lagen.nu

NJA 2003 s. 670

I anledning av åtal för försök till mord m.m. uppkommer frågan om faran för brottets fullbordan varit utesluten på grund av tillfälliga omständigheter. 23 kap. 1 § BrB.

Allmän åklagare väckte vid Stockholms TR åtal mot J.H., född 1971, för följande gärningar:

1. Grovt vapenbrott. J.H. har d. 24 febr. 2003 i Stockholm mottagit och uppsåtligen innehaft en pistol Beretta 92 FS, 9 mm, med tillhörande magasin, ljuddämpare och ammunition utan att ha rätt till det. Brottet är att bedöma som grovt eftersom det avsett ett livsfarligt handeldvapen utan annat användningsområde än vid våldsbrott.

2. Försök till mord. J.H. har d. 24 febr. 2003 i en lägenhet på Måndagsvägen 36 i Hökarängen, Stockholm, sökt beröva annan eller andra livet genom att avlossa ett skott mot lägenhetens ytterdörr med vetskap om att personer befann sig i omedelbar anslutning till dörrens utsida. J.H:s uppsåt har omfattat annans död. Brottet har endast på grund av tillfälliga omständigheter inte fullbordats, såsom att den vid skjutningen aktuella ammunitionen inte förmått genomtränga den aktuella dörren som var förstärkt.

J.H. erkände vapenbrott men förnekade ansvar för försök till mord.

TR:n (ordf. chefsrådmannen Viksten) anförde i dom d. 8 april 2003: Domskäl. Skuldfrågorna m.m. Åklagaren har sakframställningsvis anfört bl.a.: Nationella insatsstyrkan (NI) biträdde d. 24 febr. vid gripande av en person vid namn L. från Umeå i en bil på Måndagsvägen i Hökarängen, Stockholm. Beslut hade fattats av en åklagare i Umeå om reell husrannsakan i L:s bostad på Måndagsvägen 36, 1 tr. L. var intressant i samband med utredningen av en händelse utanför tingshuset i Umeå då en person sprängts till döds. Husrannsakan genomfördes av ett antal polismän i NI. Därvid forcerades dörren med hjälp av ett verktyg av två polismän. Sedan forceringen påbörjats med slag på verktyget ropade flera polismän, som befann sig i trapphuset, att de var poliser. De höga ropen upprepades under forceringen som av poliserna uppskattats pågå i 20– 30 sekunder. Under arbetet hörde flera av poliserna en knall eller en smäll från lägenheten. Vid inbrytningen i lägenheten fann poliserna två män som beordrades att lägga sig ner på golvet. En av männen var J.H. Det konstaterades att ett skott avlossats mot dörren från lägenhetens insida och att kulan, som gått in 127 cm ovanför golvet ett stycke ovanför handtaget och en bit in mot dörren, inte penetrerat hela dörren utan stannat mot en plåt på dörrens utsida och där åstadkommit en tydlig utbuktning i plåten. På fråga av polismännen uppgav J.H. att det var han som skjutit och att han efter skottet kastat ut pistolen, som var av märket Beretta 92 FS i kaliber 9 mm, genom fönstret. Pistolen hittades i snön under fönstret bredvid ett med 14 patroner laddat magasin. Pistolen hade hanen spänd och en patron i patronläget. Vid husrannsakan påträffades ytterligare patroner i samma kaliber samt en ljuddämpare till pistolen. Det fanns ytterligare en pistol i lägenheten. Dessutom hittades en patronhylsa av nämnda ammunitionstyp på golvet. Flertalet patroner i magasinet och de lösa patronerna var avsedda att användas tillsammans med ljuddämpare och var svagare än vanlig ammunition.

I samband med sakframställningen har åklagaren föredragit och åberopat spårundersökningsprotokoll över en skjutrekonstruktion och en undersökning av ett vapen samt en skiss. Dessutom har en videofilmad rekonstruktion förevisats.

Av spårundersökningsprotokollet, rekonstruktionen av en skjutning, har framgått bl.a.: Det konstaterades att skottskadan i dörren på ingångssidan var belägen 127 cm över golvet och på utgångssidan 126 cm över golvet vilket visade att vapnet hållits i en höjd som var högre än ingångshålet. Sondering av kulhålet visade att kulbanan lutade 6–7 grader nedåt, vilket tydde på att vapnet om skottet i enlighet med vad J.H. uppgivit avlossats två meter från dörren, hållits på en höjd av 148–151 cm över golvet. Sondens vinkel i sida mättes till 33 grader. Skjutproverna utfördes i Tekniska rotelns skjutrum. Den beslagtagna pistolen av märket Beretta brukades vid skjutprovet tillsammans med patroner av det slag som påträffats i anslutning till pistolen. Patronerna var av fabrikat Sellier & Bellot och var försedda med 7,5 grams helmantlade kulor med tombak/kopparmantel. Kontroll av en hylsa som hittades på brottsplatsen samt påträffade kulrester från dörren tydde på att en patron av detta slag användes då dörren besköts i samband med polisernas inbrytning. Provet utfördes genom att ett antal skott avlossades i olika vinklar mot dörren i fråga. Dörren är en säkerhetsdörr av fabrikat DALOC Typ S 42 LE 72. Dörrbladet är försett med en enkel plåt på insidan och dubbla plåtar på utsidan med mellanliggande isolering. Vid skjutproven penetrerade inte någon av dessa kulor dörren. När helmantlad ammunition i samma kaliber av militär modell 39 B användes trängde däremot kulorna från denna ammunition igenom dörren även då skjutvinkeln var sned (45 grader).

I spårundersökningsprotokoll, undersökning av vapen, har vapenteknikern S.B. uttalat bl.a.: Vapnet fungerade klanderfritt. Han har försökt avfyra pistolen i samband med mantelrörelse. Om vapnet är säkrat kan en avfyring inte ske. – Görs en mantelrörelse på pistolen då den är osäkrad stannar hanen i uppspänt läge. Pistolen avfyras genom att avtryckaren trycks in. – Görs en mantelrörelse med pistolen osäkrad och avtryckaren intryckt stannar hanen i uppspänt läge. Avfyring kan ske först då avtryckaren släpps fram och sedan trycks in. – Görs en mantelrörelse med pistolen osäkrad och avtryckaren trycks in då manteln är på väg framåt kan avfyring ske under de sista millimetrarna av mantelns rörelse framåt. Detta läge kan endast uppnås om manteln hela tiden kontrolleras av den hand med vilken mantelrörelsen utförs. En sådan avfyring kan knappast betraktas som ett vådaskott. Allt talar för att en mantelrörelse med vapnet inte utförts i samband med eller omedelbart före beskjutningen av lägenhetsdörren.

Målsägandeförhör har på åklagarens begäran ägt rum med polismännen J.N., M.U., D.O. och S.H. De har berättat bl.a. följande.

J.N.: Hans uppgift var att tillsammans med polismannen D.O. genomföra dörröppningen. De ingick i en grupp på nio personer. En annan grupp deltog också i aktionen. J.N. stod utanför dörren under arbetet som var inriktat på låsdelarna på dörrens högra sida vid handtaget. Dörren öppnades på 20–25 sekunder. Polismannen S.H. ropade att de var poliser när arbetet påbörjades och fortsatte med det under hela arbetet. Efter omkring 10–15 sekunder hördes ljud från lägenheten och han uppfattade rörelser i lägenheten. Han måste ta ett omtag med verktyget. I slutskedet av arbetet hördes en smäll i lägenheten och i dörren. Senare förstod han att det varit ett skott. Omkring 5–10 sekunder efter smällen öppnade han dörren och släppte fram kollegor som gick in. När J.N. kom in i lägenheten kände han krutrök och såg också ett kulhål i dörren. J.H. erkände att han skjutit mot dörren i syfte att vinna tid för att hinna ta sig ut genom fönstret. J.H., som liksom sin kamrat A. var mycket stressad, uppgav även att han inte skulle ha skjutit om han vetat att det var polisen. J.H. sade inte något om att skottet gått av genom en olyckshändelse. Han uppgav vidare att han kastat ut pistolen genom fönstret. Pistolen låg i snön nedanför fönstret. J.N. bar, liksom kollegorna, hörselskydd som släpper igenom vanligt ljud men dämpar högt ljud som knallar från vapen. J.N. tittade på kulhålet och bedömde att han skulle ha blivit träffad i bröstet om kulan gått igenom.

M.U.: Han stod först i den styrka som skulle gå in i lägenheten när dörren öppnats. Han stod under forceringen några steg ned i trappan bakom de kollegor som arbetade med dörren. Efter de första slagen på dörren började han att högt ropa ”polis”. S.H. ropade också. Han hörde en knall eller en smäll men förstod inte först att det var ett skott. Sedan forcerades dörren och han rusade in i lägenheten. Han såg två personer inne i lägenheten komma ut från ett rum. Han kommenderade ner dem på golvet. Själv tog han hand om J.H. medan en kollega tog hand om A. På fråga från poliserna om vem som skjutit svarade J.H. att det var han och att han hade tänkt att hoppa ut. J.H. sade även att han inte skulle ha skjutit om han vetat att det var polisen. Han nämnde inte något om ett vådaskott. M.U. bar hörselskydd som inte släpper igenom högt ljud. Han hade också skyddsväst och hjälm. Kulhålet var placerat så att han uppfattade att han kunde ha blivit träffad i huvudet om kulan gått igenom dörren och J.N. inte stått emellan.

D.O.: Han arbetade tillsammans med J.N. på att forcera dörren. De rörde sig framför dörren på dörrens högra sida utifrån sett. Han hörde en knall men insåg först senare att det var ett skott.

S.H.: Han stod i trappan så att han skulle se in i lägenheten när den öppnades. Han befann sig i en tänkt förlängning av kulbanan. Han var på det klara med att det var viktigt att ropa polis så att det inte uppstod något missförstånd. Han ropade därför hela tiden.

J.H. har uppgivit bl.a.: Han kom från Finland på morgonen. För sitt beskydd åkte han och lånade ett vapen av en kompis. Han har varit utsatt för hot i två års tid och har kontakt med en polis med anledning av hotet. Han har tre kamrater som blivit skjutna varav två till döds. Den tredje, A., skadades svårt för drygt ett år sedan. J.H. har slutat arbeta på grund av hotet och vågar inte längre gå på brottningstävlingar som tidigare. Han har mått mycket dåligt. Han är mest i Finland och är försiktig med var han bor i Sverige. Han är sällan i Sverige numera och kom nu hit för att hälsa på sin bror och sina brorsbarn. Deras adress är inte säker för det hot som ligger över honom och det var därför som han beväpnade sig. Pistolen var en svart Beretta. Han fick med ammunition och en ljuddämpare. Kompisen sade att det var en ammunition som skulle vara tyst och svag. Han tittade inte på vapnet som var inlindat i en handduk i en plastpåse. Han fick med ljuddämparen för att underlätta provskjutning. Han var inte bekant med vapnet. Han åkte till lägenheten i fråga och tog fram pistolen. Han tog ut magasinet, tittade på det och såg att det var laddat med 15 patroner. Därefter tryckte han in magasinet i pistolen och lade den på ett bord. Han tittade inte om det fanns någon patron i pistolens patronläge. Han begav sig ut och åt lunch utan att ta med pistolen. Sedan återvände han till lägenheten. J.H. har nyckel till lägenheten och brukar låna den. Den ägs av J.H-p, som han känner, och den står i allmänhet tom. A.K. kom sedan till lägenheten. A. har förlamats efter sin skottskada och har svårt att kommunicera. En som heter J.L. och är från Umeå var även i lägenheten och lämnade den. J.L. har också nyckel till lägenheten. Senare hörde han ett högt oljud i porten och mot dörren. Dörren är en säkerhetsdörr. Han tittade ut på gården utan att se någon polis eller annan person. Han tog vapnet i köket och gick ut i hallen. Han såg att dörren rörde på sig i samband med oljudet och förknippade det med inbrott. Han frågade vem det var som var utanför dörren och måste då ha tryckt in avtryckaren eftersom ett skott gick av. Han höll vapnet i höger hand och tog tag i manteln med vänster hand, men är inte säker på hur det kom sig att skottet gick av. Han kan ha hållit vapnet högre än på de 113 cm ovan golvet som han beskrev under rekonstruktionen. Det går bra att göra en mantelrörelse även i axelhöjd. Han är 176 cm lång. Han hade tänkt att med pistolen i hand vänta på vem som skulle komma genom dörren och var beredd att skjuta i självförsvar. Han stod vid sidan av dörren för att inte bli skjuten genom den. Det hade hänt en av hans kamrater. Han trodde att det var ett ”annat gäng” som var ute efter honom. Efter skottet tyckte han att han hörde någon ropa polis. Han insåg att han måste få bort vapnet och kastade ut det genom fönstret. Därefter kom poliser in i lägenheten. De hade västar och svarta masker och han lade sig ner på golvet. A. var liksom han själv rädd och stressad och hade även svårt att röra sig. Förvirring uppstod och poliserna såg till att han och A. kom till skilda rum. Han erkände genast att han skjutit men han sade inte att det var för att vinna tid och att han tänkt att hoppa ut genom ett fönster. Däremot sade han att det inte varit meningen att han skulle skjuta på polisen. Han berättade för poliserna att det fanns ytterligare en pistol i lägenheten. Det var inte han som ägde den.

På åklagarens begäran har vittnesförhör ägt rum med polismännen R.H. och S.B. De har uppgivit bl.a. följande.

R.H.: Han höll kontroll på porten till huset i samband med den händelse då L. greps. R.H. var uppe i trapphuset utanför lägenheten i fråga och hörde skratt från den. När personal ur NI skulle bryta sig in uppehöll han sig utanför porten och hade uppsikt mot balkongen och ena gaveln på lägenheten. Han hörde hur poliserna ur NI började forcera dörren samtidigt som de skrek ”polis”, vilket upprepades väldigt många gånger under hela forceringen. Han är säker på att personerna inne i lägenheten måste ha hört ropen. De gick inte att undvika att höra. När poliserna hunnit slå ett antal slag mot dörren hörde han en knall som av ett pistolskott. Han var först säker på att det var ett skott men blev sedan osäker eftersom poliserna fortsatte att bryta sig in. Efter ytterligare ett antal slag gick poliserna in i lägenheten. Han gick efter en stund själv in i lägenheten. Där kände han lukt av krutrök. Han såg kulhålet i dörren och insåg att poliserna blivit beskjutna. Han blev irriterad. När J.H. ställdes inför att ha skjutit på poliserna sade han att han trott att han skulle bli mördad. J.H. låg på golvet på magen när R.H. pratade med honom. J.H. verkade rädd och chockad. R.H. uppfattade inte att J.H. påstod att det rört sig om ett vådaskott. R.H. var med om att hitta pistolen i snön utanför lägenheten.

S.B.: Han har gjort vapentekniska undersökningar sedan 1974 och har även utfört de vapentekniska och ballistiska undersökningarna i detta mål. Han vill tillägga att manteln på patronerna av märket Sellier & Bellot som tagits i beslag inte var av tombak/koppar utan av mässing men det påverkar inte resultat eller bedömningar. Den patron som fanns i loppet på vapnet när det påträffades var inte plattnosad utan rundnosad och av en kraftigare typ än den svagare plattnosade patronen som är avsedd för skjutning med ljuddämpare. Den patron som avlossats kunde med hjälp av de kulrester som fanns i dörren också fastställas till att ha varit försedd med en rundnosad kula. Om en mantelrörelse utförts när pistolen, vilket här måste ha varit fallet, varit laddad med 16 patroner med en i patronläget skulle det ha lett till att en patron kastats ur vapnet. Om J.H. kunnat avfyra vapnet innan han gjort en mantelrörelse måste det vidare ha inneburit att en mantelrörelse redan varit gjord. Militärpatronen 39 B har särskilt hög genomträngningsförmåga. Det beror främst på att manteln är tjock i nosen. Patrontypen är vanlig och kan särskiljas genom en röd märkning runt hylshalsen och runt tändhatten. Det är relativt vanligt att patrontypen kommer in för teknisk undersökning. Han skulle inte på förhand ha kunnat förutse att den ammunition, som Berettapistolen varit laddad med, inte skulle ha förmått att tränga igenom säkerhetsdörren. Han blev förvånad över att den inte gjorde det. Kulan till ammunitionen 39 B hade kvar god kraft även efter det att dörren penetrerats. I samband med att kulan, som J.H. avlossat i sned skjutriktning mot dörren, trängt igenom den första plåten i dörren kan den ha ändrat riktning i sidled några grader. Den skottriktning som sonderingen utvisar i sidled är alltså något osäker. Han anser dock att vapnet måste ha hållits högre än ingångshålet och att vapnet varit riktat nedåt en aning.

S.B. har i samband med att han hörts demonstrerat pistolen.

Bedömning. Beträffande åtalet för vapenbrott rör det sig om en grovkalibrig halvautomatisk pistol försedd med ljuddämpare och helmantlad ammunition med såväl rund nos som med platt nos avsedd för skytte med ljuddämpare. Pistolen har av J.H. förvarats skarpladdad. Som skäl för sitt innehav har J.H. hänvisat till att tre av hans kamrater blivit skjutna och att han ville skydda sig. Risken för att pistolen skulle komma till brottslig användning har varit uppenbar. J.H:s innehav av vapnet, som skett utan tillstånd, är på grund av det anförda att bedöma som grovt vapenbrott i enlighet med åtalet.

Vad gäller åtalet för försök till mord har J.H. till att börja med invänt att det varit fråga om ett vådaskott. Genom J.N:s och M.U:s uppgifter har framkommit att J.H. för dem erkänt att han avlossat skottet och därvid hänvisat till andra förklaringar än ett vådaskott. Enligt R.H:s vittnesmål har J.H. för honom försökt förklara skottet med att han trott att han skulle bli mördad och heller inte nämnt något om ett vådaskott. Denna muntliga bevisning talar alltså emot att J.H. avfyrat skottet av våda. J.H:s förklaring till hur vådaskottet gått till har först gått ut på att vapnet gått av i samband med en mantelrörelse. Den tekniska undersökningen som utförts av S.B. utvisar dock att ett vådaskott med vapnet i osäkrat läge inte gärna kan ha skett i samband med att en mantelrörelse utförts. Det har av allt att döma fått J.H. att under förhandlingen inta ståndpunkten att han tryckt på avtryckaren innan han gjort den avsedda mantelrörelsen. Även detta påstående förefaller märkligt med hänsyn till att en mantelrörelse redan måste ha utförts för att en avfyring skulle ha varit möjlig och att denna mantelrörelse knappast kan ha utförts av annan än J.H. som själv berättat att han stoppat in magasinet i pistolen och lämnat den på bordet. Den tekniska utredningen tyder vidare på att vapnet hållits högre än ingångshålet som konstaterats ligga 127 cm över golvet. Om skottet som J.H. demonstrerat vid rekonstruktionen avlossats på ett avstånd av omkring två meter måste han ha hållit vapnet ungefär i axelhöjd. Denna omständighet, i förening med att kulan gått in i dörren på ett ställe som väl svarar mot den plats där poliserna uppehållit sig i samband med att de med bl.a. slag bearbetat dörrens låsanordning, tyder på att det varit fråga om ett riktat skott. De nu redovisade förhållandena är sådana att TR:n anser att J.H:s påstående om ett vådaskott är motbevisat och att det är styrkt att han avsiktligen avfyrat skottet.

TR:n övergår härefter till att bedöma om det varit J.H:s avsikt att beröva den eller dem som befunnit sig utanför dörren livet. Omständigheterna tillåter inte bedömningen att J.H. direkt åsyftat att beröva någon livet. Vid bedömningen av om J.H:s gärning ändock omfattas av ett uppsåt att döda beaktar TR:n följande. Genom målsägandenas berättelser och R.H:s vittnesmål är klarlagt att poliserna redan från det att inbrytningen påbörjades och därefter under hela inbrytningen med höga röster ropade att de var poliser samt att skottet avlossats i ett sent skede av inbrytningen. Av R.H:s vittnesmål har även framgått att det gick bra att i trapphuset höra skratt från lägenheten. TR:n anser genom nämnda bevisning utrett att J.H. måste ha hört ropen om att det var polisen innan han avlossade skottet. Även om J.H. inte varit helt säker på att det trots ropen rörde sig om poliser har han haft all anledning att utgå från att det var fallet. Som TR:n tidigare redovisat har det rört sig om ett riktat skott avfyrat på kort avstånd mot en plats där, vilket måste ha framgått av bl.a. ljud, några som skrek polis uppehöll sig. J.H. måste ha varit väl medveten om den avsevärda risk som förelåg för att en eller flera av dem som uppehöll sig utanför dörren i skjutriktningen skulle komma att dödas av skottet. Att J.H. på det sätt som TR:n funnit utrett avlossat skottet tyder också på att han varit likgiltig för följderna av sitt handlande. Den omständigheten att J.H. inte skjutit mera än ett skott mot dörren kan ha berott på att han insett det meningslösa i sitt handlande, att han återfått en tillfälligt förlorad självkontroll eller på andra orsaker. Detta medför dock inte någon ändrad bedömning av att J.H. varit likgiltig för sitt handlande. Att J.H. varit stressad, känt sig hotad och rädd inverkar heller inte på den bedömning som TR:n nu redovisat.

För uppsåtsfrågan är även av betydelse vilken kännedom J.H. kan ha haft om att vapnet tillsammans med den använda patrontypen inte förmådde att penetrera dörren. Därvid kan konstateras att J.H. själv vidgått att han hållit magasinet med 15 patroner i handen, granskat detta och stoppat in det i pistolen. Han måste därför ha märkt att en rundnosad patron satt överst i magasinet. Hans påstående om att han trodde att han endast fått ammunition som skulle vara relativt svag, alltså den plattnosade typen, kan redan därigenom lämnas utan avseende. J.H. måste vidare ha sett att det varit fråga om ett vapen i kaliber 9 mm, dvs. vad som brukar hänföras till en grov pistolkaliber, ofta använd i militära sammanhang (parabellum). Han måste också ha märkt att kulorna varit helmantlade, vilket innebär att de har en god genomträngningsförmåga jämfört med ammunition med genombruten mantel. Beträffande kraften hos ammunitionen kan konstateras att kulan, efter att ha trängt igenom den första plåten och mellanliggande skikt, stannat mot ytterplåten och åstadkommit en kraftig utbuktning. Vid skjutproven har det visat sig att vapnet brukat tillsammans med en annan patron med helmantlad kula, militärmodell 39 B, i samma kaliber förmått att skjuta igenom hela dörren även i sned skottvinkel. Inte ens en vapenexpert som S.B. har ansett sig på förhand ha kunnat uttala sig om kulans förmåga att penetrera dörren och har sagt att han blev förvånad över att ammunitionen inte trängde igenom dörren. Det har alltså varit i det närmaste omöjligt att förutse att kulan inte skulle komma att penetrera hela dörren. TR:n anser mot denna bakgrund att det är uteslutet att ballistiska överväganden av detta slag kan ha inverkat på J.H:s handlande. Några sådana överväganden bör därför heller inte räknas J.H. till godo vid bedömningen av hans uppsåt. För att J.H. utgått från att kulan skulle gå igenom hela dörren talar även att han själv sagt sig vara rädd för att stå framför denna med hänsyn till risken för att själv bli skjuten.

J.H. har sammanfattningsvis beträffande frågan om han handlat i uppsåt att döda, med full insikt om den avsevärda risken för att en eller flera personer skulle komma att dödas, gått till väga på det sätt som TR:n i enlighet med det anförda funnit utrett. J.H. har därigenom visat sig vara likgiltig för om någon som uppehållit sig i skjutriktningen på andra sidan dörren skulle bli dödad. J.H:s handlande är till följd av det anförda att betrakta som ett uppsåtligt försök att döda de personer som uppehållit sig i skjutriktningen utanför dörren.

TR:n anser vidare att invändningar från J.H., som förefallit gå ut på att han trott sig vara i en nödvärnssituation, kan lämnas utan avseende redan av det skälet att J.H., i enlighet med vad TR:n redovisat, måste ha varit medveten om att det var poliser som han sköt mot.

På grund av vad TR:n anfört om att J.H. på förhand helt saknat förutsättningar att förutse att kulan inte skulle komma att penetrera dörren delar TR:n åklagarens bedömning att brottet endast på grund av tillfälliga omständigheter inte kommit att fullbordas. J.H. skall därför dömas för att på det sätt åklagaren gjort gällande ha försökt att beröva en eller flera personer som uppehållit sig utanför dörren livet. Omständigheterna, bl.a. det förhållandet att J.H. skjutit mot poliser, är sådana att brottet om det fullbordats skulle ha varit att rubricera som mord. Åtalet för försök till mord skall av nu redovisade skäl bifallas.

Domslut. TR:n dömde J.H. enligt 3 kap. 1 och 11 §§ samt 23 kap. 1 § BrB och 9 kap. 1 § 2 st. vapenlagen (1996:67) för försök till mord och grovt vapenbrott till fängelse 6 år.

J.H. överklagade i Svea HovR och yrkade att HovR:n skulle ogilla åtalet för försök till mord samt bedöma den i åtalspunkt 1 avsedda gärningen som vapenbrott av normalgraden och bestämma påföljden till ett kortvarigt fängelsestraff. Han yrkade i allt fall nedsättning av fängelsestraffet.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Rehnström, hovrättsråden Olvall, referent, och Kämpe samt nämndemännen Bovin-Exner och Båging) anförde i dom d. 18 juni 2003: Domskäl. I HovR:n har nya förhör ägt rum med J.H., J.N., M.U. och S.B. På J.H:s begäran har vittnesförhör hållits med A.K., som var tillsammans med J.H. i lägenheten vid det aktuella tillfället och som uttalat sig om hur de där upplevde situationen när poliserna gjorde sin inbrytning. TR:ns bandupptagning av förhöret med R.H. har spelats upp. D.O:s och S.H:s berättelser vid TR:n har lästs upp ur den överklagade domen. Den skriftliga bevisning som förekom i TR:n har åberopats även här.

Samtliga personer som hörts på nytt i HovR:n har lämnat berättelser som stämmer väl överens med vad de uppgav i TR:n. Till bemötande av vad S.B. uppgivit angående de tekniska möjligheterna att med 16 skott i pistolen avfyra denna på det sätt som J.H. berättade om vid TR:n har denne lagt fram ytterligare möjliga förklaringar till att skottet brann av.

HovR:n gör följande överväganden.

Genom den skriftliga bevisningen i förening med S.B:s vittnesmål är klarlagt att ett skott från pistolen, med den ammunition som fanns i magasinet, omöjligen skulle kunnat tränga igenom lägenhetens säkerhetsdörr oavsett skjutvinkeln. Inte heller har det framkommit något som tyder på att det skulle ha varit möjligt att skjuta genom lägenhetens väggyta ut mot trapphuset. Det nu anförda leder till slutsatsen att det skott som J.H. avlossade omöjligen kunnat fortsätta ut i trapphuset. Någon fara för att så skulle ske har således inte förelegat. Åklagaren har inte heller gjort gällande att J.H. i skjutögonblicket haft tillgång till kraftigare ammunition eller ett annat vapen som skulle ha kunnat penetrera dörrbladet. Omständigheterna har därför inte varit sådana att fara för brottets fullbordan varit utesluten endast på grund av tillfälliga omständigheter. När det gäller orsaken till att skottet avlossades och frågan om J.H:s uppsåt till detta inrymmer utredningen i och för sig flera oklarheter. Den bedömning HovR:n gjort när det gäller faran för brottets fullbordan leder emellertid till att åtalet för försök till mord skall ogillas. Det saknas därmed anledning att ingå i närmare prövning av dessa frågor.

J.H. skall dömas för den i åtalspunkt 1 avsedda gärningen. Det har varit fråga om ett kraftigt handeldvapen som varit försett med ljuddämpare och som därmed torde vara särskilt attraktivt i kriminella kretsar. Härtill kommer att J.H. enligt egen uppgift lämnat vapnet på ett bord i lägenheten – till vilken flera personer hade nycklar – när han tillfälligt lämnade denna. Omständigheterna är sådana att gärningen skall rubriceras som grovt vapenbrott.

Domslut. HovR:n ändrade TR:ns dom på det sättet att åtalet för försök till mord ogillades och påföljden bestämdes till fängelse 8 månader.

Riksåklagaren överklagade och yrkade att J.H. skulle dömas för försök till mord samt att TR:ns dom skulle fastställas såvitt avsåg påföljd. Alternativt yrkade Riksåklagaren att J.H. skulle dömas för försök till grov misshandel.

J.H. bestred ändring.

HD avgjorde målet efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Svensson, Thorsson och Wersäll) beslöt följande dom: Domskäl. I enlighet med HovR:ns dom skall J.H. dömas för grovt vapenbrott.

Riksåklagaren har i HD justerat åtalspunkten avseende försök till mord genom att lägga till ett nytt, tredje stycke i gärningsbeskrivningen av följande lydelse: ”J.H. har i allt fall när han avlossat skottet haft uppsåt att tillfoga annan svår kroppsskada. Gärningen var livsfarlig.” Riksåklagaren har i anslutning härtill åberopat också 3 kap. 6 och 11 §§ samt 23 kap. 1 § BrB.

I HD har J.H. och vittnet S.B. hörts på nytt.

J.H. har berättat i huvudsaklig överensstämmelse med de uppgifter av honom som antecknats i TR:ns dom. Han har tillagt bl.a. följande. Han räknade inte kulorna i pistolmagasinet när han i lägenheten tog ut det, utan han utgick från att det innehöll 15 patroner på grund av markering på magasinet med denna siffra för fullt magasin. Det kan ha varit 16 patroner i magasinet. Han gjorde en mantelrörelse genom att hålla fast manteln med vänstra handen och föra nederdelen av pistolen framåt med högerhanden. Ett skott gick av men han vet inte riktigt hur detta kom sig. Det var en ren olyckshändelse. Dörren hade då börjat ge vika i ena hörnet. Han var mycket stressad av situationen, han fruktade för sitt liv och var beredd att skjuta. A.K. var ännu mera upphetsad och klängde på honom. Han hade inget att frukta från polisen och hade ingen tanke på att det kunde vara polismän som bröt sig in, innan han hörde ropet ”polis” efter skottet. Ljudet vid inbrytningen var mycket högt. De polismän som gjort inbrytningen var bara intresserade av vem som skjutit och var vapnet fanns.

S.B. har i HD uppgett bl.a. följande, utöver det som antecknats i TR:ns dom. Det visade sig vid huvudförhandlingen i HovR:n att J.H. kunde sätta in magasinet med 16 patroner i. Pistolen fungerar normalt även om ett magasin med 16 patroner har tryckts fast. Det är osannolikt med ett vådaskott under mantelrörelse, men ett sådant är möjligt om avtryckaren trycks in när mantelrörelsen har endast några millimeter kvar innan mantelrörelsen fullbordas helt. Det är möjligt att göra en mantelrörelse med pistolen i axelhöjd.

När det gäller frågan om det skott som avlossats varit ett vådaskott har den bevisning som TR:n lagt till grund för sin dom försvagats genom de nya uppgifter som framkommit om att det kan ha funnits 16 patroner i magasinet från början och att det varit möjligt att ett skott gått av under slutet av mantelrörelsen, om avtryckaren då tryckts in. Enligt av polismännen avgivna vittnesmål har dock J.H. direkt efter händelsen inte hävdat att det var fråga om ett vådaskott utan haft andra förklaringar till att skottet avlossats. Med hänsyn härtill och med tanke på skottriktningen och J.H:s klara motiv att vilja skjuta först framstår det av honom angivna händelseförloppet som en efterhandskonstruktion. Det får därför anses ställt utom rimligt tvivel att han uppsåtligen avlossat skottet.

Vid bedömningen att J.H. avlossat skottet med avsikt får det, som TR:n funnit, anses utrett att han skjutit för att träffa någon av dem som höll på att bryta sig in i lägenheten och att han varit likgiltig för om den avsevärda risken för att någon skulle dödas skulle förverkligas.

Som HovR:n angett har det skott som J.H. avlossat omöjligen kunnat gå ut i trapphuset genom säkerhetsdörren eller väggytan. Det har därför inte förelegat fara för brottets fullbordan. Frågan är då om denna fara varit utesluten endast på grund av tillfälliga omständigheter.

Den grundläggande tanken bakom kravet på att faran för brottets fullbordan skall ha varit utesluten endast på grund av tillfälliga omständigheter är att ansvar skall ådömas för sådana försök som är värda att tas på allvar. Avgränsningen av det straffbara området är tänkt att vara sådan att ansvar skall inträda för försök som går om intet enbart på grund av omständigheter som enligt ett normalt bedömande från gärningsmannens synpunkt är att anse som tillfälliga. Däremot skall sådana försök vara straffria vilkas misslyckande inte är att tillskriva slumpen utan en mera djupgående brist i brottsplanen. På grund av svårigheterna att avfatta en lagtext som lämnar tydliga anvisningar, har det överlämnats åt rättstillämpningen att ange efter vilka huvudsakliga grunder bedömandet skall ske. (Se NJA II 1942 s. 260 f.)

I rättstillämpningen har den nu aktuella frågan varit föremål för bedömning i bl.a. rättsfallen NJA 1985 s. 544, 1990 s. 354 och 1992 s. 679. Gemensamt för dessa rättsfall kan sägas vara att faran för brottets fullbordan var utesluten på grund av att myndigheter innan brottet påbörjades agerat för att förhindra brottet.

I den rättsvetenskapliga litteraturen har avgränsningen av de straffbara otjänliga försöken diskuterats, varvid svårigheten att bedöma hur långt det straffbara området sträcker sig har framhållits. De exempel som används tar sikte på otjänliga medel och otjänliga objekt såsom användandet av för liten giftdos för att döda någon eller ”dödande” av någon som redan är död. Vad som anses krävas för straffbarhet är att det vid en objektiv bedömning utifrån gärningsmannens position skall framstå som plausibelt att hans uppsåt kommer att förverkligas (se Jareborg, Allmän kriminalrätt s. 386 ff.). I tidigare doktrin har hävdats att man skall se till vilka handlingsalternativ han haft och om något av dem varit tjänligt men han råkat välja ett otjänligt (Wennberg, Försök till brott s. 227). Det är dock tveksamt om denna uppfattning ligger i linje med HD:s senare avgöranden. Det har också sagts att svaret på frågan om straffbart försök föreligger nog i allmänhet ger sig nästan av sig självt, om man rådfrågar gängse uppfattning om försöks straffvärdighet (Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten s. 222). Gärningens farlighet har framhållits som den faktor som i första hand avgör straffbarheten (Strahl, a.a. s. 220, jfr SOU 1940:19 s. 21 f.).

Riksåklagaren har gjort gällande att det var en tillfällighet, inte bara att ammunitionen var för svag i förhållande till dörrens konstruktion, utan också att skottet avlossades medan dörren alltjämt var stängd. Om skottet avlossats i samma stund som dörren gav vika, hade det kunnat träffa. Hur pass näraliggande det skedet var då skottet avlossades är oklart, och det kan därför inte anses visat att det var i så omedelbar anslutning till skottet att det var en slump att dörren inte öppnades just när J.H. sköt.

Det avgörande för bedömningen blir därför om ammunitionens styrka i förening med dörrens konstruktion utgjort en tillfällig omständighet i försöksbestämmelsens mening.

I de ovan nämnda fallen från HD har faran för brottets fullbordan undanröjts under brottets planering men innan brottet påbörjades. Det aktuella fallet skiljer sig härvidlag på det sättet, att det från början varit klart att J.H:s avsikt att skjuta genom dörren inte skulle kunna förverkligas. Försöksbestämmelsen bör, inte minst av legalitetsskäl, i och för sig tolkas restriktivt. Viss kritik har också riktats mot den omfattning försöksbrottet fått i praxis (jfr SOU 1996:185 s. 257 ff.). Det förefaller dock svårt att motivera att en principiell skillnad skall göras mellan ett fall där faran för brottets fullbordan uteslutits på grund av att något av en tillfällighet inträffat innan brottet påbörjades och ett fall där det förelegat ett mer beständigt hinder mot brottets fullbordande, om det i båda fallen är fråga om omständigheter som från gärningsmannens utgångspunkt är slumpartade. Bedömningen bör göras i enlighet härmed.

J.H. hade tillgång till ett förhållandevis kraftigt handeldvapen. Hade lägenheten varit utrustad med en vanlig dörr skulle, enligt vad som framgått av vittnesförhöret med S.B., skottet utan vidare ha genomborrat dörren. J.H. har angett att han visste att lägenheten hade en säkerhetsdörr. Någon närmare kännedom om dörrens motståndskraft mot skott kan han dock av naturliga skäl inte ha haft. S.B. har också uppgett att han blivit förvånad över att dörren vid provskjutning stått emot de kulor som J.H. hade tillgång till. Vid provskjutning med kraftigare ammunition har dörren genomborrats vid skott med samma vapen.

En objektiv bedömning från J.H:s utgångspunkt borde med hänsyn härtill rimligen utfalla så att det varit antagligt att skottet skulle gå genom dörren och leda till uppsåtets förverkligande. ”Brottsplanen” som sådan har med andra ord varit värd att tas på allvar. Gärningen har också varit av farlig beskaffenhet. Att konkret fara inte förelegat eftersom lägenheten var utrustad med en säkerhetsdörr av aktuellt slag måste mot denna bakgrund sägas ha berott på sådana tillfälliga omständigheter som avses i 23 kap. 1 § BrB. Straffbart försök föreligger därför.

J.H. har därutöver gjort gällande att han handlat i nödvärn.

Objektivt sett förelåg ingen nödvärnssituation. Av betydelse för bedömningen är emellertid också hur J.H. uppfattat situationen vid tillfället (jfr NJA 1995 s. 661).

J.H. har varit utsatt för allvarliga hot under ett par års tid. Tre av hans kamrater har blivit skjutna, varav två till döds. Den tredje, som var A.K., blev mycket allvarligt skadad. Gärningsmännen är alltjämt på fri fot. Han har uppgett att han skaffade vapnet för att försvara sig. Han är numera sällan i Sverige på grund av hoten. Han har kontinuerlig kontakt med polisen beträffande hotbilden. Mot denna bakgrund framstår det i och för sig som naturligt att J.H. kan ha trott att det var någon som ville angripa honom som bröt sig in i lägenheten. I den mycket upprörda stämning som han och kamraten befann sig i kan det heller inte uteslutas att han inte uppfattat ropen om att det var fråga om en polisinsats förrän efter det att skottet avlossats. För detta talar också att han enligt egen uppgift ställt sig vid sidan av dörren för att inte bli skjuten av dem på andra sidan. Vad J.H. uppgett angående att han inte uppfattat att det varit fråga om en inbrytning av polis kan mot denna bakgrund inte lämnas utan avseende. Till denna bedömning bidrar också att J.H. inte var efterlyst eller misstänkt för något brott. Han borde således inte ha haft något att frukta från polisen, med bortseende från det olagliga vapeninnehav som han gjort sig skyldig till.

J.H. får således anses ha uppfattat situationen så att det förelåg risk för ett överhängande brottsligt angrepp mot honom. Hur detta angrepp skulle komma att utvecklas och vilka som stod för det kunde han emellertid inte veta något säkert om. Att i det läget skjuta mot den okände angriparen med ett livsfarligt vapen måste anses vara uppenbart oförsvarligt. J.H. har själv uppgett att såväl han som A.K. blev mycket rädda och stressade när inbrytningen började. Även om det inte finns anledning att betvivla denna uppgift var dock situationen förutsebar på det sättet att han på olaglig väg skaffat sig ett handeldvapen för att kunna försvara sig mot de angrepp som han fruktade. Omständigheterna är därför inte heller sådana att han skall gå fri från ansvar på den grunden att han svårligen kunnat besinna sig (24 kap. 6 § BrB).

Med hänsyn till vad HD funnit styrkt beträffande omständigheterna kring gärningen skall brottet bedömas som försök till dråp. J.H. har i och för sig gjort allt vad som ankommit på honom för att brottet skulle fullbordas. Den omständigheten att det inte förelegat någon konkret fara för brottets fullbordan bör dock beaktas vid bedömningen av brottets straffvärde. Vidare bör som en förmildrande omständighet beaktas att J.H., som han uppfattat läget, befunnit sig i en nödvärnssituation (29 kap. 3 § 1 st. 5 BrB). Påföljden för den samlade brottsligheten bör bestämmas till fängelse två år.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom dömer HD J.H. förutom för grovt vapenbrott också för försök till dråp enligt 3 kap. 2 § och 23 kap. 1 § BrB till fängelse 2 år.

Referenten, JustR Regner, och JustR Blomstrand var skiljaktiga och anförde: När det gäller frågan om det skott som avlossats varit ett vådaskott har den bevisning som TR:n lagt till grund för sin dom försvagats genom de nya uppgifter som framkommit om att det kan ha funnits 16 patroner i magasinet från början och att det är möjligt att ett skott gått av under slutet av mantelrörelsen, om avtryckaren då tryckts in. Beaktas bör också att J.H. i den stressituation som han befunnit sig i kan ha lyft pistolen i axelhöjd, riktat den mot dörren och tryckt in avtryckaren innan mantelrörelsen fullbordats helt, även om detta handlingsmönster inte varit avsiktligt koordinerat. Vad J.H. sagt i den tumultartade situationen omedelbart efter polisens inbrytning kan inte tillmätas någon avgörande betydelse. Det kan därför inte anses ställt utom varje rimligt tvivel att skottet avlossats uppsåtligen i detta ögonblick. Åtalet för försök till mord, alternativt grov misshandel skall därför ogillas.

HD:s dom meddelades d. 23 dec. 2003 (mål nr B 2909-03).

Metadata

Rättsfall som hänvisar till detta (1)

RH 2006:14: I mål om ansvar för försök till utpressning och för sabotage har aktualiserats bl.a. frågan om försökspunkterna har passerats och frågor om uppsåt och brottskonkurrens.
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation