ERIK SCHALLING

STOCKHOLM1M4 ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI—AKTIEBOLAG 443930

• Sida 2
•  Original

• Sida 3
•  Original

Inneh ållsförteckning.

örkortningar .......................................................

ommunindelningskommitténs skrivelse juni 1944 .....................

II.

i

! Ev. &

Den äldre menighetslörvaltningen ................................

De medeltida menigheterna och dessas självstyrelse (byn, häradet, landskapet,

staden, socknen) s. 7. — Nya förvaltningsuppgifter s. 9. — Förval'tningsorganisa- tion före 1800—talet 5. 13.

Reglering av självstyrelsens former och uppgifter ................ Prästvalen s. 17. — Sockenstämmoförordningen 1817 s. 19. — Folkundervisningen s. 24. — Förarbeten till ny kommunallagstiftning s. 28. — Sockenstämmoför- ordningen 1843 s. 32. — Fattigvårdslagstiftningen s. 36. — Avvecklingen av vissa häradets förvaltningsuppgifter s. 40.

Det moderna kommunbegreppet .................................

ldeérna s. 41. — Kommunallagskommitténs betänkande 1859 s. 44. — Riksdags-

behandlingen 1859—1860 s. 51. — Lagstiftningen 1862 s. 53. — Utvecklingen efter 1862 s. 58. — Köpingar och municipalsamhällen s. 67.

Förvaltningsuppgiiterna efter 1862 ................................ Ordningsväsen s. 70. —- Brandskydd s. 72. — Försvarsväsen s. 73. —— Bygg- nads- och planväsen s. 75. — Kommunikationsirågor s. 76. —— Kommunal representation vid vissa allmänna förrättningar m. m. 5. 76. — Stiftelseförvalt-

ning s. 78. — Hälsovård och sjukvård s. 79. — Tandvård s. 81. — Under- visning och folkupplysning s. 82. — Socialvård s. 84 (Fattigvård s. 84; Barna- vård 8. 86; Folkpensionering s. 88; Nykterhetsvård s. 89; Arbetslöshetsfrågor s. 90; Arbetarskydd s. 90; Egnahemsverksamhet s. 91; Bostadsirågor s. 92; Befolkningsfrågan s. 94; Butikstängning s. 95; Socialvårdens administration s. 95.) — Kristidsuppgifter s. 96. -— Egenförvaltning s. 96.

Indelningsändringar och reglerna därför ......................... Kyrksocknen och pastoratet s. 97. — Jordebokssocknen s. 98. — Den borgerliga kommunen s. 99. — Kyrkogemenskap s. 99. —— Särskilda skoldistrikt s. 100. — Oregelbundenhetskommitén s. 101. — Kommunala nybildningskommittén s. 101.

. — Indelningslagstiftningen 1919 s. 103. — Sammansatta fattigvårdssamhällen s. 105. — Kommunalförbund s. 105. -— Häradet, tingslaget och väghållningsdi— striktet s. 106.

Sid. 4

1 7

41

69

97

• Sida 4
•  Original

BB FKL FKst FKS JB bede KBr KF KK KRegl LFS LKL LKS RF RO RSt

II

II

II

||

[|

Il

||

11

Förkortningar.

Byggningabalken KF 21 mars 1862 om kommunalstyrelse på landet » » » » » kyrkostämma samt kyrkoråd och Skolråd . » » » » » kommunalstyrelse i stad Jordabalken Kungl. Maj:ts befallningshavande, länsstyrelse Kungl. brev Kungl. förordning Kungl. kungörelse Kungl. reglemente Lag 6 juni 1930 om församlingsstyrelse » » » » » kommunalstyrelse på landet » » » » » » i stad Regeringsformen Riksdagsordningen Rikets ständer Statens offentliga utredningar

• Sida 5
•  Original

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Socialdepartementet.

Genom beslut den 30 juni 1943 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för so- cialdepartementet att utse en kommitté bestående av högst sju personer med uppdrag att utreda frågan om åstadkommande av en mera rationell kommu-, nal indelning och framlägga därav föranledda förslag.

På grund av detta bemyndigande tillkallades samma dag såsom ledamöter i kommittén landshövdingen Malte Jacobsson, ledamöterna av riksdagens andra kammare J. E. G. Fast, Nässjö, och G. E. Nilsson, Varberg, redaktö- ren A. Olsson, Mora, ledamoten av riksdagens första kammare I. Persson, Skabersjö, kammarrådet E. H. Schalling och undervisningsrådet J. J. E. Weijne. Därjämte uppdrogs åt undertecknad Jacobsson att såsom ordförande leda kommitténs arbete.

Till sekreterare åt kommittén utsågs länsassessorn Sven Johan Nilsson och till biträdande sekreterare länsnotarien Erik Tage Eugén Kilander.

Kommittén har antagit namnet »Kommunindelningskommittén». På kommitténs uppdrag har dess ledamot, kammarrådet Schalling ut- arbetat en översikt över den lantkommunala författningsregleringens historia med särskilt avseende å landsbygdens primärkommuner, vilken översikt kom- mittén härmed får vördsamt överlämna.

Göteborg i juni 1944. För kommunindelningskommittén:

MALTE JACOBSSON.

/ Tage K ilander.

• Sida 6
•  Original

• Sida 7
•  Original

I. Den äldre menighetslörvaltningen.1

De medeltida menigheterna och deras självstyrelse.

Den moderna kommunens ursprung är att söka i menigheten, det natur- liga förbandet av närboende i trängre och vidare kretsar. Vid början av historisk tid möter oss menigheten i byn (byalaget), i häradet eller hundaret och staden, i landet eller landskapet samt i socknen. Vad som sammanhöll menigheten var givetvis då som nu behovet av samverkan och regler för denna. Därtill kommo gemensamma tillgångar (t. ex. allmänningar, »alla grannars mark»); bruket av dessa krävde hänsyn till allas rätt. Rätten till vad menigheten ägde var en samäganderätt. På den gemensamma stäm- man, där menigheten beslöt om sina angelägenheter, hade på landet inga andra talan än innehavare av jord (»bolfaste män»); i stad fordrades bur- skap d. v. s. medlemskap i borgerlig yrkeskorporation av handels- eller hantverkskaraktär. Även i stad torde innehav av gård och grund varit det normala för en borgare. Ehuru köpenskap och hantverk voro förbehållna borgare i stad, kunde på landet få finnas »gärningsmän» för lantbefolk— ningens eget behov (landslagen Köpm. B. 7). I princip skulle menighets beslut vara enhälligt, behovet av en fullständig solidaritet gjorde det nöd- vändigt, att menighetens alla medlemmar deltogo däri, »förenade sig» _ framför allt de mera betydande, som kunde påverka de mindre eller i vidrigt fall med maktmedel förhindra verkställigheten. En uppdelning mel— lan en majoritet med befogenhet att bestämma menighetens beslut och en minoritet var ännu en helt främmande tanke; och om någon graderad röstskala kunde det följaktligen icke vara tal.

Bystämmans uppgifter hänförde sig till regleringen av byamännens inbör- des förhållanden — brukandet av den samfällda marken, byallmänningen, kreaturens bete på denna, stängselskyldighet och trafik över den under en- skilt bruk liggande jorden o. dyl. —— samt deras gemensamma intressen utåt, gentemot andra byar. Andelstalet i byalaget (byamålet) eller skattetalet (hem- mantalet) blev norm för andelen i rättigheter och skyldigheter, som kunde och fingo delas. Oskift skog och mark samt fiskevatten ägde alla jordägare i byn utan avseende å andelstal nyttja till husbehov. Dessa förhållanden reglerades i allmänna lagen.

* För denna avdelning jfr N. Herlitz, Svensk självstyrelse (1933) s. 15—55; A. W. Boisman, Om rättskontrollerna i den svenskfinska inre förvaltningen etc. (1908); R. Gullstrand, Bidrag till den svenska sockensjälvstyrelsens historia under 1600-talet (1923); K. H. Johansson, Svensk sockensjälvstyrelse 1686—1862 (1937). Se ock B. H. Dahlberg, Bidrag till svenska fattiglag- stiftningens historia intill mitten av adertonde århundradet (1893).

• Sida 8
•  Original

Häradsmännen — hundaresbenämningen utträngdes så småningom av hä- radsnamnet — mötte på sitt ting, som, under ledning av häradshövdingen (domaren), bildade den lägsta offentliga domskretsen. Förutom brott- och tvistemål handlades å tinget ärenden om häradsallmänning, om väghållning (häradsväg och häradsbro), om brandstod, om skallgång och varggård, om öppenhållande av båtled och fiskeled (kungsådra), om anläggning av kvarn (med dess inverkan på vattenståndet i förhållande till den odlade jorden), om gästgiveri och skjutsning, senare (då tingen började hållas under tak) även tingshusbyggnad. Sidoordnad med häradet var staden, som utgjorde egen domskrets; stadsdomstolen, rådet, liksom häradstinget ett förvaltningsorgan, sammanträdde med borgarne på den allmänna rådstugan under ledning av konungens fogde, senare av valda borgmästare.

Landskapets till ting samlade menighet, landstinget, bildade under lagman- nens ledning den högsta domskretsen -— lagsagan _— men var också lagstif— tande och skattebeviljande, innan riksdagen övertagit dessa uppgifter. Den samfällda jordegendomen kallades landsallmänning. I Norrland, där härads- indelning saknades, hade, innan tingslagsindelning uppkom, landskapet de uppgifter, som i riket i övrigt tillkommo häradet. Även landskapets män kun- de hålla väg och bygga bro (landsväg, landsbro). Västgöta och Östgöta lag- sagor delades under 1600-talet vardera i två, de övriga omfattade enligt den dåvarande indelningen ofta mera än ett landskap. Landsallmänningarna övergingo så småningom till kronan eller skiftades mellan häraderna. År 1849 upphävdes lagsago- och lagmansinstitutionerna.

Uppkomsten av socknen, den yngsta av de gamla menighetsbildningarna, sammanhänger med kristendomens införande på 1000- och 1100-talen. Be- nämningen avsåg den menighet, som besökte samma kyrka; socknemännen hade att sörja för kyrkans byggnad och underhåll samt avlöna präst och klockare. Förutsättning för att kyrka fick invigas och därmed ny socken bildas var, att den på förhand var försedd åtminstone med prästgård, helst även med annan jord, vars avkastning kom kyrkan till godo. Lagarna utgå från att sockenkyrkan och icke socknemännen är ägare till jorden. I Upp- landslagens kyrkobalk — vilken under den senare medeltiden i praxis blev förhärskande i hela landet — heter det om nybyggnad av kyrka, att alla de som äga jord i socknen skola utgöra dagsverken efter bondatal och körs- lor efter jordatal. Då fråga var om lagning och bättring av kyrkan, skulle bönderna föra fram virke därtill, och kyrkan skulle själv lega män till ar- betet och hålla kosten åt dem. Detta förutsatte, att kyrkan hade egna in- komster; dessa bestodo regelmässigt av viss del av tionden, inkomst av egen jord samt smärre avgifter, för gravplatser, kllockringning m. m., ävensom frivilliga gåvor. På prästgården skulle socknemännen bygga och underhålla laga hus; omvårdnaden ankom på prästen. Denne åtnjöt andel av tionden samt _ jämväl av icke jordägare — avgifter för särskilda förrättningar såsom vigsel, barndop och jordfästning. Om klockaren sägs icke mycket 11 lagarna. I regel innehade han klockarebol elller stuga, någon lön (i spann- mål, smör eller penningar) samt avgifter för förrättningar.

• Sida 9
•  Original

De å sockenstämma fullmyndiga socknemännen — vilka för träffande av föreningar mötte i sockenstugan där sådan fanns — voro jordägarne. Dessa svarade för att kyrkan hölls vid makt, och att hennes inkomster rätt förvaltades, samt att präst— och kyrkojorden icke förskingrades. Då emel- lertid kyrka och präst voro till även för icke—jordägares räkning, fingo de senare bidraga till kyrkans och prästens behov, brukare av annans jord i stället för ägaren och övriga efter skiftande regler. Kyrkans och prästens jord fick icke säljas eller bytas utan biskopens tillåtelse samt prästens och socknemännens vilja. Två kyrkvärdar och prästen som tredje skulle enligt yngre Västgötalagen förvalta kyrkans medel och inkassera dess fordringar samt årligen redovisa inför socknen. Kontrollen utövades av biskopen. Tidigt erhöll sockenmenigheten _ där icke konungen eller enskild var p-atronus — en patronatsrätten närstående presentations- eller förslagsrätt till präst; ut— nämningen tillkom biskopen. Denna socknens rätt utvecklades senare till en valrätt. Även socknemännen kunde ha samfälld jord, sockenallmänning, både i jord och vatten, samt hålla egna vägar (sockenvägar).

Socknemännens jord bildade socknens territorium. Då tionden i huvud— sak utgick av jordens avkastning, innehöllo redan landskapslagarna för- bud mot att — utan vederbörligt tillstånd — lägga gård till annan sockens kyrka och präst. Stad utgjorde i regel egen socken; stadens styrelse, borgmästare och råd, utövade ett bestämmande inflytande på den kyrkliga förvaltningen. Där fråga uppkom om bidrag till gemensamma ändamål, som ej voro påbjudna i lag, eller utöver de skyldigheter, som voro stadgade, kunde fri— villiga föreningar träffas, men dessa voro bindande blott för dem som togo del däri.

Nya förvaltningsuppgifter.

Såsom en analogi till den kunglige fogdens, sedermera landshövdingens, ställning i städernas förvaltning utvecklades under 1600-talet motsvarande företeelse på landsbygden. Landshövdingen ägde närvara vid häradsrätter- nas sammanträden och torde ej sällan ha presiderat i rätten. l realiteten var han den bestämmande, då förvaltningsmål förekomma, även om hans be- fogenheter ej alltid voro klart fixerade. På 1630-talet organiserades en krono- postföring genom indelning av bondehemman tilll postföring, i regel krono- hemman vilka såsom vederlag åtnjöto, förutom lega, vissa friheter i av- seende å andra allmänna besvär samt utskylder. Ehuru landshövdingarna beslöto om dylik indelning, voro häradsrätterna inordnade i systemet såsom remiss- och kontrollinstanser. För den nyvunna stormaktsställningens uppe- hållande blev det regelbundna underrättelseväsen, som postföringen möjlig- gjorde, av synnerlig betydelse.

De första skogsordningarna, av åren 1647 och 1664, tillkommo i syfte att bereda bättre vård av skogen, vars nationalekonomiska betydelse man fått ögonen öppnade för. För ändamålet lades nya uppgifter på häradet. Dess gamla rättigheter till häradsallmänningarna hade inneburit befogen-

• Sida 10
•  Original

het att förbjuda eller medgiva svedjande och odlingar på skogsmarken. Nu skulle domare och nämnd under landshövdingens inseende vaka över att skyddet för bärande träd (ek, bok, apel, oxel) efterlevdes, att oskift skogs- mark icke utöddes, och att odlingar samt svedjande ej ägde rum utan lov.

Med indragningen under Gustaf Vasa till staten av kyrko— och biskopstion- den stadgades skyldighet att hålla magasin för tiondepersedlarnas förvaring, kyrkohärbärgen. I fogdeinstruktionen 1583 anbefalles fogden att sörja för att tionden inllevereras i kyrkohärbärget, och ci 1602 års instruktion för ståthållare och fogdar i Finland åläggas dessa att låta vid var sockenkyrka upphugga ett kyrkohärbärge samt förordna kyrkans sexmän att jämte prästen uppbära tionden. Enligt 1609 års förslag till förordning om fogdars, läns- mäns och fjärdingsmäns befattning med uppbörden skulle fogden i vart prästgäll förordna en fjärdingsman och i vart härad en länsman till att ut- kräva utskyllderna av undersåtarna. Ofta utsågos dessa funktionärer under medverkan av häradstinget. När fjärdingsmannen i vart gäll uppburit rän- tan, skulle han vid rätt tingsstad leverera uppbörden till länsmannen, vil- ken sedan skulle redovisa för fogden. I 1688 års häradsfogdeinstruktion betonades fjärdings- och sexmännens uppgifter vid uppbörden. I 1635 års landshövdingeinstruktion ålades landshövdingarna att vinnlägga sig om att vägar och broar röjdes och uppehölles, och för detta ändamål togs härads- tingets medverkan i anspråk. I 1734 års landshövdingeinstruktion ålades be- fallningsmän (kronofogdar), läns- och fjärdingsmän att _ under lands- hövdingens inseende —— tillse det vägarna årligen röjdes och lagades. Vid bro- och vägsyn skulle, förutom kronobetjäningen, två av nämnden vara tillstädes.

Såvitt fråga ej var om jordäganderättsliga befogenheter gällde under me- deltiden för all menighetsförvaltning, att skyldigheterna voro fastslagna men också begränsade genom lag, vare sig skriven eller av sedvaneråtts karaktär. Denna lagstiftning, som i stort sett stått stilla från den tidigare medeltiden, blev efter reformationen utvidgad. Den utveckling påbörjades, som skulle in- föra en allt mäktigare ämbetsorganisation och så småningom skapa den mo- derna förvaltningsstaten. Konungen och de kungliga förvaltningsorganen över- togo i huvudsak biskopens administrativa befogenheter, socknemännens fick mera karaktär av hjälp åt statsorganen. Den kyrkliga jordens ställning av offentlig egendom betonades och fick ett uttryck i de statliga myndigheternas inseende över densamma. De facto erkändes dock socknemännen såsom in- tressenter, och kyrkvärdar eller andra socknens förtroendemän handhade i regel förvaltningen av sockenkyrkans egendom. I de nyförvärvade provin- serna, där dansk-norsk rättsutveckling än mer framhävt statsmaktens supre- mati men lämnat sockenkyrkornas jord orubbad, stod denna under särskilda av statsmyndighet utsedda förvaltare. Prästjorden däremot sköttes före 1800- talets mitt av boställshavama själva, men socknemännen voro vanligen repre- senterade vid syner och andra förrättningar.

Med reduktionen av kyrkogodsets huvudmassa följde, att de kyrkliga insti- tutionerna, som förut i huvudsak sörjt för barmhärtighetsverksamheten, för-

• Sida 11
•  Original

lorade förmågan att uppehålla vården av fattiga och sjuka.1 Endast hospita- len, som ställdes under kronans uppsikt och försågos med statsanslag, kun- de något så när bibehålla sina funktioner. I 1571 års hospitalsordning re- kommenderades, att »några små sjukstugor underhölles i socknarna för 4—6 personer». Ett av Gustav II Adolf för 1624 års riksdag framlagt projekt till en hospitalsorganisation för riket med stöd av kronoanslag jämte bidrag från städer och socknar samt landskapen var avsett att fylla behovet av fattig- vård men blev aldrig genomfört. I 1642 års tiggareordning (p. 8) föreskrevs däremot, att vid kyrkorna i städerna och på landsbygden skulle efter var för- samlings storlek och förmögenhet uppbyggas stugor, där sådana icke redan funnes, i vilka församlingens gamla och sjuka fattiga kunde inflytta och av staden eller socknen få allmosor samt försörjas men icke gå omkring och tigga. Och i 1686 års kyrkolag (28: 4) stadgades, att adeln i socknen (såsom främsta medlemmar) skulle tillika med kyrkoherden, kyrkvärdar och sex- män vårda sig om sjukstugorna på landet. »Och där som inga sjuk— eller fat- tigstugor äre uppsatte, bör sådant utan dröjsmål ske i var socken.» Vart härad och socken skulle föda sina fattiga och icke föra dessa in i andra socknar dem till last (28: 5). Emellertid förblev fattigvården i övrigt — utan- för hospitalen — i huvudsak grundad på enskild välgörenhet ända till 1700— talets senare del. Nödställda, som förmådde gå och tigga, kunde redan enligt 1642 års författning av prästerskapet få s. k. tiggarpass, vilka först gällde inom hela stiftet. Genom 1698 års tiggarordning (p. 2) begränsades det legala tiggeriet till hemstaden eller hemsocknen, och i 1734 års lag (BB 26: 1) före- skrevs, att fattigstuga skulle byggas och uppehållas av socknemännen efter hemmantal.2 I hospitalsordningen 1763 bekräftades socknens skyldighet att försörja sina fattiga. Kostnaden härför skulle fördelas på invånarna i förhål- lande till »andra utskylder». Även i stad —— där flera kyrksocknar, försam- lingar, kunde finnas — var församlingen ansvarig för fattigvården. Enligt 1763 års hospitalsordning skulle »dårar, borttagne och sådane uslingar, som av smittosamme eller obotlige sjukdomar vore besvärade», intagas å kronans hospital för livstidsförsörjning mot viss engångsersättning från hemsocknen. Sedvanerättsligt hade i många orter utvecklats en lokal reglering i syfte att hålla löst folk ute från sockengemenskapen, och den allmänna lagstiftningen uppehöll 1788—1847 förbud för visst slag av personer att inflytta i en socken utan att sockenstämman därtill lämnat medgivande.

Den lokala skötseln av fattigvården var anordnad på olika sätt. Under det i mera betydande städer relativt välinrättade fattighus och arbetsinrättningar funnos, intogos på landet vanligen de, som voro i behov av direkt vård, i fattigstugor och försörjdes där; de som ej behövde vård, fingo penningunder- stöd, och barn inackorderades hos fosterföräldrar. Där fattigstuga icke fanns

1 Visserligen hade landskapslagarna bestämmelser om vanfört och fattigt folk, men innebörden av] dessa anses oklar. Den del av tionden, som benämndes fattigtionde, kom i någon mån hospitalen till godo men ingick i övrigt i de kyrkliga tillgångar, som möjliggjorde barmhärtig— hetsverksamheten. ' Med förmedling i hemmantal följde nedsättning i allmänna utskylder.

• Sida 12
•  Original

eller var otillräcklig, fingo de behövande turvis cirkulera mellan socknemän— nen med rätt för dessa att taga deras arbetskraft i anspråk. I andra orter var socknen uppdelad i rotar, vilka var och en sörjde för sina fattiga. Enligt en KK 14 februari 1811 kunde beslut, fattat av en sockenstämmomajoritet, om avgifter till fattigvårdsändamål underställas Kungl. Maj :t för fastställelse. Sedan sådan meddelats, blev beslutet gällande även gent emot en minoritet och mot dem, som ej deltagit däri. .

En egenartad kyrkotuktsrättslcipning inom socknarna, »sockentukt», ut- vecklades mer eller mindre sedvanerättsligt men med utgångspunkt från ett beslut av prästeståndet vid 1611 års riksdag »att obotfärdiga syndare, som ej lyda präster'skapets förmaningar, skola bannlysas med prostens, kyrkoher- dens och församlingens dom och samtycke».1 Denna rättsutveckling, som letts av biskoparna i form av stifts- och andra lokala stadgor, kodifierades i de prästerliga privilegierna, och landshövdingarna kunde vid behov anlitas för straffexekutionen. Sockenförvaltningen kom härigenom att innefatta en med den civila jurisdiktionen konkurrerande rättskipning, vilken dock i följd här— av efter enväldets tillkomst alltmera inskränktes. I 1650 års prästerliga pri— vilegier hetter det i p. 23: »Särdeles skall prästerskapet då hava makt att ställa dem för rätta, som genom grova eder, svärjande och bannande sig för- sett eller eljest med sabbatsbrott, Guds ords förakt och försummelse till att göra sin gudstjänst på allmänna ärshögtider, söndagar och helgdagar förargel- se åstadkomma, vilka, eftersom de skyldige finnas och deras leverne tillförne varit haver, måste tillbörligen plikta och straffas.» I 1675 års privilegier till- lades: »Och skall landshövdingen vara förbunden att låta exekvera det som då slutes genom kyrkvärdarna med borgmästare och råd i städerna och på landet med länsmans och fjärdingsmannens assistans antingen det då sker genom den brottsligas ställande på något bättrings rum eller förmedelst an- nat straff.» Senare blev denna sockenrättskipning alltmera inskränkt såsom ingripande i de allmänna domstolarnas befogenheter, men år 1723 utvidgades den åter genom införandet av stockstraffet, som försvann först år 1841.2 I 1723 års privilegier utformades i övrigt institutet på ett sätt, som mera gjorde det till ett pastoralt varningsmedel.

»Förefallande,mål, för vilka lagen ej egentligen något straff utsätter, eller så grova att de äntligen böra komma under domaren, såsom ogudaktighet i husen, för- argelse och försummelse i gudstjänsten, må kyrkoherden med någon av de för- nämste i församlingen och sexmännen i sockenstugan slika ohetänksamma perso- er deras elaka förhållande föreställa och, om de därmed ej avstå, överlägga saken samt sedan låta den vanartige en eller flera söndagar av kyrkovaktaren med läns-, f järdings— eller sexmännens tillhjälp uti stocken utanför kyrkodörren sätta eller ock efter omständigheterna med arbete till kyrkan eller penningeböter såsom den sista varningsgraden belägga. Framhärdar en sådan ändå i sin ondska, angives saken i sitt foro. Skulle kronobetjänterna ej räcka prästerskapet häri handen, åligger lands- hövdingen att hålla dem därtill.» .

1 Se närmare K. H. Johansson ovan anf. arb. s. 330 ff. * Stockstraffet var såsom icke kyrkligt straff i bruk redan under medeltiden. Se ock miss- gärningsbalken 3 kap. i 1734 års lag.

• Sida 13
•  Original

På landsbygden förekommo sockentuktsmålen i regel på allmänna socken- stämmor; i städerna, där sådana voro mera sällsynta, i de mer eller mindre av magistratsledamöter rekryterade fullmäktigekorporationer, kyrkoråd, som fungerade i sockenstämmas ställe.

I kyrkolagen (24: 31) stadgades, att klockare skulle vara boklärd samt kun- na sjunga och skriva, så att han däri kunde undervisa församlingens ung- dom. Detta gav på många håll upphov till sockenslcolor, vilket dock berodde

» på frivillighet. Ännu i slutet av 1830-talet saknade över hälften av socknarna ( på landet skolor.

Under 1700-talet utfärdades hälsovårdsföreskrifter till förebyggande av vissa särskilda sjukdomar eller farsoter. Åtskilliga författningar reglerade utbildningen av barnmorskor (jordegummor) och deras verksamhet. År 1812 utfärdades ett kungl. cirkulär angående anställande av vaccinatörcr i varje socken, och år 1813 ålades församlingarnas prästerskap närmaste bestyr-et med den allmänna hälsovårdens handhavande.

Av ålder hade bondeståndets riksdagsrepresentanter utsetts häradsvis på tinget (i Norrland landskaps-, senare tingslagsvis); hinder mötte dock icke för flera härad att utse gemensam representant. I 1723 års riksdagsordning (p. 7) stadfästes denna regel med förklaring tilllik'a, att allmogen lämnades fritt val »utan landshövdingens, häradshövdingens, häradsfogdens eller an- nans intrång». Riksdagsordningen 1810 byggde på samma grundsats. Röst- rätten utövades efter hemmantal av sockenvis å sockenstämmor utsedda elek— torer (åå 11, 18).1

) Förvaltningsorganisation före 1800-talet.

Såsom ovan nämnts förutsattes av ålder, att menighetsbesluten i princip voro grundade på enhällighet. Till åstadkommande av något så när fasta normer utbildades på 1600-talet under hägn av det på nytt i betydelse växan- de episkopatet en lokal lagstiftning i form av stadgor för kyrkotukt och fat- tigvård. I sådana stadgor förekommo, i syfte att skapa underlag för funk- tionsdugliga beslut, bestämmelser om böter för förfallolös frånvaro från soc- kenstämma. Detta fick allmän giltighet genom en kungl. resolution på präs— terskapets besvär 17 december 1697, där det heter att ingen utan laga förfall skulle understå sig att utebli från sockenstämma; om han gjorde det, skulle han icke äga rätt »kvälja eller ogilla vad de närvarande beslutit hava», d. v. s. han skulle vara bunden av å stämman träffad överenskommelse. I andra fall, då giltigt beslut icke kunde åstadkommas, 'hade man möjlighet att hänskjuta frågan till häradstinget, där rätten »dömde» i frågan. Då det gällde bristande fullgörande av allmänna besvär, voro landshövdingarna, åt- minstone till dess 1669 års exekutionsordning försåg dem med exekutivmakt, hänvisade till härads-rätternas medverkan. Försummelser kunde anmälas hos rätten av kronobetjäningen, men rätten kunde också ex officio upptaga

* Enligt 1866 års riksdagsordning förrättades val till andra kammaren domsagovis intill 1919.

• Sida 14
•  Original

sådana frågor. En viss legalitetskontroll över statsförvaltningen kunde så- lunda utövas av domstolen.

Vare sig en förpliktelse ålåg härad eller socken, föreskrev häradsrätten i vad omfattning prestationen skulle utgå och efter vilken grund den skulle för- delas på de förpliktade. Medelst viten kunde de motspänstiga bringas till lyd- nad, och åt ledamöter av den utav häradshövdingen utsedda häradsnämnden uppdrogs att övervaka verkställigheten, liksom nämndens ledamöter kunde be— tros med att skifta jord. Denna gamla förbindelse mellan förvaltning och rätt— skipning började uppllösas, när genom 1664 års gästgivareordning och 1687 års landshövdingeinstruktion landshövdingarna fingo rätt att till- och avsätta gäst- givare ävensom tillse, att vägar och broar i rätt tid lagades och uppehölles, samt genom 1669 års stadga en allmän rätt till uppsikt över författningars efterlevnad. I olika etapper samlades allt mera av häradsrättens kontroll- uppgifter hos landshövdingarna, vilkas styrelse enhetligt för hela riket di- rigerades av det överordnade centrala styrelseverket, kammarkollegium; och häradsrättens funktion blev alltmera den, som tillkom en remissinstans, att avgiva utlåtanden som kunde ligga till grund för landshövdingens beslut.1 Enligt 1687 och 1734 års landshövdingeinstruktioner skulle landshövdingen tillse, att vägar och broar i rätt tid lagades och uppehölles, och i 1734 års lag (BB 25: 1) stadgades, att landsväg skulle läggas, där den tarvades, och skulle Konungens befallningshavande låta rannsaka härom vid tinget. Någon dom av häradsrätten omtalas ej. I praxis meddelades också ålläggandet av landshövdingen. Enligt 1734 års lag skulle förening om brandstod mellan häradsboma ske å tinget i bedes närvaro. Häradshövdingen och landshöv- dingen skulle nämna synemän, som skulle besiktiga skadan. Häradsrätten skulle därefter pröva, huru stor brandstod skulle utgå av varje hemman. bede skulle så förordna, att brandstoden utan dröjsmål skulle uppbäras (BB 24: 6). Om skjuts- och gästgivaregårdar heter det (BB 28: 1), att >>bede äger å häradsting dem lägga och inrätta i varje härad».

Bland de befogenheter, Kungl. Maj:t genom reformationsbeslutcn 1527 övertagit frånepiskopatet, var att tillse, det kyrkor och prästgårdar samt andra allmänna byggnader hölles vid makt. Enligt den första landshövdinge- instruktionen 1635 skulle landshövdingen hava en noga uppsikt Över att icke allenast kyrkor utan ock skolor och hospitaler efter nödtorften hölles vid makt, vilken bestämmelse upprepades i instruktionerna 1687 och 1734. En- ligt KBr 10 dec. 1695 borde biskoparna och prostarna giva landshövdingen del av »allt det som ej strax av dem kan ställas i säkerhet på det han vidare efter sakens beskaffenhet därom må kunna ransaka eller ock sådant till lag och rätt remittera eller till exekution befordra, så att kyrkones rätt icke må utan effekt och eftertryck komma att stanna i deras visitationsprotokol— ler, emedan biskoparna och konsistorierna i de mål som angå —— —- — kyr- kornes byggnad intet hava någon exekution om händer». Å prästboställen tillämpades reglerna i byggningabalken 27: 1 om syn vart tredje år. Enligt

* Sannolikt fanns ett visst sammanhang mellan denna utveckling och den jordägande adelns undanträngande genom yrkesjurister från häradshövdingeämbetena.

• Sida 15
•  Original

)

1734 års lands'hövdingeinstruktion skulle å prästgårdar, kapellans- och kloc- karbol ekonomiska besiktningar hållas av prosten med biträde av krono— betjänt och i socknemännens närvaro. Vid tjänsteombyten och när eljest prövades nödigt —— när besvär anfördes över ekonomisk besiktning — skulle »ordentlig husesyn» (av- och tillträdessyn, laga syn) hållas av häradshövding och nämnd. (Nya bestämmelser om ekonomisk besiktning meddelades i kungörelser 1824 och 1830.) Tingshusbyggnad och härad'sfängelse skulle en- ligt 1734 års lag vart härad bygga efter gårdatalet (BB 26: 4). Beslutande- rätten tillkom bede.

I städerna kom, i sammanhang med en gradvis skeende emancipation från den direkta statskontrollen, den överordnade förvaltningsmakten i realite- ten att utövas av magistraterna d. v. s. borgmästare och råd. I sin dubbla egenskap av dömande och förvaltande myndigheter kunde de bibehålla den maktställning, som häradsrätten gradvis förlorat. Praktiskt taget alla stads- mcnighetens beslut kunde kontrolleras av magistraten. I tvivelaktiga fall sök- tes också magistratens fastställelse. Så småningom tillkom ett representativt organ i form av borgerskapets äldste. Vid sidan av dessa myndigheter ny- skapades, särskilt under 1800-talets förra del, en rik samling av förvaltnings- organ för speciella uppgifter. Utformningen växlade i de olika städerna. Av dessa organ gjorde sig särskilt gällande de finansiella, vanligen kallade drät- selkammare. Redan under 1600-talet hade emellertid en utom de borgerliga yrkena stående st-adsbefolkning börjat uppväxa, vilken tog del i vissa kom- munala skyldigheter, och vissa industriella yrken befriades efter hand från burskapstvånget.

Under det de yttre formerna för organisationen av härads- och i viss mån även stadsmenigheten ännu vid 1800-talets mitt bestodo i huvudsak oför- ändrade sedan medeltiden, hade sockenorganisationen efter reformationen undergått en skiftande utveckling. På sockenstämmorna samlades under 1600- och 1700-talet ej blott jordägare utan även obesuttet folk av båda könen. Detta sammanhängde sannolikt med den viktiga plats sockentukten fått i det folkliga självstyret.

I varje socken utsågos förtroendemän av olika slag. På sina håll fun- nos sedan gammalt särskilda utskott eller fullmäktige i form av sexmänn eller tolvmän vid sidan av eller över kyrkovärdarna eller ock kyrkoråd,ivilka kyrkovärdarna ingingo. I de prästerliga privilegierna (1650, 1675, 1723) er- kändes prästerskapets rätt att hålla sockenstämmor. I städerna voro i stål- let för sockenstämmor kyrkoråd vanliga: »I städerna, där antingen kyrko- råd eller sockenstämma ihålles, förfares efter vanligheten» Det är att läsa ut för mycket av dessa stadganden, om man däri ser ett uttryck för själv- styrelse i modern mening såvitt ekonomiska ting angå. Församlingens delta- gande i sockenstämma uppfattades fortfarande såsom en skyldighet och av- såg väl huvudsakligen beslut om erforderliga arbeten och anskaffande av behövliga medel samt kontroll av medelsdispositionen. Det heter härom i 1723 års privilegier p. 23: »Prästerskapet på landsbygden skall årligen efter Jacobi och Michaelis tid, jämväl dessutom när så omtränger och försam-

• Sida 16
•  Original

lingen det begärer — — — hava makt att hålla allmänneliga socknestäm— mor uti sine socknestugor eller vanliga ställen, varest alle socknemännen utan enskyllan och med all talans förlust, om någon utan laga förfall ute- bliver, höra på den utsatte terminen komma tillsammans och, sedan kyrko— herden föreställt kyrkans angelägenheter och vad till kyrkodisciplinen hörer, där rådslå och beställa om kyrkans inkomst och räkenskaper, vilken riktig och verificerad av kyrkoherden och kyrkovärdarna hållas och vid årets ända sluten vara bör samt, sedan den av socknemännerna då blivit uti allmän sockenstämma översedd och erkänd, till vederbörande prosts och biskops eller, om så nödigt finnes, landshövdingens vidare efterfrågan försändas såväl som medlen, i kyrkokistan eller eljest förvaras — —— _.» Den slutliga granskningen tillkom allt-så icke socknemännen utan förvaltningsmyndighe- terna. Det förutsattes emellertid, att sockenstämman kunde ha andra angelä- genheter att besö'rja än sådana, som voro hänförliga till kyrkan och kyrko- disciplinen: »I samma sockenstämma skall ock handlas om kyrko- och präst— gårdsbyggnad och flera enskilda ekonomiska mål, som kyrkoherden eller församlingen hava att föredraga, församlingens tarvor och beställningar an— gående.» Bland sådana enskilda ekonomiska mål må nu nämnas fattigvårds-, hälsovårds- och undervisningsfrågor, anställande av sockenskräddare och sockenskomakare, byggande av sockenmagasin (för utlåning av spannmål), löneavtal med prästerskapet, överenskommelser om penningsammanskott ut- över eller i stället för naturaprestationer. Det förekom också, att man å soc- kenstämma överenskom om utsättande av viten och böter för försummelse av skyldigheter. Det var icke ovanligt, att viktigare sockenstämmobeslut underställdes bedes prövning och fastställelse för vinnande av förstärkt auk- toritet. Därvid kunde förekomma, att bede liksom tidigare häradsrätt änd- rade beslutet.

Där fråga var om fullgörande av lagstadgade allmänna onera förelåg regel- mässigt prövningsrätt för bede. Besvär över dess beslut fördes i särskild stadgad ordning, vanligen hos kammarkollegiet, i vilket fanns »fröet till ett centralt organ för landsbygdens kommunalförvaltning»,1 och därifrån till Kungl. Maj:t. Genom 1847 års fattigvårdsförordning inskränktes emellertid kollegiets uppgifter; fattigvårdsmålen fullföljdes direkt hos Kungl. Maj:t. Kommunallagstiftningen 1862, den därpå följande successiva avvecklingen av fastighetsonera2 och inrättandet år 1909 av regeringsrätten hava medfört av- veckling av huvudparten av kollegiets befattning med kommunala besvärs— mål.

En ansats gjordes på 1700-talet att ge byalaget en fastare menighetsorga— nisation. Det starka intresse för självverksamhet på jordbruksområdet, som kännetecknade frihetstiden och fick sitt första synliga utryck i den år 1725 tillsatta, med kammarkollegiet förenades. k. ekonomikommisvsionen, gavupp- hov till ett byordningsprojekt, innefattat i en skrivelse av riksdagen år 1741 och i Kungl. Maj:ts cirkulär 1742 till landshövdingarna angående landskultu- ren. Här rekommenderades, att jordägarn—a i varje by antoge stadgor omge-

1 N. Herlitz, Svensk stadsförvaltning på 1860-talet (1924) s. 443. Jfr s. 28 nedan. ” Jfr s. 83 och 85 nedan med not.

• Sida 17
•  Original

mensamma angelägenheter (ägornas hägnande, diken, vägar, vallgång, brun- nar och vattningsställen, åkerjordens brukning, slåtter av samfällda ängar o. s. v.). En ålderman, eventuellt med bisittare (i form av byrätt), skulle utöva domsrätt över förseelser mot byordningen och även ha exekutions- befogenheter. Det förutsattes, att förslag om förbättringsåtgärd kunde mot tredskande genomföras, sedan det genom syn av »utbya män och grannar, som äro förståndige och gode hushållare jämte någon landsbetjänt, om så nödigt prövas», konstaterats, att åtgärden vore tjänlig för ändamålet. Pro- jektet, som på många håll avsatte byordningar av i huvudsak angivet inne- håll, syftade synbarligen till att ge nya former för menighetsförvaltning under rättslig kontroll och detta under förhållanden, som satte ett utskott av menigheten själv till domstol saint därigenom gav menigheten en tvångs- rätt mot egna medlemmar.1

Under 1600—talet medgåvos vissa städers borgare rätt att på landsbygden vid vissa handelsplatser, köpingar, utöva sin verksamhet. Det var endast i näringsrättsligt hänseende dessa platser lydde under stadsrått, de tillhörde i alla andra hänseenden var och en sin socken. Ett antal dylika »lydköpingar» tillkommo på 1600—talet i Östergötland och Småland samt på Öland. I Skåne funnos redan under dansk tid platser med egna begränsade handelsrättig- heter (»fläckar»), och år 1667 tillkom en »friköping», Strömmen (den nu- varande staden Strömstad), som icke lydde under någon stad. Flera dylika t'riköpingar följde, och på 1700-talet blevo de flesta lydköpingar fria från respektive städer. Sedan näringsfriheten år 1864 utsträckts till landsbygden, intogo köpingarna i rättsligt hänseende ingen principiell särställning i för- hållande till den omgivande landsbygden.

II. Reglering av självstyrelsens former och uppgifter. Prästvalen.2

Såsom förut nämnts var sockenbornas prästvalsrätt enligt landsskapsla- garna mera en förslags- än en utnänmingsrätt. » Skiljer sig socken åt om präst, råde de som flera äro, och give biskopen präst åt kyrkan, då tre veckor förgått» heter det emellertid i yngre Västgötalagen; detta närmar sig en verk— lig valrätt. Att valrätt tillkom blott jordägare lärer kunna tagas för givet, men av intresse är, att den kanoniska rättens majoritetsprincip, visserligen icke fattad rent matematiskt utan med en viss företrädesrätt för den högre ställ— ningen och auktoriteten, här vunnit insteg. Enligt Upplandslagen ägde sockne- männen, om de vore ense, att utse präst, dock att biskopen skulle pröva hans kompetens; blevo socknemännen ej ense, skulle biskopen utse prästen. Un— der den senare medeltiden synes denna socknemännens rätt ha i stor utsträck-

1 Det förekom stundom, att sockenstämman utgjorde överinstans till bystämman. * För denna avdelning se närmare Betänkande med förslag till ändrade bestämmelser ang. tillsättning av prästerliga tjänster 31 dec. 1932 (SOU 1932: 35). 2—448230.

• Sida 18
•  Original

ning gått förlorad till förmån för den biskopliga utnämningsrätten. Gustav Vasa, som lät indraga många prästtjänster och förena smärre socknar till pastorat (gäll), reserverade för sig, förutom de 5. k. gamla konungsgällen (kungliga patronatsrätter), av biskopens utnämningsrätt vissa »huvudgäll», stadspastorat och andra betydande prästlägenheter. Dessa grupper bildade vad som senare kallades regala pastorat. Från slutet av 1500-talet (1571 års kyrkoordning och 1611 års konungaförsäkran) torde emellertid socknarna under inflytande av reformatoriska grundsatser ha återvunnit en väsentlig del av sin gamla valrätt. Denna kom också att avse de hjälppräster (kapellaner, komministrar), som så småningom tillkommo i stora socknar eller vid av- lägsna kapell- och annexkyrkor. Undantag bildade regala och patronella pas- torat. På 1600-talet stadgades den kompromissen mellan kyrkostyrelsen och socknens anspråk, att den förra (domkapitlet) fick uppsätta tre personer på förslag till tjänsten, och att socknen fick välja mellan dessa. På grund här- av och under inflytande av den allmänna politiska utvecklingen under fri- hetstiden utbildades en fast röstberäkning, som enligt en kungl. resolution 1731 följde hemmantalet, »varigenom de, som åbo oskattlagda hemman och torp, samt bruksfolk och andra, som ej bruka något skattlagt hemman, uti valet ingen delaktighet hava». Ägare av bruk eller masugn skulle emellertid även vid prästval ha sin röst, och skulle »var hård eller masugn lika anses härutinnan med ett helt hemman». Denna grundsats bibehölls i 1739 års prästvalsförordning, som därjämte fastslog, att vid prästval i städerna röst- rätt finge utövas allenast för hus eller gårdar i församlingen. Enligt en kungl. förklaring 1746 tillkom rösträtt även boställshavare och brukare av andras hemman, där ägaren ej bodde i socknen. Majoriteten bestämdes av de vid valtillfället närvarande (KMzts utslag 14 nov. 1798). Skyldigheten att del- taga i kyrkobyggnad, vilken förut utgick efter mantal, såvitt angick körs- lor, och efter bondetal (matlag) i avseende å dagsverken, utsträcktes år 1741 till bruk och skattlagda kvarnar.

Genom majoritetsprincipens och en graderad röstskalas knäsättande vid prästval hade ett sprängämne införts i det gamla menighetsbereppet, vars sammanhållande element var förpliktelsen till enhällighet och solidaritet i rättigheter och skyldigheter, men rösträttens förbindelse med jordinnehav måste å andra sidan verka i riktning mot de obesuttnas uteslutande från stämmorna, alltså en återgång till ett äldre rättsläge.1 Såsom en konsekvens av majoritetsprincipens genomförande framkom behovet att för minoriteten skapa rättssäkerhet mot maktmissbruk och andra fel vid prästval. I 1739 års prästvalsförordning (p. 12) stadgades, att valförrättande prosten skulle inom tre veckor (21 dygn) anmäla vid valet förelupna olagligheter, varefter domkapitlet hade att härom underrätta landshövdingen. Denne ägde för- ordna om rannsakning genom vederbörande domare samt »befalla vederbö— rande fiskal att därvid göra sitt ämbete». Missnöjd församlingsmedlem ägde inom enahanda tid hos domkapitlet anföra besvär över valet » eller metoden därvid». Målet finge hos Kungl. Maj:t fullföljas inom fyra veckor (från Got-

' I städerna föreskrevs graderad röstskala år 1743 för borgmästare- och rådmansval, och sy- stemet fick en vidsträckt användning även för andra städernas angelägenheter.

• Sida 19
•  Original

land och Finland två månader) från dagen för domkapitlets utslag. Enahanda besvärstider skulle enligt en förordning 26 december 1805 gälla vid besvär över tillsättande av »mindre, ecklesiastika beställningar» (klockare, organister o. dyl.), varå fullmakt eller konstitutorial utfärdades av pastor genom utdrag av sockenstämmoprotokoll.

Sockenstämmoförordningen 1817.

Det låg nära till hands att tillämpa det sålunda införda besvärsinstitutet även på andra sockenangelägenheter. I en motion i prästeståndet vid 1809—— 10 års riksdag (prot. 2 s. 144) erinrade prosten C. M. Livin i Flisby om sex- männens samt kronobetjäningens och landshövdingens uppgifter för verk- ställande av sockenstämmobeslut, men att intet vore bestämt, när besluten vunne laga kraft, och alltså ej om fatalietider för deras överklagande, ej heller om forum för besvär. Därför hände det, anförde motionären, att vad församlingen beslutit kunde efter lång tid på framställning av klagande ändras. Därför borde stadgande meddelas om besvärstid och besvärsforum. Riksdagen gjorde i anslutning till motionen” framställning hos Kungl. Maj:t om meddelande av erforderliga föreskrifter, men Kungl. Maj:t gav frågan en vidare omfattning. Den 18 januari 1810 uppdrogs nämligen åt en kommitté under ordförandeskap av justitierådet, sedermera presidenten i kammar- kollegiet 0. E. Lagerheim att granska de angående sockenstämmor utkomna stadganden samt uppgöra förslag till en allmän författning om allt vad därtill hörde. Den rådande tendensen var att i görligaste mån befria menigheterna från trycket av statliga myndigheters uppsikt.

Det var ingen tillfällighet, att kommitténs uppdrag fick ett större omfång än riksdagen begärt. De styrande centrala förvaltningskollegierna, som med ledning av en vidlyftig samling av ekonomiska författningar hade hand om »rikets allmänna hushållning» — kammar-, bergs- och kommerskollegierna, under vilka länsstyrelserna voro inordnade — ansågos allmänt ha nått grän- sen för möjligheten att överblicka och genom planhushållning leda den eko- nomiska utvecklingen. Ett vidlyftigt författningsväsen försvårade sikten över förvaltningsstatens normsystem och krävde allt mera stegrade kvalifikationer hos ämbetsmännen. Författningarna rörande jorden, statens inkomster och utgifter, hemman åliggande besvär samt allmän ordning och hushållning beräknades vid denna tid till omkring 15 000. Förvaltningsförfarandet hade därför kommit att lida av en tyngd och en omständlighet, som till olägenhet för allmänheten försvårade ett raskt avgörande av ärendena. Nya idéer om den fria konkurrensens livgivande kraft och en allmän näringsfrihets väl- signelse hade gjort sig gällande redan på 1700-talet. Efter 1809 års regim- skifte befunno de sig i ständig framryckning och riktade sig naturnödvändigt mot statsförvaltningens planhushållning och dess reglementering av närings— livet. Besläktat härmed var intresset för alla associativa rörelser, som kun- de giva stimulans åt den enskilda företagsamheten, samt för utveckling — i decentraliserande riktning — av kommunal verksamhet över huvud. Man föreställde sig, att en stimulans av sådan verksamhet skulle innebära "ska-

• Sida 20
•  Original

pande av kraftcentra för utveckling och upplysning över allt i landet. Alla dessa rörelser avspeglas i häradshövdingen Johan Mannerstams den 21 de- cember 1809 framlagda motion hos ridderskapet och adeln om dels utsönd— ring ur byggningabalken av de stadganden, vilka borde såsom ekonomiska skiljas från civil- och kriminallag, samt upphävande av onödiga och änd- ring av olämpliga författningar, dels ock inrättande av hushållningssällskap, förutom ett för hela riket och ett i varje län, jämväl ett i varje socken (ad. prot. dec. 1809 s. 1274 ff.). Motionären erinrade bl. a. om äldre uttalanden angående nödvändigheten att i varje socken utse ett antal förnuftiga och beprövade lanthushållare, vilka kunde råda och styrka övriga sockenbor i det som bäst och nyttigast vore, samt om ett kungl. cirkulär 9 december 1771 om lantbrukssällskaps inrättande i socknarna, »vilket också förordats i kam- markollegiets relation av år 1776».1 Om detta kommit till verkställighet nå- gonstädes, anförde M., vore det blott på få ställen. Men inrättningen av kyrko- råd eller socknens äldste funnes i de flesta orter. Motionären förordade, att i varje församling eller av flera församlingar bestående pastorat socknemännen å sockenstämma skulle välja lämpligt antal i socknen boende jordägande män för att utgöra socknens äldste eller de äldres råd, vari församlingens pastor och, där skollärare funnes, denne borde vara självskrivna ledamöter. Detta sockenråd, hushållssällskap eller vad namn man ville giva detsamma, borde varje söndag och oftare, där så befunnes nödigt, samlas efter guds- tjänstens slut samt, jämte besörjande av kyrkorådets skyldigheter, bl. a. över- lägga om frågor rörande hushållningen i församlingen samt bland socken- borna söka utbreda kunskap och undervisning (i jordbruket och andra näringsfång, som där idkades eller med fördel kunde idkas. Detta organ borde också ha överinseendet över socknens skolor, där sådana funnes eller komme att inrättas, samt vaka över ungdomens uppfostran till sedlighet. Man kunde ock vänta, att till detsamma skulle. överlämnas »avgörandet av mindre tvister och stridigheter dels efter antagande byordningar, dels efter de så- lunda alltid till hands varande gode männens urskillning och jämkning, var- igenom sådana tvister ofelbart skulle till större delen minskas och försvinna utan kostnad, omgång och domstolsåtgärd och såmedelst de allra enklaste och kanske närmast till ändamålet ledande förlikningsrätter uppkomma».2 År 1815 avgav 1810 års kommitté sitt betänkande. Den förklarade sig an- se »varje kyrkosocken vid sockenstämma utgöra en korporation». Socknen var alltså enligt kommittén en juridisk person, och därmed följde, att dess tillgångar i princip skulle vara skilda'frän medlemmarnas, icke längre före- mål för dessas samäganderätt. Det låg också i sakens natur, att för socknen bindande beslut skulle kunna fattas, även om icke enhällighet förelåg. Kom— mittén utgick ifrån att under sådan förutsättning majoriteten skulle bliva av- görande. De historiska förutsättningarna gjorde det naturligt, att rösträtt — som av kommittén förbands med röstplikt — blev beroende av äganderätt

1 1774 års relation om den allmänna hushållningcns tillstånd i riket (tryckt 1776). * Rikets ständer beslöto i april 1810 överlämna förslaget till KMzts beaktande med anhållan, att KM:t måtte genom bede låta uppmuntra landets inbyggare att såväl socknevis som länsvis inrätta hushållningssällskap eller hushållningsnämnder.

• Sida 21
•  Original

till fast egendom. Det hade, anfördes i betänkandet, icke undgått kommit- téns uppmärksamhet, att torpare, inhyseshjon och flera socknens invånare deltoge i vissa socknens allmänna skyldigheter, om vilkas utgörande och för- delning överlades i sockenstämman, men då kommitterade ej kunnat finna »någon grund till jämförelse mellan deras och jordägarnes rätt» och de i alla fall vid överläggningar i sockenstämma borde anses vara representerade av den, vars jord de brukade och vars arbetare de i visst avseende kunde an- ses vara, hade kommitterade inskränkt rättigheten till ledamotskap i socken- stämman till dem, som hade rätt till röst vid prästval, och vid förefallande omröstningar även stadgat samma grund. Kommitterade hade dock insett, att grunden icke vore tillämplig i alla ärenden, såsom vid frågor om präst- gårdsbyggnad, däri Säterier ej deltoge, och vid val av elektorer till riksdags- män, därifrån alla ståndspersoner vore uteslutna, ävensom att frågor kunde förekomma, som endast rörde personer och deras rättigheter och förbindel- ser. Vissa undantag hade därför gjorts. (»I de ärenden, där i anseende till särskilde stånd olika förhållanden inom församlingens ledamöter i desse de— lar uppkomma, gälle vad därom i varje särskilt fall är förordnat»)1 Anginge fråga endast vissa hemmans eller lägenheterst rätt och skyldigheter, borde blott de, som för dem ägde rösträtt, deltaga i omröstningen. Vid lika röstetal borde ordföranden —— kyrkoherden eller hans ställföreträdare _ ha utslags- löst. Besvär mot sockenstämmas beslut borde anföras, i frågor om tillsätt- ning av klockare och kyikans övriga b-etjänte, redogörelse för kyrkans räken- skaper samt anstalter till »allmänna uppfostringen och undervisningen» i socknen hos domkapitlet, men i alla andia ärenden hos bede. I fråga om besvärstid borde tillämpas samma grunder, som gällde i "fråga om prästval, och tiden räknas fiån justering av beslutet eller, där enskild rätt för icke röstberättigad berördes, delgivning av detsamma. Inom Härnösands stift bor- de besvärstiden bliva dubbelt så lång (42 dagar) för mål, som girige till dom— kapitlet från Jämtland samt Västerbotten och Lappmarken. Beträffande frå- gan, vilka ärenden borde tillkomma sockenstämmas behandling, förutsatte kommittén synbarligen, att därom borde gälla vad redan blivit stadgat; nå- gon utsträckning av befogenheterna ifrågasattes ej. Emellertid uppräknades i kommitténs författningsförslag under rubriken »mål som röra kyrkans vård samt socknens eller församlingens hushållning och allmänna angelä- genheter» 17 grupper av är-enden, som enligt då gällande författningar redan tillhörde sockenstämmas handläggning, bland dem även ärenden rörande »socknens enskilte kassor». Till ytterntera visso kompletterades förteckning- en med anvisningen: »Den åtgärd till upplysning, överläggning eller beslut, som sockenstämma i dessa mål tillkommer, stadgas i de författningar, som röra vaije särskilt ärende, dem det tillhör sockenstämma att noga iakttaga.» Detta betydde bl. a., att kostnader för uppgifternas fullgörande fördelades i enlighet med de speciella föreskrifterna.

Sockenstämmans domsmyndighet hade, anförde kommittén, under gången

1 Jfr 1817 års sockenstämmotörordning % 7. »I de fall där endast vissa medborgare äga rätt att rösta, förhålles på sätt författningarna härom särskilt i varje händelse stadga.»

• Sida 22
•  Original

tid antingen av sig själv upphört eller överflyttats till pastor och några av församlingens medlemmar under namn av kyrkoråd. Detta borde bibehållas för handhavande av kyrkodisciplinen samt vad till religionens och sedernas vård hörde —— under ordförandeskap av kyrkoherden eller hans ställföreträ- dare —— både på landet och i stad och bestå av 4—8 medlemmar. Sexmän- nen (vilka från ställningen såsom äldste eller fullmäktige sjunkit till ett slags sockenordningsmän) borde vara närvarande vid kyrkorådets samman- träden för att lämna upplysningar och sedermera verkställa rådets beslut.

I städerna borde den nya författningen kunna tillämpas, om den ej strede mot vad därstädes vore brukligt.

I huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs förslag utfärdades KF 26 februari 1817 angående socknestämmor och kyrkoråd. De avvikelser, som förekommo, voro huvudsakligen att, i stället för röstberättigades skyldighet att inställa sig vid sockenstämma, sattes rättighet att bevista denna; icke röst- berättigade uteslötos från närvaro (& 4). Dessutom räknades besvärstiden från beslutets kungörande å predikstolen eller delgivning med enskild.1 Där skyndsam verkställighet av beslut vore påkallat, kunde detta ske utan hin- der av besvär, såvida ej domkapitlet eller bede utfärdade förbud ( g 10). För besvär över kyrkoråds beslut gällde samma besvärstid som för socken- stämmas beslut. I Stockholm och de städer, där sockenstämmor mera sällan hölles, skulle iakttagas vad dittills kunde vara stadgat och kyrkorådet av församlingen uppdraget (% 15).

Vidare må erinras om bestämmelsen, att ledamots frånvaro icke hindrade stämmas fortgång, och »må man, sedan beslutet taget är, icke eller vidare där i ämnet äga något att anföra» (% 4).

Till exemplifiering av socknens förvaltningsuppgifter uppräknades följan- de grupper:

»lzo. Klockares, organisters och annan kyrkobetjä'nings tillsättande och föravske- dande; 2:o. Kyrkovärdars, sexmäns och rotemästares utnämnande; 3:o. Granskning av räkenskaperna för kyrkans medel samt frågor om deras användande; 4:o. Un- dervisningsanstalter inom församlingen; 5zo. Hushållningen och värden om kyrko- egendomar och lägenheter samt socknens enskilte kassor såsom fattig- och brand- stodskassor m. fl.; 6:o. Byggnaden och underhållandet av kyrkan och vad därtill hörer jämte alla socknens hus såsom prästgård, fattig- och socknestuga m. fl.; 710. Bänkfördelningar; 8:o. Sockenhantverkares antagande; 9:o. Brandstodsföreningar; 10:o. Frågor om socknens fattigas försörjande och överläggningar om mindre ar- betsföra personers inflyttande från andra socknar; 11:0. Verifikation av rest- och avkortningslängder och granskning av erlagd betalning för kronoskjutsar; 12:o. Ut- väljande av fullmäktige för socknen såväl i allmänhet som för särskilda ärenden såSom vid sockneberedningskommi'tté2 o. dyl.; 13:o. Tillsyn ä socknemagasiner samt redogörelse därför; 14:o. Intygande om personers förhållande, vilka anmälas till belö- ningar hos sällskapet Pro Patria, Patriotiska sällskapet samt andra allmänna eller lä- net särskilt tillhörande sällskap, som äga rätt att tilldela belöningar, ävensom yttrane den om gjorda uppodlingar och bevis om tillverkad salpeter; 15:o. Vaccinations be- f-ordrande och j-ordegummors antagande; 16:o. Överenskommelse om salpetersskattens

* Ändringarna föranleddes av anmärkningar från Högsta domstolen. 2 Se bevillningsstadgan 18 aug. 1812 art. V % 2. 4 mom.

• Sida 23
•  Original

utgivande, väghållning, snöplogning, brobyggnad m. m. dylikt; 17zo. Överenskommel- ser till befordrande av allmän ordning och sedlighet inom församlingen, för vilkas noggranna efterlevnad socknestämma äger å vederbörlig ort anhålla om vi'tesföre- läggande, där sådant finnes nödigt.»

Någon utsträckning av kompetensområdet var icke avsedd, och beträffan- de vissa av uppgifterna var i lag eller författning redan bestämt, huru och av vilka de skulle fullgöras, men till besvårsinstitutets konsekvenser hörde att den, som icke överklagade sockenstämmans beslut, icke vidare kunde föra talan mot detsamma. I avseende å socknens »enskilda angelägenheter», vartill hörde inrättande av fattig- och brandstodskassor samt sockenmaga- sin, disposition eller anskaffande av egendom o. dyl., blevo de, som ej del- tagit .i beslutet och ej besvärat sig i laga tid, bundna av detsamma.1 Då vad- ministrativ myndighet blev besvärsforum, var sockenförvaltningen defini- tivt skild från häradsrättens domsområde.

Besvärsprövningen innebar liksom vid besvär över förvaltande myndighe- ters beslut, »förvaltningsbesvär», fortfarande en realprövning, d. v. s. i alla avseenden även beträffande lämpligheten och med befogenhet för den prö- vande myndigheten att sätta nytt beslut i stället för det överklagade.

Såsom en erinran om statsförvaltningens uppsikt över sockenförvaltningen: stadgades rätt för ej blott bede utan även kronofogde och länsman att äska sockenstämmas hållande. I övrigt skulle två årliga stämmor hållas, i maj och oktober, samt när ordföranden så prövade erforderligt, ev-entuelllt på) framställning av röstberättigad.

Förordningen kan möjligen anses ha innefattat det första steget till den gamla jordägaresocknens upplösning genom medgivande av rösträtt —— med undantag för brukare som icke hade ägarens fullmakt — åt alla som hade valrätt till präst. Men då alla dessa innehade fastighet, även där fastighe- ten, såsom fallet kunde vara med bruk och masugn, låg på annans grund, uppehölls ändock i sak den gamla principen om anknytningen till jordin— nehav av rättigheter och skyldigheter. Såsom »ledamot av socken» räknades blott den som hade rösträtt på sockenstämma (åå 5, 8). Detta var en kon— sekvens av kommitténs uppfattning om socknen såsom en korporation. I anslutning härtilll skapades också ett reservat för jordbrukaregruppen, den särskilda stämman för handläggning av frågor om vissa hemmans eller lä- genheters rätt och skyldigheter, den s. k. jordbruksstämman. Inom dess rätts- område kunde de röstberättigade fortfarande i fråga om vissa tillgångar va- ra samägare (t. ex. beträffande sockenallmänningar). Gemensam stämma för socknarna i ett pastorat kunde hållas. Något stadgande, huru gemensam- ma kostnader skulle bestridas, meddelades däremot icke; man torde ha förutsatt, att detta fick avgöras med hänsyn till de bestämmelser, som redan voro meddelade för bestridande av den ena eller andra förvaltningsuppgiften.

Kyrkorådets uppgifter angåvos avse handhavandet av kyrkodisciplinen samt vad till religionens och sedernas vård hörde. Med »egentliga lagbrott

1 Se t. ex. Lag- samt allm. besvärs- och ekonomiutskottens gemens. utl. nr 37 vid 1828—30 års riksdag.

• Sida 24
•  Original

eller sådana mål som till domstols handläggning höra» finge dock kyrko- rådet ej befatta sig. Rådet borde i synnerhet Ilåta sig angeläget vara att med förmaningar och föreställningar söka förmå felande till rättelse men ägde också att >>för de förseelser, som enligt särskilda författningar med böter eller arbete till kyrkan eller stockstraff beläggas och till kyrkoråds uppta- gande höra», döma till ansvar. Någon uppgift som berednings- och verk— ställighetsorgan för stämman fick kyrkorådet icke.

Förordningen blev snart föremål för ändring. Redan vid 1823 års riksdag hemställde ständerna (skr. nr 421), att »då vid sockenstämmor överlägg- ningarna icke angå nägra sllags onera eller prestationer utan endast vad för ordningen eller sedligheten inom församlingen iakttagas bör, rösträttighet måtte få utövas av alla dem, som äga sådan rättighet vid prästval sig för- behållen, utan att de, vilka bruka andras jord, skola därifrån uteslutas». Den 24 mars 1824 utfärdades en KK i enlighet härmed (»utan att för utövningen av denna rättighet någon särskild fullmakt av ägaren må erfordras»).

Folkundervisningen.1

Vid 1823 års riksdag förekom en fråga, som medelbart skulle få betydelse för en förbättrad anordning av folkundervisningen. I skrivelse till KMzt (nr 296) anförde Rikets ständer bl. a., att icke igke överallt föräldrar ägde skicklighet eller tillfälle att undervisa sina barn, att värnlösa barn någon gång kunde komma att sakna den första undervisningen, samt att ett liv- ligare begär hos allmogen efter en mera utbildad odling krävde, utom reli- gionskunskap, även färdighet i skrivning, räkning och övriga allmännare medborgerliga kunskaper. Det vore därför en billig önskan, att undervis- ningstillfällen i dessa delar bereddes mera jämnt. Ständerna erinrade tilli- ka om den på flera ställen införda växelundervisningen samt, då denna icke överallt kunde komma till stånd, om klockarens skyldighet att bestrida barnundervisningen. Ständerna anhöllo under åberopande av dessa om- ständigheter, att domkapitlen måtte anbefallas dels att hålla allvarsam hand däröver, att klockarne fulllgjorde detta sitt åliggande, där de vore.anständigt avlönade, dels att låta sig angeläget vara att på allt sätt befrämja barnun— dervisningen på landet i synnerhet genom ett allmännare antagande av växel- undervisningen samt tillsyn, att vid antagande av klockare gjordes avseende på kunskap om växelundervisningen. År 1824 beslöts tillsätta en kommitté — den senare 1825 års kommitté —— som skulle till behandling i hela dess vidd upptaga frågan om de offentliga undervisningsanstalternas beskaf- fenhet.

Statsmakterna hade under äldre tid visat intresse för nedläggande av små annexkyrkor och deras sammanbyggande med andra i bättre och rymligare byggnader. Detta intresse ökades under 1800-talet på grund av särskilda förhållanden. Ständerna, som i nyssnämnda skrivelse förklarade sig anse »statens förbindelse endast vara att anvisa men icke att bekosta» medel för en allmännare barnundervisning, visade på möjligheten att genom indrag-

l För denna avdelning se närmare Svenska folkskolans historia (1940_49)_

• Sida 25
•  Original

ning av prästtjänster erhålla medel till avlönande av skolpräster. KM:t an- befallde år 1824 domkapitlen att söka åvägabringa sammanbyggnad av kyr— kor, där så kunde ske. Någon större effekt synes detta dock ej ha haft, ty år 1830 (skr. 368) gjorde ständerna en ny framställning i syfte att genom sammanbyggnad av kyrkor erhålla medel till förbättring av folkskolan, »där hon finnes, och stifta henne, där hon saknas». Ehuru den 19 juni 1830 en KK utfärdades angående villkoren för kyrkors sammanbyggnad och be- handlingssättet av därom uppkomna frågor med prövning genom bede och biskopsämbete, skedde, såvitt utrönts, ingen indragning av avlöningstill- gångar eller andra medel till förmån för skolväsendet — mot vilket för öv— rigt hinder mötte i prästerskapets privilegier.

I sitt år 1828 avgivna betänkande hade 1825 års undervisningskommitté förordat allmän skolplikt för barn, som uppnått åtta års ålder, samt stats- bidrag för skolundervisning åt socknar med stort antal värnlösa barn. Sta- ten borde sörja för lärarnas utbildning och skolväsendet i varje socken ställas under ledning av kyrkorådet eller andra församllingsmedlemmar un- der kyrkoherdens ordförandeskap. Lärare borde tillsättas av kyrkoherden och församlingen gemensamt bland kvalificerade sökande enligt av kyrko- herden upprättat förslag. Menigheten borde bestämma lärarens lön och äga rätt att vid dåligt uppförande avskeda honom, dock först efter resultatilös varning. Vid 1834—35 års riksdag gåve ständerna i skrivelse till KM:t (nr 299) uttryck för en önskan, att »genom ett vaksamt nit å regeringens sida kommunerna uppmuntras och uppmanas att besörja folkskolors inrättande», samt sin övertygelse om nyttan och behovet av folkskolors inrättande i alla de församlingar, där sådana ännu saknades. Emellertid ansåge ständerna, att kostnaden därför icke borde bestridas genom beskattning elller allmänna an— slag, eller att kommunerna skulle tvingas genom allmän lag eller föreskrift, utan att detta borde få bero på frivilliga överenskommelser och beslut. Bisko— par och landshövdingar borde anbefalllas att med verksamt nit vaka över den- na angelägenhet och på därtill utlysta sockenstämmor uppmana församling- arna till inrättande av folkskolor samt att med församlingarna samråda om sättet och medlen för deras tillvägabringande. Bl. a. borde övervägas, huru- vida någon tilllgång av kyrkornas forna eller nuvarande egendom kunde va- ra att påräkna, samt huruvida någon del kunde anslås av de inkomster, som fölle av lediga pastors- och komministersbeställningar, då tvister upp- stode om deras återbesättande. Vidare uttalades önskemål, att domkapitlen borde varje år avgiva berättelse om folkundervisningsanstalternas fortgång och de hinder, som i detta avseende kunde på ett eller annat ställe möta; att kommunerna måtte tillåtas att genom årliga kollekter bereda inkomster till förmån för sina skolor, och att KM:t för övrigt måtte vidtaga och begagna alla de åtgärder och utvägar, som kunde bidraga till ifrågavarande ändamål och därtilll funnes lämpliga.

I proposition till 1840—41 års riksdag (nr 7) meddelade KM:t, att från samtliga domkapitel infordrade uppgifter gåve vid handen, att genom den mängd nya skolor, som under de senare 30 åren tillkommit, folkundervis- ningen blivit betydligt utvidgad och förbättrad, men också att den mången—

• Sida 26
•  Original

städes ännu vore bristfällig och otillräcklig (1 009 fasta skolor funnos och 377 församlingar hade flyttande sådana, men 1 211 församlingar av 2 308 saknade helt skola). KM:t, som ansåge det vara ett statens åliggan-de att avhjälpa bristen på skickliga lärare, framlade förslag till inrättande av ett folkskollärareseminarium i varje stiftsstad och äskade erforderligt anslag därför samt för understöd åt behövande och skickliga lärarelever. Vidare före- slogs bl. a., att i varje socken eller skoldistrikt sammansatt av flera socknar skulle vara minst en skollärare, som antingen i fast eller flyttande skola meddelade undervisning, smärre socknar obetaget att förena sig om en skola. Kyrkoherden skulle ha inseende över församlingens skolverk. Varje lärare skulle ha en minimilön samt av varje barn uppbära en avgift. Socknen skulle, med bidrag från staten till fattiga socknar, svara för löneförmånerna. I varje socken eller större skoldistrikt skulle finnas en skolstyrelse med kyrkoher- den såsom ordförande och av församlingen valda ledamöter. Klockare- och skollärarebefattningarna skulle, där så ske kunde och församlingen det öns- kade, kunna förenas. Ett i viss mån begränsat skoltvång borde införas.

Rikets ständer godkände i huvudsak vad KM:t föreslagit (skr. nr 412 år 1841) men förordade, att barnavgifterna ingin-ge till skolkassan, samt antogo för sin del ett förslag till lag om folkundervisningen i riket. Förutom föreslagen lön åt skolläraren förordades, att denne skulle av församlingen förses med tjänlig bostad och nödigt tbränsle samt sommarbete och vinterfoder för en ko eller ersättning därför, om möjligt även planteringsland dels för eget behov, dels ock för att giva tillfälle till undervisning i trädplantering och trädgårdsskölsel. Med denna inställning hade tanken att bereda avlönings- medel från prästerliga avlöningstillgångar förfallit. Skolstyrelsen skulle vid tillsättning av lärare upprätta förslag och de i socknen röstberättigade genom val utse tjänstens innehavare. Folkskoleväsendet skulle ställas under inse- ende av biskopen och domkapitlet, som också skulle granska de reglementen för undervisningen, som av vederbörande styrelser upprättad-es.

Den 18 juni 1842 utfärdades KM:ts stadga angående folkundervisningen i riket. I varje stadsförsamling och varje socken på landet borde finnas minst en, helst fast skola med vederbörligen godkänd, i regel från semi- narium utexaminerad lärare. Dock skulle två eller flera till samma pastorat hörande stadsförsamlingar eller socknar på landet kunna förena sig om en skola, där en ringare folkmängd påkallade en sådan förening. Där medel- löshet eller lokala förhållanden hindrade inrättandet av fast skola, finge tills- vidare barnundervisningen besörjas i flyttbara skolor med en eller flera be- hörigen godkända lärare. Dylika flyttbara skolor borde även inrättas där, i ett vidsträcktare pastorat, byar, hemman, torp eller lägenheter vore så av— lägsna från den fasta skolan, att hinder för dess begagnande för många av församlingens barn uppkomme. Lärares anskaffande och folkskolors inrät- tande borde sättas i verket inom 5 år från författningens ikraftträdande. Varje skoldistrikt hade att anskaffa och underhålla tjänliga rum för sina folkskolor. Kostnaden härför skulle bestridas efter de grunder, som inom or- ten följdes i fråga om kyrkobyggnad, såframt ej annorlunda överenskommes.

• Sida 27
•  Original

Fattiga församlingar kunde efter ansökan erhålla statsunderstöd till lärare- avlöningar, under förutsättning att de gått i författning om ett ändamålsen- ligt ordnande av sitt skolverk.1 Kostnaderna för skolors underhåll och lärares avlönande borde utgöras gemensamt av varje skoldistrikt för alla inom di- striktet befintliga fasta och flyttbara skolor, såvida ej annorlunda därom överenskommes. Vid tillsättande av lärare skulle efter kungörelse om ledig— heten skolstyrelsen uppföra tre på förslag. Av dessa ägde sockenstämman med majoritetsval välja en. Besvär över »olagligheter begångna vid förslags upprättande eller vid val av lärare» kunde anföras hos domkapitlet och där- ifrån fullföljas till KM:t. Domkapitlet kunde medgiva förening av lärare- och klockaretjänst. Sökande till sådan förenad tjänst skulle innehava klockare [ på landet ålagd färdighet i vaccination och åderlåtning. Domkapitlet kunde medgiva förening av skollärare- och prästtjänster. Oskicklig lärare eller så- dan, 'som ådagalade dåligt uppförande, kunde skolstyrelsen efter fmktlös be- funnen varning skilja från tjänsten och lönen.

Skolplikt infördes för alla barn, som ej på annat sätt bereddes tillfreds- ställande undervisning. Varje församling ägde i samråd med skolstyrelsen bestämma den ålder vid vilken barnens skolgång borde taga sin början; dock borde denna ej uppskjutas längre än till slutet av nionde året, med rätt för föräldrar och målsmän att välja en tidigare ålder. De barn, vilkas föräldrar och målsmän ej ägde tillgång att bekosta barnens kläder och underhåll vid skolan, borde genom församlingens fattigvård understödjas häri.

År 1850 gjordes ett tillägg till stadgan av innehåll, att verk och lägenheter, som vore befriade från kyrkobyggnad, borde, i förhållande till den rösträtt de ägde jämfört med hemman, deltaga i kostnaden för skolhus, såvitt denna utginge efter hemmantal. År 1853 medgavs, genom ändring i stadgan, inrät- tande av flyttbar skola, där medellöshet eller lokala förhållanden hindrade inrättande av fast sådan, samt infördes en ny skoltyp, »mindre skola», av- sedd för så avlägsna trakter, att dit hörande barn icke utan svårighet kunde begagna skola med examinerad lärare. Sådana mindre skolor kunde förses med icke examinerad lärare, som prövats på visst sätt. Dessa mindre skolor, som skulle bekostas av husfäderna inom skolans verksamhetsområde, fingo enligt en ändring i stadgan 1858 inrättas över allt på landet oberoende av avståndet från folkskola, försedd med examinerad lärare, och skulle avse in- hämtande av det första förberedande kunskapsmåttet för nybörjare (»små- skolor»). Skola med examinerad lärare skulle därefter företrädesvis hava till föremål de mera försigkomna barnens undervisning. Samtidigt medgavs stats— bidrag för sådan »högre folkskola», som kunde komma att inrättas för mera begåvade barn och förses med lärare med akademisk examen. Dessa sko- lor voro avsedda för att lärjungarna skulle »vinna något högre mått av bild- ning och inhämta gagneliga kunskaper utan att dragas från vanliga levnads- förhållanden eller nödig övning för duglighet och härdighet vid kroppsar- bete».

1 Ang. statsbidragens historia se Sv. folkskolans hist. III (1942) s. 69—83, 101; IV (1940) s. 109—112 samt kommunalskatteberedningens betänkande III (1943) s. 257 ff.

• Sida 28
•  Original

Förarbeten till ny kommunallagstiftning.

Rikets ständer hade redan 1810, närmast med hänsyn till behovet av spar- samhet efter det ryska kriget med dess landförluster, gjort framställning hos KM:t om tillsättande av en kommitté med uppdrag att utarbeta en plan för besparingar genom förenkling av statsorgam'sationen. Denna framställ- ning syftade även till en omläggning av statsförvaltningen i enlighet med näringsfrihetens program. Ett med anledning härav genom en särskild kom— mitté åren 1811—1812 utarbetat betänkande intog. emellertid en negativ in- ställning till frågan. Vid 1817—18 års riksdag framlades däremot ett utskotts- betänkande, som förordade en långt gående beskärning av de centrala verken, och är 1819 tillsattes under ordförandeskap av presidenten i kammarkollegiet S. Löfvenskiöl—d den s. k. styrelseverkskommittén, vilken är 1822 avgav en ut— redning. I denna förordades överflyttning av kollegiernas styrande förvalt- ningsbefogenheter till regeringen samt indragning av vissa ämbetsverk. Betän- kandet överlämnades till 1823 års riksdag för yttrande samt remitterades där till särskilt utskott, som den 25 augusti 1823 avgav ett vidlyftigt, för den tidiga liberalismen typiskt utlåtande (nr 3). I detta yttrade utskottet bl. a., att muni— cipal- eller menighetsstyrelsen borde utgöra »slutstenen i statsförvaltnings- byggnaden», samt att ämbetsmäns åtgärd i själva verket endast borde vara påkallad för de fall, då folket icke vore i tillfälle att självt bestyra om sina närmaste angelägenheter. Det vore således, enligt utskottets mening, en väl ordnad municipalstyrelse, som till slut mer och mer skulle minska de under— ordnade tjänstemännens stora antal. Sockenstyrelsen hade genom 1817 års förordning erhållit en mera stadgad form, varjämte länens berednings-, taxe- rings- och prövningskommittéer rätteligen vore att anse såsom menighetssty- relser, liksom åtskilliga enskilda associationer och de i länen inrättade hus— hållningssällskapen. Utskottet hade därför upprättat förslag till municipal- eller menighetsstyrelse och hemställde, att, sedan förslaget granskats och länens invånare däröver hörts, KM:t mätte föranstalta om en sådan menig— hetsstyrelsens organisation, som kunde finnas nyttig och lämplig. Med skri— velse 22 dec. 1823 (nr 458) överlämnade ständerna betänkandet till KM:t och anhöllo, under åberopande av däri anförda huvudgnunder, att KM:t måtte till verkställighet befordra de delar av förslaget, som KM:t funne leda till styrelsens förenkling och till inskränkning i ämbetsmännens antal.

Styrelseverkskommitténs och utskottets betänkanden föranledde under 1820- och 1830-talen en del omregleringar inom statsförvaltningen1 samt mellan denna och de allmänna domstolarna men ingen åtgärd i avseende å menighetsstyrelsens organisation.

Vid 1834—35 års riksdag anförde Rikets ständer i skrivelse till KM:t 24 juli 1834 (nr 80), att den tidpunkt visserligen ännu icke vore inne, då man av municipalstyrelser finge vänta all möjlig verksamhet och inflytelse, men

* Kollegiernas styrelsebet'ogenheter upphörde. Se närmare Kammarkollegiets historia (1941) 5. 212—17, 306—35, 359—63.

• Sida 29
•  Original

härifrån borde icke något skäl hämtas för uraktlåtenhet att ägna uppmärk- samhet och vård åt vad i den delen redan blivit hos oss åstadkommet, såsom hypoteksföreningar, sundhetsnämnder, sockenstämmor, lasaretts-, fattig- vårds- och skoldirektioner, sparbanker, frivilliga brandkårer jämte andra kommittéer och förvaltningar för varjehanda ändamål. Dessa municipalbe- styr erbjöde icke allenast ett naturligt och föga kostsamt förvaltningssätt av folkets närmaste angelägenheter utan lämnade ock tidiga väokelser för den medborgerliga anda och den självständighet, vilken på en gång utgjorde den konstitutionella frihetens kännetecken och borgen för dess bestånd. Ständer— na hade därför ansett sig böra hos KM:t anhålla, att KM:t måtte infordra sakkunnige mäns yttranden om det mest ändamålsenliga sättet för införande av en ordnad och sammanhängande kommunal- och municipalstyrelse samt därefter vidtaga de åtgärder, KM:t kunde finna med nationens behov och framskridande bildning förenliga. Ständerna anmälde senare vid samma riksdag i skrivelse till KM:t 9 februari 1835 (nr 286), att de i anledning av gjorda framställningar om ändringar och tillägg till sockenstämmoförord- ningen funnit en fullständigare lagstiftning i omförmälda avseende vara av behovet påkallad, helst som icke någon lag utan endast sedvänja läge till grund för omröstning å sockenstämma i städerna och föreskrift saknades rö- rande sockenstämma och kyrkoråd samt des-sa myndigheters konstituerande i de församlingar, vilka utgjordes av både städer och hemman på landet. Dessutom syntes åtskilliga ändringar i gällande stadganden vara erforder- liga, men då ständerna saknade kännedom om de olikartade plägseder och förhållanden, som i förenämnda avseende ägde rum, och ej heller vore i tillfälle att därom inhämta upplysning eller att uppgöra förslag till författ- ning i detta ämne, hade ständerna ansett sig böra hos KM:t anhålla, att KM:t måtte efter stadsförsamlingarnas hörande uppdraga åt kommitterade för kyrkolagens överseende eller åt andra sakkunniga män att utarbeta för— slag till en fullständig författning angående sockenstämmor och kyrkoråd i städerna och på landet samt överlämna detta förslag till ständernas be- dömande.

Med anledning härav och efter erhållna uppdrag utarbetade de 1828 och följande är utsedda kyrkolagskommitterade (ordförande biskopen C. I. Heur- lin) ett är 1839 avgivet förslag till förordning om sockenstämmor och kynko- råd, vilket i huvudsak bibehöll 1817 års grunder, samt den år 1837 förord— nade stora kommittén för fattigvårdsanstalterna (ordförande f. d. presiden- ten i Göta hovrätt S. A. Leijonhufvud, 16 andra ledamöter) ett förslag till . kommunallag s. å. Fattigvårdskommitténs betänkande är i många avseenden

) i I i

märkligt både genom vidden av sitt synfält, som innefatta-de de flesta inre svamhällsproblemen, och de förslag den i olika hänseenden framställde. Fattigvården vore — anförde kommittén (s. 67) — »ett statens åliggande så- som oundviklig för statens bestånd och dess bestämmelse att lämna möjlig- het för varje samhällsmedlems existens». Det vore således intet tvivel om att fattigvårdskostnaden rättsenligt borde av staten bestridas med' gemensamma bidrag av dess medlemmar såsom enda utväg för bördans rättvisa och jäm—

• Sida 30
•  Original

na fördelning. Av praktiska skäl, närmast svårigheten att åvägabringa till- fredsställande kontroll mot missbruk, om handhavandet lades i statsförvalt- ningens hand, förordades emellertid, att detta borde bibehållas vid socknar på landet och församlingar i stad. I avseende å rösträtten i kommunerna anså- go kommitterade, att denna i allmänhet borde bero ej på innehav av jord utan av beskattningen för lön, egendom och rörelse under förutsättning att bidragen för de gemensamma behoven utginge efter samma grund, där icke vore annorlunda stadgat, och borde vars och ens inverkan på besluten ut- mätas efter hans andel i det gemensamma intresset för ämnet, varom be— slutet handlade. Tanken på en allmän rösträtt var därför kommittén främ- mande. Tvärtom betonades, att från deltagande i sockenstämma borde ute- slutas löst folk samt de, som vore »underkastade mindre bevillningsbelopp»1 och vanligen stode i beroende av andra, vilket hindrade den för överlägg- ningen och beslut—en nödiga självständigheten. Men å andra sidan under- ströks, att den, som icke ägde deltaga i sockenstämma, icke heller bord-e kunna av den beskattas. Kommitterade hade ansett sig böra föreslå inrättan- de av en kommunal förvaltningsmyndighet under namn av sockennämnd (i st. f. kyrkoråd). Att denna nämnd huvudsakligen borde tillsättas genom val av menigheten överensstämde —— fortsatte kommittén —— med vad redan vore stadgat om förvaltningen av sådana ärenden, som vore åt dem upp- dragna, och följde dessutom av ärendenas egenskap att utgöra angelägen- heter och åligganden, som mera enskilt tillhör-de menigheterna, för vilka nämnden icke handlade annorlunda än såsom ombud. Dock hade kommit— terade ansett varje församlings kyrkoherde, på vilken ledningen av socknar- nas angelägenheter dittills väsentligen berott, även fortfarande böra, såsom självskriven ledamot i nämnden, deltaga däri och vid behandlingen av ären- den, som närmare rörde hans prästerliga åliggande, vara nämndens ordfö- rande för att så mycket fullkomligare kunna bevaka den honom åliggande grannlaga vården därom (s. 27, 28). »För en allmännare omfattning av mera vidsträckta samhällsintressen och en sammanhållande tillsyn å förvaltningen inom de särskilta inskränktare samfunden» föreslog kommittén inrättande av en länsnämnd för varje län, bestående av valda menighetsombud (s. 30). Tanken på ett överförande till kommunalfö-rvaltningen av uppgifter, som för det dåvarande bestredes av stats-förvaltningen, berördes i betänkandet men upptogs icke till närmare skärskådande. »Troligen äro flera ärenden» —— anförde kommittén —— »för vilka en sådan överflyttning kunde bliva lämplig; men kommitterade hava ansett varsamheten fordra att, innan en sådan mera ingripande åtgärd vidtages, den föreslagna inrättningen må vin— na stadga och erfarenheten närmare visa i vad mån överflyttningen kan fin- nas nödig eller gagnelig» (s. 31). Åtskilliga reservationer anfördes, dels (pros- ten N. J. Anjou) till förmån för kyrkoherdens ordförandeskap i sockennämn- den och bibehållande av 1817 års rösträttsregler samt mot inrättande av läns- nämnder, dels (riksgäldsfullmäktiigen Hans Janson) mot kyrkoherdens själv-

1 Genom 1812 års bevillningsförordning hade stadgats bevillning till staten för bl. &. tjänst, fastighet, kapital och inkomst.

• Sida 31
•  Original

skrivenhet i vissa fall till ordförande i sockennämnden, dels (riksgäldsfull- mäktigen Janson och'landssekreteraren G. P. Möller) för inrättande av kom- munalstyrelser för härad eller tingslag i stället för länsnämnder, dels (gene- raldirektören C. Livijn, kammarherren W. P. Morath, majoren A. A. Palan- der, landssekreteraren Möller och bryggaren D. Helsingius) mot kyrkoher- dens självskrivenhet såsom ordförande i sockenstämma.

Båda kommittéförslagen överlämnades av KM:t vid 1840—41 års riksdag till ständerna (skr. nr 9 och 35).

I ny skrivelse till KM:t den 12 juni 1841 (nr 400) anförde Rikets ständer bl. a. följande.

Rättigheten att deltaga i sockenstämma hade dittills, såvitt bestämmelser funnits, varit uteslutande fästad vid fastigheterna; delaktigheten hade varit beräknad efter fastigheternas storlek, och bidrag för kommunala behov hade vanligen utgått efter enahanda grunder. Detta gällde dock egentligen endast om landet. I avseende å städerna funnes i 1817 års förordning intet annat stadgande än att, där sockens-täm- mor förut varit brukliga, de ock på lika sätt därefter finge hållas, varemot alla övriga föreskrifter i författningen tydligen visade, att man därmed endas-t haft av- seende på landet. För administrationen inom städerna funnes särskilda äldre stad- ganden, som tydligen förutsatte, att de kommunala angelägenheterna inom dessa samhällen skulle huvudsakligen endast röra borgerskapet och i någon mån fastig- hetsägarna. Emellertid vore, i följd av så beskaffade bestämmelser, från delaktighet i de kommunala angelägenheterna uteslutna flera slags medlemmar, som borde vara därtill berättigade till följd av sin ställning i samhället. Då genom författningar i senare tid föreskrifter blivit givna om ett vidsträcktare deltagande i kostnaden för de kommunala behoven, hade det likväl icke blivit stadgat efter vad grund sådant deltagande skulle beräknas.1 Härav hade följden blivit, att tillämpningen av dessa författningar på de flesta ställen alldeles uteblivit. Det borde emellertid icke förhises, att sådana de kommunala angelägenheterna dittills visat sig, de måste anses huvud- sakligen och särskilt på landet vara förenade med innehav av fastighet. För dem, som därförutan vistades inom ett samhälle, vore verkan av de anstalter, som vid- toges, beroende av vistelsens mer eller mindre långvarighet och därigenom i många fall snart övergående. Dessa anstalter kunde således icke för dem vara av samma vikt som för fastighetsinnehavarne, vilka därvid måste taga i betraktande ett för fram- tiden varaktigt bestående förhållande. Därför ansåge Rikets ständer, att fastigheterna fortfarande borde utgöra den huvudsakliga grunden för delaktighet i de kommunala angelägenheterna. För övrigt syntes denna delaktighet böra avmätas efter vars och ens bärgningsvillkor och förmåga att förvärva. Och som bevillningstaxeringen för lön och rörelse måste antagas såsom den allmännast giltiga grunden för bedömandet därav, ansåge ständerna att, där delaktigheten icke bestämdes efter fastighet, den borde bero av berörda taxering i förhållande till fastigheterna, varigenom iakttoges den övervikt, som ständerna ansett böra tillerkännas dessa.2 Då Rikets ständer an- såge dessa bestämmelser vara tillämpliga även för städerna i allmänhet och jäm- väl lämna erforderlig ledning för behandlingen av ärenden, som anginge försam- lingar, som utgjordes både av stad och hemman på landet, måste likväl därifrån undantagas Stockholms stad, där särskilta förhållanden företedde sig, som väckte betänklighet mot en lagstiftning i detta ämne, och varom Rikets ständer, liksom vid sista riksdag, saknade de närmare underrättelser, för vilkas inhämtande Rikets ständer då hos Kungl. Maj:t begärt att undersökning måtte anställas. Därför mötte

' Se t. ex. 1817 års sockenstämmoförordning. * År 1818 hade i England en efter inkomst graderad röstskala införts för sockenstämman. S. Bendixon, Kommunernas historia (1926) s. 289.

• Sida 32
•  Original

alltfort samma hinder, som då varit för handen, för uppgörande av förslag till lag- stiftning i denna del.

I avseende på det närmare handhavandet av de egentliga menighetsbestyren, hade väl blivit ifrågasatt en lagstiftning om fullständigt ordnade kommunalstyrelser, vil— ket även i sin mån varit åsyftat med det av kommitterade för fattigvårdsärendena avgivna förslag till kommunallag; men, ehuru Rikets ständer insåge vikten av en .så- dan anstalt, mötte dock betänkligheter mot en mera omfattande lagstiftning därom, då av menigheternas rätt att själva råda över sina angelägenheter, under förutsätt- ning att statens rättsenliga fordringar fullgjordes, måste följa att ordnandet av förvaltningen borde bero av menigheterna själva, så att varje lagbud därom vore en inskränkning av den kommunala frihet, som lagstiftningen borde hava till före- mål att hägna och utbilda. Dessutom vore föremålen för den så olika på särskilda orter, att allmänna bestämmelser därom svårligen överallt skulle finnas fullt tillämp- liga och ändamålsenliga. Det funnes likväl vissa menigheterna åliggande angelägen- heter, som, vad landet beträffade, kunde anses över allt vara i den mån likartade, att de kunde bliva föremål för en likformig förvaltning och även sinsemellan stode i det sammanhang, att de lämpligen borde gemensamt handhavas. Såsom sådana angelägenheter ansåge Rikets ständer folkundervisningen, sundhetsvården och fat- tigförsörjningen, vilka tillika vore av egenskap att ingripa i statsskicket på ett sådant sätt, att staten måste anses äga rätt att av menigheterna fordra en garanti för deras behöriga handhavande. Denna garanti ansåge Rikets ständer höra beredas genom sockennämnder, som vore ansvariga för förvaltningen och innehade en detta ansvar motsvarande, från menigheterna delegerad myndighet, som genom lag bestämdes, och för vars grannlaga utövning menigheterna borde äga säkerhet genom det fria valet av nämndens ledamöter. För övrigt syntes det böra bero av menigheterna själva att besörja förvaltningen av sina angelägenheter genom uppdrag åt dessa nämnder eller på annat sätt, som kunde finnas lämpligt, varigenom kommunal- institutionerna torde säkrast och mest ändamålsenligt utbildas och stadgas. _ —- ——

De förhållanden, varefter en lagstiftning om kommunalförvaltningen i städerna borde lämpas, vore väsentligen skiljaktiga från dem, som å landet företedde sig, och även inom särskilta stadssamhällen olika, så att det föreslagna stadgandet om sockennämnden icke kunde till städerna utsträckas och allmänna föreskrifter där- om svårligen kunde meddelas. Det vore likväl känt att organisationen av städernas styrelse ingalunda överallt vore fullständig och ändamålsenlig, varförutan närmare bestämmelser därom bleve nödvändiga såsom följd av vad som föreslagits om soc- kenstämmor, så vida detta förslag antoges.

Ständerna överlämnade därjämte ett av dem antaget förslag till lag om soc- kenstämmor för riket utom Stockholms stad samt sockennämnder för landet.

De grundsatser, sem sålunda framställts i riksdagsskrivelsen, voro starkt påverkade av föreställningen om fördelarna av en kommunal emancipation från statskontrollen. I en reservation till kyrkolagskommitténs betänkande år 1839 hade professorn P. E. Bergfalk framhållit liknande synpunkter.1 De fingo även ett uttryck i förslaget, att sockenstämman själv skulle äga utse ordförande och vice ordförande i sockennämnden.

Sockenstämmoförorduingen 1843.

Ännu enligt 1817 års förordning var socknen en förvaltningskorporation av fastighetsägare med vissa offentligrättsliga befogenheter även gent emot

1 Se härom s. 41 nedan.

• Sida 33
•  Original

(det oförmedlade, som fortfarande i regel var delningsgrund vid skifte av jord.

icke fastighetsägare. Ämbetsprincipen härskade i ledningen, men samman- trädena voro slutna. Den nya lagstiftning, som föranleddes av 1841 års riks- dagsskrivelse, bröt i avsevärd mån med dessa principer. I huvudsaklig över- ensstämmelse med riksdagsförslaget — dock att omfattningen av socken— nämndens uppgifter i väsentlig mån kom att bero på sockenstämmans beslut — utfärdades KF om socknestämmor i riket 29 augusti 1843, gällande för både stad och land med undantag för Stockholms stad; förbehåll gjordes dock för de för vissa stads- och landsförsamlingar gällande privilegier i av- seende å deras styrelse. Förordningen tillerkände rätt att deltaga i socken- stämmas överläggningar och beslut åt ägare eller innehavare av skattlagd fastighet samt arrendator eller brukare därav, såvida ägaren icke bodde inom församlingen eller i annat fall förbehållit sig denna rättighet i kontraktet, samt därjämte åt alla socknens invånare, som innehade fabrik eller annat särskilt bebyggt verk och inrättning, samt åt dem, som njöto lön, drevo hant- verk eller idkade annan näring och därför erlade visst minimibelopp av be- villning till staten. Röstvärdet å sockenstämma beräknades efter hemmantal, där sådant var åsatt; i annat fall bestämdes röstvärdet av bevillningsbelop- pets storlek, varvid visst belopp i bevillning skulle svara mot visst mantal.1 Ifrån rösträtt undantogos emellertid de icke-hemmansägare, som hade mindre än 2 1/2 rdr i bevillning, och de, som stodo under annans husbondevälde. Den särskilda jordbruksstämman bibehölls med fastighetsinnehav såsom röst- grund. Förbehåll gjordes även för sådan stämma, där endast vissa medbor— gare ägde rätt att rösta, och för vilken särskilda föreskrifter om röstberäk- ningen gällde. Gemensam sockenstämma kunde hållas för flera socknar inom samma pastorat. Röstägande ägde till annan överlåta sin talan och rösträtt genom fullmakt. Vid lika röstetal ägde ordföranden — som fortfarande var kyrkoherden eller hans ställföreträdare —— utslagsröst. Även andra än röst— berättigade kunde vara närvarande såsom åhörare vid sockenstämma (% 13). Offentlighetsprincipen var härigenom fastslagen. Metoden för angivande av sockenstämmans uppgifter överensstämde i sak med 1817 års förordning. En- ligt ett av de betänkanden av förenade lag- samt allmänna besvärs— och eko- nomiutskotlen (nr 29 s. 4) vid 1840—41 års riksdag, som lågo till grund för 1841 års riksdagsskrivelse, hade utskotten »stannat vid den förutsättningen att icke överlämna åt menigheterna andra besvär än dem förut tillhört, där- före också föremålen för utskottens förslag måst huvudsakligen inskränkas till fulländande av formerna för de redan till menigheterna överlämnade ären- denas behandling».

En viss omredigering och komplettering av förvaltningsuppgifternas be- stämning skedde, i väsentlig mån hänförlig till 1842 års skollagstiftning, så- som framgår av uppräkningen i % 9:

1:0. Frågor rörande folkundervisningen och därtill hörande anstalter. 2:o. Kyrkovärdars, skoldirektioners, skollärares, klockares, orgelnists och

1 Genom K 22 april 1853 trädde det förmedlade mantalet, där sådant fanns, i stället för

3—448230.

• Sida 34
•  Original

annan kyrkobetjänings tillsättande och avskedande, där ej annorlunda stad- gat eller övligt är. _

3:o. Granskning av kyrko- och skolräkenskaper samt frågor om kyrko- medlens användande.

4:o. Överenskommelser om gravställen. özo. Utväljande och entledigande av sexmän och andra ordningsmän samt av de styrelser, åt vilka socknen uppdragit förvaltning av dess enskilda ange- lägenheter.

610. Nämndemäns utväljande enligt förordningen den 18 december 1823. 7:o. Hushållning med och vård om kyrkoegendomar. 8:o. Byggnad och underhåll av kyrkan och vad därtill hörer jämte alla socknens hus och lägenheter, såsom prästgård, skolhus, skolmästares boning. sockenstuga, fattigstuga m. fl. 9zo. Överenskommelser rörande prästerskapets, skollärares samt kyrko- betjänings löneförmåner. 10:o. Avgifters bestämmande till kyrka, skola, fattig- och hälsovård samt andra fromma ändamål. 1 1:0. Bänkfördelningar. 12zo. Frågor om socknens fattigas försörjande samt vad därmed samman- hang äger. 13:o. Frågor om sockenmagasins anläggande och vård. 14:o. Allmänna hälsovården, koppympningens befrämjande och barnmors- kors antagande. lözo. Brandstodsföreningar. 16:e. Överenskommelser om väghållning, snöplogning och brobyggnad med mera dylikt. 17:o. Överenskommelser till sedlighets samt allmän ordnings befrämjande. 18:o. Bestyrkande av mantals-, rest- och avkortningslängder samt gransk- ning av längder i avseende å kronoskjuts och därför erlagd betalning. 419zo. Utväljande av fullmäktige för socknen, när sådana erfordras. 20:o. Intyg om personer, vilka anmälas till allmänna belöningar, även- som yttranden om gjorda uppodlingar m. m. 21:o. Sockenhantverkares antagande. I alla nämnda ärenden ägde sockenstämman jämväl att »meddela före- skrifter om var och en tillhörande göromål med iakttagande av vad för sär— skilda fall genom denna förordning eller eljest gällande lagbud finnes stad- gat». Dessutom ägde stämman hos vederbörande ämbetsmyndighet begära vitesföreläggande för efterlevnad av dess beslut. För ärenden, som enligt sär- skilda författningar borde vid sockenstämma företagas, gällde vad därom vore föreskrivet (ä 9). Alla avgifter, varom sockenstämma beslutade, skulle utgå efter den bestämda grunden för rösträtt i sockenstämma, såvida ej sär- skilt därom blivit stadgat eller särskild överenskommelse därom träffad (å 10). Härigenom tillgodosågs den i 1839 års fattigvårdsbetänkande utta- lade grundsatsen, att den som icke ägde deltaga i sockenstämma, icke heller borde av den beskattas. Uttaxering av kontanta bidrag till fullgörande av

• Sida 35
•  Original

förvaltningsuppgifter hade förekommit även tidigare men då efter överens— kommelse härom. Tillkomsten av nya grupper av skattskyldiga nödvändig- gjorde nu, att rätten till överenskommelse utbyttes mot en tvångsrätt för ma- joriteten gent emot minoriteten. Fortfarande kunde dock uttaxering avse blott de i förordningen uppräknade ändamål.

Tiden för besvär över sockenstämmas beslut utsträcktes till 30 dagar och dubbelt längre för mål till domkapitlet i Härnösand från »Jämtland, Väster- botten, Norrbotten och Lappmarken».

KF om kyrkoråd 29 augusti 1843 motsvarade i huvudsak vad som stad- gats om kyrkoråd i 1817 års förordning dock att i enlighet med kyrkolags- kommitténs förslag 1839 till förordning om sockenstämmor och kyrkoråd stadgandet om rätten att döma till ansvar borttagits (stockstraffet hade upp- hävts genom KF 10 juni 1841). Denna del av sockentukten tillades de nya sockennänmderna. Besvär över kyrkoråds beslut skulle anföras inom tid, som vore stadgad i fråga om besvär över sockenstämmas beslut.

Genom KF samma dag om sockennämnder på landet stadgades bl. a., att i varje socken på landet skulle å sockenstämma utses en sockennämnd, som från kyrkorådet — vilket genom KK 27 febr. 1828 fått detta uppdrag — skulle övertaga inseendet över den allmänna hälsovården, vartill enligt nämn— da kungörelse hörde »uppsikt däröver att nyfödda och späda barn icke vanskötas samt över fattiga barns uppfostran och ungdomens sysselsättande i förhållande till dess kroppskrafter, att befordra nykterhet — — —, att med uppmärksamhet följa ungdomens lekar och tidsfördriv till förekommande därav att de ej må urarta till utsvävningar, att handhava efterlevnaden av vad som utkomna eller utkommande medicinalförfattningar föreskriva, att tillse att sjuka, vare sig invärtes eller utvärtes, söka råd hos läkare samt, enär läkarevård ej kan erhållas, hos pastor eller annan uppllyst av försam— lingens invånare, och att de ej överlämna sig åt okunnige och kvacksalvare, att de nödvändigaste läkemedel inom församlingen må vara att tillgå, och att genom överenskommelse å sockenstämma något bidrag till deras inköp anskaffas, samt därjämte laga, att de underrättelser, som i ett och annat av- seende av ortens läkare meddelas för att förekomma rådande missbruk och befrämja hälsovården, ibland allmänheten bliva kända och iakttagna». Soc- kennämnden ägde dessutom anställa undersökning om mödrar, som av våda förkvävt sina barn, upptaga frågor om ovarsamt umgående med eld och om tjänstefolks olydnad mot husbönder samt handhava och tillämpa de överenskommelser til'l befordrande av allmän ordning och sedlighet, som å sockenstämma blivit fattade. Däremot finge nämnden icke befatta sig med >>egentliga lagbrott» eller sådana mål, som hörde till domstols handlägg- ning. Menighet kunde därutöver åt sockennämnd uppdraga sådana gemen- samma eko-nomiska angelägenheter, som icke tillhörde ämbets- eller tjänste- mäns befattning. Sockennämd kunde uppdela sig i avdelningar med hänsyn till beskaffenheten av ärendena (% 2). Nämnden skulle bestå av en å soc- kenstämma vald ordförande samt lämpligt antal där valda ledamöter. För sådant ändamål borde socknen uppdelas i rotar eller distrikt, och från envar

• Sida 36
•  Original

av dessa utses en ledamot, villken tillika såsom ålderman eller ordningsman inom roten hade närmaste uppsikten å alla förhållanden, som tillhörde nämndens åligganden, och besörjde därtill hörande verkställighetsåtgärder. Rätt att avböja val hade den, som redan tjänstgjort en period och vore i tur att avgå, den som vore 60 år gammal, den som hade svag hälsa eller annat hinder, som sockenstämma ägde pröva, samt ämbets- och tjänstemän som av sina befattningar hindrades att fullgöra nämndens åligganden. (55 3, 4.) Nämnden skulle förvalta medel och tillgångar, som vore anvisade för dess verksamhet, samt låta indriva restantier å kommunarlutskylder ävensom årligen redovisa för sin förvaltning (åå 6—9). För handhavande av ord- ning och sedlighet skulle nämnden helst söka genom förmaningar och före- ställningar förmå felande till rättelse men dock för uppenbara förseelser äga ådöma böter och viten, som genom författning eller myndighet stadgats för överträdelse av ordningsstadgor, över vilkas efterlevnad nämnden skulle v-aka (& 10). Genom sistnämnda bestämmelse övertog sockennämnden i reali— teten huvudparten av kyrkorådets gamla domsrätt. Besvär mot nämndens be— slut skulle anföras inom tid, som gällde för besvär över sockenstämmas besllut. Flera socknar, tillhörande samma pastorat, kunde förena sig om gemensam sockennämnd (% 1). Däremot intogs icke en av riksdagen före- slagen bestämmelse, att köping i allmänhet skulle ha gemensam sockennämnd med »det dant-distrikt, varmed detta utgör gemensam socken», men att för större köpingar överenskommelse inom socknen skulle kunna träffas om särskild sockennämnd.

Den 16 mars 1847 utfärdades KF om sockenstämmor & Stockholms stad, varefter en ensartad lagstiftning var uppbyggd för hela riket. Denna KF meddelade ock regler för behandling av frågor som rörde »hela huvudstaden samfällt» genom en bland de olika församlingarnas ledamöter vald socken- stämmonämnd.

Genom KK 24 november 1857 infördes vissa modifikationer i 1843 års KF:s bestämmelser om förhållandet mellan mantal och bevillningsbelopp vid rösträttens utövande.

Fattigvårdslagstiftningen.

Såsom ovan nämnts utövade sockenstämman under åren 1788—1847 en viss vetorätt mot inflyttning av icke önskvärda personer. Genom KK 5 de- cember 1788 förklarades, att den socken, där fattighjon antingen haft eget hemman eller såsom inhyses— och tjänstehjon senast varit i skatt antecknat. borde vidkännas dess vård, när det icke kunde uppehålla sig med eget arbete. Men tillika prövade KM:t både nödigt och billigt, att varje för- samling mot ovannämnda skyldighet ägde den rättighet att »icke något in- hysesh jon bör få sig där nedsätta eller något gammalt och mindre anbelsfört tjänstehjon antagas, innan sådant förs-t blivit i allmän sockenstämma an- mält och församlingen därtill lämnat sitt bifall». Då församlingens ledamö- ter således ägde yttra sig, huruvida den sökande finge infllytta, hade de att

• Sida 37
•  Original

skylla sig själva, om de från andra socknar mottoge sådana, som med tiden kunde bliva dem till tunga. Genom KK 14 februari 1811 förklarades, efter riksdagens hörande, att skyldigheten att försörja de fattiga, vare sig äldre eller barn, skulle åligga var och en, som icke själv vore i behov av andras hjälp, samt att i följd härav de beslut, som av städer och församlingar på landet genom pluralitet vidtoges om avgifter tilll de fattigas försörjan- de, sedan desamma blivit av KM:t prövade och gillade, skulle anses för- binda dem, vilka oaktat föregången offentlig kallelse varit frånvarande eller till beslutet nekat, ävensom dem, vilka sedermera inflyttade till staden eller församlingen. Därvid syntes noga böra iakttagas, att å ena sidan icke en överdriven tunga pålades någon mot hans vilja och icke helller å den andra någon undandroge sig en plikt, den både »kristendom, mänsklighet och medborgerlighet gjorde helig och ovillkorlig». De överenskommelser, som kunde i städer och församlingar på landet träffas, ville KM:t alltid vara benägen att stadfästa, och erinrade KM:t, att lika nödvändigt som det vore att draga försorg om dem, som vore i verkligt behov av hjälp och under- stöd, lika angeläget vore ock att söka förekomma tiggeri och armod genom omsorgen att Öppna utvägar till arbete och förtjänst.

Fördelningen av fattigvårdskostnaderna melllan socknemännen synes hava skett efter olika grunder på olika håll. I Gnosjö socken i Jönköpings län ut- gjordes på 1820-talet kostnaderna efter matlag. Småbönderna i socknen yr- kade, att fördelningen skulle ske efter förmedlat mantal, men deras framställ- ning lämnades av sockenstämman utan avseende. bede förklarade 1828, på besvär, att yrkandet överensstämde både med billighet och grunderna för 1811 års brev, och att fördenskull förmedlade mantalet men icke mat- laget skulle tjäna till grund för fattigförsörjningens fördelning mellan Gno- sjö socknemän, av vilka emellertid även de, som icke ägde eller bebodde hemman men 'i övrigt vore oberoende, borde i sin mån efter råd och lägenhet till de fattigas försörjande bidraga. Kammarkollegiet fastställde, på be- svär, bedes beslut såsom överensstämmande ej mindre med kyrkolagen än KBr. 15 juni 1773 om tiggeriets hämmande,1 församling-en dock obetaget att sig emellan samråda och besluta vad torpare eller mindre bemedlade soc- kenbor borde efter råd och lägenhet till de fattigas underhåll bidraga. På besvär häröver fastställde KM:t 30 dec. 1830 kollegiets beslut. Efter detta av— görande torde praxis ha rättat sig, intill dess fattigvården på 1840-talet blev föremål för ny lagstiftning.

För 1840—41 års rikådag framlade KM:t fattigvårdskommitténs år 1839 avgivna förslag till allmän stadga om fattigvården i riket, vilket förslag bygg- de på principen, att fattigvården skulle åvila varje socken på landet och varje stad för sig såsom en skyldighet.2 Från vissa håll framhölls vid riks-

1 Genom KBr 1773 hade förklarats, att prästerna i landsorten lika med socknens övriga in- vånare skulle vara förbundna att i mån av prästbolets hemmantal bidraga till fattigvårds- kostnaderna. 2 Fattigvården hade i Stockholm genom en kungl. stadga 12 aug. 1807 blivit i viss män och blev senare helt genom en ny stadga 1 april 1843 en stadens gemensamma angelägenhet.

• Sida 38
•  Original

dagen, att fattigvårdstungan mångenstädes vore synnerligen tryckande, och att den oskäligt hårt drabbade de mindre kommunerna, i det att, i samma mån som fattigvårdskommunernas omfattning inskränktes, tungan oundgängligen bleve allt mer ojämnt fördelad. Yrkanden framställdes därför, att fattigvårds- kommunerna skulle utsträckas att avse härad eller prosterier. Dessa syn- -punkter vunno emellertid icke riksdagens bifall. I sin skrivelse till KM:t ', (nr 401) framhöllo ständerna i anslutning till fattigvårdskommittén,1 att fattig- vården vore ett gemensamt åliggande för samhället i dess helhet eller staten, och att den icke kunde anses tillhöra socknarna enskilt annorlunda än till följd av en fördelning av detta statens åliggande. Liksom kommittén stan- nade emellertid ständerna av praktiska skäl vid att bibehålla det vid sock- narna. Emellertid — anförde ståndarna — om hinder för flyttning mellan socknarna icke kunde helt upphävas, kunde och borde de dock minskas genom närmare bestämmelser än de, som dittills varit givna om socknarnas rättigheter i detta avseende. I den mån hindren kvarstode, måste de för- dragas såsom en nödvändighet, vilken icke kunde avböjas, där fattigvården måste bero av borgerlig lagstiftning. I förening med stadgande, att fattig- vården i allmänhet borde, på sätt dittills skett, besörjas av socknar och städer var för sig med rätt till överenskommelse om gemensam fattigvård för flera socknar, erfordrades bestämmelser till förekommande därav, att fattigvårds- ansvaret godtyckligt överflyttades från en socken till en annan. Det kommu- nala fattigvårdsansvaret borde därför knytas till mantalsskrivningen men sta- ten övertaga ansvaret, där det ej kunde utredas, var en person varit mantals- skriven. Då största delen av de fattigvårdsbehövande utginge från den egent- liga arbetsklassen eller lejda arbetare och dessas fortfarande förmåga av själv- försörjning väsentligen berodde av den behandling de rönte av dem, som begagnade deras arbete, ansåge ständerna, att husbonde borde, i viss mån och under vissa villkor, vidkännas en större andel än socknens övriga medlemmar i fattigvårdskostnaden för sina underhavande, >>på det den egna fördelen, där andra bevekelser saknades, kunde giva väckelse åt vårdnaden om arbe- tarnes bärgning». En annan anledning till enskild fattigvårdsansvarighet vore förhållandet mellan anhöriga. Varje fattigvårdssamhälle borde, under förut- sättning att de stadgade fordringarna fullgjordes, få föranstalta om fattig- vården på sätt, som det funne lämpligt. Till det allmännas fordringar ansåge ständerna höra, att det omedelbara handhavandet av fattigvården borde inom varje samhälle överlämnas åt ändamålsenligt sammansatta styrelser, som av samhället utsåges. För övrigt ansåge ständerna det höra till en fullständig fattigvårdslagstiftning, att de förbindelser, fattighjonen emot understödets åt- njutande vore underkastade, noga bestämdes, på det å ena sidan styrelserna måtte äga erforderlig myndighet för fattigvårdens ändamålsenliga thandha- vande och å den andra allt godtycke och överflödig stränghet mot fattig- hjonen måtte förebyggas. Vid riksdagsskrivelsen var fogat ett förslag till stadga om fattigvården i riket. I 1842 års folkskolestadga intogs, såsom ovan nämnts, ett stadgande, att de barn. vilkas föräldrar eller målsmän icke ägde

1 Se 5. 29 ovan.

• Sida 39
•  Original

tillgång att bekosta'barnens kläder och underhåll vid skolan, skulle härut- innan understödjas genom församlingens fattigvård.

Enligt KF angående fattigvården i riket 25 maj 1847 skulle varje socken och varje stad lämna nödtorftig vård och försörjning åt sådana dess med- lemmar, som i anseende till bristande arbetsförmåga samti saknad av andra medel och lovliga utvägar till sitt uppehälle icke kunde försörja sig själva. Dock finge flera socknar på landet, vilka tillhörde samma pastorat, förena sig om gemensam fattigvård (å 1).1 Ingen finge i och för äventyret av fram- tida fattigvårdstunga inskränkas i rättigheten att välja vistelseort (å 15). Hemortsrätten fästes i princip vid mantalsskrivning före 55 års ålder samt tre års vistelse i fattigvårdskommunen utan åtnjuten fattigvård (åå 14—16), med skyldighet för vissa kategorier av arbetsgivare att helt eller delvis svara för behovets tillgodoseende (åå 5, 10). Statsverket svarade för fattigvård åt manskap vid armén och flottan samt åt personer, vilkas försörjningsort ej kunde utrönas. Vidare kunde statsanslag utgå till fattigvårdsbehov, som för- anletts av »allmännare olycka» (åå 5, 14). Varje fattigvårdssamhälle ägde att, under iakttagande av föreskrifterna i förordningen, ordna fattigvården på sätt, som efter ortens beskaffenhet och särskilda förhållanden funnes lämpligast, dock så att bettlande icke finge tillåtas. Särskilda fattigvårdssam- hällen kunde förena sig om gemensam arbetsinrättning eller annan åtgärd i avseende å fattigvården. Överenskommelse härom prövades dock av KM:t) (å 2). På landet skulle sockennämnden utgöra fattigvårdsstyrelse, med rätt för kyrkoherden att, även om han icke valts till ordförande eller leda- mot, såsom ledamot deltaga i fattigvårdsstyrelsens förhandlingar. För stad skulle sådan styrelse utses i den ordning, varom antingen redan kunde vara bestämt eller kunde överenskommas eller framdeles bliva föreskrivet. I och för verkställighetsåtgärder kunde fattigvårdssamhälle vara uppdelat i rotar, med en ledamot av fattigvårdsstyrelsen såsom ordningsman i varje rote (å 3). Vid ordnande av fattigvården skulle, efter förslag av fattigvårdsstyrelsen,) närmare bestämmelser (reglemente) meddelas för varje fattigvårdssamhälle genom beslut å sockenstämma eller, i stad, vid allmänt sammanträde med in- ' vånarna inför magistraten. Beslutet skulle underställas bede, som »tillserli huruvida det överensstämmer med gällande författningar» samt »bereder rät-) telse av det som därifrån avviker» (å ). Allmänna överläggningar i fattig-) vårdsfrågor skulle hållas och därav föranledda beslut fattas å sockenstämma, resp. —— i stad som bestode av flera församlingar —— sammanträde inför ma- gistraten (å 3). Fattigvårdsstyrelsen skulle handhava förvaltningen av alla fattigvårdsangelägenheter och pröva understödsfrågor. Den skulle därvid be- akta ej mindre den behövandes större eller mindre förmåga att bidraga till sitt uppehälle än den ansvarighet för behovets avhjälpande, vartill anhöriga eller andra enskilda personer kunde förbindas (å 4). Klagan över dess beslut samt tvister fattigvårdssamhällen emellan skulle upptagas och prövas av bede, i andra instans KM:t (å 22). Bidrag till fattigvården skulle, i den mån

1 Formuleringen innebar en skärpning av riksdagens förslag genom att orden »i anseende till bristande arbetsförmåga» insattes i författningen.

• Sida 40
•  Original

ej annorlunda överenskommes, i första hand täckas genom personella avgifter (8 sk. för man och 4 sk. för kvinna) och i övrigt med bidrag efter grunderna för rösträtt å sockenstämma (å 10). Fattigvårdsstyrelsen skulle hava måls- mans- och husbonderätt över dem som för egen del eller för maka och barn åtnjöte full fattigförsörjning (å 7). Tidigare bruklig försörjning av barn ge- nom s. k. kringgång förbjöds (å 6).

Ständerna gjorde år 1848 (skr. nr 198) framställning om ändringar i 1847 års förordning, väsentligen i avseende å grunderna för fattigvårds beviljande samt fattigvårdsstyrelsens sammansättning (kyrkoherden borde vara skyldig deltaga i fattigvårdsstyrelsens förhandlingar), förutsåttningarna för fattig- vårdsstyrelsens husbonderätt (mot försumliga familjeförsörjare) samt hem- ortsrätten (anknytning av denna uteslutande till mantalsskrivningen, begräns- ning av möjligheten att mantalsskrivas i ny socken och därigenom erhålla ny hemortsrätt för person, som kunde befaras falla fattigvården till last, åter— gång i viss mån till äldre förhållanden i avseende å rätten för fattigvårds- samhälle att vägra inflyttning). Genom skrivelse 28 aug. 1851 (nr 215) fäste ständerna på nytt KM:ts uppmärksamhet på önskvärdheten av skärpta åtgärder mot försumliga familjeförsörjare och lösdrivare i form av tvångs- arbete, av uppmjukning i bestämmelsen om tre års vistelse i kommunen så— som förutsättning för hemortsrätt samt av viss begränsad rätt för socknen att vägra mantalsskrivning av icke önskvärda personer. Tillika framfördes önskemål om visst ansvar för statsverket för fattigvård åt lösdrivares barn.

Riksdagens önskemål tillgodosågos, utom beträffande inskränkningen i den fria inflyttningsrätten och utvidgat ansvar för statsverket, i den nya KF ang. fattigvården i riket 13 juli 1853. I denna angavs fattigvårdskommunens skyl- dighet vara att »lämna nödtorftig vård och försörjning åt sådana dess nöd- ställda medlemmar, som i anseende till bristande arbetsförmåga, vanförhet och sjukdom äro urståndsatta att sig själva försörja». Genom förordningen stadgades ock, att vid missväxt eller allmännare olycka, som medförde in- inskränkning i arbetstillfällen, skulle fattigvårdssamhället söka bereda så- dana tillfällen (å 6). Besvär över bedes beslut skulle anföras hos kammar- rätten, ej såsom förut (sedan 1847) direkt hos KM:t (22 å).

Avvecklingen av vissa häradets förvaltningsuppgifter.

Först sockenstämmoförordningen 1817 frigjorde socknen frän häradet och därmed likställda enheter (tingslag, bergslag, skeppslag) till en självständig förvaltningsenhet. Därmed bröts ock den urgamla förbindelsen mellan de allmänna domstolarna och socknarnas självstyrelse. Man sökte upprätthålla rättssäkerheten i denna genom en särskild besvärsprocedur, där prövningen var förlagd till administrativ myndighet. En kontinuerlig övervakning ansågs kunna undvaras. Den utveckling, som lett till detta resultat, hade börjat långt tidigare, först genom landshövdingarnas övertagande av den statliga lo- kalförvaltningen, vilken förut i huvudsak fungerat såsom menighetsförvalt-

• Sida 41
•  Original

ning, och senare genom landshövdingarnas kontroll över häradsrättens funk- tioner i avseende å sockenförvaltningen. Häradets egna kvarstående ange- lägenheter skulle så småningom smälta samman.

År 1766 fick Sunnerbo härads allmoge rätt att, med befrielse från sin gam- la brandstodsskyldighet i häradet, sockenvis bilda brandstodskassor, och år 1770 utvidgades denna rätt till alla län. Ett icke obetydligt antal häradsall- männingar uppdelades i sockenallmänningar, vilken utveckling fortsattes in på 1800-talet, och efter 1823 års riksdagsbeslut samt KBr 16 mars 1824 an— gående förändrad reglering av kronoskogarna och allmänningarna i riket fick ett ej obetydligt antal av de kvarvarande häradsallmänningarna skiftas mellan intressenthemmanen. År 1823 tillerkändes sockenstämmorna uppgif- ten att välja nämndemän, vilka tidigare utsetts av häradshövdingen å tinget. F järdingsmannabesväret, som gått i tur mellan skatte- och kronobönder i häradet, förklarades genom en K. stadga 1 juni 1850 vara ett menighets— besvär, om vars utgörande socknemännen finge överenskomma. Stadgandena i byggningabalken kap. 25 om brandstod av häradet upphävdes helt år 1853, 1 kap. 23 om skyldigheten att hålla vargnät och varggård samt om härads- skallgång genom jaktstadgan 1864; postskjutsningen övertogs av statsverketår 1870, och tre år senare avlyftes kronobrevbäringsbesväret från jordbruks- jorden. Ansvaret för skjutsväsendet lades genom 1878 års skjutsstadga i hu- vudsak på städerna och de nyinrättade landstingen. Genom 1866 års repre- sentationsreform upphörde bruket att å häradstinget välja riksdagsmän i bondeståndet.

III. Det moderna kommunbegreppet.

Idéerna.

I en reservation till kyrkolagskommitténs år 1839 avgivna förslag till för- ordning om sockenstämma och kyrkoråd anför-de dess ledamot professorn P. E. Bergfalk bl. a., att på landet sockenstämmorna, med de gamla härads- förbandens avtagande betydelse och landets tätare bebyggelse, från helt och hållet kyrkliga inrättningar så småningom utvidgat sig till tämligen omfat- tande kommunalstyrels-er. Deras forlrn hade först bestämts av deras ur- sprungliga ändamål. Den hade blivit bibehållen huvudsakligen i följd av de kyrkliga ärende-nas blott småningom minskade övervikt över de icke-kyrk— liga. Denna övervikt hade blivit överflyttad på de senare, åtminstone såvida frågan vore om mängd och besvärlighet, men det vore olämpligt, ehuru med hittills följda grundsatser överensstämmande, att låta sockenstämmans form, vilka ärenden däri än förekomme, bestämmas av de för närvarande övervä— gande målens natur. Till förekommande av en sådan omvkastning syntes ing- en lämpligare utväg kunna utfinnas. än att i tid dela den hittills kända soc- kenstämman i två, en för kyrkliga och en för icke kyrkliga angelägenheter. I den förra, som upptoges i kyrkolagen,1 borde kyrkoherden fortfara att föra

1 Rätteligen prästerskapets privilegier.

• Sida 42
•  Original

ordet, i den andra borde ordförandeskapet tillhöra den, »som det allmänna förtroendet därtill kallar». Beträffande invändningen att det för staten vore nödvändigt, att ingen annan än en ämbetsman utövade ett sådant ordföran- deskap, vore denna giltig, om man ansåge kommunen såsom ett statens för- valtningsverk. Såvida kommunen däremot befriades från statsfunktioners bestridande och i stället inskränktes till sina egna angelägenheters vård, kun- de man, anförde B., på goda grunder påstå, att innehav av statstjänst inom kommunen, ehuru visst icke alldeles oförenligt med ordförandeskapet inom kommunalstyrels-en, likväl snarare kunde skada än gagna sistnämnda be- fattning. B. framförde vidare en önskan att, om ett särskilt förslag till soc— kenstämmoförordning avgåves, detta måtte inskränkas till sockenstämmor i kyrkliga mål. B:s åsikter vunno anklang och framfördes mer och mer i den offentliga diskussionen. Hans mening 1839 upptogs såsom egen motion av E. von Troil vid 1840—41 års riksdag. I väsentlig män skulle Bergfalks idéer komma att påverka den omorganisation av sockenförvaltningen, som 1862 blev verklighet. Redan i sitt betänkande 1846 med förslag till kyrkolag och särskilda lagar rörande kyrkoväsendet samt kyrkostadgar förordade kyrko- lagskommitterade särskilda sockenstämmor för kyrkliga och för borgerliga angelägenheter. Till de senare räknades bl. a. folkundervism'ng, fattig- och hälsovård, uppehållande av sedlighet och allmän ordning, sockenmagasins anläggande och vård, brandstodsförening, väghållning, snöplogning, bro- byggnad, utseende av nämndemän m. rn. men även byggnad och underhåll av prästgård samt överenskommelse rörande prästerskapets löneförmåner. Den borgerliga sockenstämman skulle själv äga välja sin ordförande, under det i den kyrkliga kyrkoherden skulle föra ordet. Även i den debatt, som 1839 års fattigvårdsbetänkande avspeglar, hade mot varandra brutit sig en förhållandevis konservativ åskådning, som hävdade att kommunalförvalt- ningen borde anknyta till ämbetsprincip-en, och en liberal, som önskade läg- ga menighetens i val visade förtroende till grund för alla kommunala upp— drag och särskilt ordförandeposterna. Mot'sättningen fick särskild aktualitet vid behandlingen av frågan om utseende av stämmo— och nämndsordföran- de. Den senare åskådningen vann gehör, då sockennämnden genom 1843 års sockenstämmoförordning infördes, men ämbetsprincipen hävdades alltfort, så långt det gällde sockenstämman och kyrkorådet.

Den diskussion, som givit upphov till 1840-talets sockenstämmoförord- ningar samt 1847 och 1853 års fattigvårdsförordningar, fortsatte under 1850- talet. Vid 1856—58 års riksdag avlämnades ett flertal motioner inom samt- liga stånd i syfte att åstadkomma en fullständig revision och komplettering av kommunallagstiftningen för riket. Det rörde sig här mindre om det ma- teriella innehållet än om formerna. De norska kommunallagarna av år 1837, som infört representativt system med valrätt för representationen till ordfö- rande och vice ordförande, ävensom den belgiska kommunallagstiftningen av år 1836 samt den nederländska av åren 1850 och 1851 hade verkat sti- mulerande på reformintresset. Samtliga dessa utländska lagstiftningsarbeten innefattade representativt system för såväl primärkommuner som provinser (fylken i Norge). De flesta av motionerna vid 1856—58 års riksdag togo

• Sida 43
•  Original

sikte på införande även i Sverige av motsvarande institut i form av efter en- hetliga grunder utformade representationer för socknar, städer och län, två av motionärerna, friherre Carl Adam Raab hos adeln och Sven Gustaf Laller- stedt i borgarståndet, även på skapande av en representation för häradet.1 All- männa besvärs- och ekonomiutskottet, till vilka motionerna remitterades, läm- nade (betänkande 14 nov. 1857, nr 127) en redogörelse för berörda utländska lagstiftning, men erinrade tillika om angelägenheten av att vid en svensk lag- stiftning »följa den 'historiska traditionens ledtråd». Där den historiska tråden vore avsliten, borde den sammanknytas och, där den helt och hållet fattades eller vore för nuvarande förhållanden obrukbar, där borde den tillskötas med nytt. som dock icke finge leda ur den av traditionen anvisade kosan. Kommunal- ) lagarna borde »hava sina rötter fästade i folkets från forntiden ärvda seder och | föreställningssätt men lika omfatta och tillfredsställa den närvarande samhälls— utvecklingens behov». Den gällande sockenstämmoförordningens lämplig- het för landsbygden hade i allmänhet icke blivit ifrågasatt. De huvudsakliga ) anmärkningarna gällde pastors självskrivenhet till ordförandesposten och »jämförelsen mellan rösträtt efter hemmantalet och efter bevillning», vari | rubbning ägt rum genom bevillningens nedsättning. Annorlunda vore för- . hållandet i städerna. Genom att göra sockenstämmoförordningen tillämplig | i städerna, där sedan 1600-talet en avsevärd befolkning stående utanför de borgerliga yrkena uppkommit, hade man tillskapat kompetenstvister mellan den nya kommunalmyndigheten och de gamla, borgerskapet (å allmän råd— stuga) och deras äldste. Stadsmenighetens sammanträde i dess helhet kunde emellertid icke upphöra i andra fall än att folkmängden gjorde ett represen- tativt system nödvändigt. Även i avseende å grunderna för rösträtt rådde i stad icke så liten förbistring. Kommunalbidragens belopp vore, enligt ut- skottet, otvivelaktigt »en ganska lämplig måttstock för individens talan i kom— munen», varför denna omröstningsgrund borde i allmänhet antagas för om- ! röstning och val inom kommunen. Vad anginge frågan om kommunalrepre- & sentation för länen vore denna visserligen en nyhet i form men djupt rotad i den urgamla samhällsförfattningen, där landskapets menighet haft betydande samhällsuppgifter. Häradstingen, som i äldre tider varit församlingar icke blott för lagskipning utan även för lagstifting uti och förvaltning av häradet rörande ekonomiska angelägenheter, Ihade av dessa sysselsättningar numera intet annat i behåll än rättskipningen. Den lilla återstod, som byggninga- balken ännu hänsköte till häradshövdingen och tinget, kunde anses i det allra närmaste hava bortfallit. Häradsindelningen hade därför enligt ut- skottet förlorat sin administrativa betydelse, och skäl saknades att återupp- liva den. I de sällan förekommande fall, då gemensam överläggning av om- bud för häradets socknar vore behövlig, kunde sammanträden inför härads- rätten för tillfället utlysas eller ock kunde, såvitt en kommunalrepresenta- tion för länen komme till stånd, ärenden, som rörde särskilda härader, av

1 Den Raabska motionen (Ad. prot. 1 s. 161) avsåg att till en häradsnämnd förlägga frågor om allmän hushållning och ekonomi, polisväsen, fattig- och hälsovård, barnuppfostran och skolundervisning.

• Sida 44
•  Original

dessa häraders ombud i länsrepresentationen särskilt behandlas. Utskottet hemställde om framställning till KM:t att låta genom sakkunniga ej mindre upprätta förslag till författning om landsting eller en länen omfattande kom- munalrepresentation än även, i sammanhang därmed, överse de angående menighetsstyrelse såväl på landet som i synnerhet i städerna gällande för- fattningarna samt därefter till Rikets ständers prövning framlägga de förslag, vilka i följd härav kunde varda utarbetade. Ständerna biföllo utskottets hem- ställan (skr. 12 febr. 1858, nr 211) med en motivering, som i sak sammanföll med utskottets, dock med uteslutande av dess uttalande rörande den histo- riska traditionens betydelse såsom ledtråd för lagstiftningen.

Kommunallagskommitténs betänkande 1859.

Den 19 juni 1858 tillsatte KM:t en kommitté under ordförandeskap av landshövdingen S. von Troil med uppdrag att ej mindre utarbeta förslag till förordning om landsting eller en länen omfattande kommunalrepresenta— tion än ock i sammanhang därmed överse de angående menighetsstyrelsen såväl på landet som i synnerhet i städerna gällande författningar. Kommit- téns betänkande avgavs redan den 31 oktober 1859 och innefattade förslag till nya författningar: förordning om kommunalstyrelse på landet, förordning om kommunalstyrelse i stad, förordning om kyrkostämma samt kyrko— och Skolråd, förordning om landsting.

Ko itte'n började med en analys av kommun- och församlingsbegreppen (s. II f.), utgående från föreställningen om kommunerna såsom integrerande delar av statsförvaltningens organism och verkande inom dennas arbetsom- råde, en åskådning, som torde sammanhänga med den s. k. :historiskgkolans organiska uppfattning av statslivet: ' &_

»Kommunema äro, såsom i allmänhet föreningar för vissa gemensamma ända- mål, väl att betrakta såsom juridiska eller sammansatta personligheter, berättigade att såsom sådana i sina gemensamma angelägenheter kära och svara, men det som skiljer dem från andra sådana personligheter består däri: att de nödvändigt till- lika utgöra delar av statens område, att de gemensamma ändamål, som utgöra för- eningslänken emellan deras medlemmar och sammanbinda dessa till enhet, tillika måste vara statsändamål, att kommunerna därigenom bliva integrerande delar av statsförvaltningens organism och verkande krafter inom dennas krets, och att de således lika litet kunna anses vara alster av fri överenskommelse, som de efter fri överenskommelse kunna upplösas eller ändras. Det är genom staten de få sitt be- ;ätjigande. Väsentligen börer likväl en förval-tande självverksamhet till kommunens begrepp. I vilka distrikter för förvaltningens upprätthållande statens område än må vara fördelat, kunna dessa ej betraktas såsom kommuner, om ingen förvaltande självverksamhet för gemensamma angelägenheter är dem tilldelad. Där åter en så- dan, större eller mindre, dem tillkommer, antaga de egenskapen av kommuner. Stä- ende under statens suveränitet och i omedelbart samband med folket, utgöra kom- munerna likasom själva underlaget för statens organiska förening, och ehuru det ligger i sakens egen natur, att kommunens självverksamhet icke kan överskrida dess område och således alltid förbliver lokal, lämnar likväl frågan, huru långt denna självverksamhet må få sträckas och inom vilka former den skall röra sig, ett alltid öppet fält för önskningar och prövning. Centralisationen kan visserligen genom en

• Sida 45
•  Original

väl avvägd organisation på hela sitt område verka till enhet, likhet och kraftig kon- troll; men vid lokala olikheter är likheten i system icke alltid lämplig, och även vid kommunal självstyrelse kan från statens sida nödig kontroll ganska väl efter omständigheterna utövas.»

Kommittén erinrade därefter om de två element som av ålder ingått i »statens förvaltning», den folkliga självstyrelsen och den kungliga makten, »båda vid utövningen av denna makt anvisade på lagen såsom bestämmande begränsningen och rättesnöret för bägge och därigenom förmedlande var- deras befogenhet».

Kommittén förordade skilsmässa mellan de kyrkliga och borgerliga elemen- ten i sockenförvaltningen (s. VIII f.):

»Kommitterade hava ansett den borgerliga kommunalstämman och den kyrkliga stämman böra särskiljas. Vardera av dessa stämmor, båda utgående från alldeles olika grunder, kan därigenom utbildas i överensstämmelse med sin särskilda prin- cip. Den kyrkliga har i själva verket med den borgerliga kommunens till sin prin- cip så litet gemensamt, att den förening eller korporation, vars organ den är, icke ens, rätteligen uppfattad, själv utgör någon kommun utan däremot endast en kyr— koförsamling utan något nödvändigt territoriellt samband. Intet bevisar detta bättre eller gör det åskådligare än det förhållande, att inom samma borgerliga kommun- flera självständiga kyrkoförsamlingar kunna finnas och i verkligheten finnas, en var, enligt den protestantiska kyrkans fordringar, med sin särskilda kyrkostämma såsom organ för lekmännens deltagande i vården om kyrkans angelägenheter. Just detta av reformatorerna fordrade deltagande utgör grunden för kyrkostämmans till- varo, då däremot den borgerliga kommunalstämman äger sin grund och sitt berät— tigande uti själva statsförvaltningens behov. Att kommunen och kyrkoförsamlingen i de jämförelsevis flesta fall sammanfalla i ett är visserligen en faktisk sanning men ändrar ej i något avseende den anförda olikheten i deras princip och betydelse; och även om kommunen och kyrkoförsamlingen, vad området angår, skulle sam- manfalla i ett, följer dock därav ej, att alla medlemmar av den ena även kunna vara medlemmar av den andra.»

Genom kyrkostämmans skiljande från den borgerliga kommunalstämman uppstode _ anförde kommittén — den gagneliga följden, att prästens ord- förandeskap i sockenstämma även i borgerliga ärenden på det enklaste sättet försvunne och vida mer tid bereddes honom för hans egentliga kall.

Beträffande beteckningen för de nya enheter, som skulle tillskapas genom sockenbegreppets delning, hade, anförde kommittén, valts ordet »kommun» för den borgerliga och »församling» för den kyrkliga delen. Särskiljandet av den borgerliga och kyrkliga stämman medförde, att man icke ensamt för den förra begagnade en benämning, som förut utmärkte båda. Förslaget förut- satte dessutom möjligheten, att två eller flera socknar kunde bilda en kom- mun. Ordet menighet vore ej heller lämpligt, enär det territoriella samband, som väsentligen inginge i begreppet kommun, icke väsentligen tillhörde be- greppet menighet. Ett rent svenskt ord funnes icke, och om av dessa skäl ett ursprungligen främmande ord, som redan allmänt begagnades i tal och skriftspråk, även bleve införlivat med lagspråket för att åt begreppet giva det innehåll, som rätteligen erfordrades, »torde omsorgen för språkets renhet därvid finna en ursäkt uti omsorgen för begreppets klarhet» (s. X).

• Sida 46
•  Original

Varje socken skulle enligt kommitténs förslag utgöra en kommun och den kyrkliga indelningen således även bestämma kommunernas. Detta förslag in- nefattade en gård åt gamla hävdvunna förhållanden. Landsbygdens indel— ning i socknar och dessas därefter ordnade gemensamma intressen, rättigheter och plikter hade under tidernas lopp vunnit en så fast hållning, att en rubb- ning eller förändring däruti i borgerligt avseende väl icke utan många svårig- heter skulle kunna genomföras eller antagas vinna bifall av dem, sådana för- ändringar närmast komme att beröra. Då begreppet socken efter den bety- delse, vari det toges, tillämpades ej allenast på sådana kyrkoområden, där en kyrkoherde vore anställd, utan ock på sådana, som väl hade egen präst och kyrka men därjämte likväl betraktades såsom annexer till en s. k. moder- kyrkoförsamling, från vilken de ursprungligen blivit i visst avseende utbrut- na, bleve därav en följd, att sådana socknar till sitt område kunde bliva gan- ska inskränkta kommuner och till verksamhet och förmåga alltså även jäm- förelsevis svaga; och detta vore visserligen så mycket mera ett ofördelaktigt förhållande, som obestridligt vore, att större förenade krafter kunde för sitt ändamål med jämförelsevis mindre kostnad och bättre framgång uträtta »mer än där förhållandet vore motsatt. Ur denna synpunkt skulle konstitue- randet av varje pastorat med därtill hörande annexsocknar till en primär- kommun ostridigt bättre motsvara en kommunalförfattnings ändamål. Men då kommittén vid prövningen av denna viktiga fråga efter mycket betän- kande funnit sig böra i detta avseende lämpa sig efter de gamla hävdvunna förhållandena, hade den dock icke förbisett, att där sådana till ett pastorat hörande mindre socknar själva ville förena sig under gemensam kommunal- förvaltning och sålunda utgöra en borgerlig kommun, denna förening så mycket mindre borde möta hinder, såvida de tillhörde samma län, som den allaredan i fråga om fattigvården vore medgiven (s. X—XI). Kommittén föreslog bestämmelser såväl i syfte att tillsvidare, tills bede annorlunda för- ordnade, bibehålla bestående förening av två eller flera socknar under ge- mensam kommunalförvaltning som ock rätt för bede att medgiva dylik ny förening, dock icke mellan landskommun och stad.

I en reservation till kommitténs betänkande (s. 119—124) uttalade sig en av dess ledamöter brukspatronen C. H. Ekstrand för inrättande av en råd- givande representation för häradet eller tingslaget, vilken enhet vanligen före- tedde »en överensstämmelse i lokalförhållanden, seder och folklynne». För att i någon mån avhjälpa behovet av en kommunalstyrelse för häradet hade — erinrade reservanten bl. a. — på några orter häradsvis bildats fria för- eningar till förvaltande av gemensamma angelägenheter eller utförande av samfällda åligganden, men dessa hade i följd av sakens natur måst inskränka sin verksamhet till endast vissa ärenden eller vissa fall och följaktligen varit mer eller mindre tillfälliga och övergående, varigenom »det viktigaste ända- målet av förvaltningen, fasthet och jämngång, blivit förfelat». En styrelse- form, vilken saknade bestämning i lag och därigenom vore berövad stödet för sin befogenhet, äventyrade »vanmaktens fall vid första sammanstötning antingen med det rätt eller orätt förstådda tjänstemannanitet å den ena sidan

• Sida 47
•  Original

eller med den enskilde medborgarens ovillighet och protester å den andra»- Invåndningen — mot en särskild kommunalstyrelse för härad eller tingslag. —— att för häradet föga eller intet återstode av de administrativa eller ekono- miska åligganden, som avsåges i 1734 års lag, vore icke riktig. Reservanten åberopade härvidlag: vården och tillsynen över häradsallmänningar och de- ras hushållning, begagnande av allmänningsfisken, anstalter för rovdjurs ut-e ödande, byggande och underhåll av vägar, broar och färjor, överenskommel- ser rörande snöploglag, byggande och upprätthållande av tingshus och hå- radshäkte, anläggning och flyttning av gästgivaregårdar samt uppehållande- av den allmänna skjutsningen, användning av häradets saköresmedel, för- eningar om brandstods utgörande samt tillsyn över förvaltningen av omyn— digas egendom. Till dessa av lagen anvisade ekonomiska åligganden hade mångenstädes kommit andra föreningar, hushållningsgillen, sparbanker, för— eningar för jaktens och fiskets fredande o. s. v. Även för beredningen av ärenden, som fölle under ett föreslaget landstings uppgifter, vore en kommu- nalstyrelse för härad eller tingslag av värde (motionsrätt för häradsstyrel— sen). Reservanten framlade förslag om rätt för härad eller tingslag, som så önskade, att förena sig om särskild kommunalförvaltning m. m., samt att hä- radsstyrelsen, som skulle utgöras av häradets eller tingslagets representanter i landstinget, skulle i detta äga motionsrätt. Slutligen erinrades om betydel- sen av en häradsorganisation i sådana fall, där inom landstinget uppstode frågor som rörde endast landsbygden. Dessa kunde då hänvisas till härads- styrelsen. En annan reservant, riksarkivarien J. J. Nordström, avstyrkte sam- manförande i landsting av städer och landsbygd på grund av dessas ofta stridiga intressen (3. 233—35) samt biträdde i huvudsak Ekstrands reserva- tion i avseende å häradsförvaltningen (5. 236—37).

Kommittén tog icke direkt syfte på förändring av området för socknens. förvaltningsuppgifter men önskade giva dessa en så vid ram, att nya upp- gifter skull—e kunna däri inpassas utan ändring i kommunalförfattningen:

»Någon annan eller närmare bestämning av de särskilda angelägenheter, som bor- de kunna bliva föremål för kommunernas självverksamhet och beslutanderätt än- den, som ligger uti de tre orden: gemensamma ordnings- och hushållningsangelägen- heter, hava kommitterade icke funnit lämpligt att bland de allmänna stadgandena intaga. Att inskränka dessa angelägenheter till endast sådana ärenden av borgerlig natur, som ut-i 1843 ars förordning punktvis uppräknas och till sockenstämmas handläggning överlämnas, hade varit att alltför mycket missförstå de billiga an- språk, kommunalfriheten under en väl avvägd kontroll från statens sida på själv- verksamhet med skäl kan göra, och ett försök till ett sådant uppräknande skulle dessutom icke hava lyckats, emedan det, i följd av själva den mångsidighet som ligger i allt slags förvaltande verksamhets natur, varken hade kunnat bliva full- ständigt eller omfatta alla de särskildheter, som därmed ägde samband.»

De anförda orden syntes kommitterade bäst uttrycka kommunalverksam- hetens både omfång och begränsning. De påtryckte denna verksamhet en- uteslutande administrativ karaktär och förutsatte, att de angelägenheter in-- om kommunen, med vilka den ägde taga befattning, skulle hava sin rot och- sin uppkomst uti och från de gemensamma intressen, dem kommunen såsom:

• Sida 48
•  Original

personlighet ägde att vårda. Vad kommunen vid utövande av denna vård så- väl i allmänhet som i särskilda fall hade att iakttaga, den lydnad och akt- ning den därvid vore skyldig att visa de lagar, staten beslutat och utfärdat. den högre prövning vissa av dess beslut skulle underställas, innan de finge bringas till verkställighet, och den rättsutväg, som borde vara varje enskild medlem av kommunen förbehållen till vinnande av rättelse, därest han fun— ne sin enskilda rätt bliva för nära trädd genom kommunens beslut, om allt detta funnes i förslaget särskilda bestämmelser, och på grund därav kunde »något äventyr ej vara att befara vid godkännande av den elasticitet i avse- ende å kommunen-s verksamhet, som ligger uti de ifrågavarande orden». Kommunens självverksamhet, fortsatte kommittén, skulle bliva av en gans- ka underordnad betydelse, om den ej vore berättigad att för gemensamma ändamål inom sig uttaxera erforderliga medel. Denna rättighet hade redan av gammalt varit henne tillerkänd såsom en självverksamhetens naturliga följd (s. XI—XIII).1

Kommittén bibehöll i avseende å landskommunerna det bestående ömsesi— diga förhållandet mellan rösträtt och skatteplikt, med reservation dock för »avgifter, som åsyfta befordrandet av ändamål, varav nyttan och frukten egentligen tillfalla ägarena eller brukarena av jorden» (kostnader för skifte av sockenallmänning mellan jordägare, överenskommelser om vård eller begag- nande av sådan allmänning, upprensning eller annan förbättring av fiske- vatten under jordägarnes bruk, väg- och brobyggnad m.m.). Den som ej vore skyldig att deltaga i kostnaden, skulle ej heller äga rösträtt (å kommunal- stämma) för ändamålet och tvärtom (s. XXVII). För fastighet, som inne- hades av landbo, arrendator eller hälftenbrukare, skulle innehavaren äga rösta (och följaktligen betala kommunalutskylder).

Ett viktigt moment i 1859 års förslag utgjorde den fakultativa utsträck- ningen till landsbygden av det i städerna sedan länge brukliga representativa systemet. Utsträckningen motiverades närmast med att i större kommuner svårligen alla de röstberättigade kunde samlas, på ett rum för att deltaga i överläggningarna. I betänkandet betonades dessutom, »att representanter eller fullmäktige kunna inom sig, till följd av i sakförhållandet liggande skäl, förena större insikt i sak, större förmåga vid prövningen och en på kla- rare medVetande byggd större kraft i viljan än stora primä-rförsamlingar» (s. XIV). Under det i stad stadsfullmäktige skulle bliva obligatoriska vid en folkmängd av över 3000 och fakultativa i övrigt, borde kommunalfullmäk- tige bliva fakultativa i landskommunerna. Då de —— genom stämmans be- slut — inrättades, borde dock vissa viktiga ärenden förbehållas stämman. I kommunalfullmäktige s.kulle röstas per capita. (Med kommitténs uppfatt— ning om kyrkoförsamlingen såsom en religiös enhet överensstämde icke det representativa systemet, och det bereddes följaktligen icke någon plats i för- slaget till förordning om kyrkostämma samt om kyrko- och Skolråd.)

1 Det var först 1843 års sockenstämmoförordning, som gav sockenstämman en egen beskatt- ningsrätt, och detta blott för de i förordningen uppräknade ändamål. Tidigare krävde beslut .om uttaxering överenskommelse eller fastställelse av myndighet.

• Sida 49
•  Original

Med kommitténs förslag, att ordförande och vice ordförande i kommunal- stämma ävensom kommunalfullmäktige skulle utses genom val av de å stäm- man röstberättigade, föreslogos vissa kvalifikationsgrunder, viss ålder (fyllda 25 år), förfoganderätt över sitt gods, god frejd. Såsom diskvalifikationsgrund för deltagande i sockenstämmas beslut hade 1843 års förordning blott upp- ställt, att man stode under annans husbondevälde; kommittén lade härtill beträffande kommunalstämma, att man icke hade svensk medborgarrätt samt vore för näring, lön eller icke i mant-al satt jord taxerad till mindre än fem skatteören. Detta gällde givetvis även befogenhet att vara kommunal— fullmäktig. För sådant uppdrag föreslogos enahanda kvalifikationsgrunder som för ordförande i kommunalstämma.

Kommittén föreslog inrättande i stället för sockennämnd av en kommu— nalnämnd såsom verkställande organ. Dess ordförande och vice ordförande skulle utses å kommunalstämma. Utom uppgiften att tillämpa de överens- kommelser till befordrande av allmän ordning och sedlighet, som fattats av sockenstämma, samt inseende över hälsovården och vaccinationen även- som bestyret med fattigvården samt vissa andra mindre viktiga ärenden, som anvisats till dess omedelbara handläggning, hade sockennämnden icke haft annan bestämd verksamhet sig anvisad än att ombesörja och verkställa vad menighet ville uppdraga åt densamma. Den nya kommunalnämnden skulle utgöra »det drivande hjulet inom kommunen och det ständiga centrum för dennas självverksamhet». Nämnden skulle årligen upprätta utgifts- och inkomstförslag för det kommande året samt på grundval av stämmans (resp. fullmäktiges) beslut upprätta debiterings- och uppbördslängd, hålla upp- bördsstämma och upprätta restlängd över oguldna utskylder samt överläm- na denna för indrivning. Räkenskap-erna för kommunen skulle föras årsvis av nämnden eller annan mydighet, som kommunen bestämde. Särskild re- vision skulle verkställas. Nämnden skulle ombesörja verkställigheten av kommunalbesluten antingen genom vidtagande av omedelbara åtgärder eller ock genom utövande av tillsyn över de styrelsers eller personers förvaltning, vilka av kommunen i vissa fall eller för särskilda ändamål kunnat bliva till verkställare utsedda; tillsynen över förvaltningen av kommunens gemen— samma egendom hörde naturligtvis hit. I övrigt skulle kommunalnämnden övertaga alla de uppgifter, som enligt allmänna förordningar då vore över- lämnade till sockennämnds handläggning.

Innehavare av vissa offentliga tjänster (landshövding, domhavande, krono- fogde, kronolänsman) samt befattningar (folkskollärare »eller annan av kommunen tillsatt och avlönad betjänt som i och för sin befattning är in- för nämnden redovisning skyldig») skulle ej kunna vara ledamot av kom- munalnämnd. Andra ämbets- och tjänstemän kunde enligt förslaget ej mot sin vilja förpliktas att mottaga dylikt uppdrag. Kommittén, som synbarligen fann frågan beträffande den senare kategorien självklar, motiverade försla- get för den förra dels med att såväl beträffande domhavanden i orten som lantregeringen det kunde hända, att kommunens åtgärder i stadgad ordning 4—448230.

• Sida 50
•  Original

50 komme under deras ämbetsprövning, dels med »beskaffenheten av deras ämbeten i övrigt».

Såsom ett led i strävandet att befästa den kommunala självstyrelsen får man se det förslag till omläggning av besvärsinstitutet för de kommunala enheternas del, som 1858 års kommitté framlade. För denna fråga är av betydelse det förslag till bestämning av medlemskap i kommun, som kom- mittén avgav (och som i förenklad form återgick i 1862 års F KL): »Med- lem av ett kommunalsamhälle på landet är envar, som där äger eller brukar jord eller annan fastighet eller där idkar bergsbruk, handel, fabriksrörelse, hantverk eller annat allmän bevillning underkastat näringsfång eller eljest till följd av gällande förordningar sitt laga bo och hemvist där haver eller hava bör.» Enligt förordningarna ägde den, som vore missnöjd med socken— stämmas besllut, att anföra besvär i vissa slag av mål hos domkapitlet och i andra slag hos bede. Besvärsmyndigheten hade att vid sin prövning följa reglerna för vanliga förvaltningsbesvär och ägde därför, vid bifall helt el- ler delvis till besvären, att sätta sin uppfattning i stället för sockenstämmans. Rikets ständer hade också vid 1840—41 års riksdag betonat, att statens rätts- enliga fordringar borde fullgöras av kommunen, »så att varje lagbud där- om är en inskränkning av den kommunalfrihet, som lagstiftningen bör hava till föremål att hägna och utbilda». Kommittén ville nu begränsa besvärsrät- ten till fall, där enskild medlem av kommunen resp. församlingen trodde sig kunna visa, att beslutet kränkte hans enskilda rätt eller eljest vilade på orättvis grund, eller att det icke tillkommit i laga ordning, eller att det stode i strid med allmän lag eller författning eller annorledes överskrede deras befogenhet, som beslutet fattat. Innebörden av denna ändring var, att be- svärsmyndigheten, om besvären befunnos befogade, hade att välja mellan att undanröja beslutet utan att sätta något annat i stället eller att återför- visa målet för fattande av nytt beslut. Realprövningen skulle ersättas av en kassationsprövning. Motiven för ändringen återfinnas i 1859 års betänkande (s. XXIX ff), här starkt påverkade av emancipationskravet för kommunerna:

»Rättighet att genom besvär draga sockenstämmans beslut under högre myndig- hets prövning ej mindre i de fall, där klaganden i sin egenskap av kommunens med- lem till grund för besvären lägger och söker utreda det påstående, att beslutet an- tingen i allmänhet träder hans lagliga rätt för nära eller förnekar honom vad han anser lagenligt böra sig tillkomma, utan ock där han eljest vill söka visa, att det är ej nyttigt och ändamålsenligt, har, såsom lagstiftningen därom nu är avfattad, hit- tills ansetts vara ovillkorlig, och den högre myndigheten har på samma grund an- sett sig lagligen befogad, om ock denna befogenhet blivit med måtta och hejd be- gagnad, att även i det senare fallet efter prövning ändra beslutet och föreskriva vad göras borde. Om 'än en sådan föreskrift i de flesta fall sökt sitt stöd i någon förord- nings bokstav eller anda, så har dock exempel ej heller saknats därpå, att stödet blivit funnet i den prövandes förmenta bättre gottfinnande; men genom en sådan uppfattning av kommunens subordination under den högre prövande myndigheten har dess självverksamhet, även i de fall där denna är fullt befogad, i betydlig mån blivit underkänd. Att upphäva ett av kommunen inom omfånget av dess självverk- samhet fattat beslut är ett; att föreskriva vad i stället bord-e göras ett annat. För det 'förra kan finnas skäl; för det senare finnes intet antagligt skäl. Kommunen såsom personlighet kan, likasom en enskild person, i vissa fall förhindras att till

• Sida 51
•  Original

verkställighet bringa sina beslut, men hon bör lika litet som den enskilde kunna tvingas att i stället göra något annat. Man bör nämligen här noga skilja mellan det förhållande, där kommunen sakenligt äger handla med frihet och således göra eller låta, och det, där hon till följd av en vederbörligen av regeringsmakten utfär- dad allmän föreskrift är förpliktad att vidtaga en åtgärd. —— — —»

En av de kommitterade, justitieborgmästaren i Norrköping C. J. Stolpe, anförde i fråga om besvärsrättens omfattning reservation till förmån för bibehållande av realprövningen »till värn icke blott för positiv rätt och lag- liga formers helgd utan ock för kommunens sannskyldiga nytta» (s. 135 f) .1

En viss direkt kontrollmyndighet — oberoende av besvär — ville dock kommittén förbehålla statsförvaltningen genom underställningsskyldighet för beslut om försäljning, pantförskrivning eller utbyte av sådan kommunen tillhörig fastighet, som genom gåva, testamente eller annat laga fång tillfallit kommunen och anslagits till underhåll för vissa dess gemensamma nytta av- seende ändamål, ävensöm förlikning, som medförde ändring i kommunens rättighet till sådan fastighet, upptagande av lån, ställt på längre återbetal- ningstid än fem år, samt påläggande av nya eller förhöjda avgifter å den allmänna rörelsen såsom väg-, bro- och färjpenningar m. m. Dylikt beslut skulle underställas KM:t. bedes prövning skulle underställas vissa beslut om ändring av kommunala områden samt beslut, avseende befrämjande av sedlighet, hälsovård samt ordning och säkerhet inom kommunen eller eljest ämnade att på förekommande fall tillämpas såsom kommunalsta'dgar. Beslut, som underställdes bede, skulle oförändrat antingen fastställas eller ogillas.2 Böter och viten enligt sådan kommunal stadga3 skulle kommunalnämnden äga utdöma, om förseelsen Vore ostridig. I annat fall skulle saken beivras inför domstol.

Riksdagsbehandlingen 1859—1860.

KM:t överlämnade med proposition (nr 73) kommittéförslaget för Rikets ständers yttrande. Propositionen remitterades till allmänna besvärs- och ekonomiutskottet, som den 28 augusti 1860 avgav utlåtande (nr 161). I hu- vudsaklig överensstämmelse med detta avfattades ständernas skrivelse till KM:t den 26 okt. 1860 (nr 186). Däri togs i viss mån avstånd från kommit- téns uttalande om kyrkoförsamlingarnas icke-territoriella natur men förut- sattes, att den dåvarande territoriella karaktären komme att »i följd av en

* Ingenting tyder på att praktiska skäl, såsom önskvärdheten att begränsa besvärsmyndig— heternas arbetsbörda, påverkat majoritetens inställning. Uppfattningen av kommunalförvalt— ningen såsom en decentraliserad statsförvaltning kan i och för sig svårligen förenas med för- slaget om inskränkning av besvärsrätten. Sannolikt har den från utländsk diskussion hämtade föreställningen om en av statsmakten i princip oberoende kommunalfrihet härvidlag verkat avgörande.

* KM:t ansågs vid sin fastställelse kunna göra modifikationer i det underställda beslutet. 3 Enligt 5 10 i 1855 års landshövdingeinstruktion skulle bede »hava omsorgsfull vårdnad därå, att allmän ordning och säkerhet upprätthållas» samt äga att »för handhavande härav, uti sådana fall där ansvar icke är i lag bestämt, stadga erforderliga viten».

• Sida 52
•  Original

utvidgad bekännelsefrihet i religiöst hänseende undergå tilläventyrs ej obe- tydliga modifikationer». I fråga om huvudgrunderna för lagstiftningsarbetet hade ständerna funnit sig »nästan i allt» böra gilla vad de kommitterade föreslagit. Den knappa debatten i stånden, vilken icke rörde de centrala frå- gorna, tyder på att den allmänna opinionen icke erbjöd något stöd för ett effektivt motarbetande av författningsförslagen.

Beträffande frågan om den borgerliga kommunindelningen och därvid först frågan om de särskilda kommunområdenas storlek anförde ständerna, att de lika med kommittén ansåge obestridliga större förenade krafter kun- na för sina ändamål med jämförelsevis mindre kostnad och bättre framgång uträtta mera än där förhållandet vore motsatt, och att det därför vore av vikt, att kommunomrädena ej bleve för små. »Måhända skulle det ur den- na synpunkt kunnat anses lämpligt att vid bestämmandet av landskommu- nernas områden den urgamla häradsindelningen blivit lagd till grund.» Men då häraderna för längesedan förlorat sin administrativa betydelse och ett försök att återuppliva densamma i följd av den sedan århundranden stadga- de vanan att i socknen söka den kommunala enheten mötte alltför stora hinder i hävdvunna förhållanden, hade Rikets ständer för sin del intet att erinra mot kommitténs förslag, att i regel varje socken skulle bilda en kom- mun för sig, »helst de kommitterade tillika för att bereda tillfälle till bil- dande av större kommuner, där sådant av invånarna själva kunde finnas önskligt, meddelat bestämmelser dels om bibehållande av redan befintliga större kommunalföreningar till dess deras upplösning påyrkas och dels om rätt för flera socknar att under vissa förbehåll förena sig till gemensam kom- munalförvaltning» (s. 4).

Ständerna väntade stora fördelar av fullmäktigskapets allmännare tillämp- ning. Då socknarna i-allmänhet vore så små, att ingen tvingande nödvändig- het kunde anses påkalla denna inrättnings införande överallt och då den dessutom ännu vore föga känd, vore det dock riktigt att, såsom kommitte- rade föreslagit, tillsvidare nöja sig med att, utan något ovillkorligt påbud, endast hänvisa på denna inrättning samt lämna varje kommun öppet att, om och när den det önskade, tillägna sig densamma.

I fråga om kommitténs förslag till omläggning av det kommunala besvärs- institutet framhöllo ständerna, att enligt kommitténs förslag fråga om kom- munalt besluts gagnelighet eller ändamålsenlighet icke komme under högre myndighets prövning. Detta utgjorde en tillämpning av den för begreppet kommunalstyrelse väsentliga grundsatsen, att kommunen — liksom den en- skilde — själv vore den bäste domaren i fråga om sin egen nytta och skada. Från den anförda regeln borde dock, med avseende å det allmänna statsin- , tresset, undantag medgivas för sådana beslut, SOm kunde i märkligare män inverka på kommunens framtid eller beröra utom kommunen liggande in- ,» tressen, och hade kommitterade ur denna synpunkt föreslagit underställnings- skyldighet i några få särskilt uppräknade fall. Då det emellertid skulle inne- bära ett begreppsvidrigt intrång i kommunens självbestämm'ngsrätt, om den högre myndigheten, som vid prövning av ett underställt beslut eller anförda

• Sida 53
•  Original

besvär tilläventyrs funne besluten icke kunna i sin helhet fastställas eller ansåge sig böra godkänna besvären, skulle äga föreskriva kommunen att i stället för vad den beslutat göra något annat, hade kommitterade slutligen föreslagit det stadgande, att såväl vid underställning som besvär den högre myndigheten endast ägde att antingen oförändrat fastställa eller förkasta be— slutet, och häremot hade Rikets ständer för sin del intet att erinra.

Bland de i riksdagsskrivelsen framställda detaljanmärkningarna må näm- nas, att hälftenbrukare av fastighet borde uteslutas från rösträtt och skatt- skyldighet för fastigheten.

Lagstiftningen 1862.

KF om kommunalstyrelse på landet 21 mars 1862 (FKL), som trädde i kraft fr. o. m. är 1863, sammanföll i allt väsentligt med vad ständerna före- slagit.1 I % 1 hette det:

»Varje socken på landet utgör för sig en särskild kommun, vars medlemmar äga att själva, efter vad denna förordning närmare bestämmer, vårda sina gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter, såvitt icke enligt gällande författningar, det tillkommer offentlig ämbetsmyndighet att dem handhava. Om behandlingen av kyrkliga angelägenheter samt ärenden rörande folkskolan är särskilt stadgat.»

Enligt % 2 finge, där två eller flera socknar redan vore under en gemen- sam kommunalförvaltning förenade, därvid förbliva, till dess, efter gjord framställning och vederbörandes hörande, bede annorlunda förordnade.

Enligt & 3 kunde två eller flera socknar inom samma län förena sig om gemensam kommunalförvaltning. Framställning om sådan förening skulle in— givas till bede, som ägde att därom förordna. Lands- och stadskommun finge i allmänhet icke förenas under gemensam kommunalförvaltning. Där likväl en sådan gemensamhet i ett eller annat avseende ägd'e eller ansåges böra äga rum,2 skulle det åligga bede, var i sitt län, att så snart denna för- ordning utkommit, till KM:t ingiva utredning av dessa förhållanden och för- slag till deras ordnande; och skulle vid det bestående förhållandet förbliva till dess KM:t förordnat i saken.

I särskild övergångsbestämmelse (sedermera å 79) förordnades, att köping skulle kunna utgöra en kommun för sig eller ock gemensamt med den soc— — ken, inom vars område köpingen vore belägen. bede skulle, sedan FKL

blivit kungjord, i nämnda hänseende höra såväl köpingen som den socken, inom vilken köpingen vore belägen samt därefter underställa frågan KM:ts prövning. Förordnanden, att köpingar skulle utgöra egna kommuner, med— delades i dylikt sammanhang i ett flertal fall.&

1 Kommunallagstiftningen föll vid denna tid inom KM:ts ekonomiska lagstiftningsmakt en- ligt RF % 89; den nuvarande RF 5 57, 2 st., tillkom vid 1865—66 års riksdag. ? I åtskilliga fall hade stad Och socken med gemensam kyrka (utan stöd i fattigvårdsförord— ningen) förenat sig om gemensam fattigvård. Jfr C. J. Stolpes reservation vid 1859 års be- tänkande s. 142 ff. 5 Se H. Rosman, Svenska köpingar (1904).

• Sida 54
•  Original

Medlem av kommun på landet vore en var, som där vore mantalsskriven, ävensom var och en, vilken utan att vara i kommunen mantalsskriven, där- städes vore för fast egendom eller inkomst av kapital eller arbete till allmän bevillning uppförd (& 4). (Formuleringen innebar en förenkling av kommit- téns förslag.) I överläggningar och beslut, som anginge ärenden, gemensam— ma för hela kommunen, ägde samtliga röstberättigade deltaga, men i ärenden, som endast anginge i mantal satt jord, finge ej andra taga del än de, som in- nehade sådan jord (é 11). (I orter där mantal icke fanns, tillämpades i orten brukligt jordatal.) Jordbruksstämman blev alltså hemmansägarestämma. Ä denna skulle handläggas t. ex. ärenden om sockenallmänningar, besparings- skogar, skogsmedelsfonder, uddemantalskassor och sockenmagasin.

En var välfrejdad svensk undersåte, som vore medlem av en kommun och förbunden att till kommunen erlägga skatt och icke häftade för oguldna kommunalutskylder, skulle med sistnämnda undantag vara berättigad att del- taga i kommunalstämmans överläggningar och beslut. Enahanda rättighet tillkom bolag (% 8). För valbarhet till ordförande eller vice ordförande i kom- munalstämman och därmed till kommunalfullmäktig samt ledamot av kom— munalnämnd fordrades att vara man, ha uppnått 25 års ålder, råda över sig och sitt gods, att icke hava avträtt sin egendom till borgenärer utan att vara fri från deras krav samt att äga god frejd (åå 14, 29). Kommunalfull- mäktige skulle utgöras av kommunalnämndens valda medlemmar jämte ord- förande och vice ordförande i kommunalstämman samt särskilda av stäm- man valda ledamöter (& 28).

Rösträtten å kommunalstämma bestämdes enligt åsatt fyrktal, varvid ett helt mantal påfördes 100 fyrkar och delar av mantal i proportion därtill samt andra skatteobjekt efter påförd bevillning, varvid viss proportion till mantalet fastställdes. Den, som för annat än mantalssatt jord påfördes mind- re än 10 fyrkar, ägde icke rösträtt (åå 9 och 57).

De gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheterna kunde sam- manfattas i två grupper: 1) Kommun ägde fatta beslut samt vidtaga anord- ningar avseende uppfyllande av kommunens författn'ingsenliga skyldigheter eller befordrande av medlemmarnas gemensamma bästa. 2) Kommunen äg— de förvalta sin egendom samt besluta om anskaffande av medel, behövliga för de anordningar, som lågo inom ramen för dess uppgifter, men ansågs icke äga att inlåta sig i spekulationsföretag endast för att göra ekonomisk vinst. Kommunen förutsattes dock kunna upptaga lån.

Vissa beslut av kommun skulle underställas prövning av KM:t eller bede (& 73). Beslut om lån, som vore ställt på längre återbetalningstid än två år, avhändelse m. ni. av viss donerad egendom samt avgifter å allmänna rörel- sen, såsom väg-, bro- och färjpenningar m. ni., skulle underställas KM:t, be- slut angående antagande av kommunalstadgar samt avseende påläggande av avgifter, som erfordrade uttaxering för längre tid än fem år, bede. bede skulle antingen oförändrat fastställa beslutet elle-r ock ogilla detsamma. Be- slut om avhändelse av egendom, som nyss nämnts, om uttaxering för längre tid än fem år, upptagande av lån med längre återbetalningstid än två år

• Sida 55
•  Original

samt utseende av kommunalnämnd m. m. tillkommo alltid kommunalstäm- ma, icke kommunalfullmäktige.

Besvärsrätten mot beslut av kommun reglerades i enlighet med 1859 års förslag. I fråga om beslut av kommunalnämnd skulle härutinnan gälla vad som vore stadgat .i särskilda författningar för mål och ärenden, som nämn- den på grund av föreskrifter i dessa hade att handlägga. Motsvarighet till 1843 års generella stadgande om besvär över sockennämnds beslut saknades alltså; anledningen är icke klarlagd.

Vad kommunen samfällt tillhörde, i fastighet, rörligt kapital eller inkomst- givande rättighet, ävensom medel, vilka staten kunde hava åt kommunen beviljat, skulle, där ej annorlunda vore stadgat, anses såsom tillgång till be— täckande av kommunens gemensamma utgifter. Till bestridande av utgifter, som utöver nämnda tillgångar kunde till kommunens gemensamma gagn eller för särskilda dess behov erfordras, skulle kommunens medlemmar vara underkastade beskattning i enlighet med grunderna i förordningen (& 5). Denna s. k. repartitionsbeskattningsprincip innebar förlänande åt kommu- nen av en allmän och i princip obegränsad beskattningsrätt för täckande av utgifter för gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter samt ut— taxering uteslutande i proportion till skatteunderlaget och därmed till röst- rätten (5 57). Genom FKL omöjliggjordes alltså ingående av sådana för— eningar om annan grund för utgörande av kommunalutskylder, som avså— gos i 1843 års sockenstämmoförordning.

Enligt KF 21 mars 1862 om kommunalstyrelse i stad (FKS) skull-e varje stad med därunder lydande område för sig utgöra en särskild kommun, vars medlemmar ägde själva, efter vad förordningen närmare bestämde, vårda sina gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter, såvitt icke, en- ligt gällande författningar, det tillkomme offentlig ämbetsmyndighet att dem handhava. Om behandling av kyrkliga angelägenheter samt ärenden röran- de folkskolan hänvisades till vad särskilt vore stadgat (ä 1). Vidare intogs ett stadgande, i sak likartat med bestämmelsen i FKL % 3, mot lands- och siadskommuns förening under gemensam kommunalförvaltning. Genom för— fattningen genomfördes i huvudsak den allmänna likställighetsprincipen i avseende å kommunala rättigheter och skyldigheter även i städerna, dock med förbehåll för borgerskapet genom rikets grundlagar tillagda rättigheter och skyldigheter. Även dessa hava emellertid sedermera genom särskilda >>likställighetsöverenskommelser» stad för stad upphört. I stad med över 3 000 invånare skulle stadsfullmäktige vara obligatoriska; därunder fakul- tativa. I övrigt utövades beslutanderätten är allmän rådstuga. Det verkstäl- lande organet skull—e drätselkammaren utgöra.

Den 23 maj 1862 utfärdades särskild KF om kommunalstyrelse i Stock— holm.

KF 21 mars 1862 om kyrkostämma samt kyrkoråd och Skolråd (FKst) gällde både stad och land. Varje kyrkoförsamling, så i stad som på landet, ägde att för vården av kyrkans och folkskolans angelägenheter med kyrko-

• Sida 56
•  Original

herden sammanträda till överläggning och beslut (% 1). De frågor som till- hörde kyrkostämmans handläggning uppräknades under % 2:

1) åtgärder till vidmakthållande av ordning under gudstjänsten; 2) folkskoleundervisningen och dithörande anstalter; 3) kyrko- och skolråds, kyrkovärdars, folkskolelärares, organisters, kloc- kares och annan kyrkobetjänings tillsättande och avskedande, där ej an- norlunda stadgat är;

4) kyrkomedels användande samt kyrko- och skolräkenskapers gransk- ning;

5) hushållning med och vård om kyrkans egendom; 6) byggnad och underhåll av kyrkan med vad därtill hörer, skolhus samt boställen för präst, skolmästare, klockare och andra kyrkobetjänte;

7) bestämmande av avgifter till kyrka och folkskola; 8) fördelning av bänkrum i kyrkan; 9) ordnande och fördelning av begravningsplatser samt avgifter för dem och för begagnande av kyrkklockor och annan kyrkans egendom; ävensom

10) överenskommelser rörande prästerskaps, skollärares och kyrkobetjä- nings löneförmåner.

Om denna metod för angivande av kyrkoförsamlingens uppgifter hade 1858 års kommunallagskommitté bl. a. anfört (s. XLVIII):

»Så betänkligt det än må vara att punktvis söka uppställa de ärenden och frågor, som må göras till föremål för överläggningar på ett lagligen organiserat möte, vars allmänna karaktär är bestämd, hava kommitterade likväl i betraktande av omstän- digheterna funnit sig icke kunna undgå att här välja en sådan form för sakbe- s-tämmandet, enär de ärenden av dels borgerlig dels kyrklig natur, som hittills till— hört socknestämman, nu på särskilda fält borde överföras. De ärenden, vilka, sålunda uppställda, under 2 % upptagas, torde likväl alla befinnas vara sådana, som från kyrkan hava sin upprinnelse och avse församlingen såsom ett yttre kyrkosamfund. De överensstämma huvudsakligen ock med dem av ifrågavarande beskaffenhet, som hittills varit såsom sådana betraktade och därföre även uti 1843 års förordning om socknestämmor, med anledning av dessa stämmors ursprungliga betydelse, främst bland dithörande frågor uppräknas.»

Obestridligt vore, hade kommittén vidare anfört (s. XLIX), att i socknar eller kommuner, där kommunen och kyrkoförsamlingen utan territoriell in- skränkning samm'anfölle i ett och medlemmarna av den ena tillika vore medlemmar av den andra, dessa angelägenheter väl även kunde avhandlas i kommunalstämma. Men då, där dessa förutsättningar icke vore för han- den, sådana frågor uppenbarligen måste tillhöra kyrkostämma och till följd av de för kyrkostyrelsen gällande fundamentala grundsatser, enligt vilka nödiga hus för lärans predikande och gudstjänstens uppehållande icke finge saknas, det i alla händelser måste tillkomma församlingens präst att i dessa angelägenheter föra ordet, hade hithörande frågor liksom dittills fått sin plats på det område, dit de principiellt hörde. Vad sedan anginge folkunder- visningen och dithörande anstalter hade de redan anförtrotts åt de särskilda kyrkosamfunden, prästerskapet och domkapitlen. Den allmänna fattigvår-

• Sida 57
•  Original

den kunde ej upptagas i detta sammanhang, sedan den till följd av nyare lagar blivit till den borgerliga kommunens omsorger hänvisad.1

Rösträtt och skattskyldighet utformades i FKst efter enahanda regler, som gällde enligt kommunalstyrelseförordningen för landet, dock att främmande trosbekännare och de, som anmält sig till utträde ur svenska kyrkan, icke ägde deltaga i kyrkostämmas överläggningar och beslut. Jämväl i avseende å underställlning och besvär följdes FKLzs regler, dock att underställning alltid skulle ske hos KM:t.

I organisatoriskt hänseende motsvarades kommunalnämnden såsom bere- dande och verkställande organ av kyrkoråd och skolstyrelsen enligt 1842 års folkskolestadga av Skolråd. Kyrkorådet skulle dock ej sköta uppbörden av församlingsutskyilder utan detta ankomma på vederbörande kommunal— nämnd eller drätselkammare.2 Kommunalfullmäktige saknade motsvarighet i församlingen. Kyrkoherden bibehöll ordförandeskapet i kyrkostämma, kyr- ko- och Skolråd.3 Kyrkans sexmän nämndes icke längre.

Den 20 november 1863 utfärdades särskild förordning om kyrkostämma samt kyrkoråd och Skolråd i Stockholm.

KF om landsting 21 mars 1862 innebar en nyskapelse i svensk kommunall- organisation. Den hade i viss mån en förebild i den gamla landsskapsorga- nisationen, och beteckningen »landsting» valdes i anslutning till den äldre enheten med samma namn; såsom ovan nämnts hade alltifrån 1820-talet önskemålet om en kommunalrepresentation för 1länet debatterats. Enligt lands- tingsförordningen i dess lydelse 1862 skulle föremål för landstingets be- slut vara »för länet gemensamma angelägenheter, vilka avse den allmänna hushållningen, jordbrukets och andra näringars utveckling, anstalter för kom- munikationsväsendets befordrande, hälsovård, undervisning, allmän ordning och säkerhet m. m. dylikt, såvitt dessa angelägenheter icke enligt gällande författningar tillhöra offentlig myndighets ämbetsåtgärd». Kommunallags— kommittén avsåg, att i landstingsorganisationen skulle ingå såväl härad som städer (s. LVI). Enligt förordningen skulle ock landstinget vara sammansatt av valda ombud från »llänets städer, härader eller tingslag», dock att städer över en viss folkmängd skulle vara undantagna (ä 1). Valen av häradets eller tingslagets representanter skulle ske på häradets eller tingslagets ting (& 6) .4 Landstingets ordförande skulle utses av KM:t. Underställning av landstingets beslut skulle, förutom till KM:t för vissa låne- och uttaxeringsbeslut samt i fråga om disposition av donationsegendom, ske till bede i vissa fall vartill motsvarighet saknades i de övriga kommunalförfattningarna och varigenom självstyrelsen blev i väsentlig mån ställd under kontroll av statsmyndighet. Härmed sammanhängde, att KM:t skulle utse landstingets ordförande under

1 Sockennämnd eller särskild fattigvårdsstyrelse handhade fattigvården. ? Medgivande för kyrkostämma att på grund av särskilda förhållanden besluta annan ord- ning för debitering och upphörd upphävdes genom 1930 års LFSJ Enligt KK 30 okt. 1868 skulle skolrådet inom sig utse vice ordförende. ** Stolpe hade i sin reservation till 1859 års betänkande (s. 158, 212) uttalat sig för länets indelning i valkretsar, omfattande en eller flera socknar, och valens förrättande å sockenstämmor.

• Sida 58
•  Original

det landstinget själv utsåg vice ordförande. Underställning hos bede skulle ske av beslut avseende: behörighet att taga säte och stämma i landstinget, tillämpning av vissa bötesbestämmelser för utevaro från sammanträde, ar- betsordning för landstinget och ordningsregler för dess sammankomster, till- och avsättning av landstingets tjänstemän och betjänte samt uppgörande av instruktioner för deras tjänstgöring, framställningar till KM:t, beslut om så- dan på landstinget beroende verkställighetsåtgärd, som utgjorde en följd av landstingets förut fattade fastställda beslut (% 59). Till motivering av för- slag härutinnan hade 1858 års kommitté anfört:

»Vad åter särskilt angår den omständigheten att, utom de KM:ts omedelbara pröv- ning förbehållna frågor, även de flesta andra av landstingets beslut skulle, för sin giltighet, erfordra bedes fastställelse, har den sin grund däruti, att ju mera om- fattande och mångsidig landstingets verksamhet i följd av sin egen natur mäste bliva och ju lättare dess beslut kunde komma i beröring och kollision med den gällande allmänna ekonomiska lagstiftningen, desto angelägnare är det, att en till avböjande av en sådan kollision erforderlig prövning måtte i tid varda anställd, och detta särskilt även därför att, då gränserna för landstingets verksamhet icke torde lämpligen kunna uti bestämda ordalag uttryckas eller genom uppräkning av ären- dena punktvis uppdragas, den tänkbara våda för den allmänna förvaltningens obe- hindrade gång, som härav möjligen vore att befara, genom den föreslagna ordningen på ett enkelt sätt avlägnas.»

Utvecklingen efter 1862.

Beträffande kommunallagstiftningen efter 1862 må först erinras, att den väsentligen ur formell synpunkt verkställda revision, som gav upphov till lagen om kommunalstyrelse på landet 6 juni 1930 (LKL), icke innebar nå- gon reell ändring av större vikt ur de synpunkter, vilka här äro av intresse.

Kriterierna på medlemskap i kommun på landet hava icke efter 1862 undergått någon saklig ändring, frånsett en redaktionell sådan i följd av kommunalbeskattningens omläggning genom 1928 års kommunalskattelag. För den vid tillkomsten av 1862 års lagstiftning rådande åskådningen var det naturligt, att rösträtten och skattskyldigheten i kommunen stodo i direkt inbördes förhållande. En och annan enstaka röst hade visserligen höjts för bibehållande av fastighetsägarnas övervägande herravälde men också en och annan för personlighetsprincipen, vid denna tid en nyhet för svensk kommu- nallagstiftning. I en reservation till kammarkollegiets utlåtande den 4 de- cember 1839 över 'fattigvårdskommitténs betänkande samma år anförde kam- marrådet S. P. Liljenroth, att om kommunalbestyrelsen i ett fattigvårdssam- hälle skulle omfattas med tillit och förtroende, voteringssättet vid omröst- ning borde vara enkelt, men framför allt icke iänma rum för möjligheten att nära nog *hela samhällets gemensamma tanke icke förmådde göra sig gällande mot en enda eller några få rika och förmögna personers skiljaktiga åsikt (prot. 3 dec.). L. förordade därför omröstning per capita. Presidenten i kollegiet Jacob Cederström låt till kollegiets protokoll vid behandlingen den 14 mars 1843 av det utav riksdagen antagna författningsförslaget om socken- stämmor i riket anteckna sin mening, att »av omtanka om de fattiga klas—

• Sida 59
•  Original

sernas oberoende av de rikas övervägande inflytelse man tvingas att icke inträda på ett system, som i andra länder, till men för de fattiga, stört jäm- vikten mellan deras och de rikas inbördes rättigheter och därigenom under- grävt nationalvälmågan och kvävt fröet för det lugna framåtskridandet un- der utveckling av de enskilda förmögenheterna i bredd med den allmänna välmågan». Denna omständighet var för G. »mer än tillräcklig anledning att tillstyrka, det röstberäkningen i sockenstämma måtte ske per capita». Mo- tioner i enahanda syfte återkommo vid 1853—54 års riksdag samt regelbundet vid riksdagarna fr. o. m. 1865. Parallellt med denna opinion gjorde sig en annan riktning hörd, för införande av relativa och absoluta röstmaxima eller blandade sådana maxima. Under det redan år 1868 bestämmelsen i 1862 års förordning om kommunalstyrelse på landet om röstminimum upphävdes, maximerades dock först år 1900 röstvärdet, nämligen för varje röstande till 1/10 av kommunens hela fyrktal samt ett röstetal svarande mot 5000 fyrkar. Samtidigt stadgades kvalificerad majoritet, 2/3 av de i omröstningen deltagandes röster efter röstvärdet, för beslutet om upptagande av lån, ställt på längre återbetalningstid än två är (& 73). År 1909 omlades röstskalan så, att sambandet med den variabla bevillningen upphörde och röstetalet beräknades i direkt förhållande till inkomsten. För inkomst t. 0. In. 1 000 kronor beräknades en röst för varje påbörjat belopp av 100 kronor, för in- komst över 1 000 kronor 11 röster samt därutöver en röst för varje på- börjat belopp av 500 kronor, varmed inkomsten överstege 1 500 kronor, så att inkomst över 1 500 kronor men ej över 2 000 kronor medförde 12 röster 0. s. v.; dock finge icke någon utöva rösträtt för mer än 40 röster eller mer än 1/10 av kommunens hela röstetal (den s. k. 40-gradiga röstskalan). Sam- tidigt blev k vi n n a valbar till ordförande och vice ordförande i kommunal- stämma samt därmed till ledamot i kommunalfullmäktige och kommunal- nämnd. Fordringarna på kvalificerad majoritet utsträcktes till ytterligare frågor (€ 21).

Först år 1918 genomfördes, i samband med den allmänna politiska röst— rätten (vilken dock först 1921 utsträcktes till kvinnor), den lika och allmänna kommunala, varigenom var och en inom kommunen mantalsskriven svensk undersåte, man och kvinna, som under föregående kalenderår uppnått 23 års ålder, fick en röst på kommunalstämma (vallag 1919). Uteslutna skulle dock vara omyndiga, i konkurstillstånd varande, av allmänna fattigvården för var— aktig försörjning omhändertagna, de som häftad-e för mera än två års ut- skylder av dem, som förfallit till betalning under de tre sistförflutna kalen— deråren, samt de som vore uteslutna på grund av ådömd straffpåföljd (& 8).1 Den kommunala rösträttsåldern sänktes år 1941 till 21 år. På hemmans- ägarestämma tillkom talan och rösträtt jordinnehavare, ändå att han ej var i kommunen mantalsskriven. Genom 1918 års lagstiftning upphävdes bolags rösträtt utom beträffande nämnda stämma.

Genom författningsändring 1913 upphörde, i sammanhang med införande av proportionellt valsystem, självskrivna ledamöter att ingå i kommunalfull-

1 Sistnämnda diskvalifikationsgrund uteslöts år 1937.

• Sida 60
•  Original

mäktige; samtliga dessa, fortfarande fakultativa, skulle väljas direkt å kom- munalstämma. Från 1920 infördes den ändringen, att fullmäktige icke längre valdes på kommunalstämma utan vid särskild valförrättning under ledning av den vid val till riksdagens andra kammare fungerande valnämnden. Nu- mera gäller kommunal vallag 30 juni 1930.

År 1918 blevo, i samband med införande av den allmänna kommunala röst- rätten, oberoende av inkomst och såsom korrektiv mot befarad risk för mindre väl övertänkta beslut samt garanti för ökad ansvarskänsla, fordring- arna på kvalificerad majoritet ytterligare utsträckta samt kommunalfullmäk- tige obligatoriska i lands- och köpingskommuner med mera än 1 500 in- vånare. År 1938 sänktes denna folkmängdsgräns till 700, närmast för att möjliggöra ökad tillämpning av i lagen om kommunalstyrelse på landet införda bestämmelser om reglemente för kommunalnämnd och centralisering av kommunal medelsförvaltning. Såsom en konsekvens av 1918 års beslut hade samma år de befogenheter, som alltid skulle vara förbehållna kom- munalstämman, inskränkts till vissa formella frågor, vartill år 1921 fogades ärende för vars avgörande annan grund än den personliga rösträtten gäl- ler (5 35). År 1918 blev beredning genom kommunalnämnden eller annan kommunal nämnd eller styrelse, innan beslut fattades av stämma eller 'full- mäktige, obligatorisk (% 18). Först genom 1930 års lag överlämnades till kommunalfullmäktige, där sådana finnas, att utse kommunalnämnd.

Genom 1930 års lag om kommunalstyrelse på landet (44 ä 1 mom.) möj- liggjordes införande av reglemente för kommunalnämnd i kommun med kommunalfullmäktige. Sådant reglemente skall, efter förslag av fullmäktige, fastställas av länsstyrelsen. I sammanhang därmed och år 1931 tillkommo bestämmelser rörande centralisering av den kommunala medelsförvalt- ningen, varom mera nedan.

Nya verkställighetsorgan för speciella förvaltningsuppgifter ha sedan år 1862 införts i sammanhang med sådana uppgifters tillkomst och utbyggnad. Ökningen i uppgifterna har mångdubblat den arbetsbörda, som vid ikraft— trädandet av 1862 års lagstiftning vilade å de kommunala organen. Av nya sådana må först nämnas valnämnd, fattigvårdsstyrelse, barnavårdsnämnd, pensionsnämnd, hälsovårdsnämnd, nykterhetsnämnd, familjebidragsnämnd, hästuttagningsnämnd, luftskyddsnämnd och egnahemskommitté, vilka äro de vanligast förekommande på den egentliga landsbygden. Härtill komma, bl. a., där folk- och fortsättningsskoleväsendet kommunaliserats, folkskole- styrelse och fortsättningsskolestyrelse, under särskilda förutsättningar polis- nämnd, arbetslöshetskommitté, brandstyrelse, skogsbrandstyrelse och kris- tidsnåmnd m. fl. samt i köpingar och andra samhällen byggnadsnämnd. Sär- skilt i större kommuner hava dessutom vid sidan av författningarna utsetts styrelser och nämnder för olika angelägenheter t. ex. beredningsutskott, sty- relser för affärsdrivande verk och parker, lönenämnder m. fl.

Lands- och köpingskommunernas ekonomi var, såsom ovan nämnts, en- ligt 1862 års lagstiftning i dess ursprungliga lydelse grundad, förutom på inkomster av i huvudsak privaträttslig natur, på en repartitionsbeskattning

• Sida 61
•  Original

efter fyrktal, vartil'l grunden lagts i 1843 års sockenstämmoförordning. År 1889 lades bevillningen helt till grund för fyrktalssättningen. En revision av detta system ställdes under debatt genom en riksdagsskrivelse år 1897. Frågan fick sin lösning först genom kommunalskattelagen 28 september 1928, varigenom en särskild taxering tilll kommunalskatt infördes. Därvid ändrades kommunalskatteskyldighe'ten för utarrenderad fastighet. Ägaren blev i stället för arrendatorn i princip skattskyldig (13 å). Samtidigt avskaffades den stat- liga bevillningen av fast egendom och av inkomst.

KK 12 juli 1861 hade medgivit sockenstämma rätt att besluta om infö- rande av kommunal skatt för hundar dock ej överstigande 5 rdr rzmt per djur. Genom KK 1 juni 1877 höjdes maximiskattesatsen till 15 kr. för varje djur. KF 17 maj 1923 gjorde uttagande av hundskatt obligatoriskt, dock med undantag för vissa slag av hundar och hundar under 3 månaders ålder. Skatten skulle utgå med lika belopp för varje hund, lägst 5 och högst 30 kronor för kalenderår. I municipalsamhälle eller köping, som icke utgjorde egen kommun, skulle hundskatten tillkomma samhälllet eller köpingen. Ge— nom KF 9 april 1943 har skattesatsen höjts till lägst 10, högst 50 kronor. En ny kommunal inkomsttitel tillkom genom beskattning av avverkat virke enligt 1909 års lag om skogsaccis; år 1920 tillkommo en kommunal progres- sivskatt, varav dock 1/4 skulle användas för skatteutjämning till skattetyngda kommuner. År 1928 uppdelades skattetiteln på kommunal progressivskatt och utjämningsskatt, den senare i form av statsskatt för att användas till skatteutjämning. Dessa två skatteformer upphävdes år 1938. Genom KF 30 maj 1919 infördes rätt för kommun, municipalsamhälle och köping, som icke utgör egen kommun, att uttaga nöjesskatt av vissa avgiftsbelagda fö— reställningar med viss procent av biljettavgifter. Sedan genom KF 22 dec. 1939 även en statlig nöjesskatt införts, upphävdes båda förordningarna ge- nom en ny KF 14 juni 1940 om nöjesskatt. Enligt denna, som gjort nöjes- skatts uttagande obligatoriskt, skall skatten fördelas mellan stat och kommun, resp. municipalsamhälle och köping, som icke utgör egen kommun.1

En stark differentiering hava reglerna om kommuns rätt att upptaga lån undergått. Bestämmelsen i 1862 års lagstiftning om underställning av beslut om lån, ställda på längre återbetalningstid än två år, kunde lätt kringgås ge- nom en förlängning av kortare lån. År 1910 stadgades därför (FKL & 73), att den understållningsfria upplåningen icke finge överstiga skillnaden mel- lan å ena sidan en tiondel av den sammanlagda inkomst, för vilken kom- munalutskylder skolat för sistförflutna året utgöras, och å andra sidan det belopp, som detta år beslutits till uttaxering. Däremot svarande bestämmel- ser infördes i förordningen om kommunalstyrelse i stad (5 74) och kyrko- stämmoförordningen (& 40). Bestämmelserna förblevo oförändrade & 1930 års kommunallagstiftning, bortsett från att ingående av borgen likställdes med lån (LKL 79 5). År 1937 vidtogos emellertid vissa lagändringar, var-

1 Den andel i bevillningsavgift för vissa offentliga föreställningar, som genom KF 23 okt. 1908 ang. bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter, tillagts kommun inom vilken föreställning givits, torde för landsbygdens kommuner i allmänhet sakna finansiell betydelse.

• Sida 62
•  Original

igenom upptagande av lån och ingående av borgen skulle underställas KM:t utom såvitt anginge den s. k. fria lånerätten, vars omfattning närmare an- gavs i lagen.l Lagstiftningen avsåg att skapa förbättrade möjligheter för KM:t att mera enhetligt dirigera den kommunala lånepolitiken.

Genom lag 12 juni 1936 meddelades regler för kommunal fondbildning, avsedda att verka för en stabilisering av kommunernas ekonomiska hus- hållning. Fond, som avses i lagen, kan vara »särskild fond» för tillgodoseen- de av särskilt, uttryckligen angivet kommunalt behov (t. ex. pensions-, olycksfallsersättnings- eller sjukunderstödsfond för personer i kommunens tjänst och deras efterlevande, försäkringsfond för att skydda kommunen för förluster och skada, förnyelsefond för affärsdrivande företag, kassaförlags- fond m. m.), »allmän fond» för utjämning av skattetrycket mellan olika är eller »tillfällig fond», bildad av medel, som influtit vid avyttring av tillgång för stadigvarande bruk eller såsom ersättning på grund av försäkring av dylik tillgång (i avvaktan på beslut om medlens tagande i anspråk för visst ändamål). Vissa kommunens fria beslutanderätt inskränkande föreskrifter i avseende å avsättning av dylika fonder samt disposition av desamma ha med- delats genom lagen. Denna är tillämplig å kommun, församling, särskilt skoll- distrikt, municipalsamhälle, särskilt fattigvårdssamhälle och landsting men avser icke skogsaccisfond, fond av överskottsmedel å hamns rörelse, präst- lönefond, ersättningsmedell för donerad fast egendom eller fond bildad av annan donerad egendom eller av vederlag för sådan egendom. Enligt sär- skild lag samma dag ang. användning i vissa fall av kommun eller an- nan samfällighet tillhörig egendom må, där kommunal enhet, som ovan nämnts, uppburit ersättning vid försäljning av tillgång för stadigvarande bruk eller på grund av försäkring för sådan egendom, medlen i fråga icke utan KM:ts medgivande användas för annat ändamål än anskaffande av annan dylik tillgång eller för avsättning till tillfällig fond enligt kommunala fondbildningslagen. Har lån, som av dylik enhet upptagits med KM:ts till- stånd, ej i sin helhet åtgått för det med lånet avsedda ändamålet, må över- skottet ej utan KM:ts medgivande användas för annat ändamål än avsätt- ning till tillfällig fond enligt kommunala fondbildningslagen.

Vid upprepade tillfällen hava frågor uppkommit om enhetligare behandling av kommunernas och församlingarnas finanser. Majoriteten inom de år 1917 i civildepartementet tillkallade sakkunniga för beredning av frågan om kom- munal rösträttsreform uttalade, att den dubbla, av olika beslutande och admi- nistrativa organ beroende kommunala budgeten utan gensägelse varit till skada. Det ifrågasattes, huruvida ej gemensamma fullmäktige borde väljas för kyrklig och för borgerlig kommun eller att den kyrkliga kommunens ekono- miskt viktigare ärenden, d. v. s. skolärendena lades under kommunalfullmäk- tige eller, kanske ännu bättre, genom att de båda kommunerna, den kyrkliga och den borgerliga, helt sammansloges och därmed även deras beslutande samt beredande och verkställande organ. Med anledning av vid 1919 års riks—

1 Närmare redogörelse i Betänkande med förslag ang. grunderna för den kommunala låne- politiken (SOU 1942: 60) s. 10 ff.

• Sida 63
•  Original

dag motionsvis (II: 38) framställda önskemål i sådan riktning erhöllo de 5. k. kyrkofullmäktigsakkunniga samma år i uppdrag att utreda bl.a., huru- vida och i vilken utsträckning ekonomiska angelägenheter även i vad de av- såge kyrkliga ändamål kunde handläggas av den myndighet, som ägde besluta i den borgerliga kommunens angelägenheter. De sakkunniga avgåvo den 30 december 1922 betänkande1 och framhöllo därvid bl. a., hurusom den åsyf- tade regleringen från såväl principiell som historisk synpunkt komme att inne- bära en återgång till ordningen före tillkomsten av 1862 års kommunalför- fattningar. De trodde sig härjämte kunna konstatera, att vid en sådan anord— ning betydande praktiska svårigheter skulle i flera hänseenden komma att in— ställa sig. De sakkunniga erinrade, att på många ställen kyrklig och borgerlig kommun icke sammanfölle, i följd varav ett sammanförande, på sätt avsetts, skulle nödvändiggöra en omfattande omreglering av indelningen. Frågan läm- nades också helt å sido i propositionerna till 1930 års riksdag med förslag till ny kommunallagstiftning men fördes ånyo fram genom en samma år väckt motion (I: 299), vari förordades, att till den borgerliga kommunens fullmäk- tige skulle överlämnas beslutanderätten i fråga om de lokala utgifterna för kyrkliga ändamål. Motionen föranledde emellertid ingen riksdagens åtgärd.

Genom 1930 års kommunallagstiftning möjliggjordes däremot centralise- ring av medelsförvaltningen i den borgerliga primärkommunen. Härom stad- gades (LKL 44 5 3 mom.), att kommun, där kommunalfullmäktige finnas, må, därest det med hänsyn till särskilda omständigheter prövas lämpligt, besluta, att den medelsförvaltning, som åligger kommunalnämnden, skall under nämn- dens inseende handhavas i annan ordning. Sådant beslut (för vilket erford- ras 2/3 majoritet) skall underställas prövning. av KM:t, som äger fastställa reglemente för förvaltningen. År 1931 fogades till lagrummet ytterligare ett stycke, vari stadgas, att kommun även må besluta sammanföra sålunda ord- nad medelsförvaltning och medelsförvaltning, som enligt lag och författning tillkommer andra kommunala nämnder eller styrelser. Om beslutet gäller vad redan stadgats för enbart kommunalnämndens förvaltning. Dylik centra- lisering av finansförvaltningen förutsätter anställande av avlönad tjänsteman.

Vid 1943 års riksdag hemställde en motionär (ll: 10) om skrivelse till KM:t med begäran om utredning och förslag om den borgerliga kommunens över- tagande av beslutanderätten beträffande de kyrkliga församlingarnas ekono- miska frågor och utgifter. Motionen föranledde dock ingen åtgärd från riks- dagens sida.

Genom den efter 1862 uppvuxna speciallagstiftning, som berör landsbygds— kommunernas uppgifter i avseende å ett flertal allmänna intressen, ordning, hälsovård, brandskydd, plan— och byggnadsväsen, fattig- och barnavård, fondbildning och ingående av kommunalförbund, samt genom ändring i för- ordningen om kommunalstyrelse på landet beträffande ersättning för kom- munala förtroendeuppdrag (FKL 1924 55 19, 24; LKL 25, 80 åå), har in- förts särskild underställningsskyldighet dels under KM:t, dels under bede

* Betänkande med förslag till lag om församlingsstyrelse samt till bestämmelser om folk— skoleärendens överflyttning från den kyrkliga tiil den borgerliga kommunen m. m. (SOU 1923: 4).

• Sida 64
•  Original

för vissa beslut av kommunalstämma eller kommunalfullmäktige.1 En all- män övervakande tillsyn över skötseln av särskilda förvaltningsuppgifter har anförtrotts olika statsorgan, bede, domkapitlen, skolöverstyrelsen, medici- nalstyrelsen, socialstyrelsen, byggnadsstyrelsen m. fl. Denna tillsyn utövas i regel genom inspektion samt »råd och anvisningar». bede har erhållit in- flytande på tillsättningen av vissa kommunala befattningshavare.2

I 1930 års kommunallagstiftning (LKL 84 &) tillkom, utöver vad som förut gällde om besvär enligt särskilda författningar, en generell besvärsrätt mot kommunalnämnds beslut, som icke är av rent förberedande och verkställan- de art.

Mera ingripande befogenheter i avseende å övervakning av den kommu- nala förvaltningen än genom underställningsskyldigheten och den överva- kande tillsynen har statsmakten fått genom den effektivitetskontroll, som väsentligen förbundits med kommunernas åtnjutande av statsbidrag till kost- nader för fullgörande av speciella förvaltningsuppgifter men ock i någon män med skatteutjämningsbidrag till lättande av uttaxeringen för skatte- tyngda kommuner. De speciella statsbidrag, som utgå till lands- och köpings- kommuner, äro hänförliga till åtgärder för arbetslöshetens bekämpande, nyk- terhetsvården (internering av alkoholister och främjande av nykterhetsnämn- dernas verksamhet), fattigvård och barnavård, inrättande av pensionärshem, tuberkulossjukvård, vård av kroniskt sjuka, tandvård för obemedlade eller mindre bemedlade, förbättrad sjukvård inom rikets ödemarksområden, polis- väsendet, luftskyddet, byggande och underhåll av statsunderstödda fiskeham- nar, folkundervisningen, kommunala läroverk, yrkesundervisningen, folk- biblioteksväsendet, anordnande av allmänna samlingslokaler, släckning av skogseld, upprättande av fastighetsregister, bidrag till kristidsnämndernas verksamhet och krigsfamiljebidrag.3

Vid 1800-ta1ets början framkommo förslag om införande av en särskild fattigvårdsskatt för att vinna en rättvisare fördelning kommunerna emel- lan av fattigvårdskostnaderna genom att staten bekostade fattigvård-san- stalterna. Vid fattigvårdsfrågans behandling under 1840—41 års riksdag ut- gick man dock från att socknarna hade tillräcklig bärkraft för denna upp- gift. De kommunala utskylderna blevo emellertid under 1800-talets senare del allt tyngre och ojämnheten framträdde alltmera. Vid 1869, 1873 och 1889 års riksdagar framhävdes behovet av skatteutjämning för skattetyngda kom- munala enheter särskilt med hänsyn till folkundervisnings- och fattigvårds- kostnaderna. Sedan reformförslag vid 1903, 1904, 1905 och 1907 års riksda- gar fallit, igångsattes på grund av beslut vid 1908 års riksdag tre olika utred- ningar. Dessas resultat föranledde en proposition till 1912 års riksdag om ett extra anslag av 600 000 kronor att i enlighet med i propositionen angivna grunder utdelas till sådana landskommuner och köpingar, där ett mera sta-

1 Ang. författningshänvisningar se H. Sundberg, Kommunal författningshandbok 1941 s. 30 2 För bedes verksamhet se 0. Sörndal, Den svenska länsstyrelsen (1937) s. 345—631 8 Se PM ang. de speciella statsbidragen till kommunerna i Kommunalskatteberedningens be— tänkande III (SOU 1943: 43) s. 382 ff.

• Sida 65
•  Original

digvarande betungande skattetryck vore rådande. Då emellertid kamrarna stannade i skiljaktiga beslut, förföll förslaget. Sedan särskilda skatteutjäm- ningssakkunniga år 1917 avgivit ett betänkande med förslag angående stats— understöd åt synnerligen skattetyngda kommuner, framlades slutligen för 1917 års riksdag en proposition i huvudsaklig överensstämmelse med betän- kandet. Riksdagen biföll i huvudsak propositionen och s. å. utfärdades för- fattningar angående villkor och grunder för tilldelning av understöd åt skat- tetyngda landskommuner (avseende även utgifter för kyrko- och folkskole- väsen) samt sättet för utbetalning därav. I anledning av beslut av riksdagen 1921 utfärdades s. å. nya författningar i ämnet. Sedan skatteutjämningen utsträckts även till städerna och municipalsamhällena, utfärdades de allt- jämt gällande författningarna om skatteutjämning nämligen KF 16 dec. 1927 ang. understöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligen skattetyngda kom- muner samt KK 28 september 1928 ang. utbetalande av understöd åt synner— ligen skattetyngda kommuner.1 I avseende å kostnaderna för prästerskapets avlöning har pastoratsvis anordnats ett skatteutjämningsförfarande genom lagstiftning åren 1910 och 1932 på sådant sätt, att den lokala uttaxeringen slutligen maximerats till 20 öre per skattekrona, samt, vid behov av ytter- ligare medel, bidrag utgår från kyrkofonden, till vilken skattemedel för hela riket inflyta i form av den allmänna kyrkoavgiften.

Förhållandet mellan kommunerna och deras tjänstemän samt andra an- ställda har _ bortsett från präster, klockare, lärare och därmed jämförliga befattningshavare samt fjärdingsmän, vilkas ställning reglerats i offentlig- rättslig form — i stort sett varit bestämt av privaträttens avtalsregler. Kom- munalstyrelseförordningen för landet 1862 byggde i princip på en kommu- nalstyrelse genom förtroendemän utan biträde av tjänstemän. Utvecklingen av uppgifterna har emellertid för större kommuner medfört, att förvaltning genom kommunaltjänstemän blivit en normal företeelse. Under senare tid ha också inom vissa större städer tendenser framkommit att reglera anställdas tjänsteförhållanden efter offentligrättsliga normer. (Jfr KM:ts stadga 5 mars 1937 ang. besvär i vissa fall över nämnds beslut om tillsättande av eller för- ordnande ä tjänstebefattning å Stockholms stads lönestat.) Genom lag 17 maj 1940 om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän har stadgats, att i frä- gor beträffande tjänstemännens allmänna anställnings-, arbets- och avlö- ningsvillkor ävensom beträffande tillämpningen av sådana villkor kommu- nala tjänstemän skola — genom sina föreningar — äga rätt att förhandla med vederbörande kommun, dock utan att inskränkning därigenom göres 'i kommun eller kommunalmyndighet enligt lag eller författning tillkommande beslutanderätt. Förhandlingsrätt beviljas av socialstyrelsen.

Kommunallagstiftningen 1862 undanröjde icke helt det administrativa be- svärsinstitutets tillämpning på kommunala myndigheters beslut. Den special- lagstiftning, fattigvården var underställd, bibehölls och med den realpröv- ningen vid besvär i vissa fattigvårdsmål (KF 1871, lag 1918). Detsamma gäl—

1 Ang. skatteutjämningsfrågans historia se kommunalskatteberedningens betänkande III s. 278—347. 5—448230.

• Sida 66
•  Original

ler även mål enligt barnavårdslagen (1924). Realprövning har också alltid förekommit vid besvär över förslag till folkskollärartjänst. Den yngre special- lagstiftningen för tättbebyggda samhällen, ordningsstadgan för rikets städer (1868), brandstadgan (1874, 1923), byggnadsstadgan (1874, 1931) och hälso- vårdsstadgan (1874, 1919) har också realprövning av beslut av kommunala förvaltningsorgan, och detta gäller även den relativt sena alkoholist- samt kristidslagstiftningen.

De viktigaste ändringar beträffande de kyrkliga primärkommunerna, som inträffat efter 1862, sammanhänga med 1930 års kommunallagstiftning. Det bör dock erinras, att besvärsrätt över kyrko- och skolråds beslut, vilken sak- nades i kyrkostämmoförordningens ursprungliga text, infördes år 1908. Genom 1930 års lag om församlingsstyrelse utvidgades församlingsuppgifterna till frågor om »åtgärder till främjande av församlingsvården», en uppgift av skif- tande natur, i viss mån svarande mot landskommunens »gemensamma ord- nings- och hushållningsangelägenheter». Representativt system infördes i form av kyrkofullmäktige — obligatoriska för församlingar med mera än 5000 invånare, fakultativa vid mindre folkmängd —— och regler skapades för nya specialkommuner i form av kyrkliga samfälligheter. Kyrkoherden upphörde att vara självskriven ordförande i kyrkostämman, som själv liksom kyrko- fullmäktige utser ordförande och vice ordförande. Skolrådet fick utse ord- förande och vice ordförande. År 1942 nedflyttades folkmängdsgränsen för obligatoriska kyrkofullmäktige till 1 500. Genom lagen 6 juni 1930 om skol- styrelse i vissa kommuner blev i stor omfattning folkundervisningen en den borgerliga kommunens angelägenhet. Vad som i lagen om församlingsstyrelse stadgats om kyrkostämmas resp. kyrkofullmäktiges samt Skolrådets befatt- ning med skolväsendet avser i dylik kommun i huvudsak kommunal- eller stadsfullmäktige samt folkskolestyrelse (KK 21 nov. 1930). Den ecklesiastika boställslagstiftningen 1932 gav pastoraten nya uppgifter. Den prästerskapet anslagna löne- och boställsjorden, vars förvaltning genom lagstiftning 1862 och 1910 i huvudsak anförtrotts statliga förvaltningsmyndigheter, har över- lämnats till pastoratens vård under kontroll av nya förvaltningsorgan, stifts- nämnderna. I stor utsträckning ha jämlikt 1938 års klockarboställslagstift— ning klockarboställena överlämnats till församlingarna såsom kommunal egendom.

Genom lagen 20 juni 1924 om landsting har landstinget, som sedan institu- tionens tillkomst själv utsett vice ordförande, under det KM:t förordnat ord- förande, erhållit rätt att utse sin ordförande. De i 1862 års KF om landsting angivna fall, då landstingsbeslut skulle underställas bede, hava helt bort- fallit och landstinget i princip likställts med andra kommunala enheter. Där underställning skall förekomma, sker detta hos KM:t.

• Sida 67
•  Original

Köpingar och municipalsamhällen.

Enligt 1862 års kommunalstyrelseförordning för landet kunde köping ut- göra en kommun för sig eller ock gemensamt med den socken, inom vars om- råde köpingen vore belägen, och borde i senare fallet förordningen om kom— munalstyrelse på landet tjäna till efterrättelse. bede hade att i förenämnda hänseende höra såväl köpingen som den socken, inom vilken köpingen vore belägen, samt därefter underställa frågan KM:ts prövning. Tills denna fråga blivit slutligen ordnad, skulle det förhållande, som dittills ägt rum, fortfara. Av då bestående gamla köpingar förklarades Mönsterås och Arvika år 1862, Malmköping 1863, Värnamo 1871, Figeholm 1878 och Mörbylånga 1881 för egna kommuner. En ny friköping tillkom år 1865 nämligen Nybro, och denna blev egen kommun 1880. Ett 60-tal nya köpingar hava därefter tillkommit, vilka samtidigt förklarats för egna kommuner, vissa av dem bildade av hela landskommuner. Ett antal köpingar hava erhållit stadsrättigheter. Av gamla lydköpingar, som ej blivit kommuner, kvarstå numera blott Gamleby, Pata- holm, Påskallavik och Kristianopel.1

I ordningsstadgan för rikets städer 24 mars 1868 föreskrevs (% 30), att vad i stadgan vore föreskrivet om stad skulle i tillämpliga delar gälla även för kö- ping, hamn, fiskeläge och annat ställe med större sammanträngd befolkning, då bede efter vederbörandes hörande sådant förordnade genom beslut, som skulle underställas KM:ts prövning; skolande bede i sammanhang därmed, efter det vederbörande blivit hörda, jämväl underställa KM:ts prövning för- slag om vilka styrelser eller myndigheter borde på sådant ställe fullgöra vad som i stad enligt stadgan ålåge magistrat eller annan lokalmyndighet därstä- des, samt om dessa styrelsers eller myndigheters sammansättning och vid- den av deras befogenhet uti ifrågavarande hänseende. Motsvarande bestäm- melser intogos i brandstadgan för rikets städer 8 maj 1874 (% 20), byggnads- stadgan för rikets städer 8 maj 1874 (% 50) och hälsovårdsstadgan för riket 25 sept. 1874 (2 kap. Om allm. hälsovården i stad, 5 26), av vilka författ- ningar de två förstnämnda alltid skulle gälla i köping. Genom lag 27 maj 1898 fogades såsom & 80 ett tillägg till förordningen om kommunalstyrelse på landet av innehåll, att där KM:t förordnat, att nämnda författningar skulle lända till efterrättelse för område å landet, som ej utgjorde egen kommun, skulle detta område vara att anse såsom ett särskilt municipalsamhälle, vars medlemmar ägde att, oberoende av kommunen i övrigt, själva vårda sådana för samhället gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter, som avsåges i nämnda författningar eller deras tillämpning inom. samhället; och skulle i avseende härå om municipalsamhälle i tillämpliga delar gälla vad i förordningen vore om kommun stadgat, med iakttagande därav att, i stället för konununalstämma, kommunalfullmäktige och kommunalnämnd, motsVa- rande myndigheter inom municipalsamhälle skulle benämnas municipalstäm- ma, municipalfullmäktige och municipalnämnd. Härigenom skedde ej änd-

1 Se närmare H. Rosman, Svenska köpingar.

• Sida 68
•  Original

ring i municipalmedlemmarnas rättigheter och skyldigheter inom vederbö- rande landskommun. Avsåge förordnande, varom ovan nämnts, allenast en eller flera av nämnda författningar, skulle bestämmelserna lända till efter- rättelse i fråga om sådana ärenden, som åsyftades i de författningar, förord- nandet anginge.1 Funnes i visst fall särskilda omständigheter påkalla undan- tag från stadgandena i 5 80 eller nödvändiggöra annan ordning för munici- palsamhälles beslutande- och beskattningsrätt, ägde KM:t på framställning av bede, vederbörande kommun eller medlem av samhället i ärendet förordna efter som skäligt prövades.2 Vad i paragrafen vore stadgat om municipalsam- hälle skulle gälla även om köping, som icke utgjorde egen kommun. Syfte- mälet med lagändringen 1898 var väsentligen att skapa möjlighet till uttaxe- ring av medel, som erfordrades för tillämpningen av municipalförfattningarna.

I lagen 31 augusti 1907 ang. stadsplan och tomtindelning (36 %) stadgades, att lagen skulle äga motsvarande tillämpning för köping så ock för annan ort, för vilken på grund av dittills gällande föreskrifter byggnadsstadgan för rikets städer förklarats skola gälla (byggnadsmunicip). KM:t skulle ock äga förordna, att lagen skulle äga motsvarande tillämpning för hamnplats, fisk- läge eller annan ort med större sammanträngd befolkning, och skulle sådant förordnande medföra enahanda verkan, som enligt dittills gällande lag följt utav förordnande om tillämpning av byggnadsstadgan för rikets städer. La- gen har sedermera ersatts av 1 kap. i lagen 12 maj 1917 om fastighetsbild- ning i stad samt, med upphävande av detta, av stadsplanelagen 29 maj 1931.

Ehuru brand- och byggnadsstadgornas bestämmelser för stad skulle gälla i alla köpingar och de av dessa, som icke utgöra egna kommuner, i realiteten äro att betrakta såsom municipalsamhällen, hava sådana köpingar och sam- hällen i lagstiftningen länge rubricerats såsom olika slag av specialkommu- ner. Under senaste tid har emellertid en tendens att för båda slagen använ- da beteckningen municipalsamhällen blivit märkbar. De köpingar, som icke utgöra egna kommuner, benämnas också municipalköpingar.

För ett fåtal landskommuner i deras helhet (för närvarande Fiskebäcks- kil, Grundsund, Karlsborg och Ramundeboda) gälla en eller flera av ovan- nämnda s. k. stadsstadgor utan att dessa kommuner förklarats skola utgöra köpingar (s. k. municipalkommruner). Anmärkningen torde här i flera fall ha varit önskan att få bibehålla de statsbidrag till polisväsendet, som till- komma landskommuner men icke köpingskommuner och städer. En dylik kommun (Degerfors 1 Örebro län) har emellertid fr. o. m. 1943 ombildats till köping, och tendensen torde även för andra dylika kommuner gå i sam- ma riktning. En del municipalsamhällen ha ombildats till köpingskommuner, andra till städer utan att passera köpingsformen.

' Om samtliga stadgar förklarats tillämpliga är visst område med undantag beträffande någon stadga av viss plats inom området, ingår dock detta i sin helhet i municipalsamhället.

? Sådana förordnanden hava meddelats i ett fåtal fall, i regel i den form, att vederbörande kommuns representativa och verkställighetsorgan tillagts beslutande- och verkställighetsfunk- tioner.

• Sida 69
•  Original

samhällen må erinras, att tryckeri får, förutom i stad jämte 1/2 mils omkrets, finnas i köping samt, under viss förutsättning i municipalsamhälle (Tryck— frihetsförordningen ä 1; 5:0). Förbud gäller i princip inom stad och köping mot tillverkning av vissa explosiva varor (KF 18 maj 1928 9 g). För tillverk- ning av viss eldfarlig olja (KF 7 okt. 1921 9 5 2) gälla vissa särbestämmelser för stad, köping och byggnadsmunicip. Förordnande har för flertalet köpingar och för ett ej obetydligt antal municipalsamhällen (stadsplanemuniciper) meddelats, att fastighetsregister såsom för stad skall där föras.1

' I avseende å författningsregleringen beträffande köpingar och municipal-

IV. Förvaltningsuppgifterna efter 1862.

Den organisation, som 1862 års lagstiftning skapade för landsbygden i kommunal och administrativ mening (utom städerna), övertog ett komplex av förvaltningsuppgifter, som långsamt vuxit ut inom ett väsentligen agrart och ekonomiskt trögväxande samhälle. Utvecklingen efter näringsfrihetens genomförande år 1864 har medfört en förskjutning av betydande mått av landskommunernas befolkning till andra näringskällor än jordbruk. Samti- digt har en allmän utveckling skett av samhällelig standard över huvud taget och därmed även i avseende å den kommunala förvaltningen. Utgifterna för folkskoleväsendet på landet stego från 4,4 miljoner kronor år 1874 — det år från vilket en specialiserad kommunal finansstatistik finnes — till 113,5 I miljoner år 1940, för fattigvården från 4,3 miljoner till 38,1 miljoner. De totala ; utgifterna för de borgerliga och kyrkliga primärkommunerna på landet be-

räknades för år 1874 till 15 miljoner, varav för kyrkliga ändamål 4,3 mil- i joner, men 1940 till 371,7 miljoner, varav för kyrkliga ändamål 45,6 miljo- ner. De influtna kommualutskylderna för borgerliga och kyrkliga primär- ) kommuner utgjorde år 1874 10,8 miljoner och år 1940 166,3 miljoner. Stats- : bidragen, som år 1874 utgjorde blott 1,2 miljon, varav 1,1 miljon till folk- skoleväsendet, hade år 1940 ökats till icke mindre än 142,9 miljoner (var- av 108,8 miljoner till folkskoleväsendet). Övriga primärkommunala inkoms- ter på landsbygden redovisades för år 1874 med 2,7 och för år 1940 med 70 miljoner. Totala inkomstsumman för dessa kommuner var alltså 1874 14,7 och 1940 379,3 miljoner.2 Landsbygdens folkmängd hade under perio- den icke undergått någon avsevärd stegring — från 3 741 369 år 1874 till 3 989 475 år 1940. Dessa siffror, som angivits i runda tal, böra ses mot den utveckling av förvaltningsuppgifterna, för vilken här nedan redogörelse lämnas.

1 Ang. köping och municipalsamhälle såsom förvaltningsform se E. Schalling 1 Sv. stadsförb. tidskr. 1937. ” Uppgifterna hämtade ur den officiella statistiken.

• Sida 70
•  Original

Ordningsväsen.

Bland de ärenden, som hörde till sockenstämmas handläggning, nämndes i 1817 års sockenstämmoförordning »överenskommelser till befordrande av allmän ordning och sedlighet inom församlingen, för vilkas noggranna efter- levnad sockenstämma äger att å vederbörlig ort anhålla om vites föreläg- gande, där sådant finnes nödigt». Uppgiften återkom i 1843 års sockenstäm- moförordning och fick i förordningen om kommunalstyrelse på landet 1862 den formen, att kommunalstämma-n ägde att för upprätthållande av de ordningsstadgar, som stämman kunde finna skäl att för kommunen upp- göra, själv bestämma viten mellan 1 och 20 rdr rmt, vilka dock för att bliva gällande måste vara av bede prövade och godkända (ä 7 st. 2). De ord- ningsstadgar av dylika slag, som under tiden efter 1862 tillkommit i rena landskommuner, torde i regel ha avsett kontroll av nöjeslivet (danstillställ- ningar m. m.), marknader och andra offentliga sammankomster. I 1930 års lag om kommunalstyrelse på landet 6 & har den kommunala förord- ningsrätten fått den formen, att »kommun äger att för överträdelse av de kommunalstadgar, som kommunen kan finna skäl att uppgöra till främ- jande av sedlighet samt ordning och säkerhet inom kommunen, i samma stadgar bestämma böter från och med fem till och med etthundra kronor», vilka stadgar jämlikt 80 & skola för att erhålla gällande kraft godkännas av bede. I 6 5 2 st. förekommer emellertid en hänvisning, att »om utfärdande för område på landet i vissa fall av ordningsstadganden, byggnadsordning,]1äl- sovårdsstadganden och brandordning samt om deras upprätthållande är sär- skilt stadgat». Sådana kommunala stadgar utgöra ett utflöde av de efter 1862 tillkomna s. k. stadssbadgorna, ordningsstadgan för rikets städer, bygg- nads-, hälsovårds- och brandstadgorna.

De bestämmelser av positiv natur, som i städerna reglerade upprätthållan- det av den allmänna ordningen, voro av gammalt att söka i särskilda av KM:t, bede, magistrater m. fl. myndigheter fastställda ordningar och regle- menten för varje stad. Den 24 mars 1868 utfärdades emellertid KM:ts ord— ningsstadga för rikets städer, varigenom bestämmelser av angivet slag, som stredo mot stadgan, upphävdes. Enligt den nya riksstadgan skulle för varje stad speciella föreskrifter (lokala ordningsstadgor) kunna efter framställ- ning av kommunalt organ fastställas av bede (& 20). Riksstadgans före- skrifter skulle i tillämpliga delar gälla även för köping, hamn, fiskläge och annat ställe med större sammanträngd befolkning, då bede härom förord- nade genom beslut, som skulle underställas KM:ts prövning. I sammanhang härmed skulle bestämmas, vilka styrelser eller myndigheter borde på sådant ställe fullgöra vad som i stad enligt stadgan ålåge magistrat eller annan lokal myndighet därstädes samt om dessa styrelsers eller myndigheters sam- mansättning och vidden av deras befogenhet i ifrågavarande hänseende. Ett sådant område kom, såsom ovan nämnts, att bilda särskilt municipalsam- hälle. Genom KK 10 juni 1932 har föreskrivits, att vad i 5 13 av ordnings- stadgan för rikets ståder är stadgat i fråga om maskerad, bal, lekstuga, lin-

• Sida 71
•  Original

dansning, positivspelning el. dyl., akrobatiska konststycken, konstridning, djurförevisning eller andra med dessa jämförliga tillställningar skall tilläm- pas jämväl å den egentliga landsbygden; och skall i dylikt fall landsfiskal äga enahanda befogenhet som i stad polismyndighet där. Tillsynen över nöjes- livet på landsbygden har härmed i huvudsak förstatligats.

Ordningen på landsbygden uppehölls av ålder, förutom genom den stat- liga förvaltningen, av den under densamma lydande fjärdingsmannaorganisa- tionen. Denna vilade på ett menighetsbesvär, som i tur och ordning fullgjor- des för de därtill förpliktade hemmanen av dessas innehavare. Enligt kungl. stadgan angående fjärdingsmän den 1 juni 1850 skulle inom varje socken finnas fjärdingsmän, som, om besväret ej fullgjordes i tur, utsågs å socken- stämma. Kronofogden prövade den utseddes lämplighet. I större socknlar kun— de två eller flera fjärdingsmän efter prövning av bede anställas. För smärre angränsande socknar kunde på lika sätt bestämmas om anställande för två eller flera sådana av endast en fjärdingsmän. Om sättet och ordningen för utgörande av besväret kunde socknemännen i varje socken eller fjärdings- mansdistrikt överenskomma på sockenstämma. Om förening härom ej kun- de åstadkommas, skulle därmed förhållas på sätt förut varit stadgat. Ge- nom KK 20 april 1866 förklarades, att avlöning till fjärdingsmän skulle ut- göras efter enahanda grund, som vore eller kunde varda föreskriven för kom— munalutskylder i allmänhet. Genom lag 29 sept. 1899 angående fjärdings- mansbestyrets utgörande stadgades, att fjärdingsmän skulle utses ä kommu- nalstämma för minst tre år. Funne kronofogden den utsedde icke lämplig, skulle han anmäla förhållandet hos bede, som ägde att, om skäl därtill föranledde, förordna om nytt val. Även eljest ägde bede skilja fjärdingsmän, som befunnes icke vidare vara lämplig, från befattningen. Vore två eller flera socknar sammanslagna till ett fjärdingsmansdistrikt och enades de icke i valet av fjärdingsmän, ägde kronofogde till fjärdingsmän utse den av de valda, han funne därtill lämpligast. I praxis brukade vid köpings- bildningar stadgas, att köpingen skulle bekosta erforderlig polispersonal.

Genom lagen om polisväsendet i riket 6 juni 1925 omreglerades bl. a. fjär- dingsmannainstitutionen. För polisverkscrmhetens upprätthållande skall riket vara indelat i polisdistrikt. Stad så ock köping, som enligt särskild bestäm- melse är pliktig att bekosta för köpingen erforderlig polispersonal, skall ut- göra särskilt polisdistrikt. I övrigt skall landsfiskalsdistrikt eller del därav utgöra ett polisdistrikt (1 5). Landsfiskalsdistriktets indelning i polisdistrikt skall, såvitt ske kan, verkställas på sådant sätt, att de särskilda polisdistrik- ten komma att bestå av en eller flera hela kommuner (9 5). I stad så ock i köping, som nyss nämnts, skola polismän, i övriga polisdistrikt fjärdings- män (polismän), vid behov även ordningsmän för enstaka tillfällen å viss ort på landsbygden, finnas anställda i erforderlig omfattning (2 å). Polis- verksamheten på landsbygden avser dels upprätthållande av allmän ordning och säkerhet, verkställande av spaning och annan undersökning angående brott m. m., dels ock biträde vid åtgärd i utsökingsmål, vid indrivning av utskyld eller böter och vid annan handräckning. Befattningshavare kan |an-

• Sida 72
•  Original

ställas antingen för båda dessa kategorier av uppgifter eller för endera av dem (1, 2 åå). Benämningen fjärdingsmän skall blott förekomma på den egentliga landsbygden, ej i köping varom ovan förmälts. Fjärdingsman till- sättes, efter val av polisdistriktet, genom förordnande av länsstyrelsen (11 5). Fråga om avsättning 'i disciplinär ordning prövas av poliskollegiet (12 å). Polisdi'strikt skall avlöna fjärdingsmän, ordningsmän och andra polismän, som där äro anställda, samt svara för deras pensionering ävensom för uni- formering, beväpning, materiel, byggnader, arrestlokal,1 telefon och övriga anordningar (8 g). Statsbidrag utgå, väsentligen till polisdistrikt å den egent- liga landsbygden (15 å). Kommun, som utgör eget polisdistrikt, äger tillsätta polisnämnd för behandling av frågor, som röra polisväsendets ekonomi samt för avgivande av yttranden och framställningar av mera allmän betydelse för polisväsendet (13 å).

Brandskydd.2

Redan medeltidslagarna innehöllo bestämmelser i syfte att skapa skydd mot eldsvåda ej blott i stad utan ock på landet. Där enskild ej kunde göras ansvarig, ankom det på häradet att giva den skadelidande brandstod (24 kap. BB i 1734 års lag). År 1853 upphävdes stadgandena härom, och upp- giften ankom därefter på för ändamålet bildade bolag och föreningar. Brand- stadgan för rikets städer 25 sept. 1874 skulle gälla även för köping samt, där så prövades erforderligt, för område på landet med större sammanträngd befolkning, vilket område därigenom kom att bilda särskilt municipalsam— hälle (brandmunicip). Särskild brandordning, brandchef och brandstyrka med utrustning skulle finnas. För den egentliga landsbygden var man hän- visad till 24 kap. byggningabalken (om vådeld i by), till dess i brandstadgan 15 juni 1923 (avd. II) särskilda »bestämmels-er angående landsbygden» med- delades. En annan avdelning (I. Bestämmelser angående stad) behandlar förhållandena i stad, köping och brandmunicip. För tillämpning av bestäm- melserna angående landsbygden fordras emellertid särskilt förordnande av länsstyrelse, och förutsättning härför är, att landskommun gör framställning därom, eller att länsstyrelsen med hänsyn till byggnadstäthet eller befintlig- heten av eldfarliga inrättningar finner sådant erforderligt för beredande av trygghet mot skada av brand. Enligt dessa bestämmelser skall i kommun finnas brandordning samt brandstyrka. Förvaltningen ”av brandväsendet skall skötas av kommunalnämnden, därest ej särskild brandstyrelse utses el- ler annan kommunal förvaltningsmyndighet erhåller dylikt uppdrag. Sär- skild brandchef skall ha inseendet. En eller flera av kommunen tillsatta brandsynenämnder förrätta varje år brandsyn. Enligt KF 3 juni 1932 ang. biografer och filmförevisnin-g skall brandchefen liksom polismyndigheten vara företrädda vid besiktning av biograflokal (44 å).

* Skyldighet för polisdistrikt att. hålla arrestlokal har ej medfört ändring i BB 2614 och lagen 5 juni 1909 ang. skyldighet att deltaga i kostnaden för byggnad och underhåll av tingshus och

häradsfängelse. ” Fr. o. m. 1 jan. 1945 gäila brandlagen och brandstadgan 15 juli 1944.

• Sida 73
•  Original

Om skogseld funnos bestämmelser i 15 kap. byggningabalken, vilka upp— hävdes genom lagen den 14 oktober 1914 om förekommande och släckning av skogseld (skogsbrandlagen). Enligt ny lag 7 maj 1937, vilken liksom 1914 års bygger på allmän tjänsteplikt för arbetsföra män i åldern 18—60 år, skall varje kommun å landet, som ej är köping, utgöra en brandrote, dock att länsstyrelsen må efter framställning medgiva, att vad sålunda stadgats ej skall äga tillämpning i fråga om viss kommun, eller att två eller flera kommuner må förenas till en brandrote. Icke planlagt område inom stad eller köping, som utgör egen kommun, skall, där länsstyrelsen så förordnar, utgöra en eller flera brandrotar. Brandrote skall vidmakthålla 'skogsbrandvä- sen, som kan anses tillfredsställa skäliga anspråk på trygghet mot skada av skogseld. För varje brandrot-e skall finnas en brandfogde och en vice brand- fogde. Om icke kommunen uppdrager förvaltningen av brandrotens angelä- genheter åt särskild skogsbrandstyrelse eller annan kommunal förvaltnings- myndighet, skall förvaltningen å landet handhavas av kommunalnämnden. Behörighet att fatta beslut i brandrotens angelägenheter tillkommer på län- det kommunalfullmäktige eller, där sådana ej finnas, kommunalstämman.

Försvarsväsen.

I 1809 års regeringsform stadgades rätt för KM:t att vid uppkommet krig rekvirera sammanskott av »födande varor» för »krigsfolks underhållande under tåg eller marsch» (å 74). Genom en vid 1894 års riksdag beslutad änd- ring kunde sådan rekvisition avse att »av kommuner eller enskilda utfordra förnödenheter eller tjänstbarheter, 'som må vara att i orten tillgå och som erfordras för fyllande av sådana krigsmaktens oundgängliga behov, vilka icke på annat sätt kunna med tillräcklig skyndsamhet tillgodoses». Genom särskilda lagar 24 maj 1895 ang. skyldighet för kommuner och enskilda att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens behov samt samma dag ang. anskaf- fande av hästar och fordon för krigsmaktens ställande på krigsfot meddela- des tillämpningsföreskrifter. Den senare lagen föreskrev, att inom varje kom- mun skulle, sedan KM:t förordnat om krigsmaktens ställande på krigsfot, utses en hästuttagningsnämnd på fem personer, på landet av kommunal- stämman. Dessa lagar hava dels kompletterats, dels ersatts med nya författ- ningar. För närvarande gälla rekvisitionsla'gen jämte tillämpningsbestäm- melser till lagen (rekvisitionsförordningen) 30 juni 1942, beredskapsförfo- gandelagen samma dag samt uttagningsförordningen 9 okt. 1942. Kommun har att vid rekvisition eller förberedelse därtill lämna medverkan vid uttag- ningen av hästar och hästfordon genom för ändamålet utsedd nämnd (3 & rekvisitionslagen) .1

Enligt luftskyddslagen 11 juni 1937 är riket indelat i luftskyddsområden. Varje stad och landsfiskalsd'istrikt utgör ett luftskyddsområde med särskild luftskyddschef, där ej KM:t för visst fall annorlunda förordnar. Enligt lagen

* Ang. rekvisitions- och förfoganderättslagstiftningen, se närmare 1. Myrberg i Statsv. tidskr. 1944 s. 12 ff.

• Sida 74
•  Original

äger kommun besluta, att qutslcyddsnämnd skall tillsättas för att följa luft- skydd-ers planläggning och därvid företräda kommunens intresse. Länssty- relsen, som inom länet handhar ledningen av luftskyddet, äger kalla luft- skyddsnämnd att sammanträda med länsstyrelsen eller dess representant. Luftskyddschef må ock kalla nämnden till sammanträde (6 5). Det åligger vidare kommun med avseende å planläggningen av luftskyddet inom kom- munen: att ställa erforderlig personal till luftskyddschefens förfogande, att tillhandahålla lokal som erfordras för planläggningsarbetet, att i övrigt läm- na luftskyddschefen erforderligt biträde samt att tillhandahålla luftskydds- chefen medel för nödvändiga expenser (10 å). Finner KM:t beträffande viss ort erforderligt, att inom orten inrättas skyddsrum för luftskyddspersonal och allmänheten, må KM:t ålägga vederbörande kommun att inom nämnda ort anordna dylika skyddsrum. KM:t må ock ålägga kommunen att anskaffa och på betryggande sätt i lager förvara gasmasker till det antal KM:t be- stämmer för den del av befolkningen, som icke är avsedd att fullgöra luft— skyddstjänst. KM:t kan vidare under vissa förutsättningar ålägga kommun: att inom dess anläggningar och inrättningar vidtaga erforderliga åtgärder för att varna personalen då luftanfall hotar; att verkställa sådana anordningar beträffande gatubelysningen, som erfordras för att åstadkomma mörklägg- ning inom kommunen; att, i den mån det lämpligen kan ske, genomföra nö- diga skydds- och reservanordningar för att säkerställa driften vid kommu- nens tekniska verk; att vidta-ga erforderliga skyddsanordningar för drifts— personalen vid nämnda verk; samt att sörja för utbildning och övning av så- dan hos kommunen anställd personal, som i följd av sin anställning är av- sedd att fullgöra luftskyddstjänst. Det åligger därjämte kommun att på be- tryggande sätt förvara den för luftskyddstjänsten inom vederbörande luft- skyddsområde avsedda gasskyddsmaterielen (11 å).

Med det nu pågående världskriget sammanhängande förhållanden hava föranlett, att vissa till stärkande av försvarsberedskapen avsedda uppgifter pålagts kommunerna. Enligt lag 13 april 1940 om vissa skyldigheter för kom- mun i avseende å utrymning rn. m. äro kommunerna i riket skyldiga att, i den omfattning KM:t bestämmer, fullgöra arbetsuppgifter, vilka vid utrym- ning i anledning av krig eller krigsfara av luftskyddsort eller annat område eller vid planläggning för sådan utrymning uppkomma i avseende å ordnan- de av inkvartering, handhavande av utrymningshjälp samt ombesörjande av erforderligt bistånd i övrigt åt dem, vilka flyttat från sin bostad eller bo- stadsort och tagit uppehåll inom kommunen. KM:t äger föreskriva, att nämn- da skyldighet skall beträffande viss eller vissa kommuner avse jämväl det fall, att ett större antal personer av annan anledning än utrymning tillfäl- ligt tager uppehåll inom kommunen (1 5). Handhavande av de uppgifter, som jämlikt lagen åvila kommunerna, skall ankomma på kommunala inkvar— teringsnämnder (2 ©). Särskild inkvarteringsnämnd skulle efter särskilt för- ordnande av KM:t eller viss annan myndighet tillsättas inom kommun, till _vilken jämlikt förefintliga planer för utrymning ett större antal personer skulle bortflytta. Där större antal personer av annan anledning än utrymning

• Sida 75
•  Original

tillfälligt toge sin bostad i kommunen, skulle också tillsättas särskild inkvar- teringsnämnd. Vore sådan nämnd ej tillsatt, skulle kommunen uppdraga åt annan kommunal myndighet än fattigvårdsstyrelsen att vara inkvarterings- nämnd (3 5). Kostnaderna skulle i huvudsak bestridas av statsverket (4 €)). Lagen har ersatts av utrymningslagen 28 juni 1941, varigenom bl. a. »utrym- ningstjänsteplikt» stadgats.1

Tillämpningen av KF 30 juni 1942 (vilken ersatt en KF 17 april 1940) om familjebidrag åt värnpliktiga under krigstjänstgöring m. m. (krigsfamiljebi— dragsförordningen) samt KF 30 juni 1942 (förut KF 17 maj 1940) om fa- miljebidrag åt värnpliktiga under tjänstgöring i fredstid (fredsfamiljebidragsl förordning) ankommer i varje kommun på en familjebidragsnämnd. Kom- mun må antingen inrätta särskild dylik nämnd eller ock uppdraga åt annan kommunal myndighet att vara familjebidragsnämnd (23 å). Kostnaderna, som förskjutas av kommunen, fördelas slutligen mellan denna och statsver- ket. Kommun har rätt att erhålla förskott å statsbidraget (27—31 55). Till- lämpningsföreskrifter ha meddelats i KK 30 juni 1942 (förut KK 3 maj resp. 17 maj 1940).

Enligt 1940 års hemvärnskungörelse (KK 31 maj 1940) skall, innan hem— värnsområdesbefälhavare förordnas, yttrande från vederbörande hemorts— kommun inhämtas rörande hans allmänna lämplighet för uppgiften.

Byggnads— och planväsen.

Den reglering av städernas planläggning och bebyggande, som byggnads- stadgan för rikets städer 8 maj 1874 föreskrev, hade sina rötter i den medel- tida stadslagens byggningabalk. Byggnadsstadgans bestämmelser skulle gälla även för köping samt, där så prövades erforderligt, för område på landet med större sammanträngd befolkning, vilket område därigenom blev ett mu- nicipalsamhälle med byggnadsordning och byggnadsnämnd (byggnadsmuni- cip). Detta kom att gälla även den senare stadsplanelagstiftningen, lagen om stadsplan och tomtindelning 31 augusti 1907, varigenom planlagstiftningen fick den privaträttsliga verkan, som dittills saknats, 1 kap. i lagen 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad samt den nu gällande stadsplanelagen 29 maj 1931 ävensom den samma dag utfärdade nya byggnadsstadgans bestäm- melser för stad (avd. 1). Redan genom 1907 års lag hade skapats möjlighet att anordna reglering av byggnadsverksamheten utanför samhälles stadspla- nelagda område ( utomplansbestämmelser ) samt utom samhällsområde fast- ställa stadsplan utan privaträttsliga verkningar, s. k. bondplan.

Enligt lagen om delning av jord på landet 18 juni 1926 kan jordstyckning- en utanför samhälles område regleras genom avstyckningsplan (19 kap. 1 & 2 st.). Sådan plan kan också fastställas inom stadsplanesamhälle men utan— för det planlagda området (lagen om fastighetsbildning för stad 5: 8 a å, in- förd 18 juni 1926). I stadsplanelagen 29 maj 1931 infördes ett nytt, i huvud— sak på bondplanen byggt planinstitut för landsbygden utan samhällsbild- ning, nämligen byggnadsplan (avd. III), som avser att skapa en ram för

' Luftskydds- och utrymningslagarna m. fl. författningar skola avlösas av civilförsvarslagen 15 juli 1944.

• Sida 76
•  Original

byggnadsverksamhetens ordnande utan stadsplanelagens privaträttsliga verk- ningar. Kostnaderna för planens uppgörande skola gäldas av markägare efter den nytta de ha av planen, i den mån ej bidrag lämnas av kommunen. Där byggnadsplan finnes tillsvidare icke böra upprättas men behov av särskilda bestämmelser angående byggnadsverksamheten inom området prövas före- ligga, skola särskilda utomplansbestämmelser fasttällas. För dylikt byggnads- plane- eller utomplansområde skall finnas särskild byggnadsnämnd, sam- mansatt av en ledamot utsedd av bede och två eller flera utsedda av kom- munen samt, om så är erforderligt, utfärdas byggnadsordningf

Kommunikationsfrågor.

Bland de primärkommunala uppgifterna enligt 1843 års sockenstämmo— förordning förekom »överenskommelse om väghållning, snöplogning och bro- byggnad med mera dylikt». Sockenvägar funnos också, intill dess genom 1891 års lag angående väghållningsbesvärets utgörande på landet i princip häradet blev distrikt för den allmänna väghållningen på landsbygden. Oav- sett att i undantagsfall socknar kommo att utgöra egna väghållningsdistrikt stadgades år 1905 genom ett tillägg till lagen (5 €), att vad som vore stadgat om väghållningsbesvärets fördelning på särskilda distrikt icke utgjorde hin- der för kommuner eller landsting att lämna bidrag till byggande av allmän väg, bro eller färja. Motsvarande bestämmelse infördes i 1934 års lag om allmänna vägar (12 5) samt i den nu gällande lagen i ämnet 30 juni 1943 (12 5), genom vilken den allmänna väghållningen på landet i princip för- statligats.2 Under begreppet >>kommunens gemensamma ordnings- och hus- hållningsangelägenheter>> ha ansetts falla teckning av bidrag till och andelar i företag avseende inrättande och uppehållande av järnvägar, spårvägar, ka- naler, hamnar och lastageplatser, ångbåtsbryggor och gästgivaregårdar samt upprensning av farleder. Jämväl anslag till post-, telegraf— och telefonförbin- delser har kommun fått lämna. Kommun har även i vissa fall ansetts behö- rig taga befattning med enskilda vägar av betydelse för kommunen i dess helhet.3

Kommunal representation vid vissa allmänna förrättningar m. m.

Sedan 1600—talet skulle mantalsskrivning, vilken tidigare ägde betydelse väsentligen för skyldigheten att utgöra vissa statsskatter, ske sockenvis och den upprättade mantalslängden uppläsas på sockenstämma. I 1812 och 1861 års mantals- och skattskrivningsförordningar återkommo motsvarande före- skrifter, och skulle mantalslängden granskas på allmän sockenstämma. Upp- stode tvist rörande persons rätta mantalsskrivningsort, skulle frågan under- ställas bedes prövning. Besvär över bedes beslut skulle anföras hos kam-

1 Jfr lag 24 mars 1942 om förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret (provisorisk). ” Jämlikt 11 å i lagen har KM:t 30 augusti 1943 förordnat, att vissa köpingar och municipal- samhällen skola vara väghållare inom sina områden. 3 Jfr >Egenförvaltning» s. 96 nedan.

• Sida 77
•  Original

marrätten. Mantalsskrivningen, med vilken enligt fattigvårdsförordningen 1847 hemortsrätten förbundits, fick med 1862 års lagstiftning ökad betydelse, nämligen för bestämmande av medlemskap i och skyldighet att betala kom- munalutskylder till viss kommun. Så länge mantalsskrivningen var bestäm- mande enbart för debiteringen av statsskatter, hade sockenborna icke haft något intresse att tillse, att alla som rätteligen borde skrivas inom socknen också blevo det. Efter 1847 års fattigvårdsförordning och 1862 års kommu- nallagstiftning fick kommunen ett påtagligt intresse i angivna hänseende. Enligt rnantalsskrivningsförordningen 6 aug. 1894 skola kommunalombud närvara vid mantalsskrivningen (& 7), och äger kommun, resp. fattigvårds- samhälle anföra besvär över vidtagen eller underlåten mantalsskrivningsåt- gärd (å 12).

Enligt bevillningsförordningen 1861 (fr. o. m. 1862) skulle taxering till bevillning av bl. a. fast egendom och av inkomst beredas av en bevillnings— beredning, vari av sockenstämma utsedda representanter ingingo; bevillning- en bestämdes av en taxeringskommitté, vari likaledes ingingo av sockenstäm- man utsedda ledamöter.1 Då den statliga beskattningen år 1910 utökades med en inkomst- och förmögenhetsskatt, utsöndrades bestämmelserna om taxe- ringsmyndigheter och förfarandet vid taxering och sammanfördes i en sär— skild taxeringsförordning. Enligt taxeringsförordningen 28 sept. 1928 utser vid allmän fastighetstaxering kommun representanter i beredningsnämnd och fastighetstaxeringsnämnd (5, 6 åå) samt vid årlig taxering representanter i taxeringsnämnd (8 5); kommun (och municipalsamhälle) äger anföra be— svär över beslut av fastighetstaxeringsnämnd och taxeringsnämnd (117, 118 åå).

Enligt 1909 års lag om val till riksdagen skulle kommun eller del därav bilda ett valdistrikt för val till riksdagens andra kammare. För varje val- distrikt skulle finnas en valnämnd, vari bede skulle utse ordförande och kommunen välja övriga ledamöter. Valnämnden fungerar från 1920 även vid val av kommunala representationer (ny lag om val till riksdagen utfärdades samma år).

Inom kommun, som så önskar, eller där skogsvårdsstyrelsen så påfordrar, skall tillsättas en skogsvårdskommitté, i vilken kommunalstämman insätter vissa representanter (KF 15 juni 1923; ny KF 30 maj 1941 5 €).

Kommun utser enligt rättegångsbalken (1:1') nämndemän, enligt vatten- lagen 1918 (11: 2, 4) valmån för utseende av vattenråttsnämndemän samt en- ligt lagen om delning av jord på landet 1926 dels skiftesgodemän (2: 6), dels valmän för utseende av ägodelningsnämndemän (21: 3). Dessa val förrättas alltid å kommunalstämma, enligt jorddelningslagen på jordbrukarstämma (jfr LKL 9 g).

Enligt 1924 års lag om förmynderskap (3 kap.) skall kommun för sig eller jämte andra kommuner, som sammanförts till ett distrikt, utse överför— myndare.

1 Jfr ovan 5. 22 not 2.

• Sida 78
•  Original

Kommun äger hos KM:t göra framställning om förordnande av skiljedo- mare i arbetstvister (lag 28 maj 1920).

Enligt KF 2 juni 1911 skall kommunalnämnd årligen meddela uppgift å inom kommunen gällande pris på persedlar eller tjänstbarheter enligt marke- gångstaxan. Kommun utser i tur, som bede bestämmer, ett ombud jämte suppleant såsom medlem i markegångsnämnden.

Enligt lagen 29 juni 1923 om sparbanker skola sparbanks angelägenheter omhänderhavas dels av huvudmän, vilka skola såsom representanter för in- sättarna övervaka bankens förvaltning, dels av en av huvudmännen utsedd styrelse, som skall handhava den omedelbara ledningen av bankens verksam- het. Av huvudmännen skola minst en tredjedel tillsättas av kommunalstäm- ma, kommunalfullmäktige, allmän rådstuga, stadsfullmäktige, municipalstäm- ma, municipalfullmäktige, landsting, häradsrätt eller hushållningssällskap.1

Genom olika författningar hava kommunala förvaltningsorgan ålagts att avgiva uppgifter till den officiella statistiken.2

I detta sammanhang torde ock böra erinras om kommunala organs skyl- dighet att utfärda vissa slag av officiella intyg?

Stittelseförvaltning.

Lagen om tillsyn över stiftelser 24 maj 1929, vilken avser egendom, som någon anslagit att »såsom självständig förmögenhet fortfarande tjäna ett be- stämt ändamål», föreskriver anmälningsplikt för dylik stiftelse, som förval— tas av kommunalt organ. Därest stiftelsen av bede befinnes främja ett all- männyttigt ändamål, skall den stå under bedes tillsyn, men äger bede från tillsyn undantaga stiftelse, som redan är underkastad nöjaktig tillsyn eller för vilken tillsyn enligt lagen eljest på grund av särskilda omständighe- ter finnes icke vara behövlig. Under förarbetena till lagen fästes vikt vid att kommunernas fondförvaltning komme under tillsyn. I detta sammanhang må erinras om en KK 4 december 1863, varigenom i fråga om socken- eller distriktsmagasin _ avsedda för lagring av spannmål och utlåning av sådan vid dåliga skördar eller höga spannmålspris —— förklarats, att »det må an- komma på vederbörande kommunalstämma att i de fall, där sådant icke av befintliga villkor vid enskilda donationer förhindras, vidtaga de förändringar med dylikt magasin, som av kommunalstämman anses nyttiga, under iaktta- gande likväl att, därest magasinsrörelsen kommer att minskas eller helt och hållet indragas, det genom den befintliga spannmålens föryttrande erhållna penningkapital skall under behörig kontroll bibehållas». Sockenmagasinen torde numera ha förvandlats i penningfonder, och frågor om dylika ankom- ma, i den mån de härröra från insatser av enbart jordägare, på hemmans- ägarestämmans handläggning.

1 Jfr RÅ 1936 ref. 58. 2 Se närmare Sundberg, Kommunal författningshandbok (1941) s. 19, 179, 312, 450, 469, 525, 894. 3 Jfr 1843 års sockenstämmoförordning % 9 p. 18 (s. 34 ovan).

• Sida 79
•  Original

I skrivelse till KM:t anhöll år 1939 styrelsen för Svenska stadsförbundet, att KM:t måtte tillkännagiva, att hinder icke mötte mot att medel, tillhörande donationsfond utlånades till den kommun, vars organ förvaltade fonden, un— der förutsättning att betryggande former iakttoges vid upplåningen.1 Sedan yttranden inhämtats av överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, stats— kontoret, kammarkollegiet, Svenska landskommunernas förbund och Svenska landstingsförbundet, varjämte styrelsen för stadsförbundet inkommit med nytt yttrande, hördes justitiekanslersämbetet, som verkställde viss utredning och avgav eget närmare motiverat utlåtande. Den 19 jan. 1943 fann KM:t framställningen icke föranleda vidare åtgärd.

Hälsovård och sjukvård.

Såsom ovan nämnts hörde enligt 1817 års sockenstämmoförordning till sockenstämmas handläggning frågor om vaccinations befordrande och jorde- gummors antagande samt enligt 1843 års frågor om »allmänna hälsovården, koppympningens befrämjande och barnmorskors antagande». Hälsovärds- uppgifterna hade närmare angivits i en KF 1828.2 Den 29 september 1853 utfärdades ett KRegl för skyddskoppympningen i riket, som föreskrev, att i varje socken skulle anställas en eller flera vaccinatörer eller vaccinatriser, med rätt för angränsande socknar att förena sig om en vaccinatör. Klockare var skyldig att, om han utsågs, åtaga sig dylikt uppdrag. Sockennämnden ägde antaga och avskeda vaccinatörer samt genom en eller två ledamöter utöva tillsyn över skyddskoppympningen. Den 28 sept. 1856 utfärdades KRegl för barnmorskor. Barnmorskorna kommo så måningom att i stor om— fattning erhålla uppdrag såsom vaccinatriser. Genom KF 30 dec. 1857 ang. vad till förekommande och hämmande av farsoter och smittsamma sjukdo- mar bland rikets invånare iakttagas bör förklarades, att närmaste inseendet över och befattningen med allmänna hälsovården tillkomme på landet socken- nämnden och i stad en ständig sundhetsnämnd. I författningen reglerades dessa förvaltningsorgans uppgifter, bl. a. att sörja för läkarvård i allmänhet samt att vid farsoter vidtaga åtgärder för dessas hejdande m. m. Nämnda uppgifter övergingo genom 1862 års förordning om kommunalstyrelse på landet till den borgerliga kommunen; på landsbygden blev kommunalnämn- den förvaltningsorgan. Hälsovårdstadgan för riket 25 september 1874, genom vilken 1857 års förordning upphävdes, innehöll skilda bestämmelser för stad och för landsbygd (1 kap. Om hälsovårdsstyrelse i stad; 2 kap. Om allmänna hälsovården i stad; 3 kap. Om hälsovårdsstyrelse och allmänna hälsovården på landet; 4 kap. Särskilda föreskrifter med avseende å farsoter och smitto— samma sjukdomar; 5 kap. Allmänna bestämmelser). Närmaste inseendet över och befattningen med allmänna hälsovården på landet skulle tillkomma kommunalnämnden, förstärkt vid handläggning av frågor om allmänna hälso- eller sjukvården med läkare, dock utan rätt för denne att deltaga i

* Se Sv. stadsförbundets tidskr. 1939 s. 394 ff. ” Se 5. 35 ovan.

• Sida 80
•  Original

beslut. I stad skulle motsvarande uppgifter åvila en särskild hälsovårds- nämnd. Under förutsättning, svarande mot vad som gällde för tillämpning av ordningsstadgan för rikets städer, kunde de för stad gällande särskilda bestämmelserna i hälsovårdsstadgan göras tillämpliga för köping, hamn, fiskläge och annat ställe med större sammanträngd befolkning. I sådant hälsovårdssamhälle (hälsovårdsmunicip) skulle finnas särskild hälsovårds- nämnd. Enligt lag 2 juni 1916 om skyddskoppympning får ympning i regel ske blott av tjänsteläkare.

Genom ny hälsovårdsstadga 19 juni 1919 upphävdes 1—3 samt 5 kap. av 1874 års stadga. Organisatoriskt innebära de nya bestämmelserna ej annan ändring än att särskild hälsovårdsnämnd kan utses av kommun på landet att i stället för kommunalnämnden handhava hälsovården. I kommunens hälso- vårdsområde ingår icke sådant särskilt hälsovårdssamhälle, varom ovan nämnts. För hälsovårdsområde med mer än 3 000 invånare skall utses sär- skild hälsovårdsnämnd, och för dylikt område med 3 000 invånare eller där- under må sådan nämnd tillsättas. Utgör kommunalnämnden hälsovårdsnämnd, skall en av nämndens ledamöter med särskild insikt i och intresse för hälso- vårdsfrågor av kommunalstämma resp. kommunalfullmäktige utses till före- dragande i nämnden. Vissa tjänsteläkare äga rätt att närvara vid sammanträ- dena och deltaga i överläggningarna men ej i besluten.

Genom epidemilagen samma dag hava upphävts 4 kap. av 1874 års hälso- vårdsstadga samt en KF 19 mars 1875 ang. åtgärder mot införande och ut- bredning av smittosamma sjukdomar bland rikets invånare, en KK 14 juli 1893 ang. vissa åtgärder till förekommande av kolerans utbredning bland ri- kets invånare samt ett KBr 10 juli 1894 ang. vissa lättnader för kommunerna vid anordnandet av sjukstuga för kolerasjuka. Lagen ålägger hälsovårds- nämnderna vissa skyldigheter.1 Detsamma gäller om tuberkulosförordningen 31 mars 1939 (som föregåtts av lagar 1904 och 1914), lagen 20 juni 1918 ang. åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, lagen 2 juni 1916 om skydds- koppympning (som ersatt KRegl 1853), lagen 12 april 1935 om bekämpan- de av smittsamma husdjurssjukdomar, den s. k. epizootilagen (som ersatt en KF 1898). Sjukhuslagen 22 juni 1928 och K. stadgan 19 sept. 1929 ang. sin— nessjukvården i riket förutsätta, att kommun kan driva sjukhus och sinnes- sjukhus eller vårdhem för sinnessjuka. För epidemi- och annan sjukvård hade i viss utsträckning kommuner och landsting anställt distriktssköterskor. År 1920 infördes statsbidrag till avlöning av sådana, men år 1935 begränsades dessa bidrag till landstingen.

Ända till 1897 fanns ingen obligatorisk sakkunnigkontroll, att för människo- föda otjänligt kött icke salufördes. Vederbörande liälsovärdsnänmd skulle visserligen, vid inspektioner ä allmänna saluplatser eller restauranger m. fl. platser, för undersökning lägga beslag på otjänliga födoämnen (hälsovårds- stadgan 1874), men möjlighet till förebyggande granskning saknades. Ge- nom lag ang. köttbesiktning och slakthus 22 dec. 1897 möjliggjordes sådan köttkontroll i stad. Denna lag ersattes genom en ny sådan 10 okt. 1913, vilken

1 Epidemisjukvården ankommer å landstingen och städer utom landsting.

• Sida 81
•  Original

blev tillämplig även på hälsovårdsmunicip. Köttbesiktningstvång skall numera enligt lag 11 maj 1934 ang. köttbesiktning och slakthus, såvida ej KM:t med hänsyn till särskilda omständigheter annorlunda förordnar, gälla för varje stad och samhälle, där hälsovårdsstadgans föreskrifter rörande stad i tillämpliga delar gälla, med ett invånarantal av 4000 eller däröver. Vid ett invånartal av mindre än 4000 i stad eller samhälle, som nyss sagts, samt för kommun, där hälsovårdsstadgans föreskrifter för landet gälla, eller för visst område av sådant samhälle eller sådan kommun må köttbesiktnings- tvång på framställning av stadsfullmäktige eller däremot svarande myndig- het stadgas av bede efter hörande av hushållningssällskapets förvaltnings- utskott.

Genom lag 28 mars 1919 om anställande av distriktsbarnmorskor stadgades, att riket skulle vara indelat i barnmorskedistrikt, vart och ett med en fast anställd distriktsbarnmorska. Distriktsindelningen skulle fastställas av medi- cinalstyrelsen. Avlöningsförmånerna och vissa andra kostnader skulle, med | vissa bidrag av staten och landstinget, bestridas av den eller de till distriktet hö- i rande kommunerna efter den för kommunalutskylder stadgade grund. Hörde ! i i l l i

till ett distrikt flera kommuner och kunde dessa ej enas om fördelningen av utgifterna skulle länsstyrelsen bestämma varje kommuns andel. Genom ny lag 4 juni 1937 upphörde barnmorskeväsendet att väsentligen vara en primär- kommunal angelägenhet, och det ekonomiska ansvaret övertogs i princip av landsting och städer, som ej deltaga i landsting.

Till hälsovårdsuppgifternatorde få hänföras anordnande av kommunala fritidsreservat. 1

Tandvård.

Enligt KK 3 juni 1938 aug. statsbidrag till folktandvård må statsbidrag ut- gå till landsting, som med iakttagande av bestämmelserna i författningen an- ordnat allmän tandvård för barn och vuxna (folktandvård). Statsbidrag till folktandvård må utgå jämväl till stad, som ej deltager i landsting, därest KM:t efter prövning av omständigheterna det medgiver. Enligt KF samma dag om lindring i obemedlade och mindre bemedlades tandvårdskostnader m. m. åligger det kommun, där landsting med bidrag av statsmedel anordnat folk- tandvård, att till landstinget erlägga de årliga behandlingsavgifter, vilka be— löpa på till regelbundet deltagande i folktandvården anmälda barn inom kom- munen. Kommunen äger att av vederbörande målsmän uttaga nämnda av- gifter, i den mån de icke belöpa å obemedlade eller mindre bemedlade barn. Avgiftsbelopp, för vilket kommunen ej äger uttaga ersättning, skall icke vara att anse såsom fattigvård. För sådana belopp äger kommunen erhålla ersätt- ning av staten med hälften av i sådant hänseende havda kostnader.

1 Jfr Landskommunernas tidskrift 1944 s. 131.

6—448230.

• Sida 82
•  Original

Undervisning och folkupplysning.

Folkskoleväsendet förlades, såsom ovan nämnts, år 1862 till den kyrkliga kommunen, församlingen. Skolstyrelsen ersattes av ett på enahanda sätt som denna sammansatt skolråd. År 1863 fick den »mindre skola», varom beslut fattades år,1853, namnet småskola, genom 1921 års folkskolestadga samman- förd med den »egentliga folkskolan» till »folkskola». År 1864 infördes klass- indelning i folkskolan och i ny folkskolestadga 1882 bestämdes, att skolåldern skulle räknas från och med det år, under vilket barnet fyllde sju till och med det år, under vilket det fyllde fjorton år. År 1877 möjliggjordes för skoldistrik- ten att inrätta fortsättningsskolor för underhåll och förkovran av förvärvade kunskaper; fortsättningsskolan gjordes 1918 obligatorisk, fakultativt under särskild fortsättningsskolestyrelse. Såsom frivilliga påbyggnader å fortsätt- ningsskolan hava sedermera tillkommit lärlingsskolor och ovanpå dessa yr- kesskolor (verkstadsskolor, handelsskolor, hushållsskolor) under särskilda sty— relser (1921). Ytterligare hava införts frivilliga 4-klassiga kommunala mellan- skolor, byggande på 6-klassig små- och folkskola och förande till realexa— men (1909), kommunala flickskolor, anknytande till folkskolans 4:e eller 6:e klass (1928), samt mera praktiskt betonade högre folkskolor om högst fyra årsklasser, byggande på den 6-åriga folkskolan (1934). År 1936 föreskrevs, att denna skulle utökas med ett sjunde skolår.1

Folkskoleväsendet, som sedan 1850-talet (1853 resp. 1857) i Stockholm och Göteborg utgjort en denborgerliga kommunens angelägenhet, kunde på grund av en lag är 1909 efter KM:ts förordnande överföras till den borger- liga kommunen i stad, där stadsfullmäktige funnos. Denna ordning, som kom att tillämpas i de flesta städer, avsåg även fortsättningsskolan. Skolrå- det ersattes i dylika städer av en folkskolestyrels-e, som utsågs till halva antalet ledamöter av kyrkostämman och i övrigt av stadsfullmäktige, var— jämte kyrkoherdenvar självskriven ledamot av styrelsen. Anordningen blev mönster för den kommunalisering av skolväsendet även på landet, som be- slöts år 1930. Samtidigt med den väsentligen formella revision av kommu- nallagstiftningen, som genomfördes den 6 juni 1930, utfärdades med upphä- vande av 1909 års lag en lag om skolstyrelse i vissa kommuner. Enligt den- na skall i lands— eller stadskommun, som sammanfaller med skoldistrikt och där kommunal- eller stadsfullmäktige finnas, folk- och fortsättningsskole- väsendet utgöra en för kommunen gemensam angelägenhet, vilken kommu— nen såsom sådan har att vårda. I, sådan kommun skall finnas särskild folk- skolestyrelse och, om kommunen så beslutar, dessutom en fortsättningssko- lestyrelse, båda valda av .stads- resp. kommunalfullmäktige. Vederbörande kyrkoherde äger deltaga i överläggningen och framställa förslag men utan beslutanderätt._ Styrelsen _väljer inom sig ordförande och vice ordförande. Då kommunalfullmäktige från år 1938 skola finnas i kommun med mer än 700 invånare, utgör skolväsendet församlings-angelägenhet blott -i de minsta

* Obligatorisk dövstumsundervisning infördes genom lag 31 maj 1889 för landsting och städer som ej deltaga i landsting.

• Sida 83
•  Original

kommunerna och där en kommun är delad i flera skoldistrikt eller flera kommuner ingå i ett skoldistrikt. Genom 1930 års lag om församlingsstyrel- se upphörde kyrkoherdens självskrivenhet såsom ordförande i skolrådet, och detta fick självt utse ordförande och vice ordförande inom sig.

Lärarkårens lönevillkor hava tid efter annan undergått förändringar, som det skulle taga alltför stort utrymme att här utveckla. I avseende å be- stridandet av utgifterna för folkskolväsendet är att märka, att i folkskole- stadgorna (1842, 1882, 1897, 1921) stadgats rätt att träffa överenskommelse om fördelning av skolbyggnadskostnaderna annorlunda än efter stadgans regel. Inom en del lantliga skoldistrikt med större territorium utvecklades åtminstone från 1860-talet ett system med s. k. byggrotar, innebärande att dessas medlemmar själva svarade för byggnad och underhåll av skolhusen inom resp. rotars områden mot befrielse från motsvarande skyldighet mot distriktet i övrigt. Dessa förhållanden torde numera ha avvecklats. År 1876» stadgades, att kostnader för skolbyggnader och andra utgifter för skolväsen- det, som icke täcktes av särskilda avgifter, skulle bestridas efter grunderna för kommunalutskylders utgörande. Genom ett tillägg till fo-lkskolestadgam föreskrevs år 1932 skyldighet för skoldistrikt att under vissa förutsättningar mottaga barn från annat skoldistrikt till undervisning och låta barn tillhö- rande skoldistriktet åtnjuta undervisning i annat distrikts skola.

År 1883 gjordes uttagand'e av en personlig folkskoleavgift (50 öre för man och 25 öre för kvinna) fakultativt samt upphävdes bestämmelserna om lär- jungeavgifter. Den personliga folkskoleavgiften upphävdes fr. o. m. år 1939.

Statsverket har under årens lopp övertagit alltmera av kostnaderna för det kommunala skolväsendet; numera bestrider staten i realiteten hela kost- naden för de kontanta lärarlönerna samt lämnar bostadsbidrag för lärare och bidrag till kostnaden för skolbyggnader m. m. År 1861 tillkommo de första statliga folkskolinspektörerna för tillsyn över undervisningens bedri— vande. Dessa hava sedermera fått medbestämmanderätt vid upprättande av tjänsteförslag. På frivillighetens väg hava tillkommit kommunala överlärare och folkskolinspektörer, till vilkas avlöning statsverket i regel bidrager.

Blindundervisningen uppehålles av staten, men åligger det vederbörande Skolråd eller folkskolestyrelse tillse, att blint barn varder i läroanstalt för blinda intag-et, såvida icke sådant barn enskilterhåller tillfreds-ställande un- dervisning (lag 29 maj 1896).

På 1830-talet började en organiserad folkbiblioteksverksamhet att komma till stånd under prästerskapets ledning. I 1842 års folkskolestadga föreskrevs, att prästerna skulle uppmuntra till inrättande av sockenbibliotek, och så- dana bildades ganska allmänt på 1850- och 1860-talen; antalet var år 1868 1 437 (många dock synnerligen obetydliga och föga eller icke a—lls anlitade). Under 1870- och 1880-talen gingo de alltmer tillbaka, men på 1890-talet gav det då ökade intresset för folkbildningens höjande ett kraftigt uppsving" åt folkbiblio-teksverksamheten. År 1905 anvisade riksdagen understöd till' folkbiblioteken för bokinköp. I KK 16 juni 1905 ang. understöd åt folkbib-- tiotek nämndes församlingsbibliotek (även innefattande skolbibliotek) men—

• Sida 84
•  Original

däremot icke kommunbibliotek, och genom ändring samma dag i kyrko- stämmoförordningen upptogs såsom föremål för kyrkostämmas handlägg— ning fråga om församlingsbibliotek, »vilka kunna utgöras av eller i sig in- nefatta skolbibliotek», val av särskild styrelse för församlingsbibliotek, granskning av sådan styrelses räkenskaper, lokal för församlingsbibliotek och avgifter till sådant. I en proposition (nr 179) till 1912 års riksdag utta- lades emellertid, att även kommunalbibliotek borde nämnas, och i överens— stämmelse härmed utformades KK 23 sept. 1912 ang. understödjande av folkbiblioteksväsendet. Nu gällande författning är KK 24 jan. 1930 ang. un- derstödjande av folkbiblioteksväs—endet, vilken avser bl. a. kommunala folk- bibliotek och skolbibliotek.

Socialvård.

Fatti gvård .

Fattigvårdsförordningen 1853 avlöstes av KF ang. fattigvården 9 juni 1871. I organisatoriskt hänseende innebar denna, att möjligheten att bilda nya sam- mansatta fattigvårdssamhällen upphörde. Varje socken på landet samt varje stad eller köping, som hade egen kommunalförvaltning, skulle för sig utgöra ett fattigvårdssamhälle. Två eller flera socknar på landet samt lands- och stadskommun, som hade gemensam kommunalförvaltning, skulle samfällt anses såsom ett fattigvårdssamhälle. Särskilda fattigvårdssamhällen skulle ock kunna förena sig om bildande av gemensam arbetsanstalt eller om an- nan gemensam åtgärd för fattigvård; dock skulle, då fråga vore om inrät— tande av tvångsarbetsanstalt, anmälan ske hos bede, s0m hade att med eget yttrande underställa ärendet KM:ts prövning. Fattigvårdssamhälles beslutan- derätt skulle på landet utövas vid kommunalstämma eller, där kommunal- fullmäktige vore utsedda, av dessa. Verkställighet och förvaltning skulle till- komma fattigvårdsstyrelse, som, där ej samhället annorlunda förordnade, skulle utgöras av kommunalnämnden. Den nya förordningen utmärktes av en stark begränsning av området för den obligatoriska fattigvården, d. v. 5. de fall i vilka fattigvårdsstyrelse hade skyldighet att lämna hjälp. I avseende å förhållandet mellan fattigvårdssamhället och den hjälpbehövande. hade den tidigare lagstiftningen utgått från skyldighet för samhället att bereda arbetstillfällen. Den nya författningen fastslog, att samhället härutinnan kun- de handla efter gottfinnande. Förordningen skilde på obligatorisk fattigvård, vilken skulle utgå till »minderårig eller den, som i följd av ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller lyte är oförmögen att genom arbete för- värva vad till livets uppehållande oundgängligen erfordras» (% 1)1 samt 8. k. frivillig fattigvård, varom fattigvårdssamhället ägde själv bestämma de grun-

1 I detta sammanhang mä erinras, att enligt folkskolestadgorna 1842 (5 8) samt 1882 och 1897 (% 49) ävensom lagen 1889 ang. dövstumsundervisningen (% 34) fattigvårdssamhälle ålagts vissa skyldigheter mot barn, vilkas föräldrar eller målsmän icke förmå bestrida kostnader för— bundna med undervisningen. Folkskolestadgan 1921, 5 49, har för skolpliktiga barns del lagt skyldigheten på skoldistriktet.

• Sida 85
•  Original

der, som borde av fattigvårdsstyrelsen iakttagas (% 2). Klagan över vägrad fattigvård skulle föras enligt grunderna för kommunalbesvär, bede, »som har till ämbetsplikt att vaka över fattigvårdens behöriga handhavande», icke betaget att tillhålla fattigvårdssamhälle att fullgöra sin skyldighet enligt 1 & att lämna fattigvård, då sådan erfordrades för viss person (46 å). Tvist mel- lan fattigvårdssamhällen angående viss persons hemortsrätt eller fattigvård m. m. avgjordes av bede. Fattigvårdssamhälle på landet ägde att med av- seende på fattigvården i dess helhet eller viss del därav uppdela sig i rotar, med åliggande för varje rote att i sista hand själv svara för sin fattigvård, dock utan minskning i fattigvårdssamhällets ansvar, men med rätt för sam- hället till ersättning av vederbörande rote. År 1847 och 1853 stadgad skyl— dighet för statsverket att svara för viss fattigvård begränsades till fattigvård enligt 1 & men skulle avse även fattigvård till icke svenska medborgare samt till dem, som mer än fem år vistats utom sitt hemortssamhälle. Skyldigheten att bygga fattigstuga, som enligt 1734 års lag vilade på mantalssatt jord, blev år 1876 en fattigvårdssamhällets gemensamma sak.1

I följd av förordningens restriktiva inställning till fattigvårdsbehovet kom- mo många fall av verkligt nödläge att bliva utan hjälp från samhället. Det klagades vidare över bristen på sakkunnigt och effektivt övervakande av fat— tigvårdens handhavande, invecklade bestämmelser om hemortsrätt, ojämn- het i fattigvårdskostnadernas tryck i olika kommuner, de med rotesystemet förbundna olägenheterna m. m. År 1907 tillsattes en kommitté (under ord- förandeskap av landshövdingen J. Widén) med uppdrag att utarbeta förslag till ny lagstiftning om fattigvården och om lösdrivares behandling. Detta för— slag kom att ligga till grund för 1918 års fattigvårdslag.

Enligt lagen om fattigvården 14 juni 1918 utgör varje socken på landet —— varmed bör förstås den borgerliga primärkommunen samt varje stad eller köping, som har egen kommunalförvaltning, ett fattigvårdssamhälle. Två eller flera socknar på landet, som hava gemensam kommunalförvaltning. skola anses som ett fattigvårdssamhälle. Två eller flera kommuner å landet må förena sig att tillsammans utgöra ett fattigvårdssamhälle efter förord— nande av KM:t, en bestämmelse, som dock hittills fått jämförelsevis ringa tillämpning. Roteindelningen skulle försvinna inom en övergångstid av fem år. Samhällets beslutanderätt utövas på landet av kommunalstämma eller, där kommunalfullmäktige finnas, av dessa. I varje fattigvårdssamhälle skall finnas en särskild fattigvårdsstyrelse, vilkas ledamöter utses av samhället. (Kommunalnämnden kan alltså ej längre vara fattigvårdsstyrelse.) Obligato— risk fattigvård (1 5) skall alltid lämnas av fattigvårdsstyrelsen. Viss ersätt- ning lämnas av landsting; denna fattigvård avser sinnessjuka, sinnesslöa och kroniskt sjuka m. fl. (40, 41 åå). Statens ersättningsskyldighet för fattigvård åt personer, som vistas utom sitt hemortssamhälle, har vidgats att avse per-

1 Kyrko- och prästgårdsbyggnadsbesvären samt skyldigheten att bygga sockenstuga, tingshus och häradsfängelse avlyftes i olika etapper efter 1862 från hemmanen och lades på alla skatte- objekt.

• Sida 86
•  Original

soner, som varit borta mellan 16 och 60 års ålder oavbrutet minst tre år.1 Dessutom finnes s. k. frivillig fattigvård (2 å); grunderna för meddelande av sdylik äger samhället självt bestämma till ledning för fattigvårdsstyrelsen. Den särskilda bidragsskyldigheten för arbetsgivare, som stadgats i 1847 års KF och sedan bibehållits, bortföll genom 1918 års lag, men i stället intogs ett stadgande, att där på grund av särskilda författningar husbonde eller annan arbetsgivare hade att lämna underhåll och vård åt tjänare eller arbetare, skulle det åligga honom att gent emot det allmänna ansvara för att detta full- gjordes, så att tjänare och arbetare ej föllo fattigvården till last (se Sjömans- lagen 1922). Hemortsrätten är beroende av den faktiska mantalsskrivningen. För prövning av fattigvårdsbehov samt utövande av tillsyn över dem, som åt— njuta understöd, bör fattigvårdssamhället, då så erfordras, indelas i distrikt, vart och ett stående under närmaste uppsikt av en ledamot av fattigvårds- styrelsen. Fattigvårdens huvudformer äro understöd i hemmet, utackordering i enskilt hem och vård på anstalt, den senare betecknad såsom »sluten fattig- vård» i motsats till »öp—pen» sådan. Enligt lagen skall kommun kunna be- reda den, som ej lämpligen kan understödjas i hemmet eller utackorderas, vård på kommunal anstalt, ålderdomshem. Lagen påbjuder även upprättande av arbetshem.

Frågan, huruvida icke fattigvårdsbördan borde läggas på staten eller större kommunala enheter,2 i detta sammanhang landstingsområdena, återupptogs av 1907 års kommitté men avvisades av praktiska förvaltningsskäl. Vid riks- dagsbehandlingen 1918 av KM:ts proposition med förslag till ny lagstiftning i ämnet behandlades även en motion, vari förordades att fattigvårdskostna- derna fördelades på större enheter efter tre alternativ: 1) hela riket, 2) lands- tingsområdet såsom både beskattnings— och förvaltningsenhet, 3) landstings- området såsom beskattningsenhet och kommunerna såsom förvaltningsen- heter. Riksdagen stannade emellertid vid KM:ts förslag, som innebar att kom- munen förbleve förvaltnings- och beskattningsenhet med rätt till ersättning från staten för vissa grupper fattigvårdsbehövande (utlänningar, personer utan hemortsrätt och personer som ej vistats i hemortskommunen på 5 år) samt från landstinget för andra. Skatteutjämningsberedningen förordade år 1932 fattigvårdens bibehållande vid kommunerna med ansvarighet för dem för den frivilliga fattigvården men med bidrag från landstingen till 3/4 för den obligatoriska.

Barnavård.

I samband med folkundervisningens ordnande genom 1842 års folkskole- stadga uppkommo spörsmål avseende barnavården, varom ovan förmälts.s Denna sammanföll i övrigt väsentligen med fattigvården. 'Den industriella ut- vecklingen nödvändiggjorde så småningom åtgärder till skydd mot minder— årigas sysselsättning inom industrien samt deras utnyttjande vid försäljning.

* Statsbidrag utgår för fattigvård åt lappar. , Jfr s. 38 ovan. ' 3 Se s. 38 ovan.

• Sida 87
•  Original

Detta skedde först genom en KF 18 nov. 1881 ang. minderårigas användande i arbete vid fabrik, hantverk eller annan hantering; genom förordningen ställdes dylikt företag under särskild tillsyn av hälsovårdsnämnd eller, där sådan ej funnes, av kommunalnämnd i den kommun, inom vars område det— samma bedreves. I avseende å fabriks verksamhet ersattes och komplettera- des beträffande kvinnor-förordningen av lagen 17 oktober 1900 ang. minder- årigas och kvinnors användande till arbete i industriellt yrke. Författningar- na upphävdes sedermera genom 1912 års lag om arbetarskydd, varom mera nedan.

Den stora dödligheten bland spädbarn, närmast utom äktenskap födda, samt den särskilt inom städer och industrisamhälllen tilltagande förvildning- en bland ungdomen ledde år 1902 till antagande av lagarna 6 juni om fos- terbarns vård och 13 juni ang. uppfostran åt vanartade och i sedligt avse- ende försummade barn samt vissa författningar angående minderåriga för— brytare. Tillsynen enligt den förstnämnda lagen förlades hos hälsovårds- nämnd, resp. kommunalnämnd samt enligt den senare hos en barnavårds— nämnd, som skulle finnas i varje skoldistrikt. Den ogynnsamma ställning, som utomäktenskapliga barn intogo, ledde till ett komplex av lagar, som äro kända under namnet 1917 års barnlagar (14 juni 1917). Sedan från flera håll yrkats på en centralisering av barnavårdsarbetet och fattigvårdskom- mittén år 1921 framlagt ett förslag till lag om den offentliga barnavården, innefattande väsentliga förbättringar i gällande lagar, deras samman-föran- de i en enda samt centralisering av barnavården till en enda kommunal myn- dighet, avläts proposition till 1924 års riksdag. Den 6 juni 1924 utfärdades lag om samhällets barnavård (barnavårdslagen), varigenom 1902 års lagar upphävdes. Tillsynen skall utövas av en kommunal barnavårdsnämnd, dock att där KM:t medgivit befrielse från skyldigheten att tillsätta dyllik nämnd dennas uppgifter skola bestridas av fattigvårdsstyrelsen, förstärkt på visst sätt. Kommunen är barnavårdssamhälle, dock att där två eller flera kom- muner enligt lagen om fattigvården förenat sig att tillsammans utgöra ett fattigvårdssamhälle, de även skola gemensamt handhava sin barnavård. Bar— n—avårdsnämnden bör, där omfattningen av dess verksamhet därtill giver an— ledning, indela kommunen i kretsar, var och en stående under närmaste upp- sikt av ett kretsombud, vartilll må utses ledamot av nämnden eller annan lämplig person. I stället för eller jämte kretsindelning må nämnden vidtaga annan efter kommunens särskilda förhållanden lämpad fördelning av arbe- tet (14 5). Den 18 juni 1937 kompletterades lagstiftningen med en lag om förskottering .av underhållsbidrag till barn; ny lag härom tillkom 11 juni 1943. Barnavårdsnämnd har att vaka över att bidragsförskott kommer bar- net till godo. ,

Enligt KF 11 juni 1937 om mödrahjälp (till kvinna som i anledning av havandeskap eller barnsbörd är i uppenbart behov av understöd) skall an- sök-an om sådan" hjälp ingivas till barnavårdsnämnden i kvinnans vistelse- kommun. För ogift moder må ansökan göras av barnavårdsmannen. Enligt KK 22 okt..s. år. med tilllämpningsföreskrifter till sagda KF skall beslut,

• Sida 88
•  Original

varigenom mödrahjälp beviljats, av den för varje landstingsområde funge- rande mödrahjälpsnämnden delgivas länsstyrelsen, som har att till vederbö- rande barnavårdsnämnd utanordna det belopp, vartill kostnaderna för hjäl- pen högst må uppgå. Barnavårdsnämnden skall sörja för bokföring och redovisning av mottagna belopp samt, där hjällp beviljats i form av lån, sörja för att skuldförbindelse .avgives, och att denna förvaras på betryggan- de sätt, tills lånet blivit återbetalt.

Enligt lag 9 april 1926 ang. meddelande av förbud för barn att idka viss försäljning kan, där anledning föreligger, stad, köping eller muncipalsam— hälle förbjuda barn att inom dess område till salu utbjuda eller utdela tryckalster, blommor, kramvaror eller annat, i den mån barns användande till dylikt arbete ej är förbjudet i lagen om arbetarskydd. Beslut skall under— ställas länsstyrelsen, som oförändrat fastställer eller ogillar detsamma.

Folk pensionering.

Den genom industrialiseringen växande arbetarbefolkningen har givit upp— hov till nya problem sammanhängande med riskerna för arbetsförmåg'ans förlust och därav föranledd brist på försörjning. Sjuk- och ålderdomsförsäk- ringsfrågan var från 1800-talet föremål för livligt intresse. Sjukförsäk- ringen utvecklades såsom en frivillig rörelse, reglerad genom 1891 års sjukkasselag, sedermera ersatt av ny lag 1910 och KF 1931 om erkända sjuk— kassor, vartill kommit två KF 1937 om moderskapspenning resp. om mödra- hjälp. En lag om ersättningsplikt för arbetsgivare vid olycksfall i arbete an- togs 1901 och reviderades 1916 genom en lag om försäkring för olycksfall i arbete. Invaliditets- och ålderdomsförsäkringen ordnades 1913 genom la- gen om allmän pensionsförsäkring, vilken i sin tur ersattes av lagen 28 juni 1935 om folkpensionering samt KF samma dag om invalidunderstöd. Folkpension utgår dels med grundpension, dels med tilläggspension. För fi- nansieringen utgå pensionsavgifter av avgiftspliktiga (mellan 18 och 65 år), varjämte bidrag lämnas av staten och kommunerna. Varje kommun bidra- ger med viss andel av tilläggspensionen för pensionstagare, som efter pröv- ning av dess pensionsnämnd förklarats äga rätt till tilläggspension, dock med viss modifikation vid ökning eller minskning av tilläggspension (13 g). Varje socken på landet (landskommun) samt varje stad ävensom varje kö- ping, som utgör egen kommun, bildar ett pensionsdistrikt. Hava två eller flera socknar på landet gemensam kommunallförvaltning, skola de samfällt utgöra ett pensionsdistrikt. Kommun kan delas i två eller flera pensions- distrikt, liksom två eller flera kommuner kunna sammanslås till ett pen- sionsdistrikt. Beslut härom fattas på landet av kommunalstämma och i stad av stadsfullmäktige eller, där sådana saknas, av allmän rådstuga. Beslutet skall underställas bede, som äger att antingen oförändrat fastställa eller ock, på anförda skäl, ogilla beslutet (19 5). För varje pensionsdistrikt skall finnas en pensionsnämnd, bestående av ordförande och ett jämnt antal med— lemmar, högst sex. Ordförande och suppleant för honom förordnas av bede; övriga ledamöter jämte en suppleant för varje ledamot väljas på landet av

• Sida 89
•  Original

| | i i ) i l

kommunalstämma eller av kommunalfullmäktige, där sådana finnas, och i stad av stadsfullmäktige eller där sådana ej finnas, av allmän rådstu- ga (20 å). För varje pensionsdistrikt skall finnas ett av pensionssty- relsen förordnat ombud, vilket äger närvara vid vederbörande pensions- nämnds sammanträden och deltaga i överläggningarna men ej i besluten (27 5). Frågan om pension prövas slutligen av pensionsstyrelsen (28—32 åå). Den som vid fyllda 16 år är till arbete varaktigt oförmögen ävensom den,. vilken efter nämnda år blir varaktigt oförmögen och ej fått avgift till folk- pensionering sig påförd, äger erhållla invalidunderstöd under villkor och med belopp, vilka äro stadgade beträffande tilläggspension åt den, som är berät- tigad till folkpension (KF om invalidunderstöd). Enligt KF 20 april 1934 om hlindhetsersättning skall pensionsnämnd avgiva utlåtande över ansökning om blindhetsersättning. Ersättningen bestrides av staten. Lagen 18 juni 1937 om barnbidrag stadgar, att under vissa angivna förutsättningar bidrag av allmänna medel skall utgå till uppehälle och uppfostran åt barn, vars för- äldrar, adoptivföräldrar, fader, adoptant eller adoptants make avlidit eller vars fader, styvfader, moder, adoptant eller adoptants make är arbetsoförmö- gen. Ärenden rörande barnbidrag handläggas av pensionsstyrelsen och pen- sionsnämnderna, och kostnaderna fördelas mellan staten och kommunerna i huvudsak efter reglerna för tilläggspension i lagen om folkpensionering.

N ykterhetsvård .

Jämlikt lag 30 juni 1913 om behandling av alkoholister kunde å alkoho- listanstalt intagas den, som var hemfallen åt dryckenskap och i följd därav farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv eller ock utsatt hustru eller barn, som han var skyldig försörja, för nöd eller uppenbar vanvård eller låg fattigvården till last. Enligt lag 9 juni 1922 kunde jämväl den, som under två närmast förflutna år upprepade gånger dömts för fylleri, intagas å dylik an- stalt. Ansökan om intagande å alkoholistanstalt skulle göras av nykterhets- nämnd i den kommun, där han vistades eller ägde hemortsrätt. Om ej sär- skild nykterhetsnämnd utsetts, skulle den utgöras av kommunens fattigvårdso styrelse. Lagen 1913 har ersatts av lag 12 juni 1931 om behandling av alko- holister (alkoholistlag), varigenom vissa ändringar gjorts i fråga om tillämp- ningsomrädet och åtgärderna för alkoholistvård. Det organisatoriska under- laget har, såvitt angår kommunernas uppgifter, bibehållits. Inom området för lagstiftningen om försäljning av alkoholhaltiga och alkoholfria drycker hava kommunerna tilldelats viktiga uppgifter. Se härom KF 18 juni 1937 ang. försäljning av rusdrycker 3 kap., 9—12 55 (kommunalt veto) och 18 5; 5 kap. 4 och 11 åå; 7 kap. 16 %; KK 17 juni 1938 ang. skyldighet för dom- stolar m. fl. att meddela uppgifter till ledning för systembolagens verksamhet, 7 %; KF 11 juli 1919 ang. försäljning av pilsnerdricka 13—17 åå (kommunalt veto; kontroll genom ombud för nykterhetsnämnd och polismyndighet), 19 & (besiktning av lokal genom representant för nykterhetsnämnd och kommunal— nämnd); KF 8 maj 1925 ang. försäljning av vissa alkoholfria och därmed jäm- förliga drycker 5, 6 och 9 åå; KF 1 juli 1918 ang. handel med skattefri sprit

• Sida 90
•  Original

19 ?; (viss anmälningsskyldighet för polismyndighet och nykterhetsnämnd); KF samma dag ang. vissa alkoholhaltiga preparat m. m. (rätt för polismyn- dighet eller nykterhetsnämnd att meddela förbud för försäljning inom kom- munen); K. Motorfordonsförordning 23 okt. 1936 36 & (framställning av po- lismyndighet om återkallelse av trafiktillstånd eller trafikkort); lag 9 april 1937 om verkställighet av bötesstraff 11 & (framställning av nykterhetsnämnd om bötfällds intagande å allmän alkoholistanstalt).

Arbetslöshetsfrågor.

Efter näringsfrihetens genomförande genom 1864 års lagstiftning hava med en viss regelbundenhet återkommit depressionsperioder inom näringslivet. "Samhället ingrep länge icke däri på annat sätt än genom fattigvård. Den svåra arbetslösheten 1908 föranledde emellertid, förutom statliga åtgärder, ett an- tal städer och landskommuner att igångsätta extra arbeten (nödhjälpsarbe- ten). Efter det första världskrigets utbrott 1914 organiserades under ledning av statens arbetslöshetskommission en understödsverksamhet för arbetslösa, vartill staten bidrog med hälften av kommunernas kostnader (kungörelser 13 juni 1916). Efter den svårartade fredskrisen fr. o. m. hösten 1920 fick den- na verksamhet stor omfattning. Sedermera har verksamheten yttterligare ut- vidgats genom den offentliga arbetsförmedlingen under ledning av landstingen och städer utom landsting (lag 15 juni 1934). Enligt KK 30 juni 1934 ang. statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet vid arbetslöshet skola de lokala åtgärderna för denna verksamhet inom varje kommun omhänderhavas av en arbetslöshetskommitté, som antingen skall särskilt inrättas eller ock ut- göras av lämplig ordinarie kommunal myndighet. Hjälpverksamheten utövas dels genom reservarbeten, antingen statliga (statliga beredskapsarbeten) i regi av statens arbetsmarknadskommission, som 1940 övertagit arbetslöshetskom- missionens uppgifter, efter överenskommele med statliga myndigheter, lands- ting, kommuner eller enskilda, eller ock statskommunala i landstings eller kommuns regi, dels kontantunderstödsverksamhet i form av dagunderstöd el- ler hyreshjälp, dels ock genom åtgärder mot ungdomsarbetslöshet (kursverk- samhet, frivillig arbetstjänst och ungdoms1eservarbeten). År 1940 har den offentliga arbetsförmedlingen provisoriskt ställts unde1 statlig ledning (KK 7 maj 1940), vilket förlängts t. o. m. 30 juni 1944.

Arbetarskydd.

Näringsfrihetsförordningen 18 juni 1864 hade vissa bestämmelser mot min- derårigas nattarbete (15 ä 4 mom., 19 å), och i 1874 års hälsovårdsstadga (2 kap. 16 ä 4) intogs en bestämmelse, att hälsovårdsnämnd skulle vaka över att fabriker och näringar icke finge inrättas och drivas så, att de bleve i hälsoväg till men för arbetarna. Den 18 nov. 1881 utkom en KF ang. minder- årigas användande i arbete vid fabrik, hantverk eller annan hantering, vilken tillade hälsovårds— och kommunalnämnder vissa befogenheter i avseende å till— lämpningen. Den 10 maj 1889 utfärdades en lag ang. skydd mot yrkesfara, vars uttalade syfte var att, »åt de vid' industriella yrken å därtill hörande verk-

• Sida 91
•  Original

städer och arbetsställen sysselsatta arbetare bereda skydd mot faror för liv och hälsa vid arbetet». För övervakande av lagens tillämpning skulle tillsättas särskilda yrkesinspektörer. Hälsovårds- och kommunalnämnder skulle vara pliktiga att lämna yrkesinspektörerna erforderligt biträde, och dessa fingo rätt att för fullgörande av sitt uppdrag anlita polismyndighet. Den 17 oktober 1900 utfärdades en lag ang. minderårigas och kvinnors användande till ar- bete i industriellt yrke, varigenom upphävdes 1881 års KF, utom i vad denna avsåg minderårigas användande i sådant hantverk eller annan hantering, som icke idkades i så stor omfattning eller under sådanaförhållanden i öv- rigt, att hantverket eller hanteringen skäligen kunde anses för fabrik. Till- synen å efterlevnaden av lagen skulle utövas, i fråga om gruvdrift, som vore att hänföra till bergsbruk, av bergmästare och i övriga fall av yrkesinspek- törerna, en var inom sitt distrikt. Hälsovårdsnämnd eller, där sådan ej fun- nes, kommunalnämnd samt skolråd och skolstyrelse ävensom vederbörande provinsial—, extra provinsial-, stads- eller distriktsläkare skulle vara pliktiga lämna yrkesinspektör och bergmästare erforderligt biträde, och skulle de se- nare äga att i förekommande fall anlita polismyndighet. Genom nu gällande lag"” 29 juni 1912 om arbetarskydd har upphävts vad förut härutinnan gällt. Tillsyn å efterlevnaden av lagen och med stöd av densamma meddelade före- skrifter utövas, under överinseende och ledning av yrkesinspektionens chefs- myndighet, av yrkesinspektionens befattningshavare samt kommunala till- synsorgan (23 5). Dessa tillsynsorgan utgöras av hälsovårdsnämndema, med rätt för nämnd att utöva tillsynen genom en eller flera lämpliga, av nämnden utsedda särskilda personer, män eller kvinnor (24 å) .1

Egnahemsverksamhet.

Den av staten sedan 1900-talets början gynnade egnahemsrörelsen har sedan 1930-talet tagit kommunernas medverkan i anspråk. År 1920 upp- rättades jordbruksdepartementets egnahemsavdelning med en statens egna- hemsinspektör såsom chef. Den lokala ledningen av verksamheten har alltmer fått sin tyngdpunkt hos hushållningssällskapen. Sedan år 1920 in- gick det bland de författningsenliga villkoren för att hushållningssällskap skulle kunna erhålla lån från egnahemslånefonden, att hos sällskapet fanns en särskild egnahemsnämnd. Enligt beslut är 1928 förstatligades fr. o. m. är 1929 egnahemsverksamheten med undantag för arbetarsmåbruksverksam- heten. Jordbruksdepartementets egnahemsavdelning ersattes av statens egna— hemsstyrelse. År 1933 bildades en statlig lånefond, arbetarsmåbrukslänefon- den, från vilken lån kunde utlämnas till företrädesvis skogsarbetare för nybildning av småbruk. Såsom lokal förmedlare skulle fungera en av kom—

1 Genom lag 19 juni 1919 har stadgats skyldighet i vissa fall att vid flottled anordna här- bärgen åt flottningsarbetare samt genom skogshärbärgeslag 21 maj 1937 enahanda skyldigheter i avseende å skogsavverkningsarbete och arbete med försågning av virke i samband med skogsavverkning, kolnings—, väg-, vattenavlednings- eller flottledsbyggnadsarbete på större avstånd från plats med bostadstillgång. Vidare ha genom KK 5 juni 1942 meddelats bestämmelser till skydd mot skada från gengasdrivet fordon eller redskap. Kommunala organ ha dock icke i dessa författningar ålagts särskilda uppgifter.

• Sida 92
•  Original

munalf-ullmäktige, resp. kommunalstämma utsedd arbetarsmåbruksnämnd (KK 14 juni 1933). Enligt KK 7 juni 1940 (som ersatt KK 14 juni 1933) må landskommun kunna tilldelas statslän från arbetarsmåbruksfonden för utlämnande av arbetarsmåbrukslån. Denna verksamhet skall inom kom— mun handhavas av en särskild av kommunen utsedd kommitté, egnahems- kommitté, eller, där verksamheten kan antagas bliva av mindre omfattning, av kommunalnämnden. Kommunen skall gent emot staten svara för för- räntning och amortering av beviljade lån. Kommuns beslut att bevilja lån skall underställas vederbörande egnahemsnämnd för godkännande (14 å). Förlust å godkänt lån bäres till 1/4 av kommunen och 3/4 av staten. Förlust å icke godkänt lån bäres helt av kommunen (6 å). Kommun bör, utöver verksamhet varom nu är fråga, för att tillgodose önskan och behov att för— värva jord för angivet ändamål, vidtaga åtgärder för att anskaffa och till— handahålla jord, som antages lämpligen kunna användas för ändamålet. Till främjande av sådan jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamhet må kommun kunna av egnahemsstyrelsen tilldelas förlagslån från jord- förmedlingsfonden (20, 21 åå).

Bostadsfrdgor.

Föreskrifter av bostadspolitisk natur intogos i 1919 års hälsovårdsstadga (1 kap. 8 å), som innehåller vissa, år 1936 ändrade, allmänt formulerade be- stämmelser angående bostads beskaffenhet och utrustning samt stadganden mot trångboddhet. Dessa föreskrifter förutsättas bliva genomförda succes- sivt under hänsynstagande dels till ekonomisk förmåga hos berörda famil- jer, dels till bostadstillgången i orten. Uppsiktsskyldighet tillkommer hälso— vårdsnämnden, som utövar sin verksamhet genom bostadsinspektion. Un- der 1930-talet ha emellertid också vidtagits omfattande offentliga åtgärder för att åstadkomma bättre bostadsförsörjning. Bostadsförbättringsverksam— heten på landsbygden (införd genom beslut av 1933 års riksdag) har till uppgift att få till stånd en av sociala och hygieniska synpunkter önskvärd upprustning av det befintliga bostadsbeståndet genom reparationer och andra förbättringsarbeten å bristfälliga lägenheter eller deras ersättande med ny- byggnad. Statshjälp utgår dels genom direkt subvention, s. k. bostadsför- bättringsbidrag, utan återbetalningsskyldighet, dels genom nybyggnads- och förbättringslån. Bidrag och lån beviljas av egnahemsnämnderna under över— inseende av statens egnahemsstyrelse, och härvid fungera hälsovårdsnämn- derna i kommuerna såsom förmedlare eller remissinstanser. För närvarande gäller KK 22 juni 1939 (ändr. 30 juni 1942) om förbättrin'gsbidrag samt ny- byggnads- och förbättringslån för bostadsbyggnadsföretag på landsbygden (jfr KK samma dag om lantarbetarbostadslån och lantarbetarbostadsbidrag samt KK 22 juni 1939 ang. statsbidrag för fiskarbostäder inom norrländska kustlänen). Enligt KK 4 september 1935 om lån och bidrag av statsmedel för beredande av hyresbostäder åt mindre bemedlade barnrika familjer (rubri- kens lydelse enl. KK 27 maj 1938) må lån (bostadsanskaffningslån) och årliga bidrag (familjebidrag) beviljas av statsmedel eller ock enbart dylika

• Sida 93
•  Original

bidrag beviljas vederbörande kommun eller, under förmedling av denna, allmännyttigt bostadsföretag av viss art. Om särskilda skäl därtill äro, må bostadsanskaffning och familjebidrag eller ock enbart dylika bidrag be- viljas jämväl för beredande av billiga hyresbostäder åt mindre bemedlade barnrika familjer i ort på den egentliga landsbygden. Vad som enligt kun- görelsen gäller om kommun skall äga motsvarande tillämpning i fråga om municipalsamhälle och köping, som icke utgör egen kommun. Enligt KK 27 maj 1938 om lån och bidrag av statsmedel för beredande av bostäder i egnahem åt mindre bemedlade barnrika familjer (ändr. 30 juni 1943) må lån beviljas av statsmedel (bostadsanskaffningslån) samt medgivas eftergif- ter å de för lånen fastställda ränte- och annuitetsbelopp (familjebidrag). Bostadsanskaffningslån lämnas under förmedling av vederbörande kommun. KK 30 juni 1942 om tilläggslån för beredande av bostäder åt mindre be- medlade barnrika familjer (ändr. 30 juni 1943) reglerar villkoren för till- läggslån; dessa må ej utgå jämsides med bostadsanskaffningslån enligt KK 4 september 1935 och 27 maj 1938.

KK 22 juni 1939 om statsbidrag till ordnande av pensionärshem stadgar, att statsbidrag till anordnande av hem, avsedda för beredande av billiga hyres- bostäder, huvudsakligen åt mindre bemedlade åldringar och invalider, må ut- gå till kommun, kommunalförbund eller 5. k. allmännnyttigt bostadsföretag. För bidrag till dylikt företag fordras från vederbörande kommun eller kom- munalförbund medverkan och viss kostnadsförbindelse i avseende är vatten-, avlopps-, gas- eller kraftledningar.

År 1936 medgavs, att statslån för ombyggnad av bostadshus i städer och stadsliknande samhällen kunde beviljas, där kommun, resp. municipalsam- hälle (och municipalköping) åtagit sig att utan kostnad för statsverket för- medla dylika lån (KK 29 maj 1936). År 1937 stadgades, att tertiärlån till viss byggnadsverksamhet finge utgå för främjande av sådant byg'gnadsföretag, som avsåge uppförande i städer och stadsliknande samhällen av bostadshus, hu- vudsakligen innehållande rymliga smålägenheter, under villkor av dylik för- medling genom kommun eller municipalsamhälle (KK 30 juni 1937). Båda författningarna upphävdes och ersattes av KK 28 juni 1941 ang. tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet, vilken författning i sin tur ersatts av KK 30 juni 1942 om teritiärlån och tilläggslån för vissa bostadsbyggnadsföretag. Denna författning skiljer mellan tertiärlån för ny- eller ombyggnadsföretag, avseende flerfamiljshus eller enfamiljshus, samt tilläggslån för nybyggnads— företag, avseende flerfamiljshus eller sådant enfamiljshus, som uppföres av kommun eller företagare, som jämställes med kommun (vissa bolag, för- eningar eller stiftelser). Förutom villkoret, att läneverksamhet må förekomma blott i kommun resp. samhälle, som åtagit sig att utan kostnad för statsver- ket eller låntagaren förmedla lån av ifrågavarande art, gäller för tilläggslån, bl. a. villkor, att kommunen eller samhället bidrager till kostnaden för företa— get. Förmedlingsorgan är liksom enligt övriga här ovan under denna avdelning (»Bostadsfrågor») avsedda författningar kommunalnämnd (i stad drätsel-

• Sida 94
•  Original

kammare) resp. municipalnämnd, där ej kommun eller samhälle annorlunda beslutar.

Enligt lag 22 juni 1939 om medling i hyrestvister äger KM:t på framställ- ning av kommun förordna, att i kommunen skall finnas en nämnd, bestå- ende av ordförande och två ledamöter jämte suppleant för en var av dem, med uppgift att medverka till biläggande av hyrestvister. Ordföranden och hans suppleant skola förordnas av socialstyrelsen, ledamöterna och deras supple- anter av kommunens beslutande myndighet. Nämndens ordförande skall åt— njuta arvode av kommun, som ock äger besluta att ledamöterna skola åt— njuta skäliga arvoden av kommunen. Denna skall anvisa för nämndens verk— samhet i övrigt erforderliga medel. Under världskriget 1914—18 hade införts en statlig hyresreglering, samtidigt som den på statlig eller kommunal väg subventionerade byggnadsverksamheten i stor utsträckning fick träda i stället för den starkt inskränkta privata byggnadsproduktionen. Genom provisoriska lagar, som gällde städer, köpingar och stadsplanemuniciper, sökte man före- bygga oskälig hyresstegring och begränsade i sådant syfte hyresvärdarnas uppsägningsrätt. Prövningen anförtroddes åt kommunala hyresnämnder, vil- kas ordförande utsågos av bede och ledamöter av kommunen resp. samhäl- let. Under det nu pågående världskriget har en ny provisorisk lag om hyres- reglering 19 juni 1942 tillkommit. Lagen äger tillämpning i stad, köping eller municipalsamhälle, som vid 1942 års ingång hade minst 2 000 invånare samt där KM:t så förordnar jämväl i annan tättbebyggd ort. För prövning av ären— den enligt denna lag skall i varje kommun, resp. municipalsamhälle, där la- gen äger tillämpning, utses en hyresnämnd, vilken också skall tjänstgöra så- som medlingsnämnd enligt lagen 22 juni 1939 om medling i hyrestvister. Ord- förande utses av KM:t eller myndighet, KM:t bestämmer (statens hyresråd), de två ledamöterna av kommunens resp. municipalsamhällets beslutande myndighet. Kommunen resp. samhället skall anvisa erforderliga medel till be— stridande av löner åt befattningshavare hos nämnden och övriga kostnader för nämndens verksamhet. Har i kommunen tillsatts medlingsnämnd enligt lagen 22 juni 1939, skall dess verksamhet upphöra, då hyresnämnd enligt lagen 19 juni 1942 blivit tillsatt. Denna lags giltighet, som ursprungligen av- såg tiden t. o. m. 30 september 1942, har utsträckts t. o. m. 30 september 1944.

Befolkningsfrågan.

KK 30 september 1937 om statliga bosättningslån stadgar, att trolovade eller äkta makar kunna erhålla lån (bosättningslån) med ändamål att lämna till- gång till inköp av möbler eller andra bosättningsföremål, vilkas anskaffande föranledes av äktenskapets ingående. I varje kommun skall finnas en av kom- munen vald person, på landet utsedd av kommunalnämnden, med uppgift att såsom ortsomhud avgiva yttranden över ansökningar om bosättningslån. Enligt KK 31 december 1943 om statsbidrag till social hemhjälpsverksamhet skall dylik verksamhet ha till ändamål att i hem, där på grund av sjukdom, barnsbörd eller därmed jämförbara omständigheter tillfälligt behov föreligger

• Sida 95
•  Original

av biträde med hemmets skötsel, genom särskild hemvårdarinna, länma sådant biträde under kortare tid. Statsbidrag för avlönande av hemvärdarinna må utgå till kommun eller enskild sammanslutning, som anordnat dylik verk- samhet. Kommun skall, för ledningen av angivna verksamhet, antingen inrätta särskild hemhjälpsnämnd eller uppdraga åt annan kommunal myndighet att vara hemhjälpsnämnd. Där kommuner sammanslutit sig för handhavandet av den sociala hemhjälpsverksamheten till kommunalförbund, må förbundsdi- rektionen utgöra hemhjälpsnämnd för dessa kommuner.

Butikstängning.

Genom lag 14 maj 1909 om förbud mot viss försäljning av tobak stadgades, att å sön- eller högtidsdag finge ingen utan bedes tillstånd utomhus salu- hålla tobak eller vad därav vore förfärdigat. Denna lag föranleddes delvis av önskemålet att hindra illojal affärskonkurrens men åsyftade även att bereda affärsbiträden söndagsvila. Lagen 5 juni 1909 om förbud mot handels id- kande under vissa tider av dygnet, som var tillämplig å stad, köping och mu- nicipalsamhälle, utgjorde det första försöket att i vidare omfattning till- godose behovet av tillfälle till vila och rekreation, förströelse och in- tellektuell utbildning för affärsinnehavare och personal. Enligt denna lag kunde dylikt förbud beslutas av stadsfullmäktige, resp. kommunal- eller municipalstämma men skulle underställas bede. Båda lagarna ersattes 30 maj 1919 av. lag om begränsning av tiden för idkande av handel och viss annan rörelse. Lagen, som gällde för hela riket, förlade tiden för öppenhållan- de av handelsbod, rakstuga, frisersalong och varmbadinrättning (affärstiden) mellan vissa bestämda klockslag, olika för olika grupper. Avvikelser från de bestämda tiderna kunde beslutas av vederbörande kommun resp. municipal- samhälle (och köping som ej utgör egen kommun). Beslutet skulle dock un- derställas länsstyrelsens prövning. Av kommun fattat beslut gällde ej inom densamma beläget municipalsamhälle (och köping). Butikstängningslagen 22 juni 1939 meddelade, med upphävande av 1919 års lag, nya mera specialise- rade bestämmelser utan ändring i kommunernas allmänna ställning i frågan.

Socialvärdens administration.

De är 1929 tillsatta organisationssakkunniga, i vilkas uppdrag ingick att behandla frågan om att, åstadkomma större lokala enheter främst för den sociala omvårdnaden, föreslogo i sitt betänkande år 1934, bl. a., att mindre kommuner skulle förenas till kommunalförbund för socialvårdens handha- vande. i'ågot annat resultat har förslaget hittills ej fått än utfärdandet av lagen 20 mars 1936 om socialregister. Enligt denna skall i varje kommun av fattigvårdsstyrelsen eller annat kommunalt organ, som kommunen därtill utser, föras ett register (socialregister) över hjälpverksamheten i kommunen. Kom- munalt organ, som bedriver hjälpverksamhet, skall, innan slutligt beslut rö- rande hjälpåtgärd till viss person fattas, från socialregistret inom kommunen inhämta upplysningar angående personen i fråga. Det registerförande organet åligger att avgiva statistiska uppgifter ur registret enligt föreskrifter, som KM:t låter utfärda.

• Sida 96
•  Original

Den är 1937 tillsatta socialvårdskommittén framlade i sitt betänkande VI år 1942 förslag till lag om socialvårdskommuner. Enligt detta skulle, där så prövades erforderligt för socialvårdens ändamålsenliga handhavande, KM:t kunna förordna, att två eller flera kommuner tillsammans utgöra en social- vårdskommun. Förslaget åsyftar närmast en förstärkning av det personella och finansiella underlaget för det kommunala handhavandet av socialvårds- uppgifterna.

Kristidsuppgifter.

Strax före utbrottet av det nu pågående världskriget pålades kommunerna nya med krisläget sammanhängande uppgifter, som mer eller mindre torde komma att bliva av bestående art. Genom lag 15 juni 1939 om skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig m. m. föranledda arbetsuppgifter har KM:t fått befogenhet att vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga av krig föranledda förhållanden meddela före— skrift, att kommunerna i riket skola, i den omfattning KM:t_ bestämmer, full- ,göra sådana uppgifter, som äro erforderliga för att fylla befolkningens eller produktionens behov av viktiga förnödenheter, för att lämpligt utnyttja till- gänglig arbetskraft eller för att tillgodose annat ändamål av beydelse för folk— försörjningen. Handhavandet av sådana uppgifter skall ankomma på kommu- nala kristidsnämnder. Finner länsstyrelse, att två eller flera kommuner böra hava gemensam kristidsnämnd, äger länstyrelsen föreskriva, att kommuner- na skola utgöra kommunalt kristidsförbund. Detta skall äga motsvarande till- lämpning, där länsstyrelsen finner nödigt, att del av kommun ingår i verk- :samhetsområde för kristidsnämnd. Kommun är skyldig att till förfogande .ställa erforderliga medel för bestridande av kostnaderna för kristidsnämnds verksamhet. Med stöd av bemyndigande i lagen har KM:t meddelat tillämp- ningsföreskrifter i bl. a. KK 8 sept. 1939 om kristidsnämnder och samma dag om kommunala kristidsförbund (jfr KK samma dag om kristidsstyrelser). Enligt KK 18 juli 1942 ang. organisation av arbetsblock inom jordbruket skall en arbetsorganisation finnas upprättad med syfte att i ett krisläge utnyttja *vad som för jordbruksnäringen finnes tillgängligt av arbetskraft, dragare och maskinell utrustning på sådant sätt, att bästa möjliga produktionsresultat er- hålles. Den centrala ledningen skall skötas av en riksblockmyndighet, led- ningen för varje län av en länsblockmyndighet. I regel skola de inom varje kommun belägna jordbruk bilda ett överblock, för vilket skall finnas en över- blockledare, en biträdande kvinnlig överblockledare och en eller flera ersät- tare för dessa. Samtliga dessa organ förordnas av vederbörande kristids- nämnd.

Egenförvaltning.

Med egenförvaltning brukar man avse förvaltningen av ekonomiska upp- gifter, som kommunerna, utan att vara därtill författningsenligt förbundna eller föranledda av författningsbestämmelser, frivilligt åtagit sig. Under för- arbetena till 1862 års lagstiftning ifrågasatte 1858 års kommitté, huruvida ej

• Sida 97
•  Original

förbud borde stadgas för landsting att inlåta sig på spekulativa företag. Re— servation anfördes emellertid av ordföranden, och det föreslagna stadgandet ströks vid riksdagsbehandlingen. Ej heller primärkommunerna ha ansetts för- hindrade att inlåta sig på affärsföretag, när detta varit till gagn för kommu- nen i dess helhet. Genom s. k. kommunala affärsverk och andra anstalter av olika slag hava kommuner, företrädesvis städer, köpingar och municipal- samhällen, tillhandahållit sina medlemmar vissa nyttigheter mot fastställ- da avgifter. Här må erinras om gas- och elektricitetsverk, vattenlednings- verk, renhållningsverk, spårvägar, saluhallar, slakthus och badinrättningar. Företagen hava i allmänhet finansierats enligt självkostnadsprincipen. Dess- utom har förekommit privatekonomisk verksamhet i vinstsyfte såsom fastig- hetsförvärv, markexploatering, aktieteckning i företag 111. m. Vidare hava kommuner, även rena landskommuner, sökt främja utvecklingen inom sin ort genom bidrag och lån till industrianläggningar, konsumtionsföreningar. torrläggningsföretag m. m. dylikt och genom anslag för bostäder åt läkare, apotekare m. fl., samt, såsom ovan nämnts, tecknat bidrag till järnvägs- företag och andra kommunikationsanstalter ävensom i näringspolitiskt syfte gynnat tillkomsten av olika företag.1 I enahanda syfte ha anslag lämnats till anordnande av folkliga samlingslokaler.2

Till egenförvaltningen torde man ock få räkna anställande och entledigan— de av kommunala befattningshavare av olika slag. Härvidlag må erinras, att den i 1843 års sockenstämmoförordnjng upptagna gruppen av frågor »sockne- hantverkares antagande» efter tillkomsten av KF 1864 ang. utvidgad närings- frihet förlorat aktualitet

V. Indelningsändring och reglerna därför-

Kyrksocknen och pastoratet.

Indelningen i kyrksocknar, som i huvudsak var slutförd vid medeltidens utgång, s-ammanhängde länge med det prästerliga avlöningsväsendet. Soc- kenprästerna lönades väsentligen genom innehav av boställen, ett eller flera vid varje tjänst, andel i tionden, personella löneavgifter, ersättning för sär- skilda förrättningar (vigsel, d'op, begravning m. m.) samt av sed föreskrivna frivilliga gåvor. Anslutning av ett hemman till främmande socken medförde en minskning i dessa inkomster. Sockenkyrkan, som även den intill Gustav Vasas reduktion ägde rätt till tionde m. fl. avgifter,3 hade därvid gemensamt intresse med prästen. Redan landskapslagarna innehöllo därför förbud mot

1 Se Kommunalskatteberedningens betänkande III (SOU 1943: 43) s. 268. ” Bidrag och lån av statsmedel till allmänna samlingslokaler kan beviljas kommun (KK 11 dec. 1942). 5 I Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän reducerades aldrig kyrkotionden men avskrevs från och med år 1900.

• Sida 98
•  Original

att draga gård från kyrka och präst, och denna grund-sats inskärptes i punkt 21 av prästerskapets privilegier. I 1650 och 1675 års privilegier förbehöll sig emellertid KM:t att medgiva överflyttning av hemman, vilket också, trots av- saknaden i 1723 års privilegier av motsvarande stadgande, även efter 1723 ansetts vara gällande rätt.1 Otvivelaktigt gällde samma regel i städerna. men då dessa voro i åtnjutande av speciella näringsprivilegier samt försäkringar mot avhänd—else av innehavd jord, var en minskning av stadsområde genom överflyttning till landsbygden något mycket sällsynt.

Sedan i samband med reformationen det även tidigare tillämpade sättet att lägga flera kyrkor under en präst genom annexering vunnit ökad utbred— ning, förekom det ej sällan, att dylika av flera socknar sammansatta »gäll» eller pastorat i samband med ledighet å tjänst blevo föremål för nyindelning. KM:ts befogenheter härutinnan bekräftades och reglerades genom KF 11 juli 1862 angående allmänt ordnande av prästerskapets avlöning samt lagen 9 december 1910 om reglering av prästerskapets avlöning.

J ordebokssocknen.

I de under Gustav Vasa upprättade kronojordeböckerna sammanfördes hä- radsvis varje sockens hemman och andra fastigheter till en s. k. jordeboks- socken. Det hände ock, att stadsjord av jordbrukskaraktär redovisadesi kro- nans jordebok. Då socknarna på många ställen bildat-s oberoende av härads»- indelningen, kunde en kyrksocken vara delad på flera härad, stundom i olika län, med därav följande uppdelning i flera jordebokssocknar. Det förekom också, att hemman, vars sockenkyrka låg i främmande härad, i jordeboken redovisades under närmast belägna socken i det egna häradet. Kyrka kunde nedläggas och dess socken förena sig med en grannsocken om dennas kyrka. I regel blev väl en förening till en kyrksocken följden, men stundom åter- gav jordeboksredovisningen fortfarande den gamla sockenindelningen. Här- av och på grund av andra omständigheter uppkommo skiljaktigheter mellan indelningen i kyrksocknar och jordebokssocknar.2 Hemman, som lågo avläg- s-et från den egna kyrkan, kunde förvärva s. k. kyrkrätt i grannsocken, i regel medförande bänkrum i dennas kyrka samt rätt att anlita präst och be— gravningsplats där.

Det inträffade ock, att hemman och lägenheter, som förenats med egen- dom i annan kyrksocken än den, de av gammalt tillhört, eller ägor, som vid skifte eller avvittring tillfallit hemman i annan socken, under tidens lopp kommo att antingen hänföras till huvudgårdens socken under bibehållande av den gamla platsen i jordeboken eller ock, tvärtom, inräknas i huvudgår- dens jordebokssocken men bibehålla sambandet med den gamla kyrksocknen.

1 Se närmare SOU 1940:1 s. 147 ff. 2 Det förekom också, att i anslutning till jordeboksredovisningen för socknar, som hade ge- mensam kyrka, fortfarande fördes särskilda kyrkoböcker och att i anslutning härtill särskilda sockenstämmor höllos.

• Sida 99
•  Original

Den borgerliga kommunen.

Vid den borgerliga kommunens konstituerande genom 1862 års lagstift- ning uppmärksammades egentligen blott det fall, att två eller flera socknar, d. v. s. kyrksocknar — väl ofta på grund av sammanbyggnad av kyrka — voro förenade under gemensam kommunalförvaltning. Därom stadgades i 1862 års kommunalstyrelseförordnin-g för landet 5 2: »Där två eller flera socknar redan äro under gemensam kommunalförvaltning förenade, må där- vid förbliva till dess, efter gjord framställning och vederbörandes hörande, KM:ts befallningshavande annorlunda förordnar.» Detta innebar, att sock— narna från och med förordningens ikraftträdande skulle konstitueras såsom en kommun.

Med regeln i förordningen, att varje socken på landet skulle utgöra en kommun, avsågs otvivelaktigt, att kyrksocknens område skulle bli avgöran- de för kommunens. Vid tillämpningen torde man emellertid i många fall ha följt jordebokssocknen; mantalslängderna, efter vilka bevilhringstaxe- ringslängden upprättades, uppgjordes med huvudsaklig ledning av jordebo— ken. Om delning av kommun ej blott i form av utbrytning av stad eller kö- ping utan även genom bildande av ny landskommun har KM:t, i anslutning till gammal sedvanerätt, förordnat utan hinder av avsaknaden av bemyndi- gande i 1862 års kommunallagstiftning. Sammanslagning kunde åstadkommas även framdeles: »Två eller flera socknar inom samma län må kunna om ge- mensam kommunalförvaltning sig förena. Framställning om sådan förening ingives till KM:ts befallningshavande, som äger att därom förordna» (% 3 st. 1) . Senare, genom KK 11 juli 1862, infördes vissa restriktioner i avseende å sammanbyggnad av kyrkor därutinnan, att samtycke från en var av försam- lingarna uppställdes såsom förutsättning. Prövningen förlades samtidigt från bede och biskopsämbetet till KM:t.1 Måhända medverkade denna omstän- dighet till att de förhoppningar om bildande av större kommuner genom för- eningar av socknar om gemensam kommunalförvaltning, som Rikets stän- der år 1860 uttalade,2 aldrig blevo i nämnvärd utsträckning infriade.

Kyrkogemenskap.

Socknar kunde ha förenat sig om en kyrka utan att uppgiva sin självstän- dighet i övrigt. De gemensamma frågorna handlades då på gemensam soc— kenstämma. Vid sidan av denna funnos särskilda stämmor för de olika sock- narna. Även stad och socken på landet kunde ha gemensam kyrka. En av reservanterna vid 1859 års kommittébetänkande utgick från att staden och socknen i sådant fall utgjorde en församling.3 Från och med år 1863 torde stad och landsbygd i sådana fall ha, med få undantag, bokförts såsom sär- skilda församlingar. Ehuru enligt 1847 års fattigvårdsförordning varje stad

1 Jfr s. 25 ovan. 2 Se 5. 52 ovan. 3 Jfr RSt:s skrivelse nr 286 år 1835 (s. 29 ovan). 7T—448230.

• Sida 100
•  Original

för sig och en eller flera socknar på landet för sig skulle utgöra ett fattig- vårdssamhälle, förekom det ännu 1862, att fattigvården var gemensam för stad och lantsocken, som hade gemensam kyrka. Enligt 1862 års förord- ning om kommunalstyrelse på landet skulle denna gemensamhet, så snart möjligt vore, upphöra (% 3 st. 2), och så skedde efter hand.

Där kyrkogemenskap år 1862 bestod utan att socknarna sammansmält till en, handlades på grund därav gemensamma frågor å gemensam kyrkostäm- ma. Lagen om församlingsstyrelse 1930 skapade möjlighet för KM:t att i dylika fall förordna om bildande av sammansatta specialkommuner, kyrkliga samfälligheter, vilka även kunde avse folk— och fortsättningsskoleväsendet.

Särskilda skoldistrikt.

Särskilda skoldistrikt uppkommo genom den i 1842 års folkskolestadga medgivna rätten för flera socknar att förena Sig om en skola. I kyrkostäm- moförordningen 1862 5 21 stadgades, att inom samma pastorat eller stad flera församlingar kunde förena sig om gemensamt kyrkoråd eller skolråd. I 1882 års folkskolestadga hette det i överenstämmelse härmed, att två eller flera till samma pastorat hörande församlingar kunde förena sig om en skola, där »en ringare folkmängd och övriga förhållanden» påkallade en så- dan förening (å 1). Två eller flera församlingar inom samma pastorat eller stad, som förenat sig om ett gemensamt skolråd, skulle utgöra ett skoldistrikt (% 6). Denna bestämmelse upprepades i de senare folkskolestadgorna. År 1892 fogades, väsentligen i syfte att tillgodose köpings behov att bilda sär— skilt skoldistrikt, till kyrkostämmoförordningens ?; 1 såsom st. 2 följande föreskrift: »Har KM:t förordnat, att kommun, som ej bildar egen kyrkoför- samling, skall utgöra särskilt skoldistrikt, gälle om sådan kommun i avseende å vården av folkskolans och därmed sammanhängande angelägenheter vad i denna förordning är om kyrkoförsamling stadgat.» Skolfrågor behandla- des alltså å särskild kyrkostämma för skoldistriktsområdet. Med 1909 års lag angående folkskoleväsendet i vissa städer, som skapade möjlighet till överförande av folkundervisningen på den borgerliga kommunen i stad, fo- gades till stadgandet i förordningen en hänvisning till denna lag. I samtliga köpingar, där medgivande lämnats att bilda eget skoldistrikt, torde numera skolväsendet ha jämlikt 1930 års lag om skolstyrelse blivit en den borgerliga kommunens angelägenhet.

På förslag av kommunala nybildningskommittén fick år 1919 kyrkostäm- moförordningen & 1 st. 2 följande lydelse, möjliggörande att uppdela för- samling i flera skoldistrikt: »Har KM:t förordnat, att för vården av folk- skolans och fortsättningsskolans samt därmed sammanhängande angelägen- heter församling skall vara delad i skilda skoldistrikt, eller att församlingar eller delar därav skola vara förenade i ett skoldistrikt, gälle om sådant skol- distrikt i avseende å vården av nämnda angelägenheter vad i denna förord- ning är om kyrkoförsamling stadgat.» Redan på 1800-talet hade emellertid förekommit, att KM:t förordnat om delning av församling i två skoldistrikt.

• Sida 101
•  Original

Lagen om församlingsstyrelse 1930 möjliggjorde, att sammansatta skol- distrikt — där skolväsendet ej kunde vara den borgerliga kommunens ange- lägenhet — ingingo i eller bildade kyrkliga samfälligheter. Det senare före- kom dock blott i ett fåtal fall. Men genom en lagändring 1942 utökades den- na grupp genom att redan bestående sammansatta skoldistrikt i lagen för- klarades utgöra kyrkliga samfälligheter. *

Oregelbundenhetskommittén.

År 1881 tillsattes en kommitté för reglering av rikets administrativa, judi- ciella och kommunala indelningar, den s. k. oregelbundenhetskommittén, under ordförandeskap av presidenten i kammarkollegiet Hans Forssell, med uppdrag att efter verkställd utredning avgiva förslag om avhjälpande av be- stående oregelbundenheter i rikets indelning. Sådant förslag framlades också är 1883, avseende nära tusentalet fall, vilka till stor del också blevo föremål för rättelse genom beslut av KM:t. Vad relationen mellan de borgerliga och kyrkliga primärkommunerna angår var förslaget byggt på principen, att den borgerliga primärkommunen i regel skulle liksom jordebokssocknen jämkas efter församlingsindelningen. Församlingen betraktades såsom en territoriell enhet likaväl som den borgerliga kommunen. Även härads- och länsindel- ningen blev föremål för jämkningar enligt samma princip.

Fortfarande kvarstå ett litet antal »egentliga» oregelbundenheter, bestående däri, att fastighet eller del därav i kommunalt hänseende tillhör en och i an- nat avseende en annan enhet, med vilken den förra såsom sådan icke har något sammanhang. Sådana geografiska oregelbundenheter, att en kommun eller församling har områden inom gränserna för en annan kommun och församling, äro däremot talrika. Att en borgerlig kommun är delad i flera församlingar eller en församling i flera kommuner betraktas icke såsom en oregelbundenhet i indelningen.

Kommunala nybildningskommittén.

Förordnande om kommunala nybildningar hade, såsom ovan nämnts, av gammalt ansetts tillkomma KM:t, vare sig fråga varit om inrättande av ny socken genOm delning av en gammal eller om utbrytning av område till stad eller köping eller om partiell indelningsändring i form av överflyttning från en indelningsenhet till annan (vid överflyttning till stad eller köping i regel betecknad såsom »inkorporering»). Behovet av rättsområdets reglering i skri- ven lag gjorde sig emellertid alltmera gällande, och år 1913 uppdrog KM:t åt en kommitté, den s. k. kommunala nybildningskommittén, under ordfö- randeskap av presidenten i kammarrätten Albert Petersson, att verkställa en allsidig utredning angående bl. a. det formella förfarandet vid behandlingen av uppkommande frågor om ändringen i den bestående administrativa, kom— munala, ecklesiastika och judiciella indelningen ävensom de materiella grun- der, efter vilka dylika frågor borde bedömas, samt att uppgöra förslag till

• Sida 102
•  Original

de författningsbetämmelser, vartill den verkställda undersökningen kunde föranleda. Kommittén, som icke fann meddelandet av bestämmelser rörande administrativa och judiciella indelningsändringar erforderligt i detta sam- manhang och utgick från att kommun och församling ick e ägd e någon verklig rätt att bliva bibehållen vid sitt innehavande t er rit o ri um,1 framlade resultatet av sitt arbete är 1917 i »betänkande med förslag till lagstiftning angående kommunala nybildningar». Med detta åsyf- tades bl. a., att de olika indelningarnas beroende av varandra skulle lindras, så att varje indelning för sig bleve i möjligaste mån fast och självständig. Den kommunala indelningens beroende av den kyrkliga kunde å ena sidan åstadkomma hinder för kommunal förändring, som ansåges önskvärd, och å andra sidan föranleda ändring i den kommunala indelningen, vartill verk— lig anledning icke förelåge. Kommitténs förslag gick ut därpå, att den indel— ning, som med hänsyn till det offentliga livets utveckling måste anses vara den betydelsefullaste, nämligen den kommunala, skulle befrias från be- roendet av annan indelning samt göras fast och självständig. Oregel- bundenhet i indelningen borde dock blott i undantagsfall förekomma. KM:ts rådighet över rikets indelning i olika hänseenden borde enligt kom- mitténs mening bibehållas och bli exklusiv. En följd härav vore uppen- barligen att, för den händelse en viss indelningsändring, som befunnes nö- dig, skulle vålla hinderlig oregelbundenhet, det komme att stå KM:t öppet att genom lämplig jämkning i annan indelning återställa den önskade redan. Då av ändringar i den kommunala indelningen komme att följa brist på överensstämmelse med den kyrkliga indelningen, följde, såvitt erfarenheten gåve vid handen, merendels icke olägenhet, medan i sådana fall, där olägen- het konstaterades, KM:t komme att hava öppen möjlighet att vidtaga de väl oftast smärre jämkningar i den kyrkliga indelningen, som för erforderlig rättelse vore av nöden. Kommittén föreslog vidare utbyggnad av gällande bestämmelser angående skoldistrikt med ändamål, att sådana distrikt skulle kunna bildas helt oberoende av församlingsgränserna, således utgöra an- tingen en församling eller flera sådana eller del eller delar av flera försam- lingar. Kommittén utgick från att KM:ts förordnande alltid skulle erfordras jämväl för ändring i skoldistriktsindelningen.

För tillgodoseende av flera kommuners gemensamma behov föreslog kom- mittén dessutom, att för vårdande av en eller flera (men icke alla) kommu- nala förvaltningsuppgifter sammanslutning i form av kommunalförbund skulle kunna ske mellan dels städer, landskommuner, köpingar, fattigvårds- samhällen samt municipalsamhällen, dels ock landstingskommuner samt landstingskommun och stad. Även skoldistrikt skulle kunna sammansluta sig till förbund för vårdande av gemensam angelägenhet rörande folkskolan och vad därmed hade sammanhang.

' RSt utgingo år 1860 från att den då beslutade kommunala indelningen vore provisorisk (se 5. 52 ovan).

• Sida 103
•  Original

Indelningslagstiftningen 1919.

De lagförslag, som kommittén framlade, blevo i väsentligen oförändrat skick upptagna av KM:t och av riksdagen godkända. Den 19 juni 1919 ut- färdades lag om ordning och viIIkOr för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning ( »indelningslagen»). För att särskilja olika slag av kommunala en- heter använder lagen i 1 5 för de borgerliga primärkommunerna termerna landskommun, köping med egen kommunalförvaltning och stad samt för de kyrkliga beteckningen församling. Med skoldistrikt avses en enligt kyrkostäm- moförordningen (numera lagen om församlingsstyrelse) förvaltad skolkom- munal enhet, vars område ej sammanfaller med församlings. Begreppet »soc— ken» användes icke. (Lagen avser givetvis icke indelningen i jordebokssock— nar.)

Om ändring i kommunal indelning beslutar KM:t. Därvid må kommuns område ökas eller minskas, kommun upplösas, så ock ny kommun bildas (2 g). Förutsättningarna för kommunal indelningsändring angivas i 3 & av lagen; detta lagrum äger däremot icke tillämpning å indelningen i försam— lingar och särskilda skoldistrikt. KM:t har alltså större frihet i fråga om sist- nämnda två slag av indelningsenheter än beträffande den borgerliga kom- munindelningen. I den till grund för lagen liggande riksdagspropositionen (310/1919 5. 75) uttalades emellertid, att överensstämmelse mellan den kom— munala och ecklesiastika indelningen (alltså mellan borgerlig kommun och församling) vore eftersträvansvärd och såvitt möjligt borde komma till stånd. Såsom allmänna förutsättningar för ändring i kommunindel— ning gäller, att genom densamma vinnas fördelar för den kommunala för- valtningen, lättnad eller utjämning i kommunala bördor eller främjande av den ekonomiska utvecklingen inom orten eller gagn i annat avseende.

Därest någon av nu angivna allmänna förutsättningar föreligger men kom- mun, som beröres av ifrågasatt ändring i den kommunala indelningen, mot- sätter sig sådan ändring eller villkor, som förbindes med ändringen, och dess— utom denna eller villkoret finnes medföra avsevärd olägenhet för kommu- nen, träda vissa regler i funktion, vilka avse att tillförsäkra primärkommu- nerna en relativ garanti för deras integritet. Om ändring må nämligen för- ordnas endast då denna finnes vara påkallad av betydande allmänt behov —— s.k. kvalificerad förutsättning — samt indelningsändringen prövas nödig för att undanröja eller avsevärt minska sålunda förefintligt missförhållande. Där detta missförhållande lämpligen kan botas genom an- nan åtgärd än indelningsändring, föreligger alltså icke kvalificerad förutsätt- ning. Såsom avsevärd olägenhet anses bl. a., att kommunen utplånas såsom självständig enhet eller att densamma i följd av' ändring av dess område får avsevärt försämrade ekonomiska förutsättningar för sin fortvaro. I den till grund för lagen liggande propositionen uttalades, att »kommunerna med skäl kunna göra anspråk på skydd för sin självständighet, då fråga är om

• Sida 104
•  Original

indelningsändring, som icke är grundad i ett betydande allmänt behov».1 Dessa skäl .skola vara aktuella och alltså ej hänföra sig till en obestämd framtid (5. 92 f.). De kvalificerade förutsättningarna för indelningsändring exemplifieras i lagen sålunda:

oregelbundenhet i rikets indelning eller annat förhållande vållar hinder eller olägenhet i allmänna ärendens behandling eller i tillgodoseende av kom- munala behov, eller

viss kommunal uppgift av större vikt finnes vara eftersatt, så att avsevärd olägenhet därav uppkommit eller kan väntas uppkomma, eller

samhälles behov av utrymme för bostäder, industri eller annat dylikt än- damål icke kan inom samhällets område i erforderlig mån tillgodoses, eller

bestående indelning lägger hinder i vägen för den ekonomiska utveck— lingen inom orten.

Denna uppräkning avser icke att vara uttömmande. I 4 5 av lagen stadgas, att vid ändring i kommunal indelning skola, där så befinnes nödigt, de av indelningsändringen berörda kommunernas inbördes ekonomiska förhållanden ordnas genom uppgörelse, som fastställes av KM:t i sammanhang med förordnande om ändringen; dock att uppgörelse i visst av- seende må kunna, där KM:t så bestämmer, senare verkställas i den ordning och enligt de grunder, som i förordnandet angivas. De närmare reglerna för den ekonomiska uppgörelsen meddelas i 5—10 åå.

Enligt 24 & skall kommun eller medlem av kommun, som vill väcka fråga om ändring i kommunal indelning berörande kommunen, ingiva ansökning till kammarkollegiet. Sådan fråga kan ock väckas av kollegiet eller bede efter anmälan hos kollegiet eller, då fråga är om församlingsindelning, av domkapitlet samt beträffande församlingi egenskap av skoldistrikt eller vid- kommande särskilt sådant av skolöverstyrelsen. Särskild utredning i frågan skall verkställas, där skäl härtill finnas. Finner kollegiet med hänsyn till ärendets omfattning m. m., att utredningen bör verkställas under kollegiets eget inseende, uppdrager kollegiet åt särskild utredningsman att verkställa utredningen. I annat fall skall kollegiet överlänma åt bede att besörja ut- redningen, och äger bede att till sitt biträde förordna utredhingsman (25 å). Har utredning, som verkställts genom bede, slutförts eller har därvid före- kommit anledning, att åt utredningen bör giva-s väsentligen annan eller stör- re omfattning än som i det åt utredningsmannen givna förordnandet varit avsett eller yppas hinder mot ifrågasatt ändring eller annan omständighet, som skulle göra fortsatt utredning onyttig, skall bede insända handling- arna i ärendet jämte eget utlåtande till kollegiet. I ärende, som utretts under kollegiets inseende, skall bedes utlåtande infordras (29 5). I ärende angåen-

1 Jfr k. prop. 310/1919 5. 92 ang. 3 5: »Å ena sidan kan icke en indelningsändring, som ur allmän synpunkt prövas nödig och nyttig, få stranda på en kommuns understundom ganska omotiverade motstånd. En kommunal vetorätt kan såledas icke uppställas, icke ens som prin— cipiell regel med angivna undantag —— — —. Men å andra sidan synas kommunerna med skäl kunna göra anspråk på skydd för sin självständighet, då fråga är om indelningsändring, som icke är grundad i ett betydande allmänt behov. — _)

• Sida 105
•  Original

de ändring i kommunal indelning, som hänskjutes till KM:ts avgörande, skall kollegiet avgiva utlåtande (30 å). Einner KM:t skäligt anbefalla utredning angående ändring i kommunal indelning, förordnar KM :t om utredningen på sätt han finner lämpligt (31 å).

Såsom en konsekvens av KM:ts genom indelningslagen stadgade exklusiva beslutanderätt i avseende å ändring i den kommunala indelningen vidtogos samtidigt ändringar i kommunalstyreIseförordningen för landet, varigenom bedes befogenheter härutinnan upphävdes.1

Genom ändring 16 juli 1919 i mantalsskrivningsförordningen föreskrevs, att" mantalsskrivningen skulle ske enligt den kommunala indelningen och mantalslängden alltså ej längre följa jordeboken.

Vidare infördes i kommunalstyrelseförordningarna för land och stad (55 3 resp. 2) nya bestämmelser om rätt för KM:t att, där osäkerhet råder beträf— fande rätta sträckningen av gränsen för kommuns område, meddela beslut angående g—ränsens sträckning (numera LKL & 1 och LKS & 1). En dylik rätt torde även tidigare sedvanerättsligt ha tillkommit KM:t på grund av rådig- heten över indelningen, och beslut i sådant avseende förekomma ej sällan i sammanhang med frågor om indelningsändring. Kammarkollegiet har för- denskull även härutinnan fått ställningen av central utredningsmyndighet.

Sammansatta fattigvårdssamhällen.

Förening av två eller flera socknar till ett fattigvårdssamhälle kunde en— ligt 1847 och 1853 års fattigvå—rdsförordningar äga rum, meni 1871 års för- ordning inskränktes möjligheten att skapa sådan gemenskap till blott uppe- hållande av gemensam fattigvårdsanstalt. Genom lagen om fattigvården 14 juni 1918 återinfördes möjligheten för två eller flera kommuner att med KM:ts medgivande förena sig att utgöra ett fattigvårdssamhälle (6 €). Genom ändring 19 juni 1919 i lagen erhöll KM:t befogenhet att även mot bestridan- de av vederbörande kommuner förordna om deras förening till ett fattig- vårdssamhälle under förutsättning dock, att fattigvården finnes. vara brist- fällig och sammanslagningen prövas nödig för att undanröja eller minska bristfälligheten.

Kommunalförbund.

Enligt lagen om kommunalförbund 19 juni 1919 kunna för handhavande av kommunal förvaltningsuppgift (ej samtliga sådana uppgifter) städer, landskommuner, köpingar och municipalsamhällen sammansluta sig till så- dant förbund. Fattigvårdssamhälle, som utgöres av flera kommuner, är i frå— ga om rätt att ingå sådant förbund likställt med kommun. Sammanslutning för ändamål, som här är i fråga, kan ock ske mellan landstings-kommuner samt

1 Jfr k. prop. 310/1919 5. 135 (departementschefen): Då —— — om dylik ändring må förord- nas endast av KM:t och endast efter utredning, varom i särskild lag givas föreskrifter — —, har kommittén föreslagit, att orden i 5 2 (FKL) :till dess efter gjord framställning och veder- börandes hörande bede annorlunda förordnar» utbytas mot atill dess efter gjord framställning Konungen annorlunda förordnar». Vad kommittén sålunda föreslagit synes mig böra godtagas.

• Sida 106
•  Original

mellan landstingskommun och stad ävensom mellan olika skoldistrikt (d. v. s. skolkommuner, som förvaltas enligt FKst, numera LFS). Bildande av kommunalförbund förutsätter överenskommelse mellan samtliga parter, och förbundsordning fastställes av bede. Förbundet, som utgör juridisk person, kan upplösas, och villkor härför skola upptagas i förbundsordningen.

Häradet, tingslaget och väghållningsdistriktct.

Av ålder hade härad och i de orter, där häradsindelning icke förekom, där- emot svarande tingslag (i Dalarne och Norrland), skepps- eller bergslag (i Stockholms, Örebro och Västmanlands län) utgjort den lägsta domstolskret- sen på landsbygden. Tidigt hade emellertid förekommit, att större härad upp- delats i flera tingslag eller mindre sådana förenats till ett. På många håll bildade av ålder flera härad eller tingslag en domsaga med gemensam hä- radshövding. På 1870-talet meddelade K.M:t beslut om ett avsevärt antal sammanslagningar av flera härad till större tingslag, och denna utveckling har sedan dess fortsatt.

Beslut om ändring i kommunal indelning mellan två kommuner inbördes, som tillhört olika jurisdiktionsområden (t. ex. landskommun och magistrats- stad), har alltid —— till förebyggande av s. k. egentlig oregelbundenhet i in- delningen —— ansetts betinga ändring i den judiciella indelningen. Frågorna ha därvid i regel handlagts i ett sammanhang, varvid genom kammarkolle- giet utlåtande inhämtats från vederbörande hovrätt.

Före tillkomsten av 1891 års lag om väghållningsbesväret på landet ut- gjorde i regel häradet distrikt för hållande av allmänna vägar, men så var också i viss mån fallet med socknen och staden samt i vissa fall landskapet eller länet; varje distrikt hade sitt eget vägsystem. Genom 1891 års lag för- klarades emellertid, att varje härad skulle i fråga om byggande och under- håll av allmän väg, bro eller färja utgöra en gemensamhet för sig, dock att där häradet vid lagens ikraftträdande var delat i två eller flera väghåll- ningsdistrikt eller flera härad eller delar därav voro förenade till ett distrikt. därvid finge förbliva. Därigenom upphörde andra distrikt för den allmänna väghållningen? Ny delning av härad i särskilda väghållningsdistrikt eller förening av härad eller delar därav till ett sådant distrikt kunde efter lagens ikraftträdande ske dels. i samband med vägdelning, dels— genom beslut av bede efter de väghållningsskyldigas hörande (5 och 82 åå). År 1924 ut- sträcktes bedes befogenhet att förordna om sammanslagning av väghåll- ningsdistrikt till fall, där naturaväghållning förekom blott i ett av distrik- ten. Dessa bestämmelser ansågos dock icke utgöra hinder för KM:t att för— ordna om ändring i distriktsindelningen, i varje fall där sådan ändring be- tingades av ändring i den kommunala indelningen.

Genom 1934 års lag om vägdistrikt förbehölls KM:t beslutanderätten i av- seende å vägdistriktsindelningen. Därvid skulle blott iakttagas, att delar av samma kommun icke förlades till olika distrikt, samt att distrikt icke finge omfatta kommuner inom skilda län. Mindre distrikt sammanfördes med stöd

• Sida 107
•  Original

härav till större enheter (KK 15 juni 1935). I följd av det fr. o. m. är 1944 genomförda förstatligandet av den allmänna väghållningen har indelningen i vägdistrikt numera upphört. De gamla distrikten motsvara-s nu i huvudsak av vägnämndsområden (lagen om vägnämnder och länsvägnämnder 30 juni 1943 samt KK 30 aug. 1943).

Tvist om rätta gränsen för härad, tingslag och väghållningsdistrikt har alltid, där frågan ej rört fastighetsgräns-er (JB 14: 5), ansetts tillhöra KM:ts avgörande. Efter 1919 års ändringar i kommunalstyrel-seförordningarna har den vid tillämpningen av dessa använda proceduren följts även då fråga va- rit om indelningen av härad, tingslag eller väghållningsdistrikt. Tvist om sträckningen av l-änsgräns har behandlats på enahanda sätt.

Föreställningen om behovet av häradets (och tingslagets) organisering så- som kommunal enhet har gjort sig gällande vid upprepade tillfällen under 1800-talet, detta trots den samtidigt pågående avvecklingen av vissa häradets förvaltningsuppgifter och jämsides med det arbete, som 1862 ledde till dels socknarnas ombildning och dels nybildning av landstingskommuner. Vid 1840—41 års riksdag utarbetade de förenade lag— samt allmänna besvärs- och ekonomiutskotten ett förslag till lag om häradsnämnder. Även vid 1856— 58 års riksdag höjdes röster för skapande av en representation för häradet, och detsamma var förhållandet inom 1858 års kommunallagskommitté; 1859 —60 års riksdag slutligen ägnade tanken ett välvilligt omnämnande t. o. m. i den form att häradet kunde tänkas såsom ram för den borgerliga primär- kommunen.

Sedan tanken att låta häradet i stället för socknen bli underlag för den borgerliga primärkommunen genom 1862 års lagstiftning uppgivits, inrikta- de sig senare förslag på bildande av specialkommuner. En motion vid 1862 års riksdag om införande av särskild representation för häradet avstyrktes av allmänna besvärs- och ekonomiutskottet i avvaktan på resultatet av 1862 års lagstiftning (bet. nr 22) och avslogs 'av riksdagen. Enahanda öde mötte en ny motion vid 1865—66 års riksdag, vilken av utskottet (bet. nr 27) avstyrkts bl. a. för att ick—e föregripa en prövning genom den då beslutade nya riksdagsre- presentationen, som »har till valgrund kommunalinstitutionen samt således lämpligast kan bedöma, i vad mån kommunalförfattningarna, på sätt mo- tionären förmenat, behöva fullständigas». Vid 1870 års riksdag väcktes. två förslag om inrättande av en kommunal representation för häradena. Den ena motionen (II: 5) avsåg bild-ande av en häradsnämnd, vari skulle ingå två ledamöter från varje socken jämte lika antal suppleanter; den andra (11:29) åsyftade tillskapande av en representation bestående av 5 7 personer. Lag- utskottet (utl. nr 33) tillstyrkte, att för varje härad utsåges fullmäkige att handhava och besluta om häradets gemensamma angelägenheter. Dessa full- mäktige borde väljas årligen av häradets kommuner till antal, som vore stadgat om valmän för val till landstingsmän. Där härad-et omfattade blott en kommun, skulle det ankomma på denna att handlägga de ärenden, som eljest tillkomme häradsfullmäktiges behandling. Bidrag till de utgifter, 'som beslötes av häradsful—lmäktige, skulle bestridas efter den grund, som vore

• Sida 108
•  Original

bestämd för utgörande av kommunalutskylder. Motionerna avslogos dock av riksdagen. Bl. a. anmärktes, att de frågor, som den föreslagna häradsre- presentationen skulle komma att handlägga, vore dels sådana, som avsåge åstadkommande av för häradet gagnande men icke i lag föreskrivna företag, samt dels sådana, som anginge vården om gemensamma tillhörigheter och sättet för utgörande av samfällda onera. I förra hänseendet skulle en dylik representation till väsentlig del sammanfalla med landstingets verksamhet och högeligen förlama denna, i det senare vore fråga om skyldigheter som reglerats i lag. En motion vid'1874 års riksdag (II: 68) om fakultativt inrät- tande av häradsfullmäktige vann icke heller riksdagens bifall. Lagutskottet hade (utl. nr 27) erinrat om 1870 års beslut samt de då framförda skälen mot den föreslagna kommunala. nybildningen.

Vid 1881 års riksdag väcktes en ny motion (11: 110) angående bl. a. ord- nande av kommunalrepresentation för härad eller tingslag. Lagutskottet (utl. nr 32) förklarade sig emellertid anse särskild kommunalrepresentation för häradet (tingslaget) fortfarande vara obehövlig, ja till och med skadlig. Vad häradet ålagda besvär anginge vore de grundade på allmän lag, och följ- aktligen vore en representation för deras fullgörande obehövlig, För härads- allmänningarna skulle enligt 1866 års skogsordning en särskild allmännings- styrelse utses, och andra angelägenheter borde lämpligen besörjas av särskil— da styrelser eller kommitterade. Andra beslut och yttranden av häradsborna vore merendels av tillfällig natur och kunde lämpligen fattas eller givas in- för häradsrätten eller bede. I flera avseenden skulle införandet av en. hä- radsrepesentation verka skadligt, nämligen när det rörde åligganden för en- bart fastighetsinnehavare, och där kollision med landstinget kunde uppstå. Motionen föranledde ingen riksdagens åtgärd. År 1890 återkom frågan i form av en motion (11:56) om inrättande av häradsstyrelser och antagande av stadgar för dessa styrelser. Enligt dessa stadgar skulle härad, som omfattade flera än en kommun, genom å kommunalstämma utsedda elektorer välja styrelseledamöter och suppleanter samt härad, som omfattade blott en kom- mun, direkt dylika ledamöter och suppleanter. Motionen avstyrktes emeller- tid av lagutskottet (utl. nr 31) på de av utskottet år 1881 anförda skäl och avs—logs av riksdagen.

År 1892 synes frågan ha återkommit för sista gången, då 1890 års motio- när förnyade sin motion (II: 156), varvid fogades en kritik av utskottets utlåtande 1890. Lagutskottet (utl. nr 11) avstyrkte ånyo motionen och an- förde därvid bl. a. att, såvitt utskottet hade sig bekant, i allmänhet någon svårighet icke mött för häradena att genom ombud från de särskilda socken- kommunerna för vis-st eller vissa ändamål tillsätta kommitterade med mer eller mindre vidsträckt maktbefogenhet eller på annat sätt handhava sina jämförelsevis få gemensamma angelägenheter. Motionen avslogs även denna gång av riksdagen.

Stockholm den 31 januari 1944.

• Sida 109
•  Original

• Sida 110
•  Original

Starten ' Systematisk förteckning

(Siffrorna. inom klammer beteckna utredningsmiss nummer i den kronologiska förteckningen).

Allmän lagstiftning. Bättsskipning. Fångvård.

Processlagberedningens förslag till lag om införande av nya. råg/gilnngsbalken m. m. 1. Lagtext. [9] 2. Motiv m.m. Betänkande med förslag rörande revision av lagstiftning- en om kvinnas behörighet att innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag. [24]

Vntteniräson. Skogsbruk. Bergsbruk.

Industri.

Betänkande med förslag till lag om skyldighet för inne- ?

havare av järnväg eller spårväg att hålla. stängsel. [35] Stdtsförfattning. Allman statsförvaltning. Betänkande med förslag ang. revision av riksdagens ar- _

botsformer. [8]

Kommunalförvaltning.

Promemoria med förslag till lag med bestämmelser om allmänna. behörighetsvillkor för vissa kommunala upp- dras m. m. [4] Kommunindelningskommittén. 1. Den lantkommunala .

författningsregleringen historia. [37] Statens och kommunernas finansväsen.

Politi.

' _ Betänkande. ang. nykterhetstlllstandet. under krigs- ,

åren. [:i

Nationalekonomi och socialpolitik.

Utredningar ang. ekonomisk efterkrigsplanering. 1.[7]2. [12] 3. [13] 4. [14] 5. [25] 6. [36] Statsmakterna. och folkhushdllningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdde; krisen. Del 4. Tiden juli 1942—juni 1943. [11] . Socialvärdskommitténs betänkande. 7. Utredning och

förslag ang. lag om allmän sjukförsäkring. [15] 8.Kost- undsberakningar ang. lag om allmän sjukförsäkring. [16] 9. Utredning och förslag ang. revision av lagstift- ningen om barnavårdsanstalter och fosterbarnsvdrd. [31] Bofolkningspolitik i utlandet. [26] Soclaivardens omfattning och kostnader efter 1930. [33] '

Hälso- och sjukvård.

1941 års reumatikervdrdssakkunnigas betänkande. Del 2. Utredning och förslag rörande behovet av och formen för statligt understöd till utbyggande inom landets sjukvårdsväsen av efterbehandling och kon- valesoentvård. [28] _ Ungdomsvårdskommltténs betänkande 1 med utred-

ning och förslag ang. psykisk barna- och ungdonis- _ värd. [30]

Allmänt näringsväsen.

Betänkande med utredning och förslag ang. rätten till '

vissa. uppfinningar m. m_. [27]

Fast egendom. Jordbruk med bindningar.

J ord'bruksbefolkningens levnadskostnader. [i] Betänkande med förslag till byordningar och instruk- tioner för ordningsmitnnon i lappbyarna. [6]

lsaac Marcus Boktr.-A.-B..

Handel och sjöfart.

Kolnmunlkutlonsviisen.

Betänkande med förslag till vägtrafikstadga in. in. [18] ' Slututlätande avgivet av besparingsbcrcdningens järn- .

vägssakkunniga. [32]

Bank-, kredit- och penningväsen.

Försäkringsväsen.

Kyrkoviisen. Undervisningsvlisen. Andlig odling i övrigt.

Betänkande med förslag till åtgärder för främjandet av iltteraturtjänsten inom de tekniska fackomriidena. [17]

Omäånriitämde av ett samhällsvstenskapligt forsknings- r . 1 1940 års skolutrednlngs betänkanden och utredningar. 1. Skolani samhällets tjänst. [20] 2. Sambandet mel- lan folkskola. och högre skola. [21] 3. Utredning och förslag ang. vidgade möjligheter till högre undervis- ning för landsbygdens ungdom. [22] Bilaga. 3. För- handlingarna vid sammanträde den iå—den 17 juni 1943 med 1940 års skolutrednings rådgivande nämnd. (23) Socialutbildningssakkunniga. 1. Utredning och förslag rörande den högre socialpolitiska och kommunala ut- bildningen. [29] . Ungdomsvårdskommitténs betänkande 2 med utredning

' och förslag ang. stöd åt. ungdomens föreningsliv. [31]

Försvarsviiseu. Betänkande med förslag ang. längtjänstunderbéial m.

m. [2 - Betänkande med förslag till civiliörsvarslag rn. m. [5]

Utrikes ärenden. Sthlm 448230

Internationell rätt.