SOU 1951:56

Om offentlig redovisning av den politiska propagandans finansiering : Partifinansieringssakkunnigas betänkande

Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Justitiedepartementet

Genom beslut den 5 maj 1950 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för justitiedepartementet att tillkalla högst nio sakkunniga jämte sekreterare och experter för att utreda frågan huruvida organisationer, som bedriva po- litisk propaganda, böra bliva bokföringSskyldiga samt förpliktas att offent— ligen redovisa sina inkomster och utgifter ävensom frågan huruvida utgivare av periodiska skrifter böra åläggas skyldighet att offentligt redovisa hur skrifterna finansieras.

Med stöd av bemyndigandet tillkallade departementschefen den 7 juni 1950 såsom sakkunniga borgmästaren C. B. M. Lembke, landshövdingen G. H. Andersson, sekreteraren L. Eliasson, ledamoten av riksdagens andra kammare möbelsnickaren J. E. G. Fast, ombudsmannen K. Frithiofson, leda- moten av riksdagens första kammare kaptenen A.F. Mannerskantz och ledamot-en av riksdagens andra kammare redaktören 0. A. Sehlstedt. Åt Lembke uppdrogs att i egenskap av ordförande leda de sakkunnigas arbete. Till sekreterare åt de sakkunniga förordnades den 23 augusti 1950 e. o. hov- rättsassessorn P. H. Schunnesson. Den 23 september 1950 förordnade de- partementschefen direktören J.-O. Modig att såsom expert biträda de sak— kunniga.

De sakkunniga ha antagit benämningen partifinansieringssakkunniga.

Sedan de sakkunnigas uppdrag numera slutförts, få de sakkunniga här- med vördsamt överlämna sitt betänkande.

Vid betänkandet finnes fogat särskilt yttrande av ledamöterna Sehlstedt och Frithiofson i vad avser frågan om redovisningsskyldighet för de politiska organisationerna.

Stockholm den 11 december 1951.

Martin Lembke Gustaf Andersson Lars Eliasson Erik Fast Karl Frithiofson Axel Mannerslrantz Ossian Sehlstedt

/H . Schunnesson

De sakkunnigas uppdrag

I yttrande till statsrådsprotokollet den 5 maj 1950 angav chefen för justi- tiedepartementet, statsrådet Zetterberg, följande direktiv för de sakkunniga:

Svensk rätt innehåller icke några lagbestämmelser, som direkt syfta till redovis- ning av politiska partiers och opinionsbildande organs finansiering. De stadganden som finnas rörande bokföringsskyldighet eller offentlig redovisning av juridiska personers ekonomiska förhållanden ha tillkommit ur helt andra synpunkter och sakna egentlig betydelse i nu förevarande sammanhang.

Frågan om att ernå en offentlig redovisning av politiska sammanslutningars finan- siering har emellertid sedan åtskillig tid tillbaka varit föremål för uppmärksamhet. Spörsmålet — eller åtminstone vissa sid-or av detsamma _— l1ar sålunda med anled- ning av väckta motioner behandlats av riksdagen vid ett flertal tillfällen under de två senaste decennierna. Senast skedde detta vid 1949 års riksdag. På hemställan av första lagutskottet, som behandlat i ämnet väckta motioner, anhöll riksdagen i skri- v-else till Kungl. Maj:t den 7 maj 1949, nr 210, om utredning av frågan huruvida organisationer, som bedriva politisk propaganda, böra åläggas bokföringsskyldighet samt förpliktas att offentligen låta redovisa sina inkomster och utgifter.

I utskottets av riksdagen godkända utlåtande, nr 28, har utskottet till en början erinrat om att de förslag rörande offentlig redovisningsplikt, som under årens lopp framlagts, uppburits av skiftande motiveringar. Stundom hade sålunda huvudin- tresset varit att söka motverka ett obehörigt inflytande på det politiska livet från utländskt håll. Bestämmelser om redovisningsplikt skulle ur denna synvinkel kunna sägas utgöra ett komplement till stadgandet i 8 kap. 10 % strafflagen som kriminali- serar mottagande av bidrag från utländsk makt i syfte att påverka den svenska opi- nionen i politiska frågor. Enligt utskottets men-ing kunde emellertid en offentlig redo- visningsplikt för de politiska partierna knappast ha någon större uppgift att fylla ur denna synpunkt. Utskottet har vidare erinrat om att redovisningsskyldigheten ibland avsetts skola möjliggöra en kontroll av att de politiska partierna icke erhölle bidrag under sådana former att de kunde antagas vara utsatta för ett obehörig-t inflytande från inhemska bidragsgivares sida. Som motivering för bokförings— och redovisnings- skyldighet för partierna hade därjämte framförts önskvärdheten att sprida objektiv upplysning om huru partierna skaffade sig de för kostnadernias täckande erforder- liga medlen. Enligt utskottets åsikt skulle en sådan offentlig redovisning kunna mot- verka vissa osunda drag i den offentliga debatten. Vid tillgodoseende av detta önske- mål mås-te emellertid tillses, att en annan grundläggande princip icke träddes för när, nämligen envar medborgares rätt att hysa och understödja vilken politisk åskådning han önskade utan att behöva giva den till känna inför offentligheten. Utskottet har slutligen påpekat, att önskvärdheten att reducera partiema—s valkostnader stundom angivits som skäl för en redovisningsskyldighet, vilken då kunde inskränkas till att avse redovisning av utgiftssidan i partiernas bokföring. Enligt utskottets mening vore det visserligen önskvärt, att partiernas valkostnlader begränsades, men det syntes utskottet tveksamt om större resultat kunde vinnas på ifrågavarande väg. Emellertid

kunde det vara önskvärt att få partiernas uppgifter i dessa hänseenden närmare be- lysta, då man härav indirekt kunde erhålla en uppfattning om storleken av de belopp, ett parti måste anskaffa för sina valrörelser.

Sammanfattniugsvis har utskottet sålunda funnit, att vissa skäl talade för att man skulle föreskriva partierna skyldighet att offentligen redovisa sina inkomster och ut— gifter. Betydande svärigheter vore emellertid enligt utskottet förknippade med att praktiskt utforma regler i ämnet. Med hänsyn till frågans betydelse har likväl ut- skottet ansett, att det trots svårigheterna funnes anledning att företaga en utredning rörande möjligheterna att nå fram till lagregler i ämnet.

Enligt min mening är det ett självklart demokratiskt intresse att medborgarna er- hålla bästa möjliga grundlag för att bedöma politiska organisationers verkliga syften. Härför måste det vara av värde att erhålla säker kännedom om vilka krafter som stå bakom en dylik organisation eller viss politisk propaganda. Vetskapen om vilka organisationer, samhällsgrupper och företag som ekonomiskt stödja ett visst partis verksamhet är ägnad att giva medborgarna vägledning i detta avseende.

Ur nu angivna synpunkter skulle det vara av stort värde att införa [lagregler som medgiva insyn i politiska sammanslutningars ekonomiska förhållanden. Å andra sidan kan icke bortses från att betydande svårigheter äro förenade med att utforma en lagstiftning i detta syfte på sådant sätt att andra berättigade intressen icke trädas för nära. Denna sida av saken har från skilda håll kraftigt understrukits vid de olika tillfällen då frågan om en lagstiftning i ämnet behandlats. Huruvida en sådan lag- stiftning lämpligen kan och bör genomföras torde därför knappast kunna till-förlit- ligen bedömas förrän samtliga de problem som sammanhänga härmed blivit ingående skårskådade. Jag anser därför i likhet med riksdagen, att en utredning bör komma till stånd av frågan, huruvida organisationer, som bedriva politisk propaganda, böra åläggas bokföringsskyldighet samt förpliktas att offentligen låta redovisa sina inkom- ster och" utgifter.

Ett av de spörsmål, som först uppställer sig för en lagstiftning i ämnet, är att fastställa räckvidden av lagstiftningen. Det måste till en början klarläggas vad som skall anses falla under begreppet politisk verksamhet och politisk propaganda. Att härvid vissa svårigheter möta är tydligt. Vidare måste, såsom riksdagen fnamhållit, närmare angivas vilka organisationer lagstiftningen skall omfatta. Dårest med-

l borgarna skola kunna erhålla önskvärd vägledning beträffande den verksamhet och

”propaganda, som föres under lagstiftningen, bör den åsyftade redovisningen någor- lunda fullständigt utvisa de primära källorna för bidragen. Lagstiftningen måste bl. a. gälla ej blo-tt de politiska partiernas huvudorganisationer utan även deras lokala organ. Men man torde ej kunna stanna ens härvid. Även sådana organisationer och sammanslutningar som, ehuru de icke kuna betraktas som politiska partier eller or- gan för ett sådant, ha till enda eller huvudsaklig uppgift att stödja ett politiskt parti, synas böra falla under lagstiftningen.

Vidare måste utredas, huru omfattande och ingående den tilltänkta bokförings- och redovisningsplikten bör vara. Utredningen härom bör avse både inkomst- och utgiftssidan. Vad först inkomsterna beträffar synes det utan vidare vara klart, att den ifrågasatta skyldigheten bör omfatta medlemsavgifter och andra kontanta bidrag samt belopp, som inflyta genom försäljning av märken eller dylikt. För att redovis- ningen skall bli någorlunda fullständig torde den emellertid böra avse även bidrag i annan form. Understöd av sådan art att den bör redovisas synes i regel föreligga t. ex. då trycksaker tillhandahållas utan kostnad eller till väsentligt nedsatt pris, då transportmedel gratis ställas till förfogande och då personer med bibehållande av sin avlöning erhålla ledighet från sitt ordinarie arbete för att i stället arbeta för

ett politiskt partis räkning. I fråga om redovisning av utgifterna har under den i ämnet förda debatten särskilt uppmärksammats partiernas kostnader för valrörelser. Vid utredningen bör denna fråga närmare behandlas; ett viktigt spörsmål är härvid att fastställa, huru noggrant sådana kostnader böra specificeras. Även i övrigt böra olika delar av utgiftssidan ägnas erforderlig uppmärksamhet.

Som ett huvudargument mot offentlig redovisning har ofta gjorts gällande, att man därigenom skulle bryta mot den allmänt vedertagna grund-satsen att med-bor- garen icke bör vara skyldig att yppa sin politiska uppfattning. Denna princip, som i svensk rätt kommit till uttryck i stadgandena om skydd för valheml'igheten, kunde enligt denna uppfattning kränkas genom ett offentliggörande av bidrag till partier- nas finansiering. Räckvidden av denna anmärkning bör vid utredningen ägnas sär- skild uppmärksamhet. Tydligt är att den ifrågasatta lagstiftningen ej hör öppna möj- ligheter till trakasserier eller förföljelser mot någon på den grund att han under- stödjer ett visst politiskt parti. Det bör därför särskilt undersökas huruvida syfte- målet med lagstiftningen kan tillgodoses, även om bokföringen och redovisningen av inkomsterna så utformas, att därav framgå endast inkomsternas sammanlagda storlek, de olika kategorier, till vilka bidragsgivarna höra, samt storleken av de bi- drag, som härflyta från envar av de olika kategorierna.

Såsom riksdagen framhållit uppkommer vidare frågan huru den åsyftade offent- ligheten i bokföring och redovisning skall åstadkommas. En nära till hands liggande utväg synes vara att man ålägger de rättssubjekt som omfattas av lagstiftningen skyldighet att ingiva sina redvovisningshandlingar till någon registreringsmyndighet hos vil-ken handlingarna bli att anse som offentliga.

Härvid uppkommer emellertid frågan, om det organ som har att emottaga red-o- visningshandlingarna skall utöva kontroll i en eller annan form över att redovisnings- plikten behörigen fullgöres. Starka skäl synas mig tala emot införande av en Sådan kontroll. Frånsett att man icke bör belasta samhället med omfattande arbets- uppgiwfter som ej äro oundgängligen nödvändiga, kan den farhågan ej helt avvisas, att en dylik kontroll över det politiska livet i vissa lägen skulle kunna medföra prin— cipiellt betänkliga konsekvenser. Lagstiftningen synes därför i det väsentliga böra bygga på lojal medverkan av dem som beröras därav.

En annan uppkommande fråga som bör utredas är, om registreringsmyndigheten skall bearbeta de inkomna anmälningarna och i någon form offentliggöra resultatet av bearbetningen eller om anmälningarna endast skola förvaras hos registrerings- myndigheten för att vara tillgängliga för allmänheten.

Sedan nu angivna och andra hithörande frågor blivit utredda och klarlagda, torde det föreligga en säkrare grundval för att bedöma, huruvida man utan att in- kräkta på valhemligheten och utan att otillbörligt beskära de politiskt verksamma organisationernas arbetsmöjligheter kan skapa en tillräckligt effektiv lagstiftning, som ger samhällsmedlemmaerna den önskvärda vägledningen. Befinnes det, att sådan lag- stiftning lämpligen kan genomföras, bör utredningen uppgöra förslag till lag i ämnet.

Vid utredningen hör även beaktas riksdagens anhållan i skrivelse den 20 juni 1945, nr 448, om utredning rörande skyldighet för utgivare av periodiska tidskrifter att offentligt redovisa hur skriften finansieras.

De problem som detta utredningskrav aktualiserar. äro i mycket des-amma som här förut berörts. Därutöver måste emellertid hänsyn tagas till pressens speciella förhållanden, bl. a. till den princip om rätt till anonymitet, som enligt gällande lag tillkommer författare av tryckt skrift, vilken princip självfallet ej bör rubbas.

Svensk och utländsk rätt i ämnet

I. Stadganden i svensk lagstiftning som beröra utredningen

Svensk rätt saknar bestämmelser, som direkt syfta till redovisning av poli- tiska partiers och opinionsbildande organs finansiering.

Gällande bestämmelser angående b 0 k f ö ri n g 5 s k y 1 d i g h et återfin- nas i bokföringslagen den 31 maj 1929. Enligt denna lag åligger bokförings— plikt aktiebolag, handelsbolag, bostadsrättsförening, sambruksförening och den som yrkesmässigt driver någon av 20 särskilt uppräknade arter av rö- relse (däribland tryckeri- eller förlagsrörelse). Genom en ändring, som för— anledes av 1951 års lag om ekonomiska föreningar (SFS nr 308/ 1951), vil— ken träder i kraft den 1 januari 1953, föreskrives bokföringsskyldighet jämväl för förening som blivit hos länsstyrelse införd i föreningsregister. Politiska partier eller sammanslutningar äro ideella föreningar och därför i regel icke underkastade bestämmelserna i bokföringslagen.

Vissa bestämmelser på associationsrättens område möjliggöra redan nu i någon mån insyn i aktiebolags och ekonomiska förening— ars ekonomiska förhållanden. Ehuru politisk verksamhet i re— gel icke bedrives under dessa former, äro dock bestämmelserna av visst in— i tresse, då periodiska skrifter i stor utsträckning utgivas av aktiebolag eller ekonomiska föreningar.

Beträffande först hithörande bestämmelser i aktiebolagslagen stadgas i 39 % angående äganderätten till aktierna, att ofördröjligen efter ett aktie- bolags bildande en aktiebok skall uppläggas. I denna skola aktierna upp- tagas i nummerföljd med uppgift å aktietecknarna. I den mån därefter för- ändringar i äganderätten till aktie anmälas och styrkas, skola dessa av sty- relsen ofördröjligen införas i aktieboken. Styrelsen skall hålla aktieboken tillgänglig för envar som vill taga kännedom om densamma. Åtminstone då det gäller icke alltför små aktiebolag torde genom styrelsens försorg i regel upprättas ett register över de i aktieboken antecknade aktieägarna för att underlätta användandet av denna. Skyldighet att hålla registret tillgängligt för allmänheten föreligger emellertid icke.

Aktieägares rätt att deltaga i handhavandet av bolagets angelägenheter utövas å bolagsstämma (114 €). Äro aktiebreven ställda till viss man, till-

kommer rösträtt där varje aktieägare, som införts i aktieboken. Äro aktie- breven ställda till innehavaren, tillkommer rösträtt den, som företer aktie- brev eller eljest styrker sin äganderätt till aktie. Enligt 3 % skall aktiebrev ställas till viss man, där ej Konungen för särskilt fall medgiver att breven må ställas till innehavaren. Sedan bestämmelsen i och med 1895 års aktie- bolagslag infördes, har sådant medgivande lämnats endast i fråga om ett ringa antal bolag, huvudsakligen sådana vilkas aktier avsetts skola spridas till utlandet. Rösträtt må utövas genom ombud.

Det förtjänar anmärkas, att anmälan om förvärv av aktie är frivillig och att i följd härav förändring i äganderätten icke alltid framgår av aktieboken. Då rösträtt mä utövas genom fullmakt, kan en ny ägare, som underlåtit att registrera sitt förvärv men har fullmakt från fångesmannen, åbolagsstämma utöva inflytande med stöd av fullmakten.

Finansiering av ett aktiebolag kan —— vid sidan av tillskott i form av aktiekapital — ske genom län eller understöd av olika slag. De bestämmel- ser i aktiebolagslagen, som avse bolagens årsredovisning, taga sikte på att den rent ekonomiska innebörden av dessa transaktioner skola offentligt redovisas. I balansräkningen skola sålunda bl.a. var för sig upptagas lång- fristiga och kortfristiga skulder (101 5). I vinst- och förlusträkningen skola enligt 102 % bland intäkterna såsom en särskild post upptagas veder- lagsfria eller andra extraordinära förvärv (såsom subventioner, gåvor, efter- skänkande av fordringar, förvärv mot vederlag i fall då vederlaget är så ringa att förvärvet väsentligen framstår som benefikt). Någon skyldighet att angiva långivares eller understödsgivares namn föreligger icke. Avskrift av redovisningshandlingarna skall genom styrelsens och verkställande direk- törs försorg insändas till registreringsmyndigheten (126 g), där den är till— gänglig för envar.

Beträffande ekonomiska föreningar stadgas i 9 é av 1911 års ännu gäl- lande lag om ekonomiska föreningar skyldighet för styrelsen att hålla för- teckning över föreningens medlemmar. Förteckningen skall innehålla, för- utom varje medlems fullständiga namn och hemvist, uppgift å det antal in- satser, med vilket varje medlem deltager i föreningen. Förteckningen skall hållas tillgänglig för envar, som vill taga kännedom om densamma. Ena— handa bestämmelser återfinnas i 10 5 av 1951 års icke ännu ikraftträdda lag om ekonomiska föreningar.

I 1911 års lag om ekonomiska föreningar saknas föreskrifter som möj— liggöra för andra än föreningens medlemmar att taga del av redovisnings- handlingarna. 1951 års lag upptager regler angående periodisk redovisning för föreningar. Dessa regler motsvara i huvudsak dem, som gälla för aktie- bolag. Enligt 1951 års lag skola redovisningshandlingarna hos föreningen hållas tillgängliga för envar som vill taga kännedom om desamma.

, l » r

I lagstiftningen finnas vissa stadganden om inskränkningar i aktiebolags och föreningars rätt attlåmna bidrag till vissa ändamål.

Enligt 76 & aktiebolagslagen må bolagsstämma icke besluta om använd- ning av bolagets tillgångar för ändamål, som uppenbarligen är främmande för föremålet för bolagets verksamhet eller för verksamhetens syfte. Dock äger bolagsstämma använda tillgångar till allmännyttigt eller därmed jäm- förligt ändamål, såvitt det med hänsyn till ändamålets beskaffenhet, bola- gets ställning och omständigheterna i övrigt får anses skäligt.

I motiven till aktiebolagslagen (SOU 1941: 9 s. 300) anför-es rörande denna paragraf:

Ett spörsmål som ej sällan uppkommer är, i vilken utsträckning försträckning kan givas eller borgensförbindelse kan åtagas av aktiebolag. Detta spörsmål måste natur- ligtvis överlämnas till rått—stillämpningen. Därvid synes böra beaktas, att ett aktie- bolag bör kunna genom försträckning eller borgen understödja ett annat företag, om detta framstår såsom påkallat av hänsyn till föremålet för bolagets verksam— het och verksamhetens syfte. Säd'an åtgärd kan vara påkallad för stödjande av ett dotterbolag, men också av ett annat företag, som är av särskild betydelse för bolaget t. ex. sås-om kund eller leverantör. Understödet måste dock begränsas till vad som framstår såsom ägna-t att understödja den egna verksamheten och får icke äga karak- tär av understöd, som utan hänsyn till bolagets egen verksamhet lämnas utom- stående. Härvid bör naturligtvis hänsyn tagas till vad som framstår såsom företags- ekonomiskt riktigt eller försvarligt.

I den offentliga debatten har framhållits, att då själva betingelserna för enskilt näringsliv vore politiskt omstridda, det måste vara långsökt att be— trakta bidrag från enskild rörelse till politisk verksamhet som något för sådan rörelse främmande. Det ansågs lika naturligt att rörelseidkare pro- pagerade för sina intressen som att löntagare gjorde det.

Då bolag — såsom förekommer— anslå medel till politiska partier eller organisationer, torde detta motiveras på ungefär samma sätt. Spörsmålet huruvida en dylik användning av bolagets medel strider mot förbudet i 76 & aktiebolagslagen synes icke ha varit föremål för behandling i rättspraxis.

För styrelsen finnes motsvarande förbud i 91 %. Styrelsens befogenhet att lämna bidrag till allmännyttigt eller därmed jämförligt ändamål är begrän- sad så. att bidraget skall i förhållande till bolagets ställning vara av ringa betydelse.

Det förtjänar anmärkas, att offentlig myndighet icke utövar kontroll över att nu ifrågavarande bestämmelser efterlevas.

Fattar bolagsstämma beslut om bidrag till visst ändamål och menar en enskild aktieägare, att beslutet står i strid med ovannämnda förbud, äger han föra talan mot beslutet genom stämning till domstol (138 €).

Har beslutet fattats av styrelsen eller verkställande direktören, bliva dessa i regel fria från ansvar gentemot bolaget, om de beviljas ansvarsfrihet. Så- dan anses icke vara beviljad, om aktieägare representerande 1/ 10 av aktie- kapitalet röstar emot (128 g). Även om ansvarsfrihet beviljats, kan ansvaret i vissa fall kvarstå, exempelvis om styrelseledamot eller verkställande direk- tören i redovisningshandlingarna eller genom bokföringen lämnat i väsent— liga hänseenden oriktiga eller ofullständiga upplysningar om åtgärds vid- tagande. Har ansvarsfrihet icke beviljats eller föreligger något av nyssbe- rörda specialfall, är aktieägare som representerar 1/ 10 av aktiekapitalet bc- rättigad föra talan å bolagets vägnar mot styrelseledamot eller verkställande direktören (129 €). Särregler finnas vid fall av brottslig handling.

Beträffande ett bolags redovisning av bidrag till ett främmande ändamål må anmärkas, att i vinst- och förlusträkningen kostnaderna skola fördelas på vissa poster (102 %) bland vilka nämnas »extraordinära kostnader och förluster». Hit hör subvention åt dotterbolag. Även bidrag till ett politiskt parti torde böra upptagas under sistnämnda post.

Ä ordinarie bolagsstämma äro styrelsen och verkställande direktör plik- tiga (127 %) att på begäran av aktieägare meddela till buds stående upplys- ningar om bland annat förvaltningen av bolagets angelägenheter, därest det kan ske utan förfång för bolaget. Finner styrelsen att upplysning icke kan lämnas utan förfång för bolaget, skall upplysningen lämnas till revisorerna som sedan avge yttrande.

Beträffande ekonomiska föreningar gäller för närvarande (19 % lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar), att förenings tillgångar ej må an- vändas för ändamål som uppenbarligen är för föreningens verksamhet främmande. Föreningssammanträde (ej styrelsen) får dock till allmännyttigt eller därmed jämförligt ändamål använda tillgång, som är av ringa bety- denhet i förhållande till föreningens ställning. Vid jämförelse med aktie— bolagslagen finner man, att befogenheten att anslå medel till sistnämnda slags ändamål är mer inskränkt för ekonomisk förening.

Ett föreningsbeslut i strid mot nyssnämnda förbud kan klandras på talan av minst 1/10 av föreningsmedlemmarna.

Styrelsen blir fri från ansvar för sin förvaltning, om talan ej anställes inom ett år efter det vederbörlig berättelse framlagts å föreningssamman- träde.

I 1951 års lag om ekonomiska föreningar ha de bestämmelser, som röra frågan om rätt för föreningsstämman och styrelsen att förfoga över för- eningens tillgångar (20 och 31 55), utformats i anslutning till aktiebolags- lagens motsvarande bestämmelser. Föreningsbeslut i strid mot dessa be- stämmelser kan klandras på talan av minst 1/ 10 av samtliga medlemmar. Jämväl reglerna om styrelsens årsredovisning och om ansvarsfrihet ha bringats i närmare överensstämmelse med aktiebolagslagens bestämmelser.

Ansvarsfrihet skall sålunda anses styrelseledamot beviljad, såframt beslut därom fattas å föreningsstämma och de som må ha röstat mot beslutet icke uppgå till minst 1/4 av samtliga röstberättigade. Styrelsen blir fri från an- svar om talan ej anställes inom sex månader från det redovisningshand- lingarna och revisionsberättelsen framlades å föreningsstämma.

Beträffande ideella föreningar saknas lagbestämmelser. Emellertid torde av allmänna rättsgrundsatser följa att ideell förening — likaväl som aktie- bolag och ekonomisk förening — är förhindrad att använda tillgångar för ändamål, som uppenbarligen är för föreningens eget ändamål främmande. En annan sak är att föreningens ändamål i vissa fall kan vara angivet på sådant sätt i stadgarna att exempelvis bidrag till politisk propaganda ej uppenbarligen är främmande för föreningens eget ändamål.

Skulle enligt allmänna rättsgrundsatser en ideell förening i princip vara förhindrad att använda tillgångar för främmande ändamål, synes det dock antagligt att principen är underkastad den modifikationen att föreningssam- manträde skulle äga rätt att till allmännyttigt eller därmed jämförligt ända- mål bevilja anslag, som i förhållande till föreningens ekonomiska ställning är av ringa betydelse.

Ifråga om främmande makters finansiering av poli- tisk propaganda i Sverige är att märka 8 kap. 10 % strafflagen. I detta lagrum stadgas fängelse eller straffarbete i högst två år för tagande av utländskt understöd. Straffbestämmelsen drabbar den som av främmande makt eller någon som handlar i dess intresse mottager penningar eller an- nan egendom för att genom utgivande eller spridande av skrifter eller an- norledes påverka den allmänna meningen om statsskicket eller om åtgärder i rikets inre eller yttre styrelse.

Stadgandet överensstämmer i huvudsak med ett stadgande, som år 1940 infördes i 8 kap. 22 % (jämförd med 29 å) i samband med en allmän revision av bestämmelserna om spioneri och därmed sammanhängande ämnen. De sakkunniga, som verkställde utredning rörande denna revision (SOU 1940:8), gjorde några allmänna uttalanden om opinionsbildningen och hemlighållan- det av propagandans finansiering. vilka här återgivas:

Särskilda problem erbjuder det i nutiden vanliga förhållandet att det offentliga meningsutbytet till stor del icke består av individernas egna meningsyttringar, fram- kallade av deras personliga intresse för medborgerliga angelägenheter, utan i stället av en organiserad verksamhet, som står under en enhetlig ledning och i större eller mindre utsträckning använder betald arbetskraft. Härigenom kan naturligtvis effek- tiviteten av en meningsriktn'ings propaganda i hög grad ökas. Och detta gör det möj- ligt att propagandans framgång blir beroende icke av argumentens värde eller de framförda meningarnas förenlighet med skilda medborgargruppers verkliga åsikt om vad deras ideella eller materiella intressen kräva, utan av styrkan av de resurser som användas för propagandan. Ett inskridande från lagstiftningens sida för att före- bygga dylika missförhållanden skulle emellertid, enligt hos oss härskande åskådning,

i allmänhet vara förenat med övervägande olägenhet, åtminstone så länge fråga är om propagandaorganisationer som bestå av sammanslutningar av medborgare vilka öppet förfäkta sina egna meningar och intressen. Större betänkligheter möter det att lämna fritt spelrum åt propaganda, som organiseras och finansieras av jämfö- relsevis begränsade men ekonomiskt starka företag och organisationer, i sista hand arbetande i privat vinstsyfte. I synnerhet är det farligt att det hemlighålles, varifrån de medel härröra som möjliggöra en viss propagandaverksamhet. Härmed samman- hängande missförhållanden hava i olika länder föranlett vissa lxagbestämmel—ser eller förslag därtill, utan att likväl hithörande problem någonstådes synas hava erhållit en fullständig lösning på lagstiftningens väg.

Då frågan i sin allmänhet fölle utanför de sakkunnigas uppdrag, begrän- sade de sig till att närmare behandla politisk propaganda finansierad från utlandet.

Förekommer anledning, att brott mot 8 kap. 10 % strafflagen förövats, må enligt rättegångsbalkens allmänna stadganden i 27 och 28 kapitlen husrann- sakan företagas och handlingar, som kunna antagas äga betydelse för utred— ningen, tagas i beslag.

Här må vidare framhållas, att enligt 5 kap. 1 & tryckfrihetsförordningen ägare till periodisk skrift skall vara svensk medborgare eller svensk juridisk person. Utgivaren skall enligt 2 & i samma kapitel vara svensk medborgare och äga hemvist inom riket. Enligt aktiebolagslagen (79 %) skola styrelse- ledamöter och verkställande direktör —— där ej för särskilt fall Konungen annat tillåter — vara här i riket bosatta svenska medborgare. Detsamma gäller enligt 88 och 107 %% även särskilt bemyndigad firmatecknare och re- visorer. För styrelseledamöter och särskild firmatecknare i ekonomisk för- ening gäller motsvarande bestämmelse. I den nya föreningslagen upptagas samma kvalifikationsvillkor beträffande revisor.

Som sammanfattning kan anföras.

1. De bestämmelser i aktiebolagslagen som medgiva insyn i aktiebolagen äga icke tillämpning på de politiska partierna eller organisationerna i all- mänhet, då deras verksamhet i regel icke bedrives i aktiebolagets form. Däremot få de betydelse beträffande periodiska skrifter som ägas av aktie— bolag. Bestämmelserna äro emellertid icke så utformade att man vare sig kan vinna säker vetskap om äganderätten till aktierna eller erhålla upplys- ning om långivares eller understödsgivares namn.

2. Aktiebolag och ekonomiska föreningar äga icke använda tillgångar för ändamål som uppenbarligen äro främmande för bolagens och föreningarnas verksamhet. Vissa undantag ha dock stadgats beträffande anslag till allmän- nyttiga eller därmed jämförliga ändamål. För ideella föreningar finnas inga lagbestämmelser i detta hänseende, men enligt allmänna rättsgrundsatser kunna motsvarande principer anses gälla.

3. Tagande av utländskt understöd för viss politisk propaganda är straff- belagt.

4. Ägare till periodisk skrift skall vara svensk medborgare eller svensk juridisk person och utgivaren skall vara svensk medborgare bosatt i Sverige.

II. Utländsk lagstiftning

Med hänsyn till att de nu ifrågasatta lagstiftningsåtgärderna avse områ- den, som tidigare icke varit reglerade i svensk lag, synes det påkallat att i korta drag redogöra för hithörande utländsk lagstiftning. Materialet har i huvudsak erhållits genom utrikesdepartementets försorg.

England

Någon lagstiftning om skyldighet för de politiska organisationerna att offentligen framlägga sina räkenskaper finnes icke i England och synes för närvarande icke direkt övervägas — även om ett flertal underhusdebatter i ämnet utmynnat i en vagt formulerad principdeklaration angående önsk— värdheten av en dylik offentlighet. Ett alltmer accentuerat motsatsförhål- lande i uppfattningen av detta problem har kommit att råda mellan de stora politiska organisationerna, och frågan spelar i dag rollen av ett principiellt politiskt strid'sämne i förhållandet mellan regeringen och oppositionen. Labourpartiet liksom det liberala partiet och kommunisterna publicera sina räkenskaper sedan många år tillbaka, medan de konservativa däremot hit- tills vägrat att låta offentligheten få del av partiets finansiella ställning.

Att lagstiftning saknas om partifinansernas offentliggörande betyder icke, att de politiska organisationerna ha möjligheter att i valtider med obegrän- sade belopp understödja sina kandidaters propagandakampanjer. Beträf- fande valkostnader råder i England en lagstadgad offentlighetsprincip. En- ligt »Representation of the People Act, 1949» skall varje i val till parlamen- tet deltagande kandidat utse sin personlige valagent (election agent), dock kan kandidaten även vara sin egen agent. Med ett fåtal undantag få inga utgifter i avsikt att gynna en kandidat vid ett val företagas annat än av eller genom den utsedde valagenten. Bland undantagen märkas valartiklar i pressen.

Ett mycket viktigt drag i den engelska lagstiftningen är att valkostna- dema äro maximerade. Valkostnadsbeloppet för en kandidat är vid parla- mentsval i det egentliga England fastställt till 450 pund, vartill kommer 1 1/2 respektive 2 pence (beroende på valkretsens karaktär av stadsvalkrets eller annan valkrets) för varje vid valet i röstlängden upptagen väljare. Härigenom får ingen kandidat möjlighet att driva en valkampanj, vars om- kostnader mycket överstiga 1.000 pund. Dessa maximibelopp äro dock icke avsedda att täcka kandidatens personliga utgifter. En kandidat eller val—

agent, som handlar i strid mot bestämmelserna om valkostnader, skall an- ses skyldig till »illegal practice».

Inom viss tid efter offentliggörandet av valresultatet skola samtliga val- agenter till en officiell valfunktionär överlämna en redogörelse över verk- ställda och genom verifikationer styrkta utbetalningar i samband med valet. Denna rapport skall bland annat innehålla såväl uppgift om de personliga utgifter, som kandidaten fått vidkännas, som en förteckning över de val- medel i olika former valagenten fått mottaga från kandidaten eller från andra personer. Redovisningshandlingarna, varav ett sammandrag publice— ras i pressen, skola hållas tillgängliga för allmänheten under en tid av två år.

Beträffande lagens tillämpning har anförts, att lagen ingalunda är helt effektiv men att den kan sägas fungera som en allmän garanti mot val— kampanjer på flera tusentals pund. Ett stort antal kandidater ha överskridit sina lagligen begränsade valutlägg. Otaliga sätt torde finnas att kringgå be- stämmelserna och detta även med relativt avsevärda belopp. I tillämpningen ha tolkningsproblem uppstått, när det gällt att bestämma från vilken dag kandidatens utlägg skola räknas som valkostnader. Olöst är frågan vilka kostnader som äro så förknippade med en kandidat, att de äro att anse som just dennes.

Frågan om en speciell lagstiftning angående skyldighet för utgivare av periodiska skrifter att offentligen redovisa på vilket sätt dessa finansieras har i England aldrig satts under egentlig debatt. Den av regeringen år 1947 tillsatta »Royal Commission on the Press», som bl. a. hade till uppgift att ingående undersöka »the control, management and ownership of the news-

papers and the periodical Press — _ —— including the financial structure» upptog i sina år 1949 avgivna rekommendationer icke denna |fråga till be- handling.

De flesta av de brittiska dagstidningarna samt huvudparten av veckotid- skrifterna och de mera välkända bland de periodiskt utkommande publika- tionerna ägas och kontrolleras av » joint-stock companies», antingen »public» eller »private companies». Dessa bolag äro juridiska personer, underkastade de rent förvaltningsekonomiska bestämmelserna i den engelska bolagslagen, »Companies Act 1948». Sålunda skola samtliga bolag i viss ordning ingiva sina årsberättelser till »The Registrar of Companies», som är ett statsorgan, där sedermera handlingarna hållas tillgängliga för allmänheten. Det täm- ligen schematiskt redovisade materialet ger i allmänhet inga fullständiga upplysningar beträffande de bakomliggande finansiella intressenterna. De verkliga aktieinnehavarna dölja sig i stor utsträckning bakom »trustees» eller »nominees».

I ett antal kända fall innehas aktiemajoriteten av en enda person eller familj. Vissa tidningar ägas av stiftelser (»trusts»), en organisationsform, där ägarna i det allmännas intresse frivilligt överenskommit att begränsa sitt

inflytande. Exempel förekommer även att tidningar drivas under form av ekonomisk förening. I något fall förekommer att en tidning för sin verk- samhet är beroende av bidrag från utomstående. En finansiering genom subsidier är ett mycket ovanligt förhållande inom den brittiska pressen, vilken uppgivits ha en utpräglat självförsörjande karaktär.

Frankrike

Organisationer, som bedriva politisk propaganda, äro icke underkastade någon bokföringsskyldighet eller skyldighet att offentligen redovisa in- komster och utgifter. Ej heller finnas några bestämmelser om maximering av valkostnader.

Vad beträffar tidningar och andra periodiska skrifter har deras finansie— ring varit föremål för stort intresse från lagstiftarens sida. Genom en för- ordning av den 26 augusti 1944 reglerades den franska pressens skyldigheter i ifrågavarande avseende på grundval av erfarenheter från förkrigstidens totala och ofta missbrukade frihet från varje form av offentlig kontroll. Tidningarna ålades därför att regelbundet publicera detaljerade uppgifter om företagets ägare, direktör (chefredaktör) och förnämsta medarbetare samt sin upplagesiffra. Att direkt eller indirekt mottaga understöd från en ut- ländsk regering (annat än i form av betalning för legal annonsering) belades med straffpåföljd i form av fängelse eller böter. Dekret ställdes i utsikt. varigenom alla tidnings— och tidskriftsföretag skulle förständigas att två gånger om året underställa sina räkenskaper informationsministeriets kon- troll och att varje år publicera sitt bokslut i sina egna spalter. Några dylika dekret ha emellertid aldrig utfärdats, och denna sista paragraf (art. 18) har sålunda förblivit en död bokstav.

De principer, som lågo till grund för de stränga kontrollföreskrifterna i 1944 års förordning, ha återupptagits i alla de nya förslag till definitiv reglering av pressens ställning, som sedan sett dagen. Enligt ett 1947 fram- lagt förslag till ny presslag borde varje tidningsföretag få form av aktiebolag eller ekonomisk förening med minst 10 delägare, av vilka ingen finge äga mera än en viss procent av aktiekapitalet. Bolagets resurser och exploatering skulle underkastas årlig kontroll av en särskild kommission, sammansatt dels av representanter för pressens egna yrkesorganisationer dels av repre- sentanter för finans- och informationsministerierna under presidium av en högre jurist, varjämte årlig publicering av tidningsföretagets balansräk- ningar förutsattes.

Västtyska Förbundsrepubliken

Förbundsrepublikens konstitution föreskriver i artikel 21, att de politiska partierna skola lämna offentlig redovisning för källorna till sina inkomster.

I artikelns sista stycke hänvisas till särskild lagstiftning. Denna har dock ännu icke kommit till stånd.

En federal presslag, »Bundespressegesetz», förberedes förnärvarande. För- slag till denna lag uppgives komma att innehålla en förpliktelse för utgivare av periodisk skrift att offentligt redovisa de förhållanden, som angå äganderätten till skriften, varemot redovisning av finansieringen i övrigt icke skulle komma att krävas.

Canada

Enligt »The Dominion Elections Act, 1938» måste varje kandidat vid parlamentsval (»general election») ha ett oflficiellt ombud (» official agent»). Någon maximering av de belopp, som få utgivas under en valkampanj, fin- nes med vissa undantag icke. Nästan alla utgifter måste emellertid gå genom kandidatens »official agent». Bland undantagen märkes, att kandidaten själv äger av egna medel betala personliga utgifter intill ett visst belopp. Alla me- del, som tillhandahållas för täckande av kandidatens valkostnader, skola likaledes passera genom »the official agent». Efter valet måste varje kandi- dats »official agent» avgiva en specificerad redogörelse för inkomster och utgifter, som influtit till respektive utbetalts av honom eller å hans vägnar, allt jämte verifikationer. Redogörelsen skall innehålla uppgift på summan av de personliga utgifter kandidaten själv betalt. Vidare skall redovisning lämnas för utlovade men icke inbetalda bidrag. Varje bidragsgivares namn skall redovisas jämte arten och värdet av bidraget. Redovisningen, som av- gives efter fastställda, vidlyftiga formulär, skall ingivas till en offentlig val- funktionär (»the returning officer») och åtföljas av en inför offentlig myn- dighet av »the Officiel agent» avgiven skriftlig försäkran. Jämväl kandidaten har att avgiva särskild försäkran inför offentlig myndighet. Om sådan redo- görelse eller försäkran uteblir, kan detta leda till att vederbörande icke får taga säte och stämma i »the House of Commons». Medvetet oriktiga upp— gifter i redovisningshandlingarna äro straffbelagda. Handlingarna skola be- varas under sex månader, under vilken tid de äro tillgängliga för valmännen för granskning.

Det må särskilt påpekas, att ovanberörda bestämmelser om valkostna- derna hänföra sig till respektive kandidater och deras »official agents», och icke till de politiska partierna som sådana.

Någon skyldighet för utgivare av periodiska skrifter att avgiva redovis- ning för'skrifternas finansiering föreligger icke i Canada.

Amerikas Förenta Sta-ter

Lagstiftningen angående valkostnader och finansiering av politiska organi- sationer är mycket omfattande. I princip regleras val till kongressen och presi-

dentval genom federal lagstiftning. De viktigaste federala lagarna äro »Federal Corrupt Practices Act», 1925 och »Hatch Political Activities Act», 1939.

Enligt »Federal Corrupt Practices Act» föreligger bokföringsskyldighet för organisationer (kommittéer), som bedriva politisk propaganda i två eller flera stater i avsikt att påverka utgången av val till kongressen eller presi- dentval. Detsamma gäller i viss mån även enskilda, som mottagit bidrag för en sådan organisations räkning. Organisationen måste ha en ordförande och en kassaförvaltare. Det åligger kassaförvaltaren att föra detaljerade och exakta uppgifter om alla bidrag kommittén mottagit, namn och adress för var och en som lämnar sådant bidrag och transaktionens datum, alla ut— gifter som gjorts samt namn och adress på var och en till vilken utbetalning gjorts och transaktionens datum. Kassaförvaltaren skall till che— fen för representanthusets kansli i viss ordning anmäla gjorda in- och ut- betalningar. Därvid skall namn och adress angivas på envar som ett år läm- nat 100 dollar eller mer i bidrag samt sådana belopps storlek och dagen för bidragets lämnande. Summan av mindre bidrag skall också angivas. En- skilda skola lämna uppgifter om andra valbidrag än bidrag till en kommitté, i den mån bidragen uppgått till minst 50 dollar under ett kalenderår. Varje kandidat vid val till senaten eller representanthuset skall också lämna upp— gifter om varje bidrag som mottagits av honom eller för hans räkning även- som varje utgift som gjorts av honom eller för hans räkning. Ifrågavarande redovisningshandlingar äro offentliga och skola bevaras under en tid av 2 år.

Lagen fastställer vidare vissa maximibelopp för en kandidats valkostna— der. Gränsen är, såvida ej ifrågavarande delstat fastställt en lägre siffra, 10.000 dollar för val till senaten och 2.500 dollar för val till representant— huset. Dessa belopp kunna under vissa förutsättningar höjas till högst 25.000 respektive 5.000 dollar.

Slutligen begränsar lagen möjligheterna att uttaga eller mottaga bidrag från olika medborgargrupper, organisationer, företag m.m. Att uttaga eller mottaga bidrag från federala tjänstemän för något som helst politiskt ända- mål är sålunda förbjudet under de av lagen angivna förutsättningarna. »National banks», bolag och andra juridiska personer (corporations) samt arbetarorganisationer äro ävenledes förbjudna att lämna bidrag till eller be- kosta utgifter för politiska ändamål. Vad särskilt beträffar fackföreningar, har detta förbud i samband med debatten kring Taft-Hartley-lagen an— gående arbetsmarknadens reglering, från vilken bestämmelserna i vad avser arbetarorganisationerna hämtats, förklarats vara delvis stridande mot konsti— tutionen, då den ansågs beröva fackföreningarna och deras medlemmar de- ras konstitutionella rätt till press-, yttrande— och församlingsfrihet. Någon klarhet har icke skapats på denna punkt, men praxis torde medgiva fack- föreningarna rätt till egna valkampanjer, bekostade av medel från fackför-

eningarna, medan däremot direkta bidrag från (fackföreningarna till poli- tiska partier eller kommittéer äro stridande mot gällande lag.

»The Hatch Political Activities Act» innehåller dels vissa bestämmelser, som inskränka möjligheterna för enskilda, tjänstemän och organisationer att påverka utgången av en valkampanj, dels regler angående maximering av valkostnader. Enligt dessa senare bestämmelser förbjudes bidrag över- stigande sammanlagt 5.000 dollar årligen till valkostnader, vare sig till för- män för kandidater till vilket federalt mandat (elective federal office) som helst eller till förmån för varje organisation, som främjar en kandidats val till ovannämnda poster.

Det är vidare förbjudet för varje politisk kommitté att mottaga bidrag överstigande 3 miljoner dollar om året. En sådan kommittés utgifter be- gränsas likaledes till ovannämnda summa årligen.

Vad beträffar tillämpningen av gällande föreskrifter i »Federal Corrupt Practices Act» har anförts, att reglerna i fråga om offentlig redovisnings- och bokföringsskyldighet i allmänhet noggrant iakttagas av de bägge natio- nella partikommittéerna (republikanska och demokratiska). De uppgifter, som lämnas, äro emellertid mycket svåröverskådliga, bland annat beroende på att någon enhetlighet beträffande uppställning, redovisning m.m. hittills ej kunnat genomföras. Materialet från mindre politiska partikommittéer, vare sig de utgöra underavdelningar av de bägge nationella kommittéerna eller de skola betraktas såsom mer eller mindre självständiga organisationer, lämnar däremot mycket övrigt att önska i fråga om efterföljandet av lagens föreskrifter.

Någon bearbetning av de till chefen för representanthusets kansli läm- nade uppgifterna äger ej rum vare sig av denna myndighet eller av någon annan. Ej heller sker någon anmälan från chefen för kansliet till allmänne åklagaren på grundval av de lämnade uppgifterna, varför väckande av åtal eller anmälan förutsätter enskilt initiativ. För överträdelser fastställer lagen böter upp till 10.000 dollar eller två års fängelse.

Om tillämpningen av reglerna om maximering av valkostnader har an- förts, att den i »Hatch Political Activities Act» fastställda 3-miljoner-dollar- begränsningen för bidrag till och utgifter av politiska kommittéer knappast åvägabringat någon minskning av valkostnaderna och att den därjämte sna rare bidragit till att existerande bestämmelser om offentlighet förlorat vä- sentligt i effektivitet. Innan dessa bestämmelser tillkommo, var nämligen insamlingen av medlen genom de bägge nationella kommittéerna i stort sett centraliserad. Efter lagens tillkomst ha kommittéerna för att kunna hålla sig inom de nya föreskrifternas råmärken i avsevärd utsträckning decentr. - liserat sin aktivitet och ett antal mer eller mindre självständiga organisa- tioner uppstått. Dessa senare äro ofta av mycket provisorisk karaktär, dyka upp och verka— obekymrade om tillämpliga lagstadgandena— några veckor

under valkampanjen för att sedan lika hastigt försvinna. Det förekommer även, att andra organisationer upprättas i syfte att bedriva »informatorisk», »uppfostrande» eller »ideell» verksamhet, under vilken täckmantel ut- rymme lämnas åt politisk aktivitet samtidigt som lagens bud kringgås.

Av stor betydelse och såsom ett komplement till den särskilda lagstift- ningen på området anses vara kongressens i grundlagen fastställda rätt att själv bestämma, huruvida en folkvald representant är värdig att intaga sin plats. Det har förekommit, att såväl senaten som representanthuset vägrat valda representanter att taga säte i respektive församling, då det befunnits, att osunda finansieringsmetoder bidragit till vederbörandes valseger. Själva hotet att ej bliva accepterad av kongressen torde i själva verket utgöra en långt bättre garanti för lagbestämmelsernas efterlevnad än de straffrätts- liga reglerna, som ofta visat sig ineffektiva.

En viss betydelse för efterlevnaden av lagbestämmelserna äga jämväl de av senaten och representanthuset tillsatta särskilda kommittéerna, benämn- da >>committees on campaign expenditures». Dessa företaga bland annat un- dersökningar och förhör för att utröna, huruvida överträdelse av gällande lagtstif'tning ägt rum, men ha även till uppgift att framlägga förslag till nya legislativa åtgärder.

Slutligen är att nämna, att genom säkerhetslagen, »Internal Security Act of 1950», strängare regler införts bl.a. beträffande vissa politiska organisa- tioners redovisnings- och bokföringsskyldighet. Dessa bestämmelser äro en- dast tillämpliga på kommunistiska organisationer.

Vad härefter angår frågan om finansiering av periodiska skrifter ha ut- givare, förläggare eller ägare av sådana skrifter ålagts att till postministern årligen inlämna och i publikationerna inför en beedigad förteckning över namnen på de personer, som äro ansvariga för den periodiska skriftens ut- givande etc. Jämväl namnen å ägare, aktieägare eller personer, som inneha hypotek eller säkerhet av annat slag i den periodiska skriften, skola angivas i förteckningen. Undantagna äro endast vetenskapliga, religiösa, nykterhets-, kamrat- och liknande publikationer. Personer, som äga mindre än 1 % av sammanlagda värdet av alla aktier, obligationer, inteckningar eller andra fordringsbevis, behöva ej upptagas i förteckningen.

Norge, Danmark, Finland, Island, Nederländerna, Belgien, Irländska republiken och Schweiz

Dessa länder sakna bestämmelser av intresse i detta sammanmang. Dock är att märka att i Norge år 1949 tillsatts en kommitté för att utreda vilka åtgärder och vilken lagstiftning, som vore erforderlig för att genomföra offentlighetsprincipen när det gällde finansieringen av de politiska partierna och den politiska pressen. Kommittén har ännu icke avslutat sitt arbete.

ANDRA AVDELNINGEN

Om skyldighet för politiska organisationer att föra

böcker och redovisa sin finansiering

En stor del av de spörsmål, som beröras av utredningen, gälla såväl de politiska organisationerna som de periodiska skrifterna. De problem som endast angå pressen upptagas i ett senare avsnitt (tredje avdelningen). Vissa gemensamma frågor komma dock av lämplighetsskäl att behandlas i ett sammanhang under denna avdelning (se särskilt nedan under I och 111).

I. Politisk verksamhet och politisk propaganda

Enligt direktiven för de sakkunniga hör till en början klarläggas vad som skall anses falla under begreppet politisk verksamhet och politisk propa— ganda. Betydande svårigheter möta härvid.

I allmänhet —— och det är i denna betydelse begreppet politik är att fatta i förevarande sammanhang —— menas med politik sådan verksamhet, vari- genom enskilda, grupper eller partier söka inverka på avgörandet i olika samhälleliga frågor. Denna verksamhet är ständigt fortlöpande men får en särskilt stark koncentration inför de allmänna valen, då partierna med starka medel uppfordra medborgarna till politiskt ställningstagande och söka inverka på detta. Avgörande äro härvidlag de i partiernas program upp- satta målen och riktlinjerna för hur dessa mål skola uppnås. En stor del av den politiska verksamheten utgöres av propaganda, en företeelse som med- borgarna dagligdags på ena eller andra sättet komma i beröring med. Strä- vandena att omsätta partiprogrammen i praktisk politik taga sig olika ut- tryck, beroende på den styrka partierna uppnå vid de allmänna valen och därmed i de beslutande församlingarna. Propagandan sättes in för att skapa de parlamentariska möjligheterna för politiska insatser. Man får här i regel göra en viss åtskillnad mellan de principiella partiprogrammen av mera långsiktig karaktär och de för valperioderna angivna praktiska handlings- programmen, vilka jämsides prägla propagandan.

Av partiernas verksamhetsformer tarvar propagandan en särskild kom— mentar. I regel menas med propaganda ett sätt att påverka människors

åsikter och handlingssätt i viss bestämd riktning. Organisationer och en- skilda, som vilja komma i kontakt med en större allmänhet, ha insett de möjligheter propagandan erbjuder och nedlägga en myckenhet av tid och arbete på olika slag av propagandamedel. Särskilt visar den kommersiella propagandan eller reklamen många nyanser. I och med den fortgående tek- niska utvecklingen gives ökade möjligheter åt propagandan. De medel, som komma till användning inom den politiska propagandan, äro av många olika slag. Här skola de vanligaste nämnas:

Det skrivna och tryckta ordet. Främsta rummet intages av tidningspressen men även tidskrifter och böcker utnyttjas för politisk propaganda. Särskilt i samband med val låta partierna utarbeta och distribuera broschyrer med politiskt innehåll samt affischer.

Ibland åtföljes texten, gärna utformad som slagord, av bilder eller teck- ningar. Valaffischerna ha mestadels teckningar med slående eller sentimen— tala motiv. Ett visst propagandavärde tillmätes också de i pressen förekom- mande politiska teckningarna.

Det talade ordet:

tal vid agitationsmöten o.dyl.; utsändande av tal och paroller från högtalarbilar; grammofoninspelningar av politiska tal; radio (föredrag, diskussioner och reportage) och television; teater; kursverksamhet; samt

personlig påverkan.

Film. Samtliga de större partierna ha tagit filmen i sin tjänst. Före varje val rullas på biografer runt om i landet de olika partiernas valfilmer. Stora summor nedläggas på utformningen av dessa filmer. Även rena underhåll- ningsfilmer kunna emellertid givas en bestämd politisk tendens.

Sång och musik. Färger. Vissa partier använda särskilda färger i sina standar och fanor. Tidigare återkommo dessa även i de politiska uniformerna.

Symboler t. ex. i form av märken.

Demonstrationer, fackeltåg etc. Att klart särskilja de företeelser, som kunna betecknas såsom politisk propaganda, låter sig icke göra. Understundom kan propagandan vara så inmängd i t. ex. en film eller ett teaterstycke, att man svårligen kan angiva vad som är propaganda eller icke. Den propaganda, som för allmänheten icke framträder såsom sådan, torde för övrigt mången gång göra betydligt större verkan än den, som öppet visar sin karaktär av propaganda. Upp— fattningen om vad som är att hänföra till propaganda växlar. En välvillig

ja t. 0. In. objektiv skildring av bestående förhållanden kan i vissa fall anses som politisk propaganda. Med den fortgående utvecklingen av samhället synas allt flera frågor — både på det ekonomiska och på andra områden —— komma att bedömas från politiska utgångspunkter. Problem, som i vanliga fall icke behandlas såsom politiska, kunna med hänsyn till skiftningar i tids- läget få annan karaktär. Nu antydda förhållanden medföra, att det icke synes möjligt att i lagtext giva en sådan utformning av begreppet politisk verksamhet, att detsamma därigenom kan tillfredsställande avgränsas.

1945 års sammansatta konstitutions- och första lagutskott torde icke ha gjort sig skyldigt till överdrift, då utskottet uttalade (utlåtande nr 2), att lagbestämmelser om offentlig redovisning över propagandaverksamheten ej komme att utgöra ett fast stöd för rättstillämpningen; denna skulle säker- ligen bliva vacklande och inkonsekvent.

Bland de subjekt, som bedriva politisk propaganda och som således kunna tänkas komma att beröras av en lagstiftningiämnet,må här nämnas följande:

1. De politiska partierna. I riksdagen äro för närvarande fem partier före- trädda, nämligen högern, bondeförbundet, folkpartiet, socialdemokraterna och kommunisterna. Även utanför riksdagen kunna emellertid finnas poli- tiska partibildningar (t.ex. nazister, syndikalister och vänstersocialister). Genom utbrytning ur eller delning av bestående partier eller genom rena ny- bildningar kunna nya partier uppkomma. Exempel på sammanslagningar av partier finnas även. Enligt 54 % lagen om val till riksdagen må förening med politiskt syfte, som icke utgör underavdelning av sådan förening och som har minst ett- tusen vid val till riksdagens andra kammare röstberättigade medlemmar (parti), i viss ordning erhålla registrering av ett partinamn eller en annan beteckning i ord för partiet eller för den meningsriktning partiet företräder (partibeteckning). De stora partierna äro i organisatoriskt hänseende uppbyggda efteri huvudsak likartade principer. Överst finnes som första led en central orga- nisation eller riksorganisation. Partiernaha vidare som andra led en distrikts- organisation, som i regel följer valkretsindelningen för val till riksdagens andra kammare. Under distriktsorganisationen har man den lokala orga- nisationen. Lokalavdelningarna ha i regel en kommun eller en stad som verksamhetsfält. Såsom ett led mellan distriktsorganisationen och lokal- organisationen förekomma ej sällan kretsorganisationer med ett område motsvarande landstingsvalkretsarna. Inom det kommunistiska partiet finnas förutom de kommunistiska arbetarkommunerna, som de lokala organen här kallas, ytterligare en ännu mera djupgående organisation, de s.k. cellerna. Dessa omfatta alla partimedlemmar inom bostadsområdet, på arbetsplatsen och i fack-föreningen. Cellernas verksamhetsområden fastställas av arbetar-

kommunen, som är överordnad cellerna. Inom de olika partierna har man valt att förlägga tyngdpunkten av arbetet till olika led av organisationen. Hos ett parti kan distriktsorganisationen vara det mest betydelsefulla ledet, under det att ett annat bygger mera på lokalavdelningarnas arbete. De olika ledens självständighet i förhållande till varandra växlar inom partierna.

2. De politiska partierna ha vidare bildat särskilda ungdomsavdelningar eller ungdomsförbund. Dessa ha till syfte att på ett tidigt stadium söka kon- takt med ungdomen och bibringa den politisk fostran. Ungdomsförbunden äro för högern Högerns Ungdomsförbund Ungsvenskarna, för bondeförbundet Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund, för folkpartiet Folkpartiets Ung- domsförbund, för socialdemokraterna Sverges Socialdemokratiska Ungdoms- förbund och för kommunisterna Sverges Kommunistiska Ungdomsförbund. Dessa organisationer tjänstgöra som nyrekryteringsorgan till partierna. De äro uppbyggda efter samma grunder som huvudpartierna med centralorgan, distriktsorgan och lokalorgan. Kommunisterna ha därjämte även här cell- systemet. Minimiåldern för inträde i ungdomsorganisation-erna har i förbun- dens stadgar fastställts till 15 år utom i ett förbund, där minimiåldern är 14 år.

3. Inom partierna finnas även särskilda kvinnoorganisationer, Högerns Kvinnoförbund, Svenska Landsbygdens Kvinnoförbund (bondeförbundet), Folkpartiets Kvinnoförbund och Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoför- bund. Inom kommunistiska partiet äro kvinnorna av principiella skäl icke sammanslutna i särskilt kvinnoförbund utan äro hänvisade till samma organisationer som partiets manliga medlemmar.

4. Särskilt i samband med kommunala val kan det inträffa, att samman- slutningar utanför partierna eller åtminstone utanför organisationernas led- ning söka öva inflytande på valet. En viss grupp av människor sluter sig samman i och för valet för att söka påverka valutgången. Exempelvis kunna inför kyrkofullmäktigeval framträda personer, vilka eljest icke äro politiskt verksamma. Genom frivilliga bidrag eller på annat sätt få de medel till pro- paganda och till att trycka och distribuera valsedlar. I kommunala val spela ofta personliga sympatier och antipatier en betydande roll. Icke sällan händer att de, som äro missnöjda med vissa kandidater på ett partis valsedlar, lan- cera en s. k. spränglista och i olika former bedriva propganda för densamma.

5. Inom näringslivet förekomma sammanslutningar, som driva viss propa- ganda. Utan att dir-ekt mana till understödjande av visst politiskt parti kunna de propagera för en bestämd lösning av medborgerliga problem, .som angå näringslivet. Sammanslutningen understödjer därigenom ett eller flera par- tier, Vilka i sina partiprogram framhålla samma synpunkter eller som eljest arbeta för samma mål som den ifrågavarande sammanslutningen. De sam- manslutningar här äro i fråga kunna emellertid ha även andra uppgifter än

att bedriva politisk propaganda. Sålunda kunna de syssla med statistiska utredningar, upplysningsverksamhet rörande näringsliv-et o.dyl. Under de- hatten i riksdagen ha i detta sammanhang sammanslutningarna Libertas och Unitas nämnts. (Rörande dessa se närmare sid. 49.) Från England kan an- föras, att vissa privatägda företag är 1949 i samförstånd med det konservativa partiet drevo en propagandakampanj mot regeringens planer på en natio— nalisering av vissa industrier, däribland sockerindustrin. Detta tog sig uttryck bl.a. däri, att sockerpaketen försågos med slagord av denna typ: »Leave it to free enterprise».

6. Fackliga sammanslutningar. Ehuru vanligen principiellt fristående i för- hållande till de politiska partierna kunna de fackliga organisationerna i sin verksamhet och för uppnående av sina syften förutsätta en daning av sam- hället i en viss riktning överensstämmande med de mål, som något politiskt parti arbetar för. Det torde under sådana förhållanden kunna ifrågasättas huruvida icke det fackliga arbetet även kan innefatta propaganda för ifråga- varande politiska parti. Liknande förhållanden kunna tänkas beträffande vissa ekonomiska sammanslutningar (konsumtionsföreningar, bostadsrätts- föreningar, jordbrukets ekonomiska sammanslutningar). Likaså kunna vissa religiösa föreningar och nykterhetsföreningar vara något politiskt parti när— stående.

7. Exempel förekommer även att enskilda personer utan att begagna sig av någon politisk organisation driva politisk propaganda. Det torde emellertid ej heller kunna uteslutas att enskilda personer, som formellt driva propaganda i eget namn, bakom sig ha organisationer, som av en eller annan anledning icke själva vilja synas utåt.

8. Pressen. Tidningarna äro kanske det viktigaste instrumentet för propa- gandaverksamheten. lck—e blott genom ledare och andra politiska artiklar söka de påverka den allmänna opinionen i olika frågor. Även det rena nyhets- material-et kan så redigeras, att det får stor propagandistisk betydelse. För en åsiktsriktning obehagliga fakta kunna utelämnas eller intagas på undanskymd plats i tidningen. Fördelaktiga nyheter få framträdande utstyrsel. Kommen- tarer till de fakta som meddelas kunna givas politisk anknytning. Det före— kommer att även idrottssidorna eller andra specialavdelningar äro politiskt färgad-e. Jämväl tidningarnas löpsedlar synas användas för propagandan.

H. Vissa uppgifter rörande de politiska partiernas finansiering

För de sakkunniga har det varit naturligt att söka inhämta så fullständiga uppgifter som möjligt rörande partiernas finansiering. Vid sammanträde med de sakkunniga ha representanter för de i riksdagen företrädda politiska par- tierna var för sig lämnat uppgifter rörande respektive partis inkomster och

utgifter. I inbjudan till sammanträdet erinrade de sakkunniga, att någon skyldighet för partierna att lämna uppgifter givetvis icke förelåg-e, samt till- lade, att de upplysningar, som kunde komma att lämnas, skulle behandlas konfidentiellt i den mån medgivande till eventuell publicering icke lämnades. Medgivande härtill har sedermera lämnats från alla berörda partier. Upp- gifterna avse åren 1948 (valår) och 1949 (icke valår). De olika partierna förete en det organisatoriskt betingade olikheter även om de äro uppbyggda efter i huvudsak likartade principer. Inom partiernas riks- och distriktsorganisa- tioner har enligt uppgift fullständig bokföring införts. Samma torde förhål- landet vara inom de största lokalavdelningarna, medan lokalavdelningarna i övrigt endast föra böcker av enklare beskaffenhet. Räkenskaperna äro emel- lertid för närvarande icke förda med tanke på dylik redovisning. Detaljerade uppgifter ha icke stått att få, och sådana ha ej heller av de sakkunniga efter- strävats. Det har närmast gällt att skaffa en överblick i stort över finansie- ringen. De olika partiernas uppgifter ha sammanställts i bifogade tablåer (bilaga 1—5), vilka efter medgivande från partierna här publiceras. Rörande tablåerna må vidare följande anföras.

Uppgifterna ha angivits särskilt för de olika leden inom partierna, näm— ligen för riksorganisationen, distriktsorganisation-erna och lokalorganisatio- nerna. I den mån så med ledning av lämnade uppgifter varit möjligt ha trans- aktioner mellan leden uteslutits ur redovisningen. Härigenom ha eljest vilse- ledande dubbelföringar i stort sett kunnat undvikas. Anslag från riksorganisa- tionen till distrikts- och krets-organisationerna eller lokalorganisationerna eller omvänt ha sålunda med' något undantag icke medtagits. Ej heller redo- visas särskilt den del av influtna medlemsavgifter eller insamlade bidrag, som ett led haft att avstå til-l övriga led i partiorganisationen. Rubrikerna och posterna få icke fattas såsom uttryck för de sakkunnigas mening om vad en eventuell legal redovisning lämpligen borde omfatta utan äro be- tingade av omständigheterna.

Med hänsyn till att lokalorganisationern-as verksamhet bedrives under orga- nisatoriskt något friare former än vad fallet torde vara inom övriga parti- instanser har det varit särskilt svårt att erhålla uppgifter beträffande lokal— organens finanser. De uppgifter s-om lämnats grunda sig också isamtliga fall mer eller mindre på av respektive partier gjorda uppskattningar.

I fråga om de olika partiernas uppgifter kan härutöver tilläggas: Högern. Vad riksorganisation-en beträffar har partiet anmärkt, att denna icke uppbär några medlemsavgifter. Dessa uppbäras endast av länsförbund och lokalföreningar. Enligt de 1948 och 1949 gällande stadgarna ingå emel- lertid i bidrag till riksorganisation-en även medlemsavgifter till lokala för- eningar i så måtto att bidragsgivare icke behöva betala särskilda lokalför— eningsavgifter om de icke vilja det. Då lokalföreningarnas avgifter variera högst betydligt, finnes det enligt partiet inga möjligheter att angiva hur

stora delar av' bidragen som enligt stadgarna borde betraktas som med- lemsavgifter.

Bondeförbundet. Siffrorna för lokalorganisationerna ha lämnats efter upp- skattning, varjämte kontroll från partiets sida skett genom stickprov. Att helt eliminera transaktionerna mellan de olika leden har icke varit möjligt.

Folkpartiet. Lokalorganisationernas siffror ha av partiet beräknats med utgångspunkt från uppgifter, som influtit från huvudparten av partiets lokal- organisationer.

Socialdemokraterna ha icke kunnat lämna specificerad-e uppgifter beträf- fande lokalorganisationernas utgifter.

Kommunisterna ha ej lämnat andra uppgifter för lokalorganisationerna än den uppskattning som framgår av tablån (bil. 5). Till följd härav ha inga totalsiffror för alla tre leden i organisationen såsom beträffande övriga par- tier ansetts böra angivas. De slutsummor som upptagits för kommunisterna omfatta därför endast de båda översta leden.

I övrigt hänvisas till de förklaringar, som finnas i tablåerna.

III. Obehöriga inflytelser på opinionsbildningen

Det demokratiska samhällssystemet förutsätter för sin funktion att med- borgarna ha tillgång till fri upplysning. Skola de ha möjlighet att medverka i avgörandet av olika samhällsfrågor, är det av vikt att de få så rikhaltigt material som möjligt såsom underlag för bedömand'et och att detta material blir allsidigt belyst. Utveckling-en på de tekniska, ekonomiska och politiska områdena har medfört allt större svårigheter för den som på egen hand vill sätta sig in i uppkommande samhällsproblem. Flertalet måste för b-edömandet av frågorna söka erforderlig ledning av den politiska upplysningen. De poli- tiska organisationerna och tidningarna ha en stor uppgift att fylla, då de bedriva en omfattande upplysningsverksamhet till medborgarnas tjänst. Att denna verksamhet blir partipolitiskt färgad, är rätt naturligt. Den ena sidans synpunkter bliva föremål för motsidans kritik, varigenom problemen än mera allsidigt belysas. För att fylla sin uppgift tager den moderna propagandan tekniken alltmera i sin tjänst. Det är självfallet att propagandamedlen kom- mit att draga stora kostnad-er. Följden har blivit att meningsutbytet numera i huvudsak ombesörjes av de politiska organisationerna, som förfoga över här- för nödiga medel, samt av tidningarna. Den allmänna industrialiseringen har trängt in även på detta område av samhällslivet. Effekten av en viss propa- ganda kan komma att bliva avhängig av den intensitet och uthållighet, var- med den bedrives. Detta i sin tur är beroende på omfattningen av de resurser som stå bakom. Värdet av framförda argument kan understundom komma i andra hand. Icke minst erfarenheter från utlandet tala här sitt tydliga språk.

Det synes principiellt kunna vara av ett visst värde för medborgarna att

t t ! l

få veta vem som står bakom en viss propaganda såsom ekonomiskt under- stödjande. Allmänheten skulle därigenom få ytterligare underlag för bedö- mande av propagandans värde och få klarlagt, vilka drivkraft-erna äro. Dess- utom skulle man få möjlighet att konstatera att obehöriga inflytelser, av ut- ländskt eller inhemskt ursprung, icke gjorde sig gällande i ett partis eller en organisations politiska propaganda.

Om en utländsk makt lämnar ekonomiskt understöd åt en organisation, som bedriver politisk verksamhet här i landet, för att åstadkomma en viss in- riktning av organisationens propaganda, föreligger utan tvekan ett obehörigt utländskt inflytande.

En främmande makt, som vill förvärva verkligt inflytande över opinions— bildningcn här i landet, måste ha möjlighet att nå allmänheten genom någon tidning eller tidskrift. Under andra världskriget voro förhållandena på pro- pagan—dafronten synnerligen oroliga. Sverige översvämmades från olika håll av utländsk propagan—dalitteratur, tidningar, tidskrifter och broschyrer. En del publikationer angåvo sitt ursprung redan genom sitt namn (Nyheter från Storbrittanien, Nyheter från Sovjetunionen). Andra lämnade ingen direkt upplysning om ursprunget. Detta framgick dock oftast av innehållet. Farligast ur propagandasynpunkt torde de tidningar ha varit, vilka gåvo sig ut för att vara svenska och företräda svenska intressen men i själva verket tjänade utländska intressen och bekostades av främmande makt.

Som framgått av redogörelsen för den utländska lagstiftningen har man i de flesta av de länder, som varit föremål för undersökning, icke till behand- ling tagit upp frågan om lagstiftning på området. Här i Sverige har frågan icke varit aktuell mer än en gång. Under krigsåren drevo tidningarna Dags- posten och Folkets Dagblad en klart nazistisk propaganda. Några belägg för att de erhöllo understöd från Tyskland hade man till en början icke, ehuru misstankar om sådant understöd ofta uttalades. Sedan åtal väckts vid Stock- holms rådhusrätt mot flera av Dagspostens medarbetare samt en tyskfödd affärsman i Stockholm för att de förmedlat tyskt understöd till tidningen, förklarade rådhusrätt-en i utslag den 3 augusti 1945, att tidningen »företrätt en åskådning, som rönt påtaglig inverkan av den tyska nationalsocialismens politiska ideologi, samt under kritisk inställning mot Sverig-es styrelseskick sökt påverka den allmänna meningen om detta styrelseskick och om åtgärder i den inre och yttre styrelsen». Rådhusrätten fann, att de för tidningsföretag vanliga inkomsterna icke varit tillräckligt stora för tidningens utgivande utan att för detta ändamål bidrag från utomstående i avsevärd omfattning måst anlitas. Det ansågs utrett, att av de bidrag, som den nämnd-e affärsmannen under tiden maj 1943—juli 1944 överlämnat till Dagsposten, åtminstone 100.000 kronor utgjorts av medel, som tyska riket ställt till förfogande med hänsyn til-l tidningens politiska ståndpunktstagand—e. Vid Stockholms rådhus-

rätt anställd-es åtal jämväl mot vissa personer tillhörande ledning-en för Svenska socialistiska partiet. Jämte det rådhusrätten i sitt utslag den 22 augusti 1945 rörande partiets politiska verksamhet gjorde samma uttalande som beträffande Dagsposten, konstaterade rådhusrätten vidare, att partiets förnämsta propagandamedel utgjorts av tidningen Folkets Dagblad. Det an- sågs i målet utrett, att tyska riket med hänsyn till tidningens och partiets politiska ståndpunktstagande genom sin legation i Stockholm under tiden från mitten av januari 1943 till början av maj 1945 utbetalt sammanlagt 428.915 kronor, vilka medel använts för partiets och tidningens räkning. Båda målen fullföljdes till Kungl. Maj:t, som meddelade utslag den 23 december 1946. I de hänseenden, varom nu är fråga, gjorde överdomstolarna ingen ändring i rådhusrättens utslag.

Efter dessa händelser ha inga dylika avslöjanden gjorts. Belägg saknas för att svenska tidningar eller svenska politiska sammanslutningar därefter mot- tagit understöd, direkt eller indirekt, från främmande makt. I den offentliga debatten har det dock icke saknats antydningar om att så likväl i något fall varit förhållandet.

Faran för opinionsbildningens korruption genom utländskt inflytande har man menat sig kunna motarbeta genom en offentlig redovisning av de poli- tiska organisationernas och tidningarnas finansiering. Man har ansett, att stadgandet i 8 kap. 10 % strafflagen1 om straff för tagande av utländskt understöd icke i tillräcklig grad verkar förebyggande. Frågan har ställts huru- vida icke sådan främmande propaganda som avses i nämnda paragraf skulle kunna effektivt och på ett tidigare stadium motverkas genom offentlig redo- visning av finansieringen. Om allmänheten finge fullt klarlagt, att en viss propaganda finansieras av främmande makt, skulle man därigenom erhålla ett minst lika gott eller i praktiken mycket effektivare skydd än det man avsett att vinna med lagens straffbestämmels-er. En förpliktelse att avgiva redovisning för finansieringen skulle lojalt komma att följas av det alldeles övervägande antalet därav berörda. Risken för upptäckt skulle alltid finnas.

För de demokratiska partierna står det som självklart, att det utländska obehöriga inflytandet på detta område bör förhindras. Att så sker är ett in- tresse av första ordningen. Det är till och med tänkbart, att vissa medborger- liga rättigheter få eftergivas för att man skall nå detta mål. I den mån en lag- stiftning om offentlig redovisningsskyldighet giver möjlighet att klarlägga förekomsten av utländskt understöd till propagandan, utgör detta ett mycket

* Lydelse enligt lag (1. 30/6 1948, i kraft d. 1/1 1949: Den som av främmande makt eller någon som handlar i dess intresse mottaget penningar eller annan egendom för att genom utgivande eller spridande av skrifter eller annorledes påverka den allmänna meningen om statsskicket eller om åtgärder i rikets inre eller yttre styrelse, dömes för tagande av utländskt understöd till fängelse eller straffarbete i högst två år.

starkt vägande skäl för en sådan lagstiftning. Redovisningsplikt synes dock enligt de sakkunnigas mening icke vara rätta medlet. Först och främst är det högst troligt, att den, som är ute i så ljusskygga ärenden, kommer att kringgå eller bryta mot lagen. Den som är beredd att förråda sitt land skulle ej draga sig för att lämna oriktiga uppgifter i en redovisning för sin finansiering. Redan nu finnas stora möjligheter att med hjälp av den nyssnämnda bestäm- melsen i strafflagen komma till rätta med dessa företeelser. Reglerna om hus- rannsakan och beslag utgöra härvid _— om de i förekommande fall effektivt utnyttjas -— ett viktigt komplement till straffbestämmelserna.

Då den utländska propagandan i en utrikespolitiskt farofylld situation flödar in över landets gränser, är det möjligt, att man måste tillgripa radikala metoder för att hindra osvensk propaganda att inverka på den svenska opi- nionen. Dock visa erfarenheterna från andra världskriget huru äventyrliga sådana ingripanden äro. Så långt det är möjligt bör medborgarnas frihet bevaras.

Risken föreligger vidare att en organisation, som mottagit utländskt under- stöd, med åberopande av en i formellt hänseende oantastlig redovisning kan tillbakavisa misstankar såsom obefogade. Ett illojalt parti kommer att åbe- ropa en granskad redovisning såsom bevis för att det icke erhåller utländskt understöd. Propagandavärdet av en sådan redovisning är alltför stort för att en därav berörd organisation skall underlåta att begagna sig av densamma. För mindre kritiska personer kommer redovisningen att verka vilseledande. Redovisningsplikten kommer att få en verkan rakt motsatt den avsedda. Den blir ägnad att underlätta verksamheten för illojala politiska sammanslut- ningar.

Med allt beaktande av önskvärdheten att förhindra utländskt inflytande över den svenska opinionsbildningen finna de sakkunniga sålunda den ifråga- satta lagstiftningen ur denna synpunkt icke vara det effektiva botemedlet.

De sakkunniga övergå härefter till att behandla frågan om obehörigt inhemskt inflytande.

Från partiernas sida bedrives numera icke blott i samband med val utan även under mellanperioderna en alltmera intensiv propagandaverksamhet. De nya metoder på propagandans område, den tekniska utvecklingen medfört, ha även i sin mån åstadkommit en fördyring av kostnaderna. Med tanke härpå har det uttalats farhågor för att de politiska organisationernas ökade medelsbehov skulle medföra risker för obehöriga inflytelser.

Om ett parti mottager ett bidrag förbundet med villkor att partiet med- verkar till en allmän politik, som skilj-er sig från den dittills av partiet förda, får obehörigt inflytande anses vara för handen. Härom torde ingen tvekan råda. Partiets väljare ha givit sina röster åt partiet med hänsyn till dess pro- gram och valupprop samt till den av partiet tidigare förda politiken.

Även när det gäller speciella frågor kan ett obehörigt inflytande tänkas föreligga. Den som har ett intresse av viss utgång av en särskild fråga kan tänkas erbjuda sig lämna bidrag till partiet under förutsättning att partiet medverkar till sådan lösning av frågan.

Den omständigheten att partierna hemlighålla bidragsgivarnas namn även- som bidragens förekomst och storlek kan icke tagas som bevis för obehöriga inflytelser. Mottagaren behöver ju ej känna till vem bidragsgivaren är. Den som får bidrag-et kan icke känna sig förpliktad att uppfylla några villkor, vars förhandenvaro han icke ens vet om. Bidraget kan vidare vara så litet, att det icke kan tänkas påverka mottagarens handlande i ena eller andra riktning-en.

Möjligen skulle man kunna tänka sig att det ur demokratisk synpunkt kan resas gensagor mot att de opinionsbildande organen mottaga ekonomiska bidrag utan att offentligt redogöra härför samt att hemliga bidrag ur denna synpunkt skulle anses obehöriga. Med andra ord, ligger det något otillbörligt i att man ej får veta vem som understödjer partiet eller tidningen? Offentlig- heten är icke i och för sig något självändamål, men när det gäller det p-oli- tiska livet förutsätter demokratien att principiellt allt skall försiggå inför öppna dörrar. Medborgarna få icke undandragas möjligheterna till upplys- ning om de olika förhållanden, som äro av betydelse för deras politiska ställ- ningstagande. Här ovan har redan framhållits, att det ur principiell synpunkt kan vara av ett visst värde att klarlägga de ekonomiska intressena bakom propagandan. Om man avslöjar de kraft-er, som driva sitt spel bakom kulis- serna, får väljaren tillfälle att själv bilda sig en uppfattning om förekomsten av obehöriga inflytanden på propagandan och om propagandans tillförlitlig- het. Ä andra sidan måste hänsyn tagas till bidragsgivarnas berättigade in- tressen av att kunna bevara sin anonymitet. I vissa fall äro medborgarna till- försäkrade laglig rätt till anonymitet. Enligt tryckfrihetsförordningen äger författar-e ett vidsträckt sådant skydd. Principen om anonymitet återfinnes därjämte i reglerna om skydd för valhemligheten. Denna rätt till anonymitet för väljare får icke göras illusorisk genom offentliggörande av valbidrag. Frågan härom kommer att närmare behandlas i det följande. Den avvägning, som kan göras med ledning härav, giver vid handen, att avgörande betänk- ligheter möta att stämpla anonyma bidrag till de opinionsbildande organen såsom ur demokratisk synpunkt förkastliga.

Det är ingen hemlighet att såväl näringsliv-et som de stora fackliga orga- nisationerna sedan länge lämna bidrag till de politiska partierna.-s finansiering. Detta medgives numera öppet. Här i landet har man på de flesta håll, i mot- sats till vad exempelvis gäller i Amerikas Förenta Stater, ur demokratisk synpunkt icke haft något att erinra mot sådana bidrag. Man synes beredd acceptera dessa företeelser, och så länge bidragsgivaren icke vid bidraget fäs- ter villkor om visst politiskt handlande från mottagarens sida, synes det böra stå envar fritt att skänka pengar till en politisk organisation.

I den offentliga debatten har man erinrat om de avslöjanden, som gjordes 1932 i samband med utredningen rörande Ivar Kreugers bidragsgivande till olika politiska partier. Ytterligare ha nämnts sammanslutningarna Unitas och Libertas. (Rörande dessa se närmare sid. 49.)

Självklart är att opinionsbildningen i politiska frågor bör ske utan olämp— liga inflytelser även från inhemskt håll. De politiska organisationerna skola stå fria från obehörigt inflytande genom ekonomiskt understöd eller annor- ledes. Att något av de demokratiska partierna skulle mottaga bidrag, som äro för-enade med särskilda villkor rörande partiets handlande i politiska frågor, torde icke behöva förutsättas. Man lärer kunna utgå ifrån att en organisation, som erhåller bidrag, av givaren utsetts såsom mottagare just emedan dess program och praktiska politik närmast äro förenliga med hans intressen. Det har icke givits belägg för att bidrag överlämnats under förut antydda villkor.

Första lagutskott-et uttalade vid 1946 års riksdag (utlåtande nr 6), att det ej visats eller ens gjorts troligt att missförhållanden verkligen rätt i fråga om opinionsbildningen i landet.

Efter detta uttalande har intet framkommit, som tyder på att situationen nu skulle ha förändrats. De sakkunniga finna icke, att lagstiftningsåtgärder ur nu behandlade synpunkter äro påkallade. Det synes emellertid klart, att för den händelse missförhållanden framdeles skulle yppa sig på området mot- åtgärder av lagstiftaren böra övervägas.

IV. Äventyrande av valhemligheten och risk för trakasserier

Som argument mot en offentlig redovisningsplikt beträffande inkomster och utgifter för organisationer, som bedriva politisk propaganda, har vid olika tillfällen den åsikten framförts, att en dylik redovisningsplikt skulle innebära ett ingrepp i valhemligheten, varjämte redovisningen skulle med- föra risk för att bidragsgivare, vars namn gen-om redovisningen yppades, komme att utsättas för politiska förföljelser och trakasserier.

Genom en rad olika bestämmelser har lagstiftaren velat trygga valhemlig- heten.

Riksdagsordniingen stadgar, att riksdagsmannaval skola förrättas med slutna sed- lar. Enligt lagen om val till riksdagen skola vid val till andra kammaren röstsedlarna avlämnas inlagda i tillslutna kuvert. Valkuvert, innerkuvert och ytterkuvert för val- sedelsförsändelse skola vara av ogenomskinligt papper samt, vad varje särskilt slag angår, lika ti—ll storlek och beskaffenhet. Ingen skall genom granskning av kuverten kunna konstatera på vilket parti väljaren röstar. Vid valet skola begagnas val- sedlar av vitt papper utan kännetecken. Man har härigenom velat förhindra att någon delar ut t. ex. numrerade eller på annat sätt märkta valsedlar för att efter valet kunna förvissa sig om att den, som erhållit den märkta sedeln, använt den- samma. I vallokalen skola finnas avskilda platser, avsedda att möjliggöra för väljare

att med valhemlighetens bevarande inlägga sin valsedel i valkuvert. För sådant ända- mål skola dessa platser vara inrättade med skärmar eller på annat dylikt sätt. Val- förrättaren har att vaka över .att väljares förehavande där ej må av någon kunna iakttagas. De röstande skola använda särskild-a valkuvert, som utdelas vid valbordet. Valkuvert får ej vara märkt med annat märke än föreskriven ändamålsbeteckning. För att förhindra att någon skall kunna undersöka valkuvertens eller vissa val- kuverts innehåll skola dessa av valförrättaren nedlägga-s i en urna, där de blandas med andra. Efter hand som väljarna anmäla sig få de avgiva sina röster. Lagen medgiver icke röstning efter upprop. Kommunala va—liagen har motsvarande be— stämmelser.

Genom dessa bestämmelser har lagstiftaren sökt åstadkomma ett starkt skydd för valhemligheten. Lagreglerna avse att förhindra såväl påtryck- ningar på väljaren, då han avger sin röst, som kontroll efter valet, hur en viss väljare röstat.

Skyddandet av valhemligheten utgör en av förutsättningarna för det demokratiska samhällssystemet. Det är dänför en angelägenhet av största vikt att denna hemlighet effektivt skyddas. Erfarenheter från utlandet ha tydligt visat de faror, som äro förbundna med avsteg från principen om skydd för valhemligheten. Vid valet skola medborgarna kunna giva uttryck för sin egen vilja. Deras frihet i detta avseende går förlorad, om möjlighet finnes för annan att vid valhandlingen utöva press i ena eller andra rikt- ningen och därtill kontrollera hur vederbörande röstar. Ett lika kraftigt tryck lägges på väljaren, om han vet, att det i efterhand kan aVSlöjas hur han röstat. Vetskapen om att han kan bliva utsatt för obehag eller repressa— lier från den, som velat förmå honom att rösta på visst sätt, kan medföra att väljaren ser sig nödsakad att giva efter för påtryckningarna. Han röstar då icke i enlighet med sin egen övertygelse, utan valet kommer i stället att avspegla dens vilja, som utövat påtryckningarna.

Det gäller härefter att avgöra huruvida offentliggörande av namnen på dem, som ekonomiskt bidraga till ett politiskt parti, strider mot bestämmel- serna om skydd för valhemligheten. Till en början är klart att bidrags- givandet såsom sådant icke går in under lagens ordalag. Lika klart är emel- lertid att lagstiftaren genom att skapa garantier för valhemligheten velat skydda den enskildes frihet i det politiska ställningstagandet. Avslöjar man namnet på den, som lämnar ekonomiskt bidrag till ett parti, synes hans politiska inställning samtidigt därigenom uppenbarad. Det torde med stor sannolikhet kunna antagas, att en bidragsgivare vid val lägger sin röst för samma parti som han ekonomiskt bistår. Man kan alltså med viss tillförlit- lighet sluta sig till hur han röstat eller kommer att rösta. De politiska par- tiernas insamlingsverksamhet synes vara i huvudsak koncentrerad till val- åren. Offentliggörande av bidragsgivarna torde knappast kunna äga rum förrän efter valet. Situationen kommer att nära överensstämma med den, som skulle uppstå, därest det varit möjligt att i efterhand konstatera hur

väljaren röstat. Samma skäl som tala [för att bevara valhemligheten göra sig även gällande i fråga om offentliggörande av bidragsgivarna. Redovisning av namnen torde strida mot andan i och meningen med bestämmelserna om skydd för valhemligheten. Detta anse de sakkunniga vara en så allvarlig sak, att ytterst starka skäl måste förebringas för att avslöjande av bidrags- givarnas namn likväl skall framtvingas.

Vad beträffar sådana bidragsgivare som företag, organisationer och juri- diska personer i övrigt kunna för dessa ickeiförevarande hänseende åberopas reglerna om skydd för valhemligheten. Upp'enbarande av dessa bidragsgivare torde icke i och för sig medföra något intrång i valhemligheten. I den mån det rör sig om rena s.k. familjebolag eller enmansbolag synes förhållandet kunna bliva ett annat.

Härefter uppkommer frågan huruvida sådana skäl äro för handen, att bidragsgivarna — trots de allvarliga betänkligheter som yppats — likväl böra offentliggöras. Denna fråga besvara de sakkunniga nekande.

Den, som personlig-en vill bedriva muntlig propaganda för sina politiska åsikter, måste — enligt sakens natur _ eftergiva kravet på anonymitet. Han har att välja mellan att antingen avstå från att själv framföra sina tankar och därmed behålla sin anonymitet eller att själv framträda och samtidigt avstå från sin anonymitet. Är det då riktigt, kan man fråga sig, att den som icke förmår eller eljest saknar möjlighet att själv propagera utan i stället bidrager med pengar till ett partis propaganda, skall kunna få tillfälle härtill utan att behöva avstå från sin anonymitet? Att anonymiteten i vissa fall till följd av sakens natur måste uppgivas utgör emellertid enligt de sakkunnigas mening icke något skäl att i andra fall beröva medborgarna det skydd, som anonymiteten utgör.

För den händelse de politiska organisationerna åläggas att offentligen redovisa sina bidragsgivare, torde den som vill undvika att få sin anonymitet röjd ej ha annan utväg än att avstå från att lämna bidrag eller också på ena eller andra sättet söka kringgå lagen, så att hans bidrag icke kommer att redovisas såsom härrörande från honom. Detta är en icke önskvärd följd.

Det är en känd sak, att mången avstår från att lämna bidrag till en in- samling, därest hans namn skall offentliggöras. Särskilt torde offentlig- görande av bidrag till politiska sammanslutningar medföra, att bidrag i viss utsträckning skulle komma att utebliva. De politiska partierna äro nödvän- diga och önskvärda beståndsdelar i ett demokratiskt samhälle. Deras verk- samhet inskränker sig icke till propaganda i samband med val. Den utgöres till ganska stor del av upplysningsverksamhet beträffande olika samhälle- liga frågor, en verksamhet som uppenbarligen är av värde för samhället. Till följd av prisutvecklingen och den alltmera omfattande verksamheten ha partiernas kostnader kraftigt stigit. De synas vara av sådan storleksord- ning, att de icke kunna täckas enbart genom de till partierna inflytande

medlemsavgifterna. Partierna äro sålunda för sin verksamhet beroende även av andra bidrag. Med hänsyn härtill och då dessutom enighet torde råda därom, att det ur demokratisk synpunkt är vällovligt för envar att skänka bidrag till den politiska verksamheten, synes det icke vara något demokratiskt intresse att avskära partierna från bidrag, som ur nämnda synpunkt äro oantastliga.

Som en särskild invändning mot eventuell lagstiftning har anförts att redovisningsplikten skulle medföra olika verkningar för olika partier. Ett parti, som till huvudsaklig del bygger sin finansiering på medlemsavgifter, skulle vara mindre känsligt för en offentlig redovisning av bidragen än ett parti, som för sin verksamhet är beroende av bidrag. Många bidrag, som för närvarande inflyta till partiets valfonder, skulle utebliva, om givaren vet att bidragen komma att redovisas offentligt. Partikostnaderna kunna även skifta starkt inom olika partier, beroende på att något parti kan ha tillgång till frivillig, oavlönad arbetskraft i större utsträckning än ett annat. Vissa uppgifter kunna även tänkas bliva utförda av ett parti närstående fackliga eller ekonomiska organisationer. Räckvidden av dessa anmärkningar synes icke vara särskilt stor, men det kan å andra sidan icke helt bortses ifrån att redovisningen kan komma att inverka ofördelaktigt för något parti un- der det att för andra inga särskilda verkningar komma att iakttagas.

Vad härefter angår frågan om risken för trakasserier från meningsmot- ståndare har man anfört, att sådan risk knappast förelåge. En bidragsgiva- res intresse för det av honom stödda partiet vore ofta så känt att ett offent- liggörande icke kunde skada honom.

Som i direktiven jämväl uttalats är det tydligt, att lagstiftning i ämnet icke bör öppna möjlighet till trakasserier eller förföljelser mot någon på den grund, att han understödjer ett visst politiskt parti. Även om risken i detta hänseende för närvarande är ringa, kan man icke bortse från att offentliggörande av bidrag kan medföra en del icke önskvärda konsekven- ser. De olägenheter, som skulle kunna tänkas uppstå för köpmän i händelse av redovisning av bidragen, ha särskilt nämnts. Det torde icke alltför sällan hända, att dessa näringsidkare för närvarande lämna bidrag till flera parti- ers valfondsinsamlingar. De anse —- för att icke riskera att förlora kunder -— sig icke kunna vägra, när de olika partiernas representanter anhålla om ett bidrag. Enligt de sakkunnigas mening får man icke bortse från att vissa risker för trakasserier och förföljelser från meningsmotståndare kunna vara förbundna med offentliggörande av bidragsgivarna.

Enligt motioner i ämnet till 1945 års riksdag (I: 190 och 11:323) skulle dessa olägenheter kunna undvikas, om man nöjde sig med en summarisk redovisning med inkomsterna fördelade på lämpliga poster alltefter formen för bidragen, t. ex. kollekter, anonyma bidrag, personliga bidrag, de senare uppdelade på ett fåtal storleksgrupper, under förutsättning att den myndig-

het, till vilken redovisning skulle avlämnas, tillika finge rätt att genom sekretesspliktiga revisorer verkställa granskning, där sådan kunde synas behövlig.

En redovisning av bidragen gruppvis utan att bidragsgivarna nämnas till namnet lärer i regel icke kunna angripa valhemligheten eller medföra risker för politiska förföljelser.

I fråga om de allra största bidragsgivarna kan det dock tänkas, att man av de vid en sådan redovisning lämnade uppgifterna kan sluta sig till bidrags- givarnas namn. Kretsen av tänkbara givare blir synnerligen begränsad. Under den diskussion i pressen eller eventuellt i riksdagen, vartill de olika posterna i redovisningen kan giva anledning, är det tänkbart att partierna se sig nödsakade att uppgiva namnet på åtminstone vissa bidragsgivare. I ett partis press kunna vissa personer utpekas såsom bidragsgivare till ett annat parti. Till följd av de dementier, som kunna nödvändiggöras i anled- ning härav, minskas den krets av givare, som man har att röra sig med, än ytterligare.

En sådan summarisk redovisning, som här åsyftas, skulle visserligen lämna väljarna en bild i stort huru finansieringen av den politiska propa- gandan går till. Det är emellertid redan nu allmänt bekant, att partierna i betydande utsträckning erhålla bidrag såväl från enskilda personer som från olika företag inom näringslivet liksom också från de fackliga organisa- tionerna. En lagstiftning, som icke kräver mera än summarisk redovisning, kommer på denna punkt icke att giva något egentligt nytt utöver vad som redan är känt. Redovisningen kommer ej heller att kunna lämna besked om eventuella obehöriga inflytelser. Vill man nå detta syfte lärer det icke kunna undvikas, att namnen på bidragsgivarna måste offentliggöras.

Sammanfattningsvis vilja de sakkunniga sålunda anföra, att redovisning av bidragsgivarnas namn torde få anses strida mot andan i och meningen med bestämmelserna om skydd för valhemligheten. Även när det gäller juridiska personer kan redovisningen i vissa fall få samma effekt. Intrånget i valhemligheten är en så allvarlig sak, att ytterst starka skäl måste före- bringas för att offentliggörande likväl skall framtvingas. Sådana skäl före- ligga icke. Genom redovisningen skulle partierna kunna förlora för sin verk- samhet nödvändiga bidrag. Man får icke bortse från riskerna för politiska förföljelser och trakasserier mot bidragsgivarna. Summarisk redovisning av bidragen efter storleksgrupper utan angivande av bidragsgivarnas namn skulle visserligen i de flesta fall eliminera dessa olägenheter men skulle knappast lämna några egentligen nya upplysnigar om finansieringen. För att nå syftet med redovisningsplikten är en summarisk redogörelse icke till- räcklig. Även en sådan redovisning kan under vissa omständigheter leda till att namnen yppas.

V. Effektiviteten av en lagstiftning

Vid olika tillfällen har ifrågasatts huruvida en lagstiftning om bokförings- och redovisningsplikt skulle bliva effektiv.

Första lagutskottet uttalade vid 1935 års riksdag (utlåtande nr 14) att det vore nödvändigt att taga hänsyn till frågan i vilken omfattning kringgående kunde befaras. Utskottet ansåg för sin del, att en föreskrift om bokförings- skyldighet för politiska sammanslutningar kunde kringgås så lätt och i så- dan omfattning, att den ej kunde leda till åsyftat resultat, att avslöja —— och på så sätt möjligen motverka _ obehöriga inflytanden å det politiska livet.

De möjligheter som finnas att kringgå en eventuell redovisningsplikt äro många och skiftande. Det kan icke bliva tal om att lämna en uttömmande redogörelse härför. Endast några exempel, som ligga nära till hands, må här anföras.

Man torde kunna utgå ifrån att de bidragsgivare som så vilja genom bulvaner i flera led kunna ha ganska stora möjligheter att undgå att få sina namn publicerade i en offentlig redovisning. För att klarlägga bulvanska— pen, utreda vem som är den verklige bidragsgivaren torde fordras en under- sökning av sådan omfattning, att den för en kontrollmyndighet icke blir praktiskt genomförbar.

De större bidragen, som i regel närmast äro av intresse, kunna uppdelas på en mängd olika händer och undgå därigenom att komma i blickpunkten. Gen—om anonyma bidrag kunna betydande penningmedel tillföras de poli- tiska organisationerna. För att komma åt sådana bidrag synes man nöd- sakad stadga förbud för mottagande därav. Gäller det att dölja bidrag, kunna de olika möjligheterna sättas i system. Vid ett valmöte låter mötes— ledningen anordna en insamling medelst upptagande av kollekt. De som härvid lämna bidrag kunna icke rimligen avfordras namn och adress. Stora belopp kunna inflyta på detta sätt. Genom den försäljning av valmärken, som på sina håll äger rum, givas ytterligare möjligheter att dölja inkomst- källor. Intet hindrar att en av ett partis gynnare köper ett stort antal märken.

Genom avstående från handelsvinst å förnödenheter, som försäljas till politiska organisationer, kunna olika näringsidkare lämna sina bidrag till organisationerna. Visserligen har lagstiftaren möjlighet att stadga redovis- ningsskyldighet beträffande sådana förtäckta bidrag, men svårigheter möta när det gäller att bestämma vilka rabattsatser som skola anses jämställda med bidrag och vilka som skola anses vara sedvanliga i affärsförhållanden av ifrågavarande slag.

Man får icke bortse ifrån att olika slag av kommittéer eller föreningar eller andra juridiska personer kunna bildas endast för att verkställa en in- samling för ett begränsat ändamål och när uppgiften är löst lika hastigt försvinna igen.

Gentemot dessa farhågor för bristande effektivitet har anförts, att man kunde räkna med att de stora partierna lojalt skulle komma att fullgöra sin redovisningsskyldighet. Statsmakternas åtgärd att genom en lag giva uttryck för sin vilja att slå ned på obehöriga inflytelser skulle i de flesta fall vara tillräcklig lfÖI' att avvärja dylika företeelser. Risken för upptäckt finge ej heller förbises. Ett avslöjande av att ett parti lämnade medvetet oriktiga uppgifter skulle medföra att partiet förlorade sin auktoritet. Detta torde vara tillräckligt för att avhålla från dylika manipulationer. Man sy- nes på en del håll närmast anse, att en lagstiftning i äninetihuvudsak måste bygga på en lojal medverkan från de olika partiernas sida.

Under normala förhållanden torde _ i varje fall om det ej gäller mera än en redovisning i stora drag —— anledning saknas antaga annat än att de demokratiska partierna skola komma att följa de bestämmelser som kunna givas. Huruvida partierna skola visa sig lika lojala, om det kommer därhän, att det gäller att avslöja namnen på sina bidragsgivare, är en sak, varom säkra uttalanden icke kunna göras på förhand.

Stor vikt bör fästas vid möjligheterna att upprätthålla efterlevnaden av lagens bestämmelser. Om lagstiftningen skall få den förankring hos folket, som bör eftersträvas, är det ett oeftergivligt krav, att lagens bestämmelser göras effektiva. Vid besvarande av frågan huruvida möjligheter finnas att den ifrågasatta lagstiftningen kan komma att fylla de sålunda uppställda kraven, framstår det —— efter vad ovan anförts — tydligt att många tillfällen givas att kringgå blivande lagbestämmelser i ämnet. Särskild vikt bör fästas vid att man genom en redovisningslag icke får medel att avslöja de utländska inflytelser som till äventyrs kunna förekomma. Lagen synes icke kunna gi- vas det mått av effektivitet, som bör förefinnas för att respekten för den- samma och för lagstiftningen över huvud skall kunna upprätthållas.

VI. Särskilda frågor rörande utformningen av en eventuell lagstiftning i ämnet

Ehuru de sakkunniga redan av förut redovisade skäl funnit, att lagstift— ning på förevarande område icke bör tillgripas, ha de dock velat närmare undersöka de krav, som böra ställas på en lagstiftning.

Omfattningen av lagstiftningen

Såsom förut framhållits här ovan under I av denna avdelning möta be- tydande svårigheter att definiera vad som skall förstås med politisk verk- samhet. I en lagstiftning måste emellertid klart utsägas vilka som skola drabbas av lagens bestämmelser. Ur synpunkten att de företeelser, som böra

gå in under densamma, växla från tid till annan synes en fast definition icke tillfredsställande. Annan möjlighet torde icke erbjuda sig än att åt rättstill- lämpningen delvis överlåta att utbilda regler på området. Det är emellertid uppenbart, att vissa nackdelar äro förbundna med en sådan lösning.

Det torde icke kunna bliva tal om att under en eventuell lagstiftning föra vare sig alla de förut uppräknade slagen av propaganda eller alla de olika subjekt som bedriva politisk propaganda. Det kan icke vara av något in- tresse att få veta huru finansieringen sker av en viss organisation, som un- der ett visst är drivit politisk propaganda, om kostnaderna för denna äro av ringa storleksordning. Erinras bör dock, att politiska organisationers in- komster och utgifter kunna växla högst avsevärt under olika är. Man kan ifrågasätta lämpligheten av att bryta kedjan av redovisningar för en orga- nisation som under en följd av år lämnat sådan och ett år lyckas komma under det belopp, som erfordras för att redovisning skall äga rum. Det är därför fråga om man icke måste tillgripa åtgärden att stadga redovisnings- plikt beträilfande vissa sammanslutningar oberoende av omfattningen av den av vederbörande bedrivna propagandan.

I en tilltänkt lagstiftning böra såsom redovisningspliktiga till en början upptagas de politiska partierna, vare sig de äro representerade i riksdagen eller icke. Dessa utgöra själva drivkraften i det politiska livet. Att de i första hand måste bliva redovisningsskyldiga behöver icke närmare motive- ras. Mera tveksamt är det att avgöra, huruvida redovisn'ingsskyldigheten skall omfatta allenast partiernas riksorganisationer samt distrikts- och kretsorganisationer eller om även lokalorganisationerna böra medtagas. Att de båda översta leden i partiorganisationen skola falla under lagen därom synes ingen tvekan råda. Dessa båda led ha fast organisation och driva en omfattande verksamhet. När det gäller lokalorganisationerna, ha olika åsik- ter gjort sig gällande. Å ena sidan har anförts, att de olika lokalavdelning— arna inom ett parti var för sig mången gång ha ytterst ringa omfattning. Medlemsantalet behöver icke uppgå till mera än ett fåtal. Räkenskaperna bestå icke sällan endast av en dagbokskladd. Uppdelning på olika konton sker icke. För dessa organisationer skulle redovisningsplikten betyda stora förändringar och olägenheter. På sina håll skulle svårigheter uppstå att få funktionärer, som vore villiga åtaga sig uppdrag inom lokalavdelningarna. En omläggning av bokföringen efter enhetliga grunder bleve ofrånkomlig och måste medföra ett betydande merarbete. Möjligen kunde man tänka sig att begränsa redovisningsskyldigheten till de större lokalavdelningarna. Å andra sidan "har anförts, att de partier, som vilja dölja sin finansiering, skulle —— därest lokalorganisationerna icke bliva redovisningsskyldiga — ha möjlighet att överföra en del av kostnaderna för sin verksamhet till dessa organisationer. Det ligger nära till hands att antaga, att den som vill giva bidrag till ett politiskt parti utan att behöva synas utåt, kommer att lämna

l ! |

sitt bidrag till en lokal organisation, om denna icke har redovisningsplikt. Inom vissa partier fullgöra lokalorganisationerna redan nu viktiga och om- fattande uppgifter. En redovisning, som icke omfattade lokalorganisatio- nerna, skulle kunna bliva i hög grad missvisande. Man måste taga i beräk- ning att de partier, som finna med sin fördel förenligt att dölja delar av sina inkomster eller utgifter, kunna komma att använda de lagliga möjligheter som därvid stå dem till buds. Med hänsyn härtill lärer det vara ofrånkomligt att låta redovisningsplikten omfatta även lokalorganisationerna. Att härvid göra undantag för vissa av dessa torde av samma skäl icke vara att re- kommendera.

I huvudsak motsvarande resonemang kan föras beträffande partiernas kvinno- och ungdomsorganisationer. Båda dessa slag av organisationer driva en verksamhet, som direkt tjänar huvudpartiets syften. Inom vissa partier taga de en betydande del i valarbetet. Även inom kvinno— och ungdomsorga- nisationerna synes man nödgas fordra redovisning från samtliga led.

Redan denna ram |för lagens tillämplighet verkar avskräckande. I den offentliga debatten har tanken framförts att under bestämmelserna om redovisningsplikt inordna även fackliga och andra intressesammanslut- ningar. Dessa organisationer ha emellertid sin huvudsakliga verksamhet inom andra områden än politiken. Redovisningsplikt för dem skulle föra för långt och därjämte medföra betydande olägenheter för de berörda orga- nisationerna. I den mån organisationerna i fråga kunna sägas bedriva eller komma att bedriva politisk verksamhet eller deras verksamhet är av sådan art att densamma kan sammanfalla med t. ex. något politiskt partis syften, kan det dock icke förnekas att luckor i redovisningen skulle uppstå, därest undantag göres för dem. För den händelse något politiskt parti eller annan organisation, som kan bliva redovisningspliktig, tillskapar särskilda orga- nisationer för att låta dessa övertaga någon del av partiets eller organisatio— nens verksamhet i avsikt att därigenom kunna dölja finansieringen, är det nödvändigt att göra även dessa sidoorganisationer redovisningspliktiga. Man torde emellertid av praktiska skäl nödgas inskränka sig till de fall, då sido- organisationerna ha till enda eller huvudsaklig uppgift att stödja en poli- tisk organisation.

Det kan synas att gå längre än nödvändigt, om man vill utkräva redo- visning av enskilda personer. Medborgarna bidraga till ett partis valfond men bedriva endast i undantagsfall egen politisk propagandaverksamhet. Exempel förekomma emellertid att enskilda personer från egna förlag ut- giva politiska propagandaskrifter. Situationen kan också vara den, att en politisk organisation åt en enskild person överlåter att ombesörja pro- paganda för en sak, där organisationen icke själv vill synas. Skall redovis- ningsplikten kunna tjäna den stora allmänheten till upplysning om förhål- landen, som den eljest är okunnig om och varom den synes lämpligen böra

upplysas, bör redovisningsplikten även omfatta enskilda personer. Då det ej är av intresse att få reda på annat än den verksamhet, som är någorlunda omfattande, bör skyldighet att redovisa begränsas till sådana fall där an- tingen inkomster eller utgifter med avseende å propagandaverksamheten överstiga visst belopp, som dock icke bör sättas alltför högt.

Uppgifter i redovisningshandlingarna

Frågan om redovisningshandlingarnas innehåll sammanhänger med frå— gan om lagstiftningens effektivitet. Därest man vill genomföra en lagstift- ning på området, bör tillses, att den blir så effektiv som möjligt. Först då har man någon utsikt att nå det med lagen avsedda syftet. Att börja med en lagstiftning, som är mindre djupgående, synes otillrådligt även ur den synpunkten att man då i framtiden efter hand kan vänta krav på skärp- ningar. Det är att föredraga att redan nu göra klart för sig den omfattning som en lagstiftning slutligen skulle få. Det kan därför icke undvikas att en redovisning för finansieringen blir detaljrik. Sedan tanken på en summarisk redovisning redan förut avvisats, måste man fordra, att bidragsgivarna an- givas till namnet. Yrke eller titel och adress synas nödvändiga för att när— mare kunna identifiera givarna. För varje givare bör angivas beloppet av det lämnade bidraget. Dä beträffande småbelopp det saknar intresse att få veta givarens namn, kunna dessa redovisas i klump. För att en givare ej skall kunna undgå offentliggörande genom att dela upp sina bidrag på små- belopp, mäste summan av alla hans under året lämnade bidrag redovisas. I den mån bidragen avse tillhandahållande av varor, utförande av arbete eller tjänster, beviljande av annat än sedvanliga affärsrabatter eller annat liknande, förefaller det nödvändigt att angiva arten av varje sådant bidrag samt värdet därav, t. ex. efter ortens pris. Härunder skulle falla allt frivilligt arbete för ett parti, tillhandahållande av bilar i samband med valet, gratis- tryck m.m. Om bidrag skett i form av borgensåtagande eller län — en vik- tig del av finansieringen —— bör i redovisningshandlingarna uppgift lämnas om borgensmannens respektive långivarens namn, yrke och adress samt borgens- respektive lånesummans storlek. Därest någon lämnat utfästelse om bidrag t.ex. i skuldebrev, böra motsvarande uppgifter lämnas härom. De samlade inkomsterna och utgifterna böra framgå av redovisningen. En redovisningspliktig sammanslutning bör uppgiva medlemsantalet samt med— lemsavgiftens storlek ävensom summan av influtna medlemsavgifter. Sum- morna av medel, som influtit genom försäljning av partimärken och dylikt, samt av insamlade medel i övrigt böra även angivas.

Beträffande utgifterna torde man visserligen icke behöva en lika detalje- rad redovisning, men för att få en bild av denna sida av partiernas ekonomi synes man få fordra uppgifter om summan av utgifter för avlöningar, arvo-

den och pensioner, för film och filmapparater, för propaganda och mötes- kostnader, för trycksaker, för annonser samt för övriga utgifter. Särskild specifikation fordras å anslag till under- och sidoorganisationer.

En redovisning måste av praktiska skäl göras årlig samt omfatta kalen— derår. Likformig redovisning från alla därav berörda förutsätter att den- samma avgives efter särskilda formulär.

Kontroll över redovisningens fullgörande

I den offentliga diskussionen har framhållits, att kontroll över de läm- nade redovisningarna skulle kunnas vinnas genom att redovisningshand- lingarna avlämnades till offentlig myndighet, där de skulle hållas tillgäng- liga för granskning. Den garanti mot korruption, som man härigenom er- hölle, skulle vara mycket stark. Redan i blotta medvetandet om att de poli- tiska partierna hade skyldighet att föra böcker skulle ligga en ganska stor trygghet. Häremot har invänts, att en kontroll av att redovisningsskyldig- heten fullgjordes och att uppgifterna i redovisningen överensstämde med verkligheten icke kunde undvaras.

De möjligheter, som finnas att kringgå redovisningsplikten, synas nöd- vändiggöra en noggrann kontroll såväl av att redovisningshandlingarna in- komma i rätt tid som av att uppgifterna däri äro fullständiga och tillförlit- liga. Allmänhetens krav pä garantier för att redovisningen till både form och innehåll skall överensstämma med lag torde icke kunna tillfredsställas utan någon form av tillsyn över bestämmelsernas efterlevnad. Den enskilde medborgaren har i regel icke möjlighet att ge sig in på en kontroll av den omfattning, det här kan bliva fråga om. Visserligen får det förutsättas, att partierna i avsaknad av offentlig uppsikt komma att nagelfara varandras redovisningar. Är man endast hänvisad till denna form av kontroll, kom- mer emellertid följden troligen bliva att partierna fortsätta att diskutera varandras finansiering på liknande sätt som stundom skett under senare år. Den avspänning mellan partierna, som på denna punkt är önskvärd, kunde bliva svår att uppnå. En långtgående kontroll torde erfordras för att före- komma sådana diskussioner.

I den mån bestämmelser om redovisningsplikt komma att straffsanktio- neras, utgör detta ett ytterligare skäl för kontroll av bestämmelsernas efter- levnad.

Det är angeläget att de politiska partierna förbliva fria och oberoende i förhållande till förvaltningsmyndigheterna. Endast under sådana förutsätt- ningar äga de möjlighet att fylla sin viktiga funktion i samhällslivet. En administrativ kontroll över partierna är främmande för demokratiska prin- ciper. Under vissa omständigheter kan en lagstiftning, som möjliggör en sådan kontroll, komma att lägga band på vårt politiska liv.

Vad härefter beträffar frågan huru tillsynen över redovisningspliktens full- görande lämpligen borde anordnas äro flera alternativ tänkbara. De sakkun- niga finna med sitt ståndpunktstagande ingen anledning att gå in härpå men vilja påpeka, att tillsynen kommer att bliva en omfattande arbetsuppgift.

Med hänsyn till att antalet redovisningspliktiga skulle bliva synnerligen stort, torde det säkerligen visa sig nödvändigt att låta tillsynsmyndigheten företaga något slag av bearbetning av det inkomna materialet. Detta bleve eljest svåröverskådligt, och allmänhetens intresse för redovisningarna skulle till följd härav hastigt avtaga. Eventuellt finge föreskrivas skyldighet för tillsynsmyndigheten att utarbeta en kortfattad sammanställning av de läm- nade uppgifterna och låta införa denna exempelvis i Post- och Inrikes tid- ningar. Sådan publicering måste, för att sammanställningen skall kunna tjäna väljarna till ledning, ske i god tid före de allmänna valen. Att den tid, som skulle stå myndigheten till buds för arbetet, skulle bliva synnerligen knapp synes uppenbart.

Frågan om straffbestämmelser

Vid en eventuell lagstiftning om redovisningsplikt uppkommer även frå- gan huruvida straffbestämmelser äro erforderliga. Åtskilliga icke alldeles lättlösta spörsmål knyta sig härtill.

Det hör till en början anmärkas, att bokföringslagen saknar bestämmelser om straff för underlåtenhet att fullgöra bokföringsskyldigheten. Först om den bokföringspliktige kommer i konkurs blir förhållandet ett annat. Enligt 23 kap. 5 % strafflagen får nämligen bokföringsbrott icke åtalas, där ej gäldenären inom fem år från det brottet förövades kommit i konkurs. Svensk lagstiftning av sådan art som den nu ifrågasatta använder eljest i allmänhet straffsanktioner för att understryka nödvändigheten av att givna påbud efterlevas. Så snart i en författning föreskrives redovisnings- eller uppgiftsplikt _— och detta torde i förevarande fall vara huvudsaken —— äro stadgandena härom regelmässigt supplerade av bestämmelser om straff. Dessa bruka avse dels underlåtenhet eller dröjsmål med att avgiva uppgifter dels ock lämnande, uppsåtligen eller av grov vårdslöshet, av felaktiga upp- gifter. Vid sidan av straff förekommer ofta möjlighet att förelägga treds- kande uppgiftsskyldig vite. Det torde under sådana förhållanden fordras starka skäl för att i en eventuell lagstiftning om redovisningsplikt för de politiska partierna utesluta straffbestämmelser.

Med den uppfattning de sakkunniga intagit beträffande själva frågan om redovisningsplikt ha de ej haft anledning att gå djupare in på nu ifråga- varande spörsmål. Det har framhållits, att straffbestämmelser icke skulle vara erforderliga och därför kunna uteslutas. Man har hänvisat till de svåra konsekvenserna för ett partis auktoritet, om det avslöjades att det medvetet lämnat oriktiga uppgifter i sin redovisning. De sakkunniga äro dock när-

mast av den uppfattningen att om det skall bliva någon effekt med lag- stiftningen — det torde vara svårt att undgå straff— (och vites-) bestämmel- ser. Finnas icke sådana, gå de illojala —— och det är dem man vill komma åt —— fria från påföljder, under det att de laglydiga, som fullgöra sin redo— visningsplikt, åsamkas arbete och kostnader.

Det bör i detta sammanhang beaktas, att — i den händelse straffbestäm- melser införas — funktionärer inom alla redovisningspliktiga organisatio— ner komma att beröras härav. Med hänsyn till att i stor utsträckning fri- villiga krafter anlitas inom de politiska sammanslutningarna, särskilt i lokalorganisationerna, kunna möjligen i framtiden svårigheter befaras med rekryteringen av funktionärer för dessa organisationer, som nu arbeta under tämligen obundna former. Detsamma torde gälla kvinno- och ungdoms- organisationerna. Icke lätt skulle det heller alltid bliva att avgöra vem som i de olika organisationerna är ansvarig för att redovisningen avgives i rätt tid och för att de däri lämnade uppgifterna äro fullständiga och riktiga.

Bokföringsskyldighet

En redovisning av inkomster och utgifter förutsätter, att de redovisnings- pliktiga ha en godtagbar bokföring såsom underlag för de uppgifter, som skola lämnas i redovisningen. Bokföringen skall vid behov även kunna ställas till förfogande för den myndighet, som har att öva tillsyn över lagens efterlevnad.

De politiska partierna föra redan nu, åtminstone i de båda översta leden, räkenskaper över sina inkomster och utgifter. Enligt vad som framkommit skulle en föreskrift om bokföringsskyldighet icke förorsaka partierna allt- för stora svårigheter. För redovisningspliktiga, som driva även annan verk- samhet än sådan, som står i samband med propagandaverksamheten, får man överväga att stadga bokföringsplikt allenast i den omfattning så er- fordras för fullgörande av redovisningen, detta för att icke onödigtvis be- tunga dessa uppgiftslämnare. Häremot kan dock anföras, att en så anord- nad bokföring giver stora möjligheter till smussel.

Föreskrifter om bokföringsskyldigheten återfinnas i bokföringslagen . Tanken har framförts att där infoga bestämmelser om de politiska partierna och de övriga, som nu skulle underkastas bokföringsplikt. De skulle härige- nom komma att falla under den allmänna bokföringsskyldigheten. Lämp- ligheten av en sådan anordning synes emellertid kunna starkt ifrågasättas. I bokföringslagen givna föreskrifter ha tillkommit ur helt andra synpunk- ter än som kunna anläggas beträffande den politiska verksamheten. Man synes därför hänvisad att införa bestämmelserna om bokföringsskyldighet bland övriga stadganden i en lag om redovisningsskyldighet och att giva dem en allmänt hållen utformning.

De sakkunniga vilja slutligen tillägga att, därest redovisningsskyldighet icke anses böra ifrågakomma, anledning saknas att föreskriva bokförings- plikt för de politiska organisationerna.

Av redovisningen föranlett merarbete och kostnader

Den redovisning, som en eventuell lagstiftning komme att avfordra de politiska sammanslutningarna, torde bliva både arbetskrävande och kost- sam. Enbart för att konstatera huruvida en bidragsgivare lämnat mera än ett bidrag under året, måste räkenskaperna noggrant genomgås. Särskilda anteckningar måste föras över rabatter, tjänster o.dyl., som icke kunna ut- läsas ur räkenskaperna. Åtminstone distriktsombudsmännen skulle i många fall få ägna icke ringa tid åt att bistå lokalavdehiingarnas måhända mindre rutinerade funktionärer med upprättande av redovisningen. I varje fall torde denna i stor utsträckning komma att ske under deras överinseende. För att få än större överblick över partiernas finansiering kunde det ifråga- sättas att låta riksorganisationerna inom respektive partier centralt uppgöra en samlad redovisning för partiets samtliga led. Visserligen skulle alltjämt varje underordnad organisation själv få stå för sina uppgifter men själva sammanställningen skulle kunna ske centralt. Härigenom skulle bl.a. vin- nas, att en bidragsgivare, som lämnat småbelopp till ett stort antal lokala organisationer, redovisas för det samlade beloppet härav. Med en sådan central redovisning blir arbetsökningen för partierna än mera kännbar, och det synes antagligt, att partierna måste anlita särskild arbetskraft för redo- visningens genomförande eller att deras tjänstemän få eftersätta viktiga arbetsuppgifter. Det synes möta starka betänkligheter att åsamka de poli- tiska sammanslutningarna arbete och kostnader av den omfattning här kan ifrågakomma.

VII. Begränsning av valkostnaderna

Till grund för kravet om utredning ligger även en motion, som syftar till begränsning av omfattningen och kostnaderna för publik partipropaganda inför val och folkomröstningar. Motionärerna framhöllo, att den osakliga propaganda, som sysslade med andra partiers ekonomi, tagit sådana former, att man genom lagstiftning borde vidtaga åtgärder för att minska riskerna för dylik propaganda. En offentlig redovisning av valpropagandans omfatt- ning skulle sannolikt utgöra ett visst skydd mot en orimlig ansvällning av propagandaansträngningarna liksom mot vilseledande beskyllningar parti- erna emellan. Sammanställningar från partikanslierna skulle kunna använ- das som underlag för redovisningen och kontrollen.

Partiernas utlägg i samband med val äro avsevärda. Att nedbringa dessa kostnader synes vara ett beaktansvärt intresse. Det torde emellertid vara

tveksamt om den av motionärerna föreslagna vägen är framkomlig. Tanken på att kostnaderna skola offentligen redovisas lärer dock icke avhålla ett parti från att begagna sina propagandamedel i den utsträckning resurserna medgiva, om partiet därmed tror sig kunna bringa sin sak till framgång. Mot lagstadgad redovisningsskyldighet kunna för övrigt i stort sett samma invändningar framställas, som ovan gjorts beträffande redovisning av finansieringen i dess helhet.

Genom frivilliga överenskommelser mellan partierna i samband med de senaste årens valrörelser ha vissa begränsningar redan skett. Dessa över- enskommelser avse inskränkning i användandet av affischer och trycksaker samt i fråga om annonseringen. Man har velat förhindra, att vissa pro— pagandamedel tillåtas draga alltför stora kostnader. Beträffande affische— ringen ha partierna velat nedbringa antalet olika slag av affischer till ett fåtal, varjämte de även överenskommit om begränsning av upplagornas storlek och tiden för begagnandet av denna sorts propaganda. På liknande sätt ha partierna sökt minska användningen av trycksakspropaganda. I vad avser annonseringen har man velat utrensa de politiska annonserna ur den s.k. fackpressen. Huruvida överenskommelserna lett till påtagliga resultat är omtvistat. I varje fall torde valkostnaderna hittills icke i nämnvärd grad ha nedbringats genom avtalen. Den inslagna vägen synes emellertid fram- komlig. Syftet att minska valkostnaderna kommer sannolikt att lättare nås på denna väg än genom lagtstiftning om redovisningsskyldighet.

VHI. Frivillig redovisning av partiernas finansiering

Under utredningens gång har framkommit, att visst intresse förefinnes att få till stånd en frivillig redovisning av partiernas finansiering. För att få del av de olika partiernas syn på frågan ha de sakkunniga berett partierna tillfälle att angiva hur de ställa sig till sådan offentlig redovisning av sina inkomster och utgifter. Till ledning beträffande frågan vad en sådan redo- visning eventuellt kunde tänkas innehålla ha de sakkunniga tillställt parti- erna ett förslag till schema häröver. Schemat, vid vars utarbetande hänsyn måst tagas till att redovisningen icke skulle bliva lagstadgad, bifogas här såsom bilaga (bilaga 6). Då det får anses ankomma på partierna själva att söka åstadkomma en sådan överenskommelse, ha de sakkunniga icke ansett sig böra taga något ytterligare initiativ i frågan.

Partierna ha i sina svar uttalat sig i positiv riktning även om de synas villiga till redovisning endast under vissa villkor om likformighet i redo- visningens fullständighet m.m. På goda grunder synes man därför kunna ha vissa förhoppningar om att partierna i denna fråga skola komma till ett positivt resultat.

Om skyldighet för utgivare av periodisk skrift

att redovisa hur skriften finansieras

I. Tidningarnas ägare och de politiska partierna

Utvecklingen, inte minst på det tekniska området, har ställt ökade krav på pressen. Modernisering av maskiner och lokaler har varit ofrånkomlig för tidningar, som icke vilja bliva ohjälpligt efter ikonkurrensen. Läsekretsens an- språk på god och snabb nyhetsservice har stigit. Då härtill kommer en av den allmänna prisutvecklingen betingad förhöjning av råvarupriserna, har följden blivit, att framställningskostnaderna stigit betydligt. Tidningarna ha i allt större utsträckning blivit stora och kapitalkrävande företag. För att möta det ökade kapitalbehovet ha allt flera tidningar övergått att drivas under form av aktiebolag. De större tidningarna drivas med få undantag under denna företagsform. Fortfarande står i ett mindre antal fall enskild person såsom ägare till en tidning. Icke sällan har tidningsföretaget organiserats som ekonomisk förening; i något fall står en sådan som ägare till aktierna i det aktiebolag som driver tidningen. Exempel finn-es även att aktierna i ett tid- ningsbolag ägas av en för ändamålet bildad stift-else. Genom denna anordning ha intressenterna önskat förhindra att äganderätten till tidningen undergår sådana förändringar, som man eljest kunde haft att räkna med, och velat bevara en önskvärd kontinuitet i tidningens allmänna politiska inriktning.

Pressen är ett av de viktigaste politiska propagandamedlen. Av landets 148 dagliga (6 eller 7 dagars) tidningar ha 142 angivit partipolitisk in- riktning. Sambandet mellan parti och press kan vara mer eller mindre in- timt. I den s. k. TS-boken, som årligen utgives av Aktiebolaget Tidningsstä- tistik, har pressen möjlighet att deklarera sin politiska färg. År 1951 upptagas där följande politiska beteckningar: borgerlig, bondeförbundet, frisinnad, folkpartiet, höger, konservativ, kommunistisk, landsbygdspartiet (bondeför- bundet), liberal, moderat, moderat höger, moderat konservativ, neutral, opolitisk, socialdemokratisk, syndikalistisk. Ur dessa beteckningar kan man måhända vara berättigad utläsa huru nära bunden till ett parti en tidning an- ser sig vara. Det må emellertid anmärkas, att uppgifterna till TS-boken till- kommit huvudsakligen för annat ändamål.

i o ! i |

Vissa upplysningar om äganderättsförhållandena inom nyhetspressen med fördelning tillika på partier framgå av den uppställning, vilken bifogas som bilaga (bilaga 7). De däri intagna uppgifterna avse i Svenska Tidningsutgi- vareföreningen representerade företag, vilket beträffande dagstidningarna innebär samtliga tidningar.

Det torde vara allmänt bekant, att en del tidningar icke bära sig ekono- miskt. Särskilt vissa lokaltidningar ha betydande ekonomiska svårigheter att brottas med. Dessa förhållanden ha i en del fall lett till att flera tidningar sannnanslagits under gemensam ledning. Härigenom har en viss rationali- sering kunnat nås. I syfte att understödja tidningar med svag ekonomi ha vissa de olika partierna närstående organ tillkommit. Redan på 1930-talet bildades Arbetarpressens Förlagsaktiebolag för att genomföra en ekonomisk samordning och rationalisering av hjälpen till vissa socialdemokratiska tid- ningar. Landsbygdspressens Tidningsfond arbetar från sin tillkomst 1946 för att stödja de landsbygdstidningar, som odelat arbeta för jordbruksbefolk- ningens ekonomiska och fackliga organisationer. Från denna fond har hon— deförbundsprcssen erhållit understöd. Även för högerns och folkpartiets tid— ningar ha för några år sedan bildats organisationer för understöd åt respek- tive partiers press. För högern tillkom år 1949 Högerns Förlagsstiftelse. Folk— partiet fick samma år Stiftelsen Pressorganisation. Det kommunistiska tid- ningsstödet handhaves av Vänsterpress Förlagsakti-ebolag, som sörjer för en viss finansiell samordning. Därjämte finnes ett antal fasta organisationer för stöd åt olika kommunistiska tidningar. På anmodan av de sakkunniga ha ifrågavarande organ lämnat vissa uppgifter om sin verksamhet. Ett samman- drag av uppgifterna återfinnes i bifogade bilaga (bilaga 8).

För finansieringen av en del tidningar spelar såsom framgår av bilagan stif- telsen Libertas en viss roll. I den offentliga diskussionen har även sammanslut- ningen Unitas nämnts i olika sammanhang. Av dessa båda har Unitas upp- hört att existera. Enligt vad de sakkunniga inhämtat synes denna ha varit en stiftelse, som i början av 1930-talet bedrivit viss verksamhet i syfte att stödja borgerlig press. Om Libertas ha följande upplysningar erhållits: Stiftelsen bildades 1942 och har enligt sina stadgar till ändamål »att idka förlagsrörelse och annan därmed sammanhängande verksamhet till gagn för svensk borger— lig press». Detta stöd lämnas numera i det långt övervägande antalet fall efter framställningar från de centrala instanser för pressfrågor, som äro knutna till de olika partierna. Stiftelsen, som är näringslivet närstående, är icke an— knuten till visst politiskt parti. Tekniska och affärsmässiga grunder spela avgörande roll för stiftelsens ställningstagande. Den sysselsätter icke något kansli och har ej heller någon utredningsapparat. Stiftelsen bedriver icke annan verksamhet än den sålunda uppgivna och lämnar icke understöd av något slag till politiska partier. För stiftelsen finnas åtta huvudmän, vilka välja styrelse och revisorer.

Insynen i de periodiska skrifternas finansiering kan ur två synpunkter komma att beröra de principer, som ligga till grund för tryckfrihetsförord- ningen (TI'). Den ifrågasatta redovisningsskyldigheten kan tänkas medföra hinder för utgivningen av periodisk skrift, och den kan komma i konflikt med Tl*: s anony mitetsprincip.

Syftet med tryckfriheten angives i 1 kap. 1 & TF under hänvisning till regeringsformen (% 86) var.1 säkerställande av ett fritt 111eningsutbyte och en allsidig upplysning.

Rege1invsf01 men g» 86 definie1'a1 tryckfriheten såsom »varje svensk mans rättighet att, utan några av den offentliga makten i förväg lagda hinder, ut- giva skrifter, att sedermera endast inför laglig domstol kunna tilltalas för deras innehåll, och att icke i annat fall kunna dä1för straffas. än om detta innehåll strider mot tydlig lag, given att bevara allmänt lugn, utan att åter— hålla allmän upplysning».

Stadgandet torde innebäla, att av offentlig myndighet vidtagna åtgärder. de må vara av vad slag som helst, i princip äro grundlagsstridig a, om de lägga hinder i vägen för utgivningen av tryckta skrifter. Den åtgärd man närmast tänker på är censuren. Lagen av ser icke att begränsa förbudet här— till. Även andra atgärder kunna 1 plaktiken medföra samma ve1kningar och omfattas då av förbudet.

I 1 kap.2 % första stycket TF upptages censulförbudet till närmare be- handling sålunda: »Nägon tryckningen föregående granskning av skrift eller nagot förbud mot tryckning därav må ej förekomma.»

Om andra preventiva åtgärder stadgas i andra stycket av samma p.11'.1- graf: »Ej heller vare tillåtet för myndighet eller annat allmänt organ att på grund av skrifts innehåll, genom åtgärd som icke äger stöd 1 denna fel o1d- ning hindra tryckning eller utgivning av skriften eller dess spridning bland allmänheten.»

Här avses ingripanden av den ena eller andra anledningen mot bl tryckerier, t. ex. därför att de framställa moraliskt mindeivärdiga tryck- alster eller för de sty rande misshagliga skrifter. Enligt förarbetena till try ck— frihetsförordningen fordras beträffande dessa ingripanden »på grund av skrifts innehåll» icke att hindret är så absolut, att det medför omöjlighet för tryckning, utgivning eller spridning överhuvud taget. Även ett partiellt hinder, exempelvis omöjlig görande av försäljning på viss plats, faller under lagrummet. Vidare måste, även om åtgärden icke omöjliggör den verksam- het varom är fråga, de ekonomiska återverkningarna tilläggas betydelse. Äro dessa av den ingripande verkan, att verksamhetens fortsättande icke kan anses ekonomiskt berättigad, bör enligt motiven hinder som avses i lag- rummet anses föreligga. Det fordras alltså icke att tryckning, utgivning eller

spridning helt omöjliggöres. De hinder, som följa genom införande av ran- soneringsåtgärder beträffande papper eller andra dylika förnödenheter, an- ses icke falla under tryckfrihetsförordningens bestämmelser, detta under förutsättning att åtgärderna träffa alla lika. Det torde emellertid vara klart, att sådana ingripanden innebära vissa risker i hänseendet.1

Ett offentliggörande av vilka som stå bakom en tidning såsom dess verkliga ägare eller såsom ekonomiskt understödjande och eventuell kontroll härav från någon myndighets sida kan naturligtvis icke i och för sig anses lägga hinder i vägen för tidningens tryckning, utgivande ell-er spridning. En annan sak är att vetskapen om att bidragen komma att offentliggöras kan medföra sådana verkningar, att bidrag i viss utsträckning kunna komma att uteb-liva. Såsom i annat sammanhang påpekats komma många säkerligen av psyke—- logiska och andra skäl att avstå från att lämna bidrag, om de veta, att deras namn skola upptagas å en offentlig lista över bidragsgivare. Man får icke bortse ifrån att en lagstiftning om redovisningsplikt i vissa politiska lägen kan tänkas bliva missbrukad. Fara föreligger då att lagstiftningen kan bliva ett instrument, varigenom statsmakterna kunna kontrollera och reglera tid- ningarnas inkomster. Om det -— i ett sådant politiskt läge — genom redovis- ningspliktens fullgörande blir för myndigheterna känt, att ett företag lämnar avsevärda bidrag till en för de styrande misshaglig tidning, föreligger möjlig- het-en att ifrågavarande företag kan komma att bliva utsatt för repressalier i en eller annan form. För att undgå sådana påföljder kan företaget se sig nöd-sakat att upphöra med bidragen till tidningen. Om man genom administra— tiva åtgärder av antytt slag avstänger en tidning från eljest påräknad—e in- komster och detta sker i sådan omfattning, att de ekonomiska förutsättning- arna för tidningens tryckning utgivande eller spridning undanryckas, eller verksamheten blir förlustbringande, torde detta vara sådana åtgärder, man genom stadgandet i 1 kap. 2 % TF har velat förekomma.

En lagstiftning om redovisningsplikt för utgivare av periodisk skrift synes kunna medföra fara för den fria opinionsbildningen. Lagstiftningen kan komma att användas i politiskt syfte som ett medel att kontrollera tidning- arnas innnehåll. Även om lagstiftning i ämnet skulle kunna anses beröra endast TF:s ytterområden, är det dock tydligt, att stora betänkligheter möta mot det intrång i tryckfriheten, som otvivelaktigt kan bliva följden.

Tilläggas bör, att lagstiftning i ämnet ställes på prov än mer vid en skärp- ning av de politiska motsättningarna. En oppositionellt inställd minoritetstid- ning kan vara obehaglig för de styrande. Om det då av myndigheterna anses lämpligt, kan en lag om redovisningsplikt komma att pressas till det yttersta

1 Jfr Eek: Nya Tryckfrihetsförordningen , Stockholm 1948, s. 43 ff.; Fahlbeck: Tryck- frihetsrätt, Helsingfors 1951, s. 35 f.; SOU 1947: 60 s. 211. Se även andra kamm. prot. nr 31/1950 5. 5 ff.

för att tagas till förevändning för åtgärder mot den ifrågavarande tidningen. Lagen kommer då att verka tryckfrihetsbekämpande.

För demokratin är tryckfriheten av så avgörande betydelse, att en lagstift- ning, s—om isig här fröet till sådana ingripanden som ovan skisserats, icke bör tillskapas.

Man kan. då fråga sig, om det icke finnes möjlighet att omgärda lag-stift- ningen med sådana garantier att faran för kollision med tryckfriheten ute- slutes. I den mån redovisning icke sker med angivande av bidragsgivarnas namn, synes någon sådan fara icke föreligga. En .sådan inskränkning av redo- visningsplikten medför å andra sidan, att syftet med lagstiftningen icke nås. Om man vill veta, vem som står bakom en tidning som ekonomiskt under- stödjande måste namnen fram.

De sakkunniga övergå härefter till att behandla frågan huruvida offentlig redovisning av namnen å dem som ekonomiskt bidraga till tidningarnas finansiering strider mot TF:s anonymitetsprinciper.

Sammansatt konstitutions- och första lagutskott uttalade vid 1945 års riks- dag (utlåtande nr 3), att det kunde ifrågasättas, om ett allmänt upphävande av anonymiteten för bidragsgivare till periodisk skrift skulle stå i god över- ensstämmelse med TF:s anonymitetsprincip. Häremot invände reservanter i utskottet, att det förhållandet att TF hävdade en författares rätt att vara okänd och gåve garantier för denna rätt måste betraktas som något annat än den finansiella anonymitet, vilken till följd av den ifrågasatta redovisningen måste uppgivas. Reservanterna framhöllo vidare: Det funnes i och för sig ingenting att erinra emot att enskilda och organisationer bedreve skriftlig upplysning ell-er propaganda för idéer och intressen, som vor-e fullt legala och kunde sägas utgöra viktiga led i det demokratiska samhällets funktion. Att sambandet mellan opinionsbildningen och dess finansiella underlag bleve belyst kunde endast bidraga till befo—rdrandet av klarheten omkring bakom- liggande syften. '

Anonymitctsr-eglerna i 3 kap. TF komplettera det system, som avser att säkerställa fritt meningsutbyte och allsidig upplysning. Enligt 1 Q är förfat— tare till tryckt skrift ej skyldig att låta sitt namn utsättas å skriften. I tryck- frihetsmål må ej fråga väckas om någons författarskap till periodisk skrift (2 5). För tryckfrihetsbrott genom sådan skrift svarar den som var anmäld som utgivare, då skriften utgavs (8 kap. 1 5). Under vissa närmare angivna förutsättningar kan ställföreträdare, om sådan finnes anmäld, eller skriftens ägare eller boktryckaren komma att svara. Även utspridare kan bliva ansvarig.

För att kunna taga ställning vid avgörande av samhällsfrågorna måste medborgarna ha tillgång till så ingående och allsidiga informationer som mö j- ligt. Fördöljas fakta av bety-delse, får medborgaren ej det underlag, som erfordras för ett riktigt avgörande av problemen. Det är uppenbart, att i detta

sammanhang offentligheten är en mycket viktig princip. Den utgör helt enkelt en förutsättning för medborgarnas allsidiga upplysning. Härförutan skulle det demokratiska samhällssystemet icke kunna fungera. De upplysningar, som medborgarna behöva för sitt ställningstagande, spridas i regel genom pressen. I denna föres också den offentliga debatten. För bedömande av hal- ten av tidningarnas propagandamat-erial är det naturligen icke utan värde att få veta vilka intressen, som stå bakom propagandan, vem som är författaren och vem som står för de med verksamheten förbundna kostnaderna. Viktigare har emellertid ansetts vara att bereda garantier för den fria upplysningen. Detta har man —— i vad avser periodisk skrift — ansett sig bättre tillgodose genom en obegränsad anonymitetsrätt för författare. Även på ett annat område av samhällslivet har lagstiftaren intagit samma position, nämligen då det gäller val. Man har velat tillförsäkra den enskilde väljaren anonymitet. Han har rätt att hemlighålla på vilket parti han röstar. Genom en rad bestämmel- ser har lagstiftaren sås—om framgår av det föregående sökt giva garantier för denna rätt.

De synpunkter, som alltjämt åberopas för ett vidsträckt anonymitetsskydd för författare,1 återfinnas i 1912 års betänkande med förslag till tryckfrihets- ordning, där det anföres:

Den fortgående självrannsakan, varav samhället är i behov, torde allra minst i ett samhälle av våra begränsade dimensioner och inom ett folk av vår läggning kunna undvara ett effektivt an—onymi-tetsskydd. Hänsyn till den sociala omgivningen: familj, förmän, kamrater, affärsförbindelser o. s. v., och fruktan för andligt eller ekonomiskt obehag från dess sida utövar hos oss ett övermäktigt tryck på den en- skildes yttrandefrihet. Tydligen innebär ingalunda den demokratiska utveckling, varem-ot s.amhället tenderar, någon förändring i sådant hänseende, snarare tvärtom. Falsk »kåranda» och falsk »solidaritetskänsla» fönbliva samhällsskadliga faktorer att räkna med. Anonymitetsskyddet är mot detta tryck säkerhetsventilen, som i månget fall ensam möjliggör, att ord sägas, som böra bliva uttalade, fakta fram— dragas, som böra bliva framdnagna. Den enhälliga värme, varmed man inom den periodiska pressen omfattar detta skydd, är i och för sig ett starkt vittnesbörd härom.

De sakkunniga finna det angeläget att — såsom ock i direktiv—en anföres — skyldighet för utgivare av periodisk skrift att offentligen redovisa hur skriften finansieras icke får föranleda intrång i pressens grundlagsfästa anonymitets- skydd.

TF:s an-onymitetsregler torde icke ha avseende å personer som ekonomiskt bidraga till en periodisk skrift. Vid reglernas tillkomst har, såvitt kunnat ut- rönas, denna fråga icke diskuterats. I den mån uppenbarandet av bidrags- givarnas namn möjliggör någorlunda säkra slutsatser rörande författarna i en tidning, torde det emellertid kunna ifrågasättas om icke offentliggörandet

1 Jfr 1944 års tryckfrihetssakkunniga: SOU 1947: 60 s. 83.

får anses strida mot anonymitetsprincipen. Här åsyftade fall kunna väl tän- kas förekomma i praktiken. Särskilt vid utbrytning ur ett parti torde fallet kunna bliva praktiskt. Den grupp, som ämnar bryta sig ut, lärer väl icke ha större utsikt till framgång, om den icke har möjlighet att genom något press- organ göra sina åsikter spridda. Den kan tänkas starta egen tidning eller taga en bestående tidning i anspråk. Initiativtagarna, varibland icke sällan jour- nalist-er tord-e ingå, kunna nödgas satsa pengar i ett dylikt tidningsföretag. Om namnen på bidragsgivarna offentliggöras, lärer det icke möta alltför stora svårigheter att med ledning av listan härå sluta sig till vem som fört pennan i ifrågavarande tidning.

III. Behovet av lagstiftningen

Av de sakkunnigas framställning i samband med frågan om de politiska sammanslutningarnas finansiering framgår, att lagstiftning om redovisnings- plikt icke synes vara rätta medlet att förhindra utländskt obehörigt inflytande över de periodiska skrifterna (se sid. 29 ff.).

Som motivering för lagstiftningen har utom faran för obehörigt utländskt inflytande även framhållit-s den risk för korruption i övrigt som propagan- dans beroende av ekonomiska intressen för med sig. Genom att sambandet mellan opinionsbildning-en och dess finansiella underlag bleve i största möj- liga utsträckning belyst, skulle man — har det gjorts gällande —— stödja den styrka som kan sättas emot sådana företeelser, varjämte redovisningen även skulle bidraga till att undanröja eventuella misstankar.

Av vad förut sagts framgår, att aktiebolaget är den oftast förekommande formen för tidningsverksamh—et. Att en privatperson t. ex. en tidningsredaktör själv står som ledare och ägare av en tidning börjar bliva mindre ofta före- kommande. Intet hin-drar emellertid att en person eller en familj till följd av innehav av en aktiemajoritet kan dirigera en tidning eller en grupp av tid- ningar. Tidningen kan användas för att främja vederbörandes egna ekono- miska eller rättsliga intressen. Under vissa omständigheter synes härigenom möjlighet kunna öppnas för en liten grupp människor att utöva ett stort och stundom kanske avgörande inflytande på opinionsbildningen. I regel torde emellertid äganderättsförhållandena vara väl kända för allmänheten. En lag- stiftning om redovisningsplikt skulle alltså icke medföra några avslöjanden, och det lärer ej kunna antagas att den ifrågavarande pressens opinionsbil- dande verkan därigenom skulle bliva nämnvärt mindre.

'Med den utveckling som under senare tid skett på reklamens område har följt, att annonseringen. fått större omfattning. Stundom anses detta medföra att annonsörerna erhålla möjligheter att öva påtryckning på tidningarna för att få texten redigerad i enlighet med sina ekonomiska intressen. Medelst hot

att indraga annonsorder skulle annonsörerna kunna tvinga tidningarna till visst ställningstagande i olika frågor eller till att underlåta att giva offent- lighet åt nyhet-er, som kunna skada annonsören. Det påstås, att i England något exempel på dylika påtryckningar eller försök därtill förekommit. Detta har emellertid icke kunnat bekräftas. Motsvarigheter härtill ha, såvitt be- kant, ieke förekommit i vårt land. Sedan tidningsföretagen själva blivit eko- nomiskt starkare, har annonsörernas möjlighet att öva press på tidningarna starkt avtagit. Annonsörerna tord—e i sin inbördes konkurrens vara lika bero- ende av tidningarna som tidningarna av dem. Missförhållanden, som moti- vera lagstiftningsingripande på området, torde icke föreligga.

IV. Invändningar ur praktisk synpunkt

Vid sidan av de principiella betänkligheterna mot redovisningsplikt resa. sig även en det praktiska svårigheter, då det gäller att utforma en lagstiftning i ämnet.

Effektiviteten av lagstiftningen

Redan vid utskottsbehandlingen uttalades stor tvekan om möjligheterna att göra en lagstiftning i ämnet effektiv.

Man torde kunna utgå ifrån att lagens bestämmelser und-er normala förhål- landen i det övervägande antalet fall komma att efterlevas. Situationen kan emellertid bliva en annan dels i de fall där vederbörande har något olagligt eller otillbörligt att dölja och dels i de fall då tidningar på grund av sin eko- nomiska ell—er politiska ställning känna sin existens hotad. För en tidnings- utgivare, som vill dölja vissa inkornstkällor, torde — till följd av verksam- hetens natur — rika möjligheter erbjuda sig.

Här må erinras om annonseringen. En bidragsgivare lämnar bidrag icke i pengar utan i form av annonsering av större eller mindre omfattning. Det synes mestadels vara ogörligt att avgöra när annonsering har karaktär av understöd.

Även prenumeration torde kunna ske i understödjande syfte. En företagare eller en organisation synes sålunda genom att t.ex. prenumerera på en viss tidning åt alla sina anställda respektive medlemmar kunna lämna tidningen ganska avsevärt understöd utan att detta kommer till synes i en offentlig redovisning. Man finge då tillgripa offentliggörande även av prenumeranter- nas namn. Tilläggas bör, att den som står för en sådan kollektiv, understöd- jande prenumeration samtidigt åstadkommer en ytterligar-e spridning av den propaganda, tidningen bedriver.

Understöd kan även lämnas i form av förmånliga villkor vid försäljning av papper eller maskiner till tidningsföretag. Om vederbörande bidragsgivare

såsom form för sitt bidrag väljer att köpa aktier i det bolag som äger tid— ningen, är han skyddad mot offentliggörande, för den händelse han icke an- mäler sitt förvärv för anteckningi aktieboken. Bulvaneriflera led tord—e komma att bereda en kontrollmyndighet stora svårigheter att finna den verklige bidragsgivaren. Svårigheter uppstå även att avgöra 0111 den som lämnar ett tidningsföretag försträckning mot låg ränta skall redovisas som bidragsgivare. Vilken räntefot skall anses så låg att försträckningen har karaktär av understöd?

Räckvidden av lagstiftningen

De periodiska publikationerna äro av mångahanda slag. Förutom egentliga nyhetsorgan och förströels—etidskrifter har man att hit räkna även facktid- ningar samt kulturella och vetenskapliga publikationer. I en lag om redovis- ningsskyldighet måste klart angivas vilka slags tidningar och tidskrifter som skola falla in under lagens bestämmelser. Det har gjorts gällande, att de kul— turella och vetenskapliga ej skull-e behöva åläggas redovisningsplikt. Å andra sidan har även den mening-en framförts att alla utgivare av periodisk skrift måste redovisa, om man skall kunna komma åt de otillbörliga inflytand-en i pressen, som man avser att blotta.

Även sådana tidningar, som eljest icke utgivas i politiskt syfte, kunna be— driva politisk propaganda. Idrottstidningar publicera understundom politiska artiklar, veckotidningar kunna i bildreportage bedriva politisk propaganda och lämna i vissa fall regelbundet plats även för en politisk artikel. Jämväl i övrigt kan innehållet i dylika tidningar vara politiskt betonat. De skönlitterära bidragen i en tidning kunna ha en klar politisk tendens och utväljas med hän- syn härtill. Tidvis särskilt i samband med val förekommer även i veckotid- ningarna politisk annonsering.

I Amerikas Förenta Stater, där viss redovisningsplikt förekommer, har så- som förut nämnts undantag gjorts för vetenskapliga, religiösa, nykterhets-, kamrat- och liknande publikationer. Om man vill stanna för en sådan av- gränsning, möter frågan om möjligheten att göra en tillräckligt tydlig gräns- dragning. Med hänsyn till att såsom nyss påpekats politiskt stoff förekommer i nästan alla slags publikation-er, äro svårigheterna härvidlag avsevärda. Vidare måste besvaras frågan om vem som skall avgöra om en periodisk skrift har en dylik undantagskaraktär. Att överlåta åt administrativ myndig- het att träffa ett sådant avgörande lär-er icke stå väl samman med tryck- frihetslagstiftningen. Ej heller stämmer det överens med TF att skilja mellan skrifterna efter deras innehåll.

Med hänsyn till vad ovan anförts finna de sakkunniga, att något undantag för vissa slag av periodiska skrifter icke bör komma i fråga. Att en redovis- ningsplikt skulle vålla betydande olägenheter för dessa publikationer är uppenbart.

En redovisning måste för att fylla sitt ändamål klarlägga källorna för finansieringen. Även om tidningarnas nuvarande räkenskaper i sin helhet lades fram för allmänhetens granskning, torde man få endast en ofullständig bild av vilka intressen som stödja tidningarna. De ganska betydande bidrag, som i förekommande fall inflyta från tidningarnas olika stödorganisationer, kunna enligt sakens natur redovisas endast såsom härrörande från dessa. Allmänheten hålles fortfarande i okunnighet om den usprunglige bidrags- givaren. För att avhjälpa denna brist torde det visa sig nödvändigt att fordra redovisning även från stödorganisationerna.

Kontroll över redovisningens fullgörande

Liksom beträffande de politiska sammanslutningarna ha i denna fråga olika meningar gjort sig gällande i den offentliga debatten. Å ena sidan har förutsatts en kontroll innebärande en ingå—ende undersökning av tidnings- företagen. En dylik kontroll skulle erfordra en betydande administrativ ap- parat. Ä andra sidan har man velat nöja sig med en enkel redovisning, som tänktes skola ingivas till någon myndighet. Kontroll av uppgifterna däri och av redovisningens fullgörande avsåges då icke skola äga rum.

Möjlighet-erna att kringgå en eventuell redovisningsplikt synas enligt de sakkunnigas uppfattning nödvändiggöra en noggrann kontroll av att redo- visningen fullgöres i vederbörlig ordning. För genomförande av en sådan över- vakning erfordras en ingående granskning av tidningarnas bokföring. En ofta tidsödande genomgång av aktieboken måste företagas. Med tanke på annonseringens betydelse för tidningarnas finansiering kan man icke under- låta att skaffa sig kännedom om i vad mån understödsannonsering förekom- mer. Ytterligare måste utredas, om och i så fall i vilken utsträckning tidning- arna erhålla förnödenheter gratis eller mot reducerad betalning. Det gäller likaledes att klargöra vilka som äro kreditgivare åt tidningsföretagen även- som lånevillkorens innehåll. Tänkbart är att de anställdas löner kunna ut- betalas från tidningens gynnare. Även i det hänseendet måste kontroll ske.

En dylik övervakning måste bereda tidningsföret-agen stora ”olägenheter. Redovisningsskyldigheten kommer att bliva betungande, och det kan ifråga- sättas, huruvida d-et kan anses försvarligt att belasta tidningarna härmed.

Affärshemligheter

Beaktas bör även det synnerligen allvarliga men, som kan uppkomma genom en omfattande offentlig redovisning med hänsyn till det oundvikliga blottställandet av fullt legitima affärshemligheter i förhållande till konkurre- rande föret-ag. I den mån redovisning ur nu nämnda synpunkt skulle kunna medföra allvarliga olägenheter och skador för företagen, synes redovisnings- plikt icke böra införas. I aktiebolagslagen har genom lag den 24 mars 1950

vidtagits vissa ändringar i 103 &, syftande till att möjliggöra förbättrad insyn i aktiebolagens ekonomiska förhållanden. Genom lagreglernas utformning har lagstiftaren emellertid velat tillgodose företagens berättigade intressen att icke onödigtvis behöva utlämna affärsh-emlighetcr av vikt. Införande av nu ifrågasatt redovisningsplikt för utgivare av periodiska skrifter skulle ställa de aktiebolag, som äga en sådan skrift, i annat läge än övriga i aktiebolagslagen reglerade bolag. Lämpligheten av en sådan anordning synes kunna starkt ifrågasättas.

Sammanfattning

Av vad som i det föregående anförts har framgått, att de sakkunniga ställa sig avvisande till en lagstiftning om bokföringsskyldighet för organisationer, som bedriva politisk propaganda, samt förpliktelse för dem att offentligen redovisa sina inkomster och utgifter.

Sådana förhållanden, som påfordra ingripande från lagstiftarens sida, synas icke föreligga. Principiellt torde det kunna vara värdefullt för medborgarna att få veta vem som står bakom en viss propaganda såsom ekonomiskt under- stödjande. Med allt beaktande av önskvärdheten att förhindra utländskt in- flytande över de svenska opinionsbildande organen ha de sakkunniga dock funnit den ifrågasatta lagstiftningen ur denna synpunkt icke vara det effek- tiva botemedlet. Den som är beredd att taga emot otillåtet understöd kommer icke att lämna riktiga uppgifter om källorna för finansieringen. Gällande lag- stiftning om förräderibrott och tvångsmedel under förund-ersökningen erbjuda i varje fall större möjligheter att komma till rätta med dessa företeelser. Risk . föreligger att en organisation, som till äventyrs mottagit utländskt understöd, med åberopande av en till formen riktig redovisning kan tillbakavisa miss- tankar såsom obefogade och med framgång använda sig härav i sin pro- paganda. Avgörande betänkligheter möta mot att stämpla anonyma bidrag såsom ur demokratisk synpunkt förkastliga.

Mot lagstiftningen kan vidare anföras. Redovisning av bidragsgivarnas namn torde få anses strida mot andan i och meningen med bestämmelserna om skydd för valhemligheten. Även när det gäller juridiska personer kan en sådan redovisning i vissa fall få samma effekt. Detta intrång i valhemligheten finna de sakkunniga vara en så allvarlig sak, att ytterst starka skäl måste förebringas för att offentliggörande likväl skall framtvingas. Sådana skäl föreligga icke. Genom redovisning av namnen skulle partierna kunna förlora vissa bidrag för sin ur samhällets synpunkt önskvärda verksamhet. Man får icke bortse från riskerna för politiska förföljelser och trakasserier mot bi- dragsgivarna. Summarisk redovisning utan angivande av bidragsgivarnas namn skulle visserligen i de flesta fall eliminera dessa olägenheter men knap- past lämna några egentligen nya upplysningar om finansieringen. För att nå syftet med redovisningsplikten äro summariska uppgift-er icke tillräckliga.

Vid den praktiska utformningen av en lagstiftning yppa sig en del svårlösta problem. Stor vikt bör fästas vid möjligheten att upprätthålla efterlevnaden av givna bestämmelser. Då rika tillfällen givas att kringgå lagbestämmel—

serna, synas dessa icke kunna erhålla det mått av effektivitet, som bör före— finnas för att respekten för desamma och för lagstiftningen överhuvud skall kunna upprätthållas. Redovisningsplikt skulle i en eventuell lag behöva av- krävas icke blott de politiska partiernas riks- samt distrikts- och kretsorgani- sationer utan även de lokala organisationerna samt ungdoms- och kvinnoför- bun-den ävensom andra organisationer, som ha till enda eller huvudsaklig upp- gift att stödja en politisk organisation. Även enskilda personer, som driva någorlunda omfattande propagandaverksamhet, synas böra omfattas av redo- visningsplikten. Det är ofrånkomligt att göra redogörelsen, särskilt beträf- fande inkomstposterna, synnerlig-en omfattande och noggrann. Möjligheterna att kringgå redovisningsplikten nödvändiggöra en ingående kontroll av läm- nade uppgifter. En tidsödande genomgång av den uppgiftspliktiges räkenska- per kan visa sig påkallad. Dylik administrativ kontroll på ett viktigt område av det offentliga livet är främmande för demokratiska principer. Under vissa omständigheter kan en lagstiftning, som möjliggör sådan kontroll, komma att hindra partiernas rörelsefrihet. Lagstiftning i ämnet. synes icke kunna und- vara straffbestämmelser. Det merarbete och de kostnader, som redovisnings- plikten torde åsamka de politiska partierna, skulle bliva betydande. Härtill kommer att en redovisning, som icke även omfattar det kanske viktigaste propagandemedlet, tidningspressen (se nedan härom), betydligt minskar i värde. Dessa förhållanden motiv-era ytterligare de sakkunnigas avvisande inställning till en lagstiftning.

Ehuru den redovisning, varom önskemål uttalats, icke synes böra åstad- kommas genom lagstiftning, får det dock antagas, att de uppgifter om finan- sieringen under åren 1948 och 1949, som de sakkunniga genom partiernas tillmötesgående kunnat publicera, skola kunna medverka till att åstadkomma en önskvärd avspänning mellan de politiska partierna på denna punkt. Det torde eft-er vad som framkommit även finnas vissa utsikter att parti-erna skola komma att för framtiden kontinuerligt lämna allmänheten en viss inblick i formerna för sin finansiering.

Vad angår frågan om skyldighet för partierna att redovisa utgifterna för valpropagandan i syfte att åstadkomma en begränsning av valkostnaderna synes mot en sådan redovisning kunna framställas i stort sett samma invänd- ningar som mot redovisningen av finansieringen i övrigt. Fortsatt arbete på den inslagna vägen med frivilliga överenskommelser om inskränkningar av propagandaverksamheten är att rekommendera.

Om möjligt än mera bestämt äro de sakkunniga motståndare till en lag om skyldighet för utgivare av periodiska skrifter att offentligt redovisa hur skrif- terna finansieras.

Mot lagstiftningen kan invändas, att redovisningsskyldigheten kan komma att medföra vissa risker för tryckfriheten. Man kan icke helt bortse från möj- ligheten att lagstiftningen _ i extrema politiska lägen —— av myndigheterna

kan tagas till förevändning för ingripanden mot tidningar, som ur de härskan- des synpunkt äro misshagliga. Administrativ kontroll över pressen hör till det yttersta undvikas. Under vissa omständigheter synes en redovisning av tid- ningarnas finansiering kunna leda till att författarnas grundlagsfästa anony- mitetsskydd blir mer eller mindre illusoriskt. Dessa principiella invändningar mot lagstiftningen finna de sakkunniga vara av största betydelse.

Oavsett detta synas förhållandena på området icke vara sådana att de på- kalla lagstiftningsingripande. I stort sett samma skäl kunna åberopas som beträffande de politiska organisation-erna.

Härtill komma en hel del praktiska och juridiska svårigheter av delvis samma karaktär, som förut anförts med avseende å redovisningsplikt för de politiska partierna. T ill följd av tidningsverksamhetens natur erbjudas rika möjligheter för den som så vill att dölja viktiga omständigheter rörande finansiering-en. Man undgår icke att göra en lag i ämnet tillämplig på alla slags periodiska skrifter. Kontroll över lagens efterlevnad kommer att er— fordra ingående granskning av tidningarnas räkenskaper. Redovisningen konnner att bliva betungande och bereda tidningarna stora olägenheter. All- varligt men för tidningsföretagen kan uppkomma med hänsyn till det ound- vikliga blottställandet av fullt legitima affärshemligheter i förhållande till konkurrerande företag, som en omfattande offentlig redovisning kan föra med sig.

Särskilt yttrande av ledamöterna Sehlstedt och Frithiofson om

redovisaingsskgldighet för politiska organisationer

Ehuru vi ha en mot kommittémajoriteten avvikande uppfattning rörande den principiella framställningen kring frågan om lagstiftning angående par- tiernas bokföringsskyldighet, ha vi dock inte ansett situationen betinga en särskild reservation. Kommittémajoriteten avstyrker visserligen en lag om partiernas bokl'öringsskyldigh-et, men då samtidigt kommittén genom sin verk- samhet medverkat till att partierna frivilligt redovisa sina finanser, och del av oss eftersträvade syftet därmed i princip kan sägas vara uppnått, ha vi kunnat inskränka oss till att bifoga endast ett särskilt yttrande.

De många motioner, som från olika håll under årens lopp fram— förts i riksdagens kamrar, ha — alldeles oavsett de yrkanden motionerna utmynnat i — haft det kravet gemensamt, att de politiska parti-erna borde åläggas att inför offentligheten redovisa antingen sina inkomster eller ut- gifter eller bådadera. Kring frågan om hur fullständig denna redovisning i händelse av lagstiftning borde vara, ha delade meningar rätt. Det har emel- lertid synts angeläget att söka klarlägga, i vilken utsträckning partierna finansiera verksamheten med egna medel i form av medlemsavgifter eller mottaga understöd från annat håll. Kravet om särskild redovisningsplikt för de politiska partierna får ses mot bakgrunden av partiernas tidigare ovilja ——- med något undantag _ att frivilligt redovisa sina affärer. De antydningar. som under debatten gjorts om möjligheten av en frivillig redovisning, ha icke utlöst någon sådan strävan från partiernas sida. Då debatten om partier- nas finansiering dessutom under tidigare skeden utmärkts av en påtaglig ovilja att erkänna förekomsten av större eller mindre penningbidrag från enskilda givare och juridiska personer, har uppfattningen på många håll så småningom mynnat ut i krav på en sådan lagstiftning, att partierna ålades offentlig redovisningsplikt. Vidare har i synnerhet i samband med valrörel- serna frågan om partiernas finansiering kommit att bliva en del av själva val- debatt-en, som på grund av de ömsesidigt uttalade antydningarna eller direkta beskyllningarna om formerna för valrörelsernas finansiering, därigenom fått ett innehåll, som inte varit till gagn för den egentliga politiska diskussionen. Ett klarläggande på denna punkt skulle enligt vår mening med all sanno- likhet leda till, att denna för den politiska diskussionen starkt irriterande situation kunde undanröjas under hänvisning till de fakta om finansieringen, som partierna själva låta offentligheten taga del av.

| | ;

De sakkunniga ha för sin egen bedömning haft ett starkt behov av att söka inhämta fullständigast möjliga uppgifter rörande partiernas finansiering. Partierna ha med stor beredvillighet lämnat dessa uppgifter. Den diskussion, rörande frågan om en lagstiftning, som förts inom kommittén, har därför i hög grad kommit att präglas av detta förhållande. När det också så små- ningom visade sig, att partierna dels voro beredda att ställa sina bokförings- nppgifter till kommitténs förfogande och sålunda giva kommittén insyn i sin finansiering, och dels också visat benägenhet, att efter frivilliga överenskom- melser mellan partierna eventuellt fortsätta med denna redovisning offentligt varje år, synas framställda önskemål i allt väsentligt ha fyllts. Därigenom har också principen om en lagstiftning kommit att skjutas i bakgrunden. Det är även enligt vår mening att föredraga, att redovisningen sker frivlligt från partiernas sida framför att stifta särskild lag, som ålägger dem skyldighet härtill, i all synnerhet som en lagstadgad redovisning av allt att döma knap- past lär kunna ske på väsentligt annorlunda grunder än dem, som nu ligga till grund för den frivilliga redovisningen. Det material, som kommittén nu framlägger i särskilda bilagor, utgör den första någorlunda fullständiga, offentliga redovisningen av partiernas affärer och giver, enligt vår mening, en viss grund för en bedömning av det sätt, på vilket finansieringen sker. Mot denna bakgrund ha vi ansett oss böra inskränka oss till ett företrädesvis konnnenterand—e yttrande till majoritetens utlåtande. En lagstiftning skulle sannolikt leda till större klarhet än den nu föreliggande frivilliga redovis- ningen, men då partierna själva visat vilja att klarlägga situationen, skulle en lag närmast få karaktären av självändamål. vilket int-e gagnar respekten för lagstiftarnas strävan.

Även kommittémajoriteten uttalar. att det ur principiell synpunkt kan vara värdefullt att klarlägga de ekonomiska intressena bakom propagandan. Där- om råder sålunda enighet inom kommitten. Emellertid har stort avseende fästs vid an-onymitetsskyddet, som här uppfattas såsom synonymt med lagens mening om valhemlighetens bevarande. Vidare har risken för trakasserier påtalats. En viss jämförelse kan också göras med anonymitetsskyddet enligt tryckt'rihetsförordningens bestämmelser. Vi vilja icke på något sätt under- värdera den sakliga grunden för dessa uttalanden. Skäligheten kan emellertid ifrågasättas mot den bakgrunden, att frivilliga personliga insatser i en val- rörelse förutsätta ett uppgivande av anonymiteten, medan en insats i pengar, som kanske i ännu högre grad inverkar gynnsamt på ett partis propaganda- resurser, medgiver ett bibehållande av anonymiteten. I så måtto stå olika ka- tegorier medborgare, som önska påverka andras ställningstaganden — medan själva valhandlingen avser något helt annat — icke på jämbördig grund i de sammanhang, där de båda kategoriernas utgångsläge rimligen bör prövas. Kommittén förmodar att de, som riskera att få sina namn kända i samband med bidragsgivning, inte längre önska framträda, vilket inte är uteslutet. Å

andra sidan är det sannolikt, att många av samma orsaker inte anse sig böra göra egna personliga insats-er utan att därför kunna kompensera sin vilja till insats genom att bistå med p-enningbidrag. Därest man ur dessa synpunkter prövar utgångsläget för den enskildes önskan att bistå partierna i propa- gandan., synes anonymitetsskyddet inte helt likvärdigt.

Men även om man efter noggranna överväganden icke anser sig vilja rubba möjligheterna för anonymitetsskyddets bevarande — varav knappast något behov synes föreligga för exempelvis juridiska personer —— kvarstår möjlig- heten att redovisa bidrag och gåvor skiktvis utan angivande av givarens namn. Uppdelning av bidragsgivarna i fysiska och juridiska personer borde också kunna ske. En dylik redovisning skulle i varje fall kunna symbolisera de ekonomiska intressena bakom propagandan, även om den inte fyller de krav på klarhet, som enligt vår mening skulle gagna demokratins erkända krav om öppenhet kring alla de ting, som till slut giva en klar bild av idé— bildningens lika ofta materialistiska som ideologiska bakgrund. Några av- görande praktiska hinder för en dylik redovisning av sådan svårighetsgrad, att de definitivt utdöma metoden synas inte föreligga. Den betydelse, som majoriteten här tillmäter risken för att man på olika vägar skall lyckas »inringa» bidragsgivaren, torde vara överdimensionerad redan av den anled- ningen, att t. o. m. den nu föreliggande klumpredovisningen i realiteten skapar en viss klarhet om hur partierna finansiera-s och skiktredovisning under sådana förhållanden endast dokumenterar tillflödenas individuella struktur. Eftersom i regel de verkligt stora bidragen inflyta till partiernas centrala organ, och de lokala bidragen följaktligen uppvisa betydligt mindre varia- tioner, torde risken för »inringning» vara ytterst minimal. Att i tidigare sam— manhang vissa bidragsgivare kommit att namnges, torde närmast vara före- stavat av svårigheten, att få bidragsgivning över huvud taget erkänd av par- tier, som mottagit sådan. En förändring har så till vida inträtt, att alla nu erkänna sig få bidrag och att ingen ifrågasätter partiernas rätt att mottaga dem, eftersom ingen heller utgår ifrån att bidragen skulle vara förenade med villkor om den politik det bidragsmottagan-de partiet skall föra, utan uteslu- tande vara tillkomna därför att bidragsgivaren finner det eller det partiet bäst motsvara vederbörandes personliga uppfattningar ell-er, om givaren är juridisk person, bäst gagna dennes verksamhet. En lagstiftning skulle mycket väl, enligt vår mening, kunna bygga på en skiktredovisning, omfattande ett mindre antal grupper, dock med villkoret att flera bidrag från samma givare sammanföras i en post.

De synpunkter, som kommitténs majoritet anfört till frågorna om effektivi— teten av en lagstiftning, omfattninggn av denna, vilka uppgifter, som skola intagas i redovisningshandlingarna, kontrollen, straffbestämmelserna m.m. delas icke av oss. Oenighet-en gäller också de svårigheter, som anses föreligga beträffande underorganisationerna, d. v. s. de lokala sammanslutningarna. Ett

relativt enkelt rapportsystem mellan dessa och distriktsorganisationema — det finnes i ganska stor utsträckning redan nu — skulle, utan alltför påtagligt merarbete, via distrikten och, under deras ansvar, giva en bild av de lokala organisationernas ekonomiska förhållanden. Vetskapen om att de lokala or- ganisationerna ibland föra ett tynande liv och ha en ytterst bristfällig bok- föring, synes oss spela föga roll i sammanhanget, eftersom det i så fall gäller organisationer, som ha en mycket begränsad verksamhet och därtill begrän- sade ekonomiska resurser att röra sig med. Vissa av dem kunna måhända med en generell bestämmelse utelämnas från redovisningsskyldighet. Risken för att man för att undvika insyn skulle placera bidrag just i dessa lokalorgani- sationer måste betraktas som minimal, eftersom en starkt stegrad verksamhet via lokalorganisationer av denna art måste väcka uppmärksamhet. I regel ha partiernas distriktsorganisation—er en så god kartläggning av varandras starka och svaga punkter inom distriktet, att en uppblossande propagandaverksam- het, som tyder på rikliga resurser, icke skulle kunna undgå uppmärksamhet. Med hänsyn till de på dylika orter mycket begränsade förutsättningarna torde man icke kunna uppnå någon rimlig proportion mellan effekt och nedlagda resurser. Att formellt låta en dylik lokalorganisation bestrida kostnaderna för t. ex. en för ett större område avsedd trycksak, stöter på betydande praktiska svårigheter och en uppenbar risk för upptäckt. Risken för slika manipula- tioner torde sålunda vara så liten att den i sammanhanget saknar betydelse. Varje försök att via mindre livskraftiga lokalorganisationer över, 63; medel eller propagandamaterial till andra lokalorganisationer, till distrikt eller parti, stöter för övrigt på det uppgiftstvång, som föreligger för det mottagande organet. Även kvinno- och ungdomsorganisationerna skulle med i huvudsak samma motivering kunna uteslutas ur r-edovisningsförfarandet, möjligen riks- organisationerna undantagna, därest man kunde förmoda att partierna skulle vilja dirigera enskilda givare den vägen. Det vore å andra sidan återigen att av de demokratiska partierna förutsätta en vilja till oredlighet, som kommit- tén i andra sammanhang helt för ur räkningen.

Den minutiösa noggrannhet, med vilken kommitténs majoritet synat från- sidorna av en lika minutiös lagstiftning, synes även oss utomordentligt värde- full så till vida, att denna noggrannhet fastställt den påtagliga svårighets- graden i en lagstiftning, som vill skydda mot varje verkligt, eller av kommittén konstruerat, försök att kringgå lagen, och som därför utsträcker lagens om- fattning till underorganisationer och sidoorganisationer och därtill förutsätter straffbestämmelser, som ställa de ansvariga funktionärerna i olika organisa- tionsled under straffansvar. Många av de avskräckande moment, som radats upp, äro rent konstruerade. Straffansvaret måste uppfattas som ett dylikt med hänsyn till att det i förevarande fall är fråga om lagstiftningsobjekt av mycket ovanlig karaktär. De politiska partiernas plats i det offentliga strål- kastarljuset och deras naturliga känslighet för medborgarnas tillit till deras

oförvitlighet ställa dem i en särställning. Partierna bygga på opinionens för- troende och falla med dess misstroende. Den offentliga opinionens reaktio- ner mot eventuellt falska uppgifter synas oss vid förseelser av den karaktär det här kan bli fråga om vara en fullt tillräcklig »straffpåföljd». Ohör— samhet mot lagen _ offentligen känd genom den uteblivna redovis- ningen — eller försök att kringgå den, vilka när som helst kunna upp— täckas, ställa partierna inför så uppenbara möjligheter av en allmän för— troendekris hos opinionen, att de inte vilja taga sådana risker. De demokra- tiska partiernas lojala medverkan, även verifierad utifrån deras insatser som tillskyndare av lagstiftning på samhällets alla områden, kan mot denna bak- grund inte ifrågasättas. En förtroendekris, framkallad av falsk uppgifts- lämning eller grovt undanhållande av uppgifter i redovisningen inför offent- ligheten eller direkt ohörsamhet mot lagen, är den dom, partierna i ett sådant fall stå inför. Redan den frivilliga redovisning, som partierna —— i stort sett på kommitténs anvisning-ar — bidragit med, undanrycker i princip de flesta av de invändningar, kommittén riktar mot en lagstiftning, som — enligt vår mening —— bord—e fylla i huvudsak samma mission, som den frivilliga redovis— ning-en. Den nu genomförda frivilliga redovisningen uppvisar vissa bristfällig- heter, närmast till följd av partiernas skilda bokföringssystem. Den är brist- fällig också med hänsyn till underorganisationernas redovisningar. Men det är brister, som vi på goda grunder tro, att partierna, i händelse av lagstift— ning, uta falllföl' stora svårigheter skulle kunna undanröja. En viss skikt- uppdrlnmg tord-e också vara möjlig att åstadkomma och skulle skapa ökad klarhet utöver vad den föreliggande redovisningen giver. Ändock är det före- liggande materialet sådant, att det giver en tämligen klar vägledning om i första hand medlemsavgifternas och de direkta penningbidragens betydelse för partiernas och därmed för propagandans finansiering.

Då den frivilliga redovisningen sålunda inletts såsom en frukt av utred- ningens arbete synes denna verksamhet böra få fortgå ostörd och såsom ett tecken på partiernas vilja att göra en lagstiftning överflödig.

BILAGOR

H Ö G E R N Konton m. m. 1948 1949 I 11 k 0 m 5 t e r 1. Riksorganisationen a. medlemsavgifter ........ ] 1 f) 1 b. kontanta bidrag ........ [3'211'400 "880200 0. övriga inkomster ........ 31.800 51.600 Summa 3.243.2-00 2.931.800 2. Distrilclsorganisaltonerna2 a. medlemsavgifter ........ 482.700 424.300 h. kontanta bidrag ........ 855.200 543.800 c. övriga inkomster ........ 150.0003 90.0003 Summa 1.487.9004 1.058.1004 3. Lokalorganisationema5 a. medlemsavgifter ........ 453.500 542.500 13. kontanta bidrag ........ 1.221.000 139.200 c. övriga inkomster ........ 69.700 33.100 Summa 1.744200 714.800

De politiska partiernas inkomster

Anm.

1 Beloppet kan ej uppde- las. Se närmare sid. 27. 2 Idistriktsorganisationer- na ingå även Stockholm, Göteborg, Malmö, Häl- singborg och Norrköping. 3 Avser inkomster av 10— kalliyror, tombola, basa- rer, fester, små försälj- ningar, teater, tävlingar o.s.v. 4 Riksorganisationens hiv drag till distrikten ingå ej här. Dessa utgjorde

1948 . ...... 1.438.366 kr 1949 ....... 1.284.232 » 5 Lokalorganisationernas inkomster och utgifter ha enligt partiet beräknats med ledning av siffrorna från 114 föreningar, som kunna anses representa- tiva för ändamålet.

och utgifter åren 1948 och 19149

HÖGERN

Konton m. m. 1948 1949 Anm.

U t g i f t e r 1 Inklusive inköp av film- ._ . . apparater. ]. Riksorganisationcn 2 Härav extra valtryck a. löner .................. 388.000 300.000 3500-900 kr. " b. valfilm ................ 132.0001 -10.000 när? 35.33.2233 0. propagandatryck ........ 718.0002 230.000a ; Avser annonser och di: d. annonser .............. 319.0004 300.000!| verse utgiften e. övriga utgifter .......... 358.000 5 438.000s 5 Avser underStÖd till ung— doms- och studieförbun- Summa 1.965.000 1.278.000 den.

" Idistriktsorganisationer- na ingå även Stockholm, 2. Distriklsorganisationerna6 Göteborg, Malmö, Ilål- _ .. singborg och Norrköping. il. löner .................. 463.000 501.000 7 Siffrorna för lokalorga- lJ. valfilm ................ _— — nisationerna efter upp- c. propagandatryck ........ [ ,. skattning, se inkomsterna (1. annonser .............. ] 889'000 036'000 anmärkning 5. e. övriga utgifter .......... 1.631.000 1.180.000

Summa 2.983.000 2.217.000

3. Lokalorgunisationerna 7

a. löner .................. — — b. propagandatryck ........ 182.500 37.600 c. annonser .............. 258.800 98.200 d. övriga utgifter .......... 1.427.400 480.800 Summa 1.868.700 616.600 Summa inkomster ........ 6.475.300 4.704.700 Summa utgifter .......... 6.816.700 4.111.600

Antalet fast anställda Riksorganisationen ........ 16 20 Distriktsorganisationerna . .. 68

De politiska partiernas inkomster

BONDEFÖRBUNDET

Konton m. m. 1948 1949 Anm,

Inkomster

1. Riksorganisationcn a. medlemsavgifter ........ 165.3671 171.3111 1 Motsvarar 1 kr 50 öre b. kontanta bidrag ........ 263.1792 — lmåeffågäåp c. övriga inkomster ........ 18.835 52.659 :; Häri ingå vissa bidrag 9. från riksorganisationen. Summa 447.381 2-3.970 & Till största delen in- komster från sommarfes- ter; bruttobelopp. 2. Distriktsorgunisationerna a. medlemsavgifter ........ 355.467 2 379.8202 b. kontanta bidrag ........ 525.709a 60.695 c. övriga inkomster ........ 215.744 * 115.108 ' Summa 1.096.920 555.623 3. Lokatorganisationerna a. medlemsavgifter ........ 130.2082 137.7832 b. kontanta bidrag . . . . ,. . . 97.677 15.124 c. övriga inkomster ........ 93.840 4 85.098 *

321.725 238.005

Summa

och utgifter åren 1948 och 19119

. I)istriktsorganisattonerna

BONDEFÖRBUNDET

Konton m.m. 1948 1049 U t g i f t e r 1. Riksorganisationcn a. löner .................. 87.872 82876 b. valfilm ................ 54.974 —— c. propagandatryck ........ 145.541 52.058 d. annonser .............. 70.000 —— e. övriga utgifter .......... 88.994 89.351 Summa 447.381 224.285

a. löner .................. 236.692 195.254 b. valfilm ................ 56.257 1 — c. propagandatryck ........ 239.950 24.409 d. annonser .............. 87.062 20.283 e. övriga utgifter .......... 437.618 285.015 Summa 1.057.579 524.961 3. Lokalorganisattonerna a. löner .................. _ — l). valkostnader, propaganda- tryck och annonser . .. .. 114.327 11.819 c. övriga utgifter .......... 129.754 _ 160.741 Summa 244.081 172.560 Summa inkomster ........ 1.866.026 1.017.598 Summa utgifter ........... 1.749.041 921.806 Antalet fast anställda Riksorganisationen ........ 13 12' Distriktsorganisationerna 36

1 Till största delen inköp av kopior.

cc"»;—

pc:-nats:

pc'snw

De politiska partiernas inkomster

FOLKPARTIET ! Konton m.m. 1948 1949 Anm. 3, I n k 0 m s t e r . Riksorganisationcn . medlemsavgifter ........ 35.115 52.059 få" ingå (ti bidragffåu _ rl SOI'gillllSEl [011011 . kontanta bidrag ........ 24.605.417 1.041.110 2 Siffrorna för lokalorga- . ovr1ga inkomster ........ 17.959 3.439 nisationerna delvis efter Summa 2'.658.491 1.096.608 ”'”'Skaumng' . Distrilctsorganisationerna . medlemsavgifter ........ 97.146 104.498 . kontanta bidrag ........ 697.314 1 294.103 * övriga inkomster ........ 52.460 43.821 Summa 846.920 442.422 . Lokalorganisationerna . medlemsavgifter ........ 107.548 119.407 . kontanta bidrag ........ 277.567 60.746 övriga inkomster ........ 47.789 29.771

Summa

432.904 ” 209.924 ?

och utgifter åren 1948 och 1949 FOLKPARTIET Konlon m.m. 1948 1949 U t g 1 f te r 1. Riksorganisationcn a. löner .................. 185.198 178.891 l). valfilm ................ 224.000 —— c. propagandatryck ........ 410.644 146.171 (1. annonser .............. 134.000 32.621 e. övriga utgifter .......... 1.307.015 ' 420.712 ' Summa 2.260.857 2 778.395 2 2. Distrilctsorganisationerna a. löner .................. 490.678 350.343 b. valfilm ................ — _ c. propagandatryck ........ 424.239s 73.746a (1. annonser .............. 169.870s 18.371s e. övriga utgifter .......... 1.144.8301 435.5971 Summa 2.2»29.667 878.057 3. Lokalarganisationerna a. löner .................. — — ]). propagandatryck ........ 132531 4 31.941 * c. annonser .............. — — d. övriga utgifter .......... 305.451 ' 142.661 ' Summa 437.982 * 174.602 ** Summa inkomster ........ 3.938.315 1.748.954 Summa utgifter . .......... 4.928.506 1.831.054 Antalet fast anställda Riksorganisationen ........ 21 23 Distriktsorganisationerna . .. 50 49

Anm.

1 I beloppet har inräknals vissa kapitalutgifter. 2 Riksorganisationens bi- drag till distrikten ingå ej i denna siffra. 3 Fördelningen mellan pro— pagandatryck och annon- ser ej exakt. ** Delvis efter ning.

uppskatt—

I»;

och:

OD'DDQ;

]).

SOCIALDEMOKRATERNA

De politiska partiernas inkomster

Konton m.m. 1948 1949 I 11 k 0 m 5 t e r . Riksorganisationen . medlemsavgifter ........ 684.000 670.000 kontanta bidrag ........ 754.000 —— . övriga inkomster ........ 177.000 137.000 Summa 1.615.000 807.000 . Distriktsorganisationerna . medlemsavgifter ........ 859.000 1.002.000 . kontanta bidrag ........ 1.357.000 266.000 . övriga inkomster ........ 543.000 275.000 Summa 2.759.000 1.543.000 . Lolcalorganisationerna 1 . medlemsavgifter ........ 542.000 669.000 . kontanta bidrag ........ 225.000 _ . övriga inkomster ........ 87.000 67.000

854.000

Summa

736.000

Anm.

1 Siffrorna för lokalorga- nisationerna delvis efter uppskattning.

och utgifter åren 1948 och 1949

Konton m.m. 1948 1949 U t g i f t e r

1. Riksorganisationen

a. löner .................. 107.000 123.000 h. valfilm ................ 210.0001 —

c. propagandatryck ........ 354.000 — d. annonser .............. 94.000 ——

c. övriga utgifter .......... 635.000 564.0002 Summa 1.400.000s 687.000

2. Distriktsorganisationerna

a. löner .................. 404.000 415.000

i). valfilm ................ —- —

c. propagandatryck ........ 301.000 __ d. annonser ..............

e. övriga utgifter .......... 1.647.000 699.0004 Summa 2.352.0005 1.114.000

3. Lokalorganisationerna

a. löner .................. Utgifterna motsvara in- l). propagandatryck ........ komsterna. Närmare spe-

_ no _ cificering har icke kun- L. an nscr .............. nat göras.

d. övriga utgifter ..........

Summa 854.000 & 736.000 " Summa inkomster ........ 5.228.000 3.086.000 Summa utgifter . .......... 4.606.000 2.537.000 Antalet fast anställda Riksorganisationen ........ 15 20

Distriktsorganisationerna . ..

SOCIALDEMOKRATERNA

Anm.

1 Härutöver filmappara- ter för 90.000 kr, ingår i övriga utgifter. 2 Härav för agitation och studieverksamhet drygt 100.000 kr. 3 Dessutom fingo distrik— ten i anslag 600.000 kr från riksorganisationen. ** Kan ej specificeras. 5 Härav kostnaderna för valet 1.200.000 kr. " Här upptagas samma siffror som beträffande inkomsterna.

ac,-'my.—

etc-ram

av;-vw

De politiska partiernas inkomster

KOMMUNISTERNA ! Konton m.m. 1948 1949 Anm. I n k 0 in 5 t e r . Riksorganisationen . medlemsavgifter ........ 157.072 193.542 * Innefattar_ även-distrik- . kontanta bidrag ........ 437.408 74.578 ;egzlggnå ggääliglgääy . övriga inkomster ........ 223.882 111.968 sigt ” g Summa 818.362 380.088 . Distriktsorganisationerna . medlemsavgifter ........ 157.000 193.500 . kontanta bidrag ........ 584.133 176.9301 . övriga inkomster ........ 564.972 2 486.793 2 Summa 1.306.105 857.223 . Lokatorganisationerna medlemsavgifter ........ Uppgl'rfter kunna ej läm— - nas. *örhållandet mellan ' kontantakbidrag """"" lokalorganen och distrik- . ovriga ll'l omster ........ ten enligt partiet "om

gen 2: |.

och utgifter åren 1948 och 1949

KOMMUNISTERNA

Antalct fast anställda

Konton m.m. 1948 1949 U t g i f t e r 1. Riksorganisationen a. löner .................. 210.9461 178.3901 b. valfilm ................ 89.988 — c. propagandatryck ........ 145.009 19.220 (1. annonser .............. _ _ e. övriga utgifter .......... 372.419 380.478 Summa 818.362 380.088 2. Distriktsorganisalionerna a. löner .................. 237.783 200.797 l). valfilm ................ — — c. propagandatryck ........ —2 — (1. annonser .............. —— _ e. övriga utgifter .......... 1.068.322s 656.4263 Summa 1.306.1054 857.2234 3. Lokalorganisationerna a. löner .................. Uppgifter kunna ej läm- ,_ _ nas. Förhållandet mellan b. propagandatryck ........ lokalorganen och distrik- c. annonser .............. ten enligt partiet tm” d. övriga utgifter .......... gen 2;1_ Ink. S:a av 1. och 2. ...... 2.124.467 1.237.311 Utg. S:a au d:o ............ 2.124.467 1.237.311

Uppgift härom ej läm— nad. Den blir enligt par- tiets uppgift missvisan- de, enär formen av till- fällig anställning av po- litiska funktionärer och ombudsmän är allmänt praktiserad.

Anm.

1 Innefattar även tillfäl— liga arvoden, honorar etc. * Mindre än riksorganisa- tionens utgifter för pro— pagandatryck. ” =summan minus löner. 4 Jämtland ej med. Möj— ligt att vissa avgifter till riksorganisationen ingå i beloppet.

W&F

P. M.

angående de uppgifter som lämpligen kunna upptagas i en frivillig redovisning av partiernas finansiering

» - Distrikts- och . Riksorgani- . Lokalorgam- Konton m. m. . kretsorgamsa- . . . n - ' sationen honorna satio una

Summa

Inkomster

1. Medlemsavgifter . .......... 2. Kontanta bidrag: a) från jur. pers. .......... b) från fys. pers. .......... 3. Anslag från ungdoms- och kvinnoorganisatn'oner ....... 4. Övriga inkomster ..........

Summa kr Utgifter 1- Löner, arvoden och pen- sioner ................... 2- Film och filmapparater ..... 3- Propaganda- och möteskost- nader .................... . Trycksaker ............... . Annonser ................ 6. Anslag till ungdoms- och kvinnoorganisationer ....... 7. Övriga utgifter ............

Summa kr

I anslutning till schemat må anföras. Det synes icke kunna undvikas, att även lokalorganisationeruas siffror redovisas. Av lokalorganen uppbäras medlemsavgifter och även kontanta bidrag i övrigt. Beträffande till lokalorganen influtna kontanta bidrag kunna endast dessa organ lämna besked om fördel— ningen på juridiska och fysiska personer.

Det torde vara av vikt att en redovisning så anordnas, att allmänheten därav direkt kan utläsa omfattningen av partiernas verksamhet. Transaktioner mellan de olika leden inom ett parti synas icke böra medtagas i en sammanställning av ifrågavarande art.

Medlemsavgifter: Dessa kunna lämpligen upptagas under den organisation, som uppbär dem från medlemmarna. Att därefter medlemsavgifterna efter bestämda grunder fördelas mellan de olika organisationerna synes icke behöva redovisas.

Kontanta bidrag: Dessa böra likaledes upptagas under det led, där de inflyta från bidragsgivarna. Fördelningen å juridiska och fysiska personer, vilken synes vara av särskilt intresse för allmänheten, torde icke behöva möta alltför stora svårigheter. De anonyma bidragen torde för de flesta fall kunna identifieras så långt, att det kan angivas, om de här- röra från juridiska eller fysiska personer. Det kan väl för övrigt få antagas, att de anonyma bidragen i regel komma från fysiska personer.

Övriga inkomster: Denna post bör avse nettobclopp. Beträffande utgiftsposterna nämnes här endast, att jämväl posten övriga utgifter bör avse nettobelopp.

Helt naturligt möter det intet hinder att parti, som så finner lämpligt, lämnar ytterligare uppgifter utöver dem, som finnas angivna i schemat.

En redovisning kan alternativt tänkas omfatta allenast de samlade siffrorna för partiet, men den fullständigare redovisningen torde vara att föredraga.

Bilaga 7.

Vissa uppgifter om ('igan(tertittsförhållandena m. 111. inom nyhetspressen 1951

Ä g a r 0 bar-tibetcekning 111. m. Aktiebolag EP,—$$$? 53112)??? S 11 in in a Höger: Huvudtidning . . . . 58 8 66 Avläggare ........ 12 3 15 81 Bondeförb.: Huvudtidning . . . . 12 11 1 24 Avlägga re ........ 2 2 26 Folkpart.: Huvudtidning . . . . 45 9 54 Avläggare ........ 7 2 9 63 Socialdem.: Huvudtidning . . . . 30 2 32 Avläggare ........ 3 " 3 35 Kommunist.: Huvudtidning . . . . 3 3 Avläggare ........ 3 Syn-dikalist: Huvudtidning . . . . 1 1 ? Avläggare ........ . 1 i ! Opo'l'itiska: Huvudtiidning . . . 22 9 31 ! Avläggare ........ 8 , 39 ; Summa: Huvudtidning . . . . 167 17 27 211 ; Avläggare ........ 30 2 5 37 248

Summa 197 19

Uppgifterna avse i Svenska Tidningsutgivareföreningen representerade företag. vilket be- träffande dagstidningarna innebär samtliga tidningar.

Utgifter (1950).-

Sammandrag av uppgifter rörande vissa organisationer för understöd av den politiska pressen

!. HÖGERNS FÖRLAGSSTIFTELSE

1949 första verksamhetsåret. Högerns riksorganisation tillsätter styrelse i stiftelsen.

Verksamhet:

1. Service ät högerpressen, subvention ät högerns pressbyrå, genomförande av vissa centrala inköp;

2. Bidrag till tidningarnas verksamhet (14 tidningar 1950); 3. Teknisk upprustning av tidningar i form av lån (11 tidningar 1950). Maskiner utarrenderas; bättre lokaliteter ombesörjas. Avskrivning av lån förekommer för att ej framtvinga likvidation.

Sammanlagda understödet 1.700.000 Investering för teknisk upprustning 694.000 (något högre än normalt) Högsta kapitalinsats i ett företag 600.000 Inkomster. Utgifter-na täckas genom bidra-g från enskilda och — övervägande — från juri- diska perso—ner. Efter årlig anmälan av medelsbehovet erhållas de erforderliga med- len frän Libertas, som tjänstgör som mellanorganisation. Alla pengar komma genom Libertas.

Beträffande lokal-a bidrag till tidningarna kunna inga uppgifter om omfattningen lämnas. När centrala bidrag erhålles, förekom även lokala bidrag.

Ekonomiskt inflytande: Tidningar, som vilja ha understöd, måste lägga upp sin bokföring efter vissa gemensamma nor-mer samt göra kvartalsbok'slut.

Redaktionellt inflytande: Stiftelsen lägger sig ej i det redaktionella.

Il. LANDSBYGDSPRESSENS TIDNINGSFOND (förening bildad 1946)

Verksamhet: Enligt stadgarna är [föreningens ändamål att såväl ekonomiskt som på andra sätt stödja de landsbygdstidningar, som odelat arbeta för jordbrukshefolk- ningens ekonomiska och fackliga organisationer, samt, då så befinnes lämpligt, med- verka till finansierandet av inköp av dylika tidningar.

Till medlem av föreningen äger styrelsen antaga envar enskild, bolag eller annan samfällighet, som erlägger stadgad insats, 25 kronor. Medlem må ingå i föreningen med obegränsat antal insatser.

Styrelsen väljes å fören-ingssammanträde. Fonden är icke knuten till eller underställd bondeförbundet.

Utgifter:

Från fondens tillkomst 1946 t. o. m. är 1950 ha bondeförbundstidningar från fonden erhållit

i län ............................................................. 180.378 i bidrag ......................................................... 3.400 Under år 1950 erhöllo bondeförbundstidningar lån med sammanlagt ...... 57.878 Högsta lånebelopp till en tidning under ett är .......................... 45.000 Inkomster:

Bestå av medlemsavgifter och bidrag. Från Libertas erhölls ett bidrag 1948.

Ekonomiskt inflytande: Ekonomisk kontroll utövas icke av fonden över de före- tag som erhålla län eller bidrag.

Redaktionellt inflytande: Intet inflytande utövas på tidningarnas redigering.

Ill. STIFTELSEN PRESSORGAXISATION (bildad 1949).

Vissa paragrafer i stiftelsens stadgar få ej ändras utan medgivande av Folkpar- tiets verkställande utskott. Styrelse utses av stiftelsen själv.

Verksamhet: Enligt stadgarna har stiftelsen till ändamål att främja den politiska åskådning, som företrädes av folkpartiet, och att i sådant syfte till gagn för de trid- ningar, som ansluta sig till denna politiska riktning, förvalta de medel, som härför av folkpartiet anslagits eller eljest överlämnas till stiftelsen.

Understöd till tidningarna sker:

1) i huvudsak genom lämna—nde av driftsbidrag utan återbetalningsskyldighet; 2) i vissa fall genom lån t. ex. för inköp »av maskiner (fyra tidningar undEr 1950). Sju tidningar ha erhållit bidrag från stiftelsen (första året 5 och andra året 7).

Utgifter: Sammanlagd'a understödet per år ............................ 200.000—250.000 Hjälp till rat-ionaliseringsåtgärder ........................... 95.000 Högsta bidrag till en tidning ............................. 60.000 Inkomster:

Utgifterna täckas genom bidrag från Libertas, som prövar stiftelsens anslagsäs- Randen. Stiftelsen erhåller understödsbeloppet från Libertas endast för att fördela det till tidningarna. Libertas ställer ett anslag till förfogande för stiftelsens orga- nisationskostanader.

Ekonomiskt inflytande: Stiftelsen kontrollerar de understödsbehövande tidningar- nas bokslut och korixstaterar deras behov av hjälp.

Redaktionellt inflytande: Stiftelsen söker icke öva något inflytande. när det gäller tidningarnas innehåll.

IV. ARBETARPRESSENS FÖRLAGSAKTIEBOLAG (bildat 1937)

Aktiekapital: 6 milj. kr, varav serie A år 0,5 milj. kr tecknats av LO » B » 0,5 » » » » partiet » C » 5 » » tecknats till 4.866.000| kr av 41 fackförbund och till 134.000 » » LO För aktierna inom A- och C-serierna utses tillhopa 4 styrelseledamöter. För B- seriens aktier utses 3 styrelseledamöter. Rösträtten för aktierna i C-serien är begrän- sad i det att varje aktie berättigar endast till 1/250 röst men har företrädesrätt till utdelning. Aktierna inom A- och B-serierna medföra full rösträtt. Förlagsaktiebolaget har 15 rena dotterbolag i sin hand och äger aktier för sam— manlagt 4,5 milj. kr nominellt.

Den socialdemokratiska pressen stödjes av:

1. Förlagsaktiebolaget, vars ändamål är att främja socialdemokratisk tidningspress genom

a) aktieteckning i tidningsföretlagen, vilket sker efter behovsprincipen;

b) utlåning av pengar. Medel härtill erhåller förllagsaktiebolaget genom upplåning från LO och fackf—örbunden. Förlagsaktiebolaget betalar ränta, som är 1/2 % högre än räntan på ka'pit-alräkning. Tidningsföretalgen få betala ytterligare 1/ 2 % ränta till förlagsaktiebolaget. Den låga räntan är en form av understöd. Före 1940 hände det möjligen att lån avskrevos.

Bolagsverksamheten omfattar 30 företag. Utestående lån utgöra för närvarande c:a 14 milj. kr (har varit uppe i över 17 milj.).

Omslutningen för alla företagen utgör c:a 37 milj. kr. inräknas civiltrycksverk- samheten, blir omslutni-ngen c:a 50 milj. kr.

Bolagets verksamhet finansieras genom

a) ränteutdelning å aktier,

b) ränta å utlånt kapital (huvudsaklig inkomst),

c) serviceverksamhet för tidningarna, som dessa få betala. Ekonomiskt inflytande: I behärskade företag har förlagsaktieho-laget en represen- tant i styrelsen. Företag som erhålla hjälp äro anslutna till förlagsaktiebolagets revi— si—onsavdelning och avlägga månatliga rapporter om sin ekonomi.

Redaktionellt inflytande: Förlagsaktiebolaget övar 'in'tet inflytande på det redak— tionella omrädet. Partiet skall avgiva yttrande, innan politisk redaktör anställes.

2. Partiets tidningsfond. 60.000—65.000 kr inflyta per år.

3. LO:s tidningsfond (började 1947). Fackförbunden betala till tidningsfonden en årlig avgift av 2 kr 40 öre för varje helbetalande och 1 kr 20 öre för varje halvbetalande medlem. För år 1950 uppskattas 1.900.000 kr hava influtit. Ur fonden läJnnia-s län och rena anslag. Utr tidningsfonderna få inga bidrag utbetalas utan förlagsaktiebolagets hönande. Antalet från partiets och LO:s tidningsfonder per år understödda tidningar har varit lägst 5 och högst 9 under senaste 10-årsperiod-en (avser understöd utan äter— betalningsskyldighet) .

1) Aktiebolaget Vänsterpress (bildat 1947). Verksamhet (bolags-ordningen): Bolagets verksamhet har till föremål att främja utvecklingen av socialistiska tidningar och tidskrifter gen-om att finansiellt stödja dem med aktie— och andelsteckningar samt län och driva därmed förenlig verksamhet.

2) Särskilda *stödorganisationer för de största kommunistiska tidningarna (»Ny Dags Fasta Försvar», »1.000 fast-a viljor» för Norrskensflamman och »AT:s Fasta Försvar» för Arbetartidningen, Göteborg). Dess-a organisationer bygga på indivi— duell anslutning med avgifter 5. 100, 50 och 25 kronor om året.

3) Ett flertal stödorganisationer i olika distrikt för understöd åt den lokala pressen. 4) Dessutom förekomma årliga insamlingskampanjer och ekonomiska stöd- aktioner i anslutning till aktuella händelser eller behov. Bidrag från enskilda per- soner förekomma även vid sidan av organiserade insamlingar.

Omfattningen av stödet. Sammanlagda stödbeloppet till de 3 dagliga kommunistiska tidningarna

år 1950 ......................................................... 156.465 Härutöver ekonomiska bidrag till vissa lokala tidningar med i runt tal . . . . 40.000 Största- bidnag till en tidning under ett år .............................. 60.414

Ekonomiskt inflytande: De ekonomiska stödorganisationerna utöva ej någon eko— nomisk kontroll över tidningarna annat än i den indirekta formen att oftast en eller flera medlemmar av stödorganisationernas styrelser samtidigt äro medlemmar eller revisorer i respektive tidningsföretag. Partiets inflytande över desssa organisationer bestämmes av att organisationerna till huvudsakligaste d-el utgöras av medlemmar i kommunistiska partiet. Enda und-antaget härifrån är Aktiebolaget Vänsterpress.

Redaktionellt inflytande: De ekonomiska stödorgamis-ationerna utöva intet infly- tande på tidningarnas redigering.