SOU 1946:57

Betänkande angående vissa organisations-, utbildnings- och tjänstgöringsfrågor vid domstolarna

N +” (;(

aå (- - CUL"

&( 4. loTe

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

BETÄNKANDE

ANGÅENDE VISSA ORGANISATIONS-, UTBILD- NINGS- OCH TJÄNSTGURINGS-

1

FRÅGOR VID DOMSTOLARNA

AVCIVET AV

1943 års domarutredning

1946

rl

&

?..

? s T 0 C K H 0 L M » , ; 1

?

11.

12. 13.

14.

15.

16.

17

18.

19.

20.

Betänkande angående frundradion i Sverige. Dess

aktuella behov och riktlinjer för dess framtida verk- samhet. Norstedt. 167 s. K. . Dödföddheten och tidigdödligheten i Sverige. Dess

"samband med nativitetsminskningen och dess för- hallande vid olika former av förlossningsvard samt dess socialmedicinska och befolkningspolitiska be- tydelse. Av C. Gyllenswärd. Beckman. 115 s. 8. . Betänkande med förslag till ändrade grunder för

flottningsiagstiftningen m. m. Baggström. 99 s. Jo. Betänkande med förslag angående uniformspliktens omfattning för viss personal vid försvarsvåsendet. AV. Petterson. 59 s. Fd. ' , Betänkande om barnkostnadernas fördelning med förslagangaende allmänna barnbidrag m. m. V. Pet- terson. 351 s. S.

Betänkande om barnkostnadernas fördelning med forslag angående allmänna barnbidrag m. m. Bila- gor. Beckman. 153 s. 8. Betänkande och förslag rörande åtgärder för att be-' gransa antalet kontraktsanstdllt manskap inom krigsmakten. Beckman. 136 s. Fö. 1941 års lärarlönesakkunuiga. Betänkande med för- slag till bostiillsordnlng för folkskolans lärare m. m. Marcus. 146 s. Fi. 1045 års universitetsberedning. 1. Docentinstitu- tionen. Haeggström. 62 5. E. Betänkande med förslag till omorganisation av väg-

och vattenbyggnadsstyrelsen m.m. Katalog- 0. Tid- ' skriftstryck. 217 s. h.

1940 års skolutrednings betänkanden och utred- ningar. 4. skolpliktstidens skolformer. 2. Folksko- lan. A. Allmän del. Idun. 341 s. E. *

Betänkande om tandläkarutbildningens ordnande , m. m. Del 1. Beckman. 216 s. E.

Investeringsutredningens betänkande med utredning rörande personal- och materielresurser m. m. för genomförande av ett arbetsprogram enligt av utred- ningen tidigare framlagt försiag. Marcus 72 s. Fi. 1940 års skolntrcdnings betänkanden och utredning- ur. 4. Skolpllktstidens skolformer. 4. Realskolan.

_ Praktiska linjer. Idun. 193 s. E.

1940 års skolutrednings betänkanden och utred- ningar. 4. Skolpliktstidens skolformer. 2. Folkskn- lank: B. Förslag till undervisningsplaner. Idun. 253 s. '. * Betänkande angående forsknings- och försöksverk- samheten på. jordbrukets område i Norrland. V. Pet- terson. 133 s. Jo. ' Den familjevårdande socialpolitiken. Beckman. 132 s. P M angående utvecklingsplancring på. jordbrukets område. Marcus. 252 s. Jo. Betänkande med förslag rörande den ekonomiska

=få!-svalli—sberedsimpons framtida organisation. Idun. s. '0. . Betänkande angående den centrala organisationen ;; det civila medicinul- och veterinärvösendet. Idun. 1 s. S.

. Betänkande med utredning och förslag angående rätten till arbetstagares uppfinningar. Norstedt. 71 s. Ju. Betänkande med förslag till ordnande av kreditgiv- ninns- och radgivningsverksamhot för hantverk och småindustri samt bildande av företagarnämnder. Marcus. 144 s. 11. = . Sooialvdrdskommittcns betänkande. 12. Utredning ooh förslag angående moderskapsbidrag. Beckman. 115 s. 5. — . Kommitténs för partiellt arbetsföra betänkande. 1. Förslag till effektiviserad kurators- och arbetsför- medlingsverksamhet för partiellt arbetsföra m. m. Katalog- o. Tidskriftstryck. 200 s. S. . Betänkande med förslag till lag med särskilda be- stämmelser om uppfinningar m. in. av betydelse för rikets försvar. Norstedt. 37 s. Ju. . Betänkande angående tjänstepensionsförsäkringens organisation. Marcus. 71 s. 11. Betänkande med förslag till lnvcsteringsreserv för budgetåret 1946/47 av statliga,kommunala och stats- understödda aniäggningsarbeten. Marcus. vi]. 378 s.

23. Bilagor till betänkande med förslag til' investerings-

29.

30.

31.

32. 33.

34.

35.

36.

37.

38.

39.

_40.

41 42. 43.

44.

45. 46. 47. 48. 49. 50.

61.

' 57.

reserv för budgetåret 1946/47 av statliga, kommu- nala och statsunderstödda anläggningens-beten. Mar- cus. 95 s. Fi. 1943 arsjordbrukstaxeringssakkunniga. Betänkande med förslag till ändrade bestämmelser i fråga om taxering av inkomst av jordbruksfastighct samt lag om jordbmksbokföring. Marcus. 282 s. 3 bil. Fi. Socialuthildningssakknnniga. 2. Utredning och för- slag rörande statsvetenskapliga examina m. m. Baggström. 127 s. E. 1940 års skolutrednings betänkanden och utred- ningar. 6. Skolans inre arbete. Synpunkter på. fostp ran och undervisning. Idun. 194 s. E. Betänkande med förslag till förordning angående allmänt kyrkomöte m. m. Baggström. 161 s. E. Försäkringsutredningen. Förslag till lag om för- .: sälaringsrörelse m. m. 1. Lagtext. Norstedt. iv, 150

s. . Försäkringsutredningen. Förslag till lag om för- sälåringsrörelse m. m. 2. Motiv. Norstedt. v], 441 S. |

statsmakterna ooh folkhushallningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdde krisen. Del 6. Tiden juli ISM—juni 1945. Idun. 476 s. Fo. Parlamentariskn undersökningskommissionen anga- ende flyktingärenden och säkerhetstjänst. 1. Betän- lgägde gangående flyktingars behandling. Beckman. s. . . Sociaivardskommitténs betänkande. 13. Förslag an- gående folkpensioneringens administrativa handha- vande m. 111. V. Petterson. 114 s. s. Betänkande med förslag rörande officersutbild- ningen nom armén m. m. Baggström. xiii. 504 s. ”6. Den svenska. växtodlingens utvecklingstendenser samt dess inriktande efter kriget. Idun. 106 3. Jo. Betänkande angående hantverkets och småindu- striens befrämjande. Marcus. 192 5. H. Betänkande med förslag till skogsvårdsiag m. m. Marcus._ 430 3. Jo. Riktlinjer för den framtida jordbrukspolitiken. Del Idun. 282 5 Jo. Betänkande med förslag ili- verkstadsorganisnlion för väg— och vaitenbyggnadsväsendei. Sv. Trycker AB. (2) 105 5. K. Sakkunniga angående arbeisförmedlingens orgn n- saiion. Del 1. .Den offentliga arbetsför-medlingen un- der krigsåren. V..Peiterson. 390 5. kl. Betänkande med förslag till åtgärder för främjande av ridhäsiaveln m. m. Norstedt. 94 s. Fö. Riktlinjer för den framtida jordbrukspolitiken. Del 2. Idun. 606 s. Jo. Rationalitetsvariationerne inom det svenska Jord- bruket. Av L. Nanneson. Idun. 84 s. Jo. 19-15 års lönekommitté. 1. Betänkande-med förslag till statliga löneplaner m. m. Marcus. 2=i0_s. Fi. Arvdabalks—kaunnigas förslag till föräldrabalk. Norstedt. 192 s. Ju. Betänkande med» förslag till nyorganisatlon av kyrkomusikerbefattningarna m. m. Del 2. Sv. Tryc- keri AB. iv, 216 s. E. . Sakkunniga angående arbetsförmedlingens organisa- tion. Del 2. Den” offentliga arbetsförmedlingcns framtida organisation. Motiv och förslag. V. Petter- son. 189 s. Fi. . Socialvårdskommitténs betänkande. 14. Utredning

och förslag angående ålderdomshem m. m. Beck- man. 88 s. a'. . . Betänkande om befolkningspolitikens organisation

m. m. Beckman. 70 6. S. . Utredning angående reglering av den territoriella

församlingsindelningen i Stockholm. Av E. Schelling. V. Petterson. 254 5. E.

. Utredning rörande sexualundcrvisningeni högre sko- lor jämte förslag till handledning i sexualundervis— ning gör lärare i högre skolor. Hacggström. 103 s. 4 pl ' '

. 1944 års skattesakkunniga. 2. Betänkande med för—

slag angående idrottssammanslutningars beskattning för inkomst. V. Petterson. 198 s. Fi. _ Betänkande angående vissa organisations-, utbild- ninss— och tj änstgöringsfragor vid domstolarna. Nor- stedt. 330 s. Ju.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNIINGAR 1946:57 JUSTlTiEDEPARTEMENTHET

BETÄNKANDE

ANGÅENDE

VISSA ORGANISATIONS-, UTBILD- NINGS- OCH TJÄNSTGÖRINGS- FRÅGOR VID DOMSTOLARNA

AVGIVET AV

1943 års domarutredning

STOCKHOLM 1946

KUNGL. BOKTBYCKEBIET. P. A. NOESTEDT & SÖKER 4 6 2 14 6

Till Herr Statsrådet och chefen för Kungl. Justifiedepartementet.

Genom beslut den 15 oktober 1943 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för justitiedepartementet att tillkalla högst åtta sakkunniga att inom departe- mentet verkställa utredning rörande domarutbildningen jämte därmed sam— manhängande frågor, att uppdrag—a åt en av de sakkunniga att vara ordfö- rande ävensom att förordna sekreterare åt de sakkunniga. I enlighet härmed tillkallade dåvarande chefen för justitiedepartementet den 6 november 1943 såsom sakkunniga presidenten Gunnar Bendz, ordförande, hovrättsrådet, numera statsrådet Gunnar Danielson, ledamoten av riksdagens andra kam- mare, riksgäldsfullmäktigen Ernst Eriksson, ledamoten av samma kammare, advokaten Birger Gezelius, borgmästaren Joél Laurin, ledamoten av andra kammaren, riksgäldsfullmäktigen Axel Lindqvist, professorn vid handelshög— skolan i Stockholm Knut Rodhe och dåvarande ledamoten av riksdagens första kammare, häradshövdingen Gösta Siljeström. Till sekreterare åt de sakkunniga förordnades hovrättsassessorn Björn Widegren.

De sakkunniga hava antagit benämningen 1943 års domarutredning. Den 12 januari 1946 har Danielson på egen begäran entledigats från upp- draget att deltaga i utredningsarbetet.

Till domarutredningen hava för att tagas i övervägande vid fullgör-ande av dess uppdrag överlämnats följande framställningar:

1) den 27 augusti 1943 av Stockholms magistrat angående meritvärdet av tjänstgöring vid Stockholms rådhusrätt m. m.;

2) den 15 december 1943 av styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare angående värderingen av stadsdomarmeniter;

3) den 15 februari 1944 av Sveriges förenade studentkårer angående sär- skild meritberäkning för juris doktorer och docenter inom de juridiska fa- kulteterna vid befordran å domarbanan m. m.;

4) den 4 mars 1944 av hovrätten för Övre Norrland angående beräkningen av meriter för assessorsförordnande m. m.;

5) den 1 april 1945 av befattningshavare vid hovrätten för Övre Norrland och i domsagor under denna hovrätt angående frågor, som angivits un- der 4); .

6) den 20 maj 1946 av Sveriges yngre juristers förening angående avlö- rringsförmåner för hovrättsassessorer m. m.

I skrivelse den 18 juni 1945 till chefen för justitiedepartementet har do- marutredningen framlagt förslag om förbättrade avlöningsförmåner för tings- notarier, tingsnotarieaspiranter och fiskalsaspiranter, vilket förslag lagts till grund för reglering av dessa befattningshavares avlöningsförhållanden från och med den 1 juli 1946.

Sedan domarutredningen numera fullgjort sitt uppdrag, får utredningen härmed vördsamt överlämna bifogade betänkande angående vissa organisa- tions-, utbildnings- och tjänstgöringsfrågor vid domstolarna jämte till betän- kandet hörande utkast till ändringar i domsagostadgan ävensom bilagor.

Vid betänk-andet fogas särskilt yttrande av undertecknad Rodhe.

Den 30 juli 1946. GUNNAR BENDZ.

ERNST ERIKSSON BIRGER GEZELIUS JOEL LAURIN

AXEL LINDQVIST KNUT RODHE GÖSTA SILJESTRÖM

Björn Widegren.

Utredningsuppdraget.

Den närmare innebörden av det åt 1943 års domarutredning givna upp- draget framgår av det anförande till statsråds'protokollet av dåvarande che- fen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, som ledde till bemyndi- gande att tillkalla de sakkunniga. Departementschefen anförde därvid föl- jande:

»De ordinarie tjänsterna vid de statliga domstolarna besättas regelmässigt med personer, vilka äro eller varit befattningshavare i hovrätt. Under de se- naste tio åren har en synnerligen kraftig ökning skett av antalet icke ordi- narie tjänstemän i hovrätterna. Enligt tillgängliga uppgifter funnos i början av år 1933, innan den s. k. sekreterarreformen genomfördes vid domsagorna, 60 assessorer och omkring 80 fiskaler, i början av 1943 icke mindre än 76 assessorer och 143 fiskaler. Nyrekryteringen har väsentligt överstigit avgång- en på de ordinarie befattningarna. Befordringsåldern i fråga om domarbefatt- ningar har på grund härav undan för undan stigit. Av hovrättsassessorerna hade år 1933 25 erhållit sitt assessorsförordnande vid 29—32 års ålder, 27 vid 33—34 års ålder och endast 8 vid 35 års ålder eller senare. I början av år 1943 voro motsvarande tal 7, 28 och 41. En avsevärd åldersförskjutning har sålunda ägt rum. Samma tendens kan påvisas beträffande fullmaktstjäns- terna på domarbanan.

Orsakerna till denna utveckling äro flera. Genom sekreterarreformen be- gränsades domsagonotariernas behörighet och beslöts, att de större domsa- gornas behov av mera kvalificerad arbetskraft vid sidan av häradshövdingen i allmänhet skulle tillgodoses av förutom i vissa fall biträdande domare —— sekreterare. Till dessa befattningar förordnades hovrättsfiskaler. Tjänst- göringstiden för sekreterarna har varit mycket varierande men i allmänhet växlat mellan ett och fem år, varefter de återvänt till hovrätterna. För att kunna förse domsagorna med dessa arbetskrafter ha hovrätterna nödgats an- taga och utbilda aspiranter i långt större utsträckning än tidigare. Medan un— der första halvåret 1933 i domsagorna tjänstgjorde 17 biträdande domare, huvudsakligen hämtade från hovrätterna, hade under första halvåret 1936 antalet biträdande domare och sekreterare stigit till sammanlagt 49. Antalet för hovrättsjurister avsedda genomgångstjänster i domsagoförvaltningen hade sålunda på tre år ökat med 32. Enligt numera gällande rpersonalförteckning för häradsrätterna skola i domsagorna tjänstgöra 11 tingsdomare och 44 tingssekreterare. Till tingsdomare utses i allmänhet assessorer och till tings- sekreterare fiskaler.

Det bör i detta sammanhang även nämnas att ett antal hovrättsfiskaler varit sysselsatta med uppläggande av nya fastighetsböcker på landet, vilket bidragit till att öka kraven på nyrekrytering.

Såväl den ordinarie som den icke ordinarie hovrättspersonalen tages i stor utsträckning i anspråk för tjänstgöring utom hovrätter och häradsrätter. Åt- skilliga hovrättsråd och assessorer tjänstgöra sålunda regelmässigt som till- förordnade revisionssekreterare och såväl assessorer som fiskaler erhålla för- ordnanden såsom vattenrättssekreterare och ledamöter av rådhusrätt. Befatt- ningshavare av olika grader i hovrättema ävensom revisionssekreterare sys- s—elsättas dessutom i växlande omfattning i departementen, i krisadministra- tionen och med andra offentliga uppdrag. I början av 1943 tjänstgjorde om- kring 30 hovrättsråd och revisionssekreterare samt omkring 50 assessorer och fiskaler utanför domstolsväsendet. Av dessa befattningshavare tjänstgjorde omkring 45 i departement och kommittéer, ungefär 25 inom kristidsinstitu- tioner av olika slag och de övriga i andra särskilda funktioner. Till jämfö- relse må framhållas, att i början av 1933 endast omkring 20 hovrättsråd och revisionssekreterare samt omkring 25 assessorer och fiskaler voro tagna i an— språk för arbete utanför domstolsorganisationen. Ökningen av antalet i an- nan verksamhet än domararbete sysselsatta personer, vilken väsentligen är föranledd av de centrala krisorganens behov av arbetskrafter, är betänklig, då den givetvis varit ägnad att öka nyrekryteringen i hovrätterna. Den har dock haft den i och för sig gynnsamma effekten, att den motverkat den förut omnämnda förseningen av assessorsförordnandena, vilken eljest skulle ha varit ännu mera utpräglad.

Det är tydligt, att utvecklingen numera lett därhän att antalet domaraspi— ranter är oproportionerligt stort. Ett ingripande är därför påkallat. Härvid ligger nära till hands att söka minska användningen av domare eller domar- aspiranter utanför domstolsväsendet. Det är dock ovisst, huru mycket som kan vinnas på denna väg. Då deras anlitande för sådana uppgifter visat sig fylla ett verkligt behov, kan en avsevärd begränsning icke undgå att medföra olägenheter ur allmän synpunkt.

Enligt vad förut framhållits är en av huvudorsakerna till det uppkomna läget, att hovrätternas personal i betydande utsträckning tagits i anspråk för tjänstgöring i domsagorna såsom sekreterare. Det torde därför vara nödvän- digt att frågan om organisationen av verksamheten i domsagorna tages under omprövning. Vid denna hör bland annat tagas under övervägande, i vad mån arbetsbördan i domsagorna är av den omfattning, att ett antal sekreterar- tjänster lämpligen böra omändras till mera fasta poster. Självfallet bör vid ett sådant övervägande även beaktas, hur arbetet i domsagorna bör organise- ras efter processreformens genomförande. En viss förbättring skulle vidare vinnas, om domar—tjänsterna vid stadsdomstolarna i större utsträckning kun- de påräknas såsom slutposter för dem som i första hand sökt sig till den statliga domarbanan. Å andra sidan är det önskvärt, att stadsdomarna i ökad omfattning erhålla tillfälle att tjänstgöra vid överrätt och att erhålla beford- ran vid de statliga domstolarna.

Jag vill i detta sammanhang framhålla, att det överhuvud är angeläget att den framtida hefordringsgången på domarbanan klargöras. Vad särskilt an- går de statsanställda domarna bör härvid bland annat övervägas, vilken tjänstgöring av olika slag, som i allmänhet bör föregå utnämning till assessor, revisionssekreterare, hovrättsråd eller häradshövding. Även frågan vilket me- ritvärde som vid tjänstgöring på domarbanan bör tillerkännas vetenskapligt arbete inom det rättsvetenskapliga området bör i detta sammanhang beaktas.

Ett spörsmål, som äger nära samband med den nyss berörda frågan om organisationen av arbetet i domsagorna, gäller den judiciella indelningen. Domsagorna förete för närvarande betydande olikheter i fråga om storlek och arbetsbörda. Även detta förhållande bör ägnas uppmärksamhet, varvid i första hand synes böra undersökas, huruvida ej de största domsagorna lämp- ligen böra uppdelas på något mindre enheter.

Uppenbarligen böra endast sådana åtgärder övervägas, som gagna det all- männas intreSSe att erhålla goda domare.

Jag anser mig böra föreslå att nu berörda frågor bliva föremål för en all- sidig utredning. Vid denna torde även böra beaktas behovet av att under stu- dietiden bereda dem som avse att träda i rättslivets tjänst tillfälle att inhämta praktiska erfarenheter i vidare mån än nu är fallet. Vidare böra särskilda anordningar övervägas med syfte att öka möjligheterna för juris studerande- na att förvärva färdighet i stenografi och maskinskrivning. Spörsmål av mera brådskande natur böra först upptagas till övervägande.»

I anslutning till departementschefens uttalanden bör syftet med utredning- en vara att under hänsynstagande till de krav, som efter rättegångsreformen komma att ställas på domstolarna och den där anställda personalen, närmare belysa och söka finna en lösning av de olika frågor, som av departements- chefen berörts. Dessa frågor kunna med hänsyn till sitt inbördes samband sammanföras under tre särskilda grupper. Till en grupp böra därvid föras frågorna om den judiciella indelningen och om organisationen av arbetet i ' domsagorna; det nära sambandet mellan dessa två frågekomplex har betonats redan i anförandet till statsrådsprotokollet. Den andra gruppen omfattar de frågor, som angå utbildnings- och tjänstgöringsförhållandena på domarba- nan. Hit hänförliga äro bland annat de av departementschefen särskilt om- nämnda spörsmålen angående användande av domare och domara-spiranter utanför domstolsväsendet, om utbyte av arbetskrafter mellan statens och stå- dernas domstolar samt om meritvärdet å domarbanan av akademiskt arbete. Hit hör jämväl spörsrrnålet i vad mån tjänstgöring hos advokat och åklagare bör ingå i domar-utbildningen. Till en tredje grupp kunna hänföras de frågor, som avse de juridiska studierna. I samband därmed upptages även fråga om efterutbildning för domare m. fl.

Med anledning av uppdraget i fråga om tjänstgöringsförhållandena och befordringsgången »på domarbanan har domarutredningen funnit erforderligt att även ingå på vissa grundläggande spörsmål angående hovrätternas orga- nisation efter rättegångsreformens genomförande. Domarutredningen har där-

för vid sitt arbete även behandlat hovrätternas organisation i den mån detta varit erforderligt för det åt utredningen givna uppdraget.

Otvivelaktigt föreligger ett nära samband även mellan sådana frågor, som enligt vad nu angivits hänförts till olika grupper. Så t. ex. måste vid lösandet av organisationsproblemet i domsagorna hänsyn tagas jämväl till önskvärd- heten av att kunna upprätthålla en lämplig befordringsgång. Då den anförda indelningsgrunden likväl torde vara ägnad att underlätta behandlingen av problemen, har domarutredningen i enlighet med densamma uppdelat den följande framställningen i tre huvudavdelninga-r.

I departementschefens nyss återgivna uttalande till statsrådsprotokollet har frågan om befattningshavarnas avlöning icke omnämnts. Dom-amtred- ningen finner på grund härav och med hänsyn till denna frågas allmänna karaktär, att det icke bör ankomma på domarutredningen att ingå på pröv- ning därav. Däremot har domarutredningen icke funnit hinder föreligga att till behandling upptaga spörsmål angående löneställningen för vissa grup- per av befattningshavare, där detta påkallas av det åt domarutredningen givna uppdraget. Genom skrivelse till statsrådet och chefen för justitiede- partementet den 18 juni 1945 har domarutredningen framlagt förslag angå- ende väsentligt förbättrade avlöningsvillkor för tingsnotarier, tingsnotarieas- piranter och fiskalsaspiranter, vilket förslag lagts till grund för reglering av dessa befattningshavares avlöningsförhållan-den från och med den 1 juli 1946. I anslutning till angivna princip för lönefrågors behandling upptagas i det följande endast frågor om tingsdomares placering i avlöningshänseende, om delvis ändrade avlöningsregler för adjungerade ledamöter i hovrätt och för fiskaler vid viss tjänstgöring i domsaga samt om inrättande av biträdesbefatt- ningar i domsagorna i högre lönegrader.

FÖRSTA HUVUDAVDELNINGEN. Organisationsfrågor beträffande domsagor och hovrätter.

Domsagor.

I. Översikt över den hittillsvarande utvecklingen ifråga om indelningen i domsagor och organisationen av domsagoarbetet.

Till och med de två första'årtiondena av 1900-talet var det vanligt, att där arbetsbördan i domsaga till följd av befolkningsökning och andra om- ständigheter steg, domsagan delades eller annan liknande områdesreglering vidtogs. På grund härav ökades efter hand antalet domsagor. Efter vissa vid 1920 års riksdag beslutade domsagodelningar uppgick antalet domsagor år 1921 till 125. Därefter skedde emellertid en omsvängning i utvecklingen, och det har sedermera icke förekommit, att domsagor delats. I stället ha under de följande åren i flera fall genom sammanslagning eller annan omreglering bildats större domsagor. Sistnämnda tendens har i stort sett bibehållit sig in- till nu; dock synas statsmakterna ha iakttagit större försiktighet under de sist förflutna åren än tidigare, då fråga uppkommit om sammanslagning av domsagor. Antalet domsagor är numera 115.

Utöver den nybildning av större domsagor, som blivit följden av domsago- regleringar under de senaste 25 åren, ha under denna tid domsagor i många fall vidgats genom att städer, som tidigare haft rådhusrätt, förenats med domsaga i samband med indragning av rådhusrätten. Gällande regler om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende upptagas i lag den 17 juni 1932 med däri sedermera vidtagna ändringar. Med stöd av denna lag ävensom dessförinnan gällande lagstiftning i ämnet lag den 13 juni 1924 —- ha efter band 25 av de mindre städerna efter vederbörande rådhusrätts upphörande förenats med domsaga.1 Å andra sidan ha vissa domsagor, be- lägna invid stad med egen jurisdiktion, undergått minskning till följd av att större eller mindre områden inkorporerats med staden.

Jämsides med den nu skisserade utvecklingen i fråga om domsagoindel- ningen har under senare år i domsagorna genomförts en djupgående omlägg- ning av arbetets organisation, avseende såväl personalens sammansättning och ställning som principerna för arbetsfördelningen.

1 I domsagorna ingå dessutom 33 nybildade städer, vilka aldrig haft rådhusrätt. Antalet stä- der med rådhusrätt är f. n. 67

Häradshövdingen var länge den ende av staten anställde befattningshava- ren i domsaga. Häradshövdingen svarade således i princip ensam för den dö- mande verksamheten i domsagan jämte samtliga därmed förenade kansli- göromål samt anställde själv erforderliga biträden,» såväl rättsbildade som övriga. Att denna anordning kunnat bestå in i våra dagar torde sammanhänga därmed, att de nyexaminerade juristerna för sin utbildning regelmässigt sökt sig till domsagorna och att häradshövdingarna haft vidsträckt befogenhet att erhålla ledighet med rättsbildat biträde som vikarie. Det första steget till omläggning av domsa'goorganisationen togs genom utfärdande av en domsa— gostadga år 1918, och de följande stegen i denna utveckling markeras genom nya domsagostadgor åren 1920, 1925 och 1933. Från förstnänmda tid ha i så småningom vidgad omfattning i domsagorna anställts huvudsakligen av sta— ten avlönade notarier, numera benämnda tingsnotarier. Genom 1920 års stadga infördes möjlighet att i särskilt arbetstyngda domsagor anställa biträ- dande domare, av vilka i början flertalet utgjordes av vice häradshövdingar, knutna till vederbörande hovrätt. I en domsaga —— Södra Roslags domsaga bildades år 1922 för behandling av lagfarts-, intecknings- och liknande ären- den en speciell inskrivningsavdelning under ledning av särskild chef. År 1933 genomfördes den s. k. sekreterarreformen, avseende att åt häradshövding- ama i ett större antal domsagor än dittills bereda ett mera kvalificerat bi- träde än notarierna, vilkas rätt att hålla ting samtidigt i princip avskaffades. Denna förändring genomfördes successivt under åren 1933—1938, så att an- talet domsagor med sekreterare sistnämnda år utgjorde 51. I två domsagor —— Södertörns domsaga samt Askims, Hisings och Sävedals domsaga —— bibe- hölls vid sidan om sekreteraren en biträdande domare, i regel assessor. I Södra Roslags domsaga bibehölls anordningen med särskild inskrivningsav- delning, varjämte i domsagan inrättades sekreterarbefattning. Utvecklingen fördes år 1943 vidare genom förstatligande av domsagoförvaltningen i sam- band med omläggning av avlöningssystemet för häradshövdingarna, varvid även ny domsagostadga utfärdades. Denna reform skedde i huvudsaklig över- ensstämmelse med ett av 1937 års domsagoutredning framlagt förslag (SOU 1939: 29). Av särskild betydelse för arbetsorganisationen är, att genom 1943 års reform även den icke rättsbilda—de personalen, 'domsagobiträdena, över- fördes i statens tjänst och att i samband därmed biträdesorganisationen successivt utbyggts och åtskilliga arbetsuppgifter, delvis av kvalificerad natur, vilka tidigare i allmänhet ankommit på de rättsbildade befattningshavarna, överflyttats å biträdena.

II. Indelningen i domsagor och arbetsorganisationen i dessa enligt gällande ordning.

Domsagornas storlek. Såsom i direktiven för utredningsarbetet framhål- lits förete domsagorna för närvarande betydande olikheter i fråga om storlek och arbetsbörda. Med hänsyn till invånarantalet kunna domsagorna grup- peras på följande sätt.

Domsagor fördelade efter folkmängden den 31 december 1945.

Antal Folkmängd. domsagor. Mera än 80 000 ...................... 1 75 000—80 000 ...................... -— 70 000—75 000 ...................... 1 65 000—70 000 ...................... -— 60 000—65 000 ...................... 1 55 000—60 000 ...................... 8 50 000—55 000 ...................... 5 45 000—50 000 ...................... 9 40 000—45 000 ...................... 17 35 000—40 000 ...................... 19 30 000—35 000 ...................... 21 25 000—30 000 ...................... 21 20 000—25 000 ....... . .............. 10 15 000—20 000 ...................... 2

Summa domsagor 115

Störst bland domsagorna med hänsyn till folkmängden är Södra Roslags domsaga, vars invånarantal något överstiger 90 000. De minsta domsagorna äro Nordmarks och Mellersta Roslags domsagor, där befolkningen uppgår till endast något över 17 000 respektive omkring 18 000 inv. Även inom mellan- liggande grupper av domsagor finnas åtskilliga, som med hänsyn till folk- mängden kunna betecknas såsom mycket stora eller mycket små. Närmast efter Södra Roslags domsaga kommer sålunda Södertörns domsaga med över 73 000 inv. I Askims, Hisings och Sävedals domsaga översteg invånarantalet tidigare betydligt 60 000. Till följd av en vid årsskiftet 1944—1945 genomförd inkorporering med Göteborgs stad av en till domsagan hörande del (Västra Frölunda kommun med över 13 000 inv.) stannar antalet invånare i dom- sagan dock numera vid omkring 57 000. I ytterligare 12 domsagor utgör folk- mängden, såsom framgår av tabellen, mellan 50 000 och 60000 inv.

Icke så få av de med hänsyn till folkmängden största domsagorna ligga invid större städer eller omfatta eljest områden, där till följd av livlig indust- riell verksamhet eller andra förhållanden befolkningen är stadd i snabb till- växt. Såsom exempel må nämnas, att befolkningen i Södra Roslags domsaga vuxit från omkring 67 300 inv. år 1930 till 77 600 inv. år 1940. Vid utgången av år 1945 uppgick antalet inv. i domsagan till 90400. Invånarantalet för Södertörns domsaga var vid samma tider respektive 58 000, 66 700 och 73 500 inv. Enär födelseöverskottet på landsbygden i stor utsträckning motverkas av den ökade utflyttningen till städer och liknande tätorter, undergår däremot folkmängden i de utpräglade lantdomsagoma till vilka höra åtskilliga av de mindre domsagorna —— vanligen endast små förändringar, ej sällan med sjunkande tendens. Den pågående förskjutningen beträffande folkmängdens fördelning å städer och andra tättbebyggda samhällen samt den egentliga

landsbygden leder därför i vissa fall till en skärpning av motsättningen mellan de mycket stora och de mycket små domsagorna. I den mån en vidgad stads- bebyggelse inom områden gränsande till stad föranleder, att nämnda om- råden inkorporeras med staden, kan å andra sidan denna åtgärd såsom i fråga om den förut anförda inkorporeringen från Askimsdomsagan till Göte- borgs stad — medföra, att vederbörande domsaga erhåller ett mera ordinärt invånarantal.

För den fortsatta utvecklingen i fråga om domsagornas storlek är det givet- vis av vikt, i vilken omfattning de nuvarande magistratsstäderna komma att bibehålla egen jurisdiktion eller förenas med domsaga. Enligt 1932 års lag om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende meddelas förord- nande, att rådhusrätt skall upphöra och stad i nämnda avseende förenas med domsaga, av Kungl. Maj:t, och sådant förordnande må alltid givas på fram- ställning av stadsfullmäktige eller eljest med deras samtycke. Genom ändring i lagen —— vilken ändring trätt i kraft den 1 juli 1945 — har förut befintlig möjlighet att även utan samtycke av stadsfullmäktige indraga rådhusrätt och lägga stad under landsrätt vidgats. Förordnande härom må i detta fall nu- mera meddelas så snart domstols- och magistratsgöromålen i stad ej bereda sysselsättning åt, förutom borgmästaren, minst två lagfarna ledamöter i råd- husrätten. Om sådant förordnande meddelas, skall dock statsverket vara skyldigt att övertaga avlönings- och pensionsförpliktelser till innehavare av befattning, som genom rådhusrättens upphörande indrages, samt att ersätta för staden uppkommen merutgift eller förlust. I nya RB. förutsättes, att råd- husrätt skall ha minst tre lagfarna ledamöter. Genom nu berörda ändring i 1932 års lag har avsetts att i möjligaste mån förkorta den övergån—gsitid, som erfordras för att kunna indraga alla de rådhusrätter, som ej kunna uppbära en sådan organisation. I anslutning härtill må nämnas, att av de 67 städer, som alltjämt ha egen jurisdiktion, 29 äro sådana, där borgmästaren ensam eller jämte honom endast en ledamot är lagfaren.1 Beträffande 17 av sist- nämnda städer har Kungl. Maj:t genom beslut den 29 juni 1945 förordnat om utredning rörande städernas förenande med domsaga. I ytterligare två fall (Motala, Karlshamn) är frågan om stads förenande med domsaga för närva- rande föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

Arbetsbördan i domsagorna. Även med avseende å arbetsbördan förete domsagorna, som förut nämnts, betydande olikheter. Redan på grund av de stora skiljaktigheterna i invånarantal domsagorna emellan måste givetvis arbetsbördan i domsagorna växla betydligt. Invånarantalet är emellertid icke ensamt avgörande för arbetsbördans storlek. Antalet mål och ärenden av olika slag liksom deras svårighetsgrad växlar i ej ringa män med hänsyn till be- folkningens sammansättning och levnadsvanor, den tätare eller glesare be- byggelsen m. 111. Det är sålunda en allmän iakttagelse, att frekvensen av såväl grövre brott som ordningsförseelser vanligen är väsentligt större inom tätorter än å den egentliga landsbygden. Det rörligare ekonomiska livet i tätorterna kan också oftare föranleda tvistigheter. Fastighetsbildningen och

byggnadsverksamheten påverka i hög grad mängden av inskrivningsärenden. Även antalet ägodelningsmål och -ärenden röner inflytande därav. Med hänsyn till det anförda torde domsagor med sammanträngd befolkning ofta vara mera arbetskrävande än glesare befolkade domsagor med samma in- vånarantal. Å andra sidan medföra uppenbarligen de stora avstånden i särskilt en del norrlandsdomsagor svårigheter och tidsutdräkt vid handläggning av mål och ärenden.

Även andra faktorer än de nu nämnda kunna påverka antalet mål och ärenden i en domsaga och dessas svårighetsgrad, t. ex. fastighetsförhållan- denas mer eller mindre invecklade natur, förefintligheten av större trafikleder och närbelägenheten till större stad.

Domarutredningen har med hjälp av förefintlig rättsstatistik och särskilt införskaffade uppgifter gjort en sammanställning för samtliga domsagor i riket av antalet mål och ärenden av olika slag, antalet allmänna och sär- skilda sammanträden sarmt handläggningstiden under dessa (Bilaga 1 ). Sam- manställningen har upprättats enligt samma grunder som tillämpats av 1937 års domsagoutredning (jfr SOU 1939: 29 bilaga C s. 102—116).

Personalorganisation. Gällande personalförteckning för häradsrätterna upptager å ordinarie stat 115 häradshövdingar (lönegrad B 2), 4 tingsdomare (A 29) och 3 särskilda inskrivningsdomare (A 29) samt å extra ordinarie stat 7 tingsdomare (Ro 29) och 46 tingssekreterare (Eo 22). Vidare finnas tingsnotariebefattningar och befattningar för icke rättsbildad personal.

Närmare bestämmelser om antalet ordinarie och extra ordinarie befatt- ningshavare samt tingsnotarier i de olika domsagorna ha för budgetåret 1946/ 47 meddelats av Kungl. Maj:t i samband med fördelning av tillgängligt an- slag. Enligt dessa bestämmelser skola tingssekreterare vara anställda i 45 domsagor, varjämte anslag till en tingssekret-enare utgör en till Kungl. Maj:ts disposition stå-ende reserv. Antalet tingsnotarier skall enligt samma bestäm- melser vara 263, vilket antal dock i viss utsträckning utökats. Till Kungl. Maj:ts disposition ha nämligen ställts 36 notariearvoden i reserv, av vilka 31 ställts till hovrätternas förfogande och 28 f. n. fördelats å vissa domsagor. Då för förordnande till tingsnotarie erfordras, att vederbörande tjänstgjort sex månader [i egenskap av tingsnotarieaspirant, uppehållas ett växlande an- tal tingsnotariebefattningar av dylika aspiranter, vilka åtnjuta lägre arvode än notarierna. Härigenom uppkommande besparing må av hovrätterna. dispo- neras för anställan-de av tingsnotarier och tingsnotarieaspiranter utöver det eljest fastställda antalet. För närvarande finnas således i domsagorna 291 tingsnotarier och tingsnotarieaspiranter jämte ett växlande antal sådana be- fattningsh'avare, avlönade av ovan angivna besparade medel.

Anslag motsvarande avlöning till 5 tingsnotarier har icke av Kungl. Maj:t. disponerats.

Anslag har vidare beviljats i syfte att tillfälligt tillgodose ökat behov av fiskalskompetent arbetskraft i vissa domsagor, vilken- anordning hittills i viss utsträckning tillämpats inom gällande anslagsram.

Den närmare fördelningen av den rättsbildade personalen på de olika dom- sagorna enligt gällande ordning framgår av bifogad tablå (Bilaga 2). Såsom framgår av tablån —— däri även redovisas folkmängden i domsagorna och den lönegrupp, vartill de hänföras för bestämmande av häradshövdingens avlöning — lkunna domsagorna med hänsyn till storleken av den rättsbildade personalen särskiljas i 4 grupper.

En första grupp består av 3 domsagor: Södra Roslags domsaga, Södertörns domsaga samt Askims, Hisings och Sävedals domsaga, vilka ha den mest omfattande personalorganisationen. I envar av de tre nämnda domsagorna finnas, vid sidan om häradshövdingen och tingsnotarierna, såväl tingsdomare som särskild inskrivningsdomare och tingssekreterare. Att dessa domsagor tillhöra de mest arbetstyngda tar sig uttryck jämväl däri, att domsagorna förts till den högsta lönegruppen (lönegrupp, V).

Till en andra grupp ha sammanförts åtta domsagor, vilkas rättsbildade per- sonal utgöres av tingsdomare och notarier. Av hithörande domsagor ha sex över 50000 invånare. Anmärkningsvärt är det höga notarieantalet (7 st.) i Sollentuna och Färentuna domsaga, vilket emellertid förklaras av att denna domsaga till följd av sin belägenhet invid Stockholm är särskilt arbetstyngd. Även i fråga om Vättle, Ale och Kullings domsaga med omkring 43 700 in- vånare torde närheten till en storstad (Göteborg) kraftigt bidraga till den förhållandevis stora arbetsbördan. De nu avsedda domsagorna ha placerats i lönegrupp V eller IV.

Såsom en tredje grupp upptagas de övriga domsagor där tingssekreterare finnes anställd. Antalet sådana domsagor utgör 42. Sekreterardomsagorna förete i fråga om folkmängden mycket betydande växlingar. Sju av domsa- gorna ha mer än 50 000 invånare; av dessa ligger Tveta, Vista och Mo dom- saga främst med omkring 59 000 inv. Tjugotvå domsagor ha mellan 50000 och 40000 inv. och elva domsagor mellan 40 000 och 30 000 inv. De äter- stående två sekreterardomsagorna komma icke ens upp till sistnämnda tal: Oxie och Skytts domsaga och Ångermanlands mellersta domsaga ha var- dera endast omkring 29 000 inv. Domsagorna i denna grupp tillhöra löne- grupp IV eller III. .

I de övriga av rikets domsagor har häradshövdingen att förvalta domsagan utan biträde av annan rättsbildad personal än tingsnotarier (och tingsnotarie- aspiranter) .1 Dessa domsagor, till antalet 62, utgöra den fjärde och sista grup- pen. Även inom denna grupp varierar invånarantalet avsevärt. Folkrikas-t är Gotlandsdomsagan med nära 46 000 invånare och i ytterligare två dom- sagor överskrider befolkningstalet 40 000. I tjugoåtta domsagor ligger detta tal mellan 40000 och 30000, i nitton domsagor mellan 30 000 och 25 000 samt i tio domsagor mellan 25 000 och 20000. Rikets till folkmängden minsta domsagor, Mellersta Roslags och Nordmarks domsagor, vilka tillhöra denna grupp, äro de enda med mindre invånarantal än 20 000. Samtliga domsagor i de två lägsta lönegrupperna (29 i lönegrupp II och 19 i löne- grupp I) tillhöra denna domsago-kategori. Fjorton domsagor tillhöra löne- grupp Ill.

Regler angående arbetets fördelning. Fördelningen av arbetet mellan hä- radshövdingen och övriga befattningshavare i domsaga reglerasi första hand genom domsagostadgan av den 11 juni 1943. Här avses särskilt de bestäm- melser angående de rättsbildade befattningshavarn'as åligganden och om de- ras rätt till ledighet, vilka upptagits i stadgan. Där särskild inskrivnings- , domare finnes, regleras emellertid dennes arbetsåligganden genom en av Kungl. Maj:t för vederbörande domsaga utfärdad arbetsordning, vari jämväl föreskrivas vissa avvikelser från de i domsagostadgan upptagna bestämmel- serna beträffande övriga befattningshavares åligganden.

Enligt domsagostadgan gäller till en början den allmänna bestämmelsen, att häradshövdingen skall leda och övervaka arbetet i domsagan samt att han skall tillse, att de där anställda fullgöra sina åligganden och att arbetet he- drives i behörig ordning och på ett ändamålsenligt sätt. I anslutning härtill . föreskrives, att i domsaga, där tingsdomare finnes, denne skall närmast un- . der häradshövdingen ha inseendet över personalen och arbetet i domsagan. I domsaga, där tingsdomare ej finnes men tingssekreterare är anställd, ankom- mer sistnämnda uppgift å tingssekreteraren.

Vad angår tingsdomarens arbetsuppgifter i övrigt, åligger det enligt dom- sagostadgan denne i den mån han därtill förordnas av hovrätten att såsom ordförande ,i häradsrätten hålla allmänna eller särskilda tingssam- manträden eller handlägga mål och ärenden å sådana sammanträden, att gvara inskrivningsdomare, lagsökningsdomare och konkursdomare samt att handlägga vissa sammanläggnings- och ägodelningsärenden. T ingsdomarens behörighet att mottaga förordnanden som ordförande i häradsrätt motsvaras av en bestämmelse, enligt vilken hovrätten beträffande domsaga, där tings- idomare är anställd, äger att, där så finnes erforderligt, befria häradshöv- !, dingen från att å högst hälften av de allmänna rättegångsdagama i domsa- (gan handlägga och avdöma på honom eljest ankommande mål och ärenden. ' De kvalificerade domaruppgifterna fördelas således mellan häradshövdingen och tings—domaren. I vilken utsträckning tingsdomaren förordnas att full- göra dessa uppgifter beror på arbetsbördan och personalorganisationen i öv- rigt i domsagan. Tingsdomaren förordnas ock i regel att vara inskrivnings- domare med undantag givetvis för de fall, där särskild inskrivningsdomare finnes. Vanligen torde jämväl lagsökningsgöromålen tilläggas tingsdomaren, understundom även göromålen som konkursdomare.

Även tingssekreterare är behörig att efter förordnande handhava de ar- betsuppgifter, vilka nu angivits. Tingssekreterare förordnas sålunda allmänt till inskrivningsdomare samt, därest omfattningen av den dömande verksam- heten och arbetsförhållandena i övrigt i domsagan giva anledning därtill, jämväl till lagsökningsdomare.

Beträffande de egentliga dömande uppgifterna gäller, att häradshövdingen *i domsaga, där tin-gssekreterare är anställd, äger möjlighet att i viss utsträck- ;ning vinna befrielse från skyldigheten att handlägga på rättens prövning an- kommande mål och ärenden. Huvudregeln är här den, att om antalet all- männa rättegångsdagar under en fyraveckorsperiod uppgår till tre eller fyra,

häradshövdingen må befrias från handläggningsskyldighet under en rätte- gångsdag och att, om antalet rättegångsdagar under perioden överstiger fyra, befrielsen må omfatta två rättegångsdagar. Mål och ärenden av invecklad beskaffenhet skola dock alltid handläggas av häradshövdingen. Med till- lämpning av den angivna huvudbestämmelsen torde tingssekreterare i regel hålla en rättegångsdag under varje period om fyra veckor. ,

Det åligger vidare en tingssekreterare att, i den utsträckning det kan ske utan eftersättande av honom i övrigt åliggande göromål, efter häradshöv- dingens bestämmande föra dombok och övriga protokoll i mål och ärenden, s0m handläggas av häradshövdingen såsom ordförande i häradsrätten. I samband därmed skall sekreteraren även uppsätta och kontrasignera samt för häradshövdingen framlägga skrivelser, kungörelser, förelägganden och uppgifter, som i dylika mål och ärenden skola undertecknas av rättens ord- förande, ävensom ombesörja deras expedierande. I domsagor, där arbetet med uppläggande av nya fastighetsböcker icke avslutats, fullgöra tingssekre- terama detta arbete.

Tingsnotarie äger, så snart denna grad uppnås, att på eget ansvar utföra Vissa göromål av expeditionell och liknande natur. Tingsnotarie må jämväl av hovrätten förordnas såsom inskrivningsdomare samt att i samband med handläggning av ägodelningsmål, sammanläggningsärenden m. m. utföra vissa på ägodelningsdomaren ankommande göromål. Den befattningshavare, som är inskrivningsdomare —— vare sig det är häradshövdingen, tingsdomare eller tingssekreterare har vidsträckt möjlighet att erhålla ledighet från inskrivningsdomargöromålen och notarierna få därför i stor utsträckning tjänstgöra som inskrivningsdomare.

Tingsnotarie bör enligt bestämmelse i domsagostadgan i lämplig omfatt— ning biträda med uppsättande av häradsrättens dombok ävensom med ut- arbetande av förslag till utslag i mål och ärenden, som handlagts eller skola avdömas under ordförandeskap av häradshövding, tingsdomare eller tings- sekreterare. Sedan tingsnotarie uppnått 24 års ålder och tjänstgjort i dom- saga såsom tingsnotarie eller tingsnotarieaspirant under ett år, kan han av häradshövdingen förordnas att på sätt om tingssekreterare stadgats, föra dombok m. m. i sådana mål och ärenden, som handlagts av häradshövding- en. Tingsnotarie, som fyllt 25 år och tjänstgjort i domsaga under ett år, kan jämväl av hovrätten förordnas att hålla sammanträde med tremansnämnd, att å annat sammanträde såsom ordförande i häradsrätten handlägga _ förutom vissa slag av ärenden _ s. k. bagatellmål (vissa bötesmål, enklare kravmål m. m.) samt att eljest förvalta häradshövdingämbete med den be- gränsning, att den förordnade icke äger att såsom ordförande i häradsrätt handlägga andra mål och ärenden än nyss sagts. Däremot är notarie numera i princip icke behörig att förvalta domarämbete utan sådan begränsning.

Tingsnotarieaspirant biträder efter häradshövdingens anvisningar med gö- romålen i domsagan. Han äger att på eget ansvar utföra vissa enklare tjäns- teuppgifter.

III. Principer för den judiciella indelningen och domsagoorganisationen enligt den nya rättegångsbalken och förarbetena till rättegångsreformen.

Då domarutredningen vid sitt arbete har att beakta förhållandena efter den stundande rättegångsreformens genomförande, torde det vara erforder— ligt att här lämna en redogörelse för de riktlinjer, varifrån man vid utarbe- tande av rättegångsbalken den 18 juli 1942 utgått i fråga om indelningen i domsagor och personalorganisationen i dessa. Ehuru processkommissionens år 1926 framlagda förslag rörande rättegångsväsendets ombildning (SOU 1926: 31—33) liksom de 5. k. ekonomisakkunnigas på grundval härav utar- betade förslag till domstolsorganisation m. m. (SOU 1928: 20) icke kom att läggas till grund för det fortsatta arbetet på en rättegån'gsreform, torde med hänsyn till de av kommissionen och nämnda sakkunniga behandlade spörs- målens stora betydelse för förevarande utredning även böra något redogö— ras för de synpunkter å dessa spörsmål, som kommo till uttryck i nämnda förslag.

Processkommissionen. I processkommissionens betänkande föreslogs en vittgående nygestaltning av underrättsorganisationen. Enligt förslaget skulle en för land och stad enhetlig typ av allmänna underdomstolar, benämnda lagmansrätter, inrättas. Dessa skulle bestå av lagfaren ordförande, vanligen biträdd av nämnd. De största städerna skulle utgöra egna domsagor. I öv- rigt skulle domsagorna omfatta en eller ett par städer med omgivande lands- bygd eller ock enbart landsbygd. Antalet domsagor beräknades till omkring 100. Domsagorna skulle således enligt förslaget i genomsnitt bli betydligt större än för närvarande. Processkommissionens ställningstagande i denna del grundar sig på kommissionens inställning till frågan om arbetets fördel— ning mellan domare och övriga juridiskt utbildade befattningshavare i dom- sagorna. Kommissionen anförde härom bland annat (del I s. 110 f.).

Göromålen inom en domsaga äro av synnerligen skiftande beskaffenhet; de va- riera från de utomordentligt maktpåliggande uppgifterna vid handläggning och av- görande av viktiga och invecklade mål till rent mekaniska expeditionsbestyr. Mycken tid och omsorg upptaga inskrivningsärendena, vilkas behöriga skötsel är av syn- nerlig vikt men vid vilka det dock mest kommer an på ordning och noggrannhet. För utförande av själva domaruppgifterna, framför allt i de viktigare sakerna, år det nödvändigt att söka förvärva verkligen framstående och beprövade förmågor; men det är ett slöseri med arbetskraft, om man ålägger dessa förmågor att jämväl syssla med övriga mera mekaniska, men i regel synnerligen tidsödande göromål. Detta skulle ock medföra en fara för »att krafter tillräckligt kvalificerade för de svå- raste uppgifterna icke skulle stå att vunna, eller att intresset för dem icke kunde nog levande upprätthållas. Genom 'att i möjligaste mån befria de bäst utrustade kraf- terna från arbete av mer eller mindre mekanisk art kunna framstående förmågor väntas vilja ägna sig åt dessa domarsys-slor.

Processkommissionen ansåg det möjligt att med den av kommissionen för- ordade arbetsfördelningen besätta även de platser, där det mera mekaniska eller expeditionsmässiga arbetet skulle fullgöras. Enligt processkommissio-

nens mening skulle arbetsförd'elningen bliva mest tillfredsställande, om arbe- tet i domstolen vore så omfattande, att det kunde efter kvalitativa grunder fördelas i tre grupper, som var och en utgjorde en full arbetsbörda. Där dom— saga skulle få en alltför stor eller eljest olämplig omfattning, om den inrättades för en dylik arbetsfördelning, borde den dock kunna ordnas så, att arbets- mängden kunde delas i åtminstone två grupper. Om i några få fall ej heller detta skulle låta sig göra, bleve det nödvändigt inrätta domsaga, där endast en domare hade fullt arbete.

Enligt dessa grunder skulle varje domsaga i regel ha flera domare, åt- minstone tre eller två, mellan vilka domargöromålen skulle fördelas. Endast undantagsvis skulle domsaga ha allenast en domare. Det rådande systemet, enligt vilket domarpersonalen till stor del bestode av icke ordinarie befatt- ningshavare, måste därvid övergivas. Till stöd för en sådan åtgärd uttalades även, att detta system strede mot den viktiga principen om domarnas oavsätt- lighet och att den ständiga växlingen av personalen inverkade ofördelaktigt på arbetets utförande.

För den främste domaren i lagmansrätt föreslog processkommissionen be- nämningen lagman, för de övriga rådmän. Lagmannen förutsattes skola leda arbetets fördelning inom domstolen samt vara rättens ordförande, när vikti- gare mål handlades. På rådmännen skulle ankomma bland annat att hand- lägga inskrivningsärenden samt mindre tviste- och brottmål. Av rådmanstjäns— terna avsågos en del som utbildningsplatser för yngre domare och en del som sluttjänster för personer, vilka genom en längre tids tjänstgöring å dylika platser vunnit erfarenhet och skicklighet i tjänsten men dock icke befunnes lämpade för befordran till lagman. De befintliga notariebefaittningama i dom- saga föreslogos ombildade till ordinarie sekreterartjänster.

Ekonomisakkunniga, vilka hade att utgå från den av processkommissio- nen framlagda organisationsplanen, utvecklade närmare kommissionens för- slag att indela riket, inberäknat städerna, i ett antal jämförelsevis stora dom- sagor. De sakkunniga räknade för sin del i första hand med en indelning, omfattande 93 domsagor. I några hänseenden förordade de sakkunniga av- vikelser från kommissionens förslag. Av hänsyn bland annat till domarut- bildningen föreslogo de sakkunniga sålunda, att extra-ordinariesystemet skulle bibehållas i tämligen vid utsträckning. I samband därmed avstyrktes att för- vandla notariebefattningarna till ordinarie sekreterartjänster. Enligt de sak- kunnigas mening borde ej heller alla rådmansbefattningar i domsaga besät- tas med ordinarie irmehavare.

De år 1931 antagna huvudgrunderna för rättegångsreformen. I motsats till vad enligt processkommissionens förslag var fallet, förutsattes i den pro- position ti11_1931 års riksdag (nr 80), varigenom Kungl. Maj:t lämnade riks- dagen tillfälle att avgiva yttrande angående av föredragande departements- chefen angivna huvudgrunder för en rättegångsreform, att den gällande dom- stolsorganisationen skulle i det väsentliga bibehållas oförändrad. Enligt utta-

lande i propositionen (s. 148) borde nämligen reformen huvudsakligen taga sikte på förfarandet och dess genomförande icke göras beroende av andra förändringar i organisationen än sådana, som påkallades av att domstolar och andra organ skulle bliva i stånd att uppbära ett förbättrat förfarande. Även riksdagen uttalade sig för denna uppfattning.

I överensstämmelse med den inställning, varåt sålunda givits uttryck, borde enligt såväl propositionen som riksdagens mening häradsrätter och rådhus- rätter bibehållas såsom allmänna underdomstolar. Anmärkningar framställdes emellertid mot den arbetsfördelning, som tillämpades mellan häradshövdingen och hans biträden. Departementschefen framhöll i detta hänseende vikten av att alla mål, där bevisningen är av någon större betydelse, handhavas av. domare, som äro fullt vuxna uppgiften att omhänderha dylika mål, samt uttalade, att det vore mindre tilltalande att mera allmänt överlämna hand- läggningen av de med hänsyn till tvisteföremålets värde eller ur andra syn- punkter mindre viktiga målen åt domare med mindre erfarenhet och kvalifika— tioner i övrigt. Enligt departementschefens mening talade starka skäl för att organisation och arbetsfördelning ej anordnades så, att dessa mål som regel undandroges häradshövdingens handläggning. Det sagda finge icke anses ut- göra hinder för att vissa enklare mål, för vilkas avgörande icke tarvades någon vidlyftigare handläggning eller utredning, såsom vissa kravmål och mindre brottmål, överlämnades till yngre domare.

Departementschefen anförde vidare (5. 122 f.) :

Därest sålunda handläggningen av rättegångsmålen bör i så stor utsträckning som möjligt förbehållas den ordinarie domaren, måste få andra sidan denne helt fri- göras från bestyr, som för den egentliga rättsvården äro av mera underordnad betydelse. Handhavandet av expeditionsgöromålen torde i likhet med vad som ägt rum vid vattendomstolarna böra överflyttas å en vid domstolen anställd sekre- terare, som under eget ansvar har att förestå det egentliga kansliarbetet. Åt denne torde ock i den omfattning, som betingas av arbetsbördan i domsagan, böra an- förtros handhavandet av inskrivningsärenden. För kontinuiteten i arbetet är det uppenbarligen av vikt, 'att sekreteraren erhåller en mera stadigvarande anställning. Han bör tillika äga sådan utbildning, att han vid häradshövdingens 'semesterledighet eller vid annat mera kortvarigt förfall för häradshövdingen kan inträda som dennes vikarie. Det ytterligare behov av juridiskt biträde, som kan föreligga inom dom- sagan, synes som nu kunna tillgodoses genom notarier med mera tillfällig anställning.

I propositionen uttalades, att en organisation som den nu ifrågasatta med all sannolikhet skulle låta sig väl förena med gällande domsagoindelning. Be- träffande denna fråga anförde departementschefen vidare (s. 123):

Det föreligger icke någon anledning till antagande, att häradshövdingen sär- skilt sedan den förenkling av inskrivningsförfarandet, varom förslag redan förelig- ger, blivit genomförd ——- skulle komma att ställas inför en allt för betungande ar- betsuppgift. Med hänsyn till domsagornas i hög grad växlande storlek komma uppen- barligen jämkningar att visa sig nödvändiga. Sålunda torde för de mindre domsa- gornas del organisationen visa sig alltför vid. I fråga om dessa mindre domsagor ta-la starka skäl för ett fortskridande på den redan inslagna vägen med en successiv omreglering av deras domkretsar. För vissa av de större domsagorna torde, såsom ock för närvarande är fallet, särskilda anordning-ar böra vidtagas för arbetskraf-

ternas förstärkande. Däremot bör enligt min mening någon mera allmän omregle- ring av våra domsagor icke förknippas med rättegångsreformens genomförande.

Riksdagen anslöt sig till departementschefens uttalande i fråga om- orga- nisationen av arbetet i domsagorna och fann jämväl, att den nuvarande domsagoindelningen i stort sett borde äga bestånd.

Regleringen enligt nya rättegångsbalken. I rättegångsbalken den 18 juli 1942 (nya R.B. ) upptagas, såvitt angår domstolsväsendet, endast de grundläg- gande bestämmelserna, medan till särskild reglering hänvisats det närmare ordnandet av bland annat domstolarnas inre organisation och verksamhet. Rörande domsagoindelningen finnas icke alls bestämmelser i nya RB. Vissa riktlinjer i förevarande avseenden, som vid utarbetandet av nya RB. ansetts böra vara vägledande, framgå av uttalanden av processlagberedningen i sam- band med dess är 1938 framlagda förslag till rättegångsbalk (SOU 1938: 43 och 44) liksom av vissa uttalanden under den fortsatta behandlingen av för- slaget, främst i den proposition, som ledde till antagande av nya H.B. (pro- position nr 5 till 1942 års riksdag) samt av riksdagen (första särskilda ut- skottets utlåtande nr 2).

I enlighet med de grunder, som år 1931 fastställdes för rättegångsreformen, ha i nya RE. (1 kap.) såsom allmänna underrätter upptagits häradsrätter och rådhusrätter av väsentligen samma karaktär som de nu befintliga. Beträf- fande domsagoindelningen har enligt uttalande av processlagberedningen (motiven s. 8) förutsatts, att frågan om uppdelning eller sammanslagning av domsagor skall behandlas som hittills. Det är således icke avsett, att rätte- gångsreformens genomförande skall ha någon omedelbar inverkan på den då bestående indelningen i domsagor. Enligt beredningens mening borde dock såsom framhållits i 1931 års proposition och även understrukits i riks- dagens uttalande samma år beträffande de mindre domsagorna liksom hit— tills en successiv reglering av deras områden äga rum.

Angående arbetskrafterna i domsaga stadgas i nya RE. (1 kap. 3 5), att domsaga förestås av häradshövding samt att i domsaga skall, om göromålen kräva det, som biträdande domare finnas en eller flera tingsdo- mare. För domsaga skall vidare finnas kansli. Enligt processlagberedningens förslag skulle i förevarande lagbestämmelse jämväl intagas föreskrift, att sek- reterare skall finnas i domsaga, om ej annat bestämmes. Sistnämnda stad- gande borttogs emellertid i den slutligen framlagda propositionen med an- ledning av anmärkning av lagrådet, att frågan hur expeditionsarbetet och andra bestyr av mera underordnad betydelse skulle fördelas mellan olika be- fattningshavare och vilka benämningar dessa skulle bära, icke borde bliva föremål för reglering i lag. Beträffande de övriga befattningshavare, som er- fordras för domsagas skötsel, har även processlagberedningen förutsatt, att bestämmelser därom skola meddelas i administrativ ordning.

I fråga om rättegångsreformens inverkan på personalbehovet vid domsto- larna har processlagberedningen uttalat (motiven s. 6), att det vore ytterst vanskligt att bedöma, huruvida det nya rättegångsväsendet komme att med-

föra ett ökat personalbehov. Enligt beredningens uppfattning torde arbets- förhållandena vid underrätterna icke undergå någon mera väsentlig för— ändring. I anslutning till 1 kap. 3 5 i förslaget anförde beredningen vidare (S. 78) :

För rättsskipningen är av stor vikt, att domsagoarbetet ordnas på sådant sätt, att häradshövdingens arbetskraft i första hand kommer till användning för de egentliga domaruppgifterna samt han befrias från expeditionsgöromål och andra bestyr, som äro av mera underordnad betydelse. I detta syfte bör, som framhållits i 1931 års proposition, i domsaga finnas sekreterare, som under eget ansvar har att förestå det egentliga kansliarbetet. Undantag från denna huvudregel bör göras allenast beträf- fande de mindre domsagorna. I vis-sa domsagor äro de egentliga domaruppgifterna redan nu av den omfattning, att de icke kunna fullgöras av häradshövdingen ensam. I sådan domsaga bör, om förhållandet ej är .av tillfällig natur, tillgång finnas till biträdande domare.

Önskvärdheten av att häradshövdingen frigöres'från de för domaruppgif— ten störande rutingöromålen har av beredningen berörts jämväl i annat sam- manhang. På tal om protokollföringen i underrätt framhöll beredningen så- lunda (motiven s. 46), att det, för att rättens ordförande skulle kunna över- blicka förhandlingen och utöva sin processledning, & regel vore nödvändigt, att han icke belastades med själva protokollföringen, vilken borde anförtros åt särskild befattningshavare eller lagfaren ledamot av rätten. Frågan om ar- betsfördelningen i domsaga har därjämte av beredningen upptagits i sam- band med ett under 4 kap. 4 & nya RB. infört stadgande, som i fråga om be- viljande av ledighet och förordnande av vikarie för lagfaren domare i under-- rätt hänvisar till bestämmelser, meddelade av Kungl. Maj:t. Efter att ha er- inrat om de i då gällande domsagostadga (1933 års) intagna bestämmelserna om häradshövdings tjänstledighet och förordnande av vikarie och i synner- het föreskrifterna om häradshövdings ledighet för lättnad i arbetsbördan och fördelningen av göromålen mellan häradshövdingen och hans biträden ytt- rade beredningen (motiven s. 102):

Som beredningen framhållit i annat sammanhang är det för rättsskipningen av största vikt, att denna handhaves av domarämbetenas ordinarie innehavare. Detta utesluter dock icke, att en viss uppdelning av domargöromålen må äga rum; särskilt med hänsyn till domaraspiranternas fortsatta utbildning är av betydelse, att vissa domargöromål må kunna förrättas även av aspirant, som efter någon tids tjänst- göring förvärvat nödig erfarenhet. I stort sett torde den gränsdragning, som ägt rum i domsagostadgan, ur denna synpunkt väl motsvara sitt ändamål.

Processlagheredningens uppfattning att det nya rättegångsförfarandet icke skulle medföra någon mera väsentlig förändring av arbetsförhållandena vid underrätt blev under den fortsatta behandlingen av beredningens förslag före— mål för kritik i uttalanden från häradshövdingarnas sida. Därvid gjordes gäl- lande, att arbetsbördani domsagorna komme att väsentligt ökas och att där- för en förstärkning av arbetskrafterna komme att bli nödvändig. I yttrande över processlagberedningens förslag erinrade lagrådet beträffande denna fråga om de olika meningar, som sålunda kommit till uttryck, och anförde vidare bland annat följande (proposition nr 5/1942 s. 159) :

Till en del kan antagligen denna meningsskiljaktighet förklaras därav att redan för närvarande arbetet i många domsagor är så ordnat, att häradshövdingens ar- betskraft utnyttjas till bristningsgränsen. Härför måste rådas bot. Det bör åtminsto- ne såsom regel ankomma på annan, av staten avlönad, befattningshavare än härads- hövdingen att på eget ansvar sköta expeditionsgöromålen och vidtaga andra åtgär- der, som icke höra till de egentliga domaruppgifterna. Införes i enlighet med vad process-lagberedningen förordat en sådan ordning, torde åtskilliga av de anmärk- ningar, som riktats mot förslaget, mista sin udd. —- Då lagrådet vid sin granskning av förslaget ansett sig kunna (i här avsedda delar lämna det utan erinran, har lagrådet inskränkt sig till att pröva lämpligheten av den föreslagna anordningen i och för sig samt utgått från, såsom en självklar sak, att statsmakterna mäste tillse, att de organ, som skola handhava de nya uppgifterna, inrättas på sådant sätt, att de bliva väl skickade härför.

I fråga om rättegångsreformens inverkan på arbetsbördan i underrätterna uttalade chefen för justitiedepartementet i propositionen till 1942 års riksdag med förslag till ny rättegångsbalk (s. 470): Det vore riktigast att söka mot varandra väga å ena sidan de uppgifter, som nu ankomme på underrätterna med avseende å rättegångsmålens handläggning, och å andra sidan motsva- rande uppgifter enligt förslaget. En dylik avvägning syntes med stor visshet giva vid handen, att den sammanlagda arbetsbördan vid underrätterna icke ökades genom rättegångsreformen. Enligt departementschefens mening hade man alltså att utgå från att behovet av arbetskrafter vid våra underrätter i stort sett även efter reformens genomförande vore att bedöma ur samma syn- punkter, som redan nu gjorde sig gällande, eller med andra ord antalet mål och dessas mera eller mindre svårutredda beskaffenhet. Enligt lagrådets ut- talande vore arbetet i många domsagor för närvarande så ordnat, att härads- hövdingens arbetskraft utnyttjades till bristningsgränsen. Om denna uppfatt- ning visade sig vara riktig, borde tydligen, oberoende av rättegångsreformen, erforderliga åtgärder vidtagas i syfte att underlätta arbetet i domsagorna.

Departementschefen erinrade i detta sammanhang om det av 1937 års dom- sagoutredning framlagda, numera genomförda förslaget till vissa ändringar i personalorganisationen i domsagorna.

Under riksdagsbehandlingen framhölls av första särskilda utskottet i dess av riksdagen i denna del godkända utlåtande (s. 94), att det nya förfarandet i kvalitativt hänseende komme att ställa skärpta krav på domstolarna. Detta förhållande nödvändiggjorde otvivelaktigt en ganska genomgripande föränd- ring av arbetssättet vid domstolarna och särskilt vid häradsrätterna, och det kunde enligt utskottets mening ifrågasättas, om de sistnämnda med de ar— betskrafter, som nu stode till häradshövdingens förfogande, i allo vore skic- kade att fullgöra de uppgifter, som komme att åläggas dem. Utskottet fram- höll, att om det nya rättegångsförfarandet skulle kunna genomföras, arbets- krafter i tillräckligt antal och med tillräckliga kvalifikationer måste ställas till domstolarnas förfogande.

IV.. Domarutredningens förslag.

A. Indelningen i domsagor.

Allmänna synpunkter. I fråga om riktlinjerna för domsagoindelningen må till en början framhållas, att domsaga av en viss bestämd storleksordning aldrig kan anses såsom en för alla förhållanden passande normaltyp. Dorn- sagoindelningen kan icke enbart rättas efter vad som ur arbetssynpunkt må vara lämpligast. Nödig hänsyn måste taga-s till att varje domsaga bildar en med avseende å de geografiska förhållandena, kommunikationer, det ekono- miska livet, hävdvunna förhållanden m. ni. så naturlig enhet som möjligt. De speciella ortsförhållandena bliva med andra ord i stor utsträckning avgörande. Givetvis böra därjämte de organisatoriska synpunkterna komma till sin rätt.

Såsom processkommissionen anfört kan en indelning i stora domsagoenhe- ter, var och en med en betydande arbetsmängd, medföra en viss fördel där- utinnan, att olika slag av arbetsuppgifter kunna lättare fördelas mellan be- fattningshavarna efter vars och ens skicklighet och erfarenhet. Arbetsuppgif- ter inom ett bestämt verksamhetsområde, t. ex. inskrivningsväsendet, kunna stadigvarande anförtros åt en och samme befattningshavare, vilken därige- nom inom sitt speciella fack kan förvärva stor kunnighet och rutin. Vidare behöver en tillfällig anhopning av göromål eller ett tillfälligt förfall för nå- gon befattningshavare icke medföra samma svårigheter, då ett större antal befattningshavare står till förfogande, som då personalen är relativt fåtalig. Det förhållandet, att häradshövdingen i en större domsaga i väsentlig omfatt- ning får ägna sig åt kvalificerade domaruppgifter och i motsvarande mån blir befriad från göromål av enklare natur kan möjligen även innebära en viss lockelse för särskilt dugande personer att söka sig till dessa befattningar.

Erfarenheten giver emellertid vid handen, att en uppdelning av arbetsupp- gifterna med hänsyn till deras vikt och svårighetsgrad icke alltid kan på ett fullt tillfredsställande sätt genomföras. Vad angår rättegångsmålen är det —— bortsett från bagatellmålen —— icke alltid lätt att på förhand avgöra, om ett mål är mer eller mindre krävande. Det må vidare ej förbises, att ett ur juri- disk synpunkt relativt enkelt mål kan äga stor betydelse för den part det gäl- ler och att således en fördelning av målen efter kvalitativa grunder mellan olika ordförande i vissa fall kan för allmänheten framstå som mindre till- fredsställande. Fördelningen av den dömande verksamheten mellan härads- hövdingen å ena sidan samt tingsdomaren eller tingssekreteraren å den andra tillgår också i allmänhet så, att var och en handlägger de mål och ärenden, som förekomma under vissa närmare angivna rättegångsdagar, därvid dock enligt domsagostadgan invecklade mål skola undantagas från tingssekretera- rens handläggning. I de mest arbetstyngda domsagorna är för övrigt den dö- mande verksamheten av sådan omfattning, att även vid en genomförd upp- delning efter kvalitativa grunder mycket betydande domaruppgifter måste fullgöras av tingsdomaren eller tingssekreteraren. Beträffande de domsagor, där arbetsbördan har denna omfattning, kan man därför med en viss rätt

tala om att häradshövdingämbetet dubblerats. Det sagda innebär icke, att den organisationsform, enligt vilken vid häradshövdingens sida finnes tingsdomare eller tingssekreterare, i allmänhet skulle vara olämplig. Ur rättsskipningens synpunkt kan det likväl icke anses tillfredsställande, om viktiga rättsskip- ningsuppgifter i mycket stor utsträckning måste överlämnas till annan be- fattningshavare än häradshövdingen.

I de domsagor åter, där arbetsuppgifterna icke äro så omfattande som i nu avhandlade grupp av domsagor, kunna förekommande mål och åren- deni relativt stor utsträckning handläggas av häradshövdingen själv. Denne kan också, i den del arbetet skall utföras av övriga befattningshavare, när- mare leda och övervaka dess utförande. Att i enlighet med vad nu angivits domaruppgiftema i domsagor av mera begränsad storlek kunna till väsent- lig del fullgöras under häradshövdingens personliga överinseende måste av naturliga skäl anses värdefullt. Förhållandet får även sin betydelse därige- nom, att häradshövdingen ej behöver stå främmande för någon del av dom— sagoverksamheten.

En synpunkt av vikt för frågan om domsagostorleken är, att vid inrät- tande av stora domsagoenheter domstolen och dess kansli i många fall bliva mera svårtillgängliga för vissa delar av befolkningen. I en domsaga av mera måttlig omfattning föreligger vidare för häradshövdingen och hans personal möjlighet att vinna en grundligare kännedom om befolkningen och förhål— landena i bygden. Denna omständighet är av betydelse för rättsskipningen även ur den synpunkten, att domstolen därigenom omfattas med större för- troende bland allmänheten.

Med hänsyn till möjligheten att besätta häradshövdingämbetena med du- gande innehavare må i detta sammanhang framhållas, att domsagans storlek icke alltid är avgörande för frågan, om häradshövdingämbetet därstädes är mer eller mindre eftersökt. Visserligen kan, såsom förut påpekats, en stor domsaga, där vederbörande i huvudsak endast får ägna sig åt kvalificerade domaruppgifter, utgöra en viss lockelse för särskilt dugande sökande, men detta innebär icke, att domsagor av den allra största storleksordningen all- mänt skulle vara mera eftersträvade än andra domsagor. Till följd av sö— kandens personliga läggning kan även ställningen som häradshövding i en domsaga av mättligare omfattning finnas tilltalande. Skillnaden i inkomster från domsagor av olika storleksordning har ock genom 1943 års domsagore- form väsentligen minskats och spela-r därför ej samma roll som tidigare. Ofta äro helt andra faktorer än domsagostorleken bestämmande, då en be- fattningshavare söker domsaga, såsom dennes tidigare anknytning till ifrå- gavarande del av landet, kansliortens belägenhet, hostadsförhållandena på platsen m. m.

För de unga jurister, som för sin utbildning tjänstgöra i domsaga, utgör visserligen mångfalden av mål och ärenden i de mycket stora domsagorna ett omfattande och rikhaltigt underlag för utbildningen. Inom den vidsträck— tare krets av jurister, som tjänstgör i en sådan domsaga, kan även finnas rikt tillfälle till tankeutbyte i juridiska spörsmål. Emellertid föreligger i de

största domsagorna risk för att notarierna icke lika allsidigt som i andra domsagor få syssla med de förekommande olika slagen av arbetsuppgifter, därest icke arbetet organiseras med särskild tanke på en allsidig utbildning. I en mycket stor domsaga har vidare häradshövdingen icke samma möjlig- het som i en domsaga av mera begränsad omfattning att personligen leda de unga juristernas utbildning. Man bör ej heller förbise, att kansliet i en mycket stor domsaga får karaktären av ett ämbetsverk med långt driven spe- cialisering för olika uppgifter och att härigenom den unge juristen får mindre kontakt med den rättssökande allmänheten. I en domsaga av mera begrän- sad omfattning bliva förhållandena i detta hänseende annorlunda och nota— rien erhåller där bättre tillfälle att lära känna befolkningens levnadsförhål- landen, vilket kan öka hans praktiska kunskaper och även i övrigt vara till nytta i hans framtida verksamhet. Ur domarutbildningens synpunkt är det således icke önskvärt med mycket stora domsagor.

Vid bedömande av frågan huruvida de särskilt stora domsagorna böra upp- delas eller om man i stället bör låta dessa domsagor bestå odelade och ge- nom sammanslagning eller omreglering av mindre domsagor tillskapa större domkretsar bör vidare uppmärksammas, att det sätt varpå nämnda fråga löses i hög grad inverkar på möjligheterna att åstadkomma en något lämp- ligare relation än för närvarande mellan antalet slutposter på domarbanan och storleken av den till denna knutna rekryteringspersonalen. Självfallet är ju, att om domkretsarna gjordes större, antalet slutposter skulle minskas, varemot en uppdelning av de största domsagorna skulle få en rakt motsatt verkan. Genom en sådan uppdelning skulle också de dömande uppgifterna i de avsedda fallen kunna i större utsträckning än för närvarande handha- vas av vederbörande häradshövding själv, varför behovet av juridiskt bildad personal vid häradshövdingens sida skulle minskas. Antalet för tingsdomare och tingssekreterare avsedda befattningar för närvarande sammanlagt 56 _ skulle på denna väg kunna något nedbringas. Härigenom skulle tiden för varje befattningshavares tjänstgöring å genomgångstjänster av ifrågavaran- de beskaffenhet minskas.

Vid övervägande av de principiella synpunkter, som enligt vad ovan an— förts kunna anläggas på den judiciella indelningen, har domarutredningen kommit till det resultatet, att mycket stora domsagobildningar böra undvi- kas. Det är därför enligt utredningens mening önskvärt, att de största bland de nuvarande domsagorna uppdelas på mindre enheter. Därvid höra Södra Roslags domsaga, Södertörns domsaga samt Askims, Hisings och Sävedals domsaga i första hand ifrågakomma, men även några andra domsagor äro av den storleksordning, att möjligheterna för en uppdelning eller annan reglering av domsagoområdet böra undersökas. Som ledande princip bör därvid gälla, att där det under hänsynstagande till samtliga föreliggande omständigheter lämpligen befinnes kunna ske — hellre tillskapa ett något större antal domsagor, som var och en med hänsyn till de kvalificerade göro- målen erbjuder tillräckliga arbetsuppgifter för en häradshövding, än att. låta domsagorna förbliva så stora, att häradshövdingen nödgas överlämna en

mera väsentlig del av de viktigare dömande uppgifterna till andra befatt- ningshavare inom domsagan.

I syfte att för framtiden undvika uppkomsten av alltför omfattande och svårskötta domsagor är det vidare av vikt, att då fråga uppkommer om för- enande av stad i judiciellt avseende med domsaga och den berörda domsa- gan genom en sådan åtgärd skulle bliva större än önskvärt, uppmärksam- het ägnas åt frågan, om en reglering av domsagoområdet kan ske i förhål- lande till angränsande domsagor. Även härvid bör, i den mån förhållandena göra det möjligt, nyssnämnda princip komma i tillämpning. Det må i detta sammanhang erinras om att fråga om indragning av mindre rådhusrätter redan är föremål för undersökning beträffande ett stort antal städer och att fråga härom kan förväntas komma att även för andra städer upptagas till prövning inom de närmaste åren. I vissa fall, där indragning av rådhusrätt kan övervägas, skulle vederbörande stads förenande med domsaga otvivel— aktigt föranleda, att en mycket stor domsaga bildas, därest indelningen i öv- rigt bibehålles. Så t. ex. skulle Nora domsaga, som redan nu har 55 164 inv., efter förening med Nora stad om 3 158 inv. få en befolkning överstigande 58 000 inv. I Vadsbo domsaga (nu om 49 869 inv.) skulle, därest Mariestad (7 080 inv.) lägges till domsagan, invånarantalet stiga till nära 57 000. För den händelse rådhusrätten i Skellefteå (12 209 inv.) skulle indragas och staden förenas med nuvarande Västerbottens norra domsaga (58 310 inv.), skulle domsagans befolkning till och med komma att överstiga 70 000 inv.

Då det gäller att, i enlighet med vad nu vförordats, söka genomföra, att särskilt stora domsagor genom delning eller liknande områdesregleringar bringas att försvinna, möta ej sällan betydande svårigheter, som i vissa fall måhända kunna förhindra en eljest önskvärd reglering. Såsom förut fram- hållits måste ju tillses, ej endast att domsagorna erhålla en med hänsyn till folkmängd och arbetsuppgifter lämplig storlek, utan även att de bilda ur andra synpunkter naturliga och lämpliga enheter. Vid avgörande av. en ifråga- satt regleringsåtgärd kan det vidare bliva av betydelse, om och på vilken plats det finnes tingshus med ändamålsenliga tings- och kanslilokaler eller på vilket sätt denna fråga eljest kan få en lämplig lösning. En annan om- ständighet, som åtminstone tidigare icke varit helt utan inflytande på frågan om domsagoregleringars genomförande, gäller fastighetsböckerna. Då dessa ofta varit upplagda på sådant sätt, att fastigheter från olika delar av ett tingslag upptagits i samma bok, har en överflyttning från en domsaga till en annan av mindre enheter än tingslag icke kunnat ske utan att böckerna i tillämpliga delar skrivits av. Allteftersom nya fastighetsböcker med upplägg för varje fastighet enligt lösbladssystem uppläggas i domsagorna, undanröjes emellertid denna svårighet.

Särskilt beträffande domsagor belägna invid de största städerna uppkom- mer icke så sällan fråga om inkorporering med vederbörande stad av vissa till domsagan hörande delar. Såvitt angår stad med egen jurisdiktion inne- bär inkorporeringen, att det berörda området frångår domsagan, och åt- gärden kan därför, om den ej är av obetydlig omfattning, få avgörande in-

flytande på frågan, om en reglering av domsagan i övrigt skall anses erfor- derlig och hur denna i så fall skall närmare genomföras. Det är sålunda tydligt, att då frågan om reglering av. en domsaga skall prövas, även måste uppmärksammas, huruvida beträffande en eller annan del av domsagan finnas planer att inkorporera denna med närliggande stad. Å andra sidan kan det icke utan särskilda skäl vara påkallat att uppskjuta en i och för sig önskvärd domsagodelning endast av hänsyn till att inkorporeringsfrågor i en framtid kunna uppkomma.

Av vad sålunda anförts angående de många, ofta svårlösta spörsmål, som vid domsagoregleringar måste prövas under hänsynstagande till omstän- digheterna i det särskilda fallet, framgår, att det icke är möjligt att taga slut- lig ställning till frågan om och- på vad sätt reglering i förekommande fall skall genomföras utan en ingående utredning av det slag, som regelmässigt brukar företagas i dylika ärenden. När sådan fråga väckes, höras alltid först veder- börande tingslagsbor, häradsrätter, häradshövdingar samt vissa administra- tiva myndigheter, däribland länsstyrelsen, varefter utlåtande avgives av ve- derbörande hovrätt. Dylika undersökningar böra alltså komma till stånd i de fall, där en reglering efter nu antydda riktlinjer synes önskvärd.

Icke endast de största domsagorna utan även de minsta påkalla särskild uppmärksamhet. De kvalificerade dömande uppgifterna vilka ju alltid böra utgöra kärnpunkten i häradshövdingens verksamhet bliva i allmänhet föga omfattande, om domkretsen är liten. Härigenom kan fara uppkomma för att skickligheten och intresset för domargärningen icke tillräckligt uppehålles. Överväganden av denna innebörd ligga bland annat till grund för gällande regler angående indragning av mindre rådhusrätten Ur förevarande synpunkt kan mot några nu befintliga domsagor anmärkas, att de synas vara av väl obetydlig omfattning.

Såsom tidigare framhållits är det emellertid icke möjligt att i fråga om domsagoindelningen taga hänsyn endast till lämpligaste sättet för arbetets or- ganiserande. Att domsagan bildar en med hänsyn till geografiska förhållan- den, kommunikationer m. m. naturlig enhet och att domstolen blir lätt till- gänglig för allmänheten måste vara en viktig synpunkt vid domsagoindel- ningens bestämmande. Då riksdagen år 1942 avslog ett då framlagt förslag om att den till folkmängden minsta av de nuvarande domsagorna, nämligen Nordmarks domsaga, skulle sammanslås med angränsande domsaga, voro skäl av nyssnämnda art jämte den omständigheten, att det i domsagan finnes ett nyuppfört tingshus, avgörande för beslutet. Detta beslut torde således icke innebära något principiellt avsteg från den av statsmakterna tidigare tilläm- pade principen, att de minsta domsagorna, där så kan ske, böra genom sammanslagning eller annan reglering uppgå i större enheter. Jämväl av andra skäl kan emellertid en sådan reglering försvåras. Så t. ex. kunna an- gränsande domsagor vara av den storlek, att en lämplig reglering av denna anledning icke står att vinna.

I anslutning till vad nu anförts vill domarutredningen för sin del betona, att det visserligen är önskvärt, att de med avseende å folkmängd och arbets-

börda minsta domsagorna bringas att upphöra, men att detta endast i ett mindre antal fall låter sig genomföra.

Domarutredningen övergår härefter till att närmare behandla sådana fall, där domsagor äro särskilt stora eller särskilt små och där således reglerings- åtgärder böra övervägas.

De största domsagorna. Enligt vad förut framhållits är Södra Roslags domsaga den folkrikaste (90 426 inv.) liksom ock den till arbetsmängden mest betydande bland rikets domsagor. Domsagan omfattar såväl betydande delar av den utanför Stockholm belägna skärgården som de delvis synner- ligen tätt befolkade områdena närmast norr om huvudstaden, däribland städerna Solna (33 258 inv.), Djursholm (6 684 inv.) och Lidingö (13 938 inv.). För domsagan kan med säkerhet förutses en ytterligare befolknings- ökning. Särskilt synes utvecklingen inom Solna försiggå mycket snabbt. Det kan vidare beräknas, att Vaxholms stad (2 973 inv.) kommer att läggas till domsagan. Rörande arbetsbördan i domsagan må nämnas, att under tingsterminerna hålles ett allmänt sammanträde om flera rättegångsdagar i veckan. Antalet rättegångsdagar uppgår för närvarande till 8, tidvis 10, under varje period om fyra veckor. I regel tjänstgör häradshövdingen såsom ord- förande i häradsrätten under 4 av dessa rättegångsdagar, medan tingsdoma- ren och tingssekreteraren tjänstgöra som ordförande ä 3 rättegångsdagar respektive 1 rättegångsdag per fyraveckorsperiod. Därest antalet rättegångs- dagar under en sådan period överstiger 8, hållas de överskjutande dagarna av en från hovrätten utsänd fiskal. I detta sammanhang bör framhållas, att därest i samband med krigsdomstolarnas avskaffande rättskipningen vid de inom Södra Roslags domsaga förlagda militära förbanden skulle komma att överflyttas till Södra Roslags domsagas häradsrätt, detta skulle medföra en påtaglig arbetsökm'ng, då de inom domsagan förlagda förbanden äro talrika.

Med hänsyn till det anförda kan icke någon tvekan råda om att Södra Ros- lags domsaga bör uppdelas. Enligt uttalande av häradshövdingen i domsagan faller sig en uppdelning helt naturlig på det sätt, att Solna stad bildar en dom- krets och den övriga delen av domsagan en annan domkrets. Det har här- vid framhållits, att arbetsbördan i nämnda båda del-ar, oaktat skillnaden i folkmängd, är ungefär lika stor. Vad angår tingshusfrågan bör i detta sam- manhang nämnas, att det nuvarande vid Haga belägna tingshuset, som är gemensamt för Södra Roslags domsaga samt Sollentuna och Färentuna dom- saga, redan nu befunnits vara för litet för sitt ändamål. Beslut har av de tingshusbyggnadsskyldige i Södra Roslags domsaga fattats om uppförande av nytt tingshus för denna domsaga inom stadsdelen Hagalund av Solna stad. Detta ärende är för närvarande föremål för myndigheternas prövning.

Beträffande denna domsaga föreligga vissa ännu icke lösta frågor om in— korporering med Stockholms stad av staden angränsande områden. Med an- ledning härav har häradshövdingen i domsagan givit uttryck åt den meningen, att en uppdelning av domsagan icke nu bör komma till stånd. Då liknande inkorporeringsfrågor föreligga även beträffande andra till Stockholms län

hörande domsagor, har häradshövdingen i stället förordat, att utredning verk- ställes beträffande reglering av samtliga domkretsar i Stockholms län och att därvid undersökas de olika alternativ för domsagoindelning, som kunna uppkomma i samband med skilda inkorporeringsförslag. Till frågan om en sådan mera allmän reglering angående de till Stockholms län hörande dom- sagorna skall domarutredningen återkomma i det följande.

Invid Stockholm är jämväl den näst största bland rikets domsagor belä- gen, nämligen Södertörns domsaga om 73 546 inv. Nämnda domsaga om- fattar bland annat Nynäshamns stad och Saltsjöbadens köping ävensom ett flertal municipalsamhällen, utgörande förorter till Stockholm. Även i denna domsaga är befolkningstillväxten betydande. Såsom belysande för omfatt- ningen av den dömande verksamheten i domsagan må anföras, att under varje period om fyra veckor av tingsterminerna hållas allmänna samman- träden under 8 dagar, därvid häradshövdingen tjänstgör såsom ordförande under 3 dagar, tingsdomaren under 3 dagar och tingssekreteraren under 2 dagar. Liksom i Södra Roslags domsaga kan i Södertörns domsaga en arbets- ökning uppkomma för den händelse krigsrättsmålen från de inom domsagan förlagda förbanden överföras till domsagans häradsrätt.

Södertörns domsaga omsluter Södertälje stad om 20 866 inv., vilken har egen jurisdiktion. Oavsett om fråga skulle uppkomma om Södertälje stads förening i judiciellt avseende med domsagan bör en uppdelning av denna re- dan med hänsyn till dess nuvarande storlek enligt domarutredningens mening komma till stånd.

Enligt utlåtande av vederbörande häradshövding skulle en uppdelning av det nuvarande domsagoområdet kunna verkställas i en östlig och en västlig del. Den östra delen skulle därvid omfatta Nacka landsfiskalsdistrikt, Saltsjöbadens. köping, Sotholms härad och Nynäshamns stad om samman- lagt 38 260 inv., medan till den västra delen skulle föras Tumba landsfiskals- distrikt och Öknebo härad om tillhopa 35 286 inv. Arbetsbördan beräknas av häradshövding-en vara något större i den förra delen än i den senare. Det må anmärkas, att erforderliga utrymmen enligt uppgift kunna utan större svårigheter beredas för de nybildade domsagornas kanslier i det nuvarande tingshuset, därest befattningen som särskild inskrivningsdomare bibehålles såsom gemensam för de nya domsagorna, en fråga vartill domarutredningen återkommer i annat sammanhang (s. 76).

I fråga om Södertömdomsagan må tillsist framhållas, att tanke väckts om att med Stockholms stad inkorporera Nacka kommun (landsfiskals- distrikt) om över 11 000 inv. och eventuellt även vissa andra områden av domsagan. Då det emellertid är mycket ovisst, om en sådan inkorporering kommer till stånd, bör en delning av domsagan eller liknande regleringsåtgärd icke av denna anledning uppskjutas.

Den tredje av de närmast invid Stockholm belägna domsagorna, Sollentuna och Färentuna domsaga, är — ehuru mindre än 'de båda föregående dom- sagorna —— även den av en mycket betydande storleksordning. Befolkningen utgjorde vid utgången av år 1945 59 122 personer. Till domsagan höra bland

annat Sundbybergs stad om 14 686 inv., Sollentuna köping med 15 580 inv. och Hässelby villastads köping med 2 688 inv. Vidare må nämnas, att Spånga kommun, omfattande bland annat fyra municipalsamhällen, har 13 704 inv.

Då utredning pågår angående inkorporering med Stockholms stad av Spånga kommun och Hässelby villastads köping, kan åtminstone för när- varande någon uppdelning av ifrågavarande domsaga icke företagas. Även om dessa delar skulle frångå domsagan, torde emellertid denna till följd av sin belägenhet intill Stockholm likväl komma att tillhöra de särskilt arbets- tyngda domsagorna. Möjligheterna till en reglering av denna domsagas om- råde i förhållande till angränsande domsagor synas därför under alla för- hållanden böra undersökas.

På grund av vad nu anförts beträffande de tre runt om huvudstaden be- lägna domsagorna, vilka alla tillhöra Stockholms län, föreslår domarutred- ningen, att utredning av det slag som tidigare angivits kommer till stånd angående frågan, hur dessa domsagor lämpligen böra regleras.

Askims, Hisings och Sävedals domsaga har till nyligen varit den till folk- mängden tredje bland rikets domsagor. I fråga om arbetsbördan har den närmast varit jämställd med Södertörns domsaga. Såsom av den inledande redogörelsen framgår har emellertid från och med den 1 januari 1945 Västra Frölunda kommun om c:a 13 000 inv. utbrutits ur domsagan och inkorpore- rats med Göteborg. Folkmängden i domsagan har därigenom nedgått till 57 697. I vilken omfattning arbetsbördan i domsagan undergått minskning genom den berörda åtgärden, torde ännu icke med full säkerhet kunna av- göras. Självfallet måste dock utbrytandet av en så betydande del som den ifrågavarande medföra en viss, icke oväsentlig lättnad i arbetsbelastningen. Det är emellertid ovisst, om denna förändring kan medföra, att häradshöv- dingen för framtiden i väsentligt större omfattning än för närvarande kan handhava de dömande uppgifterna i domsagan.

I detta sammanhang må nämnas, att den rättsbildade personalen i dom- sagan nu liksom före inkorporeringen omfattar tingsdomare, särskild inskriv- ningsdomare, tingssekreterare och 6 tingsnotarier. Före Västra Frölundas in- korporering med Göteborg fanns. ytterligare en tingsnotarie, avlönad av an- slaget till tingsnotarier i reserv. Personalbehovet i domsagan förklaras av den stora arbetsbördan. Härtill bidrager på många sätt domsagans belägen- het runt om Göteborg. Domsagan omfattar sålunda ett flertal tätorter, den största av dessa Mölndals stad om 17 826 inv., från vilka tillströmningen av mål och ärenden är betydande. Till den stora omfattningen av domsagoar- bet-et bidrar även den livliga trafiken å tillfartsvägarna till Göteborg. Där- jämte må fram'hållas, att domsagans befolkning-stal bortsett från den av ovannämnda inkorporering föranledda minskningen — ständigt växer samt att det faktiska invånarantalet under sommarmånaderna väsentligt ökas. An— talet allmänna rättegångsdagar per fyraveckorsperiod är 8. Häradshövdingen tjänstgör som ordförande under 4 av dessa rättegångsdagar, tingsdomaren under 3 och tingssekreteraren under 1 av dem.

På grund av vad nu anförts finner domarutredningen det önskvärt, att

Askimsdomsagan oaktat inkorporeringen av Västra Frölunda kommun med Göteborg genom delning eller på annat sätt minskas.

Häradshövdingen i domsagan har i ett till domarutredningen inkommet utlåtande förordat, att om en uppdelning skall ske, därvid bildas en dom- saga, förslagsvis benämnd Askims domsaga, omfattande Askims härad och Mölndals stad om sammanlagt 27 381 inv., samt en domsaga, förslagsvis be- nämnd Hisings och Sävedals domsaga, omfattande Östra Hisings och Västra Hisings härader ävensom Marstrands stad och Sävedals härad om tillhopa 30 316 inv. Från häradshövdingens sida har framhållits, att inkorporering med Göteborgs stad föreslagits beträffande vissa på Hisingen belägna områ- den och att det kunde förmodas, att i en framtid jämväl Sävedalens muni- cipalsamhälle om 5 080 inv. komme att inkorporeras med staden.

Domarutredningen föreslår, att undersökning verkställes, på vilket sätt den nuvarande Askimsdomsagan bör delas. Därvid bör undersökas, om viss del av Askimsdomsagan kan sammanslås med en del av Inland-s domsaga till en domsaga samt återstående delen av Inlands domsaga tillsammans med Orusts och Tjörns domsaga kan 'bilda en domsaga.

Det må anmärkas, att det till Askims, Hisings och Sävedals domsaga hö- rande tingshuset redan för nuvarande förhällanden är otillräckligt, varför kansliet delvis är inrymt i förhyrda lokaler, belägna i anslutning till tings- huset. Vid en uppdelning av domsagan kommer otvivelaktigt ett behov av ökade lokaler att än mer göra sig gällande.

I Södra Roslags domsaga, Södertörns domsaga samt Askims, Hisings och Sävedals domsaga finnes en inskrivningsavdelning under ledning av särskild inskrivningsdomare. Frågan hur med dessa inskrivningsavdelningar skall för- faras i händelse av en delning av nämnda domsagor behandlas av domar- utredningen i samband med personalorganisationen i domsagorna (s. 76 f.).

En domsaga, där folkmängden och arbetsbördan under de senaste åren varit starkt stigande, är Nora domsaga, belägen i Örebro län. Denna domsaga omfattar två tingslag, nämligen Karlskoga tingslag och Nora tings- lag Invånarantalet 1 domsagan utgjorde vid 1945 års slut 55 164. Härav kom- mo på Karlskoga tingslag 38 003 inv. och på Nora tingslag 17161 inv. Då Nora stad, där domsagans kansli är beläget, endast har något över 3 000 in- vånare, bör man räkna med att staden kommer att förenas med domsagan. Folkmängden i domsagan Skulle därigenom komma att stiga till mera än 58 000 inv.

Karlskoga tingslag är ej endast det till folkmängden större av de båda tingslagen; i fråga om arbetets omfattning är det dominerande inom den nu- varande domsagan. Sålunda hållas i Karlskoga tingslag i regel 4 rättegångs- dagar under varje fyraveckorsperiod av tingsterminern—a, men i Nora tingslag endast en. Rörande arbetsbördan i domsagan må i övrigt hänvisas till föl- jande sammanställning, vari på grundval av infordrade statistiska uppgifter angivits antalet civila och kriminella mål, jorddelningsmål och -ärenden samt övriga ärenden i domsagan och i vartdera tingslaget för åren 1939, 1943 och 1944. Till jämförelse har i sammanställningen jämväl lämnats motsvarande

uppgifter för två domsagor, vilka med hänsyn till omfattningen av den dö— mande verksamheten organiserats med tingsdomare och ej — såsom Nora- domsagan — med tingssekreterare och vilka därjämte tillhöra det fåtal dom- sagor, som hänförts till den högsta lönegru-ppen (lönegrupp V), under det att Noradomsagan tillhör lönegrupp III.

Arbetsbördan i Nora domsaga, jämförd med arbetsbördan i Medelpads östra och Ångermanlands norra domsagor.

Jorddel-

Kriminella ningsmål mål och

-ärenden

Summa mål och ärenden

Domsaga Civila mål

Nora domsaga ...... 1939 967 101 6 652 1943 1 945 87 5 651 1944 1 433 52 5 352 Därav: Karlskoga tingslag ..... 1939 840 67 4 813

1943 1 771 41 4 423 1944 1 337 34 4 222

Nora tingslag 1939 127 34 1 839 1943 ' 174 46 1 228 1944 96 18 1 130

Medelpads östra dom— saga .............. 1939 1 048 99 5 029 1943 1 008 189 5 081 1944 218 7 211 Ångermanlands norra domsaga .......... 1939 395 6 777 1943 393 5 385 1944 312 7 433

1 Beräknat antal.

Av tabellen framgår, att Nora domsaga för de år som uppgifterna avse i stort sett varit ungefär jämställd med de båda övriga domsagorna i fråga om antalet mål och ärenden. Endast i fråga om antalet jorddelningsmål och -ärenden är Noradomsagan avgjort mindre arbetstyngd. Vidare förekom un- der år 1944 i de båda andra domsagorna en mycket betydande ökning av antalet ärenden, vartill icke finnes motsvarighet i Noradomsagan. För denna redovisas å andra sidan under krigsåren ej oväsentligt flera brottmål än i de för jämförelse valda domsagorna.

Med hänsyn till den nuvarande arbetsbördan i Nora domsaga är det önsk- värt, att denna domsaga delas eller eljest regleras.

Enligt vad häradshövdingen i domsagan framhållit, kan en uppdelning av domsagan i två särskilda domsagor svårligen genomföras på lämpligt sätt. Att av vartdera tingslaget bilda en domsaga är icke möjligt med hänsyn till den relativt ringa folkmängden och arbetsbelastningen i Nora tingslag. En uppdelning av Karlskoga tingslag anses ej heller lämplig. Angående möjligheten att överföra någon del av Nora domsaga till annan nu bestående domsaga kan enligt häradshövdingens åsikt övervägas att låta Nora

tingslag förenas med Lindes domsaga. En reglering i enlighet med sistnämn- da förslag skulle innebära, att en domsaga bildas av Karlskoga tingslag (38 003 inv.) samt en domsaga av Nora tingslag (17 161 inv.) och nuvarande Lindes domsaga (30 206 inv.). Då städerna Nora och Lindesberg (3158, resp. 4801 inv.) måste antagas bliva förenade med sistnämnda domsaga, skulle denna erhålla en sammanlagd folkmängd av mer än 55 000 inv. För upplysning angående arbetsbördan i de domsagor som sålunda skulle nybil- das hänvisas till följande sammanställning rörande antalet civila cch krimi- nella mäl, jorddelningsmål och ärenden samt övriga ärenden under åren 1939, 1943 och 1944 i dels nuvarande Nora domsaga och Lindes domsaga jämte de nämnda båda städerna och dels inom de områden, som skulle om- fattas av de nybildade domsagorna.

Arbetsbördan i Nora domsaga, Lindes domsaga, Nora stad och Lindesberg samt vissa därav nybildade domsagor.

Jorddel-

Kriminella ningsmål Andra mål och ärenden

-ärenden

Summa mål och ärenden

Domsaga Civila mål

Nora domsaga ....... 1939 967 101 5 434 6 652 1943 1 945 87 3 384 5 651 1944 1 454 52 3 668 5 378

Lindes domsaga ...... 1939 320 2 127 2 552 1943 330 2 132 2 581 1944 277 1 992 2 349

Nora stad ........... 1939 54 360 430 1943 ' 86 281 382 1944 68 33 t 41 3

Lindesberg ........... 1939 615 778 1943 131 423 566 1944 527 677

»Karlskoga domsaga» 1939 3 792 4 813 (nybildad) 1943 2 418 4 423 1944 2 681 4 222

4 744 5 599 3 802 4 757 3 837 4 570

DLinde-Nora domsaga! 1939 (nybildad) 1943 1944

|_— CÄMCO eau—as

MICO! Mår—ek] IFO) MC)—901

x_v— ..

1 Beräknat antal.

Enligt sammanställningen skulle den dömande verksamheten bliva mera betydande i en domsaga, bestående av Karlskoga tingslag, än i en domsaga, omfattande övriga områden. Å andra sidan redovisas större antal ärenden för sistnämnda domsaga. Oaktat det kan vara ovisst i vad mån dessa om- ständigheter kunna anses uppväga varandra, framgår dock vid en jämfö— relse med talen för nuvarande Nora och Lindes domsagor, att den ifråga- satta regleringen av domsagoområdena skulle medföra en väsentlig utjäm- ning av den nu mycket stora olikheten i arbetets omfattning mellan dessa båda domsagor.

Att av Karlskoga tingslag bilda en domsaga skulle även ur andra syn- punkter innebära fördelar. En sådan domsaga skulle erhålla lämplig storlek med hänsyn till folkmängden och ligga väl samlad omkring Karlskoga stad, som utgör den naturliga huvudorten. Staden skulle därför liksom för närva- rande vara tingsställe. Även domsagans kansli skulle förläggas till staden, vilket med hänsyn till dennas storlek (29 475 inv.) måste anses vara av sär- skild betydelse för orten.

En domsaga, bildad genom sammanslagning av Nora tingslag och Lindes domsaga jämte Nora och Lindesberg, skulle visserligen såsom framgår av det föregående till folkmängden bliva mycket betydande, men arbetsbördan där- städes skulle dock bliva av förhållandevis måttlig omfattning. I ett till domar- utredningen inkommet utlåtande har häradshövdingen i Lindes domsaga också givit uttryck åt den uppfattningen, att ur arbetssynpunkt icke torde kunna göras någon erinran mot förslaget att bilda en sådan domsaga som den nyss nämnda. I utlåtandet framhålles jämväl, att om en minskning av arbetsbördan skulle anses önskvärd, en sådan minskning skulle kunna vin- nas därigenom, att de blivande kommunalborgmästarna i Nora och Lindes- berg — såsom skett på annat håll —— bleve inskrivningsdomare i sina städer och kommunalborgmästaren i Nora möjligen därjämte förordnades till in- skrivningsdomare i Nora tingslag.

Med hänsyn till den ifrågasatta Linde-Noradomsagans geografiska om- fattning har emellertid häradshövdingen i Lindes domsaga funnit anled- ning till erinran och i detta avseende anfört i huvudsak följande. Vare sig Lindesberg eller Nora valdes till kansliort komme förbindelserna med kansliorten för vissa delar av befolkningen att bliva besvärliga. Härads— hövdingen utginge för sin del från att Lindesberg i första hand kom- me i fråga såsom kansliort. Lindesberg vore nämligen den större av de båda städerna och mera centralt belägen än Nora. Så t. ex. ställde sig en resa från vissa avlägsna delar av nuvarande Lindes domsaga till Nora sannolikt besvärligare än en resa från sådana delar av Nora tingslag till Lin- desberg. Därtill komme, att tingshuset i Lindesberg vore rymligt och ända- målsenligt samt, därest en av de tingshusbyggnadsskyldige redan beslutad ombyggnad och modernisering bleve genomförd, skulle försättas i förstklas- srigt skick. Emellertid vore förbindelserna mellan Nora tingslag och Lindes- berg med begagnande av tåg eller omnibus å sträckan Nora—Lindesberg för närvarande dåliga. Även om någon förbättring härutinnan så småningom kunde motses, komme likväl förbindelserna för befolkningen i de avlägsna delarna av tingslaget, t. ex. Grythyttans och Hällefors socknar, icke att bliva tillfredsställande. Invånarna i dessa socknar hade att vid resa till Lindesberg färdas med' tåg eller omnibus till Kopparberg och därifrån med tåg till be- stämmelseorten. Att bibehålla tingsställe i Nora bleve enligt häradshövdingens mening nödvändigt. Häradshövdingen erinrade emellertid om att, i den mån förberedelse i rättegångsmål enligt den nya rättegångsordningen komme att ske på kansliet, personlig inställelse av part där kunde bliva erforderlig. [ detta sammanhang påpekades slutligen, att man i en domsaga med otillfreds—

ställande kommunikationer torde få räkna med möjligheten av att nya R.Ezs krav på snabbhet, omedelbarhet och koncentration i rättegången icke kunde tillgodoses i den omfattning som vore önskvärt.

Såsom framgår av häradshövdingens i Lindes domsaga utlåtande skulle en indelningsförändning beträffande Nora och Lindes domsagor i enlighet med det förslag, som ovan skisserats, icke medföra enbart fördelar. Å andra sidan äro dessa av den betydenhet, att enligt domarutredningens mening bör närmare undersökas, huruvida en omreglering efter den linje, som förslaget innehåller, bör genomföras. I detta sammanhang bör även övervägas, om någon del av Lindes domsaga, t. ex. Fellingsbro härad (9 584 inv.), lämpli- gen bör överföras till Östernärkes domsaga, nu om 31585 inv. Härigenom skul-le erhållas en betydligt jämnare fördelning mellan domsagorna av folk— mängden inom länet.

Vid en utredning av det slag som nu antytts böra jämväl andra möjlig— heter att erhålla en lämpligare domsagoindelning för ifrågavarande områden prövas. Bland annat bör undersökas, huruvida endast sådan förändring av domsagoindelningen bör ske, att den nuvarande Nora-domsagan uppdelas -i två domsagor, eventuellt tillika med mindre jämkningar i förhållande till angränsande domsagor för uppnående av en utjämning domsagorna emellan beträffande storlek och arbetsbörda.

Domarutredningen föreslår således, att frågan om ändrad indelning för Nora domsaga och angränsande områden inom Örebro län upptages till undersökning i vanlig ordning.

Inom Västerbottens län äro två mycket stora domsagor belägna, nämligen Västerbottens norra Och västra domsagor.

I Västerbottens norra domsaga (kansliort Skellefteå) uppgick folkmäng- den vid utgången av år 1945 tllll 58 310 inv., därav i Skellefteå tingslag 45 658 inv. samt i Malå och Norsjö tingslag 12 652 inv. Jämväl arbetsbördan i dom- sagan är betydande. Fråga kan uppkomma om förenande med domsagan av Skellefteå stad om 12 209 inv. Uppenbart är, att domsagan därigenom skulle bliva alltför stor och att således en reglering av domsagan då bleve nödvändig i syfte att tillskapa domsagoenheter av mindre omfattning. Re— dan nu är emellertid domsagan av sådan storleksordning, att en dylik reg— lering synes önskvärd.

Västerbottens västra domsaga, motsvarande den till länet hörande lapp- , marken, omfattar tre synnerligen vidsträckta tingslag: Lycksele, Vilhelmina * samt Åsele tingslag. Folkmängden i domsagan utgjorde vid 1945 års slut 55 519 inv., nämligen i Lycksele tingslag 30 442 inv., i Vilhelmina tingslag 17 027 inv. och i Åsele tingslag 8 050 inv. Även inom denna domsaga är ar- betsbördan mycket betydande. Med hänsyn till domsagoområdets storlek sy- * nes vidare antalet tingsställen inom domsagan icke kunna minskas under nu- varande fyra; att inom en domsaga bibehålla detta antal tingsställen är å andra sidan icke lämpligt, då därigenom förhindras, att en tillfredsställande tingsordning erhålles i domsagan. En reglering av Västerbottens västra dom- saga måste därför anses påkallad.

Utöver den norra och den västra domsagan finnas inom Västerbottens län tre mindre domsagor, samtliga med kansliet förlagt till Umeå, nämligen Umeå domsaga, utgörande ett tingslag, om 31678 inv., Västerbottens södra domsaga, omfattande dels Nordmalings och Bjurholms tingslag och dels De- gerfors tingslag, om 29 420 inv., samt Västerbottens mellersta domsaga, om- fattande Nysätra tingslag och Burträsks tingslag, om 25 675 inv.

Frågan om ändrad domsagoindelning inom Västerbottens län har uppta- gits av hovrätten för Övre Norrland i ett den 19 december 1944 dagtecknat utlåtande över en inom justitiedepartementet utarbetad promemoria an- gående utredning om ting-slagsindelning m. m. i samband med nya H.st ikraftträdande. Nämnda fråga har därefter närmare behandlats i en inom justitiedepartementet utarbetad promemoria, dagtecknad den 9 februari 1945. I denna promemoria förordas ett av hovrätten framlagt förslag till omreglering av domsagoindelningen i länet, varigenom antalet domsagor därstädes skulle ökas från fem till sex. Enligt detta förslag skulle västra domsagan delas i två domsagor, en omfattande Lycksele tingslag och en Åsele och Vilhelmina tingslag. Kustlandet skulle på närmare angivet sätt så indelas, att två domsagor erhölle kansliort i Umeå och två i Skel— lefteå.

Sedan från vederbörande myndigheter m. fl. infordrats yttranden över pro- memorian den 9 februari 1945, har i ett inom justitiedepartementet utarbe- tat förslag till kungörelse om tingsordningar m. m., avseende tiden efter nya R.B:s ikraftträdande, domsagoindelningen inom Västerbottens län angivits med ledning av de väsentligen sammanstämmande förslag, som i avgivna yttran- den framlagts av hovrätten för Övre Norrland, riksdagens justitieombudsman och länsstyrelsen i länet. I samband med nämnda författningsförslag har dock icke tagits ställning till frågan om en delning av Västerbottens västra domsaga, vilken därför upptagits i sin nuvarande omfattning med anmär- kande av att förslag föreligger om delning av domsagan. Inom övriga delar av länet skola enligt förslaget till tingskungörelse liksöm för närvarande och enligt promemorian den 9 februari 1945 finnas fyra domsagor. Indelningen skall enligt kungörelseförslaget ske på följande sätt. Till Umeå domsaga med kansli i Umeå hänföras Umeå landskommun samt kommunerna Holmsund, Sävar, Holmön, Hörnefors, Bygdeå och Nysätra om sammanlagt 38 634 inv. En domsaga, kallad Vännäs domsaga och med Vännäs som kansliort, bildas av kommunerna Vännäs, Vännäs köping, Nordmaling, Bjurholm och De- gerfors om tillsammans 33 297 inv. Till Västerbottens mellersta domsaga, vars kansli förlägges till Skellefteå, föras kommunerna Lövånger, Burträsk, Bureå, Norsjö och Malå om tillhopa 33183 inv. Västerbottens norra dom- saga, kansliort Skellefteå, kommer därefter att omfatta Skellefteå landskom- mun samt Byske och Jörns kommuner med 39 969 inv.

I utlåtande den 27 februari 1946 över förslaget till tingskungörelse har hov- rätten för Övre Norrland framfört vissa erinringar. Hovrätten förordar så- lunda, att för den i förslaget upptagna Vännäs domsaga, av hovrätten be- nämnd Västerbottens södra domsaga, kansliort och huvudtingsställe måtte

bliva Umeå, ej Vännäs. Under förutsättning att kansliort och huvudtings- ställe för denna domsaga blir Umeå, föreslår hovrätten, att Hörnefors kom- mun bibehålles inom Västerbottens södra domsaga. Härigenom bleve, enligt vad i hovrättens utlåtande påpekas, denna domsaga och Umeå domsaga mera jämnstora än om Hörnefors fördes till Umeå domsaga. Vid genomförande av hovrättens förslag komme nämligen Umeå domsaga att omfatta 34 802 inv. samt södra domsagan 37 129 inv.

Beträffande mellersta och norra domsagorna, sådana dessa utformats en- ligt kungörelseförslaget, har hovrätten icke framställt någon erinran.

I fråga om Västerbottens västra domsaga uttalar hovrätten, att hovrätten för rättsskipningens skull livligt hoppas, att delning kommer att genomföras. Från hovrättens sida har framhållits, att den odelade domsagan omfattar en befolkning överstigande 55 000 personer och att befolkningen vid tiden för den nya rättegångsordningens ikraftträdande sannolikt kommer att utgöra närmare 60 000 personer. Hovrätten har vidare åberopat, att domsagan till ytvidden är landets största (35 858,93 kvadratkilometer) och lika stor som Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Västmanlands och Örebro län tillsam- mans. Hovrätten har i anslutning till det anförda utgått från att delning av domsagan kommer till stånd så, att nuvarande Lycksele tingslag bildar en domsaga, förslagsvis benämnd Lycksele domsaga, (30 442 inv.) samt nuva- rande Åsele och Vilhelmina båda tingslag bilda en domsaga om ett tings- lag, förslagsvis benämnd Åsele och Vilhelmina domsaga (25 077 inv.). Hov- rätten erinrar, för den händelse det skulle invändas, att den senare dom- sagan bleve väl liten, att den till ytvidden är större än Stockholms och Söder- manlands län tillsammantagna.

Enligt domarutredningens mening är den av hovrätten för Övre Norrland i dess utlåtande den 27 februari 1946 föreslagna domsagoindelningen för Väs- terbottens län ändamålsenlig. Om det framdeles skulle anses önskvärt, att Skellefteå stad i judiciellt avseende förenas med domsaga, kunde en sådan förening möjligen ifrågakomma, därest Västerbottens norra domsaga finge den mindre omfattning, som förslaget innebär, varemot en sådan förening torde vara utesluten med utgångspunkt från nu gällande domsagoindelning. Domarutredningen tillstyrker därför detta förslag och vill särskilt framhålla angelägenheten av att Västerbottens västra doms—aga i samband med rätte- gångsreformens genomförande delas. Om doms—agan bibehålles oförändrad, skulle nämligen med hänsyn till de stora avstånden svårigheter möta att anordna ting i så stor utsträckning, som enligt den nya rättegångsordningen är önskvärt och i vissa fall nödvändigt. Vidare skulle det bliva svårt att i den odelade domsagan anordna förberedelse och huvudförhandling i målen på ett fullt ändamålsenligt sätt och utan olägenheter för de rättssökande, detta särskilt med hänsyn till att domarkansliet, där ju förberedelsen i 'all- mänhet förutsättes sko—la äga rum, i en så stor domsaga kommer att ligga på mycket stort avstånd från betydande delar av domsagan.

Jämväl inom Västernorrlands län finnas två folkrika och till arbetsmängden synnerliga stora domsagor, nämligen Medelpads östra dom-

saga och Ångermanlands norra domsaga. Invånarantalet uppgick den 31 december 1945 i den förra domsagan till 52 137 och i den senare till 57 159. Med hänsyn till omfattningen av arbetsbördan äro dessa domsagor placerade i lönegrupp V.

Emellertid föreligger för närvarande såvitt angår Medelpads östra dom- saga fråga om inkorporering med Sundsvall av en icke obetydlig del av domsagan, som således på denna väg måhända kan erhålla en lämpligare storlek. Ångermanlands norra domsaga har för icke lång tid tillbaka bil- dats genom sammanslagning av två äldre domsagor (dock med undantag av viss del av den ena). Vid nämnda förhållande vill domarutredningen icke nu föreslå, att domsagan åter delas. Det förtjänar dock framhållas, att befolkningen i domsagan under senare år ökats betydligt. Anledning före— ligger därför att med uppmärksamhet följa den vidare utvecklingen inom domsagan i fråga.

De båda domsagorna i Blekinge län, Bräkne och Listers domsaga samt Östra och Medelsta domsaga, tillhöra jämväl de särskilt arbetstyngda domsagorna i riket. Folkmängden utgör enligt siffrorna vid 1945 års slut i Bräkne och Listers domsaga 43 629 inv. samt i Östra och Medelsta dom- saga 57 154 inv. I sistnämnda domsaga, som omfattar den östra delen av länet, ingår staden Ronneby (6554 inv.), 'som är kansliort. Bräkne och Listers domsaga, utgörande länets västra del, omsluter städerna Karlshamn (10315 inv.) och Sölvesborg (4 356 inv.), vilka ha egen jurisdiktion. Domsa- gans kansli är beläget i Sölvesborg.

Sedan fråga uppkommit om Karlshamns förenande i judiciellt avseende med domsaga, har även spörsmålet om domsagoindelningen inom Blekinge län upptagits till särskild prövning. Kungl. Maj:t har sålunda den 28 april 1944 anbefallt länsstyrelsen att föranstalta om utredning dels rörande först- nämnda fråga, dels ock, i samråd med hovrätten över Skåne och Blekinge, angående frågan huruvida i samband med stadens eventuella landsrättsför- läggning ändring i gällande domsagoindelning inom länet borde komma till stånd. Länsstyrelsen avgav den 4 december 1945 till Kungl. Maj:t ut- låtanden i dessa frågor. Därvid uttalade länsstyrelsen, att Karlshamn enligt dess mening borde bibehålla sin rådhusrätt. Länsstyrelsen erinrade vidare om att staden anhållit om utredning angående inkorporering med staden av Asarums kommun, helt eller delvis. Det syntes uppenbart, att i händelse av en sådan inkorporering stadens förenande med domsaga borde vara ute- slutet. Alternativt hemställde länsstyrelsen, att därest beslut om bibehållande av rådhusrätten icke ansåges böra nu meddelas, med vidare åtgärder i fråga om landsrättsförläggningen borde anstå intill dess inkorporeringsspörsmålet slutligen avgjorts.

Länsstyrelsen samt hovrätten över Skåne och Blekinge hava efter samråd i avgivna yttranden uttalat att, för den händelse stad-en Karlshamn i ju-di- ciellt avse-ende skulle förenas med domsaga, denna stad och Bräkne härad borde bilda en domsaga samt Listers härad utgöra en domsaga, i vilken Sölvesborgs stad framdeles borde ingå.

Hovrätten har sedermera i yttrande till Kungl. Maj:t den 28 februari 1946 för sin del, med bestämt avstyrkande av att ärendets avgörande uppskötes, förordat, att Karlshamn från den 1 januari 1948 förenas med angränsande landsbygd till en domsaga på det sätt, som i hovrättens yttrande angående domsagoindelningen uttalats. Hovrätten har härvid bl. a. framhållit, att en uppdelning av västra Blekinge 1 två jurisdiktionsområden på det sätt, att Karlshamns stad och Asarums socken bildade en stadsjurisdiktion samt åter- stoden av Bräkne härad jämte Listers härad och Sölvesborgs stad en dom- saga, skulle giva otillräcklig sysselsättning åt rådhusrätten och oproportio- nerligt stor arbetsbörda åt häradsrätten, men att samma områdes uppdel- ning i två domsagor skulle åvägabringa en jämn fördelning av arbetsbördan på två lika stora domstolar, vardera med en väl belägen tings- och kansliort och ett synnerligen väl avvägt jurisdiktionsområde. Ur råttsskipningens syn- punkt kunde således enligt hovrättens mening icke någon tvekan råda om vilkendera indelningen som vore att föredraga.

Ärendet är nu beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Domarutredningen som icke har att taga ställning till frågan, huruvida Karlshamn skall bibehålla egen jurisdiktion eller icke vill för sin del förorda, att därest staden i judiciellt avseende förenas med domsaga, länets indelning i domsagor ändras på det sätt h0vrätten och länsstyrelsen före- slagit. För sådant fall böra således även enligt domarutredningens mening staden Karlshamn och Bräkne härad bilda en domsaga samt Listers härad utgöra en domsaga, med vilken Sölvesborgs stad skall fören—as.

I anslutning till frågan om vidtagande av åtgärder i syfte att undvika alltför stora domsagobildningar kan vidare framhållas, att domsagorna i J ö nk ö pings län samtliga äro av rätt betydande omfattning utan att likväl ett ingripande beträffande dessa för närvarande synes påkallat. Av de nu åsyftade domsagorna till antalet fyra äro de största: Östbo och Västbo domsaga med 60925 inv. samt Tveta, Vista och Mo domsaga med 59 453 inv. l förstnämnda domsaga ligger staden Värnamo (6 399 inv.). I Tveta, Vista och Mo domsaga ligga städerna Nässjö (11 980 inv.), Huskvarna (10642 inv.) och Gränna (1325 inv.). Den i denna domsaga ingående landsbygden är delvis tätt befolkad. Befolkningstillväxten i Tvetadomsagan har under senare år varit kraftig. Med hänsyn härtill kan fråga om delning av domsagan inom en framtid uppkomma. Det synes då vara en naturlig lösning, om den omkring Jönköping belägna bygden bibehålles som en enhet med kansli och tingsställe liksom för närvarande i Jönköping, medan den omkring Nässjö liggande delen av Tveta härad samt denna stad utbrytas från den nuvarande domsagan. Då sistnämnda områden icke ensamma kun- na utgöra en domkrets, förutsättes, om detta förslag skall kunna genomföras, att dit kunna överföras till Nässjö närbelägna områden från [de angränsande Njudungs samt Norra och Södra Vedbo domsagor. Med hänsyn till Nässjös centrala betydelse ur trafiksynpunkt synas vissa skäl tala för en sådan lös- ning. Det må härvid även framhållas, att redan för närvarande ett visst antal av tingssammanträdena' hållas i Nässjö. Om det nu berörda förslaget skulle

genomföras, kunde samtidigt vidtagas en mindre utjämning även beträffande Östbo och Västbo domsaga genom att vissa socknar inom norra delen av Östbo tingslag, för vilka socknar Jönköping är den naturliga huvudorten, läggas till den förminskade Tvetadomsagan.

Vadsbo domsaga i Skaraborgs län är redan i sin nuvarande omfatt- ning en stor domsaga. Enligt senast tillgängliga befolkningssiffror har den en folkmängd å 49 869 personer, och arbetsbördan är synnerligen betydan- de. Vid en nyligen inom Göta hovrätt företagen undersökning befanns sä- lunda, att domsagan måste anses såsom den jämte Tvetadomsagan mest arbetstyngd'a bland de domsagor under hovrätten, som icke hava tingsdoma- re. Om Mariestad (7 080 inv.) skulle i judiciellt avseende förenas med dom— sagan, skulle denna bliva så stor, att en uppdelning kan ifrågasättas. En förening i judiciellt avseende mellan Marie-stad och domsagan bör där-för icke komma till stånd utan att i samband därmed undersökes, om och i så fall på vilket sätt domsagoindelningen bör ändras. Härvid kan möjligen dom- sagan uppdelas så, att de två tingslag, varav domsagan nu består, i likhet med vad tidigare varit förhållandet, vart för sig bilda en domsaga, därvid Mariestad skulle läggas till det neira av tingslagen.

De minsta domsagorna. Inom S t 0 c k h 0 l m 5 lä n finnas två små dom— sagor, nämligen Mellersta Roslags domsaga om 17 925 inv. och Stockholms läns västra domsaga om 20 801 inv. Arbetsbördan särskilt" 1 Mellersta Roslags domsaga är av ringa omfattning. Det vore därför önskvärt, om dessa dom- sagor kunde uppgå i något större enheter. Då å andra sidan inom Stock- holms län -finnas några av rikets största domsagor: Södra Roslags, Söder- törns samt Sollentuna och Färentuna domsagor, och dessa domsagor därför, såsom domarutredningen redan anfört, höra på 'något sätt regleras, synes det lämpligt, att domsagoindelningen i hela länet göres till föremål för om- prövning.

Även två av domsagorna inom Östergötlands län måste beteck- nas som små med avseende å folkmängd och arbetsbörda. De avsedda dom— sagorna äro Hammarkinds, Stegeborgs och Skärkinds domsaga med 20 347 inv. samt Kinda och Ydre domsaga med 22 693 inv. Emellertid har vid två tillfällen under 1920-talet genomförts en domsagoreglering inom länet, varigenom antalet domsagor minskats där från åtta till sex, och de nuva— rande do'm—sagorna kunna i huvudsak anses utgöra naturliga enheter. Det möter därför ur många synpunkter svårigheter att söka åstadkomma en lämpligare indelning av domsagorna i länet. I detta sammanhang må emel- lertid framhållas, att fråga om inkorporering med Motala stad av delar av Aska, Dals och Bobergs domsaga för närvarande är under utredning. Därest på grund av inkorporeringen staden skulle få behålla sin rådhusrätt, skulle därav komma att föranledas en så betydande minskning av domsagan, att en reglering beträffande återstoden av domsagoområdet bleve ofrånkomlig. Om Aska, Dals. och Bobergs domsaga skulle på detta sätt minskas, skulle detta giva anledning till en mera allmän omprövning av domsagoindelningen inom

Östergötlands län, varvid frågan om förändring av de minsta av de nuva- rande domsagoenheterna kan uppkomma.

Till de minsta domsagorna hör jämväl Mellersta Värends domsaga, belägen i Kronobergs län. Antalet invånare i domsagan utgör 21 983. En sam- manslagning mellan nämnda domsaga och den mindre av de båda angrän- sande domsagorna, Västra Värends domsaga om 28 503 inv., är måhända icke helt utesluten. Men lämpligheten av en sådan lösning kan starkt ifråga- sättas, dä den sålunda nybildade domsagan skulle bliva väl stor och dom- sagans kansli bliva mindre lätt tillgängligt för stora delar av befolkningen. En annan möjlighet till reglering av Mellersta Värends domsaga vore att till denna domsaga överflytta någon del av den tredje bland värendsdomsagor- na, Östra Värends domsaga, vars folkmängd för närvarande uppgår till 48 503 inv. För befolkningen inom de områden, som kunna ifrågakomma för en sådan överflyttning, skulle åtgärden icke innebära någon förändring beträffande tings- och kansliort, som i båda fallen är Växjö. Emellertid är arbetsbördan i Östra Värends domsaga i förhållande till folkmängden icke särskilt omfattande utan snarare mindre än i flertalet domsagor med mot- svarande invånarantal. Östra Värends domsaga kan därför ur denna synpunkt icke anses alltför stor och den synes även i övrigt utgöra en lämplig enhet. Det är således i viss mån osäkert, om den sist skisserade utvägen kan leda till en bättre indelning beträffande domsagorna i fråga.

Inom Skåne finnes endast en domsaga, vilken kan betecknas såsom sär— skilt liten, nämligen Färs domsaga. Invånarantalet i denna domsaga uppgår till 20 905. I fråga om arbetsbördan torde Färs domsaga vara ungefär jäm- ställd med Mellersta Värends domsaga. Färs domsaga omfattar huvudsak- ligen ren landsbygd och några mera väsentliga förändringar beträffande in- vånarantal och arbetsbörda torde således icke vara att förvänta inom den närmaste framtiden. Det kan därför betecknas såsom i och för sig önskvärt, om ifrågavarande domsaga kunde uppgå i angränsande domsagor eller på annat sätt bli föremål för reglering. En lösning i den ena eller andra rikt- ningen synes emellertid stöta på betydande praktiska svårigheter med hänsyn till de angränsande domsagornas storlek, kommunikationsförhållanden m. m.

Slutligen må här framhållas, att Orusts och Tjörns domsaga inom G öte- borgs och Bohus län till folkmängden kan synas väl obetydlig, då domsagan endast har 22 638 inv. Vid den nyligen inträffade ledigheten ä häradshövdingbefattningen i domsagan ifrågasattes jämväl, att domsagan skulle sammanslås med Inlands domsaga om 26 705 inv. Efter verkställd ut- redning befanns emellertid, att arbetsbördan särskilt i Inlands domsaga hade väsentligt större omfattning än vad som med hänsyn till befolkningstalen kunnat förväntas. Detta förhållande torde sammanhänga med närheten till Göteborg, den livliga trafiken och den tillfälliga stora ökningen av invånar- antalet under sommarmånaderna. Mot en sammanslagning talade även andra omständigheter, såsom Orustdomsagans insulära läge och de härmed sammanhängande svårigheterna att förlägga ett domsagokansli så, att olika delar av den utvidgade domsagan skulle tillbörligt tillgodoses. I enlighet här-

med har Kungl. Maj:t nyligen beslutat, att någon sammanslagning av ifråga- varande domsagor icke skall äga rum.

Även om det således får anses uteslutet, att en sammanslagning av Orusts och Tjörns domsaga med hela Inlands domsaga kommer till stånd, bör så- som domarutredningen i annat sammanhang anfört (s. 31) undersökas, om ej en reglering av dessa domsagor kan ske i samband med uppdelning av den nuvarande Askimsdomsagan.

Domarutredningen vill förorda, att utredningar om ändring i domsagoin- delningen, lmåtte komma till stånd i den utsträckning, 'som ovan angivits.

B. Personalorganisationen i domsagorna och principerna för arbets- fördelningen.

Vid prövning av hur domsagoarbetet lämpligen bör organiseras måste hän- syn tagas till en mångfald olika faktorer, bland vilka kravet på en god do- marutbildning intager en viktig plats. Det är emellertid givet, att i första hand måste tillses, att den ifrågavarande organisationen blir sådan, att den väl fyller de krav, som ur rättsvårdens synpunkt måste ställas å densamma. De olika arbetsuppgifterna skola således kunna fullgöras med erforderlig säker- het och snabbhet. En förutsättning härför är, att för uppgifterna kompetenta arbetskrafter i tillräckligt antal stå till förfogande. I detta avseende är nu gäl- lande domsagoorganisation delvis bättre rustad än den förut gällande. För arbetet i de större domsagorna har det sålunda otvivelaktigt varit av utom— ordentligt värde, att där vid häradshövdingens sida inrättats en, eller un- dantagsvis flera, kvalificerade juristbefattningar (tingsdomare, särskild in- skrivningsdomare, tings-sekreterare). Av stor betydelse för organisationens effektivitet är vidare, att arbetsfördelningen mellan befattningshavarna ord- nats efter mera rationella linjer än tidigare. En strävan har därvid varit att i största möjliga utsträckning förbehålla de egentliga domaruppgifterna åt häradshövdingen samt att i övrigt gradera befattningshavarnas kompetens med hänsyn till envars utbildning och erfarenhet.

Nuvarande behov av arbetskrafter i domsagorna. Oaktat den till härads- rätterna knutna kansliorganisationen redan undergått en betydande utveck- ling, kanx likväl sättas i fråga, huruvida organisationen ur arbetssynpunkt är fullt tillräcklig. Här må särskilt pekas på det förhållandet, att i mer än halva antalet domsagor häradshövdingen alltjämt för biträde med uppgifter, för vilka kräves juridisk utbildning, endast har tillgång till tingsnotarier, vilka ju iallmänhet sakna tidigare praktisk erfarenhet och blott under rela- tivt begränsad tid stanna i domsaga. Lagrådet har också — såsom framgår av dess förut återgivna utlåtande över processlagberedningens förslag till ny rättegångsbalk — givit uttryck åt den uppfattningen, att arbetet i många domsagor redan för närvarande är så ordnat, att häradshövdingens arbets- kraft utnyttjas till bristningsgränsen (jfr s. 21 f.).

För bedömande av huruvida den nuvarande personalorganisationen i dom-

sagorna kan anses motsvara det rådande behovet av arbetskrafter har domar- utredningen från häradshövdingarna inhämtat uppgifter beträffande arbets- förhållandena i domsagorna. Uppgifterna, som lämnats såsom svar å utsända frågor, avse bland annat arbetstiden för tingssekreterare och tingsnotarier (inräknat aspiranter) ävensom förekomsten av övertidsarbete för domsago- biträdena och den utsträckning, i vilken extra skrivhjälp anlitas för det van— liga domsagoarbetet (således oberäknat uppläggande av nya fastighetsböc- ker). Vidare har i de infordrade uppgifterna angivits, om föreskrivna expe- ditionstider i regel kunna hållas. Svaren ha avgivits under september och oktober 1945.1

Av undersökningen framgår, att tingssekreterarnas och. tingsnotariernas ar- betstid ej sällan är anmärkningsvärt lång och i många domsagor avsevärt överstiger den tid av 42 timmar i veckan, som angives i 43 % första stycket domsagostadgan. Enligt de inkomna uppgifterna är under tingsterminerna arbetstiden för sekreterarna normalt i medeltal omkring 52 timmar per vecka. Motsvarande tal utgör för notarierna ej fullt 51 timmar i veckan. (När ar— betstid av olika längd redovisas för notarie tillhörande samma domsaga, har räknats med arbetstiden för den mest arbetstyngda notarien, nämligen i re- gel den i tjänsten äldste av dem.) Under sommaren mellan tingsterminerna är den dagliga arbetstiden emellertid vanligen kortare än under året i övrigt.

Endast i en dom"—saga redovisas för den större delen av året en arbetstid understigande 40 timmar i veckan (371/2 tim. för såväl tingssekreteraren som notarierna). Den längsta tid, som redovisas, är för sekreterare 74 och för no- tarier 72 veckotimmar. Rörande de inom olika domsagor vanliga arbetstider- na lämnas i övrigt följande översikt.

Tingssekreterares och tingsnotariers arbetstid. (Ei sommaren.)

Antalet domsagor, där arbetstiden utgör

Tingäsekreterare . . ._ ......

Tingsnotarier ............

mindre än 40 tim./v.

40 till 50 tim./v.

50 till 60 tim./v.

60 till 70 tim./v.

över 70 tim./v.

1 1

18 49

18 51

81 13

1 l

1 Inräknat en befattningshavare (i Gällivare domsaga) av liknande natur som tings- sekreterare.

Övertidsarbete för domsagobiträdena förekommer enligt uppgifterna i re- lativt begränsad omfattning. I 26 domsagor arbeta biträ-dena ej alls på över- tid eller erhålla kompensation därför genom fritid. Beträffande ytterligare 62 domsagor angives, att övertidsarbete endast förekommer undantagsvis eller i ringa utsträckning. I 19 domsagor redovisas för ett eller flera biträden över- tidsarbete, motsvarande ungefär 1/2 a 1 timme per arbetsdag, och i ytterligare

1 Angående undersökningar av tingsnotariernas arbetsbörda, verkställda av Sveriges yngre juristen förening i mars 1943 och november 1944, se Svensk juristtidning 1943 s. 640 och 1945 s. 206.

5 domsagor uppgår övertidsarbetet till omkring 2 timmar om dagen. Vidare uttalas i ett par fall, att biträdena arbeta på övertid praktiskt taget varje dag eller att sådant ej sällan förekommer, utan att dock tiden närmare angivits. I ett fall förklaras, att övertidsarbete nu förekommer i rätt stor utsträckning på grund av brist på notarier. Extra skrivhjälp anlitas i åtskilliga domsagor i betydande utsträckning. Men för det stora flertalet domsagor gäller, att dy- lik skrivhjälp ej tages i anspråk eller att så sker endast i mindre omfattning, t. ex. vid semester och dylikt.

Beträffande möjligheten att hålla stadgade expeditionstider förklara 66 häradshövdingar, att dessa tider i regel kunna hållas. Svar av innebörd att expeditionstiderna i allmänhet ej överskridas ha ytterligare avgivits av 27 häradshövdingar, vilka därvid emellertid gjort vissa påpekanden eller reser- vationer. Sålunda framhålles från flera håll, att föreskrifterna om expedi- tionstid endast med större eller mindre svårighet kunna iakttagas eller att detta icke är möjligt utan övertidsarbete av befattningshavarna. I vissa av de nu avsedda svaren angives vidare, att expeditionerna ej kunna färdigställas i rätt tid vid särskild anhopning av mål eller ärenden, t. ex. vid de första tingssammanträdena under hösten eller vid inskrivningsdagar, som följa ome- delbart efter tingssammanträde. I ett par fall angives också, att tiderna he- träffande gravationsbevis ej kunna hållas. Uppgift att expeditionstiderna icke kunna hållas har lämnats från 22 domsagor. I 9 av dessa fall upplyses, att expeditionerna angående inskrivningsärendena i allmänhet äro försenade, medan i 3 fall förseningen hänför sig till domboksexpeditionerna. En härads- hövding har uttalat, att expeditionstiderna med nuvarande arbetsstyrka ej på långt när kunna hållas.

De svårigheter. som i de avgivna uppgifterna kommit till synes beträffande arbetets fullgörande i domsagorna, kunna väl i viss mån vara beroende av mer eller mindre tillfälliga förhållanden. Sålunda bör icke bortses från den omständigheten, att organisationen av den icke rättsbildade personalen i domsagorna alltsedan år 1943 är under utbyggnad enligt statsmakternas då fattade beslut och att särskilda svårigheter kunna finnas under denna över- gångstid. Huruvida den för domsagorna gällande organisationsplanen, sedan biträ—desorganisationen fullt utbyggts, kan med utgångspunkt från nuvarande rättegångsordning vara tillräcklig, är icke möjligt att med bestämdhet säga. Resultatet av undersökningen visar emellertid, att nämnda organisations- plan i vissa fall är för knappt tilltagen och således i behov av en utökning.

Domarutredningen har icke kunnat undgå att uppmärksamma den ojämn- het i fråga om arbetstiden, som råder inom de olika domsagorna. Det bör undersökas, om denna ojämnhet beror på alltför fåtaliga arbetskrafter i de domsagor, där arbetstiden är särskilt lång, eller på andra omständigheter. Domarutredningen har därför till presidenterna i hovrätterna för kännedom överlämnat de till domarutredningen inkomna svaren.

Domsagoarhetets framtida omfattning m. m. Omfattningen av verksam- heten i domsago-rna är givetvis i första hand beroende av antalet där be-

handlade mål och ärenden samt beskaffenheten av dessa. Att med säkerhet förutse den blivande utvecklingen i detta avseende är uppenbarligen icke möjligt. Viss ledning för ett bedömande av frågan kan emellertid erhållas genom den hittillsvarande utvecklingen på området. I fråga om denna hån- visas till följande tabell, avseende tiden från och med år 1921. I tabellen, som uppgjorts med ledning av den officiella statistiken, angives för varje redovisat är antalet i domsagorna slutligt handlagda mål och ärenden av följande slag: civila mål, kriminella mål, bötesförvandlingsmål, lagsöknings- mål och mål om handräckning för fordran, ärenden ho—s häradsrätt och domare (inkl. inskrivningsdomare och konkursdomare) samt mål och ärenden hos ägodelnin—gsrätt och ägodelningsdomare.

Antalet slutligt hundlagda mål och ärenden i domsagorna åren 1921—1944. (För tiden före år 1939 redovisas blott vart tredje är.)

Civila mål

Kriminella mål

Bötes- förvand-

Lagsöknings- mål och mål om handräck-

Ärenden (ej hos ägodel- ningsrätt eller ägodel-

Mål och ärenden hos ägodelnings- rätt och ägo-

lingsmal ning för

fordran

nings- domare)

delnings- domare

283 898 286 821 295 956 310 236 332 687 385 777 397 119 290 402 307 662 326 315 336 965 359 903

3 913 3 861 4 038 5 693 7 147 10 282 13 374 12 181 11 116 10 927 12 990 13 300

32 627 29 389 28 693 28 253 27 180 22 086 21 673 21 366 18 809 16 405 15 414 15 831

20 415 23 688 28 277 33 034 51 116 56 253 69 138 57 243 63 611 71 755 78 693 79 535

10 333 12 519 10 625 9 366 9 425 9 941

272 518 434 377 244 223

1944 ........

Såsom framgår av tabellen har visserligen antalet civila mål nedgått, men då detta mer än kompenseras av ökning i fråga om kriminella mål, har sammanlagda antalet mål liksom antalet ärenden i allmänhet varit stigande; Särskilt var ökningen under 1930-talet betydande. Såväl mål som ärenden gingo emellertid år 1940 kraftigt tillbaka, varefter antalet åter varit i uppåt- gående. Den under krigsåren inträffade nedgången av antalet mål beror till stor del på den omständigheten, att biltrafiken under nämnda år i hög grad minskades. Till nedgången av antalet ärenden och även antalet av vissa mål bidrog den minskade omsättningen på fastighetsmarknaden och inom det ekonomiska livet överhuvudtaget vid denna tid. I den mån biltrafiken upp- når normal eller kanske vidgad omfattning, komma de för häradsrätternas arbetsbörda mycket tyngande trafikmålen åter att inta en dominerande plats. Visserligen komma målen angående brott mot kristivdsförfattningarna och andra av krisförhållandena föranledda mål att så småningom försvinna, men det finnes all anledning antaga, att den genom det större antalet trafikmål orsaka-de arbetsökningen kommer att mer än uppväga bortfallandet av kris- tidsmålen.

En väsentlig minskning av målantalet kommer att inträda, sedan efter nya R.B:s ikraftträdande av åklagaren meddelade strafförelägganden be- träffande lindrigare förseelser komma till användning. Visserligen represen- tera mål angående förseelser, för vilka i framtiden strafförelägganden kunna komma .att användas—, en viss arbetsbörda, men med hänsyn till målens i allmänhet mycket enkla beskaffenhet är den lättnad, som erhålles genom deras bortfallande, relativt obetydlig. Även reglerna om åtalseftergift i nya RB. torde komma att i någon mån påverka målantalet i minskande riktning. Huruvida bestämmelserna i nya BB. i övrigt kunna föranleda någon ök- ning eller minskning av antalet mål eller ärenden i underrätt, torde icke vara möjligt att nu förutse.

Vid beräkning av den framtida arbetsbördan i domsagorna bör hänsyn även tagas till den omständigheten, att ett stort antal mindre städer, som nu ha egen jurisdiktion, snart torde komma att i judiciellt avseende förenas med domsaga. Genom indragning av rådhusrätterna i de mindre städerna komma åtskilliga domsagor att erhålla ett större eller mindre tillskott till sin nuvarande arbetsmängd.

Om, såsom ifrågasatts, krigsrättsmålen komma att överföras till de all- männa domstolarna, kommcr denna omständighet att verka i samma rikt- ning. 1945 års riksdag har sålunda (i skrivelse nr 134) anhållit, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning om krigsdomstolarnas avskaffande i fredstid samt för riksdagen snarast möjligt framlägga det förslag som därav kunde föranledas. I anslutning härtill har chefen för justitiedepartementet enligt bemyndigande av Kungl. Maj:t tillkallat en utredningsman med upp- drag att i samråd med särskilda sakkunniga verkställa utredning rörande den militära rättsskipningen. Vid utredningen skall enligt de för densamma med— delade direktiven övervägas verkningarna av en reform i antydd riktning och förslag framläggas, som visa, huru ett överförande av de militära målen till de allmänna domstolarna bäst kan genomföras. I den mån sådana mål framdeles skola upptagas vid häradsrätt, få de därav berörda häradsrättema ökad arbetsbörda. Ökningen kan för några av häradsrätterna bli betydande.

I ett betydelsefullt avseende har man att räkna med minskning av den nuvarande arbetsbördan, nämligen såvitt angår handhavandet av inskriv- ningsväsendet. Arbetet med uppläggan—de av nya fastighetsböcker för landet, som alltsedan år 1933 pågått i domsagorna, har i betydande utsträckning tagit domsagopersonalens tid och krafter i anspråk. Under åren efter krigs- utbrottet har fastighetsboksarbetet på grund av brist på rättsbilda—de arbets- krafter icke kunnat bedrivas i den omfattning, som varit avsedd. Intill den 1 januari 1946 hade fastighetsboksarbetet likväl slutförts i 52 av rikets 115 domsagor, och i det stora flertalet av övriga domsagor hade arbetet fort- skridit så långt, att största delen därav fullbordats. Rörande dessa för- hållanden hänvisas till följande sammanställning.

Sammanställning rörande arbetet med upplitggando av nya fastighetsböcker i domsagorna.

(Siffrorna avse antalet domsagor.)

Av antalet registerfastigheter återstod den 1 januari 1946 i övriga domsagor att upplägga i nya böcker

Arbetet Arbetet avslutat beräknat före den vara slut- 1 januari fört under . a . . mindre 1 _, , _a /4—hela 1946 är 1946 än % /4. /2 /2 (4 antalet

Domsagor under Svea hov- rätt ................... 8 11 3 1 Domsagor under Göta hov- rätt ................... 6 8 Domsagor under hovrätten över Skåne och Blekinge 3 —— Domsagor under hovrätten för Övre Norrland ..... -— 4

Samtliga domsagor .. 17 23

1 Dessa samtliga belägna inom Kopparbergs län.

Det torde kunna förväntas, att det återstående arbetet i allmänhet skall . kunna slutföras inom de närmaste åren. Tydligt är, att allteftersom de nya , fastighetsböckerna bliva färdigställda tid kan vinnas för andra uppgifter. Vidare komma handläggningen av inskrivningsärendena och utfärdandet av bevis med ledning av fastighetsböckerna att väsentligt underlättas. Av sär- skild betydelse är i detta sammanhang förenklingen av arbetet med uppsät- , tande av gravationsbevis. Detta arbete kan, om äldre lagfarts— och inteck- ningsböcker komma till användning, ofta vara mycket tidskrävande och för— enat med stora svårigheter. Med ledning av ny fastighetsbok innebär bevi- sets uppsättande däremot vanligen knappast mera än en enkel avskrift ur boken. , Av största betydelse för frågan om det framtida behovet av arbetskrafter ' i domsagorna är i vad mån genom det ändrade rättegångsförfarandet arbetet i målen ökas eller minskas. Tillämpningen av kungl. cirkuläret den 13 okto- ber 1944 angående anpassning av det processuella förfarandet vid underrät— terna efter principerna i nya rättegångsbalken har redan i viss mån påverkat arbetssättet i domsagorna. Då det nya förfarandet efter nya rättegångsbal- . kens ikraftträdande skall tillämpas i full utsträckning, måste domsagoarbetet ' ytterligare i väsentliga delar omläggas med hänsyn härtill. Vid en jämförelse mellan arbetsförhållandena i domsaga under tillämpning av det äldre och det nya rättegångssättet framträder bland annat, att det hittillsvarande tids- ödande arbetet efter tingssammanträdena — främst skrivande av dombok '— kommer att i stor utsträckning försvinna. Å andra sidan erhåller rätten en mångfald nya arbetsuppgifter i samband med målens beredande för hu- vudförhandling. Även själva rättsförhandlingarna erhålla en annan karaktär på grund av uppdelningen i förberedelse och huvudförhandling och den vidsträcktare muntligheten. Med hänsyn till de omfattande förändringarna,

av vilka en del medföra minskning av arbetet och en del verka i motsatt riktning, är det givetvis vanskligt att nu göra ett bestämt uttalande i vad mån arbetsbördan i domsagorna som helhet betraktad kan komma att ökas med anledning av det nya rättegångssättet. Domarutredningen vill emellertid an- giva de faktorer, som i detta hänseende äro av betydelse i den ena eller andra riktningen.

Ett utmärkande drag för det nya förfarandet är, att det i mångahanda hänseenden ålagts rätten att aktivt ingripa, där en sådan åtgärd förut icke kommit i fråga. Detta kommer framför allt till synes i de omfattande be- stämmelserna angående förberedelse i tvistemål. Så snart ansökan om stäm- ning inkommit, skall denna underkastas en förberedande granskning och föreläggande eventuellt meddelas käranden att komplettera ansökningen. Därefter har rätten att besluta, om förberedelsen skall ske muntligt eller skriftligt, och utsätta tid för förhandling eller skriftväxling. Det åligger rätten att jämväl under förberedelsens fortgång ingripa ledande och ordnande och därvid exempelvis söka avhjälpa ofullständighet i avgivet svaromål samt föreskriva, i vilket avseende part under skriftväxling skall yttra sig. Under förberedelsen har rätten vidare att vidtaga de åtgärder, som erfordras för att bevisningen vid huvudförhandlingen skall kunna förebringas i ett sam- manhang.

Även beträffande brottmålen gäller, att rätten erhåller nya arbetsuppgif— ter. Den mest påfallande skillnaden gentemot nuvarande förhållanden torde vara, att befogenheten att häkta enligt nya H.B. helt överflyttats å rätten och att således, medan ännu den av polismyndighet eller åklagare ledda för- undersökningen pågår, till rätten kan hänskjutas fråga om häktning. Redan på samma tidiga stadium av utredningen kan rätten jämväl få att pröva frågor angående tillämpning av andra tvångsmedel i brottmål. För pröv- ning av hithörande frågor torde i regel bliva erforderligt, att särskilda för- handlingar utsättas. I samband med förundersökningen har rätten vidare att på anmälan av den misstänkte pröva, huruvida vid förundersökningen rätteligen förfarits. För ändamålet kan rätten hålla förhör med den miss- tänkte eller annan eller vidtaga den åtgärd i övrigt, som finnes påkallad. Sedan åtal väckts, åligger det likSOm i tvistemål rätten att besluta angående förberedande åtgärder, som erfordras för att huvudförhandlingen skall kunna slutföras i ett sammanhang.

Det ökade arbete, som i nu nämnda hänseenden lägges å häradshövdingen eller hans ersättare, torde icke vara obetydligt.

Vad angår huvudförhandlingen är det givet, att densamma till följd av den grundligare förberedelsen av målet måste Vinna åtskilligt i fråga om klarhet och koncentration i förhållande till rättsförhandlingar, förda enligt äldre ordning. Sålunda kan genom att målets egentliga handläggning är för- lagd till ett rättegångstillfälle vinnas den fördelen, att de vid uppskovssyste- met ofta förekommande upprepningarna av vad som tidigare förekommit icke behöva ske. Härigenom vinnes onekligen en viss tidsbesparing. Å andra sidan medföra de i nya RB. meddelade reglerna om processmaterialets fram-

läggande vid huvudförhandling, särskilt det förhållandet, att förhandlingar- na mera konsekvent än hittills skola vara muntliga, att tiden för förhandling- arna i regel förlänges.

Föreskrifterna om protokollföringen innebära visserligen såtillvida en lätt— nad, att skyldigheten att föra protokoll över förhandlingarna begränsats och i allmänhet icke skall omfatta partsanföranden, argumentering och dylikt. I protokollet skola emellertid även framdeles upptagas utsaga av vittne, utsaga , av part under sanningsförsäkran och vissa andra inför rätten avgivna utsa- gor. På grund av särskilda skäl —— såsom parts erkännande av en för målet betydelsefull omständighet, ändring av tidigare av part lämnad uppgift, den tilltalades bemötande av målsägandens uppgifter —— kan det därjämte vara påkallat att i protokollet anteckna vad eljest förekommer. Då vidare i nya RB. föreskrives, att protokollet skall färdigställas vid själva förhandlingen, torde handläggningen sedd som helhet i allmänhet komma att förlängas. Detta torde ha bestyrkts vid de rättegångsförhandlingar, som med anledning ; av cirkuläret den 13 oktober 1944 äga rum vid domstolarna, ävensom vid * de fingerade rättegångsförhandlingar enligt nya R.B., som i studiesyfte an- ! ordnats vid olika tillfällen.

Det bör jämväl uppmärksammas, att genom ändrade bestämmelser angå- ende doms avfattande arbetet därmed i allmänhet kommer att ökas för un— , derrätternas befattningshavare. Medan av underrätt meddelad dom för när- varande anslutes till protokollet i målet och i allmänhet upptager endast domslutet jämte skälen för detta, skall nämligen enligt den nya ordningen underrättsdomen uppsättas särskilt samt innehålla redogörelse för bland an- nat parternas yrkanden och invändningar samt de omständigheter, varå de grundas (jfr nya RE. 17 kap. 7 å och 30 kap. 5 g). Skrivande av dylika re- citer, vilket för närvarande förekommer endast i överrätterna där de för övrigt i flertalet mål icke äro så vidlyftiga som nya rättegångsbalken förut- sätter —— kräver stor omsorg ävensom en viss vana samt kan i invecklade ' mål vara mycket tidsödande. Från huvudregeln om att dom i underrätt skall erhålla en så fullständig utformning, som nyss angivits, medgives dock un- dantag. I vissa fall må dom sålunda enligt nya H.B.utfärdasilförenklad form i enlighet med de närmare bestämmelser, som meddelas av Kungl. Maj:t. I fråga om underrätterna gäller detta tredskodom, dom i tvistemål, varigenom kärandens talan bifalles på grund av svarandens medgivande, samt dom i * mål rörande allenast ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än . böter, där den tilltalade erkänt gärningen.

Framhållas bör även, att det nya rättegångssättet kommer att medföra ett ganska betydande tillskott av mera rutinmässiga uppgifter. Sålunda kommer i stor omfattning att erfordras uppsättande och expediering av rättens beslut och förelägganden i olika frågor. Dylika beslut kunna exempelvis avse komplettering av stämningsansökan, kallelser å parterna till en eller flera in- ställelser under förberedelsen, skriftväxling mellan parterna, användning av processuellt tvångsmedel, skyldighet att förete bevismedel samt kallelser å parter, sakkunniga, vittnen m. fl. till huvudförhandling. Vidare skall dagbok

föras över alla mål och anteckningar verkställas å vederbörande akt rörande vidtagna åtgärder. Vissa nya kansliuppgifter tillkomma ock i samband med att talan fullföljes till högre rätt.

Av vad ovan anförts framgår, att den framtida arbetsbördan i domsagor- na är beroende av ett flertal faktorer av delvis oviss natur. Det är förden— skull icke möjligt att göra något bestämt uttalande i frågan, huruvida dom- sagoarbetet sett som helhet kommer att ökas vid full tillämpning av den nya rättegångsordningen. Domarutredningen vill dock framhålla, att de med den dömande verksamheten sammanhängande rutinmässiga göromålen komma att få ökad omfattning.

Den nya rättegångsordningen kommer därjämte otvivelaktigt att ställa ökade krav i kvalitativt hänseende på domaren och den honom underställda personalen. De Ökade kraven på domaren sammanhänga med att det enligt den nya ordningen i högre grad än tidigare varit vanligt ankommer på ho- nom att ordna handläggningen så, att materialet kan med minsta omgång av parterna framlägga's i ett sammanhang och i överskådligt skick, samt fram- för allt därmed, att domaren skall vara beredd att såvitt möjligt besluta och avkunna dom omedelbart efter avslutad huvudförhandling. För att det skall vara möjligt för domaren att fullgöra dessa uppgifter måste han åtminstone i svårare mål på förhand göra sig förtrogen med de frågor, som föreligga till avgörande, samt ha stor förmåga att uppfatta allt som förekommer vid den muntliga förhandlingen. I övrigt må framhållas, att den omständigheten, att protokollet omedelbart skall uppsättas i slutgiltig form, måste föranleda höga krav på protokollförarens omdöme och snabbhet, så mycket mera som det i den muntliga och koncentrerade processen är av särskild vikt, att domaren framför allt har sin uppmärksamhet riktad på förhandlingarna. Reglerna för återgivande av rättsförhandlingarna kunna vidare göra det nödvändigt att kräva kunnighet i stenografi för viss personal.

Med hänsyn till vad sålunda anförts kan det bliva erforderligt att åt- minstone i vissa hänseenden förstärka domsagornas personalorganisation. Under varje rättegångsordning gäller, att domaren, framför allt vid hand- läggning av invecklade rättegångsmål, bör ha tillräcklig tid till eftertanke och, där detta erfordras, till studier angående rättsvetenskapens och praxis' inställning till föreliggande frågor. Iannat fall kan säkerheteni avgörandena bliva lidande med de menliga inverkningar detta kan få icke endast för par- terna utan även såtillvida, att därigenom tilltron till rättegångsväsendet rub- bas. Minskad säkerhet beträffande rättsavgörandena i första instans måste givetvis också leda till att dessa i större utsträckning överklagas och att så— ledes arbetsbördan i överrättema blir mera omfattande än eljest varit nöd- vändigt. Icke endast säkerheten utan även snabbheten i rättsskipningen måste bliva lidande, om organisationen göres alltför snäv och tillgängliga arbets- krafter därför ej räcka till för att utan dröjsmål upptaga och slutföra be— handlingen av inkommande mål och ärenden. Då det med den av statsmak- terna beslutade reformeringen av rättegångsförfarandet åsyftas att vinna säk-

rare och snabbare rättsavgöranden, är det således för att dett-a syfte skall kunna förverkligas en ovillkorlig förutsättning, att erforderligt antal arbets- krafter med tillräckliga kvalifikationer stå till förfogande. Vid övervägande av principerna för arbetsorganisationen i domsagorna bör denna synpunkt hållas för ögonen.

Så länge tillräcklig praktisk erfarenhet saknas om rättegångsreformens verkningar i olika hänseenden kunna gjorda beräkningar över personalbe- hovet i domsagorna för tiden efter reformens genomförande visa sig mindre exakta. Vidare bör beaktas, att domstolarnas bristande erfarenhet om de nya formerna helt naturligt kommer att bereda dem vissa svårigheter under den första tiden, då det nya rättegångssättet skall tillämpas. Det synes därför erforderligt, att organisationen blir sådan, att den snabbt kan jämkas efter det verkliga behovet. Att detta blir möjligt är särskilt betydelsefullt för att den nya rättegångsordningen redan från början skall kunna fungera tillfreds- ställande och icke på grund av brist i personalorganisationen råka i miss- kredit. Därför böra under övergångsåren anslagen till personalorganisationen beviljas med en viss marginal med rätt för Kungl. Maj:t att liksom för när- varande är fallet beträffande tingsnotarier disponera över vissa reservanslag. Det bör också ligga i Kungl. Maj:ts hand att i mån av förändrade förhål- landen vidtaga jämkningar i personalorganisationen genom överflyttande av befattningshavare från en domsaga till annan.

Tingsdomarhefattningar. När det gäller att fastställa grunderna för per— sonalorganisationen i domsagorna, bör man, såsom processlagberedningen framhållit, utgå från att de egentliga domaruppgifterna i den mån detta är möjligt skola handhavas av häradshövdingen själv. Vid regleringen av arbets- förhållandena i domsagorna har förevarande önskemål efter hand vunnit be- aktande i vidgad utsträckning. Med hänsyn till de ökade krav, som i den muntliga och koncentrerade processen ställas på domarens omdöme och er- farenhet, är det för framtiden särskilt betydelsefullt, att nämnda regel iakt— tages.

Den dömande verksamheten är emellertid i många domsagor av sådan om- fattning, att häradshövdingen icke ensam kan fullgöra de på honom ankom- mande uppgifterna. Såsom framhållits i samband med behandlingen av den judiciella indelningen är det icke möjli-gt att inrätta domsagor av en viss typ för att möjliggöra, att den dömande verksamheten i huvudsak full- göres av häradshövdingen. Man har således att räkna med åtskilliga dom— sagor av sådan storlek, att de egentliga domaruppgifterna måste i större eller mindre utsträckning fullgöras av andra befattningshavare än häradshöv- dingen. Det är då för rättsvården givetvis av den största betydelse, att de personer, som vid sidan om häradshövdingen fullgöra do-marvärv, äro väl kvalificerade för detta uppdrag. För att den- nya rättegång-sordningen, såsom avsett år, skall kunna leda till ökad säkerhet och snabbhet i rättsskipningen är härvid av särskild vikt, att rättens ordförande besitter tillräcklig erfaren- het och mognad för att kunna med omdöme och auktoritet leda rättens för—

handlingar. Med hänsyn härtill synes det kravet böra uppställas, att den som i större omfattning skall omhänderha egentlig-a domaruppgifter i häradsrätt i regel skall ha förvärvat den erfarenhet och skicklighet, som kräves av asses— sor i hovrätt. Som framgår av tidigare lämnad redogörelse finnas redan för när- varande i några av de större domsagorna biträdande domarbefattningar, vilka enligt gällande bestämmelser i allmänhet skola besättas med assessorer, näm- ligen tingsdomarbefattningama. I nya RE. (1 kap. 3 5) uttalas också ut- tryckligen, att i domsaga skall, om göromålen kräva det, som biträdande domare finnas. en eller flera tingsdomare. Med anledning av vad sålunda an— förts anser sig domarutredningen böra närmare undersöka, huruvida det med hänsyn till arbetsförhållandena är påkallat, att nya tingsdomarbefatt- ningar inrättas. _

I detta sammanhang må till en början framhållas, att verkställd utredning (se bilaga 3) visar, att i de 11 domsagor, där tingsdomarbefattning för när- varande finnes, den dömande verksamheten är av den omfattning och be- skaffenhet i övrigt, att befattningen bör, i den mån vederbörande domsaga icke undergår någon mera betydande reglering, bibehållas. Domarutredning- en anser således att, där ej uppdelning av domsaga till annat föranleder, de nuvarande tingsdomarbefattningarna alltjämt böra bestå.

Det kan vidare ifrågasättas att i vissa domsagor, där nu finnes befattning som tingssekreterare, utbyt-a denna mot tingsdomarbefattning. Tingssekrete- rarna ha kommit att i betydande utsträckning tjänstgöra såsom ordförande i häradsrätt även vid handläggning av kvalificerade rättegångsmål, och i så- dana fall har tingssekreteraren därför i själva verket närmast kommit att fullgöra en biträdande domares funktioner. Det är således redan för när- varande ett önskemål, att vissa tingssekreterartjänster utbytas mot tingsdo- marbefattningar. I den mån den dömande verksamheten kommer att ställa större anspråk på häradsrättens ordförande vid tillämpning av det nya rätte- gångsförfarandet, måste uppenbarligen behovet av ett dylikt utbyte bliva än mera utpräglat.

Detta utbyte av tjänster skulle bland annat innebära, att innehavare av ett antal befattningar, som nu besättas med personer ur den mycket stora fiskalsgruppen, i stället skulle tagas bland assessorerna. Härigenom skulle den nu rådande disproportionen mellan dessa båda befattningshavargrupper något utjämnas samt den uppkomna förseningen i befordringsgången för fiskalsgruppen kunna i någon mån motverkas, vilket skulle främja en god rekrytering till domarbanan. Även ur denna synpunkt är det således påkallat, att ett antal tingssekreterartjänster utbytas mot tingsdomarbefatt- ningar. '

Till ledning för ett närmare bedömande av frågan, i vilka olika Ifall det främst kan ifrågakomma att ersätta tingssekreteraren med en tingsdomare, har domarutredningen från hovrätterna inhämtat yttranden angående de un- der vederbörande hovrätt lydande sekreterardomsagor, som enligt hovrätter- nas uppfattning med hänsyn till arten och omfattningen av de dömande upp- gifterna borde i första hand ifrågakomm-a, därest ett utbyte av tingssekre-

terartjänster komme till stånd. Hovrätternas yttranden, som avgåvos under hösten 1944, innehålla i huvudsak följande.

Svea hovrätt föreslår, att sekreterartjänsten i vardera av Nora domsaga och Västra Hälsinglands domsaga snarast möjligt utbytes mot en tingsdomar- befattning. Beträffande tiden efter rättegångsreformens genomförande för- ordar hovrätten därjämte i första hand, att i vardera av Södra Roslags och Södertörns domsagor inrättas ytterligare en tingsdomarbefattning utöver den där redan befintliga, detta dock endast under förutsättning att dessa dom- sagor ej delas, samt i andra hand, att sekreterartjänsten utbytes mot tings- domarbefattningi Medelpads västra domsaga, Ångermanlands södra domsaga och Norra Hälsinglands domsaga.

Såvitt angår Göta hovrätts domsområde böra enligt denna hovrätts upp- fattning Vadsbo domsaga samt Tveta, Vista och Mo domsagai nu nämnd ord- ning i första hand ifrågakomma för utbyte av sekreterartjänsten emot tings- domarbefattning. Näst efter dessa två domsagor anser hovrätten Njudungs och Hallands södra domsagor böra ifrågakomma därtill.

Hovrätten över Skåne och Blekinge angiver såsom lämpade för anställ- ning av tingsdomare följande domsagor under hovrätten, vilka nu ha tings- sekreterare, nämligen: Västra Göinge, Luggude samt Torna och Bara dom- sagor i nämnd ordning. Om, såsom ifrågasatts, Torna och Bara domsaga skulle komma att väsentligt minskas genom inkorporering, bör enligt hov- rättens mening Rönnebergs, Onsjö och Harjagers domsaga därnäst ifråga- komma.

Hovrätten för Övre Norrland framhåller i sitt yttrande bland annat, att åtminstone för denna hovrätts del arbetsbördan i de olika domsagorna visat sig fluktuera ganska kraftigt. På grundval av det vid yttrandets avgivande föreliggande behovet anser hovrätten, att den i Västerbottens västra domsaga inrättade tingsdomarbefattningen bör bibehållas och att tingsdomare där- jämte i främsta rummet bör finnas i Luleå domsaga, som nu har tingssekre- terare. För erhållande av tingsdomare anses i andra rummet Torneå dom— saga böra ifrågakomma och i tredje rummet Gällivare domsaga. (Tingsdomar- befattning har från och med den 1 juli 1946 inrättats i Torneå domsaga.) Hovrätten uttalar slutligen som sin uppfattning, att hovrättens domsområde bör erhålla åtminstone två nya tingsdomarbefattningar samt att samtliga tingsdomarbefattningar böra knytas till hovrättsområdet och icke till vissa bestämda domsagor.

För bedömande av förevarande spörsmål har domarutredningen — vid si- dan om inhämtande av hovrätternas mening —— ansett lämpligt att med led- ning av tillgängliga rättsstatistiska uppgifter verkställa undersökning rö- rande arbetsbördan i samtliga domsagor med tingssekreterare. En sådan un— dersökning kan visserligen enligt sakens natur icke bliva fullständig eller fullt rättvisande, eftersom de statistiskt redovisade talen innebära en ofta långt gående schematisering och därjämte även andra omständigheter än de, som upptagas i statistiken, äro av betydelse för arbetets omfattning. Detta gäller

i särskilt hög grad de kvalificerade domargöromålen, vilka i detta samman- hang främst komma i betraktande.

För att få fram en jämförelse mellan förekomsten av de kvalificera- de domaruppgifterna inom ifrågavarande domsagor kunna olika vägar tänkas.

Då tiden för handläggning av bagatellmål och vanliga ärenden i regel ut- gör en ringa del av handläggningstiden för de invecklade och ur domarsyn- punkt krävande målen och ärendena, kunde det synas naturligt att vid ifrågavarande jämförelse fästa avgörande vikt vid det antal rättegångstim- ,man som förekommer i de olika domsagorna. Längden av rättens förhand- lingar beror emellertid, förutom av omfattningen av handlagda mål och ärenden, även på domarens sätt att leda och förbereda förhandlingarna. Den för domsagorna redovisade handläggningstiden kan därför icke ensam läggas till grund för en allmän jämförelse domsagorna emellan av det kvalifi- cerade domararbetet. En beräkning av omfattningen av detta arbete torde i främsta rummet böra grundas på antalet mål och ärenden av kvalifi- cerad natur. Svårigheten härvid är att finna en godtagbar gemensam norm för utväljande av de mål och ärenden, som skola anses tillhöra denna ka- tegori.

Mål (liksom i viss mån ärenden) av mera kvalificerad natur fullföljas i stor utsträckning till högre rätt. Det kunde därför ifrågasättas att anse anta- let fullföljda mål (ärenden) som en lämplig mätare på omfattningen av den mera kvalificerade dömande verksamheten i domsagorna. Frågan huruvida part åtnöjes med det avgörande, som träffats i första instans, eller söker ändring i hovrätten, beror emellertid ingalunda alltid på målets ur domar- synpunkt mer eller mindre krävande natur, utan beslutet rörande fullfölj- den kan ha sin grund i andra omständigheter. Befolkningens kynne, förtro- endet för domstolen samt tillgången på rättshjälp och beskaffenheten av denna inverka sålunda i hög grad på den omfattning, vari mål fullföljas från underrätt.

På grund härav har domarutredningen stannat vid att för den ifrågava- rande jämförelsen i första hand välja sådana i statistiken redovisade grupper av mål och ärenden, inom vilka de mera kvalificerade målen och ärendena vanligen äro att finna. Sådana grupper äro: 1) tvistiga civilmål, 2) mål an- gående häktad, 3) av övriga brottmål mål angående ansvar enligt strafflagen (utom enligt 11: 15 eller 18: 15) och sådana mål angående ansvar enligt an- nan författning, vari yrkats skadestånd eller dömts till annat straff än böter eller till edgång eller den åtalade blivit frikänd, 4) jorddelningsmål och jord- delningsärenden, 5) mål om förvandling av böter samt 6) konkurser. Då i lag- sökningsmål och mål om handräckning för fordran (betalningsföreläggande) i allmänhet ingår en viss prövning av rättsfrågor, ha även dessa mål ansetts böra medtagas såsom en grupp (7). De grupper, som till större delen omfatta enklare mål och ärenden, ha däremot ej alls medtagits, enär ett urskiljande därur av mål och ärenden av kvalificerad natur är ogörligt. Till grund för jämförelsen har lagts antalet mål och ärendeni de utvalda grupperna under

åren 1938 och 1939 samt 1943 och 1944 (i den mån uppgifter för dessa år varit tillgängliga). , ,

Då det gällt att med ledning av antalet sådana mål och ärenden beräkna domsagornas inbördes placering med avseende å de kvalificerade domarupp- gifterna, har domarutredningen för vinnande av större säkerhet funnit det lämpligt att använda olika beräkningssätt. Till en början ha för varje här avsedd domsaga mål och ärenden, tillhörande nyssnämnda kvalificerade » grupper, sammanlagts och domsagorna ordnats med hänsyn till den summa, som därvid uppkommit. För att hänsyn så långt möjligt skall tagas till de olikheter i fråga om arbete och svårighetsgrad, som mål och ärenden inom de skilda grupperna representera, har vidare för mål och ärenden inom varje grupp beräknats en viss" häremot svarande poäng, varefter för varje domsaga den sammanlagda poängsumman uträknats. Slutligen har en jäm- förelse mellan antalet kvalificerade mål och ärenden inom olika domsagor åstadkommits på det sätt, att domsagorna efter antalet mål och ärenden inom varje grupp åsatts ordningstal, varefter summan av dessa ordningstal för olika domsagor jämförts med varandra. (I sistnämnda fall har på grund av det i allmänhet ringa antalet bötesförvandlingsmäl hänsyn icke tagits till dessa mål.) Oavsett vilken av de tre nu angivna beräkningsmetoderna som använts, ha domsagorna kommit att placeras i en i stort sett likartad inbör- des ordning. Vissa avvikelser förekomma dock.

Då enligt vad förut påpekats en viss ledning vid bedömande av omfadit— ningen av de kvalificerade domaruppgifterna kan erhållas genom längden av rättens förhandlingar, har domarutredningen funnit sig även böra beakta den tid, som inom olika sekreterardomsagor åtgått för handläggning av mål och ärenden under allmänna sammanträden och rannsakningar. Såsom en komplettering till de nyss nämnda beräkningarna och en kontroll av dessa har domarutredningen därför även jämfört de ifrågavarande domsagorna med avseende å nämnda handläggningstid (enligt uppgifter för åren 1937 och 1938 samt 1943 och 1944).

Det kan vara tveksamt, om vid en jämförelse av ifrågavarande slag hän- syn bör tagas till domsagornas invånarantal. Arbetsbördan i domsagorna, särskilt såvitt angår de kvalificerade göromålen, är icke i första rummet beroende av folkmängden utan växlar oavsett denna inom ganska vida gränser. Å andra sidan kan icke bestridas, att omfattningen av domarupp— gifterna är i viss mån beroende av invånarantalet. Domarutredningen har därför ansett riktigast, att vid sidan om de ovan angivna beräkningsgrun- derna någon hänsyn tages till folkmängden inom de domsagor, som äro i fråga, och således jämfört dem även från denna synpunkt.

För att erhålla ett så tillförlitligt resultat av undersökningen som möjligt har slutligen verkställts en medeltalsberäkning rörande domsagornas inbör- des ordning enligt samtliga nu berörda fem beräkningsmetoder.

En sammanställning av resultatet av ifrågavarande beräkningar finnes fogad vid detta betänkande (Bilaga 3).

På grundval av de beräkningar, som sålunda utförts, har domarutred-

ningen funnit, att av de sekreterardomsagor, för vilka hovrätterna förord-at tingssekreterartjänstens utbytande mot tingsdomarbefattning, följande 9 domsagor kunna med avseende å kvalificerade domaruppgifter i stort sett jämställas med domsagor, där tingsdomare redan nu finnes, nämligen: Nora, Norra Hälsinglands, Västra Hälsinglands, Medelpads västra, Ångermanlands södra, Tveta, Vista och Mo, Vadsbo, Västra Göinge samt Luleå domsagor (domsagorna ha icke ordnats efter behovet av tingsdomare utan hovrättsvis). Det är således enligt domarutredningens mening tydligt, att åtminstone i dessa domsagor den dömande verksamheten är av sådan art och omfattning att såsom biträdande domare erfordras tingsdomare.

Den statistisk—a undersökningen utvisar även, att vissa sekreterardomsagor, som i hovrättemas yttranden icke föreslagits” till erhållande av tingsdomar- befattning, äro i fråga om kvalificerade domaruppgifter fullt jämförliga med några av de mera arbetstyngda bland de nuvarande tingsdomardom- sagorna. Detta gäller t. ex. Västerbottens norra domsaga. De kvalificerade domaruppgiftema i denna dom-saga ha visserligen under de senaste åren varit av något mindre omfattning än tidigare, då de varit mycket betydande. Hovrätten för Övre Norrland har i sitt yttrande framhållit, att Västerbot- tens norra domsaga tidigare haft det största behovet av tingsdomarbefatt- ning av de under hovrätten lydande domsagorna, men att med anledning av den senare nedgången i arbetsbördan sådan befattning icke erfordrades. Det synes därför erforderligt att med uppmärksamhet följa den vidare utveck- lingen i domsagan och att, om domsagan bibehålles i sin nuvarande omfatt- ning samt de kvalificerade domaruppgiftema där åter ökas, ånyo upptaga frågan om inrättande av tingsdomarbefattning i domsagan. Även i Piteå dom- saga synas de kvalificerade domaruppgiftema, såvitt av det statistiska mate— rialet framgår, vara betydande, varför det kan ifrågasättas att anställa tings- domare i domsagan. Domarutredningen vill emellertid icke på nu förelig- gande utredning framlägga förslag härom.

I fråga om Södra Roslags och Södertörns domsagor förutsätter domarut- redningen, att dessa komma att på ett eller annat sätt uppdelas. Då det ännu är ovisst, på vilket sätt denna uppdelning kan komma att äga rum, anser sig domarutredningen icke för närvarande böra taga ställning till frågan, huruvida i någon av de nybildade domsagorna och i så fall vilken eller vilka av dem tingsdomarbefattning kan bliva erforderlig. Domarutredningen vill vidare erinra om att utredningen i samband med behandlingen av den judi- ciella indelningen förordat undersökning angående möjligheterna av en reg- lering avseende Nora domsaga jämte vissa närbelägna domsagor samt fram— hållit, att om Mariestad skulle i judiciellt avseende förenas med Vadsbo domsaga, undersökning bör ske, om och på vilket sätt domsagoindelningen inom detta område bör ändras. Då behovet av tingsdomare i Nora domsaga är mycket starkt, finnes det enligt domarutredningens mening icke anled- ning att låta anstå med inrättande av tingsdomarbefattning i denna dom- saga i avbidan på den av domarutredningen förordade undersökningen om reglering av denna och angränsande domsagor. I fråga om Vadsbo domsaga

är det ännu ovisst, om med anledning av Mariestads eventuella förenande med domsaga en reglering av denna domsaga kan komma till stånd, varför sistnämnda fråga icke bör utgöra hinder för inrättande av tingsdomarbefatt- ning i domsagan.

I enlighet med det nu anförda förordar domarutredningen, att tingsdomar- befattning, i stället för tingssekreterartjänst, inrättas i envar av följande för- ut nämnda 9 domsagor, nämligen Nora, Norra Hälsinglands, Västra Häl- singlands, Medelpads västra, Ångermanlands södra, Tveta, Vista och Mo, Vadsbo, Västra Göinge samt Luleå domsagor.

Då antalet tingsdomarbefattningar för närvarande utgör 11, skulle, därest det här framlagda förslaget kommer till utförande, antalet sådana befattning- ar komma att ökas till (11 + 9) 20. Samtidigt skulle antalet tingssekreterar- tjänster nedbringas från nuvarande 45 till 36.

Domarutredningen avser, att det nu framlagda förslaget om inrättande av nya tingsdomarbefattningar skall vinna tillämpning från införandet av den nya rättegångsordningen, då ju enligt vad förut framhållits behovet av kvali- ficerade krafter för domaruppgiftern-as fullgörande måste bliva än mera fram- trädande än för närvarande.

Angående frågan om tingsdomarn—as ställning må i detta samman- hang slutligen framhållas, att enär behovet av sådan befattningshavare be- räknas vara stadigvarande, befattningen principiellt bör inrättas såsom ordi- narie. Vid behandling av grunderna för omorganisation av doms-agoförvalt- ningen uttalade ock 1942 års riksdag, att de då föreslagna 11 tingsdomarbe- fattningama borde utan avvaktan på rättegångsreformen göras ordinarie. Det är önskvärt, att en sådan förändring blir genomförd. Domarutredningen får även med avseende å de av utredningen föreslagna tingsdomarbefattning- ama betona önskvärdheten av att dessa upptagas å ordinarie stat. I varje fall bör detta ske successivt. Hovrätten för Övre Norrland har under åbe- ropande av växlingarna i arbetsbördan i de olika domsagorna föreslagit en anordning, varigenom tingsdomarbefattningar icke skulle knytas till vissa domsagor utan till viss hovrätts domsområde för att därefter av hovrätten fördelas mellan domsagorna. En sådan anordning kan domarutredningen emellertid icke tillstyrka, ty tingsdomarbefattningar böra ej inrättas till visst antal för varje hovrätts område utan i de domsagor, som efter jämförelse mellan domsagorna i hela riket befinnas vara i störst behov därav och där detta behov beräknas vara stadigvarande. Om på grund av ändrade för— hållanden, t. ex. i fråga om den judiciella indelningen, behov av tingsdomar- befattning i domsaga, där sådan inrättats, ej längre skulle föreligga, finnes alltid den möjligheten att förflytta vederbörande tingsdomare till annan do- marbefattning i samma lönegrad (jfr civila avlöningsreglementet 3 ä 2 mom.) .

Grunder för personalorganisationen i övrigt. Då det gäller att bestämma, hur domsagornas kanslier, oberäknat häradshövdingar och tingsdomare, böra organiseras, uppkommer fråga, i vilken utsträckning sekreterare- och notarie- befattningar skola finnas i domsagorna samt om dessa befattningar skola ha

samma karaktär som för närvarande eller inrättas såsom mera fasta poster.

Vad först angår sekreterarinstitutionen i domsagorna, är det otvivelak- tigt, att tingssekreterartjänsterna visat sig vara av stort värde för arbets- organisationen i de domsagor, där sådan tjänst inrättats. Såsom den före- gående framställningen utvisar, kan det visserligen icke anses lämpligt, att åt tingssekreterare regelmässigt anförtros mera krävande domaruppgifter i större omfattning; för den händelse en betydande del av den dömande verk- samheten stadigvarande måste anförtros åt annan än häradshövdingen, bör den andre i regel vara tingsdomare. Emellertid finnas flera domsagor, där häradshövdingen vanligen själv kan fullgöra största delen av de egentliga domargöromålen men där dessa dock i någon utsträckning måste fullgöras av annan. För detta ändamål kan det icke anses påkallat att inrätta tings- domarbefattning, men den som på detta sätt i häradshövdingens ställe fullgör egentliga domaruppgifter bör ha tjänstgjort som fiskal i hovrätt och vid sedvanlig prövning ha godkänts för domarbanan. Där stadigvarande be- hov av sådant biträde med domaruppgifter föreligger, bör sekreterarbefatt- ning finnas i domsagan.

Det må vidare framhållas, att i den mån häradshövdingens tid och kraf- ter mera fullständigt tagas i anspråk för den dömande verksamheten, han måste vinna befrielse från sådana göromål, som ligga vid sidan om de egent- liga domaruppgiftema. Redan för närvarande handhar i domsagor, där tingssekreterare finnes, denne i egenskap av inskrivningsdomare inskriv- ningsväsendet. Tingssekreteraren biträder ibland även häradshövdingen i den— nes domaruppgifter genom uppsättande av dombok och förslag till domi mål, handlagda av häradshövdingen, samt ombesörjande av olika expeditionella bestyr, ehuru dessa senare sekreteraruppgifter, särskilt på grund av att tings- sekreterarna i flertalet domsagor måst tagas i anspråk för andra arbetsupp— gifter, bland annat uppläggande av nya fastighetsböcker, hittills ofta kommit i efterhand. Då sekreterarens domarfunktioner begränsas, bör det bliva en viktig uppgift för honom att jämte notarierna ombesörja protokollföring och författande av de i domarna ingående reciterna samt att under häradshöv- dingen utöva ledningen av kansliarbetet. För dessa åligganden måste tings- sekreterarna med hänsyn till sin utbildning och den prövning de undergått anses väl kvalificerade.

På grund av de fördelar, som äro förenade med en sådan arbetsorganisa- tion som den nu skildrade, kunde det ifrågasättas att inrätta sekreterarbe- fattningar i flertalet domsagor, varigenom självfallet notarieorganisationen skulle kunna i motsvarande mån minskas. Förslag i denna riktning har, som förut lämnad redogörelse utvisar, framförts under förarbetena till nya RB. I 1931 års proposition angående huvudgrunderna för rättegångsreformen för— ordade sålunda föredragande departementschefen, att handhavandet av expe- ditionsgöromålen i domsagorna liksom vid vattendomstolarna skulle överflyt- tas å en vid domstolen anställd sekreterare, som under eget ansvar hade att förestå det egentliga kansliarbetet, och processlagberedningen, som anslöt sig

till detta förslag, gav uttryck åt den meningen, att undantag från nämnda hu— vudregel borde göras endast beträffande de mindre domsagorna.

Det av processlagberedningen tillstyrkta förslaget innebär, såsom nyss an- tytts, ur arbetssynpunkt vissa fördelar. Å andra sidan skulle, om sekreterar- befattningar inrättades i den utsträckning, som beredningen ifrågasatt, olä- genheter ur andra synpunkter otvivelaktigt uppkomma.

Till en början må erinras om att rekryteringspersonalen på domarbanan — omfattande bland andra tingssekreterarna redan nu är oproportioner— ligt stor i förhållande till det antal slutposter, vartill dessa befattningshavare i sinom tid kunna vinna befordran. Om antalet tingssekreterarbefattningar av nuvarande typ nämnvärt utökades, skulle detta således under eljest oför- ändrade förhållanden medföra ytterligare hinder mot försök att ernå rim- lig proportion mellan befattningshavargrupperna inom olika grader samt till men såväl för de nuvarande yngre befattningshavarna å domarbanan som för nyrekryteringen ytterligare försena befordringsgången å domarbanan.

Då de nu berörda olägenheterna sammanhänga därmed, att alla tingssekre- terare inordnats i domarkarriären på sådant sätt, att de regelmässigt kunna räkna med att vinna fortsatt befordran å domarbanan, kunde det tänkas att undgå dessa olägenheter genom att i detta avseende förändra den nuva- rande sekreterarinstitutionen och därigenom skapa förutsättning för att i större utsträckning än för närvarande anställa sekreterare i domsagorna. Om icke alla tingssekreterare skulle gå vidare till egentliga domartjänster, kunde möjligen ifrågasättas, huruvida skäl funnes att upprätthålla kravet på att alla tingssekreterare skola ha prövats och godkänts i hovrätt. Man kunde således tänka sig möjligheten av att i domsagor, där arbetsmängden icke är särskilt stor, inrätta en sekreterarbefattning av sådan typ, att därtill skulle kunna antagas även jurist, som icke undergått den nu brukliga hovrättspröv- ningen. Just på grund av frånvaron av hovrättsprövning skulle det emeller— tid icke vara möjligt att till en sådan sekreterare överlåta så kvalificerade uppgifter, som de nuvarande tingssekreterarna få fullgöra, framför allt icke att vid behov i häradshövdingens ställ-e fullgöra egentliga domaruppgifter. På grund av vad sålunda anförts har domarutredningen vid sina övervägan— den aV frågan, huruvida och på vilket sätt tingssekreterarinstitutionen skulle kunna ombildas för att eventuellt möjliggöra inrättande av sekreterarbefatt— ningar i domsagorna i större utsträckning än för närvarande, utgått från att sekreterare i domsaga före tillträdet av befattningen skulle erhålla en lika omfattande utbildning som de nuvarande tingssekreterarna och underkastas lika noggrann prövning som dessa.

Den förändring av sekreterarinstitutionen, som nyss antytts, kunde tänkas innebära, att endast ett urval bland sekreterarna och icke som nu praktiskt taget alla skulle återinträda i hovrätten för att i sinom tid vinna befordran till assessor. De återstående skulle åtminstone tills vidare fortsätta sekreterar- tjänstgöringen.

Om en sådan ordning som den nu skisserade infördes, måste förutsättas, att de tingssekreterare, som icke på angivet sätt befordades å domarbanan, erhölle

tillfälle till någon annan befordran. Då sekreterarens arbetsuppgifter och det med arbetet förenade ansvaret måste i hög grad växla med hänsyn till arbets- bördan i de olika domsagorna, kunde tänkas, att därest sekreterarinstitutionen på angivet sätt förändrades och i samband därmed antalet sekreterarbefatt- ningar ökades, en viss gradering i löneavseende infördes mellan befattning- arna. Om sekreterartjänsten i de större domsagor, där detta funnes påkallat, placerades i ordinarie ställning med relativt förmånlig lön, skulle sekreterar- tjänsterna i dessa domsagor kunna tjäna som slutposter. Härigenom skulle ock vinnas den fördelen, att dessa mera krävande sekreterarbefattningar komme att stadigvarande besättas med personer i besittning av erfarenhet från förevarande verksamhetsområde. Den som under längre tid tjänstgjort i egen- skap av sekreterare _ vari ju bland annat ingår att förestå inskrivningsvä- sendet —— skulle även kunna ifrågakomma för befattning som särskild inskriv— ningsdomare i domsaga, där sådan befattning inrättats eller kan komma att inrättas (jfr s. 76 ff.). De som i denna ordning fortsatte tjänstgöring i dom- saga skulle således kunna erhålla den förmånen, att de relativt tidigt finge ordinarie anställning.

I organisatoriskt avseende skulle genom ombildande av sekreterarinstitu- tionen i den riktning, som nu ifrågasatts, kunna vinnas den fördelen, att personalorganisationen i domsagorna i något mindre utsträckning än nu be— hövde bygga på den i viss mån osäkra arbetskraft, som tingsnotarierna repre- sentera. Hovrätterna skulle även, trots det större antalet sekreterare, bliva i tillfälle att bättre än för närvarande reglera den fortsatta befordringsgången å domarbanan och därvid tillse, att icke flera personer knötes till denna bana än som inom rimlig tid där kunde vinna befordran.

Å andra sidan skulle en uppdelning av domaraspirantema i en mera kva- lificerad och en mindre kvalificerad grupp i andra avseenden verka mindre lyckligt. Det är till en början en ingalunda lätt uppgift att på detta stadium utvälja de mest dugande personerna. Vidare kan detta system bland de yngre på domarbanan skapa en mer eller mindre utbredd känsla av olust, vilket särskilt som den fortsatta tjänstgöringen i domsaga icke kan göras tillräckligt lockande, kan inverka menligt på rekryteringen ej endast till sekreterarbefatt- ningarna utan till domarbanan överhuvud taget. Det bör heller icke förbises, att sedan vederbörande förlorat utsikten att avancera som domare, intresset för arbetsuppgiften lätt nog kan slappna på ett sätt, varav tjänsteutövningen blir lidande.

Med anledning av de betydande olägenheter, som således skulle uppstå, därest domstolarnas rekryteringspersonal på sätt ovan ifrågasatts skulle upp- delas i två kategorier, varav endast den ena skulle äga utsikt till fortsatt befordran å domarbanan, bör enligt domarutredningens mening en dylik kate- goriklyvning icke vidtagas utan att tungt vägande skäl tala därför. Redan det förhållandet, att det ännu icke är möjligt att med full säkerhet bedöma, hur arbetsbördan i domsagorna kommer att ändras till följd av det nya rätte- gångsförfarandet, manar till viss försiktighet i fråga om vidtagandet av en så

vittgående åtgärd som den ifrågasatta förändringen beträffande sekreterar- institutionen.

Fråga är då, om det är möjligt och lämpligt att vid organiserandet av ar- betet i domsagorna efter rättegångsreformen bygga på den nuvarande notarie— institutionen i samma utsträckning som för närvarande. Det torde icke kunna bestridas, att tingsnotariernas begränsade erfarenhet och de ofta förekom- mande ombytena på notariebefattningarna kunna medföra olägenheter i ar- , betet. Då vid fördelningen av arbetsuppgifterna hänsyn även måste tagas till att notarierna skola erhålla fullgod utbildning, kan detta vidare i viss mån hindra en fullt rationell uppdelning av arbetet mellan notariema och andra befattningshavare. Den omständigheten att notarierna tjänstgöra i domsaga för sin utbildning torde å andra sidan bidraga till att de i regel med nit och intresse ägna sig åt dem förelagda uppgifter. Erfarenheten från domsagorna ger också vid handen, att notarierna i allmänhet väl skilja sig från de upp- , gifter, som ankomma på dem, och att de således måste anses tillräckligt kva- ! lificerade för detta arbete. Det är därför all anledning antaga, att de även skola gå i land med de uppgifter, som i den nya rättegångsordningen komma att åvila dem.

När man föreslagit inrättande av fasta sekreterarposter i flertalet domsa- gor, har man därmed bl. a. åsyftat att befria häradshövdingen från omsor- , gen om alla de expeditionella uppgifter av olika slag, som enligt den nya rät- tegångsordningen skola fullgöras av domstolarna. Samtidigt har man avsett, att större säkerhet skulle vinnas för dessa uppgifters riktiga fullgörande. En- ligt domarutredningens mening kunna dessa syften vinnas genom att taga i anspråk —— förutom sekreterare, om sådan finnes i domsagan tingsnotarier och kvalificerade domsagobiträden, och domarutredningen vill i det följande föreslå vissa åtgärder för främjande av en utveckling i denna riktning. Att - för nu angivna ändamål i domsagorna inrätta notariebefattningar av fast karaktär, eventuellt i ordinarieställning, synes icke lämpligt. Det skulle så- kerligen möta svårighet att få sådana befattningar på ett tillfredsställande sått besatta. De svårigheter, som i detta hänseende framhållits beträffande förslaget om inrättande av fasta sekreterartjänster i domsagorna, skulle i än högre grad göra sig gällande i fråga om notariebefattningar av fast karaktär.

Domarutredningen vill slutligen framhålla, att det för den allmänna jurist- utbildningen i landet således icke endast för utbildning av blivande do- mare —— är av betydande värde, att nyexaminerade jurister i stor utsträck- ning få tillfälle att tjänstgöra i domsaga. Mångfalden och beskaffenheten av där förekommande göromål, vilka ge den unge juristen tillfälle att se de in- lärda rättsreglerna i deras praktiska tillämpning, den personliga kontakten med den rättssökande' allmänheten samt den arbetsintensitet och noggranna ordning, som råder å ett domsagok-ansli allt detta är ägnat att ge den unge juristen en god skolning för hans blivande verksamhet, vare sig denna kom- mer att innebära fortsatt tjänstgöring på domarbanan eller falla inom åkla- garens eller advokatens verksamhetsområde, inom den offentliga förvaltning- en eller annat område av juridisk verksamhet.

Av skäl, som nu anförts, anser domarutredningen, att de nuva1ande sekre- terar- och notarieinstitutionerna böra — åtminstone för närvar-aide _ bibe- hållas i huvudsak oförändrade.

En förutsättning för att nu gällande principer för personalorganisationen i domsagorna skola kunna förbli oförändrade är, att ett tillräckligt antal tingsnotarier alltjämt kommer att stå till förfogande för tjänstgöring i dom- sagorna. Beträffande denna fråga må anföras följande.

Flertalet av dem som avlägga juris kandidatexamen fullgöra under åren närmast efter examen notarietjänstgöring i domsaga men efter avslutande av denna tjänstgöring fortsätta endast ett mindre antal på domarlanan. Bely- sande i detta hänseende är, att enligt en av statens arbetsmarkmdskommis- sion utförd undersökning avseende juris kandidater, som avlagt eramen åren 1936—1939, omkring 3/4 fullgjorde notarietjänstgöring under föreskriven tid, medan endast omkring 1/5 tillhörde domstolsväsendet vid utgången av det femte året efter examen (SOU 1943: 17 s. 77).

Att även sådana unga jurister, som icke avse att fortsätta SåS)m domare, i stor utsträckning söka sig som tingsnotarier till domsagorna beror därpå, att de önska förvärva den praktiska utbildning och de meriter, som denna tjänstgöring ger. Även om notarietjänstgöringen så anordnas, att utbildnings- synpunkten blir tillbörligt tillgodosedd, kan det emellertid tänkas, att tings- utbildningen för framtiden icke kommer att eftersträvas i samma omfattning som hittills. För utvecklingen i detta avseende är det av betydelse, vilka rikt- linjer som anses böra gälla för utbildningen av blivande tjänstemän inom den offentliga förvaltningen. En stor del av juristantalet —— även av sådana, som tingsmeritera sig går nämligen för närvarande till stats- och kom- munalförvaltningen. Enligt ovannämnda undersökning utgjorde denna del nära 40 % av hela antalet. Frågan om förvaltningstjänstemännens utbildning har nyligen behandlats av särskilda sakkunniga, vilka tillkallats för att inom ecklesiastikdepartementet biträda med utredning och avgiva förslag rörande bland annat den högre socialvetenskapliga utbildningen ( socialutbildnings— sakkunniga). Dessa sakkunniga ha den 30 mars 1946 avgivit betänkande med utredning och förslag rörande statsvetenskapliga examina m. m. (SOU 1946: 30). Med bibehållande av nuvarande uppdelning av dessa examina på två linjer skola enligt det av majoriteten bland dessa sakkunniga omfattade förslaget inrättas två typer av statsvetenskaplig examen, benämnda juridisk- politisk kandidatexamen och filosofisk-politisk kandidatexamen. I anslutning härtill ha de sakkunniga jämväl föreslagit, att inom den offentliga förvalt- ningen skall inrättas en praktikanttjänstgöring, närmast motsvarande tings- tjänstgörin'gen (bet. 's. 53 ff. och s. 92 f.). Förslaget i denna del innefattar i första hand anordnande av en allmän förvaltningspraktik, som skall stå öp— pen för dels juris kandidater och dels dem som avlagt juridisk-politisk kandi— datexamen (jur. pol. kandidater). Den allmänna förvaltningspraktiken, vilken föreslagits omfatta en tid av två år, skall enligt förslaget alternativt med tingsmeritering utgöra kompetenskrav för tjänster inom Kungl. Maj:ts kansli samt för länsnotarie- och länsbokhållartjänster. För antagande som

amanuens i justitiedepartementet skall dock juris kandidatexamen jämte tingsmeritering ensam giva behörighet. Vid sidan om den allmänna förvalt- ningspraktiken ha de sakkunniga förordat en förvaltningspraktik av delvis annan art, avsedd för dem som avlagt filosofisk-politisk kandidatexamen eller examen vid handelshögskola. Personer med sistnämnda slag av utbildning — liksom på annat sätt utbildade —— skola enligt förslaget efter särskild prövning kunna vinna inträde i departement.

Socialutbildningssakkunnigas förslag kan, om det genomföres, på två olika vägar inverka på möjligheterna att i full utsträckning besätta notarieplatserna i domsagorna. Dels kunna de föreslagna nya bestämmelserna om statsveten— skaplig examen och om den behörighet till statstjänst, som sådan examen skall medföra, föranleda, att de studerande i större utsträckning än hittills komma att begagna denna utbildningsväg i stället för vägen över juris kan- didatexamen; antalet av dem som avlägga juris kandidatexamen kan som följd härav komma att nedgå. Dels måste man, om en förvaltningspraktik inrättas enligt de riktlinjer, som de sakkunniga förordat, räkna med möjlig- heten av att ett antal juris kandidater, som eljest skulle tingsmeriterat sig, i stället genomgå förvaltningspraktik. Frågan i vad mån ett genomförande av de sakkunnigas förslag kan föranleda svårigheter att besätta det erforderliga antalet tingsnotarieplatser belyses genom de sakkunnigas beräkningar rö- rande antalet erforderliga praktikantplatser.

Enligt sakkunnigförslaget skall den allmänna förvaltningspraktiken orga- niseras med utgångspunkt från att årligen omkring 35 praktikanter skola börja respektive avsluta utbildningen. Emellertid har förutsatts, att en om- prövning av detta antal tid efter annan kommer 'att bliva nödvändig. Antalet praktikanter för fullgörande av förvaltningspraktik av annan art (fil. pol. kandidater och civilekonomer) har tills vidare beräknats till 10—15 per år. Från dessa torde dock i detta sammanhang kunna bortses.

Vid beräknande av att årligen omkring 35 personer borde avsluta allmän förvaltningspraktik ha de sakkunniga i första hand beaktat nyrekryterings- behovet till sådana tjänster inom den statliga lokal- och centralförvaltning- en, vilka vid en av de sakkunniga verkställd undersökning innehades av personer med viss statsvetenskaplig eller juridisk utbildning, dock ej tings— meriterade juris kandidater. Ersättningsbehovet å dessa befattningar har an- tagits uppgå till 20 nyanställda årligen. Härutöver har även viss hänsyn ta- gits till de tjänster inom statsförvaltningen, vilka vid nämnda undersökning innehades av tingsmeriterade jurister. De sakkunniga ha härvid uttalat, att det beträffande sistnämnda tjänster icke kunde förutsägas, i vilken mån juris kandidater eller jur. pol. kandidater med förvaltningsmeritering kunde väntas komma i fråga vid ett framtida nybesättande. Det syntes dock de sak- kunniga sannolikt, att förvaltningsmeriteringen beträffande åtskilliga av dessa tjänster komme att tillmätas ett betydande värde. På grund härav och med hänsyn tagen jämväl till behovet inom enskild och kommunal tjänst ha de sakkunniga uppskattningsvis räknat med ett årligt behov av omkring 10 ny- utbildade personer med förvaltningsmeritering utöver förutnämnda 20 eller

således med sammanlagt 30 personer årligen med sådan meritering. För att medgiva ett visst urval bland förvaltningsmeriterade sökande hrr härefter antalet praktikanter, såsom förut nämnts, funnits böra uppgå till omkring 35 årligen. .

Såsom framgår av den nu lämnade redogörelsen har socialvtbildnings- sakkunniga räknat med att den av dem föreslagna förvaltningspraktiken skall i viss utsträckning ersätta tingstjänstgöringen såsom förberedelse för förvaltningstjänst. Ett genomförande av de sakkunnigas förslag kan således föranleda minskning i tillgången på tingsnotarier. Särskilt om den speciella förvaltningsutbildningen skulle röna sådan uppskattning, att den efter hand inrättas för ett större antal praktikanter, kan det i en framtid bliva nöd- vändigt att med anledning härav taga under omprövning huruvida arbets- organisationen i domsagorna kan i samma utsträckning som för närvarande bygga på medverkan av notarier. Även om det är möjligt att utvecklingen skulle gå i denna riktning, finner domarutredningen dock icke anledning antaga, att så skall bliva förhållandet. Till följd av tingsutbildningens värde och de med tjänstgöringen numera förenade avlöningsförmånerna anser sig domarutredningen fastmera kunna hysa grundad förhoppning om att tingsnotarier _ såvitt nu kan överblickas —— skola stå till förfogande i till- räckligt antal. Härvid erinras om att domarutredningen tidigare framlagt förslag till väsentligt förbättrad avlöning åt tingsnotarier och tingsnotarie- aspiranter, vilket förslag genomförts vid 1946 års riksdag. Av stor betydelse för möjligheten att besätta notarieplatserna är dessutom, att tjänstgöringen är tillräckligt givande och att tjänstgöringsförhållandena i övrigt äro till- fredsställande. Till frågan om notarietjänstgörirrgens närmare anordnande återkommer domarutredningen under andra huvudavdelningen (s. 109 ff.).

Om utvecklingen framdeles skulle gå därhän, att tillräckligt antal tings— notarier icke skulle stå till förfogande för fullgörande av de på notarierna an- kommande uppgifterna eller om de åtgärder för domsagoarbetets organise- rande, som av domarutredningen föreslås, skulle visa sig otillräckliga, bör frågan om personalorganisationen i domsagorna tagas under förnyat över- vägande.

Tingssekreterarhefattningar m. m. Såsom framgår av det förut sagda ut- går domarutredningen från att tingssekreterarinstitutionen tills vidare bibe- hålles i princip oförändrad. Beträffande antalet tingssekreterartjänster anser domarutredningen, att — bortsett från den minskning därav, som följer av att vissa dylika tjänster utbytas mot tingsdomarbefattningar —— några större förändringar icke böra äga rum. Frågor om inrättande av nya tingssekrete- rartjänster eller om indragning av redan befintliga sådana tjänster böra lik- som hittills prövas från fall till fall. Då det på sätt förut påpekats är önsk- värt, att antalet tingssekreterartjänster ej ökas, bör återhållsamhet iakttagas i fråga om inrättande av nya sådana tjänster. Det bör emellertid icke före- ligga hinder att i fall, där stadigvarande behov av tingssekreterare redan nu finnes eller på grund av ändrade förhållanden uppkommer, ny tingssekre—

terartjänst inrättas. Inrättande av ny tingssekreterartjänst kan särskilt bliva nödvändigt i domsaga, där arbetsbördan undergår en betydande ökning ge- nom att stad i judiciellt avseende förenas med domsagan. Å andra sidan kan indragning av sekreterartjänst komma i fråga, där ändrade förhållanden göra detta möjligt, t. ex. i vissa fall efter det att arbetet med upplåggande av nya fastighetsböcker fullbordats.

Om det visserligen föreligger ett oavvisligt behov av fiskalsutbildad arbets— kraft i en domsaga men det är tveksamt, huruvida behovet är stadigvarande, bör den erforderliga arbetskraften på sätt för närvarande i viss utsträck- ning sker tillfälligt ställas till förfogande från hovrätten. För den händelse att i domsaga, där tingssekreterare ej finnes, behov av dylik arbetskraft tills vidare föreligger, men det av särskild anledning är ovisst, om behovet fram— deles kommer att bliva bestående, kunde ifrågasättas att icke åtnöja sig med en tillfällig anordning utan att i stället inrätta en tingssekreterartjänst och sedermera, om behovet därav minskas, åter indraga tjänsten. Då det alltid möter vissa svårigheter att indraga en tjänst, som en gång inrättats — även om denna är av icke ordinarie natur — anser emellertid domarutredningen det lämpligare, att erforderlig fisk-alsutbildad arbetskraft även i det sist nämnda fallet endast tillfälligt ställes till förfogande. Så t. ex. bör ny tings— sekreterarbefattning icke inrättas, därest det är ovisst, om sådan befattning kommer att erfordras, sedan de nya fastighetsböckerna i domsagan blivit i sin helhet upplagda.

Sådan tillfällig förstärkning av arbetskrafterna, som nyss nämnts, har hittills med anlitande av utav riksdagen anslagna medel med-givits i Gällivare domsaga, Södra Roslags domsaga, Västmanlands mellersta doms-aga samt Nordals, Sundals och Valbo domsaga. Ytterligare anslag har för budgetåret 1946/47 beviljats i syfte att möjliggöra liknande förstärkning av arbetskraf— . terna i andra domsagor med anledning av att Svea hovrätt anmält, att behov av fiskalskompetent arbetskraft förelåge jämväl i Sollentuna och Färentuna samt Ångermanlands norra domsagor. Såsom förut nämnts har tingssekre— terarbefattning numera inrättats i Gällivare domsaga. Det torde vara ovisst, i vad: män i de övriga nu nämnda domsagorna behovet av fiskalskompetent arbetskraft är stadigvarande. Denna fråga bör därför framdeles ytterligare övervägas, i den mån anledning därtill uppkommer. Såvitt angår Södra Roslags samt Sollentuna och Färentuna domsagor bör härvid hänsyn tagas till den av domarutredningen förordade undersökningen om delning respek- tive reglering av domsagorna. Huruvida ett uppkommande behov av per- sonalförstärkning i dessa två domsagor i deras nuvarande omfattning bör föranleda att där inrätta-s tingssekreterartjänster, beror således på hur lång tid den angivna undersökningen beräknas taga i anspråk. Frågan huruvida tingssekreterare komma att erfordras i de efter en delning eller annan om- rådesreglering uppkommande domsagorna, kan självfallet icke avgöras, förrän det blivit klarlagt, på vilket sätt den ifrågavarande förändringen kan komma att genomföras.

Tillfällig fiskalskompetent arbetskraft kan särskilt visa sig nödvändig i

vissa domsagor i samband med rättegångsreformens genomförande. Då det är vanskligt att redan nu avgöra, huruvida och i så fall i vilka domsagor ett sådant behov kan yppa sig, föreslår domarutredningen, att anslaget till icke ordinarie befattningshavare vid häradsrätterna för tiden närmast efter nya R.B:s ikraftträdande beräknas med sådan marginal, att till Kungl. Maj:ts förfogande ställas medel för att användas, där sådant behov av oundgäng- lig natur visas föreligga.

Även där tingssekreterarbefattning icke inrättas, fullgör fiskal, vilken i fall som ovan nämnts tjänstgör i domsaga, arbetsuppgifter av i huvudsak samma slag som en tingssekreterare. För sådan tjänstgöring torde i regel anlitas extra fiskal, som står i tur att förordnas till tingssekreterare. Om tingssekreterarbefattning i dylikt fall funnits, skulle vederbörande fiskal således ha erhållit extra ordinarie anställning samt därtill uppflyttats i högre lönegrad (från Ex 20 till Ro 22). Då sådan befattning i dessa fall icke in- rättas, kan vederbörande fisk-al få extra ordinare anställning först vid en något senare tidpunkt, nämligen då tingssekreterarbefattning i annan dom- saga blir ledig. Emellertid synes det icke vara skäligt, att den fiskal, som på sätt nu anförts fullgör sekreterarupp-gifter i domsaga utan att inneha tingssekreterarbefattning, avlönas lägre än en tingssekreterare. Under förut- sättning att vederbörande uppfyller de formella villkoren för att kunna förordnas till tingssekreterare —— således tjänstgjort i egenskap av fiskal m. 111. under sammanlagt minst 11/2 år — bör avlöningen enligt domar- utredningens mening vara lika som för tingssekreterare, d. v. s. utgå en- ligt 21 löneklassen. Härtill finnes desto större skäl, som varje fiskal tidi- gare uppflyttades i 21 löneklassen, så snart han förvärvat 1 1/2 års meriter efter det första fiskalsförordnandet, och man, då tingssekreterare— och fiskals- befattningar av extra ordinarie natur inrättades från och med den 1 juli 1943 samt i anslutning därtill möjligheten för fiskal till uppflyttning i nämn— da löneklass knöts till förvärvet av sådan befattning, icke torde ha räknat med att denna anordning skulle medföra en så betydande försening av tid- punkten .för ifrågavarande löneuppflyttning, som till följd av utvecklingen beträffande befordringsförhållandena blivit fallet.

På grund av vad sålunda anförts föreslår domarutredningen, att fiskal, som utan att tjänstgöra å tingssekreterarbefattning efter förordnande i domsaga fullgör arbetsuppgifter, motsvarande i huvudsak en tingssekrete— rares åligganden, skall, om han innehar sådan kompetens som nyss nämnts, åtnjuta lön jämte dårå utgående tillägg enligt samma löneklass som gäller för nytillträ-dande tingssekreterare, således enligt 21 löneklassen.

Domsagobiträdenas arbetsuppgifter. I biträdenas uppgifter ingår ej en- dast det mera mekaniska skrivarbetet utan även åtskilliga andra göromål, som icke kräva juridisk utbildning. Då domsagobiträdena ofta kvarstå i samma tjänst under mycket lång tid, kunna de, om de äga erforderliga per- sonliga förutsättningar, förvärva betydande vana och säkerhet i fullgörande av även kvalificerade uppgifter. Ur synpunkten av en rationell arbetsfördel-

ning är det önskvärt, att juridiskt utbildade personer i första hand anlitas för uppgifter, där deras utbildning är av verklig betydelse, och att arbetet i övrigt i största möjliga utsträckning överlåtes å domsagobiträden. För verk- samheten i domsagorna är det således av stor vikt, att tillräckligt antal dylika biträden med erforderlig vana och önskvärda kvalifikationer i övrigt stå till förfogande. Om arbetsuppgifter, som lämpa sig därför, utföras av biträdes- personalen, medför detta även den fördelen, att antalet rättsbildade be- fattningshavare kan hållas lägre än eljest skulle varit möjligt, vilket kan vara av betydelse även med hänsyn till de svårigheter, som framdeles kunna uppstå att besätta ett stort antal notarieplatser. Dessutom är det uppenbar- ligen för de unga juristernas utbildning betydelsefullt, att de i sitt arbete främst få syssla med frågor av juridisk natur.

De synpunkter i fråga om arbetsfördelningen, som nu framhållits, föran- leda icke till att en i alla avseenden bestämd gräns bör uppdragas mellan domsagobiträdenas arbetsuppgifter samt de uppgifter, som tillkomma de rättsbildade befattningshavarna, särskilt tingsnotarierna. Självfallet måste alltid hänsyn tagas till de skiftande arbetsförhållandena och arbetet vid varje tidpunkt så fördelas, att det med minsta möjliga omgång kan fullgöras. Det bör jämväl framhållas, att tingsnotarierna för att erhålla en allsidig inblick i domsagoarbetet höra i viss utsträckning deltaga även i göromål, vilka med hänsyn till sin beskaffenhet kunna omhänderhavas av biträden utan juri- disk utbildning.

Enligt de normer för verksamheten i domsagorna, som börjat att tilläm- pas den 1 juli 1943, ha domsagobiträdena redan fått ett betydande arbets— område. Hit hänföras sålunda, förutom skrivarbetet, uppsättande av pro- , tokoll i enkla mål och ärenden, upprättande av saköreslängder, stämpel- åsättande, kollationering, vidimering av avskrifter, mottagande av handlingar från allmänheten och utlämnande av handlingar till denna, räkenskapsföring och kassaredovisning samt försäljning av stämplar. I den mån nya fastig- hetsböcker upplagts, ingår bland domsagobiträdenas uppgifter även att un- der inskrivningsdomarens kontroll och ledning till väsentlig del ombesörja lagfarts- och inteckningsärenden samt uppsätta gravationsbevis. Genom att dessa arbetsuppgifter läggas å domsagobiträdena torde ganska väl de möj- ligheter tillvarata-gas, som för närvarande förefinnas att låta domsagoarbcte ; omhänzderhavas av icke rättsbildad personal. Emellertid har för genomfö- rande av den sålunda stadgade ordningen förutsatts en. viss övergångstid (statsverksprop. 1946 II ht s. 72), och enligt vad verkställda undersökningar ge vid handen har en överflyttning av ifrågavarande uppgifter å domsagobi- trädena icke överallt i alla avseenden ägt rum. I detta sammanhang vill domarutredningen understryka vikten av att den fördelning av arbetsupp— gifterna, som i det föregående antytts, blir genomförd i den mån därför kvalificerad biträdespersonal finnes att tillgå. Det åligger givetvis i första hand häradshövdingen att sörja för att arbetet i domsagan i tillbörlig om- fattning utföres av den icke rättsbildade personalen. Det bör därjämte an-

komma på hovrätten att vaka över att denna regel snarast möjligt vinner tillämpning i de under hovrätten lydande domsagorna.

Med avseende å förhållandena efter rättegångsreformens genomförande förutsåg 1937 års domsagoutredning, vars förslag ligger till grund för nu gäl- lande ordning i fråga om domsagoförvaltningen, en ytterligare utvidgning av de mera kvalificerade uppgifterna för icke rättsbildad personal. Uppenbart är, att det omfattande arbetet med uppsättande och delgivning av stämningar, kallelser, förelägganden och andra beslut, som enligt den nya rättegångord- ningen kommer att åvila domsagokanslierna, i stor utsträckning bör kunna utföras av icke rättsbildade biträden med erforderlig vana vid detta slags ar- bete. Även om dessa biträden efter längre tids sysslande med göromål av ifrågavarande beskaffenhet kunna uppnå säkerhet vid arbetets fullgörande, torde det emellertid vara försiktigast att i avbidan på erfarenheterna av bi— trädesorganisationens utbyggande och av biträdenas sysslande med ifrågavau rande göromål räkna med att arbetet åtminstone till en början i allmänhet skall överses och kontrolleras av jurist. Härvid må framhållas, att det är av utomordentlig vikt, att stämningar, kallelser och andra handlingar bliva ve- derbörligen expedierade och delgivna, enär eljest det processuella förfarandet kan fördröjas samt förluster orsakas parter och andra. Ledningen av detta ex- peditionsarbete bör i domsagor med tingssekreterare tillkomma denne. Han bör dock i arbetet biträdas av tingsnotarierna, vilka därvid höra i viss ut- sträckning »få handla på eget ansvar. I övriga domsagor bör den i tjänsten äldste notarien förestå arbetet med uppsättande och expediering av ifrå- gavarande beslut och handlingar och därvid på sätt nyss sagts biträdas av övriga notarier. Mot att notarie på eget ansvar får fullgöra dessa uppgifter kan möjligen invändas, att notarie till följd av den korta tid, under vilken han får syssla med uppgifter av detta slag, icke kan handhava uppgifterna med samma säkerhet som en tingssekreterare. Detta förhållande kan emel- lertid i viss mån motväga-s, om vederbörande domsagobiträde är tillräckligt rutinerat och även i övrigt är väl kvalificerat för uppdraget. Genom ett på lämpligt sätt ordnat samarbete mellan dylikt biträde och notarie bör er- bjuda sig en möjlighet att även i domsagor, där tingssekreterare icke finnes, få ifrågavarande arbetsuppgifter behörigen fullgjorda utan att häradshöv- dingen betungas därmed. En förutsättning härför är dock, att ett domsago- biträde med de kvalifikationer som nyss nämnts verkligen står till förfo— gande. '

Oaktat man såsom ovan anförts tills vidare får räkna med att det expedi- tionsarbete, som enligt den nya rättegångsordningen skall å rättens vägnar utföras, skall stå under ledning av en juridiskt utbildad befattningshavare, kan det likväl framdeles bliva möjligt att anförtro åt särskilt dugliga dom- sagobiträden att på eget ansvar ombesörja dessa uppgifter. Redan enligt gäl- lande domsagostadga (24 %) kan domsagobiträde förordnas att på eget an- svar fullgöra vissa göromål, däribland att omhänderhava stämpelförsäljning- en i domsagan, att emottaga och förvalta expensmedel samt att såsom redo- görare föra erforderliga räkenskaper och redovisa i tjänsten uppburna eller

influtna medel. Vid andra domstolar än häradsrätterna har i några fall an- förtrotts åt icke rättsbildad befattningshavare att själv ombesörja viktiga upp- gifter av expeditionell eller kameral natur. Även erfarenheten från advokater- nas verksamhetsområde visar, att maktpåliggande uppgifter inom det löpande arbetet kunna självständigt handhavas av personer utan juridisk utbildning. Då den icke rättsbildade arbetskraftens användbarhet för olika kvalificerade uppgifter sålunda blivit bestyrkt, bör det icke vara uteslutet att, i den mån sär- skilt dugande biträden kunna erhållas i domsagorna, uppdraga åt sådant biträ- de att under ledning av häradshövdingen eller annan befattningshavare i dom- sagan på eget ansvar helt eller delvis handhava det med den dömande verk- samheten förenade expeditionsa'rbetet. För detta ändamål föreslår domarutred- ningen en utvidgning av de i 24 & domsagostadgan intagna bestämmelserna.

De biträden, som på nu angivet sätt självständigt fullgöra ifrågavarande uppgifter, böra givetvis erhålla en mot detta arbete och det därmed förenade ansvaret svarande avlöning. Domarutredningen förordar i enlighet härmed, att där sådana uppgifter i större utsträckning anförtros åt domsagobiträden under eget ansvar, biträdet placeras i en högre lönegrad än som eljest enligt den för biträdesorganisationen fastställda planen skulle ifrågakomma. Enligt denna plan är den högsta lönegrad, vari domsagobiträde kan placeras, A 11. När organisationen är fullt utbyggd, skall det enligt planen finnas 43 biträden i A 11, 53 i A9 och 53 i A 7. För att tillgodose önskemålet om lämplig löne- gradsplacering av särskilt dugande biträden, kompetenta att på eget ansvar handhava ifrågavarande expeditionella bestyr, föreslår domarutredningen, att det inrättas ett antal kanslistbefattningar i lönegrad A 15. Det förutsättes, att sådana befattningar endast inrättas i större domsagor, där full sysselsättning med ifrågavarande och lika kvalificerade göromål kan beredas vederböran— de. Det är icke möjligt att nu föreslå ett bestämt antal kanslistbefattningar. Det torde vara lämpligt, att inrättande av dylika befattningar sker successivt med början förslagsvis i ett 10-tal domsagor. I vilken omfattning ytterligare sådana befattningar därefter böra inrättas, torde bliva beroende på erfaren- heterna samt på möjligheten att erhålla kompetenta sökande till dessa platser. Domarutredningen avser icke med detta förslag en ökning av domsagornas personal utan förutsätter, att i den miån'kanslistbefattningar inrättas, mot— svarande minskning göres i fråga om biträdes- eller tingsnotariebefattningar, där icke med hänsyn till arbetsbördan i domsagan en ökning av personalen är erforderlig.

För att öka möjligheterna att förordna doms-agobiträden att på eget ansvar fullgöra de nu avsedda uppgifterna bör enligt domarutredningens mening även antalet biträdesbefattningar i lönegrad A 11 ökas. Icke heller i fråga om dessa biträdesbefattningar är det möjligt att nu föreslå ökning med ett be- stämt antal. Anslag torde till en början böra beviljas till ett 10-tal befattning— ar i nämnda lönegrad utöver det antal dylika befattningar, som förutsättes i den fullt utbyggda organisationsplanen. Även den nu nämnda förändringen bör där ej ökat personalbehov föreligger medföra motsvarande indrag— ning av biträdesbefattning i lägre lönegrad eller av tingsnotariebefattning.

Enligt domarutredningens mening skulle den nu föreslagna utbyggnaden av biträdesorganisationen vara i hög grad ägnad att till domsagorna förvärva och där behålla särskilt dugliga biträden. För vinnande av detta syfte är det av vikt, att den ordningen icke vinner insteg, att biträden i lägre lönegrad skulle äga något anspråk på eller företrädesrätt till att i mån av ledighet avan- cera till högre biträdesbefattning. Frågan om biträdes befordran till kanslist- befattning eller annan högre biträdesbefattning bör helt bero av biträdets dug- lighet och lämplighet i övrigt för den tjänst, varom fråga är. Till de avsedda högre befattningarna böra även kunna antagas skickliga personer, som förut icke tjänstgjort i domsaga. Dessa befattningar skola således tillsättas efter fri konkurrens mellan sökande såväl bland den tidigare domsagopersonalen som från andra arbetsområden.

Tingsnotariernas arbetsuppgifter. Av vad ovan anförts framgår, att tings- notarierna bland annat böra utföra eller deltaga i vissa delar av expeditions— arbetet. Notarierna böra även i andra avseenden biträda häradshövdingen, res- pektive tin'gsdomaren eller tingssekreteraren, vid fullgörandet av föreliggan- de uppgifter. Det torde sålunda vara lämpligt, att handlingar, som inkom— ma i mål och ärenden, i viss utsträckning underkastas en första granskning av notarie, vilken därefter har att framlägga frågan för häradshövdingen eller den, som eljest äger besluta i saken. Liksom nu bör det givetvis åligga notarierna att jämväl i övrigt biträda vid behandlingen av förekommande mål och ärenden, i den mån därför erfordras juridisk insikt eller detta påkallas ur utbildningssynpunkt.

Vidare bör det i likhet med vad för närvarande är fallet, i vis-s utsträck— ning ankomma på notarier att på eget ansvar utföra domargöromål av enk- lare beskaffenhet. Den reglering i detta avseende, som upptagits i gällande domsagostadga, torde i princip alltjämt böra bibehållas. Utom det att no— tarie bör kunna fullgöra åtskilliga på domaren eljest ankommande göromål av rutinmässig och expeditionell natur (jfr 16 % domsagostadgan), bör no— tarie således i viss utsträckning tjänstgöra såsom inskrivningsdomare och såsom ordförande i häradsrätt vid handläggning av enklare mål och åren- den. Han bör även eljest under vissa förutsättningar kunna i begränsad om- fattning förvalta häradshövdingämbete. Till de närmare reglerna för nota- riernas handhavande av domaruppgifter av nu angiven beskaffenhet åter- kommer domarutredningen i samband med behandling av tjänstgöringsför- hållandena under notarietiden (s. 111 ff.).

Ett betydelsefullt spörsmål gäller i vad mån notarierna kunna ombesörja protokollföringen vid rättens sammanträden och särskilt vid huvudförhand- ling. Enligt nya RB. skall domstols protokoll i allmänhet föras av .annan befattningshavare än rättens ordförande. Protokollföringen vid huvudför- handling ställer, som tidigare framhållits, i allmänhet stora krav på proto- kollförarens omdöme och snabbhet. I mål, där huvudförhandlingen är av mindre omfattning, och i allmänhet vid förhandling under förberedelsen torde dock protokollföringen bliva en enkel uppgift. Notarierna böra redan

tidigt i stor utsträckning biträda med protokollföringen. Då notarierna häri- genom få tillfälle att närvara vid rättens förhandlingar, är en sådan ordning önskvärd även ur utbildningssynpunkt. Sedan notarie på detta sätt förvärvat viss vana för uppgiften, bör det enligt domarutredningens uppfattning kunna anförtros åt honom att själv tjänstgöra såsom protokollförare, till en början i mera enkla fall och sedermera även i svårare. Självfallet måste emellertid häradshövdingen i allmänhet ägna större uppmärksamhet åt protokollfö- ringen, om denna fullgöres av notarie än om en mera erfaren p—rotokollförare finnes att tillgå. Även i domsaga, där tingssekreterare finnes, böra emellertid notarierna omväxlande med denne tjänstgöra såsom protokollförare.

Längden av tingsutbildningen. När längden av tingsutbildningen från och med den 1 juli 1943 nedsattes från förut stadgade tre år, åberopades såsom . skäl för denna åtgärd bland annat, att notariernas dömande uppgifter efter 'hand begränsats och att även deras befattning med inskrivningsväsendet komme att minskas i samband med de nya fastighetsböckernas färdigstäl- , lande. Det framhölls därjämte, att en förkortning av notarietiden vore syn- nerligen önskvärd med hänsyn till den allt långsammare befordringsgången på domarbanan. 1937 års domsagoutredning förordade av dessa skäl, att notarietiden skulle minskas till endast 2 år. Vid statsmakternas prövning _av frågan ansågs emellertid ifrågavarande tid tillsvidare böra fastställas

till 21/2 år.

För att arbetet i domsagorna skall på tillbörligt sätt kunna fullgöras, är det enligt domarutredningens mening icke tillrådligt att ytterligare avkorta notarietiden, så länge organisationen i den grad som för närvarande sker bygger på notariernas medverkan vid arbetets utförande. I detta samman- hang må erinras om att enligt gällande bestämmelser intill ett halvt år av notarietjänstgöringen kan utbytas mot tjänstgöring hos bland annat advokat i eller landsfogde och att således redan för närvarande tjänstetiden i domsaga, ' även för dem 'som önska förvärva fulla tingsmeriter, kan inskränkas till en- » dast två år. Ehuru det ur arbetssynpunkt vore önskvärt, är det med hänsyn till de omständigheter, som tala mot en förlängning, icke lämpligt att gene- rellt förlänga notariernas tjänstgöringstid. Denna bör således alltjämt i re- gel vara 21/2 år.

Emellertid kan ifrågasättas, om önskemålet att utsträcka tjänstgöringstiden för notarierna icke kan i någon mån tillgodoses därigenom, att möjlighet ' beredes till fortsatt tjänstgöring under någon tid utöver den tid av 2 1/2 år, som erfordras för full tingsutbildning. Enligt domsagostadgan (32 %) gäller för närvarande, att den som varit tingsnotarie och tingsnotarieaspirant under sammanlagt 2 1/2 år, endast då synnerliga skäl därtill äro, må erhålla ytterli- gare förordnande såsom tingsnotarie. Syftet med ifrågavarande bestämmelse torde framför allt vara att förhindra återupplivande av den äldre 5. k. lant— domarbanan, varigenom personer kunde, utan att vara pröva-de i hovrätt. under långvarig tjänstgöring i domsaga fullgöra domaruppgifter. Med hänsyn till den bristfälliga prövning och utbildning av domaraspiranterna, som föl-

jer av ett dylikt befordringssystem, är det också för rättsvården av största vikt, att en liknande ordning icke återinföres. Härför torde emellertid nu- mera vara tillräckligt sörjt även oavsett bestämmelsen om notarietidens be- gränsning. Sålunda äro ju notarierna i allmänhet uteslutna från 'att handha— va de mera betydelsefulla domaruppgifterna genom bestämmelsen, att i regel endast den må förordnas att utan begränsning förvalta häradshövdingämbe- te, som är ordinarie innehavare av domarämbete eller tjänstgjort såsom leda- mot eller fiskal i hovrätt och av hovrätten funnits skickad att erhålla fort- satt domarförordnande. Icke endast för utnämning till domarämbete vid hä- radsrätt och hovrätt utan även för erhållande av rådmans- eller assessors- tjänst i rådhusrätt fordras vidare, att vederbörande skall ha godkänts vid tjänstgöring i hovrätt. Något undantag från dessa regler bör givetvis icke göras för den som under något längre tid än vanligt kan komma att fullgöra notarietjänstgöring i domsaga. Det bör alltså med hänsyn till domarkårens rekrytering och utbildning icke möta hinder, att den föreskrivna tingsut— bildningstiden i vissa fall något överskrides.

I tider av notariebrist skulle det vara av ett visst värde, att en möjlighet till förlängning av notarietiden funnes. Å andra sidan måste hänsyn tagas till efterföljande notariers intressen, vilka i tider av god tillgång på notarier göra sig särskilt märkbara. Därför är det icke lämpligt att generellt medgiva förlängd tjänstgöring. En sådan förlängning bör liksom för närvarande vara beroende av vissa förutsättningar. Föreskriften härom i nu gällande dom- sagostadga är emellertid enligt domarutredningens uppfattning för snäv. Det kan i många fall vara önskvärt, 'att notarie kvarstannar i domsaga någon tid utöver de 21/2 åren utan att skälen härför kunna karakteriseras såsom »synnerliga». Skäl av denna beskaffenhet torde visserligen föreligga, när kvarstannandet kräves på grund av arbetsförhållandena i domsagan, t. ex. när en yngre notarie icke är behörig till förordnande som inskrivningsdoma- re eller att handlägga mindre mål och ärenden. Ett kvarstannande i dom- sagan kan emellertid även vara lämpligt i sådana fall, då vederbörande kan slutföra ett påbörjat arbete eller där hans arbetskraft kan vara till nytta vid tillfällig arbetsanhopm'ng eller för fullgörande av vissa bestämda arbets- uppgifter, t. ex. uppläggande av fastighetsböcker. Ett kvarstannande utöver den vanliga tiden bör även kunna tillåtas med hänsyn till vederbörande själv, t. ex. då annan anställning först något senare skall tillträdas och kvarstan- nandet icke skulle vålla större olägenhet för efterföljande notarier. Enligt domarutredningens mening bör det därför räcka med att skäl för förläng- ning föreligga för att en sådan må tillåt—as. Förlängning bör emellertid med hänsyn till önskvärdheten av att ej förhindra omsättningen inom notariekå— ren begränsas, förslagsvis till högst 6 månader.

På grund av vad sålunda anförts föreslår domarutredningen, att den nu- varande bestämmelsen i 32 & tredje stycket i domsagostadgan förändras på det sätt, att den som varit tin-gsnotarie och tingsnotarieaspiran-t under sam- manlagt 2 1/z år 'må, där hovrätten med hänsyn till omständigheterna finner

skäl därtill föreligga, erhålla fortsatt förordnande såsom tingsnotarie, dock högst under 6 månader utöver nyssnämnda tid.

Därest på sätt nu föreslagits möjlighet till något förlängd tjänstgöring be- redes notarierna, kan det likväl antagas, att en sådan förlängning endast i förhållandevis få fall kommer att äga rum. Då rekryteringen till notariebe- fattningarna i en domsaga i regel ordnas efter en viss plan, kan en notaries kvarstannande utöver tingsutbildningstiden rubba de förutsättningar, under vilka ny notarieaspirant anställts i domsagan. Tingsnotarie, som kvarstannar i domsaga utöver 21/2 är, bör bibehållas vid senast åtnjutna avlöningsför- maner.

Stenografikunnig personal. Enligt nya R.B. kan stenografisk uppteckning ersätta protokollföring. Rätten äger nämligen enligt 6 kap. 9 å förordna, att utsaga av part, målsägande, vittne eller sakkunnig skall i stället f ör att antecknas i protokollet upptagas genom stenografi eller på fonetisk väg. Vad i denna ordning upptagits skall, så snart ske kan, åter- givas i vanlig skrift och uppteckningen biläggas handlingarna i målet. Även då protokoll i vanlig ordning föres, kan det vara ägnat att i hög grad under- lätta protokollföringen, om den som för protokollet eller någon som biträder därmed helt eller delvis begagnar stenografi.

På grund av det anförda är det synnerligen värdefullt, om jurister, som tjänstgöra i domsaga, äga sådan färdighet i stenografi, att gjorda utsagor kunna i de delar som äro av vikt snabbt och säkert återgivas. Såsom skall i annat sammanhang närmare utvecklas (s. 251 f.) torde det emellertid under nuvarande förhållanden icke vara möjligt att av dem som inträda på do- marbanan fordra kunnighet i stenografi. Även om det på allt sätt under- lättas för de juris studerande 'att förvärva färdighet härutinnan, kan man således icke i varje fall ej för närvarande räkna med att stenografi- kunnig jurist skall finnas i varje domsaga. Biträdespersonalen bör därför vid behov stå rtill förfogande för stenografering. Krav på stenografikunnighet hos domsagobiträde uppställes emellertid ej i gällande domsagostadga. Många av de nuvarande biträdena sakna också kunnighet i ämnet och även de, som en gång lärt sig att stenografera, torde i flera fall hittills haft alltför ringa tillfälle att vidmakthålla sin färdighet. Det torde visserligen icke vara praktiskt möjligt att av biträdespersonalen i allmänhet kräva sådan högt uppdriven stenografisk skicklighet, som erfordras för tjänstgöring såsom rättsstenograf enligt 6 kap. 9 & nya RB. Även om biträde endast äger en mera begränsad färdighet i stenografi, kan dock såsom ovan antytts biträ- dets medverkan under rättens förhandlingar vid upptagande av utsagor av parter, vittnen m. fl. vara av stort värde. Man torde dessutom kunna räkna med att biträdena efter att ha medverkat vid protokollföring med stenogra- fisk uppteckning skola förvärva sådan skicklighet häri, att de i allt större utsträckning skola, där så påkallas, kunna anlitas för stenografisk upptag- ning enligt 6 kap. 9 5 nya H.B. Kunnighet i stenografi är självfallet även av värde i kansliarbetet. Domarutredningen föreslår därför, att i domsagostad—

gan upptages föreskrift om att biträde, som anställes i domsaga, skall be— sitta förutom kunnighet i maskinskrivning nöjaktig färdighet i steno- grafi. Från denna regel bör emellertid göras det undantaget, att det i domsa- gor med ett större antal biträden icke är erforderligt att kräva stenografi- kunnighet av dem alla.

I fråga om de nuvarande domsagobiträdena måste det självfallet i första hand ankomma på biträdena själva att sörja för att de förvärva färdighet i ämnet eller (förkovra sin färdighet däri. Med hänsyn till vikten av att steno- grafikunniga biträden stå till förfogande i domsagorna böra emellertid åt— gärder från det allmännas sida vidtagas för att underlätta för biträdena att inhämta respektive förkovra ifrågavarande färdighet. Detta synes enklast kunna ske genom att ett tillräckligt antal av de nu tjänstgörande biträdena erhålla tillfälle att på statens bekostnad genomgå lämplig kurs i ämnet, given antingen på den plats, där biträdet har sin verksamhet, eller av korrespon- densinstitut. Målet bör härvid vara att om möjligt i varje domsaga erhålla åtminstone ett, helst ett par stenografikunniga biträden. Domarutredning- en föreslår, att för ändamålet ställes till förfogande ett engångs-anslag, vilket lämpligen synes kunna bestämmas till 10 000 kronor. Det torde kunna överlåtas åt hovrätterna envar inom sitt område att sedan ansökningar inkommit från de domsagobiträden, som önska genomgå kurs av ifrågava— rande slag, i samråd med vederbörande häradshövdingar verkställa erforder— lig fördelning av de medel, som för detta ändamål komma att ställas till förfogande.

Det må påpekas, att i den mån domsagobiträden, såsom ovan förutsatts, komma att biträda vid rättens förhandlingar såsom stenografer, detta inne- bär ett sådant tillskott av arbetsuppgifter för biträdena, att det i vissa fall kan giva anledning till att öka antalet biträden. I detta sammanhang må nämnas, att Kungl. Maj:t under budgetåret 1945/46 medgivit anställande i envar av Södra Roslags domsaga, Södertörns domsaga samt Askims, Hisings och Sävedals domsaga av särskilt stenografikunnigt biträde samt att riks- dagen för budgetåret 1946/47 anvisat 19 200 kronor för anställande av dylika biträden i fyra av de största domsagorna. Huruvida en utökning av nu an— given anledning av den icke rättsbildade personalen i domsagorna kan för- anleda en minskning av rättsbildad arbetskraft där får bero på vunnen erfa— renhet av det nya systemet för protokollföring och prövning i varje särskilt fall av den erforderliga arbetskraften.

Antalet tingsnotarie- och biträdesbefattningar. Enligt domarutredningens mening är det icke möjligt att för närvarande exakt beräkna det antal tings- notarie- och biträdesbefattningar, som efter rättegångsreformens genomfö- rande kommer att erfordras. Med hänsyn till vad förut anförts i fråga om ar- betsuppgifterna i domsagorna efter rättegångsreformens genomförande anser dom'amtredningen, att det vid tidpunkten för denna reforms genomförande erfordras minst samma antal tingsnotarier och domsagobiträden som för när- varande. På grund härav utgår domarutredningen från att antalet tingsnota-

riebefattningar liksom nu beräknas till 263. På samma sätt som för närva— rande böra därjämte vissa notariearvoden i reserv stå till Kungl. Maj:ts för- fogande. Såsom förut nämnts har riks-dagen beviljat anslag, beräknat för 36 tingsnotariearvoden i reserv, av vilka hittills sammanlagt 31 tagits i anspråk. Det är med hänsyn till de efter rättegångsreformens genomförande ovisrsa förhållandena av vikt, att detta anslag under närmaste framtiden icke mins- kas, utan att snarare en viss ytterligare reserv ställes till förfogande, och detta så mycket mer som möjligheten att avlöna notarier i domsagorna på besparingar från biträdesanslaget i samband med biträdesorganisationens utbyggande upphört under budgetåret 1946/47. I fråga om domsagobiträ- dena har hittills den från och med den 1 juli 1943 gällande planen för nämn- da organisations utbyggande i stort sett följts. Enligt beslut av Kungl. Maj:t finnas sålunda för budgetåret 1946/47 i domsagorna sammanlagt 257 biträdesbefattningar av extra ordinarie natur jämte ett mindre antal (8) arvodesbefattningar. Dessutom ha med anlitande av tillgängliga medel in- rättats ett flertal extra biträdesbefattningar.

Av vad ovan anförts framgår, att biträdespersonalen i domsagorna med anledning av rättegångsreformen kan behöva förstärkas för tillgodoseende av behovet av stenografikunnig personal och ett eventuellt ökat behov av biträden för fullgörande av nytillkommande uppgifter av expeditionell karak- tär. För att en för snäv biträdesorganisation icke skall omöjliggöra att i full utsträckning tillämpa det nya rättegångssättet, bör fördenskull i samband med rättegångsreformens ikraftträdande beviljas ett anslag att av Kungl. Maj:t disponeras till förstärkning av biträdespersonalen i den mån detta visar sig erforderligt. Detta anslag torde förslagsvis kunna beräknas till tio procent av det för biträdesorganisationen eljest beräknade anslaget.

Sedan erfarenhet vunnits angående tillämpningen av det nya rättegångs- sättet samt angående möjligheterna att i allt större utsträckning på domsago- biträden överlåta även kvalificerade uppgifter, kan det erforderliga antalet tingsnotarier och biträden med större säkerhet beräknas. I enlighet med de riktlinjer för arbetsorganisationen i domsagorna, som ovan angivits, bör det därvid vara en allmän princip, att man i första hand bör söka tillgodose föreliggande behov av "arbetskraft genom anställande av icke rättsbildad per- sonal till erforderligt antal och med erforderliga kvalifikationer. Antalet notarier hör beräknas med utgångspunkt från att alla möjligheter tillvara- tagas att anlita icke rättsbildad personal i den utsträckning, som betingas av kravet på en rationell arbetsfördelning och behovet av en allsidig praktisk utbildning av notarierna. Man torde kunna utgå från att tillämpningen av dessa grundsatser skall föranleda en viss utökning av den icke rättsbildade personalen. Huruvida det är möjligt att i samband därmed minska antalet tingsnotarier kan ej nu med bestämdhet sägas. Möjligheten av en dylik minsk- ning kan komma att i större eller mindre utsträckning motverkas av den ök- ning av arbetsuppgifterna för häradsrätterna, som enligt vad förut sagts uppkommer dels genom indragning av ett flertal mindre rådhusrätter och

dels genom överförande av nuvarande krigsrättsmål å de allmänna domsto- larna, däribland ett flertal häradsrätter.

Domarutredningen har hittills huvudsakligen behandlat frågan om biträ- desorganisationen ur synpunkten av den ökning av denna, som föranledes av rättegångsreformen. Domarutredningen anser sig emellertid böra fram- hålla, att enligt vad erfarenheten givit vid handen biträdesorganisationen för åtskilliga domsagor redan nu visat sig för snäv. Detta beror i några fall på att stad i judiciellt avseende förenats med domsaga och i andra fall på stark befolkningstillväxt i samhällen inom domsagan och därav följande ökning av antalet mål och ärenden. För att den av statsmakterna avsedda överflytt- ningen av arbetsuppgifter till icke rättsbildad personal skall kunna i full ut- sträckning äga rum, är det fördenskull nödvändigt, att i sådana fall som de angivna biträdesorganisationen förstärkes. Domarutredningen föreslår där— för, att den år 1943 uppgjorda organisationsplanen för biträdespersonalen utan avvaktan på rättegångsreformen underkastas en allmän översyn.

Särskilda inskrivningsavdelningar. Såsom förut nämnts skiljer sig perso- nalorganisationen i Södra Roslags domsaga, Södertörns domsaga samt Askims, Hisings och Sävedals domsaga från motsvarande organisation inom andra domsagor bl.a. därigenom, att i de tre förstnämnda domsagorna'finnes en inskrivningsavdelning under ledning av särskild inskrivningsdomare. I den mån dessa domsagor, på sätt domarutredningen föreslagit, komma att upp- delas på mindre enheter, torde det inom dessa mindre enheter eller vissa av dem komma att saknas utrymme för en särskild inskrivningsavdelning. Då emellertid anordningen med särskild inskrivningsavdelning för dessa fall vi- sat sig synnerligen ändamålsenlig, synes det önskvärt, att inskrivningsavdel- ning bibehålles eventuellt såsom gemensam för de av ett äldre domsagoom— råde nybildade domsagorna. Härigenom skulle den inom inskrivningsavdel- ningen samlade speciella sakkunskapen kunna bevaras, samtidigt som arbetet med inskrivningsärendena kunde på bästa sätt organiseras. Såsom en för- utsättning för att den ifrågasatta anordningen skall anses lämplig bör gälla, att de berörda domsagornas kanslier jämte erforderliga lokaler för inskriv- ningsavdelningen förläggas i närheten av varandra. De ifrågavarande tjänste- lokalerna böra således inrymmas i samma byggnad eller i varandra närbe- lägna byggnader. Därigenom underlättas nämligen det i vissa avseenden nöd- vändiga samarbetet mellan de till domstolen knutna befattningshavarna samt inskrivningsavdelningen. I den mån gemensamma expeditionslokaler anord- nas, innebär detta jämväl en viss lättnad för allmänheten, som då ej behöver skilja mellan sådana ärenden som ankomma på rätten och sådana som skola behandlas av inskrivningsdomaren.

Vad beträffar den inre organisationen torde det knappast stöta på allvar- liga svårigheter att inrätta de nu befintliga inskrivningsavdelningarna såsom för vissa domsagor gemensamma inskrivningsorgan. Genom samråd mellan vederbörande häradshövdingar och inskrivningsdomaren torde sålunda kun- na fastställas en lämplig tjänstgöringsordning för de yngsta vid domsagorna

tjänstgörande juristerna, varigenom dessa under vissa perioder, som med hänsyn till arbetet och vederbörandes egen utbildning anses lämpliga, place- ras å inskrivningsavdelningen. I detta sammanhang bör något uppmärksam- mas, i vad mån inskrivningsdomaren bör i tjänsteavseende vara underord- nad häradshövdingarna i de domsagor, till vilka inskrivningsavdelningen är knuten. För att undanröja en möjlig anledning till slitningar bör antingen klart fastslås, i vilken omfattning inskrivningsdomaren i tjänsten lyder under den ene eller den andre häradshövdingen, eller ock vilket förefaller bäst inskrivningsdomaren erhålla en fullt självständig ställning.

Domarutredningen vill i enlighet med vad nu anförts förorda, att de till de tre ovannämnda domsagorna anknutna inskrivningsavdelningarna såvitt möjligt bibehållas även efter det att dessa domsagor uppdelats. Därvid förut- sättes, att inskrivningsavdelning, även om denna blir gemensam för flera domsagor, organiseras på i huvudsak samma sätt som för närvarande och att den kommer att utgöra ett självständigt organ för handhavande av in- skrivningsväsendet inom dessa domsagor. I den mån domsagorna icke endast uppdelas utan regleringen jämväl får den innebörd, att gränsdragningen i förhållande till närliggande domsagor ändras, kan en motsvarande utvidg- ning eller begränsning av den gemensamme inskrivningsdomarens jurisdik— tionsområde bli erforderlig.

Det kan ifrågasättas att även i andra fall än nu angivits inrätta en in- skrivningsavdelning gemensam för två eller flera domsagor. Detta skulle kunna ifrågakomma i sådana fall, där domsagor hava gemensam kansliort. Så är t. ex. förhållandet med Uppsala läns södra och norra domsagor (kansli- ort Uppsala), Västernärkes och Östernärkes domsagor (kansliort Örebro), Medelpads östra och västra domsagor (kansliort Sundsvall), Jämtlands östra, norra och västra domsagor (kansliort Östersund), Gärds och Albo samt Vil— lands domsagor (kansliort Kristianstad) ävensom Umeå, Västerbottens södra och Västerbottens mellersta domsagor (kansliort Umeå). Även för sådana fall som de nu anförda kunna alltså föreligga förutsättningar för att, om en gemensam inskrivningsavdelning skulle inrättas, i önskvärd grad upprätt- hålla det yttre sambandet mellan avdelningen och vederbörande domsago- kanslier. Då inskrivningsavdelningen i förevarande fall skulle förläggas till den nuvarande kansliorten, kan mot dess inrättande icke heller invändas, att den skulle bliva för allmänheten mindre lätt tillgänglig än för närva- rande domsagokanslierna.

Ett grundläggande villkor för att nya inskrivningsavdelningar skola upp- rättas är uppenbarligen, att arbetsuppgifterna i varje särskilt fall äro till- räckligt omfattande, för att en särskild inskrivningsdomare och hans biträ- den skola erhålla en lämpligt avvägd arbetsbörda. I detta avseende må fram- hållas, att enligt senast tillgängliga statistiska uppgifter antalet inskrivnings- ärenden jämte sådana ärenden, som enligt det av riksdagen antagna för- slaget till lag om handläggning av domstolsärenden skola överflyttas å in- skrivningsdomaren, i flertalet av de här avsedda fallen ungefär motsvara an- talet liknande ärenden i Askimsdomsag—an i dess omfattning före Västra Frö-

lunda kommuns inkorporering med Göteborg. För Jämtlandsdomsagorna re- dovisas ett till och med något högre antal dylika ärenden. Från» häradshöv- dingarnas sida har också i de nu anförda fallen i allmänhet vitsordats, att en särskild inskrivningsdomare, gemensam för domsagorna å varje ort, skulle erhålla en fullt tillräcklig arbetsbörda. Vad angår de två omkring Kristian- stad belägna domsagorna synes dock inrättande av en befattning som gemen- sam inskrivningsdomare icke vara ur arbetssynpunkt motiverat. Såsom fram— går av vad anförts under avdelningen om den judiciella indelningen (s. 36 f.) har förslag framlagts angående omreglering av domsagorna inom Västerbot- tens län, enligt vilket förslag endast två domsagor (Umeå och Västerbottens södra domsagor) skulle ha kansliet förlagt till Umeå. Icke heller för dessa två domsagor synes det ur arbetssynpunkt motiverat att inrätta» en gemensam inskrivningsavdelning.

Vid bedömande av huruvida det är möjligt och lämpligt att i de fall, som enligt det anförda kunna ifrågakomma, överlåta inskrivningsuppgiftema å en särskild inskrivningsavdelning, bör jämväl beaktas, vilka återverkningar en sådan åtgärd skulle få på arbetsorganisationen i övrigt inom de berörda domsagorna. Syftet bör givetvis vara, att organisationen sedd som helhet blir så rationell som möjligt. I vissa fall kan inrättandet av gemensam inskriv- ningsdomarbefattning föranleda indragning av en tingssekreterartjänst. Ett dylikt utbyte av tjänster kan innebära, att bättre möjligheter erhållas att rationellt utnyttja arbetskraften, och detta särskilt om arbetsbördan i den ifrågavarande sekreterardomsagan icke är större än att tingssekreterartjäns- ten varit nätt och jämnt behövlig. Till förmån för sådant utbyte talar där- jämte, att genom detsamma några av de nuvarande genomgångstjänsterna kunna ersättas med befattningar av i allmänhet sluttjänsts karaktär. Även notarieorganisationen bör, då fråga uppkommer om inrättande av gemensam inskrivningsdomarbefattning, tagas under omprövning. Då inskrivningsav- delningen kan organiseras med endast ringa hjälp av notarier, måste förut- sättas, att om icke någon sekreterarbefattning indrages i samband med avdelningens tillkomst — notarieantalet skall kunna minskas ej oväsentligt.

En fråga av vikt är, i vad mån lämpliga lokaler kunna ställas till förfo- gande, avsedda för de efter en omorganisation rådande förhållandena. Från vissa häradshövdingars sida har i yttranden till domarutredningen uttalats, att det borde vara ett oeftergivligt villkor för inrättande av gemensam in- skrivningsavdelning, att erforderliga lokaler för avdelningen och de berörda domsagornas kanslier kunde inrymmas i en gemensam byggnad. Även om det i vissa fall kan medföra olägenhet för domaren att icke äga omedelbar tillgång till fastighetsböckerna, torde det vara tillräckligt, att lokalerna för- läggas icke alltför långt från var-andra. I detta sammanhang må nämnas, att Jämtlandsdomsagorna redan för närvarande ha gemensamt tingshus i Öster- sund.

Domarutredningen vill förorda, att en för flera domsagor gemensam in- skrivningsavdelning inrättas, därest vid närmare undersökning i ovan 'an- givna fall förutsättningarna därför befinnas föreligga.

Hovrätten

Såsom nämnts vid redogörelse för det åt domarutredningen givna uppdra- get har domarutredningen för att klarlägga tjänstgöringsförhållandena och befordringsgången på domarbanan funnit erforderligt att ingå på vissa grundläggande spörsmål angående hovrätternas organisation efter rättegångs— reformens genomförande. De nu avsedda frågorna angå främst behovet av ledamöter i hovrätterna ävensom av andra befattningshavare därstädes för handhavande av uppgifter i samband med rättsskipningen. I anslutning här- till uppkomma även frågor angående fördelningen av arbetet mellan olika grupper av befattningshavare. Flertalet av dessa organisatoriska frågor äga det samband med tjånstgöringsförhållandena under en viss period av be- fordringsgången, att de lämpligen behandlas i anslutning till dessa. Behovet av ledamöter i hovrätterna inverkar emellertid i skilda hänseenden på be- fattningshavarnas tjänstgöring och befordran. Sålunda beror tidpunkten för ledamotstjänstgöring i hovrätt i sista hand på antalet ledamotsbefattningar. Antalet sådana befattningar har även betydelse för den tidpunkt, då de yngre befattningshavarna kunna vinna befordran till assessors- och hovrätts- rådsgraderna. Såsom utgångspunkt för olika ställningstaganden rörande tjänstgöringsförhållandena å domarbanan skall därför i det följande när- mare behandlas frågan om det framtida behovet av hovrättsledamöter. Be- träffande övriga spörsmål angående hovrätternas organisation, i den mån dessa upptagits av domarutredningen, hänvisas till behandlingen under andra huvudavdelningen av motsvarande avsnitt av befordringsgången.

I. Det nuvarande antalet ledamöter i hovrätterna.

Enligt den alltsedan den 1 juli 1943 gällande personalförteckningen för hovrätterna skola i dessa finnas sammanlagt 76 hovrättsråd (förutom 1 krigs- hovrättsråd), vilka fördela sig på följande sätt: i Svea hovrätt 40, i Göta hovrätt 20, i hovrätten över Skåne och Blekinge 11 och i hovrätten för Övre Norrland 5. I personalförteckningen för hovrätterna upptogos vidare intill den 1 juli 1946 31 assessorer (för de olika hovrätterna respektive 16, 8, 5 och 2). För budgetåret 1946/47 har dett-a antal höjts till 36 assessorer (för de olika hovrätterna respektive 18, 10, 6 och 2). Dessa assessorer, som innehava extra ordinarie anställning, ha beräknats motsvara det i hovrätterna normalt föreliggande behovet av ledamöter på grund av att hovrättsråd i viss utsträck- ning stadigvarande tjänstgöra annorstädes än i hovrätt. Nämnda assessorer representera således icke ett ökat ledamotsantal. Enligt en till personalför- teckningen fogad anmärkning må dessutom förordnas högst 45 assessorer, i den mån så erfordras på grund av att hovrätternas ledamöter tagas i anspråk för uppdrag utom hovrätterna. Icke heller detta medgivande innefattar något tillskott till antalet i hovrätt tjänstgör-ande ledamöter, och detta antal stannar fördenskull, såvitt angår den ordinarie ledamotsorganisationen, vid 76 (obe- räknat krigshovrättsrådet).

Arbetsbördan i hovrätterna har under de senast förflutna åren varit i sti- gande. Medan antalet till hovrätterna inkomna mål under åren 1940 och 1941 låg avsevärt lägre än under de närmast därförut förflutna åren, har målantalet från och med år 1942 efter hand ökats. I detta avseende hänvisas till följande tabell.

Till hovrätterna inkomna mål under åren 1940—1945.

Summa Hovrätten Hovrätten (inom parentes över Skåne för Övre anges relativa an- och Blekinge. Norrland talet i förhållande

till 1940 års antal).

Svea hovrätt utom krigs- hovrätten.

Göta hovrätt.

1940 ...... 2 600 1 494 802 326 5 222 (100 %) 1941 ...... 2 627 1 545 749 291 5 212 (100 %) 1942 ...... 2 892 1 771 863 346 5 872 (112 %) 1943 ...... 3 390 1 851 900 400 6 541 (125 %) 1944 ...... 3 393 1 904 928 396 6 621 (127 %) 1945 ...... 3 496 1 771 832 415 6 514 (125 %)

Med anledning av nedgången i arbetsbördan i hovrätterna under de första åren efter krigsutbrottet indrogos från och med budgetåret 1941/42 där tidi- gare inrättade extra Iedamotsbefattningar utom en i Göta hovrätt. På grund av den därefter inträffade ökningen av antalet till hovrätterna fullföljda mål har emellertid sedermera för samtliga hovrätter medgivits anställande av extra ledamöter. Beträffande budgetåret 1945/46 medgavs sålunda anstäl- lande i vardera av Svea och Göta hovrätter av 2 extra ledamöter och i skånska hovrätten av 1 extra ledamot under hela budgetåret samt i hov— rätten för Övre Norrland under hälften av året av 1 extra ledamot. Tiden har för sistnämnda hovrätt enligt särskilt beslut utsträckts till åtta månader.

I syfte att på lämpligaste sätt förbereda övergången till den nya rätte- gångsordningen anordnas numera i hovrätterna muntliga förhandlingar i målen i långt större utsträckning än tidigare varit vanligt, och avsikten är, att denna metod skall vinna än vidsträcktare tillämpning. Till följd härav har det visat sig nödvändigt att vidtaga åtgärder för ökning av ledamotsper- sonalen utöver vad förut angivits. För att möjliggöra ökad användning av muntlig förhandling i de till hovrätt fullföljda målen anvisades sålunda för budgetåret 1945/46 medel för förstärkning av antalet ledamöter i de tre största hovrätterna med en halv ledamot per division, d. v. 5. med 4 leda- möter i Sve-a hovrätt, 2 ledamöter i Göta hovrätt samt 1 ledamot i hovrätten över Skåne och Blekinge. Dessa medel ha disponerats av Kungl. Maj:t och ställts till hovrätternas förfogande i den utsträckning, som oundgängligen er- fordrats för den av muntligheten förorsakade ökningen av arbetsbördan.

För budgetåret 1946/47 har beviljats anslag till extra ledamöter i hovrät- terna enl-igt samma grunder, som gällt för budgetåret 1945/46.

I enlighet med de beslut angående ökning av hovrätternas ledamotsantal, för vilka nu redogjorts, är det således avsett att i hovrätterna skola kunna finnas sammanlagt 12 eller, under viss-a delar av året, 13 extra ledamotsbe-

l'attnringar. Av dessa äro stadigvarande 7 befattningar tagna i anspråk, därav 2 i Svea hovrätt, 3 i Göta hovrätt och 2 i skånska hovrätten. I Svea hovrätt har på grund av personalbrist medgivandet att anställa extra ledamöter med anledning av ökad användning av muntlig förhandlingsform icke kunnat ta- gas i'anspråk annat än för kortare tider. Däremot tjänstgör med stöd av sär- skilt beslut om förstärkning av krigshovrätten 4 extra ledamöter i denna, vil- ka ej medräknats i de nyss angivna siffrorna. Om även de sist avsedda be- fattningarna tagas i beräkning, utgör alltså det sammanlagda antalet i an- språk tagna extra ledamotsbefattningar 11. Till jämförelse må nämnas, att år 1943, förutom förstärkning av krigshovrätten, endast funnos 2 extra leda- motsbefattningar, nämligen en i Göta hovrätt och en i skånska hovrätten.

II. Beräkning av behovet av ledamöter i hovrätterna efter rättegångs- reformens genomförande.

Vid bedömande av frågan om det framtida ledamotsbehovet i hovrätterna höra till en början de faktorer uppmärksammas, som — oavsett om den nuvarande eller framtida rättegångsordningen är tillämplig — kunna anta- gas öva inflytande på den kommande utvecklingen i fråga om tillström- ningen av mål till hovrätterna. Vissa av de omständigheter, som inverka på målantalet i häradsrätterna, göra sig även gällande i hovrätterna. Det kan sålunda beräknas, att de med krisförhållandena sammanhängande målen så småningom skola försvinna. I samband därmed kan även förväntas, att krigs- hovrättens arbetsbörda efter hand skall minskas till fredsmässiga propor- tioner. Å andra sidan måste liksom i fråga om häradsrätterna antagas, att antalet trafikmål kommer att väsentligt stiga på grund av den fortgående ökning av biltrafiken, som kan förutses. Enligt domarutredningens uppfatt- , ning är det även för hovrätternas del berättigat att antaga, att stegringen av. antalet trafikmål kommer att mer än motväga bortfallandet av kristidsmålen. Till detta antagande finnes desto större anledning, som antalet mål i hov— rätterna under tiden före kriget var högre än för närvarande och målantalet, på sätt ovan nämnts, efter en tillfällig tillbakagång under de första krigs- åren sedermera stigit. Denna utveckling innebär således en återgång till för- krigsförhållandena.

Tydligen måste vid bedömande av ledamotsbehovet på längre sikt hänsyn vidare tagas till det nya rättegångsförfarandets inverkan dårå. Denna fråga har gjorts till föremål för särskild utredning inom justitiedepartementet ge- nom en den 27 maj 1944 dagtecknad promemoria angående hovrätternas arbetsuppgifter och personalbehov under den nya rättegångsordningen.

I promemorian påpekas, att enligt vad allmänt antagits det helt förändrade rättegångssättet i hovrätterna måste kräva en förstärkning av hovrätternas arbetskrafter. Med utgångspunkt från en av processlagberedningen verkställd beräkning av det efter rättegångsreformen erforderliga antalet ledamöter i hovrätterna räknas i promemorian preliminärt med hovrättsrådsbefattningar till ungefär samma antal som för närvarande (75 i stället för nu 76) samt

därutöver 20 nya ledamotsbefattningar. Sistnämnda befattningar föreslås skola besättas med ordinarie assessorer, vartill möjlighet beretts enligt nya KB. (4 kap. 3 %). I promemorian uttalas vidare, att liksom nu assessorer med extra ordinarie anställning eller andra adjungerade ledamöter kunna erford- ras såsom vikarier för hovrättsråd eller med dem jämställda ledamöter.

Hovrätterna, som avgivit utlåtanden angående de i promemorian berörda frågorna, ha därvid ansett erforderligt, att antalet ledamöter ökas utöver vad i promemorian förutsatts. På grundval av. en beräkning rörande den relativa arbetsbelastningen i hovrätterna uttalar Svea hovrätt, att därest det sammanlagda antalet hovrättsledamöter sättes till det tal, som i promemo- rian angivits, för Svea hovrätt efter utbrytande av den beslutade hov- rätten för Nedre Norrland erfordras 44 ledamöter förutom krigshovrättens civila ledamöter, medan motsvarande tal enligt promemorian endast skulle utgöra 35. Svea hovrätt framhåller vidare såsom ovisst, huruvida det av hov- rätten angivna antalet ledamöter skall visa sig tillräckligt efter rättegångs- reformens genomförande. Göta hovrätt har vid beräkning av personalbehovet i de båda hovrätter, mellan vilka hovrättens nuvarande domsområde skall uppdelas hovrätten för Västra Sverige och den efter utbrytande härav återstående Göta hovrätt — funnit den nya rättegångsordningen kräva en ökning av ledamotsantalet med minst 50 procent. I enlighet härmed anser hovrätten, att man bör räkna med 17 ledamöter förutom president i vardera av de nya hovrätterna. Hovrätten hemställer, att envar av dessa organiseras med utöver president — 12 hovrättsråd, 3 ordinarie assessorer och 2 extra ledamöter (assessorer med extra ordinarie anställning). Hovrätten över Skåne och Blekinge föreslår i sitt yttrande, att hovrätten vid råttegångsreformens genomförande så organiseras, att den omfattar utöver presidenten 11 hov- rättsråd, 3 ordinarie assessorer samt 1 extra ledamot. Mest sannolikt är emel- lertid enligt hovrättens mening, att ytterligare behov av arbetskrafter skall visa sig föreligga. Slutligen har i det yttrande, som avgivits av hovrätten för Övre Norrland, det i denna hovrätt erforderliga antalet ledamöter förutom presidenten beräknats komma att uppgå till 7 hovrättsråd och assessorer samt 1 extra ledamot.

Vid beräknande av behovet av ledamöter -i hovrätterna på grund-av den nya rättegångsordningen bör till en början beaktas, vilken inverkan det nya förfarandet vid underrätt kan få på frågan i vilken omfattning mål komma att fullföljas till hovrätt. På grund av den större säkerhet i avgörandet, som med det nya förfarandet avses, har gjorts gällande, att parter i högre grad än för närvarande skulle åtnöja sig med underrätts dom. Det synes emellertid icke troligt, att part, som förlorat i underrätt, skall, även om ökad garanti föreligger för att underrättens avgörande varit riktigt, av denna anledning underlåta att fullfölja talan till hovrätt. Däremot kan det förhållandet, att part vid fullföljd av talan till hovrätt i allmänhet måste räkna med att behöva personligen inställa sig inför hovrätten och att, i händelse hans talan ej vin- ner bifall, bära de med det muntliga förfarandet ökade kostnaderna, imånga mål komma att verka avhållande, när beslut skall fattas, huruvida under- rätts dom skall överklagas. Å andra sidan är det uppenbart, att upprättande

av ny hovrätt — särskilt vid tillämpning av det nya förfarandet — såtillvida inverkar på fullföljdsfrekvensen, att målen ökas från de underdomstolar, där ett överklagande genom den nya hovrättens tillkomst underlättas och förbilligas. Särskilt torde-finnas skäl antaga, att inrättande av en hovrätt för Västra Sverige i Göteborg, där stora underrätter ha sitt säte, skall medföra en ej oväsentlig ökning av fullföljd av mål från Göteborg och trakten där- omkring. Då verkningarna av nu anförda omständigheter kunna beräknas motväga varandra, anser sig donmrutredningen kunna utgå från att målen i hovrätterna efter processreformens genomförande komma att sammanlagt uppgå till minst samma antal som för närvarande.

Muntlig förhandling, vid vilken parterna personligen eller genom advokat framlägga sin talan inför domstolen, vittnen höras och annan utredning före— bringas, måste i det stora flertalet mål helt naturligt bliva mera tidsödande än det rent skriftliga förfarande i förening med föredragning av handlingarna genom ledamot eller tjänsteman vid domstolen, som ännu i de flesta mål tillämpas i överrätterna. Såsom tidigare påpekats, har också genom den allt större användningen av muntlig förhandlingsform i hovrätterna arbetet i dessa ökats ej oväsentligt. Till skillnad från de nuvarande hovrättsförhören, som ofta endast avse att komplettera den tidigare skriftliga utredningen och således i sådant fall endast röra en begränsad del av målet, skall vid munt- lig huvudförhandling i hovrätt enligt nya R.B. målet fullständigt behandlas i alla de delar, som äro föremål för hovrättens bedömande. Den av muntlig— heten förorsakade ökningen av handläggningstiden enligt det nya förfarandet kan därför beräknas bliva betydande i de mål, som beröras därav.

Oaktat de till hovrätt fullföljda målen enligt den nya rättegångsordningen i regel skola bliva föremål för muntlig handläggning, är det emellertid att märka, att även enligt denna ordning mål i vissa fall kunna i hovrätt av- göras efter ett enbart skriftligt förfarande. Sådant förfarande är till en början regel i de fall, vari enligt den nya ordningen talan skall fullföljas till hov- rätt genom besvär. Enligt det av riksdagen antagna förslaget till lag om infö- rande av nya H.B. föreskrives besvär såsom rättsmedel i mål, som i första instans handlagts av annan myndighet än underrätt. Genom besvär skall enligt av riksdagen antaget förslag även fullföljas talan mot underrätts av— göranden i ansökningsärenden samt i konkursmål; detta skall enligt process- lagberedningens förslag gälla också i jorddelningsmål. Besvär är enligt nya RB. jämväl rättsmedel mot sådant av underrätt meddelat beslut, vilket ej äger karaktären av dom. Men även beträffande de mål, där talan fullföljes genom vad, (1. v. s. huvudparten av de fall, där talan föres mot underrätts dom i tvistemål eller brottmål, medgives undantagsvis, att hovrätten må före- taga målet till avgörande utan huvudförhandling. De närmare bestämmelser- na härom återfinnas för tvistemålen i 50 kap. 21 å och för brottmålen i 51 kap. 21 5 av nya H.B. Huvudförhandling i tvistemål kan sålunda uteslutas bland ann-at, om målet endast angår ett penningvärde understigande 500 kro- nor och ej båda parterna begärt sådan förhandling. Beträffande brottmålen är huvudförhandling ej nödvändig bland annat, då den tilltalade av underrätten frikänts för brottet eller dömts till böter eller fällts till vite och anledning ej

förekommer att ådöma svårare straff eller annan påföljd än nu angivits. Därest talan föres om skadestånd eller liknande, fordras dock därjämte, att talan i denna del må prövas utan huvudförhandling enligt de för tvistemålen meddelade bestämmelserna. —

Inom Svea och Göta hovrätter ha verkställts undersökningar beträffande under vissa år avgjorda mål för utrönande av i vilken utsträckning huvud- förhandling i dessa mål skulle ha ägt rum, därest nya RB. varit i tillämp- ning. Dessa undersökningar ha i fråga om brottmålen utgått från de av hov- rätterna ådömda straffen. Att märka är emellertid, att även om hovrätten endast dömt till böter, det under ett tidigare skede av målets behandling i hovrätten kan ha varit ovisst, huruvida svårare straff borde ådömas, samt att i följd härav huvudförhandling skulle ha ägt rum. Även av annan an- ledning t. ex. när fråga uppkommer om bevisvärderingen (jfr 50 kap. 23 å och 51 kap. 23 & nya H.B.) hade huvudförhandling kunnat vara er- forderlig i vissa av de mål, som med utgångspunkt från domslutet räknats till mål utan huvudförhandling. De verkställda undersökningarna giva vid han- den, att under de förutsättningar, som gällt för dessa, omkring 2/3 av målen skulle krävt huvudförhandling och 1/3 av målen kunnat avgöras utan sådan förhandling. Av de skäl, som nyss anförts, skulle i verkligheten en större del av målantalet krävt huvudförhandling. Om det antages, att endast 2/.=, av målen efter rättegångsreformens genomförande komma att i hovrätt avgöras efter huvudförhandling, torde beräkningarna således icke giva för högt re- sultat.

För de mål, vari huvudförhandling skall äga rum, kommer som förut nämnts handläggningstiden att väsentligt ökas. Då emellertid arbetet med ifrågavarande mål såsom helhet betraktat icke undergår motsvarande ökning —— avgörandet liksom litteratur- och rättsfallsstudier kan beräknas komma att kräva i huvudsak samma tid som nu — bör beräkningen av den totala ar— betsökningen för dessa mål jämkas i enlighet härmed. Emellertid synes ar- betsökningen för målen med huvudförhandling kunna beräknas uppgå till minst 50 0/0 av det arbete, som dessa mål handlagda enligt nu gällande ord- ning kräva. Domarutredningen har härvid tagit hänsyn till att i några av dessa mål redan nu förekomma s. k. muntliga förhör.

Med utgångspunkt från nu gjorda beräkningar skulle i samtliga hovrätter efter rättegångsreformen erfordras, att ledamotsantalet, för närvarande inklu- sive extra ledamöter uppgående till 83 51 84, ökas med omkring 30.

Frågorna om de antal aspiranter och fiskaler, som efter rättegångsrefor- mens genomförande kunna beräknas bliva erforderliga i hovrätterna, vilka frågor nära sammanhänga med spörsmålen om de arbetsuppgifter, som en- ligt det nya rättegångssättet skola tillkomma dessa befattningshavare, be- handlas under de avdelningar, som angå tjänstgöringsförhållandena å dessa stadier (s. 150 ff. och s. 163).

Frågan om antalet assessorer i hovrätterna sammanhänger med hovrätts- ledamöternas tjänstgöring i och utom hovrätterna och behandlas därför i samband därmed (s. 178 ff. och s. 209 ff.).

ANDRA HUVUDAVDELNIN GEN.

Utbildnings- och tjänstgöringsförhållanden på domarbanan.

I. Utbildnings- och befordringsgång enligt nuvarande ordning.

Ett utmärkande drag för domstolsväsendet i vårt land är den skillnad i organisatoriskt hänseende, som föreligger mellan rådhusrätterna å den ena sidan samt övriga domstolar å den andra. Då sedan gammalt stad — i mot— sats mot landsbygden —— ansetts äga rätt och skyldighet att inom sitt område svara för rättsskipningen i första instans, äro befattningshavare i rådhus- rätt avlönade av vederbörande stad, som jämväl har visst inflytande vid utseende av borgmästare och rådman. På grund härav finnas vissa olikhe— ter mellan rekryteringen till och tjänstgöringen vid rådhusrätterna samt de allmänna domstolarna i övrigt, vilkas organisation uppbäres av staten. Bli- vande domare inom det statliga domstolsväsendet ha med tillämpning av en viss befordringsgång i allmänhet haft att tjänstgöra vid olika domstolar och i skilda instanser, innan de uppnått sluttjänst. De jurister, som inträtt så— som domare i rådhusrätt, ha däremot som regel icke kunnat räkna med att få tjänstgöra vid annan domstol eller befordras till befattning vid sådan domstol. Vid de största rådhusrätterna har befordran i allmänhet skett en— ligt en inom varje sådan rådhusrätt utbildad befordringsgång.

Tjänstgöring och befordringsgång vid de statliga domstolarna m. 111. För den som efter tingsutbildningen önskade gå vidare till statlig domartjänst erbjöd sig i äldre tid två utvägar. Han kunde fortsätta att tjänstgöra i domsagor, därvid han vid behov förordnades att förvalta häradshövding- ämbete under längre ledighet för ordinarie innehavaren av ämbetet eller då häradshövdingämbete var vakant. Efter långvarig sådan tjänstgöring — van- ligen kompletterad med någon tids tjänstgöring såsom adjungerad ledamot i hovrätt och ibland även med förordnande såsom revisionssekreterare — kunde den som gick denna väg utnämnas till häradshövding. Denna beford- ringsväg är emellertid på grund av bestämmelser i de utfärdade domsago- stadgorna numera stängd.

Den andra och numera enda framkomliga vägen till att uppnå statlig domartjänst går över tjänstgöring och prövning i hovrätt. Den tingsutbildade juristen inträder för detta ändamål såsom aspirant i en av rikets hov- rätter. Efter en viss förberedelsetid, varunder aspiranten får tillfälle att sätta

sig in i hovrättens arbetsuppgifter och arbetssätt, underkastas han provtjänst- göring som fiskal, d. v. s. föredragande inför hovrätten. I den mån en aspi- rant består detta prov och plats kan beredas honom, antages han till extra fiskal. Mellan inträdet i hovrätt och antagandet till extra fiskal förlöper van- ligen högst omkring 1 år.

I äldre tid med dess skarpa åtskillnad mellan lantdomarbanan och hov- rättskarriären förekom endast i undantagsfall, att fiskal förordnades att up- pehålla befattning utom hovrätten. Fiskalstjänstgöringen försiggick således vid denna tid i regel utan avbrott till dess vederbörande kom i tur till kor- tare eller längre förordnanden såsom adjungerad ledamot av hovrätten. Det- ta kunde tidvis inträffa redan efter ett eller några få års tjänstgöring som fiskal. Numera är läget ett helt annat. Den nyblivne fiskalen kan till en bör- jan icke alltid räkna med ständigt förordnande som fiskal, även om han i full utsträckning får fullgöra fiskalstjänstgöring. Under denna tid anförtros honom vidare olika uppgifter utanför hovrätten och då i första hand vid de under hovrätten lyda-nde underdomstolarna. Han kan sålunda förordnas att tjänstgöra som vikarie för häradshövding eller tingssekreterare under kortare tid eller beträffande tingssammanträde eller annan förrättning eller att upplägga nya fastighetsböcker. Vidare förordnas han såsom vikarie för ledamot av rådhusrätt under längre eller kortare tid. Sedan vederbörande tjänstgjort som fiskal i hovrätten och i nyssnämnda egenskaper vid under— domstol under sammanlagt omkring ett par år, förordnas han, om hovrät- ten finner honom alltjämt skickad att erhålla fortsatt domarförordna—nde, till tingssekreterare i domsaga, där sådan tjänst är inrättad.

Tingssekreterartiden omfattar numera i regel omkring 3 år. Tingssekre- terare innehar extra ordinarie anställning.

Efter avslutad tjänstgöring i domsaga återvänder tingssekreteraren till hovrätten, där han förordnas till extra ordinarie fiskal. Efter denna förnya- de fiskalstjänstgöring kan han så småningom påräkna att vid behov förord- nas såsom adjungerad ledamot av hovrätten.

Så snart vederbörande innehaft adjunktion under sammanlagt minst ett år, förordnades han enligt den ordning, som gällde intill den 1 juli 1943, re- gelmässigt till assessor i hovrätten. Från och med den 1 juli 1943 erhöllo as- sessorerna ställning av extra ordinarie befattningshavare. Samtidigt genom- fördes en begränsning av antalet assessorer. Numera erfordras således för as- sessorsförordnande utöver uppfyllande av de formella kraven härför —— att assessorsplats finnes ledig. Dessutom ha nämnda formella krav i viss mån skärpts. I nu gällande arbetsordningar för hovrätterna, vilka fastställts den 22 december 1943, stadgas sålunda, att till assessor må föreslås allenast den som tjänstgjort förutom under minst ett år såsom häradshövding, tings- domare eller tingssekreterare m. m. — under sammanlagt två år såsom fiskal eller adjungerad ledamot i hovrätten, därav minst ett år i sistnämnda egen- skap. Befordran till assessor som tidigare ej sällan kunnat ske redan in- nan vederbörande fyllt 30 år — äger numera vanligen rum först efter 35- årsåldern. .

Sedan tingsdomarbefattningar inrättats i vissa domsagor, övergå numera ett antal assessorer till sådana befattningar. Dessa äro dels ordinarie dels extra ordinarie. Beroende härpå utnämnes eller förordnas innehavaren till tingsdomare. Assessorerna ha även när de tills vidare kvarstå i denna be- fattning numera i högre grad än förr anledning räkna med längre eller kortare tids tjänstgöring i underrätt. Här kommer särskilt i fråga att, då häradshövding åtnjuter längre ledighet eller häradshövdingämbete är va- kant, förvalta ämbetet ävensom att å förordnande uppehålla tingsdomarbe- fattning. Enligt bestämmelse i arbetsordningar-na för hovrätterna är assessor skyldig att utan särskild begränsning mottaga dylika förordnanden i dom- saga liksom ock att med viss begränsning mottaga förordnande såsom leda- mot i rådhusrätt.

Nästa steg i befordringsgången inom hovrätt är utnämning till hovrätts- råd, varigenom vederbörande uppnår ordinarie domartjänst. Befordran till hovrättsråd har hittills i flertalet fall skett vid omkring 40 års ålder, under ett äldre skede ofta väsentligt tidigare.

I den statliga domarkarriären ingår regelmässigt en ofta mångårig tjänst- göring som revisionssekreterare. Hovrättsjuristen erhåller förordnande som revisionssekreterare första gången vanligen innan han utnämnts till hovrätts- råd. Ganska länge torde det ha ansetts såsom normalt, att det första revi- sionssekreterarförordnandet erhållits omkring 3 år efter det vederbörande befordrats till assessor. Nämnda tid har numera i flertalet fall kommit att utsträckas till omkring 4 eller 5 år. Efter förordnande som revisionssekre- terare under åtminstone några år kan följa utnämning till ordinarie revi- sionssekreterare, varigenom vederbörande alltså lämnar av honom innehaft hovrättsrådsämbete.

Revisionssekreterartjänsterna äro, ehuru ordinarie, icke slutposter. I stor utsträckning rekryteras därifrån häradshövdingämbetena. Vidare har sär- skilt under senare är förekommit, att ordinarie revisionssekreterare, efter förnyad utnämning till hovrättsråd, återgått till dömande verksamhet i hov- rätt. I vissa fall har vederbörande därefter stannat i hovrätten men i andra fall efter några år utnämnts till häradshövding. Det må anmärkas, att därest någon, som erhållit en tids förordnande som revisionssekreterare, icke öns- kar eller eljest anses icke böra ifrågakomma till fortsatt sådant förordnande, han kan återvända till sin vid hovrätten innehavda tjänst.

Domare och domaraspiranter tillhörande det statliga domstolsväsendet tjänstgöra, förutom vid domstolarna, i stor utsträckning i lagstiftningsarbe- tet, statliga utredningar och vissa delar av förvaltningen. Medan det ännu i början av 1930-talet var föga vanligt, att sådana uppdrag anförtroddes åt fiskaler, har detta därefter kommit att ske i mera vidgad omfattning. Vad beträffar assessorer, revisionssekreterare och hovrättsråd har det sedan länge varit vanligt att åt dessa anförtro lagstiftnings- och utredningsuppdrag, ofta av lång varaktighet. Befattningar som chef för rättsavdelning och lagbyrå inom departementen beklädas sålunda regelmässigt av personer tillhörande dessa kategorier.

Tjänstgöring och befordringsgång vid rådhusrätterna. Såsom framgår av vad inledningsvis under denna avdelning anförts ha rådhusrättemas befatt- ningshavare i regel stått utanför den allmänna domarkarriären. Beträffande rådhusrätterna saknas alltså en allmänt vedertagen befordringsgång vid si— dan om de principer i detta hänseende, som kommit i tillämpning inom de största rådhusrätterna. De som inträda vid rådhusrätt få därvid, om de ej omedelbart erhålla befattning som stadsnotarie, assessor eller rådman, ställ- ning som aspiranter å sådan befattning. Aspiranter finnas endast vid de största rådhusrätterna.

Rekryteringen till rådhusrätterna skedde tidigare i allmänhet från dem som erhållit den grundläggande praktiska utbildningen å domsagokansli och i någon utsträckning bland dem som därjämte under viss tid tjänstgjort i hovrätt. I syfte att stärka rekryteringen till rådhusrätterna infördes genom kungörelse den 4 maj 1934 (nr 117) angående behörighet till vissa befatt- ningar vid rådhusrätt ett stadgande, att till innehavare av assessors- eller stadsnotarietjänst vid rådhusrätt finge utses allenast den som innehaft för- ordnande såsom fiskal i hovrätt och som av hovrätten funnits skickad att erhålla fortsatt domarförordnande. Enligt stadgandet kunde dock Kungl. Maj:t för särskilt fall medge undantag. Nämnda kungörelse har numera er- satts av kungörelse den 8 januari 1944 (nr 3), enligt vilken kravet på tjänst- göring som fiskal och godkännande av hovrätten utsträckts att gälla jämväl befattning såsom lagfaren rådman. Genom den nya bestämmelsen har vidare med fiskalstjänstgöring uttryckligen jämställts tjänstgöring som ledamot i hovrätt. Vid sidan om den som äger dylik kompetens har jämväl lagfaren or- dinarie ledamot i rådhusrätt med minst tre lagfarna ledamöter förklarats behörig att erhålla befattning, som i bestämmelsen avses. Nu angivna bestäm- melser kompletteras av stadgande med motsvarande krav vid vikariat utöver viss tid å lagfaren befattning vid rådhusrätt, vilket stadgande numera om- fattar även borgmästarhefattning men å andra sidan är begränsat till råd- husrätter med minst tre lagfarna ledamöter. På grund av de bestämmelser, för vilka ovan redogjorts, sker numera rekryteringen till rådhusrätterna med undantag för rådhusrätterna i Stockholm och Göteborg _ i stor ut- sträckning bland hovrätternas befattningshavare.

I Stockholms rådhusrätt skilja sig förhållandena från de i övriga rådhus- rätter rådande därutinnan, att vid rådhusrätten i huvudstaden sedan garn- malt mottagas aspiranter även omedelbart efter avlagd juridisk examen. Så- väl nu nämnda aspiranter som de, vilka inträda i rådhusrätten efter kortare eller längre domsagotjänstgöring, få fullgöra en efter vissa grunder ordnad aspiranttjänstgöring, under vilken de efter hand tjänstgöra å rådhusrättens olika avdelningar och expeditioner. De som godkännas vid denna tjänstgö— ring och önska fortsätta vid rådhusrätten övergå därefter till en tids aspirant- tjänstgöring i hovrätt, varvid de underkastas föreskriven fiskalsprövning. Om aspiranten därvid godkännes, kan han efter fortsatt tjänstgöring vid rådhusrätten efter hand befordras till assessor och rådman. Understundom vinna domaraspiranter, som fått sin utbildning vid Stockholms rådhusrätt,

anställning vid rådhusrätter, vilka ej själva anordna särskild aspirantutbild— ning.

Vid rådhusrätten i Göteborg vinna i regel endast de inträde som aspiranter, vilka förut undergått ti-ngsutbildning. Aspirant har efter inträdet att fullgöra provtjänstgöring under fyra månader, varefter de som utväljas preliminärt antagas till extra ordinarie notarier vid rådhusrätten. De som sålunda anta- gas få sedermera liksom aspiranterna vid Stockholms rådhusrätt tjänstgöra i hovrätt och där undergå prövning. De vid denna prövning godkända få, sedan de återvänt till rådhusrätten, tjänstgöra vid denna i olika egenska- per, bland annat även såsom åklagare, varefter de i sinonr tid vinna beford- ran till assessorer och rådmän.

Vid rådhusrätten i Malmö mottagas endast aspiranter, som dessförinnan godkänts i hovrätt. Efter Viss tids tjänstgöring vid rådhusrätten få aspiran— terna undergå prov genom att å förordnande tjänstgöra som assessorer å de olika avdelningarna. I den mån aspiranterna godkännas, anställas de som notarier vid domstolen, varefter de avancera till ordinarie ledamotsbefatt- ningar vid denna.

II. Principerna för utbildnings- och befordringsgången enligt förarbe- tena till nya rättegångsbalken.

Vid framläggande i proposition nr 80 till 1931 års riksdag av huvudgrun- derna för rättegångsreformen uttalade föredragande departementschefen an- gående riktlinjerna för den framtida utbildnings- och befordringsgången föl- jande (s. 140 f.).

Liksom nu bör domaraspirantens första utbildning vara förlagd till underrätten samt avse att ge honom (inblick i underrättens olika arbetsuppgifter. Han kommer härvid i första hand att biträda sekreteraren och häradshövdingen i deras göromål. Genom att närvara vid målens förberedelse inför domaren samt domstolens förhand- lingar och därvid deltaga i protokollföringen vinner han förtrogenhet med dom- stolens arbetsmetoder. Efter detta första skede av utbildningen bör honom kunna anförtros att vid ledighet för sekreteraren upprätthålla dennes befattning; dock hör han härvid icke äga att såsom ordförande i häradsrätten handlägga rättegångs- mål. Utbildningen vid underrätten, som helst bör uppdelas å häradsrätt och råd- husrätt, torde böra taga i anspråk en tid av omkring tre år, varefter övergången sker till hovrätten. Den första tidens tjänstgöring i hovrätten bör liksom nu komma att avse biträde vid hovrättens protokoll och å hovrättens olika expeditioner samt vid uppsättande av promemorior åt hovrättens referenter i mål, i vilka tjänste- mannaf—öredragning äger rum. Efter någon tid torde åt honom kunna överlämnas föredragning inför hovrätten av sådana mål och efter hand utförande såsom fiskal av åklagartalan1 i enklare brottmål. Tjänstgöringen i hovrätten, som bör omfatta en tid av minst ett är, bör äga karaktären av ett prov, varigenom hans lämplighet för domarkallet närmare utrönes. Genomgången härav bör berättiga honom till förordnande som sekreterare vid häradsrätt. Sådant förordnande bör i allmänhet avse en tid av minst tre år. Såsom sekreterare vid häradsrätten har han att förestå kansliets expedition, deltaga i eller på eget ansvar förrätta till inskrivningsväsendet hörande göromål samt efter häradshövdingens anvisning biträda vid beredandet av

1 I enlighet med då föreliggande förslag om utförande av åtal i hovrätt.

mål och ärenden. Dessutom hör han kunna erhålla förordnande att handlägga enkla- re mål och årenden, för vilkas avgörande icke erfordras någon vidlyftigare hand- läggning eller utredning, ävensom vid semesterledighet ell-er mera kortvarigt för- fall för häradshövding eller ledamot i rådhusrätt mottaga förordnande som dennes vikarie. Väl vitsordad sekreterartjänstgöring bör berättiga till förordnande att un- der längre tid uppehålla befattning i hovrätt såsom föredragande eller fiskal samt att, till en början mera kortvarigt, inträda som ledamot i hovrättsråds ställe. Efter något års förlopp bör under förutsättning av aspirantens lämplighet följa utnäm- ning som assessor. Genom denna utnämning skulle aspiranten definitivt vara god- känd .för domarbanan, och den skulle för honom medföra behörighet till mera stadigvarande förordnanden såsom vikarie för häradshövding eller ledamot li råd- husrätt eller hovrätt ävensom till ordinarie domarbefattning i underrätt och hovrätt.

Departementschefen framhöll, att vad han anfört i fråga om domaraspi- ranternas utbildning endast vore ett förslag, som icke gjorde anspråk på att innefatta någon definitiv lösning av frågan. Såtillvida ansåge han sig dock böra intaga en bestämd ståndpunkt, att den huvudsakliga utbildningen borde äga rum vid underrätt, men att domaraspirantens tjänstgöring under någon, ej alltför kort tid borde vara förlagd till överrätt. Hänsyn borde ock tagas till den utbildning, som kunde erhållas genom tjänstgöring hos statsåklagare eller advokat.

Vederbörande utskott framhöll i sitt i denna del av riksdagen godkända utlåtande (s. 41), att de föreslagna organisatoriska förändringarna, främst begränsningen av vikariatssystemet, medförde, att en omläggning måste ske av utbildningsgången för de unga jurister, som ville ägna sig åt domarbanan. Utskottet ansåge sig dock icke böra göra något närmare uttalande angående det framtida ordnandet av hithörande förhållanden. Med departementsche- fen vore utskottet likväl ense därom, att den huvudsakliga utbildningen bor- de vara förlagd till underrätterna. Av värde syntes vara, att tillfälle bered- des domaraspirantema att i större utsträckning än dittills tjänstgöra vid stä- dernas underdomstolar. Även enligt utskottets åsikt borde såsom ett led i ut- bildningen ingå viss tids tjänstgöring i hovrätt.

III. Befordringsläget på domarbanan.

I de för domarutredningen meddelade direktiven har departementschefen pekat på de förskjutningar i befordringsgången för domare och domaraspi- ranter vid det statliga domstolsväsendet, som ägt rum under senare år, samt därvid även berört de omständigheter, vilka bidragit till denna utveckling. Domarutredningen har funnit det angeläget, att dessa förhållanden närmare klarläggas, innan ställning tages till de olika spörsmål, som ingå i domar- utredningen-s uppdrag. Det nuvarande läget på domarbanan skall därför i det följande närmare utredas i belysning av den hittillsvarande utvecklingen.

Antalet befattningshavare. Såvitt angår det statliga domstolsväsendet sy- nes i detta sammanhang icke finnas anledning taga med i beräkningen anta- let tingsnotarier (tingsnotarieaspiranter), enär som förut nämnts av dessa

endast ett mindre antal gå vidare till domarbefatt-ningar. Icke heller hovrät- ternas aspiranter äro på det sätt knutna till domarbanan, att tillräckliga skäl tala för att här räkna med dem. Från och med den tidpunkt, då vederböran- de antages till fiskal, tillhör han emellertid otvivelaktigt domarbanan. Till ifrågavarande grupper av befattningshavare böra därför hänföras fiskaler och tingssekreterare liksom domare av olika grader (inkl. revisionssekrete— rare) vid häradsrätter, hovrätter och högsta domstolen. Då vattenrättsdo- marna regelmässigt rekryteras från nyssnämnda grupper av domare, böra även de för fullständighetens skull medtagas. (Vattenrätts-sekreterare inne- fattas, i den mån de tillhöra den allmänna domarbanan, i fiskals- och assessorsgrupperna.)

I fråga om rådhusrätterna böra _ av samma skäl, som gälla för tingsno- tarierna _ de aspiranter, som fullgöra den mot tingsnotarietjänstgöringen svarande första praktiska tjänstgöringen vid rådhusrätt, icke tagas i beräk- ning. Med hänsyn till syftet med den förevarande utredningen torde vidare vid beräkningen kunna uteslutas befattningshavare, anställda i andra råd- husrätter än dem, om vilka såvitt för närvarande kan bedömas finnes skäl antaga, att de tills vidare komma att bibehållas. Domarutredningen har för sin del ansett sig kunna räkna med 43 rådhusrätter, vilka tills vidare skola äga bestånd.

Beräknat enligt nu angivna grunder utgör antalet befattningshavare på domarbanan för närvarande 823, därav vid de statliga domstolarna 509 och vid rådhusrätter, i fråga om vilka en indragning icke är aktuell, 314.1 Be- fattningshavar-nas fördelning i olika personalgrupper framgår av följande uppställning.

Nuvarande personalgrupper på domarbanan.

A. Statliga domstolar. Justitieråd och presidenter i hovrätt ......... _ ................... 2 8 Häradshövdingar och vattenrättsdomare ........................ 119 Hovrättsråd och revisionssekreterare Assessorer, tingsdomare och särsk. inskr.-dom. .................. 89 Fiskaler (inkl. adjung. ledam.) och tingssekreterare .............. 169

Vid det statliga domstolsväsendet 509

B. Rådhusrätter. Borgmästare Rådmän Assessorer och stadsnotarier

& rådhusrätterna 314 Summa befattningshavare 823.

1 Uppgifterna äro i huvudsak hämtade från 1946 års statskalender. Beträffande den icke or— dinarie personalen i rådhusrätt, om vilken statskalendern i regel saknar uppgift, har upplysning såvitt angår de tre största rådhusrätterna hämtats från Svensk Juristtidniug (årg. 1946 sid. 399 I.). Den ofullständighet, som härigenom kan uppkomma torde sakna praktisk betydelse.

Befattningshavare inom det statliga domstolsväsendet, tillhörande domarbanan, 1924—1946.

År

Befattningar

1935 1938 1939 1943 1945

Högsta domstolen med justitierevi— sionen.

1. Just—råd 2. Rev.-sekr. . ..

Hovrätterna. 3. Pres. ....... 4. Hovr.—råd. . . . 5. Assessorer . . . 6. Övr. adj. led. 7. Fiskaler .....

Häradsrällema jämte vallen- domsl.

8. Häradsh .....

9. Vattenrätts- dom .........

10. v. Häradsh. en]. 1920 0. 1925 års domsagost. ..

. Tingsdom. (1933: bitr. dom. 0. ass.-

. Särsk. inskr.- dom. resp. chef för inskr.- avd. ........

. Tingssekr. (1925: bitr. dom., 1933: fisk.—sekr.) ..

Summa

. J.-råd, press., h.-råd, hä- radsh. o. val- tenr.-d. (rad 1+3+4+8+ )

. Därav fisk. 0. jämställda (rad 6 + 7 + 13)

Närmare redogörelse för storleken av hithörande grupper av befattnings- havare, såvitt angår dem som äro knutna till de statliga domstolarna, lämnas i vidstående tabell, som tillika innehåller en översikt över utvecklingen av personalorganisationen vid dessa domstolar i fråga om nämnda befattnings- havargrupper, med början är 1924.

Såsom av tabellen framgår redovisas däri för ett vart av åren 1924, 1929 samt 1933—1946 antalet av de befattningshavare vid den statliga domstols- organisationen, vilka vid nämnda tider tillhörde domarbanan. I syfte att undvika dubbelföring av befattningshavare ha assessorer, som varit t. f. tingsdomare (respektive biträdande domare eller sekreterare i domsaga), i tabellen medräknats endast i sistnämnda egenskap. På liknande sätt har, då i tabellen angivits antalet fiskaler, frånräknats antalet adjungerade ledamö- ter. Då det är av vikt, att antalet slutposter angivas efter dessas verkliga an- tal, har i tabellen ämbeten, som vid den tidpunkt beräkningarna avsett varit vakanta, medräknats. Å andra sidan ha övriga befattningshavargrupper icke i motsvarande mån minskats, enär varje grupps faktiska storlek vid nämn- da tidpunkt ansetts böra komma till uttryck. Det förhållandet att härigenom kommit att redovisas ett obetydligt högre antal befattningshavare på den stat- liga domarbanan, än i verkligheten funnits där, saknar emellertid praktisk betydelse.

Antalet s a m t lig a domare och domaraspiranter inom den statliga dom— stolsorganisationen (rad 14) har, såsom framgår av tabellen, under den re- dovisade perioden stigit från 364 till 509, innebärande en ökning med 40 procent. Att märka är härvid, att antalet befattningshavare intill år 1934 var i det närmaste konstant och att således hela den angivna ökningen inträffat under åren där—efter. Men icke heller under den sist nämnda tiden har per- sonalkadern oavbrutet vidgats. Av de erhållna talen framgår nämligen, att medan antalet befattningshavare under åren 1934—1938 kraftigt steg (från 359 till 464), bibehöll sig antalet därefter tämligen oförändrat och gick under en kortare tid till och med något tillbaka för att under de sist förflutna två åren åter ökas (från 469 till 509).

Ökningen av antalet domare och domaraspiranter hänför sig så gott som uteslutande till den yngre personalen å passagetjänster (rad 16). Antalet av de befattningar, vilka allmänt betraktas såsom slutposter (rad 15), har där- emot förblivit anmärkningsvärt konstant. Den vid jämförelsen valda gräns- linjen överensstämmer visserligen ej helt med gränsen mellan slut- och pas— sagetjänster, i det att särskilt ett växlande antal hovrättsrådsämbeten inne- havas av personer, vilka gå vidare till andra befattningar. Jämförelsen torde ändock giva tillräcklig upplysning, och vid ett sådant förfarande undgår man därjämte mer eller mindre godtyckliga antaganden angående antalet av de ämbetsinneh-avare, som icke erhållit slutlig placering. Som synes har antalet befattningshavare på passagetjänster under perioden fördubblats (från 143 till 285). Denna ökning avser till den helt övervägande delen fiskaler jämte adjungerade ledamöter (utom assessorer) samt tingssekreterare och motsva-

rande enligt äldre stadganden befintliga befattningshavare (rad 17). Antalet av dessa befattningshavare har enligt tabellen under tiden från och med år 1924 fyrdubblats. På grund av vissa olikheter i redovisningen av antalet fiskaler under olika tider — s. k. biträdande fiskaler under de tidigare åren ha ej medräknats — är den verkliga ökningen av fiskalsgruppen icke fullt så stor.

I detta sammanhang må påpekas, att även i fråga om rådhusrätterna an- talet passagetjänster ökats utan motsvarande utvidgning beträffande de högre befattningarna, ehuru detta icke tillnärmelsevis skett i samma omfattning som inom den statliga domstolsorganisationen. Under senare år ha rådhus- rätter sålunda i större utsträckning än tidigare organiserats med assessors- och stadsnotariebefattningar. Antalet vid de största rådhusrätterna tjänstgö- rande domaraspiranter — av vilka de flesta inneha icke ordinarie anställ— ning —— har jämväl ökats.

Den under senare är kraftigt ökade rekryteringen till domarbanan har medfört en påtaglig ökning av antalet hithörande befattningshavare i vissa yngre åldersgrupper, vilket framgår av följande översikt över den nuvarande åldersfördelningen på domarbanan.

Därav Födelsetid bfäleåe vid statliga vid rådhus- e. v domstolar rätter Före 1880 8 11 1880—] 884 ...................... 62 41 21 ] 885—1889 ...................... 67 32 35 1890—1894 ...................... 110 57 53 1895—1899 ...................... 98 50 48 1900—1904 ...................... 117 66 51 1905 —1909 ...................... 152 48 1910—1914 ...................... 115 83 32 1915—1919 ...................... 77 62 15

Föreliggande ojämnheter i åldersfördelningen på domarbanan belysas när— mare genom följande grafiska sammanställning.

Åldersfördelningen pä domarbanan år 1946.

Domare och domaraspiranter vid den Domare och domaraspiranter statliga domstolsorganisalioncn. vid rådhusrätterna.

Födelse-

ordinarie domare. ordinarie domare

& e. o. befattningshavare. övriga befattnings-

havare. D extra »

20 15 10 5 10 15 Antal befattningshavare. Antal befattningshavare.

Befattningshavarnas tjänstgöring. Då det gäller att klargöra orsakerna till den förut påvisade kraftiga uppgången i antalet yngre befattningshavare å domarbanan, äro befattningshavarnas tjänstgöringsförhållianden av intres- se. Såsom framgår av tidigare lämnad redogörelse för den allmänna beford- ringsgången utmärker sig särskilt de yngre domstolsjuristernas tjänstgöring, såvitt dessa äro knutna till den statliga domstolsorganisationen, för stor rör- lighet inom denna, varjämte de ofta erhålla uppdrag utanför domstolsväsen- det. En översikt angående den omfattning, i vilken domsto-lsjurister, tillhö- rande den statliga organisationen, under senare år tagits i anspråk för upp- drag utanför domstolarna, lämnas genom följande sammanställning, avse— ende tiden 1933—1946.

Vissa domstolsjuristers tjänstgöring i och utom domstolsväsendet 1933—1946. (Uppgifterna avse viss tidpunkt i början av varje år.)

Befattningsliavare; Å r tlanstgonng 1936 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946

Rev.-sekr. .............. domstol 8 12 16 16 17 15 16 16 17 14 uppdrag 15 11 11 11 10 12 11 11 10 13 Hovr.—råd .............. domstol 63 59 59 55 57 58 56 54 51 53 uppdrag 7 11 18 22 20 19 21 23 26 24

Assessorer m.fl ......... domstol 37 43 35 38 44 42 46 51 51 53 uppdrag 23 26 19 18 18 26 31 32 35 33

Fiskaler m. fl ........... domstol 46 90 141 142 126 114 126 121 137 154 2 7 uppdrag 12 12 15 22 17 11 12 15

Samtliga ................ domstol 154 204 252 251 244 229 244 242 256 274 uppdrag 47 55 60 63 63 79 80 77 83 85

De befattningshavare, som redovisas i den nu återgivna tabellen ha, såsom framgår av denna, sammanförts i fyra grupper. Till assessorsgruppen ha därvid förts även tingsdomare och dessas tidigare motsvarigheter och till fis- kalsgruppen jämväl adjungerade ledamöter (utom assessorer) ävensom tings- sekreterare och därmed jämställda. I uppställningen ha icke medt'agits så- dana befattningshavare, vilka regelmässigt tjänstgöra å sina ordinarie be— fattningar (justitieråd, presidenter, häradshövdingar, inskrivningsdomare). Jämväl vice häradshövdingarna, vilka under den här avsedda perioden varit alltför fåtaliga för att i detta sammanhang få verklig betydelse, ha uteslutits i den mån de icke medtagits i egenskap av sekreterare i domsaga eller dylikt.

Av tabellen framgår, att under ifrågavarande period allt flera av de till de statliga domstolarna knutna juristerna använts för offentliga uppdrag. Medan år 1933 47 domstolsjurister av de kategorier, som omfattas av upp- ställningen, voro sysselsatta i särskilda uppdrag, är motsvarande tal för år 1946 85. Även om de offentliga uppdra-gen sålunda ställt ökade anspråk på personal från de statliga domstolarna, främst hovrätterna, har dock enligt vad tabellen utvisar det ökade personalbehovet inom domstolsorganisationen

själv haft än större inverkan på ökningen av det totala personalbehovet. Av den personal, som redovisas i tabellen, ha såväl i början som i slutet av perioden i runt tal tre gånger så många befattningshavare tjänstgjort vid domstolarna som utom dessa. Personalökningen ino-m hithörande grupper har således till 3/. hänfört sig till domstolarna själva (120 för domstolarna, 38 för uppdragen). Vad angår utvecklingen under periodens lopp är att observera, att ökningen beträffande domstolsväsendet var störst intill år 1939, men att i fråga om uppdra-gen den mest betydande utvidgningen förekommit under periodens senare del.

Arten av den tjänstgöring, som fullgjordes av de i nästföregående tabell redovisade domstolsjuristerna vid där avsedda tider, fram—går närmare av efterföljande sammanställning.

Vissa domstolsjuristers tjänstgöring fördelad å olika domstolar, myndigheter och andra organ.

3 4 5||71|1—3|4—7

Dep.,

kom- J. O., _

How, mitté, M. o., Kris— Öv— 153022 &? underr. 525552 JlblitrO. organ tjänst stolarna D .

utskott

1933. Rev.-sekr ....... 11 Hovr.-råd ..... 5 Ass. m. fl. * 22 Fisk. m. fl ..... 2

Samtliga 41

1936. Rev.-sekr ....... Hovr.-råd ...... Ass. m. fl.

Fisk. m. fl ..... Samtliga

1 939. Rev.-sekr ....... Hovr.-räd .....

Fisk. m. fl ..... Samtliga

1 940. Rev.-sekr ....... Hovr.-råd ...... Ass. m. fl.

Samtliga

Hovr., underr.

Dep., kom- mitté, riks— dags- utskott

Utom dom- stolarna

1941. Rev.-sekr ....... Hawn-råd ...... Ass. m. fl.

Fisk. m. fl ..... Samtliga

1942. Rev.-sekr ....... Hovr.-råd ..... Ass. m. fl. Fisk. m. fl .....

Samtliga

1 94 3. Rev.-sekr ....... Hawn-råd ......

Fisk. m. fl ..... Samtliga

1944. Rev.—sekr ....... Hovr.—råd ...... Ass. m. fl.

Fisk. m. fl ..... Samtliga

1 945 . Rev.—sekr ....... Hovr.-råd ......

Fisk. m. fl. Samtliga

1.946. Rev.-sekr ....... Hmm-råd ...... Ass. m. fl. Fisk. m.fl

Samtliga

Det stegrade behovet av juridiskt skolad arbetskraft för tjänstgöring inom det statliga domstolsväsendet hänför sig, enligt vad framgår av den sist åter— givna tabellen, kolumn 1, så gott som uteslutande till hovrätterna och de all- männa underrätterna (ökning från 121 till 222 personer). Ökningen har i hu- vudsak inträffat under den redovisade periodens förra del. I anslutning till de i denna kolumn angivna talen må framhållas, att utökningen av kadrerna å assessors- och fiskalsstadiet otvivelaktigt i övervägande grad föranletts av tillkomsten av de nya befattningarna inom domsagoorganisationen samt i följd härav vidgad tjänstgöring vid häradsrätt. Enbart för besättande av tingsdomar- och tingssekreterarbefattningarna erfordras 56 befattningshava- re. Därutöver har arbetet med uppläggande av nya fastighetsböcker krävt ej ringa personal. Efter tillkomsten av 1934 års förut omnämnda kungörelse, varigenom uppställts krav på s. k. fiskalskompetens för vissa befattnings- havare i rådhusrätt, har vidare tidvis i betydande utsträckning ur hovrätts- personalen tillhandahållits vikarier å rådmans- och liknande tjänst. Till den ifrågavarande utvidgningen av befattningshavarantalet har under de senaste åren jämväl bidragit det ökade behovet av ledamöter i hovrätt.

Bland uppdrag utanför domstolsväsendet intaga utrednings- och lagstift- ningsuppdragen i departement, kommittéer och riksdagsutskott en domine- rande plats. Antalet sådana uppdrag, som vid periodens början utgjorde 41, har under tiden därefter svängt omkring 50 (för år 1946 51). Den inträffade ökningen av sammanlagda antalet uppdrag synes därför endast i mindre grad bero på befattningshavarnas sysslande i departement och kommittéer. Orsaken till den allmänna ökningen får, enligt vad siffrorna utvisa, mera sökas i det, särskilt under krigsåren, stora behovet av arbetskraft inom kris- förvaltningen samt, så vitt angår de allra senaste åren, däri att domstols- jurister-na kommit att i vidgad omfattning anlitas för andra uppdrag, huvud- sakligen inom administrationen.

Av utredningen angående de offentliga uppdragen framgår vidare, att de olika personalgrupperna sinsemellan förete betydande skiljaktigheter i avse- ende å den omfattning, vari de tagits i anspråk för tjänstgöring utom dom- stolarna. Assessorerna äro under större delen av perioden talrikast represen- terade bland de utanför domstolarna tjänstgörande, men ökningen av upp- dragen är kraftigast beträffande hovrättsråd och fiskaler. Den enda grupp, som visat en tendens att i något vidgad utsträckning tjänstgöra i sina ordi- narie befattningar, är revisionssekreterarna. Under de sist förflutna åren har därjämte något större återhållsamhet än tidigare visats i fråga om att för uppdrag anlita fiskaler.

Förseningen av befordringsgången. I samband med ökningen av antalet yngre befattningshavare vid det statliga domstolsväsendet står den fortgå- ende försening av befordringsgången på domarbanan inom denna del av dom- stolsorganisatio-nen, som enligt vad förut nämnts där gör sig gällande. En sådan förskjutning av tidpunkten för befordran till de olika graderna har kunnat förmärkas särskilt i fråga om assessorsgraden samt första förordnan- det som revisionssekreterare. Till närmare upplysning angående dessa för-

hållanden hänvisas till nedanstående uppställningar, vari lämnas uppgifter om befordringsäldern för de grupper befattningshavare vid det statliga dom- stolsväsendet, som i detta sammanhang kunna vara av intresse. Uppgifterna avse personer utnämnda respektive förordnade under åren 1925—1945.

Befordringsåldern på domarbanan.

A. Justitieråd.

Antal befattningshavare utnämnda vid en ålder av Befordrings- 48 ålder i högst ., år genomsnitt 44 år 45_47 ar el. högre

Är för utnämning

1925—1929. . . . ' 46 1930—1934. . . . 46'8 1935—1939. . . . 454 1940—1945. . . . 48'2

B. H äradshövd ingar.

Antal befattningshavare utnämnda .. vid en ålder av Befordrings- År for ålder i högst 46 år el. genomsnitt 42 är högre utnämning

1925—1929. . . . 1930—1934. . . . 1935—1939. . . . 1940—1945. . . .

1940 .......... 1941 .......... 1942 .......... 1943 .......... 1944 .......... 1945 ..........

45'3 44'1 44'7 44'7

44'9 45'2 42'8 43'7 455 458

IHt—lwl & mmäw

C. Revisionssekreterare.

Ordinarie Tillförordnade

Antal befattningshavare Alder i förordnade vid en ålder av genomänitt . vid :a högst 42 år 1 %;?åm' högst 40 år förord- 39 år el. högre 36 är el. högre nandet

Är för Antal befattningshavare utnämning utnämnda vid en ålder av (l:a förordnande)

Beford- ringsålder

36-2 37'1 37'6 393

39 38' 9

1925—1929 ...... 1930 — 1934 ...... 1935—1939 ...... 1940—1945 ......

1940 ............

p—n 02601» 4113 19 40-7 13 42 409

QNMNJGQD—l 438036!”

Är för utnämning

Antal befattningshavare utnämnda vid en ålder av

högst 36 år

40 år el. högre

Befordrings- ålder i genomsnitt

1925—1929. . . . 1930—1934. . . . 1935—1939. . . . 1940—1945. . . .

1940 .......... 1941 .......... 1942 .......... 1943 .......... 1944 .......... 1945 ..........

|||—Ilon use.—ll

mmwwwr— &!qu

393 335 387 392

E. Assessorer.

Är för förordnande

Antal befattningshavare förordnade vid en ålder av

35 år el. högre

högst 32 år

Befordrings— ålder i genomsnitt

1925—1929. . . . 1930—1934. . .. 1935—1939. . . . 1940—1945. . . .

1940 .......... 1941 .......... 1942 .......... 1943 .......... 1944 .......... 1945 ..........

28 2 7 15 12 ' 21

N.)

Illwll

321 339 339 35'8

35'5 35'8 35'1 35 36'5 37'8

F. Fiskaler.

Är för l:a förordnande

Antal befattningshavare förordnade vid en ålder av

högst 27 år

28—30 år 31 år el.

Ålder i genomsnitt vid l:a förordnandet

1925—1929. . . .

1930—1934. . . . 1935—1939. . . . 1940—1945. . . .

28 69 69 74

293 294 282 284

28'3 282 287 27'9 28'9 27'8

En förskjutning uppåt av befordringsåldern sådan som den, vilken ovan konstaterats, är icke uteslutande ofördelaktig. Med åren följer större mog- nad och rikare erfarenhet, och det är uppenbarligen ur allmän synpunkt av största vikt, att de som bekläda domarämbeten äro i sådant hänseende väl kvalificerade. Så t. ex. är det otvivelaktigt för hovrätterna av betydelse, att adjunktion numera erhålles först efter en mera omfattande underrätts- och fiskalstjänstgöring än förr. Å andra sidan är det av flera skäl önskvärt, att de som ägna sig åt domarkallet uppnå befattningar med egentlig dömande verksamhet, innan de uppnått högre levnadsålder. I yngre år besitter en per— son i allmänhet större arbetsfömiåga och rörlighet och har därför i allmän- het lättare att följa med ny lagstiftning och att sätta sig in i nya arbets- uppgifter. Vad särskilt angår sluttjänsterna torde befattningshavarens för- måga och intresse att väl förvalta en sådan tjänst i allmänhet vara större, om han vid tillträdet ännu är i sin fulla kraft. Framför allt om befattnings- havaren vid befordran övergår till tjänstgöring i annan instans eller eljest av annan beskaffenhet än den, varmed han senast varit sysselsatt, är det av vikt, att denna förflyttning icke sker vid så sena år, att fara föreligger för att vederbörande icke kan göra sig grundligt förtrogen med de upp- gifter, som i hans nya gärning möta honom. Det må även påpekas, att vid genomförande av den förestående rättegångsreformen yngre domares större obundenhet av invanda former och föreställningssätt kan komma att vara av betydelse. Vidare är det för en god rekrytering till domarbanan av stor be- tydelse, att domaraspiranterna utan alltför lång väntan kunna uppnå be- fattningar, där de få tillfälle att i viss utsträckning självständigt utöva do- marverksamhet. En försening av befordringsgången innebär också — i den mån verkan härav ej motväges av lönehöjningar inom de olika graderna — ett försämrat avlöningsläge för befattningshavarna, vilket även kan på- verka rekryteringen tzill domarbanan.

Det torde vara en allmän mening, att den uppkomna höjningen av beford- ringsåldern inom domstolsväsendet är på väg att ur angivna synpunkter gå alldeles för långt. På grund av den ojämna fördelningen mellan äldre och yngre domarpersonal inom den statliga domstolsorganis-ationen kan också, i den mån icke nya möjligheter tillkomma till slutlig placering av dem som gå domarbanan, med säkerhet förutses en ytterligare betydande försening av befordran till domarbefattning-ar i olika grader utöver den som redan inträffat. Till belysande av läget i detta hänseende vill domarutredningen anföra följande.

Med ledning av uppgifterna angående den nuvarande åldersfördelningen bland befattningshavare på domarbanan (jfr s. 94 f. ovan) kan, under an- tagande att samtliga domare avgå ur tjänst vid en bestämd ålder, beräknas den framtida avgången från domarbefattningarna och således även — därest antalet hithörande befattningar är oförändrat—antalet av de domaraspiran- ter, som under motsvarande tid kunna befordras 'till högre grader. Vid be- räkningarna må till en början antagas, att samtliga domaraspiranter, till- hörande den statliga domstolsorganisationen. skola erhålla slutlig placering

inom denna. Avgång ur tjänsten förutsättes — såsom i allmänhet är fallet beträffande domare i statens tjänst — ske vid 67 års ålder. Av dem som nu innehava statsavlönade domarämbeten uppnås denna ålder (bortsett från dödsfall) under femårs-p-erioden 1946—1950 av 42 personer1 (födda senast år 1883), under perioden 1951—1955 av 31 personer (född-a 1884— 1888). under perioden 1956—1960 av 55 personer (födda 1889—1893) och under perioden 1961—1965 av 45 personer (födda 1894—1898). Dessa be- t'attningshavares avgång ur tjänsten innebär, att ett lika stort antal av den nuvarande icke ordinarie personalen på domarbanan kan erhålla ordinarie anställning. Utnämning till ordinarie domarbefattningar inom det statliga domstolsväsendet skulle i enlighet med det nu anförda under nämnda pe- rioder komma att avse följande årsgrupper bland personalen och ske vid nedan angiven ålder (förutsatt att befattningshavarna befordras i ordning efter sin ålder).

Befordrings- ålder vid slutet av varje period

1946 ................ — — ca 40 år

1946—1950 .......... 42 1900—1907 .......... 43 a 44 år 1951—1955 .......... 31 1907—1908 .......... 47 år 1956—1960 .......... 55 1908—1911 .......... 49 a 50 år 1961—1965 .......... 45 1911—1914 .......... 51 år

. . Antal .. . Tidsperiod befordrade Fodelsear

En liknande beräkning angående åldern för befordran till den nuvarande assessorsgraden ger följande resultat.

Befordrings— ålder vid slutet av varje period

1946 ................ — — ca 37 år 1946—1950 .......... 42 1906—1911 .......... 39 a 40 år 1951—1955 .......... 31 1911—1913 .......... 42 år 1956—1960 .......... 55 1913—1916 .......... 44 a 45 år 1961—1963 .......... 31 1916—1918 .......... 45 år

Antal befordrade Födelseår

Tidsperiod

Enligt dessa beräkningar skulle —— om endast ett oförändrat antal befatt- ningar inom det statliga domstolsväsendet stå till förfogande för placering av samtliga dit hörande domaraspiranter — under de kommande 20 åren den ålder, då dessa personer kunna befordras till ordinarie tjänst (f. n. i genomsnitt 40 år), förskjutas uppåt mer än 10 år (51 år) samt åldern för befordran till assessor (f. n. omkring 37 år) förskjutas 8 år (45 år). Särskilt kraftig är den beräknade höjningen av beford'ringsäldern under de närmaste 10 åren — från 40 till 47 år till ordinarie domarbefattning samt från 37 till 42 år till assessorsbefattning. Denna kraftiga ökning beror till väsentlig del därpå, att grupperna av befattningshavare, födda åren 1907 och 1908, äro osedvanligt stora och att samtidigt antalet av dem som äro i sådan ålder,

* Inräknat 4 personer (häradshövdingar), som oaktat de före den 1 januari 1946 fyllt 67 år, på grund av äldre bestämmelser vid denna tid ännu kvarstodo i tjänst.

att de lämna tjänsten under denna tioårsperiod, är mindre än under föl- jande år.

Det bör anmärkas, att den försening av befordringsgången, som de nu angivna beräkningarna utvisa, motverkas av att ämbetsinnehavare i vissa fall avgå ur tjänst i förtid, beroende på övergång till annat verksamhets- fält, dödsfall eller annan orsak. Beräkningar rörande den framtida utveck- lingen i fråga om befordringsförhållandena vid de statliga domstolarna ställa sig vidare väsentligt gynnsammare, i den mån man kan räkna med att även domarbefattningama i rådhusrätt i allmänhet skola besättas med personal från statens domstolar. Med hänsyn till befordringsförhållande- na vid de två största rådhusrätterna — i Stockholm och Göteborg — tor- de emellertid åtminstone beträffan-de dessa icke kunna antagas, att i statens tjänst varande domare där skola i nämnvärd utsträckning vinna placering. Under förutsättning att de ordinarie domarbefattningarna vid övriga råd- husrätter i regel komma att rekryteras bland doma-rpersonalen vid. de stat— liga domstolarna beräknas antalet för denna personal ledigb-livande ordinarie domarbefa'ttningar vid (statliga domstolar och rådhusrätter till 60 under åren 1946—1950, 57 under åren 1951—1955, 86 under åren 1956—1960 och 69 under åren 1961—1965, därvid även för rådhusrätternas domare räknats med att de avgå vid 67 år. Beräkning av den tid, då domaraspiranter och icke ordinarie domare (assessorer), tillhörande den statliga domstolsorga- nisationen, med dessa utgångspunkter i allmänhet kunna uppnå ordinarie domarbefattning ställer sig på följande sätt.

Befordrings- ålder vid slutet av varje period

1946 ................ — — ca 40 år 1946—1950 .......... 60 1900—1907 .......... 43 » 1951—1955 .......... 57 1907—1910 .......... 45 > 1956—1960 .......... 86 1910—1916 .......... 45 »

. . Antal .. . Tidsperiod befordrade Fodelsear

Vid beräkning enligt motsvarande grunder av tiden för befordran till as- sessor erhålles följande resultat.

Befordrings— ålder vid slutet av varje period

. - Antal .. . Tidsperiod befordrade Fodelsear

1946 ................ — — ca 37 år 1946—1950 .......... 60 1906—1912 .......... 38 » 1951—1955 .......... 57 1912—1915 .......... 40 >

Vid jämförelse mellan resultaten av dessa beräkningar och de tidigare ut- förda beräkningarna angående de framtida förskjutningarna i befordrings- gången på domarbanan framgår betydelsen av att man för placering av de mycket stora kadrerna av yngre doma'rpersonal vid de statliga domstolarna kan räkna med icke endast de vid dessa inrättade domarbefattningarna utan även,i viss omfattning, befattningarna som ledamot i rådhusrätt. Sålunda skulle — på sätt framgår av de sist införda uppställningarna — under den nu angivna för-

utsättningen och i övrigt oförändrade förhållanden förseningen under kom- mande år av tiden för befordran till ordinarie tjänst kunna begränsa sig till 5 år (enligt den tidigare beräkningen över 10 år). Även förseningen av be- fordran till assessor skulle under samma förutsättningar kunna begränsas, i det att dylik befordran i medeltal icke skulle behöva ske senare än vid 40 års ålder (enligt den tidigare beräkningen 45 år). Det må emellertid fram- hållas, att icke heller enligt de s-ist företagna beräkningarna en ytterligare försening av befondringsgången på domarbanan kan undvikas i den mån det nuvarande antalet befattningar är oförändrat.

Vad angår frågan, vilken av de nu nämnda beräkningsmetoderna kan anses bäst motsvara verkliga förhållandena, må följande nämnas. Då rekryteringen till rådhusrätterna — utom i Stockholm och Göteborg — numera i allmän- het sker från personal vid det statliga domstolsväsendet, framför allt hov- rätternas fiskaler, bör man vid beräkning av befordringsutsikterna för dem som nyligen antagits såsom fiskaler taga hänsyn jämväl till de vid råd-hus- rätterna ledigblivande befattningarna, varvid således det för befattningsha- varna mera förmånliga av ovannämnda beräkningssätt närmast motsvarar verkligheten. I de särskilda fallen kunna dock betydande olikheter förekom- ma i fråga om den ålder, vid vilken befattningshavarna kunna uppnå ordi- narie domartjänst vid statlig domstol eller rådhusrätt. Beträffande dem som under längre tid tillhört det statliga domstolsväsendet kan man ej i samma grad räkna med möjlighet till placering vid rådhusrätt. I fråga om äldre fiskaler och än mera i fråga om assessorer kan på grund härav vid bedö- mande av befordringsutsikterna icke i större utsträckning tagas hänsyn till de vid rådhusrätterna ledigblivande tjänsterna, och det är således den först angivna av de två beräkningsmetoderna, som i sådana fall bäst ger uttryck åt det faktiska läget.

Den fortgående förseningen på domarbanan kan självfallet i och för sig icke föranleda inrättande av nya domarbefattningar. Med hänsyn till vikten av att befordåringsförhållandena på lämpligt sätt ordnas, böra emellertid dessa förhållanden beaktas vid regleringen av såväl frågor berörande orga- nisatoriska förhållanden som frågor angående tjänstgöringen vid domsto- larna.

IV. Domarutredningens förslag.

A. Inledning.

I fråga om de yngre domstolsjunisterna är det ett naturligt krav, att tjänst- göringen i möjligaste mån så anordnas, att vederbörande väl förberedes för sin framtida gärning som domare. Detta kan i första hand ske därigenom, att vederbörande får efter hand grundligt sätta sig in i olika sidor av den dömande verksamheten vid domstolarna och därmed sammanhängande ar- betsuppgifter av skiftande beskaffenhet. Av denna anledning träder ofta ut-

bildningssynpunkten i förgrunden vid behandling av tjänstgörings- och be- fordringsgången på domarbanan.

Uppenbart är emellertid, att tjänstgöringen icke kan ordnas enbart med hänsyn till domarutbildningen. En grundläggande synpunkt måste alltid vara, att den dömande verksamheten skall utövas med erforderlig säkerhet och att således den som skall fullgöra därtill hörande uppgifter besitter där- för erforderliga kvalifikationer. Vid bestämmande av tjänstgöringens art och omfattning å olika stadier bör även tillses, att den blir sådan, att den främ- jar en god rekrytering. Därför bör också hänsyn tagas till ekonomiska fak- torer och, i den mån det är möjligt och skäligt, till befattningshavarnas egna önskemål.

Vid utformandet av regler för tjänstgöring och befordran bör således en avvägning ske mellan här angivna intressen. Den vägledande synpunkten måste härvid vara att söka finna den lösning, som på lång sikt bäst främjar rättsskipningen.

Av förut lämna-d redogörelse framgår, att det förefinnes en skillnad be- träffande tjänstgörings- och beforrdringsgången mellan å ena sidan rådhus- rätterna samt å andra sidan övriga domstol-ar. Befattningshavare vid sist- nämnda domstolar få sålunda, innan de uppnå högre domartjänst, under lång tid periodvis tjänstgöra än vid en domstol än vid en annan och därvid även vid domstolar i olika instanser. Detta system har under senare år ut- vecklats i hög grad, särskilt genom tillkomsten av tings-sekreterar- och tings— domarbefattningarna i de större domsagorna. Vid rådhusrätterna anställda domare och domaraspiranter få däremot — efter det de tjänstgjort och god- känts i hovrätt — i regel tjänstgöra endast vid den rådhusrätt vederbörande tillhör och vara hänvisade till den befordran, som där erbjuder sig.

Tydligt är, att under angivna omständigheter de befattningshavare, som knutits till statens domstolar, erhålla tillfälle att samla en mera mångsidig erfarenhet än de, som tidigt vunnit anställning i rådhusrätt. Å andra sidan gå många av de vid det statliga domstolsväsendet knutna domarna miste om den erfarenhet, som särskilt tjänstgöringen vid en större rådhus—rätt skän- ker. Det är därför ur utbildningens synpunkt angeläget, att principen om att tjänstgöringen under viss tid skall växelvis fullgöras vid skilda domsto- lar, vilken tillämpas inom stora delar av domstolsväsendet, i större ut- sträckning än nu sker tillämpas jämväl å rådhusrätterna. Härigenom skulle icke blott utbildningsmöjligheterna för de olika kategorierna av domare bliva rikligare; anordningen skulle därjämte bidrag-a till att den vid stadsdom- stolarna samlade erfarenheten i större utsträckning än för närvarande kunde komma domstolsväsendet i övrigt och de där verksamma juristerna till godo.

Ett fullständigt upphävande av rådhusrättsjuristernas särställning i för- hållande till domarkåren i övrigt synes icke kunna komma till stånd med mindre domstolsorgam'sationen i de nuvarande magis'tratsstäderna generellt överföres till staten; först härigenom bleve det möjligt att beträffande rätts- väsendet i dess helhet införa fullt ensartade regler i fråga om tillsättning av domarbefattningar, domares och domaraspiranters tjänstgöring med mera.

En så vitt syftande omorganisation av domstolsväsendet har emellertid icke befunnits erforderlig i samband med rättegångsreformens genomförande, och frågan om en reform av magistratsinstitutionen har heller icke hittills förts fram till en lösning. Man bör därför utgå från att domstolsväsendet i städerna åtminstone för lång tid framåt kommer att bibehålla sin nuvarande karaktär bortsett från det förhållandet, att indragning av mindre rådhusrätter skall fortgå och i samband med rättegångsreformen genomföras i snabbare takt än hittills.

Oaktat det således icke är möjligt att låta stadsdom-arbanan helt uppgå i den allmänna befordringsgången för domare, torde likväl föreligga vissa möjligheter att närma de båda befordringsvägarna till varandra. Av vikt är i detta sammanhang, att så långt möjligt principiell likställighet upprätt- hålles mellan dem som gå dessa olika vägar. I enlighet med denna grund— uppfattning behandlas i det följande frågor rörande rådhusrättsjuristernas tjänstgöringsförhållanden i allmänhet i samband med motsvarande spörsmål angående de statligt anställda domarna och domaraspiranterna. Till särskild behandling har emellertid på grund av ämnets natur utbrutits frågan om de åtgärder, som kunna vidtagas för att de till rådhusrätterna knutna domarna skola i större utsträckning än för närvarande få [tillfälle tjänstgöra jämväl vid annan domstol och där vinna befordran (s. 190 ff. och s. 226 ff.).

Då enligt vad förut anförts de som gå domarbanan efter hand böra tjänst- göra vid olika domstolar, är det av vikt att fastställa, vid vilka domstolar tjänstgöringen skall börja och hur den därefter skall fördelas mellan dom- stolar i skilda instans—er. Det sätt varpå denna yttre ram för tjänstgörings- gången utformas har stor betydelse ej endast för domarutbildningen utan även för arbetsförhållandena vid domstolarna.

I 1931 års proposition angående huvudgrunderna för rättegångsreformen förordades, att domaraspiranterna liksom för närvarande skulle erhålla sin första praktiska utbildning vid underrätt. Även riksdagen uttalade sig i den- na riktning. Med hänsyn till underrätternas ställning inom rättsväsendet är det jämväl enligt domarutredningens mening lämpligast, att de grundläg- gande insikterna i praktisk domarverksamhet inhämtas i denna instans. Härigenom kan vederbörande följa handläggningen av mål och ärenden från början samt erhålla en naturlig grund för förståelse av rättsförfarandet även i de högre instanserna. Det erinras i detta sammanhang om att nota- rieorganisationen i domsagorna vilar på den förutsättningen, att ej endast blivande domare utan även andra unga jurister till betydande antal söka sig till domsaga för att där erhålla den första praktiska utbildningen efter examen. Om det i en framtid skulle bliva mindre vanligt än för närvarande, att juris kandidater tingsmeritera sig utan att ha för avsikt att fortsätta på domarbanan, kan detta visserligen föranleda, att notarieorganistionen i dom- sagorna måste i viss mån ombildas. I enlighet med vad nyss anförts bör emellertid, även om så måste ske, enligt domarutredningens uppfattning tjänstgöring i domsaga och däremot svarande utbildning vid rådhusrätt bi- behållas såsom första steg i den praktiska utbildningen av blivande domare.

Vad de därefter följande tjänstgöringsstadierna beträffar torde den nuva- rande ordningsföljden mellan dem i huvudsak ha visat sig ändamålsenlig, och någon genomgripande förändring härutinnan är därför enligt domar- utredningens mening icke erforderlig. Efter tingsutbildningen eller motsva- rande utbildning vid rådhusrätt skall således domaraspiranten inträda i hov- rätt och i samband med tjänstgöringen där närmare prövas med avseende å sin lämplighet för domarkallet. Detta bör liksom nu gälla oberoende av om vederbörande önskar övergå till rådhusrätt eller om han avser att i första hand tjänstgöra inom domstolsväsendet i övrigt. Den som antages för domar- banan bör sedan där han ej fast knytes vid rådhusrätt _ tjänstgöra periodvis i hovrätt och underrätt. På ett senare stadium bör komma tjänst- göring vid högsta domstolen i egenskap av föredragande (revisionssekre- terare). Sistnämnda slags tjänstgöring bör i den mån det är möjligt fullgö- ras av det stora flertalet av dem som skola erhålla slutlig placering inom domstolsväsendet.

För såväl domstolsarbetet som domarutbildningen är det av stor vikt, att vederbörandes arbetsuppgifter under varje tjänstgöringsperiod anpassas efter hans mognad och tidigare erfarenhet. Detta innebär icke, att de yngre be- fattn-ingshlavama ej skola få pröva sina krafter på svårare uppgifter. Men först så småningom och i den mån de kunna anses fullt skickade därför bör det fulla ansvaret för dylika uppgifter läggas i deras hand.

De frågor rörande de olika tjänstgöringsperioderna, som nu antytts, skola nedan upptagas till utförligare behandling, såvitt angår varje period för sig. Dessförinnan må emellertid framhållas följande. , Ehuru det måste anses som en angelägenhet av grundläggande betydelse att tillse, att de blivande domarna förvärva erfarenhet från domstolsarbetet, får man dock ej bortse från att verksamhet inom näraliggande områden kan giv-a dem nya impulser och vidgad erfarenhet, som kommer domargär- ningen till godo. Här avses särskilt de offentliga uppdragen inom lagstift- ning och förvaltning. Med hänsyn till de erfarenheter, som dylika uppdrag kunna skänka, måste sysslandet därmed anses såsom ett betydelsefullt komple- ment till domarens utbildning under förutsättning, att uppdragen givas vid lämplig tidpunkt under befordringsgången, att de äro av sådan art, att de äro av värde för den blivande domaren, och att de icke förekomma i så stor omfattning, att de inkräkrta på domarutb-ildningen. Det gäller således att göra en lämplig avvägning mellan de olika slagen av tjänstgöring. De frå- gor, som uppställa sig i detta sammanhang, skola nedan ingående behand- l'as i ett särskilt kapitel av denna avdelning av betänkandet (s. 196 ff.).

Det må slutligen framhållas, att det säkerligen vore av värde, om domar- na i större utsträckning än vad för närvarande är fallet ägde personlig erfa- renhet från advokatens och åklagarens arbetsområden. Jämväl frågan om vad man praktiskt kan åtgöra för att främja förvärvandet av sådan erfaren- het kommer att uppmärksammas i ett följande kapitel (5. 193 ff.).

B. Utbildning och tjänstgöring vid domstolarna. l. Tingsutbildningen.

Frågan om längden av tingsutbildningen har behandlats av domarutred- ningen under avdelningen om personalorganisationen i domsagorna, vartill hänvisas (s. 71 ff.).

Jämväl i fråga om tingsnotariernas och tingsnotarieaspiranternas arbets- uppgifter har domarutredningen i samband med sitt ställningstagande till personalorganisationen i domsagorna angivit vissa riktlinjer, till vilka utred- ningen får hänvisa (s. 70 f,). För tingstjänstgöringens värde ur utbildnings- synpunkt är det av vikt, att tingsnotarierna erhålla tillräckligt kvalificerade uppgifter. Härtill föreligger också enligt domarutredningens uppfattning goda möjligheter. I detta avseende må till en början framhållas, att den år 1943 påbörjade utbyggnaden av biträdesorganisationeni domsagorna måste bidra- ga till att från notarierna avlyfta uppgifter av mindre juridiskt intresse. Åt- skilliga av de uppgifter, som tillkomma enligt den nya rättegångsordningen, äro vidare av den art, att de kunna utföras av notarier och bereda dessa god inblick i de praktiska och juridiska frågeställningar, som möta i den dö- mande verksamheten. Särskilt må understrykas, att det med hänsyn till ut- bildningen är av stor betydelse, att notarierna få deltaga i protokollföringen vid häradsrätts sammanträden samt uppsätta förslag till domar eller sådana redogörelser för parternas yrkanden och invändningar m. m., vilka enligt nya RB. skol-a ingå även i underrätts dom. Domarutredningen vill jämväl erinra om att det enligt dess mening alltjämt bör ankomma på notarierna att i ungefär samma utsträckning som för närvarande under eget ansvar utföra domaruppgifter av enklare beskaffenhet.

Då det gäller den närmare regleringen av tingsnotariernas och tingsnotarie- aspiranternas tjänstgöringsförhåll—anden, bör det uppställas såsom en allmän regel, att varje befattningshavare under tjänstgöringens gång skall erhålla en såvitt möjligt allsidig kännedom om de många olikartade arbetsuppgifter, som ingå i arbetet på ett domsagokansl'i. Visserligen böra notarierna, såsom ovan antytts, huvudsakligen hava att fullgöra göromål av juridisk natur. Detta får emellertid icke innebära, att notarierna ställas utanför hela den del av domsagoarbetet, som kan utföras utan ett allmänt juridiskt kunnande. I fråga om många av de uppgifter, där de juridiska spörsmålen intaga en un- danskymd plats, gäller, att arbetet därmed likväl kan förmedla en ej ringa kunskap om ärendet i fråga och om gången av domstolsverksamheten över huvud. Notarierna böra därför i viss utsträckning biträda även vid göromål av nu angiven beskaffenhet. Det bör emellertid noga tillses, att notarie icke onödigtvis får syssla med uppgifter av den beskaffenhet att de kunna full- göras av icke rättsbildad personal.

Den som undergår tingsutbildning måste, då han i regel saknar tidigare prakt-isk erfarenhet, helt naturligt börja med att sätta sig in i relativt enkla göromål, och först så småningom kunna mera maktpåliggande uppgifter an-

förtros åt honom. Nämnda förhållande har, såvitt angår notariernas hand- lande på eget ansvar, i gällande domsagostadga kommit till uttryck genom de där intagna bestämmelserna om olika behörighetsgrader, som vederböran- de under tjänstgöringens lopp passerar. En dylik behörighetssk'ala bör allt- jämt finnas för domsagornas notarier. På grund av det ändrade rättegångs- sättet och därav föranledda ändringar i fråga om kansliarbetet har domar— utredningen emellertid funnit det nödvändigt att underkasta ifrågavarande behörighetsregler en allmän översyn. Domarutredningen har härvid även ef- tersträvat en uppmjukning och förenkling av dessa behörighetsbestämmelser. i den mån sådana jämkningar befunnits lämpligen kunna ske. I anslutning till vad nu anförts har domarutredningen utarbetat utkast till ändringar i gällande domsagostadga, vilka ändringar även avse de bestämmelser, som reglera tingsdomares och tingssekreterares behörighet. Av domarutredningen sålunda föreslagna ändringar i domsagostadgan framgå av den till betänkan- det fogade författningstexten (s. 273—298). Det må i detta sammanhang framhållas, att domarutredningen endast ingått på prövning av sådana be- stämmelser i domsagostadgan, som beröras av utredningsuppdraget, men icke av stadgan i dess helhet. Då författningstexrten oavkortat återgivits, har detta föranletts av kravet på överskådlighet.

Till närmare motivering av domarutredningens förslag i fråga om regle- ringen av tingsnotariernas och tingsnotarieaspiranternas tjänstgöring får do- marutredningen anföra följande.

De uppgifter, som kunna anförtros åt tingsnotarieaspirant att på eget an- svar utföra, måste i enlighet med vad nyss anförts bliva snävt begränsade. Enligt den i domsagostadgan intagna huvudregeln ålägges aspirant i över- ensstämmelse härmed endast att biträda med göromålen i domsagan; hans behörighet att på eget ansvar utföra sådana göromål begränsar sig till att mottaga och diarieföra ingivna handlingar m. m., att efter domarens före- skrifter öppna och granska ankommande postförsändelser samt att bestyrka avskrifts riktighet (23 å domsagostadgan). I fråga om dessa bestämmelser torde någon ändring ej vara påkallad.

Vad aspiranttiden beträffar är denna enligt domarutredningens mening lämpligt avvägd, och den bör således alltjämt omfatta sex månader (7 g).

För att kunna förordnas till tingsnotarie fordras enligt domsagostadgan (6 5), utöver aspiranttjänstgöring under sist angiven tid, jämväl att ha upp- nått 23 års ålder. Föreningen Sveriges häradshövdingar har i skrivelse till Kungl. Maj:t den 19 november 1943 hemställt, att sistnämnda villkor måtte utgå, och till stöd därför bl. a. anfört, att vid fullgörande av göromål, som an- komma på tingsnotar-ie, vederbörandes kunskaper och praktiska erfarenhet och icke hans ålder vore av betydelse. Bestämmelsen kunde vidare medföra, att den som efter ett halvt års tjänstgöring i domsaga ännu ej fyllt 23 år måste avbryta tjänstgöringen eller, om hovrätten undantagsvis medgåve för- längt förordnande, kvarstå som aspirant och eventuellt förbigås av någon, som avlagt examen senare.

Domamtredningen vill omnämna, att även om ifrågavarande åldersbe-

stämmelse icke skulle finnas, det endast undantagsvis torde förekomma, att någon kan förordnas till tingsnotarie före 23 års ålder. En förutsättning här- för är nämligen, att vederbörande innan han uppnått 22 1/2 år avlagt juris kandidatexamen, vilket blott sällan inträffar. Belysande i detta avseende är, att enligt verkställd undersökning rörande dem, som under åren 1939 och 1944 avlade juris kandidatexamen, vartdera året allenast omkring 3 0/0 av samtliga vid examenstillfället voro yngre än 221/2 är (år 1939 7 av samman- lagt 225 och år 1944 6 av sammanlagt 202). Frågan huruvida den stadgade minimiåldern för erhållande av tingsnotarieförordnande skall bibehållas eller ej har därför knappast någon större praktisk betydelse.

Då i tingsnotaries hand lägges att avgöra rättsfrågor, måste naturligtvis —— även om dessa frågor äro av enkel beskaffenhet —— av honom fordras ej alltför ringa mognad och omdöme. Det kan med anledning härav synas naturligt att upprätthålla kravet på viss minimiålder för tingsnotarier. Här- emot kan emellertid invändas, att nämnda egenskaper i första hand äro bero- ende av vederbörandes personliga förutsättningar och att således, där nå— gon till följd av särskild begåvning lyckas avlägga examen så tidigt, att aspiranttjänstgöringen kan avslutas före 23-årså1dern, det även kan förut- sättas, att han äger samma mognad som sina något äldre kamrater. Det är naturligt, att krav uppställes på att den som skall leda rättsförhandlingar skall hava uppnått viss ålder, enär det är av vikt, att han utåt icke fram- står såsom alltför ung och oerfaren, men samma skäl föreligga icke att uppställa krav å viss ålder för behörighet att handlägga de på tingsnotarie i allmänhet ankommande uppgifterna.

På grund av det anförda och med hänsyn till de olägenheter, som enligt vad häradshövdingföreningen framhållit i vissa fall kunna uppkomma med anledning av den nuvarande bestämmelsen, förordar domarutredningen, att kravet på 23 års ålder för förordnande till tingsnotarie borttages.

Vad angår tingsnotaries allmänna behörighet är det naturligt, att han ef— ter den lärotid, som aspiranttjänstgöringen innebär, skall kunna verka under eget ansvar inom ett ganska vidsträckt område, där icke med hänsyn till göromålens natur en mera omfattande praktisk erfarenhet är oundgänglig. De uppgifter, som varje tingsnotarie kan få att utföra på eget ansvar, sär- skiljas enligt gällande bestämmelser i sådana uppgifter, som omedelbart an- komma på tingsnotarie (16 & domsagostadgan), och sådana som efter sär— skilt förordnande kunna utföras av tingsnotarie (17 % samma stadga). Till den förra gruppen hänföras en rad olika på domaren eljest ankommande göromål. Bland dessa märkas — förutom uppgifter som tillkomma även tingsnotarieaspirant —— att i konkursdomarens ställe verkställa viss pröv- ning av konkursansökan, att utfärda, låta anslå och avsända kungörelser ävensom utfärda och avsända kallelser, underrättelser och meddelanden en- ligt konkurslagen samt att föra dagbok i konkurser och rörande ackordsför- handlingar utan konkurs m. m. Hit hör vidare att meddela beslut och vidta- ga åtgärder enligt lagen om fri rättegång, dock ej beviljande av fri rätte- gång eller förordnande av rät—tegångsbiträde, att i vissa fall föranstalta om

bouppteckning och dess ingivande till rätten, att intill dess rätten kan pröva frågan meddela förordnande av god man för omyndig dödsbodelägare och för bortovarande, att upprätta och expediera rättsstatistiska uppgifter även- som att föra vissa förteckningar och med angivna undantag meddela bevis, som det tillkommer domaren att utfärda, framförallt äganderättsbevis rö- rande fast egendom. Slutligen ingår i ifrågavarande grupp av göromål att meddela beslut och vidtaga åtgärder angående panträtt i spannmål m. m., att föra ägodelningsdomarens dagbok och med ledning av denna utfärda lagakraftbevis samt att föra dagbok över mål, som anhängiggöras hos lag— sökningsdomaren.

Åtskilliga av de nu angivna göromålen äro som synes endast av expeditio— nell natur. Den prövning, som i övrigt kan förekomma i samband med dessa göromål, torde i allmänhet vara av enkel beskaffenhet. Det synes därför ej behöva råda någon tvekan om att notarie redan då han förordnas i denna egenskap bör kunna svara för uppgifterna i fråga; ur denna synpunkt förelig— ger således icke skäl till ändring av bestämmelsen. Innehållet i stadgandet påverkas emellertid i vissa avseenden av den ändrade lagstiftningeni samband med rättegångsreformen. Härvid må till en början framhållas, att process- lagberedningen i sitt år 1944 avgivna betänkande framlagt förslag till lag om ändring i vissa delar av konkurslagen (SOU 1944: 9 s. 97 ff. och 1944: 10 s. 265 ff.). Förslaget, vilket i proposition nr 28 framlagts. för 1946 års riks- dag och av denna antagits, innefattar en omarbetning av konkurslagens reg- ler för förfarandet med anledning av konkursansökning. I anslutning till att enligt nya RB. officialdelgivning införts i rättegång, skall sålunda enligt förslaget sådan delgivning i konkurs, som nu ankommer på sökanden, i regel omhesörjas av konkursdomaren. Under förutsättning att beredningens för- slag i denna del genomföres, bör bestyret härmed kunna överlåtas å tings— notarie. Därest beredningens förslag oförändrat upphöjes till lag, kommer tingsnotarie att bliva behörig därtill, utan att jämkning behöver vidtagas be- träffande ordalagen i ifrågavarande bestämmelse i domsagostadgan. Av be- redningen i övrigt föreslagna ändringar i konkurslagen beröra icke den för tingsnotarierna meddelade behörighetsregeln. I enlighet med vad nu anförts har i domarutredningens utkast till 16 % domsagostadgan den punkt, som av- ser tingsnotaries behörighet att vidtaga åtgärder enligt konkurslagen bibe- hållits oförändrad.

En förändring av delgivningsförfarandet av samma innebörd som den i konkurslagen föreslagna har av processlagberedningen förordats jämväl be— träffande ansökan enligt lagen. om utmätningsed (SOU 1944: 9 s. 108 f. och 1944: 10 s. 281 f.). Även förslaget till ändring i denn-a lag har framlagts vid 1946 års riksdag (prop. nr 28) och av denna antagits. Då tingsnotarie äger verkställa prövning av edgångsyrkande enligt lagen om utmätningsed och i ', samband därmed utsätta förhör med parterna och förelägga gäldenären att inställa sig vid förhöret, bör tingsnotarie tillika_ kunna ombesörja, att hand- ( lingarna delgivas gäldenären. Behörighetsregelni 16 & domsagostadgan har , enligt domarutredningens förslag jämkats i överensstämmelse härmed.

Enligt 6 kap. 11 & nya RB. skall vid rätten föras dagbok över alla mål. Dagboken skall utvisa tiden, då mål inkommit, därmed vidtagna åtgärder och tiden för måls avgörande samt vid fullföljd av talan tiden, då anmälan eller inlaga inkommit, och de åtgärder, som vidtagits. Dessa bestämmelser om dagbok i mål skola jämlikt 12 å i samma kapitel i tillämpliga delar gälla även beträffande ärende, som avses i nya R.B. Om förande av dagbok i ären- den stadgas jämväl i 10 % av förslag till lag om handläggning av domstols- ärenden, som jämväl framlagts för 1946 års riksdag i propositionen nr 28 och blivit av riksdagen antaget. Såsom ovan nämnts är tingsnotarie redan för närvarande på grund av 16 & domsagostadgan behörig att föra ägodelnings- domarens dagbok och att med ledning av denna utfärda bevis angående full- följd av talan i däri upptagna mål och ärenden. I anslutning härtill föreslår domarutredningen, att tingsnotarie jämväl skall äga att föra sådan dagbok, som avses i nya RB. och lagen om handläggning av domstolsärenden, samt att med ledning av denna bok utfärda bevis, huruvida talan fullföljts mot hä- radsrättens dom eller beslut. Bestämmelse härom har i utkastet till domsago- stadga införts under punkt 12 av 16 5 första stycket.

Med hänsyn till nya RB. äro vidare vissa formella jämkningar i den nu behandlade bestämmelsen erforderliga. Enligt nu gällande föreskrift är tings- notarie behörig att föra förteckning som avses i 11 kap. 9 & H.B. (förteckning över anmälningar att viss person äger mottaga stämning för annan). Dylika anmälningar skola emellertid enligt nya H.B. icke längre avgivas till härads— rätt. Den nuvarande föreskriften bör således utgå. Av likna-nde skäl bör, utan att någon saklig förändring avses, vid undantagande av vissa bevis från tingsnotaries behörighet icke längre medtagas vadebevis och bevis en- ligt 27 å lagsökningslagen. Anledningen är i förra fallet, att i nya R.B. icke finnas bestämmelser om utfärdande av särskilt vadebevis, och i det senare, att där avsett bevis enligt vad processlagberedningen föreslagit (SOU 1944: 9 s. 19) skall utfärdas av rätten och ej av domaren.

I detta sammanhang skall slutligen beröras frågan om tingsnotaries behö- righet att giva' stämning och att mottaga vadeanmälan. Enligt gällande rätt bedömes frågan härom med stöd av 11 kap. 3 g och 26 kap. 1 & R.B., d. v. s. notarie äger dylik behörighet i den mån han därtill i vederbörlig ordning för- ordnats av häradshövdingen. En hänvisning till dessa lagrum finnes intagen i 16 & domsagostadgan enligt dess nuvarande lydelse. Utfärdande av stäm- ning ankommer enligt den nya rättegångsordningen på rätten (nya RE. 42: 5 och 45: 9). I motiven till stadgandet härom uttalade processlagbered- ningen, att det på grund av den granskning, som måste ägnas ansökning om stämning, och de beslut, som i samband med stämnings utfärdande skola meddelas rörande målets beredande, syntes nödvändigt, att stämning utfär- dades av rätten. Vidare framhölls, att rätten vid utfärdande av stämning vore domför med allenast en domare samt att i de bestämmelser, som enligt 1 kap. 17 5 nya RB. skola meddelas rörande underrätter-nas organisation och verksamhet, föreskrifter borde givas rörande behörighet att utfärda stäm- ning. Processlagberedningen tillfogade, att sådan behörighet i häradsrätt 8—462146

torde böra tillkomma, förutom häradshövding och biträdande domare, även sekreterare och sådan lagfaren befattningshavare å kansliet, som ägde leda förberedelse.

Vid handläggande av mål i häradsrätt _ vare sig detta sker enligt gäl- lande ordning eller enligt nya R.B:s ordning —— är det ett naturligt krav, att ombyte på ordförandeposten såvitt möjligt undvikes under handläggningen av ett mål. Enligt domarutredningens åsikt bör därför arbetet i domsaga så anordnas, att den som i egenskap av ordförande i häradsrätt skall leda hu- vudförhandlingen och döma i ett mål, i allmänhet också skall utfärda stäm- ning däri samt leda förberedelsen. Genom en sådan regel undgås dubbelar— bete av det slag, som i viss utsträckning måste äga rum, om mål handlägges först av en och därefter av en annan domare. Till förmån för den här in— tagna ståndpunkten talar även den omständigheten, att olika domare kunna ha skilda meningar om de åtgärder, som erfordras för måls beredande. Om en domare, som först vid huvudförhandlingen övertager handläggningen av ett mål, i nämnda avseende har annan uppfattning än den som handhaft förberedelsen i målet, kan detta föranleda svårigheter vid huvudförhand- lingen och eventuellt medföra, att denna uppskjutes eller att ny huvudför- handling utsättes.

Nu anförda synpunkter äga särskild betydelse i mål av större omfattning eller av invecklad natur. Vad åter angår de enklare målen måste av natur— liga skäl handläggningen bliva i ej ringa mån schablonmässig. Den prövning av stämningsansökan, som enligt den nya rättegångsordningen skall äga rum, måste sålunda i de enkla målen bliva av tämligen ensartad natur och föga krävande, liksom de förberedande åtgärderna däri om sådana alls erford- ras —— i regel erhålla ringa omfattning och icke kunna giva anledning till tvek— samhet. I mål av enkel beskaffenhet är det därför av mindre vikt, om den do- mare, som skall döma i målet, fungerar även vid inledandet av processen. De enkla målen handläggas dessutom i stor utsträckning av tingsnotarier, och det kan på grund av dessas tjänstgöringsförhållanden ej alltid redan vid ut- färdande av stämning förutses vem som skall handlägga målet. På grund härav och med hänsyn till det stora antalet enkla mål föreligger också ett praktiskt behov av att tillerkänna tingsnotarie behörighet att — oavsett för- ordnande att handlägga sådana mål i häradsrätt utfärda stämning i dem. Enligt nya RB. (4.5: 1) kan visserligen åklagare förordnas att giva stämning i brottmål. Där detta stadgande icke anses böra tagas i anspråk liksom i fråga om tvistemål är det dock av betydelse, att stämning i enkla fall kan utfärdas av tingsnotarie.

I enlighet med dessa överväganden har domarutredningen väl icke ansett, att tingsnotarie bör erhålla generell behörighet att utfärda stämning i rätte— gångsmål, men funnit att dylik behörighet kan tillerkännas tingsnotarie be— träffande bagatellmål. Domarutredningen har därför i sitt utkast till dom- sagostadga (16 å andra stycket) upptagit bestämmelse om behörighet för tingsnotarie att utfärda stämning i de mål, som tingsnotarie under förut-

sättning att han uppnått viss ålder och tjänstgjort i domsaga under viss tid -—— må i häradsrätt handlägga och avdöma (jfr 18 å andra stycket).

Beträffande vadeanmälan skall enligt 50 kap. 1 % nya RB. part, som vill vädja mot underrätts dom i tvistemål, anmäla vad hos underrätten inom en vecka från den dag, då domen gavs. Rätten skall genast pröva, om anmälan rätteligen gjorts. Vadeanmälan kan göras muntligen eller skriftligen. Av 33 kap. 3 % nya RB. framgår, att skriftlig vadeanmälan kan till rätten inläm- nas genom bud eller insändas med posten. Handlingen skall anses inkom- men, då den avlämnats till rätten eller dess kansli. På grund av dessa be- stämmelser torde tingsnotarie vara behörig att mottaga vadeanmälan, åt- minstone om den är skriftlig. För att undanröja en möjlig tvekan, om tings- notarie äger mottaga även muntlig vadeanmälan, har införts ett förtydligan- ] de i den för tingsnotarie meddelade allmänna bestämmelsen att mottaga in- kommande handlingar och anmälningar. Det må framhållas, att jämväl i det fall att tingsnotarie mottager vadeanmälan prövningen av denna ankommer på rätten.

l | i Bland de uppgifter, som tingsnotarie enligt 17 & domsagostadgan äger att ) efter förordnande fullgöra, utgör den för domsagoarbetet viktigaste att tjänst- göra såsom inskrivningsdomare. ' Inskrivningsdomarens uppgift är att i rättens ställe upptaga och behandla ärenden angående lagfart å fång till fast egendom och inteckning i sådan egen— dom ävensom andra 5. k. inskrivningsärenden (ärenden angående tomträtt, vattenfallsrätt m. m.). Enligt särskild föreskrift skola därjämte av inskriv- ningsdomaren upptagas ärenden rörande inteckning i jordbruksinventarier. In- | skrivningsdomare är i allmänhet — där ej särskild inskrivningsdomare fin- nes i domsagan —— häradshövdingen eller, om i domsagan finn—es tingsdomare , eller tingssekreterare, denne. Med stöd av förevarande bestämmelse i dom- sagostadgan förordnas emellertid tingsnotarier i stor utsträckning att full- göra inskrivningsdomarens åligganden, och denna möjlighet utgör ett verk- samt medel, då det gäller att i erforderlig omfattning befria särskilt härads- hövdingen och tingsdomaren från sådana göromål, som ligga vid sidan om den egentliga dömande verksamheten.

Tidigare uppställdes särskilda fordringar i fråga om tjänstgöringstid och levnadsål—der för att notarie skulle äga tjänstgöra såsom inskrivningsdomare. I 1943 års domsagostadga finnas icke några sådana bestämmelser. Nya RB. (4: 1) upptager en allmän bestämmelse, att lagfaren domare skall hava fyllt 25 år. I motiven till detta stadgande (SOU 19318: 44 s. 98) har processlagbered- ningen erinrat om föreskriften i kungl. cirkuläret den 7 januari 1830 om viss minimiålder, 25 år, för den som av hovrätt förordnas »att utöva domaräm- bete samt om den avvikelse från denna föreskrift, som gjorts därigenom, att förordnande att tjänstgöra såsom inskrivningsdomare må meddelas i dom- saga tjänstgörande notarie, oaktat denne ej fyllt 25 år. AV motiven (SOU 1938: 44 s. 5) framgår, att nya RB. ej avser att reglera den frivilliga rätts- vården. Denna ståndpunkt har uttryckligen fastslagits i 6 % av förslag till

lag om införande av nya RB., framlagt för 1946 års riksdag (prop. nr 262) och av denna antaget. I nämnd-a bestämmelse utsäges, att om behandling av ärenden, som domstol eller domare har att upptaga, skall gälla vad därom är stadgat. Med hänsyn till det anförda utgör den i nya RB. införda be- stämmelsen om viss minimiålder för lagfaren domare icke hinder för att meddela inskrivningsdomarförordnande åt den som ej fyllt 25 år.

Enligt domarutredningens mening bör det kunna anförtros åt tingsnotarie att redan vid uppnåendet av denna grad efter förordnande handlägga de ärenden, som för närvarande ankomma på inskrivningsdomaren. Till att åter- införa den äldre, strängare regeln finnes desto mindre anledning, som band- havandet av inskrivningsväsendet och den därmed sammanhängande uppgif- ten att utfärda gravationsbevis väsentligt underlättas i den mån de nya fas- tighetsböckerna bliva upplagda. Enligt av processl'agheredningen väckt för- slag skall emellertid inskrivningsdomarens verksamhetsområde i samband med rättegångsreformen väsentligt utvidgas, och fråga uppkommer med an- ledning härav, i vad mån dessa nya arbetsuppgifter kunna överlämnas åt notarie och vid vilken tidpunkt det kan ske.

Den nu avsedda utvidgningen av inskrivningsdomarens verksamhetsom- råde förordas av beredningen i det nyss nämnda förslaget till lag om hand- läggning av domstolsärenden. vilket förelagts 1946 års riksdag och av denna antagits. Den bestämmelse varom fråga är upptages i 7 & av lagförslaget (SOU 1944:9 s. 13 och 1944: 10 s. 104). Bestämmelsen avser ärenden angående äktenskapsförord, bouppteckning och arvsskatt, testamentsbevakning och åt- gärder, som avses i 9 kap. lagen om arv och 8 kap. lagen om testamente, avhandlingar om lösöreköp samt kallelse å okända borgenärer. Dessa ären- den skola enligt förslaget i underrätt handläggas av den som har att upptaga inskrivningsärenden. Undantag göres dock för det fall att i arbetsordning eller eljest annorlunda bestämts. Enligt vad av förarbetena framgår har detta undantag icke i främsta rummet avseende å häradsrätterna utan är tillkommet av den anledningen, att i arbetsordningarna för vissa rådhusrät- ter förekommer en annan fördelning av dessa ärenden.

Av de nyss nämnda ärendena innefatta äktenskapsförordsärenden allenast ett inregistreringsförfarande av enklaste beskaffenhet. Jämväl ärenden rö- rande testamentsbevakrring, åtgärder enligt vissa bestämmelser i lagarna om arv och testamente (kungörelse om arv och dödsfall), avhandlingar om lös- öreköp och kallelse å okända borgenärer avse huvudsakligen iakttagande av föga invecklade formella föreskrifter. Det behöver därför knappast råda nå- gon tvekan om att tingsnotarie, då han tjänstgör såsom inskrivningsdomare, skall kunna handlägga även de ärenden, som nu angivits. I viss mån annor- lunda förhåller det sig med boupptecknings- och arvsskatteärendena. Mer- endels erbjuder väl icke granskning av bouppteckning och uträkning av arvs- skatt några mera betydande svårigheter. Emellertid uppkomma i dessa ären- den ej sällan frågor, berörande olika områden inom civilrätten, vilka kunna vara av synnerligen invecklad och svårlöst natur. Med hänsyn till vad nu 'an-

förts bör ansvaret för boupptecknings- och arvsskatteärenden icke läggas ä alltför oerfarna befattningshavare. Detta är även påkallat ur den synpunk- ten, att befattningshavaren kan bli ekonomiskt ansvarig, om felaktigt belopp uttages. För tingsnotaries behörighet att handlägga sådana ärenden bör där- för liksom för närvarande fordras, att han uppnått den högre behörighets- grad, som i allmänhet kräves för att han skall få fullgöra dömande funk- tioner, d. v. 5. att han fyllt 25 år och tjänstgjort i domsaga ett år. Därest tings- notarie, som icke uppfyller dessa fordringar, erhåller förordnande såsom inskrivningsdomare, böra således enligt domarutredningens mening boupp- tecknings- och arvsskatteärenden undantagas från hans handläggning. Be- stämmelsen om tingsnotaries behörighet att tjänstgöra såsom inskrivnings- domare har i domarutredningens utkast till domsagostadga utformats i enlig- het härmed. Bestämmelsen har i utkastet överflyttats till 18 5 första stycket..

Domarutredningen har inhämtat, att i de största domsagorna med hän- syn till det stora antalet ärenden ibland framträtt ett behov av att förordna mer än en notarie att samtidigt tjänstgöra som inskrivningsdomare. Med anledning härav må framhållas, att ordalydelsen av ifrågavarande bestäm- melse lika litet i dess nuvarande avfattning som enligt domarutredningens förslag lägger hinder i vägen mot att sålunda förordna flera befattnings— havare att samtidigt tjänstgöra som inskrivningsdomare i en domsaga. Emel- lertid är det oundgängligt, att i den mån en sådan ordning finnes påkallad förordnandena så avfattas, att av dem otvetydigt framgår, vilka ärenden var- je befattningshavare skall handlägga. Vid beräkning av erforderligt antal inskrivningsdagar för erhållande av bevis om tingsutbildning bör det ligga i hovrättens hand att pröva meritvärdet av inskrivningsdomarförordnande av detta slag. Domarutredningen föreslår därför erforderlig jämkning i 52 & domsagostadgan. Motsvarande regel bör gälla i fråga om bedömande av tings- notaries behörighet att mott-aga förordnande enligt 19 å andra stycket i stad- gan.

Bestämmelserna i domsagostadgan om tingsnotaries behörighet att efter förordnande fullgöra inskrivningsdomarens åligganden motsvaras av bestäm- melser, varigenom möjlighet beredes den befattningshavare, som i regel tjänstgör såsom inskrivningsdomare, att erhålla befrielse från hithörande gö- romål. Häradshövding, som är inskrivningsdomare, må sålunda enligt 27 å andra stycket i gällande stadga, när så prövas skäligt, av hovrätten årligen befrias från inskrivningsdomargöromålen under viss tid. Befrielse från nämn- d-a göromål må dock ej beviljas så, att häradshövdingen därigenom erhåller befrielse från mer än 3/4 av de inskrivningsdagar, vilka infalla å tid då han ej åtnjuter semester. Samma regel gäller i fråga om tingsdomare, som är in- skrivningsdomare. Liksom det ibland kan föreligga behov av att förordna mer än en notarie att samtidigt tjänstgöra som inskrivningsdomare, kan det undantagsvis befinnas lämpligt, att häradshövding eller tingsdomare, som tillika är inskrivningsdomare, befrias från viss del av de inskrivningsären- den. som handläggas å en inskrivningsdag. De ärenden, som enligt ovan- nämnda förslag skola tillföras inskrivningsdomarens verksamhetsområde,

skola enligt vad av motiven framgår icke vara underkastade inskrivningsla- gens regler för handläggning. Avsikten synes alltså icke vara, att dessa ären— den skola behandlas på inskrivningsdagar. Efter genomförande av detta för- slag kan således vid behov inskrivningsdomarens arbetsåligganden uppdelas även på det sätt, att han befrias från samtliga ärenden å en inskrivnings- dag men svarar för ärenden angående äktenskapsförord, bouppteckning och dylikt, vilka icke behandlas å inskrivningsdag. Att ärenden rörande boupp- teckning och arvsskatt på dylikt :sätt förbehållas häradshövdingen eller den som eljest i första hand tjänstgör som inskrivningsdomare kan i vissa fall bliva nödvändigt, om tingsnotaries behörighet att mottaga inskrivningsdomar- förordnanden begränsas på det sätt domarutredningen föreslår. Omvänt kan tänkas, att inskrivningsdomaren blir under viss tid befriad från att hand- lägga bouppteckningsärenden och därmed jämställda ärenden eller viss del av dem men sköter de egentliga inskrivningsärendena. Med hänsyn till att bouppteckningsärendena ej sällan äro av mera kvalificerad natur än övriga här avsedda ärenden, torde det dock, där en uppdelning av inskrivningsdo- margöromålen befinnes påkallad, vanligen vara mest ändamålsenligt att i första hand bered-a inskrivningsdomaren befrielse från de egentliga inskriv- ningsärendena. Vid nämnda förhållanden synes den i 27 & domsagostadgan upptagna bestämmelsen, att häradshövding (tingsdomare), som jämväl är in- skrivningsdomare, endast må befrias från visst antal inskrivningsdagar, mind- re lämplig. Domarutredningen föreslår sådan ändring av denna bestämmelse, att det helt lägges i hovrättens hand att bedöma, i vilken omfattning det må anses erforderligt, att häradshövding (tingsdomare) befrias från inskrivnings- domargöromålen eller vissa av dem.

Utöver nu behandlade förordnanden kan enligt 17 å i dess nuvanande lydelse förordnande meddelas tingsnotarie att vidtaga vissa åtgärder av för- beredande och expeditionell natur, nämligen enligt 21 kap. lagen om delning av jord å landet och vissa paragrafer i lagen om sammanläggning av fastig- heter å landet.

Åtgärderna enligt sammanläggningslagen avse infordrande av yttranden samt föreläggande för sökande att inkomma med ytterligare utredning. I denna lag har någon ändring icke föreslagits i samband med rättegångsre- formen. Att tingsnotarie på det sätt, vartill ifrågavarande bestämmelse be- reder möjlighet, får deltaga i handläggningen av ärenden angående sam- manläggning av fast egendom är desto lämpligare, som dessa ärenden äga nära samband med inskrivningsväsendet och ofta förutsätta, att olika in- skrivningsåtgärder vidtagas. Tingsnotarie bör således alltjämt äga behörig- het att vidtaga de åtgärder med avseende å sammanläggningsärenden, som angivas i 17 5 punkt 13 domsagostadgan (enligt förslaget punkt 2).

Dei 21 kap. jorddelningslagen angivna åtgärderna avse att föranstalta om val av ägodelningsnämn—demän, att utfärda kallelser, kungörelse och stäm- ning, att infordra handlingar och yttranden i vissa fall, att utsätta tid och ort för måls handläggning vid ägodelningsrätten samt att vidtaga på ägodel—

ningsdomaren ankommande åtgärder i samband med fullföljande av jord- delningsmål till högre instans. Sistnämnda åtgärder innefatta bland annat att, sedan besvär anförts mot ägodelningsdomarens, ägodelningsrättens eller hovrättens beslut i jorddelningsmål, förelägga klaganden att, om så erford- ras, komplettera sina besvärshandlingar, bereda motpart tillfälle att avgiva förklaring samt översända handlingarna i målet till hovrätten eller nedre justitierevisionen.

Vid arbetet på rättegångsreformens förberedande har processlagberedning- en företagit en överarbetning av de i 21 kap. jorddelningslagen intagna be- stämmelserna om domstolar och rättegång i jorddelningsmål (SOU 1944: 9 s. 45 ff. och 1944: 10 s. 192 ff.). Vad angår förfarandet inför ägodelnings— domare och ägodelningsrätt förordas bland annat, att ägodelningsdoma-ren skall i vidgad omfattning bereda sådana mål, som skola handläggas vid ägodelningsrätten. Redan för närvarande har ägodelningsdomaren att, om så erfordras, såsom förberedelse till ägodelningsrättens sammanträde kalla över- lantmätaren. Enligt förslaget skall ägodelningsdomaren därjämte få befo- genhet att kalla annan sakkunnig. Ägodehiingsdomaren skall enligt försla- get vidare äga förordna om att annan förberedande åtgärd vidtagas eller att .för målets beredande särskilt sammanträde med sakägarna hålles inför honom. Om sådan åtgärd skall i tillämpliga delar gälla vad i nya H.B. är stadgat för motsvarande fall. I anslutning härtill betecknas handläggningen inför ägodelningsrätten uttryckligen såsom huvudförhandling.

Under förutsättning att rättegången i jorddelningsmål på angivet sätt an- slutes till de principer, som enligt nya RB. skola reglera det allmänna pro- cessuella förfarandet, synes det lämpligt, att frågan om tingsnotaries behö- righet att på eget ansvar ombesörja de med den. dömande verksamheten för- enade expeditionsåtgärderna såvitt möjligt löses efter enhetliga linjer vad beträffar såväl jord'dehtingsmålen som de vid häradsrätt handlagda rätte- gångsmålen. Innan domarutredningen ingår på frågan om förutsättningarna för att det skall ankomma på tingsnotarie att själv svara för ifrågavarande göromål, torde här böra givas en sammanfattning av de expeditionella be- styr, vartill den nya rättegångsordningen giver anledning, såvitt angår un- derrätt.

Tillkomsten i samband med rättegångsreformen av nya arbetsuppgifter av expeditionell art sammanhänger framför allt därmed, att det, såsom för— ut framhållits, i vidgad utsträckning ålagts rätten att vid handläggningen ingripa ledande och ordnande samt att delgivning av stämning, kallelser m. m. i princip skall ombesörjas av rätten. Vad angår tvistemålen skall an— sökan om stämning omedelbart underkastas granskning för att utröna dess överensstämmelse med de föreskrifter, som givas i nya RB. I samband här- med skall, om stämningsansökan befinnes ofullständig, uppsättas och ex- pedieras föreläggande att komplettera ansökningen. Om stämning utfärdas, skall sådan upp-sättas och delgivning därav ombesörjas. Vidare skola kal- lelser å parterna till en eller flera inställelser under förberedelsen uppsättas och expedieras. I den mån förberedelsen är skriftlig kan det bliva erforder-

ligt att uppsätta och expediera förelägganden rörande skriftväxling mellan parterna. Under förberedelsen kan även förekomma uppsättande och ex- pediering av vissa andra beslut, såsom angående kvarstad, skingringsförbud, reseförbud, hörande av sakkunnig eller skyldighet att förete bevismedel. Se- dan förberedelsen avslutats, skola i regel parter, vittnen och andra kallas att inställa sig vid huvudförhandling. Då talan fullföljes mot häradsrätts beslut, skall i olikhet mot vad nu i allmänhet gäller anmälan eller inlaga ingivas till häradsrätten eller dess kansli: handlingar i fullföljda mål skola sedermera översändas till hovrätten.

Även den nya brottmålsprocessen synes komma att föranleda expeditio- nella bestyr, i stort sett liknande dem som följa med tvistemålen. Vissa av- vikelser äro dock att beakta. I brottmål kan uppdragas åt åklagare att i viss omfattning utfärda stämningar. Vidare kan, bland annat då den tilltalade er- känt, brottmål omedelbart utsättas till huvudförhandling utan att förbe— redelse föregått. I den mån dessa bestämmelser bli tillämpliga, kommer re- formen ej att medföra tillskott i kansliarbetet. Å andra sidan kan detta i vissa brottmål erhålla ett ytterligare tillskott därigenom, att särskilda kallelser och andra expeditionsåtgärder bliva erforderliga i samband med förhandlingar för prövning av fråga om häktning eller andra tvångsmedel, eller av att rättens ingripande påkallas för rättelse eller komplettering av den av polismyndig- het eller åklagaren verkställda förundersökningen.

De med den framtida tviste- och brottmålsprocessen sammanhängande göromål, för vilka nu redogjorts, torde i ej obetydlig utsträckning vara att anse som rutinuppgifter av enkel beskaffenhet. Såsom framhållits vid be- handlingen av personalorganisationen i domsagorna böra dessa uppgifter ock- så till stor del kunna utföras av icke rättsbildad personal. För att den dö- mande verksamheten obehindrat skall kunna fortgå är det emellertid av vikt, att de ifrågavarande expeditionsåtgärderna fullgöras med säkerhet och snabb- het. Det är därför otvivelaktigt önskvärt, att den som skall förestå arbetet i denna del besitter sådan praktisk erfarenhet, att han är väl förtrogen med den yttre gången av måls handläggning i underrätt. Detta gäller framför allt, om han har att svara för en större mängd kallelser och andra åtgärder, då det i sådant fall kan vara svårt att utan tillräcklig praktisk erfarenhet er- hålla den överblick över arbetet, som fordras för att fel och ofullständigheter skola kunna undvikas. Med hänsyn till göromålens i allmänhet enkla be- skaffenhet föreligga å andra sidan enligt domarutredningens mening icke tillräckliga skäl att för behörighet att fullgöra dessa uppgifter kräva viss tids tjänstgöring såsom tingsnotarie. Domarutredningen anser emellertid, att då fråga uppkommer om att anförtro dylika uppgifter åt tingsnotarie, det skall tillses att han genom sin tidigare tjänstgöring vunnit tillräcklig erfarenhet beträffande uppgifterna samt finnes skickad att fullgöra dem.

Vad sålunda anförts har närmast haft avseende å de expeditionsåtgärder, som på grund av bestämmelserna i nya RB. bliva erforderliga i samband med de allmänna rättegångsmålen. Till skillnad från dessa äro de jorddel- ningsmål, som handläggas vid domsagas ägodelningsrätt, vanligen fåtaliga,

och det därmed sammanhängande expeditionsarbetet har således i allmänhet icke större omfattning. Med hänsyn härtill föreligga i dessa fall än mindre skäl att av tingsnotarie fordra längre tids tjänstgöring än aspiranttjänstgöring för att han må kunna förordnas att på eget ansvar sörja för de expeditionella göromålen.

l överensstämmelse med de synpunkter, som ovan framhållits, föreslår do- marutredningen, att nu gällande bestämmelse om behörighet för tingsnotarie att utfärda kallelser m. m. enligt jorddelningslagen samt att vidtaga vissa andra åtgärder i fråga om jorddelningsmål ersättes av ett stadgande, avse- ende ej endast ägodelningsrättens utan även häradsrättens och domarens verksamhetsområden. Tingsnotarie bör således äga behörighet att uppsätta, underteckna och expediera kallelser, förelägganden och andra meddelanden rörande handläggningen samt ombesörja delgivning. Tingsnotarien skall gi- vetvis icke hava någon beslutanderätt i dessa frågor utan endast hava att vidtaga de åtgärder, som från rättens eller domarens sida erfordras för att under handläggningen fattade beslut skola komma till utförande. I likhet med vad nu gäller i fråga om jorddelningsmål och —ärenden bör tings- notarie dessutom kunna fullgöra de expeditionsåtgärder, som åligga rätten eller domaren, då talan fullföljes till högre instans. Dessa åtgärder innefatta, såvitt angår av häradsrätt handlagda mål och ärenden, endast att till hov- rätten insända vade- eller besvärsinlaga med därvid fogade handlingar samt akten eller del av denna. Beträffande jorddelningsmål och -ärenden bestå dessa åtgärder även i att föranstalta om komplettering av besvärshandling- arna och att bereda motpart tillfälle att avgiva förklaring. Såväl enligt nya RB. som enligt processlagberedningens förslag till ändringar i jorddelnings- lagen ankommer det, i motsats till vad nu är fallet, på underrätten att pröva, huruvida talan fullföljts på föreskrivet sätt och inom rätt tid, samt att, om så finnes icke vara fallet, avvisa talan. I tingsnotaries behörighet bör uppenbarligen icke ingå att å rättens vägnar verkställa sådan prövning. Be— hörighet att på eget ansvar utföra ifrågavarande expeditionsgöromål bör, så- som redan antytts, tillkomma tingsnotarie allenast i den mån han genom sin tidigare tjänstgöring vunnit nödig erfarenhet beträffande göromålen och där— till finnes vara skickad.

Efter det mål eller ärende avgjorts skola enligt nu gällande bestämmelser i stor utsträckning skrivelser och uppgifter rörande beslutet expedieras till olika myndigheter eller kungörelse härom utfärdas. Ansvaret för att dessa åligganden fullgöras åvilar i princip rättens ordförande respektive domaren. Enligt gällande domsagostadga åligger det tingsnotarie, som förordnas att föra dombok och övriga protokoll i mål och ärenden, vilka handläggas av häradshövdingen i egenskap av ordförande i häradsrätten (jfr nedan), att i samband därmed uppsätta, kontrasignera och expediera erforderliga skri- velser m. m. För en sådan anknytning mellan sistnämnda uppgift och upp- draget att ombesörja protokollföringen föreligga enligt den nya rättegångs- ordningen icke samma skäl som för närvarande, enär rättens dom framde- les skall utfärdas särskilt och icke som nu anslutas till protokollet. Genom

den nuvarande bestämmelsen befrias icke heller häradshövdingen från be- fattning med ifrågavarande åtgärder. Särskilt om den döm-ande verksamheten är av större omfattning, är det emellertid ett önskemål, att häradshövdingen ' eller annan, som handhar de egentliga domaruppgifterna, icke skall belas— tas med dylika rutingöromål. Det bör i första hand ankomma på tings- sekreterare, där sådan finnes, att svara för de nu omnämnda expeditionella bestyren. Enligt domarutredningens mening bör det emellertid därjämte fin- nas möjlighet att förordna tingsnotarie att handhava denna uppgift. Anled- ning torde saknas att för behörighet härtill fordra viss ålder eller viss tids tjänstgöring i domsaga. Däremot bör i likhet med vad som föreslagits i fråga om förut nämnda expeditionella uppgifter krävas, att tingsnotarie, som an- lita-s för nu förevarande uppgifter, genom sin tidigare tjänstgöring vunnit nödig erfarenhet beträffande uppgifterna och är skickad att fullgöra dem. Domarutredningen förutsätter, att det alltjämt iskall ankomma på rättens ordförande att bedöma, i vad mån skrivelse, kungörelse eller upp-gift erfordras med anledning av rättens avgörande. Anteckning härom bör genom ord— förandens försorg lämpligen göras i marginalen vid de domar och beslut, som äro i fråga. Det bör därefter åligga den som erhållit förordnande av före- varande slag att med ledning av nämnda anteckningar och innehållet i dom eller beslut ombesörja, att skrivelser, kungörelser och uppgifter bliva upp- satta, samt underteckna och i behörig ordning expediera dem.

Då såsom framgår av det föregående tingsnotarie icke utan vidare skall vara behörig att fullgöra ovan avsedda exp-editionella uppgifter av olika slag utan för hans behörighet kräves en viss prövning av hans lämplighet för den uppgift varom är fråga, bör tingsnotarie äga fullgöra dessa uppgifter endast efter förordnande. Detta är desto mer påkallat, som försummelse i uppgif- ternas fulllgörande kan medföra ansvarspåföljd. Enligt domarutredningens mening erfordras emellertid icke, att dylikt förordnande gives av hovrätten. Detta kan anförtros åt vederbörande häradshövding. Förordnande bör med- delas skriftligen och så avfa-ttas, att dess omfattning därav tydligt framgår. Det kan meddelas för en bestämd tid, för ting eller sammanträde eller del därav eller ock, där det befinnes lämpligt, för visst mål eller ärende. Av- skrift av förordnandet bör insändas till hovrätten.

S'tadganden av det innehåll, som ovan angivits, ha i utkastet till domsago- stadga upptagits under 17 & första stycket punkt 1 och tredje stycket.

Tingsnotarierna böra — såsom framhållits vid behandlingen av domsagor- nas personalorganisation —— i stor utsträckning biträda vid förande av proto- koll och även själva kunna tjänstgöra såsom protokollförare. I fråga om notaries behörighet att föra protokoll gäller för närvarande, att han enligt 18 % första stycket domsagostadgan kan förordnas att, i den omfattning och under tid som häradshövdingen bestämmer, föra dombok och övriga proto- koll i mål och ärenden, som handläggas av denne såsom ordförande i härads- rätten, ävensom att i samband därmed uppsätta, kontrasignera och expediera skrivelser m. m. Såsom villkor för erhållande av dylikt förordnande fordras,

att notarien fyllt 24 år och tjänstgjort i domsaga ett år. De ändrade bestäm- melser i fråga om protokollföringen, som uppställas i-nya H.B., innebära så- tillvida en lättnad i förhållande till vad nu gäller, att protokollet skall i vissa hänseenden göras mindre fullständigt. Den omständigheten att protokollet skall färdigställas redan under förhandlingen kan å andra sidan medföra, att stora krav ställas på protokollföraren. Man måste emellertid här skilja mellan olika fall. Särskilt vid förberedelse torde protokollet ofta kunna gö- ras helt kort och i stor utsträckning uppsättas med användande av blankett. I den mån utsagor skola upptagas i protokollet eller däri eljest skall mera utförligt återgivas vad som förekommer, vilket huvudsakligen torde inträffa vid huvudförhandling men undantagsvis kan ske även under förberedelsen eller annan förhandling, kan det åter vara oundgängligt, att protokollföraren äger rutin och erfarenhet för att kunna tillfredsställande lösa sin uppgift. Mot den nuvarande bestämmelsen att notarie för att föra häradshövdingens dombok skall ha fyllt 24 år har föreningen Sveriges häradshövdingar i sin förutnämnda till Kungl. Maj:t ingivna skrivelse den 19 november 1943 an— märkt, att stadgandet medfört olägenheter i fråga om arbetsfördelningen. Föreningen har därför yrkat, att nämnda bestämmelse måtte utgå. Otvivel- aktigt skulle, om kravet att tingsnotarie skall ha uppnått 24 års ålder bibe- hölles även i fråga om förord—nande att tjänstgöra såsom protokollförare en- ligt nya RB., därigenom notarier i många fall utestängas från denna upp- gift utan att dennas svårighetsgrad gåve anledning därtill. Detsamma skulle bliva följden, därest för förordnande såsom protokollförare enligt den nya ordningen skulle fordras ett års tjänstgöring i domsaga. Domarutredningen har därför icke ansett erforderligt att uppställa dylika formella villkor för behörighet att föra protokoll. Å andra sidan måste tillses, att i sådana fall, där protokollföringen är av mera kvalificerad natur, denna endast anförtros åt den som vunnit nödig erfarenhet för uppgiften och därtill är skickad. Kravet i detta hänseende bör anpassas efter protokollsuppgiftens beskaf- fenhet i det särskilda fallet.

Den nuvarande bestämmelsen angående tingsnotaries behörighet att föra protokoll avser, såsom förut nämnts, allenast det fall, då häradshövdingen såsom häradsrättens ordförande handlägger mål och ärenden. Samma behov, som under dessa omständigheter föreligger att anlita tingsnotarie såsom pro- tokollförare, kan givetvis förefinnas, när tingsdomare, tingssekreterare eller tingsnotarie tjänstgör såsom ordförande i häradsrätt. Ifrågavarande behörig- hetsregel bör därför omfatta jämväl de sist avsedda fallen. Även stadgandets begränsning till häradsrätts sammanträden är alltför snäv. Beträffande pro- tokollföringen vid ägodelningsrätt skola, enligt vad i motiven till processlag- beredningens förslag till ändringar i jorddelningslagen uttryckligen fram- hållits, bestämmelserna i 6 kap. nya R.Bl. tillämpas. Självfallet bör även för sådant fall tingsnotarie kunna utses till protokollförare. Detsamma gäller, där eljest protokollföring enligt 6 kap. nya RB. skall äga rum.

Förordnande att tjänstgöra såsom protokollförare bör kunna meddelas för visst ting eller sammanträde ell-er del därav eller ock avse visst mål eller

ärende. Då enligt nya RE. (6: 3) protokollet skall upptaga protokollföraren, torde en anteckning härom vara tillräcklig såsom bevis om förordnandet. Av praktiska skäl bör förord-nande kunna meddelas av rätten respektive do- maren. .; 7"- "5ng

I enlighet med vad nu anförts föreslår domarutredningen i 17 å andra stycket domsagostadgan en bestämmelse av innehåll, att tingsnotarie må under förutsättning att han uppfyller kravet på erfarenhet och lämplighet —— av rätten eller domaren förordnas att tjänstgöra såsom protokollförare en- ligt bestämmelserna i 6 kap. nya RB.

I detta sammanhang må erinras om att notarierna böra biträda vid den dömande verksamheten även genom skrivande av förslag till domsreciter och domslut. För den slutliga avfattningen av domen måste emellertid uppenbar- ligen domaren själv vara ansvarig, och någon särskild behörighetsbestäm- melse för tingsnotarie kommer således på denna punkt icke i fråga. Liksom för närvarande upptages emellertid enligt domarutredningens förslag under 22 å domsagostadgan en allmän bestämmelse om att tingsnotarie bör anlitas för hithörande uppgifter.

Vad så beträffar frågan i vad mån tingsnotarie skall äga att såsom do- mare handlägga mål och ärenden uppställes i 18 å andra stycket domsago- stadgan kravet på att tingsnotarie, för att kunna handhava de dömande upp- gifter som där angivas, skall hava fyllt 25 år och tjänstgjort i domsaga ett år. Att tingsnotarie för behörighet att handlägga mål måste ha uppnått nämn- da ålder framgår, såsom tidigare påpekats, reda-n av nya RE. (4: 1). Icke heller i övrigt synes ändring påkallad i fråga om de angivna förutsättning- ama för notaries domarbehörighet. Däremot kan den avgränsning, som gjorts i stadgandet beträffande de mål och ärenden, vilka skola ankomma på tings- notarie efter det han förvärvat nyssnämnda kvalifikationer, endast delvis tillämpas å de efter rättegångsreformen ändrade förhållandena. Så t. ex. är det enligt den nya ordningen icke möjligt att, som nu sker för tvistemålens del, göra gränsdragningen beroende av om ett mål handlägges första gången eller icke. Den indelning av mål och ärenden efter dessas mer eller mindre krävande beskaffenhet, som bör ske under hänsynstagande till de nya rätte- gångsförhållandena, måste därför företagas efter i viss mån nya linjer.

Då det gäller att avskilja de enkla mål, som kunna anförtros åt notarier, framträder — särskilt i fråga om tvistemålen den svårigheten, att man i regel icke kan med säkerhet på förhand avgöra, om ett mål är enkelt. Först under förberedelsens gång visar sig ju t. ex., om svaranden uteblir och må- let således kan avgöras tredskovis, eller om anspråk medgives eller eftergi— ves. Även för tvistemålens vidkommande kunna emellertid urskiljas vissa grupper, inom vilka de enklare målen vanligen förekomma. En sådan grupp bland tvistemålen är mål angående förfallen penningfordran, som ej avser skadestånd. I det övervägande antalet av nu avsedda fall torde svaranden ute- bliva och saken således avgöras tredskovis. Och även om käromålet bestri- des, rör sig tvisten vanligen om en eller annan fråga av begränsad räckvidd.

Det kan därför övervägas att — generellt eller efter förordnande —— tillåta notarie, som uppnått 25 års ålder och tjänstgjort ett år i domsaga, att redan från anhångiggörandet handlägga tvistemål tillhörande den grupp, som nyss nämnts. Beträffande de mål av denna typ, som icke avgöras genom tredsko- dom under förberedelsen, föreligga två möjligheter. Häradshövdingen (event. tingsdomare eller tingssekreterare) kan övertaga målet för att handlägga detta vid huvudförhandling, eller också kan det medgivas tingsnotarie att i vissa icke komplicerade fall fortsätta handläggningen jämväl vid huvudför- handling. Hur gränsen här skall dragas kan vara tveksamt. Om vittnesbevis- ning icke skall förekomma, torde målet vanligen vara av den enkla beskaf- fenhet, att notarie kan tillåt-as fortsätta handläggningen. Om däremot vitt- nen skola höras, torde handläggningen i allmänhet vara mera krävande. Undantagsvis kan dock målet, även om vittnen däri höras, vara av enkel beskaffenhet, t. ex. om vittnesförhöret endast gäller bestyrkande av något enkelt faktum. I sådant fall skulle det vara möjligt att låta notarie leda vitt- nesförhöret. Det torde emellertid vara svårt att på förhand avgöra, om målet bedömt efter dessa synpunkter är av enklare beskaffenhet. En gräns- dragning, som lättare kan tillämpas, är att låta notarie handlägga mål av nu förevarande slag även vid huvudförhandling under förutsättning att den- na hålles i omedelbar anslutning till förberedelsen. Såsom förutsättning för att huvudförhandling må hållas i omedelbart samband med förberedelsen stadgas i 42 kap. 20 & nya RB. bland annat, att parterna samtycka därtill eller saken finnes uppenbar. Enligt uttalande i motiven (SOU 1938: 44 s. 79) har denna anordning sin praktiska betydelse i sådana mål, i vilka sakför- hållandena redan klar-lagts under förberedelsen eller annan bevisning än ge- nom skriftliga handlingar i regel icke förekommer. Man torde således kunna utgå från att, där huvudförhandling hålles i omedelbar anslutning till för- beredelsen, mål av nu avsett slag i regel är av enkel beskaffenhet.

Domarutredningen vill med hänsyn till vad nu anförts föreslå, att tings- notarie, som uppnått 25 års ålder och tjänstgjort i domsaga ett år, skall äga att vid förberedelse samt vid huvudförhandling, som hålles i omedelbart samband med förberedelsen, handlägga mål angående förfallen penningford- ran, som ej avser skadestånd. Liksom för närvarande bör dock genom en särskild undantagsbestämmelse mål av vidlyftig eller svår beskaffenhet all- tid förbehållas annan än notarie. Till mål, som skola undantagas. från no- taries handläggning, böra även räknas mål, vari bevisupptagning, bevis- prövning eller eljest föreliggande frågor kräva större erfarenhet och omdöme hos domaren. Domarutredningen föreslår därför en mindre jämkning av den nuvarande undantagsbestämmelsen. Vid tillämpning av ifrågavarande be- stämmelse bör häradshövdingen på lämpligt sätt tillse, att mål, som icke böra ankomma på notarie, om möjligt redan vid den ursprungliga fördelningen undantagas.

Det bör vidare tilläggas tingsnotarie behörighet att handlägga mål om lagsökning och betalningsföreläggande. Dessa mål avse samma slags rätts- förhåll-anden som nyss angivna typ av tvistemål, nämligen krav angående för—

fallen penningfordran, utom skadestånd. Genom lagsökning och betalnings- föreläggande möjliggöres för sådana fall ett enklare förfarande än den ordi- narie processen i syfte att vinna ett avgörande, varigenom fordr-ingen kan uttagas i exekutiv väg. Enligt förslag av processlagberedningen, vilket för- slag framlagts för 1946 års riksdag i proposition nr 28 och av riksdagen an— tagits, skola ifrågavarande mål ej längre handläggas av lagsökningsdomaren utan av rätten, som dock såvitt angår häradsrätt skall vara domför utan nämnd. I motiven till denna domförhetsregel framhålles (SOU 1944: 10 s. 122), att det uppenbart ej föreligger något hinder, 'att i arbetsordning eller eljest bestämmes, att dessa mål skola i häradsrätt handläggas av bland andra notarie.

Mål om lagsökning eller betalningsföreläggande skall under vissa förut— sättningar hänskjutas till rättegång. Därmed upphör målet att handläggas i den för mål om lagsökning eller mål om betalningsföreläggande särskilt stadgade ordning, och tingsnotaries behörighet att därefter handlägga målet blir således beroende av om han enligt regeln angående eljest förekommande mål om förfallen penningfordran, som ej avser skadestånd, är behörig där- till. Tingsnotarie, som handlägger mål om lagsökning eller betalningsföre- läggande, bör sålunda under förutsättning att hans förordnande är till- räckligt omfattande kunna fortsätta handläggningen även sedan beslut meddelats, varigenom målet hänskjutits till rättegång. Tingsnotarien äger på detta sätt fortsätta handläggningen dels vid förberedelse och huvudförhand- ling, som hålles i omedelbart samband med förberedelsen, dels ock utan att särskild föreskrift därom torde behöva meddelas vid huvudförhand- ling, som utan förberedelse äger rum i omedelbart samband med målets hän- skjutande till rättegång. Liksom eljest bör dock i de nu avsedda fallen hand- läggningen anfört-ros åt en mera erfaren domare än tingsnotarie, om målet är av vidlyftig eller svår beskaffenhet eller dess avgörande eljest kräver särskild erfarenhet.

För brottmålen torde en uppdelning med hänsyn till straffskalan ungefär följa målens svårighetsgrad. Enligt vad nu gäller kan notarie förordnas att handlägga mål angående ansvar för förseelse, som ej är belagd med högre straff än böter och däri talan ej föres om skadestånd. Denna föreskrift bör lämpligen jämkas till överensstämmelse med stadgandet i 1 kap. 5 få nya H.B. angående de mål, som i häradsrätt må avgöras med tremansnämnd. Domar- utredningen föreslår alltså, att notarie skall kunna handlägga mål, som alle- nast rör ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än böter och i vilket ej förekommer anledning, att målsägande finnes. Om målet är av så- dan beskaffenhet, att det bör handläggas av en mera kvalificerad ordföran- de, bör det dock undantagas från notaries handläggning.

Domarutredningen har haft under övervägande, om möjligen en mindre ut- vidgning av förevarande behörighetsregel kunde ske. Så som regeln nu är utformad är notarie förhindrad att handlägga mål angående brott, för vilket i st-raffskalan ingår _ jämte böter _ fängelse i exempelvis högst sex måna- der, även om i det särskilda fallet det redan från början är uppenbart, att

svaranden ej kan ådömas mer än ett relativt lindrigt bötesstraff. Om fäng- else ingår i latituden endast vid försvårande omständigheter och åklagaren redan i stämningen förklarar, att han endast yrkar ansvar enligt den för nor- malfallen avsedda straffbestämmelsen, kunde ifrågasättas att tillerkänna no- tarie behörighet att handlägga målet. Emellertid är ju domstolen icke bunden av en sådan rubricering av brottet från åklagarens sida. Beträffande många av de brott, för vilka en straffbestämmelse av angiven art förekommer, kan vidare lämpligheten av att målet handlägges av notarie sättas i fråga. Domar- utredningen anser sig därför icke kunna föreslå en sådan utvidgning av nu gällande behörighetsregel.

Beträffande ärenden, som upptagas och prövas av häradsrätt, ankommer det för närvarande på tingsnotarie —— under förutsättning att han uppnått 25 års ålder och tjänstgjort ett år i domsaga att handlägga de ärenden, som kunna upptagas vid sammanträde med tremansnämnd, nämligen bouppteck- ningsärenden, flertalet förmynderskapsärenden, ärenden angående dödför- klaring, vittnesförhör rörande tillkomsten av skriftligt testamente, föreläg- gande att söka lagfart eller att ingiva bouppteckning m. m. Såsom tidigare framhållits innebär det av riksdagen antagna förslaget till lag om hand- läggning av domstolsärenden den nyheten, att vissa ärenden, bland annat ärenden angående bouppteckning och arvsskatt, i underrätt skola handläggas av inskrivningsdomaren. I fråga om tingsnotaries behörighet att handlägga dessa ärenden hänvisas till vad som anförts i samband med frågan i vilken utsträckning tingsnotarie bör äga tjänstgöra såsom inskrivningsdomare.

I förslaget till lag om handläggning av domstolsärenden uppdelas jämväl övriga däri avsedda ärenden i olika grupper, för vilka givas särskilda dom- förhetsregler (se 6 å). Huvudstadgandet är, att häradsrätt vid handläggning av ärende är domför utan nämnd. Vid avgörande av vissa ärenden skall dock nämnd deltaga. I fråga om några av dessa är rätten därvid domför med tre i nämnden, medan för de övriga fordras fulltalig nämnd. Då det gäller att angiva de ärenden, som skola tillkomma tingsnotarie, när denne tjänstgör såsom rättens ordförande, synes man såvitt möjligt böra anknyta till den uppdelning av ärendena, som sålunda företagits. Härtill föreligger desto större anledning, som vid den verkställda uppdelningen ärendenas mer eller mindre krävande natur torde ha beaktats.

Till de ärenden, vid vilkas avgörande i häradsrätt kräves fullsatten nämnd, hänföras enligt förslaget ärenden angående adoption, vårdnad om barn, med- givande till äktenskap eller till åtgärd beträffande makars egendom m. m., tillstånd enligt lagen om förmynderskap till viss förvaltningsåtgärd och talan mot överförmyndares beslut, nedsättning av bolags aktiekapital eller grund— fonrl, tillstånd till vinstutdelning i bolag, skyldighet för bolag eller förening att träda i likvidation, förordnande eller entledigande av likvidator, förvalt- ning av stiftelse, utseende av huvudmänisparbank, vissa åtgärder enligt lagen om samäganderätt, lagen om bysamfälligheter m. m. och lagen om ägofred samt dödande av förkommen handling. De nu uppräknade ärendena äro i allmänhet av den art, att det icke bör tillåtas notarie att handlägga desam-

ma. Visserligen finnas inom denna grupp några ärenden, som äro av sådan art att handläggningen av desamma skullekunna anförtros åtnotarie, t. ex. ärenden om intagande i rättens protokoll av förening om stängselskyldighet eller betesreglering eller om dödande av förkommen handling. Då dessa ären- den emellertid äro för arbetet föga betungande, finnes. enligt domarutred- ningens mening ej anledning att för dem upptaga en särskild behörighets- bestämmelse.

Bland de ärenden, som enligt ifrågavarande förslag skola kunna avgöras vid sammanträde med tremansnämnd, märkas till en början ärenden angå- ende förmynderskap och godmanskap enligt lagen om förmynderskap. Dock fordras, såsom framgår av det föregående, fullsutten nämnd, då fråga är om tillstånd till förvaltningsåtgärd eller talan mot överförmyndares beslut. Från bestämmelsen att förmynderskaps- och go-dmanskap-särenden i härads- rätt skola avgöras med nämnd göres vidare undantag för vissa ärenden av övervägande formell natur, vilka enligt huvudregeln kunna handläggas utan nämnd, nämligen ärenden rörande inskrivning eller överflyttning av förmyn- derskap eller godmanskap eller föreläggande enligt vissa bestämmelser i för- mynderskapslagen eller entledigande av god man, då uppdraget slutförts, eller i vissa fall om den, för vilken gode mannen förordnats, begär hans entledi- gande. De förmynderskaps- och godmanskapsärenden, som återstå och i fråga om vilka således nämnd är erforderlig men rätten domför med endast tre i nämnden, avse främst förordnande av förmyndare och gode män samt ent- ledigande av sådana i andra fall än nys-s nämnts. Dessa ärenden kunna en- ligt gällande ordning handläggas av tingsnotarie, som uppnått 25 års ålder och tjänstgjort i domsaga ett år, och denna regel torde alltjämt böra bibehållas.

Utöver de nu avsedda förmynderskaps- och godemanskapsärendena hän- föras enligt förslaget till tremansnänmdsgruppen även ärenden angående dödsbos förvaltning genom boutredningsman samt förordnande av god man eller annan för fullgörande av särskilt uppdrag i andra än förut angivna fall eller sådan persons entledigande. Boutredningsmansärendena innefatta i främsta rummet förordnande, huruvida dödsbo skall avträdas till förvaltning av boutredningsman, samt utseende av boutredningsman eller dennes entledi- gande. Såsom exempel på annat ärende av här avsett slag må nämnas utseen- de eller entledigande av god man i dödsbo för tillvaratagande av allmänna arvsfondens rätt samt av boupptecknings- och arvskiftesförrättare. De ären- den varom nu är fråga torde vanligen icke erbjuda större svårigheter ur domarsynpunkt. Detta är dock icke alltid fallet. I samband med att dödsbo förvaltas. av boutredningsman kunna till rättens bedömande hänskjutas sär- skilda frågor, som ställa stora anspråk på domarens omdöme och auktoritet. Om dödsbodelägarna icke lämna samtycke till försäljning av dödsboet till- hörig fast egendom, skall sålunda frågan om tillstånd därtill prövas av rätten. Till rättens avgörande skall jämväl hänskjutas fråga, varom i fall då förvaltningen handhaves av flera boutredningsm-än gemensamt flertalet av dem icke kunnat enas. Även då fråga är, huruvida dödsbo skall avträ'das till förvaltning av boutredningsman, eller om vem som skall utses därtill

. | i l . l ?

eller om boutredningsman skall entledigas, kunna ibland stridiga intressen göra sig gällande eller avgörandet eljest av särskild anledning ställa större krav på dom-arerfarenhet. Där så är förhållandet, bör ärendet tydligen hand— läggas av annan än notarie.

Jämväl då god man eller annan i övrigt skall förordnas att fullgöra sär— skilt uppdrag eller skall entledigas från sådant uppdrag, kan domtaruppgiften understundom vara av kvalificerad natur. Med hänsyn till att ärenden an- gående förordnande och entledigande i sist avsedda flall sällan förekomma har domarutredningen icke i någon mån upptagit dessa ärenden bland så- dana som kunna ankomma på notarie.

Domarutredningen förordar i anslutning till det anförda, att tingsnotarie skall äga handlägga ärenden angående dödsbos avträdande till förvaltning genom boutredningsman ävensom förordnande ell-er entledigande av bout- redningsman, under förutsättning att enighet råder mellan vederbörande rättsägare. Om detta visserligen är fallet, men ärendet det oaktat undantags- vis skulle vara av sådan art, att det bör handläggas 'av en mera kvalificerad domare, bör så givetvis ske. Därför bör den allmänna, för mål gällande und-antagsbestänunelsen i 18 å andra stycket domsagostadgan utvidgas till att avse jämväl ärenden, som äro av vidlyftig eller svår beskaffenhet eller vilkas avgörande eljest kräver särskild erfarenhet. Ett sådant allmänt un- dantag är motiverat icke endast med hänsyn till de nu behandlade ärendena. Sålunda torde även de till förevarande ärendesgrupp hänförliga förmynder- skapsärendena undantagsvis kunna kräva ett sådant ställningstagande, att detta bör ankomma på en mera erfaren domare.

Vid rättsförhandling med tre i nämnden kunna slutligen enligt förslaget till lag om handläggning av domstolsärenden företagas till avgörande frågor om bestämmande av arvode. Det vanligaste fallet torde här vara fastställande av arvode åt förvaltare och rättens ombudsman i konkurs. Enligt domarut- redningens mening böra dessa ärenden icke tillkomma notarie.

Övriga ärenden kunna, såsom framgår av det föregående, enligt lagför— slaget prövas och avgöras utan att nämnd deltager. Redan förut har fram- hållits, att hit hänföras vissa förmynderskaps- och godmanskapsärenden av övervägande formell natur (inskrivning och överflyttning av förmyndersk—ap och godmanskap, vissa förelägganden samt entledigande av god man i vissa fall). Hit hör vidare bevisupptagning vid domstol, när sådan förekommer som självständigt ärende. Härvid må anmärkas, att bevisning till framtida säkerhet _— omfattande bland annat de vanliga vittnesförhören angående tillkomsten av testamente —— för framtiden regleras genom 41 kap. nya H.B. och icke genom lagen om handläggning av domstolsärenden. Vid bestäm- mande av tingsnotaries behörighet torde emellertid även bevisupptagning enligt 41 kap. nya RB. lämpligen kunna behandlas i detta sammanhang. Till förevarande grupp höra jämväl föras vissa fall av anmälan hos dom— stolen, nämligen anmälan av fordran i syfte att avbryta preskription eller av tvång eller förledande vid utfärdande av skuldebrev. Bland hithörande ären-

den må ytterligare nämnas vissa, som enligt nu gällande bestämmelser kunna handläggas vid tingssammanträde med tremansnämnd och således även under ordförandeskap av notarie, nämligen ärenden angående dödför- klaring, föreläggande att söka lagfart eller att ingiva bouppteckning ävensom avläggande av domared och ed av god man vid lantmäteriförrä'tt—ningar.

Inom ifrågavarande grupp återfinnas ärenden av synnerligen olikartad natur, och det är därför vanskligt att uppställa en generell regel angående notaries behörighet i dessa fall. Till att handlägga de nyss uppräknade ärendena bör emellertid notarie, sedan han uppnått 25 års ålder och tjänst- gjort i domsaga ett år, i regel vara tillräckligt kvalificerad. Undantag måste dock i viss mån göras för sådana ärenden, som avse bevisupptagning. Lik- som då bevis upptages i rättegång ställer bevisupptagning utom rättegång ofta stora krav på domaren, varför endast de enklare fallen böra anförtros åt notarie. Då vittnesförhör rörande skriftligt testamente i allmänhet är av föga invecklad beskaffenhet, bör notarie liksom för närvarande kunna hand- 1 lägga sådant ärende.

I fråga om övriga fall av särskild bevisupptagning torde svårligen någon bestämd gräns kunna dragas, varigenom skulle avskiljas de fall, för vilka notarie kan anses tillräckligt kvalificerad. Icke heller skulle en sådan gräns- | dragning vara av nämnvärd betydelse ur arbetssynpunkt, enär vid sidan ' om testamentsvittnesförhören bevisupptagning utan samband med rätte- ] gång torde vara tämligen sällsynt vid häradsrätterna. Det synes därför icke vara skäl att på denna punkt utvidga tingsnotaries behörighet utöver vad 4 nu gäller. .

Tingsnotarie kan enligt gällande ordning i undantagsfall förordnas att för— r valta häradshövdingämbete med vidsträcktare befogenhet än i 18 & domsago- ; stadgan sägs, nämligen i sådana fall där en mera kompetent vikarie än tings- ' notarie ej är att tillgå (19 5). För att tingsnotarie under nämnda förutsättning skall kunna erhålla sådant vidsträcktare förordnande fordras, att han under 1 1/2 år tjänstgjort såsom tingsnotarie eller tingsnotarieaspirant och därunder varit förordnad såsom inskrivningsdomare i viss omfattning ävensom hand- lagt mindre mål och ärenden enligt 18 &.

Då det vid sammanträffande behov av tjänstledighet för häradshövdingar i flera domsagor eller på grund av tillfällig personalhrist, kan vara omöjligt för hovrätten att tillhandahålla vikarie, är en undantagsbestämmelse av den innebörd som nu angivits nödvändig. Vid fråga om tillämpning av en så- ] dan bestämmelse bör självfallet i första hand tillses, att rättsvårdens krav ' bliva tillbörligt tillgodosedda, så att där ting, rannsakning eller annan för- >. rättning är av krävande art alla utvägar prövas för att i första hand skaffa en vikarie med minst fiskalskompetens. Men fiskalskadern bör icke utökas enba-rt av det skälet att ur densamma skall kunna tillhandahållas arbets- kraft för ett rent tillfälligt behov. I fråga om den närmare utformningen av bestämmelsen torde någon ändring icke vara påkallad, och domarutredning- en förord-ar således, att det nuvarande stadgandet bibehålles.

Beträffande regleringen av tingsnotariernas behörighet må slutligen berö- ras frågan, i vad mån tjänstgöring annorstädes än i domsaga bör kunna tillgodoräknas notarie för uppnående av olika behörighetsgrader. Enligt dom- sagostadgan (20 å) kan för närvarande domsagotjänstgöring intill en tid av sex månader ersättas av tjänstgöring i hovrätt, vid rådhusrätt bestående av minst tre lagfarna ledamöter, hos landsfogde (förste stadsfiskalen i Stock- holm) eller hos ledamot av advokatsamfundet, då det gäller behörighet att mottaga förordnanden enligt 18 och 19 åå. Regeln innebär, att det i dessa paragrafer uppställda kravet på viss tids tjänstgöring i domsaga, då annan tjänstgöring av angiven beskaffenhet åberopas, kan nedsättas från 1 till 1/:.» år, respektive från 1 1/2 till 1 år. '

Redan inledningsvis har under denna avdelning påpekats värdet av att domare, oavsett senare placering, tjänstgjort någon tid i rådhusrätt, var- jämte uttalats, att det vore av betydelse för domaren, att han ej stode främ- mande för advokatens och åklagarens verksamh—etsområden. I förevarande avseende böra därför dessa slag av tjänstgöring i viss utsträckning medräk- nas. Tingsnotarie bör dock innan förordnande meddelas honom enligt 18 el- ler 19 å ha förvärvat tillräcklig kännedom om de speciella förhållanden, som röra verksamheten i domsaga. Genom att tiden för utbyte av domsagotjänst- göring mot annan tjänstgöring begränsats till sex månader synes en lämplig avvägning i detta hänseende ha kommit till stånd, och denna regel bör där- för bibehållas. Emellertid synas skäl icke föreligga att på detta stadium ut- byta underrättstjänstgöringen mot tjänstgöring i hovrätt. I denna del föror- dar domarutredningen således en ändring av bestämmelsen. På sätt närmare framgår av det följande bör vida-re i fråga om tillgodoräknande av rådhus- rättstjänstgöring som merit enligt domarutredningens mening endast avlönad sådan tjänstgöring tagas i beräkning. I 8 kap. 1 5 nya R.B. förbehålles be- teckningen advokat åt den som är medlem av advokatsamfundet. I enlighet härmed har domarutredningen infört denna beteckning i förevarande be- stämmelse av domsagostadgan.

Den som tjänstgjort i hovrätt, vid sådan rådhusrätt som ovan nämnts, hos landsfogde eller hos advokat äger jämväl -— intill en tid av sex månader -— tillgodoräkna sig denna tjänstgöring såsom del av tingsutbildningen (52 å). Kravet på domsagotjänstgöring för erhållande av bevis om tingsut- bildning nedsättes- alltså för detta fall med tiden för sådan tjänstgöring utom domsaga, som nyss nämnts, således till lägst två år. I fråga om denna regel, som endast utgör en naturlig följd av bestämmelsen & 20 å om att motsva- rande hänsyn tages till ifrågavarande slag av tjänstgöring för uppflyttning i behörighetsgrad, föreslår domarutredningen endast jämkningar liknande dem som nyss förordats beträffande 20 %. Rörande frågan i vad mån till råd- husrätt förlagd praktisk utbildning må kunna i högre grad än för närva- rande jämställas med tingsutbildm'ng hänvisas dock till den följande fram- ställningen angående utbildning av domaraspiranter i rådhusrätt.

2. Utbildning i rådhusrätt, motsvarande tingsutbildning.

Såsom tidigare framhållits förekommer, såvitt angår rådhusrätterna, en första domstolstjänstgöring motsvarande tingsutbildningen endast vid Stock- holms rådhusrätt, vid vilken regelmässigt mottagas även sådana juris kan- didater, som sakna tidigare praktisk erfarenhet. Antalet av dem, som på detta sätt antagits för tjänstgöring vid Stockholms rådhusrätt, har under senare år varit betydande. Under femårsperioden 1940—1944 antogos sålun- da vid rådhusrätten sammanlagt 176 aspiranter, varav endast 25 med tidi- gare praktisk utbildning.

Anledningen till att rådhusrätterna icke i allmänhet kommit att mottaga unga jurister för praktisk utbildning torde främst sammanhänga med rådhus— rätternas organisation såsom flerm-ansdomstolar. Med undantag för de minsta rådhusrätterna, där borgmästaren ensam är lagfaren ledamot av rätten och där med hänsyn till den ringa arbetsbördan någon uppdelning av denna vanligen ej är påkallad, kan arbetet i rådhusrätt i mån av behov fördelas mellan ett antal juristdomare. För rådhusrätternas vidkommande föreligger därför vanligen icke samma behov som i fråga om häradsrätterna av juri- diskt utbildade biträden vid sidan om de stadigvarande anställda domarna. Av dessa är det övervägande antalet ordinarie; icke-ordinarie rättsbildad personal finnes huvudsakligen vid de allra största rådhusrätterna, nämligen rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping.

För rådhusrätternas vidkommande saknas en sådan reglering av aspirant- tjänstgöringen, som beträffande den vid häradsrätterna tjänstgörande per- sonalen finnes i domsagostadgan. Inte heller medför utbildning vid rådhus- rätt en lika allmän merit vid anställande eller befordran i statens tjänst, som kommer tingsutbildningen till del. Beträffande tjänstgöring vid rådhusrätt rådde i äldre tid osäkerhet rörande dess. meritvärde utanför den rådhusrätt, där tjänstgöringen fullgjorts, men detta förhållande har numera i viss mån ändrats. Enligt hovrätternas arbetsordningar uppställes sålunda såsom alter- nativ fordran för antagande till extra fiskal, att vederbörande tjänstgjort un- der 2 1/2 år i domsaga eller i rådhusrätt, organiserad med minst tre lagfarna ledamöter. Den som ant-ages 'till extra fiskal skall även ha innehaft sådana förordnanden, som krävas för full tingsutbildning, d. v. s. förordnande att handlägga inskrivningsärenden under i regel sex inskrivningsdagar samt att med begränsad behörighet tjänstgöra såsom ordförande i häradsrätt. Med förordnande av sistnämnda slag likställes, att vederbörande tjänstgjort så- som ledamot av rådhusrätt, som nyss nämnts. Sådan utbildning, som nu an- givits, skall vidare vare sig den förvärvats huvudsakligen i doms-aga eller vid rådhusrätt med minst tre lagfarna ledamöter — enligt uttalande till statsrådsprotokollet den 17 juni 1943 av dåvarande chefen för justitiede- partementet räknas. såsom ett års tjänstemerit vid tillsättande av befattning- ar vid statsdepartem-ent, för vilka kräves juridisk examen, eller vid förord- nande å dylika befattningar. Även i fråga om behörighet att erhålla lands- fogdetjänst liksom att mottaga förordnande såsom landsfogdeassistent lik-

väg...-_».

ställes 21/2 års tjänstgöring vid rådhusrätt med minst tre lagfarna leda- möter med motsvarande tids tjänstgöring i domsaga. Enligt domsagostad- gans regler om tingsutbildning må jämväl, såsom tidigare påpekats, tjänst— göring vid sådan rådhusrätt intill en tid av sex månader inräknas i tings- tjänstgöringen. Någon allmän bestämmelse om rätt att i statstjänst till- godoräkna rådhusrättstjänstgöring såsom tingsutbildning finnes emellertid icke.

Såvitt angår Stockholms rådhusrätt har frågan om utbildning av aspiran— ter gjorts till föremål för särskild framställning till Kungl. Maj:t. I skrivelse den 27 augusti 1943 har sålunda Stockholms magistrat framfört önskemål om åvägabringande av största möjliga likställighet mellan utbildningsgången vid rådhusrätten och vid domsagorna i avseende å såväl utbildningens om- fattning som den kompetens, den avsåge att meddela. Magistraten har i skri- velsen hemställt, att rådhusrättens aspiranter måtte få sig tillförsäkrad en ställning i merithänseende, motsvarande den som tillkommer juris kandidat, vilken undergått tingsutbildning enligt 52 å domsagostadgan. Sedan från Svea hovrätt inhämtats utlåtande över magistratens framställning, har den- samma överlämnats till domarutredningen för övervägande.

Frågan om värdet av tjänstgöring vid rådhusrätt har från mera allmänna utgångspunkter upp-tagits i en den 15 december 1943 dagtecknad framställ- ning av styrelsen för föreningen Sveriges stadsdo-mare till chefen för justitie- departementet. I denna framställning har bland annat uttalats, att det i alla de fall, då en formell meritberäkning skall äga rum, borde vara en grundregel, att tjänstgöring vid rådhusrätt, organiserad så att minst tre jurister tjänst- göra i domstolen, anses likvärdig med motsvarande tjänstgöring vid de stat- liga domstolarna.

Domarutredningen har för bedömande av hithörande spörsmål från Stock- holms magistrat inhämtat uppgifter angående utbildningsförhållandena vid rådhusrätten därstädes (uppgifterna avgivna i mars 1945). I fråga om dessa förhållanden må här nämnas följande.

För utbildningen av domaraspiranter vid Stockholms rådhusrätt gäller med vissa jämkningar ett av magistraten den 13 oktober 1933 antaget reg- lemente, vilket fastställts av överståthållarämbetet. Aspiranttiden, som däri ursprungligen bestämdes till 3 år, har i överensstämmelse med de ändrade bestämmelserna i fråga om tingsutbildningstiden numera avkortats till 21/2 år. Enligt reglementet skall aspirant beredas tillfälle att vid rådhusrätten och dess expeditioner bliva förtrogen med rådhusrättens arbete i alla dess delar. Aspirant indelas i enlighet härmed turvis till tjänstgöring å olika av- delningar. Under det sista halvåret av aspiranttiden förlägges tjänstgöringen i regel till den av rådhusrättens avdelningar, som utsetts 'till prövningsav- delning. För övervakande av aspiranternas utbildning finnes vidare inom magistraten en särskild prövningsdel—egation, till vilken för varje kalender- kvartal från avdelningarna överlämnas vitsord angående envar aspirant.

Vid tjänstgöringen å avdelningarna få aspiranterna till en början biträda vid protokollföringen och i samband därmed även syssla med expeditionella

uppgifter. Så småningom få aspiranterna jämväl uppsätta vota i enklare brott- och civilmål, vari de tjänstgjort såsom protokollförare. Aspiranterna tagas efter hand i anspråk för domartjänstgöring. Den av kristiden orsakade personalbristen inom rådhusrätten har haft den verkan, att aspiranterna un- der denna tid tidigare än eljest varit fallet erhållit sitt första assessorsför- ordnande och att de därefter i större utsträckning än förut utnyttjats för dylika förordnanden. Redan efter omkring ett års tjänstgöring bruka aspi— ranterna i allmänhet erhålla ett eller annat tillfälligt förordnande. Under slutskedet av tjänstgöringen är det ingalunda ovanligt, att aspiranterna er- hålla sammanhängande månadsförordnanden såsom assessorer å rättegångs- avdelningarna. Såsom tillförordnad assessor uppsätter aspirant vota i de :i hans rotel fallande slutförda brott- och civilmål, som ej avgöras omedelbart, varjämte han med rättens övriga ledamöter deltager i avgörandet. Vanligt- vis under slutskedet av tjänstgöringen få aspiranterna förordnande såsom inskrivningsdomare sex inskrivningsdagar, innebärande minst sex veckors tjänstgöring å inskrivningsavdelningen. Ofta ha aspiranterna dessförinnan fått en viss inblick i inskrivningsväsendet genom vikariat å den vid rådhus- rätten befintliga tjänsten som registrator och biträdande inskrivningsdomare.

Domarutredningen har redan inledningsvis givit uttryck åt den uppfatt- ningen, att principiell likställighet så långt möjligt bör upprätthållas mel— lan dem som gå stadsdomarbanan och dem som tjänstgöra vid övriga dom- l stolar. Denna grundtanke bör, i den mån det lämpligen kan ske, tillämpas i jämväl i fråga om den grundläggande praktiska utbildningen för jurister vid *; rådhusrätt och häradsrätt. t

Då det gäller att undersöka, i vilken utsträckning tanken på likställighet "i mellan de båda utbildningsformerna bör genomföras, må till en början fram- *" hållas, att särskilt i de största städerna ofta förekomma stora och invecklade I mål, varjämte ordningsmål och liknande enklare mål där äro synnerligen ! talrika. Det åskådningsmaterial, som erbjudes den i rådhusrätt tjänstgöran- l- de, kan således i detta avseende vara till och med rikligare än i en ordinär ! domsaga. Med hänsyn till omfattningen av den dömande verksamheten före- ligga därför goda förutsättningar för att utbildning vid rådhusrätt kan bliva | lika givande för den unge juristen som utbildning under motsvarande tid i i" domsaga.

På grund av olikheten i organisatoriskt avseende mellan häradsrätter och rådhusrätter firmes emellertid icke samma garanti för att en vid rådhus- , rätt fullgjord aspiranttjänstgöring skall bliva ur utbildningssynpunkt lika givande som notarietjänstgöring i domsaga. Då antalet ledamöter i rådhus- ; rätt vanligen så bestämts, att ledamöterna själva kunna fullgöra de olika ' arbetsuppgifterna, finnes i regel icke behov av ytterligare juridiskt utbildad arbetskraft. Det föreligger därför fara för att, om aspirant tjänstgör vid råd- % husrätt, denne icke erhåller full sysselsättning eller att de arbetsuppgifter, ; som överlämnas till honom, icke bliva tillräckligt kvalificerade. Att göromål i enbart i utbildningssyfte överlämnas till en aspirant är icke heller lämpligt % ]

bland annat ur den synpunkten, att det måste verka föga stimulerande för denne, om hans arbete ej är nödvändigt för verksamhetens fortgång. Här- med må jämföras förhållandena i domsaga, där ——- även i fråga om mindre domsagor av varje tingsnotarie utkräves en betydande arbetsprestation, som utgör förutsättning för att de uppgifter, som åvila domstolen, skola kun- na behörigen fullgöras. Ur domarutbildningens synpunkt är det därför icke tillrådligt, att aspiranttjänstgöring vid varje rådhusrätt, bestående av minst tre lagfarna ledamöter, jämställes med tingsutbildning.

Det bör även framhållas, att den omfattning, vari juris kandidater mot- tagas vid rådhusrätterna för en första praktisk tjänstgöring efter examen, inverkar på möjligheterna att tillgodose domsagornas behov av arbetskrafter för de uppgifter, som nu fullgöras av tingsnotarier. Då det därjämte, såsom ovan antytts, på grund av att rådhusrätterna äro organiserade som flermans- domstolar i allmänhet icke föreligger något egentligt behov hos rådhusrät— terna av personal i ställning motsvarande tingsnotariernas, finnes icke heller från synpunkten av arbetskraftens rationella fördelning mellan domstolarna anledning att möjliggöra för alla rådhusrätter med minst tre lagfarna leda- möter att anordna meriterande aspiranttjänstgöring.

I den mån förutsättningar föreligga för en på lämpligt sätt anordnad aspi- ranttjänstgöring, vilket kan vara fallet vid de största rådhusrätterna, är det emellertid naturligt, att den vid sådan rådhusrätt erhållna utbildningen även i meritavseende jämställes med tingsutbildning. Med hänsyn härtill föreslår domarutredningen, att det lägges i Kungl. Maj:ts hand att bestämma, om vid rådhusrätt meddelad aspirantutbildning skall hava samma meritvärde som tingsutbildning. Domarutredningen förutsätter av skäl som nyss angivits, att. sådant medgivande lämnas endast för de största rådhusrätterna.

Rörande de villkor, under vilka nu avsedd aspiranttjänstgöring må i me— ritvärdc jämställas med tingsutbildning, får domarutredningen anföra föl— jande.

Enligt 1943 års domsagostadga har i fråga om tingsutbildningen genom- förts den principen, att endast avlönad tjänstgöring (såsom tingsnotarie eller ti—ngsnotarieaspirant) inräknas i utbildningstiden. Vid Stockholms rådhusrätt tjänstgöra däremot aspiranterna regelmässigt under längre eller kortare tid utan avlöning, vilken tid det oaktat anses meriterande. Hinder torde icke före- ligga, att även andra rådhusrätter på dylikt sätt utnyttja extra arbetskraft utan att bereda den avlöning.

Frågan om avlöning är av vikt icke endast för de därav närmast berörda utan även ur mera allmänna synpunkter. Sålunda kan det överhuvud taget icke anses riktigt, att myndighet för nödvändiga arbetsuppgifter anlitar oav- lönad personal. En särskild anledning till att aspirantplatser vid rådhusrätt liksom notariebefattningar i domsaga böra vara avlönade ligger däri, att mindre bemedlade icke skola hindras att skaffa sig den utbildning, som här avses. Då de anslagsbeviljande organen torde tillse, att avlöningsmedel ej ställas till förfogande i större utsträckning än som erfordras för arbetsupp- gift-ernas fullgörande, innebär vidare en föreskrift om att endast avlönad

tjänst skall vara meriterande en viss säkerhet för att aspiranter icke anstäl- las i större utsträckning än att de erhålla full sysselsättning och kunna få tillräckligt kvalificerade uppgifter. På denna väg motverkas också, att i rådhusrätt mottagas onödigt många aspiranter, vilkas arbetskraft kan bättre behövas i domsaga.

På grund av vad sålunda anförts vill domarutredningen föreslå, att den i fråga om tingstjänstgöring gällande regeln att endast avlönad tjänstgöring är meriterande utvidgas till att avse jämväl motsvarande tjänstgöring vid råd- husrätt.

Det kunde ifrågasättas att för rådhusrättstjänstgörings tillgodoräknande som merit fordra, att avlöningen minst uppgår till de belopp, som gälla för notarie och aspirant i domsaga. Domarutredningen har emellertid ej funnit tillräckliga skäl föreligga att på detta sätt binda de kommunala organens a_v- görande i frågan. Dock måste självfallet för att tjänstgöringen skall anses avlönad lönebeloppet vara av sådan storlek, att det med hänsyn till aspiran- tens utbildning och övriga omständigheter kan anses utgöra skälig ersättning för hans arbete.

Domarutredningen har jämväl haft under övervägande, huruvida antalet i rådhusrätt tjänstgörande aspiranter bör begränsas inom en av Kungl. Maj:t eller hovrätten given ram. Ett sådant stadgande kunde synas naturligt med hänsyn till att Kungl. Maj:t genom fastställande av arbetsordning-ar och av- löningsstater för rådhusrätterna bestämmer antalet rådmän och assessorer därstädes. Emellertid torde, om domarutredningens förslag i övrigt genom- föres, ett ingripande av denna art knappast vara påkallat, då ju enligt för- slaget rätten att beräkna meriter för rådhusrättstjänstgöring begränsas till vissa rådhusrätter och det för dylik meritberäkning förutsättes, att tjänstgö- ringen är avlönad.

I fråga om den allmänna gången för den aspiranttjänstgöring vid rådhus- rätt, som skall jämställas med tingsutbildning, böra de principer, som gälla för tingstjänstgöringen, i huvudsak vinna motsvarande tillämpning. Aspirant bör således i olika hänseenden biträda ledamöterna vid beredande och hand— läggning av mål och ärenden, och han bör därvid bland annat närvara vid rättens förhandlingar och medverka vid protokollföringen. Efter hand som aspirant vinner tillräcklig erfarenhet och mognad hör han jämväl själv få tjänstgöra tl egenskap av inskrivningsdomare, protokollförare och ledamot av rätten. Här liksom i domsaga ligger det vikt uppå, att tjänstgöringen så anordnas, att aspiranten därunder erhåller en allsidig inblick i de arbetsupp- gifter, som åvila domstolen och dess ledamöter.

I den män i domsagostadgan för tingsnotaries behörighet att mottaga olika slag av förordnanden föreskrivas vissa villkor i fråga om ålder och föregå- ende tjänstgöring m. m., böra dessa villkor i allmänhet göras tillämpliga å aspirant, tjänstgörande vid rådhusrätt. Domarutredningen har i detta sa-m- manhang uppmärksammat, att vid Stockholms rådhusrätt tjänstgörande aspi- ranter understundom förordnats såsom ledamöter av rätten, oaktat de ej fyllt 25 år. Utan att ingå på frågan, om en sådan ordning står i överensstäm-

melse med nu gällande bestämmelser, vill domarutredningen erinra om att den efter tiden för nya R.B:s ikraftträdande icke är tillåten på grund av det i 4 kap. 1 & intagna stadgandet, att lagfaren domare skall ha fyllt 25 år. En viss avvikelse från vad som gäller i fråga om tingsnotaries behörighet att handlägga rättegångsmål och ärenden kan med hänsyn till de särskilda, vid rådhusrätt föreliggande förhållandena vara påkallad. Då fråga är om tjänstgöring såsom bisittare i rätten, synes det sålunda icke vara erforder- - ligt att begränsa aspirants behörighet till vissa slag av mål och ärenden. Aspi—

rant, som fyllt 25 år och tjänstgjort ett år i rådhusrätt (jfr 18 å andra styc- ket domsagostadgan), bör alltså kunna såsom bisittare i rådhusrätt deltaga i handläggning av förekommande mål och ärenden oavsett dessas beskaf- fenhet. I de fall, då rådhusrätt är domför med en lagfaren domare, böra där- emot de för tingsnotarie gällande principerna tillämpas. Där rådhusrätt i mål om ansvar för vissa grova brott — enligt den i nya RE. (1: 11) givna domförhetsregeln skall bestå av en lagfaren domare såsom ordförande jämte nämnd, skall givetvis aspirant icke äga fungera som domare. Vidare erinras om att aspirants behörighet att utöva dömande verksamhet i rådhusrätt är begränsad genom stadgandet om att, där fråga är om förordnande under längre tid än en månad årligen, i regel endast den må tjänstgöra såsom vikarie å ledamotsbefattning i rådhusrätt med minst tre lagfarna ledamöter, som tjänstgjort och godkänts i hovrätt. Sistnämnda regel bör enligt domar- utredningens mening kvarstå oförändrad.

För att aspiranttjänstgöring vid rådhusrätt skall jämställas med tingsut- bildning måste givetvis förutsättas, att aspiranten därunder innehaft sådana förordnanden, som enligt domsagostadgan skola ingå i en fullständig tingsut- bildning. Utöver tjänstgöring som ledamot i rådhusrätten hör han således ha innehaft förordnande att tjänstgöra såsom inskrivningsdomare i viss omfatt- ning. Beträffande tingsutbil-dning gäller, att vederbörande skall ha tjänstgjort såsom inskrivningsdomare under sex inskrivningsdagar eller, i domsaga med särskild inskrivningsavdelning, fyra inskrivningsdagar. I sin förutnänmda framställning har Stockholms magistrat hemställt, att även beträffande tjänstgöring vid rådhusrätten förordnande under fyra inskrivningsdagar måt- te anses tillfyllest för ifrågavarande ändamål. Mot detta yrkande, som till- styrkts av Svea hovrätt, har domarutredningen intet att erinra. I samband med att Kungl. Maj:t lämnar sådant tillstånd till aspirantutbildning, som förut nämnts, torde jämväl i fråga om andra rådhusrätter böra övervägas, om med hänsyn till omfattningen av inskrivningsuppgifterna vid den räd- husrätt, som är i fråga, även för dennas vidkommande måste anses tillräck- ligt, att vederbörande tjänstgjort såsom inskrivningsdomare å fyra inskriv- ningsdagar.

Då Kungl. Maj:t meddelar beslut om att aspirantutbildning vid viss råd- husrätt skall i merithänseende jämställas med tingsutbildning, böra allmänna föreskrifter om tjänstgöringen meddelas. Domarutredningen föreslår, att dessa föreskrifter få det innehåll, som ovan angivits. Liksom gäller i fråga om notarieutbildningen i domsaga bör det ankomma på hovrätten att vaka

över att dessa föreskrifter iakttagas och att utbildningen även i övrigt är än- ordnad på ett ändamålsenligt sätt (jfr nya KB. 2: 1).

I enlighet med de överväganden, för vilka ovan redogjorts, får domarut- redningen sammanfattningsvis hemställa, att juris kandidat, som under 2 1]? år tjänstgjort såsom avlönad aspirant vid sådan rådhusrätt, för vilken Kungl. Maj:t meddelat förordnande härom, skall i meritavseende anses jämställd med den, som undergått tingsutbildning. Bevis om sådan tjänstgöring bör ut- färdas av hovrätten. Självfallet bör vederbörande äga räkna sig tillgodo me- riterande tjänstgöring i olika rådhusrätter, för vilka Kungl. Maj:t meddelat tillstånd till meriterande aspirantutbildning, liksom även i domsaga och —— intill en tid av sex månader hos överåklagare eller advokat för att uppnå den föreskrivna tiden om 21/2 år. I den mån mer än sex månader därav fal- ler på tjänstgöring i sådan rådhusrätt och således bevis om tingsutbildning enligt 52 & domsagostadgan ej kan utfärdas, bör hovrätten i stället på be— gäran meddela bevis, att vederbörande genom sin tjänstgöring vid rådhusrätt (eventuellt med tillägg av tjänstgöring i domsaga) undergått med tingsutbild- ning jämställd utbildning.

Det bör erinras, att eftersom domarutredningens förslag innehåller i viss- må-n skärpta bestämmelser såvitt angår tillgodoräknande av rådhusrättsme- rit för fiskalsförordnande, departementstjänst samt behörighet att erhålla landsfogde- eller landsfogdeassistentbefattning nämligen såtillvida att en- dast aspiranttjänstgöring vid vissa rådhusrätter och endast avlönad sådan tjänstgöring tillgodoräknas —— det måste förutsättas, att genom särskild över- gångsbestämmelse eller på annat sätt rätten till redan intjänade meriter be- varas.

Slutligen må framhållas, att domarutredningen icke avser, att de i 20 och 52 åå gällande domsagostadga meddelade föreskrifterna _ enligt vilka tjänst- göring i rådhusrätt med tre lagfarna ledamöter må intill en tid av sex må- nader likställas med tjänstgöring i domsaga —— skola inskränkas att gälla en- dast de rådhusrätter, för vilka Kungl. Maj:t medgivit tillstånd till meriteran- de aspirantutbildning. Däremot böra nämnda föreskrifter av skäl, som förut utvecklats, jämkas så att endast avlönad tjänstgöring tillgodoräknas veder- börande (se utkast till ändrad lydelse av 20 och 52 åå i stadgan).

3. Utbildning och prövning i hovrätt av domaraspiranter.

Det nuvarande prövningsförfarandet. De som efter avslutad tings- eller rådhusrättsutbildning önska fortsätta på domarbanan inträda på sätt tidigare nämnts såsom aspiranter i hovrätt och underkastas i samband med den där följande tjänstgöringen ingående prövning rörande sin lämplighet för domar- kallet. Den första tjänstgöringen i hovrätt har därför karaktären av ett prov, den s. k. fiskalsprövningen. Beroende på hur denna prövning utfaller erhåller vederbörande besked, huruvida han antages för fortsatt verksamhet på do- marbanan.

Den ifrågavarande provtjänstgöringen försiggår vid de skilda hovrätterna efter delvis olika yttre linjer. Såsom grundval för ett närmare bedömande av hithörande frågor må här med ledning av inhämtade upplysningar lämnas en redogörelse för huvuddragen av den praxis, som sålunda utbildat sig.

I Svea hovrätt företages icke någon ingående förprövning av de unga juris- ter, som anmäla sig till aspiranttjänstgöring där, utan varje formellt kompe- tent sökande erhäller såsom regel tillfälle att få sin lämplighet för domar— banan prövad. Vanligen anmäla sig allenast de som efter avslutad tjänst— göring vid underrätt blivit av vederbörande domare tillrådd-a att fortsätta på domarbanan eller åtminstone ej blivit avrådda därifrån. Om anledning föreligger den inträdessökandes tidigare tjänstgöring har blivit mindre väl vitsordad, längre tid har förflutit sedan hans tjänstgöring vid underrätt av- slutades eller hans ålder är avsevärt högre än den vanliga tillrådes sökan- den av presidenten att avstå från tanken på aspiranttjänstgöring. Detta råd har beaktats i de fåtaliga fall av denna art, som under de senaste femton åren förekommit.

Om prövningen av aspiranterna har Kungl. Maj:t i brev den 6 december 1929 meddelat särskilda föreskrifter beträffande Svea hovrätt. Enligt dessa skall det ankomma på en av hovrättens divisioner, vilken presidenten efter samråd med ordförandena å hovrättens divisioner därtill för en tid av högst ett är varje gång utser, att under presidentens ledning och på sätt som finnes ändamålsenligt leda domaraspiranternas utbildning inom hovrätten samt så snart lämpligen kan ske, med en var sådan aspirant anställa prov till ut- rönande av hans lämplighet för erhållande i sinom tid av förordnande såsom fiskal. _

I anslutning till vad sålunda föreskrivits är prövningen anordnad på följan- de sätt. Då en aspirant börjar sin tjänstgöring, utses genom prövningsdivi- sionens försorg en av divisionens ledamöter att följa hans utbildning. Aspi- ranten indelas även till protokollstjänstgöring å någon av hovrättens divi- sioner och anmodas att deltaga i en kurs för domaraspiranters utbildning, som emot ett mindre arvode ledes av en bland hovrättens assessorer. Kurs- ledaren meddelar närmare anvisningar angående tjänstgöringen i hovrätt, särskilt beträffande föredragning och avgörande av mål och ärenden. Delta- garna i kursen få i tur och ordning i övriga aspiranters närvaro föredraga mål och i samband därmed utarbeta domsreciter (s. k. rubriker) och förslag till decisioner. Föredragningen följes av diskussion och kritik. I regel håller varje aSpirant två sådana föredragningar.

På den division, där aspiranten är indelad till protokollstjänstgöring, utför han ej blott på notarie ankommande göromål utan får också åhöra föredrag- ningen och under ledamöternas kontroll öva sig att utarbeta föredragnings- promemorior och rubriker; stundom får han redan på detta förberedande stadium föredraga enklare mål. Även den bland prövningsdivisionens leda— möter, som är utsedd att följa hans utbildning, får han tillhandagå med upp- sättande av föredragningspromemorior och rubriker.

Sedan aspiranten genomgått den nämnda utbildningskursen och där full-

gjort sina prov, vidtaga proven inför prövningsdivisionen. Han fullgör här föredragning minst två skilda dagar, vardera gången med en beredelsetid av i regel en vecka. Härvid behandlas mål, som efter granskning befunnits vara ur prövningssynpunkt väl lämpade, och det åligger aspiranten att i varje mål förete rubrik och förslag till decision. Vid samtliga prov är presidenten närvarande och vid slutprovet äro divisionens alla ledamöter tillstädes och i regel även ordföranden å viss annan division. Härpå följer minst ett likartat föredragningsprov på någon av hovrättens övriga divisioner, jämväl i presi- dentens närvaro. Varje föredragningsprov upptages omedelbart av vederbö- rande division till bedömande enligt viss betygsskala.

Sedan fullständiga prov avlagts av lämpligt antal aspiranter, följer det slutliga bedömandet. Först dryftas frågan av den på förenämnda sätt för- stärkta prövningsdivisionen, varvid även ledaren av utbildningskursen ochv hovrättens sekreterare äro närvarande, den senare för att meddela upplys- ningar angående erfarenheterna beträffande aspiranternas tjänstgöring inom hovrättens kansli. Slutligen upptagas proven till bedömande i plenum på före- dragning av presidenten. Aspiranten har då avlagt föredragningsprov på minst två divisioner samt fullgjort protokollstjänstgöring och utfört andra förut berörda uppgifter på ytterligare ett par divisioner. Vidare har han i större eller mindre utsträckning deltagit i andra växlande bestyr —— biträtt presidenten eller någon ledamot vid handläggning av remisser eller utfört amanuensgöromål på någon av hovrättens expeditioner.

Aspiranterna ägna sig numera i regel helt åt hovrättens tjänst. Stundom ta- gas de dock i anspråk för tjänstgöring vid underrätt. Beträffande aspiranter med anknytning till Stockholms rådhusrätt är det sålunda vanligt, att de i mån av behov anlitas för domargöromål vid rådhusrätten. Det har även före- kommit, att aspirant biträtt arbetsdomstolen. Det tillses emellertid, att den tjänstgöring utanför hovrätten, som sålunda i vissa fall förekommer under as- piranttiden, är ägnad att främja aspiranternas utbildning till domare och i varje fall ej inkräktar på denna.

Längden av provtjänstgöringen var för aspiranter, som inträtt i hovrätten under år 1943, i genomsnitt omkring 8 månader och för dem, som börjat tjänstgöringen under år 1944, i genomsnitt mellan 9 och 10 månader.

Rörande de principer för aspirantprövningen, som följas i Svea hovrätt, har presidenten i denna hovrätt i utlåtande till domarutredningen _ efter redo- görelse för ovan angivna förhållanden anfört i huvudsak följande: Hovrät- ten, som hållit dörren öppen för fri konkurrens mellan formellt välmeriterade aspiranter, har ansett sin uppgift vara att bland dessa uttaga så många av de bästa, som kunna väntas vinna befordran på domarbanan. De övriga ha i regel fått det beskedet, att de måste stå tillbaka för andra, bättre kvalificerade sökande. Inom denna senare grupp har hovrätten sålunda icke ansett sig böra beträffande var och en avgöra, huruvida han kunde anses sakna nödiga kvali- fikationer eller om han, därest ej skickligare konkurrenter funnits, skulle ha fått fortsätta på domarbanan. Om prövningen skulle utvidgas till att avse även denna fråga, skulle detta på grund av det stora antalet aspiranter med-

: ! ) )

föra, att hovrätten i avsevärd utsträckning betungades med en prövning, som saknade intresse ur domstolarnas synpunkt. I många fall skulle nämligen här kräv-as ytterligare prov, innan ett avgörande kunde träffas med önskvärd sä- kerhet. Att låta prövningen utmynna uti godkännande för domarbanan av ett avsevärt större antal aspiranter än som där kunna placeras vore även olyckligt. Följden bleve, att många bland de godkända under lång-a tider måste gå utan domaruppgifter och sålunda i brist på träning i domarvärv med tiden komme att i verkligheten sakna den kompetens, varom hovrättens bevis om fiskals- förordnande och lämplighet för domarbanan formellt bure vittne. Och vilken verkan en av hovrätten meddelad formlig inkompetensförklaring kunde få för vederbörandes framtid är lätt att inse.

I Göta havrätt mottagas i allmänhet de tingsmeniterade juris kandidater, som anmäla sig till aspiranttjänstgöring vid hovrätten. En viss prövning av aspirantens lämplighet för domarbanan sker dock redan i samband med att ansökan göres om att få börja tjänstgöring i hovrätten. Denna förberedande prövning verkställes av presidenten med ledning av tillgängliga examens- och tjänstgöringsbetyg, kompletterade med muntligt utlåtande från häradshöv— dingen i den domsaga, där sökanden tjänstgjort som tingsnotarie. Om där- vid sökandens domsagotjänstgöring icke blir väl vitsordad eller av de in- hämtade upplysningarna eljest framgår, att sökanden saknar nödiga förut- sättningar för fortsatt utbildning å domarbanan, erhåller sökanden medde- lande, att han icke kan mottagas respektive avrådes från att börja aspirant- tjänstgöring. I de fall, där sådant råd givits, har vederbörande också avstått från att fullfölja sin avsikt att inträda som aspirant i hovrätten.

Aspirant, som börjar tjänstgöring i Göta hovrätt, indelas därvid såsom bi- trädande notarie å någon av hovrättens fyra divisioner. I denna egenskap får aspiranten syssla med protokollföring vid muntliga förhandlingar och andra sessioner samt med expeditionella uppgifter. Vanligen får aspiranten såsom tillförordnad notarie tidvis även själv svara för fullgörande av sådana göromål. I samband med denna tjänstgöring har aspiranten tillfälle att åhöra föredragning-ar och diskussioner i förekommande mål. Aspiranten anlitas jämväl för att biträda presidenten och ledamöter med utredningar i mål och ärenden. Vidare uppehåller aspiranten regelmässigt under någon tid befatt- ning som amanuens å hovrättens aktuarieexpedition, varvid han har att bi- träda med och delvis på eget ansvar fullgöra där förekommande göromål.

Därjämte få aspiranterna genom en av hovrättens ledamöter handledning i föredragning, författande av reciter m. m.

Sedan aspiranten på detta sätt blivit något förtrogen med hovrättens arbets- sätt och arbetsformer, får han fullgöra å fiskal ankommande göromål, (1. V. 5. främst tjänstgöra såsom föredragande å division. För varje föredragning får aspiranten vanligen sig tilldelade två eller tre därför lämpliga mål, första gången av mindre svår beskaffenhet och sedermera svårare, vilka han har att självständigt förbereda samt föredraga på division i närvaro av presi- denten. Vid föredragningen skall aspiranten i varje mål medh-ava ett av ho-

nom uppsatt förslag till recit (rubrik) och decision-. I olikhet mot vad fallet är i Svea hovrätt förekomma i Göta hovrätt provföredragningar å hovrättens samtliga divisioner. Frågan om godkännande av aspirant upptages därefter till prövning i plenum, i regel först sedan aspiranten fullgjort minst två före- dragningar å varje division, (1. v. s. sammanlagt minst åtta föredragningar. Ifrågavarande provtjänstgöring avslutas vanligen inom ett år från det tjänst- göringen i hovrätten påbörjats, ibland redan efter kortare tid. Prövningstiden var i genomsnitt för de aspiranter, som började tjänstgöra år 1943, omkring 1 är (delvis beroende på militärinkallelser) och för dem som började tjänst- göringen år 1944 omkring 9 månader. Under denna tjänstgöring tages aspi- ranten uteslutande i anspråk för hovrättsarbetet eller för tillfälliga förord- nanden vid underdomstol.

Aspirant, som godkänts vid prövningen, erhåller förordnande såsom extra fiskal vid hovrätten. Därest godkänd aspirant, som förordnats såsom extra fiskal, icke önskar fortsätta att tjänstgöra vid hovrätten men innehar an- ställning vid rådhusrätt eller ämnar söka sådan anställning, utfärdar hov— rätten, under förutsättning att vederbörande alltjämt befinnes lämplig för fortsatt domarverksamhet, intyg härom.

Innan aspirant mottages för tjänstgöring i hovrätten över Skåne och Ble- kinge, underkastas han viss förprövning. Ett önskemål från hovrätten-s sida har därvid varit att icke mottaga flera aspiranter än att full sysselsättning , samt aspirantarvode kunnat beredas dem. Den som önskar börja som aspi- rant i hovrätten erhåller i regel av presidenten personligen en orientering i befordringsläget. Härvid medhar sökanden betyg över student- och juris kan- didatexamen samt intyg från häradshövdingen om lämplighet för fortsatt , tjänstgöring på domarbanan. I allmänhet inhämtar presidenten därjämte muntligt utlåtande från häradshövdingen över sökanden-s duglighet. På grund av föreliggande förhållanden tillrådes därefter vederbörande att ingiva an— sökan om att få börja tjänstgöra i hovrätten eller avrådes därifrån, vilket råd i allmänhet följts. . Den som inträder i denna hovrätt får från början till egen information i övervara fiskalsföredragningar och muntliga förhör. Han får därjämte bi- | träda aktuarien, ledamöter, fiskaler och skrivbiträden vid kollationering av i olika handlingar. Vid muntliga förhör tjänstgör förutom den föredragande ', fiskalen ytterligare en person, vanligen en aspirant, vid memorialet. ., Redan under de första dagarna av aspirantens tjänstgöring i hovrätten ' överlämnas till honom för föredragning ett eller annat av fiskalerna åt honom ( utvalt enklare besvärsmål, till vars inläsning och bearbetning han får för- * hållandevis god tid sig tillmätt. När aspiranten varit i hovrätten ett par vec— kor, h-ar han i regel åtminstone någon gång föredragit på divisionen eller an- mält mål hos ordföranden för kommunikation. Aspiranten får på egen hand —— om än med någon handledning från fiskalerna -— utarbeta promemorior,. rubriker, kommunikationsresolutioner etc. samt vid muntliga förhör i de mål, som han fått sig tilldelade för föredragning, uppsätta protokoll. Omkring en

månad efter det att aSpiranten börjat tjänstgöra i hovrätten fullgör han i full utsträckning sådana uppgifter, som ankomma på fiskal. Tidigast från och med denna tid överlämnas jämväl åt aspiranten att föredraga vademål.

I regel inom ett år efter det att aspirant börjat tjänstgöra i hovrätten och sedan han en tid uppehållit förordnande som fiskal tar hovrätten under övervägande, om han kan godkännas till fortsatt tjänstgöring på domar- banan. På grund av hovrättens princip att ej ställa lägre fordringar på dem som blott aspirera på befordran i underrätt än på dem som skola fortsätta i hovrätt har hovrätten funnit lämpligt att markera likställigheten aspiran- terna emellan genom att för samtliga aspiranter, som godkänts i denna pröv- ning, utfärda intyg om lämplighet för fortsatt domarförordnande. Även de som kvarstanna i hovrätten erhålla alltså ett dylikt intyg.

Angående utbildningen av aspiranter vid hovrätten för Övre Norrland gäller en av presidenten i denna hovrätt i april 1937 utfärdad promemoria. Enligt de riktlinjer för utbildningen, som angivas i promemorian, är utbild- ningen ordnad på följande sätt: Aspirant är indelad å någon av ledamöterna, företrädesvis yngre ledamot, vilken ägnar särskild uppmärksamhet ät aspi- rantens utbildning. Aspiranten sysselsättes med förutom protokollföring och den amanuenstjänst, som kan ifrågakomma skrivning av rubriker och föredragningspromemorior samt åhör föredragningen av ledamöter och fis- kaler och i samband därmed förekommande diskussion i mål, som anses vara av intresse för hans utbildning. Då referenten justerat aspirants rubrik och föredragit målet, genomgår referenten med aspiranten såväl rubriken som av aspiranten författad föredragningspromemoria och gör erforderliga påpe- kanden.

Vid tillämpningen av nämnda regler under tiden fram till 1945 års början ha aspiranterna, vars antal intill denna tid varit ringa, under en stor del av arbetstiden sysselsatts med protokollföring vid muntliga förhör. Ofta har aspiranten dessutom fått föredraga det mål, däri han utarbetat promemoria, för vederbörande ledamot och även, sedan ledamoten läst målet och gjort erforderliga påpekanden, fått föredraga målet inför hovrätten. Under år 1945 och- särskilt under den sista delen därav, då antalet aspiranter varit jämförel- sevis stort, har det även på ett tidigt stadium anförtrotts aspiranterna att bereda och inför ordföranden eller hovrätten föredraga enklare besvärs- mål.

De slutliga provföredragningarna ha skett i presidentens närvaro och utgjort minst tre. I regel har aspiranten till varje sådan provföredragning fått två eller tre medelstora mål, till den första provföredragningen medelsvåra kr-i- minella mål och till de senare svårare sådana mål eller vädjade mål av icke alltför invecklad beskaffenhet. Vid provföredragningarna skall föreligga av föredrag-anden uppsatt förslag till rubrik och decision i varje mål.

Aspiranttiden har i denna hovrätt under de sista åren omfattat i- genom- snitt 8 ä 9 månader.

Principer för prövningen. Hovrättsprövningen har till ändamål att utröna, huruvida aspiranten besitter sådana egenskaper, att h-an kan antagas komma att väl lämpa sig för domaruppgiften, samt att giva ledning för att bland de prövade träffa erforderligt urval. Avgörande bör alltså vara, huruvida den som står under prövning utöver de nödvändiga juridiska kunskaperna be- sitter de allmänna egenskaper, vilka erfordras av den som skall utöva domar- ämbete. Han bör således äga ett gott omdöme, snabb och säker uppfattning samt förmåga att även i invecklade sammanhang urskilja vad som för en frågas bedömande är väsentligt. Självfallet måste han jämväl vara arbet- sam och ambitiös samt intresserad för domaruppgifterna. Även mera speci- ella egenskaper krävas, såsom förmåga att uttryck-a sig klart och redigt och att sammanhålla och behärska även ett omfattande material. Däremot bör det vid prövningen vara av mindre betydelse, om aspiranten då är fullt för- trogen med de yttre former, vari domstolsarbetet bedrives, skrivsätt och dy- likt. Det ligger i sakens natur, att den person, som skall utöva domarkallet, bör vara personligen oförvitlig och i övrigt bör hava sådana karaktärsegen- skaper, som särskilt krävas av en domare: rättrådighet, en utpräglad rätts- känsla samt objektiv läggning. Det är av vikt, att de som handhava pröv- ningen så långt möjligt är söka tillse, att vederbörande besitter de personliga egenskaper, som nu angivits.

Med hänsyn till såväl rekryteringen som de unga juristerna själva är det av vikt, att den första prövningen blir så grundlig, att misstag i fråga om ve- ] derbörandes lämplighet så långt möjligt undvikas. Ur angivna synpunkter ; kan det vara lika beklagligt, om till följd av otillräcklig prövning en för do- gl markallet dugande förmåga avvisas, som om någon godtages utan tillräck- Z

1 'I !

liga kvalifikationer och därför eventuellt mäste senare skiljas från domar- banan. Ett grundläggande krav är därför, att genom aspirantens provtjänst- göring de som hava det närmaste ansvaret för avgörandet verkligen erhålla tillfälle att bilda sig en grundad uppfattning angående hans egenskaper och förmåga. Därför torde i allmänhet fordras, att prövningen utsträckes utöver den nu föreskrivna minimitiden av ett halvt år, för att betryggande säkerhet skall ernås vid bedömandet. En tjänstgöring under längre tidrymd än ett halvt år är otvivelaktigt också av värde. Å andra sidan bör provtjänstgöring- en naturligtvis icke dragas ut på tiden mer än nödigt. För dem som icke kunna erhålla plats på domarbanan är det av stor betydelse att så snart som möjligt få meddelande härom för att kunna söka sig anställning inom annat | verksamhetsområde. Med hänsyn härtill måste det anses önskvärt, att så- som jämväl förutsättes i hovrätternas arbetsordningar enligt dessas nuva- rande lydelse — tiden för provtjänstgöringen i regel icke överstiger ett år. Senast efter denna tid bör således frågan om godkännande av aspirant upp- tagas till prövning samt besked meddelas denne om hur prövningen utfallit. = Nämnda prövning kan helt naturligt icke innebära mera än ett bedömande ] med ledning av då föreliggande förhållanden — främst det sätt, varpå prov- tjänstgöringen fullgjorts huruvida aspiranten är lämplig. för domarverk- ! | ! ! | samhet. Den som efter erhållet godkännande anställes i hovrätten står under

| i i i i i i !

den fortsatta tjänstgöringen alltjämt under prövning, men med hänsyn till vad ovan anförts är det önskvärt, att det endast i undantagsfall skall behöva förekomma, att sådan person skiljes från domarbanan.

Domarutredningen har tidigare framhållit, att numera icke endast de som vilja vinna anställning vid det statliga domstolsväsendet utan jämväl de bli- vande rådhusrättsdomarna undergå prövning i hovrätt. Detta förhållande har otvivelaktigt verksamt bidragit till en god rekrytering till rådhusrätterna, lik- som därigenom också vunnits den fördelen, att erfarenheter från överrätts— förfarandet mera allmänt kunnat komma rådhusrätterna tillgodo.

För att hovrättsprövningen av aspiranter, som söka anställning vid rådhus- rätt, skall få verkligt värde, måste givetvis prövningen genomföras på sådant sätt, att endast verkligt dugande aspiranter godkännas för tjänstgöring i rådhusrätt. Det har framhållits, att fordringarna härutinnan icke alltid ställts tillräckligt högt och att det funnits en tendens att för tjänstgöring i rådhus- rätt uppställa lägre fordringar än för fortsatt tjänstgöring i hovrätt.

Att den dömande verksamheten ligger i händerna på skickliga och även i övrigt lämpliga domare är enligt domarutredningens uppfattning icke av mindre vikt, då det gäller rådhusrätt, än i fråga om annan domstol. Därför bör kravet på domarkompetens icke sättas lägre i förra fallet än i det senare. Möjligen kan häremot invändas, att det icke är lika krävande att vara bi— sittare i en rätt som att fungera såsom ordförande däri eller vara ensamdo- mare och att således godkännande borde kunna erhållas lättare än eljest, om aspiranten endast har för avsikt att söka en rådmans- eller assessorsbefatt- ning i rådhusrätt eller såsom aspirant å dylik befattning tjänstgöra vid råd- husrätt. Utan tvivel måste särskilt höga krav i fråga om juridisk skicklighet och personlig förmåga ställas på den som har att i egenskap av ordförande leda rättsförhandlingar av kvalificerad natur. Emellertid tjänstgöra ej sällan rådmän såsom ordförande i rätten. Detta gäller framför allt de största råd- husrätterna, där ledamöterna äro indelade på avdelningar och vissa rådmän stadigvarande tjänstgöra såsom ordförande å sådan avdelning. Men även i de något mindre rådhusrätterna inträder rådman tidvis såsom ordförande i stället för borgmästaren. Vid tillämpning av den nya rättegångsordningen tor- de i regel envar av ledamöterna i rådhusrätt få svara för beredande av vissa mål och således leda de förhandlingar, som under förberedelsen förekom- ma. I fråga om huvudförhandling kan åtminstone vid de större rådhus- rättema -— en sådan arbetsfördelning mellan borgmästaren respektive av- delningsordförande och övriga rådmän bliva nödvändig, att de sistnämnda i viss utsträckning få såsom ordförande leda jämväl handläggning, som äger rum inför fullsutten rätt. Det må även erinras om att rådshusrätt vid hand- läggning av mål om ansvar för vissa grova brott skall vara domför med en juridiskt utbildad domare samt nämnd, och att rådman kan komma att leda handläggningen av och såsom den ende juristen pröva dessa krävande mål. Man bör givetvis räkna med att de aspiranter, som efter prövningen i hov- rätt övergå till tjänstgöring i rådhusrätt utan att i samband därmed erhålla rädmansbefattning, framdeles kunna vinna befordran till sådan befattning,

vilket ju också i allmänhet sker. Rådman kan sedermera komma att erhålla borgmästartjänst eller annat med ordförandeskap förenat domarämbete. För framtiden kan det därför än mindre än hittills anses berättigat att i fråga om de allmänna kraven på domaregenskaper skilja mellan de till rådhusrätterna knutna domarna samt övriga domare. Vid den grundläggande prövningen angående lämplighet för domarbanan, som aspiranterna undergå i hovrätt, får således icke göras någon principiell åtskillnad i fråga om de fordringar, som uppställas för behörighet till rådhusrättsbefattning och fordringarna för att antagas till domarbanan i övrigt. Det bör därför ankomma på vederböran- des egen önskan och kvalifikationer i förhållande till övriga konkurrenter, om den som godkännes vid prövningen skall vinna anställning i hovrätten eller rådhusrätt.

I detta sammanhang vill domarutredningen framhålla, att tjänstgörings- förhållandena och framtidsutsikterna inom de olika grenarna av domstols- väsendet givetvis äro av avgörande betydelse för domaraspiranternas egen in- ställning till dessa grenars inbördes företräden. Även om fortsatt tjänst—göring vid det statliga domstolsväsendet på grund av de större möjligheterna till framtida befordran hittills i allmänhet tett sig mest lockande, torde den allt- mer utpräglade långsamheten i befordringsgången inom det statliga dom- stolsväsendet kunna påverka domaraspiranternas inställning. På grund av denna utveckling och den ofta relativt väl avlönade och trygga anställning, som erbjudes i rådhusrätt, kunna även mycket väl kvalificerade aspiranter finna stadsdomarbanan mera lockande än fortsatt tjänstgöring vid hovrätt. Det torde ock kunna förutses, att aspiranterna i större utsträckning än nu skulle föredraga stadsdomarbanan, därest de icke genom att övergå till råd- husrätt riskerade att i den grad som nu är fallet isoleras från domstols- väsendet i övrigt. Förslag innefattande ökade möjligheter för rådhusrätts- juristerna till vidare meritering genom tjänstgöring i överrätt m. m. framläg- ges av domarutredningen i annat sammanhang (s. 190 nedan).

Då samma principer böra gälla för hovrättsprövningen vare sig aspirant efter denna övergår till rådhusrätt eller tills vidare förblir verksam inom dom- stolsväsendet i övrigt, är det naturligt, att prövningen i yttre hänseende an- ordnas efter samma linjer i det ena som det andra fallet. Grundligheten i prövningen bör icke vara mindre därför att aspirant efter genomgången pröv- ning skall tillträda befattning i rådhusrätt. Tvärtom föreligger i detta fall särskild anledning till att prövningen blir allsidig och ingående, eftersom aspiranten därefter i allmänhet icke kommer under sådan fortsatt prövning, som den undergår, vilken antages såsom fiskal. Vikten av grundlighet i pröv- ningen av dem som söka befattning vid rådhusrätt har också understrukits av 1943 års riksdag. I samband med framställning till Kungl. Maj:t om att ifrågavarande kompetenskrav måtte — på sätt sedermera skett genom 1944 års kungörelse i ämnet — utsträckas till att avse ej endast assessors- och stadsnotarietjänst vid rådshusrätt utan även rådmanstjänst, betonade riksda- gen sålunda angelägenheten av att sökanden verkligen av hovrätten funnits skickad att erhålla fortsatt domarförordnande med framhållande av att ett

sådant omdöme tydligen måste grundas på någon icke alltför kort tids hov- rättstjänstgöring. För att ernå önskad säkerhet i bedömande av dem som önska vinna behörighet till befattning vid rådhusrätt, liksom ock för att dessa skola erhålla tillräcklig erfarenhet från överrättsf'örfarandet, är det enligt domarutredningens mening visserligen icke nödvändigt att utsträcka pröv- ningstiden utöver den förut angivna tiden av ett år, men å andra sidan torde ungefär denna tidrymd i allmänhet vara erforderlig för ett tillförlitligt resul- tat av prövningen.

I detta sammanhang må slutligen nämnas, att på detta stadium ofta icke ens vederbörande själv har klart för sig, om han skall fortsätta i hovrätten eller övergå till rådhusrätt. Anställning vid rådhusrätt vinnes ej sällan på ett senare stadium, således efter det vederbörande under någon tid varit i hov- rättens tjänst såsom fiskal. Endast i fråga om rådhusrätterna i Stockholm och Göteborg, till vilka rekryteringen i allmänhet sker på det sättet, att sö— kanden tjänstgör där före hovrättsprövningen, är det vanligt, att aspirant re- dan vid denna prövnings början har för avsikt att, om han godkännes vid hovrättsprövningen, fortsätta i rådhusrätt.

Enligt domarutredningens uppfattning är man berättigad antaga, att de olika hovrätterna uppställa s-amma fordringar beträffande aspiranter, som böra antagas för fortsatt tjänstgöring å domarbanan. Domarutredningen har därför ej anledning att i vidare mån än som skett ingå på frågan om bedöm- ningsgrunderna vid hovrättsprövningen. Såsom framgår av den ovan läm- nade redogörelsen förefinnas emellertid vissa olikheter mellan hovrätterna beträffande såväl sättet för prövningens anordnande som frågan hur resul- tatet av denna skall komma till uttryck. Delvis betingas denna olikhet av hovrätternas olika storlek. Detta gäller närmast anordningen med en särskild prövningsdivision i Svea hovrätt. Men det finns även andra olikheter, som domarutredningen uppmärksammat. Så t. ex. synes förordnande som fiskal icke hava fullt samma innebörd i alla hovrätter, vilket sammanhänger med olikheterna i prövningsförfarandet. Vidar-e kommer, där prövningen avser ett mycket stort antal aspiranter, det ej alltid till uttryck, huruvida beträf- fande person, som ej anställ-es vid hovrätten, detta berott på att de av honom avlagda proven icke utfallit tillfredsställande eller att plats ej kunnat be- redas honom.

Domarutredningen vill icke ifrågasätta någon ändring i den i Svea hovrätt träffade anordningen med en särskild prövningsdivision. Denna betingas av Svea hovrätts storlek, och detta skäl kommer även efter utbrytningen av en hovrätt för Nedre Norrland att äga giltighet. Härtill kommer, att anordningen i sig har vissa förtjänster, framför allt den stora erfarenheti fråga om provens bedömande, som förvärvas av divisionens ledamöter. Domarutredningen vill emellertid icke förorda införande av ifrågavarande anordning i övriga hov- rätter, där särskilt efter uppdelning av Göta hovrätt — något behov av densamma ej föreligger.

Övriga här berörda olikheter mellan hovrätterna böra enligt domarutred- ningens mening i möjlig-aste mån utjämnas. Att så sker är ett berättigat all-

mänt intresse. Meddelande av fiskalsförordnande bör ha samma innebörd i alla hovrätter. Det synes vidare rikt-igast ur olika synpunkter, att alla de aspiranter, vilkas prov varit av sådan beskaffenhet, att de kunnat fullt god- kännas, erhålla ett uttryckligt bevis därom, oberoende av om de sedan stan- na i hovrätten eller erhålla förordnande i rådhusrätt eller övergå till annan verksamhet. Et-t dylikt bevis bör givetvis icke i och för sig utgöra grund för anspråk på placering i hovrätt eller eljest å domarbanan. Huruvida ve- derbörande kan vinna sådan placering får bli beroende av hans kvalifika- tioner vid konkurrens med övriga godkända aspiranter om tillgängliga platser. Domarutredningen har utgått från att den nu förordade regeln om utfärdande av bevis angående godkänd prövning i hovrätt icke skall få den verkan, att det vid antagande av jurister inom den offentliga förvaltningen eller i privat tjänst allmänt uppställes som ett kompetenskrav, att vederbörande prövats och godkänts i hovrätt. Om detta mot förmodan skulle bliva fallet, bör den— na fråga tagas under förnyat övervägande.

Domarutredningen förordar, att åtgärder vidtagas för att i ovan angivna avseenden ernå en i möjligaste mån enhetlig praxis i alla hovrätter. Domarut- redningen föreslår därjämte, att de yttre formerna för prövningsförfarandet bli föremål för samråd mellan hovrätternas presidenter i syfte att gången av aspiranternas tjänstgöring och prövning blir på lämpligaste sätt ordnad.

Aspiranternas arbetsuppgifter. Med det nya rättegångsförfarandet kom- mer hovrättsarbetet att undergå ganska väsentliga förändringar. Fråga upp- kommer därvid, hur aspiranttjänstgöringen vid hovrätterna lämpligen bör anordnas med hänsyn till de nya former, under vilka verksamheten där skall "bedrivas. Denna fråga har tidigare berörts i en inom justitiedepartementet utarbetad promemoria av den 27 maj 1944 angående hovrätternas arbets— uppgifter och personalbehov under den nya rättegångsordningen.

Enligt nya R.B. skola vid handläggning av mål i hovrätt — liksom i un- derrätt i regel vidtagas olika förberedande åtgärder, innan målet före- tages till avgörande. I motiven (SOU 1938:44 s. 512 och 541) förutsättes, att sedan ett mål inkommit, detta omedelbart tilldelas en ledamot i hov- rätten, vilken såsom referent är ansvarig för målets beredande. Under arbetet härmed bör referenten enligt vad i motiven framhålles erhålla biträde av tjänsteman vid hovrätten. I nämnda departementspromemoria föreslås, att det skall ankomma på aspiranterna att biträda referenterna vid beredande av vissa mål, medan motsvarande uppgift beträffande andra mål skall till- komma fiskalerna. Aspiranterna skola enligt promemorian vidare tjänst- göra som protokollförare. Det framhålles även, att aspiranterna liksom nu böra biträda med uppsättande av förslag till domsreciter rn. m.

De uppgifter, som sålunda avsetts för aspiranter i hovrätt, giva dessa möj- lighet att ingående följa den dömande verksamhet-en vid hovrätten. Under tjänstgöringen synas också goda tillfällen erbjuda sig att pröva aspiranter- nas domaregenskaper. Från de synpunkter, som domarutredningen har att i detta sammanhang särskilt beakta — kravet på en god utbildning och en

grundlig prövning av aspiranterna är den i promemorian skisserade ord- ningen för dessas tjänstgöring således att förorda.

Det synes lämpligt, att aspirant omedelbart vid tjänstgöringens början erhåller i uppdrag att biträda en eller flera ledamöter vid beredande av mål. Därvid bör det åligga aspiranten att enligt anvisningar av vederbörande leda- mot medverka vid granskning av handlingarna och i samband därmed före- slå åtgärder, som skola vidtagas med avseende å handläggningen av målen, att på uppdrag av ledamoten inhämta erforderliga upplysningar i målen ävensom utarbeta sammanställningar, utkast till beslut m. m. samt att, i den mån det icke ankommer på särskild tjänsteman, vidtaga åtgärder för expe- diering av handlingar och beslut. Domarutredningen förutsätter, att aspi- ranten under detta arbete erhåller nödig handledning av den ledamot, som han biträder; ledamoten bör även i övrigt ägna uppmärksamhet åt aspiran- tens utbildning. För att aspiranten skall kunna följa handläggningen av ett antal mål från det dessa inkomma till hovrätten fram till det slutliga avgö- randet, bör han under en längre period biträda samma ledamot eller leda- möter; därigenom bliva även dessa i tillfälle att bilda sig en grunda-d upp- fattning angående aspirantens kvalifikationer.

Aspirant bör jämväl, så snart han inträder i hovrätten, tagas i anspråk för protokollföringen. Denna ordning är desto naturligare, som han under den föregående tjänstgöringen i underrätt anlitats som protokollförare och där- för på förhand förvärvat viss vana vid uppgiften. Värdet för aspirantens ut- bildning av hans sysslande med protokollföringen ligger framför allt däri, att han får övervara muntliga förhandlingar i målen, särskilt sådana av huvu-dförhandlings karaktär, samt i samband därmed förekommande över- läggningar och föredrag'ningar. Det är önskvärt, att aspiranten i första hand anlitas för protokollstjänst i mål, vid vars beredande han biträtt, samt att han får, i den mån det är möjligt, följa dessa mål jämväl under den slutliga handläggningen. Genom att han har närmare kännedom om målet under- lättas protokollföringen, och utbytet av att åhöra handläggningen kan givet- vis i sådant fall bliva väsentligt större än eljest.

Det må framhållas, att på grund av den ökade muntligheten i hovrätts- förfarandet skärpta krav komma att ställas på dem som handha protokoll- föringen i hovrätt, och att denna uppgift kommer att bliva mera tidsödande än nu, oaktat återgivandet av vad vid förhandlingarna förekommit icke skall ske lika fullständigt som [för närvarande. Man måste därför utgå från att en betydande del av aspiranternas arbetstid kommer att ägnas åt protokoll- föringen, även om aspiranterna — såsom säkerligen blir nödvändigt där- vid komma att biträdas av stenografikunniga icke rättsbildade personer.

Enligt nu gäll-ande ordning få aspiranterna, såsom förut nämnts, även bi- träda med föredragning av mål. Då enligt nya RB. muntlig förhandlings- form, vid vilken parterna själva eller genom ombud skola utföra talan och framlägga bevisningen, skall komma till vidsträckt användning i hovrätt, föranleder detta visserligen, att materialet i målen icke längre i samma ut- sträckning som hittills behöver föreläggas hovrätten genom föredragning

av ledamot eller tjänsteman. Hovrätten skall dock alltjämt i viss män med- verka i detta avseende. Så t. ex. skall i brottmål den vid underrätten före- bragta bevisningen framläggas genom hovrättens försorg, om ej hovrätten finner det lämpligare och parterna samtycka till att bevisnigen förebringas av parterna. Vidare förutsättes i motiven (SOU 1938: 44 s. 518), att det i invecklade mål stundom kan vara nödvändigt, att en föredragning av målet eller vissa delar därav äger rum före huvudförhandling. Mål kunna för öv- rigt i vissa fall avgöras utan huvudförhandling. Prövningen sker i sådant fall efter föredragning på grundval av handlingarna. Det ovan sagda gäller mål, vilka komma att fullföljas till hovrätten efter vad. I de jämförelsevis få fall, där talan efter nya R.B:s ikraftträdande skall fullföljas genom besvär, är förfarandet i regel helt skriftligt, och föredragning skall äga rum lik- som nu.

I den förut nämnda promemorian den 27 maj 1944 förordas, att föredrag- ningen såvitt angår vademål av brottmåls natur samt, med visst undantag, besvärsmål skall ankomma på fiskal och i övrigt på ledamot. Enligt domar- utredningens mening bör i aspirantutbildningen alllt fortfarande ingå, att aspiranterna få i viss omfattning fullgöra föredragning i fiskats eller leda- mots ställe. Det för en sådan föredragning erforderliga arbetet med att sovra och ordna materialet i målen samt att närmare sätta sig in i och bedöma förekommande rättsfrågor är nämligen otvivelaktigt av stort värde för veder— börandes utbildning. Genom denna verksamhet sättes också aspirantens lämplighet för domaruppgiften på ytterligare prov. Det måste därför tillses, att aspiranten icke alltför ensidigt får syssla med särskilt protokollföringen. Då det är avsett, att för protokollföringen icke skola finnas andra juridiskt utbildade arbetskrafter än aspiranterna, är det av vikt, att ett relativt stort antal aspiranter finnas tillgängliga i hovrätterna.

Innan aspirant erhåller i uppdrag att föredraga mål inför avdelning av hovrätten, bör tillfälle ha lämnats honom att under någon tid följa verk- samheten vid hovrätten. Därefter synes aspiranten lämpligen kunna erhålla den första övningen såsom föredragande genom att han får föredraga mål, i vars beredande han deltagit, särskilt sådana, i vilka övervägande skriftlig procedur tillämpas, och som icke äro av alltför svår beskaffenhet. Efter hand bör aspiranten få tillfälle att pröva sin förmåga även på relativt svåra föredragningsuppgifter och därvid också ombesörja erforderlig föredragning i samband med muntlig handläggning av mål.

I anslutning till de riktlinjer för aspiranttjänstgöringen, som ovan angi- vits, vill domarutredningen framhålla, att även efter genomförande av de i samband med rättegångsreformen stående ändringarna av hovrätternas ar- betsformer finnes möjlighet att åt aspiranterna bereda ur utbildnings- och prövningssynpunkt fullt lämpliga arbetsuppgifter, och att hovrätterna således då kunna få minst lika god grundval för bedömandet som för närvarande.

Antalet aspiranter och dessas fördelning mellan huvrätterna. En fråga, som domarutredningen haft anledning att särskilt uppmärksamma, är den

ojämn-a tillströmningen av aspiranter till de olika hovrätterna. Sålunda söka sig ett mycket stort antal aspiranter till Svea hovrätt, beroende framför allt på den omständigheten att, om de icke lyckas bliva antagna till fiskaler i Svea hovrätt, de i Stockholm hava de största möjligheterna att få anställ- ning inom andra delar av statsförvaltningen eller andra verksamhetsområden. Det har blivit vanligt, att icke blott ämbetsverkens chefer utan även enskilda arbetsgivare vända sig till Svea hovrätt med begäran om förslag på lämpliga personer till lediga tjänster, och de aspiranter, som efter slutförda prov i denna hovrätt lämna domarbanan, kunna i regel utan svårighet erhålla lämplig anställning utanför domarkarriären. Samtidigt kan det för mindre centralt belägna hovrätter någon gång vara svårt att erhålla en fullt tillfreds- ställande rekrytering. Tillströmningen av aspiranter till hovrätterna belyses närmare genom följande sammanställning, i vilken upptagits aspiranter som börjat hovrättstjänstgöringen under de två sista förkrigsåren (1938 och 1939) samt under åren 1943 och 1944.

Tillströmningen av aspiranter till hovrätterna.

Antalet aspiranter som börjat

i hovrätten i hovrätten över Skåne för Övre samtliga och Blekinge Norrland

i Svea i Göta hovrätt hovrätt

1938 .................... 44 7 1 3 59 1939 .................... 45 11 2 64 1943 .................... 48 9 3 68 1944 .................... 42 7 1 4 63

Medeltal per hovrättsdivision för nämnda dr 5'8 2'1 3'6 3'0 4'2

* Därjämtefinträdde i hovrätten en i Svea hovrätt förut godkänd aspirant.

Av sammanställningen framgår, att tillströmningen av aspiranter till Svea hovrätt icke endast absolut utan även med beaktande av hovrätternas in- bördes storlek är avsevärt större än tillströmningen till övriga hovrätter. Skillnaden i detta avseende är för de & sammanställningen redovisade åren, relativt sett, störst mellan Svea och Göta hovrätter. I Svea hovrätt inträdde sålunda under nämnda år, räknat per hovrättsdivision, i genomsnitt 2 år 3 gånger så många aspiranter som i Göta hovrätt. Det antal aspiranter, som under nämnda år mottogs i skånska och övre norrländska hovrätterna, var i förhållande till hovrätternas storlek större än i Göta hovrätt men likväl väsentligt mindre än i Svea hovrätt. Beträffande skånska hovrätten må dock påpekas, att med hänsyn till arten av den förprövning, som sökandena till denna hovrätt undergå, innan de antagas till aspiranttjänstgöring, antalet sökande i verkligheten kan ha varit något större än vad siffrorna rörande aspirantantalet utvisa.

Då skillnaden i fråga om tillströmning av aspiranter till de olika hovrät-

terna är så stor som nu angivits, måste uppenbarligen möjligheterna till gall- ring vid prövningen i hög grad variera i hovrätterna, och olikheten i detta avseende är givetvis särskilt påfallande mellan Svea hovrätt å ena sidan samt övriga hovrätter å den andra. På grund av erfarenheten beräknas inom Svea hovrätt, att där kräves anställande av omkring 10 fiskaler årligen för till- godoseende av hovrättens och de under denna lydande häradsrätternas be- hov samt att ytterligare omkring 5 personer årligen erfordras för rådhus- rätternas behov. Då icke mindre än omkring 45 aspiranter årligen börja tjänstgöra i Svea hovrätt, erhåller således allenast en tredjedel av dessa fortsatt anställning på domarbanan. Att märka är emellertid. att i Svea hov- rätt i olikhet med vad gäller övriga hovrätter —— ett betydande antal aspi- ranter efter kort tid och i varje fall före den slutliga prövningen lämna hov- rätten i samband med att de vinna anställning på annat håll, varför denna prövning icke står mellan ett fullt så stort antal aspiranter, som de nyss nämnda talen kunde giva anledning förmoda. Inom övriga hov-rätter är det enligt vad nyss antytts sällsynt, att aspiranter lämna hovrätten, innan de där undergått fiskalsprövning, men det är också endast i relativt få fall, som aspirant därefter icke erhåller fortsatt anställning på domarbanan. Till när- mare upplysning angående förhållandena i' dessa hänseenden hänvisas till följande tabell, upptagande en sammanställning angående den första pröv- ningen av aspiranter, tillhörande de fyra förut berörda årsgrupperna, således aspiranter som börjat tjänstgöringen något av åren 1938, 1939, 1943 eller 1944.

I tabellen angives —— utöver hela antalet av dem som under ett vart av nämnda år börjat aspiranttjänstgöring i hovrätt (kol. 1) —— dels hur många av dessa som slutat före prövning, dels hur många som vid prövningen god— känts och erhållit fiskalsförordnande och dels hur många som undergått pröv- ning men icke godkänts eller icke erhållit fiskalsförordnande (kol. 2—4). Vi- dare redovisas i tabellen (kol. 5—6) det antal av de uttryckligen godkända aspiranterna, som därefter anställts såsom fiskaler vid hovrätten respektive omedelbart övergått till anställning vid rådhusrätt. I kol. 7 upptagas de ensta- ka fall, där den som godkänts vid prövning av någon särskild anledning icke erhållit anställning vid vare sig hovrätten eller rådhusrätt utan omedelbart övergått till annan verksamhet. Till sist angives (kol. 8), i vilken omfattning de som anställts i egenskap av fiskaler sedermera antingen samma år eller senare —— lämnat hovrätten, t. ex. för att övergå till anstälhring vid rådhus- rätt. Om vederbörande lämnat hovrätten redan under det år, då anställning- en ägt rum, har denna omständighet givetvis påverkat antalet av de vid hov- rätten under nämnda är anställda (kol. 5).

Genom den stora tillströmningen av aspiranter till Svea hovrätt har denna hovrätt tillfälle att inom en större krets träffa sitt urval. Den omständigheten att aspiranterna i så stor utsträckning söka sig till Svea hovrätt kan innebära en fara för att urvalet vid övriga hovrätter icke alltid kan göras efter så stränga grunder, som önskvärt är. Till följd av den tillämnade uppdelningen av Göta hovrätt och inrättande av en hovrätt för Nedre Norrland kan faran

Översikt angående prövningen av aspiranter i hovrätt. 1 2 | 3 | 4 5 | 6 | 7

Antalet aspiranter i kol. 1 Antalet aspiranter i kol. 3 Antalet som som A_ntalet aspiran- . .. . _frskaler ter som vid pröv— v1d_ prov- efter 1ck_e er- 1 kol. 5, börjat ningen _nmgen prov- omedel— hallit som tjänst- godkänts icke god- ningen hart anställ- seder- göra i och känts el— anställts övergett ning vid mera hov- erhållit ler i_ck_e som fis- _till hovrät— lämnat rätten fiskalsför- _erhallrt kaler radhus- ten resp. hov- ordnande fiskalsför- vid hov- rätt radhus- rätten ordnande rätten rätt

Svea hovrätt. 1938 .......... 1939 .......... 1943 .......... 1944 ..........

Göta hovrätt. 1938 .......... 1939 .......... 1943 ....... -. . . 1944 ..........

Hour. över Skåne och Blekinge.

1938 .......... 1939 .......... 1943 .......... 1944 ..........

Hour. för Övre Norrland.

1938 .......... 1939 .......... 1943 .......... 1944 ..........

härför komma att ytterligare ökas. Det kan sålunda antagas, att efter in- rättande av sistnämnda hovrätt vissa bland dem som på grund av tidigare anknytning till Norrland eljest skulle önskat inträda i hovrätten för Övre Norrland i stället söka sig till den nybildade sydligare hovrätten. Måhända kan också utbrytandet ur Göta hovrätt av en till Göteborg förlagd hovrätt för Västra Sverige medföra ökade svårigheter för rekryteringen av den & Jön- köping kvarvarande hovrätten. Vid nu angivna förhållanden synes till en början böra undersökas, huruvida ett centralt anordnat prövningsförfarande i en eller annan form lämpligen kan införas.

Om denna tanke skulle realiseras på det sättet, att provtjänstgöringen för- lades till en enda hovrätt, exempelvis Svea hovrätt, kan befaras, att genom den stora anhopningen av aspiranter grundligheten i prövningen måste efter- sättas. Det må erinras om att det redan under nuvarande förhållanden be- funnits erforderligt att i Svea hovrätt vidtaga särskilda anordningar —— att utse en speciell prövningsdivision rn. m. för att bemästra de svårig— heter, som prövningen av ett stort antal aspiranter erbjuder. Genom att cen- tralisera aspirantprövningen till Svea hovrätt skulle vidare de övriga hovrät- terna helt eller delvis förlora den värdefulla arbetskraft, som aspiranterna ut- göra, och det således bliva erforderligt att i dessa hovrätter anställa nya be- fattningshavare för fullgörande av de arbetsuppgifter, som sålunda icke skulle kunna utföras av aspiranterna. För att åtminstone delvis undgå denna olägen- het av prövningsförfarandets centralisering kunde tänkas, att aspiranterna finge först tjänstgöra någon tid i de skilda hovrätterna men därefter samlas i Stockholm för prövning. De praktiska svårigheterna att genomföra en så- dan anordning äro emellertid betydande, och framför allt kan mot en sådan lösning invändas, att om icke aspiranttiden skulle väsentligt förlängas, den prövande myndigheten skulle få avsevärt kortare tid än nu till sitt förfo- gande för att bedöma vederbörandes kvalifikationer.

Invändningar liknande dem som nu framförts kunna även resas mot tan- ken att för prövningen av aspiranterna inrätta ett särskilt organ, exempelvis en för hovrätterna gemensam prövningsnämnd. Svårighetema att organisera en sådan nämnd äro desto större, som nämnden med hänsyn till den snabba omsättningen bland aspiranterna finge ha mycket talrika sammanträden. Kostnaderna för en dylik anordning bleve också säkerligen betydande.

Med hänsyn till det anförda tala enligt domarutredningens mening övervå- gande skäl för att aspirantprövningen alltjämt anförtros åt de särskilda hov- rätterna. Det är emellertid av vikt, att åtgärder vidtagas i syfte att jämnare fördela strömmen av aspiranter mellan hovrätterna efter dessas storlek, så att icke rekryteringen i någon hovrätt äventyras.

För detta ändamål kunde möjligen ifrågasättas att införa den regeln, att aspiranterna icke längre finge själva välja den hovrätt, där de skulle tjänst- göra, utan i stället hänvisades till den hovrätt, där behovet av arbetskraft vore störst. Detta skulle i så fall ske på det sätt, att inkommande ansökningar om att börja aspiranttjänstgöring i hovrätt underställdes ett centralt organ, som skulle fördela sökandena på de olika hovrätterna i förhållande till dessas behov av arbetskrafter. Genom ett ingripande av denna art skulle emellertid alltför liten hänsyn komma att tagas till vederbörandes person- liga intressen. En så sträng regel kunde för övrigt vid tillämpningen lätt få den verkan, att dugande aspiranter, i stället för att börja tjänstgöra i den dern anvisade hovrätten, föredroge att avstå från tanken på att underkasta sig prövning för domarbanan. Domarutredningen vill därför icke förorda en "sådan åtgärd.

Även om det således liksom hittills i första hand bör vara beroende av de unga juristernas eget val, om de skola börja i den ena eller den andra hov-

rätten, bör det enligt domarutredningens mening på något sätt sörjas för en jämnare fördelning av as—pirantkadern mellan hovrätterna. Härigenom skulle större garanti vinnas för en lika god rekrytering i alla hovrätter, oberoende av deras belägenhet. Detta måste vara till fördel för domarkåren i dess hel— het, och denna synpunkt bör enligt domarutredningens mening vara avgö- rande vid bedömande av förevarande spörsmål. Fråga är då, vad som kan göras för att främja en jämnare fördelning av aspiranterna, om man icke vill tillgripa tvångsåtgärder.

Tillströmningen av aspiranter till de olika hovrätterna är beroende av flera faktorer. Förutom personliga förhållanden och vederbörandes anknytning till viss del av landet torde utsikterna till erhållande av aspirantarvode och be- fordringsutsikterna —— närmast utsikterna till fiskalsförordnande — vara mest bestämmande vid valet av hovrätt. De som efter avslutad tingsutbild— ning ämna fortsätta på domarbanan söka i allmänhet förskaffa sig kännedom om dessa förhållanden, ofta från flera hovrätter för erhållande av jämförelse. Genom utvidgande av denna upplysningsverksamhet och upplysningarnas meddelande i auktoritativ form _ t. ex. genom officiella meddelanden från hovrätternas presidenter —— kan kanske ytterligare något vinnas för aspiran- ternas vägledning och en viss utjämning av tillströmningen till de olika hov- rätterna uppnås. Emellertid ger erfarenheten vid handen, att även andra syn— punkter än de ovan nämnda äro av betydelse vid valet av hovrätt. Att till- strömningen till Svea hovrätt är _ även relativt sett så mycket större än till de andra hovrätterna beror, såsom förut framhållits, särskilt på den större möjligheten att i Stockholm erhålla annan anställning för den händelse vederbörande icke skulle antagas för domarbanan. Man måste därför räkna med att tillströmningen av sökande till Svea hovrätt alltid kommer att bliva proportionsvis större än till de övriga hovrätterna.

Denna ojämnhet i tillströmningen kan naturligtvis i någon mån motverkas genom samarbete mellan hovrätternas presidenter i syfte att ernå en utjäm— ning på frivillighetens väg. Ett samarbete har redan i viss utsträckning före- kommit, då det gällt att övervinna särskilda svårigheter för någon hovrätt. Det har dock endast varit i undantagsfall, som en person redan på aspirant- st-adiet efter förhandling mellan presidenterna eller därförutan övergått från en hovrätt till en annan på grund av dennas större behov av aspiranter. Do- marutredningen vill förorda ett utvidgat samarbete mellan hovrätternas pre- sidenter i nämnda syfte men anser, att därutöver och såsom utgångspunkt för samarbetet erfordras andra åtgärder.

Enligt nu gällande domsagostadga få i regel endast avlönade tingsnotarier och tingsnotarieaspiranter tjänstgöra i domsaga. Annan tjänstgöring s. k. praktikanttjänstgöring —— kan förekomma endast under kortare tid och efter särskilt tillstånd av hovrätten; den får icke tillgodoräknas som merit för an- ställning som aspirant eller för behörighet enligt domsagostadgan. Notarie- organisationen i de olika domsagorna har bestämts efter den principen, att varje domsaga erhållit det antal notarier, som svarar mot dess behov; och där notarieplats icke kan besättas eller på grund av arbetsökning ytterligare

notarier erfordras, skola tillgängliga arbetskrafter enligt motsvarande princip fördelas mellan domsagorna efter en avvägning av styrkan i föreliggande be- hov. Innan dessa regler infördes, vilket skedde 1943 genom den nu gällande domsagostadgan, tjänstgjorde ett mycket stort antal oavlönade notarier sär- skilt i de domsagor, som ha kansli i de större städerna, framför allt Stock- holm och Göteborg.

Domarutredningen, som vid behandling av frågan om aspiranttjänstgöring vid rådhusrätt (s. 135 f.) givit uttryck åt den allmänna uppfattningen, att er- forderlig arbetskraft skall vara avlönad, anser, att såväl denna princip som övriga nu angivna grundsatser rörande tingsnotarieorganisationen böra gälla även för hovrätterna. Till en början bör således antalet aspirantarvoden så bestämmas, att alla för hovrätternas verksamhet erforderliga aspiranter bli avlönade. Vidare bör föreskrivas, antingen att endast avlönad aspiranttjänst- göring räknas såsom meriterande eller ock att endast avlönade aspiranter få tjänstgöra i hovrätterna. Det kan synas naturligast att efter mönster av domsagostadgans bestämmelser välja det första alternativet. Emellertid fin- nes icke beträffande hovrätterna samma skäl som i fråga om domsagorna att medgiva praktikanttjämstgöring. Sådan tjänst-göring i domsaga har till ändamål att bereda tillfälle för nyexaminerad jurist, som icke vill skaffa sig full tingsutbildning, att ändock förvärva någon kännedom om de vid en underdomstol förekommande målen och ärendena, särskilt ärenden tillhö- rande inskrivningsväsendet och dylikt, vilket kan vara av betydelse för hans verksamhet inom annat område. Den första hovrättstjänstgöiingen, vilken är avsedd för dem som ämna fortsätta på domarbanan, är icke på samma sätt lämpad för praktikanter. Om det medgåves aspirant att, innan han er- håller avlönad aspirantanställning, tjänstgöra utan avlöning, skulle vidare sådan tjänstgöring — även om den icke ansåges meriterande —— lätt kunna bliva vanligt förekommande. En regel av endast den innebörd att oavlönad aspiranttjänstgöring icke räknades såsom merit skulle således ej få önskad effekt för förverkligande av ovannämnda grundsatser. En sådan regel skulle också komma att såtillvida verka orättvist, att den komme att gynna perso- ner, som befinna sig i god ekonomisk ställning eller äro bosatta å den ort, där vederbörande hovrätt har sitt säte. Domarutredningen har därför vid övervägande av denna fråga stannat vid att endast avlönad aspiranttjänst- göring i hovrätterna bör tillåtas.

Vad nu föreslagits påkallas icke blott av redan angivna skäl. För försla- ge-t tala även de nyligen införda grunderna för meritberäkning. Enligt dessa skall vid beräknande av tur till justitierevisionen mellan assessorer från olika hovrätter, vilken turb-eräkning blir avgörande för framtida beford— ran, den tidsföljd, i vilken vederbörande börjat tjänstgöringen i hovrätt, vara i första hand vägledande. En förutsättning för att denna turberäknin-g skall bliva rättvis är, att tjänstgöringen i de olika hovrätterna till art och omfattning är likställd, och en garanti för att så är fallet ligger givetvis däri, att antalet aspiranter i de olika hovrätterna fastställts efter hovrätternas be- hov av sådan arbetskraft.

Det firmes enligt domarutredningens mening desto större anledning att införa den sålunda föreslagna ordningen, som en dylik ordning redan finnes på andra jämförliga områden inom statsförvaltningen. Enligt kungl. kungö- relsen den 11 maj 1928 (nr 109) angående antagande och utbildning av ama- nuenser i statsdepartement antagas de som få börja tjänstgöring i departe- ment till amanuensaspiranter. De åtnjuta i denna egenskap avlöning. Även i länsstyrelserna få numera endast av länsstyrelsernas antagningsnämnd an- tagna aspiranter tjänstgöra (kungl. kungörelsen den 19 maj 1944, nr 246; om antagande av aspiranter å 'länsnotaiie- m. fl. tjänster). Också dessa aspi- ranter erhålla avlöning. Inom statsförvaltningen i övrigt torde i regel samm-a principer i fråga om aspiranttjänstgöring tillämpas. Det må nämnas, att socialutbildningssakkunniga i samband med förslag om anordnande av en allmän förvaltningspraktik, närmast motsvarande tingstjänstgöringen, före- slagit, att den nuvarande aspiranttjänstgöringen inom statsdepartement och länsstyrelser skall bortfalla och vederbörande således omedelbart vid inträ- det erhålla en fastare anställning än aspirant (SOU 1946: 30 s. 63 f. och 92).

Införande av principen att endast avlönade aspiranter få tjänstgöra i hov- rätt förutsätter, att antalet aspirantarvoden bestämmes med fullt tillgodo- seende av behovet av aspiranter för de arbetsuppgifter, som vid tillämpning av den nya rättegångsordningen skola ankomma på aspirant. Såsom fram- går av det förut anförda äro dessa arbetsuppgifter 'mer omfattande än för närvarande. En särskild anledning att ej begränsa antalet arvoden alltför snävt ligger dessutom däri, att aspiranterna för sin utbildning böra få till— fälle att under tjänstgöringen. grundligt sätta sig in i arbetsuppgifterna och med särskild noggrannhet fullgöra dem. Vid bestämmande av antalet aspi- rantarvoden bör även tillses, att detta blir tillräckligt stort för att bereda hovrätterna tillfälle att göra tillbörligt urval.

På grund av hovrättspersonalens arbetsförhållanden möta vissa svårighe- ter att bestämma aspirantarvodena till ett under alla förhållanden fixerat antal. Ledamot i hovrätt kan, då så erfordras för beredande till handlägg- ning av ett vidlyftigt eller invecklat mål eller eljest för fullgörande av annat arbete av krävande slag (t. ex. beredande till föredragning av en remiss an- gående större lagförslag eller dylikt) under viss tid befrias från övriga äm- betsgöromål. Vid dylik partiell tjänstledighet inträder fiskal såsom adjunge- rad ledamot. Även om ledigheten, såsom ofta är fallet, omfattar relativt kort tid och fiskalen således i övrigt uppbär avlöning i denna egenskap, tages vanligen hela hans tid i anspråk för för- och efterarbete såsom ledamot. Detta medför, att den som i den adjungerade ledamotens ställe fullgör fis- kalsgöromål tidvis kommer att avlönas som aspirant. Om ej särskilda åtgär- der vidtagas, skulle denna omständighet i sin tur föranleda, att aspirant, oaktat han har full sysselsättning med på honom ankommande uppgifter, tidvis bleve utan avlöning. Ett förbud mot tjänstgöring som oavlönad aspi- rant skulle således kurma medföra, att tillräckligt antal personer för aspi- ranttjänstgöring ej skulle få anställas. Aspiranter måste även finnas att till- gå såsom biträden med fiskalsgöromål vid tillfällig anhopning av sådana

göromål samt vid sjukdomsfall eller annan tillfällig tjänstledighet för leda- mot eller fiskal. Fiskaler och i viss utsträckning assessorer sändas vidare såsom vikarier till underdomstolarna vid längre eller kortare tids förfall för häradshövding eller annan där tjänstgörande befattningshavare, varjäm- te ledamot eller fiskal kan erhålla annat tillfälligt förordnande utanför hov- rätten. När dylikt förordnande för ledamot eller fiskal upphör, kan detta bland efterföljande befattningshavare i hovrätten medföra sådan tillfällig tillbakagång, att den som redan under en tid tjänstgjort och åtnjutit avlö- ning såsom aspirant, ehuru han fortfarande får fullgöra på aspirant an- kommande göromål, faller utanför det fastställd—a antalet aspiranter, om icke möjlighet införes att tillfälligt öka detta antal.

Med beaktande av ovan utvecklade synpunkter har domarutredningen kommit till den uppfattningen, att antalet aspiranter bör beräknas till 2 för varje hovrättsavdelning. Dessutom höra till hovrätternas förfogande stäl- las belopp motsvarande minst 1/2 aspirantarvode per hovrättsavdelning, vilka belopp hovrätterna äga fritt disponera för avlöning av aspiranter utöver fastställt antal.

Den omständigheten att enligt domarutredningens förslag ett större antal aspiranter än för närvarande skola få åtnjuta avlöning redan från inträdet i hovrätt måste uppenbarligen bidraga till att dugande och för domarkallet lämpliga jurister icke av ekonomiska skäl avhållas från att börja aspirant- tjänstgöring i hovrätt. Förslaget måste således vara ägnat att stärka rekryte- ringen till samtliga hovrätter. Mot den föreslagna regleringen kan möjligen göras den invändningen, att rekryteringen till den största hovrätten, Svea hovrätt, därigenom skulle kunna försvagas utan att övriga hovrätter erhölle motsvarande förstärkning. Beträffande rekryteringen till Svea hovrätt har domarutredningen förut framhållit, att tillströmningen dit av sökande alltid kan beräknas bliva även relativt sett —— större än till de övriga hovrät- terna. Om antalet aspirantarvoden bestämmes så, som ovan föreslagits, bör detta enligt domarutredningens mening medgiva Svea hovrätt möjlighet att göra ett fullt tillfredsställande urval. Vid sådant förhållande torde någon olägenhet för Svea hovrätts vidkommande av att aspirantkadern där komme att minskas icke vara att befara. I stället skulle åtminstone i ett avseende även för Svea hovrätts del ernås en bestämd fördel av det här förordade syste- met därigenom, att prövningen av de kvarvarande aspiranterna kunde göras något mera omfattande än som nu på grund av det mycket stora antalet aspi- ranter i denna hovrätt är möjligt. Domarutredningen hyser vid-are för sin del den bestämda uppfattningen, att det föreslagna systemet skulle innebära en stark garanti för att även tillströmningen av aspiranter till övriga hovrätter blir så stor, 'att på aspirantema ankommande arbetsuppgifter kunna full- göras och även dessa hovrätter bliva i tillfälle att göra erforderligt urval. Till stöd härför vill domarutredningen åberopa, att de personer, som på allvar reflektera på domarbanan, i allmänhet icke äro inriktade på att uteslut-ande fortsätta i en hovrätt, vilket bland annat framgår av de förfrågningar, som nu göras i olika hovrätter angående befordringsutsikterna i dessa. Vidare ha

system, liknande det av domarutredningen föreslagna, utan olägenhet tilläm- pats inom andra områden av statsförvaltningen. Om det för hovrätterna fö- reslagna systemet väl blir genomfört, kommer säkerligen detta system, vilket uppbäres av sunda och riktiga principer, att visa sig fullt ändamålsenligt och verksamt främja det därmed avsedda syftet.

Om domarutredningens förslag genomföres, måste en förberedande pröv- ning av sökande till hovrätterna äga rum, särskilt då de sökande äro flera än antalet lediga aspirantplatser. Denna förprövning torde enligt samma grunder, som nu tillämpas vid antagande av tingsnotarieaspiranter, i första hand böra utföras med ledning av examensbetyg och intyg från tidigare tjänstgöring. Vid prövningen av sökande till hovrätt måste därvid uppen- barligen stort avseende fästas vid intyg av vederbörande häradshövding an- gående sökan-dens tingstjänstgöring eller motsvarande intyg från rådhusrätt. Frågan hur den förberedande prövningen närmare skall anordnas torde kunna lösas inom varje hovrätt för sig efter samråd mellan presidenterna angående riktlinjerna för förfarandet i denna del. Förprövningen torde en- ligt sakens natur i allmänhet komma att handhavas av presidenten i veder- börande hovrätt, men denne hör i tveksamma fall kunna hänskjuta frågan till hovrätten, respektive prövningsavdelning, om sådan finnes, liksom det bör stå en sökande fritt att få frågan prövad i denna ordning.

Oaktat en jämnare fördelning av aspiranterna beräknas bliva främjad ge- nom de åtgärder, som av domarutredningen nu föreslagits, kan det möjligen vid en eller annan tidpunkt inträffa, att aspirantantalet i någon hovrätt är otillräckligt och att således oundgängliga arbetsuppgifter, som ankomma på aspirant, icke kunna fullgöras. I ett sådant läge bör aspirant i annan hovrätt kunna tillfälligtvis överflyttas till ifrågavarande hovrätt, under förutsättning att detta kan ske utan påtaglig olägenhet för den andra hovrätten. Med anled- ning härav bör i hovrätternas arbetsordningar föreskrivas skyldighet för as— pirant att, om så erfordras, tjänstgöra i annan hovrätt än den där han- är an— ställd. En dylik tillfällig överflyttning bör givetvis icke lända den aspirant, som därav beröres, till nackdel i fråga om aspirantprövningen. Tiden för denna får således icke förlängas. Även utgifter, som föranledas av överflytt- ningen, böra ersättas aspiranten. Förutom reseersättning bör således till denne utgå tjänstgöringstraktamente enligt de normer, som eljest tillämpas för hovrätternas befattningshavare vid tjänstgöring utanför stationeringsorten.

I syfte att stärka rekryteringen till vissa hovrätter kunna särskilda åtgär- der erfordras. Med hänsyn till hovrätten för Övre Norrland kan sålunda över- vägas att inför-a speciella bestämmelser angående rätt för befattningshavarna i denna hovrätt till transport efter viss tid m. m. Frågan om vidtagande av dylika åtgärder, vilka icke enbart ha avseende på den nu förevarande perio- den av befordringsgången, behandlas under avdelningen rörande befordrings- principer på domarbanan, vartill hänvisas (s. 220 ff.).

4. Den första fiskalstjänstgöringen m. m.

Allmänna synpunkter; längden av tjänstgöringen. Den som antages till fiskal i hovrätt tjänstgör, såsom förut nämnts, ej endast i denna egenskap. Han har därjämte att efter förordnanden tjänstgöra vid olika underdomstolar såsom vikarie för häradshövding, tingsdomare, tingssekreterare eller vatten- rättssekreterare eller å befattning i rådhusrätt eller ock såsom biträde vid uppläggande av nya fastighetsböcker eller med uppdrag att fullgöra sådant arbete på eget ansvar.

Att fiskalerna på angivet sätt under den första perioden av sin verksam- het komma i tillfälle att fullgöra skiftande arbetsuppgifter och vinna känne- dom om förhållandena vid ett flertal domstolar är uppenbarligen av värde för att de skola erhålla en allsidig utbildning. Genom denna tjänstgöring erbjuder sig jämväl möjlighet att ytterligare pröva fiskalernas duglighet i olika avseenden, innan de genom tingssekreterarförordnandet lämna hovrät- ten för längre tid. Det är således ur dessa synpunkter lämpligt, att tjänstgö- ringen under den första fiskalsperioden alltjämt till sina huvuddrag utfor- mas på det sätt, som nu är vanligt. Detta är också då kravet på fiskals- kompetens för fullgörande av de ovan nämnda arbetsuppgifterna i regel icke bör eftergivas —— nödvändigt för att fylla tillfälliga behov av arbetskraft vid underdomstolarna.

Den nu avsedda tjänstgöringsperioden —— särskilt tjänstgöringen som fis- kal i hovrätt — bör icke vara kortare än 'att vederbörande kan bliva grund- ligt prövad, innan han erhåller befattning som tingssekreterare den första anställningen av mera fast natur (e. o. tjänsteman). För att motverka den fortgående förseningen på domarbanan är det å andra sidan önskvärt, att den ifrågavarande tjänstgöringsperioden ej onödigtvis förlänges. En begräns— ning av just denna period kan beräknas ur rekryteringssynpunkt äga sär- skild betydelse. Fiskalerna ha då endast ställning av extra tjänstemän och avlöningen är relativt låg. De ombyten av tjänstgöringsort, som förekomma under denn-a tid, kunna även medföra olägenheter för befattningshavaren och hans familj. I den mån dessa olägenheter äro av ekonomisk natur, böra de givetvis fullt kompenseras genom särskild ersättning till befattningsha— varna, vilket också med stöd av gällande författningar kan ske. Även om detta blir fallet, kvarstå dock de personliga olägenheterna, vilka i sin mån kunna bidraga till att göra tjänstgöringen mindre lockande och ofördelaktigt inverka på rekryteringen av domarbanan.

Längden av den första fiskalspenioden växlar för närvarande inom vida gränser. Då såsom kompetensvillkor för att förordnas till tingssekreterare enligt domsagostadgan (5 å) uppställts, att vederbörande under sammanlagt minst 1 1/2 år tjänstgjort såsom fiskal eller fullgjort annan därmed jämställd tjänstgöring, utgör detta den minsta tid, räknat från första fiskalsförordnan- det, efter vilken den nu berörda tjänstgöringsperioden kan avslutas. Förhål- landena ha emellertid medfört, att det ibland dröjt avsevärt längre tid, innan fiskal kunnat erhålla tingssekreterarbefattning. Sålunda ha i vissa fall över

fyra år förflutit från det vederbörande börjat tjänstgöra i hovrätt till dess han erhållit tingssekreterarbefattning; räknat från det första fiskalsförord— nandet har väntetiden i sådana fall uppgått till omkring tre år. Enligt domar- utredningens mening är den i nyssnämnda kompetensbestämmelse för tings- sekreterarbefa-ttning upptagna regeln om minst 1 1/2 års föregående fiskals— och jämställd tjänstgöring lämpligt avvägd. Denna regel bör därför bibehål- las. Av skäl som ovan anförts måste det emellertid anses önskvärt, att tings- sekreterarförordnande i allmänhet kan meddelas ej långt efter utgången av nämnda tid. Beträffande de möjligheter, som föreligga att reglera längden av ifrågavarande tjänstgöringsperiod, må anföras följande.

Den tidpunkt, vid vilken tingssekreterarförordnande kan meddelas, beror väsentligen av två omständigheter: antalet ledigblivande sådan-a befattning-ar samt antalet av dem som avvakta befordran till denna grad.

Huruvida ett större eller mindre antal tingssekreterartjänster bliva lediga sammanhänger naturligen med avgången från dessa tjänster, d. v. s. främst med den omfattning, i vilken tingssekreterare kunna återintagas i hovrätten såsom fiskaler med e. o. anställning. Detta är i sin tur beroende av reglerna rörande antal-et fiskaler med sådan anställning samt möjligheterna för de äldre av dessa att erhålla adjunktion med anledning av att ledamot lämnar hovrätten för tjänstgöring som revisionssekreterare eller i offentligt uppdrag m. 111. Med hänsyn till det samband, som sålunda finnes mellan frågor rö- rande tjänstgöring och befordran i olika grader, äro möjligheterna att i önskad riktning påverka antalet ledigblivande tingssekreterarplatser begrän- sade. Vid prövningen av hithörande frågor beträffande de sen-are beford- ringsstad-iern-a är det emellertid av vikt, att de återverkningar, som den ena eller andra lösningen kan medföra på de yngre befattningshavarnas tjänst- göringsförhållanden, tillbörligt uppmärksammas. Till här berörda frågor återkommer domarutredningen vid behandlingen av tingssekreterartiden och den därpå följande fiskalstjänstgöringen.

Beträffande frågan om en begränsning av antalet av dem som avvakta. be- fordran till tingssekreterare, d. v. s. av antalet yngre fiskaler, må anmärkas, att möjligheten att genomföra en sådan begränsning beror av de arbetsupp- gifter, som påläggas dessa befattningshavare, samt hur deras tjänstgörings- förhållanden regleras.

Fiskalernas arbetsuppgifter och antalet fiskaler. De förändringar i hov- rättsförfarandet, som följa av rättegångsreformen, beröra även fiskalernas verksamhet. Frågan om de arbetsuppgifter, som skola ankomma på dessa befattningshavare vid tillämpning av nya RB., har, såsom förut nämnts vid behandlingen av aspiranternas tjänstgöring, blivit föremål för överväganden i departementspromemorian av den 27 maj 1944. I promemorian förutsät- tes, att fiskalerna liksom hittills skola anlitas såsom föredragande i mål in- för hovrätten. De mål, vari enligt promemorieförslaget föredragningsskyldig- het skall åvila fiskalerna, äro vädjade brottmål samt de relativt fåtaliga be— svärsmålen (ägodelningsmål undantagna). I promemorian förordas, att det

i dessa mål därjämte skall åligga fiskalerna att biträda referenterna vid må- lens beredande.

Mot förslaget att arbetsuppgifter av nu angivet slag skola tilldelas fiska- lerna torde intet vara att invända. Att fiskalerna på sådant sätt biträda vid handläggningen av mål i hovrätt innebär en ur arbetssynpunkt lämplig för- delning av uppgifterna. Tjänstgöring av denna beskaffenhet är dessutom, på sätt tidigare framhållits i fråga om aspiranter-na, av stort värde för veder- börandes utbildning till domare. Detta gäller såväl fiskalens deltagande i för- beredelsen som hans arbete i samband med föredragning av mål.

Beträffande omfattningen av fiskalens medverkan vid beredande av mål torde i huvudsak samma regler böra gälla, som ovan förordats i fråga om aspirant för det fall att denna biträder därmed. Fiskalen bör således deltaga i granskningen av handlingarna i målen och avgiva förslag rörande hand- läggningen av dessa. Han bör vidare på uppdrag av referenten inhämta upp- lysningar, utarbeta sammanställningar och utkast till beslut m. m. samt bi- träda vid expediering av handlingar och beslut, såvitt detta icke skall utföras av annan tjänsteman.

I fråga om det nu berörda samarbetet mellan vederbörande ledamot (refe- renten) och den fiskal, som biträder honom vid beredande av mål, må ytter- ligare framhållas följande. Vid organiserande av detta arbete är det otvivel- aktigt önskvärt, att referenten-ledamoten icke mera än nödvändigt betungas med sådana bestyr, som utan olägenhet kunna handhavas av fiskal eller an- nan tjänsteman. Arbetet bör å andra sidan icke i den grad överlåtas å fiskal eller annat biträde, att det i första hand beror av denne, huruvida målen med tillräcklig omsorg och snabbhet beredas till avgörande. Med hänsyn till det ställningstagande i olika frågor, som under målens beredande ankom- mer på ledamoten, måste krävas, att denne själv ingående deltager i det för- beredande arbetet och ständigt utövar ledningen av detta. Att fiskalerna icke i alltför hög grad tagas i anspråk för arbetet med beredande av mål är av betydelse även med hänsyn till önskvärdheten av att antalet fiskaler icke blir större än nödigt.

Såsom förut framhållits (s. 149 f.) kommer efter rättegångsreformens ge- nomförande, såvitt angår mål vari muntlig förhandlingsform skall tillämpas, föredragning att äga rum endast i begränsad omfattning. Då den föredrag- ning av vid underrätt förebragt bevisning, som i vädjade brottmål skall äga rum, i allmänhet måste bliva enklare än den mera fullständiga föredragning, som nu fullgöres, är denna omständighet otvivelaktigt ägnad att göra fiska- lernas föredragningsskyldighet mindre betungande än nu. Fiskalen måste emellertid vara beredd att i vissa fall föredraga ytterligare delar av målet. Om svaranden uteblir från huvudförhandling, skall sålunda vad han anfört i målet framläggas ur handlingarna. Vid huvudförhandling åligger det refe- renten att kontrollera, huruvida utsagor av parter och andra, som höras i målet, överensstämma med vad dessa tidigare uppgivit. Även i detta hän- seende torde fiskal, vilken tjänstgör såsom föredragande i målet, böra bi— träda i viss utstråckning. För att kunna fylla denna uppgift måste fiskalen

vara väl förtrogen med jämväl sådana delar av målet, vilka i allmänhet icke skola framläggas genom hans försorg. Tydligt är, att det arbete, fiskalen måste nedlägga på inläsning av målet och på att i övrigt förbereda sig för huvudförhandlingen, av denna anledning måste bli mera omfattande, än om hänsyn tages enbart till föredragningsskyldigheten. Vad angår de mål, som skola avgöras utan huvudförhandling, så är det avsett, att dessa mål i all— mänhet skola föredragas på sätt för närvarande sker. Denna föredragning skall, såvitt angår vädjade brottmål och besvärsmål, i huvudsak fullgöras av fiskal. Man måste räkna med att fiskalerna i de mål, som av dem beredas, komma att i stor utsträckning få upprätta sammanställningar över yrkanden och bevisning samt göra utredningar angående rättsliga spörsmål med hän- visningar till litteratur och rättsfall.

Bestämmande av antalet fiskalsbefattningar bör, som ovan antytts, ske med utgångspunkt från att nu nämnda arbetsuppgifter vid tillämpning av den nya rättegångsordningen skola fullgöras av fiskaler. Beaktas bör därjämte, att fiskal, även om föredragning icke äger rum i mål vari han biträder, i all- mänhet bör vara närvarande vid huvudförhandling i sådant mål. Den ökade tjänstgöring på tjän-sterummet, som härav föranledes, torde komma att taga ej ringa tid i anspråk. Med hänsyn till nu angivna förhållanden kan det en- ligt domarutredningens mening icke förutsättas, att antalet för varje hovrätts- avdelning erforderliga fiskaler kan sättas lägre än det antal, som enligt nu gällande personalstat för hovrätterna beräknats per division, eller 2 1/2. Efter- som hovrättema i samband med rättegångsreformen skola organiseras med ett större antal avdelningar än nu, innebär det sagda visserligen, att antalet fiskaler härigenom kan komma att ökas. Sålunda skulle enligt den angivna normen antalet fiskalsbefattningar bliva 50, därest det sammanlagda antalet hovrättsavdelningar blir 20, och närmare 60, för den händelse 23 avdelning— ar skulle visa sig erforderliga, medan antalet tjänstgörande fiskaler enligt nu gällande bestämmelser vilka medgiva viss höjning av det i personal— staten bestämda antalet —— är lägst 39 och högst 51. En sådan mindre ökning av fiskalsantalet är emellertid ofrånkomlig, och detta desto mera som fiska— lerna för närvarande ha en alltför stor arbetsbörda. Övertidsarbete-t för den- na grupp av tjänstemän har sådan omfattning, att en fiskal i allmänhet har sent kvällsarbete och ofta icke kan påräkna att vara ledig ens om söndagarna. Detta missförhållande, som till följd av den inträffade förlängningen av fis'kalstiden blivit särskilt kännbart för befattningshavarna, bör undanröjas.

Såsom förut framhållits är det å andra sidan med hänsyn till befordrings- gången önskvärt, att ökningen av fiskalsantalet hålles inom så snäva gränser som möjligt. För att undvika, att fiskalsantalet vidgas utöver vad ovan nämnts, bör därför vid organisationen av hovrättsarbetet uppmärksammas, att arbetsuppgifter icke läggas på fiskalerna i större utsträckning än som varit avsedd. Att fiskalernas arbetsförhållanden ordnas på ett tillfredsställande sätt är särskilt viktigt, emedan eljest ogynnsamma återverkningar kunna väntas på rekryteringen av domarbanan.

Bland de uppgifter, som anförtros åt särskilt yngre fiskaler, utgöra enligt vad förut påpekat-s, domarförordnanden i underrätt en viktig del. Att fiska— lerna tagas i anspråk för dylika uppgifter är en naturlig följd av de skärpta kompetenskrav, som efter hand uppställts för domarvikarier vid underdom- stolarna. Dessa regler höra med hänsyn till sin betydelse för rättsskipningen vid sistnämnda domstolar alltjämt i princip upprätthållas. Om fiskaler kon- tinuerligt tjänstgöra i underrätt måste emellertid otvivelaktigt ett större antal sådana befattningshavare anställas än eljest varit erforderligt. Det är där- för av vikt, att den ifrågavarande tjänstgöringen organiseras på sådant sätt, att tendensen till ökning av antalet fiskaler motverkas. Åtgärder kunna här- vid vidtagas framför allt i två särskilda hänseenden, innebärande dels en ut- jämning av behovet av fiskaler för dylikt ändamål och dels en begränsning av samma behov.

Då de uppdrag, varom nu är fråga, äro av tillfällig natur, är behovet av arbetskraft för detta ändamål ofta mycket ojämnt fördelat under olika delar av året. Helt naturligt är sålunda behovet av semestervikarier under som- marmånaderna särskilt framträdande. Även eljest kan tillfälligtvis från un— derrätterna uppstå ett större behov än vanligt av fiskaler. Det bör självfallet så långt möjligt undvikas, att på grund av ett sådant tillfälligt stegrat behov ytterligare fiskaler anställas, av vilka efter någon tid måhända icke förelig- ger fullt behov. För hovrätterna, som meddela förordnanden av förevarande slag, är det också i många fall möjligt att jämka tiden för olika förordnan- den, så att dessa jämnare fördela sig över en längre tid. Sålunda kan ofta en viss jämkning ske i fråga om tiden för semestervikariat. Så länge arbetet med uppläggande av nya fastighetsböcker pågår, böra hovrätterna även tillse, att förordnanden att upplägga sådana böcker förläggas till tider, som med hänsyn till tillgången på arbetskraft äro lämpliga. Ehuru en fullständig ut- jämning av fiskalsbehovet icke kan åstadkommas enbart genom en sådan fördelning av förordnandena, kunna dock otvivelaktigt genom en målmedve— ten strävan från hovrätternas sida i nämnda hänseende uppnås beaktansvärt resultat, då det gäller att hålla nere nyrekryteringen till fiskalskåren på en lämplig nivå.

Den andra av de båda ovan antydda utvägar, som synes böra anlitas i sistnämnda syfte, angår tillämpningen av de ifrågavarande behörighetsbe- stämmelserna. Dessa erbjuda redan enligt sin nuvarande avfattning möjlig- het till att i viss utsträckning avstå från kravet på fiskalskompetens för den som nyttjas för hithörande uppgifter. Härigenom kan, utan att detta krav principiellt uppgives, regeln givas en sådan tillämpning, att där detta med hänsyn till omständigheterna är tillrådligt, önskvärdheten. av att begränsa fiskalsrekryteringen jämväl beaktas. Vid tillämpningen bör således en avväg- ning komma till stånd mellan detta intresse och intresset att erhålla en så väl kvalificerad vikarie som möjligt. Rörande olika här förekommande fall må närmare anföras följande.

I fråga om förordnande utan särskild begränsning av vikarie för härads- hövding föreskrives i domsagostadgan (19 å), såsom i annat sammanhang

berörts, att sådant förordnande i regel endast må meddelas —— förutom ordina- rie innehavare av domarämbete — den som tjänstgjort såsom ledamot eller fiskal i hovrätt och av hovrätten funnits skickad att erhålla fortsatt domarför- ordnande. Där en vikarie med sådan kompetens icke kan erhållas, må dock tingsnotarie, som tjänstgjort i domsaga 1 1/2 år och innehaft vissa förordnan- den, tjänstgöra som vikarie för häradshövdingen. I denna bestämmelse har domarutredningen icke föreslagit någon ändring. Med hänsyn till de synner- ligen kvalificerade uppgifter, som ankomma på häradshövding, är det uppen- barligen av vikt, att huvudregeln upprätthålles och att det lämnade medgi- vandet att förordna tings-notarie att utan begränsning förvalta häradshöv- dingämbete begagnas med stor försiktighet. Om emellertid hovrätten i det särskilda fallet förvissar sig om att svårare mål icke skola förekomma vid ett sammanträde eller att en utsatt rannsakning är av enkel beskaffenhet, kan det undantagsvis förekomma, att en tingsnotarie förordnas att hålla sammanträdet eller rannsakningen. Så t. ex. kan det i domsaga, där tings,- domare eller tingssekreterare ej finnes, bliva nödvändigt att under härads- hövdingens semester anlita tingsnotarie att hålla enklare rannsakning. Givet— vis bör emellertid hovrätten behålla nödig kontroll häröver. Detta sker enk- last genom att tingsnotarie —— även om han innehar behörighet enligt 19 & domsagostadgan förordnas att under semestern endast med begränsad be— fogenhet förvalta häradshövdingämbetet och att det sedermera får bero på en efter anmälan verkställd prövning av hovrätten, huruvida han får handlägga en under tiden för förordnandet infallande rannsakning. Även vid tillfällig anhopning av arbetsuppgifter i domsaga, där tingsdomare eller tingssekre- terare ej finnes, kan det undantagsvis komma i fråga att åt notarie i viss utsträckning anförtro domaruppgifter av mera kvalificerad natur än dem som i allmänhet ankomma på honom. I detta liksom i övriga här berörda fall är det, som ovan nämnts, en förutsättning för att tingsnotarie skall kunna anlitas för ifrågavarande uppgifter, att en mera kvalificerad vikarie icke fin- nes att tillgå.

Behörighetsbestämmelsen rörande rådhusrättsvikariat, upptagen i 1944 års kungörelse i ämnet, avser förordnanden av längre varaktighet än en månad årligen i rådhusrätter med minst tre lagfarna ledamöter. För dylika förord- nanden kräves fiskalskompetens med rätt dock för hovrätten att medgiva un— dantag. De fall, där hovrätt har att tillgodose rådhusrätts beho-v av vikarier, gälla i stor utsträckning förordnanden på grund av semester. Dessa inträffa därför i regel under sommaren och det kan i följd härav erbjuda svårig- heter för hovrätterna att utan ökning av personalen ställa behövligt antal fiskalskompetenta vikarier till förfogande. Domarutredningen har med an- ledning härav haft under övervägande huruvida det kunde vara lämpligt att något utsträcka tiden för de förordnanden, som rådhusrätt utan att inhämta hovrättens tillstånd äger meddela. Enligt domarutredningens mening är det emellertid icke lämpligt att införa ett så omfattande allmänt undantag från huvudregeln. Domarutredningen vill i stället förorda, att den hovrätterna till- lagda dispensrätten anlita-s, där detta befinnes erforderligt och med minsta

olägenhet kan ske. I anslutning härtill må framhållas, 'att hovrätternas aspi- ranter i viss utsträckning kunna tagas i anspråk för förordnanden i rådhus- rätt. Då aspiranterna prövats i hovrätt under åtminstone någon tid och hov- rätten härigenom kunnat bilda sig en mening angående vederbörandes dug- lighet, innebär tillämpningen av dispensbestämmelsen i sådana fall ringa risk för att mindre lämpliga personer skola utses. Om förordnandet endast avser tjänstgöring som bisittare i rätten och denna för övrigt består av domare med full kompetens, göra sig för övrigt icke kraven på erfarenhet och skick- lighet gällande med fullt samma styrka som i fråga om förordnande att för- valta häradshövdingämbete utan begränsning. I sådant fall torde tingsnotarie, som under längre tid tjänstgjort i domsaga, kunna undantagsvis anlitas som semestervikarie i rådhusrätt, även om förordnandet skulle överstiga en månad.

De förordnanden att upplägga nya fastighetsböcker eller att biträda vid sådant arbete, som meddelas de i hovrätterna anställda yngre fiskalerna, avse att i häradshövdings ställe utföra sådant arbete eller att därvid biträda ho— nom. Att fiskaler må användas för fastighetsboksarbetet har föranletts av en önskan, att detta arbete även i domsagor, där tingsdomare och tingssekrete- rare saknas och häradshövdingen icke anses ensam medhinna detsamma, skall kunna bedrivas i erforderlig omfattning. Det är otvivelaktigt också mycket betydelsefullt, att de nya fastighetsböckerna bli färdigställd-a så snart som möjligt. Såsom i annat sammanhang angivits (s. 46 f.) har fastighets- boksarbetet redan avslutats i ett betydande antal domsagor (52). I övriga dom- sagor återstår ännu en större eller mindre del av arbetet. Det måste därför förutsättas, att sådant biträde för fastighetsböckernas uppläggande, som nu lämnas av från hovrätterna utsända fiskaler, alltjämt skall erfordras under ett antal år framåt. Fiskaler kunna också i viss utsträckning tagas i anspråk för denna uppgift utan att detta behöver föranleda, att fiskaler enbart för detta ändamål nyanställas, enär såsom förut påpekats arbetet kan förläggas till en med hänsyn till tillgången på arbetskraft lämplig tidpunkt. För att uppläggningsarb—etet skall kunna påskyndas är det emellertid i många fall önskvärt, att arbetskraft i större omfattning kan ställas till häradshövdingens förfogande än som är möjligt utan att fiskalskadern härigenom vidgas. Fråga är därför, om det nu gällande kravet på fiskalskompetens för dessa uppgifter bör helt upprätthållas. Otvivelaktigt föreligger en viss skillnad, om förord- nandet innebär, att vederbörande skall på eget ansvar upplägga nya fastig- hetsböcker eller om han endast skall biträda häradshövdingen vid sådant ar- bete. Enligt domarutredningens mening bör hinder icke finnas för att, då fråga endast är om förordnande att utan självständigt ansvar biträda vid fastighetsbok-sarbetet, i stället för fiskal anlita annan med fastighetsväsendet förtrogen person, där sådan finnes att tillgå. Sålunda torde en förutvarande tingsnotarie i vissa fall kunna anlitas för en sådan uppgift. Domarutredning- en föreslår, att bestämmelserna i ämnet kompletteras med ett stadgande av nu angivet innehåll, vilket torde kunna inflyta i de sedvanliga kungl. breven angående arbetet med uppläggande av nya fastighetsböcker i domsagor un- der de olika hovrätterna.

5. Tingssekreterartjänstgöringen.

Allmänna synpunkter. Såsom närmare utvecklats vid behandlingen av personalorganisationen i domsagorna (s. 58 ff.) utgår domarutredningen från att tingssekreterartjänster av det slag, som nu förekommer, alltjämt skola finnas i ett flertal. domsagor.

Inrättandet av dylika befattningar har icke endast varit av betydelse för möjligheten att i de domsagor, där befattningarna inrättats, vinna en effek- tiv arbetsorganisation. Då tingssekreterarna bl. a. ha att fullgöra kvalificerade uppgifter, hörande till den dömande verksamheten, har tjänstgöringen blivit ett värdefullt inslag i domarutbildningen. Härtill har jämväl bidragit, att befattningshavarna vid denna tid genom sin allsidigare utbildning och större mognad torde ha större möjlighet än under notarietiden att hämta lärdom av och vidga sin erfarenhet från domsagoarbetet.

Å andra sidan är det uppenbart, att genom tjänstgöringen som tingssekre- terare för vederbörande inträder en försening, motsvarande sekreterartidens längd, av den tidpunkt, då han kan vinna befordran till assessor. Genom den successiva ökningen av antalet tingssekreterarbefattningar har institutio— nen otvivelaktigt också bidragit till, att under de senare åren flera personer vunnit inträde å domarbanan än som motsvarar behovet av nyrekrytering till de slutposter, som stå öppna för befattningshavare tillhörande domstols- väsendet. Det är därför angeläget att söka på sådant sätt reglera tingssekre- terarnas tjänstgöringsförhållanden, att nämnda olägenheter bliva så små som möjligt.

Såsom villkor för att kunna erhålla tingssekrerartjänst bör, såsom tidigare nämnts, enligt domarutredningens mening alltjämt uppställas, att vederbö- rande under sammanlagt minst 1 1/2 år tjänstgjort i egenskap av fiskal eller i därmed jämställd befattning. Frågan huruvida fiskal, som uppfyller detta villkor och står i tur till förordnande såsom tingssekreterare, skall utses där— till, bör liksom hittills vara underkastad hovrättens prövning. Endast under förutsättning att befattningshavaren vid den tidpunkt, varom fråga är, allt- jämt befinnes skickad att erhålla fortsatt domarförordnande, hör han såle- des kunna befordras till tingssekreterare.

Längden av tingssekreterar-tjänstgöringen m. m. Angående sekreterar— tjäns-tgöringens längd må framhållas, att ur utbildningssynpunkt en tjänst- göringstid av omkring 2 år är tillräcklig. Ur arbetssynpunkt kan det dock vara en fördel, att ombyte å befattningen ej sker fullt så ofta som vartannat år. Under alla förhållanden bör emellertid om möjligt undvikas, att en per- son får tjänstgöra som tingssekreterare under längre tid än omkring 3 år. Detta är av vikt icke endast för att undvika en alltför stark försening i be- fordringsgången. Om tingssekreterartjänstgöringen sträcker sig över längre tid, kan jämväl befaras, att befattningshavareni alltför hög grad förlorar den för tjänstgöringen i hovrätt erforderlig-a rutinen. Med anledning härav förordar domarutredningen, att tingssekreterarförordnande liksom hittills icke

skall kunna meddelas för sammanlagt längre tid än 3 år, om icke Kungl. Maj. t lämnar tillstånd därtill (32 & domsagostadgan).

Under senare år ha ej sällan förelegat svårighet att, sedan tingssekreterare tjänstgjort tre år, kunna vinna placering för honom som fiskal i hovrätten. Härigenom har den normal-a tiden för tingssekreterartjänstgöringen i åtskil- liga fall måst överskridas, och undantagsvis har härvid förekommit, att en befattningshavare fått tjänstgöra inemot 5 år såsom tingssekreterare. Svå— righeter av denna beskaffenhet kunna givetvis lättare uppstå, om antalet tingssekreterartjänster är stort. I samband härmed erinrar domarutredningen om sitt förslag att utbyta ett antal sådana tjänster mot tingsdomarbefatt- ningar. Vid genomförande av domarutredningens förslag i denna del skulle antalet tingssekreterartjänster minskas från nuvarande 45 till 36. En så betydande nedsättning av antalet av dessa tjänster måste i hög grad medverka till att den föreskrivna längsta tiden för tingssekreterartjänstgöringen i all- mänhet ej skall behöva överskridas.

En fråga, som i detta sammanhang bör ägnas uppmärksamhet, hänför sig till fördelningen av tingssekreterarplatserna mellan de olika hovrät- terna. Antalet tingssekreterarbefattningar inom de olika hovrätternas doms- områden svarar icke mot hovrätternas inbördes storlek. För närvarande fin- nas sålunda under Svea hovrätt 18, under Göta hovrätt 14, under hovrätten över Skåne och Blekinge 8 och under hovrätten för Övre Norrland 5 tings— sekreterartjänster (motsvarande resp. 2,,1 3,1, 3,2 och 5 tingssekreterare per normal hovrättsdivision). Enligt gällande bestämmelser är visserligen fiskal i hovrätt skyldig mottaga förordnande som tingssekreterare under vilken hov- rätt som helst Det oaktat är det en så gott som obruten regel, att till be- fattningen tages fiskal i den hovrätt, varunder domsagan lyder. Vissa hov- rätter hava härigenom att sörja för besättande av ett relativt större antal tingssekreterarbefattningar än andra hovrätter. Svårigheterna att begränsa sekreterartidens längd ha också framträtt olika starkt inom de skilda hov- rätterna. Genom samarbete mellan hovrättern-as presidenter bör det vara möjligt att åstadkomma en utjämning härutinnan. Varje hovrätt bör således såvitt möjligt bidraga med det antal tingssekreterare, som svarar mot hov- rättens storlek.

Tingssekreterarnas arbetsuppgifter. Frågan om de arbetsuppgifter, som vid tillämpning av den nya rättegångsordningen böra åvila tingssekreterar- na, har tidigare berörts i samband med behandlingen av personalorganisa- tionen i domsagorna. I anslutning till de allmänna riktlinjer, som där upp- dragits, har domarutredningen utarbetat förslag till ändrade bestämmelser rörande tingssekreterares åligganden (14 & domsagostadgan). Till närmare utveckling av vad i denna del föreslås må anföras följande.

Såsom en tingssekreterare tillkommande allmän uppgift angives i nu gällande stadga, att han där tingsdomare ej finnes — skall närmast un- der häradshövringen ha inseendet över personalen och arbetet i domsagan. Denna bestämmelse bör alltjämt gälla.

Beträffande kansliuppgifterna bör tingssekreterare självfallet liksom nu äga att utföra sådana göromål av övervägande rutinmässig beskaffenhet, vartill enligt 16 & domsagostadgan tingsnotarie utan särskilt förordnande är behörig. Det erinras härvid om att enligt domarutredningens förslag till ändrad lydelse av 16 & dit även hänföres uppgiften att föra sådan dagbok över mål och ärenden vid häradsrätten, som angives i nya R.B. och i den av 1946 års riksdag antagna lagen om handläggning av domstolsärenden, samt att med ledning av dagboken utfärda lagakraftbevis. I vilken utsträckning så- dana göromål skola utföras av notarie eller tingssekreterare, bör bero av vad som med hänsyn till arbetets fördelning är lämpligast. Bestämm-ande av rikt- linjerna för denna arbetsfördelning bör tillkomma häradshövdingen.

På sätt närmare utvecklats i samband med de överväganden, som skett rörande tingsnotariernas. arbetsuppgifter, medför det nya rättegångssätte't ett omfattande arbete för rätten med uppsättande och expediering av kallel- ser, förelägganden och andra meddelanden, vilket om möjligt icke bör belas- ta häradshövdingen eller den som eljest i första rummet skall handhava de kvalificerade domaruppgifterna. Genom att delgivning i rättegång i prin- cip skall ombesörjas av rätten, uppkomma även i andra fall än de nu nämnda delgivningsbestyr, från vilka domaren bör vara befriad, t. ex. del- givning av partsinlaga. Ifrågavarande till kansliarbetet hänförliga göromål böra visserligen efter förordnande kunna anförtros åt notarie, och enligt vad domarutredningen i annat sammanhang påpekat bör det jämväl framdeles vara möjligt att i särskilda fall överlåta åt ett kvalificerat domsagobiträde att självständigt handhava dessa uppgifter. På grund av tingssekreterarens ställning bör det dock i första hand åligga denne att i domsaga, där han är anställd, ansvara för hithörande göromål. Domarutredningen föreslår i en- lighet härmed, att i tingssekreterarens åligganden skall ingå att i mål och ärenden uppsätta, underteckna och expediera säd—ana kallelser, föreläggan- den och andra meddelanden, som beslutas av rätten eller domaren, samt att även eljest ombesörja delgivning, som ankommer på rätten eller domaren. Tingssekreterares skyldighet att fullgöra dessa uppgifter synes icke böra gö- ras beroende av särskilt förordande utan bör lämpligen följa omedelbart av hans tjänst. Dock bör tingssekreteraren givetvis icke vara skyldig sörja för åtgärder av detta slag, i den mån annan befattningshavare —— tings- notarie eller domsagobitr-äde —- förordnats därtill. Beträffande de mål, i vilka tingsnotarie fungerar såsom ordförande i häradsrätten, böra ifrågava- rande åtgärder wtföras av denne.

Utöver vad nu nämnts bör det enligt domarutredningens mening även i princip åligga tingssekreteraren att svara för att sådana skrivelser, kungörel- ser och uppgifter uppisättas och avsändas, som skola utgå från rätt-en, då dom i mål avkunnat-s eller beslut i ärende meddelats. Handhavande av dy- lika göromål bör jämväl, enligt vad tidigare angivits, efter förordnande kun- na anförtros åt tingsnotarie. Där tingssekreteraren har att fullgöra dessa göromål, bör det ankomma på honom att i enlighet med anvisningar, som kunna erfordras från vederbörande domare, självständigt sörja för att de

skrivelser, kungörelser eller uppgifter, som skola avlåtas, uppsättas och bliva i behörig ordning expedierade. Denna anordning skiljer sig från vad nu gäller därigenom, att domaren befrias från skyldighet att granska inne- hållet i handlingarna och att underteckna desamma, vilket i stället bör full-göras av tingssekreteraren såsom expeditionshavande. Det bör ankomma på häradshövdingen, som har att leda och övervaka arbetet i domsagan, att så organisera arbetet och i övrigt vidtaga sådana anordningar, att tingssekre- teraren fullgör expeditionsskyldigheten i alla de fall, där uppgifter m. 111. av ifrågavarande slag skola avgivas.

Jämväl de nu avsedda expeditionsgöromålen böra åvila tingssekreteraren utan att han särskilt förordnas därtill. Hans skyldighet att fullgöra sådana uppgifter bör begränsas enligt samma regler, som ovan förordats i fråga om hans befattning med kallelser m. 111. under rättegång.

Bestämmelser av ovan angiven innebörd rörande tingssekreterarens ålig- ganden med avseende å de expeditionella uppgifterna ha i domarutredning- ens utkast till 14 & domsagostadgan införts under punkterna 3 och 4 av första stycket samt i andra stycket.

Att tingssekreterarna tagas i anspråk för protokollföringen är med hänsyn till deras utbildning och allmänna ställning naturligt. Visserligen böra i stor utsträckning notarierna anlitas för att föra rättens protokoll och för att bi- träda därmed. Framför allt vid huvudförhandling i invecklade och vidlyftiga rättegångsmål måste det emellertid vara av värde, om tingssekreterare fin- nes att tillgå såsom protokollförare. Tingssekreterare bör därför vara skyldig att, då han därtill av rätten eller domaren förordnas (j-fr s. 124), fullgöra denna uppgift. Bestämmelse härom föreslås införd under punkt 5 av första stycket i 14 % domsagostadgan. Liksom i fråga om notarierna (jfr 17 åandra stycket) har bestämmelsen enligt förslaget utformats på det sätt, att den omfattar alla fall, då protokoll skall föras enligt föreskrifterna i 6 kap. nya H.B. Här avses således icke endast förande av häradsrättens protokoll utan i den mån nämnda föreskrifter göras tillämpliga dårå — jämväl förande av protokoll inför ägodelningsrätten och domaren.

Tingssekreteraren tjänstgör för närvarande i regel såsom inskrivnings- domare. I detta hänseende förordar domarutredningen ingen ändring. Emel- lertid erinras om att enligt lagen om handläggning av domstolsärenden nya grupper av ärenden skola överföras till inskrivningsdomarens verksamhets- område, såvitt icke i arbetsordning eller eljest annorlunda bestämts. Förslaget om överförande till inskrivningsdomaren av nya arbetsuppgifter avser, en- ligt vad tidigare påpekats, ärenden angående äktenskapsförord, bouppteck— ning och arvsskatt, testamentsbevak-ning, kungörelse om arv och testamente, avhandlingar om lösöreköp samt kallelse å okända borgenärer. Dessa ären- den handläggas redan för närvarande av tingssekreterare i den mån han tjänstgör som häradsrättens ordförande. Förslaget innebär emellertid, att tingssekreterare, som tillika är inskrivningsdomare, i princip skall stadigva- rande handhava ärenden av nu angivet slag. Med hänsyn härtill och till om- fattningen av tingssekreterarens arbetsuppgifter i övrigt är det nödvändigt,

att han liksom för närvarande äger vidsträckt möjlighet att vinna befrielse från inskrivningsdomargöromålen, i den mån så erfordras för att arbetsbör- dan skall på skäligt sätt begränsas.

Enligt 29 å i nu gällande domsagostadga må tingssekreterare, som förord- nats att vara inskrivningsdomare i domsagan, när så prövas skäligt, av hov- rätten årligen befrias från inskrivningsdomargöromålen under viss tid. Be- frielse från nämnda göromål må dock ej beviljas så, att tingssekreteraren därigenom erhåller befrielse från mer än hälften av de inskrivningsdagar, vilka infalla å tid då han ej åtnjuter semester. Av skäl, som närmare ut- vecklats vid behandling .av häradshövdings ledighet från inskrivningsdomar- göromålen (s. 117 f.), bör denna föreskrift på det sätt ändras, att det helt läg- ges i hovrättens hand att bedöma, i vilken omfattning det må anses erfor- derligt att befria tingssekreterare från inskrivningsdomargöromålen eller vis- sa av dem.

Vad angår handläggning av rättegångsmål och ärenden med undantag av de ärenden, som ankomma på inskrivningsdomaren är det med hänsyn såväl till tingssekreterarnas utbildning som det praktiska behovet lämpligt, att de erhålla ett icke alltför snävt avgränsat verksamhetsfält. Å andra sidan bör, såsom tidigare nämnts, i högre grad än för närvarande den principen upprätthållas, att tingssekreteraren skall självständigt svara för endast en mindre del av de dömande uppgifterna i domsagan. Denna uppfattning lig- ger till grund för domarutredningens förslag att i sekreterardomsagor, där den dömande verksamheten är särskilt betydande, utbyta tingssekreterar-

tjänsten mot tingsdomarbefattning (jfr s. 52 ff.).

Angående frågan om de mål och ärenden, som skola ankomma på tings- sekreterare, må till en början framhållas, att han liksom hittills bör helt kunna förvalta häradshövdingämbetet under häradshövdingens semester el— ler annan ledighet. Tingssekreteraren bör därför utan begränsning med av- seende å behörigheten kunna handlägga alla förekommande mål och ären den.

Under vanliga förhållanden, d. v. 5. då häradshövdingen tjänstgör, bör emellertid arbetsfördelningen mellan honom och tingssekreteraren så an- ordnas, att mål och ärenden av invecklad beskaffenhet undantagas från tings- sekreterarens handläggning. Vidare böra mål, vari landsfogde för talan eller vari någon hålles häktad —— oavsett om målet förekommer å allmän tingsdag eller icke —— i regel undantagas från tingssekreterarens handläggning. Till stöd för, uppfattningen att mål rörande häktad i allmänhet skola handläg- gas av häradshövdingen kan anföras, att bland dessa mål förekomma så- dana som, ehuru åklagartalan däri enligt gällande bestämmelser icke obliga- toriskt skall utföras av landsfogde, dock äro krävande i fråga om handlägg- ningen och svårbedömda. Som exempel på dylika mål kunna nämnas mål angående omfattande bedrägeri eller förskingring. Även där utredningen i mål rörande häktad icke är av svårare beskaffenhet, kan däri stundom upp- komma fråga om utdömande av långvarigt frihetsstraff eller om andra för den tilltalade djupt ingripande åtgärder. Det erinras vidare om att häktni—ngs-

frågan enligt den nya rättegångsordningen helt underställts rättens bedö- mande. Å andra sidan förekomma otvivelaktigt sådana fall, där häktning an- ses böra vidtagas, men målet det oaktat icke är ur domarsynpunkt särskilt krävande. Detta gäller framför allt enklare mål angående olovligt tillgrepp. Även mål, vari landsfogde för talan, kunna ibland vara av relativt enkel be- skaffenhet, t. ex. mål angående mindre förfalskningsbrott ävensom mål angå- ende mindre förseelser av tjänsteman. Ehuru således enl-igt domarutredning— ens mening mål rörande häktade personer samt mål, vari landsfogde för ta- lan, i regel böra handläggas av häradshövdingen under tid, då denne är i tjänstgöring, bör hovrätten kunna medgiva, att sådant mål även under nämn- da tid handlägges av tingssekreterare, där detta med hänsyn till målets be- skaffenhet finnes kunna ske. Praktisk—a skäl kunna tala för att sådant undan- tag medgives.

Regler av ovan angiven innebörd ha upptagits i 28 & tredje stycket av stadgeutkastet.

Principen att vid arbetsfördelningen mellan häradshövdingen och tings— sekreteraren invecklade mål och ärenden i allmänhet böra förbehållas hä- radshövdingen bör, såvitt angår jorddelningsmål och ärenden av liknande natur, medföra, att tingssekreteraren under tid, då häradshövdingen tjänst- gör, icke bör fungera som ordförande i ägodelningsrätt. Detta överensstäm- mer också med vad nu gäller. Enligt nuvarande bestämmelse — 14 & dom- sagostadgan, vilken i detta avseende hänvisar till det för tingsdomare gäl- lande stadgandet i 13 å äger tingssekreterare efter förordnande hand- lägga ärenden angående sammanläggning av fastigheter, angående faststäl- lelse å avstyckning samt angående gränsbestämning i samband med nämn- da förrättningar, såvitt dessa ärenden ankomma på ägodelningsdomaren och ej på ägodelningsrätten. Att bestämmelsen begränsats till att avse de nu an- givna slagen av ärenden torde bero därpå, att dessa ärenden — vilka äro de vanligaste bland de på ägodelningsdomaren ankommande ärendena — ehuru ofta tidskrävande, vanligen äro av övervägande rutinmässig beskaffenhet. Enligt vad domarutredningen inhämtat kunna emellertid hos ägodelnings- domare förekomma även andra ärenden till relativt stort antal, vilka till sin svårighetsgrad och beskaffenhet i övrigt i regel icke avvika från dem som nu omfattas av stadgandet. Här avses ärenden angående fastställelse å gräns- bestämning, företagen såsom särskild förrättning enligt 20 kap. jorddelnings- lagen. Domarutredningen förordar sådan jämkning av 13 & domsagostadgan, att tingssekreterare (liksom tingsdomare) må kunna efter förordnande om- besörja jämväl sistnämnda slag av ärenden.

Domarutredningen vill slutligen nämna, att ovan angivna principer för tingssekreterares arbetsåligganden —— liksom reglerna för tingsdomares verk— samhetsområde — böra kunna på samma sätt som för närvarande i erfor- derlig omfattning jämkas beträffande de domsagor, för vilka finnas särskilda av Kungl. Maj:t fastställda arbetsordningar.

6. Den fortsatta tjänstgöringen i hovrätt före assessorsförordnandet.

I enlighet med de överväganden, för vilka redogjorts vid behandlingen av sekreterarinstitutionen i domsagorna (s. 58 ff.), utgår domarutredningen från att det tillsvidare liksom hittills skall vara regel, att samtliga tings- sekreterare efter begränsad tids tjänstgöring i domsaga återvända till hov- rätten.

Den som fullgjort tingssekreterartjänstgöring förordnas enligt gällande ord- ning till extra ordinarie fiskal i hovrätten och tjänstgör därefter vanligen oav- bruteti denna egenskap till dess han i mån av behov adjungeras såsom leda— mot av hovrätten, vilket i allmänhet sker först tillfälligtvis men efter hand mera stadigvarande. Sedan erforderliga tjänstgöringsmeriter förvärvats och begränsningen av antalet assessorer icke lägger hinder i vägen, följer i regel befordran till assessor.

Det måste självfallet vara av värde för verksamheten i hovrätterna att för föredragning och sådana uppgifter i övrigt, som enligt den nya rättegångs- ordningen skola ankomma på fiskal, kunna i viss omfattning anlita personer med erfarenhet jämväl från sekreterartjänstgöring i domsaga. Befattnings— havarna måste vidare på detta stadium anses väl förberedda för uppgiften att tjänstgöra såsom adjungerade ledamöter i hovrätt. Då därjämte tjänstgö- ringen såsom fiskal och måhända i än högre grad såsom ledam'ot är ur ut- bildningssynpunkt synnerligen värdefull, saknas anledning att för den nu avsedda tjänstgöringsperioden ifrågasätta någon ändring av de allmänna rikt- linjerna för tjänstgöringens anordnande. Även beträffande denna period på- kalla emellertid sådana frågor, som sammanhänga med tjänstgöringens längd, särskild uppmärksamhet.

För förordnande till assessor fordras enligt arbetsordningarna för hovrät- terna — förutom ett års tjänstgöring i underrätt —— att vederbörande tjänst- gjort under sammanlagt två år såsom fiskal eller adjungerad ledamot i hov- rätten, därav minst ett år såsom adjungerad ledamot. Vid bestämmande av den minsta adjunktionstid, som bör föregå förordnande till assessor, bör hänsyn tagas till det förhållandet, att hovrätten under denna tid har till- fälle att pröva vederbörande i delvis nya uppgifter och att hovrätten på grundval av denna tjänstgöring skall taga ställning till frågan, huruvida han är lämpad att stadigvarande knytas såsom. ledamot till hovrätten för att i framtiden erhålla ordinarie domarbefattning inom domstolsväsendet. Jämväl med hänsyn därtill, att de första adjunktionsförordnandena i regel endast ha tillfällig karaktär, bör den ordningen bibehållas, att fiskalerna skola fullgöra ledamotstjänstgöring under relativt lång tid, innan de erhålla ställning av assessorer. Gällande föreskrift att adjunktionstiden före assessorsförordnan- det skall omfatta minst ett år synes från anförda synpunkter lämpligt av— vägd. Även kravet på ett års fiskalstjänstgöring, därest adjunktionstiden ej överstiger ett år, synes lämpligt för att garantera, att den som uppnår asses- sorsgraden förvärvat tillräcklig rutin från verksamheten i hovrätt. Den be-

rörda kompetensbestämmelsen bör därför i dessa hänseenden bibehållas oför- ändrad.

Detta innebär — om vederbörande icke redan före tingssekreterartiden tjänstgjort såsom fiskal utöver den för detta fall stadgade minimitiden av ett halvt år —— att minst ett och ett halvt år måste förflyta från det vederbörande åter inträderi hovrätten tills assessorsförordnande meddelas honom. I själva verket är den sistnämnda perioden dock vanligen avsevärt längre. Detta sam- manhänger delvis med den förut nämnda omständigheten, att adjunktion till en början erhålles endast tillfälligtvis, varigenom förvärvandet av ett års adjunktionsmeriter kan taga en tid av ett par år eller mera. Fiskalerna få därjämte numera ibland vänta under avsevärd tid efter återinträdet i hovrät- ten, innan de komma i tur till adjunktion. Tendensen till förlängning av den nu behandlade tjänstgöringsperioden har ytterligare skärpts genom den år 1943 införda begränsningen av antalet assessorsbefattningar, som föranlett, att fiskaler, vilka förvärvat ett års adjunktionsmeriter, "1 många fall först be- tydligt senare kunna förordnas till assessorer.

Möjligheten att bereda adjunktion åt hovrätternas fiskaler beror dels av den utsträckning, i vilken hovrättsråd och assessorer tjänstgöra utanför hov- rätten, dels av antalet extra ledamöter dels ock av tillfälliga ledigheter för ledamöter. Gången är härvid den, att assessor i första hand inträder å leda- motsbefattning men att, om assessor ej finnes att tillgå, fiskal förordnas så- som adjungerad ledamot. Hovrättsråd och assessorer ha, som framgår av ti— digare lämnad redogörelse, under de sist förflutna tio åren i alltmera vid- sträckt omfattning tagits i anspråk för befattningar och andra uppdrag utan- för domstolsväsendet. I samband med förberedelserna för rättegångsrefor- men ha numera även ett betydande antal extra revisionssekreterarbefattnjng- ar inrättats, varför ett osedvanligt stort antal hovrättsråd och assessorer uppe- hålla sådana befattningar. Med anledning av nämnda förhållanden samt den omständigheten att extra ledamotsbefattningar inrättats i samtliga hovrätter har det förelegat stort behov att adjungera fiskaler såsom ledamöter i hovrät- terna, och detta är alltjämt fallet. Då det oaktat tiden för adjunktionstjänst- göringens början numera i allmänhet inträffar betydligt senare än förr, beror detta på det stora antal personer, som avvakta dylik tjänstgöring.

Vid sidan om åtgärder för att begränsa antalet befattningshavare i de tidi- gare befordringsgraiderna är det — med hänsyn till den nyckelställning, som adjunktionen fintar i fråga om de yngres befordringsförhållanden — av den största vikt, att möjligheterna till adjunktion upprätthållas. Läget i detta hänseende kan bliva synnerligen prekärt, om vid avvecklingen av den stat- liga krisadministrationen ett större antal där sysselsatta hovrättsledamöter skulle inom kort tidrymd återgå till tjänstgöring i hovrätt. Denna återgång bör därför ske så mjukt som möjligt. Då det i vissa fall kan vara lämpligare, att vederbörande stadigvarande övergå till annat verksamhetsområde, sär- skilt inom administrationen, böra möjligheterna härtill noga tillvaratagas.

I detta sammanhang är det av betydelse, vilket antal ledamotsbef-attningar kan beräknas erforderligt efter rättegångsreformens genomförande. Härvid

hänvisas till de beräkningar i detta avseende, för vilka tidigare redogjorts (s. 81 ff.). Såsom framgår av vad där anförts räknar domarutredningen med att med hänsyn till det helt förändrade rättegångssättet i hovrätterna dessas ledamotsantal vid rättegångsreformens ikraftträdande måste ökas med om- kring 30 ledamöter. Vidare erinras om domarutredningens förslag, att an- talet tingsdomarbefattningar skall ökas med 9. En dylik utvidgning av an- talet assessorer och tingsdomare kommer uppenbarligen i den mån den ej motverkas av andra omständigheter — att medföra vidgade möjligheter till adjunktionstjänstgöring för fiskalerna.

Även frågan om anlitande av domstolsjurister för offentliga uppdrag utan- för domstolsväsendet är i detta sammanhang av betydelse. Denna fråga be- handlas av domarutredningen i det följande under en särskild avdelning (s. 196 ff.). Dem reglering av uppdragen, som åsyftas med de av domarutred- ningen i detta hänseende framlagda förslagen, hänför sig visserligen i stor ut- sträckning till fiskalernas tjänstgöring men får verkningar även för assesso- rern-as del. Då domarutredningen förordar, att mera allmänt än nu skall iakt- tagas, a-tt assessorerna under viss minimi-tid tjänstgöra i hovrätt, kan därige- nom sålunda den nyss nämnda ökningen av fiskalernas utsikter till adjunk- tion i viss mån motverkas. Detta torde emellertid vara ofrånkomligt, därest man vill vinna en reglering av hithörande förhållanden, som på längre sikt möjliggör en något jämnare avvägning mellan befattnin—gshavargrupperna inom olika grader på domarbanan och varigenom tillika domarutbildningens krav bättre än nu tillgodoses.

Det må i detta sammanhang framhållas, att det ofta föreligger en bety- dande skillnad beträffande fiskalernas» möjligheter till adjunktion inom de olika hovrätterna. Om en dylik ojämnhet består under längre tid, kan där- av föranledas en ej ringa olikhet i befordringsläget mellan hovrätterna. Detta måste i sin tur återverkal på de skilda hovrätternas möjligheter att erhålla en fullgod rekrytering. Alltför stora skiljaktigheter i förevarande avseende böra därför undvikas. Från denna synpunkt är det av vikt, att de offentliga uppdragen fördelas på sådant sätt mellan befattningshavare från de olika- hovrätterna, att fiskalerna vid dessa få ungefär samma tillfälle till adjunk- tion. Dessutom bör samarbete komma till stånd mellan hovrätterna i syfte att främja större likformighet i befordringsgången, exempelvis genom ett något friare utbyte av befattningshavare mellan hovrätterna. Till sistnämnda fråga, som icke endast berör den nu behandlade tjänstgöringspen'oden, åter— kommer domarutredningen under avdelningen rörande befordringsprinciper (s. 221 ff.).

Även inom varje hovrätt kan behovet av adjungerade ledamöter växla be- tydligt från tid till annan. Därav föranledda snabba växlingar i fråga om personalens tjänstgöringsförhållanden kunna vara till betydande olägenhet i hovrättsarbetet. Möjligheterna till utjämning äro begränsade men böra, där de föreligga, begagnas. Så t. ex. kan ofta tidpunkten för meddelande av of- fentligt uppdrag eller beviljande av partiell ledighet jämkas med hänsyn till det rådande personalbehovet.

Fiska'l, som' förordnas att tjänstgöra såsom adjungerad ledamot i hovrätt, äger enligt bestämmelse i civila icke-ordinariereglementet (47 ä 2 mom. 3.) åtnjuta vikariatsersättning för dag till belopp, som är bestämt på det sätt, att vikariatsersättningen jämte avlöningen såsom fiskal motsvarar avlöning enligt 26 löneklassen. Inn-an denn-a bestämmelse infördes, vil-ket skedde den 1 juli 1943, utgick till adjungerad ledamot, som ej var assessor, avlöning en- ligt 26 löneklassen. På grund av gällande föreskrifter rörande vikariatsersätt- ning innebär berörda ändring, att fiskal, även om han under längre tid i följd tjänstgjort såsom adjungerad ledamot, går miste om rätten att under semester och sjukdom åtnjuta avlöning såsom ledamot. I fråga om semester medförde ändringen tillika förlust av rätten att under denna tid räkna meri- ter som ledamot. En dylik försämring av de adjungerade ledamöternas ställ- ning torde vid bestämmelsens införande ej ha varit åsyftad. Kungl. Maj:t har också sedermera genom brev till hovrätterna den 29 oktober 1943 medgivit, att fiskal, vilken åtnjuter semester, äger uppbära sådan vik'ariatsersättning, som ovan nämnts, därest han innehar stadigvarande adjunktion för ledamot med stadigvarande uppdra-g utanför hovrätten eller han vid semesterns bör- jan sedan tre månader innehar sammanhängande adjunktion och tillfälle till sammanhängande adjunktion föreligger under semestertiden. Emellertid kvarstår alltjämt, att fiskal, oaktat han under lång tid haft stadigvarande tjänstgöring såsom ledamot, vid sjukdom går miste om vikariatsersättningen. Vidare kan ett än så obetydligt avbrott i adjunktionstjänstgöringen under de sista tre månaderna före semestern — t. ex. en dags sjukledighet —— föran- leda, att vederbörande fiskal icke kommer i åtnjutande av de enligt det kungl. brevet utgående förmånerna. Enligt domarutredningens mening är det icke rimligt, att fiskaler, som stadigvarande uppehålla ledamotsbefattning, skola till följd av tillfälligt inträffande omständigheter gå miste om dem eljest som ledamöter tillkommande förmåner och sålunda försättas i ett väsentligt sämre läge. Angivna olägenheter kunna undvikas, därest de avsedda befatt- ningshavama erhålla vikariatslön i stället för vikariatsersättning. Enligt 19 ä 3 mom. kan efter prövning av Kungl. Maj:t vikariatslön tillerkännas extra ordinarie tjänsteman, om förordnande vänt-as bliva av längre varaktighet. Denna förutsättning måste anses uppfylld i fråga om fiskaler, som stadigva- rande fullgöra ledamotstjänstgöring och om vilka det ej finnes anledning an- taga, att detta förhållande skall upphöra. Till att anlita den sålunda före- liggande möjligheten att ordna de adjungerade ledamöternas avlöningsför- hållanden finnes desto större anledning, som enligt vad nyss nämnts den nuvarande ordningen innebär en försämring av avlöningsvillkoren i förhål- lande till vad förut gällt. Även med hänsyn till förseningen av den tidpunkt, då assessorsförordnande kan påräknas, framstår det såsom synnerligen önsk- värt, att de adjungerade ledamöter, som ännu ej uppnått assessorsgraden, erhålla den något mer trygga ställning, som skulle erhållas genom att be- stämmelserna om vikariatslön göras tillämpliga å dem. Domarutredningen vill för sin del med hänsyn till det anförda förorda, att vikariaitslön enligt 26

löneklassen skall utgå till de befattningshavare, som innehava stadigvarande förordnande som adjungerade ledamöter.

7. Tjänstgöringen som assessor, tingsdomare och revisionssekreterare.

Allmänna synpunkter. Assessors egentliga uppgift är, såsom tidigare framhållits, att tjänstgöra såsom ledamot i hovrätt, när ordinarie ledamot (hovrättsråd) på grund av tjänstgöring å annan befattning elleri särskilt upp- drag är tjänstledig från sitt hovrättsrådsämbete eller då behov av fast adjun- gerad ledamot eljest föreligger, vilket särskilt är fallet, då extra ledamotsbe- fattning inrättats. Enligt vad som framgår av förut lämnad redogörelse för rådande förhållanden å domarbanan (s. 86 f.) förordnas vidare assessorer i mån av behov att tjänstgöra vid allmän underrätt eller vattendomstol samt tagas därjämte i stor utsträckning i anspråk för offentliga uppdrag, framför allt inom lagstiftningen, utredningsväsendet och statsförvaltningen. Slutligen förordnas assessorer efter hand regelmässigt att tjänstgöra i egenskap av före- dragande vid högsta domstolen (revisionssekreterare). Domarutredningen ut- går från att arbetsuppgifter av nu angiven art alltjämt skola tillkomma dem som uppnått assessorsgraden.

Som en allmän anmärkning mot tjänstgöringens anordnande under den ifrågavarande perioden gäller, att de särskilda befattningshavarna ibland kommit att alltför ensidigt ägna sig åt exempelvis offentliga uppdrag. Det har sålunda förekommit, att befattningshavare ej långt efter det han befordrats till assessor lämnat hovrätten och sedermera icke återvänt dit för tjänstgö- ring. I en del fall har vederbörande sedermera icke alls inträttijustitierevisio- nen eller, om så skett, tjänstgjort endast obetydligt såsom revisionssekrete- rare. Ä andra sidan ha vissa domstolsjurister haft revisionssekreterartjänst- göring under mycket lång tidrymd, såsom 6 år och kanske mera.

Med hänsyn till domarutbildningen är det av vikt, att i de särskilda fallen en bättre avvägning kommer till stånd mellan tjänstgöring av olika slag. Framför allt måste härvid tillses, att icke den egentliga domstolstjänsten för- summas. Men icke heller en alltför ensidig sådan tjänstgöring bör eftersträ- vas. Sålunda torde det icke vara enbart förmånligt för vederbörandes fort- satta domargäming att tjänstgöra som revisionssekreterare under så lång tid— rymd, som nyss angivits.

Vid sidan om önskemålet, att assessorernas tjänstgöring i och utom dom- stolarna skall på ett lämpligt sätt avvägas, måste jämväl uppställas krav på att tjänstgöringen inträffar å sådan tid under befordringsgången, som ur ar- bets- och utbildningssynpunkt är tillfredsställande och varigenom tillika be- hovet av en god rekrytering i rimlig utsträckning tillgodoses. I detta avseende erinras om att den allmänna förseningen av befordringsgången på domar- banan främst kommit till synes just i en kraftig förskjutning uppåt av tid- punkten för befordran till assessor samt av tidpunkten för det första för- ordnandet att tjänstgöra som revisionssekreterare (jfr s. 100 f.). Assessorsgra- den uppnås numera i allmänhet först 9 till 10 år efter det vederbörande bör-

jat tjänstgöra i hovrätt och vid en levnadsålder av omkring 37 år. Tidpunkten för befordran tenderar att ytterligare framflyttas, särskilt på grund av gäl- lande begränsning av antalet assessorer. Första förordnandet att tjänstgöra som revisionssekreterare har under de senaste åren vanligen erhållits vid en ålder av omkring 40 är, ibland t. o. m. något senare. Denna tidpunkt måste med hänsyn till tjänstgöringens beskaffenhet anses alltför sen.

För att klarlägga möjligheterna att i ovan angivna avseenden genomföra förändringar rörande tjänstgörings- och befordringsförhållandena är det nöd- vändigt att närmare utreda det nuvarande och framtida behovet av assessorer samt hur tjänstgöringen bör anordnas under de olika tjänstgöringsperioder, som på detta stadium komma i fråga. Domarutredningen vill därför nu be— handla dessa frågor; i den mån de sammanhänga med offentliga uppdrag skola de dock behandlas i särskild avdelning, till vilken hänvisas (s. 196 ff.).

Antalet assessorsbefattningar, avsedda för hovrätternas behov. Såsom framgår av förut lämnad redogörelse, för antalet ledamöter i hovrätterna (s. 79) upptogos, då antalet hovrättsassessorer år 1943 fixerades, i personalför- teckningen för hovrätterna sammanlagt 31 assessorer, vilket antal antogs motsvara det normala behovet av sådana befattningshavare för tjänstgöring inom hovrätterna. Beräkningen av ifrågavarande antal skedde — enligt vad vederbörande utskotts utlåtande i ämnet utvisar (sammansatt stats- och första lagutskotts utl. nr 2 s. 38) med utgångspunkt från att sammansättningen av en ordinär hovrättsdivision i allmänhet borde vara tre hovrättsråd och två assessorer. (För skånska hovrätten beräknades, med hänsyn till förekomsten av en extra ledamotsbefattning i hovrätten, antalet assessorer till 5 i stället för 4). På grund av den därefter inträffade ökningen av arbetsbördan i hov- rätterna har såsom vid redogörelsen nämnts anslag beviljats till ett antal ext- ra ledamotsbefattningar, nämligen oberäknat krigshovrätten 12 eller, under vissa delar av året, 13 befattningar, av vilka hittills 7, tidvis flera tagits i an- språk. Med anledning härav har även från och med budgetåret 1946/47 an- talet assessorer, upptagna å hovrätternas personalförteckning, ökats från 31 till 36, men i övrigt tillgodoses det ökade ledamotsbehovet därigenom, att ett motsvarande antal fiskaler anlitas som adjungerade ledamöter. Visserligen ingår som ett normalt led i befordringsgången, att fiskaler under den tid, som erfordras för förvärvande av assessorskompetens, anlitas för dessa upp- gifter. Fiskalerna ha emellertid icke samma självständiga ställning som as- sessorerna. Redan av principiella skäl är det därför icke önskvärt, att alltför många ledamotsplatser uppehållas av fiskaler. Detta har i arbetsordningarna för hovrätterna kommit till uttryck genom en bestämmelse, att av ledamöter- na å division skola åtminstone fyra vara antingen innehavare av ordinarie domartjänst i hovrätt eller underrätt eller ock assessorer. I den mån behovet av ett större antal ledamöter kan beräknas vara övergående, föreligger själv- fallet endast i mindre grad anledning att låta detta behov påverka antalet assessorsbefattningar. Men om ledamotsbehovet kan beräknas bliva beståen- de eller ytterligare ökat, böra de erforderliga arbetskrafterna i enlighet med

grunderna för hovrättsorganisationen i allmänhet vara ordinarie domare eller assessorer. Från befattningshavarnas synpunkt måste det jämväl framstå så- som ett berättigat önskemål, att den som stadigvarande tjänstgör som leda- mot snarast möjligt efter förvärvande av assessorskompetens erhåller en fas- tare ställning än såsom tills vidare adjungerad fiskal. Detta är desto mer be— rättigat som, enligt vad förut framhållits, fiskalerna numera först efter lång- varig tjänstgöring vid domstolsväsendet komma i tur att befordras till asses- sorer.

Det saknas anledning till antagande, att under den övergångstid, som än- nu återstår intill rättegångsreformens förverkligande, behovet av ledamöter i hovrätterna skall nedgå. I den mån muntliga förhör efter hand komma till användning i allt flera mål, kan tvärtom behov av ett ökat antal ledamö- ter göra sig gällande. I fråga om tiden efter nya R.B:s ikraftträdande har domarutredningen på grundval av gjorda beräkningar (jfr s. 81 ff.) ansett sig böra utgå från att ledamotsantalet i hovrätterna, som för närvarande in- klusive de extra ledamöter, vilka tagits i anspråk, utgör 83 a 84, på grund av det helt ändrade rättegångssättet behöver ökas med omkring 30. Ur denna synpunkt föreligger således icke hinder mot att antalet assessorer utan av- vaktan på rättegångsreformens ikraftträdande redan från och med budget- året 1947/48 utökas med ett antal, fullt motsvarande det dåvarande antalet stadigvarande extra ledamöter. Domarutredningen vill framhålla, att en dy- lik åtgärd icke innebär någon utvidgning av antalet redan tjänstgörande le- damöter. Åtgärden innefattar endast, att de befattningshavare, som på grund av oundgängligt behov tjänstgöra som ledamöter i hovrätt och även fram— deles äro erforderliga [för denna uppgift, erhålla assessors ställning, i den mån de uppfylla de formella förutsättningarna härför. I stället för det nu— varande provisoriet, enligt vilket ett antal extra ledamotsbefattningar uppe- hållas av adjungerade fiskaler, skulle härigenom kunna erhållas. en ur rätts— skipningens synpunkt mera tillfredsställande *lösning av frågan, hur dessa befattningar skola besättas.

Utöver de skäl, som ovan anförts för att i angiven utsträckning öka det antal assessorer, som avses för tjänstgöring i hovrätterna, kan dessutom framhållas, att en dylik ökning av assessorsantalet synes lämplig för att förmedla övergången till den organisation, som skall gälla efter rättegångs- reformens genomförande.

Med utgångspunkt från nuvarande förhållanden kan det tagas för visst, att minst 10 extra ledamöter äro och för framtiden komma att vara ound- gängligen erforderliga i hovrätterna. Då en av de extra ledamöterna i skånsk-a hov-rätten redan tagits i beräkning vid fastställande av det nu gällande asses— sorsantalet och antalet av de för tjänstgöring i hovrätterna avsedda asses- sorerna för budgetåret 1946/47 ökats med 5, kan antalet av dessa assessorer ytterligare ökas med minst 4.

Domarutredningen föreslår därför, att å personalförteckningen för hov- rätterna från och med budgetåret 1947/48 uppföras följande antal assessors- befattningar (det fr. o. m.. budgetåret 1946/47 gällande antalet inom parentes),

nämligen för Svea hovrätt 21 (18), för Göta hovrätt 11 (10), för hovrätten över Skåne och Blekinge 6 (6) samt för hovrätten för Övre Norrland 2 ( ). Då för sistnämnda hovrätt anslag till extra ledamot icke beviljats för helt år, anser domarutredningen sig icke kunna föreslå en höjning av antalet assessorer för denna hovrätt. Domarutredningen förutsätter emellertid, att i den mån behovet av en extra ledamot där blir stadigvarande, antalet asses- sorer i denna hovrätt ökas med en.

Enligt gällande ordning bibehålla assessorerna, även då de tjänstgöra utom hovrätten, i allmänhet sin assessorsbefattning i hovrätten. Endast såtillvida göres undantag från denna regel, att assessor, som erhåller tingsdomarbe- fattning (ordinarie eller e. o.), frånträder sin assessorsbefattning. I anslut- ning till huvudregeln är, som tidigare nämnts, antalet assessorer alltsedan år 1943 begränsat på det sätt, att utöver det för tjänstgöring i hovrätterna avsedda antalet, medgivits anställande av högst 45 assessorer, i den mån så erfordras på grund av att hovrätternas befattningshavare tagas i anspråk för uppdrag utom hovrätterna (anmärkning till personalförteckningen för hovrätterna). Sålunda äro till hovrätterna knutna befattningshavare till stort antal, vilka i verkligheten icke tjänstgöra där. De spörsmål, som sam— manhänga med denna ordning, behandlas i annat sammanhang (s. 208 ff.).

Assessorstjänstgöringen i hovrätt. Ledamot i hovrätt har att under do- maransvar deltaga i behandlingen av ett mycket stort antal mål, ofta av invecklad eller eljest krävande beskaffenhet. Denna tjänstgöring, innefattan- de målens beredande under i huvudsak eget ansvar, deras fortsatta hand- läggning vid muntlig förhandling eller genom föredragning inrför övriga leda- möter samt överläggningar mellan ledamöterna angående uppkommande frågor, skänker vederbörande fördjupad kunskap inom olika delar av rätts- området och vidgad erfarenhet samt är överhuvud taget ägnad att utveckla domaregensk'aperna. Då således ledamotstjänstgöringen i hovrätt är av utom- ordentlig betydelse för domarens fortsatta utbildning, är det ett viktigt krav, att assessorerna tjänstgöra i hovrätt i tillräcklig omfattning. Önskvärt är, att assessorerna såvitt möjligt i omedelbar anslutning till det för assessorsför- ordnandet erforderliga första adjunktionsåret förvärva ytterligare erfarenhet från ledamotstjänstgöring i hovrätt. Med hänsyn härtill föreslår domarutred— ningen, att assessor skall ha tjänstgjort under sammanlagt minst två år så- som adjungerad ledamot, innan han erhåller långvarigt förordnande utom hovrätten. Den som befordras till assessor redan efter ett års adjunktion bör således därefter fortsätta tjänstgöringen i hovrätten under ytterligare minst ett år. Undantagsvis kan det vara nödvändigt att frångå denna regel, men detta bör icke ske utan att särskilda förhållanden göra det oundvikligt. Do- marutredningen föreslår, att en bestämmelse av nu angivet innehåll införes i arbetsordningarna för hovrätterna. '

Frågan huruvida assessor, som fullgjort ledamotstjänstgöring i hovrätt un- der sammanlagt två år, vid denna tid skall fortsätta att tjänstgöraihovrätten eller förordnas att uppehålla domarbefattning i underrätt eller anlitas för

offentligt uppdrag måste bliva beroende "av det behov, som då föreligger att använda assessor för den ena eller andra uppgiften. Ur domarutbildning- ens synpunkt är det dock en fördel, om tjänstgöringen såsom adjungerad ledamot i hovrätt blir av längre varaktighet än två år, och det är således ett önskemål, att assessorernas tjänstgöring i allmänhet så ordnas, att de få tillfälle att tjänstgöra som hovrättsledamöter under längre tid. Att i sådan omfattning utsträcka ledamotstjänstgöringen för assessorerna möter emel- lertid ofta svårigheter. I den mån assessor anlitas för långvarigt uppdrag, kan det sålunda enda-st undantagsvis ifrågakomma, att han avbryter detta arbete för att återvända till hovrätten. Även önskemålet att kunna förlägga tjänstgöringen som revisionssekreterare till ett något tidigare skede under befordringsgången än för närvarande kan omöjliggöra ledamotstjänstgöring i hovrätt på assessorsstadiet utöver två år. Med hänsyn till dessa förhållan- den finner domarutredningen det icke möjligt att uppställa krav på längre än två års ledamotstjänstgöring.

Slutligen må i detta sammanhang framhållas, att assessor liksom för när- varande bör vara skyldig mottaga vissa förordnanden att tjänstgöra i annan domstol än den hovrätt han tillhör. Även vid tillämpning av denna bestäm- melse bör självfallet iakttagas, att där fråga är om förordnande annorstädes än i hovrätt, förordnande i första hand meddela-s assessor, som fullgjort le- damotstjänstgöring av önskvärd varaktighet och i varje fall under minst två år.

Tjänstgöringen som tingsdomare. På sätt angivits vid behandlingen av per- sonalorganisationen i domsagorna (s. 51 f.) skola tingsdomarbefattningar besättas med personer, som inneha assessorskompetens. Härigenom har er- hållits en befordringslinje delvis vid sidan om den hittills vanliga. Den nämn- da differentier-ingen av befordringsvägarna medför, att tjänstgöringen kan i något större utsträckning än tidigare lämpas efter befattningshavarnas olika personliga läggning och önskemål. Vissa domstolsjurister, vilka i fullt mått besitta de allmänna egenskaper, som fordras av en domare, äro till följd av sin läggning och sitt intresse för verksamheten i underrätt, särskilt skickade att fullgöra tjänstgöring därstädes. Det är angeläget, att i första hand sådana personer tagas till tingsdomare. För att rekryteringen till dessa poster skall bliva tillfredsställande är det av stor betydelse, att tingsdomarna anses fullt jämställda med dem som under ytterligare någon tid äro knutna till hovrätten. Denna princip har såtillvida kommit till urttryck redan vid inrättande av de nuvarande tingsdomarbefattninga—rna, som enligt uttalande av chefen för justitiedepartementet (prop. nr 252/1942 s. 83) dessa befatt- ningar böra förbehållas dem som kvarstå i den vanliga domarkarriären. Vid närmare reglering av tingsdomarnas ställning bör denna synpunkt be- aktas.

I fråga om tingsdomarnas utbildning är det :av vikt, att de, innan de till- träda befattningen, förvärva grundlig erfarenhet från tjänstgöring som leda- mot i hovrätt. Ett krav i denna riktning är motiverat i första hand med

hänsyn till de kvalificera-de och självständiga domaruppgifter, vilka böra ankomma på tingsdomare. Det är från nyss anförda utgångspunkter även betydelsefullt, att tingsdomarnas utbildning icke blir mindre allsidig än ut- bildningen för dem som tills vidare kvarstå i egenskap av assessorer. Den som skall utses till tingsdomare bör således dessförinnan ha fullgjort leda- motstjänstgöring i hovrätt under minst två år. Då tingsdomare i allmänhet icke torde komma att återvända till hovrätt utan i händelse av befordran främst kunna ifrågakomma till häradshövdingämbete, är det särskilt ange— läget, att det nu nämnda tjänstgöringskravet upprätthålles. Enligt domarut- redningens mening bör på grund härav efter en begränsad övergångstid undantag från dett-a krav icke medgivas för dem som gå den allmänna do- marbanan. Regeln bör emellertid icke utgöra hinder för att undantagsvis per— son av särskild förtjänst och skicklighet, vilken icke tillhör domarkarriären, utses till tingsdomare. I anslutning till det anförda föreslår domarutredningen ändring i 3 % domsagostadgan.

För att icke alltför mycket uppskjuta tidpunkten för utnämning eller för- ordnande av tingsdomare kan icke fordras, att befattningshavaren dessför- innan tjänstgjort såsom revisionssekreterare. Önskvärt är emellertid, 'att jämväl den som övergår till befattning som tingsdomare sedermera under någon tid tjänstgör såsom föredragande i högsta domstolen. Såsom framgår av uttalandena i det följande (5. 186), föreslår domarutredningen, att så- som villkor för erhållande av hovrättsråds- och häradshövdingämbete i regel bör uppställas, att vederbörande tjänstgjort i egenskap av revisions- sekreterare under minst ett år. Detta krav bör naturligtvis i lika hög grad gälla för tingsdomare som för assessorer. Vid genomförande av denna ord— ning torde därför tingsdomarna, utan att det ålägges dem att tjänstgöra så- som revisionssekreterare, i allmänhet komma att fullgöra dylik tjänstgöring.

Tingsdomarens huvuduppgift är, såsom framgår av vad tidigare anförts, att vid sidan om häradshövdingen utöva domarfunktioner. Liksom nu bör tingsdomaren, med undantag för de allra största domsagorna, tjänstgöra som inskrivningsdomare, eventuellt även konkursdomare. Han bör därjämte —— på samma sätt som tingssekreterare i de domsagor, där tingsdomare ej fin- nes —— leda och övervaka kansliarbetet i domsagan. Med hänsyn härtill är det naturligt, att tingsdom-aren bör ha en mindre del av de dömande upp— gifterna än häradshövdingen. Ehuru det icke är nödvändigt eller lämpligt att i princip begränsa tingsdomarens behörighet till vissa grupper av mål och ärenden, bör i den mån särskild arbetsfördelning mellan häradshöv- dingen och tingsdomaren fastställes, därvid tillses, att de mest krävande upp- gifterna tilldelas häradshövdingen. Denna princip bör således tillämpats exempelvis i fråga om rannsakningar. I fråga om ägodelningsmäl och ägo- delningsärenden jämte liknande ärenden torde tillämpningen av denna grundsats vanligen föranleda, att ägodelningsrättens förhandlingar böra ledas av häradshövdingen. Därför torde i allmänhet icke föreligga behov av att i tingsdomares uppgifter skall ingå att vara ordförande i ägodelningsrätt. En- ligt nu gällande bestämmelse i domsagostadgan åligger det tingsdomare att,

i den mån han därtill förordnas, handlägga de ofta förekommande ärendena angående sammanläggning av fastigheter och fastställelse å avstyckning ävensom fastställelse å gränsbestämning i samband med nämnda förrätt- ningar, såvitt dessa ärenden ankomma på ägodelningsdomaren och ej på ägodelningsrätten. Av skäl, som anförts vid behandlingen av tingssekrete- rarnas arbetsuppgifter, bör till ifrågavarande grupp av ärenden hänföras fastställelse av gränsbestämning ej endast när denna utförts i samband med sammanläggning eller avstyckning utan även då den verkställts såsom sär— skild förrättning. Däremot finnes enligt doma'rutredningens uppfattning ej anledning att låta ytterligare ägodelningsärenden ankomma på tingsdomaren. Denne har således endast vid vikariat för häradshövdingen att handlägga ägodelningsmäl och -ärenden i full utsträckning.

Vad ovan anförts angående tingsdomarnas arbetsuppgifter föranleder ej heller i övrigt någon principiell ändring beträffande den nuvarande, i dom- sagostadgan (13 &) givna bestämmelsen om tingsdomarens åligganden. De jämkningar, som vidtagits, föranledas dels av nyssnämnda utvidgning av stad- gandet angående ägodelningsärenden dels av de efter rättegångsreformen änd- rade förhållandena. Beträffande de domsagor, för vilka finnas av Kungl. Maj:t fastställda arbetsordningar, förutsättes, att arbetsfördelningen mellan de högre befattningshavarna liksom hittills i erforderlig omfattning regleras genom särskilda föreskrifter.

Domarutredningen har med hänsyn till omfattningen av de domarupp- gifter, som skola ankomma på tingsdomare, icke ansett sig böra föreslå, att denne —-— såsom tingssekreterare skall ansvara för expeditionsuppgifter av olika slag. Domarutredningen utgår från att i domsagor, där tingsdomare men ej tingssekreterare finnes, dessa uppgifter skola fullgöras av särskilt kvalificerat domsagobiträde på eget ansvar eller, där sådant biträde ej är tillgängligt, av tingsnotarier eller biträden under tingsnotaries ledning.

För domsagoarbetet innebär det betydande fördelar, därest tingsdomaren under en längre period innehar sin tjänst. Det är nämligen för ett rätt ut— övande av den dömande verksamheten av vikt, att domaren äger närmare kännedom om befolkningen på orten och om förhållandena i övrigt inom domsagan. Även samarbetet med häradshövdingen och kanslipersonalen un- derlättas avsevärt genom att icke alltför täta personbyten äga rum å tings- domarbefattningen. Önskemålet om relativt långvarig tjänstgöringsperiod för tingsdomare kommer med all säkerhet att under den nya rättegångs- ordningen erhålla ökad vikt, eftersom ombyte av domare vid tillämpning av denna ordning föranleder ännu mera påtagliga olägenheter än under nuva- rande rättegångsordning och det därjämte måste bliva av särskild vikt för tingsdomaren att vid ledningen av det i en större domsaga synnerligen om- fattande kansliarbetet vara väl insatt i verksamheten i domsagan. Visser- ligen kan icke undvikas, att tingsdomare avbryter tjänstgöringen i domsaga för att tjänstgöra såsom revisionssekreterare (jfr ovan). Men i övrigt hör av nu anförda skäl eftersträvas, att tingsdomare i allmänhet stannar på sin post under en relativt lång period. Uppenbarligen måste det vara ägnat att

främja en utveckling i dylik riktning, om tingsdomartjänsterna i enlighet med vad domarutredningen föreslagit göras till ordinarie tjänster.

Tingsdomarnas löneställning. Då 1937 års domsagoutredning i sitt år 1939 avgivna betänkande framlade förslag om inrättande av befattningar som tingsdomare i de tre största domsagorna, förordade nämnda utredning, att dessa befattningar skulle placeras i lönegra'den A 30. Såsom skäl härför anfördes, att dessa befattningar borde göras lockande för väl meriterade och dugliga hovrättsassessorer och att med hänsyn härtill och till arbetsupp— giftens karaktär tjänsterna i avlöningshänseende borde jämställas med de nu- varande hovrättsrådsämbetena. I propositionen till 1942 års riksdag angående omorganisation av domsagoförvaltningen m.m. (nr 252), vari benämningen tingsdomare utsträcktes jämväl till de tidigare s. k. assessorssekreterarna, ut— talades (s. 83) till en början, att i princip samtliga dessa befattningshavare borde vara ordinarie tjänstemän. I avbidan på närmare enfarenhet av insti- tutionens värde och möjligheter ansåg departementschefen emellertid för- siktigast, att samtliga förevarande befattningar tills vidare endast bleve extra ordinarie. Enligt departementschefens mening syntes tillräckliga skäl icke föreligga att därvid placera några av befattningshavarna i högre lönegrad än 29. Från riksdagens sida gjordes ingen erinran rörande förslaget om tingsdomarnas placering i lönegrad men framhölls, att inga betänkligheter syntes möta mot att de då beslutade tingsdomarbefattningarna utan avvak— tan på rättegångsreformen gjordes ordinarie.

Enligt domarutredningens uppfattning böra tingsdomares löneförmåner bestämmas med hänsyn till de betydelsefulla dömande uppgifter, som åvila tingsdomare, och till det omfattande ansvar, som därav följer. Liksom hä- radshövdingen svarar tingsdomaren ensam för handläggningen av de mål och ärenden, som anförtros åt honom, även sådana av invecklad beskaffen- het.

Jämväl för rekryteringen till ting-sdomarbefattningarna är det angeläget, att de ekonomiska villkoren bliva tillräckligt lockande, så att de för nämn- da tjänster mest lämpade assessorerna vilja söka sig till dessa och kvar- stanna å dem under en ej alltför kort tid. Den nuvarande skillnaden i löne- ställning mellan tingsdomare och hovrättsråd måste föranleda en viss tvek- samhet hos den som överväger att söka tingsdomarbefattning, enär han därigenom riskerar att under längre tid än eljest kvarbliva i den lägre löne- graden. En omständighet som härvid icke må helt förbises är, att den ifrågavarande löneskillnaden oaktat den i sig själv är relativt obetydlig -— lätt kan föranleda den uppfattningen, att de som kvarstå i egenskap av tingsdomare, sedan de med den jämnåriga i hovrätten erhållit hovrättsråd-s— ämbete, skulle vara mindre dugande än dessa. Bland dem som hittills inne- haft tings-domarbefattningar har också ofta framträtt en önskan att efter kort tids tjänstgöring såsom tingsdomare åter inträda i hovrätten.

Att ett sådant förhållande icke är ur arbetssynpunkt önskvärt har redan framhållits i samband med behandlingen av tingsdomarnas tjänstgöring-s-

( r 1 1 k l l

förhållanden. Tvärtom bör eftersträvas, att tingsdomare i regel tjänstgöra under lång tid. Man måste även räkna med att tingsdomare framdeles i en del fall kunna komma att slutlig-t stanna å sina befattningar. Oaktat tings- domarna ofta kunna beräknas bliva befordrade till annat domarämbete, särskilt häradshövdingämbete, k'unna de nämligen icke lika litet som de assessorer, vilka fortsätta tjänstgöring i hovrätt äga anspråk på att efter intjänande av erforderliga meriter befordras till sådant ämbete. Vid bestäm- mande av tingsdomarnas löneställning bör även denna omständighet be- aktas.

Nu anför-da förhållanden tala för att tingsdomarbefattningarna uppflyttas från 29 till 30 lönegra-den. En sådan åtgärd innebär, att tingsdomarna under början av sin tjänstgöring bliva något förmånligare placerade än de som kvarstanna i hovrätten i egenskap av assessorer. Denna förmån torde kunna förväntas stimulera till sökande av tingsdomarbefattningar. Genom uppflytt- ningen skulle även undanröjas den nu föreliggande anledningen för tings- domare att söka sig från sådan befattning för att erhålla trettiondegrads- tjänst.

Kostnaderna för den ifrågasatta åtgärden äro, med hänsyn till att upp- flyttningen omfattar endast en lönegrad och avser jämförelsevis få befatt— ningshavare, obetydliga.

På grund av vad sålunda anförts vill domarutredningen förorda, att tings- domarbefattningarna erhålla placering i 30 lönegraden och inrättas som ordinarie tjänster i lönegraden A 30.

Tjänstgöringen som föredragande i högsta domstolen. Enligt de intill den 1 juni 1945 gällande reglerna för måls handläggning i högsta domstolen blevo målen efter ett skriftväxlingsförfarande fullständigt föredragna av revisions- sekreterare inför domstolen, som därefter träffade sitt avgörande. Den nya rättegångsordningen innebär ViSserligen, att handlingarna i viss omfattning föredragas inför domstolen av revisionssekreterare eller liknande tjänsteman, men föredragningen skall i första hand avse frågan, huruvida tillstånd skall meddelas part att få talan prövad 'av högsta domstolen. Redan från och med den 1 juni 1945 gäller, att sådant prövningstillstånd -— meddelat av en mindre avdelning inom högsta domstolen —— i regel erfordras, för att mål må av dom- stolen prövas. Om prövningstillstånd meddelas, skall enligt den framtida rät- tegångsordningen med tillämpning av muntlighetsprinoipen i regel huvudför- handling äga rum inför domstolen. Under samma förutsättningar, som gälla för rättegången i hovrätt, skall dock utredningen till begränsad del framläg— gas vid huvudförhandlingen genom tjänstemannaföredragning. Det har gjorts gällande, att tjänstgöringen som revisionssekreterare på grund av de nämnda ändringarna i rättegångsförfarandet och tjänstgöringens härigenom något ändrade karaktär —— bland annat den omständigheten att revisionssekrete- rarna i framtiden icke skola avge betänkande med förslag till dom i föredra- get mål —— ur utbildningssynpunkt icke skulle vara lika värdefull som för när- varande. Enligt dom'arutrednjngens uppfattning saknas emellertid anledning

till antagande, att tjänstgöringens allmänna utbildningsvärde genom de nämnda ändringarna i tjänstgöringen skulle undergå någon mera betydande förändring. Särskilt må framhållas den betydelse det äger för domarens ut— bildning, att han vid sin tjänstgöring får närvara och biträda vid högsta domstolens överläggningar liksom vid övrig'handläggning av målen där. På grund av det anförda bör även framgent regelmässigt fordras av den som önskar gå vidare på domarbanan, att han någon tid tjänstgjort som revisions- sekreterare.

Då revisionssekreterartjänstgöringen under senare år i ej så få fall kommit att skjutas åt sidan till förmån för särskilda uppdrag utanför domstolsväsen- det, synes önskvärt att uppställa en bestämd regel angående revisionssekre- terartjänstgöring under viss minimitid såsom villkor för utnämning till hov- rättsråd och häradshövding. Vissa svårigheter föreligga emellertid att giva regeln en sådan utformning, att densamma samtidigt erhåller erforderlig smi- dighet och fasthet. Det är nämligen tydligt, att vissa undantag allt-id måste medgivas, framför allt då det på grund av vederbörandes särskilda kvalifika- tioner är av vikt, att ett betydelsefullt uppdrag inom lagstiftningen eller annat allmänt uppdrag anförtros åt just honom. Därest assessor erfordras för upp- drag såsom statssekreterare, expeditionschef eller lagbyråchef eller såsom ledamot av lagberedningen eller för annat lagstiftningsuppdrag av större om— fattning är det sålunda icke alltid möjligt att upprätthålla kravet på att han för att bibehålla befordringstur inom domstolsväsendet skall tjänstgöra viss tid såsom revisionssekreterare. Även i sådana fall bör emellertid tillses, att undantag ej medgives i större utsträckning än som ur det allmännas syn— punkt befinnes nödvändigt för att de ifrågavarande arbetsuppgifterna skola på bästa sätt fullgöras. Angående omfattningen av det krav, som bör uppställas i fråga om revisionssekreterartjänstgöringens längd, bör å ena sidan själv- fallet fordras så mycket, att erfarenheterna från tjänstgöringen kunna bliva av verkligt värde; å andra sidan kan kravet icke ställas särdeles högt med hänsyn bland annat till det begränsade antalet revisionssekreterarbefatt- ningar.

Domarutredningen vill] i anslutning till nu anförda synpunkter föreslå, att för utnämning till hovrättsråd eller häradshövding fordras-, att vederbörande tjänstgjort som revisionssekreterare under minst ett år. Regeln bör eftergivas endast i undantagsfall, när det ur allmän synpunkt kräves, att befattnings- havaren fullgör uppdrag utanför domstolsväsendet av särskilt kvalificerad natur eller i fråga om särskilt kvalificerad sökande utanför den vanliga do- markarriären.

Såsom framhållits redan i samband med de allmänna synpunkterna på assessorernas tjänstgöringsförhållanden är det ett viktigt önskemål, att tjänst- göringen såsom revisionssekreterare kan förläggas till ett något tidigare skede av befordringsgången än nu. En förutsättning härför är, att omsättningen å revisionssekreterarbefattningarna sker tillräckligt snabbt. Av denna anledning bör icke endast en viss minimitid uppställas för revisionssekreterartjänstgö-

ringen utan denna även regleras med avseende å den längsta tid, som bör ifrågakomma för densamma. En begränsning av revisionssekreterartiden är motiverad jämväl ur den synpunkten, att det icke är önskvärt med en alltför långvarig tjänstgöring av detta slag. Vid uppställande av en dylik gräns bör i enlighet med vad ovan anförts iakttagas, att i regel alla de som aspirera på hovrättsråds- eller häradshövdingämbete skola få tillfälle att tjänstgöra i justitierevisionen. Dessutom bör — såsom skall i annat sammanhang närmare utvecklas —— utrymme såvitt möjligt beredas jämväl åt de till rådhusrätterna knutna domare, som så önska, att någon tid tjänstgöra såsom revisionssekre- terare. Antalet revisionssekreterarämbeten, som för närvarande är 27, har enligt en under förarbetena för rättegångsreformen verkställd beräkning (prop. nr 5/ 1942 s. 481) ansetts kunna nedhringas till endast 18. Även om ett större antal revisionssekreterarbefattningar i verkligheten visar sig erforder— ligt, vilket domarutredningen håller för sannolikt, är det med hänsyn till an- förda omständigheter tydligt, att en begränsning av tjänstgöringstiden som re- visionssekreterare är nödvändig. Med hänsyn till avgången från de högre do— marbefattningarna synes man approximativt kunna räkna med att årligen mellan 10 och 15 befattningshavare böra påbörja respektive avsluta tjänst- göring som revisionssekreterare. I enlighet härmed torde tiden för tjänstgö- ringen i genomsnitt komma att uppgå till omkring två år. Vid sådant för- hållande bör lämpligen den regeln tillämpas, att tjänstgöringen icke över- stiger en tid av omkring tre år. En dylik gränsdragning förefaller även ur ut- bildningssynpunkt lämplig.

Till stöd för förslaget att förlägga revisionssekreterartjänstgöringen något tidigare än för närvarande och att förkorta tiden för tjänstgöringen vill do- marutredningen ytterligare framhålla, att därigenom möjliggöres en bety-= delsefull omläggning av den fortsatta tjänstgöringsgången. Enligt de prin- ciper, som nu tillämpas, utnämnas vanligen revisionssekreterare omedelbart till häradshövdingar, ehuru i någon utsträckning jämväl förekommer, att de för längre eller kortare tid återgå till tjänstgöring i hovrätt i egenskap av hovrättsråd. Emellertid synes det ur flera synpunkter önskvärt, att assesso- rema efter fullgjord revisionssekreterartjänstgöring allmänt återvända till hovrätten. Genom en sådan ordning skulle i större utsträckning än för när- varande erfarenheterna från högsta domstolen komma den dömande verk- samheten i hovrältterna tillgodo, vilket givetvis vore av den största betydelse för dessas arbete. Även för befattningshavarna själva torde tjänstgöringen, om den anordnas på detta sätt, bliva mera värdefull. Sålunda torde den som i sist angiven ordning utnämnes till häradshövding under i övrigt lika förhållanden vara bättre rustad för sin uppgift än den som tillträder äm- betet omedelbart efter lång tids tjänstgöring i justitierevisionen. På nu an- förda skäl vill domarutredningen förorda, att en sådan omläggning av den normala befordringsgången, som nu angivits, kommer till stånd. För att så skall kunna ske är det emellertid en nödvändig förutsättning, att revisions— sekreterartjänstgöringen kan avslutas vid en icke alltför långt framskriden

tidpunkt. Även av denna anledning är det av vikt, att denna tjänstgöring kan fullgöras under en relativt tidig del av befordringsgången och att tiden för tjänstgöringen begränsas.

Då enligt domarutredningens ovan framlagda förslag tiden för tjänstgö- ring som revisionssekreterare skall vara begränsad till några få är, kan det ifrågasättas, huruvida skäl föreligger att alltjämt bibehålla revisionssekrete- rarbefattningarna vi-d karaktären av ordinarie ämbeten. Eftersom det alltid måste förutsättas, att den som börjar tjänstgöra i justitierevisionen förs-t under någon tid uppehåller revisionssekretera-rbefattning på förordnande, in— nan han själv kan erhålla sådan befattning, skulle nämligen ämbetena myc- ket snabbt byta innehavare och ämbetsperioden för varje innehavare i all- mänhet kanske uppgå till endast ett år eller däromkring. Å andra sidan måste det med nuvarande knapphet på ordinarie poster inom det statliga dom- stolsväsendet möta betänklighet att minska antalet sådana befattningar. Emellertid kan det —— såsom i ett tidigare sammanhang berörts —— förut- sättas, att antalet ledamöter i hovrätterna i samband med rättegångsrefor- mens genomförande mäste ökas, vilket främst torde komma att ske genom inrättande av assessorstj-änster av ordinarie natur. Att med säkerhet beräkna det erforderliga antalet sådana tjänster är väl nu icke möjligt, men domar- utredningen utgår för sin del från att ett 30-tal ledamotsbefattningar skola erfordras utöver antalet nu tjänstgörande ordinarie och extra ledamöter (jfr s. 84), och största delen av dessa nya befattningar kunna beräknas bliva av ordinarie karaktär. Enligt domarutredningens förslag skola vidare nya tingsdomarbefattningar inrättas, vilka, liksom de redan befintliga, i prin- cip skola vara ordinarie. Vid genomförande av detta förslag tillkomma ytter- ligare 16 ordinarie tjänster (därav 7 genom överförande av nuvarande e. o. tingsdomarbefattningar å ordinarie stat och 9 genom inrättande av nya tingsdomarbefattningar). Även om de nuvarande 27 revisionssekreteraräm- betena indragas och ersättas med befattningar av extra ordinarie natur, torde man således kunna utgå från att antalet ordinarie befattningar inom domstolsorganisationen i dess helhet kommer att ökas. Med hänsyn här- till synes man icke böra avstå från att verkställa den förändring beträffande revisionssekreterarbefattningama, som av förut angivna skäl är påkallad. Därest nya ordinarie domartjänster inrättas i huvudsak i den omfatt- ning, som nyss nämnts, föreslår domarutredningen därför, att i stället för de nuvarande revisions*sekreterarämbetena inrättas extra ordinarie befatt- ningar av samma karaktär som de hittillsvarande assessorstjänsterna i hov- rätt. Innehavare av revisionssekreterarbefattning bör i samma utsträckning, som gäller för hovrättsassessor med extra ordinarie anställning, vara skyl- dig att vid behov tjänstgöra i hovrätt eller underrätt. Även i övrigt böra motsvarande regler i tillämpliga delar gälla för ifrågavarande båda grupper av befattningshavare. De föreslagna revisionssekreterarbefattningarna böra placeras i lönegraden Ro 30, vilket enligt offentliggjort förslag av 1945 års lönekommitté innebär s—anmia löneställning som för närvarande.

Liksom för närvarande är fallet, måste antagas, att revisionssekreterare jämväl framdeles i viss utsträckning anlitas för lagstiftningsuppdrag och andra uppdrag utanför domstolsväsendet. Härvid bör dock, såsom framgår av vad tidigare anförts, i allmänhet iakttagas den regeln, att revisionssekre- terare skall tjänstgöra i denna egenskap under minst ett år. För att i den mån det är möjligt begränsa det vikariatsystem, som föranledes av att ett antal revisionssekreterare under längre eller kortare tid tjänstgöra annor- städes än i justitierevisionen, bör enligt domarutredningens mening hänsyn till detta förhållande tagas vid bestämmande av antalet revisionssekreterar- befattningar. Detta synes lämpligen kunna ske i den ordning, som nu till- lämpas i fråga om assessorstjänsterna i hovrätt. Domarutredningen förordar således, att i personalförteckningen för högsta domstolen upptages det an- tal revisionssekreterare, som befinnes erforderligt för fullgörande av de å dessa befattningshavare ankommande göromålen, samt att det därjämte till- lägges Kungl. Maj:t befogenhet att intill ett närmare angivet antal förord- na ytterligare revisionssekreterare, i den mån så erfordras på grund av att sådana befattningshavare nyttjas i uppdrag utanför domstolsväsendet. Sist— nämnda antal torde tills vidare kunna beräknas till förslagsvis 10. Genom denna anordning synes det bliva möjligt, att den som förordnas att tjänst- ; göra såsom revisionssekreterare i regel kan efter en endast kortvarig över- gångstid bliva revisionssekreterare med e. o. anställning och således erhålla den e. o. anställningen vid det verk, där han tjänstgör. I samband härmed bör självfallet en motsvarande minskning företagas av det antal assessorer, som enligt gällande bestämmelser avses för tjänstgöring utom hovrätterna. I enlighet med vad ovan föreslagits skulle befordringsgången i samband med revisionssekreterartjänstgöringen i allmänhet ske efter följande hu- ; vudlinjer. Assessor, som fullgjort ledamotstjänstgöring i hovrätt under minst ? två år, förordnas i den mån beh-ov därav uppkommer till följd av till- '. fällig ledighet för revisionssekreterare —— att uppehålla revisionssekreterar- befattning. När dylik befattning blir ledig, utses vederbörande till revisions— sekreterare med e. o. anställning och lämnar därvid sin e. o. anställning som assessor. Detta bör, om antalet revisionssekreterarbefattningar avpassas på det sätt som nyss angivits, vanligen kunna ske kort tid efter det att tjänst- göringen i justitierevisionen påbörjats. Sedan tjänstgöringen därstädes fort- gått under en tid av minst ett och högst tre år, återgår befattningshavaren till tjänstgöring i hovrätt, för såvitt han ej tages i anspråk för offenligt upp- drag. Återvändandet till hovrätt torde i allmänhet komma att ske i—samband med att vederbörande utnämnes till ordinarie assessor eller hovrättsråd. Om befattningshavaren redan innan tjänstgöringen i justitierevisionen av- slutats kommer i tur att söka ordinarie assessorstjänst eller hovrättsråds- ämbete, bör möjlighet härtill beredas honom utan att, för den händelse han erhåller befattningen, tjänstgöringen i justitierevisionen måste avbrytas. För sådant fall torde få begagnas utvägen, att han fortsätter denna tjänst- göring i egenskap av tillförordnad revisionssekreterare. Även då utnämning till ordinarie ledamotsbefattning i hovrätt sker under sist angivna förhållan-

den, bör givetvis iakttagas, att sökanden dessförinnan skall ha fullgjort re- visionssekreterartjänstgöring under minst ett år. Under en övergångsperiod torde det dock undantagsvis särskilt av hänsyn till rekryteringsförhållan— dena ti hovrätten för Övre Norrland — kunna bliva nödvändigt att avstå från sistnämnda krav.

8. Stadsdomares tjänstgöring vid det statliga domstolsväsendet.

Såsom framhållits redan i samband med de allmänna synpunkterna rö- rande tjänstgöringen vid domstolarna är det av flera skäl önskvärt, att de domare, som erhålla befattning vid rådhusrätt, äga möjlighet att tjänstgöra även vid andra domstolar och att övergå till befattning vid dessa domstolar. Vid genomförande av en sådan ordning vinnes i första hand ett ökat utbyte av erfarenheter mellan de olika domstolarna. För rekryteringen til-1 rådhus— rätterna måste det vidare vara av betydelse, om särskilt dugande stadsdomare kunna räkna med att komma i fråga till andra domarbefattningar. Visserligen föreligger på grund av den nuvarande organisationen av domstolsväsendet i städerna hinder mot att åstadkomma ett lika fritt utbyte av arbetskrafter mellan rådhusrätterna och övriga domstolar som mellan dessa senare in— bördes. I vissa praktiskt betydelsefulla avseenden synas emellertid åtgärder kunna vidtagas i syfte att bättre än för närvarande tillgodose nyssnämnda önskemål. Vad angår möjligheterna för rådhusrättsledamöter att befordras till statsavlönad domarbefattning hänvisas härvid till avdelningen om beford- ringsprinciper (s. 226 ff.).

Ledamotstjänstgöring i hovrätt. Tjänstgöring som ledamot i hovrätt måste ur utbildningssynpunkt anses såsom ett viktigt komplement till råd- husrättstjänstgöringen. På grund av gällande bestämmelse om prövning i hovrätt av dem som söka rådmans- eller assessorstjänst i rådhusrätt äga visserligen numera även de som tidigt tillträda sådan tjänst i allmänhet nå- gon erfarenhet från den dömande verksamheten i hovrätt, förvärvad genom där fullgjord aspirant och fiskalstjänstgöring. Det är emellertid under alla förhållanden av stort värde för vederbörandes utbildning, om han seder- mera kan få tjänstgöra såsom adjungerad ledamot i hovrätt. Han får här- igenom tillfälle att vidga och fördjupa sina kunskaper och vinn-a en allsi- digare domarerfa-renhet. Detta är otvivelaktigt av betydelse för en fortsatt domargärning i rådhusrätt. Utan en tämligen grund-lig erfarenhet från ar— betet som hovrättsledamot torde rådhusrätternas jurister vidare i regel icke kunna ifrågakomma till tjänstgöring såsom revisionssekreteterare. I första hand bör därför eftersträvas att bereda i rådhusrätterna verksamma domare, vilka anmäla sig därtill, adjunktion i hovrätt.

Helt naturligt måste det innebära en viss belastning för arbetet i hovrät- ten, om där i större utsträckning tagas i anspråk sådana arbetskrafter, som icke äga en på längre tids erfarenhet grundad vana vid överrättsför- farandet. För att minska olägenheten härav och framför allt för att veder-

börande själv skall kunna tillgodogöra sig erfarenheterna från adjunktio- nen, bör denna utsträckas över en ej alltför kort tidrymd.

Härvid erinras om att de tillfällen till adjunktion, som erbjuda sig i hov- rätterna, äro begränsade och att svårigheter yppats att ino-m skälig tid be- reda sådan tjänstgöring åt hovrätternas egna fiskaler. Till följd av fiskals- kaderns ansvällning ha dylika svårigheter som förut nämnts särskilt fram- trätt under de sist förflutna åren. Det är därför nödvändigt att tillse, att den ifrågasatta tjänstgöringen av stadsdomare i hovrätt icke ytterligare för- värrar befordringsläget där. En utväg, som härvid ligger nära till hands, är att under den tid en stadsdomare tjänstgör i egenskap av adjungerad leda- mot i hovrätten förordna en av hovrättens assessorer till vikarie å stads— domarbefattningen. Under andra förhållanden än de nu rådande —— såsom vid en tillfällig brist på fiskaler med så omfattande praktisk erfarenhet, att de böra komma i fråga för adjunktionstjänstgöring kan det vara lämp- ligare att såsom vikarie i rådhusrätten i stället anlita fiskal. Vare sig asser- sor eller fiskal användes för denna uppgift, är en sådan åtgärd ofta önsk- värd även för att bereda hovrättens befattningshavare ökad erfarenhet från dömande verksamhet i särskilt större rådhusrätter. Enligt domarutred- ningens uppfattning bör det, under iakttagande av vad nu anförts, vara möjligt att efter hand i hovrätterna anordna adjunktionstjänstgöring i nå— gon utsträckning även för rådhusrätternas jurister.

I gällande arbetsordningar för hovrätterna föreskrives att —— därest asses- sor ej finnes tillgänglig för tjänstgöring såsom ledamot, när behov därav uppstår — hovrätten äger att till adjungerad ledamot under högst 45 dagar i sänder förordna, bland andra, innehavare av ordinarie domartjänst i un- derrätt. Vid fråga om förordnande av längre varaktighet skall hovrätten göra hemställan därom hos Kungl. Maj:t. I dess-a bestämmelser föreslår domar- utredningen ingen ändring. Liksom hittills bör det således ankomma på varje hovrätt att efter framställning pröva, när adjunktion må kunna be- redas dårtill villig rådhus—rättsledamot och att, om så erfordras, hos Kungl. Maj :t hemställa om dennes förordnande. Hovrätterna böra därvid i den om- fattning, som med hän-syn till ovan anförda omständigheter finnes möjlig, söka tillmötesgå de framställningar om adjunktionstjänsrtgöring, som kunna göras. Framställning i saken hör lämpligen göras av vederbörande magistrat. För en sådan ordning talar- det förhållandet, att det i allmänhet tillkommer magistraten att besluta om ledighet för ledamot i rådhusrätt och om förord- nande av vikarie för honom. Särskilda bestämmelser för reglering av hit- hörande förhållanden torde icke vara erforderliga.

Revisionssekreterartjänstgöring. För förverkligande av önskan om jäm- ställdhet mellan städernas domare och övriga domare är det av vikt, att även de förra kunna ifrågakomma till förordnanden som revisionssekre- terare.

Vad angår förutsättningarna för att dylika förordnanden må kunna med- delas rådhusrättsledamöter bör såsom ovan antytts till en början fordras, att

vederbörande haft adjunktion i hovrätt under någon tid. Den därunder vun- na erfarenheten angående överrättsprocessen och överrätternas arbetssätt torde nämligen knappast kunna undvaras vid fullgörande av en revisions- sekreterares åligganden. Hovrättens omdöme angående vederbörandes skick- lighet och lämplighet måste även få avgörande inflytande på frågan, om denne skall kallas till tjänstgöring i justitierevisionen.

Med hänsyn till förseningen av den tidpunkt, då revisionssekreterarför- ordnande kan meddelas, föreligga redan för närvarande otvivelaktigt stora praktiska svårigheter att bereda sådan tjänstgöring jämväl åt stadsdomare. Då den nya rättegångsordningen kan komma att medföra en minskning av antalet revisionssekreterartjänster, kunna dessa svårigheter framdeles bliva större än nu. Läget kommer därjämte att i hög grad bero på hur beford- ringsgången ordnas såvitt angår längden av revisionssekreterartjänstgöring- en. Då domarutredningen förordat en begränsning av nämnda tjänstgörings- tid (5. 187), har även den synpunkten beaktats, att såvitt möjligt plats bör beredas åt stadsdomare, som så önska, att fullgöra revisionssekreterartjänst- göring.

Slutligen må i detta sammanhang framhållas, att turordningen mellan olika befattningshavare, som ifrågakomma till tjänstgöring som revisions- sekreterare, vanligen bestämmes efter en meritberäkning enligt vissa grun- der. Såsom i det följande skall närmare beröras, utgår domarutredningen från att tjänstgöring som ledamot i rådhusrätt i allmänhet bör vara prin- cipiellt likställd i merithänseende med annan domstolstjänstgöring. I följd härav bör en i rådhusrätt anställd domare, som kompletterat sin utbild- ning med väl vitsordad tjänstgöring såsom ledamot i hovrätt, kunna ifråga- komma att inträda i justitierevisionen i samma tur som med honom jämn- åriga, i statstjänst anställd—a domare.

Avlönings- och pensionsfrågor. Domarutredningen vill i dett-a samman- hang slutligen beröra vissa särskilda frågor, vilka äga betydelse för mö jlig- heterna till cirkulation mellan rådhusrätterna och övriga domstolar liksom mellan rådhusrätterna inbördes.

De skiljaktigheter i fråga om avlöning, som förekomma mellan de nu nämnda domstolarna, kunna uppenbarligen ofta försvåra ett eljest önskvärt utbyte av befattningshavare dem emellan. Då städernas domare ej sällan ti- digt uppnå relativt väl avlönade befattningar, kan det inträffa, att stadsdo- mare vid adjunktion i hovrätt eller tjänstgöring såsom revisionssekreterare få vidkännas minskning i sina inkomster. Detta kan särskilt bliva förhållan- det i de fall, då rådhusrätternas befattningshavare ha inkomstbringande uppdrag vid sidan om sin egentliga tjänst, vilka uppdrag vederbörande, om han tjänstgör å annan ort, i regel icke kan sköta. Att bereda stadsdomare ersättning för dylik förlust torde icke kunna ifrågakomma, och det är där- för uppenbart, att dessa i många fall icke anse sig kunna fullgöra sådan tjänstgöring, som nyss nämnts. Vad åter angår de förordnanden i rådhusrätt, som erbjudas åt hovrätternas fiskaler och assessorer, torde i allmänhet till-

ses, att löneförmånerna ej understiga vederbörandes ordinarie inkomst och att därutöver utgår ersättning för vistelse utanför stationeringsorten. För att dessa befattningshavare skola vara skyldiga att mottaga förordnande i råd- husrätt förutsättes också, att de därvid bibehållas i sin löneställning (jfr prop. nr 198/1943 5. 16 f.).

En annan fråga rör beräkningen av det antal tjänstår, som erfordras för full tjänstepension. Enligt en är 1943 vidtagen ändring i allmänna tjänste— pensionsreglementet skall på prövning i den ordning Kungl. Maj:t föreskri- ver bero, om och i vad mån tid, varunder tjänsteman fullgjort arbete eller uppdrag i eller utom statens tjänst, må tillgodoräknas såsom tjänstår, där sådan tillgodoräkning ej må ske enligt vad eljest är stadgat. I motiven till denna bestämmelse pekades särskilt på önskvärdheten av att efter prövning av föreliggande omständigheter kunna medgiva till-godoräkning av tjänstår, då befattningshavare vid det statliga domstolsväsendet förordnades att tjänst- göra såsom borgmästare eller rådman i stad med egen jurisdiktion. Önsk- värt är givetvis att, i den mån detta ej redan är fallet, stadsdomarna vid adjunktion i hovrätt eller vid revisionssekreterarförordnande på motsva— rande sätt få tillgodoräkna sig denna tid i pensionsavseende.

C. Domares och domaraspiranters tjänstgöring hos advokat och åklagare.

Domare, åklagare och advokater komma under sin yrkesutövning i ständig förbindelse med varandra. Fram-för allt vid handläggning enligt den nya rättegångsordningen kommer det att vara av stor betydelse, att det mellan dem som genom sitt yrke medverka i rättegången råder ett gott samarbete med ömsesidig förståelse för de olika arbetsuppgifterna och de svårigheter, som dessa erbjuda. Icke mins-t' av denna anledning är det värdefullt, att en- ligt gällande bestämmelser såsom behörighetsvillkor för erhållande av högre åklagarbefa'ttning kräves tjänstgöring i underrätt under tid motsvarande tings- utbildningstiden samt att jämväl ett stort antal advokater undergått tings— utbildning eller i varje fall under någon tid tjänstgjort vid underrätt. För främjande av en sådan utveckling, som nyss angivits, skulle det otvivelaktigt också vara av värde, om domarna å sin sida i—allmänhet ägde personlig er- farenhet från advokatens och åklagarens verksamhetsområden.

Tjänstgöring hos advokat eller åklagare kan dessutom vara av betydelse för en blivande domare därigenom, att denne under sådan tjänstgöring vinner ökad människokännedom och större erfarenhet från det praktiska livet. Så- dan erfarenhet kan särskilt förvärvas genom den på en advokatbyrå bedrivna konsulterande verksamheten. Vidare måste det för en blivande domare vara av stort värde att få de juridisk-a frågorna belysta från en annan utgångs- punkt än under verksamheten vid domstol och därvid få en inblick i advo- katens arbete i rättegångsmål respektive åklagarens verksamhet under för-

undersökning beträffande brott och utförande av åklagartalan. I vissa främ- mande länder ingår det också som ett normalt led i domarkarriären, att ve- derbörande under någon tid är verksam som advokat eller åklagare.

På grund av nu anförda förhållanden framstår det såsom principiellt sett mycket önskvärt, att de blivande domarna under någon tid tjänstgöra hos advokat eller åklagare. Domarutredningen har därför haft under övervägan- de, huruvida tjänstgöringsgången för blivande domare kunde så ordnas, att däri såsom ett obligatoriskt led inginge en tids tjänstgöring hos advokat eller åklagare.

Domarutredningen har emellertid funnit, att en sådan ordning, även om den i och för sig är önskvärd, i varje fall för närvarande icke lämpligen bör komma till stånd, och vill till stöd för denna ståndpunkt framhålla föl- jande.

Såsom framgår av de för domarutredningen meddelade direktiven ingår det som en viktig uppgift i utredningens arbete att söka begränsa rekryte- ringspersonalen på domarbanan i förhållande till antalet av de befattningar, varå denn-a personal skall slutligen placeras, och således åstadkomma en bättre jämvikt än för närvarande mellan yngre och äldre befattningshavare. Domarutredningen har också i olika sammanhang beaktat föreliggande möjligheter att begränsa antalet domaraspiranter till lämplig omfattning. Om det skulle åläggas alla blivande dom-are att under viss tid tjänstgöra hos advokat eller åklagare, skulle emellertid härigenom _ under i övrigt oför- ändrade förutsättningar — antalet av dem som avvakta befordran till domar- tjänst ökas och väntetiden, innan de kunna vinna sådan befordran, förlängas. Härigenom skulle även uppkomma menliga återverkningar på rekryteringen till domarbanan.

För att undvika dessa olägenheter skulle det kunna tänkas, att en tids obligatorisk advokat- eller åklagartjänstgöring inlades före inträdet på den egentliga domarbanan, d. v. 5. under tingsutbildningen. Redan enligt gällande domsagostadga (52 %) kan, såsom i annat sammanhang påpekats, notarie- tjänstgöring i domsaga intill en tid av högst sex månader utbytas mot tjänst- göring såsom biträde åt landsfogde eller förste stadsfiskalen i Stockholm eller åt ledamot av advokatsamfundet. Enligt hovrätternas arbetsordningar tillgo- doräknas vidare dylik tjänstgöring i den omfattning, som nu nämnts, vid an- tagande av extra fiskal. Den som tjänstgjort sex månader hos landsfogde (förste stadsfiskalen i Stockholm) eller advokat är således berättigad att re- dan efter två års notarietjänstgöring erhålla bevis om tingsutbildning, och under samma förutsättning begränsas fordran på tjänstgöring i underrätt för att kunna antagas till extra fiskal i hovrätt till likaledes två år. Hittills torde endast ett ganska begränsat antal av de blivande domarna ha begagnat den sålunda givna möjligheten att tjänstgöra viss tid hos advokat eller över- åklagare. För att de på notarierna ankommande uppgifterna skola kunna be- hörigen fullgöras är det ett viktigt önskemål, att tjänstgöringstiden för dem i allmänhet icke understiger 21/2 år. Detta är av desto större vikt, som man

torde få räkna med att, om viss del av tingsutbi'ldningstiden ägnas åt advo- kat- eller åklagartjänstgöring, denna tjänstgöring i allmänhet förlägges efter domsagotjänstgöringen _ de unga juristerna kunna nämligen självfallet vara till större nytta i advokatens respektive åklagarens verksamhet, om de dess- förinnan förvärvat praktisk erfarenhet genom tjänstgöring i” domsaga eller vid rådhusrätt, och de kunna vid denna tid även själva säkerligen erhålla större utbyte av att biträda advokat eller åklagare än i de fall, då de icke i någon mån äro praktiskt förfarna. Så länge organisationen av domsago- arbetet i så stor utsträckning som för närvarande bygger på tingsnotarier, an- ser sig därför domarutredningen icke kunna förorda att obligatoriskt utbyta en del av tingsnotariernas tjänstgöring mot tjänstgöring hos advokat eller åklagare. Det synes icke heller lämpligt att för möjliggö-rande av sådan tjänst- göring nu åter förlänga tiden för tingsutbildningen, exempelvis till förut gäl— lande 3 år. Domarutredningen erinrar härvid om att såsom ett särskilt skäl för förkortning av den treåriga utbildningstiden åberopades, att den inträffa- de förseningen i befordringsgången genom en sådan förkortning i viss mån skulle motverkas. En anordning, varigenom det ålades blivande domare att mellan tingsutbildningen och inträdet i hovrätt tjänstgöra hos advokat eller åklagare, skulle på samma sätt som en förlängning av tingsutbildningstiden försena inträdet i hovrätt och därmed även den fortsatta tjänstgöringen. Den- na utväg är således i lika hög grad som en förlängning av tingsutbildnings- tiden ägnad att ingiva betänkligheter.

Även om det av skäl, som nu anförts, icke för närvarande bör ifråga— komma att uppställa en regel om obligatorisk tjänstgöring hos advokat eller åklagare för blivande dom-are, kunna förhållandena i en framtid ändras, så att det blir möjligt att införa en sådan ordning. Av betydelse i detta hän- seende är .särskilt, om framdeles sådana förändringar kunna bli vidtagna i fråga om personalorganisation och tjänstgöringsgång, att det blir bättre jämvikt mellan passagetjänster och slutposter på domarbanan. Obligatorisk tjänstgöring hos advokat eller åklagare kan då införas, utan att olägenheter av ovan angiven art uppkomma, och domarutredningen vill under hänvisning till vad utredningen i principiellt avseende anfört framhålla, att en sådan ordning bör betraktas som ett framtidsmål.

Redan för närvarande böra emellertid åtgärder vidtagas för att för :bli- vande domare underlätta möjligheten att komplettera sin utbildning med tjänstgöring hos advokat eller åklagare. Detta bör vara en helt frivillig anord- ning. Om yngre befattningsh-avare på domarbanan bliva i tillfälle att under någon tid tjänstgöra å advokatbyrå, kan det visserligen inträffa, att några av dem fatta sådant intresse för detta arbete, att de i fortsättningen vilja ägna sig åt advokatverks-amhet. Detta förhållande, vilket kan bli av betydelse för rekryteringen till advokatkåren, bör dock ej utgöra hinder för den ifråga- satta ordningen. För närvarande finnas icke några bestämmelser om att tjänstgöring hos advokat eller åklagare, om den fullgjorts efter avslutad tingsutbildning, må tillräknas befattningshavaren som merit. Då detta för-

hållande kan föranleda, att domaraspirant avstår från sådan tjänstgöring, vartill möjlighet eljest erbjuder sig, bör detta hinder undanröjas.

Domarutredningen föreslår därför, att i arbetsordningarna för hovrätterna införes bestämmelse om rätt att vid befordran å domarbanan i viss ut- sträckning få som merit tillgodoräkna sig tjänstgöring såsom biträde åt lands— fogde (förste stadsfiskalen i Stockholm) eller advokat även i det fall, att tjänstgöringen fullgöres å fiskalsstadiet eller senare. Den tid, som sålunda må tillgodoräknas, synes förslagsvis böra begränsas till ett år. Domarutredningen förutsätter, att vid beviljande av tjänstledighet för angivet ändamål i varje särskilt fall tillses, att olägenheterna för befordringsgångens vidkommande bliva så små som möjligt. Tillstånd till åklagar- eller advokattjänstgöring bör icke meddelas, då svårighet föreligger att tillgodose domstolsväsendets eget behov av arbetskraft.

D. Domares och domaraspiranters offentliga uppdrag utanför domstolsväsendet.

Allmänna synpunkter. Av förut lämnad redogörelse framgår (s. 87, 96 ff.), att domare och domaraspiranter i mycket stor omfattning anlitas för särskilda uppdrag utanför domstolarna, framför allt inom lagstiftningen och det offentliga utredningsväsendet men även för vissa administrativa upp- gifter. Det sagda gäller närmast de till statsdomstolarna knutna juristerna, medan rådhusrätternas. befattningshavare endast i relativt ringa mån tagits i anspråk för dylika uppdrag. Med hänsyn till de stränga krav å juridisk kunnighet, begåvning och omdömesgillhet, som ställas på domaraspiranter- na, samt den erfarenhet från olika livsområden, som tjänstgöring vid dom- stol erbjuder, är det helt naturligt, att befattningshavare vid domstolarna i allmänhet äro mycket lämpliga för även maktpåliggande uppgifter i sam- band med statens lagstiftande och administrativa verksamhet. Jämväl den i domstolsarbetet förvärvade van-an att snabbt och grundligt sätta sig in i vitt skift-ande förhållanden samt juridiskt bedöma desamma är av stort värde vid fullgörande av uppdrag inom lagstiftningen och administrationen. Givet är, att dom'arerfarenheten får sin största betydelse, då det gäller uppgifter av övervägande juridisk karaktär.

Av det sagda framgår, att det finnes ett betydande allmänt intresse av att dom'arutbildade krafter kunna tagas i anspråk jämväl för uppgifter vid si- dan om domargärningen. I vissa fall torde detta rentav vara nödvändigt. Så t. ex. är det naturligt, att de ledande posterna inom justitiedepartementets lagavdelning besättas med personer, vilka hava stöd-et 'av grundlig erfarenhet från rättstillämpningen. Detsamma gäller även för befattningar som chef för rättsavdelning eller lagbyråchef inom annat departement samt i hög grad för ledamotskap i någon av lagberedningarna eller i kommitté, som behandlar centrala frågor inom civilrätten, straffrätten eller processrätten. Härutöver må framhållas, att innehavarna av justitieombudsmans- och mi-

litieombudsm-ansämbetena måste fylla högt ställda anspråk i fråga om do- maregenskaper. Det kan därför icke komma i fråga att utstänga dem som gå domarbanan från att tjänstgöra utanför domstolsväsendet.

Ett dylikt förbud skulle för övrigt icke verka lyckligt ur utbildningssyn- punkt. Många av de uppdrag, varom här är fråga, skänka nämligen sin hand- havare djupgående insikter inom olika rättsområden och andra delar av sam- hällslivet, vilka kunna bliva av värde för en fortsatt domargärning. Även av denna anledning är det önskvärt att bibehålla ett visst mått av utbyte av arbetskraft mellan å ena sidan domstolarna och å andra sidan särskilt de lagstiftande myndigheterna.

Emellertid är ett användande utanför domstolsorganisationen av de till denna knutna befattningshavarna icke utan olägenheter. Då, såsom för när- varande sker, från domstolarna tagas ett stort antal jurister till tjänstgöring inom lagstiftningen och administrationen, utan att de likväl lämna domar- banan, föranledes härav en betydande utvidgning av den kader befattnings— havare, åt vilken skall beredas slutlig placering inom domstolsväsendet. Som möjligheterna härtill äro starkt begränsade, har otvivelaktigt mängden av utomjudiciella uppdrag kraftigt bidragit till det nuvarande läget på domar- banan. Med de många uppdragen följer vidare, att ordinarie domarbefatt- ningar, särskilt i hovrätterna, i stor utsträckning uppehållas av vikarier. Att anlita domarvikarier i den omfattning, som i vissa fall skett, kan av principiella skäl icke anses tillfredsställande. För befattningshavarna med- för detta också, att de som verkligen tjänstgöra vid domstolarna först sent kunna erhålla ordinarie tjänst, oaktat de fylla en ordinarie domares funk- tion.

En annan olägenhet är, att genom det omfattande utnyttjandet av dom- stolsjuristerna för offentliga uppdrag den egentliga domarutbildningen i viss mån åsidosättes. Anmärkningar kunna här framställas i tre olika av- seenden.

Uppmärksamheten påkallas i första hand av det förhållandet, att under senare år även helt unga fiskaler från hovrätterna använts i uppdrag utan- för domstolarna. I den mån en fiskal av sådan anledning hålles borta från domstolstjänsten mera långvarigt, förhindras han att skaffa sig den grund- liga och allsidiga erfarenhet från hovrätternas och underrättemas verksam- hetsområden, vilken avsetts vid fastställande av regler för tjänstgöringsgång— en vid domstolarna och enligt domarutredningens mening är nödvändig för den blivande domarens utbildning.

Den andra anmärkningen gäller, att uppdrag, som tilldelats befattnings- havare vid domstolarna, icke alltid varit av den art, att uppdragen i högre grad kunnat befrämja vederbörandes. duglighet för domarkallet. Det ligger i sakens natur, att ett uppdrags betydelse för domarutbildningen nära sam— manhänger med uppdragets beskaffenhet och främst med i vad mån till— fälle gives :till behandling av frågor av juridisk natur. Väl kan med visst fog sägas, att handhavandet av varje offentligt uppdrag är ägnat att berika erfarenheten samt att det ej saknar betydelse för domargärningen, om ve-

derbörande förvärvar kunskaper och erfarenhet rörande förhållanden vid sidan om den egentliga domstolsjuridiken; dock måste i varje fall en längre tids sysslande med spörsmål av enbart sistnämnda beskaffenhet föra veder- börande bort från domarens arbetsuppgifter i sådan grad, att den erforder- liga rutinen i dom'arsyssl-an icke utan svårighet kan uppnås.

I anslutning till de erinringar, som nyss framförts mot att uppdrag ibland givas på för tidigt stadium av befordringsgången och avse ämnen av mindre värde för domarutbildningen, har berörts det tämligen självklara förhål- landet, att faran ur utbildningssynpunkt är avsevärt större vid långvariga uppdrag än vid sådana av obetydlig varaktighet. Jämväl i fråga om i sig önskvärda uppdrag ligger det en viss fara uti, att en och samma person —— om han vill fortsätta på domarbanan — under en. mera betydande del av sin tjänstetid är sysselsatt utanför domstolsväsendet. De anmärkningar, som " kunna framställas i denna del — den tredje av ovan angivna punkter — sammanhänga därmed, att uppdragen fördela sig synnerligen ojämnt på olika personer. Den som en gång framgångsrikt fullgjort ett uppdrag tages ofta i anspråk för nya uppdrag. Såsom förut framhållits ha därför vissa jurister, som aspirera på slutpost inom domstolsväsendet, endast obetydligt tjänst-gjort såsom ledamot i hovrätt och icke alls eller i ringa mån fullgjort tjänstgöring som revisionssekreterare. Bristen på erfarenhet från dömande verksamhet måste helt naturligt bliva särskilt framträdande i den mån upp- dragen —— såsom ofta är fallet —— utmärkas av en viss ensidighet.

Vad sålunda anförts ger vid handen, att det såväl ur utbildningssynpunkt som för att lätta befordringsgången å domarbanan erfordras en reglering av de offentliga uppdragen, samt att det jämväl är angeläget att vinna ökade möjligheter till sådan placering av de i offentliga uppdrag tjänstgörande be- fattningshavarna, att de icke inkräkta på befordringsförhållandena inom domstolsorganisationen.

Då i det föregående påtalats rådande olägenheter av att domare och domar- aspiranter i den omfattning som sker tjänstgöra utanför domstolsväsendet, har i första hand syftats på förhållandena 'vid den statliga domstolsorganisa- tionen. Eftersom rådhusrätternas ledamöter och tjänstemän i långt mindre grad än domare och domaraspiranter vid andra domstolar erhållit uppdrag av ifrågavarande art, torde ej för rådhusrätternas del ha uppkommit några sådana ogynnsamma verkningar. För närvarande saknas därför anledning att begränsa användandet av rådhusrättsjurister för dyl-ika uppdrag. Det kan tvärtom ifrågasättas, om det icke är möjligt och lämpligt att i större omfatt- ning än hittills utnyttja dugande stadsdomare för sådana uppgifter. Spörs— målet om en reglering av uppdragen ställer sig således väsentligt olika, då det gäller rådhusrätternas befattningshavare och befattningshavare inom dom- stolsväsendet i övrigt. På grund härav kommer i det följande — sedan frå— gorna om reglering av uppdragen och de däri sysselsatta befattningshavarnas placering behandlats med utgångspunkt från förhållandena inom den statliga domstolsorganisationen — att till särskild behandling upptagas de frågor, som sammanhänga med stadsdomarnas anlitande för offentliga uppdrag.

Reglering av uppdragen. För bedömande av frågan, efter vilka riktlinjer domares och domaraspiranters anlitande för offentliga uppdrag bör begränsas eller eljest regleras, må till en början lämnas vissa uppgifter angående arten av de uppdrag, som under senare år tilldelats domstolsjurister.

Beskaffenheten av dessa uppdrag framgår i viss mån redan av den över- sikt, som tidigare lämnats rörande tjänstgöring vid olika domstolar, myndig- heter och andra organ av sådana befattningshavare, som i detta samman- hang främst äro av intresse, nämligen revisionssekreterare, hovrättsråd, asses- sorer och fiskaler samt med de två sistnämnda kategorierna jämställda be- fattningshavare (s. 96 ff.). Av de uppgifter, som ligga till grund för nämnda översikt1 framgår ytterligare följande.

Såsom naturligt är faller ett betydande antal av samtliga uppdrag inom justitiedepartementet med tillhörande beredningar och kommittéer. Antalet av sådana uppdrag var sålunda år 1933 13 (samtliga uppdrag 47). År 1938 steg antalet justitiedepartementsuppdrag till 24, motsvarande drygt 2/5 av samtliga uppdrag (59). År 1943 var antalet sådana uppdrag 18 (av sam— manlagt 80). Enligt 1946 års uppgift tjänstgjorde i justitiedepartemen- tet 22 domstolsjurister (av 85), tillhörande de grupper, som nu äro i fråga. Av dessa voro 4 revisionssekreterare, 5 hovrättsråd, 12 assessorer och 1 fiskal.

I justitiedepartementet besättas alltid statssekretera-r- och de tre lagbyrå- chefsbefattningarna med domstolsjurister. Dessutom biträda regelmässigt ett flertal sådana jurister å lagbyråerna. En eller flera revisionssekreterare, hovrättsråd eller assessorer tjänstgöra jämväl ständigt i lagberedningen och strafflagberedningen, tidigare även i processlagberedningen. Av de under justitiedepartementet hörande kommittéer och utredningar, i vilka domstols- jurister eljest varit verksamma under år 1933 eller senare, kunna nämnas: fastighetsregisterkommissionen, straffrättskommittén, kommittéer och utred- ningar angående sjölagstiftning, åklagarväsendets reformering, djurskydds— lagstiftning, lagstiftning om hyra, pensionering av i enskild tjänst anställda, lagstiftning angående stadsplan och fastighetsbildning samt revision av straff- lagen för krigsmakten.

Även inom social-, finans- och jordbruksdepartementen eller därunder sor- terande kommittéer m. m. voro under ifrågavarande tid ett ej obetydligt an- tal domstolsjurister sysselsatta. Antalet var för ettvart av dessa departement tämligen oförändrat under åren 1933—1943 och utgjorde sistnämnda år för socialdepartemen-tet 7, för finansdepartementet 6 och för jordb—ruksdeparte— mentet 5 eller sammanlagt lika många som samma år kommo på justitiedepar- tementet ensamt. Under de sist förflutna åren har antalet domstolsjurister, som tagits i anspråk i eller under finansdepartementet minskats och detsam- ma gäller i Viss mån även socialdepartementet, varemot antalet sådana juris- ter, tjänstgörande i eller under jordbruksdepartementet, stigit betydligt. Så-

' Då uppgifterna avse viss tidpunkt varje år, icke året i dess helhet, innefatta de icke ett full- ständigt angivande av de uppdrag, som kommit ifrågavarande domstolsjurister till del, men kunna giva en belysande överblick över dessa uppdrag.

lunda redovisas för år 1946 för socialdepartementet 5 jurister tillhörande det statliga domstolsväsendet, för finansdepartementet 2 och för jordbruks- departementet ej mindre än 10.

I jordbruksdepartementet har under en följd av år statssekreterar- och ex- peditionschefsämbetena uppehållits av personer från domstolsväsendet. Så har även tidvis varit fallet i socialdepartementet. Domstolsjuris-ter ha biträtt i utredningar under socialdepartementet angående blandannat privatanställdas rättsförhållanden, pensionsförsäkringslagstiftriing, frågan om tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter, livsmedelslagstiftning, lagstiftning om arbetar- skydd, underlättande och tryggande av möjligheterna för den icke jordägande befolkningen att idka friluftsliv m. m., polisväsendets förstatligande samt frågor, tillhörande socialvårdskommit—téns verksamhet. Såvitt angår kom- mittéer och liknande organ under finansdepartementet ha domstolsjurister tjänstgjort bland annat i statens organisationsnämnd samt i utredningar angående rusdryckslags'tiftning, skattelagsstiftning och organisation av upp- bördsförfarandet. Bland uppdrag under jordbruksdepartementet må nämnas tjänstgöring i centralnämnden för ackords- och stödlåneärenden samt ut- redningar rörande grunderna för utarrendering av kronojord, formerna för reglering av jordbrukets kreditförhållanden, arrendelagstiftning, skogslag- stiftning, bekämpande av smittosamma husdjurssjukdomar, fiskerättslag— stiftning samt lagstiftning om virkesmätnin—g.

De återstående departementen ha i allmänhet tagit i anspråk endast ett mindre antal domare och domaraspiranter. Såvitt av uppgifterna framgår ha dessa sålunda sedan år 1933 vanligen icke varit flera än 3 i något av de nu avsedda departementen. Endast i försvars— och kommunikationsdepartemen- ten har detta antal tidvis överskridits. Enligt 1946 års uppgifter redovisas för försvarsdepartementet 2 domstolsjurister, för kommunikationsdepartementet 4 samt för handels- och folkhushållningsdepartementen vardera 1 domstols- jurist. I ecklesiashikdep-artementet togs vid den tidpunkt, till vilken uppgif- terna hänföra sig, icke någon domare eller domaraspirant i anspråk, men detta har förut tidvis va-rit fal-let. Bland de uppdrag, fallande under nu ifråga- varande departement, vilka tilldelats domstolsjurister, må nämnas: ledamot- skap av rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedsk-ap ävensom utred- ningar angående vissa flygolyckor, den centrala militära förvaltningstjänsten, rekvisitionslagstiftning och försvarets organisation (försvarsdepartementet), utredningar angående lagstiftning om enskilda vägar, förstatligande av den all— männa väghållningen på landet, uppgörelse mellan staten och Stockholms stad beträffande markfrågor och revision av gällande trafikförfattnuingar (kommun'ikationsdepartementet), utredningar angående domkapitlens omor- ganisation och den högre tekniska undervisningen (ecklesiastikdep-artementet) samt utredningar angående försäkringsverksamheten, ökat försäkringsskydd åt krigsdeltagavre ävensom rationalisering och eventuell centralisering av för- säkringsväsendet (handelsdepartementet).

Vad härefter angår riksdagsutskotten ha till dessa under riksdagsperio- derna stadigvarande krävts ett mindre antal assessorer och fiskaler, vanli-

<