyningsmannen och huru arvodet bör mellan väglottshavarna till utgörande fördelas, allt efter ty skäligt prövas.
Tillsyningsmannen entledigas av väglottshavarna, såvida de därom äro ense. I annat fall må frågan av envar underställas prövning av länsstyrelsen, som förordnar efter omständigheterna.
Vad ovan i första och tredje styckena stadgats om väglottshavare skall, där fastighets väghållningsskyldighet jämlikt 5 % skall fullgöras av inne- havaren, tillämpas ej blott å denne utan även å fastighetens ägare.
49 %.
Försummar väglottshavare att vederbörligen underhålla sin väglott eller fullgöra vinterväghållning därå och bättrar han ej ofördröjligen efter till- sägelse, skall tillsyningsman, som i 48 & omförmäles, hålla syn genom två ojävige män, av vilka den ene skall vara nämndeman, ägodelningsnämnde- man eller god man vid lantmäteri- eller mätningsförrättningar. Varder vid synen, till vilken den försumlige skall i god tid kallas, bristen vitsordad, uppskatte synemännen i penningar kostnaden för dess botande. Därefter äge tillsyningsmannen erhålla utmätning hos den försumlige för det uppskattade beloppet jämte synekostnaderna samt vare pliktig att, i den mån medel så- lunda för ändamålet tillhandahållits honom, ofördröjligen ombesörja utförande av det eftersatta arbetet. Nöjes ej väglottshavaren däråt, instämme sitt klander till domstolen i orten inom tre månader efter utmätningen eller vare sin talan kvitt.
Vad i första stycket angående syn stadgats utgöre ej hinder för tillsynings- mannen att, därest väglott ej ofördröjligen efter tillsägelse bättras, genast bota befintlig brist. Har så skett, njute han av den försumlige skälig gott- görelse för arbetet, i den mån detta visas hava varit erforderligt för väg- lottens försättande i laggillt skick.
Om vägsamfällighet. 50 5
Har genom förrättning eller dom enligt detta kapitel bestämts, att arbete med vägs eller väglotts byggande, underhåll eller vinterväghållning skall av två eller flera fastigheter utföras gemensamt, skola dessa bilda en samfällig- het för handhavandet av den gemensamma väghållningen och därmed för- enade angelägenheter. Ej må dylik samfällighet utöva verksamhet, som är främmande för dess sålunda angivna ändamål.
För samfälligheten skola antagas stadgar och finnas styrelse. De väghåll- ningsskyldigas rätt att besluta i samfällighetens angelägenheter utövas å sammanträde.
51 å. -
Stadgar för samfällighet, som i 50 & sägs, skola angiva: samfällighetens benämning, som skall innehålla ordet vägsamfällighet och däri ordet förening ej må ingå;
samfällighetens ändamål under hänvisning till, de beträffande väghåll— ningens utförande och delaktigheten däri meddelade beslut;
huru styrelsen skall sammansättas och grunderna för dess beslutförhet; huru revision av styrelsens förvaltning skall ske; tiden för räkenskapsavslutning; huru ofta ordinarie sammanträde med de väghållningsskyldiga skall hållas; det sätt, varpå kallelse till sammanträde skall ske och andra meddelanden bringas till de väghållningsskyldigas kännedom, ävensom den tid före samman- träde, då föreskrivna kallelseåtgärder senast skola vara vidtagna;
så ock vad i övrigt kan finnas nödigt. Ej må i stadgarna intagas bestämmelse, som finnes stridande mot denna eller annan lags föreskrifter eller som kan anses äventyra sådan delägares rätt, för vilken skyldighet att ingå i samfälligheten framdeles kan inträda.
Stadgarna skola för att bliva gällande granskas och fastställas av läns— styrelsen. Beslutad ändring av stadgarna äge ej giltighet, med mindre den varder av länsstyrelsen fastställd.
52 %.
Styrelse, som i 50 % avses, skall bestå av en eller flera här i riket bosatta 'personer och hava sitt säte i den ort, där vägen eller största delen därav är belägen.
Ändå att den tid, för vilken styrelseledamot blivit utsedd, ej gått till ända, må han skiljas från uppdraget genom beslut av de väghållningsskyldiga.
Anmälan om val av styrelse eller ändring i dess sammansättning skall ofördröjligen göras hos länsstyrelsen.
Har styrelseledamot avgått eller den tid, för vilken han blivit vald, gått till ända utan att anmälan om nytt val skett, och är styrelsen med kvar— stående ledamöter ej beslutför, äge länsstyrelsen på yrkande av någon, vars rätt kan vara beroende av att behörig styrelse finnes, förordna sysslomän att, intill dess efter inkommen anmälan om verkställt val förordnandet åter— kallas, antingen ensam eller jämte de styrelseledamöter, som må finnas, för- valta samfällighetens angelägenheter och företräda samfälligheten på sätt om styrelse finnes nedan stadgat. Syssloman njute av samfälligheten arvode, som bestämmes av länsstyrelsen.
Då styrelse utsetts eller ändring i dess sammansättning skett samt då. för— ordnande av sysslomän ägt rum, skall på samfällighetens bekostnad under- rättelse därom intagas i länskungörelserna.
53 %. I fall, som i 50 & avses, må ej, innan stadgar fastställts och anmälan om styrelseval skett, arbete å annans mark verkställas eller eljest åtgärd till förfång för annan vidtagas.
54 &.
Styrelse för vägsamfällighet äge att i enlighet med denna lag, stadgarna och de väghållningsskyldigas beslut, där detta ej är mot stadgarna eller mot lag stridande, ombesörja den gemensamma väghållningen och i övrigt för- valta samfällighetens angelägenheter. Styrelsen äge att i allt vad som rör den gemensamma väghållningen själv eller genom ombud ej mindre i för- hållande till tredje man handla å samfällighetens vägnar än även inför dom- stolar och andra myndigheter företräda samfälligheten.
Angående befogenhet för styrelseledamot att mottaga stämning i mål, som rör samfälligheten, så ock annat meddelande i fråga om densamma skall vad i 11 kapitlet 15 % rättegångsbalken är stadgat äga motsvarande tillämpning.
Såsom styrelsens beslut gälle, där ej annorlunda är i stadgarna bestämt, den mening, om vilken vid styrelsesammanträde de flesta röstande förena sig, men vid lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden vid sammanträdet.
Ledamot av styrelse äge ej deltaga i behandlingen av fråga rörande avtal mellan honom och samfälligheten, ej heller angående avtal mellan samfällig- heten och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot samfällighetens. Vad sålunda stadgats äge motsvarande tillämpning beträffande rättegång eller annan talan mot styrelseledamoten eller tredje man.
55 %.
Ledamöter av styrelse för vägsamfällighet, vilka genom att överskrida den dem tillkommande befogenhet eller eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskynda de väghållningsskyldiga skada, svare för skadan en för alla och alla för en; svare ock på sätt nu nämnts för den skada, som de genom över- trädelse av bestämmelse i denna lag eller i gällande stadgar tillskynda tredje man.
56 5.
Å sammanträde, varom i 50 & förmäles, må rösträtt för envar av de väg- hållningsskyldiga fastigheterna utövas av den, som jämlikt 5 & har att svara för fullgörande av fastighetens förpliktelser, efter det andelstal, som är be— stämmande för fastighetens delaktighet i väghållningsskyldigheten. Väghåll— ningsskyldig, som icke gäldat förfallet bidrag, är förlustig sin rösträtt, intill dess betalningen fullgöres. Ej må någon utöva rösträtt för mer än en tiondel av de väghållningsskyldigas sammanlagda, å sammanträdet företrädda andelsq tal. Ej heller må någon själv eller genom ombud eller såsom ombud för annan deltaga i behandlingen av fråga rörande avtal mellan honom och sam- fälligheten eller angående avtal mellan denna och tredje man, där han i
frågan äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot samfällig- hetens. Vad sålunda stadgats äge motsvarande tillämpning beträffande rätte— gång eller annan talan mot honom eller tredje man.
Vid avgörande av fråga, som rör uteslutande sådan del av väghållningen, däri allenast vissa av de väghållningsskyldiga äro pliktiga att taga del, till- komme endast dessa väghållningsskyldiga rösträtt.
För beslut vid sammanträde erfordras, där ej i stadgarna finnes för visst fall annorledes bestämt, allenast enkel pluralitet i röstetal, beräknat på sätt ovan nämnts. Vid lika röstetal avgöres val genom lottning, i andra frågor gälle den mening, som biträdes av de flesta röstande, eller, om jämväl antalet röstande är lika, av ordföranden vid sammanträdet.
Över beslut, som å sammanträde fattas, skall genom styrelsens försorg föras protokoll, vilket senast fjorton dagar efter sammanträdet skall vara för de väghållningsskyldiga tillgängligt.
Kallelse till sammanträde skall, där ej i gällande stadgar annorledes bestämts, antingen skriftligen delgivas samtliga väghållningsskyldiga minst en vecka före sammanträdet eller ock minst fjorton dagar därför—ut kungöras såväl i kyrkan för den eller de församlingar, där vägen är belägen, som ock i minst en av ortens tidningar.
Styrelsen äge, när den finner lämpligt, kalla de väghållningsskyldiga till extra sammanträde. Varder sådant sammanträde för uppgivet ändamål på- fordrat av minst en femtedel av de väghållningsskyldiga eller det mindre antal, som må vara i stadgarna bestämt, skall sammanträde av styrelsen utlysas.
57 %.
Underlåter styrelse för vägsamfällighet att i föreskriven ordning kalla de väghållningsskyldiga till ordinarie sammanträde, eller har styrelsen ej senast två veckor efter påfordran, som i 56 % sjätte stycket sägs, utlyst extra samman- träde att hållas så snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske, eller finnes ej behörigen utsedd styrelse, då skall, för den händelse ej i stadgarna bestämmelse finnes för dylikt fall, kallelse, som utfärdas av minst en femtedel av de väghållningsskyldiga, äga samma giltighet som kallelse av styrelsen.
58 %.
Menar medlem av vägsamfällighet att beslut, som fattats å sammanträde, icke i behörig ordning tillkommit eller eljest strider mot lag eller författ— ning eller mot stadgarna eller kränker hans enskilda rätt eller vilar på orättvis grund, äge tala därå genom stämning å styrelsen inom trettio dagar från beslutets dag. Försummas det, vare rätt till talan förlorad. Ändå att talan föres mot beslutet, gånge det i verkställighet, där ej domstolen annorlunda förordnar.
Talan, som ovan nämnts, skall anhängiggöras hos allmän underrätt i den ort, där styrelsen har sitt säte.
Dylik talan må, i fall då rösträtt å sammanträde för fastighet utövas av dess innehavare, föras ej mindre av denne än även av fastighetens ägare.
59 %.
För förbindelse, som vägsamfällighet ådragit sig, svare de fastigheter, vilka vid tiden för förbindelsens uppkomst hade att deltaga i kostnaderna för den gren av samfällighetens verksamhet, till vilken förbindelsen är att hänföra, efter de andelstal, som vid nämnda tid voro gällande med avseende å väghållningsskyldigheten inom denna verksamhetsgren. Uppkommer brist hos någon av de sålunda ansvariga, vare bristen fördelad mellan de övriga av dem efter nyssnämnda beräkningsgrund.
Betalningsansvar, som enligt vad nu sagts åvilar fastighet, må gölas gällande endast av vägsamfälligheten, och har förty fordringsägaren att för betalning söka denna.
Att fastighet, som efter förbindelsens uppkomst inträtt såsom medlem i samfälligheten, kan varda delaktig i ansvaret för förbindelsens fullgörande, därom stadgas i 66 %.
60 %.
Vägsamfällighets medelsbehov skall, där det icke fylles genom andra inkomster, täckas genom uttaxering av bidrag i penningar.
Till belopp och under villkor, som de väghållningsskyldiga å samman- träde bestämma, äger styrelsen upptaga lån, som, där det ej skall infrias inom ett år, skall återgäldas genom årlig amortering efter viss plan.
Är egendom, som i 1 % andra stycket avses eller vars väghållningsskyldig— het efter ty i 5 % tredje stycket sägs åvilar innehavaren i ägarens ställe, medlem av vägsamfällighet, må samfälligheten icke ikläda sig gäld, för vars betalning jämlikt 59 % nämnda egendom jämte annan har att svaia, såframt ej för det å egendomen i första hand belöpande bidraget till gäldens betal- ning ställts pant eller borgen hos samfälligheten eller ock ett mot detta bidrag svarande belopp av från egendomen inbetalat förlag avsättes för dess andel i gälden. Sålunda avsatt belopp må ej användas eller tagas i mät för annat ändamål.
61 %.
För varje år skall vägsamfällighet upprätta utgifts- och inkomststat. För- slag därtill skall av styrelsen uppgöras och framläggas för granskning och fastställelse å sammanträde med de väghållningsskyldiga.
Då i fråga om skyldigheten att deltaga i kostnaderna skilda regler gälla beträffande olika utgifter, skola med hänsyn därtill utgifterna uppdelas i grupper och inkomsterna beräknas särskilt för varje sådan grupp; och må i ty fall de medel, som inflyta för täckning av utgifter, för vilka vissa väghåll- ningsskyldiga hava att svara efter vissa andelstal, icke sammanblandas med andra tillgångar eller användas eller tagas i mät för ändamål, till vilket bidrag skola utgå av andra väghållningsskyldiga eller efter andra delaktig-
hetstal. Har väghållningsskyldig att bidraga till utgifterna inom flera dylika utgiftsgrupper, bör, där så ske kan, uttaxeringen av hans bidrag verkställas gemensamt för dessa grupper samt de av honom inbetalda bidragsmedlen, i den mån de ej åtgå till infriande av hans andel i förfallen gäld, fördelas mellan utgiftsgrupperna efter storleken av de bidrag, han i övrigt har att till dem lämna.
62 %
Förslå ej de till samfälligheten influtna medel, som må för ändamålet användas, till betalning av klar och förfallen gäld, skall styrelsen utan dröjsmål hos dem, som efter ty i denna lag stadgas häfta i ansvar för gälden, uttaxera och indriva bidrag, som erfordras för betalningsskyldighetens full- görande. Prövas försumlighet härutinnan ligga styrelsens ledamöter till last, svare de för gälden en för alla och alla för en såsom för egen skuld.
Där i annat fall än i första stycket avses hos någon väghållningsskyldig uttaxerat bidrag ej kan indrivas eller där det eljest efter fastställande av utgifts- och inkomststaten visar sig att de anvisade inkomsterna ej förslå, har styrelsen att till de väghållningsskyldiga hänskjuta frågan om ändring av staten.
63 %.
Uttaxering skall, där ej annan ordning finnes i stadgarna föreskriven, verkställas sålunda, att styrelsen upprättar och vid sammanträde till gransk- ning framlägger debiteringslängd, upptagande det belopp, som skall uttaxeras, vad därav enligt reglerna för delaktigheten belöper å varje bidragsskyldig samt tiden för inbetalningen.
Förmenar väghållningsskyldig, att den i längden verkställda uttaxeringen eller fördelningen ej är med lag överensstämmande, äge han genom stäm— ning å styrelsen inom trettio dagar efter sammanträdet påfordra rättelse i den gjorda debiteringen. Talan, som nu nämnts, skall anhängiggöras hos allmän underrätt i den ort, där styrelsen har sitt säte. Ändå att dylik klander- talan väckes, vare väghållningsskyldig pliktig att å tid, som av styrelsen bestämts, inbetala å honom uttaxerat bidrag vid äventyr att, där ej rätten annorlunda förordnar, beloppet må utsökas i enahanda ordning som om betalningsskyldighet vore genom lagakraftägande dom ålagd.
Är fastighet, som utträtt ur samfälligheten, likväl jämlikt 59 % ansvarig för densamma åvilande förbindelse och sker fördenskull uttaxering å fastig- heten, skall den, som har att svara för betalningen av fastighetens bidrag, kallas till det sammanträde, vid vilket debiteringslängden framlägges för granskning; och gälle beträffande honom med avseende å behörighet att klandra debiteringen och förpliktelse att erlägga uttaxerat belopp vad ovan om väghållningsskyldig är sagt.
64 %. Upplösning av vägsamfällighet skall ske efter därom genom förrättning eller dom meddelat förordnande eller där eljest den gemensamma väghåll- ningsskyldigheten i sin helhet upphört.
Skall samfällighet upplösas, må kallelse sökas å dess okända borgenärer. Ej må upplösning verkställas, innan all samfällighetens gäld blivit till fullo gulden eller de för betalningen erforderliga medlen blivit nedsatta i förvar hos länsstyrelsen.
Därest vid upplösning av vägsamfällighet dess tillgångar överstiga skul- derna, varde överskottet, där ej annorledes i stadgarna bestämts, fördelat efter ty rättvist prövas mellan dem, som vid tiden för upplösningen äro medlemmar av samfälligheten.
Om verkan av ändring i de förhållanden, varå förrättning eller dom grundats.
65 ;.
Inträda, sedan fråga om rättighet eller skyldighet, som i 6—14 %% avses, blivit genom förrättning eller dom avgjord, ändrade förhållanden, som på frågan i synnerlig mån inverka, äge envar sakägare påkalla frågans åter- upptagande vid ny förrättning.
66 g.
Varder genom förrättning eller dom enligt detta kapitel bestämt, att fastig— het, som är medlem av vägsamfällighet, icke vidare skall vara väghållnings— skyldig eller att fastighet, som förut icke tillhört samfälligheten, skall del— taga i väghållningen, skall tillika vid förrättningen eller av domstolen prövas, huruvida av denna anledning ny samfällighet skall bildas och förty den äldre upplösas eller ock sistnämnda samfällighet äga bestånd oaktat den beslutade ändringen av väghållningsskyldigheten.
Bestämmes att fastighet skall inträda såsom medlem av förut bestående vägsamfällighet, varde i samband därmed prövat, huruvida och intill vilket belopp fastigheten skall svara för förbindelser, som samfälligheten tidigare iklätt sig men ännu icke infriat. Ej må sålunda å fastighet läggas ansvar för förbindelse i vidare mån än rättshandling, varå förbindelsen grundas, medför nytta för fastigheten, ej heller för gäld, som ingåtts för ändamål, vartill fastig- heten icke enligt vad ovan i detta kapitel stadgats är pliktig att bidraga eller vartill fastigheten förpliktats lämna skäligt bidrag genom erläggande av ersättning, som i 9 % sägs.
67 5.
Har genom förrättning eller dom enligt detta kapitel blivit bestämt angående rättighet eller skyldighet, som i 6—14 %% avses, och varder sålunda berättigad eller förpliktad fastighet sammanlagd med annan fastighet eller delad, skall intill dess annorledes i laga ordning bestämmes, rättigheten eller skyldigheten tillkomma den eller de nybildade fastigheterna.
Skedde nybildningen genom delning och utfördes dessförinnan väghåll- ningsarbetet gemensamt för den ursprungliga fastigheten och för annan fastig-
het, skall arbetet fortfarande utföras gemensamt, och skall av den ursprung- liga fastighetens andelstal på var och en av de nybildade fastigheterna anses belöpa så stor del, som svarar mot åsatt taxeringsvärde.
Stod den ursprungliga fastigheten efter vägdelning i ansvar för viss väg- ; lott, skall efter fastighetens delning väghållningsarbetet beträffande denna väglott utföras gemensamt av de nybildade fastigheterna. För sådant fall skall vad i detta kapitel är stadgat med avseende å gemensam väghållning, som genom förrättning eller dom föreskrivits, i tillämpliga delar lända till efterrättelse, och skola de nybildade fastigheternas taxeringsvärden vara. bestämmande för skyldighetens fördelning dem emellan.
Utan hinder av vad här ovan stadgats må ägare av någon av de nybildade fastigheterna så ock den, som jämlikt 5 % har att svara för dylik fastighet åvilande förpliktelse, som i denna paragraf avses, påkalla förrättning enligt 15 5 med dem, som för de nybildade fastigheterna äga föra talan, för bestäm- mande enligt de i detta kapitel eljest stadgade grunder, huru” ansvaret för den ursprungliga fastighetens förpliktelse skall fördelas mellan de nybildade fastigheterna. Vid sådan förrättning ingången förening mellan sakägarna vare icke gällande, med mindre den av förrättningsmannen med gode männen, där han av sådana biträdes, prövas överensstämma med sistnämnda grunder. Befinnes vid förrättningen att någon av de nybildade fastigheterna icke har nytta av vägen, varde den ursprungliga fastighetens skyldighet fördelad endast mellan de övriga nybildade fastigheterna, och förfalle därmed den sålunda från väghållningsskyldighet helt befriade fastighetens rätt att begagna vägen. Avskrift av förrättningen rörande handlingar skola av förrättningsmannen inom den i 36 % föreskrivna tid för där avsett ändamål överlämnas till den, hos vilken övriga handlingar angående vägen skola, på sätt i samma lagrum sägs, hållas tillgängliga.
68 &.
Häftar fastighet jämlikt vad i detta kapitel stadgats i betalningsansvar för Vägsamfällighets gäld och varder fastigheten sammanlagd med annan fastig- het eller delad, övergår ansvaret å den eller de nybildade fastigheterna. Skedde nybildningen genom fastighetsdelning, skola de nybildade fastig— heterna sinsemellan taga del i betalningsansvaret efter dem åsatta taxerings- värden; uppkommer brist hos någon av dem, varde bristen efter nämnda beräkningsgrund fördelad mellan de övriga.
69 %.
Därest i fall, då enligt 67 och 68 %% taxeringsvärde skall vara bestämmande för nybildad fastighets andel i väghållningsskyldighet eller betalningsansvar, sådant värde icke åsatts fastigheten, äge länsstyrelsen på ansökan och efter verkställd utredning fastställa särskilt värde att intill dess taxering skett ligga till grund för beräkningen.
31 Om behörig länsstyrelse m. m. 70 &. Behörig länsstyrelse i frågor enligt detta kapitel är, där annat ej följer av vad i 27 % stadgats, länsstyrelsen i det län där vägen, varom fråga är, eller största delen därav är belägen. Över länsstyrelses beslut i ärenden, som i detta kapitel avses, må, där ej enligt vad ovan stadgats vid beslutet skall förbliva, klagan föras hos Konungen i vederbörande statsdepartement i den för ekonomimål i allmänhet stadgade ordning.
3 KAP.
Särskilda. bestämmelser för vissa fall angående områden med tätare bebyggelse. 71 %.
Beträffande område på landet eller i stad, inom vilket tätare bebyggelse uppkommit eller kan väntas inom nära förestående tidl uppkomma, må läns- styrelsen förordna, att de fastigheter, som i sin helhet eller till någon del äro belägna inom området, skola utgöra en samfällighet ( vägförening ) för väg- hållning i fråga om de vägar, som i den ordning nedan sägs förklarats skola anses såsom föreningens vägar; och skola i ty fall rörande dessa vägar, för— utom vad i 1 kap. finnes föreskrivet, de nedan i detta kapitel meddelade sär- skilda bestämmelser lända till efterrättelse.
Jämkning av de gränser för området, vilka angivas vid förordnandets meddelande, äge länsstyrelsen sedermera besluta, där sådant av ändrade för- hållanden påkallas. Skulle, sedan vägförening bildats, länsstyrelsen finna, att behov av vägförhållandenas ordnande i enlighet med föreskrifterna i detta kapitel ej vidare föreligger, äge länsstyrelsen besluta, att föreningen skall upplösas.
Innan länsstyrelsen meddelar förordnande eller beslut enligt förstaeller andra stycket, skall länsstyrelsen låta vidtaga den förberedande utredning, som må anses erforderlig, samt i ärendet höra byggnadsnämnden, där fråga är om stad eller annan ort, där sådan nämnd finnes, ävensom bereda ägare och innehavare av fastigheter inom området tillfälle att å sammanträde inför länsstyrelsen eller den länsstyrelsen förordnar yttra sig i ärendet. Kungörelse om sammanträdet skall minst fjorton dagar förut uppläsas i kyrkan i veder- börande församling eller församlingar och införas i ortstidning. Kommunal— nämnden i kommun, inom vilken området i sin helhet eller till någon del är beläget, varde av länsstyrelsen kallad att genom ombud närvara vid samman- trädet. Därest fastighet, som står under allmän myndighets vård och inseende, ingår eller skall ingå i Vägföreningen, tillställe länsstyrelsen den myndighet särskild underrättelse om sammanträdet.
72 %. Prövning, huruvida vad i detta kapitel stadgas rörande inom området belägen fastighet skall tillämpas å sådan byggnad eller anläggning, som i
1 å andra stycket sägs, skall verkställas av länsstyrelsen i samband med för- ordnande om vägförenings bildande samt eljest på ansökning av Vägföreningen eller egendomens ägare. Den sistnämnde och, där frågan uppkommer sedan Vägföreningen bildats, föreningen skola höras i ärendet.
I vägförening skall icke ingå fastighet, vars inom området belägna del utgöres av allenast kanal, järnväg, spårväg, väg eller gata, såframt ej till dylik anläggning hörer inom området belägen byggnads-, lastage- eller upplags- plats eller annat dylikt område samt länsstyrelsen fördenskull i den ordning, som i första stycket sägs, prövar fastigheten skola deltaga i föreningens väg— hållning.
73 %.
Vägförening har att ombesörja och bekosta väghållningen i fråga om för- eningens vägar samt handhava de i föreningen ingående fastigheternas gemen- samma angelägenheter i övrigt rörande dessa vägar.
Ej må föreningen utöva verksamhet, som är främmande för dess sålunda angivna ändamål.
74 5.
För vägförening skola antagas stadgar och finnas styrelse. Föreningens beslutanderätt utövas av medlemmarna å sammanträde.
Stadgarna skola angiva föreningens benämning, som skall innehålla ordet vägförening, föreningens ändamål under hänvisning till de beträffande för- eningen meddelade beslut, den ort, där styrelsen skall hava sitt säte, huru styrelsen skall sammansättas och grunderna för dess beslutförhet, huru revi— sion av styrelsens förvaltning skall ske, tiden för räkenskapsavslutning, huru ofta ordinarie föreningssammanträde skall hållas, sätt och tid för kallelse till sammanträde och sättet för andra meddelandens överbringande till delägarna ävensom vad i övrigt kan finnas nödigt.
Ej må i stadgarna intagas bestämmelse, som strider mot denna eller annan lags föreskrifter eller som kan anses äventyra sådan delägares rätt, för vilken skyldighet att ingå i föreningen framdeles kan inträda.
Stadgarna och beslut om ändring däri skola för att bliva gällande granskas och fastställas av länsstyrelsen.
Föreningens styrelse skall bestå av tre eller fem ledamöter, vilka skola vara här i riket bosatta. Styrelsen skall hava sitt säte inom den kommun, där området i sin helhet eller till största delen är beläget. En av styrelsens leda- möter utses av länsstyrelsen och må av föreningen åtnjuta arvode med belopp, som, där överenskommelse ej kan träffas, bestämmes av länsstyrelsen; de övriga väljas av föreningen.
Å föreningssammanträde må rösträtt för fastighet, som ingår i föreningen, utövas av den, som enligt 5 % har att svara för fullgörande av fastighetens bidragsskyldighet, efter det andelstal, som efter ty nedan i 76 & sägs skall vara bestämmande för fastighetens delaktighet i väghållningsskyldigheten.
Beträffande styrelse och föreningssammanträde skola i övrigt stadgandena i 52, 54, 55, öö och 57 %% äga motsvarande tillämpning, därvid skall iakttagas
att styrelseledamot, utsedd av länsstyrelsen, endast av densamma må skiljas från sitt uppdrag.
Menar medlem av vägförening, att beslut, som fattats å sammanträde, icke i behörig ordning tillkommit eller eljest strider mot lag eller författning eller mot stadgarna eller kränker hans enskilda rätt eller vilar på orättvis grund, äge han söka rättelse i beslutet genom besvär, som jämte det överklagade beslutet skola ingivas till länsstyrelsen inom trettio dagar från beslutets dag, klaganden dock obetaget att på eget äventyr med posten insända besvärs- handlingarna så. tidigt att de före sagda tids utgång komma länsstyrelsen till handa. Försummas det, vare rätt till talan förlorad. Ändå att talan föres mot beslutet, gånge det i verkställighet, där ej länsstyrelsen annorlunda för- ordnar. Talan, som nu är sagd, må i fall då rösträtt å sammanträde för fastig— het utövas av dess innehavare, föras ej mindre av denne än även av fastig- hetens ägare.
75 %.
Då förordnande enligt 71 % första stycket meddelats, har länsstyrelsen att kalla dem, som enligt 74 % äga utöva rösträtt för de i Vägföreningen ingående fastigheterna, att å tid och plats, som länsstyrelsen bestämmer, sammanträda för antagande av stadgar för föreningen och val av styrelse. Kallelserna skola avsändas minst fjorton dagar före sammanträdet.
76 %.
De i Vägföreningen ingående fastigheterna skola, där ej nedan annorledes stadgas, bidraga till föreningens utgifter i förhållande till fastigheternas senast fastställda taxeringsvärden; och äge i ty fall, om sådant värde ej åsatts fastighet, länsstyrelsen på ansökan och efter verkställd utredning bestämma särskilt värde att, intill dess taxering skett, ligga till grund för beräkningen av fastighetens andelstal.
Skulle länsstyrelsen finna att, med hänsyn till ortens förhållanden, den i första stycket angivna allmänna grunden för delaktigheten måste medföra mindre lämplig fördelning av väghållningsbördan än viss annan sådan grund, äge länsstyrelsen, sedan vägföreningens medlemmar beretts tillfälle att yttra sig i ärendet, fastställa sistnämnda grund att tillämpas i stället för taxerings— värdena. Vid bedömande av lämplighetsfrågan skall iakttagas bland annat, att reglerna för delaktigheten skola vara av beskaffenhet att kunna utan avsevärd svårighet omedelbart tillämpas av Vägföreningen även under växlande för— hållanden med avseende å fastighetsindelningen och bebyggelsen inom området.
Då särskilda omständigheter därtill föranleda, må länsstyrelsen på ansökan åsätta i föreningen ingående fastighet visst högre eller lägre andelstal än vad som skulle följa av den allmänna grund för delaktigheten, som i första stycket stadgas eller med stöd av bestämmelserna i andra stycket fastställts att gälla beträffande föreningen.
Verkställes inom området från fastighet avstyckning av ett flertal lägen—
1807 38 3
heter till försäljning, må länsstyrelsen på ansökan efter ty skäligt prövas för- ordna att i denna fastighet så ock annan i föreningen ingående fastighet, som har samme ägare, skola i fråga om kostnaderna för byggande av viss eller vissa av föreningens vägar deltaga efter visst högre andelstal än det, som för sagda fastighets eller fastigheters delaktighet i övrigt är gällande. I fall, som i detta stycke avses, må länsstyrelsen föreskriva att i vägbyggnadskostnad skall inräknas jämväl ersättning enligt 87 %.
Ansökning, som i denna paragraf sägs, må göras antingen av Vägföreningen eller av den, som å föreningssammanträde äger föra talan för fastighet, vars särskilda andelstal är i fråga. Fastighetens ägare och innehavare så ock för- eningen skall beredas tillfälle att yttra sig över ansökningen, i den mån de ej själva framställt eller biträtt densamma.
Beslut, som med stöd av stadgandena i denna paragraf meddelats, äge läns— styrelsen i enahanda ordning upphäva eller ändra, såframt de förhållanden, som legat till grund för beslutet, undergått ändring.
77 &.
Vägförenings medelsbehov skall, där det icke fylles genom andra inkomster, täckas genom uttaxering å föreningens medlemmar av bidrag i penningar.
Beträffande uttaxering skall vad i 63 % första'stycket finnes stadgat äga motsvarande tillämpning. Förmenar medlem av Vägföreningen, att verkställd uttaxering eller fördelning å medlemmarna av uttaxerat belopp ej är med lag överensstämmande, äge han söka rättelse i den gjorda debiteringen genom besvär, som jämte styrkt avskrift av debiteringslängden skola ingivas till läns- styrelsen inom trettio dagar efter det sammanträde, å vilket längden varit framlagd för granskning, klaganden dock obetaget att på eget äventyr med posten insända besvärshandlingarna så tidigt att de före sagda tids utgång komma länsstyrelsen till handa. Ändå att besvär sålunda anförts, skall å tid, som av föreningens styrelse bestämts, uttaxerat bidrag inbetalas, vid äventyr att, där ej länsstyrelsen annorlunda förordnar, beloppet må utsökas i enahanda ordning som om betalningsskyldighet vore genom lagakraftägande dom ålagd.
78 &.
För vägförenings förbindelser svare dess medlemmar efter de andelstal, som äro gällande i fråga om väghållningsskyldigheten. Uppkommer brist hos någon av de sålunda ansvariga fastigheterna, vare bristen fördelad mellan de övriga av dem efter nyssnämnda beräkningsgrund.
Betalningsansvar, som enligt vad nu sagts åvilar fastighet, må göras gällande endast av Vägföreningen, och har förty fordringsägaren att för betal— ning söka denna.
Är gälden klar och förfallen, skall styrelsen vid äventyr, som i 62 % sägs, utan dröjsmål uttaxera och indriva bidrag, som erfordras för betalnings- skyldighetens fullgörande. För täckning av gäld, som under visst år upp-' kommit annorledes än genom sådan upplåning av medel, varom i 81 5 för-
mäles, har styrelsen att, om gälden ej genast infrias, av inkomsterna under året avsätta det belopp, som kan beräknas åtgå till gäldens betalning. Sålunda avsatta medel må ej användas eller tagas i mät för annat ändamål.
Har länsstyrelsen förordnat, att föreningen skall upplösas, vare lag som i 64 % sägs.
79 5.
För varje år skall vägförening upprätta utgifts- och inkomststat. Förslag därtill skall av styrelsen uppgöras och framläggas för granskning och fast- ställelse å föreningssammanträde.
Där med stöd av vad i 76 % fjärde stycket sägs, bestämts att särskilda andelstal skola gälla i fråga om vissa utgifter, äge vad i 61 å andra stycket är föreskrivet motsvarande tillämpning.
80 %.
Vägförenings medlemmar skola årligen, var efter sitt andelstal, tillskjuta nödigt förlag samt, om förlaget ej förslår till täckande av årets utgifter, fylla bristen.
81 %.
Där vägförenings utgifter för vägbyggnad, för gäldande av ersättning enligt 87 % eller för annat ändamål, som ej är att hänföra endast till vägunderhållet, vinterväghållningen eller förvaltningen under året, beräknas bliva så be- tydande att de skäligen böra fördelas å flera år, må föreningen efter läns- styrelsens medgivande för täckning av viss del av dessa utgifter upptaga lån att återgäldas genom ärliga amorteringar under flera, högst tio, år enligt viss av länsstyrelsen godkänd plan.
82 %.
Till vägförenings vägar, varom i 71 % förmäles, skola hänföras de vägar, som prövas erforderliga för utfart från området eller för samfärdseln mellan olika delar av detsamma; dock icke
1) väg, som ej kan anses lämplig för områdets ändamålsenliga ordnande och bebyggande, eller
2) Väg, som är till nytta endast för en ringa del av området, eller 3) väg, som icke är av synnerlig vikt för området och ej kan anläggas eller upplåtas till begagnande för de i föreningen ingående fastigheterna utan märkligt men för fastighet, vartill vägmarken eller vägen hörer.
Vad ovan under 1) sagts utgöre icke hinder för att till föreningens vägar tills vidare hänföra väg, som är iståndsatt för begagnande och beräknas kunna under avsevärd tid vidmakthållas utan att därigenom områdets ändamålsenliga ordnande och bebyggande försvåras.
83 5. Vad rörande skyldighet att hålla väg eller rätt att begagna väg blivit genom förrättning, dom eller avtal bestämt utgöre icke hinder att hänföra vägen till
föreningens vägar; och skall, där så sker, i stället för de äldre bestämmel- serna tillämpas vad beträffande sådana vägar finnes i detta kapitel föreskrivet.
84 &.
Då vägförening bildats, skall länsstyrelsen till avgörande företaga frågan vilka vägar som skola förklaras vara föreningens. Har i samband med den i 71 % omförmälda utredningen eller eljest upprättats förslag härutinnan, skall länsstyrelsen häröver höra Vägföreningen. Vid behov äge länsstyrelsen för- ordna sakkunnig person att i samråd med föreningen upprätta dylikt förslag. I förslaget skall intagas noggrann uppgift å de fastigheter, vilka de föreslagna vägarna tillhöra eller å vilkas mark de skulle anläggas, ävensom å veder— börande ägares och innehavares namn och hemvist.
Länsstyrelsen skall granska förslaget samt låta verkställa de besiktningar och undersökningar i övrigt, som finnas erforderliga. Därefter skall läns- styrelsen till envar ägare och innehavare av de i Vägföreningen ingående fastigheterna och av övriga fastigheter, vilka saken kan angå, översända kallelse till sammanträde för överläggning i ärendet inför länsstyrelsen eller den länsstyrelsen förordnar.
Sedan dylikt sammanträde hållits och den ytterligare utredning, läns— styrelsen finner nödig, förebragts, skall länsstyrelsen med ledning av bestäm— melserna i 82 och 83 %% fastställa vilka Vägar, som skola vara föreningens, samt beträffande varje sådan väg angiva dess läge, sträckning och bredd ävensom meddela de föreskrifter i övrigt rörande vägarnas beskaffenhet den tid mark är har och vintertiden, vilka med hänsyn till samfärdselns behov och trafik- säkerheten må anses påkallade. Länsstyrelsen bestämme ock i vad mån och på vilka villkor grind eller led må finnas å dylik väg.
Föreningens vägar skola utmärkas å karta.
85 %.
Finner länsstyrelsen ändrade förhållanden därtill föranleda, skall läns— styrelsen, efter vederbörlig utredning och sedan Vägföreningen och annan, som saken rörer, beretts tillfälle att i ärendet yttra sig, förordna, att väg, som förut icke hänförts till föreningens vägar, skall såsom sådan väg av föreningen byggas eller till väghållning övertagas eller att väg, som är föreningens, icke .vidare skall såsom sådan anses, så ock vidtaga ändring av vad eljest tidigare jämlikt 84 % tredje stycket beslutits.
86 %.
Där i ärende, som i 84 och 85 %% avses, fråga är om väg i stad eller annan ort, där byggnadsnämnd finnes, samt frågan kan äga betydelse för bebyggelsen eller fastighetsbildningen, skall länsstyrelsen inhämta yttrande från byggnads— nämnden.
Då slutligen avgjorts att väg skall byggas eller tagas i anspråk såsom för- eningens väg, äge föreningen mot ersättning för markupplåtelse och annat intrång till sig lösa rätt att för ändamålet begagna vägmarken eller den befint- liga vägen.
Medför vägens anläggning eller övertagande till väghållning av föreningen jämväl nytta för den till ersättning berättigade, skall hänsyn därtill tagas vid ersättningens bestämmande. För föreningens rätt att begagna befintlig väg skall ej, med mindre särskilda skäl därtill äro, gäldas ersättning till fastighet, som ingår i föreningen.
Kan överenskommelse i ersättningsfrågan icke träffas, skall föreningen genom stämning hänskjuta tvisten till domstols prövning.
Målet anhängiggöres vid ägodelningsrätten i den ort, där vägen eller största delen av densamma är belägen. Rörande förfarandet i målet samt talan mot däri meddelade beslut gälle i tillämpliga delar vad om jorddelningsmål, som genom stämning anhängiggjorts, finnes stadgat.
Den, som fordrar ersättning, stånde jämväl öppet att få frågan prövad enligt vad ovan sagts, såframt ej föreningen åtnjuter anstånd, som i 88 % omförmäles, med vägens byggande eller övertagande till väghållning enligt beslut, som meddelats innan ersättningskravet genom stämning väckes.
Vägföreningen vare pliktig vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader å målet, där ej rätten med hänsyn till omständigheterna finner skäligt annor- lunda förordna.
På begäran av Vägföreningen bestämme ägodelningsrätten, så snart ske kan efter det målet där anhängiggjorts, ett belopp, som föreningen må nedsätta till säkerhet för fullgörande av sin skyldighet att gälda ersättning enligt första stycket.
Sedan föreningen hos länsstyrelsen nedsatt det sålunda bestämda beloppet, äge föreningen utan hinder av att ersättningsfrågan icke blivit slutligen avgjord taga vägmarken eller vägen i anspråk för avsett ändamål.
88 %.
Underlåter vägförening att vederbörligen bygga eller underhålla någon av föreningens vägar eller fullgöra vinterväghållning därå, må länsstyrelsen, där densamma finner det med hänsyn till ortsförhållandena påkallat, så ock på begäran av ägare eller innehavare av fastighet, som icke ingår i föreningen men förvärvat rätt att begagna vägen, förelägga föreningen viss tid, inom vilken erforderliga åtgärder skola hava företagits vid äventyr, att åtgärderna varda verkställda genom länsstyrelsens försorg på föreningens bekostnad.
Där, i fall som i första stycket avses, på föreningen ankommande åtgärd, varav rätten att tillträda vägmarken eller vägen är beroende, icke vidtagits av föreningen, må länsstyrelsen förelägga densamma viss tid härför samt, om den tid försittes, förordna den av länsstyrelsen utsedde ledamoten i för- eningens styrelse eller annan syssloman att för föreningen vidtaga nämnda
åtgärder och att i styrelsens ställe hos föreningsmedlemmarna uttaga håärför erforderliga bidrag.
På framställning av Vägföreningen äge länsstyrelsen medgiva föreningen anstånd tills vidare eller under viss tid med vägs byggande eller övertag.-ande till väghållning. Beviljat anstånd må länsstyrelsen återkalla när helst skäl därtill äro.
89 &.
Rätt att begagna vägförenings väg, som anlagts av föreningen eller över- tagits till väghållning av densamma, tillkomme förutom envar av föreningens medlemmar jämväl annan fastighet, för vilken vägen är till nytta; men åligge det denna fastighet att årligen till föreningen erlägga avgift för vägens begagnande för fastighetens räkning, och må rättigheten icke under något år tagas i bruk, innan avgiften för samma år blivit gulden.
Kan med föreningen ej träffas överenskommelse om fastighetens rätt att begagna vägen eller rörande beloppet av den årliga avgiften, må tvisten efter stämning hänskjutas till ägodelningsrättens avgörande; och gälle i ty fall vad i 87 % fjärde stycket är stadgat. I enahanda ordning må frågan upptagas till förnyad prövning, där ändrade förhållanden inträtt, som på frågan i synnerlig mån inverka.
90 %.
Tarvas för vägförening rätt, som i 13 % avses, skall under där stadgade villkor och vid förrättning i den ordning, som i 2 kap. omförmäles, dylik rätt för föreningen upplåtas. Rörande ersättningen för upplåtelsen och annat intrång, som därav föranledes, gälle i tillämpliga delar vad i 43—45 %% finnes för motsvarande fall föreskrivet.
91 %.
Då länsstyrelsen meddelat beslut, som i 71 å andra stycket, 72 % eller 76 % första och andra styckena avses, eller varigenom fastighet åsatts sådant särskilt andelstal, som i 76 & sägs, eller meddelat beslut enligt 84 % tredje stycket, 85 eller 88 %, skall beslutet delgivas Vägföreningen, vars styrelse har att om beslutet skyndsamt underrätta föreningens medlemmar i den ordning, som härför är i stadgarna bestämd. Länsstyrelsen besörje ock att beslutet i vederbörliga delar delgives envar ägare och brukare av sådan i föreningen icke ingående fastighet, vilken beslutet angår.
Kungörelse om förordnande om vägförenings bildande och av beslut, som i 71 å andra stycket avses, skall genom länsstyrelsens försorg införas i läns- kungörelserna och ortstidning.
Uppgift å vilka vägar, som hänförts till föreningens vägar, skall, när beslut i frågan meddelats ävensom när sådant beslut ändrats, genom länsstyrelsens försorg, på sätt länsstyrelsen finner lämpligt, allmänt kungöras i orten.
Kopia av karta över föreningens vägar samt avskrift av besluten rörande desamma skola av länsstyrelsen överlämnas till länets lantmäterikontor eller, där området till huvudsaklig del är beläget inom stad eller samhälle, för vilket
stadsplanelagens bestämmelser angående stad äga tillämpning, till stadens eller samhällets byggnadsnämnd.
92 %.
Äro för fullgörande av de uppgifter, som enligt detta kapitel ankomma på länsstyrelsen, särskilda undersökningar eller utredningar erforderliga, må länsstyrelsen därtill vid behov anlita sakkunnigt biträde. .
Finner länsstyrelsen att fråga, som enligt detta kapitel väckts genom ansökan av annan än Vägföreningen, icke kan avgöras utan sådan utredning, vartill sakkunnigt biträde måste anlitas, och är ej anledning att företaga undersökningen oavsett ansökningen, berede länsstyrelsen sökanden tillfälle att inom viss tid yttra sig, huruvida han, änskönt ersättningsskyldighet efter ty nedan sägs kan för honom uppkomma, vill vidbliva ansökningen. Har han ej inom den bestämda tiden eller sedermera, innan kostnad för arvode åt biträdet uppstått, återkallat sin ansökan, äge länsstyrelsen, därest vid den slutliga handläggningen av ärendet så prövas skäligt, förplikta sökanden att återgälda länsstyrelsen nämnda kostnad eller viss del därav. Länsstyrelsen må ock. innan biträdet anlitas, avfordra sökanden säkerhet för samma kostnad.
Skall ej sökande, efter ty nu är sagt, slutligen vidkännas utgifter för sak- kunnigt biträde, som i denna paragraf avses, eller har länsstyrelsen haft utgift förarvode åt sakkunnig, som i 84 % omförmäles, har Vägföreningen att ersätta samma utgifter.
93 %.
Rörande klagan över länsstyrelsens beslut i ärende, som i detta kapitel avses, gälle vad om ekonomimål i allmänhet finnes föreskrivet, dock att de till Konungen ställda besvären skola jämte styrkt avskrift därav inlämnas till länsstyrelsen, som har att, efter infordrande av vederbörandes förklaring, där sådant anses böra äga rum, insända huvudskriften av besvärshandlingarna jämte eget utlåtande till Konungen.
Över-gångsbestämmelser.
Denna lag skall träda i kraft den ........................ Genom denna lag upphäves, med de begränsningar som nedan stadgas, lagen den 29 juni 1926 (nr 352) om enskilda vägar.
Ändå att förrättningsförfarande enligt sistnämnda lag inletts före nya lagens ikraftträdande, skall, med iakttagande av vad nedan i femte stycket sägs, nya lagen tillämpas å ärendets prövning och fortsatta handläggning, såframt ej förrättningen före nämnda tidpunkt blivit avslutad, i vilket fall klander mot förrättningen skall handläggas och bedömas enligt den äldre lagens bestämmelser.
Är rättighet eller skyldighet med avseende å väg genom förrättning, dom eller eljest bestämd enligt äldre lag, skall, där annat ej följer av vad nedan föreskrives, beträffande det sålunda uppkomna rättsförhållandet fortfarande tillämpas vad därom vid tiden för nya lagens ikraftträdande finnes stadgat.
Har fastighet, vars väghållningsskyldighet bestämts i enlighet med äldre
lag, blivit delad, skall fråga, som avses i 38 % fjärde stycket i lagen den 29 juni 1926, där ej förrättning för frågans prövning avslutats före nya lagens ikraftträdande, därefter handläggas i den i nya lagen stadgade ordning, men vare frågan bedömd enligt den äldre lagen, och skall förty väghållningsskyl- dighet, som i ärendet ålägges nybildad fastighet, anses grundad å sist- nämnda lag.
Vad i nya lagen stadgas angående rättigheter och skyldigheter, som avses i 13 och 14 åå, så ock bestämmelserna i 41 %» skola äga. motsvarande tillämp— ning jämväl i fall, då rätt till väg eller skyldighet att hålla väg bestämts genom förrättning eller dom enligt lagen den 5 juli 1907 om enskilda vägar på landet eller nämnda lag av den 29 juni 1926.
Där skyldighet att underhålla väg eller fullgöra vinterväghållning därå blivit bestämd genom vägdelning enligt äldre lag, skola med avseende å verk- ställigheten nya lagens bestämmelser i 48, 49 och 70 %% äga motsvarande till— lämpning, dock att där enligt 39 % i lagen den 29 juni 1926 syn ägt rum eller brist å försumlig väghållares väglott botats av annan väglottshavare, vad i samma lag stadgas om rätt att efter synen erhålla utmätning eller att njuta betalning för det för bristens botande utförda arbetet fortfarande skall lända till efterrättelse.
Den äldre lagens stadgande därom att åt förening om vägunderhåll, vilken träffats annorledes än vid förrättning, må förlänas särskilda rättsverkningar genom föreningens intagning i dombok äge icke tillämpning, med mindre sådan åtgärd vidtagits före nya lagens ikraftträdande, ändå att föreningen ingåtts dessförinnan.
Stadgandet i femte stycket av övergångsbestämmelserna till lagen den 29 juni 1926 skall efter nya lagens ikraftträdande icke vidare äga tillämpning.
Har rätt till väg eller skyldighet att hålla väg blivit bestämd i enlighet med äldre lag, äge envar sakägare påkalla förrättning enligt nya lagen för prövning av frågan, huruvida de sålunda meddelade bestämmelserna må fast- ställas att för framtiden gälla såsom meddelade enligt denna lag. Sådan fast- ställelse må ej ske, därest vad bestämmelserna innehålla är av beskaffenhet att förening mellan sakägarna av enahanda innehåll jämlikt stadgandena i 34 å i nya lagen icke kunnat godkännas. Ej heller må vid förrättningen ändring ske i vad tidigare bestämts, med mindre det begäres av samtliga sak— ägarna eller av sakägare, vilken enligt lag, som jämlikt vad ovan sagts skall vara tillämplig å rättsförhållandet, äger påkalla frågans återupptagande.
Där i fall, då nya lagen skall tillämpas, enligt äldre lag ansvaret för full- görande av fastighets väghållningsskyldighet skolat åvila annan än den, som enligt nya lagen har att bära nämnda ansvar, samt rättsförhållandet mellan dem är grundat på avtal, som slutits innan nya lagen trätt i kraft, svare, där ej annat avtalats, den förre gentemot den senare för fullgörandet av väghåll- ningsskyldigheten.
Förslag till Lag
om förmåusrått för vissa fordringar enligt lagen om enskilda vägar.
Enahanda förmånsrätt, som enligt 17 kap. 6 & handelsbalken tillkommer enskild ränteägare för avgäld av fast egendom, njute sådan vägsamfällighet eller vägförening, som bildats jämlikt 2 eller 3 kap. i lagen den .................. om enskilda vägar, för oguldet, i laga ordning å fast egendom uttaxerat bidrag till samfällighetens eller föreningens utgifter, såframt beloppet enligt 5 % nämnda lag skolat gäldas av den, som vid förfallotiden var ägare av fastig— heten eller med fideikommissrätt eller eljest vederlagsfritt på grund av testa- mente innehade densamma, samt beloppet icke stått oguldet längre tid än ett år efter förfallodagen.
Denna lag träder i kraft den .....................
Förslag till
Lag
om ändrad lydelse av 2 kap. 23 och 27 55 lagen den 14 juni 1907 (nr 36) om nyttjanderätt till fäst egendom.
Härigenom förordnas, att 2 kap. 23 och 27 %% lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom1 skola erhålla följande ändrade lydelse:
23 %. Jordägaren ansvare — — — samt vägskatt. Arrendatorn svare ock för fullgörandet av jordägaren jämlikt lagen om enskilda vägar åliggande vägunderhålls- och vinterväghållningsskyldighet.
27 %.
Hava till följd av -— -—— — stycket stadgas. Har för de vid skifte —— — — därtill förlustig. Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning, där jordägaren fått vidkännas kostnad för dik- ning eller annan avledning av vatten eller för fullgörande av honom jämlikt lagen om enskilda vägar åliggande vägbyggnadsskyldighet; skolande den tid, inom vilken uppsägning skall ske, räknas från det företaget fullbordades.
Denna lag träder i kraft den ..................
1 Ändrad lydelse av 23 %, se SFS 1928:407.
Förslag till Lag om ändrad lydelse av 19 kap. 24 5 lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet.
Härigenom förordnas, att 19 kap. 24 % lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet skall erhålla följande ändrade lydelse:
Häftar fastighet, — _ — motsvarande tillämpning, dock att beträffande ansvar för åliggande jämlikt lagen om enskilda vägar gälle vad därom finnes särskilt stadgat.
Denna lag träder i kraft den ..................
Förslag till Lag om ändrad lydelse av 5 kap. 16 5 lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad.
Härigenom förordnas, att 5 kap. 16 51 lagen den 12 maj 1917 om fastig- hetsbildning i stad skall erhålla följande ändrade lydelse:
Häftar fastighet, — — — än inteckning åtnjutes, skall, där annat ej följer av vad som finnes i lagen om enskilda vägar föreskrivet, i fråga om det av- styckade områdets ansvar — — — samme ägares hand.
Denna lag träder i kraft den ..................
1 Ändrad lydelse, se SFS 1921:199.
MOTIV.
FÖRSLAG TILL LAG om ENSKILDA VÅGAR.
Inledande översikt.
Återblick på rättsutvecklingen.
Den legislativa regleringen av vägförhållandena i vårt land förblev i sina huvuddrag tämligen oförändrad alltifrån äldsta tid intill slutet av förra år- hundradet.
Bestämmelserna i landskaps- och landslagarna såväl som i byggninga- balken av 1734 års lag voro anpassade efter en bebyggelse i form av spridda, av allmänningsskogar åtskilda byar, inom vilka tomtplatserna lågo samlade på ett ställe och jorden brukades av byamännen gemensamt. De vägar, som vid lagstiftningen kommo i betraktande, voro huvudsakligen dels större stråk- vägar _ vanligen kallade lands- eller kungsvägar -——, vilka förde till tings- ställen eller andra betydande samlingsplatser eller förbundo socknar, härad eller landskap med varandra, dels ock utfartsvägar från byarna och dessas vägar till kyrka, kvarn, åker och äng, ofta med ett gemensamt namn beteck— nade såsom vägar i by eller byvägar. Termen allmän väg användes i äldre tid ej blott om landsväg (»allmänningsväg») utan stundom även för att beteckna de farvägar, som vore gemensamma för gårdarna i en by.
Medan ny landsväg vanligen tillkom på initiativ av statsmaktens represen- tanter och ej fick flyttas från sitt gamla läge utan häradsrättens lov, torde byamännen ägt ganska stor frihet att, inom de gränser, som uppdrogos av reglerna om bys beskaffenhet, själva bestämma om sina byvägars antal och sträckning. Kunde de ej enas härom, hänsköts tvisten till häradsrätten.
Byväg skulle läggas av oskifto och väghållningsbördan så delas mellan byamännen att var fick sin väglott efter den andel han ägde i byn. Samma regel synes gällt landsväg, till den del den gick fram över bys ägor. Övriga landsvägssträckor skulle principiellt hållas av jordägarna (byamännen) inom den socken, det härad eller det landskap, vartill allmänningen hörde. Även för detta fall lärer byamålet utgjort delningsgrund. Byamålet ersattes senare med hemmantalet.
Åt det i äldsta tid säkerligen ej ofta uppkommande spörsmålet om väg av betydelse för endast vissa delägare i en by eller eljest för mindre enhet än byn (t. ex. enstaka hemman) ägnade de gamla lagarna föga uppmärksamhet. Vägbehovet för dem, som brutit bygd utanför bys ägor, föranledde väl knap- past till tvister. Vad byamän beträffar var deras behov av utfartsväg tillgodo- sett redan genom reglerna om skiftesläggningen, och där nödig utfart ej var
i fråga, torde rätt" för en enskild att för blott egen nytta draga väg över annans ägor i allmänhet icke förelegat. Emellertid förekomma i vissa landskapslagar bestämmelser, som tyda på. att, om en väg var behövlig för två eller flera jordägare, dessa samtliga skulle deltaga i väghållningen och att den, som ville bygga vägen, ägde vitsord.
Uppsikt över att väghållningen fullgjordes utövades ursprungligen av häradsrätterna, vilka även sleto tvister om skyldighetens fördelning. Då med tiden en fastare organisation av statsförvaltningen genomfördes, övertog den-- samma tillsynen å anläggning och underhåll av de viktigare vägarna, lands- vägarna, samt snart också fördelningen av väghållningsbördan med avseende å dem. Denna fördelning skedde då genom offentliga förrättningar, vägdel- ningar, vilka fastställdes av landshövdingarna. Härigenom uppkom i admini- strativt hänseende en tydligare skillnad mellan landsvägarna och byvägarna. För de förra reserverades termen allmän väg och småningom utbildades så— som motsats härtill begreppet enskild väg.
Vid de allmänna vägdelningarna följdes icke så noga regeln att varje väg- sträcka skulle hållas av delägarna i den by eller allmänning, inom vilken väg— sträckan var belägen. Redan i äldsta tid hade avvikelse från denna regel skett, när någon sträcka var särskilt svår att hålla, såsom t. ex. där större bro er- fordrades. Nu fullföljdes den tankegång, som föranlett dylika undantag, och bildades väghållningsenheter av hemmanen inom det område, som ansågs hava nytta av vägen. Dessa enheter sammanställdes visserligen med stor frihet men torde dock vanligen kommit att omfatta en eller flera socknar eller ett eller flera härad eller stundom hela län. I viss anslutning härtill upp— kom en indelning av de allmänna vägarna i socken—, härads— och landsvägar, så att beteckningen landsväg i regel förbehölls Väg, hållen av mer än ett härad.
Motsättningen mellan allmän och enskild väg kom icke till klart uttryck i 1734 års lag. I 1 och 4 kap. byggningabalken gåvos, i samband med be- stämmelser hur by skulle byggas, några stadganden om de vägar, som skulle finnas i by, och om byvägars och landsvägars bredd. (Dispens från stadgandet om vägbredd medgavs i en kungl. förklaring av år 1739.) Ät vägförhållandcna ägnades i övrigt ett särskilt kapitel, det tjugufemte, varest bl. a. den gamla regeln om väghållningsbördans fördelning fick sin plats, då i 8 % stadgades, att alla, som på landet ägde eller brukade hemman, skulle rödja vägar och bygga broar och att var skulle få sitt skifte efter den del han i by ägde och som det för alla lägligast fölle. Visserligen kom 25 kap. byggningabalken att uppfattas såsom avseende egentligen blott allmänna vägar, men bestämmelsen om delningsgrund. tillämpades även beträffande byvägar och andra enskilda vägar, gemensamma för flera i mantal satta fastigheter.
Genom en kungl. resolution den 8 januari 1735 inskärptes att de s. k. by-- vägarna skulle underhållas endast av dem, som sig därav betjänade, så. att landet därmed icke vidare för en eller annans bekvämlighets skull borde be— sväras. I kungl. brev den 17 april 1828 framhölls, att tvister om anläggning
och underhåll av enskilda utfartsvägar för by eller annan lägenhet hörde till de allmänna domstolarnas prövning och icke finge, såsom stundom skett, av- göras i administrativ ordning.
I rikets sydligare provinser var emellertid ännu mot slutet av 1800-talet icke ovanligt att enskilda vägar genom överenskommelser å socken- och kommunal- stämmor fördelades mellan alla jordägarna i socknen till underhåll i samma ordning som allmänna sockenvägar samt att stämman uppdrog åt en av den- samma utsedd nämnd eller enskild person att utöva tillsyn å underhållet av enskilda vägar inom socknen och låta på försumlig väghållares bekostnad bota brister.
I en förordning av år 1850 meddelades föreskrift att om laga skifte föran- ledde behov av ny väg för en eller flera skiftesdelägare, i samband med skiftet kunde bestämmas om anläggningskostnadens fördelning mellan alla skiftesdelägare på samma sätt som utflyttningsbidrag.
Städerna betraktades i väghållningshänseende såsom på en gång byar och härad. Där annat ej utsades, ansågos reglerna för vägar på. landet i till— lämpliga delar gälla även beträffande stadsvägar. Tomtägarna skulle hålla gata, var utanför sin tomt, samt efter tomttalet deltaga i hållandet av de inom stadens område belägna vägar, som voro gemensamma för stadens inne- byggare. Med tiden kom emellertid genom praxis och speciella föreskrifter för de olika städerna fördelningen av väghållningsbördan inom dem att bliva mycket varierande. Ej sällan överflyttades besväret till staden såsom kom— mun. Vidkommande sådana vägar inom stad, vilka voro av betydelse endast för vissa fastigheter, saknades uttryckliga bestämmelser, om ock ovan anförda uttalande i 1735 års resolution härutinnan kunde giva viss ledning.
Såsom utmärkande för den äldre rätten på förevarande område, sådan den i lagstiftningen framträder alltintill slutet av 1800—talet, torde kunna särskilt framhållas, att väghållningsbördan åvilade endast jorden, att varje väg skulle hållas av de närmast intresserade jordägarna, att skyldigheten fördelades mellan dem efter deras fastigheters byamål, senare hemmantal, samt att någon skillnad i nu nämnda hänseenden principiellt icke förelåg mellan allmän och enskild väg. Denna skillnad visade sig egentligen endast däri, att de allmänna vägarna., såsom varande av betydelse för ett större antal fastigheter, skulle hållas av en större krets av sådana. Härtill kan dock läggas, vad landsbygden vidkommer, att lagen, som i förevarande hänseende räknade blott med den i mantal satta jorden, kom att tillämpas så, att beträffande allmänna vägar endast nämnda jord fick deltaga i väghållningen, medan en dylik begränsning av de väghållningsskyldiga fastigheterna icke kunde upprätthållas i fråga om enskild väg, särskilt som det ju kunde inträffa att en sådan väg var gemen- sam blott för fastigheter av annat slag.
Under modernare samhällsförhållanden framstodo de ovan angivna reglerna såSOm delvis föråldrade. Den reform, som slutligen kom till stånd, "föranleddes, vad de allmänna vägarna angår, huvudsakligen av behovet att låta även andra skatteobjekt än jordbruksfastigheter bidraga till väghåll-
ningen. Beträffande de enskilda vägarna gjorde sig olägenheterna av be— stämmelsernas knapphändighet alltmer kännbara. Det kunde med fog sättas i fråga, huruvida den med tanke på tegskiftade byar stadgade delningsgrun- den kunde tillämpas under nyare bebyggelseformer, och vad som i övrigt gällde om enskilda vägar var knappast annat än den av lagens allmänna prin— ciper följande och i 1735 års resolution inskärpta regeln att de fastigheter, som betjänade sig av en väg, skulle hålla densamma.
Det lagstiftningsarbete, som resulterat i lagarna 1891 och 1934 om allmänna vägar och lagarna 1907 och 1926 Om enskilda vägar, har i förening med de nutida statsbidragen till vägväsendet förlänat indelningen i allmänna och en- skilda vägar en avsevärt ökad praktisk betydelse. Medan den allmänna väg- hållningen på landet numera åvilar särskilda för ändamålet bildade kommu— ner samt till övervägande del regelbundet bekostas av statsmedel och i övrigt medelst vägskatt, som uttages av samtliga slag av vanliga skatteobjekt, kvar— står den rättsliga regleringen av det enskilda vägväsendet väsentligen på den äldre rättens ståndpunkt att varje väg skall hållas av de fastigheter, som närmast hava nytta av densamma. Fakultativa bidrag från staten och andra utgå Väl även till enskild väghållning, men blott i enstaka fall och hittills i jämförelsevis ringa utsträckning.
De huvudsakliga nyheterna i 1907 års lag om enskilda vägar på landet, vilken såsom rubriken anger icke avsåg stad, bestodo däri, att denna lag dels medgav rätt i vissa fall för en fastighetsägare att draga väg över annans mark eller begagna annans väg, dels för väghållningsbördans fördelning fastställde en regel, enligt vilken hänsyn skulle tagas till de olika intressenternas an- vändning och nytta av vägen, dels beträffande vågrätt och väghållningsskyl- dighet med fastighet likställde vissa industriella inrättningar, dels ock för prövningen av frågorna anvisade ett särskilt förrättningsförfarande, som ut- gjorde en förprövning i förhållande till rättegången eller, om sakägarna nöjdes åt förrättningsresultatet, trädde i domstolsförfarandets ställe.
En översikt av innehållet i gällande lag om enskilda vägar, vilken ersatte 1907 års lag men ej medförde några genomgripande förändringar, lämnas här nedan.
Begreppet enskild väg.
Lagstiftningen om enskilda Vägar gäller icke blott för landsbygden utan även för städers och stadsliknande samhällens utomplansområden, inklusive stomplansområden, men däremot icke beträffande stadsplanelagda områden. Vid sistnämnda förhållande har frågan om den begreppsmässiga skillnaden mellan väg och gata för lagens vidkommande visserligen icke någon större betydelse, men då gator kunna förekomma även utanför stadsplan och väg— lagens verkningar icke torde kunna begränsas helt till dess i lagen angivna tillämplighetsområde, skall nämnda fråga härmed några ord beröras.
Såsom gata torde man hava att beteckna sådan trafikled inom stad eller stadsliknande samhälle, vilken är såsom gata upptagen i stads- eller stomplan
och blivit eller enligt stadsplanelagen skall vara upplåten till allmänt begag- nande såsom gata. Enligt terminologien i gällande lag om allmänna vägar äro gatorna i de stadsliknande samhällena på landet tillika att anse såsom vägar. En allmän väg förlorar ej denna sin karaktär för att vägen enligt stads- planelagen skall vara upplåten till begagnande såsorn gata i köping eller municipalsamhälle, och en gata därstädes kan förklaras såsom allmän väg enligt reglerna för enskild vägs förändring till landsväg. Däremot under- förstås att allmänna väglagen ej avser gata i stad.
I 1936 års vägtrafikstadga omfattar uttrycket väg även gata, vare sig den är belägen i stad eller i stadsliknande samhälle.
Vad den enskilda väglagstiftningen beträffar synes en dylik från det all- männa språkbruket tämligen avvikande terminologi, enligt vilken en trafikled kan vara på en gång väg och gata, icke erforderlig. De spörsmål, som falla inom denna lagstiftning, torde nämligen beträffande varje särskild trafikled redan hava fått sin lösning i och med att trafikleden övertages eller skall vara övertagen av samhället såsom gata, och det torde därför kunna anses utan vidare klart, att den enskilda väglagen under uttrycket väg ej inbegriper gata i ovan angivna bemärkelse.
Bestämningen enskild i fråga om väg innebär en motsättning mot allmän. Varje väg, som icke är allmän, skall anses såsom enskild. Karaktär av allmän erhåller en väg genom att densamma i viss ordning förklaras vara allmän, varefter denna vägens natur bibehålles tills annat i enahanda ordning be- slutes. Endast beträffande städernas områden kan det förekomma att väg skall anses såsom allmän, oaktat en sådan förklaring därom icke ägt rum. Det är då fråga om stadsvägar, som av ålder underhållits såsom stadens allmänna vägar eller som skola enligt fastställd stadsplan, stomplan eller avstycknings- plan ingå i gata eller annan allmän plats och byggts eller underhållas såsom stadens allmänna vägar. Utslagsgivande är således även i dessa undantags- fall ett yttre kännetecken, och vägens karaktär av allmän kan lätt konstateras. Det ofta svårlösta spörsmålet, när en enskild väg uppnått sådan betydelse för den allmänna samfärdseln, att vägen bör förändras till landsväg, saknar alltså betydelse för den begreppsmässiga distinktionen mellan allmän och enskild väg.
Med avseende å frågan vilka markområden och anordningar, som skola anses höra till väg, ger lagen om enskilda vägar endast den bestämmelse, att till väg räknas å ömse sidor diken, i den mån sådana tarvas. Lagen om all- männa vägar har härutinnan i sin 2 % mer ingående stadganden, vilka synas kunna giva ledning för frågans lösning beträffande väg över huvud taget.
Till begreppet vägs bestämningar torde icke höra några högre ställda krav å de utförda anordningarnas beskaffenhet, vägens byggnadssätt. Man skiljer visserligen stundom mellan väg och stig, men såsom vägar torde kunna anses ej blott sådana trafikleder, farväga'r, som äro avsedda för körtrafik, utan jäm- väl gång-, rid- och cykelvägar. Väglagen gäller dock endast farväg av stadig- varande nytta för fastighet eller för sådan egendom, som lagen likställer med
fastighet (gruva, bergverk, vattenverk, fabrik och med fabrik jämförlig in- rättning).
I vad mån olika vägsträckor kunna, där de sammanhänga med varandra, behandlas såsom utgörande tillhopa en väg, är icke i lagstiftningen direkt reglerat. Spörsmålet får avgöras med hänsyn till vad som i varje särskilt fall kan anses naturligt och praktiskt, därvid reglerna om väghållningen kunna inverka. Skall väg hållas av de fastigheter, som hava nytta av densamma, synes alltså i fall, då olika sträckor av en väg äro till nytta för helt skilda grupper av fastigheter, envar av dessa vägsträckor böra betraktas såsom en särskild väg. Motsvarande torde däremot icke obetingat gälla, då en väg— sträcka är gemensam för flera fastigheter, ehuru vägens fortsättning är av betydelse blott för vissa av dem. Här kan uppenbarligen vara lämpligt att vägsträckorna även ur väghållningssynpunkt anses såsom delar av en och samma väg. Vid bestämmandet av de särskilda fastigheternas andelar i väg- hållningen kan likväl nödig hänsyn tagas till att vägen ej i sin helhet an— vändes av alla fastigheterna.
Den gällande lagens principer och huvudregler.
Det har ovan utvecklats, hurusom väglagstiftningen av ålder behärskats av den tanke att en väg bör hållas av dem, som hava nytta av densamma, och att det därför icke bör åläggas annan än dessa att bidraga till väghållningen. Denna regel, som blivit kallad intresseprincipen, ligger till grund även för gällande lagstiftning om enskilda vägar, där principen tillämpas i huvudsak på samma sätt som i den äldre rätten. Visserligen lägges väghållningsbördan ej blott å den i mantal satta jorden utan å fastigheter av vad slag de vara må och även å vissa industriella inrättningar, men detta torde i praxis gällt redan tidigt vad angår det enskilda vägväsendet. Man har sålunda vid den moderna lagstiftningen om enskilda vägar icke ansett nödvändigt att, i likhet med vad som vid tiden för denna lagstiftning redan skett beträffande allmän väghållning, utvidga de väghållningsskyldigas krets. Det torde ansetts ligga i sakens natur, att en enskild väg är av betydelse huvudsakligen för en be- stämbar trängre grupp av intressenter, bestående av dem, som äga eller bebo vissa fastigheter.
Med en sådan uppfattning överensstämmer ock en annan princip, på vilken lagstiftningen om enskilda Vägar är byggd, nämligen att enskild väghållning är en privat angelägenhet och att därför vägintressenterna böra äga frihea att avtalsmässigt avgöra vägfrågorna och således bl. a. bestämma huruvida, varest och på vad sätt väg skall byggas samt huru väghållningsbördan skall fördelas.
Vid nu nämnda förhållanden har lagens uppgift blivit främst att för be- fordran av enskilda fastighetsintressen öppna möjlighet att, även om god- villig överenskommelse ej kan träffas, få till stånd nödiga vägar, vilka, där så, lämpligen kan ske, göras gemensamma för flera fastigheter och hållas av dessa enligt rättvisa grunder för bördans fördelning.
För detta ändamål stadgar lagen vissa rättigheter, huvudsakligen rätt att under angivna betingelser bygga väg över annans mark eller begagna annans väg, samt rätt att påkalla annan fastighets deltagande i väghållning. För nämnda rättigheter att bygga eller begagna väg, här med en gemensam beteck- ning kallade vägrätt, förutsättes, förutom att vägen för fastigheten är av stadigvarande nytta såsom farväg, tillika att vägen är av synnerlig vikt för fastighetens ändamålsenliga brukande, att märkligt men ej tillskyndas den, vilkens mark eller väg behöver tagas i anspråk, samt att intrångsersättning gäldas. Till de nämnda rättigheterna ansluter sig en rätt i vissa fall att, där så tarvas för fullgörande av den stadgade väghållningsskyldigheten, mot er- sättning taga väghållningsämnen från annans fastighet.
Förekomsten av dessa tvångsrätter, vilka delvis innebära expropriation, antyder väl ett bakomliggande allmänt intresse att få vägar till stånd, men detta intresse framstår icke såsom självständigt utan blott som förmedlat av ett enskilt sådant, vilket får avgöra i vad mån rättigheterna skola tagas i anspråk.
Förpliktelsen att deltaga i väghållning är såtillvida begränsad att den åvilar endast de egendomar, som hava stadigvarande nytta av vägen som far—väg, och att i fråga om vägbyggnad, under vilket uttryck lagen inbegriper även omläggning och väsentlig förbättring av väg, skyldigheten inträder först vid viss högre grad av nytta, nämligen då vägen är av synnerlig vikt för fastig- hetens ändamålsenliga brukande.
Väghållningsbördan skall mellan de väghållningsskyldiga fördelas efter den omfattning, vari de beräknas komma att begagna sig av vägen, dock att å den, som icke fordrat vägen, ej må läggas större andel än som svarar mot hans nytta av vägen. I regel må ingen betungas med att hålla väg till större bredd än 4 meter, oberäknat diken.
I fråga Om sättet för väghållningens utförande medges val mellan gemen- samhetssystem — därvid de väghållningsskyldiga bilda en samfällighet och lämna sina bidrag i penningar — samt vägdelning, då de erhålla var sin sträcka av vägen, väglott, att bygga respektive underhålla. En blandning av båda systemen kan ock äga rum.
Lagen tillgodoser ej blott intresset att i fall, då sakägarna ej kunna enas, likväl åstadkomma en reglering av vägförhållandena. Den söker ock trygga fortbeståndet av en reglering, som blivit verkställd. Rättigheterna att bygga eller begagna väg eller taga väghållningsämnen hava erhållit natur av legala servitut, gällande utan inteckning, och röna ej inflytande av fastigheternas överlåtelse i exekutiv eller annan ordning. Även skyldigheten att deltaga i väghållning och rättigheten att göra en fastställd skyldighet gällande äro knutna till fastigheter såsom sådana och kvarstå alltså oberoende av väx— lingen i äganderättsförhållandena. Ehuru väghållningsplikten alltså prin- cipiellt är ett å fastighet vilande realonus, är en fordran å visst bidrag till väghållningen icke förenad med förmånsrätt i den bidragsskyldiga fastig— heten. Ej heller är det alltid fastighetsägaren som svarar för skyldighetens
fullgörande. Sådant ansvar ligger nämligen beträffande jord, som tillhör kronan eller allmän inrättning, å innehavaren i stället för ägaren, och ansvaret för jordbruksfastighet åvilande vägunderhåll är, där jorden är upplåten åt landbo eller arrendator, lagt å denne. Ny ägare eller innehavare svarar ej för penningbidrag, som förfallit till betalning, innan han blev ägare eller inne- havare.
Ordningen för tvångsrätternas och väghållningsskyldighetens fastställande är på stället företagen förrättning, vartill länsstyrelsen på ansökan förordnar förrättningsman. Förrättningens uppgift är i första hand att förlika sak- ägarna. Kunna de ej enas, avgöras frågorna genom beslut av förrättnings- mannen jämte gode män, om sådana tillkallats. Förrättningsresultatet kan genom stämning bringas under de allmänna domstolarnas prövning. Oaktat saken avgjorts genom förrättning eller dom, kunna ändrade förhållanden för- anleda att frågorna återupptagas vid ny förrättning.
Har överenskommelse angående vägunderhåll ingåtts annorledes än vid förrättning, kan dock åt avtalet under vissa villkor förlänas sakrättslig verkan. Å andra sidan inskränker lagen den bindande förmåga, som enligt allmänna regler skulle tillkommit ett dylikt avtal.
Bestämmelser i andra lagar och författningar.
Vid sidan om lagen om enskilda vägar förekomma inom olika områden av gällande rätt stadganden, som beröra det enskilda vägväsendet, särskilt frågan om rätt till väg.
Så har man i sammanhang med jorddelningslagstiftningen sökt tillgodose intresset att envar av de i delningen ingående fastigheterna måtte erhålla rätt till nödiga och lämpliga vägförbindelser. Bestämmelser härom återfinnas i 1926 års lag om delning av jord å landet 10 kap. 1, 2, 4 och 9 åå, 13 kap. 8 % samt 19 kap. 1 och 12 55 ävensom 1917 års lag om fastighetsbildning i stad 5 kap. 6 och 8 a 55 samt 6 kap. 1 %. I jorddelningslagen givas stadganden även rörande väghållningsfrågor, nämligen i 10 kap. 10 %, där vägbyggnads— skyldighet vid laga skifte regleras.
Bland övriga spridda stadganden, avseende enskilda vägar, må nämnas 18, 23, 44 och 65 %% stadsplanelagen, 2 kap. 14 5, 6 kap. 4 %, 7 kap. 7, 8, 12, 14, 40 och 49 %% samt 8 kap. 3 och 4 åå vattenlagen, 1 kap. 5 5 i lagen den 19 juni 1919 om flottning i allmän flottled, 11, 32 och 33 %% i gruvestad— gan den 16 maj 1884 respektive 13, 34, 36—39, 45 m. fl. åå i den år 1938 antagna gruvlagen ävensom 16 % ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932.
Dylika specialbestämmelser skola tydligen gälla oberoende av vad i lagen om enskilda vägar stadgas. Förbehåll härom har intagits i denna lag (se dess 8 % sista stycket och 44 %) såvitt fråga är om vissa av de särskilda be— stämmelserna.
Slutligen må erinras om stadgandet i 24 kap. 11 % strafflagen om ansvar för den, som olovligen tager väg eller gångstig över annans tomt, åker, äng, plantering eller andra ägor, vilka därav kunna skadas, samt bestämmelserna
i 12 % i 1936 års vägtrafikstadga, enligt vilket lagrum det i fråga om enskild väg, utom i vissa fall av nöd eller därmed jämförlig situation, ankommer på vägens ägare att avgöra, huruvida körning med motorfordon därstädes må äga rum, samt länsstyrelsen tillägges viss befogenhet att (i trafiksäkerhetens intresse) reglera av vägägaren tillåten motorfordonstrafik å allmänneligen befaren enskild väg.
I detta sammanhang skola de sakkunniga i korthet beröra frågan i vad mån det kan anses tillåtet för envar att färdas över annans ägor, vilket spörs- mål i viss mån är av grundläggande betydelse för lagstiftningen om enskilda vägar.
Att anlägga väg å annans mark är uppenbarligen icke tillåtet, med mindre rätt därutinnan kan grundas å särskilt stadgande eller å medgivande av veder- börande jordägare. Saknas dylik rätt, måste gärningen kunna anses inne- fatta åverkan enligt 24 kap. strafflagen.
Mer tveksamt är i vissa hänseenden spörsmålet om begagnande av befintlig väg eller ett blott och bart färdande över annans mark, där det sker utan så- dana åtgärder, som kunna betecknas såsom väganläggning. Något generellt förbud mot att utan markägarens lov beträda hans område anses ju icke före- ligga. Lagberedningen anförde i motiven till sitt förslag till jordabalk (del III sid. 106), att en fastighet icke bildade ett rättsligt avstängt område, inom vilket en främmande icke finge träda och vars naturalster han icke finge röra; det vore otillåtet endast när därigenom ägarens verkliga intresse förnärmades ; att utan lov taga väg över tomt, åker, äng, plantering eller andra ägor, vilka därav kunde skadas, vore belagt med straffpåföljd (24 kap. 11 % strafflagen), men eljest vore beträdande av annans mark icke någon förment. Detta ut- talande avsåg emellertid närmast färd till fots å annan mark än väg.
Stadgandet i 24 kap. 11 % strafflagen kan vara föremål för olika tolkningar. Att för dess tillämpning ej erfordras att skada uppstått, framgår ju av orda- lydelsen; det räcker att fara för skada är förbanden. Satsen »vilka därav kunna skadas» torde vanligen anses hänförlig endast till orden »andra ägor», så att straff för tagande av väg eller stig över tomt, åker, äng eller plantering kan inträda även om ejlens fara för skada kan påvisas. Att färden företagits vid flera tillfällen, så att väg eller stig banats, lärer icke förutsättas; straff enligt lagrummet har ådömts för en enstaka ridtur över annans åker. Särskilt intresse tilldrager sig i nu förevarande sammanhang frågan om färd å redan befintlig väg. Måhända kan lagrummet icke anses tillämpligt i dylika fall (Nytt jurid. arkiv 1876 sid. 6; jfr den äldre bestämmelsen i 25 kap. 9 % bygg- ningabalken), och man skulle då kunna ifrågasätta, huruvida icke trafik å annans väg — bortsett tills vidare från motortrafik — stode envar fritt att bedriva, så att ett av vägens ägare utfärdat förbud mot trafiken saknade rätts- lig betydelse. Så torde vara förhållandet beträffande trafik, som icke kan skada vägen, ej ens åstadkomma slitage å vägbanan, alltså praktiskt taget gång- och cykeltrafik, men samma regel skulle i fråga om annan trafik kunna leda till orimliga resultat. Den, SOm bekostar väghållningen, är här otvivel-
aktigt i behov av rättsskydd, ofta i vida högre grad än i de fall, som med visshet avses med berörda straffbestämmelse. Sant är visserligen att, även om allmänheten skulle äga att begagna enskilda vägar, detta ej innebure någon envar tillkommande subjektiv rätt, motsvarad av skyldighet för jord— ägaren att tillhandahålla vägen, samt att därför allmänhetens »rätt» ej skulle utgöra hinder för jordägaren att lägga igen vägen eller faktiskt omöjliggöra tillträde till densamma t. ex. genOm uppförande av byggnad eller stängsel. Men en dylik åtgärd måste ju kunna vara för honom själv ytterst oläglig; ett stängsel, som utan skadegörelse kan av envar öppnas eller kringgås, skulle ej vara tillräckligt. För övrigt kan möjligheten att vidtaga åtgärden vara honom betagen av hänsyn till upplåtna verkliga rättigheter att begagna vägen. Ej heller giva Väglagens bestämmelser om rätt att påfordra deltagande i väg»- hållningen det nödiga rättsskyddet.
Vid lagstiftningen om enskilda vägar lärer ock förutsatts, att körtrafik å annans enskilda väg är rättsenlig endast om härför kan åberopas särskilt stadgande eller samtycke, uttryckligt eller presumerat, av vederbörande rätts— ägare. (Jfr de uttalanden i högsta domstolen, som föranledde införandet i 1907 års lag av stadganden om rätt till väg, kungl. propositionen nr 88 till 1907 års riksdag. Jfr ock vägkommissionens uttalande i ämnet, stat. off. utr. 1923213 sid. 113.) Samma uppfattning torde ganska allmänt härska i rätts- praxis, varför det egentligen synes vara spörsmålet om påföljderna för över— trädelse av ett förbud mot trafiken, som kan vålla större tvekan.
Om stadgandet i 24 kap. 11 & strafflagen ej anses tillämpligt, kan fråga bliva om straffbestämmelserna för egenmäktigt förfarande och, där verklig skada inträtt, straff för skadegörelsen enligt 19 kap. strafflagen. Skulle till— lämplig straffbestämmelse saknas för körtrafik mot förbud å annans väg, lärer förfarandet dock kunna innebära s. k. civil orätt och föranleda till skyl— dighet att ersätta skada och slitage, som trafiken medfört. Uteslutet är väl icke heller att vitesförbud kan utverkas hos domstol eller länsstyrelsen.
För ett viktigt fall, nämligen motorfordonstrafik, innehåller, såsom ovan berörts, 1936 års vägtrafikstadga en uttrycklig bestämmelse, att det ankom— mer på vägens ägare att avgöra om trafiken får äga rum. Överträdelse av för— bud härutinnan hemfaller under en av stadgans straffbestämmelser. Denna stadga avser emellertid ej andra enskilda vägar än farvägar. Beträffande övriga enskilda vägar samt andra markområden än väg torde alltså motortrafik i nu förevarande hänseende vara att jämställa med annan körtrafik. (Jfr 17 å i 1923 och 1930 års motorfordonsförordningar samt motsvarande bestämmelser i 1906 och 1916 års förordningar om automobiltrafik.)
Vem rättigheten att förbjuda främmande trafik å enskild väg tillkommer kan ock i vissa fall vara tvivelaktigt. Vägtrafikstadgan använder härutinnan uttrycket ägaren av vägen. Det är emellertid icke alltid vägmarkens ägare, SOm närmast drabbas av den skada, trafiken åstadkommer. Om väghållningen bekostas av andra, torde med uttrycket vägens ägare vanligen böra förstås dessa väghållare. (N. j. a. 1932 sid. 443.) Spörsmålet lärer kunna lösas efter
de allmänna reglerna om målsäganderätt, därvid det intresse, som skyddas,. får anses vara främst att väghållningsbördan icke må ökas eller vägen för- sämras för dem, som äga förfoga över densamma. Även annan olägenhet av den ifrågavarande trafiken bör dock kunna komma i betraktande, så att rätt att utfärda förbud mot trafik från utomståendes sida tillerkännes väg— markens ägare, ändå att han ej deltager i väghållningen. Att i dylikt fall helt bortse från hans intresse skulle innebära, att en servituts- eller nyttjanderätt till väg kunde av rättighetens innehavare till upplåtarens förfång givas en vida större omfattning än den, som förutsatts vid avtalets ingående.
Allmän motivering.
Reformkrav och önskemål.
Då Kungl. Maj:t åt de sakkunniga uppdrog att verkställa utredning och framlägga förslag om ny lagstiftning om enskilda vägar, var närmaste anled- ningen härtill 1934 års riksdags skrivelse nr 289, däri hänvisades till jord- bruksutskottets utlåtande nr 88.
I två vid nämnda riksdag väckta likalydande motioner (I1192 och II: 306) hade hemställts om reform av lagen om enskilda vägar, därvid motionärerna framhöllo vissa svårigheter att inom tätt bebyggda samhällen tillämpa lagens föreskrifter angående väghållningsskyldighetens fördelning ävensom olägen- heterna av ett långvarigt rättegångsförfarande, samt påkallade noggrannare bestämmelser om vad som vid förrättning skulle regleras, om normerna för kostnadsfördelningen och om samfälligheter av väghållningsskyldiga, i vil- ket sistnämnda hänseende särskilt borde uppmärksammas förhållandet mel- lan styrelse och stämma samt samfälligheternas kreditbehov och kredit— möjligheter.
Efter en redogörelse för lagens principer m. m. anförde jordbruksutskot- tet i sitt förberörda utlåtande:
»Enligt vad utskottet inhämtat har lagen den 29 juni 1926 om enskilda vägar kommit att tillämpas i en omfattning och i fall, som icke torde varit förutsedda vid lagens tillkomst. Då. var uppmärksamheten huvudsakligen inriktad på förhållandena inom områden av ren landsbygdsstruktur, men numera har lagen fått en icke ringa användning även beträffande tättbe- byggda samhällen. Det har därvid visat sig, att lagen i flera avseenden är mindre väl anpassad för samhällsförhållanden. Vad särskilt den för kost- nadsfördelningen grundläggande intresseprincipen angår, låter det sig i frå- ga om en enskild utfartsväg för ett fåtal jordbruksfastigheter lätt nog fast- ställa, i vilken omfattning de särskilda fastigheterna kunna beräknas kom- ma att begagna sig av vägen. Detsamma gäller däremot icke i motsvarande grad inom ett samhälle, där vägarna förutom karaktären av utfartsleder även hava att förmedla förbindelsen mellan samhällets olika delar. Vid ett fler- tal förrättningar inom samhällen har därför -— i brist på. någon med lagens avfattning bättre överensstämmande grund _ fastigheternas taxeringsvärde tagits till norm för kostnadsfördelningen. Det torde dock vara tveksamt, i vad mån ett sådant förfaringssätt lagligen kan användas, om samhället genomkorsas av allmän väg. Vidare äro förhållandena på landsbygden van- ligen så stabila, att vad som en gång fastställts beträffande nyttan av en väg för olika fastigheter även förblir tillämpligt under en längre tid. Inom ett samhälle, som befinner sig i utveckling, försiggå däremot oupphörliga förändringar genom att obebyggda områden, för vilka vägar äro av ringa
eller ingen nytta, bebyggas och därigenom få behov av väg. Alla dessa för- ändringar föranleda ofta återkommande behov av jämkningar i vägkostnads- fördelningen, men en helt ny vägförrättning måste dock 1 regel anses onödig och alltför kostsam. Med hänsyn till nu berörda olägenheter finner utskot- tet en utredning i syfte att göra lagstiftningen bättre anpassad för de tätt— bebyggda samhällena vara påkallad. Huruvida olägenheterna lämpligen kun- na övervinnas genom att andra grunder för det rättsliga reglerandet av väg— hållningsskyldighetens fördelning uppställas för de tättbebyggda sam— hällena än för landsbygden eller om andra utvägar böra anlitas, torde först genom utredningen kunna bliva klarlagt. Vid utredningen torde även böra beaktas önskemålet om ett visst inflytande för länsstyrelse eller annan myn— dighet vid tillkomsten av enskilda vägar .i samhällen, så att hänsyn tages till den framtida bebyggelsen och fastighetsbildningen samt möjligheten att framdeles få därtill lämpade vägar intagna till allmänt underhåll. Vad den egentliga landsbygden beträffar, hava visserligen vid lagens tillämpning icke yppat sig så stora olägenheter som beträffande de tättbebyggda sam— hällena, men om en utredning i allt fall kommer till stånd, lärer denna böra omfatta lagstiftningen i dess helhet. Sedan utredningen angående de all- männa vägarna innevarande år lett till antagande av ny lagstiftning därut- innan, föreligger icke vidare någon anledning att i avbidan på sådan utredning undanskjuta frågan om reformerad lagstiftning beträffande de enskilda vägarna. Vid den allsidiga utredning, som utskottet i följd härav förordar, torde frågan om tillkomsten och underhållet av sådana enskilda vägar, som allmänneligen befaras, böra bliva föremål för uppmärksamhet. Vidare bör det i motionerna berörda önskemålet om klarare och fullständigare bestäm- melser angående vägförrättningarna och de därvid bildade samfälligheterna, särskilt med avseende å dessas rättssubjektivitet och ekonomiska förhållan- den, beaktas. Slutligen må övervägas, huruvida icke domstolsförfarandet vid förrättnings överklagande kan förenklas och rationaliseras eller möjligen er- sättas genom ett administrativt förfarande.»
Redan innan dessa krav å en reformerad lagstiftning framställts, uppkom vid 1932 års riksdag fråga om ändring av lagens regler om ansvaret för fas- tighet åvilande vägbyggnadsskyldighet. Motionsvis begärdes en bestämmel— se av innehåll att ägaren av varje slag av fastighet skulle svara för väg- byggnadsskyldigheten och i skrivelse den 13 maj 1932 anhöll riksdagen om utredning av frågan i vad män och på vad sätt en modifikation i gällande lagbestämmelse om vägbyggnadsskyldigheten beträffande enskilda vägar med avseende å publik egendom borde vidtagas för vinnande av det 1 motio- nen avsedda syftet. Uppdraget överlämnades åt den s.k. kronojordsutred- ningen, som den 12 januari 1935 avgivit utlåtande med förslag i ämnet. För- slaget går, i korthet sagt, ut på att kronans och allmän inrättnings egendom ej skall intaga någon särställning i förevarande hänseende, vadan alltså en— ligt förslaget såväl byggnads- som underhållsskyldigheten i regel skulle åvila ägaren med det undantag att landbo eller arrendator av jordbruks-
fastighet svarar för underhållet. Emellertid hava ytterligare undantag tillagts i förslaget genom att detta med ägare likställer vissa innehavare i nära an- slutning till 13 % kommunalskattelagen.
Av betydelse för frågan om den rättsliga regleringen av det enskilda vägväsendet är det spörsmål, som avhandlas i 1929 års vägsakkunnigas den 8 februari 1933 avgivna betänkande med förslag till lag om rätt att med motorfordon befara enskild väg m. m. (stat. off. utr. 1933: 9). Förslagets ståndpunkt är följande. Envar borde äga med motorfordon befara varje en- skild väg, såframt ej länsstyrelsen i särskilt fall, i regel på ansökan av väg- hållaren, förbjudit sådan trafik å vägen. Dylikt förbud finge beträffande enskild väg, som är allmänneligen befaren eller eljest finnes vara av betydel- se för allmän samfärdsel, ej utfärdas, med mindre motorfordonstrafik å vägen kunde till följd av dess beskaffenhet eller annat särskilt förhållande med- föra fara eller synnerlig olägenhet. Utan hinder av meddelat förbud skulle väghållaren själv och annan med väghållarens lov eller efter särskilt tillstånd av länsstyrelsen få befara väg med motorfordon. Där länsstyrelsen med- delade sådant särskilt tillstånd för viss person, skulle länsstyrelsen under vissa betingelser kunna förplikta denne att bidraga till vägunderhållet. För- slaget innehåller vidare att länsstyrelsen skulle kunna tillerkänna den, som underhåller för trafik med motorfordon tillåten enskild väg, som är all— männeligen befaren eller eljest finnes vara av betydelse för allmän sam- färdsel, bidrag av allmänna medel till nnderhållskostnaden. Närmare be- stämmelser om statsbidragen förefinnas icke i förslaget med undantag av en regel att, om väghållarna äro flera, bidraget skall i brist på åsämjande mellan väghållarna fördelas av länsstyrelsen.
Dessa kronojordsutredningens och 1929 års vägsakkunnigas förslag hava hittills icke framlagts för riksdagen.
Här må nämnas även ett äldre, för riksdagen aldrig framlagt förslag be— rörande den enskilda väglagstiftningen, nämligen vägkommissionens förslag den 30 december 1922 till lag om tillfällig väg för visst ändamål (stat. off. utr. 1923: 13). Detta förslag föranleddes av riksdagens skrivelse den 27 mars 1912, nr 44, däri riksdagen, med hänsyn till det av enskilda väglagen för sin tillämpning uppställda villkoret att det behov som föranledde en vägs anläggning skulle vara av stadigvarande natur, anhöll om utredning i vad män och under vilka villkor ägare av fastighet måtte kunna tillförsäkras möjlighet att även i andra fall än enligt då gällande lagstiftning vore med- givet, taga väg över annans mark, då sådant vore nödigt för utforsling av skogsprodukter eller andra produkter från fastigheten. Lagförslaget avsåg att, där det för ändamålsenligt tillgodogörande av skog eller annan till en fastighet hörande naturtillgång vore av synnerlig vikt att tillfällig farväg för fastigheten toges över annan fastighets område eller att enskild farväg tillfälligt begagnades, rätt för den förra fastigheten i sådant hänseende skul- le under vissa betingelser upplåtas för viss tid, högst fem år, mot engångs-
ersättning i penningar. Frågorna skulle prövas vid syneförrättning, som kun- de av sakägare klandras hos domstol.
Att förslaget ej i samband med det samtidigt avgivna förslaget till lag om enskilda vägar förelades riksdagen berodde enligt vederbörande departe- mentschefs uttalande till statsrådsprotokollet den 8 maj 1925 på att utred- ningen syntes honom hava ådagalagt, att åtminstone något mera allmänt förekommande behov av lagstiftning i ämnet ej dittills gjort sig gällande.
För en närmare kännedom om de nämnda lagförslagens detaljer torde få hänvisas till dessa förslag.
De krav å ändringar av den gällande lagen, som i övriga hänseenden kom— mit till de sakkunnigas kännedom, avse huvudsakligen:
att även rätten till gångväg regleras, att jämväl andra intressenter än fastigheter och vad lagen därmed lik- ställer måtte kunna förpliktas deltaga i väghållningen, så t. ex. flottnings— föreningar och virkesutdrivare, eller att i varje fall hänsyn tages till en vägs betydelse även ur andra synpunkter än fastighets ändamålsenliga bruk, exempelvis dess betydelse såsom utfart för skola, sjukhus eller postanstalt,
att de av lagen för tvångsrätt till väg och skyldighet att deltaga i vägbygg- nad uppställda fordringarna mildras genom viss eftergift av kraven att vägen skall vara av »synnerlig vikt» och att rättighetens utövande ej må tillskynda »märkligt men»,
att i vissa fall skyldighet måtte kunna åläggas att gälda ersättning för väghållningskostnader, som belöpa å förfluten tid,
att rätten att hava grind å enskild väg regleras, att föreskrifter meddelas för fall, då vägen berör järnväg, allmän väg, flottled, farled, kraftledning, dikningsföretag m. m.,
att medlen att tillhålla väglottshavare att fullgöra sin väghållningsskyldig- het göras effektivare,
samt att behovet av vägteknisk sakkunskap vid förrättning bättre till- godoses.
Slutligen hava framställts önskemål om rikligare bidrag av statsmedel samt åtskilliga detaljanmärkningar, särskilt rörande förrättningsförfarandet.
Grunderna för ifrågavarande lagstiftning. 1. Lagens uppgift. Förhållandet till det allmänna.
Lagstiftningen på förevarande område torde alltjämt böra såsom sin främsta uppgift ställa att giva regler för en rättvis lösning av privata intresse- konflikter rörande lagens föremål, de enskilda vägarna, och att genom dessa regler tillika söka främja tillkomsten och vidmakthållandet av dylika vägar, i den mån de därmed förbundna enskilda intressena äro tillräckligt beaktans- värda från det allmännas synpunkt.
Ytterligare uppgifter för denna lagstiftning kunna emellertid tillkomma och å andra sidan är uppenbart, att man ej bör eftersträva någon uttömmande
reglering i väglagen av rättsförhållandena angående enskilda vägar. Vissa spörsmål rörande dem behandlas ur systematisk synpunkt lämpligen i annat sammanhang. Detta torde i allmänhet gälla ej blott rent administrativa påbud såsom politiföreskrifter i trafiksäkerhetens intresse utan även sådana civilrättsliga bestämmelser om enskild väg, vilka påkallas av särskilda för- hållanden och tillika till sitt innehåll åtminstone i vissa hänseenden nära ansluta till speciella, för dessa förhållanden gällande regler. Över huvud taget torde de för närvarande vid sidan av den enskilda väglagen förekom- mande spridda stadgandena om enskilda vägar vara av det slag, att anledning saknas att överflytta dem till denna lag. Någon översyn av dessa stadganden ingår icke heller i de sakkunnigas uppdrag.
Tveksamt kunde måhända förefalla, huruvida icke väglagstiftningen borde omfatta lösningen av spörsmålet i vad mån envar må begagna enskild Väg eller färdas över andra enskilda markområden. Ovan har framhållits, att sagda spörsmål i viss mån måste vara av betydelse för väglagstiftningen samt att svaret å detsamma nu är att söka i strafflagen, specialbestämmel- ser om motortrafik och i övrigt å den oskrivna rättens område. Emellertid synes frågan, vilken ju icke rörer verkliga rättigheter och däremot svarande skyldigheter, närmast falla inom straffrätten, och de sakkunniga förmena att, om likväl ett uttryckligt allmänt stadgande av civillags natur skulle anses erforderligt i ämnet, ett dylikt stadgande dock knappast tillhör väglagstift- ningen utan snarare bör hava sin plats bland regler om jordäganderättens innehåll och allmänna begränsningar. En lagstadgad Skyldighet åter att tillhandahålla allmänheten väg synes, såsom de sakkunniga nedan skola söka visa, mindre väl förenlig med bibehållande av vägens karaktär av en- skild.
Med hänsyn till att enskilda vägar förekomma ej blott å landsbygden utan även inom städer och andra samhällen samt att samfärdselproblemen i sådana orter äro föremål för särskild lagstiftning, uppstår även frågan om en territoriell begränsning av lagens tillämplighet. Denna fråga tilldrog sig framför andra intresset vid den reform av väglagstiftningen, som skedde genom tillkomsten av nu gällande väglag, samt blev därvid föremål för en ingående behandling. Sedan dess har, såvitt de sakkunniga äga sig bekant, i den offentliga diskussionen icke yppat sig krav å frånträdande av den ståndpunkt, däri man då beträffande denna fråga stannade och som innebar, att lagen, i motsats till 1907 års lag, blev tillämplig även å städernas utom- plansområden, så att numera endast stadsplanelagda delar av städer och andra samhällen äro undantagna.
Ehuru lagen icke torde hava i någon större grad kommit i praktisk tillämp- ning inom städerna, har dock i viss utsträckning så skett, och de sakkunniga anse sig sakna skäl att ifrågasätta en återgång härutinnan till en snävare begränsning av tillämplighetsområdet. Den nya stadsplanelagstiftningen torde icke kunna anses hava bragt förevarande fråga i ett väsentligen nytt läge. Att den enskilda väglagen icke borde gälla stadsplanelagda områden av
städer och stadsliknande samhällen synes man under förarbetena till den gällande väglagen hava betraktat såsom tämligen självfallet. Föredragande departementschefen anförde därom, att det syntes olämpligt och icke av behovet påkallat att vid sidan av stadsplanelagstiftningens stadganden om gatas upplåtande och underhåll m. m. införa lagbestämmelser av nu ifråga- varande art.
Enligt de sakkunnigas mening föreligger dock här rum för tvekan. Mot nyssberörda åsikt torde visserligen intet vara att erinra såvitt angår områden, inom vilka stadsplan genomförts. Men då lagen förklarar sig otillämplig å »stadens eller samhällets till bebyggande planlagda område», förstås därmed område, för vilket stadsplan fastställts. Mellan fastställelsen och genom- förandet av planen förflyter ju ej sällan lång tid, under vilken området med avseende å fastighetsindelning och trafikleder alls ej motsvarar vad planen åsyftar att en gång i framtiden förverkliga utan måhända till och med bibe— håller en rent agrar karaktär. Under denna mellantid lärer behovet av regler för vägfrågornas ordnande icke kunna anses alldeles uteslutet, åtminstone ej vad angår frågor om underhåll av befintliga vägar. Ej heller synes man kunna av stadsplanelagstiftningen kräva att denna skall för nämnda tid helt övertaga den funktion, som eljest tillkommer väglagen; i varje fall kan icke påstås, att så hittills skett.
Det kunde därför tyckas att den för väglagens tillämplighet avgörande omständigheten borde vara stadsplanens genomförande och icke, såsom nu, dess fastställelse. Stadsplanens genomförande är emellertid en långsam ut- vecklingsprocess, som ingalunda berör endast trafiklederna. Ur förevarande synpunkt skulle väl avseende fästas närmast vid gatornas upplåtande för trafik men att alla i planen upptagna gator vore färdigställda borde icke avvaktas utan i stället skulle gränserna för det från väglagens tillämplighet undantagna området förskjutas allteftersom gatorna bleve färdiga. I så fall skulle dock dessa gränser knappast kunna bliva otvetydiga, och de ständiga förändringarna av desamma skulle vålla stor olägenhet.
Då det nuvarande sättet att bestämma gränsen för lagens tillämplighet medför avgjorda fördelar i dessa hänseenden samt klagomål över de med detsamma möjligen förenade olägenheterna ej sports, finna de sakkunniga sig icke böra föreslå sådan ändring av lagen som nyss antytts.
Att viss avvikelse från den principiella regeln synes påkallad beträffande det fall att vägfrågorna redan äro reglerade vid tiden för stadsplanens fast- ställelse skall närmare utvecklas i de speciella motiven.
Det kan ifrågasättas, huruvida väglagen skall bibehålla sin rent privat- rättsliga karaktär eller om man bör söka att genom denna lagstiftning på ett mer direkt sätt tillgodose det allmännas intresse av det enskilda väg- väsendet. Erinras må att en av anledningarna till att en reform av väglag- stiftningen nu åter bragts å bane, är att söka däri att man ansett detta intresse åtminstone beträffande vissa slag av enskilda vägar böra beaktas i högre grad än i den gällande lagen skett.
Det spörsmål uppstår då, i vad mån man i ett dylikt intresse kan och bör- genom tvingande lagbud betaga de enskilda deras fria bestämmanderätt i vägfrågorna och därigenom kanske pålägga dem skyldigheter, som icke mot- svaras av någon privat förmån för dem. Möjligheterna härutinnan torde få anses begränsade. Om man förpliktade de av en_ väg närmast intresserade— enskilda personerna att på egen bekostnad tillgodose varjehanda allmänna intressen, som kunna vara knutna till vägen, skulle detta lätt nog faktiskt innebära en återgång till det äldre systemet för allmän väghållning, vilket. befunnits leda till sådan orättvisa och obillighet, att den moderna lagstift- ningen fullständigt brutit med detsamma. För att undgå ett dylikt resultat kunde man visserligen, i den mån tvånget överskrede vad som kan anses billigt, komplettera de tvingande lagbuden med bestämmelser om gott- görelse åt väghållarna av allmänna medel. En verklig rätt till dylik gott— görelse synes då böra tillförsäkras dem i lagen, så att ej ersättningen blir beroende av växlande konjunkturer och kanske i vissa fall helt uteblir. Men ju längre man fortgår i sådan riktning, dess mer utplånas skillnaden mellan allmän och enskild väg. Skall en dylik skillnad upprätthållas, torde åtmins- tone den rättsliga regleringen böra byggas på den förutsättning att enskild väghållning i motsats till allmän sådan är en i huvudsak privat angelägenhet. Om det allmännas intresse av vissa enskilda vägar skulle föranleda allt större inskränkningar i de enskildas handlingsfrihet samt överflyttning i motsvarande mån av deras väghållningsbesvär å det allmänna, måste slut- ligen gränsen mellan allmän och enskild väghållning överskridas och det vara meningslöst att icke hänföra de ifrågavarande vägarna till gruppen all— männa vägar. Under ett övergångsstadium av en dylik utveckling skulle man kunna beteckna vägarna såsom ett mellanting mellan typiskt allmänna och typiskt enskilda, och det kan då vara en smaksak, huruvida reglerna om dem skola meddelas i särskild lag eller inrymmas i den allmänna eller den enskilda väglagen.
Vid vår väglagstiftning under senare tid har man emellertid i enkelhetens intresse sökt undvika en indelning av vägarna i ett flertal typer och låtit, med bibehållande av de båda huvudslagen allmänna och enskilda, vardera av dessa grupper följa så gott som fullständigt enhetliga regler. De äldre slagen av allmänna vägar hava fått sammansmälta, och då beträffande en inom de enskilda vägarnas klass uppkommen vägtyp, ödebygdsväg, det allmännas intresse ansetts vara sådant att det bör direkt beaktas i lagstift- ningen, har detta slutligen skett genom att ödebygdsvägarna medelst en utvidgning av begreppet allmän väg förlänats sådan vägs natur och i huvud— sak underkastats samma rättsregler som landsvägarna.
Ödebygdsvägarnas upptagande bland allmänna vägar är av principiell in- nebörd såtillvida att därigenom den åsikt vunnit erkännande i väglagstift- ningen, att frågan huruvida det allmänna bör bidraga till och bestämma om väghållning icke skall bedömas endast ur synpunkten i vad mån vägarna tjäna den allmänna samfärdseln. En dylik åsikt må äga sitt berättigande men
den ger lätt anledning till meningsskiljaktighet beträffande begränsningen av samhällets uppgift i fråga om vägarna. Svaret å detta socialpolitiska spörs- mål kan tydligen bli beroende av varjehanda subjektiva värderingar. Det sak- nas ej företrädare för den mening att det allmänna borde bekosta väg till varje fastighet. Annorlunda kan man nämligen svårligen förstå de stundom resta anspråken att de fastighetsägare, som ej hava sina egendomar belägna vid allmän väg, borde genom nedsättning i skattskyldighet erhålla gottgö— relse för sina kostnader för utfartsväg. Denna fråga rörer dock mindre den enskilda väglagstiftningen än finanseringen av allmän väghållning. Även där man icke går så långt, som nyss sagts, i fråga om att kräva väghållningsbör- dans överflyttande på det allmänna, fordras dock på många håll bidrag av allmänna medel till enskild väghållning. Ej heller detta spörsmål tillhör med nödvändighet lagstiftningen om enskilda vägar utan kan, såsom ock hittills skett, hållas utanför den rättsliga regleringen, nämligen såframt bidragen gö- ras fakultativa. Till dylika bidrag kunna föreligga åtskilliga skäl, vilka icke tillhöra ämnet för detta utlåtande. Inom förevarande lagstiftnings ram faller däremot problemet, huruvida med bibehållande av vägens karaktär av enskild, en verklig rättighet till statsbidrag skall tillerkännas de enskilda, något som torde kunna komma i fråga endast om bidragen skola utgöra kompensation för i lag stadgade skyldigheter gentemot det allmänna. Såsom i förhållande till bidragsfrågan primär torde man därför i detta sammanhang kunna be- trakta det av de sakkunniga här till behandling upptagna spörsmålet om behov av tvingande lagbestämmelser beträffande enskilda vägar.
Även om meningarna kunna i viss mån divergera rörande samhällets upp- gift å förevarande område, torde ingen vilja förneka att det enskilda väg— väsendet i flera hänseenden representerar ett allmänt intresse. I främsta rum- met torde komma i betraktande att genom tillkomsten och underhållet av lämpliga vägar ett effektivt utnyttjande av landets naturtillgångar främjas, ett statsintresse, som, då ödebygdsvägarna här icke äro i fråga, väl torde vara väsentligen förmedlat av enskilda fastighetsägares intressen och som redan fått sitt uttryck i väglagstiftningen genom de fastighetsägarna där tillerkända tvångsrätterna. Härtill kommer att de enskilda vägarna kunna utöva infly- tande å formerna för fastighetsbildningen och bebyggelsen. Vidare kan man framhålla det enskilda vägnätets betydelse för den s. k. allmänna samfärdseln. Om vägarna hållas öppna för allmän trafik samt byggas och underhållas i ett härför lämpligt skick, gynnas denna samfärdsel, och beträffande nästan varje enskild väg torde gälla att den möjlighet icke är helt utesluten att fråga en gång uppkommer om dess införlivande i det allmänna vägnätet, därvid det tydligen icke blir likgiltigt för det allmänna, hur vägen ursprungligen anlagts.
Emellertid vore det förvisso att gå för långt, om man på grund av vad nu anförts gjorde gällande, att i fråga om varje väg den fria bestämmanderätten borde fråntagas de enskilda vägintressenterna. Det kan icke anses vare sig be- hövligt eller välbetänkt att lägga band å all verksamhet, som kan tänkas vara eller bliva av betydelse för det allmänna. Väl kan kravet å nödig förtänksam-
het medföra att, om det ifrågavarande intresset i och för sig motiverar ett in- skridande, detta bör ske redan på ett tidigt stadium, men regelmässigt torde dock härför böra förutsättas ej blott ett potentiellt sådant intresse utan även någon större eller mindre grad av sannolikhet för intressets förverkligande. Man måste mot varandra väga å ena sidan det allmänna intressets art och styrka samt å andra sidan olägenheterna för den enskilde av bandet å hans handlingsfrihet ävensom storleken av de uppoffringar av allmänna medel, som skulle bliva en nödvändig följd av inskridandet. Kontrollen kan bliva dyrbar och tvångsföreskrifter kunna behöva kompletteras med bidrag av all- männa medel ej blott ur rättvisans och billighetens synpunkt utan jämväl för att förtaga det hämmande inflytande å en allmännyttig enskild företagsam- het, som dess klavbindande i vissa former lätt kan medföra. I den mån det allmänna och det enskilda intresset av en enskild väg helt samman- falla, torde man i stor utsträckning kunna överlåta åt det senare intressets bä- rare att bedöma, hur vägbehovet lämpligast bör tillfredsställas.
Om man avstår från att i den enskilda väglagen införa tvingande regler, innebär detta ju ingalunda att ej samhällsintresset kan bliva beaktat vid den— na lagstiftning eller att det allmänna kommer att sakna inflytande å vägfrå- gorna. Genom att i lagstiftningen bereda möjligheter för den enskilde att er- hålla behövliga vägar befordrar staten indirekt även ett allmänt intresse, och där lagen till den enskildes förfogande ställer någon honom enligt allmänna rättsgrundsatser icke tillkommande förmån, kan inträdet av densamma. göras beroende av att vid rättighetens utövande jämväl det allmännas intresse be- aktas. Vidare kan staten alldeles vid sidan av lagstiftningen genom att på vissa villkor erbjuda statsbidrag skaffa sig stort inflytande på vägnätets ut- formning samt öppna enskilda vägar för allmän samfärdsel. Denna sistnämnda metod äger — om man delar de sakkunnigas mening att det icke bör vara till enskilda väghållares skada som staten tillgodoser sitt intresse av deras vägar —— vissa avgjorda företräden framför en tvångsmässig legislativ lösning av pro- blemet. Så vinnes genom de fakultativa bidragen större möjlighet att taga hän- syn till de skiftande förhållandena från fall till fall och även till det statsfinan- - siella läget. Lagen behöver ej tyngas med föreskrifter om bidragstilldelningen och villkoren för densamma eller ändras, så snart en ändringidessa föreskrifter erfordras. Säkerligen är ock i många fall den enskilda väghållaren benägen att frivilligt mot ett ganska ringa statsbidrag åtaga sig förpliktelser med av- seende å väghållningen, vilka icke rättvisligen kunde på enahanda villkor tvångsvis åläggas enskilda väghållare i allmänhet genom en generell lagregel. Det skulle för övrigt onekligen te sig tämligen inkonsekvent, om staten ge- nom lagstiftning förbunde sig att bidraga till enskild väghållning, medan statsbidragen till allmänna vägar icke äro på dylikt sätt bestämda.
Vad angår typiskt enskilda vägar torde ej heller förefinnas någon utbredd åsikt att ett allmänt intresse påkallar tvångsföreskrifter. Då man betonat dessa vägars betydelse för det allmänna, torde det nästan alltid hava skett blott för att motivera anspråk på statsbidrag till väghållningen och utan att någon motsättning mellan det allmänna och det enskilda intresset antytts föreligga.
I ovannämnda förslag till lag om rätt att med motorfordon befara enskild väg har visserligen föreslagits, att varje enskild väg skulle utan vidare vara upplåten för allmän trafik med motorfordon, men, enligt motiven till försla- get, har därvid förutsatts att i fråga om enskild väg av nu avsett slag läns— styrelsen regelmässigt skulle hava att på väghållarnas begäran utfärda för- bud mot dylik trafik. I själva verket skulle, såsom i yttranden över förslaget påpekats, sådant förbud ej billigtvis kunna nekas väghållarna, därest väghåll- ningen skall vara deras ensak. Svårligen kan med fog påstås att den allmänna samfärdselns intresse av de typiskt enskilda vägarna är så stort, att det kan motivera lagstadgad skyldighet för det allmänna att bidraga till väghållningen. Vid sådant förhållande torde man icke böra frångå den gällande rättens, ny— ligen för motortrafikens vidkommande i vägtrafikstadgan åter sanktionerade ståndpunkt, att det ankommer på »vägens ägare» att avgöra, huruvida allmän körtrafik å vägen skall förbjudas eller ej. Då nyssnämnda lagförslag uppta- ger en bestämmelse av innehåll att länsstyrelsen skulle äga i särskilda fall medge viss motortrafik å en eljest för sådan trafik förbjuden väg, är närmast fråga om enskilda vägintressen, varför spörsmålet skall behandlas nedan i annat sammanhang.
Enligt de sakkunnigas mening är det egentligen endast beträffande två slag av enskilda vägar som det allmänna intresset nått sådan aktualitet, ome- delbarhet och styrka, att med verkligt skäl kan ifrågasättas att tillgodose detsamma medelst tvingande lagföreskrifter. Här åsyftas de båda i jordbruks— utskottets förenämnda utlåtande till 1934 års riksdag särskilt omförmälda väg- typerna, nämligen dels de 5. k. allmänneligen befarna vägarna — med vilket uttryck de sakkunniga i detta sammanhang avse enskilda vägar, som tagas i anspråk av den allmänna samfärdseln — dels ock vägar i orter med tätare be- byggelse. Ehuru dessa båda vägtyper i lagstiftningen likställts med andra enskilda vägar, torde icke kunna förnekas att de faktiskt intaga en särställ— ning, åtminstone såvitt angår de till vägarna knutna allmänna intressena.
Bland de allmänneligen befarna vägarna finnas sådana, som utan tvivel uppfylla villkoren för att kunna förändras till landsvägar. Där så är fallet, synes, såsom ock inom riksdagen vid många tillfällen påpekats, denna ändring böra komma till stånd snarast möjligt. Väl kan det någon gång inträffa, att svårighet härutinnan möter till följd av vederbörande vägdistrikts ekonomiska ställning, men ett sådant missförhållande torde väsentligen kunna avhjälpas genom lämpliga regler för statsbidragens fördelning mellan distrikten, så att behovet av dylika bidrag tillbörligen beaktas och i betryggande form prövas. Om åter vägen, ehuru den tages i bruk av allmänna samfärdseln, icke kan anses nödig för densamma, kan situationen vara av två olika slag. Antingen föreligger, t. ex. med hänsyn till närbelägna andra vägar, intet verkligt behov av att jämväl den ifrågavarande enskilda vägen ställes till den allmänna sam— färdselns förfogande och då bör tillses att de enskilda väghållarna, om de vilja begagna sin rätt att förbjuda den främmande trafiken, erhålla verksamt bistånd härutinnan av samhällsmakten, vilket torde kunna ske genom straff-
bestämmelser eller av länsstyrelsen utfärdade vitesförbud. Det andra och säkerligen vanligare fallet är att vägen måste betecknas såsom så nyttig för allmänna samfärdseln, att en avstängningsåtgärd icke kan anses såsom en till- fredsställande lösning av problemet. Det är för detta fall man kan ifrågasätta att det allmännas intresse av vägen skall taga sig uttryck i den enskilda väg- lagstiftningen och då särskilt på det sätt att garanti beredes för att vägen skall kunna användas för allmän samfärdsel.
För vinnande av ett sådant resultat måste skyldighet stadgas ej blott för vägmarkens ägare att tåla trafiken och icke avstänga vägen utan jämväl för ett eller annat rättssubjekt att försätta och bibehålla vägen i ett för allmän trafik lämpligt skick, varjämte regler torde böra givas om väghållningens övervakning från det allmännas sida. En rättslig reglering av nu antytt innehåller kräver av ovan anförda skäl att i lag tillika fastställes skyldighet för det allmänna att bekosta väghållningen eller en väsentlig del av densamma. Därigenom torde man emellertid komma lagstiftningen om allmänna vägar så nära, att det måste ifrågasättas, huruvida man icke borde taga steget ut och, med en viss efter— gift å kravet att landsväg skall vara nödig för allmänna samfärdseln, likställa förevarande vägar med landsvägar eller ock vid sidan av de båda nuvarande slagen av allmänna vägar uppställa en ny sådan vägtyp, som i vissa hänseen- den skulle intaga en särställning, exempelvis därutinnan att de av vägen när- mast intresserade finge gälda särskilda bidrag till kostnaderna för densamma.
Vilken form, som än väljes för ett tillgodoseende i legislativ ordning av ifrågavarande samhällsintresse, torde åtgärden emellertid kräva tämligen be- tydande uppoffringar av allmänna medel. Ovan har framhållits att ur ekono- miska och även andra synpunkter systemet med fakultativa statsbidrag erbjuder ej oväsentliga fördelar för det allmänna. Mot detta system, som innebär frågans ordnande genom frivilliga överenskommelser mellan det allmännas repre- sentant och de enskilda väghållarna rörande de senares skyldighet att upp- låta vägen för allmän trafik och vederbörligen underhålla densamma mot åt— njutande av ett med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall bestämt statsbidrag, synas betänkligheter kunna möta endast om man kräver absolut garanti för att alla de ifrågavarande vägarna hållas öppna för allmän sam— färdsel. Ett dylikt krav torde emellertid icke behöva uppställas beträffande andra vägar än sådana, som med fog kunna betecknas såsom nödiga för all- männa samfärdseln. I nu ifrågavarande fall däremot, där det väl kan anses nyttigt för denna samfärdsel att äga tillgång till vägen men det allmännas intresse av densamma dock ej nått nyssnämnda högre grad, lärer man kunna taga risken av att väghållarna någon gång kunna befinnas ovilliga att, mot erbjudet statsbidrag, för allmänheten upplåta och underhålla vägen. För- visso kan man utgå ifrån att något sådant ej skall inträffa annat än i sällsynta undantagsfall, särskilt i betraktande av de svårigheter och besvär, som of- tast äro förenade med väghållarnas försök att beivra överträdelse av ett för- bud mot allmän trafik eller annorledes göra ett sådant förbud effektivt. Den utsträckning, i vilken den allmänna samfärdseln skall tillgodoses med vägar,
torde väl, om man ej obilligt övervältrar kostnaderna härför på enskilda, ytterst bero på storleken av de belopp, som det allmänna kan för ändamålet anslå, och detta evad man söker i lag reglera frågan eller ej. Om, såsom de sakkunniga anse, metoden med fakultativa bidrag ställer sig billigare än tvångsmetoden, torde alltså med den förra flera vägar komma att upplåtas för allmän trafik än med den senare.
Ovanberörda förslag till lag om rätt att med motorfordon befara enskild väg åsyftar en såtillvida annan lösning av det nu behandlade problemet, att det skulle i lag medgivas allmänheten att (med motorfordon) bedriva trafik på vägen. Även enligt nu nämnda förslag skulle däremot statsbidragen vara fa- kultativa och någon väghållningsskyldighet icke stadgas, utan på sätt av mo- tiven framgår, har man tänkt sig att dylik skyldighet skulle stipuleras först genom avtalet om statsbidrag, där sådant lämnades. En lagstadgad rätt för allmänheten att trafikera en väg måste dock lätteligen kunna visa sig värde- lös, om den ej motsvaras av någon skyldighet för väghållarna att hålla vägen i farbart skick eller ens över huvud taget bibehålla vägen. Sitt värde äger rättigheten väl i alla de fall, där väghållarna i eget intresse vidmakthålla vä- gen, men, såsom ovan berörts, torde billigheten och allmänt vedertagna rättsgrundsatser kräva att en sådan rättighet icke i lag stadgas, med mindre lagen tillförsäkrar väghållarna rätt till full gottgörelse för intrånget. Det må emellertid framhållas att, som man vid avgivande av lagförslaget synes hava förutsatt, att statsbidrag regelmässigt skulle utgå, där väg av allmänheten toges i anspråk, det faktiska resultat, man velat uppnå, icke torde synnerli- gen avvika från verkningarna av frågans lösning helt på den frivillighetens väg, som ovan beskrivits.
De sakkunniga anse alltså att den allmänna samfärdselns intresse av vä- gar, som äro för densamma av verklig betydelse men dock icke enligt gällande regler kunna förändras till allmänna vägar, hellre bör tillgodoses genom fakultativa statsbidrag än genom i lag meddelade tvångsföreskrifter för en— skilda väghållare.
Är fråga om nyanläggning av enskild väg, som måste antagas bliva av betydelse för allmän samfärdsel, kan även intresset av att vägen erhåller en för denna samfärdsel lämplig sträckning tillvaratagas genom villkoren för bidragstilldelningen.
Till frågan om de närmare reglerna för dylika bidrag vilja de sakkunniga återkomma i särskilt utlåtande.
Då här talas om allmän samfärdsel, har förutsatts att den allmänhet, var- om fråga är, består av en obestämbar krets av individer, vilka måhända var för sig använda vägen endast vid ett eller annat tillfälle, eller med andra ord att samfärdseln är av icke lokal natur. Däremot har — alldeles oavsett hur uttrycket allmänneligen befaren bör tolkas vid tillämpning av olika författ- ningsbestämmelser, däri detsamma begagnas — ej åsyftats den situation att vägintressenterna själva, eller alltså, praktiskt taget, de som bo vid vägen, utgöra ett så betydande antal, att de kunna betecknas såsom en allmänhet.
1807 se 5
I detta senare fall föreligger ju icke samma skäl för det allmänna att göra sig till representant för de särskilda individernas intressen. Rätt till väg och skyldighet att deltaga i väghållning kunna här direkt tilläggas de enslkilda intressenterna. Där detta fall inträffar beträffande en väg å rena landsbygden, torde för övrigt mestadels vara fråga om gemensam utfartsväg för större bygder och fordringarna för att kunna förändra vägen till landsväg vara upp— fyllda. Inom orter, där samhällsbildning i större eller mindre mån ägt rum, finnas däremot regelmässigt vägar, vilka väl såsom delar av ortens vägnät äro av nytta för densamma i dess helhet eller en väsentlig del därav men som dock icke äga allmän vägs kännetecken, vare sig detta beror på att samhället ännu ej vuxit till härför erforderlig storlek eller att vägarna var för sig icke kunna anses nödiga för tillräckligt stor del av ortens befolkning. Det är detta slag av vägar, som, vid sidan av de allmänneligen befarna, ovan angivits va- ra av särskilt intresse för det allmänna.
Bland dessa vägar i tättöebyggda orter förekomma ofta jämväl sådana, som här betecknats såsom allmänneligen befarna, men när vägens belägenhet i en dylik ort ansetts vara en omständighet, som kan tänkas i och för sig föranleda tvingande föreskrifter, beror detta icke på vägens betydelse för den allmänna samfärdseln utan fastmer därpå att åtskilliga sådana frågor rörande fastig- hetsbildning, bebyggelse, trafik m. m., vilka på rena landsbygden till stor del kunna överlåtas åt den enskildes avgörande, i orter med sammanträngd be- folkning förr eller senare måste för upprätthållande av allmän ordning och befordran av en sund samhällsbildning underkastas ingripande från myn- dighets sida samt att därvid möjligheterna för en tillfredsställande lösning av dessa frågor i mycket bero på huru ortens vägnät från början planlagts och sedermera utbygges. Här är alltså fråga om samma allmänna intresse, som ligger till grund för lagstiftningen om planer för bebyggelsen, fastighets- bildningen m. m. dylikt.
Mot tvångsföreskrifter i väglagen för befordran av detta intresse möta icke nödvändigtvis samma betänkligheter som ovan anförts beträffande mot- svarande åtgärder för tillgodoseende av allmän samfärdsel. I nu förevarande fall är motsättningen mellan det allmänna och det enskilda intresset inga- lunda så stark. Till ej obetydlig del sammanfalla de med varandra, och ingrep- pet från det allmännas sida skulle då föranledas huvudsakligen därav att man ej kan förutsätta att de enskilda äga förmåga att rätt bedöma eller utan led- ning av det allmännas representant genomföra vad för dem i längden är tjän— ligast. Anläggning av ett för samhällsbildning lämpligt vägnät kräver fack- kunskap, och ett av oförstånd eller missriktad Sparsamhet begånget fel härutinnan kan, sedan bebyggelsen börjat ansluta till vägarna, icke så lätt rättas. I den mån ingreppet från det allmännas sida kan anses vara fördelak- tigt för de enskilda väghållarna, sakna dessa berättigade anspråk på gott- görelse för intrånget i deras handlingsfrihet, och det kan till och med anses billigt att de få bidraga till de kostnader, som åsamkas det allmänna genom dess inblandning i saken. En dylik uppfattning har kommit till uttryck i
lagstiftningen om stadsplaner m. m. dylikt. Och liksom vid denna lagstiftning skett synes man även här i viss mån kunna fordra att inom den begränsade grupp av enskilda, som närmast drager nytta av det allmännas verksamhet, individerna vidkännas jämkningar i sina privata intressen av hänsyn till det för gruppen gemensamma bästa utan att de därför behöva anses berättigade till ersättning. Var gränsen härutinnan bör dragas är en diskretionär fråga.
Beträffande vägförhållandena går det förevarande intresset i första hand ut på att de vägar, som anläggas inom en tätare bebyggd ort och kunna i märklig mån inverka på de allmänna ortsförhållandena, särskilt bebyggelsen och sättet för samfärdselns ordnande, icke måtte erhålla en olämplig sträck- ning. Men detta är blott problemets ena sida. Det är tillika av direkt intresse för det allmänna att ett lämpligt huvudvägnät verkligen kommer till stånd och vidmakthålles. Eljest skulle lätteligen förefintliga olämpliga förhållanden under långa tider bliva bestående och försöken att i en sund riktning leda utvecklingen kanske ej åstadkomma annat än att densamma avstannade.
j Det nämnda intresset tillgodoses i viss omfattning genom planlagstift- ! ningen. Väl kan näppeligen av denna lagstiftning —— i vidare mån än vad som * följer av stadgandet i 20 % stadsplanelagen rörande förbud i vissa fall mot i schaktning, fyllning m. m. inom stads— och stomplanelagda områden —— här- » ledas något rättsligt hinder för fastighetsägare att, var honom gott synes, l anlägga väg å sin fastighet eller, med vederbörande enskilda rättsägares l samtycke, över andras ägor. Men detta förhållande behöver icke innebära [ något för en god samhällsbildning vådligt, om nämligen annorledes är sörjt ! för att byggnadsverksamheten ledes i rätta banor och att lämpliga trafikleder j i mån av behov anläggas och underhållas. Så lärer kunna anses vara fallet l vad stadsplanelagda områden beträffar. Stomplan däremot kan lämna stora , delar av det område, planen avser, utan närmare reglering. Genom bygg— ; nadsplan ordnas väl bebyggelsen men planens genomförande kan i hög grad , fördröjas och annorledes motverkas av ett befintligt olämpligt vägnät, efter- I som här saknas föreskrift om skyldighet att bringa de i planen upptagna . trafiklederna till stånd. Utomplansbestämmelser äga ur förevarande synpunkt föga betydelse. Avstyckningsplan slutligen avser ju fastighetsindelningen men icke direkt bebyggelsen samt innebär lika litet som byggnadsplan någon säkerhet för att det avsedda vägnätet förverkligas. & Beträffande samtliga planer för fastighetsbildning och bebyggelse gäller, att de vid tiden för deras upprättande befintliga vägarna och byggnaderna kunna försvåra en rationell planläggning.
Det synes de sakkunniga att man kunde tilldela väglagen även den upp- gift att härutinnan i viss mån komplettera planlagstiftningen.
För det första bör man naturligtvis vid väglagstiftningen söka tillse, att de särskilda medel, denna lagstiftning ställer till enskildas förfogande i syfte att främja vägväsendets utveckling, icke kunna utnyttjas för företag, som från det allmännas synpunkt måste betecknas såsom mindre önskvärda, och således bl. a. att ej väglagens bestämmelser kunna verka i motsatt riktning mot vad
man genom planlagstiftningen avsett. Detta krav är beaktat redan av den gällande Väglagen genom dess stadgande i 9 % andra stycket, jämfört med 21 % sista stycket. Det kunde måhända förefalla, som om detta stadgande förde längre och över huvud taget förbjöde sådana väganläggningar, som där avses. Men såväl av stadgandets egen natur och det sammanhang, däri det meddelats, som ock av uttalanden under lagens förarbeten torde framgå att man avsett en tvångsföreskrift endast såtillvida, att densamma måste iakttagas vid ett i väglagens ordning företaget förfarande, ändå att sakägarna förenat sig om annat. Riktigheten av denna tolkning lärer vinna ytterligare bekräftelse därav att någon påföljd för det fall att intressenterna åsidosätta bestäm- melserna icke finnes stadgad. Då de sakkunniga i sitt förslag bibehållit dessa bestämmelser, har det skett under förutsättning att de skola förstås på nu angivet sätt.
Att ur förevarande synpunkt genom väglagen inskränka den å allmänna rättsgrunder vilande rätten att bygga väg synes nämligen icke tillrådligt. En sådan inskränkning skulle kunna innebära även en begränsning av möjlig- heterna att bebygga och annorledes utnyttja fastigheterna samt skulle därför icke gärna kunna ifrågakomma annorledes än där fullständig plan för bebyg- gandet fastställts och förbud mot olämplig byggnadsverksamhet utfärdats. Men om så skett är åter behovet av att inskränka rätten att bygga väg betyd- ligt reducerat, och med ett sådant behov lärer man, om det tillika sörjes för att lämpliga vägar komma till stånd, knappast vidare behöva räkna. För övrigt torde ett vägbyggnadsförbud av nu ifrågavarande innebörd samt de bestäm— melser, som skulle erfordras såsom komplement till detsamma, vara av den natur att spörsmålet därom tillhör planlagstiftningen och icke väglagen.
Vad man däremot genom väglagstiftningen lämpligen kan uträtta till befordran av nu ifrågavarande allmänna intresse, utöver vad hittills skett, är enligt de sakkunnigas mening att medgiva offentlig myndighet —— länsstyrel- sen —— rätt att vid behov ej mindre taga initiativet till fastställande av väg— hållningsskyldighet beträffande de Viktigare vägar, som av länsstyrelsen prövas lämpliga, än även i anslutning därtill meddela föreskrift om sättet för väghållningen samt övervaka dess utförande. Härigenom skulle man väsent— ligen nå syftet att få de i en byggnads- eller avstyckningsplan upptagna Vägarna till stånd, i den mån behov därav föreligger, och, såsom nyss berörts, skulle därmed behovet av att inskränka fastighetsägarnas av allmänna rätts— grunder följande rätt att fritt bygga väg, där sådan inskränkning över huvud taget kunde ifrågakomma, vara mycket ringa.
Ett dylikt ingripande från länsstyrelsens sida kan vara behövligt även beträffande stomplanelagda områden och utomplansområden i samhällen och framför allt i fråga om sådana delar av landsbygden, där bebyggelsen börjat ; tätna men för vilka byggnadsplan eller avstyckningsplan likväl ej upprättats. l Finnas förutsättningarna för avstyckningsplan, gäller detta dock ofta endast
smärre partier av ett tättbebyggt område, och, som bekant, kan av kostnads— skäl och andra orsaker ej sällan få anstå med upprättande av byggnadsplan
inom dylika områden. För bedömandet av vägarnas lämplighet i de fall då någon plan, upptagande trafikleder, ännu icke finnes uppgjord, förutsättes naturligtvis att länsstyrelsen planerar huru vägnätet i viktigare hänseenden, åtminstone beträffande huvudlederna, bör anläggas. En dylik vägplan kan åstadkommas vida enklare än en fullständig byggnadsplan och skulle liksom stomplan i förhållande till stadsplan kunna tjäna till att förbereda en mer ingående plan för bebyggelsen samt förhindra att vägnätet till men för det under tillblivelse varande samhället utbygges på ett olämpligt sätt, vilket för närvarande så mycket lättare kan inträffa, som ej ens det ovannämnda stad- gandet i 9 % väglagen äger tillämpning i de fall, som nu avses.
På lämpligt sätt begränsad skulle skyldigheten att fullgöra väghållningen, ehuru denna skyldighet innebär ett avsteg från principen att enskild väghåll- ning är en privat angelägenhet, kunna anses skälig med hänsyn till det all- männa intressets art och styrka. Den omständighet i och för sig att initiativet kan utgå från det allmännas representant och att denna även meddelar före— skrifter om sättet för väghållningen, lärer icke heller innebära någon synner- ligen kännbar begränsning av den frihet, som för närvarande tillkommer varje enskild intressent. Inom tättbebyggda orter torde vägintressenterna i regel utgöra ett större antal och vid sådant förhållande möjligheten för dem att i vägfrågorna uppnå full enighet vara tämligen ringa. Envar väghållnings- skyldig kan nu, så snart någon annan av dem det påfordrar, förpliktas till väghållning, och därvid skall, om plan för områdets ordnande fastställts, denna plan respekteras.
På det nu skisserade sättet skulle man alltså inom väglagens råmärken till vägintressenternas såväl som det allmännas fromma kunna åstadkomma dels ett tidigt verkande och tämligen effektivt skydd mot anläggning av vägar, som utgöra hinder för en god ordning och bebyggelse, dels plan för vägnätet i de tättbebyggda orter, där sådan plan eljest skulle saknas, dels ock en lösning av problemet huru det planerade huvudnätet av trafikleder i dylika orter eller inom områden under byggnadsplan, avstyckningsplan eller stomplan skall även i brist på enskilt initiativ bliva i mån av behov förverkligat. Denna metod att tillgodose samhällsintresset av de ifrågavarande vägarna i tättbe- byggda orter synes, på sätt nedan skall utvecklas, även underlätta lösningen av övriga med väghållningen beträffande dessa vägar förbundna särskilda frågor.
Ovan har förutsatts att det allmännas intresse av enskilda vägar företrädes närmast av staten själv och i vissa fall möjligen distrikten för allmän väghåll- ning. Skulle emellertid anses att även kommuner eller samhällen här äga en uppgift, bringas spörsmålen lätt i ett helt nytt läge.
Förespråkare för en sådan mening hava ingalunda saknats och onekligen ligger det nära till hands att ifrågasätta en kommunal väghållning beträffande de enskilda vägar, som faktiskt bilda ett mellanting mellan allmänna och enskilda. Övergången från enskild till allmän väghållning kunde tyckas däri- genom bliva mindre skarp och bättre motsvara de verkliga förhållandena.
Systemet med kommunvägar äger anknytning i den äldre rättens sockenvägar och i den inledningsvis omförmälda, i vissa landsdelar förr vanliga praxis att genom kommunala beslut övertaga enskilda vägar till allmänt underhåll av socknens alla fastighetsägare.
För våra grannländers väglagstiftning är systemet med en dylik gradvis skeende övergång ej heller främmande. I Danmark hållas landsvägarna av amtsrådskretsarna samt övriga allmänna vägar, de 5. k. bivägarna, av socken— kommunerna, i vissa fall med bidrag från en av amtsrådet disponerad fond, medan privat väg hålles av dem, som närmast draga nytta av vägen. Enligt den norska lagen bekostas huvudväg i regel av staten eller av fylkeskommunen samt bygdeväg av häradskommunen eller socknen med eller utan statsbidrag, under det att privata vägar underhållas av intressenterna. Finsk lag stadgar att landsväg skall hållas av statsmedel, kommunalväg av kommunen, byväg av dem, som regelbundet begagna vägen såsom körväg eller eljest draga nytta därav, samt ägoväg av de fastigheter, som hava varaktig nytta av vägen, dock att statsbidrag kunna utgå både till kommunalväg och byväg.
Kommuners delaktighet i enskild väghållning kan tänkas förverkligad på olika sätt. Man kan, såsom för närvarande sker, låta sig nöja med den möj— lighet som helt vid sidan om väglagstiftningen står landsting och primärkom— muner till buds att, där vägen är av intresse för kommunen såsom sådan, lämna frivilliga bidrag och för desamma betinga sig de villkor, som äro erforderliga för tillgodoseende av kommunens intresse. Ej sällan förekommer att städer och stadsliknande samhällen sålunda frivilligt övertaga enskild väghållning inom sina områden eller att landsting eller andra kommuner lämna penningbidrag till enskilda vägföretag. Men om statsmakterna anse kommunerna i vissa fall skola bidraga, torde skyldighet böra stadgas i sådant hänseende. Saken kunde i så fall möjligen ordnas genom att kommunen betraktades såsom vägintressent, även där den själv ej äger någon fastighet, för vilken vägen är av nytta. En ytterligare möjlighet är att inrätta vägdi— strikt, bestående av kommuner.
Under förarbetena till den gällande enskilda väglagen upptogs frågan om kommuners deltagande i väghållning. Departementschefen, i likhet med väg- kommissionen, avvisade tanken på att genom lagstiftning inrätta en dylik vägtyp med halvofficiell ställning och åberopade därvid att avgörandet av frågan i vad mån det allmänna skulle deltaga näppeligen borde ske vid för- rättning enligt enskilda väglagen och ej heller borde hänskjutas till dom- stolarna, vilka blivit befriade från befattning med likartade frågor beträffande allmän väg, samt att alltså ett nytt rättsinstitut av det ifrågavarande slaget skulle kräva sin särskilda organisation och reglering ävensom att tillräckliga skäl ej syntes föreligga att skrida till en dylik lagstiftning och därmed i en utsträckning, som vore tämligen svårbedömlig, belasta landstingen eller primärkommunerna med nya krävande uppgifter.
Ser man, såsom de sakkunniga här gjort, förevarande spörsmål närmast ur synpunkten hur det allmänna bör bevaka sina intressen, där dessa i fråga om
vissa vägtyper nått en tillräcklig styrka för att motivera ett ingripande, bör först framhållas, att det behov av statlig kontroll över väghållning, som i vissa fall onekligen föreligger, icke skulle elimineras genom att kommuner bereddes inflytande å densamma. Frågorna hur den allmänna samfärdseln skall till- godoses med vägar och hur planerna för samhällsbildning skola upprättas och realiseras hava ju icke ansetts kunna överlåtas åt endast kommunala organs avgöranden. Ej heller torde kunna påvisas några specifikt kommunala intressen av enskild väghållning vid sidan av de ifrågavarande allmänna intressena. De skäl, som möjligen kunde föranleda att å kommuner lagstiftningsvis lägga en uppgift beträffande sådan väghållning, torde därför huvudsakligen vara att söka på den ekonomiska sidan av saken, eller med andra ord därutinnan att kommunen ansåges närmare än staten själv att gälda bidrag, som rättvisligen eller billigtvis borde utgå av allmänna medel. Men skall över huvud taget en kommun såsom sådan, d. v. s. ej blott där densamma är ägare till någon av de av vägen berörda fastigheterna, förpliktas bidraga till enskild väghållning, lärer kommunen även böra ombesörja arbetet. Föga lämpligt synes nämligen vara att samordna kommunen med de enskilda väghållarna, ålägga kommunen en viss andel i kostnaderna eller visst bestämt bidragsbelopp och i mot— svarande mån begränsa dess inflytande på vägfrågorna av hänsyn till övriga väghållares enskilda intressen. Det vore måhända också förenat med viss svårighet att finna en lämplig form för prövning i ett sammanhang av de enskilda väghållarnas och kommunens bidragsskyldighet. Den nuvarande ord- ningen för frågornas avgörande vore i varje fall, såsom i nyss återgivna anförande påpekats, icke väl ägnad härför.
Beträffande de för fastigheter i tättbebyggd ort gemensamma vägarna kunde möjligen finnas vissa orsaker att å den kommunala samhällsbildning, som här närmast kan sägas representera det med dessa vägar förbundna all— männa intresset, lägga skyldighet att bidraga till väghållningen och därför även ombesörja arbetet. Särskilt skulle man kunna tänka sig att ett samhälle, varest den tättbebyggda orten är belägen, på nyssnämnt sätt övertoge väg- hållningen i fråga, såsom ju ock emellanåt genom godvilliga uppgörelser sker.
En sådan utvidgning av samhällens skyldighet med avseende å hållandet av trafikleder synes dock knappast behövlig eller tillrådlig. Det ifrågavarande samhällsintresset torde i regel, med bibehållande av intresseprincipen, kunna i tillräcklig grad tillgodoses utan någon olägenhet för dem, som komma i fråga såsom enskilda väghållare. Väghållningsskyldigheten skulle, om den lades på samhällena, i själva verket innebära en påbyggnad å gatuhållningsskyldig- heten, vars omfattning regleras av stadsplanelagstiftningen och nyligen varit föremål för statsmakternas prövning och som i många fall, redan sådan som den är, ställer höga krav å vederbörande samhälle. Visserligen skulle sam- hället kunna berättigas att av de av vägarna närmast intresserade enskilda uttaga särskild avgift till täckning av väghållningskostnaderna, men då med- förde överflyttningen av väghållningen till samhället icke stor skillnad, efter- som statlig kontroll likväl erfordras. Härtill kommer att i många tättbebyggda
orter på landet icke bildats något samhälle i rättslig mening och att således den här ifrågasatta utvägen ingalunda alltid skulle stå till buds.
Skyldighet för landskommunerna att deltaga i enskild väghållning skulle väl, om man godkänner vad ovan anförts om det sätt, på vilket deras med— verkan i så fall skulle lämnas, utformas sålunda att kommunen skulle om— besörja och eventuellt i förening med vissa enskilda rättssubjekt bekosta väghållning beträffande vägar, vilka äro av nytta för samfärdseln inom kom- munen i dess helhet eller en väsentlig del av densamma men dock icke kunna anses såsom nödiga för allmänna samfärdseln. Förmodligen skulle då i praxis åtskilliga vägar av sådan betydelse, att de för närvarande anses kunna intagas till allmänt underhåll, komma att behandlas såsom kommunvägar. I övrigt skulle dessa tydligen oftast vara av det slag, som här ovan betecknats såsom allmänneligen befarna, men de med denna vägtyp förbundna särskilda spörs— målen skulle dock ej härigenom få någon fullständig lösning, enär dels, så- som nämnt, behovet av den statliga kontrollen återstode och dels åtskilliga allmänneligen befarna Vägar eller vägsträckor icke skulle kunna hänföras till kommunvägarna. Dessutom torde man kunna förutse att kommunerna snart nog skulle kräva statsbidrag och att dessa krav, med hänsyn till den statliga övervakningen och den betydelse ifrågavarande väghållning skulle äga för den allmänna samfärdseln, icke i längden skulle kunna avvisas. Syftet med den kommunala väghållningen skulle därigenom förfelas, och man skulle vara tillbaka vid det system med små vägdistrikt, vilket man nyligen på goda grunder övergivit. Den dubbelorganisation av allmän väghållning, som i realiteten bleve följden, skulle vara tämligen meningslös och orsaka ökade förvaltningskostnader och ett invecklat bidragssystem.
På nu anförda grunder anse de sakkunniga att kommuner och samhällen icke böra förpliktas vare sig att ombesörja enskild väghållning eller att bidraga till kostnaderna härför, varemot det naturligtvis liksom hittills bör stå dem öppet att, i den mån det är förenligt med kommunallagarnas prin— ciper, i särskilda fall lämna dylika bidrag, kanske t. o. in. helt övertaga väg— hållningen. Till förekommande av missuppfattning må framhållas, att de sakkunniga icke i detta sammanhang under uttrycket kommun inbegripa väg- distrikten. Fråga huruvida dessa böra anses äga att ekonomiskt understödja enskild väghållning har ju vid åtskilliga tillfällen förevarit men av stats- makterna besvarats nekande, en ståndpunkt som enligt de sakkunnigas mening bör vidhållas med hänsyn till vägdistriktens specifika uppgift och risken att eljest staten genom sina bidrag till distrikten, t. ex. skatteutjämningsbidrag, kan komma att drabbas av kostnader för enskild väghållning i en icke avsedd ordning och utsträckning.
Såsom ovan antytts är det ej blott i förhållande till det allmänna som de för fastigheterna i tätare bebyggt område gemensamma vägarna intaga en särställning. Även då det gäller den rättsliga regleringen av konflikter mellan
enskilda vägintressen bliva de principiella utgångspunkterna i viss mån andra och sakläget över huvud taget olikartat beträffande nämnda vägar. Under- sökningen kommer därför här att i första hand avse vad man kan kalla vanliga enskilda vägar — under vilket uttryck i detta sammanhang av ovan anförda skäl inbegripas även de allmänneligen befarna vägarna — varefter de sak— kunniga skola upptaga frågan i vad mån de allmänna reglerna böra modi- fieras vid sin tillämpning å omförmälda vägar i tättbebyggda orter.
2. Vanliga enskilda vägar. Vägintressenterna.
Vid anmälan i statsrådet år 1899 av lagbyråns förslag, som avsåg under- hållet av utfartsvägar, yttrade departementschefen att grundsatsen att utfarts- väg skulle underhållas av dem, som därav betjänade sig, syntes vid sin till- lämpning böra erhålla någon begränsning; ett blott mer eller mindre tillfälligt nyttjande av en väg kunde icke grundlägga skyldighet att deltaga i dess under- håll; den önskliga begränsningen vunnes, om ifrågavarande skyldighet gjordes beroende av vägens varaktiga nytta och nödvändighet för begagnandet av viss egendom; i främsta rummet komme därvid i betraktande den fasta egen- domen med vad därtill enligt lag ansåges höra, men hänsyn måste även tagas till sådan egendom, som, utan att enligt lag vara eller tillhöra fast egendom, j naturligen sammanhängde med fastighet och tydligen borde med fastighet ! likställas, såsom förhållandet vore med gruvor, bergverk, vattenverk samt 1 fabriker och därmed jämförliga inrättningar, ändå att äganderätt till grunden * icke med dem vore förenad. När sedermera det i vissa delar omarbetade i väglagsförslaget, avseende även vägbyggnadsskyldighetens reglering, år 1906 förelades Kungl. Maj:t, tillades av dåvarande departementschefen beträffande nu förevarande fråga, att icke det mer eller mindre tillfälliga eller personliga begagnandet av en väg utan dennas varaktiga nytta och behövlighet för viss egendom skulle vara bestämmande för väghållningsskyldigheten, som sålunda hänförde sig till själva egendomen och hade karaktär av ett därå vilande reellt onus.
I förslaget var ock infört det sedermera i lagarna för deras tillämpning stadgade villkoret att vägen skall vara av stadigvarande nytta för den ifråga- varande egendomen. Tvångsrätt till väg tillkom först i anledning av de inom högsta domstolen vid lagförslagets granskning framställda anmärkningarna.
Enligt vägkommissionens år 1922 avgivna förslag till lag om tillfällig väg för visst ändamål (utnyttjande av fastighets naturtillgångar) skulle rätten till tillfällig väg tillkomma endast fastigheter. Vissa önskemål hade, enligt kom- missionen, uttalats att dylik rätt borde anordnas såsom nyttjanderätt, gällande till förmån för envar, som hade behov att för tillgodogörande av viss fastig- hets naturprodukter forsla dylika över annan fastighet, men kommissionen tog avstånd härifrån under anförande, att ett konsekvent genomförande av en sådan ståndpunkt skulle innebära att den, som t. ex. fått upplåtelse av skogsavverkningsrätt, skulle äga tilltvinga sig erforderlig väg för virkets ut-
drivning jämväl över den fastighet, där avverkningen ägde rum, ehuru i fall av angivna beskaffenhet frågan om rätt till väg uppenbarligen borde regleras genom avtal i samband med skogsavverkningsrättens upplåtande och icke genom tvångslagstiftning. Kommissionen framhöll därjämte att, om vägrätt tillerkändes fastighetsägaren, den som ärnade förvärva sig rätt att tillgodo- göra sig fastighets naturtillgångar, hade möjlighet att genom avtal med ägaren tillförbinda denne att påfordra upplåtande av för ändamålet erforderlig väg över annan fastighet.
Även då man sålunda på vissa håll i samband med sistnämnda lagförslag ifrågasatt en rent personlig rättighet, var dock syftet härmed att möjliggöra utnyttjande av fastighets naturtillgångar.
Ett steg vidare går däremot 1929 års vägsakkunnigas förslag till lag om rätt att med motorfordon befara enskild väg. Ovan har berörts, hurusom vid avgivandet av detta förslag förutsatts att, där fråga ej är om vägar av be- tydelse för allmänna samfärdseln, länsstyrelsen normalt skulle förbjuda allmän trafik å vägen, då väghållaren så begärde. Men förslaget innehåller tillika en bestämmelse att länsstyrelsen skulle, om förbud utfärdats, kunna meddela viss person tillstånd att för viss resa eller under viss tid eller tills vidare få med motorfordon befara vägen, i vilket fall länsstyrelsen skulle kunna ålägga denne person ersättningsskyldighet gentemot väghållaren. Emellertid skulle enligt förslaget möjlighet att medge dylikt tillstånd vara beroende av att sådant erfordrades för beredande av utfartsväg eller att andra särskilda omständigheter förelåge. Så långt som till att medge, att i regel ett rent personligt vägbehov skulle kunna tillgodoses tvångsvis, syftar alltså ej heller detta lagförslag, som dock avser endast begagnandet av' befintlig väg och enligt vilket tillståndet skulle te sig blott som dispens från ett av länsstyrelsen meddelat förbud samt icke medföra någon skyldighet för väg- ägaren att tillhandahålla vägen.
För att kunna medgiva enskilda rättssubjekt tvångsrätt till väg eller till förmån för dem stadga väghållningsskyldighet, vilken icke följer av allmänna rättsgrunder, bör enligt de sakkunnigas mening förutsättas, att det sålunda gynnade enskilda intresset uppbäres av ett ej obetydligt allmänt sådant. Så torde i stort sett kunna anses vara förhållandet beträffande vägar av vikt för fastigheter, med hänsyn till den stora betydelse fastigheterna äga för folk— försörjningen ej blott genom sina naturtillgångar utan även såsom tomtplatser för bostadsändamål och för industriella och andra för näringarnas förkovran nyttiga anläggningar. Något motsvarande gäller däremot i regel icke om personliga vägbehov, där dessa ej täckas av det berörda fastighetsintresset och ej heller delas av så många, att allmän samfärdsel är i fråga. I allmänhet torde icke föreligga större skäl att berättiga en enskild person att tvångsvis tillgodose sitt intresse att begagna annans mark för trafik än att medge honom tvångsrätt att nyttja annans egendom för tillfredsställande av varjehanda andra privata intressen. Endast där behovet av en sådan rätt uppnår den styrka att en nödsituation föreligger, medges rättigheten enligt allmänna
rättsgrundsatser och vad angår vägbehov må härutinnan erinras om förut- nämnda regler i vägtrafikstadgan, vilka torde kunna tillämpas även å annan körtrafik än med motorfordon. Ett eller annat undantag från denna regel om personliga vägbehov kan tänkas, men då torde vara fråga om en näring eller annan verksamhet, som i anledning av sin allmänna betydelse göres till föremål för särskild lagstiftning, i vilket fall vägfrågorna lämpligen regleras i sammanhang därmed (jfr flottningslagen). Att helt överlåta åt lagtillämparen att pröva det bakomliggande allmänna intressets art och vikt, skulle icke stå väl tillsammans med det noggranna angivande av ifrågakommande intressen, som vid expropriationslagstiftningen ansetts erforderligt att verkställa i själva lagen.
Även om väglagen icke medger tvångsrätt till väg för främjande av in- tressen, som ej äro knutna till fastighet och vissa anläggningar därå, kunde dock måhända tyckas att man till befordran av lagens syfte kunde stadga skyldighet även för egendom av annat slag att deltaga i eller bidraga till väg— hållning eller ålägga enskilda personer sådan skyldighet oberoende av om de äga eller bruka väghållningsskyldig egendom. Väl kan icke skyldigheten gärna föreligga, där ej rätt att begagna vägen är förhanden, men vägrätten behöver icke nödvändigtvis grunda sig på väglagens bestämmelser. Med den utvidgning av fastighetsbegreppet, som i väglagen skett och enligt de sak- kunnigas nedan kommenterade förslag skulle ytterligare ökas, torde man emellertid i förevarande sammanhang kunna bortse från möjligheten att väg— rätt tillkommer annan egendom än »fastighet». Vad åter angår rent person- liga vägrätter, så torde, om vägrätten grundas på specialstadgande i annan lag eller på privat avtal, ersättningsfrågans reglering kunna överlåtas åt denna andra lag respektive åt kontrahenterna vid avtalet. Det återstår således det fall att en person utan att äga vägrätt faktiskt begagnar annans väg och att vägens ägare fordrar att den förre övertager andel i väghållningsbördan eller gäldar ersättning med periodiska avgifter eller dylikt. Enär man icke torde härvidlag såsom i viss mån beträffande fastighet hava möjlighet att objektivt bedöma vederbörandes framtida nytta eller bruk av vägen, skulle hans skyldig- het att i fortsättningen bidraga till väghållningen bliva beroende av att vägen alltjämt begagnas av honom, men en sådan bidragsplikt behöver icke stadgas, enär den praktiskt sett följer redan av det av vägägaren uppställda villkoret för vägrätten. Ej heller kunna regler givas för bidragsskyldighetens omfatt- ning eller ordningen för dess närmare bestämmande, ty bristen på tvångsrätt till väg medför att vägägaren ensam avgör frågan om ersättningens storlek.
Om således någon splittring av vägintressentbegreppet ej anses böra äga rum, utan detta kan bibehållas enhetligt och i huvudsak på samma sätt som i gällande lag, måste dock såsom nyss antytts ifrågasättas, huruvida icke lagen härutinnan dragit gränsen något väl snävt. Bland de särskilda anlägg- ningar å fastighet, som enligt lagen skola likställas med sådan, kunde upp- tagas även byggnad å ofri grund, ändå att den icke är jämförlig med fabrik, utan användes t. ex. till bostad, handelslokal, hotell eller nöjesetablissemang.
Behov av en dylik utvidgning av intressentbegreppet lärer otvivelaktigt före- ligga i åtskilliga fall. Så t. ex. har flerstädes bebyggelsen till stor del skett utan att husägarna förvärvat äganderätt till grunden, och ehuru detta för— hållande visserligen torde vara vanligast inom stadsplanelagda områden (tomträtter), förekommer det i ej ringa utsträckning jämväl i orter, beträffande vilka väglagen skulle vara tillämplig, t. ex. å allmänningar. Frågan, huruvida byggnad å ofri grund bör likställas med fastighet, kan få betydelse vad angår vägrätten särskilt i fall, där fastighetsägarens och byggnadsägarens intressen divergera, såsom t. ex. kan vara förhållandet där den senare begär väg över fastighetens egen mark, men i allmänhet torde spörsmålet huvudsakligen komma att angå skyldigheten att deltaga i eller bidraga till väghållningen. Är vägen icke av nytta för den ifrågavarande fastigheten annorledes än såsom väg för byggnaden, måste fall kunna föreligga, där skyldighet av nämnda slag i förhållande till andra intressenter snarare bör åläggas byggnaden än fastig- heten själv.
Vad nyss sagts om byggnad å ofri grund kan emellertid icke gälla alla sådana byggnader. Om ock, såsom nedan skall utvecklas, bestämmelsen att vägbehovet skall vara stadigvarande enligt de sakkunnigas mening icke be- höver upprätthållas, torde emellertid den egendom, som skall anses såsom vägintressent, böra äga viss varaktighet. Även åtskilliga andra omständig— heter, som svårligen alla kunna förutses vid lagstiftningen, måste här kunna inverka, och frågan synes därför lämpligen få bero på en prövning från fall till fall. Detta torde få anses gälla icke blott byggnad å ofri grund utan, bortsett från gruva, även de industriella anläggningar, lagen anger. Därmed komme man nära den tankegång, som fått uttryck i 1929 års vägsakkunnigas förslag, ehuru man för den fria prövningen dragit en gräns, som ej får över- skridas. I förhållande till den nuvarande regeln skulle visserligen den här föreslagna i något högre grad bereda rum för ojämnhet i lagtillämpningen och för uppkomsten av tvisteämnen, men denna olägenhet torde icke bliva mycket kännbar och lärer därför kunna anses mer än väl uppvägd av den större smidighet och förmåga till anpassning efter skiftande förhållanden, som skulle möjliggöras. Det må tilläggas att den gällande lagens regel i ämnet, oaktat densamma enligt de sakkunnigas åsikt för starkt binder lagtillämparens händer, dock icke utgör en för alla fall otvetydig norm för avgörandet.
Å andra sidan synes lagen onödigtvis utvidga intressentbegreppet, då de uppräknade anläggningarna jämställas med fastighet, även där de äro i samma ägares hand som den fastighet, därå de äro belägna. Vad angår gruva torde visserligen en sådan regel kunna anses lämplig med hänsyn bl. a. till gruv— rättens speciella natur men i övrigt förefaller det, åtminstone om nyttjande— rättsförhållandena icke spela någon roll för frågan, knappast tillräckligt motiverat att vissa av fastighetsägarens anläggningar å egendomen skola be— traktas såsom vägintressenter vid sidan av fastigheten i övrigt.
Att, med avseende å spörsmålet till vilken egendom vägrätten eller väg— hållningsskyldigheten skall hänföras, med fastighet jämställa viss del av en
sådan, d. v. s. visst område av ägovidden, torde svårligen låta sig göra utom måhända för det fall, att fastighetsägarna äro flera med var sin ideella, för sig realiserbara andel samt fastigheten sämjedelats mellan ägarna, så att det är möjligt att bestämma vägens betydelse för varje särskild sådan andel.
Förutsättningar och villkor för vågrätt. Det av lagen för inträde av vägrätt uppställda kravet, att vägen skall vara av synnerlig vikt för fastighetens ändamålsenliga brukande, har på vissa håll ansetts för starkt begränsa möjligheterna att tillgodose vägintresset. Emel— lertid torde man därvid vanligen hava utgått från en tolkning av uttryckets innebörd, som enligt de sakkunnigas mening är onödigt sträng och som icke äger stöd i domstolarnas tillämpning av lagen. Bestämmelsen torde icke böra förstås så, att tvångsrätt till väg är utesluten endast därför att vägens bety— delse icke kan hänföras till varje del av fastigheten eller till alla de sätt, på vilka densamma utnyttjas. Lagens fastighetsbegrepp är ju i fråga om verk- j liga fastigheter icke inskränkt med hänsyn till fastigheternas storlek, värde ? eller användning, och den omständighet att ett markområde, som väl skulle kunnat vara en för sig bestående fastighet, i verkligheten utgör blott en del av en sådan, synes därför icke böra anses hindra att behovet av väg för detta l områdes utnyttjande tillgodoses i den av lagen stadgade ordningen. En annan » sak är att, såsom ovan på tal om vägintressentbegreppet framhållits, vägrätten j ej kan upplåtas för endast fastighetsdelen utan måste tillerkännas fastigheten ! i dess helhet. Att vissa angivna slag av industriella anläggningar jämställas 1 med fastighet och att detta sker, evad de tillhöra fastighetsägaren eller ej, j kan väl vara ägnat att föranleda den tolkning att vågrätt icke medges för väg- y behov, hänförligt blott till annat slag av jordägaren tillhörig anläggning å fastigheten, men en sådan tolkning torde näppeligen vara avsedd och synes alltför mycket inskränka tillämpligheten av bestämmelserna om vägrätt. Då 5 de sakkunniga i fråga om vägintressentbegreppet förorda möjlighet att med i fastighet likställa vissa anläggningar, tillhöriga annan än jordägaren, är : meningen att även om äganderätten till anläggningar av dylikt slag är förenad * med äganderätten till grunden, deras vägbehov bör kunna tillgodoses med vågrätt. Skillnaden är blott att i sistnämnda fall vägrätten upplåtes för den fasta egendomen, medan den eljest tillkommer anläggningen såsom sådan.
Förutsättningarna för vågrätt brista icke nödvändigtvis därför att fastig- heten redan äger tillgång till annan väg för samma ändamål, som den ifråga- varande vägen skulle fylla. Under förarbetena till gällande lag påpekades, att i rättspraxis den omständighet att fastigheten har väg ej ansetts utesluta att ny väg betraktas såsom varande av synnerlig vikt för fastighetens ändamåls- enliga brukande.
J ämväl i fråga om stadgandet att vågrätt är utesluten, därest märkligt men skulle därav tillskyndas den fastighet, vars mark eller väg skulle tagas i an— språk, har stundom gjorts gällande att lagen uppställer för stränga krav för inträde av vågrätt. Med hänsyn till arten av de intressen, som här stå emot
varandra, lärer emellertid enligt allmänna rättsgrundsatser böra fordras att det av dem, som genom tvångsrätten skulle främjas på det andras bekostnad, betydligt överväger det senare. Möjligen kunde ifrågasättas att tillmäta av— görande betydelse endast åt storleken av denna övervikt. En sådan jäm- förelse mellan intressena blir naturligtvis av betydelse i tveksamma fall och för frågan hur väg skall läggas, där flera sträckningar äro möjliga, men ensamt för sig utslagsgivande synes dock förhållandet mellan intressenas styrka icke böra vara. De sakkunniga anse den gällande lagens ståndpunkt i frågan riktig; tvångsrätt till våg torde icke kunna anses motiverad vare sig av ett blott ringa intresse av vägen eller i fall där märkligt men genom vägrätten skulle tillskyndas annan egendom. Det torde jämförelsevis sällan inträffa, att man på grund av bestämmelsen om märkligt men måste helt avstå från vägrätts- upplåtelse; i regel lärer denna bestämmelse på sin höjd leda till att vågrätts- upplåtelsen får ett annat innehåll än sökanden yrkat.
Med hänsyn till innehållet i lagens 1 & torde tvångsrätt till våg icke kunna upplåtas för fastighet, med mindre vågen kan anses vara av stadigvarande nytta såsom farväg för fastigheten.
Kravet att vägbehovet skall avse farväg, d. v. s. väg för körtrafik, har sitt upphov däri, att de ursprungliga lagförslagen avsågo endast väghållningsskyl- dighet samt att en vägs begagnande allenast såsom gångväg ansågs icke bei tinga något underhåll och alltså ej heller någon underhållsskyldighet (prop. 1907 nr 88 sid. 73). Under förarbetena till 1926 års lag framställdes från vissa håll önskemål att lagen måtte medge även rätt till gångväg, därvid an— fördes att på många trakter, i synnerhet i närheten av järnvägsstation, indu— striell anläggning eller dylikt, förelåge ett trängande behov av sådan rätt. Vägkommissionen ansåg sig emellertid icke böra föreslå stadgande i väglagen rörande rätt till annan väg än farväg samt åberopade därvid i huvudsak föl- jande: Tillräckliga skäl förelåge icke att begränsa rätt till gångväg utöver vad som skett genom 24 kap. 11 % strafflagen; införandet av ett legalt väg- servitut i förevarande avseende skulle därför hänföra sig allenast till sådan mark, som omförmäles i nämnda lagrum; något större behov av en dylik lag- stiftning syntes icke förefinnas och lagstiftningen skulle i allt fall allenast undantagsvis bereda möjlighet för fastighet att erhålla gångväg över annans mark, enär jämväl med avseende å ifrågavarande servitut den principiella fordran syntes böra uppställas att vägen skall vara av synnerlig vikt för fastig- hetens ändamålsenliga brukande; stor varsamhet borde iakttagas vid införande av nya tvångsrätter till förmån för enskilda; vad anginge rid— eller cykelväg syntes än mindre finnas anledning att öppna möjlighet att taga annans mark i anspråk.
Med de sakkunnigas ovan angivna mening rörande den omfattning, i vilken det är lovligt för envar att begagna enskild väg eller färdas över annan mark än väg, måste visserligen i regel behovet av vågrätt för gångtrafik och därmed jämförliga färdsätt, eller alltså särskilt cykelåkning, vara tämligen ringa. Men denna regel saknar ingalunda undantag. J ämväl för dylik trafik kan det vara
erforderligt att bana stig eller eljest verkställa vissa anläggningar eller åt- gärder — en öppning i ett stängsel, en trappa i brant terräng, en bro över ett vattendrag m. m. —, vilka icke utan jordägarens lov eller särskild vågrätt kunna lagligen vidtagas. Under Vissa omständigheter kan gångväg vara av synnerlig vikt för en egendom. Behovet av gångväg kan ock avse sådan mark, som sägs i nyssberörda lagrum i strafflagen. Gångvägen kan vara egendomens enda utfartsväg i vissa fall, såsom t. ex. där terrängförhållandena praktiskt taget omöjliggöra anläggning av körväg eller där kostnaderna för en sådan dock skulle bliva orimligt höga. Den omständighet att körväg ej kan an- läggas till ett område behöver icke nödvändigtvis hindra att området får bilda egen fastighet och naturligtvis än mindre att området blir bebyggt. Även där annan kommunikationsled till området finnes, körväg eller vatten- väg, kan en särskild gångväg, t. ex. väg ledande över en gångbro från en holme, vara av stor betydelse. Särskilt i fall, då en dylik gångväg redan finnes och begagnas för viss egendom, måste det kunna innebära en kännbar olägenhet vid egendomens brukande, om vägmarkens ägare medelst stängsel eller dylikt förhindrar trafiken. Även om man i vissa fall kunde anse begag- nandet av vägen skapa ett slags besittningsförhållande, kan ju i brist på verklig vågrätt möjligheten att nyttja vägen icke tryggas.
Då det sålunda icke är uteslutet, att behovet av väg för gångtrafik och därmed jämförligt färdsätt kan uppnå den styrka, som lagen fordrar för in- träde av vågrätt, samt gångväg icke gärna kan orsaka större intrång än far— väg, torde lagens begränsning av vägrätten till att avse sistnämnda slag av väg ej böra bibehållas. Det synes icke befogat att i fall, där vågrätt eljest skulle föreligga, denna uteslutes endast därför att vägen till följd av natur— förhållandena och dylika omständigheter icke kan anläggas för körtrafik. Rätt till gångväg synes vidare i vissa fall kunna vara av värde, där vågrätt eljest måste vägras endast på den grund att körtrafik i motsats till blott gångtrafik skulle innebära märkligt men för den tjänande fastigheten. Där vågen behövs endast för gångtrafik, synes för övrigt en till sådan trafik begränsad vågrätt kunna ifrågakomma, även om varken faktiska eller rättsliga hinder möta mot farväg.
Till förekommande av att bestämmelser i väglagen om rätt'till gångväg skola föranleda till antagande att, där sådan rätt ej upplåtits, varje beträ- dande av annans mark eller väg utan särskilt tillstånd skulle vara rättsstridigt, torde nämnda bestämmelser lämpligen kunna kompletteras med en uttrycklig förklaring att genom dem ej göres inskränkning i den omfattning, vari det enligt allmänna rättsgrundsatser är lovligt att taga väg över annans mark eller begagna annans väg.
Med kravet att nyttan av vägen skall vara stadigvarande, vilket väl får anses gälla även den högre grad av nytta, som i vissa fall'fordras, synes ur— sprungligen avsetts huvudsakligen att markera skillnaden mellan vägar av rent personligt intresse och vägar av nytta för viss egendom: såsom ett känne- tecken på de förra angavs vid tillkomsten av 1907 års lag vägbehovets till- fälliga natur. Emellertid kan det tydligen förekomma att även ett tillfälligt
vägbehov är hänförligt till en fastighet. Särskilt inträffar detta, då fråga är om skogsavverkning eller annat tillfälligt utnyttjande av naturtillgångar å visst område av fastighet samt dennas ordinarie vägar ej äro tillräckliga för utforslingen av alstren. Stadgandet, att nyttan av vägen skall vara stadig— varande, har ansetts utgöra hinder för att medge vågrätt för ett sådant mer tillfälligt vägbehov.
Ovan har erinrats att riksdagen i skrivelse år 1912 begärde utredning rörande lagändring i förevarande punkt samt att i anledning därav vägkom- missionen utarbetade förslag till lag om tillfällig väg för visst ändamål, vilket förslag dock icke framlagts för riksdagen. En sammanfattning av innehållet i de yttranden, som avgåvos över nämnda riksdagsskrivelse, återfinnes i bilaga 2 till statens offentliga utredningar 1923: 13.
Principiellt synes det för frågan om tvångsrätt till väg, sådant de sak— kunniga uppfatta syftet med denna rättighet, icke kunna anses vara av av— görande betydelse, huruvida vägbehovet är stadigvarande eller tillfälligt. Huvudvikten torde ligga därå att behovet kan hänföras till egendomen själv och är av tillräcklig styrka. Naturligtvis är detta oftare förhållandet i fråga om ett stadigvarande vägbehov, men även ett tillfälligt sådant kan härutinnan fylla måttet. Skillnaden mellan stadigvarande och tillfälliga vägbehov är för övrigt ej sällan tämligen obestämd. Ett med tidsintervaller återkommande men för varje gång blott kortvarigt behov av väg kan i vissa fall betraktas såsom stadigvarande, i andra såsom tillfälligt, beroende på den grad av viss- het, med vilken dess återkomst kan beräknas, och längden av de antagliga mellantiderna m. 111. Vad som förmodats vara ett konstant, varaktigt vägbehov kan av allehanda orsaker visa sig hava varit av blott tillfällig natur.
De för fastigheter och därmed jämställbar egendom uppkommande tillfäl— liga vågbehoven äro icke inskränkta till de ovannämnda typfallen. Sådant behov kan föreligga t. ex. för att till ett byggnads- eller jordförbättringsarbete hämta varor från plats, till vilken stadigvarande vägförbindelse med fastig- heten ej erfordras, eller då en industriell inrättning har att leverera sina pro- dukter å viss plats under en måhända ganska. lång men dock ej obegränsad tid, eller då en fastighets ordinarie vägförbindelse tillfälligt är oframkomlig på grund av naturhändelse eller ombyggnad av vägen. Vägbehovet kan här såväl som eljest avse nyanläggning av väg eller begagnande av befintlig sådan.
Man lärer icke kunna utgå ifrån att ett tillfälligt vägbehov alltid kan till- fredsställas utan legal vågrätt. Erfarenheten bestyrker att oginhet eller vin— ningslystnad stundom omöjliggöra ett avtalsmässigt ordnande av saken på antagbara villkor. Särskilt sedan numera timmertransporterna i allt större omfattning verkställas med lastbilar, kan det ej vara tillräckligt att beträf- fande utfraktningen av skogsprodukter hänvisa till lovligheten för envar att färdas över ägor, som icke kunna skadas av trafiken. Verklig vägröjning tarvas oftast för dylika transporter, där väg ej finnes, och sådan åtgärd kan
naturligtvis icke vara lovlig med mindre rätt därtill förvärvats. Begagnas åter befintlig väg, kan trafiken med laga verkan förbjudas av vägägaren.
Det förfarande, som erfordras för fastställelse av vågrätt och villkoren för densamma, kan med hänsyn till rättssäkerhetens krav icke göras hur summa— riskt som helst, varför proceduren möjligen i vissa fall, såsom där vägbehovet är mycket kortvarigt, torde komma att te sig jämförelsevis omständlig. Men häri kan dock ej ligga något skäl att utesluta vågrätt. Blotta möjligheten att tvångsvis erhålla sådan rått lärer för övrigt underlätta tillkomsten av upp— görelse i godo på rimliga villkor.
Det har påståtts, att stadganden om vågrätt för tillfälliga behov skulle kunna verka i motsatt riktning mot syftet därmed, i det dylika stadganden skulle kunna framkalla krav å ersättning, där för närvarande trafiken äger rum opåtalt och utan gottgörelse i någon form. Den envar till buds stående möjligheten att taga väg över annans ägor kan väl fortfarande vara av nytta i vissa hithörande fall, t. ex. vid timmerforsling på kälkar vintertiden över mark, där röjning ej kräves för framkomligheten, men faran för att bestäm— melserna om vågrätt skulle inskränka denna möjlighet lärer kunna elimineras genom en sådan uttrycklig förklaring i lagtexten, som nyss på tal om gångväg föreslagits. Måhända kunna stadganden om vågrätt mot ersättningsskyldighet i fall, där trafiken icke eljest mot vederbörande rättsägares förbud får äga rum, bidraga till att skingra en på vissa håll rådande föreställning, att väg— hållare sakna rättsskydd mot tillfällig körtrafik å deras väg. Men om be- stämmelserna skulle verka i sådan riktning, innebär detta enligt de sakkun- nigas mening intet avskräckande. Att en dylik föreställning —— ofta föranledd av en felaktig tolkning av administrativa föreskrifter om länsstyrelsens skyl- dighet att i vissa fall i trafiksäkerhetens intresse förbjuda allmän samfärdsel å enskild väg _ ej sällan utnyttjas så, att andra än väghållarna trafikera deras väg utan att gottgöra dem för slitage och skada, är närmast att betrakta som ett missförhållande.
Om alltså de för vågrätt hittills gällande förutsättningarna, att vägbehovet måste avse farväg och vara av sådan natur att det kan betecknas såsom stadig- varande, icke böra upprätthållas, lärer därav följa att vägrättsupplåtelse i vissa fall kan begränsas med avseende å färdsätt eller tiden för rättighetens bestånd. Uteslutet synes ej böra vara att vågrätt inskränkes även så, att trafik med vissa slag av fordon icke omfattas av densamma, och en begränsning av vägrätten till vissa årstider måste ock kunna förekomma. Dylika inskränk- ningar kunna bliva nödvändiga, nämligen där de utgöra en betingelse för att vågrätt över huvud taget skall kunna upplåtas utan märkligt men för den tjänande fastigheten. Men även om så ej är förhållandet, kan begränsning av vägrätten vara lämplig under vissa omständigheter. Skall vid bestäm- mandet av andel i väghållningen och av intrångsersättning hänsyn tagas till beräknad trafik, synes riktigt att de sålunda verkställda beräkningarna komma till uttryck i vägrättens eget innehåll. För det fall att vägbehovet framdeles skulle få en större omfattning eller eljest annan karaktär än vad som beräk—
nats, står den möjlighet till buds att söka ny förrättning. Ehuru väglagen icke direkt nämner begränsning av vågrätt, lärer väl redan nu sådant slag av vågrättsupplåtelse kunna förekomma, t. ex. där behovet är inskränkt till vägs begagnande blott vintertiden eller endast den tid mark är bar. Emellertid bör möjligheten att begränsa vägrättens innehåll begagnas med varsamhet, där obegränsad sådan rätt kan upplåtas. Det bör icke överlåtas åt den, som begår vägrätten, att själv bestämma inskränkningar i densamma, utan pröv- ningen bör, om ej alla parter äro eniga, ske efter objektiva grunder och dylika inskränkningar komma i tillämpning endast där de äro nödvändiga eller det är uppenbart att vägbehovet är begränsat. Även där oinskränkt rätt att be- gagna en väg upplåtits för viss fastighet, bör det kunna medgivas andra sak- ägare att, om de kunna visa att rättigheten utnyttjas i väsentligt större om- fattning. än vid fastställelsen beräknats, vid ny förrättning erhålla ändring i föreskrifterna om andel i väghållningen eller om annat vederlag för väg— rätten.
För markupplåtelse och annat intrång, som orsakas av upplåten vågrätt, skall gäldas full ersättning. Detta har ovan förutsatts och kan ju icke gärna vara föremål för tvivel. Ifrågasättas kunde däremot, huruvida icke viss för- höjning av ersättningen utöver värdet av skada och intrång borde ske med hänsyn till det genom tvångsrätten gynnade intressets natur. Tillräckliga skäl för en lagändring av dylikt innehåll anse de sakkunniga dock icke före- ligga. Men ersättning bör utgå ej blott för rent ekonomisk skada utan även för andra olägenheter och obehag av varjehanda slag.
Beträffande rätt att begagna annans väg kommer tydligen den ekonomiska skadan vanligen till stor del att utgöras av det slitage å vägbanan, som tra-_ fiken orsakar. Om den vägintressent, för vilken vägrätten upplåtits, tillika med viss andel deltager i vägunderhållet, kan emellertid redan härigenom föreligga tillräcklig kompensation för det ifrågavarande slitaget. Det torde därför vara lämpligt att skilja mellan ersättning för slitage och ersättning för annat intrång, något som för övrigt är motiverat även med hänsyn till de särskilda svårigheter att rättvist bestämma slitageersättning, vilka följa av att slitagets omfattning och betydelse i hög grad bero på huruvida vågen underhålles eller ej. Väglagens bestämmelser om penningersåttning synas alls ej avse slitage utan vila på. det antagande att de lagstadgade förutsätt- ningarna för samfällt vägunderhåll alltid äro uppfyllda i sådana fall då eljest gottgörelse för slitage borde utgå. Ett dylikt antagande är icke fullt riktigt, men de tänkbara situationer, från vilka bortsetts, torde ej äga stor praktisk betydelse. Med realiserande av de sakkunnigas förslag om vågrätt även för tillfälliga vägbehov och viss utvidgning av intressentbegreppet kan dock, så- som" nedan skall utvecklas, frågan om särskild slitageersåttning få större räckvidd och en sådan form för fullgörande av skyldighet att bidraga till väg- hållning i vissa fall vara att föredraga framför andel i väghållningen.
Där emellertid dylik andel skall träda i slitageersättningens ställe, blir väg- hållningsskyldigheten i viss mån att betrakta såsom kompensation för en del
av det genom vägrätten förorsakade intrånget, vilket förhållande fått sitt ut- tryck i väglagen, då denna i 3 5 i samband med bestämmelserna om rätt att begagna annans väg hänvisar till föreskrifterna om samfälld underhållsskyl— dighet. Principiellt borde då vägrätten ej få utövas, med mindre den för vägrättshavaren fastställda underhållsplikten fullgöres, men en dylik slutsats har väglagen icke dragit; principen skulle ock vara svår att praktiskt genom- föra samt kunna leda till ganska betänkliga resultat, såsom t. ex. där den, som icke förmår till fullo gälda sitt underhållsbidrag, dock med måhända stora belopp deltagit i kostnaderna för vägens byggande eller där fråga är om fas- tighetens enda utfartsväg. Att väghållningsskyldighetens karaktär av veder— lag för vägrätt emellertid utgör ett särskilt skäl att söka säkerställa fordran å väghållningsbidrag skall nedan närmare beröras.
Sambandet mellan vägrätt och väghållningsskyldighet inskränker sig natur— ligtvis icke till det nyss påpekade. Väghållningsskyldighet torde näppeligen böra kunna utkrävas, där vägrätt ej föreligger. Enligt 29 & väglagen äger en genom förrättning eller dom till väghållning förpliktad egendom ovill— korlig rätt att begagna vägen. För uppkomst av väghållningsskyldighet äro kraven såtillvida mindre stränga än för inträde av vägrätt, att underhålls- skyldighet kan föreligga, även om vägen ej är av synnerlig vikt för fastig- heten, och att det icke stadgas att man vid fastställande av väghållningsskyl— dighet har att taga någon hänsyn till huruvida vägens begagnande för fastig- hetens räkning skulle orsaka annan märkligt men. Det kunde alltså förefalla, som om lagen i detta sammanhang betraktade vägrätten såsom något sekun- därt i förhållande till Väghållningsskyldigheten och vid sidan av de direkta bestämmelserna om förutsättningarna för inträde av vägrätt öppnade möj— lighet att tvångsvis tillskapa sådan rätt utan att dessa förutsättningar äro uppfyllda. En dylik anomali synes emellertid icke kunna godtagas, utan stadgandet i 29 % torde få anses förutsätta att väghållningsskyldighet icke ålägges, med mindre vägrätt föreligger jämlikt lagens egna bestämmelser härutinnan eller ock på annan grund, t. ex. enligt avtal eller ett uttryckligt eller tyst medgivande av vederbörande rättsägare. Vid stadgandets tillkomst torde man närmast haft för ögonen det fall att den, som påfordrar fastställelse av Väghållningsskyldigheten, själv äger medgiva vägrätten.
Inträde av väghållningsskyldighet och
fördelning av väghållningsbördan. Väghållningsskyldighet är en skyldighet att ombesörja och bekosta väg— hållning. Från väghållningsskyldighet bör därför skiljas en förpliktelse för den, som får begagna annans väg, att gälda vad ovan kallats slitageersättning, vilken förpliktelse icke innefattar ansvar för att väghållning äger rum och ej avser annat än erläggande av ett slags vägavgift, beräknad med hänsyn blott till den åverkan å vägbanan, som den ersättningsskyldiges egen trafik åstad- kommer. För väghållningsskyldigheten. utmärkande är däremot att densamma går ut på vägs anläggning på visst sätt eller vidmakthållande i visst skick,
oavsett huruvida uppkommande brister bero på den enes eller andres begag- nande av vägen eller på andra orsaker såsom tjällossning, grundvattenflöden, snösamling 0. (1. Det ligger därför i sakens natur, att de erforderliga väg- hållningsprestationerna icke kunna på förhand absolut bestämmas och att vid fördelning av väghållningsbördan mellan flera väghållningsskyldiga envars förpliktelse bestämmes till viss andel i de prestationer, som vid varje särskilt tillfälle kunna erfordras för väghållningens utförande. Härav följer åter att envar väghållningsskyldig äger berättigade anspråk på att få i sin mån del- taga i förvaltningen av vägen, göra de övrigas prestationsskyldighet gällande, föra talan i ärende rörande upplåtelse av vägrätt och beivra rättsstridigt be- gagnande av vägen. Det sagda avser särskilt gemensam väghållning men äger viss tillämpning även beträffande väglottssystemet.
Vad angår grunden till legal väghållningsskyldighet torde man förr van- ligen anlagt huvudsakligen den synpunkten att, där flera egendomar begagna en och samma väg, det är rättvist och billigt att de alla få bidraga till dess underhåll. Det faktiska nyttjandet av vägen föranledde bidragsplikt, och annan form av bidrag än andel i underhållet (inklusive vinterväghållningen) var knappast i fråga. Något tvång till väghållning för den, som avstod från att använda vägen, torde icke avsetts. Beträffande normen för väghållnings- bördans fördelning uppställde lagbyråns förslag _ till synes särskilt med tanke på att underhållsbördan ökades med trafikintensiteten — regeln att envar skulle bidraga till underhållet efter den omfattning, i vilken han begag— nade vägen.
Ehuru en dylik åskådning alltjämt sätter viss prägel på väglagens stadgan- den om väghållningsskyldighet, bröt en delvis annan uppfattning igenom redan under förarbetena till 1907 års lag. Väghållningsskyldigheten betrak— tades såsom grundad främst på intresset att få vägbehovet tillfredsställt —— alltså enahanda synpunkt som föranledde stadganden om vägrätt. Skyldig- heten utsträcktes till att avse även byggande av väg och blev av tvångs— karaktär. Vid remissen 1906 till högsta domstolen av det omarbetade för— slaget anförde departementschefen, att det kunde synas i någon mån betänk- ligt att föreskriva tvång till vägbyggnadsföretag, om vars nytta och behöv- lighet för den enskilde han förmenade sig endast själv kunna döma, men att syftet med lagstiftningen antoges vara att ej allenast ordna underhållet av redan befintliga vägar utan även främja tillkomsten av nya, där sådana funnes av verkligt behov påkallade, samt att detta senare ändamål utan an- tydda tvångsbestämmelser tydligen komme att i hög grad förfelas. I "överens- stämmelse med denna nya uppfattning innehöll förslaget den regel att väg— hållningsskyldigheten skulle fördelas mellan de väghållningsskyldiga i mån av envars nytta och behov av vägen, vilken regel emellertid på hemställan av högsta domstolen ändrades så, att i likhet med vad det första förslaget innehållit normen för fördelningen blev den omfattning, i vilken fastig— heterna beräknades komma att begagna sig av vägen. På föranstaltande av riksdagen och med hänsyn till att en Väg kunde på yrkande av Viss sakägare
anläggas och underhållas på vida kostbarare sätt än behovet krävde för andra sakägare, tillades klausulen att den, som icke fordrat vägen, icke må åläggas större andel än som svarar mot den nytta, hans fastighet genom vägen beredes.
Genom regeln om väghållningsbördans fördelning har alltså redan vid in- förandet av tvånget till väghållning detta tvång modifierats. Måste man vid prövningen av vägfrågorna antaga, att vägen icke kommer att begagnas för viss fastighets räkning, oaktat denna fastighet, objektivt sett, skulle kunna draga stor nytta av vägen, lärer man icke kunna ålägga fastigheten andel i väghållningen; och har en fastighet förpliktats deltaga däri, torde fastigheten, om vägen likväl ej begagnas för densamma, kunna genom påkallande av ny prövning vinna befrielse från Väghållningsskyldigheten, under förutsättning att underlåtenheten att nyttja vägen icke kan antagas vara blott tillfällig.
Den inre motsägelse, som sålunda föreligger i stadgandena om väghåll— ningstvång och om väghållningsbördans fördelning, är emellertid delvis blott skenbar, enär den, som vid förrättning för talan för fastighet, ingalunda alltid äger möjlighet att hindra att vägen begagnas för fastighetens räkning. Och ehuru väghållningsskyldighetens tvångsnatur icke lärer böra uppgivas, synes den lättnad i tvånget, som fördelningsnormen kan medföra, i och för sig väl behövlig. Olämpligt vore visserligen att nödgas från delaktighet i väghåll- ningen utesluta fastighet endast på den grund att den, som för fastighetens talan, förklarar sig hellre avstå från vägrätt än deltaga i väghållningen; är vägen, objektivt sett, av tillräcklig betydelse för fastigheten och kan man antaga att, om fastigheten förpliktas till väghållning, vägen också kommer att begagnas för fastighetens räkning, bör fastigheten kunna tvångsvis få. sig ålagd andel i väghållningen. Men utan tvivel innebure det obillighet och överskattning av möjligheterna att objektivt riktigt bedöma nyttan av vägen, därest man skulle ålägga eller upprätthålla väghållningsskyldighet, oaktat anledning är att antaga att vägen dock icke blir begagnad för fastigheten. Är fråga om befintlig väg och föreligga ej omständigheter, som kunna väntas medföra ändring i det dittillsvarande faktiska begagnandet av vägen, torde detsamma böra få tjäna till grund för bedömandet av frågan, för vilka egen- domar vägen är till nytta.
När det som en första förutsättning för inträde av väghållningsskyldighet stadgas att vägen skall vara av nytta för fastigheten, avses tydligen icke blott den nytta, som kvarstår, sedan fastighetens kostnader för vägen frånräknats. Genom särskilda regler måste därför sörjas för att icke tvånget till väghåll- ning kommer att sträcka sig längre än till vad som kan anses svara mot fastig— hetens nytta av vägen. Även en på dylikt sätt begränsad 'väghållningsplikt kan emellertid bliva mycket betungande. Utkräves skyldigheten till fullo, konsumeras ju därigenom all den nytta, fastigheten har av vägen, och för- pliktelsen kommer då att innebära att viss del av fastighetens avkastning, som kunnat nedläggas på andra för fastigheten mer behövliga och frukt— bärande företag, bindes vid en anläggning, vilken icke medför någon netto-
vinst för fastigheten. Härtill kommer att nyttan av vägen såväl som den eko- nomiska betydelsen av viss andel i väghållningen är svår att uppskatta och att nyttan ingalunda alltid är realiserbar, medan väghållningsbidragen må— hända utkrävas i kontanta medel. Till förhöjning av fastighets värde kan nyttan av vägen ej gärna verka, därest vägrätten är förbunden med en denna nytta fullt ut motsvarande väghållningsplikt för fastigheten.
I fråga om underhållet och vinterväghållningen torde dock de årliga kost— naderna regelmässigt icke stiga till sådan höjd, att det innebär för stort äventyr att såsom en översta gräns för väghållningspliktens omfattning be- träffande varje särskild deltagare fastställa hans nytta av vägen. Men be— träffande vägbyggnadsskyldighet, som ju kan innebära förpliktelse till gäl- dande av avsevärda engångskostnader och där förhandsberäkningarna av nyttan kunna vara vanskligare, synes välbetänkt att, i likhet med väglagen, icke låta skyldigheten inträda för andra egendomar än dem, för vilkas ända- målsenliga brukande företaget är av synnerlig vikt. En dylik skärpning av förutsättningarna för väghållningsskyldighet, i fall då densamma avser väg— byggnad, är så mycket mera välgrundad som, där vägbehovet framdeles upp— hör eller minskas för någon av intressenterna, denne väl kan vinna befrielse från eller nedsättning i framtida underhållsskyldighet men, såsom nedan skall utvecklas, svårligen berättigas att återfå något av vad han nödgats redan prestera för vägbyggnad under antagande måhända att vägen skulle för honom vara av bestående värde.
Väglagen fordrar även för inträde av väghållningsskyldighet, att nyttan av vägen är stadigvarande och att fråga är om vägens begagnande såsom farväg. Om i enlighet med de sakkunnigas förslag stadgas vägrätt oberoende av dessa förutsättningar, följer dock därav icke utan vidare, att motsvarande bör gälla beträffande väghållningsskyldighet. Det kan tänkas att den gottgörelse, som bör gäldas för rätt att tillfälligt begagna annans väg för körtrafik eller för rätt att använda vägen för annat slag av trafik, kan i sin helhet få karaktär av ersättning att utgå på en gång eller periodvis med penningbelopp, som icke till sin storlek växla med de totala väghållningskostnaderna.
Beträffande rätt att använda väg endast för gångtrafik och därmed jäm- förliga färdsätt lärer i själva verket annat vederlag än engångsersättning för intrång icke behöva ifrågakomma. Skulle undantagsvis å enskild farväg er- fordras särskilda anordningar till gång- eller cykeltrafikens bekvämlighet, torde fråga vara om en allmänneligen befaren väg och behovet av nämnda anordningar kunna tillskrivas den allmänna samfärdseln å vägen. Och då ej heller synes behövligt att i lag reglera fördelningen mellan flera vägintressen- ter av de obetydliga kostnader, som kunna uppkomma för anläggning eller -vidmakthållande av _annan väg än farväg, torde icke finnas tillräckliga skäl att beträffande väghållningsskyldighet frångå. lagens krav att vägen skall vara av nytta såsom farväg.
Även gottgörelsen för rätt att tillfälligt begagna annans väg för körtrafik synes mången gång lämpligast utgå i form av penningersåttning till den, vars
rätt till vägen lider intrång genom vägrättsupplåtelsen, ehuru här tydligen jämväl gottgörelse för slitage bör gäldas. Att ålägga innehavaren av den till— fälliga vägrätten skyldighet att med viss andel deltaga i väghållningen eller berättiga honom att i sådan form fullgöra sin skyldighet att ersätta slitage kan innebära att ett onödigt vidlyftigt förfarande måste anlitas, måhända vägsamfällighet bildas endast för kort tid eller en verkställd fördelning av väghållningsbördan rivas upp och ersättas med annan, ansvar för samfällig— hets gäld komma att åvila den tillfällige vägrättshavaren samt åt denne be- träffande väghållningen och andras väghållningsskyldighet beredas ett infly- tande, vartill hans tillfälliga intresse av vägen icke utgör tillräcklig grund. Enligt såväl vägkommissionens förslag till lag om tillfällig väg som 1929 års vägsakkunnigas förslag om rätt för länsstyrelsen att medge viss person till- stånd att begagna annans väg skulle ock ersättningsfrågan ordnas genom penningersåttning och någon väghållningsskyldighet i egentlig mening så- lunda icke uppkomma för den tillfälliga vägrättens innehavare samt ej heller föreligga någon rätt för honom att påfordra att annan vägintressent fullgör väghållning. Det har ovan framhållits, hurusom slitageersättning till sin stor— lek kan bero på frågan, huruvida vägen underhålles eller ej, och att det där- för är svårt att bestämma ersättningen på förhand, därest garanti ej beredes den ersättningsskyldige att vägen verkligen blir underhållen. I många fall torde dock kunna bortses från denna synpunkt. Ej sällan kan man nämligen med hänsyn till vägrättens kortvarighet eller andra omständigheter, t. ex. en påtaglig nödvändighet för väghållarna att i eget intresse underhålla vägen, utan vidare utgå från att vägen under den tid, som är i fråga, kommer att vara i någorlunda gott skick samt från denna utgångspunkt beräkna slitage- ersättningen. Till utvidgande av denna metods användbarhet synes man lämpligen kunna medgiva den, som erlagt slitageersättning, rätt att, om så- dana brister i väghållningen uppkomma, att han för att kunna njuta sin väg- rätt till godo nödgas själv bättra vägen, av den erlagda ersättningen återkräva skäligt belopp.
Naturligtvis finnes även den möjlighet att först _i efterhand bestämma er- sättningens storlek, men ett sådant system skulle kräva flera förrättnings- eller därmed jämförliga förfaranden, ett för vägrättsupplåtelsen och ett för beloppets fastställande, samt vid tidsbegränsade vägrätter av längre varaktig- het måhända årligen återkommande prövningar av ersättningsfrågan, var- jämte säkerhet för beloppen torde böra ställas, om de sålunda skola betalas först i efterhand.
Att tillerkänna vägrättshavaren rätt att, där han själv ej är pliktig att med viss andel deltaga i väghållningen, utkräva väghållningsprestationer av andra vägintressenter synes icke böra komma i fråga. En anledning att föreskriva. slitageersättning i stället för väghållningsskyldighet kan ju, såsom nyss berörts, vara just att det tillfälliga vägintresset icke anses vara tillräcklig grund för rätt att påfordra väghållning av annan. Men även om i visst fall endast andra skäl föranleda till att icke ålägga väghållningsskyldighet utan
blott slitageersättning, torde man här böra upprätthålla den gällande lagens princip, att väghållningsskyldighet är en förpliktelse endast gentemot annan väghållningsskyldig, en intern angelägenhet inom de väghållningsskyldigas egen krets, så att talan om fastställelse av väghållningsskyldighet eller en fastställd sådan skyldighets fullgörande må föras blott för egendom, som är eller i och med skyldighetens fastställande blir förpliktad att själv deltaga i väghållningen.
Ersättning med visst fixerat penningbelopp, att utgå från innehavaren av den tillfälliga vägrätten i stället för bidrag, beräknade efter andel i väghåll- ningen, torde emellertid icke lämpligen kunna avse annat än gottgörelse för slitage och således ej göra andel i vägbyggnad eller vinterväghållning över- flödig i fall, där han finnes böra bidraga till dessa grenar av väghållningen. Visserligen torde icke vara nödvändigt att ålägga honom dylik bidragsskyldig— het, så snart förutsättningarna härför skulle förelegat, därest hans vägrätt varit till tiden obegränsad, men omständigheterna kunna vara sådana, att man icke skäligen kan befria honom från vägbyggnads- respektive vinterväg- hållningsskyldighet och därmed frånkänna honom rätt att påfordra dylik väg— hållning av andra intressenter. Och skall han deltaga med viss andel i väg— byggnad eller vinterväghållning torde även hans bidragsskyldighet i fråga om barmarksunderhållet böra fullgöras i enahanda ordning. Även där skyl— dighet att bidraga till barmarksunderhållet kan anses tillräcklig, kan i vissa fall såväl från hans egen som från övriga intressenters synpunkt vara riktigast att han får liksom dessa bliva en av väghållarna och fullgöra sin skyldighet genom att bära viss andel i kostnaderna. Till belysande av vad här anförts må framhållas hurusom det kan inträffa att innehavaren av den tillfälliga väg— rätten, ehuru vägen är av stadigvarande nytta för andra, likväl är att betrakta såsom huvudintressent, tager initiativet till företaget och har största nyttan av vägen, åtminstone under den tid hans vägbehov varar. Det kan vara fråga om byggande av väg å mark, som tillhör honom, eller underhåll av väg, som han själv anlagt. Vinterväghållningen kan vara av avsevärd vikt och den andel han skulle erhålla i kostnaderna för densamma, om han förpliktades deltaga däri, kan vara betydande. Ett vägbehov kan ju ock, ändå att det uppenbarligen är till tiden begränsat, fortbestå under åtskilliga år. Att grän— sen mellan tillfälliga och stadigvarande sådana behov kan vara flytande, har ovan påpekats. Härtill kommer hänsyn till det ingalunda otänkbara fall att alla vägintressenterna beträffande en viss väg endast tillfälligt hava behov av densamma och att likväl verkligt väghållningsarbete blir nödvändigt samt behov uppstår av en rättslig reglering av deras mellanhavanden i vägfrågorna.
De sakkunniga finna alltså att ett tillfälligt behov att begagna annans väg visserligen mången gång kan med fördel tillgodoses utan att samfälld väghållning behöver inträda, nämligen sålunda att vägrätten upplåtes mot skyldighet att gälda intrångs- och slitageersättning, men att möjlighet att ålägga väghållningsskyldighet icke bör uteslutas på den grund allenast att vägbehovet är blott tillfälligt. Det torde böra lämnas lagtillämparen viss
frihet att med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet välja mellan verklig väghållningsskyldighet för innehavaren av den tillfälliga vägrätten och förpliktelse för honom att gälda slitageersättning.
En sådan valrätt synes lämpligen kunna komma till användning även i fall, då rätten att för körtrafik begagna väg eljest är i visst avseende begrän- sad, och jämväl där denna rätt tillkommer egendom, som ehuru vägintressent i lagens mening dock icke är av fast egendoms natur. Dessa båda fall kunna ofta ur här ifrågavarande synpunkt stå den tidsbegränsade vägrätten nära. Upplåtes t. ex. rätt för en villalägenhet att under ett par sommarmånader varje år använda en väg, som tillhör bönderna i orten och hålles av en av dem bildad vägsamfällighet, måste det kunna vara lämpligast att lägenheten icke ingår såsom medlem av samfälligheten eller förvärvar någon rätt att bestämma i väghållningsfrågorna utan endast erlägger intrångsersättning och visst årligt belopp såsom slitageersättning. Upphör sedermera lägen- hetens vägbehov, betalas ej vidare slitageeersättning, och därmed bortfaller lägenhetens vägrätt. Någon förrättning eller annat dylikt förfarande erfordras icke i anledning av den inträdda förändringen i förhållandena. Vad särskilt angår sådan lös egendom, som enligt förslaget skall kunna jäm- ställas med fastighet, kan det i vissa fall även med hänsyn till frågan om ansvaret för vägsamfällighetens gäld och möjligheten att utfå medlemmarnas bidrag, på sätt nedan skall beröras, vara lämpligt att hålla dylik egendom utanför samfälligheten.
Vidkommande spörsmålet, vilka vägintressenter som skola äga rätt att av andra sådana utkräva deras lagenliga väghållningsskyldighet, kunde måhända tyckas att, som tvånget till väghållning liksom tvångsrätt till väg är grundat i intresset att främja en ändamålsenlig användning av vissa från det allmän- nas synpunkt viktiga slag av egendom, förutsättningarna för rätten att på- kalla tvångsbestämmelsernas tillämpning borde vara desamma i fråga om vägrätt och väghållningsskyldighet. Men en dylik överensstämmelse kan enligt de sakkunnigas mening icke anses följa av sakens natur. Hänsyn måste tagas även till innebörden av de skyldigheter, som tvångsvis åläggas. Ovan har ock framhållits, att rätt att kräva väghållning icke bör tillkomma vägintressent, som ej själv har att med viss andel deltaga i väghållningen, samt att, å andra sidan, en intressent, som fått sig ålagd dylik andel, bör äga göra övrigas väghållningsskyldighet gällande. Den, som har att med- verka endast till viss del av väghållningen, bör icke få föra talan beträffande annan del därav. Naturligtvis kan för talerätt icke fordras att sökandens egen väghållningsskyldighet redan är fastställd, men prövningen av hans mot annan väckta talan om skyldighet att deltaga i väghållning måste i första hand innefatta en undersökning av förutsättningarna för att ålägga honom själv sådan skyldighet. Eftersom med en i lagens ordning fastställd väghåll- ningsskyldighet följa vissa förmåner och rättigheter, kan det icke stå envar fritt att påtaga sig dylik skyldighet. Såsom nedan skall utvecklas'torde fri- heten härutinnan böra vara inskränkt även med hänsyn till väghållnings—
skyldighetens sakrättsliga natur. En viss begränsning av möjligheterna att påfordra annans deltagande i väghållning ligger ock däri, att väghållnings- skyldighet ej kan inträda för annan än den, som har vägrätt eller åt vilken sådan rätt kan upplåtas. Att denne gör vägrätt gällande kan däremot tyd- ligen icke utgöra någon förutsättning för bifall till den mot honom riktade talan, såframt väghållningsskyldighetens tvångskaraktär skall bibehållas.
Väghållningsskyldighet, såväl som vägrätt, inträder enligt lagen först med fastställelsen. Även om vägen dessförinnan begagnats av den, som för- klaras väghållningsskyldig, kan denne icke förklaras skyldig att bidraga till den väghållning, som av andra utförts före fastställelsebeslutet; den, för vilken upplåtes rätt att begagna annans väg, kan ej förpliktas att ersätta någon del av tidigare å vägen nedlagda kostnader, ändå att valuta härför kommer honom till godo. I överensstämmelse med denna grundsats om fast- ställelsebeslutets i själva verket konstitutiva karaktär lärer ej heller vid frå- gans återupptagande i den i lagens 31 % stadgade ordningen det nya beslutet kunna erhålla tillbakaverkande kraft. Såvitt angår vägbyggnadsskyldighet torde alltså 31 % kunna komma i tillämpning, endast om vägbygget ej redan är fullbordat.
Under utredningsarbetet har nu från vissa håll yppats på praktisk erfaren- het grundat önskemål att möjlighet beredes att mellan de vägintressenter, som begagna en väg, rättvist fördela ej blott den framtida väghållningen utan även, i form av åläggande av ersättningsskyldighet, kostnader för så- dant å vägen redan nedlagt arbete, av vilka intressenterna fortfarande hava nytta, alltså i första hand själva anläggningen av vägen.
Någon mer väsentlig rubbning av gällande princip på förevarande område torde emellertid icke kunna tillrådas. Det är helt naturligt att, när kostnader nedläggas på en väg liksom på ett annat företag, man måste taga risken av att de beräkningar rörande nyttan av företaget, som ligga till grund för ' åtgärden, kunna komma att visa sig felaktiga. Hava kostnaderna för vägen fördelats mellan intressenter och av dem erlagts i enlighet härmed, lärer omfördelning dem emellan av samma kostnader icke böra medgivas, i synner- het icke därest, såsom enligt väglagen och de sakkunnigas förslag, rätten att bestämma i vägfrågorna och såmedelst utöva inflytande på kostnads- beloppens storlek skall tillkomma intressenterna i proportion till deras bidragsplikt. Medgivande av ny fördelning av redan erlagda kostnader skulle kunna leda till orimliga konsekvenser, om jämkningar skulle ske med hänsyn till den nytta, intressenterna vid varje särskild tidpunkt droge av vägen eller andra lätteligen under tidens lopp skiftande förhållanden.
I viss mån annorlunda torde dock frågan bliva att bedöma, där en ny intressent tillkommer. Innebär ej den rätt, han förvärvar, blott att han får mot betalning begagna den eller de förutvarande intressenternas väg, utan tillerkännes honom en verklig andel i deras företag, en rätt att med dem bestämma om vägens förvaltning och att fordra att de för framtiden med honom bidraga till väghållningen, måste det förefalla billigt att han får gott-
» »
91 göra dem någon del av det alltjämt fruktbärande kapital, som nedlagts å företaget och därmed kommer även honom till godo.
Spörsmålet om retroaktiv väghållningsskyldighet kommer sålunda att framstå även som en fråga om den ersättningsskyldighet, som vid upp- låtelse av vägrätt bör åläggas vägrättshavaren vid sidan om andel i väghåll— ningen.
Problemet behandlades av vägkommissionen under förarbetena till den gällande lagen (stat. off. utr. 1923: 13 sid. 79). Vad kommissionen anförde i frågan synes de sakkunniga visserligen innehålla starka skäl för att icke uppställa en generell regel om skyldighet att för rätt att begagna annans väg erlägga bidrag i någon form till de på förfluten tid belöpande kost— naderna för anläggning eller förbättring av vägen, men knappast böra ute— sluta möjligheten att under vissa omständigheter ålägga en dylik skyldig- het. Det kan t. ex. inträffa att kort tid efter det väg byggts för viss eller vissa fastigheters räkning ägaren av annan fastighet, för vilken vägen icke förut varit av större betydelse, påfordrar rätt att begagna vägen och därvid kan åberopa att å hans fastighet numera anlagts byggnad, industriell inrätt— ning eller dylikt och att vägen därigenom blivit av synnerlig vikt för denna fastighet. Särskilt om det är tydligt att verkställandet av anläggningen för- dröjts i avsikt att fastigheten därigenom skall undgå andel i vägbyggnads- kostnaderna, vore det onekligen önskligt att möjlighet funnes att åvägabringa större överensstämmelse med det resultat, som enligt lagen bort inträda, om man vid tiden för vägbyggnaden ägt kännedom om det tilltänkta sättet för fastighetens utnyttjande. I allmänhet torde gälla att skälen mot ersätt— ningsskyldighet av förevarande slag väsentligen förlora i vikt, om det ifråga- varande vägföretaget verkställts endast kort tid före vägrättsupplåtelsen och av samma fastigheter, som alltjämt deltaga i väghållningen.
I enlighet med här anförda synpunkter på problemet hava de sakkunniga i sitt lagförslag, 9 % andra stycket, upptagit ett stadgande om möjlighet att i vissa fall ålägga ersättningsskyldighet i förevarande hänseende.
Om emellertid de äldre delägarna i vägen bildat en vägsamfällighet och denna för anläggning eller förbättring av vägen iklätt sig gäld, som ännu utestår ogulden, synes det kunna vara lämpligare att ålägga den i samfällig- heten inträdande nye delägaren skyldighet att med viss andel bidraga till gäldens infriande än att förplikta honom att betala samfälligheten kontant ersättning för del av vägens värde. Att ålägga denne delägare andel i sam- fällighetens gäld kan vara motiverat ej blott av nu ifrågavarande skäl utan i vissa fall även på den grund att samfälligheten äger andra tillgångar än vägen, vilka tillgångar skola användas för ändamål, till vilka den nytillträdande intressenten är pliktig bidraga. Stadganden om dylikt gäldsansvar återfinnas i 66 % av de sakkunnigas förslag.
Vidkommande normen för väghållningsbördans fördelning mellan de väghållningsskyldiga har nyss framhållits, hurusom icke någon bör kunna tvingas till större andel än vad som svarar mot hans nytta av vägen. Det
normala förhållandet bör emellertid vara att den totala väghållningsbördan betydligt understiger totala nyttan. Idén med samfälld väghållning är natur- ligtvis att därigenom vinna besparing av vad väghållningen skulle kostat de olika fastigheterna i penningar eller arbete, därest varje fastighets väg- behov skulle tillgodosetts för sig. Kan det beräknas att dylik besparing upp- står, föreligger möjlighet att vid väghållningsbördans fördelning beakta även andra synpunkter än nyttan av vägen. Detta har ock skett genom lagens regel om fördelning efter den omfattning, vari fastigheterna beräknas komma att begagna sig av vägen. Väl kan trafikintensiteten i viss mån utgöra en mätare av nyttan, men tydligen står den förra ingalunda alltid i direkt proportion till den senare. Så t. ex. kan ju en väg, som för viss fastighet ej medför annan nytta än att i någon mån förkorta avståndet, trafikeras för denna fastighets räkning mångdubbelt mera än för annan fastighet, vars enda utfartsled vägen är. Med hänsyn till vissa av intressenternas behov kan erfordras att vägen anlägges eller vidmakthålles på ett sätt, som fördyrar väghållningen, medan emellertid vissa andra intressenter trafikera vägen i större omfattning. Med uttrycket nyttan av vägen förstås även nyttan av de särskilda väghållningsåtgärderna.
Såsom skäl för att fördela efter trafikens omfattning kan åberopas, att trafikintensiteten dock ofta är ett någorlunda påtagligt uttryck för nyttan samt vidare att det måste anses rimligt att bidragens storlek i viss mån rättas efter den grad, i vilken den ene eller andre genom den för hans räkning bedrivna trafiken orsakar slitage å vägbanan och därmed ökning av väghåll- ningsbördan. Den senare synpunkten kommer visserligen att äga sin egent— liga betydelse i fråga om vägunderhållet, men även vägbyggnaden kan naturligtvis fördyras genom att vägen behöver anläggas för starkare trafik, och det måste kunna innebära en praktisk fördel att olika andelstal ej måste åsättas en och samma fastighet i fråga om de skilda slagen av väghållning. Till de nämnda skälen kan läggas även att, såsom ovan framhållits, en för- delning efter det beräkneliga faktiska begagnandet av vägen medför en lämp— lig modifikation av väghållningsskyldighetens tvångsnatur. I uttrycket »den omfattning, vari de beräknas komma att begagna sig av vägen» torde ligga, att hänsyn skall tagas ej blott till trafikmängden utan även till den större eller mindre sträcka av vägen, som trafikeras av den ene eller andre (jfr vad ovan i inledningen anförts om begreppet en väg), samt jämväl till färdsättet, trafikmedlens art.
Mot gällande norm för väghållningsbördans fördelning har redan före 1926 års revision av väglagstiftningen och därefter med allt större skärpa erinrats att de förhållanden, som tillmätas avgörande betydelse, icke äro tillräckligt enkla att konstatera eller nog stabila. I allmänhet torde man dock vid framställandet av dylika anmärkningar hava haft för ögonen närmast lagens tilllämpning i fall, där de för tättbebyggda orter speciella vägför- hållandena göra sig gällande och som alltså här tills vidare icke äro i fråga. Men även beträffande vägar inom områden av ren landsbygdsstruktur kan
det otvivelaktigt vara förenat med svårighet att rätt uppskatta en fastighets nytta av en väg och än vanskligare kan vara att bedöma vilken andel i väg- hållningen, som högst må åläggas fastigheten för att ej dess kostnader för vägen skola komma att överstiga dess nytta av densamma. Tydligen kan det bliva nödvändigt att för ändamålet bland annat verkställa överslagsberäk- ningar ej blott beträffande utgifterna för den ifrågavarande vägen utan även beträffande de kostnader, som skulle betingas av andra sätt att tillgodose fastighetens förevarande vägbehov, samt mot varandra väga förmåner och olägenheter, vilkas värden icke kunna siffermässigt uppskattas. Viss osäker— het måste vidlåda beräkningar av den omfattning, i vilken fastigheten kom- mer att begagna vägen.
Emellertid synes det vara ett för tvångsbestämmelser i förevarande hän- seende oeftergivligt villkor att man söker begränsa tvånget för den enskilde till vad som svarar mot hans nytta. Ungefär samma svårigheter, som äro förenade med en regel av dylikt innehåll, kunna för övrigt uppstå, när det gäller att bedöma, huruvida en egendom över huvud taget har nytta av en viss väg; att denna fråga kan besvaras jakande måste dock utan tvivel i här förevarande fall utgöra en första förutsättning för att tvångsvis ålägga egendomen väghållning. Även inom andra rättsområden återfinnas i viss mån likartade regler, så t. ex. vid tvångsdelaktighet enligt vattenlagens bestämmelser om fördelning efter värdet av båtnad.
Att inom den ram, som uppdrages genom bestämmelserna om nyttan, fördelningen skall ske efter den omfattning, i vilken vägen beräknas bliva begagnad av fastigheten, torde knappast kunna anses medföra några särskilda svårigheter vid sidan av dem, som möta vid uppskattningen av nyttan. Tra- fikens omfattning och art äro faktorer att medräkna vid denna uppskattning och torde ej sällan giva den säkraste ledningen därvid.
De nämnda svårigheterna torde ej heller i praktiken göra sig synnerligen kännbara. Den fördel, som den samfällda väghållningen innebär, lärer ofta vara så stor för envar av intressenterna, att den uppenbarligen mer än väl täcker vad av hans intressen måste uppoffras av hänsyn till de övrigas. Vid fördelning av underhållet av befintlig väg erbjuder den å vägen redan bedrivna samfärdseln goda hållpunkter för beräkningarna, och i fråga om fördelning av vägbyggnadsskyldighet torde problemen väsentligen förenk- las därigenom att andra intressenter ej medtagas än sådana, för vilka vägen är av synnerlig vikt.
Vidkommande de enligt lagen relevanta förhållandenas stabilitet kan naturligtvis inträffa, att en av de väghållningsskyldiga fastigheterna delas. Härmed följer stundom sådan ändring i bebyggelsen eller eljest att fastig- hetens bruk och nytta av vägen ökas väsentligt och att därför ny förrättning är påkallad av ett behov att höja fastighetens andel i väghållningen. Om de övriga intressenternas rätt ej skulle beröras av delningen, kan dock den delade fastighetens väghållningsskyldighet av hänsyn till de nybildade fastigheternas intresse böra fördelas mellan dem. Genom privat avtal,
vare sig i samband med fastighetsköp eller eljest, kan saken ej ordnas på fullt betryggande sätt. De nybildade fastigheterna kunna ock äga intresse av att den dem emellan verkställda fördelningen blir bindande även i förhållan- det till övriga intressenter, om härav kan följa att ett solidariskt ansvar för den ursprungliga fastighetens andel ej kommer att åvila de nya fastigheterna. Sålunda skulle lätteligen nästan varje delning av en av de i väghållningen deltagande fastigheterna kunna medföra upprivande av hela den verkställda regleringen. Ett dylikt resultat har man emellertid sökt förekomma genom reglerna i lagens 38 å, som låter fastighetsdelningen automatiskt medföra en även med sakrättsliga verkningar utrustad fördelning efter taxerings— värden mellan de nybildade fastigheterna av den ursprungliga fastighetens väghållningsbörda samt tillika medger möjlighet för envar av de nya fastig- heterna att, om en dylik fördelning i visst fall skulle för mycket avvika från vad med tillämpning av lagens allmänna regler skulle blivit förhållandet, få rättelse härutinnan genom ett enkelt förfarande, däri övriga intressenter icke indragas såsom sakägare, något som man ansett sig kunna undvika genom att i stället till skydd för deras rätt begränsa de nybildade fastig-
. heternas dispositionsfrihet i fråga om fördelningen.
I övrigt må framhållas att vilka förhållanden, som än bestämdes såsom normgivande för fördelningen av väghållningsbördan, dessa naturligtvis måste kunna undergå ändringar med tiden. Automatiskt verkande normer, liksom normer vilka anknyta till mindre föränderliga omständigheter än nyttan och bruket av vägen, kunde väl tänkas men skulle icke kunna genom- föras utan betydande uppoffring av intresset av rättvisa och billighet, i vilket avseende må hänvisas till vad ovan anförts om behovet att i förevarande fall söka upprätthålla den principiella regeln om väghållningstvångets be- gränsning till vad som svarar mot nyttan av vägen. Utan uppgivande av själva grunderna för Väghållningsskyldigheten kan icke undvikas att ny pröv- ning kan bliva erforderlig med hänsyn till att nya intressenter kunna till- komma och att vägen kan förlora sin betydelse för någon av de till väghåll- ning förpliktade fastigheterna.
Beträffande nu ifrågavarande vägar torde så betydande förändringar, att de påkalla omreglering av verkställd fördelning av väghållningsbördan, jämförelsevis sällan inträda. Av de införskaffade uppgifterna om de under sistförflutna femårsperiod redovisade vägförrättningarna framgår ock, att av dessa förrättningar blott ett mycket ringa fåtal avsett omreglering enligt 31 5 av vad tidigare fastställts eller sådan fördelning, som i 38 % sägs.
De sakkunniga vilja här nämna att de för sin uppfattning att tillämpningen av den gällande fördelningsnormen, vad angår förevarande s. k. vanliga enskilda vägar, icke är förenad med större svårighet eller annan praktisk olägenhet, funnit stöd vid överläggningar med personer, som i egenskap av förrättningsmän för enskilda vägförrättningar förvärvat erfarenhet i frågan inom olika delar av landet.
Möjligen skulle mot gällande fördelningsnorm kunna anmärkas att fastig-
hets ekonomiska bärkraft för litet beaktats. Men begränsningen av väghåll- ningsskyldigheten till vad som svarar mot nyttan av vägen, liksom även det för inträde av vägbyggnadsskyldighet gällande kravet å »synnerlig vikt», torde dock medföra att fastighet ej tvångsvis får belastas med väghållning i en omfattning, som icke står i rimlig proportion till fastighetens värde och avkastning. Dessa omständigheter måste inverka vid bedömandet av fastighetens behov av vägförbindelser och av viss standard å den eller de behövliga vägarna. På dylikt sätt beredes även i någon mån möjlighet att höja fastighets andel i väghållningen på grund av fastighetens större eko- nomiska bärkraft.
Att gå längre i denna riktning torde — bortsett från det speciella fall, som avses i lagens 38 % — icke vara tillrådligt beträffande här ifrågavarande enskilda vägar. Vad ovan anförts om nyttan av vägen såsom maximum för väghållningsskyldighetens omfattning och om skälen till att fördela efter trafikintensitet uteslöte väl, teoretiskt sett, ej att vid sidan av nyttan och trafikintensiteten även förmågan att bidraga kunde beaktas, men en regel, som sålunda föreskreve jämväl hänsyn till denna förmåga, skulle lätteligen i praktiken komma att tillmätas för stor betydelse på de övriga relevanta omständigheternas bekostnad samt medföra ökad risk för att verkställda regleringar skulle behöva rubbas i anledning av inträdda ändringar av de förhållanden, som legat till grund för fördelningen.
Med hänsyn till vad sålunda anförts rörande gällande regel om väghållnings— bördans fördelning finna de sakkunniga någon reform härutinnan icke av behovet påkallad, där allenast förevarande s. k. vanliga enskilda vägar äro i fråga, samt att för övrigt möjligheterna till en sådan reform — vilken i anseende till det stora antalet fastigheter, som för närvarande hava sina väg- förhållanden ordnade enligt den gällande normen, icke utan vägande skäl bör ifrågakomma — starkt begränsas av kravet att större väghållningsbörda ej tvångsvis må åläggas någon än vad som svarar mot hans nytta av vägen. Att, såsom nedan skall utvecklas, ett avsteg från sistnämnda grundsats torde kunna medges beträffande vissa. vägar inom tättbebyggda orter samt be- hovet av en automatiskt verkande fördelningsnorm beträffande sådana vägar kan bliva oavvisligt har därför icke synts de sakkunniga vara omständig- heter av beskaffenhet att rubba reglerna för vanliga vägar.
I de sakkunnigas förslag har emellertid beträffande sistnämnda vägar fördelningsregeln fått ett i viss mån annat innehåll än i den gällande lagen, nämligen vad angår frågan, huruvida den som »fordrat» vägen bör kunna få sig ålagd större andel i väghållningen än vad som skulle följa av reglerna beträffande övriga intressenter. Denna fråga är visserligen av principiell natur men tillhör knappast det nu behandlade ämnet. Meningen med ut- trycket lärer icke kunna vara den, att någon skall kunna mot sin vilja för— pliktas till större andel än vad som svarar mot hans nytta. Skulle den, som fordrat vägen, finna att den andel, han till följd av de av honom framställda yrkandena får sig ålagd, blir större än nyss sagts, torde det stå honom fritt
att vid förrättningen återtaga dessa yrkanden, vare sig de avsett faststäl— lelse över huvud taget av vägbyggnads- eller underhållsskyldighet beträf- fande en väg, för vilken kostnaderna måste överstiga intressenternas totala nytta, eller yrkandet gått ut på att vägrätt upplåtes för honom själv eller att vägen skall erhålla viss sträckning eller beskaffenhet eller dylikt. Sålunda tolkad får bestämmelsen icke någon självständig innebörd utöver innehållet iden allmänna regeln om parternas dispositionsrätt, varje vägintressents rätt att, oaktat kostnaderna för väghållningen härigenom icke komma att täckas av nyttan av vägen, få sina önskemål angående densamma tillgodo— sedda, blott han påtager sig ansvaret för merkostnaderna och det även i övrigt kan ske utan olägenhet för de övriga. Skall denna regel lämnas obeskuren, torde dock ej vara nödigt att i förevarande sammanhang utmärka konsekvenserna av densamma. Bestämmelsen i fråga synes ock, om den skulle kvarstå, tarva någon omformulering. Då emellertid enligt de sak- kunnigas förslag av skäl, som nedan skola angivas, sakägarnas disposi— tionsfrihet begränsats, har ej heller nyssnämnda bestämmelse över huvud taget kunnat bibehållas i förslaget.
Sättet för väghållningens utförande.
Beträffande de båda olika systemen för väghållning, gemensamhet och vägdelning, har det senares underlägsenhet i vissa avseenden ej sällan fram— hållits, särskilt under den tid då väglagstiftningen ännu tillerkände vägdel— ning företräde framför gemensamhetssystemet.
Den huvudsakliga innebörden av vad därvid anförts synes kunna i korthet återgivas så, att dels vägarnas uppdelning i lotter ofta medförde att de hölles i dåligt skick till följd av bristen på enhetlighet och koncentration i arbetet samt svårigheten att utkräva prestation av en tredskande väghållare, dels ock möjligheten att rättvist fördela väghållningsbördan måste avsevärt förringas då man ej blott har att beräkna de väghållningsskyldigas andelar utan tillika att för envar av delägarna anvisa sådan vägsträcka att väghåll— ningen därav motsvarar hans andel. 1
Å andra sidan har det såsom förtjänster hos vägdelningssystemet åberopats % att varje väghållare intager en av de övriga mer oberoende ställning och får , sina skyldigheter på ett klart sätt avgränsade samt äger fullgöra sina presta- tioner in natura, vilket för honom måste kunna innebära en förmån.
De sakkunniga vilja icke förneka att vartdera systemet äger sina fördelar och sina brister men hålla före, att gemensamhetsmetoden i regel är den lämpligaste och att dess överlägsenhet kommer att framträda allt tydligare under en fortsatt utveckling av samfärdseln och väghållningens teknik. Under enklare förhållanden, såsom t. ex. i fråga om vanliga hemkörslovägar, eller där vägintressenterna utgöra ett ringa fåtal eller om dock var och en kan erhålla en betydande sträcka i väglott, lärer alltjämt vägdelning kunna vara att föredraga. För att ej gemensamhetssystemet skall förfela sitt syfte torde nämligen krävas en fast organisation, bildandet av en samfällighet, som utgör
eget rättssubjekt och kan fatta-beslut, även om ej enighet mellan delägarna uppnås; och en dylik apparat för väghållningen kan i nyssnämnda fall vara ej blott onödig utan direkt olämplig, särskilt med hänsyn till den risk för mino— ritetens rätt och intresse, som uppstår då delägarna äro få. Av statistiken framgår ock att vägdelning fortfarande användes i mycket stor omfattning.
Att förmena sakägarna, om de äro ense, rätt att välja vägdelningsmetoden torde alltså icke böra ifrågakomma; och där enighet ej uppnås, torde spörs- målet böra avgöras efter en prövning av omständigheterna i det särskilda fallet utan att lagen härutinnan inskränker den fria prövningen. Någon ändring i gällande regler härutinnan föreslås icke, och de sakkunniga anse sig sakna anledning att närmare ingå på ämnet.
Emellertid må i detta sammanhang framhållas, att förslaget med sina bestämmelser om medlen att utkräva väglottsunderhåll avser att öka de nuvarande möjligheterna att snabbt få bot av brist, som beror på vederbö randes försumlighet.
Det sakrättsliga och det personliga ansvaret.
Att väglagen, oaktat densamma principiellt lägger väghållningsbördan på fastigheter (och därmed av lagen jämställda inrättningar), i vissa fall fritager fastighetsägaren från ansvar för skyldighetens fullgörande och i stället låter detta ansvar vila å innehavaren eller den, som vid prestationens förfallotid var ägare eller innehavare av egendomen (8 g), har en vida djupare innebörd än en blott reglering av mellanhavandet mellan ägaren och brukaren respektive företrädaren och efterträdaren. Det gäller här även övriga väghållares och även andras intressen. Där enligt lagen annan än ägaren skall svara för betalning av en förfallen bidragspost, lärer detta belopp ej kunna uttagas ur fastigheten. Någon panträtt i densamma för bidragsbeloppen synes nämligen icke föreligga, lika litet som något subsidiärt ansvar för ägaren.
Verkningarna av regeln om ny ägares frihet från ansvar för vad som för— fallit under förre ägarens tid mildras väl något genom utmätningsmöjligheten och bestämmelserna i 82 % utsökningslagen, vilka dock tydligen härutinnan icke bereda synnerlig trygghet för fordringsägaren. Att en regel av nyssnämnt innehåll kan verka otillfredsställande, därest av densamma skall följa att även fastigheten går fri från ansvaret, uppmärksammades i ett närliggande fall, nämligen i fråga om torrläggningsföretag, under förarbetena till vattenlagen. Dikningslagens bestämmelse om nye ägarens befrielse från ansvar hade blivit föremål för skarp kritik från lantbruksingenjörer m. fl., vilket föran- ledde, att i 7 kap. 60 % vattenlagen (jfr 3 kap. 3 % samma lag) föreskrevs att, där nye ägaren ej förvärvat fastigheten på exekutiv auktion, hans ansvar om- fattar även belopp, som förfallit under året närmast innan han blev ägare. Att ansvaret ej utsträcktes längre motiverades av vederbörande kommitterade med svårigheten för nye ägaren att före köpet skaffa sig förvissning om storleken av de förfallna, obetalda beloppen, varjämte beträffande den exekutiva för—
värv tillerkända undantagsställningen åberopades, att ett ansvar för förre ägarens betalningsskyldighet skulle förutsätta att bidragsfordringen vore förenad med förmånsrätt framför alla andra fordringar. (Betänkande med förslag till vattenlag m. m. den 17 dec. 1910 sid. 346 och följande.)
Det må här påpekas, att rätten att utkräva fastighets väghållningsskyldig- het på sätt och vis är förenad med pant- och förmånsrätt i fastigheten. Ej ens dess försäljning å exekutiv auktion befriar ju från skyldighetens fullgörande för framtiden. Om man liknar den fortbestående Väghållningsskyldigheten vid en kapitalskuld och bidragsbeloppen vid räntan, kan saken uttryckas så, att kapitalfordringen är förenad med panträtt i fastigheten och förmånsrätt fram- för de flesta andra slag av fordringar men, där fastigheten är överintecknad och den personligen ansvarige insolvent, har vägsamfälligheten föga nytta av pant- och förmånsrätten, eftersom kapitalet aldrig förfaller till betalning och det för räntan saknas sådan säkerhet.
Det måste således lätt kunna inträffa att bidragsbeloppen icke kunna utbe- kommas av någon vederbörande. Att svåra komplikationer härav kunna uppstå är tydligt, men huru de enligt gällande lag skola lösas är mindre klart. I vissa fall måste väl de övriga väghållarna i sitt eget intresse fullgöra den uteblivna prestationen. Huruvida de i förhållande till en av dem bildad samfällighet eller dess borgenärer äro pliktiga därtill, kan vålla tvekan. Ett solidariskt ansvar, låt vara subsidiärt solidariskt, kan åt väghållningstvånget ge en vida större räckvidd än avsett är. Regeln om väghållningsskyldighetens begränsning till vad som motsvarar nyttan av vägen sättes å sido. Så t. ex. kan den, som förpliktats bidraga med en hur ringa bråkdel som helst av kost— naderna för ett vägbygge, till följd av en annans insolvens få bära hela kost- naden för detsamma, om det redan verkställts medelst upplånta medel eller genom entreprenör. Den väghållningsskyldige kan belastas med utgifter för väghållningen, vilka mångdubbelt överstiga värdet av hans fastighet. Å andra sidan måste det förefalla ytterst betänkligt, om en Vägsamfällighets borgenä- rer —- anställda arbetare, leverantörer, entreprenörer, långivare etc. —— skulle få vidkännas avdrag å sina fordringar, så snart någon av väghållarna bleve insolvent beträffande sin andel i gälden. Stadgandet i 3 kap. 21 % vattenlagen, vilket enligt 34 & väglagen skall äga motsvarande tillämpning å vägsamfällig- hets styrelse, ålägger ock styrelsen förpliktelse, som närmast tyder på ett solidariskt ansvar för samfällighetens medlemmar med avseende å dess gäld. (Jfr uttalande av lagrådet, kungl. prop. år 1926 nr 28 sid. 95 under 38 å.)
I brist på realsäkerhet och ett klart stadgande om solidariskt gäldsansvar uppstår svårighet för vägsamfälligheter att erhålla kredit, en olägenhet som flerstädes gjort sig kännbar och som utgjort ett av skälen till att krav å ny väglagstiftning framställts inom riksdagen.
Tidigare, då väghållningen normalt utfördes in natura efter vägdelning och sålunda någon gemensam upplåning eller över huvud taget några gemen- samma kostnader icke plägade förekomma, framträdde ifrågavarande problem icke i starkare dager. Det är det efter 1926 års lagändring i allt större utsträck—
ning tillämpade och, såsom ovan framhållits, otvivelaktigt i flera hänseenden överlägsna gemensamhetssystemet, som härutinnan orsakat ändring.
En konsekvent tillämpning av principen att Väghållningsskyldigheten åvilar fastigheterna som ett realonus skulle väl leda till att dessa såsom sådana häftade för de till betalning förfallna bidragsbeloppen. Betänkligt är, att då lagen stadgar rättigheter, som skulle vara betingade av vissa skyldigheter för den berättigade, de förra faktiskt kunna göras gällande utan att garanti beredes för de senares fullgörande. Vad angår intrångsersättning har lagen, såsom naturligt är, förklarat rätten att taga väg i anspråk beroende av att ersättningen verkligen erlägges, men bidragen till väghållningen, som, även de, där fråga är om rätt att begagna annans väg, kunna anses som ett slags gottgörelse för intrång, skola gäldas i efterhand, sedan rättigheten redan tagits i bruk. Möjligheten att utfå bidragen är helt beroende av den betal=_ ningsskyldiges personliga solvens, men den förvärvade vägrätten kan utövas, även om bidragsskyldigheten icke fullgjorts. Skola väghållarna anses soli- dariskt ansvariga för vägsamfällighetens gäld, kan, som nyss nämnts, bristen på säkerhet för bidragens utbekommande bliva ytterligt riskabel för dem.
Med hänsyn till vad här anförts och till förut berörda svårighet att förbjuda utövning av vägrätt av den anledning att Väghållningsskyldigheten ej full- gjorts finna de sakkunniga det av ett oavvisligt behov påkallat att en ändring i gällande regler sker för beredande av större garanti för bidragens utfående. Det synes icke vara tillräckligt att i den situation, då fastigheten genom fri— villig överlåtelse bytt ägare, nye ägaren får personligen jämte den förre svara för oguldna belopp, som under viss kort tid före äganderättsövergången för- fallit till betalning, och att om innehavaren skall bära ansvar, lägges ett subsi- diärt personligt sådant å ägaren. Därigenom skulle man väl uppnå ungefär samma resultat som genom att göra bidragsfordringarna till betalningsrätter med panträtt i fastigheten. Men är fastigheten överintecknad, kan en dylik panträtt visa sig värdelös. Vad som erfordras är därför en med förmånsrätt framför intecknad fordran förenad panträtt, varigenom å andra sidan utvidgningen av det personliga ansvaret blir överflödig.
Förslag om att tillskapa en ny 5. k. tyst pant- och förmånsrätt är naturligtvis ägnat att framkalla betänklighet och, även om man, t. ex. genom föreskrifter om väghållningsskyldighetens anmärkande i gravationsbevis, skulle kunna förläna densamma tillräcklig offentlighet, äger detta ju icke betydelse för dem, som redan före skyldighetens uppkomst belånat fastigheten. Men väg- hållningsbidragen torde, där ej den ene delägaren nödgas på grund av den andres insolvens bekosta även hans andel -— en möjlighet som pant- och förmånsrätten skulle eliminera — regelmässigt uppgå till jämförelsevis obe— tydliga belopp och därför ej gärna kunna spela någon nämvärd roll för fastig- hetskrediten. Den, som belånar fastighet, måste även under nuvarande för- hållanden alltid räkna med möjligheten att åtskilliga förmånsberättigade fordringar kunna föreligga, vilka icke framgå av gravationsbeviset och varom han saknar närmare kännedom. Någon obillighet mot inteckningshavama
synes ej heller den här föreslagna förmånsrätten behöva innebära. Där till- räckliga skäl äro för att väghållning tvångsvis må åläggas fastigheternas ägare eller innehavare i denna deras egenskap, eller alltså utan hänsyn till de- ras personliga intresse av vägen, lära dessa skäl vara av sådan art att de kunna åberopas även mot dem, som till egendomen hava en från äganderätten här— ledd begränsad sakrätt.
Sant är att vissa med vägsamfälligheter mer eller mindre jämförliga sam- fälligheter för närvarande äro, liksom dessa, i saknad av en dylik säkerhet för sina fordringar å medlemmarna, men detta minskar icke behovet och skälig- heten därav i förevarande fall. Ej heller skulle förmånsrätten här vara en allenastående företeelse i sitt slag. Till jämförelse må åberopas den rätt i sådant hänseende, som tillkommer vissa fordringar å ersättning i anledning av jorddelningsförrättning samt jämlikt lagen om ägofred. I själva verket är ju ej heller nu fråga om någon ny tyst pant- och förmånsrätt utan endast om utvidgning av en existerande sådan till att omfatta ej blott betalningsrättens kapitalvärde utan även förfallna bidragsbelopp. Det må. ock framhållas att enligt den gällande väglagen ny ägare (respektive innehavare) är pliktig full- göra vad företrädaren försummat beträffande väghållning in natura, och detta även om fastighetsförvärvet skett i exekutiv ordning. Här föreligger alltså ett slags pant- och förmånsrätt även för fordran på förfallen prestation.
I likhet med vad som i allmänhet gäller enligt 17 kap. 6 % handelsbalken och angående betalningsrätter med förmånsrätt i paritet därmed, skulle den här föreslagna pant- och förmånsrätten för fordran å väghållningsbidrag göras villkorad av att fordringen ej stått inne längre än ett år efter förfallodagen. Genom detta förbehåll reduceras väsentligt risken för de i förmånsrätts- ordningen sämre liggande fordringarna utan att det legitima intresse, förmåns-
|
rätten avser att tillgodose, lider intrång.
Då nyss gjorts gällande, att förmånsrätt icke innebär någon obillighet mot inteckningshavarna, har förutsatts, att betalningsskyldigheten i fråga icke sträcker sig längre än den, som lagstiftaren anser sig kunna tvångsvis ålägga fastigheten. Men en Vägsamfällighets bidragsfordringar kunna grunda sig på ett frivilligt åtagande av den, som vid skyldighetens fastställande för talan för fastigheten, eller alltså fastighetens dåvarande ägare, eventuellt i förening med innehavaren. Om även i dylika fall bidragsfordringen skall utgå med förmånsrätt i fastigheten, kunde inteckningshavarnas rätt äventyras. Risken härför torde dock i allmänhet vara ringa; de, som vid förrättningen föra talan för fastigheten, lära regelmässigt i eget intresse söka tillse att densamma ej belastas med för stora väghållningsbördor. Men någon gång kan förhållandet vara det motsatta, vare sig det beror på oförstånd eller andra orsaker. Att i sådant fall inskränka förmånsrätten till att omfatta endast en del av ford- ringen vore tydligen icke någon praktisk utväg. Ej heller kan utan stor olägenhet åt inteckningshavarna beredas möjlighet att såsom sakägare föra talan för fastigheterna vid sidan av ägare och brukare. Därigenom skulle näm- ligen förfarandet i hög grad tyngas och fördyras; det skulle bliva nödvändigt
att lösa gravationsbevis rörande alla de fastigheter, som äro i fråga, samt att kalla alla inteckningsliavare. Och om åt inteckningshavarna lämnades att själva bevaka sin rätt, torde de till följd av det besvär, som därmed vore förenat, och då de normalt endast i oförutsedda undantagsfall skulle behöva ingripa, sällan komma att begagna sin möjlighet härutinnan. Däremot synes det de sakkunniga att man, under förutsättning att förrättningsförfarandet i stort sett bibehålles såsom formen för väghållningsskyldighetens faststäl- lande, lämpligen kan ålägga förrättningsmannen att i dylika undantagsfall vägra fastställelse å vad vederbörande sakägare vid förrättningen avtalat. En dylik officialprövning med ty åtföljande begränsning av sakägarnas disposi- tionsfrihet skulle varken behöva eller böra komma till användning i andra. fall än då skillnaden mellan den lagliga skyldigheten och det frivilliga åta- gandet är uppenbar och det senare är ägnat att lända fastigheten till märklig skada. Som exempel må nämnas att en sakägare, som personligen saknar ekonomisk möjlighet att fullgöra sina förbindelser och är medveten om att han inom kort måste frånträda sin fastighet, av likgiltighet åtager densamma skyldigheter, som måste betecknas såsom orimligt stora. Även enligt gällande lag kan det ju under vissa omständigheter åligga förrättningsmannen att i sitt utlåtande frångå vad sakägarna enhälligt överenskommit. (21 % sista stycket, 38 % sista stycket.)
Där uppenbart är att en sakägares åtagande vida överstiger hans lagliga skyldighet och vad som kan vara nyttigt för fastigheten, torde redan med hänsyn till den sakrättsliga verkan, som nu tillkommer förrättningsutlåtandet, icke kunna anses olämpligt att rättelse ex officio sker. Då lagen här stadgat särskilda rättigheter och skyldigheter och ett förfarande under myndighets medverkan samt bindande verkan för framtida fastighetsägare av vad vid förrättningen beslutes, är ju syftet härmed närmast att tillgodose fastighe- ternas intresse. Men en å fastighet vilande alltför tyngande väghållnings- börda måste i längden lända fastigheten till skada och sålunda verka i rent motsatt riktning mot den av lagstiftaren avsedda. Vad här sagts om väghåll- ningsskyldighet kan tillämpas även beträffande vissa andra förpliktelser enligt väglagen såsom skyldighet att tåla utövning av vägrätt, vilket legala servitut ju äger företräde även framför äldre och i fastigheten intecknade rättigheter.
En begränsning av avtalsfriheten på nu antytt sätt lärer alltså vara väl befogad av hänsyn såväl till ändamålet med lagstiftningen som till inteck- ningshavarnas intressen samt böra komma till stånd, evad den här föreslagna nya förmånsrätten införes eller ej. Vill någon av sakägarna ex gratia eller av andra personliga skäl bidraga med avsevärt mer än vad som motsvarar hans lagenliga andel, må han göra det vid sidan av den rättsliga regleringen av fastighetens skyldigheter.
Den av de sakkunniga således föreslagna pant- och förmånsrätten torde dock icke lämpligen böra gälla i alla fall, en fråga vartill de sakkunniga strax här nedan återkomma.
Vad härefter angår det personliga ansvaret för Väghållningsskyldigheten synes väghållningsbördan ursprungligen, åtminstone enligt rättspraxis, ålegat innehavaren. Enligt lagbyråns väglagsförslag, som ju blott avsåg underhållet, förlades däremot skyldigheten på ägaren utom beträffande kronans eller allmän inrättnings egendom, där innehavaren skulle svara. Departements- chefen anförde, att det kunde ifrågasättas, huruvida icke nyttjanderätts- havaren borde utgöra underhållet, men att med avseende å den synnerligen skiftande beskaffenheten av nyttjanderättsavtalen beträffande enskild egen- dom en dylik anordning, vad sådan egendom anginge, icke vore att tillstyrka; vad uti ifrågavarande avseende med fullt skäl kunde tillämpas i fråga om t. ex. mångåriga arrendeavtal angående hel egendom, vore tydligen alldeles olämpligt i fråga om hyresavtal angående bostadslägenhet, torpkontrakt och därmed jämförliga avtal; vägunderhållet borde därför läggas å ägaren, vilken tydligen vore oförhindrad att i det avtal, varigenom nyttjanderätt upplätes, med nyttjanderättshavaren överenskomma om fullgörandet av den ägaren åliggande underhållsskyldigheten.
Vid förslagets granskning i högsta domstolen anmärktes bl. a. att det särskilt beträffande jordbruksfastighet vore föga lämpligt att lägga under- hållsskyldigheten på ägaren, när underhållet skall utgöras in natura, vartill innehavaren lämpade sig vida bättre än ägaren, vilken oftast vore hänvisad att för ändamålet anlita främmande biträde; om också denna olägenhet kunde avhjälpas genom avtal vid upplåtelsen, medförde ju ett sådant icke någon förändring i förhållande till övriga väghållningsskyldiga, vilka alltså vid arrendatorns underlåtenhet att fullgöra underhållsskyldigheten skulle för vinnande av rättelse vara hänvisade till den måhända å avlägsen ort boende ägaren.
Lagutskottet vid 1962 års riksdag uttalade den åsikt, att även om det finge anses riktigt att innehavaren i regel borde svara för vägs underhåll, byggande av väg dock syntes vara av den betydelse att ägaren därvid borde äga föra talan för fastigheten samt vara ansvarig för dess andel i kostnaderna för företaget.
Enligt det omarbetade förslaget bibehöllos, även beträffande vägbyggnads— skyldighet, det äldre förslagets regler utom såtillvida att den, som innehade enskild jord med skyldighet att utgöra egendomens onera, skulle svara för vägunderhållet. Häremot anmärkte högsta domstolen (1906) att frågan ej borde vara beroende av det privata avtalet, om vars innehåll annan väghåll- ningsskyldig måhända ej ägde kännedom; bättre och mera tillgodoseende alla parters berättigade intressen syntes vara att ansvaret för fullgörande av vägunderhåll skulle vila å den, som innehade annan tillhörig egendom under sådana förhållanden, att han enligt lag vore pliktig att för densamma erlägga kommunalutskylder.
Den särställning, publik jord enligt förslaget intog, motiverades av departe- mentschefen år 1906 därmed att i fråga om stora grupper av hithörande egen— domsslag, såsom hemman under stadgad åborätt och ecklesiastikstatens bostäl- len, den nominelle ägaren, kronan, icke hade ens något omedelbart intresse av ifrågavarande angelägenhet, och att beträffande såväl dessa som andra
slag av allmän egendom innehavarnas rättsställning torde kunna förutsättas vara så ordnad och betryggad att de skäligen borde kunna åtminstone i första hand göras ansvariga för fullgörandet av förpliktelsen, vars uttvingande hos ägaren väl ock i de flesta fall skulle bliva förenat med större omgång, besvär och kostnader för båda parterna än vad förhållandet behövde bliva, om talan finge riktas mot innehavaren.
I 1907 års lag var stadgandet av huvudsakligen samma innehåll som i den gällande lagen, vilken ju lägger väghållningsbördan i fråga om publik jord å innehavaren samt beträffande enskild jord å ägaren, utom såtillvida att landbo eller arrendator skall fullgöra jordbruksfastighet åvilande vägunderhåll.
Ovan har erinrats om den vid 1932 års riksdag väckta frågan om ändring av bestämmelserna och om det förslag i ämnet, som därefter framlagts av den s. k. kronojordsutredningen.
Med principen att väghållning är ett realonus såväl som ur synpunkten att det i regel lärer vara fastighetens ägare, vilken talerätt för fastigheten i första hand bör tillkomma, synes vara bäst förenligt att ansvaret för att prestatio- nerna fullgöras skola åvila honom, såframt ej särskilda orsaker föranleda ansvarets överflyttande på annan.
Det kan icke förnekas att vissa nyttjanderätter äro av den beskaffenhet, att innehavarens ställning närmar sig en ägares samtidigt som innehållet i den verkliga äganderätten i motsvarande mån förtunnas. Speciellt är detta förhål- landet vid ständiga eller ärftliga besittningsrätter samt vederlagsfria testa— mentariska nyttjanderätter. I fråga om den kommunala fastighetsskatten har man ju ock låtit dessa och vissa därmed jämförliga fall intaga den undantags- ställning att ansvaret åligger innehavaren och icke ägaren. Enligt de sakkun— nigas mening bör i fall, då fastighetsskatten sålunda anses skola utgöras av innehavaren, vilka fall för närvarande angivas i 13 % kommunalskattelagen, motsvarande regel gälla beträffande fastighetens väghållningsskyldighet. Till ej ringa del är det här fråga om publik jord. Det synes ock vara tanken på dessa fall som närmast givit anledning till att den publika jorden fått intaga en särställning i förevarande hänseende.
Där nyttjanderätten ej är av sådant slag, som nyss sagts, lärer däremot icke kunna särskiljas någon grupp av fall, för vilkas del utan vidare kan anta- gas att det skäligen bör åligga innehavaren i stället för ägaren att fullgöra prestationen. Ej ens landbo och arrendator av jordbruksfastighet torde alltid böra svara för vägunderhållet, utan möjlighet synes även för dem böra hållas öppen att genom det privata avtalet med jordägaren befria sig från dylikt ansvar. Sedan den gällande bestämmelsen i ämnet infördes, hava de på frågan inverkande förhållandena väsentligen ändrats, särskilt såtillvida som vägunder- hållet numera ofta utföres efter gemensamhetssystemet med penningbidrag. Här må ock erinras om att vid tiden för tillkomsten av väglagens förevarande stadganden reglerna för den kommunala fastighetsbeskattningen i motsvarande punkt voro andra än nu. Vad som i det ena eller andra fallet kan vara en rättvis fördelning mellan ägaren och innehavaren måste bero på omständig-
heter, som betydligt växla från fall till fall, ej blott karaktären av väghåll- ningsprestationerna utan även t. ex. vägens ändamål, nyttjanderättens var— aktighet och omfattning, arrendesummans storlek samt dagsverksskyldigheter och andra särskilda åtaganden. Hänsyn kan tagas härtill i det privata avtalet, och de supplerande lagbestämmelser, som kunna tarvas för den händelse avtalet lämnar frågan öppen, och som få byggas på vad som i normalfallet kan anses vara lämpligast eller förutsättas hava varit kontrahenternas mening, synas tillhöra lagstiftningen om det privata mellanhavandet mellan dem men icke böra inverka på väglagens innehåll. De en arrendator vanligen i förhål— lande till j ordägaren åliggande skyldigheterna synas väl vara av sådan beskaffen— het att det sålunda föreligger skäl att i arrendelagstiftningen uppställa regeln att, när annat ej avtalats, arrendatorn har att fullgöra underhållet av såväl fastighetens rent privata vägar som ock av vägar, som äro gemensamma för den arrenderade och andrafästigheter. Men ett dylikt stadgande är ju något helt annat än en bestämmelse i väglagen att ansvaret gentemot andra fastigheter för fullgörande av den ifrågavarande egendomens vägunderhåll skall åvila arren- datorn i stället för jordägaren, vilken bestämmelse icke röner inflytande av vad arrendeavtalet innehåller.
Huruvida hänsyn till de övriga väghållarnas intresse kan verka i den riktning att jordägaren befrias från ansvar och detta i stället lägges å inneha- varen synes tvivelaktigt, åtminstone med gällande lags ståndpunkt i fråga om fastighetens sakrättsliga ansvar. Visserligen föreligger icke någon säkerhet för att jordägaren är solvent, men där fastigheten ej är alltför högt intecknad, representerar den ju dock en tillgång ,i hans hand. För utfående av innehava— rens prestation kan däremot fastigheten icke tillgripas. Att det i vissa fall kan vara förenat med mindre omgång och besvär att vända sig mot innehavaren lärer i jämförelse med vad nu sagts få anses vara av mindre vikt, och torde i varje fall varken kunna leda längre än till att jordägarens ansvar göres subsidärt i förhållande till innehavarens eller böra föranleda att å innehavaren lägges ett ansvar, som billigtvis ej bör åvila honom. Är innehavaren avtals- mässigt förpliktad att för jordägarens räkning fullgöra prestationerna, lärer det för övrigt ligga i den senares intresse att i fall av behov förse vägsam- fällighetens styrelse eller annan representant för väghållarna med fullmakt att utkräva denna förpliktelse.
De sakkunniga äro redan på här ovan anförda skäl benägna att förorda att, med undantag för de fall då fastighetsskatt till kommunen skall gäldas av inne- havaren, det personliga ansvaret för fastighetens väghållningsskyldighet lägges icke å innehavaren utan å. ägaren.
Härtill kommer att, om i enlighet med de sakkunnigas förslag pant- och förmånsrätt i fastigheten för ifrågavarande bidragsfordringar införes, fastig— hetsägaren skulle ansvara åtminstone med fastigheten och att sålunda en utvidgning av ansvaret till att omfatta även hans övriga tillgångar väl i de flesta fall skulle spela en ringa roll för honom, medan å andra sidan tämligen komplicerade förhållanden kunna uppkomma, därest nyttjanderättshavare
skall svara personligen och nyttjanderätten omfattar blott en del av den fas- tighet, som skall häfta för bidragsbeloppen.
Vad angår det nämnda undantagsfallet, då enligt de sakkunnigas mening innehavaren bör svara för fastighetens väghållningsskyldighet, kan, om detta förslag godkännes, dock bliva fråga, huruvida icke ägaren bör hava ett subsi- diärt personligt ansvar, varjämte det spörsmål föreligger, huruvida pant- och förmånsrätt, där sådan i regel skall gälla i fastigheterna, bör stadgas även för detta undantagsfall. De sakkunniga anse, med hänsyn till de ifrågavarande nyttjanderätternas natur, båda dessa frågor böra besvaras nekande. Behovet av att sålunda säkerställa bidragsfordringarna lärer i nu förevarande fall vara mindre än eljest, och ett ansvar för ägaren, vare sig personligt eller begränsat'till fastigheten, torde här under vissa omständigheter kunna leda till obillighet. Emellertid synes den, som utan vederlag innehar fastighet på. grund av testamente, böra likställas med ägare, och utan hinder av att icke någon verklig ägare finnes eller att ägaren formellt är en annan, pant— och förmånsrätt i fastigheten här äga rum, liksom i motsvarande fall dylik rätt jämlikt 17 kap. 6 & handelsbalken tillkommer fordran å kommunalutskylder.
Den förmånsrätt, de sakkunniga med sitt förslag åsyfta, är en förmånsrätt i fast egendom, jämställd med den som enligt nyssnämnda lagrum tillkommer enskild räntetagares fordran. Som emellertid, på sätt ovan anförts, i vissa fall även byggnader och andra anläggningar, vilka juridiskt sett äga lös egendoms natur, böra i fråga om vägrätt och väghållningsskyldighet likställas med fastighet, uppkommer det problem, huruvida, där så sker, en särskild pant- och förmånsrätt bör tillskapas även i denna lösa egendom. De sakkunniga anse dock en sådan åtgärd icke nödvändig. Lägges betalningsansvaret å egen- domens ägare, kommer ju egendomen därmed att svara för gälden, och att denna synpunkt i fråga om fast egendom ej kan bliva avgörande beror sär- skilt därpå att egendom av sistnämnda slag i stor omfattning pantsättes genom inteckning och att därför äganderätten ofta ej är av synnerligt värde. Något motsvarande gäller i regel icke om den nu ifrågavarande lösa egendomen. Vissa slag därav kunna emellertid bliva föremål för förlagsinteckning, men här till— kommer den synpunkt att vad ovan anförts om att det icke kan anses obilligt att de, som hava inteckning i fast egendom, få finna sig i att väghållningsbi- dragen utgå med bättre förmånsrätt än deras fordran, icke äger samma grad av giltighet beträffande förlagsinteckning, vars föremål näppeligen kan såsom en fastighet anses stiga i värde genom väganläggningar.
Beträffande de undantagsfall, för vilka pant- och förmånsrätt sålunda enligt de sakkunnigas mening icke bör stadgas, torde emellertid böra sökas andra medel att utestänga den för väghållare vid gemensam väghållning största risken av personlig insolvens hos någon av dem. Ett sådant medel anvisar lagförslaget i sina regler om betingelserna för att vägsamfällighet må ingå kontraktsgäld. Att märka är ock att, såvitt angår vissa hithörande fall, den ovannämnda metoden att ålägga vägintressent skyldighet att utgiva slitageersättning i stället för andel i väghållningsbördan kan utnyttjas till
förhindrande av att bland de väghållningsskyldiga upptages egendom, i vilken förmånsrätt icke skulle gälla.
Fastställelseförfarandet.
Det officiella förfarande, genom vilket rättigheter och skyldigheter be— ! träffande väg fastställas, måste uppenbarligen i alla viktigare fall innefatta ' syn på stället. Möjligen kunde ifrågasättas att enklare spörsmål, såsom enbart upplåtelse av tillfällig vägrätt mot ersättning i penningar, skulle få avgöras utan sådan syn och t. ex. behandlas blott såsom ett ansökningsårende hos länsstyrelsen. Men i dylika enkla fall torde alls ej krävas offentlig myndig— hets inblandning, såframt ej tvist föreligger mellan parterna, och tvisten torde då i regel vara av den beskaffenhet att det i rättvisans intresse måste anses önskligt att den, som skall besluta i ärendet, äger god kännedom om orts- förhållandena och att bekväma former givas för muntliga förhandlingar inför honom helst å själva platsen i fråga, varigenom förlikning ofta bör kunna åstadkommas. De sakkunniga hava därför, såvitt angår vanliga enskilda vägar, icke trott sig böra föreslå någon ny form för fastställelseförfarandet vid sidan av förrättning på stället.
De anmärkningar, som framställts mot gällande bestämmelser om själva förrättningsförfarandet, och de ändringar av detsamma, som förslaget inne- håller, äro icke av sådan genomgripande eller principiell natur, att de synas tillhöra förevarande sammanhang.
Annorlunda är förhållandet däremot beträffande ordningen för överpröv- ningen av förrättningsutlåtandet, därutinnan riksdagen ju ifrågasatt ändrat domstolsförfarande eller utbyte av detta förfarande mot prövning i administra- tiv ordning. Till de sakkunniga hava ock framförts önskemål, särskilt genom vissa överlantmätare, att klagan över förrättning måtte få föras genom besvär hos ägodelningsrätten och målet i fortsättningen behandlas enligt reglerna för jorddelningsmål.
Reformkraven på detta område hava föranletts huvudsakligen därav att överprövningen i gällande ordning ansetts för omständlig, långsam och för sakägarna kostsam.
Redan själva sättet för anhängiggörandet av processen vid underrätten är otvivelaktigt tungt och dyrbart för klaganden samt innebär att denne måste ställa sig såsom motpart till samtliga övriga sakägare, även om hans talan berör endast en enda av dem. Visserligen framställdes redan före tillkomsten av gällande lag från vissa håll förslag om målens överflyttande från de vanliga domstolarna, men den fråga, som då mer ingående behandlades, var sättet för anhängiggörandet av tvisten. Så påpekades inom lagrådet, att käranden utsatte sig för risken att få betala ersättning för samtliga motparternas inställelse vid domstolen och deras kostnader i övrigt å rättegången, samt att, då fråga är om ett något så när stort vägföretag, möjligheten att bringa den vid för- rättningen avgjorda frågan under domstols prövning i allmänhet syntes , praktiskt taget vara en ensam sakägare betagen. Lagrådets flesta ledamöter
föreslogo den bestämmelse att, om annan än sökanden till förrättningen vore missnöjd med densamma, han blott skulle hava att anmäla sitt missnöje, var— efter sökanden skulle instämma saken i hela dess vidd vid äventyr att frågan eljest förfallit, vilken regel, vartill förebild funnits i 1879 års dikningslag, bättre stämde med förrättningens karaktär av förundersökning och icke instans. Departementschefen, som medgav att den nuvarande ordningen vore behäftad med vissa brister, ansåg emellertid betänkligt att giva en med för- rättningen i något, även det minsta avseende missnöjd sakägare, som ej själv är sökande, ett så lätt begagnat medel att omintetgöra förrättningen eller tvinga saken till domstol som ett muntligt tillkännagivande av missnöje eller en missnöjesanmälan till länsstyrelsen utan att ens skälen för missnöjet be— hövde uppgivas; svårigheterna att få vägfrågorna ordnade skulle väsentligt ökas och antalet till domstol fullföljda vägmål komma att stiga. En annan lösning ifrågasattes av högsta domstolen vid granskningen av det förslag, som låg till grund för 1907 års lag, nämligen att målet skulle anhängiggöras genom besvär till domaren, som skulle utfärda kungörelse om tiden för målets handläggning. Att detta förslag ej genomfördes torde huvudsakligen berott på samma skäl, som nyss antytts, eller att man ansåg de med skyldig- heten att instämma alla sakägarna förenade kostnaderna, besvären och riskerna utgöra ett lämpligt medel att avskräcka från ohemula eller onödiga klagomål över förrättningar.
Sin funktion att nedbringa antalet fall, då klagan över förrättning föres, torde den nuvarande ordningen för överprövningen hava fyllt ganska väl. Av statistiken framgår att av de under sistförflutna femårsperiod redovisade förrättningarna endast omkring 31/2 procent överklagats. Kunde detta för— hållande tagas som bevis för att något verkligt behov av ändring i förrätt— ningsutlåtandena förelåge endast i undantagsfall, skulle förvisso även behovet av omdaning av processformerna i dessa ärenden vara tämligen litet känn- bart. Men den valda metoden att avskräcka från onödiga klagomål är i nästan lika hög grad ägnad att hindra befogade sådana även i fall där tviste— föremålet, ehuru måhända icke av särskilt stort objektivt värde, dock är av betydande vikt för den enskilde. Sedan parten fått sin rätt prövad under betryggande former, kanske i mer än en domstolsinstans, kan sannolikheten för att avgörandet ej innebär avsevärd rättsförlust för honom vara tillräcklig för att motivera begränsningar av möjligheterna till ytterligare prövning, men förrättningsförfarandet erbjuder näppeligen sådan trygghet att redan efter ett dylikt förfarande begränsningar av ifrågavarande slag böra träda i funktion. Att märka är ock att saken här ej gäller uteslutande parterna själva utan att även ett av deras intressen förmedlat allmänt sådant beröres och särskilt att förrättningsutlåtandet medför verkningar jämväl för andra enskilda än »sakägarna». Med hänsyn härtill kunde t. o. m. ifrågasättas, huruvida det icke borde föreskrivas obligatorisk överprövning av utlåtandet. Att de sakkunniga icke föreslå något sådant beror huvudsakligen på att granskningen knappast skulle kunna bliva effektiv med avseende å själva
saken, med mindre en omständlig och dyrbar ordning härför infördes med undersökningar på platsen eller åtminstone sakägarnas hörande. Men avstår man från att stadga obligatorisk överprövning, bör man åtminstone icke upp- såtligen försvåra för part att själv bringa saken under sådan prövning i fall då behov av ändring i utlåtandet icke kan anses uteslutet.
Utbyttes stämningsförfarandet mot besvär, vore visserligen en stor vinst ernådd och målet kunde då vid domstolen erhålla sina riktiga proportioner, men i samma mån som denna brist i det nuvarande systemet avhjälptes skulle andra sådana framträda så mycket starkare. Dessa andra olägenheter äro väl i viss mån av den art att de icke kunna undvikas utan uppoffrande i för hög grad av rättssäkerheten och jämväl gemensamma för tvistemål i allmänhet, men vägmålens speciella karaktär medför i flera hänseenden att de vanliga processformerna här äro mindre lämpliga än eljest. Förhandlingar mellan parterna eller deras ombud och det material de kunna införskaffa äro i regel ingalunda tillfyllest för att bereda domstolen möjlighet att bilda sig en riktig uppfattning i mål av ifrågavarande slag, ej ens om rättens ordförande söker utöva verksam ledning av processen samt inkallar förrättningsmannen att tillhandagå med upplysningar. Håller rätten syn, uppkomma kostnader, som kunna bliva betydliga och, särskilt där de drabba blott någon eller några få av parterna, för dem mycket betungande. I vissa domsagor är det alltjämt långt mellan tingssammanträdena och, även där så ej är förhållandet, för- dröjes processen ej sällan genom svårigheten att vid sammanträdena anslå tillräcklig tid för varje särskilt mål och än mer genom den i tvistemål ej ovanliga företeelsen att rättegångsombuden förena sig i begäran om uppskov jämväl där ett sådant måste anses onödigt. Dröjsmålet är här särskilt be- tänkligt som det kan inträffa att hundratals sakägare blott formellt intaga partsställning i processen. Vid klagan över underrättens eller hovrättens dom återkomma ungefär samma besvär och kostnader för delgivningar som i stämningsförfarandet. Slutligen kan hela processen resultera i målets åter- förvisning till ny förrättning, och det torde icke saknas exempel på att ett dylikt beslut lämnar föga ledning beträffande de hänseenden, vari den äldre förrättningen ansetts bristfällig, varigenom risk uppstår för nytt återförvis- ningsbeslut.
Mot att av dessa eller andra skäl överflytta målen från domstolarna till administrativa myndigheter möta enligt de sakkunnigas mening avgörande betänkligheter. I vida övervägande grad är det här fråga om rena rättstvister mellan enskilda; det allmännas intresse har icke den styrka att det motiverar ett direkt inskridande från den administrativa maktens sida och ej heller att frågorna, där de väckas av enskild part, i sista hand avgöras i administrativ ordning. De myndigheter, som såsom första överprövningsinstans skulle kunna komma i fråga, vore väl endast länsstyrelserna. Men för att dessa skulle vara kvalificerade för uppgiften förutsättes att varje ärende kunde ägnas en ingående granskning av de beslutande ämbetsmännen själva, att parterna eller deras ombud bereddes tillfälle att muntligen inför läns-
styrelsen utveckla sina krav och synpunkter samt att erforderlig teknisk sak- kunskap stode länsstyrelsen till buds, vartill kommer att i häradsrätt åt— minstone inom nämnden och i rådstuvurätt hos rättens ledamöter regel— mässigt kan påräknas större kännedom om de lokala förhållandena än hos länsstyrelserna, varför behovet av syn på stället skulle ytterligare ökas, om det vore dessa senare myndigheter som skulle handlägga och avgöra målen. Att uppgiftens överflyttande på länsstyrelserna skulle kunna innebära en väsentlig ökning av deras arbetsbörda är otvivelaktigt och med hänsyn till vad ovan anförts skulle större lättnad härutinnan icke gärna kunna beredas genom utökning av underordnad personal. De skäl, som föranlett att lag— sökningsmålen flyttats från länsstyrelserna, kunna förvisso i än högre grad åberopas för att icke till dem överföra nu ifrågavarande vägmål.
Riksdagen synes ju ock i första hand hava tänkt sig möjligheten av en reform inom domstolsprocessens ram. Åtskilligt skulle säkerligen även kunna vinnas genom speciella regler om handläggningen av vägmålen vid de allmänna domstolarna. Förutom att målen anhängiggjordes därstädes genom besvär i stället för stämning kunde bestämmelse utfärdas, som ålade rätten j att koncentrera handläggningen till så få sammanträden som möjligt, så att 1 ej uppskov onödigtvis meddelades, och att icke annat än i nödfall begagna möjligheten att återförvisa målet samt, där så skedde, tydligt angiva i vad hänseende rättelse eller fullständigande borde ske. Syneförfarandet kunde förenklas så att t. ex. i regel utom domaren endast två eller tre nämndemän behövde närvara eller t. o. m. i överensstämmelse med innehållet i 7 % i lagen om vägrätt. Möjligen kunde, utöver vad som följer av regeln om summa revisibilis, viss begränsning stadgas beträffande rätten att fullfölja till högsta instansen. Ytterligare kunde även åt en icke lagakraftägande underrätts— dom i vägmål i vissa hänseenden beredas speciell exigibilitet.
Emellertid finna de sakkunniga, att i samma mån som dylika regler, vilka huvudsakligen avse att befordra ett snabbt avgörande, skulle praktiskt genom- föras, rättssäkerheten och noggrannheten lätt kunde äventyras. Till största delen måste säkerligen den med en process i vanlig ordning följande om- ständligheten vara en nödvändig betingelse för utredningens fullständighet och avgörandets riktighet, vadan det kunde vara att begära det omöjliga, om man utan att medge någon eftergift härutinnan krävde betydligt större snabb— het och förenklade former. Vad som erfordras för att de ifrågavarande väg- målen skola kunna avgöras på samma gång snabbt och riktigt och utan att återförvisning till ny förrättning annat än undantagsvis behöver förekomma, är framför allt att handläggningen vid rätten kan koncentreras till något eller några sammanträden, vid vilka andra mål och ärenden ej behöva förekomma och då vid behov syn å stället samtidigt kan verkställas av rättens leda- möter samt sakkunnigt tekniskt biträde anlitas, vilket icke på grund av tidi— gare befattning med ärendet eller eljest kan anses jävigt. För att realisera dessa krav vid den allmänna underrättsprocessen skulle erfordras urtima sammanträde och rättegångskostnaderna väsentligen ökas för parterna,
därest ej tillika särskilda bestämmelser utfärdades om det allmännas över- tagande av en del av dessa kostnader eller åtminstone en begränsning av antalet nämndemän skedde. Å andra sidan synes målens natur i viss mån motivera ökat inflytande åt lekmän med speciella förutsättningar att verk- ställa de värderingar, som här oftast äro i fråga. Det sagda visar hän på lämpligheten av förslaget om målens överflyttande från allmän underrätt till ägodelningsrätt. Med en sådan åtgärd skulle automatiskt följa även besvärs- förfarande i stället för stämning, stora lättnader för parterna med avseende å anhängiggörandet av målet i överrätterna samt möjlighet att underlåta att inkalla sådana sakägare, yilkas rätt uppenbarligen ej är i fråga. Vägfrågorna torde ock i regel kunna anses äga en ganska nära frändskap med vissa till jorddelningsmål hörande spörsmål, och ägodelningsnämndemännens särskilda kvalifikationer böra kunna vara av betydelse även i vägmål.
Utbytes allmän underrätt mot ägodelningsrätt och stadgas tillika möjlig- het i viss utsträckning att omedelbart verkställa ägodelningsrättens dom, ändå att den överklagats, torde rimliga anspråk på ett förbättrat överpröv- ningsförfarande i vägmål, som röra vanliga enskilda vägar, vara uppfyllda._ De sakkunniga hava ock i dessa åtgärder sökt lösningen av förevarande problem, såvitt angår ifrågavarande vägar.
Privata avtal.
Grundsatsen att det allmänna icke direkt i sitt eget intresse skall upp- ställa tvångsbud i fråga om enskilda vägar tillämpas så, att vägintressenterna äga ej blott underlåta att ordna sina mellanhavanden beträffande vägarna utan även fritt reglera dessa mellanhavanden genom avtal helt vid sidan av lagens regler. Att avtalet iklätts viss form kräves icke.
I överensstämmelse med sin princip om sakägarnas dispositionsfrihet vid förrättning utgår lagen från att förrättningsförfarandet har till syfte blott att möjliggöra vägförhållandenas ordnande i fall, då enighet mellan sak- ägarna ej kunnat uppnås, och således i första hand bör vara ett förliknings— försök (12 och 21 55). Då lagen dock icke utan vidare medgivit samma rätts— verkningar åt det privata avtalet som åt ett förrättningsresultat, lärer anled- ningen härtill främst varit att det förra icke kan anses äga samma grad av notoritet som det senare. Den omständighet att ett förfarande i den av lagen stadgade ordningen kan medföra större trygghet för resultatets fort- bestånd ger ett sådant förfarande faktiskt en ny uppgift och framkallar för sakägarna ett intresse att anlita denna ordning, även då de äro fullt ense. Det sist sagda gäller emellertid närmast vägbyggnadsföretag. Då fråga är endast om en reglering av vägunderhållet, har lagstiftaren i syfte att bespara sakägarna kostnader och besvär nedsatt sina anspråk på notoriteten och till- erkänt sakrättsliga verkningar åt det privata avtalet, blott detsamma upp- rättats skriftligen och med vittnen samt intagits eller inom viss tid intages i domboken (30 å). Alldeles främmande för lagstiftningen lärer dock ej den synpunkt varit att ett förrättningsutlåtande, även om det grundats på för- .
ening mellan sakägarna, med hänsyn till det inflytande förrättningsmannen genom råd och föreställningar kan utöva å deras dispositioner, kan med större säkerhet än det privata avtalet antagas innefatta en lämplig och rättvis reglering. En sådan uppfattning torde nämligen kunna anses ligga till grund för bestämmelsen att ett privat avtal om vägunderhåll kan, utan att särskild anledning därtill gives, hävas sedan 10 år förflutit efter avtalets tillkomst. Att vägbyggnadsavtal ej inbegripits under denna bestämmelse lärer berott därpå att beträffande dylikt avtal allmänna rättsregler ansetts vanligen med- föra enahanda resultat. (Prop. nr 88 till 1907 års riksdag, sid. 111.)
De sakkunniga hava i viss mån en annan inställning till spörsmålet om de privata avtalen.
Utan att vilja förringa intresset av att enklaste och billigaste medel väljas för uppnående av ett visst syftemål anse de sakkunniga ingalunda uteslutet att ett förfarande under ledning av kompetent, av myndighet utsedd förrätt- ningsman ofta kan från såväl det allmännas som de enskildas synpunkt vara att föredraga framför en privat överenskommelse. I mer komplicerade fall uppstå lätteligen i vägärendena frågor av teknisk eller rättslig natur, vilka menige man icke förstår att bedöma, och ett normalt förhållande är att sak- ägarna behöva biträde för beräkningar, värderingar, uppsättande av kontrakt m. nu. Om sakägarna därför, såsom kanske. oftast sker, till sin hjälp anlita utomstående, saknas dock alldeles kontroll å att den, under vars ledning de ställa sig, äger nödiga personliga förutsättningar för att rätt fullgöra sin uppgift. Att vid lagstiftningen vinnlägga sig om att enskilda överenskom- melser — vilket begrepp här ofta blir liktydigt med privata förrättningar — måtte kunna utrustas med enahanda rättsverkningar som en reglering i lagens ordning, för att en sådan må undvikas och därmed någon kostnads- besparing ernås, kan vara ett missriktat nit i sparsamhetens namn och mot— verkar intresset för det allmänna att bereda sig åtminstone det inflytande å det enskilda vägväsendet, som länsstyrelsernas kontroll över förrättnings- männens kvalifikationer innebär. Äro sakägarna ense, torde för övrigt det offentliga förrättningsförfarandet i regel icke behöva draga stora kostnader eller taga lång tid i anspråk. Erinras må ock att mindre bemedlade kunna erhålla statsbidrag till dylika kostnader och att vissa förrättningskostnader alltid gäldas av statsmedel, vilka utgifter för det allmänna torde kunna anses väl motiverade även av dess eget direkta intresse. Det må vidare fram— hållas att, om vägfrågorna regleras genom privata avtal, möjligheten att bilda sådan vägsamfällighet, som i lagen sägs, går förlorad och därmed väl i allmänhet även möjligheten till en rationellt bedriven väghållning efter gemensamhetssystem.
Å andra sidan måste förhållandena mången gång kunna vara så enkla att en vanlig överenskommelse i vad form som helst grannarna emellan är fullt tillräcklig. Att beröva ett privat avtal i vägfrågor all giltighet kan ej heller ifrågasättas. Det är blott lämpligheten av att bereda ett dylikt avtal starkare
_ 112 rättsverkningar än vad som följer av allmänna regler de sakkunniga draga i tvivelsmål.
Såsom betänklig framstår en sådan lagstiftningsåtgärd med hänsyn till risken för kränkning av tredje mans rätt.
Enligt allmänna rättsregler blir det privata vägavtalets bindande verkan begränsad huvudsakligen till att gälla förhållandet mellan de kontraherande personerna. Väl kan i vissa fall en privat upplåtelse av vägrätt intecknas såsom servitut eller nyttjanderätt, men genom de härom gällande reglerna är dock sörjt för att äldre rättigheter med avseende å den tjänande fastig- heten ej lida intrång och att de, som framdeles ämna förvärva eller belåna fastigheten, kunna i tid förskaffa sig kännedom om vägrätten. I ett enskilt avtal stipulerad väghållningsskyldighet kommer enligt allmänna regler att åvila endast den person, som åtagit sig skyldigheten (eventuellt även hans universalsuccessorer), och en riktig tolkning av avtalet torde vanligen leda till att skyldigheten anses åligga honom endast så länge han fortfarande äger eller innehar fastigheten, dock att det måhända kan fordras av honom att, om han överlåter sin ägande- eller nyttjanderätt till annan, han därvid betingar sig att denne i hans ställe tillträder vägavtalet. Ett förfarande i den av väglagen stadgade särskilda ordningen medför ju däremot att de fastställda rättigheterna och skyldigheterna tilläggas fastigheterna själva och utan inteckning bestå, i vems hand fastigheterna än komma, samt äga företräde framför äldre, måhända intecknade rättigheter till fastigheterna. Därför och med viss hänsyn även till det allmännas intresse hava de sak- kunniga ock gjort gällande att vid förrättning fastställelse av ett avtal sak- ägarna emellan icke bör få ske, därest avtalets innehåll uppenbarligen till någon av fastigheternas skada i för hög grad avviker från de grunder, enligt vilka lagstiftaren anser sig kunna medge tvång till vägrättsupplåtelse eller väghållningsskyldighet. En självfallen följd av en dylik begränsning av dispositionsfriheten vid förrättning är att de sakrättsliga verkningar, som tillkomma ett förrättningsutlåtande, icke böra tillerkännas ett utom förrätt- ning ingånget avtal, med mindre enahanda garantier mot innehållets oskälig- het beredas.
Att den om underhållsavtal gällande bestämmelsen rörande Viss form för avtalet och dess intagning i domboken icke på långt när är tillfyllest härutinnan ligger i öppen dag. Varje slag av garanti för skäligheten och rättvisan i innehållet av ett dylikt avtal saknas, ett förhållande som med hänsyn till avtalets natur kan motivera viss begränsning av dess giltighet för kontrahenterna själva och så mycket mer talar mot att utsträcka dess ”verkningar utöver vad som följer av allmänna regler. Där avtalet, oavsett huruvida fastighet undergår exekutiv försäljning, blir bindande för framtida ägare och innehavare, riskeras även deras rätt, vilka redan vid tiden för avtalet äga inteckning i fastigheten. Då tillika den notoritet, som lagen avsett att tillskapa, uppenbarligen lämnar mycket övrigt att önska, kunna jämväl framtida ägare, innehavare och långivare oförskyllt lida skada av
avtalet. Särskilt betänkligt är härvidlag att sakägarna torde kunna genom ett dylikt privat, i domboken intaget avtal upphäva vad tidigare genom för— rättningsförfarande bestämts och sålunda erhållit viss publicitet. Det kan t. o. m. tänkas inträffa att någon kontrahent åtager sig för stor förpliktelse i bedräglig avsikt mot en om avtalet okunnig efterträdare i hans rätt till fastigheten. Bestämmelsen om sakrättslig verkan av ett privat underhålls- .avtal kan sålunda medföra verkliga rättskränkningar. Som en speciell oegent— lighet i lagens nu förevarande bestämmelse må i förbigående anmärkas att densamma väl kan tolkas så att, där ej fråga är om publik jord, ett av fastig- hetens innehavare slutet avtal binder ägaren, åtminstone såtillvida att det blir bindande för följande innehavare. Vid förrättning äger dock enligt lagen ägaren alltid föra talan för fastigheten och bör alltså kunna hindra att en för densamma skadlig, av innehavaren biträdd förening lägges till grund för förrättningsutlåtandet.
I regel utsäger väl ett avtal om vägunderhåll intet rörande vägrätt, men såsom ett tyst villkor för underhållsskyldigheten torde dock vanligen i avtalet kunna anses ligga även vägrättsupplåtelser. Som bestämmelsen i lagens 29 & om fortbeståndet av en vid förrättning i samband med åläggande av väghållningsplikt tyst eller uttryckligt upplåten vägrätt icke utsträckts till att gälla även dylik upplåtelse i ett privat avtal, skulle lätteligen hela avtalet kunna förfalla därigenom att ny ägare till någon av fastigheterna vägrar att tillåta de övriga att trafikera vägen, till den del den framgår över hans ägor.
Den omständighet att vägrätten sålunda icke tryggats innebär väl en be— gränsning av risken av de sakrättsliga verkningar, som för närvarande i vissa fall tillkomma det privata underhållsavtalet, men medför å andra sidan även att syftet med lagens stadgande i 30 å andra stycket i motsvarande mån förfelats.
På grund av vad här anförts föreslå de sakkunniga att nämnda stadgande icke erhåller någon motsvarighet i en ny väglag. Den granskning och det offentliggörande av ett privat vägavtal, som måste fordras för att avtalet må utrustas med ifrågavarande av lagen åsyftade sakrättsliga verkningar, torde icke kunna åstadkommas med enklare medel än en i laga ordning verk- ställd förrättning.
Vad angår förhållandet mellan enskilda vägavtal och förrättningsutlåtanden rörande en och samma väg må framhållas att förrättningsutlåtandet ej lärer alltid sätta ett tidigare ingånget avtal ur kraft, liksom att utlåtandet icke torde kunna hävas genom ett senare tillkommet privat avtal. (Här förut— sättes att icke särskilda rättsverkningar förlänats avtalet genom intagning i dombok.) Avtalet kan delvis avse andra egendomar än dem, vilkas rättig— heter och förpliktelser varit i fråga vid förrättningen, eller rent personliga rättigheter och skyldigheter, som kunna göras gällande vid sidan av förrätt- ningsresultatet. Men reglera avtalet och utlåtandet samma egendomars inbördes förhållanden beträffande vägen, torde avtalet, om det tillkommit
före förrättningen, få anses upphävt genom densamma samt, om det ingåtts efter förrättningen, träda i utlåtandets ställe, dock endast kontrahenterna emellan. Vad vid förrättningen bestämts kan göras gällande av ägare eller innehavare, som icke är bunden av avtalet, och förfaller detsamma, i vad det avser någon av egendomarna, t. ex. till följd av att denna övergått till ny ägare, som icke godkänt avtalet, torde ofta förutsättningarna brista för dess upprätthållande mellan de övriga. Tvist rörande avtalets giltighet och beroende av förrättningsresultatet torde få avgöras i vanlig ordning med led- ning av allmänna rättsgrundsatser.
Emellertid synes väglagen böra reglera spörsmålet, i vad mån prövningen vid förrättning skall vara bunden av ett av sakägare åberopat avtal rörande fråga, som hänskjutits till avgörande vid förrättningen.
Ej blott underhållsavtal utan även avtal rörande andra frågor, som kunna bliva föremål för prövning vid förrättning, torde böra beaktas i detta samman— hang.
För närvarande lärer gälla att ett privat avtal skall inom sitt vanliga eller av väglagen utvidgade giltighetsområde respekteras vid förrättning, där ej annorledes särskilt stadgats, på sätt i 30 % första stycket och 31 å andra stycket skett. Endast om överenskommelse ej kunnat träffas, skall frågan upptagas vid förrättning (12 å); även möjligheten att vid förrättning stad— fästa ett utom densamma slutet avtal synes således vara okänd av lagen, och i dess stadganden i övrigt saknas väl icke skäl för en dylik ståndpunkt.
Att principen icke kan i allo upprätthållas torde emellertid vara tydligt. Någon, som ej är bunden av avtalet, kan genom att göra sin rätt enligt väg- lagen gällande undanrycka förutsättningarna för att i förrättningsutlåtandet lämna avtalet orubbat. Vad fastighets innehavare avtalat kan, om fastig- hetens ägare ej är bunden därav, på hans yrkande bliva ändrat i utlåtandet, och vad emellan två fastigheters ägare överenskommits kan man vid förrätt- ning bli nödsakad frångå på talan av ägaren till en tredje fastighet.
Principiellt sett måste det otvivelaktigt vara riktigt, att den, som person- ligen är bunden av ett avtal, vilket medkontraherft åberopar vid förrättning, ej därvid bör äga med laga verkan föra sådan talan för fastighet, att hans yrkanden komma i strid mot avtalet. Fastigheten är ju intet rättssubjekt, och ej heller äro de av väglagen stadgade rättigheterna av oförytterlig natur. Därest någon enligt avtalet berättigad det fordrar, bör detsamma således respekteras, såvitt det kan ske utan intrång i tredje mans rätt, men respekten för avtalets helgd synes icke behöva leda till att man vid förrättningen icke får upptaga den fråga, som avtalet reglerar. Om i enlighet med de sak- kunnigas förslag förrättningsmannen skall vara pliktig i vissa fall att vägra godkänna en vid förrättningen ingången förening samt tillika ett privat —— d. v. 5. ett vid förrättning icke fastställt -— avtal ej tillerkännes längre gående verkningar än vad som följer av allmänna rättsregler, torde man kunna och böra medge att avtalet prövas och fastställes vid förrättningen under ena- handa betingelser som om det ingåtts vid densamma. Sakägare, som är
bunden av avtalet, bör alltså icke äga hindra att detta lägges till grund för förrättningsutlåtandet, under förutsättning att avtalet med hänsyn till sitt innehåll kunnat godkännas som giltig förening. Dock torde man från denna regel böra, i nära anslutning till gällande lags bestämmelser, göra undantag för två fall, det ena, om de förhållanden, som vid avtalets tillkomst utgjort förutsättningar för detsamma, sedermera väsentligen förändrats, det andra, då avtalet avser väghållningsskyldighet och mer än 10 år förflutit sedan avtalet ingicks. I dessa båda fall bör vid förrättning ingen anses bunden av avtalet. Att anförtro förrättningsmannen (eventuellt med gode männen) prövningen av frågan om förutsättningarna liksom av bevisningen om avtalets existens och innehåll synes icke möta för stora betänkligheter med hänsyn till möjligheten för sakägarna att bringa förrättningsresultatet under domstols granskning.
Sålunda är det de sakkunnigas mening att —— ehuru ett privat vägavtal icke bör erhålla sakrättsliga verkningar blott genom intagning i dombok eller annan publikationsåtgärd —— dock icke varje utväg skall stängas till att för— skaffa avtalet sådana verkningar, ändå. att ej alla kontrahenterna äro eniga därom. Skulle de åter vid förrättning, som påkallas endast för fastställelse av avtalet, enas om sådan fastställelse men det vid officialprövningen be- finnas att deras talan ej kan bifallas, får förrättningsmannen söka förmå sak— ägarna till ändring i avtalet och, om de likväl fasthålla vid detsamma, inställa förrättningen med förklaring att av skäl, som anföras, avtalet ej kan fast- ställas, därvid avtalet alltså förblir ett privat sådant.
3. Vissa vägar i tättbebyggda orter.
Medan det sätt, på vilket det allmänna enligt de sakkunnigas ovan angivna mening bör söka tillgodose sitt, d. v. s. den allmänna samfärdselns intresse av allmänneligen befarna vägar, icke behöver inverka på den rättsliga regle- ringen av vägintressenternas inbördes mellanhavanden eller över huvud taget sätta några spår i väglagstiftningen, måste tydligen förhållandet bliva ett annat beträffande det föreslagna ingripandet från det allmännas sida i fråga om vissa vägar i tättbebyggda orter. Av ett dylikt ingripande följer dock icke nödvändigtvis rubbning av annat än sakägarnas dispositionsfrihet och ordningen för frågornas prövning. De materiella rättsreglerna kunna däremot teoretiskt sett vara desamma som beträffande vanliga vägar. Tydligt är emellertid att en så individuell behandling av varje särskild väg och fastig- het, som dessa rättsregler förutsätta i fråga om vanliga vägar, samt de be- gränsningar av vägrätten och väghållningsskyldigheten, som beträffande dem måste upprätthållas, lätteligen skulle minska möjligheterna att nå det ända— mål, som det officiella initiativet åsyftar. Såsom ovan berörts kunna ock vissa modifikationer i vad eljest måste stadgas till skydd för enskilda in- tressen, i förevarande fall anses tillåtna i betraktande av det särskilda all- männa intresse, som här står på spel.
Dylika modifikationer av de allmänna reglerna äro ock önskvärda ur en annan synpunkt nämligen med hänsyn till de av riksdagen påpekade svårig- heterna att praktiskt genomföra dessa regler i hithörande fall. I synnerhet är det fråga om möjligheterna att tillämpa de gällande och i lagförslaget, såvitt angår vanliga vägar, i huvudsak bibehållna reglerna om förutsätt- ningarna för inträde av väghållningsskyldighet och om väghållningsbördans fördelning.
Även inom tättbebyggda områden kan det naturligtvis finnas vägar, som i förevarande hänseende icke skilja sig från vad som är utmärkande för vägarna på rena landsbygden. Sålunda kan en väg inom tättbebyggt område uppenbarligen vara av intresse så gott som endast för en fastighet eller ett fåtal sådana, vilka under långa tider förbliva i ett och samma skick och ut— nyttja vägen i väsentligen oförändrad omfattning. Så lärer ofta vara fallet med smärre privata utfartsvägar för färdigbildade tomter. Dylika vägar avses icke i detta sammanhang utan hänföras till vad här ovan kallats vanliga enskilda vägar. De äga icke sådan större betydelse med avseende å ortsför— hållandena i allmänhet, som motiverar ett inskridande från det allmännas sida, ej heller torde beträffande dem tillämpningen av de allmänna reglerna om väghållningsbördans fördelning etc. bereda större svårigheter än med avseende å vanliga enskilda vägar. En enkel vägdelning eller t. o. ni. en privat överenskommelse torde här oftast vara tillfyllest, därest ett flertal intressenter skulle föreligga.
Men regelmässigt uppstår inom ett tätare bebyggt område ett nät av vägar, som kunna anses vara av mer eller mindre intresse för alla egen— domarna inom området såsom utfartsvägar från detsamma eller förbindelse- leder mellan dess olika delar. Där fastighetsbildning och bebyggelse följa en god plan, torde dessa gemensamma vägar väsentligen tillgodose väga behovet inom området och bilda en motsvarighet till gatunätet inom stads— planelagda områden. Vissa sådana vägar kunna äga allmän vägs karaktär och hållas av vederbörande vägdistrikt eller stad men flertalet lärer, där särskilda omständigheter ej föreligga, bibehålla sin natur av enskilda vägar tills dessa, om ortens utveckling till samhälle fortsätter och därför stadsplan slutligen fastställes, småningom förvandlas till gator.
Att mark till ett dylikt vägnät avsättes kan tillskrivas fastighetsbildnings- och planlagstiftningens bestämmelser, och vägrättsfrågorna torde sällan vålla större besvär, enär dels denna lagstiftning sörjt för rätt för varje fastig— het till utfartsväg och dels begagnande av vägnätet vanligen icke torde möta hinder, även om rätt härutinnan icke föreligger. Att vägnätet kan bliva olämpligt planlagt, därest ej avstycknings— eller byggnadsplan fastställts, har emellertid ovan framhållits.
Vad angår väghållningen torde väl i regel exploatören för att kunna av- yttra lägenheter vara nödsakad att i mån av exploateringens fortgång anlägga åtminstone de viktigaste tillfartsvägarna till olika delar av området, där ej äldre väg finnes att tillgå. Men ofta lämnar detta anläggningsarbete be—
träffande omfattning och kvalitet mycket övrigt att önska, och åt tomtägarna överlämnas att fullborda vägbyggnaderna samt vidmakthålla vägarna. Skall Väghållningsskyldigheten ordnas enligt väglagens regler, är det i allmänhet mycket vanskligt, i vissa fall omöjligt, att beträffande varje till området hörande fastighet beräkna, huruvida och i vad mån densamma kommer att draga nytta av eller begagna varje särskild i vägnätet ingående Väg eller väg- nätet i dess totalitet. Det stora antalet fastigheter medför att jämförelsen dem emellan vid andelstalens beräkning ytterligare försvåras samt att, om framdeles inträder sådan ändring i förhållandena, som påkallar ny förrätt- ning, denna måste bliva av vidlyftig beskaffenhet och lätt kan draga be- tydande kostnader. Dylik ändring inträffar mycket ofta just med avseende å tättbebyggda orter, så länge exploateringen fortsätter. Så snart en ny tomt avstyckas, säljes och bebygges, tillkommer en ny vägintressent och därmed äro förutsättningarna för den verkställda fördelningen rubbade. För detta fall finnes visserligen regeln i 38 5, men om exploateringen sker från en fastighet, vars andel i väghållningen är helt obetydlig eller i varje fall be- räknad blott efter den omfattning, i vilken fastigheten vid tiden för fördel- ningen begagnade vägen, kan ju denna andel icke inrymma summan av kanske ett mycket stort antal sedermera från fastigheten avstyckade bostads- lägenheters skäliga andelar.
Som. lagens regler alltså i förevarande fall leda till stor osäkerhet i till- lämpningen och ett mycket omständligt och därför ej sällan kostsamt för- farande, vars resultat under hela tiden för den pågående fastighetsbildningen och bebyggelsen behöver underkastas ständiga omprövningar och ändringar, har man i praktiken nödgats söka andra utvägar till frågans lösning.
Sålunda är vanligt att markexploatören vid fastighetsförsäljningarna. betingar sig eller en existerande eller tilltänkt vägsamfällighet en årlig avgift av köparen såsom bidrag till vägkostnaderna, vilket bidrag oftast torde be- räknas efter köpesummans storlek. I vad mån härigenom den åsyftade för- pliktelsen uppkommer för köparen kan vara tvivel underkastat. I varje fall lärer fullgörandet av förpliktelsen icke vara tillräckligt säkerställt. vÄven bortsett härifrån är uppenbart, att metoden icke gör tillfyllest.
I vissa fall bildas av tomtköpare föreningar för väghållningen, därvid det visserligen av olika skäl kan vara svårt för en enskild fastighetsägare i orten att undandraga sig medlemskap; men en verklig tvångssammanslutning kan ju dock denna metod icke alltid ersätta.
Tanken, att alla fastigheterna inom området böra bidraga till hela det gemensamma vägnätet och att bidragen böra rättas efter fastigheternas värden, kommer ej sällan till uttryck även vid förrättningar, avseende dylika vägar. Såsom delägare upptagas alla dessa fastigheter, och taxeringsvärdena läggas mer eller mindre omedelbart till grund för fördelningen, antingen på det vis att andelstalen uträknas efter fastigheternas värden (taxeringsvärden eller modifierade sådana) eller ock så att andelstal icke direkt åsättas utan endast viss grund för deras beräkning anges, nämligen de vid varje särskild
tidpunkt gällande värdena. Den förra metoden uteslute1 ju icke behov av ny förrättning, när fastighet delas eller bebygges, men med den andra uppnås däremot att den grund för fördelningen, som vid förrättningen antagits så- som riktig, kommer att automatiskt verka, oberoende av de ändringar i för- hållandena, som beträffande ifrågavarande vägar så ofta inträda.
Intetdera av dessa vid förrättningar tillämpade sätt att fördela efter värden kan emellertid genomföras annorledes än på frivillighetens väg. Yrkar någon av sakägarna att hans andel bestämmes med hänsyn till hans fastighets nytta av vägarna och till den omfattning, i vilken envar av delägarna begagnar dem, synes icke med lagen förenligt att underlåta att så gott sig göra låter efterkomma detta yrkande; och bestämmes en av andelarna på tidylikt sätt, torde lätteligen förutsättningarna brista för en frivillig överenskommelse mellan de övriga sakägarna rörande fastighetsvärdena såsom norm för fördel- ningen mellan dem. Yrkande av nyssnämnt slag framställes naturligtvis gärna av sådana sakägare, som hava sina fastigheter belägna vid allmän väg och därför icke äro hänvisade till de ifrågavarande enskilda vägarna för utfart. Skulle förrättningsmannen lyckats förlika alla sakägarna om delning efter de vid varje särskild tid gällande taxeringsvärdena, kan ägaren av en seder- mera inom området bildad fastighet motsätta sig att hans andel beräknas annorledes än enligt 38 å, och det torde vara tvivel underkastat, huruvida han kan anses utan särskilt åtagande bunden av att stamfastighetens ägare biträtt en förening om rörlig grund för andelstalens bestämmande.
Tydligen föreligger alltså ett verkligt behov att beträffande vägnätet i tätare bebyggda orter erhålla lagstiftningens stöd vid försöken att genomföra en efter förhållandena mer lämpad metod för intressentkretsens bestämmande och väghållningsbördans fördelning.
Möjligheterna att utan väghållningsbördans överflyttande på staten eller kommunala bildningar tillgodose anspråken på praktiska regler bliva främst beroende på frågan, i vad mån man jämväl vid en tvångsvis genomförd regle- ring av enskildas väghållningsskyldighet kan dispensera från grundsatsen att ingen bör åläggas sådan skyldighet i större utsträckning än som svarar mot hans nytta av vägen. Att helt åsidosätta denna princip torde icke låta sig göra. I verklig strid mot densamma kan ej kretsen av de väghållnings- skyldiga utvidgas utan att resultatet blir alltför godtyckligt och stötande för rättskänslan. Nyttan av vägen är grunden för Väghållningsskyldigheten. Å andra sidan skulle det tydligen vara ytterst olämpligt, om denna regel måste medföra att väghållningen inom området splittrades på en mängd olika grupper av fastigheter, måhända därtill så att en och samma fastighet bleve medlem av ett flertal sådana grupper. Systemet med väglotter och väghåll- ning in natura synes här näppeligen böra komma till användning. Dess brister skulle i förevarande fall mer än eljest framträda, medan å andra sidan de fördelar för väghållarna, som detsamma under vissa förhållanden kan bereda, skulle vara mindre. Men nästan ännu olämpligare vore en mängd smärre samfälligheter, något som i detta fall skulle medföra ungefär samma
olägenheter som väglottssystemet men sakna dess förtjänster. En gemensam styrelse vore väl tänkbar, men därmed vore ej mycket vunnet, enär beslutande- rätten skulle vara fördelad på olika stämmor, vartill komme ett invecklat för- valtnings- och bokföringssystem med vissa kostnader gemensamma men andra särskilda för varje samfällighet. Uppenbarligen bör eftersträvas, att hela det erforderliga vägnätet och de för området behövliga utfartsvägarna — bortsett från de smärre, högst privata vägar, om vilka ovan nämnts — hållas av en enda samfällighet, bestående av alla de egendomar inom området, som draga. nytta av någon av ifrågavarande vägar. Något egentligt avsteg från den be- träffande vanliga vägar begagnade metoden innebure detta icke. Som nämnt kan det vid avgörandet av frågan vad som skall anses såsom en väg anses tillåtligt att medräkna vägsträckor, av vilka endast vissa av sakägarna draga nytta. Skillnaden är blott att i förevarande fall hela vägnätet så att säga betraktas såsom en väg. Den utjämning, som möjligen kunde erfordras med hänsyn till att intressenterna begagna nätet i olika omfattning, skulle således få verkställas vid andelstalens bestämmande.
Det är härutinnan de vanliga reglernas svårtillämplighet i tättbebyggda orter gör sig mest gällande. Särskilt osäker blir uppskattningen av den om— fattning, i vilken de olika egendomarna komma att begagna sig av vägnätet. Men det må erinras att trafikintensiteten, som beträffande vanliga vägar spelar stor roll såsom måttstock å nyttan, i det nu förevarande fallet icke kan tillmätas enahanda betydelse härutinnan. På rena landsbygden torde en väg, som icke begagnas för viss fastighets räkning, praktiskt taget kunna anses sakna värde för fastigheten. I ett tättbebyggt samhälle däremot är vägnätet såsom nödvändig förutsättning för samhällsbildningen och genom sin inverkan på utvecklingen av förhållandena i allmänhet inom detta sam— hälle av stor betydelse för varje fastighet därstädes, alldeles oavsett huru- vida och i vad mån vägarna trafikeras för fastighetens räkning. Normalt stiger saluvärdet av exploateringsmark och tomter med samhällsbildningens fortskridande. Även synpunkten att det intensivare begagnandet vållar större slitage förlorar i betydelse, om vägarnas byggnadssätt förbättras, vägytan belägges med motståndskraftigt material 0. d.; och med utvecklingen av en ort till samhälle följer ju ofta att man icke längre kan nöjas med enkla grusvägar av den för landsbygden utmärkande typen. Att bestämma bidragsskyldigheten efter fastigheternas värden kan sålunda redan på nu anförda skäl äga visst fog. Den värdestegring, till vilken vägnätetsanlägg— ning och vidmakthållande medverka, bör ju oftast någorlunda stå i propor- tion till fastigheternas värden över huvud taget. I samma riktning ledes man, om hänsyn tages till det bakomliggande allmänna intresset. Där ett sådant är bestämmande för bidragsplikt för enskilda, är regeln att vid bidragsskyldighetens fördelning hänsyn tages mer till betalningsförmågan än till den fördel, varje särskild individ har av den allmännyttiga verksam- heten. En fördelning efter taxeringsvärden behöver således icke anses som en mer eller mindre orättvis nödfallsutväg för fall, då annan möjlighet ej
står till buds, utan äger även av principiella skäl sitt berättigande i icke ringa mån. Då härtill kommer att metoden medför så betydande praktiska förmåner som att icke blott vid det första förfarandet för väghållnings- skyldighetens bestämmande befria från allt eljest med nödvändighet om— ständligt och dock med avseende å resultatet osäkert arbete för bördans fördelning utan även giva en norm, som vid framtida ändringar av för- hållandena verkar automatiskt, har det synts de sakkunniga icke böra möta avgörande betänkligheter att i lagen sanktionera denna på sina håll redan praktiserade metod, vilken äger viss hävd i den äldre rättens regel om fördel— ning efter skattetal och även vid många tillfällen förordats inom riksdagen. De tättbebyggda orterna skulle sålunda med avseende å den rättsliga regle- ringen av frågan om kostnaderna för trafiklederna bilda en förmedlande övergångsform mellan ren landsbygd och stadsplanelagt samhälle på ett sätt, som torde äga ganska god motsvarighet i de faktiska förhållandena.
Vad speciellt angår de egendomar i orten, vilka äro belägna vid allmän väg, så lärer av vad ovan anförts framgå att enligt de sakkunnigas förme- nande även dessa egendomar regelmässigt måste antagas draga nytta av det enskilda vägnätet inom området. Åtminstone i någon mån torde detta gälla beträffande alla egendomarna inom området. Emellertid synes det kunna ifrågasättas, huruvida man icke beträffande dessa fastigheter vid allmän väg borde nedsätta deras bidragsplikt. Man kan göra gällande att ett yttre lätt konstaterbart förhållande här indicerar att nyttan är mindre, eftersom egendomarna icke behöva använda de enskilda vägarna såsom utfart, och att en fördelning av kostnaderna för dessa vägar efter taxeringsvärden skulle för dessa egendomars vidkommande vara så mycket orättvisare, som de rela- tivt högst taxerade oftast äro tillfinnandes just vid den allmänna Vägen och detta delvis beroende på att ett sådant läge medför befrielse från tungan att hålla egen utfartsväg. Köparen av en tomt vid allmän väg har i regel av nyssnämnda skäl fått betala högre pris för fastigheten. Har vägen blivit allmän efter fastighetsköpet, kan fastighetsägaren i enlighet med en ej säll- synt praxis hava nödgats medverka till iståndsättande av vägen för att väg— distriktet skulle övertaga densamma till underhåll.
Å andra sidan kan anföras, att det ingalunda är säkert att fastigheterna i fråga begagna blott eller ens huvudsakligen den allmänna vägen för utfart; de kunna genom att härför anlita det enskilda vägnätet vinna förkortning av avstånden i olika riktningar. Vid en genom samhället gående allmän väg äro vanligen just de fastigheter belägna, för vilka samhällets enskilda väg- nät i sin totalitet är av särskilt värde, nämligen handelsbodar och andra för ortsbefolkningen avsedda inrättningar. Att märka är vidare, att där en eller annan i orten belägen fastighet behöver privat utfartsväg till det gemen- samma enskilda vägnätet, denna utfartsväg enligt vad ovan föreslagits icke skulle inräknas bland de vägar, till vilka alla egendomarna i orten skola bidraga. I den mån för närvarande köpeskillingar och taxeringsvärden ökas med hänsyn till en beräknad nedsättning av eller befrielse från väghållnings—
tungan, kommer detta förhållande att ändras, därest vid bidragsskyldig- hetens bestämmande läget vid allmän väg ej längre skall få inverka. Om under övergångsperioden till det nya systemet någon gör förlust på den grund att han betalt särskilt högt pris för sin fastighet i tanke, att dess läge vid allmän väg skulle befria honom från att hålla enskild väg, eller bidragit till den allmänna vägens iståndsättning, så har han dock icke ägt ett å lag grundat anspråk på att få njuta den allmänna vägen till godo; han riskerar att denna väg åter förvandlas till enskild, t. ex. om den allmänna genom— gångstrafiken befinnes böra föras förbi samhället i stället för genom det- samma. För övrigt har det kanske varit flera av samhällets fastigheter än de vid den allmänna vägen belägna som bidragit till iståndsättningen. Där vägdistriktet övertagit någon av samhällets vägar, är det icke meningen att endast de vid vägen belägna fastigheterna skola profitera härav; en lättnad i väghållningsbördan för alla fastigheterna i samhället bör här inträda. Om taxeringsvärdena i regel skola vara bestämmande för fastigheternas delaktig- het utan hänsyn till graden av nytta, bör detta gälla även de intressenter, som hava sina fastigheter vid allmän väg.
De sakkunniga hålla före att, där en typisk samhällsbildning ägt rum," någon skillnad vanligen icke behöver göras mellan fastigheter vid allmän väg och de övriga. Ej sällan kan dock förhållandet vara det motsatta, måhända beroende på mer eller mindre tillfälliga orsaker. Det kan framstå tydligt, att ortens enskilda vägnät icke i nämnvärd mån begagnas för viss fastighet vid allmän väg, såsom t. ex. om fastigheten utnyttjas blott till privat bostad för personer, som hava arbete i en närbelägen stad och där verkställa sina. inköp samt över huvud taget icke hava något nämnvärt att skaffa med de övriga egendomarna i den tättbebyggda orten. Det synes då rimligt att fastigheten åtnjuter avsevärd nedsättning i sin efter taxeringsvärdet beräk- nade andel i väghållningskostnaderna, tills det med säkerhet visat sig att samhällsbildningen medfört någon förmån för fastigheten.
Men att undantag'sålunda kunna vid en fördelning efter taxeringsvärden eller annan schablon bliva nödvändiga i speciella fall gäller icke blott fastig- heterna vid allmän väg. För att det ingripande från länsstyrelsens sida till vägförhållandenas ordnande i tättbebyggda orter, varom ovan förmälts, skall leda till önskad effekt, måste detsamma ofta ske på ett ganska tidigt stadium och alltså medan fastighetsbildningen och bebyggelsen kunna vara av väsentligen olika karaktär inom olika delar av orten. Vissa av fastigheterna hava kanske anlagt vägar, medan andra partier av området alldeles sakna sådana. Områdets gränser kunna komma att skära vad som är blott en fastighet, intill dess den inom området belägna delen hunnit bliva frånsåld eller eljest avstyckad. Rättvist och billigt kan vara att där exploatering av fastighet pågår, denna fastighet, vars ägare ofta mer än någon annan till— godogör sig värdestegringen å markområdena, bidrager i särskilt hög grad till väganläggningar. Dessa och andra förhållanden måste kunna giva anled- ning till modifikationer i särskilda fall av den allmänna regelns verkningar.
Därmed förlorar visserligen denna regel något av sitt praktiska värde, men detta dock icke i sådan män att regeln därför bör förkastas. Beträffande så rörliga förhållanden, som utmärka en orts utveckling från landsbygd till samhälle, kan säkerligen icke utan allvarliga olägenheter undvikas att möj- lighet beredes för jämkningar i uppställda regler och för ingripanden från det allmännas sida till ändring av vad en gång bestämts. Området kan behöva vidgas eller inskränkas, nya vägföretag kunna tillkomma, äldre Vägar ombyggas eller indragas etc. Det gäller endast att för dylik nyprövning söka de enklaste metoder, som erbjuda sig utan att äventyra ett gott resultat. Som det initiativ och det inflytande beträffande vägnätets anläggning och vidmakthållande, vilket de sakkunniga här ovan föreslagit skola tillkomma länsstyrelsen, tydligen måste utövas vid något slags under länsstyrelsens ledning stående förrättningsförfarande, har det synts såsom en självskriven följd därav att behov av framtida ändringar i vad sålunda bestämts också skall tillgodoses i enahanda ordning, ehuru naturligtvis därvid proceduren i allmänhet kan göras väsentligt enklare än vid det ursprungliga förfarandet. Jämkning av viss fastighets andel torde endast undantagsvis kräva under- ' sökning på. platsen eller dylikt.
De sakkunniga hava i enlighet med vad nu och ovan på tal om förhållan- det till det allmänna anförts tänkt sig, att de beträffande tättbebyggda orter föreliggande särskilda vägproblemen skulle lösas efter följande huvud— linjer:
Det skall tillkomma länsstyrelsen att, där densamma finner en uppkom- men eller snart förestående tätare bebyggelse det påkalla, efter samråd med vederbörande kommunala institutioner, bl. a. byggnadsnämnd, där sådan finnes, och med vederbörande fastigheters ägare och innehavare, förordna att alla fastigheter i orten, vars geografiska område av länsstyrelsen närmare bestämmes, skola utgöra en enda vägsamfällighet för Väghållning av de enskilda vägar, som anses behövliga för orten, betraktad såsom en helhet, och ej endast för en obetydlig del av densamma. Länsstyrelsen skall pröva vilka egendomar av annat slag än fastighet i inskränkt mening, som enligt vanliga regler kunna och i det särskilda fallet böra likställas med fastigheter. Under länsstyrelsens ledning konstitueras vägsamfälligheten, vilken till skillnad från vanliga sådana bör benämnas på särskilt sätt — enligt de sakkunnigas förslag vägförening. På länsstyrelsens föranstaltande upprättas — eventuellt genom därtill av länsstyrelsen förordnad sakkunnig person —— för- slag rörande de vägar, som skola av föreningen övertagas till underhåll eller anläggas och underhållas av densamma, varefter länsstyrelsen grans- kar förslaget och låter företaga erforderliga besiktningar och andra utred- ningar samt efter överläggning med föreningsmedlemmarna och byggnads- nämnd, där sådan finnes, fastställer, vilka befintliga eller tilltänkta vägar föreningen skall hålla, samt meddelar närmare bestämmelser om väghåll- ningen. Det är alltså vid utövandet av denna prövning och bestämmande- rätt som länsstyrelsen har att bevaka intresset av att, i den mån byggnads—
plan eller annan trafiklederna upptagande plan ej redan finnes, vägnätet dock blir anlagt på ett för den framtida bebyggelsen och samhällsbildningen i övrigt lämpligt sätt. Om möjligt bör därför ett verkligt huvudvägnät för orten på en gång planeras, men anstånd med byggandet eller övertagandet av vissa vägar må länsstyrelsen bevilja, liksom även befintlig väg må, ehuru den ej är lämplig för den framtida bebyggelsen, tills vidare upptagas bland föreningens vägar, där vägen ännu länge kan med fördel bibehållas. Ändring i vad som bestämts angående vägarna äger länsstyrelsen vid behov meddela när som helst efter vederbörlig utredning. Länsstyrelsen tillsätter en av ledamöterna i föreningens styrelse och äger, där sådant är nödigt för till- godoseende av det allmänna intresset av en sund utveckling av ortsför- hållandena och i vissa fall även på begäran av enskild till förhindrande av kränkning av hans rätt, med verksamma medel tillhålla föreningen att full- göra sin väghållningsskyldighet. Normen för väghållningsbördans fördel- ning mellan föreningens medlemmar är i regel taxeringsvärdena. Möjlighet hålles emellertid öppen för länsstyrelsen att, om i särskilt fall annan automatiskt verkande norm skulle finnas lämpligare, efter de väghållnings- skyldigas hörande bestämma att den senare normen skall träda i taxerings- värdenas ställe. Det måste nämligen kunna förekomma fall då viss modifika— tion av taxeringsvärdena kan vara lämplig eller fördelningen enligt allmän önskan bör ske t. ex. efter areal eller dylikt. Särskilt torde detta kunna inträffa, om väghållningen i orten eller större del därav redan är genom överenskommelse vid eller utom förrättning ordnad efter någon automatiskt verkande regel. De särbestämmelser, som beträffande viss eller vissa väg- hållningsskyldiga fastigheters andelar understundom kunna finnas erfor- derliga, meddelar länsstyrelsen efter ansökning av fastigheten eller före- ningen.
Rätt att nyttja föreningens vägar skall naturligtvis tillkomma varje i föreningen ingående egendom men kan icke utan vidare medges allmän- heten. En utom föreningen stående fastighet, för vilken upplåtes rätt att begagna någon föreningens väg, synes böra vara pliktig att erlägga vägavgift till föreningen; samfälld väghållning mellan föreningen och den ifrågava- rande fastigheten synes däremot mindre lämpligt att etablera. Vid fråga om upplåtelse av vägrätt för utomstående torde icke behöva uppställas strängare förutsättningar för rättighetens inträde än att vägen är till nytta för fastigheten. Vad beträffar tillämpningen av de allmänna reglerna om vägrätt, då fråga är om att förklara väg skola anläggas eller övertagas av föreningen, synes man med hänsyn till det allmänna intresse, som här gör sig gällande, icke behöva upprätthålla kravet, att vägen skall vara av synner- lig vikt för någon särskild av de i föreningen ingående fastigheterna eller för deras totalitet, utan kunna överlåta åt länsstyrelsen att mera fritt bedöma ortens behov av vägen. Men från fordringen, att vägrättsupplåtelse ej må. tillskynda den tjänande fastigheten märkligt men, torde icke böra dispen- seras i annat fall än då vägen är av synnerlig vikt för orten. Då rätt till
anläggning av väg eller till begagnande av befintlig väg upplåtes för föreningen och av denna tages i anspråk, bör föreningen gälda ersättning för markupplåtelse och annat intrång, i den mån ej häremot kan kvittas nytta, som föreningens ifrågavarande väghållning medför för dem till ersätt- ning berättigade. Någon gottgörelse för redan nedlagt vägbyggnadsarbete torde däremot i dylikt fall icke böra utgå. Den utjämning mellan olika fastigheter i orten, som stundom kan finnas påkallad av att desamma i olika grad färdigbyggt sina vägar, kan ske genom att länsstyrelsen tills vidare antingen förordnar om bildande av vägförening endast inom en del av området eller åsätter vissa fastigheter eller grupper av sådana särskilda andelstal eller ålägger fastighet, från vilken exploatering pågår, skyldighet att bära särskilt hög andel av kostnaderna för vissa vägbyggnadsföretag.
De nya uppgifter, som sålunda enligt de sakkunnigas förslag skulle läggas å länsstyrelserna, kunna otvivelaktigt i vissa fall i icke ringa mån öka deras arbetsbörda. Men de viktiga intressen, som föranlett förslaget, synas det oaktat väl motivera detsamma. Från prövningen av frågor om vägrätts— upplåtelse för utomstående och om intrångsersättningar och vägavgifter skola länsstyrelserna enligt förslaget vara befriade, och naturligtvis äga de för utredningar och undersökningar anlita sakkunnigt biträde. Kostnaderna. härför torde böra bäras av Vägföreningen, i den mån ej enskild sökande billigtvis bör gälda av hans ansökning föranledd dylik kostnad.
Speciell motivering.
De bestämmelser, som äro avsedda att tillämpas i fall då väghållningen beträffande vägar inom tätare bebyggda områden prövas icke lämpligen kunna underkastas reglerna för väghållning i allmänhet, förete sådana avvikelser från dessa regler såväl på, den materiella rättens område som vad angår formerna för ärendenas prövning, att de sakkunniga funnit lämpligt att av- skilja förstnämnda bestämmelser till ett särskilt kapitel. Detta har placerats efter de för enskilda vägar i allmänhet avsedda reglerna, vilka fått bilda ett kapitel under rubriken allmänna bestämmelser. Vissa stadganden av in— ledande natur och gemensamma för de fall, som regleras i de båda nämnda kapitlen, utgöra innehållet i lagförslagets första kapitel.
1 kap. Inledande bestämmelser.
1 5.
Denna paragraf anger lagens föremål och begränsningarna i dess tillämp— lighet och i dess verkningar i olika hänseenden.
Första stycket motsvarar 1 % i gällande lag med allenast den skillnad, som föranledes av att lagförslaget, av skäl som utvecklats i de allmänna motiven, avser även vägar för tillfälliga behov och vägar, som icke kunna betecknas såsom farvägar. Sålunda uteslutas från tillämpligheten enligt förslaget -— förutom allmänna vägar — endast sådana vägar, som icke äro av nytta för fastighet.
Det har synts lämpligt att redan i detta sammanhang, i andra stycket, när— mare ange vad som skall förstås med fastighet och alltså här upptaga ett stad— gande i det ämne, som av gällande lag behandlas i dess 43 %. Från lagens ifrågavarande bestämmelser avviker förslaget såtillvida som enligt detsamma dels den egendom, som kan likställas med fastighet, utgöres ej blott av vissa slag av industriella anläggningar utan av alla sådana samt därutöver även andra byggnader, dels ock endast beträffande gruva likställigheten med fastig- het skall vara ovillkorlig, medan härutinnan vad angår annan egendom av ifrågavarande slag uppställas villkoren att egendomen ej tillhör ägaren av grunden och att omständigheterna i det särskilda fallet prövas föranleda lik- ställighet med fastighet. Denna prövning har ansetts böra ske i samma ord- ning som avgörandet av vägfrågorna i övrigt, därom bestämmelser införts i 33 respektive 72 %. Skälen till nämnda. avvikelser från gällande rätt hava an- givits i de allmänna motiven, till vilka hänvisas även beträffande frågan i vad mån en del av en fastighets markområde bör kunna jämställas med fastighet. Den fria prövning, som förslaget sålunda lämnar lagtillämparen med avse— ende å vägintressentbegreppets bestämmande i de särskilda fallen, måste tyd-
ligen utövas med försiktighet, så att icke rent tillfälliga förhållanden tillmätas för stor vikt eller helt obetydlig egendom medtages. Det har ovan framhållits. att, ehuru ett tillfälligt vägbehov ansetts böra kunna tillgodoses medelst tvångsrätt, dylik rätt är motiverad endast för inrättning eller anläggning, som själv är någorlunda stadigvarande. Särskilt när fråga är om rätt att bygga väg eller skyldighet att med viss andel deltaga i Väghållning, torde anlägg- ning å ofri grund i regel ej böra likställas med fastighet, med mindre det före- ligger en tryggad rätt att under längre tid hava anläggningen kvar samt an- läggningen representerar ett icke oansenligt värde. Beträffande upplåtelse- av rätt att begagna annans redan befintliga väg mot skyldighet att gälda in— trångs- och slitageersättning torde fordringarna på egendomens beskaffenhet i nyssnämnda hänseende utan olägenhet kunna ställas lägre.
Tredje stycket avser lagens territoriella begränsning, de stadsplanelagda områdenas uteslutande från tillämpligheten, och motsvarar 45 å i lagen. En ändring i uttryckssätt har skett med hänsyn till den nya stadsplanelagstift- ningen.
I motsats mot gällande väglag gör förslaget ett undantag från regeln att väglagstiftningen ej avser stadsplanelagda områden. Det synes nämligen icke lämpligt att enbart den omständighet att stadsplan fastställts för ett område med ens och ovillkorligen sätter ur kraft allt vad tidigare i enlighet med väg— lagen bestämts rörande vägar eller fastigheter inom detsamma, oaktat må— hända någon faktisk förändring av dess karaktär icke inträder på flera år samt vägen ännu länge erfordras och nyttjas för samma fastigheter och i samma grad som förut. Huruvida en sådan slutsats skall dragas av den gäl- lande lagens bestämmelser, må lämnas därhän; ett uttryckligt stadgande i frågan synes böra meddelas. Hur länge som helst bör emellertid en före. stadsplanens fastställelse verkställd reglering av vägfrågorna icke få äga gil- tighet beträffande det stadsplanelagda området. I regel torde behovet att vidmakthålla vägar inom detta område upphöra i och med att gatorna färdig- ställts och upplåtits för trafik, och då dylikt område principiellt undantagits från lagens tillämpning, lärer därav följa att inom detsamma belägen fastig- het, sedan den antagit den för stadsfastigheter typiska karaktären och er- hållit sitt utfartsbehov tillgodosett genom gatunätet, icke kan tvingas att fort- farande deltaga i hållande av väg på landsbygden, ändå att vägen kan anses nyttig för fastigheten. Det kunde därför synas som om den enligt väglagen verkställda regleringen borde upphöra att gälla, när stadsplanen »genom— förts», men, såsom de sakkunniga ovan framhållit, är detta uttryck till sin innebörd så obestämt att det icke giver mycken ledning för bedömandet i de särskilda fallen. Tvister om tidpunkten för den enes eller andres befrielse från stadgad väghållningsskyldighet m. m. måste lätt kunna uppkomma, och att hänvisa de tvistande till vanlig process synes här icke lämpligt, så mycket mindre som det i sådana fall, då endast en del av vägen eller endast vissa av de väghållningsskyldiga fastigheterna ligga inom det planlagda området, kan bliva nödigt att vid ändring av vad förut rörande vägen bestämts verk-
ställa ny reglering med avseende å en del av densamma eller beträffande vissa av delägarna. Den omständighet att stadsplan fastställts efter det väg- frågorna avgjorts, har därför i förslaget till sina verkningar jämställts med andra efter ett dylikt avgörande inträdande ändringar i förhållandena, så att det får ankomma på prövning i den av väglagen stadgade särskilda ord- ningen, huruvida och i vad mån ändringen är av tillräcklig betydelse för att föranleda rubbning av äldre beslut i vägfrågorna. Sant är väl, att en dylik lösning av problemet kan medföra de olägenheter, som på sätt i de allmänna motiven berörts föranlett de sakkunniga att föreslå att stadsplanens fast- ställelse och icke dess genomförande fortfarande skall vara den avgörande tidpunkten, då fråga är om huvudregeln angående de stadsplanelagda områ- denas undantagande från väglagens tillämplighet. Men i nu förevarande fall synas dock dessa olägenheter vara att föredraga framför att alltid låta fast— ställelsen av stadsplan omedelbart sätta ur kraft en verkställd, måhända länge tillämpad och fortfarande väl behövlig reglering av vägfrågorna. Otvivel- aktigt krävas starkare skäl för att uppställa en regel av sistnämnda innehåll än för att avstå från möjligheten att, där någon reglering av vägförhållandena icke före planens fastställelse framkallats av något behov, tillämpa väglagen inom redan stadsplanelagt område. I förra fallet är fråga om upphävande av existerande rättigheter och skyldigheter, i senare fallet om underlåtenhet att tillskapa nya sådana.
I fjärde stycket göres liksom i lagens 44 å och 8 & sista stycket förbehåll för giltigheten av speciella, inom lagstiftningen å andra rättsområden med— delade stadganden om vägrätt och väghållningsskyldighet, vilka för närva- rande förekomma i åtskilliga lagar och författningar. Förbehållet har i för— slaget givits mer generell innebörd än i lagen samt av skäl, som angivits i de allmänna motiven, med tanke på förslagets reglering av vägrätt för gångvägar och tillfälliga vägbehov, kompletterats med den uttryckliga förklaringen, att någon inskränkning ej avses i den omfattning, i vilken det hittills ansetts lovligt för envar att taga väg över annans ägor. Till förekommande av den missuppfattning att här skulle vara fråga om någon envar tillkommande verk— lig rättighet till väg, sådan som t. ex. förslagets vägrätt, hava de sakkunniga undvikit att i detta sammanhang begagna uttrycket »rätt».
2 &.
I enskilda väglagen stadgas för närvarande att behövliga diken räknas till väg. Det har synts lämpligt att något närmare bestämma vägbegreppet i detta hänseende, därvid den allmänna väglagen tagits till förebild.
Ifrågavarande paragraf överensstämmer med innehållet i 2 5 i allmänna väglagen, med det undantag allenast att vad där stadgas om särskild vinter- väg uteslutits såsom för förslagets vidkommande obehövligt och möjligen missledande. Förslagets vägbegrepp i allmänhet är så omfattande att där- under inbegripas även tillfälliga vägar och vägar för gångtrafik m. m. dylikt, vilket förhållande kommit till uttryck på flera ställen i förslaget, bl. a. i dess
1 och 8 åå. Därav bör utan vidare följa att begreppet väg enligt förslaget in- rymmer även väg, som fyller ett stadigvarande men endast under viss årstid återkommande behov. Vad med förslagets 2 & åsyftats är att ange, icke vilka vägar, som omfattas av förslagets bestämmelser, utan vilka anordningar för och tillbehör till en väg, som skola inbegripas under vägbegreppet.
Beträffande båtbrygga torde av motiven till allmänna väglagen framgå att, ehuru brygga icke uttryckligen nämnts, en sådan dock under vissa förhållan- den får räknas till väg, med vilken den är lokalt förbunden. De sakkunniga anse, att även beträffande enskild väghållning fråga om bryggas hänförande till väg bör bero på omständigheterna i varje särskilt fall. Om det t. ex. be- finnes att bryggan i väsentlig mån är av nytta för även andra än dem, som begagna vägen, kan detta förhållande utgöra anledning att icke betrakta bryg— gan såsom en del av vägen, men prövningen kan leda till motsatt resultat, därest vägen skulle avsevärt förlora i betydelse för vägintressenterna, såframt bryggan icke anlägges eller vidmakthålles. Även förhållandet mellan de be— lopp, vartill kostnaderna för bryggan och kostnaderna för vägen kuhna upp- skattas, måste i vissa fall kunna inverka på det ifrågavarande spörsmålet.
Att uttrycket »stadigvarande» här användes, innebär icke att områden, som tarvas för tillfällig vägs bestånd och underhåll, ej avses. Tydligt är visser- ligen att, där vägbehovet över huvud taget är helt kortvarigt, anordningarna för vägens vidmakthållande oftast kunna vara mycket enklare än eljest, men i den mån sådana dock erfordras och kunna i relation till vägbehovets egen varaktighet anses stadigvarande, böra, de ock omfattas av vägbegreppet.
Beträffande frågan vad som kan räknas såsom en väg må hänvisas till in- ledningen till detta utlåtande.
3 %.
Här bestämmes begreppet väghållning på samma sätt som i allmänna väg- lagens 7——10 åå. Dess ordalydelse har följts i allt väsentligt. Uttrycket »sam- färdseln», som där syftar på allmänna samfärdseln, har emellertid utbytte mot andra ordalag, bättre passande för enskilda väglagen, som ju avser även t. ex. vägar för hemkörslor o. d. De föreslagna stadgandena skilja sig från bestämmelserna i gällande enskilda väglag såtillvida att vinterväghållning icke inbegripes under uttrycket vägunderhåll, att även annan vägförbättring än väsentlig sådan hänförts under begreppet vägbyggnad samt att innebörden av termerna vägbyggnad, vägunderhåll och vinterväghållning närmare an- givits. Någon större saklig ändring av gällande lag har här icke åsyftats och torde ej heller inträda med förslagets förverkligande, särskilt som vissa mindre förbättringsarbeten, som draga jämförelsevis obetydlig kostnad, även med allmänna väglagens formulering kunna räknas till underhållet, åtmin- stone om de utföras i samband med detta. Det har emellertid synts angeläget att bringa den för allmän och enskild väglagstiftning gemensamma terminolo- gien till enhetligt innehåll.
Enligt motiven till allmänna väglagen skall med omläggning av väg förstås förändring av vägs läge i plan, inklusive vägs förändring till bredden, medan
uttrycket förbättring av väg avser arbeten, som äro ägnade att höja vägs standard, exempelvis genom förändring av vägprofilen eller genom grund- förstärkning.
4 %.
Innehållet i denna paragraf är i huvudsak detsamma som i första, andra och tredje styckena av lagens 9 %. En redaktionell ändring har här, liksom i förslagets 1 %, skett med hänsyn till den nya stadsplanelagstiftningen.
Att paragrafens föreskrifter avse blott fall, då vägfrågorna regleras i lagens ordning, d. v. s. genom förrättning eller dom enligt 2 kap. respektive genom länsstyrelsens beslut enligt 3 kap., har framhållits i allmänna motiven.
Under uttrycket ändamålet med vägen torde kunna inbegripas även syftet att tillgodose det allmänna intresse, som beträffande de i förslagets 3 kap. avsedda vägarna skall av länsstyrelsen bevakas, eller alltså att vägen erhåller en ej blott för trafiken utan för samhällsbildningen över huvud taget lämplig sträckning.
I andra stycket har gjorts ett tillägg till förekommande av att, där såsom undantagsvis kan tänkas bliva fallet, förrättningsförfarande enligt 2 kap. an- litas för vägbyggnad inom område, där vägförening bildats, vid förrättningen föreskrives anläggning av väg, vars sträckning kan anses strida mot den till grund för länsstyrelsens bestämmelser om föreningens vägar liggande väg— planen.
Bedömandet av de i andra stycket avsedda frågorna kan väl stundom kräva särskild sakkunskap, men med hänsyn till reglerna om förordnande av för- rättningsman torde kunna antagas att förrättningsmannen skall, där dylika frågor uppkomma, vara kvalificerad för uppgiften. Underställning av frågorna hos länsstyrelsen eller kommunal myndighet torde därför icke vara nödig.
I fall då väg korsar järnväg, spårväg, allmän väg, vattendrag, dike, elek- trisk ledning m. m., kan det uppstå spörsmål rörande föreskrifter till före- kommande av fara och olägenhet. Det lärer emellertid icke tillkomma väg— lagen att reglera dylika frågor. Påkallas här särskild övervakning från myn- dighets sida eller t. o. m. verklig inskränkning i rätten att tillgodose det en— skilda vägintresset, torde bestämmelserna därom vara behövliga, vare sig förfarande enligt väglagen kommer i tillämpning eller ej, samt merendels höra intimt samman med lagstiftningen inom andra rättsområden än det före— varande eller äga natur av administrativa påbud. Lagförslaget innehåller icke heller någon reglering av dylika frågor i vidare mån än att i 35 å andra stycket och 41 % upptagits vissa bestämmelser i syfte huvudsakligen att hindra att förrättningsutlåtandet kommer att stå i strid mot dylika särskilda stad- ganden och att avlägsna tvekan, som i vissa hithörande fall eljest möjligen kan uppkomma angående formerna för utlåtandets verkställighet.
Det spörsmål, beträffande vilket fjärde stycket i lagens 9 5 ger en regel, har ju i förslagets 2 % utförligt behandlats.
Väglagens stadgande i 9 & sista stycket saknar däremot direkt motsvarighet i förslaget. Syftet med detta. stadgande torde vara att förekomma att intres-
1807 33 9
senter, för vilkas behov en vägbredd av 4 meter är tillräcklig, mot sin vilja förpliktas bidraga till kostnaderna för en större vägbredd, vilken önskas av andra intressenter. Bestämmelsen innebär intet förbud mot att, om alla sak- ägare äro ense därom, större bredd än 4 meter fastställes. Tydligen är här ej heller fråga om någon begränsning av vägrätten av hänsyn till icke väghåll- ningsskyldig fastighet, från vilken vägmarken upplåtes. Denna fastighets in- tressen skyddas genom bestämmelserna om villkoren för vägrätt och de all- männa reglerna om huru Väg skall byggas. Trädas ej dessa bestämmelser och regler för nära, torde det stå de väghållningsskyldiga öppet att överenskomma om den bredd, de önska, och erhålla fastställelse å sin »förening» härutinnan.
För det fall åter att vissa av de väghållningsskyldiga yrka bredare väg än 4 meter, medan andra av dem motsätta sig detta yrkande, kan möjligen viss tvekan uppstå. om stadgandets innebörd. Med hänsyn till lagens allmänna inställning i fråga om parternas dispositionsfrihet kunde väl'tänkas, att den större vägbredden borde föreskrivas samt de sakägare, som icke önskade och ej heller nödvändigtvis behövde en dylik vägbredd, förpliktades deltaga endast i den del av väghållningskostnaderna, som erfordrades för en väg av 4 meters bredd. Men som det i regel näppeligen torde låta sig göra att sär- skilja denna del av de totala vägbyggnads- respektive underhållskostnaderna för en bredare väg, skulle väl den ifrågavarande föreskriften få iakttagas på så sätt, att de sistnämnda sakägarnas andel i totalkostnaderna, d. v. s. väg- lotten respektive andelen i gemensam väghållning, minskades. Skäl till ett dylikt förfarande föreligger emellertid, även där vissa sakägare behöva och begära blott mindre vägbredd än 4 meter. Ett stadgande i ämnet av mer generell innebörd gives ju ock i lagens 7 å, då där föreskrives att den, som icke fordrat vägen, icke må åläggas större andel än som svarar mot den nytta, hans fastighet genom vägen beredes. Stadgandet i 9 % sista stycket skulle emellertid kunna få den självständiga betydelse att, medan 7 % leder till att, Om vägen av hänsyn till vissa sakägares behov eller önskemål göres kost— sammare än vad andra av dem behöva, de senare dock kunna tvingas att iel- taga i merkostnaderna i den mån de hava nytta av desamma, nu ifrågavarande stadgande ansåges icke tillstädja att denna nytta beaktades, till den del len avsåge en vägbredd överstigande 4 meter. Någon större praktisk betydelse torde stadgandet, sålunda tolkat, av lätt insedda skäl dock icke äga vid sidan av regeln i 7 %.
En annan tolkning torde emellertid vara åsyftad att döma ej mindre av stadgandets placering i 9 5 och icke i 7 % än även av uttalanden i proposi- tionen till 1926 års riksdag, då, den äldre bestämmelsen om 4 meters vägbredd såsom ovillkorligt maximum vid tvångsdelaktighet mildrades genom möjlig— heten att i vissa fall överskrida den sålunda angivna maximibredden. Stad- gandet skulle i enlighet härmed innebära att, även om en större vägbredc' är lämpligast och påyrkas av vissa bland sakägarna, sådan bredd dock ej får föreskrivas i förrättningsutlåtandet, med mindre samtliga de väghållnirgs- skyldiga enas därom eller ock tvingande skäl därtill föranleda, men att å.
_!
andra sidan, därest dylika skäl äro förhanden, även de sakägare, som varken behöva eller önska mer än 4 meters vägbredd, få deltaga i totalkostnaderna för den bredare vägen med andelar, bestämda enligt 7 %.
De sakkunniga hava funnit bibehållandet av en bestämmelse sådan som den ifrågavarande förenat med olägenheter, som icke kunna uppvägas av nyttan av densamma. Stadgandet betager dem, som önska och behöva en mer än 4 meter bred väg, nära nog all möjlighet att, om denna bredd ej är alldeles nödvändig, bygga vägen efter sitt behov, såframt de ej helt avstå från rätt till väghållningsbidrag från de övriga intressenterna. Då maximum år 1907 sattes till 4 meter, voro förhållandena mera enhetliga och vägarna trafikerades huvudsakligen med hästskjutsar. Numera är måhända vanligast att en vägbredd av 4 meter icke förslår för möten. En höjning av den för normalfallen angivna maximibredden vore emellertid icke lämplig. Vad som är normalt i förevarande hänseende låter sig svårligen beräkna, enär förhål- landena skifta med bebyggelsens täthet, antalet vägintressenter, ändamålet med vägarna, trafikmedlens art m. m. Mången gång torde det t. ex. vara fullt tillräckligt med mötesplatser här och var och en vägbredd i övrigt av 31/2 meter. En bestämmelse om viss maximibredd, vilken endast på grund av tvingande skäl får överskridas, torde lätteligen leda till att förrättningsman- nen föreskriver den sålunda angivna bredden, så snart sakägarna ej kunna förlikas i denna fråga. Dylik schablonering måste verka hindrande för en sund utveckling av vägväsendet. Riktigast lärer vara, att vägbredden, lika väl som vägens sträckning och byggnadssätt, får bero på omständigheterna i varje särskilt fall. Såvitt möjligt bör ändamålet med vägen tillgodoses. Å andra sidan bör detta ske på ett sätt, SOm även ur kostnadssynpunkt kan anses såsom det bästa. Den allmänna regel, som lagen uppställer i 9 & första stycket, synes härutinnan innehålla den ledning för bedömandet, som i lagstiftningen lämpligen kan givas. En onödigt dyrbar väg bör icke få i väglagens ordning föreskrivas, ändå att sakägarna enas därom eller någon av dem vill ikläda sin fastighet skyldighet att gälda de överflödiga kostna- derna. Men där ett verkligt behov av viss vägbredd föreligger för någon av delägarna, bör han anses äga berättigade anspråk på att få. detta behov till- godosett, såframt han över huvud taget skall kunna tvingas att deltaga i väg- hållningen. Otvivelaktigt finnes skäl att, där andra delägare kunna nöjas med en smalare väg, taga hänsyn härtill, men den reglering, som påkallas i anledning av detta förhållande, är en fråga om väghållningsbördans fördelning.
5 &.
Att bestämmelserna om det personliga ansvaret för fullgörande av väghåll- ningsskyldighet och andra förpliktelser, som i lagens ordning ålagts viss egendom, upptagits redan i lagförslagets första kapitel beror visserligen främst på att dessa bestämmelser äro helt och hållet gemensamma för de i de båda övriga kapitlen avsedda fallen, men även bortsett härifrån torde para— grafens placering i inledningskapitlet kunna anses försvarligt.
Vad beträffar paragrafens innehåll hava de sakkunniga i de allmänna motiven utvecklat skälen till förslagets ståndpunkt att lägga nämnda person- liga ansvar å egendomens ägare utom i de undantagsfall, då innehavarens ställning är sådan att fastighetsskatt till kommunen skall utgöras av honom. Vissa sådana egendomar, som kunna bliva väghållningsskyldiga, äro enligt 5 % kommunalskattelagen befriade från fastighetsskatt, men detta förhållande bör tydligen ej inverka på här förevarande fråga om betalningsansvar enligt väglagen. Ett sådant resultat har förekommits genom förslagets avfattning.
I likhet med gällande regel befrias ny ägare respektive innehavare från personligt ansvar för penningbidrag, som förfallit till betalning under förre ägarens respektive innehavarens tid. Vådan av en sådan regel torde, såsom i de allmänna motiven framhållits, kunna anses eliminerad genom den sär- skilda säkerhet, förslaget vill bereda vägsamfällighet respektive vägförening för utfående av fordringar å bidrag av medlemmarna. Förslaget anger, i mot— sats till väglagen men i likhet med vad som regelmässigt gäller i liknande fall, tillträdesdagen och icke tiden för köpet såsom avgörande för betalnings- ansvarets övergång till den nye ägaren. På hemställan av lagrådets flesta ledamöter företogs motsvarande ändring i förslaget till lagen om ägofred.
För tolkningen av begreppet innehavare bör ledning kunna hämtas av kom- munalskattelagens bestämmelser i denna fråga.
Väglagens hänvisning till ecklesiastik boställsordning torde vara över- flödig i förslaget med hänsyn till innehållet i dess 1 % sista stycket.
Den förmånsrätt för fordran å bidrag till Vägsamfällighets och vägför- enings utgifter, som de sakkunniga enligt vad ovan anförts anse böra äga rum, hava de sakkunniga avsett skola göras till föremål för reglering i särskild lag i anseende till bestämmelsernas karaktär av tillägg till 17 kap. 6 & handels- balken och i enlighet med den metod, som tidigare i vissa liknande fall till— lämpats. I förevarande paragraf har emellertid gjorts visst förbehåll för den sålunda tilltänkta särskilda lagen om förmånsrätt. Enligt förslaget Om för- månsrätt skall ju även ny ägare kunna drabbas av ansvar för företrädarens gäld av ifrågavarande slag, låt vara att detta ansvar skall vara begränsat till viss egendom.
2 kap. Allmänna bestämmelser.
Såsom ovan anmärkts avser detta kapitel enskilda vägar i allmänhet i mot- sats till 3 kapitlets bestämmelser om vissa vägar i tättbebyggda orter. Kapitlet har för överskådlighetens skull försetts med underrubriker.
Om rätt till våg och om väghållningsskyldighet m. m. 6 5 är lika lydande med 2 % i den gällande lagen. 7 %. I denna paragraf regleras förutsättningarna för rätten att begagna annans befintliga väg i huvudsaklig överensstämmelse med innehållet i lagens 3 &.
Viss avvikelse i formuleringen har synts lämplig med hänsyn till möjlig- heten att vägen tillhör annan än den, som äger vägmarken, och denne senare fordrar att få begagna vägen. (Jfr rättsfallet N. j. a. 1932 sid. 443.)
Vid paragrafens avfattning har vidare tagits hänsyn till det tänkbara fall att en väg är anlagd för rent personliga behov och således icke för någon »fastighet». Även i detta fall bör rätt att begagna vägen kunna under vissa omständigheter tillerkännas fastighet; genom fastighetens behov av vägen kommer densamma att bliva sådan väg, som lagen avser.
I inledningen till detta utlåtande har på tal om uttrycket »vägens ägare» framhållits, att ej blott väghållaren utan ock vägmarkens ägare i denna sin egenskap kan lida intrång av utomståendes trafik å vägen. Från denna syn- punkt kan ej bortses i förevarande sammanhang. (Jfr uttalanden i högsta dom— stolen, kungl. prop. 1907 nr 88 sid. 102—103.) För frågan om förutsättningarna för inträde av tvångsrätt till väg liksom vid frivillig upplåtelse av vägrätt måste naturligtvis den beräkneliga trafikmängden i vissa fall kunna vara av stor betydelse. Det vore då orimligt om en på avtal eller förrättningsutlå- tande grundad vägrätt, som måhända betingats av att vägrättshavaren icke kunde väntas komma att bedriva synnerligen livlig trafik utan t. ex. blott vissa hemkörslor, skulle medföra att vägmarkens ägare vore pliktig under- kasta sig hur stora olägenheter som helst genom tvångsupplåtelser av nya vägrätter, endast därför att dessa ej tillskyndade den förste vägrättshavaren märkligt men. På grund av vad nu anförts har förslaget upptagit den regel att, vid bedömandet av frågan om märkligt men, hänsyn skall tagas ej blott till dem, som äga vägrätt, utan även till den fastighet, därå vägen är belägen.
I de allmänna motiven har anmärkts hurusom knappast enligt gällande lag och än mindre enligt de sakkunnigas förslag väghållningsplikt alltid inträder för den fastighet, som i nu ifrågavarande ordning berättigas begagna annans väg. Det tillägg, som i lagens 3 & gjorts rörande underhållsskyldighet, bör därför utgå, något som för övrigt torde vara lämpligt även från systematisk
synpunkt. . 8 %.
Paragrafen, som saknar motsvarighet i gällande lag, utsäger mer direkt än vad i förslagets 1 & skett, att upplåtelse av vägrätt medges även för tillfälliga" eller till viss årstid eller vissa färdsätt begränsade vägbehov. Beträffande förslagets ståndpunkt härutinnan må hänvisas till de allmänna motiven.
9 %.
De här meddelade bestämmelserna om ersättning för vägrätt innehålla de nyheter i förhållande till väglagens föreskrifter i ämnet (5 5), att förutom den av lagen kända intrångsersättningen, ersättning i vissa fall kan utgå med skälig andel i redan nedlagd kostnad för vägens anläggning, omläggning eller förbättring (andra stycket) samt för slitage å vägbanan (tredje stycket), vilket sistnämnda slag av gottgörelse, i motsats till övrig intrångsersättning, skall bestämmas att utgå med årliga belopp.
Även beträffande skälen till dessa nyheter må hänvisas till de allmänna motiven.
Med uttrycket »såsom farväg» åsyftas naturligtvis i de sammanhang, däri det här förekommer, att icke den som erhållit en till gång- och därmed jäm- förlig trafik begränsad vägrätt, skall kunna förpliktas att gälda ersättning, som i andra eller tredje stycket sägs.
»Annans väg» kan i vissa fall vara även väg å fastighetens eget område. Det ankommer härutinnan icke på äganderätt till vägmarken utan på rätten att nyttja vägen. Tillkommer sistnämnda rätt endast annan än fastigheten, så att särskild vägrättsupplåtelse erfordras för att fastigheten skall få begagna vägen, är denna i förevarande hänseende att vid upplåtelsen anse såsom annans väg. Den, som erhållit vägrätt mot skyldighet att erlägga slitageersätt- ning eller annan periodisk avgift eller eljest äger blott en tillfällig rätt att nyttja vägen utan att deltaga i väghållningen, kan emellertid icke anses så— som vägens ägare och därför ej heller bliva berättigad till ersättning enligt andra eller tredje styckena.
Stadgandet i andra stycket är avsett att komma i tillämpning huvudsak- ligen i fall, då vägen någorlunda nyligen anlagts, omlagts eller förbättrats av den eller de egendomar, densamma alltjämt tillhör, samt det berott på en tillfällighet eller mer eller mindre ohemult förfarande från vederbörandes sida, att han ej redan från början blivit skyldig deltaga i kostnaderna för detta vägbyggnadsföretag. Som förslaget för inträde av vägbyggnadsskyldig- het enligt 10 å förutsätter att företaget är av synnerlig vikt för fastighetens ( ändamålsenliga brukande, har motsvarande krav uppställts i nu förevarande fall. Däremot har icke för ersättningsskyldigheten ansetts böra fordras att vägföretaget varit eller är av dylik vikt även för den ersättningsberättigade. Rätt för fastighet att påkalla annan fastighets deltagande i ett tillärnat väg— företag skall visserligen enligt förslaget vara beroende av att företaget är av synnerlig vikt även för den förra fastigheten, men skälen härtill äro att före- taget ej bör igångsättas endast på begäran av den, som har blott mindre in- tresse av detsamma, samt att med bifall till sådan talan följer att sökandens egen fastighet förpliktas till vägbyggnad, vilken förpliktelse med hänsyn till sin sakrättsliga. natur ej bör kunna åläggas fastighet, med mindre företaget är av viss större betydelse för densamma. Dessa synpunkter göra sig icke gäl- lande beträffande rätt att fordra ersättning, varom nu är fråga.
För inträde av skyldighet att gälda dylik ersättning synes vidare, såsom i de allmänna motiven berörts, böra fordras att den ersättningsskyldiga fastigheten ej blott erhåller vägrätt utan även förvärvar den medbestäm— manderätt över vägen, som är förenad med verklig väghållningsskyldighet, blir en av »vägens ägare». Från delaktighet endast i Vinterväghållningen torde man härutinnan praktiskt taget kunna bortse. De vägföretag, för vilka ersättningen är avsedd att utgå, torde regelmässigt ej vara av tillräcklig bety— delse för den, som begagnar vägen endast såsom vinterväg. Därför upptager förslaget bland villkoren för ersättningsskyldigheten, att fastigheten för- J !
pliktas deltaga i vägunderhållet. Det må anmärkas att med uttrycket andel i väghållning här som eljest i förslaget avses ej blott andel i gemensam väg- hållning utan även väglott, en terminologi, som lärer få anses vara även den gällande lagens (se särskilt dess 7 %) och som för förslagets vidkommande är tjänlig för att markera skillnaden mellan verklig väghållningsskyldighet och en av vägens begagnande beroende plikt att till vägens ägare gälda slitage- ersättning.
Att för rätt till ersättning enligt andra stycket ovillkorligen fordra att den, som vid tiden för vägrättsupplåtelsen är att anse såsom vägens ägare, själv bekostat eller utfört det arbete, för vilket ersättningen skulle utgå, har icke synts lämpligt. Ny ägare till den egendom, vägen tillhör, kan i vissa fall äga befogat anspråk på dylik ersättning för arbete, som föregående ägare utfört, såsom då nya ägaren ärvt fastigheten eller för densamma betalt en med hän- syn till den verkställda vägbyggnaden förhöjd köpeskilling. Ej ens att väg- företaget utförts för samma egendomar, som alltjämt äro vägens ägare, torde alltid böra fordras, enär ett sådant krav skulle kunna leda till onödiga för- vecklingar i fall, då fastigheter delats eller en vägsamfällighet, som anlagt vägen, sedermera undergått viss ändring med avseende å medlemmarna. Er- sättningen skall tillkomma vägens ägare i denna hans egenskap och icke den, som bekostat arbetet, men vid den i viss mån diskretionära prövning, som förslaget lämnar åt lagtillämparen, bör naturligtvis tillses att ej ersättningen medför oskälig vinst för vägägaren. Det kunde måhända ifrågasättas att, i analogi med t. ex. bestämmelserna i 2 kap. 15 % vattenlagen, beräkna ersätt ningen efter vägens värde i befintligt skick. Men det torde vara vanskligt att fastställa något dylikt värde. Nyttan av vägen och därmed det värde, den representerar, äro olika för olika intressenter. Skulle åter vägens värde anses liktydigt med beloppet av kostnaderna för anläggning (vid tiden för vägrätts- upplåtelsen) av en väg av enahanda beskaffenhet som den förevarande i terräng av ifrågavarande slag, kunde lätteligen riskeras att den skäliga andel i värdet, som skulle utgöra ersättningens belopp, komme att vida överstiga den ersättning, förslaget åsyftar att tillerkänna vägägaren. Det är icke vägen utan visst inom en begränsad förfluten tid verkställt vägbyggnadsarbete, ofta endast förbättringsarbete, ersättningsskyldigheten avser. Av vikt är ock att tillse att ej gottgörelse utdömes för arbete, som ej kommer den ersättnings- skyldige till godo. En verkställd vägomläggning kan t. ex. vara utan betydelse för honom eller rent av ur hans synpunkt olämplig, och utfört anläggnings- eller förbättringsarbete kan hava minskat i värde genom sedermera inträffad naturhändelse eller genom underlåtenhet att vidmakthålla vägen. Det är blott den kvarstående nyttan av företaget, som får beräknas, och denna nytta endast om den är av viss större betydelse för fastigheten.
Ersättning enligt tredje stycket, slitageersättning, är även den en gott- görelse för vägrätt och bestämmelserna därom upptagas därför i nu ifråga- varande paragraf. Emellertid fyller denna form av gottgörelse även uppgiften att i vissa fall träda i väghållningsskyldighetens ställe, varför ett stadgande
om slitageersättning återfinnes även i 10 å i samband med bestämmelserna om väghållningsskyldighet. Där är dock ej fråga om något i förevarande paragraf icke avsett fall, medan åter stadgandet i 9 & tredje stycket kan träda i tillämpning även i andra situationer än de i 10 % avhandlade; det är icke sagt att, där rätt att begagna annans väg upplåtes, förutsättningarna för åläg- gande av väghållningsskyldighet äro förbanden eller att någon vägintressent ifrågasatt etablerande av samfälld väghållning.
Ersättning enligt 9 % kommer tydligen att utgå huvudsakligen i fall, då vägrätten upplåtes på yrkande av den egendom, för vilken den tillskapas. Men uteslutet är icke att skyldighet att gälda sådan ersättning kan, på därom framställd begäran, åläggas även i andra fall. Att slitageersättning kan fast— ställas på talan av den till ersättningen berättigade, även där något yrkande om vägrätt ej framställts, är en sak för sig, som ej avses här, ty detta slag av ersättning utgår ju endast där den ersättningsskyldige begagnar sin vägrätt. Men för åläggande av väghållningsskyldighet förutsättes, såsom av 10 och 42 åå i förslaget framgår, att vägrätt upplåtes för den väghållningsskyldige, därest han ej förut äger dylik rätt; och situationen kan vara sådan att ersätt— ning enligt 9 5 första och andra styckena bör åläggas egendom för en den- samma i förening med väghållningsskyldighet så att säga påtvingad vägrätt.
10 %.
Här hava i en paragraf samlats de materiellträttsliga reglerna om förut- sättningarna för inträde av väghållningsskyldighet, vilken fråga i gällande lag behandlas i sista delen av 3 %, i 4 & och i 6 %.
Liksom väglagen förutsätter förslaget att väghållningsskyldighet kan åläggas endast minst två fastigheter samfällt och att skyldigheten alltså består i en plikt att med annan eller andra väghållningsskyldiga deltaga i väghåll— ning.
Såsom i de allmänna motiven berörts avses, vad angår vanliga enskilda vägar och stadigvarande vägbehov, icke någon saklig ändring i de för när- varande gällande allmänna förutsättningarna för inträde av väghållningsskyl- dighet. Regeln att deltagande i vägbygge må påkallas endast av fastighet, för vars ändamålsenliga bruk företaget är av synnerlig vikt, är väl icke intagen i förevarande paragraf men återfinnes i 17 å i samband med bestämmelserna om talerätt. Det må framhållas att, medan väglagen för inträde av vägbygg- nadsskyldighet fordrar att vägen är av nyssnämnda betydelse, förslaget här- utinnan kräver att vägföretaget är av dylik vikt, en ändring, som synes på- kallad till undvikande av missförstånd i fall då fråga är om omläggning eller förbättring av befintlig väg.
Att enligt de sakkunnigas mening även väglagen bör anses förutsätta att väghållningsskyldighet ej ålägges utan prövning huruvida vägrätt förefinnes eller kan upplåtas, har ovan framhållits. Någon skyldighet att uttryckligen fastställa vägrätten i samband med Väghållningsskyldigheten har icke ansetts nödigt att införa. I vissa fall är vägrätten grundad i äganderätt till vägen och
det skulle då te sig egendomligt att vägrätten fastställdes i förrättningsut- låtandet. Även i andra fall där vägrätten aldrig ifrågasatts, kan det vara onödigt att yttra sig om densamma och därmed måhända giva anledning till tvister. I 42 5 är genom en tolkningsregel sörjt för att väghållningsskyldighet kommer att motsvaras av vägrätt. Är vägrätten på något sätt begränsad, bör emellertid detta tydligt anges i förrättningsutlåtandet.
Bestämmelsen i fjärde stycket, att väghållningsskyldighet enligt föreva- rande paragraf ej må åläggas beträffande förfluten tid, innebär tydligen icke någon nyhet, ehuru ett lika uttryckligt stadgande i frågan ej meddelats i lagen. Ett dylikt stadgande synes lämpligt särskilt med hänsyn därtill att enligt andra lagrum i förslaget bidragsskyldighet kan åläggas även beträf— fande väghållningskostnader, som uppkommit under förfluten tid, se 9 % andra stycket och 66 å andra stycket, och till utmärkande av att den ändring i vad vid förrättning bestämts, som enligt 65 % kan ske vid ny förrättning, ej må avse vid den senare förrättningen förflutenltid. Den fastställelse, varom i förevarande paragraf talas, behöver icke nödvändigtvis vara en slutgiltig sådan. Av förslagets regler i 40 % följer att även icke lagakraftvunna beslut i vissa fall skola kunna omedelbart verkställas.
Då. förslaget, oaktat detsamma medger vägrätt för sådan egendom, som behöver använda vägen endast för gångtrafik o. d., likväl beträffande väghåll- ningsskyldighet undantager egendom med en till dylik trafik begränsad väg- rätt, är, såsom av de allmänna motiven framgår, anledningen härtill särskilt den att gångtrafiken icke kan anses slita vägbanan i nämnvärd mån och att några särskilda anläggningar eller arbeten, som draga mer betydande kost- nader, förutsatts icke påkallas för gångtrafiken. De undantag från denna regel, som kunna påvisas, såsom där gångbro eller särskild gångbana finnes eller där gångtrafikanternas intresse av snöplogning tages i betraktande, torde i detta sammanhang äga ringa betydelse. Men det bör fasthållas att vägrättens begränsning till gångtrafik ej bör ske i andra fall än de i 8 % angivna, eller alltså där antingen en mer vittgående vägrätt ej kan upplåtas eller ock väg- behovet uppenbarligen är inskränkt till att avse gångväg.
Beträffande de avvikelser från gällande lag, som innefattas i förslagets regler att väghållningsskyldighet kan inträda även för egendom, vars väg- behov är av blott tillfällig natur, och att väghållningsskyldighet i vissa fall kan utbytas mot plikt att gälda slitageersättning, må i huvudsak hänvisas till de allmänna motiven.
Av vad där anförts lärer framgå, att bestämmelserna i sista stycket av före- varande paragraf grunda sig på den uppfattning att, ehuru förslaget medger tvångsupplåtelse av vägrätt även för vägbehov, som äro till tiden eller annor- ledes begränsade, samt för vissa slag av egendom, som ej utgör fastighet i egentlig mening, det dock i många dylika fall av vägrättsupplåtelse kan vara billigt och lämpligt att icke ålägga vägrättshavaren väghållningsskyldighet utan begränsa hans bidragsplikt till att avse endast gottgörelse för den åverkan å vägbanan, som hans nyttjande av vägen beräknas förorsaka, och
därmed utesluta honom från rätten att påfordra väghållning från andra egen- domars sida och från medbestämmanderätt beträffande vägens förvaltning, medan åter i andra fall, som här avses, omständigheterna kunna vara sådana, att en dylik anordning icke är tillfyllest utan väghållningsskyldighet enligt vanliga regler bör inträda även för den ifrågavarande egendomen. Skäl att befria eller utestänga egendomen från andel i väghållningen kunna vara av olika slag. Fastighet, vars vägrätt är begränsad, eller egendom, som icke är av så stadigvarande natur som verklig fastighet, kan böra åtnjuta eftergift i de enligt allmänna regler följande förpliktelserna. Vid kortvarig vägrätt kan det befinnas olämpligt att bereda egendomen inflytande å sättet för vägens anläggning, väghållningens finansiering, andras väghållningsskyldighet m. fl. vägfrågor. Beträffande egendom av det i 1 % andra stycket avsedda slag kan egendomens sol-vens i vissa fall vara tvivelaktig och det kan då vara lämpligt att, såsom förhållandet är, då egendomens bidrag skall lämnas i form av slitageersättning, vägrätten ej får utövas, innan bidraget erlagts, ävensom att en av väghållarna bildad samfällighet för sin kreditupptagning blir obe- roende av egendomens förmåga att ställa säkerhet för fullgörandet av sina förpliktelser (jfr 60 % tredje stycket).
Äro sakägarna ense om att slitageersättningsmetoden skall komma till an- vändning, kan så ske med tillämpning av bestämmelsen i 9 % tredje stycket, medan för motsatt händelse 10 & öppnar möjlighet att ålägga väghållnings- skyldighet men tillika genom stadgandet i sista stycket medger förrättnings- mannen (eventuellt med gode männen) att, där sakägarna ej enas, pröva huru- vida ett från egendomens egen eller annan sakägares sida rest krav å fast— ställelse av väghållningsskyldighet för egendomen skall avvisas, ändå att sådan skyldighet enligt de allmänna reglerna skulle föreligga.
En förutsättning för att yrkandet skall kunna ogillas iv dylikt fall är emel- lertid att i stället slitageersättningsplikt kan åläggas enligt 9 % tredje stycket. Härav följer att någon kombination av systemen väghållningsskyldighet och slitageersättning icke kan av förrättningsmannen föreskrivas i fråga om en och samma egendom. Där enligt de allmänna reglerna en betydande andel i väghållningen skulle falla å egendomen och ett dylikt resultat icke är oskäligt, bör rätten att utbyta väghållningsskyldighet mot slitageersättning utövas med försiktighet, särskilt om egendomen eljest skolat i avsevärd omfattning del- taga i vägbyggnad eller vinterväghållning, vilken skyldighet ju utan någon kompensation bortfaller vid dylikt utbyte. Att märka är emellertid att andelen i vägbyggnadsskyldigheten även enligt vanliga regler sällan torde kunna bliva synnerligen stor, därest vägrätten är starkt inskränkt.
Vad nyss sagts om att de i 9 % tredje stycket uppställda villkoren för in- träde av slitageersättningsskyldighet skola föreligga innebär vidare att för- rättningsmannen ej äger frihet att utbyta väghållningsskyldighet mot dylik ersättningsplikt, med mindre egendomens vägrätt är en vid förrättningen upp— låten rätt för egendomen att begagna annans väg. Sålunda skulle egentligen 10 % sista stycket icke kunna mot någon av vederbörande sakägares bestri-
dande komma i tillämpning, därest egendomen redan före förrättningen ägde vägrätt. Det måste ock vara mindre lämpligt att ålägga skyldighet att gälda slitageersättning i stället för väghållningsskyldighet, om vägrätten grundas därå att vägen är belägen å egendomens egen mark eller om egendomen själv anlagt vägen eller deltagit i dess byggande och alltjämt» äger rätt till vägen. I dylika fall är vägen ju ej heller att anse såsom »annans väg». Även i andra fall, då egendomen redan före förrättningen äger en mot vederbörande sak- ägare gällande vägrätt, synes det icke låta sig göra att vid förrättningen mot ( vägrättshavarens bestridande föreskriva villkor för vägrättens fortsatta ut— övning. På talan av egendomen själv bör emellertid en bestående rätt för egendomen att begagna annans väg kunna utbytas mot en vid förrättningen upplåten sådan rätt, när de i 7 % stadgade betingelserna härför äro förhanden och på avtal grundade rättigheter ej trädas för nära (jfr 34 5). Är fråga om annan egendom än fast egendom eller gruva, har förrättningsmannen, där väg- hållningsskyldighet ej anses böra etableras för egendomen, möjlighet att av- visa talan därå genom förklaring att egendomen ej bör likställas med fastighet.
11 %.
Paragrafen motsvarar 7 % i lagen och innehåller samma huvudregel som denna beträffande väghållningsbördans fördelning mellan de väghållnings- skyldiga. Endast såtillvida har i förslaget gjorts avvikelse från gällande regel att ej ens å den, som »fordrat vägen», bör läggas större andel än vad som motsvarar hans fastighets nytta av vägen, vilken ändring sammanhänger med förslagets allmänna ståndpunkt att även intresset av att fastigheterna ej belastas med oskäligt stor väghållningsbörda bör bevakas vid förrättning ur såväl det allmännas synpunkt som med hänsyn till sådana vid fastigheterna knutna enskilda intressen, vilkas bärare icke äro sakägare vid förrättningen, alltså särskilt inteckningshavare.
Beträffande paragrafens innehåll kan hänvisas till de allmänna motiven, där bl. a. framhållits att vid fördelning efter trafikens omfattning hänsyn bör tagas även till det sätt, på vilket trafiken bedrives, trafikmedlens art 0. d. Något uttryckligt påpekande härav i lagtexten har ansetts överflödigt, enär den nämnda synpunkten torde allmänt beaktas i praxis. Där vägrätten är be- gränsad i ett eller annat hänseende, måste naturligtvis även detta förhållande kunna inverka. Men om endast en tidsbegränsning föreligger, bör densamma icke få öva inflytande å storleken av andelen i kostnaderna för vägens vid- makthållande, eftersom skyldigheten att deltaga i dessa kostnader upphör, när den för vägrätten bestämda tiden är till ända.
Att begränsningen till nyttan medför att fastigheternas ekonomiska bär- kraft i någon mån måste beaktas har i de allmänna motiven berörts.
12 5. Även frågan om de nuvarande formerna för väghållningens utförande —— gemensamhetssystem eller vägdelning — har behandlats i de allmänna
motiven. Paragrafen överensstämmer i sak helt och hållet med 11 å i lagen och i formellt hänseende har ej gjorts annan ändring än dels vad som på- kallats av att förslaget under uttrycket »underhåll» ej inbegriper vinterväg- hållning, dels ock ett förtydligande tillägg av hänsyn till att särskild vägdel- ning för vart och ett av de olika slagen av väghållning kan påkallas av annan anledning än den i lagens 11 & omförmälda.
13 %.
Med avseende å rättigheten att taga väghållningsämnen avviker förslaget från gällande lag (10 %) endast såtillvida att bland dessa ämnen förslaget, lik som allmänna väglagen, nämner även jord samt att uttrycklig föreskrift upp- tagits att vid upplåtelse av dylik rättighet alltid skall bestämmas vilken eller vilka platser å den tjänande fastigheten som avses, ävensom att sättet för er— sättningens beräknande och erläggande närmare reglerats.
Att bestämmandet av platsen för tagande av väghållningsämnen ej kan överlåtas åt någondera parten synes de sakkunniga otvivelaktigt. Det torde ej heller varit lagstiftarens mening att rättighetens innehavare skulle äga befogenhet härutinnan. Den erforderliga totala kvantiteten lärer, åtminstone när det gäller vägunderhåll på obegränsad tid, icke kunna beräknas, men något slags begränsning av rättighetens omfattning måste ovillkorligen stadgas vid upplåtelsen. En sådan begränsning vinnes genom att platsen noggrant bestämmes, och detta sätt att ange rättighetens innehåll lärer vara nödvändigt för bedömandet av frågan, huruvida märkligt men uppstår eller ej. I riksdagens skrivelse år 1914 nr 191 förordades, att rättigheten skulle få utövas endast efter anvisning av markägaren och i övrigt i enlighet med av honom framställda skäliga villkor, dock att där tvist uppstode rörande frågan, varest och under vilka villkor väghållningsämnena finge tagas, en nämnd skulle avgöra denna fråga. Skall dylik tvist slitas vid förrättning, måste därvid villkoren närmare bestämmas och bland dessa villkor är frågan om platsen ett av de viktigaste.
Ett annat spörsmål, som måste regleras vid upplåtelsen, rörer huruvida denna skall avse en exklusiv rätt till vissa väghållningsämnen å viss plats eller om jordägaren och andra, till vilka han upplåtit eller framdeles vill upplåta enahanda rätt, skola få nyttja platsen för ändamålet utan hinder av det legala servitutet. En sådan exklusiv rätt erbjuder tydligen större säker- het för att servitutet skall få något värde och torde ofta lämpligen kunna komma i tillämpning, där märkligt men ej härigenom tillskyndas den tjä- nande fastigheten samt man kan beräkna att behovet icke väsentligen under— stiger tillgångarna på platsen. Men ett dylikt servitut innebär ett tvångs- förvärv av alla de därstädes befintliga ämnena av ifrågavarande slag, vadan betalning rätteligen bör, efter uppskattning av deras värde, gäldas på en gång i förskott och utan större dröjsmål, vid äventyr att servitutsrätten eljest förfaller. I betraktande av markägarens och annan ersättningstagares rättmätiga anspråk bör nämnda form för ersättningens gäldande här anses
obligatorisk, om vederbörande det fordrar. Regler härom hava upptagits i lag- förslagets förevarande paragraf och 33, 44 och 45 55. För de sakkunniga har framhållits hurusom vid en förrättning föreskrivits att betalningen skulle erläggas, Visserligen på en gång, men först då rättigheten toges i bruk, och att till följd härav och då väghållarna länge dröjde att begagna sin rätt och slutligen, sedan priserna fallit, skaffade sig grus på annat håll, jordägaren, som under tiden icke kunnat utnyttja sitt grustag, eller sälja något av gruset, lidit betydande förlust.
Gives åter servitutet den begränsade räckvidd att även jordägaren och eventuellt andra äga utnyttja platsens tillgångar å väghållningsämnen, torde betalningen lämpligen utgå efter visst pris för varje hämtad myckenhet, således kontant betalning vid varje särskilt tillfälle då rättigheten begagnas, dock att även i detta fall åtminstone något belopp synes böra erläggas genast eller inom kort tid efter tvångsupplåtelsen såsom ersättning för det intrång, som densamma i och för sig innebär.
En nyhet i förslaget är bestämmelsen om rätt att borthugga eller kvista träd eller buskar och att uppsätta snöskärmar. Sådan rätt har hittills stad— gats endast beträffande allmän väg, och saknaden av liknande bestämmelser i enskilda väglagen torde medföra, att även ett mycket ringa ingrepp i jordäganderätten i förevarande hänseende anses otillåtet (N. j. a. 1930 sid. 205). Emellertid är uppenbart att en dylik rätt kan vara av stort värde för väghållaren till underlättande av väghållningen, där vegetationen invid vägen samlar vatten eller snö å vägbanan eller där snöskärm skulle hindra snösamling. Krav å föreskrifter i väglagen rörande upplåtelse av rätt i nämnda hänseenden hava ock vid flera tillfällen väckts, särskilt vad beträffar rätt att hugga eller kvista träd och buskar. Lagutskottet vid 1907 års riksdag (nr 46 sid. 6) förmenade emellertid att tvångsrätt härutinnan icke vore fören- lig med vägarnas natur av enskilda och att förhållandet i fråga borde ordnas på överenskommelsens väg. Men det är ju ingalunda alltid möjligt att åstad- komma godvillig uppgörelse och ej heller bereder servitutsinteckning full- ständigt skydd för en på avtal grundad rättighets bestånd. Tvångsupplåtelse vid förrättning synes i förevarande fall ej böra möta större principiella betänkligheter än då det gäller vägrätt eller rätt att taga väghållningsämnen, under förutsättning att ett verkligt behov av rättigheten föreligger och att densamma ej medför märkligt men för den tjänande fastigheten, att rättig— hetens innehåll noggrant angives vid upplåtelsen och ej göres onödigt betungande samt att full ersättning för intrång gäldas. Till förekommande av ett för vidsträckt bruk av tvångsrätt att avverka träd och buskar har det emellertid synts de sakkunniga erforderligt att i lagtexten uttryckligen föreskrives att icke utan synnerliga skäl må fällas träd av större prydnads- värde eller träd och buskar å tomt eller i trädgård. En sådan åtgärd torde väl ofta innefatta märkligt men för vederbörande fastighet, särskilt som vid bedömande av frågan härom även andra värden än penningens böra komma i betraktande, men i vissa fall kan förhållandet vara ett annat och då bör
åtgärden icke vara ovillkorligen utesluten men ej heller stå till buds under blott samma förutsättningar, som kunna stadgas för avverkning av vanliga träd eller buskar. Särskilt synes påkallat att söka förekomma att landskapet förskönande alléer spolieras för en eller annan väghållares privatekonomiska intresse och att de planteringar, som verkställts och erfordras för att skydda bostadstomter och trädgårdar från diverse obehag av trafiken å en närbe- lägen väg, utan tvingande skäl borthuggas. De sakkunnigas mening är att rättigheten i fråga måste utövas med stor varsamhet och komma till använd— ning huvudsakligen beträffande vild vegetation.
Särskilt vad angår vägar med livligare trafik av motorfordon kan avverk- ning eller kvistning av träd och buskar erfordras även för trafiksäkerhetens höjande, och tvångsrätt till röjning bör då jämväl ur denna synpunkt kunna upplåtas, i vilket fall det tydligen är vägrätten och icke väghållningsskyldig- heten som blir avgörande för frågan vilken eller vilka fastigheter, röjnings- rätten kan tillerkännas.
Det kunde måhända tyckas att, där röjning påkallas för trafiksäkerheten, rätt härutinnan borde medges även om märkligt men tillskyndades den tjänande fastigheten. En så långt gående tvångsrätt skulle emellertid strida mot principen att vägrätt ej upplåtes, om intrånget därav skulle vara av dylik karaktär och styrka, samt, med hänsyn till det skäligen obestämda inne— hållet i begreppet trafiksäkerhet, innebära risk för missbruk. Skulle t. ex. en befintlig trädgård skymma utsikten i en skarp kurva av vägen och däri- genom utgöra en verklig fara för trafiken, måste det i enlighet med väglagens grundsatser vara riktigare och av praktiska skäl lämpligare att vägen om- lägges och rätas än att tvångsvis upplåtes rätt att borthugga träden i träd- gården eller en väsentlig del av dem. Hade det varit en byggnad, som skymde, skulle ju annan utväg att undgå faran av den dåliga sikten icke stått öppen än att flytta vägen. '
Har en vägsamfällighet bildats, bör densamma äga föra talan om och kunna bliva subjekt för rättigheter enligt förevarande paragraf. Uttryckligt påpekande härav i lagtexten torde icke vara erforderligt.
14 %.
Paragrafen saknar motsvarighet i väglagen. Medan rätten att hålla grind över allmän väg länge varit begränsad, lärer fortfarande i fråga om enskild väg gälla att i ägofredens intresse fastigheter, som äro belägna vid vägen, hava rätt att hålla grind eller led å densamma. Inskränkning av denna rätt kan avtalsmässigt äga rum (jfr lagen om ägofred 37 5), men någon möjlighet att tvångsvis åstadkomma dylik inskränkning föreligger icke. En upplåtelse i den av väglagen stadgade ordningen av rätt att bygga väg över annan fas- tighets mark eller begagna annans väg torde näppeligen innebära hinder för kringliggande fastigheter att hålla grind över vägen även annorstädes än i ägogräns. Följden härav är att flerstädes grindar å enskild väg före- komma mycket tätt och ej sällan på platser, där något större behov av stäng-
sel saknas. Att detta förhållande kan vålla olägenhet för vägtrafiken är uppenbart, och klagomål häröver hava vid skilda tillfällen försports.
För de sakkunniga framstår det visserligen som angeläget att söka be- gränsa antalet grindar, där dessa äro till hinder för samfärdseln och minska nyttan av vägen, men i betraktande av ägofredsintresset och de vittgående återverkningar, en inskränkning av grindrätten kan få beträffande stängsel- skyldigheten och möjligheten att utnyttja fastigheterna till betning av hem- djur, lärer man hava att vid genomförandet av en sådan inskränkning framgå med stor försiktighet. Förmenas fastighetsägaren att hålla grind å vägen, kan lätteligen härigenom mycket långa sträckor av redan uppsatt stängsel bliva värdelösa för honom eller han bliva nödsakad att anlägga nytt stängsel av betydande längd. Den lättnad i stängselbesväret, som, ägofredslagen erbjuder genom sina bestämmelser om gemensamt stängsel grannar emellan, går förlorad, om deras ägor skiljas av väg, varå grind eller led ej må hållas. Förbud mot grind å väg kan betaga fastighetsägare hans möjlighet att hindra uppkomsten av så kallat gemensamt bete eller hans rätt att nyttja sin mark till bete (10 och 13 %% i lagen om ägofred) samt komma i strid med stad- gandena om stängselskyldighet i 3 kap. av nyssnämnda lag.
Med hänsyn till det nu anförda och svårigheten att i allmänhet såväl som i det särskilda fallet överblicka konsekvenserna av ett grindförbud torde icke vara tillräckligt att göra möjligheten att föreskriva sådant förbud beroende endast av de för väglagens tvångsservitut i allmänhet gällande förutsättningarna att märkligt men ej uppstår för den tjänande fastigheten och att ersättning för intrång gäldas; härutöver böra uttryckligen undan- tagas sådana platser, där vägen skär ägogräns eller där grinden erfordras för fullgörande av stadgad stängselskyldighet (sådan kan ju föreligga även beträffande annan plats än ägogräns), vartill självfallet böra läggas även vägs korsning av järnväg, spårväg och vattenväg (jfr 29 å i allmänna väg- lagen).
En på dylikt sätt begränsad möjlighet att föreskriva. att grind eller led ej må bibehållas eller uppsättas å enskild väg synes lämplig tills vidare och intill dess erfarenhet vunnits rörande verkningarna av detta nya stad- gande, samt torde kunna få ett icke ringa värde såsom medel att förhindra åtminstone obehövliga stängsel. Ofta lärer vara tillräckligt att låta grind- förbudet avse endast viss vägsträcka, viss plats eller viss årstid. Får för- budet mer generellt innehåll kan emellertid vara lämpligt att till minskande av olägenheterna av detsamma och därmed även beloppet av intrångser- sättningen undantaga även vissa andra platser än sådana, beträffande vilka dylikt undantag enligt förslaget måste ske.
Om förrättning.
15 %.
Då lagförslaget icke i likhet med 12 å i väglagen för vägfrågornas ord- nande i första hand hänvisar till privat överenskommelse, beror detta därpå att, såsom i de allmänna motiven berörts, förrättningsutlåtandet respektive domen i mål om klander av förrättning medför speciella rättsverkningar, som det privata avtalet saknar, och att förrättningen därför i själva verket knappast kan betecknas såsom i främsta rummet ett förlikningsförsök. Även om sakägarna äro fullt ense, kan det för dem vara av största intresse att anlita förrättningsförfarandet. Så är förhållandet redan för närvarande och än mer, om i enlighet med de sakkunnigas förslag metoden att genom intag— ning i dombok av ett privat underhållsavtal förskaffa detta sakrättsligt bindande kraft ej vidare står till buds samt förmånsrätt beredes i lagens ordning tillskapad Vägsamfällighets fordringar å bidrag av sina medlemmar. De i förslagets 13 och 14 %% omförmälda särskilda legala servitutsrätterna skola enligt detsamma tillkomma endast fastigheter, vilkas väghållningsskyl- dighet respektive vägrätt fastställts genom förrättning eller dom. Även frågan om statsbidrag kan bliva beroende av att dylik fastställelse skett. Att från det allmännas synpunkt det ingalunda alltid måste te sig förmån- ligast att sakägarna ordna sina mellanhavanden beträffande enskilda vägar genom privata överenskommelser har ovan utvecklats. Ett särskilt skäl att icke ange förrättningsförfarandet såsom en utväg att tillgripa, endast där överenskommelse ej kunnat träffas, ligger däri att ett privat avtal, på sätt förut angivits, icke bör utgöra hinder för någon av kontrahenterna att, även mot de övrigas bestridande, bringa frågan till förrättning och därmed, för— såvitt avtalets innehåll kan godtagas enligt reglerna om officialprövningen, åt detsamma förläna de mer vittgående rättsverkningarna.
16 5.
Med avseende å rätten att påkalla förrättning och att därvid föra fastig- hets talan jämställer förslaget fastighetsägaren och sådan innehavare, som har att svara för fullgörandet av fastighetens väghållningsskyldighet. Vid vederlagsfri nyttjanderätt, grundad på testamente, har emellertid inneha— varen ansetts böra träda helt i ägarens ställe även då det gäller talerätt, ett resultat som följer av bestämmelsen i 5 % andra stycket. Att eljest i nämnda fall båda äga dylik rätt innebär icke nödvändigtvis att de måste samverka för att ett initiativ från fastighetens sida skall kunna tagas. En fordran å sådan samverkan kunde vara olämplig med hänsyn till att endera — särskilt ägaren men i vissa situationer även innehavaren —— kan tänkas sakna intresse för frågan. Underlåter den ene att begagna sin rätt att före- träda fastigheten, kan den andre ensam utöva representantskapet. Det må dock här anmärkas att i fråga om publik jord förslaget genom sina bestäm— melser i 27 och 34 %% bibehållit reglerna att allmänt ombud skall förordnas
och att giltig förening ej kan åstadkommas, med mindre den godkänts av vederbörande myndighet. Begagna både ägaren och innehavaren sin rätt att föra fastighetens talan och kunna deras meningar icke förlikas, kan det inträffa att en av endera igångsatt förrättning måste på den andres yrkande anses återkallad; i vart fall kan i dylik händelse icke någon av fastigheten biträdd förening komma till stånd utan bådas samverkan. Det ligger alltså tydligen i ägarens eller innehavarens intresse att, innan han påkallar för- rättning, försäkra sig om den andres medverkan eller likgiltighet.
Förslagets ståndpunkt är grundad på den uppfattning, att de tvister, vilka vid förrättning skola lösas, äro intressekonflikter mellan olika egendomar men icke konflikter mellan ägare och innehavare av en och samma egendom lika litet som inbördes tvister mellan samägare. Det synes icke befogat att ägaren skall kunna i förevarande ordning påtvinga innehavaren skyldighet att anlägga eller underhålla vägar för fastigheten, då någon sådan skyldighet måhända eljest alls icke skulle föreligga. I betraktande av förrättnings- resultatets sakrättsliga verkningar kan det ej heller anses riktigt att låta innehavaren vidtaga dispositioner i strid mot ägarens vilja. Genom den likställighet, förslaget tillerkänner ägaren och innehavaren i förevarande fall, torde den senares intresse få anses bättre tillvarataget än enligt väg— lagen, som bl. a. inskränker hans rätt att påkalla förrättning. En dylik inskränkning kan innebära obillighet. Med hänsyn till arten av nu ifråga-' varande nyttjanderätter och det förhållande, att innehavaren ensam får bära fastighetens väghållningsbörda, är det ingalunda uteslutet att fastighets- ägaren saknar tillräckligt intresse att understödja innehavaren i hans strävan att tillgodose fastigheten med nödiga vägar eller lätta nämnda börda genom att påfordra övriga vägintressenters deltagande i vägföretag. Ägarens intressen synas vara tillräckligt beaktade, om han blir kallad som sakägare och vid förrättningen äger enahanda rätt som innehavare att föra talan för fastigheten.
Bestämmelserna i andra stycket av förevarande paragraf motsvara 13 % tredje stycket i lagen. Den sakliga ändring har emellertid skett att talerätt, som här avses, tillerkänts nyttjanderättshavare även i fall, då saken angår väghållningsskyldighet eller begagnande av redan befintlig väg. Det har synts de sakkunniga, att dessa frågor kunna i hög grad röra nyttjanderättshavares rätt, t. ex. om saken gäller intrångsersättning eller om nyttjanderättsha- varen genom avtalet med jordägaren har att svara för fullgörandet av fastig- hetens väghållningsskyldighet. Detsamma gäller uppenbarligen frågorna om de tvångsrätter, som förslaget upptagit i 13 och 14 åå. Vidare har med nyttjanderättshavare i förevarande hänseende likställts innehavare av ser- vitutsrätt.
I sista stycket av paragrafen har införts en bestämmelse motsvarande stadgandet i 3 kap. 13 % jorddelningslagen. En ovillkorlig bundenhet för den nye ägaren eller innehavaren torde emellertid icke kunna föreskrivas, så mycket mindre som ändrade förhållanden kunna föranleda till frågans åter-
upptagande vid ny förrättning och då naturligtvis även under pågående sådan. Spörsmålet huruvida och i vad mån ändring av talan må ske under förrättning och i mål däri denna överklagats, torde böra bedömas efter all- männa processrättsliga grundsatser.
Någon regel för fall, då ägande- eller nyttjanderätten är tvistig, upptager förslaget lika litet som gällande väglag. Tydligen kan i allmänhet anses att, om tvisten är beroende på domstols prövning, ingendera av de tvistande bör få utan den andres medgivande påkalla förfarande enligt väglagen, innan målet avgjorts. Har förrättningsförfarande redan inletts, då tvisten uppkom- mer, eller igångsättes förfarandet på talan av annan fastighet, lärer envar av de tvistande böra kallas såsom sakägare. Möjligt är att förrättningsför- farandet lämnas alldeles oberört av tvisten. Blir åter frågan om förening skall anses hava kommit till stånd beroende av vem som är rätt ägare eller innehavare, kan det i vissa fall vara lämpligt att uppskjuta förrättningens avslutande, i andra åter kan förrättningsmannen besluta i enlighet med den ingångna överenskommelsens innehåll.
17 %.
Även i denna paragraf behandlas talerätten, ehuru frågan här ej gäller vem, som äger föra Viss fastighets talan, utan vilka fastigheter, som äga behörighet att vid förrättning göra väghållningsskyldighet gällande, ett spörsmål, som av väglagen uttryckligen besvaras endast såvitt angår rätt att påyrka deltagande i vägbyggnad.
Såsom en materiellträttslig förutsättning för väghållningsskyldighet stad- gar förslagets 10 % att vägen skall vara till nytta såsom farväg för minst två fastigheter, för vilka vägrätt föreligger eller kan upplåtas, samt, vad angår vägbyggnadsskyldighet, tillika att nyttan är av viss högre grad. Och i före- varande paragraf upptages den regel att skyldigheten må fastställas endast på talan av en av de fastigheter, som sålunda äro pliktiga att deltaga i den väghållning, som är i fråga. Att denna regel torde få anses gälla redan nu har framhållits i de allmänna motiven, där jämväl utvecklats hurusom vid bifall till ifrågavarande talan den fastighet, för vilken densamma föres, själv måste förpliktas att deltaga i väghållningen, såframt ej sådan förpliktelse redan tidigare i laga ordning fastställts. Man har härvid tydligen att betrakta vart och ett av de olika slagen av väghållning för sig: en fastighet, som har att deltaga endast i underhållet, får icke föra talan om skyldighet för annan fastighet att bidraga till vägbyggnad, t. ex. omläggning av vägen, ändå att företaget är av synnerlig vikt för den fastighet, mot vilken talan riktas, och den andra fastigheten är villig att åtaga sig att deltaga. Regeln att ett sådant frivilligt erbjudande ej kan förläna fastigheten en talerätt, som icke eljest skulle tillkommit densamma, torde dock ej kunna strängt upprätthållas. Även om det icke uttryckligen framhålles i lagtexten, torde få anses gälla, att om det enligt förrättningsutlåtande eller dom åligger en fastighet att deltaga i viss väghållning, talerätt beträffande andras skyldighet härutinnan
utan vidare tillkommer fastigheten, så att man vid ny förrättning icke behö-' ver eller bör inlåta sig i prövning, huruvida det äldre beslutet står i överens- stämmelse med reglerna i 10 %, såframt ej ifrågasättes att väsentligen ändrade förhållanden inträtt efter det tidigare avgörandet. Och härav torde följa att sådan talerätt, som nyss nämnts, kan tillerkännas fastighet, vars egen väghållningsskyldighet vid förrättningen kan stadfästas, låt vara att detta till någon del beror på frivilligt erbjudande. Att en viss officialprövning bör ske beträffande möjligheten att godtaga erbjudandet har ovan framhål- lits och i lagförslaget påbjudits genom bestämmelsen i dess 34 % fjärde stycket.
Då talan 'om väghållningsskyldighet väckes, måste först undersökas, huruvida den fastighet, för vars räkning denna talan föres, kan förklaras skyldig deltaga i väghållningen. Och därvid är att märka att med uttrycket deltaga i väghållning icke avses det fall att fastigheten ålägges att gälda slitageersättning enligt 9 % tredje stycket. Finnes vid prövning enligt 10 % femte stycket bidragsskyldigheten böra begränsas på dylikt sätt, bortfaller därmed fastighetens anspråk på att äga bestämmanderätt i väghållnings- frågorna och att över huvud taget kunna påfordra väghållning. Vägen för- blir i förhållande till fastigheten »annans väg», och fastigheten får åtnöjas med sin rätt att begagna densamma.
18—19 åå.
Vid olika tillfällen hava förslag väckts om att från länsstyrelserna till överlantmätarna överflytta uppgiften att förordna förrättningsmän enligt lagen om enskilda vägar. Sådant förslag framställdes redan under förarbe— tena till den gällande lagen, därvid förslagsställarna synas hava utgått ifrån att lantmätare i regel förordnades och att uppgiften huvudsakligen hade karaktär av verkställighetsåtgärd. Vederbörande departementschef (prop. 1926 nr 28 sid. 53) anförde emellertid att, då till förrättningsman föresla- gits annan än lantmätare eller mätningsman, den förordnande myndig— hetens skyldighet att pröva den föreslagnes lämplighet starkare framträdde och att man syntes berättigad antaga, att länsstyrelserna lättare än över- lantmätarna kunde förskaffa sig kännedom om sålunda föreslagna personers kvalifikationer för det ifrågasatta uppdraget utöver vad till lantmäterikon— toren redovisade akter till tidigare av samma personer till äventyrs hållna förrättningar kunde utmärka, varom länsstyrelsen vid förefallande behov icke torde underlåta att genom ärendets remitterande till överlantmätaren inhämta upplysning.
I en av statens organisationsnämnd till lantmäteristyrelsen och läns- styrelserna för inhämtande av yttrande år 1933 överlämnad promemoria framställes nämnda förslag ånyo i syfte att bereda länsstyrelserna lättnad i arbetsbördan. I promemorian åberopas att åtminstone beträffande lands- bygden lantmätare i allmänhet torde förordnas och att vad anginge städerna överlantmätarna i vissa fall hade att meddela förordnanden att företaga
förrättningar enligt lagen om fastighetsbildning i stad. I de till organisa- tionsnämnden avgivna yttrandena över förslaget blev detsamma i allmänhet utan närmare motivering tillstyrkt. Lantmäteristyrelsen anförde bl. a. såsom skäl för sitt tillstyrkande, att, som lantmätare i allt större utsträckning för- ordnades, vägförrättningarna alltmer finge karaktär av rena lantmäteriför- rättningar, att överlantmätaren ju redan hade att utfärda förordnanden å vissa slag av förrättningar och att det vore olägligt för allmänheten att hava att vända sig till olika myndigheter för utverkande av förordnanden till åtgärder, för vilkas utförande lantmätare vanligen anlitades, varförutom styrelsen gjorde gällande, att förslagets genomförande icke skulle öka över- lantmätarnas arbetsbörda, eftersom länsstyrelserna i regel inhämtade deras yttrande, samt att överlantmätarna vanligen hade egen erfarenhet av väg— förrättningar och rätt ingående orts- och personkännedom. — Länsstyrel- serna i Gävleborgs, Västernorrlands och Norrbottens län motsatte sig däremot förslaget, därför anfördes bl. a. att ärendena ägde sammanhang med statsbidragfrågorna, att förrättningarna kunde vara av mer vägteknisk än lantmäteriteknjsk natur och, i de båda sistnämnda länsstyrelsernas yttrande, att i länet huvudsakligen förordnades annan än lantmätare.
Utginge man från att lantmätare alltid eller så gott som alltid borde för- ordnas att ensam utföra uppdraget, torde något avgörande hinder icke före- ligga mot den ifrågasatta överflyttningen av uppgiften att utfärda förord- nandena. För att genomföra att endast lantmätare förordnades skulle man tydligen få inskränka sakägarnas möjlighet att inverka på valet av förrätt- ningsman. I organisationsnämndens promemoria förutsättes emellertid, att, vad landsbygden beträffar, sökandens förslag skulle följas, därest den av honom föreslagne befunnes lämplig, oavsett huruvida denne vore lantmätare eller ej. Där göres gällande, att det i väglagens 14 & stadgade kungörelseför- farandet kunde avskaffas; det vore tillräckligt att den, som hade att förordna förrättningsman, skaffade sig visshet om att den föreslagne vore kompetent för uppdraget. Detta nämndens förslag lämnades utan erinran av lant- mäteristyrelsen och länsstyrelserna med undantag av länsstyrelsen i Örebro län, som ifrågasatte huruvida icke kungörelse borde bibehållas i sådana fall, då sökanden föreslagit annan än lantmätare, samt på sökandens bekostnad intagas i ortstidning.
Enligt från de olika länen införskaffade uppgifter, som tillhandahållits de sakkunniga av överlantmätaren i Stockholms län, skulle av hela antalet eller 7 913 under tioårsperioden 1927—1936 enligt enskilda väglagen förord- nade förrättningsmän icke mindre än 6465, eller alltså över 81 procent, varit lantmätare. Av återstående 1448 förordnanden falla 525 å Väster— norrlands och 523 å Norrbottens län, i vilka län uppdragen i regel torde läm- nats åt vissa vägtekniskt utbildade personer.
Av stor vikt är tydligen att i varje särskilt fall en fullt kompetent och även i övrigt lämplig person utses till förrättningsman. Genom att förbe— hålla sig avgörandet härutinnan kan det allmänna bereda sig inflytande i
icke föraktlig mån å det enskilda vägväsendets utveckling. Särskilt i betrak- tande av de tvångsrätter, lagen ställer till förfogande, och de sakrättsliga verkningarna av förrättningsresultatet kräver nödig hänsyn till rättssäker- heten att lagen tillämpas med omdöme och varsamhet. Föreskrives icke obligatorisk överprövning av förrättningsutlåtandet, kommer lagtillämp- ningen i stor utsträckning att ankomma på förrättningsmannen. Hans upp— drag är icke blott en förlikningsmans eller ens blott skiljedomarens, utan särskilt enligt de sakkunnigas lagförslag kan det 'åligga honom att vägra fastställa vad samtliga sakägare överenskommit. Såsom vid tillkomsten av väglagen enligt propositionen förutsattes, lärer förrättningsmannen vid upp- dragets utförande handla under tjänstemannaansvar.
Att i de flesta län lantmätare i så övervägande grad anlitats för uppdraget torde väl i viss mån berott på att lagen särskilt omnämner lantmätare, men förhållandet grundar sig säkerligen även därpå att lantmätarens utbildning och erfarenhet kan vara av stort värde vid vägförrättningar. De frågor, som skola prövas, förete ej sällan likhet med vad som vid lantmäteriförrättningar förekommer till avgörande, varförutom lantmätarnas övning i att tillämpa lagföreskrifter och hålla förrättningar, liksom ock den person— och lokal— kännedom, de ofta besitta, förläna dem särskilda förutsättningar för nu ifrågavarande uppgifter. Å andra sidan kunna andra än lantmätare, t. ex. sådana som tidigare anlitats såsom förrättningsmän, hava förvärvat rutin och erfarenhet samt dessutom besitta vägteknisk sakkunskap, som i det speciella fallet är till nytta och som måhända lantmätaren saknar. Slutligen kan för- rättningen vara av så enkel beskaffenhet, att några speciella kvalifikationer icke krävas, i vilket fall större vikt kan tillmätas sakägarnas eget förslag.
Någon bestämd kategori av tjänstemän eller andra torde därför icke böra av lagen angivas såsom uteslutande behörig och ej heller systemet med auktorisation från Kungl. Maj:t eller central myndighet här vinna tillämp- ning. Skäl att utesluta lagens anvisning att lantmätare kan vara lämplig för uppdraget, torde dock icke föreligga. En sådan åtgärd kunde möjligen få den ej avsedda tolkning att syftet vore att åvägabringa en ändring i den fler- städes förekommande praxis att förordna lantmätare. I och för sig är mot denna praxis intet att invända. Huvudsaken är att en verklig prövning i varje särskilt fall äger rum.
Endast då fråga är om förrättning, som avser stad eller stadsliknande sam- hälle, synes motiverat att beträffande valet av förrättningsman giva bestämt företräde åt vissa personer, på sätt i väglagen skett genom stadgandet i 14 å andra stycket. Syftet härmed är att stadens eller samhällets intresse av en planmässig bebyggelse måtte i vägärendena vederbörligen beaktas. Nämnda stadgande har därför bibehållits i förslaget.
Vad beträffar frågan, i vad mån myndighetens fria prövning bör inskränkas genom av sakägarna framställda förslag om förrättningsman, torde vara tyd- ligt att förslaget ej bör följas endast därför att den föreslagne ej kan antagas vara olämplig, utan han skall vara för den förordnande myndigheten känd
för de erforderliga egenskaperna. En noggrann prövning av lämpligheten måste alltså företagas även i dylikt fall. Men hava alla sakägarna biträtt förslaget och finnes den föreslagne lämplig, torde han böra förordnas. Det är nämligen att förvänta att den, som utsetts av alla parterna, skall äga sär- skilda förutsättningar att förlika dem. Den omständighet att, där endast sökanden eller viss annan sakägare framställt förslaget, de övriga, sedan de erhållit del därav, icke göra invändning mot detsamma, torde ej kunna till— mätas enahanda betydelse som om de positivt biträtt förslaget. Underlåten- heten att protestera kan bero av varjehanda andra anledningar än att den föreslagne anses önskvärd, t. ex. på okunnighet om hans kvalifikationer. Någon bestämmelse om inskränkning av myndighetens prövningsrätt torde därför ej böra uppställas, där ej förslaget biträtts av alla uppgivna sakägare. Med denna ståndpunkt bortfaller kungörelseförfarandet. Är sökanden till- räckligt angelägen om att hans förslag skall vinna efterföljd, får han söka på förhand förskaffa sig de övrigas påskrift därå. Detta kan visserligen vara förenat med betydande besvär, i fall då sakägarna uppgå till mycket stort antal, men i dylikt fall torde möjligheterna att uppnå enighet icke vara stora samt för övrigt lätteligen sådana kvalifikationer hos förrättningsmannen krävas att sakägarna icke äro kompetenta att bedöma lämplighetsfrågan och att myndigheten därför kan finna sig nödsakad att frångå även ett av dem alla biträtt förslag.
Av vad här anförts framgår att enligt de sakkunnigas mening uppgiften att förordna förrättningsman ingalunda kan betraktas endast som ett åliggande att vidtaga verkställighetsåtgärder utan innefattar förpliktelse att pröva frågor av stor vikt för det allmänna såväl som för enskildas rätt och intressen, samt att det icke kan presumeras att prövningen av lämplighetsfrågorna skall resultera i att någon viss kategori av personer, lantmätare eller andra, bliva förordnade. Oaktat uppgiftens betydelse torde densamma emellertid ej kunna anses särdeles tidskrävande eller eljest mera betungande, vadan den minsk- ning av arbetsbördan, som länsstyrelserna skulle vinna genom befrielse från ifrågavarande åliggande, icke torde vara synnerligen stor. Länsstyrelsernas befattning i övrigt med vägväsendet, vilken enligt de sakkunnigas förslag ytterligare skulle utökas genom de i lagförslagets tredje kapitel länsstyrel- serna anförtrodda uppgifterna, utgör ock ett vägande skäl för att den pröv— ning, som skall företagas i ärenden rörande förordnande av förrättningsmän, alltjämt såsom hittills skall tillkomma länsstyrelserna.
I överensstämmelse med vad här anförts innehålla förevarande paragrafer i lagförslaget i huvudsak samma regler som 14 & väglagen, dock att de för fall, då sökanden föreslagit någon till förrättningsman, gällande reglerna om kungörelseförfarande m. m. utgått och ersatts med bestämmelsen i förslagets 19 % tredje stycke angående det fall att samtliga uppgivna sakägare förenat sig om förslag till förrättningsman.
I regel skall länsstyrelsen, då förrättning sökes av någon därtill behörig person, utfärda förordnande för förrättningsman utan att inlåta sig å någon
prövning av själva saken. Men från denna regel gör förslaget undantag för det fall att länsstyrelsen finner den väckta frågan böra regleras i den i 3 kap. stadgade ordningen. Länsstyrelsen äger då enligt förslaget avslå ansök- ningen och, om förrättningsförfarandet redan inletts men ännu ej avslutats, förordna att förrättningen skall inställas. Som avgörandet härutinnan kan tarva utredning, medgives länsstyrelsen rätt att, om sådan utredning igång- sättes, ej blott låta anstå med förordnandet av förrättningsman utan även föreskriva att ett inlett förrättningsförfarande tills vidare skall vila i avbidan å länsstyrelsens beslut att förrättningen skall inställas eller fortgå.
Anledningen till dessa bestämmelser är naturligtvis, att förrättningen och därmed förenade kostnader och besvär kunna bliva utan åsyftad nytta, såframt vägförening enligt 3 kap. kommer till stånd, och att vad vid förrätt- ning beslutes, t. ex. angående nyanläggning av väg, kan visa sig motverka de allmänna intressen, vilka länsstyrelsen i fall, som i 3 kap. avses, enligt förslaget har att bevaka.
Skulle den begärda förrättningen avse olika frågor, av vilka viss eller vissa äro av här avsedda beskaffenhet, medan övriga icke böra lösas på sätt i 3 kap. sägs, såsom t. ex. kan vara fallet om ansökningen avser flera vägar, lärer utan uttryckligt stadgande vara klart att länsstyrelsen kan avslå ansök— ningen vad angår förstnämnda frågor eller förordna om inställande av för- rättningen rörande dem och begränsa förrättningsmannens uppdrag till de övriga frågorna respektive låta förrättningen fortgå vad dem beträffar.
20 %.
Denna paragraf överensstämmer väsentligen med 15 % väglagen, dock att förslaget upptager en föreskrift i syfte att hindra att till gode män onödigtvis utses personer från avlägsna orter. Det lärer nämligen hava förekommit att förrättningsmannen kallat gode män från helt andra trakter av landet än orten i fråga, ett förfarande som uppenbarligen är olämpligt såväl ur syn- punkten att gode männen böra äga god kännedom om ortens förhållanden som ock med hänsyn till att kostnaderna för förrättningen genom dylikt för- farande ökas.
21 %.
I avseende å skyldighet att gälda kostnaderna för förrättning kvarstår förslaget väsentligen på den gällande rättens ståndpunkt, att kostnaderna genast skola förskjutas av sökanden samt att i förrättningsutlåtandet även andra sakägare kunna förpliktas gälda andel i kostnaderna, såframt dessa sakägare vid förrättningen förpliktats till väghållning. Den i förslaget upp- tagna nya formen för bidrag till väghållning, gäldande av slitageersättning enligt 9 % tredje stycket, har emellertid ansetts böra i förevarande avseende kunna likställas med verklig väghållningsskyldighet, så att andel i betal- ningsansvaret för förrättningskostnaderna må kunna åläggas även den, som förklaras skola äga begagna vägen mot skyldighet att utgiva dylik slitage— ersättning. Men avser förrättningen t. ex. endast upplåtelse av vägrätt eller
rätt att taga väghållningsämnen å annans fastighet, bör sökandens mot- part icke vara pliktig att gälda någon del av kostnaderna för förrättningen, ändå att sökandens talan av motparten bestritts och likväl vinner bifall vid förrättningen. Principen bör härutinnan vara densamma, som den i fråga om expropriationskostnad tillämpade.
Beträffande innebörden av uttrycket sökanden må till jämförelse åberopas bestämmelsen i 10 kap. 82 & vattenlagen, ehuru en direkt efterbildning av vad där stadgas om likställighet mellan sökanden och den, som fört talan, vilken föranlett större anläggning än sökanden äskat, icke torde kunna till- styrkas i fråga om vägförrättningar. Om på sökandens talan någon tvingas att deltaga i väghållning och i anledning därav vägen med hänsyn till dennes behov måste byggas på kostsammare sätt eller förlängas, torde denna om- ständighet i och för sig icke utgöra skäl till att såsom sökande betrakta den, som sålunda intvingats i företaget.
Av allmänna rättsgrundsatser lärer följa att, om förrättningsmannen utan giltig orsak uteblir från lagligen utlyst förrättning, skyldighet uppkommer för honom att ersätta all härav föranledd skada och kostnad, däribland även utgifter eller annan förlust, som åsamkats genom inställelse. En bestämmelse i ämnet har emellertid ansetts lämpligen kunna intagas i 29 %.
Frågorna i vad mån förrättningskostnaderna skola gäldas av statsmedel eller i särskilda fall statsbidrag till dylika kostnader skall kunna erhållas torde, såsom hittills skett, böra regleras icke av väglagen utan genom sär- skilda administrativa bestämmelser. Någon ändring i de principer, efter vilka staten för närvarande bidrager till förrättningskostnader, hava de sak— kunniga icke funnit anledning att föreslå.
22 &.
Önskemål om en betämmelse, att förrättningsmannen kan vid behov förses med sakkunnigt biträde, hava från flera håll framförts till de sakkunniga. Tydligt lärer ock vara att i vissa fall särskild fackkunskap kan erfordras be— träffande vissa detaljer av förrättningsmannens åligganden, huvudsakligen vägtekniska problem, brobyggnad o. d., och att det kan möta hinder att till förrättningsman erhålla en person, som med lämplighet i övrigt förenar även denna speciella kunskap.
I likhet med vad som stadgats beträffande vissa andra offentliga förrätt- ningar, såsom laga skifte och syneförrättningar enligt 10 kap. vattenlagen, torde därför även i fråga om nu förevarande förrättningar möjlighet böra beredas förrättningsmannen att, utan att behöva själv bestrida kostnaderna härför, erhålla biträde av sakkunnig person. Av vikt är emellertid att dylik möjlighet ej kan utnyttjas så, att där en för förrättningsmannauppdraget i allo kompetent person finnes att tillgå, förrättningen fördyras genom att annan mindre lämplig förordnas med rätt att anlita biträde eller att förrätt- ningsmannen endast för att bereda sig lättnad i arbetet överlåter å annan att såsom biträde utföra en del av detsamma. Faran för dylika missbruk
torde dock icke vara stor, därest prövningen av behovet av biträde lägges i länsstyrelsens hand.
Beträffande ersättningen åt sakkunnigt biträde upptager förslaget i likhet med jorddelnings- och vattenlagarna den regel att förrättningsmannen (even- tuellt i förening med gode männen) har att bestämma ersättningsbeloppet. I samma ordning skall enligt förslaget prövas, vilka sakägare som hava att betala beloppet, därutinnan prövningen emellertid bindes genom föreskriften att fördelningen skall ske i enlighet med regeln om gäldandet av övrig kostnad för förrättningen. Beslut rörande biträdesersättningen får av biträdet självt eller sakägare, som förpliktats betala ersättningen eller del därav, dragas under ägodelningsrättens prövning genom besvär enligt 37 %.
23—31 åå.
Den i väglagen tillämpade metoden att meddela åtskilliga bestämmelser rörande förrättning endast genom hänvisning till jorddelningslagens före— skrifter beträffande där avsedda förrättningar sparar visserligen utrymme men måste vålla besvär och olägenhet för förrättningsmän och andra, som hava att tillämpa väglagen, varjämte tvekan i viss mån kan uppstå rörande hur långt den anbefallda tillämpningen av jorddelningslagens bestämmelser är avsedd att sträcka sig. De sakkunniga hava därför funnit nämnda metod böra övergivas.
Innehållet i nu förevarande paragrafer motsvarar i huvudsak sådana stadganden i jorddelningslagen, till vilka väglagens 17 % hänvisar, ävensom föreskrifterna i 18 och 19 55 i väglagen. Den särskilda föreskriften i väg- lagens 17 å tredje stycket om kallelse å den, mot vilken talan väckts om rätt att taga väghållningsämnen, har uteslutits såsom obehövlig, eftersom den här avsedda rättsägaren uppenbarligen är att anse såsom sakägare vid för— rättningen och lärer böra kallas i samma ordning som övriga sakägare.
Det enligt 7 kap. 1 % jorddelningslagen medgivna förenklade sättet för kallelse av delägare i mark, som är samfälld för flera fastigheter, synes böra få tillämpas även i fråga om vägförrättningar. Någon särskild föreskrift om underrättelse till länsstyrelsen för den händelse fastighet av publik natur har del i den samfällda marken, har synts obehövlig, enär reglerna om all- mänt ombud äro avsedda även för dylika fall. Beträffande dessa regler hava ' smärre ändringar skett särskilt med hänsyn till att det förhållande, som på- kallar utseende av allmänt ombud, oftast bör vara känt för länsstyrelsen, redan innan densamma tillsatt förrättningsman.
Såsom en viktigare nyhet i förevarande paragrafer må påpekas att enligt förslaget kungörelsen skall intagas i ortstidning, även där ej särskilda för- hållanden därtill föranleda, ett för åtgärden för närvarande gällande villkor, som i förslaget bibehållits endast beträffande intagning i mer än en orts— tidning. Vidare må framhållas att talan mot beslut, genom vilket jävsanmärk— ning ogillats, enligt förslaget skall fullföljas hos länsstyrelsen och således icke i samma ordning, som är avsedd att gälla beträffande överklagande av
förrättningsutlåtandet. Anledningen till förslagets ståndpunkt härutinnan är främst att, om jävet framställts mot förrättningsmannen eller sakkunnigt biträde, länsstyrelsen, därest den finner jävet lagligen grundat, omedelbart kan förordna ny förrättningsman eller nytt biträde och sålunda denna åtgärd kan äga rum snabbare än om prövningen av jävsfrågan skulle hänskjutas till domstol. Om anledning att ifrågasätta jävaktighet hos förrättningsman eller sakkunnigt biträde uppkommer redan före förrättningens början, t. ex. på den grund att dessa själva anmäla att de finna sig jäviga, torde det böra ankomma på länsstyrelsen att pröva huruvida ett meddelat förordnande för dem bör återkallas eller ej, liksom det naturligtvis åligger länsstyrelsen att redan vid utfärdandet av förordnandet söka tillse att ej jävig person för- ordnas. Den i 30 å andra stycket sista punkten införda bestämmelsen kunde väl synas onödig, enär vad där sägs lärer gälla utan uttryckligt stadgande, men bestämmelsen har likväl ansetts lämplig till ledning för de icke rätts— kunniga förrättningsmän och gode män, på vilkas prövning jävsfrågan ofta även i sista hand kommer att bero.
Det torde lätteligen inträffa att ett föreliggande behov av vägförhållan— denas ordnande på det särskilda i 3 kap. anvisade sättet gör sig tydligt gällande först sedan förrättningsförfarande enligt 2 kap. inletts. För att länsstyrelsen då måtte kunna i tid företaga erforderliga åtgärder enligt 18 % tredje stycket och 71 &, har uttryckligt stadgande synts böra meddelas om skyldighet för förrättningsmannen att genast inberätta förhållandet till läns- styrelsen och inhämta dess besked, huruvida förrättningen skall fortgå eller ej. Någon förpliktelse eller rätt för förrättningsmannen att, så snart någon sakägare väcker fråga om 3 kapitlets tillämpning, låta med förrättningens fort— gång anstå, tills länsstyrelsen prövat frågan, synes däremot icke böra stadgas, eftersom en dylik bestämmelse skulle kunna utnyttjas till att i alldeles oträngt mål fördröja förrättningen. Å andra sidan lärer förrättningsmannens ifråga- varande skyldighet att taga frågan i övervägande och att hänskjuta den— samma till länsstyrelsen icke böra vara beroende av att någon sakägare väcker frågan.
I 24 % tredje stycket har upptagits en bestämmelse om återkallelse av sökandens talan. Återkallas ansökningen redan innan förrättningsmannen kungjort förrättningen och kallat någon sakägare, lärer förrättningsmannen endast hava att avskriva ärendet och av sökanden uttaga eventuellt upp- kommen kostnad samt underrätta länsstyrelsen om avskrivningen. Något stadgande härom torde icke vara erforderligt. Men har kungörelse eller kallelse redan skett, är det ovisst huruvida meddelande om att ansökningen återkallats skulle hinna nå sakägare innan de inställa sig. I detta fall torde därför och med hänsyn till möjligheten att annan sakägare vill intaga sökan- dens plats vara lämpligt att återkallelsen tills vidare lämnas utan annat av- seende än att förrättningsmannen underrättar sökanden att återkallelsen kommit för sent för att sammanträdet skulle kunna inställas. Vid samman- trädet må sökanden, om han vill vidhålla återkallelsen, upprepa densamma,
men då synes annan sakägare, vilken äger rätt att påkalla förrättning an- gående den av sökanden väckta frågan, böra äga fordra förrättningens fort- sättande samt framställa de yrkanden i frågan, vartill han finner sig befogad, varefter förrättningen fortgår med sistnämnda sakägare såsom sökande. En dylik möjlighet kan uppenbarligen vara av praktiskt värde, särskilt om någon ändring av sakägargruppen icke behöver ske på grund av den sålunda väckta nya talan eller om dock sakägarna vid den fortsatta förrättningen samtliga varit kallade i anledning av den ursprungliga ansökningen. Enligt 29 % skall, om sökanden utan anmält laga förfall uteblir från första sammanträdet under förrättningen, så förfaras som om han då återkallat sin talan.
32 %.
Utan tvivel måste det anses tillkomma förrättningsmannen och hans biträden samt gode männen att, där så erfordras för förrättningens verk— ställande, beträda fastighets område och i viss omfattning företaga under- sökningar å marken, även om i någon mån skada eller olägenhet därav upp- kommer för dem, som äga eller innehava fastigheten. Uppenbart är emeller- tid å andra sidan att rätten härutinnan icke kan vara obegränsad. I likhet med vad som skett i fråga om laga skifte och beträffande undersökningar för anläggning eller omläggning av allmän väg torde spörsmålet även vad angår förrättningar enligt enskilda väglagen böra göras till föremål för regle- ring, vilket i lagförslaget skett genom bestämmelserna i förevarande paragraf. Att onödigtvis åstadkomma skada måste naturligtvis anses otillåtet, av vad slag skadan än må vara, men till ledning för bedömande av den omfattning, i vilken för ändamålet nödvändig skadegörelse må ske, anger förslaget att skada å växande gröda samt nedhuggning eller skadande av träd såvitt möjligt skola undvikas, varjämte liksom i 2 kap. 11 % jorddelningslagen och 38 % allmänna väglagen upptages absolut förbud mot att utan markägarens lov skada eller fälla träd i trädgård, park eller dylik plantering.
Den ersättning, som bör utgå för uppkommen skada, synes kunna betraktas som en omkostnad för förrättningen och därför skola gäldas efter samma regler, som gälla betalning av dylik kostnad i allmänhet. Angeläget är att redan vid förrättningen skadan uppskattas och att skadeståndet fördelas i samband med övriga förrättningskostnader. Föreskriften att kostnaden genast skall förskjutas av sökanden bör icke så förstås, att sökanden är skyldig att utan säkerhet för fullgörande av eventuell återbetalningsskyldighet utbetala beloppet till den skadelidande, innan beslutet i ersättningsfrågan vunnit laga kraft.
För att förverkliga önskemålet att förevarande skadeståndsfråga blir reg- lerad i samband med förrättningen torde vara nödvändigt att ålägga den skadelidande att vid talans förlust framställa sitt ersättningsanspråk hos för- rättningsmannen före förrättningens avslutande. Icke minst med hänsyn till föreskriften härom böra rimligtvis fastighetens ägare och innehavare någon tid i förväg underrättas om de eventuellt skadevållande åtgärderna för att
kunna närvara vid dessas företagande och i god tid få kännedom om upp— kommande skador. Emellertid synes överflödigt att fordra dylik under- rättelse till den, som kallats att såsom sakägare närvara vid förrättningen. Redan kallelsen härtill kan anses varsko om att åtgärder av nu avsett slag kunna bliva vidtagna å den av honom ägda eller nyttjade fastigheten och giver honom anledning att med uppmärksamhet följa vad vid förrättningen förehaves.
Underlåtenhet att iakttaga föreskriften om underrättelse medför enligt förslaget icke att de enligt första stycket medgivna åtgärderna bliva olagliga eller att skadeståndsanspråk mot sökanden och andra sakägare få framställas. efter förrättningens avslutande, men den, som åsidosatt sin skyldighet att översända underrättelsen, kan naturligtvis enligt allmänna rättsgrundsatser bliva i rättegång förpliktad att ersätta den förlust, han genom sin för— summelse förorsakat. För förrättningsmannen kan ock inträda ansvar för tjänstefel.
33 %.
Denna paragraf innehåller, liksom 20 % väglagen, en uppräkning av de frågor, som kunna behöva göras till föremål för utredning och beslut vid förrättning. Förteckningen avser icke att nödvändigtvis vara uttömmande och upptager ej frågor, som angå formerna för förfarandet, jävsfrågor och annat dylikt, som omedelbart prövas av förrättningsmannen, eventuellt med gode männen, utan att först hänskjutas till sakägarna för att av dem avgöras genom förening, om giltig sådan kan åstadkommas. De nya bestämmelser, paragrafen innehåller i jämförelse med 20 % väglagen, äro i stort sett be— tingade av de i förslagets föregående paragrafer gjorda avvikelserna från väglagens innehåll.
34 5.
I de tre första styckena av paragrafen, jämförda med sista stycket, upp- tagas väsentligen samma regler som i väglagens 21 % angående förening mellan sakägarna och viss inskränkning i deras dispositionsfrihet. Det i väg- lagen förekommande uttrycket »allmän inrättning» har synts de sakkunniga icke fullt tydligt till sin innebörd, varför viss redaktionell ändring skett i andra stycket så att terminologien överensstämmer med den i 27 % använda.
Beträffande grunderna för de nya bestämmelserna i paragrafens fjärde och femte stycken få de sakkunniga hänvisa till de allmänna motiven. Som den föreslagna begränsningen av sakägarnas dispositionsfrihet främst åsyftar att skydda tredje mans rätt, föreligger tydligen i regel mindre anledning att göra bruk av bestämmelsen i fråga om åtaganden, som skola fullgöras omedel- bart av den, som ingått avtalet, såsom t. ex. utfästelse att erlägga engångs- ersättning för vägrätt eller för rättighet eller förmån enligt 13 och 14 åå. I första hand skall tillses att ej befintliga inteckningars säkerhet äventyras genom åtaganden av oskäligt stora prestationer av beskaffenhet att minska fastighetens värde eller utgå med förmånsrätt framför inteckningarna. Men även om fastigheten visas vara ointecknad eller endast lågt belånad, bör
stadgandet kunna komma i tillämpning. Med hänsyn till att förrättnings- utlåtandet icke kan i samma mån som förhållanden, vilka framgå av grava- tionsbevis, förutsättas vara bekant för dem, som ämna inköpa eller belåna fastigheten, skola även deras intressen genom förevarande bestämmelse till— godoses. En sak för sig är att av förrättningsmannens uppgift att råda och vägleda sakägarna följer att, där ett ifrågasatt åtagande är obilligt och det kan antagas att vederbörande sakägare ej inser detta förhållande, förrätt— ningsmannen bör upplysa därom. Bestämmelsen i fjärde stycket avser icke det fall att förrättningsmannen finner viss egendom, mot vilken talan ej väckts av någon därtill behörig sakägare, rätteligen böra enligt lagens grunder deltaga i väghållningen eller gälda ersättning för vägens begagnande, i fall där ej vid förrättningen upplåtes vägrätt för egendomen. Visserligen kan bidrag från densamma vara ägnat att minska de övrigas väghållningsbörda, men begränsas blott deras förpliktelser till vad som för dem kan anses nyttigt, kan underlåtenheten att ytterligare nedbringa väghållningsbördan icke anses skadlig för fastigheterna. Den skada, som här avses, är en positiv försämring, icke uteblivandet av en möjlig förbättring.
Vad angår innehållet i femte stycket må erinras att, om en genom avtal stipulerad rätt till vägen eller skyldighet att underhålla densamma bör anses vara av rent personlig karaktär, avtalet icke kan anses röra fråga, som vid förrättningen skall prövas. Fallet torde emellertid icke vara vanligt. I regel lärer kontrahenternas mening med avtal om vägrätt eller väghållningsskyldig- het få anses hava varit att rättigheten respektive skyldigheten skall tillkomma vederbörande i hans egenskap av ägare eller innehavare av viss egendom. Bevisning om avtalets existens och rätta mening, tiden för dess tillkomst etc. samt därom att nuvarande ägaren eller innehavaren, om han ej själv är kontrahent i avtalet, genom godkännande av detsamma eller annorledes blivit bunden därav kan föras vid förrättningen, men andra bevismedel än skriftliga sådana torde knappast kunna komma till användning. Naturligtvis få ej vittnen höras på ed. Men genom att överklaga förrättningsutlåtandet vid domstol kan man erhålla tillfälle att föra bevis även genom vittnen.
Den största verkan avtalet kan medföra vid förrättning är enligt förslaget den, som enligt detsamma tillkommer en vid förrättning ingången förening mellan de sakägare, som äro bundna av avtalet. Detta innebär tydligen att, om fastighetens talan föres även av annan än någon av dem, och denne ej vill biträda avtalet, detsamma icke blir bindande för prövningen, och att i varje fall förrättningsmannen och gode männen hava skyldighet att företaga den i fjärde stycket anbefallda granskningen av avtalets skälighet.
35 %. Bestämmelserna i första och tredje styckena äro väsentligen desamma som ' vad i motsvarande hänseenden stadgas i väglagens 22 %. Ett tillägg har skett, betingat av regeln i förslagets 34 % om tidigare slutna avtals jämställande i vissa fall med vid förrättning ingången förening. Som det lärer förekommit
att utlåtande ej avgivits, där gällande förening ingåtts, har en omformulering vidtagits för att än tydligare framhålla att den omständighet att förening skall läggas till grund för avgörandet ej medför att utlåtandet blir överflödigt. Föreskrift har ock upptagits att utlåtandet skall uppläsas för sakägarna och ej blott framläggas för dem. Som stadgandena om klagan över förrättning och om underrättelse till lantmäterikontor respektive byggnadsnämnd etc. förutsätta att förrättningen förklarats avslutad, har i tredje stycket av före- varande paragraf upptagits en föreskrift, som medför att, där påbörjad för- rättning inställes utan prövning av sakfrågan, nyssnämnda stadganden likväl bliva tillämpliga. Tydligen bör talan få föras även mot ett dylikt avskrivninge- beslut. Detsamma kan för övrigt innehålla avgöranden rörande kostnaderna för det förfarande, som redan ägt rum, såsom ersättningar enligt 22 och 32 55. Självfallet lärer vara att, om länsstyrelsen jämlikt 18 & tredje stycket för— ordnat om inställande av förrättning, ägodelningsrätten icke har att ingå på prövning, huruvida detta länsstyrelsens beslut varit befogat; klagan över det- samma skall föras i den i 70 % anvisade ordningen.
Föreskriften att förrättningsmannen, eventuellt med gode männen, skall pröva saken jämlikt lagens grunder, därest ej giltig överenskommelse kan läggas till grund för avgörandet, bör icke så förstås som om det förhållande, att en av sakägarna ingången överenskommelse på grund av sitt innehåll icke kan godtagas, alltid måste föranleda till ett utlåtande av annat innehåll. Så— som i de allmänna motiven berörts får förrättningsmannen, om han finner sig nödsakad att i enlighet med bestämmelserna i 34 % underkänna överenskom— melsen, föreslå sakägarna de ändringar, han anser erforderliga, men om sak- ägarna icke kunna förmås att frångå överenskommelsen, torde förrättnings— mannen hava att inställa förrättningen.
Bestämmelsen i paragrafens andra stycke är ny. Genom denna bestäm- melse förekommes att sakägarna i tro att de utan vidare äro berättigade eller rent av förpliktade att företaga de åtgärder, som i utlåtandet föreskrivas, verkställa arbeten, för vilka myndighets tillstånd erfordras, utan att inhämta sådant tillstånd, såsom t. ex. brobyggnad, för vilken kräves vattendomstols medgivande, eller framdragande av väg över järnväg utan inhämtande av järnvägsstyrelsens respektive väg— och vattenbyggnadsstyrelsens föreskrifter angående arbetets utförande. Med uttrycket »tillstånd» avses här även före- skrifter och anvisningar, som av myndighet skola lämnas angående arbete, innan det får igångsättas. För uppnående av det nämnda syftet med för- slagets ifrågavarande bestämmelse vore väl tillräckligt att erinran om nöd- vändigheten att förskaffa sig tillstånd intoges i förrättningsutlåtandet. Men som det besked, myndigheten lämnar, kan vara av beskaffenhet att inverka på frågan, varest vägen skall framdragas, och på prövningen, vilka egendomar som skola deltaga i företaget eller efter vilka andelstal de skola bidraga, skulle lätteligen hela förrättningsförfarandet kunna bliva onyttigt och få göras om, därest vid utlåtandet förutsatts att tillstånd komme att lämnas av myndigheten men sedermera visar sig att sådant tillstånd icke kan erhållas.
Frågan om tillståndet synes därför böra vara klar, innan förrättningen av- slutas. Ofta torde sökanden redan före förrättningen kunna inhämta de till- stånd och anvisningar, som böra införskaffas för åtgärder, som han vill påyrka vid förrättningen.
Genom bestämmelsen i väglagens 22 å andra stycket ålägges förrättnings- mannen och gode männen, för fall då förrättningsutlåtandet föreskriver väg- hållning efter gemensamhetssystem och förty styrelse för vägsamfällighet skall utses, att före förrättningens avslutande uppdraga åt en eller flera av de väghållningsskyldiga att kalla till sammanträde för styrelseval. Denna föreskrift är säkerligen av stor betydelse för att vägsamfällighet verkligen skall bildas, men alltid uppnås icke det önskade resultatet. Det inträffar att något styrelseval dock ej kommer till stånd, vare sig det beror på att upp- draget att utfärda kallelse ej fullgöres eller att de väghållningsskyldiga ej hörsamma kallelsen. De sakkunniga hava därför funnit angeläget att det från förrättningsmannen utgående initiativet göres än mer effektivt genom att honom ålägges att själv föranstalta om styrelsevalet. Sammanträde med de väghållningsskyldiga har därför synts lämpligen kunna hållas i samband med förrättningens avslutande under ledning av förrättningsmannen. Till själva förrättningen hör ju ett sådant sammanträde dock näppeligen; vad vid sam- manträdet beslutes bör icke kunna överklagas i den om klagan över förrätt- ning stadgade ordningen. Enligt förslaget skall därför sammanträdet hållas å förrättningsstället omedelbart efter förrättningens avslutande. Med hänsyn till de för de väghållningsskyldiga ofta avsevärda svårigheterna att själva författa stadgar för sitt företag, vilka kunna godtagas av länsstyrelsen, och då förslaget innehåller att vägsamfällighet alltid skall hava av länsstyrelsen stadfästade stadgar, har det synts lämpligt att förrättningsmannen vid det nämnda sammanträdet för styrelseval även biträder de väghållningsskyldiga med förslag till stadgar, en uppgift som för honom lärer vara lätt uppfylld. Om det i själva lagen är föreskrivet att vid förrättningens avslutande samman- träde skall hållas för styrelseval och antagande av stadgar, lärer vara över- flödigt att de väghållningsskyldiga i förväg erhålla annan underrättelse om detta sammanträde och de nämnda där förekommande ärendena än under- rättelsen om förrättningssammanträdet.
36 &.
Paragrafen överensstämmer i huvudsak med innehållet i väglagens 23 & utom såtillvida att tiden, inom vilken avskrift av förrättningshandlingarna skola överlämnas för att hållas sakägarna till handa och underrättelse om förrättningens avslutande skall insändas till lantmäterikontoret respektive byggnadsnämnden, förkortats från 30 till 20 dagar, en åtgärd som de sak— kunniga efter samråd med ett flertal till förrättningsmän ofta anlitade per- soner funnit kunna ske utan olägenhet och som i förening med stämnings- förfarandets utbyte mot besvär möjliggör att förverkliga önskemålet om väsentlig förkortning av den tid, inom vilken förrättning må överklagas. Med
den i 35 % upptagna föreskriften om styrelseval redan vid förrättningens avslutande kan ju förutsättas att vid gemensamhetssystemets tillämpning valet skett, när avskrift av förrättningshandlingarna skall överlämnas. För- slaget stadgar därför att, där styrelse finnes tillsatt, avskriften av hand- lingarna skall lämnas till ordföranden i styrelsen.
37—39 åå.
Innehållet i dessa paragrafer motsvarar stadgandena i väglagen 24 och 26 åå. För skälen till den viktiga nyhet i förslaget att överprövningen av förrättningsutlåtande i händelse av missnöje skall ske hos ägodelningsrätten i stället för hos allmän underrätt och att målet skall vid rätten anhängig— göras genom besvär och icke genom stämning, har redogjorts i de allmänna motiven, vartill här hänvisas. Besvärstiden har i förslaget satts till 45 dagar, räknat från dagen för förrättningens avslutande, varigenom alltså den tid, inom vilken förrättningsresultatet enligt gällande lag kan bringas under domstols prövning, förkortats med hälften. Som förrättningshandlingarna enligt förslagets 36 % skola vara överlämnade till sakägarnas granskning inom 20 dagar efter förrättningens avslutande, stå alltså åtminstone 25 dagar sak— ägarna till buds för granskningen och målets anhängiggörande vid ägodel- ningsrätten, vilken sistnämnda åtgärd är av den enkla beskaffenhet att den icke behöver taga mycken tid i anspråk.
De i 39 & upptagna reglerna om översändande av förrättningsakt och avskrift av dom förete vissa smärre avvikelser från väglagens bestämmelser i ämnet. Förslaget innehåller föreskrift om översändande av avskrift av dom till sådan »aktbevarare», som i 36 & sägs. Förrättningsaktens översändande till lantmäterikontoret eller byggnadsnämnden, sedan målet avgjorts genom lagakraftägande dom, torde lämpligen ankomma på ägodelningsdomaren även i det fall att domen meddelats av hovrätten (jfr 21 kap. 59 % jorddelnings- lagen). De sakkunniga förutsätta att närmare bestämmelser angående vem, som har att fullgöra de i första stycket av förslagets 39 % anbefallda åt- gärderna utfärdas i administrativ ordning.
Tiden, inom vilken förrättningsakten skall överlämnas till vederbörande, i händelse förrättningen ej överklagats, har ansetts kunna förkortas från ett år till fyra månader.
På några håll hava yppats önskemål, att vid vägförrättningar liksom t. ex. vid laga skifte vissa preliminära sakfrågor, som avsevärt inverka på det fort- satta förfarandet, måtte kunna göras till föremål för särskilda beslut under förrättningen, vilka skulle få överklagas för sig eller underställas rättens prövning, därvid förrättningen under tiden skulle vila. Man förmenar så— lunda, att frågan huruvida rätt föreligger att bygga väg över annans mark bör definitivt avgöras, innan spörsmålet om Väghållningsskyldigheten göres till föremål för prövning, och att beslutet om vilka egendomar som skola del- taga i väghållning bör vara slutgiltigt, innan man inlåter sig på fördelning
av väghållningsbördan mellan dem eller på spörsmål om rätt för vissa av dem att taga väghållningsämnen å annans mark eller dylikt.
Vad sålunda föreslagits, vilket väl vid första påseende kan tyckas lämpligt, skulle emellertid enligt de sakkunnigas mening icke medföra större fördelar men ofta avsevärda olägenheter. De vid en vägförrättning förekommande mer betydande sakfrågorna äga vanligtvis ett så intimt sammanhang med var- andra, att det är svårt att avskilja några av dem såsom oberoende av de övriga. Så t. ex. måste frågan om byggande av väg över annans fastighet i hög grad röna inflytande av spörsmålet, för vilka egendomars räkning vägen skall byggas, och ofta bero även på vilka andelar i företaget, de olika del- tagarna skola erhålla. Sökandens yrkande kan vila på förutsättningen att åtskilliga av honom angivna fastigheter intvingas såsom deltagare, enär han icke ser sig i stånd att bära någon huvudsaklig del av kostnaderna. Frågan om vägens läge, bredd och byggnadssätt i övrigt får bedömas med hänsyn till deltagarnas behov och kan i sin ordning vara avgörande för huruvida vägen må komma till stånd. Även beträffande befintlig väg, kan det vara äventyrligt att slutgiltigt bestämma, vilka fastigheter som skola deltaga i väg- hållningen, utan hänsyn till storleken av de andelar, som i så fall skola till- delas dem. Teoretiskt sett skulle visserligen den förra frågan kunna avgöras för sig, men det bleve mången gång nödvändigt att därvid ingå på det andels- talens bestämmande synnerligen närstående spörsmålet, vilka sakägare som skola deltaga i särskilda väghållningsarbeten, påkallade av hänsyn till blott vissa av intressenterna, och över huvud taget torde icke vara lämpligt att för den, som har att pröva Väghållningsskyldigheten, minska möjligheterna att överskåda de praktiska verkningarna av beslutet härutinnan. Härtill kommer, att andelarnas storlek måste för sakägarna själva kunna spela stor roll, då det gäller för dem att avgöra huruvida de vilja nöjas åt beslut, varigenom de förklarats pliktiga att deltaga. Även sådana typiskt sekundära frågor som spörsmålet om rätt att hämta väghållningsämnen å annans mark kunna in— verka på huvudfrågorna såväl vid rent objektivt bedömande som vid sak- ägarnas ställningstagande. Med hänsyn till svårigheten att överblicka följ- derna av avgörandena i blott preliminära delar av saken, kan förmodas att sakägarna härutinnan i vida mindre omfattning än eljest skulle visa sig be— nägna till godvillig uppgörelse eller nöjas med förrättningsmannens beslut. Den ifrågasatta uppdelningen av saken genom skilda utlåtanden i olika delar skulle sålunda lätteligen kunna leda till att förrättningar, som eljest kunnat slutföras snabbt, kanske vid ett enda sammanträde, avsevärt försinkas och fördyras, samt att domstolarna besväras med ärenden som, där allt fått av- göras i ett sammanhang, stannat vid förrättning. Systemet, som ock skulle kunna utnyttjas till att avsiktligt förhala saken, torde således kunna befaras medföra rent motsatta verkningar mot åsyftad besparing av tid, kostnader och besvär. Slutligen må framhållas, att med förverkligande av de sakkun- nigas förslag om vägmålens överflyttande till ägodelningsrätt de ändringar i beslut i följdfrågor, som kunna bliva nödiga, där rätten ändrar förrättnings—
1807 38 11
utlåtandet beträffande något spörsmål av preliminär natur, vanligen torde kunna verkställas av rätten själv, så att återförvisning till förrättningsmannen sällan lärer behöva tillgripas av dylik anledning. På grund av vad sålunda anförts hava de sakkunniga ansett sig böra i sitt förslag bibehålla den gällande rättens regel att vid förrättning meddelat beslut — med undantag av beslut i jävsfrågor —— icke må överklagas annorledes än i form av klagomål över det slutliga förrättningsresultatet. Det sagda innebär naturligtvis intet hinder för att särskilda avgöranden preliminärt träffas under förrättningen i primära frågor, vare sig genom förening mellan sakägarna eller genom för- rättningsmannens beslut.
Om verkställighet m. m. 40 %.
Första stycket upptager samma regel som lagens 25 % rörande verkställig- heten av ett förrättningsutlåtande, mot vilket talan icke i föreskriven ordning förts: utlåtandet skall verkställas såsom laga kraft ägande dom, d. v. s. dylik dom i mål, som här avses. Det förbehåll om undantag från regeln, som med- delas i 25 å i lagen, återfinnes i förevarande paragrafs sista styck'e, där emel— lertid formuleringen utmärker att undantaget gäller verkställighet lika väl av domstols dom som av förrättningsutlåtande. Förbehåll har här ock skett med hänsyn till den i förslagets 41 % upptagna nya regeln om verkställighet i visst fall liksom ock beträffande den form av verkställighet, som innefattas i reg- lerna om vägsamfällighet.
Paragrafens innehåll i övrigt är nytt och avser att minska den påtalade olägenhet av en långvarig process att under hela tiden för densamma varje lös- ning av vägfrågorna, även en provisorisk sådan, saknas. Möjligheten att tillämpa 43 % utsökningslagen torde i dylika fall vara mycket begränsad, medan å. andra sidan, om blott pant eller borgen för eventuellt skadestånd ställes, vådan av att låta ägodelningsrättens dom genast gå i verkställighet kan vara ganska ringa. Särskilt gäller detta beträffande rätt att begagna befintlig väg" och skyldighet att deltaga i dess underhåll, och det är jämväl beträffande. sådana frågor som ett snabbt avgörande är mest av behovet påkallat. Därut- innan skulle måhända kunna ifrågasättas att låta redan förrättningsutlåtandet gå i verkställighet utan hinder av att detsamma icke vunnit laga kraft. Emel- lertid hava de sakkunniga stannat i den mening att den ytterligare säkerhet för ett riktigt avgörande, som ägodelningsrättens överprövning av utlåtandet innefattar, bör avvaktas i fall då detsamma överklagas. Något synnerligen bety— dande dröjsmål torde i regel icke uppkomma härigenom, medan däremot det kan vara förenat med svårighet att verkställa vederbörlig utjämning i fall då. någon på grund av ett icke lagakraftvunnet beslut nödgats fullgöra skyldigheter i större omfattning än vad vid en slutlig prövning finnes hava ålegat honom. Med hänsyn till denna svårighet bör det ligga i domstolens hand att i mycket tvivelaktiga fall eller där intresset av en snabb verkställighet icke kan anses stort, förordna _att därmed skall anstå, tills domen vunnit laga kraft.
Väsentligen annorlunda är förhållandet då det gäller verkställighet av beslut om vägbyggnad eller av tvångsföreskrifter enligt 13 och 14 55. Ett vägbyggnadsföretag kan i sin helhet vara beroende av frågan, vilka som skola anses pliktiga att deltaga däri, så att vägen alls ej kommer till stånd eller åtminstone erhåller annan sträckning eller annat byggnadssätt, om någon av de i förrättningsutlåtandet såsom deltagare angivna fastigheterna seder- mera befrias från vägbyggnadsskyldighet. Intrång genom vägbyggnad eller enligt 13 % kan ju ock vara av betydligt större omfattning och vida mer irre— parabelt än intrång genom rätt att begagna befintlig väg. I viss mån gäller detta även förbud mot hållande av grind, beträffande vilket förbud behovet av skyndsam verkställighet icke heller lärer vara så stort. Beslut om vägbygg- nad eller beslut jämlikt 13 eller 14 å torde därför i regel icke böra få verk- ställas, innan detsamma vunnit laga kraft. Men utan undantag synes ej heller denna regel böra upprätthållas. I vissa fall kan behovet av att erhålla rätt att bygga väg vara trängande och rättigheten bliva illusorisk, därest densamma icke kan snabbt fastställas och tagas i bruk. Så lärer särskilt ofta vara för- hållandet beträffande rätt att bygga väg för tillfälligt behov. Och äro då uppenbarligen de av lagen stadgade förutsättningarna för dylik rätt uppfyllda eller är intrånget icke synnerligen betydande, lärer större betänklighet ej böra möta mot att låta en av ägodelningsrätten meddelad dom, varigenom sådan rätt upplåtits, verkställas omedelbart. Detsamma gäller rättighet enligt 13 &. Skall vad genom domen bestämts rörande underhållsskyldighet genast lända till efterrättelse, kan det vara av vikt att även en genom domen fastställd rätt att taga väghållningsämnen omedelbart får tagas i bruk. Lagförslaget medger därför domstolen att, där särskilda skäl därtill äro, förordna om verk- ställighet av en icke lagakraftägande dom å rätt att bygga väg över annans mark eller rätt enligt 13 5.
Beslut om retroaktiv vägbyggnadsskyldighet, d. v. s. en i samband med upplåtelse av rätt att begagna annans väg fastställd förpliktelse att utgiva ersättning enligt 9 5 andra stycket, kommer enligt förslaget att i avseende å verkställigheten följa reglerna för beslut om vägrätt av sistnämnda beskaf- fenhet. Ersättningen likställes nämligen med intrångsersättning, och själv- fallet är att vad rörande dylik ersättning bestämts skall betraktas såsom en del av beslutet om vägrätt. . 41 %.
Väglagen meddelar speciella bestämmelser om verkställighet av förrätt— ningsutlåtande eller dom endast då fråga är om att av väglottshavare utkräva hans underhållsskyldighet. I övrigt gäller bestämmelsen att ett lagakraft- vunnet dylikt utlåtande skall verkställas såsom laga kraft ägande dom. Att detta innebär att reglerna i 37 och 38 %% utsökningslagen kunna tillämpas torde emellertid icke i alla fall vara oomtvistligt. Vid förslagets 4 och 35 %% har anmärkts att förrättning eller dom enligt väglagen kan beröra frågor, som icke kunna lösas utan medverkan av viss särskild myndighet. Detta kan gälla ej blott spörsmålet om lovligheten av viss åtgärd utan även sättet för verk-
ställigheten. Ovan har gjorts gällande att väglagen härutinnan icke gärna kan meddela några uttömmande bestämmelser och att, där särskilda författningsq föreskrifter i dylikt hänseende erfordras, desamma torde tillhöra special- lagstiftningen på andra rättsområden. Det oaktat har det synts de sakkunniga lämpligt att för det ofta förekommande fall att enskild väg behöver byggas så att den korsar vissa andra slag av trafikleder, allmän väg, järnväg eller spårväg, väglagen undanröjer den tvekan, som för närvarande kan råda rörande verkställighet av ett förrättningsutlåtande eller en dom. Till jäma förelse kunna åberopas bestämmelserna i vattenlagens 7 kap. 7, 9 och 15 %% rörande det fall att vattenavlopp behöver anordnas genom väg eller banvall. Uppenbart synes vara att ansvaret för att trafiksäkerheten å den allmänna vägen, järnvägen eller spårvägen ej äventyras genom det enskilda vägbygget, icke bör läggas å de enskilda väghållarna, och ej heller synes uppgiften att bestämma sättet för vägkorsningens anordnande eller att verkställa därom meddelade föreskrifter böra överlåtas åt exekutor. Vägstyrelsen respektive järnvägs— eller spårvägsförvaltningen bör bära nämnda ansvar, i den mån densamma ej blott följt av övervakande myndighet — länsstyrelsen, järnvägs— styrelsen respektive väg- och vattenbyggnadsstyrelsen — givna anvisningar. Därför bör det tillkomma vägstyrelsen respektive förvaltningen av järnvägen eller spårvägen att själv utföra arbetet eller åtminstone åligga denna styrelse eller förvaltning att övervaka detsamma och hos vederbörande tillsynings- myndighet påkalla de föreskrifter, som kunna finnas erforderliga. Det har synts de sakkunniga lämpligast att vägstyrelsen respektive järnvägs- eller spårvägsförvaltningen får välja mellan dessa båda möjligheter. Vad angår kostnaderna för arbetet lärer vara uppenbart att det är de enligt förrätt— ningsutlåtandet eller domen vägbyggnadsskyldiga egendomarna som hava att bära dessa kostnader, därest ej särskild rättsgrund kan åberopas för annan lösning av frågan, såsom bland annat kan vara förhållandet beträffande säker— hetsanordningar i korsning i samma plan mellan järnväg och väg enligt äldre beslut, avtal, gällande rättsgrundsatser eller framdeles meddelade specialbe- stämmelser; den enskilda vägen kan t. ex. hava funnits tidigare och vägbygg- nadsbeslutet avse endast omläggning av järnvägskorsningen.
42 %.
Såsom vid 10 % berörts bör det icke i alla fall vara nödvändigt att i samband med fastställande av väghållningsskyldighet uttryckligen ange att de väg- hållningsskyldiga fastigheterna äga begagna vägen. Å andra sidan måste ju tillses att väghållningsskyldighet icke ålägges fastighet, åt vilken dylik väg— rätt ej kan upplåtas. I likhet med väglagens 29 % meddelar därför förevarande paragraf den tolkningsregel att vägrätt skall anses upplåten genom förrätt— ningsutlåtande eller dom, som ålägger väghållningsskyldighet utan att yttra sig om vägrätten. Behovet av en dylik regel framgår därav att ett beslu: om väghållningsskyldighet eljest kunde så förstås, att denna skyldighet vore vill— korad av att vägrätt ej förvägrades fastigheten. Skall vägrätten vara på något
sätt begränsad, bör detta uttryckligen angivas i förrättningsutlåtandet eller domen. Har så ej skett, kan antagas att en obegränsad vägrätt avsetts, dock att om intet säges om vägrätten samt Väghållningsskyldigheten begränsats till att avse viss tid eller enbart vinterväghållning, skyldigheten i och för sig tydligen icke utgör anledning att antaga annat än en på motsvarande sätt begränsad vägrätt. Däremot torde i regel vara meningen att en fastighet, som förpliktats deltaga i vägunderhållet utan att något utsagts om vägrätt, skall äga även vintertiden begagna vägen. Avses inskränkning härutinnan, bör det uttryckligen utsägas. 43 %.
Innehållet i denna paragraf motsvarar bestämmelserna i 27 å och 28 % första stycket i väglagen, med blott den skillnad att vad där stadgas rörande vissa slag av intrångsersättning gjorts tillämpligt även å de i förslaget nytillkomna fall, då sådan ersättning skall utgå.
44—46 åå.
I dessa paragrafer behandlas något utförligare än i väglagen de frågor, som gjorts till föremål för bestämmelser i lagens 28 å andra och tredje styc- kena.
Lika med lagen upptager förslaget den tydligen välgrundade regel att en genom förrättning eller dom upplåten rättighe't icke får i någon mån tagas i bruk, innan den härför bestämda engångsersättningen gäldats eller, i fall som avses i 43 &, nedsatts i offentligt förvar. Är rättighet i enahanda hänse- ende upplåten för flera, torde regelmässigt ersättningen likväl icke stiga i pro- portion till antalet berättigade fastigheter. Det vid utövningen av rättighe- terna uppkommande intrånget är ej sällan ett och detsamma och från ersätt- ningstagarens synpunkt är då fråga blott om en ersättning. Visserligen bör i dylikt fall angivas, hur stor del av ersättningen, som belöper på envar av de ersättmngsskyldiga, men ingen av dem bör äga göra sin rättighet gällande, förrän totala ersättningsbeloppet erlagts eller nedsatts. Denna regel har i för- slagets 44 % tydligare utmärkts än i väglagen.
Den tid, inom vilken ersättningen skall vara erlagd eller nedsatt, bör i regel vara angiven i beslutet om ersättningen. Lagen förutsätter emellertid att frågan kan hava lämnats öppen. Med hänsyn till denna möjlighet synes lämp- ligt att lagen stadgar en legal betalningsfrist. Ett visst rådrum torde böra medgivas den ersättningsskyldige.
Vad angår påföljden av att ersättningsbeloppet ej erlägges eller nedsättes inom betalningstiden ställer sig saken olika i skilda fall. Det kan förhålla sig så att endast den till ersättning förpliktade har ett beaktansvärt intresse av att beslutet om den upplåtna rättigheten, inklusive ersättningen för den- samma, verkligen blir genomfört. Så torde i allmänhet vara fallet, där beslutet icke utgör förutsättning för beslut om väghållningsskyldighet samt ersätt- ningen skall gäldas av blott en fastighet, såsom t. ex. då förrättningen avsett blott att för viss fastighet upplåta vägrätt eller rätt enligt 13 %. Ersättninge-
tagaren har här icke något annat rättsligen grundat anspråk än att rättigheten icke får tagas i bruk, innan ersättningen lämnats, och att icke frågan, huruvida upplåtelsen skall begagnas, får oskäligt länge hållas öppen av den berättigade. Påföljden av underlåtenhet att inom rätt tid gälda ersättningsbeloppet kan därför i de nu avsedda fallen synas böra vara den, att beslutet om rättigheten och densamma motsvarande skyldigheter skall vara förfallet, varjämte den, som underlåtit att fullgöra betalningen, bör övertaga hela betalningsansvaret för förrättningskostnaderna, därest dessa eljest ej skolat bäras av honom ensam.
I vissa fall kan emellertid annans rätt vara beroende av att ersättningen blir erlagd. Vid väglagstiftningen har hänsyn tagits till att, där ersättningen skall gäldas av flera, envar av dem, om han vill göra den för honom upplåtna rättigheten gällande, har intresse av att de övriga fullgöra sin del av betal- ningen, vilken ju måste vara i sin helhet erlagd, innan någondera av dem får taga rättigheten i bruk. Under-låter någon att erlägga sin andel, äger enligt lagen envar av de övriga, om han förskjutit beloppet, njuta utmätning hos den förre för detsamma. Någon rätt att genom att avstå från den upplåtna rät- tigheten befria sig från ersättningsskyldigheten föreligger således icke i detta fall. Befogat synes vara att såsom villkor för rätten att återkräva förskjutet belopp fordra att icke någon del av ersättningssumman vidare återstår ogul— den. Dessutom bör var och en av de ersättningsskyldiga få njuta sin betal- ningsfrist till godo. Men då lagen för detta fall stadgar en dylik frist av fem år, för den händelse annat ej bestämts i beslutet om ersättningen, synes detta vara att gå längre än förhållandena kräva. Påfordras ett dylikt långvarigt anstånd, här frågan härom göras till föremål för prövning vid förrättningen och betalningstiden uttryckligen angivas i beslutet. Att beträffande engångs- ersättning för rätt att taga väghållningsämnen tiden icke bör få bestämmas till mer än ett år har framhållits vid lagförslagets 13 å, som jämväl upptager ett stadgande härutinnan. I andra fall torde visserligen möjlighet böra lämnas att i beslutet om ersättningen bestämma en längre betalningstid, men den legala fristen, som skall tillämpas, där tid ej föreskrivits i förrättningsutlå- tandet eller domen, torde kunna göras avsevärt kortare än fem år.
Ett. fall, som vid väglagstiftningen icke synes hava tillräckligt beaktats, föreligger då ersättningstagaren har ett berättigat anspråk på att ett beslut om vägrätt med ty åtföljande ersättningsskyldighet blir verkställt. Är ersätt- ningstagaren själv jämte den ersättningsskyldige förpliktad till väghållning, kan det uppenbarligen vara av stort intresse för den förre att den senare full- gör sin andel i väghållningen. Det kan alltså här ej medgivas den, för vilken vägrätten upplåtits, att avstå från denna rätt och därmed undgå väghållnings- skyldighet. En sådan möjlighet föreligger ju ej ens vid förrättning och så mycket mindre, sedan Väghållningsskyldigheten redan fastställts. Å andra sidan kan ej Väghållningsskyldigheten utkrävas, där vägrätten icke föreligger. Högst olämpligt vore förvisso att den, som fullgör nyssnämnda skyldighet, skulle med straffhot eller dylikt hindras från att begagna vägen intill dess
han erlade den för vägrätten bestämda engångsersättningen. En riktigare lösning är uppenbarligen att den, till vilken denna ersättning skall utgå, i detta fall äger njuta utmätning för beloppet, så snart betalningsfristen är till ända. Att en sådan rätt i nu ifrågavarande fall föreligger enligt vägla- gen kunde måhända tyckas följa av förrättningsutlåtandes och doms exigibi- litet, men en dylik åsikt synes mindre väl förenlig med lagens uttryckliga stadgande att, om ersättningen ej gäldats eller nedsatts inom den härför bestämda tiden, »den väckta frågan» skall vara i sin helhet förfallen. Före denna tids utgång kan — då tidsbestämmelsen uppenbarligen avser en betalningsfrist —— ersättningstagaren ju icke få utmätning för beloppet och skall frågan vara förfallen omedelbart då tiden är ute, finnes ej heller möj— lighet att därefter utkräva betalningen.
Regeln, att ett beslut av förevarande slag, som sakägarna icke gittat bringa i verkställighet inom viss tid, bör anses utan vidare förfallet, har synts de sakkunniga icke böra övergivas. Men denna tid torde, i fall då ersättnings— tagaren själv kan äga intresse av beslutets verkställande, böra bestämmas så, att den utgår först senare än betalningsfristen. En sådan anordning är med förslagets ståndpunkt i övrigt motiverad även därav att i fall, då ett icke lagakraftägande beslut skall kunna verkställas, nämnda frist bör räknas från beslutets meddelande, under det att frågan om den upplåtna rättigheten näppe- ligen bör anses vara på grund av underlåten verkställighet förfallen, med mindre viss tid förflutit efter det laga kraft åkommit beslutet.
På grund av vad sålunda anförts har i förslagets 44 % angivits en legal betalningsfrist av ett år, vilken, liksom den i beslutet bestämda särskilda betalningstiden, där sådan förekommer, skall räknas från ersättningens fast— ställande, varmed bör förstås den tidpunkt, då beslutet vunnit laga kraft eller dessförinnan i enlighet med bestämmelserna i 40 % skall verkställas, varjämte i 45 % upptagits stadganden om särskild tid, efter vars utgång frågan skall vara förfallen, därest ej ersättningen erlagts eller nedsatts. Denna senare tid skall alltid räknas från det laga kraft åkommit beslutet samt är i övrigt den—— samma som betalningsfristen, såvitt angår frågor enligt 13 eller 14 %, men ett är längre beträffande ersättning för vägrätt enligt 9 & första och andra styc— kena. I 46 % återfinnes en regel, motsvarande lagens bestämmelser i 28 & sista stycket. Rätten att återkräva det förskotterade beloppet är enligt för- slaget beroende av att ersättningens hela belopp erlagts eller nedsatts inom den i 45 % angivna tiden. Denna tids utgång behöver dock ej alltid avbidas; det räcker att betalningsfristen för den, mot vilken kravet riktas, gått till ända. Att denne även i detta fall skall njuta berörda frist till godo har utmärkts genom det för återkravsrätten uppställda villkoret att försummelse skall ligga honom till last.
I sista stycket av förslagets 45 % har införts en bestämmelse att hela kost— naden för förrättningen slutligen bör drabba den eller dem, på grund av vilkas underlåtenhet att betala fastställd ersättning, de vid förrättningen prövade frågorna i sin helhet förfallit. Utöver denna skyldighet torde i vissa fall även
kunna uppkomma spörsmål om skadestånd och krav å återbekommande av erlagda delar av ersättningsbeloppet, vilka frågor få prövas efter vanliga, regler. Ovillkorlig skyldighet att återgälda hela den guldna delen av ersätt— ningen har icke ansetts kunna föreskrivas, eftersom det ju är tänkbart att ersättningstagaren godvilligt låtit den, som betalt sin andel, tills vidare utöva. den för honom upplåtna rättigheten.
Vad slutligen beträffar slitageersättning, som skall utgå med visst belopp årligen, har utöver bestämmelserna i 40 % annan regel om verkställighet icke synts erforderlig än att rättigheten ej må utövas så länge till betalning förfallet belopp utestår oguldet (44 & sista stycket). Den omständighet att. vederbörande under något eller några år dröjer med att taga rättigheten i bruk, synes här icke böra föranleda att frågan om rättigheten förfallit. Skulle mycket avsevärt dröjsmål härmed ske, torde möjligen nämnda påföljd kunna inträda enligt allmänna rättsgrundsatser eller i varje fall vägens ägare genom påkallande av ny förrättning få frågan om vägrätten och ersättningsbeloppet underkastad omprövning. Att förfallen del av ersättningen skall vara erlagd innebär icke nödvändigtvis att slitageersättning skall hava gäldats för alla de år, som förflutit sedan ersättningen fastställdes. Har den fastighet, för vilken vägrätten upplåtits, under något år alls icke begagnat vägen, bör rätt ej föreligga att utkräva ersättning för detta år, men så snart fastigheten i någon mån begagnat vägen under visst år, skall därmed dylik rätt inträda med avse- ende å hela den på detta år belöpande ersättningen.
47 &.
I de allmänna motiven har framhållits, hurusom slitageersättningens stor- lek vanligen måste bliva beroende av huruvida vägen underhålles eller ej och att därför samt vid det förhållande, att den ersättningsskyldige icke bör äga rätt att påfordra dylikt underhåll, möjligheten att begagna denna form av ersättning för vägrätt är inskränkt huvudsakligen till sådana fall, då man med någorlunda säkerhet kan utgå från att vägen verkligen hålles i farbart. skick. Skulle detta antagande i visst fall visa sig felaktigt, bör den, som erlagt ersättningen, äga rätt att återfå beloppet eller skälig del därav efter därom i vanlig rättegång framställt yrkande. Men för att förefintligheten av en dylik rättighet, som är avsedd att komma i tillämpning endast i extrema undantags— fall, ej skall föranleda till ständiga tvister mellan den ersättningspliktige och väghållarna, har det synts nödigt att starkt begränsa rättigheten, så att den icke inträder blott därför att vägen varit i mindre gott skick utan först om den ersättningsskyldige själv botat brister i underhållet. Bevisbördan har lagts på honom och viss kort tid stadgats, inom vilken kravet skall hava framställts. I sakens natur ligger att ersättning för slitage avser endast tid då mark är bar, och brist i Vinterväghållningen skall därför ej föranleda sådan återkravsrätt, varom i denna paragraf är fråga. Ej heller skall dylik rätt inträda av den anledning att den ersättningspliktige faktiskt icke använt vägen under det år, den erlagda ersättningen avsett. Vid den skälighetspröv-
ning, som paragrafen anbefaller, bör tydligen tillses att den styrkta bristen i underhållet varit av väsentlig betydelse för vägrättshavaren och att han icke kan antagas hava kunnat få den avhjälpt inom skälig tid genom en hän— vändelse härom till väghållarna.
48 och 49 åå.
I dessa paragrafer avhandlas det ämne, som gjorts till föremål för behand- ling i väglagens 39 och 40 åå, eller alltså huru beslut om väglottsunderhåll skall verkställas.
För de sakkunniga framstår metoden att låta varje väghållare själv hjälpa sig till sin rätt såsom opraktisk samt starkt ägnad att störa grannsämjan och föranleda till tvister och trakasserier. Frågan huruvida tvångsmedel skola. tillgripas, synes böra få avgöras endast av opartisk person, som har till upp- gift att övervaka väghållningen. Tillsyningsman bör därför alltid, vare sig väglottshavarna äro flera eller färre. tillsättas, så snart någon av dem det fordrar, och därtill bör icke, såsom för närvarande ibland lärer ske, utses någon av väghållarna själva eller eljest jävig person. Väljes en dylik, bör han icke anses såsom sådan tillsyningsman, som lagen avser.
I fall då ansvaret för väghållarens fullgörande enligt 5 % åvilar fastighets innehavare i stället för ägaren, torde envar av dem böra anses berättigad att fordra tillsättande av tillsyningsman samt deltaga i valet och i beslut om hans entledigande.
Vad angår de medel, tillsyningsmannen bör hava i sin hand för fullgörande av sin uppgift, hava de sakkunniga ansett lagens regler böra bibehållas såtillvida, att i första hand tillsägelse till den försumlige skall ske och, om denne då icke ofördröjligen bättrar bristen, tvenne utvägar böra stå tillsy— ningsmannen till buds, nämligen antingen att omedelbart själv bota bristen och i vanlig ordning, d. v. s. vid behov genom rättegång, däri bristen får styr- kas med vanliga bevismedel, utkräva ersättning av den försumlige, eller ock anlita ett syneförfarande för att få bristen konstaterad och uppskattad samt därefter ombesörja arbetet för penningmedel, som må förskottsvis uttagas genom utmätning hos den försumlige. Den förra utvägen innefattar ju viss risk för tillsyningsmannen eller annan, som frivilligt förskjutit kostnaderna. Den andra metoden åter, sådan densamma utformats i lagen, medför tids- utdräkt innan bristen blir botad, men en icke ringa förenkling avser förslaget att genomföra med den bestämmelse att, i motsats till vad för närvarande gäller, utmätning må verkställas omedelbart efter det bristen vid synen vär- derats, vadan alltså ny frist ej skall lämnas den försumlige att själv utföra arbetet och vid sådant förhållande ej heller någon efterbesiktning äga rum. Intresset av att snabbt få bristen avhjälpt synes väl motivera att det rådrum, som lämnas den försumlige, ej utsträckes längre än till tiden för synen. Det har dock lämnats honom varsko dels genom tillsägelsen och dels genom kallelsen till synen, och det anstånd med arbetets fullbordan, vilket avses med uttrycket ofördröjligen, får naturligtvis bliva beroende på hur omfattande
arbetet är. Anledning lärer saknas att befara, att en ojävig tillsyningsman skulle påkalla syn alltför snabbt, d. v. s. innan arbetet skäligen kunnat avslu— tas, i fall då väglottshavaren så skyndsamt som möjligt ställer sig tillsägelsen till efterrättelse. I själva verket är den försumliges anspråk på anstånd över huvud taget icke synnerligen starkt grundat. Försummelse förutsättes ju före- ligga redan då tillsägelsen sker, och väljes metoden att bota bristen utan syn, blir jämväl enligt gällande lag respittiden kortare än den, som förslaget stipu- lerar för det fall att syneförfarande anlitas.
Med hänsyn till den av förslaget åsyftade förenklingen av detta förfarande, torde detsamma kunna komma till användning även i fråga om vinterväghåll- ning, som därför i nu ifrågavarande avseende i förslaget jämställts med bar- marksunderhållet. Någon större praktisk tilllämpning av förevarande bestäm— melser beträffande vinterväghållning lärer emellertid knappast vara att för- vänta, eftersom gemensamhetssystemet härutinnan i allt större utsträckning torde komma till användning, även däg barmarksunderhållet sker efter väg— delning.
I fråga om synemännen har det synts önskvärt och tillräckligt att den ene av dem är nämndeman, ägodelningsnämndeman eller god man vid lantmäteri— eller mätningsförrättningar, varför lands— och stadsfiskal av förslaget icke särskilt nämnas.
De mål, som i nu förevarande ärenden kunna uppkomma, torde lämp- ligen handläggas vid allmän underrätt, även om i enlighet med förslaget för- rättningsutlåtande skall överklagas hos ägodelningsrätt.
Om vägsamfällighet.
Förslagets bestämmelser om vägsamfällighet överensstämma i sina grund— drag med väglagens stadganden i 32—37 %% i samma ämne. Lagens metod att beträffande reglerna om styrelse och sammanträde huvudsakligen hänvisa till de i 3 kap. vattenlagen för vattenregleringsföretag meddelade föreskrif— terna har emellertid i förslaget övergivits såtillvida som dessa föreskrifter, i den mån de ansetts böra äga tillämpning å vägsamfällighet, införts i försla— gets text. Jämväl i övrigt äro förslagets bestämmelser om dylik samfällighet utförligare än väglagens; särskilt märkes härutinnan att förslaget upptager stadganden om gäldsansvaret (59 å), om lån (60 å), om utgifts- och inkomst— stat (61 &, 62 å andra stycket) och om upplösning av samfälligheten" (64 5). Genom dessa stadganden och även i vissa hänseenden i övrigt hava sakliga ändringar införts i förslaget, vilket i förevarande del framför allt avser att bereda vägsamfälligheten en fastare struktur och ökade kreditmöjligheter och samtidigt att förhindra att den ene medlemmen nödgas gälda den andres andel i väghållningskostnaderna.
50 å. ' Medan vid vägdelningsmetodens tillämpning det för de väghållningsskyl— diga gemensamma vägintresset icke föranleder till att dessa bilda någon
sammanslutning,_ blir en dylik nödvändig, så snart väghållningen till någon del skall utföras efter gemensamhetssystemet. Väglagen föreskriver ock att i sistnämnda fall rätten attt handhava de med väghållningen förenade angelä- genheterna skall utövas å sammanträde, därvid i regel envar av de väghåll- ningsskyldiga äger rösträtt efter sitt andelstal. Äro de flera än två, skall vidare enligt lagen utses styrelse. Stadgar äro icke obligatoriska, hur stort än antalet väghållningsskyldiga må vara. Någon beteckning å de väghållningsskyldigas totalitet, såsom samfällighet eller dylikt, begagnar lagen icke.
Sammanslutningen synes emellertid böra kunna för egen räkning för- värva rättigheter och ikläda sig skyldigheter eller med andra ord äga karaktär av juridisk person. Ett verkställande organ och en representation utåt torde samfälligheten alltid böra hava i en styrelse. Sant är väl att, där de väghåll- ningsskyldiga utgöra ett mycket ringa fåtal, de kunna samtliga bilda ej blott beslutande utan även verkställande organ för samfälligheten, så att styrelse och stämma sammansmälta, men något synnerligt skäl att härvidlag draga gränsen mellan de fall, då delägarna äro två och då de äro tre till antalet, synes icke föreligga. Ej heller torde det kunna möta avsevärd betänklighet att utsträcka tillämpningen av lagens föreskrift om styrelse även till det förra fallet, varemot därigenom vinnes att reglerna för alla samfälligheter av före— ' varande slag kunna göras gemensamma. Genom styrelsevalet och dess anmä- lan och kungörande beredes större offentlighet åt samfällighetens bildande och kan för därav intresserade utomstående bliva lättare att med säkerhet avgöra, vem eller vilka, som äga företräda samfälligheten. Skall styrelse icke finnas, där delägarna ej äro fler än två, blir det styrelseval, som enligt lagen skall ske, om sedermera någon av de båda fastigheterna delas, helt beroende på väghållarnas eget initiativ, medan däremot, om varje samfällighet skall hava sin styrelse, redan vid förrättningen kommer att föranstaltas om dylikt val. Det må ock framhållas att ändå att de väghållningsskyldiga egendomarna icke äro flera än två, väl kan inträffa att de personer, som äga föra talan för dem, utgöra ett stort antal.
Liksom väglagen överlåter lagförslaget åt samfälligheten att i stadgar för densamma reglera vissa spörsmål, som icke kunna lämnas olösta men beträf- fande vilka detaljbestämmelser i lagen icke erfordras eller ej lämpligen med- delas, särskilt frågan huru revision av förvaltningen skall ske. Stadgar torde därför böra antagas för varje vägsamfällighet.
» Genom bestämmelserna i förevarande paragraf avses att tydligt markera att i alla fall av gemensam väghållning skall bildas en sammanslutning med rättssubjektivitet, en samfällighet med sina stadgar och sina beslutanden och verkställande organ.
Uttrycklig' föreskrift, att samfälligheten icke må utöva för dess ändamål främmande verksamhet, har ansetts behövlig till förekommande av tendenser på vissa håll att sammanblanda skötseln och finansieringen av väghållningen med ärenden rörande belysning, avlopp m. m.
Med undantag av bestämmelsen att för stadgarnas giltighet kräves att de fastställts av länsstyrelsen, saknar innehållet i förevarande paragraf motsva— righet i väglagen, men äger förebild i 3 kap. 13 % vattenlagen. Föreskriften att samfälligheten skall benämnas vägsamfällighet och icke förening avser att undvika förväxling med sådana sammanslutningar, som omförmälas i för- slagets tredje kapitel. Självklart är, att rent vilseledande benämningar, såsom bolag eller dylikt, icke få förekomma.
Förslag till normalstadgar är vidfogat detta utlåtande.
52 5.
Det har synts de sakkunniga obehövligt att upprätthålla regeln att den, som ej är svensk medborgare, icke utan särskild dispens får väljas till ledamot i Vägsamfällighets styrelse. Frågan torde väl bliva av praktisk betydelse egent- ligen endast om utlänning är ägare eller innehavare av någon av de väg- hållningsskyldiga fastigheterna. Å andra sidan lärer näppeligen vara lämpligt i något fall att utomlands bosatt person väljes till styrelseledamot.
Styrelsen torde alltid böra ha sitt säte i den ort, där vägen eller största delen av densamma är belägen.
I övriga i denna paragraf avhandlade frågor utgör dess innehåll en samman- ställning av vissa bestämmelser i 33 och 34 %% väglagen samt de på grund av hänvisning i sistnämnda lagrum jämväl för vägsamfällighet gällande stadgan— dena i 3 kap. 15 och 17 %% vattenlagen.
53 % motsvarar bestämmelsen i väglagens 33 % första stycket andra punkten, dock med det tillägg att därstädes omförmälda åtgärder icke heller få ske innan stadgar för samfälligheten fastställts, vilket tillägg föranletts av att enligt förslaget stadgar skola vara obligatoriska (jfr 3 kap. 14 g vattenlagen).
54 &
överensstämmer i sak med de för närvarande å vägsamfällighet tillämpliga bestämmelserna i 3 kap. 18 och 19 %% vattenlagen. Vissa redaktionella änd- ringar ha skett, huvudsakligen för att tydligt framhålla det väl i sakens natur liggande men måhända stundom icke klart uppfattade förhållandet att det verkställande organet, styrelsen, har att vid utförandet" av sina uppgifter rätta sig efter de väghållningsskyldigas i laga ordning tillkomna och mot lag eller stadgar icke stridande beslut.
I samband med reglerna om väghållningens finansering behandlas närmare i 60 och följande paragrafer styrelsens befattning med densamma.
55%
motsvarar 3 kap. 21 5 första stycket vattenlagen, vartill väglagens 34 % hän- visar.
173 - 56—58 gg.
De här rörande sammanträde upptagna reglerna överensstämma i huvudsak med nu gällande bestämmelser i ämnet (35 och 36 åå väglagen jfr med 3 kap. 22—25 %% vattenlagen). Till minskande av risken att en enda delägare får beslutanderätten i sin hand har det högsta tal efter vilket rösträtt må utövas, i förslaget satts till en tiondel i stället för en femtedel av summan av de å sammanträdet företrädda andelstalen.
Ehuru frågan om sätt och tid för kallelse till sammanträde enligt försla- gets 51 5 skall vara reglerad i stadgarna, hava väglagens supplerande bestäm- melser härutinnan bibehållits, enär behov därav kan föreligga, då sammans träde skall hållas, innan stadgar ännu fastställts, såsom t. ex. där samfällighet skall bildas i fall, som avses i förslagets 67 % tredje stycket.
I 58 % har till de av väglagen nämnda anledningarna att klandra ett å sam- manträde fattat beslut tillagts den omständighet att beslutet kränker veder— börandes enskilda rätt eller vilar på orättvis grund. De sakkunniga hava här- vid haft i åtanke särskilt sådana fall, då beslutet strider mot vad i förrätt— ningsutlåtandet eller domen bestämts eller uppenbarligen förutsatts skola gälla. Tillägget torde ock vara behövligt med hänsyn till att reglerna om rösträtt och majoritetsbeslut icke innefatta fullständigt skydd mot att, där någon av väghållarna skall—deltaga i väghållningen med mycket stor andel, denne kan ensam utgöra den erforderliga majoriteten och alltså tillgodose sina enskilda intressen till de övrigas förfång. Självklart är att till stöd för klander av de väghållningsskyldigas beslut icke må åberopas att vad som bestämts genom förrättningen eller domen innefattar rättskränkning eller orättvisa.
Rätt forum i mål av sådan beskaffenhet, som i 58 % avses, blir med dess formulering och bestämmelsen i 52 % första stycket detsamma som enligt väglagen. Någon anledning att överflytta dylika mål till ägodelningsrätten torde icke föreligga.
Huruvida för närvarande väghållningsskyldig fastighets rösträtt inom väg- samfälligheten skall utövas av fastighetsägaren även i fall då annan enligt lagen har att svara för fastighetens förpliktelser, synes icke fullt klart. Att frånkänna den senare inflytande inom samfälligheten lärer icke kunna komma i fråga. De ärenden, som förekomma till avgörande å sammanträde, torde i regel avse förhållanden, som närmast angå de personer, vilka hava att svara för väghållningsskyldighetens fullgörande. Men den rätt att vid förrätt- ning föra talan för fastighet, som tillerkännes fastighetens ägare, skulle lätte- ligen kunna bliva illusorisk, om han icke ägde någon möjlighet att vid verk— ställigheten av vad vid förrättningen beslutats göra fastighetens intressen gällande. I fråga om förrättning kan lämpligen i det ifrågavarande fallet både ägare och innehavare medges talerätt, eftersom skiljaktiga meningar dem emellan vanligen endast föranleder att förrättningsmannen får avgöra den tvistiga frågan i enlighet med lagens regler; men om både ägare och inneha-
vare skulle få utöva rösträtt för fastigheten inom vägsamfällighet, torde tar- vas särskilda bestämmelser, t. ex. angående uppdelning av fastighetens andels- tal, för fall då de icke vore eniga. Såsom nedan skall beröras lärer ej varje stämmobeslut, som icke står i överensstämmelse med förrättningsutlåtandet, kunna anses stridande mot lag eller eljest vara av sådan beskaffenhet att sam- fällighetens styrelse måste vägra verkställighet. Den kontroll styrelsen äger utöva innebär därför ej alltid tillräcklig säkerhet för att fastighetsägarens intressen behörigen tillvaratagas. Ej heller torde med fog kunna göras gäl- lande att ägaren i regel har maktmedel att i sitt enskilda mellanhavande med innehavaren bringa denne att vederbörligen bevaka ägarens rätt i vägfrågorna.
De sakkunniga hava tänkt sig lösningen av förevarande problem sålunda att den för väghållningsskyldighetens fullgörande ansvarige innehavaren ensam utövar rösträtten men att ägaren må i likhet med medlem av samfäl- ligheten bringa under domstols prövning sammanträdesbeslut, som kränker hans rätt.
59—63 55.
Väglagens bestämmelser om finanseringen av gemensam väghållning äro knapphändiga och bestå huvudsakligen i hänvisning till föreskrifterna i 3 kap. 18, 20 och 21 %% vattenlagen angående styrelsens befogenhet eller skyldighet att uttaxera erforderliga bidrag samt rörande sättet för uttaxeringen.
Såsom i de allmänna motiven framhållits tarvar särskilt frågan om ansvaret för samfällighetens gäld närmare reglering.
Förslaget utgår från att samfällighetens borgenärer hava att för betalning hålla sig till samfälligheten såsom juridisk person och således icke äga vända sig direkt mot dess medlemmar (59 å andra stycket). Samfällighetens huvud- sakliga tillgång är emellertid dess rätt att av de väghållningsskyldiga ut- kräva bidrag, och för kreditmöjligheterna avgörande blir därför i regel spörs- målet angående omfattningen av denna rätt samt de enskilda väghållnings— skyldigas solvens.
Såframt ej samfällighetens bidragsfordringar äro så Säkerställda att möj- ligheten att någon medlem brister åt betalningen praktiskt taget kan anses utesluten, medför tydligen ett efter andelstalen delat ansvar en betydande risk för kreditgivaren och därmed motsvarande svårighet för samfälligheten att erhålla kredit, medan å andra sidan under samma förutsättning ett sub— sidiärt solidariskt ansvar för samfällighetens gäld, på sätt i de allmänna motiven utvecklats, kan innebära orättvisa och obillighet mot de väghåll— ningsskyldiga, som nödgas betala mer än vad å dem efter andelstalen belöper, samt komma i strid med de principer, på vilka tvångsdelaktigheten grundats. Lösningen av problemet hava de sakkunniga därför sökt främst i införande av förmånsrätt för bidragsfordringarna i själva de väghållningsskyldiga egen- domarna. Där rätt till betalning framför intecknad fordran föreligger, torde- frågan om solidariskt ansvar för samfällighetens gäld kunna anses hava för— lorat sin praktiska betydelse.
Emellertid kvarstår problemet för de fall, där den föreslagna förmåns— rätten icke skulle inträda, eller alltså beträffande fordringar å bidrag från
fastighet, vars innehavare i stället för ägaren har att svara för fullgörandet av fastighetens skyldigheter, ävensom beträffande bidrag från sådan väghåll- ningspliktig egendom, som juridiskt sett saknar fast egendoms natur. I dessa undantagsfall torde den utväg få anlitas att särskild säkerhet i form av pant eller borgen ställes för egendomens andel i samfällighetens kontrakts— gäld. Om gäldsansvaret skulle vara delat, kan man förutsätta att långivare begär dylik säkerhet, och därest ansvaret är solidariskt, torde envar av de medansvariga kunna anses äga befogat anspråk å att samfälligheten erhåller sådan säkerhet för sin fordran å bidrag från den ifrågavarande egendomen. Närmast till hands kunde måhända ligga att överlåta å kreditgivaren att själv tillse, att hans fordran säkerställes, samt alltså i lagen stadga att gälds— ansvaret skall vara delat. Men en sådan regel torde få menliga verkningar å kreditmöjligheterna för vägsamfälligheter i allmänhet. Där fråga upp- kommer om lån till dylik samfällighet eller utförande på kredit av väghåll- ningsarbete för densamma, skulle den tilltänkta långivaren eller entreprenören i varje fall nödgas företaga undersökning huruvida bland de för gälden gent- emot samfälligheten ansvariga egendomarna finnes någon av sådan beskaf- fenhet, att förmånsrätt för bidragsfordringen icke gäller i densamma. Oviss— het härutinnan kunde lätt uppstå, därest samfällighetens verksamhet vore delad i olika grenar, inom vilka de väghållningsskyldiga icke i allo utgöras av samma egendomar. Med ett solidariskt ansvar åter kan kreditgivaren anse sig tryggad, blott han konstaterat att bland de för gälden ansvariga ingår någon egendom, vars värde täcker det krediterade beloppet och däri förmåns- rätt för samfällighetens bidragsfordringar gäller. I fråga om ansvar för betal- ning av arbetsanställdas löner, varuleverantörers fordringar samt gäld av utomobligatorisk natur måste ock ett subsidiärt solidariskt ansvar vara att föredraga.
Förslaget stipulerar därför i 59 % ett dylikt ansvar för samfällighetens gäld: medlemmarna skola i första hand svara efter sina andelstal, men om brist uppkommer hos någon av de ansvariga, skall bristen fördelas mellan de övriga efter storleken av deras andelstal. Det skydd för dem mot att dylik brist uppkommer, Vilket förslaget avser att bereda, ligger, såsom nämnt, främst i reglerna Om förmånsrätt. Och för det fall, att någon av de ansvariga egen— domarna är av det slag att förmånsrätten icke skulle gälla i densamma, upp- tages i 60 å tredje stycket förbud för samfälligheten att ikläda sig gäld, med mindre samfällighetens fordran å bidrag av nämnda egendom till gäldens be- talning i det särskilda fallet säkerställts genom förskottsinbetalning eller genom pant eller borgen. Detta förbud skall gälla icke blott för styrelsen utan även för de väghållningsskyldiga själva. De skola alltså ej ens genom enhälligt beslut äga åsidosätta föreskriften. Ett beslut av sådant innehåll skulle nämligen kunna lända fastigheterna samt därmed inteckningshavare och framtida ägare till förfång. Styrelsen skall alltså i nu ifrågavarande fall, vid äventyr som i 55 % stadgas, tillse att, innan kontraktsgäld ingås för sam— fälligheten, förevarande bestämmelse iakttagits och att den säkerhet, som
ställes, är betryggande. Inbetalning i förskott av egendomens andel i gälden torde komma i tillämpning, då fråga är om tillfälliga skulder, som kunna täckas av influtet förlag. Kreditupptagning, som önskas av de väghållnings- skyldigas majoritet, förhindras naturligtvis icke endast av den omständighet att den, för vars bidrag säkerhet skall ställas, själv ej kan eller vill prestera säkerheten; densamma torde i regel utan svårighet kunna anskaffas av de övriga, därest risk för den förres insolvens icke föreligger eller dylik risk icke innebär för stort ä ntyr för dem.
Samtliga medlemmar av vägsamfällighet kunna icke göras ansvariga för infriande av varje samfällighetens förbindelse, och den inbördes fördelningen av gäldsansvaret å de ansvariga kan icke alltid ske efter samma andelstal i fråga om all gälden. Uteslutet är ingalunda, att en eller flera av medlem- mama hava att deltaga endast i vissa grenar av verksamheten eller att eljest andelstalen äro olika inom skilda dylika grenar. Samfälligheten kan likväl såsom juridisk person och organisatoriskt utgöra en enhet, men i finansiellt hänseende lärer i nu avsedda fall en fullständig uppdelning av verksamheten vara erforderlig. Utgifter och inkomster få beräknas särskilt för envar av de ifrågakommande verksamhetsgrenarna, och vad söm inflyter till täckning av kostnaderna för någon av dem får icke sammanblandas med övriga medel eller användas inom annan del av verksamheten. Ansvar för gäld, som uppkommit inom den ena grenen, skall icke åvila någon, som ej har att bidraga till kost— naderna inom densamma, eller utkrävas efter andelstal, som avse andra ut— giftsgrupper. Uttryckliga bestämmelser härom innehåller förslaget dels i 59 % vad angår ansvaret för gäld, dels ock i 61 å andra stycket.
Om med avseende å samfällighetens väg Väghållningsskyldigheten upphör för någon av medlemmarna eller dylik skyldighet uppstår för någon, som förut icke varit medlem, behöver samfälligheten därför icke nödvändigtvis upplösas, vilket skulle innebära att ett likvidationsförfarande skulle inträda, gälden betalas och tillgångarna utskiftas samt ny samfällighet bildas. I vissa fall kan väl en sådan verkan av ändringen i Väghållningsskyldigheten vara lämplig, men ofta torde samfälligheten med fördel kunna fortbestå utan hinder av växlingen inom medlemskretsen. Bestämmelser i ämnet äro intagna i för- slagets 66 %.
Med hänsyn till delaktighetens tvångsnatur och om, såsom enligt förslaget, någon offentlig kontroll å. samfällighetens skuldsättning icke kan utövas, torde icke billigtvis en nytillträdande medlem utan vidare kunna göras ansvarig för samfällighetens redan tidigare uppkomna oguldna skulder. Han skulle där- igenom kunna få betala kostnader för åtgärder, vartill han icke är skyldig bidraga. Å andra sidan kan förhållandet vara sådant att en före hans inträde i samfälligheten av denna ingången förbindelse motsvaras av förmåner, som komma även honom till del, såsom t. ex. där upplånta medel alltjämt finnas i behåll och skola användas för väghållningsarbete, vartill han är skyldig bidraga. Huruvida och i vad mån ny medlem av samfällighet skall svara för dess äldre förbindelser, torde därför böra göras till föremål för prövning i
varje särskilt fall. Sådan prövning torde kunna ske i samband med beslutet om inträdet.
Om alltså nytillträdande medlem icke ovillkorligen bör bliva ansvarig för äldre förbindelser, kan å andra sidan utträde ur samfälligheten icke medföra befrielse från ansvar för dess redan före utträdet ingångna gäld. En dylik regel skulle kunna innebära för stort äventyr för borgenären och därmed även vara ägnad att försvåra samfälligheter-nas kreditupptagning. Det kan måhända vara med hänsyn just till den utträdandes ansvarighet, som krediten beviljats. Även med hänsyn till de övriga väghållarnas intresse är en sådan regel be- träffande vanlig vägsamfällighet, s0m kan bestå av ett fåtal medlemmar, för- kastlig. Den skulle ock kunna vara ägnad att fresta till försök att genom- driva beslut om finansiering av väghållningen genom lån och, sedan sam- fälligheten blivit starkt skuldsatt, undandraga sig bidragen till väghållningen även för förfluten tid genom att under varjehanda förevändningar söka ut- träde ur samfälligheten. _ Den obillighet mot utträdande medlem, som, teoretiskt sett, kan ligga däri, att han genom utträdet förlorar andel i sam— fällighetens tillgångar (jfr 64 %) men likväl fortfarande häftar för den gäld, som ingåtts före utträdet, är i jämförelse med vad nyss sagts av ringa vikt, särskilt som något tvång till utträde knappast torde komma i fråga samt 66 åzs bestämmelser möjliggöra att i anledning av utträdet upplösa samfälligheten, därvid den utträdande erhåller andel i behållna tillgångar.
I anledning av vad nu anförts innehåller förslaget i 59 å den regel att det subsidiärt solidariska ansvaret för samfällighetens gäld åvilar de egendomar. som vid tiden för gäldens uppkomst hade att deltaga i kostnaderna för den gren av samfällighetens verksamhet, till vilken gälden är att hänföra, alltså oavsett om dessa egendomar, då fråga blir om gäldens betalning, fortfarande äro medlemmar av samfälligheten eller ej, samt att ansvaret i första hand skall fördelas mellan de ansvariga efter de andelstal, efter vilka de vid gäldens tillkomst hade att deltaga i kostnaderna för den ifrågavarande delen av verk- samheten, varjämte i 66 å, till vilken hänvisning skett i 59 &, givas bestäm- melser om möjlighet att i samband med beslut om ny medlems inträde i sam- fälligheten ålägga denne medlem ansvar för av samfälligheten förut ingången, men alltjämt ogulden gäld, grundad på avtal, varav den nytillträdande med— lemmen drager nytta.
Det har anmärkts, att förhållandet mellan styrelse och de väghållnings- skyldigas stämma, »sammanträdet», icke av lagen tillräckligt klarlagts.
Förslaget vilar på den uppfattningen att de väghållningsskyldiga själva" äga med vanlig majoritet, beräknad enligt förslagets 56 %, å sammanträde besluta om de väghållningsarbeten, som skola vidtagas, och om sättet för medelanskaffningen. Att styrelsen, som har att verkställa besluten, därvid måste tillse att dessa icke strida mot lag eller stadgarna, följer av 54 &, liksom korrektiv meddelas i 58 5 mot att majoriteten å sammanträdet genomdriver olagliga eller enskilda väghållares rätt kränkande beslut. Genom bestämmel-
sen i 62 % första stycket är sörjt för att de väghållningsskyldiga icke kunna egenvilligt undandraga sig fullgörande av samfällighetens förbindelser.
Där fråga ej är om fall, då någon av de väghållningsskyldiga visat sig insolvent, torde beslut, som innebär att de väghållningsskyldiga skola bidraga efter annan repartitionsgrund än de i laga ordning bestämda andelstalen, kunna anses såsom lagstridigt, samt beslut att eftersätta de i förrättningsut— låtandet eller domen föreskrivna väghållningsåtgärderna. lätteligen kränka minoritetens rätt. Men om indrivningsförsök misslyckats hos någon av de väghållningsskyldiga, måste det kunna anses befogat att föreskrivna och för de övriga nödiga väghållningsåtgärder finansieras genom uttagande av bidrag från de solventa medlemmarna, liksom ock att mindre nödvändiga åtgärder i vissa fall inhiberas och att sådana föreskrifter lämnas å sido, vilka meddelats endast i den insolventes intresse.
Den normala formen för medelanskaffningen är uttaxering å de väghåll- ningsskyldiga egendomarna (60 % första stycket). Uttaxeringen sker lämp- ligen i förskott, så att bidragsbeloppen ställas till styrelsens förfogande så- som förlag.
Angående sättet för uttaxeringen och indrivningen av bidragen innehåller förslagets 63 % väsentligen samma regler som de för närvarande genom Väg- lagens hänvisning till 3 kap. 20 & vattenlagen gällande. Såsom skäl att klandra debiteringslängden upptager förslaget emellertid ej blott att fördelningen är olaglig utan även att själva uttaxeringen ej är lagenlig. Å debiteringslängden äger nämligen enligt förevarande paragraf styrelsen omedelbart erhålla ut- sökningi samma ordning söm å lagakraftägande dom, såframt ej domstol, hos vilken debiteringen klandrats, annorledes förordnat. Styrelsen behöver endast till den exekutiva myndigheten överlämna längden jämte stämmoprotokoll, utvisande att densamma varit framlagd för granskning å lagligen utlyst sam— manträde. Skulle för möjligheten att sålunda indriva uttaxerade belopp er- fordras att de väghållningsskyldigas stämma fastställt längden, vore visser- ligen tillräckligt att den enskilde väghållningsskyldige hade den möjlighet, som i 58 & sägs, att klandra stämmans beslut om uttaxeringen, men detsamma synes i så fall kunna anföras även beträffande fördelningen. Att emellertid stämmans godkännande av längden icke bör fordras "såsom villkor för exeku- tion synes följa av att styrelsen representerar samfälligheten även i förhål- landet till varje enskild medlem av densamma. Stämmans beslut att uttaxe— ring icke skall ske, kan för övrigt tänkas vara stridande mot lag eller stadgar t. ex. om stämman skulle vilja undandraga sig sådan uttaxering, som i 62 % första stycket föreskrives. Där åter stämman utan att härigenom träda lagens eller stadgarnas föreskrifter för nära besluter att den av styrelsen tillämnade uttaxeringen ej skall ske, kunna styrelsens ledamöter ådraga sig ansvar, om de likväl bringa uttaxeringen i verkställighet.
I sista stycket av 63 å i förslaget hava vissa bestämmelser tillagts, avseende det fall att uttaxering sker å egendom, som ej längre är medlem av samfällig— heten. Att dylika fall kunna förekomma, då fråga är om bidrag till betalning
av gäld, följer av vad ovan anförts därom, att utträde ur samfällighet ej med- för befrielse från ansvar för dess gäld.
Sista punkten av 61 & avser att i det ovannämnda fallet, då vissa av de väghållningsskyldiga icke skola deltaga i kostnaderna för hela verksamheten eller andelstalen eljest äro olika inom skilda verksamhetsgrenar, förekomma att tidsordningen för olika uttaxeringar blir avgörande för frågan, vilka ut- giftsgrupper, som drabbas av brist, som uppstår då någon, som har att bidraga till flera sådana grupper, endast delvis förmår fullgöra denna skyldighet. Sådan brist synes böra fördelas mellan grupperna i proportion till storleken av de bidrag, den ifrågavarande väghållningsskyldige bort lämna till envar av dem, dock att hans andel i samfällighetens förfallna gäld torde böra täckas i första hand, eftersom brist i förlag för framtida utgifter i regel lärer vara mindre äventyrlig för övriga väghållare med hänsyn till deras möjligheter att vid behov i anledning av den yppade insolvensen reducera dessa utgifter.
Förutom uttaxerade bidrag kunna ju till väghållningens finansiering stå till buds även andra inkomster Såsom statliga eller kommunala bidrag eller gottgörelse till samfälligheten för utomståendes på avtal, förrättningsutlå- tande eller dom grundade rätt att använda vägen.
Beträffande upptagning av lån, vilken fråga för närvarande ej gjorts till föremål för särskild reglering, ger förslaget i 60 å andra stycket en bestäm- melse, som innebär att styrelsen icke äger utan stöd av de väghållningsskyl- digas å sammanträde meddelade beslut vidtaga sådan åtgärd samt att även de väghållningsskyldigas rätt härutinnan i viss mån begränsats, i det att lån, ställda på längre betalningstid än ett år, skola återgäldas genom årliga amor- teringar. De sakkunniga förmena nämligen att för samfällighetens ekonomi så viktiga ärenden som lånupptagning alltid böra underställas det beslutande organets prövning samt att med en sund ekonomisk förvaltning är mindre_ väl förenligt att de väghållningsskyldiga till en måhända avlägsen framtid helt och hållet uppskjuta betalningen av sina bidrag till löpande utgifter. De långfristiga lånen böra hava till ändamål att i fall, då kostnaderna under något år bliva särskilt betungande, såsom t. ex. vid tiden för själva vägbygget, för- dela dessa kostnader å ett flertal år. Från förslagets ifrågavarande regel om lånupptagning skola stadgarna icke kunna dispensera, varemot intet hindrar att däri föreskrives viss kvalificerad majoritet för beslut om lån.
Av förhållandet mellan styrelse och sammanträde följer att styrelsen bör periodvis på förhand inhämta de väghållningsskyldigas anvisningar angående väghållningsarbetet och sättet för medelanskaffningen. Lämpligen torde detta ske sålunda att styrelsen årligen med ledning bl. all av vad om väghållningen i förrättningsutlåtandet eller domen bestämts beräknar erforderliga åtgärder och å sammanträdet för granskning och fastställelse framlägger förslag till utgifts- och inkomststat. Bestämmelse härom har upptagits i 61 % första stycket. Påkallas sedermera ändringar av staten, bör denna fråga underställas de väghållningsskyldiga; styrelsen bör alltså icke utan deras hörande verk— ställa vid statens fastställande icke avsedd uttaxering eller skuldsätta sam—
fälligheten för icke beräknade behov. I visst fall måste dock omedelbar ut- taxering vara befogad, nämligen där så erfordras för betalning av klar och förfallen gäld. Det har synts de sakkunniga. lämpligt att uttrycklig anvisning härom intages i lagtexten, vilket i förslaget skett i 62 %, vars första stycke äger viss motsvarighet i den för närvarande å vägsamfällighet tillämpliga be- stämmelsen i 3 kap. 21 å andra stycket vattenlagen, ehuru sistnämnda stad- gande gäller blott det fall att gäld är domfäst, medan i lagförslaget enahanda regel uppställts beträffande klar och förfallen gäld över huvud taget. Även i de fall, då sålunda uttaxering skall ske omedelbart, är den för uttaxeringen i 63 % föreskrivna formen att iakttaga, om annat ej bestämts i stadgarna. De väghållningsskyldiga bliva alltså i tillfälle att på förhand granska även dylik uttaxering, besluta ändring däri och, Om styrelsen icke omedelbart ändrar längden i överensstämmelse med beslutet, genom klander av debiteringsläng- den bringa denna under domstols prövning. Att styrelsen icke är pliktig eller ens berättigad att ställa sig de väghållningsskyldigas beslut till efterrättelse, därest detsamma strider mot bestämmelsen i 62 % första stycket, följer av vad där sägs. 64 %.
Paragrafen, som icke äger någon motsvarighet i gällande lag, avser upplös— ning av vägsamfällighet, en fråga, som väl kunnat behandlas i nästföljande underavdelning av kapitlet, men emellertid synts närmast hänförlig till före— varande sammanhang.
Bestämmelsen i första stycket utmärker, att i regel de väghållningsskyldiga icke själva äga upplösa sin samfällighet utan härför måste anlita förrättnings— förfarande. Att ej en majoritet bland de väghållningsskyldiga må. mot minori— tetens vilja bringa samfälligheten att upphöra är självklart, men ej ens om alla de personer, som äga å samfällighetens stämma föra talan, skulle enas om upplösningen, bör ett dylikt beslut försätta förrättningsresultatet ur kraft. De sakkunniga få härutinnan hänvisa till vad i de allmänna motiven anförts rörande privata avtal. I vissa fall måste dock anses onödigt att anlita för— rättningsförfarande för att erhålla upplösning av en vägsamfällighet, näm- ligen då Väghållningsskyldigheten beträffande samtliga egendomarna upp- hört, såsom då vägen intagits till allmänt underhåll eller då alla egendomarnas väghållningsskyldighet varit genom förrättningsutlåtandet eller domen tids- begränsad och den bestämda tiden gått till ända. Återstår väghållningsskyl- dighet endast för en av delägarna, saknas naturligtvis förutsättningarna för samfällighetens fortbestånd i lika mån som om skyldigheten upphört för dem alla; den gemensamma Väghållningsskyldigheten har därmed upphört i sin helhet.!
Huruvida samfällighet bör upplösas och eventuellt ny sådan bildas, då väg- hållningsskyldigheten upphört för viss eller vissa av medlemmarna men åter- står för minst två av dem eller i anledning av att ny väghållningsskyldig till- kommit, äro frågor som få avgöras genom förrättning eller dom; jfr 66 &. Om i nu nämnda fall den utträdandes delaktighet varit tidsbegränsad och han där-
!
för automatiskt utträtt vid tidens utgång, skall samfälligheten således fort- bestå, tills annat genom förrättning eller dom bestämmes. (Jfr 33 % sjunde stycket.)
Den likvidation, som bör inträda, när samfällighet upplöses, torde i all— mänhet kunna gestalta sig mycket enkel. Särskilda likvidatorer torde icke erfordras. Det synes kunna ankomma på styrelsen att, innan den nedlägger sin verksamhet, vidtaga de nödiga åtgärderna, uttaxera och indriva bidrag för betalning av gäld, verkställa betalningen och i enlighet med vad de väghåll- ningsskyldiga å sammanträde besluta och vad i stadgarna kan vara före- skrivet, fördela eventuellt återstående tillgångar, varefter slutredovisning för förvaltningen avges, granskas av revisorerna och framlägges för de väghåll- ningsskyldiga. Åtnöjes enskild väghållningsskyldig ej med vad majoriteten å sammanträdet beslutar, t. ex. beträffande fördelning av överskott, får han i vanlig ordning enligt 58 % bringa frågan under domstols prövning. Fördel- ning, som nyss nämnts, torde regelmässigt böra ske i proportion till andels- talen, ehuru avvikelser härifrån kunna vara befogade, såsom där någon av de väghållningsskyldiga försummat fullgöra sina prestationer eller inträtt i sam- fälligheten senare än de övriga och därför ej deltagit i kostnaderna för för- värvet av vissa' av tillgångarna.
Liksom vid bolags och föreningars likvidation torde även vid upplösning av vägsamfällighet böra medgivas att sådan kallelse å okända borgenärer sökes, som i preskriptionsförordningen sägs. Skyldighet att vidtaga dylik åtgärd torde emellertid icke behöva föreskrivas.
För det fall att betalning av skuld direkt till borgenären icke kan ske, t. ex. då gälden ej är förfallen och borgenären vägrar att mottaga betalning i för- tid eller då olika pretendenter tvista om vem av dem betalningen rätteligen tillkommer, öppnar förslaget en utväg att utan avbidan på betalningstidens respektive tvistens utgång upplösa samfälligheten; det medges samfälligheten att hos länsstyrelsen nedsätta det för betalningen erforderliga beloppet. (Jfr 112 & aktiebolagslagen m. fl. liknande bestämmelser inom bolags- och för- eningslagstiftningen.)
Om verkan av ändring i de förhållanden, varå förrättning eller dom grundats.
65 5.
Regeln i 31 % väglagen har här upptagits utan annan saklig ändring än vad som föranledes av de nya. bestämmelserna i förslagets 13 och 14 åå samt av att förslaget, som saknar motsvarighet till reglerna i 30 å andra stycket väg- lagen om förening, som träffats utom förrättning, redan i annat sammanhang, nämligen i 34 %, besvarat frågan huruvida och i vad mån privata avtal utgöra hinder för omprövning vid förrättning av de genom avtalet reglerade förhål- landena.
66 &.
Väglagen uttalar sig icke om den verkan beträffande en Vägsamfällighets bestånd, som ändring i Väghållningsskyldigheten medför. I det föregående har framhållits, hurusom samfälligheten icke nödvändigtvis behöver upp- lösas, när sådan ändring inträder, men att å andra sidan i vissa fall kan vara lämpligt att ett likvidationsförfarande sker och ny samfällighet vid behov bildas. Vid 64 5 har omnämnts hurusom samfälligheten omedelbart skall upp- lösas i anledning av att Väghållningsskyldigheten upphört för alla eller alla utom en av delägarna men att det eljest bör ankomma på prövning vid för- rättning, huruvida upplösning skall ske vid inträdd ändring av väghållnings- skyldigheten. Denna prövning skall enligt förevarande paragraf vidtagas i samband med beslutet om nämnda ändring. Det åligger alltså förrättnings- mannen att begära sakägarnas yttrande i frågan samt, om de ej enas, själv, eventuellt i förening med gode män, meddela beslut däri. Skall väghållningen i fortsättningen ej utföras efter gemensamhetssystem, skall naturligtvis sam- fälligheten upplösas. Eljest står valet mellan att upplösa densamma och bilda ny sådan eller ock låta den äldre fortbestå med sina tillgångar och skulder. Anledning att välja den förra möjligheten kan föreligga t. ex. om den eller de utträdande medlemmarna representerat en väsentlig del 'av andelstalen eller bära ett betydligt ansvar för gäld, eller om samfälligheten har ansenliga tillgångar, av vilka den utträdande medlemmen. skäligen bör erhålla del, så— som fonderade medel, som anskaffats med bidrag av den utträdande eller genom lån, för vars återbetalning denne har att bära ansvar enligt 59 %. Består ändringen i Väghållningsskyldigheten endast däri att andelstalen ändras mellan de förutvarande väghållningsskyldiga inbördes eller att ny medlem tillkommer, torde anledning att upplösa samfälligheten mera sällan föreligga. Stadgandet i paragrafens andra stycke möjliggör att utan upplös- ning av samfälligheten skipa rättvisa mellan de äldre medlemmarna. och en nytillträdande i fall där samfälligheten häftar för gäld, vars valuta kommer den nye medlemmen till godo för ändamål, vartill han enligt reglerna om väg- hållningsskyldighet eller enligt 9 5 andra stycket kan anses pliktig bidraga. Naturligtvis bör tillses att icke den nytillträdande medlemmen nödgas genom erläggande av gottgörelse enligt 9 % och övertagande av gäld på dubbelt sätt betala en och samma förmån. Förbehåll härom har inryckts i förevarande paragraf.
67—69 55.
I dessa paragrafer behandlas frågan om vissa verkningar av ändring i fastighetsindelningen, delning av fastighet eller sammanläggning av fastig- heter, såvitt angår rättigheter och skyldigheter enligt förevarande kapitel. 67'å avser indelningsändringens verkan dels å vägrätt och rättigheter enligt 13 och 14 %% samt skyldigheten att gälda ersättning härför dels ock å den framtida Väghållningsskyldigheten, frågor varutinnan väglagen (38 %) ger regler endast beträffande sistnämnda skyldighet och blott för fall av fastig- hets delning. I 68 % upptagas stadganden om indelningsändringens verkan
å ansvaret för Vägsamfällighets gäld, d.y. s. skyldigheten gentemot samfällig- heten att bidraga till gäldens betalning.
Stadgandena i förevarande paragrafer åsyfta närmast de fall, att verkliga fastigheter delas eller sammanläggas enligt de härom i särskild lagstiftning meddelade reglerna, men kunna under vissa omständigheter få tillämpning även beträffande sådan egendom, som i fråga om vägförhållandena kan jäm- ställas med fastighet, såsom t. ex. då byggnad å ofri grund förvärvas av jord— ägaren.
Vad först angår verkan av sammanläggning, är regeln i 67 och 68 %% den- samma: rättigheter och skyldigheter, som avses i den förra, liksom betalnings- ansvar, som avhandlas i den senare paragrafen, övergå utan vidare å hela den nybildade fastigheten. Denna regel kunde måhända anses såsom en självklar följd av sammanläggningen men torde dock till förekommande av varje möj- lighet till missförstånd kunna intagas i lagtexten, på sätt uti närliggande fall skett i 16 och följande paragrafer i lagen om sammanläggning av fastigheter på landet samt motsvarande bestämmelser i lagen om fastighetsbildning i stad. Möjligen kunde anses att i lagstiftningen om sammanläggning av fastig- heter borde verkställas den ändring, att sammanläggning mellan väghållnings— skyldig eller för vägsamfällighets gäld ansvarig fastighet med annan fastighet icke finge ske, med mindre samtycke därtill lämnats av dem, som hava inteck- ning i den senare fastigheten (jfr 8 5 i lagen om sammanläggning av fastig- heter å landet och 4 kap. 3 % i lagen om fastighetsbildning i stad). Väghåll- ningsskyldigheten häftar ju vid den därav besvärade fastigheten, oavsett om densamma göres till föremål för exekutiv försäljning; och särskild anledning till lagändringen i fråga kunde måhända uppkomma, därest de sakkunnigas förslag om subsidiärt solidariskt ansvar för Vägsamfällighets gäld och om förmånsrätt för samfällighetens fordran å bidragsbelopp blir av statsmakterna godkänt. De sakkunniga hava dock icke ansett sig böra. föreslå en lagändring av nyssnämnt slag beträffande villkoren för sammanläggning av fastigheter. Hittills har nämligen icke försports något behov därav och föreliggande lag- förslag bereder i viss mån inteckningshavarna större skydd än gällande rätt, i det väglagen i motsats till förslaget medger fastställelse av en vid förrätt- ning ingången förening mellan sakägarna, även om därigenom fastigheten till inteckningshavarnas skada belastas med uppenbart oskälig väghållningsbörda. Själva den nu föreslagna förmånsrätten kan ju ock vara till viss nytta för in- teckningshavare såtillvida som därigenom bör förhindras att den ena fastig- heten genom sin insolvens å den andra övervältrar sin väghållningsbörda, ett förhållande som för närvarande torde utgöra den största risken för att oskälig sådan tunga drabbar fastighet. Slutligen måste det synas föga konsekvent att i sammanläggningsärende av hänsyn till Väghållningsskyldigheten fordra medgivande av inteckningshavarna, medan dessa icke höras vid vägförrättning och ej heller äga föra talan å sammanträde inom vägsamfällighet.
Beträffande det fall att nybildningen av fastigheter består i fastighetsdel- ning stadgar förslaget att ifrågavarande rättigheter och skyldigheter auto-
matiskt övergå å de nybildade fastigheterna. Regeln i 68 5 om betalnings— ansvar för gäld är ovillkorlig. Befrielse från sådant ansvar kan icke någon av de nybildade fastigheterna erhålla av den anledning att fastigheten saknar nytta av vägen. Detta ansvar är enligt samma lagrum i förslaget subsidiärt solidariskt, så att i första hand de nybildade fastigheterna skola sig emellan dela ansvaret efter taxeringsvärdena men eventuellt uppkommande brist hos någon av dessa fastigheter fördelas mellan de övriga efter samma grund. Först om de samtliga sakna förmåga att gälda beloppet — ett, om förmånsrätt införes, föga. praktiskt fall — inträder enligt förslagets 59 % skyldighet för övriga väghållningsskyldiga att .fylla bristen.
De föreslagna bestämmelserna i 67 och 68 åå äro avsedda även för det fall att fastighetsdelning skett genom avstyckning, och komma därför, särskilt om Vägsamfällighets bidragsfordringar utrustas med tyst förmånsrätt, att stå i viss motsättning mot reglerna i 19 kap. 24 & jorddelningslagen och 5 kap. 16 % fastighetsbildningslagen, vilka lagrum för vissa fall ålägga avstyckat om- råde sekundärt ansvar för stamfastighetens onera och synas förutsätta, det förstnämnda, att området eljest är fritt från ansvar för där avhandlade ålig- ganden, och det senare, att områdets ansvar härför in dubio är primärt soli- dariskt. Med förslagets ståndpunkt torde därför i de båda nyssnämnda lag- rummen lämpligen ske förbehåll för åligganden enligt väglagen.
Med avseende å andra skyldigheter enligt väglagen än de i 68 % avsedda liksom beträffande vägrätt och övriga rättigheter, kan det tänkas att den nya fastighetsindelningen innebär sådan ändring av förhållandena, som i 65 % sägs, och således berättigar till jämkning eller mer genomgripande omregle- ring av förhållandena genom frågornas upptagande vid ny förrättning. Men intill dess så skett skall enligt förslagets 67 & gälla att den delade fastig- hetens rättigheter och skyldigheter tillkomma de nybildade fastigheterna. Någon regel om fördelning tills vidare dem emellan av skyldighet att gälda ersättning, som ålagts enligt 9, 13 eller 14 åå, torde näppeligen vara erfor- derlig. Dylik ersättning utgör vederlag för rättighet, som ej får utövas med mindre ersättningen erlagts. Men med avseende å fördelning av väghållnings- skyldigheten upptager förslaget i 67 å andra och tredje styckena enahanda regler som nu äro gällande jämlikt väglagens 38 %. Även bibehåller förslaget de gällande bestämmelserna om möjlighet för de nybildade fastigheterna att genom förrättning, vari övriga väghållare icke indragas, och dock med verkan även gentemot dessa andra väghållare få fördelningen efter taxeringsvärden ersatt med en fördelning efter lagens allmänna grunder, d. v. s. de regler som i lagförslaget upptagits i 10 och 11 åå. Något utrymme för tillämpning av 10 & femte stycket om väghållningsskyldighets ersättande med slitageersätt- ning torde väl näppeligen finnas vid dylik, mellan allenast vissa av sakägarna hållen förrättning, särskilt som frågan om ersättningens belopp icke rimligtvis kan avgöras utan att tillfälle beredes även övriga sakägare att yttra sig. Ehuru lagförslaget i motsats till väglagen beträffande alla vägförrättningar fordrar att förrättningsmannen och gode männen utöva viss prövning av
skäligheten av sakägares vid förrättningen ingångna föreningar, har förslaget dock bibehållit lagens i 38 % beträffande förrättning för där avsedda särskilda ändamål uppställda krav i förevarande hänseende. Anledningen härtill är att sakägarnas dispositionsfrihet sålunda, såsom sig bör, blir än mer inskränkt vid förrättningar av sistnämnda slag än vid vanliga vägförrättningar.
Från reglerna i väglagens 38 & fjärde stycket gör lagförslaget sakligt sett endast några smärre avsteg. Såsom villkor för rätten att erhålla annan för- delning än efter taxeringsvärdena fordrar förslaget icke mer än att fördel- ning efter desamma avviker från lagens allmänna grunder, under det att väg- lagen härutinnan kräver väsentlig avvikelse. Ändringen har föranletts därav att, om förrättning kommit till stånd och prövning redan skett samt därvid befunnits att lagens allmänna regler skulle leda till annat resultat än en del- ning efter taxeringsvärden, det torde böra medges att den såsom rättvisare befunna fördelningen får träda i tillämpning och ej fordras att sökandens talan ogillas endast därför att den ändring, vartill hans talan skulle kunna föranleda, icke är tillräckligt betydande för att kallas väsentlig. Den pröv- ning, som sker vid förrättningen, bör tydligen resultera i en fördelning efter lagens allmänna grunder, evad dessa händelsevis skulle överensstämma med fördelning efter taxeringsvärdena eller förete större eller mindre avvikelse därifrån. Är avvikelsen mycket ringa, kan hänsyn till att förrättningen så— lunda varit tämligen onödig, tagas vid prövningen av frågan i vilken omfatt- ning kostnaderna för förrättningen skola stanna å sökanden.
Förslaget utmärker vidare i motsats till väglagen att förrättningen icke kan få resultera i att samtliga de nybildade fastigheterna befrias från väghåll- ningsskyldighet. Skulle ett dylikt resultat böra inträda, vilket i så fall knap— past torde kunna bero endast på fastighetsdelningen, torde vanlig förrättning med samtliga sakägare böra äga rum.
Den i förslaget upptagna bestämmelsen, att när någon av de nybildade fastigheterna finnes icke hava nytta av vägen och därför helt befrias från väg- hållningsskyldighet, fastighetens vägrätt därmed också förfaller, saknar mot- svarighet i väglagen men synes lämpligen böra meddelas med hänsyn till att i ett föregående stycke av paragrafen utsagts att den ursprungliga fastig- hetens vägrätt genom delningen automatiskt övergår å de nybildade fastig- heterna. Att med Väghållningsskyldigheten och vägrätten även rättigheter enligt 13 och 14 %% förfalla lärer däremot kunna anses alldeles uppenbart.
Bestämmelsen i 69 % är ny. Där taxeringsvärde enligt 67 eller 68 % skulle vara avgörande för fastighets andel i den ursprungliga fastighetens skyldig heter, kan lätt inträffa att taxeringsvärde emellertid saknas antingen på den grund att taxering ännu icke hunnit ske eller att fastigheten är av sådan be— skaffenhet att taxering ej skall äga rum. Är då fråga om fördelning av fram- tida väghållningsskyldighet, torde väl förrättning kunna påkallas för bestäm- mande av andelarna, men det i 69 % anvisade medlet att erhålla en grund för beräkningen torde så gott som alltid vara enklare, och där fråga är om för- delning enligt 68 5, kan förrättning näppeligen komma till användning, varför 69 åzs bestämmelser torde fylla ett verkligt behov.
Om behörig länsstyrelse m. m. 70 %.
Bestämmelserna motsvaras av stadgandena i 41 å andra stycket och 42 % väglagen.
I 22 å i förslaget stadgas förbud mot att överklaga länsstyrelsens beslut i fråga om förordnande av sakkunnigt biträde vid förrättningen och i 30 % finnes dylikt förbud stadgat beträffande beslut, varigenom länsstyrelsen gillat jävsanmärkning mot förrättningsman, god man eller sakkunnigt biträde.
I kungörelsen den 22 december 1927 med föreskrifter rörande lantmätares med fleres förordnanden till vissa förrättningar medges den, som vill klaga över länsstyrelsens förordnande av förrättningsman, att ingiva besvären till länsstyrelsen och meddelas vissa föreskrifter beträffande länsstyrelsens för- farande i dylikt fall, vilka bestämmelser förslaget icke avser att rubba.
Regler om forum i mål enligt förevarande kapitel meddelar lagförslaget i olika sammanhang (37, 58, 63 åå).
3 kap. Särskilda bestämmelser för vissa fall angående områden med tätare bebyggelse.
I de allmänna motiven hava de sakkunniga utvecklat skälen till de i före— varande kapitel uppställda huvudreglerna och lämnat en översikt av deras innehåll.
71 %.
Huruvida vägförhållandena i en ort skola ordnas efter nu ifrågavarande särskilda regler, kunde måhända synas med hänsyn till frågans stora be- tydelse för allmänna och enskilda intressen alltid böra ankomma på Kungl. Maj:ts prövning. Man kunde hänvisa till att Kungl. Maj:t avgör fråga om bildande av municipalsamhällen och att en vägförening enligt förevarande kapitel företer viss likhet med ett dylikt för särskilt ändamål bildat samhälle ävensom, vad beträffar område i stad, att stadsplan, stomplan och utomplans- bestämmelser fastställas av Kungl. Maj:t, där fråga ej är blott om smärre ändringar. För vinnande av en enhetlig tillämpning över hela landet kunde ock underställning under Kungl. Maj:t vara av visst värde. De sakkunniga anse emellertid att den till buds stående möjligheten att, där länsstyrelsen äger besluta i frågan, genom besvär över beslutet bringa detsamma under Kungl. Maj:ts prövning kan anses tillfyllest samt åberopa till jämförelse att länsstyrelsen äger besluta om byggnadsplan samt, vad landsbygden beträffar, utomplansbestämmelser och avstyckningsplan. Tänkbart är ock att Kungl. Maj:t, t. ex. på hemställan av kommun, fastighetsägare eller annan intresserad, efter länsstyrelsens hörande och införskaffande genom länsstyrelsens för- sorg av vederbörlig utredning anbefaller länsstyrelsen att meddela förord- nande om tillämpning av förevarande kapitel i viss ort. Skulle fråga upp- komma vid förrättning enligt 2 kap., kan envar sakägare påkalla länsstyrelsens
ingripande genom sådant beslut, varom sägs i 18 å, och om förrättnings- mannens skyldighet att påkalla länsstyrelsens uppmärksamhet å saken stadgas i 24 %.
Då länsstyrelsen förordnar om bildande av vägförening, har styrelsen naturligtvis att i beslutet noggrant angiva det område, som avses. Enklast sker väl detta genom utmärkande å karta av gränserna. Av kommunal eller judiciell indelning är länsstyrelsen vid gränsbestämningen icke bunden, utan vad som med hänsyn till den förefintliga eller förestående fastighetsindel- ningen, bebyggelsen och samhällsbildningen kan anses lämpligast får här- utinnan bliva utslagsgivande. Förslaget utgår emellertid ifrån att länsgräns icke skall skära vägförenings område. Skulle i något fall inträffa att ett samhälle håller på att utveckla sig å ömse sidor om sådan gräns och skilda vägföreningar icke lämpligen kunna bildas, torde detta förhållande vanligtvis bero på orsaker, som göra en ändring av den administrativa indelningen behövlig.
Önskligt är att gränserna för föreningens område sammanfalla med fastig— hetsgränser, men om t. ex. från en större jordbruksegendom exploatering sker eller väntas, vilken endast berör en del av egendomen, medan anledning är att antaga att återstoden icke kommer att inom överskådlig tid bliva tätt bebyggd, bör tydligen endast det förra området av fastigheten inneslutas vid gränsdragningen. Fastigheten kommer dock tills vidare, intill dess den inom gränsen fallande delen avstyckats, att i sin helhet tillhöra föreningen, varför det ligger i fastighetsägarens intresse att snarast få till stånd sådan avstyckning. Om så ej lämpligen kan ske, finnes dock genom bestämmel— serna i 76 % tredje stycket möjlighet att undvika att fastigheten får deltaga i föreningens väghållning med andel, beräknad efter hela taxeringsvärdet, där en dylik andel, oaktat fastighetsägaren såsom exploatör drager särskild fördel av samhällsbildningen, skulle finnas obillig.
Stundom kan vara lämpligast att redan från början låta gränserna omfatta hela det område, som beräknas snart skola bliva tättbebyggt. En sådan åtgärd kan påkallas av behovet att hindra uppkomsten av olämpliga vägar genom att lämpliga sådana genast utläggas åtminstone på papperet och för- eningen sedermera ålägges bygga dem, så snart vägbehovet gör sig gällande. Men i andra fall, såsom då erforderliga lämpliga Vägar redan finnas inom en del av den ort, som kan väntas bliva tättbebyggd, och något omedelbart behov ej föreligger för reglering i förevarande kapitels ordning av skyldig— heten att underhålla dessa vägar, medan inom en annan del av orten behovet av nya väganläggningar är aktuellt, kan det vara väl motiverat att tills vidare låta endast fastigheterna inom denna senare del av orten bilda vägförening och sålunda ensamma bekosta sina vägbyggnadsföretag, för att först seder- mera då en utvidgning av områdets gränser framdeles beslutes, sammansluta sig med de övriga fastigheterna till gemensamt underhåll av alla vägarna. Genom denna metod skipas rättvisa så att de, som redan med egna medel byggt väg för sina fastigheter, ej få utan någon kompensation härför lika
med de övriga deltaga i vägbyggnad inom de senares del av området. Såsom i de allmänna motiven berörts hava de sakkunniga ej velat föreslå att man för att Vinna den åsyftade utjämningen stadgar skyldighet för vissa för— eningsmedlemmar att gälda andra kontant ersättning för verkställda väg- byggnadsföretag, utan i stället hänvisat bl. a. till möjligheten att, där den nyssnämnda metoden att först småningom utvidga områdets gränser ej lämpligen kan användas, för en övergångsperiod bestämma särskilda andels- tal för vissa medlemmar enligt regeln i 76 % tredje stycket. Systemet att uppdela föreningens verksamhet i olika avdelningar så att en och samma medlem har att deltaga i olika verksamhetsgrenar efter olika andelstal, på sätt i vanliga vägsamfälligheter ofta kan bliva nödvändigt, har med hänsyn till de av detta system följande tämligen invecklade förvaltnings— och kredit— förhållandena synts böra undvikas i fråga om vägföreningar enligt 3 kap. utom i det undantagsfall, som avses i 76 % fjärde stycket.
Någon annan form för upplösning av vägförening än därom av läns— styrelsen meddelat beslut känner icke förslaget. Anledningar att upplösa föreningen kunna vara av olika slag. Så t. ex. kan, såsom vid 1 % framhållits, föreningens område hava lagts under stadsplan och stadens eller samhällets gatuhållningsskyldighet hava medfört att behovet av väghållning upphört, eller en så väsentlig del av föreningens vägar kunna hava övertagits till allmänt underhåll att föreningen ej längre behöver fortbestå. Sammanslag- ning av två föreningar kan befinnas lämplig och böra ske genom att båda eller endera först upplösas. Tänkbart är naturligtvis även att en påbörjad eller planerad samhällsbildning definitivt inställes. För det fall att väg- förening upplöses, meddelar förslaget i samband med gäldsreglerna i 78 % bestämmelse om tillämpning av förslagets regler i 64 % rörande förfarandet vid Vägsamfällighets upplösning.
Några närmare anvisningar om den utredning, som länsstyrelsen skall låta vidtaga i ärende rörande vägförenings bildande eller upplösning eller ändring av gränserna för föreningens område, torde knappast böra i lagen meddelas utöver vad som skett i förevarande paragraf, därutinnan ungefär samma metod följts som den i byggnadsstadgan anvisade för utredning angående behov av byggnadsplan. Tydligen kan det vara lämpligt att redan vid det inledande sammanträdet dryfta även frågor om vilka vägar, som böra hållas av den tilltänkta föreningen, och om eventuell speciell norm för väghåll- ningsskyldighetens fördelning m. m., låt vara att beslut därutinnan icke skall meddelas förrän föreningen bildats.
72 %
Vid det sammanträde, som nämnes i 71 %, bör behandlas frågan vilka andra inom området belägna egendomar än fastigheter, som böra ingå såsom medlemmar av föreningen. Spörsmålet måste avgöras beträffande varje ifrågakommande egendom individuellt med ledning av regeln i 1 å andra stycket. Gruva är dock utan vidare direkt enligt lagregeln att räkna såsom
fastighet. Och vad beträffarrfastigheter i egentlig mening följer av 71 % att de tillhöra föreningen automatiskt genom beslutet om föreningens bil— dande, såframt de till någon del äro belägna inom gränserna för föreningens område. Från sistnämnda regel stadgar dock andra stycket i förevarande paragraf vissa undantag.
Det skall enligt förslaget ankomma på särskild prövning huruvida fastig- het, vars inom området belägna del utgöres endast av kanal, järnväg, spårväg, väg eller gata, skall ingå i föreningen. Att ej dylika fastigheter utan vidare kunna uteslutas beror därpå att en trafikled av här avsett slag kan omfatta jämväl områden av annan än den för trafikleder typiska karaktären. Särskilt är detta förhållandet med järnväg, vartill enligt den därom gällande särskilda lagstiftningen kunna höra stationsområden, banvaktsbostäder, verkstäder m. in. Till en fastighet, som huvudsakligen utgöres av själva farleden i en kanal, kunna höra lastningsplatser o. d., och t. o. 111. en fastighet, bestående endast av väg, kan omfatta upplagsplatser för väghållningsämnen m. m., vilka må- hända ditfraktas å enskilda vägar. Liksom i fall enligt 2 kap. torde därför även i nu förevarande fall avgörandet, huruvida fastigheter av det ifråga- varande slaget skola anses såsom vägintressenter, få bliva beroende av de växlande omständigheterna.
Den andel, med vilken dylik fastighet skall, om den förklaras skola ingå i Vägföreningen, deltaga i dess väghållning, torde i regel få bestämmas av länsstyrelsen på sätt i 76 % tredje stycket sägs.
73 %.
Medan i 50 % Vägsamfällighets uppgift anges vara att handhava väghåll- ning och därmed förenade angelägenheter, ålägges enligt nu förevarande paragraf vägförening förpliktelse att ombesörja och bekosta väghållning. Skillnaden i uttryckssätt markerar det förhållande att väghållningsskyldighet i förra fallet föreligger endast för den ena medlemmen gentemot den andra men i fråga om vägförening skall kunna utkrävas även från utomståendes sida, på sätt i 88 % sägs. I överensstämmelse härmed har i 3 kap. uttrycket väg- hållningsskyldig icke begagnats om de särskilda egendomarna, de bidrags- pliktiga medlemmarna av föreningen.
Även beträffande vägrätt och rättigheter av det i 13 % omförmälda slag framstår enligt förslaget (87 och 90 55) i första hand Vägföreningen själv såsom den berättigade. Utan uttryckligt stadgande skulle väl dock kunna anses klart att envar av föreningens medlemmar skall äga att för sitt behov begagna väg, till vilken föreningen har vägrätt. Parentetiskt har förhållandet emellertid berörts i 89 %. Men skulle, t. ex. genom ändring av gränserna för föreningens område eller till följd av delning av fastighet, över vars mark områdets gräns framgått, någon egendom eller nybildad fastighet utträda , ur föreningen, upphör tydligen därmed den utträdandes på medlemskapet grundade rätt att begagna vägen; kvarstår för honom behov av densamma, får fallet bedömas enligt vad i 89 % om utomståendes vägrätt sägs.
74 %.
Beträffande vägförenings organisation —— frågorna om beslutande och verkställande organ m. m. — synas 2 kapitlets regler om vägsamfällighet i de flesta hänseenden kunna vinna tillämpning.
Betydande avvikelser från dessa regler torde dock i ett par fall vara påkallade.
Då enligt förslaget länsstyrelsen har att utöva viss uppsikt över att väg- planen för området verkligen genomföres samt meddela beslut om delaktig— hetstal och i andra frågor, som förutsätta en tämligen ingående kännedom om föreningens angelägenheter och ortsförhållandena i allmänhet, lärer ett länsstyrelsens ombud i orten icke kunna undvaras. Detta ombud torde ej böra intaga ställning av blott tillsyningsman utan hellre ingå som en av leda— möterna i föreningens styrelse. Lämpligt har ock synts att i samband med bestämmelse härom ange minimi- och maximital för antalet styrelseledam'öter.
Vidare har klagan över föreningssammanträdes beslut synts böra, i likhet med vad som gäller om kommunala bildningar, föras genom besvär hos läns- styrelsen i stället för i den beträffande vanliga vägsamfälligheter i förslagets 58 % bibehållna ordningen, stämning till allmän underrätt. Även härutinnan åberopas den befattning med vägföreningens väghållning, som enligt för- slaget tillkommer länsstyrelsen, se särskilt 76 och 88 %%
75 %.
Det initiativ till första styrelseval och antagande av stadgar, som enligt 2 kap. skall tagas av förrättningsmannen, torde beträffande vägförening böra utgå från länsstyrelsen. I regel torde det icke möta stora svårigheter att redan vid första sammanträdet inom föreningen, Vilken tillskapas genom läns— styrelsens beslut enligt 71 å, upprätta röstlängd. Prövning av frågan om lös egendoms likställighet med fastighet skall i förekommande fall ske i sam- band med förordnandet om föreningens bildande, och där annan grund icke bestämts för den för röstetalen avgörande fördelningen av bidragsskyldig- heten, gälla taxeringsvärdena såsom norm härutinnan. Saknar någon av de i föreningen ingående egendomarna taxeringsvärde, må den, som vill föra talan för egendomen vid första styrelsevalet och antagandet av stadgar, dess- förinnan hos länsstyrelsen ansöka om att egendomen åsättes sådant särskilt värde som i 76 % första stycket sägs. Bestämmelsen att föreningen skall höras över ansökningen torde i dylikt fall, då föreningen ännu saknar representa- tion, kunna anses vederbörligen iakttagen om ansökningen framställts vid sådant sammanträde, som avses i 71 %. Även frågor om åsättande av sär- skilda andelstal att gälla i stället för taxeringsvärdena torde stundom kunna vara utredda och prövade, redan före det sammanträde, som avses i före- varande paragraf.
76 %.
Grunderna för förslagets stadganden i denna paragraf hava behandlats i de allmänna motivenf
Bestämmelsen i andra stycket sista punkten avser att utmärka att annan allmän norm för väghållningsbördans fördelning icke må av länsstyrelsen fastställas än sådan som verkar automatiskt i händelse av fastighetsdelningar eller andra växlingar i de förhållanden, som enligt den allmänna normen skola vara relevanta. En av de huvudsakliga anledningarna till att vägarna i tättbebyggda orter i förslaget gjorts till föremål för särskilda regler är ju att icke något tidsödande och besvärligt förfarande skall erfordras för jämk- ning av andelstalen, så snart de i dylika orter så vanliga ändringarna i fastig- hetsförhållandena inträda, och detta syfte med 3 kapitlets regler får icke förfelas. Den lättnad i tvånget att följa taxeringsvärdena, som avses med bestämmelserna i andra stycket, kan likväl vara ganska betydande, då ju för- slaget icke binder prövningen vid annat villkor än att normen skall vara »rörlig». Orsak för länsstyrelsen att bestämma annan allmän grund än taxe— ringsvärdena torde sällan vara för handen, såframt ej hos de väghållnings- skyldiga själva föreligger en allmännare önskan om sådan åtgärd. Det synes dock böra stå länsstyrelsen fritt att av eget initiativ väcka frågan, t. ex. å sådant sammanträde, som omförmäles i 71 %, liksom länsstyrelsen naturligtvis har att pröva, att ej den av de väghållningsskyldigas flertal önskade fördel- ningsnormen skulle medföra för minoriteten obilliga resultat, som icke lämp- ligen kunna rättas genom att särskilda andelstal bestämmas för vissa del- agare.
Sistnämnda möjlighet att avhjälpa uppkommande mindre tillfredsställande verkningar av den allmänna fördelningsnormen är så att säga en säkerhets- ventil för det föreslagna systemet och torde behöva komma till användning endast undantagsvis, d. v. s. blott beträffande en eller annan av de i för- eningen ingående egendomarna. Ett mer allmänt bruk av denna möjlighet skulle ju omintetgöra de åsyftade verkningarna av systemet med rörlig grund och hänvisa på att förutsättningarna för tillämpning av 3 kapitlets regler å vägarna i orten i själva verket icke förelåge. För beredande åt det all— männa av det med dessa regler avsedda inflytandet över utvecklingen av fastighetsbildningen och bebyggelsen i orten torde man i dylikt fall få till— gripa andra medel, byggnads- eller avstyckningsplaner, och å andra sidan nöjas åt dem. Emellertid äro olägenheterna av att behöva begagna metoden att enligt tredje stycket i förevarande paragraf åsätta särskilda egendomar speciella andelstal tydligen mindre framträdande, där man kan antaga att dessa egendomar icke skola undergå sådana delningar eller andra föränd— ringar, som äro typiska för ett i utveckling varande samhälle, såsom t. ex. där fråga är om en redan färdigbildad och bebyggd tomt eller en byggnad å ofri grund, eller där behovet av särskild undantagsställning för den ifråga- varande egendomen kan beräknas bortfalla, när en väntad förändring sker, exempelvis när en inom föreningens område fallande del av en större egen- dom blir avstyckad från densamma. De sakkunniga hava ovan framhållit l hurusom metoden att åsätta vissa egendomar särskilda andelstal kan utnyttjas för att bereda billig lindring i Väghållningsskyldigheten för egendom, som
till betydande del faller utanför områdets gränser eller, i motsats till andra föreningsmedlemmar, redan vid föreningens bildande byggt väg för sitt behov. Sådan lindring kan ock behöva beredas viss egendom, om enligt den allmänna normen egendomens värde skulle vara avgörande, men detta värde till be- tydande del är av beskaffenhet att icke stegras genom samhällsbildningen, såsom t. ex. kan vara fallet då i taxeringsvärdet ingår skogsvärde. Bestäm- melsen om särskilda andelstal kan ock tänkas komma till användning be— träffande fastighet vid allmän väg, där omständigheterna undantagsvis verk- ligen måste anses vara sådana att denna fastighetens belägenhet billigtvis bör medföra lindring i skyldigheten att bidraga till det enskilda vägnätet inom området, eller tills vidare beträffande egendom, som eljest påtagligen endast i mycket ringa grad använder detta vägnät. Uteslutet är ej heller att speciellt högre andelstal åsättes en egendom, som i särskilt hög grad profi— terar av vägnätet eller samhällsbildningen över huvud taget eller trafikerar vägarna på ett sätt, som medför väsentlig ökning av väghållningsbördan, t. ex. en fabrik eller en gruva, för vars räkning tung lasttrafik bedrives.
I paragrafens fjärde stycke har öppnats möjlighet att även på ett mer speciellt sätt av en markexploatör uttaga särskilda bidrag till kostnader, som billigtvis böra bäras av honom i högre grad än av övriga medlemmar av föreningen. I de allmänna motiven har berörts att exploatören vanligen gent— emot tomtköparna åtager sig att bygga vissa nödiga huvudvägar inom exploateringsområdet eller att dock kontrahenterna vid köpet förutsätta att en dylik skyldighet skall åvila säljaren. Förpliktelse härutinnan kan i många fall framstå såsom naturligt förenad med exploateringsverksamheten. Det är då av vikt att icke ett förordnande om bildande av vägförening medför att exploatören undandrager sig kostnaderna för de vägbyggnadsföretag, som tomtköparna rimligtvis bort kunna betinga sig av honom och som han, i fall föreningen ej kommit till stånd, skulle sett sig nödsakad att för exploate— ringens fullföljande verkställa för egna medel. Nu ifrågavarande bestäm- melse i lagförslaget medger därför länsstyrelsen att, på ansökan av för- eningen, förplikta exploatören tillhörande inom området belägen egendom att med särskilt högre andelstal deltaga i kostnaderna för visst eller vissa vägbyggnadsföretag. Alldeles uteslutet är icke att andelstalet höjes till 100 procent, men i regel torde en dylik ytterlighet icke behöva eller böra tillgripas.
Att metoden med olika andelstal för en och samma delägare beträffande skilda delar av föreningens verksamhet medför olägenheter och i allmänhet bör undvikas, har ovan i detta utlåtande framhållits. Men att endast i nu ifråga- varande situation medge en dylik anordning torde dock icke behöva möta större betänklighet. Som det särskilda andelstalet här avser blott väg- byggnad, bör det icke inverka på förhållandena inom föreningen under mer än en övergående period.
Det är ej blott kostnaderna för själva vägbyggnadsåtgärderna som i vissa fall böra i väsentlig utsträckning bäras av en inom området verksam exploatör.
Detsamma kan gälla föreningens kostnader för inlösen av rätt att begagna mark till väg. Förslaget medger därför länsstyrelsen att i samband med för- höjning av exploateringsfastighets andel i kostnaderna för visst vägbyggnads- företag föreskriva att i dessa kostnader skola inräknas även ersättning för markupplåtelse och annat av vägbygget orsakat intrång. För det fall att väg- marken tillhör exploatörens egen eller egna fastigheter, kan även stadgandet i 87 % om jämkning av intrångsersättningen med hänsyn till ersättnings- tagarens nytta av vägen komma till användning. Det kunde måhända ifråga- sättas att helt frånkänna exploatören dylik ersättning. Ett sådant resultat torde stundom inträda på grund av stadgandet i 65 % stadsplanelagen, men en allmän bestämmelse om skyldighet för envar, som driver exploaterings— verksamhet inom Vägföreningens område, att utan någon som helst gott— görelse avstå mark till föreningens vägar, kunde förvisso leda till obillighet. Det är ingalunda sagt att alla de föreningsvägar, som skola framdragas över hans fastighet, kunna anses betingade av den därstädes bedrivna fastighets- bildningen och bebyggelsen. I föreningen kan ingå ett flertal av olika exploa— törer ägda fastigheter, medan mark för föreningens vägar tages i anspråk huvudsakligen från viss eller vissa av dessa fastigheter, måhända för väg- behov, som närmast äro hänförliga till helt andra delar av området. Det kan ock tänkas att gottgörelse för markupplåtelse och annat intrång bör till viss del tillfalla innehavare av nyttjanderätt till exploatörens fastighet eller andra, som icke draga vinst av hans ifrågavarande verksamhet.
77——81 åå.
I fråga om finansieringen av vägföreningens verksamhet utgår förslaget från att föreningen, liksom vägsamfällighet enligt 2 kap., skall för varje kalenderår upprätta utgifts- och inkomststat samt, i den mån särskilda in- komster såsom bidrag från staten eller kommun icke finnas att tillgå, täcka sitt medelsbehov genom uttaxering, därvid samma ordning skall iakttagas som anvisas i 63 % beträffande vägsamfällighet, ehuru klagan över verkställd debitering i förevarande fall torde böra ske genom besvär hos länsstyrelsen i stället för genom stämning till domstol, därest den förra ordningen, på sätt de sakkunniga föreslagit, skall tillämpas i fråga om klagan över ett av för- eningen å sammanträde fattat beslut.
Vissa avvikelser i de för vägsamfällighet uppställda reglerna rörande finansieringen och gäldsansvaret synas påkallade av de för vägföreningar typiska förhållandena. Den vanligen starka växlingen i medlemmarnas identitet och andelstal medför att man i fråga om vilka egendomar, som skola bidraga till viss förefallande utgift, icke utan betydande svårighet och invecklad bokföring kan låta förhållandena vid den tidpunkt, då utgiften beslöts eller då den däremot svarande väghållningsåtgärden vidtogs, vara avgörande; mer praktiskt är onekligen att utdebitera beloppet å dem, som vid debiteringstillfället äro medlemmar av föreningen, och verkställa fördel- ningen efter då gällande andelstal, vare sig debiteringen sker i förskott för
1807 39 13
erhållande av förlag eller i efterskott till infriande av gäld. I någon mån göra sig samma synpunkter gällande beträffande vanlig vägsamfällighet; ett. av väghållningSskyldig fastighet till sådan samfällighet tillskjutet förlags- belopp, avseende visst års väghållning, torde, därest det åtgår för ändamålet, näppeligen kunna helt eller delvis återfordras på den grund att fastigheten under året utträtt ur samfälligheten eller fått sig lägre andelstal åsatt. Den tillfällighet att väghållningsåtgärden verkställts först efter förändringen kan härutinnan icke gärna få spela någon avgörande roll. Men åtgår ej förskjutet. förlag under det år, det avser, torde även utan uttryckligt stadgande härom vara klart att överskottet skall redovisas dem, som tillskjutit förlaget, så. att den del av överskottet, som belöper å var och en av dem, räknas honom till godo såsom förlag för nästa år eller, om han ej vidare är pliktig att bidraga till väghållningen, återbäres. I nu nämnda hänseenden lärer någon skillnad mellan vägsamfällighet och vägförening icke böra inträda. Men beträffande den viktigare frågan om ansvaret för gäld synes man svårligen beträffande vägförening kunna tillämpa den i förslaget rörande vägsam- fällighet uppställda regeln att gäldsansvaret skall drabba dem, som vid tiden för gäldens uppkomst hade att deltaga i den gren av verksamheten, till vilken gälden är att hänföra, och fördelas mellan dem efter då gällande andelstal. Den ovan anvisade metoden att, i likhet med vad som gäller be— träffande kommunala bildningar, verkställa utdebiteringen efter förhållan- dena vid betalningstillfället lämpar sig tydligen i detta fall bättre. De be- tänkligheter, som ur borgenärens synpunkt i fråga om vägsamfällighet resa. sig mot denna metod, torde icke göra sig gällande, med avseende å väg- förening. Beslut om medlems utträde ur dylik förening kan ju icke grundas endast på överenskommelse mellan medlemmarna, och i vägförening torde kunna förutsättas alltid ingå sådana fastigheter att, om i enlighet med de sakkunnigas förslag förmånsrätt tillerkännes föreningens bidragsfordringar och gäldsansvaret göres subsidiärt solidariskt, föreningen måste vara solvent för sina skulder.
Men skall gäldsansvaret drabba dem, som vid tiden för betalningen äro bidragspliktiga efter deras då gällande andelstal, torde vara behövligt att i högre grad än i fråga om vägsamfällighet begränsa möjligheterna att basera. väghållningen på kredit och såmedelst till framtiden skjuta betalningen av kostnader, som skäligen böra gäldas under löpande året. Att söka hindra onödig kreditupptagning är motiverat även av omtanken om vägföreningens— ekonomi, och då regelmässigt föreningen torde bestå av ett stort antal fastigheter, synes kunna förutsättas att lånebehovet icke skall vara så be- tydande som hos mindre samfälligheter enligt 2 kap.
På grund av vad nu anförts upptager förslaget dels i 78 % första stycket en regel, vilken innebär att vid varje särskild tidpunkt subsidiärt solidariskt ansvar för föreningens oguldna skulder åvilar de egendomar, som då äro medlemmar av föreningen, därvid ansvaret i första hand fördelar sig mellan dem efter de vid samma tid gällande andelstalen, dels ock vissa bestämmel—
ser avsedda att inskränka skuldsättningen eller annorledes mildra verk- ningarna av nyssnämnda regel, i den mån densamma eljest kunde leda till orättvisa resultat. '
Sålunda stadgar förslaget i 81 å en stark begränsning av rätten att upp- taga lån. Frågan om länet och, i vissa hänseenden, lånevillkoren skall underställas länsstyrelsen, och lån må ej upptagas för att täcka kostnader för endast underhållet, Vinterväghållningen och förvaltningen under året, ej heller där icke fråga är om kostnader av sådan betydenhet att de skäligen böra fördelas å flera år, såsom förhållandet kan vara med kostnader för väganläggning, brobyggnad, ersättningar för markupplåtelse och intrång, för omläggning och förbättring av väg samt för inköp av maskiner, förvärv av grustag m. fl. dylika engångskostnader. Har det med stöd av 76 % fjärde stycket ålagts exploatörs fastighet eller fastigheter att bidraga till vissa kostnader med särskilt förhöjt andelstal, bör tillses att ej dessa kostnader få finansieras medelst lån, med mindre garanti beredes för att de likväl kunna, på sätt avsett varit, uttagas av exploatören. Framskjutes genom lån- upptagning tiden för kostnadernas gäldande, kan ju lätt inträffa att exploa- teringen under tiden hunnit fullbordas och att det sålunda blir tomtköpare, som få infria lånet. Ett ovillkorligt förbud för föreningen att upptaga lån för dylika kostnader skulle emellertid kunna vålla olägenhet för dem, som vid sidan av exploatören hava att bidraga till desamma. Saken torde ofta. kunna ordnas genom att exploatören ikläder sig personlig betalningsskyldig— het gentemot föreningen för den andel av ansvaret för länet, som vid dess tillkomst belöper å honom då tillhöriga fastigheter.
Risk av enahanda slag, som låneupptagning medför, kan inträda genom skuldsättning i annan form t. ex. avtal med entreprenör om väghållnings- arbetets utförande på kredit. Det har dock icke synts tillrådligt att söka genom förbud inskränka föreningens frihet att på dylikt sätt ikläda sig gäld. Förslaget anbefaller emellertid i 80 å den form för finansieringen, i fall då andra inkomster ej täcka utgifterna, att medlemmarna tillskjuta förlag, varjämte i 78 & tredje stycket ålägges styrelsen — förutom enahanda skyldig- het som den i fråga om vägsamfällighet i 2 kap. stadgade att ofördröjligen uttaxera och indriva bidrag, som behövas för betalning av klar och förfallen gäld _ jämväl att av årets inkomster, eller alltså särskilt av uppburet för- lag, avsätta belopp, som beräknas åtgå till betalning av den gäld, som upp- kommit under året annorledes än genom lånupptagning men icke omedel- bart infrias. Här avses gäld som icke är klar och förfallen.
Den för vägsamfällighet i 60 % tredje stycket uppställda regeln om vill- kor i vissa fall för rätt att ingå kontraktsgäld har däremot ansetts obehöv- lig i fråga om vägförening, enär föreningsmedlemmarna knappast torde kunna tänkas till huvudsaklig eller mer betydande del utgöras av sådana egendomar, däri den föreslagna förmånsrätten för bidragsfordringarna icke skulle gälla samt därför insolvens hos sådan medlem av föreningen ej lärer för de övriga innebära större risk.
Hur vägnätet i en tätare bebyggd ort bör anläggas måste ju väsentligen bli beroende av förhållandena i de särskilda fallen och detaljerade regler i lagtexten i detta hänseende lära icke kunna bliva av synnerligt värde. Till ledning för bedömandet av frågan vilka vägar, som skola förklaras vara Vägföreningens, meddelar lagförslaget därför bestämmelser blott i mer all- männa ordalag.
Genom dessa bestämmelser utmärkes emellertid för det första att vägarna ej nödvändigtvis behöva vara belägna inom föreningens område utan kunna tjäna ändamålet att befordra samfärdseln till och från detsamma.
Vidare avser förslaget att framhålla att nyanläggning av förenings väg skall ske med hänsyn till intresset av en lämplig samhällsbildning, områ- dets ändamålsenliga ordnande och bebyggande, och att en befintlig väg, som ur denna synpunkt icke är lämplig, ej må övertagas till underhåll av före— ningen. Det från sistnämnda bestämmelse medgivna undantaget avser det fall att en iståndsatt väg visserligen i framtiden, när samhällsbildningen hunnit längre, måste utmönstras såsom olämplig men ännu länge kan fylla sitt ändamål utan skada för samhällsbildningen, t. ex. därför att vägen genomlöper endast sådana delar av området, vilka kunna väntas först fram- deles bliva utnyttjade som tomtmark. Då exploateringen inom dessa delar blir aktuell, eller vägens olämplighet eljest gör sig gällande, bör vägen ut- dömas och regelmässigt ersättas med annan, som föreningen då förständigas bygga—
Att rent privata vägar, som alltså icke kunna betraktas såsom gemen- samma för fastigheterna inom någon större del av området, utan endast tjäna till utfart från en eller annan tomt vare sig till områdets enskilda vägnät eller till vägar utanför detsamma, enligt förslaget icke skola hållas av före— ningen har i de allmänna motiven framhållits och i förevarande paragraf utsagts genom föreskriften att såsom föreningens väg ej må upptagas väg, som är till nytta endast för en ringa del av området. Att bedöma frågan efter antalet egendomar, som hava nytta av vägen, torde icke låta sig göra, enär stora delar av området kunna tillhöra en och samma fastighet, så länge exploateringen ännu icke genomförts.
Beträffande frågan, i vad mån de i gällande väglag och förslagets 2 kap. bestämda förutsättningarna för inträde av rätt att bygga väg över annans mark eller begagna annans väg böra upprätthållas i fråga om vägrätt för vägförening, må hänvisas till de allmänna motiven.
Tydligen är det oftast till förmån för fastigheterna inom området att föreningen övertager deras vägar, och nyssnämnda spörsmål torde därför uppkomma främst när det gäller nyanläggning av'väg å fastighet, som icke eller dock ej på mycket länge skall exploateras, särskilt om fastigheten icke ingår i föreningen, eller om väganläggningen icke står i överensstämmelse med redan verkställd eller planerad bebyggelse. Avsikten med en dylik för viss eller vissa fastigheter oläglig sträckning av vägen kan ju vara att man
genom väganläggningen vill leda den förestående byggnadsverksamheten i ny och för samhället lämpligare riktning. Är fråga om utfartsväg för områ- det kan naturligtvis lätteligen även upplåtelse av rätt att taga i anspråk befintlig väg förorsaka stor olägenhet för vägens dittillsvarande ägare. Han befrias visserligen från väghållningen men förlorar sin rätt att råda över vägen och kan enligt förslaget t. o. m. bliva förpliktad att gälda föreningen ersättning, om han fortfarande för egen räkning begagnar vägen, eller bliva tvungen att borttaga grindar, som äro nödvändiga för att inhägna betes- marker.
Med hänsyn till det sålunda och i de allmänna motiven i förevarande frågor anförda har i förslaget den omständighet att vägrättsupplåtelse för föreningen skulle orsaka märkligt men för den tjänande fastigheten visser- ligen icke gjorts till ett ovillkorligt hinder för upplåtelsen men dock fått verka därhän att större krav än eljest ställts å behovet av densamma.
83 %.
Bestämmelsen att en redan verkställd reglering av vägfrågorna beträf- fande viss väg ej utgör hinder mot dess upptagande bland föreningens vägar torde icke tarva närmare motivering. Likgiltigt ur förevarande synpunkt är naturligtvis, huruvida den äldre regleringen skett i enlighet med ny eller äldre lag, genom särskilt lagstadgat förfarande eller genom privat avtal.
84—86 gg.
Dessa paragrafer reglera sättet för bestämmande av vilka vägar som skola. vara föreningens. Beslutanderätten är lagd i länsstyrelsens hand och änd- ringar av vad som en gång bestämts vare sig av länsstyrelsen eller, efter besvär över dess beslut, av Kungl. Maj:t, äger länsstyrelsen företaga, när helst ändrade förhållanden därtill föranleda.
Att frågan lämpligen preliminärt avhandlas redan på det sammanträde, som hålles för utredning om behovet av bildande av vägförening, har ovan framhållits. Med den slutliga prövningen lärer emellertid böra anstå tills det är avgjort att vägförening skall komma till stånd, samt föreningen konstituerat sig, så att den kan genom sina organ deltaga i utredningsarbetet. Som förhållandena kunna vara mycket olika i skilda fall, torde stor frihet böra lämnas länsstyrelsen att bestämma, vilka utredningsåtgärder som på- kallas. Tydligen bör emellertid ett förslag upprättas och därtill torde väl i regel erfordras sakkunnig person, som då bör förordnas av länsstyrelsen.
Ett sammanträde inför länsstyrelsen eller länsstyrelsens ombud lärer böra hållas med föreningens medlemmar samt ägare och innehavare av fastig- heter, vilkas mark eller väg möjligen skall tagas i anspråk. Lika litet som vid vägförrättning enligt 2 kap. torde inteckningshavare behöva kallas till sammanträdet men deras intresse bör dock tillvaratagas såtillvida att läns— styrelsen även om fastighetsägaren eller brukaren ej gör invändning därom, prövar frågan huruvida märkligt men skulle uppstå för fastighet genom upp—
låtelse av mark eller väg. Självfallet torde vara att, om publik jord är i fråga, länsstyrelsen skall inhämta yttrande av den myndighet, under vars uppsikt egendomen är ställd, och att i fall, då samverkan med andra myndig- heter eljest erfordras, sådan samverkan etableras. Byggnadsnämnd bör höras, där fråga är om stad eller annan ort, där sådan nämnd finnes. Att föreskriften härom icke är ovillkorlig beror på att densamma avser även det fall, då fråga är endast om ändring i vad tidigare beslutits och prövningen sålunda måhända avser blott detaljer, som sakna betydelse för bebyggelsen och fastighetsbildningen.
Beslutet om Vägföreningens vägar skall ej innefatta endast en förklaring, vilka vägar som skola anläggas eller övertagas av föreningen, utan även föreskrifter angående väghållningen, anvisningar om åtgärder för iståndsätt- ning av befintlig väg samt rörande det skick, i vilket de olika vägarna skola hållas. Så t. ex. tarvas måhända besked, huruvida föreningen skall vara skyldig att utföra vinterväghållning med hänsyn till automobiltrafik eller endast i den mindre skala, som tarvas för hästskjutsar. Särskilt där fråga är om vägbyggnad böra tämligen detaljerade bestämmelser meddelas och ej sällan torde vara nödvändigt att låta å marken utstaka väg. I varje fall böra vägarna utmärkas å karta. Länsstyrelsens åliggande i förevarande hänseende kommer alltså att bliva snarlikt en förrättningsmans, och arbets- biträden av olika slag måste naturligtvis ofta anlitas.
I samband med prövningen av väghållningsfrågorna bör länsstyrelsen även genom föreskrifter söka tillgodose trafiksäkerhetens krav.
Åt länsstyrelsen överlåter förslaget jämväl att fritt pröva i vad mån och under vilka villkor grind eller led må finnas å föreningens vägar. Å viktigare trafikleder inom ett samhälle, bortsett från sådana platser som järnvägs— övergångar o. d., torde grindar vara alltför hinderliga för trafiken och vanligen icke av något större behov ur annan synpunkt. Men väl kan tänkas att under tidigare skeden av samhällsbildningen nyttan av grind å viss väg inom området kan vida uppväga olägenheten av grinden, liksom för stora betänkligheter kunna möta mot totalt förbud mot grindar å alla behöv- liga tillfartsvägar till området. Av grunderna för 82 % torde följa att om grindförbud skulle medföra märkligt men för fastighet, sådant förbud ej bör meddelas utan synnerliga skäl, något som för övrigt lärer ligga i sakens natur.
87 5.
Sedan beslut om vilka vägar, föreningen har att anlägga eller övertaga, vunnit laga kraft, skall föreningen genast vidtaga på densamma ankommande . åtgärder för att bringa beslutet i verkställighet, såframt ej anstånd därmed medgivits av länsstyrelsen, på sätt i 88 % tredje stycket sägs.
För att kunna utföra vad som i avseende å väghållningen ålagts för- eningen måste densamma till en början söka träffa uppgörelse rörande ersätt— ning för markupplåtelse och annat intrång. Länsstyrelsens beslut medför nämligen icke rätt för föreningen att utan vidare taga vägarna eller väg-
marken i anspråk; beslutet berättigar och förpliktar föreningen att tillösa sig vägrätt. I motsats mot förhållandet vid förrättning enligt 2 kap., skall enligt förslaget löseskillingens belopp i fall, som nu äro i fråga, icke bestäm- mas i samband med det övriga förfarandet. Anledningen härtill är dels att lättnad såvitt möjligt bör beredas länsstyrelsen i de likväl tämligen om- fattande arbetsuppgifter, som förslaget ålägger densamma, och dels att de uppskattningar och värderingar, som erfordras för ersättningsbeloppets bestämmande, synts vara av beskaffenhet att i händelse av tvist närmast tillhöra domstols prövning. Skall i 2 kapitlets fall förrättningsutlåtande överklagas hos ägodelningsrätt, torde denna domstol även böra hava att slita tvister av nu förevarande slag. Ett skiljemannaförfarande kunde väl tänkas, men om part skulle äga att hos domstol överklaga skiljedomen — en rätt, som enligt de sakkunnigas mening icke bör kunna berövas någon, med mindre han själv avsagt sig densamma—skulle skiljemannaförfarandet lät- teligen medföra onödig omgång och kostnad samt synes därför icke böra göras obligatoriskt. Även ett förfarande i expropriationslagens ordning sy- nes här för omständligt.
Förslaget vilar på den uppfattning, att det tillkommer föreningen att, då den skall tillösa sig vägrätt, taga initiativet till underhandlingarna med de ersättningsberättigade och, om överenskommelse ej kan träffas, instämma tvisten. Med allmänna rättsprinciper och reglerna om expropriation överens- stämmer ett dylikt tillvägagångssätt bättre än metoden att stadga skyldighet för den, som vill göra ersättningsrätt gällande, att — t. ex. inom viss tid efter länsstyrelsens beslut eller efter det vägmarken eller vägen tagits i anspråk —— hos föreningen framställa sitt krav samt i eventuell rättegång intaga ställning av kärande.
Måhända skall göras gällande att det är svårt för föreningen att avgöra vilka som kunna komma i fråga såsom ersättningsberättigade. Har man härutinnan att räkna med blott ägare och innehavare av väg eller vägmark, inklusive nyttjanderätts- och servitutshavare, torde dock svårigheten icke vara betydande. Liksom det i fråga om vägförrättning kan begäras, att sö- kanden skall uppge dylika sakägare, och förväntas, att de själva på grund av förrättningens lokala notoritet i tid ge sig till känna, så kan man även här utgå ifrån att föreningen skall kunna bedöma till vilka den har att vända sig och att, om någon förbigås, han dock, då ersättningsfrågan väckes, fram- ställer sitt anspråk, så att, om rättegång måste inledas, alla tvistiga ford— ringar regelmässigt kunna prövas samtidigt. Annorlunda ställer sig saken däremot, om även inteckningshavare skola komma i åtnjutande av ersättning för markupplåtelse och annat intrång. Med en dylik möjlighet torde man i stort sett icke behöva räkna i fall, som avses i 2 kap., eftersom där förut- sättes att vägrättsupplåtelsen icke får tillskynda fastigheten märkligt men. Detsamma gäller däremot enligt förslaget ej dylik upplåtelse för vägför- ening, och nära till hands ligger därför att åberopa jämförelse med 1930 års lag om vägrätt. De sakkunniga hålla emellertid före, att de undantagsfall,
då det kan befinnas av synnerlig vikt för området att någon föreningens väg lägges på visst sätt, oaktat därigenom märkligt men tillskyndas fastighet, icke behöva föranleda några regler om rätt för inteckningshavare till intrångs- ersättning. Uteslutet är väl icke med förslagets formulering att, om inteck- ningshavare fordrar gottgörelse och det kan anses att hans säkerhet försämv rats till följd av intrånget, ersättning kan i den i förevarande paragraf anvi- sade ordningen tillerkännas honom mot avskrivning å fordringshandlingen, liksom för motsvarande situation i fall enligt 2 kap., 43 % lärer kunna komma i tillämpning. Men att i allmänna tidningarna kungöra länsstyrelsens beslut för att bringa detsamma till inteckningshavarnas kännedom eller att, efter förebild av nyssnämnda lag om vägrätt, stadga att avdrag å fastighets- ägarens ersättning kan ske med hänsyn till att inteckningshavare kunna kom— ma att framdeles göra rätt till ersättning gällande, synes ej blott onödigt utan även mindre lämpligt.
Ehuru det knappast torde behöva befaras att vägförening skall visa sig insolvent för utdömda ersättningsbelopp, har dock ansetts principiellt rik— tigast att vägrätten icke får tagas i anspråk, innan ersättning betalats åt- minstone till de från början kända ersättningsberättigade, alltså särskilt fastighetsägaren. Men å andra sidan vore olägligt om realiserandet av läns- styrelsens beslut om väghållningen skulle behöva fördröjas endast på grund av tvist om ersättningsbeloppet. Förslaget söker förlika dessa båda syn- punkter genom stadgandena i paragrafens båda sista stycken.
Bestämmelsen om rättegångskostnaderna överensstämmer med vad för motsvarande fall stadgas i lagen om vägrätt.
I fråga om intrångsersättningens beräknande innehåller förslaget en före— skrift om hänsyn till den ersättningsberättigades eventuella nytta av att föreningen anlägger eller övertager vägen. Det måste ju vara ett vanligt för- hållande att ersättningstagaren ingår som medlem i föreningen och alltså äger begagna vägen; det kan ock tänkas att vägen är av stor betydelse för exploateringsmöjligheterna eller att, i fall som i 89 % avses, föreningens rätt till vägavgift kvittas mot dess förpliktelse att gälda intrångsersättning enligt förevarande paragraf. Normalt lärer kunna förutsättas att det intrång, som sker genom att föreningen till väghållning övertager befintlig väg från någon, som är medlem av föreningen och sålunda utan vidare äger begagna föreningens vägar, skall fullt ut uppvägas av den nytta denne medlem har av att för framtiden bliva befriad från annan del i väghållningen än den som belöper på honom i hans egenskap av föreningsmedlem. Därför och till förekommande av att reglerna om intrångsersättning skola framkalla ohemula ersättningsanspråk har det synts lämpligt att i lagtexten intaga en bestäm- melse om att intrångsersättning i det nu ifrågavarande fallet skall utgå, endast där särskilda skäl därtill äro. Såsom exempel å sådana skäl må här nämnas att vägen breddas, att grindar borttagas eller att vägtrafiken ökats i en omfattning som måste anses innebära olägenhet i form av ökad trafik? fara, buller, dammbildning eller dylikt.
88 5.
De sakkunniga hava ovan i detta utlåtande framhållit det allmännas in- tresse av att i en tättbebyggd ort ett lämpligt vägnät ej blott planeras utan även kommer till stånd och att därför i fall enligt förevarande kapitel rätt att utkräva en fastställd väghållningsskyldighet bör tillkomma länsstyrelsen. Medan föreskrifterna vid förrättning enligt 2 kap. icke torde medföra att vägsamfällighet kan tvingas till väghållningsåtgärder i annan ordning än genom klander vid domstol enligt 58 & av stämmans beslut, skall alltså enligt förslaget förpliktelse att fullgöra väghållningen åligga vägförening gentemot det allmänna. '
Att länsstyrelsen själv skulle behöva ständigt övervaka efterlevnaden av dess beslut om väghållningen förutsätter förslaget icke. Tillsynen skall utövas närmast av den av länsstyrelsen utsedde ledamoten i föreningens styrelse. Ej heller är meningen att länsstyrelsen skall, vare sig av eget initia- tiv eller efter anmälan av nämnda styrelseledamot, inskrida beträffande varjehanda oväsentliga detaljer i väghållningen. Endast om föreningen försummar sina skyldigheter i sådana avseenden, som äro av verklig be- tydelse för det ifrågavarande allmänna intresset, t. ex. underlåter att veder- börligen tillgodose ett trängande behov av vägbyggnad eller så höggradigt försummar underhåll eller vinterväghållning av erforderliga vägar, att dessa bliva svårframkomliga eller trafiksäkerheten äventyras, bör länsstyrelsen anse sig behöva ex officio ingripa med de i förevarande paragraf anvisade medlen.
Tydligen står det envar öppet att, om väghållningen försummas, bringa detta förhållande till länsstyrelsens kännedom för den åtgärd, som i det all- männas intresse kan, enligt vad ovan anförts, ankomma på länsstyrelsen. På besvär över föreningssammanträdes beslut kan länsstyrelsen enligt 74 % sista stycket få inskrida även i ett enskilt intresse, nämligen för att hjälpa en medlem av föreningen till hans rätt, om densamma trätts för nära genom att föreningen mot hans röst eftersätter sin väghållningsskyldighet på ett för honom olägligt sätt. En dylik åtgärd från länsstyrelsens sida, vilken sker i form av ändring av föreningens beslut, avses icke i förevarande para- graf. Men i ett närliggande fall eller då någon utom föreningen stående för- värvat rätt att begagna en eller flera av föreningens vägar på grund av avtal, dom eller annan särskild rättsgrund, synes det böra stå honom till buds, att om föreningen ej fullgör sin väghållningsskyldighet med avseende å denna eller dessa vägar, hos länsstyrelsen påkalla rättelse. I motsats till vad enligt förslaget skall vara förhållandet med den, som enligt 2 kapitlets regler erhållit rätt att nyttja annans väg mot skyldighet att erlägga slitage- ersättning, skulle sålunda rätt jämlikt 89 % att begagna vägförenings väg mot gäldande av årlig vägavgift, sedan frågan om avgiften vederbörligen ordnats, kunna medföra viss behörighet att föra talan om väghållnings- skyldighetens fullgörande. Detta beror på att föreningen ändock principi- ellt är pliktig att hålla vägen, varjämte tagits i betraktande att vägrätts—
havaren i nu förevarande fall ej sällan äger vägmarken samt anlagt och förut underhållit vägen. Skall han nödgas, låt vara mot ersättning, avstå sin väg till föreningen och icke få ingå såsom väghållare tillsammans med denna utan i stället betala vägavgift, måste det vara billigt att han, för vilken vägen kanske alltjämt utgör nödig utfartsväg, anses äga ej blott rätt att mot av- gift begagna vägen utan även anspråk på att viss hänsyn tages till hans in— tresse av att föreningen fullgör underhållet. Såsom ovan under 87 % an- märkts kan ock tänkas att den intrångsersättning, som skulle utgå till honom, kvittats mot hans rätt att begagna vägen, i vilket fall han sålunda erlagt engångsersättning för sin vägrätt.
Bestämmelsen i paragrafens andra stycke grundar sig på det förhållande att någon, som ej företräder föreningen, icke gärna kan å dess vägnar för- handla eller föra talan om intrångsersättning och att det torde vara svårt att finna alltid effektiva medel att, där föreningsstyrelsens ledamöter tred- ska, tvinga dem till dylika åtgärder. Den åsyftade situationen företer viss likhet med det fall att föreningen saknar beslutför styrelse. Syftet med förevarande stadgande är icke att förhjälpa den, som fordrar intrångser— sättning, till att få denna fråga ordnad, utan endast att framtvinga ett avgö- rande av ersättningsfrågan, där dess lösning är en nödvändig betingelse för att föreningen skall kunna komma i besittning av vägmarken eller vägen. Möter från vederbörande ägares och innehavares sida intet hinder för att föreningen anlägger eller övertager vägen ehuru ersättningsfrågan helt eller delvis återstår oreglerad, kan sistnämnda förhållande ej heller föranleda tillämpning av nu ifrågavarande bestämmelser.
Den länsstyrelsen i tredje stycket tillagda befogenheten att meddela an- stånd med vägbyggnad eller vägs övertagande till väghållning är avsedd att komma till användning särskilt i de fall, då det å ena sidan är önskvärt att vägplanen i sina huvuddelar fastställes på en gång men å andra sidan viss eller vissa av de i den fastställda planen upptagna vägarna ännu icke behövas för den trafik, föreningsmedlemmarna bedriva. Stundom kan emellertid vara lämpligt att föreningen genast tillöser sig servitutsrätten till erforder- lig mark för tilltänkta vägar, ändå att anstånd med vägbygget beviljats. Det kan även finnas skäl för länsstyrelsen att avvakta föreningens övertagande av servitutsrätten, innan anståndet med själva vägbyggnaden meddelas. Länsstyrelsens beslut att viss väg skall vara föreningens innefattar näm— ligen i och för sig intet hinder för vägens eller vägmarkens ägare att för- foga över densamma, och denna rätt, som han förlorar först med att före- ningen förvärvar vägrätt genom godvillig uppgörelse eller lösenbeloppets gäldande eller nedsättning, skulle ju kunna utnyttjas på ett för realiserandet av vägplanen hinderligt sätt, t. ex. så att byggnad uppfördes å den till väg avsedda marken, genom vilken åtgärd åtminstone intrångsersättningen skulle väsentligen höjas. '
Någon rätt för länsstyrelsen att bevilja anstånd med underhåll av en av föreningen redan övertagen väg känner förslaget icke. Har föreningen an-
lagt väg, bör densamma också underhållas. Blir vägen obehövlig, kan den utmönstras från föreningens vägnät, och upphör behovet av vägen endast för någon tid, torde vägunderhållet under denna tid icke draga större kost- nad, såframt ej utomstående begagna vägen, i vilket fall vägen kan avstängas respektive vägavgift utkrävas. Ej heller i det fall att föreningen förvärvat sig rätt till befintlig väg, bör det medges föreningen anstånd med under- hållet. I regel torde nämligen de förutvarande väghållarna —— föreningsmed- lemmar eller andra — vilka fått till föreningen avstå sin väg, alltjämt be- höva nyttja densamma, och, låt vara att något hinder väl icke skulle före- ligga för dem att själva utföra underhållet, om föreningen ej tager befatt- ning därmed, skulle ju deras väghållning kunna väsentligen försvåras genom att numera samtliga föreningsmedlemmar ägde begagna vägen. Om de be- kommit någon ersättning enligt 87 %, torde beloppet av denna ersättning oftast blivit jämkat med hänsyn till deras nytta av föreningens väghåll- ning. 89 %
Beträffande frågan, huruvida och under vilka villkor andra än vägför- enings medlemmar må begagna föreningens vägar, må till en början fram- hållas att den möjlighet att vägarna äro att anse såsom allmänneligen be- farna, tagna i bruk av den allmänna samfärdseln, och att därför eller av andra skäl bidrag av allmänna medel lämnas till föreningens väghållning, enligt förslaget icke skall tagas i betraktande vid den rättsliga regleringen. Utgår sådant bidrag och är föreningen enligt avtalet härom pliktig hålla sina vägar eller några av dem öppna för allmän trafik, förfaller tydligen i fråga om dessa vägar hela det spörsmål, som avhandlas i förevarande paragraf.
Även bortsett från dylika fall lärer den här till behandling upptagna frågan vara av ganska ringa praktisk betydelse, enär med hänsyn till för- hållandena inom en tättbebyggd ort, ett begagnande av vägarna från utom- ståendes sida vid ett eller annat tillfälle icke torde vara av nämnvärd be- tydelse för föreningen, samt de fastigheter, som mer intensivt begagna vägarna, vanligen torde ingå såsom medlemmar av föreningen. Emellertid måste förutsättas att i vissa fall en utom föreningen stående fastighet i icke ringa mån begagnar viss eller vissa av föreningens vägar och måhända däri- genom föranleder en ansenlig ökning av kostnaderna för deras underhåll. Särskilt torde ett dylikt förhållande kunna föreligga beträffande vägar, som förbinda området med andra orter. Obilligt mot föreningen vore förvisso i dylikt fall om den måste tåla trafiken men saknade möjlighet att erhålla bidrag av vederbörande, och icke heller vore det tillfredsställande om för— eningen ägde i sin makt att vid hot om förbud mot vägens begagnande av den främmande intressenten för honom uppställa vilka villkor som helst för rätten att nyttja vägen. ! Någon samfälld väghållning mellan föreningen och den ifrågavarande fastigheten synes emellertid, såsom ovan berörts, icke lämpligen kunna
anordnas. Förslaget utgår därför från att mellanhavandet mellan dem bör ordnas så, att fastigheten erlägger årlig avgift till föreningen och att, om överenskommelse ej kan träffas, frågan får instämmas till ägodelningsrätten. Förrättningsförfarande synes i detta fall obehövligt och ej sällan ägnat att fördyra och fördröja ärendet. Okända sakägare, som behöva kallas genom kungörelse, kunna här knappast tänkas förekomma, och undersökningar på platsen torde vanligen ej heller erfordras. Ofta lärer frågan kunna avhand- las i samband med spörsmålet om intrångsersättning enligt 87 5.
Några särskilda krav å högre grad av nytta eller dylikt torde icke behöva uppställas såsom förutsättning för vägrätt i det här ifrågavarande fallet och från möjligheten att begagnandet av vägen kan tillskynda föreningen märk- ligt men lärer man kunna bortse, eftersom i sakens natur ligger att väg— förenings vägar måste vara så beskaffade att de utan att förstöras kunna upp- taga varjehanda slag av trafik. Kompensation för det fördyrade underhållet skulle ju föreningen erhålla genom vägavgiften, som i fall då fastigheten bedriver särskilt intensiv eller vägbanan åverkande trafik kan bestämmas till den härav betingade storleken. Vägrätt medger förslaget därför för varje fastighet, som har nytta av vägen.
Förslaget avser icke att föreningen skulle kunna tvinga vederbörande fastighetsägare att erlägga vägavgift blott på den grund att han objektivt sett skulle kunna draga nytta av vägen, utan det ankommer på honom själv att avgöra, huruvida han vill göra sin vägrätt gällande och i nödfall härför anlita det i andra stycket anvisade förfarandet. Om han emellertid tager vägen i bruk utan att frågan om avgiften reglerats, bör det stå även före- ningen fritt att instämma denna fråga till ägodelningsrätten, därest före- ningen föredrager att gå denna väg framför att förbjuda trafiken och, om den likväl fortsätter, söka i rättegång i vanlig ordning för erhållande av skadestånd utreda vilken skada den olovliga trafiken åsamkat föreningen. Frågans återupptagande till förnyad prövning i fall, då väsentligen ändrade förhållanden inträtt, kan naturligtvis påkallas från vilkendera partssidan som helst.
90 5.
Att vägförening kan bliva i behov av sådana tvångsrättigheter, som i 13 & omförmälas, torde vara klart. Föreningen själv äger ju normalt icke någon fastighet utan förfogar blott över själva vägarna och även om de behövliga åtgärderna skulle avse någon av föreningsmedlemmarnas ägor, skulle för- eningen, om ej annat särskilt stadgades, icke kunna av vederbörande medlem tilltvinga sig rättigheter av förevarande slag. Lämpliga platser för tagande av väghållningsämnen torde för övrigt i vissa fall saknas inom föreningens område, varför talan enligt denna paragraf måhända måste riktas mot fastig— het, som ej ingår i föreningen.
Meningen är att föreningen själv såsom juridisk person skall vara subjekt för rättigheterna i fråga och genom sitt vanliga organ, styrelsen, utföra sin talan i ärendet.
I fall som i denna paragraf avses, har det synts lämpligast att enahanda förfarande anlitas, som i motsvarande fall enligt 2 kap., eller alltså att för- rättning i vanlig ordning äger rum. Något skäl torde nämligen icke kunna påvisas för särskilt förfaringssätt endast på den grund att sökanden är en vägförening och icke en vanlig vägsamfällighet.
Rättighet, som i 14 % omförmäles, behöver tydligen icke stadgas för väg- förening, eftersom länsstyrelsen i fråga om dess vägar enligt 84 % besluter i * grindfrågan i nära överensstämmelse med vad om allmänna vägar är stadgat.
91 %.
I denna paragraf hava samlats vissa bestämmelser om det sätt, på vilket länsstyrelsens olika beslut rörande vägförening skola bringas till veder— börandes kännedom och i vissa fall allmänt kungöras.
Kungörelse i allmänna tidningar kunde, såsom ovan berörts, möjligen ifrågasättas såsom behövlig för att bereda inteckningshavare kännedom om bildandet av föreningen och såmedelst sätta dem i tillfälle att vid intrångs- ersättningsfrågans prövning bevaka sitt intresse. De sakkunniga hava dock ansett tillräckligt att offentliggörandet sker i länskungörelserna och ortstid- ning, en åtgärd som emellertid synts böra vidtagas beträffande beslut såväl om förenings bildande som om dess upplösning och om ändring av områdets gränser. I kungörelsen om föreningens bildande bör det avsedda området på ett eller annat sätt angivas, om möjligt så att dess begränsning tydligt framgår.
Beslut rörande vilka vägar som skola vara föreningens har jämväl synts böra kungöras i orten men i detta fall överlåter förslaget åt länsstyrelsen att bestämma sättet för kungörandet efter omständigheterna. Innefattar beslutet en fullständig plan över vägnätet, kan vara. lämpligt att karta tillhandahålles allmänheten på viss plats i orten och att upplysning därom lämnas i en i orts- tidning intagen kungörelse. Även sådana beslut, som avse t. ex. blott förord— nande om att viss väg eller vägsträcka skall vara föreningens eller att en av föreningens vägar skall utmönstras, torde böra kungöras, ehuru i detta fall måhända intagning i tidning icke tarvas utan det kan vara tillräckligt med offentligt anslag på allmän plats i orten. Skulle i något fall länsstyrelsens kungjorde beslut efter besvär bliva ändrat av Kungl. Maj:t, bör länsstyrelsen i samma ordning, som anlitats för kungörandet av länsstyrelsens beslut, offentliggöra det sålunda meddelade nya beslutet i ärendet.
Alla beslut, som angå föreningen, böra tydligen bringas till dess kännedom i en eller annan form. Beträffande de viktigaste har i paragrafen intagits bestämmelse att beslutet skall delgivas föreningen, d. v. s. dess styrelse. Att härvid icke nämnes själva beslutet om föreningens bildande beror naturligtvis på att vid tiden för detta beslut föreningen ännu icke erhållit något organ. Medlemmarna skola ju emellertid kallas av länsstyrelsen till sammanträde för styrelseval. De beslut, som länsstyrelsen låter delgiva föreningens 1 styrelse, har denna att bringa till medlemmarnas kännedom. Sättet härför ! överlåter förslaget åt föreningsstadgarna att bestämma. Men personlig del-
givning har ansetts ovillkorligen nödig i de fall att de ifrågavarande i para— grafens första stycke angivna besluten röra fastighet, som icke ingår i för- eningen. Omsorgen om denna delgivning uppdrager förslaget åt länsstyrelsen. Visserligen kunde tänkas att det finge ankomma på föreningens styrelse att besörja även denna delgivning, men någon besparing av besvär för läns- styrelsen skulle därigenom knappast uppkomma, särskilt som densamma dock borde övervaka att åliggandet behörigen fullgjordes.
Utan uttrycklig föreskrift torde vara klart att länsstyrelsen bör föra för- teckning över vägföreningarna i länet och för varje sådan förening bilda en akt av länsstyrelsens och Kungl. Maj:ts beslut rörande densamma. Hos läns- styrelsen kan därigenom allmänheten erhålla erforderliga upplysningar i för— eningens offentliga angelägenheter. Med hänsyn bl. a. till att förrättnings— akter rörande vanliga enskilda vägar förvaras å lantmäterikontoren respektive hos byggnadsnämnder har det synts böra föreskrivas att besluten om väg— föreningarnas vägar skola finnas att i avskrift tillgå även hos dessa kontor respektive nämnder.
92 &
Såsom i de allmänna motiven berörts kunna tydligen de å länsstyrelsen enligt 3 kap. ankommande uppgifterna kräva anlitande av biträden med fack- utbildning inom olika områden. I den mån kostnader härigenom åsamkas länsstyrelsen, torde dessa utgifter i regel böra återgäldas densamma av väg- föreningen. Paragrafen, som upptager bestämmelser i dessa ämnen, stadgar emellertid från sistnämnda regel undantag för det fall att de särskilda under- sökningar eller utredningar, vartill sakkunnigt biträde måste anlitas, föranletts av ansökning av annan än föreningen; i detta fall skall nämligen enligt för— slaget länsstyrelsen äga fritt pröva, huruvida kostnaden för biträdet skäligen bör helt eller delvis bäras av sökanden. Här avses huvudsakligen ansökningar enligt 76 & av enskild föreningsmedlem rörande åsättande å hans egendom av särskilt lägre andelstal för delaktigheten i väghållningen, där således syftet med undersökningen är att tillgodose ett sökandens enskilda intresse, vilket icke delas av föreningen i dess helhet. I detta fall torde sökanden böra betala ifrågavarande kostnad, därest ansökningen avslås och måhända under vissa omständigheter även om den bifalles, såsom t. ex. om sökanden för- summat att tidigare framkomma med sina anspråk då frågan om särskilda andelstal för föreningsmedlemmar i ett sammanhang undersökts. Uteslutet torde emellertid icke böra vara att även vissa andra fall komma i fråga, såsom då efter utredningen framgår att sökandens begäran, t. ex. ett yrkande att föreningen måtte förpliktas till väghållning övertaga sökandens enskilda väg, alldeles saknat fog och att sökanden bort inse detta förhållande. Om också större praktisk tillämpning av stadgandet om rätt för länsstyrelsen att ålägga enskild sökande betalningsskyldighet av förevarande slag icke torde vara att förvänta, lärer bestämmelsen likväl kunna hava sitt värde såsom medel att avhålla från ohemula, på falska uppgifter grundade framställningar. Som emellertid sökanden ofta kan sakna förutsättningar att bedöma, huruvida
undersökning genom sakkunnig erfordras, synes billigt att länsstyrelsen, där den finner biträdet erforderligt för utredningen, på förhand underrättar sökanden härom, så att denne blir i tillfälle att återkalla ansökningen, om han ej vill ikläda sig risken att få betala kostnaden för utredningen.
93 %.
Den här beträffande sättet för talan mot länsstyrelsens beslut upptagna särskilda föreskriften att besvären skola jämte styrkt avskrift därav inlämnas till länsstyrelsen är föranledd av det beträffande ärenden, som här avses, ofta påtagliga intresset av att länsstyrelsen snabbt erhåller kännedom, huruvida och i vad avseende dess beslut blivit överklagat.
Övergångsbestämmelserna.
Enligt övergångsbestämmelserna till 1926 års lag skulle, om förrättning enligt äldre lag påkallats före nya lagens ikraftträdande, den äldre lagen till- lämpas såväl vad angår de materiella rättsreglerna som beträffande formerna för förfarandet. Vägkommissionen anförde härom att med vanliga rättsregler torde överensstämma att det rättsförfarande, som inletts med stöd av äldre lag, också skulle fullföljas och avslutas i enlighet med samma lags före- skrifter, därvid jämväl de materiella rättsgrunder, som upptagits i den äldre lagen, skulle ligga till grund för frågans bedömande, samt att den tidpunkt, då rättsförfarandet skulle anses hava blivit inlett, av huvudsakligen praktiska skäl angivits såsom den, då förrättning påkallats eller, med andra ord, då förordnande för förrättningsman begärts.
Särskilt vid det förhållande att enligt de sakkunnigas lagförslag de rätts— verkningar, som inträda, därest förrättningsförfarandet äger rum i enlighet med den föreslagna nya ordningen, i viktiga hänseenden kunde avvika från vad tidigare gällt, men likväl reglerna om förfarandet — bortsett från den officialprövning, som enligt förslaget skall åligga förrättningsmannen, och från sättet för förrättningens överprövning —- i huvudsak bibehållits oför— ändrade i lagförslaget, hava de sakkunniga funnit olämpligt att från nya lagens tillämpning undantaga alla fall, där förfarandet inletts före lagens ikraftträdande, och sålunda icke taga någon hänsyn till att, det oaktat, för- farandet kan komma att i väsentliga delar äga rum under nya lagens tid. Den omständighet i och för sig att ansökning om förordnande av förrättnings- man inkommit till länsstyrelsen före nya lagens ikraftträdande synes icke utgöra något som helst hinder för att nya lagen vinner tillämpning å förrätt- ningsförfarandet. Har förordnande för förrättningsman redan utfärdats i enlighet med den äldre lagen eller t. o. m. sammanträde under förrättningen ägt rum, när nya lagen träder i kraft, blir frågan måhända mer tveksam, men de sakkunniga hålla före att större betänkligheter icke möta mot att låta tiden för förrättningens avslutande bliva avgörande, så att om förrättning ännu pågår vid nya lagens ikraftträdande, handläggningen i fortsättningen skall ske enligt nya lagen och de frågor, som vid förrättningen skola prövas,
bliva bedömda enligt sistnämnda lags regler. Något definitivt beslut i sak— frågorna skall ju vid förrättning varken enligt gällande lag eller enligt lag- förslaget träffasxförrän genom det slutliga utlåtandet, vars avgivande till tiden sammanfaller med förrättningens avslutande, och även om, därest nämnda utlåtande skall grundas på nya lagens regler i stället för å den nu gällande lagen, detta förhållande i ett eller annat fall kan föranleda att viss fråga, beträffande vilken utredningen eljest kunde anses klar, får underkastas ytterligare granskning, torde dock olägenheten härav väl uppvägas av för- delen av att förrättningsresultatet blir grundat å nya lagen och den form för förrättningens överklagande får tillämpas, som lagförslaget stadgar.
I överensstämmelse med vad sålunda anförts upptager förslaget regeln att nya lagen skall tillämpas, ändå att förrättningsförfarandet inletts före nya lagens ikraftträdande, blott ej förrättningen avslutats före nämnda tidpunkt.
Beträffande förrättningar för visst speciellt ändamål skall dock enligt för- slaget något annat gälla, väl icke såvitt rörer formerna för handläggningen, förrättningens överklagande o. d., men med avseende å grunderna för den sakliga prövningen och rättsverkningarna av beslutet i ärendet. Det har näm- ligen synts riktigast att, om Väghållningsskyldigheten beträffande viss väg är bestämd enligt äldre lag, även den fördelning, som, i händelse en av de väg- hållningsskyldiga fastigheterna delas, kan påkallas för bestämmande av de nybildade fastigheternas andelar i den förras ifrågavarande skyldighet, får ske med ledning av den äldre rättens bestämmelser (38 å i 1926 års lag). Den praktiska betydelsen härav är huvudsakligen att de föreslagna nya reglerna om personligt ansvar för fullgörandet av Väghållningsskyldigheten och om förmånsrätt icke vinna tillämpning. Föga lämpligt synes vara att i dessa avseenden de nybildade fastigheterna skulle intaga en särställning i för— hållande till de övriga väghållarna, och från principiell synpunkt kan be- träffande frågan om förmånsrätten anföras att här saknas erforderlig garanti för att ej den ursprungliga fastigheten ålagts oskäligt stor väghållningsbörda.
Vid det ovan anförda har förutsatts att där regleringen av vägfrågor skett (eller undantagsvis även efter nya lagens ikraftträdande sker) jämlikt äldre rätt, dennas bestämmelser regelmässigt även i övrigt skola tillämpas å det uppkomna rättsförhållandet, såsom i fråga om sättet för verkställigheten av vad som blivit bestämt, det personliga ansvaret, rätt att påkalla frågans åter- upptagande m. 111. Det är dock icke nödvändigtvis vad som gällde vid tiden för den ursprungliga regleringen som sålunda alltjämt skall tillämpas. För det fall att vägfrågan avgjorts redan före 1926 års lag, innehålla dess över- gångsbestämmelser vissa modifikationer i den äldre rättens å förhållandet till- lämpliga regler, och vad sålunda stadgats avser förslaget icke att för ifråga- varande fall ändra, där annat ej uttryckligen sägs.
Från regeln att enligt äldre rätt ordnade rättsförhållanden fortfarande skola vara underkastade äldre rätts bestämmelser uppställer förslaget några undantag.
Sålunda hava vissa av lagförslagets nya bestämmelser ansetts kunna äga
motsvarande tillämpning, ändå att Väghållningsskyldigheten respektive väg- rätten bestämts enligt äldre lag. Detta gäller rättigheter och skyldigheter enligt 13 och 14 %% samt de nya reglerna om övervakning av väghållning efter vägdelning samt utkrävande av skyldighet att underhålla väglott eller full- göra vinterväghållning därå ävensom de för vissa speciella fall föreslagna verkställighetsreglerna i 41 %.
Å andra sidan hava i förslaget några av den äldre rättens regler, som sakna motsvarighet i detsamma, förklarats otillämpliga efter nya lagens ikraft— trädande jämväl i fråga om rättsförhållanden, som grundlagts under den äldre lagens tid. Så har den enligt gällande lag bestående möjligheten att genom intagning i dombok av privat förening om vägunderhåll åt densamma förläna sakrättsliga verkningar, vilken regel ju icke bibehållits i förslaget, ansetts icke böra få begagnas efter nya lagens ikraftträdande, ändå att föreningen ingåtts tidigare. Vidare har den i femte stycket av övergångsbestämmelserna till 1926 års lag upptagna regeln om rätt att i visst fall påkalla prövning, huruvida föreskrivet väglottssystem må utbytas mot väghållning efter gemen- samhetsmetoden ansetts numera utan olägenhet kunna upphävas. Har denna rätt icke begagnats under hela den tid 1926 års lag gällt, torde den ej vidare behöva stå öppen i andra fall än då omprövning eljest är tillåten, d. v. 5. där väsentligen ändrade förhållanden inträtt eller där den äldre regleringen (av vägunderhåll eller vinterväghållning) avsett väg i stad eller där den avsett väg på landet och antingen ägt rum före den 1 januari 1908 eller verkställts genom förening, träffad annorledes än vid förrättning. Intresset av att upp- häva ifrågavarande speciella bestämmelse i femte stycket är huvudsakligen att tvekan kunde uppstå, huruvida vid dess tillämpning efter nya lagens ikraftträdande, frågan för framtiden skulle anses vara reglerad jämlikt nya lagen eller äldre rätt.
De enligt äldre rätt bestående möjligheterna för sakägare att påkalla ändring av en reglering, som skett i enlighet med den äldre lagen, utvidgas icke i lagförslaget annat än indirekt genom nyssnämnda bestämmelse att ett äldre privat underhållsavtal ej vidare må genom intagning i dombok utrustas med bindande verkan för sakägare, som ej själva deltagit i avtalet. I övrigt bliva reglerna i 1926 års lag, inklusive tredje och fjärde styckena i dess över- gångsbestämmelser, att tillämpa sålunda att ett privat avtal om vägunderhåll eller vinterväghållning, vilket är mer än 10 år gammalt, ej längre hindrar frågans omreglering, ej ens om avtalet intagits i dombok, och att vad genom förening, förrättning eller dom bestämts kan göras till föremål för ompröv- ning, då ändrade förhållanden inträtt, som på frågan i synnerlig mån inverka, så ock i varje fall då den verkställda regleringen (rörande vägunderhåll eller vinterväghållning) är av äldre datum än den 1 januari 1908 respektive, vad angår väg i stad, den 1 januari 1927. Den nya prövningen skall naturligtvis, om den äger rum vid förrättning efter nya lagens ikraftträdande, ske helt enligt nya lagen, vilken därefter blir bestämmande med avseende å rätts- förhållandet.
1807 38 14
Emellertid medger förslaget envar sakägare ovillkorlig rätt att påkalla prövning i nya lagens ordning av frågan, huruvida den äldre regleringen kan fastställas att för framtiden gälla såsom verkställd enligt nya lagen. Här— igenom skulle alltså beredas sakägare möjlighet att framtvinga att en be- stående sådan gemenskap, som enligt 1926 års lag uppstår vid väghållning efter gemensamhetssystem, utbytes mot vägsamfällighet enligt lagförslaget och därmed även de föreslagna nya reglerna bl. a. om förmånsrätt bringas i tillämpning, ändå att väsentligen ändrade förhållanden ej inträtt och någon rätt att påkalla ändring av den verkställda fördelningen av väghållnings- bördan således icke står sakägaren till buds. Förutsättningen för att dylik fastställelsetalan skall kunna vinna bifall är emellertid att den äldre regle- ringen ej är av sådan beskaffenhet att, om den vid förrättning verkställts av sakägarna genom förening, denna förening icke kunnat godkännas enligt lag- förslagets bestämmelser, ty i så fall måste förrättningsmannen, därest, såsom här förutsättes vara fallet, sökanden icke äger påkalla ändring av regleringen, avslå hans yrkande och inställa förrättningen.
Vare sig en äldre reglering fastställes att gälla såsom verkställd enligt nya lagen eller frågan från början bestämts i enlighet med densamma, skola dess regler i 5 % om det personliga betalningsansvaret träda i tillämpning. Därav blir ofta en följd att det ansvar för fastighetens väghållningsskyldighet, som enligt äldre rätt skolat åligga viss person, kommer att drabba annan, särskilt så att ansvaret för vägunderhåll överflyttas från arrendatorn till jordägaren. Är nyttjanderättsavtalet ingånget under den äldre rättens giltighetstid, kan förutsättas att parterna vid kontraktets upprättande utgått från att arrendatorn skulle svara för underhåll av de för fastigheten nyttiga vägarna och att arrendesumman beräknats med hänsyn därtill. Lagförslaget uppställer därför den regel, att, där avtalet ingåtts före nya lagens ikraftträdande, den enligt den äldre rätten jämlikt lag ansvarige skall, där annat ej avtalats, svara för skyldighetens fullgörande, såvitt angår det interna förhållandet till den, vilken genom nya lagen blivit gentemot övriga väghållare ansvarig.
FÖRSLAG TILL LAG om förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen om enskilda vägar.
Rörande detta lagförslag hänvisas till vad som yttrats i de allmänna motiven till förslaget till lag om enskilda vägar. Emellertid må här fram- hållas att, där Väghållningsskyldigheten skall anses bestämd enligt 1926 års lag eller eljest enligt den äldre rätten, förmånsrätten enligt förslaget icke skall inträda. Densamma skall få göras gällande endast av vägsamfällighet eller vägförening enligt 2 respektive 3 kap. i nya lagen. Förmånsrätt skall således ej ens tillkomma alla vägsamfälligheter, som bildats efter nya lagens ikraft- trädande, nämligen icke i fall då Väghållningsskyldigheten likväl är att anse såsom bestämd enligt den äldre rättens regler. (Jfr övergångsbestämmel- serna i de sakkunnigas förslag till väglag.) Men har en jämlikt äldre lag bestämd väghållningsskyldighet gjorts till föremål för omprövning enligt nya lagen och fastställts vid förfarande i dess ordning, på sätt i övergångsbestäm- melserna till nya lagen sägs, skall i fråga om vägsamfälligheten nya lagens regler äga tillämpning och förmånsrätt enligt förevarande lagförslag äga mm.
För att bidragsfordringen skall kunna uttagas ur fastigheten med förmåns- rätt förutsättes enligt förslaget icke nödvändigtvis att fastighetens ägare personligen svarar för betalningen; det är på en gång tillräckligt och erforder- ligt att den, som vid fordringens förfallotid var ägare till fastigheten eller innehade densamma vederlagsfritt på grund av testamente, jämlikt 5 å i nya väglagen ansvarar för beloppets erläggande. Självklart är att ett privat avtal mellan ägare och innehavare om ansvarets överflyttning från den ene till den den andre icke inverkar på här förevarande fråga. Lika litet influerar natur- ligtvis en i lag endast med avseende å ägares och innehavares inbördes för- hållande given regel om ansvarigheten, såsom t. ex. de härutinnan i väglags- förslagets övergångsbestämmelser eller eventuellt i arrendelagstiftningen meddelade reglerna. Till undvikande av varje möjlighet till missförstånd i detta avseende har i förevarande lagförslag inskjutits orden »enligt 5 % nämnda lag».
FÖRSLAG TILL LAG
om ändrad lydelse av 2 kap. 23 och 27 55 lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom.
23 %.
Såsom av motiven till förslaget till lag om enskilda vägar torde framgå är syftet med den föreslagna överflyttningen av ansvaret för vägunderhåll (inklusive vinterväghållning) från arrendator till jordägaren dels att lämna den förre möjlighet att, i fall då omständigheterna därtill föranleda, genom avtalet med den senare helt befria sig från nämnda ansvar, dels ock att bereda övriga väghållare rätt att utkräva den fastigheten åliggande skyldigheten av dess ägare. Däremot har avsikten icke varit att vad angår det privata mellan- havandet mellan jordägaren och arrendatorn rubba regeln att, där annat ej avtalats, arrendatorn skall svara för vägunderhållet. Denna sistnämnda regel synes nämligen väl överensstämma med den in dubio arrendatorn enligt arrendelagen åvilande allmänna förpliktelsen att underhålla fastighetens åbyggnader och övriga tillhörigheter samt att gälda fastighetens bidrag till allmän väghållning, änskönt jordägaren i förhållandet till vägdistriktet svarar för vägskattens utgörande. För att uppnå det sålunda åsyftade resultatet även i fall, då arrendeavtalet ingåtts efter den föreslagna nya väglagens ikraft- trädande och således icke den i dess övergångsbestämmelser meddelade före- skriften i ämnet gör tillfyllest, torde ett uttryckligt stadgande i arrendelagen vara erforderligt. Ett sådant stadgande upptager därför förevarande lagför— slag såsom ett tillägg till arrendelagens 23 %, vars bestämmelser ju enligt samma lag kunna frånvikas genom avtal.
Beträffande sådana arrenden, å vilka den särskilda för Norrland och vissa delar av Svealand gällande arrendelagen är tillämplig, har däremot ett mot- svarande stadgande om arrendators ansvar för vägunderhåll ansetts obehövligt. I dessa fall lärer det kunna överlåtas åt jordägaren att, oni han vill överflytta vägunderhållet på arrendatorn, söka betinga sig denna förmån genom bestäm— melse i avtalet, i den mån ej resultatet kan anses inträda jämlikt 9 % sist— nämnda lag. Såsom »allmän tunga», vilken enligt 24 % i samma lag ej må avtalsvis överflyttas å arrendatorn, lärer vägunderhåll enligt den föreslagna enskilda väglagen näppeligen kunna betraktas, ej ens i fall enligt dess 3 kap.
27 5.
Samma skäl, som tala för den vanliga jordbruksarrenden avseende regeln i andra stycket av förevarande paragraf i dess nu gällande lydelse, torde kunna åberopas för det fall att vid dylika arrenden j ordägaren fått vidkännas kostnad för anläggning av ny väg eller omläggning eller förbättring av väg för den utarrenderade fastigheten. De sakkunniga hava därför anslutit sig
till den s. k. kronojordsutredningens förslag att i förevarande hänseende jämställa vägbyggnad med diknings- och annat vattenavledningsföretag. Såsom krönojordsutredningen påpekat kommer frågan, huruvida den av jordägaren begärda höjningen av arrendet är skälig eller ej, att vid tvist prövas av domstol, varigenom garanti för missbruk av rättigheten lärer före- ligga. Tydligen kan icke någon som helst förhöjning anses skälig i det tänk— bara fall att vägen ej medför någon nytta för arrendatorn.
"FÖRSLAG TILL LAG
om ändrad lydelse av 19 kap. 24 5 lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet samt
FÖRSLAG TILL LAG
om ändrad lydelse av 5 kap. 16 5 lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad.
Beträffande dessa lagförslag hänvisas till vad som yttrats vid 67—69 åå i förslaget till lag om enskilda vägar.
Särskilt yttrande av landshövdingen Eriksson och civilingenjören Nylander.
De sakkunnigas flertal har valt benämningen vägsamfällighet för de sammanslutningar av vägintressenter, som omförmäles i andra kapitlet, och för sammanslutningar enligt tredje kapitlet vägförening. Som skäl härför har erinrats om att benämningen samfällighet förut använts för de före- ningar av vägintressenter, som bildats enligt nu gällande lag om enskilda vägar på landet.
I det allmänna språkbruket har benämningen samfällighet betydelse av att ett större antal fastighetsägare —— ett byalag eller skifteslag —— gemen- samt äga eller förvalta vissa skogar, grustag, kvarnar m. m. och detta språk— bruk har även kommit i tillämpning i lagstiftningen t. ex. lagen om förvalt- ning av bysamfällighet. Enligt vår mening är det av viss betydelse för vinnande av förståelse för de delvis nya verksamhetsformer beträffande väg- hållningen, som utformats i tredje kapitlet, att i detta kapitel omförmälda sammanslutningar erhålla en benämning, som hänsyftar på annan liknande förvaltning. Dessa synpunkter hava synts oss vara av större betydelse än den olägenhet det skulle medföra om benämningen på sammanslutningar enligt den nuvarande väglagen förändras till förening och ha vi därför yrkat att sammanslutningar av vägintressenter enligt andra kapitlet skulle be-
nämnas vägförening och enligt tredje kapitlet vägsamfällighet.
BILAGOR.
Bilaga 1.
Översikt av dansk, norsk och finsk lagstiftning angående enskilda vägar.
Danmark. Loven den 14 april 1865 om Istandsaettelsen og Vedligeholdelsen af private Veie, till hvis Afbenyttelse Flere ere udelukkende berettigede inne- håller bestämmelserna om de enskilda vägarna i Danmark. Lagen gäller icke för Köpenhamn och Färöarna.
När en privat väg, till vars användning flera jordinnehavare (Grundbesiddere) på grund av hävd eller annan särskild åtkomst äro uteslutande berättigade, icke hålles i tillbörligt stånd och det icke finnes gällande och tillräckliga bestämmelser eller överenskommelser om vägens iståndsättande och underhåll, kan envar av dem, som äga färdas på vägen, begära, att vederbörande kommunala styrelse (kom- munalstyrelsen i stad och sogneforestanderskabet på landet) skall i enlighet med lagens regler fastställa nödiga bestämmelser om hur de brister, som påtalas, skola. avhjälpas och i förekommande fall hur med det framtida iståndsättandet och underhållet av vägen skall förhållas. Den kommunala styrelsen har därvid att taga tillbörlig hänsyn såväl till det bruk, vederbörande hava av vägen, som ock till deras förmåga att bära de med iståndsättandet och underhållet förbundna kost— naderna.
Den som vill klaga över en sådan vägs tillstånd, har att göra det skriftligen hos vederbörande kommunala styrelse samt därvid lämna uppgift om övriga, 'som äro berättigade att färdas på vägen. Kommunalstyrelsen utsätter förrättning att hållas på. stället och utfärdar kallelse för alla vederbörande att närvara vid för- rättningen. Ansökningen med styrelsens beslut och kallelse skall därefter genom sökandens försorg delgivas de övriga sakägarna, minst 2 dagar i förväg, samt offentligen kungöras. Förrättningen verkställes av den kommunala styrelsen eller ett utskott av densamma om minst 8 av dess medlemmar. Såvitt möjligt skall man söka åstadkomma förlikning mellan sakägarna. Lyckas detta, skall förlik- ningen införas utförligt i protokollet och undertecknas av alla vederbörande. Kan förlikning icke uppnås, avgöres saken genom beslut av hela den kommunala sty- relsen. Går vägen genom flera kommuner, har sökanden att vända sig till de olika kommunala styrelserna, som var för sig väljer 3 delegerade, vilka i förening behandla ärendet och besluta däri enligt nyssnämnda regler.
När sökandens talan finnes grundad, skola bestämmelserna, evad de tillkomma genom förlikning eller styrelsens beslut, innehålla regler beträffande vilka, som enligt föreliggande upplysningar äro berättigade att nyttja vägen eller förpliktade att deltaga i dess iståndsättande och underhåll, vilka arbeten, som anses erfor— derliga till påtalade bristers botande och vägens framtida underhåll, till vilken tid iståndsättningen och det årliga underhållet skall företagas och vara utfört samt hur de olika arbetsprestationerna, utgifterna för sakens behandling och utförande av de arbeten, som icke presteras in natura, samt ersättningen för markavståelse för nödig breddning av vägen m. m. skola fördelas mellan vederbörande. Härvid skall hänsyn tagas särskilt till den nytta och det bruk, de enskilda sakägarna hava av vägen utan att dock uteslutes hänsyn till de övriga förhållanden, som i varje särskilt fall böra komma i betraktande. Därest giltiga bestämmelser eller över— enskommelser redan förut finnas, skola dessa iakttagas, såframt icke samtliga vederbörande äro eniga om att ändra dem.
Rätta sig vederbörande icke efter ingången förlikning eller styrelsens avsagda beslut, har styrelsen, när någon, som är berättigad att färdas å vägen, däröver klagar och klagomålet finnes grundat, att förelägga de försumliga en passande frist, inom vilken de befunna bristerna skola avhjälpas, och om denna frist för- sittes, att föranstalta om bristernas bot—ande för vederbörandes räkning.
Det står envar av sakägarna öppet att inom 4 veckor efter det styrelsens beslut avkunnats, klandra detsamma hos amtsrådet respektive i städerna hos den över- ordnade kommunalstyrelsen. Amtsrådet respektive nämnda styrelse utser bland sina medlemmar en kommitté av två personer att sammanträda på stället, därom kungörelse och kallelse utfärdas. Uppnås ej förlikning, har kommittén att avgiva berättelse om saken för amtsrådet respektive i stad den överordnade kommunal- styrelsen, som slutligen avgör saken. Tappande part skall betala kostnaderna för denna andra förrättning.
Uppstår under ärendets handläggning tvist, huruvida sakägarna äro uteslu— tande berättigade till vägen antingen i dess helhet eller till viss del av densamma, eller uppstår eljest under sakens behandling oenighet om huruvida viss av sak- ägarna över huvud taget är berättigad att färdas på vägen, eller huruvida han är pliktig att avstå mark till densamma eller huruvida han av någon särskild anled- ning är fritagen från att deltaga i väghållningen, får tvisten, därest enighet ej kan uppnås om dess lösande enligt ifrågavarande lag, hänskjutas till domstol, då vederbörande erhåller en lämplig frist, inom vilken han skall instämma saken, och uppskjutes förrättningen, tills slutlig dom fallit. Underlåter vederbörande att stämma inom fristen, behandlas vägfrågan som om hans talan ogillats, men i beslutet göres förbehåll, att det står honom fritt att, om han senare vinner sin sak vid domstolarna, och domen icke innebär, att vägen undantages från bestäm- melserna i denna lag, att begära vägfrågan företagen till ny behandling på hans bekostnad.
När 3 år gått efter senaste avgörandet och förhållandena under mellantiden väsentligt förändrats, kan envar av sakägarna begära, att saken underkastas ny prövning i enlighet med ovannämnda regler.
Ordföranden i den kommunala styrelsen är skyldig att mot lösen meddela envar, som det begär, utskrift av protokollen över hållna förrättningar.
Alla utgifter, som uppkomma genom lagens tillämpning, kunna indrivas genom utpantning efter rekvisition av vederbörande kommunala styrelse eller amtsrådet.
Enligt 5 8 i Loven den 25 mars 1872 om Mark- og Veifred är envar, som utan att det är nödvändigt eller utan särskild rättsgrund färdas å annans mark eller till sådana över densamma förande vägar och stigar, beträffande vilka genom anslag eller på annat sätt tillkännagivits att de äro privata, förfallen till böter. För barn under 15 år böta föräldrar eller vårdnadshavare.
I en lag av den 14 december 1857 meddelas vissa särskilda föreskrifter om vägar i Köpenhamn, vilka föreskrifter på sätt nedan sägs kunna göras i större eller mindre mån tillämpliga även å vissa andra orter. Enligt denna lag kan kommunalstyrelsen förklara varje privat gata eller väg i samhället för allmän, när den tidigare använts för flera särskilda och i olika ägares hand varande egen- domar.
Privata gator, vägar, platser eller stigar, vilka tjäna till bruk för flera särskilda egendomar, och vilka kommunalstyrelsen icke förklarat för allmänna, skola av ägarna till den angränsande marken hållas i farbart skick och förses med för- svarligt avlopp icke endast för gatan själv utan även för spillvattnet från de in- tilliggande byggnaderna, när detta icke avledes på annat tillfredsställande sätt.
Magistraten förordnar, hur sådana gator med tillhörande vattenavlopp skola iståndsättas och underhållas, så att det blir bestämt, vilken andel av arbetet varje ägare skall låta utföra, och inom vilken tid det skall vara färdigt. Utföres icke arbetet, föranstaltar magistraten om dess utförande för vederbörandes räkning. Även belysning å trafiklederna kan under vissa villkor föreskrivas.
När utomståendes genomfart med tungt lastade vagnar i märklig grad åstad- kommer, att det för markägarna vid privata gator m. ni. blir en oproportionerligt stor börda att hava dessa behörigen iståndsatta och underhållna, kan magistraten, genom anslag eller liknande, helt eller delvis förbjuda sådan genomfart. Överträ- delse av ett sådant förbud straffas med böter. Privata gator m. m. må dock icke hållas avspärrade, såframt det visas, att genom avspärrningen egendomar av- skäras från sådan förbindelse med allmän gata eller väg, som magistraten finner nödvändig för den på egendomarna bedrivna verksamheten. När det vid trafik från andra egendomar än de vid den privata gatan belägna eller från särskilda egendomar vid gatan i kännbar grad förorsakas slitning på gatan, bestämmer kommunalstyrelsen, vilka särskilda bidrag till gatans iståndsättande och under- håll som skola påläggas sagda egendomar. När bidrag av här omhandlade slag användas till underhåll och iståndsättande av en privat gata m. m., skola de ålagda arbetena utföras efter gemensamhetssystem under kommunens kontroll eller av kommunen för samtligas räkning.
Kommunen kan efter överenskommelse med markägarna eller viss pluralitet bland dem övertaga iståndsättandet och underhållet av en privat väg för samtliga markägares räkning.
När det befinnes, att det vid en av magistraten bestämd fördelning av under- hållsbördan pålagts en ägare förhållandevis större andel än som på grund av för— ändrade förhållanden bör åvila honom, kan magistraten företaga en omfördelning av väghållningstungan.
Klagan över kommunalstyrelsens eller magistratens beslut föres hos veder- börande ministerium.
Inrikesministern äger efter framställning av vederbörande kommunalstyrelse stadfästa kommunala stadgor (»Vedtagter»), varvid »Grundsaetningerne» i nyss- nämnda lag för Köpenhamn göres tillämplig i köpstäderna, i Fredriksbergs kom- mun och i »de senderjudske Flaekker» i den utsträckning och den form, som för varje ort kan finnas lämpligt.
Enligt en lag av den 23 mars 1932 om Anlaeg, Overtagelse og Vedligeholdelse af Grader og Veje i Landkommuner med bymaessig Bebyggelse kan i sådana kom- muner med bebyggelse som i stad i en av vederbörande sogneraad eller land- distriktsbestyrelse avfattad stadga med amtsrådets samtycke fastställas regler om bl. a. kommunens övertagande av privata gator eller vägar, om väghållning av privata gator eller vägar m. m., allt i överensstämmelse med bestämmelserna i ovannämnda lag med föreskrifter för Köpenhamn.
Stadgan kan utfärdas för hela kommunen eller för del därav, dock skall amts- rådet i alla fall, då kommunen icke så gott som uteslutande har stadsbebyggelse, bestämma gränserna för stadgans giltighetsområde så att området icke kommer att omfatta arealer av kommunen, som ligga utanför stadsbebyggelsen, och å vilka icke, efter amtsrådets avgörande, stadsbebyggelse kan förväntas inom en snar framtid. När förhållandena det påkalla, kan stadgans giltighetsområde ändras med amtsrådets samtycke.
Norge. Bestämmelsen om de enskilda (privata) vägarna äro inrymda i andra delen av loven den 21 juli 1912 om veivesenet.
Mark till anläggning av ny eller omläggning eller utvidgning av äldre privat gångväg, kreatursväg, klöv- eller körväg skall avstås, när det vid syn utrönes, att vägen för vederbörande gårdsbruk eller bostad bildar nödvändig förbindelse med allmän väg, järnvägsstation eller till vatten, eller att vägen bildar en för jord- brukets utveckling nödvändig förbindelse mellan ett eller flera gårdsbruks olika delar, samt det därjämte befinnes, att nyttan för den eller dem som bruka vägen är övervägande i förhållande till den skada eller olägenhet, som kan vållas mark- agaren.
Likaså skall mark till anläggning, omläggning eller utvidgning av privat säterväg avstås, när det vid syn utrönes, att vägen för ett eller flera gårdsbruk bildar nödvändig framkomst till sätern, och att nyttan för den eller dem, som bruka vägen, överväger den skada eller olägenhet, som kan vållas markägaren. Försåvitt vägbehovet helt eller delvis kan tillfredsställas med rätt att nyttja en redan existerande privat väg, kan dylik rätt förvärvas under samma betingelse som ovan nämnts.
Konungen kan genom resolution meddela tillstånd till anläggning av privat väg över annans egendom från hotell, bryggeri, upplag, industriell anläggning, stenbrott eller skog till allmän väg, järnvägsstation, timmerupplagsplats, flottled eller farled, samt från skog till industriell anläggning för förädling av trävirke eller upplagstomt, när det utrönes, att vägen är av betydligt intresse för driften, och att fördelarna av densamma äro av övervägande betydelse i förhållande till den därvid uppkommande skadan eller olägenheten. På samma sätt kan också meddelas tillstånd att i nämnda syfte förvärva rätt att nyttja en existerande privat väg.
När vid syn eller resolution, som ovan sagts, är avgjort, att mark skall avstås, skall det vid syn bestämmas hur mycket som skall avstås till vägbana, brofäste, skoningar och diken, vilket allt skall noggrant beskrivas vid synen. Likaså kan vid synen bestämmas, var och i vilken omfattning vägbyggnadsmaterial till anläggningen må tagas. Om markägaren kräver ersättning i jord, prövas vid synen, huruvida detta bekvämt kan ske, och i så fall var och hur mycket jord som skall ges i vederlag. Ersättning fastställes för uppförande och underhåll av stängsel på båda sidor av vägen eller av grindar över densamma, därest vid synen befinnes, att anbringande av sådant är nödvändigt.
Ersättning för rätt att nyttja en existerande privat väg bestämmes vid syn. Sådan ersättning bestämmes till dels ett engångsbelopp, dels ett årligt belopp för ökad underhållskostnad, vilket sistnämnda belopp skall betalas för kalenderår i förskott vid äventyr att vägen eljest ej får begagnas av den betalningsskyldige. Sedan minst 5 år förflutit efter synen, kan från endera sidan begäras ny syn till 'bestämmande av den årliga ersättningen.
Vid syn kan avgöras, i vad mån material till underhåll av privat väg samt nödig väg till materialets framskaffande må fordras avstått. Det är blott skog och icke odlad (»udyrket») mark, som kan avstås för dessa ändamål, och förut- sättningen är, att underhållet icke utan oproportionerligt stora olägenheter eller utgifter kan ordnas på annat sätt.
I alla fall då tvångsupplåtelse sker för privat väg inom område, som är under- kastat särskilda regleringsbestämmelser med avseende på byggnadsväsendet, skall väganläggning följa regleringsplanen, såvida icke dispens medges. Finnes ej sådan plan, skall yttrande angående vägens anläggning inhämtas av de myndigheter, som hava att besluta om dylika planer. Uppnås ej enighet mellan dessa myndig- heter och den som önskar vägen, avgöres frågan av vederbörande regeringsde— partement (»departementet for de offentlige arbeider»).
När privat väg användes för flera egendomar som gemensam utfartsväg till allmän väg, järnvägsstation eller farled, skola alla ägarna, då någon av dem begär det, vara pliktiga att efter det förhållande, i vilket de beräknas använda
vägen för sina egendomar, hålla denna såväl vinter som sommar i försvarligt skick och försedd med nödiga broar, där sådana förut hava funnits, allt såvida icke annat följer av avtalsvis eller på annat lagligt sätt förvärvade rättigheter. Detsamma gäller större förbättringsarbeten. Regeln gäller också beträffande som- marunderhåll av sätervägar och hemkörslovägar.
Om vederbörande icke kunna enas om underhållsskyldigheten, avgöres frågan vid syn, och ny prövning kan ske efter 5 år.
Tillsynen å underhållet av väg skall av intressenterna uppdragas åt en av dem för 3 år i sänder vald person. Vägmyndigheten kan låta bota brister, och tillsy- ningsmannen kan med fylkesmannens godkännande låta utmäta kostnaderna härför.
Om majoriteten av intressenterna så begär och tillstyrkande av »herredsstyret» föreligger, kunna'de privata vägarna efter »fylkesveistyrets» bestämmande läggas under vanlig offentlig tillsyn, på villkor att intressenterna betala kostnaderna, vilka mellan dem delas efter samma grund som väghållningen. Därefter gälla för vägens bruk samma bestämmelser som om allmänna vägar.
Rätt att nyttja annans privata väg kan även förvärvas, när vägen är över 3 km lång, och det vid syn utredes, att nyttan för den eller dem, som hava intresse av vägen, är av övervägande betydelse i förhållande till den skada eller olägenhet, som därvid kan vållas ägaren. Ersättning för begagnandet bestämmes vid synen och gäller därvid vad ovan sagts om ersättning vid marks avstående till privat vag.
Privata vägar, broar och bryggor (kajer), som stå öppna för samfärdsel, kunna ur säkerhetssynpunkt undersökas av fylkesmannen. Befinnas säkerhetsåtgärder nödiga, skall förslag därtill avges till vederbörande polismyndighet, som kan avstänga och förbjuda fortsatt bruk av vägen, bron eller bryggan.
Rätt till körning på vinterföre över annans ägor, där sådan rätt icke genom överenskommelse, sedvänja eller hävd finnes, kan förvärvas, när det vid syn utrönes, att nyttan är övervägande i förhållande till skadan och olägenheten för markens ägare eller brukare.
Vid synen skall bestämmas, var körningen får ske, samt huruvida skada eller olägenhet kan anses uppstå samt i så fall vilken ersättning, som skall gäldas. Ersättning betalas med visst belopp årligen i förskott, så länge Vintervägen brukas. Frågan om ersättning kan emellertid uppskjutas, i vilket fall säkerhet skall ställas. Ny syn kan begäras efter 5 år. Ersättning tillfaller in dubio brukaren av marken, där intrånget sker.
Konungen kan under vissa villkor upplåta rätt till väg över annans mark för drivande av kreatur till och från "fjeld- eller heiebeiter". Sådan väg får begagnas av envar, som erlägger därför fastställd avgift.
De syner, som här omtalats, hållas på platsen av länsman och 2 synemän. Miss- nöjd part kan begära översyn, som förrättas av herredsdommeren med 4 synemän.
Finland. A. Av vägdelägama underhållna byvägar. Enligt den gällande finska väglagstiftningen av den 3 maj 1927 räknas byväg till de allmänna vägarna, av vilka i övrigt finnas 2 slag: landsvägar och kommunalvägar. Med byväg förstås sommar- och vinterväg, som förmedlar samfärdseln mellan byar eller från by leder till landsväg eller kommunalväg eller eljest är påkallad allenast av ortsförhål- landena.
Skyldiga att bygga och underhålla byväg äro alla, som regelbundet begagna vägen såsom körväg eller därav eljest draga nytta. Delaktigheten i vägbyggnads- tungan bestämmes efter vägenheter. Sådana påföras i förhållande till den nytta
envar vägdelägare har av vägen. Vid uppskattningen av denna nytta skall avseende fästas vid vägens begagnande och storleken av det område, som vägen närmast betjänar. Där vägdelägarna ej annorlunda besluta, skall vägbyggnader och istånd- sättandet utföras på entreprenad, och kostnaderna liksom löseskillingen för erfor- deliga jordområden påföras vägdelägarna efter vägenheter. Underhållet skall, om delägarna ej besluta, att vägen skall underhållas på entreprenad eller på annat sätt, ombesörjas in natura av därtill förpliktade ägare eller innehavare av jord enligt fördelning, som verkställes på grundval av vägenheterna. Övriga vägdel- ägare taga del i underhållet enligt en efter deras vägenheter fastställd årsavgift, som erlägges till en gemensam vägkassa. Broar, färjor och andra anordningar, som draga avsevärd kostnad, skola underhållas efter vad vägdelägarna finna förmånligast. Vägdelägarna skola tillsätta en vägstyrelse, som bl. a. har att varje vår och höst genom 2 av sina medlemmar jämte länsmannen eller av denne för- ordnad poliskonstapel förrätta vägsyn och efterbesiktning. Brister botas genom länsmannens försorg, därest entreprenören icke inom förelagd tid själv avhjälpt bristen. Kostnaden uttages av den försumlige. Vidare skall vägstyrelsen fördela och av vägdelägarna uppbära de för vägens byggande och underhåll erforderliga avgifterna samt årligen avgiva redovisning, som förelägges vägdelägarnas stämma för granskning och godkännande. Sker vägunderhållet in natura, skall styrelsen årligen uppgöra förslag om storleken av den för vägenhet till vägkassan utgående avgiften på grund av det belopp, till vilket underhållet in natura beräknas i medel- tal per vägenhet uppgå. Har underhållet utlämnats på entreprenad, beräknas avgiftens storlek efter verkliga utgifterna. Vägstyrelse kan vara gemensam för flera byvägar.
Vägenheter påföras i samband med vägbyggnadsbeslutet och bliva gällande under 10 år, därest icke vägdelägarna, sedan minst 5 år förflutit, besluta, att vägenheter skola fastställas ånyo, i vilket fall vägstyrelsen skall upprätta förslag, som förelägges vägdelägarnas stämma. Uppstå invid eller i närheten av byväg nya fastigheter, legoområden eller affärsföretag, vilka begagna vägen regelbundet såsom körväg eller därav eljest draga nytta, skall vägenheternas fördelning i mot— svarande mån regleras i den ordning, som ovan beträffande vägenheternas för— nyade fastställande är nämnd. Anser sig någon, som förpliktas att deltaga i anlägg- ning av byväg, på grund av förändrade förhållanden eller av andra skäl berättigad att bliva befriad från vägbyggnadstungan eller att undfå lättnad däri, har han att därom inge ansökning till vägstyrelsen, som hör vägdelägarna samt, därest dessa motsätta sig ansökningen, underställer ärendet landshövdingens avgörande. Denne äger, där han så finner nödigt, infordra utlåtande av häradsrätten och anvisa sökanden att låta dit instämma vägdelägarna för att höras över ansökningen.
Över vägenheter och årsavgifter för vägenhet uppgöres en förteckning, som under 14 dagar hålles tillgänglig på ställe, varom kungörelse utfärdats på sätt vägdelägarna bestämt. Förteckningen granskas och fastställes vid delägarnas stämma, där envar äger framställa anmärkning mot förteckningen. Stämman må omedelbart fatta beslut om anmärkningarna. Rösträtt tillkommer envar väg- delägare efter honom påförda vägenheter, dock så att ingen får rösta med mer än en femtedel av antalet vid stämman företrädda vägenheter. För samfälld egendom röstar endast en person. Fullmaktsröstning är tillåten, men ingen får på grund av fullmakt föra talan för flera än två röstberättigade.
Över beslut, som vägdelägare fattat å stämma, må besvär anföras hos lands- hövdingen inom 30 dagar från sammanträdet.
I avseende å förmånsrätt för och utmätning av ogulden avgift till vägkassa gäller vad om utskylder är stadgat.
Statsbidrag till hållande av byväg kan utgå. Den, som önskar att byväg skall byggas, skall göra ansökan härom hos lands— hövdingen och vid ansökningen foga förteckning över de jordägare och jordinne-
havare samt affärsidkare och övriga personer, vilka anses hava behov av vägen eller därav draga nytta, ävensom uppgift å de jordägare, över vilkas ägor vägen är avsedd att byggas, och å platser, där vägbyggnadsämnen kunna erhållas, samt såvitt möjligt jordägarnas och jordinnehavarnas förbindelse att avstå nödigt väg- område och tilläventyrs förefintliga platser för erhållande av vägbyggnadsämnen. Anses staten för sina marker ha behov av vägen eller därav draga nytta, bör även detta uppgivas. Landshövdingen hör över ansökningen dem, som uppgivits böra deltaga i vägbyggnadsarbetet, och å vilkas mark vägen kommer att byggas eller platser för vägbyggnadsämnen förläggas. Företes för landshövdingen av jordägarna avgiven skriftlig förbindelse att avstå nödigt vägområde och platser av nyssnämnt slag ävensom byggnadsplan och karta över vägen samt av dem, som anses skyldiga att bygga vägen, undertecknad överenskommelse om sättet för vägens byggande och underhåll, må landshövdingen godkänna överenskommelsen och fastställa byggnadsplanen samt förordna att vägen på sådant sätt skall byggas och såsom byväg underhållas. Har sådan överenskommelse ej skett, och anser icke landshöv- dingen, att ansökningen bör avslås, förordnar landshövdingen, om sökanden ställt säkerhet för förrättningskostnaderna, lantmäteriingenjör att på sökandens bekost- nad uppgöra plan för vägens utförande, utpåla vägen och behövliga områden för tagande av vägbyggnadsämnen samt upprätta karta och beskrivning över dessa områden. Lantmäteriingenjören skall jämväl, efter inhämtande av deras åsikt, vilka anses såsom vägbyggnadsskyldiga, i utlåtande ange, vilka som äro i behov av vägen, och i vad mån de därav draga nytta, samt föreslå antalet vägenheter som skall åsättas vägdelägarna. Efter avslutad förrättning skall lantmäteriingen- jören genom kungörelse, som anslås på sätt om kommunala tillkännagivanden på orten är föreskrivet, underrätta vederbörande, att förrättningshandlingarna äro tillgängliga hos länsmannen i orten, samt att den, som är missnöjd med förrätt- ningen, äger överklaga densamma hos landshövdingen inom 80 dagar efter kun- görelsens publicerande. Efter besvärstidens utgång insänder lantmäteriingen- jören handlingarna till landshövdingen. Ha besvär anförts, hör landshövdingen övriga vägdelägare och infordrar, om han så anser nödigt, utlåtande över besvären från häradsrätten, inför vilken sökanden må anvisas att instämma klaganden och övriga vägdelägare för att med anledning av besvären höras. Landshövdingen avgör ansökningen och fastställer vägens sträckning och bredd, platser för tagande av vägbyggnadsämnen, bestämmer delaktigheten i vägbyggnadstungan för vägdel- ägarna efter vägenheter och tiden, inom vilken vägen bör färdigbyggas, samt för- ordnar sökanden eller annan vägdelägare att kalla dessa till första stämma. Ha besvär över förrättningen icke anförts, må landshövdingen ej avvika från lantmä- teriingenjörens förslag, där ej synnerliga skäl föreligga.
Påbjudes byväg till utförande, må vägdelägarna åläggas att efter vägenheter ersätta alla sökandens skäliga utgifter. Utföres arbetet in natura, må vägstyrelsen, där delägarna ej enas om skifte av vägen, på dessas bekostnad kalla lantmäteri- ingenjör att verkställa skiftet. Beträffande en dylik förrättnings kungörande och överklagande gäller vad ovan om byvägsförrättning sagts.
Åstundas en byvägs förenande med byväg, må sådant icke förvägras. Kan över- enskommelse ej träffas mellan delägarna i nya och gamla vägen, bör lantmäteri- ingenjören vid förrättningen angående nya vägen föreslå med huru stor andel den nya vägens delägare skola deltaga i underhållet av gamla vägen eller dennas del- ägare i byggandet och underhållet av nya vägen, och ankommer det på lands- hövdingen att i samband med frågan om nya vägen avgöra, huru vägbyggnads- tungan bör fördelas mellan delägarna i vardera vägen.
Någon tvångsrätt till tagande av väghållningsämnen å annans mark finnes ej, utan vid behov får för ändamålet erforderligt område arrenderas eller inlösas. Varest grindar må hållas å byväg bestämmes av länsmannen efter vägstyrelsens hörande.
Reglerna om byvägar kunna tillämpas även å vägar inom städers och köpingars utomplansområden, dock att länsman motsvaras av magistrat respektive köpings- styrelse eller av dem utsedda personer.
Angående byggande och underhåll av vägar, som finnas å samhälles med sam- manträngd befolkning genom plankarta eller byggnadsplan ordnade område, må, såvitt de icke utgöras av landsvägar, i sådant samhälles byggnadsordning stadgas avvikelse från bestämmelserna i väglagen.
B. Ägovägar. Lagen den 3 maj 1927 om ägovägar förstår med sådana vägar enskilda vägar på landet, som för en eller flera fastigheter äro av varaktig nytta såsom farväg till gården eller för annat ändamål, som hänför sig till fastighetens behöriga utnyttjande.
Då i samband med lantmäteriförrättning från gemensam mark avskilts väg- område att av två eller flera fastigheter användas såsom ägoväg, skola fastig— heterna gemensamt underhålla vägen i mån av dess nytta eller behövlighet för envar av dem. Vid lantmäteriförrättning skall förrättningslantmätaren i proto- kollet anteckna, för vilka skiftesdelägare vägen är avsedd, samt bestämma, i vilken mån envar av dem i anseende till mark, som tillskiftats hans fastighet, skall deltaga i vägens byggande och framtida underhåll. Besvär över de av lantr mätaren fastställda jämförelsetalen må avgöras på sätt som om besvär över skiftesförrättningar är stadgat.
Är för fastighets ändamålsenliga nyttjande av vikt, att ägoväg för sagda fastig- het bygges över annan fastighets område, och kan det ej lända den senare fastig— heten till märkligt men, skall den för vägen erforderliga marken från denna upp- låtas. Om väg, som är anlagd över en fastighets område, prövas vara av vikt för ändamålsenligt nyttjande av annan fastighet, må även denna fastighet tillåtas att använda vägen, där ej sådant länder någon, som förut äger begagna vägen, till märkligt men. Är väg, som någon vill bygga för sin fastighets behov, tillika av vikt för ändamålsenligt nyttjande av annan fastighet, må denna fastighet, därest dess ägare icke uttryckligen å fastighetens vägnar avstår från vägens använ- dande, skyldig att deltaga i dess byggande. Såsom byggande av väg anses jämväl omläggning eller väsentlig förbättring av väg.
För upplåtelse av mark till väg så ock för annat intrång, som orsakas av vägs byggande eller begagnande, skall ersättning gäldas eller, därest ersättningstagaren själv är väghållningsskyldig, tillgodoräknas honom vid väghållningsskyldighetens fördelning. För vägbyggnadsskyldighetens fullgörande svarar för fastighet, som utgöres av frälse- eller skattejord, ägaren och för annan fastighet dess innehavare. Fastighets vägunderhåll åligger den, som brukar fastigheten; dock är nyssnämnd ägare eller innehavare, ändå att han icke brukar fastigheten, ansvarig för under- hållet, där brukaren försummar sin underhållsskyldighet,
Beträffande sättet för väghållningens utförande skall väglottssystemet till- lämpas, dock att om byggande eller underhåll av bro kräver avsevärd kostnad, besväret må i denna del kunna fördelas till gemensamt utgörande av två eller flera väghållningsskyldiga efter vad skäligt prövas.
Kan ej överenskommelse träffas om rätt för fastighet att bygga eller begagna väg över annan fastighets område eller om fastighets skyldighet att deltaga i vägs byggande och underhåll, skall saken företagas till prövning vid förrättning på stället. Sådan förrättning verkställes av vägnämnden i den kommun, där vägen eller största delen därav skall byggas eller är belägen. Vägnämnd består av 3 ledamöter, valda av kommunalfullmäktige, och har vissa uppgifter med avseende å allmän väghållning (övervaka landsvägsunderhåll, uppgöra utgiftsstat beträf- fande kommunalväg m. m.). Rätt att påkalla förrättning samt att därvid föra talan tillkommer för fastighet, som saken angår, den ägare eller innehavare, vilken vägbyggnadsskyldigheten enligt lagen åligger, samt då fråga är om underhåll av väg, brukare, åt vilken vägbyggnadsskyldig ägare eller innehavare upplåtit nytt-
janderätten till fastigheten. Skall väg byggas över område, vartill nyttjanderätten av den vägbyggnadsskyldige upplåtits åt annan, skall jämväl denne höras vid för- rättning angående vägens byggande.
Är sakägare missnöjd med förrättning, skall han inom 90 dagar från dess av- slutande instämma samtliga övriga sakägare till häradsrätten. I häradsrättens utslag må ändring icke sökas.
Åtskilliga av de i den svenska lagen om enskilda vägar upptagna stadgandena återfinnas i förevarande finska lag om ägovägar med endast smärre avvikelser. Så ' är förhållandet med den svenska lagens regler i 27 och 28 åå, 30 å andra stycket, 31 å och 43 % ävensom beträffande reglerna i 39 och 40 55, dock att utmätning för kostnaden för botande av vid syn konstaterad brist i väglottsunderhåll ej får ske förrän bristen redan botats av annan väglottshavare.
Hans Hansson.
Antalet förrättningar som avsett
m skyldighet & g 4 g tt !. '_' "i " & deltaga i _! &? E' oå; %% Antalet egendomar av annat m = 535 ";-"3: E 25. få 5 ,. slag än vanlig fastighet, & : : 5: E' & E: =" 5. :; vilka vid förrättningarnamedtagi ; .2' i: |"? i: 5 ?; å : 05 som väghållningsskyldiga få 0? e.. "" "* e- 59; g L 5 n är qE % 05 så %&”) å" gå; 5: så" ;: än 5? a gå g. 0: 4 4 0; g, = g" 4 ”! 0:61 4 :s 3 =: åå: & O 4 =: % 3 3 Gå "i Då, ,: E- E :: EP:n »: R* : " = a a s- , == ;. s = a ». ! W m GQ 9 E.". uq' : ::_ e-aa "d m å "å '; ”. S'; nu :* = E 0; å ä- : :: ao ,. S' 95:53" &_ E' De 4 11 m m :=. = = g = 2 gå o 3; m ot:! » vr ==- 5 s = » ; a =. _! u &? o o _: G= & i? & 5 Då = g.. ? ”' 3 & & Ef == 2 5 m 03 E (I; " nä W K” If; : SL km 5; 5- Stockholms ........ 194 72 49 131 12 3 —- 11 465 1 —— 2 6 2 Uppsala ............ 79 33 31 64 22 8 1 14 118 — — —— 2 _— Södermanlands 56 14 9 51 3 5 — 10 56 — —— — — — Östergötlands ...... 116 19 28 99 1 10 1 17 127 —— —- — 3 — Jönköpings ........ 181 31 74 157 35 12 2 14 89 — — — 5 —— Kronobergs ........ 105 20 19 101 83 6 1 24 108 —— —- 1 -— — Kalmar ............ 143 17 8 129 11 — — 13 109 — — —— — — Gotlands .......... 52 5 18 46 7 8 — 9 111 —— — — 1 1 Blekinge .......... 85 16 20 78 1 9 1 12 219 —— —— — _ _— Kristianstads ...... 180 54 32 144 2 16 2 10 69 — 1 — 2 —- Malmöhus .......... 193 30 45 174 4 20 —— 16 131 — — — —— —— Hallands .......... 142 52 39 103 25 18 1 23 131 — 1 — — — Göteborgs och Bohus 144 71 18 100 23 19 — 6 107 — — — 1 — Älvsborgs .......... 231 111 145 193 51 14 — 11 76 -— — 1 — — Skaraborgs ........ 178 96 33 137 5 7 1 10 93 —- — —— 2 — Värmlands .......... 161 57 39 132 25 12 1 13 243 — — — 6 Örebro ............ 106 31 43 80 2 7 — 12 157 1 2 —— 1 — Västmanlands ...... 46 22 28 36 1 5 4 11 33 — —— — 1 -— Kopparbergs ........ 53 22 37 42 19 1 — 8 268 —— — —- 1 -— Gävleborgs ........ 29 18 19 24 16 1 1 26 128 — — 2 -— — Västernorrlands . . . . 210 190 195 202 107 1 —— 15 113 — — — — — Jämtlands .......... 17 15 11 8 8 1 1 14 196 —— — -— -— — Västerbottens ...... 36 33 24 26 3 2 — 6 99 — — — 2 -—1 Norrbottens ........ 215 202 203 162 47 — —— 23 189 -—- — — — Samtliga 2 952 1 231 1 167 2 419 513 185 17 26 465 2 4 6 33
dovlsade förrättningar enligt lagen om enskilda vägar. Bilaga 2. Antalet förrättningar Antaletfall,ivilka där förrättnings- __ _ utlåtandet förrattmngsutlåtandet i huvudsak ärendet efter klander ., _. . . där väghållnings- återförvisats genom den slutliga domen dar sarskild' delnlngsgrund arbetet skolat till i målet tillampats utföras efter förrättnings- 413 0,9, mannen av : = s s är — s 5. ” "' " ändrats av fastställts av .:- 3 €: Gcz 4 :: == & g :; s 5 > m a *” ? ”"' _. == 55915'==_W_5j=45 ”st 555 så: 2 gåäå rågå 555 '” än. rn namnge ;t. gg *; 91.4 ggn» m : am, a : gas a : goo 53—33 "22"m'—e—95 '" =S; »an: = muita » nail 9:05 53 så; :5- :?:» me?-fo E. 51,— ä nu: 50522 se: ;; gp : : gp »: ;: gp cu H. >.; Q.. '! & '— g 0 S' (> E W = g g = = = = = 0 D.: 91 0 a. _ »- a— (> P1 % 2 % *?" 5 = 5 30 —— 25 — 3 1 —— 53 95 3 65 116 3 2 2 2 2 —— 3 — 3 13 — _ »— —— _ — 3 24 36 54 24 — — —— — —— — —— — — 1 4 1 — — — _ 4 51 — 20 36 1 —— — 3 — — —- -— _ 2 _ 1 2 — — _ 15 70 20 62 54" — — — _ _ —— — — — 15 — 6 — 2 -— — 29 122 33 38 130 1 1 1 -— — — —— 1 1 — — — — —— —— — 16 71 — 12 94 — — — -— — —— — — — 6 -— — — -— _ »- 3 129 — 28 115 — — —— —— — — —— —— — — — —— — — —— — 2 28 23 9 44 — — -— — —— —- — — — 3 1 2 4 1 1 1 17 72 — 31 54 4 — — — — — -— — — 4 1 7 33 — — — 11 140 3 29 150 3 — —— 2 —— — 2 4 — 10 1 1 148 — -— —— 41 141 _ 11 170 6 3 — —- —— — — — '— 7 — — 6 1 — —— 12 95 — 39 103 1 — —- —— 2 1 — 2 — 1 3 1 — 1 1 11 89 3 61 83 —— 1 1 1 2 —— —— 1 1 — 1 5 ,- — 5 — 12 184 —— 79 158 1 1 — -— — — —- 3 — 12 82 5 —— —— —— — 13 124 — 68 108 1 1 1 1 —— 1 2 3 —— 1 —- 1 — — _ — 22 126 -— 20 140 1 — -— — —— —— — 1 — 1 32 —- 3 1 —- —— 10 50 19 28 69 2 1 -— 1 — — — —— -—- 13 5 4 3 — — — 3 34 — 31 15 — —— -— — — — —— —— —- 3 — l — _ — —— 34 12 — 29 24 1 1 — —— —- —- — — — — 2 — 2 — —— —— 8 6 11 8 20 1 2 — -— —— — — — — * —— 2 f —— — — 23 49 115 62 134 — — 2 2 1 -— 1 1 — 1 — 2 — — — 1 6 2 9 8 — 1 —— — — — — —— —- — -— — —— — 1 1 24 1 2 6 30 —- 1 — —— 1 —- 1. 2 — l— — —- — — _ — 157 31 20 56 159 1 _ _ — — — — — — 23 130 66 2% 8 9 4 529 1746 290 855 2038 27 15 7 12 8 2 9 18 5
226 Bilaga 3.
Förslag till normalstadgar för vägsamfällighet.
Stadgar för ............... vägsamfällighet i ..................... socken av ..................... län. Av länsstyrelsen i ........................... län fastställda den ........................... I. Vägsamfällighetens uppgift. & 1.
.................. vägsamfällighet har till uppgift att handhava den gemensamma väghållningen och därmed förenade angelägenheter beträffande de enskilda vägar inom .................................... , vilka jämlikt en den ............ avslutad och därefter laga kraftvunnen förrättning enligt lagen den .................. om enskilda vägar skola av de väghållningsskyldiga byggas och underhållas gemensamt.
II. Medlemskap. % 2.
Medlem av vägsamfälligheten är varje ägare till egendom, som ålagts skyldig- het att deltaga i byggandet och underhållet av vägarna; dock att, där jämlikt 5 % lagen om enskilda vägar innehavaren av egendomen har att svara för fullgörande av fastighetens väghållningsskyldighet, innehavaren i ägarens ställe är medlem av samfälligheten.
III. Vägsamfällighetens styrelse. & 3.
Ombesörjandet av den gemensamma väghållningen och förvaltningen i övrigt av vägsamfällighetens angelägenheter omhänderhavas av en styrelse, bestående av tre ledamöter, vilka jämte tre suppleanter väljas å ordinarie sammanträde för en tid av två år. Första gången styrelseval enligt dessa stadgar äger rum skola dock en styrelseledamot och en suppleant, efter därom mellan de valda verkställd lottning, anses valda för allenast ett år.
Valbar är endast ägare och innehavare av'egendom, som ingår i samfälligheten. Avgående styrelseledamot eller suppleant kan återväljas.
& 4.
Mom. 1. Styrelsen utser inom sig ordförande och konstituerar sig själv. Mom. 2. För att styrelsen skall vara beslutför erfordras, att dess tre ordinarie ledamöter behörigen kallats till sammanträdet samt att envar av ledamöterna eller suppleant för honom är närvarande. För beslut erfordras, att minst två äro om detsamma ense. Kallelse till styrelsesammanträde, vilken skall innehålla uppgift om förekommande ärenden, skall av ordföranden tillställas ledamöterna minst tre dagar före sammanträdet. Ledamot, som är förhindrad att närvara, har att oför- dröjligen befordra kallelsen vidare till suppleant.
Mom. 3. Vid styrelsens sammanträden skall föras protokoll. För styrelsens beslut om åtgärder svare de, som i beslutet deltagit, en för alla och alla för en. Ledamot eller suppleant, som närvarit vid sammanträde, anses hava. deltagit i där fattat beslut, såframt han icke vid sammanträdet till protokollet anmält reserva- tion mot beslutet.
Mom. 4. Styrelsen har att föra noggrann matrikel över medlemmarna samt att till det årligen återkommande ordinarie sammanträdet med samfälligheten avgiva styrelseberättelse för det gångna verksamhetsåret, uppgöra förslag till vägarbeten
att utföras under följande år ävensom förslag till utgifts- och inkomststat och till debiteringslängd, utvisande det belopp, som skall uttaxeras, och vad därav belöper på. varje medlem enligt det för honom vid vägförrättningen bestämda andelstalet.1 Bidragen uppbäras av styrelsen och skola, där ordinarie sammanträde icke annor- lunda bestämmer, erläggas före augusti månads utgång å tid och plats, som styrel- sen anvisar. Därefter skall styrelsen upprätta restlängd och omedelbart föranstalta om indrivning av resterande bidrag jämte indrivningskostnad.
Mom. 5. Styrelsen skall i god tid förbereda de ärenden, som skola förekomma vid sammanträde med samfälligheten. Styrelseberättelsen och övriga handlingar i förekommande ärenden skola minst åtta dagar före sammanträdet hållas till- gängliga å plats, som angives i kallelse till sammanträdet.
Mom. 6. Styrelsen må ej upptaga lån annorledes än i överensstämmelse med beslut, som rörande lånet och lånevillkoren meddelats å sammanträde med sam- fälligheten, eller på andra villkor än att lånet, därest detsamma ej skall infrias inom ett år, skall återgäldas genom årlig amortering efter viss plan. Ej heller må styrelsen ikläda vägsamfälligheten gäld, för vars betalning sådan egendom, som i 60 & tredje stycket lagen om enskilda vägar omförmäles, jämte annan har att svara, därest ej i nämnda lagrum angivna villkor äro uppfyllda.
Mom. 7. Styrelsen skall tillse, att under dess förvaltning stående egendom är till betryggande belopp försäkrad. Kontanta tillgångar skola, i den mån de icke omedelbart skola tagas i anspråk för utbetalningar, insättas å bank, som blivit godkänd å ordinarie sammanträde med samfälligheten.
Mom. 8. Det åligger styrelsen att över sin förvaltning föra noggranna räken— skaper, som skola avslutas per den 1 maj årligen. Räkenskaperna skola hållas till revisorernas förfogande senast den 1 juni samma år.
IV. Sammanträden. % 5.
Mom. 1. De väghållningsskyldigas rätt att besluta i vägsamfällighetens ange- lägenheter utövas å sammanträde med samfälligheten. Ordinarie sammanträde skall årligen hållas under juli månad å dag och lokal inom ........................ , som styrelsen bestämmer. Å ordinarie sammanträde utse de väghållningsskyldiga inom sig ordförande för tiden intill nästa ordinarie sammanträde. Extra sammanträde skall utlysas, då styrelsen eller revisorerna därtill finna anledning, ävensom då en femtedel av samfällighetens röstberättigade medlemmar i framställning till styrelsen sådant påkalla.
Mom. 2. Vid sammanträde äger envar medlem i samfälligheten rösträtt efter det andelstal, som är bestämmande för egendomens delaktighet i väghållningsskyldig- heten. Medlem, som icke gäldat förfallet bidrag, är förlustig sin rösträtt, intill dess betalningen fullgöres. Ej må någon utöva rösträtt för mer en tiondel av med- lemmarnas sammanlagda, å sammanträdet företrädda andelstal. Ej heller må någon själv eller genom ombud eller såsom ombud för annan deltaga i behandlingen av fråga rörande avtal mellan honom och samfälligheten eller angående avtal mellan denna och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot samfällighetens. Vad sålunda stadgats äge motsvarande tillämpning beträffande rättegång eller annan talan mot honom eller tredje man.2
Mom. 3. För beslut vid sammanträde erfordras enkel pluralitet i röstetal, beräknat på ovan angivet sätt.3 Vid lika röstetal avgöres val genom lottning; i
* Därest det i 61 å andra stycket i den föreslagna lagen om enskilda vägar omnämnda fall föreligger, kan lämpligen erinran om vad där stadgas intagas här.
* Därest det i 56 % andra stycket i den föreslagna lagen om enskilda vägar omnämnda fall föreligger, kan lämpligen vad där stadgats intagas här.
5 I vissa fall, särskilt om majoriteten lätteligen kan utgöras av en eller ett fåtal egen- domar, kan här lämpligen intagas en bestämmelse av följande innebörd: För beslut an- gående upptagande av lån erfordras två tredjedelar av de i omröstningen deltagandes röster.
andra frågor gäller den mening, som biträdes av de flesta röstande eller, om jämväl antalet röstande är lika, av ordföranden vid sammanträdet.
Mom. 4. Alla val ske med slutna sedlar. Vid röstsedelns avgivande antecknar ordföranden å. densamma det röstetal, för vilket den gäller.
Sammanträdet kan dock genom enhälligt beslut bestämma annan ordning för val. % 6.
(Här torde angivas det sätt, på. vilket kallelse till sammanträde med vägsam- fälligheten skall ske och andra meddelanden bringas till de väghållningsskyldigas kännedom, ävensom den tid före sammanträde, då. föreskrivna kallelseåtgärder senast skola vara vidtagna. På. grund av de synnerligen växlande förhållandena har något exempel på bestämmelser i ämnet emellertid icke här upptagits.)
& 7. Vid ordinarie sammanträde skola följande ärenden förekomma: Val av ordförande för det kommande året. Styrelseberättelsen för det gångna året. Revisionsberättelsen jämte frågan om ansvarsfrihet för styrelsen. Behandling av inkomna ärenden och motioner. Granskning av styrelsens förslag till vägarbeten att utföras eller påbörjas under arbetsåret. Granskning av styrelsens förslag till utgifts- och inkomststat och till debite- ringslängd. Beslut om arvode till nästkommande års styrelse och revisorer. Val av styrelseledamöter och suppleanter. Val av revisor och suppleant. 10. Val av justeringsmän. 11. Bestämmande av sättet för kungörande av verkställd protokollsjustering. 12. Vad styrelsen eljest vill hänskjuta till sammanträdet.
% 8.
Motioner skola, för att kunna upptagas till behandling vid ordinarie samman- träde, vara styrelsen tillhanda före den 20 juni. På. yrkande av medlemmar med ett sammanlagt röstetal, som överstiger hälften av samfällighetens hela röstetal, må. dock jämväl senare väckt fråga upptagas till behandling vid sammanträdet.
% 9.
Genom styrelsens försorg skall vid sammanträde föras protokoll. Justering av protokollet verkställes senast en vecka efter sammanträdet å tid, som ordföranden bestämmer och vid sammanträdet tillkännagiver, av ordföranden och två. därtill för varje gång å. sammanträdet utsedda närvarande ombud. Juste- ring må. ock genast verkställas å sammanträdet. Protokollet underskrives, med anteckning om justeringen, av ordföranden och de utsedda justeringsmännen, var— efter kungörande därom sker på sätt, som vid ordinarie sammanträde bestämts.
V. Revision.
91255”???
5”
9990.”
g 10.
Mom. 1. För granskning av styrelsens åtgärder och räkenskaperna skola å. ordinarie sammanträde utses revisorer jämte suppleanter för dessa. Första gången val äger rum, väljas två revisorer med två. suppleanter, av vilka en revisor och en suppleant efter därom verkställd lottning anses valda för ett är, de övriga för två år; därefter väljas årligen en revisor och en suppleant för två. år.
Avgående revisor eller suppleant kan omväljas. Mom. 2. Revisionen skall vara verkställd före den 1 juli
Mom. 3. Revisionsberättelsen skall under minst sju dagar före det ordinarie sammanträdet hos ordföranden hållas tillgänglig för medlemmarna. I kallelse till det ordinarie sammanträdet skall angivas den plats, där revisionsberättelsen hälles tillgänglig.
VI. Ändring av stadgarna.
% 11. Ändring av dessa stadgar skall för att bliva gällande antagas av två. på var- andra följande sammanträden, varav minst ett ordinarie, samt därefter fastställas av Länsstyrelsen i .................. län.
