SOU 1946:44

Sakkunniga angående arbetsförmedlingens organisation

Till

Statsrådet och Chefen för Kungl. Finansdepartementet.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 mars 1943 uppdrog che- fen för finansdepartementet den 27 maj 1943 åt statens arbetsmarknadskom- mission att verkställa utredningar beträffande vissa arbetsmarknadsfrågor såsom arbetskraftens friställande, åtgärder för beredande av sysselsättning, övriga hjälpåtgärder samt vissa arbetsmarknadsorganisatoriska frågor. Till de senare hörde frågan om den offentliga arbetsförmedlingens organisation under övergångstiden efter ett fredsslut. Den 21 september 1943 befriades arbetsmarknadskommissionen från utredningen av sistnämnda spörsmål, vilken i stället uppdrogs åt särskilda sakkunniga. Dessa voro landshövdingen A. Thomson, tillika ordförande, generaldirektören K. J. Höjer, landsorganisa- tionens ordförande A. Lindberg och Svenska arbetsgivareföreningens ordfö- rande G. Söderlund. Sedan generaldirektören Höjer på därom gjord framställ— ning den 22 augusti 1945 entledigats såsom sakkunnig, inträdde i hans ställe generaldirektören T. Bergquist.

Den 3 december 1937 hade Kungl. Maj:t (socialdepartementet) uppdragit åt den dåvarande tillsynsmyndigheten för den offentliga arbetsförmedlingen, Kungl. socialstyrelsen, att till övervägande upptaga frågan om behövliga förändringar i den offentliga arbetsförmedlingsverksamhetens organisation och till Kungl. Maj:t inkomma med förslag i ämnet. Detta uppdrag var icke slutfört, när Kungl. Maj:t med stöd av tjänstepliktslagens kap. 2 den 7 maj 1940 förordnade om statlig ledning av den offentliga arbetsförmedlingen, varvid statens arbetsmarknadskommission från och med den 20 maj 1940 tills vidare blev chefsmyndighet för arbetsförmedlingen (SFS 1940/329). I skrivelse till Kungl. Maj:t den 7 februari 1942 anhöll socialstyrelsen om be- frielse från ovannämnda utredningsuppdrag, och sedan detta beviljats, an- hefallde Kungl. Maj:t den 30 april 1942 statens arbetsmarknadskommission att till övervägande upptaga frågan om den offentliga arbetsförmedlingens

organisation. Sistnämnda uppgift överflyttades emellertid enligt beslut av Kungl. Maj:t (socialdepartementet) den 28 januari 1944 till de sakkunniga.

Två olika utredningsuppdrag åvila sålunda de sakkunniga, nämligen dels frågan om vissa under övergångstiden efter kriget aktuella arbetsförmedlings- problem, dels ock frågan om arbetsförmedlingens framtida organisation. Då den förstnämnda frågan äger nära samband med arbetsförmedlingens orga- nisation för normala förhållanden på arbetsmarknaden, ha utredningsuppgif— terna delvis sammanfallit och av de sakkunniga behandlats parallellt med varandra.

I särskild skrivelse den 27 mars 1946 till statsrådet överlämnade de sak- kunniga förslag till modifierat kontrollsystem vid arbetsförmedlingens be— handling av arbetsansökan från kontantunderstödda arbetslösa.

Under arbetsmarknadskommissionens ledning har efter den 20 maj 1940 pågått en omfattande utbyggnad av arbetsförmedlingsorganisationen. Utbyg— gandet har betingats dels av att en utökning av den egentliga förmedlings— verksamheten ägt rum, dels av att olika uppgifter av kriskaraktär kommit att åvila länsarbetsnämnder och arbetsförmedlingar, dels också av att plane- ringsuppgifter för en krigssituation eller för en sysselsättningskris pålagts de lokala arbetsmarknadsorganen. Dessa olika uppgifter samt den offentliga arbetsförmedlingens nuvarande läge belyses i föreliggande redogörelse, som omfattar tiden 20 maj 1940—31 december 1945. Under de sakkunnigas led- ning har redogörelsen utarbetats inom arbetsmarknadskommissionens kansli. varvid det huvudsakliga arbetet åvilat amanuensen Nils Kellgren.

I ett följande betänkande avgiva de sakkunniga förslag till den offentliga arbetsförmedlingens framtida organisation.

Stockholm den 13 juni 1946.

A. THOMSON

Thorwald Bergquist Aug. Lindberg Gustaf Söderlund

& !

KAP. I.

Tiden före den 20 maj 1940.

Tiden före 1906.

I äldre tider utgjorde de 5. k. folkmarknaderna mötesplats för arbets— givare och arbetssökande inom jordbruk och husligt arbete. Fortfarande äga dessa folkmarknader på vissa platser i landet stark traditionell för— ankring i folkmedvetandet. Så samlas exempelvis i Linköping och Västerås under höstmånaderna september—oktober i den offentliga arbetsförmed- lingens lokaler arbetssökande och arbetsgivare inom jordbruket i stor ut— sträckning för att sluta arbetsavtal. —— Under skråväsendets tid tjänstgjorde skråna som förmedlingsorgan för hantverksyrkena. Vid den s. k. omskåd— ningen anmälde sig gesällerna på gesällskapets härbärge och anvisades där mästare av omskådnings— eller oldgesällen. Om tillgången på arbete i andra orter voro gesällskapen oftast väl underrättade. Detta medförde, att ge- sällvandringarna som regel icke ägde rum planlöst och utan hänsynstagande till efterfrågan på arbetskraft. —— Under frihetstiden förelåg i Stockholm under åren 1732—1735 anmälningstvång till det s. k. »privilegierade adress- kontoret» för pigor och drängar vid anställnings tagande och slutande. Samma tvång förelåg för husbönderna. Privata uppgörelser mellan parterna voro icke förbjudna, därest anmälningsskyldigheten fullgjordes. Avgift erlades med viss procent av utgående lön. Antalet anmälningar till kontoret uppgick vid terminsuppsägningarna (två gånger om året) till omkring 3 500, medan antalet förmedlingar genom kontoret var avsevärt mindre, omkring 200. Hus— bönder och tjänstehjon föredrogo nämligen privata uppgörelser eller med- verkan av s. k. »Drenge— och Pigeskaffare och -skafferskor». Kontorets privile- gium upphörde redan 1735, sedan ständerna vid 1734 års riksdag beslutat ut— tala, att »vad adresskontoret här i Stockholm angår, så synes dess göromål i anseende till tjänstefolket och husbönder, såsom mindre nödigt och för bägge parterna en tunga med sig förande, väl kunna avskaffat varda». Annonsorgan för kontoret utgjorde den ekonomiska veckotidskriften »Stockholmske Han- dels—Mercurius». Genom tillkomsten av detta kontor gjordes det första för- söket i Sverige att genom offentlig myndighet skapa särskilt organ för plats- förmedling.

Ända fram till 1900-talets början omhänderhades sedan all organiserad arbetsförmedling av privata mellanhänder. Först år 1884 utfärdades i vårt land de första mera definitiva bestämmelserna rörande den privata plats— förmedlingsverksamheten i form av en kungörelse (nr 65) »angående kom— missionärer för anskaffande åt tjänstehjon och andra av anställning inom eller utom riket». I denna författning stadgades, att för att yrkesmässigt bedriva kommissionsverksamhet måste tillstånd sökas hos länsstyrelsen i det län, där sökande var bosatt. Avsikten med 1884 års kommissionärskungörelse synes dock närmast ha varit att skapa kontroll över förmedlandet av svensk arbetskraft till utlandet och att tillförsäkra särskilt kvinnligt tjänstefolk visst skydd. Vid denna tidpunkt förekom nämligen en mycket livlig värvning av svensk arbetskraft till vissa grannländer, särskilt kvinnligt tjänstefolk till Danmark och Tyskland. Vid framkomsten till arbetsplatsen hade de arbets- sökande ofta funnit, att förhållandena på arbetsplatsen icke överensstämde med de av kommissionärerna utlovade villkoren. Arbetstagarna hade emel- lertid stått rättslösa gentemot kommissionären och hade ofta fått återsändas till hemlandet på vederbörande konsulats bekostnad. För att råda bot på dessa missförhållanden infördes bl. a. den bestämmelsen, att vid arbetsför- medling till utlandet skulle alltid kontrakt efter författningens anvisningar upprättas mellan kommissionären och den arbetssökande. Däremot stadgades i författningen ingenting om det arvode, som kommissionären hade rätt att avkräva den arbetssökande.

Med den fortskridande industrialiseringen under slutet av 1800—talet gjorde sig behovet av en organiserad arbetsförmedling, som stod i ständig kontakt med arbetsmarknaden, starkt gällande. I Stockholm restes inom de första fackföreningarna redan år 1883 kravet på en mera rationell ordning för arbetsanvisningen (arbetsbörs).

I samband med förslag till åtgärder för minskning av arbetslösheten i Stockholm på 1890-talet omnämnde en av överståthållaren tillsatt utrednings- kommitté i sitt betänkande (1895) betydelsen av inrättandet av arbetsför- medlingsanstalter, antingen anordnade av stat eller kommun eller tillskapade på enskilt initiativ men understödda och kontrollerade av kommunerna. Kommittén ställde sig emellertid själv avvaktande till frågan om särskilda offentliga arbetsförmedlingsorgan.

I samma mån som arbetslöshetsfrågan och de sociala problemen överhuvud började tilldraga sig större uppmärksamhet, väcktes tanken på offentlig arbetsförmedling åter till liv. Direktör Edvard Wavrinsky framlade sålunda i utförliga motioner vid 1900 och 1901 års riksdagar förslag om utredning i ämnet. Ehuru Wavrinskys motion av år 1900 vann anklang i vida kretsar och tillstyrktes vid utskottsbehandlingen, avslogs den med tre rösters majoritet av andra kammaren. Vid 1901 års riksdag avstyrkte utskottet bifall till Wavrinskys motion, och dess hemställan godkändes av kammaren med

12 rösters majoritet. I riksdagsdebatterna underströks, att en positiv arbets- förmedling kunde lindra arbetslöshetens verkningar. Man pekade också på riskerna för arbetsfreden, om arbetsgivarna och arbetstagarna var och en på sitt håll utbyggde egna förmedlingsorgan och försökte monopolisera arbets— tillfällena. Wavrinskys program för ordnad arbetsanvisning gick ut på att hela landet skulle överdragas med ett nät av kommunala förmedlingskontor. Samverkan mellan dessa skulle befrämjas av staten. Arbetsförmedlingen skulle göras kostnadsfri. Dess verksamhet skulle fortgå helt oberoende av striderna på arbetsmarknaden och ledningen anförtros åt ett lika antal och lika berättigade arbetsgivar— och arbetarrepresentanter under en opartisk ordförande. Särskild omsorg borde ägnas arbetsanvisningen åt uttjänta soldater, värnpliktiga och frigivna fångar.

Ungefär samtidigt med Wavrinskys initiativ i riksdagen väcktes inom stadsfullmäktige i vissa större städer förslag om inrättande av kommunala arbetsförmedlingsanstalter. Förslagen ledde snart till praktiska åtgärder. Sålunda kunde den 1 oktober 1902 det första offentliga arbetsförmedlings— kontoret öppnas i Hälsingborg. Redan någon månad senare, den 11 november 1902, trädde i Göteborg en arbetsförmedlingsanstalt i verksamhet. I Malmö beslöto stadsfullmäktige i september 1904 upprättandet av en arbetsför— medlingsanstalt för staden, vilken anstalt började sin verksamhet är 1905. Samma år tillkommo ytterligare tre anstalter, nämligen i Stockholm, Lund och Sundsvall. År 1906 inrättades kontor i Karlstad, Norrköping och Karls— krona. Vid utgången av sistnämnda år hade man således i 9 städer särskilda kommunala förmedlingsanstalter, som tillkommit genom beslut av veder— börande stadsfullmäktige.

Den statsunderstödda kommunala förmedlingsverksamheten åren 1906—1934.

Så snart kommunala förmedlingsanstalter började inrättas, föranstaltade chefen för civildepartementet om utredning beträffande den medverkan, som statsmakterna i utlandet lämnat för utvecklandet av offentliga arbetsför— medlingsorgan. Denna utredning förelåg färdig i december 1903 men för— anledde icke några omedelbara åtgärder. Emellertid hemställde år 1905 re- presentanter inom andra kammaren för städerna Hälsingborg, Göteborg, Stockholm, Malmö och Lund, som redan beslutat anordna offentlig arbets— förmedling, i särskild skrivelse till chefen för civildepartementet, att från statsmakternas sida lämpliga åtgärder måtte vidtagas för den offentliga arbetsförmedlingens befrämjande och anordnande inom riket. Sedan kom— merskollegium, till vilket skrivelsen remitterats, verkställt utredning och av-

givit förslag, avgav Kungl. Maj:t vid 1906 års riksdag proposition (nr 116) i ärendet i huvudsaklig anslutning till kollegiets yttrande.

Det anslag av 15 000 kronor, som äskades i propositionen, skulle utgå dels till offentliga arbetsförmedlingsanstalter till bestridande av vissa utgifter för post, telefon och blanketter samt för åtgärder, som vore nödiga för att arbets- förmedlingsanstalterna i städerna skulle kunna betjäna kringliggande lands— kommuner med arbetsförmedling, samt för åvägabringande av nödig sam— verkan de olika anstalterna emellan, dels till kommerskollegium i och för ledande och kontrollerande av arbetsförmedlingarnas enhetliga verksamhet och samarbete.

Propositionen bifölls av riksdagen, som sålunda beviljade det begärda anslaget. Tillsynen över arbetsförmedlingsanstalterna överlämnades åt kom- merskollegium men överflyttades fr. o. m. är 1913 till den detta är inrättade socialstyrelsen. .

De första författningsbestämmelserna om den offentliga arbetsförmed- lingen utfärdades den 20 september 1907 genom kungörelse (nr 97) angående understöd av statsmedel till befrämjande av den offentliga arbetsförmedlingen i riket. Enligt denna kungörelse kunde understöd tilldelas arbetsförmedlings— anstalt, som anordnats av landsting, hushållningssällskap och kommuner samt andra institutioner, var för sig eller i förening, under förutsättning,

att arbetsförmedlingen avser allt slags arbete för såväl män som kvinnor samt i regel icke medför några särskilda kostnader för arbetsgivare och arbetare, som anlita densamma;

att vid arbetsförmedlingen hänsyn i främsta rummet tages till att arbetsgivare erhåller den bästa möjliga arbetskraft och arbetare det arbete, vartill han bäst lämpar sig;

att ledningen av arbetsförmedlingen utövas av en styrelse, bestående av dels en opartisk ordförande jämte för honom utsedd suppleant och dels ledamöter jämte suppleanter för dem, vilka till lika antal utses bland arbetsgivare och arbetare;

att vid arbetsförmedlingen användes ett av tillsynsmyndigheten godkänt arbets- sätt och expeditionssystem; samt

att statistiska uppgifter rörande verksamheten, i den mån så lämpligen kan ske, ställas till tillsynsmyndighetens förfogande.

Ehuru det av 1906 års riksdag beviljade statsanslaget var blygsamt, skapade det möjlighet att åstadkomma en enhetligt arbetande offentlig arbetsförmed- ling, som i princip skulle tjäna hela arbetsmarknaden. Genom statsmakternas stöd förstärktes också olika myndigheters och enskildas intresse för plan- läggning och organiserande av nya anstalter, avsedda för ett eller flera län eller större del av sådant. Efter verkställd utredning beslöt sålunda Öster— götlands läns landsting redan år 1907, att en offentlig arbetsförmedling med huvudkontor i Linköping och 12 avdelningskontor å lämpliga platser skulle inrättas. Verksamheten tog sin början i april 1908. Exemplet från Öster- götlands län följdes snart av andra landsting, så att vid slutet av år 1912

nätet av arbetsförmedlingsanstalter hade knutits ganska tätt över hela landet. Vid denna tidpunkt voro 21 länsanstalter och 11 kommunala anstalter jämte 62 avdelningskontor i verksamhet. Endast tre län, Stockholms, Gotlands och Älvsborgs, saknade offentlig arbetsförmedling. År 1915 voro arbetsförmed- lingsanstalter inrättade i alla län.

För att underlätta och effektivisera de olika anstalternas interlokala för- medlingsverksamhet började kommerskollegium år 1910 utgiva en s. k. riks— vakanslista för sådana lediga platser, för vilka lämpliga arbetssökande icke funnos anmälda på de olika kontoren. För att åstadkomma samverkan mellan större områden på arbetsmarknaden sammanfördes vidare är 1912 med två undantag (Västerbottens och Norrbottens län) de olika länens kontor i 6 förmedlingsdistrikt, varvid ett huvudkontor inom distriktet fick ställning såsom distriktskontor. Vid detta sammanställdes särskild vakanslista, s. k. distriktsvukanslista. Dessutom utgåvos vid vissa fristående anstalter s. k. lokala vakanslistor.

Från och med år 1907 fingo de offentliga ar-betsförmedlingsanstalterna samtliga sina kostnader för postporto, telefon och blankettryck täckta av statsmedel. Vidare kunde anstalterna efter prövning i varje särskilt fall er— hålla understöd till bestridande av kostnaderna för de särskilda anordningar, som vidtagits av arbetsförmedlingen för landsbygdens behov, ävensom för samarbetet mellan skilda anstalter. Från och med år 1913 åtnjöt offentlig arbetsförmedlingsanstalt bidrag av statsmedel för täckande av hälften av kostnaderna för medellösa arbetssökandes resor. År 1914 erhöll den offentliga arbetsförmedlingen arbetsuppgiften att tjäna som ett av kontrollmedlen vid den detta år igångsatta statsunderstödda kommunala hjälpverksamheten för oförvållat arbetslösa. I kungörelsen den 28 september 1914 (nr 237) stadgades (% 11) bland annat, att statsbidrag för understöd åt arbetslös person kunde utgå allenast under förutsättningen, att han »hos organ för offentlig arbets- förmedling sökt, men ej erhållit arbete». Från och med år 1915 medgavs statsbidrag för täckande jämväl av kostnaderna för anställande i arbete av värnpliktiga och fast anställt manskap i armén och marinen efter avslutad militärtjänstgöring. 1916 års riksdag medgav, att statsbidrag finge utgivas efter prövning i varje fall jämväl till bestridande av kostnaderna för avlöning av sådan personal, som särskilt anställts för förmedling av arbete inom vissa yrkesspecialiteter. Det ökade statsbidraget beredde möjlighet att för sjömans— yrket inom den offentliga arbetsförmedlingen skapa en enhetligt organiserad specialförmedling, omspännande hela landet. Under loppet av år 1920 öpp— nades sålunda särskilda sjömansförmedlingar i rikets fyra större hamnstäder, Stockholm, Göteborg, Malmö och Hälsingborg, och fr. o. m. juli månad 1922 övertog den offentliga arbetsförmedlingen hela den förhyrningsverksamhet, som i flertalet av rikets hamnar bedrivits av Sveriges redareförening. En ytterligare specialisering möjliggjordes genom riksdagens beslut är 1928, att

statsbidrag skulle få utgå för de särskilda anordningar, som träffats för under— lättande av yrkesval och för arbetsanvisning åt ungdom. Till en början var arbetsförmedlingsanslagets användande för detta ändamål starkt beskuret, men denna begränsning upphävdes år 1931. År 1930 beslöt riksdagen, att statsbidrag även finge utgå till bestridande av rese— och traktamentskostnader, som i anledning av företagen tjänsteresa utbetalats till tjänsteman vid arbets- förmedling.

På grund av arbetsförmedlingens utbyggnad och verksamhetens utsträc- kande till speciella grenar av arbetsmarknaden ökades statsbidragen succes— sivt. Nedanstående tablå anger utvecklingen. Tablån anger därjämte de kommunala anstalternas hela anslags— och inkomstsumma för angivna år.

Hela anslags- och ,. . År inkomstsumman Darav'statsbidrag . kronor kronor 1908 153 000 8 500 | 1910 225 000 25 000 1920 1 110 000 123 000 | 1930 1 106 000 247 000 ( ) 1933 1 123 000 248 000 |

Här uppräknade bestämmelser om statsbidrag till olika kostnader och anordningar inom den offentliga arbetsförmedlingen gällde till utgången av år 1934, efter vilken tid en av samma års riksdag antagen lag om offentlig arbetsförmedling medförde ändrade ekonomiska villkor för arbetsförmed— lingsverksamheten i vårt land.

Till belysning av arbetsförmedlingens utveckling åren 1906—1934 lämnas i nedanstående tablå och tabeller några summariska uppgifter om antalet förmedlingsorgan, antalet arbetssökande personer, lediga och tillsatta platser.

Antalet egentliga förmedlingsorgan åren 1906—1934.

1906 1916 1926 1934

Huvudkontor ........ 9 35 36 37 Avdelningskontor — 83 100 100 S umma kontor 9 118 136 137

Av ovanstående tablå framgår, att arbetsförmedlingsnätet under den första 10—årsperioden utbyggdes mycket hastigt. Icke mindre än 109 kontor till— kommo. Mellan åren 1916 och 1926 inrättades 18 nya kontor, men under åren 1926—1934 tillkom endast ett nytt kontor. Av tabellerna 1—2 framgår, att den offentliga arbetsförmedlingen beträffande manlig arbetskraft hade tyngd— punkten i sin verksamhet förlagd till jord- och skogsbrukets arbetsmarknad och beträffande kvinnlig arbetskraft till det husliga arbetsområdet.

Tabell 1. Förmedlingsverksamheten vid manliga och kvinnliga avdelningarna åren 1906—1934.

)

Kvinnliga avdelningar

År

Manliga avdelningar (

Ansökn. Arb.sök. Lediga Tills. Ansökn. Arb.sök. Lediga Tills. om arb. pers. plats. plats. om arb. plats. plats. 1906 34 340 — 27 140 20 412 16 993 24111 10 736 1912 112 643 46 4141 75 261 59 043 77 520 33 9971 77 284 45 989 1916 163 865 — 156 634 113 578 108 421 109 102 68 324 1926 339 018 139 006 106 645 97 189 158 633 81 099 127 964 92 872 1934 1 305 443 382 660 167 900 156 299 192 844 90 561 144 586 100 824 1 Uppgifterna ej kompletta för samtliga län. Tabell 2. Antalet tillsatta platser inom olika yrkesgrupper åren 1906—1934. Manliga avdelningen Jordbruk . | Hela ' Industri | Sjofart Handel Annat År antalet skogsbruk m.m. ( m. m. m. m. arbeta m. m. 1906 20 412 1 986 7 224 — 3 888 7 314 1912 59 043 22 423 12 848 — 9 988 13 784 1916 113 578 39319 25 771 | — 14 408 34 080 1926 97189 38 899 11 165 ! 19 337 11 183 16 605 1934 156 299 50 192 24 926 i 17 959 17 206 46 016 Kvinnliga avdelningen År l—lela Jordbruk Industri ( Handel Husligt Annat antalet m. m. m. m. | m. m. arbete arbete i 1906 10 736 ( 149 704 i 1 512 8 345 26 1912 45 989 -, 3339 2011 I 5365 35016 258 1916 68 324 6 173 4 004 8 870 49 193 84 1926 92 872 7 368 2 772 | 14 800 67 839 93 1934 100 824 6 202 5 035 , 20 3891 68 925 273 * Därav 1 080 sjöfart och fiske.

Arbetsförmedlingslagen av år 1934.

De av stadsfullmäktige eller landsting inrättade arbetsförmedlingsanstal— terna hade, som framgått av det föregående, tillkommit på kommunalt initiativ och voro rent kommunala organ. För erhållande av statsbidrag voro de underkastade vissa bestämmelser samt anvisningar av en statlig tillsyns— myndighet i fråga om formerna för expeditionsarbetet och den interlokala förmedlingen. Främst i samband med åtgärder för arbetslöshetens bekäm- pande uppkom emellertid tid efter annan frågan att förstärka arbetsförmed- lingsorganisationen.

1915 års socialförsäkringssakkunniga l'öreslogo i anslutning till förslag om statsbidrag till arbetslöshetskassor år 1922 (SOU 1922: 59), att den då gäl- lande organisationsformen för arbetsförmedlingen skulle lagfästas samt att staten genom utökade bidrag skulle minska landstingens och stadsfullmäk- tiges utgifter för arbetsförmedlingsverksamheten. Enligt förslaget skulle för varje landstingsområde ävensom för varje stad, som icke deltog i landsting, finnas en anstalt för arbetsförmedling. Sådan anstalt skulle inrätta erforder— ligt antal avdelningskontor eller ombud. Skulle å någon ort, där avdelnings- kontor eller ombud icke fanns, behov därav göra sig gällande, ägde läns- styrelsen rätt förordna om inrättande av kontor eller utseende av ombud. Vidare föreslogs, att person, innan han antogs till föreståndare för arbets- förmedlingsanstalt, skulle ha godkänts av tillsynsmyndigheten. Beträffande statsbidragets storlek föreslogo de sakkunniga, att detta skulle utgå enligt då gällande grunder, men att statsbidrag därutöver skulle utgå med belopp som motsvarade den genom andra förslag från de sakkunniga föranledda merkostnaden för arbetsförmedlingens huvudmän.

1926 års arbetslöshetssakkunniga upptogo i samband med utredning om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring (SOU 1928: 9) även frågan om den offent- liga arbetsförmedlingens utbyggande. Beträffande arbetsförmedlingens för— fattningsmässiga ställning i samhällslivet anslöto de sig till socialförsäkrings- sakkunnigas förslag och föreslogo, att den då gällande ordningen skulle lag— stadgas. Enligt de sakkunnigas förslag skulle arbetsförmedlingskontoren även tjänstgöra som lokala organ för försäkringen. Den härav föranledda utbygg- naden skulle till större delen bestridas med statsmedel.

Även 1932 års sakkunniga för arbetslöshetsförsäkring (Bilaga G, Kungl. Maj:ts proposition 209/ 1933) föreslogo, att landsting och stad, som ej deltog i landsting, skulle vara skyldiga anordna erforderligt antal arbets— förmedlingsanstalter. Statsbidragen skulle väsentligt höjas, och merkostnaden för arbetsförmedlingens huvudmän i samband med utbyggandet skulle så- lunda till allra största delen påläggas statsverket.

När hela frågan om en statsunderstödd arbetslöshetsförsäkring år 1933 för första gången i form av proposition (nr 213) förelades riksdagen, uttalade det utskott (Särskilda utskottets utlåtande nr 21), som hade att avgiva utlåtande rörande förslaget om arbetsförmedling och arbetslöshetsförsäkring, att även om en arbetslöshetsförsäkring icke skulle komma att genomföras, vissa för- bättringar i förmedlingsorganisationen dock torde böra eftersträvas, varför utskottet avvaktade ett förslag i sådant hänseende från Kungl. Maj:t. För— slaget om arbetslöshetsförsäkring föll vid nämnda riksdag. Inför 1934 års riksdag framlade Kungl. Maj:t (proposition nr 40) ånyo förslag om lagstift— ning angående arbetsförmedling och arbetslöshetsförsäkring. Beträffande för— medlingen framlades tvenne förslag, av vilka det ena avsåg utbyggnad under förutsättning, att riksdagen icke bifölle förslaget om arbetslöshetsförsäkring.

Situationen var sålunda den, att statsmakterna kommit till visshet om att en förbättring av den offentliga arbetsförmedlingens organisation borde komma till stånd, oberoende av arbetslöshetsförsäkringens införande. Kungl. Maj:ts förslag i försäkringsfrågan år 1934 vann riksdagens bifall. Därmed löstes även frågan om den offentliga arbetsförmedlingens lagfästande, och lagen om offentlig arbetsförmedling trädde i kraft den 1 januari 1935 samtidigt med förordningen om erkända arbetslöshetskassor.

Lag om offentlig arbetsförmedling den 15 juni 1934 (nr 267) innebar, att det uttryckligen ålades varje landsting och stad, som icke deltog i landsting, att anordna offentliga arbetsförmedlingsanstalter. Arbetsförmedlingen blev med andra ord obligatorisk institution på arbetsmarknaden. Lagen föreskrev därjämte väsentligt gynnsammare villkor för statsbidrag än tidigare. Förutom att liksom före år 1935 staten helt ersatte kostnaderna för postporto, telefon och blanketter, bestred den nu hälften av arbetsförmedlingsanstalts övriga utgifter. Dessa bidrag utbetalades av socialstyrelsen efter vederbörlig pröv— ning. Kungl. Maj:t berättigades dessutom medgiva, att arbetsförmedlings— anstalts utgifter i vissa fall finge till mer än hälften ersättas av statsmedel. llylikt högre statsbidrag kunde även efter Kungl. Maj:ts prövning utgå för kostnaderna för förmedling av arbete inom viss verksamhetsgren eller åt visst slag av arbetssökande samt för samarbetet mellan arbetsförmedlings— nnstalterna ävensom för särskilda anordningar för underlättande av yrkesval och för arbetsanvisning åt ungdom.

Genom arbetsförmedlingslagen höjdes vidare det sedan år 1913 utgående statsbidraget för resekostnader åt medellösa arbetssökande från hälften till tre fjärdedelar av kostnaderna för tillträdande av anvisad anställning å annan ort inom riket.

1 och med att staten åtog sig en väsentlig del av kostnaden för bland annat arbetsförmedlingens personalutgifter, befanns det befogat, att den statliga tillsynsmyndigheten erhöll viss medbestämmanderätt vid tillsättning av före— ståndartjänster. Lagen föreskrev sålunda, att till föreståndare för arbets- förmedlingsanstalts huvudkontor eller avdelningskontor icke finge tillsättas annan än den, som av tillsynsmyndigheten godkänts såsom lämplig för befattningen.

I övrigt förblevo de bärande grunderna för den offentliga arbetsförmed- lingen, sådana dessa framgå av kungörelsen av den 20 september 1907 angående understöd av statsmedel till befrämjande av den offentliga arbets— förmedlingen i riket, i stort sett oförändrade. Sålunda fastslog lagen bl. a., att tillsynsmyndigheten skulle tjänstgöra som statens ledande och kontrol- lerande organ gentemot arbetsförmedlingsanstalterna. Arbetsförmedlings— styrelserna bibehöllo sin paritetiska sammansättning med ledamöter, vilka till lika antal representerade arbetsgivarnas och arbetstagarnas intressen, samt stodo under ordförandeskap av en av vederbörande länsstyrelse efter samråd

med tillsynsmyndigheten utsedd person, stående utanför de egentliga arbets— givar— och arbetarintressena. Arbetsförmedlingen skulle avse arbete av alla slag, vara avgiftsfri samt bedriva sin verksamhet oberoende av konflikter mellan arbetsgivare och arbetare. I lagen fanns även uttalad den grund- läggande förmedlingsprincipen, att vid arbetsförmedling skall tillses, att arbetsgivaren erbjudes bästa möjliga arbetskraft och arbetaren det arbete, för vilket han bäst lämpar sig.

Arbetsförmedlingens utbyggnad efter tillkomsten av 1934 års lag.

Genom arbetsförmedlingslagens gynnsammare statsbidragsgrunder samt åläggandet för landsting och städer, som icke deltogo i landsting, att anordna offentliga arbetsförmedlingskontor, kom frågan om arbetsförmedlingsnätets utbyggnad i ett nytt läge. Förutsättningar förelågo för att relativt snabbt förse städer och större industriorter med permanenta förmedlingsorgan. Under— sökningar beträff'ande utbyggnadsbehovet hade tid efter annan verkställts av förut omnämnda utredningssakkunniga för arbetslöshetsförsäkringsfrågorna. Den undersökning, som föregick förslaget om statsbidrag till frivilliga arbets— löshetskassor, hade givit till resultat, att som omedelbar följd av arbets- förmedlingslagen ett 20—tal nya avdelningskontor borde inrättas. På längre sikt räknade man med en utbyggnad av arbetsförmedlingen med ett 40-tal nya kontor.

Som framgår av nedanstående tablå, kunde utbyggnaden äga rum i ungefär det tempo, som de sakkunniga ansett önskvärt.

Antalet huvud- och avdelningskontor åren 1934—1939 (31/12).

År 1934 ................. 137 År 1937 ................. 156 » 1935 . ................ 144 » 1938 ................. 160 » 1936 ................. 156 » 1939 ................. 166

Genom arbetsförmedlingslagens ikraftträdande skedde en betydelsefull för— ändring beträffande de yttersta trådarna i förmedlingsnätet —— arbetsförmed— lingsombuden. Dylika hade under arbetslöshetskrisen 1921—1923 börjat till— sättas i större omfattning på orter med arbetslöshet, där egentligt förmedlings— organ saknades. Dessa ombud liksom de, som senare tillsatts, hade varit till- fälliga. Förmedlingslagen möjliggjorde nu, att avlönade s. k. fasta ombud förordnades i alla viktigare arbetslöshetsorter. Av ännu mer avgörande be— tydelse för ombudssystemet blev en år 1935 vidtagen författningsändring (SFS 426/1935) i kungörelsen den 30 juni 1934 (nr 434) angående statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet vid arbetslöshet. Genom nämnda författ— ningsändring stadgades nämligen förbud för ordförande i arbetslöshets—

kommitté (sedan den 1/7 1944 benämnd arbetslöshetsnämnd) att vara arbetsförmedlingsombud.

Som framgår av nedanstående tablå, ökade antalet fasta ombud mycket hastigt, från 138 år 1935 till 478 år 1939.

Antalet fasta och tillfälliga arbetsförmedlingsombud åren 1934—1939 (31/12).

19341935. I 1936 ' 1937 1938 1939 [ Fasta ombud . . .. 900 138 371 414 454 478 | Tillfälliga ombud. 800 825 700 600 600 |

Utöver här ovan nämnda kontor och fasta eller tillfälliga ombud inrättades i vissa fall — särskilt inom norrlandskommunerna, där de geografiska av— stånden voro så stora, att organ för arbetsförmedlingen måste anordnas på mer än en plats inom kommunen underlydande ombud, s. k. lokalombud. I fråga om såväl rapportering som verksamheten i övrigt voro dessa under— ställda centralorganet för kommunen. Vid slutet av år 1937 funnos 373 dylika lokalombud.

Samtidigt med dessa åtgärder för att förstärka förmedlingsorganisationen sökte man åvägabringa ökad samverkan mellan de olika lokala förmedlings- organen. För att sålunda öka snabbheten och effektiviteten i det interlokala samarbetet började från och med hösten 1935 huvudinnehållet i riksvakans- listan utsändas genom en särskild radiorapport. Därjämte tillsattes särskilda distriktsassistenter, vilka bl. a. hade till uppgift att i första hand försöka åvägabringa en utökad interlokal kontakt mellan förmedlingsorganen och i samband härmed svara för distriktsvakanslistornas sammanställning. Dessa befattningshavare anställdes och avlönades hos den arbetsförmedlingsanstalt, vars huvudkontor tjänstgjorde som distriktskontor, men lönen bestreds helt av statsmedel. Vissa distriktsassistenter togos även i anspråk för intensivare förmedlingsåtgärder i samband med lokala rationaliseringar och driftsom— läggningar. Innan dessa befattningar vid distriktskontoren tillskapades, hade önskvärdheten av ifrågavarande tjänster till fullo klarlagts under 30-talets arbetslöshetskris vid åtgärder i samband med överflyttning av arbetskraft från dels Västernorrlands sågverksdistrikt och Bohusläns och Blekinge sten— distrikt, dels också vissa orter, där större driftsnedläggningar ägt rum, såsom Harg, Gimo och Karlholm.

Beträffande utvecklandet av specialförmedlingar kom arbetsförmedlings- lagen icke att genast få någon större betydelse. Emellertid möjliggjorde de ökade statsbidragen, att arbetsförmedlingarnas huvudmän mera systematiskt började planlägga åtgärder för att utveckla ungdomsförmedlingsverksam— heten. Därjämte inrättades under åren 1937 och 1938 fyra studentförmed— lingar (i Lund, Uppsala, Stockholm och Göteborg) samt tolv lärarförmed— lingar, huvudsakligen förlagda till seminariestäderna.

Till belysning av verksamhetens utveckling efter arbetsformedlingslagens ikraftträdande år 1935 till och med år 1939 lämnas i nedanstående tabeller summariska uppgifter om antalet ansökningar om arbete, arbetssökande per- soner, lediga och tillsatta platser.

Tabell 3. Förmedlingsverksamheten vid manliga och kvinnliga avdelningarna åren 1935—1939.

Manliga avdelningar Kvinnliga avdelningar i År Ansökn. Arb.sök. Lediga Tills. Ansökn. Arb.sök. Lediga Tills. om arb. pers. plats. plats. om arb. pers. plats. plats. 1935 1062130 307 892 175 184 154 329 199 699 87 957 170 856 i, 111 791 1936 834 695 241 963 204 467 174 071 218 595 96 280 196 831 127 343 1937 648 863 220 848 249 006 210 310 235 150 105 826 223 939 143 634 1938 658 633 231 547 236 061 203 038 268 499 115 904 238 035 157 568 1939 691 124 255 978 293 998 251 319 286 031 122 500 270 968 184 761 Tabell 4. Antal tillsatta platser inom olika yrkesgrupper åren 1935—1939. 1935 1936 | 1937 | 1938 ] 1939 Yrkesgrupper _ _ Män Kvmn. Män | Kvmnj Män ! Kvinnj Män Kvinnl Mån | Kvinn. Jordbruk och skogs- i i i bruk .............. 49 260 5 806! 55 817 5 4201 37 974 4 935 56 860 5 071 63 499 5 051 Jordbruk ......... 42 610 5 806 43 124 5 419 43 652 4 929 46 167 5 045 45 256 5 028 Skogsbruk ........ 6 650 —— i 12 693 1 14 322 6 10 693 26 18 243 23 Industri och hantverk 24 726 5 5901 27 691 6 483 30 890 8 094 37 518 9 283 54 261 12 001 Malmbrytning och i metallindustri . . .. 6 132 3331 5 922 313 7 152 516 7 370 448 11 923 827 Jord- o. stenindustri 2 847 1 2 788 23 1 644 18 1 438 26 2 404 107 Träindustri ....... 2 492 34 3 120 66 3 736 90 3 574 83 5 892 55 [ Pappers- och 1 grafisk industri. . . . 574 1 070 297 980 443 1 046 427 1 096 574 1 161 Livsmedelsindustri 533 1 361 1 154 1 655 3 439 2 605 3 924 2 785 4 722 2 981 Textil- och bekläd- nadsindustri ...... 260 2 267 336 2 904 462 3 196 1 420 3 933 1 321 4 841 Läder-, här- och gummiindustri . . . . 498 297 656 325 662 343 971 485 1 377 767 Kemisk-teknisk industri .......... 98 226 114 217 180 276 287 407 669 1 236 Byggnadsverksam- het .............. 10 879 1 12 774 —— 12 638 2 17 645 20 24 722 26 Kraft-, belysnings- och vattenverk . . . 413 _ 530 534 2 462 _ 657 Sjöfart och fis/ce .... 1.9 903 1 220 21 52.9 1 375 25 637 1 342 24 814 1 371 33 403 1 584 Handel, samfärdsel m. m. ............. 22 344 24 758 26 373 31 224 30 074 39 928 40 653 44 857 58 394 52 452 Kontorsarbete . . . . 1 808 1 008 1 223 1 101 1 382 1 456 1 586 1 698 1 972 2 532 Affärs- o. lagerarb. 3 444 2 585 3 810 3 081 4 245 4 127 4 099 4 375 5 474 4 886 Landtransport . . . . 15 612 2 916 17 120 2 887 19 797 2 992 25 538 2 921 39 176 2 940 Hotell-, kafé- och restaurangrörelse . . 475 14 943 956 19 335 2 184 25 274 3 348 28 165 3 941 31 826 Förvaltning, sjuk- vård och fria yrken 1 005 3 306 3 264 4 820 2 466 6 079 6 082 7 698 7 831 10 268 Husligt arbete ...... 127 74 292 171 82 754 218 89 321 270 96 970 387 113 622 Grov- o. div.-arbete . . 38 779 125 42 490 87 65 517 14 42 923 16 41 375 51 Summa 154 329 111 791 174 071 127 343 210 310 143 634 203 038 157 568 251 319 184- 761

Vissa nackdelar med systemet enligt arbetsförmedlingslagen av år 1934.

Efter arbetsförmedlingslagens tillkomst kännetecknades visserligen utveck— lingen av ett ökat intresse från huvudmännens sida för att förstärka de lokala arbetsförmedlingarna, men utvecklingen i landets olika delar var mycket ojämn, och någon enhetlig organisation av kontorsnätet kunde icke uppnås. Anledningen härtill torde närmast vara att söka däri, att de 29 arbetsför- medlingshuvudmännen 23 landsting, 4 städer utanför landsting (Stock- holm, Göteborg, Norrköping och Hälsingborg) samt 2 gemensamt av lands— ting och stad utanför landsting (Malmö stad och Malmöhus län samt Gävle stad och Gävleborgs län) bedömde behovet av arbetsförmedlingsanord- ningar olika. Speciellt inom landstingen, som knappast i övrigt handhade frågor om arbetsmarknad och arbetslöshet, intog arbetsförmedlingen i vissa fall en undanskjuten ställning. Det torde också ha varit förenat med vissa svårigheter för landstingen att bedöma dels behovet av kontor och ombud i länens olika delar, dels behovet av personal, som där kunde föreligga. Ganska snart efter arbetsförmedlingslagens ikraftträdande konstaterades det, att be— slutade utvidgningar av arbetsförmedlingen i övervägande antalet fall verk- ställdes endast tack vare det ökade statsbidraget och att landsting — ävensom städer utanför landsting _ i vissa fall sökte utnyttja de nya statsbidrags— villkoren för att reducera sina egna kostnader för upprätthållande av offentlig arbetsförmedlingsverksamhet.

I tillsynsmyndighetens befogenheter ansågs ej ligga att giva de beslutande lokala myndigheterna direkta anvisningar och förelägganden rörande kontors— nätets organisation och utrustning. Ej heller medgåvo formerna för beslut om statsbidrag möjlighet att stimulera huvudmännen att vidtaga erforderliga åt— gärder för förmedlingsorganisationens utbyggnad. Utformningen av bestäm- melsen om att Konungen i vissa fall och för vissa slag av utgifter kunde förordna, att kostnaderna till mer än hälften skulle bestridas av statsmedel, omöjliggjorde för tillsynsmyndigheten att redan vid träffande av överens- kommelse med vederbörande arbetsförmedlingsanstalt kunna lämna bestämt besked rörande storleken av statens ekonomiska medverkan. Tillsynsmyndig- heten kunde endast utlova, att vid anstaltens sökande av statsbidrag för anordningen förorda ett till visst belopp förhöjt statsbidrag. Det förtjänar i detta sammanhang omnämnas, att i Kungl. Maj:ts proposition (nr 40) till 1934 års riksdag med förslag till lag om offentlig arbetsförmedling Kungl. Maj:t hade föreslagit, att rätten att medgiva förhöjning såväl av det generella statsbidraget som av statsbidraget till specialanordningar borde tillerkännas ej blott Konungen utan även den myndighet, som Konungen bestämde. Vid behandlingen i riksdagen förklarade sig emellertid andra lagutskottet (ut- låtande nr 39) icke kunna tillstyrka en sådan anordning, varigenom Konungen

skulle kunna till viss myndighet delegera rätten att bestämma om förhöjt statsbidrag.

Ytterligare en nackdel med formerna för lämnande av statsbidrag samman— hängde med tidpunkten för meddelandet av Kungl. Maj:ts beslut. Detta träffades vanligen först ungefär sex månader sedan det kalenderår gått till

ända, a vilket utgifterna belöpte sig. Det drog sålunda avsevärd tid, innan besked kunde erhållas om grunderna för det förhöjda statsbidraget.

Bland nackdelarna med organisationen bör vidare uppmärksammas, att arbetsförmedlingsstyrelserna och landstingen vid inrättandet av ordinarie kontor eller vid frågan om avhjälpande av brister vid förefintliga kontor i alltför stor utsträckning gjorde den lokala organisationen avhängig av kom— munernas beredvillighet att ekonomiskt stödja verksamheten. Någon laglig bidragsskyldighet för kommuner tillhörande landsting förelåg emellertid icke, och erfarenheten visade, att kommunerna i ökad utsträckning började upp— märksamma lagens tvingande bestämmelser rörande landstingens skyldig— heter att inrätta kontor och ombud i erforderlig utsträckning. Kommunernas medverkan var emellertid synnerligen önskvärd för lösning av arbetsför— medlingskontorens lokalfrågor. Det förtjänar i detta sammanhang omnämnas, att det av 1915 års socialförsäkringssakkunniga år 1922 avgivna betänkandet angående offentlig arbetsförmedling och statsbidrag till arbetslöshetskassor (SOU 1922: 59) innehöll förslag om bestämmelse, enligt vilken lokal jämte värme och belysning skulle för arbetsförmedlingsanstalts huvud— och avdel- ningskontor tillhandahållas kostnadsfritt av den kommun, där kontoret var beläget.

Anställnings- och avlöningsförhållandena för arbetsförmedlingspersonalen ställde sig högst växlande vid olika anstalter. Lönedifferenserna mellan tjänstemän med likartade arbetsuppgifter på skilda kontor kunde vara högst avsevärda. Exempel på dylika differenser lämnas i nedanstående tablå, som anger utgående årslön år 1937 för huvudkontorens manliga och kvinnliga assistenter med bortseende från Stockholm, Göteborg och Malmö.

501— 1001—1501—2001—-2501— 3001—3501—4001— Huvwkontor 1 000 1 500 2 000 2 500 3 000 3 500 4 000 4 500

Manliga assistenter

Grundlön ................. _ 4 1 2 8 6 —— 2 Utgående lön ............. _ 4 1 1 3 9 2 3 Kvinnliga assistenter Grundlön ................. 2 8 13 9 4 2 -— Utgående lön ............. 1 4 10 8 7 5 3 —-

Visserligen medgav den utvidgade rätten till statsbidrag en möjlighet för landstingen att utan oskäligt stora kostnader förbättra avlöningsförhållandena

vid arbetsförmedlingsanstalterna, men denna möjlighet tillvaratogs icke i någon större utsträckning. Direkta åtgärder från statens sida för reglering av personalens löne- och anställningsvillkor visade sig nödvändiga. I december 1937 uppdrog också Kungl. Maj:t åt tillsynsmyndigheten att till övervägande upptaga bland annat frågan om förmedlingspersonalens löne— och anställ— ningsvillkor.

Betydelsen av personalfrågornas lösning framstod klart bland annat mot bakgrunden av att värdet av bestämmelsen om tillsynsmyndighetens pröv— ningsrätt av sökande till föreståndartjänster vid huvud— och avdelningskontor i hög grad var beroende av de för vederbörande anstaltsområde gällande avlöningsvillkoren, över vilka socialstyrelsen icke ägde bestämma. Avlönings— villkoren äterverkade nämligen direkt på tillströmningen av mer eller mindre kvalificerade sökande till ledigförklarade befattningar och fingo avgörande betydelse för institutionens rekrytering och arbetsetfektivitet.

KAP. II.

Det provisoriska förstatligandet av arbetsförmed- lingen den 20 maj 1940.

Lagen om tj änsteplikt.

Inför hotet av det andra världskriget utarbetades är 1938 inom rikskom— missionen för ekonomisk försvarsberedskap utkast till lag om tjänsteplikt m. m. och till vissa därmed sammanhängande författningar. Ifrågavarande författningsutkast överarbetades våren 1939 av särskilt tillkallade sakkun- niga, vilka jämväl hade att utreda frågorna om behovet av arbetskraft och vilken arbetskraft som under skilda tidslägen kunde tänkas stå till förfo- gande inom livsviktiga verksamhetsområden. Vid urtima riksdagen hösten 1939 framlade Kungl. Maj:t på grundval av detta utredningsarbete förslag till lag om tjänsteplikt (proposition 92), vilket förslag med vissa mindre förändringar godkändes av riksdagen.1 Lag om tjänsteplikt (SFS 934/1939) trädde i kraft den 31 december 1939 och hade fullmaktskaraktär. Lagen ägde sålunda tillämpning vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig. eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden efter särskilt förordnande av Konungen. Sådant förordnande må under tid. då riksdagen är samlad, meddelas endast med riksdagens samtycke. Under den tid, då riksdagen icke är samlad, äger Konungen meddela dylikt förordnande för tiden till dess 30 dagar förflutit från det riksdagen samman- trätt. Tjänstepliktslagen gällde till och med den 31 mars 1941 och har därefter varje år förnyats. Enligt senaste författning (SFS 278/1945) gäller lagen till och med den 30 juni 1946.

Lagen stadgade om fyra slag av tjänsteplikt: tvångsförlängning av arbets— anställning, tjänsteplikt för pensionstagare, tjänsteplikt för ungdom och all- män tjänsteplikt. Den allmänna tjänsteplikten gällde för envar i åldern 16—70 är, vilken tjänsteplikt dock kunde begränsas med hänsyn till vissa yrken, åldrar, orter, grad av försörjningsskyldighet o. s. v. Tjänstepliktslagen föreskrev särskild lönenämnd för handläggning av lönefrågor och anställ— ningsvillkor i samband med lagens tillämpning.

lFöre antagandet av den allmänna tjänstepliktslagen hade särskild lag om tjänsteplikt för medicinalpersonal trätt i kraft (SFS den 8 december 1939 [nr 832]). Denna särskilda lagstiftning ersattes efter tjänstepliktslagens tillkomst av Kungl. Maj:ts kungörelse den 28 juni 1940 (nr 637) med särskilda bestämmelser om tjänsteplikt för medicinalpersonal.

Enligt lagen (Kap. 1) skulle en riksarbetsstyrelse tillsättas, under vilken särskilda länsarbetsstyrelser sorterade. Konungen kunde förordna (Kap. 2), att de offentliga arbetsförmedlingarna ställdes under länsarbetsstyrelsernas ledning, samt (Kap. 3) stadga förbud mot att arbetsgivare anställde ar- betstagare på annat sätt än genom anvisning från offentlig arbetsförmedling (arbetsförmedlingstvång). Likaså kunde Kungl. Maj:t förordna, att vissa före— tags behov av arbetskraft skulle kunna tillgodoses före andras (företrädes— bestämmelse).

Genom denna beredskapslagstiftning hade en fullmaktslag tillkommit, som, därest så skulle bliva nödvändigt, möjliggjorde långtgående ingripanden för reglering av arbetsmarknaden. På våren 1940 förelåg ett sådant läge, att tjänstepliktslagen ansågs höra till vissa delar sättas i kraft. Ockupationen av Danmark och Norge medförde Sveriges avspärrning från handelsförhindel— serna västerut och från de transoceana marknaderna. Uppgiften blev att inom ramen för tillgången på inhemska råvaror och tillgänglig arbetskraft söka lösa viktiga folkförsörjningsfrågor, i främsta rummet avseende livs— medelsproduktionen samt produktionen av ersättningsbränslen för bortfallet av kol och koks samt mineraloljor. Därjämte gällde det att produktionsmäs- sigt och arbetsmarknadspolitiskt säkerställa nödvändiga förstärkningar av försvarsberedskapen.

Den 26 april 1940 förordnade Kungl. Maj:t (SFS 269/1940) med samtycke av riksdagen, att 2 kap. tjänstepliktslagen (om arbetsförmedling) skulle äga tillämpning. Något senare, den 7 maj 1940, tillsattes statens arbetsmarknads- kommission, vilken ersatte det rådgivande organ med samma namn, som tillkommit redan den 19 september 1939. Den nya kommissionen fick upp- giften (SFS 326/1940) att tjänstgöra som riksarbetsstyrelse i tjänsteplikts- lagens mening. Som styrelsen underställda länsorgan (länsarbetsstyrelser) tillkommo särskilda länsarbetsnämnder (SFS 328/1940). Ät arbetsmarknads- kommissionen anförtroddes därutöver ledningen av statlig och statsunder— stödd hjälpverksamhet vid arbetslöshet (SFS 327/1940), vilken dittills åvilat den år 1914 inrättade arbetslöshetskommissionen, samt att tjänstgöra som lillsynsmyndighet enligt krigsfamiljebidragsförordningen (SFS 223/1940).

I anslutning till beslutet om tillämpning av 2 kap. tjänstepliktslagen ut— färdades jämväl en kungörelse om statlig ledning av den offentliga arbetsför- medlingen (SFS 329/1940), vilken bland annat innefattade ett provisoriskt överflyttande på länsarbetsnämnderna av den ledning för de offentliga arbets— förmedlingsanstalterna, som tidigare tillkommit de kommunala styrelserna. I samband därmed övertog staten kostnaderna för arbetsförmedlings- anstalternas verksamhet. Arbetsmarknadskommissionen blev arbetsförmed— lingens chefsmyndighet.

Den nya ordningen för ledningen av de kommunala arbetsförmedlings- anstalterna bestämdes att gälla från och med den 20 maj 1940 till och med

den 31 mars 1941. Därefter har ovan nämnda kungörelse varje år förnyats, och enligt senaste författning (SFS 280/1945) gäller nuvarande organisation till och med den 30 juni 1946. '

Den centrala ledningen av arbetsförmedlingen.

Arbetsmarknadskommissionens kansli var i december 1945 fördelat på tre avdelningar. Inom varje avdelning kunna förutom byråer (i vissa fall upp- delade på sektioner) finnas fristående sektioner. Avdelningsindelningen samt uppdelningen av avdelningarna på byråer och fristående sektioner bestäm- mas av Kungl. Maj:t, medan kommissionen själv äger att inrätta sektioner inom de särskilda byråerna. Avdelnings— och byråchefer förordnas av Kungl. Maj:t, övrig personal antages av kommissionen.

De egentliga arbetsförmedlingsärendena handläggas främst av arbetsför— medlingsbyrån och av de fristående sektionerna för administrativa ärenden rörande länsarbetsnämnderna och för ungdomsförmedling och yrkesväg- ledning.

Arbetsförmedlingsbyrån har till uppgift: att centralt planlägga och övervaka arbetsförmedlingsverksamheten med avseende på såväl organisatoriska frågor som frågor rörande arbetsprinciper och arbetsmetoder, utarbeta förslag till direktiv härom till länsarbetsnämn— derna och förbereda arbetsförmedlingsärenden, varom arbetsmarknadskom— missionen har att fatta beslut; dock att personal—, lokal— och administrativa ärenden handläggas av sektionen för länsarbetsnämnderna (se nedan) i sam— råd med arbetsförmedlingsbyrän;

att informera och vägleda länsarbetsnämnderna i den arbetsförmedlande verksamheten samt utöva inspektion över de lokala arbetsförmedlings- organen;

att handlägga ärenden rörande överflyttning av arbetskraft mellan olika arbetsområden och landsdelar samt frågor rörande bidrag vid arbetskraftens omflyttning, utrustning och resor;

att konferera med statliga centrala organ och myndigheter, arbetsmark— nadens olika intresseorganisationer etc. i frågor, som röra den arbetsförmed- lande verksamheten och omflyttning av arbetskraft;

att handlägga ärenden avseende arbetsvård och hjälp åt i försvarsbered- skapen skadade;

att sammanställa uppgifter om lediga platser för riksvakanslistan och radiorapporten samt de månatliga statistiska uppgifterna från länsarbets- nämnderna rörande arbetsförmedlingsverksamheten;

att sammanställa fackförbundens månadsuppgifter om arbetslösheten bland förbundens medlemmar;

( I » |

(

att i samråd med socialstyrelsen utarbeta bestämmelser och direktiv rö— rande arbetsförmedlingens handläggning av arbetsansökan från arbetslösa medlemmar i erkända arbetslöshetskassor;

att handlägga remisser angående dispens från arbetarskyddslagens be— stämmelser rörande kvinnors användande i nattarbete;

att handlägga ärenden rörande utländsk arbetskraf'ts utnyttjande inom landet;

att anordna kurser och konferenser för arbetsförmedlingstjänstemän och även på annat sätt sörja för tjänstemännens utbildning;

att utrusta de lokala arbetsförmedlingsorganen med ändamålsenligt infor- mations— och arbetsmaterial, som kan tjäna till belysning av arbetsmarkna— dens förhållanden, villkor och förändringar.

Sektionen för administrativa ärenden rörande länsarbetsnämnderna hand- lägger ärenden angående länsarbetsnämndernas och arbetsförmedlingsanstal- ternas personal, lokaler, inventarier och arbetsmateriel samt hithörande or— ganisatoriska och ekonomiska förhållanden.

Sektionen för ungdomsförmedling och yrkesvägledning planlägger och ut— övar tillsyn över arbetsförmedlingens ungdomsverksamhet, ombesörjer ut- bildning av personal för denna verksamhet samt lämnar i samarbete med skolmyndigheterna anvisningar åt lärare om skolans uppgifter på yrkesväg- ledningens område. Sektionen har vidare att tillgodose yrkesvägledningens behov av arbets- och upplysningsmateriel — skolprospekt, yrkesvalsbroschy— rer, översikter över olika utbildningsvägar m. m. Till sektionen äro knutna tvenne rådgivande delegationer, i vilka ingå representanter för olika skol— intressen.

Utöver arbetsuppgifter från nämnda byrå och sektioner erhålla länsarbets— nämnder och arbetsförmedlingar arbetsuppgifter från andra inom kom- missionen befintliga byråer och sektioner. Bland dessa må följande nämnas.

Arbetsblockbyrån är kansli för riksblockmyndigheten samt bereder ärenden angående bloekorganisationen och utnyttjande av frivillig arbetskraft inom jordbruket. Byrån uppehåller i samband därmed kontakten med enskilda organisationer inom jordbrukets område och biträder med alla frågor, som röra jordbrukets arbetskraft.1

Socialhjälpsbyrän ombesörjer i huvudsak verkställigheten av h jälpåtgärder för arbetslösa jämlikt kungörelse den 30 juni 1934 (nr 434) angående statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet vid arbetslöshet. Den har sålunda att handlägga framställningar från kommunal arbetslöshetsnämnd (före 1 juli 1944 benämnd arbetslöshetskommitté) om placering av arbetslösa vid bered— skapsarbeten samt om statsbidrag till anordnande av dagunderstödsverk— samhet och tillhandahållande av hyreshjälp. Byrån bereder även ärenden

1 Arbetsblocksbyrån indrogs den 1 maj 1946, och dess uppgifter i vad avsåg anskaffning av arbetskraft till jordbruket överflyttades på arbetsförmedlingsbyrån.

STATENS ARBETSMARKNADSKOMMISSION

Plan över kansliet.

Ordföranden och chefen

Riksblock- (___—1 r—-————-——l myndigheten

Arbetstörmedlings— Socialhlälps- Tekniska Kamernl— och Värnpliklshj'dlps.

byrån byrån ”(än förrådsbyrän byrån Ulredmngsbyrån

f__——l ] ]

Szktlonen for admini— stratlvn ärenden rö- rande länsarbets- nämnderna

Sektionen r ungdoms- Byrån for ärenden

förmedllng OCh yrkes- angående bYQSMdS' Sociala bgredsknps- Uppikovsbyrån Arbetsbtocksbyrön vägledning ,,"st sektionen

Tek ku beredskaps- Kansli- scklionen sektionen

angående inköp av gatsten för statens räkning och placering av arbetskraft vid gatstenstillverkningen. Byrån omhänderhar vidare hjälpåtgärder för ar— betslösa inom de tekniska och merkantila m. fl. yrkena (arkivarbeten) även— som den s. k. musikerhjälpen (sysselsättning av arbetslösa musiker) samt prövar framställningar om statsbidrag till allmänbildande kurser för arbets- lösa. Slutligen svarar byrån för handläggningen av ärenden rörande under— stöd åt vissa personer, vilkas hjälpbehov står i samband med tobaksmono—_ polets införande.

Utredningsbyrån handlägger ärenden rörande förberedelser för arbets— marknadens reglering under krigsförhållanden, såsom ärenden rörande företags—, beredskapsmönstrings— och beredskapsregister, anskaffande av reservarbetskraft och planläggning för tillämpning av tjänsteplikt. Till byråns uppgifter bör vidare behandling av ärenden rörande anstånd med och hem— permittering från värnpliktstjänstgöring säväl beträffande enskilda värn- pliktiga, som ansökt om dylik ledighet, som beträffande hela kategorier värnpliktiga, t. ex. jordbrukare.

Värnpliktshjälpsbyrån har att handlägga ärenden, som beröra den sociala omvårdnaden om de till militärtjänst inkallade, bl. a. meddelande av anvis— ningar och upplysningar om tillämpningen av författningarna angående krigsfamiljebidrag. Inom byrån handläggas även ärenden rörande värnplikts- lån, skatteanstånd för värnpliktiga samt ärenden, som beröra den militära moratorieförordningen.

Byrån för ärenden angående byggnadstillstånd bereder ansökningar om byggnadstillstånd samt är föredragande inför den inom Kungl. Maj:ts kansli särskilt tillsatta byggnadsberedningen. Genom hos länsarbetsnämnderna sta— tionerade byggnadskontrollanter och på annat sätt utövar byrån tillsyn över efterlevnaden av byggnadstillståndslagen och med stöd därav meddelade föreskrifter.

Kamerai— och förrädsbyrdn handhar kommissionens kassa, bokföring och anslagsredovisning samt utbetalar avlöningar till kommissionens och Viss del av länsarbetsnämndernas personal. Byrån verkställer utbetalningen av familje- och ovanetillägg för skogsarbetare samt granskar inkomna redovis— ningar från arbetsplatser och länsarbetsnämnder. Kontinuerlig inspektion av arbetsplatser och länsarbetsnänmder avseende dessas kameral— och förråds— verksamhet verkställes av byrån.

Tekniska byrån utövar den direkta ledningen av de i kommissionens egen regi bedrivna statliga beredskapsarbetena och andra arbeten i kommissionens regi. Vidare handläggas på denna byrå ärenden, som avse anvisande av stats- medel till statliga beredskapsarbeten i annan myndighets regi ävensom stats- kommunala beredskaps— och reservarbeten samt statsbidrag till projektering av vissa arbeten, som kunna ifrågakomma för minskning av arbetslöshet vid en kris på arbetsmarknaden.

Tekniska beredskapssektionen verkställer granskning och samordning av statliga och kommunala planer på anordnande av arbetsföretag för mötande av eventuell minskning i sysselsättningsnivån. Sedan maj 1945 utför sektionen komplettering, revidering och främjar detaljplanering av olika arbeten, in- gående i investeringsreserverna.

Sociala beredskapssektionen söker kontakt med enskilda företagare, kom— muner och statliga organ för att underlätta omflyttningsrörelserna på arbets- marknaden och möjliggöra en rationell anpassning av sysselsättningsåtgär- derna i förhållande till arbetsmarknadens läge.

Kanslisektionen, som främst handlägger personalfrågor inom arbetsmark- nadskommissionens kansli, insamlar och bearbetar därjämte statistiska upp— gifter om antalet hjälpsökande arbetslösa samt verkställer större special- undersökningar beträffande aktuella arbetsmarknadsfrågor.

En plan över arbetsmarknadskommissionens kansli återgives på sid. 28.

Den lokala ledningen av arbetsförmedlingen.

Såsom lokalorgan åt arbetsmarknadskommissionen fungerar, såsom tidi- gare framhällits, i varje län en länsarbetsnämnd och i Stockholms stad en däremot svarande arbetsnämnd. Fram till årsskiftet 1944/45 bestod läns— arbetsnämnd av två ledamöter — en representant för arbetsgivar— och en för arbetstagarintressena —— under ledning av opartisk ordförande. Genom kun- görelser den 20 oktober 1944 (nr 703) samt den 1 juni 1945 (nr 339) skedde en omorganisation av länsarbetsnämnderna. Syftet härmed var att kunna utnyttja länsarbetsnämnderna dels såsom samordningsorgan för det plane— ringsarbete inom respektive län, som bedrives av olika statliga och kom- munala organ för mötande av en sysselsättningskris, dels också såsom till— synsmyndigheter över de lokala kommunala organen för arbetslöshetshjälp. Enligt den nya ordningen skall länsarbetsnämnd bestå av en ordförande samt ledamöter till det antal Kungl. Maj:t bestämmer, dock minst sju (i Stockholms ' stad sex). En av ledamöterna skall vara vice ordförande. För varje övrig ledamot skall finnas personlig ersättare. Kungl. Maj:t förordnar ledamöter och ersättare för en tid av fyra år. Förslag beträffande ordförande och vice ordförande samt ytterligare en ledamot avgivas av arbetsmarknadskommis- sionens ordförande och chef. I fråga om övriga ledamöter samt ersättare för dem skola förslag, i varje särskilt fall avseende en ledamot samt ersättare för denne, avgivas av a) landstingens förvaltningsutskott, stadskollegierna i Stock- holm och Göteborg samt drätselkamrarna i Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Gävle, b) hushållningssällskapens förvaltningsutskott, c) svenska arbets— givareföreningen, d) landsorganisationen i Sverige samt e) tjänstemännens centralorganisation. När förslag beträffande en ledamot skall avgivas av mer

än en kommunalmyndighet eller förvaltningsutskottet i mer än ett hus— hållningssällskap, skola förslagsställarna samråda om förslaget före dess avgivande.

Landshövdingen (överståthållaren) skall kallas till länsarbetsnämndens sammanträden. Han äger själv påkalla sammanträde med nämnden, deltaga i dess överläggningar och väcka förslag i frågor, som tillhöra nämndens verksamhetsomräde. Han äger vidare, om nämndens beslut icke överens- stämmer med hans mening, hos arbetsmarknadskommissionen göra erin- ringar mot beslutet. I den händelse landshövdingen har förfall eller ämbetet är ledigt, äger landssekreteraren (underståthållaren) utöva de befogenheter, som tillkomma landshövdingen (överståthållaren).

I flertalet fall har landshövdingen i länet av Kungl. Maj:t förordnats till länsarbetsnämndens ordförande. Med hänsyn till landshövdingarnas stora arbetsbörda i övrigt har man dock icke kunnat förutsätta, att de själva önska handlägga alla ärenden, som normalt åvila ordföranden i nämnden, varför genom en provisorisk arbetsordning föreskrivits fördelning av arbetsupp- gifterna mellan ordföranden och vice ordföranden i nämnden.

Enligt denna arbetsordning skola såsom ordförandeärenden betraktas

a) Ärenden angående länsarbetsnämndens och arbetsförmedlingens orga- nisation.

b) Viktigare ärenden angående arbetslöshetshjälp.

c) Yttrande angående ansökan om byggnadstillstånd, där kostnaden över- stiger 75 000 kronor och ej avser uppförande av bostadshus.

d) Efterkrigsplaneringsärenden.

e) Personalärenden (ej biträdes- och tillfällig personal).

Som vice ordförandeärenden betraktas Arbetsförmedlings— och arbetslöshetsförsäkringsärenden. Utlänningsärenden.

Ärenden angående ungdomsberedskap. Mindre viktiga ärenden angående arbetslöshetshjälp. Värnpliktsärenden. Mindre byggnadstillståndsärenden. Beredskapsärenden, ej förut nämnda, även civilförsvarsärenden. Ekonomiförvaltning och redovisning. Personalärenden (biträdes- och tillfällig personal). Övriga ärenden. I vissa löpande ärenden äga länsarbetsnämndens ordförande, vice ord— förande eller direktör fatta beslut på nämndens vägnar.

Vid varje länsarbetsnämnds sida är som rådgivande församling ställt läns— arbetsnämndens råd. I rådet skall ingå vederbörande vägdirektör, varjämte vederbörande landstings förvaltningsutskott, skogsvårdsstyrelsen och egna— hemsnämnden i länet äga vardera utse en ledamot av rådet (utom beträffande

UE,

Länsarbetsnämndens organisation omkring 1 april 1944.

___—___.__:______—____._______.____.__

[_Ldnsorbetsnämndens j l ' rdd '

L——____—___

" ååå.— _j

delegation i____ _--.i

! Lönsnrbetsdirektör

”agg—nar".

kontrollant ' |__ _..1_ _. __|

_ _____ _____—————-(

Inspektör för arbeisförmed gsärenden

Arbetsförmedling

Konierschef

Persona ronden Kn merulurenden

D Direktörscmunuens Förfuttn gor och cirkulär Skruvcentrnl

Utredningar och skrivelser Sekreterare lies

nämnden

Inspektör för herndskupsärenden

Länsorbetsnömnden —-————————————-———————————— ————— —--|

Ldnsblock- myndighet

| Överblocklednre i_ _ Blocklecktrf __ _ _ _ "I

[___]

Kretskontor' Arbeistörmed- Kr .: ' '

nar-J.

vid= hufudkontor

Kontorsföresiå ndaru

biträden

Man 'gu expcd oner Kvi nl go exped tioner Oris- Gemensamma expert inner ombud Sjömansförmed ng Ungdomsförmed ng och

Omnyiinmg,_ amanuens omsicni Mater | _. förvalta re nsnm 9 _och bearbetning

av statistiska u ppgifter Beredskaps- mönstring och beredskaps- register

Omflyttnings- ärenden Skogs— och därmed scmman- hängande bldrcgsdrenden Instruktörer Kockakurser

Mate—rial- förvolt ng och förråd

Beredskaps- amanuens Beredskaps- _ amanuens Byggnads- _ ärenden Utredning ong. Utredning anstånd och ov hempcrmittc— ansökningar ring av vdrn- om ptiktiga byggnads- iiilsiénd Utlännings- amanuens Utlännings- verksamheten ! länet

sering;- amanuens

Industriens meblllscrrngs- planering _ Rczcrv- K nlug arbetskraft "Se,-y. Planläggning arbetskraft och förberedelser för krig;- förhållanden

Beredskaps- konsu lent

yrkesvägledning

Loknl- ombud

1Som kretskontor fungerade huvud-

avdelningskontor med

underställda

mindre avdelningskontor samt arbetsförmedlingsomhud

co

[" _________ .1 r— ——————— —————— '— — — — - _ _ ' Länsorbetsndmnden r— Tama-t'lretsnd-mndtns— _: f _ goter?»— _: ' rdd | L delegation '

Länsarbetsdlrektör

Inspektör för

Inspektör för arbetslormedlingsörcndcn

soclaihidtpsdrenden

M

Arbetsförmedlingsexped | - tioner vtd huvudkontor

Kretskontor' K retst'dreståndare

Avdelningskontor Kontorsförestdndare

Konsulent för kvinnliga arbetsförmedlingsomrédet

Förste assistent'

Same rbele med arbetslöshetsnämnder Persanaldrenden

|"Ve5'erlngsiirenden Författningar och Manliga expeditioner cirkulär Kvinnliga expeditioner

Utredningar Gemensamma expeditioner Diarler Sjömansförme ing

Kassa Ungdomsförmedling och Orh- Skrlvcentrat Y'kESVÖQlEde ombud Tjänstemannalörmed | | ng

Arbetsberednlng for partiellt arbetsföra Lokal- Artlst- o, muslkerförmedling ombud Interlokal formedhng Ackvtslilonsarbele Kontakt med arbetsloshetskassor Samarbete med myndigheter och organisationer

1 Förekommer även på de största avdelningskontoren. 2 Som kretskontor fungera huvud- och avdelningskontor med underställda mindre avdelningskontor samt arbetsförmedlingsomhud.

3 Exempel på uppgifter i samband med arbetsförmedlingsarbetet.

Stockholms stad, där stadskollegiet äger utse tre ledamöter). Härutöver äger arbetsmarknadskommissionen utse ledamöter i rådet till det antal, kommis- sionen finner lämpligt.

Som verkställande tjänsteman är hos varje länsarbetsnämnd anställd en direktör (länsarbetsdirektör), vilken förordnas av arbetsmarknadskommis- sionen. Med kommissionens medgivande må länsarbetsnämnd anställa ytter— ligare erforderlig personal. Nämnden äger därjämte disponera personalen vid kommunal arbetsförmedlingsanstalt, som ställts under nämndens ledning, icke blott för arbetsförmedlingsverksamheten utan även för nämndens verk- samhet i övrigt.

Enligt kungörelse den 7 maj 1940 (nr 329) om statlig ledning av den offent— liga arbetsförmedlingen (% 4) är arbetsförmedlingsanstalts personal under— ställd länsarbetsnämnden, som äger att å anstaltens vägnar anställa ny per- sonal och besluta om personalens anställnings-, arbets— och avlöningsvillkor. Härvid gäller emellertid, att vid meddelande av beslut i angivna frågor nämnden skall iakttaga vad arbetsmarknadskommissionen härutinnan före— skrivit.

Enligt kungörelse med tillämpningsföreskrifter (nr 476) till lagen den 30 juni 1944 (nr 475) om arbetslöshetsnämnd och i anslutning härtill av arbetsmarknadskommissionen utfärdade bestämmelser skola länsarbetsnämn— derna utöva vissa åligganden i samband med den statliga och statsunder- stödda hjälpverksamheten för arbetslösa. För länsarbetsnämndernas upp— gifter härutinnan redogöres närmare i kap. IX.

På sid. 32—33 återgives dels en plan över länsarbetsnämndernas organisa- tion omkring den 1 april 1944, dels en plan över den normala organisationen enligt de av arbetsmarknadskommissionen i maj 1945 antagna personalpla- nerna för länsarbetsnämnderna (jfr sid. 185). Den förra ger främst en bild av organisationen för kris- och beredskapsuppgifterna, den senare en bild av den mera normala organisationen.

Beträffande länsarbetsnämndernas olika kris- och beredskapsuppgifter hänvisas till kap. IV (sid. 44) och beträffande arbetsförmedlingens fält— organisation till kap. V (sid. 121).

KAP. III.

Arbetsmarknadsläge och sysselsättningsutveckling under åren 1939—1945.

Inom det svenska näringslivet rådde vid tiden för krigsutbrottet högkon— junktur och god sysselsättning. Denna högkonjunktur förstärktes ytterligare under kriget, och krigsårens arbetsmarknadsläge karakteriserades på grund härav främst av en anmärkningsvärt hög sysselsättningsnivå. Utvecklingen var emellertid icke ensartad, utan under skilda perioder framträdde starka växlingar i såväl totalsysselsättningen som sysselsättningens struktur. Åren 1940—1942 kännetecknades sålunda av betydande förändringar i sistnämnda avseende, främst betingade av produktionens omställning enligt försvars— beredskapens och folkförsörjningens fordringar, men också av en icke obetyd— lig arbetslöshet till följd av den betydande nedgången i bostadsproduktionen. För efterföljande period, åren 1943—1944, kan även med viss risk för gene— ralisering sägas, att den efter krigsårens förutsättningar anpassade ordningen inom produktion och arbetsmarknad stabiliserades. Vissa av de arbetsmark- nadspolitiska svårigheter, som under de första åren av kriget framträdde särskilt kraftigt, t. ex. inom den mekaniska verkstadsindustrien, jordbruket och skogshushållningen, blevo mindre betydande, och arbetsmarknaden kunde under dessa är uppvisa en bild med i stort sett stabiliserad syssel— sättning, genombruten av mera säsongmässiga förändringar. Detta gällde emellertid icke för skogsindustrierna. Såväl massaindustrien som Sågverks— industrien arbetade under krigsåren under ytterst ogynnsamma exportför- hållanden, och sysselsättningsgraden inom dessa industrier företedde på grund härav starka växlingar.

Arbetsmarknadsläget under 1945 karakteriserades av den i februari ut- brutna arbetskonflikten inom metallindustrien samt det andra världskrigets upphörande. Sedan konflikten bilagts och kriget upphört, har den svenska arbetsmarknaden till följd av förbättrade export— och importmöjligheter kännetecknats av god arbetstillgång och stegrad sysselsättningsnivå. Från och med juli månad kan sysselsättningsgraden sägas motsvara den i sep- tember 1939 rådande. Avvecklingen av den förstärkta försvarsberedskapen har kunnat äga rum utan större störningar. Beredskapspersonalen har åter— intagits i sina förutvarande anställningar utan att ersättningspersonal i någon nämnvärd omfattning behövt entledigas.

Den höga sysselsättningsnivån under kriget sammanhängde till vä»

sentlig grad dels med den ofta mycket arbetskrävande produktionen av olika slags ersättningsvaror, dels också med att arbetsmarknaden genom inkallel- ser till beredskapstjänst undandrogs stora delar av den manliga befolkningen i de produktiva åldrarna. Den reella sysselsättningsgraden inom samtliga näringsgrenar befann sig sålunda enligt socialstyrelsens indextal över antalet sysselsatta arbetare under alla krigsåren på en lägre nivå än vid krigsutbrottet. Enligt tabell 5 utgjorde under åren 1940—1942 sysselsättningsgraden lägst 80 procent och högst 96 procent av sysselsättningsnivån i september 1939. Under åren 1943—1944 voro motsvarande tal 90 procent och 97 procent. I intet fall har under kriget den genomsnittliga sysselsättningsnivån över- stigit nivån under september månad 1939. Den låga sysselsättningsgraden under februari—juni 1945 sammanhängde med den då pågående konflikten inom metallindustrien.

Tabell 5. Socialstyrelsens indextal över antalet sysselsatta arbetare. September 1939 = 100.

År Jan. Febr. Mars Apr. Maj Juni Juli Aug. Sept.] Okt. 'Nov.]Dec.l )

1939 —— -— 1940 90 89 91 88 87 80 82 87 90 91 90 83 1941 83 85 84 85 88 91 92 92 92 91 91 85 1942 85 85 84 87 90 94 95 96 94 95 94 89 1943 90 90 90 91 93 94 90 90 91 94 93 90 1944 90 91 91 90 91 92 92 93 94 96 97 95 1945 95 77 77 79 81 83 99 99 99 | 100 101 95

Den industriella sysselsättningens förändringar inom olika huvudgrupper av den egentliga industrien framgår av tabell 6, som redovisar sysselsätt— ningsindex för åren 1940, 1942, 1944 och 1945 under våren, vid början av hösten och vid årsslutet.

Tabell 6. Indmal för antalet sysselsatta arbetare inom huvudgrupper av industri vid slutet av angivna månaden. September 1939 = 100.

1940 1942 1944 1945 Industrigrupper

Maj Sept. Dec. Maj Sept. Dec. Maj Sept. Dec. Maj Sept. Dec.

Malmhrytning o.

metallind. ..... 94 100 99 105 110 111 107 107 114 51 115 113 Jord. o. stenind. . 68 68 56 82 84 73 87 85 80 98 89 80 Träindustri ...... 68 78 67 71 73 65 73 74 72 80 81 72 Pappers- o. grafisk

industri ....... 75 69 70 82 82 78 79 83 86 90 95 94 Livsmedelsind. .. . 98 98 90 96 99 90 96 102 98 100 101 95 Textil- o. bekläd-

nadsindustri . . . 98 95 89 86 88 87 90 90 92 94 93 90 Läder-, har- 0. gum— mivaruindustri . 99 99 93 82 82 77 83 85 90 92 91 93 Kemisk-teknisk ' industri ....... 95 86 76 89 89 83 92 94 95 96 93 91

Samtliga industri— grupper ....... 89 90 85 91 94 91 92 94- 97 79 100 96

— WWF-**!—

Vidstående tabell ger vid handen, att den sammandragning av hela den industriella sysselsättningsvolymen, som inträdde under år 1940, i stort sett blev bestående under krigsåren, ehuru en stadig tendens pekade mot en allt högre sysselsättningsgrad. Bakom totalsiffrorna ligga dock starka förskjut- ningar mellan olika industrigrupper, vilka framträda än mera markerade, om man ser till siffrorna för de enskilda industrierna. I grova drag kan ut- vecklingen tecknas så: de industrigrenar, som hade särskilt stor betydelse för tillgodoseende av försvarsberedskapens behov, företrädesvis metallindustrien, kunde uppvisa en sysselsättningsgrad, som låg väsentligt över 1939 års nivå. Den lägsta sysselsättningsnivån förelåg inom de dominerande exportindu— strierna, träindustri samt pappers- och massaindustri, samt därjämte inom de konsumtionsvaruindustrier, som för sin sysselsättning i hög grad voro be- roende av importerade råvaror. För sistnämnda industrigrenar, t. ex. textil- och beklädnadsindustri samt läder—, hår— och gummivaruindustri, förelåg dock under år 1940 en jämförelsevis hög sysselsättningsgrad, främst beroende på utnyttjande av tidigare importerade råvarutillgångar för tillverkningar för försvarets räkning. Under år 1944 nådde den industriella sysselsättningen sin högsta höjd under kriget. Detta sammanhängde icke endast med att kon- sumtionsvaruindustrierna efter hand genom lejdbåtstrafiken fingo större till— gång på importerade råvaror utan också med att de tidigare under kriget vidtagna åtgärderna för att i vidgad omfattning tillföra produktionen ersätt- ningsvaror av inhemskt slag under 1943 och 1944 började lämna mera märk- bara resultat.

Till belysning av nedgången under kriget för skogsindustriernas produk- tion och export lämnas i nedanstående tablå en jämförelse mellan läget före kriget samt för åren 1942 och 1944.1

Skogsindustriemas produktion och export åren 1937/39, 1942 och 1944.

Produktion Export 1937/39 1942 1944 1937/39 1942 1944 Kemisk massa (1000 ton torr— tänkt vikt) ............. 2 540 1 490 1 004 1 970 630 280 Mekanisk massa (1000 ton torrtänkt vikt) ......... 700 250 250 330 25 10 Papper och papp (1000 ton) 900 660 647 550 238 198 Sågade och hyvlade trävaror (1000 stds) ............. 1360 990 850 770 360 160

Av tablån framgår, att nedgången i exporten i allmänhet var större än ned- gången i produktionen. Detta sammanhängde dels med ökad avsättning på hemmamarknaden, dels med att en betydande produktion på lager av trä- varor och massa ägde rum, företrädesvis under år 1944. Skogsindustriernas

1Ur Meddelanden från konjunkturinstitutet, Ser. A: 11, sid. 78 f; Ser. A: 12, sid. 39.

ökade inriktning mot hemmamarknaden under avspärrningen kom också till uttryck i en ytterligare förädling av produkterna. Produktionen av färdiga byggnadsdetaljer och trähus tilldrog sig allt större intresse från exportsågar- nas sida. Cellulosaindustriens råprodukter funno under kriget ökad använd— ning på hemmamarknaden.

Byggnadsverksamhetens utveckling under krigsåren framgår av nedan- stående tabell 7.1

Tabell 7. Bostadshyggandets volym och värde samt underhålls- och reparationskostnader för bostadsfastigheter 1938/39—1944.

Bostadsbyggande(brutto) Beräknat totalvärde för Underhålls- och i samtliga tätorter ny- och ombyggnader reparationskostnader År Antal . . _ . . lägenheter Index Mil]. kr. Index Mil]. kr. Index 1938/39 42 000 100 542 100 127 100 1940 17 300 41 249 46 170 134 1941 12100 29 190 35 156 123 1942 23 300 55 389 72 148 117 1943 33 800 80 572 106 140 110 1944 37 100 88 633 117 168 132

Tabellen utvisar en sänkning av antalet färdigställda lägenheter från 42 000 år 1938/39 till 17 300 år 1940 och 12 100 år 1941, en sammankrympning med 59 respektive 71 procent under de två första krigsåren. Sammankrympningen motarbetades, vad angår sysselsättningen inom husbyggnadsverksamheten, till viss del av byggandet av skyddsrum, vilket framgår av att värdet av utförda underhålls- och reparationskostnader steg med 20 a 30 procent under angivna år. Återhämtningen till största delen beroende på de statliga åt- gärderna för finansiellt stöd för bostadsbyggandet tog sin början under år 1942 för att sedan successivt öka i styrka. År 1944 låg bostadsproduktionen omkring 12 procent under 1938/39 års nivå.

Till belysning av de strukturella förskjutningar inom näringsgrenen indu- stri och hantverk, som under kriget ägde rum till följd av näringslivets an— passning efter förändrade produktions— och näringsförhållanden, lämnas i efterföljande tabell 8 med ledning av kommerskollegii industristatistik upp- gifter om förändringarna i arbetarantalet under åren 1939 och 1943.

Av tabellen framgår, att de industrigrupper, som absolut sett mest utökade sin arbetarpersonal, tillhörde malmbrytning och metallindustri eller syss- lade med framställning av speciella ersättningsprodukter (torv, träkol). Bland industrigrupper, som fingo vidkännas den starkaste reduceringen av arbetar- personalen, återfinnas i första hand exportindustrier (pappersmassefahriker och pappersbruk, stenindustri, sågverk, tändsticksfabriker) och industrier,

lUr Meddelanden från konjunkturinstitutet, Ser. A: 12, sid. 62.

! 1 !

Tabell 8. Förändringari arbetarantalet inom industrihuvudgmppema mellan åren 1939 och 1943.1

Huvudgrupp Absoluta tal Procent i Malmbrytning och metallindustri ............... + 33 000 + 16,1 Jord- och stenindustri ........................ + 11 000 + 26,2 Kemisk-teknisk industri ....................... + 5 000 + 29,3 Livsmedelsindustri ............................ + 1000 + 1,9 Kraft-, belysnings- och vattenverk ............. + 1000 + 8,9 Summa ökning + 51 000 + 15,9 Pappers- och grafisk industri .................. —— 6 000 _— 10,0 Textil- och beklädnadsindustri ................. — 3 000 _ 3,8 Läder-, hår- och gummivaruindustri ............ 3 000 —10,4 Träindustri .................................. —- 3000 _ 4,0 Summa minskning —- 15 000 _ 6,2 Nettoökning + 36000 + 6,5

1 SOU 1945: 54 sid. 76.

som i hög grad äro beroende av utländsk råvara (textil- och beklädnads- industri, läder—, hår- och gummivaruindustri).

På vad sätt de strukturella förskjutningarna återverkade med avseende på antalet nystartade och nedlagda företag inom näringsgrenen industri och hantverk redovisas i nedanstående tabell 9.

Tabell 9. Antalet nystartade och nedlagda arbetsställen inom vissa industrigrupper samt därav föranledda förändringar av arbetarantalet perioden 1939—1943. (Vid periodens slut alltjämt bestående förändringar.)1

. . Korres onde- Föråndrmg av rande föränd- Antal Antal antalet arbets- rin av arbetar— Industrigrupp nystartade nedlagda ställen g a talet företag arbetsställen + : ökning + : åkning = minskning —— = minskning

Torvindustri ............... 395 8 + 387 + 13 658 Ugnskolnings- o. trädestilla- tionsverk ................. 339 2 + 337 + 3 001 Mekaniska verkstäder och gju-

terier ................... 571 292 + 279 + 5 913 Kvarnar .................. 279 100 + 179 + 131 Bageriindustri ............. 181 31 + 150 + 619 Snickeri- och möbelfabriker 344 246 + 98 + 356 Slakterier och charkuterier .. 143 48 + 95 + 498 Järn— och stålmanufaktur .. 111 35 + 76 + 444 Elektroteknisk industri ..... 47 7 + 40 + 991 Päls- och skinnvarufabriker 42 12 + 30 + 1 000 Pappersmassefabriker ....... —— 23 23 —- 2 108 Sprit- o. jästfabriker ....... 14 102 —— 88 360 Stenindustri ...............

1 SOU 1945: 54 sid. 75.

De statistiska serier, som direkt uttrycka förhållandet mellan tillgång och efterfrågan på arbetsmarknaden och arbetslöshetens omfattning, ge samma bild som sysselsättningsstatistiken av en under kriget gradvis förskjutning mot en stabilare sysselsättningsnivå. Genom att arbetskraften i stor utsträck- ning togs i anspråk för försvarsberedskapens behov och arbetskrävande er- sättningsproduktion uppvisade arbetsmarknaden under kriget i ringa ut- sträckning arbetslöshetsproblem av samma karaktär som under 30-talet.

Tabell 10 ger en översikt av arbetsmarknadsutvecklingen under tiden ja- nuari 1939—december 1945.

Tabell 10. Arbetsmarknaden under tiden januari 1939—december 1945.

År Jan. Febr. Mars Apr. Maj Juni Juli Aug. Sept. Okt. Nov. Dec. Mfåel- Antal ansökningar om arbete på 100 lediga platser vid den offentliga arbetsförmedlingen. 1939 219 230 179 155 126 119 119 106 124 154 193 186 173 1940 165 162 144 132 114 115 137 154 166 187 227 243 182 1941 249 241 208 184 160 154 139 131 130 141 176 195 198 1942 227 202 168 131 110 103 99 97 97 102 114 125 147 1943 137 133 114 109 99 93 89 90 93 109 129 150 131 1944 164 157 139 121 103 96 90 92 95 106 118 129 136 1945 131 132 128 116 106 103 93 89 91 97 102 106 131 " Arbetslösheten inom fackförbunden. (Procent.) 1939 14,9 13,0 11,7 9,0 6,3 5,6 4,8 5,0 6,3 8,0 10,4 15,2 9,2 1940 14,1 14,5 15,8 11,1 9,5 8,7 9,0 9,1 9,8 11,0 12,6 16,1 11,8 1941 17,1 16,4 15,1 13,1 10,6 9,3 7,8 7,5 7,3 8,2 10,0 13,0 11,3 1942 13,6 12,5 11,0 8,1 5,9 4,9 4,2 4,0 4,3 4,8 5,9 10,3 7,5 1943 8,6 7,5 6,4 6,1 4,4 4 4 3,9 3,6 3,5 4,5 5,8 9,6 5,7 1944 8,5 8,0 7,2 5,5 3,7 3 2 2,9 2,8 2,9 3,3 4,2 7,2 4,9 1945 6,5 6,2 5,9 4,5 3,8 3 5 3,2 3,1 3,0 3,2 3,9 6,7 4,5 Antal rapporterade hjälpsökande arbetslösa. (1000—tal) 1939 29 29 27 25 18 13 9 9 9 12 16 15 18 1940 16 15 14 10 8 7 8 10 12 16 21 23 13 1941 31 35 34 31 25 21 16 15 13 13 15 20 22 1942 25 25 22 16 10 8 7 7 6 6 7 9 12 1943 10 10 9 7 6 5 5 4 5 5 7 12 7 1944 16 18 17 16 12 9 7 7 7 7 9 11 11 1945 12 13 14 12 10 8 6 5 5 6 7 7 9

Ur sysselsättningssynpunkt utvisa byggnadsfacken efter den starka minsk- ningen 1940 och 1941 en särskilt gynnsam utveckling. I efterföljande tablå lämnas uppgifter om antalet arbetslösa byggnadsarbetare (byggnadsträarbe— tare, murare, målare och byggnadsgrovarbetare) i procent av medlemsantalet inom respektive fackförbund åren 1939—1945. Man lägger särskilt märke till den säsongutjämning i sysselsättningen, som varit karakteristisk för byggnadsverksamheten under åren 1943—1945 och som främst är ett resultat av den statliga regleringen av byggnads- och anläggningsverksamheten.

Antalet arbetslösa i byggnadsfacken i procent av medlemsantalet åren 1939—1945.

Års- År Jan. Febr. Mars Apr. Maj Juni Juli Aug. Sept. Okt. Nov. Dec. medel- tal

1939 38,0 29,1 25,6 18,4 12,2 12,3 8,6 8,6 11,6 19,3 27,5 39,4 20,9 1940 45,5 47,9 51,5 31,9 24,3 24,3 22,9 23,6 26,7 33,5 39,2 46,8 34,8 1941 50,6 50,9 45,7 38,8 29,6 23,9 17,9 16,8 17,1 22,1 29,7 37,1 31,6 1942 44,9 42,6 36,7 24,9 15,9 12,1 8,8 8,2 9,0 12,4 16,6 29,5 21,7 1943 27,4 24,6 19,8 18,4 12,9 10,9 87 5 8,7 12,9 17,0 29,8 16,5 1944 27,5 26,9 24,1 15,4 9,0 6,5 5,1 5,0 5,9 8,0 10,6 20,4 13,7 1945 21,3 20,8 18,5 12,2 9,2 8,1 64 57 6,0 8,4 11,5 21,9 12,5

; I nedanstående tablå angives totalantalet statligt och kommunalt hjälpta & åren 1939—1945 bland hjälpsökande arbetslösa samt de olika former av ! arbetslöshetshjälp, som kommit de hjälpsökande till del. !

|

Totalantalet statligt och kommunalt hjälpta åren 1939—1945.

1 F | 1 procent ' A " t 31 av hela antalet hjälpsökande Å? Under— Utbild— Under— Utbild- fägitä' stöds- nings- Summa år]??? stöds- nings- Summa " linjen hjälpen " linjen hjälpen 1939 6 297 4 431 252 10 930 35,9 25,2 1,4 62,5 1940 3 740 5 314 449 9 503 28,0 39,7 3,4 71,1 1941 6 856 9 225 907 16 988 30,9 41,5 4,1 76,5 1942 5 270 3 766 589 9 625 42,8 30,6 4,8 78,2 1943 3 731 1 415 280 5 427 52,7 20,0 4,0 76,7 1944 6 016 2 057 271 8 344 53,4 18,3 2,4 74,1 1945 5 378 1 442 193 7 013 61,4 16,5 2,2 80,1

;

Av tablån framgår, att arbetslinjen under kriget ökade i betydelse. Detta sammanhänger till en del med att olika beredskapsarbeten voro militära för- svarsarbeten av hög angelägenhetsgrad. Under åren 1943—1945 kunde över 50 procent av de hjälpsökande beredas arbete.. Omkring 3/4 av de hjälp- sökande erhöllo arbetslöshetshjälp i någon form.

Sysselsättningsutvecklingen på jordbrukets och skogsbrukets arbetsmark— nad, som icke kan statistiskt redovisas på samma sätt som den industriella arbetsmarknaden, påverkades under krigsåren i hög grad av arbetsmarknads— organens direkta ingripanden. Inom dessa näringsområden, där folkförsörj— ningssynpunkterna voro dominerande, var arbetsmarknadspolitikens största praktiska uppgift dels att förhindra, att redan otillräckliga arbetskraftstill- gångar uttunnades genom alltför kännbar överflyttning till andra närings— områden, dels också att tillse, att bristområdenas behov av arbetskraft kunde täckas även vid tillfällen av toppbelastning, t. ex. inom jordbruket vid sådd och skörd eller inom skogsbruket, när avverkningsprogrammens uppfyllande så påfordrade.

Denna arbetsmarknadspolitikens praktiska uppgift kunde i stort sett lösas i trots dersvårigheter, som stora inkallelser skapade, och de markerade för— I ändringar på arbetsmarknaden, som inträdde till följd av den industriella produktionens omställning. Genom ett system av åtgärder, som kunna sam- manfattas i arbetsblock, tursystem vid hempermittering av värnpliktiga jord— brukare och jordbruksarbetare eller mera generella permitteringar i sam- förstånd med militära myndigheter, mobilisering av frivilliga arbetskrafts- reserver (främst skolungdom), ianspråktagande av utländsk arbetskraft * inom landet och överflyttning av arbetskraft från överskottsområden, erhöll ; jordbruket sålunda i stort sett tillräckligt med arbetskraft för att lösa produk- ? tionsproblemen. Detta måste ses mot bakgrunden av att de demografiska fak— » torerna bidrogo till att skärpa spänningen mellan tillgång och efterfrågan 3 på arbetskraft inom jordbruket samt att ogynnsamma väderleksförhållanden under vissa år reducerade tidrymden för de mest arbetskrävande leden i jord- brukets produktionsprocess.

I nedanstående tabell 11 angives antalet vana jordbruksarbetare, som under åren 1939—1945 anmält sig hos de offentliga arbetsförmedlingarna som arbets— sökande. Av tabellen framgår, att ett något mindre antal manliga jordbruks- arbetare än under år 1939 anmälde sig på arbetsförmedlingarna som arbets- sökande. Den mest framträdande nedgången förelåg beträffande statavlönade lantarbetare, vilkas antal nedgick från 7 000 år 1939 till 5 700 år 1945. Siffran för kvinnliga lantarbetare i husbondens kost, alltså mjölkningskunnig och —villig arbetskraft, nedgick från 2 100 år 1939 till 1 400 år 1945.

Tabell ll. Arbetssökande personer inom jordbruket vid de olfentliga arbetsförmedlingarna åren 1939—1945.

Förvaltnings- o. Statavlönade Lantarbetare i År befälspersonal lantarbetare husbondens kost Summa

Män Kvinnor Män Kvinnor Män Kvinnor Män Kvinnor 1939 1 224 — 7 016 726 18 637 2 098 26 877 2 824 1940 1 341 13 6 159 558 17 855 2 888 25 355 3 459 1941 1 345 6"; 6 612 404 18 369 2 958 26 326 3 368 1942 1 288 20 6 032 235 17 574 2 471 24 894 2 726 1943 1 257 1 5 551 215 17 066 1 549 23 874 1 765 1944 1 492 8 5 875 287 18 757 1 635 26 124 1 930 1945 1 743 23 5 719 301 19 261 1 386 26 723 1 710 |

Efterfrågan på van arbetskraft inom jordbruket framgår av nedanstående tabell 12, som anger antalet av jordbrukarna själva under åren 1939—1945 till arbetsförmedlingarna anmälda lediga platser för samma yrkeskategorier som i tabell 11. Tabellen visar, att jordbrukarna under krigsåren till arbets- förmedlingarna anmält lediga platser i ungefär samma utsträckning som före kriget. Detta gällde för såväl manlig som kvinnlig arbetskraft.

Tabell 12. Antalet hos de offentliga arbetsförmedlingarna av jordbrukare anmälda lediga platser åren 1939—1945.

Förvaltnings- o. Statavlönade Lantarbetare i År befälspersonal lantarbetare husbondens kost Summa

Män Kvinnor | Män Kvinnor Män Kvinnor Män Kvinnor 1939 941 1 9 770 942 28 203 7 298 38 914 8 241 1940 918 35 7 352 746 28 997 8 168 37 267 8 949 1941 782 8 6 819 492 27 621 7 756 35 222 8 256 1942 950 6 8 116 226 29 213 7 454 38 279 7 686 1943 858 3 9 964 436 29 769 6 955 40 591 7 394— 1944 916 19 10 690 477 29 565 6 351 41 171 6 847 1945 883 73 10 448 913 27 487 4 483 38 818 5 469

Under kriget medförde brännvedsavverkningarna och alla därtill hörande arbeten med vedens transport och uppläggning en ökning i sysselsättningen, som tidvis resulterade i en mycket besvärande knapphet på arbetskraft. Som framgår av nedanstående tabell 13, ökade brännvedens andel av de totala avsaluavverkningarna under kriget högst väsentligt. Medan dess andel av- verkningsåret 1936/37 kan beräknas ha uppgått till omkring 15 procent, ut- gjorde den åren 1942/43 och 1943/44 omkring 50 procent. Gagnvirkesavverk- ningarna gingo tillbaka på grund av nedgången i export och byggnadsverk- samhet.

Tabell 13. Avverkningen av skog för avsalu under krigsåren. Miljoner kubikmeter fast mått inom bark.1

. . Övrigt Brännved och Summa Avverknmgsår Timmer Massaved gagnvirke kolved avverkning 1936/37 13,8 15,8 0,8 5,1 35,5 1942/43 9,2 10,6 0,7 19,6 40,1 1943/44 7,6 8,8 0,7 15,1 32,2 1944/45 6,8 8,4 0,7 10,9 26,8

* Ur Meddelanden från konjunkturinstitutet, Ser. A:12, sid. 35.

För de olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder, som under kriget vidtogos för att tillgodose folkförsörjningens behov av arbetskraft, redogöres närmare i Kap. IV.

KAP. IV.

Arbetsförmedlingens kris- och beredskapsuppgifter.

När Sverige till följd av krigshändelserna på våren 1940 nära nog helt av,— spärrades från sina handelsförbindelser västerut, trädde följande arbets- marknadspolitiska uppgifter i förgrunden: ]) att trygga behovet av arbets— kraft inom för folkförsörjningen viktiga näringsområden, 2) att tillse, att den allmänna försvarsberedskapen icke försvagades genom brist på arbets— kraft inom vare sig den militära eller civila produktionssektorn, samt 3) att planera för mera vittgående åtgärder på arbetsmarknaden, därest krigstill— stånd eller allmän tillämpning av tjänstepliktslagen så skulle påfordra.

Vid lösandet av de två förstnämnda uppgifterna var det av vikt att omflytt- ningsrörelserna på arbetsmarknaden kunde äga rum under så få friktioner som möjligt med hänsynstagande till näringslivets och produktionsomställ- ningens faktiska behov.

För folkförsörjningen viktiga näringsområden.

Jordbruk.

För att rationellt utnyttja och fördela tillgänglig arbetskraft samt maskin- och redskapspark inom jordbruket tillkommo vintern 1939/40 de 5. k. arbets— blocken. Organisationen erhöll ökad fasthet genom kungörelse den 18 juli 1942 angående organisationen av arbetsblock inom jordbruket (nr 639) och genom de den 5 februari 1943 utfärdade kungörelserna med instruktion för riksblockmyndigheten (nr 53) och länsblockmyndigheterna (nr 54). Block- organisationens centrala ledning utövas av riksblockmyndigheten, bestående av representanter för livsmedelskommissionen och arbetsmarknadskommis- sionen, utsedda av Kungl. Maj:t. Riksblockmyndighetens kansli ingår i sist— nämnda kommissions kansli som dettas arbetsblockbyrå. I varje län finns en länsblockmyndighet med länsblockledare. Kristidsstyrelse, länsarbetsnämnd och hushållningssällskap äro representerade inom myndigheten. I regel bil- dar varje kommun ett överblock, och varje överblock är i sin tur efter de lokala förhållandena uppdelat i arbetsblock, i regel bestående av två eller flera brukningsdelar.

Under krigsåren hade blockorganisationen främst att fullgöra två upp— gifter, nämligen dels planera för tillgodoseende av jordbrukets behov av ar-

betskraft och maskiner vid krig eller allmän mobilisering, dels också lämna sin medverkan för tillgodoseende av jordbrukets behov av extra arbetskraft under akuta situationer. Förstnämnda uppgift löstes genom att under åren 1940—1942 särskilda mobiliseringsplaner för jordbruket upprättades. Nya mobiliseringsplaner uppgjordes år 1944. Uppgifterna i dessa reviderades på nytt hösten 1945. I planerna lämnades uppgifter om alla dragare, traktorer och andra viktigare jordbruksmaskiner, som beräknades stå till förfogande i olika lägen och vid skilda tidpunkter. Därjämte angävos i planerna den arbetskraft, som var tillgänglig på blockens gårdar, och den reservarbets- kraft, man ansåg sig kunna påräkna vid mobilisering. Med ledning av upp— gifterna kunde bedömas, hur mycket extra arbetskraft utöver den i mobilise- ringsplanerna förtecknade som behövde tillföras de olika blocken, för att jord- bruksproduktionen skulle kunna upprätthållas även i ett krigsläge.

För att tillgodose detta behov av extra arbetskraft sökte blockorganisa- tionen i samarbete med länsarbetsnämnder och arbetsförmedlingskontor samt även med ledning av beredskapsmönstringsregistren (se sid. 101) anskaffa och registrera reservarbetskraft. Registreringen skedde i det hos länsarbets- nämnderna förda beredskapsregistrets (se sid. 102), där bl. a. reservarbets- kraften i jordbruket blev individuellt uppförd å särskilda registerkort. Den 1 oktober 1945 voro sålunda 53953 män och 105 768 kvinnor registrerade i nämndernas beredskapsregister som reservarbetskraft för jordbruket.

Åtgärder vidtogos även för att tillgodose jordbrukets behov av bl. a. maskin- personal i ett krisläge. Under ledning av hushållningssällskapen höllos med statsbidrag från arbetsmarknadskommissionen kurser för reservmaskinskö— tare, huvudsakligen avsedda för icke värnpliktiga, som skulle kunna dispo— neras för jordbruksarbete i händelse av krig. Sammanlagda antalet intill utgången av år 1945 utbildade reservmaskinskötare uppgick till 9 500. Med arméförvaltningens tygavdelning (militärregistret) träffade riksblock- myndigheten sädan överenskommelse, att rekvisition av jordbrukets traktorer för militärt eller annat ändamål skulle göras hos vederbörande länsblock- ledare, som hade att anvisa sådana traktorer, vilkas ianspråktagande vållade jordbruket minst skada. Även uttagningen av hästar för militära ändamål skulle i regel äga rum först efter samråd med länsblockledaren.

Blockorganisationens andra uppgift —— att medverka vid tillgodoseendet av jordbrukets och trädgårdsskötselns akuta behov av arbetskraft under den förstärkta försvarsberedskapen löstes delvis genom utnyttjandet av arbets- blockens mobiliseringsplaner. Sålunda indelades i dessa den värnpliktiga jordbrukspersonalen inklusive personal inom trädgårdsskötseln i 5 grupper, A—E, efter olika angelägenhetsgrader och varje grupp i ett antal under- grupper efter yrkestillhörighet, allt i enlighet med arbetsmarknads- och livsmedelskommissionernas och riksblockmyndighetens närmare föreskrifter och anvisningar. För värnpliktiga jordbrukare tillhörande grupperna A—C,

omfattande omkring 55 procent av den värnpliktiga jordbrukspersonalen, ut— färdades av länsarbetsnämnderna s. k. uppgiftskort (se sid. 94), vilka till- ställdes vederbörande militära myndigheter.

Med ledning av uppgiftskorten kunde värnpliktiga jordbrukare och träd- gårdsarbetare under sommarhalvåret i viss omfattning hempermitteras från eller beviljas anstånd med beredskapstjänstgöring, särskilt under tiderna för sådd och skörd, alltefter graden av deras nödvändighet för jordbruket och den försvarsberedskap, som vid tillfällena i fråga måste hållas.

För att under stråsädesskörden i möjligaste mån tillgodose jordbrukets behov av arbetskraft hempermitterades under åren 1942—1945 under några veckors tid årets rekryter för deltagande i skördearbete. I samarbete mellan arbetsförmedlingarna och blockorganisationen sköttes utplaceringen av de hempermitterade och kontrollen över att dessa verkligen deltogo i skörde— arbetet.

Slutligen registrerades med hjälp av block- och överblockledarna hos vederbörande länsarbetsnämnder värnpliktig jordbrukspersonal, som erford- rades för myr- och hackslåttern i Norrlands fjäll- och skogstrakter samt i Dalarnas och Värmlands finnmarker.

Utförligare redogörelse för anstånd med eller hempermittering från bered— skapstjänstgöring av värnpliktig jordbrukspersonal lämnas å sid. 94.

Arbetsblockorganisationen behövde under krigsåren aldrig tvångsvis träda i funktion. Även frivilligt utnyttjades organisationen i relativ ringa ut- sträckning. Organisationen trädde emellertid vissa år i funktion inom en— staka arbetsblock på olika håll i landet, särskilt i Norrland. Under krigsåren togos de lokala blockfunktionärerna dock i anspråk för Vissa andra uppgifter, som hade betydelse för jordbruksnäringen. Följande exemplifiering kan ge ett visst begrepp om olika uppgifter, som utöver ovan angivna anförtroddes åt exempelvis överblockledare.

Överblockledarna hade ofta i uppdrag att vara slaktgodemän och att vara ledamöter eller ordförande i hästuttagningsnämnderna. De anlitades vidare för skördeuppskattning, arealinventering, kreatursräkning, undersökning av behovet av utländsk arbetskraft respektive utplacering av flyktingar i jord— bruksarbete samt anskaffande av bostad åt dessa, organisation av varuför— rådsspridning, beräkning av bränsle— och smörjoljebehovet för jordbrukets traktorer i ett krisläge, anskaffande av hästfordon och traktortåg för ved— transporter, organisation och tillsyn över arbetsläger för ungdom, organisa— tion och kontroll av daghem för barn m. m.

Under åren 1940 och 1941 beviljade arbetsmarknadskommissionen stats— bidrag till lägerkurser för manlig och kvinnlig ungdom, anordnade av hus- hållningssällskap i egen regi eller i samarbete med annan organisation i syfte att tillföra jordbruk och lanthushåll nödig arbetskraft. Denna verksamhet intensifierades, sedan Sveriges ungdomsberedskap är 1942 organiserats under

medverkan av arbetsmarknads- och livsmedelskommissionerna. Denna bered- skapsorganisation, i vilken ingingo representanter för ett 40—tal riksorganisa- tioner för ungdom, tillkom för att samordna åtgärderna för att tillföra jordbru- ket frivillig arbetskraft eller på annat sätt ta i anspråk den frivilliga arbets- hjälpen. Ungdomsberedskapens ledning utövades av ett centralråd och ett arbetsutskott. I såväl centralrådet som arbetsutskottet hade arbetsmarknads- och livsmedelskommissionerna var sin representant.

Arbetsinsatserna från ungdomens sida lämnades i form av 1) arbetslag, som bildades av föreningar, skolor, kamratkretsar o. s. v., varvid arbetslagen registrerades hos länsarbetsnämnderna och under kortare tid sattes in på de gårdar, där behovet av skördehjälp var mycket stort, 2) arbetsläger, som or- ganiserades på rent frivillig grund och under större delen av sommaren voro förlagda till jordbruksbygder, samt 3) enskilda utplaceringar på olika gårdar. Denna sistnämnda form för lämnande av arbetshjälp ansågs mest önskvärd bl. a. med hänsyn till att kostnaderna för verksamheten voro relativt obetyd— liga. Det stora flertalet arbetsläger organiserades under medverkan av läns- arbetsnämnderna, och de enskilda utplaceringarna ägde i stor omfattning rum genom anvisning från de lokala förmedlingsorganen. Länsarbetsnänm— derna hade som regel speciellt för dessa arbetsuppgifter anställd personal, medan i vissa fall ungdomsförmedlingarnas tjänstemän fingo handlägga dessa ärenden.

Allteftersom organisationen för ianspråktagande av frivilliga arbetsinsatser växte i fasthet, fingo de lokala arbetsmarknadsorganen övertaga huvuddelen av ansvaret för att hjälpen lämnades så effektivt som möjligt. Alldeles särskilt var detta fallet, när det gällde att förmå semester- eller helgdagslediga stads- bor att åtaga sig tillfälligt arbete inom jordbruket vid skördetid. Allmänt kan sägas, att under de första krigsåren och i all synnerhet under de dåliga skördeåren 1940 och 1941 lämnades de frivilliga arbetsinsatserna till största delen i form av arbetslag, därefter sökte man jämsides härmed genom arbets- läger och enskilda utplaceringar för längre tid på olika gårdar tillgodose

, jordbrukets behov av extra arbetskraft.

I nedanstående tabell 14 angives omfattningen av de frivilliga arbetsinsat— serna under åren 1942—1945.

Tabell 1.4. Frivillig arbetskraft (antal personer) åren 1942—1945.

1942 1943 1944

Arbetslag och enskild utplace-

ring. Kortare tid än 10 dag. 66 000 45 000 45 000 39 700 Arbetsläger ................ 11 000 10 037 7 623 6 012 Enskild utpl. längre tid . . . . 9 000 6 000 6 000 5 288

Summa

Såsom av tabellen framgår, utplacerades för kortare tid än 10 dagar ett betydligt större antal personer under år 1942 än under de tre följande åren. Detta förhållande berodde på, att skördetiden år 1942 på grund av väderleks- förhållandena var utomordentligt kort och inträffade så sent, att den i stora delar av landet sammanföll med höstplöjning och annat dylikt arbete, som ej utan allvarlig olägenhet kunde uppskjutas. Under de därpå följande åren kunde däremot skördearbetet fördelas över en längre period, varför behovet av tillfällig arbetskraft blev i motsvarande mån mindre. Det bör därjämte uppmärksammas, att deltagare i arbetsläger åren 1944 och 1945 till följd av ett större antal utförda arbetstimmar per dag lämnade större arbetsinsatser än vad nedgången i antalet lägerdeltagare utvisar.

Den tillfälliga arbetskraft, som på angivna olika vägar tillfördes jordbruket, var under krigsåren av stor betydelse. Många gånger var detta extra tillskott av arbetskraft den enda möjlighet, som stod till buds för att få nödvändigt arbete utfört. Dess största fördel var, att den tillgängliga arbetsstyrkan inom jordbruket kunde ökas speciellt vid skördetid under svåra väderleksförhål- landen just den eller de dagar, då behovet av arbetskraft var som störst.

De goda erfarenheterna av utplacering av ungdom i läger för frivilligt jord- bruksarbete m. m. gav upphov till tanken att, genom anordnande av särskilda utbildnings- och praktikläger för ungdom, som önskade första utbildning i jordbruksarbete, trädgårdsskötsel och lanthushåll (jfr även sid. 53), göra denna förtrogen med utbildningsmöjligheter och framtidsutsikter inom yrken, för vilka lägertiden gav praktik. Under åren 1944—1945 anordnade arbets— marknadskommissionen dylika utbildnings- och praktikläger. Vid samtliga läger lämnades viss teoretisk undervisning i form av lektioner, föreläsningar, demonstrationer och studiebesök. Dessa läger gingo helt i linje med de av arbetsmarknadskommissionen vidtagna övriga åtgärderna beträffande jord— brukets arbetskraftsfråga, då de fyllde samma funktion som dessa, nämligen att tillgodose jordbrukets behov av extra arbetskraft.

Vid jordbrukslägren erhölls den praktiska utbildningen genom arbete på olika gårdar i lägrens närhet, och i genomsnitt omfattade den 39 arbetstimmar per vecka. Teoretisk undervisning lämnades i allmänna jordbruksekonomiska ämnen, och vid ett par läger anordnades särskilda traktorkurser.

Efter en kortare teoretisk—praktisk kurs utplacerades deltagarna i lanthus- hållslägren på olika gårdar och deltogo under sitt värdfolks ledning i de dagliga arbetena på gården med avbrott för gemensamma lektioner, demon- strationer, studiebesök etc. Den teoretiska undervisningen omfattade i all- mänhet ämnena hushållslära, hemvård, lantbrukslära, barnavård och sjuk- vård.

Under år 1944 uppgick antalet utbildnings- och praktikläger i jordbruk och lanthushåll till 8 med 149 deltagare och under år 1945 till 6 med 110 deltagare.

Under krigsåren vidtogos särskilda åtgärder för att tillgodose betodlingens behov av arbetskraft. I samarbete med Svenska sockerfabriksaktiebolaget och Sveriges betodlares centralförening sökte arbetsmarknadsorganen kartlägga behovet av arbetskraft till betfälten och vidtaga organisatoriska åtgärder för att anskaffa tillräckligt med arbetskraft.

Länsarbetsnämnden i Malmöhus län fungerade som centralorgan för ar- betskraftsanskaffningen i sydsvenska betdistriktet, omfattande Skåne, Ble— kinge och södra Halland. I västra betdistriktet fungerade länsarbetsnämnden i Skaraborgs län som centralorgan och i östra distriktet länsarbetsnämnden i Östergötlands län. En intensiv propaganda för att anskaffa arbetskraft be— drevs. Genom broschyrer, vilka spriddes företrädesvis i Norrland och meller- sta Sverige, samt genom appeller i radio och orienterande artiklar i orts- pressen informerades allmänheten om betodlingens tidvis mycket stora behov av arbetskraft. Som regel visade det sig svårast att anskaffa arbetskraft för höstens betupptagningsarbete. För vårens betgallring däremot var det i all- mänhet lättare att erhålla tillräckligt med arbetskraft, beroende på att för detta slags arbete mindre kvalificerad arbetskraft, t. ex. skolungdom, kunde utnyttjas.

Anskaffandet av arbetskraft till det sydsvenska odlingsområdet vid höstens betupptagningar tillgick som regel så, att länsarbetsnämnden i Malmöhus län redan tidigt på hösten anmodade odlarna att till närmaste arbetsförmed— ling inkonnna med sina arbetskraftsbeställningar. Med ledning av dessa rap— porter anpassade nämnden sina åtgärder för att skaffa arbetskraft.

I första hand sökte länsarbetsnämnden inom odlingsområdet anskaffa den arbetskraft, som kunde uppbringas. Därnäst trädde frågan om överflyttning av arbetskraft från andra landsändar i förgrunden. Först som en tredje och sista utväg vidtogos alldeles speciella åtgärder, såsom vid vissa tillfällen hem- permittering i viss omfattning av inkallade värnpliktiga, som frivilligt an- mälde sig för betskötsel, eller i något fall utkommendering av hela trupp- förband för att deltaga i betupptagningen, då väderleksförhållandena beredde betupptagningsarbetet särskilt stora svårigheter. Därjämte registrerades värn- pliktiga vana betskötare och betupptagare jämte körare för varje säsong hos länsarbetsnämnderna i de sockerbetsodlande länen och erhöllo hempermitte- ring under betperioderna.

Rekryteringsområden för den interlokalt förmedlade arbetskraften till sydsvenska betdistriktet voro främst norra Skåne, Småland och Blekinge, Mellansverige samt Norrland. Överförandet av arbetskraft från Norrland gick centralt genom länsarbetsnämnden i Malmö, som med ledning av in- komna rapporter fördelade reserverna till de största bristområdena. Däremot gick arbetskraften från övriga delar av landet den vanliga förmedlingsvägen över länets olika kontor och ombud.

Till belysning av hur betfälten i sydsvenska betdistriktet fingo sin arbets-

kraftsfråga löst vid betupptagningsarbetet under hösten har nedanstående tabell 15 upprättats. Den avser åren 1941—1945 och anger antalet personer, som förmedlades till betfälten. Det förtjänar anmärkas, att detta tillskott tillgodosåg själva restbehovet av arbetskraft, när således andra tillgängliga arbetstillgångar utnyttjats.

Tabell 15. Arbetskraften vid betupptagningen i sydsvenska betdistriktet åren 1941—1945, fördelad

på rekryteringsområden.

. . . . . t . N. Skåne, Småland Mellansveri e FriVilliga. ;

År Odlmgsomiadet och Blekinge och Non-lagd i Utlänningar '

1941 1 000 800 f _ - _ 1942 1 652 1 007 ' 982 1 3771

1943 1 283 859 654 i 37 1944 1296 1 135 ) 1 148 2472 1945 I 229 713 ) 1 714 ”2702

1 Därav 423 värnpliktiga, som frivilligt anmälde sig till betupptagning och hempermit- tcrades från beredskapsförband; ej inräknade äro värnpliktiga ur dylika förband, som beordrades till betupptagning. , & Avser endast utlänningar. )

Av tabellen framgår, att sydsvenska betdistriktet efter hand fick mer och mer lita till den interlokalt förmedlade arbetskraften. Detta medförde, att stora anspråk måste ställas på jordbrukarna beträffande mathållning och husrum för den ovana arbetskraften. Arbetsmarknadsorganen å sin sida vid- togo åtgärder för att hjälpa jordbrukarna att anordna gemensamma mat- hushäll. Det kan nämnas, att hösten 1945 82 dylika hushåll anordnades i södra Sverige för betarhetare. Vissa svårigheter förelågo vid anskaffandet av kockor. Löneförmånerna för dessa utgjordes av 5 kronor per dag från länsarbetsnämnden och av 10 öre per dag och man från deltagarna i bet- hushållet.

För att möjliggöra för landsbygdens husmödrar att i ökad utsträckning deltaga i betskötsel, skördearbete o. dyl. understödde arbetsmarknadsorganen sedan år 1943 upprättandet av jordln'ulcsdaghem för barn i åldern 1—7 år. Såsom arrangörer stodo olika kvinnoföreningar och lokala kommittéer. Dag- hemmen voro i verksamhet under c:a 5—6 veckor Vår och höst. Under år 1943 voro 8 dylika daghem i verksamhet, är 1944 20 och år 1945 44. Sist- nämnda år voro 21 av hemmen förlagda inom Malmöhus län. Från och med år 1945 är socialstyrelsen tillsynsmyndighet för verksamheten.

Skogsbruk.

Genom lag den 12 april 1940 (nr 199) ålades skogsägare skyldighet att av— verka ved till avsalu. Detta åläggande måste ses i samband med avspärrningen västerut och nödvändigheten att trygga bränsleförsörjningen i första hand med inhemska bränslen. I detta läge stod det också klart, att den tillgängliga

ordinarie skogsarbetarkåren skulle visa sig otillräcklig för att genomföra de omfattande vedavverkningarna. Detta var så mycket mer förhållandet, som anskaffningen av erforderlig arbetskraft till skogsbruket måste ses i samband med betydande inkallelser till beredskapstjänst och den med tiden alltmer framträdande starka efterfrågan på manlig arbetskraft inom särskilt indu- strien men också inom flertalet andra näringsområden. Redan gagnvirkes— huggningarna i början av år 1940 hade också kännetecknats av en påtaglig brist på arbetskraft.

Avverkningsprogrammens storlek under åren (1/7) 1940/(30/6) 1941—(1/7) 1944/ (30/6) 1945 och resultaten av deras genomförande framgår av nedan- stående tablå.

Av bränslemyndighetema ålagd avverkning (brännved, långved, massaved) åren 1940/41—1944/4-5 m3t=kubikmeter travat mått.

', _h 49”; _ w,. [ Produktionsplikt' | Avverkningsresultat Avverkning i % av . x dungar i__._ milj mct produktionsplikt ; l 1 ex.-10,14 1 t 302 36, 5 ! 122 1941 ,14-3 1 1112 44, 7 ! 112 191-3,13 1 53 ' __ sas ; 99 1913/14 39 30,3 43,2 111 (96) 1944/45 50 35,2 70

1Produktionsplikten gällde fr. o. m. den 12/4 1940 t. 0. in. den 29/2 1944 för hela landet. Sistnämnda datum upphörde produktionsplikten för de fyra nordligaste länen. Den 1/7 1944 avskaffades den för övriga delar av landet. Den 26/1 1945 återinfördes produktionsplikt för hela landet utom de tre nordligaste länen, och fr. o. m. den 11/7 1945 gällde densamma även för dessa.

'-' Siffrorna ej fullt jämförbara, eftersom massaved ej ingick i produktionsplikten förrän fr. o. m. 1942/43.

3Den ursprungliga produktionsplanen avsåg 130—55 milj. m3t men reducerades efter hand till c:a 45 milj. mat och därefter till drygt 39 milj. m3t.

Tablån visar, att avverkningsprogrammen varierade från år till år alltefter rådande bränsleläge. Redan under åren 1940/41 och 1941/42 voro bränsle- programmen omfattande, men för avverkningsåret 1942/43 ökades bränsle- myndigheternas krav på uttagen av ved ur våra skogar högst väsentligt. Detta år uppgick avverkningsskyldigheten för skogsägarna till 53 milj. m3t (kubik— meter travat mått), en kvantitet, som ansågs motsvara största möjliga av— verkning utan åsidosättande av skogsvårdens krav. Nästföljande avverk- ningsår (1943/44) uppgick programmet till c:a 45 milj. m3t men utökades för år 1944/45 till c:a 50 milj. m3t. — Arbetskraftsbehoven bestämdes själv— fallet icke endast av avverkningsprogrammens storlek utan också av den takt, vari de kunde fullföljas respektive år. Såsom tablån visar, överstego avverkningsresultaten de för åren 1940/41 och 1941/42 uppgjorda planerna. Den för år 1942/43 uppgjorda planen kunde till 99 procent genomföras och den för år 1943/44 till 96 procent. Däremot kunde planen för år 1944/45, bl. a. till följd av osedvanligt otjänliga väderleksförhållanden under hösten

och vintern, genomföras till blott c:a 70 procent. Detta medförde, att bränsle- situationen i början av år 1945 framstod såsom särskilt kritisk.

De arbetskraftstillgångar, som utom den ordinarie skogsarbetarkåren stodo till buds för att trygga bränsleprogrammens genomförande, voro under olika är mer eller mindre begränsade. En avgjord begränsning låg emellertid hela tiden däri, att det krävande skogsarbetet fordrade arbetskraft i de bästa arbetsföra åldrarna. För att tillgodose skogens arbetskraftsbehov var man därför nödsakad att gå fram efter flera linjer.

Under de första krigsåren 1940—1941 sökte man i första hand genom in- tensifierad arbetsförmedling till skogsarbete överföra sådana arbetare som på grund av avspärrningen blivit arbetslösa inom sina ordinarie yrken, såsom byggnadsarbetare, sågverks- och massaarbetare m. fl. Genom särskilda för— måner gåvos de överflyttade ekonomisk kompensation för sin ovana vid skogsarbete. Man sökte därjämte genom att lösa verktygs— och beklädnads— samt inkvarterings— och mathållningsfrågorna bereda den ovana arbets- kraften gynnsamma betingelser för att utveckla sig till skickliga skogs- arbetare. Ett led i samma strävan var att genom särskilda instruktörer ge den ovana arbetskraften vägledning vid arbetets bedrivande och verktygens sköt— sel. Detta system, som kan kallas för huggarkurssystemet, kom till använd- ning för sådana arbetare som saknade möjligheter att vid enskild utplacering komma till rätta med förhållandena i skogsarbete. Systemet tillämpades under hela kriget för all slags ovan arbetskraft. Då det under år 1942 visade sig, att de vidtagna åtgärderna voro otillräckliga för att stimulera tillströmningen av arbetskraft, måste man vidtaga ytterligare åtgärder för att öka antalet arbetare i skogen. Genom extra överflyttningsförmåner sökte man stimulera industriarbetare, kommunalarhetare i städerna etc. att bilda s. k. riksarbets- lag, vilket innebar, att arbetarna under någon tid (ett par månader) åtogo sig skogsarbete för att sedan återvända till sin ordinarie anställning. Riksarbetar- systemet upphörde sommaren 1943. År 1942 ålades män, födda år 1923, tjänsteplikt — med bortseende från medicinalpersonal (jfr not sid. 24), det enda fall där tjänsteplikt tillämpades för utförande av visst arbete. Tjänstepliktens längd bestämdes med hänsyn till fullgörandet av viss ar- betsprestation. De tjänstepliktiga utförde arbete i skogen företrädesvis under år 1943. _— En betydelsefull arbetskraftstillgång, som under hela kriget togs i anspråk för skogsarbete, utgjorde utlänningar av olika natio- naliteter med det norska inslaget som dominerande fram till år 1943. En indirekt åtgärd för att trygga skogarnas arbetskraftsbehov utgjorde de i det följande (sid. 72) skildrade regleringarna av byggnads- och anlägg— ningsverksamheten, vilkas syfte bl. a. var att hindra en mera betydande avgång av skogs- och jordbruksarbetare till byggnads— och anläggnings- arbeten av olika slag. —— Samma syfte att trygga skogarnas arbetskrafts— behov hade det under kriget praktiserade systemet att ge värnpliktig skogs—

personal anstånd med eller hempermittering från beredskapstjänstgöring. _ Slutligen infördes i mars 1945 ett system med arbetspremier för de egentliga skogsarbetarna m. fl. i avsikt att kvarhålla denna arbetskraft i skogen även under en årstid, dä densamma normalt ägnade sig åt annan sysselsättning än skogsarbete.

För ovan i korthet omnämnda, av arbetsmarknadsorganen under åren 1940—1945 vidtagna åtgärder för att tillgodose skogsbrukets behov av arbets- kraft lämnas nedan en utförligare redogörelse under rubrikerna:

1. Arbetsförmedlingsverksamhet.

2. Överflyttning av ovan arbetskraft till skogen frivilligt och med tvång.

3. Anstånd med eller hempermittering från beredskapstjänstgöring för olika kategorier skogsarbetare.

4. Åtgärder för att kvarhålla den vana arbetskraften i skogen. Därutöver må framhållas, att militär personal i kommandoväg ställdes till förfogande för nödvändiga avverkningsarbeten med anledning av de stora stormfällningar, som under mars månad 1943 inträffade i mellersta Sverige. Till detta ändamål organiserades i samråd med bränsle- och arbetsmarknads- kommissionerna bl. a. 26 s. k. skogsplutoner fören månads skogsarbete i olika delar av Örebro, Västmanlands, Östergötlands "och Kalmar län. Sedan de båda kommissionerna hemställt om ytterligare arbetshjälp för detta av— verkningsarbete, bemyndigades överbefälhavaren att intill 15 juni 1943 där— utöver ställa vissa militära enheter samt hästar till förfogande. Under åren 1943 och 1944 medgavs, att personal ur militära förband i närheten av grupperingsorterna frivilligt fick deltaga i skogsavverkning i den mån förbandens tjänstgöringsförhållanden icke lade hinder i vägen härför. I likhet med vad gällde inom jordbruket (jfr sid. 48) organiserades under åren 1944—1945 inom skogsbruket särskilda utbildnings- och praktikläger för ungdom, som önskade första utbildning i skogsskötsel. Antalet dylika läger uppgick år 1944 till 4 med 98 deltagare är 1945 till 7 med 147 deltagare. Utom praktiskt arbete i huggning av kastved, massaved och sågtimmer hade deltagarna övningar i verktygsvård, virkesmätning och skogs- och fältmät- ning samt erhöllo undervisning i olika skogsekonomiska ämnen, såsom trä- dens allmänna byggnad, olika virkessortiment, virkesmätningar etc.

Arbetsförmedlingsverksamhet.

Ansvaret för och effektueringen av de extraordinära åtgärderna för att till— föra skogsbruket arbetskraft låg på länsarbetsnämnderna och därmed den offentliga arbetsförmedlingen. Förutom det normala förmedlingsarbetet av van arbetskraft skulle de lokala arbetsförmedlingsorganen orientera lämpliga arbetssökande om skogsarbetets villkor, dess lönsamhet, de statliga bidrags— systemen, förhållandena under vilka ovan arbetskraft arbetade etc. samt, ifall erbjudande om skogsarbete antogs, lämna de arbetssökande arbetsanvisning

(ofta interlokal sådan) till lämplig arbetsplats huggarkurs eller enskild arbetsgivare. Länsarbetsnämnderna hade uppgiften att centralt överblicka arbetskraftsfrågans läge inom respektive län och enligt kommissionens anvis- ningar vidtaga lämpliga åtgärder för den ovana arbetskraftens placering. Länsarbetsnämnderna verkställde sålunda i samråd med skogsägarna utred— ningar om lämplig placering av huggarkurser; de skötte de administrativa frågorna om anställande av instruktörer och kockor, utlåning av baracker, verktyg, kläder, säng— och köksutrustning, utbetalning av vissa bidrag etc. Därjämte ålåg dem att ägna särskild uppmärksamhet åt den interlokala för— medlingsverksamheten, så att en så rättvis och lämplig fördelning som möjligt av tillgänglig arbetskraft ägde rum.

Såsom framgår av nedanstående tabell 16, som anger antalet lediganmälda och tillsatta platser inom skogsbruket vid rikets samtliga arbetsförmedlingar åren 1941—1945. återspegla månads— och årssiffrorna det växlande läget på skogsbrukets arbetsmarknad. Så exempelvis anmälde arbetsgivarna år 1941 och 1944 till de offentliga arbetsförmedlingarna 87000 respektive 79000 lediga platser, medan motsvarande siffror för år 1942, 1943 och 1945 utgjorde 137 000, 152 000 och 153 000. Som jämförelse kan nämnas, att år 1939 och år 1940 utgjorde antalet lediganmälda platser respektive år 22 000 och 70 000. Under sista halvåret 1942 samt första kvartalet 1943 var det genomsnittligt högsta antalet lediga platser omkring 25 000 per månad.

Tabell 16. Arbetsförmedlingsverksamheten inom skogsbruket åren 1941—1945.

Lediga platser ) Tillsatta platser 1941 1942 ! 1943 1944 1945 | 1941 1942 I 1943 1944 1945

Januari 9 512 14 693 32 100 16 042 18 344 5 544 9 830 24 314 13 727 12 600 Februari 7 635 10 327 21 385 11 329 20 870 4 405 5 909 14 252 9 470 15 139 Mars 5 346 9 736 19 421 6 999 16 806 2 976 4 174 14 193 5 970 12 456 April 4474 9 440 15 613 3991 17 216 1712 3090 9687 3110 11708 Maj 7 256 14 126 18 397 5 470 20 338 2 503 2 570 9 739 3 440 10 569 Juni 10 503 17 942 15 295 7121 21 110 2793 3036 5464 3197 9711 Juli 14 459 23 052 14 024 6 153 19 742 2 536 5 221 3 981 1 506 6 081 Augusti 19 325 24 439 14 439 7 059 19 368 3 998 6 691 4 155 2 315 5 612 September 19 452 22 932 15 441 7 180 20 018 4 718 6 402 4 970 3 112 5 496 Oktober 20 331 25 946 16 270 9 285 21 413 6 747 10 001 8 414 4 224 7 217 November 18 332 27 385 19 189 13 092 24 520 9 504 12 224 14 915 8 622 10 946 December 10 303 24 996 11 651 10 142 20 382 5 352 10 630 8 329 6 313 7 398 Summa1 86 655 136 740151 780 78 572 153 301 52 788 79 778 122 413, 65 006 114 933

1 Summasiffran för lediga platser avser antalet nyanmälda platser varje månad.

Genom de i det följande skildrade åtgärderna kunde, samtidigt med att efterfrågan ökade, arbetskraft i stegrad omfattning anvisas. Såsom framgår av uppgifterna om antalet tillsatta platser, nådde tillsättningsresultaten sin

högsta höjd de år då efterfrågan var mest framträdande. År 1943 och 1945 tillsattes sålunda 122 000 respektive 115000 platser. I relation till de ledig- anmälda platsernas antal var detta 81 respektive 75 procent. För åren 1941, 1942 och 1944 voro motsvarande relationstal 61, 58 och 83 procent.

Såsom nedanstående tablå visar, tillsattes de lediga platserna till mycket stor del med arbetskraft från annat arbetsområde än egentligt skogsarbete. Antalet arbetsansökningar från vana skogsarbetare per 100 lediga platser utgjorde exempelvis är 1942, 1943 och 1945 blott 22, medan de lediga plat— serna respektive år. som nämnts, tillsattes till 58, 81 och 75 procent. Enligt olika beräkningar besattes i genomsnitt för åren 1941—1945 omkring hälften av de tillsatta platserna med mer eller mindre ovan arbetskraft.

Ansökningar från vana skogs- Tillsatta platser i% av antalet 4 arbetare per 100 lediga platser lediga platser 771911 1942 [ 19.13 I 1944 I 1945 1 1941 I 1942 | 1943 | 1944 19.15 1 Januari .......... i, 39 23 1.1 26 ' 22 58 67 76 86 69 * Februari ......... 311 :s 13 27 15 58 57 67 84 73 Mars ............ 43 t 30 15 46 16 56 13 73 85 71 April ............ 49 25 20 98 21 38 33 62 78 se 1 Maj ............. 44 19 19 90 17 34 18 53 63 fr: Juni ............. 27 15 14 53 13 26 17 36 45 46 i .luli ............. 12 7 1-1 35 11 18 23 28 24 31 ' Augusti .......... 11 s 14 37 11 21 27 29 33 29 j September ....... 13 a 13 39 11 2.1 28 32 43 27 1 Oktober .......... 1.1 9 16 37 13 33 39 52 45 34 1 November ........ 18 12 19 30 13 se. 45 78 66 45 ] December ........ 25 10 25 31 12 52 43 71 62 36 guten året ........ 37 22 22 53 | 22 61 58 81 83 75 l

Över/lyttning av ovan arbetskraft till skogen frivilligt och med tvång.

Redan i början av år 1940 togo olika arbetslöshetsnämnder1 i Västernorr— lands län i samarbete med större skogsarbetsgivare och arbetsförmedlingen i länet initiativ för att utplacera hjälpsökande arbetslösa i skogsarbete. Där- vid tillämpades ett system, som i princip överensstämde med det som senare under kriget kom att användas. De arbetslösa sammanfördes i huggarlag under ledning av någon van skogsarbetare, som arbetsgivaren lämnade anvis— ning på och avlönade. Av arbetslöshetsnämnderna erhöllo de hjälpsökande kostnadsfritt verktyg samt fri resa till arbetsplatsen. Därjämte utbetalade respektive nämnd särskilda arbetsbidrag, som utgingo med 4 kronor per dag den första arbetsveckan, med 3 kronor per dag under andra veckan, med 2 kronor per dag under tredje veckan samt med 1 krona per dag för fjärde

1Arbetslöshetsnämnd benämndes före den 1/7 1944 arbetslöshetskommitté.

veckan, som den arbetslöse befann sig i skogsarbete. I februari 1940 beslöt statens arbetslöshetskommission, sedan Bjärtrå arbetslöshetsnämnd därom gjort framställning, att bevilja statsbidrag med 50 procent av nämndens kost— nader för verktyg samt med 75 procent av kostnaderna för det särskilda bidraget. Liknande bemyndigande erhöllo bl. a. arbetslöshetsnämnderna i Stockholm, Göteborg, Norrköping, Norrtälje, Skön och Timrå under måna— derna februari—mars.

Sedan statens arbetsmarknadskommission i maj 1940 omorganiserats till ett verkställande organ, blev en av kommissionens första åtgärder att stimu- lera överflyttning av arbetskraft till skogen. I maj månad utfärdade kommis- sionen bestämmelser, enligt vilka organ för den offentliga arbetsförmedlingen ägde att till ovan arbetskraft utlåna för skogsarbete erforderliga verktyg.

I december 1940 beslöt kommissionen med hänsyn till det ökade behovet av arbetskraft till skogen samt tendenserna till arbetslöshet att i samråd med bränslekommissionen undersöka möjligheterna att i större omfattning placera yngre arbetslösa och icke-familjeförsörjare från städer och industriorter i skogsarbete. De arbetslösa skulle utplaceras i grupper om 3 a 6 man, s. k. huggargrupper, med en erfaren skogsarbetare som ledare och instruktör. Arbetsmarknadskommissionen skulle svara för erforderlig verktygsutrustning ävensom vid behov för viss personlig utrustning. Förläggning och förplägnad av arbetskraften skulle som regel ordnas genom arbetsgivaren men betalas av arbetarna själva.

Sedan vissa länsarbetsnämnder verkställt utredning och uppgjort av arbets- marknadskommissionen godkänd plan för skogsavverkning, enligt vilken framgick, att behovet av arbetskraft till skogsbruket ej kunde fyllas på vanligt sätt, utfärdade kommissionen i februari 1941 närmare anvisningar för om— skolning av arbetskraft till skogsbruket.

Enligt dessa kunde ovana arbetare utom arbetsförtjänsten — komma i åtnjutande av följande förmåner i skogen:

1) fria resor till och — under vissa förutsättningar —— från förläggnings— orten,

2) fria arbetsverktyg, 3) fria arbetskläder eller kläder mot billiga priser, 4) utbildningsbidrag utan behovsprövning enligt följande skala:

1—10 arbetsdagen 3 kr. per arbetsdag 11—20 » 2 >> » » 21—30 » 1 >> >> »

Efter 30 dagar utgick icke utbildningsbidrag. Från och med den 1 juli 1941 utökades förmånerna till att gälla jämväl familjetillägg till familjeförsörjare från stad eller större industrisamhälle med 1 krona 25 öre för hustru och 55 öre för varje barn eller adoptivbarn under 16 år. Efter behovsprövning kunde till familjeförsörjare, bosatta i Stockholm

) t i )

(med förorter), Göteborg, Mölndal, Malmö, Norrköping och Hälsingborg, jäm— väl utgå hyresbidrag efter samma grunder som till hjälpsökande arbetslös. I oktober 1941 ändrades utbildningsbidragen till följande: för l:a t. o. m. 15:e arbetsdagen sammanlagt 40 kr.

» 16:e >> 30:e » » 20 >> » 31 :a » 45 :e » » 15 :=, » 46:e » 60:e » » 10 »

Efter 60 arbetsdagar utgick icke utbildningsbidrag. Familjetilläggen ökades till följande belopp och kunde utgå till ovan arbets— kraft från stad och större industrisamhälle:

__ . n . För varje barn eller adoptiv- ) Orhgrupånfååingqtiollagen om För hustru barn under 16 år _ kronor kronor ) I i : 50 0: 60 ! II 1: 75 0: 80 | ) Ill 2: — l: ,

För att ytterligare underlätta för den ovana arbetskraften att antaga skogs— arbete började arbetsmarknadskommissionen under hösten 1941 genom läns- arbetsnämnderna anordna s. k. huggarkurser. Sådan kurs omfattade 10 a 12 arbetare samt leddes av en av länsarbetsnämnden anställd instruktör. In— struktören ålåg att undervisa arbetarna i avverkningsteknik, verktygsvärd m. m. samt att hjälpa arbetarna till rätta i fråga om utspisning, förflyttning och dylikt. Inkvarteringen ordnades i närheten av arbetsplatsen genom arbets— givarens försorg. Å staten tillhöriga skogar ställde arbetsmarknadskommis- sionen baracker till förfogande. Till enskilda skogsägare och bolag ställdes baracker till förfogande mot att arbetsgivaren bekostade transport från när— maste järnvägsstation och uppsättning av baracken samt efter kursens av- slutande antingen bekostade nedtagning och återtransport till järnvägsstation eller inlöste baracken till av kommissionen fastställt pris.

Barackerna försågos med köks- och sängutrustning för i regel 12 man. (Från och med februari 1945 kunde länsarbetsnämnd till skogsägare, som mottog ovan arbetskraft i enskild placering, utlåna viss köks- och sång- utrustning.) Arbetarna gäldade själva kostnaden för mat. Till avlöning av kockpersonal ägde länsarbetsnämnd bidraga med högst 60 kronor per månad, varjämte varje kursdeltagare eller instruktör, som deltog i kocklaget, borde betala minst 25 öre per dag till kockpersonalen. (I februari 1943 utfärdade arbetsmarknadskommissionen bestämmelser, som garanterade kockpersona- len en minimiinkomst av 120 kronor per månad. I januari 1945 höjdes detta belopp till 150 kronor per månad och i juni 1945 till 175 kronor per månad.)

Det stora avverkningsprogrammet för är 1942/43 medförde, att skogs- brukets arbetskraftsbehov under år 1942 framstod som ett av de mest svår—

lösta arbetsmarknadsproblemen. Skogsägarnas krav på arbetskraft voro hela året synnerligen stora, och de åtgärder, som vidtogos, fingo under 1942 större omfattning än under 1941, varjämte de kompletterades med andra metoder att tillföra skogsbruket arbetskraft.

För att stimulera ovan arbetskraft att kvarstanna i skogsarbete längre tid utfärdade arbetsmarknadskommissionen följande bestämmelser, vilka gällde från och med den 15 juni 1942.

Arbetssökande person, som efter anvisning av offentlig arbetsförmedling antog skogsarbete, kunde, därest han icke under de senaste åren haft årligen återkommande sysselsättning inom detta arbetsområde, komma i åtnjutande av förutom avtalsenlig lön för utfört arbete — i det följande angivna kontanta bidrag.

1. Förflyttningsbidrag. Arbetare, som var bosatt i stad eller större industri- samhälle och som antog arbete utom hemorten, ägde efter vederbörande läns- arbetsnämnds bestämmande erhålla ett förflyttningsbidrag av kronor 1:50 per dag.

Förflyttningsbidrag utgick för arbetsdagar och mellanliggande sön- och helgdagar samt för sön— eller helgdag, som inträffade omedelbart efter arbetets upphörande, under en tid av högst 180 dagar, dock ej för kortare tid än 10 dagar. Därest arbetet utan arbetarens eget förvållande upphörde inom 10 dagar, finge dock förflyttningsbidrag utgå även för kortare tid.

2. Utbildningsbidrag. Arbetare, som antog skogsarbete på den ort, där han var bosatt och som tidigare icke haft sysselsättning inom skogsbruket i sådan utsträckning, att han kunde anses äga erforderlig yrkesvana, kunde komma i åtnjutande av utbildningsbidrag enligt denna tariff : för l:a t.o.m. 60:e arbetsdagen kr. 1:50 per dag

» 61:11 » 120:e » » 1:—— » »

Utbildningsbidrag utgick endast för arbetsdagar. Efter 120 arbetsdagar lämnades ej utbildningsbidrag.

3. Familjetillägg och i förekommande fall hyresbidrag utgick med förut gällande belopp till den, som åtnjöt förflyttningsbidrag. Det visade sig emellertid, att tillströmningen av arbetskraft till skogsbruket ej motsvarade skogsägarnas krav. Den 5 juni och den 22 juli 1942 riktade arbetsmarknadskommissionen därför genom en cirkulärskrivelse en vädjan till sammanlagt 465 industriföretag, sysselsättande vartdera minst 100 arbe— tare och sammanlagt 150 000 man, att tillfälligt permittera omkring 10 procent av den anställda arbetsstyrkan för skogsarbete. De permitterade arbetarna skulle bilda s. k. rilcsarbetslag och sysselsättas i skogsarbete under en tid av 2 a 3 månader. Samma vädjan riktades den 25 augusti 1942 till 92 drätsel— kammare eller motsvarande kommunala organ och den 15 september samma år till 4 134 industriföretag med sammanlagt omkring 450 000 arbetare. Riksarbetslagen rekryterades i första band från sågverks- och massa—

industrierna samt från järnindustrin och vissa av de större företagen inom skeppsvarvs- och mekaniska industrierna. Dessutom deltogo omkring 800 kommunalanställda samt ett mindre antal byggnadsarbetare såsom riks- arbetare i skogsarbete.

Riksarbetarna. vilka permitterades från sin arbetsanställning med garanti för återanställning, erhöllo viss kompensation för minskad arbetsförtjänst genom att de, utöver ovan angivna förmåner, fingo uppbära extra förflytt- ningsbidrag med 2 kronor 50 öre per dag för arbetare från Stockholm och Göteborg och 2 kronor från övriga delar av landet.

I systemet ingick, att byggnads- och kommunalarbetare skulle erhålla riks- arbetares förmåner endast under den egentliga arbetssäsongen. Från dessa kategorier uppsattes sålunda ej riksarbetslag efter den 13 november respektive 1 december. På grund av planerade omfattande driftsnedläggelser inom såg- verks- och massaindustrierna samt pappersbruken beslöt kommissionen i slutet av 1942, att extra förflyttningsbidrag tills vidare endast undantagsvis skulle utgå till massa-, sågverks- och pappersbruksarbetare.

Den 31 juli 1942 uppgick antalet riksarbetare till 1 979. Det ökade under hösten och kulminerade den 30 december med siffran 6 481.

De ovan nämnda åtgärderna medförde emellertid en väsentlig nedgång av antalet riksarbetare från början av år 1943. Efter hand som övriga åtgärder att tillföra skogen arbetskraft (se nedan!) ledde till önskat resultat, upphörde också från kommissionens sida all verksamhet för att anskaffa riksarbetare. I mars 1943 utgjorde antalet dylika 1 016; i april hade detta nedgått till 575.

Mot systemet med riksarbetare framfördes åtskillig kritik. Skarpast kom denna till uttryck på våren 19431, då systemet redan var under avveckling. I första hand riktade sig kritiken mot storleken av bidragen. Därjämte för- menade man, att tendenser förmärkts till att vana skogsarbetare sökte sig över från skogen till industriarbete på grund av irritation över riksarbetslagen. Vid bemötandet av kritiken utgjorde huvudargumentet, att riksarbetssystemet i det ansträngda arbetskraftsläget var att betrakta som en nödfallsutväg, som tillkommit för att slippa att tillämpa tjänstepliktslagen och även vore att föredraga framför en sådan tillämpning. Den genomsnittliga bidragskost- naden per avverkad kubikmeter utgjorde för samtliga riksarbetare 4: 07 kro- nor, för övrig ovan arbetskraft 3: 55 kronor, för frivilliga tjänstepliktiga 3: 75 kronor och för tvångsuttagna tjänstepliktiga 4: 94 kronor (jfr nedan!). Att vana skogsarbetare övergått till andra arbetsområden vore riktigt, även om säkra uppgifter rörande omfattningen av denna övergång icke förelåge, men orsaken vore framhölls det _— säkerligen icke irritation över riks- arbetssystemet utan de bättre förtjänstmöjligheterna inom andra områden.

llnterpellation av herr Gavelin i andra kammaren, besvarad den 24/2 1943, AK prot. nr 7. sid. 3—7: d:o av herr Jansson i Friindesta, besvarad den 5/5 1943, AK prot. nr 15, sid. 17—28. —— Motion i AK nr 277/1943 av herr Gustafsson i Lekåsa.

Under sommaren och hösten 1943 avvecklades helt systemet med riks— arbetare.

Trots de olika åtgärderna för att stimulera övergång till skogsarbete visade sig tillgången på arbetskraft otillräcklig för att avverkningsprogrammet för år 1942/43 skulle kunna fullföljas. I detta läge sattes 7 kap. i tjänsteplikts- lagen i kraft. Med stöd av 16, 23, 25, 40 och 48 55 i nämnda lag stadgades genom kungörelse den 13 november 1942 (nr 878) skyldighet för varje svensk man, som var född 1923 ( »43-orna» ), att i enlighet med de föreskrifter, som arbetsmarknadskommissionen utfärdade, antaga och utföra arbete i skogs- bruk eller torvhantering. Samtidigt härmed utfärdades kungörelse om allmän lönenämnd för tjänsteplikt (nr 879) jämlikt 27—32 %% lagen om tjänsteplikt. Den för uttagning erforderliga registreringen av de t jänstepliktiga verkställdes på våren 1943 i samband med inskrivningen till värnpliktstjänstgöring.

Enligt arbetsmarknadskommissionens föreskrifter skulle tjänstepliktig full- göra arbete, som med beräkning efter priser enligt vissa normerande avtal gav en inkomst av 550 kronor vid arbete i Götaland eller Svealand undantaget Dalarna samt 600 kronor vid arbete i Dalarna eller Norrland.

För att emellertid redan under den egentliga avverkningssäsongen vintern 1942/43 kunna utnyttja de tjänstepliktiga föreskrev kommissionen samtidigt med kungörelsens utfärdande, att tjänsteplikten även finge fullgöras frivilligt i förväg, varvid prestationsskyldigheten minskades med c:a 25 procent. Av- verkningsarbete skulle utföras motsvarande en arbetsinkomst av inom det sydligare området minst 400 kronor och inom det norra minst 450 kronor. Tjänstepliktig medgavs rätt att själv träffa avtal om arbete med arbetsgivare. som ålagts produktionsplikt av ved.

För att komma i fråga till fullgörande av tjänsteplikt i förväg skulle veder— börande ha insänt anmälan till länsarbetsnämnd senast den 31 december 1942. Frivillighetslinjen mötte stor anslutning. Vid anmälningstidens utgång hade anmälan inkommit från 20 006 frivilligt tjänstepliktiga, varav 11885 själva skaffat sig arbete och 8121 önskade anvisas sådant genom arbetsförmed— lingens försorg. Hela antalet tjänstepliktiga utgjorde omkring 52 000.

Vissa särskilda förmåner utgingo till de tjänstepliktiga, som utförde skogs- arbete.

Sålunda erhöll den, som var ovan, ett bidrag av 2 kronor om dagen under högst 120 dagar; vid fullgörande i förväg av tjänsteplikten dock under högst 90 dagar. Den, som hade försörjningsplikt och under skogsarbetet ej kunde utnyttja sin egen bostad, kunde erhålla familjetillägg för hustru och moder enligt samma grunder, som tillämpades för andra vid skogsarbete ovana. För annan familjemedlem kunde efter behovsprövning bidrag utgå med respek- tive kronor 0: 60, 0: 80 och 1: 00 per dag enligt ortsgrupperingen jämlikt lagen om folkpensionering. Bostadsbidrag kunde efter behovsprövning beviljas den, som åtnjöt familjetillägg, med respektive kronor 0:75, 1:00 och 1 :25

per dag. Vidare erhöllos som lån klädesutrustning och arbetsredskap, var- jämte för dem, som genom arbetsförmedlingens försorg placerats i särskilda l'örläggningar, kommissionen bekostade instruktör och bidrog till kockans avlöning. Den som själv höll sig med all klädesutrustning erhöll, sedan arbetet fullgjorts, ett bidrag av 60 kronor. Den som själv bekostade skodon, under— kläder och strumpor erhöll efter arbetets fullgörande ett bidrag av 35 kronor. Ersättning för resor utgick efter bestämmelserna i tjänstepliktslagen.

Vid skogsarbete van tjänstepliktig arbetare erhöll endast rese— och be— klädnadsbidrag samt arbetsredskap.

Från tjänsteplikt undantogs den, som sedvanligen utförde skogsarbete, om han styrkt sig ha under tiden 24 november 1942—30 april 1943 utfört arbete i minst 75 arbetsdagar. Till dem, som kunde undantagas, hänfördes huggare och körare samt vidare milkolare, apterare och tummare.

Den som frivilligt i förväg fullgjorde sin tjänsteplikt men ej hann slutföra sin arbetsprestation till den 1 juli 1943, ålåg att utföra den större arbets- prestationen.

Under år 1943 var behovet av arbetskraft till skogen synnerligen markant under årets första månader, men sedan det omfattande bränsleprogrammet blivit till 99 procent genomfört, visade efterfrågan på arbetskraft en viss minskning under senare delen av året jämfört med år 1942. Detta är kul- minerade antalet ovana arbetare i skogen. Samtidigt härmed kulminerade också det omfattande arbetet vid i första hand länsarbetsnämnderna i de större skogslänen för utplacering i skogsarbete av den ovana arbetskraften. Utom tillströmningen av tjänstepliktiga, som anmälde sig i förväg (jfr sid. 60), skedde en stark ökning av antalet arbetslösa, speciellt från Sågverks- och massaindustrien, vilka i samband med avvecklingen av riksarbetssystemet (jfr sid. 59) sökte placering i skogsarbete vid huggarkurser. Såsom exempel på arbetets omfattning vid länsarbetsnämnderna kan nämnas, att år 1943 ('n-ganiserades genom nämndernas försorg 4 382 huggarkurser med över 57 000 deltagare. Motsvarande siffror för år 1942 utgjorde 1606 kurser och 22 600 deltagare och för år 1944 2 274 kurser och 27 200 deltagare. Antalet arbetare med bidrag från arbetsmarknadskommissionen utgjorde år 1943 i medeltal för månad 23 401 (jfr tabell 17) med högsta antalet i februari månad (40 805). Som jämförelse kan nämnas, att månadsmedeltalet ovana arbetare med bidrag är 1942 utgjorde 8283, år 1944 6541 och år 1945 14 455. Av de ovana arbetarna år 1943 voro i genomsnitt per månad 13 601 arbetslösa eller utlänningar och 9 294 tjänstepliktiga.

Då den tjänsteplikt, som ålagts män, födda år 1923, i huvudsak fullgjordes under år 1943, skola här lämnas några uppgifter om antalet tjänstepliktiga, som helt eller delvis fullgjorde respektive icke fullgjorde någon tjänsteplikt, samt antalet dagsverken, ackordsförtjänst, bidrag och medelförtjänster samt genomsnittlig kostnad för avverkad kubikmeter ved vid av länsarbetsnämn-

derna anordnade l'örläggningar för tjänstepliktiga under åren 1943—(31/ 1) 1944.

Antalet tjänstepliktiga m. m.

Tjänstepliktiga, som helt fullgjorde tjänsteplikten 29871 >> » delvis >> :> 8 064 » » icke » >> 13 775

Summa 51 710

Av de 13 775 tjänstepliktiga, som icke fullgjorde någon tjänsteplikt, be— friades 4025 från eller erhöllo anstånd med tjänstepliktens fullgörande på grund av kroppslig svaghet eller sjukdom; 4391 på grund av värnplikts- tjänstgöring och 2 749 på grund av att de i egenskap av skogsarbetare ändock deltogo i skogsavverkningen; övriga erhöllo av olika andra anledningar upp— skov med tjänstepliktens fullgörande.

Antalet dagsverken m. m. utförda av tjänstepliktiga under år 1943.

: Ackords- | ”Medel-. Utluldn: Bidrag _öiunma ) '(;enomsnltthg

, _ _ _ _ .. .,. tortjanst o.fortlvttn.- ' inkomst . kostnad pr m L

) Dagswrken fortjanst. _. ' per dag Hmm..,» per dag bidrag per dag * . . . Tvångs_

| kr. , kr. kr. kr. kr , H'n'llhaa uttagna

___—”___I Fl _. ( 1 315 325 | 7 090 830 ) T): 39 3 ner. 0013 ! '3: 35 7: 74 : 3: 75 4: 94

Den sammanlagda prestationen av de tjänstepliktiga såväl i förläggningar som i enskild placering kan omräknad i brännved angivas till i runt tal 5 milj. m3t.

De bidragsförmåner för ovan arbetskraft, som infördes den 15 juni 1942. gällde utan ändringar jämväl under år 1943.

Under år 1944 var behovet av arbetskraft till skogen markant lägre än under de två föregående åren (jfr tabell 16). Bidragande härtill var produk- tionspliktens avskaffande för de fyra nordligaste länen fr. o. m. den 1 januari och för övriga län fr. o. m. den 1 juli samma år.

Detta år avskaffades genom kungörelse den 21 januari 1944 (nr 19) fr. 0. m. den 1 februari tjänsteplikt för män, födda år 1923.

Den 31 mars 1944 genomfördes en ändring i bidragsbestiimmelserna för ovana skogsarbetare såtillvida, att arbetare från annan ort än stad eller större industrisamhälle, som enligt tidigare gällande bestämmelser kunde beviljas utbildningsbidrag, därest han icke kunde beredas arbete i hemorten, i stället kunde komma i åtnjutande av förflyttningsbidrag och familjetillägg enligt för dessa bidragsformer gällande bestämmelser. Till arbetare, som åtnjutit familjetillägg i 180 dagar och sedermera efter uppehåll ånyo påbörjat skogs- arbete, skulle få utgå familjetillägg även för den senare perioden.

___. ___—_a

I anledning av den starka eftersläpningen av avverkningsprogrammet under avverkningsäret 1944/45 (jfr sid. 52) erfordrades under år 1945 särskilda åtgärder för anskaffande av arbetskraft till skogen.

Som framgår av vad ovan sagts, voro vissa av de ekonomiska bidragen till den i skogsarbete icke yrkesvana arbetskraften begränsade till tiden. Till följd härav inträffade ofta, att arbetarna slutade med skogsarbete, sedan dessa bidrag upphört att utgå. Det ansågs emellertid synnerligen önskvärt att förmå denna arbetskraft att återvända till detta arbete. Likaledes var det angeläget. att den icke yrkesvana arbetskraft, som sysselsattes i skogen, förmåddes att stanna kvar. För detta ändamål ändrade och i viss mån förbättrade arbets- marknadskommissionen fr. o. m. den 1 februari 1945 tidigare utgående bi- dragsförmåner. Var och en i skogsarbete icke yrkesvan arbetare, som efter anvisning av arbetsförmedlingen antog skogsarbete, erhöll ett omskolnings- bidrag om 2 kronor per dag. Detta bidrag utbetalades genom länsarbetsnämn— dernas försorg och utgick både till den, som antog skogsarbete på hemorten. och till den, som erhöll arbete utom hemorten, utan tidsbegränsning. (Dessa bestämmelser förlängdes sedermera att gälla tills vidare till och med den 550 april 1946?)

Familjet'örsörjare, som erhöll omskolningsbidrag och som antog skogs— arbete på annan ort än hemorten, erhöll dessutom familjetillägg för hustru och barn under sexton år med samma belopp, som fastställts år 1941.

Familjetillägget var dock i motsats till vad förut gällde maximerat till i ortsgrupp I kronor 3: 30, i ortsgrupp II kronor 4: 15 och i ortsgrupp lll kronor 5: _.

F amil jeförsörjare, som var berättigad till omskolningsbidrag och som antog skogsarbete. på hemorten, ägde, om han så ville, uppbära familjetillägg i stället för omskolningsbidrag.

I samband med den i februari 1945 utbrutna verkstadskonflikten uppkom fråga, huruvida hyresbidrag kunde utgivas till ovan arbetare, som var in— dragen i konflikten men som var villig att åtaga sig skogsarl.)ete. Enligt 16 % kungörelsen den 30 juni 1934 (nr 434) angående statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet (hjälpkungörelsen) kunde under tiden för arbetskonflikt arbetslöshetshjälp ej åtnjutas av

1I samband med införande av särskilda arbetspremier för visst avverkningsarbete i skogen (se not sid. 70), omfattande tiden 23/4—30/6 1946, avskaffades omskolningsbidragen. 'l'ill skogsbruket överflyttad arbetskraft, som vid premieringsperioden var sysselsatt vid skogshuggarekurser. bereddes tillfälle att fortsätta arbetet vid kurserna intill juni månads utgång. Denna arbetskraft erhöll reducerade familjetillägg med följande maximibelopp: kronor 2:60 (ortsgrupp I), kronor 3:25 (II) och kronor 3:90 (111). [ förekommande fall kunde även hyresbidrag utgå. Ingen nyrekrytering finge emellertid ske till huggarkurser och inga nya kurser upprättas. Naturaförmånerna bibehöllos tills vidare, och kommissionen avlönade sålunda liksom tidigare kursernas instruktörer och kockor, varjämte både kurs- deltagare oeh enskilt placerade erhöllo fria resor, kläder och verktyg.

a) den som var direkt indragen i konflikten (deltog i strejk eller var före— mål för lockout); samt

b) den som eljest blivit arbetslös i anledning av konflikten och vilkens löne- och anställningsvillkor skäligen kunde antagas röna inverkan av den— samma.

Vid behandling av frågan intog arbetsmarknadskommissionens majoritet den ståndpunkten, att omskolningsbidrag och familjetillägg voro att betrakta såsom löneutfyllnad och därför borde utgå jämväl till i konflikt indragna arbetare, som antogo skogsarbete, men att däremot hyresbidrag icke kunde utgå till dylika arbetare. Två av kommissionens ledamöter reserverade sig emellertid och gjorde gällande, att icke heller omskolningsbidrag och familje- tillägg borde utgå till arbetare, som voro indragna i konflikt.

Med hänsyn till betydelsen av att all därtill villig arbetskraft vid denna tid om möjligt tillfördes skogsbruket begärde emellertid Kungl. Maj:t1 i mars 1945 (proposition nr 128) riksdagens bemyndigande att utfärda sådana be— stämmelser om hyresbidrag till ovana skogsarbetare, att någon ändring i sak beträffande de då utgående bidragen icke kom till stånd men dock så, att de formella hinder undanröjdes, som stodo i vägen för att hyresbidrag skulle kunna utgå jämväl till ovan skogsarbetare som var indragen i konflikt. Efter livliga debatter i båda kamrarna biföll riksdagen Kungl. Maj:ts förslag (skri— velse nr 107). Riksdagen fann för sin del angeläget, att hyresbidragen åt ovan arbetskraft i skogen frigjordes från likställigheten med arbetslöshetsunder— stöd och att under de då rådande förhållandena konfliktberörda arbetare icke försattes i sämre läge än annan vid arbete i skogen ovan arbetskraft.

På grundval av det av statsmakterna fattade beslutet (kungörelse den 4 april 1945 [nr 81] om hyresbidrag till ovana skogsarbetare) utfärdade arbetsmarknadskomlnissionen bestämmelser, enligt vilka hyresbidraget fri— gjordes från likställighet med arbetslöshetsunderstöd. Hyresbidraget skulle emellertid liksom tidigare beviljas efter prövning i varje särskilt fall av kom- munens arbetslöshetsnämnd.

Jämsides med de åtgärder, för vilka ovan redogjorts, hade även övervägts att införa vissa premier för yrkesvana skogsarbetare. För dessa överväganden och de åtgärder i nämnda hänseende, som vidtogos år 1945, lämnas redo— görelse på sid. 67—70.

Såsom framgått av det föregående, placerades den ovana arbetskraften i stor utsträckning i särskilda förläggningar (huggarkurser), vilka administre- rades av länsarbetsnämnderna, som jämväl hade hand om utbetalning av vissa bidrag, utlåning av kläder och verktyg, utbildning och anställning av instruktörer och kockpersonal, utlåning av skogshuggarbaracker etc.

1 Till stadsrådsprotokollet reserverade sig sju av statsrådets ledamöter under motivering främst, att man icke genom att utbetala hyresbidrag till strejkande kunde. vänta någon nämnvärd förbättring av bränsleförsörjningen.

Antalet till arbetsmarknadskommissionen rapporterade ovana arbetare, som åtnjöto bidrag vid slutet av varje månad åren 1942—1945, framgår av nedan— stående tabell 17.

Tabell 17. Antalet ovana arbetare i skogen med bidrag åren 1942—1945.

t

lida antalet därav 1943 därav 1944 | därav 1945

arbets- Månad _ . _ tjans- _ .. _ tjans- _ .. _ * 1942 1943 1944 1945 105? ”.nksar tephk-aräets Fua" tephk-arPEts Paa” utlan- betare t' losa ningar . losa mngar

. lga tiga ningar

Januari 7 200 37 465 16 721 11770 21527 2 486 13 452 14 016 2 225 480 7 016 4 754 Februari . . .. 7110 40 805 15 952 17 920 23 919 1577 15 309 13 940 2 012 _ 12 551 5 369 Mars ....... 6 068 39 765 10 564 22 896 22 658 1016 16 091 9 127 1437 _ 17 524 5 372 April ....... 3 432 34 300 5 056 21 888 18 039 575 15 686 4 168 888 —— 17 071 4 817 Maj ........ 1 582 26 810 3 088 19 722 13 193 260 13 357 2 360 728 _ 15 602 4 120 Juni ....... 1507 21641 2149 16156 9 192 154 12 295 1527 622 _ 13106 3 050 : Juli ........ 5134 16 519 1597 8 827 6 652 12 9 855 1 104 493 _ 6 652 2175 Augusti .... 6 760 10 603 1 887 8 397 5 904 _ 4 699 973 914 _ 6 255 2 142 September .. 9 314 9 874 2 679 8 646 6 364 _ 3 510 1 088 1 591 _ 6 557 2 089 Oktober . . .. 13 663 11 197 3 680 9 356 9 024 _ 2173 1737 1943 7140 2 216 ' November .. 17 804 15 324 6 799 12 721 12 733 _ 2 591 3 208 3 591 _ 9 924 2 797 ' December . 19 820 16 515 8 316 15165 14 000 _ 2 515 3 805 4 511 12 324 2 841 Medeltal 8 283 23 401 6 541 14 455 13 601 _ 9 294 4 754 1 746 _ 10 977 3 479

Antal huggarkurser och antal deltagare, som under kortare eller längre tid arbetade vid dessa kurser, under åren 1941—1945 angivas i nedanstående tablå.

Antalet huggarkurser och deltagare åren 1941—1945.

) 1941 1942 1943 1944 1945 Antal huggarkurser 1 604 1 606 4 382 2 274 2 333 Antal deltagare | 9 000 22 590 57 026 27 177 28 430 !

Omfattningen av verksamheten vid huggarkurserna framgår av följande tablåer. Avverkade kvantiteter. År Kastved Kolved Massaved m.m. Timmer, slipers mat res fota m.m. fota toppmått

1941 280 000 457 000 777 000 239 500 1942 984 200 2 553 124 4 497 700 3 208 600 1943 4 102 000 7 200 800 39 024 000 15 945 300 1944 1 397 300 1 139 900 7 726 000 6 816 500

2 350 300 2 431 412 15 345 050 13 140 820

Antalet dagsverken, arbetsförtjänster m. m.

I Ackords- [ Werlelfrjr- Ut_bi1dn.- O' Bidrag Summa [ . ,. , _ förllyttn.- . , , År Dagsverkcn förtjänst tj inst per dag . per dag mk. per dag 1 [ bidrag [ [ [ kr. kr. kr. [ [i _ [ [ 1941 248 344 [ 1201 14.1 [ 4: 84 467 507 1: 88 6: 72 [ 1912 990 911 [ 5795 437 | 5:85 [ 2394 797 2:42 8:27 [ 1943 3033 931 [ 19135565 [ 6:31 [ 6 189 085 2:04 8:35 [ . 1944 984131 6868 935 6:98 [ 1437 811 1:46 8:44 _, ! 1945 1680 051 [ 12 825 260 [ 7: 63 [ 3 878 868 2. 31 9: 94 '

I ovanstående uppgifter inga ej familjetillägg eller hyresbidrag.

De individuella arbetsprestationerna varierade väsentligt. Sålunda kan näm— nas, att den högsta medeldagsf'örtjänsten under en månad är 1945 utgjorde kronor 22:90, då däremot vid en kurs dagsförtjänsten under viss månad samma är icke kom upp till mer än kronor 3: 96. Det dåliga resultatet berodde bland annat på ogynnsam väderlek under hösten.

Genomsnittsprestationen vid samtliga förläggningar, anordnade genom länsarbetsnämnderna, utgjorde 2—2,5 m3t per bidragstagare och dag.

Under tiden hösten 1942—våren 1945 tillsattes omkring 10 000 kocka— platser vid olika förläggningar. Genom kurser, som anordnades av länsarbets— nämnderna, fingo omkring 2 650 kockor särskild utbildning.

Utom ovan angivna uppgifter kan nedanstående tablå, som anger den extra arbetskraftens beräknade andel av de totala vedavverkningarna åren 1942/43 _1944/45, tjäna som vägledning för bedömning av den ovana arbetskraftens insatser i avverkningsarbetet.

Den ovana arbetskraftens beräknade andel av de totala avverkningarna åren 1942/43 —1944/45

l'luggarkur- [ Enskild % av [ Avverk- ser för arbets- Riks— [ Tjänste— utplacering Totalt lliela av- [ ningsår lösa, utlän- arbetare [ pliktigra1 ___—___— .llilj. mat velkn. - ningar m.11. [ Svenskar Utliiun. program. [ [ | | 1942/13 5,52 2 [ 3,5 [ _ _ [ 11 21 [ 1943/4.1 t.f. _ [ - 3,23 0.2 ' 7,9 18 [ 191184?) [ fi.—1— — _ i — , [ 3,3 0,2 7,1 20

1 Vana tjänstepliktigas prestationer ej inräknade. [ ? Ingår även enskilda utplaceringar av svensk och utländsk arbetskraft. [ 3 Härav tjänstepliktiga 0,5 mat.

Av tablån framgår, att den ovana arbetskraften svarade för omkring 1/5 av de totala avverkningarna respektive år. Under avverkningsåret 1942/43, då, såsom tidigare framhållits, åtgärderna för att tillföra skogsbruket extra arbetskraft nådde sin höjdpunkt, avverkade den ovana arbetskraften om— kring 11 milj. m3t. Av denna kvantitet svarade tjänstepliktiga för 3,5 milj. mst. riksarbetare för 2 milj mst samt arbetslösa, utlänningar m. fl. vid huggar— kurser och i enskild placering för 5,5 milj. m3t. Det förtjänar vidare uppmärk—

[ i [ 1 [ [ [

[ [

samnias, att ovan arbetskraft i enskild placering under avverkningsåret 1944/45 avverkade något mera än ovana placerade i huggarkurser.

Anställd med eller hempermittering från beredskapstjänstgöring för olika kategorier skogsarbetare.

I likhet med värnpliktig jordbrukspersonal samt andra för folkförsörj- ningen och näringslivet betydelsefulla arbetargrupper beviljades vissa grupper värnpliktig skogspersonal under krigsåren anstånd med eller hempermitte— ring från beredskapstjänstgöring. Redogörelse härför lämnas å sid. 96.

Åtgärder för att kvarhålla den vana arbetskraften i skogen.

Förutom i det föregående beskrivna åtgärder för ökning av skogsarbe- tarnas antal genom överflyttning till skogen av ovan arbetskraft genomfördes under kriget även andra åtgärder för att intensifiera skogsarbetet.

I november 1942 uppdrog Kungl. Maj:t åt arbetsmarknadskommissionen och bränslekommissionen att gemensamt verkställa undersökning beträffande möjligheten att intensifiera skogsarbetet genom utsträckning av den yrkes- vana skogsarbetarkårens arbetssäsong eller utökning annorledes av dess arbetsinsats och förordnade samtidigt, att kommissionerna skulle äga till-' kalla särskilda sakkunniga för att biträda vid ifrågavarande undersökning. Så skedde även. Under hösten utarbetade de tillkallade sakkunniga ett förslag, vilket gick ut på att landet indelades i två områden, nämligen ett nordligt, omfattande, förutom Norrland, Dalarna och Värmland samt vissa delar av Örebro och Värmlands län (Bergslagen), samt ett sydligt, omfattande riket i övrigt. Inom det nordliga området syftade man till en utjämning av skogs— arbetarsåsongen över hela sommaren fram till september månad och inom det sydliga, där jordbrukets arbetskraftsbehov voro större, t. o. m. juni månads utgång. De sakkunniga föreslogo bidrag till skogsarbetare med 3 kronor per dag under förutsättning att vederbörande arbetat viss bestämd- tid under den icke egentliga arbetssäsongen i skogsbruket och därunder presterat en medeldagsförtjänst av minst 7 kronor. Bidrag ansågs böra utgå till alla skogsarbetare. Skogsägare, som själv deltog i avverkning av produk- tionspliktig kvantitet på egen skog eller utförde arbetet genom familjemedlem eller en årsanställd arbetare, skulle för brännved och massaved erhålla ett bidrag med 50 öre per m3t för kvantitet utöver 50 m3t inom produktions— pliktens ram och med 1 krona per m3t för kvantitet därutöver. De totala kost- naderna för bidrag beräknade de sakkunniga till omkring 20 a 25 milj. kronor.

Vid behandlingen inom kommissionerna mötte det framlagda förslaget vissa invändningar, och då dessutom bränslesituationen i mars 1943 bedöm- des vara sådan, att särskild stimulans för sysselsättning av vana skogsarbetare icke ansågs erforderlig, beslöto kommissionerna att för det dåvarande icke

föreslå åtgärder i enlighet med de sakkunnigas förslag. Med hänsyn till att utvecklingen på bränslemarknaden var svårbedömlig ansågo kommissionerna sig emellertid böra söka få till stånd ett förslag, som kunde ligga i beredskap för senare eventuell användning. En överarbetning av det ursprungliga för— slaget skedde därför, och resultatet blev alternativa förslag om bidrag ut- gående med viss summa per avverkad 1113t eller visst procentuellt tillägg på intjänad lön.

Såsom ovan framhållits (sid. 52), befann sig bränslefrågan i början av år 1945 på grund av den stora eftersläpningen i avverkningsprogrammet i ett kritiskt läge. Gemensamt av bränsle— och arbetsmarknadskommissionerna verkställdes nu en ytterligare överarbetning av ovannämnda förslag till sub— vention av vana skogsarbetare m. fl. I detta läge kommo vid 1945 års riksdag även till uttryck olika önskemål1 beträffande utformningen av system för stimulans av de yrkesvana skogsarbetarnas m. fl. prestationer i skogen. Riks- dagen ansåg för sin del (skrivelse nr 107 ), att premien borde bestäm— mas i förhållande till arbetsförtjänsten. Viss minimiprestation borde fast- ställas, och premie borde utgå endast för arbete. som utfördes under viss av Kungl. Maj:t fastställd premieringsperiod, vilken, om så befanns lämpligt. kunde uppdelas i flera.

I enlighet med de av riksdagen framförda synpunkterna och på grundval av den av bränsle— och arbetsmarknadskommissionerna företagna, ovan nämnda överarbetningen av 1942 års förslag utfärdade Kungl. Maj:t den 23 mars 1945 bestämmelser om arbetspremier till yrkesvana skogsarbetare, vissa enskilda skogsägare och med fast lön anställda jordbruksarbetare.

"Bestämmelserna inneburo, att på den inkomst, som ovannämnda arbets- tagare uppnådde vid säväl huggning som framkörning till normal leverans- plats av vissa bränslesortiment, utgick viss arbetspremie. Landet indelades i två områden, det norra och det södra, för vilka något olikartade bestämmel— ser gällde. Gränsen mellan områdena följde i stort landskapsgränsen mellan Värmland och Dalarna, gick genom södra Dalarna samt mot Bottniska viken vid gränsen mellan Gästrikland och Hälsingland. För det södra området fast— ställdes premieringsperioden till tiden 1 april—30 juni och för det norra till 23 april—30 juni.

Som allmänt villkor för erhållande av premie för huggning gällde, att skogsarbetare och skogsägare skulle under premieringstiden genom arbete av det slag, att premie kunde utgå därför, uppnå en inkomst av 150 kronor. Ä detta belopp utgick icke premie. För såväl skogsarbetare som skogsägare, som avverkade ved i egen skog, utgick premien med 40 procent å den del av inkomsten, som översteg 150 kronor. För jordbruksarbetare utgick premien med 20 procent å hela inkomsten. För beräkning av Skogsägarens inkomst vid

1 Likalydande motioner i första och andra kammaren nr 302 och 469, 304 och 479; motio- ner i andra kammaren nr 470, 471, 477, 478 och 484.

i i l i |

huggningsarbeten å egen skog fastställdes vissa värden på huggningspresta— tioner av skilda sortiment inom de olika områdena. Premie för framkörning fastställdes till 20 procent å hela inkomsten för skogsarbetare; för skogsägare vid arbete är egen skog och för jordbruksarbetare utgick premien med 45 öre per kubikmeter inom det norra området och med 35 öre inom det södra.

Till skogsägares familjemedlemmar kunde även utgå premier efter samma grunder som till skogsägaren.

För att icke flottningsarbetet skulle bli eftersatt bestämdes, att inkomst av flottningsarbete i biflottled skulle få inräknas i det 5. k. grundbeloppet om 150 kronor. Den 7 juni 1945 tillkom rätt —— med retroaktiv verkan —— att även inräkna inkomst av stämplingsarbete i grundbeloppet.

Jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 25 maj utsträcktes premieringsperioden till den 31 augusti 1945 samt genom beslut den 17 augusti 1945 att om- fatta jämväl september månad. Från och med den 1 juli blev dessutom inkomst av stämplings- och bleckningsarbete jämställd med inkomst av huggningsarbete i fråga om erhållande av arbetspremier. Därjämte föreskrevs, att bestämmelsen rörande premiefritt grundbelopp icke skulle äga tillämp- ning vid beräkning av arbetspremie, därest den premieberättigade fullgjort militärtjänst under minst 60 dagar av den del av premieringsperioden, som omfattade tiden fram till den 1 juli 1945. Den 27 september 1945 utfärdade Kungl. Maj:t bestämmelser rörande förlängd premiering av framkörnings- arbete. Den nya premieringsperioden omfattade tiden 1 oktober—30 novem- ber 1945. Bestämmelserna inneburo, att premien höjdes till 40 procent å intjänat belopp för anställda körare samt till 80 öre per m3t för skogsägare samt dennes familjemedlemmar vid arbete å egen skog samt för jordbruks— arbetare. Framkörning av massaved, som under föregående premierings— period berättigat till premie, undantogs denna period.

Premierna utbetalades av länsarbetsnämnderna efter särskilt ansöknings- förfarande förbundet med viss kontroll av lämnade uppgifter genom veder- börande kristidsnänmd, blockorganisation och bränslekontor. Utbetalningen skedde i två etapper dels efter den 1 juli för första delen av premierings— perioden, dels efter den 31 augusti och 30 september för återstående del. Utbetalning av premier för framkörning av ved under perioden oktober— november månader påbörjades den 1 december 1945.

Såsom framgår av tabell 18, inkommo för de olika premieringsperioderna till länsarbetsnämnderna under år 1945 nära en kvarts miljon ansökningar om premier. De fem norrlandslänen jämte Värmlands och Kopparbergs län uppvisade, som naturligt är, de högsta siffrorna — 20 000 ansökningar och däröver. Det sammanlagda utbetalade premiebeloppet uppgick för hela landet till 23,3 milj. kronor. Främst bland länen kom Västerbottens med 3,4 milj. kronor och därnäst Kopparbergs län med 2,9 milj. kronor. För samtliga norrlandslän översteg det utbetalade premiebeloppet 2 milj. kronor.

Tabell 18. Antalet ansökningar om arbetspremier och utbetalade belopp under år 1945.

Perioden 1/4 resp. Perioden S 1 L L ,_ 23/4—30/9 1945 1110—30/11 1945 mm" ag & n Inkomna Utbetalat. Inkomna Utbetalat Inkomna utbetalat ansöka. belopp ansökn. belopp ansökn. belopp

Stockholms ...... 2 306 270 938 295 30 874 2 601 301 812 Uppsala ......... 2 438 228 781 396 10 057 2 834 238 838 Södermanlands . . 3 543 317 145 680 12 032 4 223 329 177 Östergötlands . . . . 6 193 544 889 893 14 584 7 086 559 473 Jönköpings ...... 6 570 447 734 879 32 342 7 449 480 076 Kronobergs ...... 7 173 508 357 1 129 78 496 8 302 586 853 Kalmar ......... 6 786 820 090 1 410 56 985 8 196 877 075 Gotlands ........ 465 25 697 22 1 480 487 27 177 Blekinge ........ 2 056 107 138 233 5 427 2 289 112 565 Kristianstads .... 2 099 132 147 191 6 118 2 290 138 265 Malmöhus ....... 721 60 082 36 2 445 757 62 527 Hallands ........ 2 735 176 903 621 37 007 3 356 213 910 Göteborgs o. Bohus 1 930 98 246 277 12 830 2 207 111 076 Alvsborgs ....... 9 489 662 345 930 58 655 10 419 721 000 Skaraborgs ...... 3 200 197 415 390 10 880 3 590 208 295 Värmlands ...... 21 159 1 820 860 1 593 102 980 22 752 1 923 840 Örebro .......... 8 856 829 291 1 060 45 870 9 916 875 161 Västmanlands . . . 4 277 487 532 660 33 054 4 937 520 586 Kopparbergs .... 24 975 2 898 318 I 196 — 26 171 2 898 318 Gävleborgs ...... 21 942 2 088 879 2 519 22 135 24 461 2 111 014 Västernorrlands . . 21 289 2 176 839 1 353 47 967 22 642 2 224 806 Jämtlands ....... 22 283 2 327 259 415 __ 22 698 2 327 259 Västerbottens . ... 22 101 3 259 145 1 871 167 421 23 972 3 426 566 Norrbottens ..... 18 965 2 021 996 1 004 38 077 19 969 2 060 073 Summa 223 551 22 503 026 20 053 827 716 243 604 23 335 742

Som en följd av premieringssystemet kunde man konstatera hög sysselsätt— ning inom skogsbruket under sommar- och höstmånaderna 1945. Den 30 juni 1945 voro sålunda c:a 53 000 man lejd arbetskraft sysselsatta i skogsarbete mot endast c:a 25 000 vid samma tillfälle år 1944; den 31 augusti uppgick arbetsstyrkan i skogen hos de större avverkarna till omkring 42500 man, en för årstiden hög siffra. Avverkningsresultatet steg också kraftigt under månaderna april—september 1945. Under tiden 1 juli 1944—1 oktober 1945 utgjorde den avverkade kvantiteten 47 milj. m3t, varav mellan den 1 april och den 1 oktober 1945 26,5 milj. m3t.1

1Med hänsyn till svårigheterna att fullfölja det uppställda vedavverkningsprogrammet för bränsleåret 1945/46 (31 milj. m3t) beslöt Kungl. Maj:t den 5 april 1945 införande av arbetspremier för tiden 23 april—30 juni 1946 till skogsarbetare, vissa skogsägare m. fl. Premieringssystemet utformades i nära anslutning till det system, som tillämpades under år 1945. De viktigaste förändringarna inneburo, att premie kunde, oavsett yrkesvana och ålder, tillkomma envar, som under föreskriven tid själv utförde premieberättigat arbete. och att premien alltså icke såsom tidigare förbehölls den yrkesvana arbetskraften, att premie utgick även på den för premies erhållande erforderliga minimiinkomsten om 150 kronor (det 5. k. kvalificeringsbeloppel) med undantag av inkomst från flottningsarbete i biflottled, samt att den procentsats, enligt vilken premien beräknades, sänktes från 40 till 30 procent. För skogsägare (avverkaingsrättsinnehavare) och dennes familjemedlem, vilka utförde arbetet på egen skog, samt för fast anställd jordbruksarbetare, vilken utförde arbetet på arbetsgivarens egen skog, beräknades premien med ledning av vissa fastställda arbetspriser, gemensamma för hela landet.

Torvhantering.

Under fredsmässiga förhållanden spelar torven en mycket obetydlig roll för bränsleförsörjningen i vårt land. Åren närmast före kriget uppgick den totala hränntorvstillverkningen till endast c:a 30 000 ton per år. Då bränsle- situationen under kriget emellertid var sådan, att alla möjligheter att genom inhemsk produktion ersätta importbränslet måste tillvaratagas, syntes det angeläget att vidtaga åtgärder för att utnyttja den tillgång, som torvmossarna representerade. Genom olika statliga stödåtgärder stimulerades också torv— tillverkningen, och, såsom framgår av nedanstående tablå, nåddes redan de första krigsåren betydande produktionsresultat.

Torvproduktion i ton quttorr vara åren 1940—1945.

1940 1941 1942 1943 1944 1945 150 000 425 000 750 000 1 155 000 900 000 1 240 000

Redan tidigt stod det klart, att torvhanteringens försörjning med arbets- kraft i första hand skulle bereda jordbruket svårigheter. Torvhanteringens arbetssäsong inföll främst under månaderna maj—juni och augusti—septem— ber eller under samma månader, som jordbruket ägde det säsongmässigt största behovet av arbetskraft. Inför den utökning av torvtäkten, som för— bereddes för sommaren 1942, ansågs det därför nödvändigt att förhindra en okontrollerad överflyttning av vana jordbruksarbetare till torvhanteringen. Genom kungörelse den 29 maj 1942 (nr 267) infördes med stöd av 8, 9 och 48 åå lagen om tjänsteplikt arbetsförmedlingstvång för torvhanteringen [. o. m. den 31 december samma år. Enligt kungörelsen fick arbetstagare icke anställas i torvindustriföretag annat än enligt anvisning av offentlig arbetsförmedling eller eljest med dess medgivande. Vid prövning av fråga om anställning av arbetskraft skulle hänsyn tagas till jordbrukets och dess binäringars samt trädgårdsskötselns behov av yrkesvan arbetskraft. Dessa föreskrifter sammanslogos sedermera genom kungörelse den 11 december 1942 (nr 925) med bestämmelserna om arbetsförmedlingstvång för bygg- nadsverksamhet m. ni. (se sid. 72) att gälla fr. o. m. den 1 januari 1943. Sedan lag om tillständstvång för byggnadsarbete den 30 juni 1943 (nr 444) tillkommit, utfärdades på nytt en särskild kungörelse för torvhanteringen den 29 juli 1943 (nr 641) att fortsättningsvis gälla fr. o. m. den 1 augusti 1943. Genom kungörelse den 30 november 1945 (nr 753) avskaffades emel- lertid arbetsförmedlingstvånget för torvhanteringen.

För bestämmelsernas efterlevnad behövde några speciellt organisatoriska åtgärder icke vidtagas vid länsarbetsnämnderna. I Kronobergs län, det största torvlänet, kunde jordbruks- och skogsavdelningen vid huvudkontoret i Växjö

jämsides med det normala arbetet omhänderha torvförmedlingen. Från arbetsmarknadskommissionen och länsarbetsnämnderna utsändes tid efter annan tjänstemän till större arbetsplatser för kontroll och inspektion.

Genom den offentliga arbetsförmedlingen anvisades under åren 1942—1945 till torvindustriföretagen arbetskraft enligt nedanstående tabell 19.

Tabell 19. Lediga och tillsatta platser inom torvindustrien åren 1942—1945.

1942 ) 1943 | 1944 1945

Le- Till- gällt: ) Le- Till- Stub Le- Till- && Le- Till- 55:32

Månad diga satta .' _ diga satta f _ diga satta . _ diga satta f _

mngs- nmgs- nings- nings—

plat- plat- pro- plat- plat- pro- plat- plat— pro- plat— plat- pro-

ser ser cent scr ser cent ser ser cent ser ser cent Mars ....... i 405 74 18 3 314 2 321 70 903 744 82 2 452 1 859 76 April ....... 1 757 965 55 6 989 6 246 89 5 916 5 310 90 | 7 766 7 104 91 Maj ........ 3 070 2 030 66 7 306 6 558 90 7 357 6 359 86 6 481 5 483 85 Juni ....... 4 271 3 282 77 3 664 3 149 86 4 696 3 622 77 5 091 4 335 85 Juli ........ 2 613 1 926 74 1 945 1 590 82 3 132 2 472 79 2 900 2 418 83 Augusti . . . . 706 517 73 532 427 80 704 530 75 | 759 564 74 September . . 323 196 61 | 176 134 76 159 100 63 ) 403 276 68

Torvföretagen tillfördes arbetskraft från såväl landsbygd som städer och andra samhällen. År 1943 fullgjorde omkring 1500 tjänstepliktiga helt eller delvis sitt tjänstepliktsarbete vid torvmossarna. Vissa tider anvisades ut- ländsk arbetskraft i relativt stor omfattning arbete vid torvmosseföretagen. Ävenledes bereddes större delen av de värnpliktiga arbetsledarna och special- arbetarna inom bränntorvindustrien ledighet från beredskapstjänstgöring under tiden för torvupptagningen (se sid. 96). Dessutom anordnades arbets- läger för ungdom, vilken sysselsattes med enklare arbetsuppgifter, såsom vändning och kupning.

Reglering av byggnads- och anläggningsverksamhet.

De närmaste åren före det andra världskrigets utbrott präglades av en mycket omfattande byggnads- och anläggningsverksamhet. Bostadsproduk— tionen uppnådde sin högsta nivå år 1939. Krigsutbrottet medförde emellertid en påtaglig åtstramning av byggnadsmarknaden, främst bostadsproduktionen, som under åren 1940 och 1941 gick starkt tillbaka (jfr tabell 7 sid. 38). Däremot uppvisade anläggningsarbeten för militära ändamål naturligt nog en påtaglig ökning. Likaså forcerades efter krigsutbrottet olika större kraft— verksbyggen. De militära anläggningsarbetena samt kraftverksbyggena drogo till sig en hel del arbetskraft, varigenom en del av den i annan byggnads- och anläggningsverksamhet frigjorda arbetskraften kunde erhålla sysselsättning.

) t )

Därjämte visade sig de stora anläggningsarbetena äga särskilt stark drag- ningskraft på arbetskraft från jord— och skogsbruk.

Såsom framgått av redogörelsen på sid. 44, framstod jord- och skogs- bruket redan tidigt såsom ett typiskt bristområde i fråga om arbetskraft. Samtidigt härmed noterades överskott av arbetskraft inom vissa andra om- råden av arbetsmarknaden. Överskotten representerades främst av sten- arbetare i stenindustridistrikten samt av byggnadsarbetare.

Denna snedvridning av arbetsmarknaden med bristområden och över— skottsområden på arbetskraft gjorde det särskilt angeläget att söka samordna sysselsättningspolitiken för att nå den för landet i sin helhet i dåvarande läge bästa lösningen. Uppgiften att förse bristområdena med arbetskraft gick hand i hand med uppgiften att bereda de arbetslösa arbete.

Försök till en sådan samordning gjordes redan under det första krigs— året. Militära anläggningsarbeten bedrevos sålunda i stor utsträckning som statliga beredskapsarbeten, och till dessa hänvisades i första hand arbets- lösa inom nyss nämnda överskottsområden (stenarbetare och byggnads- arbetare). Härigenom minskades i viss utsträckning sugningen av arbetskraft från jord- och skogsbruket till detta slags arbeten. Vidare vidtogos de första åtgärderna för att stimulera yngre arbetslösas överflyttning till skogsarbete (se sid. 55).

Vid sidan av nödvändigheten att minska dragningen av arbetskraft från jord- och skogsbruket kom något senare under kriget tvånget att i rådande 1naterialförsörjningsläge genomföra ransonering av byggnadsmaterialen. För att få en central prövning av frågor om igångsättande av allmänna arbeten med hänsyn till å ena sidan arbetenas angelägenhet samt å andra sidan rådande arbetsmarknads- och materialförsörjningsläge inleddes från och med år 1940 ett kontinuerligt samarbete mellan finans— och socialdepartementen samt arbetsmarknads— och industrikommissionerna. Detta samarbete gavs for- men av regelbundet återkommande sammanträden med en delegation, be— nämnd arbetsdelegationen, vari ingingo statssekreterarna i nämnda departe— ment och ordförandena i de två kommissionerna.

När bristen på arbetskraft inom jord- och skogsbruket under år 1941 blev mera markerad, utfärdade Kungl. Maj:t för att få kännedom om den omfatt- ning, vari statliga och statsunderstödda arbetsföretag påbörjades efter den 1 maj 1941 samt för att kunna påverka urvalet av arbetskraft till sådana före— tag den 18 april 1941 cirkulär (nr 220) angående nyanställning av arbetskraft för användning vid arbeten, som bedrevos för statens räkning eller med bidrag av statsmedel. Med stöd av cirkulärets föreskrifter sökte arbetsmark- nadskommissionen förhindra anställande i dylika arbeten av arbetssökande, som tillhörde sådana arbetsområden, inom vilka brist på arbetskraft rådde. Den avsedda effekten uppnåddes emellertid icke vare sig beträffande känne- dom om företagen eller i fråga om inflytande på företagens arbetsstyrka.

År 1942 medförde de statliga och kommunala stödåtgärder, som vidtogos i anledning av den växande bostadsbristen, en betydande ökning i bostadsbyg— gandet. Anläggningsverksamheten var vidare alltjämt av en betydande om— fattning, och jämväl den industriella byggnadsverksamheten visade tendenser till ökning. Samtidigt härmed kunde man förutse en allt mera utpräglad brist på arbetskraft inom jord— och skogsbruket. I detta läge stod det klart, att ransonering av arbetskraft för att trygga den för folkhushållningen mest betydelsefulla produktionen var nödvändig. Då härtill kom, att det gällde icke blott att ransonera arbetskraft utan även i viss mån material, syntes det bästa sättet att åstadkomma den erforderliga begränsningen vara att införa lagstiftning om tillstånd av offentlig myndighet såsom villkor för rätt att igångsätta byggnads- och anläggningsarbeten. På våren 1942 visade det sig emellertid icke möjligt att hinna utarbeta och till 1942 års riksdag fram— lägga förslag till en sådan lagstiftning. Under sådana förhållanden genom— fördes på grundval av 8, 9, 40 och 48 %% lagen om tjänsteplikt reglering av byggnadsverksamheten genom den av Kungl. Maj:t den 19 juni 1942 utfär- dade kungörelsen (nr 563) om arbetsförmedlingstvång för byggnadsverk- samhet m. m., vilken trädde i kraft den 8 juli samma år och gällde till utgången av år 1942, då densamma ersattes med en ny kungörelse den 11 de- cember 1942 (925), innehållande i huvudsak samma bestämmelser som den förstnämnda.

Syftet med de införda bestämmelserna om arbetsförmedlingstvång för byggnadsverksamhet m. m.1 utvecklades närmare i av arbetsmarknadskom— missionen givna föreskrifter för tillämpning av kungörelsen på följande sätt:

1. Man ville främja en i föreliggande läge önskvärd överflyttning av arbetskraft från byggnads- och anläggningsverksamhet till skogsavverkning. Särskilt gällde detta sådana arbetstagare, som genom föregående sysselsättning i jordbruk och skogsbruk särskilt väl lämpade sig för en sådan överflyttning, men önskemålet gällde även andra arbetare med fysiska förutsättningar för sådant arbete.

2. Man ville vidare tillfälligt hindra en övergång i motsatt riktning, d. v. 5. från jordbruk och skogsbruk till byggnads- och anläggningsverksamhet. Det hade nämligen visat sig, att byggnads- och i särskilt hög grad anläggningsarheten drogo till sig säväl egentliga skogs- och jordbruksarbetare som delar av den betydande stam diversearbe- tare på landsbygden, som utgör den naturliga reserven för skogs— och jordbrukets säsongbundna behov av extra arbetskraft.

3. Beträffande byggnads- och anläggningsverksamhet eftersträvades, att tillgänglig arbetskraft främst skulle kunna utnyttjas i sådana företag, som i särskild ordning förklarades angelägna och därför kunde erhålla företrädesrätt till arbetskraft.

1 Enligt kungörelsen avsågs med byggnadsarbete m. m. följande slag av arbeten: uppförande av hus av alla slag, rivning av hus samt schaktning för husbyggnad, anläggande av väg, järnväg, spårväg eller annan större fast transportanordning eller av bro, hamn, farled, kraft-, vatten- eller avloppsledning, gata eller park, utförande av vattenbyggnads- eller torrläggningsföretag samt annat liknande anläggningsarbete, samt om- eller tillbyggnad, reparation och underhållsarhete å byggnad eller anläggning, som ovan nämnts.

Arbetsförmedlingstvänget innebar i princip, att ingen fick anställa arbetare eller taga arbete inom byggnads— och anläggningsbranschen på annat sätt än genom den offentliga arbetsförmedlingen eller med dess medgivande. Var och en som ville anställa arbetare eller ville taga arbete inom nämnda arbets- områden måste alltså vända sig till den offentliga arbetsförmedlingen, dess huvud- eller avdelningskontor eller de lokala arbetsförmedlingsombuden.

Följande undantag funnos från denna huvudregel:

A. För brådskande arbeten, som voro nödvändiga för att förhindra eller avhjälpa skador och icke kunde uppskjutas tills medgivande hann inhämtas, fick arbetskraft utan vidare nyanställas och sysselsättas en vecka. För tid därutöver fordrades med— givande i vanlig ordning.

B. Manliga arbetstagare under 17 år samt kvinnor finge fritt taga anställning inom byggnadsverksamhet.

C. På grund av bestämmelserna i 11 % lagen om tjänsteplikt gällde arbetsförmed- lingstvånget ej, där arbetstagaren före kalenderårets början fyllt 70 är eller där ena parten i anställningsförhållandet eller hans make var den ena partens bröstarvinge eller adaptiv-, styv- eller fosterbarn eller dess avkomling eller ock syskon, halvsyskon, adoptiv- eller fostersyskon.

D. Arbetstagare finge utan medgivande nyanställas, såvida arbetsgivarens hela i byggnads- och anläggningsarbete använda arbetsstyrka därigenom icke översteg tre man.

Genom sistnämnda undantag undandrogs regleringen ett mycket stort antal smärre företag. Detta ansågs nödvändigt för att undvika en alltför stor belastning av den administrativa organisationen.

Vidare må omnämnas, att anstållningsförhållanden, som bestodo vid tiden för arbetsförmedlingstvångets införande, icke berördes av detsamma. Först då anställningsförhållandet upphört och arbetstagare skulle nyanställas, vare sig detta skedde genom återanställning hos den senaste arbetsgivaren eller genom anställning hos en ny arbetsgivare, blev arbetsförmedlingstvånget tillämpligt. Härav följde, att arbetstagare, som voro fast knutna till en arbets- givare utan hinder av bestämmelserna om arbetskraftsreglering, kunde an- vändas av arbetsgivaren i vilka byggnads- och anläggningsarheten som helst.

Arbetsförmedlingstvånget innebar i och för sig inte någon ransonering av arbetstillfällena och gav i och för sig icke heller arbetsförmedlingen någon rätt att låta bli att hänvisa arbetskraft. För att uppnå den önskade begräns— ningen kompletterades arbetsförmedlingstvånget därför med företrädes- bestämmelser.

Företrädesberättigade till erhållande av arbetskraft i jämförelse med bygg- nads- och anläggningsarbeten voro enligt kungörelsen jord— och skogsbruket. Man må i detta sammanhang observera, att kungörelsen endast gällde bygg- nads- och anläggningsverksamhet och alltså inte gav jord- och skogsbruket företräde i jämförelse med annan verksamhet, exempelvis inom industrien.

I fråga om vissa grupper av byggnadsarbeten utgick man ifrån att ange-

lägenhetsgraden under då rådande förhållanden var så stor, att en individuell prövning beträffande de särskilda företagen endast skulle medföra onödig tidsutdräkt. Exempel på dylika företag utgjorde vissa arbeten för försvarets räkning, skyddsrum och bostadshus med statssubvention, kraftverksbyggen, utförande av företag, vartill beviljats bidrag ur anslaget till främjande av landsbygdens elektrifiering. Vidare kunde Kungl. Maj:t beträffande större samt statliga och statsunderstödda företag och arbetsmarknadskommissionen beträffande mindre företag i andra fall på ansökan förklara särskilda statliga. kommunala och enskilda byggnads- och anläggningsarbeten företrädesberätti- gade, d. v. s. jämställda med jord— och skogsbruk eller ovannämnda slag av byggnadsarbeten i fråga om rätten att erhålla arbetskraft.

Ansökan om angelägenhetsprövning av byggnadsföretag ställdes beträf- fande samtliga statliga arbeten samt kommunala och enskilda arbeten i Stockholm till arbetsmarknadskommissionen. I fråga om kommunala och enskilda arbeten utom Stockholm ställdes ansökan till länsarbetsnämnden i det län, inom vilket arbetet helt eller till största delen skulle utföras. Läns- arbetsnämnd hade att med eget yttrande vidarebefordra ansökan till kom— missionen. Beslut om företrädesrätt meddelades av Kungl. Maj:t eller arbets— marknadskommissionen. Uppdelningen skedde på sådant sätt, att Kungl. Maj:t förbehöll sig avgörandet i ärenden angående

a) arbete å staten tillhörig byggnad eller anläggning;

b) arbete, vars kostnader avsågos skola täckas med lån, som kommun med Kungl. Maj:ts tillstånd upptagit, eller för vilket kommun med sådant tillstånd ingått borgen; samt

c) arbete, för vars utförande ansökan hos Kungl. Maj:t om bidrag eller län gjorts eller var avsedd att göras.

Det tillkom arbetsmarknadskommissionen att avgöra övriga ärenden om företrädesrätt, med rätt för kommissionen att underställa ärende Kungl. Maj:ts prövning, om den fann beslut om företrädesrätt för visst arbete med hänsyn till arbetets omfattning eller andra omständigheter böra meddelas av Kungl. Maj:t. Med stöd av sistnämnda bestämmelse underställde kommis- sionen Kungl. Maj:t samtliga ärenden, vilka avsågo arbeten med en beräknad totalkostnad av minst 500 000 kronor samt därjämte en del andra ärenden av principiell betydelse. Inom Kungl. Maj:ts kansli handlades ärendena av den s. k. byggnadsberedningen.1

Bland de företrädesberättigade företagen skilde man mellan Al-företag och A*.)— företag. Skillnaden låg i sammansättningen av arbetsstyrkan. Företrädesrätten till

1Enligt kungl. brev den 19/6 1942 bestod byggnadsberedningen av statssekreterarna i social- och finansdepartementen, ordf. i statens arbetsmarknadskommission, kanslichefen i statens byggnadslånebyrå samt vice ordf. i statens industrikommission under ordförande- skap av ett statsråd. _— Sedermera kompletterades beredningen med en representant för industrien och en för konsumentintresset. Vidare kunde vid handläggning av ärenden av särskild betydelse ur transportsynpunkt beredningen kompletteras med en representant för statens trafikkommission.

arbetskraft gällde i första hand arbetskraft över 50 år. Anledningen till att de äldre arbetarna i viss mån undantogos arbetskraftsregleringen var den, att sådan arbets— kraft i allmänhet ej kunde överflyttas till skogsarbete. För Al-företagen gällde, att vid anvisning av arbetskraft skulle eftersträvas en sådan ålderssammansättning, att minst en tredjedel av arbetsstyrkan utgjordes av arbetstagare över 50 år. Därvid skulle tillses, att en sådan ålderssammansättning om möjligt åstadkoms för varje särskild företagares arbetsstyrka vid varje företag. Även om en tredjedel av arbets- styrkan redan utgjordes av arbetskraft över 50 år, borde arbetsförmedlingen i största möjliga utsträckning söka fylla ytterligare behov av arbetskraft med arbetstagare över 50 år, såvida icke arbetets art gjorde en sådan ålderssammansättning av arbets- styrkan omöjlig eller olämplig. För A2-företagen gällde, att företrädesrätten avsåg allenast arbetskraft över 50 år. I fråga om möjligheterna att få anställa arbetskraft under 50 år voro dessa företag helt jämställda med de icke företrädesberättigade företagen.

I fråga om regleringens utformning må framhållas, att arbetsgivare i augusti 1942 medgavs rätt att utan arbetsförmedlingens medverkan för arbete på en ny arbetsplats återanställa de arbetare, som varit anställda hos honom minst 6 månader under vart och ett av åren 1938-——1941. Detta med- givande gällde utan några restriktioner och sålunda även i fråga om syssel- sättning vid arbeten, vilka icke varit föremål för angelägenhetsprövning eller vid sådan prövning lämnats utan företrädesrätt. Byggnadsföretagarna fingo härigenom möjlighet att med sin fasta arbetarstam utföra mindre angelägna byggnadsarbeten, för vilka företrädesrätt ej kunde erhållas. Då byggnads- företagarna i förhållandevis stor utsträckning började disponera sin fasta arbetarstam för utförande av företag, vilka icke underkastats angelägenhets- prövning och i många fall måste anses ha varit mindre angelägna, samt för företag, som förklarats företrädesberättigade, använde nyanställd arbetskraft, genomfördes i februari 1943 en inskränkning av medgivandets omfattning. Rätten att utan särskild prövning återanställa tidigare anställda arbetare begränsades från nämnda datum till sådana företag, vilka förklarats före- trädesberättigade. Denna ändring innebar en betydande utsträckning av byggnadskontrollens räckvidd.

Vid handläggning av frågor om medgivande att taga arbete inom område, för vilket arbetsförmedlingstvång gällde, var länsarbetsnämnd i första hand behörig att besluta. Därjämte kunde nämnden uppdraga åt tjänsteman vid arbetsförmedlingens huvud— eller avdelningskontor eller kretsföreståndare att lämna dylikt medgivande. Alla tveksamma fall borde dock med hänsyn till ingripandenas ömtåliga beskaffenhet underställas nämnden. Då ärendena i regel voro brådskande, begagnade i allmänhet ordföranden sin rätt att enligt & 14 kungörelsen om länsarbetsnämnder besluta ensam å nämndens vägnar, eventuellt efter att ha rådgjort med någon ledamot i nämnden eller dess räd. Enligt de utfärdade anvisningarna ägde nämnden i frågor av principiell natur underställa arbetsmarknadskommissionen ärendet. Vid tvångets till-

lämpning underströks, att ärendena skulle handläggas snabbt och utan for- maliteter. Begäran om tillstånd fick göras per telefon.

Kontrollen av efterlevnaden av bestämmelserna om arbetsförmedlingstvång ålåg i första hand länsarbetsnämnderna och därunder ställda arbetsförmed- lingsorgan. Med hänsyn till nämndernas i övrigt stora arbetsbörda anställde arbetsmarknadskonnnissionen särskilda tjänstemän med uppgift att inom vissa distrikt biträda vid denna kontroll. För underlättande av kontrollen fanns i & 7 i kungörelsen om arbetsförmedlingstvång intagen en bestämmelse om skyldighet för envar, som bedrev byggnads- eller anläggningsarbete, att enligt föreskrift av kommissionen lämna upplysning om förhållanden av be- tydelse för tillämpning av kungörelsen. Kommissionen bemyndigade nämn- derna i december 1942 att, när de funno behov därav föreligga, infordra dylika uppgifter.

Enligt lämnade direktiv hade länsarbetsnämnd att registrera alla ansök- ningar om angelägenhetsprövning på sådant sätt, att man lätt kunde identi— fiera en ansökan och följa dess behandling samt kontrollera, om respektive företag förklarats företrädesberättigat. Beträffande länsarbetsnämnds hand— läggning av ansökan om angelägenhetsprövning föreskrevs, att, innan nämn— den med eget yttrande översände ansökan till kommissionen, skulle särskild uppmärksamhet ägnas i ansökan lämnade uppgifter om erforderlig arbets- styrka. Yttrandet skulle även innehålla uppgift om tillgången för det i an- sökan uppgivna byggnadsarbetet på arbetskraft över 50 år. Yttrandet borde utmynna i ett tillstyrkande eller avstyrkande.

Erfarenheterna av arbetsförmedlingstvånget visade ganska snart, att bygg- nadsarbetare under själva byggnadssäsongen endast i ringa grad övergingo till skogs- och jordbruksarbete. Däremot förhindrade tvånget i avsevärd mån övergång från anställning i skogs— och jordbruk till husbyggnadsarbete. Där— jämte bereddes — genom de förut omnämnda åldersbestämmelserna —— i första hand arbetare, som fyllt 50 år, sysselsättning inom den medgivna byggnads- och anläggningsverksamheten. Sin största verkan hade emellertid. tvånget därutinnan, att det underlättade angelägna byggnadsföretags till- godoseende med arbetskraft och försvårade nyanställning av arbetskraft för sådana byggnadsföretag, vilkas utförande ur det allmännas synpunkter icke befanns angeläget. I den mån som arbetskraft icke efterfrågades för företrä— desberättigade företag inom byggnads- och anläggningsverksamheten eller inom jord- och skogsbruket eller arbetssökande på grund av ålder eller andra skäl icke kunde anvisas arbete inom sistnämnda områden, förelåg dock för arbetsförmedlingen varken möjlighet eller anledning att vägra sysselsättning i icke företrädesberättigade, sålunda mindre angelägna byggnads— och anlägg- ningsarbeten.

Antalet ansökningar om företrädesrätt under tiden från arbetsförmedlings— tvångets införande den 8 juli 1942 till den 31 juli 1943 var 9 482. Av dessa

överlämnades 2 714 till byggnadsberedningen för avgörande av Kungl. Ma j:t; 6 737 ansökningar avgjordes av kommissionen, som därvid före ärendenas avgörande i regel inhämtade yttrande från andra statliga myndigheter (oftast industrikommissioncn och statens byggnadslånebyrå). Resterande ansök- ningar återkallades eller föranledde ingen åtgärd.

Såsom ovan framhållits, voro bestämmelserna om arbetsförmedlingstvång och företrädesrätt att betrakta som ett provisorium i avvaktan på en mera allmän reglering av byggnads- och anläggningsverksamheten. Visserligen erhöllo bestämmelserna genom kungörelse den 11 december 1942 (nr 925) fortsatt giltighet även för tiden efter den 31 december, men hela reglerings- frågan bragtes till förnyad aktualitet redan dessförinnan. Den 13 november 1942 fastställde Kungl. Maj:t de riktlinjer (»pris- och lönestoppet») för den ekonomiska politiken, som åsyftade att upprätthålla ett fast penningvärde och främja en ändamålsenlig användning av förnödenheter och arbetskraft. I den av regeringen godkända, av direktör Gustaf Söderlund utarbetade pro— memorian, som låg till grund för riktlinjerna, angavs bl. a. en begränsning av byggnadsverksamheten som ett led i strävandena att uppnå ekonomisk stabilitet. Lagstiftning rörande byggnadstillstånd syntes erforderlig för en tillfredsställande reglering av byggnads— och anläggningsverksamheten. Med anledning härav uppdrogs den 23 december 1942 åt direktören Söderlund att med biträde av docenten I. Svennilson och efter samråd med arbetsmark- nads— och industrikommissionerna utarbeta förslag till en allmän reglering av byggnads- och anläggningsverksamheten genom särskild lagstiftning om byggnadstillstånd. Den 8 mars 1943 överlämnade direktören Söderlund till chefen för finansdepartementet en promemoria innefattande dels utkast till en sådan lagstiftning, dels en jämförelse emellan ett nytt system och det gällande.

I promemorian gavs emellertid uttryck för uppfattningen att behovet av särskild byggnadstillståndslagstiftning icke var av mera trängande beskaffen— het än att man skulle kunna reda sig med gällande bestämmelser, dock för- stärkta bl. a. genom skärpt prövning om företrädesrätt och vidsträcktare kontroll av den kommunala och statliga byggnads- och anläggningsverk— samheten.

Sedan remissyttranden över promemorian avgivits av bl. a. Sveriges indu- striförbund, statens affärsdrivande verk samt arbetsmarknads—, bränsle- och industrikommissionerna, framlade Kungl. Maj:t den 4 juni 1943 proposition (nr 324) till riksdagen rörande lagstiftningen om tillståndstvång för bygg— nadsarbete.

Lagstiftningsförslaget innebar i princip, att byggnadsarbete icke finge be- drivas utan särskilt av Kungl. Maj:t eller av särskild förordnad tillsyns- myndighet meddelat tillstånd (byggnadstillstånd). I motiveringen till den nya lagstiftningen framhölls, att densamma vore ett led i statsmakternas strävan

att upprätthålla ett fast penningvärde och främja en ändamålsenlig använd— ning av förnödenheter och arbetskraft samt åsyftade att åstadkomma en be— gränsning av byggnadsverksamheten inom en ram, som bestämdes av väx- lingarna i fråga om tillgången på arbetskraft och material samt förändrin- garna i det penningpolitiska läget, varför byggnadstillstånd komme att be- viljas allenast för sådana arbeten, som under rådande förhållanden kunde anses ur allmän synpunkt angelägna.

Under lagstiftningens tillämpningsområde föll ej blott egentlig byggnads— verksamhet, såsom bostadsbyggande och industriell byggnadsverksamhet, utan även anläggningsarbeten av alla slag, såsom anläggande av väg, järnväg, bro och hamn samt ledningar av olika slag ävensom utförande av vatten— byggnads- och torrläggningsföretag. Byggnadstillstånd erfordrades princi— piellt för alla dessa byggnadsarbeten.

För att ernå den åsyftade begränsningen av arbetskraft och material kunde i byggnadstillstånd stadgas villkor för arbetets bedrivande eller för använd- ningen av förnödenheter eller arbetskraft.

De skäl, som voro avgörande för ersättandet av bestämmelserna om ar— betsförmedlingstvång med särskild lagstiftning om byggnadstillstånd, utveck- lade föredragande departementschefen närmare i propositionen.

»Den mest framträdande bristen i den nuvarande regleringen genom arbetsförmed- lingstvånget är enligt min mening, att, då denna reglering bygger på tjänsteplikts- lagen, vid regleringen beträffande enskilda företag endast borde beaktas tillgången på arbetskraft samt att grund för ett bedömande med hänsyn till tillgången på material samt ur allmänna ekonomiska synpunkter följaktligen saknas. Även dessa faktorer hava emellertid, såsom arbetsmarknadskommissionen framhållit i sitt utlåtande, i viss utsträckning beaktats vid tillämpningen av gällande regleringsbeståmmelser. Sålunda hava i en del fall ansökningar om företrädesrätt för byggnadsföretag av- slagits även då hinder mot företagen ej mött ur arbetsmarknadssynpunkt men före- tagen av andra skäl ansetts mindre angelägna och därför under rådande förhållanden funnits ej böra komma till utförande. Detta förfaringssätt har självfallet varit fullt motiverat ur rent sakliga synpunkter, då ändamålet med regleringen varit att åstad- komma en begränsning av byggnadsverksamheten med hänsyn till tillgången på arbetskraft och material samt förändringarna i det penningpolitiska läget. Vid den nuvarande regleringsanordningens genomförande stodo ej andra vägar till buds för att tillgodose det föreliggande behovet än genom införande av arbetsförmedlingstvång för byggnadsverksamhet. Man hade även då för avsikt att så snart som möjligt komplettera arbetsförmedlingstvånget med en lagstiftning om byggnadstillstånd, vilken uttryckligen skulle tillgodose alla regleringssynpunkter. Även om det hittills visat sig i viss utsträckning möjligt att inom ramen av nuvarande regleringsbestäm- melser åstadkomma en jämväl ur allmänna ekonomiska synpunkter önskvärd be— gränsning av byggnadsverksamheten, är det nuvarande regleringssystemet ej i läng- den hållbart och ej heller tillräckligt effektivt. Det kan sålunda ej vara riktigt eller lämpligt att under åberopande av arbetsmarknadsskäl förhindra igångsättandet av ett företag inom en ort, där tillgång på arbetskraft råder. Då arbetsförmedlings- tvånget för sin tillämpning förutsätter nyanställning av arbetskraft, falla alla företag, som bedrivas med fast anställda arbetare, utanför regleringen. Härigenom har en

lämna de nuvarande bestämmelserna ej möjlighet att stoppa ett byggnadsföretag, som påbörjats i strid mot bestämmelserna om arbetsförmedlingstvång, och införandet av sådan möjlighet på tjänstepliktslagens grund torde ej låta sig göra. Bristerna i den nuvarande regleringsanordningen äro under nuvarande förhållanden så framträ- dande, att de ej torde kunna avhjälpas genom på tjänstepliktslagens grund vidtagna effektiviseringsåtgärder. —— Däremot synes det vara möjligt att genom en lagstiftning om byggnadstillstånd åstadkomma en begränsning av byggnadsverksamheten inom en ram, som bestämmes av växlingarna i fråga om tillgången på arbetskraft och material samt förändringarna i det penningpolitiska läget.» (Sid. 28—29.)

i betydande byggnadsverksamhet lämnats utanför angelägenhetsprövningen. Slutligen l

Sedan andra lagutskottet den 18 juni 1943 avgivit utlåtande (nr 58), beslöt riksdagen den 28 juni (skrivelse nr 437) bifalla Kungl. Maj:ts förslag rörande lagstiftning om tillståndstvång för byggnadsarbete.

Lag om tillståndstvång för byggnadsarbete utfärdades den 30 juni 1943 (nr 444), och tillämpningsföreskrifter till nämnda lag utfärdades den 29 juli 1943 (kungörelse nr 640), varvid arbetsmarknadskommissionen utsågs till tillsynsmyndighet. Lagstiftningen trädde i tillämpning den 1 augusti 1943. Jämlikt lagen den 17 mars 1944 (nr 94) och lagen den 15 juni 1945 (nr 282) ? angående fortsatt giltighet av tillståndslagen har giltighetstiden senast för- längts t. 0. m. den 30 juni 1946.

Då det av praktiska skäl ej ansågs möjligt att verkställa tillståndsprövning beträffande alla byggnadsarbeten, undantogos smärre byggnadsarbeten från lagstiftningens tillämpningsområde. Bestämmelserna härom utformades på så sätt, att annat byggnadsarbete än rivning av hus och anordnande av skyddsrum1 finge bedrivas utan byggnadstillstånd, såvitt för arbetets utfö- rande icke utöver erforderligt antal plåtslagare, elektriker, rörarbetare och ( glasmästeriarbetare komme att sysselsättas mer än tre personer (den s. k. »tremannaregeln»)2. Genom särskilda beslut av Kungl. Maj:t, det senaste gällande byggnadsarbeten som påbörjats före den 1 januari 1946 och utan avbrott slutfördes, jämställdes måleriarbetare i förevarande avseende med arbetare, tillhörande förenämnda yrkesgrupper.

Genom ändring i kungörelsen i december 1943 (SFS nr 882) undantogos vidare sådana statliga och kommunala underhålls- och reparationsarbeten, ävensom sådana andra kommunala byggnadsarbeten, som beräknades draga en kostnad av högst 10 000 kronor och för vilka visst i kungörelsen närmare angivet material i blott begränsad omfattning kom till användning, dock under förutsättning att arbetet utfördes med stadigvarande anställda arbetare.

Brådskande arbeten, som voro nödvändiga för att förhindra eller avhjälpa skador som icke kunde uppskjutas, finge också utan hinder av att byggnads—

1Beträffande anordnande av skyddsrum föreskrevs genom kungörelse den 27 april 1945 (nr 148), att byggnadstillstånd i varje särskilt fall erfordrades.

2Före den 27 april 1945 (kungörelse nr 148) gällde regeln tre arbetstagare, varigenom arbetsgivaren, om han personligen tog del i arbetet liksom även frivillig arbetskraft, icke inräknades i den erforderliga arbetsstyrkan.

6

tillstånd ej inhämtats bedrivas i erforderlig omfattning under högst åtta dagar.

Vidare meddelade Kungl. Maj:t generellt byggnadstillstånd för vissa slags byggnadsarbeten, vilka på grund av sin natur ansågos angelägna, bl. a. vissa mindre statssubventionerade byggnadsarbeten på landsbygden, vissa arbeten å kraftanläggningar, järnvägar samt telegraf— och telefonanläggningar. Gene- rellt byggnadstillstånd beviljades fr. o. m. den 27 juli 1945 för vissa subven- tionerade bostadsbyggen (s. k. »barnrikehus och barnrikeegnahem»), och fr. o. m. den 5 oktober samma år gällde tillståndet även för ombyggnads— arbeten av detta slags byggnader. För vissa rivningsarbeten i samband med tillvaratagande av äldre byggnadsvirke beviljades i juni 1945 ävenledes gene— rellt byggnadstillstånd.

Ansökningar om byggnadstillstånd ingåvos på ungefär samma sätt som ansökningar om företrädesrätt, alltså beträffande samtliga statliga arbeten samt kommunala arbeten i Stockholm till arbetsmarknadskommissionen, be- träffande enskilda arbeten i Stockholm till arbetsnämnden i Stockholms stad samt beträffande kommunala och enskilda arbeten utom Stockholm till läns- arbetsnämnden i det län, inom vilket arbetet helt eller till största delen skulle utföras.

Fr. o. 111. oktober 1944 skulle dock ansökan om tillstånd för bostadsbygg- nadsarbeten i städer och köpingar ingivas till statens byggnadslänebyräs för- medlingsorgan (i stad drätselkammare och i köping kommunalnämnd, där ej annorlunda beslutats). Syftet härmed var att bereda de kommunala myndig- heterna viss kontroll över bostadsbyggandet och låta dem på ett tidigt stadium meddela synpunkter av betydelse för ansökans vidare behandling.

Prövningen av ansökningar om byggnadstillstånd uppdelades mellan Kungl. Ma jzt och arbetsmarknadskommissionen på liknande sätt som gällde för an— sökningar om företrädesrätt. Kungl. Maj:t förbehöll sig sålunda avgörandet av ärenden rörande dels arbeten å statens byggnader och anläggningar, dels arbeten, för vilkas utförande ansökan hos Kungl. Maj:t om bidrag eller län gjorts eller som voro avsedda att finansieras med lån, som kommun med Kungl. Maj:ts tillstånd upptog, eller för vilket kommun med sådant tillstånd ingick borgen. Övriga ärenden angående byggnadstillstånd hade kommissio— nen befogenhet att själv avgöra. Om kommissionen emellertid fann beslut i ärende inom denna grupp höra med hänsyn till arbetets omfattning eller andra särskilda omständigheter meddelas av Kungl. Maj:t, ägde kommissio- nen underställa ärendet Kungl. Maj:ts prövning. Detta skedde regelmässigt i de fall, då byggnadskostnaderna beräknades till 500 000 kronor eller däröver. Även i övrigt använde kommissionen i stor utsträckning underställnings— förfarandet. Slutligen må i detta sammanhang framhållas, att kommissionens egna beslut i ärenden om byggnadstillstånd kunde besvärsvägen bringas under Kungl. Maj:ts prövning. Så skedde emellertid i relativt ringa utsträckning.

I regel innehöll byggnadstillstånd föreskrifter om arbetets bedrivande, så- som bestämmelser om storleken och fördelningen på olika yrkesgrupper av den arbetsstyrka, som finge sysselsättas vid arbetet. Därjämte kunde föreskrif— ter lämnas om användning av material och transportmedel vid arbetets bedri— vande. Dessutom fastställde Kungl. Maj:t respektive arbetsmarknadskommis— sionen i vissa fall en tidpunkt, före vilken arbetet ej finge påbörjas. I andra fall bemyndigades länsarbetsnämnd att med hänsyn till förhållandena på arbets— marknaden besluta om tid för arbetets påbörjande och, i den mån nämnden så fann erforderligt, om avbrott i detsamma. I samband härmed föreskrevs, att vid arbetet finge vid varje tid sysselsättas allenast de arbetstagare, som länsarbetsnämnden bestämde, sedan nämnden funnit desamma icke lämpligen borde sysselsättas i annan verksamhet i trakten eller anvisas arbete i annan del av landet (5. k. »länsarbetsnämndsklausul»). Fr. o. m. är 1944 fästes dylik klausul vid praktiskt taget alla beslut om byggnadstillstånd; dock var utformningen av denna klausul mindre sträng beträffande bostadsbygg— nader i större tätorter.

Utöver dessa särskilda föreskrifter skulle, där ej i särskilda fall annorlunda föreskrevs, tills vidare för sysselsättning av arbetskraft vid byggnadsarbete, vartill byggnadstillstånd lämnats, vissa andra av Kungl. Maj:t fastställda allmänna föreskrifter gälla.

Intill den 12 december 1945 (kungörelse nr 752) gällde sålunda, att skogs— och jordbruksarbetare samt på landsbygden bosatta diversearbetare icke finge utan särskilt medgivande av arbetsmarknadskommissionen sysselsättas i bygg— nadsarbete. I samband med utfärdandet av de första tillämpningsföreskrifterna föreskrevs emellertid, att dylikt medgivande kunde lämnas för sysselsättning av nämnda arbetare i byggnadsarbeten, som avsågo anläggande eller förbätt— ring av skogsvägar, uppförande eller reparation av bostäder för skogsarbetare samt härför erforderliga ekonomibyggnader samt andra för utvinnande av skogsprodukter och desammas framförande till allmän väg eller järnväg er— forderliga arbeten i skogstrakter, dock allenast i den mån vederbörande läns— arbetsnämnd fann behovet av arbetskraft till sådana arbeten icke lämpligen kunna tillgodoses på annat sätt. Vidare medgav kommissionen, att fast an- ställda jordbruksarbetare, under viss tid eller vid tidpunkt länsarbetsnämnd bestämde, finge sysselsättas i byggnadsarbete, som bedrevs för arbetsgivarens (husbondens) räkning.

Liksom enligt den tidigare regleringen av byggnadsverksamheten ansågs det erforderligt att meddela föreskrifter om viss ålderssammansättning för arbetsstyrkan vid byggnadsarbeten. Sålunda föreskrevs, att arbetsstyrkan vid varje byggnadsarbete skulle sammansättas så, att vid vart tillfälle minst en fjärdedel av de av varje arbetsgivare i arbetet sysselsatta arbetarna utgjordes av arbetare, som fyllt 50 år. På framställning av vederbörande organisationer förordnade emellertid Kungl. Maj:t dels den 3 december 1943 beträffande

rörarbetare, dels ock den 8 januari 1944 beträffande elektriker, att före- skriften om viss ålderssammansättning icke skulle gälla vid sysselsättning av dessa arbetarkategorier.

För att tillse att gällande regler iakttogos finge arbetsgivare icke vid bygg- nadsarbete sysselsätta arbetare, förrän länsarbetsnämnd eller efter dess be— myndigande något nämnden underställt arbetsförmedlingsorgan lämnat ar- betsgivaren medgivande att sysselsätta arbetaren i arbetet. Dessa föreskrifter ersatte sålunda bestämmelserna om arbesförmedlingstvång enligt kungörel— serna av är 1942 och möjliggjorde den åsyftade begränsningen vid användning av arbetskraft. För att emellertid undvika att bestämmelserna gåvo upphov till liknande irritation, som arbetsförmedlingstvånget tidigare väckt främst bland de organiserade byggnadsarbetarna på olika platser i landet, medgavs emel- lertid undantag från denna förhandsprövning. Genom överenskommelser, som träffades mellan vissa arbetsgivar— och arbetarorganisationer inom byggnads- branschen, förbundo sig sålunda organisationerna i syfte att för sina med— lemmar vinna befrielse från tillämpningen av förhandsprövningen i avseende å byggnadsarbete att själva och genom sina medlemmar verka för att med— lemmarna iakttogo de villkor i avseende å arbetskraften, som angåvos i meddelade byggnadstillstånd.

Kontrollen av tillståndslagstiftningen utövades liksom beträffande bestäm- melserna om arbetsförmedlingstvånget av länsarbetsnämnder och arbetsför- medlingar samt av särskilda vid statens arbetsmarknadskommission an- ställda, till länsarbetsnämndernas förfogande ställda byggnadskontrollanter. Genom inspektionsresor förvissade sig kontrollanterna om att byggnads— arbeten inom deras distrikt bedrevos i enlighet med bestämmelserna om till— ståndstvång och lämnade, där så befanns erforderligt, upplysningar om dessas innebörd.

För kontrollens underlättande skulle avskrift av byggnadstillståndet för arbetet anslås på arbetsplatsen samt förteckning över samtliga i företaget sysselsatta arbetstagare, med angivande av namn, födelsedata och yrke, hållas tillgänglig på arbetsplatsen. Avskrift av gällande förteckning skulle vidare insändas till vederbörande länsarbetsnämnd i samband med arbetets påbör- jande och sedermera den sista dagen i varje månad. Därjämte skulle arbets- tagare vara beredd att vid sökande av arbete genom arbetsbetyg, semesterkort eller på annat sätt styrka, att han tillhörde sådan yrkesgrupp, för vilken hinder mot erhållande av anställning vid byggnadsarbete icke förelåge.

Erfarenheterna av byggnadstillståndslagstiftningens praktiska tillämpning gåvo vid handen, att dess syfte i stort sett uppnåddes. Utom att byggnads- och anläggningsverksamheten kunde begränsas och hållas inom den ram, som till— gången på arbetskraft och material anvisade, skapade lagstiftningen förutsätt— ningar för att icke oväsentligt förlänga arbetssäsongen inom byggnadsindu— strien, såsom framgått av särskild tablå på sid. 41. Detta uppnåddes genom

att i görligaste mån fördela byggnadstillstånden jämnt över hela året samt att beträffande byggnadsarbeten, som lämpligen kunde utföras vintertid, med- dela byggnadstillstånd för utförande allenast under vintermånaderna. Genom den ifrågavarande fördelningen av byggnadstillstånden åstadkom man före- trädesvis under åren 1944 och 1945 en relativt jämn sysselsättning för fler- talet byggnadsarbetare. Genom att i beviljad ansökan om byggnadstillstånd ofta intogos villkor beträffande ett arbetes konstruktion, användning av olika: slags materiel etc. uppnåddes därjämte den fördelen, att byggnadsproduk— tionen på ett relativt smidigt sätt kunde anpassas efter den varierande till- gången på olika slags byggnadsmateriel.

Tabell 20 A—B anger antalet under åren 1944—1945 inkomna, beviljade och avslagna ansökningar om byggnadstillstånd samt beräknade byggnads— kostnader i miljoner kronor för de beviljade och avslagna ansökningarna.

Tabell 20 A. Antalet under åren 1944—1945 inkomna, beviljade och avslagna ansökningar om

byggnadstillstånd. 1 Inkomna ) Beviljade | Avslagna Månad . 1944 ) 1945 ) 1944 | 1945 | 1944 1945 Januari ......... 1 196 1 333 1 039 774 47 89 Februari ........ 1 653 1 538 1 484 1 099 97 123 Mars ........... 2 305 2 658 1 842 1 548 122 128 April ........... 2138 3 136 1976 2 915 119 206 Maj ............ 2 573 3 319 2 470 3 073 173 259 Juni ............ 2 373 2 820 2 079 2 884 195 208 Juli ............ 1 969 2 626 1 874 2 335 152 164 Augusti ......... 1 742 1 925 1 706 2 163 131 209 September ...... 1 602 1 757 1 690 2 020 78 134 Oktober ........ 1 360 1 798 1 357 1 894 85 130 November ....... 1 324 1 615 1 065 1 462 79 94 December ....... 1 151 1 324 843 867 96 72 Summa 21 386 25 849 19 425 23 034 1 374 1 816 * Skillnaden mellan inkomna och avgjorda (beviljade + avslagna) ansökningar beror bl. a. på att ansökningar kunna återtagas, balanseras över på nästföljande år etc.

Genom såväl bestämmelserna om arbetsförmedlingstvång som byggnads- tillståndslagstiftningen vidgadcs i hög grad de offentliga arbetsförmedling- arnas kontakt med byggnadsmarknadens parter. Antalet tillsatta platser inom byggnadsverksamhet ökade sålunda från 25 000 år 1939 till 89 000 år 1942 och till 151 000 år 1945, och antalet arbetssökande byggnadsarbetare steg från 32 000 år 1939 till 88 000 år 1942 och till 114 000 år 1945.

En särskild redovisning för den procentuella ökningen i antalet arbets—v sökande personer och lediga platser för olika kategorier byggnadsarbetare- åren 1939—1942 och 1942—1945 lämnas nedan i tabell 21. Av denna.

Tabell 20 B. Beräknade byggnadskostnader för under åren 1944—1945 beviljade och avslagna ansökningar om byggnadatillstånd.l Milj. kr.

Beviljade ansökningar | Avslagna ansökningar

därav därav Månad Totalt bostadshus2 Totalt. bostadshus” 1944 | 1945 | 1944 1945 1944 | 1945 | 1944 | 1945 Januari .......... 142,6 72,3 97,9 52,9 5,1 10,4 0,9 1,6 Februari .......... 163,6 75,7 93,9 37,2 13,9 15,5 5,1 2,5 Mars ............. 167,8 247,0 93,4 104,8 17,1 11,4 5,8 1,0 April ............. 122,1 173,0 80,0 96,7 9,7 21,2 1,3 5,1 Maj .............. 123,9 221,7 76,3 102,7 13,5 18,7 4,0 3,6 Juni ............. 137,52 190,6 62,6 114,5 12,8 20,9 2,0 8,5 Juli .............. 125,4 190,2 83,4 111,5 11,0 16,8 4,0 6,2 Augusti .......... 167,8 159,1 97,4 81,2 9,9 25,4 2,0 6,8 September ........ 262,9 174,6 111,2 120,1 9,5 26,0 2,9 1,6 Oktober .......... 147,8 185,0 81,9 108,0 11,3 22,3 2,9 7,8 November ........ 109,7 181,4 52,1 74,9 12,9 8,6 1,7 3,0 December ....... 86,4 92,6 44,6 43,3 21,9 10,7 7,6 5,1 Summa 1 757,2 1 963,4 974,7 1 047,8 147,7 207,9 40,2 52,8

* Totalkostnaden för under år 1945 inkomna ansökningar utgjorde 2 550 milj. kronor. Motsvarande uppgift för år 1944 saknas. 2Exkl. personalbostäder m. m.

framgår bl. a., att antalet arbetssökande byggnadsgrovarbetare mellan åren 1939 och 1942 ökade från 5 200 till 15 000 (= 180 procent) samt mellan åren 1942 och 1945 från 15000 till 35 000 (= 143 procent). Antalet lediga platser för byggnadsgrovarbetare uppvisade en ännu högre procentuell ök— ning, för åren 1939—1942 med 1 105 procent samt för åren 1942—1945 med 225 procent. Motsvarande utveckling förelåg även för övriga byggnads- arbetare, såsom murare, målare, rörarbetare och byggnadsträarbetare.

Tabell 21. Den procentuella ökningen i antalet arbetssökande personer och lediga platser för olika kategorier byggnadsarbetare åren 1939—42 och 1942—45.

Arbetssökande personer | Lediga platser

Ökning i % Ökning i %

1939 1942 1945 1939— 1942— 1939 1942 1945 1939— 1942— 42 45 42 45

Bergsprängare och

stenarbetare . . . . 1 327 3 922 4 608 196 17 571 2 897 2 825 407 —2 Byggnadsgrovarb. . 5 172 14 497 35 183 180 143 1 682 20 269 65 858 1 105 225 Murare .......... 1 188 6 585 7 190 454 9 572 7 499 12 539 1 211 67 Rörarbetare ...... 1 856 4 408 7 266 138 65 1 101 3 140 3 821 185 22 Målare ........... 3 376 8 857 11 022 162 24 1 476 3 569 6 391 142 79 Byggnadsträarb. . . 5 036 19 127 24 417 280 28 2 499 19 685 36 561 688 86

Av försvarsberedskapen påkallade åtgärder för att tillgodose arbetskraftsbehovet.

Vid sidan av de av avspärrningen framkallade omställningsproblemen var försvarsberedskapen den viktigaste orsaken till de svårigheter, som bereddes arbetsmarknaden under kriget. Redan i fredstid hade man sökt möta dessa svårigheter genom det 5. k. uppskovsväsendet, för vilket redogörelse lämnas nedan på sid. 91 och 103. Den arbetsmarknadspolitiska uppgiften var att —— då tidvis mycket omfattande inkallelser berövade den civila arbetsmark- naden manlig arbetskraft i de bästa åldrarna tillse, att den civila produk— tionen för försvarsändamål erhöll tillräckligt med arbetskraft utan att detta medförde en ur militära synpunkter icke acceptabel försvagning av bered- skapen vid truppförbanden. Uppgiften löstes på det sättet, att man dels genom intensifierad arbetsförmedling och beredskapskurser för verkstadsindustrien sökte tillgodose den försvarsviktiga metall- och verkstadsindustriens starkt ökade behov av arbetskraft, dels också med hjälp av arbetsförmedlingen sökte ersätta inkallade värnpliktiga med skolungdom och andra frivilliga etc.. som kunde utföra olika uppgifter i försvarets tjänst, dels också sökte lösgöra inkallade, varvid — utom försvarssynpunkter såväl arbetsmark- nads— som produktionssynpunkter voro vägledande.

Anskaffning av arbetskraft till den civila produktionen för försvarsändamål.

Den offentliga arbetsförmedlingens medverkan vid tillgodoseendet av för- svarsindustriens behov av arbetskraft tog sig under kriget främst uttryck i en intensifierad arbetsförmedlingsverksamhet. Härvid spelade det interlokala t'örmedlingsarbetet en viktig roll. Med hjälp av arbetsförmedlingens vakans- listor och radiorapport (se sid. 224) sökte arbetsförmedlingarna åstadkomma en så höggradig utjämning som möjligt av tillgång och efterfrågan på arbets— kraft olika orter emellan i hela landet. Såsom närmare 1 kap. V beskrives, genomgick arbetsförmedlingen för att tillmötesgå de ökade anspråken en betydande organisatorisk utbyggnad. Denna gällde såväl inrättandet av nya eller förstärkandet av förut upprättade fackexpeditioner för olika grupper arbetssökande industriarbetare som själva kontorsnätet. I vissa fall, då en industri upprättades på en ort, där arbetsförmedlingen saknade fast kontor, vidtogos anordningar för att den ifrågavarande industrien med hjälp av ar- betsförmedlingen skulle kunna få sitt arbetskraftsbehov täckt. Exempel på sådana orter, där arbetsförmedlingskontor av dylika skäl inrättades, voro Kvarntorp i Örebro län och Karlsborg i Skaraborgs län.

1 kap. X lämnas statistiska uppgifter om den offentliga arbetsförmed— lingens utveckling under åren 1939—1945, men till belysning av den intensi—

fierade arbetsförmedlingsverksamheten för vissa yrkesspecialiteter inom verk— stadsindustrien lämnas i nedanstående tablå uppgifter för åren 1939—1945 om antalet manliga arbetssökande gjutare, svetsare och maskinarbetare samt om hur många av dem som blivit interlokalt förmedlade. Tablån utvisar där— jämte antalet lediga och tillsatta platser för nämnda yrkesarbetare under motsvarande period.

Gjutare Svetsare Maskinarbetare

År Arbets- Därav . Arbets- Därav , Arbets- Därav .

sökan— plac.i Lediga. Tln' sökan— plac.i Lediga Tln' sökan- plac.i Lediga. Tln' de per— annat platser satta. de per- annat platser satta. de per- annat platser satta. soner län platser soner län platsel soner län P atser

1939 2 308 70 760 672 990 89 626 537 2 626 214 1 819 1 292 1940 2 465 136 719 627 1 665 244 1 481 1 255 3 830 385 3 571 2 451 1941 2 867 139 852 786 2 063 244 1 215 I 086 4 546 592 3 626 2 768 1942 2 454 199 1 273 1 053 2 411 319 1 660 1 376 5 854 735 5 036 3 776 1943 2 891 241 3 020 2 509 2 917 299 1 593 1 307 7 167 643 6 267 4 724 1944 3 051 261 2 835 2 482 3 071 366 1 944 1 589 8 072 834 | 6 224 5 081 1945 5 652 549 3 373 2 758 4 613 668 1 711 | 1 476 14 175 1 549 | 7 256 5 622

I början av kriget stod det klart, att utbildad arbetskraft i tillräcklig om- fattning även vid intensifierad arbetsförmedling icke stod till buds på arbets— marknaden för att tillgodose industrins behov. Detta gällde framför allt verk- stadsindustrien. Det var därför angeläget att snabbutbilda arbetskraft och på så sätt i någon mån lätta bristen på utbildad personal och i synnerhet på sådan som ej var krigstjänstskyldig. I december 1939 riktade Sveriges verk— stadsförening en uppmaning till sina medlemmar att vidtaga åtgärder för att anskaffa och utbilda reservpersonal, varvid underströks önskvärdheten av att samarbete ordnades med arbetsförmedlingen. Arbetsmarknadskommis— sionen hade även uppmärksamheten riktad på denna fråga, och i april 1940 erhöll kommissionen Kungl. Maj:ts bemyndigande att vidtaga åtgärder för omskolning och utbildning av tempoarbetare för verkstadsindustrien. Verk— samheten tog sin början under maj månad, och redan vid utgången av juni voro 3. It. beredskapskurser anordnade genom medverkan av bl. a. arbetslös- hetsnämnderna1 i Stockholm och Göteborg samt av olika yrkesskolstyrelser på ett 15-tal platser i landet.

Beredskapskurserna avsågo, såsom ovan antytts, att på kortast möjliga tid utbilda arbetskraft för verkstadsindustrien och togo sikte på utbildning av svarvare, bänkarbetare, mekaniker, svetsare, plåtslagare m. fl. Till en bör— jan rekryterades kurserna med enbart arbetslösa män i åldern 16 år och därutöver under förutsättning att de voro helt frikallade från värnplikts— tjänst, men efter hand intogos även värnpliktiga, dock i mindre utsträckning, och företrädesvis män fyllda 40 år. Även kvinnor kunde erhålla utbildning vid kurserna. Detta skedde emellertid i mindre omfattning. Till kursdelta—

1 Jfr not sid. 228.

garna utgick timpenning, varierande efter ålder och dyrort från 20 öre till 45 öre per timme, och elev, som var i behov av ekonomisk hjälp, erhöll sådan efter ungefär samma grunder som gällde hjälpsökande arbetslös. Kurserna för svetsare omfattade 8 veckor och övriga kurser 6 månader (från början 4 månader), men elev kunde dessförinnan utskrivas, därest han uppnått till- räcklig erfarenhet för att utföra det arbete inom industrien, för vilket han utbildats.

Fr. o. m. är 1941 inkopplades arbetsförmedlingen i kursverksamheten på det sättet, att ortens arbetsförmedling blev företrädd genom en representant i den vid varje kurs inrättade kursnämnden. Avsikten härmed var, att arbets— förmedlingen dels skulle främja rekryteringen till kurserna, dels också för- medla anställningar åt de utskrivna eleverna. Föreståndaren för kurs skulle vidare stå i kontakt med arbetsförmedlingen på kursorten, så att denna kon- tinuerligt kunde hållas underrättad om huru många elever som vid olika tid— punkter kunde förväntas bliva utskrivna.

Under krigsåren fortgick kursverksamheten i stort sett efter de i april 1940 uppdragna linjerna. Utbildningsprogrammet utökades efter hand till att om- fatta flera yrkesspecialiteter. Utlänningar, företrädesvis norrmän, vunno fr. 0. m. är 1942 inträde vid kurserna, och fr. o. m. är 1945 utnyttjades de även för omskolning av beredskapsinvalider och norsk ungdom.

I nedanstående tablå ha angivits antalet kurser (vid utgången av resp. år) och vid dessa inskrivna elever under åren 1940—1945.

Antalet beredskapskurser och elever för verkstadsindustrien åren 1940—1945.

1940 1941 1942 1943 1944 1945

Antal kurser (31/12) ...... 78 85 50 48 43 57

därav för mekaniker . . . . 51 52 36 34 28 30

» » svetsare ...... 16 22 5 6 8 12 Antal under året inskrivna

elever ................. 2 676 3 589 2 148 1 332 1 230 788 Antal under året utskrivna

elever ................. 917 2 771 2 015 948 942 763

Intill den 30 juni 1944 utövade arbetsmarknadskommissionen den centrala ledningen av kursverksamheten. Denna uppgift överflyttades efter nämnda datum till överstyrelsen för yrkesutbildning, vilken myndighet inrättades efter beslut av 1943 års riksdag och trädde i full verksamhet den 1 januari 1944.

Tid efter annan inhämtade arbetsmarknadskommissionen från vederbö- rande arbetsgivare och arbetsledare npplysningar om deras erfarenheter av de vid beredskapskurserna utbildade och omskolade. Att döma av uttalan- dena voro erfarenheterna genomgående goda. Det stora flertalet elever absor- berades snabbt av industrien, de flesta i det yrke för vilket de omskolats. (Angående visst slag av beredskapskurser jfr även nedan sid. 99).

Åtgärder för att ersätta inkallade med annan personal.

Under det första krigsåret framfördes tanken att på frivillighetens väg i görligaste mån ersätta sådan i beredskapstjänst inkallad värnpliktig personal, som under de rådande förhållandena kunde anses särskilt behövlig i sitt ordi— narie arbete, närmast inom jord— och skogsbruket. I första hand såg man en möjlighet att som ersättningspersonal ta ungdom i anspråk. Förslag härom _;

framfördes på våren 1940 av nuvarande direktören E. Elinder till arbets— . marknadskommissionen. Detta befanns vara välmotiverat, och redan i maj 1940 organiserades i samarbete mellan militära myndigheter och arbets— förmedlingarna samt vissa större organisationer, bl. a. Kvinnoförening— arnas beredskapskommitté, rekrytering av frivillig qutbevalcningspersonal till landets luftbevakningsstationer. Utom ovannämnda syfte tillgodosåg denna rekrytering även ett beredskapssyfte, då en kår av övad luftbevak— ningspersonal vid krigsfall till stor del skulle kunna övertaga luftbevaknings— tjänsten och frigöra värnpliktig personal för rent militära uppgifter.

Landet indelades i 18 rekryteringsområden under ledning av särskilda rekryteringsombud, vilka i sin tur sorterade under försvarsstabens luftför— svarsavdelning. Rekryteringsombuden placerades som regel vid arbetsför— medlingens huvudkontor, och länsarbetsnämnderna ställde lokaler, telefon och kontorsmateriel till ombudens förfogande. Arbetet bedrevs så, att arbets- förmedlingarna i landet och i all synnerhet de tjänstemän, som medverkade vid organiserandet av ungdomens frivilliga arbetsinsatser (jfr sid. 47), togos i anspråk för att driva propaganda för frivillig luftbevalmingstjänst och anvisa lämpliga sökande till rekryteringsombuden, vilka efter prövning i varje särskilt fall utplacerade de sökande.

Till luftbevakningstjänst antogs manlig (icke värnpliktig) och kvinnlig

personal, som fyllt 17 år och som genom referenser kunde styrka sin pålitlig— . het och lämplighet. Även yngre personer med påfallande lämplighet kunde antagas. De frivilliga utplacerades i grupper i allmänhet om 6—9 personer jämte befälhavare. Ersättning för tjänstgöringen utgick efter ungefär samma grunder som för vanliga värnpliktiga. I första hand rekryterades luftbevak— ningspersonalen bland skolungdom, men även studenter, arbetslösa m. fl. utförde luftbevakningstjänst. Företrädesvis under försommaren efter skol— arbetets slut var verksamheten av större omfattning.

Nedanstående tablå anger antalet personer, som under åren 1941—1944 åtogo sig frivillig luftbevakningstjänst.

Antalet personer i frivillig luftbevakningstjänst.

1941 1942 1943 1944 19 500 18 600 16 000 11 200

Rekrytering av frivillig luftbevakningspersonal var en utväg att frigöra

tvångsvis inkallade, som voro svårumbärliga på arbetsmarknaden. En an- ' nan erbjöd den s. k. frivilliga värnpliktstjänstgöringen. Genom högkvarters—

order den 2 september 1940 och beslut av arbetsmarknadskommissionen samma månad fastställdes bestämmelser beträffande samarbete mellan mili- tära organ å ena sidan och länsarbetsnämnder och arbetsförmedlingar å den andra för organiserandet av den frivilliga värnpliktstjäustgöringen. Denna avsåg icke tjänstgöring vid krigsorganiserade förband, ej heller utbild— ning för tjänsten i fält utan avsåg närmast vakt- och handräckningstjänst, förrädstjänst, materialvård och reparationstjänst, expeditionstjänst o. s. v. Härigenom vann man bl. a., att de inkallade i största möjliga utsträckning fingo sysselsättas med rent militära uppgifter, vilket var önskvärt även ur utbildningssynpunkt. De frivilliga förbundo sig att fullgöra sammanhängande frivillig tjänstgöring om minst sex veckor.

Den offentliga arbetsförmedlingen kopplades in dels för att tillse, att per- soner, som behövdes inom näringslivet, ej åtogo sig frivillig värnpliktstjänst- göring, dels också för att i vissa fall återföra frivilliga till angelägna upp- gifter inom näringslivet. Tid efter annan, när arbetskraftsbehovet var särskilt framträdande inom jord— och skogsbruket, vidtogos åtgärder för att medverka till att frivilligt inkallade värnpliktiga, som för tillfället icke oundgängligen behövdes vid sina förband, kunde överflyttas till nämnda näringsområden.

Ärenden, som sammanhängde med den frivilliga värnpliktstjänstgöringen, handlades som regel av tjänstemän på de ordinära förmedlingsexpeditionerna. Under åren 1941—1944 anvisade arbetsförmedlingarna nedan angivna antal personer till frivillig militärt jänstgöring.

Antalet personer, som anvisades frivillig värnpliktstjänstgöring.

1941 1942 1943 1944 9 700 4 600 3 100 2 000

Åtgärder för att lösgöra inkallade för angelägna civila uppgifter.

För att under krigsåren tillgodose arbetsmarknadens behov av arbetskraft och möjliggöra, att förvaltning, folkförsörjning och civil produktion för för- svarsändamål finge behålla oumbärlig arbetskraft, kunde värnpliktig under olika förutsättningar meddelas uppskov med eller lösgöras från värnplikts— tjänstgöring jämlikt % 28 värnpliktslagen. De system, som därvid kommo till tillämpning, voro följande:

a) mobiliseringsuppskov enligt uppskovskungörelsen den 2 juli 1940 (nr 717), vilket innebar, att den värnpliktige befriades från inställelse vid mobili- sering (under bestämd tid eller tills vidare) ävensom med vissa undantag —— från inställelse under förstärkt beredskap, eller b) anstånd med (hempermittering från) beredskapstjänst under viss tid. Mobiliseringsuppskovet, som tillkommit under fredstid, hade till syfte att

enligt ovannämnda kungörelse befria värnpliktig från skyldighet att fullgöra tjänstgöring jämlikt % 28 värnpliktslagen på grund av oumbärlighet inom förvaltning, folkförsörjning, krigsproduktion etc. Det grundades som regel på beslut av arbetsmarknadskommissionen (uppskovsgrupp 11) eller. i fråga om vissa tjänstemän, av vederbörande verk eller myndighet (uppskovsgrupp 1), men Konungens medgivande skulle för värnpliktig i viss ålder (under 26 år) samt beträffande uppskovsgrupp 11 även i viss militär tjänsteställning eller med viss militär utbildning först inhämtas. I vissa fall kunde dock uppskov beviljas värnpliktiga i viss tjänsteställning eller med viss utbildning efter samråd med chefen för försvarsstaben. Under den förstärkta försvars— beredskapstiden fick uppskov ej heller utan Konungens tillstånd beviljas värnpliktiga, som voro krigsplacerade. Dessutom fick uppskov ej beviljas värnpliktiga, som icke fullgjort dem jämlikt & 27 värnpliktslagen åliggande första tjänstgöring. — Med detta slags uppskov hade de lokala arbetsmark— nadsorganen icke att befatta sig. Uppgiften handlades direkt av arbetsmark- nadskommissionen i nära och kontinuerligt samarbete med industrikommis— sionen, livsmedelskommissionen m. fl. myndigheter (se sid. 103).

Mobiliseringsuppskov beviljades även av Konungen för viss militär reserv— personal enligt kungörelse den 31 juli 1941 (nr 692), varvid arbetsmarknads- kommissionen hade att avgiva yttrande.

Systemet anstånd med ( hempermittering från) beredskapstjänsigöring —— för att tillgodose arbetsmarknadens behov av arbetskraft tillkom under krigsåren och avsåg att komplettera uppskovsväsendet under de då rådande beredskapsförhållandena. Anstånd beviljades under krigsåren antingen efter personlig ansökan från den värnpliktige själv eller som kollektiv yrkes- ledighet.

Anstånd med (hempermittering från) beredskapstjänstgöring kunde efter personlig ansökan i vissa fall medgivas av vederbörande förbandschef. I flertalet fall kunde emellertid på grund av det stora antalet dylika ansök- ningar och samtidigt pågående kollektiva hempermitteringar, såsom för skördearbete, skogsavverkning o. d., förbandscheferna icke bifalla de indi- viduella ansökningarna, enär i sådant fall vederbörligt förbands minimistyrka beträffande olika personalkategorier skulle ha underskridits. De individuella ansökningarna kommo därför redan tidigt under krigsåren att ställas till Konungen samt tilltogo med åren allt mer i antal för att kulminera under sommaren och hösten 1944.

Ett särskilt system för förfarandet vid ingivandet och handläggningen av dylika ansökningar utbildades redan under de första krigsåren. Efter proviso- riska föreskrifter år 1940 utfärdade cheferna för armén, marinen och flyg— vapnet efter samråd med arbetsmarknadskommissionen i särskilda högkvar— tersorder först i april är 1941 och därefter slutligt i juni år 1942 anvisningar om sättet för handläggning av ansökningar från enskilda om anstånd och

hempermittering. På grundval av dessa högkvartersorder lämnade arbets— marknadskommissionen anvisningar angående ingivande av dylika ansök- ningar. Enligt dessa skulle den värnpliktige ingiva underdånig ansökan den militära tjänstevägen samtidigt som arbetsgivaren insände en anmälan till arbetsmarknadskommissionen med angivande av de skäl, som ansågos före- fintliga för anstånd (hempermittering). Med ledning av nämnda anmälan verkställde arbetsmarknadskommissionen omedelbart en utredning av åren- det i avvaktan på den underdåniga ansökan. Yttrande infordrades därvid beträffande de flesta ärendena från vederbörande länsarbetsnämnd. Denna skulle undersöka, huruvida anståndet kunde anses befogat med hänsyn dels till företagets vikt och driftens upprätthållande, dels till möjligheterna att skaffa ersättare för den inkallade. Kunde lämplig ersättare anskaffas genom arbetsförmedlingen och erbjudas företaget, avstyrktes som regel ansökan.

Avsikten med ovannämnda anmälan var att vinna tid för undersökningen. Den värnpliktiges underdåniga ansökan gick nämligen från de lägre militära instanserna via centrala värnpliktsbyrån — arbetsmarknadskommissionen _ centrala värnpliktsbyrån upp till de olika försvarsgrenarnas kommandoexpe- ditioner (sedermera sammanslagna till försvarets kommandoexpedition). Underdåniga yttranden avgåvos därvid av chefen för centrala värnplikts- byrån å vederbörande försvarsgrenschefs vägnar — och av arbetsmark- nadskommissionen angående i vad män och i vilken omfattning anstånd (hempermittering) kunde eller borde ifrågakomma ur militär synpunkt, res- pektive arbetsmarknadssynpunkt. Då arbetsmarknadskommissionen på grundval av ovannämnda anmälan i regel hunnit förebringa utredning, redan då den underdåniga ansökan nådde kommissionen på remiss, kunde remis- svaret i regel avgivas utan tidsutdräkt.

I de fall det ur de synpunkter, arbetsmarknadskommissionen hade att före- träda, var av synnerlig betydelse att värnpliktig, för vilken ansökan om an- stånd (hempermittering) ingivits, utan dröjsmål befriades från anbefalld tjänstgöring. hade förbandschefer eller motsvarande chefer allt sedan som- maren 1941 bemyndigande att efter av arbetsmarknadskommissionen i varje särskilt fall gjord hemställan i avvaktan på resolution i ärendet bevilja an— stånd med inställelse till eller hempermittering från tjänstgöring intill den tidpunkt, då nådigt beslut i ärendet förelåg (före 12 maj 1944 dock endast i högst tre veckor). Arbetsmarknadskommissionen begagnade sig i ett bety- dande antal fall av denna möjlighet.

Antalet till arbetsmarknadskommissionen inkomna och från kommissionen utgående ärenden rörande enskilda ansökningar om anstånd (hempermitte— ring) utgjorde under åren 1940—1945 följande (ungefärliga tal).

1940 1941 1942 1943 1944 1945 Ink. .......... 5 600 26 600 51 600 67 000 91 600 28 800 Utg. .......... 4 800 16 900 26 300 32 500 40 500 14 100

Från mitten av 1941 ingåvos på sätt, som nyss nämnts, dubbla ansöknings— handlingar. Ansökan till Konungen passerade kommissionen för yttrande, och anmälan till kommissionen kvarblev hos denna. Antalet till kommissionen inkommande ärenden av här berört slag borde därför fr. o. m. är 1942 varit omkring dubbelt så stort som antalet utgående. Den av de anförda siffrorna åskådliggjorda avvikelsen härifrån beror dels på att i åtskilliga fall gemen— samt yttrande avgavs över ett flertal ansökningar, dels på att vissa under- dåniga ansökningar på grund av inhiberad beredskapstjänstgöring, inträffad hempermittering eller dylikt icke behövde remitteras till kommissionen för yttrande.

Beträffande några näringsgrenar med mera säsongbetonad sysselsättning meddelades under vissa tider generella bestämmelser rörande anstånd res- pektive hempermittering av yrkeskunniga värnpliktiga.

Dylik kollektiv hempermittering, som i regel beviljades av överbefälha- varen eller enligt dennes bemyndigande av honom underlydande militära myndigheter, möjliggjordes genom system med s. k. uppgiftskort eller upp— giftsblanketter, vilka utfärdades av arbetsmarknadskommissionen eller läns- arbetsnämnderna och tillställdes vederbörande militära myndigheter.

Uppgiftskort ifrågakommo sålunda för vissa värnpliktiga jordbrukare samt för viss värnpliktig ledningspersonal och vissa specialarbetare (t. ex. mil- lcolare) inom skogsbruket. Uppgiftskorten för jordbrukare utfärdades därvid av länsarbetsnämnderna och uppgiftskorten för skogspersonal av arbetsmark— nadskommissionen på förslag av länsarbetsnämnderna.

Till grund för systemet med uppgiftskort för jordbrukare, som tillämpades första gången vid höskörden 1940, låg dels en gradering av hempermitterings— behovet ur produktionssynpunkt, dels en klassificering av jordbrukare efter sysselsättningens art. Tilldelningen av uppgiftskort till värnpliktiga jordbru- kare baserades —— såsom ovan sid. 45 påpekats »— på uppgifter, som inför- skaffades från arbetsblocken inom jordbruket rörande bl. a. åkerarealens storlek, tillgången inom blocket på värnpliktig och icke värnpliktig arbetskraft samt arbetskraftens fördelning på olika yrkeskategorier.

Med hänsyn till angelägenhetsgrad uppdelades uppgiftskorten för jordbru- karna i grupperna A, B och C. Grupp A omfattade värnpliktiga jordbrukare, som oundgängligen erfodrades för jordbruksdriftens upprätthållande, grupp B jordbrukare, som behövdes men som dock i nödfall kunde undvaras, och grupp G övriga jordbrukare, som erfordrades, även om tillgänglig reserv— arbetskraft tagits i anspråk. Inom grupperna skedde en uppdelning på under- grupper (1—7) efter sysselsättningens art. Anstånd och hempermittering kunde på grundval av detta system under jordbrukssäsonger anbefallas under viss tid för viss grupp, för vissa undergrupper inom viss grupp, för vissa grupper inom vissa län 0. s. v.

Sammanlagda antalet uppgiftskort i de olika grupperna A, B och C be—

. __... .- MAMA—.”

stämdes av överbefälhavaren i samråd med arbetsmarknads— och livsmedels- kommissionerna och, sedan riksblockmyndigheten tillkommit, även med denna. Ar—betsmarknadskommissionen fördelade antalet på de olika läns- arbetsnämnderna, som i. sin tur efter samråd med länsblockmyndigheten ( fördelade antalet mellan kommunerna (överblockledarna).

3 Antalet uppgiftskort för värnpliktiga jordbrukare ökade efter hand, såsom framgår av nedanstående tablå, och uppgick fr. o. m. är 1942 inom grupp A till 30 000, inom grupp B till 45 000 och inom grupp G till 90 000.

Antalet uppgiftskort för jordbrukare.

A B C Summa 1940 .................... 15 000 25 000 60 000 100 000 1941 .................... 25 000 40 000 85 000 150 000 1942—1945 .................... 30 000 45 000 90 000 165 000

Värnpliktig jordbrukspersonal, som icke kunde tilldelas uppgiftskort i grupperna A, B och C, placerades fr. o. m. är 1942 i en särskild angelägen- hetsgrupp D och fr. o. m. är 1944 i ytterligare en angelägenhetsgrupp E. Där- vid hänfördes de fyra yngsta åldersklasserna och vissa efterbesiktigade värn- ( pliktiga till grupp E och övriga till grupp D. Uppgiftskort tilldelades icke

värnpliktiga inom sistnämnda två grupper. De erhöllo dock, liksom värnplik- tiga tillhörande grupperna A—C, skriftligt meddelande om sin placering i ; angelägenhetsgrupp. Dessa skriftliga meddelanden kommo till användning ( för kollektiv hempermittering av värnpliktiga inom sagda grupper D och F. | vid tillfällen, då beredskapsläget tillät hempermittering av även andra värn- , pliktiga jordbrukare än sådana med uppgiftskort A—C. ' Uppgiftskorten för jordbrukarna reviderades årligen under vinterhalvåret för det kommande sommarhalvåret.

Under jordbrukssäsongerna växlade både antalet jordbrukare, som kunde hempermitteras, och hempermitteringstidens längd allt efter den militära heredskapsgraden.

Jämsides med nämnda hempermitteringar kunde militärförband redan fr. 0. In. våren 1940 i enlighet med av Kungl. Maj:t årligen fattade beslut medverka i jordbruksarbete på gårdar i närheten av förbandens gruppe- ringsplatser, dock endast under förutsättning att beredskapen ej eftersattes. Härvid uttogs i första hand personal, som frivilligt anmälde sig och som bedömdes lämplig för ifrågavarande arbete. Samarbete ägde rum först direkt med jordbrukarna på platsen och sedermera med arbetsblocken. Därjämte ställde de militära förbanden i viss utsträckning hästar och fordon till lant— brukets förfogande.

Uppgiftskort för värnpliktig skogspersonal började tillämpas fr. o m. ja— nuari 1941. Personalen uppdelades på fyra grupper, F, G, H och J, represen— terande olika grupper av arbetsgivare. Personalen hos skogsägarna (statliga och enskilda) registrerades sålunda i grupp F, hos skogsvårdsstyrelserna i grupp G, hos tumningsföreningarna i grupp H och hos flottningsföreningarna i grupp J. Inom huvudgrupperna sammanfördes befattningshavarna sedan i ett antal undergrupper med sifferbeteckningar efter yrkesställning.

Då ett uppgiftskortsystem icke utan stora olägenheter kunde baseras på arbetsåtaganden av alltför växlande varaktighet, måste uppgiftskorten för skogspersonal begränsas till att omfatta ledningspersonal och specialarbetare. Uppgiftskorten i grupperna F, G och H utfärdades i november och december för nästkommande kalenderår. Uppgiftskorten för flottningspersonal, grupp J, utfärdades i mars för den kommande flottningssäsongen, sedan uppgift erhållits om den personal, som skulle deltaga i flottningsarbetet.

Även beträffande uppgiftskorten för skogspersonal gällde regeln, att upp- giftskort icke utfärdades för de fyra yngsta åldersklasserna.

Antalet utfärdade uppgiftskort för skogspersonal var i förhållande till an- talet uppgiftskort för jordbrukare relativt ringa och överskred aldrig sam— manlagt 9 000.

Värnpliktiga, som tilldelats uppgiftskort i grupperna F (utom milkolare) och G, kommo på grund av de stora avverkningarna under krigsåren att med få undantag bli hempermitterade under praktiskt taget hela beredskapstiden fr. o. m. är 1941. Då detta ur militära synpunkter icke kunde anses önskvärt, vidtogos fr. o. m. är 1944 genom länsarbetsnämndernas medverkan åtgärder för att nämnda värnpliktiga skulle kunna inkallas tre månader årligen till beredskapstjänstgöring å tid, som vore lämplig med hänsyn till den civila verksamheten. För milkolare och för grupperna H och J begränsades hemper- mitteringstiden i allmänhet till respektive kolnings-, tumnings- och flottnings- säsonger eller delar därav.

Vid sidan av uppgiftskorten användes s. k. uppgiftsblanketter för tillgodo- seende dels av säsongmässiga behov av arbetskraft, dels av uppkommande behov av arbetskraft för särskilt viktiga ändamål.

Sålunda hempermitterades fr. o. 111. april 1941 värnpliktiga arbetsledare och specialarbetare inom bränntorvsindustrien på förslag av arbetsmarknads— kommissionen årligen under tiden för bränntorvupptagningen på grundval av uppgiftsblanketter, som utfärdats av vederbörande länsarbetsnämnd. År 1945 uppdrogs dock åt länsarbetsnämnderna att utfärda nämnda uppgifts— blanketter. Likaledes hempermitterades i de sockerbetodlande länen på grundval av genom länsarbetsnämnderna utfärdade uppgiftsblanketter bet- upptagare för sockerbetodlingen fr. o. m. är 1942 och betskötare fr. o. m. är 1943 under tiden för upptagningen respektive för sommarskötseln av betorna. Dessförinnan hade under åren 1940—1941 betupptagare i Skåne

l i l ) | i

hcmpermitterats under tiden för betupptagningen på grundval av namnlistor, som uppgjordes av respektive länsarbetsnämnder i samarbete med betodlarna.

För värnpliktiga skogskörare, anställda hos skogsägare, som ålagts en mera betydande produktionsplikt, utfärdades ävenledes uppgiftsblanketter, var- igenom skogskörare i allmänhet under åren 1942—1945 kunde hempermitte- ras under tiden 1 januari—30 april. Under år 1941 skedde hempermittering- arua för samma tid genom att värnpliktiga skogskörare anmälde sig hos truppförbandschefen, varefter hempermittering skedde i samråd med veder- börande länsarbetsnämnd.

Beträffande utfärdandet av andra slag av uppgiftsblanketter må anföras följande.

I oktober 1940 utfärdades efter framställning från kommissionen general— order om att gengasutbildade verkmästare, bilmontörer och bilreparatörer, som vid bilverkstäder erfordrades för montering och reparationer av gengas- aggregat och som ännu icke inryckt till beredskapstjänstgöring, skulle av regementschef eller motsvarande chef beviljas anstånd med inställelse till årets slut efter framställning å särskild blankett av vederbörande arbets- givare, därest framställningen kunde vitsordas av vederbörande länsarbets- nämnd. För de fyra nordligaste länen utsträcktes sedermera anståndstiden till den 31 maj 1941.

Arbetsmarknadskommissionen utfärdade våren 1941 uppgiftsblanketter på grundval av uppgifter från Lastbilcentralernas riksförening 11. p. a. för ett antal värnpliktiga, huvudsakligen lastbilförare, anställda vid svenska trafik- företag, som uppehöllo lastbilstrafik mellan Rovaniemi och Petsamo i Finland. Nämnda värnpliktiga beviljades under den tid ifrågavarande trafik pågick av överbefälhavaren befrielse från beredskapstjänstgöring.

I början av år 1942 syntes det industrikommissionen nödvändigt, att viss produktion för militära ändamål forcerades. Sedan överbefälhavaren med- givit, att högst 5000 värnpliktiga, sysselsatta vid berörda industriföretag, finge beredas ledighet från beredskapstjänstgöring under en tid av högst 6 månader (till den 30 september 1942), utfärdade arbetsmarknadskommis— sionen uppgiftsblanketter för omkring 1 500 värnpliktiga, som av veder- börande företag föreslagits för dylik ledighet. De, för vilka uppgiftsblanketter utfärdats, blevo därefter hempermitterade eller erhöllo anstånd av överbefäl- havaren efter framställning från kommissionen.

Uppgiftsblanketter utfärdades efter samråd med överbefälhavaren våren 1942 för ett antal värnpliktiga, som voro sysselsatta vid byggandet av de ammunitionsförräd, vilkas uppförande kungl. byggnadsstyrelsen ombesörjde för statens ammunitionsnämnds (sedermera- krigsmaterielverkets) räkning. Ifrågavarande värnpliktiga beviljades av överbefälhavaren ledighet från beredskapstjänstgöring till utgången av år 1942, dock endast för den tid de utförde arbete vid nämnda förråd. På grund av arbetenas försening utsträck- 7

tes sedermera hempermitteringstiden för vissa värnpliktiga till och med den 30 juni 1943.

Befarade svårigheter särskilt med bäckflottningen under flottningssäsongen 1942 föranledde arbetsmarknadskommissionen efter samråd med överbefäl- havaren att i mars 1942 utfärda uppgiftsblanketter för värnpliktiga bäck— rottare, älvflottare och skiljeställearbetare i Norrland och Värmland. På grundval av dessa blanketter kunde nämnda värnpliktiga personal beredas en kortare tids ledighet från beredskapstjänstgöring under tiden för bäck- flottningen.

Hösten 1944 kunde, efter registrering hos länsarbetsnämnderna i Malmöhus och Kristianstads län, i stort sett samtliga värnpliktiga arbetare under jord hos Höganäs—Billesholms Aktiebolag, vilka icke hade beviljats mobiliserings— uppskov, genom användandet av systemet med uppgiftsblanketter frigöras från beredskapstjänstgöring till den 30 april 1945. Härigenom kunde den av bolaget bedrivna kolbrytningen utökas. Sedermera utsträcktes hempermit— teringstiden till och med den 31 december 1945.

I augusti månad 1944 föranledde den otillfredsställande tillgången på byggnadstegel en registrering av vid tegelbruken sysselsatt värnpliktig yrkes— kunnig arbetskraft, som oundgängligen erfordrades för produktionens upp— rätthållande. Efter framställning från arbetsmarknadskommissionen till över— befälhavaren beviljades anstånd med (hempermittering från) värnplikts— tjänstgöring för dylik registrerad personal, för vilken uppgiftsblanketter ut— färdats av länsarbetsnämnderna, t. o. m. den 30 november 1944. För per— sonalen vid vissa tegelbruk, som kunde hållas i gång även under vintern, utsträcktes i viss omfattning ledigheten från värnpliktstjänstgöring till hela vinterhalvåret (1944/45). Då svårigheterna att kunna tillgodose behovet av mera kvalificerad arbetskraft inom tegelindustrien beräknades råda även under år 1945, vidtogos samma åtgärder våren sistnämnda år, varigenom värnpliktig personal i ledande befattning eller med annan mera kvalificerad sysselsättning inom nämnda industri erhöll anstånd med inställelse till bered- skapstjänstgöring (hempermitterades) för tiden 15 april—30 november 1945.

Utom föregående registrering å uppgiftsblanketter o. dyl. ägde i åtskilliga fall hempermitteringar av kollektiv karaktär rum för tillgodoseendet av vissa hastigt påkomna behov av utökade arbetsstyrkor för betydelsefulla arbets- uppgifter. I allmänhet upprättades vid dessa tillfällen förteckningar trupp— förbandsvis över sådana värnpliktiga, som förklarat sig villiga att uträtta visst arbete under en eventuell hempermitteringsperiod. Hempermittering ägde sedan rum, efter det förteckningarna granskats av vederbörande länsarbets— nämnd. Förfaringssättet användes bl. a. något år vid hempermittering av andra skogsarbetare än körare och vid hempermittering för betupptagning av andra värnpliktiga än sådana som i vanliga fall sysslade med betupptagning.

Planeringsåtgärder för krig och allmän tillämpning av tjänstepliktslagen.

I den allmänna beredskapen under kriget ankom det på arbetsmarknads- kommissionen att jämväl planera och vidtaga förberedande åtgärder för att arbetsmarknadens behov av arbetskraft skulle kunna fyllas vid krig och allmän tillämpning av tjänstepliktslagen. Det förut skildrade systemet med arbetsblock (sid. 44) inom jordbruket samt de olika åtgärderna för att till— godose arbetskraftsbehoven (sid. 87—98) under den förstärkta försvars- beredskapen voro givetvis även att betrakta som led i denna planering, men det stod klart, att vid krig de av försvarsberedskapen påkallade åtgärderna skulle visa sig otillräckliga. Uppgiften var därför att söka planera på ett sådant sätt, att vid krigsfall för försvarsändamål icke ianspråktagen arbetsför personal, såväl icke inkallade värnpliktiga som icke värnpliktiga (män och kvinnor), kunde på ett rationellt sätt utnyttjas i krigshushållningens tjänst.

Vid lösningen av uppgiften gick man i huvudsak fram efter tre linjer. Man sökte planera för den krigsviktiga industriens, jordbrukets och transport- väsendets rn. m. behov av arbetskraft samt därvid redan på förhand skaffa fram och om möjligt utbilda ersättare för den personal, som vid krig skulle ingå i de militära förbanden. Man sökte vidare genom olika registreringar av icke värnpliktig personal trygga såväl militära som krigsviktiga civila behov av personal. Slutligen sökte man fastställa de tillgängliga arbetskraftsreser- vernas storlek och lämplighet för att de vid behov skulle kunna tagas i anspråk för olika beredskapsuppgifter inom försvaret och produktionen.

Utbildning av reservpersonal.

De i det föregående (sid. 88) omnämnda beredskapskurserna för verk- stadsindustrien togo sikte både på industriens behov av yrkesutbildad per- sonal och på behovet av ersättningspersonal i rådande försvarsberedskapsläge och i krig. En del av kursverksamheten var därvid främst inriktad på de behov, som skulle uppstå vid mobilisering eller då det eljest kunde bliva nödvändigt att för andra uppgifter taga i anspråk manlig arbetskraft från industrien. Under år 1942 igångsatte sålunda arbetsmarknadskommissionen på skilda platser i landet beredskapskurser för utbildning av kvinnlig in- dustriell reservarbetskraft. Kurserna avsågo utbildning av mekaniker och svetsare. Förstnämnda slag av kurser varade 3 månader, sistnämnda 8 veckor. I dessa kurser intogos kvinnor, som voro villiga att, då så behövdes, rycka in som reserver. Till deltagare i dylik beredskapskurs utgick —- för- utom timpenning antingen arbetslöshetshjälp enligt ungefär samma grun- der som för hjälpsökande arbetslösa eller till deltagare i kurs, som var an- ordnad i hemorten, dagarvode, varierande efter dyrort från kronor 2: till

2: 40, och till deltagare i kurs utom hemorten inackorderingsbidrag, likaledes varierande efter dyrort, från 65 kronor till 80 kronor per månad.

Arbetsförmedlingens medverkan bestod i att bl. a. med ledning av upp— gifter från 1943 års beredskapsmönstring (se sid. 101) stimulera därtill lämpad kvinnlig arbetskraft att utnyttja utbildningsmöjligheterna.

Efter vapenstilleståndet i Europa i maj 1945 upphörde kursverksamheten för utbildning av kvinnlig reservarbetskraft. Från kursverksamhetens början intill dess slut inskrevos i beredskapskurser för kvinnlig industriell reserv— arbetskraft 1 903 elever samt utskrevos 1 388 efter genomgången kurs. Av de utskrivna 1 388 eleverna utbildades 841 till mekaniker, 458 till gassvetsare och 89 till bågsvetsare.

Erfarenheterna av kurserna visade, att eleverna trots den korta utbildnings- tiden förvärvade elementära yrkeskunskaper som mekaniker och svetsare. Flera av eleverna sökte och erhöllo platser inom industrien.

Liksom vad gällde beredskapskurser för verkstadsindustrien Övertog fr. o. m. den 1 juli 1944 överstyrelsen för yrkesutbildning den centrala led— ningen av kursverksamheten för utbildning av kvinnlig industriell reserv— arbetskraft (jfr sid. 89).

Även på andra områden främjade arbetsmarknadskommissioneu under kriget utbildning av reservpersonal.

Under åren 1943—1944 anordnades sålunda vid försvarets kemiska anstalt efter ungefär samma linjer som för beredskapskurserna för kvinnlig in— dustriell reservarbetskraft 3-månaders utbildning för kvinnlig reservarbets- kraft i laboratorietjänst. Antalet utbildade elever uppgick till 29.

Under åren 1940—1945 beviljade arbetsmarknadskommissionen statsbidrag för utbildning av reservmaskinskötare inom jordbruket. Utbildningen skedde fr. o. m. är 1943 genom speciella kurser, anordnade av hushållningssäll- skapen. Fr. o. m. den 1 juli 1942, beviljades statsbidrag dels åt utrymnings- kommun för utbildning av kvinnlig eller icke värnpliktig manlig elev i gen- gasutbildning för evakueringsförare, dels åt luftskyddsmyndigheterna för utbildning och övning av-kvinnlig eller icke värnpliktig manlig elev för bered— skapsändamål (förande av luftskyddsfordon). Utbildningen gällde såväl gen- gasförare som förare av tyngre fordon med flytande bränsle.

Beredskapsmönstringar och -registreringar.

- För erhållande av material. för uttagning av olika personalkategorier, därest tjänstepliktslagen skulle behöva tillämpas i större omfattning, och för upp- läggande av särskilda register, avsedda för uttagning av personer till olika beredskapsuppgifter, såväl militära som civila, företogos under krigsåren olika s. k. beredskapsmönstringar. '

Genom förordning den (i december 1940 (nr 971) föreskrevs sålunda, att svensk man, som var född något av åren 1881—1925, skulle lämna uppgift om sådana personliga förhållanden, som voro av betydelse ur militär eller civil beredskapssynpunkt. Efter företagen granskning av de inkomna upp— gifterna från de icke-värnpliktiga mönstringsskyldiga dels inom arbetsmark— nadskommissionen i anslutning till bearbetning av uppgifterna från inven- teringen den 18 april 1941 av arbetskraft inom industri och hantverk (se sid. 103), dels inom länsarbetsnämnderna ordnades uppgiftsblanketterna för nämnda mönstringspliktiga hos vederbörande länsarbetsnämnder till uttag— ningsregister. Registren ersattes emellertid sedermera av nedan nämnda mönstringsregister.

I januari 1943 verkställdes en ny beredskapsmönstring omfattande även kvinnor. Genom kungörelse den 16 oktober 1942 (nr 819) föreskrevs, att svensk man, som var född något av åren 1878—4928, samt svensk kvinna, som var född något av åren 1883—1928, skulle per den 1 januari 1943 lämna uppgift om sådana personliga förhållanden, som kunde vara av betydelse dels ur arbetsmarknadssynpunkt, dels för luftskydd, skogsbrandskydd, ut— rymning och andra liknande åtgärder för hemortens försvar, dels ock för de frivilliga försvarsorganisationerna. Värnpliktiga, fast anställda vid krigs- makten m. fl., skulle emellertid endast lämna uppgifter efter särskild anma- ning av arbetsmarknadskommissionen eller vederbörande länsarbetsnämnd.

Uppgiftsmaterialet omfattade drygt tre miljoner dubbla mönstringsblanket— ter, därav omkring två miljoner för kvinnor. För att fortlöpande hålla re- gistret aktuellt föreskrev Kungl. Maj:t i december 1943 (kungörelse nr'928), att dels svensk medborgare under det år han fyllde femton är, dels också, dock efter särskild anmaning, varje man, som icke längre var värnpliktig eller anställd vid krigsmakten, skulle lämna motsvarande mönstringsuppgift. Denna skyldighet upphävdes för femtonåringarna genom kungörelse den 12 oktober 1945 (nr 695). Genom kungörelse den 17 december 1943 (nr 929) föreskrevs skyldighet för pastor att lämna flyttningsuppgift för mönstrings- pliktiga. Genom en den 12 oktober 1945 utfärdad kungörelse (nr 694) bort- togs emellertid uppgiftsskyldigheten vid flyttningar inom församling, och skyldigheten gällde sålunda endast för flyttningar mellan församlingar, dock ej inom Stockholm och Göteborg.

På grundval av mönstringsmaterialet upplade länsarbetsnämnderna efter föreskrifter och anvisningar av arbetsmarknadskommissionen olika register. Dessa omfattade dels nominalregister (sökregister) dels särskilda special- register, avsedda att tjänstgöra som uttagningsregister vid planläggningen för tillgodoseendet av såväl jordbrukets och industriens behov av reservarbets— kraft vid krig som även behovet av övrig beredskapspersonal (t. ex. för civil— försvaret).

Utom nämnda register upplades vid länsarbetsnämnderna med stöd av

Kungl. Maj:ts kungörelse den 30 augusti 1941 (nr 720), ändrad genom kun— görelsen den 14 september 1944 (nr 649), särskilt beredskapsregister för per- soner, som i annan ordning än med stöd av värnpliktslagen uttagits till eller frivilligt åtagit sig uppgift inom rikets militära eller civila försvarsberedskap. Beredskapsregistret avsåg att möjliggöra en kontroll över ianspråktagandet av icke värnpliktiga personer (män och kvinnor) för beredskapsuppgifter i syfte dels att förhindra att en och samma person åtog sig eller uttogs till två eller flera med varandra oförenliga beredskapsuppgifter, dels att underlätta en med hänsyn till anställning, yrkeskunskaper och övriga kvalifikationer ändamålsenlig fördelning på olika beredskapsuppgifter av de härtill dispo— nibla personerna. Därest person blev anmäld till registrering i beredskaps- registret för två eller flera beredskapsuppgifter, som icke voro förenliga med varandra, och överenskommelse därvid icke kunde träffas mellan berörda myndigheter, organisationer eller företag, hade länsarbetsnämnd att under- ställa ärendet den s. k. personalprövningsnämnden för avgörande (kungörelse den 14 september 1944 [nr 648]).

Beredskapsregistret var dessutom av betydelse vid länsarbetsnämndernas planläggningsarbete för tillgodoseendet av den krigsviktiga industriens och jordbrukets behov av arbetskraft i krig. I beredskapsregistret registrerades därför reservarbetskraft för krigsviktiga företag och för jordbruket. Bered— skapsregistret skulle under krig även komma till användning vid länsarbets- nämnderna åvilande uttagning av beredskapspersonal. Registret skulle därför medgiva överblick över all den beredskapspersonal, som var avsedd att tagas i anspråk såsom reservarbetskraft inom länet. Dessutom skulle av registret framgå, för vilka olika beredskapsuppgifter registrering skett.

Den 1 oktober 1945 voro i beredskapsregistret registrerade 970 339 per— soner, varav 544 153 män och 426186 kvinnor. Av männen voro 54 038 registrerade för den krigsviktiga industrien och 53 953 som reservarbetskraft för jordbruket. Motsvarande tal för kvinnor utgjorde 59898 resp. 105 768. Som reservarbetskraft för andra ändamål hade dessutom 22 877 män och 9851 kvinnor registrerats. Hela antalet som reservarbetskraft registrerade personer utgjorde således 306 385 (130868 män och 175 517 kvinnor) eller något mindre än en tredjedel av'samtliga registrerade. Över två tredjedelar av de i beredskapsregistret upptagna avsågos sålunda att tagas i anspråk för andra beredskapsändamål än produktiva arbetsuppgifter; största antalet av de registrerade tillhörde civilförsvaret.

Under vintern 1939/40 bearbetades inom arbetsmarknadskommissionen uppgifter från en på frivillighetens väg verkställd inventering av arbetskraft hos omkring 13 000 företag inom industri— och hantverksbranscherna. Upp- gifterna hade insamlats av Sveriges hantverksorganisation, industri- och livs- medelskommissionen samt direkt av arbetsmarknadskommissionen. Sedan i juni månad 1940 bearbetningen av de inkomna uppgifterna avslutats, upp—

rättades förteckningar och sammandrag, dels över inventerade företag, som voro att betrakta som krigsviktiga, dels över icke krigsviktiga företag. För- teckningarna, som tillställdes länsarbetsnämnderna, avsågos skola ligga till grund för undersökningar angående arbetskraftens fördelning samt tjäna till vägledning vid planläggning av överflyttning av arbetskraft till krigsviktiga företag under krig.

År 1941 upplades inom arbetsmarknadskonnnissionen med stöd bl. a. av kungörelse den 28 februari 1941 (nr 100) register över företagare inom industri och hantverk, som i april 1941 eller från oktober 1940 i genomsnitt hade minst tre anställda. Undantagna från registreringen voro bland andra statliga och kommunala företag samt de flesta företag inom byggnadsbranschen. l företagsregistret, varav avtryck tillställdes respektive länsarbetsnämnder, ut— märktes krigsviktiga och för folkförsörjningen i krig oumbärliga företag genom kodbeteckning i särskild nummerserie. Dessa företag skulle nämligen i en krigssituation i första hand tillförsäkras erforderlig arbetskraft, varvid bl. a. yrkesskicklig arbetskraft måste överföras från de icke krigsviktiga före— tagen. Företagsregistret utgjorde således ett av hjälpmedlen vid länsarbets— nämndernas planläggning av dylik överföring av arbetskraft i krig. Företags— registret, som omfattade omkring 23 000 företag, varav omkring 2 800 hade krigsviktig betydelse, skulle genom länsarbetsnämndens försorg hållas i aktuellt skick.

Industriens mobiliseringsplanering.

Ät den krigsviktiga industriens mobiliseringsplanering ägnades under krigs- åren stor uppmärksamhet. Det gällde dels att medelst av arbetsmarknads— kommissionen beviljade uppskov enligt uppskovskungörelsen tillförsäkra in- dustrien den kader av kvalificerad personal, som behövdes för drift i planlagd omfattning, dels att förbereda och genomföra anskaffandet av den reserv— arbetskraft, som vid krig i de inkallades ställe måste tillföras industrien ut— över den, som av industriföretagen själva på frivillighetens väg avtalbundits.

Inom ramen för den totala uppskovsvolymen företogos en å två gånger årligen revisioner av uppskovsplanerna, varvid revisionerna verkställdes i nära och kontinuerligt samarbete med industrikommissionen, vars mobilise- ringsbyrå för den skull var förlagd till arbetsmarknadskommissionen. För kontroll företogo representanter för arbetsmarknads— och industrikommis— sionerna besök hos olika företag. Besöken avsågo jämväl att giva företagarna tillfälle att diskutera principiella linjer av uppskovsväsendet och att vidmakt— hålla ömsesidigt förtroende. Den sociala sidan av saken — beredskapsbördans i möjligaste grad jämna fördelning beaktades dels genom att uppskovs- männen inkallades i omgångar för tre månaders militärtjänstgöring, dels

genom ombyte av uppskovsmän. Samma syfte hade den främst av militära (och i viss mån av industriella) skäl tillämpade grundsatsen att koncentrera uppskovsvolymen till de äldre åldersklasserna med företräde för mindre vapenföra värnpliktiga tjänat.

Förberedelserna för att vid krig tillföra de krigsviktiga företagen erforder— liga arbetskraftsreserver åvilade i första hand företagen själva. Då arbets- marknadskommissionen i sista hand hade att anvisa efter mobilisering er— forderlig reservarbetskraft, fordrades emellertid arbetsmarknadsorganens medverkan vid lösningen av denna fråga. Vid överläggning mellan arbets- marknadskommissionen och bl. a. svenska arbetsgivareföreningen och lands— organisationen i början av år 1942 överenskoms om formerna för samarbetet.

Svenska arbetsgivareföreningen utsåg sålunda ett centralutskott för indu- striens personalberedskap vid mobilisering. I samband härmed anställde föreningen och industriens branschorganisationer särskilda konsulenter, som var och en inom sin bransch hade att företrädesvis vid personliga besök hos berörda industriföretag lämna råd och anvisningar beträffande nämnda för- beredelser och verka för ett snabbt genomförande av desamma. Bransch- konsulenter ägnade särskild uppmärksamhet åt de åtgärder, som från in— dustriens egen sida borde vidtagas för att redan i fredstid omskola och utbilda erforderlig reservarbetskraft, företrädesvis kvinnlig sådan.

Landsorganisationen å sin sida beslöt den 24 mars 1942 att tillsätta en huvudkommitté med uppgift att handlägga de frågor, som uppkommo i sam— band med organiserandet av den kvinnliga arbetskraftsreserven. Vid sidan av huvudkommittén tillsatte respektive förbund särskilda delegationer, mot— svarande de branschkonsulenter, som arbetsgivareföreningen och bransch— organisationerna tillsatt.

För att giva de olika åtgärderna en fastare organisation ansåg arbets— marknadskommissionen det nödvändigt att till flertalet länsarbetsnämnder knyta en kvalificerad kraft för handläggning av ärenden rörande den krigs— viktiga industriens arbetskraftsförhållanden vid krigstillfälle. Tanken låg nära till hands att därvid anlita yrkesinspektionens befattningshavare inom respektive distrikt. Utom att yrkesinspektionens befattningshavare ägde er— forderlig sakkunskap upprätthöllo de i sin inspektionsverksamhet regel— bunden kontakt med berörda industriföretag. Det var därför ändamålsenligt. att just dessa befattningshavare vid sidan av sin ordinarie verksamhet ställdes till länsarbetsnämndernas förfogande under planläggningsarbetet för krigs— industriens arbetskraftsförsörjning. Härtill kom att vid krig yrkesinspek- tionens verksamhet måste beräknas avtaga i omfattning, varför befattnings- havarna då i högre grad kunde tagas i anspråk av länsarbetsnämnderna.

Efter vederbörliga överläggningar med riksförsäkringsanstalten i egen- skap av chefsmyndighet för yrkesinspektionen knöts därför fr. o. m. senare halvåret 1942 en tjänsteman inom yrkesinspektionen, yrkesinspektör eller

distriktsingenjör, till varje länsarbetsnämnd i egenskap av industrikonsulent. Jämsides med verksamheten för yrkesinspektionens räkning, i förekommande fall under tjänstledighet, ägde industrikonsulenten att med biträde av veder- börande tjänstemän vid länsarbetsnämnderna bl. a. granska till länsarbets- nämnderna av arbetsmarknadskommissionen överlämnade personalbesked från krigsviktiga företag, särskilt uppgifterna om reservarbetskraft och där- med sammanhängande frågor, samt att Öva tillsyn över nämndens registrering av reservarbetskraft. Dylika personalbesked infordrades åren 1943—1945 gemensamt av arbetsmarknads— och industrikommissionen. Vid besök hos krigsviktiga företag ägde industrikonsulent vidare att kontrollera, att före- tagen så långt möjligt verkställde och vidmakthöllo erforderlig mobiliserings— planering. Därvid ägnades särskild uppmärksamhet åt åtgärder för att ra- tionellt utnyttja den arbetskraft, som beräknades bliva kvar hos respektive företag vid krigstillfälle, samt för att anskaffa och utbilda erforderlig reserv— arbetskraft och vidtaga nödiga välfärdsanordningar m. m. för denna. In- dustri-konsulent hade även att lämna den tjänsteman hos respektive företag, som handhade mobiliseringsplaneringen (se sid. 117), erforderliga anvis- ningar beträffande denna. En av industrikonsulentens huvuduppgifter var slutligen att planera den överflyttning av arbetskraft, som vid mobilisering kunde bliva erforderlig.

Då en inom arbetsmarknadskommissionen verkställd sammanställning av de personalbesked, som infordrades från de krigsviktiga företagen i början av år 1943, utvisade, att industrien i allmänhet endast i ringa omfattning lyckats lösa reservarbetskraftsproblemet, ansågs frågan om täckandet av det ytterligare reservarbetskraftsbehov, som enligt personalbeskeden förelåg, icke kunna lämnas öppen under avvaktan på resultatet av industriföretagens för- nyade ansträngningar att anskaffa frivilliga arbetsreserver. Arbetsmarknads— kommissionen anmodade därför länsarbetsnämnderna att med ledning av uppgifterna till 1943 års beredskapsmönstring i beredskapssyfte såsom »an— visad reserv» registrera icke krigstjänstskyldiga, vilka kunde anses lämpliga att vid krigstillfälle stå till förfogande som reservarbetskraft inom viss industri. Registreringen skedde i det till beredskapsregistret hörande registret över reservarbetskraft. Samtidigt igångsattes genom länsarbetsnämndernas försorg viss propaganda för att stimulera intresset för reservarbetskrafts— frågan.

De sist vidtagna åtgärderna medförde, att ett avsevärt antal icke värnplik- tiga personer registrerades som frivillig eller anvisad reservarbetskraft, vilket belyses av sifferuppgifterna å sid. 102.

Sedan den militära beredskapen under sommaren 1945 avvecklats, in— drogos fr. o. m. den 1 september 1945 samtliga industrikonsulentbefattningar. I stället utsågos befattningshavare inom yrkesinspektionen till sakkunniga (experter) hos kommissionen för planläggning inom länen av den krigsviktiga

industriens arhetskraftsförsörjning i krig. Avsikten härmed var att försöka bibehålla kontakten mellan länsarbetsnämnderna och yrkesinspektionens be- fattningshavare, så att vid ett skärpt försvarsberedskapsläge organisationen lätt kunde förstärkas.

Arbetsförmedlingsverksamheten för utlänningar.

Något flyktingproblem av större omfattning förelåg ej i Sverige förrän under sommaren 1941, då flyktingströmmen från Norge antog större propor— tioner och framtvingade mera omfattande åtgärder från myndigheternas sida. Socialstyrelsen ställde under våren 1941 en flyktingförläggning till de norska myndigheternas disposition att användas såsom genomgångsläger för de norska flyktingar, som anlände till Sverige. Framemot midsommartiden blev emellertid anhopningen av flyktingar i lägret allt större, varför norska flyk— tingkontoret hos arbetsmarknadskommissionen anhöll, att denna måtte öppna en särskild arbetsförmedling för norska flyktingar i Öreryd. Den 26 juni 1941 Öppnades ett arbetsförmedlingskontor i Öreryd lydande under länsarbets— nämnden i Jönköping. Detta kontor utplacerade under tiden 26 juni—21 de.- cember 1941 1 201 arbetssökande.

Allt flera flyktingar sökte sig efter hand till Sverige och spredos genom arbetsförmedlingens medverkan ut över hela landet. Då det visade sig vara förenat med svårigheter för Örerydskontoret att nå arbetsförmedlingarna ute i landet samt att hålla kontakt med olika institutioner i Stockholm, såsom norska flyktingkontoret och socialstyrelsen, inrättade man i mars 1942 i Stockholm ett arbetsförmedlingens centralkontor för norska flyktingar under- ställt länsarbetsnämnden i Stockholms län. Samtidigt uppdrogs åt länsarbets— nämnderna att utse vissa tjänstemän med uppgift att handlägga frågor an- gående arbetsförmedling åt norrmän. Alla viseringsärenden för norrmän, som anlitade arbetsförmedlingen, insändes genom centralkontoret till socialstyrel— sen, som härigenom icke behövde hålla lokal kontakt med varje arbets- förmedling.

Den norska flyktingströmmen ökade allt mera, och en omorganisation av arbetsförmedlingsverksamheten för de norska flyktingarna blev därför er- forderlig. Socialstyrelsen tillämpade vid denna tid en uppdelning av landet i fyra viseringsområden, och flyktingarna erhöllo i regel uppehällstillstånd för endast ett av dessa områden. I samband med omorganisationen inrättades inom vart och ett av de nämnda viseringsområdena ett lokalkontor med upp- gift att bistå de ordinarie arbetsförmedlingskontoren i arbetet med de norska flyktingarna, samtidigt som hela organisationen i fortsättningen kom att lyda direkt under arbetsmarknadskommissionen. Förutom lokalkontoren, vilkas antal sedermera utökades till fem, upprättades även kontor vid olika mot—

tagningsläger för flyktingar. Under år 1942 inkommo till flyktingförmed— lingarna 8 972 ansökningar om arbete, och 6 851 platser förmedlades. Av de ovannämnda ansökningarna om arbete gjordes 4 855 under tiden 1 september ——31 december 1942, d. v. 5. efter det att den nya organisationen trätt i kraft.

De principer, som socialstyrelsen tillämpade mot slutet av år 1942 beträf— fande uppehålls— och arbetsvisering, inneburo, att uppehållsvisering i regel meddelades för ett av de nämnda viseringsområdena eller ibland endast för ett län eller landsfiskalsdistrikt. Beträffande arbetsvisering gällde i princip, att dylik meddelades för alla manliga flyktingar i arbetsför ålder endast i fråga om skogs- eller jordbruksarbete och för kvinnorna endast i fråga om hushållsarbete. Som regel kunde en flykting först sedan han varit i skogs- arbete 4—6 månader få arbetstillstånd för annat yrke. Endast den, som med läkarintyg styrkte sin olämplighet för de angivna arbetsgrenarna, kunde erhålla visering för annat arbete.

Principen att regelmässigt lämna flyktingarna arbetstillstånd endast för skogsarbete visade sig i längden vara förenad med åtskilliga olägenheter, och arbetsmarknadskommissionen sökte därför finna utvägar att bereda arbets- föra manliga flyktingar annat arbete än skogsarbete. En lösning åstadkoms därigenom, att arbetsmarknadskommissionen ställde 1 000 platser vid väg— arbeten till förfogande, och socialstyrelsen medgav, att flyktingar, som varit i skogsarbete minst tre månader, skulle erhålla visering för vägarbete. År 1943 avskaffade socialstyrelsen emellertid indelningen i viseringsområden för norrmän, och jämlikt kungörelse den 19 mars 1943 (nr 103) medgavs för utlänning befrielse från kravet på arbetstillstånd vid anställning inom skogs- bruk, jordbruk och torvarbete samt husligt arbete. Senare medgavs genom kungörelse den 1 oktober 1943 (nr 716) för norrmän, danskar, finnar, islän- ningar och estlandssvenskar generell befrielse från kravet på arbetstillstånd.

Under år 1943 nådde arbetsförmedlingsverksamheten för de norska flyk- tingarna sin kulmen med 19 111 manliga och 1 185 kvinnliga platser tillsatta med norska arbetssökande. Genom inkallelserna till polislägren minskades efter hand antalet norrmän på den svenska arbetsmarknaden högst avsevärt, vilket medförde, att antalet platser, som genom arbetsförmedlingarna tillsatts med manliga norska arbetssökande 1944, sjönk till endast 9 758. Antalet an— ställningar tillsatta med kvinnliga sökande visade däremot en stegring och uppgick under samma år till 1569. Omfattningen av flyktingarnas arbets- insatser i skogen framgår bäst av att deras arbete vid av länsarbetsnämnderna anordnade kurser under år 1943 representerade omkring 20 procent (1,3 milj. m3t) av den totalt avverkade kvantiteten vid kurserna (6,4 milj. m3t).

Från och med hösten 1942 erhöllo alla norska flyktingar, som anvisades skogsarbete genom arbetsförmedlingen, arbetsklädesutrustning genom läns— arbetsnämndernas försorg. Vidare åtog sig arbetsmarknadskommissionen att genom sina lokala organ på norska flyktingkontorets bekostnad ordna kost

och logi åt medellös arbetssökande norsk flykting, medan han väntade på arbetsanställning eller avvaktade beslut med anledning av hos socialstyrelsen gjord ansökan om arbetsvisering.

Bland de norska flyktingarna fanns ett relativt stort antal 5. k. partiellt arbetsföra, vilka av olika anledningar ej kunde utföra mera ansträngande kroppsarbete. Dessa flyktingar samlades av norska flyktingkontoret på sär— skilda förläggningar, varifrån de genom speciellt upprättade arbetsförmed— lingar utplacerades i lättare arbete. På grund av läget på arbetsmarknaden var det under vissa tider förenat med stora svårigheter att bereda alla partiellt arbetsföra flyktingar lämpligt arbete, och arbetsmarknadskommissiouen lät därför i samråd med norska flyktingkontoret upprätta s. k. skogsidrottsför— läggningar samt i en del fall även vägarbetsplatser, där de partiellt arbetsföra kunde beredas arbete under för dem särskilt avpassade former.

De arbetssökande norska flyktingarna utgjordes till större delen av yngre ogifta män. Under år 1944 anlände dock jämförelsevis många familjer, vilkas utplacering på grund av bostadsfrågan kom att bereda vissa svårigheter. I samband med arbetsanskaffningen fingo därför arbetsförmedlingarna, i den mån arbetsgivaren ej svarade för husrum, ordna med lämplig bostad i när— heten av arbetsplatsen. I viss utsträckning deltogo även arbetsförmedlingarna i bostadsplaceringen av familjer, vilkas män blivit inkallade till norska poliskurser.

Under kriget kunde norska flyktingar beredas inträde vid svenska yrkes- skolor samt beredskapskurser för verkstadsindustrien. Då svårigheter efter krigets slut förelågo med att ordna yrkesutbildning i Norge, bereddes över— styrelsen för yrkesutbildning möjlighet att i Sverige anordna yrkesutbildning för ungdom från Norge. Överstyrelsen svarade därvid för erforderliga lokaler, lärare, undervisningsmateriel m. m., under det att arbetsmarknadskommis- sionen genom länsarbetsnåmnderna handhade övriga angelägenheter i sam— band med de norska ungdomarnas vistelse i landet, såsom kost och logi, ut- rustning med gäng— och arbetskläder och vid behov anskaffande av kockor till matlag samt baracker till förläggningar.

I samband med den stora danska flyktingströmmen till Sverige i september 1943 upprättade socialstyrelsen mottagningsläger för de danska flyktingarna. Vid de till ett 40—tal uppgående förläggningarna lät kommissionen genom läns- arbetsnämnderna ordna provisoriska arbetsförmedlingar.

Emellertid funnos bland flyktingarna åtskilliga intellektuella, vilka svår— ligen kunde beredas anställning. Tidigare hade andra flyktingar av mot— svarande kategori, speciellt norrmän, i viss utsträckning genom medverkan av arbetsmarknadskommissionen beretts arkivarhete vid vissa statliga och kommunala institutioner. För att lösa anställningsproblemet för det ganska stora antalet danska intellektuella ansågs det därför lämpligt att företaga en utvidgning av kommissionens verksamhet för intellektuella flyktingar. De

danska intellektuella kunde nu erhålla dylikt arbete (assistentarhete) vid vissa vetenskapliga institutioner. I viss omfattning ordnades även sysselsättning åt danska musiker inom ramen för den s. k. musikerhjälpen.

På grund av den allt mera omfattande flyktingverksamheten blev den spe— ciella flyktingförmedlingen otillräcklig. Kommissionen beslöt därför att lägga hela arbetsförmedlingsverksamheten för utlänningar på den ordinarie arbets— förmedlingen. Den särskilda arbetsförmedlingen för flyktingar upphörde den 30 november 1943. Den hade under 1943 haft 25 612 ansökningar om arbete från män och 19 033 från kvinnor. 20 220 manliga platser hade förmedlats, varav 11 033 inom skogsbruket, 3 495 inom jordbruket och 3862 inom in- dustrien. Antalet tillsatta kvinnliga platser var 1 416, varav de flesta avsågo husligt arbete.

Den genomförda omorganisationen innebar, att kommissionens arbetsför- medlingsbyrå utökades med en särskild utlänningssektion och att vid flertalet länsarbetsnämnder en särskild tjänsteman (amanuens) för utlänningsärenden förordnades. Vid de kontor, som besöktes av ett större antal utlänningar, inrättades speciella utlänningsexpeditioner. De särskilda arbetsförmedlingarna vid de norska och danska mottagningsförläggningarna ställdes under veder— börande länsarbetsnämnds ledning.

Beträffande de danska flyktingarna påtog sig kommissionen samma upp- gifter, som den redan tidigare omhänderhade för de norska. På framställning från socialstyrelsen åtog sig kommissionen därutöver att förse samtliga danska flyktingar med nödvändiga gångkläder. Danska flyktingkontoret kom sedan att påkalla kommissionens medverkan beträffande de danska flyk— tingarnas utrustande med arbetskläder. På grund härav fingo länsarbets- nämnderna förse de danska flyktingarna med nödvändiga arbetskläder icke endast, då de anvisades skogsarbete, utan även i alla de fall, då särskild utrustning kunde anses erforderlig. Med danska legationens flyktingkontor träffades överenskommelse, att detta skulle gälda kommissionens utlägg för de vidtagna åtgärderna, med undantag av administrationskostnaderna.

Beträffande den danska flyktingverksamheten kan vidare nämnas, att arbetsförmedlingarna för danska flyktingkontorets räkning vid flyktingarnas avresa till erhållen anställning utbetalade såväl ett resetraktamente som en fickpenning. Den första tidens uppehälle på anställningsorten ordnades också av arbetsförmedlingen, därigenom att förmedlingen trädde i kontakt med t. ex. ett pensionat, som åtog sig att tillhandahålla flyktingen kost och logi. Räkning å dessa förmåner tillställdes danska flyktingkontoret.

Under våren och sommaren 1944 tog den tidigare påbörjade överflyttningen av estlandssvenskar till Sverige allt större omfattning, och på hösten samma år var det totala antalet estlandssvenskar uppe i c:a 6 600. Till en början sköttes utplaceringen av de arbetsföra estlandssvenskarna och deras familjer av länsarbetsnämnden i Stockholms län från den speciella mottagningsför-

läggningen i Stockholm, men behovet av en större förläggning gjorde sig snart gällande, och ett barackläger i Doverstorp med plats för c:a 1 500 personer togs därför i anspråk av Kommittén för estlandssvenskarna, som hade Kungl. Maj:ts uppdrag att ombesörja estlandssvenskarnas omhändertagande och in- passning i svenska förhållanden. I samråd med kommittén lät arbetsmark— nadskommissionen med länsarbetsnämndens i Linköping medverkan orga— nisera en särskild arbetsförmedling vid lägret i Doverstorp. På kommitténs framställning ombesörjde arbetsförmedlingen även estlandssvenskarnas ut— rustning med gångkläder och arbetskläder samt bohagsutrustning.

Den övervägande delen av estlandssvenskarna utgjordes av fiskare och jordbrukare, vilkas bibehållande vid sin gamla yrkesutövning var ett fram— trädande önskemål från kommittén för estlandssvenskarna, som även skis— serade en viss kolonisationsplan, vilken man från arbetsförmedlingens sida sökte följa i så stor utsträckning som möjligt. Härvid ansåg kommittén det önskvärt, att man i första hand placerade estlandssvenskarna i kustdistrikten från Gävleborgs län i norr till Blekinge län i söder samt på Gotland. För att ytterligare främja denna jordbruks- och fiskarkolonisation verkade en sär— skild stiftelse (Rågöstiftelsen), som inköpte jordbruksfastigheter i skärgården och utarrenderade dessa till lämpliga estlandssvenskar.

I slutet av december 1945 återstodo endast omkring 100 personer opla- cerade, vilka till största delen utgjordes av åldringar, som ej kunde tagas om hand av anhöriga, samt kvinnor och barn. Av de placeringar, som verkställts. avsågo närmare 70 procent jordbruk och fiske, c:a 5 procent gällde varvs— industrien och återstoden främst textil- och metallindustri, husligt arbete och sjukvård. Slutligen kan framhållas, att länsarbetsnämnderna, även sedan placeringarna verkställts, höllo kontakt med estlandssvenskarna och under- sökte deras arbetsförhållanden samt till kommittén för estlandssvenskarna avgåvo rapport om företagna besök och härvid framkomna önskemål om bistånd från kommittén i olika frågor.

Den stora baltiska flyktingströmmen, som inträffade i slutet av september 1944, medförde åtskilliga problem för de svenska flyktingmyndigheterna. På några veckor sökte sig omkring 27 000 flyktingar över till vårt land, och en rad extra åtgärder måste vidtagas för att kunna organisera mottagandet. För inkvarteringen av flyktingarna upprättades i vissa län ett stort antal förlägg— ningar, många av ytterst provisorisk och improviserad karaktär, och ett fler- tal arbetsförmedlingar måste i samband härmed omedelbart organiseras. Till en början var huvuduppgiften att förse flyktingarna med nödvändiga gång- kläder. I stort sett vilade hela ansvaret härför på länsarbetsnämnderna. Sedan föreskriven karantänstid tilländalupit och sedan polismyndigheterna företagit vederbörlig säkerhetsundersökning, kunde själva utplaceringen börja. Trots att detta arbete inföll under den del av året — november och december —— som ur arbetsmarknadssynpunkt är den mest olämpliga för placering av ar-

betskraft, kunde arbetsförmedlingarna under denna tid skaffa arbete åt 7 222 baltiska flyktingar, vilka tillsammans med sina anhöriga kunde lämna mot— tagningsförläggningarna.

Under våren och sommaren 1945 var arbetstillgången relativt god, och de manliga flyktingarna hänvisades i första hand till skogs- och jordbruk, medan de kvinnliga oftast erhöllo anställningar som hembiträden eller på hotell och restauranger, sjukhus och vårdanstalter. Därjämte absorberade olika industri— grenar relativt mycket baltisk arbetskraft. Särskilt inom textil— och konfek— tionsindustrien fann en stor del av den kvinnliga ovana arbetskraften syssel- sättning. Det kan sålunda omnämnas, att i slutet av maj 1945 voro inom textil- och konfektionsindustrien omkring 2 600 flyktingar, varav c:a 1 900 balter, sysselsatta. Av dessa sysselsatte textilindustrien 1 850 flyktingar, varav 1550 balter, och konfektionsindustrien sammanlagt 750 flyktingar, varav 350 balter. Övriga sysselsatta flyktingar inom dessa industrier voro i stor utsträckning danskar. För att möjliggöra anställning i jordbruksarbete även av sådana balter, som ej kunde direkt placeras i sådant, ordnade arbets— marknadskommissionen under medverkan av länsarbetsnämnderna utbild- ning vid omkring 40 ladugårds-, gårdshantverkar- och allmänna jordbruks— kurser. Härigenom tillfördes jordbruksnäringen under första hälften av 1945 omkring 350 personer.

Bland det baltiska flyktingklientelet funnos i stor utsträckning personer, som på grund av sjukdom, ålderdom eller andra skäl ej helt kunde försörja sig själva. Länsarbetsnämnderna fingo därför i samverkan med blockmyndig— heterna på landsbygden söka anskaffa lämpliga bostäder, där dessa flyktingar kunde bosätta sig. Den 1 oktober 1945 torde omkring 300 familjer ha varit bostadsplacerade på detta sätt.

De intellektuella baltiska flyktingarna kunde i viss omfattning beredas arkivarbete vid olika vetenskapliga institutioner på samma sätt som tidigare norska och danska flyktingar. Då antalet arkivarhetsplatser visade sig otill— räckligt och det dessutom var förenat med stora svårigheter att placera kontors— och affärsfolk samt andra personer med ovana vid kroppsarbete. organiserade arbetsmarknadskommissionen i samråd med riksantikvarie— ämbetet vissa arbetsplatser, där flyktingarna kunde mot timpenning syssel— sättas med markvård, planeringsarbete, röjning eller annat lättare arbete i fornminnesvårdens intresse. Sammanlagt voro 102 personer sysselsatta med dylika fornminnesvårdsarheten den 1 oktober 1945.

Omkring 1 oktober 1945 kunde i stort sett arbetsförmedlingsverksamheten vid de baltiska förläggningarna anses avslutad.

Under tiden 1/1—30/9 1945 lämnade 15 796 personer förläggningarna ge— nom arbetsförmedlingens försorg, och av dessa blevo 9 352 arbetsplacerade. I början av oktober funnos endast c:a 350 personer kvar på de baltiska för— läggningarna.

För statens utlänningskommissions räkning fick arbetsmarknadskommis- sionen vidare åtaga sig att ombesörja icke blott den ovannämnda gångklädes- utrustningen vid flyktingarnas avresa till arbete utan även erforderliga arbets- kläder, resetraktamenten och fickpengar. För uppehållet intill första avlö- ningsdagen kunde för flyktingarnas räkning vid behov ordnas rekvisition på kost och logi. Efter hemställan från flyktingsnämnden åtog sig arbetsmark- nadskommissionen dessutom att för de baltiska flyktingfamiljerna ordna med bohagsutrustning i viss omfattning. Samtliga dessa uppgifter fullgjordes genom länsarbetsnämnderna.

Vid utplaceringen av de baltiska flyktingarna uppstodo snart för dessa en mängd olika sociala problem. De myndigheter, som närmast skulle svara för den sociala omvårdnaden av flyktingarna, nämligen statens utlänningskom- mission och statens flyktingsnämnd, ägde emellertid ute i landet inga organ, till vilka flyktingarna kunde vända sig i dylika frågor. Utlänningskommis- sionen hemställde därför hos arbetsmarknadskommissionen, att länsarbets- nämndernas personal för utlänningsärenden skulle tjänstgöra som ombud för utlänningskommissionens sociala byrå och ilyktingsnämnden. Arbets— marknadskommissionen biföll denna hemställan. Länsarbetsnämndernas arbetsuppgifter kommo härigenom att förutom rena arbetsförmedlingsären- den även omfatta besök på flyktingarnas arbetsplatser, inspektion av förlägg— ningar, ombesörjande av vissa åtgärder i understödsfrågor m. m.

Den omfattande ökning av länsarbetsnämndernas arbetsuppgifter, som till— kom i samband med de baltiska flyktingarnas utplacering i arbete och över- tagandet av ovannämnda uppgifter för utlänningskommissionens och flyk- tingsnämndens räkning, nödvändiggjorde en förstärkning av personalen för länsarbetsnämndernas utlänningsverksamhet. På försommaren 1945 tillsattes därför vid de flesta länsarbetsnämnderna särskilda konsulenter, vilka med biträde av de tidigare anställda amanuenserna skulle svara för nämndernas utlänningsverksamhet.

I Norrland fingo de lokala arbetsmarknadsorganen hösten 1944 även del- taga i verksamheten för de till Nordsverige evakuerade finnarna. Här var utrustningsarbetet huvuduppgiften. Någon arbetsförmedlingsverksamhet av större omfattning blev icke aktuell på grund av att den arbetsföra delen av de evakuerade, som endast utgjorde 5 procent, i stort sett behövdes för läger- och sjukhusverksamhet. Den omständigheten, att finnarna även medförde en hel del boskap, vars skötsel krävde personal, bidrog också till att antalet finska evakuerade, som kunde antaga arbete i öppna marknaden, blev be— gränsat. Dock tillfördes den svenska arbetsmarknaden ett visst tillskott av vana finska skogsarbetare och kunniga hembiträden till landsbygden.

Beträffande övriga nationaliteter kan nämnas, att det under åren 1942—— 1945 till Sverige anlände ett icke obetydligt antal krigsfångar och personer, som av tyskarna uttagits till tvångsarbetare. Åtskilliga hade lyckats rymma

från tyska fartyg i svenska hamnar bland dem i första hand holländare och belgare. Andra grepo sitt tillfälle, när de som tvångsarbetare kommit över till Norge, och lyckades taga sig över den svenska gränsen antingen på egen hand eller understödda av eller i sällskap med norska patrioter. Detta gällde framför allt polacker, ryssar och jugoslaver och andra deporterade från östra och sydöstra Europa. Både tvångsarbetare och krigsfångar lycka- des dessutom i många fall smuggla sig med svenska fartyg från tyska och baltiska hamnar, och på detta sätt tog sig en stor del av de franska och bel- giska flyktingarna över till Sverige.

Även för dessa flyktingkategorier ordnade arbetsmarknadskommissionen efter hemställan från utlänningskommissionen med gångkläder. I likhet med de baltiska flyktingarna erhöllo de dessutom i samband med sin arbetsplace- ring genom kommissionens försorg arbetskläder, resetraktamente och fick- pengar. Vid behov utlämnades även rekvisition på kost och logi för uppe- hället intill första avlöningsdagen. »

Vid tiden för Tysklands sammanbrott överfördes till Sverige genom Röda korsets och UNRRA:s försorg omkring 30 000 personer från de tyska koncen- trationslägren, s. k. repatriandi.

Ganska kort tid efter det att repatriandi genomgått föreskriven karantäns- behandling väcktes bland dem själva frågan om möjlighet till arbetsplace— ring. De önskade snarast möjligt återgå till ett normalt liv.

Till en början försiggick utplaceringen genom arbetsförmedlingens försorg endast på försök och i mindre omfattning, då man på grund av de påfrest- ningar, som repatriandi fått utstå i fånglägren, ej visste, hur de skulle reda sig i det svenska arbetslivet.

Då det visade sig, att repatriandi så gott som utan undantag lyckades väl på sina arbetsplatser, fortsattes utplaceringen i växande omfattning. Under tiden 1/6—31/ 12 1945 utplacerades c:a 5500 repatriandi genom arbetsför- medlingens medverkan. All utplacering skedde frivilligt och endast efter vederbörande legations samtycke.

Bland de kvinnliga repatriandi från koncentrationslägren förekom sedan lägertiden i Tyskland en utpräglad gruppbildning. Sammanhållningen inom grupperna var mycket stark, och för ledningen svarade ofta en kvinna, som på grund av ålder, bildning eller karaktärsegenskaper blivit gruppens natur- liga ledarinna. Det förefaller, som om denna gruppbildning för repatriandi .fått ersätta ett naturligt familjeliv och erhållit en därmed jämförlig betydelse. Vid utplaceringen sökte arbetsförmedlingarna därför i görligaste män att hålla ihop grupperna genom att placera medlemmarna i arbete på samma ort samt att ordna med gemensamma bostäder.

Även beträffande repatriandi medverkade arbetsmarknadskommissionen vid utrustningen med gångkläder samt, i fråga om dem, som placerades i arbete, med arbetskläder. I den mån repatriandi utplacerades i gemensam—

8

hetshushåll, och vederbörande arbetsgivare inte hade möjlighet att ordna med bohag, ombesörjde arbetsmarknadskommissionen efter hemställan från ut— länningskommissionen viss bohagsutrustning. Även dessa uppgifter fullgjor— des av länsarbetsnämnderna.

Nedanstående tabell 22 avseende antalet utlänningar med vistelsetillstånd i Sverige den 1 januari åren 1940—1945 ger en bild av tlyktingsituationens utveckling under krigsåren. I tabellen ingå ej utlänningar, som vid redovis— ningstillfället vistades på förläggning, ej heller barn under 16 är, vilka ej voro i besittning av eget pass. I samband härmed kan nämnas att varken de till Sverige evakuerade finska medborgarna, vilka den 1 januari 1945 uppgingo till 37 835 personer, eller de i Sverige omhändertagna finska barnen, som vid samma tidpunkt voro 44 190, i allmänhet erhållit personlig visering. Dessa äro således icke upptagna i tabellen

Tabell 22. Antalet utlänningar med vistelsetillståml den 1 januari åren 1940—1945.

Nationalitet 1940 1941 1942 1943 1944 1945 , Norsk .......... 2 349 3 311 4 776 10 474 17 565 31 262 Finsk ........... 3 069 3 626 3 509 3 432 3 463 9 619 Dansk .......... 1 304 1 489 1 307 1 369 10 507 14 608 Isländsk ........ 59 48 40 43 49 65 Tysk ........... 4 848 4 398 3 512 1 866 1 635 1 781 Brittisk ......... 605 514 556 434 462 519 Amerikansk ..... 433 163 234 186 222 346 ! Italiensk ........ 255 246 209 243 270 342 " Holländsk ....... 205 218 181 209 450 762 Rysk ........... 323 411 271 454 686 922 Fransk ......... 129 104 104 153 378 623 Schweizisk ...... 219 202 182 196 206 240 Ungersk ........ 122 124 110 114 116 185 Polsk ........... 234 334 288 383 570 1 267 Balter o. statslösa 955 1 938 2 268 4 310 7 796 29 888 ' Övriga .......... I 332 1 038 473 484 1 110 1 510 1

Summa 16 441 18 164 18 020 24 350 45 485 93 939

Till belysning av flyktingarnas insatser på den svenska arbetsmarknaden lämnas i efterföljande tabell 23 en översikt över den utländska arbetskraftens andel i den offentliga arbetsförmedlingens verksamhet under år 1944. Av tabellen framgår, att av hela antalet detta år tillsatta platser (926 000) 45 000 eller närmare 5 procent tillsattes med utländsk arbetskraft. Flyktingarnas relativt största insatser lämnades inom jord— och skogsbruk, där 16 procent av samtliga platser tillsattes med utlänningar, samt inom hälso- och sjukvård, där 10 procent av platserna tillsattes med utländsk arbetskraft.

Tabell 23. Den utländska arbetskraftens andel i den offentliga arbetsförmedlingens verksamhet

under år 1944.

Ansökningar om arbete I

Tillsatta platser

& rkesgrupper Hela Antal ut- % llela Antal ut- % antalet lämningar antalet länningar Jordbruk o. skogs- bruk ......... 118 704 10 587 8,9 126 562 19 692 15,6 Industri o. hant- verk .......... 641 076 17 507 2,7 273 112 13 209 4,8 Samfärdsel ...... 143 823 9 806 6,8 73 498 784 1,1 Handel ......... 114 306 4 130 3,6 84 954 3 884 4,6 Förvaltning, ar- betsledning, fria yrken ......... 90 089 5 446 6,0 39 023 965 2,5 Ilälso- o. sjukvård 17 319 1 098 6,3 13 266 1 393 10,5 Husligt arbete . . . 170 839 3 388 2,0 160036 3 748 2,3 Annat arbete . . . . 251 428 5 182 2,1 155 571 1 706 1,1 Summa 1 547 584 57 144 3, 7 926 022 45 381 4,9

Länsarbetsnämnds personalorganisation för kris- och beredskapsupp-

Av nedanstående tablå framgår, att länsarbetsnämndernas personal vid" utgången av år 1944 omfattade 2 031 befattningshavare. Av dessa hade 91 (4,5 procent) arbetsuppgifter av mera ordinär natur på nämndernas centrala kanslier. Med kris- och beredskapsärenden sysselsattes 664 (32,7 procent) per- soner, och i expeditionstjänst på förmedlingsexpeditionerna voro 766 (37,7 pro- cent) personer sysselsatta. Gruppen biträdes-, vakt— och budpersonal, gemensam för såväl beredskaps- som förmedlingsärendena, omfattade 510 (25,1 procent) personer. Fördelas skriv- och vaktpersonalen lika på beredskaps- och förmed- lingsärenden, kunna beredskapsuppgifterna beräknas ha sysselsatt 919 per-

gifterna.

Läget december 1944.

soner eller 45 procent av länsarbetsnämndernas hela personal.

Länsarbetsnämndernas och arbetsförmedlingarnas personal den 31/12 1944 med fördelning

efter arbetsuppgifter.

Länsarbetsnä mn- dernas centrala kanslier1

Bitrådes-, vakt- och budpersonat2

Beredskaps- och kris- ärenden3

Arbetsför- medlingsärenden

Summa

91 4,5

1%

510 25,1

664 32, 7

766

37,7

' Direktör, arbetsförmedlingsinspektör, amanuens och kassaredogörare. 2All skrivbiträdespersonal ingår. 3Fördelning, se tablå å sid. 116.

2 031 100, o

Ovanstående fördelning må betraktas som approximativ, då det i många fall ställer sig svårt att göra en strikt åtskillnad mellan arbetsförmedlings- och beredskapsärenden. Handläggningen av ett anståndsärende för en in— kallad kunde exempelvis medföra, att tjänstemannen på en ”värnpliktsavdel— ning” tillsammans med någon förmedlingstjänsteman måste undersöka möj— ligheterna att anskaffa lämplig ersättare för en inkallad. Den kontakt med arbetsgivare, som erhölls vid genomgång av mobiliseringsplaner för indu- strien, utnyttjades i det direkta förmedlingsarbetet. Det bör vidare uppmärk- sammas, att en tjänsteman kunde handlägga flera olika slags beredskaps— ärenden. Så kunde exempelvis den s. k. mobiliseringsamanuensen (se sid. 117) handha uppgifter, som sammanhängde med registrering av beredskapsper- sonal. En tjänsteman på ungdomsförmedlingen kunde vid sidan av sitt nor- mala arbete medverka vid förmedling av luftbevakningspersonal eller —— som tidigare påpekats —— användas inom ungdomsberedskapen.

I nedanstående tablå har kris- och beredskapspersonalen fördelats efter arbetsuppgifternas art. Av tabellen framgår, att åtgärderna för att trygga be- hovet av arbetskraft inom för folkförsörjningen viktiga arbetsområden (blockorganisation och ungdomsberedskap, skogs- och bidragsårenden) krävde nära en tredjedel av beredskapspersonalen (206 personer eller 31 pro- cent), medan värnplikts- och anståndsärendena endast sysselsatte 30 personer (4,5 procent). Planeringsuppgifterna logo 190 personer i anspråk, motsvarande 29 procent av beredskapspersonalen. Utlänningsverksamheten krävde 188 be- fattningshavare eller 28 procent av beredskapspersonalen.

Kris- och beredskapspersonalen vid utgången av år 1944 med fördelning efter arbetsuppgiftemus att.

Antal % Kanslipersonal1 ............................ 34 5,1 Blockorganisation och ungdomsberedskap 17 2,5 Skogs- och bidragsarenden '.' ................ 69) 189 28,5 Materlalforvaltnmg och forrad .............. 120 ) Byggnadsärenden och byggnadskontroll2 ...... 16 2,4 Värnplikts- och anståndsärenden ............ 30 4,5 Mobrhsermgsarenden ...................... 34 1 90 2 8,6 Beredskapsreglstrermg ...................... 156 Utlänningsverksamheten .................... 188 28,3

664 100,0

1Därav 16 beredskapsinspektörer och 13 kontorschefer. 2Därutöver tillkommo den 1/12 1944 29 byggnadskontrollanter, avlönade av arbets- marknadskommissionen.

De för kris— och beredskapsuppgifterna vid länsarbetsnämnderna anställda befattningshavarnas benämningar och arbetsuppgifter framgå av nedanstå— ende exemplifiering.

Inspektör för beredskapsärenden (B—inspektör) var chefstjänsteman för de av krisförhållandena föranledda mera extraordinära arbetsuppgifterna, såsom omflyttningsärenden, byggnadsärenden och övriga s. k. beredskapsärenden (värnplikts— och tjänstepliktsfrågor, åtgärder beträffande mobiliseringsplane- ring, reservarbetskraft rn. m.).

Kontorschef handhade personal—, kameral— och materialärenden samt ägde överinseende över registrering av in- och utgående skrivelser, tillämpning av författningar och tjänsteföreskrifter, insamling och bearbetning av statistiska uppgifter m. m.

Här nämnda två befattningshavare, beredskapsinspektör och kontorschef, saknades vid några av de mindre länsarbetsnämnderna.

Direktörsamanuens biträdde länsarbetsdirektören med utredningar, upp— rättande av skrivelser m. m. samt tjänstgjorde som sekreterare hos läns— arbetsnämnden.

Beredskapsamanuens handlade aktuella beredskapsärenden, såsom frågor angående anstånd och hempermittering av värnpliktiga (såväl enskilda per— soner som hela yrkesgrupper) samt sådana tjänstepliktsärenden, som avsåg fullgörande av tjänsteplikt i fredstid m. m.

Mobiliseringsamanuens: Ärenden rörande industriens mobiliseringsplane- ring, reservarbetskraft m. m. samt frågor rörande tjänstpliktigas användning i krigstid. Mobiliseringsamanuensens arbetsuppgifter avsågo sålunda ute- slutande planläggning och förberedelser för krigsförhållanden.

Omflyttningsassistent: Planläggning, anordnande och tillsyn av förlägg— ningar och läger; förhandlingar med arbetsgivare, avtalsfrågor, instruktörer, kockakurser, bidragsfrågor (kontroll av rapporter avseende bidrag och ut- betalning därav ålåg redogöraren samt ärenden rörande materielanskaffning materialförvaltaren) .

Omflyttningsassistent förekom icke vid alla nämnder. Beredskapskonsulent: Ärenden angående kvinnlig reservarbetskraft i sam— råd med mobiliseringsamanuensen, industrikonsulenten och länsblockledaren samt inom länet verksamma kvinnoorganisationer.

Statistikamanuens: Sammanställning och bearbetning av inom länsarbets- nämnden förekommande statistik samt tillsyn över och ansvar för samtliga inom nämndens kansli upprättade register.

Utlänningsamanuens förestod utlänningsverksamheten och hade till upp- gift att samordna alla utlänningsärenden inom länet. I början av år 1945, då utlänningsverksamheten kom att omfatta utöver av arbetsmarknadskommis- sionen tidigare påbjudna arbetsuppgifter åligganden från flyktingsnämnden och utlänningskommissionens sociala byrå, inrättades vid varje nämnd en

särskild utlänningsrotel, som förestods av utlänningskonsulenten. Denne bi- träddes i arbetet av utlänningsamanuensen.

Dessutom funnos vid länsarbetsnämnds kris- och beredskapsorganisation föredragande för byggnadsärenden, byggnadskontrollant, registrator och materialförvaltare.

Läget december 1945.

de kunde beräknas försvinna ganska snart efter krigets slut, sökte arbets- marknadskommissionen från och med senare delen av år 1944 hålla personal- organisationen inom en så begränsad ram som möjligt. Sålunda återbesattes från denna tid i regel icke uppkomna vakanser på de särskilda krisbefatt— ningarna, utan man försökte fördela ärendena bland tillgänglig kvarstående personal. Omedelbart efter krigets slut i Europa kunde en minskning av vissa beredskapsärenden förmärkas på länsarbetsnämnderna. Detta gällde främst s. k. värnpliktsärenden (anstånd med/hempermittering från beredskapstjänst), samt viss del av industriens mobiliseringsplanering. Detta föranledde kom— missionen att i slutet av maj månad anmoda länsarbetsnämnderna meddela de beredskapsamanuenser, som sysselsattes med värnpliktsärenden, samt , beredskapskonsulenterna uppsägning. Efter hand som kris- och beredskaps- ärendena härefter minskades, uppsades även annan personal. Sålunda , meddelades i september månad kvarstående B-inspektörer, direktörsamanuen- 5 ser och kontorschefer samt omflyttningsassistenterna i vissa län uppsägning ' till utgången av år 1945. Sammanlagt uppsades under år 1945 55 personer. som innehaft befattningar av ovannämnt slag.

1 1 Med hänsyn till att kris— och beredskapsärendena voro av sådan natur, att i 1

Inom länsblockorganisationen skedde en minskning av arbetsuppgifterna efter krigets slut, vilket resulterade i personalinskräkningar bland den med hithörande uppgifter sysselsatta personalen. Samtliga länsblockledare blevo sålunda uppsagda per 1 oktober 1945. Möjlighet bereddes emellertid läns- arbetsnämnd och länsblockmyndighet att vid behov taga länsblockledarnas sakkunskap i anspråk genom tillfällig anställning av dem under någon kor- tare period.

Då planeringsarbetet för den krigsviktiga industrien efter kriget ansågs kunna omhänderhas av vid länsarbetsnämnderna tillgänglig personal, indro— gos från och med den 1 september 1945 alla industrikonsulentbefattningar. Liksom beträffande lånsblockledarna gavs möjlighet för länsarbetsnämnderna att vid behov tillfälligt ta industrikonsulenternas sakkunskap i anspråk.

Utöver vad ovan sagts anmodades nämnderna i maj månad tillse. i vad mån den förestående avvecklingen av beredskapsgöromålen kunde föranleda minskning av den hos nämnderna anställda tillfälliga personalen. Då läns-

arbetsnämnderna erhöllo delvis nya krisuppgifter även efter det försvars- beredskapen upphört (såsom arhetsvård för beredskapsinvalider, utbetalning av skogspremier till vana skogsarbetare) samt då utlänningsverksamheten i viss utsträckning intensifierades, kunde någon större nedgång i personal— styrkan ej omedelbart förmärkas. Från och med hösten 1945 ägde emellertid en rätt betydande avveckling av personalorganisationen för kris- och bered- skapsuppgifterna rum. och vid årets utgång voro 743 personer sysselsatta direkt med nämnda uppgifter, vilket i förhållande till läget ett år tidigare innebar en minskning med 176 personer.

Utöver mera tillfällig personal kvarstodo vid utgången av år 1945 följande befattningshavare vid länsarbetsnämndernas kris- och beredskapsorganisa— tion: statistikamanuens, en amanuens, vilken i regel fått övertaga alla kvar- stående beredskapsuppgifter, för vilka förut särskilda befattningshavare varit förordnade, omflyttningsassistent (i de största skogslänen), utlänningskon- sulent och utlänningsamanuens samt materialförvaltare. Jämväl kvarstodo de till arbetsmarknadskommissionen knutna byggnadskontrollanterna.

l tabellbilaga I har personalen vid kris- och beredskapsorganisationen vid utgången av år 1945 närmare specificerats.

Sammanfattning.

Under krigsåren togs den offentliga arbetsförmedlingen i stor utsträckning i anspråk för lösandet av viktiga kris- och beredskapsuppgifter. Dessa voro att hänföra till följande huvudområden. 1. För folkförsörjningen viktiga näringsområden. 2. Av försvarsberedskapen påkallade åtgärder för tillgodoseende av arbets- kraftsbehovet. 3. Planeringsåtgärder för krig och allmän tillämpning av tjänsteplikts- lagen. 4. Förmedlingsverksamhet för utlänningar. Inom folkförsörjningen avsågo åtgärderna i främsta rummet att tillgodose jordbrukets och skogsbrukets behov av arbetskraft. Inom jordbruket upprät— tades sålunda arbetsblockorganisation samt särskild organisation för utnytt- jande av frivilliga arbetsinsatser (Sveriges Ungdomsberedskap). Betodlingens behov av arbetskraft påkallade särskilda åtgärder, och s. k. jordbruksdaghem igångsattes på landsbygden. I fråga om skogsbruket vidtogos vittgående åt- gärder för att överflytta ovan arbetskraft, såsom särskilda förmåner för dylika arbetare, tjänsteplikt för män, födda år 1923, s. k. arbetspremier för van arbetskraft etc. För att förhindra dragning från jord- och skogsbruk till byggnads- och anläggningsverksamhet samt för att tillse att den angelägnaste delen av denna verksamhet i första rummet kom till utförande genomfördes

en reglering, först i form av arbetsförmedlingstvång. sedan som en särskild byggnadstillståndslagstiftning.

De av försvarsberedskapen påkallade åtgärderna för tillgodoseende av arbetskraftsbehovet gällde bl. a. att söka tillgodose den civila försvarsproduk- tionens starkt ökade behov av arbetskraft. Detta skedde främst genom inten— sifierad arbetsförmedling samt genom utbildning av arbetskraft till verkstads- industrien. Andra medel voro att anlita personal, som var villig att åtaga sig frivillig luftbevakningstjänst, frivillig värnpliktstjänstgöring samt att genom individuella eller ett system med mera generella hempermitteringar från beredskapstjänstgöring möjliggöra, att betydelsefulla näringsområden i görligaste mån erhöllo tillräckligt med arbetskraft särskilt vid tider, då be— hovet var starkast framträdande.

Planeringsåtgärderna för krig och allmän tillämpning av tjänstepliktslagen inbegrepo registrering och i viss utsträckning utbildning av reservpersonal för olika näringsområden samt kartläggning av industriens och jordbrukets behov av arbetskraft vid krigstillfälle. Härvid företogos beredskapsmönst- ringar och företagsinventeringar för fastställande av de tillgängliga arbets— kraftsreservernas storlek och lämplighet för olika näringsområden. Vid läns- arbetsnämnderna upplades särskilda mönstrings—, beredskaps— och företags- register. Industriens mobiliseringsplanering verkställdes i samarbete med arbetsmarknadens företagar— och arbetstagarorganisationer.

Förmedlingsverksamheten för den utländska arbetskraften organiserades som en särskild förmedlingsgren inom den offentliga arbetsförmedlingen. Verksamheten omfattade icke endast förmedling av arbete utan även vissa andra sociala uppgifter, för vilkas genomförande flyktingsnämnden och utlän- ningskommissionens sociala byrå anlitade arbetsförmedlingen.

Omfattningen av arbetsförmedlingens kris- och beredskapsorganisation framgår av att vid utgången av år 1944 919 personer, motsvarande 45 pro— cent av länsarbetsnämndernas hela personal, voro sysselsatta med ifråga- varande uppgifter. Därav togo uppgifterna inom för folkförsörjningen viktiga näringsområden omkring 190 personer i anspråk, de av försvarsberedskapen påkallade åtgärderna omkring 30 personer, planeringsuppgifterna omkring 260 personer samt utlänningsverksamheten 188 personer. I sistnämnda siffror har skrivpersonal ej inräknats.

Efter hand som olika kris- och beredskapsuppgifter blevo mindre ange— lägna minskades från och med hösten 1944 den för dessa uppgifter anställda personalen. Vid utgången av år 1945 voro sålunda 743 personer anställda inom kris- och beredskapsorganisationen.

KAP. V.

Arbetsförmedlingens organisatoriska utbyggnad efter det provisoriska förstatligandet den 20 maj 1940.

Inledning.

Den statliga ledningen av den offentliga arbetsförmedlingen vilar, såsom förut framhållits, pä stadganden i kungörelse den 7 maj 1940 (nr 329). Genom denna kungörelse överflyttades provisoriskt på länsarbetsnämnderna den led- ning av de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna, som tidigare tillkommit de rent kommunala arbetsförmedlingsstyrelserna. I samband härmed övertog staten kostnaderna för arbetsförmedlingsanstalternas verksamhet. Statens arbetsmarknadskommission blev arbetsförmedlingens chefsmyndighet. Den nya ordningen för ledningen av de kommunala arbetsförmedlingsanstalterna bestämdes att gälla från och med den 20 maj 1940 till och med den 31 mars 1941. Därefter har ovan nämnda kungörelse varje år förnyats, och enligt se- naste författning den 15 juni 1945 (nr 280) gäller nuvarande ordning till och med den 30 juni 1946.

Sedan den 20 maj 1940 är den lokala arbetsförmedlingsorganisationen upp- byggd inom länets ram med ett huvudkontorl, avdelningskontor samt ett växlande antal ombud. Länet är numera i sin tur uppdelat i arbetsförmed- Iingskretsar, varvid kretsen utgör ett ur arbetsförmedlingssynpunkt naturligt avgränsat område under ledning av en kretsföreståndare.

Organisationen tedde sig vid utgången av år 1945 på följande sätt. Huvud- kontoret utgör det ledande förmedlingsorganet inom länet. Vid detta finnas som regel de flesta och bäst utrustade fackexpeditionerna och specialförmed— lingarna för olika huvudgrupper arbetssökande. Avdelningskontoren växla högst avsevärt i fråga om storlek och utrustning. Vissa avdelningskontor, sär— skilt de som under arbetsförmedlingens kommunala period utgjorde själv- ständiga anstalter, exempelvis Norrköping och Hälsingborg, kunna jäm- föras med de flesta huvudkontor i fråga om förmedlingsarbetets speciali— sering på olika expeditioner. De flesta avdelningskontoren däremot ha högst

lHuvudkontoren äro som regel belägna i residensstäderna, men i Södermanlands län ligger arbetsförmedlingens huvudkontor i Eskilstuna, i Älvsborgs län i Borås och i Skara- borgs län i Skövde.

två tjänstemän och äro uppdelade på manlig och kvinnlig expedition. Vissa avdelningskontor (till antalet 65) ha begränsad expeditionstid om 2—4 tim— mar per dag. Föreståndarna äro deltidsanställda. Dessa kontor närma sig till sin karaktär de yttersta leden i förrnedlingsorganisationen, orts- och lokal— ombud. Ortsombuden ha bestämd tjänstgöringstid (1 51 2 timmar dagligen). De ha som regel bostadslägenheten som förmedlingslokal. Lokalombuden ha ingen bestämd tjänstgöringstid och äro närmast att betrakta som den offent- liga arbetsförmedlingens personliga representanter på respektive orter.

Krets- och distriktsorganisation.

Förmedlingsorganisationen arbetar enligt principen, att i första hand skola de olika förmedlingsorganen på respektive orter söka åstadkomma ut— jämning i fråga om tillgång och efterfrågan på arbete och arbetskraft. Före— ligger emellertid icke denna möjlighet, äger exempelvis ombud att vända sig till närmaste avdelningskontor eller kretskontor för att erhålla uppgift om eventuell bättre tillgång på lämpliga platser respektive lämpliga arbets- sökande. Kommer utjämning icke heller på detta sätt till stånd, blir det huvud- kontorets uppgift att med hjälp av sin större överblick beträffande förelig- gande möjligheter såväl inom egna länet som inom angränsande län söka medverka till den önskade utjämningen.

I överensstämmelse med detta arbetssätt äro de olika länen dels indelade i s. k. arbets/örmedlingskretsar, dels sammanförda i s. k. arbetsförmedlings- distrikt.

Kretsorganisationen tillkom den 1 januari 1943 efter en av arbetsmark— nadskommissionen under hösten 1942 utarbetad plan för uppdelning av länen i arbetsförmedlingskretsar. Organisationen skapades närmast med hänsyn till den då beslutade uttagningen av arbetskraft enligt tjänstepliktslagen (jfr ovan sid. 60). Emellertid befanns kretsorganisationen böra bibehållas för att tjäna som en förstärkning överhuvud taget av förmedlingsorganisationen, då en behövlig organisatorisk samverkan på så sätt åstadkoms mellan för- medlingsorganen inom ett mindre område av länet. Frånsett medelstora och större städer, som oavsett folkmängden utgöra en krets, omfattar en dylik som regel ej mindre än 10 000 och ej mera än 25 000 invånare. Varje krets står under ledning av ett kretskontor och en där av arbetsmarknadskommis— sionen förordnad kretsföreståndare (i regel föreståndare vid något avdel— ningskontor). Under kretskontoren sortera avdelningskontor och ombud inom det fastställda området. Antalet kretsar och deras fördelning på län framgår av nedanstående tablå.

Antal Antal kretsar kretsar

Stockholms län ................ 10 Älvsborgs län .................. 9 Uppsala län .................... 4 Skaraborgs län . ................ 7 Södermanlands län ............ 6 Värmlands län . ................ 9 Östergötlands län . .............. 8 Örebro län .................... 8 Jönköpings län ................ 8 Västmanlands län .............. 4 Kronobergs län ................ 8 Kopparbergs län ................ 8 Kalmar län .................... 9 Gävleborgs län . ................ 11 Blekinge län . .................. 4 Västernorrlands län ............ 6 Kristianstads län . .............. 7 Jämtlands län .................. 7 Malmöhus län .................. 11 Västerbottens län ............... 9 Hallands län . .................. 5 Norrbottens län ................ 8 Göteborgs och Bohus län ...... 7 m

Kretsföreståndaren är direkt underordnad länsarbetsnämnden i länet. Nämnden kan delegera beslutanderätt i vissa frågor till kretsföreståndaren, överlämna åt honom utredningsärenden samt för övrigt anlita honom i frågor, där lokal person- och ortskännedom är av betydelse. Föreståndarens främsta uppgift är att samordna förmedlingsverksamheten inom kretsen. I överensstämmelse härmed utövar han tillsyn över till kretsen hörande kontor

( och ombud och tillser, att inom kretsen tillgängliga arbetstillfällen uppspåras och på bästa sätt utnyttjas. Den interlokala förmedlingsverksamheten kon—

) trolleras speciellt av kretsföreståndaren. Vid större omflyttningar konferera

' som regel kontor och ombud med kretskontoret, och lokalombuden överlåta oftast det interlokala förmedlingsarbetet på kretskontoret.

Möjlighet har beretts länsarbetsnämnd att inkalla kretsföreståndare till tjänstgöring och utbildning å arbetsförmedlingens huvudkontor.

Vid den i januari 1943 genomförda kretsindelningen måste hänsyn bland annat tagas till rikets indelning i försvarsområden. Sedan hösten 1945 pågår en översyn av kretsorganisationen för att mera än hittills anpassa denna efter de arbetsuppgifter, som i fredstid åligga arbetsförmedlingen.

Arbetsförmedlingsdistriktens antal var vid utgången av år 1945 sju och indelningen följande: första distriktet: Stockholms stad och län, Uppsala, Södermanlands och Gotlands län; andra: Östergötlands, Jönköpings, Krono- bergs och Kalmar län; tredje: Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län; fjärde: Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs län;

) femte: Värmlands, Örebro, Västmanlands och Kopparbergs län; sjätte: Gävle- ) borgs, Västernorrlands och Jämtlands län samt sjunde: Västerbottens och Norrbottens län.

Jämfört med förhållandena före den 20 maj 1940 har distriktsorganisa- tionen så ändrats, att antalet distrikt minskats med ett, från tidigare åtta till nuvarande sju, genom att Kopparbergs och Gävleborgs län (dåvarande sjätte distriktet) uppdelats och tillförts nuvarande femte och sjätte distrikten.

Därjämte ha distrikten till skillnad från tiden före 1940 enbart betydelse som förmedlingstekniskt instrument vid utgivande av distriktsvakanslistan.

Kontorsnätet.

Efter den 20 maj 1940 har arbetsförmedlingens kontorsnät främst av föl- jande två orsaker utbyggts. Den statsunderstödda frivilliga arbetslöshets- försäkringens snabba utveckling (december 1939 196000 medlemmar i er- kända arbetslöshetskassor — december 1945 807 000 medlemmar) fram— kallade sålunda på orter, där arbetsförmedlingen tidigare varit represen- terad av enbart ombud, behov av mera stadigvarande förmedlingsorgan. Därjämte blevo tid efter annan förstärkningar av kontorsnätet erforderliga, när större omflyttningar på arbetsmarknaden eller mera betydande föränd- ringar i arbetsmarknadsläget krävde arbetsförmedlingens medverkan. Så t. ex. inrättades år 1940 i Karlsborg (Skaraborgs län) ett särskilt avdelnings— kontor för att hjälpa den där upprättade ammunitionsfabriken att erhålla tillräckligt med arbetskraft. Av liknande anledningar upprättades tillfäl— ligtvis avdelningskontor i Boliden (Västerbottens län), Kvarntorp (Örebro län) samt Skärblacka (Östergötlands län). I Malung (Kopparbergs län) ska- pades år 1942 ett avdelningskontor i samband med permitteringar och in— träffad korttidsarbetslöshet bland läder- och skinnarbetarna. Kontoren i Karlsborg och Malung visade sig efter hand fylla permanenta förmedlings- behov, och från att från början ha varit tänkta som rent tillfälliga ingå de numera i den normala förmedlingsorganisationen.

Till följd av de nämnda orsakerna undergick kontorsnätet, som framgår av nedanstående tabell 24, en avsevärd utbyggnad. År 1939 utgjorde antalet

Tabell 24. Antalet arbetsförmedlingskontor och -ombud åren 1939—1945 (31/12).

Huvud- Avdeln.- Summa anj (+) Orts— Lokal- Summa År kontor1 kontor kontor minskad—) ombud2 ombud2 ombud 1939 29 137 ' 166 478 c:a 600 1 078 1940 25 148 173 + 7 488 » 600 1 088 1941 25 146 171 2 472 » 600 1072 1942 25 152 177 + 6 472 f » 600 1 072 1943 25 185 210 + 33 429 » 600 I 029 1944 25 203 228 + 18 453 » 600 1 053 1945 25 2283 253 + 25 465 » 550 1 015

1 Skillnaden i antalet beror på att enligt den nya organisationen 1940 vissa kontor, som tidigare utgjort självständiga anstalter (ex. Norrköping, Hälsingborg m. fl.), icke längre räknas som huvudkontor. 2 Siffrorna för de olika slags ombuden äro icke fullt jämförliga på grund av en om- organisation vid årsskiftet 1942/43. År 1939—1942 kallades de fasta, tillfälliga samt by- eller lokalombud. 3Därav 7 kontor, som arbetsmarknadskommissionen år 1945 beslutade inrätta i orterna Gamleby, Hälleforsnäs, Laxå, Lilla Edet, Åkers styckebruk, Åre och Årjäng. men som den 31/12 1945 ej ännu voro i verksamhet.

huvud- och avdelningskontor 166 och år 1945 253, därav 7 som beräknas komma i verksamhet under år 1946 (jfr not 3, tabell 24). Ökningen uppgår sålunda till 87 kontor. De flesta nyinrättade kontoren tillkommo under år 1943, 1944 och 1945 med 33, 18 respektive 25 kontor. Genom att antalet egentliga förmedlingskontor ökades nedgick antalet ombud. Sålunda sjönk mellan åren 1939 och 1945 antalet ortsombud från 478 till 465.

Förändringarna i antalet förmedlingskontor och ortsombud under åren 1939—1945 inom olika län angivas i tabell 25. Av denna framgår, att i främsta rummet de fem norrlandslänen fingo sin förmedlingsorganisation utbyggd. Av den totala ökningen av kontor —— 87 —— svara norrlandslänen för 45, men även Stockholms län, Älvsborgs, Värmlands och Västmanlands län erhöllo ett jämförelsevis stort antal (sammanlagt 23) nya kontor på orter, där den offentliga arbetsförmedlingen tidigare varit representerad av ombud.

Tabell 25. Antalet kontor och ombud åren 1939 och 1945 med fördelning på län.

Antal huvud— o.

Antal ortsombud

1 Jfr not 3, tabell 24.

avdeln.—kontor Ökm (+) Ökn. (+) Län . .

31/12 31/12 Mmskn— (_) 31/12 31/12 Mmskn- (_)

1939 19451 1939 1945 Stockholms stad ....... 1 1 — —- Stockholms län ........ 8 13 + 5 27 31 + 4 Uppsala ............... 5 4 — 1 30 7 —23 Södermanlands ........ 8 10 + 2 10 19 + 9 Östergötlands .......... 12 13 + 1 17 18 + 1 Jönköpings ............ 9 8 — 1 13 28 + 15 Kronobergs ............ 8 10 + 2 15 23 + 8 Kalmar ............... 10 11 + 1 12 23 + 11 Gotlands .............. 2 1 —— 1 2 4 + 2 Blekinge .............. 4 7 + 3 11 14 + 3 Kristianstads .......... 7 10 + 3 14 28 + 14 Malmöhus ............. 12 14 + 2 9 19 + 10 Hallands .............. 5 6 + 1 5 12 + 7 Göteborgs o. Bolins 6 8 + 2 39 28 — 11 Alvsborgs ............. 5 10 + 5 34 34 + 0 Skaraborgs ............ 10 12 + 2 17 11 —— 6 Värmlands ............ 6 12 + 6 25 23 —— 2 Örebro ................ 9 10 + 1 20 14 — 6 Västmanlands ......... 4 11 + 7 18 14 4 Kopparbergs .......... 7 9 + 2 10 12 + 2 Gävleborgs ............ 7 11 + 4 29 21 8 Västernorrlands ........ 4 20 + 16 31 19 12 Jämtlands ............. 5 12 + 7 46 30 — 16 Västerbottens .......... 5 18 + 13 27 15 12 Norrbottens ........... 7 12 + 5 17 18 + 1

Summa 166 253 + 87 478 465 —- 13

Nedanstående tablå upptager namnen på de orter, där arbetsförmedlingen under år 1945 hade (eller beslut förelåg att inrätta) egentliga förmedlings- kontor. Huvudkontoren ha utmärkts med 5 p är ra d stil och kontor, som tillkommit under åren 1940—1945, ha markerats genom kursiverad stil.

Stockholms stad Stockholms län

Uppsala län Södermanlands län

Östergötlands län

Jönköpings län Kronobergs län Kalmar län Gotlands län Blekinge län

Kristianstads län

Malmöhus län

Hallands län Göteborgs och Bohus län

Älvsborgs län

Skaraborgs län

Värmlands län

S t 0 c k h 0 l 111.

S t 0 c k h 0 l m, Djursholm, Gustavsberg, Lidingö, Nacka, Norrtälje, Nynäshamn, Rimbo, Solna, Sundby— berg, Södertälje, Vaxholm, Östhammar. U p p 5 a 1 a, Enköping, Tierp, Älvkarleby. E 5 k i l s tu n a, Flen, Gnesta, Hälleforsnäs, Katrine— holm, Nyköping, Oxelösund, Strängnäs, Vingåker, Åkers styckebruk. L 1 n k 6 p i n g, Borensberg, Finspång, Kisa, Mjölby, Motala, Norrköping, Skänninge, Söderköping, Vad- stena, Valdemarsvik, Åtvidaberg, Ödeshög. J 6 n k 6 p in g, Eksjö, Gislaved, Huskvarna, Nässjö, Tranås, Vetlanda, Värnamo.

V ä x j 6, Alvesta, Hohultslätt, Ljungby, Markaryd. Ryd, Strömsnäsbruk, Tingsryd, Åseda, Älmhult.

K a l m a r, Borgholm, Emmaboda, Gamleby, Hults— fred, Högsby, Nybro, Oskarshamn, Vimmerby, Virse— rum, Västervik. V i s b y. K a rl s k r o n a, Karlshamn, Ronneby, Svängsta, Sölvesborg. K r i s t i a n sta d, Hässleholm, Klippan, Osby, Sim— rishamn, Tomelilla, Åhus, Åstorp, Ängelholm, Örkel— ljunga.

Malmö, Eslöv, Hälsingborg, Höganäs, Hörby, Käv—

Lyckeby, Olofström,

linge, Landskrona, Lund, Sjöbo, Skurup, Svedala. Trelleborg, Vellinge, Ystad. H a 1 in 5 t a (1, Falkenberg, Kungsbacka, Laholm, Oskarström, Varberg.

G 6 t e b 0 r g, Hunnebostrand, Kungälv, Lysekil, Mun— kedal, Mölndal, Strömstad, Uddevalla. B 0 r ä 5, Alingsås, Bengtsfors, Kinna, Lilla Edet, Sven- ljunga, Trollhättan, Ulricehamn, Vänersborg, Åmål. Sk övd e, Falköping, Grästorp, Götene, Hjo, Karls- borg, Lidköping, Mariestad, Skara, Tidaholm, Töre— boda, Vara. K a r 1 s t a d, Arvika, Filipstad, Forshaga, Grums, Hag—

fors, Kristinehamn, Munkfors, Sunne, Säffle, Torsby, Årjäng.

Örebro län Ö r e b r o, Askersund, Degerfors, Hällefors, Karlskoga, Kopparberg, Kumla, Laxå, Lindesberg, Nora. Västmanlands län V ä 5 t e r ä 5, Arboga, Fagersta, Hallstahammar, Kol— sva, Kungsör, Köping, Norberg, Sala, Surahammar,

Tärnsjö. ' Kopparbergs län Falun, Avesta, Borlänge, Hedemora, Ludvika, Malung, Mora, Säter, Vansbro. Gävleborgs län Gävle, Arbrå, Bergsjö, Bollnäs, Edsbyn, Hofors,

Hudiksvall, Ljusdal, Sandviken, Storvik, Söderhamn.

Västernorrlands län H ä r n 6 s a n d, Alnö, Bjärtrå, Bjästa, Fränsta, Ho— ting, Husum, Järkvitsle, Kramfors, Kvissleby, Matfors, Nyland, Skön, Sollefteå, Sundsvall, Söråker, Veda, Ånge, Örnsköldsvik, Östrand. Jämtlands län Ö 5 t e r s u n d, Bräcke, Hammarstrand, Hammerdal, , Järpen, Krokom, Lit, Nälden, Strömsund, Sveg, Vigge, ) Åre.

Hörnefors, Lycksele, Nordmaling, Norsjö, Robertsfors, Skelleftehamn, Skellefteå, Sorsele, Storuman, Vilhel— , mina, Vännäs, Åsele. ' Norrbottens län L ul e å, Arvidsjaur, Boden, Gällivare och Malmberget, Haparanda, Jokkmokk, Kalix, Kiruna, Pajala, Piteå. Älvsbyn, Överkalix.

Västerbottens län U 111 eå, Bureå, Burträsk, Byske, Dorotea, Holmsund, )

Utöver i tablån angivna kontor funnos vid utgången av år 1945 två till— fälliga avdelningskontor, som utan att räknas till de permanenta förmedlings- kontoren av särskilda skäl voro utrustade såsom ordinarie förmedlingsorgan, nämligen i Långsele (Västernorrlands län) och Bispfors (Jämtlands län). ; De ha inrättats för att omhänderha anvisningen av arbetskraft till i närheten

pågående kraftverksbyggen. De beräknas vara i verksamhet till kraftverks- byggenas färdigställande. ; ) |

(' Fackexpeditioner och specialförmedlingar. ( Efter det provisoriska förstatligandet den 20 maj 1940 har den offentliga (arbetsförmedlingen förutom genom inrättandet av nya förmedlingskontor Iförstärkt sin organisation för det egentliga förmedlingsarbetet utefter två huvudlinjer. Dels ha redan tidigare befintliga fackexpeditioner på huvud- och större avdelningskontor utbyggts och förstärkts både genom uppdelning av arbetet på flera expeditioner och genom personalförstärkningar, dels ha vissa huvudgrupper av arbetssökande hänförts till s. k. specialförmedlingar.

Antalet fackexpeditioner vid huvudkontoreu i Stockholm, Göteborg och Malmö i mars 1940 och enligt av arbetsmarknadskommissionen Så i maj 1945 antagna personalplaner för länsarbetsnämnderna.

Manliga expeditioner Kvinnliga expeditioner Gemensamma expeditioner

1940 1945 1940 | 1945 1940 1945

Industri och hantverk Industri och hantverk Student- och lärar- Kommunalanställda

Byggnadsarbete Byggnadsarbete Husligt arbete, re- llusligt arbete (Hem- förmedling Affärspersonal

Övrig industri Övrig industri staurang—, sjuk- hjälpcentral),1 sjuk- Hotell- och restau-

Grov- och div.arbete Grov-, stuveri— och vårds- och anstalts- vårds- och anstalts- rangpersonal

Handelsarb., chauf— div.arbete personal personal Sjömansförmedling Exp. för beredskaps- förer, restaurang— Lager- och transport- Tvätt- och rcngö- Tvätt- och rengö- arb. personal arb. ringsarb. ringsarb. Exp. för artister och

Kommunalanst. Exp. för militäranst. Kontors- och affärs- musiker

Kontors- och affärs- anst. ' Dessutom fllialeri Exp. för partiellt ar- anst. __ _ Ungdomsförmedling gåftäiåsggdfmm hetsföra _

Ungdomsformedlmg och yrkesvägled- Ungdomsformedhng och yrkesvägled- ning och yrkesvägledn. ning Tjänstemannaförmed- ling

Sjömansförmedling

Stookholm: M etallarbete M etallarbete

Göteborg: Jordbruks-, bygg- Jord- och skogsbruk Industri och hantverk Industri och hantverk llotell- och restau— Kommunalanställda

nads- och fabriks- Metallarbete Husligt arbete, sjuk- I—lusligt arbete (Hem- rangpcrsonal Livsmedelsarl). arbete Byggnadsarbete vårds- och anstalts- hjälpscentral), Student- och lärar- Affärspersonal Mctallarhete, kon- Övrig industri personal sjukvards— och an— förmedling Hotell— och restau- tors-, affärs- och Grov-, stuveri- och Kontors- och afi'ärs- staltspersonal Sjömansförmedling rangpcrsonal lägerpersonal div.arbete personal Exp. för artister och

Grov- och div.arhete

Kommunalanst.

Ungdomsförmedling och yrkesvägled- ning

Lagcr- och transport- arb.

Ungdomsförmedling och yrkesvägled— ning

musiker Exp. för partiellt ar- betsföra Ungdomsförmeclling och yrkesvägled- ning Tjänstemannaför- medling Sjömansförmedling

Jordbruks- och livs- medelsarh. Industri-, grov- och

div.arhete Kontors-, affärsper-

sonal och ung-

domsförmedling

Jord— och skogsbruk Metallarbete Byggnadsarbete Övrig industri Grov-, stuveri— div.arbetc Lager- och transport- arb., kommunalarb.

och

Industri och hantverk

Husligt arbete, sjuk- vårds- och anstalts- personal

Kontors-, all'iirsper- sonal och ung- domstörmedling

Industri och hantverk

Husligt arbete (Hem- hjälpscentral), sjukvårds- och an- staltspersonal

Hotell- och rangpcrsonal

Sjömansförmedling

Yrkesvägledning

restau-

llotell- och restau- rangpersonal

Exp. för artister och musiker Exp. för partiellt ar- betsföra

Ungdomsförmedling och yrkesvägled- ning

Tjänstemannaförmecl- ling

Sjömansförmedling

Arlöv och Limhamn (filialer till huvud- kontoret)

Antalet fackexpeditioner vid huvudkontoren (utom Stockholm, Göteborg, Malmö) samt avdelningskontoren i Norrköping, Hälsingborg, 1945 antagna personalplaner för

Uddevalla och Sundsvall i mars 1940 och enligt av arbetsmarknadskommissionen i maj länsarbetsnämnderna.

Manliga expeditioner Kvinnliga expeditioner Gemensamma expeditioner

Stockholms län:

Uppsala:

Eskilstuna: Jönköping:

1940 1945 1940 1945 1940 1945

Manlig exp. Manlig exp. Manlig exp.

.Iord- och skogsbruk

Industri och hantverk Lager-, transport- och grovarb.

Jord- och skogsbruk Industri och hantverk

Manlig exp.

Jord- och skogsbruk Jord- och skogsbruk Industri och hantverk Byggnadsarbete Jord- och skogsbruk

Metallindustri

Övrig industri hantverk

och

Jord- och skogsbruk Industri och hantverk Byggnadsarbete Jord- och skogsbruk Industri och hantverk Byggnadsarbete Jord- och skogsbruk Industri och hantverk

Kvinnlig exp. Kvinnlig exp. Kvinnlig exp. Industri och hantverk Husligt arbete Kvinnlig exp.

Kvinnlig

Husligt arbete Industri och hantverk I-lusligt arbete Industri och hantverk Husligt arbete Industri och hantverk Husligt arbete Industri och hantverk Husligt arbete

Kvinnlig

Ungdomsförmedling (deltid)

Student- och lärar- förmedling (deltid)

Ungdoms-, kontors- och lärarförmedling

Ungdomsförmedling och yrkesvägled- ning

Tjänstemannaför- medling

Exp. för partiellt ar- betstöra

Ungdomsförmeclling och yrkesvägled- ning

Tjänstemannaför- medling

Exp. för partiellt ar- betsföra

Ungdomsförmedling o. yrkesvägledning

Tjänstemannaför- medling

Exp. för partiellt ar- betsföra

Ungdomsförmedling 0. yrkesvägledning

Tjänstemannaför- medling

Exp. för partiellt ar- betsföra

Ungdomsförmedling o. yrkesvägledning

Tjänstemannaför- medling

Exp. för partiellt ar— betsföra

Visby: Karlskrona :

Kristian- stad:

Halmstad:

Borås:

Skövde :

Manlig exp. Manlig exp. Manlig exp. Manlig exp.

Jordbr.-, byggn.- och div.arb. m.m.

Textil-, beklädnarb. m.m.

Manlig exp.

["—**?! wvvxr- vun— VI.—'Du”.- un

Industri och hantverk Byggnadsarbete

Manlig exp.

Jord- och skogsbruk Industri och hantverk Byggnadsarbete Exp. för militäranst1 Jord- och skogsbruk Industri och hantverk Byggnadsarbete Jord- och skogsbruk Industri och hantverk Byggnadsarbete Jord- och skogsbruk Industri och hantverk Jord- och skogsbruk Industri och hantverk

1 Besl. 1 dec. 1945.

1). v nun-Ale vny.

Kvinnlig exp. Kvinnlig exp. Kvinnlig exp. Kvinnlig exp.

Industri oeh hantverk Husligt arbete

Kvinnlig exp.

www vv— www.-vv vr"

llusligt arbete Kvinnlig exp. Industri och hantverk Husligt arbete Industri och hantverk Husligt arbete Industri och hantverk Husligt arbete Industri och hantverk Husligt arbete

Kvinnlig exp.

.. ... ..,. "w......B . Sjömansförmedling (deltid)

Sjömansförmedling (deltid) Sjömansförmedling (deltid)

Ungdomsförmedling (deltid)

T

www-m_—

o. yrkesvägledning 'l”jänstemannaför- medling Exp. för partiellt ar- betsföra Sjömansförmedling (deltid)

Ungdomsförmedling och yrkesvägled- ning samt tjäns- temannaförmedling Ungdomsförmedling o. yrkesvägledning

Tjänstemannaför- medling

Exp. för partiellt ar- betsföra

Ungdomsförmedling o. yrkesvägledning

Tjänstemannaför- medling

Exp. för partiellt ar-

betsföra

Ungdomsförmedling o. yrkesvägledning

Tjänstemannaför- medling

Exp. för partiellt ar- betsföra

Sjömansförmedling (deltid)

Textilindustri

Ungdomsförmedling o. yrkesvägledning

Tjänstemannaför- medling

Exp. för partiellt ar- betsföra

Ungdomsförmedling 0. yrkesvägledning

Tjänstemannaför- medling

Exp. för partiellt ar—

betsföra

Manliga expeditioner Kvinnliga expeditioner Gemensamma expeditioner

1940 1945 1940 1945 1940 1945

Karlstad: Manlig exp. Jord- och skogsbruk Kvinnlig exp. Industri och hantverk Lärarförmedling Ungdomsförmedling

Industri och hantverk I—Iusligt arbete 0. yrkesvägledning

Byggnadsarbete Tjänstemannaför- medling

Exp. för partiellt ar- betsföra

Örebro: Jord- och skogsbruk Jord- och skogsbruk Industri och hantverk Industri och hantverk Skoindustri

Industri och hantverk Industri och hantverk m.m. Husligt arbete Ungdomsförmedling Kontors-, affärs- och Byggnadsarbete Husligt arbete m.m. o. yrkesvägledning ungdomsförmed- Tjänstemannaför- ling medling

Exp. för partiellt ar- betsföra

Västerås: Manlig exp. Jord- och skogsbruk Kvinnlig exp. Industri och hantverk Ungdomsförmedling

Industri och hantverk Husligt arbete 0. yrkesvägledning

Byggnadsarbetc Tjänstemannaför- medling

Exp. för partiellt ar- betsföra

Falun: Manlig exp. Jord- och skogsbruk Kvinnlig exp. Kvinnlig exp. Lärar- och ungdoms- Ungdomsförmedling

Industri och hantverk förmedling o. yrkesvägledning

Tjänstemannaför- medling

Exp. för partiellt ar- betsföra

Gävle: Manlig exp. Jord- och skogsbruk Kvinnlig exp. Industri och hantverk Sjömansförmedling Ungdomsförmedling

Industri och hantverk Husligt arbete (deltid) o. yrkesvägledning

Byggnadsarbete Tjänstemannaför- medling

Exp. för partiellt ar- betsföra

Sjömansförmedling

Artister och musiker

Härnösand: Manlig exp. Jord- och skogsbruk Kvinnlig exp. Kvinnlig exp. Sjömansförmedling Ungdomsförmedling

Industri och hantverk (deltid) o. yrkesvägledning

Tjänstemannaför- medling

Exp. för partiellt ar-

)

Luleå:

Norrköping :

Hälsing- borg:

Uddevalla: Sundsvall:

or - och skogsbruk Industri och hantverk

Manlig exp. Manlig exp.

Jord- och skogsbruk

Industri och hantverk

Kentors-, affärs- och ungdomsförmed- ling

Manlig exp. Manlig exp. Manlig exp.

Jord—- och skogsbruk Industri och hantverk

Manlig exp.

Jord- och skogsbruk Industri och hantverk Jord- och skogsbruk Industri och hantverk Byggnadsarbete Jord- och skogsbruk Industri och hantverk Byggnadsarbete Jord- och skogsbruk Industri och hantverk Jord- och skogsbruk Industri och hantverk

Kvinnlig exp. Kvinnlig exp. Kvinnlig exp.

Industri och hantverk Husligt arbete

Kvinnlig exp. Kvinnlig exp. Kvinnlig exp.

AWntverk

Husligt arbete Kvinnlig exp. Kvinnlig exp. Industri och hantverk Husligt arbete Industri och hantverk Husligt arbete Kvinnlig exp. Kvinnlig exp.

Affärs-, restaurang- D. sjukvårdspersonal Lärar- och ungdoms-

förmedling (deltid)

Lärarförmedling och ungdomsförmedling (deltid)

Lärar- och ungdoms- förmedling (deltid)

Sjömansförmedling Sjömansförmedling Ungdomsförmedling (deltid) Sjömansförmedling (deltid) Sjömansförmedling (deltid)

Lärar- och ungdoms- förmedling (deltid)

Ungdomsförmedling o. yrkesvägledning

Tjänstemannaför- medling

Exp. för partiellt ar- betsföra

Ungdomsförmedling o. yrkesvägledning

Tjänstemannaför- förmedling

Exp. för partiellt ar- betsföra

Ungdomsförmedling o. yrkesvägledning

Tjänstemannaför- medling

Exp. för partiellt ar- betsföra

Sjömansförmedling Sjömansförmedling

Artister och musiker

Ungdomsförmedling o. yrkesvägledning

Tjänstemannafor- medling

Sjömansförmedling

Ungdomsförmedling o. yrkesvägledning

Tjänstemannafor- medling

Ungdomstörmedling o. yrkesvägledning

Sjömansförmedling

Ungdomsförmedling o. yrkesvägledning

Tjänstemannaför— medling

Med fackexpedition menas sådan expedition vid huvud— eller större avdel— ningskontor, som står under ledning av särskild föreståndare och som besökes av i stort sett likartade arbetssökande grupper (t. ex. fackexpedi- tioner för jordbruks- och skogsarbetare, järn- och metallarbetare. husligt arbete, hotell- och restaurangpersonal).

Med specialförmedling menas sådana expeditioner, som i arbetstekniskt hänseende givits självständigare ställning och för vilka det synts ändamåls- enligt att införa en centralare ledning.

Inom den offentliga arbetsförmedlingen finnas följande specialförmed— lingar: 1) Sjömansförmedling; 2) ungdomsförmedling med särskilda yrkes- vägledningsuppgifter; 3) tjänstemannaförmedling; 4) arbetsförmedling för partiellt arbetsföra samt 5) arbetsförmedling för artister och musiker.1

Det förtjänar framhållas, att ungdomsförmedling med yrkesvägledning samt arbetsförmedling för partiellt arbetsföra i viss mån ha en annan karak- tär än övriga s. k. specialförmedlingar på grund av att de betjäna samtliga yrkesområdens och sökandekategoriers intressen, varjämte de i högre grad än övriga ha konsultativ verksamhet.

I det följande (sid. 139—172) lämnas särskild redogörelse för specialför- medlingarnas organisation och utbyggnad.

Såsom framgår av tablån å sid. 128—129 samt tabell 26, utvisande antalet fackexpeditioner vid huvudkontoren i Stockholm, Göteborg och Malmö i mars 1940 och enligt av arbetsmarknadskommissionen i maj 1945 antagna per- sonalplaner för länsarbetsnämnderna resp. antalet befattningar, har speciali— seringen av förmedlingsarbetet för olika grupper arbetssökande drivits ganska långt i dessa städer.

I mars 1940 funnos i Stockholm, Göteborg och Malmö resp. 14, 12 och 8 fackexpeditioner, men år 1945 var motsvarande antal 18, 17 och 17, således en ökning från sammanlagt 34 till 52. Ökningen hänför sig företrädesvis till gruppen gemensamma expeditioner, dit bl. a. en hel del arbetssökandegrupper överförts, som förut gått in under manliga eller kvinnliga expeditioner. An- talet befattningar på dessa fackexpeditioner ökades i motsvarande grad. De utgjorde år 1940 sammanlagt 83 i Stockholm, Göteborg och Malmö men år 1945 sammanlagt 209. Den speciellt storstadsmässiga struktur, som arbets— marknaden uppvisar i dessa tre största städer, nödvändiggjorde denna spe- cialisering för att ernå en önskvärd individuell behandling av förmedlings— ärendena.

l Tveksamhet kan råda, om artist- och musikerförmedlingen skall föras under kalegorien specialförmedling. Då den emellertid i viss mån arbetstekniskt sett har en ställning, som påminner om de övriga specialförmedlingarna, har det befunnits lämpligt att föra den under nämnda kategori.

Tabell 26. Antalet fackexpeditioner samt befattningar vid huvudkontoren i Stockholm, Göteborg och Malmö i mars 1940 och enligt av arbetsmarknadskommissionen i maj 1945 antagna personal- planer för länsarbetsnämnderna.

Xl : expeditioner för manliga arbetssökande. G = gemensamma expeditioner K = expeditioner för kvinnliga arbetssökande S = summa.

( Fackexpeditioner ( Befattningar Kontor ) 1940 ( 1945 | 1940 ( 1945

, |M|K|o|s|M|K|G|s|M|K|G|S|M|K|Gls l 1 ' ) | (Stockholm ........ 3 i 14 6 i 9 18 16 18 11 45 28 4 27 62 117 !Göteborg .......... 5 3 112” 6 e 9 17 11 7 7 25 111' 10 31 57 Malmö ............ 3 3 2 1 x 6 s 9 17 5 6 2 13 11 l 9 15 35

Summa 15 11 8 j34 | 18 7 27 52 32 31 20 83 5654) 108 209

Men även utanför storstadskretsen uppvisar arbetsförmedlingen år 1945 i jämförelse med år 1940 ett ökat antal fackexpeditioner. I tablå 51 sid. 130— 133 och i tabell 27 ha medtagits motsvarande uppgifter som de ovan för de tre största kontoren angivna för återstående huvudkontor samt avdelningskon- toren i Norrköping, Hälsingborg, Uddevalla och Sundsvall. (Sistnämnda av— delningskontor ha medtagits bland huvudkontoren, då de ha en organisation beträffande arbetsförmedlingsarbetet, som är likartad huvudkontorens.)

Av tablån framgår, att dessa kontor, som före den 20 maj 1940 i regel voro utrustade med enbart två fackexpeditioner (för manliga resp. kvinnliga arbetssökande) numera äga eller [enligt av arbetsmarknadskommissionen i maj 1945 antagna utbyggnadsplaner (jfr sid. 185)], avses skola erhålla i regel tre expeditioner för manliga resp. två för kvinnliga arbetssökande. De manliga fackexpeditionerna avse som regel jordbruks- och skogsarbete, industri och hantverk samt byggnadsarbete och de kvinnliga husligt arbete och »övriga yrken». Därjämte ha tillkommit specialförmedlingar för ungdom, tjänste- mannagrupperna, partiellt arbetsföra samt på vissa kontor för artister och musiker.

Sammanlagda antalet fackexpeditioner på dessa kontor utgjorde år 1940 89 men var år 1945 mer än fördubblat och utgjorde då 185. Endast ett fåtal kontor hade år 1940 en organisation, som är jämförbar med den nuvarande. Kontoren uppvisa också en väsentlig förändring med avseende på antalet befattningar på arbetsförmedlingsexpeditionerna. Medan antalet är 1940 var 110, uppgick detsamma år 1945 till 320. Det bör anmärkas, att en del be— fattningar inom Sjömansförmedling, ungdoms-, student- och lärarförmedling år 1940 voro deltidstjänster samt att några deltidstjänster inom Sjömansför- medlingen kvarstodo även är 1945.

Tabell 27. Antalet fackexpeditioner och befattningar vid huvudkontoreu (utom Stockholm, Göteborg och Malmö) samt avdelningskontoren i Norrköping, Hälsingborg, Uddevalla och Sundsvall i mars 1940 och enligt av arbetsmarknadskommissionen i maj 1945 antagna personalplaner för länsarbetsnämnderna.

M = expeditioner för manliga arbetssökande. K = expeditioner för kvinnliga arbetssökande

G = gemensamma expeditioner S = summa.

Fackexpeditioner | Befattningar Kontor 1940 1945 1940 1945 MIKIGS MlKIGSMIKIG s MlKIGls Stockholms län 1 l — 2 l 1 — 2 4 2 -— 6 4 2 —— 6 Uppsala ........ 1 1 2 4 3 2 3 8 2 2 31 71 5 2 6 13 Eskilstuna ...... l 1 2 3 2 3 8 2 1 -— 3 6 3 5 14 Linköping ....... 3 2 l 6 3 2 3 8 3 2 1 6 7 4 5 16 Jönköping ...... 2 1 3 3 2 3 8 2 2 —— 4 5 3 5 13 Växjö .......... 1 l 2 2 1 3 6 1 l — 2 4 2 4 10 Kalmar ......... l 1 2 4 3 2 4 9 1 l 12 32 5 3 62 142 Visby ........... 1 1 1 3 1 1 1 3 1 l 12 39 2 1 l 4 Karlskrona ...... 1 1 — 2 4 2 3 9 1 2 — 3 6 3 5 14 Kristianstad ..... 1 1 1 3 3 2 3 8 1 1 1= 3” 5 3 5 13 Halmstad ....... 1 l 2 4 3 2 4 9 1 1 21 41 5 3 52 13, Borås ........... 2 2 1 5 2 2 4 8 2 2 -— 4 5 3 7 15 Skövde ......... 1 1 2 2 1 3 6 2 2 — 4 4 2 4 10 Karlstad ........ 1 1 l 3 3 2 3 8 3 3 — 6 6 4 5 15 Örebro .......... 3 2 —— 5 3 2 4 9 3 3 — 6 6 4 7 17 Västerås ........ l 1 — 2 3 2 3 8 2 2 —— 4 6 4 5 15 Falun .......... 1 1 1 3 2 1 3 6 1 1 -—— 2 4 2 5 11 Gävle ........... l 1 1 3 3 2 5 10 2 2 1” 5a 6 4 7 17 Härnösand ...... 1 1 1 3 2 l 3 6 l l 12 33 3 2 4 9 Östersund ....... 2 1 2 5 2 2 3 7 2 1 2: 52 5 2 4 1 1 Umeå .......... 1 I 1 3 l l 3 5 l l 2 3 2 4 9 Luleå ........... l 1 1 3 2 1 4 7 1 l 1' B* 4 2 5 11 Norrköping ...... 3 2 l 6 3 2 4 9 5 2 l 8 7 4 5 16 Hälsingborg ..... 1 1 2 4 3 2 3 8 1 l 5' 72 5 4 7 16 Uddevalla ....... l 1 l 3 2 1 I 4 1 1 1a 32 4 2 I 7 Sundsvall ....... 1 1 2 4 2 l 3 6 l 1 21 41 4 2 5 11 Summa 35 30 24 89 64 42 79 185 47 40 23 110' 126 72 122 3204 * Därav 2 deltidsavlönade. ' Därav 1 deltidsavlönad. sDärav 15 deltidsavlönade. 4Därav 2 deltidsavlönade.

Då de olika fackexpeditionerna vid ett huvudkontor icke blott skola till-» godose förmedlingsbehoven på den egna orten utan också skola leda och hjälpa avdelningskontoren i deras arbete, ha stora krav ställts på deras per- sonella och expeditionella utrustning. Det praktiska arbetet fordrar nämligen, att förmedlingstjänstemännen ute i länet alltid skola kunna räkna med att vid huvudkontoret finnes någon tjänsteman, som besitter särskilda kunskaper beträffande viss arbetsmarknad för vissa yrkesgrupper.

Vid medelstora avdelningskontor, som tillika äro kretskontor, har förmed— lingsarbetet uppdelats på manlig och kvinnlig expedition, där föreståndaren huvudsakligast sköter den ena och en annan befattningshavare den andra

expeditionen. Vid de största kontoren av denna kategori kan föreståndaren resp. den andre befattningshavaren biträdas av ytterligare någon (eller några) befattningshavare, som specialiserat sig på särskilda arbetsuppgifter, t. ex. ungdomsförmedling, förmedling av arbete åt järn- och metallarbetare eller åt byggnadsarbetare.

I efterföljande tablå ha angivits de avdelningskontor (utom Norrköping, Hälsingborg, Uddevalla och Sundsvall), som enligt av arbetsmarknadskom- missionen i maj 1945 antagna personalplaner för länsarbetsnämnderna utom föreståndarens ägde en eller flera befattningar för speciella arbetsuppgifter.

Antalet avdelningskontor (utom Norrköping, Hälsingborg, Uddevalla och Sundsvall), som i mars 1940 eller enligt av arbetsmarknadskommissionen i maj 1945 antagna personalplaner för länsarbetsnämnderna utom föreståndare ägde särskild eller särskilda befattningar för olika

förmedlingsuppgifter. | 1940 | 1945 1940 1945

Södertälje ...... 1 5 Alingsås ........ 2 Solna .......... 2 Lidköping ...... 3 Sundbyberg . . . . 2 Kristinehamn . . . l 3 Enköping ...... 2 Arvika ......... 2 Katrineholm . . . . 3 Karlskoga ...... 6 Nyköping ...... l 4 Köping ......... 2 Motala ......... 2 5 Borlänge ....... 1 3 Finspång ....... 1 2 Ludvika ........ 1 2 Mjölby ......... 1 2 Bollnäs ......... 2 Nässjö ......... 3 Hudiksvall ...... 2 Västervik ...... 1 3 Sandviken ...... 2 Oskarshamn . . .. l 2 Söderhamn ..... 3 Karlshamn ..... 1 3 Kramfors ....... 1 3 Hässleholm ..... 2 Sollefteå ........ l 2 Ängelholm ..... 2 Örnsköldsvik . . . . 2 3 Landskrona .. . . 2 5 därav en Lund .......... 4 91 deltid

därav en Skellefteå ....... 1 3

deltid Boden .......... 1 2 Trelleborg ...... 2 5 Gällivare med Eslöv .......... l 2 Malmberget . .. 2 Ystad ......... 1 2 Kiruna ......... 2 Lysekil ........ 2 Piteå ........... 1 2 Trollhättan ..... 1 4 Haparanda ..... 2

' Inkl. tjänstemannaförmedlingen.

Tablån utvisar, att 43 kontor år 1945 utom föreståndarens hade mer än en befattning, i regel en extra befattning på den manliga expeditionen. År 1940 hade endast omkring hälften av dessa kontor någon befattning utöver före- ståndarens. Några av de medelstora kontoren (Södertälje, Nyköping, Motala, Landskrona, Lund, Trelleborg, Trollhättan, Karlskoga) hade år 1945 i arbets- förmedlingshänseende en personalorganisation, som ej väsentligt skilde sig från de mindre huvudkontorens.

Av återstående avdelningskontor ägde vid utgången av år 1945 69 befattning vid såväl manlig som kvinnlig expedition, under det att 112 endast hade en

befattning (föreståndarens). Av sistnämnda kategori voro 65 deltidsanställda, varav flertalet hade tillsatts efter den 20 maj 1940.

Utbyggandet av fackexpeditioner vid huvud- och avdelningskontor samt inrättandet av specialförmedlingar ha medfört, att förmedlingsarbetet kunnat bedrivas effektivare, varjämte mera tid vunnits för att ge varje arbetsansökan mera individuell behandling och för att till arbetsförmedlingen draga en större del av de på arbetsmarknaden befintliga lediga arbetstillfällena.

Fackexpeditionerna för jordbruks— och skogsarbete förstärktes sålunda under kriget avsevärt i personellt och expeditionellt hänseende, till stor del beroende på arbetsuppgifter för tillgodoseende av arbetskraft till för folkför- sörjningen viktiga arbetsområden (jfr kap. IV sid. 44). Inom det industriella arbetsområdet blev, bl. a. till följd av att olika arbetsgrupper bildat erkända arbetslöshetskassor, behovet av särskilda fackexpeditioner vid större kontor framträdande. Så t. ex. blev metallindustriarbetarnas arbetslöshetskassa er— känd från och med den 1 juli 1942 och grov— och fabriksarbetarnas från och med den 1 januari 1943. Dessa två kassor, som tillsammans omfatta omkring 300 000 medlemmar, gjorde det nödvändigt, att även expeditionellt uppdela arbetet på särskilda fackavdelningar. Till detta bidrogo även regleringarna på byggnadsmarknaden, som tillförde arbetsförmedlingarna ett ökat antal arbets- sökande och anmälningar om lediga platser (jfr kap. IV sid. 86). Men även inom andra förmedlingsgrenar på det industriella området framkallade den under kriget tilltagande rörligheten på arbetsmarknaden och arbetsförmed— lingens ökade andel i platstillsättningen behov av särskilda fackexpeditioner. Sålunda förstärktes i Örebro den särskilda fackexpeditionen för sko- och läderarhetare, och detsamma gällde expeditionen för textil- och beklädnads- arbetare i Norrköping. I Borås organiserades under kriget en helt ny expedi- tion för textil— och beklädnadsarbetare.

På de speciellt kvinnliga arbetsområdena ägde motsvarande förstärkningar av fackexpeditionerna rum. I första hand gällde detta expeditionerna för husligt arbete.

Sedan år 1940 ha 5. k. hemhjälpscentraler upprättats vid arbetsförmed- lingskontoren i Stockholm, Göteborg och Malmö. Utmärkande för dessa centraler är, att förmedlingsarbetet är uppdelat på flera detaljer med en eller ett par yrkesgrupper på varje. Sålunda finns en särskild detalj för hem- biträden, en för kokerskor, en för städerskor, en för tillfällig hemhjälp o. s. v. Denna specialisering har visat sig lämplig i de större städerna, där det på grund av förmedlingsverksamhetens omfattning annars skulle bli svårt att överblicka och sammanhålla förmedlingsarbetet. På de flesta mindre kontoren skötes förmedlingen av tillfällig hemhjälp samt tvätt- och rengöringshjälp tillsammans med övriga husliga yrken på en gemensam expedition.

I Stockholm inrättades inom några av förorterna särskilda hcmhjälps- byråer, sorterande under huvudkontoret. Därjämte fingo de husliga expedi-

tionerna vid kontor i hela landet efter hand i ökad utsträckning sköta för- medlingsarbetet i samband med den sociala hemhjälpsverksamheten (hem- systrar och hemvårdarinnor). Vid utgången av år 1945 hade arbetsförmed— lingen på ett 100—tal platser i landet hand om denna verksamhet.

Beträffande arbetsförmedlingsverksamhetens utveckling under åren 1939 till 1945 inom olika näringsgrenar och huvudgrupper av yrken hänvisas till kap. X (sid. 266).

Sj ömansförmedling.

År 1921 ratificerade Sverige den s. k. Genuakonventionen angående arbets— förmedling för sjömän. Denna konvention, som antogs vid internationella arbetskonferensens sammanträde i Genua år 1920, innebär förbud mot sjö— mansförhyrning i förvärvssyfte samt förpliktelse för det ratificerande landet att inrätta och upprätthålla ett effektivt och mot behoven svarande system av avgiftsfria arbetsförmedlingar för sjömän. Sedan åren 1920—1922 är inom den offentliga arbetsförmedlingen en enhetlig, hela riket omspännande sjö- mansförmedling inrättad med särskilda expeditioner för Sjömansförmedling i större sjöfartshamnar _— bl. a. Stockholm, Göteborg, Malmö och Hälsing— borg —— varjämte sjömansförmedlingsombud finnas på mindre platser och å ytterligare andra platser sjömansförmedlingsverksamheten är anordnad i direkt samband med därvarande ordinarie arbetsförmedlingsorgan.

Sjömansförmedling bedrives å nedan angivna platser:

Gävle Oxelösund Göteborg Ronneby Halmstad Simrishamn Holmsund Skelleftehamn Hudiksvall Stockholm Hälsingborg Sundsvall Härnösand Söderhamn Kalmar Södertälje Karlshamn Sölvesborg Karlskrona Trelleborg Karlstad Uddevalla Landskrona Visby Luleå Västervik Lysekil Västerås Malmö Ystad Motala Åhus Norrköping Örnsköldsvik Oskarshamn

Hösten 1943 blev frågan om sjömansförmedlingens organisation och arbets- sätt föremål för omprövning. Anledningen härtill var bildandet av en erkänd arbetslöshetskassa för sjöfolket, vilken trädde i verksamhet i juli samma år. Sjömansförmedlingens arbetsmetoder, främst principerna för uttagning av arbetskraft enligt turordningssystemet, hade tidigare i vissa avseenden vari- erat från kontor till kontor, beroende på de lokala förhållandena. Genom arbetslöshetsförsäkringens tillkomst blevo enhetliga bestämmelser nödvän- diga, för att sjöfolkets arbetsansökningar skulle kunna prövas dels med hän- syn till arbetstillgången för hela landet inom sjömansyrket men dels också med hänsyn till arbetstillgången på den allmänna arbetsmarknaden.

Vid förhandlingar mellan arbetsmarknadskommissionen (representant för arbetsförmedlingen), socialstyrelsen (representant för arbetslöshetsförsäk- ringen), Sveriges redareförening samt Svenska sjöfolksförbundet träffades våren 1944 en överenskommelse beträffande sjömansförmedlingens organisa— tion och riktlinjerna för rekryteringen. Enligt denna är sjömansförmedlingens organisation uppbyggd på nedan angivna sätt.

De olika sjömansförmedlingarna inom varje län sortera under länsarbets— nämnderna, som ha att besluta om alla frågor av ekonomisk art, anställa personal, förhyra lokaler, organisera och leda arbetet o. s. v. I anslutning till varje lokal Sjömansförmedling finnes en särskild sjöfartsdelegation. Denna delegation, som är underställd länsarbetsnämnden, består av en opartisk ord- förande och fyra ledamöter jämte suppleanter. Redareföreningen och sjö— folksförbundet utse vardera tvenne representanter jämte suppleanter för dem; ordförande och suppleant för denne utses av arbetsmarknadskommissionen efter förslag av länsarbetsnämnden. Delegationen har beslutanderätt i ärenden rörande sjömansförmedlingens verksamhet i fråga om förhyrning. I övriga frågor fungerar den såsom rådgivande organ. Inför delegationen är sjömans— förmedlingens föreståndare som regel föredragande. Delegationen samman- träder på anmodan av länsarbetsnämnden eller när någon ledamot så påfordrar.

Såsom centralt rådgivande organ för hela sjömansförmedlingen samt för samtliga sjöfartsdelegationer finnes en central sjöfartsdelegation med säte i Göteborg. Ledamöternas antal är fem, varav ordförande och suppleant för denne utses av arbetsmarknadskommissionen, tvenne ledamöter jämte tvenne suppleanter av redareföreningen resp. sjöfolksförbundet. Denna centrala sjö— fartsdelegation är en nyhet för sjömansförmedlingen. Dess främsta uppgift är att samordna erfarenheterna från de olika lokala delegationerna samt föreslå och vidtaga åtgärder, ägnade att förbättra och rationalisera rekryte— ringen till sjömansyrket. Den tjänstgör också som remissorgan i viktigare frågor rörande förmedlingsarbetet.

I fråga om principerna vid arbetsanvisningen stadgar överenskommelsen i huvudsak följande.

En arbetssökande, som anmäler sig på sjömansförmedlingen, inskrives i vanlig ordning inom den yrkesgrupp, där han själv anser sig behörig och inom vilken han med hänsyn till tjänstetid och kvalifikationer i övrigt är behörig att laga hyra. Han kan anmäla sig hos vilket organ för den offentliga arbetsförmedlingen som helst, således även hos annan arbetsförmedling än Sjömansförmedling, men själva inskrivningen äger rum vid den Sjömansför- medling han önskar. De sökande uppföras av sjömansförmedlingen på listor, en för varje yrkesgrupp, och de arbetssökande tilldelas ordningsnummer i den ordning de inkommit med sin anmälan. Regeln är, att de arbetssökande inom ramen för arbetsförmedlingens gängse arbetsprinciper skola meddelas anvisning av arbete i den ordning, som de anmält sig. Från denna huvudregel finnas följande sex betydelsefulla undantag.

1. Sjöman, som efter överenskommelse med vederbörande befäl önskar återgå till det fartyg han lämnat på grund av sjukdom, semester, fartygets uppläggning, klassning, reparation e. dyl., kan göra detta oberoende av sin tur på arbetsförmedlingen, om han inom sju dagar efter anställningens upp- hörande anmält förhållandet på arbetsförmedlingen. Under mellantiden kan han i vanlig ordning taga annan hyra, men då gäller turordningsregeln.

2. En sjöman, som tar vikariat för annan sjöman vid dennes semester, sjukdom e. dyl., äger behålla sin plats på anmälningslistan under den tid vikariatsanställningen varar, dock högst sex veckor.

3. Sjöman med ordinarie anställning, som tvingas lämna sin tjänst på grund av sjukdom, olycksfall eller beredskapstjänst eller fartygets upplägg- ning, haveri eller försäljning till utlandet, behåller sin plats på anmälnings— listan, dock endast under förutsättning att anställningen icke innehafts längre tid än sex veckor. För sjöman, som styrkt sig ha genomgått för sjöfolk avsedd yrkesutbildning, må tiden utsträckas till tre månader.

4. Sjöman, som avmönstrat på grund av inkallelse till beredskapstjänst, äger rätt att genast anmäla sig som arbetssökande med bibehållande av den ordning, i vilken han därvid uppföres.

5. Sjöman, som gör sin första värnpliktstjänstgöring, äger uppställa sig som arbetssökande två månader före militärtjänstgöringens avslutande och får bibehålla denna sin tur, om han inom sju dagar efter militärtjänstens av- slutande anmäler sig på arbetsförmedlingen.

6. Förflyttning av besättningsmän från ett fartyg till ett annat inom ett och samma rederi eller rederier med samma redare eller inom samma rederi- koncern kan ske utan arbetsförmedlingens medverkan. Dock skall alltid ledig plats finnas på det andra fartyget och förflyttningen avse viss i särskild överenskommelse angiven personal med längre tjänstetid. Ovan angivna sex undantag, som i huvudsak äro en stadfästelse av förut tillämpade principer vid anvisningar, äro tillkomna för att mjuka upp den alltför schematiska turordningsregeln. Samma uppgift har bestämmelsen, att

sjöman, som erbjudits anställning på fartyg, äger att högst två gånger vägra antaga hyra utan att därför förebringa giltiga skäl. Han omföres således icke på listan utan behåller sin tur. För arbetsgivaren står det alltid fritt att vägra antaga den sjöman, som befinner sig i tur; som regel accepterar dock arbets— befälet de sjömän, som stå först på listan.

För att möjliggöra en ändamålsenlig tillämpning av förhyrningsreglerna och avgöra uppkomna tvistefrågor tillsatte redareföreningen och sjöfolks— förbundet i maj 1944 en undersöknings- och bestraffningsnämnd, vars upp— gift bland annat skall vara att vidtaga bestraffningsåtgärder mot sådan sjö- man, som uppfört sig klandervärt eller av andra skäl icke är lämpad för sjömansyrket, i form av avstängning från utövandet av sjömansyrket för viss tid eller för alltid.

Samtliga fall, där parterna icke kunna enas beträffande förhyrningsfrågor, skola hänskjutas till nämnden för avgörande, varvid nämndens beslut skall vara bindande för parterna. Uppkomna tvister få icke föranleda störningar i arbetet.

Sjömansförmedlingen kan sägas nära nog till 100 procent omhänderha platsförmedlingen för sjömän av manskapsgrad i utgående sjöfart. Däremot är sjömansförmedlingens kontakt med däcks— och maskinbefälskategorierna icke av samma omfattning. Sjöbefälets förmedlingsfråga har emellertid kom— mit i annat läge, sedan Svenska maskinbefälsförbundet bildat erkänd arbets— löshetskassa, vilken trädde i verksamhet den 1 januari 1945. Åtgärder ha med anledning härav vidtagits för att inom den offentliga arbetsförmed- lingen skapa en effektivare sjöbefälsförmedling. (Se Tjänstemannaförmedling, sid. 160).

Omfattningen av sjömansförmedlingens verksamhet under åren 19394 1945 redovisas i tabellerna 28—30.

Tabell 28. Antalet arbetssökande och arbetsansökningar vid sj ömansfönnedlingen åren 1939—1945.

| A Antal arbetssökande under året Antal arbetsansökningar per år 1" Män Kvinnor ' Summa Män Kvinnor Summa 1939 26 864 [ 064 i 27 928 61 546 3 297 64 843 1940 24 441 838 _ 25 279 60 360 2 723 63 083 1941 21 713 639 22 352 68 016 2 454 70 470 1942 22 279 561 22 840 : 67 801 2 291 70 092 1943 22 279 567 22 846 ' 68 490 1 800 70 290 1944 23 754 536 24 290 82 675 2 022 84 697 1945 29 380 659 30 039 88 783 2 633 91 416 ]

Av tab. 28 framgår, att antalet arbetssökande vid sjömansförmedlingarna under åren 1939—1944 nedgick i relativt liten omfattning trots den betydande nedgången i sjöfarten. Arbetssökandesiffrorna tyda på att endast en mindre

det av sjömanskåren lämnade yrket. Man torde dock kunna utgå ifrån, att ett stort antal sjömän under kriget erhöllo annat mer eller mindre tillfälligt arbete på land. Under mellantiden upprätthöllo de kontakten med sjömans— yrket. Under år 1945, sedan spärren västerut upphört, steg antalet arbets— sökande icke oväsentligt och översteg 1939 års siffra.

Tabell 29. Antalet arbetssökande av olika kategorier vid sjömansförmedlingen åren 1939—1945

Kategori | 1939 ' 1940 | 1941 | 1942 1943 | 1944 1945 Fartygsbefälhavare ......... 81 107 i 93 67 66 111 288 Styrmän .................. 664 736 592 593 669 704 899 Maskinister ................ 906 908 749 719 803 881 1 141 Radiotelegrafister .......... 37 49 4—2 43 39 94 101 Däcksmanskap ............ 11 555 10 465 1 9 698 10 269 10 469 11 353 13 365 Maskinmanskap ............ 10 133 9 040 7 768 7 925 7 570 7 737 9 274 Intendenturpersonat ........ 4 411 3 862 3 294 3 093 3 171 3 358 4 892

därav kvinnor ........... 1 064 838 638 561 567 536 659 | Andra .................... 141 112 116 131 59 52 79

22 352 22 840 22 846 24 290 30 039

t Summa 27 923 25 279

Av tab. 29 framgår, att den under kriget konstaterade minskningen i antalet på sjömansförmedlingarna anmälda arbetssökande till allra största delen var att hänföra till kategorien maskinmanskap. Minskningen utgjorde omkring 2 400 personer. Nedgång förelåg även för gruppen intendenturpersonal med omkring 1 000 personer. År 1945 uppvisade ökning för samtliga kategorier arbetssökande.

Tabell 30. Antalet lediga och tillsatta platser vid sjömansförmedlingen åren 1939—1945.

Antal lediga platser Antal tillsatta platser

År Betäls- Manskap Köks- Summa ! Befäls- Manskap Köks- Summa personal personal | personal personal !

1939 2 348 27 313 5 999 35 660 1 961 24 658 5 043 31 662 1940 1 658 20 239 3 958 25 855 I 518 19 399 3 662 24 579 1941 1 045 15 477 2 783 19 305 ; 1 016 15 258 2 663 18 937 1942 1 117 15 870 2 941 19 928 1' I 048 15 256 2 663 18 967 1943 1 280 15 573 3 076 19 929 i 1 209 14 988 2 884 19 081 1944 1 073 14 591 3 228 18 892 i 1 035 14 146 2 966 18 147 1945 1 783 21 063 5 302 28 148 : J 726 20 298 4 942 26 966

Tab. 30 visar, att den under kriget starkt minskade sjöfarten medförde en motsvarande nedgång i antalet lediga och tillsatta platser vid sjömansför- medlingarna. Sålunda nedgick antalet tillsatta platser från 31 500 år 1939 till 18000 år 1944. För manskapskategorierna utgjorde nedgången omkring 10000 platser. För år 1945 förelåg en stark stegring i såväl antalet lediga som tillsatta platser.

Ungdomsförmedling och yrkesvägledning.1

En gren av den offentliga arbetsförmedlingens verksamhet, som redan tidigt blev föremål för särskilda organisatoriska åtgärder, var ungdomsförmed- lingen. Vid Norrköpings stads arbetsförmedling anordnades redan år 1907 försöksvis arbetsförmedling för barn i folkskolorna. Liknande initiativ togos i Stockholm, Malmö, Hälsingborg, Sundsvall m. fl. städer. Fortsättningsskole- stadgan av är 1918 (kap. 2, % 10) föreskriver, att »i samband med arbetet i fortsättningsskolan bör åt lärjungarna givas behövlig ledning för val av yrke, varjämte lämpliga åtgärder böra vidtagas för att skolan i samförstånd med den offentliga arbetsförmedlingens organ må kunna medverka till lärjungar- nas anställande inom de arbetsområden, för vilka de kunna antagas äga de bästa förutsättningar». År 1924 upprättades vid Stockholms stads arbetsför— medling en särskild avdelning för minderårig arbetskraft.

I samband med diskussion om vidgad lärlingsutbildning beslöt riksdagen år 1928, att en del av anslaget för arbetsförmedlingen skulle kunna användas för ungdomsförmedlingar och för åtgärder i yrkesvägledande syfte. Frågan om vilka anordningar som borde vidtagas för att förverkliga detta syfte be- handlades vid överläggningar mellan socialstyrelsen och skolöverstyrelsen, och år 1929 utsände dessa båda ämbetsverk en gemensam cirkulärskrivelse till skolmyndigheter och arbetsförmedlingsanstalter med en allmän uppford- ran till samarbete beträffande yrkesvägledningsuppgifterna.

Efter tillkomsten av lagen om offentlig arbetsförmedling år 1934 vidtogo arbetsförmedlingarnas dåvarande huvudmän i åtskilliga större städer åtgärder för förstärkning av verksamheten för förmedling av arbete åt ungdom och för underlättande av ungdomens yrkesval.

I och med den offentliga arbetsförmedlingens provisoriska förstatligande den 20 maj 1940 vidtogos mera systematiska åtgärder för att samordna de tidigare kommunala initiativen och skapa en form för lösning av ungdoms— förmedlings- och yrkesvägledningsfrågorna. Till arbetsmarknadskommis— sionens kansli knöts en särskild konsulent för handläggning av dessa frågor, och sedan de förberedande undersökningarna visat, vilka förutsättningar man hade att räkna med på olika håll och vilka linjer man framför allt hade att följa, igångsatte kommissionen våren 1941 en omfattande utbyggnad av ungdomsförmedling och yrkesvägledning. Behovet av en dylik utbyggnad underströks av 1943 års riksdag i skrivelse (nr 295) till Konungen. Riksdagen anhöll i denna om utredning rörande åtgärders vidtagande för en effektivi- serad yrkesvägledning för ungdom i enlighet med av vissa motionärer (mAK nr 219) framförda synpunkter. Samma års riksdag anhöll i skrivelse (nr 376)

1Utförlig redogörelse för den av de offentliga arbetsmarknadsorganen bedrivna yrkes- vägledningsverksamheten, dess problem och aktuella frågeställningar har lämnats av fil. lic. Ejnar Neymark i bilaga V till 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar: »Skol- ungdomens vägledning till utbildning och yrke», SOU 1945: 43.

till Konungen i anledning av en inom andra kammaren väckt motion (nr 8) om åtgärder i syfte att åstadkomma bättre vägledning för den studerande ungdomen vid val av levnadsbana.

Vid utgången av år 1945 hade organisationen för ungdomsförmedling och yrkesvägledning inom den offentliga arbetsförmedlingen följande utseende.

Den centrala organisationen.

Inom arbetsmarknadskommissionens kansli upprättades från och med 1 januari 1944 en särskild sektion för frågor rörande ungdomsförmedling och yrkesvägledning. Denna sektion har till uppgift

att planlägga verksamheten med avseende å såväl organisatoriska frågor som frågor rörande arbetsprinciper och arbetsmetoder, utfärda direktiv härom till länsarbetsnämnderna och förbereda alla ungdomsförmedlings- och yrkesvägledningsärenden, varom arbetsmarknadskommissionen har att fatta beslut;

att konferera med andra centrala organ och instanser, som ha med ung— domens arbetsmarknads- och utbildningsfrågor eller med ungdomens sociala vård och fostran att skaffa, och genom föredrag, artiklar i dags— och fack- press o. dyl. informera vissa intressegrupper eller folk i allmänhet om yrkes— vägledningens syften, organisation och arbetssätt;

att kontrollera verksamhetens utveckling genom inspektionsresor, inhäm— tande av rapporter o. dyl.;

att anordna kurser och konferenser för ungdomsförmedlings- och yrkes- vägledningstjänstemän och även på annat sätt sörja för dessa tjänstemäns utbildning;

att utrusta de lokala organen med ändamålsenligt upplysnings- och arbets- material (yrkesorienterande litteratur, broschyrer, prospekt och översikter rörande olika utbildningsanstalter, specialuppgifter rörande aktuella frågor, blanketter, formulär etc.), utarbeta nytt sådant material och tillse, att detta hålles ä jour med utvecklingen;

att verkställa vissa specialutredningar av intresse för den yrkesvägledande verksamheten;

att, då så påfordras, även biträda de lokala organen i själva yrkesvägled- ningsarbetet genom att låta någon tjänsteman från kommissionen omhän- derha yrkesvägledningen i vissa högre skolor och genom att direkt från kommissionen besvara förfrågningar, som inkommit från ungdomar ute i landet.

Till sektionen äro tvenne rådgivande delegationer knutna. I den ena sitta representanter för de högre skolornas olika rektors— och lärarföreningar, i den andra representanter för motsvarande intresseföreningar inom folk- och 10

fortsättningsskolans ram. Dessa båda delegationer fungera som rådgivande organ, när det gäller att planera verksamheten i skolorna och behandla spe- ciella frågor i samband därmed.

Som sektionens specialister, i vad det gäller verksamheten i skolorna, fun- gera tvenne konsulenter, av vilka den ene har läroverkslärar-, den andre folk— skollärarutbildning. Konsulenten för läroverksärenden är att anse som sek- tionens kontaktman beträffande skolmyndigheter, rektorer och lärare i de högre skolorna. Han skall förbereda de ärenden, som ha med yrkesvägled- ningen i de högre skolorna att göra, medverka vid konferenser med skol— ledare och lärare och, i den mån så erfordras, biträda med yrkesvägledning på gymnasiestadiet. I hans uppgift ingår dessutom att följa utvecklingen spe- ciellt inom de utbildnings— och yrkesområden, som ungdom med högre skol— utbildning företrädesvis ägnar sig åt. Konsulenten för folkskoleärenden skall hålla kontakt med vederbörande skolmyndigheter, förbereda de ärenden, som ha med yrkesvägledningen på folkskolestadiet att göra, samt bland annat leda instruktionen av de nedan på sid. 149 nämnda kontaktmännen och med- verka vid de konferenser och instruktionsmöten, som i samarbete med folk- skolinspektörerna tid efter annan anordnas för folk— och fortsättningsskolans lärare på olika orter i landet. Sedan år 1943 ha sammanlagt omkring 9 000 lärare bevistat dylika konferenser. Även vid folkskoleseminarierna har denne konsulent hållit instruktionsföredrag om yrkesvägledning och skolans upp— gifter därvidlag.

För speciella frågor i samband med flickornas yrkesvägledning och yrkes— utbildning finns en kvinnlig konsulent, som även biträder i yrkesväglednings- arbetet »ute på fältet».

En fjärde konsulent representerar den medicinska sakkunskapen. Denne står i intim kontakt med statens institut för folkhälsan, speciellt avdelningen för yrkeshygien. Läkaren har en viktig funktion att fylla vid yrkesvägled— ningen; bl. a. gäller det att få skolläkarna att medverka på ett effektivt sätt. Nya möjligheter härtill ha på sistone öppnats i och med beslutet om skol— hälsovårdens effektivisering. Likaledes kan det vara ändamålsenligt med me- dicinsk sakkunskap, när det gäller att undersöka, vilka krav olika arbets— former och arbetsmiljöer ställa på utövaren och hur individen bör vara ut— rustad för att kunna möta olika yrkesrisker och yrkessjukdomar.

För psykologiska frågor och undersökningar i samband med utarbetandet av rationella metoder och hjälpmedel har även en särskild konsulent anställts.

Omfattande utredningsarbete pågår inom sektionen, vilket åsyftar att få fram ett vederhäftigt upplysningsmaterial rörande olika yrkes— och utbild- ningsvägar. Bland annat pågår arbetet med uppläggandet av ett s. k. yrkes- kartotek, ett uppslagsverk, som skall innehålla de viktigaste av de uppgifter om olika yrken, som en yrkesvägledare behöver för att kunna lämna veder- häftiga svar på varjehanda förfrågningar. Yrke efter yrke kartlägges på lösa

kartoteksblad med ett blad för varje yrke eller specialyrke och med uppgif- terna uppställda på likartat sätt. Det blir uppgifter om arbetets art, anställ- ningsförhållanden, antalet yrkesutövare, proportionerna mellan manliga och kvinnliga, företagens storlek, arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer, yrkeskrav i fysiskt och psykiskt avseende, yrkessjukdomar och -risker, ut- bildningsvägarna, utbildningens ekonomi, befordringsmöjligheter, inkomst- möjligheter, framtidsutsikter, litteratur om yrket i fråga etc. Vid utgången av år 1945 hade ett 80—tal yrkeskartotekblad utkommit.

Ett komplement till kartoteket och en metod att hålla detta 91 jour med ut— vecklingen utgör den serie meddelanden, som under rubriken »Aktuellt för- yrkesvägledningen» redigeras inom sektionen och utsändes till de lokala or— ganen.

För yrkesvägledningen är det naturligtvis av stor betydelse att veta, vilka möjligheter det finns att reducera utbildningskostnaderna genom erhållande av stipendier, friplatser o. dyl. En klar översikt över dessa möjligheter har hittills saknats, men material för en dylik har insamlats, och en översikt är under utarbetande.

En annan form av översikter, som även hålla på att utarbetas, avser att giva en överblick över vilka yrkesutbildningsanstalter som stå ungdomarna i olika delar av landet till buds, vilken utbildning som där kan fås, vilka in— trädesfordringar som gälla, vad utbildningen kostar etc. Dessa uppgifter ha sammanställts distriktsvis till en serie broschyrer, som framför allt komma till användning vid yrkesvägledningen i skolorna. I detta sammanhang må även nämnas en inom sektionen pågående utredning om vilka kompetens- krav som (formellt och i praktiken) äro uppställda för olika statliga befatt- ningar.

Till tjänst åt yrkesvägledningen i skolorna har arbetsmarknadskommis- sionen även utarbetat och utgivit broschyrerna »Att välja yrke», »Gymnasis- ternas ämnesval» och »Från skola till yrke». Dessa broschyrer vända sig mera till ungdomen direkt. »Att välja yrke» vänder sig närmast till folkskole— ungdomen. Den har sedan år 1941 gratis utdelats i folkskolans avgångsklasser landet runt, har ofta använts som läsebok i skolan och har på många håll kommit att utgöra den enda yrkesvägledning, som vederbörande fått. »Gym- nasisternas ämnesval» har (likaledes gratis) sedan år 1943 utdelats till samt- liga gymnasister i »valringarna» 13 och 114. Den tredje broschyren, >>Från skola till yrke» riktar sig företrädesvis till elever på mellanstadiet (realskolor, mellanskolor och flickskolor). Broschyrerna tarva ständig omarbetning för att kunna hållas å jour med utvecklingen.

Vidare ha åtgärder vidtagits för att även ställa filmen i yrkesvägledningens tjänst. Samtliga skol- och kortfilmer, som kunna tänkas vara av yrkesorien- terande värde, ha granskats, och en »katalog» med närmare uppgifter om de filmer, som kunna anses mest lämpliga, har utarbetats och tillställts de lokala

organen. Arbetsmarknadskommissionen och Sveriges hantverks- och små— industriorganisation ha därjämte tillsammans utarbetat en kortfilm, som klar- gör, vilka olika yrkes— och utbildningsmöjligheter det moderna hantverket har att erbjuda. Arbetsmarknadskommissionen har även sökt intressera vissa skolfilmsbolag för en produktion av yrkesorienterande filmer.

Yrkesvägledningen söker genom utarbetande av mindre modellprognoser för olika yrken skaffa sig ett grepp om metoder och möjligheter att uppgöra mera allmänna prognoser beträffande behovet av arbetskraft inom olika områden av arbetsmarknaden. Det ligger även inom ramen för yrkesvägled- ningens uppgifter att följa den vetenskapliga forskningens framsteg på psy- kologiens och psykoteknikens områden. Samarbete äger rum med Stock- holms högskolas psykotekniska institut, dit ungdomsförmedlingen i Stock— holm kan hänvisa tveksamma fall för testning.

Hösten 1945 startades en »radiobrevlåda». Råd— och upplysningssökande från hela landet skicka in sina förfrågningar till denna »brevlåda» och få sina brev besvarade dels i radio (en kvart varannan onsdag), dels skriftligen. På detta sätt har det i viss mån varit möjligt att lämna yrkesorienterandt upplysningar även åt rådsökande, som bo på långt avstånd från ungdoms- förmedlingens länscentraler och filialer. Ett 60-tal brev per vecka ha in- kommit till »brevlådan» sedan dess tillkomst.

Den lokala organisationen.

Sedan 1 januari 1945 finns i varje län en länscentral för ungdomsförmed— ling och yrkesvägledning. Den är organiserad som en specialavdelning av arbetsförmedlingens huvudkontor i länet och är avsedd att fungera inte bara som ungdomsförmedlande och yrkesvägledande organ på stationeringsorten utan även som organisationscentral för länet i dess helhet. Föreståndaren för länscentralen har sålunda till uppgift att svara för ungdomsverksamheten även vid övriga arbetsförmedlingskontor i länet (avdelningskontoren) och hjälpa till att organisera yrkesvägledningen på ifrågavarande orter och i kringliggande distrikt.

Från länscentralen bedrives i möjligaste omfattning ambulerande yrkes— vägledning, speciellt ,i de högre skolorna. Verksamheten ute i länet ombesör- jes i övrigt från avdelningskontoren. Vid vissa av dessa ha särskilda ung- domsavdelningar inrättats _ som ett slags filialer till länscentralerna. Dylika filialer funnos vid utgången av år 1945 inrättade i Borlänge, Haparanda, Hälsingborg, Karlshamn, Karlskoga, Katrineholm, Kiruna, Kristinehamn, Lund, Motala, Norrköping, Skellefteå, Sundsvall, Södertälje och Ängelholm. Enligt uppgjord plan skola liknande filialer inrättas även i Arvika, Bollnäs,

Finspång, Hudiksvall, Hässleholm, Kramfors, Landskrona, Lidköping, Sand— viken, Söderhamn, Trollhättan, Uddevalla, Västervik, Ystad och eventuellt på ytterligare några orter.

Vid de övriga avdelningskontoren handhas verksamheten av dels am- bulerande assistenter (knutna till länscentralerna eller till vissa av ovan- nämnda filialer), dels arvodes— och deltidsanställda s. k. kontaktmän (knutna till avdelningskontor, som inte på annat sätt specialutrustats för dessa upp— gifter). Kontaktmännen (i december 1945 voro 78 dylika utsedda), som i allmänhet rekryteras inom lärarkåren, anställas av länsarbetsnämnden mot ett visst arvode per timme och med en tjänstgöringstid, som får anpassas efter ortens behov och arbetsuppgifternas omfattning. Större delen av året komma kontaktmännen i allmänhet att tjänstgöra ett par, tre timmar i veckan. Mot slutet av vårterminen, då yrkesvägledningens högsäsong börjar, blir det något fler timmar, och under den närmaste tiden efter skolavslutningen kan tjänst- göringstiden utökas ytterligare. Uppgiften blir att biträda arbetsförmedlingen, när det gäller att organisera den yrkesvägledande verksamheten i ortens sko— lor, att ta hand om vissa arbets— och rädsökande ungdomar, att införskaffa upplysningar om dem och att förmedla kontakten mellan dem och yrkesväg- ledningscentralen.

Vid flertalet länscentraler utgöres personalen av föreståndaren och en assi— stent. I Stockholm räknar gällande organisationsplan med 13, i Göteborg med 7 och i Malmö med 4 tjänstemän vid centralerna. Vid filialerna får man i all— mänhet nöja sig med en tjänsteman. I Hälsingborg, Norrköping och Sundsvall skola dock finnas två.

I december 1945 sysselsatte yrkesväglednings— och ungdomsförmedlings- verksamheten (personalen inom kommissionens kansli icke medräknad) sam- manlagt omkring 75 heltidsanställda tjänstemän. När den planerade utbygg- naden av organisationen genomförts, kommer antalet tjänstemän att stiga till inemot 100-talet. Därtill komma de 5. k. kontaktmännen, vilkas antal beräknats komma att uppgå till omkring 170.

Yrkesvägledningsverksamheten i skolorna planlägges i samråd med de förut nämnda båda delegationer, som äro knutna till kommissionen och i vilka olika skol— och lärarintressen äro företrädda.

Under läsåret 1944/45 erhöllo sammanlagt 24 839 ungdomar i folk- och fortsättningsskolor på 420 orter yrkesvägledning. Vid de högre skolorna gavs yrkesvägledning i första hand i flickskolornas, realskolornas och mellanskolornas avgångsklasser samt i de 5. k. »valklasserna», nämligen näst sista klassen i real- och mellanskolor, flickskolornas 57 och gymnasiernas ring 13 och 114. Orienterande lektionsföredrag av yrkesvägledare följdes av enskild rådgivning med utgångspunkt från av eleverna ifyllda frågeformulär. Under läsåret 1944/45 ägde yrkesvägledning rum vid så gott som samtliga realskolor, kommunala mellanskolor, praktiska mellanskolor, högre folk-

skolor och flickskolor för sammanlagt c:a 10000 ungdomar samt i så gott som samtliga gymnasier för omkring 4 500 elever.

Den grundläggande principen för den nuvarande organisationsformen är. att yrkesvägledningen skall och bör bedrivas i omedelbar kontakt med ungdomsförmedlingen och med arbetsförmedlingen i övrigt. Olika erfaren- heter talade från början för att en dylik omedelbar kontakt borde eftersträvas. Tack vare denna samorganisering av yrkesvägledning och ungdomsförmed- ling har det också varit möjligt att redan från början ge den yrkesvägledande verksamheten den nödvändiga praktiska vägbanande karaktären och så— lunda komplettera den yrkes- och anlagsorienterande upplysningsverksam- heten i skolorna. För många ungdomar komma ekonomiska och sociala problem och förhållanden att begränsa yrkesvalsfriheten och hindra eller försvåra ett förverkligande av de ursprungliga och i sig kanske välmotive- rade framtidsplanerna. Genom anknytningen till arbetsförmedlingen har yrkesvägledningen tillförsäkrats bättre kännedom om de verkliga förhål— landena på arbetsmarknaden och inom olika yrken och på olika utbildnings- vägar. Denna anknytning har dessutom även varit av betydelse för arbets- förmedlingen för vuxna. I åtskilliga fall kunna nämligen äldre arbetssökande vara i behov av en mer eller mindre grundlig yrkesvägledning. Som exempel på i vilken utsträckning sakkunskapen inom ungdomsförmedlingen utnytt- jats, när det gäller yrkesvägledning av äldre, må följande siffror nämnas. Vid ungdomsförmedlingen i Stockholm kunde yrkesvägledningsbyrån är 1945 registrera sammanlagt 4125 »konsultationer» (inkl. vissa brev och telefonsamtal). Av dessa gällde 47 procent personer under 18 år, medan 42 procent av vederbörande personer voro i åldern 18—25 år och 11 procent över 25 år.

Efter hand som ungdomsförmedlingsarbetet intensifieras, ökas också möj— ligheterna att följa de ungdomar, som placerats genom arbetsförmedlingens försorg. Härigenom kan i viss utsträckning yrkesvägledningens resultat kon—

Tabell 31. Ungdomsfönnedlingen åren 1930—1945. (Huvud- och avdelningskontor, samtliga ombud, exkl. ungdomsberedskapen).

Ansökn. om arbete | Lediga platser Tillsatta platser

» ))

År 1944

67 211 90 100 70 96 4.941 129 144 100 96 156 129 143 100 ..... 105 712 141 157 110

51 719 138 100 71 72 8211 194 141 100 85 552 228 165 118 92 955 248 180 128

34 378 118 100 52 0271 179 151 56 225 193 164 63 366 217 184

1935/39 1940/44

1För år 1941 har det icke varit möjligt att frånräkna ungdomsberedskapssiffrorna. Medeltalcn för perioden 1940—1944 äro därför något för höga. År % % % % % Do % Oo ) 5 Antal 1930/341935/391940/44 Antal 1930/341935/391940/44 Antal 1930/341935/39194 = 100 = 100 = 100 = 100 = 100 = 100 = 100 = 100 ! =

Medelt.1930/34 74 856 100 111 78 37 529 100 73 52 29151 100 85

Tab. 32. Ungdomsfönnedlingsverksamheten under år 1945. (Huvud- och avdelningskontor, vissa ombud).

Pojkar FliCkOT Hela Hela Platser Till- Till- ant. ant. per Yrkesgrupper Led. Tills. sättn. Led. Tills. sättn. arb.- le- 100 plat— plat- proc. plat- plat- proc. sök. diga arb.- ser ser ser ser pers. pl. sök. Jordbr. o. skogsbruk ...... 5 309 4 353 82 1 139 903 79 2 633 6 448 245 Jordbruk ............... 3 922 2 968 76 1 125 889 79 2 352 5 047 215 Fiske ................... 20 18 . —— — 70 20 29 Skogsbruk .............. 1 367 1 367 100 14 14 . 211 1 381 655 Industri o. hantverk ..... 13 640 10 131 74 7 542 4 028 53 7 051 21 182 300 Malmbr. o. metallind. . . . 6 482 4 754 73 586 300 51 3 196 7 068 221 Jord- o. stenind. ........ 1 921 1 684 88 763 632 83 481 2 684 558 Träindustri ............. 1 477 1 052 71 103 66 64 597 1 580 265 Pappers- o. graf. ind. . . . . 765 474 62 1 447 726 50 504 2 212 439 Livsmedelsindustri ....... 704 539 77 936 548 59 509 1 640 322 Textil» o. bekl.ind. ...... 479 282 59 2 729 1 209 44 863 3 208 372 Läder- o. gummilnd. . . . . 782 511 65 692 366 53 387 1 474 381 Kemisk-teknisk ind. ..... 285 217 76 281 178 63 129 566 439 Byggnadsverksamhet . . . . 716 594 83 3 1 . 383 719 188 Kraft— o. vattenverk . 29 24 . 2 2 . 2 31 . Samfärdsel .............. 2 224 1 979 89 222 143 64 1 948 2 446 126 ; Landtransport ........... 982 772 79 215 138 64 371 1 197 323 ( Sjöfart ................. 1 242 1 207 97 7 5 . 1 577 1 249 79 * Handel ................. 1 956 1 497 77 8 229 5 778 70 3 538 10 185 288 Aftärs- o. lagerarb. ...... I 562 1 202 77 5 554 3 843 69 2 440 7 116 292 Hotell- 0. rest.rör. ...... 394 295 75 2 675 1 935 72 1 098 3 069 280 Förvalln. o. fria yrken . . . . 1 822 1 377 76 4 094 3 089 75 2 061 5 916 287 Förvaltning ............. 291 283 97 75 75 . 64 366 572 Tekn. ledning ........... 300 272 91 16 16 . 55 316 575 Kontorsarbete ........... 1 171 783 67 3 848 2 863 74 1 918 5 019 262 Undervisning samt: veten- skapl., litterär o. konstn. verksamhet ........... 60 39 . 155 135 87 24 215 896 Hälso- o. sjukvård ....... 121 59 49 1 368 969 71 384 1 489 388 Husligt arbete .......... 5 3 . 15 243 8 854 58 5 104 15 248 299 Annat arbete ............ 21 452 13 950 65 6 304 3 964 63 43 121 27 756 644 Bud .................... 20 062 12 687 63 6 113 3 790 62 5 740 26 175 456 Övriga genomg. yrken ... 223 137 61 33 21 . 128 256 200 » Diversearbete ........... 654 626 96 74 69 . 323 728 225 ( Skolungdom ............ — _ — — —— 18 341 — Annan ungdom utan särsk. ) yrkesutbildn. ......... _ _ = — _ _— 18 374 — Frivill. luftbevakn. ...... 513 597 46 529 90 670 Frivill. arbetshjälp (utom luttbevakn.) .......... 21 833 21 247 97 16 510 15 834 96 30 083 38 343 127

trolleras. När det gäller ungdom, som av en eller annan anledning har svårt för normal inpassning i arbetslivet, sker såväl placeringen som eftervården vid större kontor i samråd och samarbete med expeditionerna för partiellt ar- betsföra.

Den platsförmedlande sidan av verksamheten har fått en alltmera ökad omfattning efter hand som organisationen utbyggls och efter hand som ung— domsförmedlingen tillvunnit sig ökat förtroende hos såväl ungdomen som arbetsgivarna. Tabell 31 belyser utvecklingen.

Av tabell 31 framgår, att ungdomsförmedlingen under år 1945 tillsatte 63 366 platser, vilket innebar en ökning med 84 procent jämfört med genom— snittssifi'ran för femårsperioden närmast före kriget, d. v. s. innan ungdoms— förmedlingens utbyggnad påbörjades. Antalet arbetsansökningar ökades även men icke i så hög grad (57 procent). Detta torde delvis sammanhänga med att man år 1945 hade att göra med betydligt mindre årskullar än på 30—talet.

Verksamhetens omfattning på skilda näringsområden under år 1945 fram- går av tabell 32.

Åldersfördelningen på de arbetssökande framgår av nedanstående tablå:

Under 15 år 15—16 år Över 16 år Summa 1944 1945 1944 1945 1944 1945 1944 ['Els— Kvinnliga ........ 7 386 8 118 12 989 14 433 7 756 7 972 28 131 30 523 [ Manliga .......... 9 240 9 923 14 307 15 564 s 903 9 830 32 450 35 317 Summa 16 626 18 041 27 296 29 997 16 659 17 802 60 581 65 840 1 % ............. 27 27 45 46 28 27 100 i 100

Såsom tabell 32 visar, omslöt ungdomsförmedlingsverksamheten under år 1945 omkring 66 000 ungdomar i åldrarna 13—18 år, vilka fördela sig med ungefär samma antal på pojkar och flickor. Tillsättningsprocenten av lediga platser för pojkar utgjorde 72 procent men var märkbart lägre för flickor, nämligen 63 procent. Stora skillnader förelågo på olika näringsområden. Rela— tivt låg tillsättningsprocent förekom inom industri- och hantverk, särskilt för platser avseende flickor, medan inom bl. a. samfärdsel och handel samt kon- torsarbete relationstalen voro högre. Platser som varubud och liknande till- sattes till ungefär 63 procent.

Antalet platssökande ungdomar samt antalet lediga och tillsatta platser är 1945 med fördelning på olika län redovisas i tabell 33.

Tab. 33. Platssökande ungdomar samt lediga och tillsatta platser vid ungdomsförmedlingarna inom olika län år 1945.

Lä n Arbets- I % av Led. Tills. I % av sökande hela ant. platser platser hela ant. pers.

Stockholms stad .......... 6 220 9,5 12 173 5 106 8,3 Stockholms län ........... 1 408 2,1 1 643 1 092 1,8 Uppsala .................. 1 178 1,8 1218 725 1,2 Södermanlands ........... 2 237 3,4 3 078 1 841 3,0 Östergötlands ............. 4 081 6,2 5 974 4 128 6,8 Jönköpings ............... 2 031 3,1 2 530 1 890 3,1 Kronobergs .............. 2 030 3,1 2 613 2 025 3,3 Kalmar .................. 1 976 3,0 2 473 1 706 2,8 Gotlands ................. 473 0,7 656 373 0,6 Blekinge ................. 1 954 3,0 2 016 1 824 3,0 Kristianstads ............. 2 882 4,4 4 023 2 505 4,1 Malmöhus ................ 7 484 11,4 10 729 7 788 12,8 Hallands ................. 1 738 2,6 2 376 1 790 2,9 Göteborgs stad ........... 5 749 8,7 10 624 6 481 10,6 Göteborgs o. Bohus ....... 1 136 1,7 1 187 926 1,5 Älvsborgs ................ 2 233 3,4 3 048 2 038 3,3 Skaraborgs ............... 1 859 2,8 2 034 1 517 2,5 Värmlands ............... 2 266 3,4 2 409 1 615 2,6 örebro ................... 2 910 4,4 4 431 3 217 5,3 Västmanlands ............ 2 213 3,4 2 511 1 750 2,9 Kopparbergs ............. 2 136 3,2 2 629 2 007 3,3 Gävleborgs ............... 2 644 4,0 2 778 2 252 3,7 Västernorrlands ........... 2 488 3,8 2 949 2 500 4,1 Jämtlands ............... 1 425 2,2 1 088 1 038 1,7 Västerbottens ............ 1 346 2,0 1 722 1 495 2,4 Norrbottens .............. 1 743 2,7 1 758 1 448 2,4

Summa 65 840 100,0 90 670 61 077 100,0

Ett område, där inom den offentliga arbetsförmedlingen efter tillkomsten av lagen om offentlig arbetsförmedling år 1934 särskilda anordningar vid- togos för att åstadkomma en effektivare utjämning av arbete och arbetskraft, utgjorde de intellektuellas arbetsmarknad. Åren 1937 och 1938 inrättades sålunda s. k. student— och lärarförmedlingar i Lund, Uppsala, Göteborg och Stockholm. Dessutom tillkommo lärarförmedlingar i städer med seminarier. Efter det provisoriska förstatligandet den 20 maj 1940 genomgick lärarför- medlingen år 1942 en genomgripande omorganisation, och länscentraler in- rättades vid varje huvudkontor (utom i Visby och Malmö förmedlingen av lärare inom Gotlands län omhänderhades av lärarförmedlingen i Stockholm och för Malmöhus län fungerade lärarförmedlingen i Lund som länscentral). Länscentralerna svarade för verksamheten inom resp. län, och för åstad-

Tjänstemannaförmedling.

kommande av en utökad interlokal verksamhet efter enhetliga linjer ska— pades för lärarförmedlingarna i hela riket en huvudcentral, som förlades till Stockholm.

En av anledningarna till denna omorganisation var den ändring av folk— skolestadgans % 25, som vidtogs genom kungörelse den 30 juni 1942 (nr 622), varigenom föreskrevs, att »då fråga är om vikariatsförordnande, som ej kungjorts ledigt på sätt i g 24 mom. 1 är stadgat,1 skall skolrådet hänvånda sig till offentlig arbetsförmedlingsanstalt för erhållande av vikarie, där ej vikarie med föreskriven kompetens eljest står till förfogande utan dröjsmål».

För de akademiskt utbildade samt för olika lärargrupper hade sålunda efter hand offentliga förmedlingsorgan inrättats. Dessutom funnos vid de största huvudkontoren (Stockholm, Göteborg och Malmö) speciella avdel— ningar för kontorspersonal, tekniker m. fl. yrkesgrupper. Vid mindre huvud- kontor och större avdelningskontor ordnades förmedlingsarbetet för dessa yrkesgrupper i samband med utbyggandet av ungdomsförmedlingarna och sammankopplades i regel med dessa på så sätt, att samma tjänsteman skötte förmedlingen såväl för ungdom som för tjänstemän. Någon över hela landet organiserad specialförmedling för universitets— och högskoleutbildad arbets- kraft, för kontorspersonal, tekniker och andra yrkesgrupper i tjänstemanna- ställning saknades emellertid. För att avhjälpa denna brist beslöt arbetsmark- nadskommissionen i maj 1944 inrätta en särskild tjänstemannaförmedling. De huvudgrupper av arbetssökande, som i första hand skulle representeras i denna specialförmedling, utgjorde: förvaltningstjänstemän (i allmän och enskild tjänst), kontorspersonal, tekniker, lantbruks- och skogstjänstemän samt lärare.

Ett av motiven till detta beslut var de ökade förmedlingsbehov, som förutsågos skola göra sig påminta beträffande anställda inom krisförvalt- ningen i samband med övergången till fredshushållning. Därjämte hade be- tydande grupper av tjänstemannakåren, t. ex. handelstjänstemännen (1/1 1940) och industritjänstemännen (1/9 1942) bildat erkända arbetslöshets- kassor, vilket gjorde det nödvändigt att ge arbetsförmedlingen en sådan orga- nisation”, att en allt större del av arbetsmarknadens arbetstillfällen kunde utbjudas genom offentliga arbetsförmedlingsorgan för att härigenom an— sökan om arbetslöshetshjälp skulle kunna prövas utifrån arbetsmarknadens reella läge.

Erfarenheterna från student— och lärarförmedlingarna hade också givit vid handen, att när arbetet vid dessa växte i omfattning, blev det svårare att draga strikta gränser mellan studentförmedlingen och vissa andra expedi-

1Stadgandena i 5 24 mom. 1 avse ledigförklarande av icke-ordinarie lärartjänster för minst en hel termin samt av övningslärartjänster, vilket skall ske genom av skolrådet ut- färdad kungörelse och genom offentliggörande i Post- och Inrikes Tidningar. Stadgandena gälla dock ej, då icke— ordinarie lärare skall tjänstgöra som vikarie och hinder möter för kungörelseförfarande.

tioner inom arbetsförmedlingen, speciellt expeditionerna för kontorspersonal och tekniker. För att undvika en olämplig uppdelning av arbetet syntes det därför fördelaktigt att samordna dessa olika grenar. Därjämte var namnet studentförmedling mindre tillfredsställande ur den synpunkten, att en väsentlig del av studentförmedlingarnas arbetssökandegrupper utgjordes av examens— meriterad arbetskraft, som sökte sig ut på arbetsmarknaden. En annan orsak till skapandet av en särskild tjänstemannaförmedling var behovet av en för akademiker och högskoleutbildade lämpad förmedlingsorganisation, som gav dem möjlighet att mindre traditionsbundet välja bland arbetstillfällena på arbetsmarknaden. Genom anknytningen till den offentliga arbetsförmedlingen skulle man dessutom vinna, att en arbetssökande hos närmaste förmedlings— organ skulle kunna söka en plats var som helst i landet. Detta syfte skulle ytterligare befrämjas genom att tjänstemannaförmedlingen på liknande sätt som lärarförmedlingen organiserades med en huvudcentral i Stockholm. i detta fall knuten direkt till arbetsmarknadskommissionen.

Till belysning av en tjänstemannaförmedlings arbetsområde har i nedan- stående tabell 34 angivits tjänstemannapersonalens storlek enligt folkräk- ningen 1940. Sammanlagt omfattade tjänstemannagrupperna omkring en halv miljon personer. Av dessa innehade 40 procent tjänster av mer eller mindre. officiell art, medan övriga 60 procent arbetade inom det enskilda näringslivet. Andelen män av tjänstemannapersonalen uppgick till 60 procent. Special— grupperna arbetsledare och teknisk personal upptogo en relativt liten andel

Tall. 34. Tjänstemannapersonalen umm företagsledare enligt folkräkningen 1940, fördelad efter anställningens art.

Officiell (statl. o. komm.) o, halvoi'f. Ensk11d anställning Summa anstalln. ( Män Kvinnor Män Kvinnor Jordbruk med binäringar . . . 3 650 393 15 879 403 20 325 Industri med hantverk ...... 8 434 1 399 73 988 20 672 104- 493 Samfärdsel ................. 15 448 19 478 15 325 2 521 52 772 Handel (jämte butikspersonal) 2 414 3 231 82 967 92 703 181 315 Allmän förvaltningstjänst o. fria yrken ............... 78 468 60 505 16 570 19 767 181 310 Summa 108 414 91 006 204 729 136 066 540 2151 (456 050)2 Därav Arbetsledare ............... 5 857 18 30 146 1 461 37 482 Teknisk personal ........... 3 155 137 21 430 1 819 26 541 Kontors—, administrativ o. övr. förvaltningspersonal ...... 99 4021 90 8511 153 1531 132 7861 476 1921 ' (392 027 )2 1 Inkl. butikspersonal. ? Exkl. butikspersonal.

av hela antalet tjänstemän (omkring 12 procent), medan den stora huvud- gruppen tjänstemän innefattades i gruppen kontors-, administrations— och förvaltningspersonal.

Sedan förslag till organisation och arbetssätt för en tjänstemannaförmed— ling utarbetats inom arbetsmarknadskommissionens kansli, utsändes det hösten 1943 till inalles 125 olika arbetsgivare— och tjänstemannaorganisa- tioner med anhållan om yttrande.

Av de 110 sammanslutningar, som direkt eller genom sina centralorganisa- tioner avgåvo yttrande, tillstyrkte 72 inrättandet av en tjänstemannaförmed— ling, 12 förklarade sig intet ha att erinra, och 5 avstyrkte förslaget. Slutligen framkom i 21 fall intet direkt yrkande.

Ur de tillstyrkande huvudorganisationernas yttranden må följande citat goras.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund:

Såväl ur företagarnas som de platssökandes synpunkt är det givetvis av intresse att förmedlingsapparaten för tjänstemän arbetar effektivt . . . En överblick över läget på denna del av arbetsmarknaden blir även av stor betydelse för inriktningen och utformningen av samhällets åtgärder i olika arbetsmarknadspolitiska situationer.

Landsorganisationen i Sverige:

Förslaget synes väl ägnat att effektivisera arbetsförmedlingen för de olika tjänste- mannakategorierna . . . Det synes böra övervägas, om icke övriga fackavdelningar inom arbetsförmedlingen kunde organiseras efter liknande riktlinjer. Det synes knappast föreligga några vägande skäl, varför icke även dessa skulle kunna erhålla samma slag av specialiserad central ledning.

De anställdas centralorganisation (DACO):

(Förslaget) att inrätta en över hela landet utbyggd allmän arbetsförmedling för tjänstemän i vidsträcktaste bemärkelse vill Daco livligt understödja.

I avstyrkande riktning uttalade sig främst vissa akademiska intresseorga- nisationer samt högre ingenjörssammanslutningar. Såsom skäl för avstyr- kande anförde bl. 3. Sveriges yngre juristers förening tvivelsmål om möjlig- heten att uppbringa tillräckligt kvalificerad personal för så specialiserade grenar av förmedlingsverksamhet, som det här gällde, samt betänkligheter mot den föreslagna organisationen. Föreningen framhöll, att de förmedlings- organ, som funnos för olika personalgrupper med akademisk utbildning, i hög grad tillvunnit sig förtroende just tack vare den omständigheten, att de stått under så kvalificerad ledning, som man kunde påräkna endast i en för hela landet gemensam central.

Förslaget till organisation och arbetssätt för tjänstemannaförmedlingen gjordes till föremål för vissa justeringar med hänsyn till de vid remissbehand—

"! | 1 i l l

lingen framkomna synpunkterna, innan arbetsmarknadskommissionen i maj 1944 fattade beslut om dess inrättande, sedan först de arbetsförmedlings— sakkunniga genomgått förslaget. I det följande lämnas en redogörelse över tjänstemannaförmedlingens organisation och arbetssätt.

Organisation.

1 Stockholm finnes en huvudcentral med uppgift att leda, övervaka och samordna tjänstemannaförmedlingens verksamhet i hela riket. Speciell upp- märksamhet skall huvudcentralen ägna förmedlingsverksamheten för den centrala statsförvaltningen, vars behov av arbetskraft skall tillgodoses genom huvudcentralens försorg. I organisatoriskt avseende är huvudcentralen di- rekt underställd arbetsmarknadskommissionens arbetsförmedlingsbyrå. Till huvudcentralen äro specialkvalificerade tjänstemän, s. k. konsulenter, knutna, vilkas uppgift är att regelbundet inspektera de olika länscentralerna, att instruera tjänstemännen och vara dem behjälpliga, när det gäller att bedöma de sökandes kvalifikationer, att tillsammans med föreståndarna planlägga ackvisitionsverksamheten i de olika länen och i vissa fall direkt medverka i denna verksamhet, att hålla kontakt med arbetsgivarnas och tjänstemännens riksorganisationer samt bidraga till att samarbete etableras. Till huvudcentralen är en delegation knuten, bestående av representanter för berörda företagar- och tjänstemannaorganisationer. För att denna dele- gation skall kunna fylla sin uppgift har antalet ledamöter begränsats. Å andra sidan har det synts angeläget, att berörda organisationer i största möjliga utsträckning beredas tillfälle att bli representerade. För att möjliggöra detta har ett särskilt råd utsetts vid sidan av delegationen. Så snart särskilda tjänstemannafrågor tagas upp till behandling i delegationen, skola rådets medlemmar tillkallas i den omfattning, som anses erforderligt. På samma sätt ha huvudorganisationens representanter i delegationen tillfälle att med sig adjungera representanter för anslutna organisationer. Delegationens sammansättning framgår av nedanstående tablå.

Tjänstemannaförmedlingens delegation.

Svenska Arbetsgivareföreningen ....................... 2 representanter Sveriges Industriförbund .............................. 1 representant Handelns arbetsgivareorganisation ..................... 1 » Svenska Lantarbetsgivareföreningen .................... 1 >> Landsorganisationen . . . . . . . . . . . .- ..................... 2 representanter Tjänstemännens Centralorganisation ................... 4 » Svenska Teknologföreningen .......................... 1 representant Sveriges Yngre Akademikers Centralorganisation ........ 1 »

Rådet består av representanter från intresseorganisationerna för förvalt— ningstjänstemän och kontorspersonal, tekniker, lantbruks— och Skogstjänste- män, lärare och studenter.

I varje län — i regel vid arbetsförmedlingens huvudkontor finnes en länscentral för tjänsten]annaförmedlingen, vilken handhar och ansva— rar för förmedlingsverksamheten för tjänstemän inom länet. Förmedlings— verksamheten för tjänstemän i Stockholms län handhas av arbetsförmed— lingen i Stockholms stad. I Västernorrlands län har länscentralen förlagts till Sundsvall. Med hänsyn till detta läns speciella arbetsmarknadsförhållanden har det emellertid synts nödvändigt, att en expedition för tjänstemannaför- medlingen inrättas i Härnösand med huvudsaklig uppgift att vara en upp— samlingscentral för platsanmälningar och arbetsansökningar inom Ångerman- land. Länscentralen för lärarförmedlingen i Västernorrlands län är förlagd till Härnösand, under det att Sundsvallskontoret fungerar som lokalavdelning. Någon förändring på denna punkt har icke vidtagits i och med lärarför- medlingens inordnande i tjänstemannaförmedlingen.

Liknande expeditioner för tjänstemannaförmedlingen fastän med mera lokalt begränsade verksamhetsområden ha inrättats i Norrköping och Häl— singborg. Dessutom har en expedition för tjänstemannaförmedlingen inrättats i Lund, vilken övertagit den förutvarande studentförmedlingens arbetsupp— gifter. Denna expedition skall även fungera som länscentral med avseende på förmedlingsarbetet för lärare. Samtliga dessa lokalavdelningar sortera under vederbörande länscentraler.

Liksom till huvudcentralen kan till länscentral, i de fall där så anses önsk— värt, delegation knytas med representanter för inom länet befintliga arbets- givar- och tjänstemannaorganisationer.

Arbetssätt.

Varje arbetssökande kan genom att vända sig till närmaste arbetsförmed— ling (kontor eller ombud) få sina ansökningshandlingar vidarebefordrade i första hand till närmaste länscentral för tjänstemannaförmedlingen. Ingenting hindrar emellertid vederbörande, om han så önskar, att insända sina betygs- handlingar direkt till centralen i länet. På samma sätt kunna institutioner eller företagare vända sig direkt till länscentralen eller genom närmaste kontor och ombud få sina beställningar vidarebefordrade för effektuering genom tjänstemannaförmedlingen.

Länscentralerna skola vara självständiga förmedlingar men bedriva för— medlingsverksamheten i intimt samarbete med huvudcentralen. För sådana arbetssökande, som önska ifrågakomma som sökande till platser även utanför länet, skall dubblett av arbetssökandeblanketten översändas till huvudcen- tralen, som har att upplägga ett register på sådana sökande. I de fall en

arbetssökande önskar söka anställning endast inom ett visst angivet län, behöver avskrift av arbetssökandeblanketten icke översändas till huvud— centralen utan kan direkt tillställas detta läns tjänstemannaförmedlingscen- tral. Minst en gång i veckan skall huvudcentralen uppgöra en sökandelista med uppgifter på huvudmeriterna för dessa arbetssökande samt det län, vederbörande tillhör. Denna sökandelista utredigeras i två olika upplagor. Den ena tillställes närmast berörda organisationer, speciella arbetsgivare o. s. v. och innehåller inga namnuppgifter på de sökande. Den andra upp— lagan utsändes till länscentralerna och innehåller utförligare uppgifter om de sökande, alltså även namnen.

Om en plats lediganmäles på en länscentral, exempelvis i Karlstad, och det endast är fråga om en kortvarig anställning, exempelvis under en månad, eller det gäller en plats för arbetskraft utan krav på mera omfattande utbildning, kan platsen i fråga tillsättas direkt, om lämpliga arbetssökande finnas att tillgå inom länet. Gäller det däremot en mera kvalificerad befattning av längre varaktighet, skall Karlstadskontoret med ledning av det egna arbetssökande- registret samt huvudcentralens sökandelista utvälja den för ifrågavarande plats mest kvalificerade arbetskraften. Skulle det härvid visa sig, att det enligt sökandelistan finns bättre kvalificerade sökande anmälda vid andra läns— centraler än vad Karlstadskontoret har att bjuda, skall länscentralen infordra närmare upplysningar om dessa sökande. Undantag från denna regel får endast göras, om Karlstadskontoret har egna sökande, som äro väl kvali— ficerade och lämpliga för platsen i fråga. I sådana fall bör länscentralen först söka kontakt med vederbörande arbetsgivare och underrätta honom om vilka sökande som finnas att tillgå såväl inom länet som på andra håll. Förklarar sig arbetsgivaren härvid nöjd med meriterna hos de sökande, som finnas inom länet, kunna dessa sökande anvisas. — Upplysningar beträffande sökande, som finnas upptagna på sökandelistan, skola i regel inhämtas hos huvud- centralen. I händelse den sökta arbetskraften är anmäld vid en enda läns- central, kan dock hänvändelse göras direkt till denna central. Huvudcentralen skall emellertid alltid höras, om tveksamhet råder i fråga om bedömningen av de sökandes meriter etc.

Lediga platser, som icke kunna tillsättas på ovan angivet sätt, skola in- rapporteras till huvudcentralen, som efter granskning och eventuell gallring skall sammanställa dessa platser för annonsering i riksvakanslistan och radio— rapporten. Utförliga upplysningar om lediga befattningar inom den centrala förvaltningen för tjänstemän med högre utbildning meddelas länscentralerna på lämpligt sätt genom huvudcentralens försorg.

Genom månatliga rapporter, vilka även tillställas organisationer inom tjänstemannaförmedlingens verksamhetsområde, erhålles en fortlöpande överblick över arbetsmarknadslägets förskjutningar för olika tjänstemanna- kategorier.

Sedan Svenska maskinbefälsförbundet bildat erkänd arbetslöshetskassa, vilken trädde i verksamhet den 1 januari 1945, har tjänstemannaförmed- lingens huvudcentral inkopplats som kontaktorgan mellan de olika sjömans— förmedlingarna vad gäller förmedling av sjöbefäl.

Varje arbetssökande sjöbefäl kan vända sig till närmaste Sjömansförmedling för inskrivning. Över varje arbetssökande upplägger förmedlingen en särskild arbetssökandeblankett. Om lämplig anställning icke finnes anmäld vid den förmedling, där inskrivning sker, utskrives arbetssökandeblanketten i två exemplar, varav det ena exemplaret översändes till tjänstemannaförmed- lingens huvudcentral. Vid huvudcentralen upplägges ett särskilt register över de sökande, som på detta sätt blivit anmälda. Minst en gång i veckan uppgör huvudcentralen en sökandelista med uppgifter på huvudmeriterna för dessa arbetssökande samt på den förmedling, där vederbörande är inskriven. Denna sökandelista utsändes till samtliga sjömansförmedlingar. En liknande sökandelista tillställes med vissa mellanrum rederierna och berörda sjöbefäls— organisationer.

För sådana sökande, som även önska ifrågakomma till platser i land, skall Sjömansförmedlingen översända avskrift av arbetssökandeblanketten jämväl till vederbörande arbetsförmedlingsexpedition på orten samt till länscentralen för tjänstemannaförmedlingen. Vid huvudcentralen uppföras sökande av här berört slag också på den sökandelista, som varje vecka utsändes till tjänste- mannaförmedlingens länscentraler. I de fall en sökande .uteslutande söker anställning i land, skall han hänvisas till vederbörande arbetsförmedlings- expedition på orten, som verkställer inskrivning och i övrigt förfar enligt för tjänstemannaförmedlingen gällande bestämmelser. Även i tjänstemannaför- medlingens råd ingå representanter för olika sjöbefälsorganisationer, och dessa kunna adjungeras, när tjänstemannaförmedlingens delegation behand- lar frågor, som beröra sjöbefälet.

Verksamhetens omfattning.

Vid utgången av år 1945 var tjänstemannaförmedlingen i verksamhet vid nedan angivna huvud- och avdelningskontor.

Stockholm Göteborg Uppsala Borås Eskilstuna Karlstad Linköping Örebro Jönköping Västerås Växjö Falun Kalmar Gävle Karlskrona Sundsvall Malmö Östersund Lund Umeå

Halmstad

Vid kontoren i Hälsingborg, Norrköping, Kristianstad, Skövde, Härnösand och Luleå beräknas verksamheten komma i gång under år 1946. Verksamheten åren 1943—1945 inom den offentliga arbetsförmedlingen för yrkesgrupper, tillhörande tjänstemannaförmedlingen, redovisas i tabell 35.

Tabell 35. Arbetsförmedlingsverksamheten bland yrkesgrupper tillhörande tjänstemannaför- medlingen åren 1943—1945.

! Män [ Kvinnor

Yrkesgrupp Arb.sök. pers. Titlsatta platser Arb.sök. pers. i Tillsatta platser

1943 [1944 [1945 1943 1944 1945 1943 |1944 |1945 1943 |1944 1945

Förvaltntjänste-

Tekn. lcdningspers. 2 575 4 714 7 269 695 1 582 2 422 46 84 137 25 28 lx'ontorspersonal . 5 730 6 792 8 070 3 991 4 845 5 405 9 615 11 116 14197 9191 10 688121 Lärare .......... 1 694 1 899 2 085 2 897 3 337 3 028 2 785 2 769 3 221 4 087 4125 3 6

* i mån .......... 997 1199; 1940 551 718 754 158 167 302 137 176 ?

Summa |ll) 996114 604i19 364 8 134 10 482 11 609 12 604- 14 136 17 857 13 440 15 017 16 1

60 48 68 47

Av tabellen framgår, att verksamheten inom den under uppbyggnad varande tjänstemannaförmedlingen utvidgades under åren 1944—1945. De manliga arbetssökandes antal ökade år 1945 jämfört med år 1943 med 76 procent. Motsvarande siffra för kvinnliga utgjorde 42 procent. Antalet till- satta platser utvisade en jämförlig ökning. Detta gäller icke minst för de mera kvalificerade yrkesgrupperna. Sålunda ha tillsatta platser för gruppen manlig teknisk ledningspersonal ökat från 695 platser är 1943 till 2 422 år 1945.

Medverkan vid Överflyttning av Irrispersonal.

Den 29 juni 1945 utfärdade Kungl. Maj:t cirkulär (SFS nr 516) till stats— myndigheterna angående vissa avvecklingsåtgärder inom statst'örvaltningen i samband med övergången till fredsförhållanden. I till cirkuläret fogad pro- _ memoria uppdrogos riktlinjerna för avveckling av uppkommande överskott av civil personal, som icke hade ordinarie eller extra ordinarie tjänstemanna- ställning. Enligt dessa skulle bl. a. vid förekommande avvecklingsåtgärder skälig hänsyn tagas till personalens intressen. Varsel om förestående enl— lediganden borde lämnas personalen i så god tid som möjligt. Uppsägning av personal borde ske efter hand till undvikande av stockuiugar på arbets- marknaden och om möjligt med ledning av i förväg utarbetade planer. F ör- längd uppsägningstid kunde medgivas personalen, och i de fall, då personal med förlängd uppsägningstid erhöll annan anställning med lägre lön än den tidigare innehavda, kunde övervägas att utbetala viss ersättning för löne- minskning under den förlängda uppsägningstiden. Erforderlig permission med bibehållande av samtliga avlöningsförmåner kunde medgivas för sökande av ny anställning, och åt anställningshavare, som var i behov av

yrkesutbildning, kunde för ändamålet beredas lättnad i tjänstgöringsskyldig— heten under uppsägningstiden.

Det förutsattes emellertid, att de anställningshavare, som åtnjöto förmå- nerna av exempelvis förlängd uppsägningstid eller lättnad i tjänstgörings— skyldigheten, i allmänhet skulle anlita den offentliga arbetsförmedlingen. Vederbörande myndighet uppmanades att i så god tid som möjligt underrätta arbetsmarknadskommissionen om planerade avvecklingsåtgärder. Uppsagd kontors- och annan tjänstemannapersonal, som icke omedelbart erhöll ny anställning, borde av myndigheten anmälas till tjänstemannaförmedlingen. Redan tidigare hade genom kungligt brev den 5 juni 1945 i samband med avvecklingen av Allmänna säkerhetstjänstens centralbyrå ovannämnda rikt- linjer tillämpats. Därvid inkopplades tjänstemannaförmedlingen för att möj— liggöra en så friktionsfri övergång som möjligt av personalen till andra an- ställningar. Av säkerhetstjänstens personal anmälde sig till tjänstemannaför— medlingen intill utgången av är 1945 såsom arbetssökande inalles 359 ent— ledigade befattningshavare. Av dessa stodo 120 på grund av olika anledningar, såsom fortsatt utbildning, sjukdom, havandeskap etc., icke till arbetsmark- nadens förfogande. Ät flertalet befattningshavare, som blevo föremål för förmedlingens åtgärder, kunde lämpligt arbete anvisas.

Efter erfarenheter gjorda i samband med avvecklingen av säkerhets- tjänstens personal tog arbetsmarknadskommissionen i september 1945 i framställningar till statsrådet och chefen för finansdepartementet upp vissa frågor om arbetsmarknadsorganens medverkan för att underlätta omplace— ringen av övertalig personal inom krisförvaltningen och försvaret. I enlighet med kommissionens förslag beslöt Kungl. Maj:t genom nådigt brev den 12 oktober 1945 att bemyndiga kommissionen 1) att aktualisera en av arbets— marknadskommissionen år 1943 företagen statistisk undersökning av kris— förvaltningens personal, 2) att i samråd med överrevisionei'i för krisförvalt- ningen och i samarbete med respektive myndigheter utarbeta planer när och hur personalorganisationen kunde antagas inskränkas och hur personalen därvid borde kunna omplaceras inom myndigheten respektive hell friställas, samt 3) att för att närmare utröna, i vilken utsträckning personalen behövde bättre yrkesutbildning, igångsätta yrkesvägledningsverksamhet för ifråga- varande personal. 1 första hand borde varje enskild befattningshavare få till— fälle att informera sig om kompelensfordringar och framtidsutsikter inom olika arbetsområden samt diskutera sina planer.

I sin framställning hade emellertid arbetsmarknadskommissionen (less— utom uttryckt den uppfattningen, att anmälningar rörande antagning av personal mätte göras till viss bestämd myndighet, för att överflyttnng av personal mellan olika statliga myndigheter skulle kunna äga rum Med hänsyn till att anmälningar rörande personalöverskott enligt ovannämnda kungl. cirkulär (SFS 516/45) skulle göras till tjänslemannaförmediingen,

syntes det kommissionen önskvärt, att de statliga organens behov av personal också anmäldes till detta organ. Kommissionen anförde vidare, att slutligt avgörandei anställningsfråga icke måtte träffas, förrän viss tid förflutit efter det anmälan gjorts, såvida icke förhållandena krävde ett omedelbart beslut. Undantag från anmälningsskyldigheten kunde stadgas dels beträffande så- dana tjänster, som kungjordes lediga i allmänna tidningarna, dels beträffande sådana, till vilka endast sökande, som med godkända vitsord genomgått viss av respektive myndighet anordnad kurs, kunde ifrågakomma, dels slutligen beträffande särskilda personalgrupper, om vilka arbetsmarknadskommis— sionen och respektive myndighet kunde träffa överenskommelse. Till den av arbetsmarknadskommissionen här sålunda berörda frågan om anmäl— ningen rörande antagning av personal togs ingen ställning i ovannämnda kungl. brev av den 12 oktober 1945.1

Arbetsförmedling för partiellt arbetsföraf

Bland de motiv, som vid början av 1900-talet voro vägledande för initiativ- tagarna till en ordnad arbetsanvisning för den arbetssökande allmänheten under offentlig myndighets ledning och kontroll, återfinnes även det, att en organiserad arbetsförmedling skulle kunna underlätta kontakten med lämp— liga arbetstillfällen för sådana grupper arbetssökande, som av en eller annan orsak hade särskilt stora svårigheter att själva lösa sina anställningsfrågor, exempelvis frigivna fångar.

Inga särskilda organisatoriska åtgärder för de partiellt arbetsföra vidtogos emellertid inom ramen för den offentliga arbetsförmedlingen vid dess start. Man kan dock icke bortse ifrån, att arbetsförmedlingarna redan från början efter förmåga och resurser sökte skaffa de svårplacerade arbete. Även om resultaten icke kunna statistiskt fastställas, vittna rapporter och redogörelser från de olika kontoren om att man ägnade frågan stor uppmärksamhet. Kristianstads läns arbetsförmedling trädde sålunda redan under sitt första verksamhetsår (1908) i förbindelse med styrelsen för Föreningen för frigivna fångars vård och utfäste sig att, då så kunde anses lämpligt, biträda med anskaffande av platser åt frigivna fångar.

Inom socialstyrelsen var man tidigt på det klara med att särskilda anord— ningar måste vidtagas för att den offentliga arbetsförmedlingen skulle bli i stånd att direkt eller positivt medverka för inplacering av partiellt arbetsföra

lI cirkulär till statsmyndigheterna den 18 januari 1946 (SFS nr 9) har Kungl. Maj:t utfärdat anvisningar i huvudsak i överensstämmelse med arbetsmarknadskommissionens framställning i september 1945. Cirkuläret gäller tills vidare till och med den 31 de— cember 1946.

2Ur arbetsförmedlingsteknisk synpunkt definieras partiellt arbetsföra som arbetskraft, vilken —— i jämförelse med arbetskraft som normalt anvisas till ett arbete — av fysiska, psykiska eller moraliska orsaker erbjuder särskilda svårigheter att placera.

i produktivt arbete. I sitt utlåtande den 17 april 1916 angående den offentliga arbetsförmedlingens fortsatta utveckling uppdrog styrelsen vissa riktlinjer för hur en effektivisering av arbetsförmedlingen på detta område skulle kunna äga rum. Enligt dessa riktlinjer borde platsanvisning för de svårplacerade utgöra en specialgren av den offentliga arbetsförmedlingen under samarbete med de allmännyttiga organisationer, som arbetade inom detta område, och styrelsen föreslog, att detta slags fackarbetsanvisning borde komma i åt— njutande av särskilt statsbidrag i enlighet med vad styrelsen föreslagit be- träffande övriga specialanordningar.

Dylika specialanordningar för de partiellt arbetsföra kommo emellertid aldrig till stånd, beroende dels på att andra grenar av förmedlingsverksam- heten ansågos vara i större behov av utveckling, dels också på att stats— bidragets storlek för understöd av den kommunala förmedlingsverksamheten icke i tillräcklig grad stimulerade förmedlingens huvudmän till att effektivi— I sera förmedlingsarbetet i detta avseende. Först genom tillkomsten av lagen i om offentlig arbetsförmedling den 15 juni 1934 skapades förutsättningar för arbetsförmedlingen att skaffa sig ett vidgat grepp om platstillsättningen på arbetsmarknaden och därigenom också större möjligheter att finna passande i arbete åt den svårplacerade arbetskraften. !

Under åren 1935—1939 inriktades, såsom förut (sid. 18) skildrats, an- i strängningarna i skilda avseenden på utbyggnad och effektivisering av den i offentliga arbetsförmedlingen. Några särskilda åtgärder för att effektivisera ! förmedlingsarbetet för de på arbetsmarknaden mest svårplacerade vidtogos emellertid icke. Detta får emellertid icke tolkas så, att de partiellt arbetsföra saknade stöd från den offentliga arbetsförmedlingen vid sina försök att er— hålla lämpligt arbete. I samma takt som arbetsförmedlingens allmänna effek— tivisering ägde rum kom all arbetskraft, således även den partiella, i åtnju- tande av fördelarna av förmedlingens utökade kontakt med arbetsmark- nadens arbetstillfällen. Det visade sig också, när vid vissa större förmedlings- anstalter särskilda ungdomsförmedlingar inrättades, att partiellt arbetsföra inom de yngre årsklasserna på ett helt annat sätt än tidigare kunde erhålla förmedlingens medverkan vid anskaffande av lämplig sysselsättning. Vid vissa förmedlingsanstalter nedlades också särskilt arbete för att skaffa par— tiellt arbetsföra sysselsättning. Detta var framför allt förhållandet vid Stock- holms läns arbetsförmedlingsanstalt.

Den arbetskraft i Stockholm, som av någon anledning förlorat kontakten med arbetsmarknaden och således hade svårigheter att åter skaffa sig lämp- ligt arbete, var särskilt ogynnsamt ställd på grund av huvudstadens arbets— marknadsförhållanden. Den starka inflyttningen av arbetskraft i de bästa arbetsföra åldrarna samt näringslivets höga grad av specialisering medförde sålunda, att friställd partiell arbetskraft måste konkurrera med fullgod sådan om arbetstillfällena. Vidare saknades i Stockholm till skillnad från andra

orter i landet ofta de personliga förbindelser på arbetsmarknaden mellan arbetskraften och arbetstillfällena, som i så hög grad äro nödvändiga för erhållande av arbete. Behovet av organiserad arbetsförmedling gjorde sig sålunda starkt gällande, och då samtidigt Stockholms läns arbetsmarknad, särskilt inom jordbruket, visade förmåga att upptaga arbetskraft, kom detta läns arbetsförmedling att i första hand tjäna som särskilt arbetsberednings— organ för huvudstadens mera svårplacerade arbetskraft. Det kan nämnas, att Stockholms läns arbetsförmedling under åren 1935—1937 placerade i genom- snitt per år 450 personer, som tidigare varit intagna på fängelser, tvångs- arbetsanstalter, alkoholistanstalter och skyddshem eller erhållit villkorlig dom.

Sedan den offentliga arbetsförmedlingen i maj 1940 tills vidare ställts under statlig ledning, upptogs till närmare övervägande även frågan om effektivi— sering av arbetsförmedlingen för partiellt arbetsföra i enlighet med de syn— punkter, som tidigare från skilda håll framförts.1 I det dåvarande läget, då alla resurser borde tagas i anspråk i folkhushållets tjänst, framstod det dess- utom såsom arbetsmarknadspolitiskt nödvändigt att även kunna utnyttja den arbetskraftsreserv, som de mera svårplacerade utgjorde.

Det första försöket att till den offentliga arbetsförmedlingen knyta tjänste— män med särskild uppgift att underlätta den svårplacerade arbetskraftens möjligheter till arbetsanställning gjordes år 1941, då en tjänsteman vid arbets- förmedlingen i Malmö fick denna uppgift samtidigt som han skulle ägna sig åt förmedlingsverksamhet för vissa andra arbetssökandegrupper. Ganska snart visade det sig emellertid, att tjänstemannen blev helt upptagen med den partiella arbetskraftens problem, varför förmedlingsverksamheten för de ovannämnda yrkesgrupperna överfördes till andra avdelningar inom arbets- förmedlingen.

I Stockholm hade efter beslut av stadsfullmäktige redan på våren 1937 ett särskilt organ för förmedling av arbete åt partiellt arbetsföra inrättats, be- nämnt Stockholms stads arbetsberedningsbyrå. Med denna byrå hade Stock— holms stads arbetsförmedling ett visst samarbete. År 1941 knöts till ungdoms- förmedlingen i Stockholm en särskild yrkesvägledningsavdelning. I allt mera stegrad omfattning började under åren 1941—1942 partiellt arbetsföra besöka denna. Då denna avdelning härigenom belastades med arbetsuppgifter, Vilka icke i första hand kunde anses tillkomma densamma, begärde arbetsnämnden i Stockholms stad hösten 1942 arbctsmarknadskommissionens tillstånd att få anställa en särskild tjänsteman för de partiellt arbetsföra. Nämnden erhöll

1Betänkande med förslag till organisation av det frivilliga skydds- och hjälparbetet be- träffande frigivna fångar, SOU 1933:11, sid. 90; Betänkande med förslag till åtgärder för förbättrande av de blindas och de dövstummas arbetsförhållanden och förvärvsmöjligheter, SOU 1937:34, sid. 76; Utredning angående förbättrad tuberkuloseftervård verkställd på uppdrag av styrelsen för svenska nationalföreningen mot tuberkulos, Sthlm 1939, sid. 55— 66; Rationaliseringsutredningens betänkande II, SOU 1939: 14, sid. 334—338.

detta tillstånd, och den 1 januari 1943 påbörjades verksamheten, vilken snart fick sådan omfattning, att det blev uppenbart, att en tjänsteman ensam ej tillfredsställande kunde svara för arbetet. Den 15 november 1943 övertog därför arbetsförmedlingen i Stockholm verksamheten vid Stockholms stads arbetsberedningsbyrå, och därvid förstärktes arbetsförmedlingens avdelning för partiellt arbetsföra med arbetsberedningsbyråns personal.

Med hänsyn till vikten av att verksamheten för de partiellt arbetsföra i huvudstaden i så stor utsträckning som möjligt centraliserades till en myn— dighet och ett organ, övertog Stockholms stads arbetsförmedling den 1 mars 1944 även den arbetsförmedlande verksamhet, som dittills bedrivits av bl. a. Stadsmissionen i Stockholm. I samband härmed anställdes föreståndaren för Stadsmissionens arbetsberedningsbyrå som föreståndare för verksamheten för de partiellt arbetsföra vid Stockholms stads arbetsförmedling.

Vid Göteborgs stads arbetsförmedling anställdes den 15 september 1943 en tjänsteman för partiellt arbetsföra.

Som framgår av nedanstående tabell 36, besöktes expeditionerna för par- tiellt arbetsföra vid arbetsförmedlingarna i ovannämnda städer under 1943 av sammanlagt 1 834 personer. Av dessa hade 214 (12 procent) invalidiserande lyten, 470 (26 procent) voro kroniskt sjuka, 539 (29 procent) psykiskt sjuka samt 611 (33 procent) överåriga eller ägde annan orsak till sin partiella arbets- förhet. De tillsatta platsernas antal uppgick till 904.

Tabell 36. Antalet arbetssökande partith arbetsföra och antalet tillsatta platser vid expeditionerna för partiellt arbetsföra i Stockholm, Göteborg och Malmö år 1943.

Arbetssökande Kontor H 1 Där” Tillsatta e a - -_ . antalet 153223; Kroniskt Psykiskt Över- Andra platser lyten sjuka sjuka1 åriga Stockholm ...... 1 161 ! 97 333 377 138 216 596 Malmö ......... 404 48 56 98 54 148 276 Göteborg.);2 ...... 269 69 81 64 12 43 32 Summa 1 834 , 214 470 539 204 407 904 1 Häri inräknas även socialt belastade. 2"Gäller endast 15/9—31/12.

Under åren 1943—1944 voro sålunda särskilda tjänstemän för partiellt arbetsföra verksamma vid landets tre största arbetsförmedlingar. Emellertid hade till arbetsmarknadskommissionen redan under år 1943 inkommit fram- ställningar dels från olika länsarbetsnämnder, dels också från intresseorga- nisationer för partiellt arbetsföra, sociala institutioner och olika slag av vård— anstalter med hemställan, att också andra arbetsförmedlingar måtte utrustas med tjänstemän med uppgift att handlägga förmedlingsfrågor för ifråga-

varande sökandegrupper. För att utröna behovet härav vid arbetsförmed— lingarna även i övriga län begärde kommissionen i februari 1944 utredning av respektive länsarbetsnämnder i frågan. Nämnderna förklarade sig så gott som undantagslöst ha behov av särskild tjänsteman för ifrågavarande arbets- uppgifter. Man uttalade därvid som regel, att tjänstemannen borde placeras vid huvudkontoret men ha hela länet som verksamhetsområde. Han skulle vara avdelningskontor och ombud behjälplig med inplaceringen av de partiellt arbetsföra i arbetslivet och skulle därvid hålla kontakt med sjukhus och andra vårdanstalter samt sociala inrättningar i övrigt.

Sedan samråd i ärendet ägt rum med de hösten 1943 i enlighet med Kungl. Maj:ts beslut tillkallade sakkunniga för utredning av de partiellt arbetsföras problem, beslöt kommissionen i juni 1944 i princip att i samtliga län, Gotlands dock tills vidare undantaget, inrätta befattningar för arbetsberedning åt par— tiellt arbetsföra. Befattningarna skulle tillsättas, så snart förhållandena det medgåve. I september begärde kommissionen nämndernas yttrande, huruvida lämpliga tjänstelokaler kunde ställas till de föreslagna tjänstemännens för- fogande. Efter hand har flertalet av de nya befattningarna ledigförklarats; vid slutet av år 1945 voro befattningarna i Linköping, Jönköping, Växjö, Kalmar, Karlskrona, Kristianstad, Halmstad, Falun och Härnösand tillsatta. Hela organisationen beräknas vara genomförd under loppet av år 1946.

Den inom den offentliga arbetsförmedlingen under utbyggnad varande organisationen för partiellt arbetsföra kom väl till pass i april 1945, sedan riksdagen bifallit Kungl. Maj:ts proposition (nr 120) om arbetsvård för bered— skapsinvalider och arbetsmarknadskommissionen fått sig anförtrodda vissa åtgärder för arbetsvård åt i militärtjänstgöring skadade personer.

I dess egenskap av arbetsvårdsorgan för ifrågavarande verksamhet åligger det arbetsmarknadskommissionen dels att handhava arbetsanskaffningen för invaliderna, såväl dem, som erhållit särskild utbildning, som dem, som utan sådana särskilda åtgärder böra kunna beredas anställning med tillfreds— ställande försörjningsmöjligheter antingen inom det tidigare yrket eller inom annat yrkesområde, dels att träffa överenskommelse rörande utbildnings- kurscr för beredskapsinvalider med de myndigheter och institutioner, som befinnas kunna anordna sådana kurser, i främsta rummet överstyrelsen för yrkesutbildning, samt att besluta om bidrag, som skola utgå ur det särskilt för ändamålet anvisade anslaget. dels att efter prövning från medicinsk och yrkesteknisk synpunkt uttaga elever till sådana anordnade kurser samt att vidtaga erforderliga åtgärder för beredande av grundligare utbildning i de fall, där sådan anses böra ifrågakomma, dels slutligen att vidtaga de övriga åtgärder, som kunna befinnas erforderliga och lämpliga för att förhjälpa beredskapsinvaliderna till utkomstmöjligheter så snart sig göra låter, t. ex. att lämna dem, som undergått utbildning. det bistånd i olika former. som kan vara påkallat för att utbildningen skall leda till åsyftat resultat.

Länsarbetsnämnderna ha av arbetsmarknadskommissionen givits i upp- drag att fungera som kommissionens lokala organ i fråga om arbetsvården för beredskapsinvalider, och i anslutning härtill ha lokala undersökningar igångsatts för att söka erhålla en mera ingående kännedom om arten och omfattningen av partiell arbetsoförmåga, förorsakad av olycksfall eller sjuk— dom under militärt jänstgöring. Undersökningsuppgiften och andra med ar- betsvården sammanhängande problem åvila assistenten för partiellt arbets— föra, därest sådan finnes, eller annan därför lämplig befattningshavare vid länsarbetsnämnden.

Omfattningen av verksamheten för i militärtjänstgöring skadade personer framgår av nedanstående siffror, som avse läget vid utgången av år 1945.

Länsarbetsnämnderna ha verkställt utredningar i 4300 fall. Av utred- ningarna framgår, att 1 600 skadade hade tillfredsställande arbete, 1 000 voro oförmögna till arbete på grund av sjukdom, 200 genomgingo utbildning, 220 voro anmälda på arbetsförmedlingarna för anvisning av lämplig sysselsättning samt 280 voro i behov av ekonomisk hjälp. Beträffande övriga visa utred— ningarna, att 850 personer behövde undergå omskolning till annat yrke samt 150 erhålla fortbildning inom förutvarande yrke för att med större framgång kunna erhålla lämpligt arbete.

Verksamheten vid de särskilda expeditionerna för partiellt arbetsföra år 1945 belyses i nedanstående tabell 37.

Tabell 37. Antalet arbetssökande partiellt arbetsföra samt antalet tillsatta platser år 1945 vid fackexpeditionerna i nedanuämnda städer.

. _ Arbetssökande Tillsatta platser Därav Expedition tillf Män Kvinnor Summa Män Kvinnorl Summa '

Stockholm ................ 2 262 1 154 3 416 3 1511 1 015 4 169 2 209 Linköping (1/6—31/12) ..... 305 29 334 169 25 194 l 1 Jönköping (1/6—31/12) ..... 142 12 154 131 6 137 30 Växjö (1/6—31/12) ......... 67 5 72 66 11 70 5 Kalmar (1/57—31/12) ....... 64 6 70 59 2 61 6 Karlskrona (1/3—31/12) . . . . 88 6 94 99 G 105 14 Kristianstad (1/5——31/12) . . . 125 14 139 77 (i 83 22 Malmö .................... 660 151 811 543 139 682 168 Halmstad (l/7—31/12) ..... 48 9 52 24 ti 30 _— Göteborg .................. 720 134 863 304 60 364 02 Falun (1/6—31/12) ......... 85 6 91 45 7 52 5 Härnösand (1/5—31/1'2) . . .. 52 3 55 13 1 14 _; Samma år 1945 ........... 4 622 1 529 6 151 , 4 684 i 1 277 5 961 2 562

» » 1944 ........... 3 388 1 222 4 610 . 3 159 1 191 4 350 —— Därav: . Stockholm ................ "2, 337 1 052 3 389 l 2 362 1 063 3 425 I 043 | Göteborg .................. 672 121 793 275 65 340 _ Malmö .................... 379 49 428 522 63 585 _-

Av tabellen framgår, att antalet arbetssökande partiellt arbetsföra vid de år 1944 i verksamhet varande expeditionerna i Stockholm, Göteborg och

Malmö utgjorde 4 610, därav 1222 kvinnor. Vid nämnda expeditioner voro år 1945 motsvarande siffror 5 090, därav 1439 kvinnor. På landets samt- liga år 1945 i verksamhet varande expeditioner anmälde sig 6151 arbets- sökande, därav 1529 kvinnor. Sålunda utgjorde kvinnorna omkring 1/»1 av samtliga. Det bör uppmärksammas, att anförda siffror utgöra minimisitfror, då på expeditionerna för partiellt arbetsföra endast mottagas sådana personer som arbetsförlnedlingens övriga expeditioner icke kunnat bereda arbete.

Antalet platser, som anvisades och tillsattes med partiellt arbetsföra, ut— gjorde år 1944 (Stockholm, Göteborg och Malmö) 4 350 och år 1945 5961, därav 5215 av expeditionerna i Stockholm, Göteborg och Malmö. En viss tendens till större svårigheter att finna lämpligt arbete för kvinnliga arbets— sökande än för manliga förelåg vid flera expeditioner. I hela landet tillsattes år 1945 100 manliga arbetssökande personer 103 platser. Motsvarande tal för kvinnliga arbetssökande utgjorde 84 platser. Av hela antalet tillsatta platser är 1945 voro något mer än 2/5 tillfälliga. I Stockholm var de tillfälliga platsernas antal i majoritet.

De arbetssökande partiellt arbetsföras fördelning på olika arbetshinder redovisas i nedanstående tabell 38.

Tabell 38. Antalet arbetssökande partiellt arbetsföra år 1945 med fördelning på arbetshinder.

Ar- | bets— Hör- Syn- Psyk. And— Straf— Alko- A;?" Kön sö- Van— selde— de- Lung- sj. el. ra fade holis- Över- arb— kande föra fekta fekta sjuka def. sjuka m.fl. ter åriga hin- perso- der DCF _. . 1 *När) ............... 4622 566 75 i 88 1163 751 1091 875 142 279 292 ;Kvinnor ........... 1 529 71 31 ' 31 106 281 236 43 4 274 452 Summa är 19.15 6151 637 106 1 119 569 1032 1327 918 146 553 744 » » 19441 4610 365 95 74 348 740 879 729 128 547 605 'År 1944 avser endast Stockholm, Göteborg och Malmö. Av tabellen framgår, att av hela antalet arbetssökande —— tillsammans 6151 personer som under år 1945 inskrevos vid de särskilda expedi— tionerna för partiellt arbetsföra, ägde mer än hälften arbetshinder beroende på sjukdom. Personer med olika kroppsliga defekter (vanföra, syn- och hörselskadade.) utgjorde omkring 15 procent av hela antalet. Ett ungefär lika stort antal utgjorde de av samhället straffade. Arbetshinder på grund av alkoholism förekommo i jämförelsevis liten utsträckning. Medan kvinnorna utgjorde omkring 1/4 av hela antalet partiellt arbetsföra, voro de till mer än 1/4 representerade bland personer, vilka såsom arbetshinder ägde hörsel- och syndefekter, psykisk sjukdom eller överårighet.

I tabell 39 redovisas antalet förmedlade anställningar för olika kategorier partiellt arbetsföra.

Tabell 39. Antalet förmedlade anställningar för olika kategorier partiellt arbetsföra år 1945.

( _ ,. ” _l ' ' | |And '. sillif't ! ldlillllin llör— ( S_vn- Psyk. Straf— Alko- _. i Kön platt- fäl- Van- selde— , de— Lung- sj. el. *Antlra tade hotis— (_)vu-r- ' ser liga fora fekta tekta sjuka det. 1 sjuka m.t1. ter artga

arb. hin- der

Män ......... 4 884 2 088 330 76 58 334 I 081 980 1 069 165 1328 ”260 12 87 295 106 41 1 289 300

1146 1110 169 617 560 1093 114 558 548

Kvinnor ..... 1 2.77 474 55 31 Summa år 1945 5 961 2 562 385 107 70 421 1 376 » » 191141 4 350 —— 238 88 59 229 815

1 År 1944 avser endast Stockholm, Göteborg och Malmö.

608

Av tabellen framgår, att av hela antalet anställningar — tillsammans 5 961 — som under år 1945 förmedlades vid de särskilda expeditionerna för partiellt arbetsföra, konuuo exempelvis på personer med arbetshinder av psykisk art 1376, kategorien andra sjuka 1 146 och på straffade 1 110 an- ställningar. Jämföras de i tabellen lämnade uppgifterna med antalet arbets- sökande personer (tabell 38), framgår det, att relativt sett förelågo största möjligheter att bereda psykiskt sjuka och av samhället straffade arbete. På 100 arbetssökande psykiskt sjuka kommo 133 förmedlade anställningar, och på 100 straffade var motsvarande siffra 121. Jämväl för hörselskadade, alko- holister och överåriga voro möjligheterna relativt gynnsamma. De sämsta möjligheterna förelågo beträffande vanf'öra, syndefekta samt lungsjuka. Här- vid har emellertid hänsyn tagits till hela antalet förmedlade anställningar (inkl. tillfälliga). Den mera specificerade statistiken visar emellertid, att betydande svårigheter bl. a. förelågo vid förmedling av mera fasta platser till psykiskt sjuka.

Arbetsförmedling för artister, musiker m. fl.

Privat eller av fackorganisationer bedriven förmedling av arbetskraft inom de konstnärliga yrkena har länge fortgått utan direkt medverkan från den offentliga arbetsförmedlingens sida. Under senare år har emellertid situa— tionen i avsevärd grad förändrats. Främst genom tillkomsten av en musiker— nas erkända arbetslöshetskassa (1936) och en erkänd kassa för teateranställda (1945) har den offentliga arbetsförmedlingen tillförts arbetssökande av här ifrågavarande slag. Den uppgift. arbetsförmedlingen fått sig tilldelad som »kontr011-, registrerings- och arbetsanvisningsorgan» i samband med den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen, kunde arbetsförmedlingen natur- ligt nog lika litet på detta som på andra yrkesområden tillfredsställande full- göra med mindre den sökte till sig samla jämväl efterfrågan på arbetskraft. Särskilda anordningar härför behövde vidtagas.

Efter förhandlingar med Svenska musikerförbtmdet övertog den offentliga

arbetsförnu'dlingen under åren 1943 och 1944 den av förbundets avdelningar i Stockholm, Göteborg, Malmö och Gävle bedrivna förmedlingsverksamheten i vad den avsåg förmedling av engagemang ål enskilda musiker. Efter ytter- ligare överläggningar mellan arbetsmarknadskommissionen och förbundet

& beslöl förbundets kongress i september 1944 att från och med den 1 oktober 1944 överlåta den av förbundet bedrivna förmcdlingsverksamhelen för ar- lister och yrkesmusiker åt den offentliga arbetsförmedlingen.

Vid utgången av år 1945 funnos vid arbetsförmedlingarna i Stockholm, Linköping, Norrköping, Växjö, Malmö, Göteborg, Karlstad, Örebro och Gävle särskilda tjänstemän, som skötte denna gren av förmedlingsarbetet.

Verksamheten är 1945 vid de kontor, där särskild artist- och musikerför- medling var organiserad, framgår av nedantående tube/I 40.

Tabell 40. Antalet arbetssökande personer och tillsatta platser vid artist- och musiken-förmedlingen åren 1943—1945.

Å Arbetssökande personer Tillsatta platser ,. Män Kvinnor | Summa Män Kvinnor | Summa

1943 ............ "2 654 876 3 530 -1 '.)71 ] 798 6 767 därav musiker . 1 606 143 1 749 4, 2 614 57 2 671 1944 ............ 52 812 2 220 5 032 ' 10 448 J (556 12 104 därav musiker . 1 878 157 2 035 7 681 312 7 993 1945 ............ 5 006 1 081 6 087 35 900 4 380 40 280 därav musiker . 3 643 194 3 837 3 30 640 1 105 31 745

1945 Slut:/chain: ....... 1 551 602 2 153 7 547 1 839 9 386 därav musiker . 948 84 1 032 5 201 98 5 299 Göteborg ......... 632 1 18 750 4 121 485 4 606 därav musiker . 481 34 515 3 588 145 3 733 Malmö .......... 749 104 853 3 179 670 3 849 därav musiker . 552 19 571 2 410 152 2 562

Av tabellen framgår, att såväl antalet arbetssökande personer som antalet tillsatta platser vid artist- och musikerförmedlingen kraftigt ökade mellan åren 1943 och 1945. I hela landet utgjorde år 1943 antalet arbetssökande personer 3530, därav 876 kvinnor; motsvarande siffror för år 1945 voro 6 087, därav 1 081 kvinnor. Huvudparten av de arbetssökande utgjordes av musiker —— år 1945 omkring 3/4 av de manliga arbetssökandes antal. Vid Stockholmsexpeditionen inskrevs år 1945 35 procent av hela antalet arbets- sökande. Av hela antalet kvinnliga arbetssökande inskrevs vid detta kontor mer än hälften, vilket sammanhängde med att förmedlingen av filmstatister i Stockholm var betydande.

Antalet tillsatta platser år 1943 utgjorde 6 767, därav för musiker 2671. År 1945 voro motsvarande siffror 40 280 och 31 745. I genomsnitt erhöllo de arbetssökande musikerna under år 1945 vardera & engagement, vilken siffra är avsevärt lägre för expeditionerna i landets tre största städer. Den höga

siffran sammanhängde med en kvantitativt omfattande förmedling av engage— ment för fritidsmusiker i bl. a. Gävle.

Medverkan vid förmedling av civilanställning åt avgånget militärman- skap samt vid rekrytering till krigsmakten av fast anställt manskap.

Redan tidigt lämnade den offentliga arbetsförmedlingen sin medverkan vid förmedling av anställningar åt avgånget militärmanskap. Sålunda förekom år 1911 organiserat samarbete mellan militära lokala myndigheter och arbets- förmedlingarna i Stockholms stad, Östergötlands, Jönköpings, Malmöhus och Hallands län för befrämjande av civilanställning. Den huvudsakliga förmed- lingen omhänderhades emellertid av särskilt inrättade s. k. civilanställnings- kommissioner och sedermera fr. o. m. är 1934 av en för hela försvarsväsendet gemensam central civilanställningsbyrå. Denna byrå, som fr. o. m. är 1937 gavs en mera fast och permanent karaktär, var under tiden 1940—30/6 1945 till följd av försvarsberedskapen underställd statens arbetsmarknadskommis— sion. Genom beslut av 1945 års riksdag omorganiserades hela civilanställ- ningsverksamheten, varvid fast samarbete upprättades med de offentliga arbetsmarknadsorganen. Fr. o. m. den 1 juli 1945 leddes sålunda civil- anställningsverksamheten av ett särskilt organ, försvarets anställningsbyrå, som var direkt underställd Kungl. Maj:t. Den lokala organisationen vilade på civilanställningsnämnder, som funnos upprättade vid varje militärt förband. Anställningsbyrån hade jämväl jämlikt kungörelse den 26 maj 1944 (nr 223) att i viss utsträckning handlägga ärenden angående rekrytering till krigs— makten av fast anställt manskap och musikelever.

I Kungl. Maj:ts instruktion för anställningsbyrån (SFS nr 363/1945) fast— slogs, att civilanställningsverksamheten skulle bedrivas i samverkan med statens arbetsmarknadskommission, vars ordförande och chef var ordförande i anställningsbyråns styrelse.

I civilanställningsnämnd vid varje förband ingingo såsom ledamöter en officer, tillika ordförande, en underofficer och ett fast underbefäl samt veder- börande länsarbetsdirektör eller den representant för arbetsförmedlingen i länet, som länsarbetsdirektören i sitt ställe förordnade.

Samarbetet mellan försvarets anställningsbyrä och civilanställningsnämn— derna å ena sidan och arbetsmarknadskommissionen och länsarbetsnämn- derna eller ifrågakommande arbetsförmedlingskontor å andra sidan ägde 111111 på följande sätt.

Anställningsbyrån erhöll underrättelser rörande uppkommande behov av albetskraft hos statliga myndigheter jämlikt kungörelse den 29 juni 1945 (nr 498). Uppgifter om lediganmälda befattningar lämnades av byrån till civilanställningsnämnderna för förbanden. Dessa hade att emottaga ansök- ningshandlingar från avgående manskap och f. d. manskap vid förbandet

och att med eget yttrande rörande de sökandes lämplighet vidarebefordra dessa ansökningar till det centrala civilanslällningsorganet, vilket ägde att bearbeta från samtliga civilanställningsnämnder inkomna ansökningar och att med eget yttrande översända dessa till den myndighet, som anmält behovet av arbetskraft. Samma ordning tillämpades i fråga om anställningar hos andra arbetsgivare än statliga myndigheter, i den mån överenskommelser kunde träffas om anmälan till byrån vid uppkommande behov av arbetskraft.

Det ålåg civilanställningsnämnd att samarbeta med länsarbetsnämnden eller i särskilda fall, enligt anvisning av arbetsmarknadskommissionen, med visst avdelningskontor. Detta samarbete var av betydelse med hänsyn till anställningsmöjligheterna på den allmänna arbetsmarknaden. Praktiskt till— gick samarbetet på följande sätt. Då fast anställt manskap skulle avgå ur tjänst vid förbandet, skulle civilanställningsnämnden, därest den avgående icke hade civilanställning att tillträda i anslutning till avskedet, upplägga »arbetssökandeblankett» för honom enligt av statens arbetsmarknadskom— mission fastställt formulär samt översända denna blankett jämte betygs— avskrifter m. m. till länsarbetsnämnden eller ifrågakommande arbetsför- medlingskontor. Härigenom fick arbetsförmedlingen den arbetssökande re- gistrerad hos sig på enklast möjliga sätt och kunde även genom nämnden erhålla de ytterligare upplysningar, som erfordrades för bedömande av den- nes lämplighet för anställningar, som lediganmäldes till arbetsförmedlingen. Uppkom tillfälle för arbetsförmedlingen att placera sådan anmäld sökande, underrättades han därom genom civilanställningsnämnden, därest han kvar— stod i tjänst vid förbandet, men eljest direkt. När han vunnit anställning, underrättades civilanställningsnämnden därom.

Inom den offentliga arbetsförmedlingen hade i december 1945 vid kontoren i Stockholm, Göteborg och Karlskrona särskild tjänsteman avdelals för upp- giften att i kontakt med respektive orters civilanställningsnämnder söka bereda avgånget manskap civilanställning. Vid övriga förmedlingkontor ålades tjänsteman på viss avdelning att sköta dessa förmedlingsuppdrag jämsides med sina övriga arbetsuppgifter.

Rekryteringsverksamheten bedrevs i nära samarbete mellan anställnings— byrån, den offentliga arbetsförmedlingen och förbandens rekryterings— officerare. Den allmänna propagandan sköttes av anställningsbyrån, medan däremot den direkta förmedlingsverksamheten ombesörjdes av arbetsför- medlingen eller förbandens rekryteringsofficerare. Den som var intresserad för fast anställning såsom manskap eller för anställning såsom musikelev kunde alltså vända sig till arbetsförmedlingen eller direkt till rekryterings— officeren vid det förband, där anställningen önskades. Bägge dessa »för- medlingsorgan» hade att lämna den anställningssökande önskade upplys- ningar rörande med anställningen förenade förhållanden och att vid behov hjälpa honom med ifyllandet av erforderliga handlingar. För arbetsförmed—

lingens vidkommande gällde att vidarebefordra eventuella ansökningshand- lingar till vederbörligt förband.

Enligt av arbetsmarknadskommissionen meddelade anvisningar skulle inom varje länsarbetsnämnd uppdragas åt viss tjänsteman att handlägga frågor rörande rekryteringen till försvaret samt att stå underordnade arbets- förmedlingsorgan till tjänst med upplysningar och råd. I allmänhet uppdrogs nu berörda arbetsuppgift åt samme tjänsteman, som enligt vad i det före- gående anförts hade att ägna särskild uppmärksamhet åt frågor rörande civilanställning av från anställning inom krigsmakten avgående fast anställt manskap.

Omfattningen av de olika rekryteringsorganens medverkan vid manskaps— rekryteringen hösten 1945 framgår av efterföljande tabell 41.

| Tabell 41. Rekrytering av manskap till försvaret hösten 1945. ! Truppförbandets Försvarets anställnings- i (motsv.) egna direkta Arbetsförmedlingen

sökande antal antal antal Summa

byrå (annat förband)

) 1

anställda ]

sökan- pröva- anställ- sökan- pröva- anställ- sökan- pröva- anställ- ) de de da de de da de de det | 2 799 2 309 1 477 804 658 411 189 139 85 1 973 !

I bilaga A (sid. 320—326) lämnas en utförligare redogörelse för organisa— tionen av den särskilda förmedlingen av civilanställningar samt rekrytering av fast anställt manskap till krigsmakten.

Sammanfattning.

Den offentliga arbetsförmedlingen undergick efter den 20 maj 1940 en snabb organisatorisk utbyggnad. Detta gällde såväl arbetsfönnedlingsnätet i hela riket som inrättandet av nya fackexpeditioner, utbyggandet av äldre specialförmedlingar och skapandet av helt nya sådana.

Antalet egentliga förmedlingskontor (huvud- och avdelningskontor) ökade mellan åren 1939 och 1945 med 87, eller från 166 till 253. I främsta rummet fingo Norrlandslänen sin kontorsorganisation förstärkt. Inom dessa inrättades 45 av de nytillkomna kontoren. '

F örmedlingsarbetet vid huvudkontor och större avdelningskontor utveck- lades dels genom att antalet fackexpeditioner utökades, dels också genom att för vissa huvudgrupper av arbetssökande speeialförmedlingar inrättades. Vid de största huvudkontoren (Stockholm, Göteborg och Malmö) förelåg en rela— tivt stark differentiering av förmedlingsarbetet, medan vid medelstora huvud- kontor och de fyra största avdelningskontoren i regel funnos tre expeditioner för manliga arbetssökande respektive två för kvinnliga. De manliga avdel-

ningarna avsågo som regel jordbruks— och skogsarbete, industri- och hantverk samt särskild avdelning för byggnadsarbete och de kvinnliga husligt arbete samt »övriga yrken». Den viktigaste förstärkningen vid flertalet avdelnings— kontor innebar inrättandet av särskild kvinnlig expedition vid sidan av den manliga.

SpeciaIförmedlingarna utgjorde: 1) Sjömansförmedling; 2) ungdomsför- medling, till vilken är knuten särskild yrkesvägledningsorganisation; 3) tjänstemannaförmedling; 4) förmedling för partiellt arbetsföra samt 5) för- medling för artister och musiker.1

Inom Sjömansförmedlingen, som tillkom redan under åren 1920—1922, infördes år 1944 enhetliga anvisningsregler att tillämpas över hela landet, och vid varje sjömansförmedling var tillsatt särskild delegation med representan- ter för parterna inom sjöfartsnäringen. Den särskilda organisationen för ung- domsförmedling och yrkesvägledning, som utbyggts efter år 1940, innebar, att verksamheten inom respektive län leddes av en länscentral, vilken i sin tur erhöll direktiv och anvisningar av den inom arbetsmarknadskommissionens kansli organiserade särskilda sektionen för ungdomsförmedling och yrkes- vägledning. Utom länscentralen funnos i varje län vid större avdelningskontor särskilda ungdomsförmedlingstjänstemän, och som yttersta led i denna verk- samhetsgren tjänstgjorde s. k. kontaktmän. Tjänstemannaförmedlingen, som organiserades år 1944, arbetade i likhet med ungdomsförmedlingen med läns- centraler. Dessa stodo i kontakt med en huvudcentral, förlagd till arbetsmark- nadskommissionens arbetsförmedlingsbyrå. Genom ett system av arbets- sökandelistor, som utsändes till länscentralerna samt till större arbetsgivare, sökte huvudcentralen åstadkomma en effektiv interlokal utjämning mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft. Till huvudcentralen voro knutna en särskild delegation samt ett råd, bestående av representanter för huvud- organisationerna inom tjänstemannarörelsen, med uppgift att följa och understödja verksamheten. Arbetst'örmedlingen för partiellt arbetsföra, som tillkom under åren 1941—1944, omhänderhades av särskilda tjänstemän vid arbetsförmedlingens huvudkontor. Befattningshavarna hade hela länet som verksamhetsområde. I samband med åtgärder avseende arbetsvård för krigsskadade fick denna förmedlingsgren utökade arbetsuppgifter. Arbets- förmedlingen för musiker, artister m. [I., som tillkom under åren 1943—1945, gavs genom särskild överenskommelse mellan arbetsmarknadskommissionen å ena sidan och Svenska musikerförbundet å den andra fasta riktlinjer, och för att sköta denna förmedlingsverksamhet tillsattes vid vissa större kontor särskilda befattningshavare. Fr. o. m. den 1 juli 1945 upprättades fast samarbete mellan de offentliga arbetsförmedlingsorganen och den genom försvarets anställningsbyrå bedrivna verksamheten för förmedling av civil— anstå'llning åt avg*ånget militärmanskap samt för rekrytering till krigsmakten av fast anställt manskap.

KAP. VI.

Arbetsförmedlingens personella utbyggnad efter det provisoriska förstatligandet den 20 maj 1940.

Inledning.

I kungörelsen den 7 maj 1940 (nr 329) 0111 statlig ledning av den offentliga arbetsförmedlingen har Kungl. Maj:t med stöd av 5, 6 och 48 åå i lagen om tjänsteplikt förordnat, att samtliga arbetsförmedlingsanstalter tills vidare skola stå under ledning av vederbörande länsarbetsnämnder, som därvid bland annat skola äga att å vederbörande anstalters vägnar anställa ny per- sonal och besluta om personalens anställnings-, arbets— och avlöningsvillkor under den tid denna anordning består. Vid meddelande av beslut i dessa frågor åligger det länsarbctsnämnderna att iakttaga vad arbetsmarknads- kommissionen därutinnan föreskrivit. Giltighetstiden för nämnda kungörelse har begränsats för ett år i sänder och har senast genom kungörelse den 15 juni 1945 (nr 280) utsträckts tills vidare till och med den 30 juni 1946.

Enligt den samtidigt med förstnämnda författning utfärdade kungörelsen om länsarbetsnämnder (328/1940) äger arbetsmarknadskonnnissionen att enligt Kungl. Maj:ts föreskrifter bestämma ersättning till bland andra nämn— dens direktör, medan ersättning till övrig kanslipersonal, vari inräknas all personal vid länsarbetsnämnder och olika arbetst'örmedlingsorgan, bestäm— mes av nämnden enligt kommissionens anvisningar.

Arbetsmarknadskommissionen har sålunda att ytterst fastställa grunderna för avlöning av den länsarbetsnämnderna underställda personalen. Då statens övertagande av arbetsförmedlingen endast är av provisorisk natur, bibehålla emellertid de vid arbetsförmedlingsanstalterna före den 20 maj 1940 anställda tjänstemännen sin ställning som landstings- och kommunalanställda med därtill hörande förmåner i fråga om avlöning, pensionsrätt m. m.

Den ursprungliga planen vid statens provisoriska övertagande av de. kom- , munala arbetsförmedlingsanstalterna var att åstadkomma minsta möjliga förändring i de bestående organisationsförhållandena. De kommunala au- stalterna skulle förvaltas av staten under krisen och efter dennas slut kunna, om så erfordrades, återföras i kommunal regi, såvitt möjligt i samma orga- nisatoriska skick som förut, frånsett sådana förändringar på längre sikt, som visat sig behövliga oberoende av krisförhållandena. Av krisen föranledda ?

förändringar skulle sålunda icke påverka den normala organisationen utan hållas isär från denna och vid krisens slut avvecklas.

Arbetsmarknadsorganens uppgifter och utvecklingen på arbetsmarknaden medförde emellertid, att länsarbetsnämndernas personalorganisalion genom- gick så snabba och genomgripande förändringar, att den ursprungliga planen icke kunde följas. Redan tidigt omtlyttadcs personalen i mycket stor ut- sträckning icke endast inom länet utan även mellan länen; tjänster indrogos, och ett mycket stort antal omändrades eller nyinrättades. Under denna livliga omdaningsverksamhel var det icke praktiskt genomförbart att avskilja den del av personalen, som skulle anknytas till de gamla kommunala anstalterna, från den, som skulle vara statsanställd. Det var ej heller möjligt att hålla isär den ordinarie arbelsförmedlingsverksamheten och de av krisen föror- sakade uppgifterna i fråga om arbetsmarknadens reglering. Svårigheter före- lågo också att rekrytera ny personal efter de löne- och anställningsvillkor, som vissa landsting kunde erbjuda. Den kraftiga expansionen av verksam— heten hade även till följd, att kommissionen i större omfattning än beräknat ansåg sig nödsakad att kontrollera nyrekryteringen av personal.

Provisorisk lönereglering juni 1941.

På grund av ovan angivna skäl stod det tidigt klart, att en ordning som innebar, att vissa tjänstemän vid länsarbetsnämnder och arbetsförmedlingar uppburo lön enligt förmedlingsanstalternas gamla lönevillkor och andra åter uppburo lön enligt av arlwlsmarkl|adskommissionen fastställda grunder, skulle bli ohållbar. Oavsett att de tidigare kommunal— och landstingsanställda i flera fall hade rätt till dyrtids— och ålderstillägg, medan däremot de efter den 20 maj 1940 anställda för lönet'örhöjningar voro beroende av kommis— sionsbeslut i varje särskilt fall, förefunnos stora skiljaktigheter i fråga om de kommunala löne— och anställningsvillkoren, som försvårade en rationell omflyttning av den mest kompetenta och vana arbetsförmedlingspersonalen. På våren 1941 hemställde kommissionen, att Kungl. Maj:t måtte fastställa särskild tjänsteförteckning för arbetsförmedlingen samt bemyndiga kommis- sionen att utfärda de bestämmelser, som erfordrades för åstadkommande av enhetlighet i lönevillkoren och för vinnande av den justering av lönebeloppen, som därjämte var påkallad med hänsyn till levnadskostnadernas stegring.

I sin framställning till Kungl. Maj:t diskuterade kommissionen de olika sy— stem, som skulle kunna läggas till grund för en dylik lönereglering, och fann sig böra förorda en anpassning till de inom statsförvaltningen i övrigt till- lämpade löneplanerna. Kommissionen anförde följande:

»En anknytning till det inom statsförvaltningen vedertagna lönesystemet torde vara att förorda ur den synpunkten, att denna anordning är ägnad att underlätta övergången från det nuvarande provisoriet till en framtida reglering av arbetsförmed-

lingens anställnings- och avlöningsförhållanden. Kommissionen utgår nämligen ifrån, att dessa förhållanden, vare sig arbetsförmedlingsanstalterna förstatligas eller återgå till de nuvarande huvudmännen, måste ordnas efter mera enhetliga grunder och att därvid det statliga lönesystemet även i senare fallet kommer att tillämpas, liksom fallet är t. ex. inom folkskoleväsendet. Både ur löntagarnas och det allmännas syn— punkter synes det då förmånligt, att lönerna redan nu anpassas efter detta system.» (SAK:s skrivelse den 2 maj 1941.)

I sin skrivelse erinrade kommissionen därjämte om att frågan om en löne— reglering för arbetsförmedlingen i anslutning till det statliga lönesystemet tidigare varit föremål för ingående utredningar inom socialstyrelsen. Dessa utredningar hade icke slutförts, då styrelsen i maj 1940 tills vidare befriades från befattningen med arbetsförmedlingen. Emellertid förelåg en inom sty- relsens arbetsmarknadsbyrå verkställd utredning om lönegradsplaceringen för de olika arbetsförmed]ingstjänsterna. Med utgångspunkt från denna utred- ning framlade kommissionen följande förslag till tjänsteförteckning för ar- betsförmedlingen, som anslöt sig till civila icke-ordinarie reglementet.

Befattningar Befattningar

Lönegrad Lönegrad Skrivbiträde . ................ 2 Assistent av l:a klass ........ 15 Expeditiqnsbiträde ........... 5 Kont.förest. av l:a klass ...... 15 Kont.förest. av 4ze klass ...... 5 Länsarbetsdir. i Visby ........ 15 Expeditionsvakt .............. 5 Förste assistent .............. 18 Förste expeditionsvakt ........ 7 Förest. i Norrköping .......... 18 Assistent av 3:e klass .......... 8 Förest. i Hälsingborg ........ 21 Kont.förest. av 3:e klass ...... 8 Inspektör i Stockholm ........ 21 Förste kontorist .............. 10 Länsarbetsdirektör .......... 21 Assistent av 2:a klass ........ 12 Direktör i Göteborg och Malmö 24 Kont.förest. av 2:a klass ...... 12 Direktör i Stockholm .......... 26

liir-'i'ilhiq— . _.

Över kommissionens förslag till lönereglering och tjänsteförteckning ytt— rade sig statskontoret, allmänna lönenämnden och arbetsförmedlingstjänste- männens riksförbund. Statskontoret förklarade sig i sitt yttrande intet ha att erinra mot förslaget, att det statliga lönesysemet tillämpades för länsarbets- nämndernas personal, men ansåg sig böra föreslå en något lägre lönegrads— placering för vissa befattningar än den av kommissionen förordade. Löne- nämnden ansåg sig icke kunna förorda kommissionens förslag till löne— reglering eller ingå på någon detaljgranskning av den föreslagna tjänste- förteckningen, främst med hänsyn till att närmare motivering saknades, varför de olika befattningarna hänförts till de föreslagna lönegraderna. Arbetsförmedlingstjänstemännens riksförbund ansåg bland annat, att tjänste— männen enligt förslaget fått en alltför oförmånlig placering. Chefen för socialdepartementet- (Kungl. Maj:ts proposition nr 285/1941,

I i t.

! 179 sid. 250—81) uttalade, att det borde ankomma pä arbetsmarknadskomlnis— sionen att utfärda erforderliga bestämmelser för åstadkommande av enhet- lighet i lönevillkoren. Däremot ansåg han sig icke kunna tillstyrka faststäl- landet av den av kommissionen föreslagna tjänsteförteckningen. Han an- förde bland annat:

»Att jag icke tillstyrker en sådan åtgärd beror främst därpå att ett beslut i denna riktning skulle kunna tolkas såsom innebärande ett ställningstagande till spörsmålet om berörda befattningshavares framtida löneställning och därmed skulle kunna föregripa (len lönereglering för befattningshavarna, som en gång kan komma att äga rum i samband med ett eventuellt definitivt förstatligande av arbetsförmed- lingen. —»

Vid riksdagsbehandlingen av frågan anslöt sig statsutskottet (utlåtande nr 207/1941) till departementschefens uppfattning och anförde bland annat:

::I fråga om regleringen av anställnings- och lönevillkoren vid arbetsförmedlings- anstalterna torde det vara uppenbart, att ett enhetligt lönesystem för arbetsförmed— lingspersonalen i hela riket skulle medföra avsevärda fördelar. På sätt departements- chefen framhållit lärer arbetsmarknadskommissionen äga möjlighet att genom all- männa anvisningar till länsarbetsnämnderna, som enligt gällande bestämmelser hava att anställa ny personal samt besluta om personalens anställnings-, arbets- och löne- villkor, öva ett avgörande inflytande i nämnda hänseende. I likhet med departements- chefen anser utskottet därför icke påkallat, att en särskild tjänsteförteckning för hithörande personal fastställes av Kungl. Maj:t, helst som en dylik åtgärd skulle innebära ett föregripande av den lönereglering, som kan komma att äga rum i sam- band med ett eventuellt definitivt förstatligande av arbetsförmedlingsanstalterna. Ut— skottet förutsätter emellertid, att arbetsmarknadskommissionen vid utarbetande av sina allmänna anvisningar beaktar, att lönesättningen vid arbetsförmedlingsanstal- terna icke blir högre än den, som gäller motsvarande arbete inom statens verk.»

Riksdagen (skrivelse nr 436) godkände statsutskottets utlåtande i frågan. På grund av vad som sålunda förekommit började kommissionen från och med den 1 juli 1941 tillämpa enhetligt lönesystem för arbetsförmedlings— personalen.

Bestämmelserna i civila icke-ordinarie reglementet lades till grund, och länsarbetsnämndernas personal erhöll avlöning, motsvarande lönegraderna i tidigare angivna provisoriska tjänsteförteckning.1 Nämnda reglemente förut- sätter, för så vitt det gäller extra ordinarie tjänstemän, att dessa å sina av- löningar få vidkännas pensionsavdrag enligt gällande bestämmelser om stat- lig tjänste- och familjepension. Visserligen kunde någon pensionsrätt för ar- betsförmedlingspersonalen icke ifrågasättas, men lönen till personalen utgick dock med i löneplan upptagna avlöningsbelopp, minskade med de avdrag, som eljest skulle verkställts enligt gällande pensionsreglementen.

Antalet tjänstemän, som berördes av regleringen, och deras inplacering i lönesystemet redovisas i nedanstående tabell 42.

1[ lönetekniskt hänseende var personalen sålunda alltfort att betrakta som ar vo d e s- a n ställd, ehuru arvodena anslöto sig till icke-ordinarie reglementet.

Tabell 42. Antalet tjänstemän vid länsarbetsnämndernas centrala kanslier (Lan) och arbetsför- medlingens huvudkontor samt vid avdelningskontoren, som berördes av den tekniska löneregle- ringen den 30 juni 1941.

Tjaniälé?gn$?gnaågmmg Extra tjänsteman gåggzätat Arvodesanställda _ Lan o. , Lan o. Lan o. Lan o. Lonå- huvud- Ifa ?" Summa huvud- äv?" Summa huvud- huvud- ]Avd.- gra kontor on or kontor on or kontor kontor (on or 2 13 8 21 18 5 23 [_ _ _

5 53 49 102 9 1 10 _ _ _

7 5 _ 5 _ _ _ _ _

8 50 60 110 5 2 7 _ -— _ 12 57 20 77 5 _ 5 __, _ _ 15 35 7 42 _ _ _, _ _ 18 16 2 18 _ _ _ _. — _ 21 24 1 25 _ _ _ _ _ _ 24 2 _ 2 _ _ _ _ —— _ 26 1 _ l _ —— _ _ - - _

Summa | 256 147 403 37 | 8 45 | 3 27 58

Tabellen anger, att av 536 befattningshavare 403 erhöllo lön enligt eo— planen i civila icke-ordinarie reglementet, medan 45 erhöllo lön enligt ex— planen, 85 anställdes mot särskilt arvode, och 3 befattningar placerades på övergångsstat. Till jämförelse må nämnas, att antalet tjänster vid arbetsför— ! medlingarna vid början av år 1940 uppgick till 425.

Tj änstetillsättning.

I april 1942 (proposition 1942z344, sid. 76 ff) berörde arbetsmarknads— .; kommissionen i underdånig framställning arbetsförmedlingspersonalens an- :" ställningsförhållanden och framförde som sin uppfattning, att mera kvalifi- cerade tjänster eller sådana tjänster, som kunde betraktas som rekryterings- bas för befordran, med hänsyn till vikten av en snabb effektivisering av ar— betsförmedlingen borde tillsättas centralt eller i varje fall under ncggrann (.? central övervakning. Det hade framstått alltmera oegentligt, att flertalet tjän- * ster skulle tillsättas av länsarbetsnämnderna enligt arbetsmarknadskommissio- nens direktiv. Departementschefen uttalade, att det icke syntes nödvändigt att vid detta tillfälle fatta slutlig ställning till kommissionens förslag, men stödde kommissionens uppfattning, att en överflyttning även formellt av beslutande- rätten kunde anses motiverad beträffande mera kvalificerade tjänster. Riks- dagen fann emellertid (skrivelse 1942: 467), att ändring i gällande föreskrifter i ämnet icke utan närmare utredning rörande organisationen av kommissio- nen och densamma underlydande organ borde komma till stånd.

Det förfaringssätt, som tillämpas vid tillsättande av tjänster vii läns-

arbetsnämnder och arbetsförmedlingar, är följande. Efter kungörande i Post— och inrikes tidningar samt riksvakanslistan ingivas ansökningshandlingar till vederbörande länsarbetsnämnd. Efter granskning översänder nämnden hand- lingarna till kommissionen jämte eget yttrande. Därvid uppför nämnden som regel tre av de sökande på förslag, i vissa fall färre, i vissa fall flera, samt föreslår understundom någon av de sökande till erhållande av befattningen i fråga. Finner kommissionen, att de på förslag uppförda sökandena äro kom- petenta för befattningen och att de böra ifrågakomma framför andra med— sökande, bemyndigar kommissionen nämnden att till befattningen utse en av de på förslaget uppförda. I förekommande fall utesluter kommissionen någon av de sökande från förslag respektive förklarar, att någon av dem, som icke uppförts på förslag, bör kunna komma i fråga jämte de på förslaget upp— förda. Nämnden förordnar därefter befattningshavaren. Då nämnden fattar det formella beslutet om tjänstens tillsättande, kan den därmed missnöjde hos kommissionen överklaga beslutet.

Partiella reformer av personalorganisationen.

För att förstärka biträdespersonalen vid länsarbetsnämndernas centrala kanslier infördes i februari månad 1942 två nya befattningar i tjänsteför— teckningen, kanslibiträde med lön motsvarande lönegrad 7 och kontorsbiträde med lön motsvarande lönegrad 4. Kanslibiträdesgraden var närmast avsedd för den befattningshavare, som tjänstgjorde som redogörare.

I samband med den i januari 1943 ikraftträdda kretsorganisationen till- erkändes kretsföreståndare med avlöning, som ej uppgick till arvode mot— svarande lägsta löneklass i lönegrad Eo 12, som regel ett särskilt tilläggs— arvode, så att hans avlöning motsvarade nämnda lönegrad.

Med hänsyn till de ökade kris- och beredskapsuppgifter, som efter hand pålades länsarbetsnämnderna, och med hänsyn till att ytterligare arbets- uppgifter eventuellt skulle komma att påläggas dem, beslöt arbetsmark- nadskommissionen våren 1943 att förstärka organisationen av länsarbets- nämndernas centrala kanslier. Omorganisationen innebar, att för hand- läggande av nämndernas kris- och beredskapsuppgifter anställdes särskilda, för dessa uppgifter kvalificerade befattningshavare, avlönade efter andra grunder än den mera fast anställda arbetsförmedlingspersonalen. Avlöningen utgick i regel i form av fasta arvoden, jämt avrundade i förhållande till lägsta löneklass i lönegraderna Eo 12, 15 och 18 i civila icke-ordinarie reglementet. I de fall, då till sådan befattning utsågs tjänsteman, som redan innehade fast anställning vid arbetsförmedlingen, fick denne bibehålla sin hittills- varande lönegradsplacering men erhöll i regel ett tilläggsarvode, vilket utgick endast under den tid tjänstemannen innehade ifrågavarande anställning.

Med hänsyn till de alltmera ökade arbetsuppgifter, som i fråga om utlännings- verksamheten pålades länsarbetsnämnderna, förstärkte arbetsmarknadskom- missionen i april 1945 nämndernas personal för dessa arbetsuppgifter genom inrättande av en särskild befattning som konsulent för utlänningsärenden.

Exempel på här ovan angivna befattningshavare och deras arbetsuppgifter ha lämnats på sid. 117.

Utöver här nämnda större förändringar i personalorganisationen ha tid efter annan partiella reformer vidtagits. betingade av behovet av förmed- lingsverksamhetens utbyggnad. Den provisoriska tjänsteförteckningen av år 1941 har härvidlag legat till grund.

Sålunda ha i stort sett inom den provisoriska tjänsteförteckningens ram de olika specialförmedlingarna (sid. 139—172) utbyggts. Genom beslut av arbetsmarknadskommissionen våren 1944 fastställdes personalorganisationen för ungdomsförmedling (jämte yrkesvägledning) och tjänstemannaförmed- ling samt inrättades på hösten samma år förste assistenttjänsterna vid expe- ditionerna för partiellt arbetsföra. För effektivisering av förmedlingsarbetet på den kvinnliga arbetsmarknaden inrättades i oktober 1944 särskilda kon- sulenttjänster, en vid varje länsarbetsnämnd (utom Gotlands). Konsulenten skulle ha till uppgift att utföra upplysnings- och organisationsarbete inom det kvinnliga förmedlingsområdet och tjänstgöra dels som kontaktperson mellan förmedlingen och arbetsmarknadens organisationer, dels som instruktris hos de lokala arbetsförmedlingsorganen.

Ersättningen till länsarbetsdirektör har genom särskilda beslut av Kungl. Maj:t efter hand så höjts, att denna överstiger lönen enligt de i den proviso- riska tjänsteförteckningen angivna lönegraderna. Sålunda föreskrev Kungl. Maj:t den 8 maj 1942, att ersättning till länsarbetsdirektör må, räknat från och med den 1 januari 1942, bestämmas till högst 900 kronor för månad med tillägg för tiden efter första kvartalet 1942 av det belopp, varmed kristillägget

t ? å ! i

! 't

?

åt befattningshavare i statens tjänst med 900 kronor i månadsavlöning över- ' stiger det för samma första kvartal gällande kristillägget. Denna föreskrift innebar, att nämnda maximibelopp med för juni 1944 utgående kristillägg utgjorde 936 kronor per månad. Med hänsyn till de arbetsuppgifter, som

ti

åvilade länsarbetsdirektörerna, och med hänsyn till önskvärdheten att för » framtiden säkerställa en tillfredsställande rekrytering till dessa befattningar hemställde arbetsmarknadskommissionen i juni 1944 om föreskrift, att ersätt- ningen till länsarbetsdirektör skulle från och med den 1 juli 1944 tills vidare få utgå med högst 1 200 kronor per månad. Med anledning av kommissionens framställning medgav Kungl. Maj:t, genom beslut den 10 november 1944, att, räknat från och med den 1 november 1944, ersättningen till direktören för arbetsnämnden i Stockholm må bestämmas till högst 1 200 kronor för månad och ersättningen till envar av direktörerna vid länsarbetsnämnden i Göteborgs

och Bohus län samt. länsarbetsnämnden i Malmöhus län till högst 1 000 kro— nor per månad. För övriga länsarbetsdirektörer skedde ingen ändring i ersättningens maximibelopp.

Olika personalgruppers avlönings- och anställningsvillkor.

Länsarbetsnämndernas personal kan efter avlöningsvillkoren i december 1945 uppdelas i fyra, nedan angivna grupper.

1. Personal med avlöning enligt civila icke-ordinarie reglementet.

2. Personal med av statens arbetsmarknadskommission särskilt fastställt arvode.

3. Tillfällig personal.

4. Arbetsförmedlingsombud. Grupp 1 omfattar huvuddelen av den för länsarbetsnänmdernas och arbets— förmedlingarnas normala arbetsuppgifter avsedda heltidsanställda perso- nalen. I denna grupp ingå som regel de tidigare kommunal- och landstings- anställda. Grupp 2 kan uppdelas i två undergrupper, nämligen å ena sidan be- fattningshavare med deltidstjänstgöring (som regel vid de mindre avdelnings— kontoren) och å andra sidan befattningshavare, som anställts för särskilda beredskapsuppgifter. För sistnämnda kategori tillämpas särskilda avlönings- hestämmelser (ABL),1 vilka började tillämpas från och med juni 1943 och vilka i huvudsak anslöto sig till de av Kungl. Maj:t fastställda bestämmel- serna för befattningshavare vid statens krisorgan (SFS 215/1941). Befattningshavare med deltidstjänstgöring uppbära arvode enligt en av ar- betsmarknadskommissionen fastställd arvodesplan. omfattande tre arvodes- klasser (I—III). Å dessa arvoden utgå rörligt tillägg och kristillägg enligt samma grunder som för personal med avlöning enligt icke-ordinarieregle— mentet. De för kris— och beredskapsuppgifter anställda befattningshavarna uppbära däremot arvoden med av arbetsmarknadskommissionen för varje fall fast— ställda belopp, å vilka rörligt tillägg icke utgår. I regel äro dessa arvodes- belopp så beräknade, att de i runt tal motsvara den utgående avlöningen (inklusive rörligt tillägg) för befattningshavare inom närmast jämförliga lönegrad. _ .. ' ' " För den tillfälliga personalen bestämmes avlöningen av vederbörande läns- arbetsnämnd med iakttagande av vissa av arbetsmarknadskommissionen ut— färdade direktiv. Sålunda äger länsarbetsnämnd, inom ramen för anvisat anslag, utan kommissionens särskilda medgivande anställa tillfällig personal med iakttagande av att avlöningen. då fråga är om månadsavlönad personal

1ABL = Anställnings- och av]öningsbestämmetser för befattningshavarc vid länsarbets- nämndernas eentrala kanslier.

med full tjänstgöring, ej må överstiga avlöningen för extra tjänstemän i nedan angivna lönegrader och löneklasser:

för personal som utför enbart skrivgöromäl: ................ Ex 2: b » » » » andra biträdesgöromål ................ Ex 4: 1 » expeditionsvakter och förrådspersonal .................... Ex 5: 2 » personal, som utför självständigt kansliarbete .............. Ex 7: 4 » arbetsförmedlingspersonal .............................. Ex 8: 5

Högre arvode kan i särskilda fall utgå till tillfällig personal efter kom- missionens godkännande.

Till den vid länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingarna anställda per— sonalen har utgått provisorisk löneförstärkning jämlikt kungörelserna den 1 december 1944 (754) och den 29 juni 1945 (nr 490).

Ortsombuden uppbära -— såsom framgår av nedanstående tablå ett av arbetsmarknadskommissionen fastställt arvode, som per år med rörligt till— lägg och kristillägg i december 1945 uppgick till ett belopp mellan 314 och 1 414 kronor, beroende på vilken av de till ett antal av 8 förekommande om— budsklasser vederbörande ombud tillhör. I maj 1945 tillerkändes ortsombud, som jämlikt avlöningsbestämmelserna är skyldigt upplåta lokal för expedi- tionsarbetet, utöver utgående arvode, bidrag till lokalkostnaden med ($O—200 kronor per är, beroende på ombudsklass.

()mbudsklass

Arvode kronor per är inkl. 31 % tillägg ill—1:40 471: 60 62.8: 80 786: .,, (.)—13:20 1 100: 40 1257: GU 1 111280 Bidrag till lokat- kostn. kronor per år ............. (30: 80: __ 100: ---— 120: »— l-lO: ... lGl): —- l&(l: — 200: -— Antal ombud ..... 136 103 92 41 38 5 40 10

Lokalombuden uppbära visst av länsarbetsnämnden med hänsyn till arbets- prestationerna fastställt arvode (högst 200 kronor per år) och äro i undan— tagsfall oavlönade. ';

Den tekniska löneregleringen våren 1941, som i huvudsak innebar, att de tidigare kommunal- och landstingsanställdas lönevillkor justerades enligt lönegradcrna i den provisoriskt antagna tjänsteförteckningen, medförde som konsekvens, att de tidigare löneskiljaktigheterna i stort sett bevarades, ehuru under hand individuella justeringar vidtogos genom förflyttning och befordran av olika befattningshavare. Därjämte kommo efter hand vissa specialgrenar av arbetsförmedlingsverksamheten att utbyggas, och befattningshavarna på dessa placerades i löneställningar, som ej alltid motsvarade dern befattnings- havare med likvärdiga arbetsuppgifter på andra förmedlingsexpeditioner ägde.

Översynsplanen maj 1945.

På hösten 1943 beslöt arbetsmarknadskommissionen företaga en allmän översyn av länsarbetsnämndernas personalorganisation i syfte att inom ramen av dåvarande provisorium åstadkomma en större enhetlighet och likvärdig- het, dels med avseende på befattningar vid huvud- och avdelningskontor inom varje län, dels också med avseende på befattningarna inom länen in— hördes. under hänsynstagande till de modifikationer, som lokala arbets- marknadsförhållanden kunde föranleda. Hösten 1944 förelågo på grundval av översynen förslag till en mera fast personalorganisation vid länsarbets— nämnder och arbetsförmedlingar utarbetade. Sedan de sakkunniga angående arbetsförmedlingens organisation beretts tillfälle att taga del av förslagen och förhandlingar med vederbörande personalorganisationer ägt rum, beslöt arbetsmarknadskommissionen i maj 1945 lägga de uppgjorda personal- planerna till grund för arbetsförmedlingens fortsatta utbyggnad.

Huvudsynpunkten vid översynsförslagens upprättande var att i personal- avseende så förstärka organisationen, att denna mera effektivt än dittills skulle bli i stånd att handlägga förmedlingsärendena. Detta syftemål avsågs skola ernås icke blott genom en kvantitativ förstärkning av personalorganisa- tionen utan även genom en kvalitativ sådan. Personalplanerna upptogo i enlighet härmed förslag till inrättande av nya förmedlingstjänster vid fler- talet huvudkontor och större avdelningskontor, varigenom en ökad speciali- sering av förmedlingsarbetet möjliggjordes. På kontor, där omedelbara specia- liseringsbehov förelågo, kunde exempelvis på manliga avdelningen en uppdel- ning av arbetet på en allmän industriexpedition och en särskild byggnads- cxpedition enligt förslagen åstadkommas. Därutöver medgåvo förslagen, att vissa större industriorter utrustades med expeditioner för speciella yrkes- grupper, som där voro särskilt starkt företrädda. Beträffande de kvinnliga avdelningarna innefattade översynen förslag om uppdelning vid de flesta huvudkontor av arbetet på särskilda expeditioner för husligt arbete samt för industriarbete och övriga yrken.

Det framstod emellertid under planernas utarbetande som en nödvändig— het, att samordning av förmedlingsarbetet på olika expeditioner åstadkoms. För att uppnå detta syfte upptogo organisationsplanerna en helt ny befatt- ning med lön motsvarande lönegrad En 18 (förste assistent) vid flertalet hu- vudkontor och de fyra största avdelningskontoren. Inrättandet av denna be— fattning betydde, att det praktiska förmedlingsarbetet fick en sammanhål— lande kraft, som skulle åstadkomma ökad samverkan mellan de olika avdel— ningarna på samma kontor. Denna anordning skulle även skapa möjligheter för direktörens närmaste man, inspektören för arbetsförmedlingsärenden, att i större utsträckning än hittills ägna sig åt förmedlingsverksamheten i länet i

dess helhet samt att biträda direktören, när det gällde att direkt inom närings- livet och dess olika organisationer företräda arbetsförmedlingen.

En andra synpunkt, som var vägledande vid upprättandet av personal- planerna, var önskvärdheten av att åstadkomma en utjämning av nu före- fintliga lönedifl'erenser mellan olika befattningar inom arbetsförmedlingen på det sättet, att befattningar på de icke specialiserade avdelningarna i större utsträckning än tidigare varit fallet erhöllo avlöningar, jämförliga med dem, som förekonuno på specialförmedlingarna. Full överensstämmelse i detta hänseende kunde emellertid icke uppnås, på den grund att det var omöjligt att, innan riktlinjerna för arbetsförmedlingens framtida organisation mera bestämt uppdragits, lägga fram förslag, som kunde inverka på en even— tuell nyorganisation av förmedlingsarbetet på de icke specialiserade avdel- ningarna. i

En tredje utgångspunkt vid (")versynsförslagens upprättande var önske- målet att tillgodose de omedelbara efl'ektiviseringsbehov, som förelågo med hänsyn till kontorsnätets relativa gleshet. Därvid togs ävenledes hänsyn till att avdelningskontoren i regel icke tidigare blivit föremål för förstärknings— och effektiviseringsåtgärder i samma grad som huvudkontoren. I överens— stämmelse härmed innefattade översynsförslagen inrättande av nya avdel- ningskontor på vissa orter, där arbetsförmedlingen var representerad av ombud. Därjämte inneburo förslagen, att man helt upphörde att använda lönegraderna 5 och 8 som avlöningsnorm för heltidsanställda kontorsförestån- dare, att ett flertal redan befintliga avdelningskontor hänfördes till högre _ klass samt att kontoren erhöllo en bättre och mera kvalificead personal— - besättning och därigenom också större förutsättningar att effektivare än dit- tills fullgöra sina uppgifter såväl lokalt som inom respektive kretsar. 5

För att ge en konkret bild av översynens praktiska innebörd lämnas i ; Bilaga B som signifikativt exempel en redogörelse för personalorganisalionen i Västmanlands län före och efter översynen.

I efterföljande tablå ha angivits de av översynen föranledda förändring- arna i antalet befattningshavare vid länsarbetsnämndernas centrala kans— lier och vid arbetsförmedlingens huvud— och avdelningskontor. Tablån anger därjämte fördelningen av befattningshavarna efter arbetsuppgifter.

Av tablån framgår, att den beslutade omorganisationen i viss omfattning tillfört förmedlingsorganisationen ett ökat antal befattningshavare i järn-' förelse med april 1945. Ökningen uppgår till sammanlagt 128 befattningar, därav vid länsarbetsnämndernas centrala kanslier 39, vid huvudkontorens förmedlingsexpeditioner 36 och vid avdelningskontoren 53. Vissa nya mera kvalificerade befattningar ha inrättats. Vid flertalet länsarbetsnämnder titl— kom sålunda i första hand en ny befattning med avlöning motsvarande löne- grad Eo 21 (inspektör för socialhjälpsärenden). vilken närmast skulle ha över- inseendet över arbetslöshetsnämndernas verksamhet samt planläggnings—

g.. "i:

Antalet befattningshavare vid länsarbetsnämnderna centrala kanslier, vid arbetsförmedlingens huvud- och avdelningskontor i april 1945 och enligt översynen maj samma år.

Över- April 1945 synen Ökning maj 1945 (+) Eo, Ex, . .. . Minskning ABL Tillfalligl Summa 1310, år;, (_) I—III persona — I. Länsarbetsnämnder och huvudkontor A. Ledningspersonal Direktör .................... 25 _ 25 25 j; 0 Inspektör för arbetsförmedlings- ärenden .................. 25 _ 25 27 + 2 InspektörIOrsocialhjälpsärenden _ _ 19 + 19 Kvinnlig konsulent .......... 24 _ 24 24 :l; 0- Summa 74 _ 74 95 + 21 B. Annan kanslipersonal Amanuens .................. 23 _ 23 26 + 3 Redogörare ................. 24 _ 24 25 + 1 Kanslihiträde ................ 3 1 4 3 _ ] Kontorsbiträde .............. 42 3 45 49 + 4 Skrivbiträde ................ 97 20 117 122 + 5 Expeditionsvakt ............. 7 14 21 27 + 6 Summa 196 38 234 252 + 18 Summa A—B 270 38 308 347 + 39 C. Arbetsförmedlingspersonal Förste assistent (samordnare) 4 _ 4 24 + 20 Manliga expeditioner ......... 158 4 162 160 _ 2 Kvinnliga expeditioner ....... 90 6 96 105 + 9 Gemensamma expeditioner . . . . 47 4 51 65 + 14 ' Ungdomsförmedling .......... 65 _ 65 65 :l: 0 » Tjänstemannaförmedling ...... 55 l 56 52 _ 4 Expedition för partiellt arbets- föra ...................... 32 1 33 32 _ 1 Summa G 451 16 467 503 + 36 Summa A_C 721 54 775 850 + 75 11. Avdelningskonlor Föreståndare ................... 215 8 223 228 + 5 Manliga expeditioner ............ 45 12 57 63 + 6 Kvinnliga expeditioner .......... 65 31 96 127 + 31 Gemensamma expeditioner ....... 7 4 11 12 + 1 Ungdomstörmedling ............. 33 _ 33 34 —|— 1 Tjänstemannaförmedling ......... 6 6 7 + I övriga tjänster ................. 9 6 15 231 + 8 Summa 380 61 441 494 + 53 Totalsumma 1 101 115 1 216 1 344 + 128 lDärav 4 förste assistenter (samordnare) vid kontoren i Norrköping, Hälsingborg, Uddevalla och Sundsvall.

Tabell 43. Jämförelse mellan antalet befattningar, dessas löneplacering m. m. vid länsarbetsnämn- dernas centrala'kauslier och arbetsförmedlingens huvudkontor april 1945 och enligt översynen maj samma år.

Anm. För enkelhetens skull användes här beteckning lönegrad, fast ingen befattnings- havare placerats'i viss lönegrad utan endast erhållit avlöningsförmåner motsvarande viss lönegrad.

_ Befattningarnas Antal befattningar procentuella fördelning Lönegrad,'arvodesklass ( ökuäé” April ! Slå; ( + ) A pril gif; 1945 maj 1945 Mm(sk1)nng 1945 maj 1945 A. Eo-plunen Lönegrad 31) ................... l 1 _ 0,2 0,1 "28 ................... 'Z- 2 _ (),-1 0,3 '26 ................... s s _ 1,6 1.2 2.5 ................... 13 13 — 2,7 1,9 22 ................... 1 ( 1 —— 0,2 0,1 21 ................... 10 ; 54 + 44 2,1 8,0 18 ................... 104 170 + 66 21,3 25,0 ; 15 ................... 78 * 158 + 80 16,0 23,3 ; 12 ................... 117 I 133 + 16 24,0 19,6 ' s ................... 92 l _ 92 18,9 _— l 7 ................... 2 1 29 + 2 5,5 4,3 ' 5 ................... 11 ( 23 + 19 0,8 3,4 l 4 ................... 25 1 29 + 4 5,1 4,3 ( 2 ................... 6 [ 58 + 52 1,2 8,5 Summa 488 679 + 191 100,0 100,0 1 B. Ear-planen +" Lönegrad 12 ................... 5 4 _ 1 2,8 2,4 J 8 ................... 59 78 + 19 32,8 46,1 ij 7 ................... 2 2 _ 1,1 1,2 [ 5 ................... 6 1 -- _ 5 3,3 0,6 ', 4 ................... 16 20 + 4 8,9 1 1,8 i 2 ................... 02 64 ”8 51,1 37,9 ,- Summa 180 169 -— 11 100,11 100,o C. Dellidsanställda mot särskilt arvode Arvodesklass I ................. _ 2 + 2 II ................. l _ — l III ................ —— _ _ * Summa 1 2 + 1 ? Summa A—C 669 850 + 181 _ D. Personal avlönad av SAK mot särskilt arvode . (ABL) ......................... 52 __ _ 52 E. Personal avlönad av Lan mot särskilt arvode ......................... 54 —— _,. 54 Totalsumma

arbetet av olika slags investeringsobjekt att tillgripas vid minskad sysselsätt- ning. Vid huvudkontorens och vid de fyra största avdelningskontorens för— medlingsexpeditioner tillkom, som tidigare framhållits, en helt ny befattning med avlöning motsvarande lönegrad Ro 18, vilket närmast innebar, att det praktiska förmedlingsarbetet fick en sammanhållande kraft. Vid avdelnings- kontoren ökades i första hand antalet tjänster vid kvinnliga expeditioner för att möjliggöra förut omnämnda effektivisering av arbetet på den kvinnliga arbetsmarknaden.

För att klarlägga den beslutade omorganisationens kvalitativa betydelse ha tabellerna 43—4/1 upprättats. De återge de olika tjänsternas avlöningsför- måner före och efter översynen enligt de av kommissionen tillämpade löne— systemen.

Som framgår av omstående tabell 43 ökade antalet tjänster med lön mot- svarande lönegrad Eo 21 vid huvudkontoren med 44, motsvarande lönegrad Ro 18 med 66, motsvarande lönegrad Ro 15 med 80 samt motsvarande löne— grad Eo 12 med 16 tjänster. Samtidigt avskaffades helt antalet tjänster med lön motsvarande lönegrad Eo 8. Tyngdpunkten i lönesystemet blev löner motsvarande lönegraderna EO 18 och Eo 15, medan denna före översynen utgjordes av löner motsvarande lönegraderna Eo 8—15.

Tabell 44 anger motsvarande förändringar för avdelningskontoren som ta— bell 43 för huvudkontoren. Av tabellen framgår, att hela antaletbefattningar med lön enligt Eo-planen vid avdelningskontoren ökade med 87. Den största ökningen uppvisade befattningar med lön motsvarande lönegraderna Eo 12 och Ro 15 med respektive 111 och 79 tjänster. Samtidigt nedgick antalet befattningar med lön motsvarande lönegrad En 8 med 100. Antalet tillfälliga befattningar, som överfördes till den normala organisationen, utgjorde 61.

I tabell 115 ha angivits de av översynen föranledda förändringarna beträf- fande avdelningskontorens klassificering. Av denna framgår, att 30 kontor nytillkommit i samband med översynen samt att man helt upphörde att an- vända lönegraderna Eo 8 och 5 som norm för heltidsanställd föreståndares avlöning (jfr ovan sid. 186). I enlighet härmed uppflyttades flertalet kontor i högre klasser. Sålunda utgjorde exempelvis före översynen antalet kontor i klass II (motsvarande Ro 18) 1 och efter 11, i klass III (motsvarande löne- grad Eo 15) 10 respektive 66 samt i klass IV (motsvarande lönegrad Eo 12) 28 respektive 82. Föreståndare i arvodesklasserna I—III uppbära avlöning, som med hänsyn till tjänstgöringstiden motsvarar lönegrad Eo 12. Deras antal utgjorde före översynen 56 och efter 65. Föreståndarna vid de nytill— komna kontoren avlönas i flertalet fall mot särskilt arvode (I—III).

Tabell 44. Jämförelse mellan antalet befattningar, dessas löneplacering m. in. vid arbetsförmed- lingens avdelningskontor april 1945 och enligt översynen maj samma är. Se amn. till tab. 43.

Befattningarnas Antal befattningar procentuella fördelning l."nevrad arvodesklass - U ” I . Över- Ökning . Över- Apr-:l synen . (+). April synen 1940 maj 1945 Mmsknmg 194.) maj 1945 A. Eo-planen Lönegrad 21 ................... 3 4 + 1 1,2 1,2 18' ................... 5 19 + 14 2,1 .),3 15 ................... 17 06 + 79 7,0 29,2 12 ................... 69 180 + 111 28,5 r)4,7 8 ................... 122 22 _ 100 50,4 6,7 5 ................... 26 3 _ 23 10,8 0,9 4 ................... — 3 + 3 _ 0,9 2 ................... _— *) + 2 _ 0,6 Summa 242 329 + 87 100,11 100,11 B. Ear-planen 1 Lönegrad 12 ................... l — _ 1 1,7 _ 1 8 ................... 39 58 + 19 65,0 84,1 , 5 ................... 10 _ _ 10 16,6 —— 4 ................... l _ _ 1 1,7 —— 2 ................... 9 11 + 2 15,0 15,9 Summa 60 69 + 9 100,0 100.0 (I. Deltidsanställda mot särskilt arvode *, Arvodesklass I ................. 19 6 _ 13 27,1 6,2 * Il ................. 26 38 + 12 37,2 39,6 111 ................ 25 52 + 27 35, 7 54,2 Summa 70 96 + 26 100,11 100,0 f Summa A—C 372 494 + 122 i 1 D. Personal avlönad av SAK mot särskilt & arvode (ABL) ................... 8 _ _ 8 E. Personal avlönad av Lan mot särskilt arvode ......................... 61 _ _ 61 Totalsumma

Tabell 45. Antalet avdelningskontor inom respektive klasser före och efter översynen.

;Anntalkoyntor Antal kontor Ökning (+)

Klass/(l'öreståndarelön fore OVE?" efter över- Minskning motsvarande löne rad" synen _ g ) (1/12 1944) Synen ( )

* Klass 1 (Ro 21) ........................... 3 4 + 1 Klass 11 (Ro 18) ........................... 1 11 + 10 Klass lll (EO 15) ........................... 10 65 + 56 Klass IV (EO 12) ........................... 28 82 + 54

(EO 8) ........................... 78 _ _ 78 (130 5) ............................ 22 __ _ 22

Klass X (Arvode 111) ...................... 20 52 + 32 Klass Vl (Arvode ll ) ...................... ”21 10 _ ll Klass & ll (Arvode [ ) ...................... 15 3 _ 12 Summa 198 228 + 30

Beträffande de olika befattningarnas och befattningshavarnas fördelning länsvis hänvisas till tabellbilagorna Il—X (sid. 346 360).

Översynens genomförande.

För genomförande av de i maj 1945 antagna personalplanerna beslöt ar- betsmarknadskommissionen, att vissa tjänster skulle tillsättas utan ansök- ningsförfarande. Detta gällde främst sådana tjänster, vilkas dåvarande inne- havare hade lång och väl vitsord-ad anställning inom arbetsförmedlingen och som med hänsyn härtill även vid ett ansökningsförfarande med största sanno- likhet skulle komma att erhålla de nya befattningarna. Arbetsmarknadskom— missionen föreskrev därför vissa regler, efter vilka förordnande utan ansökan skulle kunna ske. Dessa voro följande: ]) Befattningshavare skulle tidigare inom arbetsförmedlingen ha varit landstings- eller kommunalanställd. Undan- tag härifrån kunde dock göras för föreståndare vid avdelningskontor. 2) Vederbörande länsarbetsnämnd skulle ha gjort framställning om förordnande utan ansökan, och någon tvekan om befattningshavarnas lämplighet skulle icke råda. 3) Uppflyttning till en högre befattning skulle gälla endast en föreståndar— eller assistentgrad (t. ex. Eo 8_12, Eo 12—15 etc.). 4) Det nya förordnandet skulle icke innebära någon förändring i arbetsuppgiften.

För att förordnande utan ansökan skulle kunna komma i fråga, måste befattningshavaren samtidigt uppfylla alla fordringar enligt ovan nämnda fyra punkter.

På grundval av förslag från länsarbetsnämnderna bemyndigade arbets- marknadskommissionen enligt ovan nämnda principer nämnderna att för- ordna 172 befattningshavare till högre tjänst utan ansökan, de allra flesta från och med den 1 september 1945. Dessa befattningshavare fördelade sig

med 25 vid huvudkontoren och 147 vid avdelningskontoren, och av sist- nämnda kategori voro 117 föreståndare, varav 66 icke tidigare voro-lands- tings- eller kommunalanställda.

Beträffande skrivpersonalen på länsarbctsnämnderna föreskrev arbets- marknadskommissionen, att länsarbetsnämnd finge till innehavare en befatt- ning med avlöning motsvarande lönegrad Eo 2 utan ansökan förordna l) befattningshavare, som minst ett år varit extra skrivbiträde (med avlöning motsvarande lönegrad Ex 2) hos länsarbetsnämnd, 2) befattningshavare, som utan att ha antagits som extra skrivbiträde innehaft likvärdig anställning hos länsarbetsnämnd under minst två år eller som innehaft anställning som extra skrivbiträde och tillfälligt biträde med likvärdigt arbete i sammanlagt minst två är. På grundval av detta bemyndigande hade länsarhetsnämnderua intill utgången av år 1945 förordnat 39 skrivbiträdcn till befattning med avlöning motsvarande lönegrad Eo 2.

Därjämte bemyndigade arbetsmarknadskommissionen efter framställningar länsarbetsnämnd att utan ansökningsförfarande förordna 41 tillfälligt an- ställda befattningshavare till extra tjänstemän med lön motsvarande löne- grad Ex 8.

En grundprincip vid genomförande av översynen var, att offentligt an- j sökningsförfarande skulle tillämpas vid tjänsternas tillsättande. Intill ut— * gången av år 1945 hade 152 sådana befattningar ntannonserats i Post- och ; inrikes tidningar och riksvakanslistan. 229 tjänster återstodo att ledigt'örklara och besätta. Dessutom hade vakanser, som uppstått genom att befattnings- havare förordnats på i pcrsonalplanerna upptagna nya eller reglerade tjän— ster, i regel utannonscrats.

Vid årsskiftet 1945/46 voro omkring 50 procent av de i personalplanerna upptagna nyinrättade eller reglerade tjänsterna besatta. De övriga beräknades & bli tillsatta successivt i mån av behov och där så var möjligt med hänsyn till * lokalförhållanden, tillgång på kvalificerad personal m. m.

Personalläget december 1945.

I det föregående (sid. 187 ff) lämnade uppgifter om antalet befattningsha— vare vid länsarbetsnämndernas centrala kanslier och vid arbetsförmedlingens huvud- och avdelningskontor enligt de av arbetsmarknadskommissionen i maj 1945 antagna personalplanerna visa, att hela antalet befattningshavare efter planens fulla genomförande beräknas uppgå till 1 344, därav vid nämndernas kanslier 347, vid arbetsförmedlingens huvudkontor 503 samt vid avdelningskontoren 494. I kap. IV (sid. 115 h") har redogjorts för personal— organisationen vid utgången av är 1944 för lösning av olika kris- och bered—

skapsuppgit'ter. I nedanstående tabell 46 har hela antalet befattningshavare, inom såväl den normala organisationen (närmast, motsvarande befattningar i utbyggnadsplanerna av maj 1945) som personalorganisationen för kris- och beredskapsuppgifterna fördelats länsvis efter arbetsuppgifter vid utgången av år 1945.

Tabell 46. Antalet befattningshavare vid länsarbetsnämnderna vid utgången av år 1945 fördelade länsvis efter arbetsuppgifter.

| Normalorgauisation per 100 000 l Huvudkontor | Avd.kontor Bc- mv.

i Sum- red- Total Arbets- Nor-

Lan , _ _ ma skaps- sum- form. mal-

1.edn. ha."? 111 b" flm" Bitr. nor- org. ma per- orga-

, _ h- form. form. . pers. _ _ pers. mal- sonal nisa- pers. pers. pers. org. (kol. tion 40. 5) (kol.7)

] l 2 | 3 i 4 | 5 | 6 l 7 8 | 9 10 [ l 1

Stockholms stad .. -1 32 139 —- _ 175 52 jr)7 211 272 Stockholms län . . . 3 9 6 22 1 41 65 106 9 13 Uppsala .......... 2 6 13 7 — — 28 23 51 14 19 Södermanlands . . 2 9 11 19 2 43 29 72 15 22 Östergötlands ..... 3 10 20 42 5 80 56 136 19 24 Jönköpings ....... 3 8 13 13 —-— 37 30 67 10 15 Kronobergs ....... 2 ') 10 12 —— 29 23 52 14 19 Kalmar .......... 2 8 12 15 37 24 61 12 16 Gotlands ......... 1 't 4 —- 8 6 14 7 13 Blekinge ......... 2 S 1 1 12 -— 33 5 38 16 22 Kristianstads ..... 3 8 1 1 16 1 39 25 64 11 16 Malmöhus ........ 4 12 36 4 l 3 99 33 132 15 18 Hallands ......... 3 6 l 1 10 _ 30 10 40 14 20 Göteb. o. Bohus .. 5 18 60 18 3 104 45 149 16 21 Älvsborgs ........ 3 10 14 17 2 46 26 72 9 14 Skaraborgs ....... 2 S 6 16 _- 32 16 48 9 13 Värmlands ....... 3 10 13 18 1 45 33 78 11 17 Örebro ........... 3 10 17 15 1 46 30 76 14 20 Västmanlands . . 3 8 11 15 —— 37 14 51 14 21 Kopparbergs ..... 3 9 10 19 —— 41 44 85 11 16 Gävleborgs ....... 2 10 17 23 —- 52 48 100 15 19 Västernorrlands . . . »t 12 9 18 2 75 37 112 21 27 Jämtlands ........ ”2 7 l 1 16 —— 36 32 68 19 25 Västerbottens ..... 2 G 10 21 39 13 52 14 17 Norrbottens ...... 2 7 12 23 - 44 24 68 15 19 Summa 68 239 487 461 21 1 276 743 2 019 14 19

' Motsvarande uppgift för Stor-Stockholm 17. ? Motsvarande uppgift för Stor—Stockholm 22.

Av tabellen framgår, att hela antalet vid länsarbetsnämnderna anställda befattningshavare (med undantag för arbetsförmedlingsom'bud) vid utgången av år 1945 utgjorde 2019. Av dessa sysselsattes 1276 (63 procent) med uppgifter av mera stadigvarande natur (normalorganisationen), medan 743 (37 procent) voro sysselsatta med olika kris- och beredskapsuppgifter. Mot- ta

svarande siffror ett år tidigare voro 1 112 (55 procent) och 919 (45 procent). Således hade under är 1945 en minskning av heredskapspersonalen ägt rum med 176 personer (20 procent), samtidigt med att en nästan mot minskningen svarande ökning kunde konstateras för personalen på normalorganisationen (164 personer). De mest personalkrävande beredskapsärendena voro sådana, som gällde överflyttning av arbetskraft till skogsbruket samt placering av utlänningar i arbete. Dessa beredskapsuppgifter beräknades taga i anspråk omkring 80 procent av hela kris- och beredskapspersonalen. Minskningen i kris- och beredskapsuppgifterna hänf'örde sig helt till ärenden, som voro mera omedelbart betingade av försvarsbercdskapen (ärenden angående anstånd och hempermittering, mobiliseringsplanering). Däremot krävde skogs- och utlänningsärenden relativt sett mera personal än ett år tidigare.

De befattningslntvare, som voro sysselsatta pä normalorganisationen, för- dela sig med 68 (5 procent) på ledningspersonal, 260 (21 procent) på kansli- och biträdespersonal samt 948 (74 procent) på arbetsförmedlingspersonal. Den senare kategorien var till antalet tämligen lika fördelad på huvud- och avdelningskontor, 487 på huvudkontoren och 461 på avdelningskontoren.

I tabellen (kolumn 10) har antalet egentliga förmedlingstjänstemän i varje län satts i relation till den totala folkmängden inom respektive län. Det fram- går därav, att för riket i dess helhet funnos 14 sådana befattningshavare för varje 100 OOO-tal av folkmängden. Av de olika länen hade Stockholms stad (21 befattningshavare), Västernorrlands (21), Östergötlands (19) och Jämt— lands län (19) det relativt största antalet tjänstemän, medan Gotlands (7), Älvsborgs (9) och Skaraborgs län (9) hade det minsta antalet. Personal in- gående i den s. k. normalorganisationen (kolumn 11) utvisar en ungefär motsvarande fördelning.

Det bör dock observeras, att antalet tjänstemän per 100 000 invånare icke ger något riktigt uttryck för arbetsförmedlingens organisatoriska utbyggnad i de olika länen. I vissa län uppväges nämligen ett relativt ringa antal avdel- ningskontor av ett förhållandevis stort antal orts- och lokalombud. I tabell- bilaga I har personalen vid länsarbetsnämnderna fördelats länsvis med angi- vande av mera utförliga uppgifter om normal- samt kris— och beredskaps- organisationen.

Personalens ålder, anställningstid, skol- och fackutbildning samt förutvarande sysselsättning.

Till belysning av den under länsarbetsnämnderna sorterande personalens ålder, anställningstid, skol- och fackutbildning samt förutvarande syssel- sättning har en särskild undersökning utförts. Denna avser förhållandena den 30 september 1945 och omfattar, såsom framgår av nedanstående tablå, lednings- och viss kanslipersonal vid länsarbetsnämndernas centrala kanslier samt den personal, som var sysselsatt med förmedlingsarbete vid huvud- och avdelningskontoren. I undersökningen-ingår alltså icke personal, som vid angivna tidpunkt var sysselsatt med olika kris— och beredskapsuppgifter, ej heller kansli-, kontors- och skrivbiträdespersonal, telefonister, vaktmästare samt orts- och lokalombud. Undersökningen omfattar 973 personer, varav 632 män och 341 kvinnor. Dessa redovisas i det följande utan andra kom- mentarer än sådana, som föranletts av det statistiska materialets natur och som ansetts erforderliga för att belysa innehållet i tabellerna och tablåerna.

Personal, ingående i undersökningen.

Män Kvinnor Summa Lednings- och kanslipersonal Länsarbetsdirektör .......................... 24 1 25 Inspektör för arbetsförmedlingsärenden ........ 25 25 Inspektör för socialhjälpsärenden .............. 2 2 Kvinnlig konsulent .......................... — 10 10 Amanuens .................................. 11 5 16 Antal 62 16 78 Arbetsförmedlingspersonal vid huvudkontoren Manliga expeditioner ........................ 141 2 143 Kvinnliga » ........................ 102 102 Gemensamma » ........................ 15 19 34 Sjömansförmedling .......................... 14 1 15 Ungdomsförmedling och yrkesvägledning ...... 34 34 68 Tjänstemannaförmedling ..................... 37 19 56 Förmedling för partiellt arbetsföra ............ 22 10 32 Förmedling för artister och musiker .......... 18 2 20

Antal 281

Män Kvinnor Summa Arbetsförmedlingspersonal vid avdelningskontoren

Föreståndare ............................... 192 26 2 18 Manliga expeditioner ........................ 78 1 79 Kvinnliga » ........................ —— 99 99 Gemensamma » ........................ 2 4 6 Sjömansförmedling .......................... 6 1 Ungdomsförmedling och yrkesvägledning ...... 7 4 11 Tjänstemannaförmedling ..................... 3 1

Förmedling för partiellt arbetsföra ............ —— —— Förmedling för artister och musiker ............ 1 _ 1

Antal 289 136 425 Summa 632 341 973

I texttabellerna ha de olika personalkategorierna sammanförts till större grupper, varvid länsarbetsdirektörer samt föreståndare vid avdelningskontor särredovisats, medan övriga kategorier sammanslagits: beträffande lednings- och kanslipersonal i en grupp >>övriga» och beträffande arbetsförmedlings- personalen i två grupper, den ena omfattande befattningshavare vid manliga, kvinnliga och gemensamma fackexpeditioner och den andra omfattande per- sonal vid specialförmedlingarna (Sjömansförmedling, ungdomsförmedling och yrkesvägledning, t jänstemannaförmedling, förmedling för partiellt arbets— föra samt för artister och musiker).

I tabellbilagorna XI—XVI återfinnes den mera differentierade fördelningen på olika personalkategorier med uppdelning på män och kvinnor.

Tablån visar, att i undersökningen ingå 78 befattningshavare tillhörande gruppen lednings- och kanslipersonal, 470 vid huvudkontoren samt 425 vid avdelningskontoren, därav 218 kontorsföreståndare. Befattningshavarna äro att betrakta som personal sysselsatt med ordinära förmedlingsuppgifter. Det förtjänar påpekas, att gränserna mellan olika expeditioner och fackområden ej äro fixa utan att en befattningshavare vid olika tillfällen kan arbeta inom olika grenar av förmedlingsarbetet.

Fördelningen efter län redovisas i efterföljande tablå. Av tablån framgår, att det högsta antalet tjänstemän redovisade arbets- nämnden i Stockholms stad med 150 befattningshavare, därnäst följde i storlek efter antalet befattningshavare: Malmöhus län (80), Göteborgs och Bohus län (79), Västernorrlands län (62), Östergötlands län (56) samt Gävle- borgs län (39). Minsta antalet befattningshavare uppvisade Gotlands län med 5 personer, därnäst följt av Uppsala län med 19, Blekinge län med 21, Hal- lands och Skaraborgs län med vartdera 23 samt Kronobergs län med 24 befattningshavare.

Personalen fördelad efter län.

Arbetsförmedlingspersonal vid .. Lcdnings- 0. L a n kanslipersonal Huvud- Avdelnings- Summa ( kontoren kontoren ) ) Stockholms stad ........... 6 144 150 Stockholms län ............ 3 4 22 29 Uppsala ................... 2 12 5 19 Södermanlands ............. 3 11 16 30 Östergötlands .............. 4 16 36 56 Jönköpings ................ 3 11 12 26 Kronobergs ................ 2 11 11 24 Kalmar ................... 3 11 14 28 Gotlands .................. 2 3 —- 5 Blekinge ................... 2 10 9 21 Kristianstads . . . ........... 3 11 16 30 Malmöhus ................. 4 32 44 80 Hallands .................. 2 11 10 23 Göteborgs- o. Bohus ....... 7 54 18 79 Älvsborgs ................. 4 13 17 34 Skaraborgs ................. 3 7 13 23 Värmlands ................. 3 14 15 32 Örebro .................... 2 18 17 37 Västmanlands .............. 2 11 13 26 Kopparbergs ............... 3 12 16 31 Gävleborgs ................. 4 19 16 39 Västernorrlands ............ 5 9 48 62 Jämtlands ................. 2 11 15 28 Västerbottens .............. - 2 8 21 31 Norrbottens ............... 2 7 21 30 Summa 78 470 425 973 Ålder.

I tabell 47 har personalen fördelats efter ålder i 5-årsgrupper. En översikt av åldersfördelningen lämnas i efterföljande tablå, vari angivits de anställdas relativa fördelning på större åldersgrupper.

Befattningshavare procentuellt fördelade efter ålder.

Män Kvinnor under 30450 över S 'a under 30—50 över S 'a 30 är är 50 år ' 30 är år 50 år ' Lednings- och kansli- |

personal ........... 13 76 1 1 100 38 62 -— 100 Huvudkontor ........ 38 56 6 100 47 43 10 100 Avdelningskontor ..... 19 59 22 100 45 40 15 100 därav föreståndare 6 63 31 100 _ 58 42 100 Samtliga 27 59 14 100 46 43 11 100

Av uppgifterna framgå, att länsarbetsnämndernas personal till större delen utgjordes av yngre personer. Mot 326 personer under 30 år svarade endast

29 personer, som voro över 60 år och 36 i åldern 56—60 år Inom samtliga personalgrupper var spridningen på olika åldersgrupper stor. Relativt sett var kategorien avdelningskontorsföreståndare äldst. Under 30 år voro 6 procent av manliga föreståndare, mellan 30—50 år 63 procent och över 50 år 31 pro- cent. Motsvarande relativtal för samtliga manliga befattningshavare utgjorde 27 procent (under 30 år), 59 procent (30_50 år) samt 14 procent (över 50 år). Av kvinnorna voro 46 procent under 30 år. Över 50 år voro 11 procent. För manliga befattningshavare var medianåldern 36,4 år och för de kvinnliga 32,2 år. Männen voro sålunda icke oväsentligt äldre än kvinnorna. Detta gäller emellertid icke för befattningshavare på manliga respektive kvinnliga expedi- tioner. Relativt sett voro här antalet kvinnliga befattningshavare över 50 är större än inom motsvarande grupp manliga befattningshavare.

Tabell 47. Lednings- och kanslipersonal samt personal vid arbetsförmedlingens huvud- och avdelningskontqi den 30/9 1945 med fördelning efter ålder.

.. . Under 21_25126_30 31—35 36_40 4l_45 46—50 51—55 56—60 över . Tlansmsmnmng 21 är år är är år är år är år 60 år S.a ä' M ä n i Lednings— och kansliper- sonal ............... _ _ 8 18 14 15 _ 4 3 62 Länsarbetsdirektör ..... _ _ — 4 6 8 — 4 2 _ 24 i Övriga ................ — — 8 14 8 7 _ _ 1 _ 38 Huvudkontor ........... 1 2.9 77 67 53 29 8 7 6 4 281 % Fackexpeditioner ...... _ 20 47 32 27 15 6 4 3 2 156 ; Specialförmedlingar ] 9 30 35 26 14 2 3 3 2 125 Avdelningskonlor ...... 4 18 33 51 56 31 33 24 20 19 289 Föreståndare .......... _ 5 6 29 41 25 26 23 19 18 192 ' Fackexpeditioner ...... 4 13 23 16 12 5 5 1 _ 1 80 ', Specialförmedlingar _ _ 4 6 3 l 2 — 1 _ 17 Summa 5 47 118 136 123 75 41 35 29 23 632 % K vi n n o r Lednings- och kansliper- , sonal ............... _ — 6 4 4 _ 2 _ _ _ 16 'i Länsarbetsdirektör ..... _ _ -— —- _ — 1 _ _ — 1 Övriga ................ _ _ 6 4 4 _ l _ _ _ 15 Huvudkontor ........... 1 37 51 3.9 23 12 8 10 5 3 189 Fackexpeditioner ...... 1 28 25 20 17 9 6 9 5 3 123 (= Specialförmedlingar . . . . _ 9 26 19 6 3 2 1 _ _ 66 Avdelningskontor ...... 11 27 23 20 12 12 10 16 2 3 136 Föreståndare .......... _ _ _ 1 5 5 4 10 1 _ 26 Fact—[expeditioner ...... 11 27 19 19 6 7 6 6 l 2 104 Specialförmedlingar . . . . _ _ 4 _ l _ _ _ _ 1 6 Summa 12 64 80 63 39 24 20 26 7 6 341 S a m tl ig a Lcdnings- och kansliper- sonm' ............... _ _ 14 22 18 15 2 4 3 _ 78 Huvudkontor .......... 2 66 128 106 76 41 16 17 11 7 470 Avdelningskonior ...... 15 45 56 71 68 43 43 40 22 22 425 därav föreståndare . . . _ 5 6 30 46 30 30 33 20 18 218 Summa 17 111 198 199 162 99 61 61 36 29 973

Anställningetid.

1 tabell 48 redovisas den sammanlagda tid befattningshavarna varit an- ställda vid länsarbetsnämnder och arbetsförmedlingar. Såsom framgåttav föregående uppgifter om ålder tillhörde personalen relativt unga årsklasser, beroende på organisationens snabba utbyggnad och stora nyrekryterings-

Samtliga befattningshavare procentuellt fördelade efter anställningstidens längd.

Samtliga Män Kvinnor

Under 2_5 6_10 Över S _q Under Över Under Över 2 år är år 10 år " 5 år 10 år 5 år 10 år Lednings— 0. kanslipersonal 8 33 33 26 100 27 31 94 6 Huvudkontor ........... 28 43 16 13 100 78 0 61 19 .M'delningskontor ........ 24 32 27 17 100 53 17 62 20 därav föreståndare 12 25 39 24 100 40 21 19 50 Samtliga 24 38 22 16 I 100 61 15 63 19

Tabell 48. Lednings- och kanslipersonal samt personal vid arbetsförmedlingens huvud- och

avdelningskontor den 30/9 1945 med fördelning efter anställningstid. Anställningstid Tjänsteställning Under 2—5 6_10 11-—15 Mer än 2 är år är år 15 år summa Män ! Lednings- och kanslipersonal ......... 3 14 26 . 14 5 62 trä nsarbetsdirektör ................. »-— 1 8 ' 12 3 24 Övriga ............................ 3 13 18 2 2 38 Huvudkontor ...................... 85 133 37 13 13 281 Fackexpeditioner .................. 30 73 26 10 8 156 Specialförmedlingar ................ 46 60 11 3 5 125 .rlvdelningslrrmtur ................... 50 95 87 2!) 19 289 Föreståndare ...................... 24 52 76 27 13 192 Fackexpeditioner .................. 26 40 S 2 4 80 Specialförinedtingar ................ 0 3 3 _ 2 _ 17 Summa 147 242 150 56 37 632 Kvinnor Lednings- och kanslipersonal ......... 3 12 _ _ 1 16 hänsarhctsdirektör ................. _ _ _ _ 1 1 Övriga ............................ 3 12 _ _ _ 15 Huvudkontor ...................... 47 68 37 15 22 189 Fackexpeditioner .................. 30 34 30 12 17 123 Specialförmedlingar ................ 17 34 7 3 5 66 Avdelningskonlor ................... ; 41 43 26 14 12 136 lc'öreståndare ...................... l 2 3 8 7 6 26 Fackexpeditioner .................. : 39 36 16 7 6 104 Specialförmedlingar ................ t _ 4 2 — _ 6 Summa ; 91 123 63 29 35 341 Samtliga Lednings- och kanslipersonal ......... 6 26 26 14 6 78 Huvudkontor ...................... 132 201 74 28 35 470 Avdelningskonior ................... 100 138 113 43 31 425 därav föreståmlare ............... Summa

behov. Härav följde också, att personalens anställningstid genomgående var ganska kort.

Tablån på sid. 199 visar sålunda, att av samtliga befattningshavare icke mindre än 62 procent hade kortare anställningstid än 5 år, 22 procent en anställningstid mellan 6—10 år och 16 procent mer än 10 års anställningstid. Av kvinnorna hade 19 procent en anställningstid över 10 år. Motsvarande tal för männen utgjorde 15 procent.

Av de olika kategorierna befattningshavare uppvisa liinsarbetsdirektörer samt föreståndare för avdelningskontor den genomsnittligt längsta anställ- ningstiden. Av 25 direktörer hade 9 kortare anställningstid än 10 år. Av föreståndarna hade 24 procent mera än 10 års tjänstgöringstid. Inom de under kriget upporganiserade specialförmedlingarna (ungdomsförmedling med yrkesvägledning, tjänstemannaförmedling, förmedling för artister och musiker samt för partiellt arbetsföra) hade en tredjedel (34 procent) av be- fattningshavarna en kortare anställningstid än 2 år.

Skol- och fackutbildning.

Redovisningen beträffande skolunderbyggnad omfattar tre huvudgrupper, nämligen folkskola, mellanskola och gymnasium. Personer, som förutom folk- skola endast genomgått fortsättningsskola, ha räknats till den förstnämnda gruppen. Under gruppen mellanskola redovisas de, som genomgått högre folkskola, folkhögskola, kommunal mellanskola, realskola eller flickskola. De, som avlagt studentexamen eller realexamen (eller förvärvat normalskole- kompetens), redovisas särskilt.

De anställdas fördelning efter skolunderhyggnad återgives i tabell 49. Procentuell fördelning har verkställts i nedanstående tablå. Av denna fram- går, att 1/3 av befattningshavarna icke hade någon skolutbildning utöver folkskola. Mellanskoleutbildning ägde 175 av samtliga, och 1/4 hade bedrivit gymnasiestudier. 20 procent av samtliga hade realexamen eller normalskole- kompetens, och 21 procent hade avlagt studentexamen.

Samtliga befattningshavare procentuellt fördelade efter skolutbildning.

Därav Tjänsteställning Folk- Mellan- Gy_mna- Summa realex. el. Student- skola skola srum normal- examen & Å sk.komp.

Lednings- och kanslipersonal 17 38 45 100 26 41 Huvudkontor ............. 22 43 35 100 23 30 Avdelningskontor ......... 49 42 9 100 15 7 därav föreståndare ..... 62 34 (1 100 6 2 Samtliga 33 42 25 100 20 21

Antalet personer med realexamen eller högre utbildning var relativt större bland kvinnorna än bland männen inom samtliga tjänstekategorier. Störst

2 5 %

Tabell 49. Lednings- och kanslipersonal samt personal vid arbetsförmedlingens huvud- och avdelningskontor den 30/9 1945 med fördelning efter skolutbildning.

' ll l * Därav med

'l'jänsteställning ååå; ' sköld]- $$$-n Summa llleal- Student-

examen examen

M ä n Lednings- och kanslipersonal ......... 12 21 29 62 11 26 Länsarbetsdirektör ................. 8 5 11 24 2 9 Övriga ............................ 4 16 18 38 9 17 Huuudkonlor ...................... 67 118 96 281 51 77 Fackexpeditioner .................. 37 82 37 156 3—1 20 Specialförmedlingar ................ 30 36 59 125 17 48 Avdelningskonlor ................... 157 107 25 289 28 14 Föreståndare ...................... 118 65 9 192 1 1 5 Fackexpeditioner .................. 32 3—1 14 30 12 8 Specialförmedlingar ................ 7 8 2 17 5 1 Summa 236 246 150 632 90 117 Därav med Healex. Folk- Mellan- Gym- 0. nor— skola skola nasium Summa malsk.- SLUÖGM' kompe- examen tens K vinn o r Lednings- och kanslipersonal ......... 1 9 6 16 9 6 Länsarbetsdirektör ................. i 1 _ 1 1 Övriga ............................ l 8 6 15 8 6 Huvudkontor ...................... 36 86 67 189 58 63 Fackexpeditioner .................. 32 58 33 123 37 30 Specialförmedlingar ................ 4 28 34 66 21 33 .-lvtlelningslmnlor ................... 50 71 15 136 35 14 Föreståndare ...................... 17 9 26 1 — Fackexpeditioner .................. 32 61 11 104 34 11 Specialförmedlingar ................ l l 4 6 _- 3 Surnma 87 166 88 341 102 83 S a m t li g a Lcdnings- och kanslipersonal ......... 13 30 35 78 20 32 Huvudkontor ....................... 103 204 163 470 109 140 Audelningskonlor ................... 207 178 40 425 63 28 därav föreståndare ............... 135 74 9 218 12 5 Summa 323 412 238 973 192 200

var antalet personer med sådan utbildning inom gruppen lednings- och kansli- personal, därnäst följde personal vid huvudkontoren och vid avdelnings- kontoren, Av kontorsföreståndare hade flertalet (62 procent) icke högre skol- utbildning än folkskola.

Uppgifterna om fackutbildning avse utbildning vid någon speciell läro— anstalt och sålunda icke den utbildning, som erhålles genom yrkesarbete. Personer med fackutbildning inom skilda områden ha klassificerats efter den utbildning, som kunnat antagas ge den högsta kompetensen. De anställdas fördelning efter erhållen fackutbildning redovisas i tabell 50.

Tabell 50. Lednings- och kanslipersonal samt personal vid arbetsförmedlingens huvud- och avdelningskontor den 30/9 1945 med fördelning efter fackutbildning.

1.25?) Slår;- Tekn. 0 [skötis- giltigt?- Militär- Social- Annan 1 Tjänsteställiiing . . utbild- ' . i” . " utbild- utbild- uthild- S: ' utbild— iitbild- . utbild- utbild- . . . . . ning . . ning ning ning ning ning ning ning M ä n

Lednings- och kanslipersonal 8 10 4 7 18 4 8 J 6

Länsarbetsdirektör ....... 3 4 2 5 5 __ 3 2 2

Övriga ................. 5 6 2 2 13 4 5 1 3 Huvudkontor ............ 83 03 26 !) 32 6 15 17 28 Fackexpeditioner ........ 44 64 15 8 10 4 8 3 15 Specialtörmedlingar ...... 39 29 l l 1 22 2 7 14 12 Avdelningskontor ......... 136 71 24 23 7 15 13 28

Föreståndare ............ 104 42 9 18 1 13 _ 5 1.9 Fackexpeditioner ........ 29 24 13 5 5 1 _ 3 80 Specialförmedlingar ...... 3 5 2 _ 1 1 _ 5 174, Sn mma 227 174 54 39 57 25 23 33 632 K v i n n o r . Lednings- och kanslipersonal 1 1 - - 4 _ 6 —I 161; Länsarbetsdirektör ....... 1 _ _- _ _ _ __ - — 1. Övriga ................. _ 1 _ _ 4 __ 6 -1 1.5. Huvudkontor ............ 46 71 2 _ 16 _ 35 1!) 189'' Fackexpeditioner ........ 33 52 1 _ 4 — 17 16 123' Specialförmedlingar ...... 13 19 1 12 — 18 3 665 Avdelningskontor ......... 63 52 3 _ 4 _ 4 10 136' Föreståndare ............ 22 2 _ _ _ _ _ 2 26 Fackexpeditioner ........ 41 46 3 _ 3 _ 3 8 104 Specialformedlingai- ...... _ 4 _ _ 1 _ 1 _ 6

Summa 110 124 5 24 _ 45 33 34-

S a m t lig a

Lednings- och kansli personal !) 11 4 7 22 4 14 7 78) Huvudkontor ............ 129 164 28 9 48 6 50 30 470 Avdelningskonlor ......... 199 123 27 23 11 15 4 23 425 därav föreståndare 126 44 9 18 1 13 _ 7 218 Summa 337 298 59 39 81 25 68 66 973

I nedanstående tablå har procentuell

ningens huvudinriktning.

fördelning företagits

Samtliga befattningshavare procentuellt fördelade efter fackutbildning.

efter utbild-

If'åälf gå?: Tekn. Olålåt;s_ ligg? Militär- Social— Annan Tjänsteställniiig . . . utbild- ' . &” ' .” utbild- utbild- utbild- S:a utliild— iitbild— . iithild- utbild- . . . . . - ning . . ning ning ning ning ning ningr ning Lednings- o. kansli- personal ........ 12 14 5 9 28 5 18 9 100 Huvudkontor ..... 27 35 6 2 10 1 11 8 100 Avdelningskontor . . 47 29 6 5 3 4 1 5 100 därav föreståndare 58 21 4 8 _ 6 _ 3 100 Samtliga 35 30 6 4 8 3 7 7 100 Män ............. 36 28 9 o , 9 4 3 :. 100 Kvinnor .......... 32 36 2 _ | 7 _ 13 10 100

Tablån utvisar, att omkring en tredjedel av samtliga befattningshavare icke erhållit fackutbildning av något slag. Procenten icke fackutbildade var obetydligt större för män än för kvinnor. Av kvinnorna hade 36 procent . handelsutbildning och 32 procent annan utbildning. Antalet med universitets— * utbildning utgjorde 81, motsvarande 8 procent av samtliga.

Antalet personer utan fackutbildning var relativt litet inom kategorierna lednings- och kanslipersonal, av vilken 28 procent hade universitetsutbildning. Socialuthildning (socialinstitutet) hade 68 personer, motsvarande 7 procent av hela antalet. Denna utbildningsform var starkast företrädd bland kvinnorna (13 procent av hela antalet). Kategorien kontorsföreståndare saknade till nära 60 procent fackutbildning. Det förtjänar emellertid uppmärksammas, att be— fattningshavare i avsaknad av fackutbildning icke på något sätt behöva vara mindre dugande än sådana med dylik utbildning, utan här gäller, att en väl meriterande praktisk tjänstgöring inom näringslivets olika områden många gånger förskafi'at dessa befattningshavare sådana erfarenheter och insikter på arbetsmarknaden, som äro oumbärliga för förmedlingsarbetet.

Förutvarande sysselsättning.

Med ledning av de lämnade uppgifterna om de anställningar (eventuellt även sysselsättning som egen företagare) vederbörande innehaft före nu— varande anställning har det kunnat fastställas (tabell 51 ), att 851 personer, eller 87 procent av samtliga befattningshavare, ha erfarenhet från annan . yrkesverksamhet än förmedlingsarbete. De återstående 122, av vilka 66 voro ' kvinnor, hade sålunda tidigare antingen icke haft något förvärvsarbete eller

också endast tillfälliga anställningar under sammanlagt högst 6 månader.

Vad gäller de olika personalgrupperna, utvisar den procentuella fördel— ningen i nedanstående tablå, att 15 procent av lednings- och kanslipersonaleu tidigare varit sysselsatta inom industri och hantverk samt nära 60 procent inom allmän förvaltningstjänst. Av personalen vid huvudkontorens förmed— lingsexpeditioner voro 14 procent utan tidigare yrkestillhörighet, 16 procent

Samtliga befattningshavare procentuellt fördelade efter område för tidigare sysselsättning.

Utan Jord- lnd. Allmän Icke .. . yrkes- och och Sam- , _ törvalt- Husligt spec. __ 'IJanstestallning tillhö- skogs- hant- färdscl Handel nings- arbete verk- b'a righet bruk verk tjänst samhet | Lednings- o. kansli-] i i personal ........ 1 8 15 6 59 100 uvudkontor ..... 14 vdelningskontor . . 13 därav föreståndare 10 Samtliga 13 i

hade yrkeserfarenhet från industri och hantverk, 20 procent från handel samt 32 procent från allmän förvaltningstjänst. Kategorien föreståndare uppvisade det högsta procenttalet för tidigare yrkestillhörighet inom industri och hant- verk med 31 procent.

Tabell 5]. Lednings- ocli kanslipersonal samt personal vid arbetsförmedlingens huvud- och avdelningskontor den 30/9 1945 med fördelning efter förutvarande sysselsättning.

!— M I— N N _Nhh..n.m en es mm.—J...— ___...im ___...___..___..___._.__ _

Utan Jord- Ind. Allmän Icke , .,. , ,. . " _vrkcs- och och Sani- . förvalt- lIusli rt spec. Fjanstestallmng tillliö- skogs- han t— fiirdsel llande] nings- arbetee verk— righet bruk verk tjänst samhet | M ä n Lednings- och kanslipersonal 1 6 11 4 4 33 _ 5 Länsarbetsdircktör ....... _ 3 5 2 2 10 — — 3 Övriga ................. 1 3 6 e 2 23 - _ 1 Huvudkontor ............ 31 12 62 20 51 81 » 24 Fackexpeditioncr ........ 16 9 48 6 30 43 __ -l Specialförniedlingar ...... 15 3 14 14 21 38 _ 20 Avdelningskonlor ......... 24 40 98 14 40 47 _ 20 Föreståndare ............ 13 31 66 6 25 33 _ 18 Fackexpeditioncr ........ 11 8 31 2 12 12 _ 4 Specialtörmedlingar ...... _ 1 1 G 3 2 _ '1 Summa 56 58 171 38 95 161 - _ 53 62 K v i n n o r Lednings- och kanslipersonal _ _ _ _ 1 13 —— 2 Länsarbetsdirektör ....... _ _ _ _ _ 1 _ _ Övriga ................. —-- _ — — 1 12 _ 2 Huvudkontor ............ 33 2 13 3 42 72 4 20 1 Fackexpeditioner ........ 23 _ 9 3 31 42 3 12 1 _ Specialtörmedlingar ...... 10 2 4 11 30 1 8 Avdelningskontor ......... 33 1 14 4 36 31 3 14 1 Föreståndare ............ 9 _ 1 10 4 1 1 & Fackexpeditioner ........ 24 1 12 4 25 24 2 12 1 Specialförmedlingar ...... _ _ 1 _ 1 3 _ 1 Summa 66 3 27 7 79 116 7 36 S 3 m t 1 i g & Lednings- och kansli person ut 1 6 11 4 5 46 _ 5 71 Huvudkontor ............ 64 14 75 2.3 93 153 4 44 411 Avdelningskontor ......... 57 41 112 18 76 78 3 40 därav föreståndare . . . . 22 31 67 6 35 37 1 19 2 Summa 122 61 198 45 174 277 7 89 €

I tabell 52 ha redovisats samtliga personer med erfarenhet från annat yrke efter ställning i yrket, d. v. s. socialklass. I tablån på sid. 205 har procentuell fördelning verkställts. Av denna framgår, att 527 av de 850 befattningshavare redovisningen omfattar, eller 62 procent, tillhörde socialklassen tjänstemän och kontorspersonal. Särskilt kvinnorna kunde till övervägande delen (80 procent) hänföras till denna kategori, medan differentieringen var större för männen. Av de senare utgjordes 28 procent av arbetarpersonal, 5 procent vardera av företagare och företags— och arbetsledare. Föreståndare hade till nära 40 procent tidigare varit arbetare och till 16 procent företugiiiv eller arbetsledare.

Samtliga befattningshavare procentuellt fördelade efter ställning i tidigare yrke.

Företa- Före- tags- Kvali- Mindre . . gare. . Butlks- _ Ej spec. Egen ledare ficerad kvahflc. perso- Arbe arbets- S:a o. ar- kontors- kontors. tarpers. verk- h t nal uppg. samhet e s- pers. pers. ledare Lednings- och kansli- personal ......... 4 5 43 38 _ 10 _ 100 Huvudkontor ....... 1 4 17 56 4 15 3 100 Avdelningskontor . . . 8 4 10 36 6 30 6 100 därav föreståndare 14 2 10 23 3 39 9 100 Summa 4 4- 16 46 5 21 4 100 Mån ............... 5 5 18 36 3 28 5 100 Kvinnor ........... 2 2 13 66 9 7 1 100

Tabell 52. Lednings- och kanslipersonal samt personal vid arbetsförmedlingens huvud- och avdelningskontor den 30/9 1945 med fördelning efter ställning i tidigare yrke (socialklass).

Kont.— Kont.- FÄÄSS- Före- E:?) 5181”?- dimili. Butiks- Arbe- Ej spec. Tjänsteställning (egen tags- lår-lbets: med med persn- tarper- arbets- S:a verk- ledare ledare mera mindre nal sonal uppg. samhet) kval. kval. arbete arbete M ä n lliirigs- och kanslipersonal 3 2 2 25 21 _ 8 _ 61 nsarbetsdirektör ....... 1 2 14 3 _ 4 _ 24 riga ................. 3 1 _ 11 18 _ 4 _ 37 xrrudkontor ............ 2 2 14 51 111 9 51 10 250 ckexpeditioner ........ 2 1 8 15 70 5 36 3 140 tcialförmedlingar ...... _ 1 6 36 41 4 15 7 110 delningskontor ......... 27 1 9 25 76 8 100 1!) 265 reståndare ............ 26 1 3 16 39 4 73 17 179 ckexpeditioner ........ l _ 2 6 30 2 26 2 69 ecialförmedlingar ...... _ _ 4 3 7 2 1 _ 17 Summa 32 5 25 101 208 17 159 29 576 K vi n n o r inings- och kanslipersonal _ _ 8 8 _ -— _ 16 nsarbetsdirektör ....... _ _ _ 1 _ _ 1 riga ................. _ _ _ 8 7 _ _ _ 15 tvudkontor ............ 2 1 _ 18 115 9 9 1 155 :kexpeditioner ........ 1 _ _ 7 75 8 8 1 100 zetalformedlingar ...... 1 1 _ 11 40 1 l 55 delningskontor ......... 3 1 3 11 58 15 11 1 103 reståndare ............ 2 _ _ 3 7 2 3 17 :kexpeditioner ........ 1 1 3 7 46 13 8 1 80 ecialförmedlingar ...... _ _ 1 5 _ _ (1 Summa 5 2 3 37 181 24 20 2 274 S a m t 1 i g & nings- och kanslipersonal 8 77 ärav föreståndare Summa 37 28 138 389 41 179 31 850

Personalutbildningsfrågan.

Arbetsförmedlingspersonalens utbildning för sitt arbete har varit en fråga, som under arbetsförmedlingens kommunala period tid efter annan tagits upp till prövning utan att några särskilda utbildningsvägar fastställts. Redan år 1916 avgav dåvarande tillsynsmyndigheten, socialstyrelsen, ett »utlåtande an- gående Sveriges offentliga arbetsl'örmedlings fortsatta utveckling», vari sty- relsen bland annat underströk betydelsen av att sörja för sådana åtgärder beträffande anställningsvillkor 111. m., att god rekrytering för framtiden be- tryggades. I yttranden, inhämtade från anstaltsstyrelserna, berördes utbild- ningsfrågan. Sålunda framhöll en styrelse, att som motprestation för en för- bättrad lönenivå anspråken på personalens kompetens borde stegras, viss provtjänstgöring föreskrivas samt examen i hithörande ämnen och författ— ningar avläggas inför arbetst'örmedlingsinspektören (dåvarande chefstjänste- mannen i socialstyrelsen för arbetsförmedlingsverksamheten).

Frågan om arbetsförmedlingspersonalens utbildning upptogs även i sam- band med den s. k. rationaliseringsutredningen (SOU 1939: 14) och be- handlades där i en särskild, av dåvarande byråinspektören Sven Skogh av— given »PM angående den offentliga arbetsförmedlingen och dess effektivise- ring». Däri hävdades kravet på att personalen, speciellt chefstjänstemännen, skulle äga såväl teoretisk som praktisk utbildning. Även frågan om tjänste- männens vidareutbildning inom arbetsförmedlingsinstitutionens egen ram berördes i ifrågavarande PM. Det hette härom:

n:>11'ppställandet av kompetensvillkor eller föreskrivandet av någon form av pröv— .ning för vinnande av anställning utesluter icke behovet av fortsatt utbildning av arbetsför-medlingens tjänstemän. För detta ändamål skulle fortbildningskurser, om- fattande exempelvis 10 a 20 dagar, kunna få en mycket stor betydelse, när det gäller förkovra befattningshavarna på deras ämnesgebit. Fortbildningskurserna skulle kunna tänkas även i viss mån stå öppna för aspiranter utan att dock bevistandet av dylik kurs i och för sig [inge tillerkännas avgörande betydelse vid val mellan nytillkommande sökande. Här berörda kurser finge således icke sätta ur funktion de tidigare nämnda kompetenskrav, som måste uppställas. Fortbildningskurserna

m____=_..a-__ . i..... _

skulle nämligen ha tyngdpunkten lagd på aktualisering av viktigare arbetsförmed- ! - lingsangelägenheter och utgöra ett led i utbyggandet av praktiska erfarenheter inom verksamhetsområdet. Därutöver skulle kurserna avse att giva överblick över närings— _" livets och det allmänna arbetsmarknadslägets förändringar samt sociallagstiftningens utveckling på arbetsförmedlingen närstående områden. _ Utöver kurserna, som skulle givas en mera systematisk planläggning, föreligga givetvis återkommande behov av distrikts— eller länskonferenser, vid vilka samtliga tjänstemän inom respektive distrikt eller län sammankallas till överläggningar under en å två dagar rörande de mera speciella arbetsförmedlingsfrågor, som kunna vara för handen inom området i fråga. Dylika konferenser ha närmast till uppgift att stärka samarbetet mellan de lokala organen, och i konferenserna böra deltaga samtliga funktionärer, således - även ombuden.»

De faktiska åtgärder, som företagits, äro i stort sett följande.

Under 1930-talet inkallades vissa tjänstemän ute på arbetsl'örmcdlingsl'ältet till tjänstgöring ä socialstyrelsens arbetsmarknadsbyrå; under någon månad fingo de där tillfälle att följa det centrala arbetet i vad detta avsåg kor- respondens med arbetsförmedlingskontoren, uppgörande av riksvakans- listor och radiorapporter samt författande av arbetsmarknadsöversikter. Denna utbiidningsverksamhet fick aldrig och kunde av naturliga skäl aldrig få någon större omfattning —— sammanlagt torde det ha rört sig om ett tiotal personer, som beretts tillfälle till dylik tjänstgöring.

Utöver denna tjänstgöring & socialstyrelsens arbetsmarknadsbyrå hölls i Arbetsförmedlingstjänstemännens riksförbunds (ATR) regi och med ekono— miskt och annat stöd från socialstyrelsen och i vissa fall även från landstingen åren 1938 och 1939 en veckolång instruktionskurs för arbetsförmedlings- tjänstemän, vilken kurs förlades till olika folkhögskolor. Antalet deltagare i kurserna utgjorde för år 1938 40 och för år 1939 50. Utom speciella arbets- förmedlingsfrågor behandlades vid kurserna olika ekonomiska, sociala och juridiska frågor, som ägde samband med arbetsmarknadens läge och ut— veckling. Kursernas syfte var att öka den enskilde tjänstemannens kunskaper och på sätt ge vidgade möjligheter att lösa förekommande arbetsuppgifter.

Efter statens provisoriska övertagande av arbetsförmedlingen i maj 1940 ha liknande instruktionskurser under åren 1941—1945 (den till sommaren 1940 planerade kursen inställdes med hänsyn till rådande utrikespolitiska läge) anordnats, varvid de ekonomiska möjligheterna för tjänstemän att del— taga i kurserna avsevärt förbättras. Från och med år 1944 övertogs kurs- verksamheten helt av arbetsmarknadskommissionen, varvid deltagarnas om- kostnader för bevistande av kurserna samt kostnader för föreläsare m. m helt bestredos av kommissionen. Redan året innan hade kommissionen pa- rallellt med ATR-kursen anordnat speciell utbildningskurs för ungdomsför— medlingstjänstemän; även dessa fingo sina omkostnader i samband med kursen betalda. Deltagarantalet i kurserna har avsevärt ökat och uppgick för nedan angivna år till omkring:

1941 1942 1943 1944 1945

Antal deltagare ............. 70 75 90 150 160

Då tillträde till kurserna endast undantagsvis beviljats mer än en gång, har sammanlagt ett betydande antal tjänstemän deltagit i instruktionskurserna. Som föreläsare och lärare vid kurserna anlitades i regel chefstjänstemän inom arbetsmarknadskommissionen. En icke oväsentlig del av kurserna utgjordes av seminarieövningar för studium och diskussion av särskilda ämnen.

Sektionen för ungdomsförmedling och yrkesvägledning samlade i november 1944 föreståndarna vid länscentralerna och vissa andra mera kvalificerade tjänstemän inom ungdomsförmedlingen till en två veckors kurs. Kursens syfte var att ge deltagarna skolning i vissa grundläggande pedagogiska problem.

För den skull anordnades kursen i samarbete med folkskoleseminariet i Stockholm. Deltagarna fingo hålla lektionsföredrag i yrkesorienterande ämnen inför elevklasserna, varvid seminarielärarna övade kritik. Under föredrag och seminarieövningar bibringades deltagarna kunskap om de grundläggande psykologiska problem, som möta ungdomen under övergångsåldern. För kvinnliga biträdande tjänstemän inom ungdomsförmedlingen ordnades någon tid därefter en kurs med liknande syfte. Därjämte ordnades sommaren 1944 på Viggbyholms internatskola en allmän kurs om yrkesvägledningens olika problemställningar. Kursen var närmast avsedd att lämna lärare inom folk— skoleväsendet en orientering om arbetsuppgifterna för kontaktmännen inom ungdomsförmedlingen.

Kortare instruktionskurser — i regel om en och en halv dag ha vid olika tillfällen anordnats av de olika länsarbetsnämnderna, varvid aktuella arbetsförmedlingsfrågor upptagits till behandling. Vid dessa kurser har van- ligtvis all personal, även ombuden, inom vederbörande län erhållit åläggande att närvara. I regel har någon tjänsteman från arbetsmarknadskommissionen deltagit såsom föreläsare, och likaledes har oftast någon representant för so- cialstyrelsen närvarit och redogjort för de speciella arbetslöshetsförsäkrings- problemen. Vid en del av kurserna ha också de lokala redogörarna inom arbetslöshetsförsäkringen varit närvarande, åtminstone vid behandlingen av försäkringens problem. Som ett led i utbildningen av förmedlingstjänste— männen ha socialstyrelsen och arbetsmarknadskommissionen i samråd ut- arbetat och i april 1944 utgivit en särskild handledning »Arbetsförmedlingen och arbetslöshetsförsäkringen. Råd och anvisningar.» Denna handledning avser att ge en sammanfattning av de speciella problem, som möta arbets- förmedlingens tjänstemän vid deras kontakt med de erkända arbetslöshets- kassornas medlemmar.

För' en speciell kategori av arbetsförmedlingstjänstemän, ombuden, ha genom beslut av arbetsmarknadskommissionen möjligheter till en utbildning av praktisk natur öppnats. Sedan april 1044 ha länsarbetsnämnderna näm- ligen beretts tillfälle att inkalla ombuden till tjänstgöring under en vecka vid vederbörande huvudkontor. Kommissionen har rekommenderat nämn- derna att successivt inkalla ombuden till tjänstgöring vid huvudkontoret. Ombuden borde härvid genom inspektören för arbetsförmedlingsärenden eller annan härför lämplig person dels erhålla instruktion i förmedlingstekniska frågor och frågor i samband med kontrollverksamheten för kassamedlemmar och hjälpsökande arbetslösa, dels genom tjänstgöring på de olika avdel- ningarna få en inblick i förmedlingsarbetet på ett större kontor. De borde även beredas tillfälle att orientera sig något i länsarbetsnämndens olika kansliuppgifter.

Länsarbetsnämnderna ha i stor utsträckning begagnat sig av här angivna möjlighet att ge ombuden denna instruktion.

Dessutom har på lokalt initiativ vid flera nämnder bedrivits en mer eller

'; i E i

mindre omfattande instruktions- och informationsverksamhet, huvudsakligen vid arbetsförmedlingens huvudkontor. Delvis har denna studieverksamhet förlagts till tjänstetid, men delvis har den också ägt rum å tjänstemännens fritid. Väsentligen ha speciella arbetsförmedlingsproblem upptagits till be— handling, men även om mera allmänna ämnen har information lämnats. Som exempel ktm nämnas den instruktionsverksamhet, vilken sedan den 3 ok- tober 1943 pågått vid Stockholms stads och läns arbetsförmedlingar. Per- sonalen har därvid varit uppdelad i sex grupper, och deltagande i kursverk— samheten, som helt förlagts till tjänstetid, har varit obligatorisk för nästan samtliga t jänstemannakategorier. Härvid ha behandlats dels egentliga arbets— förmedlingsfrågor, dels också arbetsmarknadens lagstiftnings- och organisa— tionsfrågor, varjämte tjänstemän inom arbetsmarknadskommissionen redo- gjort för vissa delar av kommissionens verksamhet.

För att komplettera den av socialstyrelsen år 1936 utgivna >>Handbok för den offentliga arbetsförmedlingen», som väsentligen bygger på 1934 års för— medlingslag och till stora delar blivit föråldrad, är sedan år 1945 inom arbets— marknadskommissionen under utarbetande en grundläggande korrespondens— kurs för förmedlingstjänstemän, vilken kurs skall innehålla en redogörelse för arbetsförmedlingens organisation, arbetsuppgifter och arbetsmetoder. Tanken är, att kursen skall genomgås av de flesta befattningshavare inom arbetsförmedlingen.

Sammanfattning.

Jämlikt kungörelse den 7 maj 1940 (nr 329) äger länsarbetsnämnd att med iakttagande av arbetsmarknadskommissionens föreskrifter å vederbörande arbetsförmedlingsanstalters vägnar anställa ny personal och besluta om per- sonalens anställnings—, arbets— och avlöningsvillkor. För att skapa enhetliga lönevillkor och möjliggöra förbättrade rekryteringsvillkor genomfördes i juni 1941 av arbetsmarknadskommissionen en provisorisk lönereglering för läns- arbetsnämndernas personal. Civila icke—ordinarie reglementet lades till grund, och en provisorisk tjänsteförleckning fastställdes. Regleringen berörde om- kring 540 befattningshavare.

Vid tjänstetillsättning uppför länsarbetsnämnd som regel tre av de sökande till en tjänst på förslag, och med eget yttrande översänder den sedan ansök— ningshandlingarna till arbetsmarknadskommissionen. Befinnas de på förslag uppförda sökande vara kompetenta och böra ifrågakomma framför andra medsökande, bemyndigar kommissionen nämnden att till befattningen utse en av de på förslaget uppförda. I förekommande fall utesluter kommissionen någon av de sökande från förslag respektive förklarar, att någon av dem, som icke uppförts på förslag, bör kunna komma i fråga jämte de på förslaget upptagna. Nämnden förordnar därefter befattningshavaren. Den med be- slutet missnöjde kan överklaga detta bos kommissionen.

Efter antagandet av den provisoriska tjänsteförteckningen i juni 1941 ha partiella reformer av personalorganisationen företagits. Sålunda förstärktes länsarbetsnämndernas centrala kanslier våren 1943 med hänsyn till ökade kris— och beredskapsuppgifter, varvid de nya befattningshavarna anställdes mot villkor, som i huvudsak anslöto sig till av Kungl. Maj:t fastställda be- stämmelser för befattningshavare vid statens krisorgan. Inom ramen för den provisoriska t jänsteförteckningen ha de olika specialförmedlingarna utbyggts. Ersättningen till länsarbetsdirektör har genom särskilda beslut av Kungl. Maj:t efter hand så höjts, att denna överstiger lönen enligt den provisoriska tjänsteförteckningen.

Efter avlöningsvillkoren kan länsarbetsnämndernas personal uppdelas i följande fyra grupper: 1) personal med avlöningsförmåner motsvarande civila icke-ordinarie reglementets; 2) personal med arvoden motsvarande övrig statlig krispersonals; 3) tillfällig personal, som avlönas med ersättning som regel motsvarande högst lönegrad Ex8 i civila icke-ordinarie reglementet samt 4) arbetsförmedlingsombud, som uppbära särskilda av arbetsmarknads— kommissionen fastställda arvoden.

Då den provisoriska löneregleringen i juni 1941 i stort sett bevarade de tidigare löneskiljaktigheterna mellan personal vid olika anstalter, beslöt ar— betsmarknadskommissionen hösten 1943 företaga en allmän översyn av läns— arbetsnämndernas personalorganisation för att inom ramen för provisoriet åstadkomma större enhetlighet och likvärdighet men också att i personal- hänseende så förstärka organisationen, att denna mera effektivt skulle kunna handlägga förmedlingsärendena. På grundval av utarbetade förslag till per- sonalplaner för varje länsarbetsnämnd beslöt arbetsmarknadskommissionen i maj 1945 fastställa särskilda planer för arbetst'örmedlingens fortsatta ut- byggnad. I jämförelse med läget i april 1945 tillfördes förmedlingsorganisa— tionen efter ("iver-synsförslagens genomförande sammanlagt 128 nyinrättade befattningar, därav lednings- och kanslipersonal 39, personal vid huvudkon— torens t'örmedlingsexpeditioner 36 och vid avdelningskontorens 53. Möjlig— heterna till nyrekrytering ha därjämte ökats genom att befattningarna givits höjd löneersättning. Medan tyngdpunkten i lönesystemet för befattnings- havare vid huvudkontoren före översynen motsvarade lönegraderna Eo 8—15, har denna flyttats till att motsvara lönegraderna Eo 15—18; för avdelnings— kontoren flyttades tyngdpunkten från att motsvara lönegraderna Eo 8—12 till att motsvara lönegraderna Eo 12—15. För *kontorsl'öreståndare vid avdel- ningskontor lades lönegrad Ro 12 som norm för lönesättningen. Som grund- princip för översynens genomförande har lagts offentligt ansökningsför- farande vid tjänsterna tillsättande. Vid årsskiftet 1945/46 voro omkring 50 procent av de i personalplanerna upptagna nyinrättade eller reglerade tjäns- terna besatta.

Personalläget vid länsarbetsnämnderna vid utgången av år 1945 var föl— jande. Antalet vid länsarbetsnämnderna sysselsatta befattningshavare ut-

!"?ӌ'if-F . _

gjorde 2019, därav 307 med mera ordinära lednings- och kansliuppgifter samt 743 med kris- och beredskapsuppgifter. Med rena arbetsförmedlings— uppgifter sysselsattes vid huvudkontoren 487 samt vid avdelningskontoren 461 befattningshavare. Vid avdelningskontoren funnos dessutom 21 befatt— ningshavare med biträdesgöromål.

En undersökning, verkställd per den 30 september 1945, beträffande per— sonal vid länsarbetsnämndernas centrala kanslier och vid arbetsförmedlingens huvud- och avdelningskontor i fråga om ålder, anställningstid, skol— och fackutbildning samt förutvarande sysselsättning gav vid handen, att per- sonalen till större delen var av relativt ung ålder. Av de manliga befattnings- havarna voro 27 procent under 30 är, 59 procent mellan 30 och 50 år samt 14 procent över 50 år. Motsvarande relativtal för kvinnliga befattningshavare utgjorde 46 procent, 43 procent samt 11 procent. Av samtliga befattnings— havare hade 62 procent kortare anställningstid än 6 år, 22 procent en an- ställningstid mellan 6 och 10 år samt 16 procent mer än 10 års anställningstid. I fråga om skolutbildning hade 1/3 av befattningshavarna icke någon skol— utbildning utöver folkskola. Mellanskoleutbildning ägde 2/5 av samtliga, och 1/4 hade bedrivit gymnasiestudier. Av samtliga hade 1/5 realexamen eller normalskolekompetens, och en lika stor det hade avlagt studentexamen. Om— kring en tredjedel av samtliga hade icke erhållit annan fackutbildning än den som förvärvas genom arbete i ett yrke. Den allmännast förekommande fack- utbildningsformen utgjorde handelsutbildning (28 procent av männen och 36 procent av kvinnorna). Socialutbildning (socialinstitutet) hade 68 personer motsvarande 7 procent av hela antalet. Denna utbildningsform var starkast företrädd bland kvinnorna (13 procent). Universitetsutbildning ägde 8 procent av samtliga. Av samtliga befattningshavare ägde 87 procent erfarenhet från annat yrkesområde än förmedlingsarbete. Av befattningshavarna hade 28 pro— cent yrkeserfarenhet från allmän förvaltningstjänst, 20 procent från industri och hantverk och 18 procent från handel. Befattningshavarnas fördelning efter ställning (socialklass) i tidigare yrke visar, att 62 procent tillhört social— klassen tjänstemän och kontorspersonal, 21 procent varit arbetare, 8 procent företagare och företagsledare, 5 procent butikspersonal samt övriga 4 procent varit utan närmare specificerad ställning i tidigare yrke.

Personalutbildning har ordnats vid särskilda instruktionskurser under somrarna 1941—1945; från och med år 1944 helt i arbetsmarknadskommis— sionens regi. För särskilda grupper av tjänstemän ha kortare kurser anord— nats. Länsarbetsnämnderna ha ordnat kortare instruktionskurser om i regel en och en halv dag, där tjänstemän från socialstyrelsen, funktionärer inom arbetslöshetsförsäkringen samt arbetsförmedlingspersonal varit närvarande. Gemensamma frågor om arbetsförmedling och arbetslöshetsförsäkring ha behandlats vid dessa kurser. Länsarbetsnämnderna ha beretts möjlighet att inkalla ombud till tjänstgöring vid huvudkontoret. På lokalt initiativ har kursverksamhet bedrivits vid vissa huvudkontor.

KAP. VII.

Arbetsförmedlingens lokalfråga.

De första arbetsförmedlingsanstalterna i landet (Hälsingborg, Göteborg 1902, Stockholm, Malmö, Lund 1905, Sundsvall 1906 m. fl.) voro — såsom i inledningskapitlet framhållits ursprungligen rent kommunala institutio- ner, varav bland annat följde, att anstalternas lokaler anskaffades och be— kostades av vederbörande kommuner. Denna anordning kom i stor utsträck- ning att bestå även sedan landstingen frivilligt (med början är 1908), med anslag från stat och kommun, inrättat länsanstalter. Kommunerna åtogo sig sålunda i regel att även för de nya arbetsförmedlingskontor, som upprättades, tillhandahålla lokaler antingen genom kostnadsfri upplåtelse i kommunen till- höriga fastigheter eller genom förhyrning i kommunens eller andra fastig— heter, varvid hyrorna huvudsakligast bestredos genom kommunala anslag. I

vissa fall —— särskilt beträffande mindre kontor löstes lokalfrågan icke sällan därigenom, att föreståndarna åtogo sig att —— eventuellt mot mindre hyresersättning —— anskaffa och upplåta lokaler för kontoren. Beträffande arbetsförmedlingsombuden var det regel, att de utan särskild ersättning voro skyldiga att upplåta bostaden som tjänstelokal.

1934 års lag om arbetsförmedling medförde inga andra förändringar _i- tidigare rådande förhållanden beträffande arbetsförmedlingslokalerna, än att anstalterna genom då införda ökade statsbidrag (minst 50 procent av kost- naderna för verksamhetens bedrivande) erhöllo större möjligheter att till- godose det stigande lokalbehovet genom att anskaffa lokaler i den öppna hyresmarknaden. Svårigheter att ordna lokalfrågan i de fall, då kommunerna icke upplåtit lokaler för arbetsförmedlingskontoren, kunde i vissa fall yppa sig, men socialstyrelsens förslag vid behandlingen av förslaget till 1934 års arbetsförmedlingslag (proposition 40/1934, Bil. A), att kommunerna i lag skulle åläggas att tillhandahålla lokaler av tillfredsställande beskaffenhet samt bestrida kostnaderna för värme och lyse, vann icke statsmakternas bifall, och särskilt stadgande om arbetsförmedlingslokaler infördes sålunda icke i lagen.

Nedanstående tablå, som anger lokalfrågans läge den 20 maj 1940, utvisar, att de sammanlagda hyreskostnaderna för de kommunala anstalterna upp- gingo till 256000 kronor. Antalet tjänsterum (expeditions- och väntrum) utgjorde 730, varav vid huvudkontoren 325. Antalet kontor, där kommun

kostnadsfritt upplåtit lokal eller lämnat anslag, som helt täckt lokalkostnaden, uppgick till 61.

Lokalfrågans läge den 20 maj 1940.

H res— Antal kontor, Antal kontor, där koZtna- Antal mm där lokaler fritt kommunala derl upplåtits av anslag helt täckt L ä n kommun lokalkostnaden Därav kontor

Stockholms stad ........... 49 350 64 64 — —— Stockholms län ............ 17 250 34 10 1 2 2 5 Uppsala ................... 5 200 27 15 —— -— 3 16 Södermanlands ............ 3 150 25 7 2 13 —— —— Östergötlands .............. 16 400 58 15 _ — — Jönköpings ................ 3 500 19 10 2 3 — Kronobergs ................ 1 900 12 5 — — 8 12 Kalmar ................... 8 150 29 9 _ — — — Gotlands .................. 1 950 6 5 —— — —— —— Blekinge .................. 2 300 21 7 3 14 —— — Kristianstads .............. 5 500 23 8 —— —— Malmöhus ................. 13 650 76 22 11 41 _ — Hallands .................. 6 100 18 5 —— — — —— Göteborgs o. Bohus ........ 33 150 63 40 —— —— —— Älvsborgs ................. 11 880 22 8 — — 3 11 Skaraborgs ................ 7 325 23 7 -— —— 2 4 Värmlands ................ 8 550 20 7 —— 1 2 Örebro .................... 12 080 34 16 -—— 2 4 Västmanlands ............. 4 200 16 9 — 1 9 Kopparbergs .............. 5 650 20 5 —-— —— —— Gävleborgs ................ 7 697 27 8 —— 4 11 Västernorrlands ............ 11 900 25 10 — — 3 10 Jämtlands ................. 8 010 22 14 —— 2 5 Västerbottens .............. 5 100 17 6 —— 4 14 Norrbottens ............... 6 100 29 13 2 6 5 23

Summa 256042 730 325 21 79 40 126

1 Uppgifterna möjliggöra icke uppdelning på nettohyreskostnaderna.

När ledningen av de kommunala arbetsförmedlingsanstalterna den 20 maj 1940 övergick till länsarbetsnämnderna, övertogo dessa de då för arbetsför— medlingsanstalterna upplåtna lokalerna utan formaliteter beträffande hyres- kontrakt el. dyl. Men medan de tidigare huvudmännens kostnader för avlö- ningar och expenser omedelbart övertogos av länsarbetsnämnderna, uppstod i flera fall viss tveksamhet beträffande kostnader för lokalhyror. I de fall. där lokaler tidigare upplåtits av kommun mot kontrakt, betalades visserligen hyrorna omedelbart av statsmedel, liksom hyrorna för lokaler, som förhyrts av andra fastighetsägare. För sådana lokaler, som tidigare upplåtits av kom- mun utan att hyror debiterats, krävde i vissa fall kommun efter statens provi- soriska övertagande av arbetsförmedlingsverksamheten icke länsarbetsnämnd på hyra,—och dylik erlades ej heller. Emellertid betalade länsarbetsnämnderna i de fall, då vederbörande kommun härom gjort framställning, efter bemyn-

digande av kommissionen, hyra —— stundom även retroaktivt —— för detta slags lokaler. Sedan arbetsmarknadskommissionen i december 1943 före- skrivit, att länsarbetsnämnderna icke finge göra framställningar om fortsatt kommunalt anslag från kommuner, som förut lämnat bidrag härtill i form av kontanta anslag eller genom upplåtande av fria lokaler, ha kommunerna nära nog helt upphört att lämna dylikt anslag. Medan kommunala bidrag är 1941 uppgingo till sammanlagt 141000 kronor, utgjorde de för år 1943, 1944 och 1945 36 000, 11 000 respektive 6 000 kronor.

På grund av omfattningen av de arbetsuppgifter, som pålades länsarbets- nämnderna, kunde de lokaler, som övertagits av de tidigare arbetsförmed- lingsstyrelserna, icke tillnärmelsevis täcka de efter hand uppkomna lokal- behoven. De företagna åtgärderna för att effektivisera arbetsförmedlings- arbetet hade självfallet intimt samband med frågan om arbetsförmedlingens utrustning med ändamålsenliga lokaler. Stora ansträngningar gjordes också för att inom den under krigsåren snäva ramen av tillgängliga lokaltillgångar ge kontor och arbetsförmedlingsexpeditioner bättre tjänstelokaler. Det kan i detta sammanhang förtjäna omnämnas, att antalet tjänsterum inom arbets— förmedlingen ökat från 730 i maj 1940 till 1 769 i december 1945. Ökningen —— 1 039 tjänsterum — måste ses mot bakgrunden av att man måste till- godose lokalbehovet icke blott för den utökade förmedlingsverksamheten utan även för de synnerligen omfattande krisuppgifterna.

Länsarbetsnämndernas och arbetsförmedlingarnas lokalfrågor löstes under krigsåren på det sättet, att framställningar från länsarbetsnämnderna an- gående lokaler av arbetsmarknadskommissionen behandlades från fall till fall.

Vid nya lokalförhyrningar, som verkställts efter prövning och bemyndi- gande av arbetsmarknadskommissionen i varje särskilt fall, undvekos lång- tidskontrakt i görligaste mån. Orsakerna härtill voro flera. Sålunda voro vissa lokalbehov beroende av krisbetingade arbetsuppgifter, som inom en obestämd framtid kunde beräknas bortfalla, Vidare voro nämnderna i några fall nöd- sakade att under rådande brist på såväl bostads- som kontorslokaler förhyra lokaler, som voro mindre väl lämpade för sitt ändamål. För att förhindra att statsverket eller före 1940 insatt huvudman enligt kontrakt skulle ådragas kostnader, om kommunerna i en framtid skulle påläggas skyldighet att svara för lokalkostnaderna, intogs följande bestämmelse i de nya hyreskontrakt, som slutits mellan länsarbetsnämnder och kommuner:

»För den händelse framdeles i författningsenlig ordning kommunen blir ålagd att från viss tidpunkt helt eller delvis tillhandahålla lokaler för offentlig arbetsförmedling, skall detta kontrakt utan förutgången uppsägning upphöra att gälla vid nämnda tidpunkt.»

I det föregående har berörts länsarbetsnämndernas lokalfråga, i vad den avser huvud— och avdelningskontor. Enligt gällande bestämmelser ankommer

det på arbetsförmedlingsombuden att själva och (sedan den 1 april 1945) mot mindre hyresersättning upplåta lokaler för sin verksamhet, varvid endast små anspråk kunnat ställas på dessas beskaffenhet. Undantagsvis har före- kommit, att särskilda lokaler förhyrts för ombud, då verksamheten varit av större omfattning eller ombudens bostäder eller huvudsakliga verksamhet eller andra omständigheter eljest skulle omöjliggjort mottagning för allmän- heten. I dc fall, då omfattningen av ombudens arbetsuppgifter visat avsevärd ökning, har detta problem i regel lösts på så sätt, att avdelningskontor in— rättats i berörda kommuner, 'arvid särskilda lokaler förhyrts.

Av nedanstående tabell 53, vilken anger antalet rum, hyreskostnader (inkl. värme men exkl. bränsletillägg) och storleken av de lokaler, som i december 1945 voro förhyrda av länsarbetsnämnderna, framgår, att vid huvudkontoren antalet tjänsterum uppgick till 1027 om c:a 25 500 mg, för vilka den sam- manlagda hyreskostnaden utgjorde 560000 kronor. Antalet vid avdelnings- kontoren befintliga tjänsterum utgjorde 742 om c:a 14 900 m2 med en hyres—

Tabell 53. Antalet rum, deras golvyta samt lxyreskostnuder1 för lokaler, där arbetsförmedlingens huvud- och avdelningskontor i december 1945 voro förlagda.

Huvudkontor Avdelningskontor Hyresvärd L a 11 Antal Golv- Hyres- Antal Golv— Hyres— Kom- En- rum yta m2 kostn. rum yta m= kostn. mun skilda Kronor Kronor Stockholms stad ... 167 4 217 121 300 _ _— _— 7 13 Stockholms län 45 1 118 29 300 37 656 17 140 4 13 Uppsala .......... 34 818 17 210 10 188 3 500 4 2 Södermanlands . . . . 25 598 13 125 30 659 12 325 3 10 Östergötlands ..... 48 1 001 26 700 70 1 582 28 740 2 17 Jönköpings ....... 41 841 17 200 20 434 6 490 2 13 Kronobergs ....... 2.5 595 12 000 18 283 5 240 __ 10 Kalmar .......... 28 509 13 700 25 492 8 480 2 12 Gotlands ......... 10 201 5 000 »— —— _ — 3 Blekinge .......... 27 497 12 600 19 335 6 890 3 6 Kristianstads ...... 22 544 ltt 720 25 496 10 590 —— 14 Malmöhus ........ 77 2 173 46 190 64 1 860 43 340 10 5 Hallands ......... 26 604 8 800 19 351 5 840 —— 7 (Göteborgs o. Bohus 95 2 747 62 030 44 816 19 475 3 14 Älvsborgs ......... 33 710 18 400 34 583 12 790 1 11 Skaraborgs ........ 25 514 10 080 20 431 7 375 1 11 Värmlands ........ 36 776 15 200 31 583 12 680 _ 15 Ön-tn-n ........... 51 1 220 25 850 29 587 15 900 1 15 Västmanlands ..... 19 479 12 000 24 452 11 140 1 10 Kopparbergs ...... 43 1 027 14 800 27 494 9 145 2 8 ("-ävleborgs ........ 43 1 592 21 200 34 605 11 735 1 11 Västernorrlands . . . 31 958 12 000 67 1 255 29 615 2 23 Jämtlands ........ 26 "179 11 660 19 354 6 810 2 14 Västerbottens ..... 20 475 10 115 33 525 11 980 2 18 Norrbottens ....... 30 666 12 325 43 845 23 210 2 14 Summa 1 027 25 449 559 505 742 14 866 320 430 55 289 * För det fall att lokal förhyrts exkl. värme har beräknad våirmeutgift inriiknats i hyreskostnaden.

kostnad av 320 000 kronor. Kommun utgjorde hyresvärd för 55 och enskilda för 289 av de till ett antal av 344 uppgående lokalenheterna, och hyresutgil'— tema för samtliga förhyrda lokaler, 880000 kronor, motsvara per 1112 golvyta i medeltal 21 kronor.

I ovan angivna mera varaktiga hyreskostnader (kronor 880 000) äro föl— jande slag av ersättningar i samband med förhyrning av lokaler icke inräk- nade:

De till sin storlek från tid till annan varierande ersättningar, som utgå enligt förekommande klausuler för fördyrade brånslekostnader:

vissa obetydliga hyresersättningar till ett fåtal föreståndare, vilka själva upplåta lokaler;

kostnader för tillfälligt förhyrda lokaler vid utlänningsförläggningar; särskilt förhyrda förrådslokaler samt ersättningar till ortsombud för upplåtande. av lokal (40 000—50 000 kro— nor per år). Länsarbetsnämndernas verkliga bokförda utgifter för lokalhyra, lokalernas uppvärmning, belysning m. m. redovisas därför i nedanstående tablå, som avser åren 1941—1945. Till jämförelse kan nämnas, att de kommunala arbetsförmedlingsanstalternas redovisade utgifter för lokaler, uppvärmning och belysning år 1939 utgjorde 254 000 kronor. Denna utgiftssumma anger emellertid icke den reella hyreskostnaden av anstalternas lokaler, enär vissa av dessa upplåtits av vederbörande kommuner utan ersättning eller mot en hyra, som understeg lokalens verkliga hyresvärde.

Av länsarbetsnämnderna åren 1941—1945 bokförda utgifter för lolcalförliyrning, värme, vatten och lyse.

År 1941 . ...................... 465 933 kr. » 1942 ....................... 572 988 >> » 1943 ....................... 735 580 » » 1944 ....................... 858 248 >> » 1945 ....................... 1 041 729 »

Till följd av verksamhetens snabba utveckling och nödvändigheten av att förhyra lokaler, där dylika varit möjliga att erhålla, har förmedlingsarbetet vid huvudkontoren och arbetet vid länsarbetsnämndernas centrala kanslier ofta måst splittras på olika lokaler i en utsträckning, som i många fall varit till men för verksamhetens rationella bedrivande och givetvis medfört ökade kostnader.

Efterföljande tablå anger antalet olika platser inom vederbörande stad. där länsarbetsnämnden och arbetsförmedlingens huvudkontor i. december 1945 hade sina lokaler förlagda.

,;

Antalet platser inom vederbörande stad, där i december 1945 lokaler voro förhyrda för länsarbetsnämndernas centrala kanslier och arbetsförmedlingarnas huvudkontor.

? Antal ställen, på Antal ställen, på vilka lokaler för 1 Vilka förhyrts Summa verksamheten särskilda förråds- förhyrts lokaler

Stockholms stad ..................... 16 —— 16 Stockholms län ...................... 3 3 Uppsala ............................ 2 1 3 Eskilstuna .......................... 5 1 6 Linköping .......................... 2 —— 2 Jönköping .......................... 5 —-— 5 Växjö .............................. 1 1 2 Kalmar ............................. 4 3 7 Visby .............................. 3 1 4 Karlskrona ......................... 3 2 5 Kristianstad ........................ 4 _ 4 Malmö ............................. 4 _ 4- Halmstad ........................... 2 _ 2 Göteborg ........................... 9 _ 9 Borås .............................. 3 l 4 bkövde ............................. 5 2 7 Karlstad ............................ 4 1 5 Örebro ............................. 4 _ 4 Västerås ............................ 2 1 3 Falun .............................. 3 _ 3 Gävle .............................. 2 _ 2 Härnösand .......................... 2 _ 2 Östersund .......................... 4 2 6 Umeå .............................. : 3 _ 3 Luleå .............................. ; 1 1 2

Summa ( 96 17 113

Tid efter annan inkommo under krigsåren till arbetsmarknadskommis— sionen från länsarbetsnämnderna framställningar, vilka syftade till att lösa aktuella lokalfrågor. I åtskilliga fall föregingos framställningarna av över— läggningar mellan länsar'betsnämnderna samt olika kommunala organ och myndigheter i respektive städer. Inom kommissionen underkastades fram- ställningarna, vad gäller speciellt för arbetsförmedlingsändamål uppförda lokaler, granskning. Kommissionen ansåg det i samband härmed nödvändigt att låta speciell fackkunskap underkasta ritningar och byggnadsplaner en sorgfällig granskning, och för detta ändamål anlitades särskild arkitekt. Denne granskade redan uppgjorda ritningar och byggnadsplaner samt upp- gjorde även förslag till normalritningar för olika typer av arbetsförmedlings- anstalter.

Den av brist på material och arbetskraft nödvändiggjorda byggnadsregle— ringen medförde i många fall att uppförande av nybyggnader för arbetsför- medlingen och därigenom en ändamålsenlig lösning av lokalfrågan måste ställas på framtiden.

KAP. VIII.

Kontakten med arbetsmarknadens parter och allmänheten.

Inledning.

Jämsides med organisatoriska och personella förbättringar av arbetsför- medlingen vidtogo arbetsmarknadskommissionen och länsarbetsnämnderna under krigsåren åtgärder för att åstadkomma en vidgad kontakt mellan all- mänheten och speciellt arbetsmarknadens parter, arbetsgivare och arbets- sökande, å ena sidan och arbetsförmedlingen å den andra och härigenom skapa förutsättningar för ett såväl kvantitativt som kvalitativt bättre utbyte av nedlagda kostnader för förmedlingsverksamheten.

Enligt kungörelse den 7 maj 1940 (nr 328) skulle länsarbetsnämnd utom ordförande bestå av två ledamöter. Av ledamöterna representerade den ene arbetsgivarparten och den andre arbetstagarparten. Genom denna samman- sättning av nämnden ville man skapa garantier för att arbetsförmedlings- verksamheten och andra åtgärder, som kunde ankomma pä nämnderna och deras underlydande organ, bedrevos i nära samverkan med arbetsmarknadens parter. Genom dessa bestämmelser anknöt man också till de regler, som gällde för sammansättningen av de arbetsförmedlingsstyrelser, vilkas upp- gifter länsarbetsnämnderna skulle övertaga. De förändringar, som under åren 1944 och 1945 vidtogos i fråga om länsarbetsnänmdernas sammansätt— ning (se ovan sid. 30), inneburo, att man än mer sörjde för att länsarbets- nämnd inom sig rymde den sakkunskap, som vore nödvändig för åstadkom— mande av arbetsförmedlingens vidgade kontakt med samhälle och näringsliv.

De syften, som bestämmelserna i fråga om länsarbetsnämnds samman— sättning avsågo att nå, underströkos ytterligare genom stadgandet om den rådgivande församling länsarbetsnämndens råd som ställdes vid nämn- dens sida.

Till en början fanns beträffande sammansättningen av detta råd ingen annan bestämmelse än att rådet utsågs av arbetsmarknadskommissionen och bestod av det antal ledamöter, som kommissionen bestämde.

Genom ändring den 20 oktober 1944 (SFS nr 703) fastställdes emellertid i viss mån regler för rådets sammansättning. Sålunda stadgades, att väg- direktören i länet skulle vara ledamot av rådet. Dessutom skulle landstingets förvaltningsutskott, skogsvårdsslyrelsen och egnahemsnämnden vardera äga

utse en ledamot av rådet. Beträffande arbetsnämnden i Stockholms stad skulle i stället stadskollegiet i Stockholm utse tre ledamöter. Härutöver ägde arbets— marknadskommissionen utse ledamöter i de olika råden lill det antal kommis— sionen bestämde. Länsarbetsnämnd kunde därjämte själv bestämma, att annan person tillfälligt skulle vara ledamot av rådet. I rådet placerades repre- sentanter för företagar— och arbetstagarintressen inom olika näringsgrupper.

Beträffande rådets utnyttjande stadgade kungörelsen den 7 maj 1940 (nr 328), att länsarbetsnämnd borde, i den mån förhållandena det medgåve, vid handläggning av ärende av större vikt rådgöra med ledamöter av länsarbets- nämndens råd, vilka företrädde näringsområde, organisation eller erfarenhets- område, som ärendet berörde. Rådet i sin helhet kunde även av nämndens ordförande kallas att med nämnden överlägga rörande vissa angivna ärenden och frågor.

Under krigsåren sammankallades länsarbetsnämnds råd icke vid någon nämnd in corpore för överläggningar med länsarbetsnämnden. Däremot kallades vid tillfällen, då mera betydelsefulla arbetsmarknadsfrågor inom speciella arbetsområden voro föremål för behandling, representanter för hit- hörande näringsområden till nämnden för samråd och överläggningar. Vidare utnyttjades ledamöternas sakkunskap av tjänstemän vid länsarbetsnämnden.

Dessa organisatoriska bestämmelser vore emellertid att se som ett led i en allmän strävan att vidga kontakten mellan å ena sidan en orts förmedlings- organ och å andra ortens näringsliv och dettas representanter bland arbets- givare och arbetstagare. En förbättring av denna kontakt ansågs med rätta vara den förstärkningsåtgärd av arbetsförmedlingen, som kunde medföra de snabbaste och mest påtagliga resultaten. Arbetsförmedlingen kunde nämligen härigenom bli sakligt underrättad om behovet av arbetskraft och olika arbets- givare om tillgången på dylik. På så sätt minskades också i hög grad riskerna för att förmedlingsorganisationen överdimensionerades i stället för att hållas inom en ram, som motsvarades av den mera normala omsättningen på arbets- kraft. Vidare kunde arbetsförmedlingen genom kontakten med arbetsgivare och arbetstagare vidga sin allmänna erfarenhet om arbetsmarknaden och nära ansluta sin verksamhet till den praxis, som där utbildat sig.

Under krigsåren togos i förevarande hänseenden betydelsefulla initiativ. Det var därvid självklart, att arbetsförmedlingens medverkan inte åsyftade att på något sätt begränsa arbetsgivarens rätt att fritt välja mellan de an- visade arbetssökande och anställa den han ansåg mest lämplig.

Stat och kommun.

I september 1939 träffades en överenskommelse mellan ordförandena i de statliga krisorganen att vid behov av arbetskraft anlita Stockholms stads

arbetsförmedling. Denna Överenskommelse gavs fastare form genom en kungl. cirkulärskrivelse den 15 mars 1940 till de centrala statliga krisorganen angå- ende sättet för anställande av personal. Enligt denna anbefallde Kungl. Maj:t de centrala statliga krisorganen att i den utsträckning, som befanns möjligt, anlita den offentliga arbetsförmedlingen vid tillgodoseende av sitt personal- behov.

Genom kungl. cirkulär till statsmyndigheterna den 10 januari 1941 (nr 20) ålades dessa att till finansdepartementet anmäla dels uppkommetlpersonal- överskott, dels tillämnade antagningar av personal. I nämnda cirkulär fäste Kungl. Maj:t statsmyndigheternas uppmärksamhet å angelägenheten av att vid antagning av personal i statstjänst sysselsättning i första hand bereddes personal, som kunde överföras från förvaltningsområden, där överskott av arbetskraft uppkommit.

Ett av motiven för organiserandet av tjänstemannaförmedlingen var —— såsom i kap. V (sid. 154) framhållits att denna specialförmedling i vidgad omfattning skulle tjänstgöra som rekryteringsorgan för statliga myndigheter. ' När tjänstemannaförmedlingen fick en fastare organisation, övertog den i viss mån de uppgifter, som genom ovan nämnda cirkulär tillkom finansdeparte- mentet.1

Mellan den offentliga arbetsförmedlingen och statliga myndigheter träffa- des tid efter annan överenskommelse om arbetsförmedlingens medverkan vid anställande av personal. Sålunda anmodade t. ex. statistiska centralbyrån i september 1945 på framställning av arbetsmarknadskommissionen länsstyrel- serna att för personalanskalfning till de under organisation varande folk— hokföringsavdelningarna anlita den offentliga arbetsförmedlingen och då när- mast dess tjänstemannaförmedling. Samtidigt uppmanade arbetsmarknads— kommissionen länsarbetsnämnderna att söka kontakt med respektive länssty- relser för att diskutera personalbehovet och gången i personalanskaffningen. Liknande överenskommelse träffades med socialstyrelsen beträffande perso- nalanskaffningen till arbetet med 1945 års bostadsräkning och med statistiska centralbyrån beträffande rekryteringen av personal till 1945 års folkräkning. Särskild tjänsteman vid tjänstemannaförmedlingen i Stockholm skulle mottaga arbetsansökningar till ifrågavarande arbeten, varefter han skulle på bestämd tid lämna arbetsledningen uppgift om de sökande, deras kvalifikationer och lämplighet för ifrågavarande arbete. Därjämte inledde vissa länsarbetsnämn- der förhandlingar med respektive vägförvaltningar för att söka få till stånd

' Såsom framgår av den särskilda redogörelsen för tjänstemannaförmedlingen (sid. 161— 163), erhöll arbetsförmedlingen i samband med åtgärder för beredande av arbete åt eitledi- gad personal inom krisförvaltningen genom kungl. cirkulär den 18 januari 1946 (nr 9) starkt vidgade möjligheter att få kunskap om behovet av arbetskraft, såväl tjänstemän som arbetarpersonal. vid statens olika organ. _ Genom kungl. cirkulär den 29 juni 1945 (nr 517) upphävdes cirkulärel av den 10 januari 1941.

en Överenskommelse, enligt vilken den offentliga arbetsförmedlingen mera direkt skulle kunna medverka vid anställande av Vägarbetare.

Med kommunala verk och inrättningar har den offentliga arbetsförmed- lingen i vissa större städer sedan gammalt haft jämförelsevis god kontakt vid anvisning av arbetskraft. Sålunda finns i Stockholm sedan år 1937 vid arbetsförmedlingen en särskild kommunalarbetarexpedition, genom vilken rekryteringen av arbetskraft till de kommunala verken äger rum. De vid denna expedition förda registren tjäna till vägledning vid rekrytering av den ordinarie kommunalarbetarkåren. År 1944 träffades med sjukhusdirektionen i Stockholms stad en Överenskommelse, enligt vilken den huvudsakliga rekry— teringen av arbetskraft till sjukhusen skulle ske via arbetsförmedlingen. Lik- nande överenskommelse vad gäller rekryteringen av kommunalarbetare före— ligger bland annat i Göteborg, Malmö och Örebro samt beträffande sjukhus- personal med lasarettsmyndigheterna i ett flertal län.

I fråga om arbetsförmedlingens medverkan vid tillsättandet av kommunal- tjänstemän fördes hösten 1945 underhandlingar mellan Svenska stadsförbun— det och Landskommunernas förbund å ena sidan och berörda personalorga— nisationer å den andra sidan, varvid de kommunala myndigheterna ställde i utsikt att, där så lämpligen kunde ske, anmäla lediga befattningar till arbets- förmedlingen (tjänstemannaförmedlingen). Statens arbetsmarknadskommis- sion å sin sida utlovade att vid ett sådant förfaringssätt annonsera alla dylika tjänster i riksvakanslistan. I berörda fråga inleddes därefter i slutet av år 1945 lokala förhandlingar mellan arbetsförmedlingen och de kommunala myndig— heterna på flera orter, vilka ledde till åsyftat resultat.

Ett annat exempel på samarbete mellan kommun och arbetsförmedling vid tillsättandet av kommunala tjänster är det, som grundar sig på folkskolestad— gans % 25, för vilket redogörelse ovan lämnats (jfr sid. 154).

Arbe tsgivarparten.

För åstadkommande av bättre kontakt mellan arbetsförmedlingen och större arbetsgivare anställdes 1942 inom arbetsmarknadskommissionens kansli en särskild tjänsteman, som skulle verka för effektivare ackvisitions- arbete från arbetsförmedlingens sida. Uppgiften var att söka förmedla kun- skap om arbetsförmedlingens syften och arbetssätt, söka informera arbets- givare om i vilken utsträckning arbetsförmedlingen hos sig hade anmälda lediga arbetssökande samt taga reda på det behov av arbetskraft, som veder- börande arbetsgivare eventuellt kunde ha.

Genom resor och besök hos en del större arbetsgivare erhöll denne tjänste- man uppgifter om arbetsgivarnas syn på arbetsförmedlingskontorens verk- samhet samt fick även en del råd och uppslag för arbetets bedrivande. Tjänste—

mannen förmedlade sina erfarenheter till vederbörande arbetsförmedlings- tjänstemän och sökte genom föredrag, diskussioner och upplysningar sti- mulera dem till bättre kontakt med arbetsgivarna. Huvudvikten lades vid att arbetsförmedlingen i sin verksamhet skulle tillämpa moderna ackvisitions- metoder. Det inskärptes bl. a. vilken betydelse tjänstemannens personliga uppträdande gentemot arbetsgivare och arbetssökande hade för verksamheten. Till större förmedlingsexpeditioner sökte man förvärva tjänstemän med an— knytning till de grenar av näringslivet, inom vilka ackvisitionsarbetet skulle bedrivas.

Resultaten av dessa strävanden torde ha varit värdefulla. Kontakten med arbetsgivarna har som regel varit god. Därom vittna en hel del rapporter bl. a. från metallavdelningen vid arbetsförmedlingen i Stockholms stad. Enligt dessa bruka numera de flesta större industriföretag vid behov av arbetskraft sätta sig i förbindelse med arbetsförmedlingen. En del företag hänvisa arbets— sökande, som söka direkt på arbetsplatsen, till arbetsförmedlingen. Andra lämna fortlöpande uppgifter om företagets arbetskraftsbehov. I en del fall ha personalcheferna med arbetsförmedlingen överenskommit om vissa tider på dagen, då de kunna anträffas. Understundom ha arbetsförmedlingstjänste— männen inbjudits att under någon tid följa arbetet vid företaget för att göra sig underrättade om de speciella krav, som driften ställer på personalen. Detta samarbete har gjort, att rekryteringsproblemen kunnat lösas lättare. Det har hos arbetsgivarna skapat större förtroende till arbetsförmedlingsorganisa- tionen. Å andra sidan har det medfört, att anspråken på arbetsförmedlingar— nas och tjänstemännens kapacitet ständigt stegrats.

Tillvägagängssättet vid anvisningen är i stort sett likartat vid de flesta arbets— förmedlingar. Sålunda anvisas arbetssökande från orten —— eventuellt efter samråd per telefon med den person, som sköter nyintagningen av arbetskraft —— direkt till företaget. För arbetssökande från andra orter infordras genom ar- betsförmedlingen betygsavskrifter och meritl'örteckningar, som översändas till företagen. Dessa meddela därefter, vilka sökande de önska anställa, lämp- lig tilllrädesdag och dylikt. Ofta måste även 'lmstadsfrågan lösas i samarbete med företaget, innan vederbörande kan tillträda anställningen. I regel är så- lunda anställningen i princip klar, då den sökande avreser från hemorten.

Erfarenheten har visat, att arbetsförmedlingens opartiska ställning på ar— betsmarknaden gjort det. möjligt att skaffa fram upplysningar om orsakerna till att ett företag haft särskilt stora svårigheter att få arbetskraft eller anled- ningen till att arbetskraften i större omfattning sökt sig från företaget. Sålunda ha bland andra arbetsförmedlingarna i Stockholm och Borås av företagare fått uppgiften att söka klarlägga orsakerna till att respektive företag enligt arbetsledningens uppfattning haft alltför stor omsättning av arbetskraft. Undersökningarna ha tillgått så, att arbetssökande, som tidigare haft anställ- ning vid företaget, vid besöken på arbetsförmedlingen intervjuats om anled-

— '_'—nm

ningen till att de slutat sin anställning. Den i Stockholm företagna undersök- ningen avsåg ett stort elektrotekniskt industriföretag. På grundval av under- sökningsresultaten, som voro konkreta och ofta specificerade med hänsyn till de enskilda fallen, vidtog verkstadsledningen åtgärder för att söka begränsa den starka omsättningen av arbetskraft.

I fråga om industriens lokalisering började arbetsmarknadsorganen under kriget bedriva en rådgivande verksamhet. I ökad utsträckning vände sig företagarna till arbetsmarknadsorganen med begäran om utredningar be— träffande ur arbetskraftssynpunkt lämpliga platser för förläggande av nya industrier eller filialföretag till redan befintliga sådana. Företrädesvis var det fråga om industrier med kvinnlig arbetskraft, vilket bl. a. förklaras av den brist på dylik, som under senare år kännetecknat den svenska arbetsmark— naden.

Med bistånd av länsarbetsnämnderna utförde arbetsmarknadskommis- sionen utredningar av ifrågavarande slag. Därvid voro vissa uppgifter i bered— skapsmönstringsregistret till god hjälp. Vidare undersöktes närings- och sys— selsättningsförhållandena i sådana kommuner, som kunde anses särskilt lämpliga för placering av det ifrågavarande företaget.

På grundval av de utredningar, som arbetsmarknadskommissionen verk- ställde beträffande arbetskraftstillgången på vissa orter, fingo vederbörande företagare den vägledning vid industrilokaliseringen, varom de hemställt. Vidare införskaffade arbetsmarknadsorganen uppgifter beträffande tomtför- hållanden, bostäder, kraftförsörjning, vattentillgång, trafikförhållanden, skat- ter etc. Även dessa uppgifter ställdes till respektive företagares förfogande.

Den rådgivande verksamheten beträffande industrilokaliseringen bedrevs i samverkan med industriens omstäIlningskommitté.1 Vissa företag vände sig för övrigt först till detta organ. med begäran om vägledning, varefter omställ- ningskommittén sökte kontakt med arbetsmarknadskommissionen.

Arbetarparten.

Såsom i kap. IV påpekats, har den offentliga arbetsförmedlingen genom den frivilliga statsunderstödda arbetslöshelsförsäkringens snabba utveckling under senare år kommit i kontakt med större delen av yrkesarbetarkåren och en stor del av den organiserade tjänstemanuakåren. Det förtjänar omnämnas, att den offentliga arbetsförmedlingen exempelvis är 1945 kom i kontakt med ett större antal arbetssökande personer än under år 1933, då arbetsförmed— lingarna på grund av krisen kunde inregistrera över en halv miljon arbets- sökande.2

'Sedan januari 1946 omorganiserad och benämnd industriens produktionsråd. & År 1945 utgjorde hela antalet arbetssökande (räknade en gång under året) 722 569 perso- ner, därav 208 952 kvinnor, och år 1933 voro motsvarande siffror 579 000, därav 105000 kvinnor.

Stadgandena, att arbetslösa kassamedtemmar som regel redan första ar- betslösa dagen för rätt till understöd äro skyldiga att vända sig till organ för den offentliga arbetsförmedlingen och att sedan kontinuerligt under arbets- löshetsperioden besöka arbetsförmedlingen, medförde, att man från de er— kända arbetslöshetskassorna allt oftare underströk betydelsen av att arbets— förmedlingen till sig samlade så stor del av arbetsmarknadens lediga arbets- tillfällen som möjligt.

Den intimare kontakt, som åstadkoms mellan arbetsförmedlingen och ar- betar- och tjänstemannagrupper, vilka bildat erkända arbetslöshetskassor, medförde också, att verksamheten vid ett flertal tidigare av organisationerna själva bedrivna arbetsförmedlingar inordnades i den offentliga arbetsför— medlingen. Så uppgingo exempelvis industritjänstemännens platsförmedling och olika andra tjänstemannaorganisationers platsförmedlingar i tjänste- mannaförmedlingen. I vissa fall, där fackliga organisationer genom avtal eller annan överenskommelse sedan gammalt tjänstgjorde såsom arbetsförmed- lingar, övertogos dessa uppgifter efter tillkomsten av erkänd arbetslöshets— kassa av den offentliga arbetsförmedlingen. I några fall förekom också, att direkt i kollektivavtalets form bestämmelser infördes om att intagningen av arbetskraft skulle ske genom ortens arbetsförmedling.

Annonsering, vakans- och arbetssökandelistor, radio.

För fullgörande av sin uppgift tillgriper arbetsförmedlingen annonsering i olika former. Denna annonsering syftar dels till att för de olika förmed— lingsorganen inbördes kungöra lediga arbetstillfällen eller ledig arbetskraft, dels till att nå den större allmänhet, som icke har kontakt med arbetsförmed- lingen. '

Främst sker annonseringen i form av uppförande av lediga arbetstillfällen på s. k. vakanslistor. För detta ändamål är landet uppdelat i sju distrikt med distriktskonlor i Stockholm, Linköping, Malmö, Göteborg, Örebro, llärnösand och Luleå. De olika förmedlingsorganen inom varje distrikt tillställa en be- stämd dag i varje vecka distriktskontoret en uppgift på sådana lediga platser, _. som ej kunnat tillsättas med sökande, som äro anmälda vid det egna för- medlingsorganet. Distriktskontoret sammanställer dessa uppgifter till en s. k. distriktsvakanslista, som distribueras till dels samtliga förmedlingsorgan i distriktet, dels större förmedlingskontor i andra distrikt. Ett utdrag ur denna lista, bestående av sådana platser, som enligt distriktskontorets bedömande ej kunna tillsättas med sökande inom det egna distriktet, översändes till arbetsmarknadskommissionen, som i sin tur sammanställer dessa uppgifter till den s. k. riksvakanslistan. Denna lista, som distribueras varje onsdag till samtliga förmedlingsorgan i riket samt till vissa myndigheter och organisa—

-. .

tioner, syftar främst till att underlätta det 5. k. interlokala samarbetet arbets- förmedlingarna emellan.

Ett utdrag ur riksvakanslistan utsändes från och med hösten 1935 till och med utgången av oktober 1945 varje torsdag kl. 12.40 i radio. Under tiden augusti 1940—oktober 1945 behandlades lördagar kl. 16.50—-17.00 aktuella arbetsmarknadsfrågor i radio under särskild programpunkt: »Arbetsmark- nadskommissionen har ordet.» Från och med 1 november 1945 skedde en änd— ring i ovannämnda tider. Från denna tidpunkt uppläses i radio varje torsdag kl. 08.10 ett utdrag ur riksvakanslistan under rubriken » Veckans arbetsför- merllingsrapport». På onsdagar kl. MAO—17.50 behandlas i form av ett kort anförande, dialog eller intervju aktuella arbetsmarknadsfrågor. Var- annan onsdag besvarar vid samma tid yrkesvägledningen frågor angående yrkesval och utbildningsvägar. Radiorapporten syftar främst till att nå den arbetskraft, som tidigare icke sökt kontakt med arbetsförmedlingen. Den tidigare programpunkten >>Arbetsmarknadskommissionen har ordet» liksom den ovannämnda onsdagsutsändningen avsåg att i populär form ge allmän- heten en orientering om arbetsmarknadsfrågor av större aktualitetsvärde.

Som exempel på ämnen, som under åren 1944—1945 behandlades vid de särskilda utsändningarna, kunna nämnas:

den 8/1 1944 Arbetsförmedlingen inför det nya året. » 11/3 » De partiellt arbetsföra (dialog). » 15/4 » Vad tycker dom där hemma? Några ord om yrkesvalet. » 9/9 » Arbetsförmedlingen talar med en elektriker (intervju). » 2/ 12 >> Sjömansförmedlingen av i dag. » 3/2 1945 Skolarbete och framtidsplaner.

» 10/2 » »Hemh jälp-Timtjänst » — en aktuell paroll. » 17/3 » Ungdomen på arbetsmarknaden. » 5/5 » Hälsan och yrkesvalet. » 12/5 » Arbetsförmedlaren talar med en dekoratör (intervju). » 26/5 » Vårsäsongen på betfälten. >> 9/6 » Försvarets höstrekrytering. » 14/7 » Öland och dess arbetsmarknad. » 25/8 >> Arbetsförmedlingen och Skellefteåutställningen. » 25/9 » Frågor och svar om yrkesval. » 2/ 12 » Artister på kortsystem ett besök på artist— och musi— kerförmedlingen. ) » 5/12 » Flyktingarna och arbetsförmedlingen.

Radiotjänst upplät därjämte »Dagens eko» eller därmed jämförlig tid— punkt för lämnande av upplysning om betydelsefullare regleringsåtgärder på arbetsmarknaden, och vid tillfällen, då särskilt aktuella behov av arbetskraft 15

inom t. ex. jordbruket eller torvhanteringen förelågo, lämnade Radiotjänst kortare meddelanden härom i samband med nyhetsutsändningarna.

Inom vissa arbetsförmedlingsdistrikt kompletterades de utgivna vakanslis— torna för lediga platser tidvis med stencilerad lista över sådana arbetssökande, som voro villiga att söka arbete på annan ort. Därvid angåvos viktiga data om de sökandes ålder, civilstånd, teoretiska och praktiska kvalifikationer m. m. Inom tjänstemannaförmedlingen utsändes till länscentralerna särskilda ar- betssökandelistor för tekniker, lärare och sjöbefäl. Särskilda listor utskickades även av länsarbetsnämnderna vid tillfällen, då svårigheter visade sig vid placering av ett större antal arbetssökande.

Samma syfte som vakanslistor och radiorapporter, nämligen att nå kon— takt med ledig arbetskraft, hade den annonsering, som skedde genom arbets— förmedlingarna i dagspressen. Denna annonsering ordnades ofta i samarbete med vederbörande arbetsgivare.

Reklam, propaganda, kursverksamhet för hemassistenter, utställningar. , j . )k-

För att rikta allmänhetens uppmärksamhet på under kriget aktuella arbefxsli— marknadsfrågor och åtgärderna för deras lösning utnyttjade arbetsmark- nadskommissionen utom radio även andra reklam- och propaganda— medel, såsom tidningspress, film och affischering. Sålunda tillställdes i samband med kampanjer för frivillig luftbevakning och frivilligt jordbruks- arbete samt för arbete i skogen dagspressen upplysningsmaterial beträffande förmåner och villkor för angivna arbetsuppgifter. Affischering ordnades i vissa fall över hela landet, och genom annonser i dagspressen underströkos propagandans syften ytterligare. Speciellt för Sveriges ungdomsberedskaps räkning inspelades en propagandafilm >>Landet kallar», och för upplysning om bränslefrågan färdigställdes filmen »Skogen kallar». Vidare utsändes genom masskorsband olika slags folders.

De olika formerna för reklam och propaganda utnyttjades också, då det gällde att söka anskaffa tillfällig hemhjälp för att i görligaste mån avhjälpa bristen på hembiträden. Man vände sig därvid främst till hemarbetande husmödrar utan barn eller med vuxna barn. I nu nämnda syfte igångsattes våren 1945 en propagandakampanj under rubriken »Hemhjålp—Timtjänst».

I samband med propaganda av olika slag för tillfällig hemhjälp (»hem— assistenter») ordnades också viss kursverksamhet i form av korta prov— och kompletteringsknrser med särskild vikt på moderna erfarenheter och rön samt de speciella krav, som tjänstgöringen som hemassistenter uppställde. Dylik kursverksamhet tog sin början är 1941, men först i samband med ovannämnda propagandakampanj »Hemh jälp-Timt jänst » nådde rekryteringen av hemassistenter någon större omfattning.

Under tiden från februari 1945 till årets slut anordnades 49 kurser för omkring 630 hemassistenter på olika platser i landet. Av dessa utgjorde 8 med tillsammans omkring 125 deltagare kurser för hemassistenter på lands— bygden. I de flesta fall anordnades kurserna i samarbete med lärlings- och yrkesskolorna. Under åren 1941—1944 ordnades sammanlagt 27 kurser med. 266 deltagare.

I vissa under senare år anordnade utställningar, lantbruksmöten 111. m. deltog arbetsförmedlingen. Därvid demonstrerades i vissa fall ungdomsför— medlingarnas verksamhet, i andra fall hela arbetsförmedlingsarbetet. Genom särskilda montrar eller utställningsmontage sökte man sålunda sprida upp— lysning om arbetsförmedlingens uppgifter och arbetssätt.

KAP. IX.

Arbetsförmedling och arbetslöshetsbekämpande åtgärder.

Med statens provisoriska övertagande den 20 maj 1940 av de kommunala arbetsförmedlingsanstalterna förenades centralt i arbetsmarknadskommis— sionen dels (1) ledningen för den statsunderstödda hjälpverksamheten för oförvållat arbetslösa, dels (2) också ledningen för verksamheten vid de offent- liga arbetsförmedlingarna. (Kungl. Maj:ts instruktion för statens arbetsmark— nadskommission [SFS 1940: 326].) Sedermera övertog arbetsmarknadskom— missionen i maj 1945 det av investeringsutredningen sedan maj 1943 bedrivna arbetet att (3) inventera och planera statliga, kommunala och statsunderstödda arbetsobjekt avsedda att tillgripas vid en arbetsmarknadskris. Såsom ett led i beredskapsåtgärderna för mötandet av lokala arbetslöshetskriser infördes under kriget särskilda varselsystem, genom vilka statsmyndigheterna höllos underrättade om förändringar i industriens sysselsättning. På grundval härav kunde på förhand behövliga åtgärder från statens eller kommunernas sida planeras.

I olika hänseenden fordrade nämnda centrala arbetsmarknadsuppgifter för sin lösning medverkan från de lokala arbetsmarknadsorganens sida. Därjämte ställdes den offentliga arbetsförmedlingen, som, alltsedan år 1914 i viss mån varit kontrollorgan i fråga om arbetslöshetshjälpen och vid 1934 års lag- stiftning om den frivilliga statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen till- delats motsvarande uppgifter, inför uppgiften att i olika arbetsmarknadslägen fullgöra den ifrågavarande kontrollen på ett så smidigt och effektivt sätt som möjligt.

Samverkan med kommunal arbetslöshetsnämnd.1

De grundläggande bestämmelserna för statlig och statsunderstödd hjälp- verksamhet vid arbetslöshet finnas i kungörelsen den 30 juni 1934 (nr 434)

1Intill den 1 juli 1944 benämndes kommunalt hjälporgan för hjälpverksamheten vid oförvållad arbetslöshet arbetslöshetskommitté. Genom kungörelse den 30 juni 1944 med tillämpningsföreskrifter till lag om arbetslöshetsnämnd (nr 476) ändrades benämningen på dylikt organ till arbetslöshetsnämnd. (Jfr sid. 238.) Här och i fortsättningen användes emellertid i de fall, då uttalandet icke enbart avser tiden före den 1 juli 1944 benämningen arbetslöshetsnämnd.

är

"***—bru......

—— »hjälpkungörelsen». Sedermera genomfördes emellertid iskilda samman- hang — framför allt vid den nämnda omorganisationen av år 1940 ett stort antal förändringar, av vilka många dock icke föranledde motsvarande ändring i sagda kungörelse. En sammanfattning av nu gällande bestämmelser finnes i den av arbetsmarknadskommissionen år 1944 utgivna »Råd och anvisningar rörande hjälpverksamheten för arbetslösa».

Tillsynsmyndighet för här ifrågavarande verksamhet är statens arbets- marknadskommission. Sålunda bestridas medelst till kommissionens förfo— gande ställda anslag kostnader för statliga beredskapsarbeten, statskommu— nala beredskapsarbeten, arkivarbeten och musikerhjälp men därutöver även kostnader för övrig hjälpverksamhet, såsom kontantunderstödsverksamhet, inköp av sten för statens räkning, resebidrag till arbetssökande m. m.

Arbetslöshetsåtgärderna bygga på intim samverkan mellan arbetsförmed- lingen och det lokala organet för den statliga och statsunderstödda hjälp- verksamheten vid oförvållad arbetslöshet (arbetslöshetsnämnden). Intill den 1 juli 1944 stadgade sålunda hjälpkungörelsen & 5 beträffande det lokala hjälporganets sammansättning, att arbetslöshetskommitté borde vara sam— mansatt på sådant sätt, att den inrymde representanter dels för de kommunala myndigheterna, som ägde särskild sakkunskap på ifrågavarande område, dels ock för arbetsgivarnas och arbetarnas intressen. Fanns inom kommun organ för den offentliga arbetsförmedlingen, borde ledamot av styrelsen för eller tjänsteman hos organet vara ledamot av kommittén eller äga tillfälle att del- taga i dess överläggningar. Inom kommun, där sådant organ ej fanns, hade kommittén att hos den offentliga arbetsförmedlingens huvudkontor (och efter den 20 maj 1940 hos länsarbetsnämnden i vederbörande län) begära tillsättandet av arbetsförmedlingsombud. Efter ändring i hjälpkungörelsen den 28 juni 1935 (SFS nr 426) borde till sådant ombud icke utses ordförande i arbetslöshetskommitté. Det inskärptes likaledes, att arbetsförmedlingens och hjälpverksamhetens arbetsuppgifter icke fingo sammanblandas utan hållas isär. Arbetsförmedlingens tjänstemän och ombud borde icke i allmänhet åtaga sig expeditionsgöromål hos det lokala hjälporganet.

Förenandet i maj 1940 av den centrala ledningen för såväl hjälpverksam- heten som den offentliga arbetsförmedlingen i arbetsmarknadskommissionen gjorde särskilda stadganden beträffande arbetsförmedlingens representation i kommunalt hjälporgan överflödiga, då nödiga bestämmelser om samarbete och samråd de båda organen emellan utan vidare kunde utfärdas av det centrala arbetsmarknadsorganet. Ändringar i kungörelsen vidtogos emellertid icke vid detta tillfälle, men i samband med i juni 1944 genomförda ändringar i ledningen av hjälpverksamheten (se sid. 237) ansågs det nödvändigt att även författningsledes skilja frågan om samarbetet mellan lokalt hjälporgan och arbetsförmedling från bestämmelser om tillsyn över h jälpverksamheten, varför det särskilt stadgades förbud för ordförande, vice ordförande, ledamot

och ersättare i länsarbetsnämnd eller befattningshavare hos länsarbetsnämnd eller den offentliga arbetsförmedlingen att vara ordförande, ledamot eller suppleant i det lokala hjälporganet.

Nödvändigheten av samverkan mellan arbetsförmedlingen och det lokala hjälporganet vid arbetslöshet vilar främst på stadgandet i 13 å i hjälpkun- görelsen, att arbetslöshetshjälp endast kan tillkomma den, som förutom att ha fyllt övriga villkor hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen anmält sig som arbetssökande. I överensstämmelse med dessa villkor stadgar kungörelsens 46 %, att hos arbetslöshetsnämnd anmäld arbetslös (i det föl- jande benämnd »hjälpsökande arbetslös»), som åtnjuter dagunderstöd, är pliktig att på av arbetsförmedlingsanstalten bestämda tider, minst en gång i veckan, anmäla sig hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen i orten. I enlighet med av arbetsmarknadskommissionen lämnade föreskrifter ut— färdar arbetslöshetsnämnden till den hjälpsökande ett särskilt kontrollkort, som uppvisas vid besöket å arbetsförmedlingen, och det åligger arbetsför- medlingen att, som bevis för att den hjälpsökande fullgjort föreskriven ansökan om arbete, verkställa markering av detta kontrollkort.

På grundval av dessa stadganden är ett samarbete mellan arbetsförmed- ling och arbetslöshetsnämnd organiserat. Före maj 1940, då den centrala till— synen över arbetsförmedling och arbetslöshetsnämnd var uppdelad på två myndigheter — socialstyrelsen och statens arbetslöshetskommission —— var detta samarbete mindre enhetligt organiserat. Som exempel kan nämnas ut— tagning av hjälpsökande arbetslösa till statligt reservarbete.

Hade nämligen kommun av arbetslöshetskommissionen tilldelats ett antal platser vid statligt reservarbete, bestämde den lokala arbetslöshetskommit— tén, vilka hjälpsökande som skulle dit hänvisas. Arbetsförmedlingen skulle visserligen vara representerad vid det sammanträde då uttagningen ägde rum, men kommittén verkställde hänvisningen, d. v. s. utfärdade hänvisningskort, förskotterade resekostnaderna och utställde räkning till kommissionen å dessa kostnader. På grund härav var det icke helt uteslutet, att till reservarbete hänvisades person, som av arbetsförmedlingen kunnat erbjudas lämpligt ar— bete i öppna marknaden. Det kunde t. ex. hända, att arbetsförmedlingens representant ej var närvarande vid uttagningssammanträdet eller att uttag— ningen utfördes av en verkställande ledamot och först senare anmäldes vid sammanträde.

Arbetslöshetskommit'tén hade visserligen att meddela arbetsförmedlingen namnen på de uttagna arbetslösa, arbetsplatsens namn samt övriga upplys— ningar, som kunde vara erforderliga. Arbetsförmedlingen kunde sålunda omedelbart åstadkomma rättelse av en felaktig hänvisning genom att över— sända ett arbetserbjudande till den hänvisade. En onödig omgång hade emel— lertid härigenom ej förhindrats.

är:

På vissa orter brukade arbetsförmedlingen i sina väntrum anslå kommit- téns namnlistor på till reservarbeten uttagna arbetslösa, men under alla för— hållanden ålåg det arbetsförmedlingen att vid nästa besök av den arbetslöse underrätta honom om den av arbetslöshetskommittén beslutade hänvisningen till reservarbete. I de fall, då detta förfaringssätt tillämpades, torde arbets— förmedlingen ha haft tillfredsställande möjlighet att bevaka, att hänvisning till reservarbete av person. som kunde erbjudas lämpligt arbete i öppna mark— naden, ej ägde rum.

Efter maj 1940 blev samarbetet enhetligare ordnat. I februari 1941 före— skrev sålunda arbetsmarknadskommissionen, att uttagningen skulle ske i samråd mellan arbetslöshetsnämnd och vederbörande arbetsförmedling. Det tillkom härvid arbetslöshetsnämnden att bevaka arbetstillfällenas rättvisa fördelning med hänsyn till hjälpbehovet, medan arbetsförmedlingen hade att tillse, att ingen blev placerad i beredskapsarbete, som arbetsförmedlingen kunde bereda plats i öppna marknaden. Även vid utbyte av arbetslösa vid beredskapsarbete (»skiftningsförfarande») föreskrevs nära samarbete med arbetsförmedlingen. Hänvisningen till beredskapsarbete skulle därefter verk— ställas av arbetsförmedlingen, som alltså hade att utställa hänvisningskort och utanordna resekostnaderna. Arbetsförmedlingen hade härigenom fått möjlighet att ända till avresan bevaka utnyttjandet av inkommande arbets— tillfällen.

Ett utvidgat lokalt samarbete mellan kommunal arbetslöshetsnämnd och ortens arbetsförmedlingsorgan blev också på olika platser i landet följden av de av arbetsmarknadskommissionen utfärdade föreskrifterna. Exempel på detta samarbetes praktiska former lämnas nedan.

Sommaren 1941 inrättades vid Stockholms stads arbetsförmedling en sär- skild expedition för samarbete med arbetslöshetsnämnden i syfte att effek— tivisera anvisningen av arbete till hjälpsökande arbetslösa. Expeditionen, som benämnes expeditionen för beredskapsarbete, här kallad >>beredskaps- expeditionen». förlades inom arbetslöshetsnämndens lokaler. Skälet för denna förläggning av förmedlingsexpeditionen i direkt anslutning till arbetslöshets— nämnden var främst, att remitteringen av ärendena skulle kunna ske utan lidsspillan och att de hjälpsökande å nämndens mottagning i förekommande fall skulle kunna erhålla anvisning på arbete utan att först behöva vända sig till huvudkontorets olika avdelningar. Kontakten med huvudkontoret upprätt— höll i stället beredskapsexpeditionen, som sålunda erhöll uppgifter om lämp- liga arbeten och i övrigt stod i kontakt med hela den arbetsmarknad, som huvudkontorets olika avdelningar omspände. Även när det gällde att taga ställning till de hjälpsökandes lämplighet för olika arbetsuppgifter, var en direkt kontakt mellan de båda organen av stort värde.

Beträffande ifrågavarande samarbete må här citeras ett utdrag ur en av arbetsnämndcn i Stockholms stad till de sakkunniga lämnad redogörelse.

Redan då ansökan om arbetslöshetshjälp ingavs till arbetslöshetsnämnden, skulle den hjälpsökande vara anmäld som aktuell arbetssökande vid den offentliga arbets- förmedlingen. Sökanden erhöll av arbetslöshetsnämnden kontrollkort, på vilka voro angivna de tider, arbetsförmedlingen fastställt som dagar för obligatoriska besök. Den utredning, som arbetslöshetsnämnden verkställde om de sökandes ekonomiska förhållanden och som måste föregå nämndens beslut om lämnande av arbetslöshets- hjälp, brukade taga en å två veckor i anspråk. Under denna tid kom den hjälpsökande vid flera tillfällen i kontakt med den öppna marknadens möjligheter genom sina besök på de ordinarie förmedlingsexpeditionerna vid huvudkontoret. Som regel beviljade arbetslöshetsnämnden intet understöd under den tid utredningen pågick, men kunde i vissa fall lämna tillfälliga understöd. Då utredningen var färdig, överlämnades ärendet till beredskapsexpeditionen, innan det slutgiltigt behandlades av arbetslöshets- nämnden.

Beredskapsexpeditionen kallade då den hjälpsökande till sig för individuell hand— läggning av hans sysselsättningsfråga. Hade han ej före inställelsen erhållit anvisning på arbete i öppna marknaden, gjordes i första hand en prövning av arbetsförmågan. Vid inskränkning å denna på grund av hälsoskäl hänvisades den hjälpsökande till läkare för undersökning. Om intet hälsoskäl utgjorde hinder för arbete, gjordes ytter- ligare försök i samarbete med huvudkontorets avdelningar till placering i arbete på öppna marknaden. Därest varaktig anställning icke kunde uppbringas, sökte man åtminstone åstadkomma placering i mera tillfälligt arbete. Under krigsåren hän— visades lämpliga arbetssökande i största möjliga utsträckning till skogsarbete. Ofta medförde enbart anvisning till skogsarbete, att den hjälpsökande själv skaffade sig arbete och kunde avföras som hjälpsökande.

Vägrade den hjälpsökande på grund av olika skäl att antaga anvisat arbete, exem- pelvis på annan ort, ingavs rapport härom till arbetslöshetsnämnden, som spärrade eventuellt tillfälligt beviljat understöd samt prövade skälet för arbetsvägran, innan ny utbetalning skedde.

Då lämpligt arbete ej fanns eller då den hjälpsökande av olika skäl icke kunde hänvisas till arbete i öppna marknaden, undersöktes möjligheten att placera veder— börande i beredskapsarbete. Arbetslöshetsnämnden ställde dylika platser till bered— skapsexpeditionens förfogande. Beredskapsexpeditionen skötte sålunda själv helt om hänvisningen och avgjorde i samråd med platsledningarna vid respektive arbets— platser, vid vilket beredskapsarbete var och en skulle placeras. Till arbeten i Stock- holms närhet hänvisades familjeförsörjare. Längre bort belägna arbeten voro aVsedda för ogifta. För mindre konkurrensduglig arbetskraft funnos företrädesvis under som- marhalvåret särskilda arbeten, benämnda beredskapsarbeten för mindre konkurrens- duglig arbetskraft.

Expeditionens samarbete med arbetsledningen vid olika beredskapsarbeten var av största vikt. Dessa företag voro i regel av sådan omfattning, att där förekommo arbetsuppgifter av ganska skiftande art med olika krav på arbetarens kroppskrafter och yrkeskvalifikationer. Även om kravet på full arbetsförmåga upprätthölls vid anvisning till beredskapsarbete, voro de sökandes kvalifikationer och arbetsförmåga skiftande.

Hänvisning till beredskapsarbete lämnades av expeditionen i vissa fall för be- gränsad tid. Så var fallet, då sökande på grund av godkända skäl av mera tillfällig art ej kunde antaga anvisat arbete på längre avstånd från hemmet eller då annat lämpligt arbete i öppna marknaden ej fanns att tillgå.

Biljettrekvisitioner för resa till beredskapsarbete utom hemorten utfärdades av

hur.

]

beredskapsexpeditionen. Då större arbetslag anvisades, ordnades resan genom expedi- tionens försorg, och kontroll gjordes att avresan skedde vid bestämd tidpunkt.

Hjälpsökande, som på grund av olämplighet ej kunde placeras vare sig i arbete på öppna arbetsmarknaden eller i beredskapsarbete, hänvisades åter till arbetslöshets- nämnden för vidare beslut.

Såsom framgår av denna redogörelse, nådde arbetslöshetsnämnden och arbetsförmedlingen i Stockholm i det praktiska arbetet två betydelsefulla resultat, nämligen dels att de hjälpsökandes möjligheter att erhålla arbete på öppna arbetsmarknaden genom arbetsförmedlingen blevo sorgfälligt prö— vade, innan understöd utgingo, dels också att uttagningen av arbetskraft till olika slags beredskapsarbeten helt verkställdes genom arbetsförmedlingen. Dessa resultat kunna sägas stå i full överensstämmelse med hjälpkungörelsens föreskrifter om samarbete mellan arbetslöshetsnämnd och arbetsförmedling.

Mellan arbetslöshetsnämnden i Malmö stad och Malmö stads arbetsförmed- ling förekom ett samarbete av samma intima art och efter ungefär samma principer. som här ovan beskrivits beträffande Stockholm. I Malmö under- lättades samarbetet i hög grad genom att respektive organs lokaler voro be- lägna i direkt anslutning till varandra. Arbetsförmedlingen behövde sålunda icke inrätta särskild förmedlingsexpedition inom arbetslöshetsnämnden. I förekommande fall hade även Malmö stads arbetsförmedling möjlighet att hänvisa hjälpsökande till läkare för prövning av arbetsförmågan.

Nedanstående tablå belyser i vilken omfattning arbetsförmedlingen i Malmö under år 1942 (april—december) och år 1943 kunde besätta lediga platser med hjälpsökande arbetslösa. Tablån utvisar, att av i medeltal 347 hjälp— sökande per månad under 1942 kunde 134 (39 procent) placeras i arbete. Motsvarande siffror för år 1943 voro 339 hjälpsökande och 101 utplacerade (30 procent). Hela antalet genom arbetsförmedlingen tillsatta platser, som sva— rade mot yrkesgrupper, där platser tillsatts med hjälpsökande arbetslösa. ut— gjorde för år 1942 i medeltal 832 och för år 1943 755. I relation till detta antal besattes med hjälpsökande 16 procent respektive 13 procent av plat- serna. Ungefär hälften av de hjälpsökande placerades i arbete som motsvarade deras yrkestillhörighet och omkring en fjärdedel i beredskapsarbete, men även ett relativt stort antal platser inom jordbruks- och skogsarbete besattes.

I Västernorrlands län, där såsom framgår av nedanstående tablå — under krigsåren antalet hjälpsökande hos arbetslöshetsnämnden, på grund av olika orsaker, såsom kvarstående restarhetslöshet från 1930—talets arbets— löshetskris, trävaruindustriens betydande sysselsättningssvårigheter till följd av under kriget begränsade exportmöjligheter, var förhållandevis stort i jämförelse med övriga delar av landet, visade sig det intensifierade samarbetet mellan arbetslöshetsnämnden och de lokala arbetsförmedlingsorganen äga stort praktiskt värde.

234 Antalet platser, som år 1942 (april—december) och år 1943 tillsatts med arbetssökande, som samtidigt varit hjälpsökande hos arbetslöshetsnämnden i Malmö stad. Hela antalet av arbets- _ . . förmedlingen Antalet :Eäåfå; Därav 1 tillsatta hjälpsökande "femmaen År platser som vid ut- med h'ål _ Månad svara mot gången av . _ ] p , sökande Jord- , yrkesgrupper, resp. . Eget Skogs Ber.- Annat .. tlllsatta , br.- dar platser månader 1 tser yrke arb arb. arb. arb. tillsatts med p & ' hjälpsökande | 1942 April ....... 1 392 918 546 293 66 35 52 100 Maj ........ 1 146 407 272 151 25 — 73 23 Juni ....... 834 284 84 16 32 9 20 7 Juli ........ 745 239 31 13 6 5 2 5 Augusti . . 606 188 59 20 13 7 2 17 September .. 436 182 43 17 23 _ — 3 Oktober 1 070 196 75 16 35 2 6 16 November . . 596 238 31 15 14 _ _ 2 December 665 475 63 49 6 3 5 Summa 7 490 3 127 1 204 590 220 61 155 178 Medeltal april— december 832 347 134 66 24 7 17 20 1943 Januari 750 708 140 53 2 12 58 15 Februari . . . . 857 599 287 78 12 59 134 4 Mars ....... 1 028 479 119 75 15 8 17 4 April ....... 762 369 101 71 21 _— — 9 Maj ........ 897 287 88 62 10 1 2 13 Juni ....... 1 028 198 119 79 15 2 23 Juli ........ 662 135 89 61 2 6 20 , Augusti . . . . 483 129 26 17 1 _— 3 5 .! September .. 756 127 34 15 — — 4 15 ' Oktober .... 417 203 32 9 _ 10 13 ? November .. 856 359 106 21 13 5 65 2 December 560 473 70 46 —— 21 3 Summa 9 056 4 066 1 211 587 91 85 322 126 Årsmedeltal 755 339 101 49 8 7 27 11 _ Antalet hjälpsökande arbetslösa i hela riket och Västernorrlands län åren 1939—1945. Å Årsmedeltal. ; , ' ft År ( 1939 1940 1941 ! 1942 1943 j 1944 ' 1945 lz' l (' | ;t Absoluta tal Hela riket ...... 17 556 13 367 22 219 , 12 306 7 081 | 11 255 8 761 Västernorrlands län .......... 3 954 1 927 2 685 1 484 1 271 3 265 1 829 Per ] 000 inudnarel * Hela riket ...... 2,8 2,1 3,5 * 1,9 1,1 1,7 1,4 l Västernorrlands ; l län ........ ' 14,2 7,0 9, 5,4 4,0 11,8 6,6

Det problem i fråga om arbetslöshetsåtgärderna, som under krigsåren i främsta rummet fordrade arbetsmarknadsorganens uppmärksamhet i Väs— ternorrlands län, var benägenheten hos hjälpsökande arbetslösa, vilka erhöllo arbete vid statliga och statskommunala beredskapsarbeten, att hålla sig kvar vid beredskapsarbetena, oaktat att den öppna arbetsmarknaden, främst inom skogsbruket, kunde erbjuda andra arbetstillfällen. Den viktigaste orsaken till att hänvisade arbetslösa önskade stanna kvar i beredskapsarbete var, att dylikt arbete i flesta fall betalades bättre än vissa arbeten i öppna marknaden och att åtminstone förtjänsterna i skogsarbete för ovan arbetskraft icke blevo lika höga som i beredskapsarbete.

Vid en av länsarbetsnämnden i Västernorrlands län den 31 juli 1944 verk— ställd undersökning rörande i beredskaps— och reservarbeten sysselsatta h jälp- sökande arbetslösa konstaterades, att av 1 978 hjälpsökande icke mindre än 434 anmälde sjukdom som orsak till att tungt arbete i öppna marknaden icke kunde antagas. Härvid gällde, att de flesta ansågo sig olämpliga antaga skogs— arbete, därför att detta arbete syntes vara alltför tungt, trots att de voro sysselsatta med vägarbete eller arbetade vid vattenledningsföretag. Den av länsarbetsnämnden företagna undersökningen gav också vid handen, att 953 personer eller nära hälften av de sysselsatta hjälpsökande voro över 50 år, 121 personer familjeförsörjare med flera än tre minderåriga barn, 140 bundna vid hemorten i egenskap av stuveriarbetare samt 163 småbrukare.

När arbetslöshetsnämnderna och länsarbetsnämnden skulle bedöma, huru— vida en hjälpsökande på grund av föregiven ohälsa hade möjlighet eller icke att antaga skogsarbete, fingo de taga ställning till läkarintyg beträffande ve— derbörandes lämplighet för dylikt arbete. Därvid framkom det ofta, att läkar- intygen utvisade, att vederbörande ej kunde taga skogsarbete och att han överhuvud laget var olämplig för tyngre arbete. Detta oaktat påpekade den arbetslöse ofta själv, att han visserligen icke kunde utföra skogsarbete men väl vägarbete och grävningsarbete vid vattenledningsföretag.

I februari 1945 fastställde arbetsmarknadskommissionen de regler, efter vilka ären- den av denna art skulle handläggas. Föreskrifterna inneburo, att arbetsförmedlingen på vanligt sätt till arbetslöshetsnämnd skulle avgiva rapport beträffande hjälpsökande arbetslös, som under förebärande av sjukdom avvisade erbjudet lämpligt arbete. Vid mottagandet av denna rapport skulle arbetslöshetsnämnden, innan rapporten upptogs till behandling, taga ställning till frågan, om läkarundersökning erfordrades för fallets bedömande, samt i så fall förelägga den hjälpsökande att senast inom åtta dagar låta undersöka sig av tjänsteläkare, varvid ett av arbetsmarknadskommissionen och medicinalstyrelsen gemensamt fastställt formulär skulle komma till användning. I slutet kuvert översände tjänsteläkaren intyget till arbetslöshetsnämnden. Denna skulle i första hand taga ställning till det erbjudna arbetets lämplighet samt till länsarbets- nämnden översända meddelande om sitt beslut. I sådana fall, då arbetslöshetsnämnden icke ansåg sig kunna bedöma, om arbetsvägran jämlikt 15 å i hjälpkungörelsen borde medföra avstängning från arbetslöshetshjälp, skulle arbetslöshetsnämnden hänskjuta

avgörandet till länsarbetsnämnden, som i samråd med förste provinsialläkaren hade att avgöra, huruvida det erbjudna arbetet var lämpligt eller icke.

Frågan huruvida hjälpsökande arbetslös, som befanns lämplig för tyngre arbete, borde sysselsättas i beredskapsarbete eller beredas hjälp på annat sätt skulle av arbetslöshetsnämnden bedömas från fall till fall med hänsyn bland annat till de arbetsuppgifter, som förekommo vid ifrågakommande beredskapsarbete.

Beträffande kontakten mellan arbetslösa, sysselsatta vid olika beredskaps— arbeten i Västernorrland, och de lokala arbetsförmedlingsorganen utvisa nedanstående sammanställningar, som ange olika avgångsorsaker för arbets- lösa vid vägföretagen 719 Arnäsvägen1 och 918 Bjästavägen2 i Västernorr— lands län, dels att omsättningen av arbetskraft (uppgifterna beträffande under året tillkomna och avgångna arbetare) vid vägföretagen under den gångna tiden var stor, dels också att arbetsförmedlingarna i länet i jämförelsevis storl antal kunde hemkalla vid arbetena sysselsatta arbetare genom att erbjuda dem arbete i öppna marknaden.

Antalet tillkomna och avgångna heredskapsarbetare.

Genom- Under året Avgångsorsak snittligt antal ar- Av arb. Vägrat

År hetare Till- m= Egen Militär- Sjuk— förm. antaga SAK:s PET ÅU' komna gang- begä- tjänst dom erbj. annat order (manads— na ran annat arbete medeltal) | i arbete

.»lrnäsvägen 719

Juli-dec. 1943 83 95 135 15 13 7 as 11 51

1944 53 161 176 3 17 13 46 —— 97 Jan-aug 1945 30 109 , 9-2 8 | - _ 1 77 __ 6 i j Bjäsluuäycn 918

Juli-dec. 1943 30 ; 27 1-2 ] _ , , . 3 1 — - 5

1944 34 ; 72 70 » 7 1-3 7 8 f» Jan—aug 1945 23 : e:; 45 i 3 s i 5.» 12 l

i . l

Vid sidan av beredskapsarbetena för sysselsättning av hjälpsökande arbets— lösa kunde från och med år 1944 enligt vissa regler igångsättas smärre stat- liga vägbyggnadsföretag i syfte att motverka arbetslöshet. Efter gemensam framställning till Kungl. Maj:t den 3 februari 1944 av väg— och vattenbygg— nadsstyrelsen och statens arbetsmarknadskommission beslöt nämligen 1944 års riksdag (skrivelse nr 87) anvisa ett reservationsanslag av 15 miljoner kronor för detta ändamål. Syftet med dessa arbeten var närmast att bereda

1 719 Arnäsvägen var belägen norr om Örnsköldsvik inom Arnäs och Grundsunda kom- muner. Vägarbetet var främst att betrakta såsom ett »hemortsarbete», men tidvis hade till detsamma hänvisats arbetslösa från Ådalsdistriktet.

2918 Bjästavägen var belägen söder om Örnsköldsvik inom Nätra kommun och hade mera karaktär av »hemortsarhete» än Arnäsvägen.

sysselsättning åt sådana arbetare, som mera regelbundet brukat sysselsättas i vägarbeten men som i samband med vägväsendets förstatligande eller eljest blivit permitterade. Där så fanns påkallat, kunde emellertid andra arbetslösa beredas sysselsättning vid arbeten av detta slag.

Det ifrågavarande anslaget ställdes till förfogande av väg- och vattenbygg— nadsstyrelsen, i vars regi arbeten också skulle utföras, men dessa kunde be- drivas endast i den utsträckning statens arbetsmarknadskommission be- stämde. Initiativet till igångsättandet skulle utgå från länsarbetsnämnd, som därvid givetvis hade att samarbeta med vederbörande vägförvaltning. Läns— arbetsnämnd ägde å kommissionens vägnar fatta beslut, därest totalkostnaden för ett arbete understeg 10 000 kronor. Uppgick kostnaden till högre belopp, skulle ärendet underställas kommissionen. Arbetena kunde igångsättas, så snart på någon ort uppstått en arbetslöshet av mindre omfattning, som lämp— ligen kunde hävas genom anvisning till smärre vägbyggnadsföretag. Arbets— lösheten behövde sålunda icke nödvändigtvis vara dokumenterad genom förekomsten av hos arbetslöshetsnämnd anmälda hjälpsökande. Länsarbets- nämnd ägde befogenhet att vid förändring i arbetsmarknadsläget avbryta ett vägarbete av denna art, varför arbetena kunde komma i fråga även vid relativt kortvariga arbetslöshetsperioder. För att i möjligaste mån tillgodose skogsbrukets behov av arbetskraft ansåg arbetsmarknadskommissionen i början av 1945 nödvändigt föreskriva, att vid nya i denna ordning igångsatta vägbyggnadsföretag tills vidare finge sysselsättas endast arbetare, som upp- nått 50 års ålder1 eller av annan orsak icke lämpligen borde placeras i skogs- arbete.

Den centrala koordinering av arbetslöshets- och arbetsmarknadspolitiken, som genomfördes i och med arbetsmarknadskommissionens tillkomst den 7 maj 1940, hade ingen full regional motsvarighet. Mellan de lokala or- ganen för arbetslöshetshjälp och arbetsmarknadskommissionen funnos icke några länsorgan med liknande uppgift som den, vilken tillkom länsarbets— nämnderna i fråga om arbetsförmedlings-, tjänsteplikts- och andra arbets— marknadsärenden. I samband med de vid slutet av kriget intensifierade åt- gärderna för att planera och samordna sysselsättningspolitiken i syfte att förstärka beredskapen för en arbetsmarknadskris aktualiserades år 1944 dels frågan om att inkoppla länsarbetsnämnderna som arbetsmarknadskommis- sionens regionala organ vid ledningen av hjälpverksamheten vid arbetslöshet, dels också frågan om att göra det lokala kommunala hjälporganet vid arbets— löshet vid behov obligatoriskt.

Båda frågorna löstes i och med att 1944 års riksdag antog lag om arbets— löshetsnämnd (SFS 1944: 475). Lagen, som trädde i kraft den 1 juli 1944, stad- gar (% 1), att' Konungen äger förordna, »att inom kommun skall finnas ar- betslöshetsnämnd för handhavande av lokala åtgärder i fråga om statlig och

1a'uO-årsklausulen upphävdes i januari 1946.

statsunderstödd hjälpverksamhet vid oförvållad arbetslöshet, ävensom att för ändamålet skall tillsättas särskild sådan nämnd. lnnefattar förordnande, som nyss sagts, ej föreskrift om tillsättande av särskild nämnd och beslutar kom— mun ej härom, skall i stad drätselkammare och på landet kommunalnämnd vara arbetslöshetsnämnd. Arbetslöshetsnämnd må vara gemensam för flera kommuner.» Vidare stadgar lagen (% 2), att Konungen äger meddela »när— mare föreskrifter om utseende av särskild arbetslöshetsnämnd, om revision av arbetslöshetsnämnds verksamhet, så ock om tillämpningen i övrigt av denna lag».

Skälen till antagandet av lag om arbetslöshetsnämnd voro främst, att någon generell skyldighet för kommun att tillsätta lokalt arbetslöshetsorgan (arbets- löshetskommitté) eller uppdraga åt ordinarie kommunal myndighet att vara arbetslöshetskommitté icke var fastslagen genom 1934 års kungörelse. Kom- mun, som icke utnyttjade den statliga arbetslöshetshjälpen eller erhållit statsbidrag till egen hjälpverksamhet för arbetslösa, hade icke någon skyl- dighet att ha arbetslöshetskommitté. Detta förhållande hade i många avseen— den lett till olägenheter och medförde framför allt risk för att oförvållat ar- betslösa i kommun, där arbetslöshetskommitté icke fanns, kommo i en avse- värt sämre ställning beträffande möjlighet att erhålla hjälp än arbetslösa i kommuner, där arbetslöshetskommitté fanns. Under krisen 1932—1934 hade det ofta förekommit, att kommun icke inrättat något arbetslöshetsorgan, oaktat inom kommunen rått arbetslöshet av sådan omfattning, att ett kom— munalt organ för ändamålet varit av behovet påkallat. Då man icke behövde befara något större antal fall, där kommun, trots behov av arbetslöshetsorgan, underlät att inrätta sådant, valdes såsom ett smidigt och lämpligt tillväga— gångssätt att överlämna åt Konungen att vid behov förordna om inrättande inom kommun av lokalt arbetslöshetsorgan _ arbetslöshetsnämnd.

De till lagen om arbetslöshetsnämnd fogade tillämpningsföreskrifterna (kungörelse den 30 juni 1944 nr 476) stadgade om arbetslöshetsnämnds upp- gifter, sammansättning, revision av sådan nämnds verksamhet m. m., men därjämte tillgodosågo de behovet att inskjuta länsarbetsnämnd som arbets- marknadskommissionens länsorgan vid handhavande av den centrala led- ningen för hjälpverksamheten vid arbetslöshet, för att kommissionen vid behov skulle kunna delegera delar av sin beslutanderätt till länsarbetsnämnd.

Jämlikt 2 5 i kungörelsen är sålunda arbetslöshetsnämnd, där statlig eller statsunderstödd hjälpverksamhet bedrives, efter anfordran pliktig att bereda statens arbetsmarknadskommission och länsarbetsnämnden tillfälle att gran— ska arbetslöshetsnämndens räkenskaper, protokoll och övriga handlingar samt genom utsedd representant övervara sammanträden med nämnden och del— taga i dess överläggningar. Kommissionen och länsarbetsnämnden äga på- kalla sammanträde med arbetslöshetsnämnden.

Det åligger vidare arbetslöshetsnämnd att till arbetsmarknadskommissionen

och länsarbetsnämnden insända de handlingar och uppgifter rörande verk— samheten, vilka kommissionen eller länsarbetsnämnden finner erforderliga, , samt omedelbart underrätta nämnda myndigheter, ifall arbetskonflikt inträf- , far av beskaffenhet, att den berör hjälpverksamheten inom kommunen.

Nämnda tillämpningsföreskrifter stadga såsom ovan sid. 229 ff. fram— hållits — därjämte (& 3), att ordförande, vice ordförande, ledamot eller er— sättare i länsarbetsnämnd eller befattningshavare hos länsarbetsnämnd eller den offentliga arbetsförmedlingen ej må vara ordförande, ledamot eller supp- leant i särskild arbetslöshetsnämnd.

I enlighet med tillämpningsföreskrifterna föreskrev statens arbetsmark- nadskommissionen den 1 juli 1944, att framställningar till kommissionen från arbetslöshetsnämnd skulle insändas till vederbörande länsarbetsnämnd, som hade att snarast möjligt vidarebefordra dem till arbetsmarknadskommis— sionen. Undantag härifrån gällde endast beträffande ansökningar om utan— ordning av förskott å statsbidrag till kontantunderstödsverksamhet samt an- sökan om utanordning av årskostnadsbidrag; i dessa fall skulle ansökningarna liksom tidigare insändas direkt till kommissionen. Månadsrapporter angående arbetslösheten och hjälpverksamhetens omfattning samt styrkebesked för statskommunala beredskapsarbeten skulle insändas direkt till arbetsmark- nadskommissionen, men samtidigt skulle en kopia därav insändas till veder- börande länsarbetsnämnd. — För Stockholms stads arbetslöshetsnämnd gälla särskilda bestämmelser i nu berörda hänseenden.

I december 1944 föreskrev kommissionen, att tillsynen från länsarbets— nämndernas sida i allmänhet borde bedrivas så, att befattningshavare hos länsarbetsnämnden regelbundet besökte arbetslöshetsnämnderna och därvid dels granskade arbetslöshetsnämndernas handlingar och dels bistod veder— börande kommunala myndigheter och tjänstemän med förslag och råd. Över verkställd inspektion skulle rapport upprättas. Därest inspektionen gav an- ledning till anmärkning eller den inspekterande befattningshavaren fann an- ledning väcka förslag, skulle ärendet skyndsamt föredragas i länsarbets- nämnden, som därefter hade att inkomma till kommissionen med de förslag till åtgärder, vartill saken syntes böra föranleda.

lnkopplandet av länsarbetsnämnd som arbetsmarknadskommissionens länsorgan i fråga om hjälpverksamheten vid arbetslöshet medförde ett behov av vidgat samarbete med motsvarande lokala organ inom andra verksamhets- områden av betydelse för sysselsättningspolitiken och planering för mötandet av en arbetslöshetskris. På grund härav och därjämte för att åstadkomma vidgad kontakt (jfr sid. 218) med arbetsmarknadens parter genomfördes den i kap. II, sid. 30, angivna förstärkningen av länsarbetsnämnderna, var—

igenom lokala statliga och kommunala organ och olika intressentgrupper ' gåvos ökad representation i länsarbetsnämnden och länsarbetsnämndens råd— ' givande församling.

Samverkan med erkända arbetslöshetskassor.

Den statsunderstödda frivilliga arbetslöshetsförsäkringen började sin verk- samhet den 1 januari 1935. Anslutningen till de erkända arbetslöshetskassorna tog emellertid riktig fart först efter år 1941, då en del för försäkringstagarna fördelaktiga ändringar iarbetslöshetskasseförordningen genomfördes. Sålunda kompletterades detta år den till den arbetslöse utgående daghjälpen med hustru- och barntillägg. Såsom framgår av nedanstående tabell, utgjorde antalet medlemmar i erkända arbetslöshetskassor vid utgången av år 1939 196 000, fördelade på 13 olika kassor, men hade vid utgången av år 1944 stigit till 752 000 medlemmar, tillhörande 30 olika kassor. Under loppet av år 1945 steg antalet medlemmar ytterligare och utgjorde den 31 december 1945 819 000, fördelade på 33 olika kassor.1 Större delen av de fackligt organiserade arbetarna och en betydande del av tjänstemännen äro numera medlemmar i erkända arbetslöshetskassor. Under åren 1942—4945 bildade bryggeri-, trans- port- och metallindustriarbetare, bokbindare, hotell-. kafé— och restaurang- anställda, handelsresande, industritjänstemän, arbetsledare, grov- och fab- riksarbetare, elektriker, målare, sjöfolk, väg— och vattenbyggnadsarbetare, järnvägsmän, maskinbefäl, sågverksindustriarbetare, typografer samt teater- anställda erkända arbetslöshetskassor.

Tabell 54. Antalet medlemmar och arbetslöshetens omfattning inom de erkända arbetslöshets- kassoma åren 1939—1945.

Utbetalat | Antal kassor Medlemsantal Arbetslöshets- Antal under- understöd per] År 31/12 31/12 procent stödsdagar årsmedlem kronor 1 f 1939 13 196 000 6,4 806 000 12: 61 ; 1940 14 210 000 7,9 1502 000 20:91 1941 17 291000 8,6 2 027 000 24: 12 1942 25 562 000 5,2 2 169 000 22: 52 1943 29 703 000 4,9 1 851 000 12: 82 1944 30 752 000 5,1 1 995 000 13: 41 1945 33 819 000 5,1 2 416 5371 18: 741 l 1 Preliminära siffror.

I bilaga C (sid. 332) angives de erkända arbetslöshetskassornas namn, är för deras bildande samt antalet medlemmar vid utgången av år 1915 med fördelning på män och kvinnor.

Samarbetet mellan arbetsförmedlingen och de erkända arbetslöshetskas- sorna grundar sig på bestämmelserna i arbetslöshetskasseförordningens % 14 och % 19 (SFS 193-11264). Förstnämnda paragraf stadgar bl. a. att »under—

1 Vid 1946 års ingång började ytterligare två erkända kassor sin verksamhet, varigenom medlemsantalet steg till 832000.

stöd från erkänd arbetslöshetskassa må utgå endast till arbetslös medlem, som är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete och som hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen anmält sig som arbetssökande», och sistnämnda paragraf stadgar som huvudregel att »medlem av erkänd arbetslöshetskassa, som önskar komma i åtnjutande av daghjälp för viss dag, skall denna dag hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen personligen söka arbete». Från denna huvudregel kan i särskild ordning meddelas dis— pens. (Jfr sid. 243 ff.) Dessa föreskrifter åsyfta i första hand att snarast möjligt giva den arbetslöse möjlighet att träda i kontakt med arbetstillfällena på arbetsmarknaden. Det var i egenskap av arbetsförmedlande organ som arbetsförmedlingen även blev kontrollorgan för de erkända arbetslöshets- kassorna. Ur försäkringens synpunkt är arbetsförmedlingens rent förmed— lande uppgift dess huvuduppgift. Med hänsyn härtill liar man i den praktiska tillämpningen sökt att så smidigt som möjligt anpassa kontrollbestämmel- serna efter olika situationer på arbetsmarknaden. De viktigaste synpunkterna, som gjort sig gällande vid kontrollarbetet äro följande:

Kontrollen bör vara så effektiv, att den icke medgiver ett otillbörligt utnytt- jande av understöd. Detta krav har samhället rätt att resa, emedan statsbidrag i icke ringa omfattning utgår till arbetslöshetskassorna och gällande stats- bidragsbestämmelser äro så konstruerade, att statsbidraget utgår i proportion till antalet understödsdagar per medlem och därför relativt snabbt kommer att ökas vid en mera omfattande arbetslöshet. Samma fordran på arbetsför— medlingens kontroll kunna de erkända arbetslöshetskassorna och deras med- lemmar själva ställa, enär de tillskjuta en avsevärd del av de utgående dag— hjälpsbeloppen. Kontrollen måste vara så utformad, att endast den, som reellt är arbetslös och står till arbetsmarknadens förfogande, skall kunna erhålla arbetslöshetshjälp, medan den som kan placeras i arbete icke skall kunna erhålla sådan.

Å andra sidan är det självklart, att kontrollbestämmelserna icke få utfor— mas så, att de från de arbetslösas synpunkt komma att framstå som menings- lösa eller direkt skadliga. Då ett väsentligt moment i kontrollen utgöres av konstaterande, huruvida den arbetslöse är arbetsför, arbetsvillig och i övrigt oförhindrad att antaga erbjudet arbete, kunna de arbetslösa också uppställa berättigade anspråk på att tvångsålagda besök hos arbetsförmedlingsorganen i icke alltför ringa utsträckning skola medföra anvisning på arbetstillfällen. Med bestämd rätt torde de arbetslösa därjämte kunna hävda, att de i första hand skola erbjudas de arbetstillfällen, som förefinnas inom deras eget yrke eller inom annat yrke på deras bostadsort. Onödiga yrkesväxlingar och onödiga interlokala förflyttningar böra sålunda undvikas.

Det sistnämnda innebär dock icke, att arbetslöshetsförsäkringen är en yrkesförsäkring. Visserligen kan det i vissa fall vara motiverat, att någon under en kortare övergångsperiod, t. ex. under sökande av arbete inom det 16

egna yrket, åtnjuter arbetslöshetsunderstöd, även om han skulle kunna be- redas arbete inom annat fack, för vilket han är mindre lämpad. Huvudprin— cipen måste dock vara, att arbetsmarknadens både tillfälliga och mera stadig— varande tillfällen måste kunna besättas, då lämpliga arbetssökande äro ar— betslösa, även om dessa höra till andra yrkeskategorier. Att så också är fallet underströks starkt under förarbetena till försäkringslagstiftningen. Under vissa förutsättningar har sålunda arbetsförmedlingen rättighet och skyldighet att anvisa arbetslösa kassamedlemmar arbete också utanför deras eget yrkes— område. En ytterst betydelsefull uppgift för arbetsförmedlingen blir emeller- tid därvid att fortlöpande tillse, att en yrkesarbetare, som sålunda placerats inom annat yrke eller på annan ort, genom förmedlingen gives möjligheten att bevaka arbetstillfällena inom sitt eget yrke. Arbetsförmedlingen måste därför vidtaga speciella åtgärder för att vederbörande skall kvarstå som aktuell arbetssökande och för att han i samma utsträckning som övriga arbetssökande skall kunna konkurrera om de goda arbetstillfällena.

I detta syfte utarbetades under år 1942 ett system med skriftliga månads- ansökningar från de arbetssökande och svarskort från arbetsförmedlingen. Den arbetssökande, som erhållit arbete inom annat yrke än sitt ordinarie eller på annan ort än "bostadsorten och som uttryckt önskan att kvarstå som aktuell arbetssökande vid förmedlingen, erhåller ett lämpligt antal blanketter för s. k. »skriftlig arbetsansökan». Genom att insända blanketten i början av en kalendermånad till arbetsförmedlingen kan han anmäla sig som sökande för månaden. Arbetsförmedlingen gör å vederbörandes arbetssökandeblankett erforderliga anteckningar med anledning av den skriftliga månadsanmälan, varefter det åligger arbetsförmedlingen att bevaka den arbetssökandes in- tressen i enlighet med de allmänna föreskrifterna för arbetsförmedlingsverk- samheten. Såsom bevis för månadsanmälans emottagande skall arbetsför— medlingen omedelbart tillställa sökanden ett svarskort. Genom detta kort avses att vinna en viss kontakt med den sökande och visa, att dennes anmälan blivit föremål för arbetsförmedlingens åtgärder. Detta system kom under krigsåren till användning, i synnerhet när kassamedlemmar togo tillfällig anställning i skogsarbete. Av arbetsmarknadskommissionen underströks, att ytterlig omsorg från arbetsförmedlingstjänstemännens sida erfordrades för att de arbetssökandes intressen härvidlag på bästa sätt skulle tillvaratagas.

Från arbetsförmedlingens synpunkt slutligen måste kontrollen vara så uppbyggd, att den icke i väsentlig grad inkräktar på förmedlingens centrala uppgift, det egentliga förmedlingsarbetet. Det viktigaste momentet i arbets- förmedlingens kontrollverksamhet är prövningen, huruvida den arbetslöse som arbetssökande står till arbetsmarknadens förfogande. Endast i den mån arbetsförmedlingen bibehåller och utökar sina möjligheter att hålla kontakt med arbetsmarknadens arbetstillfällen, kan detta moment tillbörligt beaktas. Bästa sättet att kontrollera arbetsförheten föreligger nämligen genom direkta

arbetserbjudanden. Arbetsförmedlingen måste också tillse, att arbetskraften finnes tillgänglig både snabbt och i sådan omfattning, att anmälda även kortvariga —— arbetstillfällen kunna bli utnyttjade.

För kassamedlemmar, som önska komma i åtnjutande av understöd i form av daghjälp för viss dag, gäller som ovan sagts i princip, att de personligen samma dag skola besöka arbetsförmedlingen och stå till arbetsmarknadens förfogande som arbetssökande. Från denna besöksskyldighet äger arbetsför— medlingsanstalt att medgiva befrielse (dispens) viss dag eller vissa dagar i veckan. I enlighet härmed ha de obligatoriska besöken hos arbetsförmed- lingen för arbetslösa kassamedlemmar numera i regel inskränkts till två per vecka — denna omfattning har såsom norm rekommenderats av arbets— marknadskommissionen. Efter särskild prövning har arbetsförmedlingen (länsarbetsnämnden) med hänsyn till arbetsmarknadsläget i vissa fall med- givit dispens upp till fem dagar per kalendervecka, vilket betecknar gränsen för arbetsförmedlingens befogenhet i här berörda avseende. Arbetsförmed— lingen har därvid tillämpat principen att nedskära besökens antal för sådana yrkesgrupper, för vilka arbetstillgången, exempelvis på grund av säsongför— hållanden, är relativt ringa, därest samtidigt något påtagligt underskott på arbetskraft inom andra yrkesområden icke heller är för handen, eller för vilka skyldigheten att personligen inställa sig skulle bli särskilt betungande, exempelvis för avlägset boende kassamedlemmar.

Den understödssökande kassamedlemmen har att vid sina obligatoriska be— sök på arbetsförmedlingen uppvisa ett s. k. karens- och/eller kvittokort, varpå arbetsförmedlingen genom anbringande av vissa stämplar i dessa bestyrker, att medlemmen sökt arbete. För dagar, då vederbörande personligen inställer sig, erhålles en s. k. besöksstämpel, angivande ort och datum för besöket, för icke—besöksdagar s. k, dispensstämpel eller i eventuellt förekommande fall helgdagsstämpel. Då en kassamedlem medgives dispens från besök, har han att på i förväg fastställd besöksdag redogöra för huruvida han varit arbetslös under föregående dispensdagar, varit frisk och i övrigt stått till arbetsmark- nadens förfogande. De muntliga uppgifter, som den försäkrade då lämnar, godtagas i regel av arbetsförmedlingen. Undersökning verkställes emellertid, så snart arbetsförmedlingen har skäl att antaga, att de lämnade uppgifterna ej äro med verkligheten överensstämmande. När arbetsförmedlingen på så sätt utrönt, att vederbörande varit arbetslös och stått till arbetsmarknadens förfogande, ger arbetsförmedlingen sina dispensstämplar. För att ej försitta sin understödsrätt måste medlemmen första dagen av sin arbetslöshet besöka arbetsförmedlingen. Understödet utgår nämligen ej för arbetslösa dagar före första besöket. Inträffar ett avbrott i arbetslöshetsperioden, då exempelvis medlemmen erhåller ett tillfälligt arbete, blir sjuk eller dylikt, skall han omedelbart efter hindrets upphörande anmäla sig på arbetsförmedlingen.

Föreligger sådant hinder endast under dispensdag, behöver medlem icke in- finna sig på arbetsförmedlingen förrän den dag, som av förmedlingen bestämts som nästa besöksdag.

I sin egenskap av tillsynsmyndighet för den statsunderstödda arbetslöshets- försäkringen äger socialstyrelsen i fråga om arbetslöshetskassornas med- lemmar utfärda bestämmelser om dispens i annan ordning än den ovan angivna, och detta har även skett under krigsåren vid speciella, mera till- fälliga förändringar på arbetsmarknaden.

I samråd med arbetsmarknadskommissionen utarbetade sålunda social- styrelsen under kriget särskilda regler att tillämpas vid 1) masspermitteringar, 2) organiserat korttidsarbete samt 3) permitteringar vid jul och nyår. Det gemensamma för dessa regler var, att de på en och samma gång sökte till- godose arbetsförmedlingens anspråk på att kontrollarbetet icke alltför men— ligt skulle inverka på förmedlingsarbetets normala gång och de erkända arbetslöshetskassornas anspråk på att arbetsförmedlingens medverkan i kontrollarbetet icke blev eftersatt. De tillämpade reglerna voro följande:

1. Vid på en ort förestående permitteringar eller avskedanden i större omfattning ( »masspermitteringar» ) var det icke lämpligt eller praktiskt möj— ligt att upprätthålla kravet på att de arbetslösa första dagen efter arbetets upphörande skulle infinna sig på arbetsförmedlingen. Skulle så påfordrats, skulle detta åsamkat en merbelastning, som oftast skulle medfört, att endast en nödtorftig registrering utan individuell prövning av de arbetslösas yrkes— kvalifikationer och möjligheter att antaga förefintliga arbetstillfällen skulle kunnat ske. För att i detta avseende giva arbetsförmedlingen andrum och tillfälle till intimare kontakt med de arbetssökande medgav socialstyrelsen i samråd med arbetsmarknadskommissionen, att de arbetslösa i dylika fall finge inlämna en skriftlig arbetsansökan på ett för ändamålet särskilt upp— rättat formulär. Medlemmen erhöll samtidigt meddelande om vilken dag som det första personliga besöket skulle äga rum, och arbetsförmedlingen brukade då uppdela de sökande på högst sex på varandra följande vardagar. Efter det första besöket skulle de permitterade hänvända sig till arbetsför— medlingen i samma omfattning som övriga arbetslösa, d. v. s. i regel två gånger i veckan. Förutsättningen för att detta system skulle kunna tillämpas var, att masspermitteringen var känd några dagar i förväg.

2. Vid 8. Ic. organiserat korttidsarbete, varmed avsågs regelbundet åter— kommande inskränkningar i arbetstiden, medgavs, då antalet arbetsdagar uppgick till högst tre per vecka, att kassamedlems besök hos arbetsförmed— lingen begränsades till ett under en period av fyra veckor. Därvid kom en särskild typ av karens- och kvittokort till användning. Detta kort med ett därtill fogat arbetsansökningskort utdelades före korttidsarbetets påbörjande genom arbetslöshetskassans lokale redogörare till berörda medlemmar, vilka per post eller genom redogöraren skulle till arbetsförmedlingen insända an-

?

(

sökningskortet senast första arbetslösa dagen. Kassamedlemmen skulle besöka arbetsförmedlingen å en i det särskilda karens- och kvittokortet angiven dag samt därvid genom självdeklaration uppgiva, vilka dagar han arbetat eller i övrigt varit förhindrad att åtaga sig arbete.

Detta system gav arbetsförmedlingen möjlighet att fördela de korttids- arbetandes besök hos förmedlingen under en relativt lång period, varigenom kontrollarbetet icke kom att förrycka den egentliga förmedlingsverksamheten. Vid det första personliga besöket hos arbetsförmedlingen skedde en full- ständig inskrivning av den arbetslöse, varigenom han i vanlig ordning re— gistrerades som arbetssökande.

Erfarenheterna av här ifrågavarande system förklarades från arbetsför- medlingens sida vara goda. En direkt avlastning från expeditionerna blev följden. I de fall, då för de permitterade lämpliga arbetstillfällen funnos tillgängliga på arbetsförmedlingen, användes personliga kallelser. De särskilda karens— och kvittokorten voro i princip så enkla, att deras användande i regel icke heller beredde de arbetslösa några svårigheter. Systemet med själv— deklarationer grundade sig ytterst på de arbetslösas respekt för betydelsen av den avgivna försäkran.

3. För att underlätta arbetslöshetskontrollen för såväl arbetsförmedlingen som de arbetslösa i samband med förekommande större permitteringar vid årsskiftena och med hänsyn till den i allmänhet begränsade arbetstillgången under denna tid av året tillämpades fr. o. m. årsskiftet 1941/42 ett system, varigenom permitterade kassamedlemmar i stället för personliga besök hos arbetsförmedlingen ingåvo skriftlig arbetsansökan samt själva deklarerade sin arbetslöshet. Då härvid tillämpade metod principiellt överensstämde med vad som gällde beträffande »organiserat korttidsarbete», torde någon utför- ligare redogörelse icke vara påkallad. Nämnas kan, att vid årsskiftet 1944/45 sådana årsskifteskort användes av c:a 30 000 kassamedlemmar.

I kassaförordningens & 15 stadgas, att till den kassamedlem, som avvisat erbjudande om lämpligt arbete, må understöd icke utgivas för de fyra närmast efterföljande veckorna efter det avvisandet inträffat. Med lämpligt arbete menas enligt förordningen sådant arbete, för vilket följande förutsättningar gälla:

a) att det motsvarar arbetarens krafter och färdigheter,

b) att det är förenat med avlöning, som prövas vara skälig i förhållande till i arbetsorten förekommande avlöning för sådant arbete,

e) att det icke hänför sig till arbetsplats, där arbetskonflikt råder, (1) att icke heller eljest särskilda omständigheter föreligga med hänsyn till sökandens personliga förhållanden eller arbetets natur.

Dessa särskilda stadganden beträffande vad som å! att betrakta som lämp— ligt arbete ha understundom berett arbetsförmedlingen svårigheter vid hand—

läggning av arbetsansökan från kassamedlem. Därest arbetsförmedlingen fin- ner, att kassamedlem vägrat antaga erbjudet arbete, skall arbetsförmedlingen nämligen jämlikt 8 % lagen om offentlig arbetsförmedling (SFS 267z1934) »omedelbart anmäla sådant förhållande till vederbörande kommunala under- stödsorgan samt, om arbetaren är medlem av erkänd arbetslöshetskassa, till styrelsen för dylik kassa ävensom till tillsynsmyndigheten över de erkända arbetslöshetskassorna». Nämnda anmälan, s. k. arbetsvägransrapport till kassastyrelse, insändes av arbetsförmedlingen till den lokala redogöraren i den avdelning av kassan, som medlemmen tillhör, för vidarebefordran till styrelsen. En dubblett av rapporten insändes till vardera arbetsmarknads— kommissionen och tillsynsmyndigheten _ socialstyrelsen —— samt i vissa län även till vederbörande länsarbetsnämnd.

Vid tillkomsten av såväl arbetsförmedlingslagen som kassaförordningen år 1934 ansågs arbetsförmedlingen böra spela en tämligen passiv roll vid prövningen av frågan om ett erbjudet arbete vore lämpligt. Arbetsförmed— lingen skulle, innan anvisning av arbete gjordes, verkställa en prövning efter allmänna grunder av frågan om arbetet motsvarade arbetarens krafter och färdigheter. Däremot skulle arbetsförmedlingen ej pröva, om arbetet kunde anses i övrigt vara lämpligt i försäkringsförordningens mening. Handbok för erkända arbetslöshetskassor, utgiven år 1938 av socialstyrelsen, lämnade härom följande föreskrifter.1

»Enligt 5 8 i lagen om offentlig arbetsförmedling skall vid arbetsförmedling tillses, att arbetsgivaren erhåller bästa möjliga arbetskraft och arbetaren det arbete, för vilket han bäst lämpar sig. Arbetsförmedlingsanstalt skall sålunda, innan anvisning av arbete göres, verkställa en prövning efter allmänna grunder av frågan om arbetet motsvarar arbetarens krafter och färdigheter. Däremot skall anstalten icke pröva, om arbetet kan anses vara lämpligt i försäkringsförordningens mening. Anstalten skall alltså bland annat ej pröva, om den erbjudna lönen kan anses skälig eller om konflikt råder å arbetsplatsen, utan så snart en arbetsgivare framställt begäran om erhållande av arbetskraft, har anstalten att erbjuda arbetet till den därtill lämpligaste arbetaren av dem, som vid tillfället finnas anmälda som arbetssökande, varefter arbetsgivaren har att pröva, huruvida han önskar anställa den sökande.

Arbetsförmedlingsanstalten har sålunda att vid anvisande av arbete uteslutande följa de i lagen om offentlig arbetsförmedling givna bestämmelserna. Därest en för— säkrad arbetare vägrat att antaga ett honom erbjudet arbete, skall prövningen av frågan, om arbetet ur försäkringsförordningens synpunkt skall anses vara lämpligt, verkställas av kassan. Vid en frivillig försäkring har nämligen den offentliga arbets— förmedlingen, om man bortser från dess rent kontrollerande verksamhet, intet som helst att göra med själva försäkringen.»

Denna negativa inställning från arbetsförmedlingens sida ledde stundom till viss irritation vid avgivande av rapport om arbetsvägransfall. Då det också efter hand visade sig, att denna inställning var oförenlig med arbets— förmedlingens huvudprincip »att erbjuda arbetsgivaren bästa möjliga arbets-

! Sid. 76—77 .

kraft och arbetaren det arbete, vartill han bäst lämpade sig», uppkom fråga om en revidering av de tidigare givna föreskrifterna och införande av ett mera praktiskt och i sak mera tillfredsställande betraktelsesätt av arbets— förmedlingens uppgifter i samband med avgörande av frågan om erbjudet arbetes lämplighet. Under år 1943 utarbetade därför socialstyrelsen och arbetsmarknadskommissionen i samråd särskilda »Råd och anvisningar»1 för handläggning av frågor gemensamma för arbetslöshetsförsäkringens funk- tionärer och arbetsförmedlingens tjänstemän, vilka fastställdes att gälla fr. o. 111. april 1944. I nämnda »Råd och anvisningar» kom den nya inställ— ningen till uttryck.

Då det för alla parter ansågs vara av intresse att arbetsförmedlingens pre— liminära och kassastyrelsens slutliga avgörande av vad som menades med »1ämpligt arbete» fattades efter samma grunder, stadfäste de nya föreskrif— terna som huvudprincip, att förmedlingstjänstemannen vid arbetsanvisning skulle följa de i 15 % kassaförordningen angivna riktlinjerna angående er— bjudet arbetes lämplighet. I fråga om förfarandet vid arbetserbjudande åt kassamedlem gåvos följande allmänna regler:2

»Om medlemmen erbjudits ett arbete, som enligt förmedlingstjänstemannens pröv- ning synes honom lämpligt jämlikt 15 % arbetslöshetskasseförordningen, men med- lemmen likväl vägrar att antaga arbetet, skall han upplysas om att hans vägran kommer att föranleda rapport.

Det förhållandet, att kassamedlemmarna ha särskild anledning att antaga av arbets- förmedlingen erbjudet arbete, eftersom de vid vägran riskera att bli avstängda från understöd, får under inga förhållanden utnyttjas för anvisning av sämre arbetstill- fällen än sådana, som erbjudas övriga arbetssökande.

Även om medlemmen på arbetsförmedlingen skulle förklara, att han överhuvud taget icke är eller att han för någon viss tid icke är arbetssökande, såsom särskilt är vanligt vid kortare permitteringsperioder eller under resor, skall han erhålla an- visning å ett speciellt arbete, givetvis under förutsättning att förmedlingstjänste- mannen anser något av de förefintliga arbetstillfällena vara lämpligt för medlemmen jämlikt bestämmelserna i 15 & arbetslöshetskasseförordningen.

Om en medlem ställer sig ovillig att antaga ett erbjudet arbete, bör förmedlings- tjänstemannen råda honom att besöka arbetsplatsen och sätta sig i förbindelse med arbetsgivaren eller någon representant för denne. Det är icke ovanligt, att en medlem vid närmare övervägande finner det erbjudna arbetet mera lämpligt än vad han tänkt, när erbjudandet lämnades honom ä expeditionen. Om medlemmen likväl återkommer till arbetsförmedlingen och meddelar, att arbetsgivaren icke velat antaga honom, bör förmedlingstjänstemannen sätta sig i förbindelse med arbetsgivaren och efterhöra, om medlemmen å arbetsplatsen ställt sig villig att antaga arbetet. Om så ej är fallet, skall givetvis arbetsvägransrapport avgivas.

Vid prövning rörande arbetes lämplighet får icke någon särskild hänsyn tagas till den omständigheten, att brist på arbetskraft föreligger inom ett visst yrkesområde.

lArbetsförmedlingen och arbets]öshetsförsäkringen, råd och anvisningar, utfärdade av , Kungl. Socialstyrelsen och Statens arbetsmarknadskommission, Stockholm 1944.

2A.a. sid. 10—11.

Den omständigheten, att det är brist på exempelvis hembiträden, kan sålunda icke anses utgöra något särskilt skäl för kassamedlemmarna att antaga dylikt arbete.

Om ett flertal kortare arbetstillfällen på endast en eller ett par timmar finnas tillgängliga, bör förmedlingstjänstemannen söka sammanföra dessa till samma per- son. Det är i regel bättre, att en arbetare samma dag erhåller två 3-timmarsarbeten och sålunda kan erhålla en någorlunda tillräcklig inkomst för dagen än att två arbetare erhålla var sitt 3-timmarsarbete. Här må även erinras om att kassamed- lemmarna äro skyldiga att antaga lämpligt arbete, hur kortvarigt detta än må vara.

Det är givet, att ett verkligt arbetserbjudande icke kan sägas ha kommit till stånd, om icke relativt fullständiga uppgifter angående anställningsförhållandena och fram— för allt lönevillkoren lämnats. Någon avstängning på grund av arbetsvägran kan därför icke ifrågakomma, om den arbetssökande ej erhållit klara besked i angivna avseende.»

För att arbetsförmedlingen skulle kunna verkställa noggrannare utredning angående skälen för arbetsvägran och sålunda bryta med den tidigare praxis. att arbetsvägransrapport som regel ingavs oberoende av skälet för arbets— vägran, lämnade nämnda »Råd och anvisningar» en kortfattad redogörelse för den praxis, som utbildats rörande tolkningen av bestämmelserna om erbjudet arbetes lämplighet. De lämnade exemplen skulle lända arbetsför— medlingstjänstemän och kassafunktionärer till efterrättelse.

I fråga om bestämmelsen, att erbjudet arbete skall anses lämpligt under förutsättning att det motsvarar arbetarens krafter och färdigheter, angåvos följande riktlinjer:1

»Det är självfallet, att en arbetssökande icke skall erbjudas ett arbete, som över- stiger hans krafter. Härvidlag uppstår icke sällan frågan, huruvida äldre yrkes- arbetare skola kunna erbjudas kroppsarbete av för dem ovant slag och huruvida man härvid kan uppdraga någon generell åldersgräns eller ej. Det måste framhållas, att någon dylik åldersgräns icke bör uppdragas, men det är givet, att ju tyngre det erbjudna arbetet är, desto mindre lämpligt blir det för äldre personer. Att erbjuda en vid skogsarbete helt ovan ($O—årig yrkesarbetare skogsbuggning bör sålunda aldrig ifrågakomma. Var åldersgränsen skall sättas blir emellertid bl. a. beroende på det förutvarande arbetet. En grovarbetare bör, även om han är ovan vid skogsarbete. i allmänhet kunna utföra sådant upp till 50—årsåldern. För en ovan icke-kropps- arbetare bör åldern sättas lägre. Hänsyn skall naturligtvis tagas till om medlemmen periodvis tidigare utfört skogsarbete. En äldre fabriksarbetare bör knappast erbjudas skördearbete och en äldre bagerska eller kallskänka knappast arbete med grövre städning. Även om medlemmen verkar frisk och stark, medföra större kropps- ansträngningar vid denna ålder alltid vissa risker för den ovane.

Kravet på att arbetet skall motsvara medlemmens färdigheter hänför sig egentligen mer till arbetsförmedlingens prövning än till kassans. Kassan kan icke godkänna arbetsvägran enbart av den anledning, att medlemmen saknar färdigheter i det ifråga- varande arbetet. Bestämmelsen får sålunda icke av kassan tolkas så, att medlemmen skulle vara berättigad att vägra antaga arbete inom annat yrkesområde än sitt eget. Det ankommer härvidlag på arbetsgivaren att avgöra, huruvida han är tillfreds med en icke yrkeskunnig person. Det har starkt understrukits under förarbetena till arbets—

1 A.a. sid. 11—13.

h»-—_ .._-._.. »..

.h_' _

_.n.

.. nu."-WP” -

löshetskasseförordningen, att den statliga arbetslöshetsförsäkringen icke får bli en yrkesförsäkring. En annan sak är, att bristande färdighet i ett arbete, som skall utföras mot ackordsersättning, kan medverka till att medlemmen icke kan uppnå en nettoförtjänst, som är nödvändig för tryggande av en erforderlig försörjning, och att medlemmen på grund av sistnämnda förhållande kan tillerkännas en viss rätt att vägra antaga sådant arbete. Däremot måste arbetsförmedlingen givetvis noggrant pröva de arbetssökandes färdigheter. Detta är ju den närmaste innebörden i arbets- förmedlingslagens bestämmelse, att arbetsgivaren skall erhålla bästa möjliga arbets- kraft och arbetaren det arbete, för vilket han bäst lämpar sig.

Förmedlingstjänstemannen bör givetvis icke till ett tungt kroppsarbete hänvisa någon. som genom utförandet av arbetet skulle äventyra sin yrkesskickliglzet inom det egentliga yrket. Som exempel härpå kan nämnas, att en yrkesduglig finmekaniker eller musiker i allmänhet icke bör erbjudas grovarbete.»

I fråga om bestämmelsen, att erbjudet arbete skall vara »förenat med av- löning som prövas vara skälig i förhållande till i arbetsorten förekommande avlöning för sådant arbete», angåvo »Råd och anvisningar» följande rikt— linjer:1

»Prövningen av avlöningens skälighet blir väsentligt olika, när det gäller vägran att antaga erbjudet arbete inom sådant område av arbetsmarknaden, där kollektiv— avtal allmänt tillämpas, och i övriga fall. Enligt de principer, som ligga till grund för kollektivavtalslagen, och enligt rådande rättspraxis gäller, att en medlem i avtals— slutande organisation icke får åtaga sig arbete vid företag, där kollektivavtal är gällande, till lägre lön än den i avtalet bestämda. Med hänsyn härtill har det ansetts uteslutet att ifrågasätta, att en försäkrad arbetare skulle vara skyldig åtaga sig arbete till lön under den för vederbörande arbetsområde avtalsreglerade. Rapport bör därför icke avgivas vid vägran att antaga dylikt arbete. Vid vägran att antaga arbete inom arbetsområde, där kollektivavtal icke är gällande, bör emellertid, innan rapport avgivcs, en saklig skälighetsprövning äga rum.

Prövningen av lönens skälighet avser naturligtvis alltid det arbetsområde, till vilket det erbjudna arbetet är hänförligt. Om en yrkeskunnig arbetare anvisas ett arbete inom annat yrke och för detta arbete erbjudes en lön, som måste anses vara skälig för dylikt arbete, bör kassan anse, att skyldighet föreligger att antaga arbetet vid risk av understödets indragande, även om lönen i väsentlig grad skulle understiga den, som medlemmen erhållit i sitt ordinarie arbete. Man kan dock icke kräva, att en i sitt yrke utlärd arbetare skall vara skyldig att antaga arbete inom det egna yrket mot en lön, som till sin storlek väsentligen påverkas därav, att genom arbetet ut- bildning erhålles, exempelvis som lärling mot lärlingslön.

Med utgångspunkt från den ingående kännedomen om de olika yrkenas löneför- hållanden, som arbetsförmedlingstjänstemannen förskaffar sig, hör han uppmärk- samma de fall, då lönen för arbetet är oskäligt låg och arbetsgivaren är känd för att underbetala sin arbetskraft. Äro dessa omständigheter fullt klarlagda, hör han icke erbjuda arbetssökanden arbetet i fråga, och i varje fall bör han icke avlåta rapport om arbetsvägran, därest kassamedlem vid ett samtal om sådant arbete skulle avvisa detsamma.:x

Beträffande det tredje villkoret i kassaförordningens 15 5, att erbjudet arbete skall anses lämpligt under förutsättning, att det icke hänför sig till

1A.a. sid. 13—14.

arbetsplats, där arbetskonflikt råder, gjordes följande förtydligande kom- mentar:1

»I'länvisning av arbetslösa till dylik arbetsplats (där arbetskonflikt råder) med återverkningar på deras understödsrätt i kassan skall som regel icke äga rum. Endast i för det fall, att en lag- eller avtalsstridig konflikt eller en s. k. okynneskonflikt före- | ligger, kan avböjandet av erbjudet arbete medföra avstängning från understöd. Sä ! snart anledning föreligger att misstänka, att konflikten är av sist angivna karaktär, l bör därför arbetsvägransrapport insändas men icke eljest. Det må anmärkas, att I understöd från kassan givetvis icke utgår till den, som deltager i konflikt.»

I fråga om de särskilda omständigheter, som kunna inverka på frågan om ett erbjudet arbete kan anses lämpligt eller icke, gjordes i »Råd och anvis- ningar» följande exemplifieringzz !

»Givet är i första hand, att en kassamedlem kan vägra antaga erbjudet arbete, i därest det skulle medföra risk för hans hälsa. Detta krav sammanhänger nära med kravet på att arbetet skall motsvara medlemmens krafter och färdigheter. Om arbetet icke motsvarar medlemmens krafter, kan risk givetvis uppstå för hans hälsa. Men även i övrigt måste särskild uppmärksamhet ägnas åt att arbetet icke är skadligt för medlemmen. Detta bör särskilt beaktas beträffande sådana medlemmar, som kunna rubriceras såsom partiellt arbetsföra. En stor mängd arbeten äro sålunda olämpliga för astmasjuka (större kroppsansträngningar, arbete på tvättinrättning), lungsjuka, reumatiker (fuktigt arbete m. m.), gravida kvinnor (tungt arbete, skiftarbete etc.). En arbetssökande med utpräglat nervös läggning får icke anvisas arbete som sjuk- vårdare å sinnessjukhus och icke heller lämpligen jäktigt eller särskilt enerverande arbete, såsom vid löpande band, eller arbete, som fordrar intim kontakt med allmän- heten (exempelvis expeditarhete). Medlemmens hälsa är även av betydelse med hän- syn till smittorisk o. d. Lungsjuka böra sålunda icke erbjudas arbete i hem- och sjukvård.

Vissa omständigheter äro av den natur, att de böra giva medlemmen rätt att upp- träda endast såsom lolcal arbetssökande, d. v. s. medlemmen tillerkännes rätt att vägra antaga arbete på annan ort. Bland hithörande fall märkas främst familje- omständigheter, exempelvis omvårdnaden av hemmavarande småbarn, åldringar eller sjuka. Enbart den omständigheten, att medlemmen är gift, kan emellertid icke åberopas i detta fall.

Även vissa uppdrag anses böra medföra rätt för medlemmen att uppträda enbart som lokal arbetssökande. Detta är exempelvis fallet med uppdrag såsom redogörare i de erkända arbetslöshetskassorna, men kan givetvis även gälla i fråga om med- lemmar, som inneha viktigare kommunala förtroendeuppdrag etc.

Den omständigheten, att medlemmen på arbetsorten vid sidan av sitt lönearbete har viss bisysselsättning, kan även komma under beaktande, därest han vid antagande av tillfälligt arbete å annan ort skulle riskera att icke återfå sysslan, då han åter- vänder till hemorten.

Man anser även, att lönearbetare, som samtidigt äro småbrukare, därigenom blivit knutna med så starka hand vid hemorten, att de icke böra erbjudas arbete å annan ort. Givet är å andra sidan, att en person icke kan anses stå till arbetsmarknadens förfogande, därest han såsom hinder för mottagande av arbete i hemorten åberopar,

1 A.a. sid. 14. £'Åa. sid. 15—17.

att han vid tidpunkten i fråga är bunden av omfattande dagliga sysslor vid sitt småbruk.

Ohygieniska eller i övrigt otillfredsstållande förhållanden på arbetsplatsen kunna även motivera arbetsvägran. Det tvång att besöka arbetsförmedlingen, som försäk- ringen pålägger kassamedlemmarna, får givetvis icke utnyttjas för att tillgodose mindre nogräknade arbetsgivare med sådan arbetskraft, som de eljest skulle haft svårighet att erhålla.

Då det gäller att avgöra, om ett arbete är lämpligt med hänsyn till medlemmens personliga förhållanden och arbetets natur, bör man även taga hänsyn till om arbetet giver möjligheter till uppnående av en sådan nettoförtjänst, som är nödvändig till tryggande av en erforderlig försörjning för sökanden. Dylika fall kunna uppkomma, då en medlem mot ackordsersättning erbjudes kortvarig anställning i ett yrke, där han saknar yrkesvana. Arbetets kortvarighet kan fråntaga medlemmen möjligheten att förvärva vana i arbetet och att därigenom, sedan arbetet varat någon tid, tjäna igen vad han på grund av sin bristande skicklighet i början kan anses ha gått miste om. I dylika fall kan det även lätt uppstå oskäliga kostnader för medlemmen för dagliga resor till och från arbetsplatsen, anskaffande av arbetskläder, bostad och dylikt. Om en medlem sålunda nödgas antaga en anställning, som giver en netto- inkomst, vilken icke är tillräcklig utan nödgar honom söka fattigvård, skulle han med större eller mindre fog finna sig orättmätigt undanhållen ett försäkringsskydd, som han anser sig ha förvärvat genom sina egna insatser.

Vid ifrågavarande fall bör förmedlingstjänstemannen i första hand pröva, om arbetsgivaren vidtagit sådana anordningar för arbetarnas kosthåll, utrustning, resor och dylikt, som skäligen kunna påfordras. Härvid erinras om arbetsmarknadskom- missionens bestämmelser om arbetstagares resor m. m. .

En invändning av medlemmen, att han saknar erforderliga arbetskläder, kan icke utan vidare avfärdas. Om arbetet är av kortvarig natur, kan det otvivelaktigt även medföra en oskälig belastning av medlemmens omkostnader, om han själv skall anskaffa särskild klädesutrustning. Utrustning, som härvid ofta kan komma i fråga, är 5. k. blåställ och arbetsskodon. Om sådana fall förekomma mera allmänt (en arbetsförmedling kan exempelvis ha fått i uppdrag att anskaffa arbetare till en i närheten belägen torvmosse och måste härför taga i anspråk ovan arbetskraft), bör arbetsförmedlingen omedelbart genom vederbörande länsarbetsnämnd hänvända sig till arbetsmarknadskommissionen med hemställan om att av tillgängliga förråd få utlälla erforderliga arbetskläder.»

Utom skälet att sätta den arbetslöse kassamedlemmen i kontakt med arbets- marknadens lediga arbetstillfällen har besöket hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen syftet att erhålla arbetsförmedlingens medverkan för konstaterandet, ifall vederbörande kassamedlem »är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete» (Kassaförordningens % 14). Särskilt svår— bedömbara äro härvid de fall, då såsom arbetssökande uppträder en medlem, som det är svårt att erbjuda lämpligt arbete, därför att vederbörande är eller uppgiver sig vara mindre arbetsför, exempelvis på grund av sjukdom, klenhet, kroppsskada, lyte eller ålder.

Liksom beträffande arbetsvägran skall arbetsförmedlingen beträffande dylika fall å särskilt rapportkort lämna meddelande dels till arbetslöshets- kassans lokale redogörare, dels ock till socialstyrelsen och arbetsmarknads-

kommissionen. Med angivande av de omständigheter, som framkommit vid kassamedlems besök, meddelar arbetsförmedlingen, att denna funnit anled- ning föreligga för kassan att utreda, huruvida medlemmen är understöds— berättigad med hänsyn till 14 å i kassaförordningen.

I de ovan nämnda »Råd och anvisningar» för arbetsförmedlingens tjänste—- män och försäkringens funktionärer har liksom beträffande frågan om vad _ som är att anse som lämpligt arbetserbjudande frågan om olika arbetshinder

blivit närmare utredd och följande allmänna riktlinjer uppdragits för ären— denas handläggning:1

»Om tjänstemannen finner, att medlemmen, trots sin partiella arbetsförhet, bör kunna utföra arbetet men vägrar att antaga det, skall vanlig rapport om arbets- vägran avgivas.

Om tjänstemannen finner, att medlemmen icke lämpligen kan utföra arbetet men att han likväl bör kunna utföra annat arbete (som icke för tillfället kan anskaffas), skall ingen som helst rapport avgivas.

Om förmedlingstjänstemannen av omständigheterna finner, att medlemmen på grund av arbetsoförmåga överhuvud taget icke står till förfogande på arbetsmark— naden och att något som helst arbete således icke lämpligen bör erbjudas medlemmen, : skall rapport alltid avgivas . .. Fråga om arbetsvägran kan ju icke uppstå i detta sammanhang. I vissa fall, såsom vid olycksfall och dylikt (medlemmen uppträder exempelvis på arbetsförmedlingen med högra armen i band), bör sådan rapport lämnas omedelbart. Men i allmänhet förutsätter rapport rörande arbetsoförmåga, att tjänstemannen vid upprepade överläggningar med medlemmen kommit till den upp- fattningen, att denne på grund av arbetsoförmåga överhuvud taget icke står till arbetsmarknadens förfogande.»

Beträffande rapportering av de vanligaste fallen av icke fullständig arbets— förmåga, nämligen gravida kvinnor, lämnas följande anvisningar:2

» Om medlemmen blivit arbetslös på grund av arbetsbrist eller av annan anledning, som ielce har samband med havandeskapet, kan kassan tillerkänna henne understöd intill barnsbörden. I detta fall bör rapport icke avgivas, såvida medlemmen icke erbjudes ett arbete, som måste anses lämpligt för henne i hennes förliandenvarande tillstånd, och vägrar antaga detsamma.

Om medlemmen blivit arbetslös på grund av Izavandeskapet eller om hon slutat på egen begäran av samma anledning, bör hon i allmänhet betraktas såsom arbets— oför och avstänges då av kassan från understöd under hela den därefter följande tiden av havandeskapet. Hitlzörande fall av havandeslcap skola alltid rapporteras till i kassan och socialstyrelsen.»

Även andra fall än bristande arbetsförhct hos medlemmen kunna vara ägnade att påkalla en undersökning från kassans sida rörande understöds— rätten. Förmedlingstjänstemannen kan stundom under sina försök att skaffa fram lämpligt arbete konstatera andra förhållanden, som tyda på att med— lemmen är förhindrad att antaga arbete eller överhuvud taget icke önskar antaga arbete under viss tidrymd. En kvinnlig medlem framhåller exempelvis

1A.a. sid. 27. '3 A.a. sid. 28.

vid överläggningarna med tjänstemannen, att hon är helt upptagen med till- synen och skötseln av småbarn eller, mera allmänt, att hon måste sköta sitt hem eller att hon icke önskar arbete under pågående permitteringsperiod eller under sådan tid, då lion är på besök hos släktingar. Till denna kategori höra många nygifta kvinnliga medlemmar, som i realiteten lämnat arbetsmark- naden och som endast komma till förmedlingen för »stämpling». Om i dylika fall lämpligt arbete finnes att erbjuda, kommer understödsfrågan under pröv- ning såsom ett arbetsvägransfall, men om lämpligt arbete ej finnes tillgängligt. bör särskild rapport avgivas.

Önskvärdheten av att förmedlingstjänstemannen uppehåller intim kontakt med de erkända arbetslöshetskassornas redogörare kom också klart till ut- tryck i »Råd och anvisningar». Arbetsförmedlingstjänstemannen borde till— godogöra sig redogörarens erfarenheter av den enskilde kassamedlemmens person m. m. och noga övertänka, om icke redogörarens synpunkter borde inhämtas, innan rapport av arbetsvägran eller dylikt företoges. På samma sätt hade redogöraren i samtliga ärenden, som berörde arbetsförmedlingen, att i första hand hänvända sig till vederbörande förmedlingstjänsteman och sam- råda med honom.

Frågor. som beröra arbetsförmedlingens handläggning av arbetsansökan från kassamedlemmar, äro såsom torde ha framgått av de gjorda utdragen ur föreskrifterna i »Råd och anvisningar» _— icke sällan svårbedömbara och laga på grund härav ofta avsevärd tid vid handläggningen. Detta medför, att arbetet på förmedlingsexpeditionerna i icke så få fall visat sig vara mera tidskrävande än vad siffermässiga uppgifter om antalet arbetssökande på olika förmedlingskontor kunnat giva vid handen.

Den statsunderstödda frivilliga arbetslöshetsförsäkringens snabba utveck- ling har i betydelsefulla avseenden inverkat på arbetsförmedlingens arbete och utgjort en av förutsättningarna för att arbetsförmedlingen under senare år kunnat uppnå en större kapacitet och mötas av större förtroende från arbetsgivarnas sida. Speciellt den omständigheten, att arbetsförmedlingen, genom att kassamedlemmarna äro ålagda att vid arbetslöshet vända sig till närmaste arbetsförmcdlingsorgan, kommit i kontakt med yrkeskunniga och fackutbildade arbetare och tjänstemän, har skapat större möjligheter för arbetsförmedlingen att till arbetsgivare kunna anvisa arbetskraft med önskade kvalifikationer.

Varselsystem på arbetsmarknaden.

Under arbetslöshetskrisen 1931—1935 visade det praktiska arbetet på ar- betsförmedlingarna behovet av snabbare information om lägesförändringarna på arbetsmarknaden. Skälen därför utgjorde främst svårigheterna för de lokala arbetsförmedlingskontoren att vid stark nedgång i ortens sysselsätt—

ningsmöjligheter på ett tidigt stadium uträtta ett positivt arbete för den friställda arbetskraften.

Rationaliseringsutredningen uppmärksammade den (brist, som förefanns. beträffande uppgifter om lägesförändringar på arbetsmarknaden, och företog därför en undersökning, huruvida icke skyldighet skulle kunna införas för företagare att viss tid i förväg anmäla planerade avskedanden i större om- fattning. I sitt år 1939 avgivna betänkande (SOU 1939: 13) föreslog rationali- seringsutredningen, att anmälan från företagare inom industrien om före— stående avskedanden av större omfattning skulle göras till vederbörande huvudkontor inom den offentliga arbetsförmedlingen, som i sin tur skulle vidarebefordra densamma till socialstyrelsen. I vissa fall skulle arbetsgivare äga rätt avge anmälan direkt till socialstyrelsen. Skyldighet att avge anmälan skulle icke inträda förrän minst 50 arbetare och anställda kunde förväntas. bli avskedade till följd av en beslutad åtgärd med avseende å driften vid ett företag, och anmälan skulle i regel göras samtidigt med att den åtgärd beslöts, som föranledde avskedandena. Anmälan borde åtföljas av uppgifter om or- sakerna till avskedandena, deras omfattning och tidpunkten för deras verk— , ställande ävensom uppgifter om de avskedades kön, ålder och yrke. Social— l styrelsen skulle omedelbart inberätta inkomna anmälningar till det arbets— marknadsinstitut, som av utredningen föreslogs skola inrättas. .

Under kriget, då förändringarna på arbetsmarknaden voro synnerligen l framträdande med å ena sidan en nära nog permanent brist på arbetskraft [ företrädesvis inom för folkförsörjningen viktiga näringsområden och med å andra sidan ett tidvis på grund av vissa industrigrenars råvaru— och avsätt— [ ningssvårigheter jämförelsevis stort utbud av arbetskraft, blev behovet av en fortlöpande information beträffande mera betydelsefulla ändringar i arbets— marknadens läge särskilt stort.

För att tillgodose detta behov ålades det arbetsgivare genom kungörelse den 10 maj 1940 (nr 330) att i den utsträckning och enligt de närmare före— skrifter i övrigt, som statens arbetsmarknadskommission fastställde, lämna uppgifter angående den omfattning, i vilken anställande av löntagare skedde och upphörande av anställning ägde rum. Med stöd av nämnda kungörelse utfärdade arbetsmarknadskommissionen den 14 juni 1940 (SFS nr 588) en ! kungörelse, enligt vilken uppgifter om nyanställningar och entlediganden * skulle lämnas två gånger varje månad. Uppgiftsskyldighet förelåg för envar arbetsgivare, när antalet nyanställningar respektive entlediganden uppgick till minst tre eller, beträffande arbetsgivare med i regel minst etthundra anställda. minst tio.

Den under kriget oregelbundna sysselsättningen i skogsindustrierna fram— kallade därjämte behovet av en regelbunden kontakt mellan skogsindustriens företrädare och arbetsmarknadskommissionen för att möjliggöra en mera planmässig beräkning av olika kommuners behov av arbetslöshetslindrande

offentliga arbeten, där friställd arbetskraft, som icke var i stånd att erhålla arbete på öppna arbetsmarknaden, kunde sysselsättas. På initiativ av skogs— industriens företrädare höllos därför fr. o. m. vintern 1943/44 regelbundet återkommande konferenser mellan representanter för nämnda industri och arbetsmarknadskommissionen. Till grund för överläggningarna läge på för- anstaltande av de förra uppgjorda prognoser angående sysselsättningen vid skogsindustrierna två 51 tre månader framåt i tiden.

För att åvägabringa ett mera direkt samarbete mellan den privata in- dustrien och statliga myndigheter vid lösandet av framtida omställnings- problem på arbetsmarknaden fördes i början av år 1944 förhandlingar mellan å ena sidan industriens omställningskommitté1 och å andra sidan represen- tanter för socialstyrelsen och arbetsmarknadskommissionen. Man enades om att ersätta det tidigare rapporteringssystemet angående anställningar och entlediganden med ett varselsystem, varigenom snabba informationer och förändringar i sysselsättningen inom olika näringsgrenar och på olika orter skulle kunna meddelas.

Genom kungörelsen den 5 oktober 1944 (nr 681) upphävdes ovannämnda kungörelse av den 14 juni 1940, och från och med hösten 1944 praktiserades det nya systemet. Detta byggde på de frivilligt av arbetsgivare till social— styrelsen månadsvis lämnade uppgifterna om sysselsättningen. Uppgifts— blanketterna till socialstyrelsens sysselsättningsstatistik kompletterades med en fråga, huruvida permitteringar eller avskedanden i större omfattning voro att vänta inom de närmaste två månaderna efter den tidpunkt, rapporten avsåg, och i så fall, huru många arbetare, som beräknades skola permitteras eller avskedas. Om denna fråga besvarades jakande, skulle företaget till sin branschförening (eller eventuellt till Industriförbundets allmänna avdelning) enligt särskilt formulär lämna närmare upplysningar angående bland annat driftsinskränkningens beräknade längd, orsakerna till driftsinskränkningen, önskvärda lokala arbetsprojekt m. 111. Dessa uppgifter vidarebefordrades av branschföreningen till Industriens omställningskommitté tillika med för- eningens eventuella yttrande. Branschföreningarnas medverkan påkallades främst därför, att de hade den bästa överblicken över förhållandena inom vederbörande bransch samt största förutsättningarna att bedöma konjunktur— utvecklingen och sysselsättningsmöjligheterna inom branschen i fråga.

De från branschföreningarna inkomna upplysningarna vidarebefordrades av omställningskommittén till arbetsmarknadskommissionen. Härigenom be— reddes den senare möjlighet att uppskatta behovet och arten av hjälpåt- gärder från det allmännas sida. I förekommande fall höllos på grundval av de inkomna upplysningarna överläggningar mellan kommittén och kommis— sronen.

1 Sedan januari 1946 omorganiserad och benämnd industriens produktionsråd.

Upplysningarna om förändringarna i industriens sysselsättning lämnades emellertid icke endast till de centrala arbetsmarknadsorganen utan också till de lokala. Företagens rapporteringskort till socialstyrelsens sysselsättnings- statistik ingåvos nämligen via länsarbetsnämnden, dit de skulle vara insända senast den 4:e dagen i varje månad. Vid varje länsarbetsnämnd upprättades dels en förteckning över företag, vilka anmält brist på arbetskraft, dels en förteckning över företag, vilka anmält väntade större permitteringar eller avskedanden före viss tid. F örteckningarna översändes senast den 10:e i varje månad till arbetsmarknadskommissionen samt till de förmedlingskontor inom länet, som kunde förväntas ha nytta av uppgifterna. Företagens uppgifter om brist på arbetskraft genomgingos inom arbetsförmedlingen, och därest arbets- sökande av ifrågavarande yrkesspecialitet funnos anmälda hos förmedlingen hänvisades di att söka arbete hos vederbörande arbetsgivare.

I de till arbetsmarknadskommissionen översända förteckningarna över företag, vilka väntade större permitteringar eller avskedanden, markerade länsarbetsnämnden särskilt de företag, där personalinskränkningarna beräk— nades kunna medföra sådan arbetslöshet på orten, att särskilda hjälpåtgärder syntes bliva erforderliga.

F örteckningarna över förändringarna i industriens sysselsättning voro konfidentiella.

Ett signifikativt exempel på varselinstrumentets betydelse för lösandet av aktuella utjämningsproblem på arbetsmarknaden samt på hur arbetsmark— nadsorganen, såväl centralt som lokalt, i samverkan med företagare och arbetare försökte lösa omställningsproblemen i samband med krigsslutet, erbjödo de åtgärder, som hösten 1944 vidtogos av arbetsmarknadskommis- sionen och länsarbetsnämnden i Kopparbergs län för att omplacera friställd arbetskraft vid de inom Kopparbergs län belägna mera betydande gruvföre- tagen med huvudsaklig export av malm till Tyskland.

Sedan uppgifter från arbetsgivarsidan inkommit om förestående personalreduk— tioner vid en del gruvor, rapporterade länsarbetsnämnden i Kopparbergs län, att omkring 680 gruvarbetare skulle avskedas inom länet före årets utgång. Arbetarna voro anställda vid Nybergs gruvor inom Norrbärke kommun (omkring 60 arbetare), Säters Molybdengruva inom Säters kommun (omkring 60 arbetare), Bergverks AB Vulcanus, Blötberget inom Ludvika kommun (55 man), Gruf AB Lekomberg, Sörvik inom Ludvika kommun (64 man), Håksbergs Nya Gruf AB, Håksberg inom Ludvika kommun samt Trafik AB Grängesberg-Oxelösund vid dess exportfält i Grängesberg inom Grangärde kommun (260 man).

I syfte att undersöka möjligheterna att omplacera den friställda arbetskraften samt att, därest behov härför skulle föreligga, skapa ökade sysselsättningsmöjligheter genom offentliga byggnads- och anläggningsarbeten av olika slag, sammankallades på initiativ av arbetsmarknadskommissionen representanter från berörda industriföretag och fackföreningar, kommunala myndigheter, vägförvaltning och länsarbetsnämnd den 20 oktober 1944 till en konferens i Grängesberg för överläggning om eventuella åtgärder. Några dagar senare ägde en liknande överläggning rum i Ludvika.

% | 1 I I

| v i | ) l )

Redan innan överläggningarna ägde rum, hade länsarbetsnämnden vidtagit för- beredelser för att vid ett antal skogshuggarkurser inom Grangärde, Ludvika och angränsande kommuner omedelbart sysselsätta ett stort antal arbetare. Dessutom hade i samarbete med ortens lokala fackföreningar gjorts noggranna undersökningar beträffande de friställda arbetarnas yrkeskvalifikationer. Tilläggas bör, att arbetarna samtidigt med varsel om att arbetet tog slut viss dag erhöllo besked om dag för inställelse hos arbetsförmedlingen.

Vid de olika konferenserna enades man om att i första hand genom arbetsför- medlingens försorg undersöka möjligheterna att bereda den friställda arbetskraften arbete. Därjämte uppgjordes en plan upptagande sådana tillrednings- och reparations- arbeten, som vid de olika gruvorna kunde igångsättas, därest stora sysselsättnings- svårigheter skulle uppstå. Man enades vidare om viss arbetstidsbegränsning för den kvarstående arbetskraften.

Från länsarbetsnämndens sida vidtogos speciella åtgärder för att intensifiera för- medlingsarbetet vid avdelningskontoret i Ludvika. Till detta kontor centraliserades all förmedlingsverksamhet, som avsåg den friställda arbetskraften. Kontoret erhöll förstärkning av personal, och inskrivningsarbetet av arbetssökande förlades till andra platser, för att kontoret helt skulle kunna ägna sig åt det egentliga förmedlings- arbetet. Kontoret erhöll av huvudkontoret i Falun fortlöpande upplysningar om möj- ligheterna att placera arbetskraft på andra orter och stod i kontinuerlig kontakt med förmedlingsorganen i andra län.

Det direkta förmedlingsarbetet för den vid gruvorna friställda arbetskraften visade sig snabbt leda till goda resultat. Vid månadsskiftet november/december rapporterade kontoret i Ludvika, att 188 arbetare från andra gruvor än Grängesbergsbolagets kunnat placeras i arbete, därav utom länet 57. De flesta arbetarna erhöllo arbete inom skogsbruk (55 man), eller också kunde de anvisas arbete inom järn— och metall- industrien (45 man). Vid samma tillfälle rapporterades såsom kvarstående oplacerade 27 man, varav 11 voro att betrakta såsom partiellt arbetsföra eller överåriga. Under januari månad 1945 ingåvos till kontoret i Ludvika 26 ansökningar om arbete av personer, som direkt berörts av entlediganden vid gruvorna inom Ludvika kommun. Av dessa 26 arbetsansökningar resulterade 11 i arbetshänvisning. Av återstående 15 ansökningar om arbete hade 10 ingivits av personer, vilka då vistades på skogs- huggarkurser.

Arbetslöshetsnäninden i Ludvika kunde för veckan 22—27 januari 1945 rapportera 8 hjälpsökande, av vilka endast ett par personer kunde hänföras till kategorien friställda gruvarbetare. Samtliga kunde emellertid av arbetsförmedlingen anvisas tillfälliga arbeten.

Liknande goda förmedlingsresultat kunde arbetsförmedlingskontoret i Ludvika uppvisa för de friställda arbetarna vid Grängesbergsbolaget. Under februari månad hade också situationen förändrats därhän, att efterfrågan på van arbetskraft från andra gruvföretag endast med svårighet kunde tillgodoses genom arbetsförmedlings- kontoret i Ludvika. Antalet arbetssökande vid samtliga de förmedlingsorgan i länet, som berördes av de under hösten 1944 företagna entledigandena, kunde redan vid nyåret 1945 ej anses större än vad eljest under åren varit att betrakta som normalt.

Orsaken till att arbetsförmedlingsorganen i Kopparbergs län så snabbt voro i stånd att omplacera den friställda arbetskraften vid gruvorna var främst det vid denna tidpunkt för gruvarbetare överhuvud gynnsamma ar— I)etsmarknadsläget. En permanent brist på vana gruvarbetare förelåg under krigsåren såväl vid andra inom länet befintliga gruvor som vid gruvor inom 17

angränsande län. Härtill kom, att skogsbruket kunde taga emot praktiskt taget alla arbetare, som voro villiga att åtaga sig dylikt arbete. Då dessutom många av de avskedade arbetarna voro inflyttade skogs- och jordbruks- arbetare, som bevarat kontakt med hemorten, erbjöd omplaceringen till skogs- och jordbruksarbete mindre svårigheter än man först kunde förutse.

Den principiella uppläggningen vid behandlingen av denna arbetsmark- nadsfråga syntes vara riktig. Arbelsmarknadsorganens direkta kontakt med berörda parter medförde, att den friställda arbetskraften i flertalet fall på ett tidigt stadium fick orientering om möjligheterna på arbetsmarknaden samt att det lokala förmedlingsorganet samtidigt härmed kunde föreslå anställ- ningar på andra orter. Genom att det lokala arbetsförmedlingskontoret till— fälligtvis förstärktes, kunde också förmedlingsärendena handläggas snabbt, och genom en rationell uppdelning av de rent expeditionella arbetsuppgifterna kunde förmedlingstjänstemänncn helt inrikta sig på det egentliga förmedlings— arbetet. Därtill kom, att parallellt med arbetet att utplacera den friställda arbetskraften bedrevs ett planeringsarbete för att, i den händelse den öppna marknaden icke tillräckligt snabbt kunde uppsuga den friställda arbets- kraften, arbetstillfällen vid olika slags offentliga arbeten skulle kunna er- bjudas de entledigade arbetarna.

I likartat syfte som det av industriföretagen tillämpade varselsystemet in— förde arbetsmarknadskommissionen i oktober 1945 ett system för erhållande av uppgifter om sysselsättningen inom byggnadsverksamheten, som på grund av sin säsongnatur kräver speciell uppmärksamhet från arbetsmarknads- organens sida. Länsarbetsnämnderna anmodades sålunda att var tredje må- nad till kommissionen lämna vissa uppgifter om dels antalet verksamma och arbetslösa byggnadsarbetare, dels det beräknade behovet av dessa arbetar- kategorier under de närmast följande fem månaderna vid sådana byggnads— arbeten, för vilka byggnadstillstånd meddelats. Undersökningen begränsades att inom varje län omfatta sådana områden, inom vilka mera betydande byggnadsverksamhet normalt bedrevs. Det material, som på detta sätt inkom, användes av arbetsmarknadskommissionen och länsarbetsnämnderna för att ungefärligen beräkna arbetstillgången för byggnadsfackens arbetare en tid framåt och utgjorde vid handläggning av ärenden rörande byggnadstillstånd ett värdefullt hjälpmedel i strävandena att åstadkomma en säsongutjämning av sysselsättningen inom byggnadsverksamheten.

Medverkan i planeringsarbe tet för mötande av en arbetsmarknadskris.

I samband med investeringsutredningens arbete uppdrog arbetsmarknads— kommissionen i juni 1944 åt länsarbetsnämnderna att dels medverka vid utrönande av det aktuella läget beträffande de investeringsobjekt, vilka under

är 1943 av kommunerna redovisats till investeringsutredningen, dels infordra uppgifter å nya arbetsobjekt, varvid kommunernas uppmärksamhet skulle fästas vid i första hand sådana företag, som voro föga materialkrävande och som väl lämpade sig för arbete vintertid, dels slutligen infordra uppgifter å lämpliga arbetsobjekt även från andra kommuner än dem, som tillfrågats vid 1943 års inventering.

För fullgörande av dessa uppdrag hade länsarbetsnämnderna under loppet av år 1944 överläggningar med representanter för kommunerna. Inom flera län besökte någon av nämndens tjänstemän kommunernas representanter; vid andra åter höllos sammanträden under ledning av länsarbetsnämnden med grupper av kommuner, varvid planeringsfrågor behandlades.

Sedan statens arbetsmarknadskommission i maj 1945 övertagit investerings— utredningens arbetsuppgifter att upprätta förslag till investeringsreserv för kommande budgetår samt att främja detaljplanering av företag i investerings— reserven, intensifierades länsarbetsnämndernas medverkan i arbetet. I detta syfte höllos sommaren 1945 sammanträden med länsarbetsnämnderna, varvid tjänstemän hos kommissionen överlade med nämnderna om planläggnings- arbetets bedrivande.

Inkopplandet av länsarbetsnämnderna i detta planeringsarbete motiverades främst av nödvändigheten att genom direkt personlig kontakt med veder— börande myndigheter och andra intressenter erhålla vidgad kännedom om planläggningsarbetets läge och behovet av ytterligare åtgärder. Samtidigt kunde man på detta sätt bäst erhålla del av de lokala myndigheternas syn- punkter på planeringsarbetet och få tillfälle att lämna informationer om de principer, som lågo till grund för investeringsutredningens arbete, samt om de statsbidrag, som kunde utgå såväl till kostnaderna för de olika företagens projektering som till företagens utförande.

Under år 1945 utvidgades dessutom länsarbetsnämndernas uppgifter i sam- band med planeringsarbeten. Medan nämnderna under 1944 främst haft att insamla materiel beträffande kommunala arbetsobjekt, utsträcktes deras upp- gifter under 1945 att omfatta även de arbetsobjekt tillhörande landsting samt enskilda företag, som avsågo arbeten för enskilda flottleder samt byggnader för lantbruks-, 1antmanna-, 1anthushålls-, trädgårds— och folkhögskolor samt hushållningssällskap. Likaledes skulle länsarbetsnämnderna insamla upp— gifter från enskilda vägföreningar, vanligen genom kommun som berördes av respektive vägföretag. Däremot lämnades direkt till arbetsmarknadskom— missionen uppgifter om statliga företag och arbeten.

Dessutom uppdrog kommissionen åt länsarbetsnämnderna att stimulera de kommunala myndigheterna att utföra detaljplanering av arbeten i tillräcklig omfattning. Den omständigheten, att intresset för detaljplanering på sina håll minskat till följd av att de uppgjorda investeringsplanerna dittills icke be—

hövts tagas i anspråk för bekämpande av arbetslöshet, samt det förhållandet, att åtskilliga i planerna ingående företag kommo till utförande i vanlig ord— ning, medförde, att särskild uppmärksamhet måste ägnas åt att detaljarbetet fortsattes samt åt att nya arbeten i tillräcklig omfattning tillfördes planerna. Även för att följa och påskynda planeringsarbetet var fortlöpande kontakt med kommunerna nödvändig.

Länsarbetsnämnd hade jämväl att uppmärksamma arbetstillfällenas geo- grafiska fördelning och försöka tillse, att sysselsättningsmöjligheter i till— räcklig omfattning funnos planerade i de trakter, där riskerna för att arbets— löshet skulle inträffa voro störst. Särskilt borde tillgång finnas på arbeten, som kunde utföras vintertid. Då det emellertid var nödvändigt, att vid läns— arbetsnämnds arbete med insamlandet av uppgifter angående kommunala arbetsobjekt hänsyn togs till inom respektive kommuner belägna statliga arbetsobjekt, skulle länsarbetsnämnd uppehålla kontakten med lokala stat— liga myndigheter, framför allt vägförvaltningen i länet.

Länsarbetsnämnd hade vidare dels att lämna uppgifter om till vilka myn— digheter intressent skulle vända sig för att erhålla upplysningar rörande stats— bidrag för utförande av olika slags arbeten, dels ock att lämna upplysningar angående statsbidrag för detaljplanering av kommunala investeringsobjekt. Ansökan om statsbidrag för detaljplanering skulle ställas till arbetsmarknads— kommissionen och ingivas genom vederbörande länsarbetsnämnd, som med eget yttrande vidarebefordrade den till kommissionen.

Såsom ovan framhållits, skulle vissa uppgifter om planerade arbeten in- sändas direkt till kommissionen. Det var emellertid —— såsom ovan antytts — angeläget, att länsarbetsnämnd även hade kännedom om läget i fråga om detta planeringsarbete liksom också om den ståndpunkt, kommissionen och andra myndigheter kunde ha tagit till ingivna förslag. Detta syfte sökte man tillgodose genom följande anordning.

Uppgifter om i investeringsreserven ingående arbeten, såväl äldre som ny- tillkomna, sammanfördes av kommissionen i ett register, varav länsarbets— nämnden erhöll ett exemplar. Registret fördes på sådant sätt, att samma upp- gifter alltid funnos hos länsarbetsnämnden och arbetsmarknadskommis- sionen. Uppgifterna avsågo statliga, statsunderstödda och kommunala arbets- objekt, vare sig förslag beträffande dem uppgjorts av arbetsmarknadskom- missionen eller andra statliga organ. Registret lämnade upplysning om de olika arbetenas art och beskaffenhet, antalet arbetare, som kunde sysselsättas sommar- och vintertid, antalet dagsverken, arbetenas totalkostnad samt hur stor del av denna som kunde beräknas utgöra arbetslöner. Därjämte kunde man i registret fortlöpande följa planeringsarbetets fortskridande, alltså frå- gor rörande arbetsplaner och arbetsritningar, mark- och tomtfrågor, vatten- domstolsutslag etc. I registret lämnades också beträffande statsunderstödda och kommunala arbeten uppgift om företagens finansiering, huruvida lån

eller statsbidrag utgingo samt huruvida planeringsbidrag till arbetsobjekten utgått.

Genom denna länsarbetsnämndernas medverkan i planeringsarbetet för mötande av en arbetsmarknadskris erhöllo de lokala arbetsmarknadsorganen efter hand en noggrannare kännedom om respektive orters sysselsättnings— möjligheter och om de lokala arbetsmarknadsproblem, som vid en syssel— sättningskris kunna uppstå. Genom det ovan omnämnda registret beträffande i investeringsreserven ingående företag kunde länsarbetsnämnd därjämte över- blicka totalsumman av arbetsobjekt och på så sätt påskynda och intensifiera planeringsarbetet av arbetsobjekt på orter, där arbetsmarknadsläget syntes ge anledning till noggrannare förberedelser.

Rese- och flyttningsbidrag för arbetssökande.

I syfte att bereda ökade möjligheter för arbetssökande att taga arbete utom sin hemort lämnade lagen den 15 juni 1934 om offentlig arbetsförmedling (nr 267, 10 5 2 mom.) viss möjlighet att medgiva statsbidrag till resor. Därest arbetssökande uppenbarligen saknade erforderliga medel för resa till annan ort, där anställning anvisats honom, och arbetsförmedlingsanstalt där- för bekostade hans resa, kunde anstalten under vissa förutsättningar erhålla 75 procent statsbidrag till kostnaden. Dessa förutsättningar inneburo framför allt, att vid resans anträdande överenskommelse om anställningen skulle vara träffad eller med skäl kunde väntas komma till stånd samt att det icke fram- gick av omständigheterna, att möjlighet och fog funnits för att av arbets- givaren eller arbetaren uttaga ersättning för resekostnaderna. Till återresa, då anställning icke kommit till stånd, finge statsbidrag utgå endast då sär— skilda omständigheter därtill föranledde.

Den i 1934 års lag givna möjligheten att medgiva resebidrag åt arbets— sökande var som synes ganska begränsad. Under år 1939 och under kriget utvidgades emellertid möjligheterna till statsbidrag på olika sätt.

Genom kungl. brev den 26 maj 1939 meddelades sålunda särskilda bestäm— melser rörande resebidrag för arbetssökande, som voro villiga taga arbete inom betodlingen. Enligt dessa skulle hos vederbörande arbetslöshetskommitté såsom hjälpsökande anmälda eller eljest veterligen arbetslösa personer, som antogo genom den offentliga arbetsförmedlingen erbjudet arbete vid betfälten i riket, erhålla kostnadsfri återresa från arbetsplatsen. Villkor härför var, att i varje särskilt fall arbetsgivaren åtog sig att bidraga till kostnaden för arbetarens återresa från arbetsplatsen med ett i förhållande till det av arbe- taren utförda arbetet beräknat belopp. I övrigt ägde socialstyrelsen bestämma villkor och förutsättningar för bidragets utgående. Medel härtill anvisades

från reservationsanslaget till reservarbeten, 'kontantunderstödsverksamhet m. m.

Den 11 augusti 1939 meddelades i kungl. brev bestämmelser om utvidgad rätt till statsbidrag, gällande tills vidare intill den 1 juli 1940, för att den offentliga arbetsförmedlingsverksamheten rörande såväl gifta som ogifta arbetssökande överhuvud taget skulle kunna intensifieras inom områden med kvardröjande restarbetslöshet. Bestämmelserna skulle tillämpas under de tider och för de geografiska områden, som fastställdes av socialstyrelsen i samråd med arbetslöshetskommissionen, och inneburo utvidgningar i tre hänseenden:

1. Kostnaden för arbetssökandes resa för att tillträda på annan ort anvisad fast anställning inom jordbruket ersattes helt av statsmedel.

2. För den som innehaft av arbetsförmedlingen anvisad tillfällig anställ- ning inom jordbruket, finge statsbidrag utgå till återresa. Villkor härför var dels att arbetsförmedlingsanstalt med statsbidrag bekostat resan till arbets- platsen och dels att arbetsgivaren bidrog till återresan med 10 kronor.

3. Då arbetssökande tillträtt å annan ort anvisad fast anställning och uppenbart behov av flyttningshjälp förelåg, finge av statsmedel ersättas dels resor för den arbetssökandes familjemedlemmar och dels halva kostnaden för flyttning av familjens bohag, dock högst 150 kronor. Som familjemedlem räknades därvid hustru samt hemmavarande barn under 16 år; därjämte finge socialstyrelsen i visst fall medgiva ersättning även för annan familje- medlems resa. Även för detta ändamål anvisades medel av reservationsanslaget till reserv- arbeten, kontantunderstödsverksamhet m. m. I skrivelse den 11 oktober 1939 hemställde statens arbetsmarknadskommis- sion med hänsyn till läget på arbetsmarknaden, att här återgivna bestäm- melser måtte få gälla även inom andra områden än dem, som avsågos i förenämnda kungl. brev. 1939 års urtima riksdag uttalade (skrivelse nr 52), att ifrågavarande ut- sträckta flyttningshjälp måtte _ under iakttagande av all den kontroll, som kunde påkallas för att förebygga missbruk — lämnas även beträffande om— råden, inom vilka på grund av krigssituationen arbetslöshet kunde komma att inträda. Det anmärktes tillika, att de antydda stödåtgärderna väl i första hand finge inriktas på icke familjeförsörjare, i all synnerhet i de fall, då utkomstmöjligheterna på den nya orten tedde sig mera tillfälliga eller över- huvud mera ovissa. &. Den 19 januari 1940 föreslog statens arbetsmarknadskommission i ny skrivelse en utvidgad rätt till statsbidrag för detta ändamål. I anledning av denna skrivelse och riksdagens nyssnämnda uttalande medgav Kungl. Maj:t i brev den 26 januari 1940 för tillämpning tills vidare intill den 1 juli 1940, att bidrag av statsmedel finge för underlättande av överflyttning av arbets—

kraft till sådana områden av näringslivet, vilka vore av särskild betydelse för folkförsörjningen eller rikets försvar, utgå till arbetsförmedlingsanstalt för de kostnader anstalten bestritt för arbetssökandes resa eller arbetssökandes familjs resa eller flyttning. Därvid skulle i tillämpliga delar gälla de bestäm- melser, som meddelats i förutnämnda brev den 11 augusti 1939.

Den 28 juni 1940 meddelade Kungl. Maj:t för tillämpning fr. o. m. den 1 juli 1940 t. o. m. den 31 mars 1941 vissa bestämmelser angående förskott av statsmedel till arbetssökandes resor m. m. Jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 25 april 1941 och den 30 juni 1942 erhöllo dessa bestämmelser fortsatt tillämpning fr. o. ni. den 1 april 1941 t. o. m. den 30 juni 1943.

Den 30 juni 1943 beslöt Kungl. Maj:t efter gemensam framställning av ar- betsmarknadskommissionen och socialstyrelsen meddela vissa ändrade be- stämmelser rörande bidrag till arbetssökandes resor att gälla fr. o. m. den 1 juli 1943 tills vidare. Den viktigaste ändringen var, att arbetssökande kunde erhålla resebidrag för dagliga resor till och från arbetsplatsen under förut- sättning, att med hänsyn till villkoren i den anvisade anställningen den sö— kande befunnes icke rimligen böra gälda kostnader för resorna, att anställ— ningstiden icke kunde förväntas överstiga tre veckor, att arbetstagaren icke under de senaste åren haft årligen återkommande sysselsättning med sådant eller liknande arbete, till vilket han anvisades, samt att vägsträckan mellan bostaden och arbetsplatsen översteg tre kilometer.

Enligt de i kungl. brev den 30 juni 1943 givna föreskrifterna och av ar- betsmarknadskommissionen efter hand lämnade anvisningar ägde länsarbets- nämnd vid utgången av år 1945 antingen direkt eller genom nämnden under- ställt förmedlingsorgan på sätt nedan närmare angives lämna förskott eller bidrag till kostnad för arbetstagares resa till och från anställning, fria dag- liga resor vid tillfälligt arbete samt för flyttning av familj och bohag.

Som generella villkor för att en arbetssökande skulle komma i åtnjutande av förskott eller bidrag stipulerades, att vederbörande skulle vara oförvållat arbetslös (undantag härifrån kunde göras, om den arbetssökande innehade endast tillfällig anställning, eller om arbetstillgången på den tidigare arbets- platsen va r så ojämn, att skälig förtjänst ej kunde uppnås), att anställningen erhållits genom arbetsförmedlingens medverkan (sådan medverkan skulle anses ha ägt rum, om arbetsförmedlingen vid undersökning konstaterade, att den anställning, som exempelvis arbetssökanden själv anskaffat, skulle ha anvisats, om den varit anmäld hos förmedlingen) och att likartat arbete med jämställda förmåner icke kunde erbjudas på eller i närheten av den ort, där begäran om förskott eller bidrag göres.

För erhållet förskott var den arbetssökande återbetalningsskyldig. Förskott kunde i princip lämnas, oavsett till vilket arbetsområde den sökande hän- visats. Om den arbetssökande icke erhållit anvisad anställning eller innehaft denna endast kort tid, kunde jämväl kostnaden för återresa till hemorten

under vissa förutsättningar förskotlcras. Dessa förutsättningar voro bl. a., att förskott lämnats för resa till anställningen, att anställningen upphört utan arbetstagarens eget förvållande eller att sökandet av anställningen av fullgoda skål icke lett till resultat, samt att särskilda ömmande skäl förelågo att bevilja förskott även för återresan.

För att resebidrag skulle kunna utgå gällde, att den anställning, som skulle tillträdas, var hänförlig till område av näringslivet, som var av särskild bc- tydelse för folkförsörjningen eller rikets försvar, eller att den arbetssökande var bosatt på ort, där arbetslösheten var av sådan omfattning eller struktur, att arbetsmarknadskommissionen fann särskilda åtgärder påkallade för ar— betskraftens förflyttning. Därutöver ägde länsarbetsnämnd under vissa förut— sättningar lämna arbetssökande, som erhållit tillfälligt arbete inom jord— bruket och icke kunde beredas bostad på anställningsorten utan dagligen måste färdas mellan sin bostad och arbetsplatsen, ersättning för dagliga resor. Sådan ersättning utgick vid en färdväg av 4 km mellan bostad och arbets— plats med 25 öre, vid 5 km 25 öre, vid 6 km 30 öre, vid 7 km —— 40 öre 0. s. v. Vid anvisning av grupper av arbetstagare kunde länsarbetsnämnd, om så av kostnadsskäl eller eljest befanns ändamålsenligt, ordna gemensam resa med omnibus eller annat lämpligt trafikmedel.

Under samma villkor, som gällde för erhållande av bidrag, kunde arbets- sökande, som tillträdde fast anställning på annan ort, även tillerkännas bidrag till kostnaderna för resa för sin familj till den nya bostaden samt för flytt- ning dit av familjens bohag. Sådan ersättning var dock maximerad till 300 kronor. För att komma i åtnjutande av dessa förmåner, skulle vederbörande uppenbarligen sakna erforderliga medel till ifrågavarande utgifter.

För vid skogsarbete ovan arbetssökande, som genom arbetsförmedlingen erhöll anställning inom skogsbruket, funnos speciella bestämmelser, vilka i huvudsak inneburo, att sådan sökande erhöll fri resa till arbetsplatsen och fri hemresa, om anställningen varat minst tre månader eller dessförinnan avbrutits till följd av giltigt skäl (1. ex. sjukdoms- eller olycksfall, värnplikt, genom arbetsförmedlingen anvisat annat arbete i öppna marknaden). Samma förmåner tillkommo arbetskraft, som anvisades anställning inom torv- industrien.

Likartade föreskrifter angående fria resor ha utfärdats i fråga om arbets— sökande, som hänvisas till arbete inom sookerbctsodlingen och kalkindu- strien på Gotland, varvid dock arbetsgivarna åtagit sig att svara för viss del av resekostnaden.

Bidrag till uppehälle under resa lämnades, om restiden uppgått till minst 12 timmar, fr. o. m. är 1944 arbetssökande, som antog arbete i de sydsvenska betdistriktet), med lägst 5 kronor och högst 10 kronor. Ävenså ålnjöto bered- skapsinvalider under resa för tillträdande av anställning eller påbörjande av utbildning på annan ort traktamcntsersättning enligt klass III F i allmänna

rest-reglementet, vilket i huvudsak motsvarade di- förmåner, som tillkomlno värnpliktiga under enskild färd i tjänsteärende.

Kostnaderna för resebidrag till arbetssökande åren 1941—1945.

Län 1941 1942 1943 1944 1945 Stockholms stad .... 23 084 47 252 15 800 19 946 47 628 _ Stockholms län ...... 30 631 112 511 98 323 34 782 57 019 Uppsala ............ 2 014 8 926 12 320 4 352 15 484 Södermanlands ..... 2 338 10 420 19 345 16 991 69 183 Östergötlands ....... 5 728 17 962 15 389 27 613 49 217 Jönköpings ......... 14 996 100 078 76 556 25 900 37 403 Kronobergs ........ 3 664 13 526 18 605 23 111 34 382 , Kalmar ............ 6 712 9 234 9 372 5 965 35 831 Gotlands ........... 6 258 12 293 17 146 10 928 10 069 Blekinge ........... 3 424 4 079 4 159 6 485 10 425 Kristianstads ....... 3 868 10 852 12 918 18 342 23 349 Malmöhus .......... 50 716 75 251 80 553 49 393 68 738 Hallands ........... 3 433 4 721 8 124 4 211 8 562 Göteborgs o. Bohus 58 824 148 311 62 684 22 703 20 828 Älvsborgs .......... 4 754 19 947 8 270 9 417 7 467 Skaraborgs ......... 2 825 7 760 7 877 5 857 3 981 Värmlands ......... 15 791 49 367 23 883 4 360 7 808 örebro ............. 8 124 20 916 25 671 11 393 21 547 Västmanlands ...... 1 250 8 174 15 262 6 663 20 497 Kopparbergs ....... 8 479 49 215 48 772 19 522 38 687 Gävleborgs ......... 13 371 36 594 57 987 29 369 44 656 Västernorrlands ..... 90 201 112 836 113 786 90 483 47 253 Jämtlands ......... 4 419 29 377 29 097 17 054 11 717 Västerbottens ...... 7 539 12 470 24 136 26 160 93 650 Norrbottens ........ 3 861 6 596 31 645 5 047 30 509 Summa 376 304 928 668 837 680 496 047 815 890

Av ovanstående tabl-å framgår, att arbetsmarknadsorganens utgifter för resebidrag till arbetssökande under åren 1941—1945 voro betydande. År 1942 uppgingo kostnaderna till 929 000 kronor, år 1943 till 838 000 kronor. För år 1944 noterades en i jämförelse med föregående är icke obetydligt lägre kost— nadssiff ra _ 496 000 kronor, vilket främst beror på minskat antal anvisningar av ovan arbetskraft till skogen. Under år 1945 uppgingo kostnaderna för arbetssökandes resor till 816 000 kronor.

KAP. X.

Arbetsförmedlingens utveckling under åren 1939—1945 i statistisk belysning.

Inledning.

Statistiska uppgifter om de offentliga arbetsförmedlingarnas verksamhet föreligga alltsedan år 1902. Lämnandet av dylika var till en början ett fri- villigt åtagande från de kommunala anstalternas sida, men år 1907 uppsattes som villkor för statsbidrags erhållande, att anstalt till tillsynsmyndigheten skulle lämna månatliga uppgifter om sin verksamhet. Med stöd av dessa uppgifter ville man belysa förändringarna på arbetsmarknaden. Uppgifterna avsågo icke i första hand att tjäna som arbetslöshetsstatistik. Från och med år 1908 finnes verksamheten vid varje anstalt för varje månad redovisad i Sociala meddelanden (t. o. 111. år 1911 i Meddelanden från K. Kommers— kollegii avdelning för arbetsstatistik). Uppgifterna avse dels antalet ansök- ningar om arbete, dels antalet lediga och tillsatta platser med fördelning på män och kvinnor samt efter olika näringsgrenar. I början av varje år lämnas en sammanfattande översikt av föregående års verksamhet, varvid fr. o. m. år 1926 även antalet under året inskrivna arbetssökande personer angives.

Alltsedan statistikens första uppläggning har denna ej genomgått någon mera betydande omläggning, vare sig till omfattning eller till innehåll.1 Full

lFr. o. m. är 1935 genomfördes en ändrad yrkesgruppering, som bättre än den tidigare tillämpade anslöt sig till den gruppindelning, som användes inom andra grenar av dell offentliga statistiken. I samband härmed redovisades i statistiken var för sig de tre yrkes- grupper, som tidigare sammanförts under beteckningen »annat arbete», nämligen diverse- arbetare, ungdom utan särskild utbildning och reservarbetare. I redogörelsen för den offent- liga arbetsförmedlingen i Sverige 1923—1932 (506. Medd. nr 7/1933) finns antalet med reserv- arbetare tillsatta platser sårredovisat för ifrågavarande 10-årsperiod. Fr. o. 111. år 1936 ingår ej antalet lediga och tillsatta platser vid reservarbeten i statistiken. Fr. o. m. år 1941 skilde man även mellan antalet lediga och tillsatta platser för arbetare hänvisade till beredskaps- arbeten. —— År 1942 genomfördes vissa ändringar i yrkesgrupperingen i anslutning till lik- nande ändringar i den offentliga statistiken. Den reviderade yrkesgrupperingen tillämpades fr. 0. 111. år 1943. Ändringarna voro av den art, att kontinuiteten med tidigare serier i huvudsak kan anses bevarad.

jämförbarhet föreligger mellan de olika serierna »ansökningar om arbete», »lediga» och »tillsatta platser» under en tidrymd, som sträcker sig över 40 år i tiden. Detta innebär emellertid också, att statistiken efter hand som större krav ställts på dess uppgift att dels återspegla arbetsförmedlingens verk- samhet inom skilda näringsgrenar, yrkes- och fackområden, dels också att tjäna som medel för att belysa arbetsmarknadens läge vid olika tidpunkter mer och mer visat sig otillräcklig. De mest framträdande bristerna1 skola här nedan angivas.

1. De arbetssökande inskrivas på olika yrkesgrupper med ledning av läm— nade uppgifter om utbildning, yrkeserfarenhet och tidigare sysselsättningar. Arbetssökandesiffrorna återgiva alltså antalet personer, tillhöriga visst yrkes- område, som önska plats, men de återgiva icke, huruvida de arbetssökande önska erhålla arbete inom eget eller annat yrkesområde. Siffrorna kunna alltså endast betraktas såsom ett grovt mått på den vid redovisningstillfället aktuella tillgången på arbetskraft inom olika näringsområden. I sistnämnda hänseende föreligger ytterligare en brist i arbetssökandesiffrorna. De äter- giva icke, huruvida de arbetssökande äro arbetslösa eller blott önska ombyte av arbete eller arbetsplats. De återspegla ej heller de arbetssökandes ålder och andra uppgifter av intresse, såsom hemortsförhållanden, utbildning, tidigare sysselsättning. Det förtjänar i detta sammanhang påpekas, att uppgifter av detta slag återfinnas i de av arbetsförmedlingsorganen förda arbetssökande— registren samt att flera anstalter till en början förde en utvidgad statistik, som omfattade de arbetssökandes ålder, civilstånd, födelseort, mantalsskrivnings- ort samt skolutbildning. På grund av dessa brister äro de publicerade arbets- sökandesiffrorna av relativt ringa värde för att exempelvis belysa arbetslös— hetens karaktär och omfattning. Det förtjänar också påpekas, att inga upp— gifter föreligga om hur många av de arbetssökande som under redovisnings— perioden erhålla anvisningar om arbete eller för hur lång tid de arbets- sökande kvarstå i registren som aktuella sökande. Av statistiken framgår sålunda icke, ifall en »bottenrest» av permanent arbetslösa eller partiellt arbetsföra ligger dold under strömmen av ordinära arbetssökande. _ 2. Uppgifterna om antalet till arbetsförmedlingarna anmälda lediga platser " redovisas utan närmare angivande av deras karaktär, huruvida de äro till— fälliga eller fasta, avsedda att tillsättas omedelbart eller efter någon tid, ifall de avses skola tillsättas med arbetskraft i viss ålder, med bestämda kvalifika— tioner etc. I primärredovisningen göres skillnad på hur stor del av platserna, som kvarstå obesatta från föregående månad och som alltså ingå som balans i efterföljande månadsredovisning, men i de publicerade månadsredovis-

1Dessa ha bl. a. påtalats av docent Alf Johansson i PM angående undersökningar av arbetsmarknaden, SOU 1939:14, sid. 287—289, samt av kommissionen för ekonomisk efter- krigsplanering i skrivelse till chefen för kungl. finansdepartementet den 28 maj 1945, SOU 1945:30, sid. 71.

ningarna angives icke denna balans. Av statistiken framgår sålunda icke, om även här en »bottenrest» av permanent lediga platser ligger dold i lediga- platssiii'rorna.

3 Från och med år 1946 redovisas förutom totalantalet tillsatta platser även antalet tillfälliga (varaktighet av 6 arbetsdagar och därunder). Denna skillnad gjordes ej tidigare. Av siffrorna för antalet tillsatta platser framgår icke, hur många och vilka platser som tillsatts med arbetssökande från annat yrkesområde än det platsen avsett. Så exempelvis anger statistiken icke, hur många arbetstillfällen inom jordbruket, som tillsatts med arbetssökande in— dustriarbetare, "byggnadsarbetare, skogsarbetare etc., eller omvänt, hur många arbetssökande jordbruksarbetare, som erhållit arbete inom industri, bygg- nadsarbete, skogsarbete etc. Hela frågekomplexet om yrkesrörligheten på arbetsmarknaden belyses icke av förmedlingsstatistiken. Däremot anger statistiken, hur många av de tillsatta platserna som tillsatts med sökande från annan arbetsförmedling med uppdelning på förmedlingsorgan inom och utom länet.

Antalet tillsatta platser/arbetstillfällen.

Som framgår av nedanstående tabell 55, steg antalet genom rikets samtliga offentliga arbetsförmedlingsorgan tillsatta platser från 436 000 år 1939 till 1 096000 år 1945. Ökningen, som motsvarar 151 procent, var mera fram- trädande för platser, tillsatta med manliga sökande, än för platser av— seende kvinnliga sökande. De manliga platsernas antal steg nämligen under angivna period från 251 000 till 714 000, motsvarande 184 procent, medan de kvinnliga ökades från 185 000 till 382 000 eller 106 procent.

Antalet tillsatta platser mer än femdubblades inom skogsbruket, mer än tredubblades inom industri och hantverk, mer än fördubblades inom handel, samfärdsel och allmän tjänst samt nära nog fördubblades (74 procent) inom husligt arbete. Inom jordbruket steg antalet tillsatta platser med 20 procent, och inom sjöfartsnäringen noterades en mindre nedgång med 6 procent. Upp- märksammas bör emellertid, att ökningen till viss del var beroende av under kriget vidtagna arbetsmarknadsreglerande åtgärder. Utom gruppen »frivilliga arbetsuppgifter», som helt saknas under förkrigstiden, inrymmas i t. ex. grupperna skogsbruk samt industri och hantverk (undergrupperna byggnads— verksamhet och torvhantering) tillsättningsresultat, som voro betingade av regleringsåtgärder på arbetsmarknaden.

Den årliga procentuella ökningen av tillsatta platser ger vid handen, att arbetsförmedlingarna under periodens fyra första år, 1939—1942, kunde upp- visa relativt sett större ökning av de tillsatta platserna än under de tre efter-

följande åren 1943—1945. För år 1945 förelåg emellertid i jämförelse med år 1944 en så pass betydande ökning i antalet tillsatta platser som 18 procent.

Tabell 55. Antalet tillsatta platser (1000-tal) inom olika yrkesområden åren 1939—1945.

Handel | Procen— Ind 0 sam-, ' Frivil— tuell årlig Å- Jord— Skogs- ' ' Sjöf. o. .. Hus]. Div. liga _ ökning . 1 hant- fardsel S.a bruk bruk verk fiske 0 allm arb. , arb. arb.- (+) el. £.. ' » uppg. minskn. janst | (_) Samtliga 1939 50 18 66 35 111 114 42 _— 436 + 21 1940 55 40 88 27 127 114 59 _ 510 + 17 1941 72 53 118 22 160 125 59 -— 609 + 19 1942 62