Inledning.

Försök till brott är enligt alla länders straffrätt belagt med straff, ofta i synnerligen vidsträckt omfattning. I stort sett kan den allmänna straff— rättsutvecklingen sägas innebära en vidgad bestraffning av brottsliga före- havanden, som stannat vid försök. Vid flertalet reformarbeten på senare tid har ingen större meningsskiljaktighet kommit till uttryck om lämpligheten av sådan bestraffning, eller om de principiella grundvalarna därför. Rörande de sistnämnda framträda väl, i synnerhet i teoretiska framställningar, splittrade åsikter, men dessa hänföra sig väsentligen icke till särskilda prin- cipfrågor beträffande försök, utan de härflyta ur meningsskiftningar om de allmänna spörsmålen om straffets grund eller syfte, spörsmål, om vilka som bekant någon enighet icke vunnits, vare sig i vårt land eller annorstädes.

Emellertid hava på sina håll, och icke minst vid några tillfällen i vårt land, framkommit uttalanden av innebörd, att försök icke borde straffas, eller åtminstone i mycket liten utsträckning. Dylika betänkligheter fram- träda någon gång med anspråk på att giva uttryck åt en nationell egenart av värdefull beskaffenhet.

Härvid må till en början erinras, att frågan — i en helt allmän formu— lering — knappast har någon betydelse av principiell natur. Ty alla lagar straffa försök i vissa fall, även den svenska, och från intet håll har veterligen yrkats, att t. ex. något större antal av den svenska strafflagens försöks- bestämmelser skulle upphävas. Inom sådana lagstiftningsområden, där på senare tid förekommit ett av systematiska och principiella hänsyn obundet nydaningsarbete från rent praktiska utgångspunkter, t. ex. lagstiftningen om smuggleri och liknande förseelser, äro bestämmelser om straff för försök icke ovanliga. Oenigheten kan sålunda svårligen gälla annat än den om— fattning, vari försök skall bestraffas.

Och även med denna begränsade innebörd, därvid frågan kommer att gälla vid vilka brott försök skall vara straffbart, kan den knappast avgöras på rent principiella skäl. Den är i själva verket närmast av rättsteknisk art. Ty därav att försök till ett visst brott icke göres till föremål för en straffbestämmelse följer ingalunda att icke åtminstone en stor del av de handlingar, som skulle drabbats av en sådan bestämmelse, likväl bliva straff- bara. Talrika försök till dråp innefatta t. ex. misshandel, resande av livs- farligt vapen, förgiftningsbrott, mordbrand, sprängämnesbrott, skadegörelse å fartyg 0. s. v. och bliva i följd därav straffbara. Även om försök till stöld

• Sida 21
•  Original

icke straffas såsom sådant, bliva många dylika försök ändock straffbara, t. ex. såsom inbrott, etc. I den mån en lag använder sig av denna metod, att bestraffa talrika försök ur någon annan synpunkt (i regel såsom >>brott byggda på fara»), kan resultatet svårligen undgå att bliva lidande av ojämn- het eller rent av godtycklighet. Det är t. ex. svårt att förstå, varför enligt svensk rätt ett försök till dråp medelst strypning, nedstörtning från en brant, knuffande av en person från ett tåg eller framför en automobil, överhuvud icke skall vara straffbart, även om uppsåtet att döda är fullt klart, men ingen kroppsskada inträffar. Eller varför ett försök till bedrägeri skall vara ganska strängt straffbart, såsom förfalskning, om det sker med företeende av en oäkta handling, t. ex. ett kvitto å ett bagatellbelopp, men däremot straffritt, om det sker genom åberopande av äkta men till innehållet oriktiga handlingar, t. ex. intyg eller skenkontrakt rörande stora värden.

Dylika ojämnheter kunna endast undgås, tillnärmelsevis, genom att i därför lämpliga fall stadga straff för försök till brott, som f. 11. hos oss äro strafflösa å försöksstadiet. Frågan om den principiella tillrådligheten härav kan endast dryftas, om frågeställningen förändras så att man i stället för försök tänker på ett förfarande, som icke medför skada, medan full- bordat brott förutsätter skada eller ett därmed jämförligt resultat. En sådan förändring innebär visserligen en verklighetsfrämmande fiktion, ty även vid många fullbordade brott fordras icke någon skada, eller åtminstone icke någon kränkning av det intresse som skall skyddas genom en viss straff- bestämmelse (fullbordad mordbrand enligt 19 kap. 1 % föreligger, även om ingen människa blivit dödad eller ens skadad).

Med detta förbehåll må emellertid följande anföras angående skälen för och emot straffbarhetens inträde på ett sådant relativt tidigt stadium som avses med bestraffningen av försök. Det är naturligt att härvid anknyta till de Viktigaste av de skäl, som i allmänhet plåga anföras för användningen av straff överhuvud.

Ett straffändamål är att påverka den brottsliga individen, så att han för framtiden skall avhålla sig från brott. Denna påverkan, som tänkes ske genom förbättring i en eller annan mening, genom avskräckning eller på ännu andra sätt, förutsätter att genom brottet kommit till uttryck en psykisk beskaffenhet hos individen, som låter honom framträda såsom farlig däri- genom att han bör antagas vara benägen att skrida till förnyade lagöver- trädelser. Det är nu tydligt, att den vars gärning stannat vid ett försök kan vara lika farlig som en annan, vars brott blivit >>fullbordat>>. Den förre har misslyckats, i många fall på grund av omständigheter, som från hans synpunkt kunna betecknas såsom »otur», den senare har lyckats. Deras viljefarlighet behöver därför icke vara olika. I andra fall kan väl alltjämt den förres uppsåt att bringa rättskränkningen till fullbordan vara lika intensivt som den senares, medan det hos den förre brister i förmåga av effektiv planering, vare sig på grund av bristande kunskaper eller erfarenhet

• Sida 22
•  Original

eller på grund av en allmän psykisk undermålighet. Därför kan han såtill— vida anses mindre farlig som det även om han upprepar sitt försök är en något större sannolikhet för att han även nästa gång kommer att misslyckas; kanske kommer han även utan straff snart nog att uppgiva vidare försök, utan någon förändring av viljeriktningen, men därför att han finner utsik— terna att lyckas alltför små. (Exempel äro lätta att finna på de mera var- dagliga bedrägeriernas område.) Slutligen finnas fall, där försökets miss— lyckande närmast beror av en bristande energi vid brottsplanens genom- förande, vilket åtminstone i några fall kan vara att hänföra till en viss osäkerheti själva viljeriktningen; denna osäkerhet behöver emellertid ingalunda vara större än hos många, som under mera »gynnsamma» för— hållanden bringa sitt uppsåt till fullbordan. Även en sådan osäkerhet inne- bär emellertid en nedsättning i individens farlighet, under i övrigt lika för— hållanden.

Av det nu anförda torde framgå, att den omständigheten att ett brott stannat vid försök icke behöver vara uttryck för en mindre viljefarlighet hos den brottsliga. individen än om brottet blivit fullbordat; och att, där en sådan mindre farlighet bör anses föreligga, det endast är fråga om en gradskillnad. Det är ingalunda säkert, att denna är så stor, att den bör anses komma behovet av straff att helt bortfalla å försöksstadiet, såvitt fråga är om straffets nu förevarande s. k. individualpreventiva ändamål.

Av huvudsaklig betydelse är enligt en utbredd uppfattning det syfte med straffet, som består däri att straffhotet och dess verkställande skall verka avhållande på andra individer än den, som redan Visat sig brottslig. från att bliva det (s. k. allmänprevention). Med hänsyn härtill göres ibland gällande, att en bestraffning av försök icke skulle hava någon uppgift att fylla. Den, som står i begrepp att föröva ett försök, har nämligen uppsåt att fullborda brottet, och om fruktan för straffet för fullbordat brott icke verkar avhållande på honom skulle det icke kunna antagas, att ett stadgande om straff även för försök skulle hava någon verkan. Detta torde, såvitt angår straffhotets avhållande verkan på en individ, som medvetet väger risken för att bliva straffad mot den fördel han väntar sig av brottet, vara riktigt för många fall. Men icke för alla. De individer det här gäller handla ingalunda alltid på grundvalen av en rationell avvägning av fördel och risk; då skulle många brott icke blivit förövade. Ej sällan torde en brottsling i handlingsögonblicket vara villig att taga den (möjligen av honom under- skattade) risken för att bliva straffad om brottet lyckas, men vara obenägen för att underkasta sig risken av att både brottet misslyckas och han ändå blir straffad, nämligen för försök. Endast om det senare är straffritt, menar han sig kunna »Våga försöket»; detta kan vara av stor betydelse, om den faktiska risken för brottets misslyckande är höggradig. Och alldeles särskilt blir denna inställning hos en brottsling farlig, om sannolikheten för att han skall bliva straffad för ett fullbordat brott verkligen är ringa (t. ex. ut-

ft

_.nu—H—L

• Sida 23
•  Original

pressning); strafflöshet vid försök kommer då att i hög grad minska straff- hotets avhållande verkan.

Härtill kommer, och detta är i allmänhet av större vikt, att straffhotets allmänpreventiva verkan till mycket väsentlig del icke försiggår genom en medveten motiveringsprocess med ett avvägande av skäl för och emot brottets begående, utan fastmera verkar på det sätt, att en viss handling genom en regelbundet genomförd bestraffning blivit stämplad med en sådan förkastlighet, att de flesta överhuvud icke allvarligt reflektera på att begå en sådan handling. För denna mera allmänt moraliska påverkan, som de särskilda individerna bliva föremål för utan att själva vara klart medvetna därom, är skillnaden mellan fullbordat brott och försök icke av någon av- görande betydelse. Är försök till ett visst brott någorlunda vanligt, och komma sådana försök till en mera allmän kännedom, måste detta verka försvagande på straffhotets verkan vid brottet överhuvud. Även ett försök kan på andra personer göra ett intryck som innebär en lockelse till efter- följd, om försöket lämnas obeivrat. Detta förhållande blir av desto större betydelse, ju större roll det blott försökta brottet faktiskt spelar.

Det får alltså antagas, att även ur allmänpreventiv synpunkt bestraffning av försök kan vara erforderlig, låt vara att den i regel icke är påkallad i lika hög grad som bestraffningen av de fullbordade brotten.

Ytterligare komma i betraktande de skäl för straff, som bygga på folk- meningens mera instinktiva krav på repression mot förövade rättskränkningar, därvid straffet träder i stället för hämnd från den eller de närmast träffade enskilda. Dessa s. k. vedergällningshänsyn kräva alltjämt beaktande, väl icke såsom en självständig grund för straffbarheten överhuvud, men såsom krav på att vid dess närmare genomförande undvika alltför påtagliga avsteg från den allmänna opinionen om vad »rättvisan» fordrar. Det torde nu stå utom tvivel, att kravet på vedergällning under i övrigt lika förhållanden framträder med större kraft om skada skett (>>brottet blivit fullbordat») än om brottet stannat vid försök. Men enligt nutida åskådningssätt är man ofta alldeles icke benägen att låta kravet helt falla bort i det senare fallet. Att den som velat föröva ett brott skulle undgå straff därför att han miss- lyckats, på grund av den angripnes motståndskraft, av en slump eller på annat sätt, men i varje fall utan egen förtjänst, skulle i talrika fall icke kunna undgå att verka stötande. Även av de nu berörda skälen är det alltså angeläget, att försökets straffrättsliga behandling icke alltför starkt avviker från det fullbordade brottets, och att således försöket i icke alltför ringa utsträckning belägges med straff.

I motsatt riktning mot de skäl för bestraffning av försök, som nu blivit anförda, kunna göras gällande vissa betänkligheter av mera utvärtes, praktisk natur.

Det kan sålunda framhållas, att i talrika fall försök, just på grund av att det mer eller mindre bestående resultat som utmärker det fullbordade

• Sida 24
•  Original

brottet icke inträder, komma att begås utan att bliva upptäckta eller åt— minstone utan att tillräcklig bevisning därom kan förebringas. Detta måste naturligtvis leda till att de ifrågavarande försöksfallen lämnas obestraffade. Så sker emellertid även med ett fullbordat brott, då det icke är bevisligt. Det anmärkta förhållandet kan följaktligen icke i och för sig åberopas mot en bestraffning av försök i övriga fall, då bevisning finnes. Det torde ock kunna påstås, att på ifrågavarande grund väsentligen sådana försök bliva strafflösa, vid vilka skälen för bestraffning endast i ringa mån göra. sig gällande. Såtillvida uppkommer här ingen olägenhet av betydelse. Mera betänkligt skulle vara, om försöken, ehuru de vore i lag straffbelagda, skulle komma att bli ostraffade i sådan omfattning, att de ifrågavarande straff- budens tillämpning skulle komma att framstå såsom i alltför hög grad ojämn och därigenom godtycklig. Risken härför torde dock icke vara stor, enär de nu ifrågavarande försöken, som icke bliva bestraffade, endast sällan torde komma att bliva föremål för någon uppmärksamhet. Erfarenheten från de brottsområden, där försök redan länge varit straffbart, synes icke giva stöd för några farhågor i den angivna riktningen.

Besläktad med den senast anförda betänkligheten är en annan. Även om ett visst faktiskt förlopp, vilket synes utgöra ett försök till brott, blir föremål för utredning, skulle det, på grund av att brottet ej blivit fullbordat, i alltför många fall kunna möta svårigheter att fastställa, om hos den hand- lande personen förelegat uppsåt och andra subjektiva förutsättningar, som erfordras för försök. Denna invändning kan icke frånkännas varje fog. Någon gång måste bevisningen om ett försök komma att stranda på. bevis- ningssvårigheter i fråga om gärningens subjektiva sida. I sådana fall kommer emellertid enligt vanliga processuella regler något straff icke att inträda. Och erfarenheten — från Vårt land beträffande de brott, vilka äro straffbara även på försöksstadiet, och från andra länder, i vilka försök straffas i större utsträckning — ger icke vid handen, att de ifrågavarande bevis- svårigheterna skulle framträda i sådan utsträckning att därigenom försökets bestraffning skulle komma att verka godtycklig och fördenskull mera skadlig än gagnelig.

Vad nu anförts torde kunna sammanfattas däri, att försök bör straff— beläggas i en icke alltför ringa utsträckning. Härvid bör emellertid iakt- tagas stor försiktighet, enär skälen för en sådan bestraffning icke framträda med samma styrka vid alla brott, och i de flesta fall äro svagare än beträf- fande de motsvarande fullbordade brotten. Städse bör beaktas, att även vid ett och samma brott försök kunna inbördes vara mycket olika även såvitt angår behovet av straff.

• Sida 25
•  Original

Översikt av den allmänna rättsutvecklingen.

Försöket som ett allmänstraffrättsligt begrepp är ingen ursprunglig före— teelse i straffrätten. Varken i den romerska eller i den äldre germanska rätten finner man försöksbegreppet utformat, ehuru med stigande samhälls— utveckling handlingar, som syftat till ett brottsligt resultat, men ej lett till dettas inträde, i allt större utsträckning blevo föremål för lagstiftarens be— aktande, så att i t. ex. den senromerska rätten försökshandlingar regel- mässigt, ehuru såsom fristående brott, voro straffbelagda. Den vetenskapliga behandling de romerska rättsreglerna blevo föremål för genom de italienska medeltidsjuristernas arbete ledde till att brottsliga handlingar av ifråga- varande typ bestraffades just såsom försök till motsvarande fullbordade brott, och det moderna försöksbegreppet fick härvid sin första utformning. Italienskt inflytande torde det ock vara att- tillskriva, att i kejsar Karl V:s »Peinliche Gerichtsordnung», den s. k. Carolina, av år 1532 upptogs en allmän bestämmelse om straffbarheten vid försök till brott. I den tysk— romerska rätten blev försöksbegreppet sedermera föremål för livligt intresse och bl. a. under inflytande därav har så småningom i snart sagt alla länder försöket såsom ett allmänt begrepp vunnit insteg i strafflagstiftningen. På den europeiska kontinenten är det endast Sverige, som i strafflagen saknar en allmän bestämmelse om försöksbegreppet, ehuru som bekant även vår strafflag vid åtskilliga brott förklarar försök straffbart.

Den omfattning, i vilken försök till brott straffas i olika länder, är emeller- tid ganska skiftande. Längst gick i detta hänseende strafflagen i det forna Österrike, där försöksbestämmelsen utan inskränkning gjorts tillämplig inom hela strafflagens område. I Danmark, där strafflagen av 1866 intog samma ståndpunkt (och där försöksbegreppet dessutom är i sig själv mera om— fattande än vad eljest vanligen är fallet), har den nya strafflagen av 1930 i någon mån, ehuru ganska obetydligt, inskränkt området för försöksstraffets tillämplighet. I allmänhet intaga lagarna den ståndpunkten att icke straffa försök vid lindrigare brott. Gränsdragningen sker därvid ofta med tillhjälp av den indelning av brotten i olika kategorier av skild svårighetsgrad, som mångenstädes förekommer. 1 länder, där denna indelning endast omfattar två grader, göres i allmänhet försöket generellt straffbart inom den högre graden och straffritt inom den lägre; så den norska, italienska och holländska strafflagen. Lagar, som indela brotten i tre kategorier (V erbrechen, Vergehen, Ubertretungen; crimes, délits, contraventions), förfara i regel så, att försöket förklaras generellt straffbart inom den svåraste och generellt straffritt inom den lindrigaste graden, medan i mellangraden försök är straffbart endast i vissa av lagen särskilt angivna fall. Detta förfaringssätt tillämpas i t. ex. den tyska, franska och belgiska strafflagen. Den genom folkomröstning antagna nya strafflagen för Schweiz, som är gemensam för samtliga kantoner

• Sida 26
•  Original

och träder i kraft vid 1942 års ingång, straffar dock generellt försök i fråga om såväl »Verbrechen» som »Vergehen», medan vid »Ubertretungen» för- söket i princip icke är straffbart. För den tyska rättens vidkommande torde ock i den nya strafflag, som för närvarande håller på att utarbetas, under inflytande av en förändrad rättsuppfattning, försöksstraffet erhålla en vidgad tillämpning. En motsvarighet till den anordning som förekommer i den svenska lagen eller att försök straffas endast vid de brott, där lagens speciella del innehåller föreskrift därom, uppvisar den finska strafflagen, som till- kommit under inflytande från Sverige, samt den japanska strafflagen. Den anglosachsiska rätten, därav den engelska ju i betydande grad icke är kodi- fierad, bestraffar i stor utsträckning försök. Som på så många andra rätts— områden uppvisar den emellertid stark avvikelse från andra länder. Förutom försök i vanlig mening, attempt, förekommer nämligen ett särskilt slag av försöksliknande brott, battery och assault, vilka komma till användning, då försöket innefattat angrepp på person eller åtminstone hot med dylikt an- grepp; härigenom erhåller försöksområdet en säregen omfattning.

I fråga om förhållandet mellan straffet för försök och straffet för mot- svarande fullbordade brott har tills på senaste tid i stort sett i alla länder rått enighet därom att försöket bör bestraffas mildare. I Tyskland torde emellertid utvecklingen numera gå mot ett principiellt likställande av straff- barheten vid försök och vid fullbordat brott. Denna ståndpunkt synes även den sovjetryska strafflagstiftningen intaga. Vidare stadgar den polska straff- lagen av år 1932, att straffet för försök skall ligga inom de för det full- bordade brottet i lagen satta gränserna. Formellt gäller detta även enligt den franska code pénal, i det att däri stadgas, att försöket skall anses lika med brottet själv. Med stöd av vissa redan 1832 införda regler om straffned- sättning vid mildrande omständigheter lär emellertid i praxis så gott som all- tid försöket bedömas lindrigare än det fullbordade brottet. Den nya schwei— ziska strafflagen kan sägas såtillvida innebära ett avsteg från regeln om lindrigare straffbarhet för försöket, att straffnedsättningen endast är fakul- tativ och lämnas åt domarens prövning, därvid han är bunden av vissa i lagen bestämda gränser för nedsättningen. Även enligt den danska strafflagen är vid försök straffnedsättningen ej ovillkorlig, men å andra sidan icke begränsad till visst minimum. En liknande ståndpunkt som den schweiziska lagen intager beträffande lindrigare brott den engelska rätten, medan vid svårare brott försöket alltid bestraffas lindrigare än det fullbordade brottet. I nord- amerikansk rätt torde det sistnämnda vara regel för alla brott.

Betraktar man de stadganden olika lagar innehålla om försökets begrepp finner man genomgående bestämmelser, syftande att skilja försöket, såsom straffbart, från den, utom i enstaka fall, straffria förberedelsen till brott. Det enda undantaget härifrån är Danmark, som, i överensstämmelse med en tidigare även på andra håll utbredd åsikt, med försöksstraff belägger alla handlingar som »sigter til att fremme eller bevirke Udferelsen af en For-

• Sida 27
•  Original

brydelse» och alltså under försöksbegreppet indrager jämväl alla förberedelse- handlingar. Den italienska strafflagen (av år 1930) straffar som försök före— tagandet av handlingar, vilka på otvetydigt sätt äro riktade på brottets begående (ett uttryckssätt, varmed torde avses en något vidare bestämning av försöksbegreppet än den vanligen förekommande). Övriga lagar fordra i allmänhet, liksom i Sverige rättspraxis och doktrin, att gärningsmannen skall ha »påbörjat utförandet» av brottet för att försök skall anses föreligga (formuleringen är närmast hämtad från den franska code pénal, som talar om »un commencement d”exécution»). Den närmare innebörden av detta påbörjande överlåtes åt domstolarna att bestämma. I endast några få lagar påträffar man en avvikande formulering, så en mera subjektiv i den norska strafflagen, där försök förklaras föreligga vid företagandet av en handling, »hvorved forbrydelsens udferelse tilsigtedes paabegyndt», och i den polska strafflagen, enligt vilken försök föreligger vid företagandet av en handling, som är omedelbart riktad på förverkligandet av det brottsliga uppsåtet.

Det straffbara försökets omfång inskränkes i många lagar vidare däri- genom att till försöksbegreppet fogas jämväl en negativ bestämning. Redan den ovan omtalade bestämmelsen i den s. k. Carolina föreskrev som villkor för försökets straffbarhet att gärningsmannen förhindrats från brottets full- bordan »Wider seinen Willen». Samma stadgande återfinnes, endast något ut— förligare, i den franska code pénal, som gör försökets jämställande med det fullbordade brottet beroende av att resultatet uteblivit till följd av omstän- digheter som voro oberoende av gärningsmannens vilja (»par des circonstances indépendantes de la volonté de son auteur»). Samma villkor uppställes i Belgien, Holland, m. fl. länder ävensom i flertalet av de i den svenska straff- lagen förekommande försöksbestämmelserna. I realiteten innebär denna in- skränkning att gärningsmannen blir straffri vid 5. k. frivilligt tillbakaträ— dande från försöket, d. v. s. då han av fri vilja avstått från försökets fullbor- dan eller genom eget handlande förebyggt den brottsliga verkans inträde. Strafflöshet för försöket följer enligt dessa lagar därav att vid tillbakaträ— dandet något försök över huvud icke anses föreligga, enär en förutsättning därför (nämligen att tillbakaträdande ej skett) brister. Andra lagar åter uppställa bestämmelser om verkan av frivilligt tillbakaträdande fristående från definitionen av försöksbegreppet, varav torde bliva en följd, att även om tillbakaträdandet verkar straffupphävande, försöket alltjämt kvarstår. Skillnaden kan erhålla saklig betydelse bl. a. för straffbarheten av delaktig- het Vid försök.

Av det förestående framgår att frivilligt tillbakaträdande allmänt beaktas som straffrihetsgrund. Ett bestämt undantag härifrån utgör den engelska rätten, som icke tillerkänner tillbakaträdandet någon som helst verkan (i nordamerikansk rätt synes däremot frågan stå öppen). Stundom inskränker sig verkan av ett tillbakaträdande till straffnedsättning. Detta är fallet i den italienska strafflagen, såvitt angår s. k. fulländat försök, medan vid ofull-

• Sida 28
•  Original

ändat försök även denna lag stadgar straffrihet vid tillbakaträdande. Av likartat innehåll är den nya strafflagen för Schweiz, enligt vilken vid full— ändat försök straffnedsättning, vid ofulländat straffrihet kan inträda i fall av frivilligt tillbakaträdande. De schweiziska kantonallagarna uppvisade i detta hänseende en brokig bild. I vissa av dem beaktas överhuvud ej fri- villigt tillbakaträdande vid fulländat försök. Detta sammanhänger med en i romanska länder förekommande uppfattning, att fulländat och ofulländat försök äro att uppfatta som helt skilda begrepp (resp. »délit manqué» och >>tentative») och att vid »délit manqué» tillbakaträdande egentligen ej kan förekomma. Lagstiftningarna synas dock icke behärskas av denna uppfatt— ning i vidare mån än att, enligt vad ovan sagts, skillnad stundom göres i fråga om rättsverkningarna av tillbakaträdande vid olika slag av försök. I icke romanska länder synes ingen tvekan råda om att frivilligt tillbaka- trädande vid fulländat försök bör bedömas på samma sätt som vid ofulländat. Uttryckliga uttalanden till stöd därför återfinnas i den tyska, danska, norska och polska strafflagen.

' Förutsättningen för att tillbakaträdandet skall medföra straffrihet (resp. straffnedsättning) är städse, att det skall hava skett frivilligt. Detta följer av själva försöksbestämmelsens lydelse beträffande de ovan nämnda lagar, som i försöksbegreppet inrymma förutsättningen att brottets fullbordan skall hava uteblivit till följd av omständigheter som vore av gärningsmannens vilja oberoende. En liknande vändning innehåller i fråga om det ofulländade för— söket den tyska strafflagen. De italienska, norska och polska strafflagarna stadga uttryckligen att tillbakaträdandet endast beaktas då det sker »av fri vilja». Den danska strafflagen förtydligar begreppet frivilligt genom att till- lägga den negativa bestämningen »og ikke paa Grund af tilfaeldige Hindringer for Gerningens Udferelse eller for Opnaaelsen af det ved denne tilsigtede Qije- med». Stundom skärpes kravet på frivillighet vid tillbakaträdandet till att detta skall ha skett spontant, av egen drift el. dyl. (såt. ex. den gemensamma schweiziska strafflagen: »aus eigenem Antrieb»; jfr svenska strafflagen 8 kap. 7 % i den ursprungliga lydelsen). Den tyska och den norska strafflagen före- skriva beträffande det fulländade försöket att tillbakaträdandet för att med- föra straffrihet skall ske innan gärningen upptäckts; ett stadgande som väckt mycken diskussion såsom medförande oklarhet och inkonsekvenser.

Inom straffrättsteorin i skilda länder har sedan mera än hundra är rätt livlig meningsskiljaktighet angående de grunder, efter vilka straffbarheten skall avgöras vid s. k. otjänliga försök eller, som man också säger, försök med otjänliga medel eller mot otjänligt objekt. I huvudsak står striden mellan en objektiv teori, enligt vilken straffbarheten grundas på handlingens yttre farlighet eller det intryck därav den framkallar, samt en subjektiv teori, enligt vilken gärningsmannens uppsåt är det väsentligen avgörande för försökets straffbarhet. Lagarna hava i stor utsträckning undvikit att fatta uttrycklig ställning till frågan. Bland lagar, som beröra spörsmålet, fordrar exempelvis

• Sida 29
•  Original

den italienska strafflagen för försök »atti idonei», tjänliga handlingar, och anger därmed sin anslutning till den objektiva teorin, som ock i övriga romanska länders rättspraxis synes vara förhärskande. I Frankrike har dock på senare tid, åtminstone inom doktrinen, höjts många röster för en övergång till det subjektiva betraktelsesättet, som numera är allmänt rådande i icke- romanska länder (Sverige torde dock utgöra ett undantag). I Tyskland, Danmark, Norge och England och till synes även i Holland hava sålunda dom- stolarna anslutit sig till den subjektiva teorin. Till denna bekänner sig ut— tryckligen den polska strafflagen, som från straffbarhet vid försök undan— tager endast sådana fall, då gärningsmannen av vidskepelse eller till följd av grov okunnighet felaktigt trott på möjligheten av brottets förverkligande. Detsamma kan sägas om den nya schweiziska lagen, som stadgar att vid försök med s. k. absolut otjänliga medel eller mot absolut otjänligt objekt domstolen kan nedsätta straffet efter fritt bedömande samt medger fakultativ straffrihet, då gärningsmannen handlat »aus Unverstand».

Översikt av den svenska rättsutvecklingen.

I den äldre svenska rätten hade, liksom eljest i germansk rätt, straffet huvudsakligen till ändamål att tillgodose målsägandens krav på gottgörelse för den genom brottet åstadkomna rättskränkningen. Straffbestämmelser för gärningar, som icke medfört någon skada, voro därför helt naturligt sällsynta och då brottet stannat vid försök, följde ofta straffrihet. Ett betecknande uttryck för denna inställning är den flerstädes i våra landskapslagar före- kommande satsen »hött är med intet bött». Ännu i de under förra hälften av 1500-talet författade domarereglerna återfinnes denna sats, ehuru där dock en modifikation gjorts genom tillägget »dock icke på alla rum». Härmed avses väl att markera den redan i äldre tid förekommande bestraffningen såsom särskilda förbrytelser av vissa försöks- och förberedelsehandlingar, vilka visserligen ej medfört någon skada men på ett eller annat sätt kränkt den personliga frihets- och ärekänslan, såsom dragande av vapen, »hemgång», anordnande av bakhåll, våld å kvinna i våldtäktsuppsåt m. fl. Genom praxis blev under landslagarnas tid användningen av dylika straff något utökad. Möjligen kan man häri spåra ett inflytande av kanonisk rätt, som från reli— giösa utgångspunkter ville bestraffa den brottsliga viljan, oavsett i vad mån denna framkallat verkningar i yttervärlden, och som fördenskull jämställde försök med fullbordat brott. Någon mera avsevärd inverkan på den svenska straffrättskipningen synas dock dessa teorier icke hava haft. Missgärnings- balken i 1734 års lag intager i stort sett samma ställning som den äldre rätten i fråga om bestraffning av handlingar, som innebära förstadier till förbrytelser av olika slag. Ett allmänt försöksbegrepp saknas, men försöksliknande brott

• Sida 30
•  Original

återfinnas beträffande förgiftning, fosterfördrivning, mordbrand, rån och för— orsakande av skeppsbrott, tvegifte, tidelag m. m. (däremot icke försök till mord, om försöket ej lett till fullbordad misshandel). Rättspraxis under tiden närmast efter 1734 års lags tillkomst synes hava varit benägen att genom analogisk tillämpning av förekommande straffbestämmelser utsträcka området för straffbara försökshandlingar, men denna tendens försvagades sedan genom upplysningsfilosofiens inverkan satsen »nulla poena sine lege» vunnit an- slutning även hos oss.

Även om 1864 års strafflag i det stora hela innebär en utvidgning av området för försökshandlingars straffbarhet, kan denna utvidgning dock icke sägas vara mera avsevärd. Här möta emellertid för första gången egentliga försöksbestämmelser, anslutande sig till lagens beskrivning på det fullbordade brottet. Sådana försöksbestämmelser funnos i lagens ursprungliga lydelse upptagna för vissa förräderibrott, befriande medelst våld av häktad person eller fånge, mord, barnamord, förgiftning och åstadkommande av skeppsbrott. Stor likhet med dessa egentliga försöksbestämmelser visa bestämmelserna om straff för våld eller hot, som förövas i uppsåt att begå Våldtäkt eller rån (vid vilket sistnämnda brott även benämningen försök kommit till användning). Fosterfördrivning behandlas av lagen som ett självständigt brott, vare sig resultatet uppnåtts eller ej. Från den äldre rätten upptogos vidare i 1864 års strafflag såsom självständiga brott åtskilliga handlingar, vilka äro av mer eller mindre försöksliknande karaktär, exempelvis resande av livsfarligt vapen.

Efter tillkomsten av strafflagen hava genom partiella reformer försöks- straff införts för ytterligare en del brott, så mordbrand och skadegörelse med sprängämne (1890), visst rättsstridigt tvång (den numera åter upphävda s. k. Akarpslagen 1899), utpressning (1934) och sådant tvång till otukt, som ej kan hänföras till våldtäkt (1937). Försöksstraffen vid förräderibrotten hava även undergått förändringar och utvidgningar i samband med omarbetning av förräderikapitlets innehåll.

Den knapphet i fråga om försöksstraff, som även efter dessa tillägg utmärker vår strafflag, är så mycket mera anmärkningsvärd som de stora lagförslagen under förra hälften av 1800—talet upptogo försöksinstitutet till behandling i särskilda kapitel av strafflagens allmänna del. Lagkommitténs förslag till kriminallag (1832, 1839) stadgade sålunda generellt straff för försök till alla brott, som kunde medföra högre straff än böter. I lagbered- ningens förslag till straffbalk (1844) gjordes häri ej annan ändring än att straffrihet föreskrevs jämväl för försök till brott, som endast kunde medföra den lägsta graden av frihetsstraff. Någon närmare definition av försöksbe- greppet uppställdes icke i dessa båda förslag i vidare mån än genom den efter utländskt mönster upptagna bestämningen att gärningsmannen skulle hava börjat verkställa brottet. Det närmare bedömandet av när denna verkställig— het skulle anses börjad eller gärningen skulle betraktas endast som förbe-

• Sida 31
•  Original

redelse överlämnades enligt motiverna till domarens prövning. Särskilda straffskalor uppställdes för olika arter av försök, mildare än för det fullbor- dade brottet. Härvid lämnades tillika regler om straffnedsättning vid försök med otjänliga medel eller mot otjänligt objekt ävensom om verkan av gär- ningsmannens frivilliga tillbakaträdande från försöket; detta ansågs av lag- kommittén böra medföra straffrihet endast då försöket ej varit fulländat, medan lagberedningen även i dylikt fall medgav möjligheten av straffrihet.

Emellertid hava dessa bestämmelser om försök icke i nämnvärd mån läm- nat spår i strafflagen. Ännu i det förslag till strafflag, som utarbetades av lagutskottet vid 1847—1848 års riksdag, förekom ett kapitel med allmänna bestämmelser om försök, delvis dock byggt på andra principer än lagkom— mittens och lagberedningens förslag. Däremot voro allmänna bestämmelser om försök helt naturligt uteslutna i de förordningar angående vissa särskilda partier av strafflagen, som föregingo dennas tillkomst. Försöksstraff infördes emellertid i dessa förordningar i vissa angivna fall. Då genom proposition till 1862—1863 års riksdag framlades förslag till ny strafflag, innehöll detta huvudsakligen ett sammanförande av de under åren närmast dessförinnan antagna förordningarna om ansvar för stöld, snatteri och rån, om förfalsk— ning, bedrägeri och annan oredlighet samt om mord, dråp och annan miss- handel jämte åtskilliga allmänstraffrättsliga bestämmelser. Det ansågs emel- lertid ej lämpligt att i den nya strafflagen införa bestämmelser om straff för försök efter andra grunder än dem varpå nyssnämnda partiella lagarbeten byggt. Departementschefen anförde dessutom till stöd för underlåtenheten att införa en allmän bestämmelse om försökets begrepp, att en definition på för- sök icke syntes kunna bliva av någon praktisk vikt och i allt fall ej torde finnas mera än dittills erforderlig samt att grundade anledningar till anmärk- ning förekomme mot vissa delar av förslagen.

I de av professor J. 0. W. Thyrén sedan år 1909 verkställda förarbetena till en strafflagsreform ingår ett år 1916 avgivet utkast till en allmän del av en ny strafflag, vari ett kapitel, det sjunde, avhandlar försök. Detta utkast ligger i huvudsak till grund för det förslag till strafflagens allmänna del, som år 1923 avgavs av den s. k. strafflagskommissionen. Såtillvida följde detta förslag den gällande rätten, att försök förklarades straffbart endast i de fall där sådant angåves i lagens speciella del. Förslaget innehöll en allmän bestäm- ning av själva försöksbegreppet, enligt vilken försök förklarades föreligga, då gärningsmannen påbörjat den handling, varmed han åsyftade att utföra brottet. Genom denna formulering avsåg man att bl. a. angiva, att för försök det icke vore nog med varje slag av uppsåtligt handlande utan att som villkor för försöksstraffets inträde krävdes att gärningsmannen direkt åsyftat den ver- kan, som för det fullbordade brottet är utmärkande, eller åtminstone insett att denna verkan var oskiljaktigt förbunden med det resultat han åsyftade. Om- rådet för det straffbara försöket avgränsades vidare därigenom att försöket förklarades straffritt, där ingen fara fanns för att brottet kunnat komma till

• Sida 32
•  Original

stånd på sätt gärningsmannen beräknat. Vidare meddelades regler om straff- frihet för försök vid frivilligt tillbakaträdande, vare sig detta skett genom att gärningsmannen avstått från vidare handling innan fara uppstått för att brottet kunde fullbordas, eller han sedermera genom särskild åtgärd förebyggt den brottsliga verkan. Straffskalan för försök bestämdes så att den alltid skulle understiga straffskalan för det fullbordade brottet men i övrigt läm- nades straffmätningen i stor utsträckning åt domarens prövning.

Strafflagskommissionens förslag har icke i sin helhet blivit föremål för de lagstiftande myndigheternas behandling, men väl i vissa delar legat till grund för senare reformarbeten. Under år 1928 lät professor Thyrén såsom chef för justitiedepartementet inom detta upprätta ett på strafflagskommis— sionens försökskapitel byggt förslag till införande i strafflagen av dels all- männa bestämmelser om försökets straffbarhet och dels försöksstraff vid ett antal brott, som för närvarande icke äro straffbara på försöksstadiet. För- slaget, över vilket lagrådet avgav yttrande, blev emellertid aldrig genom proposition förelagt riksdagen.

Uppgiften för en allmän bestämmelse om försök. Straffbarhetens grad.

Såsom av det föregående framgår saknar den svenska strafflagen, i mot- sats till vad fallet är i utlandet och i det övervägande antalet av de förslag till ny strafflag, som i vårt land sett dagen under det senaste århundradet, en allmän bestämning av försöksbegreppet. Försökets relation till det full- bordade brottet lämnas alltså åt doktrin och rättspraxis att bestämma. Härav föranledes ibland tvekan och osäkerhet, då de spörsmål, till vilka det gäller att taga ställning, enligt vad erfarenheten giver vid handen, äro svårlösta och även i teorien åtskillig meningsskiljaktighet framträtt. Med hänsyn härtill synes det önskvärt, att även i vår strafflag inrymmes en allmän bestämning av de förutsättningar, som i allmänhet böra vara uppfyllda för att straffbart försök skall anses föreligga. Vid en reformering av straffrättens speciella del är det värdefullt att äga tillgång till en dylik allmän försöksbestämmelse, då fråga blir om utformningen av brottsbeskrivningarna. Uppenbarligen bör denna allmänna försöksbestämmelse såsom i princip gällande för alla försök till brott få sin plats i strafflagens allmänna del. Ur systematisk synpunkt hade det måhända därvid varit att föredraga att bestämmelsen kunnat an- bringas närmast före 3 kapitlet, som handlar om delaktighet i brott, eller i detta kapitels början. Häremot kunna emellertid ur redaktionell synpunkt göras åtskilliga erinringar, som i huvudsak undgås om försöksbestämmelsen inrymmes i en ny paragraf vid 3 kapitlets slut. Då så sker bör kapitelrubriken omformuleras, så att den täcker jämväl denna nytillkomna bestämmelse.

• Sida 33
•  Original

Den allmänna försöksbestämmelsens uppgift blir i första hand att lämna en definition å begreppet försök i straffrättslig mening, d. v. 5. att angiva under vilka förutsättningar straffbart försök skall anses föreligga. Härut— över kan en bestämmelse av detta slag tänkas innehålla föreskrift om vid vilka brott försök skall vara straffbart ävensom en generell regel, varigenom det straff, som skall följa å försök till visst brott, bestämmes i relation till straffet för det fullbordade brottet.

Vad angår möjligheten att genom ett enhetligt stadgande i strafflagens allmänna del avgöra vilka brott som äro av beskaffenhet att böra straff- beläggas redan på försöksstadiet saknas i svensk rätt varje motsvarighet till den uppdelning av brotten i olika kategorier som flerstädes utomlands före- kommer och genom vilken ett dylikt enhetligt stadgande lätt kan åstad- kommas. Någon tillfredsställande allmän uppdelning av brotten i sådana, vid Vilka försök bör vara straffbart, och sådana, där försöket bör lämnas straffritt, lärer ej kunna genomföras omedelbart med ledning därav att vissa brott för sin fullbordan kräva, att skada inträtt för det genom straffbudet skyddade intresset, medan andra bestraffas såsom fullbordade, redan då fara för dylik skada uppstått. I och för sig lärer väl i allmänhet föreligga starkare skäl för försöksstraff vid den förra typen av brott än vid den senare. Gränsen är emellertid både osäker och vacklande och ett stadgande, att försök till brott är straffbart, om brottet såsom fullbordat förutsätter att skada och ej endast fara uppstått, skulle därför leda till vanskligheter i tillämpningen. Härtill kommer emellertid, att ett stadgande av nu angivet innehåll icke komme att taga hänsyn till svårhetsgraden av de brott, stad— gandet avsåge. Givet är emellertid att i fråga om lindrigare brott behovet av försöksstraff i allmänhet är ringa. Å andra sidan finnas åtskilliga brott >>byggda på fara», som äro av den svårhetsgrad, att det synes böra ifråga— sättas om det icke är erforderligt att låta straffhotet inträda redan vid försök till brottet.

Det återstår då att överväga, huruvida brottets svårhetsgrad, sådan denna framträder i lagens straffskalor, kan läggas till grund för en allmän bestäm- melse om vid Vilka brott försök skall vara straffbart. Gränsen mellan de brott, vid vilka försök generellt skulle vara straffbart, och övriga brott finge i så fall anknytas antingen till ett visst minimistraff, exempelvis två års straffarbete, eller ock till det förhållande att i straffskalan för det full— bordade brottet inginge visst långvarigare straffarbete, exempelvis över— stigande fyra år, oavsett vilket minimistraff skalan innehölle. En gräns— dragning av nu antydd art giver emellertid upphov till betänkligheter. Främst möter här det förhållandet, att straffskalorna i vår strafflag ingalunda äro enhetligt uppbyggda utan uppvisa betydande variationer i fråga om för- hållandet mellan maximum och minimum, något som ytterligare accentueras genom förekomsten av bestämmelser om straffskärpning, resp. strafflindring vidförsvårande och förmildrande omständigheter. Med hänsyn härtill låter

• Sida 34
•  Original

det sig icke göra att finna ett bestämt straffmått, som skulle utgöra gräns mel— lan alla de brott, vid vilka försök bör vara straffbart, å ena sidan, och alla de brott, vid vilka sådan bestraffning icke är påkallad, å andra sidan. Då det uppenbarligen icke bör ifrågakomma att vid en utvidgning av straffbarheten vid försök till brott inom den gällande strafflagens ram ändra bestående straff- skalor för fullbordade brott, lärer frågan om vid vilka brott försök skall straffas icke lämpligen kunna regleras genom en allmän bestämmelse. Såsom hittills måste därför i lagen särskilt angivas, vid vilka däri upptagna brott straffbarhet föreligger även då brottet stannat vid försök. Praktiska Skäl tala därvid för att icke låta detta ske genom en uppräkning i en gemensam bestäm- melse, utan att för varje kapitel i lagens speciella del taga upp spörsmålet till avgörande.

Det synes däremot lämpligt att meddela en allmän föreskrift, varigenom straffet för försök generellt bestämmes i visst förhållande till straffet för det fullbordade brottet. En dylik bestämmelse medför, att man i lagens speciella del endast behöver röra sig med straffskalor för fullbordade brott. Att härigenom lagen Vinner i överskådlighet och lätthanterlighet synes på- tagligt. För att denna fördel skall kunna till fullo utnyttjas bör givetvis den allmänna regeln bliva tillämplig även beträffande de i strafflagen nu förekommande försöksbestämmelserna. Straffskalorna i dessa komma till följd härav att bliva föremål för Viss jämkning men några avgörande be- tänkligheter häremot synas i allmänhet icke kunna framställas.

Med få undantag föreskriva försöksbestämmelserna i vår strafflag ett lindrigare straff för försöket än för det fullbordade brottet. Såsom ovan framhållits gäller detta även i flertalet andra länder. De tendenser som på sina håll i senare tid framträtt att jämställa försöket med det fullbordade brottet i fråga om straffbarhet synas icke för vårt lands del förtjäntaav efterföljd. Ett blott påbörjat angrepp på ett genom straffsanktion skyddat samhällsintresse, som icke lett till att detta intresse kränkts, kan endast i sällsynta undantagsfall anses erfordra samma kraftiga reaktion från sam- hällets sida som en fullbordad dylik kränkning.

Den minskning i förhållande till straffet för fullbordat brott, som för- söksstraffet bör innebära, kan av lagstiftaren åvägabringas på olika sätt. Exempelvis kan han föreskriva att straffskalan för försök till brott skall i fråga om maximum och minimum utgöra viss kvotdel av motsvarande straff för det fullbordade brottet. Eventuellt kan därvid minimum utsträckas nedåt till lägsta allmänna straffminimum. Enklare är emellertid en föreskrift av innehåll allenast att straffet för försök skall sättas lägre än för det full- bordade brottet. En dylik regel har dessutom den fördelen, att domaren beredes tillräckligt utrymme för ett självständigt bedömande av omständig— heterna i det särskilda fallet. Detta måste anses vara av stor betydelse, då inom försöksområdet falla brottsliga gärningar av högst varierande samhälls- farlighet. 1 här föreliggande förslag har därför föreskrivits att straffet för

• Sida 35
•  Original

försök skall sättas under vad å det fullbordade brottet följa bort. Härav följer, att livstids straffarbete för försök till brott icke (inom den borgerliga straffrätten) kan ådömas. I övrigt står det emellertid domaren fritt att i fråga om svåra försök vid straffmätningen närma sig maximistraffet för det fullbordade brottet, men att å andra sidan i lindrigare fall gå ned till det allmänna straffminimum av lägsta bötestraff. För försök till särskilt grova förbrytelser kan det dock icke anses lämpligt att ådöma ett straff, som är så lågt att det står i missförhållande till brottets karaktär. Till undvikande av denna möjlighet har i förslaget gjorts det förbehåll i fråga om straffet för försök till brott-, att till lägre straff än fängelse ej må dömas när minsta straff för det fullbordade brottet är straffarbete i två år eller däröver. Ett ytterligare steg i samma riktning har tagits därmed att i den speciella delen vid några få mycket svåra brott upptagits en föreskrift att försöksstraffet icke får understiga frihetsstraff av särskilt angiven varaktighet.

Det subjektiva rekvisitet.

För att en gärning skall kunna betraktas som brottslig och bli föremål för straff kräves att gärningsmannens medvetande i handlingsögonblicket varit av sådant innehåll att han kan anses ansvarig för att gärningen kommit till stånd eller, såsom det ofta uttryckes, att han bär »skuld» därtill. De olika variationer, under vilka denna skuld kan uppträda, pläga i vårt land liksom i allmänhet utomlands sammanfattas i två skuldgrader, en svårare: uppsåt (dolus) och en lindrigare: oaktsamhet eller vållande (culpa). Uppsåt föreligger i första hand, då det brottsliga resultatet är just vad gärnings- mannen önskar uppnå med sin handling; denna är med andra ord förorsakad av önskan om det ifrågavarande resultatet. Uppsåtligen handlar alltså den, som för att tillfredsställa sin hämndgirighet, svartsjuka eller dylikt dödar en annan. Med dessa fall mycket likartade äro de, i vilka det resultat, som den handlande strävar att uppnå med sin åtgärd, väl är ett annat än det brottsliga men är betingat av dettas inträffande såsom ett nödvändigt genom— gångsled; man dödar t. ex. en arvlåtare för att komma i besittning "av ett arv. I båda de nu berörda grupperna överensstämmer det med vedertaget språkbruk att beteckna det brottsliga resultatet såsom omfattat av den hand- landes syfte; detta är den mest utpräglade formen av uppsåt. I stort sett likvärdiga med de angivna fallen äro sådana, i vilka det brottsliga resul— tatet —— utan att vara ett nödvändigt medel för uppnående av vad gärnings- mannen egentligen önskar — av honom fattas såsom nödvändigt förbundet med det åsyftade resultatet. Detta kan sålunda såsom en nödvändig följd framkalla det brottsliga resultatet, eller situationen kan vara sådan, att det brottsliga resultatet är en nödvändig verkan av ett medel, som användes för det egentliga syftet. Uppsåtligt mord föreligger t. ex. då någon för att åt-

• Sida 36
•  Original

komma en försäkringssumma sänker ett fartyg och därigenom enligt vad han själv inser oundgängligen spiller människoliv, eller då man för att undanröja spåren efter en förbrytelse framkallar en explosion av sådan styrka, att i när- heten stående personer måste dödas. Även sådana fall äro otvivelaktigt hän- förliga till uppsåt. Härvid har man dock icke kunnat stanna vid bestämmande av området för uppsåtet. Gränsdragningen mellan uppsåt och oaktsamhet har emellertid i vissa hänseenden visat sig vansklig och givit upphov till delade meningar. Enighet råder därom att en nödvändig förutsättning för att uppsåtligt brott skall föreligga är att gärningsmannen insett, att det skadliga eller farliga resultat, som utmärker brottet, skulle eller kunde komma att inträffa som en följd av hans handling. Har han saknat dylik insikt kan han, om resultatet ändock inträffar, på sin höjd anses vållande därtill. Därest det brottsliga resultatet för gärningsmannen framstått som en eftersträvansvärd biverkan av hans handling, tvekar man sällan att anse att han haft uppsåt att åstadkomma denna biverkan. Något mera tveksamt kan avgörandet vara i sådana fall, då gärningsmannen insett, att den brottsliga effekten kunde komma att inträffa som en följd av hans handling utan att han dock önskat denna följd; han har kanske tvärtom helst sett att den uteblivit. Klart är att härvidlag kunna föreligga oändligt skiftande situa— tioner och att vid bedömande av gärningsmannens skuld hänsyn måste tagas till en mängd olika faktorer, däribland den större eller mindre sannolikheten för det brottsliga resultatets inträde. Spörsmålet huruvida gärningsmannen i dessa fall skall anses hava handlat med uppsåt eller endast av oaktsamhet har man sökt lösa genom uppställande av begreppet eventuellt uppsåt (dolus eventualis). Enligt en numera i vida kretsar omfattad åsikt, som delades av strafflagskommissionen och som torde överensstämma med rättspraxis i vårt land, föreligger dolus eventualis, då gärningsmannen, när han företog sin handling, insåg att det brottsliga resultatet kunde följa därav, och efter omständigheterna måste antagas att gärningsmannen icke av visshet om dess inträdande skulle låtit avhålla sig från handlingen. Domstolens omdöme, huruvida gärningsmannen skulle företagit handlingen även om han varit viss att den skulle leda till ett brott, är likaledes avgörande för gränsen mellan uppsåt och vållande i sådana fall, då gärningsmannen vid handlingens företagande var oviss om förefintligheten av någon rättighet, som kränktes genom gärningen, eller han svävade i tvivelsmål om förefintligheten i övrigt av de omständigheter, som enligt lag utmärka brottet. Om sålunda A under ett besök hos B tillägnar sig en sak, som han enträget bett B att få till skänks utan att B dock lämnat något direkt svar på dessa framställningar, bör A anses hava gjort sig skyldig till stöld av saken, om han var oviss huruvida B:s tystnad var att tolka som ett jakande svar och det måste antagas, att A skulle hava tagit saken även om han varit säker på att B icke ville skänka bort den.

För att man skall kunna tala om försök till ett visst brott måste gärnings-

• Sida 37
•  Original

mannens medvetande hava innehållit en föreställning om den brottsliga verkan hans handling skulle eller kunde komma att medföra. Har han icke insett möjligheten av en dylik verkan kan han icke, även om han handlat aldrig så ovarsamt och följaktligen skulle betraktas som vållande därest det brotts— liga resultatet inträdde, straffas för försök att åstadkomma detta resultat. Men även då han insett att hans handling kunde leda till ett Visst brottsligt resultat -— som icke inträffat —— bör försök ej anses föreligga så länge han endast handlat av oaktsamhet. I allmänhet kan nämligen då något behov av straff ej anses föreligga.

Försök till brott bör sålunda vara straffbart endast då gärningsmannen handlat uppsåtligt. Emellertid uppkommer här frågan huruvida varje form av uppsåt är tillräcklig för att försöksstraff skall anses motiverat. Härvid må till en början anmärkas, att det stundom för att fullbordat brott skall anses föreligga kräves att gärningsmannen handlat med en viss form av uppsåt eller möjligen i ett särskilt syfte (t. ex. 8 kap. 11 å i den nya lydelsen). Då kan uppenbarligen straffbart försök icke anses föreligga, därest gärningsmannens uppsåt ej är av det slag som erfordras för det fullbordade brottet. Även i fråga om brott, vid vilka lagstiftaren ej uppställt särskilda fordringar å gärningsmannens uppsåt, har det emellertid inom straffrättsteorien gjorts gällande att straffbart försök till sådant brott bör anses föreligga endast vid uppsåt av en viss styrka. Det har därvid förklarats, att försök väl före- ligger, då den brottsliga effekten är av gärningsmannen åsyftad eller av honom fattas såsom nödvändigt förbunden med det av honom åsyftade resul- tatet men att vid åtminstone vissa övriga former av uppsåt och i varje fall vid dolus eventualis försök är uteslutet. Strafflagskommissionens förslag överensstämde härmed. Kommissionen erinrade visserligen, att många ut- ländska strafflagar och strafflagsförslag, bl. a. i våra grannländer Danmark och Norge, icke torde i fråga om försöksstraffets tillämplighet utesluta dolus eventualis eller eljest göra skillnad mellan olika former av uppsåt, om ock lagverkens uppfattning i denna punkt ofta ej vore klart uttalad. Men straff- lagskommissionen ansåg sig kunna antaga, att dess förslag överensstämde med gällande svensk rätt och att i rättspraxis enighet torde råda därom att dolus eventualis icke kunde grunda straffbart försök. Detta antagande lärer dock, åtminstone numera, icke hålla streck. I ett av Högsta domstolen år 1924 avgjort mål (N. J. A. 1924, sid. 32) ansågo sålunda överrätterna straff för mordförsök kunna ådömas, då det måste såsom visst antagas, att den till- talade vid kastandet av en sprängbomb handlat i uppsåt att tillfoga de personer, i riktning mot vilka bomben kastades, sådan skada, varav livets förlust kunnat bliva en följd. Anmärkas må jämväl, att lagrådet år 1928 vid granskning av ett ovan (sid. 32) berört, inom justitiedepartementet upp- rättat förslag till proposition angående lagstiftning om försök till brott, gent— emot förslaget intog den ståndpunkten att försök borde straffas även vid dolus eventualis.

• Sida 38
•  Original

Detta synes också vara det riktiga betraktelsesättet. Då det till stöd för en motsatt mening sagts, att det allmänna språkbrukets uppfattning av be- greppet försök bäst överensstämmer med en fordran att gärningsmannen skall med sin handling hava åsyftat det resultat, som kräves för att brottet skall komma till stånd, är detta ett argument, som icke kan tillerkännas någon betydelse då det gäller att genom ny lagstiftning bestämma den omfattning, vari förstadier till brott skola vara straffbara såsom försök. För mera om- tvistliga fall lämnar för övrigt det allmänna språkbruket lika litet på detta område som då det eljest gäller att draga bestämda gränser för ett visst juridiskt begrepp något tydligt svar. Lagstiftaren måste därför på sakliga grunder bestämma gränserna för det straffrättsliga begreppet försök, likaväl som många andra straffrättsliga begrepp i enstaka punkter måst utformas utan stöd av det allmänna språkbrukets karakterisering av den handling, om vars bedömande är fråga.

Då straffet riktar sig mot gärningsmannens farliga viljebeskaffenhet och denna i allmänhet måste anses vara tillnärmelsevis densamma, vare sig det brottsliga resultatet inträffat eller, kanske av en tillfällighet, icke kommit till stånd, saknas bärande skäl att giva det straffrättsligt relevanta uppsåts- området ett mera inskränkt omfång i fråga om försök än beträffande full— bordade brott. Om dolus eventualis vid fullbordat brott godtages såsom en form av uppsåt och därmed blir avgörande för straffbarhet överhuvud eller för en måhända avsevärd skillnad i straffbarhetens grad, kräver följdriktig- heten att vid försök frågan om straffbarhet avgöres efter enahanda grunder. Det kan icke ur samhällets synpunkt vara riktigt att lämna handlingar straff- fria, vid vilka gärningsmannen med vett och vilja tager risken av ett brotts- ligt resultat av allvarlig karaktär. Även om i många fall detta resultat uteblir, är det påkallat att genom ett straffhot mot dylika handlingars företagande skydda samhället mot riskens åvägabringande. Straff för försök är därför motiverat vid alla former av uppsåt, icke blott då den brottsliga effekten utgjort gärningsmannens syfte eller varit med dettas uppnående nödvändigt förbunden, utan även då den eljest för honom framstått såsom önskvärd eller han förhållit sig likgiltig till dess inträde eller helst sett att den uteblivit.

Med denna ståndpunkt undvikas också vissa stötande resultat, vilka, såsom framhölls av lagrådet vid dess granskning av 1928 års förslag till lag— stiftning om försök till brott, skulle kunna inträda vid tillämpningen av en försöksbestämmelse, som icke omfattade gärningar, begångna med eventuellt uppsåt. Såsom exempel anförde lagrådet följande. Om en person i uppsåt att bringa annan om livet åstadkommer att en byggnadsställning, där denne jämte två andra personer uppehåller sig, störtar till marken, och av dessa två den ene dör och den andre undkommer utan skada, kan domstolen finna sig böra antaga, att gärningsmannen i fråga om dem båda haft eventuellt uppsåt att döda. Han skulle då straffas för dråp å den som dött, men be- träffande den överlevande icke kunna dömas för försök till dråp utan gå fri

• Sida 39
•  Original

från straff eller straffas allenast för lindrig misshandel. En sådan ojämnhet i det straffrättsliga bedömandet skulle enligt lagrådets mening icke vara tillfredsställande.

Av det anförda framgår att ett huvudsakligt skäl för bestraffning av försök även vid dolus eventualis är angelägenheten av att undvika att fall, som med hänsyn till den handlandes viljebeskaffenhet äro närstående, ehuru de i fråga om det brottsliga resultatet skilja sig från varandra, skulle bliva föremål för en djupgående olikhet i fråga om rättsverkningarna. Detta bör visserligen icke vara ensamt avgörande. Även de objektiva förutsättningarna för straffbarhet måste städse fasthållas. Från dem sker emellertid ingen avvikelse genom straffbeläggandet av försök i dolus eventualis. Såsom i det följande skall närmare utvecklas, måste man nämligen för att straffbart för- sök skall anses föreligga uppställa krav på en viss framskridenhet och far— lighet hos den brottsliga handlingen. Det straffbara försöket skall alltså städse vara sådant att det är ägnat att i en mer eller mindre vidsträckt krets göra ett sådant intryck, som, om det lämnades obeivrat, skulle vara farligt för laglydnaden. Endast ur processuell synpunkt kunna vissa betänkligheter anses föreligga mot att straffbelägga försök vid dolus eventualis. I någon mån torde det nämligen förhålla sig så, att då en handling icke medfört någon skada utan det endast uppkommit en fara, det kan möta större vanskligheter att sluta sig till förekomsten av ett eventuellt uppsåt hOS den handlande. Särskilt gäller detta, om det resultat, med avseende å vilket den handlande haft endast eventuellt uppsåt, är avgjort mera betydelsefullt än det resultat han närmast åsyftat med sin handling. Men det är härvidlag endast fråga om möjligheterna att fastställa gärningsmannens uppsåt och, såsom framgår av det nyss anförda exemplet, är det ingalunda alltid, som de antydda svårig- heterna göra sig gällande. Av vanliga regler om bevisningen i brottmål följer, att tvivel hos domstolen om uppsåtets existens skall leda till att domen grun- das på antagandet att uppsåt ej förelegat och alltså till friande från straff för försök. Vid sådant förhållande torde det icke heller ur nu förvarande syn- punkt möta avgörande betänkligheter mot att inbegripa dolus eventualis under det straffbara försökets område. Anser domstolen sig icke kunna med säkerhet konstatera förefintligheten av uppsåt, skall straff för försök icke inträda; vid ett motsatt resultat av utredningen måste det anses påkallat.

I realiteten lärer man genom att straffbelägga försök vid alla former av uppsåt, som äro tillräckliga för det fullbordade brottet, i icke ringa ut- sträckning komma till samma resultat som strafflagskommissionen. Enligt denna borde nämligen sådana särskilda fall, då en gärning borde vara brottslig fastän den icke fullbordats, lämpligen göras till föremål för sär- skilda bestämmelser i lagens speciella del om uppsåtligt (eller jämväl oakt— samt) åstadkommande av fara för de skadliga resultaten, varvid begreppet uppsåt komme att hava vanlig omfattning och alltså innesluta dolus even- tualis med avseende å farans framkallande.

• Sida 40
•  Original

Enligt det anförda utgår föreliggande förslag till en allmän försöks- bestämmelse från att försök skall vara straffbart endast vid uppsåtliga brott och att följaktligen naturligtvis även det allenast försökta brottet skall vara uppsåtligt. Denna förslagets ståndpunkt framgår med tillräcklig tydlighet därav att föreskrift om straffbarhet för försök i strafflagens speciella del meddelas endast i fråga om uppsåtliga brott. Även den närmare beskaffen- heten av det uppsåt som skall föreligga vid straffbart försök har ansetts framgå utan uttrycklig bestämmelse därom. Då det i den föreslagna all- männa försöksbestämmelsen heter, att utförandet av ett visst brott skall vara påbörjat, ligger nämligen häri att den påbörjade gärningen skall vara sådan att, om den fortskridit till fullbordan, det ifrågavarande brottet skulle hava förelegat. Uppsåtet skall alltså vara detsamma som det, vilket kräves för det fullbordade brottet, d. v. s. uppsåtet skall omfatta det fullbordade brottets resultat. Härvid kan uppsåtet vara av varje slag, som är tillräckligt för det fullbordade brottet. Det är alltså tillfyllest med dolus eventualis, om nämligen icke redan det fullbordade brottet kräver ett starkare uppsåt.

Försökspunkten.

Det utmärkande för försöket i förhållande till det fullbordade brottet är att någon av de yttre omständigheter saknas, som erfordras för att full- bordat brott skall anses ha kommit till stånd. Vanligen är det härvid så, att den verkan, som lagen förutsätter för att brottet skall föreligga, icke inträtt: efter ett mordförsök lever alltjämt den person, mot vilken försöket riktades; vid ett stöldförsök har gärningsmannen icke tillägnat sig det han avsett att stjäla o. s. v. Att det brottsliga resultatet uteblivit kan bero på att gärningsmannen icke blivit i tillfälle att fullfölja gärningen, därför att han hindrats därifrån av andra personers mellankomst eller eljest av om— ständigheter, som han icke tagit i beräkning: han har höjt revolvern för att skjuta men övermannats innan han hunnit avlossa skottet; kassaskåpet, i vilket han gjort inbrott, var tomt. Anledningen till att någon brottslig verkan ej följt kan också vara den, att gärningsmannens handling förfelat sitt mål: skottet har bommat, den ingivna giftdosen var för svag för att åstadkomma den förgiftades död. Även då handlingen till synes medfört det avsedda resultatet kan det emellertid hända, att det tilltänkta brottet ej kommit till stånd? i det att det objekt handlingen riktats mot icke var det gärningsmannen föreställde sig. i mörkret har han tagit en trädstam för den människa han hade för avsikt att skjuta på. Vidare kan, även om resultatet inträtt, situationen vara sådan, att något fullbordat brott ej föreligger av den anledning att orsakssammanhang ej finnes mellan gärningsmannens handling och resultatet eller att detta, då orsakssammanhang föreligger,

• Sida 41
•  Original

uppstått på ett annat sätt än gärningsmannen tänkt sig: A har sökt döda B genom förgiftning och B är död, men detta beror på att B, innan giftet hunnit verka, blivit ihjälskjuten av en tredje person eller dött av skrämsel vid upptäckten att han blivit förgiftad. Och slutligen föreligger ej heller fullbordat brott, då gärningsmannen väl lyckats i sitt förehavande, men detta, gärningsmannen ovetande, icke riktade sig mot något straffrättsligt skyddat intresse eller icke kan betraktas som rättsstridigt: A har ur B:s besittning tillägnat sig en sak som han tror tillhöra B, men som i själva verket tillhör A själv.

Vad som i olika fall erfordras för att visst brott skall anses fullbordat framgår omedelbart av lagens beskrivning på brottet. För att utmärka grän- sen mellan försöket och det fullbordade brottet kräves fördenskull ingen annan bestämning än att försök föreligger, då brottet ej kommit till full- bordan. Häri ligger också den självklara satsen, att då försöket lyckats och brottet alltså är fullbordat, något straff för försöket såsom sådant icke kan ifrågakomma.

Utom den nu angivna rent negativa bestämningen av begreppet försök, att brottet ej kommit till fullbordan, är det nödvändigt att bestämma en gräns för detsamma mot tidigare, straffria stadier av handlingen. I alla länder är man ense därom att enbart förefintligheten av en brottslig vilja icke är nog för att försök skall anses föreligga, utan det fordras att denna vilja tagit sig uttryck i handling. Delade meningar kunna emellertid råda om i huru hög grad detta skall ha skett för att gärningsmannen skall ha gjort sig skyldig till försök. Som regel har en brottsling, innan brottet kommit till fullbordan, för att nå sitt mål haft att utföra en hel rad av handlingar, stundom till tiden långt åtskilda, stundom följande slag i slag. För verkställandet av ett uppsåt att mörda kan gärningsmannen sålunda först ha inköpt den revolver, varmed dådet skulle utföras, därefter anskaffat ammunition, laddat vapnet, begivit sig till den plats, där han har för avsikt att utföra brottet, dolt sig där i avbidan på att offret skall passera, höjt revolvern mot den förbipasserande och slutligen avlossat skottet. Vardera av dessa handlingar innebär ett steg mot det slutliga förverkligandet av gärningsmannens brottsliga vilja och följaktligen skulle redan den första av dem kunna betraktas såsom försök till mord, därest man för straffbarhetens inträde nöjde sig med ett krav på att gärningsmannen omsatt sin vilja i handling. Den danska strafflagen intager, som av det föregående framgår, en dylik ståndpunkt, då den med försöksstraff belägger alla handlingar som »sigter till att fremme eller bevirke Udferelsen af en Forbrydelse».

Flertalet utländska strafflagar och strafflagsförslag göra emellertid, lik— som tidigare svenska förslag i ämnet, åtskillnad mellan handlingar, som innefatta allenast förberedelser till brottets utförande, och sådana som äro att hänföra till själva utförandet, och låta endast de senare innefatta straff- bart försök till brott.

• Sida 42
•  Original

Denna begränsning är tvivelsutan också den riktiga enligt svensk upp- fattning. Den överensstämmer med den innebörd begreppet försök äger enligt det allmänna språkbruket, och med hittillsvarande rättspraxis och doktrin i vårt land. Skälen för begränsningen äro närliggande.

Ur olika synpunkter måste det anses angeläget att icke med straff belägga handlingar, som icke mera omedelbart innebära en fara för rättsordningen. Så länge gärningsmannen ännu blott sysslar med anskaffandet av vapen eller andra medel för att begå brottet, kan man icke känna sig övertygad om att hans viljas samhällsfarlighet är så stark, att han icke kommer att rygga tillbaka, då det kommer till själva utförandet av brottet. Härvid komma särskilt i betraktande sådana omständigheter som huruvida det ännu återstår mycket för gärningsmannen att utföra, innan han nått sitt mål, eller om dettas uppnående ligger långt fram i tiden. Likaså kunna handlingar, som utåt icke framstå som tecken på något brottsligt förehavande, ofta verk- ställas utan att kräva övervinnande av några starkare betänkligheter och kunna därför icke anses tjäna som tillräckliga bevis om viljans samhälls— farlighet. Även om gärningSmannen tror sig fast besluten att begå brottet, kan han misstaga sig i fråga om sin förmåga att föra gärningen till slut. Det kan därför icke anses motiverat att låta straffbarheten inträda förrän gärningsmannens handlande nått det stadium, att man är säker på att han också är i stånd att, såvitt på hans vilja ankommer, bringa brottet till full— bordan. Detta är påkallat även därav att handlingen icke dessförinnan för andra samhällsmedlemmar gör något starkare intryck av brottslighet. I samhället kvarlever alltjämt uppfattningen av straffet såsom en reaktion mot något ont, som gärningsmannen förbrutit, och det kräves därför, för att straff för ett blott försökt brott skall anses motiverat, att brottets full— bordan varit så nära förestående, att hotet därom framstått som något ont.

Gränsen mellan försök och förberedelse angives i utländska lagar oftast så, att för försök kräves att gärningsmannen påbörjat utförandet av brottet. Att närmare bestämma den punkt, där straffbarheten för försök sålunda in- träder och förberedelsen slutar (den s. k. försökspunkten), faller sig icke lätt. Då straffbarheten vid olika slag av fullbordade brott inträder vid väsentligt olika tidpunkter i förhållande till den brottsliga handlingens fortskridande, måste detsamma gälla beträffande försökspunkten. Även i fråga om ett och samma brott kan det emellertid vålla svårigheter att på ett enhetligt sätt avgöra när försök skall anses föreligga med hänsyn därtill att det brottsliga resultatet kan uppnås på en mångfald olika sätt, vilka icke kunna av lag- stiftaren uppräknas eller ens förutses. Uppsåtligt dödande t. ex. kan ske genom omedelbart våld med eller utan tillhygge, med skjutvapen eller blanka vapen, genom strypning med händerna eller med rännsnara, med gift, genom hängning, dränkning, svält eller annan vanvård o. s. v. Gärningsmannens brottsplan blir därför av stor betydelse, då det gäller att bestämma försöks— punkten.

• Sida 43
•  Original

Det står utom tvivel att försök föreligger, då gärningsmannen till fullo verkställt allt vad enligt brottsplanen ankommer på honom, så att. brottet måste (eller, vid dolus eventualis, kan) komma till stånd, därest händelse- förloppet fortsätter att utveckla sig på sätt han föreställt sig. Det beror då icke längre av gärningsmannen, huruvida brottet skall komma till full- bordan, och han har på ett otvetydigt sätt ådagalagt sin viljas farliga be- skaffenhet. Försökspunkten är följaktligen överskriden, då en person, som avser att skjuta ihjäl en annan, mot denne avlossat det enda skott, varmed hans revolver är laddad, då gärningsmannen vid ett förgiftningsförsök hällt giftet i den dryck, som enligt hans beräkning skall utan ytterligare med- verkan från hans sida tömmas av det tilltänkta offret, eller då gärnings— mannen å ett fartyg, som han ej själv skall medfölja, lyckats stuva undan en helvetesmaskin, inställd på att explodera sedan fartyget gått till sjöss o.s.v.

Om åter gärningsmannen ej genomfört hela brottsplanen, ställer sig situationen olika i olika fall. Härvid är i första hand klart, att där brotts- planens fulla genomförande ej erfordras för att gärningsmannen skall kunna straffas för fullbordat brott, försökspunkten måste förläggas på ett ännu tidigare stadium. Den som förfalskat en sedel i syfte att använda den, befinner sig ur sin egen synvinkel alltjämt på försöksstadiet, så länge han ej utgivit sedeln, men är icke desto mindre förfallen till ansvar för full- bordad förfalskning. Så snart gärningsmannen påbörjat den handling, som skall medföra det resultat, med vars inträde fullbordat brott föreligger, bör han emellertid anses ha gjort försök till brottet, i det anförda exemplet alltså med påbörjande av själva förfalskningen.

Åtskilliga brott äro vidare av lagstiftaren så konstruerade, att det för straffbarheten förutsättes, att det brottsliga resultatet uppnås genom närmare angivna, efter varandra följande och sinsemellan olikartade handlingar, såsom fallet är vid t. ex. våldtäkt, rån och inbrottsstöld. Vid brott med dylika s. k. sammansatta brottsrekvisit skola tydligen i brottsplanen ingå alla de handlingar, som i lagens beskrivning av brottet angivas. Att låta försöks— straffet inträda först då gärningsmannen påbörjat den handling, varmed brottet skall fullbordas, kan här icke vara riktigt, utan han bör anses hava gjort försök till brottets begående så snart han påbörjat någon av de i brottsbeskrivningen ingående handlingarna. Detta överensstämmer med den jämförelsevis självständiga betydelse, som lagen tillagt även de tidigare handlingarna genom att upptaga dem i gärningsbeskrivningen.

Uppenbart är att en situation motsvarande den vid sistnämnda slag av brott föreliggande kan tänkas i andra fall, där beskrivningen å det full- bordade brottet icke innehåller någon närmare bestämning av den handling, genom vilken brottet skall utföras. Man tänke sig t. ex. ett mordförsök där gärningsmannen bundit eller bedövat den angripne för att hindra denne att göra motstånd vid själva dödandet. I dylika fall, där den handling som närmast föregår den, varmed brottslingen ämnar avsluta sin verksamhet, i

• Sida 44
•  Original

och för sig är belagd med straff, synas starka skäl tala för att anse försöks- punkten nådd, redan då gärningsmannen påbörjat den tidigare handlingen. Han har då redan överskridit straffbarhetens gräns och sannolikheten för att han skall fortsätta sitt brottsliga förehavande till slut är övervägande.

I de fall, då försökspunkten förlägges till en tidigare handling än den enligt brottsplanen sista, måste man dock göra den begränsning, att den handling, varom är fråga, är avsedd att något så när omedelbart åtföljas av eller stå i samband med den handling, varigenom brottet skall fullbordas, för att försökspunkten skall anses överskriden. Har gärningsmannen tänkt sig ett uppehåll i utförandet, tyder detta på att han ännu icke slutgiltigt bestämt sig för brottets åvägabringande, att han vill kunna betänka sig ännu något. Ovissheten om huruvida gärningsmannen verkligen är i stånd att fullfölja sitt brottsliga uppsåt, när dettas förverkligande närmar 'sig, synes i dylika fall böra räknas honom tillgodo.

Då i brottsplanen som ett slutled ingår icke en enstaka handling, varmed brottet enligt gärningsmannens åsikt kommer att fullbordas, utan en serie av inbördes likartade handlingar av flera slag, flera giftdoser o. s. v., bör vad ovan sagts om den avslutande handlingen äga tillämpning å den första av dessa handlingar. Uppenbart är detta, där redan denna första handling är av den beskaffenhet att den normalt kunnat förväntas medföra det åsyftade resultatets inträde. Men även för det fall att ingen av de likartade hand- lingarna är av nyssnämnda art utan det är den samlade verkan av hand- lingarna som skall åstadkomma brottets fullbordan, synes detsamma böra gälla. För ett naturligt betraktelsesätt te sig dessa handlingar i allmänhet som ett enhetligt förfarande, vars påbörjande är tillräckligt vittnesbörd om brottslingens farlighet för att försöksstraff skall anses motiverat.

Av det anförda framgår, att gränsdragningen mellan förberedelse och försök i ganska stor utsträckning måste ankomma på omständigheterna i det särskilda fallet. Framför allt gäller detta i fråga om den vikt som skall tillmätas förhållandet i tiden mellan olika i brottsplanen ingående handlingar.

I en allmän försöksbestämmelse synes man fördenskull böra, i likhet med flertalet utländska lagar, angiva gränsen allenast genom en bestämmelse, att försök föreligger då gärningsmannen påbörjat brottets utförande. Till sin innebörd överensstämmer denna gränsdragning med den, som i vårt land hittills ansetts kunna härledas ur själva beteckningen försök.

Otjänliga försök.

Även då en gärningsman förverkligat sin brottsplan i sådan grad, att försökspunkten överskridits, är man stundom benägen anse att försöket icke bör följas av straff. Att försöket misslyckats kan bero därpå att gärnings— mannens tillvägagångssätt utmärkt sig för sådan klumpighet och tafatthet,

• Sida 45
•  Original

att man har anledning ställa sig frågande huruvida försöket är uttryck för en på brottets begående bestämt riktad vilja. Det intryck en dylik för- sökshandling framkallar hos andra samhällsmedlemmar är också betydligt mindre kraftigt än då gärningen varit väl planlagd och utförd så att faran för att det avsedda resultatet skulle inträda varit stor. Iall synnerhet blir intrycket svagare, då det medel gärningsmannen använt är alldeles otjänligt att åstadkomma den av honom avsedda effekten, så att försöket från början varit dömt att misslyckas. Mot den, som söker förgifta någon med krita i tro att krita är ett gift, eller som tror sig kunna döda en ovän genom att läsa besvärjelser över honom, förefaller ett straffingripande föga påkallat. Detsamma gäller i vissa fall, då det föremål gärningsmannen riktade sitt angrepp mot, var av den beskaffenhet att det var uteslutet att brottet kunde bliva fullbordat, såsom exempelvis om någon under jakt skjuter på en trädstubbe i uppsåt att döda en jaktkamrat, vilken emellertid befinner sig långt borta.

Lika benägen som man i de nu anförda exemplen är att medgiva straff— frihet för gärningsmannen, lika obenägen därtill är man emellertid i vissa andra fall, då jämväl det av gärningsmannen anlitade medlet var otjänligt att åstadkomma brottets fullbordan eller då försöket riktades mot ett otjänligt objekt. Som exempel må anföras att någon vid ett förgiftningsförsök av okunnighet använt en för ringa giftdos eller att ett mordförsök med skjut- vapen misslyckats därför att det tillämnade offret burit en skyddande pansarväst.

Om den straffrättsliga behandlingen av försökshandlingar av nu exempli- fierad art, s. k. otjänliga försök, råder mycken osäkerhet och stora menings- skiljaktigheter i olika länder. Stundom innehålla strafflagarna uttryckliga föreskrifter i ämnet, vilka dock ofta icke giva synnerlig ledning. Med hänsyn till de starka meningsbrytningar, vartill Spörsmålet om straffbarheten vid otjänliga försök givit upphov, synes det icke böra under-låtas att vid in- förande i den svenska strafflagen av en allmän försöksbestämmelse även söka taga bestämd ställning till denna fråga.

Ett försöks otjänlighet kan tänkas föranleda antingen att det lämnas strafflöst eller att straffnedsättning medgives. I första hand gäller det alltså att bestämma sig för i vilken utsträckning otjänliga försök böra följas av straff; inom det straffbara området synas särskilda bestämmelser om straff- nedsättning icke erforderliga om, såsom enligt föreliggande förslag, de all— männa straffsatserna för försök så gott som alltid medgiva utdömande av mycket lindriga straff. Avgörandet blir i hög grad beroende av om man väljer att låta sig leda av en subjektiv eller av en objektiv försöksteori, om man lägger huvudvikten enbart vid förefintligheten av en brottslig vilja hos gärningsmannen eller därutöver kräver att handlingens yttre beskaffenhet skall vara ägnad att leda till det brottsliga resultatets förverkligande. För anhängarna av en subjektiv försöksteori är problemet relativt enkelt. Om

• Sida 46
•  Original

den samhällsfarliga viljan tagit sig uttryck i handling på sådant sätt, att man därav med säkerhet kan sluta sig till denna viljas existens, saknas enligt deras mening intet av försöksbegreppets innehåll och straffbarhet bör alltså inträda oberoende av om gärningsmannen misstagit sig angående möjligheten för att hans handling skulle leda till brottets fullbordan. Till stöd för denna uppfattning anföres ibland att varje försök, som icke leder till sitt mål, i grund och botten är otjänligt och att följaktligen ett antagande av straffrihet vid otjänliga försök konsekvent skulle leda till förnekande av straffbarheten för försök överhuvud. Ett felriktat skott kan lika litet medföra en människas död som ett »skott» med oladdat vapen; ett skott mot den, som bär en effektivt skyddande pansarväst, är lika otjänligt att åstadkomma dennes död, som om han befinner sig på en helt annan ort och skottet avlossas mot något föremål, som gärningsmannen tror vara den från- varande. Försökets misslyckande beror alltid på en villfarelse från gärnings- mannens sida, ty visste denne, att försöket icke skulle lyckas, komme intet försök till stånd. Arten av de omständigheter, om vilka gärningsmannen svävar i villfarelse bör emellertid icke vara avgörande för försökets straff— barhet.

”Ett konsekvent genomförande av en subjektiv försöksteori leder till att alla otjänliga försök bliva straffbara. Inom doktrinen hava målsmän för teorien förklarat sig icke rygga tillbaka för denna konsekvens. Rättspraxis i de länder, där domstolarna anslutit sig till det subjektiva betraktelsesättet, har dock, liksom i allmänhet strafflagarna, där dessa uttala sig tydligt, inskränkt straffbarheten så att de allra mest otjänliga försökshandlingarna lämnas straffria. Stundom karakteriseras dessa som sådana, där gärnings- mannen endast till följd av vidskepelse eller grov okunnighet om natur- lagarna trott på möjligheten av framgång i sitt förehavande. Men även om alltså någon inskränkning göres av straffbarheten vid otjänliga försök, äro dylika enligt en subjektiv försöksteori principiellt alltid straffbara. I våra grannländer Danmark och Norge har sålunda, liksom i Tyskland, straffbart försök till fosterfördrivning ansetts föreligga, då en icke havande kvinna intagit fosterfördrivande medel, och i sistnämnda land har bl. a. för försök till tvegifte dömts en person, som ingått nytt äktenskap i den felaktiga tron att hans maka i det tidigare äktenskapet ännu vore i livet.

För svensk rättsuppfattning torde de resultat, vartill en subjektiv för— söksteori leder, i många fall te sig stötande. Det torde heller icke lida tvivel, att rättspraxis i vårt land är benägen att vid bedömande av frågan huruvida straffbarhet för försök föreligger fästa vikt vid huruvida hand— lingen varit ägnad att åstadkomma brottets fullbordan (se t. ex. N. J. A. 1901 sid. 284). Detta betraktelsesätt är en naturlig följd av att försöks- straff i vårt land förekommer endast i ringa utsträckning, och det torde icke böra övergivas därest man något utökar antalet av de straffbara försöken. Att det objektiva betraktelsesättet mångenstädes fått vika för det subjektiva

• Sida 47
•  Original

är sannolikt i viss mån beroende på svårigheterna för den objektiva teoriens målsmän att finna lämpliga hållpunkter för bedömande av huruvida en otjänlig försökshandling bör vara straffbar eller icke. De formuleringar, som härutinnan givits, ha i allmänhet icke lett till resultat, vilka till alla delar hållit stånd inför kritiken från anhängarna av det subjektiva betrak- telsesättet. Kritiken är emellertid i mycket överdriven och träffar icke kärnan i den objektiva försöksteorien. Denna bygger nämligen i stort sett på samma synpunkter som allmänt tillämpas i fråga om bestämmande av det straffbara försökets begynnelsepunkt och som måste anses väsentliga för försökets begrepp. Den styrka, med vilken dessa synpunkter göra sig gäl- lande, är dock måhända olika i fråga om det otjänliga försöket och i fråga om försökspunkten. Såsom inledningsvis framhållits, innebär otjänligheten hos en försökshandling ofta, att gärningsmannens brottsliga vilja icke äger någon större intensitet, utan att handlingen mera är en följd av en snabbt övergående ingivelse. Framför allt är det emellertid vid det utpräglat otjän- liga försöket det svaga intryck gärningen framkallar hos andra samhälls— medlemmar, som är ägnat att leda till att försöket bör bli strafflöst. En handling, varav intet ont följt eller mänskligt att döma kunnat följa, fram- kallar icke hos den utomstående något krav på reaktion mot gärnings- mannen. Att under dylika omständigheter inskrida med straff är föga lämp- ligt. Ty om strafflidandet icke motsvaras av att den straffade själv gjort något ont, låt vara endast i form av framkallandet av en fara, kan det lätt framstå såsom meningslöst. Då f. ö. just en otjänlig försökshandling ofta passerar fullständigt obemärkt, skulle bestraffning för en sådan handling, som tillfälligtvis upptäckts, lätt verka godtycklig.

För att ett försök till brott skall anses straffbart bör man fördenskull fordra, att handlingen skall för en utomstående, som är eller tänkes bliva i tillfälle att bedöma den och som därvid har kännedom om gärningsmannens uppsåt, framstå såsom straffvärd. Att närmare angiva vilka omständigheter, som vid detta bedömande böra tillmätas betydelse, är förenat med svårig— heter. Helt allmänt torde emellertid kunna sägas, att om det enligt den utomstå- endes betraktelsesätt förelegat en övervägande sannolikhet för att handlingen efter vanlig erfarenhet kunnat medföra det brottsliga resultatet, eller, såsom det stundom sagts, om det mänskligt att döma varit nära att brottet kommit till fullbordan, försöket bör vara straffbart, eljest icke. Samma synpunkt har man jämväl velat uttrycka på det sätt, att man för straffbarhet vid försök krävt, att det skall hava förelegat fara för brottets fullbordan.

Sålunda innehöll strafflagskommissionens förslag till strafflag, allmänna delen, i överensstämmelse med professor Thyréns förberedande utkast, en bestämmelse därom att till straff för försök icke skulle dömas, där ingen fara funnits för att brottet kunnat komma till stånd på sätt gärningsmannen beräknat. Samma tanke uttrycktes i ett under år 1928 inom justitiedeparte- mentet upprättat förslag till införande av en allmän försöksbestämmelse på

• Sida 48
•  Original

det sätt, att försök skulle vara straffritt, där ingen fara funnits för att brottet kunnat komma till stånd även om gärningsmannen slutfört sin handling på sätt han haft för avsikt. Vid sistnämnda förslags behandling i lagrådet gjordes i denna punkt åtskilliga erinringar. Lagrådet ansåg det icke kunna bestridas, att de synpunkter, som framförts till stöd för att lägga farebegreppet till grund vid frågans lösning, vore beaktansvärda och att de resultat, vartill den föreslagna regeln skulle leda, i stort sett syntes riktiga. Ifråga om försök med otjänliga medel ansåg lagrådet den före- slagna lagtexten också kunna giva ledning för avgörandet. Vad däremot anginge försök mot otjänligt objekt syntes faromomentet enligt lagrådets mening näppeligen giva ett tillfredsställande uttryck för den gräns man avsåge att uppdraga mellan de straffbara handlingarna och dem, som borde vara strafflösa. Som exempel härå uppställde lagrådet frågan huru det fall skulle bedömas, att någon i stölduppsåt stuckit handen i en persons tomma ficka. Det framhölls härvid att man i tolkningsväg måhända komme till det mindre tillfredsställande resultatet att ett dylikt försök vore straffritt, då det skulle te sig främmande för det allmänna språkbruket att tala om att här förelegat fara för att stöld skulle komma till stånd. Ett ytterligare fall, , då den föreslagna regeln syntes lagrådet svårligen giva klar ledning för av- görandet, vore följande. Om någon brutit upp ett skåp för att komma åt hemliga försvarshandlingar borde han anses hava gjort sig skyldig till försök enligt 8 kap. 21 %,1 såvida därstädes brukat förvaras sådana handlingar, men dessa tillfälligtvis varit uttagna, medan däremot straffbart försök till sådant brott ej borde anses föreligga, därest dylika handlingar aldrig förvarats i skåpet. Med utgångspunkt från det förhållandet, att straffbarhet för försöket borde följa, där det mänskligt att döma varit nära att skadan inträtt, kömme man enligt lagrådets åsikt till att då det berott av mera tillfälliga omstän- digheter att brottet ej kunnat komma till stånd, straffbarheten icke skulle vara utesluten. Då det emellertid svårligen läte sig göra att avfatta en lag- text, som något så när tydligt angåve de synpunkter, varom fråga vore, borde man tillsvidare överlämna åt doktrin och praxis att giva svar på de frågor som uppkomma beträffande otjänliga försök.

Även om det emellertid obestridligen möter stora svårigheter att avfatta en lagtext, som lämnar tydlig anvisning å de för straffbarhetenvid otjänliga försök avgörande synpunkterna, synes man icke böra underlåta att såvitt möjligt angiva efter vilka huvudsakliga grunder bedömandet skall ske. Att lämna domstolarna utan varje vägledning i denna fråga kan lätt leda till osäkerhet och ojämnhet vid försöksbestämmelsernas tillämpning.

En utomlands vanlig, tämligen schematiserande indelning av de otjänliga försöken går ut på att försök med absolut otjänliga medel eller mot absolut otjänligt objekt böra vara straffria, medan försök med relativt otjänliga medel

* i lagrummets numera upphävda lydelse.

• Sida 49
•  Original

eller mot relativt otjänligt objekt skola medföra straff. Denna indelning synes icke vara ägnad att på ett tillfredsställande sätt reglera Spörsmålet. Medlets och objektets beskaffenhet bero av varandra, så att ett medel, som är absolut otjänligt mot ett objekt, kan vara i hög grad tjänligt mot ett annat. Och även en försökshandling, som utförts med ett absolut otjänligt medel eller mot ett absolut otjänligt objekt kan hava varit nära att medföra det avsedda resul- tatets förverkligande. Ett försök att förgifta någon med krita, där gärnings- mannen i sista stund råkat förväxla giftet med kritan, eller ett skott mot en trädstam, i vars omedelbara närhet det tilltänkta offret för skottet befinner sig, bör uppenbarligen icke gå fritt från straff.

I de sist anförda exemplen faller det sig naturligt att säga att fara före- legat för brottets fullbordan. I allmänhet torde ock farebegreppet vara ägnat att på ett tillfredsställande sätt avgöra frågan när straffbarhet för ett otjän- ligt försök bör inträda. Lagrådets kritik av farebegreppet såsom grund för straffbarheten bygger därpå, att i vissa fall fara kan anses hava förelegat endast om man bortser från någon omständighet, som, därest hänsyn till densamma tages, medför att den fara, som normalt bort föreligga, i detta fall är undanröjd. Vill man ändock, såsom synes lämpligt, anknyta straff- barheten vid otjänliga försök till farebegreppet, bör man alltså giva bestäm- melsen en sådan avfattning, att även sådana fall, beträffande vilka lagrådet funnit farebegreppet icke giva tillräcklig ledning för avgörandet, icke lämnas straffria. Därvid synes man kunna anknyta till lagrådets uttalande att straff- barhet icke bör anses utesluten, då det berott av mera tillfälliga omständig— heter att brottet ej kunnat komma till stånd. Om nämligen händelseförloppet eller situationen utan svårighet låter modifiera sig dithän, att brottet kommit till fullbordan, kan det sägas ha berott endast av en tillfällighet att brottets fullbordan uteblev till följd därav att den konkreta faran var undanröjd. I sådana fall bör försöket vara straffbart, eljest icke. Tillfälligheten kan ligga i en förväxling av medel eller objekt, i en avvikelse i fråga om medlets eller objektets beskaffenhet från det sedvanligen föreliggande etc. Förslaget upp- tager i anslutning till vad nu anförts den bestämmelsen, att försök skall vara straffbart, såframt fara att handlingen skulle leda till brottets fullbordan förelegat eller endast på grund av tillfälliga omständigheter varit utesluten. Tillämpat på det av lagrådet anförda exemplet om ficktjuven, som råkar sticka handen i en tom ficka, innebär detta, att försöket blir straffbart så snart det kan sägas ha berott av en tillfällighet att fickan var tom. Detta inträffar bl. a. om försöket utföres i en folksamling och tjuven är ute för att stjäla vad han kan komma över eller om fickans ägare brukar förvara sin plånbok däri, men händelsevis stoppat den i en annan ficka eller glömt den i sin bostad. Däremot blir gärningsmannen fri från straff för försök till fickstöld, om hans uppsåt uteslutande gick ut på att tillgripa ett bestämt föremål, tillhörigt den angripne, exempelvis en juvelbesatt snusdosa, som gärningsmannen av någon anledning tror att den angripne bär på sig men som denne aldrig haft en

• Sida 50
•  Original

tanke på att flytta från dess plats i hans hem. Annorlunda åter, om den an- gripne var på väg till en juvelerare i avsikt att låta denne göra en värdering av snusdosan, men glömt medtaga denna. Här föreligger icke endast kränk- ning av den angripnes intresse att få ha sina fickor i fred för obehöriga —— ett intresse, som icke lämpligen bör skyddas genom straffhot för försök till fick— stöld — utan en så nära överensstämmelse i väsentliga punkter mellan det av gärningsmannen tänkta händelseförloppet och det verkliga, att straffbart försök måste anses föreligga.

Frivilligt tillbakaträdande.

I det stora flertalet av de i strafflagen förekommande försöksbestämmel- serna stadgas såsom en betingelse för försöksstraffets inträde, att brottets fullbordan förhindrats endast genom omständigheter, som voro av gärnings- mannens vilja oberoende. Omvänt innebär detta, att där gärningsmannens vilja varit avgörande orsak till att den brottsliga verkan uteblivit, han skall gå fri från straff för försöket. (Härav uteslutes ej att han är straffbar för ett annat brott, vilket såsom fullbordat ingår i försökshandlingen, t. ex. full- bordad misshandel vid ett mordförsök.) Regeln att straffrihet för försöket följer vid gärningsmannens frivilliga. tillbakaträdande är, såsom antytt, icke utan undantag. Dessa avse främst ett fåtal svåra brott, såsom högförräderi (8: 1 och 2, där lagen överhuvud ej använder det vanliga försöksbegreppet) krigsförräderi (8: 23, jfr 8: 6) 1 och förgiftning (14: 18). Några andra under de senaste åren tillkomna försöksbestämmelser, nämligen de, som angå ut- pressning enligt 21:10 och visst tvång till otukt enligt 15:15a innehålla heller ingen föreskrift om någon särskild verkan av tillbakaträdande. Att märka är vidare, att åtskilliga försökshandlingar av lagen behandlas som särskilda brott, såsom försök till våldtäkt (15: 14), rån (21: 1 och följ.) samt fosterfördrivning (14:26 och följ), och att tillbakaträdande här icke friar från straff.

Att gärningsmannens frivilliga tillbakaträdande från försök bör lända honom till godo är allmänt vedertaget. Bestämmelser härom — vare sig de föreskriva straffrihet eller endast straffnedsättning — återfinnas också i de allra flesta lagstiftningar såsom en del av de allmänna försöksbestämmelserna.

Utan tvivel tala starka skäl för att såsom huvudregel medgiva strafffrihet vid frivilligt tillbakaträdande. Stundom åberopas till stöd härför det i och för sig kanske mindre avgörande skälet, att en dylik regel kan bidraga till att locka gärningsmannen att, där så ske kan, förhindra inträdet av den hotande rättskränkningen. En mera betydelsefull synpunkt bygger på ett

* Hänvisningarna avse 8 kap. i dess nya lydelse.

• Sida 51
•  Original

fullföljande av tankegången, att försök skall bestraffas endast då gärnings— mannens vilja resulterat i handlingar, som inneburit fara för att brottet kan komma till stånd. Denna fara är städse i viss mån beroende av gärnings— mannens eget förhållande. Har handlingen ännu icke lett till brottets fullbor- dan, finns ofta möjligheten att gärningsmannen ryggar tillbaka för följderna av sin gärning och föranleder att brottet ej kommer till fullbordan. Gör han så, bör man därav sluta att det är i hög grad ovisst, om hans viljas sam- hällsfarlighet verkligen varit av den styrka och fasthet, som försökshand- lingen först låtit förmoda och som skulle utgöra grunden för dess straffbarhet.

Varje tvivel om en erforderlig fasthet hos viljan bör emellertid icke i sig anses tillräckligt för att motivera straffrihet för försöket. I så fall skulle mången gång den för försök till brott tilltalade kunna undgå straff genom ett påstående att han velat förebygga brottets fullbordan men ej hunnit sätta denna sin avsikt i verket. Om gärningsmannens vilja varit nog farlig att leda till försök, bör det förutsättas att den också varit tillräckligt stadgad för att leda vidare till brottets fullbordan. Endast om gärningsmannens egna åtgöranden tala mot riktigheten av detta antagande bör straffrihet ifråga- komma. Då han genom att avstå från vidare utförande av sin handling eller genom någon särskild positiv åtgärd föranlett, att brottet ej kommit till stånd, bör han gå fri från straff för försöket. — Huruvida ett misslyckat för- sök att på nu nämnt sätt hindra brottets fullbordan skall lända honom till godo, är här icke föremål för övervägande. Brottet blir i dylika fall fullbor- dat och den verkan som skall tillerkännas tillbakaträdandet måste då delvis bedömas ur andra synpunkter.

Vad som fordras för att verkställa ett tillbakaträdande, beror väsentligen på huru långt gärningsmannens brottsplan förverkligats. Har han gjort allt som enligt hans uppfattning ankommit på honom för att få brottet till stånd och överlämnat fortsättningen åt naturkrafterna, d. v. s. om ett s. k. full- ändat försök föreligger, finns icke möjlighet för honom att förhindra brottets fullbordan annorledes än genom positivt förebyggande åtgärder. Om det åter enligt brottsplanen ännu återstår någon handling att utföra innan brottet kan förväntas komma till stånd, är läget ett annat. I allmänhet förhåller det sig härvid så, att gärningsmannen genom att upphöra med utförandet kan förhindra den verkan, som eljest skolat följa. Han har t. ex. höjt ett laddat skjutvapen till angrepp, men underlåter att avlossa något skott, eller han står i begrepp att stryka eld på en tändsticka för att sätta denna till en hög eldfängda ämnen, varifrån elden skall spridas till en byggnad, men underlåter detta. I dylika fall, där fråga är om ett s. k. ofulländat försök, bör avstående från vidare åtgärd vara nog för att ett verksamt tillbakaträ- dande skall anses föreligga.

Frågan om var gränsen skall dragas mellan det ofulländade försöket, då avstående från fortsatt handlande räddar gärningsmannen från försöksstraff, och fulländat försök, då av gärningsmannen kräves ett aktivt ingripande för

• Sida 52
•  Original

att han skall undgå försöksstraffet, kan emellertid icke alltid besvaras enbart genom en hänvisning till att brottsplanen vid det fulländade försöket skall ha tillfullo verkställts såvitt på gärningsmannen ankommer. Framför allt äro härvid att märka sådana fall, där i brottsplanen ingår en serie av hand— lingar, vilka antingen var för sig eller några eller flera i förening under vanliga omständigheter bort medföra brottets fullbordan. Som exempel på fall av den förra typen må anföras att någon, vid mordförsök, avsett att skjuta flera skott efter varandra, eller att ingiva offret flera, var för sig tillräck— ligt kraftiga giftdoser efter varandra. Av den senare typen äro exempelvis sådana handlingar som att någon ämnat döda en annan genom fortsatta slag med ett tillhygge av ej alltför kraftig art eller genom tortyrartade behand- lingsmetoder. I dessa fall är väl gärningsmannens brottsliga uppsåt ofta på det sätt obestämt, att han har för avsikt att fortsätta sin verksamhet tills målet nåtts, vare sig därför kräves mindre eller mera än han från början tänkt sig. Hans farlighet måste under sådana förhållanden sägas vara större än dens, som sätter sin lit till en enda motsvarande handling, även om denna i och för sig är mycket farlig. Den gärningsman, vars brottsplan redan är slutförd med den enda handlingen, saknar möjlighet att bliva strafflös genom att underlåta upprepning av angreppet. Det vore uppenbarligen att otill- börligt gynna en annan gärningsman, som uppgjort en effektivare och vid— lyftigare brottsplan, om man under i övrigt lika förhållanden läte hans av- stående från fortsatt utförande av brottet medföra straffrihet. Därest alltså den första av de seriehandlingar, varom här är fråga, är tillräcklig för att kunna medföra brottets fullbordan, måste försöket anses fulländat redan i och med det första skottets avlossande, den första giftdosens ingivandc etc. Ett underlåtet upprepande av dylika försökshandlingar bör icke medföra straffrihet för gärningsmannen. Beträffande den andra typen av seriehand- lingar, där ingen av de enstaka handlingarna i och för sig kan tänkas vara tillräcklig för resultatets åstadkommande, har det stundom gjorts gällande, att fulländat försök borde anses föreligga, då gärningsmannens förehavande fortskridit så långt, att, normalt sett, den åsyftade effekten borde hava in- trätt. I strafflagskommissionens förslag har denna tanke uttryckts på det sätt, att för straffrihet kräves att gärningsmannen upphört med sin brottsliga handling »innan utförandet så framskridit att fara funnits för att brottet därigenom kunnat fullbordas». Samma stadgande återfinnes, med viss redak- tionell jämkning, i det inom justitiedepartementet år 1928 upprättade för- slaget till lagstiftning om försök till brott. Skälet till denna begränsning av straffriheten vid ett icke fullföljt försök är tydligen att den mera grundlige (och därför farligare) gärningsmannen icke skall vinna någon fördel genom att avstå från fortsatt handlande, sedan han medhunnit så mycket att efter vanlig erfarenhet målet med all sannolikhet borde hava nåtts. Det torde emellertid icke vara riktigt att härvid bortse från det aktuella läget i det särskilda fallet. Om det mot all beräkning befinnes att vad gärningsmannen

• Sida 53
•  Original

dittills gjort icke är tillräckligt för att medföra det brottsliga resultatet ehuru detta enligt vanlig erfarenhet redan bort hava inträtt eller vara säkerställt, måste det sägas att det ännu beror av gärningsmannens vilja huruvida brot— tets fullbordan skall komma till stånd. De skäl, som i allmänhet tala för att medgiva straffrihet vid tillbakaträdande, synes även här böra leda till frihet från försöksstraff. Kravet på en reaktion för vad gärningsmannen redan gjort tillgodoses ofta därigenom, att friheten från försöksstraffet icke ute- Sluter straff för det fullbordade brott, som kan ligga i gärningsmannens hand- ling. Föreligger intet sådant brott, torde behovet att straffa icke här, mera än eljest då ett försök inneburit särskilt höggradig fara, vara så starkt, att man av hänsyn härtill bör låta försöket vara straffbart.

Det här ovan framhållits att tillbakaträdandet, för att medföra frihet från straff för försöket, skall hava föranlett att brottet ej fullbordats. Om redan till följd av försökets otjänlighet brottets fullbordan är utesluten, är tydligen tillbakaträdandet alldeles betydelselöst för den brottsliga effektens utebli- vande. Som exempel må anföras att någon i förgiftningssyfte, till följd av förväxling i sista stund, ingivit en person ett alldeles ofarligt ämne i stället för det gift han tänkt använda. Av fruktan för följderna av sin gärning, om vars ofarlighet han är okunnig, skyndar han sig emellertid att, innan det förmenta giftet skulle hunnit verka, ingiva motgift. Här kan man icke säga att gärningsmannens tillbakaträdande föranlett att brottets fullbordan ute- blivit, då denna var alldeles utesluten. Att för dylika sällsynta fall införa ett särskilt stadgande om tillbakaträdandets straffriande verkan synes emel- lertid icke vara erforderligt, då uppenbarligen grunderna för lagrummet måste medföra ett friande domslut.

Ett tillbakaträdande från fullföljande av ett påbörjat brott bör uppenbar— ligen lända till frihet från straff endast om det kan hänföras till den hand- lande personens egen vilja i den meningen, att det är frivilligt. I annat fall kan nämligen av tillbakaträdandet icke dragas någon slutsats om att den viljefarlighet, som bort anses hava kommit till uttryck genom brottets på- börjande, icke föreligger eller är så nedsatt, att straff för försök icke är påkallat.

Härvid får man icke fordra (såsom närmast synes framgå av det ibland använda uttrycket >>thätige Reue»), att hos den handlande skall hava ägt rum en verklig sinnesändring, i det att han ångrat sitt brottsliga förehavande eller eljest på moraliska eller dylika grunder tager avstånd därifrån. Emot ett sådant krav talar redan det förhållandet, att en sinnesändring av detta slag (som väl icke förekommer alltför ofta) i regel måste vara mycket svår att bevisa eller motbevisa. Men även mera sakliga grunder kunna anföras i samma riktning. Liksom det i allmänhet icke är riktigt att åt det motiv, som ligger bakom en persons beslut att företaga en viss handling, tillmäta en avgörande betydelse för frågan om denna skall vara straffbar, så måste det även i nu förevarande fall vara tillräckligt för strafflöshet, att den som på-

• Sida 54
•  Original

börjat ett brott uppgivit detsamma på grund av ett eget frivilligt ställnings— tagande. Är detta fallet, kan hans vilja icke anses vara samhällsfarlig i den grad, att det är nödigt att ingripa däremot med straff, oavsett om hans bevekelsegrunder stå mer eller mindre högt i moraliskt hänseende. Av lik— nande grunder bör man icke fordra, att tanken på tillbakaträdandet skall hava upprunnit hos honom själv, så att han därvid handlat på eget initiativ (spontant). Även om brottets uppgivande är att tillskriva påverkan av en medbrottsling eller vädjande från någon person, som står den handlande nära, är det väl möjligt att han kan hava handlat frivilligt i sådan grad att han bör gå fri från straff. En bristande fasthet i hans brottsliga uppsåt kan nämligen framträda just däri, att han varit mottaglig för påverkan att upp- giva det.

Annorlunda förhåller sig saken, om ett försök uppgivits, därför att gärningsmannen kommit till insikt om att det icke skulle kunna lyckas, vare sig detta beror på otjänlighet hos de medel, varav han använder sig, alltför stor motståndskraft hos det angripna objektet, eller någon annan omständig- het. Även om det varit möjligt att ännu genomföra ytterligare något stadium av brottsplanen, vore detta tydligen från gärningsmannens sypunkt menings- löst, och det kan icke räknas honom tillgodo, att han omedelbart uppgivit sitt förehavande. Förhållandet synes böra vara enahanda, om han felaktigt antagit, att det skulle vara omöjligt för honom att fullborda brottet. Ty även i sådant fall vore det ogrundat att av tillbakaträdandet draga någon slutsats angående gärningsmannens viljebeskaffenhet.

Ytterligare måste med omöjlighet att genomföra brottet likställas, att gärningsmannen finner detta vara förenat med väsentligt större svårigheter eller risker, än han förut tänkt sig, och även att han finner att brottet icke »lönar sig», t. ex. därför att ett tillgreppsobjekt ej alls har det värde, var- med han räknat. Även i sådana fall torde ofta hans viljas samhällsfarlighet framstå ganska oberörd av tillbakaträdandet. Hit äro även hänförliga många fall, då gärningsmannen blivit (eller tror sig vara) upptäckt. Att före- havandet blivit upptäckt kan ibland innebära omöjlighet att genomföra brottet. Men även om detta alltjämt vore möjligt, skall dock ofta upp- täckten medföra att det för gärningsmannen vore ändamålslöst eller alltför farligt att fortsätta med brottsplanens utförande; att han då hellre avstår från sitt förehavande, åtminstone för tillfället, tillåter ingen slutsats om en nedsatt farlighet hos viljan. Till en sådan slutsats bör man möjligen komma, om gärningsmannen trots upptäckten har möjlighet att slutföra brottet och goda utsikter att för framtiden undgå att bliva ertappad.

Av det nu anförda torde framgå, att svaret på frågan, om ett tillbaka- trädande i subjektivt avseende är sådant att det bör fria från straff, i hög grad är beroende av de särskilda situationernas beskaffenhet. De synpunkter, som härvid böra anläggas, torde med tillräcklig tydlighet komma till uttryck däri, att tillbakaträdandet för att leda till straffrihet skall hava vidtagits

• Sida 55
•  Original

av fri vilja. Den föreslagna lagtexten har avfattats i överensstämmelse härmed.

Försök till anstiftan.

Strafflagens bestämmelser om särskilda brott avse med få undantag närmast det fall, att brottet förövas av en person utan samverkan med andra. Naturligen är detta vid flertalet brott det vanliga, och härutinnan består ingen skillnad mellan fullbordade brott och dem, som stanna vid försök. Men det är icke ovanligt att flera samverka om en brottslig gärning. Olika situationer äro härvid att särskilja, och skiljaktigheterna mellan dem kräva beaktande även då brottet stannar vid försök.

Ibland förekommer, att två eller flera personer i samförstånd deltaga i själva det faktiska utförandet av en brottslig gärning, antingen så att de i bokstavlig mening gemensamt begå! den brottsliga handlingen (t. ex. med förenade krafter sönderbryta ett föremål, vid skadegörelse eller inbrott) eller också på det sätt att de utföra var sina handlingar, som emellertid alla äro gärningsmannahandlingar (t. ex. olika slag eller skott vid en misshandel, Själva förfalskningen och begagnandet av det förfalskade vid ett förfalsk- ningsbrott). I dessa fall får, utan stöd av uttryckligt stadgande, anses följa av lagen att båda eller alla skola bestraffas såsom gärningsmän, s. k. med- gärningsmän. Stannar brottet vid försök, bliva samtliga att bestraffa såsom gärningsmän till detta, om det är belagt med straff. Härför erfordras icke något särskilt stadgande.

Andra grupper av fall utmärkas därav, att bakom den (eller de) som omedelbart utför brottet står en annan (eller flera andra), vilken medverkar till brottet endast genom att föranleda den förstnämnde till hans brottsliga handling eller genom att med råd eller dåd befordra denna. Det är tydligt att, allt efter förhållandena i varje särskilt fall, den bakomståendes insats kan vara mer eller mindre betydande för att brottet kommer till stånd eller genomföres. Ofta kan hans betydelse, och därmed också hans ansvar, vara övervägande i jämförelse med den omedelbart handlande personens. Vissa hithörande fall utmärkas därav, att denne på grund av personliga omständig- heter —— minderårighet, otillräknelighet, tvång, misstag o. s. v. — icke kan straffas, överhuvud eller åtminstone icke för det ifrågavarande brottet (någon narras t. ex. att borttaga en sak ur en annans besittning för en tredjes räkning i tro att saken är den sistnämndes tillhörighet; den omedelbart handlande kan i detta fall icke straffas för stöld). Den bakomstående bör då, om dylika omständigheter icke föreligga beträffande honom och under förutsättning att hans insats är av viss större betydelse för orsaksförloppet, straffas som om han själv ensam utfört gärningen; den andre är nämligen att jämställa med ett verktyg för honom. Detta anses också vara innebörden av strafflagarna, även den svenska, ehuru för de allra flesta fall någon särskild bestämmelse

• Sida 56
•  Original

härom icke är meddelad (utanför strafflagen finnes ett uttryckligt stad- gande i K.K. den 3 mars 1916 om straff för olovlig varuutförsel m. m. 6 % 1 mom.) Om den omedelbart handlande icke åstadkommer det resultat, som erfordras för brottets fullbordan, kan den bakomstående, s. k. medelbare gärningsmannen, vara att straffa för försök, om nämligen detta vid det ifrågavarande brottet är belagt med straff. Det är härvid icke av någon avgörande betydelse, huruvida den omedelbart handlande nått så långt som till att överskrida försökspunkten eller han avbrutit sin verksamhet på för- beredelsestadiet. Och det erfordras ej ens, att han överhuvud skridit till några åtgärder för brottets verkställande. Om den bakomstående har sökt få brottet till stånd genom den andre såsom redskap och varit verksam härför, måste å den förres sida ett försök anses föreligga, så snart han åtgjort vad som enligt hans uppfattning varit erforderligt för att få brottet utfört eller eljest så mycket, att hans förfarande, bedömt enligt hans egen brottsplan, innebär att han påbörjat brottets utförande (genom den andre såsom redskap). Med hänsyn till den uppfattning av det medelbara gärnings- mannaskapet, som utan meningsskiljaktighet är vedertagen, erfordras ej, i förevarande förslag lika litet som i den gällande strafflagen, någon särskild bestämmelse om bestraffning av »försök till medelbart gärningsmannaskap». Naturligtvis kan även vid sådant försök strafflöshet inträda på grund av att fara är utesluten (otjänlighet) eller på grund av tillbakaträdande; spörsmål härom skola städse bedömas med hänsyn till den medelbare gärningsmannens brottsplan och åtgöranden; t. ex. ett tillbakaträdande å den omedelbart handlandes sida kan icke i och för sig räknas den medelbare till godo. Den sistnämndes handlingssätt är i detta som i andra hänseenden omedelbart hänförligt under den allmänna bestämmelsen om förutsättningarna för be- straffning av försök.

De olika faktiska möjligheter, som ovan berörts i fråga om en medelbar- gärningsman, kunna uppenbarligen också förekomma beträffande en bakom— stående deltagare i ett brott, när den omedelbart utförande personen å sin sida är fullt straffbar, såsom straffmyndig, tillräknelig o. s. v. Emellertid kan i dylikt fall den >>bakomstående» —— oavsett om hans medverkan är psykisk eller fysisk, föregående eller samtidig med själva gärningsmanna— handlingen etc. — enligt den uppfattning, som kommit till uttryck i den gällande strafflagen, liksom i övriga äldre lagar, icke straffas omedelbart enligt de särskilda bestämmelserna om de olika brotten. Ty dessa bestäm- melser avse endast >>gärningsmannaskap» (inklusive de nu berörda formerna därav, medgärningsmannaskap och medelbart gärningsmannaskap). När en faktisk gärningsman till brottet är ansvarig därför (eller flera sådana gär- ningsmän förekomma), anses övriga deltagare i brottet endast kunna straffas enligt de särskilda reglerna i 3 kap. om delaktighet i brott, och en delaktigs straffbarhet uppfattas i åtskilliga hänseenden såsom beroende av gärnings- mannens (delaktigheten är »accessorisk» i förhållande till gärningsmanna-

• Sida 57
•  Original

skapet). Detta innebär i åtskilliga fall då brottet ej fullbordats att en del— aktig undgår allt straff, ehuru under motsvarande förhållanden en medelbar gärningsman skulle bliva straffbar för försök. Någon skillnad framträder visserligen icke, om gärningsmannen förövat försök till brottet och är straff— bar därför; då straffas även en delaktig, nämligen för delaktighet i försöket. Men om gärningsmannen förvärvat strafflöshet genom tillbakaträdande från försöket, kommer en sådan strafflöshet även den delaktige till godo, oaktat måhända han icke alls önskat något tillbakaträdande, möjligen sökt förhindra detta eller eljest motsatt sig detsamma. Detta resultat, som uppenbarligen är otillfredsställande, följer därav att då något straffbart gärningsmannaskap till försök icke föreligger ej heller någon delaktighet i ett sådant kan straffas. På motsvarande sätt blir all verksamhet såsom delaktig i ett tilltänkt brott strafflös, om den som avsetts skola handla såsom gärningsman aldrig nått att överskrida försökspunkten vare sig detta beror på att han av ånger eller annan anledning uppgivit sitt brottsliga förehavande eller detta blivit av- brutet eller eljest misslyckats på ett tidigt stadium. Det är för den delaktiges del likgiltigt, om han haft någon förtjänst om brottets uteblivande eller stått helt främmande därför, kanske in i det sista gjort vad han kunnat för att få brottsplanen genomförd till slut.

Denna vår gällande lags ståndpunkt inbjuder till kritik. Dess grund är, bortsett från mera teoretiska argument, förnämligast den uppfattning, att en delaktigs ansvar städse måste bedömas med hänsyn därtill att mellan honom och brottets utförande står en självständigt handlande och ansvarig person, gärningsmannen. Dennes handlande måste på förhand, sett från den delaktiges synpunkt, innefatta ett moment av oberäknelighet, som gör att den delaktige icke kan anses lika omedelbart ansvarig för den brottsliga gärningen som om han själv varit gärningsman. Detta betraktelsesätt inne- håller förvisso mycket riktigt. Men dessa synpunkter göra sig ofta i mycket högre grad gällande vid medelbart gärningsmannaskap än vid delaktighet, i det att en brottsplan vars verkställande beror av t. ex. en minderårig eller otillräknelig ofta måste framstå såsom alldeles särskilt osäker. Och även vid delaktighet låter vår lag i många fall, då gärningsmannen fullbordat brottet, den bakomstående drabbas av samma straff som det för gärnings- mannen stadgade (visserligen med möjlighet för domstolen att vid straff- mätningen göra skillnad mellan gärningsman och delaktig). Vidare måste det, särskilt vid vissa former av delaktighet, anses vara ett för den delaktige särskilt försvårande moment att han föranleder att en annan, gärningsmannen, blir brottsling och hemfaller till straff. Överhuvud kunna omständigheterna vara så skiftande, att det icke är riktigt att en gång för alla förutsätta något bestämt förhållande mellan gärningsmans och delaktigs ansvarighet. En var av dem bör bedömas efter den subjektiva och objektiva beskaffenheten av vad han gjort och resultatet därav.

Med beaktande av dessa synpunkter hava nyare lagverk — däribland

• Sida 58
•  Original

hos oss strafflagskommissionens förslag till strafflag, allmänna delen (1923) — mer eller mindre fullständigt uppgivit den accessoriska karaktären av delaktighetens straffbarhet. Denna fråga föreligger icke nu till behandling. Dock synes det oundgängligt att vid införande i strafflagen av allmänna regler om försök upptaga Spörsmålet om delaktighetens straffbarhet på försöksstadiet. Såframt man anser att i denna del en utvidgning av de straffbara gärningarnas område är påkallad, måste nämligen en närmare utformning av därom erforderliga bestämmelser ske i närmaste anslutning till föreskrifterna om försök till gärningsmannaskap.

Det synes uppenbart att, med förbehåll för vissa specialfall av säregen karaktär, delaktighet icke på försöksstadiet bör vara straffbar vid andra brott än dem, vid vilka gärningsmannaskapet bestraffas redan såsom försök. Vidare är det tydligt, att behovet av att straffbelägga >>försök till delaktig- het» är ganska olika i fråga om skilda former av delaktighet. Vad angår samtidig medhjälp kommer ett försök därtill oftast att utgöra delaktighet i ett av gärningsmannen förövat straffbart försök och blir i denna egenskap föremål för bestraffning redan enligt den nuvarande ordningen. Beträffande föregående delaktighet märkes, att denna oftast är föga betydelsefull; i över— ensstämmelse härmed kan straffet därför, även om gärningsmannen full- bordar brottet eller gör sig skyldig till straffbart försök, enligt 3 kap. 4 % strafflagen bliva mycket lindrigt. Något mera framträdande behov av att bestraffa sådan delaktighet, om gärningsmannahandlingen ej uppnår ett straff— bart stadium, gör sig följaktligen icke gällande. Annat är förhållandet i fråga om den särskilda form av föregående delaktighet, som består däri att den delaktige förleder annan till att begå ett brott, anstiftan. Det råder endast en mening därom att anstiftaren, under i övrigt lika förhållanden, förtjänar ett väl så strängt straff som gärningsmannen. Han är ofta att anse såsom farligare än denne, bl. a. därför att anstiftaren ej sällan har lättare att helt undandraga sig straff. Och han är kanske vanligen att uppfatta såsom den egentlige huvudmannen i det brottsliga företaget.

Det synes därför alldeles omotiverat, att —- såvitt nu är i fråga, be- träffande straffbarheten av en brottslig verksamhet som ej lett till ett full— bordat brott — behandla anstiftaren lindrigare än en gärningsman. Men detta sker i många fall enligt den gällande rätten. Visserligen straffas an- stiftaren såsom delaktig i försök, om gärningsmannen är straffbar för ett dylikt. Men, såsom ovan nämnts, redan om en gärningsman, som överskridit försökspunkten, förvärvar straffrihet genom tillbakaträdande, kommer jäm- väl anstiftaren, ofta helt oförtjänt, i åtnjutande av strafflöshet. Och om den tilltänkte gärningsmannen väl låtit bestämma sig till att fatta ett beslut att föröva brottet, men han uppgiver detta beslut eller hindras innan för- sökspunkten blivit nådd, blir anstiftaren strafflös, ehuru han kan hava gjort allt varigenom han avsett att få brottet till stånd, och det kanske även varit ganska nära att han lyckats. Sett från anstiftarens synpunkt kan försök

• Sida 59
•  Original

att. hos en annan framkalla ett brottsligt beslut, även om det misslyckas, innebära, att anstiftaren påbörjar själva utförandet av den verksamhet, varigenom han vill åstadkomma att brottet förövas. Han bör därför icke vara i princip mindre straffbar än om han försökt få brottet till stånd på något annat sätt (t. ex. genom att förleda en otillräknelig eller genom egna åtgärder). Häremot talar icke minst den omständigheten, att lagen bör lämna skydd åt dem, som bliva utsatta för lockelser eller påtryckningar att föröva brott.

På grund av det anförda föreslås en bestämmelse om att lika med försök att själv utföra brott skall anses försök att genom anstiftan bringa brott till stånd. Den sålunda föreslagna bestämmelsen torde i sak överensstämma med ett av strafflagskommissionen föreslaget stadgande (6 kap. 3 €), enligt vilket den, som gjort försök att förmå annan till gärning, som i lag vore belagd med straff, skulle anses som om han själv försökt att begå gärningen. Detta stadgande var mera omfattande än det som nu föreslås, på det sätt att det förra inbegrep även sådana fall i vilka den, som skulle förmås att utföra den straffbelagda gärningen, på grund av otillräknelighet eller av vissa andra skäl icke skulle därigenom göra sig skyldig till uppsåtligt brott (jämför ovan angående medelbart gärningsmannaskap). I det nu förevarande sammanhanget, då frågan om olika former för samverkan vid brott icke i och för sig föreligger till behandling, har det icke synts vara av något prak- tiskt behov påkallat att meddela föreskrift om sådana försök att förmå annan till en straffbelagd gärning, vilkas straffbarhet enligt den gällande rätten står utom tvivel. Det nu framlagda förslaget inskränker sig alltså till att föreslå bestraffning av försök till anstiftan i egentlig mening. I samband härmed har det ansetts icke vara lämpligt att meddela en särskild beskriv- ning av försök till anstiftan. Vad som menas med anstiftan torde nämligen tillfyllest framgå av 3 kap. 1 %; vad som erfordras är endast att klargöra vilka fall, som skola straffas såsom försök till anstiftan, och detta torde till- räckligt ske genom den föreslagna bestämmelsen att ett försök att genom anstiftan bringa brott till stånd skall anses lika med försök att utföra brott. Härav torde framgå att den skyldige skall hava »påbörjat utförandet» av det förfarande som skulle utgöra anstiftan.

Denna nära överensstämmelse mellan försök till anstiftan och försök att omedelbart utföra ett brott har synts bäst komma till uttryck, om de grund- läggande bestämmelserna om båda slagen av försök meddelas i ett och samma lagrum, den föreslagna 3 kap. 13 %. Att reglera försök till anstiftan först i detta lagrum, och icke i omedelbart sammanhang med stadgandet om an- stiftan av brott i 3 kap. 1 %, är naturligt även därför att försök till anstiftan icke lämpligen kan behandlas före lagens bestämning av det allmänna för- söksbegreppet.

Såsom nyss anmärkts, är vid försök till anstiftan »försökspunkten» över- skriden så snart någon påbörjat utförandet av någon åtgärd, varigenom han

• Sida 60
•  Original

skulle förleda en annan att begå ett brott, vartill försök är belagt med straff. Och försöksstadiet fortvarar i fråga om anstiftan ända till dess den förledde gjort sig skyldig till fullbordat brott. Tidigare har även erinrats att vissa mera framskridna försök att genom anstiftan åstadkomma brott kunna straf- fas enligt den gällande rätten, nämligen såsom »anstiftan av försök» jämlikt 3 kap. 1 %. Till denna del blir sistnämnda bestämmelse enligt förslaget över— flödig, och den kan ibland komma att bliva vilseledande, nämligen med hänsyn till de fall då gärningsmannen väl överskridit försökspunkten men likväl ej straffas, enär han själv förhindrar brottets fullbordan (jämför nedan). Därför föreslås en ändring av 3 kap. 1 %, så att där endast kommer att behandlas anstiftan av fullbordat brott; i fråga om anstiftan av försök upptages däri, till förebyggande av missförstånd, en hänvisning till den före— slagna 13 %.

Av denna lydelse lärer framgå, att de för försök säregna straffrihets— grunderna, otjänlighet och tillbakaträdande, äga tillämpning jämväl vid förf sök till anstiftan. Härvid är att märka, att dessa spörsmål prövas särskilt i fråga om den som gjort försök till anstiftan, och att prövningen för hans del kan giva annat resultat än för gärningsmannen, om en sådan finnes. Det sistnämnda följer som en konsekvens därav, att även om något försök till gärningsmannaskap överhuvud icke har resulterat av ett försök till anstiftan, det senare likväl kan vara straffbart.

Vad särskilt angår otjänlighet såsom straffrihetsgrund vid försök, är det uppenbarligen möjligt att en förledares brottsplan kan vara sådan, att varje fara för angreppsobjektet varit från början utesluten, även om planen nog- grant följes av en därtill förledd person. I sådant fall skall ingendera straffas för försök. Men det kan också hända, att förledarens brottsplan väl är tjänlig för att bringa brottet till stånd, men att den förledde, omedelbart handlande personen, med eller utan avsikt, vid utförandet av brottet gör sådana avvikelser från planen att brottet icke blott misslyckas och stannar vid försök utan att detta jämväl måste anses såsom helt ofarligt på ett sätt som leder till straffrihet; detta skall icke komma förledaren till godo. Sär— skilt beaktande kräver den tilltänkte gärningsmannens viljebeskaffenhet. Denna kan vara sådan, att alla påtryckningar eller lockelser, varmed man söker förleda honom att begå ett brott, äro från början helt utsiktslösa. Han är då ett »otjänligt medel» att genom anstiftan bringa brottet till utförande och detta måste beaktas vid bedömande av anstiftarens straffbar— het. Omvänt kan den, som utsättes för försök till anstiftan av ett brott, redan vara fast besluten att utföra detta. Om så sker och brottet blir fullbordat, kan tydligen den som i onödan velat förleda därtill icke straffas för anstiftan av fullbordat brott, ty det brister i erforderligt orsakssammanhang mellan hans åtgörande och det brottsliga resultatet. Detta hindrar i och för sig icke att han skulle kunna straffas för försök till anstiftan av brottet. Men den andres beslut kan tänkas hava tillkommit och fasthållits på sådant sätt, att

• Sida 61
•  Original

det. icke endast på grund av tillfälliga omständigheter, varit uteslutet att försöket till förledande skulle vara av någon som helst betydelse för det fortsatta förloppet; i sådant fall skall enligt den allmänna regeln icke inträda nagot straff för försök till anstiftan av brottet.

Även i fråga om straffrihet på grund av tillbakaträdande skola, såsom i det föregående berörts, den som sökt förleda och den som förletts bedömas oberoende av varandra. Intet hindrar alltså att gärningsmannen till ett för— sök förvärvar straffrihet genom att förhindra brottets fullbordan, under det att förledaren drabbas av straff för försök till anstiftan av brottet, eller omvänt. Emellertid kan naturligtvis även tillbakaträdande verkställas av den ene genom den andre eller eljest i samverkan; det skall då också verka till straffrihet för alla som medverkat därtill.

Enligt den föreslagna 13 % kommer tillbakaträdande från försök att leda till straffrihet endast om det blir effektivt, i det att brottets fullbordan verk- ligen förhindras. Beträffande anstiftan medgives i den gällande 3 kap. 1 % fakultativ straffnedsättning för vissa fall av misslyckat tillbakaträdande: har anstiftaren så tidigt, att brottet avvärjas kunnat, gjort vad hos honom stått för att förmå gärningsmannen att från verkställigheten avstå, och varder brottet ändå fullbordat eller försökt; då må straffet för anstiftaren nedsättas till vad i 4 % sägs, d. v. s. till det allmänna straffminimum av lägsta bötes— straff. För de här avsedda fall, då gärningsmannens brott stannat vid försök, kommer anstiftaren enligt förslaget att behandlas enligt de i 13 % upptagna reglerna om försök till anstiftan. Dessa regler förutsätta för bestraffning, i likhet med vad nu gäller, att försök till det ifrågavarande brottet är straffbart. De synas medgiva utdömande av tillräckligt lindrigt straff även för sådana fall, då anstiftaren sökt omintetgöra den brottsliga handlingens fortskri- dande. Om brottet av gärningsmannen fullbordats, skall enligt förslaget allt- jämt föreligga en möjlighet till nedsättning av straffet för en anstiftare i huvudsaklig överensstämmelse med 3 kap. 1 % i dess nuvarande lydelse. Detta stadgande har emellertid i förslaget blivit föremål för ändring i två hänseen- den. Till en början har minimum för det nedsatta straffet bestämts i överens- stämmelse med straffminimum för försök enligt 13 %. Det bör nämligen und— vikas, att anstiftaren vid ett fullbordat brott skulle kunna erhålla lägre straff än vid försök till samma brott. De särskilda högre straffminima, som förslaget upptager på några få ställen i strafflagens speciella del (14 kap. 2 5 m. fl.) hava härvid ansetts icke behöva föranleda ett uttryckligt undantagsstad- gande, enär deras innehåll utan tvivel kommer att analogivis vinna beak- tande vid utmätande av straff i de sällsynta fall, då nedsättningsregeln i 3 kap. 1 % kommer att tillämpas å dessa brott. Vidare har det synts riktigt att låta varje form av misslyckat tillbakaträdande medföra straff- nedsättning, icke endast det fall, att anstiftaren så tidigt att brottet avvärjas kunnat gjort vad hos honom stått för att förmå gärningsmannen att från verkställigheten avstå. Denna inskränkning av tillämpningsområdet för

• Sida 62
•  Original

straffnedsättningen förefaller föga motiverad, då ett tillbakaträdande, som sker därigenom att anstiftaren utan att påverka gärningsmannen och kanske utan dennes vetskap söker förebygga brottets fullbordan, måste straffrättsligt likställas med ett försök från anstiftarens sida att genom påverkan av gä1— ningsmannen förhindra att brottet kommer till stånd.

Redan nu innehåller strafflagen bestämmelser om straff för vissa fall av försök till anstiftan, nämligen då sådan skett därigenom att man offentligt eller i skrift uppmanat till brott, av vad slag som helst (10: 14). Att anstiftan under dylika former bör bestraffas strängare än eljest är med hänsyn till den stora fara för oroligheter som därav måste följa fullt klart. Skäl synes föreligga att bibehålla vår lags ståndpunkt att som särskilt brott bestraffa varje offentlig uppmaning till brott och att låta stlaffet därför konkurrera med det straff för försök till anstiftan som eventuellt bör följa å uppma- ningen.

Ovan har framhållits att i princip försök till anstiftan av brott icke bör straffas med mindre försök att omedelbart utföra brottet är straffbart. För ett särskilt fall synes det emellertid vara påkallat att göra ett undantag från denna princip, nämligen beträffande menedsbrottet. Härom hänvisas till vad som anföres i den speciella motiveringen vid 13 kap.

Strafflagens speciella del.

Då det gäller att avgöra, vilka i strafflagen upptagna brott., som böra beläggas med straff redan å försöksstadiet, är det i första hand två i det föregående redan antydda synpunkter, som kräva beaktande. Behovet av försöksbestraffning framträder med större styrka, då för det fullbordade brottet förutsättes, att skada inträtt eller att åtminstone överhängande fara för dylik skada varit för handen, än då fullbordat brott föreligger redan därigenom att en mindre framskriden eller eljest mindre utpräglad fara upp- kommit för det intresse, straffbudet avser att skydda. Med denna synpunkt korsar sig en annan. Ju strängare straff lagen uppställer för det fullbordade brottet, desto större vikt har lagstiftaren uppenbarligen tillmätt. det genom straffbestämmelsen i fråga skyddade intresset, och desto angelägnare är det att straffskyddet göres fullt effektivt genom att även försök till brottet be- lägges med straff. Härigenom överbryggas jämväl klyftan mellan, å ena sidan, det stränga straffet för fullbordat brott, samt, å andra sidan, den fullständiga strafflösheten för en mindre framskriden brottslig verksamhet.

Även andra synpunkter än de båda nu anförda äro emellertid förtjänta av beaktande i fråga om lämpligheten att vid visst brott stadga straff för försök. I den mån erfarenheten visar, att vid ett visst brott försök före- komma i förhållandevis stor omfattning, medan i fråga om ett annat, därmed

• Sida 63
•  Original

jämförligt brott, det endast sällan inträffar att brottet stannar vid försök, är det tydligen mera påkallat att införa försöksstraff vid det förra brottet än vid det senare. Att försök till ett brott äro vanliga tyder på att straffet för det fullbordade brottet av en eller annan anledning icke verkar till- räckligt avhållande och fördenskull behöver suppleras med försöksstraff. Detsamma gäller i huvudsak beträffande frekvensen av de fullbordade brott, vid vilka försöksstraff eljest komma i fråga. Är frekvensen stor, synes för- söksstraff mera erforderligt; är den liten, kan i vissa fall något praktiskt behov av ett försöksstraff knappast anses föreligga.

En genomgång av strafflagens speciella del ur ovan anförda synpunkter ligger till grund för föreliggande förslag till en utvidgning av straffbarheten vid försök till brott. Därvid har anledning icke synts föreligga att från bestraffning vid försök undantaga något av de brott, som redan äro straff- bara på försöksstadiet. Någon egentlig meningsskiljaktighet torde för övrigt icke föreligga om riktigheten av denna ståndpunkt.

Förmögenhetsbrotten hava vid genomgången lämnats åsido i den mån försöksbestämmelser vid dessa ej finnas. Anledningen därtill är icke den, att behov av ytterligare straff för försök vid förmögenhetsbrott icke skulle föreligga — detta behov torde vara uppenbart i fråga om t. ex. bedrägeri och fickstöld — utan förslagets ställning i denna del har föranletts av att förmögenhetsbrotten för närvarande äro föremål för legislativ behandling i annan ordning. Brottsbeskrivningarna på detta område kunna följaktligen förväntas få annat innehåll och i samband därmed torde behovet av försöks- straff komma att beaktas. I lagens nuvarande lydelse föreslås därför nu på detta område icke andra ändringar än sådana, som äro erforderliga för att uppnå överensstämmelse med förslagets innehåll i övrigt. Straffsatserna i de försöksbestämmelser, som redan finnas, hava jämväl bibehållits i fråga om minima, oaktat någon sänkning därav vore motiverad med hänsyn till förslagets innehåll i övrigt.

Utöver egentliga försöksbestämmelser innehåller strafflagen, såsom i det föregående påpekats, åtskilliga straffbestämmelser, i vilka såsom fullbordade brott behandlas gärningar, som egentligen äro av försöksnatur. Ett exempel å dylika bestämmelser är 15 kap. 14 %, som stadgar straff för brukande av visst våld eller hot etc. mot kvinna i uppsåt att öva otukt med henne. Den försöksliknande karaktären hos detta brott framgår tydligt därav, att fler- talet förbrytelser mot stadgandet vanligen benämnas >>våldtäktsförsök». Vidare behandlar lagen i 14 kap. 26 och följande paragrafer försök till fosterfördrivning som ett fullbordat brott, bestående i nyttjande, i fosterför- drivande syfte, av »invärtes eller utvärtes medel, som sådan verkan hava kan». I 21 kap. 1 % 2 mom. talar lagen om försök till rån men begränsar därvid genom en närmare bestämning de handlingar, som skola anses inne- fatta sådant försök. Icke heller detta stadgande kan sålunda anses som en egentlig försöksbestämmelse.

• Sida 64
•  Original

Vid en allmän reglering av straffbarheten vid försök till brott kan man icke undgå att taga ställning till frågan, huruvida brottsbeskrivningar av före- varande typ skola ombildas till egentliga försöksbestämmelser. Ur principiell synpunkt synas starka skäl tala för en dylik ombildning. Att de nuvarande mera kasuistiskt utformade rättsreglerna ersättas av allmänna försöksbe— stämmelser bör leda till större konsekvens i bestraffningen och därigenom till rättvisare resultat. Å ena sidan utökas det straffbara området, så att det kommer att omfatta alla slag av försökshandlingar, men å andra sidan kom- mer till följd av reglerna om frivilligt tillbakaträdande straffrihet att inträda i sådana fall, där man nu icke kan underlåta att straffa även om ett tillbaka— trädande synes motivera straffrihet. Ihågkommas bör ock härvid, att för sådana fall, där försöket, oaktat tillbakaträdande skett, kräver repression, sådan i allmänhet kommer att följa därav, att gärningen medför straff för det full- bordade brott som kan ligga däri (misshandel, tvång etc.)

Med hänsyn till det anförda upptager förslaget egentliga försöksbestäm- melser i stället för nu gällande stadganden i 15 kap. 14 %» m. fl. lagrum.

Därest allmänna bestämmelser angående förutsättningarna för straffbar- heten vid försök till brott införas i 3 kap. strafflagen, kunna de bestämmelser i strafflagens speciella del, som skola utmärka vid vilka brott försök är straffbart, inskränkas till en enkel föreskrift att försök till resp. brott skall straffas i enlighet med de regler därom 3 kap. innehåller. I förslaget har denna föreskrift i allmänhet erhållit den form, att »försök till brott, som i (visst lagrum) sagt är, straffes efter ty i 3 kap. stadgas». Genom hänvis- ningen till 3 kap. framgår även hur den straffskala skall vara beskaffad, inom vilken försöksstraffet skall utmätas. Den sålunda föreslagna lydelsen innebär såtillvida en ändring i gällande rätt att frivilligt tillbakaträdande medför straffrihet för försöket icke blott vid de försök till brott, beträffande vilka för närvarande försöksstraffets användning är beroende av att brottets fullbordan förhindrats »endast till följd av omständigheter som voro av gärningsmannens vilja oberoende», utan även vid övriga för närvarande straffbelagda försök. Detsamma gäller om de försöksbestämmelser, som före- slås i stället för sådana stadganden om försöksliknande brott som 15 kap. 14 & m. fl. lagrum.

De i strafflagen nu förefintliga försöksbestämmelserna hava i regel sin plats i omedelbar anslutning till de fullbordade brott, till vilka de hänföra sig. Därest försöksbestämmelser införas i större utsträckning synes anledning föreligga att, åtminstone i viss utsträckning, sammanföra dessa för större eller mindre grupper av närbesläktade brott, ett förfaringssätt, som för övrigt på sina ställen återfinnes i den gällande strafflagen (t. ex. 8 kap. 23 5, 19 kap. 5 %). Mest rationell förefaller därvid den utvägen vara att efter mönster av nyssnämnda lagrum i 8 kap. för varje kapitel i strafflagen införa en gemen- sam bestämmelse angående vilka i kapitlet behandlade brott som äro straff- bara redan å försöksstadiet. En dylik lösning leder emellertid vid en partiell

• Sida 65
•  Original

reform sådan som den här ifrågasatta till olägenheter, då därav skulle för- anledas redaktionella jämkningar i andra stadganden i lagen, som i och för sig ej beröras av förslaget, i större omfattning än som kan anses lämpligt. I förslaget har därför endast i 15 och 19 kapitlen en ny för resp. kapitel gemen- sam försöksbestämmelse upptagits. I övrigt hava försöksbestämmelserna an— tingen bibehållits i sina nuvarande lagrum, eller, i den mån de äro nytill- komna, nära anknutits till resp. fullbordade brott.

Utöver vad ovan anförts rörande de föreslagna ändringarna i strafflagens speciella del skola i det följande särskilda stadganden i förslaget närmare beröras.

8 kapitlet. Vid den genomgripande omreglering av strafflagens bestäm- melser om förräderi m. m., som skett därigenom att förevarande kapitel inne- varande år erhållit ny lydelse, har behovet av försöksbestämmelser tillgodo- setts i sådan utsträckning att någon utökning därav icke synes vara av behovet påkallad. I överensstämmelse med vad som förut gällt behandlas i det nya 8 kap. försök till högförräderi (1 och 2 åå) såsom fullbordat brott och icke såsom försök till brott. Föreliggande förslag avser icke att härut— innan åstadkomma någon ändring; straffbuden i fråga avse att träffa just sådana förfaranden, som eljest vore att betrakta som förstadier till det brottsliga uppsåtets fullbordan. Den omständigheten att i lagtextens beskriv— ning av högförräderibrottet återfinnas orden »försök» och »söker» innebär alltså icke att den föreslagna allmänna försöksbestämmelsen skall bliva till— lämplig i fall, varom här är fråga. Detta innebär bl. a. att frivilligt tillbaka— trädande icke medför straffrihet för gärningsmannen. Det är icke erforder- ligt. att uttryckligen angiva detta förhållande i lagtexten, då stadgandenas avfattning icke giva anledning till något missförstånd i ifrågavarande hän- seende. Att den allmänna försöksbestämmelsen icke gäller i fråga om hög- förräderi medför emellertid vidare den konsekvensen, att särskild straffbe- stämmelse angående försök till anstiftan av dylikt förräderi bör bibehållas, enär med den ordning, vari förslaget behandlar försök till anstiftan, straffrihet därför eljest skulle inträda. För närvarande är försök till anstiftan av hög— förräderi behandlat i 24 % gemensamt med försök till anstiftan av krigsför- räderi. Beträffande krigsförräderi skall emellertid enligt förslaget den all- männa försöksbestämmelsen bliva tillämplig, och någon särskild bestämmelse om straff för försök till anstiftan av dylikt förräderi erfordras alltså icke längre. Med hänsyn härtill och till förslagets likställande av försök till anstiftan med vanligt försök att komma brott åstad synes bestämmelsen om straff för försök till anstiftan av högförräderi hava sin plats i 23 %, där den lämpligen bör. sättas före stadgandena om straff för försök till andra i kapitlet avhand— ladebrott. Bestämmelsens innehåll lämnas enligt förslaget oförändrat.

Beträffande försök till krigsförräderi gäller för närvarande, i motsats till vad fallet är i fråga om försök till övriga brott enligt 8 kap., att frivilligt till- bakaträdande ej friar gärningsmannen från straff för försöket. Dylik straff-

• Sida 66
•  Original

frihet hade föreslagits av de sakkunniga, som inom justitiedepartementet upprättat förslag till ändrad lydelse av 8 kap. Därvid hade emellertid be- stämmelsen om stämpling och annan förberedelse i 24 % givits sådan avfatt— ning, att densamma för sin tillämplighet förutsatte att straff ej förskyllts för fullbordat förräderi eller försök därtill. I följd härav skulle gärningsman, som deltagit i stämpling till krigsförräderi, vid frivilligt tillbakaträdande från försök att fullborda brottet icke undgå att bliva straffad för förberedelsen. Gentemot vad sålunda föreslagits anmärkte lagrådet, att då försök till krigs- förräderi som regel torde föregås av förberedelse, som avsåges i 24 %, bestäm- melsen om straffrihet vid frivilligt tillbakaträdande från försök vore ägnad att missleda. Det syntes lagrådet näppeligen föreligga tillräcklig anledning att medgiva fullständig straffrihet i ifrågavarande fall. Med denna utgångspunkt — som ju i sak i stort sett överensstämde med de sakkunnigas — hemställde lagrådet att bestämmelserna omarbetades så att i 23 % stadgades ett generellt straff för försök av högst straffarbete i tio år (varigenom vid frivilligt tillbaka- trädande straffet skulle kunna gå ända ned till det allmänna bötesminimum) samt att, därest denna hemställan iakttoges, 24 % borde göras tillämplig alle- nast i de fall då förräderiet ej kommit till försök. De av lagrådet sålunda framställda erinringarna iakttogos också vid framläggandet av proposition i ämnet till riksdagen. Emellertid torde risken av missförstånd i den riktning lagrådet angivit bortfalla, därest tillbakaträdande regleras i en för hela straff- lagen gemensam bestämmelse, i vilken därjämte betonas, att tillbakaträdandet medför straffrihet för försök. Såsom i annat sammanhang påpekats kunna för- sökshandlingar av allehanda slag innefatta ett fullbordat brott (exempelvis misshandel vid mordförsök) och enligt förslaget skall straff för detta fullbor- dade brott inträda oavsett att försöket såsom sådant blir straffritt till följd av tillbakaträdandet. Ur nu avhandlade synpunkt lärer alltså anledning sak- nas att behandla tillbakaträdande från försök till krigsförräderi annorlunda än tillbakaträdande från försök till andra brott. Ej heller i övrigt synes det vara nödigt att låta försök till krigsförräderi intaga en särställning. I för- slaget har fördenskull försök till krigsförräderi reglerats på samma sätt som försöksbestämmelserna i gemen; dock har i enlighet med vad som på vissa andra ställen i förslaget ansetts önskvärt, stadgats ett minimum för försöks- straffet av straffarbete i två år.

10 kapitlet. I 14 % av detta kapitel givas bestämmelser om straff för offentlig uppmaning till brott rn. m. Därest en sådan uppmaning till brott i sig innesluter ett straffbart försök till anstiftan av brottet, bör uppenbarligen gärningsmannen vara förfallen till ansvar såväl enligt 10 kap. 14 % som enligt det lagrum, som stadgar straff för försök till det brott uppmaningen gällt. Enligt den nuvarande lydelsen gäller, att brott mot 10 kap. 14 % konkurrerar jämlikt 4 kap. med delaktighet i förbrytelse, som följt å uppmaningen. I för- slaget har sista punkten i första stycket av 14 % erhållit en ändrad lydelse inne- bärande att jämväl då uppmaningen innefattat endast försök till anstiftan,

• Sida 67
•  Original

utan att straffbar gärning därav följt, 4 kapitlets regler om sammanträffande av brott skola tillämpas.

I 17 å, som avser befriande av fånge, häktad eller för brott kvarhållen person, stadgas för närvarande i andra mom. straff för försök till dylikt befriande, då det sker medelst våld. Ett försök att genom list eller annor- ledes, utan våld, åstadkomma befriandet, är däremot icke straffbart. Denna olikhet synes föga. motiverad, då ett försök av det senare slaget ofta kan , innebära ett större moment av fara för brottets fullbordan än ett försök . som sker medelst våld. I förslaget har fördenskull upptagits en gemensam försöksbestämmelse för de båda i stadgandet behandlade fallen. Därvid har paragrafen omredigerats, så att det fullbordade brottet behandlas i 1 och 2 mom. och försöksbestämmelsen i 3 mom.

12 kapitlet. För att förövaren av ett förfalskningsbrott skall uppnå sitt syfte med gärningen, kräves att han lyckats genom det förfalskade uppväcka en villfarelse hos en eller flera andra personer. Behovet av effektivt skydd för de i samhället använda bevismedlens trovärdighet kräver emellertid att straff inträder redan på ett tidigare stadium av förfalskarens brottsliga före- havande. Så är ock städse fallet enligt den svenska strafflagen.

Vad till en början angår dokumentförfalskning, behandlas hithörande brott i flera fall såsom fullbordade redan från den tidpunkt, då själva för- falskningsåtgärden ägt rum, (1. v. s. då ett oäkta bevismedel blivit fram— ställt, ett äkta bevismedel förstörts eller ändrats 0. s. v. Till denna grupp hör förfalskning av allmänna arkivhandlingar (1 å), av vissa gräns- och vattenhöjdsmärken (11 å), av allmänna stämplar och märken (7 %, med möjlighet till straffnedsättning, bl. a. om bruk ej gjorts av det förfalskade, varjämte straffrihet är föreskriven om gärningsmannen, »innan bruk blivit gjort av det förfalskade, av egen drift det förstört eller genom vidtagna åtgärder förebyggt all skadlig verkan därav»). Uppenbarligen tala starka skäl för att i de nu berörda fallen låta straffbarheten inträda på ett mycket tidigt stadium. Bl. a. föreligger ofta en betydande risk för att, oberoende av senare åtgärder varigenom den brottslige söker begagna det förfalskade, andra personer kunna vilseledas därav — möjligen personer vilka gärnings— mannen ej haft för avsikt att föra bakom ljuset. Beträffande de förfalsk- ningsbrott, som beläggas med straff i 1 och 11 åå, tillkommer ytterligare en synpunkt. De objekt, om vilka härvid är fråga, nämligen arkivhandlingar och gränsmärken m. m., äro ofta av synnerlig betydelse för viktiga intressen och svåra, ibland omöjliga, att efter en förfalskning återställa i behörigt skick eller ersätta med andra. På grund härav kan även förstörande av bevismedlet vara att bestraffa såsom (s. k. negativ) förfalskning. Det synes erforderligt att giva ökad effektivitet åt straffskyddet, genom att belägga även försök till brott som avses i 1 eller 11 %% med straff. Först därigenom möjliggöres inskridande med straff på ett tillräckligt tidigt stadium. Det må härvid anmärkas, att i åtskilliga fall (särskilt vid brott som avses i 11 å),

• Sida 68
•  Original

själva förfalskningsåtgärden kan vara ganska omständlig och tidskrävande, varför det är ganska närliggande att ett dylikt brott kan komma att stanna på försöksstadiet, ehuru gärningsmannens uppsåt med full bestämdhet varit inriktat på det brottsliga resultatet. Och gärningsmannens förehavande är desto mera förtjänt av repression redan på detta stadium som det i regel torde innebära ett angrepp å föremål som ej befinna sig under hans rådighet. Dessa skäl göra sig ej, eller ej med samma styrka, gällande i fråga om de förfalskningsbrott som avses i 7 %. Förslaget upptager på grund av det anförda i 1 och 11 %% bestämmelse om straff för försök till brott, varom i lagrummen förmäles.

Vid övriga former av dokumentförfalskning, nämligen i fråga om all- männa expeditionshandlingar (2 och 3 åå) samt enskilda skriftliga urkunder (4 och 5 åå), inträder straffbarheten först i och med att det förfalskade be- gagnats. Detta innebär, såsom redan antytts, icke ett krav på att någon skall hava blivit förd bakom ljuset. Det är nog, att den brottslige låtit handlingen utöva sin bevisfunktion, t. ex. företett den vid en affärsförhandling, även om han ej släppt den ur sin värjo. Även med beaktande härav torde den nuvarande gränsen för straffbarhetens inträde få anses vara framskjuten till ett alltför sent stadium av det brottsliga förehavandet. Särskilt med hänsyn till dem som, ofta yrkesmässigt, i större utsträckning framställa oäkta bevis- medel, vilka äro avsedda att begagnas av andra personer, föreligger ett på- tagligt behov av att inskrida med straff utan att behöva avvakta ett bevisligt begagnande av sådana bevismedel. Detta behov synes emellertid icke lämpligen kunna tillgodoses genom att stadga straff för försök till de nu ifrågavarande förfalskningsbrotten. Med lagens nuvarande utformning av dessa brott såsom »sammansatta förbrytelser», vilka komma till utförande genom förfalskning och begagnande, skulle en försöksbestämmelse av vanlig typ innebära, att straffbarhet inträdde redan vid början av själva förfalskningsåtgärdens ut- förande. Det torde få anses, att härigenom skulle stadgas straff på ett opå— kallat tidigt stadium. Den som t. ex. experimenterar med att eftergöra en annans namnteckning under något kontrakt e. dyl., skulle, bl. a. därför att han i regel befinner sig inom sitt eget rådighetsområde, endast sällan bliva ertappad, och även där så skedde, skulle ofta råda ovisshet om han haft det för straff erforderliga uppsåtet. Det kunde också ifrågasättas att, med av- vikelse från den vanliga innebörden av försöksbegreppet, stadga straff sär- skilt för försök att begagna en falsk handling (jämför även 6 %), men detta skulle med hänsyn till den ovan anmärkta innebörden av lagens krav på begagnande sakna större praktisk betydelse. Det riktiga torde i stället vara att låta straff inträda för fullbordad förfalskning, utan krav på begagnande (jämför professor Thyréns förberedande utkast till strafflag, speciella delen VI, särskilt 7 å); möjligen böra även meddelas vissa subsidiära straffbestäm- melser, exempelvis för vissa fall av innehav av falsk urkund. Frågan härom

• Sida 69
•  Original

torde emellertid först böra upptagas vid en fullständigare omarbetning av 12 kap. strafflagen, vilken icke faller inom det förevarande förslaget.

Vad härefter angår myntförfalskning, är denna enligt vår rätt städse straffbar såsom fullbordat brott, så snart ett mynt eftergjorts eller annan hithörande förfalskningsåtgärd blivit verkställd; i de svårare fallen är viss straffnedSättning medgiven bl. a. då det förfalskade ej blivit utgivet eller begagnat. Med hänsyn till att straffbarhet inträder på det berörda tidigare stadiet, och att jämväl vissa förberedelser äro särskilt kriminaliserade (18 %), synes det ej erforderligt att.stadga straff för försök till egentlig mynt- eller sedelförfalskning. I fråga om begagnande av falska mynt eller sedlar, vilka (såvitt visats) icke eftergjorts av den brottslige, uppställer lagen för huvud- fallen en ganska sen konsummationspunkt, i det att det förfalskade skall hava >>utprånglats» (16 %) resp. >>utgivits» (17 %). Med det förra uttrycket torde förstås, att brottslingen lyckats få det förfalskade mottaget av en annan person såsom äkta; enligt det senare lagrummet är det möjligen till- räckligt att han lämnat det förfalskade från sig till annan. Jämväl vissa tidigare stadier äro straffbara, nämligen »då bedrägeriet yppas innan skada skett» (16 %), resp. den brottslige »sökt» utgiva det förfalskade utan att lyckas därmed (17 %). Särskilt den förra av dessa gärningsbeskrivningar är ganska oklar och svårtolkad, och mot båda kan anmärkas att de ej beakta de fall, då ett försök i allmänhet icke skall straffas, nämligen då otjänlighet eller frivilligt tillbakaträdande föreligger. Dessa brister hos de nuvarande bestämmelserna torde enklast undanröjas genom deras ersättande med före- skrifter om straff för försök i enlighet med de allmänna grundsatserna. För- slaget upptager ändringar i 16 och 17 %% i överensstämmelse härmed.

13 kapitlet. Trots menedsbrottets farliga beskaffenhet torde det i all- mänhet icke vara lämpligt att låta straff därför inträda på försöksstadiet. Såvitt angår en gärningsman, skulle det (bortsett från de mycket sällsynta fallen av medelbart gärningsmannaskap) mestadels bliva svårt att avgöra, om ett visst uppträdande från t. ex. en till vittne åberopad persons sida borde anses utgöra försök till mened. Och även då detta läte sig göra, skulle ett straffhot på försöksstadiet medföra den allvarliga olägenheten, att det måste väsentligen minska förhörsledarens möjligheter att få en avhörd person att hålla sig till sanningen även med ändring av vad han redan yttrat. Såvitt angår gärningsmän, föreslås därför icke någon ändring av den gällande rätten.

Men vid detta brott får det anses påkallat, att försök till anstiftan beläg— ges med straff ehuru försök av en gärningsman är straffritt. Anstiftan av mened är icke ovanlig, ehuru naturligen icke alla fall därav komma till laga beivran. Ej sällan skall det befinnas lättare att genomföra en bestraffning, om den person, som blir föremål för ett försök till anstiftan av mened, håller stånd däremot. På grund härav synes sådant försök böra beläggas med straff. Ty vittnesbeviset är alltjämt ett av de vanligaste och viktigaste bevismedlen, och det måste därför vara lagstiftningen angeläget att i görligaste mån före-

• Sida 70
•  Original

bygga missbruk därav. Den preventiva effekt, som kan förväntas av en bestämmelse om straff för försök till anstiftan av mened, är önskvärd även såsom ett skydd för personer som åberopas till vittnen. Dessa böra kunna påräkna all den hjälp samhället kan erbjuda mot försök att förmå dem att svika sin vittnesplikt. Detta har beaktats vid en nyligen under allmän an- slutning genomförd ändring av 11 kap. 8 % strafflagen, och en straffbestäm— melse angående försök till anstiftan av mened innebär endast ett fullföljande av de synpunkter, som lågo till grund för nyssnämnda lagändring. En Sådan bestämmelse har i förslaget upptagits såsom en ny 6 % i förevarande kapitel. Då 3 kap. 13 % ej blir direkt tillämplig, har en uttrycklig föreskrift om straff- frihet på grund av frivilligt tillbakaträdande ansetts böra meddelas.

14 kapitlet. Uppsåtligt försök att bringa annan om livet är enligt den gällande rätten straffbart såsom försök endast då gärningen skett med berätt mod. Detta gäller såväl om dödande i allmänhet som om det särskilda fall därav, som behandlas i 14 kap. 22 % (barnamord). Rörande det egentliga mordförsöket (14 kap. 2 %) innefattar förslaget ingen annan ändring i vad som nu gäller än att den föreslagna allmänna försöksbestämmelsen skall bliva tillämplig å dylikt försök, därvid dock gjorts den begränsning, att straffet för mordförsök icke får understiga straffarbete i ett år. Såsom förut anmärkts, har det ansetts motiverat, att vid några få mycket svåra brott införa en dylik undantagsföreskrift i syfte att därigenom markera — utöver vad som i detta hänseende kan anses framgå av den allmänna regeln i 3 kap. 13 % — att det straff, som utmätes vid försök icke bör stå i uppenbart miss- förhållande till straffskalan för det fullbordade brottet. Att försök till mord bör vara. ett av dessa undantag synes påtagligt.

Det har vid åtskilliga tillfällen framhållits som en brist i den gällande strafflagen, att försök till dödande, som sker av hastigt mod, icke är straff- bart med mindre handlingen innefattar brott av annan art (såsom fullbordad misshandel, resande av livsfarligt vapen, sprängämnesbrott etc.). Såsom in- ledningsvis framhållits är det svårt att förstå, varför ett försök till dråp medelst strypning eller nedstörtning från enbrant, knuffande av en person från ett tåg eller framför en automobil icke skall vara straffbart, även om uppsåtet att döda är fullt klart, men ingen kroppsskada inträffar. I förslaget har därför såsom ett 3 mom. i 14 kap. 3 % upptagits bestämmelse att försök till dråp enligt nämnda % är straffbart efter förslagets vanliga grunder. Av samma skäl föreslås, att försök till barnamord enligt 22 % skall vara straff- bart även då handlingen sker av hastigt mod. I samband härmed har det synts lämpligt att låta bestämmelsen om straff för dylikt försök ingå som ett 2 mom. i 22 %, så att 23 % kommer att omfatta endast utsättande. I bestäm- melsen i 23 % andra punkten angående straffhöjning för det fall att fostret ljutit döden erfordras fördenskull icke längre det förtydligande tillägget att denna följd skall hava inträtt »utan moderns uppsåt». Dessa ord hava för— denskull i förslaget utelämnats ur 23 %:s lydelse. På grund av de föreslagna

• Sida 71
•  Original

ändringarna av 22 och 23 %% kommer intet stadgande att finnas om särskild straffhöjning för försök till barnamord, då fostret därav fått svår kropps- skada (se nu 23 %, andra punkten). En dylik föreskrift är emellertid utan betydelse med den vidgning av straffskalan för försöket, som följer av för— slagets allmänna regler i 3 kap. 13 %.

Av Skäl motsvarande dem, som gälla angående försök till dråp, bör försök till sådan misshandel, som avses i 10 %, vara straffbart och stadgande därom har därför upptagits i förslaget som ett andra mom. av 10 %, medan nuva- rande andra mom. placerats som tredje mom. Däremot hava övervägande skäl ansetts tala mot att införa försöksstraff i fråga om lindrigare misshandel. Beträffande misshandel enligt 13 % synes det närmast olämpligt att stadga straff för försök, i betraktande av de omständigheter, under vilka dylika brott vanligen komma till stånd. För den kanske största delen av de fall, då ett försök till misshandel enligt 12 % kan tänkas förövat gäller i stort sett detsamma, då skillnaden mellan misshandel enligt 13 % och de lindrigare fallen av misshandel enligt 12 % är obetydlig. Dessutom torde det för dylika fall vara vanskligt att fastställa huruvida gärningsmannens uppsåt verkligen gått ut på åstadkommande av skada enligt 12 %. Vad angår sådana fall av misshandel enligt 12 %, som i svårhetsgrad närma sig 10 %, kan däremot må- hända ett försöksstraff anses motiverat, men då det svårligen låter sig göra att utsöndra dessa fall och endast för dem stadga straffbarhet vid försök, upptager förslaget icke någon försöksbestämmelse i fråga om 12 %.

De nu angivna nyinförda försöksbestämmelserna i 3 och 10 %% föranleda vissa ändringar i andra stadganden i 14 kap. I 8 % reglerar lagen vissa be- visnings- och kausalitetsspörsmål, som uppstå då flera deltagit i misshandel med dödlig utgång. Allmänt anses, att straffbestämmelserna i detta lagrum icke äro tillämpliga beträffande den, som övertygats om mordförsök, enär straffskalan i 2 % är strängare än den i 8 %. Härutinnan åstadkommer den nu föreslagna lydelsen av 2 % ingen förändring. Då emellertid även för den, som genom sitt deltagande i misshandeln gjort sig förfallen till ansvar för försök till dråp eller till misshandel enligt 10 %, straffet enligt förslaget kan bliva strängare enligt 3 och 10 %% än enligt 8 %, måste det anses uteslutet att å honom tillämpa 8 %. Till förebyggande av missförstånd härutinnan har i 8 % införts en erinran om att denna ej är tillämplig, då gärningen eljest är med strängare straff belagd. Enligt förslaget kan visserligen straffet för försök till dråp eller till grov misshandel bliva fängelse, medan endast straff- arbete är upptaget i 8 %, men i fall av det slag varom här är fråga bör för- söksstraffet uppenbarligen icke få understiga minimum enligt 8 %. Att införa särskilt stadgande härom synes dock opåkallat. Det motsvarande måste redan nu anses gälla beträffande den, som hemfaller under den lindrigare straffskalan i 7 % på den grund att det visserligen utrönts, att någon av medgärningsmännen tillfogat den döde livsfarlig skada, men det ej blivit klarlagt huruvida icke jämväl någon eller några av de övriga gjort detta.

• Sida 72
•  Original

Av enahanda skäl, som nu anförts i fråga om 8 %, har i 14 % andra mom. införts bestämmelse om att stadgandet ej är tillämpligt, då gärningen eljest (nämligen såsom försök) är med högre straff belagd.

De föreslagna försöksbestämmelserna i 3 och 10 %% böra uppenbarligen falla in under kvalifikationen i 15 %, varom stadgande föreslås infört. Straff- bestämmelsen i nuvarande sista punkten i denna % bör såsom en konsekvens härav avse det fall, att gärningsmannen ej förskyllt straff för misshandel eller försök därtill. Bestämmelsen föreslås skola upptagas som ett andra mom. av 15 % dels för att markera dess egenskap att utgöra ett fristående brott och dels för att förenkla formuleringen av den ändring som föreslås i 37 % och som är att anse som en nödvändig följd av 15 %:s nya lydelse.

De föreslagna ändringarna i 18 % innebära endast att de allmänna reg— lerna om försök skola bliva tillämpliga å förgiftningsförsök. Emellertid har av skäl, som anförts vid 2 %, och till undvikande av missförhållande mellan försöksstraffet och straffet för förberedelse det ansetts erforderligt att stadga ett minimum för försöksstraffet av ett år. Då de allmänna försöksreglernas tillämp- lighet innebär den ändringen mot vad som nu gäller att vid frivilligt tillbakaträ- dande från gärningsmannens sida straffrihet för försöket inträder, men straffet för förberedelse ej därför skall bortfalla, föreslås en omredigering av hittills- varande andra mom. i 18 %, så att detta förhållande kommer till uttryck.

Till följd av de ändringar förslaget upptager i fråga om 3 och 18 %% hava de i 34 % lämnade hänvisningarna ansetts böra något förtydligas.

Det farliga förgiftningsbrott, som avses i 19 %, har icke ansetts böra läm- nas utan straffbestämmelse för försök, varför en sådan införts som en tredje punkt i paragrafens första stycke.

Övriga föreslagna ändringar i detta kap. beröra fosterfördrivningsbrottet enligt 26, 27, 28 och 28 a %%. Lagen bestraffar här varje nyttjande, i foster- fördrivande syfte, av »invärtes eller utvärtes medel, som sådan verkan hava kan». Det främsta skälet till att brottet behandlas som fullbordat oavsett om resultatet inträtt eller ej, är, att man velat uppställa en presumtion för att medlets användande varit orsak till resultatet och därigenom utesluta den möjligheten att tveksamhet om förefintligheten av sådant orsakssam- manhang skulle medföra straffrihet. Detta skäl torde emellertid för modernare åskådningssätt äga föga bärkraft. Förslaget har också utgått från att endast den fullbordade fosterfördrivningen bör omfattas av straffbestämmelsen för fullbordat brott, vid vars tillämpning orsakssammanhanget mellan handlingen och resultatet skall avgöras efter vanliga regler; i samband härmed hava bestämmelserna i övrigt ändrats genom införande av försöksstraff efter van— liga grunder. Vid dessa ändringars företagande har beträffande det fullbor- dade brottet den nuvarande beskrivningen av brottsåtgärden såtillvida bibe- hållits, att åtgärden skall hava bestått i nyttjande av invärtes eller utvärtes medel. Någon anledning synes icke i detta sammanhang föreligga att i fråga om andra åtgärder i fosterfördrivande syfte än sådana, som falla under sagda

• Sida 73
•  Original

beskrivning, göra någon ändring i gällande rätt. Däremot skall enligt för- slaget straffbarheten vid det använda medlets bristande tjänlighet bedömas efter samma grunder som eljest vid försök. Härav följer väl någon utvidg- ning av brottsområdet till vissa fall av nyttjande av medel, som äro mindre tjänliga, men å andra sidan medför tillämpligheten av stadgandena om straff- frihet vid tillbakaträdande en lindring, som torde uppväga denna utökning. Vid paragrafernas omformulering har det ansetts lämpligt att i själva lag— texten införa benämningen fosterfördrivning för det fullbordade brottet. För- söksbestämmelsen har ansetts böra vara gemensam för 26—28 %% och följa omedelbart efter dessa. Det föreslås därför att försöksbestämmelsen upptages i 28 a % samt att den nuvarande, år 1938 införda 28 a % erhåller beteckningen 28b %. I sistnämnda % har införts jämväl hänvisning till 28 a %. De före- slagna stadgandena återverka i redaktionellt hänseende på vissa föreskrifter i lagen om avbrytande av havandeskap (se nedan).

15 kapitlet. Detta kapitel, som omfattar brott mot annans frihet, inne- håller för närvarande endast en egentlig försöksbestämmelse, nämligen i den för kort tid sedan tillkomna 15 a %, avseende användande av våld eller hot av visst slag som medel för att förmå kvinna till otukt. Därjämte är emeller— tid, såsom förut nämnts, stadgandet i 14 % om brukande av svårare våld, hot eller list i sådant uppsåt att anse som en försöksbestämmelse. Enligt vad tidigare nämnts, har det ansetts föreligga skäl att ombilda sistnämnda stad- gande till en försöksbestämmelse. Utöver de mera allmänna skäl för en dylik ombildning, som tidigare anförts, må här anmärkas, att med stadgandets nu- varande lydelse för straffbarhet kräves, att gärningsmannen brukat våld etc. av det slag, som erfordras för det fullbordade brottet. Påbörjandet av ett våldsamt överfall etc. medför däremot ej straffbarhet. Härutinnan kommer enligt förslaget att inträda en, efter vad det synes, högst önskvärd ändring.

Frivilligt tillbakaträdande medför för närvarande ej straffrihet vare sig i fråga om brott enligt 14 % eller vid försök enligt 15 a %. Förslaget upptager i detta hänseende icke någon avvikelse från den allmänna regeln om till— bakaträdandets straffriande verkan. De skäl, som i allmänhet tala härför, synas äga sin fulla tillämpning även å de brott som nu äro i fråga. Visser- ligen kan man måhända i motsatt riktning åberopa att tillbakaträdandet ofta är en följd av att gärningsmannen stött på större hinder eller motstånd än han tänkt sig och att det fördenskull är mindre välbetänkt att låta honom gå fri från straff för försöket. Men dessa synpunkter hava huvudsakligen avseende på frågan, huruvida tillbakaträdandet varit frivilligt. Kan detta ej anses hava varit fallet —— vilket i fråga om dessa brott ganska ofta torde inträffa — inträder ej straffrihet. Och även då tillbakaträdandet skett fri- villigt, kan gärningsmannen eventuellt vara att bestraffa enligt bestämmelser i 14 kap. eller annat lagrum.

Då våldsmomentet i brott enligt nuvarande 14 % är det avgjort mest framträdande draget i sådana fall, där kvinnan genom försöket tillskyndats

• Sida 74
•  Original

svår kroppsskada eller ljutit döden, har i förslaget bestämmelserna om straffhöjning vid dylik utgång av försöket bibehållits. Att något frivilligt tillbakaträdande skulle kunna anses föreligg a i dylika fall är mindre troligt, men därest så verkligen skulle ske, blir gärningsmannen icke straffbar för försöket, väl däremot enligt bestämmelserna i 14 kap., eventuellt endast för vållande till kroppsskada eller döden.

De i kapitlet förekommande brotten i övrigt äro till stor del av den beskaffenhet, att försöksstraff synas av behovet påkallade. Då försök till brott enligt 13 % är straffbart, synes all anledning föreligga att stadga straff även för försök till brott enligt 15 %, särskilt som vid bristande bevisning 15 % kan tänkas bliva subsidiärt tillämplig på en gärning, som rätteligen bort hemfalla under 13 %. Bestämmelserna om människorov i 5—7 %% synas böra kompletteras med försöksbestämmelser, då för de fullbordade brotten i allmänhet förutsättes, att gärningsmannen vidtagit en hel serie åtgärder, som i sig själva äro brottsliga, oavsett ändamålet därmed. Härtill kommer i fråga om dessa brott att ett straffhot, som endast riktar sig mot det fullbordade brottet, ofta kan visa sig svårt att effektuera till följd därav att gärningsmannen efter brottets fullbordan ej är åtkomlig. Även barnarov enligt 8 % är ett brott av sådan beskaffenhet att försöksstraff synes er- forderligt. Av liknande skäl, som anförts i fråga om 5—7 %% böra försöks- straff införas för brott mot 17 %. I övrigt har däremot kapitlets innehåll icke ansetts böra föranleda några straffbestämmelser för försök.

I redaktionellt hänseende hava 1 förevarande kapitel de olika stadgandena om försök i förslaget sammanförts till en paragraf, upptagen sist i kapitlet och benämnd 25 %. De nuvarande bestämmelserna i 14 % och 15a % andra mom. föreslås i anledning härav skola upphävas. Uppräkningen i 16 % måste till följd härav ändras, så att hänvisningen till 14 % uteslutes. Då det ej kan anses lämpligt att i 16 % tala om försök till brott, vilka först i 25 % straffbeläggas, har 16 % i övrigt lämnats utan ändring, men i 25 % föreslagits ett andra stycke av motsvarande innehåll som 16 %. Däremot har, oaktat införandet av en bestämmelse om straff för försök till brott enligt 17 %, åtalsreglerna i 19 % icke ansetts kräva någon komplettering, enär skälen för de särskilda inskränkningarna i åtalsrätten endast i ringa mån torde äga giltighet, då brottet stannat vid försök.

18 kapitlet. Behov av straff för försök till brott, som avhandlas i detta kap., har ansetts föreligga endast såvitt angår 7 %, där gärningens karaktär av övergrepp är starkare utpräglat än eljest vanligen är fallet vid sedlighetsbrotten. Bestämmelsen har i paragrafen infogats som ett andra moment.

19 kapitlet. De i detta kapitel förekommande stadgandena om straff för försök, nämligen om försök till mordbrand (5 %), sprängämnesbrott (6 % 2 mom.) och åstadkommande av skeppsbrott (9 %) lämnas av förslaget utan annan saklig ändring än den som följer därav att de allmänna försöks-

• Sida 75
•  Original

bestämmelserna bliva tillämpliga. Åtskilliga andra av de i kapitlet före- kommande brotten äro emellertid, såsom innebärande fara för stundom oöverskådliga verkningar, av den natur, att det synes angeläget att införa straff även för försök. Förslaget upptager fördenskull bestämmelser om straff för försök till skadegörelse enligt 10 % å fyrar och andra för sjöfarten viktiga tecken m. m., försök till åtgärder enligt 11 % beträffande järnvägar och andra kommunikationsmedel m. m., försök till skadegörelse å gruva m. m. enligt 16 %, försök till spridande av kreaturssjuka enligt 17 % 1 mom. samt försök att förgifta foder rn. 111. under omständigheter, som avses i 18 %.

I redaktionellt hänseende hava i detta kapitel liksom i fråga om 15 kap. försöksbestämmelserna sammanförts till en gemensam paragraf, som föreslås införd såsom 20 a %. Sammanförandet av försöksbestämmelserna medför ett upphävande av de nu gällande försöksbestämmelserna, d. v. s. 5 % 1 mom., 6 % andra mom. och 9 %. Nuvarande andra mom. i 5 %, som följaktligen kommer att bliva paragrafens enda mom., har med hänsyn härtill måst om- redigeras. Vidare har upphävandet av 6 % 2 mom. nödvändiggjort en redak- tionell jämkning i lydelsen av 21 % 1 mom., där föreskriften att stadgandet ej är tillämpligt om gärningen skall straffas efter 6 % måst utvidgas att särskilt nämna även försök till brott enligt 6 %. I 20 a % 2 mom. upptager förslaget vidare en föreskrift av innebörd att straff för försök till brott enligt 11 % skall kunna ådömas även då försöket riktats mot sådana enskilda anlägg— ningar, om vilka Konungen med stöd av 14 % förordnat, att de skola njuta lika skydd som statens.

21 kapitlet. Ändringarna i detta kap. avse —— såsom tidigare anmärkts — uteslutande att göra de allmänna försöksbestämmelserna tillämpliga å rån och utpressning. I sakligt hänseende innebära ändringarna i fråga om rån att vad som skall anses utgöra försök därtill är att bedöma efter reglerna i 3 kap. 13 % samt att frivilligt tillbakaträdande medför straffrihet för försöket (däremot icke för det våld eller hot, som förövats, om detta i sig är straffbart). Det sistnämnda gäller även för det fall att den överfallne tillskyndas svår kroppsskada eller ljuter döden, då gärningsmannen blir straffbar efter 14 kapitlets bestämmelser.

I fråga om utpressning medför förslaget likaledes den ändring i gällande rätt, att försöket blir straffritt vid frivilligt tillbakaträdande. Detta kan kanske för vissa fall synas mindre lämpligt, men i fråga om försök till utpressning torde, i likhet med vad ovan anförts vid 15 kap. 15 a %, gälla, att tillbakaträdande ofta nog icke kan betraktas som frivilligt i den betydelse förslaget inlägger i detta ord. Och där frivilligheten varit för handen, lärer i allmänhet något beh0v att straffa gärningsmannen icke föreligga.

• Sida 76
•  Original

Förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten.

De ändringar, som föreslås i strafflagen för krigsmakten, äro i stort sett endast konsekvenser av de föreslagna ändringarna i allmänna strafflagen. Det har icke för närvarande synts lämpligt att ifråga om strafflagen för krigsmakten mera ingående överväga huruvida där upptagna brott böra straffbeläggas redan å försöksstadiet. I följd härav innebär förslaget endast relativt obetydliga modifikationer i denna lags innehåll. De stadganden däri, som beröras av de föreslagna ändringarna i allmänna strafflagen, äro 33, 71, 121, 135, 168, 169, 178 och 179 %%. Rörande den ändrade lydelse, som beträffande dessa %% föreslås, må här anföras följande.

33 %. Stadgandet i tredje stycket av denna paragraf giver uttryck åt den uppfattningen, att vid tillämpning av strafflagen för krigsmakten i princip allmänna strafflagens regler av allmän natur skola iakttagas. Följd- riktigt bör alltså, då i allmänna strafflagen inrymmes en bestämmelse om de förutsättningar, under vilka straffbart försök till brott skall anses före- ligga, i 33 % av strafflagen för krigsmakten införas en hänvisning till denna bestämmelse. En dylik hänvisning sker enklast därigenom, att i uppräkningen av vilka i allmänna strafflagen givna föreskrifter, som här avses, på den plats, som enligt ordningen i allmänna strafflagen tillkommer försöksbe- stämmelsen, tillägges orden »om försök till brott». Av den föreslagna all- männa försöksbestämmelsens innehåll följer, att försök till brott enligt straff- lagen för krigsmakten är straffbart endast då i denna lag så utsäges. Den allmänna försöksbestämmelsens regler om straffbarheten vid otjänliga försök och vid tillbakaträdande bliva tillämpliga jämväl å försök till brott enligt strafflagen för krigsmakten. Straffskalan för sådana försök skall, där ej annorlunda stadgas för särskilda fall, bestämmas efter de grunder, som an— givas i den allmänna försöksbestämmelsen. Att därvid disciplinstraff icke kan komma ifråga, då enligt allmän lag böter icke kunna ådömas, framgår av den föreslagna lydelsen av den allmänna försöksbestämmelsen.

71 5. I denna paragraf föreslås av enahanda skäl, som anförts beträffande förslaget till ändrad lydelse av 10 kap. 14 % allmänna strafflagen, att före- skriften om konkurrens mellan straff för den offentliga uppmaningen och för delaktighet i brott som därå följt, utsträckes att avse även det fall, att uppmaningen inneburit försök till anstiftan av brott.

121 %. Ändringen i denna paragraf motsvarar till sitt innehåll helt ändringen i 10 kap. 17 % allmänna strafflagen.

135 5. Den i andra mom. av förevarande paragraf upptagna försöks- bestämmelsen är till sin lydelse överensstämmande med flertalet av de i allmänna strafflagen för närvarande förekommande försöksbestämmelserna. Samma skäl, som föranlett, att i förslaget till ändring i vissa delar av all-

• Sida 77
•  Original

männa strafflagen dessa bestämmelser erhållit en ändrad avfattning, inne- hållande en hänvisning till den allmänna försöksbestämmelsen, kräva här, att försöksbestämmelsen omformuleras på motsvarande sätt. Därvid har det synts vara en onödig omgång att — vilket måhända vore tekniskt riktigt — hänvisa till 33 % strafflagen för krigsmakten, som i sin tur hänvisar till allmän lag. Förslaget innehåller därför att straff för försök till brott, som här avses, skall bestämmas efter den allmänna försöksbestämmelsens regler. För att undvika att straffskalan i tredje mom. blir strängare än straffet för försök, har det nuvarande minimum för försöksstraffet bibehållits.

Av enahanda skäl, som föranlett den föreslagna ändringen i 8 kap. 24 % allmänna strafflagen, har tredje mom. av förevarande paragraf erhållit en ändrad avfattning av innebörd, att straffet för stämpling till brott, som avses i paragrafen, icke skall bortfalla, därest stämplingen följes av försök till brottet, och detta på grund av frivilligt tillbakaträdande blir strafflöst såsom försök.

168 %. Den föreslagna ändringen är av enahanda innebörd som i fråga om 135 % andra mom.

169 %. För försök till rån av det i detta lagrum avsedda slag bör straffet uppenbarligen bestämmas efter den i första mom. stadgade straffskalan. Livstids straffarbete bör alltså kunna ådömas för försöket, varom stadgande föreslås inryckt som ett andra mom. i stället för det nuvarande.

178 %. Den föreslagna ändringen är av enahanda innebörd som i fråga om 135 % andra mom.

179 %. Försök till plundring enligt denna paragraf bestraffas endast, då plundringen skett under omständigheter, som eljest skulle gjort brottet till rånförsök. Då emellertid även övriga former av plundring synas vara av den art att försöksstraff är motiverat, har det föreslagits att varje försök till plundring skall vara straffbart. I övrigt är förslagets innehåll av samma innebörd som i fråga om 135 % andra mom.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 10, 12 och 13 %% lagen den 17 juni 1938 (nr 318) om avbrytande av havandeskap.

I 10 % ovannämnda lag stadgas att åtgärd för avbrytande av havande- skap i vissa fall icke skall medföra straff enligt 14 kap. 26, 27 eller 28 % strafflagen. Enligt här föreliggande förslag till ändring i vissa delar av strafflagen upptaga sistnämnda lagrum bestämmelser om straff endast för fullbordad fosterfördrivning, medan försök därtill behandlas i 28a %. För att undvika att denna ändring i strafflagen skall medföra en ändring av tillämpningsområdet för 10 % lagen om avbrytande av havandeskap, föreslås

• Sida 78
•  Original

att detta lagrum erhåller sådan lydelse att i fall, som där avses, icke må dömas till straff enligt 14 kap. 26, 27, 28 eller 28 a % strafflagen.

Bestämmelserna i 12 % första stycket och 13 % lagen om avbrytande av havandeskap om straff för den, som mot bättre vetande avgiver falsk utsaga i ärende angående sådan åtgärd, som avses med lagen, m. m. äro enligt sin lydelse icke tillämpliga, därest den brottslige är förfallen till ansvar för fosterfördrivning. Härmed avses, enligt vad förarbetena till lagen utvisa, gärningar, som äro straffbara enligt 14 kap. 26—28 %% strafflagen i dess nuvarande lydelse. Genom de ändringar, som nu föreslås i dessa lagrum kommer benämningen fosterfördrivning att avse endast det fall, att åtgärden lett till att havandeskapet avbrutits, däremot icke det fall, att åtgärden stannat vid försök därtill. Med anledning härav föreslås att sådan ändring vidtages i 12 och 13 %% lagen om avbrytande av havandeskap att dessa, såsom hittills, icke bliva tillämpliga å den, som gjort sig förfallen till ansvar för vare sig fullbordad fosterfördrivning eller försök därtill.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av": 3 och 5 %% lagen den 21 september 1915 (nr 362) om behörighet att utöva läkarkonsten.

I 3 % ovannämnda lag stadgas bl. a. att om legitimerad läkare genom lagakraftägande utslag för brott som han förövat under utövning av läkar- konsten dömts till straffarbete eller enligt vissa angivna lagrum till fängelse, medicinalstyrelsen under viss förutsättning skall återkalla läkarens legi- timation för viss tid, ej över tio år, eller för alltid.

Enligt föreliggande förslag till ändring i vissa delar av strafflagen kommer fängelsestraff att kunna följa å försök till vissa brott, vilka såsom fullbordade icke kunna förskylla lägre straff än straffarbete. Åtskilliga av dessa brott torde vara av den beskaffenhet att även då brottet stannat vid försök, som icke ansetts förskylla straffarbete utan endast fängelsestraff, möjlighet bör finnas att tillämpa behörighetslagens bestämmelser om åter- kallelse av legitimationen.

Av denna anledning föreslås att i 3 % skall göras sådan ändring att paragrafen blir tillämplig jämväl å läkare som dömts till fängelse med till- lämpning av följande stadganden i förslaget till lag om ändring i vissa delar av strafflagen, nämligen 14 kap. 3 % 3 mom. (försök till dråp), 10 % 2 mom. (försök till svår misshandel) och 28a % (försök till fosterfördrivning), 15 kap. 25 % (försök till frihetsberövande enligt 15 kap. 5—7 %%, till barnarov enligt 15 kap. 8 %, till våldtäkt och därmed besläktade brott enligt 15 kap. 12, 13, 15 och 15a %% samt till s. k. enleveringsbrott enligt 15 kap. 17 %) ävensom 18 kap. 7 % 2 mom. (försök till otukt med kvinna, som ej fyllt

• Sida 79
•  Original

tolv år). Då i behörighetslagen hänvisning sker till 15 kap. 25 % strafflagen kommer denna att ersätta den nuvarande hänvisningen till 15 kap. 14 %, som bör utgå; hänvisningarna till 14 kap. 27 % och 15 kap. 15 a % komma enligt förslaget att avse endast de fullbordade brotten.

Den föreslagna ändringen i 3 % bör föranleda motsvarande ändring i 5 % första stycket behörighetslagen, där skyldighet föreskrives för domstolen att bl. a. då den som är behörig att utöva läkarkonsten dömts till straffarbete eller enligt de i 3 % angivna lagrum till fängelse insända protokoll och utslag i målet till medicinalstyrelsen.

Försök till brott i specialstralfrätten.

Inom specialstraffrätten förekommer det synnerligen ofta, att ett för- farande, som endast innebär fara för ett visst, ur lagstiftarens synpunkt menligt resultat, betraktas som fullbordat brott. Bestämmelser om straff för försök till brott äro i enlighet härmed icke så vanliga, men förekomma dock i åtskilliga författningar, i all synnerhet sådana, som angå införsel och utförsel av olika slags varor. Dessa försöksbestämmelser utmärkas genom- gående därav, att försöket jämställes med det fullbordade brottet, vare sig detta sker genom en föreskrift att lika med fullbordat brott skall anses försök därtill (så t. ex. Kungl. förordn. d. 3 mars 1916 om straff för olovlig varuutförsel m. m. 5 %, lagen d. 8 juni 1923 om straff för olovlig varuin- försel 2 %, lagen d. 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser ang. olovlig befattning med spritdrycker och vin 1 % 3 mom., 5 % 2 mom., och 10 % 2 mom., vapenkungörelsen d. 22 juni 1934 20 % 5 mom.) eller därigenom, att straff— bestämmelsen förklaras tillämplig å den som >>inför eller söker införa» etc. (jfr ock t. ex. sinnessjuklagen d. 19 sept. 1929, 53 och 54 %%).

Innebörden av försöksbegreppet i här avsedda bestämmelser angives i regel icke i lagtexten. Undantagsvis föreskrives dock, såsom i förordningen om straff för olovlig varuutförsel, att visst förfarande skall anses såsom försök till brott av det slag, varom fråga är. Bortsett från dylika undantag torde det emellertid allmänt anses, att för straffbarheten vid försök till brott enligt specialförfattningar enahanda synpunkter äro avgörande som i fråga om försök till brott enligt strafflagen. I synnerhet gäller detta den praktiskt mest betydelsefulla frågan, nämligen försökspunktens bestämmande. Vad angår verkan av frivilligt tillbakaträdande från försök leder avsaknaden i specialstraffrätten av föreskrifter därom närmast till antagandet att straff- barheten av försöket icke uteslutes genom dylik åtgärd från gärningsmannens 3 sida. En viss tvekan rörande riktigheten av detta antagande föranledes dock därav, att flertalet av de brott, som här avses, förutsätta underlåtenhet av viss anmälan, t. ex. tullangivning, eller av tillstånds inhämtande, och att

• Sida 80
•  Original

denna underlåtenhet, där den frivilligt undanröjts innan brottet blivit full— bordat, icke framträder som tydligt bevis om det brottsliga uppsåtet, vilket är ett starkt skäl för att försök i dylikt fall ej skulle anses föreligga.

Genom införandet i strafflagen av en allmän försöksbestämmelse kommer strafflagstiftningens allmänna begrepp straffbart försök att bestämmas av de i nämnda stadgande lämnade föreskrifterna. Att dessa i princip bliva analogiskt tillämpliga även inom specialstraffrätten synes ställt utom tvivel. Såsom av det ovan anförda framgår kommer den föreslagna allmänna för- söksbestämmelsen icke för specialstraffrättens del att verka någon ändring i gällande rätt utom möjligen såvitt angår verkan av frivilligt tillbaka— trädande från försöket. Med hänsyn till beskaffenheten av det övervägande flertalet av de försök till brott, varom här är fråga synes det emellertid snarast vara önskvärt att där dylikt tillbakaträdande ej redan medför straff- frihet sådan kommer att inträda.

Om det alltså kan antagas, att den allmänna försöksbestämmelsen även utan särskilda föreskrifter kommer att bliva tillämplig inom specialstraff- rätten, torde detsamma dock icke gälla i fråga om försök till anstiftan. Strafflagens regler om fleras medverkan vid brott äro icke utan vidare till- lämpliga å specialstraffrättsliga bestämmelser och ersättas i fråga om dessa i allmänhet av särskilda bestämmelser, ofta av huvudsakligen samma inne- håll som 3 kap. strafflagen. Någon tvingande anledning att i detta samman- hang utöka dessa bestämmelser att omfatta jämväl försök till anstiftan lärer emellertid icke finnas.

Av det sagda framgår, att de nu föreslagna ändringarna istrafflagen icke anses böra föranleda ändringar i några specialförfattningar, där bestämmel- ser om straff för försök finnas. Härav blir visserligen en följd, att dessa straffbestämmelser såtillvida komma att avvika från vad som ansetts prin- cipiellt riktigt beträffande strafflagen, att straffskalorna för försök till brott som regel bliva desamma som för det fullbordade brottet. Denna avvikelse är dock till största delen skenbar, då i specialförfattningar straffet för det fullbordade brottet så gott som undantagslöst kan gå ned till det allmänna bötesminimum och det alltså icke finnes utrymme för ett lindrigare straff- minimum för försök. Icke heller synes det vara av nämnvärd betydelse att formellt samma maximum kommer att gälla för försöket och det fullbordade brottet, då detta maximistraff enligt sakens natur praktiskt taget icke kan tänkas bliva tillämpat då brottet stannat vid försök.

De skiftande formuleringar, som i olika författningar återfinnas rörande försökets straffbarhet kunde väl i och för sig i samband med en allmän reglering av straffbarheten vid försök till brott bliva föremål för redaktionell översyn, men denna synes lämpligen böra anstå tills resp. författningar bliva föremål jämväl för saklig omarbetning.

• Sida 81
•  Original

INNEHÅLL.

Sid. Skrivelse till Chefen för justitiedepartementet .................................... 3 Lagtexter: Förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen ...................... 5 Förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten ...... 15 Förslag till lag om ändrad lydelse av 10, 12 och 13 %% lagen den 17 juni 1938 om avbrytande av havandeskap ........................................ 17 Förslag till lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 %% lagen den 21 september 1915 om behörighet att utöva läkarkonsten .............................. 18 Motiv: Inledning .................................................................. 20 Översikt av den allmänna rättsutvecklingen .................................. 25 Översikt av den svenska rättsutvecklingen .................................. 29 Uppgiften för en allmän bestämmelse om försök. Straffbarhetens grad ........ 32 Det subjektiva rekvisitet .................................................. 35 Försökspunkten ........................................... 40 Otjänliga försök ............................................................ 44 Frivilligt tillbakaträdande .................................................. 50 Försök till anstiftan ........................................................ 55 Strafflagens speciella del .................................................. 62 Förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten ...... 76 Förslag till lag om ändrad lydelse av 10, 12 och 13 %% lagen den 17 juni 1938 om avbrytande av havandeskap ........................................ 77 Förslag till lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 %% lagen den 21 september 1915 om behörighet att utöva läkarkonsten .............................. 78

Försök till brott i specialstraffrätten ........................................ 79

• Sida 82
•  Original

• Sida 83
•  Original

m_s.—...... ._.1n_._..r. ww __A-_.g1... '