SOU 1952:45

Bestämmelser och praxis rörande statens budget : redogörelse

Förkortningar

— ridderskapets och adelns protokoll

andra kammarens protokoll andra kammarens första tillfälliga utskott berättelse betänkande

_ bevillningsutskottet

bankoutskottet

— första kammarens protokoll - bilaga till statsverkspropositionen, »Inkomster»

riksräkenskapsverkets inkomstberäkning kapitalbudgeten kungligt cirkulär kunglig förordning kunglig kungörelse konstitutionsutskottet

motion i första kammaren motion i andra kammaren proposition

protokoll reglemente

riksdagens revisorers berättelse (statsverket) riksdagens revisorers berättelse (riksgäldskontoret) regeringsformen

riksdagsordningen

riksräkenskapsverkets revisionsberättelse resp. årsbok Svensk författnin'gssamling riksdagens skrivelse Statens offentliga utredningar statsutskottet

tilläggsstat

tabell urtima riksdag utgifter för kapitalökning utgifter för statens kapitalfonder bilaga till statsverkspropositionen, »Utgifter» utlåtande

Till

Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Finansdepartementet.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1948 tillkallade chefen för finansdepartementet den 30 juli samma år byråehefen i riks- räkenskapsverket C. A. Murray och numera expeditionschefen i finans- departementet R. G. Renlund med uppdrag att verkställa vissa undersök— ningar rörande gällande budgeträtt och nuvarande budgetpraxis.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande har chefen för finansdepartementet till sekreterare förordnat numera byrådirektören och sekreteraren hos riks- dagens revisorer P. A. Dahlberg till och med den 15 maj 1949 samt numera byråehefen i handelsdepartementet C. 0. Sommar från och med den 16 maj 1949 till och med den 30 juni 1950. Sekreteraruppgifterna ha under tiden den 1 juli 1950—den 31 december 1951 åvilat 1950 års budgeträttskom— niittés sekretariat. Revisorn i riksräkenskapsverket S. M. Oredsson har för- ordnats till sekreterare från och med den 1 januari 1952.

Sedan undersökningarna numera slutförts få vi härmed till Herr Stats- rådet vördsamt överlämna en redogörelse för bestämmelser och praxis rörande statens budget. Redogörelsen omfattar tiden till och med budget- året 1951/52.

Efter remiss ha följande utlåtande och yttranden avgivits: den 3 januari 1950 underdånigt utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1949 församlade revisorer anfört i sin berättelse, & 21, beträffande vissa anslag på tilläggsstat;

den 14 mars 1950 yttrande till riksdagens statsutskott över en inom riks- dagen väckt motion Il: 157 om verkställande av en analys av riksstaten för budgetåret 1938/39 jämförd med statförslaget för budgetåret 1950/51 i syfte att klarlägga förvaltningskostnadernas ökning m. m.; samt

den 14 mars 1950 yttrande till riksdagens statsutskott över en inom riks- dagen väckt motion I: 311 om utredning och förslag rörande ökade befogen- heter för statens affärsdrivande verk.

Stockholm den 29 november 1952.

Carl Murray ' Gösta Renlund

/ Malte Oredsson

I. Inledning

A. Statsregleringens rättsliga under- lag och statsbudgetens omfattning

1. RätlsanderIaget för svensk stals- reglering och beskattning utgöres av vissa i grundlag intagna bestämmelser. De former, i vilka riksdagen utövar sina beslutande och granskande befogenhe- ter, regleras i regeringsformen och riks— dagsordningen.

Grundlagsbestämmelserna komplette— ras med

a) bind-ande riksdagsbeslut i olika bud- getvfråg-or,

b) sedvanerät't, vars innehåll presume- ras i kontakterna mellan Konungen och riksdagen, samt

vissa allmänna principer, som — ehuru aldrig bringade direkt till uttryck — äro avgörande vid lös- ningen av de olika frågor, genom vilka praxis undergår en fortsatt utveckling.

De alltjämt gällande huvudreg-lerna för statsbudgeten fastställdes genom an- tagandet av 1809 års regeringsform. Därmed sammanfördes reglerna om be- skattning och statsreglering samt grund- lagfästes riksdagens rätt att ensam be- sluta om beskattningen ävensom riksda- gens ansvar för statsskulden. Riksban- ken och riksgäldskontoret bibehöllo sin ställning som riksdagens verk. Riksda- gens rätt att besluta om skattemedlens användning samt Konungens disposi- tionsrätt till anvisade medel reglerades. Därmed fastställdes även riksdagens rätt att ställa villkor för statsmedlens an- vändning.

2. Med budget menas en samman-

ställning, omfattande dels de utgifter, som avses eller beräknas skola verk- ställas under en bestämd tidsperiod, dels de inkomster och andra medel som under samma tidsperiod beräknas stå till förfogande för att finansiera dessa utgifter. Statens budget har, liksom en för privat verksamhet upprättad budget, till främsta ändamål att ernå en anpass- ning av utgifterna inom en sannolik in- komstvram. Den del av den statliga bud- geten som berör statlig affärsverksam— het och sådan statlig venksamhet som är beroende av speciella inkomster före- ter 1helt naturligt även i övrigt stora lik- het-er med en privat budget. Men till den del state—ns budget avser annan verksamhet får den sin särprägel genom de syften denna verksamhet avser att befrämja.

Sedan riksdagen beslutat om de ut- giftsändamål, som skola tillgodoses med statsmedel, beräknas i budgeten dels de medelsbehov, som på grund därav upp- komma under nästkommande budgetår och dels de inkomster, som under sam- ma period väntas bli disponibla (stats- reglering). Staten har som regel stora utgifter för medborgarnas gemensamma behov medan dess egna naturliga in- k-omster i förhållande till dessa behovs storlek äro relativt små. Dessa inkoms- ter kunna därför aldrig täcka mer än en mindre del av utgifterna. Skillnads- beloppet regleras genom tillskott från medborgarna i form av skatter eller län, men kan även i vissa fall täckas med disponibla kapitalmedel. Budgeten an— ses vara jämnt balanserad, om skatter och övriga inkomster upp-gå till samma

/l

slutsumma som utgifterna. Överstiga skatter och övriga inkomster denna summa är budgeten överbalanserad, skulle de icke täcka denna summa är budgeten underbalanserad.

Investering av statsmedel i produk- tiva (räntebärande) tillgångar an—ses en- ligt nuvarande budgetsystem icke som en löpande statsutgift. Sådana investe- ringar —få därför finansieras med län. Om skattemedel användas för finansie- ring av produktiva investeringar är budgeten i motsvarande grad överba- lanserad.

3. Statens inkomster och utgifter regleras före varje statsregleringsårs (budgetår) ingång i en av riksdagen fastställd riksstat. I riksstaten uppta- gas sedan år 1809 de statsverkets utgif- ter, som beslutas av riksdagen samt de skatter och andra inkomster, som stäl- las till Konungens disposition för finan— siering av dessa utgifter. Utgifterna uppta-gas under skilda huvudtitlar, vilka und-erindelas i av riksdagen anvisade anslag. /" För en väsentlig del av utgifterna ställdes till en början medel icke till Konungens förfogande utan anvisades på riksgäldskontoret. De båda förutva- rande delanna av statens budget, riks- staten och riksgäldskontorets medel, ha numera sammanförts i en enhetlig riks- stat. Avsikten därmed har varit att riks- staten skall ge en så långt möjligt full- ständig bild av statens inkomster och utgifter samt att de riksdagens beslut som föranleda statsutgifter också skola täckas (med anslag på riksstaten. Den rätt eller skyldighet 'att utnyttja stats- medlen för särskilda ändamål som till- kommer Konungen kan av Honom i skilda delar delegeras til-l statliga verk och myndigheter. Frågor som sammanhänga med riks-

statens uppställning och formerna för anslagsdispositionen beröras icke i grundlagen och ha icke heller samman- fattats i annan lagtext. Sådana frågor ha hit-tills från fall till fall reglerats dels i praxis, del-s genom ett stort antal i olika former meddelade riksdagsbeslut. Möjligheterna att sammanföra sådana beslut och bestämmelser i en enhetlig stadga om budgeten ha vid olika till- fällen diskuterats. Hittills har dock icke framlagts något förslag, som föranlett positivt beslut om en sådan stadga (jfr 1910 års riksst—atskommitté, sid. 18; prop. 239/1940, bil. A, sid. 24; motion I: 97/1943). T

Rulksstaten är numera uppdelad i två fristående delbudgeter, driftbudgeten, som normalt skall finansieras med an— dra statsinkomste-r än lånemedel, samt kapitalbudgeten, som normalt skall fi- nansieras med lånemedel. Om emeller- tid driftbudgeten är underbalanserad, finansieras underskottet med upplåna- de medel eller med disponibla kapital- tillgångar. Omvänt minskar ett över- skott i driftbudgeten statens upplåning, d.v.s. kapitalbudgeten finansieras till motsvarande belopp med andra stats- inkomster än lånemcdel.

4. Liksom en privat budget är riks- staten en förkalkyl och utvisar såsom sådan hur de fattade besluten beräknas komma att påverka statens kassaställ- ning. Sta-tsbokföringen har till ändamål att utvisa hur budgeten utfallit. Till skillnad från den privata bud- geten har riksstaten även en viss rätts- verkan. Den reglerar och begränsar om- rådet .för Konungens och de statliga myndigheternas handlingsfrihet. Den begränsar regeringens makt att använda statens medel. Statsbokföri'ngen har därför till upp- gift ieke blott att utvisa för vilka ända-

mål statsmedel använts utan även hur och på vad sätt de i riksstaten angivna begränsningarna blivit iakttagna. En ut- gift som står i strid mot de för riks- staten givna reglerna kan konstituera en fordran mot den som är ansvarig för att den blivit verkställd.

5. Statens hushållning omfattar även andra medel än de på den löpande riks— staten anvisade. Vissa inkomster och utgifter regleras nämligen av Konungen eller riksgäldskontoret vid sidan om riksstaten. Vidare kunna anslagsm-edel reserveras, vilket innebär att slutregle- ringen av i en riksstat beräknade medel delvis uppskjutes till en senare stats- regleringsperiod för att då användas ut- över den då gällande riksstaten. Budgeten måste ofta kompletteras med tilläggsanvisningar. Dessa regleras antingen i en senare riksstat (äldre praxis) eller på en tilläggsstat (nutida praxis). Vid budgetens redovisning sammanfattas riksstaten och eventuella tilläggsstater med de från äldre riks- stater och tilläggsstater kvarstående | medlen.

B. De viktigaste budgetreformema

6. Den nutida budgetens utformning är att hänföra till de reformer, som ge- nomförts enligt följande. 1809/10 sammanfördes i grundlag reglerna om statsreglering och beskatt- ning samt reglerades maktförhål—landet mellan Konungen och riksdagen. Bud- geten upprättades i två delar, riksstaten som avsågs omfatta alla till Konungens förfogande stående medel samt anvis- ningar på riksgäldskontoret, vilket i sin tur reglerade statsskulden, budgetunder- skottet, krigskostnader m. m. samt finan— sierade dessa kosnader dels med allmän bevillning, dels med upplåning. Första huvudtiteln reglerades och konungahu- sets rättigheter fastställdes.

1823 beslöts att kapita-lrä-kning (= bud-get'redovisning och utdrag ur riks- huvudboken) årligen skulle tryckas. Extra anslag (sedermera extra stats- regleringen) anvisad-es på riksgälds- kontoret.

1828 och 1834L fastslogs principen att Konungen icke ensidigt kunde använda besparingar till att tillskapa nya löner eller eljest ingå förbindelser som riks- dagen senare måste infria i form av ökade anslag samt att besparingar icke finge användas till ändamål som riks- dagen underkänt.

1840/41 anpassades huvudtitelsindel- ningen efter statsdepart-ementens för- valtningsområden, fastställdes anslags- beteckningar för de viktigaste anslags- typerna, upphävdes maximeringen av h-uvudtitlarnas slutsummor samt regle- rades Konungens rät-t att använda be- sparingar.

1868—1876 övenfördes genom flera reformer allmänna bevillningen, kost- nader för riksdagen och dess verk, räntor på statsskulden m. m. samt extra statsregleringen till riksstaten. Låneme- del för kapitalinvestering bibehöllos utanför riksstaten.

1911 sammanfördes riksstaten och lånem-edlen till en enhetlig riksstat, kompletterades riksstaten med vissa in- komster och utgifter som dittills redo- visats u'tanför denna, antogs princip-en om bruttoredovisning för egentliga statsinkomster sam-t infördes enhetliga regler för de affärsdrivande verkens re- sul'tatredovisning.

1918 beslöts avveckling av det 5. k. förskottssystemet samt infördes tilläggs- sta't—er och anslag till oförutsedda ut- gifter.

1922 och 1923 omlades budgetåret till tiden 1 juli—30 juni samt upphävdes Konungens dispositionsrätt till vissa be- spar-ingar.

1928 infördes fullt ut principen om en jämnt balanserad skattebudget.

1934 och 1935 infördes för första gången en enhetlig systematik för upp- ställningen av riksstatens utgifter, an- togs principen om redovisning av sta- tens fasta egendom i rikshuvudboken samt enhetliga regler för reglering av kostnaderna för fastigheternas under- håll och vård.

1937 och 1938 uppdelades åter bud- geten (liksom före år 1911) i två delar, nu benämnda driftbudgeten och kapi- talbudgeten, samt återinfördes regeln om öppen redovisning av budgetens överskott eller underskott med utgångs- punkt från principen om 'flerårsbalan- sering.

1939 beslöts bercdskapsstat för för- svarsväsendet samt tilläggs'stater utan inkomsttäckning (underskovttsbalanse- ring).

1941; infördes bruttoredovisning för alla kapitalinves-teringar samt enhetliga regler för värdering av kapitaltill- gångar och avskrivningsmedlens redo- visning.

C. Huvudprinciperna för budgetens utformning

7. Huvudprinciperna för riksstatens uppställning ha icke fastställts -i någon lag eller författning. Den svenska bud- gettekniken har icke heller på annat sätt låsts genom någon snäv regelbiudning. Riksstatens formella innehåll bestäm- mes genom utformningen av det för- slag t'i-ll riksstat som Konungen varje år förelågger riksdagen och det beslut, genom vilket riksdagen fastställer riks- staten. Ändringar ha i regel samman- hängt med successivt inträf-fande för- ändringar av statens inkomster och ut- gifter, som betingats av den ekonomiska och politiska utvecklingen, med änd- ringar -i budgetbalansen samt med — av

den b-okföringstekniska utvecklingen föranledda — moderniseringar av stats- bo-kföringen. Därvid har man sökt an— passa de av praktiska skäl påkallade reformerna till allmänt tillämpade bok- föringsprinciper. Huvudschemat för riksstaten har sedan år 1809 endast ändrats två gånger, 1911 och 1937, och gruppru'brikerna -i riksstaten ha därut- över omredigerats ett fåtal gånger. Där- jämte ha smärre förändringar i riks- staten kunnat genomföras vid praktiskt taget varje riksdag sedan år 1809.

Utformningen av budgeten vilar främst på en inom Kungl. Maj:ts kansli, de närmast berörda ämbetsverken och riks-dagens statsutskott utvecklad tradi- tion. Under förra hälften av 1800-talet påverkades utformningen av budgeten och statsbokföringen i hög grad av ini- tiativ från riksdagen. Senare har initia- tivet mer och mer övergått till admini- strationen.

8. I en uppsats i Förvaltningsrätts- lig tidskrift (1949, sid. 70) påpekar f. d. statssekreteraren R. Sundén, att inom budgettekniken liksom på andra om- råden inom samhällslivet franska revo- lutionen medförde genombrottet av nya idéer som, även om de ej innefattade hela teorien för den moderna budget- rätten, likväl lade grunden för dess vik- tigaste moment, samt fortsätter:

Under 1800-talets senare del och sedan lag— stiftningen och praxis på det budgeträtts- liga området fått en viss stadga och enhet- lighet även olika länder mellan blev detta ämne ett av de mest uppmärksammade i den offentligrättsliga doktrinen. Ett fler— tal nu klaSSiska arbeten utkommo; fältet bearbetades därmed systematiskt, och vissa ledande principer preciserades. De grundsat- ser, som de klassiska författarna fastslagit, kunna sammanfattas i följande fyra huvud- punkter. För det första principen om bud— getens specialisering, innebärande ett av- ståndstagande från systemet med klump— anslag och i motsvarande mån ett krav på

i!

identifiering av utgiftsändamålet och pre— cisering av anslagsvillkoren. För det andra principen om budgetens universalitet, inne— bärande kravet att statens samtliga in- komster och utgifter skola redovisas i bud- geten med sina bruttobelopp. För det tred- je principen om budgetens enhet, innebä- rande främst ett avståndstagande från bru- ket av specialbudgeter, samt för det fjärde principen om budgetperiodens begränsning till en fastlagd, överblickbar period, van- ligen ett år.

Av dessa principer kan den första an- ses vara normgivande för svensk bud- getteknik, »den andra och tredje ha en- dast delvis tillämpats. Tillämpningen av den fjärde av dessa principer har man i Sverige gjort avsteg från genom an- vändning av reservationsanslag.

9. Principerna för nybildningen in- om budgetområdet efter år 1934 ha hit- tills icke blivi-t offentligt sammanfatta- de. De principer, som kunna anses ligga till grund för nutida budgetteknik, kun— na i väsentliga delar återföras på rikt- linjerna för 1911 års budgetreform. I sina huvuddrag vila dessa riktlinjer på traditioner och grundregler som utbil- dats efter stadfästelsen av 1809 års re- geringsform. I stort sett torde huvudprinciperna för nutida budgettekn—ik kunna beskri- vas på följande sätt:

a) Fallsfändighetsprincipen (univer- salitetsprincipen): All medelsdisposi- tion skall redovisas över bud-geten.

Vid 1809 års riksdag avsågs, att alla statsmedel, över vilka Konungen kunde disponera, skulle redovisas över riks— staten samt övriga medel över riksgälds- kontoret (jfr RF & 58: »statsverkets till- stånd i alla dess delar, till inkomster och utgifter, fordringar och skulder»). Från »kravet på fullständighet gjordes sedrenmera allt flera avvikelser.

Vid genomförandet av 1911 års bud- getreform uppställdes kravet, att riks- staten skulle vara »uttömmande». Alla

medel och alla anslag, som för ett givet år anvisades, borde ingå i riksstaten. Chefen för finansdepartementet hade ti- digare uttalat, »att om man å ifrågava- rande område ville vidtaga en radikal reform, fotad på fullt rationella grun- der, torde densamma komma att utmyn- na däri, att alla av riksdagen beviljade anslag, utan något som helst undantag, passerade riksstaten» (jfr prop. 1/1911, bil. Riksstatens uppställning, sid. 6). Denna grundregel har sedan upprätt- hå-llits, dock med vissa väsentliga un- dantag, för vilka redogöres i det föl- j-and-e. Kravet på fullständighet anses icke vara åsidosatt om för vissa delar av statsverksamheten inkomster och ut- gifter salderas, blott nettoresultatet re- dovisas över riksstaten.

b) Centraliseringsprincipen: Alla fi- nansiella transaktioner inom -statssfären skol-a redovisningsmässigt ledas upp till budgeten. Denna princip kompletterar fullständighetsprincipen så tillvida, att om en finansiell transaktion icke redo— visas över budgeten, bör likväl det eko- nomiska resultatet därav komma till synes i riksstaten. Från denna princip ha förekommit flera undantag.

c) Brutloprincipen: Alla utgifter och inkomster skola skiljas åt för brutto— redovisning. Denna princip, som år 1809 tillämpats för alla statsmedel, upp- ställdes av 1910 års riksstatskommitté (bet. sid. 22 ff) som ledande grundre- gel för beräkning och redovisning av det egentliga statsverkets inkomster och utgifter. En konsekvent tillämpning av bruttoprincipen innebär, att för varje förvaltningsomwråde samtliga utgifter och inkomster skol-a komma till synes i budgeten. Till sådan fulländning har bruttoprincipen icke drivits i den nu- varande riksstaten. Principen har där använts som en huvudregel, från vilken med—givits ett stort antal avvikelser.

d) Kassabokföringsprincipen: Stats- bokföringen — och därmed även redo- visningen av budgetutvfallet —- skal-l hänföras till de verkligen inbetalda och utbetalda beloppen. I enlighet med den- na princip beräknas riksstatens in- komster samt en väsentlig del av riks- statsanslagen till det belopp, som under en statsreg-lering—speriod väntas skola inflyt-a eller utgivas. I den mån denna princip iakttages, kommer budgetutfal- let att utvisa det belopp, varme-d bud- geten un-der en statsregl-eringsperio-d bi- dragit till att öka eller minska behovet av nya lånemedel. Denna princip ge— nomfördes av statsbokföringskommit- tén successivt i samband med upprät- tandet av förslag till räkenskapsformu- lär för statliga myndigheter (åren 1902 —1920, slutfört med omläggningen av tullverkets in-kom-stredovisning år 1928). Tidigare hade utgifter redovisats med anordnade och inkomster med debite- rade belopp.

Från kassabokföringsp-rincipen före- komma vissa avvikelser. Transitoriska och anteci-pativa poster kunna redovi- sas i bokslutet (förskott, inkomstrester, ntgiftsrestcr, m. m.) för reglering av vissa belopp över budgetårssk-iftet. Des- sa poster ha i regel icke större bety- delse för budgetutfallet. Om emellertid stå-dana poster skulle uppgå till stora belopp, gåve budgetredovisningen en missvisande bild av det kassamäwssiga hudgetutfallet.

Känn-edomen om det kassamässiga bu-dgevtutf-allet och därmed om budge- tens inverkan på statens upplåning har med budgetens nuvarande omfattning _ och även med hänsyn till nutida na- tionalbudgetberäkningar —— fått vidgad ekonomisk betydelse.

e) Affärsbokföringsprincipen: För all i statens regi bedriven affärsmässig verksamhet särskiljas sedan år 1911

(prop. 1/1911, skr. 249) inkomster Och utgifter från det egentliga statsverkets inkomster och utgifter, varvid endast det kassam-ässiga resultatet av affärs- verksamheten kommer till synes i bu-d— geten såsom inkomst eller utgift för riksstaten. Redovisningen för sådan verksam-het ordnas enligt allmänt ve- dertagna bokföringsp'rinciper.

Statlig affärsbokföring grundas i hu- vudsak på för kostna-dsbokföring inom affärslivet allmänt vedertagna bokfö— ringsprilncip-er. Såsom inkomst för riks- staten beräknas det överskott som blir disponibe'lt »för iii—leverans under ett statsregleringsår och som utgift för riks- staten d—et belopp som i likvid form be- höver t'inllskju-tas för finansiering av nya investeringar eller för täckning av underskott.

f) Principen om budgetens systema- tisering innebar enligt direktiven för 1910 års riksstatskom'mitté (st-att-sråds- prot. 18/9 1909), att poster av likartad eller närbesläktad beskaffenhet borde för respektive förvaltningsom-råden sammanföras :i grupper under sina sär- skilda rubriker. Vad särskilt anginge utgift-erna borde ändamålet med de- samma b.li bestämmande för gruppe- ringen. En sådan artskillnad mellan olika vinikomst- och utgiftsgrupper hade otvivelaktigt varit vägledande vid upp- ställningen av äldre riksstat-er. Men den form som varit bestämmande för upp- ställningen hade icke anpassat sig efter den med tidsutvecklingen förändrade allmänna uppfattningen av de skilda posternas inbördes samband och släkt— skap. (Prop. 1/1911, bil. Ricksstatens uppställning, sid. 6 och 7). Principen om en systematisk gruppering hav riks- statens poster efter användning och än- damål fick vid 1911 års budgetreform anstå (jfr 1910 års ri-ksstatskorm-mitté, sid. 21) och genomfördes först vid 1934

och 1937 års riksdagar. Den utveckla- des då även till krav på en genomförd systematisk uppställning av de olika an- slagens stater. Vid sidan av budgeten göres en statistisk redovisning av riks- statens utgifter grupperade med hän- synstagande till deras realekonomiska innebörd (jfr förslag av konjunktur- institutet år 1949 och prop. 1/1951, VII ht., sid. 33).

g) Balansregeln: Alla förmögenhets- förändringar skola redovisas öppet. I enlighet därmed bör budgetöverskottet eller underskottet redovisas synligt i riksstaten. Denna princip, som tilläm- pades år 1810 och en tid därefter men sedan var åsidosatt, bringades åter till tillämpning genom 1937 års budgetre- form. För att erhålla en riktigare bild av överskott och underskott upp—delades riksstaten i två delar, en driftbudget omfattande löpande utgifter och in- komster samt en kapitalbudget, omfat- tande investeringar.

h) Den parlamentariska kontrollen: All medelsdisposition skall stödjas på beslut av riksdagen. Denna .pnincip grundas i huvudsak på 1809 års rege- ringsform (åå 62, 64 och 65) och har, i den mån 'den tidvis åsidosatts, numera bringat—s till fullständigare tillämpning.

i) Dispositionsregeln: Konungen har primärt ensam förfoganderätt över de av riks-dagen anvisade anslagen. En myndighet kan verkställa utbetalning av medel endast med stöd av ett Kungl. Maj:ts bes—lut. Även den-na regel synes vara grundad på 1809 års regerings- form (5 64).

j) Täckningsregeln anger den tid- punkt, vid vilken medel för finansie— ring av en utgift böra anvisas på riks- sta-ten. Två skilda principer tillämpas. Antingen kan täckning beredas för de beslut som fattas under en st-atsreg—le- ringsperiod eller kan täckning bered—as

allenast för de belopp som skola utbe— talas under samma period. För närva- rande användas xbåda principerna.

Den förstnämnda principen innebär, att varje riksdag bör anvisa medel för hela den av dess beslut betingade utgif- ten. Med denna regel måste för de an- skaffningar som förutsätta långa leve- ranstider reserveras anslagsmedel till högre belopp än som motsvarar ett års medelsbehov. Detta ledde till ökad an- vändning av anslag på tilläggsstat samt betydande differenser mellan anVis- ningarna på riksstaten och de faktiska utgifterna med därav följande ansväll- ning av reserverade eller outnyttjade anslagsmedel.

Den senare principen innebär, att riksdagen meddelar beslut om mera be- tydande medelsdispositioner i form av bemyndiganden att besluta utgifter, men på riksstaten endast anvisar medel för de utbetalningar som skola verkställas under nästföljande stats-regl—eringsår. Detta förfaringssätt har främst tilläm- pat-s i fråga om byggnads. och mate- rielkostnader. Men även i fråga om en- staka utgifter av annan karaktär ha lik- nande anordningar länge förekommit. Någon regel för redovisning av enligt sådana bemyndigan-den ingångna för- pliktelsers storlek och räckvidd har icke utformats. Sådana förpliktelser som utfästelser om lön till ordinarie tjänstemän, pensioner, m. m. täcka-s i regel först när de skola i'nfrias.

k) Principen om budgetperiodens be- gränsning till en bestämd period, tidi- gare anknuten till kalenderåret, numera till tidsperioden 1 juli—30 juni (budget- år) har formellt gällt, men har många undantag genom medelsanvisningar som avse täckning av utgifter under gångna år eller täckning av utgifter som skola göras under en följd av år, genom äldre regler om rätt att använda bes-pa—

ringar, genom fondavsättningar och ge- nom att i riksstaten anvisats anslag till flera investeringar än som kunna ge— nomföras under ett statsregl-erin-gsår.l huvudsak har man eftersträvat, att bud- geten i allt väsentligt skall utvisa de förändringar .i' statens kassaställnring och lånebehov, som under ett budgetår väntas bli en följd av budgetens reali- sering.

D. Huvudprinciperna för riksbok- föringen

10. Redovisningen av statens inkom-s- ter, utgifter, tillgångar och skul-der i statsbokföringen sam—t den-nas samman- fattning i en rikshuvudbok skedde fr. o. m. år 1810 till en tid enlig-t anvis- ningar från riksdagen eller frå—n dess statsutskott. Sedermera har denna re- dovisning utformats enligt en hos ve- derbörande statsmyndigheter utvecklad praxis, vilken i vissa fall sankti'onerats genom kungl. beslut. Endast i sällsynta fall ha under senare år bokföringsfrå- gor wit underställda riksdagen. Stats- bokföringens konton ha alltid svarat mot de i riksstat-en och dess specifik-a- tioner angivna titlar och anslag samt de nndertitlar till anslag som i vissa fall angivits 'i skrivelser med vilka riks- dagen ställt anslag till Konungens för- fogande. Normerande för myndigheter- nas bokföring äro de brev (reglerings- brev) med vilka Konungen ställer ansla- gen till myndigheternas förfogande och den ytterligare uppdelning av inkoms- ter och utgifter som därvid föreskrives.

11. Huvudprinciperna för den sven- ska statsbokföringen ha fastslagits ge- nom den av sta-tsbokföringskommittén (190241920) genomförda statsbokfö— ringsreformen. Dessa huvudprinciper finnas utformade bl. a. i riksräken- skapsverkets år 1921 avgivna revisions—

berättelse (sid. 13—19) och i >>Pr01me- moria beträffande nytt redovisningssätt vid kungl. anméförvaltni'ngen med 'un- derlydande kassaförvaltningar» (tryckt år 1921) samt innehålla i korthet föl- jande:

a) Uppställningen av statsförvalt- ningens olika räkenskaper bör vara i möjligaste mån enhetlig. Den som vun- nit kännedom om en räkensk-ap sk-all icke mera behöva öda tid genom att sätta sig in i alltjämt nya räkenskaper.

b) Den största möjliga enkelhet, översiktlighet och reda har eftersträ- vats.

c) Primärräkenskaperna böra vara inrättade med hänsyn till den cen- trala bokföringens krav.

d) Under hela årets lopp skall må- nad för månad vin-nas en ständig över- sikt av samtliga inkom-sttitlars och ut- giftsanslags ställning.

e) Den centrala bokföringen skall grundas på månatlig-a kassarapvporter från samtliga medelsförvaltande ämbets- verk och myndigheter och den primära bokföringen hos dessa ordvnas med må- natliga avslutningar.

f) Rvikshwuvu—dbokföringen ska—ll inne- fatta kassakontroll. För att vinn-a kas- sakontroll har inrättats en statsverkets gemensamma check(giro-) räkning i riksbanken, till vilken samtliga huvud- förv—altn'ingar anslut-as.

Ag) Bokföringen måste hänföras till de venkligen inbetalda och utbetalda be- loppen (ka-ssabokföringsp-rincipen, se ovan).

h) Alla beslut om utbetalningar skola omedelbart verkställas.

i) Från bokföringen avskiljas alla moment, som icke med nödvändighet tillhöra en systematisk bokföring.

Efter statsbokföringsreformen och 1911 års budgetreform skall varje in- komst och utgift, som redovisas mot

alla

rikshuvudboken, hänföras till en stat- lig 'fond. Därvid bokföras samtliga till riksstatens driftbudget hänförliga ime- del över statsregleringsfonden. Nettotill- skottet till kapitalbudgeten (låncmedel) omföres från riksgäldsfonden till de oli- ka kapitalfonder, vilka reglera de med lånemedel finansierade statliga verk- samhetsgrenarna. Överskotten från des- sa omföras till statsrcgleringsfonden. Från statsregleringsfonden omföras med driftbudgetsmedel finansierade utgifter för statens kapitalfondcr till dessa fon- der. I den mån fråga är om reglering av avskrivning av oreglerade kapital- mcdelsföl'luster sker dock överföringen över fonden för oreglerade kapitalme- delsförluster.

12. De myndigheter som redovisa riksstatens inkomsttitlar och anslag be- nämnas huvudförvallningar. De förvalt- ningar som äro direkt underordnade huvudförvaltningarna benämnas lokal- förvaltningar. Övrig-a myndigheter er- hålla anslagsmedel från och redovisa statsinkomster till en huvuld'förvaltnling, äro i övrigt icke underordnade denna. De benämnas i bokför-ingshän- seende underförvalbningar. R-iksstaten bildar grundvalen för kontoindelnintgen i myndigheternas rä- kenskaper. Kontoi'nd—elningen anpassas för varje budgetår efter gjorda änd- ringar i riksstatens uppställning. Be- stämmelser om de olika myndigheter— nas rätt att använda på riksstaten an- slagna medel lämnas av Kungl. Maj:t för varje budgetår och varje anslag i regleringsbrev (jfr p. 10). De affärs- drivande verkens utgifter regleras en- ligt av Kungl. Maj:t för varje budgetår fastställd—a driftkostnadsslafer.

Riksräkenskapsverket har tillsynen över att statens räkenskapsväsen fun- gerar ändamålsenligt och att erforder-

men

liga förbättringar vidtagas inom det- samma (instr. 778/1947, 5 1). Riksrå- kenskapsverket handhar den centrala riksbokföringen. Varje huuvudförvalt- nings räkenskaper avslutas i en huvud- bok. De i huvudförvaltningarnas hu»- vudböcker och i riksgälds-kontorets hu- vudbok redovisade tillgångar, skulder, inkomster och utgifter sammanställas av riksräkenskapsverket för varje stats- regleringsår (budgetår) i en rikshuvud- bok. Tillgångar och skulder som redo— visas hos underförvaltningama bli icke redovisade i rikshuvudboken. Inkomster och utgifter för riksstatens inkomsttit- lar och anslag redovisas av riksräken- skapsvcrket i budgetredovisningen, vil- ken, eftersom de primära räkenskaper- na uppbyggas på kassaposter, är en kassaredovisning (jfr rrv. ber. den 31/3 1921).

Konstitutionellt skiljes mellan stats— verket samt riksgäldsverket. Statsverket omfattar hela den Konungen underställ— da medelsförvaltningen. Riksgäldskon- toret bestrider kostnaderna för riksda- gen och dess verk samt för statsskulden. Dessa verk äro icke underkastade kont- roll från något Knngl. Maj:t underställt organ, men behandlas i redovisnings- hänseende såsom huvudförvaltningar. Riksbankens inkomster och utgifter in- gå ej i statsbokföringen.

Riksbanken och riksgäldskontorct för- valta vissa statliga kapitalfonder.

Statlig verksamhet kan även utövas i bolagsform. Statsägda aktiebolag äro icke bundna av de regler som gälla för statliga myndigheter och äro icke hel- ler underkasta-de parlament-arisk kon- troll. I statsbokföringen komma dessa bolag till synes endast såtillvida, att den staten tillkommande utdelningen tages i anspråk för statsregleringen och att det i bolagen investerade statskapitalet ingår i statens lkapita-lredovisni'n-g.

E. Inkomst- och utgiftsbegreppen i statsbokföringen

13. Riksstaten är som .förut sagts grundad på kassaprincipen. Statsbok- föringen är därföri princip en kassa— bokföri'ng, icke en kos'tnadsbokföring. S-om inkomster upptagas i riksstaten icke de inkomster som belöpa på res- pektive budgetår utan de inkomster som beräknas inflyta under budgetåret. Som utgifter beräknas icke de kostnader som kunn-a hänföras till budgetåret utan de utbetalningar som skol-a verkställas un- der budgetåret. Statsbokföringen avvi- ker följaktligen från de bokföringsprin— ciper, som tillämpas vid enskilda före- tag. De i privat bokföring använda ut- trycken >>intäkter>> och »kostnader» fö- rekomma icke i riksstaten och följakt- ligen icke heller i statsbokföringen. Vad nu sagts utesluter icke att den vid sidan om riksstaten upplagda re- dovisningen för statens affärsverksam- het :kan utformas som en kostnadsbok- föring.

14. Uttryck-en ».inkomst» och »ut'gift» användas i statsbokföringen i olika be- tydelser.

a) I riksstatens driftbudget upptag-as inkomsttitl-ar för de statsinkomster, som tagas i anspråk för riksstatens finan- siering, un—d-er rubriken »Specifi—kation av inkomsterna å driftbudgeten», upp- delade i »Egentl'iga statsinkomster» och »Lnkomstuer av statens kapit-alfonder».

Under egentliga statsinkomster upp- tages därvid vad som beräknas inflyta .efter..avdrag för restitutioner, återbe- talninga-r, ,m. m. Inkomst är här an- tingen en bruttoinkomst eller ett saldo mellan inkomster och utgifter i en sär- skild specialstuat. Med inkomster av sta- .tens kapitalfonder menas däremot den :del av dessa fonders överskott (netto- intätkt). som beräknasbli disponibel i

likvid form och insatt på statsverkets checkräkning.

På motsvarande sätt uppdelas drift- budgetens utgifter i »Egentl'iga statsut- gifter» och >>Utgifter för statens kapi- talfon-de-r».

Med egentliga statsutgifter avs-es vad som får tagas i anspråk från dit hö— rande anslag, oberoende av om med— len sko-la utbetalas eller omföras till annan titel. Med utgifter för statens ka- p'italfonder avses vad som får uttaga-s från statsverkets checkräkning och till- godoföras staten-s kapita-lfonder.

b) Som inkomst för kapitalbudgeten uppföres en inkomsttit-el, benämnd >>Lä- nemedel». Denna titel avser icke intäk— ter utan anger storleken av den av riks- dagen medgivna upplåningen för kapi- talbudgetens finansiering.

c) Kapitalinvestevri-ngar förutom med lånemedel även med på fonderna disponibla avskrivnings— och övriga likvida kapilalmedel, vilka be- räknas såsom tillgångar i de Vlild ka- pitalburdgeten fogade investeringsstater- na.

d) En debiterad fordran som kan vän- tas inflyta skapar för ett enskilt fö— retag en intäkt, som påverkar dess vinst- och förlustkonto. I st-atsbokfö- ringen är den i regel en inkomst först när den inflyter.

En påförd skatt representerar en för- pliktelse att till statsverkct betala vissa belopp. Skatten bokföres som inkomst för budgeten först när den inflyter. Men debiterade, icke influtna skatter äro fordringar och bokföras som sådana på ett särskilt konto för debiterade riks— statsmedel.

e) De affärsdrivande verkens bokfö- ring är ordnad enligt vanliga affärs- mässiga regler. Dessa verks resultatkon— ton avslutas på ett vinst- och förlust- kon-to med rubrikerna inkomster och

finansieras

utgifter. Uppkomna fordringar debite- ras enligt allmänt vedertagna bokfö- ringsregler. Orden inkomster och utgif- ter användas här i samma bemärkelse som orden intäkter och kostnader i pri- vat bokföring.

f) Inkomster som hos statliga myn- digheter inflyta i deras verksamhet re- dovisas enligt bruttoprincipen på sär- skilda »in—komsttitla-r :i driftbudgeten men kunna även i viss omfattning redovisas på anslag (>>uppbörd'smedel»). I den mån sådana inkomster äro kända i för- väg brukar i regleringsbrev föreskriva—s, att »inkomster som 'i'nflyta genom —— ——--skola tillföras anslaget —— — _ så- som särs—kil-da uppbördsmedel» eller ock uppföres en undertitel för särskilda uppbördsmedel i stat för anslaget.

g) I budgetredovisningen uppföras för samtliga inkomsttitlar kolumner för inkomster (=samtliga krediteringar på dessa titlars konton), utgifter (=debi- teringar på samma konton i kassabok- föringen) och nettoinkomst (=saldot mellan nämnda kolumner). Inkomster

för driftbudgetens anslag redovisas av praktiska skäl icke brutto i budget— redovisningen utan salderas mot utgif- terna, som alltså redovisas netto.

h) Bokföringstermcrna debet och kredit användas endast undantagsvis i statsbokföringen. I formulären för stats- räkenskaperna användas i stället regel- mässigt uttrycken inkomster (=kassans debet, in-komstt-ite'lns kredit) och utgif- ter (=kassans kredit, utgiftstitelns de- bet).

I den löpande bokföringen avses med uttrycket ».uppdebitera» redovisning av influt—et belopp i kassa-kantas debet respektive inkomsttitelns kredit.

Enligt för statens debiteringsbokfö- ring gällande bestämmelser skall en uppkommen skattefordran »uppdebite- ras», d. v. 5. redovisas i debitering-s- kontot-s debet.

Med »gottskriva» eller »tillgodoföra» avses att redovisa visst belopp som in— komst. M—ed >>avföra>> eller »vb-elva'sta» me- nas att redovisa visst belopp som ut- gift.

II. Grundlagarnas bestämmelser om statshushållningen

och deras tillämpning

A. Bestämmelser om beskattningen

15. Regeringsformens % 57, första stycket, stadgar i sin ursprungliga och alltjämt bestående lydelse: »Svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta ut— övas av riksdagen allena.» 5 57 komplet- teras med bestämmelsen i % 60 att all- männa avgifter icke kuntna uförhöjas utan riksdagens samtycke samt med 5 73, enligt vilken ing—a pålagor eller ut- skrivningar av penningar utan riksda- gens samtycke kunna påbjudas, uppbä- ras eller fordras. Begreppet skatt definieras icke i lag— stiftningen. Med skatt till staten avses i allmänhet sådan pålaga eller avgift i penningar, som, utan att något speciellt vederlag utgår, uttages av staten för att täcka kostnader för dess verksamhet. I riksstaten och vid statsregleringen be- handlas lsom skatter de statsinkomster, som uppföras under rubriken »skatter», trots att vissa under denna rubrik upp- förda inkomster icke äro skatter i nu angiven mening. I några fall ha inkomster, som i ovan angiven bemärkelse äro skatter, likväl i riksstaten uppförts under annan ru- brik, exempelvis vissa under 1930-talet utgående skatter å oljekakor, kli, m.fl. avgifter för prisreglering på jordbru- kets område. Om en ersättning till sta- ten för en av staten utförd prestation fixeras till ett belopp som, frånsett skä- lig vinst, överstiger kostnaden för pres- tati-onens utföra-nde, anses ersättningen ändock icke som en skatt. Sålunda ha under senare år genomförts höjningar

av vissa speciella avgifter i avsikt att tillföra staten ökade inkomster (lotteri- medel, tipsmedel och totalisatormedel). Dessa höjningar ha delvis karaktär av skatt och behandlas i riksdagen & bevill- ninxgsutskottet. För dessa avgifter i de- ras helhet utgår ett vederlag ('i form av vinstchans). De redovisas därför icke bland skatter.

Eftersom 'skattebegrep-pet icke är de- finierat är det heller icke avgränsat. & 57 måste följaktligen gälla varje av— gift, som kan benämnas skatt.

Ordet skatt (=beskattning) använ- des i regeringsformen endast i 5 57. I de därefter följande paragraferna an- vändes och regleras i stället bevillnings— begreppet.

16. Skillnaden mellan skatter och be- villningar. Enligt de vid 1809/10 års riksdag tillämpa-de principerna för riks- staten-s uppställning skulle skillnaden mellan de i riksstaten för finansiering av statens utgifter erforderliga medel och de för kommande st-atsreglerings- period :påräkneliga inkomsterna (»or'di- narie inkomster») täckas med bevill- ning, som för varje statsregleringsperiod skulle beslutas av riksdagen. För att be— fästa riksdagens makt över statsregle- ringen skulle med bevillning avses även vissa inkomster som icke voro skatter, främst postmedel och stämpelmedel1 (RF 5 60).

* Stämpelmedlen omfatta såväl skatter som avgifter av annan karaktär.

En skatt behöver ej vara bevillning. Som exempel på årligen utgående skat- ter, som ej antagits såsom bevillning, kunna nämnas de numera avskaffade grundskatterna och mantalspenningar- na, vissa under 1930-talet uttagna av- gifter för prisreglering på jordbrukets område samt de numera utgående folk- pens'ionsavgifterna, vilka, sedan sam- bandet mellan dessa avgifter och utbe- talade folkpensiouer upphört, kunna an- ses som skatt. 1914 års värnskatt upp- fördes ioke heller som bevillning.

Enligt numera tillämpad praxis be- tecknas so-m bevillning alla inkomster, som i riksstaten uppföras under rubri- ken skatter. Därutöver betecknas endast postmedlen som bevillning. R'ilksstatens beteckningar >>skatter>> och »bev-ill— ningar» ha alltså —— frånsett postmedlen _ i nutida praxis alltmer behandlats som synonyma begrepp. Det är emel- lertid att märka, att tobaksskatten upp- förts som bevillning, ehuru skattesat- serna införts i lag, antagen enligt RF & 87, medan övriga bevillningar utgår enligt av riksdagen beslutade förord- ningar.

17. Inilialivräll, d. v. 5. rätt att före- slå -nya »bevillningar, skulle enligt 1809 års praxis tillkomma riksdagen. Enligt RF % 59 ri dess nuvarande lydelse an- kommer det på Konungen att föreslå erforderliga bevillningar. RF innehåller icke något uttryckligt stadgande om ini- tiativrätt för riksdagen i fråga om be- skattningens storlek och sättet för dess utgörande. Sedan statens behov blivit av riksdagen prövade ankommer det emellertid enligt RF 5 62 på riksdagen att en däremot svarande bevillning sig åtaga. Riksdagen har vid flera tillfällen" om- arbetat av Konungen föreslagna skatter eller beslutat andra skatter än dem Ko-

nungen äskat (jfr skr. 61/1948 om sär- skild automobilskatt). Likaså har riks— dagen i några fall lämnat förslag från Konungen om nya skatter utan åtgärd (jfr skr. 57/1921 angående förslag till förordning om skatt å kaffe och 375/ 1933 angående förslag till förordning om kvarlåtenskapsskatt).

18. Gillighelsliden för en av rikS- dagen såsom bevillning beslutad skall är enligt RF & 61 begränsad till ut- gången av nästföljande statsreglerings- år. HF medger icke rätt för riksdagen att under pågående statsregleringsperi- od ensidigt upphäva ett fattat beslut om uttagande av bevillning. Enl-igt nutida praxis anses ett riksdagens beslut om bevillning gälla tillsvidare intill dess riksdagen beslutar om ändring eller upphävande av den. Det har förekommit, att riksdagen —— med uttalande av önskvärdheten härav — begärt utredning angående förutsätt— ningarna för en bevillnings upphävande (jfr BevU 2/1945, prop. 222/1946 och skr. 431 angående den allmänna omsätt- ningsskattens avveckling).

19. Dispositionsräll lill skallemedlen. Enligt RF % 64 stå de av riksdagen be- sluta-de bevillningarna till Konungens disposition. Grundlagen lägger sålunda ej hinder i vägen för Konungen att underlåta att utnyttja en av riksdagen beslutad bevillning. Ett sådant beslut torde dock icke ensidigt kunna fattas av Konungen med mindre inkomsten så- som sådau blir obehövlig. Enär bevill- ningen i regel beslutas på förslag av Ko- nungen har denna fråga praktisk bety— delse endast i fråga om de tullsatser och andra skatter, som kunna behöva sänkas på grund av handelsförhandlingar eller av försörjningspolitiska skäl. Om Ko- nungen icke uttager en statsinkomst och detta medför att andra inkomster måste

anska'ffas, kan detta inverka på riks- dagens befogenheter enligt RF %% 57 och 62 och förutsätter då riksdagens medverkan (jfr prop. 318/1937, sid. 26 —29 och 46; BevU 26, sid. 4).

Icke heller torde Konungen k-unna rubba den förutsatta relationen mellan olika slag av skatter genom att icke ut- t-aga en bevillning. Bevillning som in- förts av andra skäl än 'de enbart fiska— Iriska, exempelvis rusdrycksbeskattn-izng- en, kan självfallet icke upphävas utan riksdagens hörande.

20. Riksdagens rätt att överlåta be- skaltlningsmakt till Konungen. Enligt RF & 60 undantages spannmålstullen från de avgifter, som icke kunna höj-as utan riksdagens samtycke. Numera är det av handelspolitiska skäl och med hänsyn till folkförsörjningen nödvän- digt att Konungen även kan ändra tul- len på andra varor. Sålunda har 1942 års riksdag bemyndigat Konungen att under tid då riksdagen icke är samlad på vissa villkor åsätta särskild tilläggs- tull (skr. 19; KF 63/1942). Detta beslut har därefter årligen förnyats. Någon befogenhet för riksdagen att & vidsträcktare omfattning överlämna be- skattningsmakt till Konungen ooh där- med avstå från sina grund-lagsenl'iga rättigheter finnes icke angiven i grund- lagen.

21. Pålagor i penningar. Föreskriften & RF % 73 att »i'mga nya pålagor, _ —— av penningar — _ —— må hädanefter, utan riksdag-ens fria vilja och samtycke, i den ordning, förut nämnt är, påbju- d-as, uppbäras eller fordras», har icfke hindrat, att Konungen med stöd av sin ekonomiska la-gstiftningsmakt pålagt handeln avgifter i handelsreglerande eller prisutjämn-anyde (syfte. Sedan år 1940 har ett stort antal avgifterav olika slag pålagts handeln med vissa varor.

Dessa avgifter ha i regel vid sidan om riksstaten til-Lgodoförts särskilda, för ändamålet inrättade clearingkassor samt använts för att utjämna pri-serna inom berörda varugrupper och därmed stödja eller subventionera handeln med för folkförsörjnvingen viktiga varor. Åtgär- derna genomfördes till en början utan riksdagens hörande. I samband med an- visa-nde av anslag till förlagskapit-al för förstärkning av vissa clearingkass-or (jfr prop. 191/1941 och 228/1942 med— delade riksdagen, att den lämnade utan erinran att Kungl. Maj:t även i fortsättningen vidtog åtgärder för ut— jämning av marknadspriserna på vissa förnödenheter i enlighet med vad i de vid propositionerna fogade statsråds- protokollen anfört-s (skr. 349/1941 och 318/1942). En närmare redogörelse här- för har lämnat-s riksdagen av chefen för folikhushållningsdepartementet i ett interpellatio-ns-svar (FK 41/1945, sid. 5—19; jf-r prop. 294/1945 och 215/ 1949). l'nterpellanten ifrågasatte huru- vida sådana avgifter, därest de uttagas tvangs-vis, äro skatter, eller i vart fall bort beslutas av riksdagen. Åtgärderna ansågos emellertid nödvändiga och till- fälliga samt voro i huvudsak vidtagna i samförstånd med därav berörda nä- rings—organisationer.

Konungens befogenhet att pålägga dy- lika avgifter utan riksdagens hörande beror delvis på avgifternas karaktär. En prisclearing inom en viss varugrupp be- höver icke nödvändigtvis påverka stats- regleringen. Pålägges däremot handeln med vissa varor avgifter för att subven- tionera handel med eller tillverkning av andra varor eller för att finansiera statsutgifter, torde sådan avgift vara jämförlig med en accis.

B. Bestämmelser om statsregleringen 22. Slatsregleringen omfattar de be- slut, genom vilka riksdagen ställer me-

del till Konungens förfogande. Genom statsregleringsbesluten angivas de ända- mål för vilka medlen få användas även- som de villkor och förutsättningar på vilka medelsanvisningen grundas. Stats- reglering verkställes av riksdagen ge- nom dels successiva beslut, meddelade i statsregleringsskrivelser, dels upprät- tande av riksstat (jfr ovan p. 3 samt Herlitz: Riksdagens finansmakt, sid. 246 ff.). I samma ordning kan, sedan riks- stat upprättats, vid behov upprättas till- läggsstat, gällande för samma budgetår eller den del därav som återstår. Före— skrift härom har ej intagits i regerings- formen.

De' i regeringsformen intagna be- stämmelserna om statsregleringen och vad därtill hör innehålla föreskrifter om Konungens redogörelse för stat-s- verkets tillstånd och behov, d.v. s. för- slag till riksstat (5 58), om förslag till finansiering av riksstaten (5 59), om hevillninga-r (% 60), om Konungens be— fogenhet i fråga om vissa avgifter (% 60), om den tid bevillningarna och där- med riksstaten få användas (% 61), om riksdagens statsreg-lering (% 62), om be- redvs'kapsstater (5 63), om Konungens dispositionsrätt till de av riksdagen an- visade medlen (5 64), om riksgäldsver— kets medel (55 66 och 68) samt om hu— ruledes skall förfaras därest staten icke blivit reglerad före statsreglerings- årets ingång (& 109).

Därjämte innehåller regeringsformen vissa lmed statsregleringen samman— hängande föreskrifter om rätt att stifta gäld (5 76), om förvaltningen av sta- tens fasta egendom (5 77) samt om på- lagor och förfoganderätt till vissa nyt- tigheter (55 73 och 74).

Regeri—ngsfomnens bestämmelser om riksgäldskontorets och riksbankens me- delsförvaltning behandlas närmare i ett senare avsnitt.

23. Konungens redogörelse för stals— verkels tillstånd och behov. RF 5 58 stadgar: »K-onungen låte årligen för riksdagen uppvisa statsverkets tillstånd i alla dess delar, till inkomster och ut- gifter, fordringar och skulder. Skulle genom traktater med främmande mak- ter några medel riket tillflyta, skall för dem på lika sätt redovisas.»

Den redogörelse som härmed avses lämnas vid varje riksdags öppnande med proposition nr 1 angående stats- verkets tillstånd och behov, »statsverks- propositionen».

Statsvcrkspropositionen innehåller för närvarande:

1) Förslag till riksstat för det kom- mande budgetåret.

2) Inkomstbilaga med finansplan, vil- ken omfattar redogörelser för det eko- nomiska läget och för de ekonomiska och finanspolitiska förutsättningarna för budgeten för kommande budgetår samt beräkning av inkomsttitlarna, grundad på av riksräkenskapsverket upprätt—ad ink—omstbenäkni-ng.

3) Eventuella förslag till ändringar i uppställningen av ri'ksstatens utgifts- si-da och anslagsredovisn—ivnugens ordnan- de m. m., ävensom förslag rörande för huvudtitlarna gemensamma avlönings- bestämmelser m. m. (bilagan »För flera huvudtitlar gemensamma frågor»).

4) Anslagsäskandcn för nästa budget- år, fördelade på huvudtit-lar, varvid för de medelsbehov som avses skola be- handla-s i särskilda propositioner an- givas preliminärt beräknade belopp.

5) Sär-skild bilaga med förslag till så- dan beredskapsstat som avses i RF 5 63, 1:o.

Med statsverkets behov avses medels- behoven för konungahuset, Kungl.Maj :ts kansli (statsråd-et och departementen) samt de Konungen underställda ämbets-

verk och myndigheter, inräknat alla ge- nom dem för rikets behov anvisade me- del.

Orden »statsverkets tillstånd i alla dess delar» liksom andra meningens fö- reskrift om redovisning av subsidier kunna tagas till intäkt för upprätthål- lande av kravet på att budgeten skall ge en så långt möjligt fullständig bild av alla de medelstransaktioner, som passera dessa myndigheter.

Utgifter för riksdagen och dess verk —— inklusive räntor på statsskulden _ ävensom för allmänt kyrkomöte bestri- das av riksgäldskontoret. För att det i statsverkspropositionen intagna riks- statsförslaget skall kunna bli fullständigt och för att Konungen skall kunna föreslå bevillning till täckande av hithörande utgifter, beräknas medel härför sedan år 1876 i riksstatsförslaget enligt av full- mäktige i riksgäldskontoret upprättade, till chefen för finansdepartcmentet överlämnade förslag. Dessa förslag an- mälas till chefen för finansdepartcmen- tct och anslagen äskas formellt av Ko- nungen. Skulle ändring ske i de förhål- landen som legat till grund för riks- gäldskontorets beräkningar kan konto- ret — på grund av dess ställning såsom ett riksdagens verk _ till riksdagen in— komma med förslag om erforderliga justeringar (jfr prop. 1/1950, bil. 18).

Den statliga finanspolitiken har ge- nom statsbudgetens ökade omfattning och konjunkturförhållandena fått vid- gad betydelse för hela samhällsekono- mien. För att belysa de ekonomiska för- hållandena i detta större sammanhang utarbetas numera av den härför särskilt tillsatta nationalbudgetdelegationen en nationalbudget. En redogörelse för den- na budget intages i statsverksproposi- tionen.

Vissa med 5 58 avsedda uppgifter redovisas icke i statsverkspropositionen. Uppgifter om inkomster och utgifter för sistförflutet budgetår samt om till— gångar och skulder enligt senaste bok- slut publiceras av riksrärkenskapsver- ket. Dessa publikationer omnämnas emellertid i bilagor till statsverkspropo- sitionen och överlämnas under hand till riksdagens ledamöter. % 58 talar endast om statsverkets fordringar och skulder. Däri ingår icke statsskulden, ej heller fast egendom och inventarier. I riksrä- kenskapsverkets publikationer redogö- res likväl för alla i huvudboken bokför- da tillgångar och skulder.

.

Andra meningen i 5 58 är icke till- läinplig på vanliga handels- och kredit- avtal. Några subsidier av den art som där avses hava ej i-nflutit sedan RFtill- kom. Skulle emellertid några sådana medel tillflyta riket, böra dessa enligt denna bestämmelse anmälas i statsverks- propositionen samt redovisas över bud- geten.

24. Inkomsternas beräkning. RF 558 kompletteras med 5 59, som stadgar: »I sammanhang med uppvisan-det av statsverkets tillstånd och beh-ov låte Konungen (för riksdagen framställa för- slag rörande sättet att genom bevill- ningar fylla vad staten kan utöver de ordinarie inkomsterna erfordra.» Vid riksstatsförslaugets upprättande skall alltså i första hand tagas hänsyn till vad som kan tillgodoses med »or- dinarie inkomster», d. v. 5. de medel som inflyta till statsverket och som riksdagen icke särskilt åtagit sig såsom bevillning. Om dessa inkomster äro till- fälliga eller årligen återkommande sak- nar härvid betydelse. Vad som därut- över erfordras, tillgodoses med bevill- ningar i den mån ej upplånadc medel eller disponibla likvida medel utnyttjas.

I ri-ksr-äkenskapsverkets inkomstbe- räkning, vilken som ovan angivits bifo- gas statsverkspropositionen, beräknas inkomsterna för nästa budgetår under antagande att bevillningar skola utgå enligt oförändrade grunder. I finan-spla- nen sammanfattas medelsbehovet för nästa budgetår, bedömes behovet av skattemedel isa-mt prövas huruvida be- villningarna böra höj-as, sänkas ellerut- gå med oförändrade belopp.

Om nya bevillningar erfordras, he- rärknas även inkomsten därav i riks- statsförslaget. De definitiva förslagen angående sättet för uttagan-de av nya hevillningar framläggas därefter i sär— skilda propositioner. Mot slutet av riks- dagens vårsessio—n upprättas förnyad in- komstberä-kning med slutligt förslag till beräkning av de oLika inkomsttitlarna, vilken överlämnas med en- särskild pro- position angående komplettering av riksstatsförslaget.

25. Bevillningar definieras i RF 5 60 på följande sätt: »Till bevillningar räknas tull- och accismedlen, postmed- len, chartae-sigillataeavgiften, husbe- hovsbrännerimedlen samt vad varje riksdag dessutom särskilt såsom bevill— ning sig åtager.» Till de i % GO uppräknade bevillning» arna höra följande inkomst-er:

a) Tullmedel. Bev-illningar ä—ro ex: port- och importtullar som utgå enligt tulltaxa eller andra författningar, obe- roende av om de i riksstaten hänföras till inkomsttiteln tullmedel eller annan inkomsttitel (exempelvis vissa varu- skatter).

Andra avgifter och uppbördsmedel som iwntflyta genom tullvenket redovisas med några undantag enligt beslut av Kungl. Maj:t över den i riksstaten upp- förda inkomsttiteln tullmedel. Delvis :utgå»sistnämnda uyppbördsmedel enligt

bestämmelser som fastställas av Kungl. Maj:t eller av ge-neraltullstyrelsen, och äro alltså icke bevillningar i grundla- gens mening.

b) Accismedlen anses ha från bör- jan avsett endast den då sedan gammalt utgående saluaccivsen. I övrigt uttogos 1809 och tidigare konsumtionsskatter -i form av tull, stämpel och skatt på brännxvi—nstillverkning. Sedan 1870-talet synas aceismedlen ha definierats såsom »avgifter, som läggas på tillverkning el- ler försäljning av varor inom landet». Med 1911 års beslut om riksstatens upp- ställning k-an denna uppfattning anses vara kodifierad. (Jfr Herlitz: Riksda- gens finansma'kt, sid. 34—35). Tvi-ll ac- ciser räknas numera även skatter på bil- jetter till trafikföretag .eller nöjestill- ställningar. Vissa i riksstaten uppförda hit hörande in-komsttitlar omfatta både tullar och skatter på inom lan-det till- verkade varor. Såsom acciser med be- teckningen bevillning redovisas i riks— staten även rusdryoksiörsäljningsmedel, vilka i verkligheten lic-ke äro avgifter, än mindre acciser, utan överskvottsme— del (monopolvinster) som uppkomma hos statliga eller statskontrollerade bo- lag. Riksdagen har emellertid beslutat att dessa medel skola uppföras såsom bevillning (jfr prop. 1/1927, Ink. sid. 11 och nedan p. 226).

c) Poslmedlen, som aldrig haft ka- raktär av skatt, beräknades t. o. m. år 1912 i riksstaten bland bevillningar och motsvarades till huvudsaklig del av på ri-ksstatens utgirftssida anvisade an- slag till postverket. Därefter har post- medlens karaktär förändrats. De egent- liga postmedlen, franukoteckensuppbör- den, utgöra numera endast 60 % av postverkets inkomst—er. Karaktären av bevillning i regeringsformens mening åvilar postverkets bruttoinkomst av av— gifter för post-befordran, men däremot

icke de andra inkomster som inflyta till postverket, exempelvis inkomster av postsp-arbanks- och postgirorörelsen, postverkets bill'injer, tryckeri-inkomster, räntor och hyror samt ersättningar från statsverket för bestyret med skatteupp- börden, stämpelmedelsförsäljnin-gen, centra-lupphandlzingen, m. m. Avgifter och andra inkomster av nu nämnd. ka- raktär (kunna regleras genom bestäm- melser, som utfärdas av Kungl. Maj:t eller av generalpoststyrelsen i (den mån de .icke härröra från av riksdagen an- visade anslag på driftbudgeten. Fr. o. m. är 1912 uppföres i riksstaten nettoin— komsten av post-verkets h-ela rörelse så- som en affärsverksinkomust och denna nettorin-komst betecknas bevillning. Det- ta står icke i överensstämmelse med RF 5 60.

Förslag om ändring av RF € 60, .in- nebärande att ordet postmedlen skulle utgå, förelades 1932 års riksdag (prop. 82, KU 21) och antogs som vilande, men avslogs vid 1933 års riksdag (FK 14:26, AK 15:80, skr. 56). Huvudskä- len til-l avslaget synas ha varit, att post- avgiftern icke är en vanlig affärsverks- inkomst utan är grundad på enhetstaxor vilka delvis kunna anses ha Skatteka— raktär. Detta gäller särskilt b-revportot, vilket tidvis utgått med högre belopp än som vid affärsmässig prissättning bort betalas för postbefordran. Riksda— gen ville därför 'ic'ke avstå från sin rätt att besluta om postavgifterna.

Enligt denna uppfattning borde med nuvarande bestämmelser ordet bevill- ning vför postmedlen anses knutet till av allmänheten erlagda avgifter för postbefordran.

Riksdagen har likväl bemyndigat Kungl. Maj:t att besluta om vissa post- avg-i'fter. Sålunda överlämnades regle- ringen av »taxan för utrikes brevväx- lingen» tcill Kungl. Maj:ts »o-msorg och

gottfinnande» redan vid 1817/18 års riksdag (skr. 248). Vidare har riksda— gen genom särskilda beslut för 'tre år i sänder sedan år 1908 angivit, vilka postavgifter som skola beslutas av riks- dagen samt bemyn-digat Kungl. Maj :t att i övrigt besluta om hithörande avgifter (prop. 13/1908, skr. 11; prop. 118/1950, skr. 104; jfr instr. 189/1930, 5 2, mom. 4).

d) Chartae-sigillataeavgiften avser de skatter och avgifter, som uttagas genom stämpel'försäljning, f. n. arvsskatt, gå- voskatt, kvarlåtenskapsskatt, lotteri- vinstskatt samt omsättn-ings- och expe- ditionsstämplar. Av dessa medel ha ex- peditionsstämplarna numera delvis sam- ma karaktär som statliga uppbördsme- del.

e) Husbehovsbrännerimedlen. Denna inkomsttitel fin-nes icke längre. Motsva- rande nu utgående skatt, brännvinstill- verkningsskatten, är, liksom övriga skatter 'på inom landet tillverka-de va— ror, en accis.

Till den senare gruppen av bevill- nin-gar, vad riksdagen dessutom särskilt såsom bevillning sig åtagit, höra skat- ter på inkomst och förmögenhet samt vissa skatter på rörelse. De-ssa skatter, vilkas tidigare motsvarighet, allmänna bevillningen, åren 1810—1873 redovisa- des hos riks-gä-ldskontuoret, ha ofta un— derkastats förändringar med avseende å såväl formen som sättet för beskatt- ni—ngens utgörande. För närvarande räk- nas hit, förutom skatt på inkomst och förmögenhet m. m., även sådana kom- plettera-nde inkomstskatter som kupong- s—katt, utskiftnings—skatt, ersättningsskatt, skogsvårdsavgifter och bevil'lnxingsav- gifter för särskilda förmåner och rät- tigheter.

Vid riksstatens reglering har behand- lingen av bevillningarna blivit alltmer

oenhetlig. Vissa bevillningstitlar omfatta även inkomster, som icke äro och heller icke behandlas som bevillningar. Post- verkets överskott är ett saldo mellan in— komster och utgifter. Rusdrycksförsälj- ningsmedlen äro bevillning men utgöra icke till någon del av riksdagen bestäm- da avgifter. Vissa exportavgifter, totali- satormedel, tipsmedel och lotterimedel behandlas i den mån de underställas riksdagen av bevillningsutskottet, men äro likväl icke bevillningar. Skatt på 01- jekakor och vissa slag av fodermjöl var bevillning när den redovisades bland tullar och acciser (1933/34) men upp- togs icke som bevillning när den redovi- sades bland avgifter för prisreglering på jordbrukets område (1934/35—1939/ 40). Tull och skatt på kaffe överfördes under budgetåret 1949/50 tillfälligt från riksstaten till en clearing—kassa för kaf- fe (prop. 215/1949, skr. 387; jfr prop. 179/1950, skr. 307).

26. Rätten att besluta om attagande av allmänna avgifter behandlas i RF 5 (30, andra meningen, som stadgar: »Ej mä några allmänna avgifter, av vad nanm och beskaffenhet som helst, utan riksdagens samtycke kunna förhöjas, tull-en å inkommande och utgående spannmål allena undantagen». Bestämmelsen innebär, att man icke kan kringgå riksdagens beslutanderätt enligt % 57 genom en förklaring, att viss avgift icke kan anses som skatt. Har avgiften allmän karaktär måste den än- dock underställas riksdagen (jfr ovan p. 20). En negativ definition av uttrycket >>allmänna avgifter» finnes i ansvarig- hetslagen för statsrådets ledamöter, 5 3, enligt vilken bestämmelserna i 5 60 ej inbegripa »sådana i denna 60 5 ej om- nämnda avgifter, vilkas föremål äro in- rättningar till enskildas gemensamma

nytta och bekvämlighet, såsom bak-, bro—, färj— och andra avgifter av dylik beskaffenhet». Sådana särskilda avgifter torde alltså kunna höjas utan riksda- gens hörande.

I motionen I: 97/1943 påpekas, att det är omtvistat i vad mån avgifter av olika slag kunna fastställas av Konungen. Med allmänna avgifter torde dock i första hand avses hevillningar samt de övriga avgifter som ha skattekaraktär (jfr ovan p. 15 och 16). De speciella avgifter åter, som av statliga myndigheter uttagas så- som ersättning för en av staten gjord prestation, kunna i regel icke hänföras till allmänna avgifter. Någon bestämd gräns mellan dessa båda avgiftsgrupper har icke uppdragits.

Vissa avgifter, som närmast kunna anses ha karaktär av allmänna avgifter, utgå med belopp, som äro fastställd-a i eller bestämmas enligt grn-nder angivna i av Konung och riksdag gemensamt stiftad lag, exempelvis vattendo-mstols— avgifter, avgifter för registrering i för- enings- m. fl. register, vissa avgifter för rätt till jakt och fiske, fullfölj-dsavgifter, gruvförsvarsavgifter, m. fl.

I den mån som avgifter uttagas med högre belopp än som svara mot skä— lig ersättning för av staten gjord pres- tation eller som uttagas utan speciell motprestation, äro de pålagor, som icke kunna beslutas eller höjas utan riks- dagens hörande. Härifrån ha dock gjorts flera undantag. Sålunda anses vissa li'knande avgifter enl-igt av riks— dagen beslutade eller godkända bestäm- melser eller tillämpad praxis, mot vil- ken riksdagen icke gjort invändning, kunna fastställas eller höjas utan riks- dagens hörande, t. ex. avgifter .för re- gistrering av motorfordon, avgifter för kontroll å handeln med skattefri. sprit, avgifter för granskning av biografbil- der, avgifter för stats-kontroll å krigs-

materieltillverkningen samt vissa licens- avgifter som påläggas -utrikesh-andeln.l fråga om kontrollstämpelmedel, som också kan anses tillhöra dennainkomst- grupp, synes praxis ha varit växlande. Vad nu sagts gäller även de ovan under p. 21 omnämnd-a, vid sidan om riks- staten redovisade avgifterna.

27. De övriga »ordinarie inkomster» som ej omnämnts under punkt 26 kun- na omfatta vissa slag av avgifter, ersätt- ningar och vederlag. Bcstämmelser om dylika avgifter torde icke behöva under- ställas riksdagen (ansvarighetslagen för statsrådets ledamöter, % 3). Hit höra av- gifter som statliga myndigheter få ut- taga såsom ersättning för en av dem ut- förd prestation. Till avgifter eller lik- nande ersättningar, som fastställas av Kon-ungen eller jämlikt nådigt bemyn- digande av vederbörande ämbetsverk, kunna hänföras följande:

a) De affärsdrivande verkens taxor utom avgifter för postbefordran.

b) Med affärsverks taxor likartade avgifter eller vederlag, som uppbäras av fondförvaltande myndigheter, hyror o. d.

e) Taxor och andra ersättningar i af- färs—mässig verksamhet, underställd stat- liga ämbetsverk och myndigheter, sär- skilt varvs-, verkstads-, förråds- och jordbruksdrift, laboratorier, hantverk, vetenskapliga institutioner, m. m.

d) Vårdavgifter och patientavgifter vid statliga sjukhus, elevavgifter vid undervisningsanstalter, m. m.

e) Förrättningsavgifter till statliga myndigheter (exempelvis statens bilin- spektion, l-änsarkitektsorganisat'ionen, mynt- och justeringsverket, lantbruks- nämn—derna, lant'bru-ksingenjörsorganisa- tionen och lantmäteriväsendet, m. fl.), ävensom lotspennin-gar och fyr- och båkmedel. Fråga om höjning av lots-

penningar har dock vid vissa tillfällen underställts riksdagen-s prövning.

f) Försäljningsp-riser för statliga myndigheters publikationer och annan lös egendom, ersättningar för utlånad materiel, m. m.

I några fall ha avgifter av sådan art som de nu nämnda till beloppet fast- ställtsi lag eller i av riksdagen bes-lutad författning. Detta gäller bl. a. patent-, varurmärkes— och registreringsavgifter ävensom bidrag till viss statlig verk— samhet, såsom riwks'försäkringsanstalten, försäkringsrådet, bank- och fondinspek- tionen, sparbanksinspektionen, tillsyn över sparbanker och försäkringsinspek- tionen. Härigenom ha dessa avgifters storlek och uttag gjorts beroende av riksdagens hörande. Något konstitutio- nellt hinder bör dock icke föreligga att med riksdagen ändra författningsbe- stämmelserna så att av-gifternas belopp fastställas av Konungen. Ofta medför det praktiska olägenheter att avgifter, som svara mot bestämda utgifter, icke kunna ändras utan riksdagens hörande.

Praxis har alltmer utvecklat sig i den riktningen, att upphördsmedel i statens verksamhet — oberoende av om de be- räknas i riksstaten eller icke —— utgå enl-igt taxor som fastställas av Kon-ung- en eller av vederbörande myndigheter jämlikt av Konungen fastställda grun- der.

28. Monopol och förpaktning. & 60, tredje meningen, stadgar: »Ej heller må statens inkomster förpaktas eller, till vinn-ing för kronan eller enskilda per- soner och korporationer några mono- polier fastställas utan genom lag stif- tad av Konung och riksdag samfällt i den ordning & 87 stadgar.» Denna bestämmelse innebär en in- skränkning i Kon'hngens ekonomiska lagstiftningsmakt. Konungen kan icke

utan riksdagens medverkan skapa stats- inkomster genom monopolbil-dvning. Frä- gor om monopol kunna sedan år 1937, då slutorden ti-llades, icke behandlas som beskattningsfrågor utan sko-la be- slutas genom lag, stiftad som allmän ci- vtllag.

Förpaktningsförbudet, vilket är bin- dande även för riksdagen, har sedan år 1809 :icke aktualiserats. Detta förbud hindrar bl. a. sådan pantförskrivning av tullinkomster och andra statliga till- gångar som före-kommit i andra länder och även i Sverige före år 1809.

29. Slatsregleriugens verkställande. Sedan Konungen enligt 5 58 framlagt förslag till riksstat samt beräknat in- komsterna enligt bestämmelserna & åå 59 och 60, verkställer riksdagen stats- reglering. Bestämmelserna härom åter- finnas -i 5 62, som stadgar: »Sedan stats— verkets behov blivit av riksdagen prö- vade, ankommer det på riks-dagen att en däremot svarande bevillning sig åta- ga samt att tillika fastställa, huru sär- skilda summor därav skola till särskil- da ändamå-l använd-as, och dessa sum- mor under bestämda huvudtitlar uti riksstaten anslå.» RF förutsätter att riksdagen först prö- var medelsbehovet, d. v. s. beslutar ut- gifterna, och därefter beslutar den be- villning som, utöver de >>ordinarie in- komsterna», erfordras för finansiering av utgifterna. Denna ordning var också den naturliga så länge statsutgifterna huvudsakligen avsågo försvar, skolvä- sen och allmänna förvaltningskostna- der. Sedan statsbudgeten numera svällt ut så, att den tar en betydande del av nationalinkomsten i anspråk, har den totala medelstillgången blivit av avgö- rande betydelse för avvägningen av ut- gifterna. Det statsverkets behov, s-om ska-ll täc-

kas med bevillning, behöver icke längre vara identiskt med skillnaden mellan ut- gifterna och de »ordinarie» inkomster- na. Medelsbehovet kan nämligen även tillgodoses genom upplåning och ian- språktagandc av tillgängliga likvida me- del. Vidare kan beskattningen tillåtas överstiga vad som erfordras för täck- ning av statens löpande utgifter, om be- hov föreligger att täcka underskott som uppkommit under tidigare år eller om statsskulden av annat skäl anses böra nedbringas. Även av samhällsekonomis- ka skäl kan en överbalansering av bud— geten vara nödvändig, exempelvis för att trygga penningvärdet.

Föreskriften att riksdagen skall fast- ställa huru särskilda summor av bevill- ningen skola användas för olika ända- mål kan innebära en speciald—estination av bevillningsmedel. Stadgandet har aldrig blivit konsekvent efterlevt. Re- geln att de disponibla medlen skola an- visas under bestämda huvudtitlar har i stället alltsedan år 1809 tillämpats så, att såväl bevillningar som ordinarie in- komster beräknats på riksstatens in- komstsitda, varvid på utgiftssidan anvi- sats anslag för samtliga medelsbehov, fördelade under olika huv-udtitlar. Dessa huvudtitlar avsågo från början enbart en gruppering av utgifterna efter än- damål. Sedan år 1842 fördelas utgif- terna på en 'huvudtlitel för varje stats- departement.

Sluto-rden i 5 62 tillämpades till en början så, att h'uvudtitlarnas slutsum- mor maximerades av riksdagen, varvid Konungen hade rätt att inom huvudtit— larna fritt använda besparingar. Riks— dagen övergick emellertid snart till en mera detaljerad prövning av utgiftsbe- hoven, vilket medförde användning av förslagsanslag och reservationsanslag. Därmed bortföll maximeringen av hu- vudtitlarnas slutsummor

Riksdagens rätt att pröva de olika utgiftsbehoven och anvisa medel inom de olika huvudtitlarna vilar på en in- om grundlagens ra—m utvecklad praxis. Begreppet huvudtitel har icke erhållit någon närmare definition i grundlagen. Nutida praxis i fråga om formerna för anslagsanvisningen under de olika hu- vudtitlarna kan därför icke anses strida mot ordalydelsen av och innebörden i % 62 jämförd mcd %% 64 och 65 RF.

30. Riksstalens balansering. Vid 1937 års riksdag beslöts en uppdelning 'av riksstaten i en driftbudget och en kapi- talbudget (prop. 225, skr. 382). Kapital- budgeten skulle omfatta investeringar och däremot svarande kapitalmedel. I driftbudgeten, som omfattar övriga riks- statsmedel, skulle saldot mellan inkoms- ter och utgifter öppet angivas som över- eller underskott. Den grundlagsenliga regeln att bevillningar skola svara mot statsverkets behov har aldrig an- setts hindra att kapitalinvesteringar täckas med lånemedel och att undan— tagsvis lånemedel även använts för att täcka utgifter, som av särskilda s-käl icke kunnat omedelbart finansieras med skatter. Sådana lånemedel ha därefter amorterats med i följande riksstater an- visade skattemedel eller, numera, ge- nom överbalansering av drift—budgeten. Principen om en jämnt balanserad budget för viss statsregleringsperiod har aldrig strängt upprätthållits. Redan 1810 års riksstat var underbalanserad. Bris- ten skulle täckas av riksgäldskontoret. Med hjälp av den till riksgäldskontoret ingående allmänna bevillningen avsågs att åstadkomma en framtida överbalan- sering, tillräcklig att utjämna bristen. Vidare ha i kristider löpande st-atsut- gifter till viss del finansierats med låne- med'el eller med disponibla kapitalme- del. Den brist som därvid uppkommit

har täckts i senare riksstater, vilket medfört att statsskulden nedbringats el- ler förbrukade kapitalvärdcn återställts. Över- eller underbalansering har efter 1937 års budgctomläggning redovisats öppeL

Uttrycken i %% 59 och 62 inbegripa alltså enligt praxis de medel som er- fordras för täckning av såväl samtliga utgifter i budgeten som tidigare upp- komna eller för framtiden uppkomman- de underskott (se vidare redogörelsen under III: D).

31. Den tid, under vilken riksdagens beslut om slatsreglcring skola gälla, reg- leras i RF endast i vad avser bevill- ningarna. Bestämmelsen härom återfin- nes i å 61, enligt vilken »alla avgifter, som riksdagen under de i föregående & nämnda titlar beviljat, sk-ola utgöras in- till början av det statsregleringsår, för vilket den nya bevillningen lav riksda- gen fastställd bliver.» Riksdagen kan alltså formellt icke åtaga sig bevillning för längre tid än ett budgetår. Skatteförfattningarna beslutas emellertid att gälla tills vidare. Riksda- gens årliga beslut angående bevillning- arna får enligt sedan 1854 tillämpad praxis endast den formen, att riksdagen, sedan bevillningsutskottet däröver av- givit förslag, beräknar bevillningarnas belopp för nästkommande budgetår och uppför dessa i riksstaten. Ifråga om tillfällig-a skatter och den procent-sats, varmed inkomstskattens grundbelopp skall utgå, brukar riksdagen fatta årliga beslut. Den uppbördsordning som genom- förts att gälla från och med den 1 ja- nuari 1947, enligt vilken skatt på in- komst och förmögenhet avses skola be- talas preliminärt omedelbart efter det inkomsten intjänats, står ej i överens- stämmelse med RF & 61. Uppbördsåret,.

d. v. 5. den tid under vilken skatten in- levereras till staten, avser nämligen ti- den mars—februari. Under ett budget- år inlevereras alltså 2/3 av den preli- minära skatt som avser det kalenderår som avslutas under budgetåret och 1/3 av den skatt som avser det kalenderår som påbörjas under budgetåret. Ett be- slut o-m höjning eller sänkning av skat- ten kan alltså endast påverka 1/3 av den inkomst- och förmögenhetsskatt, som av riksdagen beräknas i riksstaten för ett budgetår. Den procentsats som beslutas för budgetårets senare del gäller för helt kalenderår (jfr prop. 370/1945, sid. 125; KF om statlig inkomstskatt 576/1947, 12 %; BevU 45 och 54/1947).

Den skillnad som i 5 61 göres mellan ordinarie inkomster och bevillningar, nämligen att de senare fastställas för varje statsregleringsår medan de förra utgå tills vidare har alltså förlorat sin betydelse och iakttages ej längre. Såvida ej riksdagen beslutar en tidsbegränsad bevillning så gäller den tills vidare. Be- slut av riksdagen i särskild ordning er- fordras för sänkning, höjning eller upp- hävande av bevillning ävensom för ny bevillning oavsett det beslut som ovan nämnts angående bevillningarnas be- räkning i riksstaten.

Den i 5 61 angivna tidsbegränsning- en är emellertid normerande för stats- reglerin—gen 'i dess helhet. Även härifrån göres enligt praxis avsteg. Betydande statsutgifter, däribland ämbetsverkens personalstater, äro sålunda bundna för lång tid framåt. För täckning av sådana bundna utgifter måste efterföljande riksdagar anvisa medel.

Enligt 5 6125 ursprungliga lydelse gällde bevillningen till nästa riksdag, doc-k längst i fem år. Avsikten härmed torde ha varit, att Konungen icke skulle kunna göra sig oberoende av riksdagen. Med nuvarande utformning av RO % 2

är risken för att Konungen skall kunna underlåta att inkalla riksdagen elimine- rad.

32. Tilläggsslaler. Statsregleringen in- nefattar även de medelsbehov som, ut- över den vid riksdagens början gällan- de riksstaten, kunna uppkomma under löpande statsregleringsår. Därav föran- ledda medelsbehov äskas på tilläggs- stat i den mån de ej täckas från anslag till oförutsedda utgifter. Tilläggsstaterna, som till-kommo på hemställan av 1917 års riksdag (SU 201/ 1917, skr. 368 och prop. 2/1918, bil. »Åt- gärder till förskottsväsendets avveck- ling», sid. 11—17), äro icke förutsedda i grundlagarna. Det anses emellertid vara ostridigt, att, i den mån tilläggsan- visningar till riksstaten erfordras, dessa böra äskas och anvisas enligt de för riksstatens reglering gällande bestäm- melserna. Tidigare hade medelsbehov, som vid riksstatens uppgörande icke voro förut- sedda, förskotterats av tillgängliga me- del för att sedermera ersättas i en efter- följande riksstal. 1918 års reform med- förde den förändringen, att vid rikssta- tens upprättande icke förutsedda me- delsbehov blevo omedelbart prövade av riksdagen och reglerade under rätt bud— getår i stället för att som tidigare skett bli prövade i efterhand och reglerade i en senare riksstat.

33. Beredskapsstater. Enligt RF % 63 i dess ursprungliga lydelse ägde Konungen vid utomordentliga förhål- landen rätt att hos riksgäldskontoret lyfta två av riksdagen anvisade och för- seglade kreditiv. Bvudgetmässiga former för reglering av de utgifter som finan- sierades med dessa kreditiv saknades. Under första världskriget ersattes de lånemedel som upptagits för finansie- ring av lyfta kreditiv med anvisning-

ar i en senare riksstat (-fr. o. m. 1918 tilläggsstat). Kreditiven voro maxime- rade och måste därför, i den mån de icke förslogo, kompletteras med av Konungen beslutade förskott. För att erhålla en konstitutionellt mera till- fredsställande form för redovisning av sådana förskott fastställdes vid 1938 och 1939 års riksdagar beredskapsstater (prop. 275/1938, skr. 418; prop. 235/ 1939, skr. 243, jfr rrv. ber. 1948, sid. 29—32). Vid 1941 års riksdag beslöts ändring av 5 63, varigenom kreditiven ersattes med beredskapsstater (prop. 239/1940, skr. 30/1941). I sin nuvaran- de 1ydelse innehåller 5 63 följande:

»lzo. Riksdagen skall årligen, efter för— slag av Konungen, i den ordning, som gäl- ler för riksstatens reglerande, antaga be- rcdskapsstat för försvarsväsendet, uppta- gande de särskilda anslag, som vid krigs- fara eller krig, vari riket befinner sig, er- fordras för upprätthållande av dess fred och oberoende. Riksdagen må därvid be- stämma, att anslag ej får tagas i anSpråk, förrän riksdagskallelse utfärdats.

Under tid, då riksdagssession ej pågår, eller inom tio dagar från sessions början må Konungen efter rådplägning med ut- rikesnämnden fastställa förskottsstat, upp- tagande anslag, som uppförts å beredskaps- staten.

Förskottsstaten gäller, där ej annat av riksdagen bcslutes, till och med trettionde dagen från sessions början.

2:o. Riksdagen må i den ordning, som i mom. 1 sägs, antaga allmän beredskaps— stat, upptagande de anslag, som kunna er- fordras vid ekonomisk kris eller annat nödlåge; och äger riksdagen därvid fast- ställa den. ordning, i vilken Konungen må förfoga över de i beredskapsstaten upp- förda anslagen.»

Beredskapsstat för försvarsväsendet fastställes vid varje riksdag enligt för- slag i statsverkspropositionen. För- skottsstat har varit i kraft 26/8 1939— 30/6 1945.

Riksdagen har under senare år icke begagnat sin rätt att bestämma, att au- slag å beredskapsstaten ej får tagas i

anspråk förrän rivksdagskallelse utfär- dats.

Allmän bercdskapsstat har fastställts endast för vissa år. Den för budgetåren 1943/44 och 1944/45 fastställda allmän— na beredskapsstaten sattes till vissa de— lar i kraft som förskottsstat. Vissa är, exempelvis 1947—1949, har riksdagen, i stället för att fastställa ny stat, be- slutat att den för ett tidigare budgetår fastställda allmänna beredskapsstaten, därest arbetsmarknadsläget så påförd- rar, får begagnas inom ramen av ett maximerat belopp. År 1950 fastställdes ny stat (prop. 126, skr. 345 och 417).

Beredskapsstaterna innehålla icke nå— gon inkomst-sida. I den man förskotts- stat sättes i kraft kan en brist uppstå i statsregleringen. Förslag om reglering av utgifter som bestridas med anlitan- de av förskottsstat föreläggas riksdagen vid närmast följande session. Havdaut- gifter regleras med anslag (jfr prop. 73/1939 U, sid. 6, och 211/1946, sid. 2), som före respektive budgetårs ut- gång äskas på tilläggsstat.

Vid framläggande av förslag till all- män beredskapsstat för budgetåret 1944/45 anfördes i motioner vissa er- inringar mot att Kungl. Maj:t därmed skulle tillerkännas större maktbefogen- heter än som förutsatts i regeringsfor- men. Dessa -invändning-ar :ha delvis till— godosetts genom de inskränkningar i Konungens beslutanderätt rmed avseen- de å den allmänna beredskapsstaten, som beslötos av riksdagen (SU 212/ 1944, skr. 432) och senare genom att riksdagen maximerat de belopp, som Konungen utan riksdagen—s hörande kan disponera (jfr prop. 87/1951, skr. 132).

34. Konungens dispositionsrält till de enligt förut omnämnda paragrafer an- visade statsme-dlen regleras i RF % 64 på följande sätt: »Såväl rikets ordina-

rie statsmedel och inkomster som vad, på sätt omförmält är, under namn av extraordinarie utlagor eller bevillningar till statsverket av riksdagen anslås, vare under Konungens disposition, att till de av riksdagen prövade behov och ef- ter den upprättade staten anondnas.»

Riksdagen kan icke besluta att en -ut- gift skall verkställas, endast att medel för utgiftens bestridande ställas till Konungens förfogande. Konungen avgör exempelvis om och när befattningar, till vilka medel anvisats, skola till- sättas. I fråga om kapitalinvestering- ar har riksdagen under 1940-talet an- visat anslag till sammanlagt högre be- lopp än som förutsatts behöva förbrukas under en statsregleringsperiod, bl. a. för att Konungen skall kunna begagna an- slagen i den omfattning och till de de- lar läget på arbetsmarknaden så påkal- lar eller möjliggör (prop. 1/1943, Utg. p. 3, skr. 27). Även i andra fall ha an- slag ansetts innefatta ett bemyndigande att av Konungen i mån av behov ut- nyttjas. I några fall kan doc-k förefin- nas utgiftsplikt på grund av föreskrift i lag eller förordning, på grund av laga- kraftvunnen dom eller av liknande or- sak. '

Med den upprätta-de staten avses r-i-ks- staten jämte till denna hörande bilagor och — enligt tillämpad praxis — till- läggsanvzisningar (tilläggsstat, jfr skr. 368/1917 och prop.. 2/1918, skr. 31). Denna 5 64 jämfönd med 55 58 och 62 måste anses innebära, att »staten» skall ge en fullständig bild av det statliga me- delsbehovet. Detta fullständighetskrav har tidigare måst åsidosättasui den mån det varnödvändigt att vid sidan om riksstaten förskottera medel för oför- utsedda utgifter. Förskottssystemet har numera i huvudsak avvecklats, bl. a. ge- nom tilläggsst'ater och anslag till oför- utsedda utgifter (jfr ovan p. 32) samt

genom beredskapsstaterna. Helt har dock sådana förskotteringar aldrig kun- nat undvikas (jfr nedan p. 183).

Konungens befogenhet att utnyttja be- villningar har förut behandlats (p. 19 och 20). I några fall kan Konung-en på- lägga avgifter (jfr p. 27) och därmed tillföra riksstaten medel, som kunna an- vändas inom respektive anslag. Sedan år 1911, i några fall tidigare, få vidare utgifter för statens affärsverksamhet och annan likartad statlig verksamhet bestridas ur inflytande inkomster utan annan redovisning å riksstaten än över- eller underskott.

Till Konungens disposition stå även de avgifter som uttagas med stöd av Konungens ekonomiska lagstiftnings— makt eller särskilda riksdagsfullmak- ter och som vid sidan om riksstaten användas för särskilda ändamål. Så länge sådana medel icke av riksdagen behandlas som bevillningar eller på an- nat sätt beräknas i riksstaten torde nå- got konstitutionellt hinder mot att re- dovisa dem på specialbudgeter vid si— dan om riksstaten icke föreligga. För- faringssättet innebär dock en avvikelse från de ovan i p. 9 omnämnda huvud- principerna för budgettekniken.

Lånemedel skola av riksgäldskontoret tillhandahållas statsverket för täckning av det belopp, varmed statsverkets ut— gifter överstiga dess in-komster, nämli— gen kap-italbudgetens nettobehov av nya medel samt eventuell brist i statsrege leringen. Sådan brist kan uppstå, om den av riksdagen fastställda riksstaten — jämte eventuella tilläggsstater _ har underbalanserats, om de i rikssta- ten uppförda inkomsterna skulle inflyta med lägre belopp än beräknat, om förslagsanslagen skulle bliva otillräckli— ga för sitt ändamål, eller om behållning- ar å i en tidigare riksstat anvisade *r'e- se'rvationsanslag utnyttjats. Uppkomme'r

brist kan Konungen, därest tillräckliga likvida medel icke finnas disponibla, hos riksgäldskontoret rekvircra erfor- derliga belopp, kassaförstärkning (jfr riksdagsbeslutet 1854, g 5; Reglemente för riksgäldskontoret % 40; prop. 225/ 1937 och skr. 382). Enligt riksdagsbeslu- tet 1854, % 5, skola vidare uppkomna överskott insättas i riksgäldskontoret. Sådana insatta överskottsmedel kunna av statskontoret vid behov lyftas. (Reg- lemente för riksgäldskontoret % 39.)

35. Slalsmedlens användning. Enligt RF & 65 må dessa medel »icke annor- lunda användas än fastställt blivit». Bestämmelserna i 55 64 och 65 in— rymma riksdagens rätt att ställa vill- kor för medlens användning.

Innebörden och ti-llämpningen av dessa paragrafer är därför avgörande för gränsdragningen mellan riksdagens och Kungl. Maj:ts maktområden. Den principiella frågan gäller hur Kungl. Maj:ts makt att styra riket enligt RF 55 4 och 89 skall kunna göra sig gällande gentemot riksdagens rätt att mer eller mindre ingående reglera användningen av de till Kungl. Maj:ts disposition ställda anslagen. Utvecklingen gick un- der senare delen av 1800—talet i den riktningen, att riksdagen i allt högre grad ansåg sig berättigad att ingå på en detaljerad prövning av utgiftsända- målen. Även inom doktrinen har den meningen stadgat sig, att Kungl. Maj:ts till sitt innehåll obestämda rätt att styra riket måste vika för riksdagens möjligheter att i statsregleringsväg be- stämma om statsutgifterna. I och med parlamentarismens genombrott har frå- gan dock väsentligt förlorat i praktisk betydelse.

De vill-kor riksdagen kan uppställa vid anv-isande av anslag hänföra sig till den tid anslaget skall gälla, anslagets

belopp samt anslagets ändamål och an- vändning. Beträffande tid och belopp anges dessa genom att riksdagen fast- ställer anslagstyp (obetecknat anslag, förslagsanslag, reservationsanslag) och en [beräknad eller definitivt fastlåst summa — eventuellt med fördelning på olika delsummor # för anslaget. Än- damålsb-estämningen framgår i första hand av anslagets rubricering. Därut- över k—unna emellertid villkor för an- slagsanvändning av många slag ifråga- komma. Det är numera praxis att Kungl. Maj:t i propositioner föreslår eller angiver de olika villkor, som höra gälla för anslagets användning. Dessa kunna därefter godtagas av riksdagen, antingen stillatigande eller genom ut- tryckliga bestämmelser. Men riksdagen kan även ändra föreslagna villkor eller tillfoga nya bestämmelser. Det har såväl i doktrinen som i riksdagsdebatter varit föremål för diskussion om vissa villkor kunna anses vara av den art, att de ej böra eller kunna av riksdagen uppstäl— las. Man har därvid närmast pekat på villkor, som ej äga direkt samband med det anslag till vilket de knytas. Någon bestämd gränsdragning för riksdagens makt har man emellertid ej kommit fram till. Klart är dock att riksdagen ej kan göra intrång i sådana speciella be- fogenheter, som tillkomma Kungl. Maj:t på grundval av andra grundlagsstadgan- den än RF % 4.

I 'den förut omnämnda motionen (1:97/1943) anföres härom bl. a. föl- jande:

»Vad regeringsformen utsäger om stats— regleringens innebörd innefattas egentli— gen i 55 64 och 65. Där inhämtas emeller- tid föga mer än att statsmedlen skola av Konungen anordnas 'till de av riksdagen prövade behov och efter den upprättade staten', och att de icke må 'annorlunda användas än fastställt blivit”. Dessa grund- lagsbud lämna för det första helt oavgjort,

|

med vilken noggrannhet riksdagen skall och får fastställa anslagsändamålen och de villkor under vilka de få användas. De till- läto från begynnelsen en statsreglering, som gav full frihet åt Konungen inom de av riksdagen fastställda slutsummorna för huvudtitlarna. De lämnade sedan rum för en utveckling, som gjorde riksdagen till herre över alla statsverksamhetens enskild- heter. Nu på sistone hava de på vissa om— råden möjliggjort en stark utveckling i motsatt riktning; det finnes exempel på 100-miljoners anslag, vilkas disposition har lagts i Kungl. Maj:ts hand. Regeringsfor- men har med andra ord icke utgjort något hinder för att den naturliga balansen mel- lan statsmakterna förryckts både i den ena och den andra riktningen. Viktigare är emellertid, att en rad andra med stats- regleringen sammanhängande spörsmål lämnas obesvarade. Om de olika anslags- typernas betydelse får man sålunda söka besked på annat håll. I vad mån och på vad sätt de beslut rörande anvisade anslags disposition, som fattas vid sidan av själva anslagsanvisandet, och de uttalanden som i samband därmed göras i vederbörande ut- skotts motiveringar äro för Kungl. Maj:t bindande är synnerligen oklart; lika oklart är, i vad mån den omständigheten, att ett uttalande i en kunglig proposition lämnats utan erinran, till sin rättsliga verkan kan likställas med ett formligt riksdagsbeslut (jfr motion nr 2 i första kammaren 1940 och konstitutionsutskottets däröver avgivna utlåtande nr 21).»

De nuvarande grundlagsbestämmel- serna ha givit riksdagen möjlighet att reglera formerna för sina beslut om an- slagstyper och anslagsvillkor på skiftan- de sätt med hänsyn till från tid till tid växlande förhållanden.

36. RF % 65 innehåller vidare be- stämmelser om slatsrådens nnsvarighet därest avvikelser från riksdagens be- slut skulle förekomma. & 65 har emel- lertid här sin betydelse endast i vad avser medel, som äro anvisade av riks- dagen samt underkastade granskning av riksdagens organ. (RF 55 105—107, RO 5 38:13, 5 39:2 och 5 72). Viss-a tidigare

statsägda tillgångar ha emellertid över- låtits till aktiebolag, i vilka staten äger samtliga aktier eller aktiemajoriteten. Beslut rörande val av styrelse och re- visorer, ansvarsfrihet för styrelsen, ut- delning, fastställande av balansräkning, m. m. fattas å bolagsstämma av därtill av Kungl. Maj:t eller av ett ämbetsverk utsedda representanter, en eller flera. Beslut å sådan bolagsstämma liksom styrelsens förvaltning äro icke i något avseende konstitutionellt reglerade och heller icke genom generella bestämmel- ser underkastade kontroll från riksda- gens eller dess organs sida.

37. Medel för riksdagen och dess verk anvisas av riksdagen enligt RF & 66. Hit räknas kostnaderna för riksdagen med dess kansli och expeditioner, för riks- dagens revisorer, för riksdagsbiblio- teket, för riksgäldskontoret, för stats- skuldens förräntning och förvaltning, m. m. Även kostnaderna för allmänt kyrkomöte utbetalas av riksgäldskon- toret. Härför erforderliga anslag uppfö- ras i statsverkspropositionen på sätt förut sagts (p. 23). Anslagen beslutas av riksdagen och uppföras i riksstaten. Ko- nungen fattar intet dispositionsbeslnt i fråga om dessa anslag utan meddelar endast till riksgäldsfullmäktiges känne- dom vad riksdagen beslutat. Dessa utgifter finansierad-es tidigare genom särskilda, av riksgäldskontoret redovisade inkomster, bl. a. den allmän- na bevillningen. Numera ställas för an— slagens utbetalning medel till riksgälds- kontorets förfogande av statsverket, vil- ket sker genom att riksgäldskontoret er- hållit rätt att lyfta medel på statsverkets checkräkning i riksbanken.

38. Statsregleringens fastställande. Den av riksdagen enligt RF 55 60—66 verkställda statsregleringen samman-fat-

tas i riksstaten, vilken, sedan den upp- rättats av riksdagen, underskrives av kamrarnas talmän samt överlämnas till Kon-ungen. Dessförinnan ha riksdagens beslut med avseende .å olika huvudtitlar och anslag delgivits Konungen genom särskilda riksdagsskrivelser. Dessa olika beslut äro dock icke formth tillämp- liga innan riksstaten blivit underskri- ven. Enligt nu gällande riksdagsordning 5 2, skall statsregleringen normalt vara avslutad den 31 maj, alltså en månad före budgetårets ingång, eller undan- tagsvis i juni månad.

39. Om slalsregleringen icke är avslu- lad före budgetårets ingång uppstår en situation, som i RF & 109 regleras på följande sätt: »Där så oförmodat skulle hända, att riksdag före det nya sta-ts- regleringsårets inträdande icke hade staten reglerat eller ny bevillning sig åtagxit, fort'fare den förra statsreglering- en och bevillningen, till dess ny stats- reglering och bevillning beslutats.» Paragrafen erhöll sin nuvarande ly- delse år 1921 i samband med behand- lingen av frågan om budgetårets om- läggning. När statsregleringen avsluta- des först under juni månad, vilket var fallet åren 1940—1948, kunde & 109 lätt aktualiseras. Sålunda kunde åren 1944 och 1947 vissa anslag icke slutbehand- las före den 30 juni. För att 5 109 icke skulle behöva tillämpas infördes i riks— staten preliminärt beräknade klumpan- slag. som icke hunno detaljbehandlas. Dessa anslag uppdelades senare i av riksdagen fastställda delanslag (skr. 472/1944; SU 226 och 247/1947). Dess- utom måste år 1947 behandlingen av vissa äskade anslag uppskjutas till en senare tidpunkt (SU 240, sid. 10), var- efter anslagen uppfördes i en vid samma riksdag fastställd tilläggsstat till riks- staten (SU 255). Bevillningen kunde

år 1947 icke fastställas före statsreg- leringsårets ingång. Därför fastställdes först bevillning i samband med statsreg- leringen för .hela budgetåret efter oför— ändrade grunder, varefter riksdagen senare fattade nytt beslut angående ändrade grunder för bevillningens ut- görande. (Jfr BevU 45/1947, sid. 19 ff och 54/1947).

Hittills har man sålunda undvikit att 5 109 sättes i tillämpning på grund av de olägenheter, som äro förknippade därmed. Om den gamla riksstaten skulle fortsätta gälla även under ett nytt bud- getår och ny riksstat införas under bud- getåret, skulle nämligen de därav be- rörda myndigheterna beredas stora svå- righeter.

Enligt 1949 års beslut om ändrad ly- delse av RO 5 2 skall riksstaten före- ligga färdig den 31 maj eller »— om ärendena hinna slutbehandlas redan vid vårsession —— senast i mitten av juni månad. Skulle riksstaten ej hin- na fastställas till den 31 maj uppstår en svårbemästrad situation. Vid ge— nomförandet av nyssnämnda grund- lagsändring blev ej klarlagt, hur man i sådant fall skulle förfara. Det torde dock vara möjligt att i så fall inkalla riks— dagen till extra session (RO 5 2, 3 st.) för att fatta nya beslut om statsregle- ringen. Hinner rikss-taten då ej faststäl- las före »den 30 juni kommer 5 109 i till- lämpning. En liknande situation kan in- träda, om riksdagens arbete skulle bli hindrat, exempelvis genom av krig för- anledda utomordentliga förhållanden.

I förenämnda motion (I: 97/1943) framhålles »att stadgandet i RF % 109 — — —— fastän det ej är äldre än 1921 —— är av sådan beskaffenhet att det, enligt vad som är allmänt erkänt, icke kan tillämpas.» Svårigheten ligger i att, till dess ny statsreglering beslutas, engångs- anslag icke stå till förfogande samt att

planerade nya tjänster icke kunna be- sättas. Därtill kommer svårigheten att skifta riksstat under löpande budgetår.

De regleringsbrev som utfärdas un- der våren för att gälla nästa statsregle— ringsår äro icke definitivt gällande in- nan riksstaten blivit upprättad. En till— lämpning av 5 109 innebär, att dessa brev måste återkallas eller i någon form ges ny giltighet sedan den nya rikssta- ten upprättats.

C. Förfogande över egendom samt stiftande av gäld

40. Statens fasta egendom. Rätten att förfoga över statens fasta egendom reg- leras i RF % 77, som i här tillämpliga delar lyder: »Kungsgårdar och kungsladugårdar med därtill lydande hemman och lägenheter, kronoskogar, parker och djurgårdar, krono- oeh stallängar samt laxfisken och andra kronans fisken samt kronans övriga lägen- heter må Konungen icke utan riksdagens samtycke genom försäljning, förpantning eller gåva, eller på något annat sätt kro— nan avhända. De skola förvaltas efter de grunder, riksdagen därom föreskriver;

————».

I praxis tillämpas denna föreskrift så, att Konungen icke utan riksdagens hö- rande anses kunna avyttra mark och byggnader, även byggnader på annans mark samt staten tillhöriga beskick- ningsh-us och institutionsbyggnader i utlandet. Bestämmelsen är icke tillämp- lig beträffande utrustning, som enligt allmän civillag tillhör fast egendom, så— som maskinell utrustning, rullande järn- väg-smateriel, o. d. För förvaltning av dylik egendom tillämpas samma prin- ciper som för förvaltning av lös egen- dom.

I statlig verksamhet, särskilt vid de affärsdrivande verken, måste köp och försäljningar av smärre fastigheter år- ligen genomföras. Då det visat sig vara förenat med praktiska olägenheter att

underställa samtliga dessa ärenden riks- dagens prövning, har riksdagen gene- rellt för ett år i sänder bemyndigat Ko- nungen att besluta angående försälj- ningar av fastigheter, vilkas värde un- derstiger visst belopp (prop. 127/1950, skr. 144; jfr prop. 138/1929, skr. 242).

Pensionsfonder och donationsfonder tillhöriga fastigheter samt fastigheter som inropat—s på auktion för bevakande av kronans fordringar kunna försäljas utan riksdagens hörande (prop. 1/1939, Kb., bil. 5, skr. 44 och 199; prop. 143/ 1940, skr. 277). Samma förhållande gäl- ler fastigheter som tillhöra statsägda bo- lag.

Statens fasta egendom förvaltas enligt av Konungen utfärdade föreskrifter. En- dast frågor som röra h—uvudprinciperna för fastighetsförvaltningen och fastig- hetsredovisningen underställas riks- dagen. Riksdagen fastställer inkomst- och utgiftsstater för statens allmänna fastighetsfond och försvarets fastighets- fond, men däremot icke för domänver— kets och övriga fastighetsförvaltande af- färsverks fonder.

Överflyttning av fast egendom mellan statliga fonder regleras vid sidan om riksstaten utan vederlag (prop. 158/ 1939, sid. 5, skr. 246). Konungen kan enligt numera tillämpad praxis besluta om ändrad förvaltning av statens fasta egendom, d. v. s. ställa egendomen un- der annan myndighets förvaltning, där icke särskilda omständigheter föranleda att ärendet underställes riksdagens prövning.

41. Statens lösa egendom. Grundlagen innehåller icke andra föreskrifter om förfogande över statens egendom än de i S 65 om riksstatens medel och 5 77 om fast egendom givna. Över annan statlig egendom —— bortsett från riks- bankens och rilcsgäldskontorets medel

—— förfogar Konungen (RF & 4). Han är emellertid därvid bunden av de bestäm- melser som få anses följa av statsregle- ringen.

Över riksstaten finansierade investe- ringar avse endast en omvandling av likvida medel eller lånemedel i andra tillgångar. Om sådana tillgångar på nytt omvandlas i likvida medel kunna dessa medel — oberoende av om de avse fast eller lös egendom _— icke användas på annat sätt än som förutsetts vid stats- regleringen. Konungen kan alltså be- sluta om användning, uthyrning och försäljning av lös egendom, men därvid influtna medel äro —— till den del de kunna hänföras till riksstaten — bund- na genom statsregleringen.

Vidare anses lös egendom som för- värvats enligt riksdagens beslut, om där- med avsetts att egendomen skall för framtiden vara statsegendom, icke kun- na försäljas utan riksdagens hörande, exempelvis aktieinnehav, förvärvat med anlitande av på riksstaten anvisat an- slag, kronoandel i gruva, som förvärvats enligt gruvlagen (314/1938, 46 5), eller krigsfartyg som ingår i flottans av riks- dagen beslutade styrkor och ej är utran- gerat. Obrukbar eller obehövlig materiel kan försäljas, men Konungen torde icke kunna ensidigt genom försäljning av materiel reducera den av riksdagen be- slutade försvarsorganisationen.

42. Enskild egendom. Konungen och riksdagen kunna enligt grundlagen i viss utsträckning även på annat sätt än genom beskattning förfoga över enskil- da medborgares egendom och tjänster. RF 5 73 stadgar härom, att »inga nya på- lagor, u-tskrivningar av manskap, eller av penningar och varor» kunna »utan riksdagens fria vilja och samtycke, — _ — påbjudas, uppbäras eller fordras.» Konungens befogenheter utvidgas vid krig eller krigsfara. Härom stadgas i RF

% 74: »Från den dag, —————— rikets krigsmakt eller någon del därav ställes på krigsfot, —————— äge Konungen att i den ordning, — —— — —— samt med den skyldighet för staten till ersättning, som bestämmes i särskild av Konungen och riksdagen samfällt stiftad lag, låta av kommuner och enskilda utfordra för- nödenheter och tjänstba-rheter, — —— _ _.»

Närmare föreskrifter härom återfinnas i de 5. k. förfogandelagarna (jfr rekvi- sitionslagen, allmänna eivilförsvarsla- gen och allmänna förfogandelagen m. fl.). Ersättning för förfogande kunde före den 1/7 1939 endast förskottsvis bestridas för att ersättas med senare äskade anslag. Sedan den 1/7 1939 täc- kas dessa ersättningar från den bered- skapsstat, som numera fastställes i en- lighet med RF 5 63:1.

43. Om rätt att stifta gäld. RF 55 64 och 65 kompletteras med RF & 76, som föreskriver att »utan riksdagens sam- tycke kan Konungen icke lån in- eller utrikes göra eller riket med ny gäld be- lasta». Riksdagen har enligt RF & 66 åtagit sig ansvaret för statsskulden. Enligt se- dan länge tillämpad praxis verkställes all upplåning genom riksgäldskontoret. Riksdagens samtycke härtill lämnas ge- nom att erforderliga lånemedel för ut- giftens finansiering beräknas i rikssta- ten (sedan år 1938 på kapitaibudgeten) eller genom att drift-budgeten underba- lanseras. Upplåning hos riksgäldskon- toret kan vidare ske för tillhandahål- lan-de av krediter, vilka statliga myndig- heter på grund av riksdagens beslut äga tillgodonjuta i riksgäldskontoret; för kassaförstärkning åt statsverket, då så- dan enligt Kungl. Maj:ts beslut påkallas; samt för tillhandahållande av kredit åt vissa helt eller delvis statsägda bolag,

därest svenska staten skulle komma att begagna sin rätt enligt avtal att lämna ifrågavarande bolag viss kredit (regle- mente för riksgäldskontoret, 55 24, 27 och 40).

44. Staten kan även i andra former än genom direkt upplåning ingå förpliktel— ser. Konungen eller Honom under— ställda myndigheter äga alltså icke utan riksdagens samtycke ingå förpliktelser, som föranleda framtida utgifter. Förpliktelser, som avses skola täckas med framdeles anvisade medel ingås med riksdagens samtycke i följande fall.

a) Statens förpliktelser att för fram- tiden (RF 5 36) eller för viss tid utbe- tala avlöning till anställd personal samt att utbetala pensioner regleras av riks- dagen genom att avlöningsstaterna fast- ställas att gälla tills vidare ävensom ge- nom av riksdagen fastställda eller med riksdagens bemyndigande av Kungl. Maj:t utfärdade avlönings- och pen- sionsreglementen.

b) Riksdagen har i viss omfattning i fråga om materielanskaffningar och in- vesteringar i byggnader utan att medels- anvisning samtidigt skett bemyndigat Kungl. Maj:t medgiva, att beställningar utläggas eller kontrakt avslutas som för- anleda utgifter efter utgången av näst— kommande budgetår.

c) Riksdagen har i några fall utan att omedelbart anvisa medel beslutat att lån må beviljas med belopp, som skola utbetalas efter utgången av näst- kommande budgetår.

Frånsett dessa av riksdagen reglerade bemyndiganden förekommer enligt praxis att myndigheterna i sin verksam- het måste ingå vissa förpliktelser som icke lämpligen kunna underställas riks- dagen. Sålunda avslutas exempelvis hy- reskontrakt för tider, som icke samman—

falla med statsregleringsåret. Myndig- heterna måste vid ordnandet av den lö- pande verksamheten självfallet räkna med att deras verksamhet skall fortbc— stå och vidtaga de åtgärder som äro nödvändiga för dess kontinuerliga upp- rätthållande. Detta förutsätter att myn- digheterna måste ansvara för vissa ut- gifter som förfalla till betalning efter utgången av nästföljande statsregle- ringsår. I den mån detta avser ofrån- komliga löpande utgifter kan förfarings- sättet icke föranleda någon erinran.

Dessa frågor ha berörts i motionen I: 97/1943.

D. Riksdagens verk

45. Riksbanken och riksgäldskontoret förvaltas enligt RF 5 72 och RO 5 70 av särskilda av riksdagen valda fullmäk- t-ige. En fullmäktig i riksbanken, tillika ordförande, utses av Konungen. Konung- en kan icke anmoda eller ålägga full- mäktige att vidtaga eller verkställa nå- gon åtgärd. Konungens skrivelser till fullmäktige i riksgäldskontoret i stats- regleringsfrågor givas i regel formen av ett meddelande om riksdagens beslut el- ler en hemställan till fullmäktige att vid- taga viss åtgärd. Riksbanken förbliver enligt RF % 72 »under riksdagens garanti». Riksgäldskontoret förbliver enligt RF 5 66 »under riksdagens styrelse, inse- ende och förvaltning». Anslagen till riksdagen och dess verk samt till all- mänt kyrkomöte beräknas, disponeras och redovisas av fullmäktige i riksgälds- kontoret (jfr p. 12, 23 och 37). Den anslagsberedning, som för övriga an- slag på riksstaten sker i Kungl. Maj:ts kansli, sker för anslagen till riksda- gen och dess verk i bankoutskottet (RO 5 41). De särskilda föreskrifter som av Konungen utfärdas angående myndig- heters rätt att disponera riksstatsanslag

äro icke bindande för riksgäldskontoret i vad avser de anslag riksdagen ställt till dess förfogande. Dispositionsföre— skrifter meddelas i stället av riksdagen i reglemente för riksgäldskontoret (5 44).

46. I fråga om riksgäldskontoreis be- fallning med stalsmedlen stadgar RF % 66, att »då riksdagen ansvarar för den rikets gäld, kontoret ombesörjer, så kommer riksdagen, sedan kontorets till- stånd och behov blivit i vederbörlig ordning utredda, att genom särskild be- villning tillskjuta de medel, som för be- talande av denna gäld, till ränta och kapital, oumbärliga finnas, så att rikets kredit varder bibehållen och vårdad.» Därmed är icke utsagt, att riksgäldskon- toret kan upptaga lån. Enligt reglemente för riksgäldskontoret, ä 1, ankommer det på detta att, i saknad av annan till- gång för bestridande av beviljade och på riksgäldskontoret anvisade utgifter, upplåna därtill oundgängligen erforder- liga medel. Konungens rätt att upptaga statslån består dock, men denna rätt kan enligt RF & 76 icke begagnas utan riksdagens samtycke (jfr ovan p. 43). Ur vissa synpunkter kan det anses oläg- ligt, att riksgäldskontorets befogenhet att upptaga lån icke är uttryckligt angi- ven i grundlagen. RF 5 66 talar om den rikets gäld, kon- toret ombesörjer. Härmed avses enligt nutida prax—is den lånesk-uld som åvilar staten, icke de smärre tillfälliga skul- der som uppstå i de olika myndig-heter- nas löpande verksamhet och för vilkas täckande medel anvisas på för myndig- heterna disponibla anslag i riksstaten (jfr ovan p. 43 och 44). Icke löpande skulder, som av statlig myndig-het över- tages i samband med statsförvärv av fas- tigheter och företag såsom obligations- lån, inteckningar m. m., överföras till riksgäldskontorets förvaltning.

Riksgäldskontoret utbetalar till veder- börande myndigheter de lånemedel som erfordras för budgetens finansiering (jfr ovan p. 43).

Fullmäktige i riksgäldskontoret ha befogenhet att vid upplåning självstän- digt besluta om låneform, räntefot, be— talningsterminer och övriga lånevillkor (regl. % 30). Fullmäktige skola under- ställa Kungl. Maj:ts fastställelse beslut om ny urp—plåning med anhållan, att Kungl. Maj:t täcktes å det nya lånet meddela sin garanti (regl. & 32);

Riksgäldskontorets upplåning kan in- skränkas i den mån medel tillföras kon- toret genom överbalansering av bud- geten, vilket innebär att skattemedel an- vändas för finansiering av investeringar (jfr 1951 års finansplan).

47. Sådan för riksgäldskontoret av- sedd »särskild bevillning» som omnäm- nes i RF % 66 var den allmänna bevill- ningen, vilken till och med år 1873 in- flöt till riksgäldskontoret. Sedan år 1874 beräknas all bevillning på riksstaten. Riksgäldskontoret till-föres därefter från statsverket vad som erfordras för ut- gifter, anvisade under deras anslag på riksstatens driftbudget (jfr p. 23).

48. Den exklusiva dispositionsrällen till riksgäldskontorels medel tryggas ge- nom RF 5 68, som stadgar: >>De till riksgäldsverket hörande och dit anslag- na medel må icke under någon före- vändning, eller med vad villkor som helst, därifrån ryckas eller användas till andra behov än dem, riksdagen be- stämt. Allt förordnande, som däremot strider, vare kraftlöst.» Bestämmelsen innebär icke, att full- mäktige i riksgäldskontoret kunna väg- ra att utbetala i riksstaten anvisade me- del, som skola finansieras med låneme- del eller som erfordras för kassaför-

stärkning. Formen för dessa medels re- dovisning whos myndigheterna regleras genom kungliga brev. Riksgäldskonto- rets bokslut ingår i riksbokslntet. Riks- räkenskapsverket kan vid bokslutet icke göra anmärkningar mot riksgäldskon- toret, men väl kan ämbetsverket enligt tillämpad praxis under hand anhålla att eventuella felaktigheter bli rättade el- ler att formella differenser i avräkning— en med andra myndigheter bli utjäm- nade.

49. Riksbankens medelsförvallning ligger helt vid sidan av rikshuvud- boken. Riksbankens grundfond redo- visas dock sedan den 1 juli 1938 bland statens kapitaltillgångar (prop. 2/1938, skr. 408). Vinst i riksbankens rörelse inlevereras sedan år 1877 till statsver- ket med det belopp, som efter förslag av fullmäktige i riksbanken och banko- utskottet beslutas av riksdagen. Riksbanken har enligt beslut av riks- dagen åtagit sig förvaltningen av vissa utlåningsfonder, vilka redovisas mot rikshuvudboken samt förvaltas enligt av Konungen utfärdade bestämmelser. Riksbanken har vidare åtagit sig för- valtningen av för skattebetalning till staten överlämnade värdehandlingar enligt av Konungen utfärdade bestäm- melser och med redovisningsskyldighet till riksräkenskapsverket (KK 99/1948). De grundläggande bestämmelserna om riksbankens förvaltning, bl. a. om sedelutgivningsrätten, samt om bankens fonder och räkenskaper m.m. återfin- nas i lagen för Sveriges riksbank (437/ 1934). Genom särskild lag tilldelas Ko- nungen befogenhet att, på framställning av fullmäktige i riksbanken, vid krig eller krigsfara eller utomordentliga av krig föranledda förhållanden meddela särskilda bestämmelser om riksbankens sedelutgivning och bankrörelse m. m.

(895/1939, förlängd genom därefter år- ligen stiftad lag). Denna lag utgör ett nödvändigt komplement till den enligt RF S 63, mom. 1 fastställda beredskaps- staten. Under motsvarande förutsättning tilldelas fullmäktige i riksbanken sär- skilda befogenheter (jfr skr. 108/1939 U).

Riksbanken har möjligheter att stöd- ja statens räntepolitik genom inköp av statsobligationer eller genom överta- gande av skattkammarväxlar, utställda av riksgäldskontoret.

Riksbanken har även möjlighet att i bankmässiga former stödja statlig verk- samhet genom att för förvaltning mot- taga och förvara värdehandlingar även- som genom krediter till statliga bolag. Kredit avsedd att tillföra statsverket främmande valutor har medgivits enligt beslut av riksdagen (prop. 318/1937, skr. 328).

E. Formerna för riksdagens behand- ling av statsregleringen m. m.

50. Propositionstider. I RF 5 56 stad- gas, att den ordning, i vilken Konungens propositioner och inom kamrarna väck- ta frågor må företagas till avgörande, regleras i riksdagsordningen. Konungen skall jämlikt RO 5 34 vid riksdagens öppnande i två exemplar överlämna propositionen angående statsverkets tillstånd och behov (jfr ovan p. 23). Alltsedan tillkomsten av gällande grund- lagar har det emellertid varit vanligt, att vissa avsnitt utbrutits ur statsverks- propositionen och senare förelagts riks- dagen i särskilda propositioner (RO & 54). Kungl. Maj:t kan ej under höstens budgetarbete bringa alla anslagsfrågor i det skick, att de kunna upptagas i statsverkspropositionen. Vidare kunna vissa förslag om nya eller ändrade an- slag vara av sådan vidlyftighet, att de

lämpligen böra behandlas separat. Frå- gor rörande nya skatter o. d. behandlas alltid i särskilda propositioner. Om ett anslag är utbrutet för att senare före- läggas riksdagen uppföras detta i stats- verkspropositionen med preliminärt be- räknat belopp.

Från riksdagens sida har kritik ofta riktats mot det antydda systemet. Sär— skilt har man framhållit _— t. ex. vid 1943 års riksdag (KU 16, skr. 516) # att de under riksdagens lopp framlagda propositionerna kommo så sent, att riks- dagens arbete fördröjdes. För att avhjäl- pa de härmed förenade olägenheterna beslöt 1949 års riksdag (skr. 102; jfr prop. 244/1948) bl.a. den ändringen i RO % 54, att propositioner, som avse sta- tens inkomster och utgifter för nästkom— mande budgetår skola avlämnas till riks- dagen inom sjuttio dagar från dess öpp- nande. Senare får sådan proposition —— med undantag av proposition angående riksstatens slutliga reglering _ ej av- lämnas, såvida ej uppskov med fram- ställningen kan befaras lända riket till allvarligt men. Den fast—ställda proposi- tionstiden innebär, att anslagsproposi- tioner normalt ej få avgivas till riks- dagens höstsession.

Tiden för avgivande av motioner reg- leras i RO % 55. Motion skall göras inom femton dagar från den dag statsverks- propositionen kom vederbörande kam- mare tillhanda eller, såvitt angår mo- tion, föranledd av proposition som av- lämnas under riksdagen, sist vid det sammanträde som infaller näst efter 10 dagar från det propositionen kom kammaren tillhanda. I sistnämnda fall äger dock kammaren besluta om för- längning av motionstiden med ytterli- gare högst 5 dagar. I grundlagarna stad- gas ingenstädes, att riksdagsmännen ha initiativ i statsregleringsfrågor. Med ut- gångspunkt härifrån har det inom dok-

trinen (Rydin) ifrågasatts, huruvida de enskilda riksdagsmännen ha rätt att motionera om nya eller ökade anslag. I praxis och modernare doktrin (jfr Her- litz, Riksdagens finansmakt s. 311 ff) är det emellertid sedan länge erkänt att den allmänna motionsrätten äger till- lämpning även på statsregleringsfrågor.

51. Utskottsbehandling. När propo- sition eller motion första gången före- kommer i kammare skall den, därest kammaren ej genast hänvisar ärendet till utskott, bordläggas till nästa sam— manträde, då sådan hänvisning skall ske (RO 5 58). De utskott, som be— handla olika delar av statsverkspropo- sitionen, äro statsutskottet, bevillnings- utskottet, bankoutskottet och jordbruks— utskottet. I RO 5 39 föreskrives att sam- råd mellan dessa utskott skall äga rum. Detta sker fortlöpande genom budget— deputerades verksamhet. Vid särskilda tillfällen kunna vissa ärenden handläg— gas av flera utskott gemensamt, s. k. sammansatt utskott (RO 5 47). De fyra nämnda utskotten utse vid varje riks- dag deputerade med uppgift att rådplä- ga i frågor angående riksdagens budget- arbete. De skola verka för att största möjliga enhetlighet vid budgetbchand- lingen iakttages samt föranstalta om att lämpliga sammanställningar angående budgetarbetet tid efter annan delgivas kamrarnas ledamöter (Riksdagsstadgan, % 19). Statsutskottet handlägger den övervä— gande delen av de med statsregleringen sammanhängande frågorna, nämligen 'de inkomster, som ej äro av bevillnings na- tur, och samtliga anslag med undantag av dem, som avse jordbruksärenden och kostnader för riksdagen och riksdagens verk (RO 5 39). T. 0. m. är 1949 band- lades alla pensionsärenden av bankout- skottet, men dessa överfördes år 1950

till statsutskottet. Detta utskott har un- der senare år varit uppdelat på fyra, fr. o. m. 1950 fem avdelningar, av vilka första avdelningen avses skola hand- lägga utgifterna under 1, 3, 4 och 10 huvudtitlarna, andra avdelningen utgif- terna under 8 huvudtiteln, tredje avdel— ningen utgifterna under 2, 5 och 11 hu— vudtitlarna, fjärde avdelningen inkoms- terna, utgifterna under 6 och 14 hu— vudtitlarna, utgifterna för kapitalfon- derna och för kapitalinvestering i af— färsverksfonderna samt femte avdel- ningen utgifterna under 7 och 12 hu- vudtitlarna samt löne- och pensions- ärenden (jfr prop. 244/1948; särskilda utskottets utl. 1/1948; skr. 102/1949). Beuillningsutskottet åligger att bereda frågor om bevillnings utgörande. (RO 5 40). Utskottet har även att förslagsvis beräkna inkomsterna av de särskilda bevillningarna samt att föreslå sättet att genom bevillning åvägabringa jäm— vikt i statsregleringen. Detta sker i den formen att bevillningsutskottet årligen inemot slutet av vårsessionen avger ett betänkande angående beräkning av be- villningarna för nästkommande budget- år. Däri upptages även förslag rörande den procentsats i förhållande till fast- ställt grundbelopp, varmed den statliga inkomstskatten skall ingå i preliminär skatt. Bevillningsutskottet har under se- nare år varit organiserat på två avdel- ningar, första avdelningen för bered- ning av frågor om tullar och acciser, postmedel och stämpelmedel samt andra avdelningen för frågor rörande den di- rekta beskattningen, m. m. Bankoutskottel (RO 5 41) skall jämte andra ärenden bereda statsverkspropo- sitionen i vad avser riksdags- och re- visionskostnader ävensom kostnader för riksdagens hus och riksdagens verk. Jordbruksutskottet (RO & 43) åligger att behandla jordbruk-särenden, däri in-

begripet folkhusbållningsfrågor av ut- präglad jordbruksnatur (sistnämnda ärenden fr. o. m. är 1950).

Gemensamt för utskottsbehandlingen av statsregleringsfrågor —— liksom öv- riga i utskotten behandlade frågor —— är att utskotten ha initiativrält. De kun- na således, oavsett om motioner före- ligga eller ej, föreslå höjningar av an— slag, ändrade anslagsvillkor etc. Där- emot anses ej initiativrätten vara av den kvalificerade art, att utskotten kunna oberoende av propositioner och motio- ner föreslå nya anslag (jfr Herlitz, Riks- dagens finansmakt s. 315).

Vidare är ett utmärkande drag för ut— skottsbehandlingen av statsverkspropo- sitionen och denna kompletterande pro- positioner att utskotten successivt un- der riksdagens lopp avgiva utlåtanden i första hand rörande de olika huvudtit- larna var 'för sig; därutöver bruka sär— propositioner i anslagsfrågor behandlas individuellt i särskilda utlåtanden. Det åvilar emellertid statsutskottet att samv manfatta resultatet av riksdagens bud- getarbete och framlägga förslag till riks- stat. Detta brukar ske i statsutskottets memorial angående statsregleringen, det 5. k. finansbetänkandet. Utskottet hem-— ställer däri att riksdagen — under för— utsättning av bifall till vad bevillnings- utskottet föreslagit i sitt betänkande angående beräkning av bevillningarna _ måtte upptaga inkomsterna till av statsutskottet angivna belopp. Vidare erinrar utskottet om att utgifterna på grund av riksdagens beslut eller av ve- derbörande utskott framlagda förslag torde komma att uppgå till visst angivet belopp. Utskottet fastslår slutligen att vid bifall till sålunda gjorda förslag kommer riksstaten för nästkommande budgetår att >>erhålla följande utseen- de».

52. Riksdagens beslut: Den gemen- samma noteringen. Betänkande eller ut- låtande av utskott skall, såvitt möjligt, föredragas i båda kamrarna samtidigt och därefter bordläggas. Vid nästa före- dragning skall det, såvida ej kammaren på vederbörande utskotts framställning annorlunda beslutar, åter bordläggas. Vid tredje föredragningen företages ärendet till avgörande (RO % 59). I sam- band härmed plägar den egentliga riks- dagsdebatten äga rum. Enligt RF %% 69 ——71 skall gemensam votering äga rum i frågor, där kamrarna fattat slridiga be- slut, som ej kunna sammanjämkas. Vil- ka dessa frågor äro angives dels i nämn— da 55 av RF och dels mera summariskt i RO % 65.

Vad beträffar området för den gemen- samma voteringens användning äro gränserna dock svåra att fastställa. För en närmare redogörelse för utvecklingen i praxis hänvisas till Thulin, »Samman- jämkning och gemensam votering.» Hu- vudregeln är att anslagsbeloppet och anslagsnaturen (förslagsanslag, reserva- tionsanslag eller obetecknat anslag) kan bli föremål för gemensam votering. I stort sett gäller också att frågor om an- slagsändamål och anslagsvillkor, då de sammankopplas med anslagsbeslut, kun- na avgöras genom gemensam votering. Härvid har dock rått tvekan om sådana anslagsvillkor, vilkas samband med an- slagets egentliga ändamål är mindre på- tagligt. Man har varit benägen att anse, att i samma mån som ett anslagsvillkor avlägsnar sig från anslagsändamålet, minskas också skälen till att föranstalta om gemensam votering om villkoret. Be- träffande frågan om gemensam omröst- ning kan äga rum om villkor, då kam- rarna äro ense om beloppet, eller om villkor för anslagsanvändning, då an- slagsfrågan icke föreligger till avgöran— de, har delade meningar tidigare rått.

På senare tid har emellertid praxis stadgat sig i den riktningen att gemen— sam omröstning kan ske om anslags- villkor, oavsett anslagsfrågans läge.

53. Riksdagens beslut: Utformning och rättslig innebörd. När riksdagen beslutar om anslag sker det numera re- gelmässigt i den formen att riksdagen beslutar »anvi-sa» ett anslag med visst belopp till visst ändamål. Till detta för varje anslagsanvisning grundläggande beslut knytas emellertid ofta andra be- slut eller meningsyttringar av riksda- gen. I samband med avlöningsanslag godkännas eller fastställas avlöningsstat och personalförteckning, i anslutning till bidrags- och understödsanslag med- delas i olika former bestämmelser och villkor för anslagens användning. I olika hänseenden äro emellertid riks- dagens beslut och uttalanden i samband med beviljande av anslag ofta oklara till sin utformning och rättsliga inne-börd. Frågan om riksdagens befogenhet att ställa anslagsvillkor har behandlats ovan (p. 35). Här upptages alltså endast den formella sidan av problemet. För en mängd anslag gäller att de år efter år anvisas utan att riksdagen sam- tidigt gör något uttalande om anslags- användningen utöver vad som framgår av själva anslagsrubriceringen. Här får ofta förutsättas en tyst hänvisning till tidigare meddelade beslut eller utta- landen. I den mån villkoren finnas in- tagna i en författning, gäller om dis- position av vederbörande anslag vad i denna föreskrives, så vitt intet annat utsagts. I andra fall måste man ofta följa riksdagstrycket åtskilliga år eller t. o. m. decennier tillbaka i tiden för att erhålla nödiga upplysningar. Under dylika omständigheter kan givetvis en viss osäkerhet förekomma hos den an- slagsdisponerande myndig-heten, om

den ena eller andra utgiften kan göras från visst anslag.

De skrivelser, vari riksdagens beslut meddelas Kungl. Maj:t, innefatta fr. o. m. år 1948 oftast blott det uttalan— det att riksdagen, med åberopande av vederbörande utskotts av riksdagen god- kända utlåtande, bifallit vad utskottet i utlåtandet hemställt. Då ju utskotten ej äro några beslutande organ, erhålla de- ras uttalanden i motiveringen ofta en mindre kategori-sk utformning. Vad ut— skotten anföra är sålunda i språkligt hänseende anpassat efter deras ställning som beredningsorgän. Om riksdagen däremot själv gjorde motsvarande ut- talanden, skulle i många fall en språk- lig justering få äga rum. När numera detta led hoppas över och Kungl. Maj:t endast har utskottsutlåtandena att hålla sig till, kan stundom en viss oklarhet uppkomma.

I statsverkspropositionen och andra anslagspropositioner intagas ofta för- slag till bestämmelser eller andra mer eller mindre detaljerade uttalanden an- gående anslagens användning. Det är ibland oklart i vilken mån Kungl. Maj:t _, därmed avsett att underställa dylika

förslag riksdagens godkännande. Så t. ex. brukar under avlöningsanslagen ut- | förligt redogöras för motiveringen till I J

höjning av icke—ordinarieposterna; vis- sa nya tjänster avses tillkomma, vissa belopp beräknas för övertidsersätt- ningar och vikariatsersättningar etc. . Likaledes pläga höjningar av de olika ) posterna på omkostnadsstaterna speci- l ficeras. Det torde emellertid ligga i i Kungl. Maj:ts hand att, sedan riksdagen j beviljat dylika anslagsposter ooh anslag, * disponera över dessa på det sätt som ' efter rådande omständigheter är lämp- ligast. Detta är uttryckligen fastslaget beträffande omkostna-dsanslagen (prop. 220/1934, skr. 203). I de nu nämnda

fallen innehålla alltså propositioner- na motiveringar som ej äro direkt av- sedda att inbegripas i riksdagens be— slut. Motsvarande förhållande torde i viss utsträckning äga tillämpning på andra anslag. Som regel lär man emel- lertid få utgå ifrån att i propositioner intagna principer och förslag rörande anslagsanvändning verkligen äro avsed— da att bli föremål för riksdagens ställd- punktstagande. Detta sker emellertid i skiftande former. Stundom yttrar sig riksdagen ej alls om vissa i proposition föreslagna anordningar. I dylikt fall brukar Kungl. Maj:t i regleringsbrev eller motsvarande konstatera att riks- dagen ej gjort erinran mot förslaget. Vanligast torde dock vara att riksda- gen uttalar sig om i propositioner upp- tagna frågor. Detta kan ske så att riks- dagen i sitt beslut tager uttrycklig ståndpunkt; riksdagens vilja kommer då till synes i riksdagsskrivelsens eller utskottsutlåtandets kläm. Men det före- kommer också att klämmen hänvisar till »ovan angivna grunder», d. v. s. motiveringen eller till det i propositio- nen intagna statvsrådsprotokollet. Här- jämte förekommer att klämmen endast upptar anvisningsbeslutet, under det att motiveringen innehåller vissa uttryck för önskemål eller åsikter hos riksda- gen. Frågan om uttalanden i motivering- arna äro bindande för Kungl. Maj:t på samma sätt som riksdagens uttryckliga beslut är vansklig att besvara. Saken har diskuterats i doktrinen, varvid den meningen uttalats (Reuterskiöld, Sveri- ges grundlagar I: 2 uppl. s. 110), att dylika meningsyttringar ej äro av bin- dande natur. Enligt en modernare upp- fattning (Herlitz, Riksdagens finans- makt s. 273 och Sundberg, Villkor för anslag s. 56) lärer emellertid ofta nog en tyst hänvisning mellan klämmen och motiveringen få förutsättas. I praxis

torde också utvecklingen i stort sett ha gått i den riktningen, att i alla fall där riksdagen »förutsätter» eller »utgår från» vissa förhållanden eller »förvän- tar» att vissa villkor skola iakttagas, Kungl. Maj:t ansett sig förpliktad att ta vederbörlig hänsyn till riksdagens ut— talanden. Gränsen mellan verkliga vill- kor å ena sidan och, å den andra, ön- skemål eller förhoppningar är dock svä- vande. Detta vållar oklarhet i två rikt- ningar. Dels kunna Kung-l. Maj:t eller myndigheterna — vilka ej sällan er- hålla rätt att disponera anslag enligt de grunder som fastställts i propositioner och riksdagsbeslut — inlägga för myc- ket i riksdagens uttryckssätt och i onö- dan slaviskt följa niksdagsuttalanden som ej avsetts som förbindande, dels kan det inträffa att Kungl. Maj:t ej rät— tar sig efter ett riksdagsuttalande, som avsetts som bindande, ehuru detta icke kom-mit tydligt till uttryck.

Frågan om riksdagsbeslutens utform- ning upptogs i motionen 1:2/1940. I motionen hemställdes att riksdagen vil- le hos Kungl. Maj:t anhålla om utred- ning angående åtgärder, ägnade att ska— pa större klarhet med avseende å den rättsliga innebörden av riksdagens be- slut och uttalanden, samt om förslag till stadganden, antingen i grundlag eller i annan form, som av utredningen kun- de föranledas. Konstitutionsutskottet (KU 21/1940) anförde, att motionens syfte var värt beaktande. Vissa av de påtalade olägenheterna sammanhängde med att de 5. k. klämmarna stundom fått en alltför snäv utformning. Uttalan- den som avse att binda Kungl. Maj:t borde därför i större utsträckning än som skedde överföras från motivering- en till klämmen. Vidare skulle större enhetlighet ifråga om de av riksdagen i skrivelser och beslut begagna-de orda- sätten kunna vinnas efter samråd mel—

lan kamrarnas och utskottens presidier och sekretariat. Detta borde beaktas i praxis. Skulle det oaktat behov av ut- redning yppa sig borde denna ske ge- nom riksdagens försorg. Utskottet hem— ställde därför att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Riksdagen beslöt i enlighet härmed. Några åtgärder i av motionären antytt syfte ha ännu ej genomförts. De i motio- nen omnämnda olägenheterna ha ökats sedan riksdagens skrivelser fr. o. m. år 1948 i regel beskurits till att endast innehålla ett meddelande att riksdagen bifall-it vad utskottet föreslagit.

54. Riksdagens kontrollmakl. Den kontrollmakt, grundlagarna lägga i riks- dagens hand, avser bl. a. kontroll över Kungl. Maj:ts och myndigheternas handhavande av statsfinanserna. De kontrollorgan som härvid fungera äro konstitutionsutskottet (RF 55 105—107; RO & 38: 3), statsutskottet (RO & 39: 2) och riksdagens revisorer (RO & 72). Det åligger konstitutionsutskottet att på eget initiativ granska de i statsrådet förda protokollen. Dessutom kan en- skild riksdagsman eller annat utskott än konstitwtionsutskottet väcka fråga om anmärkning mot statsrådsledamot. Dylik fråga skall alltid remitteras till konstitutionsutskottet. Regeringsformen anvisar två vägar för utkrävande av an- svar mot statsråd, dels den juridiska ansvarigheten (RF 5 106) med åtal in- för riksrätten och dels den politiska ansvarigheten (RF & 107), innebärande att riksdagen Ahos Kungl. Maj:t anmäler sin önskan att det statsråd, mot vilket anmärkning riktats, skiljes från sitt ämbete. Den förra formen har ej be- gagnats sedan år 1854 och möjligheten att begära statsråds entledigande har aldrig begagnats av riksdagen. Däremot har det förekommit att konstitutionsut—

skottet i sitt memorial angående gransk- ning av statsrådsprotokollen, det 5. k. dechargebetänkandet, gjort anmälan en- ligt RF 5 107 mot ett eller flera statsråd i anledning av vad som förekommit i visst ärende. S. k. reservationsanmärk- ningar, d. v. s. anmärkningar framförda av en minoritet inom utskottet ha ofta förekommit. Anmärkningar av konsti- tutionsutskottet — eller minoritet inom detta — ha i många fall gällt statsfinan- siella fnågor, exempelvis överskridande av anslag, användning av anslag, riks- bokföringens anordnande etc. Decharge— betänkandena och de i anledning av dem förda riksdagsdebatterna utgöra sålunda en betydelsefull källa för kun- skapen om konstitutionell praxis på statsregleringens område.

Enligt RO 5 39 skall statsutskottet ut- över sin uppgift som riksdagens främsta budgetberedande organ även granska statsverkets räkenskaper. Paragrafens ordalydelse ger vid handen att grund- lagstiftaren avsett att ålägga utskottet en fullständig revision av statsverket. I praktiken har detta ej varit genom-för— bart. Utskottets kontroll har i stort sett inskränkt sig till behandling av frågor, som aktualiserats genom riksdagens re- visorer, vars berättelse remitteras till statsutskottet.

Riksdagsrevisorerna utses vid varje riksdag till ett antal av tolv. Deras up'p- gift är att granska statsverkets, riks- bankens och riksgäldskontorets till- stånd, styrelse och förvaltning (RO % 72). Enligt för revisorerna gällande in— struktioner skola de vid sin gransk- ning, såvitt omständigheterna medgiva, förbigå detaljerna och huvudsakligen granska dispositionerna, förvaltningen

och resultaten på det hela. Revisorerna ha sålunda i regel behandlat frågor av principiell räckvidd, även om de där' vid till utgångspunkt i åtskilliga fall tagit speciella ämbetsåtgärder. Jämte frågor, som beröra användning och bok- föring av anslag samt disposition av statsinkomster, ha revisorerna sysslat med spörsmål rörande rationalisering av statsförvaltningen i olika hänseen- den. Revisorerna äga att av statsmyn- dighet få till sig utlämnad handling, varav de finna sig vara i behov (KK 357/1949). Vidare är den, som åtnjutit understöd av statsmedel eller som mot- tagit understöd för förmedling till an- nan, skyldig att efter anmodan avgiva en detaljerad, med verifikationer styrkt redogörelse för användningen av un- derstödet. Undantaget är dock under- stöd, avsett till-bestridande av enskild persons privata utgifter. Resultatet av revisorernas arbete meddelas årligen i berättelser angående statsverket, riks- banken och riksgäldskontoret var för sig. Över berättelsen angående statsver- ket inhämtas förklaringar av berörda myndigheter.

Riksdagens utskotts och dess reviso- rers granskningsrätt avser statsverkets och riksdagens verks förvaltningsområ- den. Däremot gäller denna rätt icke de statliga bolagen. I den mån de statliga bolagens styrelser besluta åtgärder på vederbörande statsråds önskan äro så- dana beslut i regel icke konstitutionellt åtkomliga för riksdagen och dess organ. Frågan om rätt för riksdagens revisorer att granska statliga bolag har vid flera tillfällen varit föremål för riksdagen-s uppmärksamhet och har även varit före- mål för utredning, men något positivt förslag därom har ännu ej framlagts.

A. Huvudreglerna för riksstatens uppställning

55. Bortsett från det allmänna stad- gandet i RF & 62 innehålla grundlagar- na inga närmare föreskrifter om riks- statens uppställning. Principerna för denna ha i stället succesivt utformats genmn praxis. *År 1809 och en tid framåt författade statsutskottet finansplan. Regleringen av rikets finanser avsåg dels statsreg— leringen, d. v. s. de medel riksdagen i riksstat ställde till Konungens förfogan- de, dels anvisningar på riksgäldskon- toret, omfattande kostnaderna för riks- dagen och riksgäldskontoret samt för förräntning och amortering av stats- skulden och de övriga utgifter riksda- ge'n särskilt åtog sig att bestrida. När senare den extra statsregleringen till- kom, anvisades även denna på riks- gäldskontoret vid sidan om riksstaten. Dessa utgifter skulle finansieras med den allmänna bevillning, som riksdagen åtog sig och som skulle inflyta till riks- gäldskontoret (jfr ovan p. Al"/);. Under 1800-talet” »ti—llkommo kapitalinveste- ringar, vilka täcktes med upplånade medel "ooh" anvisades på riksgäldskon- toret. . ' . Det belopp varmed de i riksstaten an- visade anslagen överstego (toss inkoms- ter uppfördes som brist (statsfyllnads- summan), vilken anvisades att täckas av riksgäldskontoret. Det faktiska budget- understiot'tet erhölls genom en samman- ställningav riksstaten och de för riks- gäldskontoret beräknade medlen samt framkom i statsutskottets finansplan och statsregleringsmemorial. Däri redo—

III. Riksstaten

visades resultatet av den samlade bud— geten (jfr riksdagsbeslutet 1812, 5 14). När den till riksgäldskontoret inflytan- de allmänna bevillningen blev tillräck- lig för att jämte övriga inkomster täcka riksstaten framstod denna alltid såsom balanserad. Överskottet eller underskot- tet framkom hos riksgäldskontoret. Denna tudelning av finansförvaltningen bestod delvis ända fram till 1911 års budgetreform.

56. Med budgetreformerna 1868— 1876 överfördes huvuddelen av riks- gäldskontorets löpande inkomster och utgifter till riksstaten (skr. 85/1876; riksstatvskommittén 1910, sid. 37—39; rrv. ber. 1921). överskott och brister skulle normalt regleras över Fonden för reserverade medel. Riksstaten var 1877 ——1911 alltid formellt balanserad, men betydande reserver överfördes till nyss— nämnda fond. Uppkomna överskott to- gos i anspråk för följande statsregle- ringar. Riksgäldskontorets vid sidan om riks- staten reglerade medelsförvaltning om- fattade därefter i huvudsak kapitalin— vesteringar och framstod följaktligen som en fristående kapitalbudget.

57. Med 1911 års budgetreform sam- manfördes riksstaten och anvisningar- na på riksgäldskontoret till en enhetlig riksstat, vilken skulle omfatta såväl lö- pande inkomster och utgifter som låne- medel och utgifter för kapitalökning (prop. 1/1911 och riksstatskommittén 1910). Riksstaten avsågs därmed skola >>b1iva uttömmande, till sin uppställning

klar och lätt översiktlig.» De två sär- skilda finanstablåer, som dittills bc- tingats av den centrala finansförvalt- ningens tudelning på två särskilda äm- betsverk: riksgäldskontoret och stats- kontoret, skulle sammanställas till en enda, den nya riksstaten. »En fullstän- dig bild av rikets alla inkomster och utgifter kunde man icke erhålla annor- ledes än genom en sådan sammanställ- ning» (prop. 1/1911, bil. Riksstatens uppställning, sid. 6).

Överskott eller underskott reglerades dels över en nyinrättad Statsverkets kassafond, dels genom ianspråktagande av medel från olika fonder och titlar eller avsättningar till fonder respektive upplåning eller avbetalning av stats- skulden. (Riksstatskommittén 1910, sid. 111 ff).

Skattemedel och lånemedel samman- fördes och hopadderades i riksstaten och dessutom togos frigjorda medel från äldre statsregleringar i anspråk såsom inkomster för riksstaten.

Regeln att skattebudgeten och låne- budgeten var för sig skulle utvisa jämn balans kom till uttryck först år 1927 (prop. 1, Ink., sid. 10—11). För att möta den ekonomiska krisen 1932—1934 måste man därefter tillgripa utvägen, att anvisa verkliga utgifter såsom ut- gifter för kapita-lökning för att kunna finansiera dem med lånemedlen (prop. 1/1933, Ink., sid. 11 och 24——28 samt Utg., sid. 5—6).

58. 1937 års budgetreform. För att åstadkomma en klarare bild av budge- tens innebörd ur balanseringssynpunkt beslöts år 1937 en ny riksstatsomlägg- ning (prop. 225/1937, skr. 382). Med denna omläggning infördes princi- pen, att man i vissa lägen kunde till- lämpa en flerårsbalansering av budge- ten. I stället för statsverkets kassafond

inrättades statens budgetutjämnings— fond. Den skulle utvisa de förändringar i statens förmögenhetsställning, som förbundits med realiserand—et av riks- staterna under en följd av år. Därvid borde behållningen i fonden, om den nedpressats genom underskott, efter hand återställas genom efterföljande överbalansering. Fonden skulle därför även kunna utvisa skuldsaldo. Kapitalinvesteringarna utbrötos till en särskild budget genom att riksstaten uppdelades i två fristående delar, en driftbudget och en kapitalbudget. Driftbudgeten omfattade skatter och övriga inkomster samt anslag till löpan— de utgifter och bidrag, inräknat täck- ning av kapitalfondernas underskott, avskrivning av nya kapitalinvesteringar och kapitalmedelsförluster. Skillnaden mellan inkomster och utgifter redovisa- des öppet som överskott respektive un- derskott. Anslag för avbetalning av statsskulden anvisades icke över riks- staten. I stället skulle statsskulden kun- na nedbringas genom på driftbudgeten beräknade överskott (jfr Hammar- skjöld: PM. angående principerna för budgetens balansering, sid. 9—18, fo- gad som bih. till prop. 1/1946, Ink.). Kapitalbudgeten upptog anslag för kapitalinvesteringar. Sättet för deras finansiering angavs ej i riksstaten, i vit- ken kapitalbudgetens inkomstsida en- dast upp'tog en formell balanspost, be- nämnd kapitalmedel. Det avsåg's emel- lertid att investeringarna delvis skulle finansieras med skattemedel genom på driftbudgeten anvisade anslag till av- skrivning av nya kapitalinvesteringar.

59. Genom 1941; års beslut om kapital- budgetens uppställning (prop. 1/1944, Utg., p. 2 samt Kb, Investeringsplan; prop. 276/1944; skr. 45 och 464/1944) har kapitalbudgeten blivit en investeq

ringsplan, som utvisar nettobehovet av nya kapitaltillskott. Detta nettobehov framkommer i investeringsstater för fon-derna såsom ett saldo mellan dispo- nibla kapitalmedel och summan av be- slutade bruttoinvesteringar.

Vid 1944 års riksdag föreslogs vidare, att kapitalbudgeten skulle utbrytas ur riksstaten, som alltså efter förslagets ge- nom-förande skulle omfatta endast drift- budgeten. Som sammanfattande benäm- ning för den på detta sätt begränsade riksstaten med därtill hörande inkomst- och anslagsspecifikationer samt kapital- budgeten —— omfattande investerings— planen, jämte därvid fogade investe- ringsstater och anslagsspecifikationer — föreslogs beteckningen »statsbudge- ten». Eftersom kapitalbudgeten skulle finansieras med lånemedel och even- tuella överskottsmedel och då lånemedel även erfordras för finansiering av un- derskott i driftbudgeten ansågs ordet lånemedel icke ge ett riktigt uttryck för kapitalbudgetens inkomstsida. Kapital- budgeten uppfördes därför endast så— som en investeringsplan utan inkomst- sida (prop. 1/1944, Ink. sid. 13 14 och Kb, Investeringsplan, sid. 8—10). Riks- dagen ansåg sig emellertid icke kunna acceptera den föreslagna terminologien _ ("det ”ta” använt 1 M Olika bety: l utgiftssida har önskemålet att erhålla

delser — och bibehöll därför >>riksstat» som sammanfattande benämning för driftbudgeten och kapitalbudgeten. Li- kaså bibehöll riksdagen en formell in- komsttitel, »lånemedel», för att balan- sera investeringsplanen (skr. 45/1944).

60. Frågan om sättet för finansiering av kapitalbudgetens utgifter och budge- tens balansering har under senare år uppmärksammats i samband med frå- gan om den ekonomiska politikens ut- formning på längre sikt. Av hithörande spörsmål påkallade utredningar skulle

kunna påverka utformningen av bud— getpolitiken samt föranleda ändrade principer för kapitalbudgetens finansie— ring (prop. 1/1951, Ink. sid. 17—18).

B. Driftbudgetens utgifter 'if 61. Den nuvarande driftbudgeten om- j'fattar i princip alla löpande och till- tfälliga utgifter, bortsett från de utgifts- jbehov som tillgodoses genom special- ldestina-tion vid sidan av riksstaten. Till jdriftbudg-eten hänföras även vissa in- ivesteringar. Avgränsningen till kapital— ;budgeten är nämligen ej generellt an- jgiven utan framkommer endast genom j de kapitalfonder, som vid varje tid- ,? ;bunkt finnas inrättade. Investering i en jilkapitalfond hänföres till kapitalbudge- ,! ten. Investering, som icke kan hänföras till en kapitalfond, behandlas som ut- gift för driftbudgeten.

Den nuvarande driftbudgeten mot- svarar i huvudsak den äldre riksstaten, sådan denna utformades åren 1810— 1910. I de mellan åren 1911—1937 fastställda riksstaterna motsvaras den nuvarande driftbudgeten av den del av riksstaten, som finansierades med and— ra statsinkomster än lånemedel (skatte- budgeten).

Vid uppställningen av driftbu-dgetens

? en finansstatistiskt tillfredsställande gruppering av utgifterna ofta måst * åsidosättas för hänsynstaganden till ad- * ministrativa förhållanden. Driftbudge- tens utformning är även påverkad av den budgettekniska utvecklingen. I det följande lämnas en kortfattad redogörel- se för de beslut om riksstatens utform- ning, som föregått 1937 års budgetre- form.

62. I den skrivelse, varmed 1810 års riksdag utformade de för uppställ- ningen av riksstaten använda princi-

! 1 l l

; försvaret

perna (Ad. 10 april 1810, sid. 264), an- fördes bland annat, att för varje myn- dighet skulle upprättas en stat, som var- ken skulle kallas ordinarie eller extra ordinarie utan blott stat för den myn- digheten och varå uppfördes ordinarie avlöningsstaten, vilken inte vore under- kastad växlingar, så framt ej inträffade omständigheter eller verkets ändrade organisation fordrade en förnyad reg- lering. På en allmän utgiftsstat uppto- gos sådana utgifter som voro under- kastade förändrat skick och på allmän indragningsstat allt som vid avgång kunde till statsverket indragas och be- sparas.

1812 års riksstat upptog 10 huvudtitlar, nämligen: I. Hov- och slottsstaterna, II. Civila och landsstaterna, III. Militära och försvarsverken, IV. Clerecie och läroverken, V. De fria konsterna, VI. Milda stiftelser, VII. Pensionsstaterna, VIII. Allmänna och extra utgifter, IX. Jordbruket, handeln och näringarna samt Allmänna indragningsstaten.

Nionde huvudtiteln, som till en bör- jan finansierades med uppkomna be- sparingar på de övriga huvudtitlarna (riksdagsbeslutet 2 maj 1810, 10 å), uppfördes vid 1815 års riksdag (Bih. V/1815, sid. 1265) med bestämt belopp. Vid 1817/18 års riksdag beslöts över- flyttning från åttonde huvudtiteln till andra huvud—titlar av sådana förslags- summor, som med anuslagens föremål ägde samband (SU 164/1818, sid. 791). En ny huvud-titel för flottorna och sjö- inrättades 1823 (skr. 330/ 1823).

Redan den för år 1810 fastställda riksstaten var grundad på en specifice- rad anslagsuppställning, upprättad av statsutskottet som bilaga till riksstaten (Ad. nov. 1809, sid. 1209 ff). Ständerna överlämnade emellertid åt Kungl. Maj:t att inom varje huvudtitel disponera den

därtill anslagna summa (Ad. april 1810, sid. 265). Besparingar på anslag fingo alltså användas inom vederbörande hu- vudtitel. Den rörelsefrihet Kungl. Maj:t därmed erhöll var dock begränsad, eftersom huvudtitlarnas summor voro maximerade och grundade på ordinarie stater. Lönerna voro enligt riksdagens skrivelse låga och behövde förbättras, om detta genom besparingar vore möj- ligt. Den för utgifterna på riksstaten sedermera till riksdagen lämnade redo- visningen Aupptog belastningen på varje särskilt anslag (jfr rev.ber., Bih. 1, mars 1815, sid. 41, jämte tabellbilaga).

63. 1840 års riksstalsomläqgning. I samband med den vid 1840 års riksdag genomförda departementalreformen in- rättades en huvudtitel för varje stats- departement. Varje huvudtitel skulle omfatta de anslag som behandlades i vederbörande departement och äskades efter föredragning av departements- chefen. Första huvudtiteln bibehölls dock. Vid sidan av depart-ementshuvud- titlarna uppfördes som nionde huvud— titel Pensions- och indragnin-gsstaterna. Första och nionde huvudtitlarna före- drogos av chefen för finansdepartcmen- tet. Den nya huvudtitelsindelningen ge- nomfördes fr. o. m. är 1842 (SU 370 och 555/1840; skr. 368/1840). Huvud- titelsindelning består alltjämt i vad av- ser löpande utgifter med de ändringar som föranledas av ändrad departe- mentsindelning.

Vid samma riksdag infördes vidare de nuvarande anslagstyperna förslags— anslag och reservationsanslag. En följd härav blev, att den dittillsvarande maxi- meringen av huvudtitlarna upphörde samt att riksdagen vid sin budgetbe- handling tog större hänsyn till de en- skilda anslagen än till huvudtitlarnas slutsummor. Huvudtitlarna ha därefter

behandlats som rubriker och deras slut- summor ha förlorat sin karaktär av bindande anvisningar.

64. Budgelreformer 1869—1876. Vid riksdagen 1828/30 hade den extra sta-ts- regleringen tillkommit (p. 55). Denna hade anvisats på riksgäldskontoret och reglerats enligt föreskrifter i reglemente för kontoret. Besparingarna i denna kunde Konungen icke disponera. Ko- nungens handlingsfrihet hade därige- nom blivit starkt beskuren, eftersom den extra statsregleringen omfattade extra och tillfälliga anslag och för- stärkningsanslag m. m., alltså den sorts anslag som i första hand kunde vän- tas lämna besparingar. Fr. o. m. är 1869 anvisades den extra statsreglering- ens anslag på riksstaten, vilken uppde- lades i två delar, ordinarie anslag och extra (extra ordinarie) anslag, båda fördelade på huvudtitlar. Utbetalningen av de extra anslagen ankom därefter på statskontoret (skr. 99/1868). Som förut sagts (p. 55)- anvisades fr. o. m. år 1810 medel till riksdags- och revisionskostnader, avlöningar m. m. vid riksgäldskontoret, räntor å statsskul- den samt vissa andra utgifter _ däri- bland kostnader för uttaxering av all- män bevillning — vid sidan om riks- staten. Utgifterna bestredos av riks- gäldskontoret. Med 1876 års budgetre- form överfördes dessa mcdelsanvis- ningar till riksstaten. Medel härför an- visades under särskilda av riksgälds- kontoret disponerade anslag, vilka i riksstaten uppfördes utom huvudtitlar- na (prop. 1/1876, skr. 85).

65. Med 1911 års budgetreform inord- nades huvudparten av riksstatens dit- tillsvarande anslag i den nya riksstaten under rubriken Verkliga utgifter. De affärsdrivande verkens ställning i bud-

getsystemet reglerades, varvid anslagen till dessa verks driftutgifter utbrötos ur riksstaten. Samtidigt uppfördes anslag till vissa myndigheter, som dittills fi- nansierats med inkomster vid sidan av budgeten.

Frånsett de nu nämnda åtgärderna bi- behölls utgifternas gruppering inom hu- vudtitlarna oförändrad.

En systematisk gruppering av utgif— terna inom huvudtitlarna åstadkoms först med den omläggning av riksstatens utgiftssida som beslöts vid 1934 års riksdag och för vilken skall redogöras i ett senare sammanhang (p. 107 ff). Genom 1934 års beslut slopades uppdel- ningen av riksstatsanslagen i ordinarie och extra anslag.

66. Med 1937 års budgetreform dela— des som förut sagts (p. 58) riksstaten i två fristående delar, driftbudgeten och kapitalbudgeten. Anslagen på driftbud- getens utgiftssida uppfördes under två huvudrubriker, Egentliga statsutgifter och Utgifter för statens kapitalfonder. Till egentliga statsutgifter hänfördes de anslag, som enligt den sedan år 1912 tillämpade uppställningen hän-förts till rubriken Verkliga utgifter, utom räntor å statsskulden, d. v. s. anslagen under huvudtitlarna samt till oförutsedda ut- gifter och till riksdagen och dess verk. Den alltjämt bibehållna uppdelningen på departementshuvudtitlar är icke full- ständigt systematisk. Den innebär att utgifterna fördelas i överensstämmelse med Kungl. Maj:ts stadga angående för- delning av ärendena mellan statsdepar- tementen. Huvudtitlarna ange alltså för vilka anslag vederbörande departe- mentschefer eller konsultativa statsråd äro föredragande. Anslag som utbetalas av en Och samma myndighet upptagas på olika huvudtitlar om de handläggas inom olika departement.

Man har alltid vid de olika departe- mentalreformerna försökt bibehålla de- partementshuvudtitlarnas nummer oför- ändrade. Sålunda är grupperingen av andra och tredje huvudtitlarna bero— ende av den år 1840 gällande rangord- ningen mellan justitiestatsministern och utrikesstatsministern. Senare tillkomna huvudtitlar placeras i den ordning i vil- ken departementen tillkommit, varvid riksdagens huvudtitel placeras sist.

67. Under Utgifter för statens kapi— talfonder sammanfördes år 1937 de an— slag för kapitalfonderna som skola fi- nansieras över driftbudgeten och som enligt tidigare terminologi skolat ingå i skattebudgeten. De hithörande ansla- gen uppdelas på fyra huvudtitlar, näm- ligen: Luftfartsfonden, Riksgäldsfonden, Avskrivning av nya kapitalinvestering- ar och Avskrivning av oreglerade kapi- talmedelsförluster.

68. Driftbudgetens utgiftssida har därmed erhållit följande utseende (1951 /52) :

A. Egentliga statsutgifter: I. Kungl. hov- och slottsstaterna II. J'ustitiedepartementet III. Utrikesdepartementet IV. Försvarsdepartementet V. Socialdepartementet VI. Kommunikationsdepartementet VII. Finansdepartementet VIII. Ecklesiastikdepartementet IX. Jordbruksdepartementet X. Handelsdepartementet XI. Inrikesdepartementet

XII. Civildepartementet XIII. Oförutsedda utgifter XIV. Riksdagen och dess verk

B. Utgifter för statens kapitalfonder: I. Luftfartsfonden II. Riksgäldsfonden

III. Avskrivning av nya kapitalinve- steringar IV. Avskrivning av oreglerade kapi- talmedelsförluster

C. Driftbudgetens inkomster

69. Driftbudgeten finansieras liksom den ursprungliga riksstaten eller den del av denna som mellan åren 1911 och 1937 benämndes skattebudgeten med de i RF 55 59—62 omnämnda bevillningar och ordinarie inkomster, d. v. s. skatter samt övriga inkomster av såväl löpande som tillfällig natur.

70. Åren 1810—1911 uppfördes in- komsterna i riksstaten efter sin konsti- tutionella karaktär under två huvudru- briker dels »Ordinarie inkomster» och dels »Extra ordinarie inkomster» eller »Bevillningar». Ordinarie inkomster voro de stats- verkets inkomster som icke enligt RF 5 60 äro bevillningar. Inkomster och ut— gifter uppfördes i riksstaten brutto. Dock tillkommo under 1800-talet många fall av specialdestination vid sidan av riksstaten och utvecklingen tenderade alltmer mot ökad nettoredovisning för myndigheter med inkomster och ut- gifter. Under senare delen av 1800-talet bör- jade de nya affärsverken tillföra staten ökade inkomster. Sålunda uppfördes bland ordinarie inkomster titlar för järnvägstrafikmedel fr. o. m. år 1869 och telegrafmedel fr. o. m. år 1872, samtidigt som för dessa verks utgifter anslag an- visades på riksstatens utgiftssida under dåvarande 6 huvudtiteln (skr. 77/1868 och 48/1871 ) . Dessa verks inkomster och utgifter upptogos alltså brutto på riks- staten. De fingo likväl delvis behålla inkomster för att täcka investeringar. Från och med år 1879 ändrades statens järnvägars redovisning till nettoredovis-

ning, varefter inkomsttiteln järnvägstra- fikmedel endast skulle upp-taga nettore- sultatet av järnvägsdrif—ten (skr. 56/ 1878). Skogs— och arrendemedel voro redan år 1810 uppförda brutto i riks- staten. Vattenfallsverken redovisades däremot vid sin tillkomst (1900-talets början) utanför riksstaten. Först med 1911 års budgetreform infördes netto- redovisning för samtliga dessa verk (ne- dan p. 71).

Såsom bevillningar (extra ordinarie inkomster) redovisades till en början endast tullar och acciser, postmedel, chartae-sigillataemedel och brännvins- avgift. Den allmänna bevillningen, vil- ken redan från början var den största bevillningen och inlevererades till riks- gäldskontoret, uppfördes först år 1874 på riksstaten (skr. 96/1873 och riks- dagsbeslutet samma år, 5 13).

Riksbankens vinst lämnades sedan början av 1800-talet (beslut vid riks- dagarna 1823 och 1828/30) med dispo— nibel del till riksgäldskontoret. Fr. o. 111. år 1877 överlämnades av riksdagen be- stämd andel i bankovinsten till stats- verket och uppfördes under särskild rubrik i riksstaten (riksdagsbeslutet 1876, 5 20).

Utdelning å de aktier i Luossavaara- Kiirunavaara aktiebolag, vilka av staten förvärvades genom 1907 års malmavtal, uppfördes å särskild titel i riksstaten fr. o. m. är 1909 (skr. 225/1908). Denna inkomst hänfördes oegentligt nog icke till ordinarie inkomster utan uppfördes som en med riksbankens vinst jämställd inkomstrubrik.

Vid sidan om riksstaten redovisade vidare riksgäldskontoret sedan år 1810 vissa smärre inkomster såsom tidnings- stämplingsavgift, kortstämplingsmedel, lösen för ekeskog m. m., samt intresse- medel och extra inkomster.

Vid slutet av denna tidsperiod (år

1911) hade riksstatens inkomstsida fått följande utseende: Tillgångar och inkomster. Av överskott å _ _ _— års statsreg- lering Statsverkets inkomster Ordinarie inkomster Bevillningar Av besparingar å reservationsanslaget till —— — Utdelning å statens aktier i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag Av riksbankens vinst för år _ _— _ 1810 års riksstatsuppställning hade vid 1900-talets början blivit föråldrad. Den >>hade icke anpassat sig efter den med tidsutvecklingen förändrade all- männa uppfattningen av de skilda pos- ternas inbördes samband och släktskap» (prop. 1/1911, bil. Riksstatens uppställ- ning, sid. 7). Vid budgetarbetet måste därför upprättas sammanställningar över rikets inkomster med annan grup— pering än den i riksstaten använda.

71. Med 1911 års budgetreform ge- nomfördes en ny gruppering av inkom— sterna, »som bättre än den sedvanliga uppställning-en lämnar en översikt av dessa inkomsters olika natur ur finan- siell synpunkt och närmare sammanför inkomster av närsläktad art» (prop. 1/1911, bil. Riksstatens uppställning, sid. 7; skr. 249). Inkomsterna uppdela- des i fem huvudkategorier: A. Egentliga statsinkomster. B. Inkomster av statens produktiva fonder. C. Andel i riksbankens vinst. D. I anspråk tagna kapitaltillgångar. E. Lånemedel. Av dessa rubriker omfattade endast de tre första till den nuvarande drift- budgeten hänförliga verkliga inkomster. En verklig nyhet för riksstatens in- komstsida och överhuvud för statsbok-

föringen innebar tillkomsten av de pro- duktiva fonderna och särskilt affärs- verksfonderna, av vilka tidigare endast statens järnvägars fond haft ordnad kapitalredovisning. Fr. o. m. är 1912 upplades ikapitalfomder för post- och telegrafverken samt domänverket, var- vid inkomster och utgifter utbrötos från riksstaten för att redovisas på des- sa fonder. Överskottet från fonderna skulle årligen tillgodoföras riksstaten. På samma sätt förfors med statens vat— tenfallsverk, som då var nybildat och ännu icke hade inordnats i budgetsyste- met.

Överföringen av postavgifterna till postverkcts fond ansågs icke behöva rubba dessa avgifters karaktär av bevill- ning.

Under egentliga statsinkomster skulle upptagas huvud-delen av ordinarie och extra ordinarie inkomster utom post- medlen och de affärsdrivande verkens nyssnämnda inkomster. Termen ordi- narie inkomster slopades. De egentliga statsinkomsterna uppdelades i två un- derrubriker, skatter och upphörd i sta— tens verksamhet.

Rubriken skatter omfattar numera, se- dan mantalspenningarna fr. o. m. år 1939 upphört att utgå; uteslutande be— villningar.

Uppbörd i statens verksamhet skulle omfatta upp—bördsmedel hos vissa myn- digheter som icke organiserades såsom affärsverk. Under denna rubrik ha se- dermera upptagits ett stort antal myn- digheters bruttoinkomster. Till viss de] få dock uppbördsmedel alltjämt tillgo- doföras anslag på riksstatens utgifts- sida. Under uppbörd i statens verksam- het uppfördes en titel för diverse in— komster, vilken är 1918 utbröts och uppfördes som huvudrubrik.

I samband med genomförandet av den allmänna folkpensioneringen upp-

fördes fr. o. m. budgetåret 1936/37 en särskild titel för bidrag från folkpen- sioneringsfon—den såsom egen huvud- rubrik under egentliga statsinkomster. Denna har fr. o. m. budgetåret 1941/42 ersatts med en titel för folkpensionsav- gifter och en titel för överskott från folkpensioneringsfonden, vilken senare titel redovisas under inkomster av sta- tens kapitalfonder.

Under huvudrubriken inkomster av statens produktiva fonder, fr. o. m. bud- getåret 1938/39 ändrad till inkomster av statens kapitalfonder, uppfördes tit- lar för redovisning av nettoavkastning- en av statens kapitalfonder. Sålunda genomfördes som nyss sagts nettoredo- visning för samtliga affärsverk fr. o. m. är 1911. Till affärsverk hänfördes post- verket, tel-egrafverket, statens järnvä- gar, statens v-attenfallsverk och domän- verket (statens domäner).

Utdelning på statens aktier uppfördes såsom överskott från fonden för statens aktier.

Överskotten av statens utlåningsfon- der, tidigare redovisade hos riksgälds- kontoret såsom intressemedel, uppför- des i riksstaten såsom inkomster av statens produktiva (fond-er.

För de fonder som tillkommit efter år 1912 ha efter hand uppförts nya rub- riker och inkomsttitlar.

Titeln Andel i riksbankens vinst bibe- höll i 1912 års riksstat sin placering i riksstaten men uppfördes som huvu—d- rubrik. Fr. o. m. budgetåret 1938/39 uppfördes riksbanksfonden bland sta- tens kapital'fonder (prop. 2/1938, skr. 408).

Inkomster i riksgäldskontorets verk- samhet bibehöllos på riksgäldsfonden. Då dessa budgetåren 1932/33—1936/37 växte till större belopp inrättades för deras redovisning en särskild som h—u- vudrubrik uppförd titel, Riksgäldskon-

torets inkomstmedel (prop. 261/1932, skr. 385). Inkomsterna återfördes 1938/ 39 till riksgäldsfonden.

Rubrikerna I anspråk tagna kapital- tillgängar och Lånemedel avskaffades med 1937 års budgetreform men den sistnämnda rubriken återinfördes med 1944 års budgetreform, vilket behandlas närmare i samband med redogörelsen för kapitalbudgeten.

72. Med 1937 års budgetreform inför- des den ändringen, att om lånemedel och disponibla medel behöva tagas i an- språk för =driftbudgetens finansiering, skall det däremot svarande beloppet uppföras som underskott, icke som in- komst, d. v. 5. att en öppen redovisning av underskott infördes.

73. Driftbudgetens inkomstsida i riks- staten (1951/52) har därmed erhållit följande utseende:

A. Egentliga statsinkomster: I. Skatter. II. Uppbörd i statens verksamhet. III. Folkpensionsavgifter. IV. Diverse inkomster.

B. Inkomster av statens kapitalfonder: I. Statens affärsverksfonder. II. Riksbanksfonden. . Statens allmänna fastighetsfond. IV. Försvarets fonder. V. Statens utlåningsfonder. VI. Fonden för låneunderstöd. . Fonden för statens aktier. . Statens pensionsfonder. IX. Diverse kapitalfonder.

D. Driftbudgetens balansering

74. Principerna för statsbudgetens balansering. Sedan gammalt anses det vara önskvärt, att i'en normal stats- budget inkomsterna äro tillräckliga att täcka samtliga utgifter. Jämn balans

skall alltså råda. Med inkomster och ut- gifter avses därvid de likvida medel som inflyta respektive utbetalas den period för vilken budgeten skall gälla, i regel ett år. Uppstår underskott, måste detta täckas med likvida reserver eller med län. Den därigenom uppkomna statsskulden drabbar direkt eller in-di- rekt framtidens skattebetalare, dock i mindre mån om den senare reduceras genom förändrat penningvärde. Uppstår ett budgetöverskott, som icke erfordras för att täcka tidigare underskott, ha skattebetalarnas medel anlitats för fon- dering.

Fondering av skattemedel (överbalan- sering) ansågs tidigare i regel lämplig endast för att reglera en tidigare skuld- ökning eller för finansiering av en viss utgift. Underbalansering av skattebud- geten accepterades i princip endast som ett medel att med upplånade medel fi- nansiera statliga åtgärder vid krig, miss- växt och därmed samman-hängande eko- nomiska kriser. För den moderna sta- ten ha de med budgetens balansering sammanhängande spörsmålen skapat problem av mera komplicerad natur. Den nutida statsbudgeten tar nämligen i anspråk en mycket stor del av natio- nalinkomsten. Ö'verbalansering av stats- budgeten har blivit ett medel att möta inflatoriska kriser. Frågan om budge- tens balansering har därför fått allt större betydelse ur samhällsekonomisk synpunkt och kan icke längre behand- las enbart som ett internt, statligt fi— nansieringsproblem. Vidare har staten numera i relativt stor utsträckning även affärsmässiga uppgifter. Staten anskaf- far eller framställer tillgångar, som kunna lämna en fortlöpande eller fram- tida avkastning, såsom järnvägar, fabri- ker, varulager och förråd av olika slag. I den mån sådana nyttigheter anskaf- fas med anlit-ande av skattemedel får

I

I

I i . &

denna anskaffning, finansiellt sett, sam- ma verkan som om skattemedel använts för fondering av medel. Budgetbalansen bör därför även bedömas med hänsyn till dess inverkan på statens förmögen- hetsställning och sättet för statskapita— lets redovisning. Dessa spörsmål, som i doktrinen bedömts på de mest skiftan- de sätt, hade ej någon större betydelse för 1800-talets statsbudgeter med deras mera begränsade omfattning. (Jfr prop. 1/1946, Ink., bih. D).

75. De för 1810 års riksstat använda budgetmetoderna belysa hur grundlags- riksdagen 1809/10 och därefter följan- de riksdagar bedömde rätten att över- eller underbalansera riksstaten. Som förut sagts (p. 55) beräknades vid 1810 års statsreglering en statsbrist, som skulle täckas av riksgäldskontoret. Det verkliga budgetun-derskottet fra-m- kom först sedan riksstaten samman- ställts med riksgäldskontorets beräkna- de inkomster och medelsbehov. Detta skedde i statsutskottet (jfr riksdagsbe— slutet 1812, 14 &, jämte bilagor). Posten statsbrist som skulle täckas med allmän bevillning bibehölls i riks- staten till år 1854 och benämndes stats- fyllnadssumma. Sedan statsskulden bli— vit konsoliderad och allmänna bevill- ningen tillräcklig att fylla behovet hade posten ej längre karaktär av brist utan angav endast hur stor del av all- männa bevillningen som erfordrades för att balansera riksstaten. Resultatet av statsregleringen framkom hos riks- gäldskontoret som ett saldo mellan dess inkomster och utgifter, inräknat stats- fyllnadssumman. Från och med år 1855 förelåg över- skott i riksstaten, Som kunde lämna bi- drag till bestridande av de på riksgälds- kontoret ankommande utgifterna. Under hela tidsperioden 1810—1876

förekomma alltså överskott och under- skott i statsregleringen, vilka reglera-des över riksgäldskontoret. På samma sätt förfors med de differenser som fram- komvmo vid budgetens realisering, till den del de icke utgjordes av bespa- ringar som fingo disponeras av Kungl. Maj:t.

76. Sedan regleringen av riksstaten genom 1876 års budgetreform gjorts oberoende av riksgäldskontoret infördes nya metoder för balansering av riks- staten. Enligt beslut vid 1881 års och följan- de riksdagar (prop. 1/1881, Ink. och riksdagsbeslutet 5 1) uppfördes behåll— ningar från föregående statsregleringar samt besparingar på anslag och fonder såsom tillgångar för statsregleringen. Dessa medel redovisades dock icke av statskontoret i den tryckta kapitalredo- visningen som inkomster i vidare mån än de avsågo verkliga överskottsmedel, utan tillgodofördes statsregleringsfon- den direkt på dess kapit-alkonto. Principen att räntebärande investe- ringar kunde finansieras med lån och sålunda icke behövde påverka budget- balansen hade under perioden 1877— 1911 blivit erkänd, även om den icke regelbundet tillämpades. De överskott och brister som upp- kommit i statsreglcringen under den- na period reglerades över >>Fonden för reserverade medel». Behållning- arna på denna fond disponerades för efterföljande riksstater (jfr riksstats- kommittén 1910, sid. 111—120). Några större budgetunderskott förekommo icke under denna period, men väl gjor- des icke oväsentliga avsättningar för fondering. Riksstaten framstod därför i regel såsom jämnt balanserad. Till in- vesteringar användes, förutom vid sidan om riksstaten anvisade lånemedel, även

delar av affärsverkens överskottsmedel och ansl—agsmedel från riksstaten. Riks- statsmedel användes även för statsskul- dens amortering. Sålunda uppkom en icke oväsentlig överbalansering, som

delvis utnyttjades till statlig kapitalbild- ning.

77. Med 1911 års budgetreform inför- des inga ny-a metoder för reglering av budgetbalansen. De frågor som sam-man- hängde med regleringen av stora bud- getunderskott hade sedan förra delen av 1800-talet saknat aktualitet. 1910 års riksstatskommitté diskuterade icke and- ra brister än sådana, som kunde reg- leras dels med skatter, dels med från tidigare statsregleringar balanserad-e eller fonderade överskottsmedel (jfr bet. sid. 116—120). »Fonden för reser- verade medel» och ».Statsverkets kassa- förlagsfon-d» sammanslogos till en ny- bildad »Statsverkets kassafond», vilken ingick såsom ett konto i statsreglerings- fonden (1912—1919 benämnd »stats- medel som äro gemensamt placerade», 1 920—1932/33 »statsm-edelsfonden») . Statsverkets kassafond skulle uppsamla överskott och täcka brister på inkomst- titlar och anslag. Det förutsattes att »överskotten skulle under en följd av goda år samlas till en måhända rätt betydande behållning —— —— —. Då de dåliga åren komme, skulle denna reserv tas i anspråk för fyll-ande av brister i statsregleringarna. Något särskilt an- slag till täckande av sådan brist behöv- de då icke ifrågakomma.» (Riksstats- kommittén 1910, sid. 117). Det skulle snart visa sig, att denna tanke icke kun- de realiseras. I enlighet med dessa riktlinjer ut- fonmades riksstaten så, att skattebud- geten skulle balansera. Denna till-fördes dock under rubriken >>I anspråk tagna kapitaltillgångar» likvida medel som

togos i anspråk för budgeten-s balanse- ring såsom besparingar å reservations- anslag, återbetalningar från kapitalfon- der samt andra frigjorda likvida medel. Till en början gjordes ingen skillnad mellan kapitaltillgångar som uppkom- mit av lånemedel eller skattemedel. Denna inkonsekvens rättades fr. o. m. budgetåret 1927/28, då dessa lånemedel överfördes till lånebudgeten (prop. 1/1927, Ink. sid. 10—12).

I anspråk tagna kapitaltillgångar re- presenterade inga verkliga inkomster, men de motvägdes delvis av under ut- gifter för kapitalökning av andra stats— inkomster än lånemedel'anvisade an- slag till fondering och till avbetalning av statsskulden. I den mån de senare anslagen voro större än i anspråk tagna kapitaltillgångar var budgeten reellt överhalanserad. Så blev också fallet fram till utbrottet av första världskriget år 1914.

78. Med utbrottet av första världs- kriget inträffade en avsevärd utgifts- stegring. Medel för finansiering av de oförutsedda utgifterna för beredskapens tryggande funnos ej disponibla på riks- staten och anvisades därför på för- skottstitel vid sidan om riksstaten. Dessa medel finansierades dels med det enligt RF % 63 anvisade lilla krediti- vet, dels med anlitande av rätten att rekvirera kassaförstärkning från riks- gäldskontoret. Följaktligen uppkom en med lånemedel finansierad underbalan- sering, vilken kom till synes i statsreg- leringen först sedan en efterföljande riksdag kunnat anvisa medel i en senare riksstat. Tidsförskjutningen mellan ut- betalning och redovisning mot rikssta- ten uppgick till två å tre budgetår. Genom att kostnader för den militära beredskapen och folk-försörjningen reg- lerades i efterhand visade statsregle-

ringen under åren 1914—1918 utgifts- summor, som understego de faktiska ut- gifterna. Metoden att fönskottera utgift med hjälp av från riksgäldskontoret rekvirerade medel, innan utgifterna bli- vit prövade av riksdagen, föranledde erinringar från riksdagens revisorer (rev. ber. 1916, sid. 57—58) och från riksdagen (skr. 235/1916). 1917 års riksdag beslöt därför införa tilläggssta- ter för reglering av oförutsedda utgif— ter. Därefter kunde huvuddelen 'av krigsårens beredskapskostnader regle- ras på tilläggsstater för åren 1918 och 1919.

Tilläggsstaterna finansierades med i anspråk tagna kapitaltillgångar och med lånemedel. De ökade alltså under- skotten i statsregleringen med motsva- rande belopp. I verkligheten kunde man emellertid när de första tilläggsstaterna äskades räkna med att riksstatens in- komsttitlar skulle lämna merinkomst. Denna merinkomst användes för till- läggsstaten genom att i denna en del av kassafonden uppfördes som inkomst un- der i anspråk tagna kapitaltillgångar. En sammanställning av riksstat och till- läggsstat gav därför en missvisande bild av statens ekonomiska läge, formellt av nyss antydda skäl, reellt därför att ut- gifter delvis hänfördes till andra riks- statsår än dem under vilka de verk- ställts.

I riksräkenskapsverkets årsbok 1948 lämnas en översikt över statens inkoms- ter och utgifter under dessa år (tab. A, sid. 34), i vilken försvarskostnaderna hänförts till de år under vilka de ut- betalts. Även denna omräkning är for- mell och övriga krisutgifter ha ej kun- nat omräknas på motsvarande sätt, enär stora kostnader för kriskommissionerna redovisats såsom förlagskapital under utgifter för kapitalökning för att täckas med tillfälliga lånemedel och senare er-

sättas med skattemedel. Det är därför svårt att åstadkomma en riktig bild av den faktiska budget-balansen under den- na tid.

79. Under perioden 1920—1937/38 användes rubrikerna »i anspråk tagna kapitaltillgångar» och »utgifter för ka- pitalökning av andra statsinkomster än lånemedel» i växlande omfattning för att reglera budgetbalansen. Medel av- sattes till fonder och återfördes till bud— geten eller omfördes över dessa rubri- k-er från en fond till en annan för att senare ånyo återföras till budgeten. Re- dovisningen av den verkliga budget- balanscn blev därmed allt mer svåröver- skådlig. I tilläggsstaten för år 1922 komplice— rades redovisningen ytterligare genom att i riksstat gjorda avsättningar för sär- skilda ändamål återtogos i samband med nya anvisningar på utgiftssidan. Därmed uppkomma stora dubbelredo- visningar i budgeten. Budgetåren 1926/27—1937/38 avsal- tes över utgifter för kapitalökning me- del för mötande av förluster å aktie- bolaget Kreditkassan av år 1922. Enligt principerna för riksstatsuppställningen behandlades denna avsättning som en kapitalinvestering, trots att den i verk- ligheten endast avsåg täckning av en redan uppkommen förlust. Delvis täck- tes sådana avsättningar även trån andra fonder genom att motsvarande belopp från dessa tillfördes riksstaten över i anspråk tagna kapitaltillgångar. Bland utgifter för kapitalökning redo- visades även avsättningar av likvida me- del för framtida användning eller för av— betalning av statsskulden. Minskning av statsskulden ansågs likvärdig med ök- ning av statens inkomstgivande kapital (riksstatskommittén 1910, sid. 123). Medel för amortering av statslånen av—

sattes till en särskild fond. En liknande fondering skedde genom avsättning till statsverkets fond av rusdrycksmedel. Denna fond bildades år 1915 (prop. 186/1913, skr. 168) och ökades sedan successivt genom att man över utgifter för kapitalökning efter skiftande prin- ciper fonderade influtna rusdrycksme- del (KF 199/1913). Fonden skulle vara en kassareserv, avsedd att täcka kost- naderna för ett eventuellt rusdrycksför- bud. När detta syfte blev mindre aktua ellt skulle fonden i stället användas till statsskuldens amortering (KF 135/ 1926). Snart togs emellertid fonden för statsskuldens amortering i anspråk på riksstatens inkomstsida för reglering av budgetbalansen (prop. 1/1933, Ufk: bil. 3, skr. 35, KF 138).

Som förut sagts genomfördes fr. o. m. budgetåret 1927/28 kravet på jämn ba- lans av skattebudgeten. När det efter 1932 års arbetslöshetskris blev nödvän- digt att finansiera arbetslöshetspolitiken genom underbalansering av budgeten och disponibla likvida medel icke för- slogo för ändamålet, överflyttades verk- liga utgifter till lånebudgeten och upp- togos under Utgifter för kapitalökning, Fonden för förlag till statsverket (jfr prop. 1/1933, Utg. sid. 5—6). Samtidigt beslötos särskilda skatter, som under rubriken avbetalning av statsskulden skulle avsättas för avskrivning av dessa utgifter (prop. 1/1933, Ink. sid. 21— 22). Slutreglering av dessa utgifter skedde år 1938 (prop. 2/1938, sid. 14). Denna utväg var budgettekniskt sämre än den åren 1917 och 1918 använda, då lånemedel direkt avsattes för täckning av krisutgifter, men den var en konse- kvens av den år 1927 införda balans- regeln. Detta föranledde arbetslöshetsut- redningen att i dess år 1934 avgivna slutbetänkande förorda en budgetom- läggning (SOU 1935:6), vilket ledde till

1937 års budgetreform (prop. 225/1937, skr. 382).

80. Medan förarbetet för sistnämnda reform pågick genomfördes, bl. a. i syfte att lätta budgetbalansen, en om- läggning av fastighetsredovisningen (prop. 114 och 115/1935, skr. 121), var- igenom byggnadskostnader skulle kunna omedelbart finansieras med lånemedel för att därefter genom årliga avskriv- ningar under en längre följd av år täc- kas med löpande inkomster. Riksdagen uttalade (skr. 121/1935, sid. 5), att den princip som tidigare vunnit tillämpning, att genom skatte— medel omedelbart finansiera byggnads- företag, vore till fördel i flera avseenden och borde i största utsträckning även i fortsättningen upprätthållas. Riksdagen borde under alla förhållanden, framde- les liksom dittills, ha fria händer att anlita det finansieringssätt _— skatteme— del eller lånemedel — som med hänsyn till omständigheterna och det ekonomi- ska läget vid varje tillfälle vore det lämpligaste. Vid ären-dets handläggning i riks- dagen påtalades risken att övergå från skattemedelsfinansiering till lån-eme- delsfinansiering. Dåvarande chefen för finansdepartementet framhöll med an- ledning härav, att det alldeles uppen- bart från statens synpunkt vore önsk- värt, att man, i den utsträckning man kunde, tillgrepe skattemedel och icke lånemedel. Det skulle således stå riks- dagen fritt att varje gång med hänsyn till rådande förhållanden avgöra, huru- vida man för tillfället funne statens läge vara sådant, att man skulle använda skattemedel eller lånemedel. Statsrådet ansåg det önskvärt om staten hade så goda inkomst-er, att man icke behövd-e, när det gällde byggnader, resonera om att åstadkomma dem medelst lånemedel

(AK 21/1935, sid. 16—32). Liknande _synpunkter ha senare framförts i 1951 ,års finansplan (jfr ovan p. 60).

* ' 81. Huvudsyftet med 1937 års budget- " reform var att åstadkomma en rättvisan— de bild av överskott och underskott i budgeten. I detta syfte skildes på det sätt som förut (p. 58) angivits löpande utgifter från investeringar. Statsverkets kassafond, rusdrycksmedelsfonden och fonden för statsskuldens amortering av- vecklades helt och de reserver som kvarstodo överfördes till en nyinrättad »Statens budgetutjämningsfond», över vilken överskott och underskott på driftbudgeten skulle regleras (prop. 2/ 1938, skr. 408 och 469). Större un- derskott skulle kunna täckas under en längre följd av budgetår. Budgetutjäm- ningsfonden skulle därför — på sam- ma sätt som ett vinst- och förlustkonto — kunna utvisa negativt saldo.

1937 års reform medförde icke några ändringar i fråga om sättet för statsut- gifternas finansiering. Även före år 1937 förekommo underbalanserade och över- balanserade riksstater. Summan av ut— gifterna är alltid lika med summan av de medel som användas för att bestrida utgifterna. Om samtliga dessa medel upptagas i riksstaten, såsom skedde åren 1876—1937, framstår denna som formellt balanserad. Riksstalen påver- kar emellertid statens förmögenhets- ställning i den mån den förutsätter upp- låning, i anspråktagande av disponibla medel eller fondering av medel. I de mellan åren 1876—1937 upprättade riks- staterna upptogos sådana medel såsom inkomster respektive utgifter. Efter 1937 års reform upptag-as sådana poster icke längre i driftbudgeten, utan i stället uppföres skillnaden mellan inkomster och utgifter såsom överskott eller un- derskott. Utfallet av driftbudgeten — in-

räknat tilläggsstat — motsvarar därefter den under budgetåret inträffade föränd- ringen i statens fönmögenhetsställning.

82. Reservationsanslagens behållning- ar äro av stor betydelse för bedömning- en av budgetbalansen. Medel som i riks- staten anvisats på reservationsanslag kunna föranleda utgifter under ett se- nare budgetår. De faktiska utgifterna kunna avsevärt överstiga den i rikssta- ten beräknade utgiftssumman, på grund av att gamla reservationer tagas i an- språk. Ett beräknat överskott kan där- vid helt elimineras eller förvandlas till underskott. Det har visat sig vara för- enat med svårigheter att i förväg be- räkna reservationsmedelsförbrukningen. Redogörelse för reservationernas beräk- nade inverkan på budgetbalansen brukar lämnas i finansplanen. Det är emellertid givet att, om man i riksstaten räknar med ett visst överskott och samtidigt kalkylerar med en reservationsmedels- förbrukning av ungefär samma storlek, föreligger inget kassamässigt överskott. Om budgeten ej är överbalanserad med- för en reservationsm-edelsförbrukning att lånemedel måste anlitas. Bristen blir då större än som framgår av riksstaten. Detta förhållande försämrar möjlig- heten att med utgångspunkt från riks- staten bedöma budgetbalansen.

83. Överskott i driftbudgeten motsva- rar i riksstaten det belopp varmed in- komsterna beräknas överstiga utgifterna och uppföres på driftbudgetens utgifts- sida såsom >>Beräknat överskott å stats- regleringen». Det i riksstaten beräkna— de överskottet kan emellertid bli redu— cerat genom en senare antagen tilläggs- stat. Det räkenskapsmässiga överskottet, som framkommer sedan inkomsterna och utgifterna blivit redovisade i bok— slutet, uppföres i budgetredovisningen

såsom »översko'tt att tillföras statens budgetutjämningsfond». Detta överskott är emellertid formellt eftersom reserva- tionsanslagen anses belasta driftbudge- ten med hela sitt belopp och kvarstå- ende reservation—er (oförbrukade medel) balanseras på ett särskilt konto.

Det kassamässiga överskottet består av skillnaden mellan inkomster och ut- gifter. Det är det kassamässiga över- skottet som påverkar statens bokförda nettoförmögenhet.

84. Underskott i driftbudgeten mot- svarar det belopp, varmed utgifterna överstiga inkomsterna. Det uppföres i riksstaten på dess inkomstsida, ökas eventuellt genom tilläggsstater och framräknas slutligt i budgetredovisning- en såsom »underskott att avföras å sta- tens budgetutjämningsfond». Liksom överskottet avviker det formella under- skottet från det faktiska »kassamässiga» med det belopp, varmed reservationer- na ökat eller minskat. Det kass-amässiga underskottet finan- sieras med lånemedel och/eller likvida kassareserver samt reducerar statens bokförda nettoförmögenhet. Reservatio- ner, som ingå i det formella underskot- tet, innebära i en underbalanserad bud- get en uppskjuten lånet—ätt.

85. I finanspolitiken har även den totala budgetbalansen stor betydelse. Därmed avses skillnaden mellan statens samtliga inkomster och samtliga utgif- ter. Den totala budget—balansen har nu- mera stor betydelse för bedömning av storleken av de betalningsmedel staten tillför den allmänna marknaden eller indrager från denna. För en dylik be- dömning är det likgiltigt om en stats- utgift tillhör driftbudgeten eller kapital- budgeten.

86. Någon enhetlig redovisning av kapitalinvesteringar har som förut sagts icke förekommit före år 1912. Riks- gäldskontoret redovisade investeringar som vid sidan om riksstaten finansiera- des med lånemedel. Men dessutom före— kommo kapitalinvesteringar som finan- sierades dels med riksstatsanslag, dels med affärsverkens egna vinstmedel.

87. Med 1911 års budgetreform er- hölls en samlad redovisning för de in- vesteringar som finansierades med nya kapitaltillskott och förhindrades an- vändning av vinstmedel från den stat- liga affärsverksambeten för finansiering av investeringar. Den mest genomgri— pande omläggningen innebar tillkoms- ten av utgiftsgruppen Utgifter för ka- pitalökning. Hit hänfördes dels medel för anskaffning av förmögenhetsobjekt, som kunde utnyttjas för produktiva ändamål och som hade för relativt lång tid bestående förmögenhetsvärde, dels medel avsedda för utlåning. Därmed skapades en gräns mot verkliga utgifter i den meningen, att de senare i prin- cip skulle omfatta kostnader för statlig konsumtion medan Utgifter för kapital— ökning skulle öka ett tillgångsvärde ell-er minska ett skuldvärde i rikshuvud- boken. Åtskilliga förmögenhetsobjekt, för vil— kas redovisning någon statlig kapital- fond icke upplades, anskaffades alltjämt med anslag anvisade under rubriken verkliga utgifter. Detta blev fallet med bl. a. fast egendom som icke skulle för- valtas av de affärsdrivande verken, ma- skiner och inventarier för andra myn— digheter än de affärsdrivande verken samt förrådsmateriel utanför statens af- färsverksamhet. Sedermera har emel— lertid huvuddelen av den fasta egen- domen, vissa grupper av förråd, samt försvarets fabriker upptagits såsom till—

gångar för statliga fonder. Därefter ha motsvarande investeringar hänförts till utgifter för kapitalökning.

Såsom utgifter för kapitalökning räk- nades enligt 1911 års beslut investe- ringar i kapitalfonder, oberoende av om de finansierades med lånemedel eller med andra statsinkomster än låneme- del. Nägon klar gräns mellan lånemedel och skattemedel var från början icke uppdragen. I princip användes emel- lertid lånemedel endast för produk- tiva investeringar. Utgifter för avbetal- ning å statsskulden finansierades alltid med skattemedel. Från och med 1924/ 25 (prop. 1/1924, Ufk) infördes prin- cipen, att investeringar i statens ut— ; låningsfonder skulle finansieras med ' skattemedel till så stor del, att full för- räntning erhölles å det med lånemedel finansierade kapitalet.

, Varje lånemedelsinvesteriug ökar sta-

tens tillgångar och skulder med lika belopp och påverkar alltså icke sta- tens nettoförmögenhet. En skattemedels— investering ökar endast tillgångsvärdet och därmed statens nettoförmögenhet. Staten behöver i stor utsträckning av sociala, militära och andra skäl göra i privatekonomi—sk mening improduktiva investeringar för kommunikationsan- ordningar, räntefria lån, m. m. Enligt 1911 års budgetomläggning kommo allt- så sådana investeringar, för vilka direkt ' skattemedelsfinansiering innebar en ' omedelbar avskrivning att föranleda ök- ning av statens i rikshuvudboken redo- visade nettoförmögenhet. Detta förhål- lande ändrades år 1937. En konsekvens av nämnda system blev, att under ut- ! gifter för kapitalökning upptogs icke blott den första lånemedelsanvisningen utan även den därefter följande för lå- nemedlens återbetalning eller tillgång- ens avskrivning avsedda skattemedels- anvisningen.

I några fall upptogos under utgifter för kapitalökning sådana rubriker som Kostnader för tobaksmonopolet (1915— 1917), Rörelsekapital för av kristiden föranledd statsverksamhet (T 1917), Förlag för statsverket (T 1918), Rörelse- kapital för kristidskommissioner (T 1918), Spannmålslagerhus m. m. (T 1918—1920), Låneunderstöd (T 1918— 1922), Statens fryshus (T 1921), Varu- kredit (T 1921) och Rörelsekapital (T 1921). I dessa fall ankom det på stats- kontoret (från och med 1920 riksräken- skapsverket) att i rikshuvudboken upp- lägga fondkonton för investeringarnas redovisning. På detta sätt tillkommo bl. a. Fonden för förlag till statsverket, Fonden för statens lagerhus och fryshus, Fonden för låneunderstöd och Fonden för varukredit.

88. Med 1937 års budgetreform er hölls en skarpare gränsdragning mella kapitalinvesteringar, egentliga statsut ? gifter och avskrivningar. Samtliga kapi ' talinvesteringar skulle bestridas me anslag anvisade på kapitalbudgeten. Gränsen mellan investeringar och lö- pande utgifter reglerades så, att endast kapitalför-emål med bestående värde skulle få redovisas såsom tillgångar, nämligen fast egendom och andra an- läggningar, maskinell utrustning, för- råd, aktier, fordringar, rörelsemedel och likvida medel. Däremot skulle kost- nader för vanliga inventarier och annan lös egendom av liknande art samt krigs- materiel anses som löpande utgifter. Vidare skulle medel avsedda för ut- låning, till den del de icke lämnade full förräntning, samt viss del av fastighets- fondernas byggnadskostnader indirekt avskrivas, d. v. s. täckas med anslag anvisade under driftbudgetens huvud— titel Avskrivning av nya kapitalin- vesteringar (jfr ovan p. 67). Till denna

del anvisades alltså medel både i kapi- talbudgeten och i driftbudgeten.

89. Samtliga lånemedelsansla—g resp. investeringsanslag disponerades budget- åren 1911—1943/44 av riksgäldskonto- ret, som utbetalade dem till de fondför- valtande myndigheterna. Om dessa för- fogade över rör-elsemedel kunde det, bl. a. med hänsyn till kravet på förränt- ning av fondkapitalet, ofta inträffa att anslagsmedlen uttogos från riksgälds- kontoret först en tid efter det de med anslagen avsedda arbetena voro utförda. Omvänt kunde vid andra tillfällen in- träffa, att investeringsanslagen lyftes innan de avsedda investeringsarbetena voro utförda. Den av kontoret redovisa— de belastningen på investeringsanslagen utvisade därför icke den verkliga stor- leken av de investeringar som faktiskt utförts und-er respektive budgetår. De fond-förvaltande myndigheterna kunde under denna tidsperiod även an— vända andra disponibla medel för in- vestering. Affärsverksfonderna förfoga- de nämligen även över likvida medel, som uppkom-mit genom avsättning till dessa verks förnyelsefonder. Sådana medel användes för materielens förnyel- se, (1. v. s. för reinvestering. Sådan re- investering kunde även omfatta verkliga nyinvesteringar, framför allt när för- åldrad materiel ersattes med modernare materiel med ökad kapacitet och ökade anläggningsvärden. Även de affärsdri- vande verkens andra fondmedel, fram— för allt till pensionsfonder avsatta me- del kunde i viss utsträckning investeras i verkens rörelse. Av dessa skäl blev redovisningen av investeringar och an- läggningsvärden delvis missvisande.

90. Vid 1938 års riksdag hade frågan om :förnyelsefondsredovisningen vid statens Äfas'tighetsfonder och affärsverks-

fonder berörts (prop. 199, skr. 284). Av- sikten var att förnyelsefondsredovis- ningen skulle utredas vidare omedelbart efter genomförandet av 1937 års riks- statsreform.

Utredningen härom — som blev för— senad genom utbrottet av det andra världskriget — framlades 1943 och re- sulterade i en omläggning av kapitalre— dovisningen, inklusive förnyelsefonds- redovisningen, och kapitalbudgetens uppställning. Omläggningen genomför- des vid 1944 års riksdag (prop. 1/1944, Ink., bih. E och Kb: Investeringsplan samt prop. 276/1944; skr. 45 och 464/ 1944). 1944 års omläggning av kapital- budgeten innebar i huvudsak följande.

Kapital-budgeten skulle endast om- fatta de nya nett—okapitaltillskott som — utöver medel som för investering fun- nos disponibla på respektive kapitalfon— der eller som från driftbudgetens av- skrivningsanslag skulle tillföras dessa fonder — behövde tillföras de fondför- valtande myndigheterna. I själva riks- staten skulle endast de .fondgrupper som hade större finansiell betydelse speci- ficeras. Den på driftbudgeten anvisa- de avsättningen till fonden för oregle— rade kapitalmedelsförluster ställdes till riksgäldskontorets förfogande för täck- ning av förluster å äldre investeringar, och uppfördes som avdragspost i kapi- talbudgeten.

Kapitalbudgeten är avsedd att vara en investeringsplan. Benämningen investe- ringsplan användes i statsverksproposi— tionens text och hemställan men icke i själva riksstaten. Samtliga poster i pla- nen äro uppförda med beräknade be- lopp.

Med denna utformning har vunnits, att summan av kapitalbudgetens och driftbudgetens utgifter utvisar de finan- siella krav, som budgeten ställer på statskassan. Skillnaden mellan kapital-

budgeten-s nettosumma och drift-bud— getens överskott respektive summan av underskott i driftbudgeten och kapital— budgetens nettosumma utvisar det be- lopp, varmed lånemedel erfordras för budgetens realisering eller det belopp varmed statsskulden kan nedbringas, när driftbudgetens överskott är större än kapitalbudget—ens nettosumma.

91. Sättet för investeringarnas finan— siering anges i investeringsstater, vilka intagas i riksstaten såsom bilaga till kapitalbudgeten, med en stat för varje ifrågavarande fond. Varje investerings- stat upptar endast en u'tgiftspost, Sum- ma investeringsanslag, men denna post specificeras i sin tur i särskilda vid riksstaten fogade förteckningar över samtliga av riksdagen anvisade investe- ringsanslag. Dessa anslag skola avse bruttobeloppen för både nyinvestering och förnyelse samt avse alltså samtliga investeringar. På investeringsstaternas motsatta sida upptagas de medel, som stå till förfo— gande för finansiering av investeringar- na. Dessa utgöras av:

1) Avskrivningsanslag som på drift-j budgeten anvisats för avskrivning av; helt eller delvis oräntabla nya investe- ringar.

2) De likvida medel som uppkomma genom årlig avskrivning inom respek- tive fond.

3) Medel som för investering över-_. föras från någon statlig diversemedels—t fond eller lämnas såsom bidrag från; kommunalt eller enskilt håll.

» i |

4) De medel som inom vederbörande fonder bliva disponibla genom försälj- ningar ävensom på annat sätt frigjorda likvida medel, »Övriga kapitalmedel».

5) De medel som utöver nu angivna erfordras för finansiering av investe-

som få lyftas hos »investeringsbemyn-

ringsanslagen och riksgäldskontoret, diganden».

Om de ovan under 1—4 nämnda dis- ponibla medlen uppgå till högre belopp än investeringsanslagen, skall överskju- tande belopp återbetalas till riksgälds- kontoret och investeringsbemyndigan- det redovisas då med negativt belopp.

Investeringsbemyndigandena bilda — efter avdrag av kapitalåterbetalningar — kapitalbudgetens utgiftssida samt ut- betalas av riksgäldskontoret.

92. Kapitalbudgetens inkomstsida upp- tar endast en inkomsttitel, Lånemedel. Lånemedel uppfördes på riksstaten med 1911 års budgetreform. Titeln var for- mell och avsåg att utvisa storleken av det belopp riksgäldskontoret hade rätt upplåna för att finansiera de till utgifter för kapitalökning anvisade an- slagen. Titeln lånemedel motsvarar icke den faktiska upplåningen, vilken liksom alla lånekonverteringar sker vid sidan av budgeten. Inkomsttiteln lånemedel kan därför, liksom de under rubriken Av- betalning å statsskulden tidigare upp- förda anslagen, icke ge någon korrekt bild av den faktiska lånepolitiken. Låne- behovet måste nämligen bedömas med hänsyn till den totala tillgången på och behovet av likvida medel. Den likvida ställningen regleras genom skillnaden mellan .kassamässiga inkomster och ut- gifter samt genom den faktiska ställ- ningen för -de fonder, som redovisa be- hållningar av likvida medel. Enligt det i prop. 225/1937 framlagda förslaget till ändrad uppställning av riksstaten skulle kapitalbudgeten-s in- komstsida upptaga tre poster: »Avsk-riv- ningsmedel», »Äldre kapitalmedel» och »Lånemedel». _ Vid genomförandet av 1937 års bud-

getreform uttalade chefen för finansde- partementet, att kapitalbudgetens karak- tär av en plan för kapitalinvestering och reinves'tering skulle framträda kla- rare, om den begränsades till att avse redovisning endast av de beviljade an- slagen och alltså icke alls upptogo något belopp för de häremot svarande täck- ningsmedlen. Den föreslagna uppdel- ningen av kapitalbudgetens inkomstsida kunde nämligen _ på grund av att den verkliga upplåning-en avsevärt avveke från den upplåning som beräknades i riksstaten —— lätt verka vilseledande när det gällde att bedöma de för investe- ringarna erforderliga finansoperatio- nerna. Finansministern inskränkte sig emellertid till att föreslå, att på kapital- budgetens inkomstsida upptoges blott en enda post, benämnd »Kapitalmedcl» samt beräknad till belopp som motsva- rade summan av de på kapitalbudgeten uppförda anslagen (prop. 1/1938, Kb, Ink.). Detta blev även riksdagens beslut (skr. 467/1938, sid. 10).

Med 1944 års omläggning av kapital- budgeten uppfördes på kapitalbudgeten en inkomstsida, upptagande endast en post, benämnd »Lånemedel» (skr. 45/ 1944, jfr ovan p. 59). Därmed blev ut- trycket lånemedel återinfört i riksstaten såsom en formell benämning på sum- man av de medel riksgäldskontoret be- myndigas ställa 'till förfogande för ny- investering.

Ordet vlånemedel är här icke fullt adekvat. Lånerätten enligt riksstaten — om man bortser från förbrukade reser- vationer _ utgör nämligen i en under- balantserad budget summan av driftbud- getens underskott och samtliga investe- ringsbemyndigand—en och i en över- balanserad budget summan av investe- ringsbemyndigandena minskad med överskottet å driftbudgeten (jfr prop. 1/1951, Ink. sid. 24—25). Därtill kom-

mer, att investeringsplanen kan utfor- mas så, att hela dess summa icke är av- sedd att omedelbart tagas i anspråk. Kungl. Maj:t har då valrätt mellan olika investeringsobjekt med hänsyn till det allmänna ekonomiska läget.

F. Tilläggsstater

93. Under ett statsregleringsår upp— komma ofta utgiftsbehov, som icke varit förutsedda vid tiden för riksstatens fastställande. För reglering av sådana utgifter fanns före år 1918 —- bortsett från kreditiven enligt RF & 63 i dess gamla lydelse — endast möjligheten att utanför riksstaten anvisa medel på för- skottstitel, för att sedan i en följande riksstat bereda medel för täckning av förskottsanvisningarna. Sådana anvis- ningar förekommo t. o. m. är 1918 i stor utsträckning, varvid i viktigare fall riks- dagens medgivande inhämtades. Denna fråga behandlades redan av 1866 års riksdag, varvid ständerna i sin skrivelse nr 91 anmärkte, att många på förskottstitel gjorda anvis- ningar voro av sådan beskaffenhet, att an— slag därför lämpligen kunnat äskas på riks- staten. Sedan enligt den nya riksdagsord— ningen riksdagen skulle samlas årligen, borde det icke möta hinder att undantags— vis anvisa medel att utgå under det löpan— de riksdagsåret till fyllande av något ange— läget behov. Ständerna hemställde därför — med godkännande av den grundsats, att sedan tiden, för vilken statsreglering blivit av 1866 års riksdag fastställd, tilländagått, anvisning på förskottstitel icke må äga

'rum —— att utom utgifter av fortlöpande

natur, även övriga förekommande, på riks- staten ej uppförda kostnader måtte varda till riksdagen anmälda, för att sätta denna i tillfälle att pröva behoven och bestämma därtill erforderliga anslag.

En lösning av problemet nåddes lik- väl icke då. Emellertid beslötos åren 1874, 1875 och 1892 vissa anvisningar såsom tillägg till riksstaten. Tilläggsan- visningarna för de båda förstnämnda

åren redovisades särskilt och finansie- rades från riksgxäldsverkets fond såsom tillägg till statsfyllnadssumman (jfr skr. 88/1874 och 85/1875). 1892 års beslut avsåg en vid urtima riksdagen (skr. 7) beslutad tilläggsstat till riksstaten för år 1893, innefattande dels tilläggsbevill- ning, dels tilläggsanslag till extra—ordi- narie statsregleringen (jfr kassaförlags— kommitténs bet. 1917, sid. 36—38).

Under första världskriget beslöt Kungl. Maj:t beredskapsåtgärd-er och andra icke förutsedda utgifter i en om- fattning, som nödvändiggjorde rekvisi- tion av kassaförstärkning från riks- gäldskontoret. Dessa utgift-er måste fi- nansieras med tillfälliga, i riksstaten icke beräknade lånemedel. Dessa för- hållanden föranledde en erinran från riksdagens revisoner (rev. ber. 1916, sid. 57—58), vilken, efter remissbe- handling och yttrande från bankout— skottet (BU 55), resulterade i anhållan om utredning angående de åtgärder, som kunde erfordras i händelse av be- gränsning eller upphävande av riks- gäldskontorets skyldighet att tillhanda- hålla kassaför-stärkning åt statskontoret (skr. 235). Utredningen verkställdes av 1916 års kassaförlagskommitté, somi sitt betänkande den 20/3 1917 lämnat ; en utförlig redogörelse för hithörande förhållanden och särskilt för förskotts- systemets användning.

Kassaförlagskommittén föreslog, att sådana utgifter, som dittills best'rit-ts medelst förskott å anslag i det påföljan- de årets riksstat, borde, i den mån an- slag på riksstat icke i tid kunde bere- das, upptagas på en tilläggsstat för det löpande året. På samma sätt skulle för- faras med förskott, avsedda att ersättas med framdeles inflytande medel. Sam- tidigt fram—höll kommittén, att behovet av tilläggsstater skulle minskas därest budgetåret förlades närmare tiden för

riksstatens fastställande och förordade en utredning härom.

Kassaförlagskommittén framlade även vissa andra förslag, ägnade att minska behovet av förskott, nämligen införande av anslag för oförutsedda utgifter, höj- ning av anslagen till extra utgifter, m. m. Genom dessa förslag och genom den förbättrade bokföring, som var den då pågående bokföringsreformens syfte, skulle enligt kommitténs uppfattning vinnas garantier mot utgifter utanför riksstaten. Något upphävande av riks- gäldskontorets skyldighet att tillhanda- hålla kassaförstärkning åt statsverket ansågs därför icke böra äga rum.

Innan kassaförlagskommitténs förslag hunnit bli föremål för slutlig prövning beslöt 1917 års riksdag, på förslag i motion-er avlämnade av bl. a. två av kommitténs ledamöter, att vissa hos denna riksdag äskade medel skulle upp- tagas på tilläggsstat för år 1917 (SU 201, skr. 368). Tilläggsstalen utforma- des såsom en sluten stat, varvid på ,in- kom'stsidan uppfördes en inkomsttitel, tillfälliga lånemedel, för finansiering av de på staten anvisade anslagen (SU 214, skr. 384).

Kassaförlagskommit—téns förslag ge- nomfördes vid 1918 års riksdag (prop. 2, bil. Åtgärder till förskottsväsende-ts avveckling, skr. 31). Vid samma riksdag beslöt-s i enlighet med i prop. nr 2 fram- lagda förslag en omfattande tilläggsstat för år 1918, upptagande såväl de redan anvisade förskott, som å-terstodo att täcka, som de ytterligare med-elsanvis- ningar, som erfordrades under året (skr. 480).

Tilläggsstater ha anvisat-s för budget— åren 1917—1922, 1932/33 och 1933/34 samt årligen fr. o. m. budgetåret 1937/ 38.

De åren 1917—1939 beslutade tilläggs- staterna voro fristående, slutna stater,

balanserade med på inkomstsidan upp- förda medel. Tilläggsstaterna voro upp- ställda enligt samma »sy—stem som riks- staten men redovisades i budgetredo- visningen skilda från denna.

94. De tilläggsstater som anvisals fr. o. m. är 1939/40 ha alla varit öppna stater, d. v. s. utformats såsom förteck- ningar på anslag, anvisade som tilläggs- anvisningar till riksstaten. Anslagens nomenklatur har angivits på sådant sätt, att de i redovisningen skola kunna in- ordnas i riksstaten—s aneslagsschema. Tilläggsstaterna ha icke balanserats med inkomster, bortsett från de enstaka fall, då nya skatter beslutats under bud- getåret. Det belopp varmed tilläggsstaterna minska budgetöverskottet eller öka un- derskottet framkommer i budgetredovis- ningen.

95. De beredskapsstaler som faststäl- las enligt RF & 63 ha givits samma ut- formning som tilläggsstaterna och sak- na sålunda inkomstsida. Förskottssta— ter slutregleras före budgetårets utgång genom anvisningar på tilläggsstat. När förskottsstat är i kraft, blir statsregle— ringen därför, om utgifterna ej kunna förutberäknas, avslutad först kort tid före budgetårets utgång. Vid krigsfara och under krig är detta i varje fall ofrånkomligt.

96. Vid 1949 års riksdag behandlades frågan om tilläggssta-ternas utformning. Statsutskottet framhöll (SU 102) därvid, att medelsanvisning på tilläggsstat bor- de begränsas till behov, »som det icke varit möjligt att förutse vid den ordi- narie budgetens upprättande och som ej heller utan stor olägenhet kunna uppskjutas i avvaktan på att en ny bud- get fastställes». Särskilt borde möjlig—

heten att å tilläggsstat begära rik-sda- gens bemyndigande att överskrida maximerade anslagsposter undvikas genom en mera ingående prövning av medelsbehovet vid budgetens upprät- tande. Riksdagens bedömande av de behov, för vilka medel äskas på tilläggs- stat, borde icke föregripas genom att ut- gifter verkställdes eller av äskandet för— anledda åtgärder vidtogos innan riks- dagen prövat ärendet. Riksstaten borde vara så fullständig som möjligt. Alla krafter borde inriktas på att hålla ut- gifterna inom den i riksstaten fastställ- da ramen. Medelsäskandena på tilläggs- stat borde därför begränsas till vad som befunnes oundgängligen nödvändigt. Riksdagen beslöt i enlighet med utskot- tets hemställan (skr. 190).

G. Budgetåret

97. Riksstaten upprättades åren 1809 —1922 för kalenderår. Bokslutet tog till en början nära två år. Vid upprättande av förslag till niksstat kunde därför ut- fallet av de senaste statsregleringarna icke utnyttjas. I början på 1900-talet hade bokslutstiden förkortats till nio månader. Sålunda kunde riksstaten för år 1912, vilken upprättades år 1911, grundas på det hösten 1910 kända ut- fallet för år 1909. För att förkorta tiden mellan riksbokslute-ts framläggande och upprättandet av ny riksstat, ävensom tiden mellan riksstatens fastställande och räkenskapsårets början, omlades fr. o. m. är 1923 statsregleringsåret till att omfatta tiden 1 juli—30 juni (prop. 201/1921, skr. 334). Denna åtgärd ge- nomfördes sedan det visat sig vara möjligt att färdigställa riksbokslutet in- om sådan tid att budgetredovisningen kunde bli till omedelbar nytta för bud- getarbetet. Tiden för färdigställande av budgetredovisningen är numera be- stämd till den 1 november.

98. Frågan om till vilket budgetår medel böra hänföras har bedömts efter skiftande principer. Fram till omkring år 1920 beräknades riksstaten och redo- visades medlen mot denna så att in- komster hänfördes till det år de debite- rades och utgifter till det år för vilket de anvisats eller under vilket de anord- nats, oberoende av när de likvida trans- aktionerna ägde rum. En ny skat-t kunde sålunda bli uppförd i riksstaten året in- nan den kom till kassamässigt uttryck. Den ka—ssamässiga brist som då uppstod måste täckas av disponibla reserver eller av riksgäldskontoret. Detta förhål- lande rättades genom statsbokförings- reformen (p. 11), varvid budgetredo- vi-sningen omlades till kassaredovisning. Omläggningen underställdes ej riksda- gen.

H. Riksstatens och tilläggsstatemas upprättande

99. Riksstaten upprättas av riksdagen (jfr ovan p. 29). Under början av 1800- talet, då årliga riksdagar icke höllos, fastställdes riksstaten att gälla för högst fem statsregleringsår. Statskontoret skulle därvid erhålla nådig befallning att i överensstämmelse med vad ständer- na anfört årligen upprätta och till Kungl. Maj:ts fastställelse överlämna staterna samt därvid tillse, »att alla de besparingar, som under tiden inträffan- de omständigheter kunna medgiva, bliva behörigen iakttagna och staten därjämte så tidigt upprättad, att den i de första månaderna av året må komma veder- börande till handa och lända till efter- rättelse vid skeende utbetalningar» (Ad. 10 april 1810, sid. 264). De mellan riks- dagarna tillämpade staterna blevo allt- så i sitt nya skick fastställda av Konung- en, vilket ofta skedde under räken-

skapsåret eller efter dess utgång. Därvid kunde i redovisningen införas inkomst— titlar utöver de av riksdagen fastställda. Sedan årliga riksdagar fr. o. m. är 1866 hållas, upprättas riksstaten endast av riksdagen.

Riksstatcn upprättas vanligen med ledning av två propositioner, nämligen statsverkspropositionen och en senare under vårsessionen avlämnad proposi- tion angående komplettering av riks- statsförslaget. I den senare ges dock ingen specifikation utan endast en sam- manfattning över förändringarna på ut- giftssidan i förhållande till förslagen i statsverkspropositionen. Detta samman— hänger med att ändringar på utgiftssi- dan framgå ur olika specialproposi- tioner och utskottsutlåtanden rörande vissa särskilda anslag. Kompletterings- propositionen får avlämnas efter ut- gången av tiden för avgivande av an- slagspropositioner (jfr RO 5 54). Den av riksdagen upprättade riksstaten un- derskrives av kamrarnas talmän och avlämnas till Konungen före budgetårets ingång. '

Tilläggsstat fastställes numera icke som en utformad stat. Riksdagens beslut om anvisningar på tilläggsstat meddelas allenast i vanliga riksdagsskrivelser. Ofta fastställas tilläggsstater på grund av två propositioner, en vid riksdagens början och en vid slutet av den för budgetpropositionernas avlämnande be- stämda propositionstiden. Proposition om tilläggsstat kan även föreläggas riks— dagen vid senare tidpunkt, därest upp- skov med framställningen skulle lända riket till allvarligt men eller eljest syn- nerliga skäl föreligga för dess avlåtande (jfr RO 5 54). En sammanställning av de under budgetåret anvisade tilläggs- statsanslagen upprättas av statsutskottet i särskilt memorial till riksdagen.

IV. Utgifternas gruppering i och redovisning mot riksstaten

A. Huvudprinciper för utgifternas redovisning och gruppering

100. I riksstat och tilläggsstat upp- förda anslag, respektive de anslagspos— ter till dessa som fastställas av Kungl. Maj:t och riksdagen eller av Kungl. Maj:t ensam, äro normerande för kon- toindelningen i de statliga myndighe- ternas bokföring. De bestämmelser som gälla driftbudgetens anslag sammanfat- tas för varje budgetår i statsliggaren, i den mån de hunnit meddelas innan denna utgives från trycket. Huvudreglerna för utgiftssidans upp- ställning ha behandlats i det föregåen- de. (Kap. III). I det följande redogöres för grunderna för ut-gifternas redovis- ning och gruppering samt för tillkom- sten av de nuvarande härom gällande bestämmelserna.

101. Statliga bokföringsmetoder jäm- föras ofta med de bokföringsmetoder som användas hos enskilda affärsföre- tag. En sådan jämförelse kan, särskilt i fråga om utgiftsredovisningen, lätt leda till felaktiga slutsatser, beroende på att statlig bokföring _— därest med sådan avses den bokföring som använ- des hos de administrativa myndigheter- na —— icke är och heller icke skall vara affärsmässig. De statliga affärsverken däremot använda affärsmässig bok- föring, ofta efter mönster från motsva- rande svenska eller utländska företag. Den viktigaste skillnaden mellan statlig kameral bokföring och affärs-

bokföring ligger däri, att statens utgif- ter i huvudsak avse relativt fasta kost- nader för administration och för stats- bidrag samt utgå enligt på förhand fattade beslut, medan i affärsbokföring— en en större del av utgifterna är bero- ende av inkomsttillflödet och rörlig i förhållande till verksamhetens omfatt- ning. Den statliga budgeten får därför delvis annan konstruktion än ett affärs- företags budget. I statlig budget är bruttoutgiften det viktigaste elementet, i affärsföretagets budget är relationen mellan rörliga intäkter och kostnader ett lika väsentligt element. Härvid bort- ses givetvis icke från att ett affärsföre- tag även har administrativa utgifter och att staten även har affärsmässig verk- samhet, avgörande är endast att dessa kostnadselement i de nämnda bok- föringstyperna ha väsentligt olika be- tydelse för budgetens utformning.

Det nu sagda utesluter icke, att även statsbokföringen kan ordnas som en kostnadsbokföring. Sålunda grupperas numera de administrativa myndig-_ heternas utgifter på sådant sätt, att!| man kan erhålla en så långt möjligt riktig bild av deras kostnader. Den väsentliga skillnaden ligger däri, att kostnaden i statsbokföringen i princip hänföres till det år utbetalningen sker medan den i affärsbokföringen hän- föres till det år på vilket den belöpcr (jfr pensionskostnader p. 117 f).

Som förut sagts redovisas efter 1911 års budgetreform kostnaderna för stat- lig affärsverksamhet i princip på sär—

skilda konton, från vilka resultatet, överskottet eller underskottet, överföres till riksstaten eller täckes från denna. Detta gäller icke blott medel hänför- liga till kapitalfonder och diverseme- delsfonder, utan även affärsmässig verksamhet vid vissa av administrativa myndigheter förvaltade verkstäder, förråd, laboratorier och jordegendomar. Fr. o. m. budgetåret 1934/35 har dock i några fall föreskrivits bruttoredovis- ning över riksstaten för sådan verksam- het, varvid utgifter som variera i för- hållande till motsvarande inkomster upptagas brutto såsom rörliga kostna— der på riksstatens utgiftssida.

Enligt de ursprungliga principerna för utgifternas redovisning kunde en- dast i förväg fastställda utgifter avföras från riksstatens anslag. I viss utsträck- ning kunna dock oförutsedda utgifter icke undvikas. Staten kan nämligen genom domstolsutslag eller på annat sätt, exempelvis genom förpliktelser som icke äro förutsedda vid tiden för riksstatens upprättande, vara pliktig att verkställa vissa likvider, för vilka me- del icke anvisats av riksdagen. Där- jämte kunna uppkomma utgiftsbehov, som omedelbart måste verkställas för undvikande av ytterligare förluster, exempelvis utgifter som föranledas av brand, haverier eller olyckshändelser av annan art. Sådana utgifter betalades ti- digare förskottsvis för att i efterhand, sedan riksdagen anvisat medel för än- damålet, täckas från riksstaten. Sedan år 1917 ha genomförts flera reformer i avsikt att bereda Kungl. Maj:t och ve- derbörande myndigheter möjlighet att omedelbart reglera utgifter av denna art från särskilda för ändamålet av- sedda anslag (oförutsedda utgifter, extra utgifter samt några specialanslag även- som beredskapsstaternas anslag).

B. Kungl. hov- och slottsstaterna

102. Under riksstatens I huvudtitel redovisas anslag avsedda att omfatta de förmåner och rättigheter, som riksda- gen tillförsäkrat H. Maj:t Konungen. Huvudtiteln bildades enligt beslut vid 1809 års riksdag. Den konstitutionella grundvalen för dessa förmåner och rät- tigheter utgöres av de erbjudanden, som rikets ständer genom skrivelse 1/12 1809 (Ad. 18/11 1809, sid. 732— 740) hembjödo konung Karl XIII och som av honom accepterades. I överens- stämmelse med 1809 års riksdags beslut utgöras dessa förmåner och rättigheter dels av till beloppet [bestämda årliga penningsummor för Kungl. Maj:ts och tronföljarens (kronprinsens) hovhåll— ning, dels av den dispositionsrätt till Kungl. Djurgården och vissa slott med tillhörande trädgårdar och parker, som riksdagen tillförsäkrat Konungen. Riks- dagen åtog sig att bestå erforderliga medel till slottens vård och underhåll. Vid 1809 års riksdag uppfördes i en- lighet därmed i riksstaten för år 1810 under I huvudtiteln anslag till Kungl. Maj:ts hovhållning, tronföljaren och änkedrottningen m. m., samt kungl. hovstallets utfodring, de kungl. slot- tens polis-, lys- och renhållning m. m. samt ved och kol för de kungl. hoven. Därjämte uppfördes anslag till de kungl. lustslottens underhåll. Vid 1815 års riksdag tillkom anslag till under- håll och vård av staten tillhöriga möb- ler och inventarier i de kungl. slotten. Ett anslag till livdrabantcorpsen över- fördes redan 1818 till försvaret. Efter beslut vid 1840/41 års riksdag uppdelas huvudtiteln i två avdelningar, »kungliga hovstaten» och »de kungl. slotten». Första avdelningen innefattar anslag till Konungens och övriga kung- liga personers disposition. För dessa anslag skulle endast kvitto och ej redo—

visning erfordras. Till den andra av- delningen överfördes från dåvarande VII huvudtiteln medel för underhåll av Stockholms slott samt de övriga hus och byggnader i huvudstaden, som voro avsedda för den kungl. hovhållningens behov. Under denna avdelning skulle även redovisas kostnaderna för under- håll av de kungl. lustslotten. Till den- na avdelning överfördes år 1914 även anslaget till polis-, lys- och renhållning vid Stockholms slott. Enligt beslut vid 1944 års riksdag (prop. 228, skr. 248) ha kostnaderna för underhåll och vård av de kungl. slotten samt slottens in- komster av fastighetsförvaltningen (dock ej av trädgårdar och parker med visst undantag betr. Gripsholms slott) överförts från denna huvudtitel till statens allmänna fastighetsfond, slotts- byggnadernas delfond (prop. 1/1945, skr. 1 och 32); Skillnaden mellan fastig- hetsförvaltningens utgifter och inkoms- ter utgör dcn ersättning, som från budgeten skall överföras till sistnämn- da delfond och som bestrides av bygg- nadsstyrelsen över ett under riksstatens VI huvudtitel anvisat anslag. Första huvudtitelns andra avdelning omfattar anslag till »polis-, lys- och renhållning samt brandväsendet vid de kungl. slot- ten» samt »ved och kol för de kungl. slotten».

Anslaget till Kungl. Maj:ts hovhåll- ning bestämmes till beloppet vid tron- tillträde och utgår för Konungens livs- tid med visst bestämt årligt belopp (prop. 1/1908, I ht., skr. 1 och prop. 1/1951, I ht., skr. 1). Årliga anslags- äskanden erfordras icke. I den mån an- slaget på grund av förändringar i pen- ningvärdet ansetts vara otillräckligt, har före 1951/52 vid sidan av detta anvi- sats förstärkningsanslag. Hovhållnings- anslaget beräknades vid 1809 års riks- dag med utgångspunkt från en på visst

sätt sammansatt hovstat. Anslaget är av- sett att bestrida samtliga kostnader för statschefen, inräknat kostnader för av- löningar m. m. för hovstaten enligt Konungens bestämmande, för Konung- ens resor, för all den representation som ankommer på och utövas av stats- chefen m. m. Tidigare utbetalade Konungen ett årligt bidrag av 60.000 kronor till Kungl. Teatern. Detta bidrag ersattes år 1920 av ett anslag under sjunde huvudtiteln (prop. 2, VII ht., sid. 35—37, skr. 428; numera ersatt av lotterimedel). Vid sidan om detta an- slag utgick t. o. m. 1950/51 ett anslag till hovstallets utfodring, vilket ursprungli- gen torde ha varit avsett att täcka kost- nader för den kungl. familjens resor inom landet. Anslaget, vars belopp ej påverkades av de förändringar som in— träffade efter år 1830, sammanfördes fr. o. m. 1951/52 (prop. 1/1951, I ht.) med hovhållningsanslaget.

De anslag som anvisats till kronprins (tronföljare) och till änkedrottning ha i viss mån samma karaktär som hov- hållningsanslaget.

Apanage till vissa medlemmar av konungahuset ha vid vissa tider ansetts böra utgå ur hovhållningsanslaget 're- spektive anslaget till kronprinsen (jfr prop. 1/1939, I hf., skr. 1). Vid andra tillfällen ha vid sidan av dessa anslag anvisats särskilda apanage till vissa medlemmar av konungahuset. Sålunda uppfördes vid 1887 års riksdag särskil- da anslag till Konungens söner sam- tidigt med att hovhållningsanslaget nedsattes med motsvarande belopp. Dessa apanageanslag utgingo med oför- ändrade belopp även efter konung Oskar II:s frånfälle. Vid 1947 års riksdag be- slöts särskilt anslag till hertiginnan av Västerbotten (prop. 80, skr. 253) och vid 1951 års riksdag ett anslag till her- tigen av Halland (prop. 1, I lit., skr. 1). '

Anslaget till underhåll och vård av möbler samt andra staten tillhöriga inventarier i de kungl. slotten behand- las på samma sätt som övriga anslag under huvudtitelns första avdelning. Anslaget har dock en annan karaktär såtillvida, att det avser bidrag till hus- gerådskammaren för täckande av dess kostnader för underhåll och vård av staten tillhörig egendom. Detta är ej en egentlig kostnad för hovstaten. An- slaget borde följaktligen kunna höjas eller sänkas när anledning därtill före— ligger. Under budgetåren 1920—1950/51 ha erforderliga höjningar anvisats på särskilda förstärkningsanslag. Fr. o. m. budgetåret 1951/52 har emellertid för— stärkningsanslaget inräknats i ordinarie anslaget.

De under huvudtitelns andra avdel- ning, benämnd »kungl. slottsstaten», kvarstående anslagen omfatta de kost- nader staten bestrider för täckande av löner och omkostnader för ståthållar- ämbetena, som handhava den omedel- bara vården av slottsbyggnaderna med tillhörande markområden, samt för de kungl. slottens uppvärmning. Dessa an- slag äskas och beräknas för varje bud- getår enligt vanliga regler och de med anslagen bestridda utgifterna granskas av riksräkenskapsverket och kunna även granskas av riksdagens revisorer.

Samtliga ärenden rörande första hu— vudtiteln föredrages av chefen för fi— nansdepartementet.

103. I fråga om dispositionsrätten till de kungl. Iustslotten gäller följande. Enligt riksdagens skrivelse den 1/12 1809 är Konungen tillförsäkrad dispo'si- tionsrätt till Drottningholms, Grips- holms, Strömsholms och Svartsjö slott med tillhörande parker och trädgårdar för deras Kungl. Majestäters och den kungl. familjens »höga nöje och som-

marsejour». Konungen har seder-mera avstått från dispositionsrätten till Svartsjö slott (prop. 32 och 33/1888; skr. 57 och 58). Strömsholms slott är numera delvis _ mot ersättning 'till fastighetsfonden — upplåtet till arméns ridskola.

Haga slott ställdes till Konungens för- fogande genom ständernas skr. 14/3 1810. Ulriksdals slott och egendom skulle enligt ständernas skr. 1/12 1809 stå till dåvarande änk—edrottningens disposition men skulle efter hennes frånfälle komma under ständernas dis- position, dock skulle slottet och bygg- naderna av Deras Kungl. Majestäter och den kungl. familjen begagnas och på statens bekostnad underhållas.

Rosersbergs slott uppläts år 1809 till Konung Carl XIII under hans livstid samt var därefter upplåtet till änkesäte åt drottning Desideria. Enligt riks- dagens skr. 1/1908 skulle slottet av ko- nung Gustav V disponeras under hans livstid på enahanda villkor som blivit bestämda år 1809 i fråga om Drottning- holms m. fl. kungl. slott. Motsvarande upplåtelse har skett till Konung Gustaf VI Adolf (prop. 1/1951, I hf., skr. 1). Slottet är delvis — mot ersättning till fastighetsfonden — upplåtet till infan— teriskjutskola.

Tullgarns kungsgård disponerades en- ligt k. br. 7/2 1807 av prinsessan Sofia Albertina (jfr skr. 1/12 1809) och har sedermera med bibehållande av samma bestämmelser varit upplåtet till konung Oscar II och konung Gustaf V under de- ras livstid. Slottet har tills vidare på samma villkor upplåtits till H. M. Ko- nungen (prop. 1/1951, I ht., skr. 1).

Kostnaderna för byggnadernas un- derhåll ankomma på byggnadsstyrel- sen (prop. 1/1945, I ht., skr. 32) me- dan kostnaderna för slottens bevakning, lys- och renhållning, brandväsende,

uppvärmning, parkernas underhåll 111. m. ankomma på ståthållareämbetena och täckas från första huvudtiteln (prop. 228/1944, skr. 248).

Till slotten börande egendomar skulle enligt beslut vid 1809/10 års riksdag (skr. 1/12 1809 och 27/10 1810, Ad. mars 1810, sid. 1105—1107) omedelbart eller vid senare tillfällen komma un- der ständernas disposition. För Tull- garns kungsgård fattades enahanda be- slut år 1938 (prop. 257, skr. 244). Vissa skogar och egendomar som därefter kvarstodo under slottsförvaltningarnas vård (viss del av Svartsjö kungsgård skulle enligt skr. 57/1888 höra under Drottningholms kungsgård) överfördes den 1/7 1945 till domänverket, dock skulle Drottningholms kungsgård med tillhörande markområden samt två llllll- dre markområden under Gripsholms slott förbliva under riksmarskalksäm- betets vård och förvaltning mot viss er- sättning till domänstyrelsen. Egendo- marnas kapitalvärde bokföres på do- mänfonden (prop. 1/1945, I hf., skr. 1).

104. Konungens dispositionsrätt till Kungl. Djurgården, som består sedan 1500-talet och tidigare haft sin grund i lag, är numera reglerad genom ständer- nas förenämnda skrivelse 1/12 1809. Enligt detta beslut skall Djurgården för- bliva under Kungl. Maj:ts enskilda disposition, varvid ständerna likväl an- höllo, att den s. k. djurgårdskassan måtte endast användas till Djurgårdens förbättring och förskönande samt där- varande broars och vägars underhåll och icke graveras med särskilda avlöningar eller gratifikationer till några vissa per- soner. Enligt förslag från 1908 års riks- dag (skr. 1) ha djurgårdskassans me- del, förutom till det med kassan av- sedda ändamål, använts jämväl som bi- drag till de kungl. slottens underhåll.

Detta bidrag utgår numera till statens allmänna fastighetsfond (prop. 1/1945, skr. 32).

C. Departementshuvudtitlarna

105. Varje departements huvudtitel omfattar de anslag på driftbudgeten, som äro hänförliga till departementets förvaltningsområde och som äskas hos riksdagen efter föredragning i stats- rådet av vederbörande departements- chef (eller av annat statsråd efter hand- läggning inom departementet). För när- varande (1951/52) finnas följande de- partementshuvudtitlar. Andra huvudtiteln, justitiedeparte- mentet, som bildades i samband med genomförandet av 1840 års departemen- talreform, omfattar utgifterna för de- partementet, rättsväsendet och fång- vården ävensom utgifterna för stats— råden utan departement. Tredje huvudtiteln, utrikesdeparte- mentet, som likaledes bildades i sam- band med genomförandet av 1840 års departementalreform omfattar, förutom kostnaderna för departementet och ut- rikesrepresentationen, även Sveriges kostnader för internationella förhand- lingar, skiljedomstolen i Haag, Förenta Nationerna m. m. samt vissa kostnader för svenska medborgare i utlandet, för upplysningsverksamhet i utlandet m. m. Fjärde huvudtiteln, försuarsdepm'tc- mentet, mot-svarar den år 1809 bildade tredje huvudtiteln för militär- och för- svarsverken, vilken 1823 delades på två huvudtitlar för respektive lantförsvaret och sjöförsvaret, vid 1840 års departe- mentalreform omdöpta till fjärde hu- vudtiteln, lantförsvarsdepartementet och femte huvudtiteln, sjöförsvarsdeparte- mentet. Vid 1920 års departementsre- form sammanslogos dessa huvudtitlar till nuvarande fjärde huvudtiteln. Sam- tidigt därmed överflyttades lots- och

fyrväsendet till det då nybildade han- delsdepartementet (prop. 359/1919 A och 3/1920, skr. 222/1919 A och 19/ 1920). Huvudtiteln omfattar utgifterna för det militära försvarsväsendet och sjökarteverket, medan kostnaderna för civilförsvaret redovisas under inrikes- departementets huvudtitel.

Femte huvudtiteln, socialdepartemen- tet, bildades vid 1920 års departements- reform genom utbrytning ur den tidi- gare sjätte huvudtiteln, civildeparte— mentet (tillkommen vid 1840 års de- partementalreform), av alla kostnader för landsstaten, polisväsendet, sjukvår- den, sociala ändamål m. rn. Genom be- slut vid 1947 års riksdag delades social- departementet på två departement, so- cialdepartementet och inrikesdeparte- mentet (prop. 32 och 33/1947, skr. 59 och 93). Socialdepartementets hu- " vudtitel omfattar därefter kostnaderna ' för departementet, socialstyrelsen med dithörande verksamhet, arbetsmark- nadsstyrelsen med dithörande verksam- ; het, förbättrande av bostadsförhållan- den, olycksfallsförsäkring och arbetar- skydd, folkpensionering m. m.

Sjätte huvudtiteln, kommunikations- departemenlet, bildades vid 1920 års de- partementsreform genom uppdelning av den tidigare sjätte huvudtiteln. Huvud- titeln omfattar kostnaderna för depar- tementet, väg— och vattenbyggnadsvä- sendet, vägtrafikväsendet, Sveriges me- teorologiska och hydrologiska institut (sedan 1945/46, tidigare nionde huvud- titeln), byggnadsväsendet, vissa teknis- ka institut, statens elektriska inspektion och djurgårdsnämnden, m. m. Från denna huvudtitel (resp. tidigare =mot- svarande utgiftsgrupper under civilde- partementet) ha till vederbörande ka- pitalfonder överförts utgifter för post- och telegrafverken (vid 1911 års bud- getreform), byggnadsanslagen (1935/

36), luftfarten (1938/39) och luftfarts- styrelsen (1945/46).

Sjunde huvudtiteln, finansdeparte- mentet, bildades vid 1840 års departe— . mentalreform. Huvudtiteln omfattar nu- mera utgifterna för departementet, kammarkollegiet, statskontoret, kam- marrätten, statistiska centralbyrån, riks- räkenskapsverket, konjunkturinstitutet, statens sakrevision, statens organisa- tionsnämnd, valutakontoret, tullverket, kontrollstyrelsen, mynt- och justerings- verket, bank- och fondinspektionen samt sparbanksinspektionen. Hit höra vidare övriga kostnader för folkbok- föringen, skatte— och kontrollväsendet samt vissa ersättningar för särskilda förmåner och rättigheter rn. m.

Från denna huvudtitel överflyttades vid 1920 års departementsreform bygg- nadsärendena till kommunikationsde- partementet, ärenden angående indu- stri, handel och sjöfart till handelsdo- partementet och ärenden angående teat- rarna till ecklesiastikdepartementet.

Åttonde huvudtiteln, ecklesiastikde- partementet. bildades i samband med 1840 års departementalreform. Huvud- titeln omfattar numera utgifterna för departementet, arkiv, bibliotek, mu- seer, kyrkliga ändamål, akademier, större delen av det högre och lägre undervisningsväsendet, folkbildningsåt- gärder samt understöd åt vetenskap, vitterhet och konst. (I 1809 års riks— stat var denna utgiftsgrupp delad på dåvarande fjärde, femte och sjätte hu- vudtitlarna, jfr ovan p. 62).

Nionde huvudtiteln, iordbruksdepar- tementet, tillkom genom :beslut vid 1899 års riksdag (prop. 21/1899, skr. 122/ 1899 och 3/1900). I 1812 års riksstat uppfördes en huvudtitel för jordbruket, handeln och näringarna (se ovan p. 62), vilken efter 1840 års departemen- talreform uppgick i sjunde huvudtiteln.

Nuvarande nionde huvudtiteln omfattar utgifterna för departementet, lantbruks- sfyrelsen med underlydande organ, lantbruksakademien, undervisningsan- stalter för jordbruk och lantmanna- näringar, hästavel och boskapsskötsel, veterinärväsendet, jordbruk, fiske, skogsväsen, lantmäteriväsendet, kart- verket, lappväsendet, m. m.

Tionde huvudtiteln, handelsdeparte- mentet, bildades vid 1920 års departe- mentsreform, i huvudsak genom över- flyttning av ärenden från finansde— partementet. Huvudtiteln omfattar ut- gifterna för departementet, kommers- kollegium, lotsverket och patent- och registreringsverket ävensom övriga kostnader :för bergsbruk, industri, hant- verk, slöjd, handel och sjöfart. Till denna huvudtitel höra även lotterimed- len, vilka bl. a. disponeras för teatrar och konsertföreningar. Sakligt sett bor- de ärenden rörande sådana inrättning- ar handläggas inom ecklesiastikdepar- tementet.

Enligt beslut vid 1939 års urtima riksdag (prop. 32 och 33/1939 U, skr. 1, 2 och 70), inrättades ett sär- skilt departement, folkhushållnings- departementet, för handhavande av folkförsörjningsärenden under andra världskriget. Huvudtiteln betecknades Xa 1939/40, elfte huvudtiteln 1940/41 — 1947/48 och tolfte huvudtiteln 1948/ 49 1949/50 samt omfattade utgifterna för kristidskommissionerna, statens priskontrollnämnd och överrevisionen för krisförvaltningen ävensom riks- nämnden för ekonomisk försvar-sbered- skap (före 1939/40 fjärde huvudtiteln). Enligt beslut vid 1950 års riksdag över- fördes huvuddelen av dessa ärenden, i den mån de kvarstodo vid utgången av budgetåret 1949/50, till handelsdeparte- mentet och jordbruksdepartementet (prop. 3/1950, skr. 32).

Elfte huvudtiteln, inrikesdeparte- mentet (1947/48 huvudtiteln Va), bil- dades genom beslut vid 1947 års riks- dag genom en uppdelning av förut- varande socialdepartementet. Huvudti- teln omfattar utgifterna för departe- mentet, medicinalstaten samt hälso- och sjukvården, alkoholistvården, över- ståthållareämbetet och landsstaten, po- lisväsendet, civilförsvaret och brand- väsendet.

Tolfte huvudtiteln, civildepartemen- tetl, inrättades enligt beslut vid 1950 års riksdag (prop. 3, skr. 32), varvid löne- och pensionsärenden överfördes från finansdepartementet till det ny- inrättade departementet. Kostnaderna för statens lönenämnd och statens av- talsnämnd överfördes hit från sjunde huvudtiteln, varjämte statens pensions- anstalt, som tidigare redovisats vid si- dan om riksstaten, upptogs på denna huvudtitel (prop. 1/1950, Utg. sid. 1 och XII hf., skr. 12). Vidare fördes hit den tidigare huvudtiteln för pensions- väsendef, som omfattade alla kostnader för pensionering av statliga befattnings- havare ävensom statsunderstödd pen- sionering (ej folkpensionering) och all- männa indragningsstaten. Huvudtiteln för pensionsväsendet uppfördes 1809 som sjunde huvudtiteln, varvid allmän- na indragningsstaten uppfördes som särskild huvudtitel. Dessa båda huvud- titlar sammanslogos i 1842 års riksstat till en huvudtitel, nionde huvudtiteln (1901—1920 tionde, 1921—1939/40 elfte, 1940/41—1947/48 tolfte och 1948 /49—1949/50 trettonde huvudtiteln).

106. Något enhetligt system för ut- gifternas gruppering inom huvudtitlar- nu har före år 1934 icke funnits utarbe— tat. Huvudtitlarna upptogo visserligen

1 Betr. huvudtitelns benämning jfr SU 24/1950.

sedan mitten av 1800-talet anslagsgrup- per för de dit hänförliga myndigheter- na, men anslagens rubricering, grup- pering och utformning var mycket oen- hetlig. Detta sammanhängde med att riksdagens maximering till en början var knuten till huvudtitlarna. Huvud- infresscf fästes därför mer vid ansla- gens konstitutionella karaktär än vid de- ras sakliga innehåll. En besparing på ett anslag kunde sålunda av Kungl. Maj:t användas till ändamål, som icke svara- de -mot anslagets benämning.

1911 års riksstatsreform berörde icke detaljerna i uppställningen av anslags- titlarna. Med budgetens tillväxt efter första världskriget ökades kraven på en finanstekniskt välordnad anslagsupp- ställning. Det visade sig efterhand allt tydligare att riksstatens utgiftssida icke fyllde berättigade krav på över- skådlighet och enhetlighet.

107. 1934 års reform. I en anbefalld gemensamt verkställd utredning an- gående ändrad uppställning av riks- staten (prop. 220/1934, bil. B) konsta- terade statskontoret och riksräken- skapsverket att de mest framträdande bristerna i det då rådande systemet voro följande.

Anslagsmedel för ett och samma än- damål voro ofta uppdelade på .flera anslag (ordinarie och extra anslag, huvudanslag och förstärkningsanslag).

Under samma anslag voro i vissa fall sammanförda dels utgifter för verksam— het i statens regi, dels utgifter för bi- drag till icke statlig verksamhet eller understöd till enskilda.

Avlöningskostnaderna för verksam- het i statens regi voro splittrade på å ena sidan för respektive myndigheter anvisade anslag (myndighetsanslag) och å andra sidan för varje huvudtitel

gemensamma anslag).

De olika slagen av omkostnader för verksamhet i statens regi redovisades än på myndighetsanslag, än på gemen- samhetsanslag.

Statuppdelningen på för verksamhet i statens regi anvisade myndighetsan- slag var icke enhetlig. Beträffande av- löningssfaterna redovisades sålunda av- löningsförhöjningar och vikariatsersätt- ningar än gemensamt med grundavlö- ningar än separat. I omkostnadsstater- na voro de olika utgiftsslagen ofta ej redovisade på skilda poster och stat- beloppen-s ordningsföljd var i många fall föga rationell. För åtskilliga myn- digheter voro i statuppställningen av- lönings- och omkostnadsposter ej sär- skilda.

Vid en jämförelse av anslagsuppsfäll- ningen inom skilda huvudtitlar fram- trädde därjämte betydande olik—heter beträffande den omfattning, i vilken uppdelning av utgifterna på självstän- diga anslag ägt rum, ävensom i fråga om anslagens sammanförande i huvud- och undergrupper.

Myndigheterna föreslogo två alterna- tiv till omläggning av riksstatens ut- giftssida, A och B. Alternativet A av- såg att skapa enhetlighet genom anvi- sande av särskilda anslag till varje myn- dighet (ang. innebörden av detta för- slag se p. 109). Alternativet B innefatta- de en radikal omläggning av dittills gäl- lande ordning. Enligt detta förslag skul- le nämligen utgifterna på varje huvud- titel eller — då viss huvudtitel ansetts böra uppdelas i flera huvudgrenar — på varje huvudgren fördelas på anslag under fyra fasta huvudrubriker, näm- ligen avlöningar, omkostnader, stats- ersättningar och statsbidrag m. m. samt övriga behov. Med genomförandet av en sådan uppgiftsuppdelning skulle den

i dåvarande riksstatsuppställning till- lämpade indelningen av huvudtitlarna ersättas med en efter utgifternas be- skaffenhet utformad indelning. De för ett och samma verksamhetsområde an- visade anslagsmedlen skulle [sålunda enligt detta förslag splittras på skilda huvudavdelningar. Vad särskilt anginge utgifterna för verksamhet i statens regi skulle dessa därvid uppdelas på två av- delningar, den ena avseende personal- kostnader och den andra sakliga kost- nader. Beträffande personalkostnaderna skulle uppdelning av anslagsmedlen på myndighetsanslag genomföras, medan för de sakliga kostnaderna anslagsmed— len skulle sammanhållas på gemensam- hetsanslag.

I prop. 220/1934 anfördes att alterna- tivet B innebure den fördelen, att det uppdrog en tydlig gräns mellan utgifter för statens egen verksamhet å ena si- dan, och å den andra bidrag till icke statlig verksamhet eller understöd till enskilda, i det att bidrag och understöd av statsmedel för varje förvaltnings- gren sammanförts till en huvudavdel- ning. Emellertid ansågs alternativet A, vilket genomgående förordats av re- missmyndigheterna, överlägset ur bud- getbehandlings- och redovisningssyn- punkt. B-alternativef ansågs innebära en brytning med den pågående utveck- lingen på detta område.

1934 års riksdag godkände de före- slagna nya grunderna för ändrad upp- ställning av riksstaten—s utgiftssida (skr. 203/1934). I prop. 1/1935 (Utg.), angå- vos de riktlinjer efter vilka riksstats- förslaget för budgetåret 1935/36 upp- ställts. Riksdagen fann ej anledning till erinran häremot (skr. 20/1935).

Inom varje anslagen i Efter

108. Ändamålsgrupper. huvudtitel sammanföras grupper under grupprubriker.

1934 års reform sker denna rubricering så, att utgifterna sammanföras efter sitt ändamål. Den första grupprubriken omfattar alltid anslag till departemen- tet. Därefter följa rubriker för olika förvaltningsområden och utgiftsända- mål. Inom varje sådan grupp upptagas först anslagen till det eller de ämbets- verk, som ha att handlägga dithörande ärenden, samt anslag till dit börande underförvaltningar och lokalförvalt- ningar. Därefter följa de olika anslag som avse utgifter hänförliga till ända— målsgruppen i fråga, varvid anslag som avse statliga åtgärder, statliga ersätt— ningar och bidrag till icke statlig verk- samhet så vitt möjligt särskiljas.

Sist i varje huvudtitel uppföres en grupprubrik för »Diverse», vilken upptager dels för flera förvaltningsom- råden gemensamma anslag, dels anslag som icke lämpligen kunna inrymmas under annan grupprubrik.

109. Utgifternas fördelning på an- slag. Med 1934 års reform avsågs, att fördelningen på särskilda riksstatsan- slag av de medel, som anvisades för be- stridande av statsverkets utgifter, skul- le ske efter enhetliga grunder. Såsom första indelningsgrund gällde härvid, att utgifter för statens egen verksamhet _- d. v. s. anslagen till myndigheternas verksamhet särskildes från bidrag eller understöd till icke statlig verksam- het. Vad förstnämnda utgiftsgrupp an— går skedde anslagsuppdelningen efter myndigheter så att ett eller flera an- slag anvisades för varje myndighet eller, i vissa fall, för en enhetlig grupp av myndigheter (exempelvis länsstyrel— serna). Medelsanvisningen för de olika myndigheterna anordnades på sådant sätt, att de olika huvudslagen av utgif- ter —— i främsta rummet personalkostna- der och sakliga kostnader kunde

hållas isär. I allmänhet anvisades här- vid för varje myndighet två anslag, ett avlöningsanslag och ett omkostnadsan- slag. För vissa institutioner uppfördes allenast ett riksstatsanslag, från vilket såväl avlöningar som omkostnader be- stredos. Å andra sidan förekom i un- dantagsfall att flera avlöningsanslag upptogos för en och samma myndighet, i det att avlöningskostnaderna vid viss verksamhetsgren hos myndigheten an- sågos böra redovisas för sig. Vid sidan av det till omkostnader i allmänhet av- sedda anslaget anvisades för vissa myn- digheter speciella anslag till sakliga kostnader, nämligen särskilt till veten- skapliga institutioner, arkiv och biblio- tek samt verk med liknande arbetsupp- gifter anslag till materiel, till bokinköp och bokbindning samt till samlingars underhåll och ökande. För vissa verk med stor lokalförvaltning — såsom fångvården, tullverket och lotsverket — upptogos särskilda avlöningsanslag för verkets styrelse och för lokalstaten men ett gemensamt omkostnadsanslag för verket i dess helhet.

För en till avlöningskostnader hän- förlig utgift, dyrtidstilläggen, skedde avvikelse från principen, att samtliga utgifter för en myndighet skulle redo- visas under ett eller flera för myndig- heten anvisade anslag. Där ej särskilda förhållanden, i regel sammanhängande med förekomsten av specialbudgeter, annat föranledde, skulle dyrtidstillägg till befattningshavare i statens tjänst utgå från för ändamålet under de olika huvudtitlarna upptagna gemensamhets- anslag. Numera utgående rörligt tillägg redovisas däremot på respektive avlö- ningsanslag (jfr p. 111 och 117).

Samtidigt med den systematiska för- delningen på självständiga riksstatsan- slag av utgifterna för statens egen verk- samhet genomfördes en likformig upp-

ställning av staterna för avlönings- och omkostnadsanslagen. Härigenom er- hölls en enhetlig uppdelning av perso- nalkostnaderna på olika slag av avlö- ningsutgifter och av de sakliga kostna- derna efter olika utgiftsslag. Avlönings- kostnadernas gruppering skedde härvid med hänsynstagande till dessa kostna— ders särskilda konstitutionella karak- tär.

I prop. 220/1934 uttalades, att såväl avlönings som omkostnadsstaten borde underställas riksdagens prövning, var- vid förutsattes, att riksdagen i allmän- het — såsom dittills plägat ske —— fast- ställde avlöningsstaten men beträffan- de omkostnadsstaten, likaledes i över- ensstämmelse med dittillsvarande praxis, i regel endast bestämde statens slutsumma. För vissa större verk och institutioner, beträffande vilka riks- dagen dittills fastställt även omkost— nadsstaten, borde dock samma ordning även i fortsättningen tillämpas.

Avlöningsstaterna ha av riksdagen och Kungl. Maj:t i regel fastställts att gälla tillsvidare fr. o. m. visst budget- år, under det att omkostnadsstaterna av Kungl. Maj:t fastställts endast för ett budgetår i sänder.

110. Avlöningsanslagen skulle enligt 1935 års bestämmelser uppdelas i an- slagsposter, specificerade i en avlö- ningsstat. Denna kunde omfatta poster för avlöningar till tjänstemän å ordi- narie stat, övergångsstat, indragnings- stat och extra stat, arvoden och sär- skilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj:t, avlöningar till övrig icke ordi- narie personal samt särskilda löneför- måner till ordinarie och icke ordinarie personal. Posten för icke ordinarie per- sonal uppdelades i underposter för grundavlöningar och avlöningsförhöj- ningar (prop. 1/1935, Utg. sid. 11—17, skr. 20).

Såsom grundval för avlöningsstatens uppställning och anslagsberäkning ha- de för nyreglerade verk upprättats per- sonalförteckningar, upptagande dels samtliga vid verket befintliga ordinarie

befattningar — vare sig 51 ordinarie stat, övergångsstat eller indragnings- stat — dels ock vid verket förefintliga befattningar a extra stat (avseende en— dast befattningar i högre lönegrad än dåvarande 20 lönegraden). Personal- förteckningen, vilken underställdes riksdagens godkännande, upptog anta- let befattningar och dessas lönegrader.

1934 års konstruktion av avlönings- staterna innebar i fråga om avlönings- kostnadernas uppdelning på ordinarie- och icke-ordinarieposter, att kostna- derna anknötos till tjänsterna, obe- roende av vem som uppehöll dessa. Avlöning och vikariatsersättning till icke-ordinarie tjänstemän utgick näm— ligen under vikariat å ordinarie tjänst från ordinarieposten.

Syftet med denna gruppering av ut- gifterna var att möjliggöra en förbätt- rad kontroll över personalstaternas och avlöningskostnadernas storlek (jfr ne- dan p. 139).

Efter förslag i prop. 1/1939, Utg., vilket bifölls av riksdagen (skr. 18), erhöll avlöningsstaterna en uppställ- ning, som anslöt sig till den samma år genomförda löneregleringen. I per- sonalförteckningarna bortföll avdel— ningen tjänstemän å extra stat samt upptogos extra ordinarie tjänstemän i högre lönegrad än dåvarande 20. Au- slagsposten avlöningar till tjänstemän å extra stat slopades och lönerna till dittillsvarande extra statstjänstemän överfördes till posten avlöningar till icke-ordinarie personal. Vidare tillkom en ny anslagspost till rörligt tillägg.

111. För avlöningsanslagen nu gäl- lande bestämmelser. Vid 1940 års urti-

ma riksdag beslöts ändrade grunder för uppställningen av avlöningsstaterna för allmänna civilförvaltningens myn— digheter (prop. 35, skr. 55). Ändringar- na avsågo att möjliggöra större över- skådlighet i avlöningskostnadernas re- dovisning, samt att åvägabringa större sparsamhet i pversonaldispositionerna och förenkling av myndigheternas re- dovisningsarbete. För att eliminera de olägenheter, som följt med det förut gällande systemet, skulle avlöningskost- naderna för icke-ordinarie tjänstemän i princip bestridas från anslagsposten avlöningar till icke-ordinarie personal även till den del de avsåge vikariat å ordinarie tjänster. Vidare skulle upp- delningen av icke-ordinarieposten i en vanligen obetecknad grundavlönings- post, vilken sålunda ej finge överskri- das, och en förslagsvis angiven avlö— ningsförhöjningspost borttagas. Såväl ordinarie- som icke-ordinarieposten skulle i fortsättningen beräknas till vad som kunde antagas motsvara den verk- liga belastningen.

Avlöningsstaterna erhöllo härvid i normalfallen följande utseende.

1. Avlöningar till ordinarie tjänste- män, förslagsvis;

2. Arvode och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj:t;

3. Avlöningar till övrig icke-ordi- narie personal;

4. Rörligt tillägg, förslagsvis. De i prop. 35/1940 U förordade prin- ciperna ligga till grund för den nuva- rande statuppställningen och anslags- beräkningen under de olika huvudtit- larna. Anslagsposten till icke-ordinarie personal upptages vanligen förslagsvis för verk med omfattande lokalförvalt- ning, t. ex. fångvårdsanstalterna, tull- staten samt lots- och fyrstaten. Anslags- post till arvoden och särskilda ersätt- ningar, bestämda av Kungl. Maj:t upp-

.Hf...

tages i regel förslagsvis i de fall, då samtliga arvoden som utgå från denna post tillkommit under riksdagens med- verkan, eljest är den obetecknad. För departementen anvisas en särskild post till avlöning till departementschefen. På vissa anslag upptages i avlönings- staten en post till_särskilda löneförmå- ner. För vissa verk upptages även en anslagspost till kollektivavtalsanställd eller tillfällig personal eler liknän- de. Sistnämnda post användes före- trädesvis för de fall, då en myndighets kostnader till viss del motsvaras av uppbördsmedel.

Närmare föreskrifter rörande dispo- sitionen av avlöningsanslagen meddelas i årlig kungörelse ang. bestridande un— der budgetåret av kostnaderna för avlö- ning enligt statens allmänna avlönings- reglemente åt civil personal (för bud- getåret 1951/52 genom KK 371/1951 innebärande i huvudsak förlängning av KK 543/1947). Dessa föreskrifter inne- bära i huvudsak följande.

Posten 1. avlöningar till ordinarie tjänstemän regleras i vad avser antalet tjänstemän genom personal'förteckning- en. Det anvisade beloppet är därför för- slagsvis beräknat. Posten får belastas med lön till de tjänstemän som äro or- dinarie ell-er uppehåller ordinarie be- fattning med vikariatsl-öneförordnande. Posten får även belastas med vissa i kungörelsen uppräknade ersättningar till dessa befattningshavare.

Posten 2. arvoden och särskilda er- sättningar, bestämda av Kungl. Maj:t är avsedd endast för de förmåner, som enligt Kungl. Maj:ts beslut får utgå från denna. post.

Posten 3. avlöningar till icke-ordi- narie personal, som i regel uppföres med maximerat belopp, är avsedd för löneförmåner till all icke-ordinarie per- sonal, med undantag endast för lön vid

vi-kariatslöneförordnande å ordinarie tjänst. Posten skall även belastas med lön till ordinarie tjänstemän som uppe- håller extra-ordinarie tjänst med vi- kariatslöneförordnande. Vidare skall posten belastas med kostnader för över- tidsersättning (även till ordinarie tjäns- temän), för renskrivning enligt räk- ning och annat tillfälligt arbtetsbiträde, för tillsyn över ämbetslokaler och över städning, samt annan ersättning till or- dinarie och icke-ordinarie personal, som ej enligt meddelade bestämmelser skall bestridas i annan ordning. Vid förord— nande att bestrida göromål, som eljest ankomma på tjänstemän i högre löne— grad, skall vikariatsersättningen samt vid vikariatslöneförordnande lönen till såväl ordinarie som icke-ordinarie tjänstemän bestridas från denna an- slagspost.

Posten 4. rörligt tillägg är avsedd för den del av lönen till ordinarie och icke-ordinarie tjänstemän, som motsva- rar rörligt tillägg. Posten, som uppföres förslagsvis, belastas genom omföring från posterna 1 och 3 av viss enligt särskilda bestämmelser angiven del av lön, vikariatsersättning och övertidser- sättning.

Vid sidan om förenämnda poster upp- tagas i vissa fall särskilda anslagsposter, för vilka i så fall vid medelsanvisning- en meddelas särskilda bestämmelser.

Kostnader för städning och för tjäns- temännens sjukvård utgå icke från av- löningsanslag.

För bestridande av avlöningskostna- der åt militär och civilmilitä'r personal gälla vissa specialbestämmelser (KK 544/1947, senast förlängd genom KK 482/1951).

112. Omkostnadsanslagen skulle en- ligt de av 1934 års riksdag godkända principerna i regel upptaga-s såsom förslagsanslag. Utgifterna skulle begrän-

sas genom att Kungl. Maj :t endast ställ- de bestämda belopp från anslagen till myndigheternas förfogande. I vissa fall upptogos dock anslag till omkostnader redan i riksstaten antingen såsom be- stämda anslag eller såsom reservations- anslag. Materielanslag, anslag till bok- inköp och bokbindning samt anslag till samlingars underhåll och ökande u-pp- togos för vissa verksamhetsområden — huvudsakligen vetenskapliga institutio- ner, bibliotek, muséer och högre under- visningsanstalter — såsom särskilda re- serv-ationsanslag och ingingo sålunda ej under vanliga omzkostnadsanslag. För myndigheter med huvudsakligen rent administrativa uppgift-er innehöll om- kostnadsstaten i regel tre poster, näm- ligen reseersättningar, expenser och publikationstryck. Posterna fingo _ bortsett från den till expenser hörande delposten bränsle,]yse och vatten — icke överskridas utan Kungl. Maj:ts medgi— vande. De nämnda posterna skulle gi- vetvis upptagas endast i den mån de motsvarade regelmässigt återkommande utgiftsändamål för vederbörande myn- dighet. Om exempelvis kostnader för tjänsteresor och för publikationstryck ej brukade förekomma vid en myndig- het, beräkna-des under omkostnadssta- ten medel enda-st för expenser. vap- komme sedermera under budgetåret be- hov av medel för tjänsteresor eller för tryckning av någon publikation, hade myndigheten att hos Kungl. Maj:t göra framställning om medelsanvisning för ändamålet. I dylikt fall borde undersö- kas, huruvida icke ldet nytillkomna me— delsbehovet kunde rymmas inom det för omkostnader anvisade anslaget-s ram. Även om detta skulle visa sig icke vara förhållandet hade Kungl. Maj:t, därest omkostnadsanslaget vor-e förslagsanslag, möjlighet att från anslaget anvisa er- forderligt belopp för ändamålet.

Fr. o. m. budgetåret 1941/42 överför- des posten till sjukvård m. m. från avlöningsanslagen till omkostnadsansla- gen.

113. Enligt för omkostnadsanslagen nu gällande bestämmelser har omkost- n-adssttat i normalfallen följande upp- ställning.

1. Sjukvård m. m., förslagsvis;

2. Reseersättningar, förslagsvis;

3. Expenser, förslagsvis;

4. Publikationstryck, förslagsvis.

Vid fastställande av omkostnadssta- terna plägar Kungl. Maj:t föreskriva, att anslagsposterna till reseersättningar och publikationstryck ej utan Kungl. Maj:ts medgivande må överskrida-s samt att av anslagsposten till expenser må tagas i anspråk för bränsle, lyse och vatten visst förslagsvis angivet belopp och för övriga expenser hög-st visst bestämt be- lopp. Under expen—spost-en ingår vidare för vissa verk en delpost till expenser för annat än eget behov, vil-ken brukar upptagas med förslagsvis angivet be- lopp.

I KK 535/1941 meddelas föreskrifter angående bokföring och redovisning av utgifter från omkostnadsanslag. Häri fast-ställas bl. å. 'de undertitlar, varå till sjukvård och expenser hänförliga ut- gifter skola bokföras. Under sjukvårds- post-en skall bokföring ske på följande undertitlar, nämligen:

a) ersättningar åt verksläkare (tjäns- teläkare),

b) sjukhusvård,

c) medicin,

d) sjukvård i övrigt,

e) begravningshjälp. Expenskostnader för eget behov skola redovisas å följande titlar:

a) renhållning och städ-ning,

b) skrivmaterialiver, papper, blankett— tryck och dylikt,

c) telegram, telefon och annonsering, d) inköp och underhåll av möbler, skriv- och räknemaskiner m. fl. inven- tarier,

e) bokinköp, bindning av böcker och handlingar m. fl. ändamål.

Titeln e) begagnas som uppsamlings- plats för expenser som icke kunna hän— föra-s till övriga titlar. Posten a) om- fattar även avlöning till städerskor.

Från anslagspost för publikations- tryck, få avföras endast utgifter för egentligt publikationstryck, däremot ej utgifter för blanketter och liknande.

För länsstyrelserna och försvaret an- visas särskilda .anslag motsvarande de här nämnda omkostn-adspost-ern'a.

I KK 543/1947 angående bestridande under budgetåret 1947/48 av kostnader för avlöning enligt statens allmänna av- löningsregl-emente åt civil personal (förlängd genom årlig kungörelse) stad- gas (under 7 p.) att ersättning för tjänsteresa, resekostn-adsersättning i samband med semester, tjänstgörings- traktamente samt ersättning för flytt- ningskostnad skola utgå från anslag el- ler antslagspost till reseersättningar. Tjänsteresor till utlandet få dock ej utan riksdagens samtycke bestridas från denna post. Medel för bestridande av sådana resekostnader anvisas av Konungen, vanligen från anslag till ext- ra utgifter. Nyssnämnda kungörelse in— nehåller även stadgande om sjukvårds- kostnader.

För vissa myndigheter upptagas även andra poster än de f-örut nämnda, var- vid särskilda föreskrifter meddelas vid medelsanvisningen. Den vanligaste an- ordningen för de fall, där omkostnads- anslaget avser även andra utgifter än dem som ingå under de fyra normala postern—a, är att som en femte post upp- tages övriga utgifter, vilken i sin tur ofta uppdelas på delposter. Praxis be—

träffande maximering av dylika del— poster synes ganska skiftande. I all- mänhet torde emellertid särskilda pos- ter till materiel, utrustning, instrument, inventarier och liknande vara maxime- rade av Kungl. Maj:t, under det att poster avseende drift, underhåll och liknande löpande kostnader i vissa fall äro förslagsvis betecknade. Ibland fö- reskrives att utgifter på sådana poster skola stå i viss relation till inflytande uppbördsmedel.

114. Med sakanslag avses ett stort an- tal olika anslag för utrustning, anskaff- ning eller underhåll av olika objekt, förråd-shållning, teknisk och vetenskap- lig forskning m. m. Dessa anslag kunna — liksom de i det följande (p. 131 och 132) omnämnda investeringsanslagen —— omfatta både avlöningar, resekostnader, materielkostnader och andra omkostna- der. De avlöningskostnader som redo- visas på sådana anslag böra alltid vara tillfälliga. De avs-e kostnader för det ändamål anslaget skall tillgodose och de skola upphöra när detta ändamål är tillgodosett. Ofta kan icke ,i förväg av- göras om ett sådant arbete skall utfö- ras i statens regi eller icke, exempel- vis om ritningar för ett arbete eller an- nat tekniskt uppdrag skola utföras hos vederbörande myndighet eller på des-s uppdrag av annan statlig myndighet, enskilt företag eller enskild per-son. Sakanslag av denna typ förekomma framför allt hos myndigheter med över— vägande tekniska uppgifter, såsom för- svarets myndigheter, arbetsmarknads- styrelsen, väg— och vattenbyggnadsver- ket, m. fl. En särställning intaga genom sin storleksordning de militära anslagen till övningar, mathållning, underhåll och anskaffning av materiel -m. m. Frå- gan om överförande av lönekostnader från sakanslag till avlöningsanslag har i olika sammanhang aktualiserats. Bl. a.

ha försvarets sakanslagsutredning (1944 —1946) samt 1946 års militära förvalt- ningsutredning sysslat med detta spörs- mål, men något detaljerat förslag till lös- ning av frågan har ej framlagts.

115. Myndigheternas uppbördsmedel redovisas i stor utsträckning på om- kostnadsanslag. När uppbördsmedel skola redovisas på ett anslag uppföres anslag-et i riksstaten med det belopp, som utgöres av skillnaden mellan för utgifter anvisade medel och beräknade inkomst-er.

I det utlåtande angående uppställ- ningen av riksstatens utgiftssida som låg till grund för 1934 års principbe- slut hade statskontoret och riksräken- s-kapsverkel förordat, att dessa medel skulle upptagas såsom tillgång för om- kostnadsstaterna. Vare sig särskilda uppbördsmedel beräknats i de upp- ställda staterna eller icke, borde emel- lertid på anslagen inflytande inkoms- ter i räkenskaperna redovisas på sär- skilt konto (prop. 220/1934, sid. 8, och dess bil. B, sid. 24). Samtidigt anmälde emellertid ämbetsverken sin avsikt att föreslå överflyttning t—ill riksstatens in- komstsida av vissa uppbördsmedel. Förslag genomfördes följande år (prop. 220/1934, bil. B, sid. 8 och 35, prop. 1/1935, Ink. sid. 58 ff.).

Uppbördsmedlen kunna påverka ut- gifternas gruppering och redovisning i följande avseenden:

a) Med hänsyn till uppb-örd-smedlen ha i några fall avlönings- och omkost- nadsstater sammanförts på gem-ensamt myndighetsanslag (exempelvis state-ns väginstitut).

b) Utgifter, som äro direkt beroende av inkomster, kunna utbrytas ur de an- slagsposter till vil-ka de eljest höra och uppföras på särskilda poster. Denna

metod användes för vissa myndigheter, som äro beroende av egna inkomster.

c) Utgifter och motsvarande inkoms- ter kunna redovisas på ett särskilt kon- to, vars saldo överföres till inkomstti— tel eller anslag. Så förfares bl. a. med kostnader för verkstads—, förråds- och jordbruksdrift, med viss-a kostnader vid mynt- och justeringsverket och riket-s allmänna kartverk m. fl. myndigheter samt med vissa utgifter vid universite- tens, högskolorna—s och museernas in- stitutioner.

d) Anslagsposter, som eljest skolat maximeras, kunna, om de äro beroende av inkomster, anvisas förslagsvis.

Uppbördsmedel för sakanslag tillgo- doföra-s i reg-el anslaget och få använ- das för med anslaget avs-ett ändamål. Dessa uppbördsmedel utgöras vanligen av försäljningsm-edel. Ett undantag ut- gör -förrådsrörelse, som redovisas på särskild-a konton vid sidan om riks- staten.

116. För flera myndigheter ge- mensamma anslag. I allmänhet an- visas för varje särskilt ämbetsverks ad- ministration-skostnaud-er ett eller flera anslag, varjämte uppföras specialausl'ag för de anskaffningar, bidrag, m. ni. som skola utbetalas .av verket. I vissa fall anvisas emellertid anslag, som få utnyttjas av flera myndigheter. Sålunda äro praktiskt taget samtliga anslag som disponeras av länsstyrelserna av denna natur. Varje anslagspost är därvid i regel uppdelad i delposter, en för varje länsstyrelse. På samma sätt förfares med flertalet anslag till skol- väsendet, sinnessjukhusen, m. fl. Dessa gemensamma anslag äro vanli- gen uppdelade på delposter, där varje myndighet har att svara för sin del av anslagsbeloppet såsom om denna vore ett självständigt anslag.

117. För flera förvaltningsområ- den gemensamma anslag. Varje de- partements huvudtitel brukade tidigare omfatta ett antal anslag, på vilka vissa omkostnader fingo redovisas oberoende av om de avsågo utgifter för skilda för- valtning-sområden. Flertalet dylika an- slag avskaffades som förut sagts enligt 1934 års principbeslut. Anslag till dyr- tidstillägg och andra lönetillägg upphör- de i huvudsak (med undantag av åtton- de huvudtitelns anslag) med utgången av budgetåret 1946/47.

För närvarande kvarstå i huvudsak följande gemensamhetsanslag:

a) Ersättningar till statens allmänna fastighetsfond för av myndigheter an- vända lokaler upptagas i vissa fall på gemensamhetsanslag för varje ifråga- kommande huvudtitel. Dessa kostnader fördelas alltså icke på olika myndighe— ter. Undantag göres dock för ett fåtal myndigheter, vilkas samtliga utgifter skola täckas med inflytande inkomster (bank— och fondinspektionen, spar- banksinspektionen, försäkringsinspek- tionen, marinverkstäderna m. fl.).

b) Kommittéer och utredningar ge- nom sakkunniga. Ett anslag anvisas i regel för varje departement.

c) Anslagen till extra utgifter, ett an- slag för varje departement, användas dels till vissa smärre oförutsedda ut- gifter, dels ock till smärre medels- behov av olika slag, för vilka andra anslagsmedel icke stå till förfogan- de. För sistnämnda ändamål ha des- sa anslag använts alltsedan år 1809. Sin uppgift såsom anslag för täckning av oförutsedda utgifter erhöllo anslagen vid 1918 och 1923 års riksdagar. Anslagen kunna användas både för statliga utgifter och för bidrag. De användas bl. a. till täckning av kostna- der för utrikes resor, men få ej utnytt- jas till förstärkning av l—öneförmåner

som beslutats av riksdagen (SU 210/ 1948, sid. 4).

d) Det under andra huvudtiteln upp- förda anslaget till ersättning åt domare, vittnen och parter får av ett stort antal olika myndigheter användas för täckan- de av kostnader för kronans rättegångar samt vissa andra rättegångsko-stnader, som skol-a stanna på statsverket. Dessa kostnader fördelas alltså icke på myn- dighet-er.

e) Ersättning till postverket för be- fordran av .tjänsteförsändel-ser utgår från ett und-er sjätte huvudtiteln upp- fört anslag. Icke heller denna kostnad fördelas på myndigheter.

f) Pensionskostnaderna ha alltid re- dovisats såsom för statsförvaltningen gemensamma kostnader. Tidigare av-sat- tes pensionsavgifter till fonder, vilkas inkomster årligen överfördes till respek- tive anslag under pensionshuvudtiteln. De affärsdrivande verken ombesörjde själva pensionering av sina befattnings- havare och hade egna pensionsfonder. Ingen av dessa pensionsfonder var till- räcklig för att kunna ge ett uttryck för det faktiska värdet av staten åvilande pensionsförpliktelser. Bokföringen var ett uttryck för den kostnadsprincip, en- ligt vilken pen—sionsförpliktelser böra lut- tryckas såsom en efter försäkringsma- tematiska grunder beräknad skuld. Om medel för täckande av statens totala pension-sförpliktelser skulle fonderas, skulle emellertid härför erfordras så stora belopp, att fonderingen bleve praktiskt taget omöjlig att genomföra. Pensionsfonderingen har numera av- skaffats. Inkomsterna av de kvar- varande pensionsfonderna tillgodoföras riksstatens inkomstsida och pensions- kostnaderna för den egentliga statsför- valtningen utbetalas brutto från pen- sionshuvudtiteln med de belopp, som kassamässig-t belasta respektive budget-

år (prop. 1/1938, Ink. sid. 63—72, skr. 308, p. 8; prop. 1/1939, Ink. sid. 53—56) . Motsvarande beslut fattades vid 1939 års riksdag i fråga om riksgälds- kontoret (prop. 1, bil. Riks-dagen och dess verk, skr. 412) och vid 1941 års riksdag i fråga om folkpen—sionerings— fonden (prop. 1, Ink. sid. 26 och 30, skr. 462, sid. 5) samt vid 1944 års riks- dag i fråga om de affärsdrivande ver- kens pensionsfonder (prop. 276, sid. 23-—26, skr. 430). I detta sammanhang torde även böra nämnas, att fondering för familjepensionskostnadernas bestri- dande vid riksbank—en upphörde vid ut- gången av juni 1939 (BU 69/1939).

Den tidigare uppdelningen av pen- sionskostnaderna på civila och militära pensionsväsendet upphörde fr. o. m. budgetåret 1943/44. Pensionskostnader- na fördelas därefter på statliga pen- sionsväsendet, statsunderstödda pen- sionsväsendet och allmänna indrag- ningsstatuen (prop. 1/1943, XII ht, sid. 1—4), frånsett affärsverkens pensions- kostnader, som bestridas av respektive verk.

g) Även det i det följande omnämn- da anslaget till oförutsedda utgifter har delvis- karaktär av em-ensamt anslag.

118. En särskild form av gemensam- ma anslag utgöra de anslag till täckning av beräknat överskridande av anslags- medlen för rörliga iilläggs/örmåner & löner och pensioner som under senare år varit uppförda i riksstaten (1947/48, 1950/51 och 1951/52, VII resp. XII hf.). Anslagen ha tillkommit i syfte att, då beslut om höjning av rörliga lönetillägg fatta-ts efter statsverkspropositionens framläggande och det icke varit möjligt att omräkna anslagsbeloppen för samt- liga därav berörda anslag och anslags- poster, lå-ta kostnadsökninga-rna komma till uttryck i budgeten. De av höjningen

föranledda utgiftsökningarna avses lik- väl skola i bokföringen belasta veder- börande avlöningsanslag. De här nämn- da anslagen skulle belastas blott när merutgiften hänförde sig till reserva- tionsanslag eller — efter Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall —— för be— stridande av kostnadsökningar för sak- anslagsavlönad personal. I övrigt skulle anslagen allenast ha till uppgift att framvisa en behållning motsvarande kostnadsökningarna på avlöningsansla- gen (prop. 312/1947, skr. 442; prop. 52/1951, skr. 80).

119. Bidragsanslag. Enligt 1934 års beslut skola bidrag till icke statlig verk- samhet och understöd t'ill enskilda ge- nomgående särskiljas från kostnader för verksamhet .i statens regi och upp- föras på särskilda anslag. Bidrag förekomma av mycket skif- tande slag. De uppföras i regel på skil- da anslag med hänsyn till ändamåls- bestämningen. Under departementshu— vudtitlarna inordnas anslagen i den än- damålsgrupp, till vilken bidragsverk- samheten hör (jfr p. 108). De vikti- gaste bidragstyperna äro följande: 3) Den ojämförligt största gruppen både till antal och beloppsmässigt utgö- res av olika slags understöd eller för- måner av social natur, som utgå till en- skilda personer. Vissa bidrag utbetalas till eller åtnjutas av envar d. v. 5. utan någon behovsprövning, varvid dock i regel vissa generella villkor måste vara uppfyllda i fråga om ålder etc., t. ex. folkpensioner, barnbidrag, fria läroböc- ker och skolmåltider. Andra bidrag utgå endast då behov därav anses fö- religga, vilket i regel är knutet till vis- sa villkor (inkomstlägc etc.) exempelvis hyres- Och bostadsrabatter, mödrahjälp, sjukvård åt mindre bemedlade m. m. Åter en annan grupp utgöra bidrag som tillkomma medlemmarna av vissa in-

4 i

._..._.. . .

| | | i t t

i V | » |

tressesammanslutningar såsom sjukkas- sor, arbetslöshetskassor, m. m. Bidragen utbetalas både i statlig regi och genom förmedling av kommunala organ.

b) Bidrag till privata organisationer, som understödjas av staten, exempelvis bidrag till vetenskaplig och humanitär verksamhet, understöd åt föreningar m. m.

e) Bidrag till allmännyttig verksam- het som omhänderhaves i kommunal regi men som delvis eller i huvudsak finansieras av staten, exempelvis till kommunala skolor, vissa sjukvårdsan- stalter, m. m.

ti) Bidrag till kommunala och en- skilda investeringar utbetalas frå—n sär- skild-a anslag under driftbudgeten, ex- empelvis till skolbyggnader, sjukhus, skyddshem, trafikanordningar, m. m.

e) Bidrag till vissa pensionsanstalter, exempelvis handelsflottans pensionsan- stalt.

f) Understöd åt vissa näringsgrenar i form av produktionsbefrämjande eller prisreglerande åtgärder, m. m. (subven- tioner).

g) Bidrag eller avgifter till olika in- ternationella organisationer, exempelvis till Förenta nationerna, organisationen för europeiskt ekonomiskt samarbete, Unesco, svenska institut i utlandet, Sjöfarts-anordningar i andr-a länder, m. m.

Bidrag av nu nämnda slag redovisas i regel renodlade på särskilda anslag, som icke få belastas med administra- tionwskostn-ader. Statens administrations- kostnader för utbetalningen täckas från vederbörande myndighetsanslag.

På samma sätt redovisas bidrag eller ersättningar till statliga affärsverk för uppgifter av icke affärsmässig natur, ex- empelvis för beredskapsåtgärder, för postverkets handhavande av skatteupp- börd, m. m.

120. Försvarets utgifter berördes icke av 1934 års 'reform. Efter särskilda u-t- redningar fattades vid 1941 års riksdag beslut om ändrad uppställning av fjär- due huvudtiteln (prop. 1/1941, IV ht, sid. 3—25, skr. 4, sid. 1—2). En revi- sion av detta bes-lut genomfördes sedan den under krigsåren bestående bered- skapen avvecklats (prop. 1/1947, IV ht, sid. 8—11, skr. 4, sid. 1—2). Den väsentlig—a skillnaden mellan grupperingen av försvarets och de ei— vila huvudtitlarnas utgifter ligger däri, att varje försvarsgren betraktas som en enhet. Dess kostnader redovisas där- för på enhetliga avlönings- och om- kostn—adsanslag utan att fördelas på oli- ka militära myndighet-er. En mi-titä—r be- fattningshavare är nämligen icke fast knuten till den myndighet eller stab där han tjänstgör utan inordnad i en särskild kår eller utnämnd vid ett truppförband. H'ans lön utgår därför från vederbörande försvarsgren-s avlö- ningsanslag oberoende av han tjänstgör. Kostnaderna för de värnpliktigas av- löningar och familjebidrag täckas från särskilda anslag. I övrigt betalar staten kostnader för de värnpliktigas sjukvård, inställelse till tjänstgöring, fria resor, mathållning, beklädnad, tvätt, förlägg- ning och utrustning från härför avsedda sakanslag. Enligt tidigare praxis skulle så gott som alla försv'arskostnader fördelas på försvarsgrenar. Med den organisation försvaret numera erhållit ha försvars- grenarn-a underställts en överbefälha- vare med en för försvaret gemensam försvarsst-ab. Samtidigt ha förvaltnings- myndigheter och ett flertal andra or- gan alltmera fått karaktären av för för- svarskrafterna gemensamma organ. Detta gäller även sådana förvaltnings- områd-en som militär sjukvård och fas-

var

t'ighetsförvaltning. Några hithörande kostnad—er fördelas dock fortfarande på försvarsgrenar enligt vissa schablon—er. Som ett led i denna utveckling ha försvarsgrenarnas anslag och anslagen till försvarsstaben sammanförts under en gemensam ändamålsgrupp, försvars- krafterna. Från denna grupp ha ute-slu- tits de centrala förvaltningsmyndi-ghe- terna samt de andra myndigheter, som icke böra inordnas i försvarsgrenarn'a. Huvudt-itelns anslag ha följaktligen grupperats under följande huvudrubri- ker: A. Försvarsdepartementet. B. Centrala förvaltningsmyndigheter. C. Försvarskra—fterna: Försvarsstaben Armén Marinen Flygvapnet

D. Vissa för försvaret gemensamma ändamål (1941/42 Vissa försvars- väsend-et tillhörande institutio- ner). E. Diverse.

De under A, B och D uppförda av- löningsanslagen inkludera endast löner till de befattningar, som äro uppförda på personalförteckningar för hithöran- de myndigheter ävensom löner till icke ordinarie personal hos dessa myndig- heter, arvoden, m. m. Hos dessa myn- digheter tjänstgörande militär personal tillhör försvarskrafterna. Anordningen motiverades även med att »denna per- sonals kvalifikationer äro icke alltid knutna till en viss militär grad, var- för ständiga växlingar i personalupp- sättningen förekomma». För att tillgo- dose ämbetsverkens krav på viss kvali- ficerad personal infogades därför dessa befattningshavare icke i verkens perso- nalförteckningar utan ingingo »i stater- na för de särskilda kårerna och förban- den, från vilka kommenderingar ske till

tjänstgöring hos förvaltningsmyntdig- heterna».

Inom försvarsgrenarna fördelas an- slagen i grupper. Grupprubrikerna kiun- na vid medelsredovisning i krig (och under mobilisering användas såsom redovisningstitlar för löpande utgifter. Därmed har man velat tillgodose >>>in- tresset av att så mycket som möjligt underlätta övergången från freds- till krigsredovisning av försvarsutgifterina» (prop. 1/1941, IV ht, sid. 7).

Från principen att kostnader som icke kunna direkt fördelas på försvars- grenar skola redovisas på gemensamma anslag ha gjorts några undantag.

Familjebidrag till värnpliktiga kunna icke exakt fördelas på försvarsgrenar. Samtliga kostnader belasta först ar- méns anslag till familjebidrag och för- delas sedan schablonmässigt på övriga försvarsgrenar med ledning av antalet tjänstgöringsdagar, giftermålsfrekvens bland i tjänst varande värnpliktiga samt andra omständigheter av betydel- se för kostnadernas fördelning (prop. 120/1946, sid. 203—206, skr. 365, sid. 20).

Försvarsgrenarnas löpande kostnader för sjukvård fördelas på försvarsgre- narna efter sjukvårdsanstalter, så att varje försvarsgren täcker kostnaderna för de anstalter som äro placerade vid dem underlydande förband, oberoende av vilka försvarsgrenar där vårdad per- sonal tillhör (prop. 1/1947, IV ht, sid. 61—62; prop. 1/1949 IV ht., sid. 207— 210).

Fastighelskoslnaderna fördelas på försvarsgrenar efter de delfonder av försvarets fastighetsfond, från vilka kostnaderna bestridas. Därvid hänfö- ras alla byggnader och anläggningar som kunna anses vara för försvarsgre- narna gemensamma till arméns del— fond. De gemensamma fastighetskost—

4 l l l i i l . !

naderna täckas alltså från ett under armén uppfört anslag. Kostnader för befästningar äro dock gemensamma. En särskild typ av kostnader repre— sentera försvarsgrenarnas anslag till övningar. På dessa anslag samlas de rörliga utgifterna för kårernas och för- bandens utbildning, samt för förban- dens förflyttningar. Hit höra alltså till övningar och utbildningskurser hån— förliga kostnader för transporter, driv- medel, traktamenten, reseersättningar, arvoden till lärare, övningsmateriel, er- sättningar för vid .förflyttning upp- komna skador, inkvarteringskostnader m. m. Anslagen äro maximerade. Ge- nom att samla dessa olika slag av kost- nader på maximerade anslag är det möjligt att ställa bestämda belopp till de olika chefernas förfogande. Inom ramen för dessa belopp kunna sedan respektive chefer planera övningspro- grammen för underställda förband. Från dessa regler har gjorts undantag beträffande flygvapnet. Enligt beslut vid 1946 års riksdag överfördes flyg- vapnets drivmedelskostnader från öv- ningsanslaget till anslag för drift och underhåll av flygmateriel (prop. 1, IV ht, sid. 246—251, skr. 4). Motivet här- till var, att vid hög haverifrekvens ökas underhållskostnaderna och minskas an- talet flygtimmar, vid låg haverifrekvens minskas underhållskostnaden, varvid flygtiden kan _ökas. Av detta skäl an- sågs att summan av kostnaderna för drift och underhåll borde maximeras (jfr även prop. 1/1945, IV ht, sid. 235). Vid förstärkt försvarsberedskap eller mobilisering få de därav föranledda kostnaderna samma karaktär som öv- ningskostnader, ehuru maximeringen bortfaller. Samtidigt minskas eller upp- hör belastningen pä ett stort antal för fredstid avsedda anslag. Sådana bered- skapskostnader redovisas därför icke

samlade på samma sätt som övnings- kostnader utan fördelas efter sin art på titlar motsvarande de under försvars— grenarna uppförda grupprubrikerna.

D. Oförutsedda utgifter

121. Nuvarande trettonde huvudti- teln, som endast omfattar anslaget till oförutsedda utgifter, uppfördes såsom huvudtitel fr. o. m. budgetåret 1938/39. Anslaget uppfördes första gången i sam- band med beslut om förskottssystemets avveckling i tilläggstaten för år 1918 »vid sidan av» huvudtitlarna (prop. 1 och 2/1918 A, skr. 444). Anslaget står till Kungl. Maj:ts för— fogande under villkor att utgiften är av så brådskande art, att frågan ej hinner underställas riks- dagen, att utgiften är av den storlek att ve- derbörande huvudtitels anslag till extra utgifter med hänsyn till därå förefint- lig behållning icke lämpligen kan för ändamålet anlitas, att utgiften är av beskaffenhet att ej kunna bestridas av andra till Kungl. Maj:ts förfogande stående medel, att utgiften icke heller avser ändamål, för vilka anslag uppförts på sådan be- rcdskapsstat, varom förmäles i 5 63 re- geringsformen (1941), samt att genast vid nästa riksdags bör- jan en särskild specificerad anmälan gö- res till riksdagen om de utgifter, Kungl. Maj:t under det senaste året anvisat att utgå av anslaget. Dessa villkor, som ha utformats i prop. 2/1918 A, skr. 31 och 444, samt prop. 293/1941, sid. 5, skr. 418, faststäl- las av riksdagen för varje budgetår (jfr prop. 1/1951, bil. 15). Från anslaget få vidare enligt med- givande av riksdagen avföras ersättning för förlust av eller skada å egendom utom riket till personer, vilka uppehålla sig därstädes och äro i ri-

kets tjänst, ävensom till deras familje- medlemmar och personliga tjänare (prop. 183/1944, skr. 329, prop. 282/ 1948, skr. 406),

belopp, som kronan genom lagakraft- vunnen dom ålagts att utgiva, under förutsättning att andra medel icke stå till förfogande för ändamålet (prop. 1/ 1948, bil. 16, skr. 297) samt

haverikostnader avseende marinens fartyg, därest kostnaden för varje en- staka haveri överstiger 5 000 kr. (prop. 35/1949, skr. 87).

Beslut angående utgifter under ansla- get till oförutsedda utgifter fattas i fråga om varje särskild utgift efter fö- redragning av chefen för det departe- ment, till vars förvaltningsområde ut- giften hör, i samråd med chefen för finansdepartementet. Anslaget är alltså ett för I—XII huvudtitlarna gemensamt förstärkningsanslag. Huvuddelen av ut- gifterna avse försvaret. Tidigare har an- slaget även använts för förstärkning av olika anslag, främst till kommittéer och utredningar, extra utgifter, arbetslös- hetens bekämpande m. m. Numera ske sådana förstärkningar i regel genom an- slag på tilläggsstat.

Sedan budgetåret 1939/40 har till- komsten av särskilda tilläggsstater medfört ändrade former för medelsan- visningen till oförutsedda utgifter un- der tid då riksdagen varit samlad till session. Anslaget har Linder sådan tid endast tagits i anspråk för de tre sist- nämnda utgiftsgrupperna, medan för andra utgifter som hade kunnat bestri- das därifrån i stället äskats anslag på tilläggsstat under respektive huvudtit- lar. För medelsbehov som uppkommit under tid då riksdagssession ej pågår har anslaget däremot anlitats i full ut- sträckning (jfr prop. 293/1940, sid. 3, samt uttalanden i statsverkspropositio— nerna 1941—1949).

122. Anslaget till oförutsedda utgif- ter användes såsom ett specialkonto- för ska-deregleringar. Regeln att kronan skall stå självrisk för vissa skador kan återföras till ett k.br. 27/6 1821, enligt vilket brandförsäkring icke må tagas å kronans ej förut brandförsäkrade byggnader. Enligt kungl. beslut 30/7 1858 förelåge ej skäl till brandförsäk- ring av statens järnvägsbyggnader. Bc- slut att försäkringar icke skola tagas ha fattats i fråga om statens teaterbyggna- der år 1927 (skr. 8 A, sid. 34) och i fråga om de affärsdrivande verkens egendom genom k. br. 18/3 1926.

Frågan om tillskapandet av en statens brandförsäkringsfond behandlades efter utredning vid 1920 års riksdag (prop. 1, bil. Oförutsedda utgifter, sid. 4; skr. 408). Chefen för finansdepartementet fann skäligen onödigt tillskapa en sär- skild fond för att åstadkomma en ut— jämning på en följd av år av statens ifrågavarande, tillfälligt inträdande kost- nader. De årliga utgifterna i fråga om brandskador beräknades icke bli större än att de kunde täckas från anslaget till oförutsedda utgifter, som även i öv- rigt syntes lämpat för större utgifter av ifrågavarande beskaffenhet, vilka icke kunde täckas med andra medel. Riksda- gen biträdde dcnna uppfattning.

1913 och 1937 års riksdagsrevisorer (rev. ber. 1938, 5 40) ha förordat, att enhetliga föreskrifter utfärdas rörande försäkring av kronan tillhörig egendom. Några sådana föreskrifter ha emellertid icke utfärdats, utan frågor om försäk- ring ha efter framställning av myndig- heterna bedömts från fall till fall.

I fråga om större skador bör här ob- serveras, att ersättning av den skadade tillgången kan taga lång tid och kräva att särskilda planer för ersättningsarbe- tet upprättas. I så fall behöver ansla— get till oförutsedda utgifter endast an-

vändas för omedelbart erforderliga ät- gärder. Det ytterligare medelsbehovet kan då täckas med i vanlig ordning äskat anslag.

Regeln att kronans egendom i prin— cip icke skall vara försäkrad tillämpas såsom en successivt hävdvunnen och av de statliga revisionsorganen bevakad praxis. Från denna regel medges enligt tillämpad praxis några få undantag. Dessa undantag gälla främst a) äldre eller av staten vid förvärv av egendom övertagna försäkringar, som av särskil- da skäl anses böra bibehållas (exempel- vis allframtidsförsäkringar), b) trafik- försäkringar för vissa myndigheter. c) försäkring i vissa undantagsfall för kronan tillhörig egendom, som förvaras hos enskild person eller enskilt före- tag, därest försäkringen tryggar rättsför- hållandet mellan staten och den enskil- de i händelse av skada (försäkringsplikt kan i vissa fall åligga den, som förvarar egendomen resp. nyttjanderättshava- ren), d) transportförsäkring vid vissa transporter utanför rikets gränser. När- mare redogörelse för dessa förhållan- den återfinnes i två sakkunnigutlåtan- den av den 27 februari 1942 resp. den 19 februari 1943 (finansdepartementet).

Förluster genom skador i fråga om egendom redovisad på statens kapital- fonder täckas med på dessa fonder dis- ponibla medel eller genom anlitande av fonden för oreglerade kapitalmedels- förluster. För reglering — intill dess medelsanvisning skett —— av brand- eller andra katastrofskador, som drab- bat statlig anläggning, har Kungl. Maj:t bemyndigats disponera en rörlig kredit hos riksgäldskontoret (jfr p. 286).

123. Avgränsningen mellan anslaget till oförutsedda utgifter och huvudtit- larnas anslag kan erbjuda vissa svårig- heter. Sålunda böra små skador, som

kunna regleras på samma sätt som un- derhållskostnader, icke täckas från an- slaget till oförutsedda utgifter. Haveri- kostnader som föranledas av normalt slitage skola alltid, oavsett kostnadernas storlek, bestridas från underhållsanslag (prop. 35/1949, skr. 87). Flygvapnets haverikostnader täckas från flygvapnets underhållsanslag (prop. 1/1946, IV ht., sid. 250).

Den redogörelse för användningen av anslaget till oförutsedda utgifter som år- ligen skall lämnas riksdagen publiceras regelmässigt i statsverkspropositionen i samband med äskande av anslag för nästkommande budgetår. Redogörelsen omfattar en förteckning över under det sistförflutna kalenderåret anvisade be-

lopp.

E. Riksdagen och dess verk

124. Anslagen till Riksdagen och dess verk uppfördes fr. o. m. år 1877 i riks- staten vid sidan om huvudtitlarna. Huvudtiteln omfattar kostnaderna för riksdagen, riksgäldskontoret, justitie- ombudsmanncn och militieombudsman- nen jämte deras expeditioner ävensom pensioner åt f. d. riksdagsmän och f. d. befattningshavare m. fl. hos riksdagen och dess verk samt kostnader för all- mänt kyrkomöte. Anslag under denna huvudtitel beräknas av riksgäldskonto- ret och anmälas i statsverkspropositio- nen av chefen för finansdepartementet. Kungl. Maj :t föreslår riksdagen att an— visa de av riksgäldskontoret beräknade anslagen, men ingår icke i någon pröv- ning av anslagsbeloppen. Givetvis kan dock Kungl. Maj:t därvid göra de erin— ringar i fråga om anslagens beräkning och gruppering som må befinnas på- kallade. Utgifterna inom huvudtiteln äro se- dan budgetåret 1934/35 grupperade en- ligt i huvudsak samma principer som

gälla departementshuvudtitlarna (prop. 1/1934, bil. Riksdagen och dess verk; skr. 363).

F. Utgifter för statens kapitalfonder

125. Denna huvudrubrik i riksstaten omfattar dels anslag för täckning av un- derskottet på vissa kapitalfonder, dels de anslag, som över riksstaten anvisas för avskrivning av vissa investeringar i statens kapitalfonder. Rubriken tillkom budgetåret 1938/39 och omfattar för närvarande fyra hu- vudtitlar, nämligen I. Luftfartsfonden II. Riksgäldsfonden III. Avskrivning av nya kapitalinves-

teringar

IV. Avskrivning av oreglerade kapi-

talmedelsförluster.

126. Luftfartsfonden bildades den 30/6 1938 i avsikt att åstadkomma en samlad redovisning av kostnaderna för luftfarten. (Prop. 162/1935, 111937, VI ht., sid. 139 ff., 1/1938, bil. Luftfartsfon- den och 264/1938, skr. 344.) Anlägg- ningarna för luftfarten avsågos skola helt avskrivas, frånsett markvärdet. Till fonden överflyttades utgiftsanslag av olika slag avseende kostnaderna för luftfarten ävensom anslag till subven- tion av luftfarten och däremot svaran- de inkomster, bland dem staten till- kommande utdelning å aktier i aktie- bolaget Aerotransport. Då fonden icke kunde redovisa överskott, upptogs i stället under utgifter för statens kapi- talfonder medel för täckning av fon- dens underskott. Samtidigt fogades som bilaga till riksstaten den för fon- den av riksdagen fastställda staten. Enligt beslut vid 1947 års riksdag ut- vidgades fondens stat till att även om- fatta luftfartsstyrelsen och flygplatsor- ganisationen (prop. 194/1947, skr. 254). Subventioneringen av aktiebolaget Aero—

transport hade upphört, varför aktiein- nehavet i detta bolag återfördes till fon- den för statens aktier. Luftfartsverket erhöll därmed ungefär samma ställning som ett affärsdrivande verk.

Staten för fonden har under de senas- te åren fastställts av Kungl. Maj :t (prop. 1/1948, bil. 18, skr. 160). För närvaran- de uppgå denna fonds inkomster icke till högre belopp än som motsvarar kost- naderna för flygplatsorganisationen. Alla övriga hithörande utgifter bidraga till ökning av fondens underskott. Skulle fonden i framtiden likväl kunna lämna överskott, skall detta redovisas på riksstatens inkomstsida.

127. Riksgäldsfonden. Fr. o. m. år 1877 uppfördes anslag till räntor på statslånen på riksstaten i samma ord— ning som anslagen till riksdagen och dess verk. Sedan i samband med 1937 års riksstatsreform den förutvarande riksgäldsfonden samt de fonderade och tillfälliga statslånen sammanförts till en skuldfond, riksgäldsfonden, kunde på denna redovisas räntor på statslånen samt kursförluster och övriga kostnader för statsskulden ävensom inkomsterna av riksgäldskontorets rörelse. De nyss— nämnda anslagen ha därmed upphört och ersatts med en av riksdagen fast- ställd stat för riksgäldsfonden. Det ut- giftssaldo som kvarstår på denna fond, sedan riksgäldskontorets inkomsträntor, uppgäld, kursvinster och diverse in- komster fråndragits, täckes från drifts- budgeten. Statens ränteutgifter fördelas alltså icke på kapitalfonderna, men i stället äro dessa i princip skyldiga att till driftbudgeten lämna överskott, mot- svarande ränta å det investerade låne- medelskapitalet (prop. 1/1938, Riks- gäldsfonden; skr. 347). Såsom ränta på den fonderade stats- skulden redovisas bland riksgäldsfon-

dens utgifter vissa förpliktelser som åvila staten. Bland dessa böra nämnas följande. Enligt 1815 års riksdags beslut (5 6) ha rikets ständer, sedan Konungen och tronföljaren medgivit att de 5. k. Guadeloupe-medlen, som tillfallit Ko- nungen och hans efterträdare på den svenska tronen enligt 1810 års succes- sionsordning, finge användas som likvid för rikets utländska gäld, åtagit sig att såsom ersättning härför till dåvarande kronprinsen och hans arvingar efter successionsordningen årligen utbetala 200.000 rdr.b:co (300.000 kr.). Belop- pet utbetalas från ett anslag på riks- gäldsfondens stat, benämnt >>årsanslaget till H. Maj:t Konungen» (jfr SU 43/ 1908). Enligt ständernas beslut år 1779 (5 13) utbetalas årligen till Konungen såsom konungahusets överhuvud årsrän— tan på ständernas hemgiftskapital åt då- varande hertigen av Södermanland, se- dermera konung Carl XIII. Beloppet, 7.500 kr., avföres från ett särskilt an- slag på riksgäldsfondens stat (jfr SU 44/1908). I samma ordning utbetalas vi- dare räntan på köpeskillingen för Arv- furstens palats, som genom prinsessan

Sofia Albertinas stiftelse av år 1783 skulle disponeras av den efter tronfölja- ren i succession närmast arvsberätti— gade prins. Palatset inköptes år 1902 av staten. Köpeskillingen upptages som en skuld till nämnda stiftelse och kan ut- betalas om beloppet anses böra placeras i fast egendom (prop. 67, skr. 92). Rän- tan, 90.000 kronor, utbetalas från sä?- skilt anslag på riksgäldsfondens stat till den därtill berättigade prins.

128. Anslag till avbetalning & stals- skulden bruka i flera länder uppföras såsom kostnad för statsbudgeten. När riksgäldskontorets utgifter upptogos på riksstaten för år 1877 uppfördes vid si- dan om huvudtitlarna även ett anslag

till »annuiteter å de fonderade stats- lånen samt räntor å övrig statsskuld», fr. o. m. 1898 »räntor och avbetalningar å statsskulden». Lånemedelsanvisning- arna skedde fortfarande vid sidan om riksstaten, men de medel som erfordra- des för lånens förräntning och amor- tering täcktes med skattemedel från riksstaten. Efter 1911 års budgetreform uppfördes som förut sagts (p. 87) under utgifter för kapitalökning anslag både till investeringar finansierade med stats- lån och till avbetalning av statslånen. De senare uppfördes under en särskild huvudrubrik »Avbetalning å statsskul- den», uppdelad i underrubriker för oli— ka slag av lån, de fonderade statslånen, övertagna lån, fonden för statsskuldens amortering (sedan år 1922), avskrivning av Iånekapital, m. m. Efter första världs- kriget uppfördes en särskild rubrik för återbetalning av tillfälliga lånemedel. Lånekonverteringar och själva upplå- ningen redovisades dock icke i riks- staten.

Denna redovisning var icke konse- kvent, särskilt som den faktiska bud- getbalansen icke kunde utläsas ur riks- staten. Om budgeten resulterade i un- derskott måste statsskulden ökas trots att i riksstaten funnos anslag till avbe- talning av statsskulden. Då det icke var möjligt att i statsbudgeten redovisa de faktiska låneoperationerna ansågs lämp- ligast att helt slopa anslagen till stats- skuldens amortering och i stället an- visa medel till avskrivning av icke rän- - tabla investeringar (prop. 225!1937).

De låneoperationer, som bestå däri att vissa lån återbetalas och andra län upp- tagas, ha ingen betydelse för budgetutfal- let. Av betydelse är endast att kunna konstatera i vilken omfattning budgeten bidrager till ökning eller minskning av statsskulden. Ett överskott i driftbud- geten minskar behovet av nya lånemedel

för finansiering av kapitalbudgeten och är alltså delvis likvärdigt med ett an- slag till avbetalning på statsskulden. Verklig avbetalning av statsskulden kan emellertid endast förekomma i den mån statens inkomster överstiga medelsbeho— vet för driftbudgetens och kapitalbud- getens sammanlagda utgifter.

129. Avskrivning av nya kapitalin- vesteringar. Som ovan nämnts finansie- rades enligt 1911 års budgetsystem vis- sa icke produktiva kapitalinvesteringar med skattemedel. Även efter 1937 års riksstatsreform skola icke räntebärande investeringar i princip täckas med skat- temedel. Samtliga investeringar upp- tagas på kapitalbudgeten, varvid det belopp som skall avskrivas samtidigt anvisas över driftbudgetens huvudtitel »Avskrivning av nya kapitalinveste- ringar». I den mån investeringsansla- get disponeras lyftes motsvarande be— lopp från avskrivningsanslaget och tillföres vederbörande investeringsstat. Avskrivningar kunna vara av två olika slag. En tillgångs värde kan reduceras genom förslitning eller genom minskad livslängd. Den avskrivning som skall motsvara denna värdeminskning är en driftkostnad för vederbörande kapital- fond och skall normalt ej täckas från denna huvudtitel. Det kan emellertid även vara önskvärt att nedskriva en tillgångs kapitalvärde på grund av att den ej lämnar full förräntning. Sålunda lämnar staten lån, för vilka av sociala skäl full förräntning icke anses bö- ra krävas, eller gör investering- ar, som icke kunna lämna avkast- ning men som likväl anses nödvändiga av militära eller sociala skäl. I den mån investeringar och lån av denna typ an- ses böra finansieras med medel anvi- sade under kapitalbudgeten, anvisas samtidigt på driftbudgeten under den- na huvudtitel medel till ett belopp mot-

svarande den del, till vilken investe- ringarna icke väntas bliva förräntade.

Vidare har det av finanspolitiska skäl ansetts önskvärt, att viss del av kostna— derna för offentliga byggnader på detta sätt täckes med skattemedel. Markvär- den och likvida medel avskrivas i regel icke.

Hithörande anslag grupperas i samma ordning som kapitalbudgetens investe- ringsanslag. För varje anslag angives in- om parentes nomenklaturen för det investeringsanslag mot vilket avskriv- ningsanslaget svarar.

Inom respektive rubriker fördelas anslagen i grupper för vederbörande de- partement. Dessa anslagsgrupper fram— stå alltså som tillägg till departements- huvudtitlarna. Detta har praktisk bety- delse såtillvida, att om kostnadsram beräknas för en departementshuvudtitel, omfattar denna summan av huvudtiteln och departementets avskrivningsanslag. Anslagen under avskrivningshuvudti- teln äskas efter föredragning av chefen för finansdepartementet dels i stats- verkspropositionen och dels i proposi- tionen angående komplettering av riks- statsförslaget. Härigenom ernås en en- hetlig behandling av avskrivningsfrå- gorna, varjämte erhålles en överblick över avskrivningsbehovet.

Anslagen omfatta i huvudsak följande olika slag av avskrivningar.

. a) Statens affärsverksfonders till— gångar avskrivas regelbundet med me- del anvisade på vederbörande fonders driftkostnadsstater. Avskrivningsanslag på budgeten avse för dessa fonder i re- gel endast anordningar vilka ur affärs— verkets synpunkt icke äro räntabla och för vilka verket icke har någon förränt- ningsplikt, exempelvis anordningar för försvarsheredskapens höjande eller an- ordningar av speciell natur, såsom ex—

.-. ._ _.t; u... _

| ! i l i l

empelvis betlossningsanordningar vid statens järnvägar.

Här torde böra erinras, att" bered— skapskostnader vid de affärsdrivande verken kunna täckas på flera sätt, näm- ligen genom medel på verkens driftkost- nadsstater, genom medel från vederbö— rande departementshuvudtitel eller ge- nom avskrivningsanslag. Huvudregeln är, att statliga affärsverk icke skola komma i bättre ställning än enskilda företag. Kostnad som enskilt företag skall täcka av egna medel skall vid statligt affärsverk behandlas på motsva- rande sätt. Säkerhetsanordningar avsed- da att säkerställa produktionen i hän- delse av krig avskrivas i vanlig ordning med driftmedel. Om anordningen är av den art, att kommunala eller enskilda företag skulle erhålla statsbidrag till an- läggningens utförande, om anordningen anses innefatta mer än normalt bered- skapsskydd eller om krav ställes på hög- re försvarsberedskap än som kan affärs- mässigt bäras, uppkommer fråga om avskrivning med anlitande av driftbud- getsmedel. Närmare redogörelse för des- sa regler har lämnats i prop. 1/1950 (bil. 26, Kb, sid. 14—25, skr. 79).

b) Luftfartsfondens anläggningsarbe— ten avskrevos tidigare helt (prop. 320/ 1938). Fr. o. m. 1947/48 sker avskriv- ning inom fonden på samma sätt som vid statens affärsverksfonder (prop. 194/1947, skr. 254).

e) På statens allmänna fastighetsfond redovisade byggnader avskrevos 1935/ 36—1937/38 genom årlig avskrivning över fondens inkomst- och utgiftsstat med 1,5 % å byggnadsvärdet (prop. 115/1935, sid. 12, skr. 121). Fr. o. m. 1938/39 delas avskrivningen på en grundavskrivning, som omedelbart täc- kes med på driftbudgeten uppförda av- skrivningsanslag, och en årsavskrivning, som täckes över fondens inkomst- och

utgiftsstat. Grundavskrivningen utgör för ämbetsverksbyggnader o. dyl. 25 % av byggnadsvärdet, för fängelser, sjuk- hus, forskningsinstitut, skolor och an- dra specialbyggnader 50 % av bygg— nadsvärdet samt för hamn- och fyran- läggningar 100 % av anläggningskost- naden. I den mån medel anvisas å in- vesteringsanslag för inredningsarbeten, ändrings- och iståndsättningsarbeten, som icke nämnvärt öka byggnadens bok- förda värde sker avskrivning med 100 %. Årsavskrivningen utgör för alla icke slutligt avskrivna byggnader 1,25 % av byggnadsvärdet, dock att för vissa universiteten enskilt tillhöriga byggna— der, vilka icke bli föremål för grundav— skrivning, årsavskrivningen utgör 21/2 % av byggnadsvärdet. Kostnader för markförvärv avskrivas icke. (Prop. 199 och 200/1938, skr. 284 och 285). Denna avskrivningsmetod saknar bokförings- teknisk eller affärsmässig motivering. Den är uteslutande föranledd av önske- målet att icke alltför mycket avvika från tidigare finansieringsregler, då alla byggnadskostnader täcktes med skatte- medel, samt av uppfattningen, att en viss belastning av driftbudgeten skall verka återhållande på de anslagsäskan— de statsorganen (jfr p. 80).

d) För försvarets fastighetsfond sker avskrivning av byggnadsvärdena sedan fondens tillkomst på samma sätt som i statens allmänna fastighetsfond, dock utgör grundavskrivningen schablonmäs- sigt 50 % för alla byggnadskostnader. Befästningar (bergrum) avskrivas dock fr. o. m. budgetåret 1951/52 med 100 % (prop. 1/1951, bil. 19, sid. 5).

e) För försvarets fabriksfond gälla samma regler som för affärsverksfon- derna.

f) För statens utlåningsfonder be- gränsades användningen av lånemedel vid nyinvestering fr. o. m. 1924/25 till

__

att endast avse så stor del av veder- börande kapitalökningsanslag, att av- kastningen av den nya investeringen i dess helhet kunde motsvara full förränt- ning av de investerade lånemedlen. Den räntefot, vid vilken full förräntning skulle anses vara för handen, sattes då till 5 %, i runt tal motsvarande den då- varande effektiva medelräntan å den fonderade statsskulden (prop. 1/1924, Ufk., sid. 2). 1929/30 minskades de i dessa fonder investerade lånemedlen ytterligare genom utbyte av lånemedel mot skattemedel (prop. 1/1929, Ufk., sid. 31 och bil. 3, sid. 13). 1933/34— 1936/37 ansågs full förräntning förelig- ga vid 41/2 % avkastning och fr. o. m. 1937/38 vid 4 %. 1938 korrigerades fon- dernas kapitalbehållning efter denna räntesats, vilken sedan legat till grund för beräkning av avskrivningsanslagen till statens utlåningsfonder (prop. 1/1938, Ufsk och prop. 2/1938, sid 28). Frågan om när full förräntning skall anses föreligga (förräntningskravet) har bedömts med utgångspunkt från att statens samtliga kostnader för egen upplåning (såväl kapitalanskaffnings— kostnad, administrationskostnad som kreditrisk) skola täckas. Denna fråga behandlades vid 1943 års riksdag (prop. 343, skr. 487). Kungl. Maj:t be- myndigades att fastställa sådan ränte- sats för statens utlåningsfonder, nor- malränta, att den motsvarade medelrän- tan under de tio senaste budgetårens upplåning mot statsobligationer och re- verser med en löptid av tio år. Före fastställandet skola fullmäktige i riks- gäldskontoret och riksbanken höras; normalräntan må dock icke fastställas till lägre procentsats än 4. Frågan om normalräntans storlek behandlades även vid 1948 års riksdag (prop. 286). Någon ändring av normalräntebestäm- melserna ansågs icke behöva göras.

Räntebestämmelserna för statens ut- låningsfonder reglerades i två särskil- da kungörelser (936 och 937/1943). Lå- nefonderna sammanfördes därvid i skil- da grupper efter sin räntetyp.

För varje utlåningsfond fastställes en avskrivningskvot, så beräknad att fon- dens avkastning skall motsvara 4 % på det investerade, icke avskrivna kapita- let. Vid ändring av räntesatserna korri- geras avskrivningskvoten för nya inves- teringar. I det följande lämnas en redo- görelse för nu gällande avskrivningsreg- ler, varvid fonderna grupperas enligt de i KK 936/1943 använda principerna.

Lån av räntelyp I förräntas med av Kungl. Maj:t för varje budgetår fast- ställd normalränta (lägst 4 %). För de fonder, som avse lån av denna typ — detta gäller flertalet utlåningsfonder _ göres ingen avskrivning. För fonderna tidigare gjorda avskrivningar balanseras dock fortfarande på respektive fonders konton.

Avskrivning har emellertid skett för lån, som enligt KK 937/1943 tillhöra räntetyp I, på grund av att lånen till en början varit räntefria viss tid, exempel- vis Statens sekundärlånefond för jord- brukare (avskrivningskvot 12,5 %, fon— den skall numera avvecklas).

Lån av räntetyp II, normalränta jäm- te viss tilläggsränta, avskrivas icke.

Lån av räntetyp III a, fast ränta 3,6 %, avskrivas normalt med 10 % av investe- rat kapital. Detta gäller Lånefonden för lantarbetarbostäder och Egnahemslåne— fonden, vilka skola avvecklas. För Väs- terbottens och Norrbottens nybygges- och bostadsförbättringslånefond kvar- står kapitalet oavskrivet och oförändrat sedan 1937/38.

Till denna grupp har i KK 937/1943 även räknats arbetarsmåbrukslånefon- den, som skall avvecklas. Dess lån löpa emellertid räntefritt till dess amorte-

ringsdelen av lånen återbetalats efter 36 år, därefter blir lånens stående del rän- tebärande. Investeringarna i fonden äro avskrivna med 100 %.

Lån av räntetyp III b, fast ränta 3,25 %, avse Lånefonden för bostadsför- sörjning för mindre bemedlade, barn- rika familjer och Lånefonden för främ— jande av bostadsbyggande på landsbyg— den. Normal avskrivningskvot för dessa län är 21,5 %. Med hänsyn till lånevill- koren i övrigt höjdes avskrivningskvo- ten för den förstnämnda fonden fr. o. m. 1943/44 till 27,8 %.

Till denna grupp hör numera även statens avdikningslånefond, som enligt KK 937/1943 hänfördes till räntetyp III a (jfr prop. 286/1948, sid. 3). Vid kapitalregleringen 1938 nedskrevs fon- dens kapital med ca 22 %. Nuvaran- de avskrivningskvot är 20 % (prop. 1/1950, bil. 19, sid. 4).

Lån av räntetyp III c, fast ränta 3 %, utlämnas från Lånefonden för bostads- byggande (tillkom 1946/47), Lånefon- den för inköp av gasgeneratorer för mo— tordrift, Fiskerilånefonden och Statens skogslänefond (tillkom 1948/49). Nor- mal avskrivningskvot för dessa län är 25 %.

Lån av räntetyp III d, i princip ränte- fria men med fast ränta av 2,5 % efter viss tid, utlämnas från Statens lånefond för universitetsstudier och Allmänna studielånefonden. Med hänsyn till att lånen äro förenade med viss tids ränte- frihet ha investeringarna i dessa fonder nedskrivits med 100 %. Fonderna för- ränta dock en mindre del av det inves- terade kapitalet.

Lån av räntetyp IV, helt räntefria lån, utlämnas från Värnpliktslånefonden (tillkom 1945/46), Statens lånefond för hästavelns befrämjande (tillkom 1946/ 47 genom sammanslagning av de tre tidigare hästavelsfonderna), Statens ka-

ninavelslånefond, Arrendelånefonden (som skall avvecklas), Statens fiskred- skapslånefond, Kronotorparnas inven- tarielånefond (tillkom 1945/46) och Lå- nefonden för insamling av skogsfrö (tillkom 1948/49).

Samtliga dessa fonder avskrivas med 100 % av investerade medel (frånsett ett formellt kapitalbelopp av 100 kro- nor).

Såsom lån av räntetyp V, uppfördes i KK 937/1943 Spannmålskreditfonden, för vilken fullmäktige i riksbanken var- je år fastställa räntan. En mindre del av denna fonds kapital avskrevs 1938. På senare gjorda investeringar har avskriv- ning icke skett.

För några av lånefonderna har nor- malräntan haft en restriktiv inverkan när lån till motsvarande ändamål kun- nat erhållas på billigare villkor i enskild bank. Någon anledning att av detta skäl sänka räntekravet för de statliga utlå— ningsfonderna har icke ansetts före- ligga.

Vid 1949 och 1950 års riksdagar ha be- slut fattats om bildande av en statlig affärsbank (prop. 151/1949, skr. 265; prop. 157/1950, skr. 310). Det har ifrå- gasatts att denna bank skulle kunna övertaga den statliga utlåningsverksam- heten. Frågan om den statliga fondför— valtningen skall emellertid närmare ut- redas (prop. 157/1950, sid. 19).

g) Fonden för Idneunderstöd hade redan tidigare intagit en särställning så tillvida, att de kapitalmedel, som tid efter annan placerats i fonden, icke till- förts fonden för att användas i en fort— gående lånerörelse utan redan vid in- vesteringen förutsatts skola automatiskt återbäras i den män från respektive medel utlämnade lån inbetalades. Till följd härav ha kapitalökningsanslag tidvis ansetts kunna täckas av låneme- del även om full förräntning icke varit

att förvänta. Med hänsyn till nu an- förda omständigheter föreslogs år 1938 icke någon avskrivning av det i fonden för låneunderstöd investerade kapital, som kunde anses vara icke förräntat, icke heller förutsattes någon avskriv- ning av det icke räntabla kapital, som framdeles kunde komma att tillföras fonden för låneunderstöd (prop. 2/1938, sid. 41).

Om i fonden för lånemedelsunder- stöd investerat kapital skulle nedskri- vas uppkommer en belastning för bud- geten när ett till detta hänförligt lån ut- betalas och en kapitalvinst när det likvi- deras. För att undvika en sådan rubb- ning av belastningen mellan olika bud- getår föreslogs i stället, att för icke fullt förräntade lån under fonden för låneun- derstöd'skulle avsättas ett belopp mot- svarande kapitaliserade värdet av skill— naden mellan 4 % avkastning och den faktiska avkastningen (prop. 1/1939, AV- skrivning av nya kapitalinvesteringar, sid. 9 ff.). Sådan ränteformig avskriv- ning har tillämpats för tre olika låne- typer, nämligen räntefria tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet, lån till anordnande av allmänna samlingsloka- ler och lån för anskaffande av grästor- kar m. m. Avskrivningsmetoden förut- satte, att avsättningen och användning- en av avskrivningsmedlen reglerades med hjälp av korrekt uträknade matema- tiska formler. Värdet av denna avskriv- _ningsmetod blev ringa, enär den endast kunde användas för en obetydlig del av de icke räntebärande statliga investe- ringarna. Avskrivningsplanen blev icke hållbar, därest planen för amortering— arna rubbades. För de räntefria tilläggs- lånen komplicerades redovisningen yt- terligare genom att frågan om återbetal-' ning av dessa lån lämnades öppen. Då avskrivningsanslagen endast täcka rän- teförlusten, skulle vid eventuellt efter-

skänkande den blivande kapitalmedels- förlusten kvarstå oreglerad. För att möta en sådan situation avsattes avse— värda belopp över fonden för oreglerade kapitalmedelsförluster. En annan kom- plikation uppkom genom att de över av- skrivningshuvudtiteln för täckning av ränteförlusten avsatta medlen skulle av- sättas till en diversemedelstitel, från vil— ken medel för dessa låns förräntning sedan skulle tillföras fonden för låne- understöd (k.br. 30/6 1944 och 29/6 1945). Dessa medel kunde därför i bokslutet icke behandlas som vanliga avskrivningsmedel (jfr budgetredovis— ningen 1944/45, sid. 204). För denna avskrivning ha även använts prisutjäm- ningsavgifter som pålagts massaexpor— ten (prop. 285/1947, sid. 44; k. br. 16/1 och 26/6 1948). Enligt beslut vid 1949 års riksdag skola tilläggslånen tills vi- dare avskrivas med 100 % (prop. 181, sid. 7—9, skr. 350). Samtidigt beslöts att även äldre tilläggsanslag skulle helt avskrivas med anlitande av de tidigare avsatta medlen.

Förutom sådan ränteformig avskriv- ning som här sagts ha för fonden för låneunderstöd även anvisats medel för nedskrivning av kapitalvärdet på vissa lån, som icke lämna full förräntning och som med hänsyn till lånevillkoren anses bundna för all framtid. Sådana avskrivningsanslag ha anvisats för rän- te- och amorteringsfria lån, vilkas tids- bundenhet sammanhängt med det än- damål, vartill lånen använts, exempel— vis lån till vissa sociala enskilda inrätt- ningar mot säkerhet i fast egendom, varvid lånen skola återbetalas först om den sociala inrättningen upphör.

h) För fonden för statens aktier och fon-den för förlag till statsverket ha i enstaka undantagsfall anvisats anslag för omedelbar avskrivning av vissa nya kapitalinvesteringar. I princip skola

investeringarna i dessa fonder icke av- skrivas. Aktiebolagens förräntning kan nämligen icke bedömas enbart med ut- gångspunkt från utdelningens storlek och förlagsmedlen anses, även om de icke lämna direkt förräntning, ej av det- ta skäl som avskrivningsbara tillgångar.

i) Av övriga under diverse kapital- fonder redovisade fonder avskrives ar- rendeegnahemsfonden med medel anvi- sade över riksstaten. Avskrivningskvo- ten har varit 25 % (senaste anslag 1943/ 44). Likaså har avskrivning skett i fråga om vissa oljelagringsanläggningar för försvarsberedskap inom väg- och vatten- byggnadsverkets förrådsfond (prop. 181/1950 och 206/1951, skr. 160/1950 och 318/1951). '

130. Huvudtiteln Avskrivning av oreg- lerade kapitalmedelsförluster inrättades fr. o. m. 1939/40 (prop. 1/1939, bil. Av- skrivning av oreglerade kapitalmedels- förluster, skr. 456). I enlighet med förslaget till 1937 års budgetreform in- rättades per den 30/6 1938 en fond för oreglerade kapitalmedelsförluster (prop. 2/1938, sid. 90—91, skr. 408). Enligt k.br. 29/6 1946 till riksräkenskapsver- ket skola fr. o. m. den 1/7 1946 vid reg- lering av uppkomna kapitalmedelsför— luster gälla följande bestämmelser:

1. För statlig kapitalfond i bokföringen uppkommen kapitalmedelsförlust å investe- ring, för vilken verkställts avsättning till förnyelsefond eller värdeminskningskonto eller för vilken i särskild ordning medel anvisats till mötande av uppkommande för- luster, skall täckas av de avsatta eller an- visade medlen.

2. Kapitalmedelsförlust å riksbanksfon- den täckes av riksbankens medel. Kapital- medelsförlust å postverkets fond, tele— grafverkets fond, statens vattenfallsverks fond, domänverkets fond, luftfartsfon— den, försvarets fabriksfond, väg- och vattenbyggnadsverkets förrådsfond, fonden för Södertälje kanal, statens reproduktions- anstalts fond, statens pensionsfonder samt

riksgäldsfonden skall, därest Kungl. Maj:t icke för särskilt fall annorledes förordnar, täckas av fondens löpande inkomster.

3. Annan å statlig kapitalfond i bokfö- ringen uppkommande kapitalmedelsförlust skall av den fondförvaltande myndigheten anmälas till fullmäktige i riksgäldskonto- ret för överföring till den under riksgälds— kontorets förvaltning stående fonden för oreglerade kapitalmedelsförluster, dock att frågan om överförande av kapitalmedels— förlnst överstigande 100000 kronor skall av den fondförvaltande myndigheten un- derställas Kungl. Maj:ts prövning.

Till fonden för oreglerade kapitalme- delsförluster få sålunda överföras kapi- talmedelsförluster, som kunna uppkom- ma på statens kapitalfonder och för vilkas täckning dessa fonder sakna me- del. I första hand gäller detta förluster som uppkomma på statens utlåningsfon- der och fonden för låneunderstöd. Fon- den kan vidare användas för täckning av förluster för fastighetsfonderna, fon- den för statens aktier och andra fonder, i den mån förlusterna avse icke av- skrivna tillgångsvärden. Förluster som uppkomma för statens affärsverksfonder och med dem likställda fonder samt riksgäldsfonden och riksbanksfonden skola däremot i regel täckas med på des- sa fonder disponibla medel.

För utlåningsfonderna — inräknat fonden för låneunderstöd —— hade redan före 1938 särskilda medel måst beredas för täckning av uppkomna lånemedels- förluster. Sålunda reglerades sådana förluster före 1935/36 över fonden för statsskuldens amortering —— sedan 1929/ 30 vid sidan av budgeten — till dess denna fond blivit i huvudsak förbru- kad för budgetens balansering. Fr. o. m. 1935/36 överfördes dessa förluster till riksgäldskontorets avskrivningskonto (jfr prop. 2/1938, sid. 86). Detta konto tillfördes ca 35 milj. kr. i den 1938 an- tagna övergångsstaten, varefter på kon- tot kvarstående saldo överfördes till

fonden för oreglerade kapitalmedels- förluster.

Denna fond tillföres genom anslag, anvisade under huvudtiteln Avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster, medel för täckning av dit överförda för- luster. Därvid anvisas särskilda anslag för täckning av större förluster. Sålunda ha över denna fond anvisats särskilda medel för täckning av en förlust i rede- rilånefonden (1939/40), avskrivning av anläggningskapital förnya sulfitspritfab- riker (1940/41—1946/47), avskrivning av lån till och aktier i Svenska skiffer- oljeaktiebolaget (1944/45), investering- ar för tillverkning av syntetiskt gummi (1944/45), vissa krediter till Norge och Danmark (1945/46), aktier i Norrbot- tens järnverks a. b. och lån till A/B Cea- verken (statsägt) (1946/47). Denna fond har alltså fått stor användning för avskrivning av kristidsinvesteringar.

De smärre årliga kapitalmedelsförlus- terna, som främst uppkomma på utlå- ningsfonderna, bruka'uppgå till högst 1 a 2 milj. kr. om året. För att dessa skola kunna täckas automatiskt anvisas årligen för detta ändamål ett särskilt anslag (1939/40—1945/46 1,5 milj. kr. om året). 1946/47 höjdes detta anslag till 10 milj. kr. och 1947/48—1948/49 till 50 milj. kr. för avskrivning av till- läggslån till viss bostadsbyggnadsverk- samhet. 1949/50 sänktes anslaget till 15 milj. kr. (prop. 181/1949, sid. 19 och prop. 1/1950, bil. 20; jfr även ovan p. 129 g). Frågan om återbetalning av till- läggslånen var vid utgången av budget- året 1951/52 ännu ej avgjord.

Fonden för oreglerade kapitalmedels- förluster redovisas såsom ett för samt- liga kapitalfonder gemensamt värde- minskningskonto. Redogörelse för an- vändningen av till fonden avsatta medel lämnas vanligen i statsverkspropositio- nen (jfr prop. 1/1951, bil. 20).

För frågan om den befogenhet Kungl. Maj:t äger att i samband med avskriv- ning efterskänka statens fordringsan- språk redogöres i p. 321.

G. Kapitalbudgeten

131. Anslagen inom kapitalbudgeten, för vars konstruktion redogörelse förut har lämnats (p. 87—91), grupperas i de till riksstaten fogade anslagsspecifika- tionerna under rubriker för fonder re- spektive fondgrupper, ordnade efter samma system som användes för grup- peringen av fondernas inkomsttitlar, dock med den skillnaden att anslagen till Fonden för förlag till statsverket bruka samlas under egen huvudrubrik. För affärsverksfonderna, fastighets- fonderna och likartade fonder anrisas särskilda investeringsanslag till olika slag av anläggningar och anskaffningar av kapitalföremål. Anläggningsarbctcn som ingå i en större byggnadsplan kunna sammanföras i kollektivanslag. Detta gäller särskilt affärsverken, för vilka dessutom ett särskilt dispositions- anslag för ersättningsanskaffningar och smärre, icke specificerade investering- ar brukar anvisas.

För statens utlåningsfonder, där var- je fond omfattar en enhetlig lånerörelse, anvisas endast ett anslag för varje fmd. Under fonden för låneunderstöd där- emot anvisas ett investeringsanslag för varje särskilt lån eller grupp av lån.Un- der fonden för förlag till statsverket an— visas ett särskilt anslag för varje sär- skilt ändamål.

132. Avgränsningen mellan invtste- ringar och driftkostnader kan erb_uda vissa svårigheter. För att en investering skall få finansieras från anslag utder kapitalbudgeten brukar fordras, att den tillför staten en ny, räntebärande till- gång eller en fordran, som kan vänta; bli

betald. Ett förändringsarbete, som icke ökar den berörda tillgångens värde, är icke en investering. Kostnaden för ett sådant arbete bör redovisas som under- hållskostnad, eller, om den ändock bok- förts på investeringsanslag, omedelbart avskrivas. I drifts- eller utgiftsstaterna för vissa fonder, såsom affärsverks- och fastighetsfonder, ha därför inräknats medel till smärre förändringsarbeten.

Investeringsanslagen få i princip icke inrymma andra administrationskostna- der eller driftkostnader än sådana som direkt hänföra sig till investerings- objektet Och som i fråga om anlägg- ningsarbeten i regel ingå i entrepre- nadsumman. Vissa undantag härifrån fö- rekomma. Löner till vid byggnads- och anläggningsarbeten sysselsatt arbetsle- dande personal anses sålunda ej som investeringskostnad, såvida medel för dessa löner beräknats i myndighetens avlöningsstat. Beträffande. vissa förvalt— ningsområden kunna löner till perso- nal, som är anställd enbart för ritnings— och planeringsarbeten för nybyggnader, bestridas från investeringsanslag. För fortifikationsförvaltningen och bygg- nadsstyrelsen fastställer Kungl. Maj :t årligen särskilda personalförteckningar och stater för den hos dessa myndighe- ter anställda personal, som avlönas från byggnadsanslag. Dessa löner få under budgetåret avföras på förskottstitel för att vid bokslutet fördelas på respektive byggnadsanslag.

Såsom investeringsutgifter upptagas alltså i fråga om byggnads- och anlägg— ningsarbeten, arbets- och materialkost- nader, vissa projekteringskostnader och vissa kostnader för arbetsledning, i frå- ga om inköp köpeskillingen samt vissa inköpsomkostnader, såsom tull, frakt, m. m. och i fråga om aktieförvärv aktie- teckning eller köpeskilling. För lånefon- derna upptages som investering det be-

lopp, som för utlåning överföres till vederbörande utlåningsfond.

Andra utgifter för kapitalfonderna, frånsett de ovan under p. 129 och 130 omnämnda avskrivningarna, äro drift- kostnader, som bestridas antingen från vederbörande fond (driftkostnadsstat, utgiftsstat) eller från vederbörande myndighets anslag.

H. Tilläggsstatemas utgifter

133. Tilläggsstaterna uppställdes tidi- gare som självständiga stater, inom vil- ka utgifterna grupperades efter mönster från riksstaten. Fr. o. m. 1939/40 utfor- mas tilläggsstaterna såsom tillägg till riksstaten och redovisas gemensamt med denna. Utgiftsgrupperingen infogas så- lunda helt i riksstatens nomenklatur. Anslagen i bercdskapsstat för för- svarsväsendet ha av sekretesskäl och med hänsyn till svårigheten att göra för- handsberäkningar uppförts som stora klumpanslag, vilka i efterhand reglerats i tilläggsstat. I redovisningen har det emellertid som förut sagts (p. 120) visat sig möjligt uppdela beredskapskostna- derna på titlar, motsvarande riksstatens grupprubriker under fjärde huvudtiteln (jfr prop. 73/1939 U, skr. 88). De civila utgifterna under denna beredskapsstat liksom samtliga utgifter under allmän bercdskapsstat ersättas med anslag på tilläggsstat, som inordnas i budgeten på samma sätt som övriga tilläggsstatsan- slag.

I. Finansstatistisk gruppering av utgifterna

134. Den gruppering av anslagen i riksstaten för vilken ovan redogjorts, har skett med beaktande av önskemålet, att utgifternas art och ändamål skall kunna utläsas ur riksstaten och budget- redovisningen. Vid sidan om avlönings-, omkostnads- och bidragsanslagen bibe-

hållas dock alltjämt blandade anslag. Sålunda har en utbrytning ur sakansla— gen av avlöningskostnader, särskilt be- träffande fjärde huvudtiteln, visat sig vara svårgenomförbar (jfr p. 114). Det- ta sammanhänger med att icke alla ut- gifter kunna samtidigt fördelas efter bå- de art och ändamål. Ändamålsgruppe- ringen har i så fall fått bliva norme— rande. Den vidare uppdelningen av ut- gifterna får så vitt möjligt göras statis- tiskt.

Detta spörsmål behandlades av 1940 års finansstatistiksakkunniga (SOU 48/ 1942, prop. 364/1943, skr. 529), som vis- serligen uttalade önskemål om fullstän- digare genomförande av 1934 års prin- ciper, men samtidigt förordade att en uttömmande analysering av utgifterna efter dessa principer skulle ske på sta- tistisk väg. Utgiftsstatistiken skulle re- sultera i skilda sammanställningar, i vil- ka utgifterna skulle fördelas dels efter art, dels efter ändamål.

Chefen för finansdepartementet an- förde vid anmälan av prop. 364/1943 (sid. 18) att den föreslagna specifice- ringen vore ägnad att ge värdefulla håll- punkter för budget— och besparingsarbe- tet, särskilt genom den möjlighet som erhölles att 1 kostnads- och personalhän- seende med varandra jämföra de myn— digheter, som hade likartade arbetsupp- gifter. Statistiken skulle utarbetas av riksräkenskapsverket.

Sedermera ha ytterligare förslag om realekonomisk fördelning av utgifterna framlagts av konjunkturinstitutet (prop. 1/1951, VII ht., sid 33). De därvid utta— lade önskemålen avse bland annat upp- gifter angående investeringar (under- hålls— och anläggningsarbeten samt an- skaffningar av kapitalföremål) med driftbudgetens medel, angående hyror och arrenden, bidrag till internationell

verksamhet, direkta och indirekta trans- fereringar, m. m. Den utvidgade statisti- ken skulle avse vart och ett av de än- damålsområden riksräkenskapsverkets statistik omfattar samt avse även sådan verksamhet, som endast ofullständigt re- dovisas i samband med budgeten.

Vidare har 1950 års riksdag uttalat önskemål om en närmare analys av statsutgifterna i syfte att klarlägga för- valtningskostnadernas ökning m. m. (SU 216/1950, skr. 398).

Den finansstatistik som hittills utförts har offentliggjorts i riksräkenskapsver- kets årsböcker (fr. o. m. 1948). Ut- gifterna fördelas därvid dels efter art, dels efter ändamål. I den statistik som avser utgifternas fördelning efter art specificeras desamma enligt grun— derna för anslags- och statuppställning- en, sådana dessa utformats vid 1934 års reform. Utgifterna uppdelas i två huvud- grupper, utgifter i statens egen verksam— het samt bidrag till icke statlig verksam- het eller understöd åt enskilda. Den förra gruppen uppdelas i avlöningar, omkostnader och investeringar. Bidrag och understöd uppdelas efter olika grupper av mottagare m. m. Därjämte fördelas utgifterna i en särskild statistik efter ändamål, oberoende av den insti- tutionella bindningen vid huvudtitlar och myndigheter.

Redogörelse för belastningen på de anslagsposter, som uppföras under avlö- nings- och omkostnadsanslag för stat- liga myndigheter utom försvaret, läm- nas sedan budgetåret 1936/37 av riks- räkenskapsverket. Redogörelsen publi- cerades för budgetåren 1936/37 och 1937/38 i riksräkenskapsverkets årsbok, men har sedan dess icke offentliggjorts. Däremot överlämnas dylik redovisning till departementen och riksdagens revi- sorer.

A. Anslagsformernas tillkomst

135. Det beslut, varigenom riksdagen ställer ett anslag till Kungl. Maj:ts för- fogande, har vanligen dubbel innebörd. Riksdagen anger dels ändamålet, dels de finansiella villkoren för anslagets an- vändning. Sålunda kan riksdagen be- sluta att för ändamålet får användas högst det anvisade beloppet eller att än- damålet skall tillgodoses även om det anvisade beloppet därigenom överskri- des eller ock att besparing på anslaget får reserveras och utnyttjas under en följd av år. Dessa slag av villkor anges genom att anslagen klassificeras, d. v. s. åsättas den anslagsbeteckning som an- ger deras finansiella karaktär eller eko- nomiska räckvidd.

136. Historik. Regeringsformen inne- håller inga bestämmelser om klassifice- ring av utgifterna i riksstaten utan föreskriver allenast att av riksdagen be- viljade medel skola anslås i riksstaten under bestämda huvudtitlar (RF & 62) samt vara under Konungens disposition, att till de av riksdagen prövade behov och efter den upprättade staten anord- nas (RF & 64). Riksdagens konstitutionella befogen- het att uppdela huvudtitlarnas summor i skilda anslag, att klassificera anslagen i skilda anslagstyper eller att ställa vill- kor för anslagens användning har aldrig lagfästs. Hithörande regler ha succes- sivt utformats och endast vid några få tillfällen behandlats i propositioner och riksdagsskrivelser. Det belopp, varmed utgifterna för ett anslag understiga eller överskjuta av

V. Utgifternas klassificering

riksdagen anvisat belopp, benämnes be- sparing (sedan år 1810) respektive mer- ulgift (före år 1912 brist).

Ursprungligen ställdes huvudtitlarnas maximerade summor till Kungl. Maj:ts förfogande. Anslagen voro beräknings- poster inom huvudtitlarna, uppförda utan angiven anslagsbeteckning, varför besparingar på anslagen kunde fritt an- vändas inom huvudtitlarna.

Besparingar och merutgifter framgår av hudgetredovisningen. Redan i den första tryckta redovisningen, »Kapital— räkning till rikshuvudboken för år 1821», redovisades för varje anslag ut- gifter enligt räkenskaperna (= anord- nade medel), brister i statsanslagen, be— sparingar i statsanslagen, reservationer till vidare anordning och i riksstaten anslagna medel. Därmed utvecklades re- dan kort efter år 1810 i praxis och i själva bokslutsarbetet den för svensk budgetteknik utmärkande anslagsfor- men reservationsanslag (Herlitz: Riks- dagens finansmakt, sid. 337—338).

Kungl. Maj:ts strävanden att utnyttja besparingarna på anslagen föranledde särskilda åtgärder från riksdagens sida. Sålunda förklarades i skr. 145/1823 att medel som anvisats under en huvud- titel finge användas endast inom sam— ma huvudtitel, samt att de på utgifts- titlarna uppkommande besparingarna skulle disponeras endast för de behov, som kunde uppkomma inom huvud- titlarna. I händelse något därefter skulle återstå, borde därmed förhållas på lika sätt som med överskotten på in- komsttitlarna och samma återstod följ-

aktligen inlevereras till riksgäldskonto- ret för att användas i den vid 1809/10 års riksdag föreskrivna ordning. Ansla- gen under dåvarande 8 huvudtiteln voro förslagsvis beräknade och kunde därför icke utvisa disponibla bespa- ringar.

Vid 1834/35 års riksdag beslöts, att besparingar icke finge användas till några bestämda löneanslag på stat (skr. 150).

Genom tillkomsten av den extra statsregleringen (p. 64 ovan) hade anslagen uppdelats i två typer, ordi- narie anslag och extra ( extra-ordinarie) anslag. Besparingar på de senare skulle överföras till riksgäldskontoret. Sist- nämnda överföring hade samma karak- tär som nuvarande överföring av bespa- ringar till budgetutjämningsfonden. I viss omfattning kunde dock besparingar på dessa anslag behandlas som reser- vationer.

137. Nuvarande reglers tillkomst. 1840/41 års riksdag nedsatte vissa an- slag på ordinarie staten och överflyttade vissa utgifter till den extra-ordinarie statsregleringen. Samtidigt därmed reg- lerades Konungens rätt att disponera anslagsreservationer och att överskrida vissa anslag, dels genom att vissa an- slag i riksstaten uttryckligen åsattes be— teckningarna reservationsanslag respek- tive förslagsanslag, dels genom nya be- stämmelser angående dispositionsrätten till anslagen och angående behand- lingen av merutgifter och besparingar. Därmed erhöllo dessa anslagstyper i huvudsak sin nuvarande utformning. De förändringar som därefter genom- förts ha i huvudsak avsett den tid inom vilken utgift kan belasta ett anslag. Med införandet av de nya anslagsty- perna upphörde maximeringen av hu- vudtitlarnas slutsummor. En logisk följd

härav var, att villkoren för använd- ningen av riksstatsmedlen måste knytas till de enstaka anslagen i stället för till huvudtitlarnas summor. Utan ettdera av dessa förfaringssätt — av vilka maxime— ring av huvudtitlarna numera måste an- ses otänkbar — skulle den finansmakt som regeringsformen tillerkänner riks— dagen vara illusorisk.

I riksstaten för år 1914 sammanför— des ordinarie och extra-ordinarie an— slag inom gemensamma huvudtitlar, varefter de extra-ordinarie anslagen benämndes extra anslag. Sedan huvud- titlarnas allmänna besparingsfonder in— dragits och man börjat anvisa extra re- servationsanslag fanns mellan extra och ordinarie anslag endast den skillnaden, att de extra anslagen anvisades att utgå för varje statsregleringsperiod,medan de ordinarie anslagen anvisades att utgå tills vidare. Även denna skillnad för- lorade så småningom sin praktiska be- tydelse. Vid 1934 års riksdag beslöts att helt slopa uppdelningen av anslag i ordinarie och extra anslag (prop. 220, skr. 203). Därefter ha samtliga anslag anvisats för budgetår, dock fastställas avlöningsanslagens stater och personal- förteckningar alltjämt att gälla tills vi- dare fr. o. m. visst budgetår.

Under senare år ha utgifter överflyt- tats från anslag på riksstaten till fonder, för vilka riksdagen fastställer särskilda stater som finansieras med medel från riksstaten, exempelvis riksgäldsfonden (p. 127) och fastighetsfonderna (p. 256). På samma sätt har förfarits med luft- fartsfonden, dock med den avvikelsen att riksdagen för de senaste budgetåren har överlämnat till Kungl. Maj:t att fast- ställa stat för denna fond (p. 126). Vi- dare fastställer riksdagen numera sär- skilda stater för avlöningsanslag och undantagsvis för omkostnadsanslag. I sådana stater ingående poster kunna

..om...

vara obetecknade eller betecknade för- slagsvis. De äro i viss mån likställda med riksstatsanslag. I fråga om disposi- tionen av dessa anslagsposter gäller vad i det följande sägs om obetecknade an— slag och förslagsanslag.

B. Anslagsformemas användning inom driftbudgeten

138. Några generella regler för ansla- gens klassificering med hänsyn till an- slagsändamålet ha icke utformats. Praxis har varit växlande. Några syn- punkter i fråga om anslagsanvändning— en må här nämnas. När svårigheter fö- religga att förutberäkna utgifternas för- delning mellan olika budgetår, använ- das reservationsanslag för medelsan- visningen; likaså när av praktiska eller andra skäl medelsanvändningen anses böra möjliggöras för en följd av hud- getår, exempelvis materielanskaffning i den mån anskaffningen icke avser lö- pande omkostnader. I övrigt användes förslagsanslag, såvida ej utgifterna kun- na maximeras då obetecknade anslag anlitas. Förslagsanslag utgå oftast efter vissa i författning eller annorledes på förhand fixerade grunder. Obetecknade anslag användas normalt för anvisning- ar, som kunna väntas utgå underbudget- året och med begränsat belopp. För vis- sa slag av anslag har dock numera ut- formats fastare principer, som här tor- de böra närmare omnämnas.

139. Anslag till avlöningar ha allt- sedan 1823 års beslut om behandling av besparingar (skr. 145) alltid omgärdats med särskilda bestämmelser. Vid 1834/ 35 års riksdag anmärkte ständerna (skr. 150/1834), att besparingar använts till löneförhöjningar, vilka givit upphov till nya anslag och nya besparingar. Löner- na borde rätta sig efter den statsregle- ring som blivit fastställd. Ständerna be-

slöto därför, att besparingar därefter icke fingo användas till några bestämda löneanslag på stat.

Riksdagens särskilda omsorg om löne- anslagen sammanhängde alltså med det förhållandet, att användning av dispo- nibla medel till personalökningar eller löneförhöjningar, kunde medföra fram- tida förpliktelser och utgiftsökningar. Sådana utgifter borde därför alltid un- derställas riksdagen. Denna uppfattning bibehölls i 1841 års riksdagsbeslut om besparingar (skr. 332, riksdagsbeslutet 5 6).

Att avlöningsanslagen i samband med löneregleringarna under och efter förs- ta världskriget ombildades från obe- tecknade anslag till förslagsanslag rub- bade icke deras särskilda karaktär, vilken numera kommer till uttryck på följande sätt:

a) Riksdagen fastställer personalför- teckning, d. v. s. beslutar vilka befatt- ningar som skola »uppföras» på denna. Personalförteckningen fastställes i sin helhet att gälla tills vidare fr. o. m. visst budgetår. Riksdagen beslutar även om ändring av personalförteckning, d. v. 5. att viss befattning skall »uppföras å per- sonalförteckningen» eller ock bemyn- digar riksdagen Kungl. Maj:t att upp- föra en befattning på personalförteck— ningen.

b) Riksdagen »godkänner» förslag till avlöningsstat att gälla tills vidare fr. o. m. visst budgetår. De i avlöningssta- terna ingående posterna kunna anting— en vara maximerade och uppföras då obetecknade, eller förslagsvis beräknade och uppföras med beteckningen för- slagsvis. För utgifternas gruppering in- om avlöningsstaterna har tidigare redo- gjorts (p. 111).

I det intill den 30/6 1947 gällande ci- vila avlöningsreglementet stadgades be- träffande ordinarie tjänster att antalet

befattningar vid varje särskilt verk be— stämdes genom av Kungl. Maj:t och riksdagen för verket fastställd personal- förteckning. I praktiken medverkade också riksdagen vid inrättandet av högre e.o.-tjänster; e.o. tjänstemän i högre lö- negrad än dåvarande 20 upptogos iper- sonalförteckningarna. Numera finnes intet positivt stadgande om personalför- teckning. I prop. 225/1948 med förslag till nya avlöningsreglementen m. m. an- fördes i kommentaren till 4 5 Saar (sid. 34) bland annat följande:

Ordinarie och högre extra ordinarie tjänster skola i allmänhet åsättas löne- gradsbetcckning och lönegradsnummer av Kungl. Maj:t med stöd av riksdagens be- slut; ordningen för bestämmandet av anta- let dylika tjänster är densamma. Innebör- den av uttrycket »med stöd av riksdagens beslut» är att Kungl. Maj:ts beslut skall stå i samklang med ett posi- tivt riksdagsbeslut, men avlöningsregle— mentet tager icke ställning till frågan hu— ru individualiserat riksdagsbeslutet skall vara till sitt innehåll. Det är visserligen re- gel att riksdagsbeslutet föreligger i form av en av riksdagen fastställd personalförteck— ning, vilken uttömmande angiver vilka tjänster, som må finnas, samt deras löne- gradsbeteckning och lönegradsnummer, men det förekommer dock såväl att per- sonalförteckningen ger utrymme för val mellan olika lönegrader som att särskilda riksdagsbemyndiganden gälla vid Sidan om personalförteckningen.

Det må tilläggas att för kriskommisv sionerna vanliga personalförteckningar ej tillämpas, utan endast av Kungl. Maj:t fastställda löneplaner, vari angivas mi- nimi- och maximilöner för olika löne— grupper, i vilka kommissionernas be- fattningshavare —— med undantag för chefstjänstemännen —— skola inplaceras. Kungl. Maj:t har som regel fastställt det antal tjänstemän, som må finnas anställ— da inom de två högsta lönegrupperna; beträffande övriga befattningshavare innebär löneplanerna däremot icke nå- gon begränsning av antalet.

Genom sina beslut angående personal— förteckning och avlöningsstat har riks- dagen förskaffat sig ett avgörande infly- tande i frågor om inrättande av ämbets- verk med fast anställd personal samt om huvuddragen i ämbetsverkens orga- nisation och förvaltningsområden.

Avlöningsanslag, för vilka fastställts avlöningsstater, äro som regel för- slagsanslag. Anslagsbelastningen reg- leras dels genom maximering av vissa anslagsposter, dels genom personalför- teckningar och avlöningsreglementen. I några fall bruka dock anslag till avlö- ningar vara begränsade. Sålunda bruka anslag till särskilda utredningar samt kommittéanslag uppföras som reserva- tionsanslag och anslag till tillfällig för- stärkning av avlöningsanslag som obe- tecknade anslag. Även maximerade sakanslag kunna belastas med löne— utgifter.

Under senare år ha lönerörelserna på den allmänna arbetsmarknaden fått ökad betydelse för lönelägets utveck- ling. Även för statstjänstemännens del ha förts förhandlingar med tjänstemän- nens huvudorganisationer om grunder- na för höjning av löner och pensioner m. m., varvid överenskommelser träffats under förutsättning av riksdagens god- kännande. Genomförande av sådan över- enskommelse förutsätter, att riksdagen bemyndigar Kungl. Maj :t att dels besluta om höjning av arvoden och lönetillägg, dels medgiva därav föranledda överskri- danden av begränsade anslag och an- slagsposter (jfr prop. 52/1951, skr. 50).

140. Anslag lill omkostnader för sta- tens ämbetsverk och myndigheter anvi- sas i regel förslagsvis utan särskilda villkor, eftersom ämbetsverkens organi- sation är reglerad genom avlöningsan- slagen. Omkostnadsstat fastställes av Kungl. Maj:t i enlighet med uttalande i

prop. 220/1934 (jfr ovan 1). 109 och 113).

Undantagsvis godkännes dock även omkostnadsstat av riksdagen. För vissa större verk och institutioner, beträf- fande vilka riksdagen även tidigare fastställt omkostnadsstat, borde enligt nämnda proposition samma ordning fortfarande gälla. I enlighet härmed godkänner riksdagen fortfarande om- kostnadsstat för tullverket, dock med i allt väsentligt förslagsvis beräknade pos- ter. Vidare godkänner riksdagen för vis- sa myndigheter med gemensamma av- lönings- och omkostnadsanslag även om- kostnadsstat, men därvid beräknas samt- liga omkostnadsposter förslagsvis.

Omkostnadsstaterna för statsmyn- digheterna fastställas i regel av Ko- nungen, som utan riksdagens hörande kan medge eller vägra rätt att överskri— da anslagen. Detta förhållande ändras icke därigenom, att för sådana stater stundom i propositioner till riksdagen lämnas upplysningar angående sättet för anslagens beräkning, i avsikt att där- med redogöra för vad som bör tilläm- pas för ett visst förvaltningsområde och motiven härför. En sådan redogörelse behöver därmed icke anses underställd riksdagens prövning. Om riksdagen skulle yttra sig i en sådan fråga gives uttalandet ofta sådan form att Kungl. Maj:ts rätt att fatta slutligt beslut i dy- lika förvaltningsfrågor icke rubbas.

Omkostnadsanslagen äro sålunda i re- gel förslagsanslag. De medel däremot som å särskilda anslag anvisas till ut- rustning och till speciella anskaffning- ar bruka som regel anvisas på reserva- tionsanslag.

141. I fråga om bidrag till icke slat- Iig verksamhet fastställer riksdagen van- ligen villkor för bidragsutbetalning ge- nom att antingen

a) besluta eller i princip godkänna utformningen av den författning eller de bestämmelser som skola ligga till grund för utbetalning av bidrag eller understöd;

b) godkänna avtal mellan staten och vederbörande landsting eller kommu- nala samfällighet, stiftelse eller organi- sation angående grunder för bidrag eller understöd; eller

c) endast besluta att anslaget skall användas på sätt Kungl. Maj:t i propo- sitionen föreslagit, varvid Kungl. Maj:ts förslag gäller som anslagsvillkor (jfr ovan p. 35 och 53).

Om bidrag skall utgå enligt bestäm- melser meddelade i lag eller i av riks- dagen godkänd förordning eller om bi- drag skall utgå utan behovsprövning anvisas vanligen förslagsanslag för än- damålet. I vissa fall anvisas emellertid även dylika bidragsanslag som reserva- tionsanslag, varigenom ernås att bi- dragsanvisningen hålles inom en i för- väg bestämd medelsram. I övrigt blir —— liksom i fråga om anslagen till sta— tens egen verksamhet — anslagsända- målet i och för sig avgörande för an- slagsnaturen. Bidrag till byggnader och materielanskaffningar ges sålunda i re- gel formen av reservationsanslag, me- dan för bidrag som skall utgå med be- stämt belopp för ett enstaka ändamål ofta anvisas obetecknat anslag.

142. Utgifter, som bero av och sättas i relation till inflytande uppbördsmedel, maximeras i allmänhet icke av riksda- gen. Kungl. Maj:t brukar emellertid fö- reskriva att sådana utgifter icke få överstiga ett visst i relation till motsva- rande inkomster fixerat belopp. Som exempel på dylika av Kungl. Maj:t gjor— da maximeringar kunna nämnas föl— jande.

»Till undervisnings- och arbetsmateriel för ———— må ej utan Kungl. Maj:ts medgivande användas högre belopp än som motsvarar inflytande inkomster av — — _» (dövstumsskolorna).

»Till kosthåll må ej utan Kungl. Maj:ts

medgivande —— utöver vid __ —— -— infly- tande inkomster av — _— —- användas hög- re belopp än —— — _» (dövstumsskolorna).

»De under rubriken statens väginstituts verksamhet för särskilda uppdragsgivares räkning uppförda anslagsposterna må ta- gas i anspråk endast för sådana utgifter, för vilka ersättning skall erläggas av sär- skilda uppdragsgivare.»

>>—— —— —— av förevarande anslagsposter icke må utan Kungl. Maj:ts medgivande disponeras större belopp, än som komma att täckas av de ersättningar som — — ——-» (meteorologiska och hydrologiska institu- tet).

Utgifter som föranleda inkomster kun- na dock även anvisas på särskilda från de vanliga maximerade anslagsposterna utbrutna förslagsposter utan maxime- ring. Så har skett exempelvis med vissa kostnader vid sjökarteverket, garnisons— sjukhusen, statens provningsanstalt, flygtekniska försöksanstalten, statens skeppsprovningsanstalt m.fl. inrättning- ar. Även i fråga om dessa utgifter förut- sättes dock, att de förslagsvis anvisade posterna icke skola överskridas i vidare mån än som svarar mot erhållna upp- drag respektive influtna medel. Kontrol- len härav är emellertid svår att upprätt- hålla för dct löpande budgetåret genom att utgifter och inkomster ej vid varje tidpunkt äro jämförbara. Därför fast- ställes ingen tvingande regel som före— skriver att så skall ske. Sådana utgifter behöva alltså under löpande budgetår icke reduceras därest inkomsttillflödet tillfälligt minskar. Tillsynen av samban- det mellan dylika inkomster och utgif- ter ernås först i samband med bokslutet och anslagsbehandlingen för det kom- mande budgetåret då siffermaterial för det förflutna budgetåret föreligger.

I några fall har emellertid beträffande utgifter av detta slag föreskrivits, att de förslagsvis anvisade beloppen icke få överskridas utan Kungl. Maj:ts med- givande. Detta gäller exempelvis vissa kostnader vid länsarkitektorganisatio— nen, veterinärmedicinska anstalten och statens centrala frökontrollanstalt. I dy- likt fall måste alltså vederbörande an- stalt söka Kungl. Maj:ts medgivande att utbetala en merkostnad, även om denna täckes med inflytande uppbördsmedel. Medelsanvisningen står fast även om den motsvarande inkomsten sjunker.

En annan form för begränsning av utgifter inom ramen för inflytande in- komster utgöra specialbudgeterna. Des— sa omfatta alltid inkomster och mot dem svarande utgifter som genom special- budgeten särskiljas från den allmänna budgeten. Sådana specialbudgeter redo- visas inom eller vid sidan av rikssta- ten. Förekommande specialbudgeter be- handlas närmare i det följande (p. 249 —251).

143. Riksdagens beslut angående an— slagens användning och klassificering gälla Konungens dispositionsrätt till an— visade medel. Konungen utfärdar, såsom även framgått av det föregående, i sin tur särskilda föreskrifter angående myn- digheternas rätt att anlita anslagen. Där- vid kan föreskrivas, att belopp, som av riksdagen anvisats förslagsvis, icke utan Kungl. Maj:ts medgivande få disponeras utöver visst angivet belopp. Vidare bru- kar Kungl. Maj:t reglera anslagens an- vändning och redovisning genom att uppdela anslagen i delposter. I det följande avses med maximerade an— slag och anslagsposter endast de poster, som enligt riksdagens beslut icke få överskridas. De av Kungl. Maj:t beslu- tade maximeringarna kunna nämligen av Kungl. Maj:t upphävas eller ändras under löpande budgetår.

De under 1800-talet tillkomna stränga maximeringsreglerna ledde till en av Kungl. Maj:t ofta understödd strävan hos myndigheterna att utnyttja under ett föregående budgetår uppkomna an- slagsbehållningar. Därmed uppkom den för svensk budgetteknik utmärkande, i jämförelse med andra länder unika, me— toden att redovisa utgifter på anslag som icke finnas upptagna i den löpande budgeten. Riksdagen har ej motsatt sig att dess anvisningar få användas till av- sett ändamål, även om utbetalningar ske efter riksstatsårets utgång. Metoden att använda äldre anslag medförde emel— lertid —— så länge bestämmelser sak- nades om den tidrymd inom vilken anvisade medel finge användas för att bestrida utgifter— olägenheter för riks- bokföringen genom att budgetredovis- ningen blev mindre överskådlig och mera svårarbetad om den tyngdes med alltför många sådana anslag. Använd- ningen av äldre anslag kan också vid vissa tillfällen leda till förskjutningar i den beräknade budgetbalansen. Stats- kontoret och, efter år 1920, riksräken- skapsverket ha därför alltid sökt finna metoder, ägnade att reglera och begrän- sa användningen av äldre anslag.

Bestämmelser angående den tid inom vilken myndigheterna äga rätt att anlita riksstatsanslag utfärdades sålunda på hemställan av statskontoret genom k.br. 13/2 1920, ändrat genom k.br. 16/1 1925. Därefter tillkommo — sedan frå- gan underställts riksdagen — särskilda regler angående användningen av reser- vationsanslag (KK 209/1928). Kungl. Maj:ts föreskrifter i ämnet återfinnas numera i KK 695/1940 med vissa be- stämmelser angående bokföring av ut- gifter å riksstatsanslag (jfr riksräken- skapsverkets skrivelse den 30 juni 1939).

Vid bedömningen av hithörande be- stämmelser bör skiljas mellan dels de konstitutionella regler som binda Ko- nungens rörelsefrihet i förhållande till riksdagen, dels de bestämmelser varmed Kungl. Maj:t reglerat de statliga myn- digheternas rätt att anlita anslag. Lik- nande bestämmelser finnas ej medde- lade i fråga om anslag som förvaltas av riksgäldskontoret (jfr regi. för riks- gäldskontoret 55 44 och 45). Det kan dock ifrågasättas om icke de för Kungl. Maj:t bindande dispositionsreglerna analogivis böra tillämpas även i fråga om anslagen till riksdagen och dess verk.

I det följande redogöres närmare för de bestämmelser som från och med år 1841 gälla för de olika anslagstyperna.

C. Bestämmelser om obetecknade anslag och anslagsposter

144. 1841 års regler. Huvuddelen av riksstatsanslagen voro i den av 1840/41 års riksdag fastställda nya riksstaten uppförda som obetecknade anslag. Sam- ma riksdag fastställde dels generella reg- ler för behandling av besparingar på an- slag, dels speciella regler för behandling av besparingar på förslagsanslag och re- servationsanslag. De generella reglerna blevo alltså i realiteten tillämpliga en- dast för obetecknade anslag och de se- nare tillkomna numera upphävda be- stämda anslagen. Dessa regler (skr. 332/1841 samt riksdagsbeslutet 1841 5 6, p. 3) inneburo, att de besparingar, vilka kunna å någon eller några huvud- titlar uppkomma, må fortfarande av Kungl. Maj:t användas för sådana av riksdagen ej prövade utgifter, som vore för rikets styrelse av oundgängligt be- hov påkallade för ändamål, som med varje huvudtitels anslag aVSes och som vore tillfälliga och icke av permanent egenskap, att besparingar i intet fall

finge begagnas för bestridande av årliga löner och arvoden —— —— —— samt, att de besparingar som ett år reserveras kunna ett följande år användas. Riksdagen ut- talade vidare önskemålet att räkenska- perna måtte så inrättas, att de fullstän- digt utvisa ej mindre de uppkomna besparingarnas belopp än ock därav skedda utbetalningar. Vid 1904 års riks- dag beslöts, att besparingar på nyinrät- tade tjänstebefattningar fingo under viss förutsättning reserveras till en kom- mande statsreglering (skr. 178 och 180). Senare vidtogos ändringar i två hän— seenden, dels så att besparingar å ny- inrättade tjänster skulle tillföras stats- verkets kassafond, dels så att hinder ej mötte att under pågående riksdag enligt de 1841 godtagna grunderna disponera besparingar (prop. 1/1918 A, Utg. sid. 6, skr. 31 och 475 A).

Besparingar på obetecknade anslag överfördes, fram till år 1923 till en he— sparingsfond för varje huvudtitel, av- sedd som »fyllnad i brister från anslag inom huvudtiteln».

145. Nuvarande regler. När avlönings- anslagen i samband med löneregleringar under 1900-talet omvandlades till för— slagsanslag minskades användningen av obetecknade anslag och reducerades be— sparingsfondernas behållningar till obe- tydliga belopp. På grund därav beslöts vid 1923 års riksdag (prop. 1, Utg. sid. 6—10, skr. 1, sid. 2) att huvudtitlarnas allmänna besparingsfonder skulle indra- gas, att obetecknade anslag därefter icke finge överskridas samt att besparingar på obetecknade anslag skulle tillföras statsverkets kassafond. I dessa regler — vilka ersatte 1841 års riksdagsbeslut _— har sedan icke skett annan ändring än att kassafonden ersatts av statens bud- getutjämningsfond. Obetecknade anslag användas numera

i huvudsak för anslagen under första huvudtiteln och för vissa bidragsanslag samt i de övriga fall där anslaget förut- sättes skola utgå med bestämt belopp. Anslagsformen kan användas i alla de fall, där den årliga belastningen är maximerad och anslagsbehållningen ej skall reserveras.

146. I fråga om den tid under vilken ett obetecknat anslag skall kunna av Kungl. Maj:t disponeras följer av stats- regleringen att dispositionen är avsedd att äga rum det budgetår för vilket an- slaget anvisats. Skulle utbetalningen likväl icke hinna verkställas före ut- gången av nämnda budgetår, kan den emellertid verkställas senare. Disposi- tionsbeslutet måste dock föreligga un- der budgetåret, d. v. s. utgiften skall kunna sakligt hänföras till det budget- år för vilket anslaget anvisats. För att förhindra att anslag i alltför stor omfattning belastas med utgifter flera budgetår efter det, för vilket det anvisats, föreskrev Kungl. Maj:t genom k.br. 13/2 1920 och 16/1 1925 bl. a., att utgift tillhörande ett visst bud- getår, som icke hunnit under samma år utbetalas och bokföras, skulle beträf— fande obetecknat anslag avföras i räken- skaperna för ett följande budgetår å ett konto för det förstnämnda budgetårets anslag. Härvid skulle iakttagas, att sum- man av de på ett och samma anslag av— förda utgifterna icke finge överskrida anslaget. Denna bestämmelse har ersatts genom KK 695/1940 med vissa bestäm- melser angående bokföring av utgifter å riksstatsanslag, 1 5, 1 st., som före- skriver: »Till obetecknat anslag hänförlig utgift, som icke hunnit verkställas under det bud— getår, till vilket utgiften hör, skall avfö— ras i räkenskaperna för det närmast föl- jande budgetåret å ett konto för det först— nämnda budgetårets anslag.»

.- _... _... akan-. _

Sistnämnda kungörelse inskränker myndigheternas rätt att anlita obeteck— nade anslag till året efter riksstatsåret. Om undantagsvis utgift icke hinner verkställas under denna tid och kontot utgiftsrcster (se nedan) icke kan anli- tas, bör frågan om dess redovisning un— derställas Kungl. Maj:ts prövning. Utgift för ett obetecknat anslag skall alltid avföras från anslaget för det bud- getår till vilket utgiften hör, även om ett obetecknat anslag för samma ända- mål och med oförändrad benämning finnes uppfört i riksstaten för det bud- getår under vilket utgiften verkställes. (Jfr budgetredovisningarna för åren 1933/34 och 1934/35, i vilka riksräken- skapsverket för korrigering av sådan felaktig belastning genomfört omföring- ar från anslag för ett flertal förflutna år, under V, VIII och X huvudtitlarna.) Behållning som kvarstår på obeteck- nat anslag överföres vid utgången av det budgetår, för vilket anslag anvisats, till budgetutjämningsfonden. Senare an- vändning av behållning sker alltså genom belastning av budgetutjämnings- fonden. Kontrollen över att äldre obe- tecknat anslag icke belastas med högre belopp än som svarar mot tidigare be- sparing åvilar riksräkenskapsverket.

147. Obetecknade anslagsposter in- om av riksdagen godkända eller fast- ställda stater för förslagsanslag och in- om av riksdagen fastställda och som bilagor till riksstaten fogade stater för kapitalfonder, vilkas utgifter finansie- ras från riksstaten, behandlas enligt reglerna för obetecknade anslag. Be— hållningar på dessa tillgodoföras bud- getutjämningsfonden över respektive anslag. Om sådan behållning senare be- höver utnyttjas för kvarstående utgift sker detta inom det nya anslaget över särskilt konto för den tidigare an-

slagsposten, varigenom budgetutjäm- ningsfonden indirekt belastas (KK 695/ 1940, 2 5).

De i staterna för fastighetsfonderna ingående obetecknade anslagsposterna för reparations- och underhållskostna- der m. m. äro formellt uppförda såsom obetecknade anslagsposter men i reali- teten ba de karaktär av reservations- anslag så till vida, att besparingar som uppkomma å dessa poster skola för var- je delfond vid budgetårets utgång re- serveras för att sedermera stå till ve— derbörande förvaltningsmyndighets för- fogande för avsett ändamål (prop. 115/ 1935, skr. 121, k.br. 1/2 1946: Bestäm- melser angående förvaltningen av sta- tens allmänna fastighetsfond, 11 få 2 st.).

148. Rätt att överskrida obetecknat anslag och obetecknade anslagsposter. Vid 1947 års riksdag uppmjukades re- geln att maximerade anslag icke få över- skridas. Riksdagen bemyndigade Kungl. Maj:t att under budgetåret 1947/48 med— giva det överskridande av maximerade anslag och anslagsposter, som påkalla- des med hänsyn till den allmänna löne- regleringen eller regleringen av beford- ringsgången för biträdes- och amanu- enspersonal. Bemyndigandet har för- längts vid 1948 och 1949 års riksdagar (prop. 1/1947, bil. 2, sid. 5 och 88, skr. 56; prop. 225/1948, sid. 261 ff, skr. 351; prop. 1/1949, bil. 2, skr. 16) samt till den del detsamma hänför sig till den reglerade befordringsgången jämväl vid 1950 och 1951 års riksdagar (prop. 1/1951, bil. 2, skr. 44). En förutsätt- ning är emellertid, att riksdagen hålles underrättad om den utsträckning i vil- ken dessa bemyndiganden tagas i an— språk. Liknande bemyndiganden ha även meddelats av 1951 års riksdag i samband med löne- och arvodesregle- ringen detta år (prop. 52, skr. 50).

Med anledning av viss ändrad dyr- ortsgruppering från och med den 1 ja- nauri 1951 har Kungl. Maj:t bemyndi- gats att under budgetåren 1950/51— 1951/52 medgiva jämväl härav påkal- lade överskridanden av maximerade an- slag och anslagsposter (prop. 1/1951, bil. 2, skr. 44).

Den av 1940 års urtima riksdag god- kända omläggningen av avlöningssta— terna förutsatte ett bemyndigande för Kungl. Maj:t att under vissa förut- sättningar medgiva överskridanden av obetecknade arvodes- och icke-ordina— rieposter. Sådant bemyndigande har lämnats genom särskilda riksdagsbeslut avseende ett budgetår i sänder. (Se k. cirk. 536/1941 ang. överskridande av vissa poster i avlöningsstaterna.) Be- myndigandet påkallades huvudsakligen därav att omläggningen medförde en överflyttning till förenämnda maxime— rade anslagsposter av vissa avlönings- kostnader, som tidigare belastat för- slagsvis anvisade poster. De slag av kostnader, som man härvid hade att räkna med, voro dels avlöningar åt icke- ordinarie befattningshavare vid vikariat å ordinarie tjänster, dels avlöningar åt befattningshavare under ledighet för viss militär tjänstgöring samt under ledighet till följd av olycksfall i tjäns- ten eller därmed i lönehänseende lik- ställt förhållande, för sjukdom eller för liavandeskap eller barnsbörd. I först- nämnda fall borde överskridande av icke-ordinarieposten främst kunna ifrå- gakomma, när denna blivit i en icke för- utsedd omfattning belastad med utgifter för avlöningar åt icke-ordinarie befatt- ningshavare, som vikarierat å ordina- rie tjänst, vars innehavare åtnjutit ledig- het för offentligt uppdrag eller av annan anledning mot avstående av hela lönen. Vad åter angick sådan mera normal be- lastning å icke-ordinarieposten, som

sammanhängde med att icke-ordina— rie ersättare behövde anlitas vid ledig- het för sjukdom eller av därmed jämför— lig anledning, hade antagits, att vid de större och medelstora verken i regel ej skulle möta någon egentlig svårighet att göra erforderliga förhandsberäkningar med ledning av uppgifter om den ge- nomsnittliga ledighetsfrekvensen. Vid smärre verk däremot kunde en längre tids ledighet med helt eller delvis bibe- hållen avlöning för någon befattnings- havare väsentligt förrycka belastnings- siffrorna, varför överskridande borde kunna medgivas jämväl i dylika fall. Be- myndigandet har sedermera årligen för- längts (skr. 44/1951). Riksdagen har emellertid vid flera tillfällen i samband med att berörda bemyndiganden lämnats (skr. 16/1946 och 56/1947) uttalat sig för att frågan om grunderna för av- löningsstaternas uppställning och sär— skilt frågan om fortsatta bemyndigan- den av här avsedd natur upptoges till omprövning. Riksdagen har därvid utta- lat betänkligheter med hänsyn till be- myndigandenas stora omfattning, om ock samtidigt framhållits, att beloppen av de överskridanden, vartill de berät- tiga, kunna räknemässigt fastställas, var- för bemyndigandena ha en övervägande formell innebörd.

I prop. 225/1948 har föredragande departementschefen härutinnan anfört, att det nuvarande systemet innebär en ur riksdagens synpunkt effektiv kontroll över medelsdispositionen. Förutsätt- ningarna för de överskridanden, vartill det därmed sammanhängande benyn- digandet berättigar, vore snävt fastställ— da, och beloppen av överskridandena kunde, såsom riksdagen påpekat, räkne- mässigt fastställas. Ur finansplantsyn— punkt hade dessa överskridanden icke någon betydelse, då de vore av ringa storlek i förhållande till de normala va-

riationerna i medelsförbrukningen un— der förslagsposterna. De reella olägen- heter, som vore förknippade med den nuvarande ordningen, vore i stället att hänföra till det förhållandet att den väl mycket inskränkte myndigheternas rö- relsefrihet och gåve upphov till ett an- tal ärenden i departementen med ibland ganska omständlig revision av stat- beräkningarna.

Riksdagen hade begärt en omprövning av frågan om fortsatt förlängning av de nyssnämnda bemyndigandena (skr. 16/ 1946). En utredning som på grund här- av verkställts har sökt en lösning av problemet genom att uppföra även icke- ordinarie personal på personalförteck- ning, till vilken skulle knytas en för- slagsvis upptagen anslagspost. Förslaget har emellertid ansetts i alltför hög grad beskära myndigheternas möjligheter att genom lämpliga personaldispositioner tillgodose växlande behov av arbets— kraft. Redogörelse för ärendets läge har lämnats i 1950 och 1951 års statsverks- propositioner (prop. 1/1950, Utg. sid. 8 ——12, prop. 1/1951, Utg. sid. 74—75).

149. Bestämda anslag. Tidigare före— kom, att anslag till vissa myndigheter (särskilt museer och liknande inrätt- ningar) uppdelades i två delbelopp, var— av det ena betraktades som ett extra förstärkningsanslag, behandlades enligt reglerna för obetecknade anslag och be- nämndes >>bestämt anslag» medan det andra uppfördes som reservationsan- slag. I utlåtanden och departements- chefsuttalanden, som intagits i proposi- tioner m. m. (jfr rrv.ber. år 1921) an- vändes uttrycket bestämda anslag som sammanfattande benämning på alla de anslag, som behandlades enligt reglerna för obetecknade anslag. Sedan år 1923 har anslagsbeteckningen bestämt anslag icke vidare kommit till användning.

D. Bestämmelser om förslagsanslag och förslagsvis betecknade anslags- poster

150. Redan vid upprättandet av de första riksstaterna efter det nya stats- skickets genomförande förklarades vis- sa anslag under dåvarande åttonde hu- vudtiteln vara förslagsvis uppförda (jfr Herlitz: Riksdagens finansmakt, sid. 342). I skr. 145/1823 omnämndes dessa anslag såsom förslagsvis anvisade. 1840/41 års riksdag införde i själva riksstaten beteckningen förslagsanslag. I riksdagsbeslutet 1841, % 7, anfördes om dessa anslag, att det skulle åligga riks- gäldskontoret att, därest någon av de vid ordinarie statsregleringen i egen- skap av förslagsanslag utav riksdagen beviljade utgiftssummor skulle under ett eller annat år befinnas för därmed avsedda ändamål otillräcklig, bristen häruti efter årets slut statskontoret gott- göra, varemot de besparingar, som un- der andra år kunde på dessa anslag uppkomma, borde för varje år till riks- gäldskontoret avlämnas.

Sedan statsregleringen genom 1876 års budgetreform frigjorts från beroen— det av riksgäldsverket, överfördes be- sparingar på förslagsanslag till fonden för reserverade medel, vilken tillika skulle fylla brister i statsregleringen. Denna fond ersattes vid 1911 års bud- getreform av statsverkets kassafond, vars uppgifter vid 1937 års budget— reform överfördes till statens budgetut- jämningsfond.

Vad i det följande sägs om förslags- anslag gäller även de anslagsposter som i av riksdagen fastställda stater åsatts beteckningen förslagsvis.

151. I fråga om den tid inom vilken förslagsanslag får disponeras följer av statsregleringen att dispositionen är av-

sedd att äga rum under det budgetår det är anvisat.

Däremot har Kungl. Maj:t i fråga om myndigheternas rätt att anlita förslags— anslag genom k.br. 13/2 1920 och 16/1 1925 föreskrivit, att, när utgifter tillhö- rande ett visst budgetår icke hunnit un— der samma år verkställas och bokföras, de skulle avföras i räkenskaperna för ett följande budgetår, beträffande så- dana reservations- eller förslagsanslag, vilka finnas uppförda i riksstaten för det senare budgetåret, å sistnämnda års anslag och i övriga'fall å ett konto för det förstnämnda budgetårets anslag.

Enligt denna regel kunde alltså ett av- skaffat förslagsanslag återupplivas flera år efter riksstatsåret. Denna befogenhet inskränktes genom KK 695/1940, 2 5, 1 och 2 st., som stadgar:

»Utgift, som hänför sig till förslagsan- slag och som icke hunnit verkställas under det budgetår, till vilket utgiften hör, skall, därest anslaget finnes uppfört jämväl i riksstaten för det påföljande budgetåret, i räkenskaperna för sistnämnda budgetår avföras å detta budgetårs anslag. Härvid skall utgift, som anvisats att utgå från begränsad anslagspost, bokföras å ett kon— to för den under nästföregående budgetårs anslag för utgiften uppförda anslagsposten.

Hänför sig utgiften till förslagsanslag, som icke vidare finnes uppfört i riksstaten, skall utgiften avföras i räkenskaperna för det närmast följande budgetåret å ett för anslaget upplagt särskilt konto.»

Äldre förslagsanslag återupplivas allt- så endast när ett motsvarande nytt an- slag icke finnes uppfört i riksstaten. Or- den »därest anslaget finnes uppfört jäm- väl i riksstaten för det påföljande året» behöva endast förutsätta, att anslag för motsvarande ändamål finnes uppfört i riksstaten.

I de fall däremot, då ett förslagsanslag ersättes av obetecknat anslag eller reser- vationsanslag, kan det nya anslaget icke täcka utgifter hänförliga till det äldre

förslagsanslaget, om icke medel här- för särskilt beräknats inom det nya anslaget.

Förutsättningen för rätten att redo- visa utgift på ett äldre förslagsanslag är att utgiften icke hunnit verkställas un- der »det budgetår till vilket utgiften hör». Detta spörsmål behandlas av generaldirektören E. Stridsberg i en uppsats >>0m användning av anslag efter riksstatsårets utgång» (Förvaltnings- rättslig tidskrift 1938) . Stridsberg anför:

»Att en utgift tillhör ett visst budgetår aVSer i första hand det fall, att den mot— prestation, som genom utbetalningen skall gottgöras, lämnats under det ifrågavarande budgetåret, ehuru betalningen ej kunnat erläggas förrän senare. Detta inträffar exempelvis, då fullgörandet av uppställda leveransvillkor kan konstateras först viss tid efter varans levererande. Om vidare en beställning skett, vilken skolat effektueras före budgetårets utgång men blivit förse- nad, kan även utgiften anses tillhöra det ti— digare året i den mening, som avses i 1925 års brev. Till utgifter, som tillhöra ett tidiga— re budgetår, äro ock att räkna utbetalningar från anslag till understöd åt viss verksam— het i sådana fall, då uppfyllandet av gäl- lande understödsvillkor kan styrkas först efter anslagsårets utgång. Krav på staten framställes av olika anledningar stundom långt i efterhand, varvid det givetvis kan vara förenat med svårighet att utreda, om kravet hänför sig till sådant budgetår, att anslag för ändamålet står till disposition.

Med hänsyn till att det här rör sig om mycket skiftande förhållanden, låter det sig knappast göra att i en mera allmän formel närmare angiva innebörden i nu förevarande avseende av att en utgift skall tillhöra ett visst budgetår.»

Huvudregeln är alltså, att utgifter hänförliga till löpande förslagsanslag alltid utbetalas från anslaget för det budgetår, under vilket utgiften verk- ställes, medan utgift hänförlig till ett engångsanslag eller ett avvecklat anslag får avföras från detta anslag. I båda fal- len skola utgifterna verkställas senast före utgången av första budgetåret efter

det budgetår till vilket utgifterna höra. Därefter kan förslaganslag icke anlitas för utbetalning utan att Kungl. Maj:t förordnat härom.

152. Rätt all överskrida förslagsan- slag. Det för förslagsanslagen främst utmärkande är att de i riksstaten upp- förda anslagsbeloppen äro approxima- tivt beräknade och få överskridas. De innefatta sålunda en fullmakt för Konungen att oberoende av anslags- beräkningen disponera för anslags- ändamålets tillgodoseende erforderliga medel. Rätten att överskrida är emellertid icke ovillkorlig. För användningen av den fullmakt riksdagen lämnat Konung- en brukar riksdagen angiva villkor eller antaga bestämmelser, som innebära att anslagsanvändningen regleras på annat sätt än genom maximering av anslags- beloppen, exempelvis genom personal- förteckningar, beslnt om ämbetsverks organisation, bestämmelser om utbetal- ning av statsbidrag m. m. Vissa anslag eller anslagsposter äro dock i mindre utsträckning beroende av inskränkande bestämmelser. Som exem- pel kunna nämnas anslagsposter i av- löningsstater, vilkas omfattning icke kan förutberäknas, såsom tullstaten, vars storlek växlar i förhållande till trafiken (frånsett en post till hemliga utgifter) samt fångvårdsstaten och sjukhusens sta- ter, vilka bero av beläggningen på fäng- elser och sjukhus. Anslag till förekom- mande och hämmande av smittosamma husdjurssjukdomar, till skyddskoppymp- ning, vissa kostnader för allmän hälso- och sjukvård, m.fl. beredskapsanslag av liknande typ, anvisas av naturliga skäl helt förslagsvis. Samma förhållande gäl- ler även anslagen på beredskapsstaten för försvarsväsendet, som behandlas i ett senare avsnitt (kap. X).

153. Till beloppet maximerade för- slagsanslag ha emellertid förekommit i följande fall.

a) Sedan år 1854 åsattes i riksstaten vissa anslag beteckningen >>förslagsan- slag högst». Detta innebar att anslagen icke fingo överskridas samt att bespa- ring på ett sådant anslag icke kunde disponeras inom huvudtiteln. När hu- vudtitlarnas besparingsfonder indrogos blevo dessa anslag jämställda med obe- tecknade anslag. (Jfr skr. 1/1923, sid. 2.) Anslagsformen har därefter icke vi- dare förekommit i riksstaten.

b) I riksstaten har senare införts en annan typ av förslagsanslag med maxi- merad medelsanvisning.

Enligt beslut vid 1931 års riksdag om— vandlades statens avdikningsanslag från reservationsanslag till förslagsanslag, varvid riksdagen medgav, att Kungl. Maj:t finge under nästföljande budgetår från anslaget bevilja statsbidrag till högst ett av riksdagen angivet belopp (prop. 43, skr. 279). På samma sätt har riksdagen därefter för varje budgetår begränsat det belopp, intill vilket bidrag högst må under budgetåret beviljas. An- slagets karaktär av förslagsanslag sam- manhänger med att beviljade bidrag ofta utbetalas under ett senare budgetår, var- för den kassamässiga belastningen på anslaget blir ojämn.

Maximeringsregeln hänför sig emel- lertid i detta fall icke till den kassa- mässiga belastningen utan till den fak- tiska medelsdispositionen. Hur denna maximeringsregel efterleves kan icke kontrolleras med hjälp av budgetredo- visningen och myndighetens till riks— räkenskapsverket insända räkenskaper utan endast med stöd av dess interna dispositionsbokföring.

154. Riksdagens rätt att ställa villkor för anslagens användning begagnas av

naturliga skäl ofta beträffande förslags- anslagen i syfte att förhindra missbruk av dessa anslag. Utvecklingen har för övrigt lett till att Kungl. Maj :t själv i allt större utsträckning föreslagit riksdagen att godkänna bestämmelser för ansla- gens användning eller i annan form be- sluta villkor för anslagens användning (jfr ovan p. 53 och 141).

E. Bestämmelser om reservations- anslag

155. Utförliga redogörelser för upp- komsten av reservationer på riksstats- anslag finnas intagna i utredning och yttrande den 20/4 1911 angående reser- vationsanslaget till flottans övningar och därmed sammanhängande frågor del I (kapitlet om reservationsanslagens na- tur) samt i Herlitz: Riksdagens finans— makt (sid. 337 ff.). När 1840/41 års riksdag för några an- slag i riksstaten införde beteckningen reservationsanslag innebar detta endast formell stadfästelse av en redan existe- rande anslagsform. Detta skedde genom att riksdagen meddelade, att under då- varande tredje huvudtiteln (lantförsva- ret) för visst ändamål anvisats ett anslag samt »att detta anslag må anses såsom ett reservationsanslag, så att vad under ett år ej utgår, bör, utan att sam— manblandas med titelns övriga bespa- ringar, avsättas till bestridande av ett kommande års utgifter för samma än- damål». Därmed var emellertid icke utsagt att sådana anslag voro maximerade. Av se- nare riksdagsuttalanden drar emellertid nyssnämnda utredning den slutsatsen, att riksdagen avsett att reservationsanf slagen skulle vara en särskild art be- stämda, d. v. s. till viss summa begrän- sade anslag. Men samtidigt konstaterar utredningen, att det under vissa omstän- digheter varit omöjligt att hålla utgif-

terna inom anslagssumman, vilket riks- dagen dittills hade lämnat oanmärkt. De överbetalningar som förekommit hade i regel redovisats under förskotts- titel. Efter 1911 års utredning om över- skridanden av flottans övningsanslag skärptes reservationsanslagens karaktär av maximerade anslag men likväl kunde det, särskilt under första världskriget, icke undvikas, att överbetalningar måste göras. Dessa redovisades under för- skottstitel i avvaktan på anvisning av anslagsmedel.

Först med genomförandet av de åtgär- der som sammanhängde med besluten vid 1918 års riksdag om förskottssyste- mets avveckling (skr. 31/1918) samt vid 1921 års riksdag om räkenskapsårets omläggning (skr. 354/1921) blev det möjligt att ordna anslagsredovisningen på sådant sätt, att överbetalningar på maximerade anslag i regel skulle kunna undvikas.

Samtidigt med genomförandet av des- sa åtgärder infördes metoden att i den tryckta budgetredovisningen i noter till respektive anslag angiva beloppet av de överbetalningar, som balanserats på förskottstitel (fr. o. m. budgetredovis- ningen för år 1917). överskridandena blevo föremål för särskilda utredningar inom riksräkenskapsverket och omnäm— nanden i riksräkenskapsverkets revi- sionsberättelser. Den omständigheten att överbetalningarna blevo fullt synliga i de tryckta rcdogörelscrna för budget- utfallet bidrog till att skärpa kravet på reservationsanslagens karaktär av maxi- merade anslag.

I statsutskottets skrivelse till konsti- tutionsutskottet den 14/3 1930 angående anledning till anmärkning mot två stats- rådsledamöter på grund av överskri- dande av ett reservationsanslag refere- ras 1923 års riksdagsbeslut rörande huvudtitlarnas allmänna besparingsfon-

Nm... _ _ ...,... ..

.r M..—_.

der, varvid utskottet anför: »Genom dessa åtgärder kan sägas, att den förut gällande regeln, att de bestämda ansla- gen —— reservationsanslag och obeteck- nade anslag — ej få överskridas, blivit särskilt markerad.» Konstitutionsutskot- tet, till vilket detta ärende remitterades, redogjorde i sitt memorial 26/1930, p. 9, för 19 olika fall då reservations- anslag överskridits under budgetåren 1924/25—1928/29. Utskottet lade huvud- ansvaret för dessa överskridanden på en enligt utskottets mening felaktig praxis i statsbokföringen, vilken trots gjorda erinringar från statsrevisorer och stats- utskott ostört fått fortgå. De stats- råd, mot vilka anmärkningen formellt riktats, uttalade i riksdagen önskemålet, att åtgärder vidtogos i sådan riktning att överskridanden av anslag — vilka överskridanden såsom erfarenheten vi- sat dittills varit hart när oundvikliga — för framtiden kunde undvikas (FK 27/ 1930, sid. 33; AK 28/1930, sid. 143). Därmed kan principen att reservations- anslag icke få överskridas anses vara definitivt fastslagen såsom en konsti- tutionellt bindande regel.

156. Från principen att beslut om an- slagsdisposition måste kunna inrym- mas inom på riksstaten anvisade an- slag, även om utgiften skulle föranleda utbetalning först under ett efterföljan- de budgetår ha gjorts flera undantag. Sålunda beräknas vid anvisande av an- slag till fartygsbyggnader samt till vissa materielanskaffningar och anläggning- ar kostnaden för anskaffningen eller hela anläggningen, medan på riksstaten anvisas medel endast för den del av medelsbehovet, som behöver disponeras under respektive budgetår. Under krigsåren anvisades dock reser- vationsanslag för täckning av alla beslut om anskaffning av materiel, trots att så-

dana beslut ofta kunde realiseras först flera år senare. I de fall då leverans— tiden uppgick till flera år, kommo där- vid anslagsrescrvationerna att uppgå till belopp, som överstego ett års mc- delsbehov och i stor utsträckning blevo reservationerna kvarstående under en lång följd av budgetår. För att möta des- sa olägenheter infördes i samband med genomförandet av 1942 års försvarsbe- slut de 5. k. kvotanslagen, som beräk- nades till maximerade belopp för en femårsperiod, varav en femtedel anvisa- des för varje budgetår under femårs- perioden (jfr nedan p. 161). Vid riks- dagarna 1948 och 1949 ha dessa anslag ersatts med bemyndiganden för Kungl. Maj:t att binda staten för framtida ut- gifter genom beslut om utläggande av beställningar inom en maximerad kost- nadsram. På därav berörda reserva- tionsanslag skulle endast anvisas de likvida medel, som erfordrades för finansiering av utlagda beställningar under nästkommande budgetår.

Ett beslut om en utgift, som skall finansieras från ett maximerat anslag, kan alltså icke givas för staten bin- dande verkan innan medel för ända- målet finnas disponibla på riksstaten annat än i de fall, då riksdagen uttryck- ligen bemyndigat Kungl. Maj:t att med- dela för kommande budgetår bindande dispositionsbeslut. Detta utgör dock icke hinder för att användningen av ett av riksdagen för nästkommande budgetår anvisat anslag planeras före statsregle- ringsårets ingång.

157. Reservationsauslag få normalt användas och redovisas under flera bud- getår. Först år 1928 begränsade riks— dagen den tid inom vilken reservations- anslag få av Kungl. Maj:t disponeras. Dessförinnan kunde reservationer på gamla reservationsanslag kvarstå såsom

disponibla mycket lång tid efter det de anvisats. Under 1920-talet vidtogos flera åtgärder, i syfte att indraga icke längre behövliga reservationer på gamla an- slag (jfr rrv. ber. 1921). Efter fram- ställning från riksräkenskapsverket be- slöts vid 1928 års riksdag (prop. 1, Utg. p. 2, sid. 8—17, skr. 20) »att reserva- tionsanslag må, med iakttagande av de anordningar, som vid övergången befin- nas lämpliga, disponeras allenast till och med andra budgetåret efter det, å vars riksstat anslaget blivit sist uppfört, dock med rätt för Kungl. Maj :t att, då ansla- gets bortfallande efter nämnda tid skulle vålla särskild olägenhet, låta anslaget kvarstå till vederbörandes förfogande under ytterligare högst ett år».

Närmare föreskrifter härom intogos i KK 209/1928 med vissa bestämmelser angående äldre reservationsanslag, se- dermera ersatt genom KK 695/1940 med vissa bestämmelser angående bok- föring av utgifter å riksstatsanslag, 3 5, 1 och 2 st., som lyda:

»Utgifter, som hänföra sig till reserva- tionsanslag, skola, så länge anslag för än- damålet finnes uppfört i riksstaten, avfö- ras å anslaget för det budgetår, under vil- ket utbetalningen verkställes.

Å reservationsanslag, som icke vidare finnes uppfört i riksstaten, må utgifter av- föras intill utgången av andra budgetåret efter det för vilket anslaget sist blivit i riksstaten uppfört.»

Dessa bestämmelser innebära, att myndighet som icke hunnit verkställa till ett äldre reservationsanslag hänförli- ga utgifter inom två år efter riksstats- året, har att hos Kungl. Maj:t hemställa om rätt att få disponera anslaget ytter- ligare ett år. Därefter kan anslaget icke vidare disponeras om icke Konungen i proposition hemställer om riksdagens medgivande.

I några fall har riksdagen medgivit att reservationsanslag få kvarstå obe-

gränsad tid (exempelvis prop. 1/1942, VII ht. p. 51, skr. 7, p. 34).

I fråga om den tid riksgäldskon- toret kan disponera över till dess för- fogande ställda anslag har någon be- stämmelse ej meddelats (jfr ovan p. 143).

158. Reservationsanslagens utgifter äro bundna till en bestämd medelsan- visning men icke till visst budgetår. Vid vilken tidpunkt en utgift från ett reser- vationsanslag verkställes är formellt sett likgiltigt, blott den sker före utgången av det sista budgetår, under vilket an- slaget står till förfogande.

Om anvisningar för ett visst ändamål delas på flera budgetår genom i två eller flera riksstater uppförda reservationsan- slag, kunna dessa anslag betraktas som delar av ett enhetligt anslag.

Reservationsanslagens karaktär av fonder, till vilka medel avsättas för att i mån av behov användas för med av- sättningen avsedda ändamål har fram- hållits bl. a. av 1911 års utredning om flottans övningsanslag. Anslagen möjlig- göra en jämnare fördelning av medels- anvisningen på riksstaten i de fall, då förskjutningar mellan budgetåren i frå- ga om de kontanta utbetalningarna fö- rekomma.

Sådana medelsreservationer äro van- liga även i privat affärsbokföring och användas där i syfte att på flera är jämnt fördela kostnaderna för utgifter, som falla oregelbundet, exempelvis re- parationskostnader för större anligg- ningar m. m. En faktisk reservation kan emellertid endast uppkomma om likVida medel verkligen bli reserverade. Så har också tidigare varit fallet. Under krigs- åren 1940/45 ändrades emellertid situa- tionen på grund av de stora underskot- ten i driftbudgeten. Olägenheterna av den ojämna belastningen å riksstaten

La.— 4...

som har följt med användningen av re- servationsanslagen har behandlats i 1948 års finansplan (prop. 1/1948, Ink., sid. 23). För att komma till rätta med dessa olägenheter har man sökt lösa re- servationsfrågan beträffande vissa stör- re reservationsanslag på det sätt, att man skärper regleringen av anslagsdisposi— tionen och söker i möjligaste mån av- väga reservationsförbrukningen och de nya riksstatsanslagen mot varandra på sådant sätt, att bådadera få rimligt ut— rymme inom den ram för total medels- förbrnkning som det ekonomiska läget anvisar. Samtidigt har man övergått till att i ökad omfattning reglera rätten att utlägga beställningar för framtida utgif- ter genom bemyndiganden, som icke täc— kas med på riksstaten anvisade anslag i vidare mån än likvida utgifter kun- na väntas under påföljande budgetår. Frågan om reservationsmedelsförbruk- ningen och dess inverkan på det kassa- mässiga budgetutfallet har även behand- lats vid 1951 års riksdag (prop. 1, Ink. sid. 21 ff., skr. 202).

159. Med fortlöpande reservationsan- slag avses anslag som årligen återkomma i riksstaten. Som exempel kunna nämnas anslag till underhållsarbeten, anläggs- ningsarbeten som icke redovisas på ka- pitalbudgeten, löpande materielanskaff- ningar samt vissa bidragsanslag. Reservationer som vid ett budgetårs utgång kvarstå på fortlöpande reserva- tionsanslag överföras av riksräkenskaps- verket automatiskt till motsvarande i efterföljande riksstat uppförda anslag.

Ibland erhåller emellertid ett reserva- tionsanslag annan benämning eller del- vis annan användning än motsvaran- de anslag i tidigare riksstat. I den moti- vering till anslagsäskandet som intages i proposition angives då huruvida det nya anslaget skall behandlas som ett

nytt anslag eller som ett fortsättnings— anslag, till vilket reservation från det gamla anslaget skall överföras. Med stöd härav meddelar Kungl. Maj:t be- slut om reservationernas redovisning.

I de fall då ett fortlöpande reserva- tionsanslag delas på flera anslag eller flera sådana anslag sammanslås till ett anslag behandlas det eller de nya ansla— gen alltid såsom nya anslag, såvida icke Kungl. Maj:t meddelat särskilda beslut angående överföring av reservationer till dessa anslag.

Om reservationen på ett fortlöpande reservationsanslag vuxit till högre be- lopp, än som svarat mot ett budgetårs medelsbehov, har det förekommit att anslaget uteslutits ur riksstaten. När an- slaget åter uppförts i riksstaten har ti- digare trots att anslaget under ett eller två budgetår icke varit uppfört i riks- staten, det återuppförda anslaget be- handlats som ett fortsättningsanslag, till vilket den kvarstående reservationen på det gamla anslaget överförts. För att särskilja de fortlöpande anslagen från äldre reservationsanslag har man nu mera allmänt övergått till att — om me- delsanvisning för det aktuella budget— året icke är påkallad —— uppföra dylika anslag i riksstaten med formella belopp på 100 kronor (jfr p. 162).

160. Även för tillgodoseende av be- stämda, icke ärligen återkommande me- delsbehov användes reservationsanslag (engångsanslag) .

Engångsanslag med exakt samma be- teckning som ett i föregående års riks- stat under samma huvudtitel uppfört anslag behandlas som fortsättningsan- slag. Vid större anskaffningar förekom- mer att engångsanslag delas på flera år. Anslagen behandlas då som fortlöpan— de anslag.

161. De 5. k. kvotanslagen utgjorde en särskild, vid 1942 års riksdag be- slutad form av reservationsanslag, in- förd i syfte att under en femårsperiod åstadkomma jämn belastning på rikssta- ten av kostnaderna för av 1942 års be- slut angående ny försvarsorganisation föranledd materielanskaffning (prop. 266, sid. 9—13, skr. 375, sid. 2). Beslu- tet angående denna anslagsform inne- bar, att riksdagen bemyndigade Kungl. Maj:t att för en femårsperiod besluta om anskaffning av materiel intill ett av riksdagen fastställt, maximerat belopp, att en femtedel av detta belopp anvisa- des på reservationsanslag i var och en av de under samma femårsperiod upp— rättade riksstaterna samt att riksdagen medgivit att dylikt anslag finge enligt Kungl. Maj:ts bestämmande överskridas inom ramen för av riksdagen fastställt maximibelopp. Sådana överskridanden balanserades på ett konto inom budget- utjämningsfonden, vilket konto senare utjämnades genom besparingar på de för efterföljande budgetår anvisade kvot— anslagen.

162. Reservationsanslagens behåll- ningar kvarstå på anslagen och få utnyttjas för med dessa avsedda än- damål så länge anslagen stå till Kungl. Maj:ts disposition, såvida icke Kungl. Maj:t dessförinnan avstår från disposi— tionsrätten genom att meddela särskild föreskrift att reservation skall indragas. Till fortsättningsanslag överföras där- för samtliga under motsvarande äldre reservationsanslag redovisade behåll- ningar oberoende av om dessa äro dis- ponerade eller icke. Till outnyttjade medel tages hänsyn såtillvida, att deras storlek beaktas vid äskande av nytt fortsättningsanslag. Behållning på engångsanslag och sådant äldre fortsätt- ningsanslag, som icke vidare finnes

uppfört i riksstaten, kvarstår på an- slaget samt redovisas i budgetredovis- ningen bland äldre anslag så länge Kungl. Maj:ts dispositionsrätt till an- slaget består.

För varje reservationsanslag gäller, att reservation som överförts till ett nytt anslag får disponeras under hela den tid det nya anslaget dispone- ras. överflyttning av reservation till ett nytt anslag medför alltså, att den tid inom vilken reservationen får dispone- ras förlänges.

I vissa fall har, i avsikt att förlänga dispositionsrätten till ett reservations- anslag, i riksstaten uppförts fortsätt- ningsanslag som beräknats till ett for- mellt belopp av allenast 100 kronor. Detta förfaringssätt medför, att behåll- ning på det äldre anslaget står till för- fogande såsom om den hade anvisats inom det nya 100-kronorsanslaget. Till samma resultat ledde om fortsättnings- anslaget —— såsom tidigare och senast i riksstaten för budgetåret 1934/35 före- kom —— uppfördes i riksstaten utan an- visat belopp.

Besparingar som icke vidare erford- ras för med anslaget avsedda ändamål brukade tidigare användas för att finan- siera en kommande riksstat genom över- föring till en härför avsedd inkomsttitel. Fr. 0. m. budgetåret 1928/29 indrogos på detta sätt alla reservationer, som en- ligt 1928 års riksdagsbeslut icke längre skulle stå till Kungl. Maj:ts disposition. Sedan budgetåret 1938/39 överföras så- dana besparingar till budgetutjämnings- fonden. överföringen verkställes av riksräkenskapsverket.

Riksräkenskapsverkets behandling av reservationsanslagens besparingar regle- ras i huvudsak på följande sätt.

För reservationsanslag som avse av- skrivning av nya kapitalinvesteringar överföras uppkomna besparingar till

.;Ä:._*.4LA_._—r . — .— _ _-

budgetutjämningsfondcn först när där- emot korresponderandc besparingar på motsvarande investeringsanslag indra- ges, såvida icke Kungl. Maj:t för särskilt fall meddelat annan föreskrift.

Övriga besparingar behandlas på föl— jande sätt.

Reservationer som utan att över- föras till nytt reservationsanslag kvar- stått i budgetredovisningen två budgetår efter riksstatsåret överföras vid andra budgetårets utgång till budgetutjäm- ningsfonden, därest riksräkenskapsver- ket icke erhållit del av beslut att reser- vationen fortfarande skall disponeras. Avser beslut om fortsatt dispositionsrätt allenast visst belopp, överföres den del av reservationen som överstiger detta belopp till budgetutjämningsfonden. Därest det skulle inträffa att av riksräkenskapsverket till budgetutjäm- ningsfonden överförd besparing av Kungl. Maj:t disponeras under tredje budgetåret efter riksstatsåret uppföres anslaget på nytt i budgetredovisning— en och belastar då budgetutjämnings- fonden.

Samtliga de reservationer, som utan att överföras till nytt reservationsan— slag kvarstå i budgetredovisningen vid utgången av tredje budgetåret efter riksstatsåret överföras vid tredje bud— getårets utgång till budgetutjämnings- fonden, såvida icke riksdagen särskilt medgivit, att anslaget får disponeras efter denna tidpunkt och Kungl. Maj:t beslutat utnyttja sådant medgivande.

163. Redovisningen i riksbokslutet av reservationsanslagens behållningar avvi- ker från för anslagsredovisningen i öv- rigt gällande regler så till vida, att dessa behållningar regleras mot ett särskilt vid sidan om budgetutjämningsfonden upplagt konto. Detta kontos saldo motsvarar reservationsanslagens behåll-

ningar och växlar till sitt belopp i takt med förändringarna i reservationsme- delsförbrukningen. Reservationsansla- gens slutliga besparingar tillföras dock som förut sagts budgetutjämningsfon- den. För att erhålla det kassamässiga budgetutfallet, d. v. s. resultatet för samtliga anslag, måste man alltså jäm- föra förändringarna i budgetutjämnings- fonden med förändringarna av reserva— tionsanslagens behållningar.

164. Rätt att överskrida reserva- tionsanslag har i några undantagsfall medgivits. Som förut angivits kunde de 5. k. kvot- anslagen överskridas under förutsätt- ning, att överskridandet senare reglera— des genom en lika stor besparing inom loppet av en femårsperiod. Under förutsättning att av bered- skapsskäl värnpliktiga inkallas till repe- titionsövning av större omfattning eller beredskapsövning eller ock att av sam- ma skäl andra särskilda åtgärder måste vidtagas medgav 1948 års riksdag, att vissa härav berörda reservationsanslag under riksstatens fjärde huvudtitel finge överskridas (prop. 208, sid. 2—6, skr. 371). Bemyndigandet har därefter årligen förlängts (jfr prop. 1/1951, bil. 6, sid. 23, skr. 4). överskridande förut- sättes skola i efterhand regleras genom anvisning av medel i tilläggsstat. En liknande —— ehuru tillfällig _ an- ordning förutsattes för reglering av kost- nader föranledda av värnpliktstidens förkortning (prop. 227/1947, sid. 15, skr. 338) samt jämkningar mellan anslag för- anledda av beslut om ändrad uppställ- ning av riksstatens fjärde huvudtitel (prop. 1/1947, bil. 6, p. 1, sid. 8—11, skr. 4).

Det bemyndigande för Kungl. Maj:t att överskrida maximerade anslag och anslagsposter som lämnats genom skr.

56/1947 och därefter årligen förlängts och för vilket redogjorts i det föregåen- de (p. 148), gäller samtliga av riks- dagen maximerade anslag, alltså även de reservationsanslag som omfatta av- löningskostnader. Med hänsyn till dessa anslags särskilda karaktär torde dock i allmänhet praktiska förutsättningar sak- nas att reglera en av lönereglering för- anledd merbelastning på annat sätt än genom ny medelsanvisning. Vid medde- lande av liknande bemyndiganden för budgetåret 1951/52 har överskridande förutsatts icke skola komma i fråga för reservationsanslag, utan täckning bere- das från särskilt anslag (jfr ovan p. 118).

165. Att riksdagen bemyndigar Kungl. Maj:t att besluta om större utgifter än de på riksstaten anvisade har tidigare före- kommit vid flera tillfällen. Sålunda har förekommit att riksdagen meddelat be— slut om ett byggnadsarbete eller annan anskaffning till viss kostnad men be- räknat att anslagen för ändamålet skulle fördelas på flera budgetår. I samband med beslutet anvisas då endast första delen av kostnaden över ett på rikssta- ten uppfört reservationsanslag. (Flera exempel på sådana slag av anvisningar omnämnas i Herlitz: Riksdagens finans- makt, sid. 283—284, och Sundberg: Vill- kor för anslag, sid. 21.) På motsvaran- de sätt förfares, fast numera inom kapi- talbudgeten, med anskaffningar för de affärsdrivande verken. Beträffande an- skaffning av viss teknisk materiel för marinen har riksdagen (prop. 1/1945, IV ht, sid. 184—197, skr. 4, sid. 17—18) funnit sig, »med hänsyn till de fördelar, som äro förenade med att beställningar kunna i ett sammanhang utläggas», böra bemyndiga Kungl. Maj:t att lämna ma- rinförvaltningen medgivande att utlägga vissa beställningar utöver det i rikssta-

ten anvisade beloppet. Även andra lik- nande anordningar ha sporadiskt före- kommit (jfr statens avdikningsanslag 1926l27—1930/31; prop. 82/1926, skr. 261).

Detta system har sedan åren 1948 och 1949 utvidgats dels med hänsyn till de förlängda leveranstiderna, dels i syfte att åstadkomma en för statsverket för- månligare långtidsplanering för statlig materielanskaffning. Om beställningar endast finge ske inom ramen för an- visade anslag, skulle anslagsrescrvatio- nerna regelmässigt komma att avsevärt överstiga medelsbehovet under ett bud- getår. Av dessa skäl föreslog flygförvalt- ningen år 1947 en ny ordning med årlig omräkning av medelsbehovet för en flerårsperiod, varvid de årliga kontanta utgifterna skulle täckas från förslagsan- slag med av Kungl. Maj:t maximerade belopp. Belastningen under dessa anslag skulle dock bli relativt ojämn och un- derkastad starka förskjutningar. Å ansla- gen skulle uppstå stora överskott och underskott, vilka komme att verka för- ryckande på hudgetredovisningen. Det ansågs därför vara förmånligare att pla- nera anskaffningarna inom ramen för maximerade anslag. För att tillgodose de olika önskemålen och samtidigt ned— bringa anslagsreservationerna till rim- lig nivå genomfördes för anskaff- ning av flygmateriel följande anordning (prop. 20811948, sid. 23—28, skr. 371).

a) För anskaffning av flygmateriel m. m. fastställer Kungl. Maj:t varje år plan med viss angiven kostnadsram. om- fattande de närmast följande sju budget- åren. Planen överses varje år i sam— band med prövningen av äskanden om medel för materielanskaffning.

b) Kungl. Maj:t utverkar riksdagens bemyndigande att medgiva utläggmde av beställningar å flygmateriel m. 111. inom ramen för ett belopp, motsvarande

**hu:.4_._. : ..-—. ._

i princip vad som förutses komma att bindas genom beställningar under det närmaste budgetåret.

c) Anslaget till anskaffning av flyg- materiel m. m. bestämmes för varje bud- getår till belopp, motsvarande vad som beräknas komma att utbetalas under budgetåret. Så länge anslaget är av re- servationsanslags natur, tages vid an- slagsberäkningen hänsyn till reserva- tion, som kan beräknas komma att tillföras anslaget.

Enligt beslut vid 1949 års riksdag (prop. 1, IV ht, sid. 9 10, 107—111, 145—160, skr. 4) infördes även för vis- sa anslag vid armén och marinen regeln, att anskaffningen av tyg- och fartygs— materiel i fortsättningen skulle regleras med bemyndiganden att under det när— maste budgetåret utlägga materielbe- ställningar i anslutning till godkänt byggnadsprogram eller inom viss kost- nadsram, baserad på uppgjord plan för nyanskaffningar och ersättningsanskaff— ningar, samt att anslagen för berörda ändamål skulle beräknas efter behovet av medel för likvidering av tidigare ut- lagda eller inom ramen för erhållet be- myndigande medgivna beställningar. Samtidigt skulle reservationerna under de berörda anslagen delvis indragas. En del av reservationerna skulle behållas under de nya anslagen såsom »betal- ningsreserv till Kungl. Maj:ts förfo- gande».

För liknande anordningar som in- förts för vissa investeringsanslag, redo- göres närmare i det följande.

De reservationsanslag, som äro kom- binerade med sådana bemyndiganden kunna alltså disponeras för utgifter in- om en kostnadsram, som är högre än det anvisade beloppet. Anslagsbeloppet behöver icke täcka den faktiska utgifts- belastningen utan enbart den kassamäs- siga belastningen under ett budgetår.

Riksdagens bemyndigande innebär att kommande riksdagar äro bundna att an- visa anslag för täckning av likvider för utlagda beställningar. Den anskaffnings— plan som fastställes med stöd av riks- dagens bemyndigande bör dock utfor- mas så, att de årliga utbetalningarna rymmas inom den anvisade årskvoten. Anslagsreservationernas syfte är dels att mot riksstaten utjämna variationerna i denna årskvot, dels att bilda en be- talningsreserv till Kungl. Maj:ts för- fogande.

166. För avskrivningsanslag som upp- förts under huvudtiteln »avskrivning av nya kapitalinvesteringar» gälla särskil- da regler. Dessa anslag betecknas i riks- staten såsom reservationsanslag. Ansla- gen till avskrivning av nya kapitalin- vesteringar hänföra sig till för samma ändamål under kapitalbudgeten an— visade investeringsanslag. Anslagens uppgift är endast att till kapitalbud- geten överföra de medel, varmed drift- budgeten skall bidraga till finansiering av dessa investeringsanslag. För varje avskrivningsanslag angives nomenkla- turen för det investeringsanslag, till vil- ket avskrivningsanslaget hänför sig. Det ligger i sakens natur, att avskrivnings- anslaget skall stå till förfogande under samma tid och för samma ändamål som det motsvarande investeringsanslaget. Enligt beslut vid 1944 års riksdag (prop. ”1, Utg. p. 2, sid. 6—7, skr. 45) skola anslag till avskrivning av nya kapitalin- vesteringar disponeras under samma villkor som investeringsanslagen.

167. Vad ovan sagts om reservations- anslag gäller varje anslag i dess helhet, och icke delposter inom anslagen. Ofta uppdelas anslagen av Kungl. Maj :t i del- poster. Om därvid föreskrives, att varje delpost skall behandlas som särskilt

reservationsanslag, innebär detta att re- servationen i myndigheternas redovis- ning bör uppdelas på delposter även vid överföring till fortsättningsanslag. Kungl. Maj:t kan medgiva att bespa- ring på sådan post får användas till att täcka merutgift på annan post inom samma anslag. Har sådant medgivande icke lämnats åligger det vederbörande myndighet att till Kungl. Maj:t anmäla storleken av besparingen, som därefter står till Kungl. Maj:ts förfogande. I vissa fall har föreskrivits, att sådan besparing skall överföras till en särskild delpost >>till Kungl. Maj:ts disposition». På liknande sätt förfares i vissa fall med in- komster på reservationsanslag. Föreskrift om att en delpost inom ett reservationsanslag skall behandlas som särskilt reservationsanslag har alltså ingen betydelse i fråga om Kungl. Maj:ts rätt att disponera reservationen utan är endast av betydelse för att bedöma vederbörande myndigheters . befogen- heter. Belastningen på dylika poster och behållningens storlek framkommer en- dast i myndigheternas bokföring och särskilt i deras dispositionsbokföring.

F. Medel för täckning av underskott på statlig kapitalfond

168. I stället för den redovisning av kostnaderna för räntor på statsskulden som tidigare förekom genom anslagsan- visningar över riksstaten föreslogo 1936 års budgetsakkunniga, att en fullständig inkomst- och utgiftsstat för riksgälds- fonden, vilken även skulle täcka nu nämnda kostnader, skulle upprättas, samt att det underskott som därefter framkomme skulle täckas från en odelad huvudtitel under »Utgifter för statens kapitalfonder», omfattande ett för ända— målet avsett förslagsanslag. De hit hö- rande bruttoutgifterna skulle på en stat för riksgäldsfonden regleras över av

riksdagen anvisade, bestämda eller för- slagsvis beräknade poster (prop. 225/ 1937, bil. A, sid. 26 27). Förslaget ge- nomfördes vid 1938 års riksdag (prop. 1, bil. Riksgäldsfonden, skr. 347), dock med den ändringen, att fondens un- derskott uppfördes på riksstaten utan anslagsbeteckning.

Enligt beslut vid 1938 års riksdag in- rättades även luftfartsfonden som en un- derskottsfond (prop. 1, bil. Luftfartsfon- den och prop. 264, skr. 344). Riksdagen fastställde till en början stat för fonden samt uppförde det beräknade underskot- tet på riksstaten utan anslagsbeteckning under en särskild, odelad huvudtitel.

Beslutet angående regleringen av net- toutgiften för dessa fonder har därefter årligen utformats så, att riksdagen be- slutat >>för fonden å driftbudgeten för budgetåret . . . upptaga ett underskott av . . . kronor».

Eftersom dessa poster endast regle- rade saldot i de bakomliggande staterna och de senare fastställdes av riksdagen, ansågos de icke behöva förses med an- slagsbeteckning. Icke heller i övrigt behövde deras konstitutionella karak- tär särskilt angivas. Riksdagens beslut innebar, att den fondförvaltande myn- digheten (riksgäldskontoret respektive luftfartsstyrelsen) kunde disponera det belopp, som i redovisningen framkom som underskott på den för fonden fast- ställda staten, även om detta översteg det beräknade. De för täckning av un- derskott på riksgäldsfonden beräknade medlen stå till riksgäldsfullmäktiges förfogande på samma sätt som de för riksdagen och dess verk anvisade an- slagen.

Sedan luftfartsverket numera organi- serats som affärsdrivande verk (prop. 194/1947, skr. 254) fastställes drift- kostnadsstat för luftfartsfonden icke av riksdagen utan av Kungl. Maj 21 på

*im ._._n .&F—h>l .

samma sätt som sker för de övriga affärsdrivande verken. Medelsförbruk— ningen vid de affärsdrivande verken är emellertid beroende av inkomsternas storlek. Skulle underskott uppkomma och kan det icke täckas av följande års inkomster måste frågan om dess täck- ning underställas riksdagens prövning. I avvaktan därpå kunna dessa verk dis- ponera rörliga krediter hos riksgälds- kontoret. För luftfartsfonden däremot kan underskott, oberoende av dess stor- lck, täckas direkt från riksstaten. Detta motiveras med att det anses vara förenat med stora svårigheter att redan i stats— verkspropositionen taga ståndpunkt till driftkostnadsstaten för luftfartsverket, varför denna stat även i fortsättningen ansetts böra fastställas i samma ordning som gäller för övriga affärsverk (prop. 1/1948, bil. 18, skr. 160). Kungl. Maj :t äger alltså att utan riksdagens hörande besluta om kostnaderna för luftfartsver- ket. Det för fonden i riksstaten upptag- na underskottet har därigenom fått samma funktion som ett av riksdagen förslagsvis anvisat anslag (jfr p. 126).

I detta sammanhang torde även böra omnämnas, att medel till täckning av det årligen återkommande underskottet på »fonden för Södertälje kanalverk», likaledes utan att stat fastställts av riks- dagen, ställas till vederbörande myndig- hets förfogande att utbetalas från in- komsttiteln »Övriga diverse kapitalfon- der». I detta fall saknas alltså medels- anvisning.

G. Bestämmelser om investerings- anslag och investeringsbemyndigande

169. Enligt före år 1943 tillämpade regler anvisades medel för kapitalinves- teringar på reservationsanslag. Undan- tagsvis förekommo obetecknade anslag och vid några sällsynta tillfällen även

förslagsanslag (exempelvis under fon- den för statens aktier 1934/35).

Beträffande investeringsanslagen ha- de riksgäldskontoret att på grund av riksdagens beslut och enligt de av Kungl. Maj:t meddelade föreskrif- terna angående anslagens disposition mot rekvisition i mån av behov utbetala medlen till de fondförvaltande myndigheterna. Anslagsmedlen ansågos investerade i vederbörlig fond när de utbetalades från riksgäldskontoret. Den- na utbetalning låg till grund för redo- visningen i rikshuvudboken och hud- getredovisningen.

Vid denna anslagsredovisning beakta- des sålunda icke skillnaden mellan å ena sidan kapitalanvisningen, d. v. 5. den form i vilken statens kapitaltillskott till de ifrågavarande fonderna skulle äga rum, och å andra sidan kapitalan- vändningen, d. v. s. användningen inom respektive fonder av för investering disponibla medel (jfr en vid prop. 199/ 1938 fogad, inom riksräkenskapsverket utarbetad promemoria). De äldre an- slagstyperna voro avpassade endast för redovisning av utbetalningar till de fondförvaltande myndigheterna, icke för redovisning av dessa medels använd- ning. Den tid, inom vilken reservations- anslag enligt 1928 års tidigare om- nämnda riksdagsbeslut fingo disponeras, var heller icke lämpligt avpassad för användning av anslag till anläggnings- arbeten. Olägenheterna härav undvekos genom att reglerna för disposition av reservationsanslag tillämpades endast på de reservationer, som kvarstodo på anslagen, men icke på de anslagsdelar som lyfts från anslagen och tillförts respektive fonder. De utgifter som skulle finansieras med investeringsanslag be- hövde därför icke verkställas samtidigt som anslagen lyftes. De kunde göras tidigare eller senare. Lyfta anslagsme-

del kunde inom vederbörande fond re- serveras för framtida användning.

De fondförvaltande myndigheterna anpassade ofta tidpunkten för lyftning av medel från riksgäldskontoret med hänsyn till vederbörande fonds tillgång till eller behov av likvida medel. Kapi- talbudgeten gav icke en fullständig bild av investeringarnas omfattning. Vissa investeringar finansierades med på fon- derna disponibla medel, främst förny- elsefondsmedel.

I prop. 199/1938 diskuterades möjlig- heten att komma till rätta med dessa förhållanden genom att införa en full— ständig, till medelsanvändningen hos de fondförvaltande myndigheterna di- rekt anknuten redovisning av investe- ringarna.

170. 1943 års beslut. År 1943 in- fördes en ny anslagsform för kapital- budgetens anslag. Huvudskälet var att redovisningen av kapitalbudgetens re- servationer gav en oriktig bild av det faktiska budgetläget. Reservationer på kapitalbudgeten hade nämligen både sakligt och formellt en helt annan ka- raktär än reservationer på driftbud— geten. Reservationerna på driftbudge- ten avse — i den mån de icke svara mot ett balanserat underskott — medel som fonderats för ett bestämt ändamål, men kapitalbudgeten finansieras i regel med lånemedel och dess reservationer motsvaras därför icke av några reser- verade medel utan endast av ett bemyn— digande från riksdagen att upplåna me— del för vissa bestämda ändamål. Detta förhållande framträdde särskilt marke— rat efter genomförandet av 1937 års budgetreform och omnämnes i ett vid 1943 års statsverksproposition fogat ut- talande av chefen för finansdepartemen- tet (bil. Utg. sid. 8—10). Däri fram- hålles, att för kapitalbudgetens del äkta

medelsreservationer icke kunna före- komma; reservationerna innebära en- dast att den av riksdagen fastställda anslagsramen icke till fullo utnyttjats, men däremot icke att verkliga inkoms- ter i motsvarande mån föreligga fonde- rade. Departementschefen uttalade vi- dare, att det i åtskilliga fall visat sig nödvändigt att begränsa de statliga eller med statsmedel finansierade investe- ringarna icke oväsentligt under rikssta- tens nivå. Vid anslagsanvändningen kunde hänsynstagandet till tillgång på arbetskraft och material _ särskilt ge— nom statlig reglering av byggnadsverk- samhet och investeringar — leda till andra resultat än den behovsprövning som låg bakom den inbördes avväg— ningen av anslagen på riksstaten. An- slagsanvisningen kunde dock icke be- gränsas till de arbeten som under rå— dande förhållanden med visshet samtliga skulle tillåtas komma till stånd inom en nära framtid. Utrymme erfordrades för en jämkning i planerna eller för utnytt- jandet av en lättnad i arbetsmarknads-

' läget eller materialförsörjningen. Detta

betydde bl. a., att de byggnadsprogram för vilka medel äskades icke kommo att i sin helhet realiseras, och att sålunda vissa delar av kapitalbudgeten blevo outnyttjade. Reservationerna på dessa delar av kapitalbudgeten hade då icke karaktär av reserverade medel utan av outnyttjade bemyndiganden.

Av bl. a. dessa skäl infördes fr. 0. m. budgetåret 1943/44 för investeringar en ny anslagsform, obetecknade investe- ringsanslag. Chefen för finansdeparte— mentet anmälde till statsrådsprotokollet, att beteckningen reservationsanslig i samråd med riksräkenskapsverket helt slopats för kapitalbudgetens del. Sam- tidigt utverkade Kungl. Maj:t riksdagens bemyndigande att enligt för reserva- tionsanslag gällande regler förfoga över

' :- .».v. _- _W'

obetecknade investeringsanslag intill ut- gången av tredje budgetåret efter det, för vilket anslagen sist blivit i rikssta- ten uppförda (prop. 1/1943, Utg. sid. 8—10, skr. 27).

I stället för reservationer infördes från och med budgetåret 1943/44 be- teckningen »Outnyttjat belopp». Detta skulle även gälla kvarstående behåll- ningar på de reservationsanslag under kapitalbudgeten, som anvisats före nämnda budgetår.

171. 1944 års reform (prop. 1, Kb.: Investeringsplan, skr. 45) innebar, att medel för kapitalinvesteringar skulle anvisas efter följande principer:

a) De nya kapitalmedel, som behöva lyftas hos riksgäldskontoret för finan- siering av investeringar i statens kapi— talfonder beräknas med sitt nettobelopp på riksstaten i form av inuesieringsbe- myndiganden, ett bemyndigande för varje fond.

b) För varje investeringsändamål an- visas medelsbehovet brutto på investe— ringsanslag, vilka specificeras i bilaga till kapitalbudgeten.

172. Såsom inuesteringsbemyndigande uppföres på investeringsstaten för varje ifrågakommandc fond det belopp av nya kapitalmedel som enligt riksdagens beslut får tillföras fonden. Detta belopp motsvarar skillnaden mellan å ena sidan summan av investeringsanslagen och å andra sidan de avskrivningsmedel, som anvisas över driftbudgeten, ävensom de kapitalmedel som inom varje fond bli- va frigjorda för reinvestering eller ny- investering. Investeringsanslagen äro anslagsmässigt reglerade medan de för investeringsstaterna disponibla kapital- medlen allenast kunna beräknas. Följ- aktligen äro även investeringsbemyndi- gandena beräknade poster.

De i kapitalbudgetens investerings- plan uppförda investeringsbemyndi- gandena äro anslag på vilka riksgälds- kontoret avför av de fondförvaltande myndigheterna hos kontoret lyfta be- lopp. De äro dock till sin natur närmast att betraka som lånemedels- anvisningar, avsedda att tagas 1 an- språk i den mån disponibla kapital- medel icke förslå för de beslutade inves— teringarnas genomförande och uppföras i enlighet därmed såsom saldoposter med förslagsvis beräknade belopp (prop. 1/1944, Kb, Investeringsplan, sid 10). Nå- gon anslagsbeteckning utsättes icke.

Om för någon fond disponibla me- del under ett budgetår skulle överstiga beloppet av för samma fond gjorda investeringar, användes ej investerings- bemyndigandet, utan skillnadsbeloppet återbetalas till riksgäldskontoret. Inves- teringsbemyndiganden kunna om net- toåterbetalning förutses i riksstaten beräknas med negativa belopp (jfr riks- staterna 1950151 och 1951/52).

De fondförvaltande myndigheterna kunna aldrig på investeringsbemyndi- gande lyfta exakt det belopp, som mot- svarar skillnaden mellan utgifter på an- slagen och genom avskrivningar och försäljningar m. m. disponibla medel, eftersom den slutliga anslagsbelastning- en blir känd först i bokslutet. Skillnads- beloppet balanseras i bokslutet för att i efterhand bliva kassamässigt reglerat.

173. Den anslagsmässiga regleringen av investeringarna sker genom de i spe— cifikationer till investeringsstaterna uppförda investeringsanslagen. * Med 1944 års omläggning av kapitalbudgeten utvidgades användningen av investe- ringsanslagen därhän, att samtliga rein- vesteringar och nyinvesteringar — även sådana som tidigare finansierats med anlitande av förnyelsefondsmedel eller

andra på fonderna disponibla medel _— skulle regleras över investeringsan- slag. Investeringar vid sidan av ka- pitalbudgeten avses sålunda icke längre skola förekomma.

Investeringsanslagen _ som tidigare uppförts i en specifikation av kapital- budgeten — uppföras enligt 1944 års be— slut i specifikationer till de investe- ringsstater, som bilda kapitalbudgeten.

Samtliga investeringsanslag skola fort— farande enligt 1943 års riksdagsbeslut uppföras såsom obetecknade anslag, som icke få överskridas.

' 174. I fråga om den tid inom vilken Kungl. Maj:t kan disponera investerings- anslag fastställdes vid 1944 års riksdag gemensamma regler (prop. 1, Utg. sid. 6—7, skr. 45). Riksdagen beslöt att »be- myndiga Kungl. Maj:t att förfoga över investeringsanslagen å kapitalbudgeten samt reservationsanslagcn å riksstatens utgiftshuvudtitel för avskrivning av nya kapitalinvesteringar, därest de med in- vesteringsanslagen avsedda arbetena på- börjats före utgången av tredje budget- året efter det, för vilket anslagen sist blivit i riksstaten uppförda».

Denna bestämmelse ger Kungl. Maj:t rätt att förfoga över ett investerings- anslag och motsvarande avskrivningsan- slag till dess de med anslaget avsedda arbetena blivit avslutade, under förut— sättning att arbetena blivit påbörjade inom tredje budgetåret efter riksstats- året. Denna bestämmelse är tillämplig för de anslag som avse anläggningsarbe- ten, alltså anslag till de affärsdrivande verkens fonder och fastighetsfonderna. Regeln anses vidare tillämplig på anslag, som avse lån till statliga aktiebolag för utförande av anläggningsarbeten, och torde även kunna tillämpas på vissa andra liknande anslag.

Däremot gäller icke denna regel an-

slag för investering i riksbanksfonden och statens utlåningsfonder samt huvud- delen av anslagen under fonden för låneunderstöd och fonden för förlag till statsverket m. fl. fonder. I fråga om des- sa anslag gäller alltså fortfarande 1943 års riksdagsbeslut, enligt vilket investe- ringsanslag få disponeras enligt för re- servationsanslag gällande regler. För användning av sådana anslag efter ut- gången av tredje budgetåret efter riks- statsåret har Kungl. Maj:t utverkat riks- dagens medgivande (jfr skr. 256 och 309/1948).

Uttrycket »därest de med investe- ringsanslagen avsedda arbetena påbör- jats» behöver icke innebära att några medel utbetalats från anslaget. Ett an- läggningsarbete är påbörjat när erfor- derliga beställningar utlagts eller andra för arbetets igångsättande erforderliga åtgärder vidtagits. Däremot torde ett ar- bete icke böra anses som påbörjat om allenast ritningar och andra förberedan— de utredningar färdigställts, även om dessa utredningar bekostats med medel från anslaget. Numera anvisas under riksstatens sjätte huvudtitel ett särskilt anslag till täckande av kostnader för ge- nom byggnadsstyrelsens försorg verk- ställda utredningar rörande tillämnade byggnadsföretag m. m. På detta anslag förskotteras utredningskostnader, som sedermera återföras till anslaget från vederbörligt investeringsanslag, medan kostnader för företag som icke komma till utförande stanna på anslaget enligt bestämmelser som meddelas av Kungl. Maj:t (jfr prop. 1/1945, VI ht., sid. 232, skr. 6, sid. 28). Ett anslag för motsva- rande kostnader inom försvaret finnes uppfört under riksstatens fjärde huvud- titel (jfr prop. 1/1947, IV ht., sid. 305, skr. 4, sid. 36).

I fråga om den tid under vilken myn- dighet får disponera investeringsanslag

har Kungl. Maj:t (genom KK 695/1940 med vissa bestämmelser angående bok- föring av utgifter å riksstatsanslag, 3 %, sista st., ändr. 671/1943) förordnat: »Vad sålunda föreskrivits beträffande reservationsanslag skall gälla jämväl för obetecknat investeringsanslag å kapital- budgeten». För myndigheterna gälla allt— så samma regler för investeringsanslag som för reservationsanslag. Men enligt 1944 års regler kvarstår Kungl. Maj:ts dispositionsrätt till anslaget under de i riksdagsbeslutet angivna förutsättning- arna.

175. Liksom i fråga om reservations- anslag gäller för investeringsanslag att dispositionsbeslut kunna fattas endast inom ramen för anvisade medel. Från denna regel ha gjorts undantag för an- slag, där riksdagen — i likhet med för vissa reservationsanslag — medgivit ut- läggande av beställningar utöver an- slagsramen. Före 1944 års omläggning av kapital- budgeten förekom att de affärsdrivan- de verken igångsatte arbeten, för vil- ka riksdagen anvisat medel, innan dessa medel blivit tillgängliga för lyftning i riksgäldskontoret. Detta var möjligt, dels genom att dessa verks räkenskaper avslutades per kalen- derår och dels genom att verken för ändamålet kunde disponera egna rörel— semedel och sedan i efterhand lyfta anvisade medel hos riksgäldskontoret. Efter den 1/7 1944 blev detta förfarings- sätt icke längre användbart. På förslag av riksräkenskapsverket, som fann att praktiska skäl — anläggningsarbeten utföras i stor omfattning under som- marhalvåret —— talade för att vissa möj- ligheter till en dylik medelsdisposition borde finnas, utverkade Kungl. Maj:t riksdagens bemyndigande att disponera över de för vederbörande affärsverk an-

visade dispositionsanslagen för förskot- tering av beslutade, till efterföljande budgetårs anslag hänförliga investe- ringsutgifter (prop. 308/1946, skr. 466).

176. Olika typer av investeringsan- slag anvisas enligt samma principer som gälla reservationsanslagen. Bland inves- teringsanslagen förekomma alltså även kvotanslag och anslag kombinerade med bemyndiganden. Outnyttjade belopp överföras till fortsättningsanslag eller redovisas såsom äldre anslag enligt sam- ma principer som gälla för driftbud- getens reservationsanslag. Från ett äldre till ett nytt investeringsanslag överförda belopp stå alltså till förfogande under den tid det senare anslaget får dis- poneras.

177. Bemyndigandet: att utlägga be- ställningar utöver anslagsramen före- komma på sätt förut angivits i p. 165 i fråga om reservationsanslag (jfr prop. 1/1951, bil. 25, Kb, p. 24 Vissa flygfälts- arbeten m. m.). I visst fall har bemyndigande givits av riksdagen utan att någon begräns— ning av de finansiella åtagandena från statens sida beloppsmässigt fixerats. Så- lunda beräknades anslagsbehovet i fråga om lånefonden för bostadsbyggande un- der budgetåren 1949/50 och 1950/51 med hänsyn till de belopp, som utbetal- ningsmässigt belöpte på dessa år på grund av tidigare beslut om långivning. Mellan beslut om lån och utanordning av beviljat lånebelopp förflyta nämligen i regel ett par år. Den preliminära lån- givningen, som före angivna budgetår bestämts av anslagsanvisningen, begrän- sades sålunda ej på annat sätt än att den givetvis måste hållas inom ramen för det av statsmyndigheterna uppställda bo- stadsprogrammet (jfr prop. 1/1949, V ht., sid. 97, skr. 341). För budgetåret

1951/52 förordade Kungl. Maj:t (prop. 124/1951) maximering med visst belopp av den preliminära långivningen med hänsyn till att denna bestämde omfatt- ningen av medelsanvisningen under föl- jande budgetår. Statsutskottet, som för- utsatte »att preliminära beslut om lån skola få meddelas i den utsträckning, som krävs för att bostadsbyggandet skall kunna fortgå utan störningar», godtog Kungl. Maj:ts förslag (SU 155). Riks- dagen beslöt i enlighet med utskottets förslag (skr. 299).

178. Besparingar på investeringsan- slag regleras inom kapitalbudgeten ge- nom omföring mellan anslagen och in- komsttiteln lånemedel. De komma allt- så till uttryck som en minskning av riksgäldskontorets rätt att upplåna me— del. Återbetalningar på äldre slutdispone— rade anslag behandlas som besparingar.

179. Rätt att överskrida investerings- anslag förefinncs icke. Undantag här- ifrån gällde dock de under budgetåren 1942/43—1946/47 för försvarets fastig- hetsfond anvisade kvotanslagen, vilka anvisades enligt samma regler som kvot- anslag på driftbudgeten (jfr ovan p. 161 och budgetredovisningarna 1944/45, an- slaget Kb. IV A 10, och 1945/46, ansla- get Kb. IV A 15). Överskridandet, som täcktes av senare års besparingar, redo- visades i budgetredovisningen negativt i kolumnen för outnyttjade belopp.

180. I den mån de investerade med- len bliva frigjorda genom försäljning, avskrivning, återbetalning eller på an- nat sätt,- skola de frigjorda medlen återgå till kapitalbudgeten samt tagas till uppbörd på investeringsstaten för vederbörande fond. Från denna regel undantagas dock statens utlåningsfonder. Anslagsanvis-

ningen för en utlåningsfond är »rcevol- Ving», vilket innebär att medel som. fri- göras genom återbetalning och amcorte- ring av utlämnade lån kvarstanna inom fonden för att användas till fortsatt ut- låning. I vissa fall har dock riksdagen på förslag av Kungl. Maj:t begränsat det belopp intill vilket utlåning från en fond under ett budgetår högst må uppgå- Så- dana begränsningar gälla för närvaran— de statens avdikningslånefond, fiskeri- lånefonden och statens lånefond för hästavelns främjande samt ha tidigare gällt egnahemslånefonden. I övrigt reg- leras användningen av lånefondernas medel genom av riksdagen godkända eller fastställda författningar ävensom genom av riksdagen godkända riktlinjer för utlåningsverksamhetens bedrivande. Avveckling av en utlåningsfond sker i regel först när det är uppenbart, att me- del icke vidare erfordras för fortsatt utlåning och efter beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen.

I viss mån liknande karaktär ha me- del som ställts till förfogande såsom rörelsekapital, förlagskapital eller som anvisats för upprätthållande av en för- rådsbehållning. Sådana medel få behål- las även om behovet tillfälligtvis nedgår och kunna därvid placeras på statlig bankräkning eller deponeras hos riks- gäldskontoret.

H. Tilläggsanslag

181. Om ett på riksstat anvisat anslag befinnes otillräckligt kan tilläggsanslag äskas. Hinner detta äskande behandlas av riksdagen före riksstatens fastställan- de åndras icke det för samma än- damål redan anvisade anslaget, efter- som ett av riksdagen fattat beslut icke kan av samma riksdag upphävas (RO & 63), utan tilläggsanvisningen upptages som nytt anslag. Om sålunda ett anslag, exempelvis »anskaffning av ammuni—

..»— ..,._ 4. .

_..._-..P..F"

tion», befinnes otillräckligt och nytt an- slag hinner äskas vid samma riksdags- session, uppföres det nya anslaget med benämningen »ytterligare medel till an- skaffning av ammunition». Därefter kan Kungl. Maj:t, om båda anslagen äro re- servationsanslag eller investeringsan- slag, föreskriva att behållning på det senare anslaget i budgetredovisningen skall överföras till det förra. Båda an- slagen disponeras då såsom ett anslag. Har anslagsanvisning icke hunnit be- slutas av riksdagen kan Kungl. Maj:t med återkallande av det tidigare an- slagsäskandet hemställa om nytt anslag, som inkluderar den erforderliga till- läggsanvisningen. Stundom förekommer, om propositionstiden utgått, att en de- partementspromemoria överlämnas till vederbörande utskott, som av eget ini- tiativ på grund av de lämnade upplys- ningarna kan föreslå den ytterligare medelsanvisning som behöver inrym- mas i anslaget.

Äskas tilläggsanslaget sedan riksstaten fastställts, uppföres det på tilläggsstat. Tilläggsstaternas anslag äro helt jäm- ställda med anslag på riksstat. Om ett tilläggsstatsanslag är förstärkningsan- slag till ett anslag på riksstaten upp- föres det vanligen med samma nomen- klatur och benämning som motsvarande riksstatsanslag. Om två tilläggsstatsan- slag för samma ändamål anvisas vid en och samma riksdagssession förfares dock med den senaste anvisningen på samma sätt som nyss sagts om tilläggs- anvisning på riksstaten. Den senare anvisningen uppföres då på särskilt an- slag med benämningen >>ytterligare me- del till —— — _ etc.».

De första tilläggsstaterna (1917— 1922) skildes vid anvisningen och re- dovisningen från riksstaten såsom vid sidan om denna upprättade stater. Se- dan 1932/33 redovisas tilläggsstaternas

anslag i budgetredovisningen inom riksstaternas huvudtitlar. Ett förstärk- ningsanslag och motsvarande riksstats- anslag behandlas därvid såsom ett an- slag. I budgetredovisningen angives i not, till vilken del anslagsbeloppet anvi- sats på tilläggsstat. Vid redovisning av utgifter, besparingar och reservationer göres ingen åtskillnad mellan riksstat och tilläggsstat.

Om fortsättningsanslag till ett äldre reservationsanslag icke är uppfört på riksstat för det löpande budgetåret men uppföres på tilläggsstat överföres even- tuell reservation från det äldre anslaget till tilläggsstatsanslaget på samma sätt som om detta varit uppfört på riksstat. Ett tilläggsstatsanslag anses alltså enligt tillämpad praxis kunna förlänga dispo- sitionsrätten till ett äldre reservations- anslag enligt samma regler som tilläm- pas för riksstatsanslag. Samma förhål- lande gäller investeringsanslag och de- ras outnyttjade belopp.

För kapitalbudgetens del uppföras in- vesteringsanslag på tilläggsstat utan att någon investeringsstat utformas. Riks- räkenskapsverket genomför de korrige- ringar av investeringsstater och inves- teringsbemyndiganden, som föranledas av anvisningar på tilläggsstat.

1. För anslagsdispositionen gemen- samma regler

182. Tidpunkten för disposition av anvisade medel har icke reglerats ge- nom några bestämmelser. Enligt praxis ställer emellertid Kungl. Maj:t flertalet anslag till myndigheternas förfogande samt meddelar erforderliga disposi- tionsbeslut genom »regleringsbrev» som utfärdas före budgetårets ingång så snart riksdagens beslut om anslagsan- visning föreligger. Före budgetårets ingång kunna myn- digheterna vidtaga erforderliga åtgär-

der för planering av medelsanvänd— ningen, men de kunna icke verkställa utbetalningar på det kommande budget- årets anslag. Sålunda kunna nya befatt- ningar ledigförklaras och tillsättas när riksdagen och Kungl. Maj:t beslutat om inrättandet, men de kunna icke tillträ- das förrän anslag för ändamålet står till förfogande. Att sådana åtgärder vid- tagas före ingången av den tidsperiod för vilken anslagen anvisats kan vara en förutsättning för att anslagen skola kunna utnyttjas under denna period (jfr ovan p. 175). För statens allmänna fastighetsfond har detta uttryckligen fastslagits (prop. 71/1943, skr. 120) ge- nom att arbetsåret för reparationsverk- samheten för fondens fastigheter lös- gjorts från bundenheten vid budgetåret och framflyttats. När riksdagsbeslut an- gående staten för fonden föreligger, i regel i februari månad, och reglerings- brev utfärdats kunna de fondförvaltan- de myndigheterna fastställa generalplan för reparationsverksamheten och igång- sätta densamma.

Den statliga verksamheten förutsät— ter i viss mån en långtidsplanering av statliga utgifter. Kungl. Maj:t saknar dock befogenheter att, innan medel an- visats av riksdagen, besluta eller be- myndiga myndighet besluta om åtgär- der som få för staten bindande verkan "annat än med stöd av särskilt bemyn- digande från riksdagen. Likväl är det uppenbart att ett ämbetsverk måste pla- nera den del av verksamheten som finansieras med årligen återkommande anslag med utgångspunkt från förut- sättningen, att denna verksamhet kom- mer att fortgå längre tid än ett bud- getår.

183. Förskoll på riksstatsanslag. Re- dan 1841 års riksdag uttalade i skr. 269, p. 20, att förskott må meddelas från det anslag dit de höra, med iakttagande lik-

väl att de förskjutna beloppen alltid bliva såsom förskott i räkenskaperna balanserade. Formellt upphävdes rätten till medelsanvisning på förskottstitel re- dan av 1865/66 års riksdag, som i skri- velse 91/1866 uttalade grundsatsen, att, sedan riksdagen därefter skulle årligen sammanträda, anvisning på förskotts— titel icke vidare måtte äga rum. I praktiken kunde dock denna regel icke upprätthållas förrän dels anslaget till oförutsedda utgifter blivit uppfört på riksstaten och dels systemet med till- läggsstater blivit genomfört. (Prop. 2/1918, bil. »Åtgärder till förskottssyste- mets avveckling».) Numera gäller prin- cipiellt, att på förskottstitel icke få an- visas medel, som ej kunna avföras på anslag i den löpande riksstaten. Prin- cipen underströks i anledning av vissa anslagsöverskridanden av kon- stitutionsutskottet vid 1930 års riks- dag. (KU 26, p. 9.) Utskottet påvisade, att ett då aktuellt anslagsöverskridande hade kunnat undvikas genom ordnad dispositionsbokföring, samt tillade: »Om så skett, hade knappast något som helst överskridande behövt ifrågakom- ma, där ej ett sådant antingen berott av felföring — »— — eller därav att Kungl. Maj:t med hänsyn till rikets sannskyl- diga nytta i visst fall under statsrådens vanliga ansvar härför och med full in— sikt om överskridandet dock anbefallt utbetalningen, som ity fall bort föras å förskottstitel under samtidigt beslut om inhämtande av riksdagens godkän- nande av den sålunda gjorda antecipa- tionen.» Konstitutionsutskottet godkän— de sålunda att avsteg från den angivna principen kan äga rum i visst läge. Det torde dock få förutsättas, att, sedan an- slaget till oförutsedda utgifter uppförts i riksstaten, detta anslag i allmänhet anlitas med iakttagande av de uppställ- da anslagsvillkoren.

? "Muu-MM....i-A. .

Någon förskottering av medel utan täckning av anslag på riksstaten torde därför icke behöva ifrågakomma. Det av 1930 års konstitutionsutskott tänkta

fallet —— tidigare ha sådana förskotte- ringar ofta förekommit _ kan dock aktualiseras. (Jfr Herlitz, Riksdagens

finansmakt, sid. 183—190.)

På förskottstitel avföras enligt nu- mera tillämpad praxis medel som skola avföras på anslag men för vilkas slut- liga redovisning erforderliga förutsätt- ningar saknas. Sådana förskott kunna avse icke slutligt verifierade utgif- ter (förskottsvis till tjänstemän m. fl. utlämnade medel för resekostnader in- nan reseräkning blivit inlämnad och godkänd eller för bestridande av vissa statliga utgifter, som sedermera skola redovisas med verifikationer).

För redovisning av sådana förskott har Kungl. Maj:t genom KK 695/1940 med vissa bestämmelser angående bok-' föring av utgifter å riksstatsanslag, 4 %, föreskrivit följande.

»Vid förskottsutbetalning å riksstatsan- slag skall, där fråga är om begränsat an- slag eller begränsad anslagspost, tillses, att summan av å anslaget eller anslagsposten direkt avförda utgifter och utbetalda för- skott icke överstiger för budgetåret anvisat belopp.

Där ej Kungl. Maj:t annorlunda före- skriver, skola förskottsutbetalningar å riksstatsanslag avföras å särskilt förskotts- konto, därvid förskotten skola bokföras specifikt för varje ifrågakommande anslag samt med iakttagande av den uppdelning på undertitlar, som enligt gällande före- skrifter skall äga rum vid anslagsredovis- ningen.»

Förskottsutbetalning på anslag skall alltså bokföras på förskottstitel. Därmed erhålles kontroll över att samtliga för- skott bli redovisade inom rimlig tid. För förskottstitlarna lämnas särskild redo- visning enligt nyssnämnda bestäm- melse.

Vid budgetredovisningens upprättan- de bokför riksräkenskapsverket såsom utgift för varje anslag såväl de utgif- ter som av myndigheterna bokförts på anslag som de utestående förskott, vilka enligt förskottsredovisningen skola hän- föras till anslaget. Därmed erhålles full- ständig redovisning för den faktiska anslagsbelastningen. Om ett maxime- rat anslag är överskridet redovisas dock på anslaget endast så stort belopp, som enligt riksdagens beslut får avföras på anslaget. Överskjutande belopp kvarstår på förskottstitel i avbidan på behand- ling av frågan om anslagsöverskridan- det.

Kassaförskott, d. v. s. i form av för- skott utlämnade kassor, äro icke för- skott på anslag i den mening nyssnämn- da kungörelse avser. De skola före ut- gången av varje budgetår återbetalas, varefter förskott ånyo utanordnas.

184. Utgifisrester. Har Kungl. Maj:t eller vederbörande myndigheter med Kungl. Maj:ts medgivande inom en tid, under vilken ett anslag står till förfo- gande, beslutat en utgift, medför detta beslut oftast en förpliktelse för staten att verkställa en utbetalning. Bidrags- mottagaren har rätt att utbekomma det beslutade bidraget. Leverantör eller den som utfört annan prestation har rätt att utbekomma likvid för sin prestation. Beslut om anslagsanvändningen kan så- lunda grunda ett fordrings- och skuld- förhållande, som i regel skall vara reglerat innan dispositionsrätten till an- slaget upphör. Skulle emellertid betal- ningsförpliktelsen kvarstå när disposi- tionsrätten till anslaget upphör, kan, om utgiftsbeloppet är känt, detta ändå av- föras på anslaget för det räkenskapsår dispositionsrätten gäller, men skall då balanseras såsom skuld på särskilt kon- to. Detta förfaringssätt medför icke nå- gon utvidgad rätt för myndigheterna att

använda anslagsbehållningarna och har därför icke föranlett några konstitutio- nella invändningar.

Från kassabokföringsprincipen (jfr ovan p. 9 d, och rrv. ber. 1921, sid. 26) kan alltså vid bokslutets upprättande göras undantag så till vida, att utgifter, som visserligen icke hunnit utbetalas un- der det budgetår utgiften avsett men som kunnat till beloppet fastställas, kunna avföras från anslag och balanseras på ett konto benämnt »Utgiftsrester» (jfr Stridsberg: Användning av anslag efter riksstatsårets utgång; Förvaltningsrätts- lig tidskrift 1938). Användningen av detta hjälpkonto, tidigare benämnt »återstående utgifter», reglerades t. o. m. är 1940 i huvudsak genom en tillämpad praxis (se Stuart och Bystedt, Handbok över statsverkets medelsförvaltning, I, Sthlm 1905), vilken erkänts genom av Kungl. Maj:t fastställda formulär för rikshuvudboken och för vissa myndig- heters räkenskaper. Bestämmelser om kontots användning meddelades genom KK 695/1940 med vissa bestämmelser angående bokföring av utgifter å riks- statsanslag. I denna kungörelses 1 % fö- reskrives i fråga om utgift å obetecknat anslag, som icke hunnit verkställas un- der det budgetår till vilket utgiften hör:

»Därest utgiften kan till beloppet fast- ställas, må utgiften dock i räkenskaperna för det budgetår, till vilket utgiften hör, omföringsvis avföras å anslaget och upp- debiteras såsom utgiftsrest å ett för ända- målet upplagt konto. Sålunda omfört be- lopp må icke utbetalas senare än under det närmast följande budgetåret. I den mån beloppet icke utbetalas skall det åter- föras till anslaget.»

Enligt samma kungörelses 2 5 skall denna bestämmelse även äga tillämp- ning beträffande utgift, som hänför sig till förslagsanslag. Bestämmelsen gäller icke reservationsanslag och investe- ringsanslag.

utgift skall få redovisas såsom utgifts- rest gäller att den kan till beloppet fast- ställas. Detta innebär att den bör kunna verifieras med utställd icke likviderad räkning, med ett inkommet kravbrev eller med kontrakt eller annan hand- ling som styrker skuldbeloppet. Vidare bör beloppet vara förfallet till betalning under det efterföljande budgetåret.

185. Dispositionsbokföring. Tillämp- ningen av kassabokföringsprincipen medför, att man varken ur budgetredo- visningen eller ur de till riksräken- skapsverket insända räkenskaperna kan utläsa, i vilken omfattning ett anslag är disponerat för framtida utgifter. Detta ledde under 1920-talet till flera anslags- överskridanden. I sitt förut omnämnda memorial vid 1930 års riksdag gjorde stats- och konstitutionsutskotten en an- märkning mot denna redovisning (KU 26/1930, p. 9). Konstitutionsutskottet ansåg att man vid genomförandet av kassabokföringsprincipen förbisåg ej blott att en fullt riktig bokföring bort beakta även de skulder, som genom fat- tade dispositionsbeslut kunna anses uppkomma för statsverket, men som först vid en långt senare tidpunkt möj— ligen även successivt föranleda verkliga utbetalningar, utan också _— och detta vore det konstitutionellt viktigaste — att därmed försvann möjligheten att i varje ögonblick överblicka huru mycket som å ett obetecknat anslag eller ett re- servationsanslag återstode odisponerat. Utskottet ansåg nödvändigt att sådana föreskrifter meddelades, att även beslu- tade dispositioner skulle bliva synliga i bokföringen. I varje fall borde inom varje departement föras en liggare över de på departementets föredragning be- slutade eller medgivna dispositionerna på departementets olika anslagstitlar. Utskottet ansåg nödvändigt att den fel- Såsom förutsättning för att en väntad

, namn.—___. &. 7. .

aktiga praxis, vilken här blivit utveck- lad, snarast bleve undanröjd och änd- rad såväl hos Kungl. Maj:t som hos de Kungl. Maj:t underställda myndig- heterna.

Därmcd skärptes kravet på ordnade anteckningar om fattade dispositions- beslut.

Sedan riksdagen på sätt förut sagts i fråga om reservationsanslag och inves- teringsanslag i vidgad omfattning med- givit, att dispositionsbeslut för flera års utgifter få fattas inom en viss kostnads- ram, men anvisat medel endast för ett budgetårs utgifter, har betydelsen av en ordnad dispositionsbokföring ökats.

Då generella bestämmelser för sådan bokföring saknas, beslutar varje myn- dighet själv om dispositionsbokföring- ens omfattning och om sättet för dess ordnande.

Frågan om dispositionsbokföring har ur vissa synpunkter behandlats av 1939 års riksdag (SU 117, p. 14).

186. Likvida anslagsbehållningar få icke hos enstaka myndigheter reserve- ras över budgetårsskiftet. Kassabok- föringsprineipen förutsätter, att an- slagsbelastningen i budgetredovisning- en svarar mot utbetalade belopp. Här- om stadgas i KK 695/1940 med vissa be- stämmelser angående bokföring av ut- gifter å riksstatsanslag, 5 5: »Vid varje budgetårs utgång skall myn- dighet, hos vilken förefinncs behållning av medel hänförliga till anslag å riksstatens driftbudget, föranstalta därom, att sådan behållning tillgodoföres anslaget, i den mån behållningen ej motsvaras av belopp, som omförts till kontot för utgiftsrester.» Bestämmelsen är av särskild bety- delse för myndigheter som erhållit me- del för utgifter från huvudförvaltning. Återbetalningar enligt denna bestäm— melse komma i vissa fall vederbörande huvudförvaltning tillhanda efter bud-

getårsskiftet. De skola i så fall med hjälp av ett konto för inkomstrester redovisas i räkenskaperna för det budgetår till vilket de höra.

187. Äldre anslag. Beträffande utgif- ter å äldre anslag hänvisas till den ti- digare redogörelsen (jfr p. 146, 151 och 157).

Stundom förekomma restbetalningar på och återbetalningar till reservations- anslag, vilkas behållningar överförts till budgetutjämningsfonden. Tidigare bru- kade sådana poster redovisas under in- komsttiteln »övriga diverse inkomster». Efter ikraftträdandet av kungörelsen 1940:695 har i dylika fall det äldre an- slaget återupplivats, varvid sådan utgift på samma sätt som merutgift täckes från budgetutjämningsfonden.

188. Kungl. Maj:ts rätt att använda i stalens verksamhet inflytande upp- bördsmedel till täckande av utgifter är begränsad genom redovisningssättet för dylika inkomster. Principiellt böra nämligen uppbördsmedel redovisas brutto såsom inkomster i riksstaten (jfr om bruttoprincipen, ovan p. 9 c). I den mån så sker utnyttjas inkomsterna för finansiering av driftbudgeten i stort och de kunna följaktligen ej bindas vid speciella utgiftsändamål. Härifrån göras vissa undantag. De väsentligaste undantagen avse de spe- cialdestinationer, som närmare behand- las i kap. VII.

I några fall redovisas uppbördsme- del i myndigheternas verksamhet under respektive riksstatsanslag (jfr ovan p. 142). I den mån sådan inkomst till- godoföres avlöningsanslag beräknas den i avlöningsstaten, och blir därmed un- derställd riksdagens prövning. Konung- en torde icke kunna utan stöd av ett be- myndigande från riksdagen medgiva en

myndighet rätt att överskrida en av riksdagen maximerad anslagspost till avlöning av icke ordinarie personal, även om denna merkostnad är föran- ledd av en inkomstökning. I regel har emellertid riksdagen, när fråga varit om myndighet med inkomstgivande verksamhet, lämnat sådant bemyndi- gande genom att anvisa härav berörd anslagspost förslagsvis.

Kungl. Maj:t har i vissa fall i regle- ringsbrev medgivit, att inkomster av olika slag få redovisas under anslag till omkostnader och materielanskaffning m. m. för att användas för med veder-

börande anslag avsedda ändamål. For- merna för sådan medelsanvisning växla. Kungl. Maj :t kan medgiva rätt att över- skrida anslagspost med belopp, som svara mot på anslagspost för särskilda uppbördsmedel influtna belopp. Kungl. Maj:t kan också föreskriva, att en in- komst skall tillgodoföras ett anslag för att användas för med anslaget avsett (huvudsakligen försäljnings- ändamål medel).

Användning av inkomster som redo- visas vid sidan om riksstaten (special- destination) behandlas närmare i det följande (kap. VIII).

A. .Huvudregler för redovisning av statsverkets inkomster

189. Innebörden av begreppet in- komst har förut behandlats i p. 13 och 14. De inkomster som skola utnyttjas för finansiering av riksstaten beräknas under i driftbudgeten uppförda in- komsttitlar. Huvudreglerna för inkoms- ternas gruppering ha behandlats i kap. III. I det följande lämnas en mera de- taljerad redogörelse för de till rikssta- ten hänförliga inkomsternas redovis- ning och gruppering.

190. Driftbudgetens inkomsttillar fast- ställas i samband med riksstaten av riksdagen. Riksdagens beslut innebär närmast att för inkomsternas redovis— ning lämpade titlar uppföras i rikssta- ten samt att de inkomster riksdagen beräknat genom riksstatens upprättande i den mån de inflyta bokföras som in— komster för denna. Ursprungligen var riksstaten endast avsedd för redovisning av statsverkets inkomster. I riksstaten inräknades näm- ligen icke de inkomster, 'som "inflöto till riksgäldskontoret. De senare upp- togos som förut sagts i riksstaten med 1876 och 1911 års budgetreformer och hänföras sedan 1937 års reform väsent- ligen till riksgäldsfonden.

Särskilda bestämmelser om var en inkomst skall redovisa-s behöva i regel icke meddelas. När en skatt beslutas,

uppföres en för dess redovisning avsedd inkomsttitel. Att den inflytande skatten skall redovisas på denna titel är själv- klaurt, någon föreskrift därom erfordras

VI. Inkomsternas redovisning och gruppering

icke. I vissa fall redovisas flera skat- ter på en för dem gemensam inkomst— titel, exempelvis varuskatt. Denna titels omfattning framgår då av de i stats- verkspropositionen intagna eller vid denna fogade inkomlstberäkningarna. Om så erfordras utfärdar riksräken- skapsverket anvisningar om inkomster- nas bokföring.

Inkomsttitlarnas benämning innefatta alltså tillräcklig anvisning om sättet för inkomsternas redovisning. Om för viss inzkomst lämplig inkomsttitel saknas skall den i regel hänföras till titeln »övriga diverse inkomster». I några fall ha särskilda föreskrifter meddelats om redovisning på denna titel.

1810 års riksdagsbeslut om statsreg- leringen har ansetts innebära, att samt- liga statsverkets inkomster skola upp— tagas på riksstaten (jfr Herlitz: Riksda- gens finansmakt, sid. 251). I praxis har emellertid gjorts åtskilliga avvikelser från denna regel. Rydin anför härom (Rydin: Svenska riksdagen, senare de- len, 1, sid. 167), att såsom regel vid be- stämmandet av _— _— -— avgifter (till staten) antages, att sådana, som till- falla den särskilda anstalt, som för till- fället anlitas, och omedelbart användas för dess egna behov, ej upptagas bland statsinkomster. Bliva äter de avgifter, som utgå för bruket av visst slag av inrättningar och anstalter, sammanför- da för hela rizket och använda till ut- veckling av dylika anstalter över hela riket eller lämna de vinst, som för stats- utgifterna i allmänhet är att tillgå, upp- tagas de bland statens inkomster.

Under 1800-talet tillkomma många fall av specialdestination vid sidan av riksstaten och utvecklingen tenderade mot ökad nettoredovisning för myn- digheter, vilkas utgifter täcktes med egna inkomster. Principiellt anses så- dana medel numera böra redovisas på riksstaten (jfr ovan p. 115) samt be- räknas och redovisas brutto. För in- komster av statens kapitalfonder där- emot tillä-mpas nettoredovisning.

191. Tidpunkt för redovisning av en inkomst. Varje inkomst skall redovisas till budgeten när den inflyter. Regeln infördes i samband med statsbokfö- ringsreformen (rrv. ber. 1921, jfr ovan p. 9 d och p. 11). Den kan anses ha blivit slutligt genomförd i samband med beslut om övergång till kassamäs— sig redovisning för tullmedlen (prop. 1/1928, Ink. sid. 6; BevU 45 sid. 30; skr. 372). Denna huvudregel är icke författ- ningsmässigt kodifierad.

192. Inkomster som debiteras men icke omedelbart inflyta, »restantier», äro fordringar. För redovisning av des- sa fordringar hawr upp'lagts en särskild debiteringsbokföring. Redovisning sker över ett särskilt konto inom stats— regleringsfonden, »debiterade statsme- del», på vilket alla debiterade skatter (och andra liknande uppbördsmedel) redovisas i kredit. På kontot debiteras dels influtna medel, dels det belopp som avkortas eller avskrives. Kontot under- indelas i titlar, motsvarande d=e riks- statstitlar på vilka skatterna skola re- dovisas när de inflyta. Näur skatterna inflyta redovisas de som inkomster för riksstaten samtidigt som nyssnämnda konto mins-kas. Saldot på detta konto motsvarar utestående skatter (skatte- restantier) .

Bestämmelser om debiteringsbokfö- ring—en infördes genom KK 893/1917,

med föreskrifter angående medelsför- valtningen i länen, omarbetad enligt KK 270 och 396/1931. Bestämmelserna ha ändrats i samband med 1945 års uppbördsreform, KK 899/1946, (helt omtryckt i sin nya lydelse) samt i KK 15/1948.

Nu gällande regler infördes genom av Kungl. Maj:t den 19/6 1931 fast- ställda formulär för länens räkenskaper samt av riksräkenskapsverket den 25/6 1931 utfärda-de anvisningar för desam— mas tillämpande (utg. i tryckt form). Liknande bestämmelser ha utfärdats för redovisning av tullverkets inkoms- ter. T-illäggsbestämmelser och ändringar ha intagits i av riksräkenskapsverket senare utfärdade cirkulär.

Debit-erings-bokföringen är avsedd att användas endast för de inkomsttitlar i fråga om vilka en viss tidrymld förfly- ter mellan debitering och inbetalning eller indrivning. För ett stort antal in- komster, bland dem flertalet konsum- tionsskatter, fastställes statens fordran i regel samtidigt eller i omedelbart sammanhang med inbetalningen. I dy- likt fall anses särskild debiteringsbok- föring icke behövlig. Inkomsterna re- dovisas då i statsbokföringen enbart med sitt influtna belopp.

Resultatet av debiteringsbokföriugen redovisas i budgetredovisningen i en särskild tabell, som för varje därav be- rörd riksstatstitel utvisar in- och ut- balanserade restanti'er, samt under bud- getåret debitera-de, influtna, avkortade och avskrivna medel.

Debiteringsb-okföringen har som av det följande skall framgå (p. 203 och 204) påverkats av 1945 års uppbörds— reform.

Summan av de restantier som kvar- stå vid budgetårets utgång, ingår som tillgång i bokslutet och utgör en del av statsregleringsfondens behållning. De-

c....w 1»; . ..

_q

biterad, icke influten preliminär skatt redovisas dock icke som tillgång för statsregleringsfonden.

193. Hos statens affärsdrivande verk fastställas vissa inkomster genom räk- ningar eller kontrakt innan de inflyta. Därvid uppkomna fordringar bokföras såsom sådana och påverka alltså innan de inflyta överskottet för vederbörande fond. Såsom inkomst för riksstaten från sådan fond redovisas emellertid i regel endast den del av fondens överskott, som blivit disponibel för inleverans i kontant form. Återstående överskott balanseras i fonden och utgör i denna form tillgång för statsbokföringen. För sådana fonder tillämpas alltså kassa- principen i vad avser inleverans av överskottsmedel för redovisning till riksstaten.

194. Från i det föregående an- givna regler förekomma vissa un- dantag. Sålunda kan det förekom- ma, att en inkomst, som beräknats i budgeten för ett budgetår men som inflyter först efter budgetårsskif- tet, likväl redovisas som inkomst i bud- getredovisningen för det första budget- året. Detta sker genom en omföring, varvid den beräknade inkomsten tillgo- doföres inkomsttiteln och samtidigt av- föres på titeln inkomstrester. Genom statsbokföringsreformen avsågs att den- na titel skulle avskaffas. Riksräken- skapsverket bibehöll denna titel för krigskonjunkturskatten, som år 1921 var under avveckling, samt, i avvaktan på ändrad bokföring för tullverkets och mynt- och justeringsverkets inkomster. Genom att avskaffa inkomstrester och tillämpa kassaprincipen vanns, att riks- statens inkomstsida endast skulle redo- visa de medel, som i likvid form voro disponibla för finansiering av statsver— kets utgifter.

De härmed för inkomstredovisnin-gen införda reglerna ha utformats av stats- bokföringskommittén och intagits i riksräkenskapsverkets år 1921 avgivna revisionsberättelse (sid. 26—29).

Undantagsvis ha inkomstrester an- vänts oavsett de sålunda gällande reg- lerna. Sålunda redovisades krigskon- j'unlkturskatten år 1947 i bokslutet för budgetåret 1946/47 trots att den inflöt efter budgetårsskiftet. Detta var en nöd- lösning, föranledd av att skatten beräk- nats för detta bu-dgetår och att man ville undvika, att denna under avveck- ling varande skatt skulle påverka bud- getbalansen för påföljande budgetår. Likaså har det inträffat att domänver- kets intjänta överskott av tillfälliga or- saker icke kunnat i sin helhet inbetalas under rätt budgetår. Skillnadsbeloppet, som influtit i juli månad, har då i bud- getredovisningen redovisats såsom in- flutet i juni månad och med hjälp av inkomstrester överbalanserats till nästa budgetår.

B. Egentliga statsinkomster

195. Huvudprinciperna för gruppe- ringen av driftbudgetens inkomsttitlar. På sätt förut angivits (p. 73) upp- delas de egentliga statsinkomsterna i Skatter, Uppbörd i statens verksamhet, Fol-kpensionsavgifter och Diverse in- komster. Enligt budgetreformen 1911 skulle de egentliga statsinkomsterna naturligt uppdelas i två huvudavdelningar, skat- ter samt inkomster som erhållas i och genom den egentliga sta-tsverk—samheten. De senare benämndes »uppbörd i sta- tens verksamhet». Ur sistnämnda grupp utbrötos diverse inkomster år 1918, enä-r dessa till betydande del omfatta-de inkomster, som icke voro att anse som upphörd i statens verksamhet (prop. 1/1917, Ink. sid. 9; ink.ber. sid. 26).

När folkpensioneringsfondens årliga tillväxt enligt beslutet vid 1935 års riks- dag om folkpensioneringen begränsa- des, beslöts att vad som av fondens in— komster icke åtgick till föreskriven ka- pitalökning skulle överlämnas såsom bidrag till budgeten. I enlighet med statskontorets förslag uppfördes det- ta bidrag »i anseende till bidrags- beloppets storlek» under egen hu- vudrubrik, »Bidrag från folkpensione- ringsfonden». Riksräkenskapsvenket ha- de ansett att folkpensionsavgifterna vid genomförd *bruttoredovisning skulle -re- dovisas under upphörd i statens verk- samhet och fondens ränteavkastning un. der inkomster av statens kapitalfonder (prop. 1/1936, Ink. sid. 52—55). När sedermera den av riksräkenskapsverket föreslagna bruttoredovisningen genom- fördes ändrades rubrik-en på den år 1936 beslutade titeln till »F-olkpensions- avgifter» (prop. 1/1941, Ink. Sid. 25). Dessa avgifter komma sålunda att redo- visas under egen huvudrubrik. Numera uppbäras avgifterna såsom preliminär skatt och sistnämnda titel har bibehål- lits i riksstaten för redovisning av de för avgifterna debiterade beloppen ge— nom omföring från vederbörande skat— tetitel (jfr nedan p. 206).

Vissa av de på riksstat-ens inkom-st- si—da uppförda inkomsttitlarn-a ha hän- förts till specialbudgeter, vilket inne- bär att de på dessa titlar influtna med- len över anslag på riksstatens utgifts— sida reserveras för särskilda ändamål. För inkomsternas redovisning ha de däremot betydelse såtillvida, att merin- komster och brister för dithörande in- komsttitlar regleras mot motsvarande anslag, medan merinkomster och brister på övriga inkomsttitlar regleras över statens budgetutjämningsfontd. Närmare redogörelse för specialbudgeterna läm- nas i ett senare avsnitt.

Efter år 1912 ha i riksstaten såsom inkomster upptagits vissa överskottsme- del i av staten kontrollera-de verksam- heter, nämligen systembolagens över- skottsmedel samt lotteri-, tips- och to- talisatormedel. Förstnämnda överskotts- medel redovisas bland skatter, övriga under diverse inkomster.

196. Skattetitlarnas gruppering efter 1911 års budgetreform. Enligt förslag av 1910 års ri-ksstatskommitté samman- fördes fr. o. m. är 1912 skatterna obe- roende av deras konstitutionella karak— tär under en gemensam rubrik, »Ska!- ter». Denna rubrik skulle enligt riks- startskommittén omfatta »skatter som staten pålägger för fyllanvde av stats- verkets behov». I fråga om skatternas indelning i skilda grupper anförde rikssta-tskom- mittén (sid. 132):

»I fråga om klassificeringen av skatterna kunna olika synpunkter göras gällande. Man kunde i denna indelning vilja ge ut- tryck för den i det politiska livet mycket använda åtskillnaden mellan direkta och indirekta skatter. En närmare undersök- ning visar emellertid att denna terminologi är ganska obestämd och har en mycket skiftande betydelse. Därtill kommer att för allmänheten termerna direkt och indirekt skatt ha en politisk färg, som icke inot- svaras av deras skattetekniska innebörd. Så t.ex. torde arvsskatten, liksom över- huvud stämpelskatterna, skattetekniskt sett böra betraktas som en indirekt skatt, me- dan dock hela denna grupp av skatter i finanspolitiskt hänseende står närmast de direkta inkomst- och förmögenhetsskazter- na. Under sådana förhållanden torde det vara lämpligast att i riksstaten undvika dylika rubriker och nöja sig med att sam- manföra de olika skatterna i grupper efter deras finanspolitiska natur.»

I enlighet med kommitténs förslag in- delades skatterna i tre grupper, perso- nell skatt, skatt på inkomst, förmögen- het och rörelse samt tullar och acciser.

I den första gruppen, som år 1912

?

endast omfattade en skatt, mantals- pengar, var skattegrunden rent person- lig, skatten uttogs »per capita». Denna skatt upphörde med utgången av år 1938 (prop. 258/1938, skr. 392). I den andra gruppen utgjorde inkomsten eller förmögenheten föremål för beskattning- en, antingen årligen efter taxering eller vid tillfällen, då beskattningsbart ka- pital framträdde i den allmänna rörel- sen. Den tredje gruppen omfattade ska-t- ter på konsumtion.

Riksstatskommittén framhöll, att med denna indelning endast skatter-nas hu- vudkaraktär v-ore angiven. I inkomst- och förmögenhetsskatten ingick jämväl skatt på aktiebolag. Stämpelmedlen vo- ro delvis om'sättningsskatter. Konsum- tion—sskatvterna hade delvis speciella uppgifter, exempelvis reglering av kon- sumtionen eller skydd för inhemsk pro- duktion. Kommittén framhöll, att en ra- tionell gruppering av riksstatens skat- teinkomster kund-e underlätta översik- ten över finansplanen, men man finge icke begära, att den skulle helt befria läsaren från en när-mare analys av de olika skattetitlarnas finanspolitiska na- tur.

Från den år 1911 beslutade indel- ningen ha sedermera gjorts två avvikel— ser genom att prästerskapets till stats- verket indragna tionden fr. o. m. är 1918 och automobilskattemedel fr. o. m. budgetåret 1925/26 uppfördes under egna huvudrubriker bland skatter.

Automobilskattemedlen, uppfördes på riksstaten i anledning av en motion i riksdagen (motion II: 428/1924; skr. 326; prop. 1/1925, ink. ber. sid. 20).

Titeln prästerskapets till statsverket indragna tionde upptages sedan budget- året 1939/40 icke vidare bland skatter- na utan redovisas i stället såsom sär- skild post bland övriga diverse in- komster på grund av dels uppbördens

ringa storlek, dels att skatten successivt avvecklats (prop. 1/1939, ink. ber. sid. 7).

Skatterna redovisas sedan budgetåret 1939/40 under följande rubriker:

Skatt å inkomst, förmögenhet och rö- relse;

Automobilskattemedel;

Tullar och acciser.

197. Skatternas konstitutionella ka- raktär har ingen direkt betydelse för inkomsttitlarnas gruppering. Samtliga äldre skatter som varit »ordinarie in- komster» ha emellertid numera avveck- lats utom prästerskapets till statsverket indragna tionde, som överförts till övriga diverse inkomster. Av övriga ef- ter år 1911 beslutade, såsom skatter upptagna inkomster har endast en upp- förts annorlunda än såsom bevillning, nämligen 1915 års värnskatt (SU 113/ 1914 B, sid. 5; skr. 287, sid. 5) med hänsyn till dess engångskaraktär. För närvarande äro samtliga under rubri- ken Skatter i riksstaten uppförda titlar bevillningar (jfr ovan p. 16 och 25). År 1948 höjdes lottsedelspriset för tyllande av statsverkets behov. Inkoms- ten beräknades av bevillningsutskottet samtidigt med övriga konsumtionsskat- ter, men den tillhör icke de medel som redovisas bland skatter och betecknas icke heller som bevillning. Samma för- hållande gäller tips- och totalisatorme— del. Vissa exportavgifter som av riks- dagen beslutats efter förslag av bevill- ningsutskottet ha icke upptagits på riksstaten. Rusdrycksförsäljningsmed- len äro icke skatter i egentlig mening men de äro enligt riksdagens beslut be- villningar och behandlas såsom sådana. Automobilskatten blev bevillning först när den uppfördes på riksstaten.

198. Konjunkturinstitutet har den 3/8 1949 framlagt förslag om realekonomisk

gruppering av statens inkomster och därvid förordat bl. a. att skatterna skulle uppdelas i direkta och indirekta skatter. I princip skulle alla skatter som hänföra sig till inkomst eller förmögen- het (taxerade) anses som direkta, me- dan skatter som verka på inkomsterna via priserna skulle betraktas som indi— rekta.

Enligt konjunkturinstitutets termino- logi äro samtliga skatter på inkomst, förmögenhet och rörelse utom en mind- re del av stämpelmedlen direkta skat- ter. Indirekta äro alltså samtliga de skatter som nu redovisas under rubri- kerna Automobilskattemedel samt Tul- lar och acciser ävensom spelkortsstäm- peln. Denna senare terminologi motsva- rar vad som numera förstås med di- rekta och indirekta skatter i den poli- tiska debatten och i dagligt tal.

199. Äldre inkomsttitlar. När en skatt eller annan inkomst inflöt efter ut- gången av det budgetår, då inkomsttiteln sist uppfördes i riksstaten, redovisades sådana inkomster tidigare i budgetredo- visningen —- i analogi med utgifter på äldre anslag — under sina respektive rubriker och titlar samt med underrub- riken »Inkomsttitlar, vilka icke finnas i årets riksstat uppförda». Vid riksbokslutet för budgetåret 1923/ 24 ändrades denna praxis. Inkomster, för vilka särskilda titlar icke längre fin- nas uppförda i riksstaten och vilka icke kunna hänföras till ny titel som ersätter den gamla, ha därefter re- dovisats under inkomsttitel-n »diverse inkomster», numera »övriga diverse in- komster». Därigenom undvikes att bud- getredovisningen belastas med särskilda konton och rubriker för obetydliga rest- belopp, hänförliga till sedan länge av- vecklade skatter. I den mån fråga är om intäkter av nämnvärd storlek kan

emellertid denna redovisning försvåra en överblick över utfallet av olika skat- ter. Av tdetta skäl har man under senare år bruk—at i riksstaten behålla titlar för avvecklade skatter så länge nämnvärd intäkt därav kunnat beräknas.

200. Reslilulioner av skattemedel re- dovisas enligt principer angivna i prop. 1/1923 (Ink. sid. 20—21).

Tidigare redovisades restitutioner på ett under sjunde huvudtiteln uppfört anslag. Det var förenat med svårigheter att erhålla en överblick över restitu- tionernas fördelning på ska—ttetitlar.

Riksräkenskapsverket hade i sin år 1922 avgivna revisionsberättelse, i av- sikt att erhålla en klar redovisning av den faktiska skatteintäkten, hävdat, att statsmedelsrestitutioner borde avföras från vederbörande inkomsttitlar. Regeln borde dock modifieras så, att restitu- tioner, hänförliga till äldre inkomsttit— lar, som icke funnes i årets riksstat upptagna, fin-ge utgå från inkomsttiteln »diverse inkomster» (»övriga diverse in- komster»). Chefen för finansdeparte- mentet anslöt sig till denna uppfattning, dock med den avvikelsen, att inakomst- titeln »diverse inkomster» icke finge be- lastas med bel-opp överstigande till- gången .på inkomsttiteln. Om restitutio- nerna under denna titel överstege in- kom-sten skulle tsk-illnadsbeloppet avfö- r-as från anslaget till oförutsedda ut- gifter.

Regeln har numera ändrats så, att den gäller utan sist angivna inskränkning.

C. Redovisning av skatt på inkomst, förmögenhet och rörelse

201. Grupprubriken »Skatt å inkomst, förmögenhet och rörelse» omfattar för närvarande följande titlar: Skatt å inkomst och förmögenhet m. m.,

" *mu-b—rm

Kupongskatt, Utskiftningsskatt och ersättnings-ska'tt, Skogsvårdsavgift-er, Bcvillningsavgifter för särskilda för- måner och rättigheter,

Arvslottsskatt, gåvos-katt och låtenskapsskat't,

Lot-terivinstskatt,

Om-sättni-ngs- och expeditionsstämp- lar, m. m.

Före den 1/1 1947 redovisades under denna rubrik en inkomsttitel för varje ska—tt (skatteförordning jämte tilläggs- bestämmelser). Stämpelskat'terna redo- visades däremot under en gemensam til-el stämpelmedel. 1910 års riksstats- ko-mmitté föreslog att arvsbes-ka-t'tningen skulle utbrytas för att redovisas på sär- skild titel. Efter förnyade förslag från riksräkenskapsverket genomfördes upp- delningen av stämpelmedlen fr. o. m. budgetåret 1947/48 (prop. 1/1947, In-k. sid. 17, in-k. ber. sid. 17).

ukvar-

202. Historik. Sed-an grundskatterna och den allmänna bevillningen ('upp- förd på riksstaten 1874, skr. 96/1873, ersatt av bevillning av fast egendom samt av inkomst år 1885) avvecklat-s, infördes inkomstskatt år 1904 samt in- komst- och förmögenhetsskatt år 1911. Inkomst- och förmögenhetsskat—t-en har därefter ändrats vid flera tillfällen samt kompletterats med olika ex—t'ra, särskilda eller tillfälliga skatter på inkomst och förmögenhet ävensom med bevillning av fast egendom och av inkomst (t. o. m. 1928/29), värnskatt (1915 och 1939/40- 1946/47), B-skatt å aktiebolag (1920— 1926/27), utjämningsskatt (1929/30— 1938/39), krigskonjunkturs—katt (1916— 1920 och 1940/41—1947/48) m. fl. För var och en av dessa skatter uppfördes en särskild inkomsttitel i riksstaten. En- ligt 1947 års riksdagsbeslut om omlägg- ning av den direkta statsbeskattningen

(prop. 212," skr. 487 samt KF 576 och 577/1947, vilka trädde i kraft 1/1 1948) ha de då kvarstå-ende ink-omst- och förmögenhetsskatierna ersatts av två från varandra fristående statsskat- ter, statlig inkomstskatt och statlig för- mögenhetsskatt. Enligt uppbördstörord- ningen (89611945) uppbäras dessa skat- ter gemensamt med vissa andra skatter och avgifter och redovisas på titeln »Skatt å inkomst och förmögenhet m. m.», vilken alltså är en kollektiv- titel.

203. 1945 års uppbördsreform. Före—' den 1/1 1947 lades uteslutande dekla- rationerna och den med ledning av dem verkställda taxeringen till grund för be- talningen av inkomst- och förmögen- hetsskatterna. Dessa betalades sedan 1—1% år efter det år under vil-ket in- komsterna intjänats. Skatteintäkterna kunde därvid i riksstaten beräknas med relativt stor noggrannhet. Efter upp; bördsreformens genomförande betalas dessa skatter i ställ-et preliminärt genom avdrag å lön eller _ för den vars hu- vudsakliga inkomst utgöres av annan in- komst än lön — med ledning av en i förväg gjord uppskattning av skattebe- talarens inkomst (»källskatt»). Sedan taxering verkställts och den slutliga skatten uträknats debiteras skattebetala— ren i efterhand för det belopp, varmed den slutliga skatten överstiger den pre- liminärt erlagda eller återbetalas vad han erlagt för mycket. Med denna re- form avsågs sålunda, att tiden mellan inkomstförvärvet och den därav följan- de skattebetalningen skulle förkortas till det minsta möjliga.

Efter den 1/1 1947 uppbäras statliga? och kommunala skatter gemensamt och redovisas över budgeten, varefter staten enligt särskilda regler tillhandahåller

kommunerna dem tillkommande skatte- medel.

Före uppbördsreformen medförde en ökning av skatteunderlaget en motsva- rande ökning av statens skatteintäkter tidigast 11—17 månader efter utgången av det år, under vilket inkomstökningen inträtt. Efter denna reform medför en allmän inkomststegring en omedelbar ökning av statens skatteintäkter från löntagare, medan en viss tids eftersläp- ning i fråga om skatt på annan inkomst än lön fortfarande består. Genom att in- föra ränta på kvarstående skatt (prop. 203/1951, skr. 286) har man sökt mot- verka denna eftersläpning.

Den årligen verkställda inkomstberäk- ningen har i vad avser den direkta be- skattningen försvårats genom uppbörds- reformen. Förut vkunde denna beräk- ning grundas på inkomstförhållandena under en förfluten tidsperiod. Även nu kunna dessa intäkter vid en relativt sta- bil konjunkturutveckling alltjämt be- räknas »med en viss grad av noggrann- het. Verkn-ingarna av stora förändringar i skatteunderlaget, som numer-a påverka statens skatteintäkter mycket snabbt, äro emellertid svåra att på förhand be- räkna. Det osäkerhetsmoment, som all- tid viwdlå-der beräkningen av de i riks- staten uppförda inkomsttitlarna, är där- för sedan år 1947 större än det tidigare varit.

204. Inkomsttiteln »Skatt å inkomst och förmögenhet m. m.» omfattar fr. o. m. den 1/1 1947 alla de medel som inbetalas enligt bestämmelserna i 1945 års uppbördsförordn'ing (prop. 370/ 1945, skr. 609; KF SOG/1945), för närvarande statlig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt, u-tskiftning-sskatt, er- sät'tnin-gsskatt, investeringsskatt, skogs- vårdsavgifter, annuiteter å förskott för avlösning av frälseräntor, annuiteter å

avdikningslån, folk—pensionsavgifter och olycksfallsförsäkringsavgifter ävensom d'e kommunal-a skatter som uppbäras samtidigt med de statliga skatterna, nämligen kommunal inkomstskatt, land'stingsm-edel, tingshusmed—el och fastighetsskatt. Vidare redovisas eller ha här redovisats kvarstående upphörd av äldre skatter på inkomst och förmö- genhet ävensom den sedan 31/12 1948 avvecklade skogsaccisen.

Influten skat-t avser de belopp som erlagts kontant del-s såsom preliminär skatt, dels såsom kvarstående eller till- kommande skatt. Uppbörden omhän- derhaves i huvudsak av postverket samt redovisas av detta verk till länsstyrel- serna. Influtna medel av-räknas och kon- trolleras mot de debiterade beloppen samt redovisas i länsstyrelsernas bok— föring. Denna redovisning tar en avse- värd tid. För att i den löpande riksbok- föringen erhålla de influtna beloppen redovisade på de månader under vilka de inbetalats grundas denna på upp- gifter från postverket om till detta in- betalade belopp. På grund av nämnda eftersläpning i redovisningen måste även vid budgetredovisningens upprät— tande komplettering ske av länsstyrel- sernas bokföring, varvid deras och postverkets huvudböckcr läggas till grund.

Inubetalningen av olika skatter är kol- lektiv, likaså redovisningen av influtna medel. De influtna medlen skola enligt gällande uppbördssystem icke fördelas på olika skatter.

Till varje kommun betalar staten det belopp som debiteras såsom en kom- munens fordran på dess skattebetalare. Skillnaden mellan den debiterade och den faktiskt influtna skatten blir en förlust för statsverket. Utbetalningen till kommunerna redovisas som utgift för denna inkomsttitel. Dessa utbetal-

i i t &.

ningar, som för varje år ske med en fjärdedel i var och en av månaderna februari, maj, augusti och november, avse dels förskottsbetalning för löpan- de kalenderår, dels slutavräkning för ett föregående kalenderår (jfr riksrä- kenskapsverkets cirkulär den 14/2 1947).

De skatte-r som inflyta samtidigt med inkomst- och förmögenhetss-kat—tern-a men för vilkas redovisning särskilda tit- lar finnas upplagda skola tillgodoföras des-sa titlar. Eftersom de influtna be- loppen icke äro kända fastställas de be- lopp, som skola omföras, med ledning av debiteringen.

De på inkomsttiteln »Skat-t å inkomst och förmögen-het m. m.» redovisa-de in- komsterna avse alltså skatt som influtit under budgetåret, varav huvuddelen be- talas preliminärt och avser skatt på in- komst som intjänats eller beräknats va- ra intjänad under tidsperioden 1/5— 30/4 samt skatt på beräknade storleken av befintliga förmögenheter. Återstoden avser betalning av kvarstående skatt på grund av under budgetåret skedd debitering, indrivning av restantier, m. m.

Inkomsterna på titeln bero av in- komstläget under redovisningsåret me- dan utbetalningarna till kommunerna grundas på en debitering som avser ett tidigare år. Vid stigande skatteunderlag tillföres inkomsttiteln därför kommu- nalskattemedel till belopp som avsevärt överstiga utbetalningarna till kommu- nerna. Det inkomstöverskott som där- med uppkommer framstår som över- skott på inkomsttiteln. Detta överskott motsvarar i verkligheten en ökad skuld till kommunerna, som fastställes och ut- rbetalas två år senare. Från och med budgetåret 1951/52 har till följd av de olägenheter, som ansetts följa med en dylik eftersläpning av kommunalskatte-

utbetalningarna vid större förändring- ar i skatteunderlaget, möjligheter till- skapats att fondera detta överskott för framtida utbetalningar av kommunal- skattemedel. Detta sker genom att nie-J del överföras från denna titel till ett härför upplagt konto, från vilket med- len sedermera skola återföras till titeln i samband med utbetalningarna till kommunerna. För varje budgetår be- stämmer riksdagen på förslag av Kungl. Maj:t, huruvida inkomsttiteln skall be- lastas med dylik fondering (prop. 233/ 1952, skr. 394).

Preliminär skatt utgår dels i relation till lyftad lön (A-skatt), dels i form av beräknad preliminär skatt (B- och C- skatt). All B- och C-skatt samt en obe- tydlig del av A-skatten debiteras. Hu- vuddelen av A-skatt, d. v. s. mer än hälften av preliminär skatt, debiteras icke, men redovisas i länsstyrelsernas uppbördsbokföring när den inflyter.

Inkomsttiteln belastas vidare med utbetalning av s. k. överskjutande skatt ävensom restitutioner.

205. Skatter som uppburits gemen- samt med skatt å inkomst och förmö— genhet men som likväl s.kola redovisas på särskilda titlar äro utskiftnings- och ersättningsskatt, s-kogsvårdsavgifter och folkpensionsavgifter. För dessa skatter ha i riksstaten uppförts särskilda in- komsttitlar, vilka före d-en 1/1 1947 ut- visade 'det faktiska uppbördsresu'ltatet för de berörda skat-terna. Efter nämnda datum redovisas uppbörden i stället på titeln »Skatt å inkomst och förmögen- het m. 111.» Från denna titel omföras till nu nämnda titlar belopp, som be- räknats med ledning av debiteringen.

206. F olkpensionsavgifterna skilja sig från skatter så till vida att de utgå jäm- likt lag, beslutad enligt RF & 87 (hit-

tills i regel behandlad av särskilt ut— skott). De ha tidigare betraktats som försäk-ringspremier, som tillförts folk- pensioneringsfonden för att användas för finansiering av utgående pensioner. Vid fixeringen av pensionsbeloppen togs tidigare hänsyn till i vilken om- fattning den pensionsberättigade beta- lat sina avgifter.

”Numera behandlas folkpensionsavgif- terna, som utgå i viss relation till den taxerade inkomstens storlek, såsom skatter. De influtna pensionsavgifterna skola icke särskiljas från skatter på inkomst och förmögenhet. Den inkomst som överföres till inkomsttiteln »Folk- pensionsavgifter» är en bokföringsmäs- sig omföring av ett beräknat belopp, av- sett att markera, att av skatteuppbör- den ett belopp av ungefärligen den sorleksordning bokslutet utvisar mot- svarar folkpensionsavgifter. Pensions- avgifternas summa motsvarar endast en mindre del av kostnaderna för folkpen- sioneringen. Det belopp den skattskyl- dige erlagt i pensionsavgift påverkar icke hans rätt till pension.

207. Skatter äro enligt uppbördsför- ordning-en, 1 &, även de övriga medel, som uppbäras samtidigt med skatt på inkomst och förmögenhet. Annuiteter å förskott för avlösning av frälseräntor redovisas under inkomsttiteln övriga diverse inkomster och överföras vid riksbokslutet med ledning av debite— ringen till nämnda titel. Olyeksfallsförsäkringsavgi-fter och an- nuiteter å avdikningslån omföras med ledning av debiteringen till de fondtit- lar, på vilka de skola redovisas. De äro alltså icke inkomster för budgeten.

208. Inkomstskatter med självständig redovisning äro »Kupongskatt» och »Be_ villningsavgifter för särskilda förmåner

och rättigheter». Dessa skatter drabba inkomster som icke i vanlig ordning bli föremål för inkomstbeskattning. Båda inkomsttitlarna redovisas vid sidan om den allmänna skatteuppbörden.

209. Prästerskapets till statsverket in- dragna tionde är en inkomst- och för- mögenhetsskat-t som, såsom tidigare sagts, förut uppförd—es bland skatter un- der egen huvudrubrik men numera på grund av uppbördens ringa storlek och under tiden för dess avveckling redovi- sas under »övriga diverse inkomster». Skatten är ej bevillning.

210. Stämpelmedlen (chartae-sigil- lataeavgiften) äro bevillning enligt RF % 60 och ha alltid redovisats på en sär- skild inkomsttitel i riksstaten. De ha sed-an år 1660 uttagit's enligt bestäm- melser i en särskild stämpelförordning. Stämpel-skatt uttages genom betalning för en stämpel som åsättes en handling. Stämpel-medlen ha aldrig varit en en- hetlig skatt utan en for-m för uppbörd av olika slag av skatt-er och avgifter.

Under 1900-talet ha tillkommit nya inkomst. och förmögenhetsskatter, som uttagas genom stämpel enligt särskilda skatteförordningar, nämligen skatt på arv och gåva samt lotterivinstska-tt. En- ligt principerna för 1911 års budgetre- form — då hade endast arvsskatten till- kommit — borde dessa skatter i riks- staten uppföras på skilda titlar. Upp- delningen kunde dock endast ske på statistisk väg och först fr. o. m. bud- getåret 1947/48 uppförd-es särskilda tit- lar för dessa sk-atter. För närvarande finnas följande stämpelskatter.

a) Arvsskatt, gåvoskatt och kvarlå- tenskapsskatt. Dessa skatter äro för-inö- genhetss'katter. Kvarlåtenskapssktatt-en infördes år 1947 (prop. 212, BevU 50, skr. 487).

b) Lotterivinstskatt. Denna är en in- komstskatt på lotterivinst. Sådan vinst är svåråtkomlig för vanlig inkomstbe- skattning och beskattas därför genom stä-mpelbelägguing. c) Omsättnings- stämplar m. m. Omsättningsstämplar avse skatt på omsättning av förmögenhetsobjekt och kunna 'alltså anses som ett komplement till inkomst- och förm-ög-enhetsbeskatt- ningen. Fondstämpel, som uttages en- ligt särskilda bestämmelser, h-ar samma karaktär som om-sättningsstämplarna. Expeditionsstä-mplar äro avgifter för utbekommande av vissa officiella hand- lingar. Spelkortsstä-m-pel, som uttages enligt särskilda bestämmelser och med speci- ell-a stämplar, är en 'konsumtionsskatt.

och expeditions-

211. Tidigare ha uppburits vissa nu- mera avvecklade skatter, som hänförts till skatt på inkom-st, förmögenhet och rörelse, nämligen byggnadsskatt 1921— 1922, lastpenningar 1914—1928/29 och tonnageavgift för år 1917. Bland numera avvecklade skatter tor- de även böra nämnas lyxskatten (KF 401/1919; prop. 47/1920, skr. 248). Denna, som var en bland stämpel-med- len redovisad skatt på lyxvaror, avveck- lades år 1936. Uppbörden var obetyd- lig och kontrollkostnaderna voro rela- tivt höga (prop. 1/1936, Ink. sid. 44— 45).

212. Redovisningen av samtliga skat- ter på inkomst, förmögenhet och rörel- se omhänderhaves av länsstyrelserna och statskontoret. Länsstyrelserna redovisa alla de fö- renämnda skatter som icke uttag-as ge- nom stämpel, ävensom en mindre del av arvs- och gåvobeskattningen. Stats- kontoret redovisar stämpel'sk-atterna

utom den del av arvns- och gåvobeskatt- ningen, som omhänd-erhas av länssty- relserna.

Huvuddelen av s'katteuppbö'rden om- händerhas av postverket.

Stämpelbeläggningen verkställes hos ett stort antal statliga myndigheter med redovisningsskydighet till postverket, som omhänderhar ansvaret för och kontrollen av stämpeluppbörden. In- flutna stämpelmedel inbetalas av post- verket till statskontoret genom insätt- ning på statsverkets checkräkning.

D. Redovisning av tull- och accis- medlen

213. Med tull avses skatt som uttages för varor, vilka införas till ell-er utföras från riket. (Tull på varor som enbart transporteras inom landet har sedan länge icke uttagits i Sverige.) Under 1800-talet redovisades samtliga tullin- komster på inkomsttiteln tullmedel. Nu- mera redovisas vissa tullar på särskilda titlar. Sålunda överfördes tull på to- baksvaror fr. o. m. budgetåret 1924/25 till tit-eln tobaksskatt. Skatt på impor- terad bensin och vissa oljor redovisa-s fr. o. m. budgetåret 1925/26 såsom auto- mobi'lskatt (bensinskatt), förhöjd tull på kaffe redovisas sedan budgetåret 1939/40 på särskild titel, skatt å kaffe. Därjämte ha under senare år införda om—sättningsskatter ——- allmän omsätt- ningsskatt (1940/41—1946/47), varu- skatt (fr. o. m. 1941/42) och pappers- skatt (1948/49—1949/50) — varit kom- binerade med avgifter för importerade varor, vilka avgifter redovisats på dessa skattetitlar. Tidigare redovisa-des mer- tull (på arrak och rom, vilken utgjorde en del av in-komsterna i special-budge- ten rusdrycksmedel, bland tullmedel. Denna särskilda redovisning upphörde budgetåret 1926/27. Tullmedlen är den äldsta av de nu

bestående skattetitlarna. Vid tiden för det nuvarande statsskickets genomfö- rande representerade tullmedlen cirka 25 % av de samlade skatteintäkterna. Efter tullstriden 1888 blev tullmedlen den största skattetiteln och gav cirka 60 % av statens hela skatteintäkt. Meto— den att redovisa skatter som av särskil- de skäl uttagas på vissa importerade va- ror över andra titlar har emellertid medfört, att inkomsttiteln tullmedel _ bortsett från de förändringar som följa med växlingarna i utrikeshandelns om- fattning — sedan 1920-talet förblivit re- lativt konstant och endast obetydligt påverkats av ändringar i varubeskatt- ningen. Denna inkomsttitel represente- rar numera endast cirka 5 % av samt- liga skatter och cirka 10 % av samtliga konsumtionsskatter.

Ill-komsttiteln Tullmedel omfattar till övervägande delen skyddstullar som ut- gå med — i jämförelse med andra län- der — relativt låga belopp. Avgifter som påläggas importen i samband med varubes-klattningen äro finan-stullar, vil- ka som redan nämnts till väsentlig del i riksstaten uppföras på fristående skat- tetitlar.

Tidigare uttogs tull både vid import och export av varor. Sedan år 1863 fö- rekomma i Sverige endast importtulla-r. De särskilda avgifter som under senare år pålagt-s exporten av vissa varor och som uppbäras av tullverket men vrede- vi-sas vid sidan om budgeten ha dock viss likhet med exporttullar (jfr p. 271). Även tidigare har handeln belagts med avgifter som kunna anses som tullme- del men som likväl, då de använts för särskilda ändamål, redovisat-s vid sidan om riksstaten (jfr Herlitz: Riksdagens finansmakt, sid. 32—33).

214. Rusdrycksskatter. Förutom den i 1810 års riksstat uppförda saluacci-

sen utgick år 1810 även en skatt på brännvinstillverkningen i Sverige, brännvinsbränningsavgift. Så-dzan be- skattning har förekommit sedan 1638 års accisförordning och har använts dels för att reglera och begränsa br'änn- vinskonsumtionen, dels för att tilllföra staten skatteinkomster. Nuvarande lag- stiftning om brännvinstillverknimgen grundas på 1854 års riksdagsbeslut. Den alltjämt bestående brännvinstillvcrk- ning-sskatten (före år 1867 benämnd brännvin-savgift) tillkom samtid-igt. Sin senare utformning erhöll denna lagstift— ning vid 1917 och 1926 års riksdagar. Den regala husbehovsbränningen hade redan före år 1810 upphört men de i RF & 60 omnämnda husbehovsbränne- rimedilen ha ansetts avse den dåvarande brännvinsavgiften. RF & 60 'kan dock anses ge ett uttryck för, att brännvins- beskattningen hade ett vidare syfte än övriga acciser och därför borde sär- skilt omnämnas. Brännvinstillverk- ningss—katt har uttagits som och anses numera vara en accis. Den komplette- rades år 1904 med punschskatt (prop. 53/1903, skr. 104) och har därjämte alltid kompletterats med tull på im- port-erade rusdrycker.

Vid 1905 års riksdag beslöts en sär- skild kontroll på brännvinsförsäljning- en, kombinerad med en försäljnings- skatt, brännvinsförsäljningsmedel (prop. 79, skr. 171). Försäljningsskatten upp— hörde i samband med monopolisering- en av rusdrycksförsäljninngen (jfr nedan p. 226). År 1916 beslöts vidare en spi— rituosaaccis (prop. 238, skr. 265), upp— hävd 1918.

Vid 1917 års riksdag beslöts på för- slag av bevillningsutskottet (BevU 12, skr. 212) en rusdryc—kaÖr-säljningsför- ordning, genom vilken handeln med vin och sprit monopoliserades för ett par- t—ivhandelsbolag för hela riket och flera

detaljhandelsbolag (monopol i länen el- ler i områden .inom länen).

Fr. o. m. är 1921 koncentrerades rus- drycksbeskattningen till en av mono- polbolagen uttagen omsättnings- och ut- skänkningsskatt å spritdrycker (prop. 437/1920, skr. 430), vilken utgick jämte den gamla brännvinstillverkningsskat- ten samt tull på importerad-e varor. Budgetåret 1939/40 tillkom omsättnings- skatt å vin (prop. 49/1939 U, skr. 34), numera utvidgad till omsättnings- och uts—känkningsskatt å vin (prop. 190/ 1943, skr. 242). Dessa olika skatter —— gemensamt benämnda rusdrycksmedel — äro numera de mest inkomstbringan- de av de statliga accismedlen. Rus- drycksmedlen ingingo åren 1915—1931/ 32 i en specialbudget avsedd att finan- siera kostnaderna för ett eventuellt to- talförbud.

215. Förutom genom beskattning av rusdrycker har principen att tillföra budgeten medel genom beskattning av umbärliga varor fått en alltmer vidgad betydelse. Sålunda införd-es år 1904 maltskatt (prop. 52/1903, skr. 156). Denna, som åren 1915—1931/32 ingick i rusdrycksmedleus specialbudget, er- sattes 1939/40 av maltdrycksskatt (prop. 68/1939 U, skr. 87). År 1914 beslöts statsmonopol för tobaksvaror samt to- baksskatt (prop. 254/1914 B, skr. 261). Tobaksskatten har liksom rusdrycks- medlen blivit en av budgetens större in- komstkällor.

Till konsumtionsskatter på umbärliga varor böra även räknas 'den sedan gam- malt som stämpelskatt utgående spel- kortsstämpeln (p. 210) samt den åren 1920—1936 utgående lyxskatten (p. 211). Numera beslutas skatter av denna typ såsom varuskatt.

216. I några fall ha konsumtionsskat- ter införts såsom komplement till tull

på importerade varor. Som exempel kunna nämnas vitbetssockertillverk- ningsavgift år 1873 (.skr. 58/1869), se- dan 1907 benämnd sockerskatt, avveck- lad 1929/30, samt accis å silke sedan 1932/33 (prop. 61/1932, skr. 17) och skatt å inhemskt vin 1935/36 (prop. 216/1935, skr. 126), vil-ken t. o. m. 1939/40 redovisades på titeln omsätt- nings- och utskänkningsskatt å sprit- drycker och numera ingår .i omsätt- nings- och utskänkningsskatt å vin.

217. Skatt på jordbruksprodukter. Vissa acciser ha införts i avsikt att reg- lera priset på jordbruksprodukter. Dit höra accis ä margarin och vissa fettva- ror (prop. 264/1933, skr. 334) samt ska—tt å oljekakor och vissa slag av fo- dermjöl (pr-op. 265/1933, skr. 304). Den förra har syftat till att stödja smörpro- duktionen och har varit kombinerad med tull på motsvarande importerad-e varor. Kungl. Maj:t har varit bemyn- digad höja och sänka denna skatt och motsvarande tullavgift. Skatten skall i vad avser margarin till-s vidare icke ut- tagas (prop. 215/1949, jfr KK 38/ 1951). Skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl var en import- avgift, som 1933/34 uppfördes bland acciser men därefter överfördes till en uppbördstitel, »avgifter för pris- reglering på jordbrukets område». På denna titel och titeln »avgifter för täc- kande av förluster på spannmålsregle- ringen» upptogos även flera andra lik— nande skatter, exempelvis införselavgift å havre och ma-js jämte vissa andra fo- dermedel, skatt å kli samt vissa export- avgi-fter (jfr prop. 257/1934, skr. 259; prop. 227 och 233/1935, skr. 265). Dessa skatter avvecklades under :bud- getåren 1939/40—1941/42 (jfr prop. 1/1940 och 1/1941, .ink. ber.). Liknande avgifter som under senare år uttagit's i

prisregl-erande syfte ha i regel vid si- dan om riksstaten tillförts särskilda clearingkassor (jfr nedan p. 272).

218. För att anskaffa medel till väg- väs-end-et har införts en särskild kon- sumtionshes—knattn-ing av automobiler och drivmedel. Automobilskatt inför—des enligt beslut vid 1922 års riksdag (prop. 199, skr. 174) i form av skatt på automobi- ler och automobilgu-mmiringar. En sam- tidigt beslutad förordning angående för- delning av automobilskattemedel (KF 262/1922) föreskrev, att influtna auto- mobilskattemedel skulle enligt särskilda av riksdagen beslutade grunder förde- las mellan -städ-er och landsbygd för att användas för underhåll .av gator och för samfärdseln viktiga väga-r. Genom beslut vid 1924 års riksdag tillkom skatt på bensin och motorsprit (prop. 206, skr. 167). Gummiringsskatten avskaf- fades genom beslut vid 1938 års riksdag. Automobilskattemedlen up—pto- glos 1925/26 på riksstaten, varvid på ut- giftssidvan upptogos anslag, över vilka influtna medel reserverades för fördel- ning på städerna och landsbygden (jfr p. 250).

219. Varubeskattning. Sedan den gamla .saluaccisen år 1863 avskaffats tillgod-osågs behovet av indirekta skat- ter i huvudsak med tullar samt skatter på rusdrycker, tobak, o. (1. Den nutida varubesk'attningen, som avser även be- skattning av nödvän-dighetsvaror, till- kom efter utbrottet av det andra värld-s- kriget. Då tillgodosågs det ökade me- delsbehovet bl. a. genom ny konsum- tionsbes'kattnin-g, som avsåg dels en all- män beskattning av varuomsättningen, dels särskilda skatter på olika slag av varor. Sålunda införd-es vid 1939 års urtima riksdag industrisockenskatt (prop. 89, skr. 105), skatt å kaffe (prop.

80, skr. 94), skatt å läskedrycker (prop. 81, skr. 96) samt tilläggsskatt å bensin (prop. 84, skr. 103), vilken redovisades vid sidan om automobilskattemedlen och avvecklades år 1945. År 1940 infördes en allmän omsättningsskatt (prop. 3/1940 U, skr. 79). År 1941 tillkom en varu— skatt, som närmast var avsedd såsom en beskattning av lyxvaror (prop. 237, skr. 257). I denna uppgick industri- sockerskatten. Sistnämnda proposition inne-håller (sid. 43) en redogörelse för den tidigare beskattningen av lyxvaror och därom väckta förslag.

Efter krigsslutet 1945 framkommo förslag om den allmänna omsättnings— skattens avveckling. Sedan Kungl. Maj:t inhämtat riksdagens yttrande över frå- gan om avveckling av denna skatt och riksdagen uttalat sig för avveckling (prop. 222/1946, skr. 431) beslöts att skatten skulle upphöra den 1/1 1947 (prop. 386/1946, skr. 566). Därvid bi- behöllos dock vissa skatter på umbär- liga varor. Dessa redovisades därefter på titeln varuskatt (jfr prop. 10/1948, skr. 62).

År 1948 beslöts höjda tillfälliga kon- sumtionsskatter. Dessa uttogos dels så- som tilläggsskatter till de redan bestå- ende konsumtionsskatterna (prop. 5—9, skr. 15, 16, 17, 26, 50 och 61), dels ge- nom en ny skatt, pappersskatt (prop. 215, skr. 292), avvecklad år 1950 (prop. 193, skr. 127). I stället för den allmän- na omsättningsskatten hade alltså trätt en skärpt beskattning av vissa varor, punktbeskattning. '

Av de nya skatterna blev en ny till- läggsskatt å bensin (prop. 5/1948, skr. 61) den viktigaste. Den innebar en för- dubbling av bensinskatten och red-ovi- sades såsom automobilskatt. Denna skatt slopades samtidigt som den ordi- narie bensinskatten höjdes fr. o. m. den 1/1 1951 (prop. 237/1950, skr. 264).

Under budgetåret 1951/52 uttages även en tillfällig fordonsskatt (prop. 144/1951, skr. 231) vilken redovisas å särskild titel under tullar och acciser. Skatten skall avvecklas samtidigt med att en ny skatt på vissa motorfordon in— föres (prop. 218/1951, skr. 347). Den se- nare skatten redovisas på titeln varu- skatt. Ingen av dessa senare skatter hänföres alltså till automobilskattemed— lens specialbudget.

220. Övriga acciser. Under rubriken tullar och acciser ha även upptagits några skatter, som drabba andra nyttig- heter än varor. Sålunda infördes år 1939 en statlig nöjesskatt (prop. 86, skr. 106), vilken utformades såsom en för- höjning av den år 1919 beslutade, då endast kommunala nöjesskatten. År 1942 infördes en särskild skatt på persontra- fikbiljetter vid järnvägarna, trafikskatt (prop. 346, skr. 368). Skatten, som ut- togs av järnvägsstyrelsen, upphörde att utgå år 1951 (prop. 1/1951, Ink. sid. 44). Samma år infördes en ny skatt på elektrisk kraft (prop. 143, skr. 230).

221. För redovisningen och uppbör- (len av indirekta skatter gällande be- stämmelser äro utformade efter i viss mån enhetliga principer. Praktiskt taget alla skatter och av- gifter, som uttagas vid import av varor, uppbäras och redovisas av tullverket. Skatter på konsumtion inom landet uppbäras och redovisas i regel av kon— trollstyrelsen. Följande undantag böra dock nämnas.

Vissa skatter som förutsätta deklara— tion till länsstyrelserna, exempelvis fordonsskatt och nöjesskatt, uppbäras och redovisas av länsstyrelserna.

Skatt på spelkort är en konsumtions- skatt, som uttages genom stämpelbelägg— ning (jfr ovan p. 210).

Gemensamt för dessa skatter gäller: De uttagas på varor proportionellt i förhållande till varans vikt eller värde. Den offentliga konsumtionen vid stat— liga och kommunala företag är i regel icke fritagen från denna be- skattning. Skatterna drabba endast konsumtion inom Sverige, varför er- lagda skatter i regel restitueras vid ex- port av skattebelagda varor. Skatt på inhemsk produktion kombineras alltid med avgift — tull eller skatt —— på im- porterade liknande varor.

Principen med skatteplikt endast för varor som konsumeras i Sverige, vilken tillämpats sedan år 1863, står i över- ensstämmelse med en internationellt tillämpad princip, att ett land icke bör beskatta konsumtion i annat land.

Varuskatterna uttagas antingen vid införsel till Sverige eller vid tillverk- n-ing eller bearbetning för försäljning i riket eller i samband med försäljning. För skattebeläggningen tillämpas vissa för all sådan skattebeläggning gemen- samma regler, vilka återkomma i de olika Skatteförfattningarna. De olika konsumtionsskatterna uttagas och redo- visas för närvarande enligt följande principer.

222. Uppbörd av tullar. Tull drabbar alla varor som enligt tulltaxa eller sär- skilda bestämmelser äro tullpliktiga. Om för viss vara uttages konsumtions- skatt vid tillverkning eller försäljning inom riket uttages vid import av lik- nande vara motsvarande avgift i sam— band med tullbehandling. Detta sker

genom förhöjning av tullen, nämli- gen för margarin och vissa andra fett- varor, maltdrycker och läskedrycker; eller

genom att tullverket förutom tull ut- tager på viss vara belöpande skatt,

exempelvis bensinskatt, varuskatt och kaffeskatt.

Vid import av vin, spritdrycker och tobaksvaror överlämnas den importera- de varan till vederbörande monopolfö- retag för uttagande av därä belöpande skatt.

De avgifter som uttagas av tullverket vid import av skattehelagda varor äro i verkligheten tullar, som av budgettek- niska och statistiska skäl redovisas som skatter. De uttagas och redovisas sam- tidigt med och på samma sätt som tul- len, varvid dock i vissa fall erfordras särskild deklaration till tullverket. Till tullmyndighet avlämnade deklarationer granskas av kontrollstyrelsen, som, om skatt till tullverket erlagts med för lågt belopp, kan påföra den skattskyldige felande belopp samt bestämma om tid och sätt för inbetalningen.

För anstånd med betalning och skat- tefrihet i vissa fall gälla för de speciella varuskatter, som uttagas av tullverket, samma bestämmelser som i fråga om tull. R'estitution av skatt för importerad vara som befinnes vara obrukbar med- ges av generaltul-lstyrelsen men kan, när deklaration granskas av kontroll- styrelsen, medges av denna myndighet.

223. Vid beskattning av varor, som inom Sverige tillverkas eller tillhanda- hållas för försäljning (utom tobak och konstsilke) tillämpas i fråga om kon- troll av tillverkning samt deklarations- och uppbördsförfarandet vissa i sina huvuddrag likartade regler. 3) Den som ämnar tillverka (för- sälja) skattepliktig vara skall i förväg göra anmälan härom till kontrollstyrel- sen.

b) Tillverkningen (försäljningen) kontrolleras av kontrollstyrelsen ge- nom dess tjänstemän eller särskilda kontrollanter samt förutsätter särskilda

kontrolluppgifter och särskilda befogen- heter för kontrollstyrelsen.

c) Tillverkare (försäljare) skall inom viss tid efter utgången av varje kalen- derkvartal eller månad i deklaration till kontrollstyrelsen uppgiva den mycken- het av skattepliktig vara, som tillver- kats (försålts). under kvartalet eller månaden samt därå belöpande skatt.

d) Skatten betalas till kontrollstyrel- sen, samtidigt med eller i omedelbart sammanhang med att deklarationen av- gives, genom inbetalning till för respek- tive skatter avsedda postgirokonton.

e) Kontrollstyrelsen har rätt kräva att tillverkare (försäljare) ställer säker— het för skattens behöriga fullgörande.

f) Om vara, som för viss användning är skattefri, försäljes eller eljest använ- des för annat skattepliktigt ändamål, åvilar d—eklarationsskyldighet och skat- teplikt i regel köparen respektive den som förfogar över varan.

g) Om vara för vilken skatt erlagts exporteras eller befinnes vara obruk- bar, kan erlagd skatt restitueras efter därom gjord ansökan.

b) I vissa fall kan i stället för resti- tution avdrag för exporterade eller kas- serade varor göras direkt i deklaratio- nen.

Dessa likartade bestämmelser för va- rubeskattningen återfinnas, ehuru i va- rierande form, i varje särskild författ- ning. I fråga om sättet för utövandet av kontrollen samt tiden och sättet för avgivande av anmälningar och deklara- tioner samt fullgörandet av betalnings- skyldigheten utvisar dock varje författ— ning större eller mindre avvikelser från övriga hithörande författningar.

Har skatt som skall betalas till kon- trollstyrelsen icke erlagts mom före- skriven tid skall den betalningsskydige vid indrivning erlägga viss straffavgift beräknad för belopp under 5000 kro-

nor till 6 öre per full krona och därut- över till 6 % för helt år, dock lägst 300 kronor (KK 531/1942 med vissa bestäm- melser rörande upphörd av accis eller skatt, som skall inbetalas till kontroll- styrelsen m. m.). Kontrollstyrelsen kan enligt samma bestämmelser avskriva fordran, som under i kungörelsen an- givna förutsättningar icke kan indrivas.

Undantag från dessa regler ha gällt den numera avvecklade accisen å silke, vilken uppbars av generaltullstyrelsen med samma befogenheter som för öv- riga hithörande skatter tillkomma kon- trollstyrelsen. Om denna skatt hade in— förts något senare hade den säkerligen hänförts till varuskatt enligt för sådan skatt gällande regler.

För tobaksskatt och nöjesskatt tilläm- pas speciella betalnings- och redovis- ningssystem.

224. Grupperingen i riksstaten av tull- och accismedlen. Som förut sagts ha de uppdelats under två huvudrubriker: »Automobilskattemedel» samt »Tullar och acciser». Under rubriken tullar och acciser redovisas även de i det följande omnämnda rusdrycksförsäljningsmed- len, som upptagits här, emedan de tidi- gare tillhört rusdrycksmedlens special- budget. Under annan rubrik än »tullar och acciser» ha, förutom automobilskatte- medel, redovisats vissa förut omnämn— da konsumtionsskatter, nämligen skat- ter som uttagits genom stämpelbelägg— ning samt avgifter för prisreglering på jordbrukets område. Redovisningen av sistnämnda medel sammanhängde med att de ingingo i en specialbudget.

E. Inkomster av statskontrollerad verksamhet

225. Statsinkomster av denna art för- utsågos icke vid genomförandet av 1911 års budgetreform. I den mån sådan

verksamhet bedrives av aktiebolag, i vil— ket staten är delägare, redovisas staten tillkommande aktieutdelning såsom in- komst för den kapitalfond, på vilken aktieinnehavet är bokfört. Utdelningen är emellertid i regel maximerad. över- skjutande överskott redovisas, i den mån det inlevereras till statsverket, un- der egentliga statsinkomster.

De medel varom här är fråga äro vinstmedel som uppkomma hos AB Vin- & Spritcentralen, systembolagen, Sven- ska penninglotteriet a.b. och AB Tips- tjänst samt vid vadhållning vid häst— tävlingar. överskottsmedlen från vin- och Spritcentralen samt systembolagen benämnas rusdrycksförsäljningsmedel och redovisas på grund av sin samhö- righet med beskattningen av rusdrycks— medel bland skatter, ehuru de icke äro skatter i egentlig mening. Övriga här nämnda medel redovisas på särskilda titlar under rubriken »övriga diverse inkomster».

En annan grupp inkomster som bör omnämnas i detta sammanhang bilda de medel som inflyta i samband med statlig kontroll av handeln med vissa varor. Dessa medel användas i huvud- sak för finansiering av subventioner och prisreglerande åtgärder samt för forskning och understöd åt vissa nä- ringar. De redovisas vid sidan om riks- staten och behandlas närmare i ett se- nare avsnitt.

226. Rusdrycksförsäljningsmedlen av parti— resp. detaljhandelsbolag upp- komma på följande sätt. AB Vin- & Spritcentralen har exklu- siv monopolrätt på all partihandel inom riket med sprit och vin samt rätt att importera och exportera sådana varor. På omsättningen och produktionen be- löpande konsumtionsskatter uppbäras av bolaget och inlevereras till kontroll-

styrelsen. Bolagets försäljningspriser skola fixeras så, att bolaget erhåller täckning för sina omkostnader samt be- redes skälig vinst. Försäljningspriset avses icke skola inrymma någon be- skattning av allmänheten utöver de en— ligt särskilda författningar utgående konsumtionsskatterna (avtal mellan bo- laget och staten, g 3). Dock måste priset inrymma en marginal, tillräcklig att motväga eventuella förlustrisker. Ge- nom denna marginal kan en vinst upp- komma. Därjämte kan bolaget ha in- komster av fastigheter, räntor, kursvins-

ter, m. m. Vad som av vinsten återstår.

efter därå belöpande inkomstskatt, före- skriven fondavsättning, eventuell för- lusttäckning och utdelning till aktie- ägarna skall efter bolagsstämman inle- vereras till statsverket (jfr prop. 170/ 1923).

För redovisning av statens andel i bolagets vinst uppfördes en särskild in- komsttitel i riksstaten under egen hu- vudrubrik enligt beslut år 1921 (prop. 368, sid. 9 och 21 samt bil. 13). Bestäm- melse att sådan vinst skall inlevereras till statsverket infördes därvid i bo- lagsordningen och fr. o. m. år 1923 i författning (prop. 170, skr. 185, KF 153). Den särskilda inkomsttiteln slopa- des år 1923, varefter de till statsverket levererade överskottsmedlen redovisa- des bland »diverse inkomster». Fr. o. m. budgetåret 1927/28 redovisas dessa me- del såsom rusdrycksförsäljningsmedel av partihandelsb-olag under rubriken »tullar och acciser» (prop. 1/1927, Ink. sid. 11).

Enligt beslut vid 1930 års riksdag har pensionsstyrelsen för folkpensione- ringsfondens räkning tecknat samtliga preferensaktier i Vin- & Spritcentralen och därmed blivit ägare till 97 % av aktiekapitalet (prop. 196, sid. 26 och 29, skr. 259).

Rusdrycksförsäljningsmedlen från systembolagen och vissa restaurang- bolag äro likaledes i bolagens rörelser uppkomna överskottsmedel, delvis av samma art som Vin- & spritcentralens överskottsmedel.

Enligt KF 36/1905, ang. försäljning av brännvin skulle den som erhöll rättighet till detaljhandel med brännvin erlägga en årsavgift, vilken fastställdes och upp- bars såsom skatt. Denna skatt jämte vad som av årsvinsten översteg 5 % ränta på insatt kapital inflöt till skattemyn- dighleterna och fördelad-es av statskon- toret utan redovisning över budgeten på städer och landsbygd. Detta var allt— så en beskattning av brännvinsförsälj- ningen. Vid 1913 års riksdag beslöts (prop. 186, skr. 168) att dessa medel skulle behållas av statsverket samt tillfö- ras rusdrycksfonden (jfr KF 197/1913). På statskontorets förslag uppfördes skatten med benämningen »brännvins- försäljning-smedel» bland tullar och acciser (prop. 1/1914, Ink. sid. 9; ink. ber. sid. 12; skr. 9).

Genom 1917 års rusdrycksförsälj- ningsförordning (BevU 12/1917, skr. 212, KF 340/1917) och monopolisering- en av handeln med rusdrycker s.imt genom införandet av omsättnings- och utskänkningsskatter å rusdrycker änd- rades brän-nvinsförsäljningsmedlens ka- raktär. De utgöra därefter endast len del av systembolagens rörelsevinst som kvarstår sedan inkomstskatt, föreskri- ven fondering och utdelning till aktie- ägarna frånräknats årsvinsten. Inkoms- tens skattekaraktär försvann och skatt uttogs i stället genom omsättnings- )ch utskänkningsskatt. De sedan 1905 års förordning i nykterhetsbefrämjande syfte upprätthållna strävandena att be- gränsa vinsten på utskänkning av ms- drycker ha lett till nuvarande regler om rätt till utskänkning. Sådan rättighet

. in...—':.m-g-a -. - .

skall av systembolag mot avtal överlå- tas till annan. Villkoren för avtalet, vil- ket fastställes av länsstyrelse, skola vara så utformade, att innehavarens ekonomiska fördel, så långt ske kan, ej göres beroende på myckenheten av ut- skänkta spritdrycker och starkare viner (KF 340/1917, III kap.).

Systembolags aktiekapital är regel- mässigt begränsat till 10 000 kr. och ut- delningen till 500 kr. Detta medför att praktiskt taget hela årsöverskottet till- faller statsverket.

Den säkerhetsmarginal mellan inköps- och försäljningsmedel som utgör hu- vudbeståndsdelen av rusdrycksförsälj- ningsmedlen får icke ökas i syfte att tillföra staten eller bolagen ökade in- komster. Men däremot ha förhållanden som sammanhänga med växlingar i im- portpriser, växelkurser, råvarupriser inom landet, m. m. medfört någon höj- ning av denna marginal. Marginalen har icke nämnvärt påverkats av de se- nare årens skatteskärpningar. I förhål- lande till rusdrycksbeskattningen ha därför rusdrycksförsäljningsmedlen sjunkit i relativ betydelse.

De båda inkomsttitlarna för rus- drycksförsäljningsmedel av parti- resp. detaljhandelsbolag betecknas bevill- ning. Detta beror på att brännvins- törsäljningsmedlen ursprungligen inne- fattade en skatt. Beteckningen bevill- ning har därefter bibehållits för rus- drycksförsäljningsmedlen. Men dessa behandlas icke såsom bevillningar, de grundas icke till någon del på av Kungl. Maj:t och riksdagen bestämda avgifter. Över huvud taget ha Kungl. Maj:t och riksdagen icke fattat några beslut som reglera dessa medels storlek, bortsett från de bestämmelser som äro avsedda att förhindra att allmänheten ytterli- gare beskattas genom bolagens prissätt- ning. Av årsvinst som eljest skolat in-

levereras till statsverket ha systembo- lagen med kontrollstyrelsens medgivan- de kunnat avsätta medel för byggnads- ändamål, vilket ej överensstämmer med dessa medels karaktär av skatt eller be- villning. I skattehänseende behandlas medlen som bolagsvinst och beskattas alltså på sätt angives i kommunalskatte- lagen 30 S, 4 mom., till statlig och kom- munal inkomstskatt.

När riksräkenskapsverket föreslog att Vin- & spritcentralens vinstmedel skulle upptagas på inkomsttitel såsom rus— drycksförsäljningsmedel, satte verket i fråga, »huruvida rusdrycksförsäljnings- medlen verkligen äro att hänföra till skatt, liksom om beteckningen bevill- ning numera är riktig, då några till be- loppet bestämda avgifter cj påläggas genom rusdrycksförsäljning—sförord- ningen». Verket ansåg det ej ankomma på sig att därom framlägga direkt för- s-lag. Med hänsyn till att dessa medel avsattes till rusdrycksmedelsfonden an- sågos de emellertid kunna »upptagas i riksstaten tillsammans med övriga rus- dryckstitlar» (prop. 1/1927, ink. ber. sid. 21—22). Kungl. Maj:t upptog titeln i enlighet med sistangivna förslag, var- vid »beteckningen ”bevillning” vid ifrå- gavarande inkomsttitel fått utgå» (prop. 1, Ink. sid. 11). Riksdagen upp- förde inkomsttiteln i riksstaten men bi- behöll beteckningen bevillning (BevU 57, sid. 3, skr. 333). Detta torde ha be- rott på att titeln ingick i dåvarande specialbudgeten för rusdrycksmedel. Den uppfördes bland tullar och acciser.

227. Vinstmedel liknande dem som inflyta från Vin- & spritcentralen före- komma i tobaksmonopolet. Detta inle- vererar i vanlig ordning skatt och be- talar en till viss procent begränsad aktieutdelning. överskjutande vinstme- del fonderas men ha vid några tillfällen

inlevererats till statsverket och ha där redovisats såsom inkomst för fonden för statens aktier (regelbundet före år 1931 samt budgetåren 1933/34 och 1935 /36). Tillvaron av fonderade medel medför att tobaksmonopolet ej behöver hålla lika hög säkerhetsmarginal som Vin- & spritcentralen. Under budget- året 1949/50 medgavs att tobaksmono- polets egna medel utnyttjades i syfte att motverka en eventuell risk för pris- stegring (prop. 215/1949, sid. 13—14).

228. Lotterimedel. Penninglotterier ha i Sverige sedan gammalt kontrolle- rats av staten (KF 12/1844 och 38/ 1881, sid. 2). Dessa förordningar hade utfärdats utan riksdagens hörande. Till- stånd till anordnande av lotterier lik- som föreskrift om användning av vinst på sådant lotteri ansågos kunna med- delas av Kungl. Maj:t utan riksdagens hörande. Lotterimedel användes tidi- gare helt vid sidan om budgeten för att tillgodose vissa kulturella ändamål (jfr AK FTU 9/1906 och prop. 24/ 1938, sid. 3—9). Nu gällande lotteriför- . ordning utfärdades efter riksdagens hö- rande (prop. 76/1939, skr. 178, KF 207/ 1939). Fr. o. m. budgetåret 1933/34 togs viss del av lotterimedlen, 1 a 2 milj. kr., i anspråk för budgeten. Inkomsten redo- visades först under »diverse inkomster» (prop. 1/1933, Ink. sid. 17). För bud- getåret 1936/37 uppfördes en inkomst— titel för dessa medel, benämnd »Lot- terimedel», under rubriken »Diverse inkomster» (prop. 1/1936, Ink. sid. 55—56) . Sedan ett statsägt aktiebolag, Svens- ka penninglotteriet, bildats för att om- händerhava denna verksamhet överför- des hela den disponibla vinsten, efter avdrag för utdelning till aktieägarna samt föreskriven fondering, till stats-

verket för redovisning på denna titel. Av detta belopp skulle en del tillgodo- föras »lotterimedelsfonden» från ett an- slag på riksstatens utgiftssida, för att användas till med fonden avsedda än- damål (prop. 24/1938, skr. 132). Bo- lagets inkomster äro fria från inkomst- skatt (prop. 258/1938, BevU 32, skr. 392; kommunalskattelagen 53 &; KF om stat- lig inkomstskatt 7 5).

Att bolaget i skattehänseende intar en särställning beror på att lotterimed- len icke äro rörelsevinst utan bildas ge- nom att i priset för lottsedeln ingår ett bestämt belopp, som skall inbetalas till statsverket för att tillföras budgeten. Detta belopp är mycket nära jämförbart med en konsumtionsskatt. Med köpet av lottsedeln erhåller emellertid köparen ett vederlag, en vinstchans.

Vid 1948 års riksdag beslöts en höj- ning av priset på lottsedlar med 2 kro- nor. Detta belopp skulle oavkortat till- falla statsverket (prop. 5 och 9, BevU 6, skr. 26). Förslaget härom ingick i 1947 års konsumtionsskatteberednings förslag till skärpning av den indirekta beskattningen, det behandlades i sam- ma ordning som övriga konsumtions- skattehöjningar vid samma riksdag (jfr ovan p. 219) samt remitterades till och behandlades av bevillningsutskottet.

Vid 1951 års rik-sdag beslöts en ytter- ligare höjning av priset på lottsellar med en krona (prop. 1, X ht, SU 10, skr. 10). Medan det belopp på 2 krcnor varmed priset höjdes 1948 även i tort- sättningen skulle tillfalla staten, skulle den nypålagda envkronan i likhet med vad som gällt grundpriset, 10 kroior, fördelas så, att 66 procent gå tilllaka till spelarna i form av vinster, tre pro- cent till bolaget för omkostnader och 31 procent tillfalla staten.

Statens hela andel av lotteri-mede. —— frånsett staten tillkommande aktieut-

TDi-r v."...

delning, som redovisas under fonden för statens aktier — tillgodoföres titeln »lotterimedel».

229. Tipsmedel. Genom KF 237/1934 angående vadhållning i samband med tävlingar respektive 1939 års lotteriför- ordning (KF 307/1939) förbjöds den ti- digare florerande privata vadhållningen vid fotbollstävlingar (prop. 231/1934, skr. 232). Samtidigt därmed bildades genom privat aktieteckning Aktiebola- get Tipstjänst, vilket ensamt erhöll till- stånd att anordna vadhållning i sam- band med andra tävlingar än hästtäv- lingar. Bolagets aktier förvärvades av staten år 1943 (prop. 163/1943, bil. 12, skr. 155). Dessa åtgärder vidtogos i det dubbla syftet att reglera den s. k. fotbollstippningen i sundare former och samtidigt tillföra staten medel, främst avsedda att användas till idrot- tens främjande. Vinsten å denna verksamhet skulle tillfalla statsverket och över en special- budget användas för idrottslivets och friluftslivets främjande. Numera an- vändes endast en del av vinsten för detta ändamål. Intäkten höjdes år 1948 med 5 öre per insats (prop. 9, skr. 26) samt med ytterligare 5 öre år 1951 (prop. 1, X ht., sid. 158, skr. 10). Den förstnämnda höjningen skulle i likhet med vad nyss sagts om lotterimedel odelad tillfalla staten. Den sistpålagda femöringen skulle fördelas så, att 50 procent gå tillbaka till tipparna i form av vinster, 10 procent gå till bolaget för omkostnader och 40 procent tillfalla statsverket.

Inkomsttiteln, som till en början upp- fördes under rubriken »uppbörd i sta- tens verksamhet», redovisas fr. o. m. budgetåret 1936/37 under rubriken » diverse inkomster».

230. Totalisatormedel. På grund av förslag i väckta motioner anhöll 1923 års riksdag (skr. 31), att Kungl. Maj:t för beredande av medel till understöd åt landets hästavel ville medgiva, att vissa av Kungl. Maj:t godkända för- eningar skulle tillåtas att vid offentliga kapplöpningar och travtävlingar an- ordna vadhållning för allmänheten med s. k. totalisator. Villkor härför skulle vara att föreningarnas vinst av totalisa- torn, med skäligt avdrag för omkostna- der, skulle inbetalas till statsverket för att användas till hästavelns befrämjan- de. I anslutning härtill meddelades föreskrifter i ämnet genom KK 87/1923; ersatt och upphävd genom KF 237/ 1934 angående vadhållning i samband med tävlingar. Nu gällande bestämmel- ser, som återfinnas i lotteriförordningen (KF 307/1939), innefatta bl. a. förbud mot att utan av Kungl. Maj:t meddelat tillstånd i samband med kapplöpning eller annan tävlan anordna vadhåll- ning. Av insatserna i totalisatorn skulle viss del (20 %) innehållas och, efter avdrag för omkostnader, m. m. redo— visas till statsverket. Statens inkomst redovisas på inkomsttiteln '»totali-sator- medel», vilken uppfördes först under »uppbörd i statens verksamhet» och fr. o. m. 1936/37 under rubriken »di- verse inkomster». Vid 1948 års riksdag beslöts, sam- tidigt med de förut omnämnda höj- ningarna av lotterimedlen och tips- medlen (prop. 9, skr. 26) en höjning av staten-s andel av insatserna. Höjningen upphävdes till viss del år 1949 på grund av minskad omsättning (prop. 25, skr. 45). Totalisatormedlen avsatt-es från bör- jan till en fond, avsedd att användas till hästavelns främjande. I den mån be- hållningen på fonden steg återfördes

medel från denna till budgeten. Dessa medel, som endast inneburo att special- budgeten reducerades med det åter- förda beloppet, redovisades på inkomst- titeln »diverse inkomster» resp. »övri- ga diverse inkomster». Fr. o. m. bud— getåret 1947/48 upplöstes denna spe- cialbudget, varvid fondens kvarstående behållning återfördes till budgeten över inkomsttiteln »övriga diverse inkom- ster» (prop. 14/1947, skr. 72).

F. Uppbörd i statens verksamhet

231. Till upphörd i statens verksam- het hänföras i regel sådana statsinkom- ster som sammanhänga med vissa stat- liga organs verksamhet eller avse er- sättning för vissa av statliga myndighe- ter vidtagna åtgärder eller gjorda tjäns- ter. Den mellan åren 1810 och 1911 till- lämpade riksstatsuppställningen upptog bland ordinarie inkomster endast ett fåtal inkomsttitlar av den typ som nu uppföres i riksstaten bland uppbörds- medel. Flertalet avgifter till myndighe- terna uppburos sedan gammalt i form av stämpelmedel — varav de nuvarande expeditionsstämplarna utgöra en relikt — eller ock redovisades tillfälliga upp- bördsmedel på en särskild kollektivtitel för »extra upphörd», motsvarande den nuvarande »övriga diverse inkomster». Vid arméns förläggningar och för- hand ha förekommit inkomst-er genom att olika nyttigheter tillvaratagits och försålts, varvid influtna medel kunnat utnyttjas för armén. Genom den succes- siva utvidgningen av statsförvaltningen under 1800-talet tillkommo hos olika myndigheter nya inkomster av denna art. Därjämte organiserades myndighe- ter och verksamhetsgrenar, som helt fi- nansierades med egna inkomster, exem- pelvis riksheraldikerämbetet, myntver- ket, patent- och registreringsverket,

bankinspektionen, försäkringsinspektio- nen, riksförsäkringsanstalten m.fl. Lots- verket erhöll ett anslag, som uppfördes med samma belopp som fyr- och båk- medlen, varjämte verket fick behålla överskottet av dessa medel samt hela lotsinkomsten (skr. 62/1867). Upp— bördsmedel hos myndighet vars utgif— ter finansierades med riksstatsanslag fingo i regel behållas och användas i myndighetens verksamhet. Till väsent— lig del gällde detta medel som för sär- skilda ändamål inflöto till statsverket enligt bestämmelser utfärdade med stöd av Konungens ekonomiska lagstift- ningsmakt och som icke togos i anspråk i riksstaten.

232. Vid 1911 års budgetreform be- rördes icke frågan om uppbördsmedlens konstitutionella karaktär. När därvid rubriken »Uppbörd i statens verksam- het» infördes i riksstaten behandlades förslaget härom såsom en budgettek- nisk eller snarare bokföringsteknisk ordningsfråga. För att erhålla bittre ordning och reda i statsbokföringen samt klarare översikt över ämbetsver- kens utgifter uppställdes kravet att samtliga administrativa ämbetsverks ut- gifter skulle redovisas på riksstaten. Detta förutsatte att inkomsterna för de myndigheter vilkas verksamhet fi- nansierades med egna intäkter uppto- gos till redovisning på riksstaten. På grund härav uppfördes under föreva- rande rubrik inkomsttit-lar för föisäk- ringsinspektionen, bankinspektioaen, mynt-ning och justering samt patent-, varumärkes- och registreringsavgifter'. Efter särskild utredning ordnadei år 1915 lotsverkets redovisning på motsva- rande sätt, varvid titeln »lotsaen— ningar» tillkom. Under »Uppbörd ista- tens verksamhet» upptogos även de gamla inkomsttitlarna fyr- och bål-me-

. -__'..n._ . .

del, kontrollstämpelmedel och termins- avgifter från läroverken.

Vid framläggandet av dessa förslag hade 1910 års riksstatskommitté utgått från principen om bruttoredovisning av statens inkomster och utgifter (bet. sid. 26). Från denna princip gjordes dock undantag för sådana inkomster i myndigheternas egen verksamhet, som ansågos bli bättre tillvaratagna, om de redovisades av vederbörande myndig- heter som uppbördsmedel för deras an- slag och beräknades i samband med an- slagsiiskande och anslagsanvisning (bet. sid. 27).

Efter år 1911 uppfördes successivt ett antal nya uppbördstitlar i riksstaten. I viss omfattning avsågo de nya titlarna inkomster som tidigare redovisats un- der utgiftsanslag eller inkomster av ny statsverksamhet som tillkommit efter år 1911. I stor utsträckning bibehöllos dock sådana intäkter som uppbördsme- del för vederbörande anslag. Vid 1930- talets början saknades därför enhetli- ga regler för redovisning av myndighe- ternas uppbördsmedel.

233. 1934 års reform. Vid 1934 års riksdag beslöts efter förslag av stat-s- kontoret och riksräkenskapsverket en omläggning av riksstatens utgiftssida (prop. 220, skr. 203), vilken bland annat avsåg att så långt som möjligt tillämpa bruttoprincipen vid redovis- ning av inkomster och utgifter. I sam- band med genomförandet av detta för- slag framlade statskontoret och riks- räkenskapsverket förslag om nya in- komsttitlar för redovisning av myndig- heternas uppbördsmedel. Förslaget ge- nomfördes vid 1935 års riksdag (prop. 1/1935, Ink.).

Enligt de då beslutade och alltjämt gäll-ande grunderna för inkomstredo- visningen inrättade—s uppbördstitlar för

vissa myndigheter, avseende dessas samtliga inkomster. Dock skulle för av myndigheter bedriven jordbruks- och verkstadsdrift allenast överskottet av sådan verksamhet redovisas på veder- börande inkomsttitel.

Vid samma riksdag beslöts inrättande av statens allmänna fastighetsfond (prop. 114/1935, skr. 121). Till följd härav skulle till denna hänförliga hy— resinkomster icke längre redovisas så- som uppbördsmedel.

Enligt den tanke som låg till grund för 1935 års beslut om redovisning av uppbördsmedel skulle prövningen av myndigheternas utgifter vara en ange- lägenhet, beslut om de avgifter myn- digheterna få uttaga av allmänheten en annan angelägenhet. Båda dessa spörs- mål skulle behandlas separat bådei budgeten och i bokföringen.

1935 års beslut har emellertid för ti- den därefter icke konsekvent fullföljts. I vissa fall har det ekonomiska sam- bandet mellan inkomster i statlig verk- samhet och de mot dem svarande utgif- terna fasthållits genom nettoredovis- ning över anslag (exempelvis vissa tekniska institut under VI ht). De af- färsmässiga synpunkterna ha därvid tillmätts ökad betydelse. Redovisning av inkomsttitlar sker även i viss ut- sträckning netto, vilket — såsom förut nämnts — även enligt 1935 års beslut kunde ifrågakomma.

234. Uppbördstitlarna grupperas i samma inbördes ordning som motsva- rande på riksstatens utgiftssida upp- förda anslag. Om en myndighet har flera olika slag av inkomster bruka dessa samlas på en för myndigheten avsedd in-komsttitel, exempelvis »In- komster vid fångvården». Tullverkets uppbördsmedel redovisas dock på skat- tetiteln Tullmedel.

235. Sedan gammalt har i riksstaten funnits en titel för tillfälliga och andra inkomster, som icke kunna hänföras till annan inkomsttitel. Före år 1912 he- nämndes denna titel »Extra upphörd», (1809—1870 »Extra medel och upp- börder»).

I riksstaten för år 1912 benämndes denna titel »Diverse inkomster» och placerades sist under rubriken Upp- börd i statens verksamhet (riksstats- kommittén sid. 134). Fr. o. m. är 1918 uppfördes titeln som särskild rubrik, vilket motiverades med att den även omfattade inkomster som icke voro att anse som upphörd i statens verksam- het (prop. 1/1917, Ink. sid. 9). Titeln är avsedd för alla sådana inkomster, för vilkas redovisning annan titel — inkomsttitel elle-r anslag — icke finnes uppförd i riksstaten. Sedan budgetåret 1923/24 ha å denna även redovisats in- komster av äldre titlar, som icke kun- nat hänföras till någon motsvarande ny inkomsttitel (jfr ovan p. 199).

Fr. o. m. 1936/37 användes i riks- staten ruhriken »Diverse inkomster» som en samlingsrubrik för dels de i det föregående (p. 228—230) behandlade titlarna (totalisatormedel, tipsmedel och lotterimedel), dels ock titlarna »Bötesmedel» och »övriga diverse in- komster». De båda senare motsvaras till skillnad mot de i det föregående be- handlade uppbördsmedlen i regel icke av några bestämda utgifter (prop. 1/ 1936, Ink. sid. 55—56).

Bötesmedel redovisades före 1912 så- som särskild titel bland ordinarie in- komster. Fr. o. m. 1912 ingingo de bland diverse inkomster till dess titeln bötesmedel budgetåret 1936,/37 återin- fördes såsom särskild inkomsttitel.

När flera olika titlar fr. 0. in. 1936/37

upptogos under rubriken »Diverse in komster» inrättades titeln »övriga di- verse medel», påföljande år omdöpt till »Övriga diverse inkomster», för redo- visning av de återstående inkomster, som dittills hänförts till »Diverse in- komster».

Bötesmedel och övriga diverse in- komster kunna belastas med utgifter för restitutioner och återbetalningar. Öv- riga diverse inkomster (diverse inkom- ster) var tidigare även avsedd för redo- visning av inkomster och utgifter på äldre anslag, som enligt allmänna reg— ler eller praxis icke vidare förekommo i budgetredovisningen. Sådana poster redovisas numera å konto för vederbö- rande äldre anslag, som i detta syfte återuppföras i budgetredovisningen (jfr ovan p. 187).

H. Inkomster av statens kapitalfonder

236. Historik. 1800-talets statsbok- föring omfattade till en början ingen ordnad k-apitalredovisning. De fonder som redovisades i rikshuvudboken om- fattade mest medel som reserverats på fondtitlar för att vid sidan om budgeten användas för särskilda ändamål (nuva- rande divversemedelstitlar). Avkastning- en av statens egendom upptogs i riks- staten bland ordinarie statsinkomster, såvida den ej direkt användes för ny- investeringar. Redovisningcn skedde brutto så att inkomsterna redovisades på riksstatens inkomstsida (exempelvis skogsmedel och arrendemedel) medan motsvarande utgifter täcktes från an- slag.

Under senare delen av 1800-talet upp- fördes bland ordinarie inkomster titlar för järnvägstrafikmedel fr. o. m är 1869 och telegrafmedel fr. o. m. år 1872 samtidigt som för dessa verks utgifter anslag anvisades på riksstatens utgfts- sida under dåvarande 6 huvudtieln

._...|. Hrm

**.g_ _

(skr. 77/1868 och 48/1871). Fr. o. m. år 1879 ändrades statens järnvägars re— dovisning till nettoredovisning varefter inkomsttiteln järnvägstrafikmedel en- dast upptog överskottet av järnvägsdrif— ten (skr. 56/1878). Tillgångar och skul- der samt inkomster och utgifter för järnvägsdriften upptogos till redovis- ning på en kapitalfond, från vilken överskottet skulle överföras till budge- ten. Därmed bildades den första stat- liga affärsverksfonden.

I fråga om Trollhättans kraftverk ut- talade 1909 års riksdag (skr. 56) att av- sättningen av elektrisk energi och där- av betingade inkomster syntes giva för- hoppning antaga, att kraftverket snart skulle lämna en årlig avkastning till- räcklig att ej blott förränta utan även efter hand återbetala de kapital som nedlagts däri. Denna skrivelse, som bi- träddes av vattenfallsstyrelsen, inrym- de alltså tanken på en från budgeten och statsbokföringen fristående affärs- verksamhet, vars avkastning skulle an- vändas till finansiering av gjorda in— vesteringar. (Riksstatskommittén 1910, sid. 74).

Statliga utlåningsfonder redovisades före 1912 som kapitalfonder, men deras överskott tillfördes riksgäldskontoret och kommo följaktligen icke till synes i riksstaten.

237. Genom 1911 års budgetreform upptogos statens produktiva kapitaltill- gångar såsom tillgångar för rikshuvud- boken på särskilda fondkonton, vilkas inkomster och utgifter skulle redovisas på fonderna enligt enhetliga principer. Endast överskottet skulle tillgodoföras budgeten som inkomst. För denna redo- visning uppfördes i riksstaten under rubriken »Inkomster av statens produk- tiva fonder» en serie inkomsttitlar. De fonder, vilkas avkastning skulle reser- veras för särskilda ändamål, upptogos

såsom diversemedelstitlar och skulle icke ingå i det egentliga statskapitalet.

238. Med 1937 års budgetreform änd- rades rubriken »Inkomster av statens produktiva fonder» till »Inkomster av statens kapitalfonder». Under denna rubrik skulle därefter redovisas över- skottet för varje fond som har eget kon- to i rikshuvudboken, utom statsregle- ringsfondcn. Mot varje sådan fond svarar numera en inkomsttitel. Fond—ens inkomster och utgifter redovisas på fondens konto. Nettoöverskottet inbetalas till statsver- ket genom insättning på statsverkets checkräkning. Sådan inbetalning kan slutföras först sedan bokslutet blivit färdigställt. För att snarast möjligt till- föra budgeten disponibla överskotts- medel verkställas från flertalet större kapitalfonder förskottsb-etal—ningar må- nads- ell-er kvartalsvis av de medel, som under räkenskapsåret blivit disponibla för inbetalning, varvid slutredovisning sker sedan överskottet vid bokslut-et bli- vit definitivt uträknat. Därmed upprätt- hålles regeln, att riksstatens inkomst- titlar skola tillföras de likvida me- del som äro omedelbart disponibla för finansiering av statsverkets utgifter.

För fonder som beräknas utvisa un- derskott anvisas medel för underskot- tets täckning på riksstatens utgiftssida (jfr p. 168).

Med förenämnda budgetreform blev principen om nettoredovisning till bud- geten för all verksamhet, som kan fi- nansieras över statlig kapitalfond, de- finitivt genomförd.

239. Utgifter på inkomsttitlarna. I prin- cip får inkomsttitel för kapitalfond icke belastas med utgifter. Vid några tillfäl- len har dock uppkommet underskott för statens kanaler täckts från inkomsttitel, nämligen, med stöd av uttalande i prop.

56/1945, sid. 9, för fonden för Söder— tälje kanalverk och tidigare för statens vattenfallsverks k—analfond. I båda fal— len har dock den berörda inkomsttiteln visat totalt nettoöverskott genom in- komst av andra fondmedel. Underskott på inkomsttitel har vidare redovisats under fonden för statens aktier, nämli- gen då Luossavaara-Kiirunavaara aktie— bolag icke lämnade utdelning och sta- ten åvilande ersättning till vissa kom- muner för förlorad kommunalskatt för tidigare redovisa—d royalty bokförts på inkomsttiteln (jfr nedan p. 246). Un- derskottet täcktes emellertid påföljan- de år från anslag, enär det då kunde förutses (jfr prop. 1/1932 och 1/1933, Ink. och ink. ber.; budgetredovisning- en 1932/33 och 1933/34). Enligt de med 1937 års budgetreform införda principerna bör ett årligen uppkom- mande underskott täckas genom anvis- ning på driftbudgetens utgiftssida (jfr ovan p. 126 och 168).

240. Rubriken »Slalens affärsverks- fonder», vilken avser de fyra stora kom-

munikationsverken — postverket, tele- grafverket, statens järnvägar och sta- tens va'ttenfallsverk — samt domänver-

ket, -erhöll sin nuvarande utformning med 1937 års budgetreform.

Statens reproduktionsanstalt inord- nades bland statens affärsverk fr. o. m. budgetåret 1926/27 (prop. 1/1926, IX lit., skr. 75), men överskottet flyttades 1940/41 till diverse kapitalfonder (prop. 1/1940, Ink. sid. 42). Denna åt- gärd motiverades med överskottets i förhållande till övriga affärsverks ringa stor-lek. Anstaltens ställning som affärs- verk rubhades icke i sak.

Fr. o. m. 1944/45 inrättades försva- rets fabriksverk såsom statligt affärs- verk (prop. 180 och 344/1943 samt 75/ 1944, skr. 319 och 500/1943 samt 142/

1944), men överskottet redovisas tills vidare under rubriken försvarets fon- der.

Såsom affärsverk kan även Södertälje kanalverk anses. Fonden för Söder- tälje kanalverk inrättades 1945/46 i samband med att förvaltningen av Sö- dertälje kanal överflyttades från vatten— fallsstyrelsens til-l väg- och vattenbygg- nadsstyrelsens förvaltning (prop. 56/ 1945, skr. 91). Södertälje kanal resul- terar för närvarande i årligt under- skott, vilket beräknas och avföres under rubriken diverse kapitalfonder (jfr ink. ber. för 1940/41 samt 1945/46 och föl- jande år).

241. Riksbanksfonden. Enligt lag för Sveriges riksbank (437/1934, 5 %) äger riksdagen förfoga över riksbankens be— hållna årliga vinst. Bestämmelsen kvar- står från tidigare lag för Sveriges riks— bank. Denna bestämmelse var anled- ning till att riksbankens vinst tidigare uppfördes som tillgång i riksstaten först i det riksstatsförslag som upprättades efter det riksdagen beslutat till vilket belopp riksbankens vinst finge dispo- neras för statsregleringen. Denna an- ordning ansåg sig riksstatskommittén 1910 icke behöva rubba (jfr p. 70 och 71). I riksstaten för år 1912 upthgs därför riksbankens vinst för år 1910. Två ledamöter av kommittén (Cassel och Tenow) hade dock avvikande me-

- ning och föreslogo, att riksbankens hela

vinst skulle upptagas i riksstaten :let år under vilket den uppkommit. Riks- banken skulle komma att erhålla väsent- ligen samma ställning i riksstaten S)m ett statens affärsdrivande verk, viltet icke kunde rubba riksdagens rätt att enligt riksbankslagen förfoga över vils- ten. Förslaget om att riksbankens Vi1St skulle upptagas tidigare iriksstaien återupptogs därefter av hudgetårskcm-

Rmt-m ..

-4 MM -:-

', aff—__

mittén 1920 och av riksräkenskapsver- ket i dess inkomstheräkningar 1926 och 1930 men avböjdes av Kungl. Maj:t (prop. 1/1927, Ink. sid. 32—34, prop. 1/1931, Ink. sid. 28). Åtgärden genom- fördes i riksstaten för budgetåret 1933/ 34 efter förnyat förslag av riksräken- skapsverket (prop. 1/1933, Ink. sid. 51 ff.). Riksbankens vinst för ett kalender- år inlevereras därefter till statsverket det budgetår under vilket detta kalen- derår avslutas.

Fr. o. m. 1938/39 upptogs riksbanks- fonden som kapitalfond i statsbokfö- ringen och samtidigt uppfördes denna inkomsttitel som huvudgrupp bland sta- tens kapitalfonder för redovisning av riksbankens vinst enligt i huvudsak samma regler som tillämpats sedan år 1933 (prop. 2/1938, sid. 49 ff.).

242. Statens allmänna fastighetsfond inrättades som statlig kapitalfond fr. o. m. budgetåret 1935/36 (prop. 114 /1935, skr. 121). Samtidigt fastställdes en inkomst- och utgiftsstat för .fonden, upptagande reparations- och under- hållskostnader, hyresutgifter och av- skrivningar samt hyresinkomster och diverse inkomster. För av statens myn- digheter använda fokaler beräknades hyresvärden, vilka tillfördes fonden över anslag på budgeten. Det därefter uppkomna överskottet skulle redovisas på riksstatens inkomstsida. Fonden uppdelas på delfonder för de fastighetsförvaltande myndigheterna, nämligen fångvårdsstyrelsens, utrikes- departementets, medicinalstyrelsens och byggnadsstyrelsens delfonder (1935 /36), Uppsala och Lunds universitets delfonder (prop. 200/1938, skr. 285), Karolinska sjukhusets delfond (prop. 201/1938, sid. 4, skr. 286), generaltull— styrelsens och lotsstyrelsens delfonder (prop. 184/1939, skr. 245) samt slotts-

hyggn-adernas delfond (prop. 228/1944 och 1/1945, bil. Statens allmänna fastig- hetsfond; skr. 248/1944 och 32/1945). En inkomsttitel uppföres för varje del- fond.

Fr. o. m. budgetåret 1938/39 ändra- des beräkningen av överskottet så till vida, att ersättningen till fonden skulle beräknas till sådant belopp, att över- skottet alltid komme att motsvara full förräntning av det i fonden nedlagda kapitalet (prop. 199/1938, sid. 17—18). Översko'ttskvoten fastställdes till 4 % å det i fonden investerade, icke avskriv- na kapitalet (prop. 201/1938, skr. 286) för samtliga delfonder utom byggnads- styrelsens, för vilken delfond hyresvär- desberäkningen bibehölls. För slotts- hyggnadernas delfond, som enbart om- fattar kulturhistoriskt värdefulla bygg- nader, beräknas intet överskott, men för redovisning av eventuella tillfälliga överskott uppföres dock en inkomstti— tel med ett formellt belopp av 1 000 kr. (prop. 1/1945, bil. Statens allmänna fastighetsfond, sid. 27).

överskottet av statens allmänna fas- tighetsfond är sålunda icke ett verkligt överskott utan en bokföringspost, mot- svarande heräknad ränta på de icke av- skrivna kapitalmedel som investerats i de på fonden redovisade fastigheterna.

243. Försvarets fonder. Denna rubrik tillkom 1944/45 för att sammanföra in- komsterna av försvarets fastighetsfond, bildad 1940/41 och redovisad under egen huvudrubrik t. o. m. 1943/44, för- svarets bostadsanskaffningsfond och försvarets fabriksfond, de senare inrät- tade 1944/45.

Försvarets fastighetsfond bildades som ett led i utbyggnaden av statens all- männa fastighetsfond. I enlighet med förslag av riksräkenskapsverket upp-

fördes försvarets fastigheter på en sär- skild kapitalfond, försvarsväsendets fastighetsfond (prop. 184/1939, skr. 245; prop. 1/1940, Ink. sid. 4, 7 och 36, ink. ber. sid. 6 och 103 samt Utg. sid. 6, prop. 170/1940, sid. 2, skr. 369). Se- dan 1945/46 benämnes fonden försva- rets fastighetsfond.

Försvarets bostadsanskaffningsfond, som bildades för redovisning av de fastigheter och den hyresverksamhet som omhänderhades av försvarets bo- stadsanskaffningsnämnd (prop. 70/1943 och 175/1944, sid. 209 ff., skr. 129/1943 och 322/1944), sammanslogs budgetåret 1949/50 med försvarets fastighetsfond (prop. 111/1950, skr. 138).

Försvarets fabriksfond tillkom som förut nämnts (p. 240) enligt beslut vid 1943 års riksdag såsom affärsverksfond för redovisning av det nybildade för- svarets fabriksverks rörelse samt dess tillgångar och skulder. Fonden är en affärsverksfond och finansieras i hu- vudsak med beställningar från försvaret samt har dessutom vissa beredskaps- kostnader som täckas genom anslag från fjärde huvudtiteln. Fonden uppföres un- der rubriken Försvarets fonder.

244. Statens utlåningsfonder. Denna rubrik infördes på riksstatens inkomst- sida med 1911 års riksstatsreform. Ti- digare hade ränteinkomsterna av utlå- ningsfonderna tillgodoförts riksgälds- fonden.

Under denna rubrik uppföras numera inkomsttitlar för samtliga utlåningsfon- der. För de utlåningsfonder som icke beräknas lämna överskott uppföras in- komsttitlarna med ett formellt belopp av 100 kronor i avsikt att därmed mar- kera deras plats i budgeten. Anordning- en motiveras även med att i vissa fall icke förutsedda inkomster kunna infly-

ta även från sådana fonder, exempeelvis straffräntor m. m.

Utgifter för statens utlåningsverksam- het påverka ej dessa inkomsttitlar. Ö'ver- skottet motsvarar alltså bruttovinst.

245. Fonden för låneunderstöd. TUn- der rubriken »I.åneundcrstöd» hadle i riksstat respektive tilläggsstat sedani år 1918 under utgifter för kapitalökming anvisats ett flertal olika lån, dock uttan beslut om inrättande av någon kapiital- fond för deras redovisning. För re-do- visning av dessa olika lån upplades i rikshuvudboken ett särskilt konto, be- nämnt »Fonden för låneunderstöd». I sin inkomstberäkning för budgetåret 1925/26 (prop. 1/1925, ink. ber. sid. 57) hänsköt riksräkenskapsverket frå- gan om fondens redovisning till Kungl. Maj:ts prövning. På förslag av fullmäk- tige i riksgäldskontoret inrättades en inkomsttitel för redovisning av fondens överskott, vilken i riksstaten 1925/26 uppfördes som särskild grupprubrik (prop. 1/1925, Ink. sid. 28, skr. 340, sid. 9). På förslag av riksräkenskapsverket- uppfördes fonden, »som till sin natur är att betrakta som en utlåningsfond -— även om i högre grad än beträffande andra lånefonder skiljaktiga villkor gälla för olika lån —-», fr. o. m. hud- getåret 1932/33 bland statens utlånings- fonder (prop. 1/1932, Ink. sid. 35 och ink. ber. sid. 79). Vid genomförandet av 1937 års riks- statsreform uppfördes fonden för låne- understöd ånyo under egen grupprub- rik i riksstaten (prop. 1/1938, Ink. sid. 59).

246. Fonden för statens aktier inrät- tades i samband med 1911 års riksstats omläggning för redovisning av statens aktieinnehav. Fonden avsågs icke skola redovisa dc aktier som tillhöra särskilda

.it-m.mnn

affärsverk och som ingå i deras fonder. (Riksstatskommittén 1910, sid. 83; prop. 1/1911, Riksstatens uppställning, sid. 46; skr. 249, sid. 7.)' Under rubriken »statens aktier», 1938/39 ändrad till »Fonden för statens aktier», uppfördes tidigare skilda inkomsttitlar för de olika aktieinnehav, som kund-e väntas lämna utdelning, men däremot icke för aktier som icke väntades lämna utdelning. Budgetåret 1939/40 upptogs förutom titlar för de största aktieinnehaven även en titel för övriga aktiebolag.

Fr. o. m. 1948/49 redovisas under fonden för statens aktier endast en in- komsttitel (prop. 1/1948, Ink. sid. 44 och ink. ber. sid. 96).

247. Statens pensionsfonder. Avkast- ningen av de statliga pensionsfonderna tillgodofördes tidigare förslagsanslagen till pensionering av respektive tjänste- innehavare. Enligt grunderna för det beslut, som 1934 års riksdag fattade an- gående ändrad uppställning av rikssta- tens utgiftssida, skulle, såvitt möjligt vore, under utgiftsanslag förekomman- de uppbördsmedel överflyttas till riks- statens inkomstsida (jfr ovan p. 233). På förslag av riksräkenskapsverket upp- togs i enlighet härmed fr. o. m. 1938/ 39 inkomsttitlar på riksstatens inkomst- sida för redovisning av avkastningen av Civila tjänstepensionsfonden, Mili- tära tjänstepensionsfonden och Allmän- na familjepensionsfonden. Då dessa ti- digare såsom diversemedelsfonder re- dovisade pensionsfonder — sedan sta- ten övertagit praktiskt taget hela an- svaret för uthetalandet av såväl tjänste- som familjepensioner -— fått karaktär av statliga kapitalfonder, uppfördes de bland statens kapitalfonder (prop. 1/ 1938, Ink. sid. 63 ff. och ink. ber. sid. 108; skr. 467, sid. 8). Följande år vidtogs samma åtgärd med Pensions-

fonden för vissa riksdagens verk (prop. 1/1939, Ink. sid. 54; skr. 463, sid. 8). På förslag av riksräkenskapsverket (prop. 1/1941, Ink. sid. 25 och 30 samt ink. ber. sid. 68 ff; skr. 462, sid. 8) upp- fördes Folkpensioneringsfonden år 1941 bland statens kapitalfonder. Överskottet — tidigare -i den mån det ej kapitalise- rades redovisat under den förutvarande titeln Bidrag från folkpensioneringsfon- den % skulle tillgodoföras en särskild inkomsttitel under rubriken Statens pen- sionsfonder. Samtidigt beslöts att fort- satt fond'ering av medel i denna fond icke vidare skall äga rum. Frågan om förändring av folkpensioneringsfondens kapitalbehållning skulle därefter »för

framtiden — —— — betraktas som ett problem om reglering av statens förmö- genhetsställning».

Enligt beslut vid 1949 års riksdag (prop. 200, sid. 190—198; skr. 396) om- bildades statens pensionsanstalts pen- sionsfond fr. o. m. 1950/51 till kapital- fond, varvid en inkomsttitel för redo- visning av dess överskott uppfördes i riksstaten (prop. 1/1950, Ink. sid. 40).

Sedan pensionsfonderna upphört att användas för sitt ursprungliga syfte kunna de närmast anses som en slags kassafonder, vilkas överskott motsvaras av ränteutgifter hos riksgäldsfonden.

248. Diverse kapitalfonder. I sam- band med 1937 års riksstatsreform upp- fördes rubriken »Övriga kapitalfonder» fr. o. m. 1938/39 såsom en samlings- titel för de fonder, som icke ansågos kunna inrymmas under föregående tit- lar (prop. 1/1938, Ink. sid. 72). Fr. o. m. 1940/41 ändrades rubriken, vilken fortfarande endast omfattade en titel, till Diverse kapitalfonder (prop. 1/1940, Ink. sid. 42). Fr. o. m. 1947/48 delades titeln på två titlar, Fonden för kreditgivning till utlandet och Övriga

diverse kapitalfonder (prop. 1/1947, Ink. och ink. ber. sid. 18).

Genom titeln Diverse (övriga diver- se) kapitalfonder erhölls för första gången en titel för redovisning av över- skottsmedel för fonder som icke lämna regelbundna överskott. Tidigare fanns för redovisning av sådana överskott en-

dast den under egentliga statsinkomster uppförda titeln för diverse inkomster. Titeln »diverse kapitalfonder» har även använts för redovisning av överskott från produktiva fonder, som på grund av beloppens ringa storlek icke ansetts böra redovisas på egna titlar.

A. Specialbudgeter inom riksstaten

249. Ehuru som förut sagts alltsedan år 1810 principiellt gällt att statens inkomster skola redovisas över budge- ten såvida icke riksdagen medgivit an- nat (jfr Herlitz: Riksdagens finansmakt sid. 251) ha avsteg härifrån förekommit genom att vissa förvaltningsområden helt eller delvis finansierats med olika slag av inkomster, som av vederbörande myndigheter behållits och använts till täckande av vissa behov.

Enligt 1910 års riksstatskommittés förslag skulle riksstaten fullständigas med de grenar av statsverksamheten som där saknades. Härvid framhöllo statskontoret och vissa andra myndig- heter, att avgifter upptagna för ett spe- ciellt ändamål icke borde få disponeras för andra statsutgifter än dem, för vil- ka de voro upptagna (jfr prop. 1/1911, bil. Riksstatens uppställning, sid. 20 ff.). Statskontoret föreslog, att i dylika fall på riksstatens utgiftssida skulle upp- föras ett reservationsanslag, beräknat till samma belopp som motsvarande in- komster. Därest inkomsttiteln lämnade överskott, skulle detta tillföras reserva- tionsanslaget, vars reservationer där— igenom ökades. En sådan anordning hade tidigare tillämpats för fyr- och båkmedlen.

I enlighet med statskontorets förslag inordnades i riksstaten på detta sätt fr. o. m. är 1912 specialbudgeter för patent- och registreringsverket, bank- inspektionen, försäkringsinspektionen samt mynt- och justeringsverket, var- jämte den tidigare inrättade special-

VII. Specialdestination inom eller i anslutning till riksstaten

budgeten för lots- och fyriurättningen (skr. 62/1867) bibehölls t. o. m. år 1914. Specialbudgeterna fingo efter hand en vidsträckt användning. Bland annat be- handlades ofta tillfälliga, för särskilt ändamål upptagna skatter såsom spe- cialbudgeter. En redogörelse för de specialbudgeter som förekommit under åren 1912—1948 återfinnes i riksräken- skapsverkets årsbok 1948, sid. 13—17.

På specialbudgeter ha även redovi- sats medel härrörande ur verksamheter, vilkas tillvaro staten i och för sig icke velat befrämja men som staten för att förhindra en osund utveckling ansett böra regleras, nämligen inkomster av rusdrycksmedel, lotterier och vadhåll- ning vid tävlingar. Rusdrycksmedel avsattes till viss del till en fond, rusdrycksmedelsfonden, avsedd att reglera de ekonomiska förhållanden, som kunde uppkomma i samband med rusdryckshanteringens begränsning el- ler avveckling. Lotterimedel reservera- des för kulturella ändamål. Inkomster av vadhållning vid hästtävl-ingar, totalisa- tormedel, reserverades för utgifter för hästavelns främjande och inkomster av vadhållning vid idrottstävlingar, tips- medel, reserverades för främjande av idrott och friluftsliv. Inkomsterna stego snabbare än utgifterna och för r'usdrycksmedelsfondens del bortföllo förutsättningarna för fondens använd- ning för avsett ändamål. Detta led- de till att de reserverade medlen till större eller mindre del, i fråga om rus- drycksmedel helt, återfördes till bud- geten och togos i anspråk för allmänna

budgetändamål. Sedan dessutom in- komsterna successivt höjts för att till- föra budgeten inkomster ha de nämnda specialbudgeterna numera helt avveck- lats.

De specialbudgeter som bildats ge- nom reservering av skattemedel för särskilda ändamål ha avsett _ förutom de förut nämnda rusdrycksm-edlen _— dels tillfälliga, i ett krisläge för regle- ring av extraordinära utgifter upptagna skattemedel, dels en permanent be- skattning, nämligen automobilskatte— medlen. De förra äro numera helt av- vecklade, medan de senare kvarstå i specialb'udget. Denna specialbudget företer vissa likheter med de affärsdri- vande kommunikationsverken. Automo- bilbeskattningen genomfördes i avsikt att anskaffa medel för att finansiera kostnaderna för vägväsendet. Liksom järnvägarnas kostnader täckas med av- gifter som uttagas av trafikanterna skola kostnaderna för vägväsendet be- stridas med avgifter som uttagas av motortrafikanterna i form av skatt på fordon och drivmedel.

Möjligheten att kunna ombilda denna specialbudget t-ill en affärsverksfond har diskuterats av 1944 års trafikutred- ning (SOU 85/1947; prop. 1/1947, VI lit., sid. 37, skr. 6, sid. 5—6).

Systemet med särskilda specialbud- geter inom riksstaten har såsom fram- går av det föregående allt-mer fallit ur bruk. Detta överensstämmer med en rationell budgetbehandling, som förut- sätter, att utgifterna kunna behandlas och bedömas efter enhetliga grunder. Sambandet mellan en uppbördstitel och motsvarande utgifter bör kunna upp- rätthållas utan att den invecklade och formellt tungarbetade anordningen med en specialbudget behöver tillgripas. Inom specialbudgeter redovisas utom automobilskattem'edel — för närvaran-

de endast tre förvaltningsområden, nämligen bank- och fondinspektionen med jordbrukskassetillsynen, spar- banksinspektionen och försäkringsin- spektion'en, vilka tillkommit i avsikt att förhindra, att dithörande inkomster an- vändas till allmänna budgetändamål.

250. Aulomobilskatlemedel. Automo- bilskattemedlen skulle enligt beslut vid 1922 års riksdag (prop. 199, skr. 174) vid sidan om riksstaten fördelas mel- lan städer och landsbygd för att an- vändas för underhåll av gator och för samfärdseln viktiga vägar. (KF 262/ 1922). Alu-tomobilskattemedlen upptogos 1925/26 på riksstaten, varvid på utgifts- sidan upptogos två reservationsanslag, över vilka influtna medel reserverades för fördelning på städerna och lands- bygden. Sedermera ha dessa anslag upp- delats på ett flertal olika anslag, såväl reservationsanslag som förslagsanslag. Förslagsanslag uppfördes inom Spesial- budgeten fr. o. m. 1929/30, varvid sam- tidigt inrättades en fondt-itel, aut(mo- billskattemedelsfonden, över vilken överskott och brister inom specialbud- geten skulle regleras med hjälp av ett särskilt avsättningsanslag (prop. 1/ 1929, Ink. sid. 12—13). I viss omfatt- ning ha även medel direkt avsatts till denna fond, för att sedermera från fon- den disponeras för vägväsendet. Reglerna för fördelning av auttmo- bilska'ttemedlen (senaste KK 452/1936 upphävdes år 1938) prövas numera vid varje riksdag samt komma till utt'yck i vederbörande regleringsbrev. I den mån automobilskatternas av- kastning ökades, utvidgades spe3ial- budgetens omfattning genom att allt flera anslag anvisades att utgå av tuto- 1nobilskattemedel. Dessa täcka nunera praktiskt taget samtliga kostnader för vägväsendet och huvuddelen av kostna- derna för vägtrafikväsendet. Huvulde-

!

len av de anslag som anvisas att utgå av automobilskattemedel faller under kom- munikationsdepartementets huvudtitel. Vissa av anslagen återfinnas under jord- bruks- och inrikesdepartementens hu- vudtitlar.

De regler som för närvarande tilläm- pas för beräkning och redovisning av au- tomobilskattemedel finnas återgivna i riksräkenskapsverkets årsbok (rrv. ber. 1951 sid. 14—15; jfr prop. 1/1940, VI ht. sid. 40—41). Denna specialbudget var i början så anordnad, att i rikssta- ten inkomsttitlarnas summa på utgifts- sidan motsvarades av anslag å samma belopp. I princip skulle såväl inkomst- titlar som anslag regleras mot automo- bilskattemedelsfonden genom att fon- den gottskrevs — förutom avsättnings- anslagets i riksstaten uppförda belopp — även vid riksstatens realiserande uppkommande merinkomster på in- komsttitlarna och besparingar på andra anslag samt på motsvarande sätt belas- tades med uppkommande brister re- spektive merutgifter. Avsättningsansla- gets belopp representerade härvid det i riksstaten beräknade överskottet på specialbudgeten. Automobilskatteme- delsfonden har alltså varit avsedd att inom ramen för på fonden disponibla medel fungera på samma sätt som bud- getutjämningsfonden för den allmänna budgeten.

Inkomsterna av automobilskatteme- del voro under budgetåren 1940/41 —1945/46 icke tillräckliga för att be- strida de utgifter, som skulle täckas av dessa medel. Specialbudgeten fick där- för under nämnda år underbalanseras. Detta förhållande kom i riksstaten till uttryck så, att det belopp, varmed spe- cialbudgetens beräknade inkomster un- dersteg summan av de till specialbudge- ten hörande anslagen, inräknades i det på driftbudgeten uppförda underskot-

tet, som skulle avföras på budgetutjäm- ningsfonden. I konsekvens härmed be- lastades respektive gottskrevs budgetut- jämningsfonden med vid realiserandet av riksstaten eventuellt uppkommen ökning eller minskning av det beräkna- de underskottet på specialbudgeten. Detta skedde över avsättningsanslaget. Den överbalansering av specialbudge- ten, som förekommit fr. o. m. budget- året 1946/47, har kommit till uttryck på motsvarande sätt i redovisningen. Detta innebär, att de uppkomna över- skotten på specialbudgeten avräknats på de från budgetutjämningsfonden ti- digare täckta underskotten på special- budgeten, att det under budgetåret 1949 /50 uppkomna överskottet, som ej helt behövt tagas i anspråk för denna av- räkning till återstående del balanseras på budgetutjämningsfonden samt att därefter uppkomna överskott balanse- ras på motsvarande sätt. Automobil- skattemedelsfondens funktioner kunna sålunda sägas ha övertagits av budget- utjämningsfonden. Inom denna särre- dovisas emellertid den behållning eller brist, som är att hänföra till automobil- skattemedlens specialbudget.

251. För övriga alltjämt kvarstående specialbudgeter regleras utgifterna över särskilda fondtitlar, till vilka inflytan- de medel avsättas över på riksstaten anvisade avsättningsanslag. Samtliga dessa anslag äro förslagsanslag. Tidigare användes för detta ända- mål reservationsanslag. överskott på inkomsttitlarna tillförd-es reservations- anslagen, underskott täcktes ur reser- vationerna. Övergången till förslagsan- slag och fond-t'itlar skedde enligt beslut vid 1929 års riksdag (jfr prop. 1, Ink. sid. 11 ff.).

Fr. o. m. budgetåret 1929/30 redo- visas utgifterna på sådana specialbud-

geter som de nu nämnda under veder- börande fondtitlar. Utgiftsstater fast- ställas av Kungl. Maj:t på samma sätt som för övriga ämbetsverk och myn- digheter, dock med den skillnaden att avlönings- och omkostnadsstat för för- säkringsinspektionen, vilken omfattar löner till ordinarie tjänstemän, under- ställes riksdagen, medan övriga stater fastställas utan riksdagens hörande. De ifrågavarande fondtitlarna skola täcka de berörda myndigheternas samtliga kostnader utom pensioner, även sådana kostnader som för övriga myndigheter täckas från särskilda anslag, exempel- vis ersättning till statens allmänna fastighetsfond för lokalhyra, ersättning för tjänstebrevsrä'tt och före budgetåret 1947/48 utgående kostnader för dyr- tidstillägg och andra lönetillägg till be- fattningshavare i statens tjänst. På för- slag av riksdagens revisorer har riksda- gen uttalat sig för att även pensions- kostnaderna för berörda myndigheter skola täckas av medel från vederböran- de fondtitel (rev.ber. 1952, 5 20, SU 145, skr. 293).

Denna redovisningsform innebär, att de faktiska utgifterna icke framgå ur budgetredovisningen. Denna visar en- dast att influtna medel avsatts till en fond. Skillnaden mellan på budgeten disponibla medel och utbetalade medel, som tidigare framkom i budgetredovis- ningen som en förändring av anslags- rescrvationernas storlek, redovisas nu vid sidan av budgeten såsom en fond- behållning, vilken i verkligheten har samma karaktär som en anslagsrescr- vation.

För vardera sparbanksinspektionen och försäkringsinspektionen uppföres i riksstaten ett förslagsanslag för avsätt- ning till respektive fond. För bank- och fondinspektionen fastställer Kungl. Maj:t en stat, vilken i vissa proportio-

ner finansieras från tre specialbudgets- fonder, bankinspektionens fond, fond- inspektionens fond och jordbrukskasse- tillsynens fond, vilka inom specialbud- geten tillföras medel från motsvarande förslagsanslag. Behållningarna på nu nämnda fonder ha samma karaktär som över budgeten icke redovisade an- slagsreservationer.

B. Inkomster och utgifter i statens affärsverksamhet

252. Liksom inom specialbudgeterna få inkomster i statlig affärsverksamhet användas att bestrida utgifter för sam- ma verksamhet. För affärsverksam- heten redovisas numera endast nettore- sultatet på riksstaten (jfr ovan p. 9 e och 71). Beräkningen av affärsverksam— hetens inkomster och utgifter ingår som ett led i statsregleringen. Den stat- liga affärsverksamheten omfattar de ovan under p. 240 omnämnda fonder- na. En i viss mån likartad ställning in- tar väg- och vattenbyggnadsverket i vad avser den del av dess verksamhet, som redovisas över väg- och vatten- byggnadsverkets förrådsfond.

253. Inkomsterna i statens affärs- verksamhet bestå av avgifter son. in- flyta enligt taxa, köpeskillingar för för- sålda produkter, hyresinkomster, rän- tor, tillfälliga intäkter samt ersättnilgar från budgeten för arbeten utförda för statens räkning. Taxorna för avgifter till statens af- färsverk äro icke fastställda efter erbart affärsmässiga grunder. Poslavgifterna åro som förut sagts (p. 25) bevilhing och fastställas av riksdagen. Posttixan har långa tider av fiskaliska skäl 'arit fastställd med belopp, som medgivit mer än normal förräntning av (eti postverket nedlagda kapitalet. TtXOI' för utrikes poströrelsen m.m. faststäl-

I t ,.

las som under p. 25 angivits av Kungl. Maj:t.

Järnvägs- och telegraftaxorna samt taxorna för flygplatserna och kanalver- ken fastställas av Kungl. Maj:t. Järn- vägstaxan är emellertid en maximitaxa. Järnvägsstyrelsen har befogenhet att, i den mån det är förenligt med statens järnvägars ekonomiska intressen, be- sluta om taxenedsättningar (instr. 216/ 1928, 5 11). Telegrafstyrelsen fastställer taxor för den utländska telefon- och telegrafkorrespondensen (instr. 502/ 1941, 2 5 p. 2).

Taxor för statens biltrafik fastställas av vederbörande styrelser (järnvägs- styrelsen eller generalpoststyrelsen). Statens vattenfallsverks taxesättning sammanhänger med kraftförsäljning till enskilda företagare. Vattenfallsstyrelsen beslutar själv om vattenfallsverkets taxesättning.

I den mån höjning av en affärsverks- taxa genomföres i syfte att öka budge- tens inkomster, hrukar meddelande därom lämnas riksdagen, som därmed beredes tillfälle att, om den så önskar, yttra sig i ärendet (jfr prop. 1/1942, Ink. sid. 23 och 24; prop. 316/1942, sid. 3; prop. 1/1948, Ink. sid. 31).

Priser för försålda produkter, hyror och räntor på utlånade medel bestäm- mas regelmässigt av vederbörande affärsverksstyrelser eller av dem under- ställda organ.

254. Såsom driftkostnader vid affärs- verken anses alla utgifter som icke täc- kas -från investeringsanslag. Dessa kostnader prövas efter genomförandet av 1911 års budgetreform icke vidare av riksdagen. Enligt förutsättningarna för genomförandet av 1911 års budget- reform skola utgifterna finansieras med inflytande trafikinkomster och andra driftsintäkter. För affärsverken förut-

sättes under normala förhållanden en viss förräntningsplikt föreligga d.v.s. att investerade, icke avskrivna kapital- medel bli förräntade. För luftfartsver- ket och Södertälje kanalverk redovisas som förut sagts (p. 168) underskott, för vilkas täckning från riksstaten dispo- neras erforderliga medel.

I driftkostnaderna ingå även kostna- der för utbetalning av pensioner till f. d. befattningshavare, avskrivning av tillgångar och osäkra fordringar, ut- redningar, skaderegleringar, oförutsed- da utgifter, m. m.

För de inkomstgivande affärsverken har Kungl. Maj:t överlämnat utgifts- regleringen till verksstyrelsernas be- dömande. Styrelsernas förslag till driftkostnadsstater skola dock enligt verkens instruktioner för varje räken- skapsår fastställas av Kungl. Maj:t. Driftkostnadsstaterna omfatta huvud- sakligen beräkningsposter. Styrelsernas handlingsfrihet avser dock endast för driften erforderliga kostnader. Bidrag till idrottsföreningar, skytte, represen- tationskostnader samt kostnader för ci- vila beredskapsövningar m. ni. få bestri- das endast i den omfattning Kungl. Maj:t särskilt medgivit. Bestämmelser härom meddelas i de brev med vilka Kungl. Maj:t fastställer driftkostnads- stat.

För affärsverk som lämna årliga un- derskott brukar dock Kungl. Maj:t maximera vissa poster i driftkostnads- staterna. För luftfartsverket fastställer Kungl. Maj:t sålunda avlönings- och omkostnadsstater på samma sätt som för administrativa myndigheter.

I fråga om personalorganisationen äro affärsverken bundna genom att ordinarie befattningar i 24 och högre lönegrader äro uppförda i av riksdagen godkända personalförteckningar. Övriga ordinarie befattningar, befattningar på

övergångsstat samt extra ordinarie tjänster i högre lönegrad än Ce 30 — vid luftfartsverket Ce 24 — upptagas i av Kungl. Maj:t fastställda personalför- teckningar.

Affärsverken äro vidare bundna ge- nom statens allmänna avlöningsregle- mente och övriga avlöningsbestämmel- ser, resereglementen och pensionsreg- lementen, m. m.

I fråga om upphandling ha affärsver- ken enligt bestämmelser i verkens in- struktioner erhållit större handlings- frihet än andra statsmyndighet—er. Reg- lerna för avskrivning av tillgångarna äro fastställda av Kungl. Maj:t.

Vidare gäller enligt instruktionerna att verksamhet i fred skall så bedrivas, att jämväl de krav, som det totala för- svaret i krig uppställer, i möjligaste mån kunna tillgodoses.

255. Skillnaden mellan intäkter och kostnader (avskrivningar inräknade) utgör verkets överskott. Enligt affärs- verkens instruktioner skola verkens styrelser på statsverkets checkräkning insätta dels månads- eller kvartalsvis vad av tillgängliga kontanta inkomst- medel icke erfordras såsom förlag för rörelsen under den närmast följande tiden, dels, sedan räkenskaperna för varje budgetår avslutats, inkomstöver- skottet för budgetåret i den mån det- samma överstiger vad som förut för budgetåret blivit insatt. Domänverkets överskott levereras dock för kalender- år inom sex månader. Om hinder för dylik slutlig insättning möter, skall an- mälan därom göras till chefen för fi- nansdepartementet. Vid bedömning av överskottet bör tagas hänsyn till, att statens ränte- kostnader för i kapitalfonderna in- vest-erade lånemedel ingå i riksgälds- kontorets ränteutgifter. överskottet kan

alltså anses inkludera verk-lig årsvinst endast i den mån det överstiger räntan på lånemedlen. Överskottets storlek och därmed verkens möjligheter att för- ränta investerade medel är, som fram- går av det förut sagda, beroende icke endast av styrelsernas åtgärder utan även av statsmakternas beslut om taxor, löner, pensioner och avskrivningar.

Postverket intar härvid en särställ- ning. Postmedlens karaktär av bevill- ning medför nämligen, att för postver- ket »behov icke föreligger av en exakt kostnadsberäkning såsom grund för taxesättningen» (prop. 1/1945, Kb. sid. 2; debatt om postverkets ställning vid 1933 års riksdag, FK 14:26, AK 15:00; skr. 56/1933). Kapitalbehållningen i postverkets fond motsvaras praktiskt ta- get helt av postbyggnadernas med till- hörande markområden kapitalvärde. Postverkets överskott består av vinsten av postmonopolet ökad med vinsten av postsparbanksrörelsen och postgiro- rörelsen. Vid behandlingen av frå- gan om förnyelsefonds- och pensions- fondsavsättningar vid genomförandet av 1944 års omläggning av kapital- redovisningen framhöll chefen för fi- nansdepartementet att konsekvensrrna av de då förordade åtgärderna syntes aktualiscra frågan om postverkets szäll- ning i budgetärt hänseende, som därför borde upptagas till närmare utredning (prop. 1/1944, Kb. sid. 11)'.

C. Inkomster och utgifter för statens fastighetsfonder

256. Förslag till inkomst- och utgffts- stater för statens fastighetsfonder skola för varje budgetår föreläggas riksdagen för godkännande, varefter Kungl. Maj:t fastställer den sålunda godkända stden. Från och med budgetåret "1939/40 har statuppställningen upptagit följmde titlar, nämligen på inkomstsidan: 1)

Ersättning för till statsmyndigheter upplåtna lokaler; 2) Hyror och arren- den för till enskilda upplåtna lokaler och markområden (i båda fallen oav- sett om lokalerna upplåtits i staten till- höriga eller i för fondens medel för- hyrda lokaler); 3) Diverse inkomster; samt på utgiftssidan: 1) Reparations- och underhållskostnader m. m.; 2) Av- sättning till värdeminskningskonto; 3) Hyres— och arrendeutgifter m. m. för av fonden förhyrda lokaler och arrendera- de markområden; 4) överskott att till- föras riksstaten. Under varje inkomst- och utgiftstitel redovisas varje delfond för sig under en särskild post.

257. Fastighetsfondernas utgifter. I fråga om posten reparations- och nu- derhållskostnader framhölls vid all- männa fastighetsfondens inrättande, att den föreslagna ändringen icke komme att medföra någon reell ändring i riks- dagens möjligheter att pröva anvisning- en av de medel, som ställdes till för- fogande för dessa ändamål. Genom att medelsanvisningen enligt den nya ord- ningen komme att prövas i ett samman- hang vid fastställandet av inkomst- och utgiftsstatven för fonden borde snarare en mera effektiv granskning av de före- slagna utgifterna och en bättre avväg- ning av medelsbehovet mellan olika förvaltningsgrenar kunna åvägabringas. Anslagsposterna till reparations- och underhållskostnader m. m. upptagas i staten utan beteckning och få alltså icke överskridas. Besparingar, som kunna uppkomma å dessa poster, skola, i den mån icke annat av Kungl. Maj:t före- skrives, reserveras för att stå till veder- börande förvaltningsmyndighets förfo- gande. Under anslagsposterna till repara- tions— och underhållskostnader m. m. skola upptagas dels kostnaderna för så-

dana för det kommande arbetsåret er- forderliga underhålls- och ersättnings- arbeten, vilka icke eller endast i ringa mån öka värdet å den anläggning ar- betet avser, dels ock skatter, onera och dylikt. Ersättningsarbeten avsågs vid fondens inrättande skola bestridas ur en särskild förnyelsefond, till vilken avsättningar, motsvarande årliga av- skrivningar å fondens byggnadsvården, skulle göras å statens utgiftssida. I sam- band med genomförandet av ändrade regler för avskrivning av fondens bygg- nadsvärden (prop. 199/1938, skr. 284) ' upphörde avsättning till förnyelsefond

och ersattes med avsättning till värde- m—inskningskonto. I anslutning därtill godkände 1939 års riksdag förslag om jämkning av dispositionsbestämmelser- na för anslagsposterna till reparationer och underhåll innebärande att även smärre ersättningsarbeten, vilkas utfö- rande endast i ringa mån skulle kunna öka värdet å den anläggning som ersat- tes, finge finansieras av anslagsposterna (prop. 153/1939, skr. 270). I fråga om dispositionen av reparationsmedlen ut- talades jämväl i prop. 1/1946 (skr. 30) att den för fastighetsunderhållet an- svariga myndigheten ägde besluta om erforderliga åtgärder, i den mån icke därigenom värdet av anläggningen i större grad höjdes. Givetvis skulle myn- digheten tillse, att de anvisade repara- tionsmedlen i första hand toges i an- språk för erforderliga arbeten för bygg- nadens bevarande. Återstående medel borde därefter kunna nyttjas för ut- förande av förekommande mindre änd- ringsarbeten (såsom framdragande av gas-, vatten- eller elektriska ledningar till nya arbetsplatser, flyttande eller uppförande av vägg för erhållande av bättre arbetsmöjlighet'er, upptagande av dörr mellan två arbetsrum o. s. v.). Så- dana underhålls- och ersättningsarbe-

ten skulle dock underställas Kungl. Maj:ts prövning därest de voro av mera omfattande beskaffenhet eller myndig- heten eljest med hänsyn till förekom- mande omständigheter funne sådant på- kallat.

Fr. o. m. budgetåret 1944/45 har ge- nomförts en omläggning av arbetsåret för reparationsverksamheten (prop. 71 /1943, skr. 120), varigenom denna lös- gjorts från sin förutvarande bandenhet vid budgetåret och nu i stället börjar i månaderna mars—april. Härigenom kan reparationsverksamheten förläggas till vår- och försommarmånaderna, var- igenom den icke som tidigare samman- faller med byggnadsindustrieu—s högsä- song i slutet av sommaren och början av hösten. En förutsättning härför är, att staten fastställes av riksdagen under dess tidigare skede.

Vid behandlingen av förslaget till stat för fastighetsfonden vid 1943 års riksdag (prop. 71, skr. 120) togs ställ- ning till frågan om principerna för be- räkningen av medelsbehovet för repara- tionsändamål. De i nämnda samman- hang godkända beräkningsgrunderna innebära huvudsakligen följande.

Beloppet av erforderliga reparations- medel erhålles genom multiplicering av byggnadsbeståndets bokförda värde med en viss procentsats, underhållspro- centen. I byggnadsbeståndets bokförda värde ingå icke de byggnader, som fär- digställas under det budgetår, som när- mast föregår det budgetår statförslaget avser. Underhållsprocenten anpassas efter byggnadernas ålder. Sålunda fast- ställes ett visst procenttal för gamla byggnader och ett annat för nya bygg- nader. Under de första åtta åren halve- ras vidare underhållsprocenten för de nya byggnaderna. Underhållsprocenten eller det erhållna reparationsmedelsbe- hovet omräknas slutligen med hänsyn

till inträffade förändringar i prislläget på byggnadsmarknaden, vilka för'änd- ringar framgå av byggnadsstyrellsens reparationskostnadsindex.

I brev den 1 mars 1946 har Ktungl. Maj:t förklarat att beräkningen av me- delsbehovet för reparations- och umder- hållskostnader tills vidare fr. o. m. bud- getåret 1946/47 skall, med några un dan- tag ske enligt de 1943 godtagna prin- ciperna, varvid emellertid i förelkom- mande fall värdena å nyuppförda biygg- nader skola omräknas till 1935 års ]pris- nivå i enlighet med förslag av brygg- nadsstyrelsen (prop. 1/1946, bil. Sta- tens allmänna fastighetsfond, 5. 6—7). Styrelsen framhöll att, då repara- tionsbehovet fastställes på grundval av en indexberäkning med 1935 års priser som bas, även byggnadsvärdena borde återföras till 1935 års prisnivå. ] annat fall skulle de under senare år inträffade stegringarna av nybyggnads- kostnaderna medföra felaktiga resultat i fråga om underhållskostnadernas be- räkning. Underhållsanslaget skulle bli för högt för de byggnader som uppförts efter 1935. För att kunna exakt bestäm- ma det byggnadsvärde, som fastigheter- na skulle ha betingat om de uppförts år 1935, måste en nybyggnadskostnadsin- dex utarbetas. Efter det en provisorisk sådan index begagnats t. o. m. budget- året 1948/49, har byggnadsstyrelsen framlagt förslag till byggnadskOStnads- index, avsedd att med årlig komplette- ring användas fr. o. rn. budgetåret 1949/50. Riksdagen har lämnat för- slaget utan erinran (skr. 38/1949).

Det sålunda beräknade beloppet av erforderliga medel för reparationer och underhåll utgör en ram för medelstill- delningen, vilken sedan med hänsyn till läget på arbetsmarknaden, materi- altillgången, den statsfinansiella situa- tionen m. ni. av statsmakterna under-

kastas eventuellt erforderliga juste— ringar. Det åligger envar fondförvaltande myndighet att till Kungl. Maj:t avgiva redogörelse för användningen under det sistförflutna budgetåret av för repa- rations- och underhållskostnader m. m. till förfogande ställda medel. Dessa re— dogörelser skola sedan föreläggas riks- dagen (prop. 221/1937, skr. 441).

På anslagsposterna avsättning till vår- deminskningskonto uppföras medel till årlig avskrivning av fondens byggnads- värden. Grunderna för avskrivningen, för vilka närmare redogöres i samband med behandlingen av statens tillgångar- och skulder, underställes årligen riks- dagens prövning i samband med för- slag till stat för fonderna.

Kostnaderna för förhyrning av loka- ler åt de myndigheter och andra stats- organ, som icke kunna erhålla tjänste- lokaler i statens egna fastigheter, bc- stridas över utgiftstiteln Hyres- och ar- rendeutgifler m. m. för av fonden för- hyrda lokaler och arrenderade markom- råden. Huvuddelen av denna hyresverk— samhet redovisas av byggnadsstyrelsen. Från denna titel skola bestridas även hyreskostnaderna för tillfälliga lokal- behov, exempelvis kommittélokaler (prop. 214/1937, skr. 169). Från samma titel få även bestridas kostnader för så- dana mindre ändrings- och inrednings- arbeten, som påkallas för att de förhyrda lokalerna skola kunna användas för det avsedda ändamålet (prop. 153/1939, skr. 270). Anslagsposterna äro förslags- vis upptagna med hänsyn till ovissheten om det under budgetåret uppkommande behovet av förhyrningar.

Kostnaderna för förräntning av det i fastighetsfonderna investerade stats- kapitalet skola, med undantag för slotts- byggnadernas och byggnadsstyrelsens delfonder, med 4 % å detta kapital be-

lastas utgiftssidan över titeln »Överskott att tillföras riksstatens driftbudget» samt omföringsvis tillgodoföras förut- nämnda inkomsttitlar på driftbudgetens inkomstsida (p. 242). Detta överskott är alltså icke ett saldobelopp utan en faktisk kostnad för dessa fonder. För slottsbyggnadernas delfond upptages av redovisningstekniska skäl en formell överskottspost om 1.000 kronor. För byggnadsstyrelsens delfond beräknas överskottet genom saldering av utgifter och för de olika myndigheterna upp- skattade hyresvärden (jfr nedan p. 259).

258. Fastighelsfondernas inkomster. Mot fondernas utgifter svara på inkomst- sidan de till jämförelsevis mindre be- lopp uppgående inkomsttitlarna t-ill hy- ror och arrenden för till enskilda upp- låtna lokaler och markområden. De på inkomstsidan i fondens stat redovisade hyror och arrenden för till enskilda upplåtna lokaler och markom- råden avse bl.a. hyror för tjänstebo- städer. Under rubriken diverse inkoms- ter redovisas bl. a. vissa bidrag från fonden utomstående förvaltningar (så- som universitetens egendoms— och skogsförvaltningar o. s. v.) samt mera tillfälligt uppkommande inkomster. För försvarets fastighetsfond tillkom- mer dessutom en särskild titel för in- komster av övnings- och skjutfält. Del- vis omfatlar denna post nettointäkter från förvaltningen av övnings- och skjutfält.

259. Utgiftssaldot, d. v. s. skillnaden mellan utgifter, inklusive det 5. k. över— skottet, och nyssnämnda inkomster till- föres fastighetsfonderna från riksstaten och uppföres som inkomst under rubri- ken Ersättning för till statsmyndigheter upplåtna lokaler. Denna ersättning ut- går av särskilda på driftbudgeten anvi-

sade förslagsanslag för envar av andra— tolfte och fjortonde huvudtitlarna. Med denna anordning har avsetts att prin- cipiellt få lokalkostnaderna beräknade på de huvudtitlar, till vilka de stats- myndigheter höra som disponera loka- lerna.

Ersättningen beräknades vid fondens inrättande och några år framåt med stöd av de kalkylerad-e hyresvärdena för de olika i fonderna ingående fastighe- terna och för de förhyrda lokalerna. I samband med införandet av de nya reg- lerna för avskrivning vidtogs emellertid en retroaktiv engångsavskrivning av det då befintliga byggnadsvärdet, varige- nom uppnåddes, att den kvarstående kapitalbehållningen blev fullt förräntad. D-et befanns då vara mera praktiskt att ersättningen i stället fastställdes till det belopp, som erfordrades för att kapital— behållningen skulle vara fullt förräntad, varvid man utgick från en avkastning av 4 procent. Från och med budgetåret 1939/40 beräknas ersättningen på grund- val av kapitalbehållningen vid budget— årets ingång. För av byggnadsstyrelsen förvaltade fastigheter genomfördes dock ingen ändring. För slottsbyggnaderna uppskattas ersättningsanslagen under fjärd-e och åttonde huvudtitlarna lika- ledes med hänsyn till lokaldispositio— nen, medan ersättningsanslaget under sjätte huvudtiteln motsvarar vad som er- fordras för att balansera nettoutgiften för de kungl. slottens m. fl. byggnaders reparation och underhåll.

Fastighetsfonderna äro uppdelade i delfonder, som i det följande närmare omnämnas i redogörelsen för statska- pitalet. Samtliga titlar i inkomst- och ut'giftsstaterna delas i anslagsposter för de olika delfonderna. Eftersom bygg- nadsstyrelsens delfond omfattar lokaler för myndigheter under samtliga depar— tementshuvudtitlar uppdelas ersättning-

en till denna delfond enligt av Kungl. Maj:t och riksdagen angivna grumder på anslag anvisade under de olika hu— vudtitlarna.

D. Inkomster och utgifter för övriga kapitalfonder

260. Andra kapitalfonder än dte nu nämnda avse _ frånsett riksbanksfon- den, som på grund av riksbankens. sär- ställning (ovan p. 49 och 241) ick-e' om- nämnes i detta sammanhang _— ii hu- vudsak utlåningsverksamhet, aktieför- valtning samt förlagsmedel för olika statliga verksamhetsområden. Dessa fonders inkomster bestå i hu- vudsak av räntor, utdelningar och ka- pitalvinster. Utgifterna för denna fondförvaltning bestridas i annan ordning. Sålunda täc- kas samtliga administrationskostnader från de fondförvaltande myndigheternas anslag på riksstaten. Avskrivningar täc- kas från särskilda anslag på riksstatens driftbudget (jfr ovan p. 129). Förluster omföras till fonden för oreglerade kapi- talmedelsförluster och täckas där lika- ledes från anslag på driftbudgeten (p. 130). Kvar stå endast vissa obetydliga direkta kostnader för lånen som få be- stridas av respektive fonder. Överskottet, som alltså blir lika med ränteavkastningen, överföres vid bok— slutet till vederbörande inkomsttitlar på riksstatens driftbudget. Enhetliga regler för räntesättningen infördes första gången år 1943, varvid riksdagen bemyndigade Kungl. Maj:t att enligt i statsrådsprotokollet över finans- ärenden 8/10 1943 angivna riktlinjer dels verkställa en överarbetning av gäl- '-

lande räntebestämmelser för statens ut— låningsfonder och utfärda författningar i ämnet, dels för varje budgetår, i den mån riksdagen ej annorlunda beslutar, . efter hörande av fullmäktige i riksban-

5:41..>.I-—! _—

ken och riksgäldskontoret, fastställa normalräntan för lån från statens ut- låningsfonder med utgångspunkt från medeltalet av räntan för de tio sista årens statliga upplåning mot obligatio— ner och reverser med en ursprunglig löptid av minst tio år (prop. 343/1943, skr. 487). Räntebestämmelser rörande dels normalränta, dels för särskilda fonder gällande speciella ränteformer ha därefter utfärdats (KK 936 och 937/ 1943). Normalräntan är för närvarande 4 % (KK (%%/1951).

E. Verkstads- och förrådsdrift m. fl. rörelsegrenar

261. Över riksstaten beräknas i vissa fall överskott från affärsverksamhet för vilken kapitalredovisning icke är an- ordnad. Inkomster och utgifter redovi- sas då vid sidan om riksstaten och en- dast den del av inkomsterna som icke erfordras för att täcka utgifter (special- destination) tillföres en på riksstaten uppförd inkomsttitel (jfr p. 233) eller ett anslag (p. 188). Om inkomsterna icke förslå att täcka utgifterna kan fö- rekomma att anslag anvisas för bris- tens täckande. Utan sådan medels- anvisning kunna utgifter beslutas en- dast i den mån influtna medel därtill lämna tillgång. Inkomst— och utgiftssta- ter samt övriga redovisningsföreskrifter för sådan verksamhet fastställas av Kungl. Maj:t. Eftersom kapitalredov-isning saknas blir redovisningen av sådan verksam- hets resultat icke fullständig.

262. Hos flera statliga myndigheter ha anordnats hjälpverkstäder för under- hållsarbeten samt smärre tillverkningar, vilka kunna utföra arbeten mot betal- ning för andra statliga myndigheter el- ler icke statliga organisationer och en- skilda personer. Om sådana arbeten

skola kunna kostnadsberäknas måste vanligen särskild verkstadsbokföring vid sidan av anslagsredovisningen ord- nas över en särskild titel, varefter reg- lering sker mot vederbörliga anslag.

Medel för inköp av råmaterial och till- verkning av halvfabrikat samt för ar- betslöner för pågående eller planerade arbeten kunna erhållas genom förskot— tering från det anslag till vilket verk- staden i första hand anses hänförlig, genom förskottslikvider från beställare, eller genom av riksdagen anvisade rö- relsemedel.

I en fullständig kalkyl som skall läggas till grund för ett försäljningspris måste även medräknas kostnader, som icke be— lastas verkstaden utan täckas från andra riksstatsanslag, exempelvis löner till fast anställd personal, pensionskostna- der, lokalhyror, räntor på disponerade medel, administrativa omkostnader, m. m.

263. Förråd innehålla i viss omfatt- ning artiklar, för vilkas anskaffning och förbrukning medel anvisats under olika anslag. Därjämte förekomma försälj- ningar av förrådsartiklar till andra statliga myndigheter samt till icke stat- liga organisationer och enskilda perso- ner. Förrådsartiklar med begränsad livslängd måste successivt omsättas ge- nom försäljning. Influtna försäljnings- medel användas då för förrådens kom- plettering. Dessa transaktioner skola normalt redovisas över de riksstatsan- slag, till vilka förråden höra. Sedan riksdagens år 1926 församlade revisorer (rev.ber. 1927 5 26) observe- rat, att marinförvaltningen på fondtitlar uppsamlat vissa riksstats- och förråds- medel anhöll 1927 års riksdag (skr. 225, p. 3) att Kungl. Maj:t måtte vidtaga så- dana åtgärder, att samtliga av marinför- valtningen disponerade riksstatsmedel

komme att upptagas i budgetredovis- ningen, samt att det tillämpade förfa- ringssättet med uppläggande av särskil- da fondtitlar för redovisningen av dyli— ka medel för framtiden upphörde. Sam— ma uttalande gjordes i anledning av en anmärkning av 1928 års riksdagsreviso- rer (rev.ber. 1929 g 14, skr. 175/1929, p. 2).

Detta spörsmål togs på nytt upp av riksdagens år 1931 församlade reviso- rer (rev.ber. 1932 5 6), som påtalade att betydande behållningar kvarstodo på marinens förrådstitlar, att dessa behåll- ningar uppenbarligen voro av statsme- dels karaktär samt att behållningarna respektive bristerna på dessa titlar bor- de tillföras respektive ersättas från ve- derbörande anslag. Revisorerna anförde vidare, att det förfaringssätt, som marin- förvaltningen i strid med riksdagens uttalade åsikt tillämpade, i själva ver- ket innebar, att marinförvaltningen vid sidan av de av statsmakterna i vanlig ordning beviljade medlen förfogade över en särskild budget av betydande storlek, vilken genom den påtalade an- ordningen undandroges den sedvanliga budgetgranskningen (jfr SU 86/1932, p. 2)'.

Rörelserna under marinens förråds- titlar och självförsörjande inrättningar blevo därefter reglerade mot anslag.

264. Den rationalisering av verk- stadsrörelsen vid försvaret som genom- fördes åren 1940—1945 försvårade möj- ligheterna att behandla redovisningstit- larna för verkstäder och förråd som un- dertitlar till vissa riksstatsanslag. Föl- jande åtgärder genomfördes på grund därav.

De större verkstädernas rörelse har som förut sagts upptagits till redovis- ning på försvarets fabriksfond (jfr ovan p. 240, 243 och 253 ff).

särskilda redovisningstitlar vid siidan om budgeten (prop. 112/1947, skr. 186). För dessa fastställdes genom kebr. 30/6 1947 följande föreskrifter.

1. Marinverkstädernas tillgångar och skulder samt intäkter och kostnader sikola av försvarets civilförvaltning redovisats å en särskild för ändamålet upplagd diverse- medelstitel, benämnd marinverkstädelrnas drifttitel.

2. Såsom tillgångar skola å ifrågavairan- de drifttitel upptagas förutom uteståtende fordringar och varor i arbete m. m. värdet av den del av marinverkstädernas föirråd av materiel, som icke kan anses varm av beredskapsnatur.

3. Prissättningen av vid marinverkistii- derna för statsmyndighet utförda arbueten och tillverkade produkter skall så avlpas— sas, att täckning erhålles för till hyra, ma- terial, materialkostnader, avlöningar och tillverkningsomkostnader hänförliga uttgif— ter samt ränta å rörelsemedel. Prissättning av produkter och arbeten för annan beställare än statsmyndighet skall medgiva täckning förutom av förut— nämnda kostnader jämväl av åt arbvetet eller produkten fallande del av pensions- kostnader för de anställda ävensom till av olycksfall i arbetet hänförliga kostnader.

4. Marinverkstäderna skola årligen till marinens delfond av försvarets fastighets— fond erlägga hyra för nyttjade markområ— den och fasta anläggningar. I samband med avgivande av förslag till stat för nämnda delfond skola ifrågavarande hyresbelopp upptagas under titeln diverse inkomster. Kostnader för reparation och underhåll av marinverkstädernas byggnader nl. m. skola bestridas av vederbörande utgifts— post å staten för nämnda delfond.

5. Å marinverkstädernas arbetsmaskiner skola årligen verkställas avskrivningar. Avskrivningarna skola beräknas i förhål- lande till för varje maskin vid avskriv- ningstillfället beräknat återanskaffnings- värde. Avskrivningar skola företagas årli- gen, intill dess sammanlagda avskrivnings— beloppen motsvara återanskaffningsvärdet vid sista avskrivningstillfället. Å arbetsmaskiner företagna avskrivning- ar skola tillgodoföras ett maskinersätt— ningskonto, från vilket skola bestridas

kostnader för ersättningsanskaffning av arbetsmaskiner.

(i. Under driftomkostnaderna redovisade resultatkonton skola enligt allmänt veder- tagna bokföringsprinciper avslutas å ett särskilt upplagt vinst- och förlustkonto.

7.lnf1utna dockavgifter skola tillgodo- föras marinverkstädernas resultatkonton, i den mån dockorna utnyttjas av verkstä- derna.

8. Marinverkstäderna skola årligen före den 1 oktober till marinförvaltningen in— giva specificerad uppställning över å drift— titeln redovisade tillgångar och skulder vid utgången av nästföregäende budgetår ävensom specificerad uppgift å vid nämnda tidpunkt å vinst- och förlustkontot redo- visade belopp. Det skall ankomma på marinförvaltning- en att årligen till Kungl. Maj:t före den 1 december ingiva förslag angående disposi- tion av uppkommet överskott eller till täckande av uppkommen förlust å rö- relsen.

9. Erforderliga ytterligare föreskrifter angående den ekonomiska förvaltningen vid marinverkstäderna ävensom angående de beräkningsgrunder. som böra tillämpas vid självkostnadsberäkningen utöver här angivna, meddelas av marinförvaltningen efter samråd med försvarets civilförvalt— ning.

I samband med genomförandet av dessa bestämmelser överfördes till .den del så var möjligt till verkstädernas drifttitlar vissa kostnader för löner och omkostnader m. ni., som tidigare redo- visats under fjärde huvudtitelns allmän- na anslag. Kostnader för personalens pensionering ha av praktiska skäl icke kunnat belastas verkstäderna.

I avsikt att reglera verkstädernas rätt att disponera statsmedel för att finan- siera pågående arbeten samt för att an- skaffa råvaror och halvfabrikat har riks- dagen ställt särskilda medel till förfo- gande från fonden för förlag till stats— verket såsom rörelsekapital.

Resultaten av förenämnda åtgärder är emellertid, att de berörda verksamhets- grenarnas löpande inkomster och utgif-

ter icke komma till synes i budgetredo- visningen. I den mån årsöverskottet överföres till riksstaten (inkomsttiteln Övriga diverse inkomster) blir verksam— heten likväl korrekt anknutcn till bud- geten.

För övriga verkstäder vid försvaret saknas för närvarande ett enhetligt re- dovisningssystem. Normalt redovisas inkomster och utgifter för dessa verk- städer och inrättningar med sina brut- tobelopp direkt eller med hjälp av sär- skilda titlar till respektive riksstatsan— slag. Detta gäll-er bl. a. marinens själv- försörjande inrättningar.

Vid en del av försvarets verkstäder ha utfärdats nya föreskrifter, nämligen för de centrala flygverkstäderna i april och september 1944, för arméns större tygverkstäder i samband med införande av ny verkstadsorganisation den 19/6 1943, och för arméns mindre tyg- verkstäder den 18/10 1945. Dessa fö- reskrifter innefatta bestämmelser om den interna bokföringen inom verkstä- derna för fördelning av kostnader på utförda beställningar och för erhållan- de av den statistik som verkstadsled- ningen behöver. Förslag till nya en— hetliga föreskrifter för verkstadsbok- föringen efter mönster av de för marin- verkstäderna år 1947 fastställda regler- na ha utarbetats genom statens organi- sationsnämnds försorg (jfr prop. 1/ 1949, bil. 6, sid. 12).

265. För förrådsredovisningen vid vissa av försvarets förråd ha är 1947 fastställts nya regler (prop. 1/1947, bil. 6, p. 8, skr. 4, p. 7), enligt vilka för- rådsrörelsen vid större förråd redo- visas över särskilda förrådstitlar, som från vederbörande rik-sstatsanslag till- föras ersättning för utlämnad materiel enligt särskilt fastställda utlämningspri- ser ävensom ersättning för försåld ma-

teriel. Influtna medel användas inom förrådstiteln för finansiering av återan- skaffning. Förrådsomkostnaderna täc- kas från särskilda anslag för förråds- organisationen. De avlöningskostnader som utgå från de allmänna avlönings- anslagen kvarstå på dessa. Den del av likviden för försåld materiel som mot- svarar skillnaden mellan utlämnings- pris och återanskaffningskostnader till- godoföres det anslag, från vilket huvud- parten av förrådsomkostnaderna bestri- des (jfr k.br. 13/6 1947).

Det förhållandet, att förvaltnings- myndigheterna äga tillgång till mera betydande medel, vilka äro undantag- na redovisning mot riksstaten, har för- anlett en löpande kontroll av behåll- ningen i förrådstitlarna. Denna kontroll har uppdragits åt statens sakrevision.

Behållningen på en förrådstitel har exakt samma karaktär som en anslags- reservation. Då det ansågs angeläget, att budgetredovisningen återspeglade de förändringar som inträda i förrådstit- larnas kontanta behållningar, skulle en- ligt departementschefens i propositio- nen återgivna uttalande, en specialredo- visning av dessa behållningar varje år intagas i budgetredovisningen.

F. Diversemedelstitlar uppkomna av budgetmedel

266. I viss utsträckning överföras riksstatsmedel till särskilda fondtitlar, från vilka utgifterna sedan bestridas. Sådan överföring förutsätter, att riks- dagen beslutat att medel som anvisats under ett på riksstaten anvisat anslag skola avsättas till en fond för att seder- mera över denna användas för särskilt ändamål. Budgeten blir alltså belastad med det belopp som avsättes till fon- den, medan de faktiska över denna re- dovisade utgifterna icke komma till sy- nes i budgetredovisningen.

Behållningen på vederbörande fond- titel har samma karaktär som en an— slagsreservation. Men skillnaden ligger däri, att en outnyttjad anslagsrescrva- tion efter viss tid automatiskt återgår till budgetutjämningsfonden, medan ett till fondtitel avsatt belopp förutsättes skola för framtiden användas för avsett än- damål. En odisponerad behållning på en sådan fondtitel återföres i regel icke till budgeten utan riksdagens hörande. Någon tidsbegränsning för användning- en av till en diversemedelsfond avsatta medel fastställes icke, avsatta medel få disponeras så länge fondtiteln utvisar behållning.

Utgiftsreglering av denna form före- kommer i följande avseenden:

a) Specialbudgeternas fonder ha om- nämnts under p. 249.

b) Lotterimedelsfonden. Inkomsterna av penninglotteriet, som ursprungligen vid sidan om budgeten disponerats för tillgodoseende av kulturella ändamål, redovisas sedan budgetåret 1938/39 på riksstaten, varvid viss del av inkomsten, på sätt framgår av den ovan (p. 228) lämnade redogörelsen, avsättes till en diversemedelsfond, lotterimedelsfon- den, för att användas till vissa kul- turella ändamål (k.br. till statskontoret 10/6 1938); Enligt fr. o. m. budgetåret 1940/41 gällande regler (prop. 1/1940, Ink. sid. 27, skr. 10) avsättes årligen över anslag under tionde huvudtiteln ett maximerat belopp till lotterimedelsfon- den. De till fonden avsatta medlen dis— poneras av Kungl. Maj:t dels för firan- siering av de kungl. teatrarnas verksam- het, dels för understöd till vissa enskilda teatrar, konsertföreningar, m.m. samt annan kulturell verksamhet, allt erligt riktlinjer angivna i prop. 24/1938.

c) Fonder för idrottens och friltfts- livets främjande. Enligt beslut vid 1935 års riksdag skulle inkomst av vadlåll—

% l

ning vid idrottstävlingar (jfr ovan p. 229) över ett anslag på riksstatens ut- giftssida till främjande av gymnastik och idrott (prop. 1, Ink. och VIII lit., skr. 8) avsättas till den genom k.br. 20/6 1935 inrättade >>fonden för idrot- tens främjande». Fr. o. m. budgetåret 1939/40 utbröts ur denna fond ett be- lopp och överfördes till en ny »fond för friluftslivets främjande». Avsättningen av tipsmedel delades därefter på dessa två fonder (prop. 1/1939, X ht., skr. 459; k.br. till statskontoret 22/6 1939).

Fr. o. m. budgetåret 1940/41 avsättas medel till dessa fonder över på tionde huvudtiteln uppförda, maximerade an- slag. (Prop. 1/1940, X ht., sid. 157— 159, skr. 10.) Fonderna disponeras av Kungl. Maj:t för avsedda ändamål.

d) Fonden för befrämjande av fisket på avlägsna fiskevatten bildades den 30/6 1938 genom att på fonden upp- togos vissa för fisket utlämnade lån-e- un'dierstöd. Till fonden avsättas medel över ett anslag under nionde huvud- titeln (prop. 1/1938, IX ht., p. 160). Ändamålet med denna fond var att er- hålla red-ovisning för låneunderstöd, som endast återbetalas under vissa för- utsättningar (prop. 1/1938, Utg. sid. 6). I den mån anslaget i sin helhet över- föres till fonden för att där vidare dis- poneras, blir den faktiska utgiftsbelast- ningen redovisad vid sidan om budge- ten.

e) Universitetens reserv/andar. En- ligt (de bestämmelser som årligen fast- ställas för använd-ningen av Uppsala och Lunds universitets avlöningsanslag få besparingar på viss-a anslagsposter in- gå till vederbörande universitets reserv- fo—nd, vilken står under kanslerns dis- position för universitetens vetenskapliga och ekonomiska behov i den ordning universitetsst-atuterna sta-diga (jfr prop. 1/1935, VIII ht., :sid. 215 och 231). Den-

na form för reservation av besparade medel är en kvarleva av de regler för användning av besparingar, som tilläm- pades under 1800-talet. Den innebär, att medel, som avföras från ett avlö- ningsanslag, reserveras för att senare vid sidan om budgeten och i andra sam- manhang användas för andra ändamål än avlöningsutbetalningar. Den sålunda tillämpade ordningen har av riksdagens år 1949 församlade revisorer ansetts otillfredsställande (rev.ber. 1950, 5 29, SU 177, skr. 319). Sedan professorer och vissa andra akademiska lärare fr. o. m. budgetåret 1952/53 inordnas under statens allmänna avlöningsreglemente kommer emellertid denna reservation av besparade avlöningsmedel att upphö- ra (jfr prop. 137/1952).

Reservfonderna tillföras dessutom viss del av inkomsterna från vissa av universiteten disponerade egendomar. Frågan om regleringen av dessa in- komster mot reservfonderna är för när- varande föremål för prövning av Kungl. Maj:t.

Vi-d tekniska högskolan i Stockholm och Chalmers tekniska högskola få på liknande sätt vissa besparingar under resp. avlöningsanslag överföras till en särskild fond, för att vid behov an- vändas till ersättningar åt tillfälliga lä- rare, förste assistenter och assistenter. Denna anordning infördes i anledning av att inkomsterna av elevavgui-fterna, vilka tidigare fingo disponeras för detta ändamål, upptogos till redovisning så- som uppbördsmedel för anslag (prop. 1/1935, VIII lit., sid. 361 och 383).

f) Inkomster av fastighetsförsäljning- ar skola normalt redovisas över kapi- talbudgeten. I flera fall ha emellertid så- da-na inkomster vid sidan om budgeten reserverats för ändamål, som eljest sko- lat tillgodoses med budgetmedel.

Sålunda uppkom i samband med ge-

nomförandet av 1902 års försvarsbeslut tanken att genom försäljning av mark på Norra Djurgården- erhålla medel, som kunde tillföras lantförsvarets fond för byggnader och andra försvarsändamål, senare titeln försäljningsmedel för tom- ter å Ladugårdsgärd-e. Avsikten härmed var bl. a. att genom försäljning av mark på det förutvarande militära övnings- fältet finansiera anläggningen av det nya övningsfältet, det s. k. Järvafältet (prop. 114/1905, skr. 159). Senare ha sådana med-el även använts för finansi- ering av kostnaderna för utflyttning av Stockholms garnison till Järvafältet (jfr prop. 180 och 181/1938) även-som för andra militära engångs-kostnader. Samt— liga dessa transaktioner avse djurgårds- mark, för vilken Konungen avstått från sin dispositionsrätt.

Dessa djurgårdsmedel ha även an- vänts för täckning av vissa med medel från fonden för förlag till statsverket förskottet—ade militära engångskostnader (prop. 227/1937, skr. 250).

Redogörelse för denna äldre form för användning av 'd-jurgårdsmedel återfin- nes i ingressen till prop. 180/1938 samt i statskontorets fondutredn'ing (maj 1943).

Sedan försvarets fastighetsfond inrät- tades ha fr. o. m. budgetåret 1940/41 alla kostnader för anläggningar och byggnadsarbeten för försvaret redo- visats över denna. Samtliga ikostnader för Stockholms garnisons utflyttning till Järvafältet skulle dock fortfarande till 50% avskrivas med försäljningsmedel för tomter på Ladugårdsgärde (prop. 184/1939, sid. 5, skr. 245).

Av dessa försäljningsmedel ha även bestritts kostnaderna för exploatering

av de försålda områdena. Verksamheten upp-drogs år 1930 åt djuwrgård-skommis- sionen, vars utgifter helt finansierades av dessa medel (prop. 252, skr. 334).

På liknande sätt har även förfarits med andra försäljningsmedel, nämligen medel som influtit i samband med exploateringen av lägenheterna i Johanneshov och Kvarnängen (skr. 190/1928; prop. 304/1939, skr. 366), Konradsberg- och Mariebergsområdet (prop. 290/1937, skr. 432), Årstaom- rådet (prop. 215/1941, skr. 271) samt fotgardesregemententas tomter (prop. 35/1885, 20/1886 och 30/1888) m. fl. liknande äldre numera avvecklade me- del. Enligt beslut vid 1947 års riksdag (prop. 137, skr. 166; k.br. 17/6 1948) blev detta redovisningsförfarande av- vecklat. Djurgårdsnämnden, som ersatte djurgårds-kommissionen, erhöll anslag på riksstaten, av denna förvaltade Afas- tigheter upptog-os till redovisning på fastighetsfond och samtliga kvarstående likvida medel redovisades över bud- geten, dock med undantag för en åter- stod av Årstamedlen, som bibehölls såsom förlagska-pi-tal för djurgårdsnämn- den.

vissa

g) Behållningar på reservationsan— slag, som avses skola disponeras under längre tid, ha 'i några fall överförts till diversemedelsfond, för att därefter stå till Kungl. Maj:ts förfogande. Så skedde enligt beslut vid 1938 års riksdag med behållningen på anslag till län och .stb- ventioner till främjande av enskild fö.*e- tagsamhet (prop. 284, sid. 90, skr. 404; jfr prop. 275/1938, sid. 58, skr. 42.1, sid. 10). Detta anslag avsåg både lån och bidrag.

VIII. Specialdestination

A. Inledning

267. Sådana verksamhetsområden, som enligt av Kungl. Maj:t och riksda- gen meddelade bestämmelser finansie- ras med vid sidan om riksstaten redo- visade medel, benämnas i det följande »Fria förvaltningsområden».

Verksamhet som omhänderhaves av staten kan även bedrivas i aktiebolags- form, (1. v. s. överlåtas till aktiebolag, i vilka staten äger aktiemajoritet. I dylika fall ha medel för teckning eller in- köp av aktier vanligen anvisats över riksstaten. Bolagen bli icke inordnade i statsförvaltningen, men staten tillkom- mande utdelning tillgodoföres den kapi- talfond, på vilken aktieinnehavet redo- visas som tillgång.

B. Fria förvaltningsområden

268. Svenska akademien uppbär se- dan år 1791 enligt kungl. privilegium avkastningen av Post- och inrikes tid- ningar, vilken tidnings inkomster i sin tur helt hänfört sig till legal, mest stat- lig annonsering. Vetenskapsakademicn åtnjuter för- utom bidrag i form av statsanslag sedan år 1747 såsom kungl. privilegium rätten att utgiva almanacka till av Kungl. Maj:t fastställt pris. Dessa akademiernas av kungl. privi- legier härrörande inkomster passera icke budgeten.

Så länge akademierna kunna finan— siera sin verksamhet utan statsanslag äro de helt oberoende av anslagsmäs- sig reglering och besluta själva om sina

utgifter. De äro icke föremål för gransk- ning av statliga revisionsorgan. Deras ställning rubbas icke genom att de er- hålla statsbidrag för vissa bestämda ut- gifter.

269. Vissa myndigheters eller inrätt- ningars utgifter ha tidigare helt finan- sierats med avgifter eller andra inkoms- ter utan redovisning över riksstaten. En- ligt de till grund för 1911 års riksstats- reform uppställda huvudprinciperna borde, för vinnande av reda och ord- ning i statsbokföringen, inkomster och utgifter i all statlig verksamhet uppta- gas till redovisning på budgeten. I en- lighet härmed redovisas numera över riksstaten även vissa permanenta stats- myndigheter, som tidigare kunnat hän- föras till vad som här benämnes fria förvaltningsområden. Ett undantag ut- gör emellertid ännu riksheraldikeräm- betet. Vid detta ämbete anställda tjäns- temän åtnjuta icke reglerade statslöner (jfr rev.ber. 1949, 5 26). 'Såsom fritt förvaltningsområde kan vidare betraktas den i samband med 1912 års olympiska spel med anlitande av lotterimedel (jfr p. 228) inrättade idrottsanläggningen Stadion i Stock- holm (jfr prop. 291/1918, sid. 81). Vid anläggningen uppkommande över— skott fonderas för bestridande av större reparations- och anläggningsarbeten samt för personalens pensionering. Sty- relseledamöter och revisorer förordnas av Kungl. Maj:t.

270. Vid sidan av riksstaten ha redo- visats inkomster och utgifter för tillfäl-

liga statliga organ, exempelvis exportkre- ditnämnden, inrättad 1933, och den nu- mera avvecklade clearingnämnden, in- rättad 1934, och krigsförsäkringsnämn— den, inrättad 1939. Sådana organ finan- sieras med särskilda avgifter, vilka utta- gas såsom ersättning för utförda uppdrag (betalningsuppdrag, kreditgarantier el- ler försäkringar). Dessa medel användas direkt till att täcka dessa organs avlö- ningar och omkostnader. Uppkomna överskottsmedel kunna reserveras eller fonderas för att avsättas till täckande av ingångna förpliktelser och kreditrisker. Utan riksdagens medgivande kan Ko- nungen icke själv eller genom dessa or- gan ikläda staten förpliktelser, vilkas uppfyllande kan förutsätta att andra medel än nyssnämnda avsättningar be- höva tagas i anspråk. Sålunda kan den vid sådana organ anställda personalen icke utan riksdagens medverkan tillför- säkras statlig pensionsrätt. Kungl. Maj:t erhöll vid 1949 års riksdag bemyndigan- de att i huvudsaklig överensstämmelse med vad chefen för finansdepartementet vid ärendets anmälan till statsrådsproto- kollet anfört, meddela pensionsbestäm- melser för befattningshavare hos clea- ringnämnden (prop. 166, skr. 266).Detta innebär, att pensionskostnaderna för clearingnämndens personal reglerats en- ligt de bestämmelser som Kungl. Maj:t med stöd av 1948 års riksdags bemyndi- gande (prop. 129, skr. 223) utfärdat an- gående pensionsreglering för befatt- ningshavare vid statens krisorgan (KK 537/1948 och k.br. till statskontoret 27/5 1949). Pensionskostnader för clea— ringnämnden täckas alltså icke av nämndens inkomster utan av allmänna budgetmedel.

I viss omfattning har riksdagen an- visat medel för att i händelse av behov täcka med sådan verksamhet förenade risker, nämligen förlagskapital för ex-

portkrcditnämnden (skr. 78/1939 U och 25/1940 U), samt genom årliga beslut medgivit, att staten må iklädas betal- ningsansvar på vissa villkor och inom ett bestämt belopp för exportkrediter.

Clearingnämndens och exportkredit- nämndens överskottsmedel ha reserve- rats för täckning av eventuella förlust- risker. Krigsförsäkringsnämndens över- skottsmedel, som uppgått till betydande belopp och som innestått hos riksgälds- kontoret, har disponerats för nedbring- ande av statsskulden utan redovisning över riksstaten.

271. Prisutjämningsavgifter. Genom beslut vid 1945 års riksdag har Kungl. Maj:t bemyndigats att uttaga prisutjäm- ningsavgift för exporterade varor, när behov därav ur prispolitiska synpunk- ter anses föreligga (prop. 255, skr. 287, KF 256/1945). Avsikten härmed var att man i de fall där den utländska pris- nivån avsevärt överstege den svenska, genom en exportavgift skulle kunna ut- jämna prisskillnaden mellan exportpri- ser och priser inom landet samt för- hindra en icke önskad inverkan på de svenska växelkurserna. Riksdagens lie- myndigande, som vid tillkomsten he- traktades som en övergångsanordning av tillfällig karaktär (motioner 1:373 och 374 samt BevU 41/1945) har seder- mera förlängts för ett år i sänder (;fr skr. 305/1946 och 242/1951). Prisutjämningsavgifterna skulle, till den del de icke återbetalas till lineu- strin, enligt prop. 255/1945 icke inflyta till allmänna budgeten utan fonderas och »användas för sådana gemensamna ändamål, som lämpligen böra tillgodo- ses med intäkter av detta slag». Medbn ha använts för bl. a. prisreduktioner vid återuppbyggnadsleveranser, avskrivniig av återuppbyggnadskrediter samt änta- mål hänförliga till respektive indusri—

W'dtjttam .

.a—

-..n __...

)

ers intresseområden, såsom främjande av skoglig forskning, anläggning av skogsvägar, förbättrande av arbetarbo- städer m.m. (jfr prop.237/1946 och sam- mansatt BevU och JU 1/1946). Med des- sa medel har bl. a. bildats en fond för skoglig forskning. Vissa belopp ha dis- ponerats för avskrivning av tilläggs- lån för viss bostadsbyggnadsverksamhet (k.br. 16/1 och 26/6 1948). Medlen ha använts enligt av riksdagen godkända riktlinjer (jfr skr. 305/1946, 437 och 493/1947, 322/1948, 255/1949 samt 148/ 1950). Medlen anses alltså ingå i en vid sidan av riksstaten redovisad special- budget. De redovisas i statsbokföringen på diversemedelstitlar.

En inkomst av liknande art inflöt genom hästexporten åren 1940—1943. I avsikt att förhindra att exportpriset för hästar skulle påverka försäljningspriset för hästar inom landet innehöll hästex- portberedningen (tillsatt enl. Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6/12 1940) skillnaden mellan exportpriset och det pris hästägarna kunde erhållit vid för- säljning inom landet. Inkomsten härav blev ca 5 milj. kr. Medlen ha dispone- rats för modernisering av veterinärin- rättningen i Skara och för viss veteri- närmedicinsk forskning (prop. 188/ 1944, sid. (52—63 och 82—84, skr. 402), för främjande av lantbruksmötesverk— samhet samt för avsättning till dels en fond för främjande av exporten av avelsdjur, dels en fond för stödjande av forsknings- och försöksverksamhet på jordbrukets område (prop. 162/1951, skr. 329). DeSSa medel ha helt redovi- sats vid sidan av budgeten.

Det torde i detta sammanhang böra omnämnas, att en liknande avgift, ex- portavgift för lädervaror, som uttagits enligt avtal mellan staten och veder- börande exportörers organisation (k.br. 14/5 1948), ingått till budgeten och re-

dovisats på inkomsttiteln »Övriga diver- se inkomster».

272. Clearingmedel. Efter krigsut- brottet 1939 genomfördes olika åtgärder för att reglera och kontrollera impor- ten av olika förnödenheter, bl. a. i avsikt att förhindra att prisfluktuationer i andra länder skulle påverka prisbild— ningen i landet. Därvid inrättades clea- ringkassor. Prisutjämningsförfarandet innebar i princip, att ett visst import- pris fastställdes som avräkningspris för viss vara under en tid framåt. I den mån importkostnaderna avveko från avräk- ningspriset skedde en utjämning så, att en importör som förvärvat varan till lägre pris vore skyldig inbetala skill- naden mellan det verkliga import- priset och avräkningspriset till en clearingkassa, medan, om import sked- de till högre kostnader, importören från kassan erhöll täckning för överskjutan- de kostnader. Åtgärderna skedde i hu- vudsak genom frivilliga överenskommel- ser men kunde, när så befanns nödvän- digt, även genomföras tvångsvis. Åtgärderna genomfördes till en början utan riksdagens hörande. I samband med äskande av anslag till förlagska- pital till förstärkning av vissa clearing- kassor lämnade Kungl. Maj:t riksdagen redogörelse för dessa åtgärder (prop. 191/1941 och 228/1942). Riksdagen läm- nade utan erinran att Kungl. Maj:t även i fortsättningen vidtog åtgärder för ut— jämning av marknadspriserna på vissa förnödenheter i enlighet med vad i de vid propositionerna fogade statsråds— protokollen anförts (skr. 349/1941 och 318/1942). En närmare redogörelse för clearingkassorna har därefter lämnats 1945 års riksdag av dåvarande chefen för folkhushållningsdepartementet i svar på en interpellation (FK 33: 3 och 41: 4).

Av de olika clearingkassorna har sär- skilt kolclearingen använts för subven- tionering. Denna särskilda prisreglering har underställts riksdagen (jfr prop. 255/1944, skr. 381; prop. 294/1945, skr. 507).

Clearingkassan för fettvaror har re- sulterat i ett underskott, vilket reglerats genom slopandet av accis och tull å margarin (prop. 215/1949, sid. 15). För att möjliggöra en reglering av priset på kaffe medgav 1949 års riksdag, att tull och skatt på kaffe fick överföras till en clearingkassa för kaffe (prop. 215, skr. 387). Enligt beslut vid 1950 års riksdag (prop. 179, skr. 307) tillfördes emeller- tid clearingkassan för kaffe i fortsätt- ningen i stället medel genom anslag på riksstaten.

Behållningarna av clearingmedel ha ofta uppgått till stora belopp.

Skulle clearingkassa visa underskott kommer detta till synes i budgeten först om differensen i efterhand regleras mot riksstaten. Uppkomna överskott ha även redovisats över riksstaten.

Samma karaktär som clearingmedel hade den åren 1933—1941 uttagna vid sidan av budgeten redovisade mjölkav- giften (jfr prop. 278/1941, sid. 5 ff; Her- litz, Riksdagens finansmakt, sid. 35).

273. Kungl. Djurgårdens inkomster och utgifter redovisas vid sidan av hud- geten. Som förut sagts (p. 104) användas djurgårdskassans medel till Djurgår- dens förbättrande och förskönande samt underhåll av därvarande broar och vä- gar m. m. Sedan djurgårdskassan bör- jat lämna större överskott ha av dess överskottsmedel _— med riksdagens medgivande—vissa belopp även dispo- nerats för underhåll av de kungl. lust- slotten. Huvuddelen av överskottsmed- len tillföres numera i samma syfte

slottsbyggnadernas delfond av stattens allmänna fastighetsfond.

Försäljningsmedel för mark på Kunlgl. Djurgården disponeras enligt två skillda metoder.

a) Medel som influtit vid försäljniing av mark, för vilken Konungen avsttått från Kungl. Maj:ts enskilda dispmsi- tionsrätt, ha tidigare redovisats öwcr titlar som stått till statsmakternas för'fo- gande och redovisas numera över kazpi— talbudgeten (jfr ovan p. 266).

b) Försäljningsmedel i övrigt ha fou- derats i djurgårdsfonden, vars avkaist- ning årligen tillföres djurgårdskassan.

Djurgårdsfonden behandlas i starts- kontorets fondutredning den 2/6 1943. Statskontoret konstaterar där, att starts- makternas förfoganderätt över djlur- gårdsfonden torde vara begränsad orch beroende på den ställning riksmzar- skalksämbetet intager till fonden vid- kommande frågor. Någon indragning av denna fond till statsverket har statskon- toret icke varit berett att förorda.

Ersättning, som tillföres riksmar- skalksämbetet för Kungl. Djurgårdens mark, torde Konungen, på grund av de av 1809 års riksdag meddelade vill- koren, icke utan riksdagens hörande kunna disponera för andra ändamål än Djurgårdens förbättrande och förskö- nande. Då dessa medel ha karaktär av kapital, tillföras de antingen djurgårds— fonden eller disponeras de för sådana investeringar i Djurgården, som äro äg- nade att vidmakthålla eller öka den av- kastning som tillföres djurgårdskassan.

Medel för investeringar i Djurgården anvisas icke av riksdagen. Djurgården är självfinansierad. Stat för djurgårds- kassan fastställes årligen av Kungl. Maj:t (finansdepartementet). För erfor— derliga investeringar användas de djur- gårdskassans medel som enligt den fast-

]: pf. ?

ställda staten stå till riksmarskalksäm- betets förfogande. Även Djurgårdens likvida kapitalmedel (djurgårdsfonden) disponeras för investering i Kungl. Djurgården, under förutsättning att så- dan investering är behövlig för att bibe- hålla eller öka den avkastning som skall tillföras djurgårdskassan (k.br. 3/6 1949, 22/6 1950 och 9/2 1951; jfr även prop. 94/1949, skr. 187 och prop. 68/ 1950, skr. 91).

274. Vissa inkomster som uppbäras för särskilda ändamål skola enligt sär- skilda bestämmelser redovisas vid sidan om riksstaten. Avgifter enligt vattenlagens 2 kap. 10 S, 4 kap. 14 5, 6 kap. 9 å och 8 kap. 34 & skola jämlikt KK 280/1920 angå— ende indrivningen och användningen av vissa enligt vattenlagen utgående av- gifter inbetalas till vederbörande läns— styrelser för att därefter av veder- börande myndigheter (länsstyrelserna eller fiskeristyrelsen) redovisas på di- versemedelstitlar benämnda »Vattenav- gifter till befrämjande av fisket inom landet», »Avgifter enligt 4 kap. 14 å vat- tenlagen» samt >>Fiskeavgifter enligt 6 kap. 9 % vattenlagen» för att användas enligt för dessa titlar gällande bestäm- melser.

Jaktvårdsavgifter enligt lagen om rätt till jakt (274/1938, ändr. 290/1951), 26 %, skola avsättas till en fond, jaktvårdsfon- den, vilken efter Konungens bestäm— mande användes till främjande av jakt- vården inom riket (prop. 189/1951, skr. 327).

Enligt KK 298/1951 om älgavgifter skall dylik avgift erläggas för älg, som fälles inom riket. Avgifterna ingå till inom varje län bildade älgskadefonder, samt användas för bidrag till lindrande av skada som förorsakas av älg ävensom till vissa jaktvårdsändamål.

Den egendom, som enligt lagen om arv (279/1928) tillfaller allmänna arvs- fonden samt egendom, som tillfaller fon- den genom gåva eller testamente, förval- tas av statskontoret såsom en särskild fond. Fondens medel skola användas till främjande av barns och ungdoms vård och fostran.

År 1723 lades på alla i svenska ham- nar inkommande eller utgående varor en viss avgift avsedd att användas till utrustande av konvojer eller vidtagande av andra åtgärder till svenska handels- fartygs skyddande mot kapare i Medel- havet. Dessa konvojmedel skulle tillfö- ras en särskild kassa, konvojkassan, senare handels- och sjöfartsfonden. Fondens inkomster utgöras numera hu- vudsakligen av räntemedel. Dess medel äro avsedda för att främja handeln och sjöfarten samt underlätta dessa näring— ars utveckling.

Vissa till staten inflytande medel, som enligt bestämmelser i renbeteslagen och renbeteskonventioncrna skola använ- das till förmån för lapparna och till åtgärder, som äga samband med ren- skötseln, tillföres den år 1943 inrättade statens lappfond (prop. 110, skr. 249).

Museernas visningsmedel må i all- mänhet användas vid sidan om budge— ten för vederbörande museers verksam- het (jfr rev.ber. 1941 5 39).

Samtliga nu nämnda inkomster och utgifter liksom andra liknande medel _— uppräkningen kan ej bli uttömmande _ bokföras av de redovisande myndighe- terna i statsräkenskaperna på diverse- medelstitlar.

275. I detta sammanhang må nämnas att vissa utgifter för prästerskapets av- löning m. m. bestridas ur kyrkofonden. Fonden inrättades den 1/1 1914 enligt lagen om kyrkofond (141/1910). Fon-

dens kapital bildades av prästerskapets löneregleringsfond och de ecklesiastika boställenas skogstond ävensom vissa andra tillgångar. (Nuv. lag om kyrko- fond 404/1932, ändr. 545/1934, 580/1936, 735/1938, 909/1941, 236/1942, 272./1947, 348/1949, 281/1950 och 571/1951. Jfr. prop. 187/1932, skr. 361 och kyrkomötets skr. 2/1932). Fonden för- valtas av statskontoret och redovisas bland diverse medel. Fonden till- föres vissa ersättningar från statsverket, inkomster av kyrkohemman, klockar- hemman och biskopshemman, m. m., bi- drag enligt familjepensionsreglementet för prästerskapet, allmän kyrkoavgift samt ränta och annan vinst såväl å kyrkofondens tillgångar som å andra av statskontoret förvaltade kapitaltillgång- ar, varav avkastningen skall tillföras kyrkofonden.

Fondens utgifter utgöras av kostna- der för avlönande av biskopar och präs- ter ävensom för beredande av emeriti- löner och pensioner, m. fl. kostnader. Närmare redogörelse för denna fond återfinnes i statskontorets fondredogö— relse (maj 1943).

Ordinarie befattningar kunna dock icke inrättas utan riksdagens hörande. Riksdagen beslutar om löne- och pen- sionsbestämmelser.

C. Av staten ägda eller kontrollerade aktiebolag

276. Med statsägda aktiebolag avses här de aktiebolag, hos vilka staten in- nehar mer än 50 % av aktiekapitalet samt röstmajoritet på bolagsstämman och som bedriva en verksamhet, som av- ses skola för framtiden stå under stat- ligt inflytande. Har staten däremot för- värvat aktiemajoriteten i ett bolag så- som likvid för en fordran, såsom lik-

vid för en skattebetalning (kvarlåten— skapsskatt) eller i avsikt enbart att för- värva ett objekt för placering av vissa fondmedel, är det statliga aktieinnehavet av tillfällig natur. I fråga om ett större aktieinnehav av denna typ uttalade 1939 års riksdag, att en tillgång av sådan be- skaffenhet och storleksordning ej borde avhändas staten utan att riksdagens medgivande därtill inhämtats (SU 81/ 1939, skr. 152).

Att statlig verksamhet utövas i bolags- form sammanhänger med att verk- samheten oftast av praktiska skäl an- ses på ett för staten fördelaktigare sätt kunna omhänderhavas av ett bolag än av en statlig myndighet. Sakligt sett äro dessa bolag jämförbara med statens affärsdrivande verk. Företagens kapital- hehov tillgodoses med medel anvisade på riksstaten i den mån företagens (gna medel icke förslå, det av staten inves- terade kapitalet redovisas såsom till- gång i rikshuvudboken, inkomster och utgifter beslutas av vederbörande fire- tags organ samt redovisas utanför lud- geten och överskottet redovisas på n'ks- statens inkomstsida såsom inkomst av statens kapitalfonder, i den mån inleve- rans sker till statsverket.

277. Skillnaderna mellan statliga af- färsverk och statsägda bolag äro ihu- vudsak följande. För statens affärsverk beslutar uks— dagen om användningen av medel för nyinvestering. För de statliga boligen tillgodoses kapitalbehovet genom på riksstaten anvisade anslag i form av aktieteckning eller statliga län, men bo- lagens styrelser besluta om använd- ningen av dessa medel. Motivet—inger till riksdagens beslut om medelsanvisnng- en kan dock innefatta direktiv i f*åga om medelsanvändningen som seler- mera av Kungl. Maj:t meddelas så;om

.)

anslagsvillkor och bliva bindande för vederbörande bolags styrelse. Sålunda har i fråga om aktieteckning i och lån till de statliga bolagen i propositioner lämnats och i riksdagen behandlats utförliga redogörelser för använd— ningen av de äskade medlen. Riksda- gens anslagsanvisning måste anses vila på förutsättningen, att medlen använ- das för avsett ändamål.

En väsentlig skillnad mellan statliga affärsverk och statliga bolag är också, att de senare icke äro bundna vid för staten gällande lönebestämmelser, rese- reglementen, upphandlingsförordningar, 0. d. Bolagen besluta själva om persona- lens omfattning, om rekrytering, beford- ran och avlöningar samt om bolagens taxcsiittning och utgiftsstater. Det är emellertid klart, att styrelsen i ett stat- ligt bolag vid behandling av dylika frå— gor ofta har att ta hänsyn till bolagets ställning såsom statsägt företag. Förslag om ombildning av affärsdrivande verk till statsägda aktiebolag har vid flera tillfällen aktualiserats. Senast har frå- gan berörts vid 1951 års riksdag (SU 194, skr. 365), då riksdagen begärt en allsidig utredning rörande de statliga företagsformerna.

278. De statliga bolagen äro formellt oförhindrade att upplåna medel i all- männa marknaden, såvida icke någon inskränkning i denna rätt uttryckligen stipuleras i mellan staten och bolaget slutet avtal. Det är dock självklart att bolagsstyrelsen icke ensidigt beslutar om en omfattande upplåning, som kan nödvändiggöra nya medelsanvisningar från riksdagen för att trygga statens in- tressen såsom aktieägare. Vid större lå- neoperationer förekommer att lån till statliga bolag lämnas från statens egna lånefo'nder (luftfartslånefonden, fonden för låneunderstöd m. m.) eller att sär-

skilda garantier ställas till bolagens för- fogande (AB. Industrikredit enl. skr. 377/1934; Norrbottens järnverk ab. enl. skr. 189/1951 jämte tidigare beslut om samma bolag och Svenska spannmålsak- tiebolaget enl. skr. 265/1935).

Bolags rätt att finansiera investe- ringar med krediter, som sedermera förutsätta anspråk på staten-aktieäga- ren hehandlades vid 1947 års riks- dag. Anslag hade äskats för aktie- teckning i och lån till AB Aerotransport för finansiering av en anskaffning, för vilken bolaget bundit sig genom kon- trakt och som delvis redan finansierats med växelkrediter (prop. 195). Statsut- skottet ansåg sig därvid böra (SU 107) ur principiell synpunkt framhålla ange- lägenheten av att nyinvesteringar av den storleksordning, varom då vore fråga, underställdes statsmakternas prövning, innan bindande beslut fattades. Detta syntes utskottet böra iakttagas icke blott i fråga om investeringar, som avses sko— la finansieras genom ökning av aktie- kapitalet, utan jämväl i de fall, då finan— sieringen avses skola ske genom lån ur en statlig lånefond i sådant fall, då för lånebehovets tillgodoseende lånefonden måste tillföras nytt kapital. Under alla förhållanden syntes även i brådskande fall hinder icke behöva föreligga att be- träffande investeringsfrågor av nu angi- ven räckvidd icke blott under hand utan även formellt inhämta Kungl. Maj:ts me- ning. Såvitt utskottet kunde finna be- hövde därigenom de statliga bolagens handlingsfrihet i och för sig icke an- ses bliva beskuren; vad nu sagts gällde ju endast de fall då för investeringens finansiering Kungl. Maj:ts och eventu- ellt även riksdagens medverkan slutligen erfordrades.

Detta spörsmål har även varit föremål för behandling vid 1949 års riksdag så till vida, att ledamöter av konstitutions-

utskottet i en reservation till utskottets memorial nr 24 (sid. 9—11) ansett att utskottet bort göra anmälan enligt RF & 107 mot chefen för kommunikations- departementet för att han medverkat till att Aktiebolaget Aerotransport erhållit kredit i riksbanken för en utgift, vil- ken avsetts skola senare finansieras med lån från luftfartslånefonden. (Jfr även BU 11/1949, sid. 14—18 och 32.)

Frågan om riksdagens ansvar för de statliga bolagens förpliktelser berördes vid 1929 års riksdag. I utlåtande med anledning av i prop. 238 föreslagna åt- gärder till stöd för AB Jordbrukarban- ken anförde bankoutskottet (BU 59) bl. a. att det, med hänsyn till statens ställning såsom ägare av i det närmaste samtliga aktier i banken, måste anses praktiskt taget uteslutet, att en likvida- tion av banken eller en avveckling på annat sätt av dess verksamhet skulle kunna itrågakomma under förhållanden, som kunde medföra risk för bankens in- sättare (skr. 311).1

279. De statliga bolagen kunna även påräkna stöd från staten i likhet med dotterbolag i en enskild koncern. Sålun- da ha anläggningar kunnat finansieras dels med lån som sedermera avskrivits (prop. 157/1944, skr. 392), dels med medel anvisade på driftbudgeten (prop. 147/1950, skr. 221). Kostnaderna för Svenska spannmålsaktiebolagets verk- samhet regleras genom årliga anslag över budgeten. Statsägda bolag kunna även genom anslag åtnjuta bidrag till vissa uppgifter, såsom forskning m. m.

1 Detta uttalande föranledde vissa leda— möter av riksdagen (Hj. Hammarskjöld, Kvarnzelius) att i debatten framhålla, att statens förpliktelser gentemot fordrings- ågare hos statsägda aktiebolag vore be- gränsade till aktieteckningen samt att sta- ten icke hade andra förpliktelser än en—

skilda aktieägare. (FK 36/1929, sid. 23— 24).

Sådana åtgärder torde ofta samnnan- hänga med att de statsägda bolagen del- vis omhänderha uppgifter som eljest skolat ankomma på staten och som icke alltid äro inkomstbringande.

280. Styrelserna i de statliga aktiebo- Iagen besluta självständigt i alla frågor rörande prissättning, löner, pensioner, omkostnader och övriga förvaltnings- frågor samt i ärenden rörande bolagens verksamhet och administration inom ra- men för de bestämmelser som meddelats i bolagsordning och i gällande lag samt i förekommande fall i särskilt avtal med staten. Styrelsen blir dock i viss mån bun— den av staten-aktieägarens önskemål och intressen liksom styrelsen i privatägt dotterbolag av sitt moderbolags intres- sen. Statens intressen bevakas i regel av vederbörande statsråd, vanligen endast genom informella överläggningar. En redogörelse för sådana överläggningar mellan ett statsråd och vederbörande bolagsstyrelse återfinnes i konstitutions- utskottets memorial 22/1929. Memorialet utmynnade i en anmälan enligt RF 5 107. Men denna anmälan gällde endast den behandlade sakfrågan. Mot det for- mella förfaringssättet att ett statsråd lämnar direktiv till ledamöterna i ett statligt bolags styrelse har riksdagen, så- som även utsades i debatten i sistnämn- da ärende, icke gjort någon erinran. Styrelseledamöter och revisorer utses antingen enligt bolagsordningen av Kungl. Maj :t eller av bolagsstämma, som även har att besluta om deras arvo- den. Statens rösträtt utövas av den Kungl. Maj:t därtill utser, vanligen ve- derbörande statsråd eller den han i sitt ställe förordnar.

281. Statens kontroll över förvalt— ningen utövas i första hand av de så— lunda utsedda revisorerna.

* ' &_: 5,35

De åtgärder som vidtagas och de be- slut som fattas ha i regel icke varit före- mål för behandling i konselj och äro följaktligen icke heller föremål för granskning hos konstitutionsutskottet.

Från dessa allmänna principer finnas vissa undantag.

I de båda stora statliga monopolbola- gen, AB Svenska Tobaksmonopolet och AB Vin— & Spritcentralen, har riksda- gens kontrollrätt tillgodosetts såtillvida, att riksgäldsfullmäktige utse 3 och Kungl. Maj:t en av revisorerna i vart- dera bolaget. Samma förhållande gäller Sveriges centrala restaurang-ab. Av sty— relseledamöterna i dessa bolag utses hälften (4 st.) på bolagsstämma och andra hälften direkt av Kungl. Maj:t.

För de tre nyssnämnda bolagen samt AB Tipstjänst och Svenska pen- ninglotteriet AB, har därjämte styrel- sernas aktionsrätt reglerats i mellan Kungl. Maj:t och bolagen slutna avtal. Med Svenska spannmålsaktiebolaget, som har till uppgift att reglera handeln med och priset å spannmål, gälla lika- ledes särskilda i avtal reglerade bestäm— melser.

Riksdagen har vid flera tillfällen bc- handlat frågan om rätt för riksdagens revisorer att taga del av de statliga bola- gens räkenskaper och handlingar. Sålun- da ha 1944 års riksdag (skr. 331), 1945 års riksdag (skr. 516) och 1947 års riks- dag (skr. 329, p. 14) hemställt att Kungl. Maj :t ville vidtaga åtgärder i detta syfte. 1948 års revisionsutredning har avgivit förslag i ärendet den 14/3 1949, inne— bärande rätt för statens sakrevision att deltaga i granskning av aktiebolag, i vil- ka staten äger mer än 90 % av aktie- kapitalet. Flertalet remissinstanser ha tillstyrkt granskningsrätt för statens sakrevision men avstyrkt rätt för riks- dagens revisorer att deltaga i sådan granskning. Även riksdagens år 1950 för-

samlade revisorer ha upptagit frågan till behandling och funnit angeläget, att densamma utan dröjsmål bringades till sin lösning (rev.ber. 1951, % 22).

Frågan om användning av de statliga bolagens vinstmedel avgöres av respek- tive bolags styrelse samt av bolagsstäm- man. Det ligger emellertid i sakens natur att sådana avgöranden, när anled— ning därtill föreligger, icke fattas utan kontakt med vederbörande statsråd. Un- der riksdagens prövning kommer ett så- dant spörsmål icke, utom i de fall då fråga är om avvikelse från en i avtal reglerad bestämmelse om vinstdisposi- tion och denna bestämmelse tidigare är godkänd av riksdagen (Vin- & Spritcen- tralen och Tobaksmonopolet).

282. Vissa redovisningsproblem upp- komma i samband med upplösning av aktiebolag, som förvärvats av staten i avsikt att införliva bolagens rörelse med av ett statligt affärsverk eller annan myndighet omhänderhavd verksamhet. Så snart förutsättningarna för rörelsens övertagande föreligga, brukar då veder- börande myndighet från det förvärvade bolaget vid viss tidpunkt övertaga hela dess rörelse med fordringar och skul- der. Bolaget tillföres ersättning med så stort belopp, att varken vinst eller för- lust uppkommer, varefter likvidationens genomförande blir en enkel formalitet.

I samband med likvidation uppkom- mer skyldighet för bolaget att erlägga utskiftningsskatt enligt KF 321/1927. När de till trafikförvaltningen Göteborg —Da1arne—Gävle anslutna bolagen skul- le införlivas med statsbanenätet beräk- nades utskiftningsskatten komma att belasta statens järnvägar med ett i för- hållande till deras överskott så högt be- lopp, att särskilda åtgärder för regle- ring av denna belastning ansågos erfor- derliga. 1948 års riksdag beslöt därför,

att bestämmelserna om utskiftnings- skatt icke skulle äga tillämpning i fråga om nyssnämnda bolag (prop. 197, skr. 232, KF 279/1948).

283. I vissa aktiebolag har staten för- värvat aktier i avsikt att trygga statens medinflytande över vissa naturtillgångar eller rörelser. Sådan delägarrätt har för— värvats i de lappländska gruvorna ge- nom aktieinnehavet i Luossavaara-Kii- runavaara aktiebolag samt i den svensk- ägda lufttrafiken genom aktieinnehavet i Aktiebolaget Aerotransport (före år 1948 till 90 % statsägt). I båda fallen äro statens aktieförvärv kombinerade med en i avtal reglerad rätt för staten att vid vissa tidpunkter och på vissa villkor inlösa återstående aktier i ve— derbörande bolag. Statens intressen i dessa företag garanteras genom av riks- dagen godkända avtal mellan dels sta- ten och bolagen, dels staten och annan aktieägare i dessa bolag. Genom dessa avtal regleras statens rätt _ eller under vissa förhållanden skyldighet »— att in- lösa icke statsägda aktier i bolagen.

I fråga om Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag kunna åtgärder av bolagsled- ningen påverka värdet av statens inlös- ningsrätt. Av detta skäl — liksom även med hänsyn till att vården av de natur- tillgångar bolaget förvaltar anses vara ett riksintresse —— ha i avtal intagits be- stämmelser om bolagets rätt att bryta malm intill vissa kvantiteter inom de olika malmfälten, om fördelningen av vinsten mellan de båda aktieägaregrup- perna, om brytningens anordnande, om leveranser till svenska malmköpare, m. m. Enär staten är ägare till bandelen Luleå—Riksgränsen, vilkens huvudupp- gift är malmtrafik, ha i avtalet intagits särskilda bestämmelser om malmfrak- terna och om bolagets skyldighet att ge- nom frakttillägg garantera denna ban-

dels ekonomi. Det första malmavtalet beslöts år 1907 (prop. 107, skr. 121 och 122). Nu gällande malmavtal _ i vilket övriga tidigare avtal äro omnämnda — avslöts den 29/6 1927 (prop. 241, skr. 312; ändr. genom prop. 155/1937, skr. 241, prop. 141/1948, skr. 164, prop. 229/ 1950, skr. 289, prop. 183/1951, skr. 303). Därefter ha träffats tilläggsavtal år 1932 (prop. 173, skr. 120), år 1934 (prop. 270, skr. 301), år 1938 (prop. 74, skr. 193) och år 1947 (prop. 117, skr. 159).

Staten är ägare till preferens-aktierna i bolaget, 50 % av aktiekapitalet, medan stamaktierna ägas av Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund. Bolaget är allt- så enligt aktiebolagslagen ett dotterbolag till sistnämnda bolag. Frånsett avtalens bestämmelser angående fördelning av vinstmedel och statens inlösningsrätt äro de båda aktieägaregrupperna lika- berättigade, men styrelsens ordförande och verkställande direktören utses inom styrelsen av de av stamaktieägarna val- da styrelseledamöterna.

De avtal som reglera Aktiebolaget Aerotransports verksamhet ha godkänts vid 1948 års riksdag (prop. 176, skr. 188). Sedermera har 1950 års riksdag bemyndigat Kungl. Maj:t att godkänna ett konsortialavtal mellan de skandina— viska luftfartsbolagen (Scandinavian Airlines System) och att träffa avtal med danska och norska regeringarna om ga- ranti till bolagen samt godkänt v.ssa riktlinjer för långivning till AB Aero- transport (prop. 260, skr. 415). Staten äger 50 % av aktierna i detta bolag. De båda aktieägaregrupperna äro här— frånsett statens inlösningsrätt ——- jim- ställda, men styrelsens ordförande ut- ses bland de av staten som aktieägare valda styrelseledamöterna, medan (rd- förande i det inom styrelsen fungeraide arbetsutskottet utses av övriga styrese- ledamöter.

. |

fr '.

I övrigt är dessa bolags aktionsrätt fullkomligt oinskränkt inom ramen för de föreskrifter som meddelats i bolags- ordningen, i allmän lag, främst aktie- bolagslagen, och i de med staten träffa- de avtalen. Bolagen äro icke underkas— tade någon annan kontroll än den som i vanlig ordning utövas av bolagens re- visorer, av vilka hälften utses av staten såsom aktieägare.

284. En särställning intaga vissa bo- lag som ägas av statens affärsdrivande verk. Dessa bolag avse grenar av affärs- verkens verksamhetsområden, som av olika skäl anses böra drivas i bolags- form. De intaga i administrativt hän- seende samma ställning som övriga statsägda bolag, blott med den skillna- den att det statliga intresset i bolagen i stället för av vederbörande statsråd bevakas av vederbörande affärsverks styrelse.

Vidare inneha statens järnvägar, tele— grafverket, statens vattenfallsverk och domänverket aktier i ett flertal företag.

Dessa aktieinnehav avse att tillgodose vissa affärsintressen eller bero på att staten förvärvat sådana intressen i sam- band med inköp av andra bolag.

285. Såsom likställda med statsägda aktiebolag kunna anses Kungl. Teaterns a.b. och Kungl. Dramatiska teaterns a.b. Staten äger visserligen inga aktier i bo- lagen, men deras verksamhet resulterar i betydande underskott, vilka årligen finansieras med medel som av Kungl. Maj:t anvisas ur lotterimedelsfonden. För dessa bidrag, som för varje verk- samhetsår flerdubbelt överstiga aktie— kapitalet, äro bolagen återbetalnings— skyldiga i den mån vinst skulle upp- komma. Bolagens verksamhet regleras enligt avtal mellan bolagen och staten. Kungl. Maj:t utser vissa styrelseledamö— ter, verkställande direktör och en revi- sor i vartdera bolaget. Teaterbyggnadcr- na ägas av staten och redovisas på sta- tens allmänna fastighetsfond. Teatrar- nas rekvisita äges av staten. Personalen är pensionsförsäkrad i statens pensions- anstalt.

A. Krediter hos riksgäldskontoret

286. De affärsdrivande verkens och vissa andra myndigheters behov av rö— relsemedel tillgodoses på i huvudsak följande sätt.

a) Rörelsemedel kunna ställas till för- fogande genom att likvida medel över ett investeringsanslag tillföras vederbö— rande fond.

b) Verksstyrelserna kunna bemyndi- gas att disponera vissa av verken för- valtade medel såsom rörelsemedel (do- mänverkets markinköpsfond, postver— kets postanvisningsmedel m. m.).

c) Rörliga krediter kunna öppnas hos ' riksgäldskontoret.

Genom rörliga krediter ställas statliga lånemedel till vederbörande myndig— heters förfogande utan att dessa medel behöva redovisas över budgeten.

Första beslutet om öppnande av så- dana krediter fattades vid 1923 års riks- dag, varvid rörelsekapital ställdes till domänstyrelsens förfogande i form av dels ett anslag på riksstaten på 10 milj. kr. under utgifter för kapitalökning, dels en rörlig kredit hos riksgäldskontoret på likaledes 10 milj. kr. (prop. 183, skr. 209). Den rörliga krediten ökades vid 1942 års riksdag till 20 milj. kr. (prop. 95, skr. 134) och vid 1950 års riksdag till 50 milj. kr. (prop. 2, sid. 79—83, skr. 53). Krediten är motiverad av att domänstyrelsen har behov av betydande rörliga medel för att finansiera kostna- derna för skogsavverkning innan likvi- derna för försålda produkter inflyta.

En liknande, fast till belopp relativt obetydlig, kredit beviljades statens re-

IX. Krediter och kreditgarantier

produktionsanstalt vid 1926 års riksdag (prop. 1, IX bl., p. 125, skr. 75, sid. 13).

Dessa krediter, som löpa med ränta, förenades med en förpliktelse för r'iks— gäldskontoret, att för vederbörande myndigheter till förvaltning mottaga de medel som icke äro erforderliga för omedelbart förestående utgifter eller för inleverans till statsverket av drift- överskott.

För telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk öppnades rörliga krediter hos riksgäldskontoret enligt beslut vid 1944 års riksdag (prop. 155, skr. 349). Krediterna skulle er- sätta de rörelsemedel dessa verk gingo förlustiga genom att verkens pensions- fonder upplöstes och förnyelsefonderna ersattes med värdeininskningskonton. Rörelsemedlen erfordras främst för att reglera växlingar i materiallagcrhåll- ningen. Liknande krediter ha vidare beviljats för försvarets fabriksverk (prop. 344/1943, sid. 158, och 75/1944, sid. 4 och 18 ;skr. 500/1943, sid. 18, och 142/1944) och för luftfartsverket (prop. 1941/1947, skr. 254).

I fråga om dessa krediter anförde che- fen för finansdepartementet vid anmä- lan av prop. 155/1944 till statsrådspro- tokollet (sid. 22): »Då i anspråktagan- det av krediterna förenas med skyldig- het att erlägga ränta, lärer icke behöva befaras att krediterna skola användas i större utsträckning än som påkallas av därmed avsedda ändamål.» Använd- ningen av krediterna anses alltså kunna påverkas av den förräntningsplikt, som åvilar de affärsdrivande verken.

Ria—=

För förskottering av sådana omedel— bart behövliga utgifter i anledning av inträffad eldsvåda eller annan olycks- händelse, som drabba av andra myndig- heter än de nu nämnda förvaltade kapi- taltillgångar och som regelmässigt böra bestridas från kapitalbudgetanslag, har 1946 års riksdag anvisat en kredit hos riksgäldskontoret å 5 milj. kr. (prop. 308, skr. 466). Det skall bero av Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall, hu- ruvida krediten skall anlitas eller om frågan om erforderliga åtgärder skall vila i avbidan på riksdagens prövning.

Förutom förenämnda krediter öppna- des enligt beslut vid 1937 års riksdag en särskild räntefri kredit för inköp av va- ror från utlandet för statens räkning. Denna kredit, som skulle stå till förfo- gande genom förvärv från riksbanken av erforderliga belopp i guld och valutor intill ett värde efter dagskurs av högst 100 milj. kr. (prop. 318, skr. 328), redo- visades till en början såsom förskott (nyssnämnda prop. sid. 47—48). Vid 1946 års riksdag beslöts att i stället läm- na reservförrådsnämnden en rörlig kredit (prop. 298, skr. 460), vilken en- ligt beslut vid 1948 års riksdag över- förts till riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap (prop. 100, skr. 317).

Användningen av nu nämnda krediter är ur budgetår synpunkt förenad med den olägenheten, att man infört en form för medelsdisposition, som icke blir re- dovisad över budgeten. Å andra sidan medför anordningen den fördelen i för- hållande till de på riksstaten anvisade investeringsanslagen till rörelsekapital, att krediterna aldrig behöva vara belas- tade med högre belopp än som vid varje tillfälle erfordras, medan de från inves- teringsanslagen lyfta medlen icke kun- na insättas på anslagen utan, i den mån de tillfälligtvis icke erfordras, mås- te placeras på annat sätt.

287. Efter medgivande från riksda- gen i varje särskilt fall har staten ge— nom av riksgäldskontoret utfärdade för- bindelser eller obligationer ställt ga- ranti för lån som upptagas av vissa finansinstitut, organisationer och stat- liga bolag.

Dessa garantier användas dels såsom grundfond i fråga om vissa kredit- institut, dels såsom garantier eller säkerhet för vissa län eller förbin- delser. Samtliga garantier ha karaktär av statliga, av Kungl. Maj:t med riksdagens samtycke garanterade borgensförbindel- ser. För fullgörandet av dessa förbin- delser är riksgäldskontoret bemyndigat att i fall av behov anskaffa medel genom upplåning, utom i vad avser ex- portkreditgarantierna, för vilka even- tuella förluster i första hand skola täc- kas med inflytande premier. Redovis- ning för dessa ansvarsförbindelser, som uppgå till mycket stora belopp, sker in- om linjen i riksgäldskontorets bokslut samt riksgäldskontorets årsbok.

Av samtliga ansvarsförbindelser har hittills endast en, garantien för öster- rikes konverteringslån, tagits i anspråk. Svenska statens kostnader för sistnämn- da lån redovisas som utgifter för riks- gäldsfonden.

288. Förslag om införande av statliga kreditgarantier i stället för eller som komplement till statlig utlåning har upptagits dels av 1941 års befolknings- utredning i vad avser akademiska stu- dielån och dels av 1945 års bank- kommitté. Det förstnämnda förslaget (SOU 51/ 1945) var föremål för behandling vid 1946 års riksdag, som bemyndigade Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överens- stämmelse med av departementschefen

tillstyrkta grunder utfärda erforderliga bestämmelser angående statlig kredit- garanti för lån åt den som avlagt aka- demisk eller därmed jämförlig examen (prop. 190, skr. 289). Bestämmelser i ämnet ha utfärdats genom KK 676/1946. Beslut om statlig garanti för sådana lån meddelas av en av Kungl. Maj:t tillsatt nämnd (garantilånenämnden). Ränta å dessa lån fastställes av Kungl. Maj:t (KK 681/1950). Riksdagen har icke maximerat någon summa, inom vilken sådana garantier få utlämnas. Statens förpliktelser på grund av utlämnade garantiåtaganden redovisas av garanti- lånenämnden.

Vid 1948 års riksdag beslöts en utvidg- ning av dessa kreditgarantier till att även omfatta statlig kreditgaranti för lån åt den som genomgått polisskola (prop. 78, skr. 115, KK 210/1948).

För täckning av kostnaderna för des- sa garantier uppföres årligen under åt- tonde huvudtiteln ett förslagsanslag, »Kostnader för statlig kreditgaranti för vissa studielån».

Vid 1950 års riksdag har beslut fat- tats om statliga kreditgarantier jämväl för studielån till studenter (prop. 99, skr. 314, KK 469/1950). Beslut om dy- lika garantier meddelas av statsstipen- dienämnderna. För täckning av kostna- derna uppföres under åttonde huvud- titeln ett förslagsanslag, »Kostnader för avskrivning av studielån med statlig kreditgaranti till studenter m. fl.».

289. 1945 års bankkommitté (SOU 86/ 1947) föreslog, att lån som utlämnas från statens utlåningsfonder delvis skul- Ie ersättas av lån i enskilda kreditinrätt- ningar mot statliga kreditgaranlier för i enskilda kreditinrättningar upptagna lån. Syftet härmed var att förenkla lån- givningen och bereda bostadsproducen- ter och jordbrukare bekvämare lånemöj-

ligheter. En låntagare skulle såluinda kunna placera samtliga lån, även de :som tidigare utlämnats från vissa statliga lå- nefonder, hos sin vanliga bankförtbin- delse. Därmed skulle även vården av säkerheterna förenklas och de statliga myndigheterna befrias från vissa — hu- vudsakligen kamerala — uppgifter.

Bankkommitténs förslag genomfördes fr. o. m. budgetåret 1948/49 _— i sam- band med beslut angående organisatio- nen av rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område _ i vad avser olika låneformer för jordbruksändamål (prop. 149 och 187/1948, skr. 233 och 219). Däremot har ställning icke tagits till bankkommitténs förslag angående kre- ditgarantier för bostadslån. Med nyss- nämnda beslut har riksdagen bemyndi- gat Kungl. Maj :t att inom ett bestämt maximibelopp bevilja statliga kreditga- rantier (jfr vidare prop. 1/1949, IX ht., sid. 146, skr. 9; prop. 1/1950, IX ht., sid. 197 ff., skr. 9; prop. 1/1951, IX ht., sid. 213, skr. 9).

Kreditgarantier ha åren 1948 'och 1949 beviljats för lån avseende jordbru- kets yttre och inre rationalisering, jord- bruksegnahemslån och driftslån till jordbrukare. Samtidigt därmed har den hittillsvarande utlåningen från motsva- rande statliga lånefonder upphört.

Kreditgarantier få beviljas inom av riksdagen för varje låneform angivna maximibelopp. Kungl. Maj:t i sin tur meddelar beslut om befogenhet för ve- derbörande myndigheter att inom ra— men för dessa maximibelopp bevilja statsgarantier.

Bestämmelser om garantilån äro in- tagna i KK 342/1948 angående statigt stöd till jordbrukets yttre och inre ra- tionalisering m. m., 16—23 55; KK 336/ 1948 angående den statliga jordbrtks- egnahemsverksamheten, 19—29 åå samt KK 367/1948 med vissa bestämmelser

rörande statlig garanti för lån till yttre och inre rationalisering på jordbrukets område m. m.

Garanti för lån medgives enligt nyss— nämnda bestämmelser av vederbörande myndighet (lantbruksstyrelsen eller ve- derbörande lantbruksnämnd), som har att besluta om villkor för lånegarantien, d. v. s. om lånebelopp, ställande av så- kerhet, amorteringsplan m. m. ävensom om den kreditanstalt, från vilken lånet får utlämnas. Den myndighet, som har att bevilja garanti, är ansvarig för att de fastställda maximibelopp, inom vilka garanterade lån av olika slag få utläm— nas, icke överskridas. Denna myndig- hets, såsom representant för staten, och långivarnas ömsesidiga rättigheter och skyldigheter med avseende å förvalt— ning och övervakning av dessa lån och för dem lämnade säkerheter regleras i nyssnämnda KK 367/1948. För att kun- na fullgöra dessa skyldigheter måste ve- derbörande myndigheter från de långi- vande kreditinrättningarna successivt erhålla uppgifter om utlämnade garan- tilån och å dem verkställda amortering- ar. Summan av vid varje bokslut utestå-

ende statsgaranterade lån angives i lant- bruksstyrelscns bokslut och rapporteras till riksräkenskapsverket.

Riksdagens beslut angående omfatt— ningen av denna verksamhet avser be- loppet av de nya kreditgarantier som få beviljas under ett budgetår. I den mån av riksdagen för ett budgetår medgivna maximibelopp för kreditgarantier vid budgetårets utgång kvarstå odisponera- de få dessa icke vidare utnyttjas. Riks- dagen förutsättes alltså skola meddela nya beslut för varje budgetår. Amorte- ringar och återbetalningar av garanti- lån konstituera alltså icke någon rätt för Kungl. Maj:t eller vederbörande myndigheter att bevilja nya krediter in- om ramen för de återinflutna beloppen. Till skillnad från utlåningsfonderna är kostnadsramen för garantilån alltså icke »revolving».

Förluster på statsgaranterade jord- brukslån skola täckas från ett på riks- staten under nionde huvudtiteln upp— fört förslagsanslag, »Täckande av för- luster på grund av statlig kreditgaranti» (prop. 149/1948, sid. 23, skr. 233).

290. Redan med anlitande av de av riksdagen enligt RF 5 63 i dess äldre lydelse beviljade kreditiven kunde kost- nader redovisas förskottsvis för att i ef- terhand täckas med anvisade anslagsme- del. Med de beredskapsstater som fast- ställas enligt RF 5 63 i dess nuvarande lydelse har erhållits en form för an- slagsmässig redovisning av utgifter av denna karaktär (jfr prop. 239/1940; KU 23/1940 och 1/1941, skr. 30/1941). Ut- formningen av beredskapsstaternas an- slag hade dock reglerats redan i de be- redskapsstater, som före 1941 års grund- lagsändring fastställdes av 1938 och 1939 års riksdagar (prop. 275/1938, SU 184, skr. 418; prop. 235/1939, SU 137, skr. 243).

Anslagen på bercdskapsstat benämn- des i prop. 275/1938 förskottsanslag. Anslagen få av Konungen utnyttjas för med dem avsedda ändamål när de för beredskapsstatens användning angivna förutsättningarna föreligga. När ansla- gen utnyttjas uppföras de av Konungen på en med stöd av vederbörlig bered- skapsstat fastställd förskottsstat. Enligt motiven till samtliga här nämnda pro- positioner skall slutlig reglering av de utgifter, som finansierats från anslag på förskottsstaten, ske på tilläggsstat till riksstaten för det statsregleringsår, un- der vilket förskottsstaten varit gällande. Detta förutsätter dock att Konungen har möjlighet förelägga riksdagen förslag till tilläggsstat. Om förskottsstat skulle sättas i kraft kort tid före ett budget- års utgång samt efter riksdagssessions avslutning och riksdagen icke kunde

X. Beredskaps- och förskottsstater

sammanträda och besluta tilläggsstat för reglering av förskottsstatens utgif- ter innan budgetredovisningen för det berörda budgetåret upprättades, skulle följaktligen förskottsstatens utgifter kunna regleras först under efterföljan- de statsregleringsår.

Förskottsanslag på beredskapsstat för försvarsväsendet och allmän bered- skapsstat ha delvis olika karaktär.

291. Beredskapsstat för försvarsvä- sendet omfattar ett fåtal anslag. Ansla- gen, som avse de militära och civila ut- gifter som föranledas av beslut om för- stärkt försvarsberedskap eller mobilise- ring, äro uppdelade på driftbudgeten och kapitalbudgeten. Samtliga anslag, även de som avse kapitalinvestering, äro förslagsvis uppförda på beredskaps- staten. Någon föreskrift härom har icke intagits i regeringsformen. Riksdagen har sedan RF 5 63 erhöll sin nuvarande lydelse icke begagnat sin grundlagsen- liga rätt att maximera anslagen på den- na beredskapsstat. För användningen av försvarsbeced- skapsstatens anslag gälla inga insk'än— kande bestämmelser utöver de som meddelats i RF 5 63. Anslagen få såun- da användas till att täcka alla de kost- nader som anses erforderliga för ipp- rätthållande av rikets fred och obzro- ende (jfr p. 33).

292. Användningen av anslagen måste bli olikartad i olika lägen. Under (rig är det självklart att förskottsstat kan an- vändas till att täcka samtliga kostnader

;

för krigföringen, för folkförsörjningens tryggande och för upprätthållande av ordningen inom landet.

Vid krigsfara måste rätten att anlita förskottsstat dock anses vara begränsad till de utgifter, som omedelbart föranle- das av åtgärder för tryggande av rikets fred. Förskottsstat bör sålunda kunna anlitas så snart krigshandlingar före- komma eller kunna väntas förekomma mellan andra stater inom områden som ligga i närheten av rikets gränser.

De utgifter, som därvid i första hand ifrågakomma för täckning från för- skottsstat, indelas i följande grupper.

i) Löpande utgifter för försvaret.

a) Avlöningar till all i anledning av anbefalld förstärkt försvarsberedskap eller mobilisering inkallad personal (reservpersonal och värnpliktiga), fa- miljebidrag till de inkallades anhöriga samt på riksstatens anslag icke beräk- nade löner till civil personal som an- ställes i förvaltningstjänst.

b) Avlöningar och övriga förmåner som utgå enligt krigsavlöningsregle— mentet.

c) Kostnader för förplägnad, förlägg- ning och sjukvård m. m. för inkallad personal ävensom övriga kostnader för personalvård.

d) Kostnader för ersättning av mate- riel som förbrukas under beredskap (beklädnad och annan intendenturmate- riel. tygmateriel inkl. ammunition, m. m.).

e) Kostnader för av beredskapen för- anledda resor och transporter.

f) Kostnader för förvärv och vård av hästar, fordon, fartyg, flygplan, bygg- nader och andra föremål, över vilka försvarets myndigheter ha rättighet för— foga enligt därom gällande lagstiftning samt för drivmedel till fordon, fartyg och flygplan.

kunna

g) Kostnader för iordningställande av fältbefästningar, vägspärrar, spärrar ifarleder, mineringar, bevakningsan- ordningar, skogsavverkningar i vissa fall eller förbud mot skogsavverkningar m. fl. liknande åtgärder.

h) Kostnader för internering av i krigförande makts tjänst anställd mili- tär personal eller för omhändertagande av krigförande makt tillhörig krigsma— teriel enligt därom gällande särskilda bestämmelser.

i) Kostnader för övriga av anbefalld försvarsberedskap eller mobilisering omedelbart föranledda militära åt- gärder. 2) Engångsutgifter för försvaret. Be— redskapsstaten upptar ett anslag för en- gångsutgifter, avsett för sådana utgif- ter, som icke omedelbart föranledas av åtgärder för att intaga och upprätthålla förstärkt försvarsberedskap eller mobi- lisering. I huvudsak är detta anslag av- sett för materielanskaffning. Sådan an- skaffning skall i princip bekostas med anslag på riksstat eller tilläggsstat. Be- redskapsstatens förevarande anslag kan emellertid enligt tillämpad praxis av Kungl. Maj:t anlitas för anskaffning av för försvaret nödvändig materiel i de fall då anskaffningen är så brådskande att särskild medelsanvisning från riks- dagen icke kan avvaktas. 3) Civila utgifter för försvarsbered— skap täckas från ett särskilt anslag. Det- ta är avsett att täcka kostnader för för- stärkning av gränsbevakning, polis, civilförsvar, brandväsen m. m. ävensom andra vid krig eller krigsfara nödvän- diga åtgärder. 4) Åtgärder som vid krig eller krigs— fara erfordras för att trygga folkförsörj- ningen och penningvärdet finansieras genom ett särskilt anslag till allmänna utgifter för pris- och handelsreglerande åtgärder.

293. Konungens disposilionsräll. Be- redskapsstaten för försvarsväsendet får av Konungen efter rådplägning med ut— rikesnämnden fastställas såsom för- skottsstat under tid då riksdagssession ej pågår eller inom tio dagar från ses- sions början. Med stöd av beredskaps— stat fastställd förskottsstat kan dis- poneras t. o. m. trettionde dagen från riksdagssessions början, där ej annat av riksdagen beslutas. Budgetåren 1939/40 —1944/45 ställdes förskottsstaten genom särskilda riksdagsbeslut till disposition även under tid då riksdagen var sam- lad intill dess beredskapskostnaderna för respektive budgetår blevo reglerade genom anslag på tilläggsstat. Nu angivna regler avse tid inom vilken anslagen kunna disponeras. Utbetalningar som föranledas av inom denna tid beslutade åtgärder kunna givetvis verkställas vid senare tidpunkter. I fråga om den tid inom vilken förskottsanslag kunna be- lastas med utgifter tillämpas i huvudsak samma regler som gälla för förslagsan- slag (jfr prop. 292/1941, sid. 2).

294. Redovisningen av till förskotts- stat för försvarsväsendet hänförliga ut- gifter kompliceras av att någon klar gränsdragning mellan utgifter hänför- liga till riksstatens anslag och kostna- der av beredskapskaraktär icke kan åstadkommas.

För åstadkommande av erforderliga kostnadsberäkningar samt för kontroll av medelsanvändningen har det ansetts nödvändigt att föreskriva en statistisk uppdelning av beredskapskostnaderna efter utgiftsändamål. Föreskrifter här- om ha för vart och ett av de budgetår förskottsstat varit i kraft meddelats av Kungl. Maj:t. Redogörelser för de redo- visningsmetoder som hittills använts återfinnas i prop. 2 och 73 till 1939 års urtima riksdag och i riksräkenskaps-

verkets yttrande i anledning av riksda- gens år 1945 församlade revisorers ut- talande, % 9 (rev.ber. 1946, del II, För- klaringar, sid. 84).

Därest beredskapsstaten sättes i kraft såsom förskottsstat, utfärdas föreskrif- ter om uppdelning av utgifter för för- skottsstaten på undertitlar (krigstitlar). Riksstatens fjärde huvudtitel är för när- varande uppställd så, att de under rubriken försvarskrafterna uppförda an- slagsrubrikerna därvid skola kunna an- vändas såsom krigstitlar (jfr ovan p. 120).

295. På allmän beredskapsslal uppfö- ras förskottsanslag såsom obetecknade anslag. Anslagen få icke överskridas. Anslagen avse såväl driftbudgeten som kapitalbudgeten. För varje anslagsända- mål föreligger en särskild i proposition motiverad och av riksdagen prövad me- delsanvisning. Denna beredskapsstat omfattar i regel statliga anläggningsarbeten samt lån och bidrag till kommunala och enskilda ar— beten som i och för sig äro behövliga men med vilkas utförande anses kunna anstå till dess arbetsmarknadsläget eller andra omständigheter motiverar arbe- tenas igångsättande. Beredskapsstaien omfattar alltså ett mycket stort artal anslag.

296. Beträffande Konungens dispfsi- tionsrätt till allmänna beredskapssta- tens anslag stadgar RF % 63, att rits- dagen äger »fastställa den ordnng i vilken Konungen må förfoga över de i beredskapsstaten uppförda anslagei». Vid 1944 års riksdag beslöts att ned stöd av allmän bercdskapsstat faststäld förskottsstat endast kan dispone'as t. o. m. trettionde dagen från riksdags- sessions början, där ej annat av rik'sla- gen beslutats, i likhet med vad som gäl-

ler beträffande förskottsstat hänförlig till beredskapsstaten för försvarsväsen- det (SU 212, skr. 432). Vidare har riks- dagen genom en särskild fullmakt vid sidan av riksstaten bemyndigat Konung— en att utan riksdagens hörande dispo-

nera visst belopp för utförande av ar— beten å beredskapsstaten, om arbets— marknadsläget så påfordrar. Detta be— lopp är för närvarande bestämt till högst 200 miljoner kronor (jfr prop. 87/1951, skr. 132).

A. Huvudprinciper för redovisningen av tillgångar och skulder

297. I statsbokföringen upptogos efter år 1810 såsom tillgångar skatteford- ringar samt av statskontoret, riksgälds- verket och vissa andra myndigheter förvaltade likvida medel och fordringar. Såsom skulder upptogos av dessa myn- digheter redovisade löpande skulder samt senare även statslånen. I ständer- nas skrivelse den 18/8 1854 (skr. 95) uttalades uttryckligen att fastigheter och materialier icke skulle redovisas såsom tillgångar; om sådana tillgångar ingingo i bokföringen skulle de bortta- gas. Bokföringen borde nämligen utvisa tillgångarnas avkastning, icke deras ka- pitalvärde. Enligt 1854 års beslut skulle vidare i rikshuvudboken enligt samma principer upptagas av statskontoret för- valtade fonder. För dessa fonder, som till hudsaklig del motsvarade de nuva- rande diversemedelsfonderna, uppför- des i rikshuvudboken som kapitaltill- gång fondernas nettobehållning av fordringar och likvida medel.

298. Olägenheterna av att uppgifter angående statsverkets fasta och lösa egendom saknades i räkenskaperna föranledde emellertid 1867 års riksdag att anhålla, att Kungl. Maj:t ville vart nionde år upprätta förteckningar över värdet av statsverkets fasta och lösa egendom (skr. 51, riksdagsbeslutet % 41). Sådana förteckningar blevo där- efter av statskontoret upprättade för åren 1865, 1883, 1892, 1901, 1908 och 1918 samt av riksräkenskapsverket för

XI. Tillgångar och skulder

år 1928. Förteckningarna överlämnades till statsutskottet och publicerades i dess memorial (SU 16/1868, 32/1885, 36/ 1894, 38/1903, 22/1910, 211/1920 och 131/1929).

299. Genom tillkomsten av statens affärsdrivande verk erhölls ordnad re- dovisning i rikshuvudboken av viss fast egendom. Sålunda upptogos år 1876 sta- tens i järnvägsanläggningar investerade medel till redovisning på en statlig kapi- talfond. Fr. o. m. är 1912 blevo postver- kets, telegrafverkets och statens vatten- fallsverks tillgångar samt statens domä- ner upptagna till redovisning i riks- huvudboken (jfr riksstatskommittén 1910, sid. 44—82).

300. Med 1911 års budgetreform er- höllos de första riktlinjerna för en ord- nad kapitalredovisning, som avsåg att omfatta värden för den staten tillhöriga egendom, som lämnar en i penningar uppskattningsbar avkastning eller re- presenterar ett nyttjande- eller avytt- ringsvärde, som kan evalveras i pen- ningar. Denna egendom sammanfördes med sina anskaffningsvården (för sta- tens domäner taxerade värden) på pro- duktiva fonder, vilka sålunda kommo att redovisa det i respektive verksam- hetsgrenar investerade statskapitalct. Bokföringen skulle därefter utvisa dels storleken av det i den produktiva verk- samheten investerade statskapitalet, dels den statliga affärsverksamhetens lönsamhet och de produktiva fondernas avkastning.

,.

Omedelbart efter genomförandet av 1911 års budgetreform anbefalldes stats- bokföringskommittén att taga i över- vägande, huruvida ieke en redovisning även av den statens fasta egendom, som utnyttjas av andra myndigheter än de affärsdrivande verken, kunde åväga- bringas. Förslag om redovisning i riks- huvudboken av statens fasta egendom framlades därefter av riksräkenskaps- verket den 21/7 1922 samt efter remiss- behandling och förnyat uppdrag den 17/9 1934. Med anledning av sistnämn— da förslag fattades vid 1935 års riksdag beslut om inrättande av statens all- männa fastighetsfond (prop. 114, skr. 121). I samband härmed slopades de tidigare (p. 298) omnämnda förteck- ningarna över statens fasta och lösa egendom. Avsikten med fonden var att erhålla dels en fullständigare och kon- tinuerlig redovisning för statens i fast egendom investerade kapital, dels ock en samlad överblick över kostnaderna för denna egendoms förvaltning (jfr p. 256—259).

De fonder, som redovisas av stats— kontoret och som före år 1912 ingingo i statskapitalet, avsågo till betydande del donationsfonder samt andra för sär- skilt ändamål avsatta medel. Dessa fon— ders kapitalbehållning redovisas efter år 1911 icke längre såsom en del av statskapitalet utan behandlas såsom di- versemedelsfonder, vilkas kapitalbehåll- ning redovisas vid sidan om det bok- förda statskapitalct.

301. Redovisningen i rikshuvudboken av statens tillgångar och skulder är för närvarande ordnad på följande sätt. Sådana av huvudförvaltningar (jfr p. 12) omhänderhavda tillgångar och skulder, som skola ingå i riksbokslutet, redovisas av dessa förvaltningar på i vanlig ordning upprättade balanskon-

ton. Dessa konton samlas i riksbokslutet på i rikshuvudboken upplagda konton, ett för varje huvudförvaltning. I den mån sålunda redovisade tillgångar till- höra fonder, som icke skola ingå i sta— tens bokförda nettoförmögenhet (diver- semedelsfonder), redovisas nettobehåll- ningen för dessa fonder (fondkapitalet) som en skuld för respektive förvaltning. Skillnaden mellan tillgångar och skulder bildar statskapitalet, vilket i sin tur är uppdelat på ett antal kapitalfonder och statsregleringsfonden.

För varje kapitalfond upplägges i rikshuvudboken ett kapitalkonto, som utvisar fondens kapitalbehållning och dess avkastning. Statslånen redovisas av riksgäldskontoret, vars nettoskuld hän- föres till en särskild skuldfond, riks- gäldsfonden. Utfallet av riksstatens driftbudget (före 1938/39 utfallet av skattebudgeten) samlas på en särskild fondtitel, statsregleringsfonden. Då för täckning av budgetunderskotten bud- getåren 1939/40—1944/45 lämnade kas- saförstärkningar från riksgäldskontoret endast delvis återbetalats, utvisar stats- regleringsfonden fortfarande en skuld till riksgäldsfonden. På grund härav re- dovisas för närvarande statsreglerings- fonden såsom en skuldfond. Denna skuld nedbringas i den mån driftbud- geten lämnar överskott. Skillnaden mel— lan kapitalfondernas behållning och riksgäldsverkets skuldsaldo samt saldot på statsregleringsfonden utgör statens i rikshuvudboken redovisade nettoförmö- genhet eller nettoskuld (betecknas »till- gångar utöver skulder» respektive »skulder utöver tillgångar»).

I det tryckta utdraget ur rikshuvud— boken redovisas bokförda tillgångar och skulder fördelade såväl på myndigheter som på fonder. De diversemedelsfonder som redovisas i rikshuvudboken hän- föras därvid till de kapitalfonder, med

vilkas verksamhet de hava samband, samt i övrigt (ca 80 %) till statsregle- ringsfonden.

302. De olika beslut genom vilka den nuvarande kapitalredovisningen till- kommit ha syftat till att erhålla en såvitt möjligt fullständig redovisning för till- gångar och skulder. Detta fullständig— hetskrav har emellertid först på senare tid vunnit gehör. Före år 1935 avskre- vos exempelvis alla anläggningstill- gångar, som icke utnyttjades för affärs- mässig verksamhet, helt. I yttranden över förslaget angående inrättande av en statens allmänna fastighetsfond ifrå— gasatte flera remissinstanser behovet och värdet av en fullständig redovis- ning av statens anläggningstillgångar (jfr prop. 114/1935, sid. 15—21). Önskemålet att i den centrala riksbok- föringen erhålla en så långt möjligt full- ständig redovisning av statens tillgångar och skulder har icke helt kunnat reali- seras. Orsakerna kunna hänföras till bl. a. följande förhållanden:

a) Tillgångar och skulder som redo- visats av andra myndigheter än huvud- förvaltningar bli icke synliga i riks— huvudboken. Därest av sådana myndig- heter redovisade tillgångar och skulder upptogos i riksbokföringen, skulle dock icke statens bokförda nettoförmögenhet påverkas härav. Hos dessa myndigheter förekommande medelsbehållningar ha nämligen karaktär av diverse medel. Verkliga behållningar av riksstatsmedel förekomma icke eftersom sådana medel få behållas hos myndigheterna från det ena budgetåret till det andra endast i den mån de motsvaras av redovisade utgiftsrester. Frånsett mot diverseme- delsbehållningarna svarande skulder förekomma inga andra skulder än ut- giftsrester.

b) Fast egendom, om vars redovis- ning beslut ännu ej meddelats, är icke

redovisad i bokföringen. Förslag om komplettering av fastighetsredovisniing— en ha dock utarbetats av därav berörda myndigheter.

c) Inventarier och förråd redoviisas med värden endast i den mån de ut- nyttjas produktivt. Någon redovisning av de administrativa myndigheternas (och försvarets inventarier och förrådsbehxåll- ningar kommer icke i fråga, eftersom de anskaffas med anlitande av anslag: på driftbudgeten och alltså i realiteten omedelbart helt avskrivas.

(1) Samtliga statens förpliktelser redo- visas ej i bokslutet. Löpande skuldcr re- dovisas av de affärsdrivande verken, men ej av administrativa myndigheter. Vissa staten åvilande förpliktelser redo- visas endast i riksgäldskontorets års- bok.

303. Den tillgångsredovisning, som nu genomförts, utmynnar i en jämförelse mellan bokförda tillgångar och skulder, uttryckt som ett bokfört kapitalvärde vanligen benämnt >>statens i rikshuvud- boken redovisade nettoförmögenhet».

Det anses icke alltid nödvändigt att en statsskuld skall motsvaras av stats- ägda tillgångar. Den säkerhet som ligger bakom en statsskuld behöver nämligen icke på samma sätt som hos ett enskilt företag vara garderad genom tillgångs- värden utan kan även bestämmas med hänsyn till vederbörande lands ekono- mi och betalningsförmåga. I Sverige har emellertid sedan länge tillämpats regeln att statslån normalt skola upptagas en- dast för att finansiera produktiva in— vesteringar. De statslån, som upptagas för att finansiera budgetunderskott av- ses enligt nuvarande budgctsystem sko- la återbetalas med skattemedel genom överbalansering av budgeten.

Denna regel har utvecklats ur en på gammal tradition stödd praxis. Under

krigsåren 1939—1945 måste den genom de stora och återkommande budgetun- derskotten sättas ur funktion. Principen kommer dock till uttryck genom att de under nämnda år uppkomna underskot— ten balanseras såsom en statsverkets skuld till riksgäldskontoret, vilken ned- bringas vid uppkommande överskott å driftbudgeten. En följd av den nämnda finansrcgeln är att kostnaderna för statsskuldens förräntning icke bruka överstiga avkastningen av statens kapi- talfonder.

304. Några allmänna regler för redo- visningen av tillgångar och skulder och för rikshuvudbokcns uppställning har ej fastställts av riksdagen. Visserligen är det klart att riksdagens under 1800-ta- let gjorda uttalanden om rikshuvudbo— ken innebära, att den av riksgäldskonto- ret förvaltade statsskulden skall redovi- sas i rikshuvudboken. Vidare får 1911 års beslut om riksstatens uppställning anses innebära att tillgångar, anskaffa- de med anslag som anvisats under rub- riken »Utgifter för kapitalökning» res— pektive under kapitalbudgeten, böra i rikshuvudboken redovisas som tillgång- ar. Likaså har riksdagen genom besluten om inrättande av statens fastighetsfon- der utsagt, att viss fast egendom skall redovisas som tillgång i rikshuvudbo— ken. Men riksdagen har därmed icke ta- git ställning till alla de olika spörsmål, som sammanhänga med sättet för redo- visningens ordnande. I praxis har Kungl. Maj:t förfarit så att de väsentligare principfrågorna i fråga om tillgångs— och skuldredovis- ningen underställts riksdagens pröv- ning eller avgjorts först sedan riks- dagen beretts tillfälle att däröver avgiva yttrande, medan detaljspörs- riksdagens hö- uppläggas en- målen reglerats utan Kapitalfonder rande.

ligt numera tillämpad praxis endast sedan riksdagens beslut inhämtats. Ti- digare har dock vid flera tillfällen före- kommit att riksdagen anvisat medel för kapitalökning utan att ange särskild fondtitel, varvid de redovisande myn- digheterna upplagt för redovisning av därmed uppkomna tillgångsvärden läm- pade fondtitlar. På detta sätt tillkommo exempelvis fonden för låneunderstöd och fonden för förlag till statsverket.

B. Tillgångamas och skuldemas grup-

pering

305. Efter genomförandet av 1911 års budgetreform har successivt utbildats ett för samtliga myndigheter och fon- der gemensamt schema för gruppering- en av tillgångs- och skuldposterna i rikshuvudboken och i myndigheternas balanskonton.

Tillgångarna grupperas under följan- de rubriker:

a) »Fast egendom», uppdelad i mark- värden och byggnadsvärden.

b) »Rullande fartyg m. m.».

e) »Inventarier och förråd».

d) »Aktier och riksbankens kapital».

e) »Utlånta medel», uppdelade i obli- gationer och övriga utlånta medel.

f) »Förskott».

g) >>Myndigheters fordringar hos and- ra myndigheter» resp. »Fonders ford- ringar hos andra fonder».

11) »Övriga fordringar».

i) »Kontant behållning och i bank in- nestående medel».

Skuldsidan omfattar statskapitalet samt tre huvudrubriker för skulder:

järnvägsmatcriel och

a) »Diverse medel».

b) >>Myndigheters skulder till andra myndigheter» resp. >>Fonders skulder till andra fonder».

Rubriken »Diverse medel» är i sin tur uppdelad på underrubrikerna »Avskriv- ningskonton» och »Övriga diverse me- del», varav den senare omfattar diverse- medelstitlarnas kapitalbehållning.

Endast rubriken »Övriga skulder» om- fattar skulder i egentlig mening.

Rubrikerna »Avskrivningskonton» och >>Myndigheters skulder till andra myn- digheter» resp. >>Fonders skulder till andra fonder» äro endast motposter till motsvarande tillgångsvärden.

Slalskapilalet framkommer som ett saldo mellan tillgångar och skulder och redovisas under rubriken »Behållning resp. nettoskuld», fördelat på underru- brikerna »Kapital» och »Balanseradc överskottsmedel».

Såsom kapital redovisas de i statens kapitalfonder investerade behållna stats- medlen och såsom balanserade över- skottsmedel de överskottsmedel, som icke inlevererats före budgetårsskiftet. Under rubriken balanserade överskotts- medel uppföres även statsreglerings- fondens skuldsaldo.

C. Redovisning av anläggningstill- gångar 306. Anläggningstillgångar återfinnas huvudsakligen under rubrikerna »Fast egendom», »Rullande järnvägsmateriel och fartyg m. m.» samt »Aktier och riks— bankens kapital» men delvis även under rubrikerna »Inventarier och förråd» och »Förskott».

307. Rubriken >>Fasl egendom» om- fattar markvärden samt värden för byggnader och anläggningar, däribland även sådana anläggningar som telegraf- verkets linjenät, kanaler, dockor m. m. Byggnader på annans mark redovisas även under denna rubrik även om de icke äro fast egendom i juridisk me- ning. Vissa tillgångar, som i juridisk

mening äro att anse såsom fast eggen- dom, exempelvis maskiner på fast un- derlag, rullande järnvägsmateriel m.. m. redovisas icke under denna rubrik mtan under efterföljande rubriker, detta i :syf— te att samla respektive tillgångsväriden under de grupprubriker, där de i av- skrivningshänseende höra hemma.

Vid genomförandet av den nuvairan— de fastighetsredovisningen ha väirde- ringsproblemen medfört särskilda ssvå— righeter.

För de under kommunikationsdepar- tementet lydande affärsverken har nnan eftersträvat en redovisning av det inwes— terade statskapitalet. Dessa verks an- läggningar ha därför uppförts med sitt ursprungliga anskaffningsvårde. Värde motsvarande det belopp, som belasltats anslag, användes också för huvuddelen av de anläggningar, som tillkommit ef- ter år 1912 med anlitande av investe- ringsanslag (kapitalökningsanslag).

Senast kända taxeringsvärde använ— des före år 1944 för de på domänver- kets fond redovisade fastigheterna. Efter år 1944 har man, för att undvika årliga korrigeringar av bokföringsvärdena, bi- behållit de på domänfonden då redovi— sade värdena oförändrade.

Taxeringsvärdet vid tidpunkten för invärdering användes för mark som ti- digare varit statsegendom men icke re— dovisats i bokföringen samt för mark som förvärvats genom gåva.

Genom särskild beräkning erhållna värden användas sedan år 1935 för- byggnader och anläggningar som varit statsegendom innan de upptagits till re— dovisning i statsbokföringen eller som förvärvats genom gåva.

Egendom som förvärvats genom byte åsättes i regel samma värde som den utbytta egendomen.

Förändringen av fastighetsvärdena uttryckes vid värdeminskning genom

lt

avskrivning. Värdcstegring redovisas ej. När de successiva korrigeringarna av domänverkets fastighetsvärden upphäv- des avsågs emellertid icke, att de då an- givna fastighetsvärdena skulle bibehål- las för all framtid. Avsikten var endast att undvika årliga korrigeringar.

Huvudprincipen för värdering av fast egendom kan alltså anges så, att anlägg- ningar som successivt förslitas och där- för böra avskrivas normalt bokföras till sina anskaffningsvården, medan värdet för jordegendomar och andra fastig- heter, som till stor del varit statsegen- dom sedan urminnes tid och förutsättes skola bibehållas för all framtid, vid vis- sa tidpunkter korrigeras till belopp, som så vitt möjligt motsvarar ett aktu- ellt värde.

308. Avskrivning av faslighetsvärden. Enligt de med 1911 års budgetreform införda reglerna skulle tillgångarna icke avskrivas utan bibehållas vid sitt värde genom fortlöpande underhåll. Seder- mera infördes suceessivt vid de stör- re affärsdrivande verken förnyelse- fonder, till vilka medel avsattes från driftkostnadsstaten. Dessa medel kunde i sin tur användas för förbättringsarbe- ten och ersättningsanskaffningar. Där- med tillkom en form av kapitalinveste— ring vid sidan av riksstaten. Vid tiden för genomförandet av 1944 års reform voro på grund härav de faktiska till— gångsvärdena avsevärt högre än de bok- förda. Detta medförde olägenheter i flera avseenden. Den verkliga nyinveste- ringen kom icke till synes i bokföring- en. Avskrivningarna beräknades på för låga värden och förnyelsefonderna för- brukades i sådan omfattning, att de till dem avsatta beloppen icke motsvarade verkliga avskrivningsbehovet (jfr prop. 199/1938 och 1/1944, Ink., bih. E, samt Kb., Investeringsplanen). För att rätta

till dessa missförhållanden korrigera- des i samband med omläggningen av kapitalbudgeten de affärsdrivande ver- kens tillgångsvärden så, att anskaff- ningsvärdet för samtliga tillgångar blev redovisat på balanskontots tillgångssida. Det belopp varmed tillgångarna ökades upptogs samtidigt under på skuldsidan uppförda värdeminskningskonton, till vilka kvarstående behållningar på de tidigare förnyelsefonderna samtidigt överfördes (prop. 276/1944, skr. 430).

När fastighetsfonderna inrättades på- börjades samtidigt avsättning till vär- deminskningskonto för de fastigheter som invärderats i syfte att i budgeten erhålla ett uttryck för den årliga värde- minskningen trots att de tidigare an- skaffats med skattemedel och sålunda redan voro avskrivna. I samband med 1944 års omläggning av kapitalbudgeten korrigerades denna bokföring på så sätt att de byggnader, som tidigare voro uppförda, ansågos vara avskrivna med så stort belopp som bort vara avsatt till värdeminskningskonto, därest de med 1944 års beslut införda reglerna hade varit tillämpade sedan fastigheternas tillkomst. Endast de belopp, som där- efter återstodo som kapitalvärden, skul- le ytterligare avskrivas. Avskrivning av fastighetsvärdena sker därefter regel- mässigt genom avsättning till värde- minskningskonto. Avskrivningskvoterna skola vara så avpassade, att varje så- som kapitaltillgång bokfört värde skall vara täckt inom den tid som svarar mot tillgångens beräknade livslängd. Av- skrivningskvoterna för affärsverken fastställas av Kungl. Maj:t och beräk— nas enligt affärsmässiga regler samt med hänsynstagande till de förhållan- den, som för varje särskilt verk äro av betydelse för bedömande av den tid, in- om vilken olika slag av tillgångar kunna utnyttjas. För affärsverken uppgå av-

skrivningskvoterna i regel till 1 51 2 pro— cent av byggnads- och anläggningsvär— dena. För statens järnvägar och tele- grafverket ha dock avskrivningarna fr. o. m. är 1951 ökats till belopp som skola motsvara avskrivning på återan- skaffningsvärdet.

För fastighetsfonderna bestämmas av- skrivningskvoterna av riksdagen. Vid den allmänna fastighetsfondens inrät- tande bestämdes avskrivningen enhet- ligt till 1176 procent per år av fastig- heternas bokförda värden. Enligt de grunder för avskrivning av fondens till— gångar, som antogs vid 1938 års riks- dag (prop. 199, skr. 284), skall en viss, av det statsfinansiella läget oberoende grundavskrivning ske i fråga om samtli- ga byggnadsanslag. De nya avskriv- ningsgrunderna, som även gälla försva- rets fastighetsfond, innebära, att av- skrivningstiden skall utgöra 60 år i nor- malfall men 40 år för byggnader, beträf- fande vilka ett extraordinärt avskriv— ningsbehov anses föreligga (jfr ovan p. 129 och 257).

Vid försäljning eller vid bortskriv- ning ur bokföringen av genom olycks- händelse minskade byggnadsvärden samt vid omföring av byggnadsvärden mellan statliga kapitalfonder anses ve- derbörande fastighets bokförda netto- värde vara lika med det på tillgångs- sidan uppförda bokföringsvärdet, redu- cerat med det belopp som för samma fastighet påförts värdeminskningskon- tot. Om för viss grupp av tillgångar skett kollektiv avskrivning beräknas bokförda nettovärdet med hänsyn till vad som enligt tillämpade normer kan anses vara för fastigheten i fråga över- fört till värdeminskningskonto.

309. Fastighetsre—dovisningen är icke fullständig. Fast egendom som icke för- värvats genom anlitande av investe-

ringsanslag (resp. anslag för kapitalök— ning) eller som icke enligt särskilda be- slut skall redovisas bland statens till— gångar, är icke bokförd som tillgång i rikshuvudboken. Förslag om komplette- ring av fastighetsredovisningen förelig- ger numera.

Fast egendom som ursprungligen för- valtats av domänverket men som genom särskilt beslut ställts till annan myndig- hets förfogande har tidigare brukat av- skrivas ur domänfonden utan att upp- tagas på annan kapitalfond (frånsett de egendomar som överförts till statens järnvägar och statens vattenfallsverk). Enligt ett principuttalande vid 1939 års riksdag (prop. 1/1939, Utg. sid. 14—15) avses sådan jord och skogsegendom, som icke nu redovisas på någon statlig kapi- talfond, skola redovisas på domänfon- den. Domänfondens förräntningsplikt skall därvid möjliggöras genom att fan- den från budgeten tillföres en ersätt— ning motsvarande räntan på egendo- mens kapitalvärde. I analogi härmed avses att annan icke bokförd fastighet på motsvarande sätt skall upptagas till redovisning i statens allmänna faslig- hetsfond. Förslag härom är för närva- rande föremål för remissbehandliig.

310. Frågor rörande faslighelsrelo- visningens ordnande behandlas i regel av Kungl. Maj:t. De mera väsentlga principfrågorna, alltså spörsmål S)m sammanhänga med inrättandet av rya kapitalfonder samt uppförande av stir- re fastighetsgrupper i redovisningen,ha underställts riksdagens prövning. F'å- gor som beröra bestämningar av tll- gångsvärden m. m. avgöras i regel uan riksdagens hörande. Kungl. Maj:t ha' i enstaka fall beslutat att en staten tll- hörig, icke redovisad fastighet slall upptagas till redovisning på en redan existerande kapitalfond. Därest fastg-

het tillfallit staten genom gåva eller dy- likt torde riksdagens godkännande böra inhämtas före invärdering på kapital- fond på grund av de förpliktelser i fråga om underhåll m. m. som komma att åvila statsverket.

311. Rullande järnvägsmateriel och fartyg m. m. Rullande järnvägsmateriel har redovisats i rikshuvudboken allt- sedan järnvägsanläggningarna upptogos till redovisning år 1876. I fråga om vår- dering av tillgångarna samt deras av- skrivning gälla i huvudsak samma prin- ciper som angivits för fastighetsredovis- ningen. För vissa materielgrupper göres avskrivning kollektivt. Avskrivnings- kvoterna variera i förhållande till ob- jektens genomsnittliga livslängd. Till- gångsvärdena justerades i samband med 1944 års kapitalbudgetsomläggning så, att tillgångarna blevo upptagna med sitt faktiska anskaffningsvärde och sam- tidigt därmed korrigerades i samma mån motsvarande värdeminskningskon- ton.

Såsom fartyg redovisas endast de far- tyg, som disponeras i kommersiell verk- samhet, nämligen statens järnvägars ångfärjor samt postverkets ångbåtslinje Kalmar—Borgholm. Krigsfartyg, bog— serbåtar, motorbåtar m. m. ha ej åsatts tillgångsvärden.

312. Redan före år 1912 redovisades vissa inventarier i statsbokföringen, nämligen de inventarier som tillhörde statens järnvägar. Med 1911 års budget- reform tillkommo inventarier, redovisa— de av övriga affärsdrivande verk. I sam- band med genomförandet av 1944 års omläggning av kapitalbudgeten inför- des emellertid regeln, att kontorsin- ventarier och liknande tillgångar icke skulle redovisas såsom tillgångar i riks- huvudboken. Detsamma skall — utom

vid väg- och vattenbyggnadsverket _ gälla personbilar. Såsom inventarier redovisas därefter under rubriken »In— ventarier och förråd» endast arbets- maskiner, maskinverktyg, bangårdsma- skiner, mudderverk, omnibussar och liknande i direkt produktiv verksamhet använda tillgångar av väsentligt värde samt väg- och vattenbyggnadsverkets motorfordon. Dessa tillgångar avskrivas i vanlig ordning genom avsättning till värdeminskningskonto. Avskrivnings- kvoterna fastställas enligt allmänt ve- dertagna affärsmässiga grunder. Den omständigheten att vissa inventarier så- lunda icke redovisas med tillgångsvär- den utesluter icke att myndigheterna äro skyldiga att i vanlig ordning upprätta inventarieförteckningar (skr. 59/1879, KK 456/1951).

Till inventarier torde räknas även Hallwylska museets,samlingar, vilka i rikshuvudboken äro uppförda med ett värde av 2 milj. kronor, beroende på att de tillhöra en diversemedelstitel. I öv- rigt äro museernas samlingar och andra liknande tillgångar icke bokförda med värden.

313. Rubriken »Aktier och riksban- kens kapital» omfattar dels statens ak- tieinnehav i statsägda aktiebolag, dels de medel som för förräntning av diver- semedelsfonder m. m. placerats i aktier i enskilda företag, dels ock riksbankens kapital, vilket redovisas på samma sätt som ett aktieinnehav. Riksbankens till- gångar och skulder redovisas icke i rikshuvudboken. Aktierna upptagas i regel med sitt an- skaffningsvårde eller det lägre värde, till vilket de enligt särskilt beslut ned- skrivits.

314. Under rubriken »Förskott» åter— finnas slutligen vissa värden, som äro

hänförliga till anläggningstillgångar. Vid affärsverken bokföras nämligen ofta kostnader för pågående, icke färdiga arbeten på särskilda konton för balan- serade arbeten, från vilka kostnaderna överföras till respektive tillgångskonton i den mån arbetena bliva så pass slut- förda, att kostnaderna kunna fördelas. Dessa kostnader, som vanligen äro för- skotterade med disponibla likvida me- del, redovisas under förevarande rubrik.

För fastighetsfonderna till pågående byggnadsarbeten förskotterade medel täckas från statsverkets checkräkning och redovisas på förskottstitel till dess de blivit ersatta med från investerings- anslag lyfta medel.

D. Redovisning av omsättnings- tillgångar

315. Omsättningstillgångar — förråd, fordringar och likvida medel — åter- finnas under rubrikerna »Inventarier och förråd», >>Utlånta medel», »För- skott», »Övriga fordringar» samt »Kon- tant behållning och i bank innestående medel».

316. Under rubriken »Inventarier och förråd» redovisas affärsverkens förråd av förbrukningsmateriel, råvaror och i vissa fall färdiga varor, statens reserv- förråd, inventarier och förråd för väg- hållningen samt mynt- och justerings- verkets förråd av metaller. Anskaffningarna av förråden ha finansierats genom anlitande av dels för ändamålet anvisade investeringsan- slag, dels andra för de affärsdrivande verken disponibla rörelsemedel. För- rådstillgångarna äro i regel upptagna till lägsta anskaffningsvårdet. De ingå i rörelsekapitalet och äro icke föremål för avskrivningar. I den mån förrådsbe- hållningar _— för undvikande av förlust — upptagas till lägre värde än anskaff-

ningsvärdet sker detta genom direkt nedskrivning av bokföringsvärdet. För statens reservförråd har indirekt av- skrivning använts genom ett på sta- tens rcservförrådsfond uppfört deminskningskonto. Fonden bildades per den 30 juni 1948 (prop. 100, skr. 317), varvid ett belopp motsvarande skillnaden mellan tillgångarnas bokför- da värde (de redovisades dessförinnan vid sidan om riksbokföringen) och samma tillgångars förkrigsvärde upp— togs pä ett värdeminskningskonto. Detta konto användes därefter som ett pris- regleringskonto. Metoden att utjämna förändringar i inköps- och konsum- tionspris med hjälp av prisreglerings- konton användes även i annan statlig förrådsbokföring. I övrigt korrigeras förrådsbehållningarnas värden hos de affärsdrivande verken genom den pris- sättning av till driften utlämnat mate— riel, som affärsverkens styrelser själva äga besluta.

vär-

317. Såsom »Utlånta medel» redovi- sas fordringar på grund av statens 1t- låningsverksamhet. I huvudsak avses därmed de lån, som utlämnats från sa- tens utlåningsfonder och fonden för .å- neunderstöd. Men staten bedriver även annan utlåningsverksamhet, nämligtn . dels i form av lån som av särskilda skäl utlämnas av statens affärsdrivande ve'k och dels en omfattande utlåning scm sker i syfte att placera vissa statliga fondmedcl och vissa andra av statsmyn- digheter omhänderhavda medel. Sant— liga lån redovisas med sina faktista värden. De förluster, som kunna up)- komma i samband med utlåningen tic- kas sedan år 1938 i fråga om statens lt- låningsfonder och fonden för låre- understöd genom avsättning av medel till fonden för oreglerade kapitalmedes- förluster (jfr p. 130). Medel som an'i-

sats på riksstaten såsom avskrivnings- anslag för upprätthållande av det stat- liga förräntningskravet å det i fonderna investerade kapitalet (jfr ovan p. 129) överföras till fonderna och redovisas Ilos dessa på särskilda avskrivnings- konton.

318. Under rubriken »Utlånta medel» redovisas även de statliga myndigheter- nas innehav av obligationer. På riks- huvudbokens konton göres dock skillnad mellan obligationer och övriga utlånta medel. Obligationsinnehavet avser i främsta rummet diverse medel, som i förräntningssyfte placerats i obligatio- ner, men även statliga fondmedel kun- na placeras på detta sätt. Obligatio- nerna skola i regel bokföras med sina anskaffningsvärden (k. cirk. 8/1871).

319. Under rubriken »Förskolt» redo- visas fordringar, som uppkommit genom förskottslikvider till leverantörer i den mån likviderna icke kunnat avföras på anslag samt fordringar på ämbets- och tjänstemän för förskottsvis utlämnade medel intill dess förskotten blivit i ve- derbörlig ordning redovisade. Sådana förskott avräknas mot anslag på sätt förut angivits (p. 183).

320. Alla övriga fordringar, som upp- kommit i statliga myndigheters verk- samhet, redovisas under rubriken »Öv- riga fordringar». Hit höra i första hand debiterade icke influtna skatter samt de affärsdrivande verkens kundfordringar. Fordringar av denna art redovisas med sitt faktiska värde. Särskild hänsyn ta- ges icke till eventuella förlustrisker. Osäkra fordringar, som uppkomma på grund av redogörares bristande re- dovisning av influtna statsinkomster, brukade tidigare icke alltid redovisas såsom tillgångar i bokföringen (jfr rev. ber. 1937 5 39). Enligt föreskrifter som

numera meddelats av riksräkenskaps— verket, skall sådan osäker fordran upp— tagas som tillgångi statsbokföringen under rubriken »propriebalans» och ett motsvarande belopp till utjämning av densamma uppföras på skuldsidan un- der rubriken »osäkra fordringars av— skrivningskonto». Vid förskingring av exempelvis anslagsmedel omföres det förskingrade beloppet till ett proprie- balanskonto. För täckning av den upp— komna bristen brukar i sådana fall sär— skilda medel anvisas, vilka likaledes skola redovisas under »osäkra ford- ringars avskrivningskonto».

321. Gällande bestämmelser och praxis beträffande efterskänkande av kronans fordringar framgå dels av vissa författ- ningar, dels av innehållet i bemyndigan- den, som riksdagen vid skilda tillfällen lämnat Kungl. Maj:t. För ett speciellt fall är dock den kon- stitutionella principfrågan reglerad. RF % 26 stadgar nämligen att Konungen äger i brottmål göra nåd, vilket innebär, att Kungl. Maj:t utan riksdagens hörande kan eftergiva ådömda böter. De bestämmelser, som gälla rörande myndigheternas rätt att verkställa av- skrivningar, utfärdades år 1830. Sedan riksdagens revisorer i berättelsen över sin år 1827 verkställda granskning fun— nit, att för olika tillfällen och under olika former avskrivningar blivit bevil- jade av kronans fordringsanspråk hos enskilda personer, anhöllo rikets stän— der (skr. 268/1829), att Kungl. Maj:t täcktes till nästkommande ständers prövning och avgörande överlämna för- slag till allmän stadga om avskrivningar i statens räkenskaper. I anledning härav utfärdade Kungl. Maj:t en förordning angående behand- lingen av extraordinarie avskrivnings- frågor och anmärkningsmål (KF 85/

1830) samt uppdrog åt krigskollegium, förvaltningen av sjöärendena och stats- kontoret att inkomma med förslag till mera bestämda föreskrifter rörande grunderna och villkoren för avskriv- ningar i statens räkenskaper och efter- gift av kronans fastställda fordringar, en fråga, som Kungl. Maj:t fann utgöra föremål för sin och ständernas gemen— samma prövning.

Det är uppenbart att Kungl. Maj:t här avsett att inom gränserna för sin eko- nomiska lagstiftningsmakt meddela riktlinjer för myndigheternas avskriv- ningsrätt, samt med riksdagen seder- mera upptaga frågan i hela dess räck- vidd. Så skedde emellertid icke och frågan är alltjämt öppen.

1830 års förordning stadgar bl. a. föl- jande.

»Extraordinarie avskrivning må endast i de fall beviljas, då den förlust i penning— ar eller persedlar, varom fråga är, utredes vara tillkommen utan någons förvållande, eller då tillgång till förlustens ersättning brister hos den eller dem, som därtill äro lagligen förpliktade.

Innan någon extraordinarie avskrivning får ske, skola därför alltid i laga ordning undersökas alla omständigheter, som med frågan äga gemenskap, på det att upplysas må, om och i vad måtto förlusten må till- skrivas vederbörandes uraktlåtna tillsyn, uteblivna anmärkningar vid inkomna rä— kenskaper, eller felaktiga dispositioner.»

Efter sålunda föregången utredning äger förvaltningsverket in pleno pröva och avgöra alla avskrivningsfrågor.

Den ursprungliga avskrivningsförord- ningen har kompletterats med vissa nya föreskrifter genom kungörelsen den 29 september 1911 (nr 106) angående ext- ra ordinarie avskrivning av vissa kro- nans utestående fordringar. Här stadgas att extra ordinarie avskrivning av kro- nans utestående fordringar må, utom i de fall där sådan avskrivning eljest år medgiven, äga rum jämväl då gäldenär

eller annan, som för fordran på grund av borgen eller eljest är ansvarig, blivit i särskilt angiven ordning eftersökt, utan att han anträffats eller kännedom om hans vistelseort här i riket kunnat erhållas.

Om den betalningsskyldiges eftersö- kande och efterfrågande i mantals- eller kyrkoskrivningsorten icke kunnat ske, av anledning att kännedom om någon- dera orten icke kunnat trots anställda efterforskningar vinnas, må den omstän- digheten icke utgöra hinder för avskri- vande av fordran, då förhållandena i övrigt giva anledning antaga, att ford- ringen icke kan komma att inflyta. Dy- lik avskrivning må vidare ske, då ford- ran icke kunnat indrivas, oaktat två ut- mätningsförsök blivit verkställda och minst fem år förflutit mellan varje för- sök. Om den betalningsskyldige gjort konkurs, vari utdelning å kronans be- vakade fordran antingen icke alls eller endast delvis kunnat erhållas, skall det— ta i fråga om avskrivning anses vara av lika verkan som utmätningsförsök.

Den vidsträcktare rätt till avskriv- ning, som i denna kungörelse medgivits, gäller fordran för skillnadsarrende oav- sett dess belopp, men annan fordran en- dast såvitt dess kapitalhelopp icke över- stiger ettusen kronor, samt skall ej till- lämpas, då vederbörande myndighet fin- ner särskilda förhållanden giva anled- ning antaga, att fordran kan komma att framdeles gäldas.

Innebörden av dessa författningar är oklar i två viktiga hänseenden. För det första avse författningarna endast extra— ordinarie avskrivningar. Någon defini- tion av detta begrepp lämnas icke och skilda tolkningar av termen ha före- kommit.

För det andra är rättsverkan av en i enlighet med nämnda författningar verkställd avskrivning oklar. Med hän-

.r—' .L..

_-l i :

syn till omständigheterna vid tillkoms- ten av 1830 års förordning ligger det närmast till hands att antaga att i för- ordningen blott åsyftas ett rent bokfö- ringsmässigt avförande av en fordran ur räkenskaperna, varvid statens ford- ran mot gäldenären alltjämt kvarstår enligt vanliga preskriptionsregler. Den motsatta ståndpunkten — att själva ford— ran utsläckes i och med avförandet ur räkenskaperna —— får dock visst stöd av föreskriften om att part äger föra kla- gan hos Kungl. Maj:t över beslut om att sökt eller anmäld avskrivning icke be— viljas.

Särskilda bestämmelser om avskriv- ning finnas i vissa myndigheters in— struktioner. Sålunda stadgas i instruk- tionerna för järnvägsstyrelsen, telegraf- styrelsen, valtenfallsstyrelsen och gene- ralpoststyrelsen att, då förfallna avgif- ter icke godvilligt inbetalas och veder- börande styrelse finner att utsikt sak- nas att genom lagliga åtgärder erhålla avgifterna, styrelsen äger avföra dem ur räkenskaperna.

Om avkortning och avskrivning av debiterad skatt meddelas föreskrifter i 81—88 55 uppbördsförordningen. Av- kortning sker vid oriktig debitering och i vissa liknande fall. Avskrivning ifråga- kommer då den skattskyldige saknar utmätningsbara tillgångar och införsel ej kan äga rum, samt under vissa för- utsättningar då den skattskyldige ej kan anträffas eller vistas utrikes. Avskriv- ningen medför ej att fordringsansprå— ket upphör.

Avskrivning i statlig utlåningsverk- samhet m. m. skulle före 1929 under- ställas riksdagen i frågor om efter- givande av utlämnade lån. Kungl. Maj:t erhöll emellertid av 1929 års riksdag (prop. 149, skr. 97) bemyndigande tills- vidare att beträffande lån, som lämnats från statens under statskontorets för-

valtning stående utlåningsfonder eller vissa andra fonder, efter prövning av omständigheterna i varje föreliggande fall biträda ackord i eller utom gälde- närs eller löftesmans konkurs ävensom eljest vid gäldenärs eller löftesmans obestånd helt eller delvis eftergiva lån- givarens rätt. Av 1940 års riksdag (prop. 281, skr. 373) utsträcktes tillämplig- hetsområdet för bemyndigandet till att avse i huvudsak även lånefordringar under fonden för låneunderstöd. Vi- dare har Kungl. Maj:t av 1942 års riks- dag (prop. 241, skr. 388) erhållit be- myndigande tills vidare att efter pröv- ning i varje särskilt fall biträda ackords- uppgörelser i avseende å kronans ford— ringar för försålda kronoegendomar. Bemyndigandet hade ursprungligen fr. o. m. är 1934 lämnats för ett år i sänder.

En annan typ av staten tillkommande fordringsrätt utgöres av skadestånds- anspråk mot enskilda. Kungl. Maj:t fö- reslog i prop. 87/1945 att riksdagen skulle bemyndiga Kungl. Maj:t att av— göra ärenden, som gällde dels befrielse från av judiciell domstol ålagd ersätt- ningsskyldighet till kronan på grund av förlust av eller skada å egendom till- hörande krigsmakten, dels ock efter- skänkande av fordran, grundad på kro- nans regressrätt mot förare av kronans motorfordon, luftfartyg etc. i fråga om kapitalbelopp av i varje särskilt fall högst 10000 kronor. Riksdagen (skr. 155) biföll förslaget, dock med den jämkningen att maximibeloppet sattes till 5000 kronor. Bemyndigandet har årligen förlängts.

Ett område, som under lång tid varit föremål för konstitutionella menings- skiljaktigheter, innefattar ärenden om efterskänkande av fordringar, som upp- kommit genom utbetalningar i strid mot gällande löne- och pensionsbestämmel-

ser. För dylika fall har riksdagen, åt— minstone vid vissa tillfällen, släppt kra- vet på medbestämmanderätt. I en reser- vationsvis inom konstitutionsutskottet år 1929 (KU 14, s. 30) framförd an- märkning uttalades, att efterskänkande av felaktigt utbetalade statsmedel borde ske med största varsamhet. Man synes sålunda ha förutsatt att Kungl. Maj:t kunde besluta om dylikt efterskänkande i vissa fall. I prop. 375/1946 begärdes riksdagens yttrande rörande vissa rikt- linjer för behandling av ärenden av förevarande art. Riksdagen anförde (SU 305, skr. 565), att det av praktiska skäl vore erforderligt, att Kungl. Maj:t hade befogenhet att besluta om befrielse från återbetalningsskyldighet. Dock borde ärenden som avsåge belopp över 5 000 kronor—underställas riksdagen.

Vissa hithörande spörsmål ha berörts i Förvaltningsrättslig tidskrift (Ehn— bom: Om avkortning och avskrivning av statens fordringar).

I riksräkenskapsverkets instruktion (778/1947, 22 5) finns följande före- skrift om leutcrationsrätt intagen:

Därest anmärkning rör sig om belopp av ringa storlek eller ärendets fortsatta hand- läggning anses vålla mera arbete och kost— nad än som motsvarar det belopp, varom fråga är, må riksräkenskapsverket kunna låta saken förfalla. Vid fattande av dylikt beslut bör hänsyn tagas till föreliggande omständigheter, såsom om beloppet repre- senterar en tid efter annan återkommande utgift, om i en och samma räkenskap fö- rekommer mer än en dylik utgift eller om principiella skäl till anmärkning kunna an— ses föreligga.

Om anmärkning prövas vara lagligen grundad, men den anmärkta åtgärden fin- nes hava varit ur det allmännas synpunkt gagnelig eller skälig eller om eljest sär— skilda skäl föreligga, må, även i andra fall än som i 1 mom. avses, ersättningsansprå- ket eftergivas.

I lantbruksstyrelsens och arbets- marknadsstyrelsens instruktioner fin—

nas intagna stadganden av samma inne- börd.

Beträffande danaarv gällde före till- komsten av den nya arvslagen att riks- dagen skulle höras i fråga om avstående av kronans rätt till arvfallen egendom. Då förslaget till ny arvslag 1928 förela- des riksdagen (prop. 17) föreslogs i pro- positionen att Kungl. Maj:t i fortsätt- ningen skulle få rätt att i vissa fall utan riksdagens hörande eftergiva allmänna arvsfondens rätt till arv. Riksdagen för- behöll sig dock att även i fortsättningen ha medbestämmanderätt i dessa ären— den (skr. 154).

322. Under rubriken »Kontant behåll- ning och i bank innestående medel» redovisas statsverkets likvida medel, till den del de redovisas av huvudförvalt- ningar och icke äro deponerade i riks- gäldskontoret. För statliga myndigheter upprätthål- les numera genomgående regeln, att i kassor icke böra förvaras större pen- ningsummor, än som för rörelsens hand- havande är ofrånkomligen nödvändigt. Efter statsbokföringsreformen har för praktiskt taget alla statsmyndigheter genomförts systemet med kontanta för- skottskassor, vilkas storlek bestämmes av Kungl. Maj:t eller för underförvalt- ningar av överordnad myndighet. I övrigt skola kontanta medel enligt KK 453/1951 vara insatta i riks- banken, postgirorörelsen eller, efter beslut av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall, Sveriges Kreditbank aktiebolag, frånsett de fall då medel enligt särskil- da bestämmelser få göras räntebärande genom placering i enskild bank. Sist— nämnda undantag avse praktiskt taget uteslutande medel som tillhöra diverse- medelsfonder.

Till den del statsverkets likvida medel icke äro omedelbart erforder-

liga för statsverkets behov skola de deponeras i riksgäldskontoret (regl. för riksgäldskontoret % 39). För att ned— bringa behovet av likvida medel har upplagts en för samtliga huvudförvalt- ningar gemensam räkning i riksban- ken, statsverkets checkräkning (tidigare statsverkets giroräkning, KK 145/1909, ersatt genom KK 856/1920 och 512/ 1934). De affärsdrivande verken ha eg- na checkräkningar i riksbanken, men få anlita statsverkets checkräkning för att lyfta medel på riksstatsanslag och för inbetalning av överskott till stats- verket (k. br. 1/2 1946). Tullverket in- sätter influtna medel på egen check- räkning i riksbanken, från vilken gene- raltullstyrelsen successivt till statsver— kets checkräkning överför de medel, som icke erfordras för bestridande av tullverkets utgifter (k.br. 13/5 1949).

Samtliga myndigheter skola enligt KK 453/1951, i den mån så lämpligen kan ske, använda postgiro för utbetalningar. Vissa myndigheter och ämbetsmän äro enligt särskilda bestämmelser skyldiga att hålla postgirokonton för inbetal- ningar. Till huvudförvaltningarnas postgirokonton samt till de särskilda postgirokontona för skatteuppbörden influtna medel överföras av postverket automatiskt enligt särskilda regler till statsverkets checkräkning.

På statsverkets checkräkning place- ras samtliga till statsregleringen hän- förliga medel samt de till fonder och diversemedel hänförliga medel, som icke behöva göras räntebärande, exempelvis lånefondernas och specialbudgeternas medel, vissa deponerade eller i allmänt förvar nedsatta medel, m. m.

Kontrollen av statsverkets checkräk- ning ankommer i första hand på stats- kontoret, som verkställer deposition av medel i riksgäldskontoret samt till Kungl. Maj:t anmäler eventuellt behov

av kassaförstärkning från riksgälds- kontoret.

Vid budgetårsskifte redovisade kassa- hehållningar skola inventeras enligt KK 76/1905 (ändrad 133/1924). Då sådana behållningar, som kvarstå hos under- förvaltningar, ej bli redovisade i riks- huvudboken, har för erhållande av full- ständigare redovisning, föreskrivits, att varje myndighet hos vilken vid budget— års utgång förefinncs behållning av me- del hänförliga till anslag å riksstatens driftbudget, skall föranstalta om att så- dan behållning tillgodoföres anslaget, i den mån behållningen ej motsvaras av belopp, som omförts till kontot för ut- giftsrester (KK 695/1940, 5 5).

Föreskrifter angående myndigheter- nas kassarörelse meddelas av Kungl. Maj:t antingen i respektive myndighe- ters instruktion eller såsom särskilda föreskrifter.

323. Riksbanken kan i vissa fall an- litas för att tillgodose statsverkets be- hov av likvida medel. Såsom exempel härpå från äldre tid kan nämnas, att riksdagen efter 1809 års krig ställde medel till statsverkets förfogande för att möjliggöra balansering av då uppkom- men brist.

Under senare tider har riksbanken medverkat vid finansiering av statens utgifter genom att bereda riksgäldskon- toret kredit mot skattkammarväxlar (jfr BU 6/1948, sid. 13). Vidare har riks- banken tillhandahållit lån för finansie- ring av statliga aktiebolags utgifter (jfr KU 24/1949, sid. 9—11, BU 11/1949, sid. 14—18).

Enligt beslut vid 1937 års riksdag (prop. 318, skr. 328) erhöll riksgälds- kontoret bemyndigande att från riks— banken förvärva guld och valutor intill visst belopp för finansiering av statliga

inköp av varor från utlandet på sätt förut angivits (p. 286).

Riksbanken har vidare åtagit sig att förvalta och redovisa de värdehand- lingar som överlämnats till statsverket såsom likvid för kvarlåtenskapsskatt samt att till statsverket förskjuta det däremot svarande stämpelbeloppet (KK 99/1948).

E. Redovisning av köpeskillingar och andra kapitalintäkter

324. Till kapitalintäkter höra de likvi- da medel som inflyta vid försäljning av eller såsom ersättning för förbrukade eller av annan anledning icke längre erforderliga resp. skadade kapitaltill- gångar eller som utgöra betalning för utlämnade län eller fordringar. Dessa medel tillhöra kapitalredovisningen och få därför icke sammanblandas med driftintäkterna.

Varje kapitalintäkt svarar mot en tidigare investering. Om en anläggning uppförts för upplånade medel och se- dan försäljes kan köpeskillingen använ- das för att finansiera en ny liknande anläggning eller för återbetalning av de i anläggningen investerade lånemedlen. Likaså kan det belopp som inflyter när ett lån återbetalas användas för anting- en ny utlåning eller återbetalning av det i vederbörande fond investerade stats- kapitalet.

När investerade medel efter att ha frigjorts eller återbetalats till vederbö- rande kapitalfond åter få utnyttjas för samma ändamål i stället för att återgå till budgeten, brukar anvisningen be- nämnas revolving.

Regeln att frigjorda kapitalmedel sko- la antingen tillgodoföras riksgäldskon- toret och användas för att nedbringa statsskulden eller reserveras för reinves- tering har sedan gammalt tillämpats i

för försålda fastigheter som icke voro uppförda som tillgångar för rikshuvud- boken tillgodofördes förut i viss ut- sträckning särskilda fonder, avsedda att finansiera nyanskaffning av fast egen- dom, exempelvis »fonden för anordnan- de av lokaler för statens ämbetsverk i huvudstaden» (skr. 78/1893), medel för inköp av skogbärande eller till skogs- odling tjänlig mark (skr. 63/1874, 49/ 1877), »lantförsvarets fond för bygg- nader och andra försvarsändamål» (bildad 1902) och senare de 5. k. >>ladu- gårdsgärdesmedlen» m. fl. fonder. Fon- der av denna typ ha numera efter fas- tighetsfondernas tillkomst upphört, men de genom 1874 och 1877 års nyssnämn- da beslut införda reglerna gälla fortfa— rande för domänfonden (jfr riksstats— kommittén 1910, sid. 80—81 och 108— 109).

325. Karaktären av »revolving» till— kommer följande medel. Medel som inflyta genom försäljning av mark redovisad på domänfonden och jordfonden bibehållas inom fonderna för reinvestering enligt för dessa fon- der gällande bestämmelser. Medel som anvisats såsom rörelse- kapital eller för förrådshållning äro i princip revolving. Intäkter som inflyta genom omsättning av hithörande till- gångar skola alltså behållas inom re- spektive fonder och användas för ur- sprungligen avsedda ändamål. Medel som inflyta genom återbetal- ning av från en statlig utlåningsfond utlämnat lån eller försäljning av sådan fond eventuellt tillhörig egendom skall, därest icke fondens verksamhet avses skola upphöra, bibehållas på fonden och användas för fortsatt utlåning. Medel som inflyta genom försäljning av mark tillhörig Kungl. Djurgården svensk statsförvaltning. Köpeskillimgar

reserveras enligt särskilda bestäm- melser.

326. Varje statlig anläggning skall in- om viss, för varje typ av anläggning be- stämd tid, omvandlas i likvida medel. Detta sker genom avskrivning, d. v. 5. genom att årligen en viss del av veder- börande fonds intäkter eller vissa drift- budgetsmedel reserveras för detta ända— mål. Dessa medel tillgodoföras vederbö— rande fonds investeringsstat (prop. 1/ 1944, Kb., Inv. plan, sid. 9; jfr p. 180). Om sådan tillgång försäljes skall kö- peskillingen till den del den motsvarar tillgångens nettovärde, varmed förstås skillnaden mellan bokförda värdet och därå gjorda avskrivningar, tillgodo— föras den på investeringsstaten för fon- den uppförda titeln »övriga kapital- medel». Överstiger köpeskillingen bok- förda nettovärdet skall överskjutande belopp redovisas som inkomst för ve- derbörande fond och bokföras som in- komst för dess driftkostnadsstai eller i vad avser fastighetsfond inkomstposten diverse inkomster på dess stat. På mot- svarande sätt förfares med köpeskilling för kapitalfond tillhörig lös egendom. Influten ersättning eller eventuell för- säkring för skada behandlas på samma sätt som köpeskilling (k.br. 29/6 1946). I vissa fall, där det överskjutande be- loppet berott på ändrat penningvärde har beloppet behandlats som en kapital- intäkt och hela köpeskillingen hän- förts till kapitalredovisningen. Så har skett vid försäljningar av vissa Kungl. Djurgården tillhöriga markområden (prop. 229/1948, skr. 419 och prop. 94/1949, skr. 187). Samma problem uppkommer i de fall staten försäljer en egendom, som icke är bokförd bland statens tillgångar. I dylika fall kan egendomen före försäljningen invär- deras, så att köpeskillingen kan re- dovisas såsom kapitalintäkt. Så har ex-

empelvis förfarits med den mark, varå Eirasjukhuset i Stockholm är beläget (prop. 62/1947, skr. 101). Av samma skäl ha vissa för exploatering avsedda områden i Stockholm upptagits till redo- visning bland statens tillgångar (prop. 137/1947, skr. 166). Dessa beslut ha emellertid endast avsett till mera bety- dande belopp uppgående försäljnings- likvider. Vid försäljningar i övrigt ha överskjutande belopp enligt bestämmel- serna i nyssnämnda k.br. 29/6 1946 re- dovisats som driftintäkter.

Om försåld egendom icke varit hän- förlig till någon statlig kapitalfond re- dovisas köpeskillingen, därest annan föreskrift icke meddelas, såsom inkomst för driftbudgeten, inkomsttiteln »övriga diverse inkomster».

Köpeskilling för skrot som uppkom— mer vid rivning av fastighet skall efter avdrag för rivningskostnader redovisas i samma ordning som köpeskilling för fast egendom. Sker rivningen i sam- band med nybyggnad eller ändrings- och reparationsarbeten skall dock be- hållna köpeskillingen för skrotet till— godoföras de för arbetena anvisade anslagsmedlen.

Amorteringar och återbetalningar av lån, utlämnade från fonden för låne- understöd och fonden för kreditgivning till utlandet skola tillföras investerings- staten för vederbörande fond och så- lunda återgå till budgeten.

Om de medel, som enligt vad nu sagts skola som kapitalintäkter tillföras in- vesteringsstaten för vederbörande fond, överstiga de för investeringar i fonden disponerade beloppen, skall skillnads- beloppet återbetalas till riksgäldskonto- ret.

F. Redovisning av skulder

327. Under rubriken »Övriga skulder» redovisas statens skulder till enskilda

personer och företag. Hit höra av riks- gäldskontoret upplånade medel, såväl de fonderade statslånen som tillfälliga statslån, postsparbankens och postgiro- kontorets skulder till insättare samt de affärsdrivande verkens skulder till kun- der, leverantörer, andra trafikförvalt- ningar m. m. ävensom vissa andra lö- pande statliga skulder.

Statens skulder förvaltas enligt RF & 66 av riksgäldskontoret. Vissa löpan— de skulder kunna dock redovisas av vederbörande myndigheter (jfr p. 44).

328. Till statens skulder måste också hänföras de förpliktelser staten iklätts genom förbindelser av olika slag. Hit höra bl. a. statens pensionsåtagan- den i olika former. Tidigare an- sågs att denna förpliktelse skulle tryggas genom till pensionsfond avsatta medel. På grund av den numera genom- förda ökningen av folkpensionerna samt det införda nettolönesystemet för den statsanställda personalen (d. v. 5. att avdrag å lön för pensionskost- nad icke förekommer) har kapital- värdet av statens pensionsförpliktelser icke längre framräknats. En mot detta värde svarande fondering har därför icke längre ansetts böra upprätthållas. De på varje budgetår belöpande pen- sionerna täckas allenast med under samma budgetår inflytande inkomster. Pensionsförpliktelsens omfattning får bedömas med ledning av de avlönings- stater och pensionsbestämmelser som beslutas av riksdagen. Några mot pen- sionsförpliktelserna svarande skuldbe- lopp redovisas icke i statsbokföringen (jfr p. 117 f. och 247).

Av mera omedelbar betydelse för be- dömningen av statsverkets tillstånd äro de förpliktelser, som skola fullgöras ge- nom utbetalningar under de närmast följande budgetåren på grund av utlag-

da beställningar eller av andra orsaker. I den mån bindande förpliktelser icke täckas med disponibla eller för nästföl— jande budgetår avsatta medel äro de skulder. Dessa skulder redovisas i myn— digheternas dispositionsbokföring.

G. Interna regleringsposter

329. Bland rikshuvudbokens tillgång- ar och skulder återfinnas åtskilliga poster som endast hava karaktären av interna regleringsposter och sålunda icke kunna anses som verkliga tillgång- ar eller skulder. Sådana poster före- komma på tillgångssidan under rubri- kerna >>Myndigheters fordringar hos andra myndigheter» resp. >>Fonders fordringar hos andra fonder» och >>öv— riga fordringar» samt på skuldsidan under rubrikerna »Avskrivningskon- ton», »Myndigheters skulder till andra myndigheter» resp. >>Fonders skulder till andra fonder» och »Övriga skulder». Under rubriken >>Myndigheters ford- ringar hos andra myndigheter» upp- tagas fordringar mellan olika statliga myndigheter oberoende av om de äro att anse såsom stadigvarande placering— ar eller tillfälliga avräkningsposter. För att nedbringa myndigheternas förvaltningskostnader har man på se- nare tid i viss omfattning övergått till att _— i stället för inköp av obligatio- ner — placera fondmedel mot ränta di— rekt i riksgäldskontoret. De fordringar på riksgäldskontoret, som uppkomma genom sådan placering, redovisas un- der denna rubrik. På samma sätt redo— visas till kapitalfond hänförliga likvida medel, som innestå på statsverkets checkräkning. Rubriken motsvaras i fondernas kon— ton av rubriken >>Fonders fordringar hos andra fonder». »Myndigheters skulder till andra myn- digheter» resp. >>Fonders skulder till

%

andra fonder» omfattar motposterna till nu nämnda tillgångskonton.

Sedan år 1947 redovisas under ru- briken »Övriga fordringar» en regle— ringspost, avsedd att motbalanseras av den förut (p. 204) omnämnda formella skulden till kommuner för skatteför- skott m. m. för den del av kalenderåret, som infaller efter budgetårsskifte. And- ra regleringsposter under denna rubrik äro inkomstrester (jfr p. 194) samt poster avsedda att till efterföljande budgetår balansera vid riksbokslutet verkställda korrigeringar.

Värdeminskningskonton och andra avskrivningskonton redovisas på skuld— sidan under rubriken »Avskrivnings- konton», vilken uppförts såsom under- rubrik till rubriken »Diverse medel». Dessa konton utvisa det värde var- med motsvarande tillgångsvärden på grund av verkställd avskrivning böra reduceras.

Under rubriken »Övriga skulder» re- dovisas slutligen även vissa reglerings- poster, nämligen dels den nyssnämnda regleringsposten för skatteförskott m. m. till kommuner, dels utgiftsrester, dels ock de belopp av bokförda förskott, som på tillgångssidan redovisats som ford- ringar under förskottstitel men som vid riksbokslutet påförts respektive anslag, dels ock andra vid bokslutet verkställda korrigeringar.

De affärsdrivande verkens löpande kundfordringar på statliga myndigheter behandlas ej som interna reglerings- poster och redovisas av de berörda myndigheterna på samma sätt som skul- der till enskilda.

H. Kapital

330. Skillnaden mellan de tillgångar och skulder, som avse för särskilt ända- mål avsatta medel, exempelvis dona- tionsfonder, mot specialbudgeterna sva-

rande fonder, kyrkofonden eller andra speciella fonder och medelsreserva— tioner upptagas som behållning för respektive diversemedelsfonder under rubriken »Diuerse medel», underrubri- ken >>övriga diverse medel». Hithöran- de medel redovisas i rikshuvudboken, till den del de förvaltas av huvudför- valtningar, på vederbörande myndig- heters konton.

331. Skillnaden mellan tillgångar och skulder i övrigt redovisas för respek- tive statsfonder såsom »Bchållning resp. neltoskuld». Rubriken indelas i två un- derrubriker: »Kapital», vilken avser det investerade statskapitalet respektive nettovärdet av den på riksgäldsfonden redovisade statsskulden, samt »Balanse- rade överskottsmedel», d. v. 5. det be- lopp av uppkomna överskottsmedel, som vid budgetårsskiftet icke hunnit inlevereras till statsverket. Under rubri- ken »Balanserade överskottsmedel» upp- föres även som negativ post statsreg- leringsfondens skuldsaldo på grund av äldre, ännu icke reglerade budget- underskott.

Statskapitalel är som förut sagts upp- delat på fondkonton, ett konto för varje kapitalfond. Redogörelse för dessa fon- ders kapital lämnas årligen i publika- tionen »Utdrag ur rikshuvudboken».

Bland kapitalfonderna ingår två fon- der, för vilka något statskapital icke anvisats, nämligen Postsparbankens fond och Postgirofonden. För dessa upplades självständiga kapitalkonton i rikshuvudboken för 1923 (första halv- året) respektive 1924/25. De redovisas i kapitalredovisningen sedan 1938/39 bland diverse kapitalfonder. Deras vinstmedel tillgodoföras postverkets fond och ingå bland dess överskottsme- del (jfr prop. 152/1922, skr. 7 A och 263; prop. 209/1924, skr. 173). Fonder-

na redovisa icke statskapital men dispo- nera som skuld uppförda reservfonder. De äro sålunda att anse som underkon- ton till postverkets fond.

Fonden för oreglerade kapitalmedels- förluster redovisas med negativt saldo (förlustsaldo) eftersom fonden endast omfattar ett för flera fonder gemensamt avskrivningskonto.

Av huvudförvaltningar omhänderhav- da medel, som icke kunna hänföras till särskilda kapitalfonder, redovisas på slatsregleringsfondens konto. Statsregle- ringsfondens behållning motsvarar skill- naden mellan de av huvudförvaltning- arna bokförda tillgångar och skulder, som icke kunna hänföras till övriga ka- pitalfonder. Behållningen uppdelas på budgetutjämningsfonden, reserverade medel och debiterade riksstatsmedel. Så länge det på budgetutjämningsfonden balanserade underskottet överstiger summan av reserverade medel och debi- terade riksstatsmedel _ frånsett debi- terad preliminär skatt — redovisas å statsregleringsfonden ett skuldsaldo, d. v. s. en nettohrist (jfr p. 301).

Riksgäldsverkets medel samt stats- skulden redovisas över riksgäldsfonden, som alltid utvisar skuldsaldo. Detta sal- do motsvarar i statens kapitalfonder in-

vesterade lånemedel. För statsreglering- en använda lånemedel bokföras som skuld för statsregleringsfonden och fordran för riksgäldsfonden. Skillnaden mellan kapitalfondernas behållningar och riksgäldsverkets skuld- saldo samt saldot på statsregleringsfon- den bildar statens i rikshuvudboken re- dovisade nettoförmögenhet. Statskapitalets bokförda värde regle- ras med hänsynstagande till dess för- räntning. I regel har eftersträvats, att kapitalfondernas avkastning skall mot- svara 4 % av det investerade kapitalet, dock med undantag för förlagsfonder och liknande fonder. Kapitalvärdet reg- leras dels genom de förut (jfr p. 129) omnämnda grundavskrivningarna, dels genom extra vid enstaka tillfällen ge- nomförda kapitalregleringar. Föränd— ringarna i kapitalfondernas behållning- ar motsvaras normalt av förändringar i riksgäldsfondens skuldsaldo. Värdet av den bokförda nettoförmögenheten ändras årligen — frånsett tillfälliga ka- pitalregleringar och invärderingar av förut icke bokförda tillgångar -— med det belopp som motsvarar driftbud- getens reella överskott eller underskott samt ökning eller minskning av fonder- nas balanseradc överskottsmedel och av utestående debiterade riksstatsmedel.

Statens offentliga

Systematisk förteckning

(Siffrorna inom klammer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård.

Det yngsta fångvårdsklientelet. [5] Räjongplan för fångvården. [21] Betänkande med förslag till allmän förfogandelag och all- män ransoneringslag. [24] Zonexpropriationsutredningen. Betänkande med förslag till vissa ändringar i byggnadslagstiftningen. [25] Lagheredningens förslag till ny lagstiftning om tomträtt m. m. [ 8]

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning.

Löneplan eller kollektivavtal. [8] Betänkande med förslag till allmänt resereglemente m. m.

1950 års folkomröstnings- och valsättsutrednings betänkande. 2. [7] Bilaga 1. Folk- omröstningsinstitutet i Schweiz. [8] Bilaga 2. Folk- omröstningsinstitutet i Förenta staterna. [9] Bilaga 3. Folkomröstningsinstitutet utanför Schweiz och Förenta staterna. [18] Byggnadsstyrelsens arbetsuppgifter och organisation. [35]

[6 Allmän folkomröstning.

Kommunalförvaltning.

Förslag till kommunallag m. m. Kommunallagskommitténs betänkande. 3. [14]

Statens och kommunernas finansväsen.

1949 års uppbördssakkunniga. 2. Betänkande med för- slag till vissa ändringar i uppbördsförfarandet. [1] Principbetänkande angående driftbidrag till primärkom-

muner. [44] . Bestämmelser och praxis rörande statens budget. [45]

Politi.

1944 års nykterhetskommitté. 3. Undervisning. folkupp— lysning och forskning på alkoholfrågans område. [12]

Nationalekonomi och socialpolitik

Sjömännens sjukförsäkring. [10] Yttranden m.m. över 1950 års långtidsutrednings 'be— tänkande. Ekonomiskt långtidsprogram 1951—1955. [11] Semester åt husmödrar, lantbrukare m.fl. [19] Betänkande med förslag angående arbetsmarknadssta- tistiken. [34] Stöd åt änkor och vissa andra ensamstående kvinnor 111. m. [86] Behovsprövning på bostadsmarknaden. Hyresreglerings- kommitténs betänkande. 1. [37] Hemhjälp. Bostadskollektiva kommitténs betänkande. 1.

[38] Socialförsäkringsutredningen. Sjukförsäkring och yrkes- skadeförsäkring. [39]

Hälso- och sjukvård.

utredningar 1952

. Allmänt näringsväsen. Nordiskt patentsamarhete. [43]

uu

Fast egendom. Jordbruk med bmaringar.

Betänkande angående vissa fiskerättsliga förhållanden , inom lappmarkerna samt tillgodogörsndet av fisket i E kronovattnen därstädes och i Jämtlands län rn. m. [18] ; Den jordbruksekonomiska undersökningen. [41] [

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk.

Barrskogstillgångarna och skogsindustriens råvaruför-

sörjning. [15]

Industri.

. . Ac...... '

Handel och sjöfart.

Kommunikationsväsen.

Busslinjeutredningen. 1. Betänkande med förslag till be- räknande av tilläggsvärde (goodwill) för bussföretag m.m. [20 Betänkande med förslag till ändrade bestämmelser rö-

rande vägföreningar m. m. [26] Betänkande med förslag till förbättrade kommunikationer i Härjedalen och nordvästra Hälsingland. [27]

Bank-, kredit- och penningväsen.

Förslag till lag om bankrörelse m. m. [2] _ Förslag om samförvaltning av stadshypoteks- och boende-,. kreditorganisationerna. [32] '-

Försäkringsväsen.

me..;—

ngr—'

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt.

Bokutredningen. [23] Vidgat tillträde till högre studier. [29] , Rekrytering och utbildning av polispersonal. [30] ;; Supplement nr 8 till Sveriges familjenamn 1920. [31] i Den första lärarhögskolan. [38] ' Yrkesvägledningen och skolan. [42]

;..i:

jazzen.—17. . _

Försvarsväsen.

Militär-psykologi och personaltiänst. Arbetsuppgifter ocii central organisation. [40] EE

,...-;.._

Utrikes ärenden. Internationell rätt.

Nordisk passfrihet. Betänkande nr 1. [4] Tull- och valutalättnader i resandetrafiken mellan

Betänkande angående hälso— och sjukvården vid krig och andra utomordentliga förhållanden. [22]

nordiska länderna. Betänkanden nr 2 och 8. [IB—17