SOU 1954:11
Yrkesutbildningen
N 4-0 ('?
nå (-
_ CDL"
&( *. IGT?»
National Library of Sweden
Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013
STATENS OFFENTLICA UTREDNINGAR 1954:11
Ecklesiastikdepartementet
BETÄNKANDE AV
1952. ÅRS YRKESUTBILDNINGSSAKKUNNIGA
YRKESUTBILDNINGEN _:
Stockholm 1954
Kronologisk
. Svensk nambok 1954. Statens Reproduktionsansteit. 224 !. Fl. . Musikliv iSverige. Betänkande med förslag till åtgärder
äs; ut; fräaje det svenska musiklivete utveckling. Idun. s. .
. Kollektivhu. Victor Petterson. 116 s., 20 !. pl. S. . Modemknpföreäkring m. m. Idun. 154 5. S. . Vården vid ungdomevårdsskoioma. Victor Petterson. 138 35. . Ärvdabalk.Norstedt. 257 s. Ju. . Nordisk pasirihet. Del III. Upphävande av all pesskon-
tå-oll vlild grnserna mellan de nordiska länderna. Gernandt. s. .
. Nordisk kutekt. Betänkande om utgivande ev en nordisk parlamentaiek tidskriftspubliketion. Gummesson. 14 !. Ju. . Betänkandt angående instanuordningen i vattenmål m. m. Gummeeem. 90 5. In. . Förslag tililng om sparbanker m. m. Victor Petterson. ! 330 5. F .
. Yrkesutbilcningen. Baggström. 467 l., 2 kartor. E.
Anm. Orn säskild tryckort ej angivas, är tryckerten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstiverna till det departement, nder vilket utredningen avgivits, t. ex. E. — ecklesiastikdepartementet, Jo. — jordbruksdapartementet.
Statens offentliga
förteckning
utredningar 1954
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINCAR 1954:11 Ecklesiastikdepartementet
YRKESUTBILDNINGEN
B ETÄN KAN DE AV
1952 ÅRS YRKESUTBILDNINCSSAKKUNNICA
IVAR HBGGSTBÖMS BOKTRYCKERI A. B. STOCKHOLM 1954
INNEHÅLLSFÖRTECKNINC
Skrivelse till Statsrådet och Chefen för Kungl. Ecklesiastikdepartementet . . 7
Kap. ]. Y rkesutbildningen och samhället .................................. 11
Inledning ................................................................ ll Området för yrkesutbildningssakkunnigas utredning .......................... 11 Behovet av yrkesutbildning ................................................ 12 Ungdomsskolan och yrkesutbildningen ....................................... 14 Den kommande yrkesskolan ................................................ 16 Yrkesutbildningens studieinnehåll och stadieproblemet ........................ 17 Programmet i korthet ..................................................... 18
Kap. 2. Y rkesutbildningens utveckling och nuvarande utformning i Sverige . 21
Indelning ................................................................ 21
& Den principiella grunden för yrkesutbildningen i Sverige ...................... 22 l Några viktigare utredningar och förslag om den skolmässiga yrkesutbildningens
' organisation .............................................................. 23
För och emot lärlingslagstiftning ............................................ 28 Yrkesutbildningens utveckling .............................................. 30
Kap. 3. Y rkesutbildningens geografiska spridning .......................... 37
Tabellmaterialet .......................................................... 37
A Hela yrkesundervisningen i förhållande till folkmängden ....................... 38
' Deltidsundervisningen ..................................................... 38
Heltidsundervisningen i förhållande till hela folkmängden ...................... 39 Heltidsundervisningcn uppdelad på näringsgrenar i förhållande till antalet syssel— satta inom respektive näringsgren ........................................... 40 Heltidsundervisningens koncentration till ett relativt fåtal orter ................ 41 Yrkesskolornas utformning på vissa orter .................................... 42 Samarbete mellan två eller flera kommuner om en yrkesskola .................. 44
Kap. 4. Yrkesutbildning i näringslivet ................................... 45
Begränsning av området ................................................... 45 Utbildningens omfattning .................................................. 47 Utbildningens art ......................................................... 55 Utbildningens organisation ................................................. 57 Sammanfattning .......................................................... 64
Kap. 5. Översikt av yrkesutbildningen i vissa länder ........................ 66
Principer för yrkesutbildningen ............................................. 66 Länder med lärlingslag ..................................................... 67
Andra länder ............................................................. 69 Staten och yrkesutbildningen ............................................... 71
Vägar till högre studier .................................................... 72 Kvantitativ utveckling .................................................... 72
Kap. 6. Lärlingslagsfrågan ................................................. 73
Sid. Kap. 7. Samarbetet mellan skola och arbetsliv ifråga om yrkesutbildningen . 79
Principer för samarbetet ................................................... 79 Anpassningen mellan utbildningen på arbetsplatsen och i skolan ................ 81 Industri .................................................................. 84 Hantverk ................................................................ 88 Handel .................................................................. 91 Husligt arbete ............................................................ 93 Sammanfattning .......................................................... 94 Kap. 8. Y rkesskolornas rekryteringsområden ............................... 96 Faktorer av betydelse för rekryteringen till yrkesskolorna ...................... 96 Deltidskurser ............................................................. 97 Heltidskurser ............................................................. 98 Sammanfattning .......................................................... 107 Kap. 9. Allmänna grunder för utbyggnaden av yrkesskoloma .............. 110 Inledning ................................................................ 110 Ungdomsårskullarnas och enhetsskolans inverkan på efterfrågan på skolmässig ut- bildning i heltidskurser .................................................... 112 Allmänna grunder för utbyggnaden ......................................... 113 Utbyggnaden av skolor för industri och hantverk ............................ 116 Utbyggnaden av skolor för handel .......................................... 122 Utbyggnaden av skolor för husligt arbete ................................... 124 Sammanfattning av utbyggnaden för de olika näringsgrenarna .................. 126 Kap. 10. Övergång från 9 y' och yrkesskolor till högre yrkesutbildning ...... 132 Inledning ................................................................ 132 De allmänbildande skolorna och yrkesutbildningen ............................ 132 Nuvarande förhållanden i Sverige ........................................... 134 Det framtida behovet av övergångsmöjligheter ............................... 136 Kompletteringsbehovet för 9y-eleverna ...................................... 136 Tillgodoseende av kompletteringsbehovet för 9y-eleverna ...................... 139 Sammanfattning .......................................................... 143 Kap. 11. Den kvinnliga ungdomens yrkesutbildning ........................ 145 Inledning ................................................................ 145 Verkställda utredningar .................................................... 146 Kvinnornas möjligheter till utbildning och arbete ............................ 147 Kvinnorna och yrkesutbildningen ........................................... 150 Utbildningen för husmödrar i enskilda hem .................................. 153 Utbildningen för husligt förvärvsarbete ...................................... 154 Den fortgående förändringen i kvinnornas inställning till utbildning och förvärvs- arbete ................................................................... 156 Sammanfattning av sakkunnigas synpunkter ................................. 157 Kap. 12. Läsårets längd och arbetsveckans omfattning ............. ' ........ 159 Nuvarande förhållanden ................................................... 159 Principer för sakkunnigas förslag ........................................... 159 Årskurser och terminskurser . .. .. .. .. . . . . . . . . . . . . . . ._ ........................ 160 Specialkurser ............................................................. 161 Stipendiemöjligheter ....................................................... 162 Arbetsveckan ............................................................. 162
Kap. 13. H elticlskursernas organisation .................................... 164 Heltidskurserna och enhetsskolan ........................................... 164 Kurser för industri och hantverk ............................................ 166 Handel .............. . ................................................... 168 Husligt arbete 111. m. ...................................................... 169 Elevantalet i heltidskurserna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ; ........................... 170 Sammanfattning ..........................................................
Kap. 14. Deltidsundervisningens organisation .............................. 174
Allmänna synpunkter ...................................................... 174 _ Olika slag av kurser ....................................................... 177 ,! Sammanfattning .......................................................... 178 Kap. 15. Kurser för 9 g och centrala hantverkskurser ....................... 180 Kurser för 9y ............................................................ 180 Sakkunnigas förslag till 9 y-kurscr ........................................... 186 Centrala hantverkskurser .................................................. 190 Sammanfattning .......................................................... 192
Kap. 16. Pedagogiska synpunkter på yrkesundervisningen och aktuella yrkes- pedagogiska frågor ...................................................... 194 Innehållet i yrkesundervisningen ............................................ 194 Utvecklingen av yrkesundervisningens metodik ............................... 196 Några synpunkter på inlärning ............................................. 197 . Utbildning på arbetsplats i icke skolmässig form .............................. 199 ' Skolmässig yrkesutbildning ................................................ 201 Växelutbildning ........................................................... 208 Yrkesanalys .............................................................. 21 1 Lärarutbildningen ......................................................... 212 Några yrkespedagogiska frågor ............................................. 215 Yrkespedagogiska förslag .................................................. 220 Kap. 17. Y rkesutbildningens ledning och administration .................... 221 Inledning ................................................................ 221 Lokal ledning ............................................................. 222 Regional ledning .......................................................... 224 Den centrala ledningen av yrkesutbildningens olika grenar ..................... 231 Yrkesutbildningssakkunnigas synpunkter ..................................... 233 . Enhetsskolans yrkeslinje och den centrala ledningen ........................... 236 ? Administration ........................................................... 238 5 Sammanfattning .......................................................... 240 , Kap. 18. Statsbidragsgrunder för yrkesundervisningen ...................... 244 Inledning ................................................................ 244 Statsbidrag till driften av heltidskurser vid lokala och centrala yrkesskolor ....... 246 , Statsbidrag till deltidskurser vid lokala och centrala yrkesskolor ................ 255 Statsbidrag till riksskolor .................................................. 256 Statsbidrag till företagsskolor .............................................. 257
Statsbidrag till lärlingsutbildning hos hantverksmästare ........................ 259
Sid. Statsbidrag till undervisnings- och administrationslokaler samt till första uppsätt- ningen stadigvarande undervisningsmateriel .................................. 261 Statsbidrag till elevhem .................................................... 262 Sammanfattning .......................................................... 263 Kap. 19. Kostnadsberäkningar ........................................... 267 Inledning ................................................................ 267 Underlag för beräkningarna ................................................ 267 Driftskostnader vid heltidsundervisningen .................................... 269 Driftskostnader vid deltidsundervisningen .................................... 271 Lärlingsbidrag till hantverksmästare ........................................ 272 Investeringskostnader ..................................................... 273 Total kostnadsökning för statsverket ........................................ 275 Sammanfattning .......................................................... 275 Kap. 20. Författningsförslag .............................................. 278 Yrkesskolstadgan ......................................................... 278 Statsbidragskungörelsen .................................................... 289 Kap. 21. Sammanfattande synpunkter och förslag .......................... 297 Allmänna synpunkter ...................................................... 297 Arbetsfördelningen mellan yrkesliv och skola ................................. 300 Yrkesskolornas kvantitativa utbyggnad ...................................... 302 Skolformer för olika rekryteringsområden .................................... 303 Arbetsår, termin, arbetsvecka, undervisning m. m. i heltidskurserna ............ 305 . Nya kurstyper i yrkesskolorna .............................................. 306 Den husliga heltidsundervisningcn ........................................... 307 Deltidsundervisningen ..................................................... 307 Stadieindelningen ......................................................... 308 Yrkespedagogiska frågor ................................................... 309 Yrkesutbildningens ledning ................................................ 309 Statsbidragsgrunder ...................................................... 310 Kostnadsberäknin gar ...................................................... 3 12 Hemställan ............................................................... 313 Bilagor 1. Terminologi ...................................................................... 315 2. Författningsförslag ................................................................ 319 3. Sammanställning av uppgifter ur årsredogörelser ..................................... 345 4. Redogörelser för yrkesutbildningen i åtta länder ..................................... 365 5 a. Beräkning av kostnader för inrättande av yrkesskolor ................................ 399 5 b. Beräkning av kostnader för uppförande av elevhem .................................. 408 5 c. Nonnalkostnadsberäkningar ........................................................ 410 6 a. Undervisningsplan för snickeriindustrin ............................................. 415 Gb. Undervisningsplan för klänningssömmerskor inom bomullskonfektion .................. 420 Go. Undervisningsplan för verkstadsindustrin ............................................ 425 7. Utbildningssystem (Carrard och TWI) .............................................. 434 8. Undersökning rörande utbildningsbehovet på landsbygden ............................ 453 9. Det siffermässiga underlaget till kartorna A och B ................................... 463
Till Statsrådet och Chefen för Kungl. Ecklesiastikdepartementet
Den 30 juni 1952 bemyndigade Kungl. Maj:t Herr Statsrådet att tillkalla högst tio sakkunniga för slutförande av 1946 års skolkommissions utredning rörande yrkesutbildningen. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade Herr Statsrådet samma dag ledamoten av riksdagens första kammare, kommunaldirektören Emil Erhard Näsström, fru Rosa Andersson, föreståndarinnan för Osby lant- hushållsskola Ester Katarina Arfwedson, direktören filosofie kandidaten Erik Johan Bengtson, direktören filosofie licentiaten Einar Ewald Forssell, organi— sationssekreteraren Hilding Gunnar Edvin Albert Färm, rektorn Martin Sixten Lindström, ledamoten av överstyrelsen för yrkesutbildning, direktören Gustaf Gerhard Nilsson och nuvarande ledamoten av riksdagens andra kammare, gods- ägaren Gustav Erik Nilsson samt uppdrog åt Näsström att såsom ordförande leda utredningsarbetet.
Samtidigt uppdrogs åt dåvarande byråchefen i överstyrelsen för yrkesutbild- ning Carl Gustaf Birger Arvas att tjänstgöra såsom sekreterare hos de sakkun— niga. och åt nuvarande konsulenten i skolöverstyrelsen, filosofie magistern Ida Britta Stenholm att tjänstgöra såsom biträdande sekreterare hos de sak- kunniga.
Dcn 15 november 1952 tillkallade Herr Statsrådet ledamoten av riksdagens andra kammare, folkskolläraren Oscar Johan Natanael Malmborg såsom ytter-
ligare sakkunnig.
De sakkunniga antog namnet 1952 års yrkesutbildningssakkunniga. För att såsom experter stå till sakkunnigas förfogande för överläggningar och samråd tillkallades den 12 december 1952 dels, räknat från och med den 1 augusti 1952, byråchefen i överstyrelsen för yrkesutbildning Karl Olof Josephson, dels ock, räknat från och med den 1 december 1952, rektorerna vid centrala verkstads- skolan i Karlskrona Carl Oscar Wilhelm Andersson, vid Stockholms stads yrkes- skolor för husligt arbete Inez Olivia Göransson, Vid Fredrika Bremer-förbundets
skola för kvinnlig yrkesutbildning Majken Inga-Britta Halling och vid Kristine- hamns praktiska skola Fritiof Martin Holmstrand.
I enlighet med vid olika tillfällen lämnade bemyndiganden respektive uppdrag har såsom experter med vissa avgränsande uppgifter deltagit i utredningsarbetet
vid upprättande av studieplaner med metodiska anvisningar för klass 9 y (ar- betet i huvudsak utfört inom skolkommissionens yrkesutbildningsdelegation men fullföljt av yrkesutbildningssakkunniga): överdirektören Karl—Axel Annell, byrå— chefen Olof Arne Arnegren, byråchefen Sven-Ingvar Sjöstedt, förste byråinspek- tören Bengt Stensiö, ]änsjägmästaren Ragnar Hjorth, jägmästaren Ulf Lillie- höök, överläraren Olle Ekberg, ingenjören Gunnar Windelhed, ingenjören Axel Bergenwald, rektorn Nils Eriksson, teckningsläraren Ivar Franke, teckningslära- ren Carin Holmer, yrkesläraren Olle Svensson, apotekaren Bertil Rönnmark, konsulenten Bertha Lundberg, ingenjören Elis Ternstedt, ingenjören Nils Carls- son, byråchefen Knut Ramstedt, rektorn Ivan Larsson, rektorn Gunnar Hedvall, handelsläraren Sven Nylin, maskinskrivningsläraren Gungerd Lemon, förestån- daren vid Stockholms stads yrkesskolors kurseri stenografi och maskinskrivning Elsa Askerberg, skolkökslärarinnan Märta von Krusenstjerna, byråchefen Ingrid Osvald-Jacobson, rektorn Inez Göransson, konsulenten Lisa Smedberg, rektorn Gustaf Juter, rektorn Ernst Sedström, lektorn Sven Nylinder;
vid utarbetande av undervisningsplaner för en ettårig utbildningsgång använd- bar som alternativ till klass 9 y och även vid frivillig utbildning efter genom— gången sju- eller åttaårig folkskola: civilingenjören Frithiof Ekstedt, ingenjören Olle Helling, ingenjören Gösta Holmberg och ingenjören Per Lindman;
för verkställande av vissa kostnadsberäkningar: byråsekreteraren Bror Lars- son; '
för viss statistisk utredning: byråchefen Tor J erneman och förste byråsekrete- raren Axel Spendrup;
vid utarbetande av författningstexter: förste byråsekreteraren Thorsten Sjö- berg.
Utformningen av de sakkunnigas förslag har väsentligen skett inom sex under- kommittéer, nämligen en organisationskommitté, fyra studieplanskommittéer och en stadgekommitté. I dessa kommittéer har såväl ledamöter i sakkunniga som experter och sekreterare medverkat. I onganisationskommittén, som haft i uppdrag att utarbeta flertalet av kapitlen i det nu överlämnade betänkandet, har sekreterararbetet utförts av biträdande sekreteraren.
$. (
| » '!
De sakkunniga har färdigställt studieplaner med metodiska anvisningar för framförallt den yrkesteoretiska undervisningen i klass 9 y, redovisade till Herr Statsrådet den 25 februari 1953, och avseende följande näringsgrenar och yrken.
Industri och hantverk: metallarbetare, instrumentmakare, bilmekaniker, bleck— och plåtslagare, värme- och sanitetsmontörer, smeder, elektriker, snickare, tapetserare, murare, målare, frisörer, klänningssömmerskor. Handel
Husligt arbete Jord- och skogsbruk Fiske och fraktfart (endast utkast).
Förut berörd—a undervisningsplaner för ett-årig utbildningsgång är som bilagor fogade till betänkandet.
Remissutlåtanden över följande utredningar och framställningar har avgivits av de sakkunniga:
den 25 januari 1952, överstyrelsens för yrkesutbildning framställningar om stipendier för lärlingsutbildning utom hemorten,
den 10 december 1952, arbetsmarknadsstyrelsens utredning och förslag an— gående yrkesutbildning för skogsarbetare,
den 21 maj 1953, framställning från överstyrelsen för yrkesutbildning angående pedagogiska dagar för lärare vid kommunala yrkesskolor,
den 21 maj 1953, framställning från svenska facklärarförbundet angående rätt för centrala verkstadsskolors och kommunala yrkesskolors lärare att delta i skol- styrelsernas sammanträden,
den 26 juni 1953, skolöverstyrelsens förslag till provisorisk reglering av löne- och anställningsförhållanden m. m. för vissa lärare i klass 9 y samt statsbidrag till lönekostnader,
den 28 november 1953, Skogsstyrelsens förslag till ordnande av den lägre skog- liga yrkesutbildningen,
den 20 januari 1954, överstyrelsens för yrkesutbildning i samråd med medicinal- styrelsen verkställda utredning angående utbildning av sysselsättnings- och ar- betsterapeuter.
Sakkunniga har den 14: augusti 1953 till Herr Statsrådet överlämnat förslag till provisoriska regler för ersättning till elever i 9 y under yrkespraktik i närings- livet.
För att beaktas vid fullgörandet av uppdraget har till de sakkunniga respek- tive 1946 års skolkommission överlämnats
den 28 juni 1950, underdånig framställning från Svenska yrkesskolföreningen med vissa synpunkter på anslagsbehov m. m. för yrkesundervisningen,
den 25 januari 1952, underdånig framställning från överstyrelsen för yrkes- utbildning om statsbidrag till hantverksskolor,
den 14 februari 1953, underdånig framställning från överstyrelsen för yrkes- utbildning rörande förslag från styrelsen för centrala verkstadsskolan i Eskilstuna angående tjänsteförening för ordinarie lärare.
De så överlämnade framställningarna har, såsom framgår av betänkandet, i vissa avseenden föranlett förslag från sakkunnigas sida. Remissakterna åter— ställes samtidigt härmed till ecklesiastikdepartementet.
De sakkunnigas arbete har främst inriktats på yrkesskolväs-endets upplägg— ning och utbyggnad. Som en grundprincip har uppställts en närmare anknyt- ning av yrkesskolornas undervisning till, å ena sidan, den allmänbildande sko- lan, å andra. sidan, yrkesutbildningen i näringslivet. I enlighet med de under— handsdirektiv, som på sin tid lämnades skolkommissionens yrkesutbildnings— delegation, har dock endast de grenar av yrkesutbildningen, som står under överstyrelsens för yrkesutbildning inseende, behandlats mera ingående, och av dem har, i fråga om pedagogiska spörsmål, industri—hantverk och husligt arbete
kunnat ges största utrymmet.
1.952 år yrkesutbildningssakkunniga, som härmed vördsamt överlämnar före- varande betänkande, anser sig därmed ha fullgjort sitt uppdrag. Stockholm den 29 april 1954.
EMIL NÄSSTRÖM
EINAR FORSSELL ROSA ANDERSSON ESTER ARFWEDSON ERIK BENGTSON HILDING FÄRM MARTIN S.LINDSTRÖM OSCAR MALMBORG GERHARD NILSSON GUSTAV NILSSON
/ Birger Arvas
KAPITEL 1
Yrkesutbildningen och samhället
Inledning
När man diskuterar betingelserna för yrkesutbildning, är det naturligt att utgå från förhållandena inom industri och hantverk. Det är den största närings— i' grenen och den, där de tekniska och sociala omvälvningarna under de senaste _ hundra åren först och mest påtagligt gjort sig gällande. Men mycket av det som [ hänt inom industrin och hantverket kan i stort sett sägas gälla också andra arbetsområden såsom jordbrukets olika grenar, det husliga arbetet, handeln och kontorsarbetet. , Den praktiska yrkesutbildningen har hittills i övervägande grad skett på ar- betsplatserna och meddelats av de utlärda arbetarna. Men arbetstakten har stegrats. Den enskildes arbete har specialiserats på vissa begränsade moment. Både arbetaren och hans företag har fått allt större ekonomiskt intresse av att arbetet utförs snabbt och utan avbrott. Allt detta har gjort det svårt att jäm- sides med det produktiva arbetet ålägga arbetarna utbildning-suppgifter ifråga om den nya arbetskraften.
Inte bara arbetarnas situation utan också de materiella förutsättningarna på arbetsplatsen gör det allt svårare att låta den grundläggande praktiska utbild- ningen ske i produktionen eller i annat arbete. Den tekniska apparaturen och materialet är många gånger så dyrbara och arbetsprocessen så komplicerad, att man inte utan stora både mänskliga och ekonomiska risker kan låta rena nybör- jare syssla med dem.
Det har också visat sig, att man på många håll flyttat ut den grundläggande praktiska utbildningen ur produktionen och låter den ske i särskilda skolverk- städer. Den ökade efterfrågan på grundläggande praktisk-teoretisk utbildning i yrkesskolornas heltidskurser tyder på att man även bland dem som söker an- ! ställning insett betydelsen av att ha en viss utbildning, innan man kommer ut I i produktivt arbete. Ännu så länge är möjligheterna att i skolmäss'ig form ge en grundläggande praktisk-teoretisk yrkesutbildning i heltidskurser begränsade. Men tendensen är så påtaglig, att man bör kunna utgå från att det är denna linje man bör arbeta efter under den period man nu kan planera för.
Området för yrkesutbildningssakkunnigas utredning
Den yrkesutbildning, som behandlas i vår utredning, bygger i de flesta fall på folkskolan eller på enhetsskolans yrkeslinje. Den riktar sig främst till personer,
som i varje fall i början av sin yrkesutövning har övervägande manuellt beto— nade arbetsuppgifter. I första hand avser den näringsgre-narna industri- hantverk, handel och husligt arbete. Även andra näringsgrenar berörs emeller- tid, och vi har menat, att den principiella uppläggning av yrkesutbildningen, som här föreslås, bör kunna tillämpas också på övriga slag av utbildning på jämför- liga stadier, tämligen oberoende av näringsgren.
Utredningen sysslar dels med den grundläggande nybörjarutbildningen för olika arbetarkategorier, dels med den fortsatta utbildningen av arbetskraft med kortare eller längre yrkeserfarenhet. Den mera teoretiskt betonade utbildningen vid högre tekniska läroverk, handelsgy-mnasier och därmed jämförliga skolor, således utbildning som i allmänhet kräver mera teoretisk skovlunderbyggnad, be- rörs inte annat än i samband med övergången från lägre till högre yrkesutbil- dande skolor.
Våra förslag är övervägande av principiell art. De bildar underlag till det för- slag till ny yrkesskolstadga och statsbidragskungörelse, som ingår som bilaga i betänkandet. En mängd detaljfrågor är ännu olösta och även en del större frågor kvarstår. Den viktiga principfrågan om yrkesutbildningens ledning är avsedd att behandlas mera utförligt av en särskild sakkunnigkommitté. Detaljfrågorna torde bäst lösas inom överstyrelsen för yrkesutbildning eller av särskilt tillkal- lade sakkunniga.
Behovet av yrkesutbildning
Från medeltidens och 1600— och 1700—talens hantverksmässiga tillverkning går man nu med allt snabbare utvecklingstakt via den långa industrialiseringsperio— dens minskade beroende av yrkeskunnig arbetskraft in i ett de komplicerade tekniska processernas tidevarv. Utbildningen för olika arbetsuppgifter förändras allteftersom samhället förändras. Teknikens utveckling, omläggningar i arbetets organisation och människans förändrade ställning i produktionsprocessen med- för krav på en förändring också av yrkesutbildningen. Varje individ i vårt sam— hälle kommer i olika sammanhang — i den industriella produktionen, i distribu- tionen, i det samhälleliga arbetet och i hemmet — i kontakt med uppfinningar och arbetsförlopp, som kräver någon teknisk och social bildning. Var och en måste veta hur den del av mekanismen fungerar, som han eller hon blivit satt att passa, vad som skall göras, om något råkar i olag, villken uppgift man själv och ens arbetsplats eller företag fyller i samhället, vart man skall vända sig för att få ett arbete utfört, anskaffa en vara eller erhålla social hjälp av något slag.
Det var naturligt att man 1918, när vår nuvarande yrkesskolstadga i huvud- sak kom till, överlämnade utbildningen av arbetskraft för näringslivets olika gre— nar — framför allt den producerande industrin och den distribuerande handeln — till företagen, liksom man ansåg, att hemmen till största delen borde svara
för den husliga utbildningen. 1918 års yrkesskolstadga byggde på en uppfattning av samhället och arbetslivet, sådana de i stort sett varit under 1800-talet och fram till det första världskriget. Inom varje företag fanns en kärna av yrkes— kunnig arbetskraft, som kunde föra sina kunskaper vidare till nya anställda. Man ansåg sig också kunna räkna med att rekryteringen till olika yrken och arbetsområden skulle ske i stort sett efter den gamla linjen, som innebar att sonen valde faderns yrke.
På 1950-ta1et är läget ett annat. Arbetslivet har blivit mera tekniskt kompli- cerat och ställer högre krav på utbildning hos större grupper av sysselsatta. Varje individ på en arbetsplats innebär en ekonomisk tillgång eller risk, som gör företaget mer eller mindre lönande och mer eller mindre konkurrenskraftigt. : På samma sätt är husmoderns yrkeskunnighet av stor ekonomisk betydelse för i hemmet. Husmödrarna svarar som konsumentgrupp för de sammanlagt största ? inköpen. l l Ser man till konkurrensen endast mellan olika företag, kan det sägas, att yr- kesutbildningen fortfarande är företagens uppgift. Men ser man också till lan- dets förmåga att hävda sig på världsmarknaden vid sidan av andra länder, framstår yrkesutbildning som en uppgift för det allmänna i lika hög grad som folkundervisningen, vilken sedan mer än hundra år varit statens och kommu- nernas sak. i Yrkesutbildningen får inte, såsom hittills övervägande skett, framför allt ta sikte på de kvalificerade yrkesarbetarna. Den måste syssla med personalgrup— per, som kräver utbildning både av skiftande art och av skiftande grad. Inom de tre stora yrkesområden, som vår utredning framför allt sysslar med —— alltså industri-hantverk, handel och husligt arbete — kan man, liksom inom jord- bruk, skogsbruk, förvaltning, socialt arbete, servicearbete m.m. — vid sidan av arbetsledarna, som vi inte behandlar — urskilja åtminstone tre olika personal— kategorier. Det kan ibland vara svårt att dra en klar gräns mellan de olika grup- perna. Varje kategori skiljer sig dock från de andra genom omfattningen av de fackkunskaper som krävs. Men behovet av utbildning växlar inte bara mellan de olika kategorierna. Också mellan individer inom en och samma personalka- tegori kan utbildningsbehovet vara mycket olika, beroende på vilken närings- gren, vilken bransch och vilket yrke individen tillhör.
De tre personalkategorier, som yrkesutbildningen måste Vända sig till, är föl- jande:
1. Yrkeskunnig personal (t.ex. hantverkare och andra yrkesarbetare, allround kontorister, butikspersonal, kokerskor), i regel utan arbetsledande uppgifter.
2. Specialiserad personal (t. ex. sättare, bokförare, stenografer, restaurangkassör— skor), särskilt kunnig i en eller ett par av de arbetsuppgifter, som tillkommer grupp 1. .
3. Tempoarbetare, som utför vissa mindre utbildningskrävande arbetsuppgifter.
Som en fjärde kategori kan det vara befogat att nämna vissa grupper av grov- och diversearbetare, då utbildning givetvis krävs även i deras arbete.
I flertalet europeiska länder liksom i Amerika har man på ett annat sätt än i Sverige genom positiva åtgärder och ekonomiskt stöd erkänt betydelsen av en systematisk yrkesutbildning. Därmed har man minskat produktionskostnader— na, drivit upp arbetstakten och förbättrat sin förmåga att hävda sig på mark— naden.
I Sverige kan man ur diskussioner, tidnings- och officiella uttalanden utläsa ett starkt intresse för yrkesutbildning. Men detta intresse har ännu i alltför hög grad stannat vid allmänna deklarationer. Statsverket betalade budgetåret 1953/ 54 cirka 560 miljoner kronor till folkskolor och annan folkundervisning. Av den undervisning, som bygger på folkskolan, kostade allmänna läroverk och därmed jämställda skolor 150 miljoner kronor, medan statens andel i kostnaderna för centrala och kommunala yrkesskolor, högre tekniska läroverk, handelsgymnasier och andra yrkesutbildande skolor på jämförliga stadier stannade vid cirka 40 miljoner kronor. Visserligen kan omfattningen av läroverkens och yrkesskolornas undervisning mera sällan jämföras. Men de yrkesutbildande skolorna borde dock få resurser att ge en fortlöpande utbildning av skiftande slag till ett minst dub- belt så stort elevklientel som det läroverken vänder sig till.
Yrkesutbildningen kan ske helt inom företagen, helt i skolor eller genom ett samspel mellan företag och skola. I vår utredning behandlar vi främst de båda sistnämnda formerna för yrkesutbildning.
Hur utbildningen än är organiserad, bör den ha en tvåfaldig uppgift. Dels skall den förse näringslivet med utbildad arbetskraft i tillräcklig omfattning. Dels skall den hjälpa ungdomen att anpassa sig och finna tillfredsställelse i ar- betet, att förstå arbetets bety-delse för individen och för samhället, att genom en planmässig lärogång ge den rent tekniska yrkesskickligheten samtidigt som den utvecklar omdömet, ansvarskänslan och förmågan att arbeta självständigt tillsammans med andra, d.v.s. bidrar till personlighetens framväxande.
Ungdomsskolan och yrkesutbildningen
På många håll i världen, bland annat i Europa och Amerika, håller man nu på att utforma en ny s-kola, anpassad efter de förändrade kraven på allmän och teknisk bildning och utbildning. Man förlänger skolplikten. Man ger ökat ut- rymme åt samhällsorienterande ämnen. Man för in yrkesutbildning som en alternativ linje på de obligatoriska skolornas högstadium. På yrkesskolornas program tar man upp andra utbildningsformer än den traditionella yrkesarbe- tarutbildningen, som hittills varit dominerande. Man bryter ut en del av den grundläggande praktiska utbildningen ur produktionen. Man kombinerar i allt större utsträckning den yrkesteoretiska undervisningen med samhällsorienteran-
de undervisning. Man håller med andra ord på att skapa ett utbildningssystem, som när det blir färdigt troligen kommer att innebära en för alla gemensam men i vissa avseenden differentierad skola, obligatorisk under minst nio och ibland ända upp till tolv år. Högstadiet i denna framväxande skola utformas som en ungdomsskola med alternativa linjer, som anpassats efter olika utbild- ningsbehov och leder fram till skilda studiemål.
Den framväxande ungdomsskolan vill nå sitt mål genom att ge dels en viss för alla gemensam teoretisk och praktisk allmänt medborgerlig undervisning, dels för de enskilda eleverna efter deras eget val antingen en mera omfattande och mera speciell allmänt teoretisk undervisning eller en praktisk—teoretisk grundläggande yrkesutbildning.
Ungdomsskolan i denna utformning erkänner, att behovet av och rätten till utbildning är densamma för alla ungdomar, oberoende av om de väljer en prak- tisk eller en teoretisk bana. De praktiska yrkena sättes således i paritet med de teoretiska ifråga om behovet av en relativt gedigen grundläggande utbildning.
Även den fortsatta grundläggande yrkesutbildningen efter den obligatoriska skolans slut tillerkänns en annan betydelse än hittills. En konsekvens av detta blir bland annat, att den kompletterande undervisningen i yrkesskola blir ett normalt led i yrkesutbildningen, så att hela den grundläggande utbildningen för- läggs till ordinarie arbetstid.
Ungdomsskolan, utformad på rätt sätt, skall i skolan ge ungdomarna en posi- tiv inställning till arbetet. Och har man väl grundlagt en positiv inställning till arbetet, är det möjligt att utveckla och bevara denna inställning efter skolans slut. Då är det också troligt, att ungdomarna vill fortsätta sin utbildning även sedan de lämnat den obligatoriska skolan. Utbildning för vuxna kommer att bli mera efterfrågad och därigenom av större betydelse än förut. Ungdomsskolan blir på så sätt ett stadium och inte i sig själv en avslutad utbildning.
Yrkesskolornas verksamhet måste kunna anpassas efter växlande behov och förändrade förhållanden på arbetsmarknaden. Den måste omspänna de mest skiftande ämnen och kursformer.
Hittills har vi inte haft något enhetligt system av ungdomsskolor. Vi har all- männa läroverk, tekniska läroverk, handelsgymnasier, folkhögskolor, yrkessko- lor och en rad andra allmän— eller yrkesutbildande skolor. Men dessa olika sko— lor har i stort sett arbetat som tämligen fristående skolformer, var och en med sitt speciella studiemål.
Det är givet, att de olika linjerna i en gemensam ungdomsskola måste ha var och en sitt studiemål, men de skall höra till ett och samma skolsystern och måste därmed också ha ett gemensamt studiemål, en allsidig personlighets- och med- borgarfostran. För att man skall kunna uppnå detta, måste skolans bildningsmål anpassas efter nya samhälleliga syften.
. Den kommande yrkesskolan
Yrkesutbildningens anknytning till det allmänna skolväsendet. 1946 års skol— kommissions principbetänkande om den nioåriga enhetsskolan och riksdagsbe- slutet 1950 om skolreformen innebär ett steg i riktning mot ett skolsystem av det slag som talats om i föregående avsnitt. Man smälter samman de olika all- mänbildande skolorna till och med realskolestadiet till en enhetlig skola med nioårig skolplikt och flera likvärdiga linjer på högstadiet.
Enhetsskolans yrkeslinje ger yrkesskolornas grundläggande heltidskurser en naturlig plats i det obligatoriska skolsystemet. Det nionde skolåret kan fullgöras i yrkesskola, och yrkesskolorna får möjligheter att meddela också den allmän- bildande undervisning, som ingår i kursen för 9 y. För vissa yrkesområden —— jordbruk, handel, husligt arbete —— finns redan, fast i begränsad omfattning, hel- tidskurser, som ger en grundläggande utbildning ungefär motsvarande vad som kan ges i 9 y. Även för den grundläggande heltidsundervisningen för industri och hantverk måste liknande utbildningsformer skapas vid sidan av den mera omfattande fleråriga yrkesarbetarutbildningen.
Yrkesskolans uppgift. Yrkesskolornas kapacitet i heltidskurser är mycket be— gränsad och räcker inte på långt när till för att täcka behovet ens av mera full— ständigt utbildad arbetskraft inom de olika näringsområdena. Även om utbygg- nadstakten ökar betydligt, kommer det att dröja länge, innan yrkesskolorna får så många elevplatser i heltidskurser, att de helt kan svara för utbildningen av den arbetskraft, som behöver något slag av mera omfattande skolmässig yrkesut— bildning. Under sådana förhållanden kunde det förefalla tillräckligt att inrikta en reform av yrkesskolväsendet under de närmaste femton—tjugo åren på att be- hålla och utveckla sådana kurstyper, som visat sig bäst fylla behovet, utan att vidga området för verksamheten att omfatta även andra yrkeskategorier än nu.
Men om man vill ge yrkesskolorna möjlighet att fylla sin uppgift i enhets- skolsystemet, om man tillmäter den senaste utvecklingen ifråga om arbetssättet och de ökande kraven på utbildad arbetskraft någon betydelse, räcker det inte med en sovring bland de nuvarande kursformerna och en begränsning av yrkes- skolornas verksamhet i de grundläggande heltids— och deltidskursema till att avse i stort sett endast den arbetskraft, som behöver en mera omfattande, ofta flerårig utbildning. Yrkesskolornas uppgift måste i längden bli att bereda ut- bildning i lämplig form och omfattning åt det stora flertalet av dem, som från enhetsskolan söker sig ut i förvärvsarbete. Detta kan ske på två vägar, dels i samarbete med företag i form av inbyggda företagsskolor, dels i form av grund— läggande heltidskurser i yrkesskola som förberedelse för den fortsatta utbild- ningen — och specialiseringen — i produktionen.
Yrkesskolorna skulle således, från att ha varit i övervägande grad komplette- rande skolor, som främsta uppgift få den grundläggande praktisk—teoretiska yrkesutbildningen på heltid. Det är givet, att om man vidgar verksamhetsom-
rådet för yrkesskolornas heltidskurser så väsentligt, som den nyssnämnda mål— sättningen skulle göra, kan man inte ge alla elever en flerårig utbildning. Yrkes- skolorna måste i stor utsträckning rikta sig till andra kategorier än de blivande yrkesarbetarna och därmed jämställda yrkesgrupper.
Yrkesutbildningens studieinnehåll och stadieproblemet
Riksdagen beslöt 1950 i princip att införa en nioårig obligatorisk skola. I ! anslutning till denna skolas högstadium kan man bygga upp en ungdomsskola ' med frivilliga parallella linjer med differentierat studieinnehåll och skilda studie— mål. En sådan linje är det allmänna gymnasiet, andra linjer är de tekniska gym— ; nasierna och handelsgymnasierna. Dessa linjer bygger alla på samma teoretiska förutsättningar (motsvarande enhetsskolans 9 g) och ger möjligheter till fort- satta studier vid universitet och högskolor. De olika yrkesutbildande skolor, som nu bygger på allmänna teoretiska kunskaper motsvarande enhetsskolans allmänna linje (9 a), t. ex. sjuksköterskeskolor och seminarier, är inte organisa- toriskt lika klart inlemmade i en studiegång med successiv övergång från en !, lägre skola till en högre. Mera sällan och först efter dispens ger dessa skolor till- | träde till universitets- eller högskolestudier. Yrkesutbildande skolor, som bygger , på folkskolan eller enhetsskolans yrkeslinje (9 y), *har i allmänhet ingen orga— nisatorisk anknytning till högre yrkesutbildande skolor med större krav på teo— , retisk skolunderbyggnad. [ Vi har anledning att ta ställning endast_till den sistnämnda gruppen av sko- lor. De fortsatta fackmässiga teoretiska och praktiska studierna vid yrkessko— lorna efter 9 y bör ske dels i heltidskurser, varvid den praktiska utbildningen till en viss del bör organiseras som växelutbildning mellan skola och näringsliv, dels i deltidskurser som ett komplement till en praktisk utbildning i näringslivet. Det är av vikt att en övervägande skolmässig flerårig yrkesutbildning ger någon kännedom om det produktiva arbetet på en vanlig arbetsplats. Och det är ock- så. av vikt, att ungdomarna under en flerårig yrkesutbildning får tillfälle till av— lönat praktiskt arbete åtminstone i viss utsträckning.
Hela utvecklingen inom samhället och dess näringsliv tyder emellertid på att man inte längre kan dra en gräns mellan fackmässig yrkesutbildning och all- mänt medborgerlig fostran. De fackmässiga studierna måste kombineras med en viss medborgar- och personlighetsfostran, som omfattar dels orienterande under- visning om näringsgrenen ifråga, dess produktion och betydelse i samhället, dess ekonomiska, tekniska och sociala organisation, dess anknytning till andra nä— ringsgrenar o.s.v., dels allmänt medborgerlig, i stor utsträckning samhällsori- enterande undervisning. Denna undervisning kommer till stor del att syssla med samma frågor, som behandlas redan i den obligatoriska skolans sam-hällsunder— visning. Men det är givet, att man kan ta upp dem med andra utgångspunkter och på annat sätt, när eleverna är äldre och redan ute i förvärvsarbete.
Vid sidan av den fackmässiga och allmänt medborgerliga undervisningen bör yrkesskolorna också, för dem som så önskar, ge möjligheter till kompletterande allmänt teoretiska studier i de ämnen, som ingår i kurserna för 9 g och gymna- siet. Sådan undervisning kommer att ges även på annat håll, bland annat i gym- nasier (och realskolor) för vuxna. För den yrkesverksamme, som vill kvalificera sig för högre befattning inom sin yrkesgren genom att gå igenom en högre yrkes— utbildande skola, är det många gånger mest tilltalande att inhämta de ytterligare allmänna teoretiska förkunskaper, som kan behövas, vid en yrkesskola som ett led i den fortsatta yrkesutbildningen. En mycket viktig uppgift för yrkesskolorna blir att ta hand om och utveckla specialbegåvningar och ge dem möjligheter att avancera inom sina områden utan att följa den vedertagna vägen över teore- tiska allmänbildande skolor.
Om yrkesskolornautöver den grundläggande utbildningen i heltidskurser kan erbjuda dels fortsatta fackmässiga studier i kombination med en allmän med- borgar— och personlighetsfostran, dels kompletterande teoretisk undervisning i vanliga skolämnen, blir de på ett annat sätt än nu en parallell till de olika sko- lorna på gymnasiestadiet, och deras verksamhet får den direkta anknytning till utbildning på andra stadier, som nu i stort sett saknas. Yrkesskolorna blir en linje i ungdomsskolan.
Programmet i korthet
Önskemålen för framtiden ifråga om den yrkesutbildning, som i regel avses börja i och sedan bygga på enhetsskolans klass 9 y eller motsvarande avslutningsklass i den obligatoriska skolan, kan anges iföljande punkter: a. Yrkesskolornas verksamhet måste inriktas dels, såsom hittills övervägande skett, på yrkesarbetare med flerårig utbildning och därmed jämställda yrkes— grupper, dels, i betydligt högre grad än hittills, även på andra yrkesgrupper med mera. begränsat utbildningsbehov. Skolan bör i allt större utsträckning ta hand om den grundläggande nybörjarutbildningen för olika arbetarkate— gorier med större eller mindre utbildningsbehov och mer eller mindre specia- liserade och differentierade arbetsuppgifter. Framför allt blir den egentliga grundutbildningen utanför produktionen en uppgift för skolan, allteftersom företagen får allt svårare att inrymma sådan utbildning i produktionen. b. Heltidsundervisningen måste utvecklas, så att den inte bara kvalitativt utan även kvantitativt kan fylla samhällets behov av yrkesutbildning av skiftande art och grad.
0. Yrkesutbildningen skall i regel — efter den förberedelse av yrkes- och an— lagsorienterande karaktär som ges i enhetsskolan fram till och med dess åtton- de klass — börja med ett års skolmässig eller på annat sätt systematiserad praktisk-teoretisk undervisning för alla elever i klass 9 y. Denna yrkesutbild- ning skall kompletteras med allmänt teoretisk och medborgerlig undervisning.
För stora grupper kommer denna utbildning att utgöra den skolmässiga grunden för fortsatt, övervägande praktisk yrkesutbildning och träning i produktionen.
. Den i enhetsskolans klass 9 y eller efter den allmänbildande skolans slut på- började yrkesutbildningen måste för vissa kategorier fortsätta under ytter- ligare ett eller flera år. Antingen sker detta helt i skola, varvid växelutbild— ning eller praktik i näringslivet på annat sätt bör ordnas för yrkesskolelever- na. Eller också överflyttas den praktiska utbildningen så gott som helt .till näringslivet, under det att en viss teoretisk, praktisk och allmänt medborger- lig undervisning ges i yrkesskola, antingen i kortare koncentrerade kurser på heltid eller genom deltidsundervisning viss tid per vecka.
Den kompletterande undervisningen i yrkesskola förlägges i möjligaste mån till ordinarie arbetstid.
. Efter den grundläggande utbildningens slut ges möjligheter att i yrkesskola fortsätta såväl de yrkesteoretiska och praktiska som de medborgerliga Och personlighetsfostrande studierna, dels i kompletterande deltidskurser, dels i mera kvalificerade fortbildningskurser under kortare eller längre samman- hängande perioder med heltidsundervisning.
. I den fortsatta yrkesutbildning, som bygger på enhetsskolans yrkeslinje, skall de olika ämnena fogas in i ett sådant sammanhang och ges en sådan inrikt- ning att studiet pekar fram mot ett bestämt mål. Dett-a mål kan sättas högre eller lägre allt efter de studerande individernas behov, intresse och förmåga. Yrkesutbil—dningens olika stadier skall så långt möjligt bygga på varandra, och yrkesutbildningen skall organiseras som en linje vid sidan av de olika ut- bildningslinjer, som bygger på enhetsskolans teoretiska avslutningsklasser. De olika utbildningsvägar, som enhetsskolan leder till, blir på så sätt paral- lella, likvärdiga linjer inom ett enhetligt men rikt differentierat utbildnings— system, där de praktiska yrkena sätts i paritet med de teoretiska ifråga om rätten till och de ekonomiska förutsättningarna för en gedigen utbildning.
. I princip skall det vara möjligt att gå från en lägre till en högre yrkesutbil— dande kurs utan tidsödande allmänt teoretiska studier mellan de olika sta- dierna. I de fall, då man måste uppställa krav på högre allmän teoretisk skol- underbyggnad för inträde i en yrkesutbildande skola eller kurs, bör möjlig- heter ges åt därtill lämpade ungdomar med grundläggande praktisk yrkesut- bildning inom området att på smidigast möjliga sätt inhämta erforderliga förkunskaper av allmänbildande slag.
. Vid sidan av den kontinuerliga yrkesutbildningen inom ett och samma yrkes— område skall vid yrkesskolorna finnas möjligheter till grundläggande utbild- ning för personer, som på ett senare stadium övergår till annat yrke. Denna
utbildning skall kunna ske antingen i deltidskurser eller i mera koncentre- rade heltidskurser. Vidare skall yrkesskolorna vid behov kunna anordna om- skolningskurser. '. I yrkesundervisningen och den övriga studieverksamhet, som mer eller min— dre direkt anknyter till denna, skall studiemetoder speciellt lämpade för ett vuxet elevklientel användas och hänsyn därtill tas vid lärarutbildningen. Denna skall också utformas med sikte på de personlighetsutvecklande mo— ment — kravet på omdöme, noggrannhet, snabbhet, självständighet, samar- betsförmåga, ansvarskänsla i arbetet — som måste tillvaratas i yrkesutbild- ningen. '. Yrkesskolväsendets utbyggnad måste ske etappvis. Ungdomsskolans fullstän- diga genomförande är ett framtidsmål, som man måste ha för ögonen. För närvarande kan man inte överblicka mer än en relativt begränsad period. Vi har tills vidare räknat med femton år. Under denna tid skall den möjliga ut- byggnaden genomföras på ett sådant sätt, att de stora årskullarna från fyr— tiotalets första hälft i största möjliga utsträckning får tillgång till en plan- mässig yrkesutbildning.
Yrkesutbildningens utveckling och nuvarande
utformning i Sverige
Inledning
Y rkesskolstadgans tillämpningsområde. Före yrkesskolstadgans tillkomst 1918 talade man om lägre teknisk undervisning, handelsundervisning, huslig utbild— ning liksom man alltjämt talar om lantbruks-, skogs— och sjöfartsutbildning osv. I statsbidragskungörelsen och yrkesskolstadgan 1918 hade man fört samman en del av yrkesutbildningen till ett begrepp, »den lägre yrkesundervisningen». | Samma var förhållandet i 1921 års statsbidragskungörelse och stadga, som
avsåg »kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning». Härmed ' menades yrkesundervisning för näringsområdena industri och hantverk, handel samt husligt arbete. Dessa termer har här samma innebörd som i det officiella yrkesregistret. Vid de kommunala yrkesskolorna är det också en kvantitativt sett mycket liten del av undervisningen, som inte avser dessa näringsgrenar, vilket dock inte hindrar, att det tillämpningsomräde, som finns angivet i den i nu gällande yrkesskolstadgan, för länge sedan i praktiken överskridits genom inrättande av kurser för sjöfolk, trädgårdsarbetare osv.
Översiktens omfattning. En översikt över hur yrkesundervisningen fått de former den för närvarande har kommer emellertid i stort sett att avse de ovan- nämnda tre stora näringsgrenarna industri och hantverk, handel samt husligt arbete. Den sammankoppling av utbildningen inom dessa tre områden, som måste göras, kan i en med nödvändighet mycket kortfattad översikt bli ganska svår att genomföra och kan framför allt tvinga till en väl stark schematisering. En mera utförlig och detaljerad översikt över yrkesutbildningens utveckling och nuvarande utformning har de sakkunniga inte ansett motiverad, eftersom man i tidigare utredningar och i sammanställningar gjorda av överstyrelsen för yrkesutbildning och arbetsmarknadsstyrelsen finner betydligt mera ingående uppgifter om skol— och kurstyper m. m. än som skulle finnas plats för i en ut- redning av detta slag. De sakkunniga har emellertid ansett en kortfattad över- sikt över yrkesutbildningens utveckling och nuvarande utformning påkallad som inledning till den följande framställningen.
Den principiella grunden för yrkesutbildningen i Sverige
Industri och. hantverk. Som huvudprincip för den svenska yrkesutbildningen för industri och hantverk har i alla tider gällt, att den praktiska utbildningen skall ske på arbetsplatserna. Tidvis, och i synnerhet under 1700-talct, gjordes försök att få till stånd förberedande eller kompletterande skolor för i »näring— arna» sysselsatt ungdom. Men dessa försök fick aldrig någon större framgång, även om enstaka skolor, som t.ex. Jonas Alströmers fabriksskola i Alingsås,1 tilldrog sig både myndigheternas och allmänhetens intresse. Så länge skråvä- sendet fanns, hade man vissa garantier för att arbetskraft för hantverkets vid— kommande nyutbildades. De olika hantverksämbetena hade utarbetat rigorösa bestämmelser för hur utbildningen och i synnerhet avläggandet av gesällprov skulle tillgå. Hantverkarna hade emellertid av naturliga skäl intresse av att hålla utbildningsverksamheten inom vissa gränser kvantitativt sett, så att kon- kurrensen mellan företagarna inte skulle bli alltför kraftig. Genom att det eko- nomiska ansvaret för utbildningen i de allra flesta fall helt vilade på hant— verksmästarna, gjorde sig en tendens till förlängning av utbildningstiden och ett motstånd mot rationalisering av utbildningsgången gällande, som sannolikt inte helt övervunnits än idag. Skråtidens lärlingsutbildning synes emellertid ha lett till kvalitativt förnämliga resultat. Senare har man genom särskilda ut- bildningsplaner sökt fortsätta skråtidens utbildningsverksamhet för de olika yrkena. Svårigheterna att efter näringsfrihetens genomförande få företagarna att intressera sig för yrkesutbildningen på samma sätt som tidigare har emel- lertid lett till att man såvitt möjligt velat komplettera den praktiska utbild— ningen med en viss teoretisk eller praktisk-teoretisk undervisning i skola. Un- der senare hälften av 1800-talet inrättades också flera tekniska afton— och sön— dagsskolor för detta ändamål. Den förberedande yrkesutbildning, som sker helt i skola, har tillvunnit sig intresse först under de senaste trettio åren.
Handel. Samma princip som för industri och hantverk har i huvudsak gällt för handelsundervisningen. För detta område fanns emellertid redan på ett mycket tidigt stadium skolmässig undervisning i de s.k. apologistklasserna vid trivial— skolorna. Apologistklasserna, eller skrivklasserna, som de kallades i 1649 års skolordning, meddelade särskild undervisning för lägre tjänstemän (skrivare) och näringsidkare, bland annat i välskrivning, kopiering och sammansättning av svenska brev samt i »att formera räkningar per debet och kredit». Under 1700-talet gjordes också vissa försök att inrätta skolor för köpmän. När den kommunala yrkesundervisningen kom till, var man redan från början på det klara med att det vid sidan av den kompletterande, huvudsakligen teoretiska
1 Duhres Laboratorium Mathematico—oeconomicum i Uppsala är ett tidigt exempel (1722— 1731) på en skola med försök till undervisning också i praktiskt verkstadsarbete, bl.a. filning och svarvning.
; l %
undervisningen för handel också måste finnas mera omfattande kursformer med heltidsundervisning.
Husligt arbete. Utbildningen av blivande husmödrar skedde länge helt i hem- men. Förr stannade flickorna hemma tills de gifte sig och deltog helt naturligt i hemarbetet. Särskilda skolor, som på sätt och vis tog sikte på husmödrarnas utbildning, fanns emellertid i några fall redan på 1700-talet, de s.k. spinnsko- lorna. Dessa skolor utbildade instruktriser i spånad och vävning, som reste om— kring och hjälpte kvinnorna tillrätta med dessa arbeten i hemmen. Senare, med början under 1800—talet, inrättades egentliga hushållsskolor, lanthushållsskolor och husliga kurser vid folkhögskolorna. För fortsättningsskolan blev flickornas utbildning en viktig uppgift. Den husliga utbildningen vid de kommunala yr- kesskolorna bygger i stort sett på samma princip som undervisningen för in- dustri och hantverk samt handel med praktisk utbildning på arbetsplatsen och kompletterande undervisning i yrkesskola. När principen för det husliga arbetets vidkommande först formulerades, torde man närmast ha tänkt på un- dervisning för unga kvinnor, som arbetade i andras hushåll. Man ville jäm- ställa dessa ungdomar med den unga arbetskraften på de andra näringsområ- dena. En viss husmodersutbildning förekom emellertid redan på ett tidigt sta- dium av den kommunala yrkesundervisningen. När kvinnliga elever först bör- jade tas emot i de lägre tekniska skolorna fick de vid sidan om den tekniska undervisningen en viss utbildning i hushållsarbete, detta med tanke på att industriarbetet för dem sannolikt var ett genomgångsyrke på väg till den mera varaktiga ställningen som husmor.
Några viktigare utredningar och förslag om den skolmässiga yrkesutbildningens organisation
1871; års betänkande angående den lägre tekniska undervisningen. Den princip som hittills legat till grund för den svenska yrkesundervisningen och alltjämt i varje fall författningsmässigt gäller, formulerades första gången i ett betän- kande avgivet 1912 av 1907 års kommitté för den lägre tekniska undervisning— ens ordnande. Tanken förekommer redan tidigare i ett betänkande om den lägre tekniska undervisningen, som avgavs 1874, men där endast i den formen, att de tekniska afton— och söndagsskolornas ändamål anges vara »att åt personer vilka redan inträdt i yrkena meddela de kunskaper, som för dessa yrkens rätta utöfning äro behöfliga».
Yrkesskolorna, eller de tekniska afton- och söndagsskolorna, som de kallades vid denna tid, uppgick 1874 endast till fjorton stycken med sammanlagt ungefär 2 000 elever. Det mål, som 1874 års kommitté närmast siktade till, var att få åtminstone en sådan skola i varje län och dessutom i de allra mest betydande industristäderna. Med ett så pass blygsamt mål i sikte är det begripligt, om
man underlät att formulera en princip för yrkesutbildningen i allmänhet. De tekniska afton— och söndagsskolorna blev heller aldrig några yrkesskolor i egent- lig mening. Deras undervisning var mycket allmän och tycks genomgående ha legat på ett ytterst elementärt plan. Det största ämnet var ritning och frihands- teckning närmast följt av räkning.
1874 års kommitté betraktade visserligen skolorna som ett medel att höja yrkesskickligheten, något som skulle gagna både produktionen och den en— skilde arbetaren. Men man ansåg det vara helt och hållet den enskilde arbe- tarens sak att skaffa sig den undervisning, som skolorna kunde erbjuda. »Det ligger i sakens natur, att den tekniska undervisning, som afses för den egent- liga kroppsarbetaren, i allmänhet måste meddelas om aftnarne och på en del af söndagen.» Tanken, att det kunde ligga i arbetsgivarens intresse att med- verka till att den anställde skaffade sig bättre kunskaper, hade ännu inte upp— stått. De tekniska afton- och söndagsskolorna hade emellertid också en annan och som det synes av 1874 års kommitté varmt omhuldad uppgift nämligen att »bekämpa den råa njutningslystnad, som hotar att undergräfva sjelfva grundvalen för de arbetande klassernas förkofran. —:—:— Afton— och söndags- skolan sysselsätter den unga arbetaren under hans lediga timmar och rycker 'ho- nom undan mången frestande låg förströelse. Hågen för vetande Väckes, och sin— net för det vackra utvecklas. Mångfaldiga exempel visar ock det inflytande, som i fråga varande skolor utöfvat i sedligt afseende.»
Betänkande av 1907 års kommitté för den lägre tekniska undervisningens ord— nande (avgivet 1912). 1907 års kommitté för den lägre tekniska undervisningen ser frågan om denna undervisning i ett betydligt större sammanhang. Kommit- tén menar, att undervisningen måste ordnas så, »att det stora flertalet av våra arbetare inom industri och hantverk kunna tillförsäkras ett visst minimum av yrkesutbildning. Kommittén har därvid —:—:— ansett att den praktiska yrkesutbildningen hos oss åtminstone i övervägande grad måste vinnas genom yrkesmässigt arbete i industriens tjänst under den enskilda mästarens eller ar- betsgivarens ledning. —:—:— De teoretiska kunskaper, som yrkesarbetaren dess- utom behöver, måste därvid bjudas honom i särskilt för ändamålet inrättade skolor.»
1907 års kommitté hade ingående studerat, hur yrkesutbildningen var utfor- mad i andra länder, bland annat Tyskland, Österrike, Danmark, Finland, Nor- ge, Frankrike, Belgien, Nederländerna, England och Amerikas förenta stater. Man hade funnit, att Sverige i jämförelse med alla dessa länder utom Norge och Finland uppvisade en mycket obetydlig omfattning av yrkesundervisning- en. Ifråga om statsanslaget visade Sverige till och med förhållandevis väsent- ligt mycket lägre siffror än något av de nyssnämnda länderna.
Det system för yrkesundervisningen, som kommittén funnit lämpligast att efterbilda vid en omorganisation av den svenska yrkesundervisningen, var det
lärlingsväsende, som tillämpades i bland annat Tyskland, Österrike. Danmark och Norge. Framförallt torde den tyska och österrikiska lärlingsutbildningen ha stått som mönster. Den lärlingsutbildning, som man nu ville genomföra i Sverige, byggde i samtliga de länder, där man visste att den tillämpades, på lärlingslag i förening med yrkesskolplikt. Kommittén understryker också med stor kraft att »för att trygga denna sida av lärlingens utbildning (den prak- tiska utbildningen) fordras med nödvändighet en lärlingslag, som ger arbets- givaren både möjlighet och skyldighet att sörja för att lärlingen får en god och allsidig utbildning i sitt yrke».
För att den kompletterande yrkesteoretiska undervisningen i skola på bästa sätt skulle kunna fylla sitt ändamål, borde, ansåg kommittén, denna undervis- ning följa i omedelbar anslutning till folkskolan. Lärlingarna skulle då kunna tillämpa sina ännu ej bortglömda skolkunskaper på lösandet av uppgifter, som föll inom området för deras yrkesverksamhet. En sådan anslutning av yrkes- undervisningen till folkskolan kunde dock inte finnas utan någon form av skol- tvång under lärlingstiden, dvs. åldersperioden 14—18 år. Kommittén föreslog således, att lärlingsskolan skulle göras obligatorisk för alla i industri och hant- verk anställda arbetare i åldern 14—18 år. Denna obligatoriska lärlingsskola borde omfatta två eller tre årskurser om minst åtta månader per år och minst sex, högst tolv timmars undervisning i veckan, förlagd till vardagar mellan klockan 7 förmiddagen och klockan 7 eftermiddagen. Man var således redan 1912 inne på tanken, att kvällsundervisning borde undvikas (se vidare kapitel 7, sid. 83).
1907 års kommitté såg alltså den lägre tekniska undervisningen som en an- gelägenhet, som berörde både arbetsgivare och arbetstagare. Man menade, att de hittillsvarande erfarenheterna av båda dessa parters inställning till yr- kesutbildningen var sådana, att man inte trodde sig om att kunna genomföra ett utbildningssystem efter de principer man accepterat, utan att genom lag reglera både arbetsgivarens och den anställdes skyldigheter och rättigheter ifråga om utbildningen. Den följande utvecklingen har, som fortsättningsvis skall belysas, bekräftat det riktiga i inställningen hos 1907 års kommittérade.
1916 års sakkunniga. Ungefär samtidigt med att 1907 års kommitté avgav sitt förslag om den lägre tekniska undervisningen, avgav folkundervisningskommit- tén ett förslag om fortsättningsskolan och 1913 års kommittérade ett förslag om den lägre handelsundervisningen. Dessa tre förslag Visade sig på väsentliga punkter beröra samma områden. Alla tre förslagen avsåg samma åldersstadium, nämligen åren närmast efter folkskolan, och alla tre förslagen gällde skolformer, som skulle bibringa en viss utbildning i praktisk riktning. I betänkandet om fortsättningsskolan lik-som i betänkandet om den lägre tekniska undervisningen förutsattes också, att de ifrågavarande skolformerna skulle vara obligatoriska för vissa åldersgrupper.
År 1916 tillkallades särskilda sakkunniga, som skulle göra en över-arbetning av de tre nyssnämnda förslagen. Det program, som dessa sakkunniga utarbe- tade, kom att omfatta inte bara fortsättningsskolan, den lägre tekniska och den lägre handelsundervisningen. Under arbetets gång ansågs det lämpligt att också ta upp frågan om undervisningen för husligt arbete.
Det finns knappast anledning att närmare beröra de sakkunnigas förslag beträffande fortsättningsskolan i detta sammanhang. Framhållas bör dock, att man starkt betonade önskvärdheten av att fortsättningsskolan blev yrkesbe- tonad så att den kunde utgöra en övergång till förvärvsarbetet. Särskilt under— ströks den yrkesbetonade fortsättningsskolans uppgift att underlätta elevernas val av levnadsbana. Fortsättningsskolan skulle vara obligatorisk och bland an- nat utgöra grund för lärlingsskola inom de olika näringsområdena.
Beträffande lärlingsskolor för den lägre tekniska undervisningen anslöt sig de sakkunniga till uppfattningen hos 1907 års kommitté, att den komplette- rande lärlingsskolan var den viktigaste. De sakkunniga föreslog tvåårig skol- plikt för alla i industri och hantverk, handel eller husligt förvärvsarbete an- ställda ungdomar mellan 14 och 18 år. Om skolplikt skulle gälla eller inte, borde göras beroende av särskilda beslut i de kommuner, som hade upprättat lär- lingsskolor. Frågan om lärlingslag berördes inte alls. Men de sakkunniga ansåg, att arbetsgivarna borde åläggas att ge de anställda tillräcklig ledighet att be- söka skolan samt tillse att dessas sammanlagda arbetstid och skoltid inte blev alltför lång.
Utom lärlingsskolor föreslog 1916 års sakkunniga också yrkesskolor med kompletterande deltidsundervisning på ett högre stadium. Yrkesskola i denna betydelse, alltså den författningsmässiga, får ej förväxlas med kommunala yr- kesskolor, dvs. hela undervisningsansbalten (jfr vidare bilaga 1 om yrkes— utbildningens terminologi). Lärlingsskolan och yrkesskolan var således huvud- formerna för den undervisning i industri och hantverksyrken, handel och hus— ligt arbete, som skulle meddelas vid kommunala eller enskilda yrkesskolor. Vid sidan av dessa kompletterande undervisningstyper skulle också finnas en sko- la med heltidsundervisning, nämligen en ettårig handelsskola, som även den borde kunna drivas kommunalt. För industri och hantverk föreslogs inga kom- munala heltidsskolor, men ett önskemål uttalades, att de redan av 1907 års kommitté berörda förberedande eller fullständiga lärlingsskolorna med heltids- undervisning borde prövas av enskilda huvudmän såsom företag och organi- sationer.
Y rkesskolstadgorna 1918 och 1921. 1918 års yrkesskolstadga byggde på det förslag, som 1916 års sakkunniga framlagt på grundval av tidigare utredningar. I den första yrkesskolstadgan fanns emellertid utom lärlingsskola, yrkesskola och ettårig handelsskola även hushållsskola med undervisning på heltid. Han- delsskolan och hushållsskolan riktade sig liksom yrkesskolan till personer, som
? ; l
fyllt 17 år och hade minst två års praktisk erfarenhet i yrket. Lärlingsskolan var således den enda skolformen för undervisning av nybörjare. Stadgan inne- höll detaljerade bestämmelser för undervisningens omfattning och anordnande i de olika kurstyperna.
Det dröjde inte längre än till 1921, förrän stadgan var färdig för en omar- betning, som på två väsentliga punkter innebar ett avsteg från den princip, som 1918 års stadga byggde på. Kommunala verkstadsskolor skulle få inrättas för förberedande yrkesutbildning på heltid för industri och hantverk. Liksom i lärlingsskolan förutsattes i dessa skolor ingen tidigare praktisk erfarenhet hos eleverna. Verkstadsskolorna skulle meddela både teoretisk undervisning av det slag, som gavs i lärlingsskolan, och den praktiska lärlingsutbildning, som dit— tills endast hade givits på arbetsplatserna. I den nya stadgan tillkom också en paragraf, % 103, som gjorde det möjligt att inrätta även kurser av annat slag än de, som fanns beskrivna i stadgan. Denna paragraf har med tiden kommit att bli av mycket stor betydelse för yrkesskolväsendet. Flertalet deltidskurser, nämligen alla lärlingskurser, och en stor del av heltidsundervisningen, bland annat de nuvarande ettåriga handelskurserna och husmoderskurserna, stöder sig på & 103. '
1921 års yrkesskolstadga är alltjämt i kraft. Ett förslag till ny stadga fram- lades av skolöverstyrelsen 1936, men förslaget föranledde inte någon åtgärd. Detta betyder emellertid inte, att inga nya kursformer tillkommit. Dels har man som sagt med stöd av % 103 tillfört yrkesskolorna en hel del kurser av typer, som inte finns i stadgan. Dels fick man, med ursprung i skolorna för arbetslös ungdom, i början av 1940-talet de centrala verkstadsskolorna, som i huvudsak grundar sig på verkstadsskolutredningens förslag i ett betänkande avgivet 1938 (SOU 1938:26).
Kritik mot yrkesskolväsendet. Kritik mot yrkesskolverksamhetens utformning framkom från åtskilliga håll, bland annat givetvis i betänkanden om yrkesut- bildning för olika näringsgrenar. Den allvarligaste kritiken, som också riktade sig mot den principiella grunden för yrkesutbildningen, kom från rationalise- ringsutredningen i en bilaga till deras betänkande ( SOU 1939:14 ). I denna bilaga efterlyste man en reformering av yrkesutbildningen, som borde gå ut på att revidera själva yrkesutbildningsbegreppet och tillskapa ett effektivare yrkesskolväsende. Bland annat efterlystes ökat utrymme för nya skolformer och en mera intellektuell inriktning av den dittills övervägande manuella yrkes— utbildningen. Utbildningen borde ske först i tämligen odifferentierade heltids- kurser vid yrkesskolorna, och fortsättas som egentlig yrkesutbildning, vilken för industrins del bäst kunde ges på arbetsplatsen med en viss kompletterande undervisning i yrkesskolor, anordnade i nära kontakt med praktiken på arbets- platserna.
Överstyrelsen för yrkesutbildning. Ända sedan början av 1900-talet hade man på åtskilliga håll arbetat för att få till stånd ett särskilt ämbetsverk, skilt från skolöverstyrelsen, vilket skulle ha ansvaret för yrkesundervisningen. Först 1943 tillkom överstyrelsen för yrkesutbildning, som under den tid den verkat bland annat målmedvetet arbetat på att få fram mera enhetliga former för yrkes— undervisningen.
För och emot lärlingslagstiftning
De tidigaste lagförslagen. Redan i slutet av 1800-talet, närmare bestämt 1891, började man diskutera frågan om en lärlingslag, som skulle reglera arbetsgivar- nas och lärlingarnas åligganden i samband med lärlingsutbildningen. Tre olika förslag till lärlingslag lades fram 1909, 1911 och 1913. Alla dessa tre förslag gälllde lagstiftningsåtgärder endast för lärlingar inom industri och hantverk. Förslagen ledde emellertid inte till några åtgärder, då meningsskiljaktigheterna mellan hantverkare och industriidkare var alltför stora. Hantverksföretagarna ville gärna ha en lagstiftning, medan industrins företrädare och även arbets— tagarorganisationerna ställde sig helt eller på väsentliga punkter avvisande. Det visade sig också mycket svårt att uppnå enighet om tillämpningsområdet för en eventuell lagstiftning. På en del håll ansåg man, att lagen för att bli effektiv, borde omfatta både hantverket, den mindre industrin och stor-industrin, medan man på andra håll ansåg att en lagstiftning vore behövlig endast för hantverket.
1923 års lagförslag. Genom yrkesskolstadgan fick verksamheten vid yrkessko- lorna bestämda former, och samarbetet mellan dessa skolor och arbetsplatserna reglerades efter vissa normer. Det visade sig emellertid mycket svårt att få arbetsgivare och lärlingar att lojalt medverka i de kurser, som yrkesskolorna kunde ge. Redan 1923, alltså fem år efter den första och två år efter den om- arbetade yrkesskolstadgans tillkomst, var man färdig med ett förslag till lär- lingslag, som avsåg inte bara industri och hantverk utan också handel och hus- ligt arbete (SOU 1924:41). Tillämpningen av lagen skulle vara obligatorisk för lärlingar anställda i hantverksföretag men fakultativ för inom industri och handel anställd ungdom. För flickor i husligt arbete innehöll förslaget särskilda bestämmelser. I den utredning, som låg till grund för förslaget, framhölls de negativa erfarenheterna av en yrkesutbildning, som utan lagstiftningsåtgärder byggde på principen om praktik i näringslivet och teori i yrkesskola. Inte hel— ler detta förslag ledde till några åtgärder. Som en särskild svårighet vid en eventuell tillämpning av den föreslagna lärlingslagen framhölls gränsdragning- en mellan hantverk, där lagen ju skulle gälla obligatoriskt, och industri, där giltigheten skulle vara fakultativ. Arbetsgivareföreningen och landsorganisatio—
nen uttalade sig båda för en lösning av yrkesutbildningsproblemet på grundval av frivilliga överenskommelser mellan parterna.
Senare förslag till lärlingslag. 1923 års förslag till lärlingslag var det sista eller i varje fall senaste förslag, där man försökt att göra lagen i någon mån obliga- torisk. Ett par senare förslag har framkommit, men dessa har förutsatt, att tillämpningen skulle göras beroende av frivilliga överenskommelser eller kom— ' munala beslut. | 1936 års hantverkssakkunniga lade fram ett förslag om lärlingsutbildningen ! inom hantverket och den mindre industrin (SOU 1938:30). Förslaget gick ut i på att lärlingsnämnder skulle inrättas för större distrikt och enskilda kommu- [ ner. Dessa lärlingsnämnder skulle anta lärlingarna och hänvisa dem till utbild- | ning hos vissa mästare. Nämnden skulle även kunna flytta lärlingar från en l
mästare till en annan. Förslaget innehöll vissa bestämmelser om arbetsgivarnas, lärlingarnas och nämndernas skyldigheter och rättigheter. Några särskilda kom— petenskrav för rätten att utbilda lärlingar uppställdes inte. Påföljd för brott mot lagen stadgades inte heller. För-slagets huv-udinnebörd — att en offentlig , myndighet, lärlingsnämnden, skulle träffa avtal med arbetsgivarna om utbild—
ningen av lärlingar — mötte stark kritik från både arbetsgivare och arbetsta— I gare, och förslaget ledde inte till någon åtgärd.
Det senaste förslaget till lärlingslag framlades i februari 1945 (stencilerad upp— laga) av överstyrelsen för yrkesutbildning. Även detta förslag innebar fakultativ tillämpning av en eventuell lagstiftning. Departementschefen avböjde förslaget med motivering, att man ville avvakta resultatet av försöken att genom fri— villiga överenskommelser i avtalets form mellan arbetsmarknadsparterna lösa frågan om lärlingsutbildningen.
Arbetsmarknadsparternas yrkesutbildningskommitté. Avtalsformen hade med stor kraft hävdats som den lämpligaste av arbetsmarknadsparternas yrkesut— bildningskommitté i det förslag, som denna kommitté lade fram 1944— och som fick till resultat bland annat inrättandet av arbetsmarknadens yrkesråd. Yr- kesutbildningskommittén ansåg, att man borde återgå till den huvudprincip för yrkesutbildningens organisation, som låg till grund för 1918 och 1921 års "? yrkesskolstadgor, alltså att den praktiska utbildningen skulle meddelas på ar- : betsplatserna och i möjligaste mån kompletteras med teoretisk undervisning i yrkesskolor. Kommittén utsade direkt, att en utvidgning av verkstadsskol- organisationen inte borde förekomma med mindre det enskilda näringslivet inte gick i land med de utbildningsuppgifter, som man menade tillkom detta. Utta- landet torde i viss mån kunna tolkas som en gensaga mot verkstadsskolutred— ningens betänkande om centrala verkstadsskolor, där yrkesutbildningen inom industrin men även inom lärlingsskolan kritiserades. Men man riktade sig för— modligen också mot den i sak skarpa kritiken mot den dåvarande yrkesskol-
organisationen, som hade framkommit i den ovannämnda bilagan till rationa- liseringsutredningens betänkande 1939 och som ju utmynnade bland annat i ett skisserat förslag till förberedande heltidsskolor av liknande slag som verk— stadsskolorna men med mera odifferentierad undervisning.
Yrkesutbildningeus utveckling
Medan diskussionen om formerna för yrkesutbildningen pågick i utredning efter utredning utvecklades denna utbildning ganska oberoende av vad som skrevs eller sades.
Hantverkarna och samhällets åtgärder för yrkesutbildningen. Inom hantverket har man småningom visat allt större intresse för att förlägga så mycket som möjligt av lärlingsutbildningen till fullständiga verkstadsskolor, som för fram lärlingarna så långt, att de kan avlägga gesällprov. Det har länge varit ganska svårt att finna mästare, som varit villiga att äta sig lärlingsutbildning. Sedan lärlingsbidraget till mästarna höjdes till 900 kronor -— samtidigt med att det s.k. Varbergssystemet med decentraliserade yrkesskolor avskaffades —— har emellertid efterfrågan på sådana bidrag ökat, så att man under vissa år haft fler ansökningar än man kunnat bevilja, trots att antalet årligen beviljade bi- drag nu (1953/54) uppgår till 3751. Hantverkarnas beredvillighet att medverka vid lärlingsutbildning i samarbete med myndigheterna visar sig också däri att inom vissa lämpliga hantverksyrken en ordnad växelutbildning mellan skolor och arbetsplatser kunnat komma till stånd. Vidare har yrkesförbund inom hant— verket upprättat särskilda yrkesskolor (exempelvis urmakarskolan i Borensberg) och Sveriges hantverks— och :småindustriorganisation verkar genom ett särskilt organ, centrala yrkesnämnden, sedan ett antal år för rationalisering av lärlings— utbildningen hos hantverksmästare.
Industriföretagarna och yrkesskolorna. I motsats mot hantverkarna har in- dustriföretagarna —— vilket ju bland annat kom till synes i arbetsmarknads— parternas yrkesutbildningskommittés betänkande -— i regel ställt sig avvisan- de mot samhällsingripanden i industrins lärlingsutbildning annat än när det varit fråga om kompletterande undervisning i kommunala yrkesskolor. Rätt många stora företag har, i synnerhet under de senaste tio åren, ordnat skol— mässig yrkesutbildning inom företagen (se vidare kap. 4 om yrkesutbildning i näringslivet). En del av de industriskolor, som på detta sätt inrättats, har utvecklats till ganska betydande institutioner, där nya undervisningsmetoder experimenteras fram och prövas. Åtskilliga av industriskolorna har emellertid
1 De senaste årens riksdagar har beviljat särskilda anslag till lärlingar inom byggnadsfacket, anslag som således ligger utanför de ovannämnda 375 lärlingsbidragen.
» l
haft stora rekryteringssvårigheter och har av den anledningen kommit att föra en ganska tynande tillvaro. Några skolor har måst nedläggas efter kort tid, därför att de visat sig alltför tunga och dyrbara i förhållande till det utbyte de kunnat ge i form av utbildad arbetskraft. Även utanför de egentliga industri- skolorna har industrin genom arbetsmarknadens yrkesråd sökt systematisera yrkesutbildningen inom företagen. Man har gjort arbetsanalyser och på grund- val av dessa utarbetat detaljerade planer för inlärande och träning av de olika arbetsmomenten, ett arbete som emellertid långtifrån är slutfört.
Handeln och yrkesutbildningen. Handelns organisationer bedriver en ganska omfattande utbildningsverksamhet, huvudsakligen i form av kortare fortbild- ningskurser. Men man har också inom handeln visat intresse för att samarbeta med de kommunala yrkesskolorna, bland annat därigenom att man i ganska stor utsträckning låtit de anställda bevista yrkesskolkurser under ordinarie arbetstid. Däremot har man ännu inte hunnit långt ifråga om systematisering av den praktiska utbildningen på arbetsplatserna, något som åtminstone delvis kan ha sin grund i den bristande traditionen på detta område. Handeln har inte som hantverket kommit fram till vissa kompetenskrav för yrkesutövarna.
Y rkesskolornas deltidsundervisning. Inom de kommunala yrkesskolorna kan man peka på två utvecklingslinjer. Lärlingsskolan i den form den har i yrkes— skolstadgan visade sig redan från början ytterst svårrekryterad. Framför allt torde detta ha berott på att den var alltför betungande för eleverna, som också mera sällan kunde räkna med arbetsgivarens bistånd i form av lättnader i det praktiska arbetet. Som ersättning för lärlingsskolan har man, med stöd av yrkesskolstadgans & 103, sökt finna andra mera lockande former för den kom— pletterande undervisningen. Man har inrättat lärlingskurser med fyra-sex tim- mars undervisning per vecka i stället för lärlingsskolans åtta, tio eller tolv timmar. Kurser för äldre med två-tre timmar i veckan har blivit en av den kommunala yrkesundervisningens vanligaste kursformer. I de kombinerade kur- serna har åtskilliga ämnen, ibland tre-fyra stycken, gjorts frivilliga under det att de obligatoriska ämnena begränsats till två eller tre. I vissa fall har man även gjort avsteg från den i princip gällande regeln, att lärlingskurs skall om- fatta minst fyra timmar per vecka för en elev, genom att låta eleverna i lär— lingskurser delta i ett enda ämne med två timmars undervisning per vecka.
Y rkesskolornas heltidsundervisning. Den andra utvecklingslinjen inom yrkes- skolorna har gått ut på att skapa fram kurstyper, som kunde utgöra en ersätt- ning för hela utbildningsformen praktik i näringslivet-teori i yrkesskola. Man har inrättat längre heltidskurser, som ger grundläggande både praktisk och teoretisk yrkesutbildning: verkstadsskolor, handelskurser, husmoderskurser, ett- och tvååriga lärlingskurser på heltid. I motsats mot de ursprungliga. ettåriga
handelsskolorna och hushållsskolorna riktar sig dessa kurstyper så gott som genomgående till nybörjare utan praktisk erfarenhet inom de olika yrkesom— rådena. En del av dessa heltidskurser, framför allt de ettåriga handelskurserna, husmoderskurserna och de ett- och tvååriga verkstadsskolorna, är ganska odif- ferentierade grundkurser för större grupper av yrken och sysselsättningar. Men en del kurser, såsom de fyraåriga verkstadsskolorna, ger en fullständig lärlings- utbildning i ett specialiserat yrke.
Y rkesskolväsendets kvantitativa utveckling. I synnerhet under det senaste är- tiondet, 1940-talet, har de kommunala yrkesskolorna utvecklats oerhört ifråga om elevantal. Som framgår av nedanstående tablå (a) hade Sverige hösten 1921 35 kommunala yrkesskolor med knappt 6 500 kursdeltagare. Tio år senare hade antalet skolor stigit till 83 med drygt 21 000 kursdeltagare under höstter- minen. 1943 hade man kommit upp i 176 skolor med över 41 000 kursdeltagare. Hösten 1953 uppgick antalet kommunala yrkesskolor till 407 med 92 000 kurs— deltagare. Det bör observeras, att dessa siffror gäller en viss tidpunkt under året och inte anger elevantalet under hela arbetsåret. Läsåret 1951/52, det sista läsår för vilket uppgifter nu finns tillgängliga, uppgick antalet kursdeltagare under hela året till drygt 120 000, varav ca 8 300 eller knappt 8 procent i hel— tidskurser.
Tablå (a) Utvecklingen av antalet! kommunala yrkesskolor och antalet elever vid dessa 1921—1952. ( Elevantalet anges för viss tidpunkt under höstterminen och avser således inte hela arbetsåret.)
År Antal skolor Antal elever 1921 35 6 493 1931 83 21 251 1933 98 25 366 19431 176 41 321 1951 365 80 523 1952 391 85 702 1953 407 91 908 1 Statistik för hösten 1941 finns ej.
Mer än 110 000 av de drygt 120 000 kursdeltagarna vid de kommunala yrkes- skolorna arbetsåret 1951/52 gick i deltidskurser, som de besökte vid sidan av sitt arbete. Accepterar man dessa siffror utan att närmare se efter vad för slags kurser, som framför allt samlat deltagare, får man det intrycket, att den prin— cip, som ligger till grund för yrkesskolstadgan, i Sverige kunnat tillämpas med ganska stor framgång trots frånvaron av lagstiftningsåtgärder, som reglerar förhållandet mellan lärling och arbetsgivare. En granskning av vilka slags kur— ser eleverna hittills fördelat sig på ger emellertid en annan bild.
Tablå (b). Kursdeltagarnas fördelning efter ålder och näringsgren vid kommunala yrkesskolor arbetsåret 1951/52.
under 18 år 18—24 är över 24 år Summa
Näringsgren
antal | % antal l % antal l % antal %
Industri o. hantverk 6 789 30.2 6 482 28.9 9 174 40.9 22 445 18.5 Handel ............ 12 860 36.8 12 270 35.1 9 839 28.1 34 969 28.9 Husligt arbete ..... 2 882 4.5 18 828 29.5 42 039 66.0 63 749 52.6
Summa 22 531 18.6 37 580 31.0 61052 50.4 121163 100.0
Fördelning efter näringsgren och ålder. Tablå (b) visar, att mer än hälften av yrkesskolornas 120 000 kursdeltagare läsåret 1951/52 gick i kurser för husligt arbete medan handelskurserna hade knappt 30 procent och industri och hant— verk knappt 20 procent. Tablån visar också att hälften av yrkesskolornas elever är över 24 år. I kurser för husligt arbete är två tredjedelar (66.0 procent) av deltagarna över 24 år, dvs. i allmänhet gifta eller ensamstående kvinnor med egna hem. En jämförelse med siffrorna med några tidigare år visar, att en stark förskjutning ägt rum mot högre ålder bland yrkesskoleleverna. 1929 var sålunda 43.2 procent av eleverna under 18 år, läsåret 1936/37 hade antalet ungdomar under 18 år vid yrkesskolorna sjunkit till 30.9 procent, 1949/50 till 19.2 och 1951/52 till 18.6 procent. Denna förskjutning har till en del sin förkla- ring i den starka ökningen av antalet deltagare i huslig utbildning. hIen ten- denscn mot högre ålder gäller kurserna inom samtliga näringsgrenar med un— dantag av husmodersskolorna, där de yngre eleverna blivit allt talrikare. 1933 var 91.4 procent av eleverna i husmodersskolorna över 18 år, 1936/3'7 54.3 och 1951/ 52 52.2 procent. En förskjutning nedåt av åldern bland verkstadsskolornas elever har också gjort sig märkbar efter tillkomsten av de centrala verkstads- skolorna.
Kurser för husligt arbete. Mer än 35 000 av de 64 000 kursdeltagarna på det husliga området besökte sömnadskurser. Tyvärr är bristen på utbildade lärare för sådana kurser stor. Vävkurserna, som för en del kursdeltagare är mera fri- tidssysselsättning än egentlig utbildning, samlade mer än 6 000 deltagare. Mat- lagnings- och hushållskurserna drog 15 500 elever. Barnavårdskurserna, som genomgående omfattar högst 60 timmar, hade 800 deltagarel. Intresset för den husliga undervisningen är stort, något som både den livliga tillströmningen till kurserna och den låga avbrottsprocenten (se tablå (c) nedan) — 6.4 procent för hela näringsområdet och 3—4 procent i heltidskurserna — visar. Däremot säger denna del av yrkesskolornas undervisning ingenting om samarbetet mellan fö— retagare och skolor, eftersom ett sådant samarbete knappast existerar på det husliga området annat än i ett fåtal mera speciella kurser.
1 Siffror, som saknas i tablåerna, återfinns i bilaga 3, sid. 345 f.
Tablå ( c). Kursdeltagarrws fördelning efter kurslängd och näringsgren vid kur- sens början (v. k. b.) och vid dess slut (v. k. 3.) vid kommunala yrkesskolor arbetsåret 1951/52.
(Siffrorna inom parentes anger procent av hela antalet elever inom resp. näringsgren.)
Heltidskurser om minst 5 mån. samt
Högst 90 timmar 91—600 timmar .. . ovriga kurser
Summa
Näringsgren om minst 601 timmar avbr. , avbr. avbr avbr. v. k. 1). v. k. 5. % v. k. 1). ! . k. 5. % v.k.b. v.k.s. % v. k. b. v. k. 5. % Industri och l 5 873 4962 15.6 12.252 10179 16.9 43204032 6.7 22 445 19173 14.6 hantverk ----- (26.2) (25.9) (54.6) (53.1) (19.2) (21.0) (18.5) (18.1) Handel % 25 190 19 240 23.6 7 483 5 470 26.9 2 296 2136 7.0 34 969 26 846 23.2 """" (72.0) (71.7) (21.4) (20.4) (6.6) (7.9) (28.9) (25.4) Husli t arbete I 32 725 30 974 5.4 29 101 26 877 7.6 1 923 1 841 4.3 63 749 59 692 6.4 g (51.8) (51.9) (45.7) (45.0) (3.0) (3.1) (52.6) (56.5) 63 788 55 176 13.5 48 836 42 526 12.9 8 539 8 009 6.2 121 163 105 711 12.8 (52.6) (52.2) (40.3) (40.2) (7.1) (7.6)
Kurser för handel. Arbetsåret 1951/52 fanns det 57 000 kursdeltagare i kurser för industri och hantverk samt handel vid de kommunala yrkesskolorna. Av dessa återfanns 35 000 i kurser för handel och 22 000 i kurser för industri och hantverk. Kursdeltagarna inom handeln är i genomsnitt betydligt yngre än kursdeltagarna inom både husligt arbete och industri och hantverk. Troligen delvis på grund härav är avbrottsfrekvensen i handelskurserna avsevärt mycket högre eller drygt 23 procent. Med hänsyn till att nästan hälften av handels— kursernas deltagare besöker kurser, som omfattar högst 60 timmar, och 72 procent kurser om högst 90 timmar är den höga avbrottsfrekvensen dock gan— ska anmärkningsvärd. Mest besökta bland handelskurserna är maskinskriv— ningskurserna med 10 600 deltagare och kurserna i engelska med 6000 delta- gare. De kombinerade handelskurserna drog 3300 deltagare, kurser i svensk stenografi över 4 000 och bokföringskurserna ungefär lika många. Kurser i re- klam— och skyltningsarbete samlade 1 400 deltagare.1 Övriga handelskurser stan- nade vid endast något hundratal deltagare eller färre för varje ämne. Kurserna för handel ger i vissa fall, främst ifråga om detaljhandelskurserna, prov på ett gott samarbete mellan företagare och skolor. Den livliga elevtillströmningen till kurser i maskinskrivning och engelska kan däremot knappast tydas som ett
1 Siffror, som saknas i tablåerna, återfinns i bilaga 3, sid. 345 f.
tecken på samarbete mellan skola och näringsliv, då maskinskrivningskursema i många fall torde frekventeras av ungdomar, som ännu inte fått anställning inom handeln, och kurserna i engelska säkerligen i betydande utsträckning be- söks av ungdomar, som varken har eller kommer att få användning i sitt arbete för de kunskaper de på detta sätt kan inhämta. 24 procent av eleverna i dessa kurser avbryter också studierna i förtid.
Kurser för industri och hantverk. Förhållandena beträffande kurserna för in- dustri och hantverk skiljer sig på ganska många och väsentliga punkter från kurserna för handel. Som framgår av tablå (c) är avbrottsfrekvensen lägre, i genomsnitt 14.6 procent — i heltidskurserna är avbrottsfrekvensen ungefär densamma för alla tre näringsgrenarna, dock lägst för husligt arbete — och antalet lärartimmar uppgår trots det betydligt lägre elevantalet till mer än tre gånger antalet lärartimmar i handelskurserna (784 000 mot 237 000). Det sistnämnda visar, att kurserna för industri och hantverk i genomsnitt omfattar avsevärt fler timmar per kurs än kurserna för handel. Även kurserna för hus— ligt arbete är genomsnittligt betydligt kortare än kurserna för industri och hant- verk. Endast 26 procent av deltagarna i kurser för industri och hantverk be- söker kurser om högst 90 timmar, medan motsvarande siffra för handel är 72 | procent och för husligt arbete 51 procent. Heltidsskolorna inom industri och hantverk har avsevärt flera elever än inom handel och husligt arbete. Drygt 4 300 av de 22 500 deltagarna i kurser för industri och hantverk i kommunala yrkesskolor går i längre heltidskurser mot 2300 av 35000 för handel och knappt 2000 av 60 000 för husligt arbete. Räknar man med central-a verk- stadsskolor och kommunala tekniska skolor utgör antalet heltidselever mer än en fjärdedel (drygt 7000) av hela elevantalet inom industri- och hantverks- kurserna (28100).
Fördelningen på kurser av olika slag är jämnare inom industri och hantverk än inom övriga näringsområden. Den största yrkesgruppen är givetvis järn- och metallarbetare med 4 000 kursdeltagare. Andra stora yrkesgrupper är olika slag av snickare och elektriker. Svetsningskursema, de odifferentierade kur- serna i yrkesritning och yrkesräkning samt kurserna för inträdessökande till högre tekniska läroverk drar också många elever. Kurserna för industri och i hantverk omfattar givetvis många fler yrken och ämnen än kurserna för han— [ del och för husligt arbete. Differentieringen på de olika yrkena, som i ett tidi- l gare skede av yrkesundervisningen var ganska obetydlig, har numera genom- i förts i stor utsträckning. | [
Den undervisning för industri och hantverk, som förekommer vid centrala. och kommunala yrkesskolor samt kommunala tekniska skolor, förefaller av allt att döma ganska framgångsrik. Men 28000 elever i sådana kurser i ett land med ungefär 1 254 000 industriarbetare (folkräkningen 1950, näringsgrupp II) är ingen imponerande siffra. Av dessa 28 000 går åtminstone 15 000—18 000
i första årskursen. Någon uppgift om antalet nyrekryterade per år inom industri och hantverk finns inte, men rörligheten har som bekant varit stor under senare år och antalet arbetare, som överhuvudtaget fått något slag av skol- mässig yrkesutbildning, blir därför ganska litet i jämförelse med hela antalet sysselsatta. För handel är den relativa rekryteringen till yrkesskolorna mera tillfredsställande. Antalet sysselsatta inom handeln (näringsgrupp IV) uppgick 1950 till 485 000 vartill kommer ett icke känt antal personer sysselsatta med kontorsarbete inom andra näringsgrenar. 35000 deltagare i kurser för handel, så gott som samtliga i högst ettåriga kurser, ger en avsevärt högre procent av hela antalet sysselsatta med kontors- och handelsarbete än motsvarande siffra för industri och hantverk. Det är således snarare i den ringa tillströmningen än i utformningen av kurserna, som svagheten i de kommunala yrkesskolornas undervisning för industri och hantverk framträder. Ett organiserat samarbete mellan företag och skolor förekommer på många håll. Men detta samarbete omfattar alltför få företag och har, även när det förekommer, många gånger en alltför liten kvantitativ omfattning.
Sammanfattande synpunkter. Ovanstående korta översikt över arten och om— fattningen av yrkesskolornas nuvarande verksamhet —— kompletterad med sif- feruppgifterna i statistikbilagan —— visar, att denna verksamhet på nästan alla punkter utom ifråga om verkstadsskolorna och de relativt fåtaliga kurserna på yrkesskolstadiet avviker från de riktlinjer för den kommunala yrkesunder— visningen, som dragits upp i 1921 års yrkesskolstadga. De utredningar, som under årens lopp gjorts beträffande yrkesundervisningen i riket, har också i de flesta fall pekat på allvarliga brister i yrkesskolornas verksamhet. Det är påtagligt hur likartade klagomålen varit genom tiderna. Redan i 1907 års kom— mittés betänkande påpekas yrkesskolundervisningens dåliga anknytning till det praktiska yrkesarbetet, undervisningens alltför allmänna och hobbybetonade karaktär, den otillfredsställande lärarutbildningen, de låga statsanslagen, den otillräckliga inspektionen samt den ofta låga standarden på lokaler och under— visningsmateriel, allt saker som i många fall äger sin giltighet även idag. Det bör dock framhållas att en jämförelse mellan förhållandena under 1940-talets senare hälft och läsåret 1951/52 genomgående utfaller till det senares fördel. Antalet kursdeltagare är högre, de längre kurserna har förhållandevis fler del- tagare, heltidsundervisningen har ökat och avbrottsprocenten har sjunkit. Det förefaller som om yrkesskolornas undervisning i allmänhet hade tillvunnit sig större förtroende bland eleverna.
Framställningen har av utrymmesskäl begränsats till kommunala yrkesunder- visningsanstalter. De enskilda statsunderstödda yrkesskolorna arbetar i allt vä- sentligt som de kommunala skolorna, men då de kvantitativt är av underordnad betydelse (10 000 kursdeltagare 1951/ 52 mot 120 000 vid kommunala skolor) har vi ansett oss kunna i detta sammanhang förbigå de enskilda yrkesskolorna.
KAPITEL 3
Yrkesutbildningens geografiska spridning
Tahellmaterialet
Möjligheterna till yrkesutbildning är ojämnt fördelade både mellan stad och landsbygd och mellan olika landsdelar och olika län. Dessa förhållanden bely- ses av tabellerna 12 och 13 i bilaga 3 (sid 360 f) samt kartorna A och B. Kar- torna ger också olikheterna i spridningen av utbildningsmöjligheterna för skil— da näringsgrenar. Skarpare än genom en enbart tabellarisk framställning fram- träder även heltidsundervisningens obetydliga omfattning i jämförelse med he— la yrkesundervisningen. Endast 29 500 av 163 500 yrkesutbildningselever eller 44 av 245 per 10 000 invånare, dvs. 18 procent, går i heltidskurser. I dessa siffror ingår då, utom kommunala och enskilda yrkesskolor med flera skolor på jämförligt stadium, även högre tekniska läroverk, handelsgymnasier och andra jämförliga yrkesutbildande skolor samt skolor för jordbruk och skogs— bruk m. m. Som jämförelse kan nämnas, att man i allmänna läroverk och andra skolformer med likartat utbildningsmål hösten 1951 hade drygt 143 0001 elever, vilka samtliga deltog i flerårig heltidsundervisning.
I de sammanställningar över tillgången på yrkesutbildning för de tre stora näringsgrenarna industri och hantverk, handel och husligt arbete, som behandlas i detta kapitel, ingår inte den yrkesutbildning, som sker på arbetsplatserna, inte ens om den sker under skolmässiga former i särskild lärlingsverkstad och med teoretisk undervisning jämsides med den praktiska. Sådan utbildning be— handlas i kapitel 4 om yrkesutbildning i näringslivet, som visar, att de egentliga industriskolorna har mellan 2 000 och 3 000 lärlingar under utbildning samtidigt, dvs. en årlig rekrytering av cirka 1 000 lärlingar. Kapaciteten av den övriga, icke rent skolmässiga, yrkesutbildningen på arbetsplatserna är, som också fram— går av kapitlet, svår att beräkna, men har uppskattats till cirka 15 000 lärlingar sammanlagt för näringsgrupp II, dvs. industri och hantverk. Även inom andra näringsgrenar, t. ex. jordbruk och skogsbruk, handel och statsförvaltning, före— kommer utbildning i arbetet. Men det torde vara nästan omöjligt att få fram några siffror på omfattningen av denna utbildning (bortsett från den statliga).
Utöver näringslivets egen utbildningsverksamhet och den yrkesutbildning, som sker i yrkesskolor av här behandlat slag, förekommer också yrkesunder— visning inom det allmänbildande skolväsendet, t. ex. i yrkesbetonade fortsätt— ningsskolor, yrkesbestämda högre folkskolor, praktiska realskolor och inbyggda
1 Häri ingår även elever vid praktiska realskolor och yrkesbestämda högre folkskolor (se ia- bell 1.6). 37
praktiska linjer. Antalet elever i sådana skolformer är ganska högt, men i de flesta fall ges en allmänt orienterande yrkesbetonad teoretisk undervisning snarare än egentlig yrkesutbildning. Undantag utgör de skogsbetonade fort— sättningsskolorna med praktisk-teoretisk grundläggande utbildning av skogs- arbetare samt handelsrealskolorna, vilkas handelsundervisning har minst sam- ma omfattning som de ettåriga handelskurserna (beträffande elevantal i dessa skolformer se bilaga 3, tabell 14).
Det mesta av yrkesundervisningen i de nuvarande allmänbildande skolorna kommer att försvinna allteftersom enhetsskolan byggs ut och andra skolformer avvecklas. De praktiska realskolorna torde väl emellertid komma att kvarstå även sedan denna utveckling fortskridit ganska långt. De tekniska och de husliga realskolorna har både kvantitativt och som yrkesutbildning betrak- tade ganska liten betydelse, medan däremot handelsrealskolorna med cirka 4 600 elever innebär ett tillskott av ungefär 1 000 utbildade per år till handels- utbildningsmöjligheterna av typen ettårig handelskurs.
Hela yrkesundervisningen (heltid och deltid) i förhållande till folkmängden
Tabell 13 och karta A, som redovisar förhållandena i Stockholms stad och länen i riket, visar som väntat, att Stockholm säväl totalt som i förhållande till folkmängden ligger högst på listan i jämförelse med länen. Högt ligger också bland starkt industrialiserade län Älvsborgs, Jönköpings, Östergötlands och Örebro län medan Västmanlands, Gävleborgs och Kopparbergs län kommer långt ner. För Västmanlands vidkommande förklaras detta förhållande till en del av att företagen i stor utsträckning själva sköter sin yrkesutbildning. Det är emellertid inte bara industrialiserade län, som har en hög procent elever i yrkesskolor. Uppsala län kommer så högt som på tredje plats. Längst ner lig— ger Gävleborgs, Gotlands och Kristianstads län. Att Gävleborgs län ligger så långt ner är anmärkningsvärt, då företagens egen utbildningsverksamhet i detta industribetonade län har endast obetydlig omfattning. Gotlands och Kris— tianstads län däremot är ju mera jordbruksbetonade.
Deltidsundervisningen
Deltidsundervisningen tycks ifråga om spridning och kvantitet för närvarande inte uppvisa det samband med näringslivets struktur, som åtminstone i viss mån finns för heltidsundervisningen. Så till exempel har Hallands och Kalmar län, som ifråga om heltidsundervisningen ligger nästan i botten, ungefär lika
stora relativa utbildningsmöjligheter ifråga om deltiden som Göteborgs och Bohus län. Älvsborgs län har i det närmaste lika mycket deltid i förhållande till sin folkmängd som Stockholms stad. Länet har två av de fem största, i betydelsen elevrikaste, kommunala yrkesskolorna, nämligen Älvsborgs läns landstings skolor med över 4000 elever,1 den tredje skolan i riket, och Borås stads yrkesskolor med cirka 2 000, den femte av rikets skolor. Vi kommer i det följande inte att uppehålla oss vid deltidsundervisningen.
Heltidsundervisningen i förhållande till hela folkmängden
Karta A visar utbildningsmöjligheternas fördelning i förhållande till folk— mängden uttryckt i antal elevplatser per 10 000 invånare. Antalet elevplatser anges med siffrorna från läsåret 1951/52. Folkmängdsuppgifterna bygger på i 1945 års folkräkning, då detta är det senaste är för vilket uppgifter om fördel— . ningen länsvis på näringsgrupper finns tillgängliga.
Det kan förefalla egendomligt att ta hela folkmängden till utgångspunkt för en jämförelse mellan antalet elever vid yrkesskolornai de olika länen. En jäm- förelse med vissa ålderskategorier, t. ex. åldrarna 15—24 år, skulle kanske ha i förefallit rimligare. Som redan framhållits utgörs den alldeles övervägande delen ; av yrkesundervisningen av deltidskurser och dessa frekventeras till mycket stor I del av elever över 24 år. Av tablå (nb) i kapitel 2, sid. 33, framgår, att över [ hälften eller noga räknat 50.4 procent av eleverna vid de kommunala yrkes- skolorna är över 24 år. En jämförelse med åldersfördelningen vid tidigare till- t | | I
fällen visar också, att en mycket stark förskjutning ägt rum mot högre ålder bland yrkesskoleleverna. 1929 var inemot hälften av eleverna under 18 år, 1936 en knapp tredjedel och 1951 något mer än en sjättedel. Då man visar den relativa tillgången på utbildningsplatser för närvarande, är det således rättvisast att göra denna jämförelse med utgångspunkt från hela befolkningen. Däremot blir det, när man beräknar omfattningen av en planerad utbyggnad av yrkes- undervisningen, nödvändigt att sätta denna i relation också till antalet ungdomar i åldern 15—24 år, eftersom utbyggnaden i första hand avser kurser med heltidsundervisning, och dessa kurser till övervägande del frekventeras av ungdomar under 24 år.
Ifråga om heltidsundervisningen i allmänhet finns de relativt bästa möjlig- heterna i Stockholms stad (86 per 10 000 invånare). Vid en jämförelse mellan olika områden i landet är det dock riktigast att bortse från Stockholm, efter- som så mycket av heltidsundervisningen där står öppen för elever från hela landet. Närmast efter Stockholm kommer Göteborgs och Bohus län med 72 heltidselever per 10 000 invånare och därefter Norrbottens län med 69/10 000. Även Västerbottens och Västernorrlands län har förhållandevis goda utbild-
1 Verksamheten är till stor del ambulerande samt i övrigt förlagd till olika orter.
ningsmöjligheter i heltidskurser (47 respektive 46 per 10000 invånare). Jämt- lands och Gävleborgs län ligger lägre med 31 respektive 25 heltidselever per 10 000 invånare. Trots detta kan man säga, att Norrland i allmänhet i förhål- lande till sin folkmängd har bättre möjligheter till skolmässig yrkesutbildning än andra landsdelar.
De största städernas förhållandevis goda tillgång på heltidskurser visar sig i allmänhet i de relativa länssiffrorna, så t. ex. ifråga om Göteborgs och Bohus län med 72 heltidselever per 10 000 invånare samt Uppsala län med 59/10 000, Östergötlands län med 54/10 000 och Örebro län med 53/10 000. Malmöhus län ligger lägre med 41 heltidselever per 10 000 invånare trots Malmö, Hälsingborg och Lund och trots att jordbruksundervisningen på heltid både totalt och rela- tivt är ganska omfattande.
De kommunala tekniska skolorna med sin omfattande hcltidsundervisning ger kraftigt utslag i länssiffrorna, vilket medför att Södermanlands och Kris— tianstads län ligger på fjärde respektive sjunde plats ifråga om heltidsunder- visningen totalt med 63 respektive 53 heltidselever per 1.0 000 invånare. Ifråga om heltidsundervisningen för industri och hantverk ligger dessa län på tredje respektive sjunde plats med 188 respektive 150 heltidselever per 10 000 yrkes- verksamma inom industri och hantverk.
Heltidsundervisningen uppdelad på näringsgrenar i förhållande till
antalet sysselsatta inom respektive näringsgren
Karta B anger antalet elevplatser läsåret 1951/52 inom de tre näringsgre— narna industri och hantverk, jordbruk med binäringar och handel per 10 000 yrkesverksamma inom respektive näringsgren (enligt folkräkningen 1945). Den största näringsgrenen, industri och hantverk, har också det största totala an— talet heltidsplatser. Differenserna mellan olika län är i allmänhet större för industri och hantverk än för handel. Norrbottens län har sålunda 408 elever i heltidskurser för industri och hantverk per 10 000 yrkesverksamma inom nä- ringsgrenen, medan Hallands län inte har en enda heltidselev och Skaraborgs och Gotlands län stannar på respektive 34 och 31 heltidselever per 10 000 yr— kesverksamma. För handel ligger variationerna mellan 357 heltidselever per 10 000 yrkesverksamma i Göteborgs och Bohus län till ingen i Västmanlands, Jämtlands och Gotlands län, medan Stockholms län stannar på 29, Blekinge på 31 och Kronobergs på 44.
Norrland med undantag av Gävleborgs län har som landsdel betraktat nå— got bättre möjligheter till skolmässig utbildning i heltidskurser för industri och hantverk i förhållande till antalet yrkesverksamma inom näringsgrenen än öv- riga landsdelar. I detta sammanhang bör dock framhållas det i förhållande till folkmängden i övrigt högre antalet ungdomar i Norrlandslänen. I realiteten
upptar Norrland en större del av heltidsundervisningen än som framgår av karta B, eftersom många ungdomar, som inte får plats i norrlandsskolorna, söker sig till skolor söderut. För närvarande finns således den största efter— frågan på skolmässig utbildning för industri och hantverk i områden, där möj- ligheterna till arbetsanställning inom dessa näringsgrenar är minst. Detsamma kan sägas gälla heltidsundervisningen för handel, där Norrbotten ligger på andra plats med 322 heltidselever per 10 000 yrkesverksamma, Västernorrland på sjätte med 208/10 000 och Västerbottens län på åttonde med 206/10 000. För jordbruket tycks förhållandet vara ett annat. De bästa utbildningsmöjlig— heterna i skolor för jordbruk med binäringar finns koncentrerade till jordbruks— områdena i Skåne-Blekinge och Mälardalen. Genomsnittliga antalet heltids— elever per 10000 yrkesverksamma inom jordbruket är inte mer än drygt en tredjedel av heltidsundervisningen för industri och hantverk, dvs. 40/10 000 mot 112/10 000. Det bör emellertid observeras, att jordbruksundervisningen på heltid nästan genomgående är fortbildning på ett högre stadium, medan det mesta av heltidsundervisningen för industri och hantverk och handel är ny- börjarundervisning.
Heltidsundervisningens koncentration till ett relativt fåtal orter
Längre kurser med heltidsundervisning förekommer nu endast vid ett hun- dratal kommunala yrkesskolor, nitton centrala verkstadsskolor och cirka fyrtio enskilda statsunderstödda yrkesskolor inom det egentliga yrkesskolväsendet. Därtill kommer ett fyrtiotal skolor för teknisk undervisning och handelsunder— visning på gymnasiestadiet samt något över hundra skolor för lantbruks- och skogsundervisning.
Tabell 12 redovisar utbildningsmöjligheterna i de femton största städerna i riket (Stockholm t.o.m. Karlstad i storleksordning) samt upptar dessutom några exempel på utbildningsmöjligheterna bland annat på orter som utgör centrum för ett större rekryteringsområde. Tabellen visar elevfrekvensen i för- hållande till folkmängden och till antalet sysselsatta inom industri och hant— verk samt handel.
De femton största städerna har 27.6 procent av rikets befolkning, 37.1 procent av eleverna i kommunala och enskilda yrkesskolor, centrala verkstadsskolor och kommunala tekniska skolor och 54.7 procent av antalet elever i heltids- kurser om minst en termin vid sådana skolor. Räknar man även med elevan— talet i högre tekniska läroverk, handelsgymnasier och vissa andra yrkesutbil— dande skolor (kolumn 11 övriga skolor) finner man, att i de tolv största stä— derna i riket finns 27.6 procent av Sveriges befolkning men 39.1 procent av alla elever i yrkesutbildande skolor och 52.6 procent av eleverna i heltidskurser vid sådana skolor.
Yrkesskolelevernas fördelning å näringsgrenar visar, att koncentrationen till större tätorter är starkast för industri och hantverk; 51.2 procent av alla elever inom industri och hantverk går i skolor i de femton största städerna. För han- del är koncentrationen 44 procent under det att man för husligt arbete knap- past kan tala om någon egentlig övervikt, då de nyssnämnda städerna endast har 30 procent av eleverna i kurser för husligt arbete, således obetydligt mer än som motsvarar folkmängden.
Trots att den skolmässiga yrkesutbildningen således i mycket hög grad är koncentrerad till de största tätorterna, har ingen av dessa orter en särskilt hög elevfrekvens i förhållande till sin folkmängd. Det är emellertid mycket svårt att dra några slutsatser om principerna för yrkesutbildningens utbyggnad med ledning av siffrorna i tabell 12. Så gott som alla yrkesutbildande skolor i lan- det hämtar en större eller mindre del av sina elever från andra orter än skol- kommunen. Bland skolor med mycket heltidsundervisning är det endast Ki- runa, som hämtar alla sina elever inomkommunen. De kommunala skolorna i Stockholm och Göteborg hämtar endast en liten del av sina elever utifrån (Stockholm 5 procent, Göteborg 3 procent) och dock skulle de »utsocknes» eleverna i Stockholm mer än fylla alla skolorna i t. ex. Umeå. Flertalet städer i södra och mellersta Sverige hämtar 10—20 procent av eleverna i kommunala yrkesskolor utifrån. För Norrlandsstäderna är siffran i allmänhet högre. Kom— munala tekniska skolor, enskilda yrkesskolor och högre tekniska läroverk, han— delsgymnasier m.fl. hämtar i regel mellan 50 och 100 procent av sina elever från andra kommuner än skolkommunen. Detsamma gäller givetvis de centrala verkstadsskolorna, som riktar sig just till elever från orter, där man svårligen kan ordna yrkesundervisningen kommunalt.
Yrkesskolornas utformning på vissa orter
Det kan ha sitt intresse att se litet närmare på hur yrkesutbildningen är ordnad på några av de orter, som finns med i tabell 12.
Hagfors (6 657 inv.) domineras av Uddeholmskoncernens järnverk. som ock- så bidrar till yrkesskolans drift bland annat genom att kostnadsfritt ställa lo- kaler till förfogande för verkstadsskolorna. Skolan, som 1951/52 allt som allt hade cirka 150 elever, har två treåriga verkstadsavdelningar för metallarbetare och en fyraårig verkstadsavdelning för snickare med tillsammans ett 60-tal elever. Vidare finns ett antal kortare kurser på lärlingsskolstadiet inom in— dustri och hantverk, handel och husligt arbete. Husligt arbete hade två femte- delar av hela elevantalet eller 60 elever, dvs. samma antal som verkstadssko— lorna. Nästan hälften av skolans elever besöker kurser för industri och hant- verk. 85 procent av eleverna är skrivna i Hagfors.
Kiruna (19 455 inv.) domineras av Luossavaara-Kirunavaara AB, som bidrar till driften av yrkesskolan med 100 000 kronor per år. Yrkesskolan hade 1951/52
i l l l l l l i .
cirka 370 elever, och av dessa gick över hälften i kurser för industri och hant- verk. Mer än två tredjedelar av eleverna går i heltidskurser, 180 i fyraåriga verkstadsskolor för snickare, metallarbetare, elektriker och skräddare, 66 i den tvååriga husmodersskolan och ett fåtal (8) i de ettåriga yrkeskurser på heltid, som utgör en påbyggnad på husmodersskolan med utbildning för barnsköterskor och i vävning. Återstoden av yrkesskolans elever återfinns huvudsakligen i kortare sömnadskurser (ett 60-tal elever) och maskinskrivningskurser (ett 30—tal elever). Såväl från verkstadsskolorna som från husmodersskolan avvisas årligen ett rätt betydande antal elever på grund av platsbrist.
Yrkesskolan arbetar helt i egna lokaler, så när som på gymnastikundervis— ningen, som äger rum i samrealskolans och folkskolans gymnastiksalar, samt en yrkeskurs för bilmekaniker, som är förlagd till en mekanisk verkstad. Yt— terst få yrkesskolor i landet har sin verksamhet till så betydande del kon— centrerad till heltidskurser.
Sundsvall (26 198 inv.) är centrum för cellulosaindustrin i Medelpad, dvs. i Sveriges mest tättbefolkade industriområde. Stor-Sundsvall har en befolkning av omkring 85 000. I staden finns kommunal yrkesskola med 700 elever (1951/52), kommunal handelsskola med en ettårig och en tvåårig kurs med sammanlagt cirka 120 elever, central verkstadsskola för huvudsakligen industri— yrken med cirka 130 elever och handelsgymnasium med cirka 120 elever. Bort- sett från en kurs för inträdessökande till tekniskt gymnasium saknar den kom— munala yrkesskolan heltidskurser för industri—. hantverk och handel. Del— tidskurserna för dessa yrkesområden är ganska omfattande, nästan genomgå- ende över 120 timmar. De drog 1951/52 för industri och hantverk cirka 240 kursdeltagare (cirka 210 eleverl) och för handel cirka 250 kursdeltagare (cirka 225 elever). För husligt arbete, som hade ungefär 270 kursdeltagare (lika många elever), finns bland annat husmoderskurser om ett respektive ett halvt år och barnsköterskekurser om ett halvt är, samtliga på heltid och med sammanlagt 90 elever. Yrkesskolan har utom bidrag från staten och huvudmannen även ett ganska stort anslag från landstinget. Undervisningen bedrivs till stor del i sko- lans egna lokaler men sker delvis också i centrala verkstadsskolans och handels- skolans lokaler. Båda dessa skolor har egna lokaler. Handelsgymnasiet har sam- ma styrelse, rektor och lokaler som handelsskolan. Samtliga skolor i Sundsvall hämtar till mycket stor del sina elever från andra kommuner, framför allt då de alldeles intilliggande tätorterna, den kommunala yrkesskolan till drygt 40 procent, handelsskolan till drygt 80 procent och centrala verkstadsskolan till inemot 95 procent.
Umeå (17 325 inv.) är inte någon betydande industristad utan har sin bety— delse framför allt som administrativ och militär ort. Staden har en kommunal yrkesskola med 900 elever (1951/52) och ett handelsgymnasium med cirka 60
1 En elev kan delta i två eller flera kurser.
elever. Dessutom ligger landstingets kvinnliga yrkes- och verkstadsskola med ett 60-tal elever i Umeå. Den kommunala yrkesskolan mottar rätt betydande bidrag från landstinget. Skolan har verkstadsskolor för metallarbetare, bilme- kaniker och. möbelsnickare med sammanlagt ett 50-tal elever, ettåriga heltids- kurser för handel, differentierade på detaljhandelsarbete och kontorsarbete, med cirka 60 elever och en husmodersskola med 16 elever. Mer än hälften av yrkes— skolans elever deltar i kurser för husligt arbete, en sjundedel i kurser för in- dustri och hantverk och resten i kurser för handel. Av landstingsskolans elever kommer 21 på husligt arbete, 24 på industri och hantverk samt 12 på våvkurs för hemslöjdsanställda, samtliga heltidselever. Liksom i Sundsvall kommer yr- kesskolornas elever till betydande del från andra orter än Umeå, och detta trots att staden inte alls har en så tätbefolkad omgivande landsbygd som Sunds- vall. Vid den kommunala yrkesskolan är en tredjedel av eleverna »utsocknes» och vid landstingsskolan så gott som samtliga. Den kommunala skolan arbetar så gott som helt i egna lokaler inrymda i en ganska nyuppförd byggnad. Lands— tingsskolan drivs i lokaler, som ägs av landstinget och som byggts för ända- målet.
Samarbete mellan två eller flera kommuner om en yrkesskola
Samarbete mellan två eller flera kommuner om en kommunal yrkesskola före- kommer ytterst sällan. Tidigare samverkade Anderstorps kommun och Gisla— veds köping (Jönköpings län) ekonomiskt ifråga om yrkesskolan i Anderstorp på så sätt, att Gislaved lämnade ett fast årligt bidrag, vilket dock långt ifrån ut— gjorde någon rättvis del av kostnaden för eleverna från köpingen. Sedan några år har emellertid Gislaved upprättat egen yrkesskola och därmed har samarbe- tet med Anderstorp upphört.
Ett exempel på ett försök till rättvis kostnadsfördelning mellan två kommu— ner har man i samarbetet mellan Grums köping och Eds kommun i Värmland. Grums och Ed betalar vardera så stor del av löpande kostnader —— givetvis sedan statsbidraget räknats bort — som motsvarar antalet elever från vardera kommunen. Alla investeringar för lokaler och stadigvarande undervisningsma— teriel görs av Grums köping ensam. Även Nors kommun lämnar ett bidrag till yrkesskolan i Grums, men detta bidrag har formen av ett mindre årligt belopp. Detta är såvitt vi vet det enda fall, där man har en överenskommen kostnadsfördelning mellan två kommuner ifråga om en yrkesskola. I något en- staka fall, t. ex. skolorna i Stockholm och Ljusdal, uttas vid en del kurser en viss summa för varje »utsocknes» elev i heltidskurser. Mellan Luleå och Neder- luleå finns en liknande överenskommelse som den tidigare existerande mellan Anderstorp och Gislaved.
I åtskilliga fall betalar landstinget ett bidrag till de kommunala yrkessko- lorna.
Yrkesutbildning i näringslivet
Begränsning av området
Det är svårt att få en överblick över yrkesutbildningen inom näringslivet i dess helhet.1 De områden av det enskilda näringslivet, som ur utbildningssyn— punkt främst är av intresse, är jordbruket med binäringar och skogsbruket, industri och hantverk, handel och husligt arbete.
Jordbruk och skogsbruk. Vi räknar med att skolorna för jordbruk med binäring-
l ar och möjligen också för skogsbruk i den mån det finns utrymme skall kunna & utnyttjas i utbildningen av elever i enhetsskolan. Men vi går inte närmare in på
frågan om den framtida utbildningen för jordbruk med binäringar och skogs- bruk och har därför inte ansett oss ha anledning att i detalj undersöka, hur den utbildning på dessa områden är organiserad, som inte sker i skolor. Rent allmänt vet man, att jordbrukarungdomen redan på ett tidigt stadium får en Viss utbild—
l ning helt enkelt genom att hjälpa till med en del av de dagliga och säsongmässi- j ga sysslorna. Man vet vidare, att en omfattande kursverksamhet stöder och i
viss mån systematiserar denna utbildning. Man vet också, att jordbrukets skolor, både lägre och högre — med undantag av jordbruksskolorna2 och vissa kurser
vid lantmannaskolo-rna —— inte ger ren nybörjarundervisning utan bygger sina
kurser på en föregående praktisk utbildning på ett större eller mindre lantbruk. De enskilda lantbruken har således stor betydelse för utbildningen av både företagare, arbetsledare och arbetare inom jordbruket.
Utbildningen av skogsarbetare sker så gott som helt i det praktiska arbetet. Under de senaste femton åren har ett omfattande forskningsarbete bedrivits beträffande arbetsmetoder och arbetsförhållanden för skogsarbetarna. Dessa forskningar har bland annat lett till organiserandet av en alltmera omfattande kursverksamhet, som syftar till att lära skogsarbetarna verktygsvård och ra-
, tionella arbetsmetoder. En form för sådan undervisning är den skogsbetonade ' fortsättningsskolan. Även de mindre skogsägarna får hämta sina flesta lärdomar
ute i skogen och den kursverksamhet, som bedrivs av skogsvårdsstyrelserna m. fl., är ett komplement till de praktiska erfarenheterna.
1 I detta. sammanhang bortser vi helt från statsförvaltningen och försvaret och den i vissa fall mycket omfattande utbildningsverksamhet, som bedrivs främst inom de affärsdrivande verken och försvarets olika truppslag och som i vissa fall med tiden kommer det enskilda näringslivet till godo. 2 Gålö jordbruksskola, Sunnerdahls praktiska ungdomsskolor, Sorselegården, Vittjärvsgården och jordbruksskolan i Pålkem.
Husligt arbete. Utbildningen för husligt arbete skedde tidigare till allra största. delen i hemmen. Därigenom att de unga flickorna oftast stannade i hemmet några år efter skolans slut, blev denna utbildning ganska betydande. Numera kan hemmen inte som förut lära upp flickorna, eftersom dessa i allmänhet ome- delbart efter skolans slut skaffar sig annat arbete. På så sätt får de endast obe— tydlig tid att delta i sysslorna hemma. Men å andra sidan har arbetet i de allra flesta hem förändrats på ett sätt, som tvingar varje familjemedlem att ta åtminstone någon del i det. Många sysslor har överflyttats till arbetsplatser utanför hemmet (bakning, tvätt, "sömnad, konservering o.s.v.), medan de åter- stående sysslorna så gott det går måste klaras av på fritiden. På detta sätt lär sig flickorna inte husligt arbete i traditionell mening men väl något om skötseln av ett hem under de betingelser, som det moderna arbetslivet ger. En systematisk utbildning i hemmet förekommer säkerligen ytterst sällan, och det är väl knappast möjligt att ange omfattningen av den utbildning som ges i hemmen eller beräkna antalet ungdomar, som utbildas på det sättet. Något försök till en sådan beräkning har heller inte gjorts i tidigare utredningar om den husliga utbildningen.
Handel. Några undersökningar av hur utbildningen för handel utanför handels- skolorna är ordnad finns veterligen inte. Handelsutbildningskommittén, som nu närmast är ansvarig för handelsundervisningens utformning, har inte ansett det. nödvändigt att göra någon utredning om utbildningen i handelsföretagen. Såvitt man vet förekommer detaljhandelsutbildning i skolmässig form endast i ett par tre enskilda företag, som inrättat särskilda skolor för sin perso— nal. Järnhandelsbranschen och färghandelsbranschen har i viss mån systema— tiserat sin utbildning och kompletterar den praktiska utbildningen på arbets— platsen med kurser per korrespondens eller i yrkesskola. En liknande upplägg— ning finns inom bokhandeln, som driver en särskild stiftelseskola för komplet— terande utbildning vid sidan av den, som ges i arbetet inom bokhandelsföretagen. De två försäljningsorganisationerna Köpmannaförbundet och Kooperativa för- bundet har en omfattande verksamhet, som bland annat syftar till att öka utbildningsarbetet bland deras medlemmar. Båda organisationerna har också in— rättat skolor, Köpmannainstitutet respektive Vår gård, där man ger komplette— rande kurser både för nybörjare och för mera erfarna biträden och butiks— föreståndare m. fl.
Den personal, som sysslar med egentligt kontorsarbete, har nästan alltid fått åtminstone någon skolmässig utbildning före den första anställningen. Kontoristutbildning förekommer också mycket sällan i näringslivet med undantag av ett fåtal större industriföretag. Banker och försäkringsbolag har ordnad utbildningsgång, som börjar med aspiranttjänstgöring under ett par tre är, tiden beroende på skolunderbyggnad. Denna tjänstgöring komplet— teras i vissa fall med av bankorganisationerna ordnade kurser.
Det är givet, att den nyanställda personalen inom detaljhandeln och gross- handeln alltid måste få en viss instruktion beträffande sina arbetsuppgifter. Men man har i de flesta fall inte en ordnad lärlings— eller elevutbildning av det slag, som förekommer inom hantverk och industri, och inte heller är lönesättningen så direkt knuten till erfarenheten i yrket. Företagen inom han- deln är i allmänhet ganska små. Ett handelsföretag med femtio anställda betraktas som en stor arbetsplats, under det att ett industriföretag med sam- ma antal anställda är ett litet företag. Redan detta. förhållande gör det san- nolikt, att det, utöver vad man nu känner till, förekommer mycket litet systema- tisk yrkesutbildning inom kontors- och handelsföretagen.
Industri och hantverk. Vi har av skäl som framgår av det ovanstående be- gränsat vår undersökning av utbildningsförhållandena i det enskilda näringslivet till att gälla industri och hantverk. Sådana undersökningar har redan tidigare gjorts vid ett par olika tillfällen. I början av 1940-talet gjorde arbetsmarknads- organisationernas yrkesutbildningskommitté en undersökning av utbildnings- förhållandena i företag anslutna till svenska arbetsgivareföreningen. Även vår undersökning gäller arbetsgivareföreningens verksamhetsområde, och det är där- för möjligt att på vissa punkter jämföra resultaten av de båda undersökningar— na. Till arbetsgivareföreningen är i första hand anslutna industriföretag men även ett stort antal mera hantverksmässigt drivna företag finns bland dess med- lemmar. Därtill kommer, att industriföretagen i stor utsträckning sysselsätter hantverksutbildad personal. Man har därför menat, att de siffror, som kommit fram vid undersökningen, skulle kunna tillämpas på hela näringsgrenen in- dustri och hantverk (d. v. s. näringsgrupp II i den officiella statistiken).
Utbildningens omfattning
Enkäten. I augusti 1950 utsände dåvarande yrkesutbildningsdelegationen inom 1946 års skolkommission i samråd med arbetsmarknadens yrkesråd ett fråge- formulär till vissa av svenska arbetsgivareföreningens medlemmar. Formuläret avsåg i första hand att skaffa uppgifter om arten och omfattningen av den yrkesutbildning, som bedrevs i näringslivet med eller utan stöd av kom— munala yrkesskolor. Om möjligt ville man också få fram vissa synpunkter och önskemål ifråga om yrkesutbildningens framtida utformning samt om beho- vet av utbildad arbetskraft. De företag, som tillställdes frågeformulär, utvaldes enligt en samplin-gsmetod på så sätt, att alla företag med över 500 arbetare till- frågades. Bland företag med mellan 201 och 500 arbetare tillfrågades vart tredje, med mellan 51 och 200 arbetare vart tionde och med högst 50 arbetare vart
tjugonde företag. I de fall, då flera delägare sammanslutit sig till ortsföre— ningar, räknades föreningen som endast en delägare. För att få in så många svar som möjligt kontaktades arbetsmarknadsstyrelsen, som genom sina läns- arbetsnämnder skötte insamlingen av materialet.
Svarsfrekvensen. Omkring 800 frågeformulär utsändes. I tabell A har gjorts en sammanställning branschvis av de inkomna svaren. Härvid uppges för varje bransch antalet medlemmar, antalet utsända formulär och antalet inkomna svar, fördelade på positiva och negativa. Med »ja» menas i detta sammanhang, att yrkesutbildning i någon form (lärlingsutbildning, förmansutbildning, special- arbetarutbildning, korrespondenskurser etc.) förekom inom respektive företag under den period (hösten 1949—hösten 1950) enkäten avsåg. Vissa branscher har i tabellen sammanförts till en. Sålunda har de olika grafiska arbetsgivar- förbunden redovisats tilllsalnmans liksom också de olika glasbruks-, gruv- och stuveriförbunden. Pappersmassefabrikerna och sågverken behandlas tillsam- mans, likaså träindustrin och tapetserar- och sadelmakarföretagen. Sko— och läderindustrin samt garverierna har förts ihop till en grupp, sömnads- och kon— fektionsindustrin till en, chokladindustrin har förts till livsmedelsbranschen, väg- och vattenbyggnadsföretagen till byggnadsindustrin samt smidesverkstä- derna till verkstadsindustrin. I övrigt har delägarregistrets branschförteckning följts.
Av tabell A framgår bland annat följande. Omkring 720 svar kom in, därav ungefär 200 positiva och drygt 500 negativa. Svarsprocenten var således god, och endast få företag hade underlåtit att svara utan att ange skälet härför. I flertalet fall var anledningen, att driften nedlagts tillfälligt eller för gott. —— Nästan en tredjedel av de positiva svaren återfanns inom verkstadsindustrin, som dock tillställts endast en femtedel av frågeformulären.
I tabell B redovisas de inkomna svaren fördelade efter företagens storlek. Därvid har framräknats antalet svar från företag med under 500 arbetare för att få en uppfattning om den relativa förekomsten av utbildning inom företag av olika storlek. Denna framräkning har tillgått på så sätt, att för företag med 500—201 arbetare har antalet svar multiplicerats med tre, för företag med 200—51 arbetare med tio och för röretag med 50—1 arbetare med tjugo.
I den första kolumnen har det verkliga antalet delägare i varje bransch med— tagits. Vid summering av talen för respektive bransch bör summan något så när överensstämma med det verkliga antalet delägare i branschen. Att detta inte är fallet för flera av branscherna beror på att en del av de tillfrågade före- tagen underlåtit att inkomma med svar. Om sålunda ett bland företagen med 50—1 arbetare ej inkommit med svar, medför detta att 20 företag bortfaller i summeringen. Likaså är det möjligt, att i en bransch med t. ex. drygt 40 före- tag i gruppen 50—1 arbetare tre företag kommit med i enkäten. Detta ger ett felslag på närmare 20 som t. ex. för stenindustrin. Man torde dock kunna
Tabell A. Sammanställning branschvis av antal frågeformulär och svar i enkät om yrkesutbildningen i näringslivet.
Antal Utsända Inkomna svar B r a n s c 11 delägare frågefor- . mular Ja Nej Summa. Allmänna gruppen .................... 538 54 9 38 47 (2 275) Biltrafiken ............................ 643 35 — 29 29 Bilverkstädema ....................... 502 27 6 18 24 Bryggerierna .......................... 106 9 1 7 8 Byggnadsindustrin ..................... 1 573 105 13 73 86 Byggnadsämnesindustrin ............... 373 27 2 ' 16 18 Elektriska branschen .................. 442 28 2 24 26 Glasindustrin ......................... 37 5 2 3 5 Glasmästeribranschen .................. 132 7 1 6 7 Grafiska branschen .................... 593 34 15 11 26 Gruvoma ............................. 20 6 3 3 6 Järnbruken ........................... 81 28 10 13 23 Konfektionsind. ....................... 204 27 11 15 26 Kval-nama. ........................... 35 1 —- 1 1 Livsmedelsbranschen .................. 552 42 13 27 40 ! Pappersbruken ........................ 47 20 2 16 18 i Pappersmasseind. och sågverk .......... 172 38 9 22 31 Petroleumbranschen ................... 15 2 — 2 2 Rörledningsfirmorna ................... 487 27 5 21 26 Sko- och läderind. garveri .............. 196 18 2 16 18 Stenindustrin ......................... 67 7 -— 7 7 Stuverierna ........................... 95 8 —— 6 6 Textilindustrin ........................ 241 49 19 24 43 Torvindustrin ......................... 33 2 —— 1 1 Trädgårdar-na ......................... 96 6 —- 6 6 Träind. o. sadelmakeri ................. 839 45 9 33 42 Verkstadsindustrin .................... 1 062 152 72 77 149 Summa 9 181 809 206 515 721
om avvikelsen inte är större än 10 procent. För följande branscher är emellertid avvikelsen större än 10 procent: allmänna gruppen, biltrafiken, byggnadsindustrin, byggnadsämnesindustrin, grafiska branschen, järnbruken, textilindustrin och träindustrin. För samtliga dessa branscher fattas sålunda ett eller flera. svar. Man torde kunna räkna med att tillfrågade företag, som underlåtit att sva- ra, inte har någon yrkesutbildning. Gäller det en bransch, där enkäten visar klart negativt utslag ifråga om förekomsten av yrkesutbildning inom före— tagen — såsom biltrafiken —— kan man nog utgå från att de inkomna svaren ger en riktig bild av förhållandena. Däremot är det tänkbart, att resultatet
| utgå från, att antalet inkomna svar för respektive bransch är tillräckligt stort, I | | i
Tabell B. Sammanställning branschvis efter företagens storlek samt framräkning av antalet ja- och nej-svar.
Framräkning Antalet 2001 m”— 1000— B ? & n 5 0 h delägare 1001 501 x 3 x 10 x 20 111 | nej ja nej ja nej ja nej ja nej ju nej Allmänna. gruppen . . 538 1 1 1 3 2 5 —— 21 10 80 40 280 (2275) Biltrafiken ......... 643 — — — — -— 2 — —- —- 30 — 480 Bilverkstäderna ..... 502 —- _ — — -— — —— 3 10 10 100 320 Bryggerierna ........ 106 — — — 1 — - —- —- 6 —— 10 20 60 Byggnadsind. ....... 1 573 — — 3 1 2 5 6 21 20 130 80 940 Byggnadsämnesind. . . 373 -— — 1 — — 2 3 6 — 20 — 200 Elektriska bransch. . . . 442 —- — —— — —— 1 —— — — 30 40 400 Glasindustrin ....... 37 — —— — —— 1 — * 3 10 20 -— — Glasm. branschen . . . 132 — — — —— — — — — — — 20 120 Grafiska branschen . . . 593 —— — — —— 2 — 3 — 20 20 200 180 Gruvorna ............ 20 —- — 1 1 1 —- —— 3 10 10 — — Järnbruken .......... 81 4 1 4 1 2 6 —- 12 — 10 — — Konfektionsind. ...... 204 — — — _ 3 3 21 9 10 40 —— 100 Kvarnarna .......... 35 — — — —— ——- — — -— —— — —— 20 Livsmedelsbr. ........ 552 — -— — — 4 2 9 9 30 50 60 340 Pappersbruken ....... 47 —— — 1 3 1 8 — 9 -— 20 — — Pappersmasseind. och sågverk ........... 172 1 _ 5 3 3 6 — 12 — 40 —— 100 Petroleumbr. ......... 15 — —— — — — 3 —— 10 — — Rörledn.firmorna ..... 487 —— — — — —— — — 6 — 10 100 360 Sko- o. läderind. garv. 196 — -— — — 1 — -— 9 —— 80 20 100 Stenindustrin ........ 67 —— — — — — — -— 6 —— 20 — 60 Stuverierna .......... 95 —— — — — — —— -—— 3 — 10 — 80 Textilindustrin ....... 241 3 — 2 _ 8 5 18 24 -— 90 — 40 Torvindustrin ........ 33 — — — — — —- — — — — — 20 Trädgårdarna ........ 96 — — —- —- — —- —- -— — 10 -— 100 Träind. o. sadelmakeri 839 —— — — —— 1 — —— 6 30 50 100 520 Verkstadsind. ........ 1 062 10 — 17 2 30 16 18 45 60 190 100 500 Summa 9 181 19 2 35 15 61 61 78 216 210 990 880 5 320
för t. ex. de grafiska industrierna blivit något sämre än det i verkligheten är. Detsamma kan tänkas gälla byggnadsindu-strin och textilindustrin, där man vet, att förekomsten av utbildning inom företagen är ganska god.
Påtaglig är verkstadsindustrins och den grafiska branschens dominerande ställning bland de positiva svaren, nämligen inte mindre än 235 respektive 225 av 1 283 eller vardera närmare 20 procent. Av de sammanlagt cirka 190 till- frågade företagen med över 500 arbetare förekommer yrkesutbildning i någon form vid 115 företag eller vid 60 procent av företagen inom denna storleksgrupp.
Tabell 0 . Sammanställning branschvis av antalet i samplingsundersökningen redovisade nyantagna lärlingar med 2—5 års utbildningstid under ettårsperioden 1 / 9 1949—1/9 1950.
(De framräknade siffrorna inom parentes.)
B r a n s e h Summa 2 001 ägg? 1 ggg” 500—201 200—51 50—1 Allmänna gruppen . . . . 27 (46) 15 — 11 -— —- 1 (20) Biltrafiken ........... _ _ _ — — -— —
' Bilverkstädema ....... 14 (220) — — — — 6 (60) 8 (160) Bryggerierna .......... _— — _ '— — — _
( Byggnadsind. ......... 53 (204) — 12 25 9 (27) — 7 (140)
( Byggnadsämnesind. . . . . 12 (12) —— 12 — —— — — , Elektr. branschen ...... 2 (40) — — — — —— 2 (40)
] Glasindustrin ......... 9 (36) ? —— 6 —— 3 (30) —
! Glasmbranschen ...... —— — — — — —— —
( Grafiska branschen . . . . 98 (630) -— _ 59 7 (21) 9 (90) 23 (460) Gruvorna ............. — — —— — — — — i Järnbruken ........... 150 (150) 88 27 35 — _ —- Konfektionsind. ....... 55 (121) — _" - 22 33 (99) — —
) Kvarnama ............ — — — —— — — _ Livsmedelsbr. ......... 59 (198) -—— _- 36 14 (42) 6 (60) 3 (60) Pappersbruken ........ 3 (3) —— 3 — — — — Pappersmasseind. o.
sågverk ............ 60 (60) 20 40 — _ —— — Petroleumbr. .......... —— — — — —— —— —— Rörledn.firmoma ...... 3 (60) —— — — —— —— 3 (60) Sko— o. läderind. garveri — —— — — — — —— Stenindustri .......... — _— —— —- —— — _ Stuverierna ........... — — — —— — — _— Textilindustrin ........ 13 (19) — — 10 3 (9) — _ Torvindustrin ......... _ _ — _ _ _ _ Trädgårdarna ......... _ _ — _ _ _ __ Träind. o. sadelmak. 42 (156) _ — 36 —— _ G (120) Veå'kstadsind. ......... 1 182 (2 119) 468 309 267 85 (255) 24 (240) 29 (580) arav 2—årig utbildn.tid. . . . 42 (265) —— 2 23 —- 10 (100) 7 (140)
|
! 3—4-årig » . . . 835 (1 073) 447 187 134 55 (165) 10 (100) 2 (40) i 4——5-årig » . . . 305 (781) 21 120 110 30 (90) 4 (40) 20 (400)
l Summa 1782 (4 074) 591 403 507 151 (453) 48 (480) 82 (1 640)
De framräknade talen för företag med 1—500 arbetare visar 1 168 företag med någon form av yrkesutbildning av totalt 7 694 eller 15 procent.
Antalet nyantagna lärlingar. I tabell 0 har gjorts en sammanställning bransch- vis av antalet i samplingsundersöknin-gen redovisade lärlingar med 2—5 års ut- bildningstid, som antagits under ettårsperioden 1/9 1949—1/9 1950. Framräk—
ning har även gjorts av antalet lärlingar inom företag med 500—1 arbetare efter samma grunder som i tabell B. De framräknade siffrorna anges inom paren- tes. Dessa siffror mäste givetvis behandlas med försiktighet ifråga om de en- skilda branscherna, då som ovan framhållits rätt stora fel kunnat uppstå re- dan genom urvalet. I slutsumman bör emellertid felaktigheterna inom de oli— ka branscherna någorlunda ha utjämnat varandra, så att det sammanräknade antalet lärlingar för hela arbetsgivareföreningens verksamhetsomåde bör kunna vara tämligen riktigt, om man rör sig med avrundade tal och medger felslag uppåt och nedåt på cirka 10 procent. ? Ungefär 4 000 rekryterade under ett år förefaller kanske mycket i jämförelse med siffrorna från den undersökning, som gjordes av arbetsmarknadsorganisa- tionernas yrkesutbildningskommitté i början av 1940-talet. Totalantalet lärling- ar inom arbetsgivareföreningens verksamhetsområde beräknades då till cirka 6 880. Antalet företag anslutna till arbetsgivareföreningen uppgick emellertid vid det undersökningstillfället endast till cirka 3 500, eller ungefär en tredjedel av dagens siffra, med ett arbetarantal av cirka 325 000 mot för närvarande cirka 560 000.
, En årlig nyrekrytering av 4000 lärlingar kan kanske sägas motsvara ett totalantal av 8 000—10 000 lärlingar under utbildning, vilket förefaller rimligt i jämförelse med 6800 år 1941. 8000—10 000 lärlingar inom arbetsgivareföre- ningen-s verksamhetsomräde motsvarar ungefär 15 000 lärlingar inom hela nä— ringsgrupp II (industri och hantverk), under förutsättning att lärlingarna är någorlunda jämnt spridda över hela näringsområdet. I den nyssnämnda under- sökningen från 1941 uppskattades antalet lärlingar inom hela näringsgrenen till cirka 20 000. Lärlingsantalet skulle således ha sjunkit med cirka 25 procent på tio år. Eftersom antalet arbetare ökat från 810 000—815 000 år 1940 till över 950000 år 1950 är den relativa minskningen ännu större. De framkomna siff— rorna bekräftar riktigheten av den allmänna uppfattningen under senare år, att lärlingsutbildningen inom industri- och hantverksföretagen kvantitativt gått tillbaka under och efter det andra världskriget.
Lärlingarnas fördelning på de olika branscherna. Som framgår av tabell C, finns de flesta under redovisningsåret antagna lärlingarna inom verkstadsindustrin, som anställt 1 182 av 1 782 redovisade lärlingar eller i framräknade tal 2 119 lärlingar av 4 074, d. v. s. 52 procent.
Närmast efter verkstadsindustrin ifråga om antal nyantagna lärlingar följer gra/fiska branschen (630 framräknade, 98 redovisade), bilverkstäderna (220 "framräknade, 14 redovisade), byggnadsindustrin (204 framräknade, 53 redo- visade), livsmedelsbranschen (198 framräknade, 59 redovisade), träindustrin (156 framräknade, 42 redovisade).
. Vid företag med över 500 arbetare utbildas 1 501 nyantagna lärlingar av 4 074 eller 37 procent av hela antalet. Antalet företag inom gruppen uppgår en-
(Siffrorna inom parentes anger antalet företag.)
Tabell D. Antalet elever i olika typer av utbildning inom temtilindustrin.
Yrke Summa
Antalet elever vid företag med
201—500 arb. ( X 3)1
501—1000 arb.
1001—2000
arb.
över 2000 arb.
Utbildningstidens : längd '
Cottonstickare Filtvävare Kardare Lappare ........... Rullerskor Skiftare Slubbare Spinnare
Spolerskor ......... Tyglagerskor
Yrkesarb. inom rayonsilkeind. . . . .
Vävare . . ..........
Textilarbetare ej specificerat
Summa 1
Lärlingsutbildning och specialutbildning Maskinrep. ........ Maskinställare Reparatörer Vävlagare
Repslageriarb. Repslagare Maskinrep. ...... Splitsare ........ Smörjare ........
Maskinsömmerskor .
Konfektions- sömmerskor ......
Summa.
(fr
30 (2) 20 (1) 8 (1) 40 (1) 115 (2) 60 (1) 80 (1) 221 (4)
10 (1) 121 (1)
5 (1) 220(10)
500 (3) 430
3 (1)
350 (2) 353
(framr.2186) (x 8 = 1059)
1 (1) 1 (1) 23 (4) ——
2 (1) 2 (1) 5 (1) — 98 (1) —— 80 (2) 70 (1)
209 amr. 355)
73 (x8=219)
1 I samplingen tillfrågades vart tredje företag.
20 (1) 20 (1) 8 (1) 40 (1) 15 (1) 60 (1)
106 (3)
121 (1)
5 (1) 82 (6)
477
10 (1)
100 (1)
80 (1) 115 (1)
10 (1)
115 (2)
150 (1) 570
3—6 mån. 11/2—2 mån. 2 v.
4 mån. 3—4 v. 2—3 v. 3——8 v. 3 v., 1 mån., 1%—2 mån. 3 mån., 2 år
3 V., 4 mån. 6 mån.
lår
3 v., 4v., 3mån., 4 mån., 5—6 4 mån., 2 år
3—6 mån., %—1 år
2år,4år Går Hår 3 mån., 18 mån., 6 år
2år 2—4är 2år 1;éår 3v.
4—6 v., 3 mån.
Tabell E. Antalet elever i olika typer av utbildning inom konfektionsindustrin.
(Siffrorna inom parentes anger antalet företag.)
Antalet elever vid företag med Utb'ld _ t'd 1 nmgsx ens Yrke Summa 51—200 arb. 201—500 arb. 501—1000 längd ( x 10)1 ( x 3)” arb. Pressning . . . 2 (1) — 2 (1) —— 11/2 är Sömnad . . . . 298 (7) 7 (1) 83 (4) 208 (2) 1—1%, mån., 2 mån., 1—3 mån. Summa 800 7 85 208
(framr. 533) ( X 10:70) ( X 3:255) — Lärlingsut- bildning Buntmakare . — — —— —— 7 är Pälssömnad . -— -— —— —— 31/2 år Tillskärning . 15 (2) — 5 (1) 10 (1) 2 är Sömnad 40 (2) — 28 (1) 12 (1) 3 år helstyck, 11/2 år
tempoarbete Summa 55 —— 33 22 (framr. 121) — (X3=99) —— 1 I samplingen tillfrågades vart tionde företag. 2 I samplingen tillfrågades vart tredje företag.
dast till cirka 190 av närmare 10 000. Men dessa 190 företag sysselsätter inemot 40 procent av antalet arbetare inom arbetsgivareföreningens verksamhetsområde. Lärlingsantalet är därför något lägre i förhållande till arbetarstyrkan i de större företagen än i de mindre. I de större företagen finns emellertid också utbild— ning av annan art, såsom kortare grundläggande kurser för personal med mera tempobetonade arbetsuppgifter, special- och förmansutbildning m. m. Räknar man med även denna utbildningsverksamhet finner man både större omfatt- ning och större variation i storföretagen än i de mindre. För de mindre företa- gen är antalet redovisade nyantagna lärlingar 281, vid framräkning 2 573 (63 procent av hela antalet).
Som redan nämnts, utbildas största antalet lärlingar inom verkstadsindu— strin. Därtill kommer, att en ganska betydande del av utbildningen även inom andra branscher avser maskin— och verktygsarbetare, reparatörer och dylikt, t. ex. vid järnbruken, glasindustrin, pappersbruken, textilindustrin, rörlednings— firmorna och byggnadsämnesindustrin.
Utbildningen inom textil och konfektionsindustrierna. Arten, omfattningen och längden av utbildningen inom textil- och konfektionsindustrierna redovisas i tabellerna D och E. Siffrorna i dessa båda tabeller läggs fram utan kommenta- rer, då den i regel korta utbildningstiden i förening med arbetskraftens stora rör— lighet gör, att uppgifterna väl ger en uppfattning om utbildningens art men
knappast annat än en ögonblicksbild av dess omfattning. Det bör observeras, att medan den redovisade utbildningsverksamheten i de flesta branscher-na gäl- ler en flerårig lärlingsutbildning eller förmansutbildning, någon gång omskol- ning, är utbildningen i textilindustrin till största delen grundläggande speciali- serad arbetarutbildning av kort varaktighet. Även inom konfektionsindustrin är en stor del av utbildningen av detta slag. Dessa två branscher är de, där man hunnit längst ifråga om att ge en systematisk, ofta skolmässig utbildning till andra arbetarkategorier än de egentliga yrkesarbetarna i mera traditionell betydelse. Även inom andra branscher har man i vissa fall, som skall visas i det följande, infört en horisontell differentiering i utbildningen, som innebär, att en större grupp anställda får en kortare grundutbildning under det att vissa an- ställda får en flerårig allroundutbildning.
Antalet lärlingar i förhållande till behovet. Frågan i enkäten om antalet ny- antagna lärlingar eller elever under ettårsperioden 1/9 1949—1/9 1950 kom- pletteras med en fråga om hur detta antal motsvarade behovet. Den sistnämnda , frågan har besvarats mycket ojämnt och många gånger inte alls. Det är där- för inte möjligt att med ledning av enkätmaterialet bilda sig någon uppfatt- ning om behovet av utbildad arbetskraft inom arbetsgivareföreningens verksam- hetsområde.
Utbildningens art
Vad förstås med yrkesutbildning? Inom vissa branscher har man, som ovan framhållits, börjat utbilda andra och större kategorier av den nyanställda per- sonalen —— industriskolorna för lärlingsutbildning tar bara hand om ett litet urval av denna personal — och från flera håll har i enkätsvaren uttryckts önske— mål om att yrkesskolorna vid sidan av sina två- eller fleråriga verkstadsskolor, skulle kunna ge en kortare, förslagsvis ettårig grundutbildning, som skulle rikta sig till ett bredare klientel. Materialet synes ge vid handen, att en förändring inträtt i fråga om vad som * menas med yrkesutbildning. Man har länge satt likhetstecken mellan grund- å läggande yrkesutbildning och lärlingsutbildning. I många fall är man nog fort- * farande benägen att göra det. Men det är uppenbart, att man med lärlingsut- ' bildning avser olika slag av utbildning inom olika företag. Lärlingsutbildning- en inom verkstadsindustrin anges sålunda omfatta två, tre eller fyra år. I många fall säger man sig inte ha lärlingar utan hjälparbetare, och det förefaller som om dessas utbildning i stort sett skulle följa samma plan som lärlingsutbild- ningen. Yrkeskunniga arbetare utbildas också i snabbkurser för äldre arbetare. Det vill dock synas, som om snabbkurserna i regel innebär en stark speciali- cering i motsats mot lärlingsutbildningen. Huruvida hjälparbetarutbildningen är mera specialiserad än lärlingsutbildningen kan ej utläsas ur materialet. En
viss cirkulation mellan olika arbetsuppgifter tycks förekomma, men det är möjligt, att hjälparbetarna oftast stannar inom en och samma avdelning.
I åtskilliga fall förefaller det som sagt, som om man skulle kunna sätta lik- hetstecken mellan lärlingsutbildning och utbildning av hjälparbetare. I andra fall åter får man ett intryck av att den fullständiga lärlingsutbildningen i tra- ditionell mening värdemässigt har flyttats upp ett steg. Sålunda kallar man vid några större företag pojkarna i företagens egna skolor inte lärlingar utan elever. I ett fall används termen lärling om de verkstadspojkar och äldre ar- betare, som får en systematisk praktisk utbildning i produktionen, således vid sidan av företagets yrkesskola.
Utbildningen av hjälparbetare och av äldre arbetare genom snabbkurser har inte redovisats kvantitativt. Man gör säkerligen inte rättvisa åt den yrkesut- bildning, som verkligen förekommer i näringslivet, när man endast redovisar den egentliga lärlingsutbildningen. Men bortsett från textil- och konfektions— industrierna har inte några siffror på den övriga utbildningen framkommit ge- nom undersökningen.
Utbildningsförmågan inom olika branscher. Det är påtagligt, att förmågan att bära upp en fortlöpande systematisk yrkesutbildning är mycket olika inom olika tillverkningsgrenar. De hantverksbetonade branscherna kan även vid små företag genomföra en regelrätt lärlingsutbildning. Någon teoretisk utbildning annat än i direkt anslutning till den praktiska meddelas i sådana fall givet- vis inte inom företaget. För att ett industriföretag skall kunna driva en egen yrkesskola måste det av allt att döma vara ganska stort, i varje fall när det blir fråga om längre utbildningsvägar som lärlingsutbildningen.
I några fall har man sökt sig fram till en lösning av utbildningsproblemet genom samgående mellan flera industrier på en plats. I andra fall har flera företag inom samma bransch inrättat eller planerar att inrätta en gemensam utbildning, gärna i samarbete med kommunal yrkesskola. I ännu något fall har en koncern centraliserat sin utbildning till en plats, så att de blivande yrkesarbetarna från de andra företagen i koncernen skickas dit.
Förmansutbildningen. Enkäten berörde inte endast utbildningen av yrkes- och specialarbetare utan även förmansutbildningen. I fråga om den senare är ma- terialet betydligt mindre omfattande, än när det gäller arbetarnas utbildning. I allmänhet består företagens insats för förmansutbildningen däri, att man ger ledighet och eventuellt betalar kostnaderna för bevistande av en kurs vid ar- betsledarinstitutet, textilinstitut, bergsskolan i Filipstad eller liknande institu- tioner. Endast de allra största företagen anordnar egna förmansknrscr, som då i regel förläggs efter den ordinarie arbetstidens slut. Deltagarna i sådana kurser utväljs på förslag av arbetsledarna och efter särskilda psykologiska och andra prov. Kontorsutbildning och försäljarutbildning förekommer vid ett fåtal före- tag, men denna utbildning har knappast någon kvantitativ betydelse.
Utbildningens organisation
Organisationsformerna. Enligt den föreliggande samplingundersökningen skulle bland de cirka 10 000 företagen i arbetsgivareföreningen omkring 1 300 ha nå- gon form av ordnad yrkesutbildning. »Ordnad yrkesutbildning» är emellertid ett mycket skiftande begrepp, som täcker olika organisationsformer från en- bart praktisk utbildning i produktionen till rent skolmässig praktisk—teoretisk undervisning i särskilda skollokaler inom företaget. Likaså varierar yrkesutbild— ningens längd högst avsevärt från en månad eller ännu kortare och upp till 4—5 år. I viss mån är dessa variationer betingade av arbetets art inom olika branscher, men även inom en och samma bransch kan mycket olika både orga- & nisation och omfattning i tid förekomma ifråga om yrkesutbildningen. ! Undervisningens organisation har undersökts mera i detalj vid 208 företag, (1. v. 5. de företag, som i samplingsundersökningen förklarat sig ha, tidvis ha haft eller inom den närmaste framtiden ämna igångsätta ordnad yrkesundervisning.l Som framgår av tabell F har 85 av dessa 208 företag en rent praktisk utbild- ning i produktionen utan kompletterande teoretisk undervisning av något slag, 67 företag har praktisk utbildning i produktionen kompletterad med teoretisk undervisning i yrkesskola eller inom företaget. Flertalet av dessa -— 35 före- tag — har praktisk utbildning i produktionen kompletterad med teoretisk un- l dervisning vid yrkesskola utanför arbetstiden. Deltagandet i denna undervis— l ning är emellertid mycket ojämnt, och i åtskilliga fall borde denna form av [ praktisk-teoretisk undervisning egentligen föras till den förstnämnda grup- l pen, d.v.s. praktisk utbildning i produktionen utan kompletterande teore- j tisk undervisning. I vissa fall har man emellertid inom företagen under- I lättat deltagandet i yrkesteoretisk undervisning vid yrkesskola utanför arbets-
tiden genom att lämna kompensationsledighet från arbetet under dagen och be— tala timpenning för teoritimmarna på kvällen. Sådana åtgärder höjer givetvis deltagarfrekvensen, men inte ens i dessa fall förefaller den särskilt tillfredsstäl- lande. Annorlunda ligger det av allt att döma till vid de 20 företag, där un- dervisningen i yrkesskola sker under ordinarie arbetstid, i vissa fall t. o. m. i ' företagets egna lokaler. I dessa fall är förutsättningarna för ett flitigt delta- : gande i undervisningen givetvis helt andra. ' Praktisk yrkesutbildning i egna skolverkstäder bedriver 56 företag, och vid 50 I av dessa har man även kompletterande teoretisk undervisning antingen vid l yrkesskola (24 företag) eller inom företaget (26 företag). Vid 41 av de 50 i företagen sker den teoretiska undervisningen under ordinarie arbetstid, bland * annat vid samtliga de 26 företag, som själva står för såväl praktisk som teore- tisk undervisning.
1 Att siffran inte riktigt stämmer med siffrorna i tabell 1 beror på att i den tabellen endast redovisats företag, som under tiden 1/9 1949—1/9 1950 hade någon form av ordnad yrkesut- bildning.
Sammanlagt 117 av de 208 i samplingen redovisade företagen har yrkesteo- retisk undervisning i någon form. Vid 68 företag sker denna undervisning under ordinarie arbetstid och vid 49 företag utanför arbetstiden. Teoriunder- visningen är genomgående begränsad till en del av arbetsåret, i regel 30—35 veckor.
Yrkesutbildningens organisation inom de större företagen. Siffrorna inom pa- rentes i tabell F anger utbildningsförhållandena vid företag med över 500 ar- betare, d.v.s. 107 av de 208 företagen. Eftersom samtliga företag med över 500 arbetare tillfrågats om utbildningsförhållandena, innebär detta, att bland företag av denna storleksordning (cirka 190 stycken vid tiden för enkäten) allt som allt 107 har någon form av ordnad grundläggande yrkesutbildning me- dan cirka 80 storföretag helt saknar sådan utbildning. Några av de sistnämnda företagen ger dock förmansutbildning eller fortbildning av annat slag eller an- ordnar mera fristående kurser för personalen. De storföretag, som saknar utbild- ning, är spridda över flera branscher men återfinns framför allt inom allmänna gruppen, i järnbruks-,verkst-ads— samt pappermasse-, sågverks- och pappers- bruksföretagen.
Endast 16 av de större företag, som ger ordnad yrkesutbildning, har denna ut- bildning förlagd enbart till produktionen. 42 av företagen i fråga har praktisk utbildning i produktionen med kompletterande teoretisk undervisning i någon form, medan 45 företag har den praktiska undervisningen förlagd till egen skol- verkstad med kompletterande undervisning i yrkesskola (22 företag) eller inom företaget (23 företag). Fyra storföretag, därav tre inom konfektionsindustrin och ett inom textilindustrin, har enbart praktisk utbildning förlagd till särskild skolverkstad. 53 av de större företag, som har även yrkesteoretisk undervis— ning, har denna förlagd till ordinarie arbetstid, medan den yrkesteoretiska un- dervisningen sker utanför arbetstiden vid 34 företag.
Av de i samplingen ingående 56 företag, som har egna skolverkstäder, har 49 företag eller 87,5 procent över 500 arbetare. Återstående sju företag med egna skolverkstäder har mellan 200 och 500 arbetare, oftast inemot 500. Man kan därför anta, att antalet företag med egna skolverkstäder utöver de i samplingen redovisade 56 är mycket litet. Egna skollokaler förekommer inom ett begrän— sat antal branscher, främst verkstadsindustrin (27 företag), textilindustrin (12 företag), konfektionsindustrin (6 företag) järnbruken (6 företag) samt inom allmänna gruppen (3 företag), byggnadsämnesindustrin och glasindustrin (var— dera 1 företag). Bortsett från textilindustrin och konfektionsindustrin avser ut- bildningen i särskild skolverkstad inom företaget genomgående verkstadsarbete. Vid järnbruken har man dock på allra senaste tid börjat införa även en Viss me- tallurgisk och laboratorieutbildning.
Utbildningens organisation i de olika branscherna. Största intresset ur organisa— torisk synpunkt erbjuder onekligen yrkesutbildningen inom verkstadsindustrin,
Tabell F. Antalet företag med mera fast organiserad utbildning, branschvis ordnade.
(Siffrorna inom parentes anger företag med över 500 arbetare.)
Bransch
Utbildningens organisation
ueddmä nuugurnv
euranaäåhg emepmsqrsnlrg
urnsnpui
-saumgspnuää&g -sp'eu33&g
usqosumq "JFIQIC'I ugnsnpug umsnpuisels
'BIIJOAIIIS (191108 ! I'BJq mums anOSII'GJq' HIS'BI E)
u:»[mqrugf
_SHOIQHQJUOX
unqsnpui uaqosqu -s[apsursAr'I
uaqmqsisdd'eg
31
'BILIOUIJIJ ' UPQIJQH
.iaABirs 'o
'purassamåradd'ed
UIJ'ISHPUIH'IXGJ'
i:eiraurppns 'o umsnpuggrl
umsnpur -sp1nss[.ra A
I. Praktisk utbildn. i pro— duktionen, ingen teori
II. Praktisk utbildn. i duktionen, teori i a) yrkesskola under
betstid
b) yrkesskola utanför ar—
pro—
c) företaget under arbets- d) företaget utanför betstid
III. Praktisk utbildn. i spec. lärlingsverkstad teori i
a) yrkesskola under betstid
b) yrkesskola utanför ar-
ar- ar-
c) företaget under arbets— tid ............. d) företaget utanför ar- betstid . .............
IV. Praktisk utbildn. i spec. lärlingsverkstad ingen teori
Summa
11 (12)
3 (3)
12 (3)
1 (1)
7 (6) 17 (9) 2 4 (3) 9 (9) 6 (5)
12 (11)
10 (1)
69 (49)
20 (11) 55
35 (23 67
7 (5) 12
5 (3)
15 (14) 9 (8) 50
26 (23)
6 (4) 208 (107)
men även ett par andra branscher, framför allt de grafiska yrkena, textil- och konfektionsindustrierna samt vissa livsmedelsindustrier, synes ha en konsekvent utformad lärogång. Inom övriga branscher är undervisningen, i den mån den över huvud taget förekommer, av allt att döma ganska osystematisk, även om man i en del fall genom korrespondenskurser sökt ge arbetarna en viss regelrätt undervisning. Korrespondensundervisningen förefaller emellertid i det. material som stått till förfogande snarare att utnyttjas av de enskilda arbetarna som ett led i deras personliga utbildning än av branscherna och företagarna som ett led i utbildningen av arbetare för bestämda arbetsuppgifter. Vissa branscher, t. ex. cellulosaindustrin, har emellertid i samarbete med något av de större kor- respondensinstituten utarbetat grundläggande brevkurser för arbetare och för blivande arbetsledare. »Cellulosakursen» tillkom vid nyåret 1950 och synes hittills ha omfattats med stort intresse. Deltagande i korrespondensundervisning uppmuntras ofta genom gratifikationer efter fullföljd kurs.
Härnedan följer en redogörelse för yrkesutbildningens organisation inom verk— stadsindustrin, de grafiska yrkena och beklädnadsindustrierna.
Verkstadsimtustrin. Inom verkstadsindustrin — och hit förs i detta sammanhang även järnbruken och de företag inom övriga branscher som utbildar verkstads— arbetare — är en mera fullständig praktisk—teoretisk utbildning av lärlingar för- hållandevis vanligare än inom andra branscher. Inom den egentliga verkstads— industrin har sålunda enligt samplingsundersökningen 27 företag egna skol- verkstäder, vartill kommer sex järnbruk och fem företag inom andra branscher, som också har skolverkstäder för utbildning av metallarbetare (reparatör-er, verktygsarbetare o. s. v.). Det är denna form, som erbjuder det största intresset ur organisatorisk synpunkt. Utbildningen i produktionen skiljer sig i detta avse- ende knappast från andra branscher, även om det bör påpekas, att förekomsten av kompletterande teoretisk undervisning tycks vara vanligare än i andra yrken.
Bland större företag, som har den praktiska utbildningen helt förlagd till produktionen och teoretisk undervisning — i den mån den förekommer _ för- lagd till yrkesskola efter arbetstidens slut, märks flera skeppsvarv men även några stora järnverk och mekaniska verkstäder.
I den mån särskild lärlingsverkstad förekommer, utnyttjas denna mycket olika. I ett par fall har man tre månaders grundutbildning i lärlingsverkstad, varefter följer 21 månaders cirkulation på olika avdelningar i produktionsverk— städerna. Utbildningen avslutas med ett års specialutbildning, som ävenledes sker i produktionen. I ett företag, där man har både mekaniker- och elektriker— lärlingar, får lärlingarna på den mekaniska linjen först fem månaders grundut- bildning i skolverkstaden, varefter följer sju månaders arbete med produktiva arbetsuppgifter förlagt till skolverkstaden. De elever, som fortsätter sin yrkesut- bildning efter det första året, stannar kvar ytterligare två år i skolverkstaden,
där de sysselsätts med produktiva arbetsuppgifter. Även elektrikerlärlingarna får ett års grundläggande utbildning, varav nio månader elektrisk grundkurs och tre månader mekanisk grundkurs.
Det vanligaste utbildningssättet i företag, som har lärlingsverkstad, är att lärlingarna tillbringar ett eller två år i lärlingsverkstaden, varefter följer två till tre respektive ett till två år i produktionen. Det sista året utgör i regel specialutbildning i produktionen för viss arbetsuppgift. Vid sammanlagt åtta företag tillbringar lärlingarna ett år i lärlingsverkstaden. Vid elva företag får de två års utbildning i lärlingsverkstaden och ett till två år i produktionen. Inte något av dessa nitton företag tillämpar växelutbildning. Detsamma gäller ett par företag, där lärlingarna tillbringar hela utbildningstiden, tre till fyra år, i skolverkstaden.
Organiserad växelutbildning förekommer såvitt sakkunniga kunnat finna en— dast vid nio företag med egna skolverkstäder. Vid dessa företag får lärlingen två års växelutbildning i lärlingsverkstad och produktionsverkstad, varefter föl— jer ett till två års utbildning helt i produktionen. Vid ett järnbruk har man växelutbildning under hela utbildningstiden, tre år. I det fallet ökar arbetet i produktionen är för år. Första året tillbringar lärlingen 37 veckor i lärlingsverk— staden och 10 veckor i produktionen. Andra året är proportionerna 35 veckor i lärlingsverkstad, 14 veckor i produktionen och tredje året 24 veckor i lärlings— verkstad, 25 veckor i produktionen. Denna utbildningsgång gäller de blivande verkstadsarbetarna. Reparatörer och driftspersonal tillbringar kortare tid i lär- lingsverkstaden och placeras från och med andra året helt i produktionen. Två företag har en form av växelutbildning, som består i tre års halvdagsskola, d. v. s. lärlingen tillbringar halva tiden i skolan, där han får både teoretisk och praktisk undervisning, och halva tiden i produktionen, först som springpojke och sedan som arbetare i verkstäderna. Även andra former av växelutbildning förekommer. Lärlingarna sysselsätts t. ex. under tre är huvudsakligen i produktionen, men utbildningen systematiseras genom individuella övningsarbeten i särskild lär- lingsverkstad, eller också börjar man med ett års cirkulation mellan olika pro- duktiva avdelningar, varefter följer ett års mera allsidig grundläggande utbild— ning i lärlingsverkstad och slutligen ett års Specialträning i produktionen.
Flertalet av de företag, som här berörts, har den teoretiska undervisningen förlagd till ordinarie arbetstid. I den mån så inte är fallet, lämnar företagen genomgående kompensation i form av avkortad arbetstid, timpenning även för 'teoriundervisningen o. s. v.
Anmärkningsvärt är, att endast ett fåtal företag med egna skolverkstäder har organiserad växelutbildning, medan åtskilliga företag behåller lärlingarna minst två år i skolverkstaden, innan de placeras ut i produktionen. En del av dessa företag anser likväl, att elever från centrala och kommunala verkstads- skolor med tvåårig utbildning inte kan jämställas med företagens egna lärling—
ar, utan man placerar in verkstadsskoleleverna som andra årets lärlingar inom företaget. På några håll synes man emellertid numera ha frångått detta för- faringssätt, som tidigare varit praxis, och placerar in verkstadsskoleleverna på samma sätt som företagets egna lärlingar. I några fall räknas verkstadsskolut— bildning tillgodo som något mer än vanlig verkstadspraktik. Som jämförelse kan i detta sammanhang nämnas, att man i Norge räknar utbildning vid verk- stadsskola under ett år såsom ett och ett halvt års arbete i produktionen.
I den mån den teoretiska utbildningen sker inom företaget eller i samar- bete med företaget på så sätt att speciella kurser anordnas vid kommunal yrkes— skola, kan den anpassas efter det praktiska arbetet. I alla de fall, då lärlingarna i största allmänhet uppmanas att besöka kurser vid yrkesskola, blir denna an- passning givetvis sämre. Detta förhållande bidrar säkerligen också till lärlingar— nas bristande intresse för sådana kurser. I allmänhet fördelas den teoretiska undervisningen inom företaget med ungefär lika antal timmar på första och andra året och något färre under det tredje. Vid några företag går man mot.— satt väg och ökar teoritimmarna från år till år. Denna sistnämnda väg syftar till att låta eleverna själva komma underfund med värdet av teoriundervis- ningen och ge dem bättre förutsättningar att tillgodogöra sig kunskaperna.
De grafiska industrierna. Inom de grafiska yrkena är utbildningen reglerad ge— nom avtal. Den sker till allra största delen direkt i arbetet. För tryckarnas och sättarnas del kompletteras den genom åttaveckors kurser vid skolan för bok- hantverk i Stockholm och ett par skolor på andra håll i landet. Dessa kurser sätter in först efter ett ä två års praktik och torde därför, trots att de är korta, utgöra en värdefull komplettering till den rent praktiska utbildningen. I Stock- holm finns dessutom kvällskurser, dels för tryckar— och sättarlärlingar, dels för kemigrafer, de förra vid skolan för bokhantverk och de senare vid skolan för grafisk reproduktionsteknik.
Vid ett fåtal större företag har man särskilda lärlingsavdelningar för bokbinda- re eller för sättare och tryckare. I regel är emellertid företagen inom denna bransch knappast så stora, att de tillåter särskilda arrangemang för utbildning inom företaget, bortsett från en viss systematisering av den praktiska utbild- ningen i arbetet. Det sistnämnda gäller i ännu högre grad bokbinderierna och tryckerierna. De skolmässiga utbildningsmöjligheterna för bokbindare är mycket små. Ett par av de företag som ingår i samplingundersökningen har svarat, att man gärna skulle Vilja ha ett halvt eller ett års grundläggande utbildning i verkstadsskola för bokbinderilärlingar, innan dessa placeras ut på bokbinderier- na. Bristen på manliga lärlingar tycks vara stor, och avtalet tillåter fortfarande inte de kvinnliga lärlingarna att genomgå en fullständig gesällutbildning.
Textilindustrin. Bortsett från de relativt fåtaliga specialarbetarn-a med länI - re utbildning inom textilindustrin, såsom vävlagare, maskinställare och re—
paratörer, är utbildningstiden genomgående kort, från några veckor och upp till ett par tre månader. I ganska stor utsträckning har denna utbildning systema- tiserats. 21 av 43 tillfrågade företag har uppgivit sig ha ordnad yrkesutbildning. Vid tolv av dessa företag är utbildningen förlagd åtminstone delvis till särskild skollokal. Detta gäller framför allt vävarna, som får ett par tre veckors trå- ning i lärlingssal, innan de sätts att sköta först en eller två och senare flera väv- stolar i en produktionssal.
Den teoretiska utbildningen är obetydlig och består huvudsakligen i anvis- ningar jämsides med det praktiska arbetet i lärlingsverkstad eller i produk- tionen samt en kortare kurs i materiallära. För ett tiotal år sedan inledde man i de viktigare textilstäderna samarbete mellan yrkesskolorna och industrierna. Detta samarbete har ibland varit ganska framgångsrikt, och antalet deltagare i lärlingskurserna har delvis varit tämligen stort. Men dessemellan har den kompletterande skolmässiga undervisningen omfattats med mycket litet in— tresse. Under läsåret 1949/50 fanns t. ex. i Borås endast 27 elever i textilkurser vid yrkesskolorna och 13 elever vid textilinstitutet i Borås från Borås stad. I Norrköping var förhållandena likartade. Det senaste året har antalet elever i textilkurser både vid yrkesskolorna och vid textilinstituten i de båda städerna åter ökat.
Om å ena sidan den skolmässiga yrkesutbildningen för textilindustrin har gått tillbaka under det senaste decenniet, synes man å andra sidan av samplings— undersökningen att döma inom företagen själva ha vidtagit ganska omfattan- de åtgärder för att systematisera utbildningen, något som kan tyda på att det i detta fall är viktigare att kunna ge en praktisk grundläggande utbildning utanför produktionen än att kombinera en praktisk utbildning i produktionen med yrkesteori i skola.
Konfektionsindustrin. Konfektionsindustrin har, även den, blivit alltmer tempo— betonad. Tolv av 26 tillfrågade konfektionsfirmor har uppgivit sig ha ordnad yrkesutbildning. Vid sex av dessa sker utbildningen helt i produktionen medan sex har särskild lärlingsverkstad för sömmerskor. Utbildningen i lärlingsverkstad varar i allmänhet ett par tre månader. Endast i ett fall kompletteras den prak- tiska undervisningen med teoretisk undervisning vid yrkesskola. Möjligheterna till skolmässig utbildning i heltidskurser för sömmerskor och konfektionsindustriarbetare är förhållandevis goda och har under senare år utökats genom tillkomsten av avdelningar för sömmerskor vid flera både kom- munala och centrala verkstadsskolor. Vissa möjligheter till fortbildning finns också dels vid textilinstituten i Norrköping och Borås och dels vid Stockholms tillskärarakademi, som har avdelningar både i Stockholm och Göteborg. En central konfektionsskola finns vid yrkesskolorna i Göteborg. Utbildningen vid skolan, som är ettårig, avser konfektionstekniker inom ylleindustrin och bygger på 234—336 års praktik samt godkända inträdesprov.
Kort grundutbildning utanför produktionen. Textil- och beklädnadsyrkena är av allt att döma de industrigrenar, där man hunnit längst ifråga om att dela upp utbildningen på en kortare grundläggande utbildning i skola eller skolverkstad inom företaget och en fortsatt, oftast ganska specialiserad, utbildning i produk- tionen. Den systematisering man här kommit fram till, är emellertid i stort sett begränsad till de större företagen inom respektive branscher. Även vid ett par verkstadsföretag har, som visats i det föregående, en sådan uppdelning i grund- läggande allmän och fortsatt, mera specialiserad utbildning skett. Organisations- formen rekommenderas av arbetsmarknadens yrkesråd. I skolkommissionens en— kät ingick en fråga om inställningen till en mera koncentrerad, tämligen odiffe- rentierad grundutbildning i skola utanför företaget. Denna fråga har i många fall icke besvarats. Men i de fall, då man tagit upp den, har man i allmänhet —— framför allt från de mindre företagens sida — sagt sig vara intresserad av en sådan lösning av den grundläggande yrkesutbildningen.
Sammanfattning
Man får givetvis inte dra alltför vittgående slutsatser av den föreliggande un- dersökningen.1 Man vågar dock säga, att materialet på några punkter bekräftar riktigheten av en under senare år vanlig uppfattning.
Det förefaller sålunda befogat att tala om en tendens att bryta ut en del av den grundläggande, elementära yrkesutbildningen ur produktionen och för- lägga den till särskilda skollokaler. Vidare tycks det bli allt vanligare, att man förlägger den yrkesteoretiska undervisningen till ordinarie arbetstid eller åtminstone ger ungdomarna en viss kompensation för den tid de tillbringar i skola utanför arbetstiden.
Man har vidare anledning peka på förändringen ifråga om arten av utbild- ning. Medan man tidigare gav en systematisk utbildning åt så gott som uteslu- tande lärlingar med flerårig lärotid, ger man nu sådan utbildning även åt andra arbetargrupper, såsom tempoarbetare med mer eller mindre omfattande arbets— uppgifter, arbetare med begränsade, mera speciella uppgifter, äldre arbetare, som är kunniga på andra områden 0. s. v.
Det förefaller också som om en systematisk utbildning för olika arbetar- kategorier har större kvantitativ omfattning i företag, som har möjlighet att vidta särskilda anordningar för utbildningen, än i mindre företag. Dock är anta— let lärlingar, som får en flerårig allroundutbildning, något större i förhållande till arbetarstyrkan i mindre företag — framför allt i sådana med hantverksbe- tonat arbete — än i större.
1 Sedan undersökningen gjordes, har utbildningen inom industrin utvecklats ytterligare; bl. B.. har gruvindustrin satt igång egna yrkesskolor på flera platser.
Slutligen kan man säga, att nedgången i antalet lärlingar under utbildning är påtaglig. Denna nedgång sammanhänger givetvis bland annat med konjunk— turläget, som gjort det möjligt för ungdomar att få välbetalda anställningar- utan att de haft eller behövt skaffa sig utbildning. Huruvida den från mitten av 40-talet och framåt kraftiga propagandan för yrkesutbildning haft någon ef- fekt kan man inte säga. Men det är rimligt att anta, att lärlingsantalet skulle ha minskat ännu mera utan denna propaganda. Under de allra senaste åren har man bland både arbetsgivar— och arbetstagarorganisationema ägnat stor upp- märksamhet åt utbildningsfrågor. Man borde därför ha rättighet att anta, att yrkesutbildningen inom företagen kommer att utvecklas både kvalitativt och kvantitativt under de kommande åren.
Översikt av yrkesutbildningen i vissa länder
Principer för yrkesutbildningen
I detta kapitel behandlas sådana sidor av yrkesutbildningen i utlandet, som varit av viss betydelse för planeringen och utformningen av den framtida svens- ka yrkesutbildningen. Kapitlet är en sammanfattande, systematiskt upplagd framställning, varvid materialet i allt väsentligt hämtats från de redogörelser över yrkesutbildningen i åtta länder, som återfinnes i bilaga 4. De olika länder- nas yrkesskolväsen är mycket olikartat och tillgången på litteratur och annat material har varit begränsad -— korta studiebesök har kunnat göras endast i Danmark, Finland, Norge och England. Monografierna i bilagan har därför inte kunnat läggas upp efter någon enhetlig dispositionsplan.
Lärlingslag. En jämförelse mellan olika länders yrkesutbildning visar, att yrkes— utbildningens anordning i ganska väsentlig grad sammanhänger med frågan om lärlingslag finns och tillämpas eller inte. En lärlingslag kan givetvis utformas på olika sätt och gälla flera eller färre yrkesområden. Väsentliga drag i varje lärlingslag är emellertid, att vederbörande näringsidkare, som antar en person (lärling) under en viss ålder (i regel 18 år) i sin tjänst, är skyldig att låta ut— bilda denne i yrket, att skriftligt avtal härom skall upprättas, att detta avtal registreras eller godkännes hos samhällsmyndighet samt att kontroll utövas över att avtalad utbildning också meddelas. Då vederbörande näringsidkare i egenskap av mästare i regel inte har möjlighet att meddela annat än den ma- nuellt-praktiska yrkesfärdigheten, vilken i allmänhet inte anses vara tillräcklig för en god yrkesman, inrättas deltidskurser eller korta heltidskurser för att med- dela lärlingarna den nödvändiga kompletterande yrkeskunskapen och eventuellt också annan teoretisk utbildning. För att utbildningen skall bli effektiv, kom— pletteras lärlingslagen ofta med bestämmelser om viss yrkesskolplikt. Lärlings- lag finns bland annat i Västtyskland, Österrike, Schweiz, Luxemburg, Danmark, Norge och Finland. Bland länder utan lärlingslag märks England. Partiell och fakultativ lärlingslagstiftning, varigenom lärlingsförhål—landena kan regleras av- talsmässigt mellan vederbörande arbetsgivarorganisation och fackförbund, till- lämpas i en del stater i U.S.A.
Deltidskurser och heltidskurser i yrkesskolorna. För länder med effektiv lär- lingslag är det naturligt, att den skolmässiga yrkesutbildningen till största delen är deltidsundervisning med huvudsakligt syfte att utgöra ett komplement till den praktiska utbildningen på arbetsplatsen. Där man inte har lärlingslag
eller där den inte kan tillämpas effektivt, finns i allmänhet en tendens att upp- rätta heltidsskolor med i regel förberedande yrkesundervisning (dvs. yrkes— undervisning före de ungas inträde i arbetslivet). Som exempel på dessa båda olika utbildningssystem kan anföras Västtyskland (lärlingslagstiftning) och. Frankrike (heltidsskolor).
I Västtyskland fanns år 1949 över 1,4 milj. elever i lärlingsskolor med del- tidsundervisning mot endast cirka 130000 i Frankrike med ungefär samma befolkningstal. Däremot hade Frankrike i förberedande yrkesskolor (centres dlapprentissage) vid samma tid 136 000 heltidselever mot Västtysklands 68 000 i motsvarande skolor (Berufsfachschulen).
I Danmark förekommer heltidsundervisning inom hantverk och industri i ytterst ringa omfattning och endast under kortare perioder (hantverkarskolor), under det att flertalet lärlingar finns i de i regel 4-åriga lärlingsskolorna (tek- niska skolor) på deltid. Ungefär på motsvarande sätt är det i Schweiz och i Österrike.
Såväl Finland som Norge har lärlingslag, men det oaktat pågår i dessa båda länder en stark utveckling av förberedande yrkesskolor med heltidsundervis— ning, medan den obligatoriska deltidsundervisningen för lärlingar inte tycks vinna god anslutning. I Finland har man också inrättat särskilda centrala yrkesskolor för den egentliga yrkesutbildningen. Förklaringen torde ligga i från- varon av tradition och svårigheten att i ett glest befolkat land kunna ordna behövlig kompletterande undervisning på deltid.
Länder med lärlingslag
Undervisningen för skilda näringsgrenar. Den kompletterande obligatoriska del- tidsundervisningen i anslutning till lärlingslag förekommer i huvudsak inom industri och hantverk. Men den kan också gälla andra näringsgrenar, såsom handel, bergsbruk, jordbruk och skogsbruk, kommunikationsväsende och hus- ligt arbete, t. ex. i Västtyskland, Österrike och Schweiz. Vad handeln beträffar förefaller det, som om den kompletterande undervisningen anses vara otillräck— lig, i varje fall för kontorsområdet, och skolgången i heltidsskolor är här av betydligt större relativ omfattning än inom industri och hantverk. I Västtysk- land var sålunda år 1949 förhållandet heltidsskolor — deltidsskolor för handeln cirka ett till fyra, medan det för industri och hantverk utgjorde endast ett till sexton.
Yrkesskolplikten eller skyldigheten att obligatoriskt bevista yrkesskolornas deltidsundervisning upphör i de flesta fall vid 18-årsåldern — dock i regel med skyldighet att fullfölja undervisningen till 21-årsåldern, om utbildningen påbör— jats senare eller gäller yrken med längre utbildningstid. Utbildningstiden är i regel tre—fyra år för industri och hantverk (Tyskland, Österrike, Schweiz, Dan-
mark, Norge). Ifråga om andra yrkesområden kan den vara kortare, t. ex. två år för husligt arbete och lantbruk i Tyskland och två år för affärsbiträden i Schweiz.
I Finland har man — i likhet med i Sverige —— tvååriga yrkesavdelningar med deltidsundervisning även inom industri och hantverk.
Deltidsundervisningens innehåll och omfattning. Undervisningen pågår i regel sex till tio timmar i veckan. Den kan antingen vara förlagd till vanlig arbetstid, t. ex. en dag i veckan, två halvdagar i veckan eller till kvällstid, i regel två till fyra kvällar i veckan. I en del fall koncentreras undervisningen till samman- hängande perioder. Vederbörande skola arbetar därvid i regel som heldagsskola med undervisning för flera grupper, vilka undervisas växelvis och successivt en till två månader under året. Undervisningen löper i allmänhet parallellt med skolåret vid de allmänna skolorna men kan också vara kortare, t. ex. i Danmark sju månader vid kvällsundervisning.
Undervisningen omfattar i allmänhet yrkesteoretiska ämnen men också all— mänbildande ämnen förekommer, såsom modersmål, naturlära, samhällslära och språk. Ämnet teckning och yrkesritning utgör ibland en avsevärd del av under- visningen, t. ex. inemot halva tiden för vissa yrken i danska yrkesskolor eller sammanlagt omkring 16 veckotimmar under de fyra skolåren. Den komplette— rande yrkesundervisningen är i många fall allmänbildande, medborgerlig och branschorienterande lika mycket som den innebär en utbildning i yrkesteknik och fackkunskap. Detta sammanhänger givetvis med att blivande yrkesmän inte fått tillräcklig allmänbildning i den obligatoriska grundskolan. Skolning i allmänna ämnen anses nämligen vara en nödvändig förutsättning för och ett komplement till en god yrkesutbildning. I någon mån torde den kompletterande yrkesundervisningens allmänna karaktär också bero på dels att elever, tillhö— rande olika yrken, kanske olika näringsgrenar, undervisas i samma avdelning, dels att en på yrkesteknik och fackkunskap inriktad undervisning kräver spe- ciallärare och specialutrustningar, vilka ej alltid kan anskaffas.
Gesällprov. Den obligatoriska lärlingsutbildningen kompletterad med viss yrkes- skolplikt avslutas med ett yrkesprov, gesällprov, vilket ger vederbörande rätt att utöva sitt yrke under yrkesbeteckning av utbildad yrkesman. I regel är också detta grundprov förutsättning för avläggande av det högre provet, mäs— tarprovet, som ger behöriget bland annat till att anta och utbilda lärlingar. Fullgjiord yrkesskolplikt är i regel förutsättning för förvärv av gesällvärdig- het. Det tillkommer företagaren att tillse, att lärlingen besöker yrkesskola samt att ge honom behövlig ledighet för skolgång. Han skall också ge lärlingen nöd- vändig fritid för att utföra de föreskrivna gesällproven samt oftast också ställa arbetsplats, arbetsverktyg och material till förfogande för lärlingen mot en ersättning motsvarande företagarens egna kostnader för materialet. I en del länder, t. ex. Danmark och Norge, betalar företagaren skolavgifter samt skol-
materielavgifter för sina lärlingar. En viss kompensation erhålles dock där- igenom, att lärlingslönen är väsentligt mindre än den lön, som eljest betalas i arbetslivet.
H cltidsundervisningen. I yrken, som kräver större mått av teoretisk fackkun- skap eller kvalificerad yrkesfärdighet, är lärlingsutbildning i yrkeslivet med kompletterande deltidsundervisning i yrkesskola icke tillfyllest. Här ovan har pekats på att handelsundervisningen även i länder med lärlingslagstiftning och yrkesskolplikt i stor utsträckning förlägges till heltidsskolor. Ifråga om industri och hantverksyrken sker en sådan intensifiering av undervisningen genom an- ordnande av inbyggda företagsskolor för såväl den praktiska som den teore- tiska yrkesutbildningen (Schweiz och Tyskland) eller också genom inrättande av specialskolor (Berufsfachschulen) för enskilda yrken (t. ex. guldsmeder, ur- makare och finmekaniker). Även den husliga utbildningen och utbildningen i restaurang— och livsmedelsbranscherna bryts ofta ut ur lärlingsskolsystemet och förläggs till specialskolor (t. ex. ettårig hushållsskola i Tyskland och Schweiz). 1 Kurser med undervisning på heltid anordnas också för att ge förberedelse för inträde i ett yrke, t. ex. i Schweiz, där sådana kurser om högst sex månader får inräknas i lärlingstiden. Något liknande gäller för den danska sjömansutbild— ningen.
I länder, som har lärlingslag och i anslutning till lagen bestämmelser om obligatorisk yrkesskolplikt på deltid för lärlingarna, håller man i stort sett fast l vid den traditionsmässiga formen för yrkesutbildning. lVIen man har i olika av- ! seenden måst göra avvikelser och har då inrättat heldagsskolor med förbere-
dande och grundläggande yrkesutbildning som syfte. För yrken med större krav på teoretisk utbildning finns givetvis också i lär— lingslagsländerna fackskolor och andra yrkesutbildande skolor av gymnasietyp.
Olika skolformer. I länder, där man saknar lärlingslag och lag om yrkesskolplikt eller där dessa lagar har mycket begränsad verkan eller är ineffektiva, har man sökt lösningen av yrkesutbildningen efter olika linjer. Följande former är de van— ligaste.
a) Deltidsundervisning såsom ett komplement till utbildningen ute på arbets—
platserna på ungefär samma sätt som i länder med lärlingslag.
l b) Frivillig förberedande och grundläggande yrkesutbildning i företagsskolor ! eller i av samhället inrättade yrkesskolor med undervisning på heltid efter ' den obligatoriska allmänna skolans slut eller med övergång till yrkesskola
under i regel det sista eller de två sista åren av den obligatoriska skolgången.
c) Yrkesundervisning i inbyggda eller fristående yrkeslinjer i skola såsom pa—
rallellinjer till de allmänbildande klasserna på mellanskole- eller gymnasie- stadierna.
| Andra länder ! | l i l ;
Yrkesutbildningen följer givetvis inte helt en enda princip i ett land och och en annan princip i ett annat land. Samtliga ovanstående former kan åter- finnas inom ett och samma land. Men en utbildningsform kan också återfinnas med mer eller mindre variationer i flera länder. Så t. ex. förekommer en deltidsundervisning av typ a) här ovan i praktiskt taget alla länder. Denna deltidsundervisning ingår ofta — liksom i lärlingslagsländerna — som ett led i utbildningen fram till en viss yrkeskompetens, t. ex. för certifikat från City and Guilds of London Institute i England, eller för avgångsexamen för lär- lingar i U.S.A. (fyra års deltidsstudier med minst 144 timmar per år i yrkes- skola).
Som exempel på länder med skolor av den typ, som omnämnes i punkt b) här ovan, kan nämnas Frankrike och Finland. I Frankrike har inrättats hel- tidsyrkesskolor (centres d'apprentissage) med i regel tre, för vissa yrken fyra— fem års utbildning, där ungdomen mottas efter genomgången allmän grund- skola. De två—åriga förberedande yrkesskolorna i Finland —- där man, såsom anförts här ovan, formellt har en lärlingslag, som dock så vitt kan bedömas, ej är tillräckligt effektiv -— mottar elever med minst sex-årig folkskolekurs som underbyggnad, alltså elever i 13—14-årsåldern. För en mera differentierat yrkes- inriktad utbildning har på senaste tiden organiserats tre—fyra-åriga centrala yrkesskolor. I dessa skolor omfattar den egentliga skolgången dock endast två år, medan den återstående tiden ägnas åt praktik inom yrket.
Exempel på form 0) här ovan erbjuder de tekniska skolorna i de anglosaxiska länderna (Secondary Technical School i England och Vocational High School i U.S.A.), som utgör parallellformer till de allmänna teoretiska skolorna. I mind- re distrikt förekommer de praktiska linjerna inom samma skolenhet som teore- tiska parallellavdelningar. Tillsammans bildar de olika linjerna s. k. kombine- rade skolor, en skoltyp, som även förekommer i engelska dominions, bland annat Nya Zeeland. Hit kan också räknas fackskolor och andra skolformer på gym- nasiestadiet, t. ex. college technique i Frankrike. Vad som skiljer de här ovan nämnda engelska och amerikanska typerna från vanliga fackskolor av gym- nasietyp är, att de anglosaxiska skolorna har ett starkt inslag av manuell eller praktiskt inriktad utbildning, i U.S.A. även av produktiv art.
Heltidsundervisningens anordning. I länder utan lärlingslag intar kurser med heltidsundervisning vanligtvis en mera väsentlig plats i yrkesutbildningen än i lärlingslagsländer. Här föreligger också en strävan att anknyta åtminstone den grundläggande yrkesundervisningen till det allmänna skolsystemet eller i varje fall att göra de yrkesutbildande heltidsskolorna likvärdiga med de allmänna skolorna för ungdom på samma åldersstadium. På liknande sätt som under- visningen i de obligatoriska deltidskurserna i lärlingslagsländer har undervis- ningen i dessa heltidskurser ett starkt inslag av allmänna och medborgerliga bildningsämnen, ett förhållande som tyder på ett önskemål att ge de elever,
som valt en praktisk utbildning, möjligheter att göra en framtida insats i sam- hällslivet eller följa kulturutvecklingen även utanför sitt speciella yrkesområde.
Beträffande undervisningens organisation och yttre anordning i övrigt följer man likaså i stort sett ordningen i de allmänna skolorna: ungefär samma ar— betsår, samma eller ungefär samma antal skoltimmar per dag och per vecka och samma lektionslängd. I vissa fall är denna tendens till överensstämmelse inte till fördel för yrkesundervisningen, t. ex. då antalet elever vid praktiskt arbete, sannolikt av ekonomiska skäl, hålles lika högt som vid teoriundervis- ningen, vilket synes vara ganska vanligt i de länder, varom här är fråga (Eng- land, U.S.A., Frankrike).
Yrkesutbildningen inom det allmänna skolväsendet syftar i regel inte till att ge en mera fullständig utbildning. Den fortsatta skolutbildningen erhålles antingen i fackskolor (t. ex. Technical Institutes eller Technical Colleges) eller i deltidskurser, i vilka de unga kan delta vid sidan av sitt förvärvsarbete.
Staten och yrkesutbildningen
Hu'vudmannaskapet. Ett utmärkande drag i yrkesskolväsendets utveckling under senare årtionden är det starka intresse, som nästan överallt visats från statsmakternas sida. Under större delen av 1800-talet rådde den liberalistiska uppfattningen, att staten så litet som möjligt skulle utöva inflytande på närings- livet och på utbildningen för verksamhet inom detta näringsliv. Yrkesutbild— ningen ansågs vara en fråga, som i första hand angick näringslivet självt. På många håll, framför allt i lärlingslagsländerna, har näringslivet och dess orga- nisationer fortfarande ett avgörande inflytande på yrkesskolväsendet, t. ex. i Danmark, där de tekniska skolorna inte upprättas av stat eller kommun utan av enskilda stiftelser med näringslivets organisationer som främsta intressenter. Även i Frankrike är i ganska stor utsträckning hantverks- och handelskam- mare eller yrkesorganisationer huvudmän för yrkesskolorna liksom i Holland, där betydande yrkesskolor ägs av organisationer i näringslivet, t. ex. Bémétel.
I Danmark, Finland och Schweiz sorterar yrkesskolväsendet under ett annat ministerium än det allmänna skolväsendet. I Norge har yrkesskolväsendet helt nyligen överförts från handelsdepartementet till kirke- og undervisningsdepar— tementet. I England, U.S.A., Västtyskland och Frankrike ligger yrkesskolvä- sendet under samma ministerium som det övriga skolväsendet, vilket förhål— lande synes vara det vanligaste även i andra länder.
Statsbidrag och utbildningsskatt. Statsbidrag till yrkesundervisningen utgår praktiskt taget överallt, fastän givetvis mycket skiftande grunder tillämpas. Anmärkningsvärt är att i U.S.A. federalt bidrag utgår till yrkesundervisningen med 50 procent av skolledar-, lärar- och administrationskostnaderna, medan de allmänna skolorna inte får något sådant bidrag. I England utgår samma
bidrag till yrkesskolorna som till de allmänna skolorna, i den mån yrkesskol- avdelningarna motsvarar avdelningar inom det allmänna skolväsendet.
På en del håll, särskilt där yrkesskolväsendet nyorganiseras, har man låtit näringslivet betala en extra skatt för att täcka kostnaderna för yrkesutbild- ningen. I Frankrike betalar således företagen 0,4 procent av lönesumman i yrkes— utbildningsskatt. Liknande förhållande råder i Argentina, Bolivia och Brasilien och några andra sydamerikanska stater. Den avgift per bruttoregisterton, som lämnas av redarna i Danmark till sjömansutbildningen är något liknande.
Vägar till högre studier
Strävaudena att främja den lägre yrkesutbildningen och jämställa den med den allmänna skolutbildningen har även medverkat till att man velat öppna vägen till högre studier för yrkesskolungdomen. (Jfr kapitel 10.) I regel tillämpas någon av följande vägar:
a) god allmän grundutbildning med relativt sen differentiering på yrkeslinjer (U.S.A., Schweiz);
b) kurser som gör det möjligt för yrkesmän att på andra vägar än de ifråga om teoretisk utbildning vanliga nå viss högre utbildning (England, Norge, Belgien, t. ex. vid »Université de T ravail» i Charleroi);
c) preparandkurser eller kompletteringskurser, som verkar som slussar in på de ordinarie utbildningsvägarna (Aufbauklassen och Förderklassen i Tysk— land, preparandkurser vid fackskolor i Danmark).
Kvantitativ utveckling
Påtagligt är, att yrkesutbildningsväsendet överallt utvecklats mycket starkt under senare årtionden. I U.S.A. har antalet elever vid yrkesskolorna ökat från cirka 265000 år 1920 till i runt tal 3500 000 år 1948. England hade cirka 42000 elever i statsunderstödda yrkesskolor 1939 och cirka 250000 år 1950. Frankrike har under samma tid fyrdubblat sitt elevantal. Därtill kommer att en mängd länder, som tidigare haft ingen eller endast obetydlig egentlig yrkesutbildning i skolmässiga former, t. ex. Ryssland, Polen, Spanien, Syd— afrikanska unionen, Indien och flera av de syd— och mellanamerikanska repu— blikerna, fått ett betydande yrkesskolväsende.1 Verksamheten i omskolnings- och fortbildningskurser om i regel högst ett år har under och efter det andra världskriget berört hundratusentals personer i de större länderna, en omfatt— ning, som denna verksamhet aldrig tidigare nått upp till.
1 Jfr bl. a. Vocational Training in Latin America, utgiven av International Labour Office, Geneva 1951.
Lärlingslagsfrågan
Tidigare inställning till lärlingslag. I kapitel 2 har visats, hur funderingarna i Sverige de sista femtio—sextio åren kretsat kring möjligheterna att genom lag- stiftning förbättra utbildningsförhållandena i näringslivet.. Man har dragit paral— leller med andra länder, där arbetsfördelningen mellan skola och näringsliv ifråga om yrkesutbildningen varit i princip densamma som hos oss. Man har då funnit, att i sådana länder — Danmark, Tyskland, Schweiz för att nu nämna de i detta avseende mest konsekvent arbetande nationerna — genomgående finns någon form av lärlingslagstiftning i förening med yrkesskolplikt, dvs. skyl- dighet att bevista kompletterande deltidskurser vid yrkesskola under utbild- ningstiden.
Det är framför allt hantverket och industrin man tänkt på, när man sysslat med frågan om lärlingslag och yrkesskolplikt. Övriga näringsområden har mera sällan berörts av diskussion-en. Endast ett av sammanlagt sex olika förslag till lärlings- lag gäller andra områden än hantverk och industri, nämligen kommerskollegiets | och skolöve-rstyrelsens förslag av år 1923, som också omfattade handel och husligt arbete. En pådrivande faktor bakom detta förslag var yrkesskolstadgan. | | |
Visserligen hade den bara varit i kraft några år, men man ansåg sig ha funnit, att yrkesskolsystemet, sådant det utformats i stadgan, inte kunde bli effektivt utan stöd av en lärlingslag i förening med yrkesskolplikt.
Att inte något av lagförslagen har lett fram till en lagstiftning, har berott på det starka motståndet från framför allt arbetsmarknadsparterna inom industrin. Inom dessa grupper har man menat, att yrkesutbildning-en bäst kunde ordnas genom bestämmelser i anslutning till kollektivavtalen. Den enda kår, som hela tiden varit för en lärlingslag, har varit hantverksföretagarna.
Hantverkarna har funnit, att en lärling kostar så mycket, att företagaren
; drar sig för utbildningen. I kollektivavtalen har lärlingslönerna satts i relation ; till den tid lärlingen arbetat i yrket. Detta, menar hantverkarna, har lett till i att lärlingen utnyttjas till de sysslor, där hans arbete ger det största ekonomiska
utbytet i stället för att han sätts in i en regelrätt utbildningsgång. Om man finge l en lärlingslag, skulle man få vissa garantier för en mera enhetligt ordnad utbild— l ning. Mästarna skulle bli skyldiga att ge lärlingen vissa bestämda praktiska ; kunskaper, och han skulle få lov att se till att lärlingen skaffade sig komplet- terande undervisning i yrkesskola, om en sådan fanns inom räckhåll. Lärlingen skulle å sin sida vara bunden för en viss varaktighet i utbildning-en, som skulle vara tämligen värdelös, om han inte fullföljde den fram till gesällprov-et. Hans lön skulle bli beroende av att han fullgjort hela utbildningen, och tills så skett
skulle han stå utanför kollektivavtalen. I och med att utbildningsgången ord— nades efter enhetliga linjer och inbegrep både praktisk och teoretisk undervisning, skulle det allmänna med större visshet om utbyte kunna anslå medel till utbild— ningen. Frågan om lärlingslag har på hantverkarhåll alltid haft ett nära samband inte bara med lärlingslönerna utan också med frågan om statsbidrag till lärlings- utbildningen.
Lärlingsutbildningen inom hantverket. Antalet kontraktsbundna lärlingar inom hantverket är lågt, men om man dömer efter de gesällprov, som avläggs varje år, synes utbildningsverksamheten vara ganska livlig, och det tycks knappast finnas skäl att tala om försämrad yrkesutbildning inom denna del av närings— livet. Tvärtom har gesällproven ökat kraftigt under de senaste åren, från 670 1948 till över tusen 1951 och 1952. Hur en eventuell lärlingslag skulle påverka detta förhållande kan inte nu bedömas. Det förefaller sannolikt, att man skulle få flera kontraktsbundna lärlingar, och samarbetet med yrkesskolorna skulle säkerligen bli livligare. En del lärlingar får nu kompletterande undervisning i yrkesskola, men man vet, att ett betydande antal aldrig deltar i sådan under— visning, trots att de skulle ha möjligheter till det.
Anslag till främjande av lärlingsutbildningen hos hantv-erksmästare har av riksdagen beviljats ända sedan 1920-talet. Tidvis har antalet ansökningar om sådana bidrag varit lågt och man har haft svårt att finna tillräckligt antal kompetenta sökande. Under senare år har antal-et ansökningar stigit så att det numera täcker antalet tillgängliga understöd. För närvarande (budgetåret 1953] 54.4) uppgår, som nämnts i kapitel 4, dessa till 375 nybeviljade per år a 900 kronor, som utbetalas med vissa delbelopp under första, andra och sista utbildningsåret. Statsbidraget anses emellertid lågt och ,är det givetvis i jämförelse med de kostnader för det allmänna, som en hantverkslårling drar, om han får hela sin utbildning i verkstadsskola.
Om man kunde genomföra en tvingande lärlingslag, som gällde alla de större näringsområdena, skulle man förmodligen få ett större antal personer med utbildningsbevis av något slag. En sådan lagstiftning torde emellertid vara var- ken möjlig eller önskvärd. Finge man en partiell och i tillämpningen fakultativ lag, som det varit fråga om vid de tillfällen under de senaste tjugo åren, då saken varit på tal, är det inte säkert att man skulle uppnå någon kraftigare ökning av antalet nya gesäller per år. Tvärtom kunde en lag, som endast gällde hantverket (och ev. den mindre industrin) verka hämmande på tillströmningen till dessa områden. Mästaren skulle få lov att utnyttja en del av den yrkes— kunniga arbetskraften för instruktion av lärlingarna, något som skulle minska företagets produktion. De ekonomiska nackdelar, som lagen kunde komma att medföra för företagarna, skulle sannolikt också medföra en sänkning av lärlings- lönen.
En betydande del, för närvarande en dryg fjärdedel, av de lärlingar, som avlägger gesällprov, har fått hela eller en del av sin utbildning i yrkesskola.
På ett par orter med differentierade yrkesskolor kommer numera de flesta gesäl— lerna från yrkesskolorna. En ökning av kapaciteten i yrkesskolornas heltidskur— ser skulle säkerligen resultera i flera gesällprov,
Med frågan om yrkesskolornas roll i lärlingsutbildningen är vi inne på den principiella bakgrunden till en eventuell lärlingslagstiftning.
Två slag av lärlingslag. Man kan tänka sig två slag av lärlingslag. Det ena är den lag, som hittills diskuterats i Sverige och som tillämpas i de länder, där lärlingslagstiftning förekommer. Denna. lag träder i kraft så snart ett anställ— ningsförhållande av visst slag uppstår. Lagens syfte är att tillförsäkra arbets— givaren och den anställde ett .visst utbyte av anställningen i form av utbildning, arbetseffekt och möjlighet att räkna med en viss minimitid för anställningens varaktighet. Den förutsätter i allmänhet också yrkesskolplikt. Lagen medför med andra ord vissa ömsesidiga förpliktelser för mästaren och lärlingen.
Den andra formen av lärlingslag har skymtat då och då i den aktuella diskus- sionen kring yrkesutbildningen i enhetsskolan. Den lag man i detta sammanhang från vissa håll framfört önskemål om skulle syfta till att ålägga arbetsgivarna att anställa ungdomar i 9 y och ge dem utbildning (jfr proposition 1950270, sid. 320). Under det att den förra formen av lärlingslag skulle träda i kraft först efter ett frivilligt ingånget anställningsförhållande, skulle den senare formen kunna direkt tvinga en arbetsgivare att anta en pojke eller flicka i sin tjänst och ålägga honom att utbilda denna ej fritt valda arbetskraft.
Bägge dessa former av lärlings— eller snarare utbildningslagstiftning är till— lämpliga, när huvudparten av den praktiska utbildningen sker i näringslivet. Den förra formen är närmast en särlag, som endast gäller vissa arbetsmark- nadsgrupper. Och till och med inom de grupper, som berörs av en sådan lag, står vissa kategorier av nyanställda utanför lagen. Man skulle numera knappast kunna påräkna något intresse för en lärlingslag av detta slag annat än från hantverkarna och från vissa grupper inom handeln. Om en eventuell lag skulle få begränsad räckvidd, uppstår genast svårigheten att dra en gräns mellan de områden, som berörs av lagen, och de områden, som ligger utanför lagens till— lämpningsområde. I den hittillsvarande diskussionen har just denna gränsdrag— ning haft stor betydelse och varit ett av skälen till att de tidigare lagförslagen fallit.
Lärlingslag för den egentliga yrkesutbildningen. Det torde ligga utanför vårt uppdrag att komma med förslag beträffande en lärlingslagstiftning i traditionell mening, som skulle syfta till att författningsmässigt reglera utbildningen under ett frivilligt ingånget anställningsförhållande. Men vi har givetvis i vårt arbete tvingats att ta ställning till frågan om de förslag beträffande yrkesutbildningens framtida ordnande, som framläggs, borde förutsätta en kommande lärlings— lagstiftning eller inte. När vi utgått från att en sådan lagstiftning för närvarande inte är aktuell, har vi främst vägletts av följande synpunkter.
När man tidigare diskuterat möjligheterna av en lärlingslagstiftning, har man i enlighet med traditionen tänkt på den fleråriga utbildningen av framför allt fullt kunniga hantverkare och därmed jämförliga yrkesarbetare. Som vi i annat sammanhang framhåller, är denna typ av utbildning inte längre så domi- nerande som tidigare. Andra utbildningsformer, kortare, mera koncentrerade och mindre beroende av en fortlöpande instruktion i arbetet, håller på att växa fram. Undervisningen förläggs i många fall till en början utanför produktionen. För många anställda är den tämligen specialiserad och endast en del av arbets- kraften får en mera omfattande allroundutbildning. Mot bakgrunden av denna utveckling har vi föreslagit, att man skall tillmäta heltidsundervisningen vid yrkesskolorna större betydelse än hittills.
Vi föreslår på annan plats i detta betänkande en kraftig utbyggnad av heltids- undervisning-en vid yrkesskolorna. I och med att möjligheterna till en sådan utbildning ökar, får en lärlingslag mindre betydelse för en höjning av lärlingsut- bildningens kvantitativa omfattning. Vi har också menat, att en lag, som endast berör vissa näringsområden, vissa arbetsgivare och vissa anställda knappast kunde vara motiverad. Den skulle kunna få menlig inverkan på rekryteringen till de områden, som berördes av lagen, såvida den inte förbands med ekonomiska fördelar för såväl arbetsgivare som lärlingar. En effektiv lärlingslagstiftning för hantverket och eventuella andra yrkesområden skulle dra med sig stora kost- nader. Vi har inte vågat förutsätta, att tid-en skulle vara lämplig för ekonomiska åtaganden av detta slag, så mycket mindre som vi inte kunnat finna, att en lärlingslagstiftning för vissa yrkesområden och för vissa anställda inom dessa områden skulle kunna ersätta eller minska den utbyggnad av yrkesskolornas heltidsundervisning, som vi menar vara nödvändig för att man skall kunna. åstadkomma en tillfredsställande yrkesutbildning i stort.
Under de senaste tio—femton åren har intresset för yrkesutbildningsproblemen ökat både bland arbetsgivare och arbetstagare—. I de organisationer av både arbetsgivare och arbetstagare, som representerar det stora flertalet sysselsatta inom näringsgrenen industri och hantverk, är man helt inställd på att lösa dessa problem inte genom lagstiftning utan genom frivilligt ingångna avtal mellan parterna.
Man har ännu inte haft möjlighet att närmare studera verkan av lärlings- avtalen. 1940—talet med dess brist .på ungdomlig arbetskraft var inte någon bra jordmån för yrkesutbildningen. I kapitel 4 har framhållits den ganska kraftiga nedgången i antalet lärlingar under utbildning från 1940 till 1950. Men inom de områden, där man sedan längre tid tillbaka tillämpat lärlingsavtal, nämligen, vid sidan om några hantverksyrken, exempelvis frisör— och målaryrkena, bland annat verkstadsindustrin och de grafiska industrierna, är förhållandena dock avsevärt bättre än inom många andra områden, även om ännu mycket fattas både ifråga om kvalitet och kvantitet. Systemet med lärlingsnämnd—er
för olika yrken är alltjämt ganska outvecklat. Men man har planer på att bygga ut denna verksamhet samtidigt med att man gör särskilda lärlingsavtal för allt flera yrken. Så långt avtalen och nämnderna hittills hunnit verka, har man således på flera viktiga områden fått övervägande positiva resultat. Och även om man i andra fall inte uppnått mer än en administrativ apparat utan prak- tiska verkningar, torde det för närvarande inte finnas skäl att underkänna denna form för ordnandet av utbildningen på arbetsplatserna. Vi har också i våra förslag till statsbidrag (kapitel 18) utgått från att staten på olika sätt, genom lärlingsbidrag till hantverksmästare och genom statsbidrag till inbyggda före— tagsskolor, bör stödja en ordnad utbildning i det privata näringslivet. Frågan om lärlingslagstiftning för 9 y. Den form av utbildningslagstiftning, som skulle syfta till att skaffa utbildningsmöjligheter för enhetsskolans 9 y—elever, måste, för att få åsyftad effekt, gälla alla yrkesområden. Oss veterligen före— kommer en sådan lag inte i något annat land. (Däremot förekommer på vissa håll utbildningsskatt, t. ex. i Frankrike och vissa sydamerikanska stater, vari- genom företagarna bidrar till utbildningen i förhållande till företagets ekono— miska omfattning.)
Vi föreslår på annan plats i detta betänkande, att man som riktpunkt för utbyggnaden av yrkesskolorna bör uppställa kravet på skolmässig eller på annat sätt systematiserad yrkesutbildning för alla elever i 9 y och därutöver möjlig— heter till fortsatt utbildning i yrkesskolor för vissa grupper av ungdomar. Vi är medvetna om att det kommer att dröja åtskilliga år, innan yrkesskolorna och enhetsskolans yrkesavdelningar får en sådan kapacitet, att alla elever i 9 y, som inte kan få en tillfredsställande systematisk yrkesutbildning i näringslivet, kan få sådan utbildning i skola. lVIen vi räknar med att möjligheterna till yrkes- utbildning på heltid i yrkesskolorna kommer att öka avsevärt år från år.
Från början av 1940—talet och framåt har intresset för att bereda de anställda utbildning varit påtagligt, inte minst i de större industri- och handelsföretagen. Antal-et företagsskolor har ökat från ett femtontal under 1930—talet till för närvarande över sextio. På många håll har man, utan att inom företaget bereda någon mera ordnad yrkesutbildning, dock genom arbetslättnader, stipendier och gratifikationer underlättat för de anställda att deltaga i studier vid yrkes- skolor och andra skolor. Många företag har således var på sitt håll gjort bety- dande insatser för att höja yrkesutbildningen. Också inom organisationerna har man, bland annat genom att inrätta samarbetsorgan, tillsätta utbildningskonsu— lenter och medverka i lärlingsavtal och utbildningsplaner, gjort positiva insatser för yrkesutbildningen. Ännu har man inte kommit fram till några allmänt tillämpad-e normer vare sig ifråga om ledighet under arbetstid för yrkesstudier, ifråga om ersättning för studieavgifter eller ifråga om lönesättning med hänsyn till graden av utbildning eller andra generella förmån-er för sådana anställda, som vill skaffa sig bättre utbildning. Vi anser emellertid, att det intresse, som
hittills från arbetsgivarnas sida visats för yrkesutbildningen, är sådant, att man tills vidare har anledning räkna med att 9 y-elevernas praktiska utbildning i näringslivet skall kunna ordnas på frivillighetens väg.
Frågan om en lagstiftning för att säkra utbildningsmöjligheterna för 9 y- eleverna sammanhänger givetvis med de erfarenheter man gör under försöks- verksamheten. För närvarande kan vi inte finna en sådan lagstiftning befogad, främst av två skäl, nämligen dels den ökande kapaciteten vid yrkesskolorna, som småningom kommer att minska trycket av 9 y-elever på arbetsmarknaden, dels den positiva inställningen hos arbetsgivarna till yrkesutbildning över huvud taget.
Slutsats. De förslag, som vi i det följande framlägger, bygger av nu anförda skäl på den förutsättningen, att yrkesutbildningen liksom hittills, i den mån den sker på arbetsplatserna eller genom samarbete mellan näringsliv och skola, skall lösas genom frivilliga överenskommelser mellan arbetsmarknadsparterna och inte vila på i lag fastställda bestämmelser.
Samarbetet mellan skola och arbetsliv ifråga
om yrkesutbildningen
Principer för samarbetet
Skolans och arbetslivets samarbete ifråga om yrkesutbildningen berör mer eller mindre alla. näringsgrenar. I vår utredning skall vi främst ta ställning till de områden, som finns representerade vid de lokala yrkesskolorna. I stort sett kan man troligen tillämpa samma principer för arbetsfördelningen ifråga om industri, hantverk och handel. Även för det husliga arbetet gäller en del av de synpunk- ter och önskemål, som framförs här, liksom för viss utbildning utanför yrkessko- lorna, t. ex. jordbruk och i viss mån skogsbruk. Ett organiserat samarbete mel- lan skolan och arbetsplatserna kan för dessa näringsgrenar dock inte organi— seras på samma sätt och knappast heller i samma utsträckning som för de förstnämnda grenarna.
Y rlcesskolstadgan och arbetsmarknadsparternas yrkesutbildningskommitté. I yrkesskolstadgan av 1918 och 1921 fastslogs, att näringslivet borde ha hand om den praktiska utbildningen, medan skolan skulle svara för den komplette— rande huvudsakligen yrkesteoretiska undervisningen. I den mån ett organiserat samarbete hittills kommit till stånd, har det oftast gällt den mera kvalifice- rade yrkesarbetarutbildningen. I stadgan underströks särskilt, att den teoretiska undervisningen inte borde avse sådana allmänna bildningsuppgifter som när— mast ankom på folkskolan och fortsättningsskolan att sköta. Arbetsmarknadsparternas yrkesutbildningskommitté anknöt i sitt betänkan- de av 1944 till yrkesskolstadgan. Där uttalades, att målet för yrkesutbildning- en —— att tillgodose näringslivets anspråk på utbildad arbetskraft — »bäst och billigast realiseras genom utbildning på arbetsplatsen kompletterad med teo- retisk undervisning i enskilda eller kommunala skolor» (a. a. sid. 56). Från olika håll, bland annat av rationaliseringsutredningen (SOU 1939: 14), hade framförts tanken på en tudelning av yrkesutbildningen i å ena sidan en för- beredande yrkesutbildning av mera allmän karaktär, som meddelas i skolan, och å andra sidan en egentlig, på ett visst yrke inriktad utbildning, som skulle ges på arbetsplatsen i produktionen. Yrkesutbildningskommittén ställde sig avvisande till denna tanke och ansåg för sin del, att näringslivets resurser ifråga om utbildning kunde och borde utnyttjas på ett bättre sätt. Slutsatsen blev: »Det framgår av vad ovan sagts, att man enligt kommitténs mening bör återknyta till grundtanken i vår yrkesskolelagstiftning. Näringslivets utbild-
ningsmöjligheter bör utnyttjas i långt större utsträckning och på ett rationella- re sätt än vad som hittills varit fallet. —— Men en utvidgning av verkstads- skoleorganisationen bör inte förekomma med mindre det enskilda näringslivet icke går iland med de utbildningsuppgifter, som anses åvila detsamma» (a. a. sid. 57).
Olika utbildningsformer och olika arbetsfördelning. Utvecklingen inom yrkes- utbildningen såväl i näringsliv som skola har, som visas bland annat i kapitlen 2 och 4, på väsentliga punkter avlägsnat sig från det i yrkesskolstadgan upp» ställda programmet. Å ena sidan har skolan genom verkstadsskolorna, de ett-- åriga handelsskolorna med flera heltidskurser på elementarstadiet övertagit en del av den praktiska undervisningen. Å andra sidan har en del enskilda före— tag tagit upp yrkesteoretisk undervisning, dels i vanlig skolmässig form, dels som korrespondensundervisning, på sitt utbildningsprogram. Genom tillkoms— ten av särskilda lärlingsavdelningar av verks-tadsskolkaraktär har lärlingsut- bildningen i vissa större företag kompletterats med skolmässig undervisning. Som en parallell till denna sistnämnda företeelse går de centrala och kom— munala verkstadsskolornas växelutbildning, som innebär, att skolans praktiska undervisning kompletteras med praktik i några fall hos hantverksmästare och mera ofta i industriföretag. Samma tendens till samverkan mellan skola och näringsliv finns i handelsutbildningen, där man för vissa branscher ordnat växelutbildning mellan affärer och skola, och inom restaurangnäringen. Den skisserade utvecklingen innebär som synes en strävan till bättre anpassning mellan yrkespraktik och yrkesteori.
I realiteten har man således i stor utsträckning frångått den princip, som ligger till grund för yrkesskolstadgan. När — såsom är fallet i kapitlen 1 och 9 — yrkesskolornas uppgift ifråga om den grundläggande yrkesutbildningen på heltid så starkt. betonas, innebär detta endast, att man dragit ut kon- sekvenserna av den utveckling, som skett och alltjämt sker.
Även om man således menar, att heltidsundervisningen, särskilt den grund- läggande nybörjarundervisningen, inom yrkesskolorna måste få helt annan om- fattning än nu, trycker man lika starkt som tidigare på behovet av samarbete mellan näringsliv och skola ifråga om yrkesundervisningen. Yrkesutbildning, som helt förlägges till skola, kan aldrig bli en fullständig utbildning. Skolutbild— ningen måste fullföljas genom praktisk utbildning på arbetsplatserna. I många fall kan denna praktiska utbildning med fördel kombineras med undervisning i yrkesskola. Också i många former av den egentliga grundläggande skolutbild— ningen behövs näringslivets medverkan i form av växelutbildning. — En lång tid framåt kommer yrkesskolornas kapacitet i heltidskurser att vara otillräck— lig. Man får därför under avsevärd tid bygga även nybörjarundervisningen på ett samarbete mellan näringsliv och skola av det slag, som förutsättes i nu gäl— lande yrkesskolstadga.
Vi har utgått från att både den grundläggande och den fortsatta yrkesutbild- ningen behöver byggas ut och intensifieras. För att uppnå detta räcker det inte att öka kapaciteten vid yrkesskolorna. Man måste också på ett annat sätt än hittills utnyttja de möjligheter till utbildning, som finns i näringslivet.
Anpassningen mellan utbildningen på arbetsplatsen och i skolan
Förutsättningar för ett samarbete mellan företag och skolor. En förutsättning för ett ordnat samarbete mellan skola och arbetsliv är att man på ömse håll har lämpliga kontaktorgan. Överstyrelsen för yrkesutbildning är genom sin sammansättning — med representanter för olika organisationer inom närings- liv och arbetsmarknad — ett sådant kontaktorgan. Även organisationerna har upprättat särskilda organ för yrkesutbildning. Svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen driver gemensamt arbetsmarknadens yrkesråd, som blev ett av resultaten av arbetsmarknadsparternas yrkesutbildningskommitté. Den har främst till uppgift att överblick-a utbildningsbehovet och verka för att ut- bildningens omfattning och inriktning svarar mot behovet. Inom hantverks- organisationen har centrala yrkesnämnden, som har representanter både för ar- betsgivarna och för LO, motsvarande uppgifter. Även handeln har ett sär- skilt organ för utbildningsfrågor i en delegation inom handelskamrarnas nämnd. Samtliga dessa organ har bland annat också till uppgift att informera respektive organisationers representanter i yrkesöverstyrelsen om önskemål och utveck— lingstendenser av betydelse för yrkesutbildningen inom organisationens verk- samhetsområde. Vid sidan av dessa centrala organ finns också för vissa bran- scher särskilda tjänstemän eller konsulenter, som helt eller delvis sysslar med branschens speciella utbildningsproblem. Sådana befattningshavare finns t. ex. för flera hantverksyrken och för en del industrigrenar, nämligen byggnadsin- dustrin, verkstadsindustrin, textilindustrin, de grafiska industrierna, cellulosa— industrin och de kemiska industrierna.
Ett uttryck för utbildningsintresset inom arbetsmarknadsorganisation—erna är också de lärlingsnämnder, som inrättats för vissa branscher, t. ex. verkstadsin— dustrin, byggnadsindustrin och de grafiska industrierna, och som bland annat utformar riktlinjer för utbildningen inom respektive bransch. Yrkesskolornas kompletterande deltidsundervisning. Möjligheterna till komplet— terande undervisning vid yrkesskolorna är förhållandevis goda. Yrkesskolväsen- det när redan nu ganska långt. Och det är inte svårt att starta en yrkesskola, om det lokala intresset finns. Men en hel del arbete behöver sättas in, för att de möjligheter, som faktiskt finns eller lätt kan ordnas, skall bli utnyttjade på rätt sätt. Företagare och arbetsledare behöver upplysas om vad yrkesskolan kan bjuda deras personal av kompletterande kurser. Och företagarna i sin tur mäste intressera sin personal att besöka kurserna. Genom tidningar och tid-
skrifter bedrivs propaganda för yrkesutbildning. Men denna propaganda är of— tast ganska allmänt hållen. Man skulle vilja se mera konkreta uppgifter om 10- kala möjligheter och behov, uppslag, som anknyter till givna fall, redogörelser för hur olika orter löst sina utbildningsproblem o. s. v.
Ju flera arbetare, som får kompletterande undervisning vid yrkesskola, dess bättre är det naturligtvis. Det torde vara ytterst få arbetsuppgifter, som inte inlärs snabbare och utförs bättre, om arbetaren får vissa teoretiska kunskaper om det som sker. Men det är givet, att teoriundervisningen också kan bli skäli- gen meningslös, om den inte anknyter till elevens erfarenheter i det prak- tiska arbetet. En sådan anknytning kan inte ske utan en intim kontakt mellan företagen och skolorna och en viss anpassning från båda sidor.
Som visats i föregående avsnitt, existerar de organisatoriska förutsättningarna för ett samarbete mellan skola och arbetsliv. De alltjämt påtagliga bristerna i detta samarbete har andra orsaker. En av de främsta torde vara yrkesöversty— relsens bristande resurser att ägna tillräcklig tid åt det pedagogiska arbetet ute- på fältet och åt kontakter och initiativskapande åtgärder på olika håll i landet.
Utbildningskonsulenter. En förstärkning av den fackligt och pedagogiskt skola— de personalen både inom yrkesöverstyrelsen och hos näringslivets organisationer förefaller att vara en av förutsättningama för ett mera framgångsrikt samar- bete mellan skola och näringsliv. Utbildningskonsulenterna borde ha den dubb- la uppgiften att inom företagen undersöka utbildningsbehovet och arbeta ut nor- malplaner för den praktiska utbildningen i produktionen och att vid yrke."- skolorna stiumulera till teoretiska eller praktisk-teoretiska kurser, så upplagda att de ansluter sig till elevernas praktiska arbete. Det första är en uppgift, som närmast tillkommer arbetsgivarorganisationerna eller eventuella samarbetsor— gan mellan arbetsgivare och arbetare. Den senare uppgiften tillkommer yrkes- överstyrelsen. Vi föreslår, att konsulentbefattningar inrättas vid yrkesöverstyrel— sens fackbyråer (se vidare kapitel 17), där sådana nu finns endast vid den hus-— liga byrån. Vi vill även framhålla som ett önskemål, att utbildningsexperter i ökad utsträckning engageras också hos näringslivets organisationer. Det är givet, att de statliga konsulentemas arbete skulle kunna få en helt annan bety- delse, om det kunde samordnas med arbete, som från näringslivets sida utfördes av yrkesutbildningsexperter för olika industrigrenar, hantverksyrken och arbets— uppgifter inom kontor och handel.
Yrkesmän som. timlärare i yrkesskolorna. Även ifråga om tillämpningen av ut— bildningsplanerna måste man uppställa önskemål, som i närvarande stund inte alltid kan uppfyllas. För att den kompletterande skolmässiga undervisningen verkligen skall kunna anpassas till elevernas praktiska utbildning, måste man först och främst ha tillgång till lärare, som har fortlöpande kontakt med det produktiva arbetet och kan följa utvecklingen där. Som lärare i yrkesteore- tiska — och givetvis också yrkespraktiska — ämnen måste man vid yrkessko-
lorna i så stor utsträckning som möjligt få utnyttja erfarna arbetsledare och tjänstemän inom de olika näringsgrenarna. Men det räcker inte, att dessa per- soner kan sitt fack och dagligen arbetar i det. De måste också ha intresse för undervisning och ha fått en viss pedagogisk skolning. En uppgift för yrkesut- bildningskonsulenterna blir att intressera lämpliga företagare och tjänstemän att fungera som lärare i yrkesskolornas kompletterande undervisning. Den peda- gogiska utbildningen bör främst bli yrkesöverstyrelsens sak att sörja för.
Skolundercisning under ordinarie arbetstid. Elevernas förmåga att tillgodogöra sig den teoretiska undervisningen är av den allra största betydelse. Här avses då inte i första hand den intellektuella förmågan utan framför allt den fysiska och psykiska spänsten. Hur väl planlagd och genomförd undervisningen än är, blir den naturligtvis ineffektiv, om eleverna är trötta och ouppmärksamma.
Hittills har den kompletterande undervisningen i yrkesskolan i regel varit för- lagd till kvällarna. Deltagandet i denna undervisning är emellertid mycket ojämnt. Ett stort antal ungdomar skaffar sig inte någon yrkesteoretisk utbild— ning, även om de har tillfälle till det, därför att det är tröttsamt och olustigt att sätta sig i skolan ett par tre timmar några kvällar i veckan efter fullgjord arbets- dag.
Erfarenheterna från andra länder, där kvällsundervisning är vanlig, är lik— artade, trots att man i en del av dessa länder, t. ex. England och Förenta sta— terna, har betydligt kortare arbetsvecka (40—44 timmar). I vissa fall har man inom företagen underlättat deltagandet i yrkesteoretisk undervisning vid yr— kesskolan utanför arbetstiden genom att lämna kompensationsledighet från ar- betet under dagen och betala timpenning för teoritimmarna på kvällen. Sådana åtgärder höjer givetvis deltagarfrekvensen, men inte heller i dessa fall får man någon fullständig tillslutning. Något helt annat blir det, då den kompletteran- de undervisningen läggs in i den ordinarie arbetsdagen. Hittills har det emel— lertid erbjudit stora svårigheter att anskaffa lärare och undervisningslokaler för sådan undervisning under arbetstid. Trots detta har systemet vunnit allt större spridning. Företag eller grupper av företagare överenskommer med yrkesskolan om att två tredjedelar, tre fjärdedelar eller hela skolans undervisning förläggs till betald arbetstid.
I den lilla bok om industrin och kontoristutbild—ningen, som arbetsgivareföre— ningens och industritjänstemannaförbundets utbildningskommitté gav ut i augusti 1948, uttalas, att en lämplig förläggning av den kompletterande skol- mässiga undervisningen skulle vara två tredjedelar under arbetstid och en tredje— del på fritid med lördagarna fria från lektioner. Detta förslag avgavs trots av— styrkande från åtskilliga företag. Utbildningskommittén menade nämligen, att erfarenheterna av skolundervisning på kvällarna efter en hel arbetsdag var så nedslående, att denna form borde undvikas.
Vi anser, att den kompletterande yrkesskolundervisning, som ingår i den
grundläggande utbildningen, bör ske helt under betald arbetstid. Därvid för- utsätter vi, som framgår av kapitel 14, att skolundervisningen i regel inte om— fattar mer än högst sex timmar per vecka under högst 35 veckor per år. Den skolmässiga kompletterande undervisning, som sammanhänger med den grund— läggande utbildningen för olika yrken, torde ofta vara avslutad i och med det andra utbildningsåret och sträcker sig sällan längre än till och med det tredje året. För att göra även den fortsatta kompletterande undervisningen i yrkes- skola tillräckligt effektiv och efterfrågad bör också denna undervisning med minst hälften förläggas till betald arbetstid och högst hälften på fritid. Givetvis bör överenskommelser om en förläggning av skolundervisningen till arbetstid liksom hittills göras avtalsvägen.
Olägenheterna av skolundervisning mot slutet av arbetsdagen bör enligt Vår uppfattning i möjligaste mån undvikas samtidigt som arbetsdagen inte får bli alltför splittrad. Båda syftena synes bäst kunna uppnås genom att man för— lägger undervisningen till morgontimmarna eller möjligen'i samband med mål— tidsrasten mitt på dagen. Allteftersom enhetsskolorna utrustas med särskilda lokaler för yrkesinriktad undervisning, kommer lok—alanskaffningen troligen att erbjuda mindre svårigheter. Kvar står så problemet att skaffa lämpliga lä- rare för undervisning under arbetstid, en fråga vars lösning mer än någon an- nan förutsätter en positiv medverkan från företagarnas sida.
Industri
Grundläggande yrkesskolkurser på heltid. För industrins del förefaller det, som om idealet vore utbildning både i skola och genom arbete i produktionen med den teoretiska undervisningen nära anpassad till den praktiska. En väg att uppnå detta är, såsom förutsättes i kapitel 1, en tids grundläggande, relativt odifferentierad praktisk—teoretisk utbildning utanför produktionen, antingen i yrkesskola eller i särskild lärlingsverkstad inom företaget. Den grundläggande skolkursen skulle följas av en — längre eller kortare — mera specialiserad praktisk utbildning i produktionen i förening med kompletterande undervisning i skola eller inom företaget.
Inom arbetsmarknadsorganisationerna har man på senare år visat intresse för en grundläggande utbildning i yrkesskola om cirka ett halvt till ett år, följd av en mera specialiserad praktik i produktionen. En sådan utbildning kan kon- centrera's på de för vissa besläktade yrken gemensamma grunderna och leda fram till alternativa konkreta praktikmöjligheter. Kurstypen kan inrymmas i klass 9 y och bli en motsvarighet till de nuvarande ettåriga handelskurserna och hus- moderskurserna. (Se vidare kapitel 15.) En påbörjad utbildning av denna typ har införts av flera enskilda företag, som inrättat särskilda industriskolor. Prin- cipen har även rekommenderats av arbetsmarknadens yrkesråd i ett yttrande i
augusti 1949 över internationella arbetsbyråns rapport om yrkesutbildning för vuxna.
I många fall torde den korta påbörjade utbildningen (9 y-kursen) just för industriarbetare utgöra tillräcklig skolmässig yrkesutbildning på heltid. Detta gäller bland annat det stora flertalet mera kvalificerade tempoarbetare. Men det måste också finnas tillgång till fortsatt utbildning med heltidsundervisning .i yrkesskola även för industriyrken. För en del yrkesarbetare inom den meka- niska industrin, t. ex. verktygsarbetare, motormekaniker och finmekaniker, är det en fördel om utbildningen kan ske till större delen i skola under två, ibland till och med tre år. Men även av andra skäl än de pedagogiska måste man han tillgång till fleråriga skolor för industriarbetare. I områden, där industri- företagen är få och små, bör man kunna ta hand om ungdomarna i yrkesskola under ett par år, så att de inte som alltför unga behöver ge sig ut i arbete på an- nan ort. Detta gäller framför allt de centrala yrkesskolornas elever men även eleverna vid lokala yrkesskolor på vissa orter med små möjligheter till arbete i i industrin. I den mån nya yrkesskolavdelningar för industriyrken inrättas, torde de dock i stor utsträckning kunna anordnas som 9 y-kurser utan direkt påbygg- nad i heltidskurs vid yrkesskola.
Det är påtagligt att ett industriföretag måste ha en betydande omfattning för att självt kunna genomföra en skolmässig utbildning av så långvarigt slag som lärlingsutbildningen. Man vågar således knappast räkna med någon mera betydande ökning av antalet egentliga industriskolor, om företaget självt skall ordna både den praktiska och den teoretiska undervisningen utan medverkan från samhällets sida.
Säkerligen finns det åtskilliga företag, som skulle vara betjänta av statsun— derstödda inbyggda yrkesskolor, d. v. s. skolor, som drivs med bidrag av stats- medel. I regel anknyts skolan till en lokal yrkesskola, men den kan också vara en fristående statsunderstödd skola. Företaget självt meddelar den praktiska utbildningen, som då sker efter en särskild plan, antingen helt i produktionen eller också delvis i skolverkstad, delvis i produktionen. I regel svarar yrkes- skolan för den kompletterande undervisningen, som ofta bör kunna meddelas av tjänstemän från företaget. I vissa fall kan företaget självt ta hand om också den teoretiska undervisningen. De inbyggda skolorna omfattar nu i regel två, tre eller fyra år. Intresset för dessa skolor kommer sannolikt att öka från före- tagens sida, när man får tillgång till undervisningsplaner även för kortare kurser på ett halvt till ett år, (1. v. s. 9 yakurser (eller motsvarande grundutbildning) för t. ex. mek. verkstadsindustri, bilindustri, elektromekanisk industri, textil— och konfektionsindustri eller byggnadsindustri.
Den inbyggda yrkesskolan har många fördelar. Utbildningen blir billigare än i heltidsavdelningar i de vanliga yrkesskolorna. Eleverna får en tidig och fortlöpande kontakt med det produktiva arbetet. Anpassningen av yrkesteorin till elevernas praktiska erfarenheter underlättas. En nackdel kan givetvis vara,
om utbildningen alltför snävt anpassas till en viss produktionstyp. Denna nack— del bör emellertid kunna elimineras genom att undervisningen sker efter av yrkesöverstyrelsen godkända undervisningsplaner och under överstyrelsens in— seende. Givetvis bör skolorna också i övrigt, såsom ifråga om lärarnas utbild- ning och arbetstiden, arbeta i pedagogiska former, som är fullt jämförliga med de vanliga yrkesskolornas. Vi föreslår (i kapitel 18) ökat statsbidrag till inbyggda yrkesskolor och företagsskolor.
Samverkan mellan flera företag om en skola. Systemet med hela utbildningen, både den praktiska och den teoretiska, inom företaget, den egentliga industri- skolan alltså, kan, som redan nu sker i något fall, tillämpas på så sätt, att en koncern med flera företag centraliserar utbildningen till en skola vid ett av före- tagen. Man kan också tänka sig, att flera företag med likartad tillverkning på samma ort, sluter sig samman om en gemensam skola. I så fall bör man nog ifrå— ga om den kompletterande undervisningen tänka sig ett samarbete med den lokala yrkesskolan i den inbyggda företagsskolans form, så att lärarna anställs av yrkesskolan men rekryteras bland pedagogiskt inriktade tjänstemän inom företagen och eventuellt häller lektionerna i yrkesteori inom något av företagen. Dessa lärare bör givetvis få tillgång till samma pedagogiska utbildning som andra yrkesskollärare.
Branschskolor. Skolor av den typ, som talats om i föregående avsnitt, är ett steg på väg mot riksskolor för en hel bransch. Branschskolorna torde för in- dustrins del få sin största betydelse som fortbildningsinstitut. Branschens geo— grafiska spridning bör ha stor betydelse för dessa skolors förläggning, så att så många som möjligt utan alltför stora kostnader kan besöka dem (t. ex. textilin- stituten i Norrköping och Borås, konfektionsskolan i Göteborg). Det är också av vikt, att branschskolorna förläggs så, att man får tillgång till lärare och föreläsare från andra högre skolor och eventuellt forskningsinstitut.
Praktisk utbildning i produktionen — kompletterande undervisning i skola. Under lång tid framåt måste man räkna med att både den kortare grundut- bildningen och den mera omfattande två— eller treåriga grundläggande ut- bildningen för industriyrken endast i begränsad utsträckning kan förläggas till heltidsavdelningar vid ynkesskolor eller till särskilda lärlingsavdelningar vid enskilda företag. Liksom hittills måste såväl nyssnämnda utbildning som den fortsatta praktiska utbildningen i de flesta fall ske i näringslivet. i En förbättring av industriutbildningen i stort måste tills Vidare ske främst genom en systematisering av den praktiska utbildningen i arbetet och genom åtgärder, som gör det möjligt att med den praktiska utbildningen samordna kompletterande kurser vid yrkesskolorna: alltså normalplaner för utbildningen både inom företagen och i yrkesskolorna, lärare, som har kontinuerlig kontakt med industriarbetet, lämplig förläggning under dagen av skolans komplette-
rande undervisning och sist men inte minst upplysningsverksamhet om utbild- ningsmöjligheterna bland företagare och anställda (jfr inledningen till det— ta kapitel).
Väfcelutbildning. De utbildningstyper, som nu nämnts, är »renodlade» i den betydelsen, att den praktiska utbildningen i huvudsak sker antingen helt inom företaget eller helt i skolan. Skolutbildningen omfattar nära nog utan undan— tag även teoriundervisning. I den mån den praktiska utbildningen i företag kompletteras med ytterligare utbildning sker det i regel med teoriundervisning, i några fall även med viss praktisk utbildning, antingen i företagsskola i någon form eller i kommunal eller enskild yrkesskola.
Som nämnts red-an i inledningen utformas den praktiska utbildningen i yr- kesskolornas heltidsavdelningar många gånger som växelutbildning mellan sko- la och företag. Denna utbildningsform har särskilt för industriutbildningen vi- sat sig mycket fördelaktig och torde böra ges ökad spridning, då man ju där- igenom ger eleverna en intimare kännedom om det industriella arbetssättet än de kan få enbart i skolan.
Växelutbildning kan givetvis inte anordnas annat än på orter med god till— gång till utbildningsplatser i näringslivet. Den bör väl i regel inte heller sätta in förrän tidigast under det andra utbildningsåret. Om man utgår från att fleråriga heltidsavdelningar övervägande kommer att finnas på mera betydan— de orte-r med differentierat näringsliv, vågar man emellertid räkna med goda möjligheter till växelutbildning vid många av de skolor, där sådan utbildning skulle kunna vara en fördel.
Övriga kurser. De nu nämnda formerna för samarbete mellan skola och nä— ringsliv syftar alla till utbildning av antingen utlärda yrkesarbetare och mera kvalificerade tempo— eller specialarbetare eller ingår som den kortare grund- utbildningen —— som ett led i en sådan utbildning. Både inom företag och vid yrkesskolor finns också behov av snabbutbildning av äldre arbetskraft. Inom vissa industrier, t. ex. textilindustrin och konfektionsindustrin, har man också inrättat avdelningar för specialiserad nybörjarutbildning av tempoarbetare på en eller ett par månader, ibland ännu kortare tid, en form som väl ännu så länge knappast ryms inom yrkesskolorna men som bör kunna utvecklas genom en viss kompletterande yrkesteoretisk och orienterande undervisning i yrkes- skola.
Utbildnings-formerna för industrin (sammanfattning). Arbetsfördelningen mel— lan skola och företag ifråga om den systematiska industriutbildningen synes således liksom hittills böra ha följande former, som alla skall kunna. tilläm- pas alltefter lokala förhållanden och förutsättningar. I den mån yrkesskolor- na får större kapacitet i sina heltidskurser torde utbildning enligt punkterna 5 och 6 påbyggd med 4 bli de viktigaste och vanligaste formerna.
. Företaget svarar för hela utbildningen, både den praktiska och den teore- tiska. Skolor, som drivs helt av företaget utan statsbidrag torde endast komma ifråga mera i undantagsfall och då i större företag. Inbyggda före- tagsskolor, drivna med bidrag av statsmedel, bör däremot kunna inrättas i ökad utsträckning. Dessa skolor bör kunna ge dels en kortare grundutbild- ning eller påbörjad utbildning motsvarande klass 9 y, dels en mera fullstän- dig grundläggande utbildning om två, tre år. . Utbildningen enligt punkt 1 kan också ske genom samverkan mellan flera företag inom en koncern eller genom samverkan mellan flera fristående företag med likartad tillverkning. I senare fallet torde det dock i de flesta fall vara lämpligast, att en lokal yrkesskola svarar för skolan och tar hand om den kompletterande teoretiska undervisningen, medan den praktiska ord— nas i form av en inbyggd företagsskola. . En branschorganisation upprättar en central branschskola, som gärna an- knyter till företagen på en ort, där industrigrenen ifråga är rikligt före- trädd och där man också har tillgång till lämpliga lärare och föreläsare. . Industrin svarar för den praktiska utbildningen och skolan för den komp- letterande, i övervägande grad teoretiska, utbildningen. Den praktiska ut- bildningen skall vara systematiskt upplagd och den kompletterande utbild- ningen i skola meddelas genom yrkeskurser, som direkt anpassas till prak- tiken. . Skolan svarar genom grundkurser med påbörjad utbildning omfattande ett halvt till ett år till en tid för hela utbildningen, både den praktiska och den teoretiska. Denna utbildning fortsättes i mån av behov genom praktik på arbetsplatsen kompletterad med viss undervisning i yrkesskola. . Yrkesskolan ger en mera omfattande grundläggande utbildning genom två- till treåriga grundläggande heltidskurser. Denna. utbildning kan utformas även som växelutbildning mellan skola och företag. Över huvud taget bör växelutbildning tillämpas i så stor utsträckning som möjligt i de två- och treåriga heltidsavdelningarna för industriyrken.
Hantverk
Hantverkets stmkturförändring. För hantverket är linjerna knappast lika kla- ra som för industrin. Hantverket har genomgått och genomgår fortfarande en strukturförändring. Industrin kan genom att den engagerar skickliga konstnä- rer, konsthantverkare och hantverkare som formgivare, arbetsledare och yrkes- arbetare med kvalificerade arbetsuppgifter erbjuda en konstnärlig och kvali- tativt högstående produkt. Småningom har detta lett till att vissa hantverks— yrken nästan helt försvunnit eller minskat ganska betydligt, medan andra be- hållit sin ställning eller utvecklats ytterligare. Inom många hantverksgrenar har man sökt sig fram till arbetsformer, som i viss mån innebär en industriali-
sering. En del arbetsuppgifter utförs tempomässigt, man arbetar med halv- fabrikat och delvis färdigberett material 0. s. v. Kvalitetshöjningen hos industri- produkterna och det rationaliserade framställningssättet inom hantverket har gjort, att man numera har mycket svårt att säga, var gränsen går mellan hant- verk och industri. Båda behöver utlärda hantverkare, båda behöver arbetare, som är specialister på en eller ett par kvalificerade arbetsuppgifter, och båda behöver icke fullt yrkeslärd arbetskraft, fast givetvis inte i samma utsträck- ning.
Utbildning i skola och hos mästare. Denna osäkerhet om var gränsen går mel- lan hantverk och industri gör det svårt både att beräkna behovet av hant- verkarutbildning och att utan Vidare tala om en speciell sådan utbildning. Men i många yrken måste man tänka sig olika utbildningssätt för den utlärde hantverkargesällen och den kvalificerade yrkesarbetaren i industrin.
Hantverkarutbildningen sker på två olika linjer. Den ena linjen utbildar hantverkare för sysselsättning i övervägande hantverksmässigt drivna företag och, i begränsad utsträckning, som arbetsledare och yrkesarbetare i industrin. Den andra linjen utbildar konsthantverkare. Det senare sker Vid särskilda skolor, framförallt i Stockholm och Göteborg, och kapaciteten vid dessa torde vara fullt tillräcklig. Det är således utbildningen av de förstnämnda hantver- karna, som här skall beröras.
Sedan skråväsendet upphävdes i mitten av 1800-talet, har man inte i andra former lyckats finna någon fullt tillfredsställande lösning av yrkesutbildningen inom hantverksföretagen. Bland hantverkarna själva har man i varje fall tidi- gare önskat lösa utbildningsfrågan genom en lärlingslag efter danskt mönster. Någon lagstiftning har emellertid, som visas i kapitlen 2 och 6, av olika anled- ningar inte kommit till stånd, främst på grund av starkt motstånd från arbets- marknadens parter inom industrin. Yrkesutbildningen måste alltså ordnas på frivillighetens väg.
En betydande del av hantverkarutbildningen sker nu i eller under medver- kan av yrkesskolor, i vissa fall i tre— eller fyraåriga heltidsavdelningar, som le- der fram till kompetens för gesällprov. Men det är alldeles givet, att kapacite— ten vid dessa avdelningar nu är och lång tid framåt kommer att förbli otill- räcklig. Växelutbildning förekommer men är många gånger svår att genomföra. främst därigenom att hantverksföretagen på grund av sin mindre omfattning är mera beroende av jämn personaluppsättning än de större industriföretagen. Man har således inte samma möjligheter som ifråga om industriyrkena att öka yrkesskolavdelningarnas kapacitet genom växelutbildning. Hantverkare måste i stor utsträckning utbildas genom att gå som lärlingar hos mästare och om möj- ligt fä en viss kompletterande undervisning i yrkesskola.
Lärlingsutbildningen hos mästare ställer stora krav på de enskilda företagarna, som många gånger av ekonomiska och arbetskraftsskäl har svårt att genom-
föra en systematisk utbildning. Vissa hanverksföretag ger en mycket god praktisk utbildning, men det förekommer knappast, att lärlingen får både praktisk och teoretisk utbildning inom företaget. Det är också svårt att be- döma, i vilken utsträckning förefintliga utbildningsplaner tillämpas i lärlings- utbildningen. Nägra tillförlitliga uppgifter om ökning eller minskning av an- talet lärlingar finns inte. Men att döma av det redovisade antalet lärlingar och ökningen av gesällproven (jfr kapitel 6), tycks lärlingsutbildningen hos mästare snarare till- än avta. Ökning av gesällproven beror dock, som framhålles i annat sammanhang, till viss del på den under senare år rikligare tillgången på fullständig verkstadsskolutbildning.
För att lärlingsutbildningen hos mästare skall bli fullt tillfredsställande bör den kompletteras med teoretisk undervisning i skola eller, om detta inte låter sig göra, per korrespondens. I senare fallet bör den lärling, som behöver det, kunna få en viss handledning antingen genom yrkesskolan, om det finns en sådan på orten, genom enhetsskolan eller genom mästarens försorg. För när- varande är det i många fall inte möjligt för lärlingen att få en kompletteran— de skolmässig undervisning därför att undervisning för yrket ifråga inte anord- nas inom räckhåll för honom. Men även på orter, där man har tillgång till teoretisk undervisning i ett flertal olika hantverksyrken, uteblir många lärlingar från skolan.
I kapitel 18 föreslår vi (sid. 259) ett från 900 till 2 500 kronor ökat statsbidrag till mästare, som åtar sig lärlingsutbildning, men samtidigt framhållit, att mäs- taren, i och med att han får höjt lärlingsbidrag, skall ansvara för att lärlingen under arbetstid inhämtar även den till yrket hörande kompletterande skolun- dervisningen antingen i lokal yrkesskola, central hantverksskola eller i vissa fall per korrespondens.
För närvarande (1953/54) uppgår antalet nya lärlingsbidrag till 375. 1952/ 53 beviljades 350 och 1951/52 325 nya lärlingsbidrag. Sammanlagt finns så— ledes över 1 000 lärlingar under utbildning hos hantverksmästare, som får lär- lingsbidrag. Efterfrågan på lärlingsbidrag ökade, när bidraget höjdes till 900 kronor. Under de allra sista åren tycks dock en viss avmattning i efterfrågan på sådana bidrag ha inträtt, troligen beroende på att bidraget genom föränd— ringar i kostnadsläget kommit att realiter sjunka betydligt. Man kan anta, att en höjning av bidraget kommer att medföra ett ökat antal ansökningar. Vi anser, att man så långt möjligt bör stimulera till lärlingsutbildning hos mäs- tare och föreslår därför, att 1 000 nya lärlingsbidrag skall kunna beviljas varje år. Detta betyder, att sammanlagt mellan 3 000 och 4 000 lärlingar kan vara under utbildning samtidigt hos mästare, som får lärlingsbidrag, således unge- fär tre gånger så många som nu.
Utbildnings-formerna för hantverket. De olika formerna för samarbete ifråga om utbildningen för hantverkare synes bli följande.
1. Skolmässig utbildning i lokala och centrala heltidsavdelningar, med eller utan växelutbildning, på samma sätt som nu, varvid utbildningen kan leda fram till kompetens för gesällprov. (Jfr vidare kapitel 13 om heltidskursernas orga- nisation.) . Praktisk utbildning hos mästare och kompletterande undervisning jämsides därmed vid lokal yrkesskola eller på annat sätt. I den mån lärlingsbidrag med 2 500 kronor utgår, skall mästaren svara för att lärlingen får en komp- letterande skolmässig undervisning i yrkesskola, hantverksskola (se vidare kapitel 15) eller per korrespondens. Det bör vara möjligt, bland annat ge- nom en utbyggnad av konsulentorganisationen, att effektivisera denna ut- bildningsform och åstadkomma en fastare anknytning mellan praktiken i företag och skolundervisningen. På så sätt bör man också kunna uppnå ett livligare deltagande i skolans kompletterande undervisning.
Handel
Principiell arbetsfördelning. Den principiella arbetsfördelningen mellan skola och näringsliv ifråga om utbildningen för kontor och handel är ungefär densam- ma som för industrin. Men genom näringsgrenens struktur —— företag med fem- tio eller flera anställda betraktas som stora — blir utbildningsproblemen många _ gånger jämförliga med hantverkets. Även inom handeln men-ar man således på sina håll, att en lärlingslag i hög grad skulle underlätta organiserandet av utbildningen.
Heltidskurser vid yrkesskolorna. Möjligheterna att vid yrkesskolorna anordna heltidskurser för handelsutbildning är större än när det gäller att inrätta heltidsavdelningar för industri och hantverk. Dels behövs avsevärt mindre ut- rymme, dels drar inredningen och maskinutrustningen mindre kostnader och dels är det förhållandevis lättare att skaffa lärarpersonal med lämplig utbild— ning. Det är också vanligare än inom industri och hantverk, att personer, som ägnar sig åt kontorsarbete, skaffar sig en viss grundläggande utbildning, in- nan de får sin första anställning. Enhetsskolans genomförande kommer säker- ligen att medföra en betydande ökning av antalet heltidskurser för handel.
I den mån den förberedande eller grundläggande handelsutbildningen kom- mer att nå allt flera ungdomar, innan de får anställning i näringslivet, torde korta koncentrerade kurser av den typ, som köpmannaförbundet och KF anordnar (se nedan), bli en allt vanligare form för fortsatt utbildning och specialutbildning. Kurserna kan förläggas som nu till skolor drivna av yrkes- organisationema, alltså ett slags riksskolor, eller till lokala och centrala yrkes- skolor. Också för den grundläggande handelsutbildningen bör sådana kortare, koncentrerade kurser kunna ha stor betydelse. Handelsutbildningskommittén
föreslår terminskurser för ungdom med eller utan föregående yrkesteoretisk skolning, således i viss mån en motsvarighet till hantverksskolorna.
F öretagsskolor. Flertalet handelsföretag är knappast så stora, att de rimligen kan anordna en systematisk både praktisk och teoretisk utbildning. För de- taljhandeln finns dock, som nämnts också i kapitel 4, några företagsskolor. Köpmannaförbundet och KF bedriver en omfattande utbildningsverksamhet med kortare och längre kurser, som någon gång har formen av instruktions- och föreläsningsdagar. Även grossistförbundet bedriver en viss utbildningsverk- samhet. Flera av de. större industriföretag, som inrättat industriskolor, utbildar också kontorspersonal och försäljare. Vissa försäkringsbolag har en systema- tisk utbildningsgång för sin kontorspersonal och försäkringsföreningen har ett utbildningsinstitut. Inom bankväsendet har man en ordnad utbildnings- och befordringsgång.
Inbyggda företagsskolor för kontors- eller handelsutbildning finns för närva— rande inte. För vissa större företag, framför allt industrikontor, banker och för— säkringsföretag, men även större grossist- eller detaljhandelsföretag, torde en lösning i stil med de nuvarande inbyggda verkstadsskolorna vara tänkbar. Fö— retaget skulle planera och svara för utbildningen i arbetet, medan skolan skulle ge en kompletterande praktisk-teoretisk utbildning i anslutning till praktiken på arbetsplatsen. Den skolmässiga utbildningen, som måste omfatta även så- ' dana :praktiska» ämnen som maskinskrivning, maskinräkning, eventuellt steno- grafi m. m., skulle rimligen ges något större utrymme än den kompletterande yrkesteoretiska undervisningen i motsvarande skolform för industri och hant— verk.
Växelut-bildning. Några detaljhandelsbranscher har systematiserat utbildning- en för branschen och ordnat teoretisk undervisning dels genom korrespondens- kurser och dels genom samarbete med yrkesskolor. I några större städer förekom- mer också organiserad växelutbildning mellan yrkesskolan och företagare inom respektive bransch. Växelundervisningen har för handelns del hittills inte kom— mit till användning i någon större utsträckning. På ett område med så ojämn arbetsbelastning under veckan och säsongen som detaljhandeln borde man dock åtminstone på större orter kunna genomföra växelutbildning i större utsträck— ning än hittills. Utformningen måste troligen bli något annorlunda än för in— dustrin och hantverket, bland annat genom att växlingsperioderna förmodligen bör bli kortare. '
Utbildningsfomerna för handeln. För handeln bör man således kunna räkna med följande olika utbildningsformer.
1. Företaget svarar för hela utbildningen. Detta torde i ännu högre grad än ifråga om industrin bli undantag snarare än regel.
. I stället för de helt privata företagsskolorna med grundläggande utbildning torde för handelns del komma skolor drivna av yrke-s- eller branschorgamisa- tioner och huvudsakligen inriktade på fortbildning i relativt korta koncen- trerade kurser samt instruktions- och föreläsningsdagar. . Den praktiska utbildningen sker i arbetet inom företagen. I yrkesskola ges en viss kompletterande, till den praktiska utbildningen anpassad undervis- ning, antingen i form av yrkeskurser eller i form av kortare heltidskurser (t. ex. terminskurser) av ungefär samma typ som hantverksskolorna. . Skolan ger en påbörjad (9 y) eller mera fullständig (tvåårig) utbildning. (Jfr kapitel 13 om heltidskursernas organisation.) Denna utbildningsform med den grundläggande undervisningen helt eller övervägande i yrkesskola torde för handelns del komma att få stor betydelse.
. Utbildningen i skolan kan även utformas som växelundervisning under se— nare delen av utbildningen. Ännu en form är den inbyggda kursen. I båda dessa fall sker en betydande del av utbildningen i företagen.
Husligt arbete
För det husliga arbetet kan man inte på samma sätt som för andra yrkesom- råden tala om ett organiserat samarbete mellan skola och arbetsliv. Visserligen har den husliga utbildningen i deltidskurser vid yrkesskolorna mer än hälften av yrkesskolornas deltidselever. Men dessa kurser är i de flesta fall inte en ut- bildning för den allmänna arbetsmarknaden utan för hemmet.
Vi anser oss inte ha anledning att i detta kapitel ta upp den husliga utbild- ningen annat än dä den är utbildning för husligt förvärvsarbete (se vidare ka- pitel 11).
För det husliga förvärvsarbetet gäller, att den rent grundläggande utbild- ningen som regel bör ske (och ofta också sker) i yrkesskola, i en husmoders— eller lanthushållskurs. I den fortsatta utbildningen spelar praktiken en stor roll. Men enda-st någon enstaka gång (t. ex. för blivande hushållslärarinnor) sker den i samarbete med eller under ledning av skolan. Efter praktiken följer så i vissa fall en skolkurs. '
I kapitel 11 visar vi på behovet av huslig utbildning i skola i större ut- sträckning för personal till sjukhus och sociala institutioner, hotell och restau- ranger, livsmedelsföretag o. s. v. Denna utbildning bör kunna ske åtminstone i viss utsträckning i form av inbyggda skolori. I andra fall kan en koncentrerad, relativt kort kurs vid yrkesskola, alltså en kurs, som organisatoriskt närmast kan jämföras med hantverksskolan, bli ett betydelsefullt tillägg till en i övrigt
1 T.ex. utbildning av kokerskor till sjukhus, institutionsbamsköterskor, skohnåltidspersonal, personal för livsmedelsbranschen.
rent praktisk utbildningsgång, t. ex. för livsmedelsbiträden och våningspersonal på hotell. .
Vissa utbildningsformer, som kommit till framför allt med tanke på industri, hantverk eller handel, bör som synes kunna utnyttjas också i utbildningen för husligt förvärvsarbete.
Sammanfattning
Samarbetet mellan skola och arbetsliv ifråga om yrkesutbildningen torde för näringsgrenarna industri-hantverk och handel — i viss mån också för husligt förvärvsarbete — få i huvudsak följande former.
1. Enskilda företag ger i skolmässiga former hela utbildningen, både praktik. och teori. I de flesta fall sker då i varje fall en del av den praktiska utbild— ningen i särskild skolavdelning. Denna form är och torde även i fortsätt— ningen komma att förbli relativt sällsynt, om skolan skall drivas utan bi— drag av statsmedel. Däremot bör inbyggda företagsskolor, som drivs med statsbidrag, kunna inrättas i ökad utsträckning för såväl påbörjad som mera fullständig grundläggande utbildning. . Den tills vidare vanligaste utbildningsformen för såväl grundläggande ut- bildning som fortbildning —- senare i varje fall för fortbildningen —— torde komma att vara praktik i näringslivet och kompletterande undervisning i skola jämsides med praktiken. Praktiken bör ske efter viss plan och den kompletterande undervisningen genom yrkeskurser direkt anpassade till praktiken. För att denna utbildningsform skall ge bästa möjliga resultat företas vissa
åtgärder.
a. Yrkesöverstyrelsens personal för pedagogiskt och kontaktskapande fältar- bete förstärkes (se vidare kapitel 17). Dessutom är det önskvärt, att utbild- ningsexperter i ökad utsträckning engageras hos arbetsmarknadsorganisa- tionerna och deras yrkesutbildningsorgan. Fackexperterna (eller konsulen- terna), såväl de statliga som de enskilda, skall verka bland annat för en planmässig praktisk utbildning i företagen och för en närmare anknytning av den kompletterande undervisningen i skola till den praktiska utbild- ningen på arbetsplatserna. . Företagare och anställda informeras genom fackpress och utbildningsexper— ter (konsulenter) om möjligheterna till kompletterande undervisning i sko- la, så att dessa möjligheter blir utnyttjade på bästa sätt. . Företagare och personal inom företagen stimuleras att medverka som lärare i skolans kompletterande undervisning. De bör ges tillfälle till peda— gogisk skolning genom försorg av de centrala skolmyndigheterna eller even- tuell organisation, som bedriver kursverksamhet.
(1. Genom överenskommelser mellan arbetsgivarorganisationerna och skolans myndigheter söker man åstadkomma en lämplig förläggning av den kom- pletterande undervisningen i skola, så att kvällsundervisning i möjligaste mån undvikes. Den kompletterande yrkesskolundervisning, som anknyter till en grundläggande utbildning, d. v. s. i regel de två första, eventuellt också det tredje utbildningsåret, bör —— givetvis efter avtalsmässig uppgörelse — förläggas helt till betald arbetstid. I övrigt bör minst hälften av en kurs vid yrkesskola ske under betald arbetstid och högst hälften på fritid. . Genom ökat statsbidrag till lärlingsutbildning stimuleras hantverksmästa— rc att äta sig lärlingsutbildning och tillse att lärlingen får även allmän och yrkesteoretisk undervisning. . Skolan svarar till en tid i princip för hela utbildningen, både praktik och teori. Detta kan ske antingen genom kortare grundkurser om ett halvt till ett är eller genom två- eller fleråriga grundläggande kurser. Denna utbildningsform kan modifieras på olika sätt så att den, då det är lämpligt, kan ges under mera produktionsmässiga former än skolan ensam kan åstadkomma, nämligen a. den praktiska utbildningen utformas med växelundervisning under se- nare delen av utbildningen; b. utbildningen förlägges till inbyggd företagsskola (se ovan). Utom ovannämnda tre former, där man kan dra en klar gräns mellan skolans och arbetslivets uppgifter, finns det andra former, där ibland skolan, ibland ett företag eller en organisation svarar för en del av utbildningen.
4. Koncentrerade kurser av typ hantverksskolor anordnas som ett led i den grundläggande utbildningen för hantverk, handel och i vissa fall husligt arbete. Kurserna kan knytas till yrkesskolor eller förläggas till särskilda centrala branschskolor. Liknande kurser kan också anordnas för industri, framför allt i form av centrala branschskolor. . Specialkurser för fortbildning anordnas genom samarbete mellan enskilda företag och branschorganisationer eller yrkesskolor. Kurserna förläggs an- tingen till skolor eller till enskilda företag.
Yrkesskolornas rekryteringsområden
Faktorer av betydelse för rekryteringen till yrkesskolorna
Yrkesskolväsendets största kvantitativa utveckling har, som framgår av bilaga 3 och kapitel 2, skett under 1940—talet, d. v. 5. under en period, som känneteck— nats först av kriget med dess snedvridning av produktionen och sedan av den utpräglade bristen på ungdomlig arbetskraft efter kriget. Kurstyperna vid de kommunala yrkesskolorna fanns redan tidigare, men man kan ändå säga, att skolorna i huvudsak fått sin nuvarande form under det sista decenniet. Det är framför allt under denna period, som det visat sig Vilka kurstyper som varit mest konkurrenskraftiga. Och det är också under denna period, som man, efter tillkomsten av överstyrelsen för yrkesutbildning, sökt få mera enhetliga former för verksamheten; arbetet härpå har i viss mån underlättats av den måttliga elevtillströmningen. Konjunkturema. Konjunkturerna och förhållandena på arbetsmarknaden är givetvis en ytterst viktig faktor för rekryteringen till framför allt de yrkesutbil- dande skolorna. Man kan också säga, att skolans utbildningsmål och de ekonomi- ska fördelarna i d-et yrke skolan utbildar för gör den mer eller mindre lockande för ungdomen. Under praktiskt taget hela 1940-talet var arbetsmarknadsför— hållandena sådana, att företagarna tvingades ta den arbetskraft de över huvud taget kunde få och mera sällan hade möjlighet att Välja mellan utbildade och icke utbildade sökande. Ungdomarna kunde knappast se några starkare motiv för att kosta på sig en lång utbildning med låg eller ingen inkomst. Vanligen är det väl så, att den som går igenom en högre allmänbildande skola eller en teoretisk fackskola med stor säkerhet kan räkna med bättre anställningsför- hållanden än han skulle kunna få utan att ha gått igenom en sådan skola. Den som under 1940-talet gick igenom en ett- eller flerårig heltidskurs vid en cen- tral eller kommunal yrkesskola, kunde mera sällan räkna med högre inkomster än han skulle ha kunnat få i samma yrke även utan att ha gått igenom skolan. De säkrare anställningsförhållanden, som en mera gedigen utbildning borde vara en garanti för, kan» knappast vara en faktor av större betydelse under perioder, då arbetslöshet praktiskt taget inte existerar. ' Den författningsmässiga grunden. För rekryteringen till yrkesskolorna är säker— ligen den författningsmässiga grunden lika viktig som förhållandena på arbets— marknaden och det ekonomiska utbytet. Ingenting tvingar ungdomar att gå i yrkesskola. Yrkesskolaningår inte som ett led i den obligatoriska skolplikten, även om det första året i en yrkesskola kan vara ett alternativ till fortsättnings—
skolan. Inte ens kontraktsbundna lärlingar har någon absolut skyldighet att besöka yrkesskolan, även om det finns en sådan på den ort, där lärlingen arbe— tar. Yrkesskolan är således en helt frivillig skola.
Skolans ledning och undervisningens kvalitet. Skolans ledning och undervis- ningens kvalitet har uppenbar betydelse för rekryteringen till frivilliga skolor. Den skola, som år inrymd i ljusa moderna lokaler med ändamålsenlig inredning och bra undervisningsmateriel, och framför allt den skola, som har en driftig ledare och skickliga lärare, blir givetvis mera eftersökt än den skola, som kanske inte har något eget hemvist och vars rektor har anställningen vid yrkesskolan som bisyssla.
Skolans läge ur näringsgeografisk synpunkt. En annan viktig faktor för rekry— teringen till yrkesskolorna är skolans läge ur näringsgeografisk synpunkt. Vissa kurser kan inte komma till stånd utan att det yrke kursen avser är rikligt representerat på orten. En omfattande verksamhet inom industri, hantverk, handel, sjöfart o. s. v. verkar naturligtvis stimulerande för tillkomsten av kurser för dessa olika yrkesgrenar. Detta gäller i synnerhet deltidskurser och mera speciella kurser. Ifråga om heltidskurserna är det många gånger så, att goda sysselsättningsmöjligheter i näringslivet, speciellt inom industrin, gör heltids- kurser mindre efterfrågade, så t. ex. i Västmanlands län, under det att liten tillgång på arbete inom industri och hantverk ökar tillströmningen till grund- läggande heltidskurser för sådana yrken, såsom är fallet framför allt i de tre nordligaste länen i landet. Yrkesutbildningssakkunniga har gjort sammanställ- ningar av antalet elever i kommunala och enskilda yrkesskolor samt vissa andra yrkesskolor och satt siffrorna för elevantalet i förhållande till antalet invånare och antalet yrkesverksamma. inom vissa yrken länsvis och på vissa orter (tabel— lerna 12 och 13 i bilaga 3 samt kartorna A och B). Siffrorna avser läsåret 1951/ 52. (En kommentar återfinns i kapitel 3 om yrkesutbildningens geografiska sprid- ning.)
Deltidskurser
Rekryten'ngsområde. Deltidskurser av olika slag måste ordnas inom ett. geogra- fiskt sett ganska litet rekryteringsområde, eftersom eleverna på rimlig tid måste kunna ta sig från arbetsplatsen eller hemmet till skolan och åter. Kurser för industri och hantverk fordrar dock redan på ett tidigt stadium en viss diffe- rentiering med hänsyn till elevernas olika arbetsplatser. Sådana kurser kan därför endast genomföras på mera folkrika orter, något som också framgår av att endast två tredjedelar av de kommunala yrkesskolorna har kurser för industri och hantverk. Grundläggande deltidskurser i handel och husligt arbete vänder sig däremot till ett elevmaterial med betydligt mindre differentierat utbildningsbehov. Sådana kurser kan därför erbjudas även på orter med ganska
liten befolkning. Kurser för husligt arbete förekommer också vid praktiskt taget alla kommunala yrkesskolor och kurser för handel vid det stora flertalet sådana skolor.
Övriga förutsättningar. För inrättandet av kommunala skolor med enbart del- tidsundervisning behövs inte några mera omfattande utredningar om rekry- teringsmöjligheterna. Sådana skolor arbetar i varje fall till en början mest på kvällarna och kan förlägga sin verksamhet till redan befintliga lokaler, som huvudsakligen används för annat ändamål. Lärarna har i regel annan syssel— sättning och ätar sig undervisningen som extra arbete, något som emellertid också kan vara en nackdel därigenom att personer, som skulle vara lämpliga som lärare, inte vill äta sig kontinuerlig undervisningsverksamhet vid sidan av sitt ordinarie arbete. Man kan inrätta en skola med enbart deltidskurser, även om man till en början bara kan driva ett mycket litet antal kurser. Driftskost- naderna blir låga, inte stort mer än kostnaden för varje enskild kurs, och verksamheten kan avvecklas eller tillfälligt ligga nere utan större svårigheter. Det är givet, att en yrkesskola helst bör ha en kontinuerlig verksamhet. Rätt skött blir skolan välkänd och dess kurser efterfrågade och på så sätt växer skolan ut till en permanent institution, som med tiden också kan äta sig att anordna heltidskurser. Det kan emellertid ibland vara en fördel att i en kom- mun ha möjligheter att anordna kortare kurser av olika slag inom ramen för en yrkesskola, även om det inte finns utrymme för en kontinuerlig kursverk» samhet. Vi har inte gjort några försök till beräkningar av behovet av deltids— kurser. Sådana kurser inrättas bäst med utgångspunkt från det lokalt mani- festerade behovet. Kurserna har inte någon nämnvärd inverkan på rekryteringen till olika yrken, då de flesta kursdeltagarna redan har anställning i yrket (möjligen med undantag för de elementära handelskurserna). Tillströmningen till kurserna är också beroende av den aktuella åldersfördelningen bland de anställda och av det lokala arbetsmarknadsläget. En mera allmän uppskattning av utbildningsbehovet i detta slag av kurser torde således inte vara möjlig och knappast heller befogad. Vi utgår dock från att en utbyggnad skall ske även av deltidsundervisningen vid yrkesskolorna och att man vid byggandet av loka— ler för heltidskurser ifråga om utrymme och utrustning också tar hänsyn till deltidsundervisningen.
Heltidskurser
Strävan till större skolenheter. Inom det allmänbildande skolväsendet finns en tydlig strävan till större skolenheter, som kan dra till sig en mera kvalificerad lärarkår och ger möjlighet till bättre lokaler, bättre specialutrustning och bättre sociala anordningar. Även inom yrkesundervisningen märks samma tendens till större skolenheter. Verkstadsskolutredningen föreslog på sin tid, att tjugotre
centrala verkstadsskolor skulle inrättas. Dessa har visserligen ännu inte kom- mit till stånd allesammans. Men om man till de tjugo redan inrättade lägger de nio varom beslut fattats, är man uppe i tjugonio, och man torde inom flera landsting vara intresserad av att inrätta mera än en eller två skolor. Den procentuellt största ökningen av elevantalet inom de olika grupperna centrala, kommunala och enskilda yrkesskolor från 1943 till 1951 ligger just på de cen—- trala verkstadsskolorna, (1. vs. skolor som tillgodoser ett större område och har en större enhet än primärkommun som ekonomisk huvudman.
Även antalet kommunala heltidskurser har ökat under 1940—talet och början av 1950—talet men i betydligt långsammare takt än vid de centrala skolorna. Av 391 kommunala yrkesskolor, som var i verksamhet 1951—52 var det bara cirka etthundra som hade något slag av längre heltidskurser, därav ett sjuttiotal för industri och hantverk, omkring fyrtio för handel och närmare femtio för husligt arbete. Inte alla dessa hundra skolor kan betraktas som säkra i den betydelsen att de har en jämn tillströmning av elever till sina heltidskurser. Vissa skolor, och särskilt då mindre skolor, som ligger i närheten av större städer, har tvärtom ganska svårt att fylla sina heltidskurser.
Rekryteringen till heltidskurserna. Elevantalet i heltidskurserna omfattar en knapp femtedel eller cirka 18 procent av hela antalet elever i yrkesutbildande skolor av det slag som redovisas i tabell 13. (Vid de kommunala yrkesskolorna uppgår heltidseleverna till knappt 7 procent.) Anledningarna till att heltidsunder— visningen inte har större omfattning kan vara flera. I inledningen har redan pekats på konjunkturernas betydelse för rekryteringen till yrkesskolorna. Den rikliga tillgången på arbete har i många fall visat sig göra yrkesskolornas hel- tidskurser mindre konkurrenskraftiga. Omvänt ökar tillströmningen till skolorna, när tillgången på sysselsättning omedelbart efter folkskolans. slut minskar. Huru- vida detta förhållande till en del beror på den allt livligare diskussionen i tid— ningar och tidskrifter om yrkesutbildningens betydelse kan inte nu bedömas. Man kan emellertid inte utan vidare utgå från att konjunkturerna alltid skall komma att ha den stora betydelse för rekryteringen till yrkesskolorna, som de hittills haft. Om de skolmässiga utbildningsmöjligheterna avsevärt ökas och till en del blir ett led i den obligatoriska skolgången, förefaller det inte osannolikt, att konjunkturväxlingarna, som ju alltid har tidsbegränsad räckvidd, får minskad betydelse för efterfrågan också på den utbildning, som ligger ovanför enhets- skolstadiet.
Heltidsundervisningens förhållandevis ringa omfattning kan nog emellertid inte förklaras enbart av högkonjunkturen. Deltidskurser är billiga att anordna och kräver ofta inga särskilda arrangemang ifråga om lokaler och utrustning. Heltidskurserna däremot fordrar i regel stort utrymme med särskild utrustning, alltså en dyrbar anläggningskostnad. Hittills har statsbidrag inte utgått till lokaler för de kommunala yrkesskolorna, och detta har säkert verkat häm— mande på tillkomsten av heltidsavdelningar. Men även i kommuner, som kunnat
och önskat investera pengar i en utveckling av yrkesskolan, har detta stött på. svårigheter helt enkelt därför, att man inte kunnat få tillstånd att bygga yrkes- skolor.
Utgångspunkter vid inrättande av heltidskurser. Om man vill inrätta heltids- kurser krävs det en mycket mera omfattande och långsiktig planering med hänsyn till utbildningsbehov och rekryteringsmöjligheter än för deltidskurserna. Enhetsskolans genomförande kommer säkerligen att få ett visst inflytande på yrkesskolornas, framför allt heltidskursernas, rekrytering. Vi har utgått från att yrkesavdelningar för elever i 9 y skall förläggas till yrkesskolor (lokala, centrala eller enskilda), så snart de har en bestämd inriktning på ett visst yrkesområde. I princip bör endast de allmänpraktiska avdelningarna förläggas till enhetssko— lorna. Lokala förhållanden kan naturligtvis medföra, att även yrkesbestämda avdelningar ibland hellre bör förläggas till enhetsskolor. Men sådana avdelningar bör dock så långt möjligt knytas till yrkesskolorna. Accepteras denna princip som grundval för planeringsarbetet, har man fått en betydligt fastare utgångs- punkt än nu för bedömningen av heltidsundervisningens omfattning i en första utbyggnadsetapp.
Heltidskurser för större och. mindre rekryteringsområden. Det nionde skolåret blir obligatoriskt, och man får förutsätta, att så många ungdomar som möjligt, även av dem som väljer yrkeslinjen, kommer att vilja fullgöra det i skolor. hIed tiden bör, som framhålles i andra sammanhang (framför allt i kapitlen 1 och 9) alla ungdomar i 9 y, som inte kan få en tillfredsställande systematisk utbildning i näringslivet, få möjligheter till påbörjad yrkesutbildning i yrkes— skola eller i yrkesavdelningar inom enhetsskolan. Enhetsskolor kommer trots kommunindelningsreformen i många fall att finnas på mycket små orter. Mer än 800 av de 1 036 kommunenheterna kommer att ha högst tre parallellavdel- ningar på högstadiet och av dessa kommer över 600 kommuner att stanna vid högst två parallellavdelningar, då de har högst 3 OOO—4 000 invånare och högst 50—60 barn per årskull. I genomsnitt räknar man med att cirka 40 procent av ungdomarna i klass 9 skall välja teoretiska linjer och cirka 60 procent yrkeslinj en. Det betyder, att en mycket stor del av Sveriges kommuner inte kan räkna med mer än 30—40 ungdomar i klass 9 y varje år. I en sådan kommun kan man knappast tänka sig, att skolan vare sig nu eller senare ensam skall kunna ordna en tillfredsställande yrkesutbildning på nybörjarstadiet. Med ett välplanerat samarbete mellan näringsliv och skola bör det däremot bli möjligt att erbjuda ungdomarna tillräckliga valmöjligheter i klass 9 y. Det bör också vara möjligt att till och med i dessa mindre kommuner anordna Vissa yrkesavdelningar med heltidsundervisning.
Kanske kan man anordna en hushållslinje för flickor med 10—12 elever. I en skogs— och jordbruksbygd kan man ha en jordbruks- och skogskurs med plats för 6—8 pojkar. I vissa fall bör en handelslinje kunna upprättas, i synnerhet
om man som komplement till den skolmässiga handelsutbildningen kan finna praktikmöjligheter i näringslivet. Om det i trakten finns en industri, som kan medverka vid utbildning av industriarbetare, kan man kanske få till stånd en inbyggd skola eller grundläggande kurs i samverkan med företaget.
Alltefter de lokala förhållandena bör man kontinuerligt kunna driva en eller kanske till och med två heltidsavdelningar i åtskilliga kommuner eller kommu- nalförbund (skolförbund) med 3 000—4 000 invånare. Vissa år får man kanske hålla elevantalet i kurserna lågt, andra år kan det bli något högre. Givetvis blir elevtillströmningen i skolor och kurser med litet rekryteringsunderlag med nödvändighet ojämn och starkt beroende av elevernas växlande yrkesval. Men om de kurser, som inrättas, har direkt anknytning till näringslivets allmänna. inriktning, bör kurser med heltidsundervisning i varje fall för elever i 9 y kunna organiseras i små kommuner i en helt annan utsträckning än skolmässig yrkes— utbildning på heltid hittills förekommit i sådana kommuner.
I en kommun med 6 000 invånare, d. v. s. cirka 100 ungdomar eller tre parallell— avdelningar per årskull, blir differentieringsmöjligheterna vid skolmässig yrkes— utbildning inte så begränsade som i de mindre kommunerna. Men givetvis blir näringslivets medverkan även i sådana kommuner av den allra största betydelse redan för den rent grundläggande yrkesutbildningen. I kommuner av denna storleksordning torde man nog i allmänhet kunna räkna med två—tre, kanske upp till fyra olika avdelningar för yrkesutbildning i skolmässig form. Fyra avdelningar skulle rent kvantitativt räcka för hela det troliga elevantalet i 9 y (cirka 60—70 ungdomar). Men ungdomarnas yrkesönskningar kan inte tillgodoses genom fyra och ännu mindre genom två—tre olika valmöjligheter i skola. Och i och med att yrkesönskningarna blir rikt varierande, vilket de givetvis bör vara, försvåras inrättandet av skolavdelningar, därför att elevantalet inte räcker till en avdelning för varje förekommande yrke. Lättast att anordna i anslutning till 9 y i en kommun med 6 000 invånare bör vara en husmoderskurs med plats för 10—16 flickor och en handelskurs med plats för 15—20 elever samt dessutom, åtminstone i vissa fall, ett skoljordbruk i förening med skogs- kurs för ett mindre antal pojkar eller en grundläggande kurs för något industri- och hantverksområde (jfr kapitel 15).
Såvida inte näringslivet i kommunen har en mycket speciell inriktning, får man nog i de flesta fall räkna med att de heltidsavdelningar, som kan inrättas i kommuner med mindre än cirka 20 000 invånare, blir kurser för huvudyrken, såsom grundläggande kurser för husligt arbete, för handel och kontor, för jordbruk och skogsbruk, för metall— eller träyrken inom industri och hantverk. Ungdomarna i de mindre och medelstora kommunerna måste få tillgång till utbildning i skola också för andra yrken. Men denna utbildning torde i regel få förläggas till centrala skolor eller till de större kommunala skolorna med differen- tierad heltidsundervisning. Som också beröres i kapitel 15, torde man få tänka sig i viss mån olika arbetsuppgifter för de mindre yrkesskolorna och för de
centrala och de större lokala skolorna. De senare bör kunna ge utbildning på olika stadier både för mera vanliga yrken med stort eller relativt stort rekry— teringsbehov och för s. k. »enstaka» yrken med mera begränsat rekryterings- behov. Kurserna i de centrala skolorna riktar sig till ett stort rekryteringsom- råde. Men under det att utbildningen för de mindre vanliga yrkena bör stå öppen för elever från hela landstingsområdet, bör utbildningen för huvudyrkena i första hand sikta till att ta hand om ungdomar från kommuner, som själva inte rimligen kan ordna sådan utbildning. Verksamheten bör även i de större kommunala skolorna i betydande utsträckning kunna inriktas på heltidskurser, i varje fall på det grundläggande stadiet. De mindre och medelstora skolorna torde som sagt i första hand böra anordna mera odifferentierade heltidskurser för huvudyrkena och endast om näringslivets struktur på orten ger anledning till det inrätta sådana kurser för mera ovanliga yrken. Kurserna blir för sin rekrytering i huvudsak hänvisade till den egna — och ev. samarbetande — kommuner. Ovanför 9 y-stadiet torde man som regel endast kunna ha deltids— kurser och i vissa fall ett andra år i verkstadsskola.
Fleråriga heltidskurser vid yrkesskolorna kräver som sagt i regel ett bety- dande rekryteringsunderlag. Kommunala yrkesskolor med några olika yrken representerade i verkstadsskolor eller andra fleråriga kurser kan knappast rekry— teras i områden med mindre än omkring 20 000 invånare, såvida inte rekryte— ringsunderlaget av särskilda skäl blir gynnsamt, som t. ex. i Kiruna med dess relativa brist på utbildningsmöjligheter i näringslivet, Umeå och Luleå med deras stora uppland och Hagfors med en stor industri, som stöder skolan (jfr vidare kapitel 3). Påbyggnaden på de ettåriga grundläggande kurserna (eller 9 y—kurserna) i form av avdelningar med heltidsundervisning torde därför knappast kunna förekomma i nämnvärt flera kommuner än nu. Däremot bör, som visats här ovan, ettåriga eller kortare grundläggande kurser för de vanligaste yrkena eller snarare yrkesområdena kunnas erbjudas ungdomarna i betydligt flera kom- muner än hittills.
Olika slag av skolor med hänsyn till rekryteringsområdet. För närvarande kan man skilja mellan lokala kommunala skolor, i regel för industri och hantverk, handel och husligt arbete, och i allmänhet med lokalt begränsat rekryteringsom- råde; regionala — eller hellre centrala — skolor, t. ex. centrala verkstadsskolor och vissa andra skolor (skolor för jordbruk, skogsbruk m. m. samt tekniska läroverk, handelsgymnasier m. fl. skolor på gymnasiestadiet hör också till denna grupp) med ett rekryteringsområde i allmänhet omfattande ett län eller mera; riksskolor, som avser yrken med så begränsat rekryteringsbehov, att endast en eller två skolor behövs för hela landet. Även en annan typ av riksskolor är tänkbar, men har knapppast hittills förekommit i Sverige. Vi avser skolor för kvantitativt omfattande men till utbildningen specialiserade yrken. I sådana skolor finns alla utbildningsstadier representerade och skolorna blir närmast ett slags yrkesinstitut med arbetsteknisk och pedagogisk forskning och under—
visning på området. Textilinstituten i Borås och Norrköping och konfektions- skolan i Göteborg är skolor av liknande slag, även om de tillgodoser i viss mån lokala intressen och knappast har så många olika utbildningsstadier represen- terade. Textilinstitutet i Borås torde i detta avseende vara den skola, som mest närmar sig den nu skisserade formen av riksskola. För framtiden torde man utöver ovannämnda grupper av skolor böra räkna med ännu en grupp, nämligen lokala skolor, som drivs i samarbete mellan två eller flera kommuner. Dessa skolor blir närmast ett slags regionala skolor, som clock får ett mera begränsat rekryteringsområde än sådana skolor hittills i allmänhet haft.
Sakkunniga räknar således med
lokala yrkesskolor, som kan vara k 0 m m u n al a och drivas antingen av en enskild kommun eller två eller flera samverkande kommuner eller en s k il (l a och drivas av enskild huvudman,
centrala yrkesskolor, som i regel har landsting som huvudman men även kan drivas av enskild person eller primärkommun, samt
riksskolor, som drivs av stat, primärkommun, landsting eller enskild huvudman eller knyts som särskilda avdelningar till lokala eller centrala skolor. De lokala skolorna har ett lokalt begränsat rekryteringsområde. De centrala skolorna hämtar sina elever från ett större men regionalt avgränsat område, under det att riksskolorna tar emot elever från hela landet. I kapitel 18 föreslår vi samma statsbidragsgrunder för lokala och centrala skolor men rikligare statsbidrag till riksskolor. Kungl. Maj:t avgör, om en central skola skall benämnas riksskola.
Beträffande samtliga dessa skolformer kan sägas, att ju större rekryterings- eller befolkningsunderlag skolan har, dess säkrare kan man vara om dess fort- satta existens. En liten lokal skola kan föra en ganska osäker tillvaro från det ena året till det andra. Enhetsskolans yrkeslinje bör dock erbjuda ett förhållan— devis säkert underlag för heltidskurser i viss utsträckning, förutsatt att studie- inriktningen är lämplig med hänsyn till näringslivets struktur och ortens tradi— tioner ifråga om yrkesvalet. En central skola borde i allmänhet vara så pass stor, att den tål vissa fluktuationer i elevtillströmningen. Men den är också genom det större befolkningsunderlaget mindre utsatt för sådana fluktuationer. I samma mån som efterfrågan på skolmässig yrkesutbildning ökar, torde de centrala yrkesskolorna få allt större betydelse för lösningen av glesbygdernas skolproblem. En riksskola bör, om den int-e läggs upp alltför storartat, ha förut— sättningar att bestå tämligen oberoende av konjunkturväxlingar, givetvis under förutsättning att den i övrigt kan arbeta under lugna ekonomiska förhållanden. Skolornas storlek. De lokala skolorna kan ha mycket växlande storlek. Det finns några helt små skolor med en enda kurs om 8—10 elever. Det finns medelstora skolor med 200—500 kursdeltagare och det finns ett fåtal skolor med över 1 000 kursdeltagare, däribland Stockholm med cirka 15 000 och Göteborg med cirka 5 000. Som framgår av kapitel 3 hämtar ingen av de kommunala skolorna1 sina
1 Utom Kiruna
elever enbart inom den egna kommunen. De är allesammans i viss mån regionala skolor och tillgodoser ett större eller mindre område. Utom för de allra största skolorna har detta område dock i allmänhet ganska bestämda gränser och eleverna kommer om inte från kommunen så dock från trakten.
Vi räknar med att förhållandet även i fortsättningen kommer att vara unge— fär detsamma beträffande de lokala skolorna. Eleverna kommer i de flesta fall att bo så nära skolan, att elevhem eller inackordering behöver förekomma endast mera undantagsvis. Samma sak torde komma att gälla de lokala skolor, som inrättas av skol- eller kommunalförbund. Skolor av detta slag måste i främsta rummet anpassas efter den lokala efterfrågan på utbildning, och det är därför svårt att ange en önskvärd eller lämplig storlek på skolan. Dock torde det i synnerhet för de skolor, som drivs av skol- eller kommunalförbund, vara en fördel om skolan blir så stor, att den kan disponera ett permanent kansli och helst även en heltidsanställd rektor. På så sätt kan samarbetet mellan kommunerna löpa smidigare och skolans adminstration över huvud taget bli bätt- re tillgodosedd. Mycket av det som sägs härnedan om centrala skolor gäller också de lokala, kanske i synnerhet synpunkterna beträffande lärarnas syssel- sättning och kompetens och nackdelarna av alltför små skolor. Vissa av dessa nackdelar kan dock kanske lättare vid en lokal än vid en regional skola upp— hävas genom att lärama har sysselsättning även i andra skolor eller i produktivt arbete.
Vid de centrala skolorna blir förhållandena delvis annorlunda. Undervisningen sker helt eller huvudsakligen i heltidskurser och lärarna har sin egentliga syssel— sättning vid skolan. Eleverna kommer från olika håll och inackorderas på skol- orten'i enskilda hem eller elevhem. Skolan får i högre grad än när eleverna bor i sina egna hem ansvar också för deras fritid och privatliv. Allt detta gör, att skolan inte får vara alltför stor, om elevvården skall kunna tillgodoses och administrationen löpa någorlunda smidigt, men heller inte för liten, om man skall kunna få lärare med lämpliga kvalifikationer och ge dem full sysselsättning.
En central skola för husligt arbete eller handel kan vara ganska liten utan att kostnaderna för skolan blir alltför stora. Däremot är det av pedagogiska skäl nog oftast önskvärt att inte ha alltför små skolor. Både lärare och materiell utrustning torde i de allra flesta fall kunna bli av en helt annan standard vid en något större skola.
En skola för husligt arbete kan omfatta endast en avdelning för 10—16 flickor. Men en sådan skola kan knappast engagera mer än en lärare, och det blir då i de flesta fall svårt, att ge särskild undervisning i Specialämnen som barnavård, sömnad, trädgårdsskötsel, smådjursvård, vävning o. s. v. Redan två avdelningar ger något större möjligheter, men mest idealiskt torde nog vara en skola med fyra—fem avdelningar, d. v. s. 50—75 elever, då man ju har möjlighet att anställa lärare med differentierad kompetens. En husmodersskola i förening med barn- sköterskekurs ger i detta avseende särskilt goda förutsättningar. Ett önskemål
är givetvis, att den husliga avdelningen vid en lokal eller central skola blir så stor, att den kan få en särskild föreståndare med utbildning på området.
De ettåriga handelskurserna omfattar i åtskilliga fall inte mer än en avdel- ning med en heltidsanställd lärare. Det är givet, att en del av undervisningen under sådana förhållanden måste meddelas av icke specialutbildad lärare. En och samma person kan omöjligt ha full kompetens i alla de olika ämnen, som ingår i kursen. Även här gäller således, att man helst bör ha två eller flera parallellavdelningar (eller 50—100 elever) för att uppnå önskvärd specialisering i undervisningen.
En central skola för industri och hantverk bör så vitt man kan döma av hittills gjorda erfarenheter inte vara alltför liten, inte gärna mindre än åtta—tio avdelningar men heller inte gärna större än tolv—femton avdelningar. En skola med tolv—femton avdelningar, d. v. s. 180—225 elever, kan inte beräknas fylla hela behovet av skolmässig yrkesutbildning i de kommuner inom ett landsting, vilka inte kan upprätta egna yrkesskolor med heltidsavdelningar. Landstings- skolorna bör kunna vara ganska säkra om en fortlöpande rekrytering, i syn— nerhet om de får en sådan organisation, att de kan utnyttjas också för annan kursverksamhet än de två— eller fleråriga kurser, som nu utgör deras egent- liga utbildningsform. Antalet centrala yrkesskolor borde därför kunna ökas be- tydligt utan risk för att utbildningsplatserna blir för många.
För riksskolorna gäller i stort sett detsamma som för de centrala skolorna, i varje fall när de inrättas som fristående skolor för ett enda yrke eller yrkesom- råde, såsom är fallet t.ex. beträffande urmakarskolan i Borensberg och tex— tilinstituten. Det kan dock stöta på olägenheter att driva en riksskola som helt fristående skola, bland annat därför att den kan bli så liten, att dess admi— nistration blir alltför dyrbar i förhållande till elevantalet.
En möjlighet är att i stället knyta särskilda riksskol-avdelningar till lokala eller centrala yrkesskolor. Så har skett ifråga om t. ex. kvarnskolan i Ma- riestad, sjömansskolorna i Göteborg, Hälsingborg och Kalmar och restaurang- skolan i Stockholm. En annan möjlighet, närmast jämförlig med konstfack- skolan och Slöjdföreningens i Göteborg skola, är att sammanföra flera olika avdelningar av riksskolkaraktär inom ett större yrkesområde till en gemensam skola, varigenom skolan kan få en ur administrativ och ekonomisk synpunkt mera lämplig omfattning, samtidigt som man får möjlighet att samla ett flertal olika lärare med likartade intressen men differentierade kunskaper och utbild- ning och på sä sätt erbjuda en kvalificerad och differentierad undervisning.
Skolor för ett eller flera yrkesområden. I detta sammanhang finns det anledning överväga, om centrala yrkesskolor i likhet med de nuvarande centrala verkstads- skolorna, lantmanna— och lanthushållsskolorna bör inrikta sin undervisning endast på ett yrkesområde eller om de liksom nuvarande kommunala och en del enskilda, regionala skolor bör ge undervisning inom flera olika yrkesområden.
För skolans administrativa ledning är skolledarens pedagogiska och fackliga utbildning givetvis av underordnad betydelse. Men det är å andra sidan givet, att de olika huvudavdelningarna av pedagogiska skäl helst bör stå under led- ning av fackutbildade pedagoger. Om man för samman kurser inom olika närings— områden till en och samma centrala skola, torde man därför böra sträva efter att få till stånd så pass stora avdelningar, att varje näringsgren kan få om inte egen rektor eller överlärare så i varje fall en fackutbildad föreståndare.
Men skolan bör inte heller få svälla ut till en jätteapparat, som kräver en omfattande administrativ och facklig ledning. Har de olika avdelningarna samma huvudman torde det väl dock många gånger vara administrativt enklast att de förläggs till en och samma skola, i synnerhet om det rekryteringsområde som skall tillgodoses är någorlunda begränsat och har ett kommunikationssy— stem, som leder mot en bestämd centralort.
F örläggningen av centrala yrkesskolor. Förläggningen av en yrkesskola, som har landstinget eller två eller flera kommuner som huvudman, kan givetvis orsaka vissa svårigheter, då det alltid måste betraktas som en fördel att ha en skola inom kommunen. Erfarenheterna av skolförbund är heller inte så stora hitintills. Om, såsom vi föreslagit i kapitel 17, vissa uppgifter även beträffande yrkesundervisningen, framför allt då planeringen av heltidsundervisningens ut— byggnad och utformning, uppdras åt en eventuell mellaninstans för skolväsen- det, bör dock frågor beträffande hcltidsavd-elningarnas lämpliga förläggning —— och även den rimliga fördelningen av kostnaderna mellan samverkande kom- muner — kunna lösas betydligt lättare än utan ett regionalt samordnande organ. Ofta löses frågan om förläggningen automatiskt på ett visst sätt däri- genom, att busslinjer och andra kommunikationer inte medger mer än en möjlighet. I de fall då mer än en ort kan komma ifråga, får man söka finna den lämpligaste lösningen med hänsyn till barnantal, tillgång till lokaler eller tomt, möjligheter att anordna växelutbildning mellan skola och näringsliv m. m. I regel bör man inte förlägga de olika avdelningarna av en yrkesskola till olika orter, då en sådan anordning i de allra flesta fall blir dyrare och mera svår— skött ur såväl administrativ som pedagogisk synpunkt än att ha hela skolan förlagd till en enda ort.
Kostnadsfördelningen för de olika skolformerna. Beträffande kostnadsfördel— ningen mellan staten och skolans huvudman ifråga om de olika skolformerna hänvisar vi till kapitel 18 om statsbidrag till yrkesundervisningen.
I detta sammanhang finns anledning att ta upp endast frågan om kostnads- fördelning-en mellan samverkande kommuner, när det gäller lokala skolor, som drivs av två eller flera kommuner gemensamt. I sådana fall bör en rättvis för- delning ske med hänsyn till det antal elevplatser varje kommun disponerar i skolan. Man torde få utgå från preliminära anslag anpassade efter den troliga elevfördelningen och sedan göra en slutjustering efter varje läsår med hänsyn
till den verkliga fördelningen av eleverna mellan de olika kommunerna. — En möjlighet vid sidan av direkt samverkan om en hel skola mellan två eller flera kommuner är, att vissa avdelningar i en lokal skola står öppna för elever från andra kommuner och att dessa kommuner eller landstingen, om eleverna kom- mer från ett större område, betalar en rimlig del av kostnaderna för avdelningen. Beloppet bör, om parterna ej kan enas, fastställas av mellaninstansen eller, om denna inte skulle komma till stånd, av yrkesöverstyrelsen. I den mån en avdel- ning kommer till stånd endast under förutsättning av viss rekrytering utifrån, torde ett minimibelopp för övriga kommuners eller landstingets ekonomiska medverkan böra fixeras.
Sammanfattning
Övervägandena i detta kapitel gäller främst heltidskurser för yrkesutbildning, då dessa på ett helt annat sätt än deltidskurserna måste byggas upp med hänsyn till en någorlunda säker och kontinuerlig elevtillströmning. Vi anser, att det kommer att bli möjligt att inrätta heltidskurser även i mindre och medelstora kommuner i en helt annan utsträckning än hittills varit fallet.
Med hänsyn till skolornas rekryteringsområden, bör man räkna med tre olika skoltyper för yrkesundervisningen, nämligen lokala yrkesskolor, som kan drivas antingen av enskild kommun, av enskild person eller organisation, eller av flera kommuner gemensamt, centrala yrkesskolor i regel drivna av ett eller flera landsting, i vissa fall av enskild huvudman eller primärkommun samt riksskolor drivna av staten eller av enskild huvudman eller knutna som särskilda avdel- ningar till centrala eller kommunala yrkesskolor. De lokala yrkesskolorna bör meddela undervisning i deltidskurser och i sådana heltidskurser, som lämpligen kan rekryteras inom kommunen respektive kom- munalförbundet. Om skolan drivs av en liten eller medelstor kommun eller ett mindre kommunalförbund kommer dess heltidskurser framför allt att vara grund— läggande kurser eller 9 y-kurser för huvudyrkena eller de stora yrkesområdena, såvida inte näringslivets struktur ger anledning till mera speciell undervisning redan i grundläggande heltidskurser. Om skolan drivs av en större kommun eller kommunalförbund bör den även kunna anordna vissa mera differentierade och avancerad-e heltidskurser för yrken med mera begränsat rekryteringsbehov.
I det stora flertalet kommuner, som nu saknar heltidskurser, torde nya sådana kurser under åtskilliga år framåt i första hand komma till stånd för att tillgodose behovet av utbildning i klass 9 y. Påbyggnaderna på klass 9 y tord-e nog i regel, i den mån de utgör heltidskurser, komma att förläggas till orter, som redan nu har heltidsundervisning av en viss omfattning eller till centrala skolor. Där— emot bör det givetvis även vid de mindre lokala yrkesskolorna finnas möjlighet till påbyggnad på klass 9 y i form av deltidskurser som komplettering till den fortsatta praktiska utbildningen på olika yrkesområden.
Skolans storlek måste anpassas efter det lokala utbildningsbehovet och kan således bli mycket växlande alltefter kommunens storlek och näringslivets struk- tur på orten. Ifråga om deltidsundervisningen kan en ökning eller minskning med hänsyn till efterfrågan åtminstone inom vissa gränser ske utan större olägenheter. En ökning eller minskning av verksamheten i heltidskurserna, utöver vissa förändringar i elevantalet i de olika kurserna, bereder betydligt större svårigheter, och dessa kurser måste därför så mycket som möjligt anpassas till den troliga genomsnittliga efterfrågan på utbildad arbetskraft under en längre period (se vidare kapitel 9). Med hänsyn till administrationen och det smidiga samarbetet mellan kommunerna vore det säkerligen en fördel, om en lokal skola, som drivs av kommunalförbund, vore så stor, att den kunde disponera ett per- manent kansli och helst även en heltidsanställd rektor. Förläggningen av skolan bör beslutas i samråd med skolväsendets regionala organ. Kostnadsfördelningen mellan de samarbetande kommunerna bör ske med hänsyn till det antal elev- platser varje kommun disponerar.
De centrala yrkesskolorna riktar sig till ett betydligt större rekryteringsområde än de lokala skolorna. Med enhetsskolans genomförande torde de få allt större betydelse för glesbygderna. De torde vara en lämplig form för undervisning i jordbruk och skogsbruk, industri och hantverk, kontors— och detaljhandelsarbete, husligt arbete och barnavård. Undervisningen meddelas till allra största delen i heltidskurser och lärarna är i regel heltidsanställda. Undervisningen bör främst avse sådana yrken och yrkesområden, som har ett mera begränsat rekryterings— behov än de egentliga huvudyrkena och således kräver ett större befolknings— underlag, men kurser för huvudyrkena bör också finnas för elever från kom— muner utan egna heltidsskolor för yrkesutbildning. Eleverna bor i stor utsträck— ning inackord—erade i enskilda hem eller elevhem. Skolan blir i högre grad än i de lokala skolorna ansvarig för elevernas fritid och privatliv.
Vissa överväganden måste göras beträffande skolans lämpliga storlek. Bland annat med hänsyn till administrationskostnaderna och möjligheterna att för- säkra sig om kompetenta lärare bör skolan inte vara för liten. Men den bör heller inte, främst av administrativa och sociala skäl (elevvården), vara alltför stor. Som allmänt önskemål gäller, att centrala skolor för husligt arbete helst bör omfatta fyra—fem avdelningar, d. v. s. 50—75 elever och för handel minst två—tre avdelningar eller 50—100 elever. Beträffande centrala skolor för industri och hantverk tyder hittills gjorda erfarenheter på att skolan bör helst ha minst åtta—tio, högst tolv—femton avdelningar, d.v.s. ett elevantal mellan 120 och 225.
De centrala skolorna har hittills i regel endast erbjudit undervisning för ett näringsområde (centrala verkstadsskolor för industri och hantverk), men de kan också omfatta kurser för flera olika områden. I sådana fall gäller —— liksom för de lokala skolorna, där så är möjligt — att det av pedagogiska skäl är
önskvärt, att skolan blir så stor att varje avdelning kan stå under ledning av en pedagogiskt skolad fackman som biträdande rektor eller föreståndare.
Riksskolorna avser i de flesta fall yrken med en så begränsad årlig rekrytering, att endast en eller ett par skolor behövs för hela landet. De kan dock också avse yrken med relativt stort rekryteringsbehov men specialiserad utbildning. I det senare fallet utformas de närmast som ett slags utbildnings- och prov- ningsinstitut med alla olika utbildningsstadier representerade. I många fall måste riksskolorna bekostas helt med statsmedel, men det kan vara en fördel, om skolan som huvudman har ett yrkesförbund, en kommun eller annan sam- fällighet med ett direkt intresse av att skolan finns. Statsbidraget bör då, enligt vårt förslag (kapitel 18), bli högre än till lokala och centrala skolor. Det blir således Kungl. Maj:ts sak att avgöra, om en skola skall betraktas som riksskola eller inte.
KAPITEL 9
Allmänna grunder för utbyggnaden av yrkesskolorna
Inledning
Större och mindre kommuner. Vi har begränsat våra förslag ifråga om utbygg— naden av yrkesskolorna till att avse heltidsundervisningen. En utbyggnad av denna undervisning medför större organisatoriska svårigheter och kostnader och förutsätter nybyggnader och tillgång på utbildade lärare i en helt annan om- fattning än deltidsundervisningen. I kapitel 1 har vi redogjort för bakgrunden till vår uppfattning om heltidskursernas framtida betydelse: det förändrade pro- duktionssättet, som försvårar, ibland omöjliggör, undervisning i arbetet, de öka— de kraven på teoretiska fack- och allmänkunskaper, den bättre effekten av en ut— bildning, som till en del sker utanför produktionen o.s.v. Även en jämförelse mellan de olika kurstyperna inom yrkesskolorna utfaller till heltidskursernas förmån. Eleverna söker sig dit tämligen direkt efter den allmänbildande skolan. Avbrottsfrekvensen är betydligt lägre än i deltidskurserna. Man får jämnare lärarbesättning, bättre samordning mellan praktik och teori o. s. v. Det blir säkerligen också främst kurser med heltidsundervisning, som med enhetsskolans genomförande blir mera efterfrågade.
I kapitlen 3 och 8 visas, att man i regel bör räkna med ett rekryteringsunderlag på cirka 20 000 invånare för att kunna bygga upp en yrkesskola, som kan erbju- da någon nämnvärd differentiering i heltidskurser. Men med ett sådant underlag bör det vara möjligt att fylla bortåt tio—tolv avdelningar med 150—200 elever, i varje fall om man också får en viss tillströmning från kringliggande kommuner. En del ungdomar måste dock alltid skaffa sig utbildning på annat sätt eller på annan plats, därför att de söker sig till yrken, som det inte rimligen kan finnas plats för annat än på mycket _stora orter med starkt differentierat näringsliv och differentierade skolor. Med ett rekryteringsunderlag på ungefär 30 000 invånare torde det vara möjligt att anordna tio—femton heltidsavdelningar för 200—225 elever, om skolan tillgodoser endast den egna kommunen. Men en sådan begräns- ning förekommer praktiskt taget aldrig. En kommun med 30 000 invånare har i verkligheten ett avsevärt mycket större rekryteringsunderlag för sitt skolvä— sende. Ju fler heltidskurser en yrkesskola anordnar, dess större blir i regel pro- centen »utsocknes» elever, även om undantag förekommer, som t. ex. yrkessko- lorna i Stockholm och några till av de allra största städerna.
Även i fortsättningen bör en stor och folkrik kommun bli utbildningscentrum för den kringliggande landsbygden. I annat sammanhang har utvecklats fördelar- na med en något större skola ur pedagogiska och administrativa synpunkter.
Om inte alldeles speciella förhållanden föreligger — som t. ex. i Kiruna, den enda kommunala yrkesskola med heltidskurser, som rekryteras helt inom kommunen — bör nog en ort med 20 000 invånare i regel ha en yrkesskola för ett rekryte- ringsunderlag på minst 30 000, ibland avsevärt mera.
Heltidsundervisning av en viss mera begränsad omfattning måste emellertid finnas i kommuner med betydligt mindre befolkningsunderlag än 20 000 invå— nare. I kapitel 8 om rekryteringsområdena har räknats med möjligheten av upp till tre—fyra heltidsavdelningar i en kommun med 6 000 invånare. Det är givet att ett större rekryteringsområde kan erbjuda större relativ tillgång på heltids- platser än ett mindre, därigenom att differentieringsmöjligheterna blir. större och fler yrken och smakriktningar kan tillgodoses. I en kommun med 30—40 ung— domar i 9 y finns det elever för två, högst tre avdelningar. Men det är givet att yrkesvalet bland så pass många ungdomar måste omfatta åtskilligt mer än två—tre yrken. Mera i undantagsfall kan man räkna med att kommunen en- sam kan stå för mer än en yrkesskolavdelning, ibland kanske inte ens det.
Efter kommunindelningsreformen har Sverige cirka 220 kommuner med minst 6 000 invånare; 39 av dessa. har (1 januari 1952) minst 20 000 invånare. De flesta kommuner med över 20 000 invånare har skolor med heltidskurser. Två sådana orter saknar emellertid helt mera omfattande yrkesutbildande kurser i sina kommunala yrkesskolor, nämligen Lidingö och Nyköping. Kommunala och en- skilda yrkesskolor med heltidskurser förekommer i några fall i helt små kom— muner som t. ex. Anderstorp, Överum, Vinslöv, Ljungskile och Steneby. I såda- na fall är emellertid rekryteringsområdet, som redan framhållits, betydligt större än den egna kommunen.
Centralisering eller spridning av utbildningsmöjligheterna. Vid en utbyggnad av yrkesskolväsendet — och därmed menas här skolor för undervisning i industri och hantverk, handel, sjöfart, husligt arbete och viss jordbruksundervisning, alltsammans på stadier, som nu finns representerade inom de kommunala yrkes— skolorna — blir en av de första frågorna, om man för heltidsundervisningens vidkommande skall inrikta sig på att framför allt bygga ut redan existerande skolor eller i första hand försöka inrätta heltidskurser i kommuner, som nu helt saknar sådan undervisning. I de trettionio kommunerna med över 20000 in— vånare bor sammanlagt 2.0 miljoner människor, d.v.s. 37 procent av Sveriges befolkning. Om man som vi nyss gjorde, antar, att en kommunal yrkesskola i en så pass stor kommun bör tillgodose minst ungefär 50 procent mer än sin egen befolkning, skulle man i dessa trettionio kommuner ha yrkesskolor för ett befolk— ningsunderlag på närmare 4 miljoner, d. v. s. 55 procent av befolkningen. I en del fall torde det emellertid inte räcka med 50 procents ökning av rekryteringsom- rådet. Det förefaller därför troligt och rimligt, att man i de cirka fyrtio största kommunenheterna skall ha yrkesskolor, som tillgodoser sammanlagt ungefär 60 procent av befolkningen.
För närvarande finns nästan hälften av heltidsundervisningen vid skolor av detta slag samlad i de tolv största städerna. Nyssnämnda fördelning skulle så- ledes innebära en minskad koncentration i jämförelse med nuvarande, förhållan- den, något som nog också blir en nödvändig följd av enhetsskolans genomföran— de. Vissa heltidskurser måste komma till stånd för att ta hand om elever i 9 y, men det är givet, att man inte kan ha heltidskurser för yrkesutbildning i de allra minsta kommunerna. En avsevärd ökning av heltidsundervisningen krävs för att ta hand om eleverna i 9 y. För att inte yrkesvalet skall bli för ensidigt och be- gränsat till lokala möjligheter måste denna ökning till stor del ske genom centra— lisering av undervisningen till regionala skolor och ibland till skolor med en landsdel eller hela riket som rekryteringsunderlag.
Ungdomsårskullarnas och enhetsskolans inverkan på efterfrågan på
skolmässig utbildning i heltidskurser
I tab. 13, sid. 362, avseende kommunala och enskilda yrkesskolor, centrala verkstadsskolor, högre tekniska läroverk, tekniska skolor och vissa andra skolor för teknisk utbildning, handelsgymnasier samt lantbruks- och skogsundervisning, redovisas för läsåret 1951/ 52 cirka 163 500 elever varav 29 500 i heltidskurser. Dessa 29 500 elever ger ett genomsnitt för hela riket av knappt fyrtiotvå hel- tidselever per 10 000 invånare. Läsåret 1949/50 uppgick hela antalet elever till drygt 145 000, varav 26 000 i heltidskurser eller genomsnittligt för landet tret- tiosju heltidselever per 10 000 invånare.
De tillgängliga utbildningsplatserna motsvarar på sina håll långt ifrån efter- frågan, medan man på andra håll har svårt att fylla sina kurser. I stort sett kan man emellertid säga, att möjligheterna till skolmässig yrkesutbildning i heltids- kurser för närvarande är otillräckliga.
Man kan utgå från att efterfrågan på sådan yrkesutbildning kommer att öka avsevärt under de närmaste decennierna. De årskullar, som lämnar skolan, kom- mer att öka ända in på 1960—talet och kommer även senare åtskilliga år framåt att ligga högre än nu. Detta framgår av diagram (a) och tablån (sid. 114) över antalet ungdomar i åldern 15—24 år för åren 1950—1971. Ökningen blir inte mindre än 39 procent — från 847 800 år 1953 till 1 175 650 år 1966 —— för åld- rarna 15—24 år, (1. v. 5. de åldrar som framför allt frekventerar yrkesskolornas heltidskurser. För åldrarna 15—19 år, som omfattar ungdomarna i och närmast efter 9 y, är ökningen ännu större eller 51 procent från 413 600 år 1952 till 625 500 år 1963.
Enhetsskolans genomförande kommer, alldeles oavsett förändringar i folk- mängdens sammansättning, att medföra större efterfrågan på skolmässig yrkes- utbildning i heltidskurser än nu, eftersom den påbörjade yrkesutbildningen i 9 y blir obligatorisk för alla de ungdomar som väljer denna linje.
Diagram a. Åldrarm 15—21; år åren 1950—1971
1000000 1 200000
1 100000 2100000
1000 000 1000000
900 000 900 000 C
800 000 800 000
700 000 700 000
600 000 600 000 x / X= 500000 / _ 300000
/ / BNN / /
A 400 000 400 000 1950 1952 1954 1956 1958 1960 1962 1964 1966 1968 1970 — 1971
A 15—196ringar & 20-246r1ngor C 15—24 åringar
Till dessa mera objektiva mätare — alltså ungdomsårskullarnas ökning och införandet av en för vissa ungdomar obligatorisk yrkesutbildning — på den öka- de subjektiva efterfrågan kommer så konjunkturförändringar, som också kan tänkas påverka efterfrågan på skolmässig yrkesutbildning. I varje fall har under tidigare lågkonjunkturer efterfrågan på yrkesutbildning i skolor ökat, och de något vikande konjunkturerna under de sista åren (1952—53) visade sig också ha samma effekt.
Allmänna grunder för utbyggnaden
Målsättning. I kapitel 1 har diskuterats det mål man ur kvalitativ och kvanti- tativ synpunkt skulle vilja sträva efter vid en utbyggnad av yrkesutbildningen. Detta mål bör sättas så högt som möjligt. Helst skulle man vilja se, att varje pojke och flicka i klass 9 y finge en systematisk skolmässig utbildning för det yrke han eller hon väljer och att alla ungdomar, som därefter ville fortsätta sin utbildning i yrkesskola, finge möjligheter att göra det. Näringslivets reella möj— ligheter att ta hand om den grundläggande nybörjarutbildningen kan, som också
Tablå över antalet ungdomar i åldrarna, 15—24 år åren 1950—1971.
Kvarlevandeprocenten har beräknats vara i genomsnitt 95 för åldrarna 15—19 år och 94 för åldrarna 20—24- år. Antalet födda åren 1952—1956 har antagits vara i genomsnitt 105 000—110 000, d. v. s. något lägre än hos Hyrenius (Befolkning och samhälle, Tiden 1951), vilkens siffror beräk- nats redan 1950.
Antal (A) Antal (B) Antal (C) l5—19-åringar 20—24-åringar 15—24-åringar
415 027 455 853 870 880 412 998 445 476 858 474 413 563 437 854 851 417 422 042 425 777 847 819 433 716 418 474 852 190 443 094 410 659 853 753 453 344 408 651 861 995 475 752 409 209 884 961 505 626 417 600 923 226 541 357 429 150 970 507 578 972 438 430 1 017 402 610 198 448 572 1 058 770 624 277 470 744 1 095 021 625 504 500 304 1 125 808 612 471 535 658 1 148 129 593 317 572 877 1 166194 571 875 603 775 1 175 650 554 258 617 706 1 171 964 538 635 618 920 1 157 555 528 376 606 024 1 134 400 523 526 587 071 1 110 597 517 750 565 856 1 083 606
framhålles i kapitlen 1 och 7, i framtiden knappast antas bli större än nu, även om företagens utbildningskapacitet kan utnyttjas bättre än nu sker. Om man vill ge en skolmässig utbildning till alla elever i klass 9 y i enhetsskolan skulle minst hälften, troligen inemot två tredjedelar av varje årskull eller cirka 70 000 ungdomar beredas plats i yrkesskolor — samhällets eller företagens —- minst ett halvt (= 9 y), i många fall både två, tre och fyra år. I dag förefaller ett sådant mål att ligga mycket avlägset. Mindre än 20 000 ungdomar av varje årskull kan få en grundläggande skolmässig yrkesutbildning i heltidskurser varie- rande från fem månader till fyra år i företagsskolor, verkstadsskolor, handels- skolor, hu-smodersskolor, lantmanna- och lanthu-shållsskolor och därmed jämför- liga skolformer. Man skulle således troligen behöva fyrdubbla kapaciteten med allt vad det innebär av kostnader för byggnader, inredning, undervisningsmate—
riel, lärare och administration.1 En sådan utbyggnad måste ta lång tid, och man kan knappast på en gång skissera arbetsprogrammet, eftersom målet för utbild— ningen inte är oföränderligt.
Etappvis utbyggnad. Utbyggnaden måste ske etappvis. Vi har valt att som första etapp ta den period för vilken man någorlunda säkert kan beräkna antalet ungdomar per årskull, d. v. s. tiden fram till början av 1970—talet. Som ett första etappmål på vägen mot systematisk yrkesutbildning för alla ungdomar, som ägnar sig åt praktiskt förvärvsarbete, har vi menat att man borde uppställa en höjning av utbildningskapaciteten i heltidskurser i statsunderstödda yrkesskolor för hela landet till den för läsåret 1949/50 högsta sammanlagda kapaciteten i olika slag av heltidskurser inom ett enskilt län. Detta är inte något optimum utan en helt godtyckligt vald nivå som utgångspunkt för de följande resone— mangen.
Olika. vägar att öka kapaciteten. En ökning av utbildningsmöjligheterna skulle kunna ske på två sätt. Dels kan man öka antalet yrkesavdelningar, dels kan man utnyttja de nuvarande avdelningarna på ett annat sätt. Utbildningstiden kan t. ex. avkortas, varigenom flera elever än nu kan tas om hand på samma tid. En viss ökning genom åtgärder av det senare slaget torde man kunna räkna med, främst genom en utbyggnad av växelundervisningen. Sådan undervisning kan emellertid endast tillämpas för vissa yrken och knappast förrän under det andra utbildningsåret. För handeln kan Växelundervisning endast genomföras i mera begränsad omfattning. Den nuvarande skolmässiga heltidsundervisningen rik— tar sig i de allra flesta fall till ett elevklientel, som siktar till en mera omfattande utbildning. Den har inte så stor kvantitativ omfattning, att man skulle kunna minska antalet nu befintliga avdelningar med längre utbildningstid och ersätta dem med kortare kurser. Någon nämnvärd ökning av kapaciteten i de redan exi— sterande kurserna torde man således inte kunna uppnå. Däremot torde det vid en utbyggnad bli nödvändigt att även — och i anslutning till 9 y till och med främst — inrätta kortare heltidskurser i omfattning motsvarande yrkesunder- visningen i klass 9 y.
Den nuvarande (1949/ 50) heltidsundervisningen för industri och hantverk på lärlings— och yrkesskolstadiet omfattar cirka 500 avdelningar med omkring 15 elever per avdelning uppdelade på ett 80—tal olika orter. Handelsundervisning på heltid förekommer på ett 50-tal orter i omkring 150 avdelningar med i regel 20—25 elever. Den husliga heltidsundervisningen inklusive lanthushållsskolorna. är uppdelade på omkring 80 olika skolor med 350—400 kurser (hel— eller halvår) och 12—16 elever i varje avdelning (kurs). Totala antalet heltidsavdelningar för
1 Därav beräknas högst (70000 : 2 =) 35 000 platser för 9 y och resten för heltidsundervisning ovanför den obligatoriska skolan.
yrkesutbildning på. här berörda stadier inom näringsgrenarna industri och hant- verk, handel samt husligt arbete uppgick således 1949/ 50 till ungefär 1 000 kon- centrerade till i runt tal 150 olika orter.
H nr många elevplatser behövs för att uppnå etappmålet? Den utbyggnad av ut- bildningsmöjligheterna, som behövs för att tillgodose dels det otillfredsställda behov, som nu finns, dels den ökade efterfrågan på arbetskraft med mer eller mindre omfattande utbildning av delvis annat slag än nu som man har att räkna med, måste ske huvudsakligen genom att man nyinrättar yrkesavdelningar. Några möjligheter att mera exakt beräkna den behövliga utbyggnaden har man inte.1 Även av det skälet kan det vara lämpligt att till en början kalkylera med hur mycket som skulle behövas för att höja genomsnittet för landet till kapa- citeten i de under läsåret 1949/ 50 bäst tillgodosedda områdena, nämligen Norr- bottens län och Stockholms stad, som båda hade 65—70 heltidselever per 10 000 invånare mot 372 i genomsnitt för hela landet. De sammanlagt 26 000 elevplat— ser i heltidskurser på lärlings— och på gymnasiestadiet, som man då hade, skulle i så fall behöva ökas med 22 000 d. v. s. cirka 85 procent, till sammanlagt unge— fär 48 000. Av de nuvarande utbildningsplatserna ligger drygt hälften inom industri och hantverk medan handeln har en dryg sjättedel, husligt arbete och jordbruk vardera en knapp sjättedel. En rent schematisk fördelning av de ny- tillkommande 22 000 heltidsplatserna efter samma proportioner mellan närings- grenarna som hittills skulle ge industri och hantverk 12 000 platser, handel 4 000, jordbruk och husligt arbete ungefär 3000 vardera. En sådan fördelning är, som skall visas i det följande, inte lämplig att göra. De tillkommande elevplat— ser-na bör i möjligaste mån fördelas efter det relativa behovet av utbildning inom olika näringsgrenar.
Utbyggnaden av skolor för industri och hantverk
Tidigare försök till beräkning av behovet av utbildad arbetskraft. Det är mycket svårt att finna utgångspunkter för objektiva beräkningar av behovet av utbil- dad arbetskraft. Vad beträffar industri- och hantverksutbildningen har vid några tillfällen gjorts försök att uppskatta den aktuella tillgången på lärlingar och bedöma det verkliga behovet av yrkesarbetare. Arbetsmarknadsparternas yrkes- utbildningskommitté anger i sitt betänkande 1944, att man för industrins del skulle behöva ett årligt nytillskott av cirka 7 000 yrkesarbetare. Hantverkets lär- lingskommitté uppskattade behovet till 5 000 per år för hantverkets vidkom- mande, alltså sammanlagt 12 000 utlärda arbetare per år för industri och hant— verk. Siffran är givetvis i hög grad approximativ. Beräkningarna gjordes på upp-
. 1' Vissa undersökningar rörande utbyggnadsbehovet på, landsbygden redovisas i bilaga 8. 2 Läsåret 1951/52 hade genomsnittssiffran för landet som redan nämnts stigit till 42.
gifterna från 1940 års folkräkning och sedan dess har antalet industriarbetare ökat med ungefär 20 procent från drygt 800 000 till inemot en miljon.
I andra sammanhang har nämnts, att yrkesarbetarna skulle kunna uppskattas till 15 år 20 procent av hela antalet sysselsatta inom industri och hantverk. Om detta antagande vore riktigt, skulle man komma fram till ett årligt rekryterings- behov av endast ungefär 8 000 yrkesarbetare för industri och hantverk samman- lagt, beräknat på 1945 års folkräkning och med i genomsnitt 30 års omloppstid. Denna uppskattning torde emellertid bygga på en mycket snäv definition av begreppet yrkesarbetare som en under åtskilliga år i yrkets olika arbetsmoment allroundutbildad person, en definition, som knappast är tillämplig nu, då mer och mer av det kvalificerade yrkesarbetet utförs av specialarbetare med utbild- ning på ett mera begränsat område. Tendens till ökning av antalet skolade arbeta-re. Var sanningen ligger är mycket svårt att säga. Arbetsmarknadspartemas yrkesutbildningskommitté grundade sina beräkningar på ett undersökningsmaterial, som utvisade 22—23 procent yrkesarbetare1 av hela antalet industriarbetare. Detta procenttal var emellertid för lågt, då man av vissa orsaker fått fram för låga siffror för några grenar. Inom de två största industriarbetsgivarförbunden, verkstadsföreningen och byggnads- industriförbundet anges nu (1953) procenten yrkesarbetare till cirka 33 procent för verkstadsindustrin (50000 yrkesarbetare av 150000 arbetare) och 60—65 procent för byggnadsindustrin, d. v. 5. för verkstadsindustrin något mera än 1940, för byggnadsindustrin ungefär detsamma. En tendens till ökning av den skolade arbetskraften i jämförelse med hela arbetarstammen tycks göra sig märkbar inom industrin i allmänhet. Man rationaliserar bort en del av den olärda arbetskraften och bygger ut med mera kvalificerad personal. Procenten »yrkesarbetare» har således stigit sedan 1940. Men man kan knappast ge något exakt mått på ökningen. Om man utgår från att yrkesarbetarna bör utgöra minst 25 procent av alla arbetare inom industri och hantverk bör man kunna vara säker på att inte räkna för högt, snarare tar man till i underkant. Med detta antagande och med 1950 års folkräkning som grund kommer man fram till föl- jande beräkningar. Det årliga tillskottet av utbildad arbetskraft. Hela antalet sysselsatta inom in- dustri och hantverk uppgick 1950 till 1 277 202 varav 964 900 arbetare. Ett gan- ska betydande antal personer sysselsätts emellertid inom andra näringsgrenar med likartade arbetsuppgifter som industriyrkesarbetarens. Man kan kanske ange det sammanlagda antalet arbetare med arbetsuppgifter av industri- eller hantverks- karaktär till totalsumman sysselsatta inom industri och hantverk, alltså i runt tal 1 275000. Yrkesarbetarna borde då, om man beräknar dem till 25 pro- cent av hela arbetarstammen, vara 318 750, vilket med i genomsnitt 30 årsom— loppstid skulle innebära ett årligt nyrekryteringsbehov av 10 625. Antalet ar;
1 Detta ord togs i regel i kollektivavtalets mening, men vissa specialarbetare räknades också in i begreppet.
Diagram b. Ökningen av antalet sysselsatta respektive antalet arbetare inom industri och hantverk från 1920 till 1950
1 000—101 1 300 arbetare A
1 200 1 200
/
1100 1100
1 000 1 000 B
900 / 900 A
800 800
700 700 s
600 600 1920 1925 1930 1935 1940 1945 1950 A=helo antalet sysselsatta & = antalet arbetare
betare inom industrin och hantverket har, liksom hela antalet sysselsatta, ökat kraftigt under senare år, och detsamma gäller bland annat samfärdseln, som sys- selsätter ett stort antal arbetare. Även om man antar, att ökningen blir mindre kraftig i fortsättningen, torde dock alltjämt en viss överföring av arbetskraft från andra näringsgrenar till industrin komma att äga rum. För att procenten yrkesarbetare skall kunna hållas konstant måste således det årliga tillskottet ökas undan för undan.
I bifogade diagram (b) visas ökningen av näringsgrenen industri och hantverk från 1920 till 1950. I diagram (c) visas relativa förhållandet mellan det verkliga respektive beräknade (se nedan sid. 126 f) antalet elevplatser och antalet yrkes- verksamma inom industri och hantverk åren 1950, 1960 och 1970.
Begreppet yrkesarbetare undergår efter vad det vill synas en betydelseför— ändring därigenom, att specialarbetare med grundlig utbildning på ett relativt begränsat område blir allt vanligare. Detta har också medfört, att antalet arbe- tare med utbildning på ett större eller mindre område kommit att utgöra en allt större del av hela antalet arbetare, ett förhållande som troligen kommer att bli allt mera accentuerat. Man torde således få räkna med en gradvis ökning av det årliga tillskottet utbildade arbetare, dels för att täcka industrins troliga ökning, dels för att möta en fortgående ökning av efterfrågan på yrkesutbildad arbetskraft. I anslutning till nyssnämnda siffror bör man kunna anta att det årliga tillskottet av yrkesarbetare, d.v.s. allround yrkesarbetare och special—
Diagram c. Antalet heltidselever för industri och hantverk i förhållande till 10 000 yrkesverksamma inom näringsgrenen åren 1950, 1960 och 1970 vid en utbyggnad av yrkesundervisningen enligt föreliggande
beräkningar ( se sid. 126 f) 300 300
200 3 200
m 2/ C
1 1950 I 960 1970
00
, , 10 000 » » 1950, » » 10 000 » med antagen ökning av antalet yrkesverksamma med 10 % per 10-års period.
I förhållande till 10000 yrkesverksamma folkräkningen 1945. ) ) A B C
arbetare, fram till 1960 i genomsnitt bör uppgå till 12 000. Efter 1960 fram till 1970 behövs sannolikt ett högre årligt tillskott, kanske i genomsnitt 13 000— 14 000, möjligen på längre sikt räknat omkring 15 000.
Det behövliga totalantalet lärlingar under utbildning. Hittills [har man brukat räkna med en treårig utbildningstid. I vissa fall är detta säkerligen en längre tid än som behövs för arbetare med en yrkesspecialitet inom ett begränsat område. Men i andra fall kan den också vara för kort. Eftersom vi här utgått från ett av allt att döma mycket försiktigt procenttal för gruppen yrkesarbetare, torde man kunna använda den treåriga utbildningstiden som genomsnitt för att ange hur många lärlingar som bör vara under utbildning samtidigt för att fylla det här förutsatta nyrekryteringsbehovet. Om utbildningstiden antas vara i genomsnitt tre år, skulle man således behöva ha från 36 000 (3 X 12 000) till 45 000 (3 X 15 000) lärlingar under utbildning.
Enligt en undersökning, som företogs 1950 av 1946 års skolkommission i sam— arbete med arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbetsnämnderna, fanns i till Sven- ska arbetsgivareföreningen anslutna företag 8 000—10 000 lärlingar under utbild- ning. Antalet arbetare i dessa företag uppgick 1950 till 562 000, d. v. s. till i det närmaste 60 procent av hela antalet arbetare inom industri och hantverk. Man får nog förutsätta, att antalet lärlingar är förhållandevis mindre i de företag, som står utanför arbetsgivareföreningen. Hela antalet lärlingar inom industrin kan därför knappast vid undersökningstillfället antas ha uppgått till mer än högst 15000 (jfr kapitel 4). Den förut nämnda undersökningen från 1940 räknade med ett totalantal lärlingar av 20 000. En viss nedgång har med all säkerhet skett under 1940-talet, och de två undersökningarna kan därför antas stämma rått Väl med varandra. Med 'hänsyn till det både absolut och relativt större be- hovet av yrkesutbildad arbetskraft vid det senare undersökningstillfället var un- derskottet på sådan arbetskraft således avsevärt mycket större 1950 än 1940.
Utöver de kanske 15 000 lärlingarna i näringslivet finns i verkstadsskolor och andra jämförliga skolformer plats för i runt tal 7 500 elever. Sammanlagt kom— mer man således upp i 22 500 elevplatser, som med i genomsnitt treårig utbild- ning ger ett årligt tillskott av 7 500 utbildade.
Ökningen av antalet elevplatser i yrkesskolorna. Av de 22 000 nytillkommande elevplatserna för skolmässig yrkesutbildning (jfr sid. 116) torde cirka 5 000 böra reserveras för utbildning på gymnasiestadiet. Tills vidare kan man — utan att i detta sammanhang ingå på någon närmare motivering — räkna med att tillföra jordbruket 1 000 platser, vilket med kurser om fem månader skulle betyda, att ytterligare 2 000 elever per år kunde beredas utbildning. Av de åter- stående 16 000 platserna synes hälften eller 8 000 platser böra tillföras skolor för industri och hantverk på lärlingsstadiet.
Ett tillskott på 8 000 elevplatser per år för industri och hantverk skulle inne- bära, att man för yrkesarbetarutbildningen skulle kunna disponera sammanlagt 15 000 it 16 000 elevplatser för heltidsutbildning i kommunala och enskilda yr- kesskolor. Om man begränsar utbildningstiden i yrkesskola till i genomsnitt två år, skulle 8 000 elever kunna gå ut per år, förutsatt att ingen avgång sker under utbildningstiden. Om skolutbildningen, som här antagits, är tvåårig, är eleven inte färdigutbildad. Man får räkna med ett, ibland tvä—tre års ytterligare ut- bildning i näringslivet, innan vederbörande betraktas som yrkesarbetare. Detta innebär, att en stor del av näringslivets utbildningskapacitet kommer att tas i anspråk för att färdigutbilda och specialisera elever från yrkesskolorna.
Här har antagits, att yrkesskolornas heltidskurser för industri och hantverk skulle ge en i genomsnitt tvåårig utbildning. I vissa fall måste utbildningen i skola liksom hittills omfatta tre år, för hantverksyrkena i regel fyra år. Men man får också räkna med att en hel del av de ungdomar, som i 9 y skaffar sig en skolmässig yrkesutbildning för industri och hantverk, kommer att nöja sig med ett år. Till en början kan man kanske anta, att den mer än tvååriga och den ettåriga skolgången uppväger varandra, så att kapaciteten blir densamma som vid en i genomsnitt tvåårig utbildning. Men med tiden kommer man med all säkerhet —— som förutsättes i kapitlen 1 och 7 — att utnyttja elevplatserna på ett annat sätt än nu och ge stora grupper skolmässig utbildning endast inom ramen för 9 y med fortsatt utbildning huvudsakligen i produktionen medan ett mindretal fortsätter utbildningen huvudsakligen i skola. I längden torde man således genom avkortad utbildningstid, specialisering, växelutbildning och andra åtgärder få utrymme för en ökning av elevantalet inom ramen för de "här beräk— nade 15 000—16 000 elevplatserna.
Kapaciteten i yrkesskolorna och det troliga behovet för 9 g. Den utveckling. som hittills skett ifråga om proportionerna mellan de olika näringsgrenarna, tyder på att ungefär hälften av 9 y-eleverna bör få utbildning för hantverk och indu-
stri eller också en viss mekaniskt-teknisk utbildning för arbetsuppgifter inom jordbruk, samfärdsel och andra näringsgrenar. Man skulle således kunna räkna med att ungefär 35 000 ungdomar per år av eleverna i 9 y kommer att vilja ha en tekniskt-mekanisk eller annan industri— eller hantverksbetonad utbildning. Om 10000 av dessa kan få sin grundutbildning i företag inom industri och hantverk — siffran är fiktiv och betydligt högre än det antal ungdomar, som nu kan antas rekryteras på utbildningsplatser i sådana företag — borde alltså cirka 25 000 ungdomar per år beredas plats antingen i ettåriga verkstadsskolor eller i det första året av två- eller fleråriga verkstadsskolor. Under detta år (9 y-året) skall den praktiska och teoretiska yrkesutbildningen omfatta 25 vec— kor. hlan kan således få utrymme i yrkesskolorna för två alternerande elev- grupper. Skolorna bör då kunna rymma cirka 13 000 elever samtidigt. Om man låter större delen av de nytillkommande elevplatserna för industri och hant— verk, således cirka 8000, gälla 9 y-avdelningar och ökar elevplatserna i på- byggnadsavdelningar till 6 000 mot för närvarande cirka 4000 betyder detta, att man redan år 1970 skulle ha 10 000 elevplatser tillgängliga för det första utbildningsåret. Man skulle således kunna ta hand om 20 000 9 y-elever i ett- åriga eller i första klassen av fleråriga verkstadsavdelningar för industri och hantverk. Under förutsättning att större delen av utbyggnaden läggs på 9 y- avdelningarna, skulle man, således redan om ungefär femton år, (1. v. 5. vid den tidpunkt då enhetsskolan till stor del kan vara genomförd, kunna ge mer än hälften av alla ungdomar, som kan antas söka sig till industri— och hantverks— yrken, en skolmässig grundläggande yrkesutbildning inom enhetsskolans ram.
Vi utgår från att en viss del av den rent grundläggande utbildningen i syste— matisk form skall kunna ske i näringslivet inom företag, där man har förutsätt- ningar att anordna en sådan utbildning. Om man som här skett antar, att 10 000 av de 35 000 9 y-elever, som kan beräknas gå till industrin och hantver- ket, får sin grundläggande utbildning i sådana företag, skulle yrkesskolorna så— ledes ta hand om cirka 25 000. Detta innebär, att man med en utbyggnadstakt av 300—500 elevplatser (inom industri och hantverk) per år även under 1970- talet redan omkring 1980 i yrkesskolorna skulle kunna ta hand om alla 9 y- elever, som skulle kunna behöva grundutbildning för industri och hantverk utan- för företagen.
Den behövliga kvantitativa omfattningen av utbildningen i näringslivet. Ovan- stående beräkningar av den utbyggda kapaciteten vid yrkesskolorna och be- hovet av mera fullständigt yrkesutbildad arbetskraft för industri och hantverk innebär, att näringslivet, utöver vidareutbildning och specialisering av yrkes— skoleleverna, måste svara för utbildningen av 4000 till 7000 allround yrkes- arbetare per år, under det att skolor för industri och hantverk årligen skulle kunna utbilda minst 6 000 elever med tvåårig utbildning, vartill kommer ett växande antal med utbildning i skola endast under enhetsskolans 9 y-år.
Den nuvarande utbildningskapaciteten inom industriföretagen med allt som allt högst 15 000 lärlingar torde vara ungefär 4 000 yrkesarbetare per år. För att 7 000 yrkesarbetare per år skall kunna färdigutbildas torde antalet lärlingar under utbildning böra uppgå till cirka 25 000. Som synes har vi förutsatt en tämligen likformig ökning av utbildningsverksamheten i samhällets skolor och inom företagen. Med tiden bör företagens egen utbildningsverksamhet, bortsett från industriskolorna och hantverkets lärlingsutbildning i allt högre grad komma att avse vidareutbildning av personal, som fått en grundläggande kortare eller längre utbildning i yrkesskola. .
Det bör understrykas, att beräkningarna är ytterst approximativa och ger utrymme för stora felslag. Syftet med dem är inte hell-er att ge exakta uppgifter om behovet utan en uppfattning om storleksordningen av problemet och ett för- sök att visa hur man skall kunna tillgodose ett antagligt minimibehov.
Utbyggnaden av skolor för handel
Handelsutbildningskommitténs redovisning av sysselsättningsförhållandena in- om handeln. Någon uppskattning av behovet av yrkesutbildad arbetskraft inom handeln har veterligen inte gjorts. Industritjänstemannaförbundets och arbets— givareföreningens utredning om kontoristutbildningen inom industrin berör inte alls detta problem. Handel-sutbildningskommittén har i sitt betänkande om han- delsgymnasierna i en bilaga redovisat sysselsättningsförhållandena och förekoms— ten av utbildning inom de merkantila arbetsområdena. Redovisningen gäller för- hållandena enligt 1945 års folkräkning och ger en god bild av de olika slagen av arbetskraft och deras sysselsättning. Den största branschen är varuhandeln med cirka ll20 000 sysselsatta. Den största enhetliga personalgruppen är emellertid kontorspersonalen, som uppgår till 180 000 mot 115 000 butikspersonal, vartill dock kommer 96 000 företagare inom varuhandeln.
Kommittén har inte ansett sig på grundval av redovisningen kunna göra några mera differentierade beräkningar angående det framtida behovet. Man är hänvisad att föra ett ytterst allmänt resonemang. Yrkesutbildningssakkun- niga är väl medvetna om osäkerheten i alla försök till beräkningar på detta om- råde, men vi anser oss dook böra göra vissa antaganden.
Behövligt nytillskott per år. Handeln och vissa andra näringsgrenar, som syssel- sätter handelsutbildad personal, har uppskattningsvis cirka 450 0001 anställda med förvaltningsuppgifter. Den kvinnliga förvaltningspersonalen uppgår till om- kring 250 000 sammanlagt för handel, industri och hantverk, samfärdsel och vissa andra näringsgrenar. Handelsut—bildningssakkunniga har med utgångspunkt
1 Uppgifterna stämmer ganska väl med handelsutbildningskommitténs uppgifter, som är mera differentierade men bygger på 1945 års folkräkning under det att vår siffra räknats fram med ledning av 1950 års folkräkningsuppgifter.
.-'A,—r'-"B"!'—W"'-
från 1945 års folkräkning påvisat att allra största delen av den kvinnliga för- valtningspersonalen är under 30 år. Man får således räkna med en mycket kort omloppstid för denna personal. Om man antar, att den kvinnliga personal det här är fråga om i genomsnitt är yrkesverksam i 15 år, skulle man med nuvarande omfattning behöva ett nytillskott av minst 16 000 kvinnor per år. Med hänsyn till att kvinnorna av allt att döma i ökande utsträckning behåller sitt yrke sedan de gift sig eller återvänder till arbete utanför hemmet efter några års äktenskap —— detta tycks i synnerhet gälla tjänstemannakategorierna —— kan man möjligen på lång sikt räkna med en något längre omloppstid eller 20 år. I så fall blir det behövliga nytillskottet av kvinnlig personal inom handel och kontor 12 000— 13 000 per år.
Hur många av dessa som skulle behöva utbildas i handelskurser motsvarande 9 y eller ettåriga handelskurser med heltidsundervisning, kan inte fastställas. Försäljningspersonalen, som givetvis utgör en mycket stor del av den kvinnliga personalen inom handeln, har ett mycket skiftande behov av utbildning, som kan sägas vara helt beroende på arbetsgivarens fordringar. Hur stor del av den kvinnliga förvaltningspersonalen, som sysselsätts med kontorsarbete vet man inte. Däremot vågar man anta, att en mycket stor del av kvinnorna inom grup— pen förvaltningspersonal har nytta av en viss elementär kontors- och handels— utbildning omfattande handelsräkning, enklare bokföring, maskinskrivning, ma- skinräkning och vissa andra kontorsgöromål.
Den manliga förvaltningspersonal, vars arbetsuppgifter skulle kunna jämstäl- las med den kvinnligas, uppgår kanske till bortåt 200 000. För den manliga per- sonalens vidkommande får man emellertid räkna med en betydligt längre om— loppstid, kanske cirka 40 år eller mera, vilket skulle innebära ett årligt nytill— skott av närmare 5 000. Allt som allt skulle man då komma upp i ett årligt ny- rekryteringsbehov av 15 000—20 000 personer för handels- och kontorsarbete.
Ökningen av elevplatserna i yrkesskolor. Om man för handelns vidkommande räknar med en utbyggnad om allt som allt ytterligare 4 OOO—5 000 elevplatser skulle man komma upp i 9 000—10 000 elevplatser, varav cirka 3 000 torde kom- ma att ligga på handelsgymnasierna. Man skulle således få mellan 6000 och 7 000 elevplatser i ettåriga eller längre handelskurser. Till detta kommer cirka 1 000 elever årligen, som avgår från fyraåriga praktiska realskolor för handel. Allt som allt skulle man få 7 000 ä 8 000 ungdomar per år med grundläggande handelsutbildning av typen ettårig handelskurs, vilket betyder att man i sådana kurser skulle kunna utbilda mellan en tredjedel och hälften av det behövliga årliga nytillskottet till handeln. Om denna siffra är tillräcklig vet man inte. Där— emot vågar man nog anta, att den inte är för hög.
Vid sidan av den grundläggande mera allmänt hållna handelsutbildningen i ettårskurserna behövs givetvis — utom den mera kvalificerade utbildningen på gymmsie- och högre stadier — för ett stort antal tjänster endast kortare mer
eller mindre specialiserad utbildning. För industrins vidkommande ges sådan ut- bildning i stor utsträckning inom företagen. För handeln torde den liksom hit- tills till allra största delen böra ges i skolor.
Utbyggnaden av skolor för husligt arbete
Utgångspunkter för beräkningen av utbildningsbehovet. Det är svårt att få en mätare på kapaciteten ifråga om den husliga heltidsundervisningen. På karta B och i tabell B 4 har denna satts i relation till antalet kvinnor i åldern 15—65 år. Man får då tjugosex heltidsplatser per 10 000 invånare, vilket är en avsevärt mycket lägre siffra än för handel (181 per 10 000 yrkesverksamma) och för in— dustri-hantverk (112 per 10 000 yrkesverksamma). Även jordbruk—skogsbruk ligger högre än husligt arbete med 40 heltidselever per 10 000 yrkesverksamma som genomsnitt för hela landet. Heltidsundervisningen för de övriga näringsgre- narna på karta B har satts i förhållande till antalet yrkesverksamma inom re- spektive näringsgren. Någon siffra på antalet kvinnor sysselsatta med husligt arbete finns inte, endast antalet kvinnor, som har husligt arbete som yrke utan— för det egna hemmet. Riktigare vore då att ta den vuxna kvinnliga befolkningen minskad med de kvinnor, som har yrkesarbete inom andra näringsgrenar. Även detta skulle emellertid ge en alltför låg siffra, då ju de flesta vuxna kvinnor i större eller mindre utsträckning sysslar även med husligt arbete.
Den husliga heltidsundervisningen visar inte den koncentration till de stora tätorterna, som är utmärkande för industri och hantverk samt handel. Förut— sättningar att anordna undervisning för husligt arbete torde finnas överallt, där man har tillgång till elever och möjlighet att skaffa en utbildad lärare. För de övriga näringsgrenarna måste man ställa minst tre frågor: Hur många vill ha utbildning; hur många utbildade kan få sysselsättning motsvarande deras ut- bildning; var finns det förutsättningar att anordna kurser? För den husliga ut- bildningens vidkommande är frågan framför allt hur många som bör utbildas eller vill ha utbildning.
Hur många behöver utbildas? Idealet skulle väl vara, att varje hushåll (cirka 2 362 000 år 1945) hade en medlem, som fått en grundläggande huslig utbildning av det slag, som kommer att ges i 9 y eller i femmånaders husmoderskurser. Frå— gan är om det är möjligt att nå så långt, eller hur långt man inom överskådlig framtid skulle kunna komma.
Befolkningsutredningen (SOU 1945: 4) har uttalat allmänna önskemål om att huslig utbildning ges så många kvinnor som möjligt men har ställt sig avvisande till obligatorisk undervisning efter fullgjord skolplikt. Någon minimisiffra för hur många som borde utbildas har utredningen inte angivit. I betänkandet om lära— rinneutbildningen inom det husliga området (SOU 1950: 46) görs vissa beräkning— ar av lärarbehovet, men dessa beräkningar bygger på att omfattningen av den
nuvarande undervisningen i de olika skolformerna inte undergår någon föränd- ring. Här har man således inte ställt frågan hur många kvinnor, som borde eller skulle vilja ha utbildning på det husliga området. Antalet ingångna äktenskap, som i stort sett torde kunna jämställas med antalet nya hushåll, även om den senare siffran är något högre, uppgår för närvarande (se nedanstående tablå) till mellan 50 000 och 55000 per år, men kommer troligen att småningom sjunka till omkring 45 000 eller ännu mindre för att först mot mitten av 1960-talet åter stiga. & Antalet giftermål
1941/45 .............. 62 6941 1946/50 .............. 58 1981 1949 ................ 55 288 1950 ................ 54 222 1951 ................ 53 882 1952 ................ 53 008
b Antalet levande födda
1921/25 .............. 114 6961 1947 ................ 128 779 1926/30 .............. 96 9901 1948 ................ 126 683 1931/35 .............. 87 374' 1949 ................ 121 272 1936/40 .............. 93 2831 1950 ................ 115 414 1941/45 .............. 121 8891 1951 ................ 110 027 1946 ................ 132 597 1952 ................ 110 088
H eltidsundervisning eller deltidsundervisning? Man kan inte räkna med att alla kvinnor skall ha intresse eller möjligheter att skaffa sig en huslig grundläggande heltidsutbildning. De ungdomar, som i enhetsskolan väljer de teoretiska linjerna, kommer väl endast i begränsad omfattning att senare söka sig till husmoders- Skolornas heltidskurser. Detsamma gäller troligen åtskilliga flickor i 9 y, som väljer andra utbildningsbanor redan från början. För alla dessa flickor blir en huslig utbildning aktuell först när de gifter sig eller över huvud taget skaffar sig ett eget hem. Men när de väl hunnit så långt, torde de mera sällan ha möjlighet att besöka en heltidskurs. Lösningen för dem blir väl i de allra flesta fall del— tidsundervisning på fritid.
Man får emellertid utgå från att enhetsskolan kommer att öka efterfrågan på grundläggande huslig utbildning i heltidskurser motsvarande klass 9 y. Om man, som här antagits, skulle bygga ut den husliga heltidsundervisningen med ytterligare 5 000 platser och lät samtliga dessa bli femmånaderskurser eller 9 y- .avdelningar, skulle man öka kapaciteten med 10 000 elever per år. Tillsammans med de elever, som redan nu kan tas om hand, kan man således komma upp i »en årlig utbildningskapacitet på cirka 15 000 flickor i heltidskurser för husligt arbete. Om man beräknar 3 000 elevplatser för fortsatt utbildning för husligt för—
. 1 Medeltal per år.
värvsarbete, kan 12 000 kvinnor per är få en grundläggande husmodersutbild- ning, d. v. 5. en fjärdedel av det antal kvinnor som för närvarande ingår äkten- skap under ett år.
Sammanfattning av utbyggnaden för de olika näringsgrenarna
Den sammanlagda ökningen av kapaciteten i heltidskurser. Den utbyggnad av heltidsundervisningen med i genomsnitt 85 procent av nuvarande (1949/50) kapacitet som här ifrågasatts, skulle kunna medge en fördubbling av den hel— tidsundervisning, som ligger huvudsakligen på lärlings- och verkstadsskolstadiet inom näringsgrenarna industri och hantverk, handel samt husligt arbete. Man skulle kunna komma upp i cirka 2 000 avdelningar mot för närvarande i runt tal 1 000. I vissa av dessa avdelningar, främst inom industri och hantverk, kan man emellertid bara ta in hälften eller mindre av elevantalet varje är, beroende på att kursen omfattar två eller flera år. I andra avdelningar, främst inom hus- ligt arbete kan man däremot ta in elever två gånger om året. Genom att inrätta även kortare industri— och hantverkskurser och bygga ut växelundervisningen samt genom att låta utbyggnaden för husligt arbete ske övervägande i form av femmånaders husmoderskurser och 9 y-avdelningar kan man i realiteten komma upp till mer än en fördubbling av den nuvarande kapaciteten — hur mycket mer bli beroende av hur stor del, som anslås till utbildning av 9 y—elever.
Fördelningen på kommuner av olika storlek. Om man skulle förlägga 60 pro- cent av de 2 000 avdelningarna till kommuner med minst 20 000 invånare, skulle dessa kommuner få 1 200 avdelningar, medan kommuner med lägre befolknings— underlag skulle få sammanlagt 800 avdelningar, d. v. s. i genomsnitt fyra—fem avdelningar i varje kommun med mellan 6 000 och 20 000 invånare men mindre än en i varje kommun, om man räknar med alla landets kommuner.
Ökningen av elevplatserna i förhållande till det beräknade antalet yrkesverk— samma inom olika nämlngsgrenar. Av de 22 000 nya elevplatser per år, som här förslagsvis räknats med, har 5000 reserverats för en utbyggnad av undervis— ningen vid tekniska läroverk, handelsgymnasier och andra skolor på jämförliga stadier, d. v. s. i regel minst tvåårig och i allmänhet treårig utbildning. Ungefär 1 000 platser har beräknats för jordbruks- och skogsundervisningen med undan— tag för lanthushållsskolorna. De återstående 16 000 elevplatserna (= 1 000 av- delningar) har fördelats med 8 000 platser (= 500 avdelningar) för industri och hantverksutbildning, 3 000 (cirka 125 avdelningar) för handelsutbildning i ett- åriga kurser och 9 y-avdelningar, samt 5 000 platser (= 350—400 avdelningar) för huslig utbildning huvudsakligen i femmånaderskurser. Nedanstående tablå visar det nuvarande och det beräknade antalet elevplatser totalt och i förhål— lande till 10 000 yrkesverksamma inom respektive näringsgren. Antalet elevplat—
Tablå över antalet yrkesverksamma* samt nuvarande och ungefärligt antal elev- platser ( heltidsundervisning) för yrkesutbildning inom vissa näringsgrenar Siffror inom klammer ([]) anger antalet elevplatser på lärlingsstadiet. Siffror inom parentes anger beräknat antal yrkesverksamma samt beräknat antal elevplatser per 10 000 yrkesverksamma enligt de för 1970 antagna talen.
Antal yrkes- Nuvarande Beräknat verksamma (1949/50) antal elevplatser " _ 1950 och 1970. antal elevplatser år 1970 Naringsgren f" 1. * or hus igt Per Pcr ”bete ”"" Antal 10.000 Antal 10.000 hushall 1945 yrkesv. yrkesv. Industri och hantverk . . . 1 277 202 13 379 105 25 000 195 (1 545 000) [7 500] [16 000] (162) Handel ........... 484 804 5 056[ 104 9—10 0001 196 (560 000) [3 200] [6—7 000] (170) Jordbruk m. m. (ej lant— hushåll) .......... 639 832 2 820 44 5 0002 70 (535 000) (84) Husligt arbete ....... 2 362 000 4 701 20 15 0009 64 25 956 374 55 000 77*
Anm:
Det antagna antalet yrkesverksamma för 1970 har erhållits på följande sätt: för industri och hantverk har antagits en ökning med 10 procent för vardera. 10-årsperioden från 1950 till 1970, för handel har antagits en ökning med 10 procent från 1950 till 1960 och med 5 procent från 1960 till 1970, för jordbruk m. ni. har antagits en minskning med 10 procent från 1950 till 1960 och med 7 procent från 1960 till 1970. Givetvis innebär de på detta sätt erhållna siffrorna ingen prognos, endast osäkra antaganden. Den antagna ökningen respektive minskningen för de olika näringsgrenarna är lägre än den, som ägt rum under de senaste decennierna.
1 Häri ingår ej elever vid handelsrealskolorna. 2 Därav dubbelbesättning av elevplatser i halvårskurser ca 1000. 3 Därav dubbelbesättning av elevplatser i halvårskurser ca 6000. 4 Per 10000 av hela folkmängden.
ser för de olika näringsgrenarna sammanlagt har uttryckts i förhållande till 10 000 invånare i riket. Det antal elever, som färdigutbildas varje år, blir emel- lertid lägre än det beräknade antalet elevplatser. För jordbruk blir den årliga kapaciteten ungefär den som anges i tablån, eftersom man här räknat med dub- belbesättning av så gott som samtliga nytillkommande platser, och reduktionen genom kurser med flerårig utbildning blir mycket liten. För husligt arbete kom— mer kapaciteten att ligga mellan 12 000 och 15 000, beroende på hur stort ut- rymme som ges åt fortsatt utbildning för husligt förvärvsarbete. För industri och hantverk kan de cirka 16 000 elevplatsema på lärlingsskolstadiet, som redan framhållits, tills vidare antas innebära ett årligen utbildat elevantal av 8 000. Allteftersom antalet elever med enbart 9 y-utbildning i yrkesskola för industri-
* Enligt folkräkningen 1950 för resp. näringsgrenar, således ej antal personer sysselsatta med visst slag av arbete.
och hantverksyrken ökar, stiger antalet årligen avgående elever och kan inom ramen för den här föreslagna utbyggnaden komma att uppgå till 10 000—12 000 per år. De 9 000 platserna för teknisk utbildning på högre stadier ger 3 000 a 4000 utbildade per år. I denna siffra ingår då, utom examinerade från högre tekniska läroverk, även elever från tvååriga tekniska skolor och från vissa andra tekniska läroanstalter, för närvarande sammanlagt cirka 6 000 elevplatser, mot- svarande 2 000 ä 3 000 utbildade per år. Handelsgymnasiernas 3 000 platser ger ungefär 1 000 utbildade per år (i stort sett detsamma som nu). Siffran 6 000— 7000 elevplatser för handelsutbildning på lärlingsstadiet kan sägas vara lika med det årliga antalet utbildade elever, eftersom antalet terminskurser och an- talet två- eller fleråriga. kurser sannolikt kan sägas uppväga varandra. Till detta kommer cirka 1 000 elever från handelsrealskolorna. Det sammanlagda antalet skolmässigt utbildade ungdomar blir således i avrundade tal minst 35 000 och högst 43 000 ungdomar per år, varav 27 000—31 000 i kurser på lärlingsstadiet inom näringsgrenarna industri och hantverk, handel samt husligt arbete. Råk- nar man i stället det antal elever, som varje år skulle kunna tas in i ettåriga (: 9 'y) eller första klassen av fleråriga kurser, torde detta. komma att upp- gå till mellan 30000 och 35 000 för jordbruk, industri och hantverk, handel samt husligt arbete sammanlagt. Yrkesskolorna skulle således efter av oss före— slagen utbyggnad kunna ta hand om ungefär hälften av det troliga antalet 9 y- elever.
I de relativa siffrorna i tablån har det nuvarande antalet elevplatser beräknats på antalet yrkesverksamma inom de olika näringsgrenarna enligt 1950 års folk- räkning. För 1970, då den här föreslagna utbyggnaden antagits vara genomförd, har som utgångspunkt för jämförelsen använts dels nuvarande, dels antagna siffror för antalet yrkesverksamma. Hur man kommit fram till dessa siffror anges i en anmärkning till tablån.
Som synes medför den antagna fortsatta Överflyttningen av arbetskraft mellan näringsgrenarna, att effekten av utbyggnaden, satt i förhållande till antalet yr- kesverksamma, blir en helt annan än den absoluta effekten. Sålunda skulle den rätt obetydliga ökningen på. jordbrukets område i realiteten innebära nästan en fördubbling av utbildningsmöjligheterna, medan den betydligt kraftigare abso- luta ökningen för industri och hantverk samt handel skulle ge en avsevärt sva— gare relativ ökning, om våra antaganden beträffande utvecklingen av yrkes- verksamheten inom de olika näringsgrenarna visar sig vara någorlunda riktiga. Utbildningsmöjligheterna för jordbruket har här inte diskuterats i detalj. Vi har inte i uppdrag att närmare gå in på frågan. En utbyggnad med 1 000 elev— platser, vilket skulle räcka att ta hand om 2 000 elever i kurser om fem må- nader, har närmast tänkts för att tillgodose behovet av elementär jordbruks— och skogsutbildning i anslutning till 9 y. Någon möjlighet att nu redovisa efter- frågan på sådan utbildning har man knappast. Siffrorna 1 000 respektive 2 000 är således slumpmässigt tillkomna.
Ökningen av elevplatse'rna i förhållande till ungdomsårskullama och, till antalet personer i arbetsför ålder. Som redan framhållits (se diagram a, sid. 113) kom- mer antalet ungdomar i de åldrar, som framför allt bör utbildas i yrkesskolor- nas heltidskurser, att öka högst betydligt under de närmaste cirka femton åren, i vissa fall med mer än 50 procent. Denna ökning kommer säkerligen att medföra en stigande efterfrågan på skolmässig yrkesutbildning från ungdomar— nas sida, (1. v. 5. en ökad subjektiv efterfrågan på utbildning. Hela antalet yrkes— verksamma undergår mycket obetydliga förändringar, knappt 10 procent från 1940 till 1970 och ungefär 5 procent från 1950 till 1970 (Hyrenius: Befolkning och samhälle, Tiden 1951), och man kan knappast räkna med någon alltför hastigt fortgående ökning av behovet av yrkesutbildad arbetskraft i förhållande till icke yrkesutbildad.
Frågan blir i vad mån den ökade subjektiva efterfrågan på yrkesutbildning motsvaras av en ökad objektiv efterfrågan på yrkesutbildade. Det förefaller tro— ligt, att man skulle få ett överskott på yrkesutbildad arbetskraft, om man till- godoser hela den subjektiva efterfrågan på utbildning, som kan väntas, då ung— domsårskullarna blir som störst, d. v. s. om efterfrågan gäller och tillgodoses genom fleråriga kurser. Det måste sägas vara ett önskemål, att de ungdomar, som vill ha skolmässig yrkesutbildning, främst i anslutning till klass 9 y, i största möjliga utsträckning bereds möjligheter till sådan utbildning (jfr uttalande i samband med riksdagsbeslutet om skolreformen 1950). I detta sammanhang får de mindre omfattande kurstyperna, som motsvarar klass 9 y, en uppgift att fylla både för ungdomarnas och för näringslivets vidkommande. Det blir ur olika synpunkter, såsom också framhållits främst i kapitel 1, nödvändigt att jämsides med utbyggnaden av enhetsskolan inrätta mindre omfattande kurstyper såsom ettåriga skolor för industri och hantverk samt andra skolformer, som lämpligen kan frekventeras av ungdomar i klass 9 y men som inte leder fram till en full- ständig yrkesutbildning i traditionell mening.
I diagram (d) på följande sida har gjorts en grafisk framställning av hur den här föreslagna utbyggnaden av den skolmässiga yrkesutbildningen på heltid med cirka 1 000 platser per år förhåller sig till antalet ungdomar i åldrarna 15—24 är (A 1) och till hela antalet personer i arbetsför ålder (B 1) under en utbygg— nadsperiod på 20 år, från 1951 till 1970 (alternativ 1). Som synes blir ökningen av kapaciteten mycket jämn i förhållande till antalet arbetsföra. Satt i förhål— lande till antalet ungdomar blir den däremot högst oregelbunden.
Ökningen blir kraftig från 1950 till 1955 därigenom att totala antalet ungdo- mar minskar något under denna tid. Från 1955 till 1965 blir det en viss minsk- ning — trots att 11 000 nya elevplatser tillkommer _ därigenom att ungdoms— årskullarna ökar så kraftigt. Först sedan denna ökning avslutats, efter 1965, blir effekten av yrkesutbildningsmöjligheternas utbyggnad påtaglig.
1 Särskilda utskottets utlåtande nr 1, sid. 130.
Diagram d. Antalet elevplatser enligt utbyggrwdsplanen per 10000 ungdomar i åldrarna 15—24 år samt per 10 000 i arbetsför ålder (15—65 år)
åren 1950 till 1970.
500 500 A 2, , 400 ,/ 400 _,_»'**” l 1 ] , ' ' 300 * 2 300 A 200 200 100 _ _2_ & l00 B ,,,—451":
1950 |955 l960 l965 1970 A = antalet elevplatser per 10 000 B = antalet elevplatser per 10 000 ungdomar i åldrarna 15—24 år i arbetsför ålder (15—65 år) alt. 1 alt. 2 alt. 1 alt. 2 1950 . . 298 298 56 56 1955 . . 369 363 68 67 1960 . . 364 379 77 80 1965 . . 364 395 87 94 1970 . . 444 444 98 98 Det beräknade verkliga antalet elev- platser är för de olika åren följande alt. 1 alt. 2 1950 ........... 26 000 26 000 1955 ........... 31 500 31 000 1960 ........... 37 000 38 500 1965 ........... 42 500 46 000 1970 ........... 48 000 48 000
Det är givet, att hela antalet personer i arbetsför ålder utgör en betydligt säkrare mätare på den objektiva efterfrågan på utbildning än antalet ungdomar, som ju närmast representerar den subjektiva sidan av efterfrågan. Om man som
här gjorts för en viss period tänker sig en utbyggnad, som ligger en bra bit under det antagliga behovet i betydelse den troliga efterfrågan på utbildad arbetskraft, är det lämpligt att vid genomförandet ta hänsyn till den subjektiva efterfrågan på utbildning. Utbyggnaden borde ske i en sådan takt, att den i stort sett vore genomförd vid mitten av 1960-talet, då antalet ungdomar i de åldrar, som fram— för allt frekventerar yrkesskolornas heltidskurser är som störst. I stället för att bygga ut med cirka 1 000 elevplatser per år under 20-årspcrioden 1950—1970, skulle man kunna bygga ut i hastigware takt -— cirka 1 500 elevplatser per år — mellan 1955 och 1965, då ökningen av antalet ungdomar är kraftigast. Efter 1965 skulle man kunna minska utbyggnadstakten till cirka 500 elevplatser per år (alternativ 2). Hur en sådan mera anpassad utbyggnad skulle förhålla sig till dels ungdomsårskullarna, dels hela antalet arbetsföra framgår av linjerna A 2 respektive B 2 i diagram ((1).
Om utbyggnadsprogrammet kunde följa alternativ 2, skulle den subjektiva efterfrågan tillgodoses betydligt bättre än genom alternativ 1. För den objektiva efterfrågan är utbyggnadstakten av mindre direkt betydelse. Men det är givet, att så länge efterfrågan är större än tillgången, och det kommer den att vara under överskådlig tid, vilket alternativ man än väljer, är det fördelaktigare ju snabbare man bygger ut. _
En del av perioden 1950—1970 har redan förflutit. En kraftigare utbyggnad av yrkesskolornas heltidsundervisning enligt våra intentioner kan inte sätta in förrän 1955. Den egentliga utbyggnadsperioden kommer därför att omfatta fem— ton år. I våra kostnadsberäkningar har vi utgått från detta.
Vårt förslag är således, att yrkesskolornas heltidsundervisning på lärlings- stadiet inom näringsgrenarna industri—hantverk, handel och husligt arbete under en femtonårsperiod ökas till det dubbla i jämförelse med läsåret 1949/50 d. v. 5. från 1 000 till 2000 avdelningar. På så sätt skulle cirka 30000 elever (i 9y)- kunna tas in varje år. Av dessa skulle cirka 15 000 kunna få fortsatt utbildning under ytterligare ett år. För jordbruk föreslås en utbyggnad på nybörjarstadiet med 1 000 årselevplatser eller 2 000 9 y-elevplatser. Utbildningen på högre utbild- ningsstadier ingår inte i vårt uppdrag. De siffror, som antagits för utbyggnaden av denna utbildning inom områdena för industri-hantverk, handel och husligt arbete innebär en ökning med 5 000 från 7 000 till 12 000 elevplatser. Genom en förlängning av utbildningstiden i vissa fall, t. ex. vid handelsgymnasierna, skulle den verkliga ökningen dock bli mindre.
Slutligen bör det ännu en gång understrykas, att vårt förslag till utbygg- nadsprogram utgår från att en höjning för hela landet till den för ett enskilt län för närvarande högsta kapaciteten skulle vara ett önskvärt första etappmål att sträva efter. Vårt förslag bygger således inte på en prognos-tisk bedömning av behovet av utbildad arbetskraft. Genom ett i viss mån intensivare utnyttjande av elevplatserna kan en något högre kapacitet med tiden uppnås utan ytterligare ökning av antalet elevplatser.
KAPITEL 10
Övergång från 9 y och yrkesskolor till högre
yrkesutbildning
Inledning
De flesta människor måste i 15—16-ärsåldern på ett eller annat sätt ta ställ- ning till frågan om utbildningsväg och yrke. I den åldern har många ungdomar ett behov av ombyte. De längtar från det stillasittande skolarbetet till mera omväxlande och rörliga praktiska arbetsuppgifter. Så fort som möjligt vill de komma från skolan, stå på egna ben och förtjäna egna pengar. Men när de varit ute i praktiskt arbete en tid, vaknar kanske lusten att fortbilda sig och gå fram- åt inom yrket. I åtskilliga fall blir det nödvändigt att bygga på den allmänna teoretiska grunden för att vägen till fortbildning i facket skall stå öppen. För de ungdomar, som vill studera vidare och har förutsättningar för det, måste lämpliga kompletteringsmöjligheter erbjudas.
De allmänbildade skolorna och yrkesutbildningen
Realskolans och yrkesskolans olika. syfte. Den nuvarande realskolan har till uppgift att ge en viss allmänbildning, som kan ligga till grund för fortsatt ut- bildning, antingen vid allmänt gymnasium eller vid skolor, som ger yrkesinrik- tad utbildning på gymnasiestadiet, t. ex. seminarier, tekniska gymnasier, han- delsgymnasier. Realskolan förbereder också till antagning vid vissa verk och andra arbetsplatser, som själva ger utbildning, huvudsakligen för kontors— och förvaltningsarbete.
Yrkesskolans grundläggande heltidskurser förbereder sina elever för utträde i förvärvslivet. Undervisningen är direkt inriktad på att ge de praktiska och yrkesteoretiska kunskaper, som fordras för att eleverna skall kunna finna sig tillrätta på arbetsplatserna. Utrymmet för allmänbildande ämnen i dessa kur- ser är således mycket litet. Elever i yrkesskolornas grundläggande heltidskurser kan inte utan vidare söka inträde i högre skolor inom respektive yrkesområden. De måste först på ett eller annat sätt skaffa sig erforderliga allmänna kunska- per.
Gränsen mellan realskolan och yrkesskolan var från början mycket skarp. Under senare år har ett närmande mellan de båda skolformerna småningom ägt rum. Å ena sidan har realskolan byggts ut med s. k. praktiska, d. v. s. yrkesinrik—
tade, linjer. Å andra sidan har det visat sig önskvärt att i yrkesskolkurserna lägga in ett visst mått av allmänbildande undervisning, såsom samhällsoriente— rande ämnen och främmande språk.
Sammarwmältningen av de båda skolformerna. Enhetsskolan innebär ett erkän- nande av den princip, som kommit till uttryck genom tendensen till närmande mellan realskolan och yrkesskolan. I och med att valet mellan en yrkesutbild— ning, som leder mera direkt ut i förvärvslivet, och teoretiska studier, som först småningom leder fram till en yrkesinriktad högre utbildning, uppskjutits till det nionde skolåret, blir grunden för de båda utbildningsvägarna mera likartad än den hittills varit. I väsentliga ämnen såsom svenska, räkning och orienterings- ämnen har enhetsskolans elever ända till och med åttonde klassen inhämtat sam— ma. kurser, även om vissa elever kunnat fördjupa sina kunskaper och öka sina färdigheter mer än andra. Under det nionde skolåret får eleverna i 9 y fortfa— rande en viss allmänbildande undervisning, som dock väsentligt skiljer sig från undervisningen i 9 a och 9 g.
Den normala vägen till fackskolor på gymnasiestadiet, liksom till allmän— bildande gymnasier, kommer även i enhetsskolan att gå över de teoretiska lin— jerna i nionde klassen. hIen man måste liksom nu räkna med att en del ung— domar, som först väljer en praktisk yrkesutbildning, senare kan vilja komplet- tera denna utbildning med studier vid en teoretisk fackskola. Dessa. elever har genom sina praktiska erfarenheter av yrket förutsättningar att tillämpa de kun- skaper de får i den högre skolan, men för att kunna inhämta dessa kunska- per måste de ha en viss teoretisk underbyggnad, som yrkesskolan inte utan vi— dare ger dem. Stadieindelningen i andra länder. I bilaga 4 om yrkesutbildningen i vissa andra länder redovisas några olika system för övergång från lägre till högre yrkesut- bildande skolor. I Norge synes man närmast ha gått in för att anpassa de låg- re skolorna efter de högre med bibehållande av de senares kurser, utformning och studiemål. I Danmark har man för vissa viktiga yrkesgrupper gått motsatt väg och byggt den högre utbildningen på den grundläggande lärlingsutbildningen. I England förefaller systemet likartat med det danska. Över huvud taget tycks universitetsstudier där snarast leda till forskningsbetonade arbetsuppgifter, un- der det att tjänstemän med praktiska arbetsuppgifter snarare rekryteras »den långa vägen» både inom handeln och de tekniska yrkena. I U.S.A. löper yrkes— utbildning och teoretiska studier _ efter en lång gemensam föreberedelse — parallellt, med möjligheter till etappvis avgång via sidoordnade korta yrkes- kurser, ett slags avgreningssystem, som ger stora möjligheter också till över- gång från en linje till en annan.
Nuvarande förhållanden i Sverige
Möjligheter till fortsatta studier som påbyggnad på en praktisk grundutbild- ning. I Sverige har man för närvarande endast i mindre omfattning särskilda former för övergången från lägre till högre yrkesinriktad skola. De högre fack- skolorna inom industri och hantverk, handel och husligt arbete bygger som sagt i regel på realexamen eller andra högre teoretiska studier. Detta förhållande förefaller snarast mera utpräglat här än i många andra länder. Utom förmans— utbildningen är det endast ett fåtal teoretiska eller praktisk-teoretiska fortbild- ningsskolor, såsom byggmästarskolorna och tegelmästarskolorna, som bygger framför allt på en god praktisk utbildning. De kurser vid textilinstituten och grafiska institutet, som inte kräver högre skolunderbyggnad, är i allmänhet sna- rare grundläggande än fortbildande.
Flertalet av dem som gått igenom en verkstadsskola, handels- eller husmoders- skola eller som fått sin utbildning på arbetsplatsen, har små möjligheter att utan tidskrävande kompletteringar skaffa sig högre utbildning i sitt yrke. Verk— stadsskoleleven eller yrkesarbetaren kan visserligen bli yrkesskollärare i sitt fack via en pedagogisk kurs, som hittills formellt inte krävt skolunderbyggnad utöver folkskolan. Men denna möjlighet står endast öppen för ett fåtal.
De tekniska aftonskolorna bygger på folkskolan och ger utom fackutbild— ning också vissa möjligheter till kompletterande studier i allmänna ämnen. Men de kräver en arbetsinsats, som ligger över de flestas förmåga och finns dessutom endast på ett fåtal platser. Deras uppläggning möjliggör emellertid fortsatta studier vid högre tekniskt läroverk. De tekniska dagskolorna är där- emot inte upplagda så att eleverna, om de skulle vilja det, utan vidare kan gå över till högre tekniskt läroverk.
Handelsskoleleverna har knappast tillgång till fortsatt utbildning i yrket annat än i ämneskurser vid yrkesskolorna. Handelsgymnasiernas rekrytering synes alldeles övervägande ske från realskolor och flickskolor. Kravet på för- hållandevis goda språkkunskaper är givetvis för närvarande en svårighet för de flesta handelsskoleleverna.
I den mån husmodersskolornas och barnsköterskekursernas elever siktar till fortsatt utbildning, har de oftast skaffat sig högre teoretisk underbyggnad, re- dan innan de kommer till yrkesskolan. Vissa begränsade möjligheter att avan— cera finns dock. Kurserna för institutionsbarnsköterskor bygger på den grund- läggande barnsköterskeutbildningen och barnavårdspraktik. Praktik i socialt och husligt arbete är merit för inträde i kurser för ålderdomshemsföreståndarinnor, där man fäster mindre avseende vid skolunderbyggnad.
—Vissa befälsskolor inom jordbruk och skogsbruk bygger framför allt på en omfattande praktisk erfarenhet av. yrket. De anställda inom handelsflottan har möjligheter att efter prov i vissa ämnen komma in vid navigationsskola och på så sätt uppnå befälsställning. »Den långa vägen» inom försvaret är, eller synes
i varje fall komma att bli, en konsekvent utformad gång från stamanställning via omväxlande yrkesutbildande och allmänt teoretiska kurser fram till offi- cersutbildning. De två sistnämnda områdena förefaller att vara de, där man gjort mest för att underlätta den meniges avancemang till befälsposter. Nå— gon motsvarighet på andra områden kan man knappast peka på i Sverige — men väl på andra håll, t. ex. den engelska ingenjörsutbildningen.
Möjligheter till kompletterande allmänt teoretiska studier. Vilka möjligheter har man då för närvarande att skaffa sig den teoretiska underbyggnad, som fordras för studier vid de flesta högre fackskolor? De tekniska fackskolorna rik- tar sig främst till elever med långvarig erfarenhet av praktiskt yrkesarbete, och för sökande till dessa skolor anordnas särskilda teoretiska förberedande kurser, förlagda till kommunala yrkesskolor. Liknande kurser anordnas också för sökande till tekniska gymnasier. Utom dessa kurser är preparandkursen vid småskoleseminariet i Haparanda den enda teoretiska förberedande kurs, som genom statens medverkan anordnas för att ge möjlighet åt ungdomar med god praktisk yrkeserfarenhet men otillräckliga förkunskaper att vinna inträde vid högre yrkesinriktade skolor.
Åtskilliga högre yrkesinriktade skolor har med tiden fått en helt annan elev- rekrytering än den från början tänkta. En tredjedel av de sökande till folk— skoleseminariernas fyraåriga linjer hösten 1949 hade folkhögskola eller annan liknande skolunderbyggnad i stället för realskola eller flickskola. Drygt hälften av de sökande till sjuksköterskeskolorna åren 1943—46 hade inte gått igenom läroverk eller flickskola. Vid förskoleseminarierna är förhållandet likartat.
När det inte finns av det. allmänna anordnade preparandkurser, skaffar man sig på andra vägar de nödvändiga teoretiska förkunskaperna. En mycket anlitad väg är folkhögskolan, som under årens lopp skickat ett stort antal elever till sjuksköterskeskolor, folkskoleseminarier, tekniska läroverk, kurser för lägre förvaltningspersonal och socialinstitut. I viss mån har folkhögskolornas kurser tillrättalagts med tanke just på ungdomar, som senare skall söka till and— ra skolor, trots att detta strängt taget strider mot folkhögskolans idé. Korres— pondensstudier är en ofta utnyttjad väg att uppnå både allmänbildning och fackkunskaper. I den mån vissa betyg fordras, kan man skaffa sig vitsord ge- nom tentamen vid läroverk. I nästan varje seminariestad finns privata prepa- randkurser för sökande till folkskoleseminarierna. Vid ett par privata tekniska institut har man en ettårig förberedande kurs för elever med folkskola som underbyggnad. Fackundervisningen börjar först andra året och är då gemen- sam för elever från den förberedande kursen och elever med högre skolunder- byggnad. Mest centraliserade är av naturliga skäl kompletteringskurserna för studenter. I universitets- och högskolestäderna anordnar folkuniversitetet kom- pletteringskurser i de olika ämnena. Dessa kurser är rena ämneskurser, som ej sammanställts med hänsyn till den ena eller den andra fackhögskolan.
Det framtida behovet av övergångsmöjligheter
I den mån den ökning av antalet anställda i tjänstemanna- eller motsvarande ställning, som skett under senare år, kommer att fortsätta, medför detta, att de högre skolor, som utbildar tjänstemän, ingenjörer, lärare o. s. v. måste vidga basen för sin rekrytering. Under sådana förhållanden kan det knappast anses tillfredsställande med de föga ordnade och ocnhetliga möjligheter, som nu finns att utanför den allmänbildande skolan skaffa sig teoretiska förkunskaper för inträde i högre yrkesinriktade skolor.
Begåvade ungdomar, som valt 9 y, kan senare behöva skaffa sig en högre teo- retisk allmänbildning än de fått i enhetsskolan. Alldeles oberoende av vilken ut- bildning de fått i 9 y och vilken skola eller vilken arbetsplats de sedan kommit till, kan de vilja fortsätta sina studier vid en yrkesinriktad skola, som förutsät- ter högre allmänbildning, t. ex. tekniskt gymnasium, handelsgymnasium, sjuk— sköterskeskola, seminarium, socialinstitut, polisskola, eller söka sig till förvalt— ningstjänster, som kräver 9 a, 9 g eller motsvarande kunskaper.
De olika skolorna och arbetsplatserna lägger vikten vid olika ämnen. Några kräver framför allt kunskaper i matematik och naturvetenskapliga ämnen, andra i språk. Mera sällan behöver de sökande full kompetens i alla de ämnen, som ingår i realexamen eller senare i 9 a och 9 g.
Kompletteringsbehovet för 9 y-elevema
Folkskolan och enhetsskolan. Hittills har flertalet av dem som behövt komplet- tera haft den sjuåriga folkskolan som grund. De har i vissa för de olika högre skolorna väsentliga ämnen behövt fylla ut hela skillnaden mellan folkskolan och en avslutad realskolekurs. Under sådana förhållanden är det naturligt, att man för inträde till fackskolor och liknande lagt upp förberedande kurser, som om- fattar just de erforderliga ämnena. Dessa kurser med sikte på tekniskt läroverk, seminarium, socialinstitut, i något enstaka fall handelsgymnasium o. s. V. har ut- formats som allmänbildande kurser. Men genom den direkta inriktningen på en viss skolform har de också blivit i någon mån speciella. Förutsättningen för dessa förberedande kurser är, att eleverna har i stort sett samma kompletterings- behov, även om utrymme för bortval och individualisering givetvis måste ges även nu.
Jämförelse mellan ämnena på yrkeslinjen och de teoretiska linjerna i enhets— skolan. En studiebegåvad elev från 9 y kommer, som redan nämnts, att ha mind-- re att inhämta än de nuvarande folkskoleungdomarna för att uppnå samma teoretiska allmänbildning som 9 a— och 9 g-eleverna, även om kunskapsnivån ge— nomsnittligt kan antas bli lägre i 9 y än på de teoretiska linjerna.
I modersmål läses ungefär samma kurs på alla tre linjerna i nionde klassen. Den som gått i 9 y behöver således inte läsa in en större kurs för att komma i nivå med 9g-eleven. Däremot kan han behöva öka på sin beläsenhet på de olika kursavsnitten och öva upp sin förmåga att använda språket. Språkundervis— ningen och orienteringsämnena i 9 a och 9 g bör ge större säkerhet i det senare avseendet än man i regel kan uppnå i 9 y.
I princip samma kurser på alla tre linjerna omfattar också ämnena sam- hällskunskap, geografi och biologi. I samhällskunskap kan 9 y-eleven till och med genom sin kont-akt med det praktiska livet och genom den mera fullödiga yrkesorienteringen i klass 8 ha större kunskaper och i varje fall rikare erfa- renheter.
I matematik undervisas klass 9 a och 9 g i fyra veckotimmar. Eleverna kan välja mellan två alternativkurser, en med tonvikten på algebra och geometri och en med tonvikten på aritmetik och »samhällsräkning». I 9 y får de allra flesta eleverna åtminstone två veckotimmar undervisning i läkning. I praktiken kan denna undervisning komma att omfatta betydligt mera, genom att tillämp— ningsräkning ingår i andra yrkesteoretiska ämnen. Denna undervisning är emel— lertid inriktad speciellt på det yrkesområde eleven valt. Eleverna i avdel— ningar för jordbruk och skog, handel och husligt arbete samt i de olika yrkes- avdelningarna för industri och hantverk, har således olika kunskaper i räkning. Den ena är ganska hemma i procent- och ränteräkning, den andra i geometri och planimetri, den tredje har tränat upp sin förmåga i de fyra räknesätten. För de flesta gäller emellertid att de läst en snävare kurs än eleverna i 9 a och 9 g. Om 9 y-eleven fortsatt sin utbildning i en yrkesutbildande skola av något slag, kan hans kunskaper i matematik emellertid mycket väl ha förts fram längre än i 9 g.
I fysik och kemi läser eleverna i 9 a och 9 g sammanlagt tre och en halv veckotimme. Eleverna i vissa avdelningar i 9 y får också undervisning i fysik och kemi fast med mera speciell inriktning. Om de fortsätter sin utbildning i en verkstadskurs får de ytterligare, fortfarande dock specialinriktade, kunska— per i dessa ämnen. Detsamma gäller eleverna i skolor för jordbruk och skogs- bruk och i viss mån för husligt arbete. I den mån dessa elever söker till sko- lor, där man fordrar kunskaper i fysik och kemi motsvarande enhetsskolans teoretiska linjer, måste de, liksom de ungdomar som slutat sin skolmässiga ut— bildning i 9 y, skaffa sig ytterligare kunskaper i dessa ämnen. I allmänhet får man nog förutsätta att hela 9g-kursen behöver inhämtas.
De främmande språken är de ämnen, där skillnaden i kunskaper mellan eleverna i 9 y och på enhetsskolans teoretiska linjer är störst. I engelska har alla elever läst de tre första årens grundläggande kurs. Den som lämnat ämnet efter sjunde klass, d. v. s. i trettonårsåldern, och sedan inte alls sysslat med det förrän han framemot tjugoårsåldern eller senare kanske tvingas att ta upp det
på nytt, har ganska mycket att inhämta. I åttonde och nionde klasserna läser man engelska i sammanlagt sju veckotimmar. Man hinner således få god övning i att förstå och använda språket, och man har fått lära sig det viktigaste av syntaxen. Det kan emellertid mycket väl tänkas, att 9 y-eleven läst lika mycket engelska som 9 a-eleven. Han kan ha valt ämnet i åttonde klassen i stället för ett praktiskt tillvalsä'mne, och han kan ha fortsatt sina studier i nionde klassen på de timmar, som ägnas åt fritt valt arbete. Man får således räkna med mycket olika behov av komplettering i engelska. Den ena behöver läsa in en kurs på 250 timmar, den andra en på 140, under det att den tredje behöver repetera kursen och träna upp sin förmåga att använda språket. En fjärde kan ha fullt tillräckliga kunskaper.
I tyska ligger det annorlunda till. Undervisningen i detta ämne är aldrig obligatorisk. Många. ungdomar, som inte är klart inställda på en teoretisk stu- diegång, kommer att finna det onödigt betungande med ytterligare ett främ- mande språk. Men det kan också finnas 9 y—elever, som läst ämnet i sjunde klassen och även sådana, som läst det både i klass 7 och klass 8. I 9 y ryms tyska "knappast annat än på handelslinjen, även om möjligheten finns att läsa ämnet som fritt valt arbete vilken yrkeslinje man än valt. Undervisningen i tyska i klasserna 7—9 omfattar sammanlagt femton veckotimmar. Den som inte haft tillfälle att läsa ämnet tidigare, måste således läsa in en kurs på ungefär 550 timmar. För andra kan den kurs som fattas, uppgå till 300—400 timmar.
Franska blir ett helt nytt ämne. Men här omfattar undervisningen bara tre veckotimmar i nionde klassen, d. V. 5. 100—125 timmar.
Ytterligare två ämnen återstår, där eleverna i 9 y läst en mindre kurs, näm- ligen historia och kristendomskunskap. I historia har de emellertid i och med åttonde klassen fått en avslutad fastän kortfattad framställning av svensk och allmän historia. I nionde klassen börjar man om och läser då en fylligare kurs. I 9 a och 9 g behandlas antikens historia och längdsnitt av t. ex. hembygdens hi- storia. Ämnet omfattar inte mer än två veckotimmar. Det är således en liten kurs, som därtill i sina huvuddrag redan är känd även för eleverna i 9 y —— fast de kan ha glömt det mesta. I kristendomsundervisningen behandlas i 9 a och 9 g »kristna tros— och livsfrågor med beaktande av nutida problemställningar». I huvudmomenten anges, att livsåskådningsfrågor i 9 y bör tas upp i samband med undervisningen i modersmål, samhällskunskap och biologi. Ämnet kris- tendomskunskap omfattar två veckotimmar på de teoretiska linjerna.
De viktigaste kompletteringsämnena. Som kompletteringsämne kan man nästan helt bortse från kristendomskunskapen, då ämnet fordras endast för inträde i folk- och småskoleseminarier. Även historia torde mera sällan behöva förekom- ma som kompletteringsämne. Bland språken torde franskan komma att bli det minst efterfrågade, även om det fordras i vissa fall, t. ex. om man söker an-
ställning som telegrafelev. De viktigaste kompletteringsämnena blir således ma— tematik, där man får räkna med en kurs på omkring 100 timmar, d. v. s. mind- re än klass 9 g, fysik och kemi, där man får räkna med högst 150 timmar, (1. v. s. kursen i 9 g, engelska där kompletteringsbehovet troligen blir mera skiftande än i de andra ämnena, från en kort repetitionskurs till en kurs på kanske 250 timmar, och slutligen tyska, där man nog ofta får räkna med hela kursen i klasserna 7—9, (1. v. s. 550 timmar. Därtill kan komma en övningskurs i moders- målet, särskilt muntlig och skriftlig framställning samt litteraturläsning.
Kom pletteringsbehovet med hänsyn till olika, fortbildningslinjer. Grupperar man kompletteringsämnena med hänsyn till olika skolor och arbetsplatser, blir matematik, fysik, kemi de viktigaste ämnena för sökande till tekniska facksko— lor, sjuksköterskeskolor och vissa lägre förvaltningstjänster. För sökande till tek— niska gymnasier tillkommer engelska och tyska. Sökande till handelsgymnasier, post och telegraf måste framför allt ägna sig åt matematik och främmande språk. Vid socialinstituten är de humanistiska och samhällsbetonade ämnena viktigast, under det att blivande seminarieelever och studerande vid allmänt gymnasium, praktiskt gymnasium och gymnasium för vuxna nog i allmänhet måste skaffa sig kompetens i samtliga ämnen. Som redan framhållits, är det emellertid sannolikt, att sökande till en och samma högre skola har olika be- hov av komplettering både i fråga om ämnen och i fråga om kurs i de olika ämnena.
Tillgodoseende av kompletteringsbehovet för 9 y-elevema
Kompletteringskurse'r i enhetsskolan. Enhetsskolans genomförande kommer, som här visats, att väsentligt förändra kompletteringsbehovet. Det som behöver fyl- las ut i kunskapshänseende minskar betydligt och blir dessutom genom val- möjligheterna på enhetsskolans högstadium gan-ska olika för olika individer. Samtidigt som den kunskapsmängd, som behöver kompletteras blir mindre, är det möjligt, att flera personer lockas att komplettera, eftersom kompletteringen som sådan kommer att kräva mindre arbete och mindre kostnader, och möjlig— heterna till eventuell högre utbildning således ligger närmare.
För ungdomar, som omedelbart efter eller kanske t. o. m. under det de går i 9 y kommer underfund med att de vill söka till en skola, som bygger på 9 a eller 9 g, erbjuder kompletteringen inte något större problem. De bör kunna få tillfälle att helt enkelt läsa in skillnaden mellan 9 g och den kurs de läst i klass 8 och klass 9 y vid den enhetsskola, som de gått i under skoltiden.
Allmänbildande undervisning i yrkesskolorna. Ur åtskilliga synpunkter skulle det naturligtvis vara sympatiskt, om en teorikurs i allmänna ämnen motsva- rande klass 9 a kunde läggas in i de grundläggande heltidskurserna vid de yrkesutbildande skolorna. I den mån dessa är ett-åriga och således motsvarar
klass 9 y får det emellertid anses uteslutet med ytterligare obligatorisk teori- undervisning än som nu förutsatts. I de fleråriga kurserna bör det finnas ut— rymme för en större allmänbildande kurs. Men denna kurs bör för det stora flertalet elever helst anknytas till den praktiska undervisningen, samtidigt som den bör ge en fortsatt samhällsorientering. En sådan anordning av den all- mänbildande undervisningen i de fleråriga heltidskurserna stämmer också med våra synpunkter i kapitel 1.
De elever, som väljer 9 y och sedan fortsätter i en yrkesskola, gör detta i av- sikt att skaffa sig en god grund för arbete i näringslivet. Man får då också för- utsätta, att de på yrkesskolstadiet är mest tilltalade av en övervägande prak- tisk skolgång och inte hågade att ägna all för mycken tid åt teoretiska studier.
Skillnaden mellan enhetsskolans teoretiska linjer och yrkeslinje är, som fram— går av den föregående framställningen, inte på långt när så stor som mellan den nuvarande folkskolan och realskolan. Detta hindrar inte, att man antingen skulle tvingas att förlänga studie—tiden eller också väsentligt inskränka den yrkesmässiga utbildningen, om alla elever i yrkesskolorna skulle föras lika långt i allmänkunskap som elever i 9 &. Ingen av dessa utvägar kan vara särskilt lockande för yrkesskoleleverna. Man får anta, att bara ett fåtal elever i yrkes- utbildande skolor och kurser, som bygger på enhetsskolans klass 9 y, kommer att fortsätta sin utbildning vid skolor, som kräver andra teoretiska kunskaper än dem som ges i 9 y och i yrkesskolan i anslutning till den praktiska utbild— ningen. Det är också ganska klart, att inte alla, som på ett senare stadium behöver Öka på sin allmänbildning utöver klass 9 y, har gått i någon form av yrkesskola. För dessa före detta 9 y-elever måste det under alla förhållanden finnas kompletteringskurser.
Det förefaller som om skälen mot en mera väsentlig ökning av allmänbild— ningsstoffet i yrkesskolorna utöver klass 9 y och en viss fortsatt, övervägande samhällsorienterande, undervisning om ett par veckotimmar skulle vara så starka, att man hellre bör söka andra vägar att meddela ytterligare allmän- bildande undervisning i den mån sådana studier visar sig önskvärda eller nöd- vändiga. Man får också anta, att behovet av kompletterande teoriundervisning uppstår först på ett senare stadium, sedan eleven fått en mera ingående kontakt med förhållandena på en arbetsplats. Vidare måste man som sagt förutsätta, att en del förutvarande 9 y-elever, som aldrig gått i yrkesskolor, också kan vilja skaffa sig högre utbildning.
Om vi således avvisar tanken på en kraftigare ökning av den obligatoriska allmänbildande undervisningen i yrkesskolornas heltidskurser, betyder inte det— ta, att vi anser denna undervisning ligga utanför yrkesskolornas uppgifter. Tvärtom bör yrkesskolorna för att bli ett led i en ungdomsskola med olika linjer, så långt möjligt ge tillfälle till allmänbildande studier för alla elever, som önskar det. Men dessa studier bör ligga utanför den obligatoriska kursen i heltidsavdelningarna.
Former för den kompletterande undervisningen. Det stora flertalet ungdomar, som kan behöva komplettera sina kunskaper, torde först på ett senare stadium, flera år efter det de lämnat den allmänbildande skolan och yrkesskolan, kom— ma underfund med att de skulle vilja fortsätta sina studier. De har då i vissa avseenden skaffat sig större kunskaper än 9 y gett dem. Men de kan också ha glömt bort en hel del kunskaper, som de behöver ha aktuella för att kunna följa undervisningen i en fackskola.
Hittills har kompletteringsstudierna för utbildning vid olika högre skolor — med undantag av studenternas kompletteringskurser —— i allmänhet betraktats som ett problem för varje skoltyp. I folkhögskolorna och de fåtaliga, i regel privata, läroverken för vuxna har visserligen sökande till flera olika högre sko— lor funnit en möjlighet att fylla luckorna i sina kunskaper. Likaså utnyttjas korrespondensinstitutens kurser av studerande från vitt skilda områden. I den mån det allmänna eller enskilda personer anordnat kompletteringskurser har det emellertid oftast varit med sikte på vissa bestämda elevkategorier.
I en del fall kan det tänkas, att utbildningsbanor, som nu bygger på real- examen eller motsvarande kunskaper, skulle kunna stå öppna för elever från klass 9 y. Det bör i varje fall undersökas, om man inte i vissa fall, t. ex. i kur- ser för lägre förvaltningstjänstemän och vissa vårdnadsyrken, utan men för undervisningen skulle kunna ta emot ungdomar från 9 y. Eventuellt skulle en viss ökning av kursen nedåt kunna göras på de punkter, där ökade grund- läggande kunskaper vore nödvändiga.
I de fall då fristående kompletteringskurser måste erbjudas, kan dessa ord- nas på två sätt, antingen
1. som preparandkurser med sikte på en viss skolform i likhet med prepa- randkurserna för sökande till högre tekniska läroverk eller
2. som fristående ämneskurser i likhet med kompletteringskurserna för stu- denter.
Preparandkurser. En viss specialinriktning mot en högre skola kan naturligtvis vara av värde för eleverna redan på kompletteringsstadiet. De anser sig bundna till en viss bana och har största intresset för det som mera direkt knyter an till denna bana. Även i fortsättningen torde man i anslutning till vissa fackskolor med stark tillströmning av sökande med bristfällig teoretisk kompetens böra läg- ga upp förberedande kurser, som omfattar i stort sett kursinnehållet i 9 g i de för fackskolan väsentliga ämnena. Dessa kurser skulle närmast rikta sig till ele- ver, som redan från och med sjunde eller åttonde klassen givit sitt skolarbete en så praktisk yrkesinriktning som möjligt. Men de kan naturligtvis också ha en uppgift att fylla ifråga om elever, som behöver repetera viktiga delar av kurser de läst för flera år sedan och senare inte sysslat med. Förberedande kurser av detta slag blir således, trots att de ger framförallt allmänbildning, huvudsakligen
ett led i en fortsatt yrkesutbildning och får därigenom en viss specialinrikt— ning. Det förefaller då lämpligast att kurserna förläggs antingen till respektive fackskolor eller till yrkesskolor, som har en naturlig anknytning till fackskolan.
Kompletterande ämneskurser. Genom att de förberedande kurserna får en spe— ciell inriktning, går eleverna miste om en del av den bredare allmänbildning, som deras kamrater från enhetsskolans teoretiska linjer fått del av. En sådan bredare allmän orientering kan givetvis vara av stort värde i den fortsatta yrkesutövningen. I kompletteringskurser, där man för samman sökande till flera olika fackskolor, är det naturligt, att man inom de olika ämnena ger hela kursen i 9 g. För många ungdomar torde förberedande kurser med sikte på viss fackskola bli onödigt omfattande både ifråga om antalet ämnen och i frå- ga om kursinnehållet i en del av ämnena. Dessa ungdomar är bättre betjänta av möjligheter till komplettering av enstaka ämnen fram till den kompetens som 9 g ger. Andra åter kan vilja skaffa sig 9 g-kompetens i samtliga skolämnen. Ämneskurser av detta slag skulle ta emot sökande till flera olika fackskolor och skulle ha som syfte att ge en undervisning utan speciell yrkesinriktning. Kom- pletteringsstudierna skulle således i detta fall betraktas som ett för skilda ung— doms- och yrkesgrupper jämförligt problem.
Frågan blir då, hur ämneskurserna lämpligen skall organiseras. I de fall, då yrkesskolan har möjligheter att anställa kompetenta lärarkrafter, är det säkerligen ur de yrkesengagerade elevernas synpunkt mest tilltalande att få läsa de allmänbildande ämnen, som kan behövas, i anslutning till yrkesstudierna. Kanske får de eller har fått sin fackmässiga utbildning i yrkesskola. Under alla förhållanden innebär studier vid yrkesskola för dessa ungdomar en fort- bildning i yrket och en förkovran för avancemang inom yrket. I varje fall bör det vid större yrkesskolor med ett flertal heltidsavdelningar finnas möjligheter till sådana kompletterande studier. Detta är också i full överensstämmelse med de principer, som vi uttalat oss för i kapitel 1.
En annan möjlighet för kompletterande ämneskurser är givetvis korrespon— densundervisningen, som säkerligen kan få ännu större betydelse än hittills just för kompletteringsstudier. Korrespondensundervisning enbart är emellertid för åtskilliga studerande ganska svårt att genomföra. En kombination av korrespon- densundervisning och kortare perioder av muntlig undervisning skulle säkerli- gen för många framstå som en lämpligare form. Studier av detta slag skulle med fördel kunna bedrivas av elever vid folkhögskolor, där man bör ha möj— ligheter att genom skolans lärare få en viss muntlig undervisning även vid si- dan av den egentliga folkhögskolekursen. Kombinerad korrespondens— och munt- lig undervisning kan också knytas till andra skolor än folkhögskolor, t. ex. till de allmänna gymnasierna och i några fall till fristående skolor för vuxna, så- som i det förslag till läroverk för vuxna, som framlagts av skolöverstyrelsen.
I universitets- och högskolestäderna kan ämneskurser med vanlig under—
visning utom till yrkesskolorna också förläggas till folkuniversitetet. I andra städer kan de knytas till de allmänna gymnasierna. På landsbygden kan sådana kurser även med helt muntlig undervisning förläggas till folkhögskolor, i den mån skolans övriga verksamhet ger utrymme för det.
På vilket sätt de erforderliga kunskaperna än inhämtats — vid enhetsskola eller gymnasium, vid yrkesskola, folkhögskola, folkuniversitetet eller per kor- respondens — bör eleverna ges tillfälle till en prövning av sin kompetens inför en tentator, som är auktoriserad att avge ett betyg, som kan jämställas med betyg från enhetsskolans 9 g. Kompletteringskursemas förläggning under dagen och veckan. Flertalet av ele- verna både i förberedande kurser och ämneskompletteringskurser kommer tro- ligen att jämsides med studierna ha yrkesarbete, även om en del av dem kan- ske är elever i heltidskurser vid yrkesskolorna. Kompletteringskurserna måste därför läggas så att eleverna orsakas minsta möjliga ekonomiska avbräck. Som framhållits i andra sammanhang i detta betänkande, bör emellertid kvällsstu- dier såvitt möjligt undvikas. Något krav på avlönad ledighet från arbetet, som för deltagande i yrkeskurser, torde knappast kunna uppställas i detta fall. Vill man komma ifrån kvällsundervisning, får man därför välja de tider på dagen och i veckan, då eleverna utan alltför stora svårigheter och kostnader kan vara fria och då de samtidigt är pigga och receptiva. Några timmar på morgnarna eller i anslutning till lunch- eller middagsrast samt kanske lördagar synes vara lämpliga tider att pröva för de kompletterande kurserna.
Sammanfattning
Även efter enhetsskolans genomförande får man räkna med ett visst behov av kompletteringsstudier. Man kan inte i alltför hög grad öka allmänbildnings- stoffet i de olika grundläggande skolorna och kurserna för yrkesutbildning utan att detta får menliga följder för den egentliga yrkesutbildningen eller förlänger utbildningstiden väsentligt. I några fall torde man utan men för utbildningen kunna komma fram till förändrade villkor för antagningen vid högre skolor och kurser, så att vissa kurser, som nu bygger på realexamen eller motsvarande kunskaper, i fortsättningen kan stå öppna för elever från 9 y. I andra fall måste man vidhålla kravet på. högre teoretisk underbyggnad. Enhetsskolan kommer att medföra, att kompletteringsbehovet blir mera varierande än nu, samtidigt som det kunskapsstoff, som måste inhämtas, blir avsevärt mindre omfattande.
Det förefaller rimligt att betrakta frågan om kompletteringsstudier som ett för skilda ungdoms- och yrkesgrupper likartat problem. I vissa fall tillgodo- ses behovet av komplettering bäst genom förberedande kurser med speciell inriktning, såsom nu förekommer för inträdessökande till högre tekniska lä—
roverk, seminarier, handelsgymnasier o. s. v. I andra fall fylles behovet lättast genom studier i enskilda ämnen. De förra kurserna torde böra förläggas 1 an- slutning till fackskolorna eller till skolor som samarbetar med dessa, t. ex. yrkesskolor för sökande till tekniska läroverk och handelsgymnasier. De senare kurserna, ämneskurserna, bör stå öppna för sökande till olika slag av högre skolor och bör således anknytas till olika slag av skolor såsom läroverk för vuxna, folkuniversitet, allmänna gymnasier och folkhögskolor samt för elever, som är engagerade i yrkeslivet och vill fortsätta sina studier vid en högre _vr- kesutbildande skola, till lokala eller centrala yrkesskolor. Korrespondens- undervisning bör utnyttjas i kompletteringskurserna, dels i form av van- liga korrespondenskurser, dels i form av kombinerade studier. Tillfälle till prövning av kompetensen bör ges inför en tentator, som är auktoriserad att avge betyg, som kan jämställas med betyg från 9 g.
KAPITEL 11
Den kvinnliga ungdomens yrkesutbildning
Inledning
Y rkesutbildningssakkunnigas direktiv. Enligt de direktiv, som ordföranden i 1946 års skolkommission utfärdade för yrkesutbildningsdelegationen och som även gäller för 1952 års yrkesutbildningssakkunniga, bör speciell uppmärksam- het ägnas den kvinnliga ungdomens yrkesutbildning. »Delegationen torde här», säger direktiven, »böra icke endast överväga frågan om en utbyggnad av utbild- ningsmöjligheterna på nuvarande såsom kvinnliga betraktade utbildningsbanor och åtgärder att hos den kvinnliga ungdomen öka intresset för dessas utnytt- jande utan över huvud taget underkasta den inom yrkesutbildningen tillämpade könsuppd-elningen av yrken och arbetsområden en omprövning». Kvinnornas väg till förvärvsarbete. Kvinnoarbetet på den allmänna arbetsmark- naden har i stort sett utvecklats jämsides med industrialiseringen. När kvinnorna först började komma in på arbetsmarknaden var yrkesarbetet för många av dem — och är på sina håll fortfarande — en sysselsättning i väntan på äkten- skapet. ltIen redan bland de första generationerna yrkeskvinnor fanns åtskilliga, som betraktade yrket som en livsuppgift och kämpade en hård kamp mot famil- jens och samhällets fördomar för rätten till utbildning och arbete för sig själva och andra liktänkande kvinnor.
Från 1870 till 1950 har antalet kvinnor i förvärvsarbete utanför det husliga (inkl. lanthushåll) arbetsområdet ökat från cirka 16 000 till cirka 675 000, d. v. &. mer än 40 gånger så många kvinnor arbetar nu utanför personhushållen som 1870. Under samma period har folkmängden ökat med drygt två tredjedelar. Vi har således idag rent kvantitativt en helt annan situation ifråga om kvinnor- nas betydelse på arbetsmarknaden. Även kvalitativt har kvinnan visat sig mäktig förstklassiga arbetsprestationer på snart sagt alla områden. Trots detta har flertalets inställning till arbetet som en tillfällig sysselsättning för kvinnan i vissa avseenden kommit att dominera över de mera yrkesmedvetnas ambition. Den har småningom både hos arbetsgivarna och hos många kvinnliga arbets- tagare kommit att bilda en tradition, som blivit normgivande för huvudparten av den kvinnliga arbetskraftens inställning till utbildningen liksom för kvin— nornas lön och avancemangsmöjligheter på de flesta områden, där både manliga och kvinnliga arbetstagare sysselsättes.
Under vissa perioder, såsom de stora krigen, blev det emellertid för samhället ett direkt intresse att rekrytera många yrken med kvinnor i så stor utsträckning
som möjligt och sysselsätta dem med så skiftande arbetsuppgifter som möjligt. För att detta skulle kunna ske anordnades bland annat beredskapskurser och omskolningskurser av olika slag. Enbart i Sverige utbildades under det senaste världskriget ungefär 2000 kvinnor för olika produktions- och serviceyrken i sådana kurser. Men det räcker inte med utbildningen. För att intressera kvin- norna att stanna kvar i krigstidsarbetena måste också arbetsförhållandena göras så gynnsamma som möjligt för den kvinnliga arbetskraften.
Verkställda utredningar
Frågan om den kvinnliga ungdomens ställning på arbetsmarknaden och i samband därmed också dess yrkesutbildning har varit föremål för en hel rad utredningar under senare år. Samtliga dessa utredningar visar det nära. sam- bandet mellan kvinnornas allmänna inställning till yrkesarbetet a ena sidan och deras uppgifter i hemmet å den andra.
LO:s kvinnoutredning. Den första stora organisation, som i anslutning till det andra världskriget tog upp frågan om kvinnolönerna och kvinnornas arbetsför- hållanden var landsorganisationen, som i sin kvinnoutredning (1945) anslöt sig till den i arbetarrörelse-ns efterkrigsprogram uppställda principen om lika lön för lika prestation. En förutsättning för en sådan likställighet i lönehänseende vore givetvis att män och kvinnor också hade lika rätt till arbete och utbildning. Man pekade bland annat på vikten av ökad yrkesutbildning för kvinnorna och framhöll, att yrkesutbildningsväsendet borde inställas på att bana väg för kvinnorna på nya arbetsområden. Lönesystemet i kollektivavtalen borde utfor- mas så, att det stimulerade utbildningsintresset, och socialpolitiken borde inriktas på att göra det lättare för de kvinnor, som så önskade, att ha både barn och förvärvsarbete.
TCO:s likalönskommitté. Även tjänstemännens centralorganisation tillsatte en likalönskommitté, som i slutet av 1946 framlade ett arbete under titeln Lika
arbete -— lika lön.
Arbetsmarknadskommitténs kvinno'utredning. Som en fortsättning på landsor- ganisationens kvinnolönebetänkande kom arbetsmarknadskommitténs kvinno- utredning, som var gemensam för landsorganisationen och svenska arbetgivare- föreningen. Detta betänkande innehöll åtskilliga sifferuppgifter om den kvinnliga arbetskraftens ställning och insatser på arbetsmarknad-en. Man konstaterade, att kvinnolönerna utgjorde i genomsnitt cirka 75 procent av de manliga lönerna. Bien man visade bland annat också att frånvarofrekvensen var ungefär dubbelt så hög för kvinnliga som för manliga anställda i olika åldrar och lönelägen.
En mycket stor del av den kvinnliga frånvaron utgjordes emellertid av permis- sion för vård av barn eller andra anhöriga. Kvinnornas genomsnittliga yrkesverk- samma tid beräknades till 17 år mot ungefär 40 för männen. Vidare belyste man genom enkäter bland arbetsgivarna kvinnornas inställning till arbetet. Man fann dem vara mindre intresserade och ansvarsmedvetna än männen och mindre inriktade på avancemang.
De åtgärder som rekommenderades för en utjämning mellan männens och kvinnornas ställning begränsades inte bara till lönefrågan. Man framhöll, att lönen givetvis måste vara beroende av sådana faktorer som frånvaro från arbetet och allmänt uppträdande på arbetsplatsen. De faktorer och åtgärder, som främst ansågs vara av betydelse för att i olika avseenden åstadkomma större jämställd— het på arbetsmarknaden var yrk-esutbildningen, rationaliseringen av hemarbetet, omhändertagande var barnen, butiksstängningslagstiftningen, beskattningen och socialpolitiken samt arbetstiden. Betänkandet utmynnar i ett förslag om en för arbetsmarknadsparterna gemensam kommitté, som skulle följa utvecklingen på arbetsmarknaden för kvinnornas vidkommande och stimulera till nödvändiga åtgärder.
Likalönskommitténs betänkande. Det hittills sista betänkandet i fråga om kvinnornas ställning på arbetsmarknaden är likalönskommitténs betänkande (SOU 1953:18), som behandlar den kvinnliga arbetskraften i jämförelse med den manliga inom det statliga lönesystemet. Likalönskommittén anser, att man inom det statliga lönesystemet bör eftersträva ett fullständigt genomförande av likalönsprincipen men man framhåller också, att den privata arbetsmark- nadens värdering av olika arbetsuppgifter måste få en viss inverkan på genom- förandet.
Internationella arbetsbyråns konvention. På det internationella planet har frå— gan om den kvinnliga arbetskraft—en senast behandlats av internationella arbets- byrån i en konvention som antogs 1951. Konventionen har icke ratificerats i Sverige, där statsmakterna icke vill påverka arbetsmarknadsparternas fria av- talsförhandlingar.
Kvinnornas möjligheter till utbildning och arbete
Utbildningsmöjlz'gheter i skolor för kvinnor. Det finns inte några principiella hinder för kvinnor att skaffa sig skolmässig yrkesutbildning, d. v. s. utbildning i yrkesutbildande skolor, av vad slag det vara må.1 De påtagliga bristerna ifråga
1 Däremot kan flickor inte få vanlig militärutbildning. Även vissa andra statliga utbildnings- banor, t. ex. inom järnvägen, är i praktiken stängda för dem.
om utbildningsmöjligheterna för kvinnor på olika yrkesområden ligger inte i själva skolsystemet som sådant utan snarare i den praktiska utformningen, som inte i tillräcklig grad tagit hänsyn till kvinnornas behov vare sig när det gäller yrkesvärlden i allmänh-et eller när det gäller de mera traditionellt kvinnliga yrkes— och arbetsområdena. Alla yrkesutbildande skolor på alla stadier är stadgeenligt öppna för både män och kvinnor. Åtminstone under senare år har man inom yrkesskolväsendet tillämpat denna grundsats. En flicka kan lika väl skriva in sig i en avdelning för metallarbetare eller bleck- och plåtslagare som i en husmodersskola eller en handelskurs. D-et har förekommit att flickor blivit avrådda, när de sökt till sådana kurser, men det har i så fall inte varit av principiella skäl utan har berott på att anordningarna i och omkring skol- verkstaden varit sådana, att man inte lämpligen kunnat undervisa pojkar och flickor tillsammans eller helt enkelt därför att en ensam flicka —— större är i allmänhet inte tillströmningen av kvinnor till dessa kurser — skulle kunna vålla svårigheter i avdelningens disciplin.
Även om flickorna tas emot i yrkesskolorna kan det emellertid i praktiken vara ganska meningslöst för en flicka att skaffa sig en skolmässig utbildning, t. ex. som bokbindare eller körsnär, eftersom hon inte kan räkna med att få anställning inom yrket på samma villkor som manliga yrkesmän med samma utbildning.
Vi kan inte finna, att några principiella ändringar i uppläggningen av kurserna vid yrkesskolorna —- det område som vår utredning närmast berör —— behöver vidtas för att särskilt tillgodose behovet av utbildning på olika yrkesområden för den kvinnliga ungdomen. Vi har i alla våra förslag utgått från att alla avdelningar och kurser inom yrkesskolorna skall vara tillgängliga för eleverna oavsett kön. Inte i något sammanhang har vi särskilt framhållit detta förhål- lande utan har betraktat det som en given sak. Vi har då också förutsatt, att man vid byggandet av nya skolor eller verkstadsavdelningar skall vidta sådana anordningar, att inte kursdeltagarna av praktiska skäl måste vara antingen endast pojkar eller endast flickor.
Inskränkningar i kvinnornas frihet på arbetsmarknaden. Även om det inte finns några hinder för flickorna att utbilda sig på vilket område de än skulle vilja, finns det dock andra inskränkningar i deras frihet på arbetsmarknaden. I avtalen finns vissa bestämmelser, som gör att en del yrken i praktiken är stängda för kvinnor och att vissa arbeten inom andra yrken endast får utföras av män. Också arbetarskyddslagen gör vissa begränsningar i kvinnoarbetet. De inskränk- ningar, som förekommer ifråga om kvinnoarbetet i avtal och lagar, har givetvis inte tillkommit för att hindra kvinnorna från att utföra arbete eller inneha tjänster, som de möjligen skulle vara lämpade för, utan för att skydda dem från särskilda risker och påfrestningar i arbetet.
Vi har inte anledning att närmare gå in på de allmänna förhållandena ifråga om kvinnornas yrkesarbete. Vi anser emellertid i likhet med likalönskommittén att full likställighet bör råda ifråga om mäns och kvinnors rätt till arbete och utbildning av olika slag.
Avtalens lönebestämmelser. Varken lagstiftningen eller de inskränkningar ifråga om möjligheterna till arbeten av olika slag, som förekommer i avtalen torde emellertid verka nämnvärt hämmande på utvecklingen av kvinnoarbetet. Där- emot har säkerligen avtalens lönebestämmelser, d. v. s. de standardiserade löne- satserna, som i regel innebär lägre lön för kvinnor än för män, vid sidan av de sociala förhållandena och beskattningspolitiken avgörande betydelse för möjlig- heterna att åstadkomma likställighet mellan män och kvinnor på arbetsmark— naden.
Bakgrunden till avtalens utformning i detta avseende har redan berörts. Kvin- norna har som huvudansvariga för vården av hem och familj kommit att uppvisa i genomsnitt kortare anställningstid, högre frånvarofrekvens och sämre yrkes— utbildning än den manliga arbetskraften, vilket allt gör att företagarens inves- teringar i lokaler och maskiner blir sämre utnyttjade av kvinnorna än av männen. Det är emellertid giv-et, att den kvinnliga arbetskraftens arbetsinsatser inte genomgående är sämre än den manligas med motsvarande arbetsuppgifter. En del kvinnor uppnår bättre arbetsresultat och har lägre frånvarofrekvens än genomsnittet för den bättre fjärdedelen av männen, under det att en del män gör en sämre arbetsprestation och är mera borta från arbetsplatsen än genom- snittet för den sämsta fjärdedelen bland kvinnorna. På vissa arbetsuppgifter uppnår kvinnorna även genomsnittligt en bättre arbetsprestation än männen.
Med hänsyn till de faktiska förhållandena och kvinnornas lägre genomsnitts- prestation kan man inte utan vidare plädera för »lika lön för män och kvinnor». En ändring av avtalen ifråga om kvinnolönerna synes förutsätta en fullständig omläggning av hela lönesättningssystemet på ett sådant sätt, att större hänsyn kan tas till den individuella arbetsprestationen.
En mycket viktig fråga i detta sammanhang är möjligheterna att på ett annat sätt än nu i allmänhet sker låta graden av yrkesutbildning få inflytande på lönen. På denna punkt torde arbetsvärderingen kunna bli av betydelse, eftersom såväl yrkeskunnighet som praktisk och teoretisk yrkesutbildning är en av de faktorer, som bedöms vid arbetsvärderingen. Det förefaller sannolikt, att både män och kvinnor får större intresse för att skaffa sig utbildning, om denna leder till högre betalning. I synnerhet borde det kunna verka stimulerande på kvinnorna att skaffa sig utbildning, om befordringstjänster inte bara rent prin- cipiellt utan även i praktiken stode öppna för dem på samma villkor som för deras manliga kamrater. Man har nu bland arbetsgivarna i allmänhet den upp- fattningen, att den kvinnliga arbetskraften inte uppskattar de möjligheter till
en allroundutbildning, som på vissa arbetsplatser erbjudes de kvinnliga anställda. Man menar också, att kvinnorna är obenägna att binda sig för längre tid och hellre stannar på ett arbete, där de har fullständig frihet att sluta när som helst, än de åtar sig mera kvalificerat arbete, där de också blir mera bundna ifråga om permission, uppsägningstid m. m. Kvinnorna å sin sida har många gånger en känsla att vidareutbildning inte lönar sig, därför att avancemangs— tjänsterna ändå besätts med män.
Det är givet, att den kvinnliga arbetskraftens inställning till arbetet och arbetsgivarnas inställning till den kvinnliga arbetskraften hcla tiden betingar varandra. Avtalens lönebestämmelser och de i praktiken sämre möjligheterna till avancemang för kvinnorna beror på att kvinnorna visat sig mindre effektiva och mindre ambitiösa i yrket än männen. Men dessa bestämmelser och förhållan- den har i sin tur lett till att en mindre ansvars- och yrkesm-edveten inställning konserverats hos nya generationer av kvinnlig arbetskraft. Det är lika riktigt att säga, att de sämre arbetsförhållandena bär skulden till kvinnornas inställ- ning till arbetet som att säga, att kvinnorna själva bär skulden till sina sämre arbetsförhållanden.
Kvinnorna och yrkesutbildningen
Man har småningom kommit fram till en helt annan syn på kvinnornas och i synnerhet husmödrarnas yrkesarbete utanför hemmet. Både tekniska och sociala förbättringar möjliggör på ett helt annat sätt än tidigare för även de gifta kvinnorna att ha förvärVSarbete utanför hemmet. I och med att de praktiska möjligheterna till förvärvsarbete vid sidan av hemarbetet ökar, borde också lusten att utnyttja möjligheterna bli större. Det är givet, att arbets- förhållandena och utsikterna till lön och avancemang har avgjord betydelse i detta sammanhang.
Y Tkesfost'ran i enhetsskolan. I och med att yrkesutbildning blir ett normalt led i skolans arbete, bör skolan — givetvis tillsammans med hemmet — på ett annat sätt än hittills hos både pojkar och flickor grundlägga en ansvarsmcd- veten inställning till arbetet (jfr kapitel 1). Yrkesvalet i klass 9 blir en ange— lägenhet, som rör flickorna i samma grad som pojkarna. Flickorna får samma rätt och samma möjligheter till utbildning som pojkarna. Ungdomarna får visserligen redan i skolan kontakt med arbetsmarknaden och dess värderingar. lVIen det är dock främst som elever i samma obligatoriska skola — inte som två könsskilda arbetstagargrupper —— som de väljer yrke och utbildning i enhetsskolan. Yrkesvägledningen i klass 8 gör inte någon skillnad på pojkar och flickor. Studiebesöken på olika arbetsplatser är lika mycket ett led i den all- männa samhällsundervisningen som i den mera speciella yrkesvägl-edningen och
bör därför samla pojkar och flickor till gemensamma besök. Enhetsskolan kom— mer också genom att låta pojkar och flickor hela skoltiden igenom arbeta jäm— sides i skolkök, slöjdsalar och skolverkstäder likaväl som i de vanliga klass— rummen och laboratorierna att kunna ge ungdomen en känsla av det naturliga i att män och kvinnor arbetar sida vid sida utan uppdelning efter kön men givetvis med fördelning av arbetsuppgifterna efter vars och ens personliga förutsättningar, anlag och intressen. Vi tror således, att den förändrade syn på fördelningen av arbetsuppgiftcrna i samhället, som arbetsmarknadskommitténs kvinnoutredning menar vara en förutsättning för en ändrad ställning för kvin- norna på arbetsmarknaden, bör kunna åstadkommas lättare och snabbare i enhetsskolan än i de hittillsvarande skolformerna. Vi anser också, att valet av yrke och utbildningsväg bör kunna ske mera fördomsfritt och mera med hänsyn till individuella. förutsättningar, när det sker inom den obligatoriska skolgången och utan alltför stark påverkan av förhållandena på arbetsmarknaden än när det som nu sker helt utanför skolan. Även inställningen till olika utbildnings- möjligheter inom yrkesskolorna bör bli en annan, när yrkesskolan som ett alter- nativ i klass 9 y blir ett led i den obligatoriska skolgången och inte som nu endast en instans på vägen ut i arbetslivet.
Kvinnorna i de kommunala yrkesskolorna (antal). Från olika håll har som sagt framhållits, att kvinnorna är mindre intresserade av att skaffa sig utbildning än männen. På de allra flesta arbetsplatser har den manliga personalen i all— mänhet bättre både praktisk och teoretisk yrkesutbildning, även om kvinnorna många gånger har bättre allmän skolunderbyggnad.
Siffrorna för elevfördelningen vid våra kommunala yrkesskolor ger emellertid, åtminstone vid första påseende, en helt annan bild av männens och kvinnornas intresse för yrkesutbildning. I mitten av 1930—talet utgjorde de kvinnliga elever- na cirka 55 procent av hela elevantalet och under senare hälften av 1940—talet 65—70 procent. Läsåret 1951/52 hade de kvinnliga eleverna vid yrkesskolorna stigit till i det närmaste tre fjärdedelar av hela elevantalet eller 73 procent. Antalet kvinnliga elever har således stadigt ökat. Huvudsakligen ligger denna ökning i kurser för husligt arbete. Från 1949/50 till 1951/52 har hela elevan- talet vid yrkesskolorna gått upp med cirka 11 500 och därav faller 8 800 inom husligt arbete.1 Industri och hantverk har minskat med cirka 1 300, men antalet kvinnliga deltagare i industri och hantverkskurser har trots detta ökat något. I handelskurserna ökade elevantalet med 4 000. Hela denna ökning utgörs av kvinnliga elever under det att de manliga var lika många läsåret 1951/ 52 som läsåret 1949/50. Det bör observeras, att siffrorna endast gäller de kommunala yrkesskolorna och således endast omfattar en del av den skolmässiga yrkesut- bildningen.
1 Härmed avses undervisning i matlagning, sömnad, barnavård och andra arbetsuppgifter på hemmets eller det husliga förvärvsarbetets område.
Antalet kvinnliga kursdeltagare vid de kommande yrkesskolorna arbetsåret 1951/52
Antalet kvinnliga Näringsgren 513591! 312225; kursdeltagare antal % Industri och hantverk ........... 22 445 2 673 12 Handel ................... 34 969 23 388 67 Husligt arbete ............... 63 749 62 109 97 Summa 121 163 88 170 73
Allt som allt fanns det 88170 kvinnliga kursdeltagare vid de kommunala yrkesskolorna läsåret 1951/52. Av dessa gick över 62 000 eller ungefär 70 pro- cent i kurser inom husligt arbete. Ungefär 23 400 eller drygt 26 procent gick i kurser för handel och 2 700 i kurser för industri och hantverk. Antalet kvinnliga kursdeltagare i kurser för husligt arbete utgör redan de något mer än hälften av hela antalet kursdeltagare vid yrkesskolorna. Om man räknar bort husligt arbete så utgör de kvinnliga eleverna ändå närmare hälften eller 45 procent av elevantalet inom industri och hantverk och handel tillsammans. Flertalet av dessa kvinnliga kursdeltagare återfinns som nyss visats i kurser för handel, men kurser för industri och hantverk har dock ungefär 12 procent kvinnliga kursdel- tagare.
En närmare granskning av hur deltagarna i kurser för industri och hantverk fördelar sig på olika yrken och yrkesområden visar, att ungefär hälften av de kvinnliga deltagarna går i kurser för utpräglade kvinnoyrken såsom sömmerskor, damfrisörskor, väverskor m. fl. En dryg fjärdedel av kvinnorna går i hemslöjds- betonade kurser. 13 procent finns i kurser för charkuterister, tvätt— och restau- rangpersonal, [fotografer, blomsterbindare, konditorer m. fl. yrken, som syssel- sätter både manlig och kvinnlig personal. Antalet kvinnliga kursdeltagare vid yrkesskolorna i kurser för sådana yrken är emellertid mycket lägre i förhållande till de manliga kursdeltagarna än relationen mellan manliga och kvinnliga syssel- satta inom dessa yrken. I kurser för sådana industri- och hantverksyrken som metallarbetare, bilmekaniker, möbelsnickare, tapetserare, målare m. fl. går 6 procent av de kvinnliga kursdeltagarna och resten, cirka 7 procent, återfinns i enstaka ämneskurser såsom svenska och främmande språk, bokföring, träd- gårdsskötsel m. m.
I kurser för handel uppgår de kvinnliga deltagarna till drygt två tredjedelar. Flertalet av dem besöker korta ämneskurser och lärlingskurser. En större del av de manliga än av de kvinnliga deltagarna går i heltidskurser för handel, men det relativa antalet kvinnliga deltagare i sådana kurser vid yrkesskolorna har ökat något under senare år. Trots detta måste man säga, att de kvinnliga
deltagarna i kurser för handel övervägande söker sig till de kortare kurserna, under det att de manliga i betydligt större utsträckning söker sig till mera kvali- ficerade kurser. Kvinnornas intresse för utbildning. Som siffrorna visar, utgör kvinnorna en stor majoritet av elever vid de kommunala yrkesskolorna, vilka svarar för ungefär tre fjärdedelar av all skolmässig yrkesutbildning i landet (om man ser till elevantalet). Kvinnornas egentliga utbildningsintresse kommer till synes på hemmets område, d. v. s. på det arbetsområde där kvinnan räknar med fort- satt sysselsättning i och med att hon väl kommit in på det. Siffrorna visar också hur nödvändigt det är, att kvinnan känner sig tillhöra ett område, för att hon skall få lust att skaffa sig utbildning för det. Flertalet elever i kurser på det husliga området är nämligen över 24 år, (1. v. 5. de har redan fått eller står i begrepp att skaffa sig ett eget hem. Utbildningen i de husliga avdelningarna vid yrkesskolorna är således i realiteten en utbildning, som leder till hemmet och bort från den öppna arbetsmarknaden. Detta gäller i varje fall det stora flertalet kurser inom dessa avdelningar och i synnerhet deltidskurserna. På det husliga området måste man emellertid skilja på utbildning av vanliga husmödrar och utbildning av kvinnor, som söker husligt betonat arbete utanför de enskilda hemmen. Det förra slaget av utbildning är förhållandevis väl tillgodosett, i varje fall ifråga om deltidskurser, som hittills rönt den största efterfrågan. Ut- bildningen av förvärvsarbetande inom de husliga yrkena har däremot mycket liten omfattning och är i stora delar av landet helt obefintlig. Utbyggnaden av de husliga utbildningsmöjligheterna behandlas — liksom utbyggnaden av yrkesskolväsendet i dess helhet —— i kapitel 9. Ifråga om' heltidskurser för husligt arbete föreslås där en förhållandevis kraftigare utbyggnad än för något annat yrkesområde. Denna utbyggnad måste avse både den egentliga husmodersut- bildningen för kvinnor, som skall sköta ett enskilt hushåll, och utbildningen för husligt förvärvsarbete utanför de enskilda hemmen.
Utbildningen för husmödrar i enskilda hem
Nästan alla kvinnor behöver kunna sköta ett hem. Detta gäller både de kvin- nor, som utbildar sig för förvärvsarbete av något slag utanför det husliga om— rådet, och de kvinnor, som redan från början inriktar sig på husligt arbete. Det stora flertalet förvärvsarbetande kvinnor (utanför det husliga området) skaffar sig de kunskaper, de behöver för arbetet i hemmet, i deltidskurser på fritid. Det vill säga detta gäller de kvinnor, som över huvud taget skaffar sig utbildning för hemarbetet. Många föredrar att pröva sig fram på egen hand — vilket ofta medför både kostnader och otrevnad för familjen. Vi har redan i kapitel ] framhållit, att husmödrarna som konsumentgrupp svarar för de sammanlagt största inköpen. De utgör också den numerärt största yrkesgruppen. Deras arbete har betydelse inte bara för varje enskild individ utan också för landet
i dess helhet. En klok och ekonomisk planering av hushållens inköp och arbets- uppgifter, ett rätt utnyttjande av tillgängliga hjälpmedel för att underlätta arbetet höjer arbetsförmågan för familjemedleminarna och bidrar att öka väl— ståndet långt utanför den egna kretsen. Utbildningen av husmödrar är således en viktig gren av yrkesutbildningen.
Under en kortare eller längre följd av år är skötseln av hemmet och värden av barnen för de allra flesta kvinnor den främsta uppgiften. bien hemmen för- lorar mer och mer sin betydelse som utbildningsplatser. Det måste då bli sam— hällets, d. v. s. skolans, sak att lära kvinnorna ta hand om familjen på bästa sätt.
Husmodersutbildningen måste ta hänsyn till de förändrade betingelserna för hemarbetet. Där bör ingå såväl det egentliga husliga arbetet såsom matlagning, städning, tvätt, sömnad och hemvård som familjevård (barnavård och uppfost— ran), hemmets ekonomi (planering av familjens budget, inköp, besparingar etc.) och inte minst arbetsplanering och rationalisering. Husmodersutbildningen måste också i hög grad bli en teknisk utbildning med sikte på att lära. husmödrarna utnyttja tekniska hjälpmedel, halvfabrikat och andra medel, som kan under- lätta arbetet. Mycket av denna utbildning torde även i fortsättningen komma att ske i deltidskurser, vilka besöks huvudsakligen av kvinnor, som skall gifta sig eller nyligen har gift sig. Men sannolikt kommer 9 y att medföra ökad efterfrågan på huslig utbildning på heltid, d. v. 5. under det nionde skolåret. Husmodersutbildningen på heltid bör således byggas ut framför allt i anslut— ning till enhetsskolans genomförande. En studieplan för 9 y-kurs i husligt arbete har utarbetats av 1946 års skolkommission. Denna plan ger en med hänsyn till åldersstadiet och kursens omfattning så allsidig behandling som möjligt av de många sociala, praktiska och ekonomiska problemen i det enskilda hemmet.
Utbildningen för husligt förvärvsarbete.
Utbyggnaden av utbildningen för husligt förvärvsarbete. Den kvinnliga förkär- leken för kortare kurser tycks komma till synes också på det husliga området, där antalet elever i heltidskurser är betydligt lägre än inom handel och industri och hantverk, vare sig man begränsar sig till de kommunala yrkesskolorna eller räknar in också lanthushållsskolor och liknande.
De nuvarande husliga heltidskurserna kan nästan genomgående anses höra till kategorien »utbildning för husligt förvärvsarbete». Husmoderskurserna och lanthushållskurserna är visserligen i första hand avsedda för blivande husmödrar i egna hem. lMen de frekventeras i mycket stor utsträckning av elever, som siktar på mera omfattande huslig yrkesutbildning. Det är heller inte så många flickor, som har råd eller möjlighet att ägna ett halvt eller ett helt år efter den obligatoriska skolans slut åt en utbildning, som inte leder till avlönade anställ- ningar. Troligen kommer dock som ovan framhållits enhetsskolan att medföra ökad efterfrågan på huslig heltidsutbildning med sikte också på det egna hemmet.
Antalet sökande till de »kvinnliga» heltidskurserna är redan nu, frånsett kokerskekurser vid centrala verkstadsskolor, högre än antalet tillgängliga elev- platser. I husmodersskolorna och lanthushållsskolornas vinterkurser kan i genom— snitt antas endast cirka 50 procent av de sökande. I barnsköterskeskolorna avvi— sas omkring 60 procent på grund av platsbrist och i kokerske- och hemförestån— darinnekurserna ännu mera eller omkring 75 procent. Alla. dessa kurser leder till kvinnliga arbetsområden, där bristen på kompetent arbetskraft är stor. Men man kan inte rättvisligen säga, att det är kvinnornas fel, att de saknar utbild— ning just för dessa arbetsuppgifter. Den allmänna inställningen har varit — och är fortfarande på många håll — att kvinnor skall kunna sköta »husligt» arbete utan särskild utbildning och detta har lett till de nuvarande bristerna i kvinnornas utbildningsmöjligheter. Arbetssättet i hemmen har förändrats. Kan— ske gäller detta i ännu högre grad storhushållen, livsmedelsindustrin och —distri— butionen, som blivit alltmera industrialiserade och alltmera utbildningskrävande. Arbetet i ett storhushåll eller en livsmedelsfirma har numera inte mycken likhet med arbetet i ett litet familjehushåll. Det behövs särskild utbildning för koker— skor, för hemföreståndarinnor, för sjukhus- och anstaltspersonal, för barnsköter— skor, för arbetare inom livsmedelsindustrin och -försäljningen o. s. v. liksom för blivande husmödrar i enskilda hem i avsevärt mycket större utsträckning än nu för att fylla behovet av arbetskraft på matserveringar, hotell och restau— ranger, semesterhem, sjukhus och vårdanstalter, barnhem, konservfabriker, livsmedelsbutiker o. s. v. Dessa kurser bör inte som nu — i den mån de över huvud taget finns *— endast förläggas till Stockholm och ett fåtal andra orter i landet utan spridas så mycket som möjligt, så att utbildningen kan ske i de områden, där arbetskraften behövs. Vad som krävs för en ökning av yrkesut— bildad arbetskraft på de »kvinnliga» arbetsområdena är således inte främst en förändrad inställning hos kvinnorna — de vill gärna utbilda sig på dessa om- råden, om de bara kan få det — utan hos de anslagsbeviljande myndigheterna, som måste ge kvinnorna samma möjligheter som männen att få utbildning på de områden där de tycker sig kunna göra de bästa insatserna. Detta innebär bland annat också att det på de »kvinnliga» likaväl som de »manliga» arbets— områdena skall vara möjligt att utan alltför betungande allmänna teoretiska studier gå från en lägre till en högre yrkesutbildande skola och därmed från en lägre till en högre befattning inom ett arbetsområde (jfr kapitel 10).
Vissa synpunkter på utformningen av utbildningen för husligt förvärvsarbete. Vi anser, att som grund för all fortsatt utbildning på det husliga och angrän- sande yrkesområden bör ligga en femmånaders husmoderskurs eller en 9 y—kurs i husligt arbete. Detta innebär, att vi för all huslig utbildning vill tillämpa den princip om gemensam grundutbildning, som kommit till uttryck i det senaste betänkandet om utbildning av |lärare på det husliga området (SOU 1950:46). Efter den allmänna grundläggande kursen bör den förpraktik, som i de allra flesta fall är nödvändig för utbildning av detta slag, så mycket som möjligt
inriktas på det område eleven närmast siktar till. Utbildningen bör även i övrigt läggas upp så rationellt som möjligt, så att den inte blir mer än nöd- vändigt tids- och kostnadskrävande. I det nyssnämnda förslaget om lärarut- bildningen understrykes bland annat också vikten av en god psykologisk ut- bildning. Även denna synpunkt vill vi ansluta oss till. De allra flesta mera kvalificerade tjänster på det husliga området innebär arbetsledning, många gånger av en mycket omfattande personal. Det är inte tillräckligt, att före- ståndaren för eller arbetsledaren i ett storhushåll inom sjukvården, försvaret, skolan, hotell- och restaurangväsendet eller vad det vara må har en god huslig och ekonomisk utbildning; hon (eller han) måste också ha förmågan att leda den underställda personalen. Även de allra bästa naturliga förutsättningar för denna senare uppgift kommer bättre till sin rätt, om man också fått en viss teoretisk och praktisk skolning i psykologi och arbetsledning.
Den fortgående förändringen i kvinnornas inställning till utbildning
och förvärvsarbete
Vi är övertygade om att Vilka åtgärder, som än vidtas för att underlätta den kvinnliga ungdomens inträde på olika arbetsområden, kommer vissa yrken och utbildningsvägar alltid att vara mera efterfrågade av flickor, under det att kvinnor på andra områden kommer att vara snarare undantag än regel. Likaså kommer vissa yrken och arbetsområden för pojkarna att vara mera naturliga och m-era efterfrågade än andra. Vi anser det i princip riktigt, att husmoders- skolor, bamsköterskekurser, sjuksköterskeskolor och andra av tradition kvinn- liga kurstyper skall stå öppna också för manliga sökande. Men vi tror inte, att man någonsin kommer fram till en kvantitativt likformig fördelning av elever och anställda över alla yrkesområden.
Det är påtagligt, att kvinnornas inställning till yrkesutbildning och arbete på olika områden håller på att förändras. Antalet kvinnor i förvärvsarbete ökar i så gott som alla yrken. Antalet kvinnliga elever i kurser för industri och hant— verk stiger. Kvinnliga elever förekommer i kurser för allt flera yrken. Det har blivit både absolut och relativt flera flickor i de längre handelskurserna och även i de mera kvalificerade kurserna på andra näringsområden.
Den förändring, som arbetsmarknadsorganisationerna eftersträvar ifråga om kvinnornas och allmänhetens inställning till kvinno—arbetet och där skolan till- sammans med hemmen enligt vår uppfattning har de största förutsättningarna att åstadkomma något, har redan börjat inträda. Vi har framför allt stannat inför uppfostrans, främst skolans, uppgift i sammanhanget. Detta betyder inte att vi undervärderar betydelsen av sociala och ekonomiska åtgärder. Tvärtom vill vi framhålla, att arbetet på att göra kvinnor och män likställda i arbetet.
och inför yrkesvalet måste bedrivas på alla områden samtidigt, och vi anser, att man nu kommit så långt, att det inte så mycket är fråga om att bryta nya vägar som att fortsätta på de vägar man redan beträtt.
Sammanfattning av sakkunnigas synpunkter
För närvarande finns inga principiella hinder för kvinnor att få skolmässig yrkesutbildning av vad slag det vara må. I den mån det visat sig svårt eller olämpligt att tillämpa principen, har detta i allmänhet berott på att de prak— tiska anordningarna i skolan inte tillåtit samundervisning av pojkar och flickor. Vi har i våra förslag utgått från att alla avdelningar och kurser vid yrkessko— lorna i framtiden såväl praktiskt som principiellt skall stå öppna för eleverna oavsett kön och att man vid nybyggnad eller reparation av skollokaler vidtar sådana åtgärder att principen inte av praktiska skäl blir omöjlig att tillämpa.
Kvinnornas viktiga sociala uppgifter i hemmet och en genom åren bevarad grundinställning hos både kvinnorna själva och allmänheten till kvinnoarbetet utanför hemmet som en mer eller mindre tillfällig sysselsättning har lett till att kvinnorna i jämförelse med männen många gånger har en sämre ställning på arbetsmarknaden och också ofta nog har skaffat sig en mindre god utbild- ning än sina manliga kamrater. De genom industrialiseringen och hemarbetets förenkling ändrade betingelserna för kvinnornas förvärvsarbete utanför hemmen måste följas av bättre arbetsvillkor och över huvud taget en ändrad inställning till kvinnoarbetet och kvinnornas yrkesutbildning både hos allmänheten och hos kvinnorna själva. Denna förändrade inställning anser vi kunna underlättas genom enhetsskolans yrkesvägledning och yrkesfostran, som gör valet av yrke och utbildningsväg i enlighet med personliga förutsättningar och praktiska möj- ligheter till en för alla ungdomar lika viktig och angelägen sak. Även den för pojkar och flickor gemensamma praktiska utbildningen på enhetsskolans lägre stadier bör bidra till att skapa intresse och respekt för arbete av olika slag, och minska benägenheten att uppfatta vissa sysselsättningar som manliga och andra som kvinnliga och i stället åstadkomma en fördelning av sysslorna efter vars och ens personliga förutsättningar och intressen.
I kapitel 9 behandlas utbyggnaden av yrkesskolväsendet och då också den husliga utbildningen, som ifråga om elevplatser i heltidskurser är avsevärt sämre tillgodosedd än utbildningen för industri och hantverk samt handel. I föreliggande kapitel understrykes betydelsen av att husmodersutbildningen läggs upp med hänsyn till de förändrade betingelserna för hemarbetet. Den måste ta upp frågor i samband med den ekonomiska planeringen och arbets- sättet i hemmet. Utom husmodersutbildningen måste även utbildningen för hus- ligt förvärvsarbete bli tillgodosedd i en helt annan utsträckning än nu, genom
att kurser för kokerskor, barnsköterskor, restaurang-, sjukhus- och annan stor- hushållspersonal, livsmedelsfabriker och -butiker m. rn. inrättas i olika delar av landet, där efterfrågan på utbildad sådan personal är störst.
Utbildningen för husligt förvärvsarbete förutsättes bygga på en grundläggan- de husmoders- eller lanthushållskurs eller en 9 y-kurs i husligt arbete. Yrkes— praktiken bör efter den allmänna grundläggande kursen så mycket som möjligt inriktas på det område eleven siktar till, så att utbildningen inte blir mer än nödvändigtvis tids- och kostnadskrävande. I yrkesutbildningen bör ingå arbets- ledning i lämplig omfattning.
Avslutningsvis framhåller vi, att man ifråga om kvinnornas yrkesutbildning inte så mycket behöver bryta nya vägar och uppställa nya principer utan snaraste utnyttja de möjligheter, som stadgar och förordningar ger för att skapa rent kvantitativa förutsättningar att tillgodose kvinnornas behov av utbildning på olika områden.
Läsårets längd och arbetsveckans omfattning
Nuvarande förhållanden
Läsåret och arbetsveckan vid de kommunala yrkesskolorna har mycket olika omfattning. Verkstadsskolorna för industri och hantverk varierar från ett till fyra år med mellan 32 och 48 veckors undervisning per år och mellan 31 och 48 timmar per vecka. Handelskurserna på heltid varierar från en termin till tre år med 16—22 veckor i terminskurser och 30—39 veckor i årskurser och 28—39 timmars undervisning per vecka. Husmoderskurserna kan omfatta från 9 till 50 veckor, i ett par fall två år, med mellan 37 och 46 timmar per vecka. Även om heltidskurserna således kan ha snart sagt vilken längd och bredd som helst, är det givet, att vissa typer är mera allmänt förekommande under det att andra utgör rena undantag. Bland deltidskurserna finns det variationer från 12 och upp till 600—700 timmar. Även här är vissa. kurslängder mera all- mänt förekommande men man kan knappast säga, att någon form är undantag.
Principer för sakkunnigas förslag
Vi har i vårt förslag sökt komma fram till större enhetlighet. Men man har också ansett det vara av betydelse, att skolorna ges stor frihet vid utform- ningen av sina kurser. Vi har därför stannat för att föreslå undre och övre gränser för läsårets respektive terminens längd och antalet undervisningstim- mar per vecka. Dessa gränser har ifråga om kurser med heltidsläsning fast- ställts dels med hänsyn till läsåret vid de allmänbildande skolorna, dels med hänsyn till arbetstiden inom olika näringsgrenar. Vi har velat närma läsåret vid yrkesskolorna till läsåret vid det allmänna skolväsendet. Detta framstår som önskvärt ur många synpunkter: studiernas likvärdighet i olika skolformer, samma arbetsår för lärarna, ungefär samma tid för terminens början vid olika skolor med hänsyn till elevrekryteringen o. s. v. Men vi har också funnit det nödvändigt att i åtskilliga fall närma yrkesskolans läsår till arbetsåret inom olika näringsgrenar, framför allt då de näringsgrenar, där en utbildning med ungefär samma mål kan ske antingen i skolan eller på arbetsplatsen. Här har det gällt att inte försämra yrkeskolelevernas konkurrenskraft gentemot närings- livets egna lärlingar.
För kurser med deltidsläsning måste man i regel ha ett kortare läsår än för heltidskurserna. För ett stort antal deltidskurser kan man överhuvud taget inte
fastställa något normalläsår. Den lämpliga omfattningen av studietiden i del- tidskurserna hör så nära samman med målet och den allmänna utformningen av kurserna, att frågan ansetts böra behandlas i direkt anslutning till deltidskur— sernas organisation i övrigt.
Med läsår avses tiden från höstterminens början till vårterminens slut. I läs- året inräknas påsk- och pingstlov samt andra reglementsenliga lovdagar. Där— emot ingår ej jullovet. Lovdagarnas fördelning med tyngdpunkten under vår- terminen gör, att man från bruttotalet arbetsveckor under våren bör dra unge— fär två för att få fram en rättvis jämförelse med höstterminen. En hösttermin om 17 veckor motsvaras således i fråga om effektiv lästid av en vårtermin om 19 veckor. Trots detta kan den effektiva lästiden under vårterminen bli några veckor längre än under höstterminen. Lovdagarnas fördelning spelar ingen roll vid uppläggningen av helårskurser. För terminskurserna har det däremot sin betydelse, om man vill driva samma kurs under både vårtermin och hösttermin.
Årskurser och terminskurser
Omfattning. För industri och hantverk (även yrkessömnad) samt för husligt arbete föreslås ett läsår om lägst 39 och högst 42 veckor. Yrkesöverstyrelsen skall emellertid, då särskilda skäl föreligger, kunna medge avkortning till lägst 37 veckor respektive förlängning till högst 44: veckor. — Det föreslagna läsåret bör kunna tillämpas i verkstadskurser, teknikerkurser, vissa andra kurser med heltidsundervisning, husmoderskurser, kurser för hem-, internat- och ekonomi- föreståndarinnor m. fl. kurser, således vid det stora flertalet kurser med heltids— undervisning om minst ett läsår inom ifrågavarande yrkesområden.
För handel föreslås ett läsår om 39 veckor. I särskilda fall skall yrkesöver- styrelsen kunna medge avkortning till 37 veckor.
Terminskurserna föreslås utformade i anslutning till helårskurserna. För industri och hantverk (även yrkessömnad), handel och husligt arbete föreslås sålunda, att terminskurs skall omfatta lägst 17 och högst 22 veckor. Yrkesöver- styrelsen skall i särskilda fall kunna medge avkortning till lägst 15 respektive förlängning till högst 241 veckor.
Det kortare läsåret om 39 (37) veckor skall tillämpas huvudsakligen i kurser med helt eller övervägande teoretisk undervisning under det att det längre läsåret skall tillämpas i kurser med övervägande praktisk undervisning. För handelsundervisningen, som ju är övervägande teoretisk, föreslås endast det kortare läsåret under det att för industri och hantverk och husligt arbete ges möjlighet till variationer mellan 39 (37) och 42 (44) veckor. Man räknar knap- past med att terminskurser om 22 (24) veckor skall förekomma inom handels— undervisningen, men man har velat lämna möjligheten öppen att, om det i framtiden skulle visa sig önskvärt, kunna anordna även längre kurser med star- kare inslag av praktisk undervisning. Korta terminskurser om 17 (15) veckor
bör å andra sidan knappast komma ifråga för grundläggande kurser inom in- dustri och hantverk och husligt arbete. Förkortning och förlängning av kurserna. Den förkortning respektive förläng— ning av läsårets och terminskursernas normala omfattning, som ovan föreslagits, kan motiveras bland annat av nödvändigheten att anpassa undervisningen till näringslivet, möjligheten att bereda elever yrkespraktik, detaljutformning— en av kursplaner m. in. Om det med hänsyn till näringslivet på orten är lämp- ligt att ge eleverna tillfälle till yrkespraktik under större del av året än som annars skulle bli fallet, bör läsåret kunna avkortas. Brist på praktikmöjligheter i skolans närhet kan å andra sidan motivera en förlängning av läsåret och i synnerhet då den praktiska undervisningen. Ifråga om tre- eller flerårig utbild— ning (lärlingsutbildning för industri och hantverk) kan det vara lämpligt att successivt närma skolåret till näringslivets arbetsår genom förlängning av det sista eller de båda sista skolåren.
I vissa fall kan det vara motiverat att kompensera avkortningen av en kurs genom att öka antalet veckotimmar. Terminskurs för handel t. ex. beräknas normalt omfatta 17 effektiva veckor, (1. v. s. 17 veckor på höstterminen och 19 veckor på vårterminen. En detaljhandelskurs på höstterminen bör emellertid avslutas i god tid före julrushen. Man hinner därför inte med en kurs, som omfattar mer än 15 veckor. Denna kurs skall emellertid ha samma timantal som 17-veckorskursen, d. v. s. cirka 600 timmar.
Teminskursernas anpassning till läsåret. För att bereda lärarna tillfälle till full sysselsättning under hela året torde terminskurserna i allmänhet böra läg— gas upp så, att en höstkurs plus en vårkurs blir lika med ett helt läsår. Man bör således ha en höstkurs på 17 och en vårkurs på 22 veckor eller en höstkurs på 18 och en vårkurs på 21 veckor 0. s. v. I den mån höstkurs plus vårkurs inte motsvarar ett helt läsår, kan läraren emellertid åläggas annan tjänstgörings- skyldighet, så att hans sammanlagda tjänstgöring ändå kommer att motsvara ett helt läsår.
Specialkurser
Det stora flertalet heltidskurser vid yrkesskolorna kommer att kunna anpassas till normalläsåret respektive -terminen. Man måste emellertid lämna utrymme även för specialkurser, som inte lämpligen kan inordnas i normalläsåret. Sådana kurser är t. ex. barnavårdskurser, sjömanskurser, omskolnings- och beredskaps— kurser m. fl., där arbetsförhållanden, säsongväxling, krav på snabbt genomfö- rande m. m. försvårar eller omöjliggör en anpassning till normalläsåret. Några närmare allmänna riktlinjer för specialkurserna kan således inte ges, utan dessa kurser måste utformas var för sig.
Bland specialkurserna har vi nu tagit ställning endast till barnavårdskurserna.
Skötseln av barnavårdsinstitutionerna kräver en någorlunda jämn personal- uppsättning året runt. Elevintagningen bör därför ordnas så, att antalet elever är ungefär detsamma under hela läsåret. Barnavårdskurserna omfattar i regel 26 veckor. Man har emellertid funnit denna tid väl kort för de kunskaper, som skall meddelas. Om man sträcker ut kursen till 34 veckor, kan den delas upp i två klasser på 17 veckor eller ungefär fyra månader var. Intagning kan då ske tre gånger om året med en halv kurs varje gång. En sådan intagning kom- mer att ge en jämn personaluppsättning vid barnavårdsinstitutionen och man vinner dessutom den fördelen att aldrig ha samtliga elever som nybörjare på en gång. Vissa olägenheter kommer däremot sannolikt att uppstå ifråga om an— passningen av teoriundervisningen till det praktiska arbetet. Uppehåll måste göras för semestrar m. in., då man som regel inte kan räkna med vikarier, som kan äta sig både praktisk och teoretisk undervisning. Det blir således av vikt att planlägga teoriundervisningen så, att den nödvändiga koncentrationen med- för minsta möjliga olägenheter för eleverna.
Barnavårdskurserna skall alltså i regel omfatta 34 veckor med intagning av en halv kurs var fjärde månad. Man måste emellertid räkna med att även kurser på 26 "veckor med intagning av en hel kurs två gånger om året skall kunna anordnas. Dessa kurser ingår i förutbildningen för vissa yrken, t. ex. barn- trädgårdslärarinnor, barnavårdslärarinnor och barnsjuksköterskor. Utöver dessa två kurstyper med grundläggande barnavårdsutbildning kommer man att ha en fortbildningskurs på 22 veckor för institutionsbarnsköterskor. Denna kurs an— sluter sig till vårt förslag ifråga om terminskurserna.
Stipendiemöjligheter
Bidrag av statsmedel i form av stipendium och studiebidrag kan från och med den 1 juli 1953 utgå bland annat till elever vid yrkesskolor. Stipendiet är be— hovsprövat men ej beroende av kurstidens längd. Studiebidraget utgår utan behovsprövning till elev, som är bosatt på längre avstånd från skolorten, dock endast om kurstiden är minst fyra månader (SFS 1953: 532).
Arbetsveckan
Vi föreslår en arbetsvecka om normalt 37 till 45 timmar. Yrkesöverstyrelsen skall, då särskilda skäl föreligger, kunna medge nedsättning med högst 4 veckotimmar. Den kortare arbetsveckan om 37 (33) veckotimmar skall till- lämpas i kurser med övervägande teoretisk undervisning. I kurser med över— vägande praktisk undervisning avses den normala timfördelningen per vecka bli 34 timmar yrkesarbete, 8 timmar teoretisk undervisning och 3 timmar gymnastik, d. v. s. sammanlagt 45 timmar. Till detta skall kunna komma hem—
arbete i begränsad utsträckning, högst 3 timmar per vecka. På barnavårds- institutionerna kan eleverna åläggas viss vakttjänstgöring med högst 3 tim- mar per vecka. På grund av det relativt omfattande hemarbetet bör eventuell övertidstjänstgöring emellertid göras så lindrig som möjligt.
Inom handelsutbildningskommittén räknar man med 34 obligatoriska och 4 frivilliga. timmar per vecka i handelskurserna. Eftersom det stora flertalet elever läser ett eller ett par frivilliga ämnen, blir timantalet för eleverna ofta högre än det obligatoriska. I dessa timtal ingår inte gymnastik, vilket vi dock anser bör förekomma regelmässigt i yrkesskolornas undervisning. Om man räknar med frivilliga ämnen och gymnastik, torde timantalet i handelskurser även kunna inordnas i vårt förslag om 37 (33)—45 veckotimmar.
Lektioner med teoretisk undervisning bör ha samma omfattning som vid den allmänna undervisningen i folkskola och läroverk, (1. V. 5. normalt 45 mi- nuter. Någon avkortning av tredje och följande timmar (vid eventuell koncent- ration av teoriundervisning) torde som regel inte höra komma ifråga. Lek- tionstimmarna med praktisk undervisning omfattar i regel 55 år 60 minuter. Vissa detaljbestämmelser kan tänkas bli erforderliga beträffande lektionstim- marnas längd. I regel bör raster inläggas mellan lektionerna. Men då undervis- ningen motiverar det, skall två eller flera lektioner kunna sammanföras till längre perioder. Detta kommer i synnerhet att gälla den praktiska undervis- ningen för industri och hantverk och husligt arbete.
Sammanfattning av förslagen ifråga om läsårets, terminens och arbetsveckans längd
Näringsgren Årsliurs fermmskurs Veckotimmar x ec or veckor
Industri och hantverk (även yr- 39 (37)— 17 (15)—22 (24)
kessömnad) ............... 42 (44) 37 (33)—45 t.
- , för Handel ..................... 39 (37) 17 (lo)—22 (24) samtliga kurser . 39 (37) — 17 (15)—22 (24) Husligt arbete .............. 42 (44) Specialkurser, t. ex. barnavård Kursens längd bestämmes av yrkes— 37 (33)—45 t. överstyrelsen.
Veckotimtalen omfattar all undervisning, således även gymnastik. Parente— serna avser möjlig förkortning respektive förlängning enligt yrkesöverstyrelsens medgivande.
KAPITEL 13
Heltidskursernas organisation
Heltidskurserna och enhetsskolan
Övergång från enhetsskolans klass 8 till yrkesskolor. I den utsträckning det är möjligt avses elever från 9 y kunna fullgöra skolplikten i en yrkesskola. Eleven lämnar därvid enhetsskolan och blir inskriven i yrkesskolan. Allteftersom en— hetsskolan genomföres, måste man vid yrkesskolor med heltidsundervisning or- ganisera särskilda klasser, som motsvarar klass 9 y, eller också på annat sätt ordna så att 9 y-eleverna får den undervisning de enligt läroplanen för klass 9 y skall ha.
I vissa fall skall elever redan efter klass 7 i enhetsskolan kunna börja i en minst tvåårig kurs i yrkesskola. När så blir fallet, torde elevens allmänna skolundervis— ning få ordnas antingen genom individuella studier eller genom permittering från undervisningen i yrkesskolan för att delta i viktigare ämnen i enhetsskolan. Endast i undantagsfall torde den allmänna undervisningen i dessa fall kunna meddelas i yrkesskolan.
Den allmänbildande undervisningen i yrkesskolornas 9 g-avdelningar. Den all— mänbildande undervisningen i yrkesskolornas 9 y-avdelningar kan ske antingen i yrkesskolan eller genom samundervisning med enhetsskolan på orten. I regel torde det vara lämpligast, att den allmänbildande undervisning, som ingår i 9 y- kursen, helt förläggs till det första året i yrkesskolan, även då utbildningen vid yrkesskolan omfattar flera år. Elever i olika yrkesavdelningar kan då föras sam— man till särskilda teoriklasser eller undervisas tillsammans med de 9 y—elever, som går kvar i enhetsskolan. I den mån den allmänbildande undervisningen sker i yrkesskolan, skulle denna i detta avseende komma att organiseras ungefär på samma sätt som de nuvarande praktiska realskolorna och yrkesbestämda högre folkskolor, där man under det första året lägger tonvikten på den allmänbildan— de undervisningen och i fortsättningen ger alltmera utrymme åt de yrkesutbil— dande momenten.
I vissa fall kan en annan anordning beträffande den allmänbildande undervis- ningen dock visa sig önskvärd. Företag, som organiserar egna skol-or av större omfattning, kan vilja sprida den allmänbildande undervisningen över två eller tre år (skolor av typ Bergslagets praktiska skolor). Likaså kan det vid de kom- munala tekniska skolorna vara lämpligare att fördela den allmän-bildande under— visningen pä bägge skolåren. En olägenhet blir dock i så fall att elever, som av
någon anledning måste avbryta skolkursen efter det första året (då skolplikten fullgjorts), inte har hunnit med hela den allmänna skolkursen.
Då den allmänbildande undervisningen i 9 y sker helt i yrkesskolan, torde det vara lämpligt att i viss mån anpassa den till det yrkesområde den övriga undervisningen avser. Uppsatsskrivning, geografiundervisning, litteraturläsning m. m. bör kunna utformas som ett stöd för den yrkesutbildande undervisningen. Man rör sig i yrkesutbildningen på ett så elementärt och allmänt plan, att risk för en alltför stark specialinriktning av den allmänbildande undervisningen knap- past föreligger.
Gymnastik och idrott i yrkesskolorna. Helst bör yrkesskolans elever genomgåen- de få tre timmars undervisning per vecka i gymnastik och idrott. Vid centrala verkstadsskolor och kommunala yrkesskolor med heltidskurser bör detta kunna ordnas på ett eller annat sätt, antingen i yrkesskolan eller genom samarbete med övriga skolor på orten. För vissa enskilda skolor och framförallt då skolor med övervägande teoretisk undervisning t. ex. handelsskolor men även enskilda husmodersskolor och andra mindre skolor, torde det många gånger bli svårt att anordna undervisning i gymnastik. Man kan också förutsätta, att vid dessa skolor en del elever är äldre och ogärna vill delta i gymnastik- och idrottsövning- ar tillsammans med yngre kamrater. I princip bör gymnastik ingå i undervis- ningen vid alla slag av skolor för yrkesutbildning med heltidsundervisning. Yr— kesöverstyrelsen bör dock i mån av behov kunna medge undantag.
Fritt valt arbete i yrkesskolorna. Det vore givetvis önskvärt, att yrkesskolans elever bereddes tillfälle till fritt valt arbete av samma slag som eleverna i enhets- skolans nionde klass. Det torde dock i flertalet fall bli svårt att ge utrymme för undervisning i t. ex. musik och konstnärlig teckning i yrkesskolorna. I den mån det är möjligt, kan yrkesskolans elever på fritid få ta del av sådan undervisning i andra skolor. Likaså bör yrkesskoleleverna få möjlighet att utanför schemat delta i språkundervisning. Som regel får man nog räkna med, att den tid, som på enhetsskolans schema anslås till fritt valt arbete, i yrkesskolan kommer att användas för den praktiska undervisningen. Den avsevärda ökningen av antalet allmänbildande undervisningstimmar kommer också att göra en ytterligare be— skärning av tiden för den yrkesutbildande undervisningen mindre önskvärd.
Betyg över fullgjord skolplikt. Efter det nionde skolåret tilldelas eleverna ett be- tyg, som utvisar, att de fullgjort sin skolplikt och fått en viss förberedande eller påbörjad yrkesutbildning. Avgångsbetyg, som utvisar att eleven fullgjort en- hetsskolkursen, kan i sådana fall, då 9 y-kursen sprids över flera år i yrkesskolan, givetvis inte meddelas, förrän hela kursen inhämtats. Betyg över fullgjord skol- plikt utfärdas dock vare sig eleven fortsätter sin utbildning vid yrkesskolan eller inte. Beträffande den yrkesutbildande delen av undervisningen är det givetvis
av vikt, att betyget ger klart besked om omfattningen av den yrkesutbildning, som meddelats.
Efter de tvååriga yrkesskolkurserna på heltid ges avgångsbetyg eller —bevis över genomgången (grundläggande) utbildning. Genomgången av det andra året även i fleråriga yrkesskolkurser bör berättiga till ett utbildningsbevis. Beviset måste givetvis utformas så, 'att arbetsgivarna får klart besked om arten och graden av utbildning. Likaså får man gardera sig mot att detta utbildningsbevis ur elevernas synpunkt blir så lockande, att de inte anser sig behöva fullfölja utbildningen helt. Lämpligast torde vara att ge det formen av utdrag ur betygs— katalog. Detta utbildningsbevis får sin betydelse i synnerhet om de två första åren i fleråriga kurser utformas som en grundläggande skolkurs avsedd att byg— gas på med mera produktivt betonade arbetsuppgifter, antingen i yrkesskola eller ute i produktionen i ett företag.
Kurser för industri och hantverk
Ettåriga och tvååriga kurser. För närvarande är det stora flertalet grundläggan- de kurser med heltidsundervisning för industri och hantverk mer än ettåriga. Även i fortsättningen torde man få räkna med att många kurser för industri och hantverk skall komma att omfatta två, tre eller fyra år. För stora personal- grupper inom industrin kan man emellertid också, som närmare utvecklas i ka— pitel 15, anordna en ettårig förberedande utbildning av ganska odifferentierat. slag och i regel räknar man inte med mer än två års utbildning vid yrkesskola för industriyrkena. Efter enhetsskolans genomförande kommer industriutbild— ningen vid yrkesskolorna således i de flesta fall att omfatta antingen endast ett är, motsvarande klass 9 y, eller två är motsvarande klass 9 y plus klass 10 y. I klass 10 y för industriyrken kommer man utom elever från yrkesskolans 9 y—klas- ser också att få ta emot elever, som inte gått i 9 y vid yrkesskola och inte heller på annat sätt-fått en förberedande utbildning i yrket, t. ex. elever från klass 9 a och ungdomar, som i 9 y fått allmänpraktisk utbildning eller osystematisk ut— bildning i näringslivet. Dessa ungdomar kan inte på ett år, klass 10 y, nå fram till samma resultat som de elever, som gått både 9 y och 10 y vid yrkesskolan. För att nå lika långt skulle de egentligen tillbringa ytterligare ett halvt år vid yrkesskolan. Det torde emellertid av organisatoriska skäl inte vara lämpligt att avsluta kurser mitt under läsåret. Det andra yrkesskolåret för dessa elever (klass 11 y) bör hellre utformas med växelundervisning. Härigenom får eleverna dels erfarenhet av arbetet under produktionsmässiga former, dels får de den stimulans i arbetet, som en viss inkomst ger.
Fleråriga kurser. Den normala tiden för hantverksutbildning vid yrkesskola är nu tre eller fyra år. Helst bör eleverna inom denna tid också hinna förfärdiga gesällprov. Så är dock inte alltid fallet. Man syns emellertid på ansvarigt hant-
verkarhåll vara inställd på att söka åstadkomma en viss avkortning av utbild— ningstiden. Genom en systematisering och intensifiering av undervisningen bör avkortningen kunna genomföras utan försämring av utbildningsresultatet. Efter enhetsskolans genomförande räknar man således med att utbildningen skall om- fatta klass 9 y plus ytterligare högst tre år. Inom denna tid bör eleven om möjligt också hinna avlägga gesällprov.
I ett fåtal hantverksyrken är det nu möjligt att avlägga gesällprov, innan man fullgjort den stipulerade lärlingstiden. Det är önskvärt, att man i framtiden ger möjlighet till individuell utbildningsgång i alla hantverksyrken, där detta över huvud taget är tänkbart. Det bör också undersökas, om inte gesällbrev skulle kunna utfärdas omedelbart efter gesällprovets avläggande, oberoende av hur lång tid lärlingen behövt för att uppnå tillräckliga kunskaper och färdigheter.
Elever, som inte gått igenom klass 9 y och inte heller på annat sätt skaffat sig en förberedande utbildning före klass 10 y, bör prövas individuellt efter det elfte skolåret, innan de flyttas över i samma grupp som de ungdomar, som påbörjat utbildningen redan i klass 9 y. Vissa ungdomar kan vara mogna för uppflytt— ning till sista klassen, 12 y, under det att andra får, så att säga, gå om klass 11 y.
På hantverkarhåll är man i allmänhet mest intresserad av att yrkesskolorna ger en fullständig lärlingsutbildning, d. v. 5. en utbildning, som leder fram till kompetens för gesällprov. Av flera skäl torde det dock i längden bli svårt för yrkesskolorna att i större utsträckning åta sig en sådan fullständig utbildning. Dels är utrymmet vid skolorna begränsat, dels kan skolan, som framhållits också i andra sammanhang, inte ge den kännedom om och vana vid vanligt produktivt arbete, som företagen kan ge. Ifråga om industriutbildningen har man genom att i ganska stor utsträckning införa växelutbildning både ökat skolornas kapacitet och effektiviserat utbildningen ifråga om kontakt med det produktiva arbetet. Även för hantverksutbildning har växelutbildning i viss mån kunnat organiseras. lllen svårigheten att finna lämpliga och villiga arbetsgivare för denna form av samarbete med yrkesskolan är betydligt större än när det gäller industrin, fram— för allt. därför att arbetsplatserna i de flesta fall är så små, att man är beroende av en fast arbetar-styrka och har svårt att avdela någon för instruktion av lär— lingarna.
Inom yrkesskolorna har man i några fall organiserat tvååriga kurser för hant- verkare. Det torde bli nödvändigt att komma fram till en överenskommelse med hantverkets organisationer, som gör det möjligt att i större utsträckning gå fram på denna väg. En annan lösning av problemets pedagogiska sida är att ordna det tredje och fjärde året i yrkesskolan som praktik i av skolan driven produktions- verkstad under ledning av utlärda gesäller eller mästare, som inte fungerar som yrkeslärare utan mera direkt som arbetsledare. Den senare vägen förefaller dock mindre tilltalande än den förra, men får kanske tillgripa-s, då placeringssvårig— heter finns.
Utbildningstiden i yrkesskola för sömmerskor, hattmodister m.. fl . Verkstadsskola för klänningssömmerskor omfattar nu i de allra flesta fall två år. Det är möjligt, att utbildningen även i fortsättningen kan begränsas till två år, varav klass 9 y utgör det första året. Med hänsyn till att yrket är ett hantverk, kommer det möjligen att erbjuda vissa svårigheter att inom den tiden hinna med en grund- läggande utbildning. Det lämpligaste synes vara, att man så snart [som möjligt anställer jämförande försök mellan å ena sidan en tvåårig verkstadskurs av nu- varande typ och å andra sidan en tvåårig verkstadskurs, varav det första året omfattar allmänbildande ämnen i samma utsträckning som klass 9 y. Motsva— rande försök bör även göras med verkstadskurs för hattmodister, pälssömmerskor m. fl. Resultatet från de båda verkstadskurstyperna bör jämföras ock-så med resultatet av en tvåårig lärlingsutbildnin—g på en förstklassig ateljé.
Möjligheter lbör på vissa orter finnas att stanna vid yrkesskolan under ett fri— villigt tredje år. Man skulle då få en kortare utbildning på två år framför allt för sömmerskor, som går till konfektionen, och en längre treårig för ateljésöm— merskor.
Centrala hantverkskurser. De centrala hantverkskurserna är till formen heltids- kurser. Reellt är de emellertid ett slags koncentrerade deltidskurser, närmast yr- keskurser. Kurstypen finns nu vid en eller annan skola i Sverige. I den form som vi -— i likhet med yrkesöverstyrelsen i ett tidigare förslag —— tänker oss för hantverkskursen innebär den emellertid en nyhet och behandlas därför i kapi— tel 15 om nya kurstyper.
Handel
Första året (9 g). Klass 9 y för handel kommer sannolikt att anordnas vid ett stort antal yrkesskolor och locka en ansenlig mängd elever. Enligt handelsutbild- ningskommitténs planer kommer klassen i stort sett att ge samma utbildning som de nuvarande ettåriga handelsskolorna. Genom att den bygger på åtta års skolgång, vågar man dock räkna med en något bättre allmänbildningsstandard. Man tänker sig inte någon egentlig differentiering på kontorsarbete och detalj— handelsarbete i klass 9 y, utan klassen avses ge en allmänt grundläggande han- delsutbildning. I den mån undervisningen kombineras med praktik utanför sko- lan, kan en viss anpassning av den teoretiska kursen givetvis ske så att den på lämpliga punkter anknyter till praktiken.
Andra året ( 10 (11). Handelsutbildningssakkunniga föreslår för elever, som önskar en utvidgad och differentierad handelsutbildning, ett andra år i yrkesskola eller handelsskola, klass 10 y. Efter detta år skall eleven ha uppnått en kompetens, som ger honom handelsskolexamen (denna examen kommer inte att bli en rigorös examen med gemensamma prov i vanlig mening).
En del ungdomar, som går igenom 9 a. eller kanske 9 g utan att fullfölja stu- dierna upp genom gymnasiet, kommer att efter klass 9 vilja ha en ettårig han- delsutbildning. Sådana elever bör helst inte undervisas i samma klass 10 y som de ungdomar, som i 9 y fått en förberedande handelsutbildning. De har inte 9 y-kamraternas praktiska och teoretiska kunskaper om handels- och kontors- arbete. Men de har en högre grad av allmänbildning och bättre språkkunskaper, som gör det möjligt för dem att mera koncentrerat ägna sig åt den egentliga handelsundervisningen. För dessa ungdomar får man i stället inrätta en särskild klass 10 y. Då de har allmänbildning motsvarande 9 a eller 9 g, bör de mycket väl på ett år kunna nå fram till samma resultat som elever i klass 9 y plus 10 y för handel. Man bör alltså med en ettårig handelsutbildning efter 9 a eller 9 g kunna uppnå handelsskolexamen.
Elever, som i 9 y fått en osystematisk praktik, kan kanske inte nå fram till handelsexamen på så kort tid som ett år. För dessa elever får man sannolikt ha en individuell prövning. I den mån eleverna visar sig mogna, kan de föras till den ettåriga 10 y-linjen, i annat fall får de gå i 9 y i handelsskola (ev. plus 10 y).
Elever, som före klass 10 y praktiserat inom detaljhandeln under en längre tid, skall kunna få undervisningen lagd med speciell tanke på detalj-handel. Där- emot räknar man inte med detaljhandelsutbildning för ungdomar utan föregåen— de praktik, såvida praktiken inte sker genom växelutbildning samtidigt med skolgången.
Handelsutbildning med heltidsundervisning i yrkesskola eller handelsskola skall normalt inte omfatta mer än högst två år. Handelsgymnasierna har dock som bekant föreslagits bli treåriga.
Husligt arbete m. m.
9 y-kurser för husligt arbete. På det husliga området bör klass 9 y kunna ge en grundläggande huslig allmänbildning, som i stort sett kan sägas motsvara den nuvarande 22 veckors husmoderskursen. Där är eleverna dock i regel något äldre, än de kommer att vara i klass 9 y. Klass 9 y för husligt arbete bör kunna utgöra en lämplig grund, inte endast för husmödrar och hembiträden, utan ock- så för kokerskor, hemvårdarinnor, hemföreståndarinnor, barnsköterskor, livs- medelsbiträden m. fl. För flera av de nämnda yrkena fordras. givetvis special— utbildning efter 9 y antingen i näringslivet eller —— i flertalet fall — i skola.
Övriga husmoders- och lanthushållskurser. Det kommer att finnas behov av en grundläggande huslig utbildning för ungdomar, som inte gått igenom klass 9 y för husligt arbete. En sådan utbildning behövs bland annat för blivande sjuk- sköterskor, barnavårds- och barnträdgårdslärarinnor samt lärarinnor i husliga ämnen och för ungdomar, som vill utbilda sig för att sköta sitt eget hem. För
detta ändamål torde de nuvarande lanthushållskurserna och husmoderskurserna på cirka fem månader även i fortsättningen bli den lämpligaste och mest efter- frågade kursformen.
Vid sidan av femmånaderskurserna bör även i fortsättningen finnas en ettårig lanthushålls- eller husmoderskurs för elever, som önskar en mera omfattande un- dervisning. En sådan kurs ger också utrymme för barnavård, trädgårdsskötsel och djurvård i större utsträckning än den kortare kursen.
Någon allmänt grundläggande huslig utbildning med heltidsundervisning ut- över nu nämnda kursformer torde man knappast behöva räkna med. Däremot kommer det att finnas behov av en differentierad huslig utbildning, som bygger på 9 y eller 10 y, för t. ex. kokerskor, hemvårdarinnor, barnsköterskor, hem-. internat— och ekonomiföreståndarinnor, lärarinnor i husliga ämnen m. fl. (jfr kapitel 11). Samtliga dessa utbildningsgrenar torde emellertid utom en grund- läggande huslig utbildning i skola även förutsätta praktik av större eller mindre omfattning, varför de inte kan sägas utgöra någon direkt fortsättning på klass 9 y eller 10 y.
Elevantalet i heltidskurserna
Elevantalet i de olika slagen av heltidskurser vid yrkesskolorna varierar nu ganska mycket. Jämnast är det i verkstadsskolorna, som i de flesta fall inrättas för ungefär femton elever, någon gång för tio eller tolv elever. I handelskurserna kan elevantalet vara mellan femton och trettio, någon gång ännu flera.. Det— samma gäller teoretiska industri— och hantverkskurser med heltidsundervisning. Vanligen har handelskurser och andra övervägande teoretiska kurser dock mellan tjugo och tjugofem elever. I heltidskurser för husligt arbete anges idealmedel— talet vara tolv elever men variationer förekommer mellan åtta och aderton- tjugo elever.
Vi anser, att man så långt möjligt bör sträva efter att hålla heltidskursernas elevantal omkring det av pedagogiska skäl lämpligaste medeltalet. Det torde emellertid bli nödvändigt att medge ganska stora variationer i elevantalet, i syn— nerhet om man i större utsträckning vill inrätta heltidskurser i anslutning till enhetsskolan på orter, som har ett mera begränsat rekryteringsunderlag utanför enhetsskolan. I vissa fall kan det vara befogat att inrätta en kurs trots att elev- antalet inte kan beräknas uppgå till mer än cirka tio för industri och hantverk eller husligt arbete och cirka femton för handel. Men det kan också av ekono— miska skäl vara önskvärt att driva endast en kurs trots att elevantalet beträf- fande de förstnämnda kurserna uppgår till aderton—tjugo och i handelskurser till omkring trettio.
I våra beräkningar har vi utgått från att elevantalet i yrkesskolornas olika heltidskurser i regel skall vara
för industri- och hantverkskurser av verkstadskaraktär upp till 16, för handelskurser och teoretiska industri— och hantverkskurser upp till 30, för husliga kurser upp till 16. Dessa tal kan, som framgår av det nyss förda resonemanget, i vissa fall både underskridas och överskridas. Såväl de lokala skolstyrelserna som tillsynsmyn- (ligheten bör dock sträva efter att hålla kurserna så väl fyllda som möjligt. Detta förutsätter bland annat en ingående prövning av rekryteringsunderlaget och ett välorganiserat samarbete mellan olika kommuner (jfr kapitlen 8 och 17).
Sammanfattning
1. Klass 9 y skall kunna fullgöras i yrkesskola eller med yrkespraktiken och yrkesteorin förlagd till yrkesskola och den allmänbildande undervisningen i enhetsskola.
2. Den allmänbildande undervisning, som ges i klass 9 y, bör i regel helt för— läggas till det första året i yrkesskolan, vare sig yrkesutbildningen är ett- eller flerårig. Endast i enstaka fall, som t. ex. i enskilda industriskolor och tekniska skolor, bör en spridning av den allmänbildande undervisningen över flera år kunna tillåtas.
3. Den allmänbildande undervisningen i yrkesskolan bör i viss mån anpassas efter det yrkesområde yrkesutbildningen avser. Gymnastik bör genomgående ingå i yrkesskolans undervisning i heltidskurser, men undantag bör i särskilda fall kunna medges av yrkesöverstyrelsen. Det fritt valda arbetet, torde, i den mån det över huvud taget kan anordnas, få förläggas till fritid. Möjlighet till frivillig språkundervisning bör beredas alla elever, som så önskar.
4. Klass 10 y organiseras i regel på två linjer, en linje för elever, som i klass 9 y eller på annat sätt fått en förberedande eller påbörjad utbildning för det yrke klass 10 y avser, och en linje för elever, som inte fått en sådan förberedande eller påbörjad utbildning. Ul Utbildningen i verkstadskurserna bör i framtiden systematiseras och inten- sifieras, så att en viss avkortning av utbildningstiden blir möjlig. Sålunda bör en för närvarande tvåårig verkstadskurs kunna motsvaras av klass 9 y plus 10 y, en tre- eller fyraårig verkstadskurs av klass 9 y plus två resp. tre år. I den mån utbildningen leder fram till kompetens för gesällprov, bör gesäll- provet om möjligt utföras under skoltiden. Individuell utbildningsgång bör medges inom så många hantverksyrken som möjligt. Man bör också sträva efter att finna andra lämpliga former än de fyraåriga fullständiga verkstads- kurserna för den grundläggande hantverksutbildningen i heltidskurser, t. ex. tvååriga grundläggande kurser avsedda att fullfölja-s i produktivt arbete.
0. Efter klass 9 y utfärdar yrkesskolan betyg, som utvisar, att eleven fullgjort sin allmänna skolplikt och att han fått en förberedande eller påbörjande
Gesällprov 12 y4 (vx) | X 11 y= (vx) 11 y2 (vx) | | Utbildnings— 2 1 bevis 10 y (vx) 10 y Gräns mellan obligatorisk och frivillig skola Betyg 9 y 9 a, 9 g, 9 yx l l Enhetsskolans klass 8 Handel Handelsskolexamen 10 y2 (vx) 10 y1 Gräns mellan obligatorisk och frivillig skola Betyg 9 y 9 a, 9 g, 9 yx | I Enhetsskolans klass 8 Husligt arbete Fortsatt specialutbildning | Fortsatt . specialutbildning Praktik | | . 10 y Praktik (ca 5 mån., ev. 1 år) Gräns mellan obligatorisk och frivillig skola Betyg 9 y 9 a, 9 g, 9 W;
Enhetsskolans klass 8
Utbildnings- bevis, ev. prövning
Utbildnings- bevis
grundläggande yrkesutbildning. Efter de tvååriga skolorna meddelas betyg över fullgjord grundläggande yrkesutbildning, för handel handelsskolexamen. Ett särskilt bevis om fullgjord grundläggande utbildning bör utfärdas efter det andra utbildningsåret (klass 10 y), även om skolans utbildning fortsätter ytterligare ett eller två år.
. Elevantalet i yrkesskolornas kurser bör i regel vara för industri— och hantverkskurser av verkstadskaraktär upp till 16 elever, för handelskurser samt teoretiska industri- och hantverkskurser upp till 30 elever, för husliga kurser upp till 16 elever. . Tablå över yrkesskolans kurser med heltidsundervisning och deras anknytning till enhetsskolan och till varandra.
Förklaringar till tablån:
Siffrorna efter bokstaven y avser första, andra 0. s. v. året av yrkesutbild- ningen.
yx = icke systematisk utbildning i näringslivet vx = växlingsundervisning mellan skola och näringsliv
Deltidsundervisningens organisation
Allmänna synpunkter
Lärlingsskola och yrkesskola. Deltidsundervisningen vid yrkesskolorna är upp- delad på två stadier, lärlingsskola och yrkesskola. För kurser på yrkesskolans stadium utgick högre statsbidrag än i lärlingsskolan. Denna bestämmelse tillkom, därför att bland annat lönekostnaderna beräknades bli högre för de mera kvalifi— cerade kurserna. Det stora flertalet kurser ligger emellertid inom lärlingsskolan och någon kostnadsskillnad mellan kurserna på de olika stadierna finns numera knappast. I samband med ändringen av statsbidragsbestämmelserna sommaren 1952 upphävdes också skillnaden i bidrag till kurser i lärlingsskola och kurser i yrkesskola. Vi anser det inte av andra skäl motiverat att bibehålla uppdelningen på två stadier. I den mån en kurs förutsätter, att vissa grundläggande kunskaper inhämtats, bör den rubriceras som fortbildningskurs.
Kurser av varierande längd. Den nuvarande deltidsundervisningen omfattar kur- ser, som varierar i längd från 12 och upp till 600—700 timmar. Övervägande an- talet kurser är ganska korta. Ungefär hälften av de kommunala yrkesskolornas cirka 120 000 elever per år går i kurser, som omfattar högst 90 timmar. (Se vidare bilaga 3 och kapitel 2.)
Bakgrunden till deltidsundervisningens nuvarande utformning är den uppfatt- ning, som ligger till grund för gällande yrkesskolstadga, nämligen att den prak— tiska utbildningen i regel skall ske genom arbete på en arbetsplats under det att yrkesskolorna skall meddela en kompletterande teoretisk, i vissa fall praktisk— teoretisk undervisning. Från början tänkte man sig, att denna komplet-terande teoretiska undervisning framför allt skulle ha formen av ganska omfattande kur- ser för unga nybörjare (lärlingsskolans yrkesavdelningar med 8—12 timmars un— dervisning per vecka) och påbyggnadskurser för yrkesarbetare (yrkesskolans yrkeskurser och ämneskurser). Det visade sig snart, att det var mycket svårt att efter arbetets slut samla ungdomar till så krävande kurser som lärlingsskolans yrkesavdelningar. Ett stort antal av dem som över huvud taget började i dessa kurser avbröt undervisningen efter en tid. Med fasthållande vid grundprincipen att yrkesskolan skulle ge en kompletterande teoretisk undervisning inrättades i stället för yrkesavdelningarna lärlingskurser och andra kortare kurser i anslut- ning till yrkesskolstadgans g 103, som tillåter mycket stor frihet. Kurser för äldre nybörjare visade sig också lockande för eleverna och har därför fått stor omfatt— ning.
Deltidskursernas syfte. I kapitlet om arbetsfördelningen mellan skola och nå— ringsliv ifråga om yrkesutbildningen har uttalats, att yrkesskolorna genom sina heltidskurser skall ge en grundläggande praktisk-teoretisk utbildning och genom deltidskurserna en kompletterande teoretisk eller praktisk—teoretisk undervis— ning i anslutning till praktisk utbildning på en arbetsplats. Denna kompletteran— de undervisning bör antingen kunna vara mera omfattande, så att eleverna förs fram till samma utbildningsmål som gäller för vissa heltidskurser, eller också bör den kunna tillgodose mera begränsade utbildningsbehov genom undervisning i ett begränsat ämne av större eller mindre omfattning. I och med att man ger yrkesskolornas verksamhet detta dubbla ändamål, fastslår man också, att yrkes- skolorna måste syssla både med egentlig yrkesutbildning och med yrkesbetonad kursverksamhet.
Yrkesskolornas främsta uppgift blir att medverka i den egentliga yrkesut— bildningen. Vi har emellertid i kapitel 1 utvecklat tanken, att yrkesutbildning inte får omfatta endast en rent fackmässig undervisning utan bör kombineras med samhällsorienterande och allmänt personlighetsfostrande studier. Sådana studier måste i stor utsträckning bedrivas i form av deltidskurser. Vi anser, att det vid sidan av heltidskurserna och de mera omfattande kvalificerade deltids- kurserna bör finnas utrymme för en viss yrkesbetonad upplysning i förening med fortsatt samhällsorientering.
Behovet av utbildning. De hittills gjorda erfarenheterna visar, att det bland de litet äldre medborgarna, och inte minst bland kvinnorna, finns ett starkt intresse för att skaffa sig ökade kunskaper. Men just dessa kategorier är ganska bundna av arbets—, familje- och andra sociala plikter. En förutsättning för att de skall kunna delta i kurser av olika slag är många gånger, att kurserna inte inkräktar för mycket på deras tid. De deltar hellre i en rad kortare kurser, som avslutas en efter en, än de binder sig för en längre kurs, som de kanske kan fullfölja, kanske inte. Vad dessa kursdeltagare vill ha är i första hand inte en strikt utbild- ningsgång med ett fixerat studiemål i sikte. De söker en allmän orientering, en vidgning av kunskaperna inom det område, där de arbetar. Om man medger en så. vid ram för yrkesskolornas verksamhet, finns det givetvis en viss risk för att elevernas önskemål tvingar fram kurser, vilkas samband med skolans ursprung— liga syfte är obetydligt. Här blir det fråga om att göra en avvägning mellan den subjektiva efterfrågan från elevernas sida och den objektiva — d. v. s. arbets— marknadens behov av utbildning av visst slag.
Egentlig yrkesutbildning och yrkesbetonad kursverksamhet. Det skiftande ut- bildningsbehovet hos yrkesskolornas klientel har lett till den mycket heterogena utformningen av deras kursverksamhet. Den egentliga yrkesutbildningen till— godoses först och främst genom heltidskurserna, som ju till allra största delen är grundläggande kurser i den meningen, att de förbereder ungdomar för inträde
på arbetsmarknaden. En del av deltidskurserna ger också en egentlig yrkesut- bildning. Men många av dem är snarare yrkesbetonade än direkt yrkesutbildan- de. De ger upplysning eller information eller behandlar ett mycket litet avsnitt av ämnet. Sådan yrkesbetonad kursverksamhet förekommer, utom vid yrkes- skolorna, också hos folkbildning-sorganisationer och en del andra organisationer, som egentligen har helt andra utbildningsuppgifter på sitt program.
Vi anser det angeläget, att den egentliga yrkesutbildningen på allt sätt gagnas och att dess ställning avsevärt förbättras i jämförelse med nuvarande förhållan- den. Vi har diskuterat möjligheterna att dra en gräns mellan den egentliga yrkes- utbildningen och den yrkesbetonade kursverksamheten och därvid eventuellt tillerkänna den egentliga yrkesutbildningen högre statsbidrag än den yrkesbeto- nade kursverksamheten. En sådan gränsdragning skulle emellertid bli mycket svår att göra, just därför att den ene har behov av egentlig yrkesutbildning, den andre av yrkesbetonad upplysning, och båda behoven måste anses lika legitima. Principen bör således även i fortsättningen vara, att yrkesskolorna skall rymma både egentlig yrkesutbildning och yrkesbetonad kursverksamhet. Men denna princip kan tillämpas på olika sätt.
Normalisering av kurserna. Ända sedan yrkesöverstyrelsens tillkomst har man där arbetat på att få klarare linjer för deltidskurserna liksom för heltidsunder— visningen. Man arbetar ut typplaner eller 5. k. förebilder till undervisningsplaner för en rad yrken och ämnen. Därvid samarbetar man med experter även utan— för överstyrelsen och med yrkesorganisationer och facksammanslutningar. Typ— planer finns nu för bland annat svetsningskurser, elinstallatörskurser, handels- kurser, barnsköterskekurser, kurser i sömnad, vävning, matlagning o. s. v.
Tillkomsten av förebilder till undervisningsplaner för mera allmänt förekom- mande yrken och ämnen medför först och främst, att en rad äldre planer gallras bort, så att kurser med samma beteckning får ungefär samma innehåll, lämpliga förbättringar och omläggningar, som påfordras av utvecklingen, kan genomföras överallt, där en plan tillämpas, erfarenheter, som görs av en lärare, kan lättare komma andra lärare tillgodo o. s. v. Men typplanerna gör också att man kom- mer att kunna tillämpa betydligt större restriktivitet ifråga om vad man godkän- ner utanför ramen av typplaner —— givetvis sedan sådana utarbetats i tillräckligt stort antal. Även inom gruppen yrkesbetonad kursverksamhet kan man på detta sätt komma fram till fastare linjer i undervisningen, så att kurserna får den på en gång yrkesbetonade och sociala inriktning, som eleverna synes vara mest be- tjänta av.
N ybörjarumlervisning på deltid. För de unga nybörjarna är det av vikt att un- dervisningen ges en viss bredd. De bör så långt möjligt delta i yrkeskurser (se vidare nedan). Men det kan tänkas, att vissa lokala yrkesskolor får svårigheter att anordna regelrätta yrkeskurser. De ställer ganska stora krav ifråga om både
lärarkrafter och materiel. Under alla förhållanden bör man dock kunna upp- ställa vissa önskemål ifråga om nybörjarundervisningen. Hur man skall förfara i varje särskilt fall måste överlämnas åt tillsynsmyndigheten att avgöra.
Olika slag av kurser
Två kurstyper. Deltidsundervisningen omfattar två olika slag av kurser, dels sådana, som genom en mångsidig undervisning i flera olika ämnen ger utbild- ning för ett visst yrke, dels sådana som behandlar ett enda ämne. Härnedan används beteckningarna »yrkeskurs» och »ämneskurs» som ges en något an- nan bctydelse än dessa termer har i den nuvarande yrkesskolstadgan. Utöver dessa två olika slag av kurser omfattar deltidsundervisningen också föreläsningar.
Yrkeskursen Yrkeskursen ger i de för respektive yrken väsentliga ämnena teo— retisk eller praktisk—teoretisk utbildning som komplement till en praktisk utbild- ning på en arbetsplats. Till innehåll och omfattning motsvarar yrkeskursen helt eller till en viss del en kurs med heltidsundervisning. Ett bevis över genomgång- en kurs motsvarande det som tilldelas eleverna i heltidskurserna bör utfärdas. Yrkeskursen avser således att bereda möjlighet för ungdomar, som inte kan bevista en heltidsskola, att på annat sätt skaffa sig motsvarande utbildning, sär- skilt ifråga om yrkesteorin. Den praktiska utbildningen kommer väl till största delen att ske på arbetsplatserna, men i den mån det befinns lämpligt bör även vissa praktiska övningar kunna läggas in i yrkeskurserna.
Yrkeskursen kan ge: grundläggande undervisning, varvid den jämföres med de grundläggande heltidskurserna; fortbildning, varvid vissa grundläggande prak— tiska och teoretiska kunskaper förutsättes tidigare vara inhämtade; repetition av tidigare inhämtade grundläggande kunskaper; i vissa fall även omskolning, var— vid kursen ger ett efter elevernas mognad avpassat koncentrat av den grund- läggande heltidskursen. Då praktiska övningar torde komma att utgöra en be— tydande del av innehållet i omskolningskurserna, kommer sådana kurser i fler— talet fall sannolikt att anordnas som Specialkurser med heltidsundervisning.
Yrkeskursen kan lämpligen omfatta inemot 200 timmar undervisning per år, vilket närmast motsvarar sex veckotimmar under 32—33 veckor. Då det ifråga om deltidsundervisningen knappast är lämpligt .med längre terminer än 15 vec- kor under hösten och 17 veckor under våren torde läsåret för yrkeskurserna böra vara 32 veckor. Antalet årskurser blir beroende av kursens mål. I regel torde en yrkeskurs dock komma att omfatta minst två läsår.
För att kunna samla eleverna till en så pass omfattande undervisning, som sex timmar per vecka under större delen av året måste man (som också utvecklas i kapitel 7 om skolans och näringslivets uppgifter ifråga om yrkesutbildningen)
räkna med arbetsgivarnas medverkan bland annat i den formen att undervis- ningen sker i vissa fall helt, i andra fall delvis under ordinarie arbetstid.
Om man genom överenskommelse med respektive yrkesorganisationer kan uppnå, att en större del av undervisningen förläggs till ordinarie arbetstid, bör antalet undervisningstimmar per vecka i vissa fall kunna ökas. Om en 'hel arbets— dag ägnas åt undervisning i skolan, bör eleverna kunna åläggas skolgång också en kväll per vecka, varigenom man skulle få sammanlagt nio—tio timmars un- dervisning i skolan. Yrkeskursen riktar sig till elever, som genomgått den obliga- toriska skolan, och avses således inte meddela den teoretiska undervisningen för elever i klass 9 y.
Ämneskurser. Ämneskursen ger, som namnet säger, endast undervisning i ett eller ett par avgränsade ämnen. Till sin utformning motsvarar ämneskursen i allmän- het ett ämne eller en del av ett ämne i en heltidskurs eller i en fullständig, yrkes— kurs eller utgör en fortsättning på en sådan kurs. En ämneskurs ensam berättigar ej till utbildningsbevis. Elev, som fullföljt kursen, skall däremot ha rätt till intyg, eller om prov anordnas, eventuellt betyg. Ett flertal ämneskurser kan kombine— ras, så att de ger samma undervisning som en fullständig yrkeskurs. Elev, som inom en viss tidrymd genomgått ämneskurser motsvarande en fullständig yrkes— kurs, skall vara berättigad till utbildningsbevis av samma slag som för sådan yrkeskurs.
Det torde inte finnas anledning att ange något normalläsår för ämneskurserna. Däremot bör man eftersträva en viss enhetlighet i utformningen. Vid faststäl— landet av den lämpliga omfattningen av olika slags ämneskurser bör man i stål- let för ett fixerat timantal uppställa en övre och en undre gräns, så att kursen säges omfatta t. ex. 90—110 timmar, 180—220 timmar 0. s. v. Vid uppdelningen av timantalet på undervisningsveckor bör man inte räkna med ett längre läsår än för de. fullständiga yrkeskurserna. Däremot kan en koncentration av kurserna till kortare perioder i vissa fall komma att visa sig önskvärd.
Föreläsningar. Föreläsningar bör kunna ingå som ett led i arbetet vid yrkessko— lorna. Särskilt på högre stadium kan det vara lämpligt att byta ut enstaka lek- tioner mot gästföreläsningar eller någon gång t. o. m. att ge ett större avsnitt av kursinnehållet i föreläsningsform. Även på lägre stadium kan det vara en för- del att kunna ordna föreläsningar i anslutning till en kurs, om lämpliga föreläsare skulle stå till disposition.
Sammanfattning
1. Deltidsundervisningen skall tillgodose skiftande utbildningsbehov och måste således omfatta både egentlig yrkesutbildning och yrkesbetonad kursverk— samhet.
2. Ifråga om formerna för deltidsundervisningen skall liksom ifråga om heltids— undervisningen större enhetlighet eftersträvas. Nybörjare bör så långt möjligt hänvisas till kombinerade kurser eller på annat sätt tillförsäkras en grund— läggande utbildning av viss bredd.
3. Med hänsyn till de skilda studiemålen uppdelas deltidsundervisningen i yrkes- kurser och ämneskurser. Yrkeskursen omfattar flera olika ämnen och ger hu- vudsakligen teoretisk utbildning för ett visst yrke, ämneskursen ger under— visning endast i ett eller ett par ämnen. Föreläsningar bör kunna anordnas både på högre och lägre stadium, då det är lämpligt att meddela en del av kursinnehållet i föreläsningsform. På högre stadium bör hela kurser kunna ges i form av föreläsningsserier.
KAPITEL 15
Kurser för 9 y och centrala hantverkskurser
Kurser för 9 y
Y rkesutbildningssakkunnigas direktiv. I de direktiv, som departementschefen i sin egenskap av ordförande i skolkommissionen utfärdade för skolkommissio- nens yrkesutbildningsdelegation och som också gäller för 1952 års yrkesutbild- ningssakkunniga, yttras bland annat: »De olika omständigheter jag i det före— gående berört synas mig närmast tala för att delegationen med tanke på det bredare elevklientel och den till sin uppgift mera begränsade yrkesutbildning. varom här är fråga, överväger utformandet av en i allmänhet ettårig utbild- ningsgång, som, om och när den nioåriga obligatoriska skolan förverkligats, al- ternativt med ett på annat sätt organiserat skolår kunde få utgöra det nionde skolåret i denna skola och som, även innan de parallella alternativen finnas, kunde få byggas ut som ett frivilligt utbildningsår i omedelbar anknytning till en i en första utbyggnadsetapp förverkligad åttaårig obligatorisk skola. —- — —— Det synes därvid erforderligt, att delegationen, förutom att den prövar de frågor och problem jag redan antytt, i görligaste mån söker nå fram till en sådan ut- formning av utbildningsgången till olika ifrågakommande yrken, att denna kan utgöra en avslutad och för den framtida yrkesutövning-en användbar utbild— ning, samtidigt som den i förekommande fall bör kunna tjäna som ett underlag för en fortsatt, längre gående utbildning för de elever, vilka önska en sådan.» På annat ställe i direktiven framhålles, att denna utbildning varken kunde eller be— hövde göras så tids— och kostnadskrävande som yrkesarbetarutbildningen. Tyngd- punkten i den praktiska undervisningen borde ligga mindre på en uppträning av speciella tekniska färdigheter än på en allsidig och vederhäftigt anordnad yrkespraktik. De teoretiska momenten i undervisningen borde snarare ge en all— män till medborgarkunskapen gränsande orientering om yrkets och näringsgre- nens villkor, krav och förutsättningar än en speciell och avancerad yrkesteori.
Kurser för handel och för husligt arbete. Kurser, som ungefär motsvarar dessa krav, (1. V. 5. ger en tämligen bred och föga differentierad grundläggande utbild- ning för ett större yrkesområde, finns sedan länge vid yrkesskolorna inom avdel- ningarna för handel och för husligt arbete, nämligen de ettåriga handelskurserna och husmoderskurserna. Dessa kurser har utvecklats ur yrkesskolstadgans ett— åriga handelsskolor och hushållsskolor, som ursprungligen riktade sig till ung- domar med några års handels- respektive hushållspraktik. Det visade sig emel-
lertid svårt att rekrytera kurserna med det elevklientel man från början tänkt sig, och småningom ersattes den stadgeenliga formen med ettåriga nybörjarkur- ser, som nu vunnit ganska stor spridning.
I typplanerna för de ettåriga handelskurserna (A-kurs för detaljhandel, B-kurs för kontorsarbete) krävs endast några mindre justeringar, innebärande en ökning av allmänbildningsstoffet på bekostnad av vissa handelstekniska ämnen, för att kurstypen skall motsvara fordringarna för 9 y. Ett förslag till 9 y-kurs för handel med heltidsundervisning har utarbetats inom yrkesöverstyrelsen. I denna plan förekommer inte någon nämnvärd differentiering på detaljhandel och kontorsar- bete. På detta elementära stadium kommer differentieringen främst att ligga i de praktiska övningarna, som givetvis i viss mån kan varieras efter elevernas in- tresse och fallenhet.
De nuvarande husmoderskurserna upptar i allmänhet mera yrkespraktik än som kan ges utrymme för i 9 y, då dels kurserna i regel omfattar mer än 39 veckor och mer än 37 timmar per vecka, dels allmänbildande ämnen och yrkes- teori tillsammans sällan uppgår till mer än 6—8 veckotimmar av totalt cirka 45. En 9 y-kurs för husligt arbete kan därför ifråga om yrkesutbildning knappast komma att motsvara mer än en femmånaders husmoderskurs. Skolkommissionen lät på sin tid utarbeta en studieplan i husligt arbete för 9 y, som — i motsats till flertalet av kommissionens övriga 9 y-planer — omfattar både yrkesteori och yrkespraktik. Denna plan bör kunna tillämpas oberoende av om undervisningen äger rum i yrkesskola eller i enhetsskola. Planen ger stort utrymme åt hem— och familjefrågor, ekonomi och budget samt arbetsplanering och rationalisering (med laborationer och jämförande försök). Vissa delar av den teoretiska undervis— ningen sammanfaller med motsvarande delar av samhällskunskapen. Allt som allt omfattar den yrkesteoretiska undervisningen cirka 8 veckotimmar. Av de nu— gefär 20 timmar per vecka, som ägnas åt yrkespraktik, upptar hushållsgöromålen två tredjedelar, sömnad och barnavård tillsammans en tredjedel. Liksom de nu— varande femmånaderskurserna kan 9 y-kurser i husligt arbete utgöra grund för vidare utbildning på det husliga området, i barnavård, sjukvård o. s. v. Inom yrkesöverstyrelsen har utarbetats förslag till 9 y-kurs även i husligt arbete efter ungefär samma grunder ifråga om allmänbildande ämnen som handelsplanen.
För handel och för husligt arbete innebär 9 y-kurserna med heltidsundervisning —- trots att den husliga plan, som utarbetats av skolkommissionen, till sitt inne— håll rätt mycket avviker från de nuvarande husmoderskurserna — varken orga- nisatoriskt eller principiellt någon nyhet för yrkesskolorna. De kurser, som redan finns, omfattar ungefär ett vanligt läsår och ger just den översikt — både i prak- tik och yrkesteori — över respektive näringsgrens olika arbetsuppgifter, villkor och krav, som talas om i direktiven.
Kurser för industri och hantverk. För industri och hantverk finns inte några allmänt grundläggande ettåriga kurser på heltid. De ettåriga kurser som finns
är mera speciella, avsedda för t. ex. storkökspersonal, skeppskockar, byx- och västsömmerskor, kemiskt-tekniska biträden.
De tidigaste verkstadsskolorna. I kapitel 2 har anförts ett par exempel från 1700- talet på praktisk-teoretiska yrkesskolor. Verkstadsskolan i modern mening, d. v. 5. den vanligaste typen av heltidskurs för industri och hantverk, är emeller— tid en ganska ny företeelse. Före 1910 fanns knappast någon sådan skola. De första verkstadsskolorna inrättades i bland annat Stockholm och Göteborg för hantverksyrken och var snarast ett slags hantverksskolor med fleråriga sam- manhängande kurser. Innan dessa skolor kommit till hade man emellertid inom ett par stora industrier efter tyskt och amerikanskt mönster börjat med ett slags förberedande yrkesskola, som närmast kunde jämföras med de nuvarande verk- stadsskolorna. En kommunal verkstadsskola inrättades 1910 i Kiruna. Denna skola liksom åtskilliga andra både kommunala och enskilda skolor är de lokala företagen stor tack skyldig för sin tillkomst och utveckling. Kirunaskolan torde vara den första moderna kommunala yrkesskolan med heltidsundervisning för industri- och hantverksyrken i vårt land.
I 1918 års yrkesskolstadga upptogs för industri och hantverk endast olika typer av kompletterande kurser. I 1921 års stadga medgavs emellertid också in- rättandet av kommunala verkstadsskolor med heltidsundervisning. Dessa kom- munala verkstadsskolor skulle enligt stadgan kunna anordnas med längre eller kortare läroår, flera eller färre årskurser, större eller mindre antal timmar i veckan.
Anledningen till att man började inrätta kommunala verkstadsskolor tycks ha varit bland annat, att det visade sig svårt för ungdomarna att få en lämplig praktisk utbildning som underlag för lärlingsskolans kompletterande kurser. Man inrättade då inom skolorna verkstäder för praktisk utbildning jämsides med lär— lingsskolans huvudkurs, d. v. 5. den tämligen omfattande teoretiska yrkesunder- visningsform, som numera förekommer endast på ett fåtal orter i landet. Lärlingsskolans huvudkurser var tvååriga och kursen i yrkesarbete kom på så sätt också att i de flesta fall omfatta två år. För några yrken inom hantverket framkom dock på ett tidigt stadium önskemål om att skolan skulle ge hela ut- bildningen.
1907 års kommitté. Första gången, som verkstadsskolan förekom i någon littera- tur om yrkesutbildning, var i det betänkande, som 1907 års kommitté för den lägre tekniska undervisningen avgav 1912. I kommittéförslaget talades om två slag av sådana skolor, nämligen förberedande lärlingsskolor och fullständiga lärlingsskolor. Bägge formerna beskrevs huvudsakligen med exempel från ut- landet.
Kommitterade ansåg den fullständiga lärlingsskolan vara en alltför dyrbar form och avgav därför inte något förslag om att skolformen borde prövas. Där— emot fann man, att den förberedande verkstadsskolan borde kunna inrättas till
överkomliga kostnader. Undervisningen i denna skolform skulle inte vara allt- för differentierad. Den borde ansluta direkt till folkskolan och bilda en övergång mellan skolan och förvärvsarbetet. Dess närmaste syfte skulle vara att under- lätta för de unga att få anställning. Man tänkte sig, att lärokursen i regel borde omfatta ett år. Det mönster man närmast ville efterbilda, var de holländska hel- tidsskolorna för industri och hantverk (Ambachtscholen). Dessa skolor var di— rekt yrkesinriktade, och de allmänna skolämnena upptog en mycket liten del av kursen. De holländska skolorna var emellertid i allmänhet treåriga, under det att de svenska enligt kommitténs förslag borde bli ettåriga.
Förberedande lärlingsskolor borde enligt kommitténs uppfattning endast in- rättas för sådana yrken och industrier, där ungdomarna skulle kunna vara säkra om att få en god utkomst. Om denna princip följdes, skulle förberedande lärlingsskolor således komma till endast inom de så kallade huvudyrkena. Kom— mitterade kom här med ett förslag, som — om det förverkligats — skulle ha givit oss en kursform för industri och hantverk av ungefär samma slag som de ettåriga handels— och husmoderskurserna. Det var emellertid först i den revide- rade yrkesskolstadgan 1921, som kommitterade-s förslag på denna punkt ledde till något resultat. Såsom bestämmelserna i stadgan utformades, kunde verk- stadsskolorna vara antingen förberedande eller fullständiga skolor och utveck- lingen kom redan från början att gå i en annan riktning än den 1907 års kom— mitterade tänkt sig.
Verkstadsskolutredningen. Nästa gång verkstadsskolorna blev föremål för ett betänkande, var i verkstadsskolutredningens förslag angående centrala verk- stadsskolor m. m. (SOU 1938:26). När detta betänkande avgavs, hade en i or- ganisatoriskt hänseende ny form av verkstadsskolor uppstått, nämligen skolor som i regel hade landsting till huvudmän och som således vände sig till ett be- tydligt större rekryteringsområde än de kommunala skolorna. Dessa skolor hade inrättats som ett medel i kampen mot arbetslösheten. Allteftersom arbetsmark- nadsläget förbättrades fick skolorna mindre betydelse som möjlighet att syssel— sätta arbetslösa ungdomar. Man hade emellertid funnit, att de hade en viktig uppgift att fylla som yrkesförberedelse för ungdomar från orter, där man i stort sett saknade utbildningsmöjligheter för industri och hantverk både i skolor och i näringslivet. Verkstadsskolutredningen Ville ge de centrala verkstadsskolorna just denna uppgift.
Ifråga om kursens längd anslöt sig verkstadsskolutredningen till den praxis, som utbildats och som innebar, att kurserna för industriyrken i de flesta fall om- fattade två år under det att hantverkskurserna i allmänhet gav hela lärlingsut- bildningen fram till gesällprov och således som regel varade i fyra år. Man an— knöt också till ett yttrande av skolöverstyrelsen, som gick ut på att man för in- dustriyrken i allmänhet borde ha en undervisningstid om två år, under det att man för hantverksyrken i regel räknade med tre—fyra års utbildningstid. Er—
farenheterna tycktes visa, att två respektive tre—fyra år med vardera cirka 2 000 undervisningstimmar var de utbildningstider, som för de olika yrkesområ- dena bäst underlättade för ungdomarna att få anställning efter genomgången skolkurs. Verkstadsskolutredningen ansåg emellertid, att en obruten undervis- ning i skola över 4 000 till 8 000 timmar kunde ha sina nackdelar, och man peka- de därför på växlingsutbildning i företag vid sidan av den skolmässiga utbild- ningen som en möjlighet att effektivisera undervisningen och ge eleverna erfa- renhet av arbete i en ekonomiskt driven produktion.
Rationaliseringsutredningen. Sedan lång tid tillbaka har synpunkter framförts, som går ut på att målsättningen för den egentliga yrkesutbildningen vid våra yrkesskolor skulle vara alltför snäv.
I den tidigare (kapitel 2) omnämnda bilagan till rationaliseringsutredningens betänkande, del II (SOU 1939:14), angavs som en förklaring till att lärlingssko- lans huvudkurser visat sig så svårrekryterade bland annat, »att arbetet inom industrin mer och mer specialiserats, varigenom det utbildningsbehov, som de nämnda kurserna har att uppfylla., blivit mindre, i all synnerhet som den mer allsidiga praktiska utbildning, som man av ålder velat förbinda med lärlingssta- diet inom industrin, blivit mer och mer sällsynt».
I fortsättningen pekades på det förhållandet, att den av rationaliseringen be- tingade utvecklingen inom näringslivet bland annat också lett till att kraven på yrkesskicklighet hos de industrianställda mer och mer förskjutits från en manuell till en mera intellektuellt betonad yrkesskicklighet. Denna förskjutning, menade rationaliseringsutredningen, måste leda till en revidering av yrkesutbildningsbe— greppet. Man kunde inte längre med fördel redan från ;början inrikta såväl prak— tisk som teoretisk undervisning på uppövande av de färdigheter och kunskaper, som fordrade-s för ett visst manuellt yrke. Vad man i den grundläggande eller förberedande yrkesutbildningen borde inrikta sig på vore, att på ett tidigt sta— dium, d. v. s. före 18-årsåldern, ge ungdomarna en allmänt teknisk, hantverks- mässig och kommersiell utbildning av såväl teoretisk som praktisk art. Denna grundläggande utbildning borde ske i skolor. Den borde följas av en egentlig och definitiv utbildning, som i regel bäst och billigast skulle kunna erhållas »på arbetsplatsen och i det produktiva arbetslivets miljö, i synnerhet om denna prak— tiska utbildning kan kompletteras med teoretisk sådan och specialinriktad prak- tik i längre eller kortare kurser». För att underlätta samarbetet mellan skolor och arbetsplatser ifråga om den egentliga yrkesutbildningen föreslog utredningen inrättande av lärlingsnämnder. I slutet av bilagan kom man in på frågan om en arbetsfördelning mellan de kommunala och centrala yrkesskolorna och framhöll då bland annat, att de senare lämpligen borde ta hand om de yrkesförberedande kurserna med heltidsundervisning samt dessutom av behovet påkallade kurser för arbetslös ungdom liksom fortbildningskurser, omvskolnings- och beredskaps- kurser, allt kurser med heltidsundervisning. De kommunala skolorna borde lämp—
ligen inrikta sig på »att sörja för den lokala yrkesutbildningen av huvudsakligen kompletterande teoretisk art, vilken bör anslutas till utbildningen på arbets— platserna inom ortens olika yrken».
Arbetsmarknadens yrkesråd. När arbetsmarknadsparternas yrkesutbildnings- kommitté år 1944— avgav sitt betänkande, underströk man, att den princip, som låg till grund för den gällande yrkesskolstadgan, även i fortsättningen borde vara huvudprincip för yrkesutbildningen för industrin. Som en följd härav ansåg man en utbyggnad av verkstadsskolsystemet inte vara påkallad. Arbetsmarknadens yrkesråd, som ju blev ett resultat av yrkesutbildningskommitténs arbete, har emellertid sedan flera år tillbaka varit inne på en uppdelning av den industriella utbildningen i två stadier, ungefär på det sätt, som föreslagits av rationaliserings- utredningen. I ett svar på en remiss från internationella arbetsbyrån 1949 (jfr kapitel 7) uttalade man som förut nämnts, att utbildningen skulle kunna delas upp i en tämligen odifferentierad grundutbildning på ett halvt till ett år och en fortsatt mera specialiserad utbildning. Grundutbildningen borde ske i skolmässig form, antingen i industrins egna skolor eller i yrkesskolor drivna av det allmän— na. Den fortsatta utbildningen skulle till större delen ske i produktionen, om möjligt i förening med en kompletterande teoretisk eller praktisk-teoretisk un- dervisning i yrkesskola. Liknande tankar har senare framförts av bland andra ledande funktionärer inom Sveriges verkstadsförening. I de uttalanden från in- dustrins sida, som sålunda gjorts i denna fråga, har man tryckt på att den grund— läggande skolkursen inte finge betraktas som en avslutad yrkesarbetarutbildning utan endast som grunden för och början på en utbildning, som sedan skulle fort- sättas i det produktiva arbetet.
Verkstadsskolwnas uppgift. Verkstadsskolorna har under den relativt korta tid, som de varit i verksamhet, kommit att bli skolor för utbildning av yrkesarbetare med en flerårig allroundutbildning. Som redan nämnts är skolorna för hantverks— yrken ofta fyraåriga och ger i princip hela lärlingsutbildningen fram till gesäll— provet. För industriyrken omfattar kursen i allmänhet två år och ger då visser- ligen i regel endast en förberedande utbildning, men är dock så pass omfattande, att lärlingen efter skolans slut tämligen givet bör komma att vidareutbildas till yrkesarbetare. Ett sådant program för verksta-dsskolorna synes naturligt, så länge behovet av utbildad arbetskraft främst gällt just yrkesarbetare med en omfattande allroundutbildning. Det är likaså naturligt, att syftet blir begränsat, då skolornas kapacitet endast tillåter, att ett fåtal ungdomar bereds plats i dem, under det att det stora flertalet av dem som söker sig till industrin och även till hantverket, inte kan få någon skolmässig utbildning i heltidskurser. Men det förefaller också troligt, att arbetet i verkstadsskolorna fått sin hittillsvarande ut— formning —— vilken ju egentligen strider mot stadgans grundprincip — därigenom att det utformats i anslutning till lärlingsskolans huvudkurser. Tendensen att göra kurserna längre än man ursprungligen avsett kan också ha förstärkts under
intrycket av 30-talets arbetslöshetsperiod. Det var naturligt att behålla ung- domarna i skolan hellre än att skicka ut dem på en redan mättad arbetsmarknad.
Även om de synpunkter på behovet av en kortare grundutbildning, som fram- förts av rationaliseringsutredningen, arbetsmarknadens yrkesråd och skolkom- missionens ordförande, är ganska olika formulerade, torde de dock allesammans syfta till ungefär samma sak, nämligen till en vidgning av yrkesskolans, framför allt heltidskursernas, uppgift ifråga om yrkesutbildningen. Vi har under vårt utredningsarbete funnit, att yrkesskolorna -— såsom är fallet för handel och för husligt arbete —— också för de viktigare industri— och hantverksgrenarna bör erbjuda en sådan allmän grundläggande utbildning. Denna utbildning bör, som förutsatts i direktiven, utformas så, att den kan ersätta klass 9 y. En kurstyp av detta slag finns på ett par orter, där man anordnar ettåriga förberedande verkstadsskolor och kurser, som bland annat också tar emot elever från folk- skolans frivilliga åttonde och nionde klasser.
I varje fall tills vidare torde det inom yrkesskolorna vara lämpligast att inte inrätta kortare kurser för nybörjare än 9 y—kurserna, vilka kommer att omfatta cirka 25 veckor yrkesutbildning (yrkesteori och praktik) av ett läsår på 39 veckor. På vissa håll inom industrin torde man vara inne på tanken att kunna göra de grundläggande skolkurserna ännu kortare. Om sådana försök skulle komma till stånd bör de enligt vår uppfattning ske i industriföretagen. De verk— stadskurser, som skall motsvara 9 y, bör i första hand förläggas till yrkesskolor och endast om särskilda skäl föreligger organisatoriskt anknytas till enhetsskola. Vi förutsätter nämligen, att lokaler och utrustning skall användas även för en fortsatt yrkesutbildning efter den obligatoriska skolans slut.
Sakkunnigas förslag till 9 y-kurser
Olika. uppgifter för kommunala och för regionala skolor. I kapitel 9 har visats hur man även med en relativt försiktig utbyggnadstakt redan om cirka 30 år skulle kunna i yrkesskolor ta hand om alla 9 y-elever, som kan förutses behöva utbild- ning för industri- och hantverksyrken. Man har då utgått från att de lokala och de centrala yrkesskolorna skulle fylla i viss mån olika uppgifter. En skillnad blir givetvis liksom hittills, att de lokala skolorna tar hand om den komplette- rande undervisningen på deltid, under det att de regionala skolorna endast har heltidskurser, längre eller kortare men med undervisning under sammanhängan- de perioder.
Även ifråga om heltidsundervisning-en måste uppgiften bli i viss mån olika för de olika skoltyperna. Erfarenheterna av lokala verkstadsskolor i deras nuvaran- de utformning visar, att man endast mera i undantagsfall kan inrätta sådana skolor i mindre kommuner. Så pass differentierade som dessa skolor nu är, fordrar de i allmänhet ett betydande befolkningsunderlag för sin rekrytering. I vissa fall kan dock ett gott samarbete mellan skolan och företagen inom skolans räjong
eller speciella sysselsättningssvårigheter i trakten göra det möjligt att driva verkstadsskolor även i tämligen små kommuner.
För att kunna åstadkomma den spridning av tillgången på heltidsplatser i verkstadsskolor, som behövs för att ta hand om eleverna i 9 y i så stor utsträck- ning som vi anser i längden vara nödvändigt, måste man tänka sig en mindre differentierad utformning av 9 y-kurserna. De lokala skolorna i landsbygds— kommuner och mindre städer torde i första rummet få inrikta sig på de stora huvudyrkena såsom metallarbetare, byggnads— och träindustriarbetare, textil- och konfektionsarbetare samt i vissa områden cellulosa— och pappersindustriar— betare, under det att de större lokala skolorna samt landstingsskolorna och andra regionala skolor, i vissa fall riksskolor, utom sådana yrken som elektriker, bilmekaniker, möbelsnickare, målare m. fl. också får ta hand om yrken med mera begränsat rekryteringsbehov, såsom tapetserare, mjölnare, urmakare, guld- och silversmeder, körsnärer, fotografer och optiker. Denna gränsdragning ifråga om uppgifterna för de mindre skolorna å ena sidan och de större lokala samt de regionala skolorna å andra sidan torde i praktiken komma att innebära, att spe- cialiserad skolmässig *hantverkarutbildning i regel kommer att finnas endast vid det senare slaget av skolor, under det att industriarbetarutbildning kommer att kunna ges vid båda slagen.
Två typer av grundläggande skolor. Inom de olika huvudgrupper av yrken, som 9 y-kurserna i första rummet torde böra inriktas på, kan man tänka sig två vä— gar för utformningen av undervisningen. Antingen kan man ge en specialiserad grundutbildning med sikte på bestämda arbetsuppgifter inom en viss industri (system I) eller också kan man ge en allmän grundutbildning, som syftar till fortsatt mera specialiserad utbildning inom en valfri gren av ett större yrkes- område (system II). I båda fallen krävs, med hänsyn till den industriella ut— vecklingen, en relativt grundlig yrkesteoretisk kurs som stöd för den praktiska utbildningen.
Det förra systemet har tillämpats i bifogade studieplaner (bil. 6) för maskin— snickare och konfektionssömmerskor; i den för verkstadsarbetare har vissa modi— fikationer gjorts, som gör planen till en mellanform mellan system I och II. Planerna inriktar sig på ett par eller ett fåtal viktigare arbetsmoment inom de olika industrierna. I dessa moment ges en ganska långtgående specialiserad ar- betsträning, som bör kunna göra eleven mogen att efter relativt kort tid göra en fullgod arbetsinsats. Systemet innebär en ganska betydande begränsning av om- rådet för utbildningen och förutsätter därför en viss yrkesmognad hos eleven. Den grundläggande utbildningen ger eleven möjligheter till fortbildning endast inom vissa specialområden, men det möjliggör ett rationellt utnyttjande av ar- betskraften och en högt uppdriven produktionstakt.
Det senare systemet ger en bredare praktisk utbildning för ett visst yrkesom- råde med ungefär likvärdig utbildning inom flera arbetsområden inom yrket.
Man tar upp alla de viktigare arbetsmomenten, men man kan givetvis inte hinna uppnå samma färdighet inom något arbetsmoment, som det förstnämnda systemet medger i det fåtal, som där kan behandlas. Det ger emellertid en över- sikt över arbetsområdet, som på ett bättre sätt än det förstnämnda systemet kan tänkas väcka intresse för arbetet mera på lång sikt.
System I fordrar en fullständig utrustning med maskiner för Specialträning i de arbetsmoment som behandlas. För system II behöver man visserligen ett större antal olika maskiner, men var och en av dessa kan vara ganska enkel, eftersom varje maskin skall ge möjligheter till instruktion och grundläggande övning men ej behöver användas för specialtrimning med sikte på produktion.
Även den yrkesteoretiska undervisningen torde bli olika för de båda syste- men. I det första fallet måste man gå ganska långt inom varje behandlat arbets- moment men kan begränsa sig till det fåtal moment, som den praktiska utbild- ningen omfattar. I det senare fallet bör man ge en allmän grundläggande yrkes- teoretisk undervisning med starka inslag av orientering om näringsgrenen ifråga.
Verkstäder för den förra typen av grundutbildning torde bli betydligt dyrbara— re att inrätta än för den senare typen. Man kan förmodligen inte räkna med att anskaffa de maskiner, som behövs för en så pass långt driven Specialträning, såvida inte maskinerna kan användas även för produktivt arbete.
Tillämpningen av 9 y-kurserna på industri- respektive hantverksyrken. Kurser enligt system I, såsom de beskrivits här ovan, torde endast kunna användas för utbildning av industriarbetare. hIan syftar redan från början till en långt driven specialisering och träning av ett visst, eller ett fåtal, arbetsmoment på bekostnad av överblicken över yrkesområdet. Systemet torde i regel också lämpa sig bättre för utbildning av arbetare, som skall passa maskiner än för hantverkare, som i huvudsak arbetar med handverktyg. Inom textil- och konfektionsindustrierna och inom vi-ssa grenar av metallindustrin tillämpas för närvarande —— på eller i anslutning till arbetsplatserna — utbildningstyper av det slag som system I innebär. I de vanliga verkstadsskolorna förekommer däremot för närvarande inte sådan utbildning.
De nuvarande tvååriga verkstadsskolorna är nog den kurstyp, som till sin uppläggning mest liknar de planerade 9 y-kurserna enligt system II. Liksom för handel och för husligt arbete har yrkesöverstyrelsen även för industri och hant- verk utarbetat tim- och undervisningsplaner för 9 y med heltidsundervisning. Denna klass i de mera odifferentierade tvååriga verkstadsskolorna kommer att i mycket motsvara en 9 y-kurs enligt system II. Sådana verkstadsskolor riktar sig framför allt till blivande industriarbetare, men de kan också inom vissa yrken vara till nytta för ungdomar, som sedan blir hantverkare. De tvååriga verk- stadsskolorna är något mera differentierade än 9 y-kurserna torde kunna bli. Hantverkarutbildningen är redan från början inriktad på ett visst yrke. Det är givetvis att föredra, att 9 y-elever, som vill utbilda sig för ett bestämt hant-
verksyrke, så snart som möjligt kommer till en yrkesavdelning för detta yrke eller på annat sätt får sin utbildning tillrättalagd för yrket ifråga. Men om man inte har tillgång till lämplig utbildning vare sig i skola eller hos en företagare, kan en 9 y-kurs för metallarbetare dock vara en början till utbildning för t. ex. en blivande urmakare, guld- eller silversmed eller bilreparatör liksom för instru- mentmakare, finmekaniker, bleck- och plåtslagare och elektriker. Likaså kan en odifferentierad grundkurs för träarbetare ha en del att ge inte bara byggnads— snickaren och träindustriarbetaren utan också möbelsnickaren, tapetseraren och modellsnickaren.
Kursernas anknytning till större eller mindre skolor. Ett par eller till och med en 9 y-kurs för industri- och hantverksyrken enligt system II kan bilda under- lag för vidareutbildning inom en hel rad olika yrken. På så sätt blir dessa kurser särskilt lämpliga inom mindre kommuner, där man inte har möjlighet att rekry- tera verkstadsskolor av den nu gängse typen. Om man, som sakkunniga förut- sätter, endast kan disponera en ganska enkel maskinuppsättning, är det emel- lertid av vikt, att man får tillgång till en kvalificerad yrkeslärare, d. v. 5. en lärare som förmår göra undervisningen till en påbörjad utbildning för arbete inom industrin eller hantverket. Läraren måste vara en person med ingående erfaren- heter av arbetet inom olika grenar av yrkesområdet och med god överblick över hela området. Annars riskerar dessa kurser lätt att bli ett slags fortsatt under- visning i metall-, trä- eller syslöjd.
Kurser av detta slag bör inte begränsas till de mindre skolorna. De bör finnas även vid större yrkesskolor och då främst rikta sig till 9 y-elever, som är yrkes— bestämda så till vida, att de vet vilket yrkesområde eller vilken typ av arbete de vill ägna sig åt men ännu inte är mogna för en mera omfattande och differentie- rad utbildning. Kurser efter system I bör enligt vår uppfattning prövas i in- byggda verkstadsskolor inom vissa större industrier samt i lokala, centrala eller enskilda yrkesskolor, som är så stora att man även har två- eller fleråriga kurser och således kan använda maskinerna för tillverkning av saluvärdig produktion. I sådana skolor kan man också få tillgång till lärare med specialkompetens och möjligheter att följa utvecklingen inom området.
lf'erkstaclskurser för 9 g som underlag för fortsatt utbildning. Varken enligt system I eller system II kan man uppnå någon fullständig utbildning. I båda systemen måste utbildningen fortsättas på ett eller annat sätt för dem som vill bli yrkesarbetare. System I kan dock i vissa fall utgöra en avslutad utbildning. Man ger den skolmässiga grunden, och den fortsatta utbildning-en i produk- tionen innebär inte något nytt, endast en ytterligare trimning av redan inlärda färdigheter. En fortsatt skolmässig utbildning där-emot måste ta upp nya mo— ment. På så sätt kan systemet byggas ut till en fullständig skolmässig utbild- ning av allround yrkesarbetare. System II förutsätter ovillkorligen en fortsatt utbildning antingen i skola eller i mera systematisk form i produktionen. En
grundutbildning enligt system II kan antingen fullföljas och bli en fullständig allroundutbildning eller också kan den betraktas som en orientering inom yrkes— området ifråga, varefter eleven får specialisera sig på det eller de arbetsmoment han eller hon bäst passar för. I det senare fallet följer således en intensiv och specialiserad utbildning av det slag, som ges enligt system I, som en avslutning på en grundutbildning enligt system II eller som en övergång mellan skolan och det produktiva arbetet. Specialkursen bör i detta fall kunna genomföras på förhållandevis kort tid.
Av det ovanstående torde framgå, att en grundutbildning enligt system II både för kommunerna (skoldistrikten) och eleverna öppnar vidare möjligheter än den mera specialiserade utbildningen enligt system I. Denna leder däremot fortare till bättre inkomster för eleverna och innebär också för företagen ett mera ekonomiskt utnyttjande av arbetskraften, förutsatt att man redan från början kan bilda sig en uppfattning om vilket eller vilka arbetsmoment eleven bör få specialisera sig på. System I skulle i varje fall för yrkesskolornas grund- läggande undervisning vara en nyhet, under det att system II innebär en modi- fikation av den nu vanliga undervisningsformen och en anpassning av denna för ett vidare elevklientel.
Det bör här framhållas, att de tre utbildningsplaner, som intagits i bilaga 6, endast är avsedda att tjäna som typexempel på hur man kan lägga upp en ettårig utbildningsgång, som syftar till att vara en avslutad utbildning för dem som omedelbart därefter går ut i produktionen, och samtidigt en grund för dem som skall vidareutbildas till egentliga yrkesarbetare. Vi har ej tagit ställning till de metoder för lärogången, som i de olika planerna angivits som författarens anvisningar; dessa står helt för planförfattarnas räkning. Däremot har vi granskat och godkänt timplanerna och kursfördelningen inom de. olika ämnena.
Centrala hantverkskurser
De speciella 9 y-kurserna är som redan framhållits främst en utbildning för industriyrken. En typ av hantverksutbildning är de centrala hantverkskurserna. Undervisningen i dessa skolor motsvarar i stort sett kursinnehållet i en full- ständig lärlingsskola enligt det hittillsvarande yrkesskolsystemet. Till innehållet närmast motsvarande kurstyp i vårt förslag är de treåriga yrkeskurserna om sammanlagt cirka 600 timmar (jfr kapitel 14). Den centrala hantverkskursen är således en till heltidskurs koncentrerad längre deltidskurs. Eleverna kan alltså under en periods avbrott i förvärvsarbetet följa undervisningen i en hantverks- kurs på annan ort.
Centrala hantverkskurser finns nu bland annat för urmakare, blomsterbindare, kvarnarbetare och lärlingar inom de grafiska facken. För skorstensfejare finns särskilda gesäll— och mästarkurser vid statens brandskola. De nu uppräknade
hantverkskurserna samlar lärlingar, som redan har fått en viss praktisk utbild- ning, till övervägande teoretiska kurser på ett par tre månader, för skorstensfe- jarc två kurser om vardera sex veckor.
Hantverkskurserna har bildats efter mönster från Danmark, där sådana kurser vuxit upp bland annat i anslutning till folkhögskolorna. En del av de danska kurserna anknyter både i organisation och undervisning till folkhögskolan, men man har också skolor av ungefär samma typ som den svenska skolan för bok- hantverk, alltså kortare kurser ett par år i följd. Ibland är sådana kurser för- lagda till tekniska skolor. Binderiskolan i Östra Grevie är uppbyggd delvis efter mönster av de danska kurser, som anknyter till folkhögskola, d. v. 5. den är förlagd till en folkhögskola och yrkeskursen bygger på folkhögskolans vinterkurs. De andra svenska kurserna inriktar sig nästan helt på utbildning i yrket. På så sätt kan man minska utbildningstiden och kostnaden för eleven och öka kursernas kapacitet. Men det är möjligt, att man också förlorar något av den traditions- bildning, som bidragit till de danska hantverksfolkhögskolornas framgång. — I lantmanna- och lanthushållsskolorna har vi en motsvarighet på jordbrukets område till de danska folkhögskoleanslutna hantverkskurserna.
Systemet med anknytning till folkhögskolor och andra skolor har säkerligen underlättat tillkomsten av hantverkskurser. Det kräver mindre resurser att inrätta en särskild avdelning vid en redan befintlig skola än att från grunden bygga upp en branschskola i stil med urmakarskolan i Borensberg och skolan för bokhantverk.
Arbetsåret vid hantverkskursen är i regel kort (utom i eventuella grundläg- gande verkstadskurser), i bästa fall sex—sju månader, om man ej kan ha flera kurser efter varandra, och detta gör att skolan många gånger får ekonomiska svårigheter, om den är helt fristående. Anknytes den till en central yrkesskola, folkhögskola eller annan lämplig skola, kan lokalerna utnyttjas bättre och ad- ministrationen bli billigare.
Y rkesöverstyrelsens förslag om hantverksskolor. De förslag om centrala hant- verkskurser, som under de sista 10—15 åren framlagts i Sverige har nog snarare anslutit sig till den typ, som skolan för bokhantverk representerar, än till folk- högskoltypen. Det mest genomarbetade förslaget är det, som 1947 avgavs av överstyrelsen för yrkesutbildning. Överstyrelsen föreslog en hantverksskola, som skulle ge en undervisning motsvarande den teoretiska utbildningen i tvååriga yrkesavdelningar vid centrala verkstadsskolor. Den sammanlagda kurstiden beräknades uppgå till ungefär 20 veckor eller 600 timmar fördelade över två 23. tre år. En kurs skulle således komma att omfatta en och en halv till två måna- der. Undervisningen skulle till övervägande del omfatta yrkesteoretiska ämnen (28 veckotimmar vari dock skulle ingå två veckotimmar svenska samt någon medborgarkunskap i samband med yrkeshygien). Vidare skulle visst utrymme, cirka åtta veckotimmar, ges åt praktiskt yrkesarbete. I den mån behovet av
övningar i praktiskt arbete för vissa yrken vore mindre, kunde antalet teori— timmar ökas. Slutligen skulle gymnastik och idrott ingå med tre veckotimmar.
Som huvudman för kurser av denna typ tänkte sig yrkesöverstyrelsen i första rummet hantverksorganisation eller landsting. Kurserna skulle eventuellt kunna anknytas till redan existerande skolor, t. ex. centrala verkstadsskolor. I så fall skulle man få ett slags regionala kurser för kompletterande grundläggande yr— kesteori, under det att urmakarskolan i Borensberg och kvarnskolan i Mariestad snarare närmar sig de branschskolor av riksskolkaraktär, som talas om i kapitel 8.
Yrkesöverstyrelsens förslag innehåller även kostnadsberäkningar för driften av en skola med 20 elever per kurs. Däremot har man inte gjort några beräk- ningar ifråga om anläggningskostnader m. m. Statsbidraget skulle enligt försla- get i det väsentliga motsvara bidraget till centrala verkstadsskolor, dock borde enligt överstyrelsens mening bidraget till anläggningen vara högre.
Förslaget har ännu inte föranlett någon åtgärd. Hantverkskurserna har emel- lertid, i den mån de prövats inom och utom Sverige, givit så goda erfarenheter, att förslaget enligt vår uppfattning bör allvarligt övervägas och kurstypen hantverkskurs ges en vidare spridning. Det är möjligt, att kurstiden i vissa fall skulle kunna göras kortare än i överstyrelsens förslag. Man kunde också mellan två kurser i skola lägga in en korrespondenskurs, så att eleverna kan gå direkt på det nya stoffet utan att behöva repetera igenom den första kursen. Någon allmän plan utarbetad mera i detalj torde inte vara möjligt att göra. Såväl form som innehåll bör anpassas efter det för varje yrke mest lämpade. Även för stats- bidraget torde särskilda beräkningar få göras. Givetvis bör bidrag utgå i relation till bidraget till lokala och centrala yrkesskolor (kapitel 18) och bidragsunder— laget således uträknas på grundval av normalkostnaden för teoretiska industri— oeh hantverkskurser. Om hantverkskurs har riksskolkaraktär, bör bidrag utgå som till riksskola.
Sammanfattning
Enligt direktiven skall yrkesutbildningssakkunniga utreda frågan om en relativt kort grundläggande yrkesutbildning på heltid, upplagd så att den alternativt med andra linjer kan utgöra det sista skolåret i enhetsskolan och därvid vara en avslutad för den framtida yrkesutövningen användbar utbildning och samti- digt kunna tjäna som underlag för en längre gående utbildning.
Både för handel och husligt arbete finns redan nu kurstyper, som i stort sett motsvarar de i direktiven framförda kraven. Inom yrkesöverstyrelsen har för- slag framlagts till tim- och undervisningsplaner för ettårig handelskurs och ett— årig husmodersskola upptagande allmänbildande ämnen och yrkesteori samt yrkespraktik i ungefär den omfattning, som de olika ämnena förutsättes ha i 9 y. Även inom skolkommissionen har ett förslag till studieplaner för husligt arbete i 9 y utarbetats, som bör kunna tillämpas både inom enhetsskolan och i yrkes- skolorna.
För industri och hantverk finns för närvarande inte några kurser, som utan vidare kan sägas motsvara 9 y. Vi räknar med två typer av sådana kurser, dels en specialiserad grundutbildning med sikte på bestämda arbetsuppgifter inom en viss industri (system I), dels en allmän grundutbildning, som syftar till fort- satt mera specialiserad utbildning inom en valfri gren av ett större yrkesområde (system II). Exempel på studieplaner bifogas i vilka framför allt system I till- lämpats. Undervisningen torde i detta fall förutsätta verkstäder med en rik- haltig och differentierad maskinuppsättning, som medger en relativt långt driven specialtrimning inom de olika arbetsmomenten. Den yrkesteoretiska undervis- ningen bör drivas ganska långt inom de områden, som behandlas. För de en- skilda eleverna begränsas området för utbildningen till vissa arbetsmoment och möjligheterna till fortsatt utbildning begränsas i stort sett till dessa moment. Systemet torde emellertid möjliggöra ett rationellt utnyttjande av arbetskraften och en högt uppdriven produktionstakt. Vi förutsätter, att kurser enligt detta system i första handiorganiseras i företagsskolor, knutna till enskilda industrier, och i större lokala eller centrala yrkesskolor, där man kan ha även två- eller fleråriga kurser och således har förutsättningar att mera helt utnyttja maskin- uppsättningen.
Kurser enligt system II ger en bred allmänt praktisk utbildning för ett visst yrkesområde. De liknar till sin uppläggning närmast de nuvarande relativt odifferentierade tvååriga verkstadsskolorna för Vissa industriyrken. Tim- och undervisningsplaner för det första året i sådana avdelningar har utarbetats av yrkesöverstyrelsen, bland annat med sikte på klass 9 y. Man bör i en 9 y-kurs enligt system II behandla så många sidor av arbetet som möjligt för att på så sätt ge en översikt över arbetsområdet och visa på de olika möjligheter det erbjuder. Den yrkesteoretiska undervisningen bör ha starka inslag av orientering om näringsgrenen ifråga. Verkstäder och maskinutrustning kan vara enklare än för system I. Det är väsentligt, att lärarna är högt kvalificerade yrkeslärare med goda insikter på olika områden inom näringsgrenen. En utbildning enligt detta system ger möjligheter till vidareutbildning över ett större fält än enligt system I. Kurstypen torde lämpa sig särskilt väl för sådana mindre lokala yrkesskolor, som i regel begränsar sin heltidsundervisning till ett år (9 y).
Centrala hantverkskurser. Centrala hantverkskurser bör anordnas enligt av yrkesöverstyrelsen 1947 avgivet förslag. Kurserna beräknas omfatta cirka tjugo veckor (600 timmar) fördelade över två eller tre år. Till kursinnehållet motsva- rar de närmast en fullständig (treårig) yrkeskurs med deltidsundervisning. Hant— verkskurserna kan anordnas som fristående skolor eller knytas till centrala eller lokala yrkesskolor. Statsbidrag bör utgå i relation till bidraget till lokala och centrala yrkesskolor eller — om kursen har riksskolkaraktär — efter samma grunder som till riksskolor.
Pedagogiska synpunkter på yrkesundervisningen
och aktuella yrkespedagogiska frågor
Innehållet i yrkesundervisningen
I kapitel 1 Yrkesutbildningen och samhället har vi bland annat försökt klargöra yrkesutbildningens mål och innehåll. Den pedagogiska verksamhet, varigenom utbildning erhålles för ett yrke, kallar vi sedan gammalt yrkesundervisning. En fullständig yrkesundervisning bör avse att meddela de unga åtskilligt mer än vad man i allmänhet föreställer sig.
Sålunda skall yrkesundervisningen inte endast meddela de unga praktiska färdigheter utan även ge dem vissa grundläggande kunskaper för yrket, s. k. yrkesteori, som har till uppgift bland annat att ge vägledning hur man bör handla i en viss yrkessituation och att skapa sammanhang och överblick inom yrkesområdet. Utan denna yrkesteori kan det praktiska arbetet icke göras effek- tivt. Yrkesteorin ger också kunskaper om verktyg och maskiner, deras kon- struktion och vård, kännedom om material, grundläggande kunskaper om olycks— fallsrisker och yrkeshygien, kännedom om vissa ekonomiska förhållanden inom respektive yrken m. m.
Därjämte krävs det, att varje yrkesutövare har en allmän, medborgerlig bild- ning, som i första hand erhålles i den grundläggande obligatoriska skolan eller genom fortsatt frivillig skolgång i allmänna skolor eller folkbildningskurser, men på grund av yrkesutövningens dominerande betydelse för en människas förhål— lande till och ställning i samhället måste den allmänna, medborgerliga bildningen även anknytas till yrket.
Av betydelse för en yrkesutövare är Vidare en god omdömesförmåga, som hjälper honom att avgöra, vilka åtgärder som vidtagas, när han ställs inför en yrkesuppgift. Denna omdömesförmåga utvecklas naturligtvis genom de erfaren— heter, som vinns i yrkesarbetet under många år, men den kan och bör grund- läggas redan vid den första yrkesundervisningen, varigenom bättre förståelse er- hålles för de problem, som möter vid utförandet av olika moment i yrket.
Av grundläggande betydelse är också förefintligheten av vad man kallar arbetsmoral eller arbetsdisciplin, varmed avses bland annat punktlighet, nog— grannhet, ordning på arbetsplatsen, samarbete med kamrater, förhållandet till över- och underordnade. Brister det i dessa avseenden, kan till och med en myc- ket god teknisk färdighet komma till korta vid yrkesutövningen.
l [.
Genom all fostrande verksamhet inom den västerländska kulturvärlden går en strävan att medverka till danande av personlighet hos de unga, eller kanske rättare sagt medverka till bildande av den grund, varpå personligheten sedan under livets skiftande skeden skall uppbyggas. På grund av deras i regel mycket centrala roll i en människas liv, har yrket och yrkesmiljön ofta ett starkt sam- manhang med utvecklingen av personligheten. Vi har i kapitel 1 anfört, att lärarutbildningen skall utformas med sikte på de personlighetsutvecklande mo— ment., såsom bland annat självständighet, arbetslust och ansvarskänsla i arbetet, som måste tillvaratagas i yrkesutbildningen. Yrkets natur är verksamhet och skapande eller utförande av något, som anses vara av värde, även om det ut- förda icke alltid har formen av konkreta föremål, vilket dock ofta är fallet inom de yrkeskategorier, varom här är fråga. Inom yrkesundervisningen kan man hos de unga i stor utsträckning räkna med förefintligheten av glädjen att skapa eller i varje fall den rätta förståelsen för att vissa saker måste göras, om det efter— strävade målet, det yrke man utbildas för, skall nås. — hIan finner denna ska— parglädje hos pojken, som går runt sin första tillverkade möbel för att få se den ur olika synvinklar, känna på den, ja nära nog smeka den, hos den blivande mekanikern, som lindar sina enkla planfilade arbetsstycken i en trasa för att för- vara dem över natten, hos bilmekanikerpojken, som får en övningsmotor att gå, sedan den varit söndertagen och åter blivit hopsatt, hos hushållseleven eller kallskänkan, som lyckats med sin första maträtt eller sömmerskan, som fullbor— dat sitt första plagg. Negativt uttryck för skaparglädjen finner man i reaktionen hos målareleven, på vars målade övningsskiva någon kamrat satt en misspry- dande fläck av annan färg.
Denna ursprungliga skaparglädje kan utvecklas till en lustbetonad inställning —— en intresseinriktning att göra bästa möjliga insats i sitt yrke, att känna till- fredsställelse att kunna ett yrke, att finna att detta yrke är av betydelse inte endast för ens egen och familjens tillvaro utan fyller en nödvändig uppgift i det samhälle, det land, där man blivit satt att arbeta. Det är denna »överindivi- duella» inställning till yrket, som ibland benämnes yrkesetos och som i vår tid i många fall förvisso måste ha avgörande betydelse för personlighetsutvecklingen.
I den allmänna skolan försöker man på olika sätt få fram aktivitet och bygga på de ungas inneboende lust att skapa, att verka, att utföra något. På grund av ämnenas i regel teoretiska natur måste man i stor utsträckning skapa speciel— la undervisningsmetoder för att få fram aktivitet och fostran till samverkan och få god kontakt mellan lärare och elever. Hos yrkesundervisningen däremot utgör aktivitet och skapande, individuellt och i samverkan samt kontakten läraren— eleverna integrerande och naturliga faktorer. Yrkesundervisningen kan därför ha ett direkt inflytande på personlighetsdaningen.
Utvecklingen av yrkesundervisningens metodik
Ursprungligen utformades yrkesundervisningens metodik under inflytande från framför allt två håll: den allmänna skolan och utbildningen å arbetsplats i nä— ringslivet. I början av 1900-talet rekryterades cirka hälften av lärarna vid de lägre tekniska skolorna från folkskollärar-, läroverkslärar- och teckningslärar- kårerna (jfr SOU 1938:26, sid. 23). Denna undervisning var nära nog uteslu— tande deltidsundervisning. När det sedan blev vanligare med heltidsundervis- ning med grundläggande utbildning i yrkesarbete, rekryterades yrkeslärarna ofta bland näringslivets yrkesmän, som direkt från produktionen och i regel utan någon pedagogisk utbildning fick börja lära de unga eleverna yrkets elementa. Med någon schematisering kan man säga, att verkstadsutbildningen blev skol- verkstadsutbildning.
Inom den husliga yrkesutbildningens område däremot kunde man bygga på en annan grund. Här hade man, åtminstone vid de mera utvecklade yrkessko- lorna, tillgång till seminarieutbildade hushålls-, barnavårds—, handarbets—, söm- nads— och vävlärarinnor, och yrkesskolorna kunde i ganska stor utsträckning utnyttja praktiska erfarenheter, undervisningsmetoder, läroböcker, undervis- ningsmateriel m. m. vid motsvarande undervisning i allmänna skolor eller pri- vata skolor och kurser inom det husliga arbetsområdet.
På olika vägar kom vidare impulser för tillämpning av en mera ordnad och utvecklad undervisningsmetodik. Sannolikt har inflytandet från yrkesutbildnings— metodiken i Tyskland varit avsevärt under de första decennierna av 1900-talet, i varje fall för verkstadsskolorna. En del yrkesmän, som kom att engageras i motsvarande svenska yrkesutbildning, hade haft yrkespraktik i Tyskland. Där fanns redan en riklig både fackmässig och yrkespedagogisk litteratur, när den svenska yrkesundervisningen ännu befann sig i sin linda. Genom studieresor till Tysklands yrkesskolor och kontakt med tyska yrkesskolpedagoger —— och natur— ligtvis även till andra, i regel mellaneuropeiska länder i större eller mindre om- fattning — fördes idéer, uppslag, erfarenheter, till Sverige. Den tyska pedago- gen Georg Kerschensteiners yrkesskolor i Milnchen nämnes bland andra som förebild för Stockholms yrkesskolorganisation 1912.
De lärarkurser, som ordnades från 1920-talet av den av skolöverstyrelsen upprättade yrkespedagogiska centralanstalten (Ypecea), senare av skolöversty- relsens yrkesskolavdelning och från och med år 1944 av överstyrelsen för yrkes— utbildning, ävensom Svenska yrkesskolföreningens utställningar och lärarmöten, de nordiska yrkesskolmötena med pedagogiska föredrag och utställningar, lä— rares studieresor —— i många fall med st—ats— eller kommunstipendier — o. s. v. har kraftigt bidragit till den pedagogiska utvecklingen inom det svenska yrkes— skolväsendet. På samma sätt torde de internationella ekonomiska kurser, som i regel årligen i tur och ordning i olika länder ordnas av Sociéte internationale pour l'enseignement commercial, haft betydelse för skapande av kontakter och utbyte av erfarenheter inom handelsutbildningens område.
Några synpunkter på inlärning
Sedan ett tiotal år pågår en stark evolution inom yrkesundervisningens metodik, en utveckling, som torde sammanhänga med den ökade kunskapen om den mänskliga inlärningsprocessen. Här är icke platsen att behandla inlärningspro— cessens psykologi i dess olika aspekter, men en kort antydan om vad det rör sig om, torde vara behövlig som bakgrund till de avsnitt om yrkesutbildning på arbetsplats och sådan utbildning i skolmässig form, som i fortsättningen be- handlas.
Drivkraften för vårt handlande i olika avseenden är, att vi har behov, som måste tillfredsställas. Kan hos en elev uppväckas en känsla av behov att för- värva kunskaper eller färdigheter, kostar inlärningen mindre möda och tid än om kunskaperna påtvingas honom. Detta personliga engagemang kallar vi in- tresse. Utan intresse att lära erhålles dåligt resultat, vilket är känt sedan gammalt. Intressedödande drill —— upprepning —— ger föga. Lärarens främsta uppgift blir bland annat att skapa intresse för ämnet genom att anknyta till förhållanden och ting, för vilka eleverna redan har engagerat sig eller som de känner till, samt att tillämpa en sådan lärogång, att eleverna på grundval av tidigare förvärvade erfarenheter och kunskaper lätt assimilerar det nya. Vi vet, att vi inte samtidigt kan rikta vår uppmärksamhet mot ett stort antal föreställ- ningar och att vi på en gång kan sammanhålla endast några få element. Under- visningen mäste fortskrida stegvis och skapa logiska sammanhang vid inläran- det.
Om inlärningsprocessen syftar till att förverkliga ett mål, som den lärande uppfattar som önskvärt och lustbetonat, försiggår den lättare. Den som lär, vill se ett tillfredsställande resultat av sitt arbete. Undervisningen bör om möjligt organiseras så, att eleven får tillfälle att lyckas och ges tillfälle att kontrollera sina framsteg. Prov i kunskaper och färdigheter eller svåra arbetsuppgifter, som sättas in för tidigt, innan eleven erhållit förutsättningar att klara dem, kan medföra minskad lust att lära och ett misslyckande försvagad självtillit. I detta sammanhang må erinras om betydelsen av lärarens personliga uppträdande mot sina elever eller lärlingar, sättet att ge tillrättavisningar, ge uttryck för klander eller beröm.
Comenius, Rousseau och Pestalozzi m. fl. har poängterat, att undervisningen skall grunda sig på äskådlighet. Inlärning är i första hand en fråga om att begripa en sak, att fatta en situation, att förstå ett sammanhang. Detta sker genom att undervisningen göres åskådlig. I andra hand blir det fråga om att behålla det inlärda i minnet, att kunna reproducera och använda det man upp— fattat. Med hjälp av en god uppsättning undervisningsmateriel, såsom de före- mål, undervisningen gäller, eller modeller och bilder därav, film, bildband och dylikt, kan undervisningen — under förutsättning att undervisningsmaterielen användes i riktig ordning och på ett lämpligt sätt — göras äskådlig. Teoriun-
dervisningens anpassning till yrkesarbetet är ur pedagogisk synpunkt i allt väsentligt ett åskådlighetsundervisningsproblem. För yrkesundervisningen är det därjämte av särskild betydelse, att lärarens demonstration av ett arbetssätt göres åskådligt med möjlighet till överblick och uppfattning av arbetssättet i dess helhet men också till ingående kännedom om det riktiga utförandet av varje delmoment. Bristfällig åskådlighet i instruktionen leder oftast till planlösa försök hos den lärande att lära på egen hand, varvid visserligen det rätta till— vägagångssättet —— med stor tidsspillan — kan ernås men också den risken före- ligger, att den lärande lär sig en metod, som icke är ändamålsenlig.
Att uppfatta tack vare undervisningens åskådlighet är utan tvivel en väsent- lig faktor vid inlärningen —- men den kräver ett komplement, särskilt när det gäller inlärning av färdigheter, där det är fråga om ett samspel mellan inveck- lade nerv— och muskelprocesser. Man kan genom åskådlighetsundervisning ha skaffat sig en god insikt om hur man t. ex. skall åka cykel eller köra bil, men för att man verkligen skall lära, kräves att man utövar själva verksamheten, d. v. s. »lär genom att göra», genom egen aktivitet. För yrkesundervisningen, vars syfte i stor utsträckning går ut på inlärning av yrkesfärdigheter, är elevernas själv- verksamhet av avgörande betydelse. Självverksamhet har också blivit en metod för inhämtande av kunskaper, t. ex. genom laborationer i fysik och kemi, sam- manställning av statistiska uppgifter och redogörelser i näringsgeografi, kontors— tekniska övningar av olika slag, textilkännedom, hemvårdskunskap o. s. v.
Även om nutidens pedagogik icke har den förgångnas tilltro till drillens värde för inlärningen, måste man dock alltjämt konstatera, att en färdighet icke be— härskas, förrän den utföres med en viss automatisering. Denna kan icke ernås utan upprepade övningar. Genom olika psykologiska experiment har vi fått en jämförelsevis god bild av hur en inlärning fortskrider. I regel stiger in- lärningskurvan snabbt i början (i varje fall, där man icke har att göra med ini— tialhämningar) och sedan långsammare, i en del fall avstannar färdighetssteg— ringen en tid — vi får en s. k. övningsplatå — för att sedan åter stiga i snabbare tempo. Vi har nu en bättre kännedom än förr om betydelsen av att övningarna fördelas, att regelbunden övning sker under jämförelsevis korta perioder men också med korta övningsintervaller och att en inlärning icke bör avbrytas under längre tid, medan man ännu är på begynnelsestadiet. Vi vet också, att det icke är likgiltigt, hur man gör en uppdelning av en mera komplicerad inlärning i delmoment och hur inövningen av dessa delmoment sker och sambandet dem emellan åstadkommes. Vid övningarnas uppläggning aktualiseras frågan om trötthetsverkningar, pausering och arbetsställningar m. m. Övningarnas lämp— liga anordning får också betydelse i ett vidsträcktare sammanhang, nämligen för utbildandet av goda och effektiva arbetsvanor.
Efter denna mycket kortfattade och starkt schematiska översikt av några av de viktigaste resultaten ifråga om inlärningen ges några pedagogiska synpunkter på utbildningen på arbetsplats samt i yrkesskola.
Utbildning på arbetsplats i icke skolmässig form
Vägen för utbildning på arbetsplats har tidigare, särskilt inom industrin, i regel varit, att den blivande yrkesmannen, lärlingen, till en början ställts under en erfaren yrkesarbetares ledning som handräckning eller biträde för att utföra en del mindre kvalificerade arbeten, som ändock måste utföras. Metoden för läran- det är här främst åskådlighetsundervisning. Lärlingen får lära genom att se på, när den skicklige yrkesmannen arbetar — i regel i dennes vanliga arbetstempo, men, i den mån produktionen det tillåter, genom förevisande undervisning i långsam takt eller steg för steg, eventuellt med muntliga förklaringar. Lärlingen får öva sig att utföra i varje fall en del av det yrkesmässiga arbetet. Inom ett stort antal yrken finns läroplaner för utbildningens ordnande. Har »läraren» på arbetsplatsen pedagogiska anlag och har skaffat sig någon erfarenhet genom tidigare upplärning av lärlingar samt arbetsprocessen tillåter antydda växlingar i arbetstakten, kan denna metod att se på, få förklaringar och stegvis öva vara en god lärometod.
Saknar yrkesarbetaren-läraren pedagogisk läggning eller erfarenhet, visar detta sig sannolikt närmast i det personliga uppträdandet gentemot lärlingen. Just på grund av sin skicklighet och erfarenhet i yrket betraktar yrkesmannen det mesta av vad han kan som självklart, och han glömmer inte sällan att delge lärlingen det för nybörjaren väsentliga. Bristfälliga instruktioner kan medföra, att lärlingen misslyckas. Han får lätt mindervärdeskomplex, då han icke kan tillfredsställa krav på att inlärandet skall gå fort nog. Ofta är den yrkeskunnige förvånad över att lärlingen icke kan utföra ett handgrepp, som »han sett hundra— tals gånger». Härvid beaktar dock läraren icke dels att en åskådningsakt kan vara synnerligen litet givande, om den icke sker under ett aktivt intresse, och att åskådningsakten vid kontinuerlig upprepning lätt kan medföra minskat in— tresse, dels att inlärning i varje fall av en färdighet kräver aktivitet, övning. — Det vanligaste torde vara, att yrkesmannen har upplärning av en ny arbetare som »bisyssla» vid sidan av sitt produktiva arbete, även om det numera, särskilt i stora företag, blir vanligare med en särskild lärlingsavdelning eller särskild lärlingsinstruktör.
Hur paradoxalt det än kan låta, har utbildningen på arbetsplatsen den ten- densen, att den grundläggande utbildningen blir för begränsad och utbildningen i yrkets finesser mera sällsynt. Företagets produktionsinriktning kommer att sätta sin prägel på allround-utbildningen, som i allmänhet göres just så om- fattande, som företagsledningen bedömer vara nödvändig för företagets verk— samhet. Detta är naturligt, och denna risk finns givetvis också i en yrkesskola, inriktad på produktion till en mindre krets beställare. Ur tidssynpunkt finner yrkesmannen det ofta bättre att själv utföra ett visst arbete än att offra tid på att lära en lärling i samband med arbetet. Risk för denna brist i utbildningen föreligger särskilt, då yrkesarbetaren arbetar på ackord eller lärlingen ingår i ett
lag med ackordsarbete. Orderna skall också i regel effektueras till en viss tid- punkt. Arbetsmaterialets värde, t. ex. vid reparation av en maskin eller bilmo- tor, dyrbart eller sällsynt tyg för omklädsel av möbler eller till en kostym, åstad- kommer lätt, att mästaren får vara den aktiva arbetaren och lärlingen endast passiv åskådare eller hantlangare. Liknande kan förhållandet bli i yrken, för vilka det är betydelsefullt med god kundservice, t. ex. i frisöryrket, flera yrken inom restaurangbranschen, butiksbiträdesyrkena m. fl. Här råder faktiskt brist på lämpliga »övningsobjekt» för lärlingen på arbetsplatsen, eftersom företagaren eller den ansvarige yrkesutövaren icke gärna vill taga risken av den minskning i goodwill och renommé, som lärlingsprodukten, en maträtt, hårklippning etc., skulle kunna medföra.
Då en lärling utbildas på arbetsplatsen under yrkeskunnig ledning, blir det individuell undervisning, vilket givetvis är värdefullt. Men det är samtidigt så, att den på detta sätt arbetande lärlingen icke kan få den stimulans, som ligger i att arbeta jämsides med kamrater på samma utbildningsstadium. Arbetsresulta- tet jämföres med den skicklige yrkesutövarens, vilket kan medföra olust och utbildningshämningar.
Vid utbildning inom ett industriföretag ordnas utbildningen i en del fall enligt rotations- (även kallad cirkulations-) principen, vilken innebär, att lärlingen flyttas från arbetsplats till arbetsplats eller från avdelning till avdelning för att på olika ställen få lära något av de moment, som tillhör hans yrkesutbildning. Detta kan leda till att lärlingen en längre tid får syssla oavbrutet med samma slags färdigheter, t. ex. inom verkstadsindustrin: filning 5 månader, svarvning 6 månader, fräsning 4 månader, slipning 4 månader, borrning 1 månad, hyvling och stickning 1 månad, verktygssmide och härdning 1 månad, ritsning och av— syning 2 månader. I regel försöker man dock — även där lärlingsutbildningen ej är skolmässigt ordnad — att dela upp utbildningen på kortare perioder, men det är endast sällan möjligt att få samma omväxling i yrkesarbetet och samma systematiska övningsuppläggning som vid en yrkesskola.
Den orientering i yrkets teori, som förekommer på arbetsplatsen, kan i regel ej ersätta en planmässig teoriundervisning. Lärlingen kan visserligen själv in— hämta en teorikurs ur lämplig handbok, per korrespondensbrev eller genom att deltaga i en yrkesskolkurs. Den senare vägen är den vanliga i länder med lär— lingslagstiftning och obligatorisk yrkesskola för lärlingar. Den har också beträtts vid utbildning inom en del yrken på vissa orter även i Sverige, t. ex. för elek— triker—, frisör- och typograflärlingar. Ofta —— dock ej i de två sistnämnda facken —— kommer denna kompletterande utbildning på lärlingarnas fritid, efter en 8—8 1/2 timmars arbetsdag. Vi har i annat sammanhang framhållit olägenhe- terna av en sådan anordning för teorikursens inhämtande. Ur pedagogisk syn- punkt är det av intresse, att parallellitet — åtminstone i vissa stycken — finns mellan det grundläggande yrkesarbetets fortskridande och inhämtandet av teo— rikursen, så att t. ex. de första borrövningarna och teorikursen om borrar går
parallellt, svarvövningarna med genomgången av svarvstålen och dess vinklar, gängskärningen sättes i samband med teorilektioner om gångsystem o. s. v. En sådan samordning kan emellertid icke alltid uppehållas ens vid en yrkesskola, särskilt icke då yrkeslärare handhar den praktiskt-manuella delen av undervis— ningen och ämneslärare den yrkesteoretiska delen. Man måste därför konstatera, att en samordning mellan utbildning på arbetsplats och kompletterande teori- kurs i skola ställer mycket stora krav på planering — i synnerhet om lärlingar från olika företag hålles samman i en teorikurs.
Sammanfattningsvis må framhållas, att pedagogiska synpunkter i regel kom— mer i andra hand vid lärandet av ett yrke ute på en arbetsplats, såvida icke särskilda åtgärder vidtages för att dessa synpunkter skall Vinna bättre beak— tande. Dessa särskilda åtgärder bör vara åtminstone följande.
1. Den yrkesskicklige handledaren bör utväljas med starkt beaktande av hans personliga egenskaper och pedagogiska läggning.
2. Företagsledningen bör tillse, att lärlingen genom yrkesskolkurs, korrespon- densundervisning eller på annat sätt (t. ex. studiecirkel) inhämtar åtminstone en minimikurs i yrkesteori.
3. I de yrken, där så är möjligt, bör helst flera lärlingar sammanföras i en sär- skild avdelning, åtminstone under den första grundläggande utbildningen, och ställas under en handledare med instruktion som huvudsysselsättning.
4. Arbetsledarna på de avdelningar, där lärlingarna praktiserar och skaffar sig rutin, bör ha. insikt om betydelsen av att de anvisningar följes, som givits under den grundläggande instruktionen, så att den riktiga färdigheten inövas.
Skolmässig yrkesutbildning Industri och hantverk a) Den praktiska utbildningen i yrkesskolor
Om, såsom skett i en del fall, en verkstadsskola igångsättes med en yrkesman utan pedagogisk utbildning som lärare, är det ganska troligt, att denna skolas arbete i mycket ordnas på liknande sätt som vid utbildning på arbetsplats ute i näringslivet. Skolan åtar sig i sådant fall produktiva arbetsuppgifter, som lä— raren med hjälp av eleverna kan klara. Då det alltid kan vara svårt att hålla eleverna sysselsatta med produktiva uppgifter, har skolan därjämte arbetsmate- rial för elevernas egna övningar. Härvid'utgår man från att eleven kan miss- lyckas och förstöra material — något som givetvis icke gärna får förekomma, om det är ett material, som en kund tillhandahåller eller som är av större Värde. Det är ganska naturligt, att i en dylik kurs (yrkesavdelning) så småningom ut- vecklar sig en praxis med »förövningar», som eleverna skall genomgå, innan de får gripa sig an kundarbeten av ökande svårighetsgrad. Dessa förövningar kom— mer givetvis icke i en följd utan sättes in på lämpliga tider under utbildningen omväxlande med beställningsarbeten.
De arbetsmoment, som undervisningen skall omfatta, är angivna i den av den centrala tillsynsmyndigheten fastställda undervisningsplanen. Det är naturligt, att en ny yrkeslärare vänder sig till en skola med samma eller liknande utbild— ning för att få reda på, vilka övningar man där brukar utföra; eventuellt får han ritningar på dessa övningar. En lärare, som genomgår yrkeslärarkurs med åt- följande praktik som assistentlärare, skaffar sig också kännedom framför allt om lämpliga arbeten och övningsarbeten för nybörjare. Inom ett yrke kan alltså samma övningar återfinnas på flera håll. Så t. ex. finns samma slags fil-, borr-, mejslings— och svarvövningar utan saluvärde i kurser för metallarbetare vid flera skolor: övningar som kan genomgås under sammanlagt 2—4 månader under det första utbildningsåret. I ett eller annat yrke, som finns vid flera skolor, an- vändes samma övningar beroende därpå, att en övningsserie finns att tillgå i ett från trycket utgivet arbete.
I Norge har under medverkan av dess centrala tillsynsmyndighet, Yrkes— opplaeringsrådet, utarbetats en övningsserie för grundläggande utbildning av metallarbetare under 900 timmars yrkesarbete med ett 50-tal modeller.
De svenska yrkesskolorna har i regel strävat efter att övningarna bör gå ut på att något användbart föremål tillverkas, även om det icke kan avyttras. I en del fall får man producera »i lager», i hopp om att kunna sälja i framtiden. Ibland tillverkas regelbundet föremål, som kan användas av eleverna, vilka då får köpa dem till nedsatt pris, (1. v. s. ungefär materialkostnaden. Oftast sam- manföres flera övningsdetaljer i en större standardartikel, som skolan tillhanda— håller, t. ex. svarvar för trä— och metallslöjd i folkskolan, experimentsatser för skolornas laborationsövningar i elektricitetslära etc.
I en del fall träffas överenskommelse med en firma, att skolan regelbundet skall leverera vissa produkter, som är lämpliga ur utbildningssynpunkt. Det är alldeles klart, att samordningen mellan pedagogiska och ekonomiska synpunkter vid yrkesarbetet i verkstadsskolorna och liknande kurser kan vara ett besvär— ligt problem, och det kan i många fall utgöra ett omfattande arbete för lärare och skolledning att skaffa lämpliga arbetsuppgifter, d. v. s. sådana, som kan tillgodose utbildningsbehovet utan att medföra ekonomisk förlust för skolan. I en del fall kan det t. ex. gälla produktionskostnader om åtskilliga tusen kronor per kurs och år.
Det är givetvis inget fel, att varje skola — ja, varje kurs inom en skola — själv får utforma undervisningen och ordna produktionen, som den finner bäst. Man skulle dock gärna se, att försök ordnades — helst med central medverkan och med statsbidrag — i syfte att vid de vanligaste heldagskurserna, t. ex. för metallarbetare, snickare, elektriker och klänningssömmerskor, få fram arbets- övningar av nyttovärde, lämpliga att sättas in som direkta utbildningsmoment vid sidan av den produktiva verksamheten. Yrkeslärarna själva är så upptagna av det dagliga arbetet -— undervisning 40—45 veckotimmar, anskaffning av ma— terial, kostnadsberäkningar, utförande av förberedande arbeten (t. ex. ritningar)
och kompletterande arbeten, som eleverna ej kan utföra, etc. — att de ej har möjlighet att vid sidan härav göra en sådan insats. Enda vägen synes vara, att en eller ett par skickliga yrkeslärare i de vanligaste yrkena frikopplas från ordinarie arbete en tid för att ägna sig åt en dylik experimentuppgift, varvid lön bör utgå helt av statsmedel. En del sådana utbildningsprogram finns att tillgå i utlandet (t. ex. Carrards metod i Schweiz, Programmes des centres d”app- rentissage industriels i Frankrike, Napier Apprentice Training Scheme i Acton, London). Vid Flygmotors yrkesskola i Trollhättan och Bofors industriskola är för närvarande särskilda övningsserier under utarbetande. Vid Stockholms yrkes- skolor pågår bland annat mindre försök, delvis med nyssnämnt syfte. De ut- ländska förebilderna liksom de svenska industriskolornas övningar kan inte direkt överföras till yrkesskolor med grundläggande allround-utbildning, och dessutom är de i regel rena färdighetsövningar, som icke samtidigt ger ett nytto— föremål; ett sådant är önskvärt ur pedagogisk synpunkt. Eljest tillgodoser de inom ramen för sitt speciella utbildningssyfte krav på metodisk lärogång.
Exempel på två utbildningssystem, där man försökt tillämpa grundläggande principer för lärandet, finns i bilaga 7 till detta betänkande.
b) Undervisningen i yrkesteoretiska ämnen
Yrkesteorin har bland annat till uppgift att klargöra vad som händer och sker under olika yrkesförhållanden. Den bör skapa sammanhang och överblick inom den blivande yrkesutövarens verksamhetsområde och bör på det hela taget ge möjlighet att utöva yrket på ett rationellt och ändamålsenligt sätt. Pedagogiskt sett bör teorin läggas upp så, att den blir en åskådlighetsfaktor för yrkets in— lärande. Vi har tidigare anfört, att teorikursen om möjligt bör löpa jämsides med utbildningen i yrkesarbete. Detta sker bäst, om läraren i yrkesarbete även är kompetent att handha och handhar sådana delar av teoriundervisningen, som står i direkt sammanhang med yrkets praktiska arbete. I Carrard—pedagogiken anslutes en hel del yrkesteori direkt till den aktuella övningen i verkstaden även i den formen att eleverna skisserar, ritar och gör anteckningar i arbetsbok i verkstadslokalen. I Sverige förekommer naturligtvis också en hel del teoriunder- visning i arbetslokalen i anslutning till det pågående arbetet, men här torde det i de flesta fall mera bli fråga om direkt meddelande undervisning från läraren.
Om yrkesteoriundervisningen i en yrkesskola för övervägande praktisk utbild- ning för industri- och hantverk skall belysa och komplettera den praktiska yr— kesfärdigheten, är det givetvis av betydelse, att den själv är åskådlig och för- stås av eleverna. I en yrkesskola är eleverna till större delen praktiskt inriktade och har i regel mindre intresse för abstrakt, intellektuellt lärostoff. Det går också lättare att lära denna yrkesteori, om eleverna därvid får tillämpa den metod, som förekommer i skolverkstaden, nämligen aktivitetsmetoden: lära genom att göra., inhämta kunskaperna genom ett laborativt arbetssätt. I yrkesarbetet blir det också ofta samarbete mellan en och två, ja en hel grupp elever för att klara
ett arbete — ett samarbete som inte endast är värdefullt ur rent inlärningspeda- gogisk synpunkt utan också för fostran av samarbetsmänniskor. Vi måste nog konstatera, att kravet på åskådlighet, aktivitet och samarbete icke alltid till— godoses i önskvärd omfattning vid den yrkesteoretiska undervisningen i våra yrkesskolor.
I det 25-tal studieplaner, som skolkommissionens yrkesutbildningsdelegation utarbetat till hjälp för den förberedande yrkesundervisningen i klass 9 y i en- hetsskolan, har man strävat efter bland annat att anknyta det nya lärostoffet till elevernas tidigare erfarenheter och allmänt kända förhållanden, göra under- visningen åskådlig genom att utföra enkla fysiska och kemiska experiment eller hänvisa till erfarenhetsexempel samt lägga in uppgifter och frågor för att få eleverna i verksamhet. Dessa studieplaner är ett första försök i vårt land att ge systematiskt upplagda, pedagogiska anvisningar för teoretisk yrkesundervisning, i ett par fall även yrkespraktisk, och det är önskvärt, att detta försök fort- sättes, så att man, allt eftersom nya erfarenheter vinns, får tillfälle att utveckla. och förbättra studieplanerna. Vi återkommer till denna fråga i senare delen av detta kapitel.
Handel Handelsundervisningen torde ha hämtat sin metodiska uppläggning främst från de allmänna skolorna. Vi gör här inte någon ingående granskning av handels- undervisningen, vilket icke heller torde vara påkallat, eftersom en särskild kom— mitté, handelsutbildningskommittén, kommer att uppta handelsundervisningen till en analys samt avge förslag till förbättringar av denna undervisning. Vi vill här endast beröra några pedagogiska frågor.
Vid en heltidsyrkesskola för industri och hantverk förekommer i mer eller mindre utsträckning, såsom här ovan framhållits, en anknytning mellan de olika ämnena. Det blir av naturliga skäl ett slags helhetsundervisning (Gesamtunter— richt), alla ämnen gäller yrket och koncentreras till yrket, och vad som inhämtas i ett ämne, kan i regel lätt och osökt anknytas till ett annat ämne. Själva »kärn— ämnet» är, åtminstone vid verkstadsskolorna och därmed jämförliga skolformer, yrkesarbetet. Läraren har i allmänhet också allround—utbildning inom yrket.
Denna helhetsundervisning har icke samma förutsättningar i en allmänbildan— de skola, i varje fall ej på högstadiet. Eleverna läser geografi, historia, fysik, kemi, språk etc. som separata ämnen och ofta utan inbördes sammanhang, vil-- ket förklaras av undervisningens organisation, lärarutbildningen m. m.
Den nuvarande handelsundervisningen påminner i det fallet om de allmänna skolornas undervisning. liian läser svenska med handelskorrespondens, handels- lära, bokföring, handelsrätt, nationalekonomi, näringsgeografi, främmande språk etc. samt stenografi och maskinskrivning med karaktär av övningsämnen. Man har i allmänhet ämneslärarsystem, alltså som lärare i dessa ämnen: handelstek— niker med civilekonomexamen, språklärare med akademisk examen, goda steno—
grafer och maskinskrivare. Man kan fråga sig, om handelsundervisningens upp- gift endast är att ge rent tekniska kunskaper och färdigheter genom undervisning i olika ämnen cller om den skall ge en helhetsutbildning för vissa yrken på han— delns område. Om handelsundervisningen begränsas endast till den förra uppgif— ten, måste det åligga affärs- och industriföretagen såväl som andra arbetsgivare att ge den kompletterande utbildningen på arbetsplatsen för att få fram de olika handelstekniska yrkesutövare, som behövs inom affärslivet, industrin, samfärd— seln, förvaltning m. fl. yrkesområden. Det syns som om man i praktiken inte funnit det lämpligt att göra denna bestämda gränsdragning. Det har blivit allt mer vanligt vid yrkesskolorna att ordna kurser för utbildning av stenografer, sekreterare, korrespondenter i främmande språk, butiksbiträden inom olika branscher, försäkringspersonal etc., i vilka kurser man sammanfogar ämnen, som anses väsentliga för ifrågavarande utbildning. Även i dessa fall blir det ofta en sammanställning av isolerade ämnen men ingen helhetsutbildning för ett yrke. I skolan finns mera sällan hela det sammanhang mellan arbetsuppgifter, som möter ute i arbetslivet, och inte heller kan skolorna annat än undantagsvis skapa en miljö, som är lika den yrkesmiljö, som eleverna möter i näringslivet, Om man tar som exempel ett så specialiserat och begränsat yrke som maskin- skrivarens, så omfattar det åtskilligt mer än att kunna skriva med viss hastighet och noggrannhet och ha en allmän kännedom om skrivmaskinen och dess skötsel. En grundlig allmänbildning i framför allt svenska är ett oeftergivligt villkor. Av värde är därjämte, att skrivarbetet bedrives rationellt; genomläsning i för— väg med lämplig uppdelning av otydliga manuskript, kontroll av ord för att undvika fel, val av format, uppställningsteknik, kontroll av den utskrivna tex— ten, kontroll av adresser, justeringsteknik, användning av uppslagsböcker etc. Sådana synpunkter bör man ta hänsyn till vid utbildning i maskinskrivning, vare sig den ingår som särskilt ämne i en handelskurs eller utgör en separat ämneskurs. Kurser för yrkesmässig utövning av maskinskrivning kan därför icke vara alltför korta.
Vid en del handelsskolor söker man motverka ämnesisoleringen genom att uppta pä läsordningen ett par veckotimmar för praktiska kontorsövningar, där eleverna får tjänstgöra som sekreterare, arkivkontorist, kassör eller får partiella praktiska uppgifter, som berör olika ämnen. Några skolor har ordnat kontors— tekniska rum, postkontor och butiker för denna undervisning. En del skolor ger tillfälle till regelbundet återkommande studiebesök i företag. Ordnad praktik för elever i form av växelundervisning i företag förekommer också, dock nära nog endast inom butiksbiträdesutbildningen. .
För handelsundervisningen är det av största intresse, att handelsskolorna uppehåller kontakt med handelsföretagen och dess ledare och även med tidigare elever, som fått anställning i affärslivet och som torde kunna ge värdefulla tips om vad handelsskolorna bör ge sina elever. Handelsskolorna löper kanske ännu större risk än de producerande verkstadsskolorna att bli efter i utvecklingen, då
produktionen i en verkstadsskola i sig själv är ett medel för kontakt med nä- ringslivet samt en kontroll på skolans tekniska standard. För handelsundervis- ningens fortsatta utformning är det av vikt, att undervisningsplanernas kurser i möjligaste mån står i överensstämmelse med i första hand de arbetsuppgifter, som sedan möter eleverna under deras första tid i förvärvslivet.
Handelsundervisningen har, som ovan anförts, övertagit en väsentlig del av sin undervisningsmetodik från de allmänna skolorna. Den är i huvudsak klass- undervisning med förhör, meddelande och frågande undervisning samt i vissa ämnen förevisande undervisning. Liksom yrkesundervisningen i övrigt är han- delsundervisningen dock lämplig för arbetsskolemetoder.
Läroböckerna är i stor utsträckning refererande och beskrivande, och därför ställes också för närvarande stora krav på läraren ifråga om förberedelsen till en »determinerad» diskussion, alltså en överläggning, som leder till ett bestämt mål. Inom flera ämnen borde man även kunna få fram aktivitet genom grupp- arbete, t. ex. i näringsgeografi, varukännedom och handelslära. Det är möj- ligt, att man vid tillämpning av sådana och liknande progressiva metoder icke hinner med så mycket teoretiskt kunskapsstoff, men det väsentligaste är, att eleverna redan i skolan får något av den aktiva, spontana inriktning, som är väsentlig inom handelslivet, och får arbeta med material och med metoder, som tillhör det aktiva affärslivet. I den studieplan för handel, som utarbetats på uppdrag av 1946 års skolkommissions yrkesutbildningsdelegation, har man tagit sikte på att övningarna skall vara verklighetsbetonade och att lärarna skall ha kontinuerlig kontakt med näringslivet och hämta material till undervisningen därifrån.
Vi återkommer i ett senare avsnitt av detta kapitel till frågan om ett fortsatt arbete för erhållande av nya studieplaner.
Husligt arbete Den husliga utbildningen inom yrkesskolväsendet är ur pedagogisk synpunkt kanske den som hittills erhållit den största stabiliteten, samtidigt som man kan konstatera, att undervisningens innehåll under de senaste åren genomgått och genomgår snabba förändringar. Den kan sägas vara stabil i det avseendet, att man följer en i många avseenden likartad, väl utarbetad metodik vid undervis— ningen. Denna fasthet i metodiskt hänseende beror bland annat på att man har en jämförelsevis lång tradition att bygga på, både vid allmänna skolor och specialskolor för huslig utbildning. Vidare handhas undervisningen av lärare, som vad beträffar utbildningen i hushållsgöromål och hemvård har dels en ut- bildning av allroundkaraktär för vederbörande område, dels är utexaminerad från ett fåtal seminarier med samma utbildningsmål och likartade utbildnings— metoder. För undervisning i vävning finns kvalitativt och kvantitativt fullt tillfredsställande utbildningsanstalter, och för sömnad och barnavård, har man i regel haft tillgång till arbetskraft med erforderlig utbildning.
Den ovannämnda förändringen av undervisningens innehåll sammanhänger givetvis med den utveckling, som blivit en följd av vetenskaplig forskning på främst näringsfysiologins, sociologins1 och barnpsykologins men även övriga hus— liga arbetsområden. Tillkomsten av en livsmedelsindustri för tillverkning av får— diga födoämnen eller halvfabrikat, förändrade hem— och matvanor m. m. har också ställt nya och ökade krav på den husliga utbildningen.
hIed en viss schematisering kan man uttrycka det så, att tidigare betraktades det i regel som tillräckligt för en flicka att få en grundutbildning för att klara arbetsuppgifterna i ett hem — en utbildning, som antingen erhölls vid arbete i hem eller i en kurs vid en specialskola. Denna grundutbildning jämte yrkesprak- tik var i regel också tillräcklig för det fåtal yrken, som — utöver husmodersyrket och hembiträdesyrket — avsåg yrkesmässig anställning i husligt arbete. Föränd— ringarna i samhällets sociala och ekonomiska förhållanden har emellertid nöd- vändiggjort tjänster med specialutbildning inom det husliga arbetets område, t. ex. yrkeskokerskor vid olika anstalter, livsmedelskonsulenter, hemförestånda- rinnor, barnsköterskor, hemvårdarinnor m.m. Denna specialutbildning sker vid särskilda kurser, i vissa fall efter praktik på arbetsplats.
Skolkommissionens yrkesutbildningsdelegation har låtit utarbeta en studieplan för utbildningen i 9 y i husligt arbete (hushållsgöromål, sömnad, barnavård). Denna kurs ger en grundläggande utbildning om cirka 700 timmar och anses i regel vara tillräcklig skolmässig grund för en husmors arbete i hemmet. Den har emellertid utformats så, att den samtidigt utgör skolmässig allmän grund— utbildning för förvärvsyrken på det husliga arbetets område, om den följes av praktik i hem och arbetsliv och senare av specialutbildning i skolmässiga former för visst yrke.
Vi ansluter oss till de pedagogiska synpunkter, som kommer till uttryck i nämnda studieplan. Utbildningen anknyter i olika avseenden till den allmänna utbildning och den hushållsutbildning eleverna erhållit i tidigare klasser, även- som till deras allmänna erfarenhet. Planen söker tillgodose krav på åskådlighet i undervisningen och på elevernas aktiva arbete för att lära. Den tar hänsyn till elevernas olika behov av övning för inlärande av en arbetsuppgift och bryter i det fallet med en ofta förekommande mera stel uppläggning av övningarnas lik- artade fördelning på samtliga elever. Eleverna får praktiska arbetsuppgifter, då arbetet lägges så, att det så mycket som möjligt kommer att likna husmoderns. De får tillfälle att praktisera i sina hem och på andra arbetsplatser, varvid de skall på olika arbetsuppgifter tillämpa, vad de lärt i skolan. De fostras på olika sätt till att känna ansvar. Arbetet göres omväxlande och stimulerande. Även då det gäller inhämtandet av teoretiskt kunskapsstoff, sker det ofta laborativt ge— nom lösning av arbetsuppgifter. De får arbeta såväl individuellt som i grupp. Även om en viss ämnesuppdelning måste ske, skapas sammanhang mellan de olika ämnena genom att samtliga ämnen tar sikte på utbildning av en husmoder
1 Jfr Betänkande angående familjeliv och hemarbete (SOU 1947:46).
för hennes arbete i hemmet. Denna höga pedagogiska standard, som där åsyftas, bygger givetvis på förutsättningen att man skall ha tillgång till väl utbildade facklärare. Denna lärarfråga är föremål för utredning av särskilda sakkunniga.
Vi vill i detta sammanhang uttala det önskemålet, att vid några yrkesskolor med förstklassig utrustning och personal organiseras några 9 y-avdelningar i husligt arbete, vid vilka man får tillfälle att som försöksverksamhet under ideala förhållanden konkretisera de pedagogiska uppslag, som finnes i den upp- gjorda studieplanen för 9 y. Ett sådant försök skulle också kunna ge en upp— fattning om vilka fordringar som är oeftergivliga, då man vill genomföra den i planen skisserade utbildningen.
, Växelutbildning
Vi har i olika kapitel berört växelutbildningen vid yrkesundervisningen. Denna innebär, att utbildningen i yrkesarbete sker växelvis i yrkesskola och på arbets- plats i företag, medan teoriundervisningen alltid är förlagd till skolan. Hittills har denna utbildningsform mest kommit till användning vid verkstads- och butiksbiträdesskolor. En skolform med liknande syfte erhålles, om eleverna under sin utbildning i yrkesskola får praktisera en sammanhängande period i ett företag, vilket bland annat prövats inom vissa yrkeskurser på den husliga ut- bildningens område. En tredje form utgör den s.k. utlåningen av elever till före— tagare, då dessa har behov av extra arbetskraft.
Syftet med anordnande av praktik utanför skolan är givetvis i första hand att ge eleverna tillfälle till träning i yrkesarbete under näringslivets produktionsför- hållanden.
Växelundervisningen ger de unga lärlingarna möjlighet att på ett relativt tidigt utbildningsstadium komma in i produktionen, såsom den bedrives i nä— ringslivet. En skolverkstads organisation, utrustning och arbetssätt måste få sin prägel av att huvudändamålet med den är att vara en plats främst för under— visning och ej för produktion. Det finns också de som gör gällande, att yrkes- arbete icke kan läras i en skolverkstad.
Vid all undervisning är det en allmän regel, att man skall tillämpa ett jäm- förelsevis långsamt tempo, särskilt vid inlärning av de grundläggande elementen i utbildningen. Det föreligger därför alltid risk, att arbetstakten även vid pro— duktiva tillämpningsuppgifter i skolverkstaden kommer att hållas lägre än önsk- värt. På liknande sätt kan det också vara med det praktiska arbetet vid han- dels- och hushållsundervisningen. Utbildning periodvis i företag bör då kunna ge yrkesskolelever bättre rutin i arbete.
Ur utbildningssynpunkt kan det också vara av värde, att eleverna under någon tid får arbeta på en arbetsplats, som förutsättes i regel ha större och bätt- re utrustning för produktion än vad yrkesskolan i allmänhet har.
Man finner understundom, att elever efter en period på arbetsplatsen har en bättre förståelse för undervisningen, då de kommer underfund med att det de lär i skolan kommer till direkt nytta under praktiken —— exempel på annan inställning finns emellertid också. Det torde ej heller vara utan betydelse för utbildningen, att föräldrar och elever erfar, att skolan samarbetar med välkända företag för att göra utbildningen »praktisk». Skol-ans tillsyn över utbildningen i företaget bör för dem också utgöra en garanti för att anordningen är till för elevernas utbildning och ej för att hålla företaget med arbetskraft. Elevernas tillfälle till större inkomst under utbildningstiden än arbetspremierna i skolan kan på sitt sätt skapa en goodwill till gagn för utbildningsintresset.
För växlingsklasseleverna är det i regel en stimulans och glädje att få komma ut på en riktig arbetsplats, där man förtjänar pengar som alla de andra. Eleven får här ett mera påtagligt bevis för vad han duger till än i skolan. Inom in- dustrin finns möjlighet att åtminstone någon tid få pröva på ackordsarbete, vilket i regel icke sker i skolan. Han får nya arbetskamrater och på grund av det samarbete, som äger rum mellan skolan och företaget, blir han i allmänhet väl omhändertagen av förmän och äldre arbetare.
Ur praktisk och ekonomisk synpunkt måste det anses vara fördelaktigt. att en systematiskt upplagd växelutbildning medför att flera ungdomar kan mot— tagas i yrkesskolan än vad i regel eljest är fallet. Användes tvåskiftsväxling, kan varje elevplats i skolan utnyttjas av två elever, d. v. s. skolans utbildnings— kapacitet fördubblas. Om en tredjedel av eleverna åt gången har praktik hos företag, kan skolan ta emot en och en halv gång så många elever som antalet elevplatser i skolan.
Denna utbildningsform har emellertid flera olägenheter. Även om växelut- bildningen ur tidssynpunkt är väl upplagd, medför den vissa avbrott i utbild- ningen. Yrkesarbetet i företagen kan vara och är ofta av annat slag än i skol- verkstaden. Teoriundervisningen kan i regel icke knytas till företagspraktiken på samma sätt som till yrkesarbetet i skolan. I en del fall upphör teoriunder— visningen helt under praktikperioden i företaget, och man måste räkna med att eleverna lätt glömmer sina före praktiktiden nyförvärvade kunskaper; en avse- värd del av teoritimmarna får användas till repetition efter återkomsten till skolan. Om man vill hålla samma antal teoritimmar i en växlingsklass som i en klass utan växling, måste som regel antalet teoritimmar fördubblas i den förra under skolperioden, vilket i sin tur medför motsvarande minskning av yrkes- arbetet i skolverkstaden. '
Instruktionen i yrkesarbetet i skolan handhas i regel av utbildad lärare, som under årens lopp samlar pedagogisk erfarenhet. I företaget är elevernas förmän i regel icke pedagogiskt utbildade och mest inriktade på resultat ur produktions- mässig synpunkt. Det kan därför icke undvikas, att praktikanteleven ibland till en början betraktas som ett extra påhäng. Risk härför finns särskilt, då produk— tionen är sådan, att eleven skall ingå i arbetslag, som arbetar på ackord.
Vid växelundervisning har produktionen under skolperioden en viss tendens att minska, främst beroende på dels att eleverna inte kontinuerligt får arbeta i skolan, dels att teoriundervisningen, som nyss sagts, måste koncentreras till denna period. De avbrott, som växelutbildningen för med sig, bland annat på grund av att nya elever insättes på ett produktivt arbete, gör att yrkesskolornas leveranstid för beställda produkter blir så lång, att kunderna drar sig för att placera beställningar. Härigenom kan uppkomma en sådan minskning i eller så odifferentierad uppläggning av yrkesskolans produktiva verksamhet, att denna blir föga intressebetonad, vilket onekligen får en negativ inverkan på utbild- ningsresultatet under skolperioden.
Även om man vill, att eleverna under utbildningstiden skall få så allsidiga kunskaper och erfarenheter som möjligt, kan man icke helt bortse från olägen- heterna av att eleverna växelvis skall stå under helt olika arbetsledare och lyda under olika ordningsföreskrifter i sitt yrkesarbete. De olika miljöerna i skolverk— stad och på arbetsplats kan medverka till uppkomsten av olika beteendemönster, som ger anledning till störningar i det personliga förhållandet mellan lärare och elever.
Ehuru vissa pedagogiska olägenheter, såsom anförts, kan sammanhänga med växelutbildningen, anser vi dock, att denna utbildningsform har så stort värde att den bör komma till användning inom den skolmässiga utbildningen, framför allt därför, att den utgör en organiserad samverkan mellan näringslivet och samhällets egna skolor för de ungas yrkesutbildning samt ger eleverna den rutin, som icke lätt kan erhållas i skolarbetet. Följande bör dock iakttagas, för att anordningen skall bli tillfredsställande:
1. Eleverna bör ha en viss grundutbildning inom yrket, innan de erhåller praktik i företag.
2. Företagen bör utväljas med omsorg, så att garantier erhålles för att eleven får nytta av sin praktikperiod.
3. Överenskommelse bör träffas mellan skola och företag om arten av de arbeten eleven skall utföra och om utbildningsgången, t.ex. cirkulation å företagets olika avdelningar.
4. En lämplig yrkeslärare inom skolan bör avdelas för tillsyn av eleverna under praktiktiden och för kontakten med företagen, framför allt med elevernas för— män, handledare och vederbörande yrkesombud på arbetsplatsen.
5. Vid utbildningen bör en systematiskt upplagd periodväxling tillämpas med ej allt för korta perioder.
6. Under praktikperioden bör eleverna räknas såsom tillhörande sin skola, även om de ur arbetsmarknadssynpunkt intar ställning som anställda i företaget (t. ex. ifråga om lön, olycksfallsförsäkring och dylikt). Beträffande annan praktik än växelutbildningen vill vi anföra, att ordningen med s.k. utlåning av yrkesskolelever till företagare, när dessa har särskilt stort
behov av arbetskraft, ofta ej kan ur pedagogisk synpunkt anses ha samma värde som den ordnade växelutbildningen, då den kan medföra icke förutsedda änd- ringar i skolans utbildningsplan för vederbörande elev. Sådan utlåning bör dock kunna tillåtas i viss mindre omfattning.
Yrkesanalys
Vid all undervisning föreligger svårighet att hålla sig 51 jour med utvecklingen. Denna frågas tillfredsställande lösning är kanske mera betydelsefull inom yrkes- undervisningen än vid de allmänbildande skolorna. Eleverna skall i yrkesskolan lära sig den riktiga utövningen av yrket, så att de kan förtjäna sitt uppehälle därpå. I en av den centrala tillsynsmyndigheten — efter förslag av Skolstyrelsen -— fastställd undervisningsplan bestämmes de praktiska färdigheter, eleverna skall förvärva, och de till kursen hörande kunskapsmomenten. I allmänhet går man därvid tillväga på så sätt, att skolans ledning tillsammans med yrkesut- övare diskuterar igenom, vad kursen bör innehålla. Det förslag, som blir resul- tatet av dessa överläggningar, remitteras ofta av den centrala tillsynsmyndig- heten till olika organisationer eller experter för yttrande, innan det med even— tuella justeringar fastställes som undervisningsplan. För en del yrken och skol- former har den centrala tillsynsmyndigheten utarbetat normalplaner, som utan vidare accepteras av skolorna. Inom en del stora industriföretag i utlandet och även i en del fall i Sverige verkställer man systematisk yrkesanalys i syfte att få klarlagt, vad en yrkesman behöver kunna. Genom ett studium med tidsbe- stämning på arbetsplatser och genom intervjuer med arbetare, tjänstemän och arbetsledare söker man klarlägga de krav ifråga om färdigheter och kunskaper, som yrket ställer på sin utövare, och därvid beaktas även de olika färdigheternas betydelse inom yrket. Resultatet av analysen får sedan slå igenom i utbildningen på så sätt, att de för yrket väsentliga färdigheterna ägnas större uppmärksamhet än sådana, som är av mindre vikt. I allmänhet torde denna avvägning komma till uttryck i utbildningstiden för olika färdigheter, men det förekommer också, att man för varje väsentlig färdighet fastställer arbetsprov, vars godkända utfö— rande medför övergång till nästa del i utbildningen _ alltså en utbildningsgång i anslutning till den individuella prestationen.
En yrkesanalys inom företaget kan också ge vid handen, att det är praktiskt taget omöjligt eller i varje fall ur ekonomisk synpunkt otänkbart att ge yrkes- män, som går under gamla välkända yrkesbeteckningar, en allroundutbildning för alla de färdigheter, som rymmes under vederbörande yrkesbeteckning. Man måste då nöja sig med en ganska kort utbildning i några allmänna grundläg— gande färdigheter och sedan inrikta utbildningen på någon speciell yrkesfärdig— het för var och en av dem, som är under utbildning. Yrkesskolorna torde i sådant fall i allmänhet kunna medverka vid den grundläggande utbildningen men
endast undantagsvis göra en insats för specialutbildningen. För sådana »kollek— tiva» yrkesgrupper är det väsentligt, att analysen klarlägger, vad alla eller i varje fall de flesta behöver av grundläggande utbildning före sin Specialträning. Sedan yrket eller yrkesområdet kartlagts, ställes man inför uppgiften att finna sådana utbildningsövningar —— helst med saluvärdiga produkter till resultat -— som effektivt bidrager till att på kortaste tid och bästa sätt nå det uppsatta utbildningsmålet. För ett företag, som utbildar sin egen arbetskraft, torde denna fråga vara lättare att lösa än för en yrkesskola, som inte alltid kan få beställare av produkter, ägnade att tillgodose utbildningsmålet.
Det torde närmast vara näringslivets organisationer, som har att klarlägga, vad de inom vederbörande näringar anställda bör kunna, och det skulle vara ett värdefullt bidrag till inriktningen och effektiviseringen av yrkesundervisningen, om näringslivet mer än hittills genom analyser kunde kartlägga de yrken, för vilka utbildning vid yrkesskolor i allmänhet förekommer.
Lärarutbildningeu
Utbildning av hushållslärarinnor (skolköks— och lanthushålls-), som bland annat anställes vid avdelningar för husligt arbete vid yrkesskolorna, förekommer vid statens skolköksseminarium, fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala, skolköks— seminarierna i Göteborg och Umeå samt, med inriktning på lanthushållsunder— visning, vid Fredrika Bremerförbundets lanthushållningsseminarium i Rimforsa. Y rkeslärarinnor i sömnad utbildas vid Fredrika Bremerförbundets skola för kvinnlig yrkesutbildning i Stockholm och vid Nordenfeltska skolan i Göteborg. Barnavårdsläran'nnor utbildas vid Fackskolan för huslig ekonomi och vävlära- rinnor vid ett flertal skolor; största kapaciteten har Johanna Brunsons och Handarbetets Vänners vävskolor, båda i Stockholm.
Frågan om utbildningen av lärarinnor inom det husliga området har varit föremål för särskild utredning (SOU 1950:46). Beträffande den nuvarande ut— bildningens art och omfattning hänvisar vi till den utförliga redogörelse, som finns i utredningen. År 1953 tillsattes en ny utredning för överarbetning av nyssnämnda förslag. På grund härav har vi icke anledning att i förevarande sammanhang närmare gå in på utbildning av lärare för yrkesskolornas under— visning i husligt arbete. Vi vill dock understryka de synpunkter, som 1946 års skolkommission anförde i sitt remissutlåtande den 4 juli 1951. Skolkommissionen hemställde bland annat, att lärarna på det husliga området borde få fyra respek- tive fyra och ett halvt års grundutbildning, som efter aspiranttjänstgöring skulle ge kompetens att undervisa i ett respektive två husliga ämnen på enhetsskolans högstadium, även 9 y, och i därmed jämförliga skolformer, att yrkeslärarkompe- tens för andra än barnavårds- och yrkessömnadslärarinnor skulle ernås efter ytterligare ett års seminariestudier jämte viss praktik.
Nuvarande lärarutbildning för undervisning i industri och hantverk samt i
handel är ordnad i huvudsaklig överensstämmelse med förslag avgivet av över- styrelsen för yrkesutbildning den 20 juni 1947 (SOU 1947: 55). Skolkommissio— nen har i sitt yttrande den 17 november 1947 över denna utredning tillstyrkt överstyrelsens förslag, och lärarutbildning i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget har varit anordnad sedan år 1949.
I motsats till folkskollärar- samt hushålls-, barnavårds- och vävlärarutbild- ningen men i likhet med läroverkslärarnas provår är överstyrelsens grundläg- gande utbildning för industri-, hantverks— och handelslärare en rent pedagogisk utbildning. Det förutsättes sålunda, att läraraspirantema redan vid inträdet i en pedagogisk kurs har erhållit den fackmässiga utbildningen för de ämnen, i vilka de skall undervisa. För blivande yrkeslärare, alltså lärare i yrkesarbete vid verk- stadsskolor, erfordras sålunda bland annat, att de skall vara skickliga yrkesmän med minst sju års praktik i yrket. Den pedagogiska utbildningen, som lyder direkt under yrkesöverstyrelsen och ledes av dess femte byrå, pågår under 15 veckor, varjämte de blivande yrkeslärarna skall fullgöra assistentlärartjänstgö- ring under cirka fem månader (= en skoltermin) vid av överstyrelsen anvisad skola och under tillsyn av överstyrelsen. Blivande handelslärare samt lärare i yrkesteoretiska ämnen vid industri- och hantverksskolor, vilken senare kategori hittills icke varit representerad vid dessa kurser, har dock icke sådan assistent- lärartjänstgöring. För lärare i yrkesarbete, som genomgått grundläggande peda- gogisk kurs, kan ordnas kortare kompletterande kurser med fackmässig och metodisk utbildning, varigenom de kan vinna behörighet att undervisa i teori- ämnen. -—- Därjämte förekommer ett flertal kompletterings- och fortbildnings- kurser för redan anställda lärare med heltidstjänstgöring vid yrkesskolor samt för timlärare vid dessa skolor.
Från och med november 1949 till och med december 1953 har överstyrelsen ordnat 106 längre och kortare kurser med i medeltal 30 deltagare per kurs. An- talet kurstimmar för dessa kurser uppgår till sammanlagt cirka 11 850.
De längsta kurserna (cirka 450 timmar) har varit de nämnde 15 veckors grundläggande pedagogiska kurserna för blivande yrkeslärare vid industri- och hantverksskolor. Delvis i samundervisning med denna kurs har i regel varje år anordnats en liknande kurs för blivande handelslärare. Elevantalet i den förra kurstypen har varit cirka 25 och i den senare cirka 10. Utbildningen har i stort sett motsvarat rekryteringsbehovet av lärare av här ifrågavarande kategorier, som år 1947 beräknades till 37 vid industri- och hantverksskolorna respektive 10—-15 vid handelsskolorna.
Vi föreslår (kap. 9, sid. 126), att yrkesskolväsendets heltidsundervisning under loppet av 15 år utökas med 500 kurser för industri och hantverk, 125 för handel och 375 för husligt arbete. Denna utbyggnad kommer att kräva cirka 660 nya heltidsanställda industri- och hantverkslärare, cirka 125 lärare i handelstekniska ämnen och cirka 500 lärare i husligt arbete. Vid denna beräkning har hänsyn tagits till att en del av undervisningen kommer att handhas av dels lärare med
annan pedagogisk utbildning (t. ex. språklärare med provår, folkskollärare, gym- nastiklärare), dels i viss, mindre utsträckning timlärare utan egentlig pedagogisk utbildning. Om utbyggnaden skulle fördelas på 15 år, blir det i genomsnitt per år 44 industri- och hantverkslärare, 8 handelslärare och 33 lärare i olika katego- rier inom husligt arbete.
Vi har emellertid föreslagit en snabbare utbyggnad under den första tiden av 15-årsperioden, vilket medför, att yrkesskollärarutbildningen måste ske i mot- svarande takt. Enl-igt denna utbyggnadsplan behövs årligen under första 10-års- perioden 52 nya industri- och hantverkslärare, 10 handelslärare och 40 lärare för husligt arbete.
För utbildningen av lärare för det husliga arbetsområdets olika grenar ger vi icke något förslag i förevarande sammanhang men har under hand anmält till de för utredning av lärarutbildningen på detta område särskilt tillkallade sak- kunniga det behov av lärare, som vid en utbyggnad av yrkesskolväsendet enligt vårt förslag skulle uppkomma. Här upptages alltså endast frågan om utbildning av industri- och hantverkslärare samt handelslärare. Då ersättningsbehovet för industri- och hantverkslärarkåren för närvarande kan uppskattas till 10—15 och för handelslärarkåren till fem per är, bör under vart och ett av åren 1955— 1965 utbildas i runt tal 65 industri- och hantverkslärare och 15 lärare i handels- tekniska ämnen. Det för varje år behövliga tillskottet av lärare får givetvis som hittills ett år i förväg beräknas av yrkesöverstyrelsen med ledning av gjorda undersökningar av antalet nytillkommande kurser och avgående lärare.
De grundläggande pedagogiska kurserna om 15 veckor har hittills varit för- lagda till Stockholms yrkesskolor och Stockholms stads handelsgymnasium, vilka skolor även utgjort övningsskolor för läraraspiranterna. Vid några tillfällen har också centrala verkstadsskolan i Häggvik, Maria Husmodersskola och institutet för blinda å Tomteboda anlitats för ändamålet. Den av oss föreslagna lärarut- bildningen förutsätter visserligen något mer än en fördubbling av den nuvarande kapaciteten, men den torde fortfarande kunna förläggas till Stockholm, om två kurser ordnas per år. Den ena bör då bli en industri- och hantverkslärarkurs med 35 deltagare och den andre en kombinerad kurs för industri- och hantverks- lärare samt handelslärare med 45 (30 + 15) deltagare. Förläggningen av kur- serna bör liksom hittills få ankomma på överstyrelsen.
Statsverkets kostnader för lärarkurs bör, med hänsyn till medgiven ökning av dagtraktamenten m. m. och med beaktande av att viss undervisning kan ordnas gemensam endast varannan kurs enligt av överstyrelsen för yrkesutbild- ning under hand lämnade uppgifter, beräknas till omkring 3 000 kronor per del— tagare och för assistentlärarpraktiken till omkring 1 900 kronor per assistent— lärare. Kostnaderna för den grundläggande lärarutbildningen med två kurs-er årligen skulle sålunda uppgå till (80 )( 3 000 :) 240 000 kronor samt för assi- stentlärartjänstgöringen (65 )( 1 900 =) 123 500 kronor eller sammanlagt 363 500 kronor per år. Då yrkesöverstyrelsen redan har medel till en sådan
lärarku rs inom ramen för reservationsanslaget till utbildning, av lärare vid yrkes- undervisningen (statsverkspropositionen 1954, bil. 10: åttonde huvudtiteln, sid. 502), blir alltså kostnadsökningen ungefär hälften av sistnämnda belopp eller, avrundat nedåt, 180 000 kronor.
I sitt förslag till lärarutbildningen (SOU: 1947:55) föreslog yrkesöverstyrelsen inrättande av en statlig övningsskola för den praktiska lärarutbildningen (a. a. sid. 100—115). Denna övningsskola skulle ha 17 avdelningar med sammanlagt 250 elever samt elevhem för 200 elever och lärarkandidater. Engångskostnaden för den statliga övningsskolan med fullständig utrustning beräknades 1947 preli— minärt uppgå till i runt tal 3360 000 kronor, vartill kom kostnader för tomt. För elevhemmet beräknades kostnaderna till 1 738 000 kronor. De årliga drifts- kostnaderna för övningsskolan uppskattades till i runt tal 375 000 kronor. Drifts- kostnadcrna för elevhemmet borde täckas av avgifter från de inackorderade. — Enligt verkställd överslagsberäkning skulle engångskostnaderna för motsvarande övningsskola nu gå till 5 100 000 kronor och för elevhemmet till 2 600 000 kronor samt. driftskostnadcrna för övningsskolan till i runt tal 700 000 kronor per år.
Överstyrelsen för yrkesutbildning motiverade sitt förslag främst med följande synpunkter: En lärarutbildning, förlagd till en eller flera vanliga yrkesskolor är behäftad med väsentliga olägenheter. Den gör intrång i skolans ordinarie under- visning. Lärarutbildningen kan ej göras tillräckligt omfattande; övningslektio- nerna måste inskränkas till det minsta möjliga. Lärare vid yrkesskolor tillsättes utan hänsyn till lämplighet som pedagogiska handledare vid lärarutbildning. Då lärarutbildningen ej är en fast institution kan i regel ej önskvärd intim samver- kan utvecklas mellan ledningen för lärarutbildningen och yrkesskolans lärare; möjligheterna att utarbeta och pröva uppslag och nya metoder i undervisningen blir starkt begränsade. Under hänvisning till de av överstyrelsen anförda moti— ven vill vi principiellt tillstyrka, att en sådan skola inrättas, och hemställer
att överstyrelsen för yrkesutbildning får i uppdrag att överarbeta den tidigare utredningen samt till Kungl. Maj:t avgiva förslag om inrättande av en statlig övningsskola för yrkesskollärarutbildning.
Några yrkespedagogiska frågor Läroböcker och kompendier
I sin ovannämnda utredning om lärarutbildningen påtalade överstyrelsen för yrkesutbildning bristen på läroböcker för yrkesundervisningen och angelägenhe- ten av att överstyrelsen sattes i stånd att utvidga den förlagsverksamhet, som under synnerligen blygsamma förhållanden bedrevs genom överstyrelsens bok- detalj.
Sedan 1947 har visserligen någon förbättring inträtt i läroboksfrågan. Lä— rare vid yrkesskolor och andra praktiska skolor har utgivit en del läroböcker, bland annat i handelsämnen, husligt arbete och i ämnen som teknologi, material-
lära, yrkesräkning och yrkesritning för sådana industri- och hantverksyrken, som är allmänt förekommande. Några bokförlag har lagt upp särskilda serier av läroböcker för yrkesundervisningen på liknande sätt som för folkskolan och realskolan. Vidare har korrespondensinstituten fortsatt att ställa sina brevkurser till yrkesskolornas förfogande; en i och för sig god sak, som dock sannolikt med- för att kostnaderna i en del fall blir högre än om vanlig lärobok stått till för- fogande. I några fall har sådan lärokurs utarbetats i samråd med yrkesöver- styrelsen; den kan då köpas till nedsatt pris hos överstyrelsens bokdetalj.
Överstyrelsen har insamlat och bearbetat uppgifter om i yrkesundervisningen använda läroböcker och har upprättat register över dessa böcker. Vidare har överstyrelsen bearbetat och ombesörjt utgivningen av en del nya läroböcker inom industri och hantverk. En del äldre läroböcker har också omarbetats och utkommit i reviderade upplagor.
Ehuru vi således kan konstatera, att en förbättring inträtt i yrkesskolornas läroboksfråga, saknas dock alltjämt lämpliga läroböcker för flera ganska vanliga yrken. Förekommer undervisning i ett yrke endast vid ett fåtal kurser, kommer det alltid att bli svårt, för att inte säga omöjligt, att få fram läroböcker, om icke särskilt understöd lämnas. Statsunderstöd för utgivande av läroböcker för yrkes- undervisning torde här vara behövligt. I många fall torde det dock kunna räcka med ett duplicerat kompendium; härigenom kan kostnaderna nedbringas, då upplagan är liten.
Den inom överstyrelsen år 1949 organiserade femte byrån, som handhar bland annat yrkesskollärarutbildningen, lärarnas fortbildning och läroboksfrågan, har hittills, såsom ovan anförts, icke haft möjlighet att uppta sistnämnda fråga an- nat än i mindre utsträckning. Dess personal, en byråchef, en förste byråingenjör, en byråsekreterare (jämte biträdespersonal) är otillräcklig för de många arbets- uppgifter, som tilldelats byrån. Vad man synes behöva är medel för att få fram först och främst kompendier, som ur förlagssynpunkt aldrig kan bära sig eko- nomiskt men som likväl är nödvändiga för yrkesundervisningen. Därutöver bör överstyrelsen naturligtvis liksom hittills kunna ge ut även böcker och kompen- dier, som kan beräknas i så stor upplaga, att verksamheten bär sig ekonomiskt.
Överstyrelsen bör tilldelas erforderliga medel för att kunna uppdraga åt lärare eller andra fackmän att mot skäligt författararvode utarbeta önskade kompen- dier. För dessas granskning ur pedagogisk synpunkt bör experter tillkallas. Som bidrag till verksamheten med utgivande av sådana kompendier och läroböcker, för vilka inkomsterna ej beräknas täcka utgifterna, bör tillskjutas statsmedel, förslagsvis ett årligt belopp av 50 000 kronor.
Handledningar m. m. för yrkesundervisningen I nyssnämnda utredning SOU 1947: 55 föreslogs, att detaljerade handledningar i olika yrkesämnen borde utarbetas för att yrkesundervisningen skulle kunna effektiviseras. Dessa handledningar skulle vara till hjälp främst för oerfarna
lärare, t.ex. yrkesutövare, som tjänstgör som timlärare i yrkesskolor och icke kan beräknas genomgå någon längre lärarutbildning. I utredningen föreslogs, att dessa handledningar borde utarbetas på överstyrelsens för yrkesutbildning uppdrag av skickliga lärare och förläggas av överstyrelsens utvidgade bokdetalj.
Även denna uppgift har överstyrelsen hittills måst lämna åt sidan. Uppgiften är i själva verket mera besvärlig och komplicerad än vad som kan tyckas vid första påseende. Det visar sig ytterst svårt att få lämpliga personer, som är villiga att äta sig ett sådant uppdrag, och i regel kräves sedan ett omfattande, väl samordnat arbete för att överhuvud nå fram till ett acceptabelt resultat. Kostnaderna för framställning av dessa handledningar blir visserligen ganska höga, men med hänsyn till ändamålets vikt på intet vis avskräckande. Vissa er- farenheter om sådant arbete erhöll den kommitté inom skolkommissionens yrkesutbildningsdelegation, som hade i uppdrag att anskaffa studieplaner för den förberedande yrkesundervisningen i 9 y. För utarbetande av ett 25-tal planer anlitades ett stort antal experter. Ehuru ersättningen till studieplanernas för- fattare i flertalet fall ej kunde anses vara skälig betalning —— arbetet utfördes i stor utsträckning på övertid av tjänstemän i statlig, kommunal eller enskild tjänst _ blev kostnaderna avsevärda, i runt tal 28 000 kronor. Om man tar i betraktande såväl samhällets som elevernas utgifter och uppoffringar för yrkes- utbildningen, måste dock en dylik kostnad anses vara motiverad; den syftar ju i själva verket till att ge bästa möjliga resultat av yrkesundervisningen.
För arbetet med handledningarna bör tillsättas arbetsgrupper på 2—3 perso- ner, och det torde vara lämpligt att vederbörande konsulent hos överstyrelsen, som har den förstahandskännedom om behovet av handledning i undervisningen, ingår i en sådan arbetsgrupp.
I detta sammanhang vill vi erinra om behovet av anvisningar för individuell undervisning och åtgärder för ytterligare försök med korrespondensundervisning för inhämtande av kunskaper i yrkesteoretiska ämnen vid yrkesskolor med t. ex. blandade avdelningar.
Något särskilt anslag bör tills vidare icke beräknas för denna verksamhet, utan kostnaderna kan täckas av reservationsanslaget för yrkespedagogisk re- formverksamhet, som bör höjas från nuvarande 50 000 kronor till förslagsvis 75 000 kronor.
Undervisningsmaterz'el
De svenska yrkesskolorna kan sägas vara väl försedda med undervisningsmate- riel för den manuellt-praktiska utbildningen, alltså ifråga om maskiner, verktyg, redskap och dylikt. Däremot råder en viss brist på lämplig demonstrations- materiel för belysning av de företeelser, som bildar underlaget för den praktiska verksamheten, och deras inbördes sammanhang ävensom brist på goda de— monstrationshjälpmedel vid den manuellt-praktiska undervisningen. Detta för- hållande är ganska naturligt. Yrkesundervisningen har ännu icke fått den om-
fattning, att en framställning av särskilda pedagogiska hjälpmedel enbart för denna undervisning blir ekonomiskt lönande för ett företag, som eljest sysslar därmed. Många duktiga yrkeslärare tänker dock själva ut sådana hjälpmedel. I en del fall kommer dessa uppslag till kännedom utanför den egna skolan, t. ex. genom artiklar i »Tidskrift för praktiska ungdomsskolor» eller genom demonstra— tion ä yrkesskolutställningar. I en del fall, ehuru i ganska ringa omfattning, standardiseras modellerna och försäljes av den skola, där uppslag-et gjorts, eller genom någon skolmaterielfirma. Men i regel blir uppslaget vederbörande skol— lärares egendom, som han använder i sin undervisning och som försvinner med honom.
I Danmark har i vissa fall undervisningsmateriel, t.ex. en standardiserad materielprovsamling och en el. laborationsutrustning, genom den centrala till- synsmyndighetens försorg sammanställts och distribuerats till skolorna.
Överstyrelsen för yrkesutbildning har också anskaffat en del åskådningsma— teriel, bland annat för barnavårds-, sömnads— och vävundervisningen. Visser- ligen kan man knappast begära, att överstyrelsen skall fungera som en skolmate- rielfirma i större omfattning för standardisering och försäljning av sådan under- visningsmateriel, men vi vill ändock föreslå, att överstyrelsen får möjlighet ut- dela gratifikationer till lärare för uppslag, som överstyrelsen kan delge landets yrkesskolor för användning vid dessa. Anslag för detta ändamål bör upptagas i överstyrelsens statframställning, sedan överstyrelsen verkställt erforderlig ut— redning angående formerna för utdelning av gratifikationer.
Film och, dylikt i yrkesundervisningen Beträffande undervisningen med film och bildband som hjälpmedel pågår ett verkligt uppsving vid landets yrkesskolor. Överstyrelsen för yrkesutbildning har icke endast låtit alla lärarkandidater i de grundläggande lärarkurserna genomgå en filmundervisningskurs, i vilken deltagarna får lära sig skötseln av filmappa- rater och får kunskaper i filmundervisningsmetodik, utan har också ordnat med ett flertal filmkurser för lärare på olika håll i landet. Överstyrelsen har också medverkat till att ett stort antal utländska instruktionsfilmer blivit tillgängliga för svensk yrkesundervisning och har i samarbete med arbetsmarknadens yrkes- råd dels sammanställt en förteckning över filmer och bildband för yrkesutbild— ning, dels utgivit en handledning angående bildband och film i yrkesundervis- ningen. Därjämte har överstyrelsen sammanställt en del bildband samt utarbe- tat beskrivningar till filmer och bildband m.m. Eftersom filmapparater, filmer och bildband kan anskaffas till skolorna respektive förhyras med statsbidrag, har filmundervisningen i hög grad underlättats och stimulerats.
Behov av centralbibliotek för yrkesundervisningen I sin utredning SOU 1947: 55 lämnade yrkesöverstyrelsen en redogörelse för sitt bibliotek. Överstyrelsen anförde därvid bland annat
»En utbyggnad och effektivisering av biblioteksverksamheten med speciell inriktning på det yrkespedagogiska området är av vikt för den yrkeslärarutbildningsverksamhet, som planeras i föreliggande utredning. Denna utbildningsverksamhet tar icke endast sikte på en utbildning av yrkeslärare för att tillgodose ett visst nyrekryteringsbehov av lärare vid yrkesskolor utan är även inriktad på ständig pågående fortbildning av yrkeslärarkären. ehuru denna del av utbildningsverksamheten under de första åren av naturliga skäl måste träda mera i bakgrunden och endast försöksvis anordnas.
Det torde utan vidare vara klart, att det är en värdefull hjälp i lärarutbildningen, om lärarkandidaterna ha tillgång till ett specialbibliotek. Så är förhållandet vid t. ex. våra folkskoleseminarier, och behovet gör sig ännu starkare gällande, då det är fråga om yrkes- lärarutbildning, eftersom härvid behövlig litteratur mera sällan är tillgänglig i bokhandel eller i allmänna bibliotek. Ännu större behov av ett specialbibliotek föreligger naturligtvis, då det är fråga om fortbildning av yrkeslärare, eftersom en fortbildning i mer eller mindre grad innebär djupare studier inom ett fack eller ett ämne. Vidare torde det vara nödvändigt för lärarna vid utbildningskurserna att ha tillgång till ett specialbibliotek.
Det torde Också ligga inom det möjligas gränser att få ett yrkespedagogiskt bibliotek, som kan vara till gagn för yrkeslärare ute i landet. Det bör övervägas, om icke biblioteket skulle kunna i viss utsträckning medgiva utlåning av böcker åt yrkeslärare. En katalog över bibliotekets bokbestånd borde således tryckas i så stor upplaga, att åtminstone varje yrkesskola i riket kunde få ett exemplar, varjämte duplicerad accessionskatalog över bibliotekets nyförvärv borde utarbetas och utsändas minst en gång årligen. Even- tuellt skulle meddelande om viktigare nyförvärv av böcker kunna tillställas yrkeslärar- organisationernas tidskrifter.
En biblioteksverksamhet av här skisserad art kan icke ombesörjas av en deltidsanställd, som tjänstgör sammanlagt cirka en dag i veckan, såsom för närvarande är fallet. Önsk— värt vore, om härför kunde anställas en bibliotekarie med heltidstjänstgöring. Överstyrel- sen ifrågasätter emellertid, om icke biblioteket borde anknytas till den planerade lärar- utbildningen och ställas under samma ledning som denna. Lämpligen kunde då den assistent, som lärarutbildningens föreståndare under alla förhållanden synes behöva, till en början få till uppgift bland annat att med erforderligt biträde svara för biblioteks— verksamheten.»
Någon väsentlig utbyggnad av biblioteksverksamheten eller de övriga åtgär— der, som här ovan skisserats, har hittills ej kunnat genomföras. Orsakerna här- till är främst, att den fåtaliga personalen på överstyrelsens femte byrå haft full sysselsättning med lärarutbildningen och med anskaffningen av undervisnings— film m.m. och att erforderlig personal för skötseln av biblioteket icke kunnat anställas. Vidare har i den barack, där ämbetsverket för närvarande är inhyst, icke kunnat uppbringas tillräckligt stort och ändamålsenligt utrymme för biblio- teket. Viktigt är att biblioteket får erforderlig biträdespersonal. För närvarande handhaves biblioteket av en person med endast några timmars tjänstgöring per vecka.
Yrkesöverstyrelsens organisation skall bli föremål för särskild utredning. Vi anser, att frågan om överstyrelsens bibliotek därvid också bör beaktas och vill uttala vårt önskemål om att avseende fästes därvid, att detta bibliotek icke endast bör vara avsett för internt bruk inom ämbetsverket utan också bör vara ett specialbibliotek för landets yrkesskolor.
Yrkespedagogiska förslag
Sammanfattningsvis får vi här föreslå,
att överstyrelsen för yrkesutbildning får bemyndigande medgiva, att stats— bidrag må utgå med belopp motsvarande hela avlöningen åt lärare, som erhåller överstyrelsens uppdrag att med tjänstledighet under högst ett arbetsår från ordinarie undervisning planera eller utföra yrkespedagogisk försöksverksamhet,
att anslaget för utbildning av lärare för yrkesundervisning ökas med 180 000 kronor från och med budgetåret 1955/56 för att möjliggöra ökad utbildning av yrkesskollärare,
att överstyrelsen får i uppdrag att överarbeta det förslag om inrättandet av en statlig övnings- och försöksskola för yrkesskollärarutbildningen, som fram— lagts av överstyrelsen (SOU 1947: 55),
att ett årligt belopp av 50 000 kronor ställes till överstyrelsens förfogande från och med budgetåret 1955/56 för utarbetande av läroböcker och kömpendier för yrkesundervisningen,
att för handhavande av överstyrelsens förlagsverksamhet från och med samma budgetår inrättas en tjänst i sådan lönegrad att till densamma kan för-värvas för uppgiften fullt kvalificerad kraft,
att anslaget till överstyrelsens pedagogiska reformverksamhet från och med nyssnämnt budgetår höjes med 25 000 kronor till 75 000 kronor för att möjlig— göra utarbetande av handledningar m.m. för yrkesundervisningen,
att överstyrelsen får i uppdrag att verkställa utredning och till Kungl. Maj:t avge förslag om utdelning av gratifikationer till lärare, som ställer yrkespeda— gogiska uppslag till överstyrelsens förfogande, samt
att frågan om organisationen av överstyrelsens specialbibliotek för yrkesun- dervisning upptages vid den översyn av överstyrelsens organisation, som före- bådats.
Yrkesutbildningens ledning och administration
Inledning
Den centrala och lokala ledningen av skol- och utbildningsväsendets olika grenar är mycket splittrad. Inte mindre än fem olika departement och ett femtontal skilda ämbetsverk övar tillsyn över skolor och kurser, som ger allmän eller yrkesutbildande undervisning. På det lokala planet har varje skola, hur liten den än är, en från andra skolor på orten fristående styrelse. Om man vill tillåta sig en kraftig schematisering, kan man dock säga, att det mesta av den allmän- bildande undervisningen centralt sorterar under skolöverstyrelsen under det att huvudparten av den skolmässiga yrkesutbildningen lyder under yrkesöverstyrel- sen. (Som skall visas längre fram i detta kapitel ligger dock betydande delar av yrkesutbildningen under andra ämbetsverk.) I den nya enhetsskolan ingår yrkesutbildning obligatoriskt i ämn-essammansättningen på en av linjerna i sista klassen. Detta medför vissa förändringar i skolväsendets både centrala och lokala ledning och aktualiserar tanken på en genomgripande omdaning av skol— väsendets administrativa organisation.
På frågan om den skolmässiga yrkesutbildningens ledning kan man tillämpa två betraktelsesätt. Antingen kan man dra en gräns mellan allmänbildande skolor och yrkesskolor och både centralt och lokalt föra dem under olika myn- digheter, eller också kan man försöka åstadkomma en samordning mellan de båda slagen av undervisning. Den förra linjen har av naturliga skäl varit den hittills tillämpade — yrkesutbildningen har i allt väsentligt legat utanför den obligatoriska skolan. Den senare linjen har aktualiserats av enhetsskolans yrkes- utbildning och har under-strukits av såväl departementschefen som riksdagen vid behandlingen av skolkommissionens principbetänkande och även i andra sammanhang, där anknytningen mellan obligatorisk skola och egentlig yrkes- utbildning varit på tal.
Om man även i fortsättningen skulle följa den första linjen — gränsdragnings— linjen — kan detin svårt att säga var gränsen skall dras, d. v. 5. var enhetssko- lans praktiska undervisning slutar och yrkesutbildningen börjar. Det rimligaste enligt denna uppfattning skulle väl vara att betrakta endast sådana 9 y-elever, som fullgör det nionde skolåret i yrkesskola, såsom hörande till den egentliga yrkesutbildningen. All annan 9 y-utbildning skulle då höra till den allmänbildande skolan och utgöra avslutningen på denna. Om man följer den andra linjen — samordningslinjen — blir det naturligt att betrakta den praktiska undervis- ningen i 9 y som en påbörjad yrkesutbildning, vare sig den sker i yrkesskola
eller inte. Vi har hela tiden i vårt betänkande anslutit oss till denna linje och starkt tryckt på sambandet mellan den praktiska utbildningen i 9 y och den fortsatta yrkesutbildningen.
Om enhetsskolans 9 y skall kunna utformas efter samordningslinjen, aktua- liseras frågan om hur samarbetet mellan de olika berörda myndigheterna bäst skall kunna läggas upp både på det lokala, det regionala och det centrala planet. Genom 9 y kommer frågan om yrkesutbildningens ledning på alla dessa tre plan i ett helt annat läge än den varit, så länge man kunnat hävda, att yrkesutbild— ningen helt legat utanför den allmänbildande skolan.
Lokal ledning
Hittills har man i likhet med skolväsendet i allmänhet, haft särskild styrelse för varje yrkesskola. Även i de fall, då en skola varit mycket liten och haft endast deltidsundervisning i obetydlig omfattning, har så varit fallet. Skol- väsendets lokala ledning är för närvarande föremål för särskild utredning inom 1951 års skolstyrelseutredning. Skolstyrelseutredningen har tills vidare föreslagit en särskild organisation för försöksdistrikt med nioårig enhetsskola och för denna organisation gäller nu provisoriska bestämmelser genom en lag om särskild skolstyrelse samt kungörelse om tillämpningsbestämmelser för denna lag (SFS 1952:434 och 652). Dessa bestämmelser gör det möjligt för Kungl. Maj:t att medge gemensam skolstyrelse för enhetsskolan och vissa yrkesut— bildande skolor. Enhetsskolan och eventuellt allmänt läroverk eller annan högre allmänbildande skola skall enligt den särskilda skolstyrelselagen (SFS 1952:434) efter beslut av Kungl. Maj:t lyda under gemensam styrelse. I och med till- komsten av dessa författningsbeståmmelser har samordningslinjen, i varje fall under försöksverksamheten, blivit officiellt erkänd. Systemet med gemensam styrelse för enhetsskolan och yrkesskola prövas för närvarande inte bara i små utan också i åtminstone ett större försöksdistrikt (Sundbyberg).
I många kommuner kommer den skolmässiga ykesutbildningen med heltids— undervisning att byggas ut i anslutning till 9 y. De kurser, som på detta sätt kommer till stånd, kommer i de mindre kommunerna med tiden sannolikt att så gott som helt rekryteras med alltjämt skolpliktiga ungdomar, d. v. s. elever i klass 9 y. I regel blir det bara den yrkesutbildande deltidsundervisningen, som på dessa orter kommer att ligga ovanför enhetsskolstadiet. Endast på större orter, som har mera betydande yrkesskolor med fleråriga heltidskurser och en omfattande deltidsundervisning, kommer troligen —— sedan enhetsskolsystemet blivit helt genomfört —— huvudparten av den skolmässiga yrkesutbildningen att ligga utanför den obligatoriska skolans område. Sådana mera betydande yrkes- skolor torde emellertid för lång tid framåt knappast komma att finnas mer än i ett relativt fåtal kommuner. Såsom framhållits i annat sammanhang, är det för närvarande inte mer än cirka fyrtio kommunenheter i landet, som har över
20 000 invånare. Vi har också på annan plats visat, att inte ens ett rekryterings- underlag på 20 000 invånare alltid medger en mera omfattande differentiering av de yrkesutbildande heltidskurserna ovanför 9 y. Deltidsundervisningen bör däremot i de flesta sådana kommuner kunna få betydande räckvidd.
Yrkesutbildningens lokala ledning måste givetvis handhas av personer med kännedom om och överblick över arbetsmarknad och yrkesliv. I den mån man har fristående yrkesskolstyrelse, strävar man vid sammansättningen av denna. efter att få en så allsidig representation som möjligt för traktens näringsliv. Sådana hänsyn har knappast tagits vid sammansättningen av en allmän skol— styrelse. Enligt det nu tillämpade provisori-et med gemensam skolstyrelse bör vid sidan av den särskilda Skolstyrelsen finnas ett expertråd med representanter för arbetsgivare och arbetstagare inom olika näringsgrenar och yrken. Detta expert- råd skall biträda vid utformningen av utbildningen för olika näringsgrenar inom skolområdet och bör således bestå av representanter för samtliga viktigare yrkesområden och yrken, som kan komma ifråga. Expertrådet skall vara råd- givande ifråga om yrkesutbildningen i enhetsskolan och i förekommande fall, d. v. s. när styrelsen är gemensam för enhetsskola och yrkesskola, även ifråga om den fortsatta yrkesutbildningen. Det är dock troligt att, om nämnden får en så representativ sammansättning, som avses i lagen, den i realiteten blir bestäm- mande i yrkesutbildningsfrågor. Om man inrättar gemensamma styrelser för enhetsskola och yrkesskola bör man givetvis även inom den egentliga styrelsen tillgodose behovet av fackkunskap på yrkeslivets område.
Inom de nuvarande yrkesskolstyrelserna kan man långtifrån alltid säkra till- räckliga fackkunskaper inom alla de områden, som skolans verksamhet berör. Yrkesskolstadgan medger därför tillsättandet av särskilda yrkesnämnder för de olika yrkena. Vid åtskilliga skolor har man sådana nämnder, framför allt för heltidsundervisningen. Dessa. nämnder är sammansatta och fungerar på samma sätt som expertråden i försöksdistrikt med gemensam skolstyrelse, men de har till skillnad från dessa endast hand om frågor, som rör ett bestämt yrke med angränsande områden. I de flesta fall har nämnden endast två ledamöter (parts- representanter) samt en ordförande. Men ibland kan nämnden genom särskilda reglementsbestämmelser erhålla flera ledamöter (ex. i Stockholm). I allmänhet blir, trots att nämnden inte har beslutanderätt, dess åsikter dock i realiteten utslagsgivande ifråga om undervisningen för det yrke eller de yrken nämnden avser.
Den provisoriska skolstyrelselagen medger således, att behovet av fackcx- pertis inom yrkesskolans ledning kan tillgodoses på två vägar, även i de fall då man har en för flera olika skolformer gemensam styrelse, nämligen dels genom att man i styrelsen inväljer personer med intresse för utbildningsfrågor och anknytning till de viktigaste yrkesområdena inom skolområdet, dels genom ex- pertrådet med dess representanter för de viktigaste yrkena och yrkesområdena. Expertrådet torde vid behov kunna arbeta på sektioner och skulle då till sin
funktion närmast kunna jämföras med de yrkesnämnder, som medges i yrkes- skolstadgan. Om man på detta sätt säkrar den fackmässiga representationen i och vid sidan av skolstyrelsen, kan man säkerligen i ett mycket stort antal kommuner bäst tillvarata yrkesutbildningsintressena, om yrkesskolan ställs un- der samma styrelse som de allmänbildande skolorna, med vilka ett intimt samarbete måste upprätthållas såväl ifråga om planering och organisation som i pedagogiska frågor.
En fristående styrelse för yrkesskolan skulle i åtskilliga kommuner kanske endast komma att syssla med en, kanske begränsad, deltidsundervisning och någon enstaka två- eller flerårig heltidskurs. Enhetsskolstyrelsen måste under alla förhållanden få ett visst inflytande över den yrkesutbildning, som kommer att ligga inom ramen för 9 y, även om utbildningen sker i kurser knutna till yrkesskolan. Inte minst torde den allmänbildande undervisningen och ett ev. gemensamt utnyttjande av vissa lärare nödvändiggöra en gemensam planering av undervisningen i de olika skolorna. Men systemet med gemensam skolsty— relse får givetvis inte tillämpas i kommuner, där man skulle få en så stor styrelse, att den nästan aldrig kunde samlas in pleno.
Vi anser, att man bör avvakta de ytterligare förslag, som skolstyrelseutred— ningen kan komma att framlägga, och vidare erfarenheterna från den pågående försöksverksamheten, innan eventuella nya förslag ifråga om yrkesskolans lokala ledning utarbetas. Vi vill emellertid understryka behovet av att i varje särskilt fall ingående pröva lämpligheten av gemensam eller fristående styrelse. Vidare är det nödvändigt, i de fall då gemensam styrelse kommer till stånd, att denna både inom sig och i expertrådet får tillgång till sakkunskap ifråga om yrkes- utbildnings- och arbetsmarknadsfrågor.
Regional ledning
Nuvarande förhållanden. Yrkesutbildningen har hittills haft så pass liten om— fattning, att något behov av ett regionalt organ som mellaninstans mellan yrkesöverstyrelsen och de lokala skolstyrelserna inte anmält sig. Yrkesutbild— ningen har i huvudsak varit en angelägenhet för kommuner eller landsting och har kunnat lösas genom direkt kontakt mellan huvudmannen och centralmyn— digheten. Centralmyndigheten har kunnat överblicka utbildningsförhållandena i landet och har även med utgångspunkt från de enskilda kommunerna gjort vissa inventeringar av det lokala utbildningsbehovet. Så länge yrkesutbildningen varit så begränsad som hittills, har ett förfaringssätt som det nu tillämpade före- fallit befogat. I och med att yrkesskolväsendet byggs ut med tonvikt på heltids- undervisningen blir förhållandet ett annat.
Vissa tendenser till en vidgning av yrkesskolornas rekryterings- och verksam— hetsområde har redan nu gjort sig gällande. Dels har antalet centrala yrkesskolor (centrala verkstadsskolor och liknande) ökat, dels har de kommunala skolorna
småningom kommit .att få ett betydligt större rekryteringsområde än den egna kommunen, varigenom de i realiteten blivit ett slags centrala skolor för ett mindre område. Trots att de lokala skolorna på många håll hämtar en tredjedel, hälften eller ännu mera av sina elever från andra kommuner, är emellertid ett organiserat samarbete i utbildningsfrågor mellan flera kommuner ytterst sällsynt (jfr kapitel 3). I fortsättningen blir det enligt vår uppfattning nödvändigt dels med en utbyggnad av de centrala skolorna, dels med ett ökat samarbete mellan de enskilda kommunerna för att inrätta kommunala yrkesskolor (se vidare kapitel 8).
För folkskolväsendet har man i folkskolinspektörema en regional ledning till vilken deeentraliserats en hel rad befogenheter av både planerande, administrativ och pedagogisk art. Enligt vad vi erfarit, kommer 1951 års skolstyrelseutredning att föreslå, att den nuvarande inspektörsinstitutionen byggs ut till en mellan- instans för skolväsendet.
Enhetsskolan och yrkesutbildningen. För yrkesundervisningens vidkommande har tanken på en mellaninstans aktualiserats först i och med enhetsskolans påbörjade yrkesutbildning i klass 9 y. Yrkesskolväsendet har inte tillnärmelse- vis samma omfattning och spridning som det allmänbildande skolväsendet. Enhetsskolans genomförande kommer emellertid m-ed nödvändighet att medföra en betydande utveckling av framför allt heltidsundervisningen vid yrkesskolorna. Vi har i kapitel 9 för de närmaste femton åren föreslagit en ungefär dubbelt så kraftig utbyggnad per år som genomsnittet för de senaste tio åren, vilka dock varit yrkesskolväsendets kraftigaste utvecklingsperiod hittills. Med denna ökade utbyggnad av yrkesundervisningen parallellt med enhetsskolan kommer frågan om en mellaninstans för yrkesutbildningen i ett annat läge än hittills. Om man får en mellaninstans för det allmänna skolväsendet, vill det synas som om man — förutsatt att mellaninstansens geografiska verksamhetsområde blir till- räckligt stort -— skulle få en lämplig utgångspunkt för en regional ledning även av yrkesundervisningen. Mellaninstansen måste under alla förhållanden syssla med den yrkesutbildning, som riktar sig till eleverna i 9 y. Även om yrkes- skolans kurser inte har någon direkt anknytning till det allmänna skolväsendet, måste mellaninstansen vid planeringen av enhetsskolan ta hänsyn också till yrkesundervisningen. Just som planerings- och samordningsorgan för åtgärder rörande yrkesutbildningen inom området bör mellaninstansen ha en uppgift att fylla.
Olägenheter av en gränsdragning mellan enhetsskola och yrkesskola ifråga om regional ledning. Om mellaninstansen skulle få hand om planläggningen av yrkesutbildningen endast i 9 y men ej den fortsatta yrkesutbildningen efter den obligatoriska skolans slut, skulle en följd av detta sannolikt bli, att även den skolmässiga yrkesutbildningen i 9 y i stor utsträckning förlades till enhetsskolan.
Så skulle i varje fall troligen ofta bli förhållandet med kurser, som inte omfattar mer än högst ett års heltidsundervisning (9 y). Detta skulle lätt kunna leda till att undervisningen i vissa avdelningar finge karaktär av avslutande slöjd— ell-er allmänpraktisk utbildning, även för de yrkesbestämda eleverna, då enhets- skolan i motsats mot yrkesskolan inte kan utrusta yrkesavdelningar med tanke på fortsatt yrkesbestämd utbildning i hel— eller deltidskurser. En gränsdragning mellan enhetsskola och yrkesskola vid planläggningsarbetet inom mellanin— stansen skulle sannolikt få till följd, att större delen av den skolmässiga yrkes— utbildningen inom enhetsskolans ram både organisatoriskt och pedagogiskt frikopplades från den fortsatta utbildningen i yrkesskolorna. Enligt vår upp— fattning skulle detta inte vara lämpligt eller ändamålsenligt. Sambandet mellan den påbörjade utbildningen i enhetsskolan och den fortsatta utbildning i yrkes- skolans heltidskurser och deltidskurser, som man hoppas att en stor del av 9 y-eleverna skall söka. sig till, kan knappast bli detsamma, om utbildningen först sker i en skolform _ som ej är utrustad med tanke på fortsatt utbildning — och sedan i en annan. Den senare skolformen skulle då kunna förlora det breda rekryteringsunderlaget i den obligatoriska skolan och därmed också gå miste om möjligheterna att utrusta skolan på fullt tillfredsställande sätt.
Vi anser det som sagt vara av stor vikt för en uppryckning och utveckling av yrkesutbildningen i landet, att enhetsskolans praktiska utbildning under det nionde skolåret i så stor utsträckning so-m möjligt läggs upp som början på eller grunden till en egentlig yrkesutbildning. En förutsättning för att detta skall kunna ske anser vi vara, att yrkesutbildningen i enhetsskolan icke endast centralt och lokalt utan även regionalt planeras och utformas i direkt anslut— ning till den fortsatta yrkesutbildningen.
Yrkesutbildningen och en eventuell mellaninstans. Av det sagda framgår, att vi inte anser det lämpligt att dra en gräns mellan den praktiska utbildningen på enhetsskolans yrkeslinje och yrkesutbildningen efter enhetsskolans slut ge- nom att lägga den förra men inte den senare under en eventuell mellaninstans för skolväsendet. Yrkesntbildningsintressena kan tillvaratas på ett helt annat sätt av en sådan mellaninstans, om vissa frågor, som rör hela den egentliga yrkesutbildningen, förläggs dit. Vi föreslår således, att -— under förutsättning att en mellaninstans för skolväsendet inrättas — även vissa frågor, som berör yrkesutbildningen utanför den obligatoriska skolan, framför allt då planerings- och samordningsfrågor, lägges under denna mellaninstans. Mellaninstansen bör kunna handlägga sådana frågor, vare sig kommunerna inom regionen har gemen— sam styrelse för samtliga skolor eller dessa sorterar under olika styrelser. Vi har inte gått in på de speciella anordningar, som torde komma att bli nödvändiga för Stockholm och eventuellt ytterligare några större städer, t. ex. städer, som inte tillhör landsting, men förutsätter att denna fråga snarast blir föremål för utredning.
M ellaninstansens verksamhetsområde. En mellaninstans för yrkesundervisningen måste ha ett ganska stort verksamhetsområde. Även om två eller tre kommun-er många gånger utgör tillräckligt rekryteringsunderlag för en yrkesskola, kan denna skola inte utformas utan att man tar hänsyn också till angränsande områden. I fråga om en del yrken måste utbildningen planeras för landet i dess helhet. Men för de största och vanligaste yrkena är enligt vår uppfattning även regional planering nödvändig. Länet eller landstingsområdet är verksamhetsfält för flera organ och myndigheter av betydelse för yrkesutbildningen, t. ex. läns- arbetsnämnderna, landstingsskolorna, hushållningssällskapen, skogsvårdsstyrel— serna och företagarföreningarna. Landstinget är också ekonomisk huvudman för flera yrkesutbildande skolor, t. ex. centrala verkstadsskolor, lantmanna- och lanthushållsskolor. Enligt våra. förslag kommer landstingets betydelse i detta avseende att öka. Det synes därför av praktiska skäl lämpligt, att en even— tuell mellaninstans, som handlägger frågor beträffande yrkesutbildningen, har länet som verksamhetsområde. Ett mindre område erbjuder i allmänhet inte tillräckligt underlag för en regional planering av yrkesutbildningen. Däremot kommer man i vissa fall med nödvändighet att röra sig med betydligt större områden.
]VIellanz'ns-tansernas uppgifter ifråga om yrkesutbildningen. Mellaninstansens upp- gifter ifråga om yrkesutbildningen kan givetvis inte fastställas annat än i sam— band med dess befattning med övriga skolformer. Någon närmare känne- dom om planerna i detta avseende har vi inte. Vi inskränker oss därför till att framhålla vissa synpunkter.
Bland annat ur samordningssynpunkt bör man sikta till att behandlingen av frågor, som gäller de olika skolformerna inom mellaninstansens verksamhets— område, blir så likformig som möjligt. För närvarande — och säkerligen ännu under lång tid framåt — är emellertid de olika skolformer, som kommer att beröras av mellaninstansen, så olika både till organisation, administration och omfattning, att det inte gärna blir möjligt att dra upp för samtliga skolformer gemensamma regler för arbetet inom mellaninstansen. Man torde få utgå från för varje skolform gällande stadgar och förordningar beträffande lokal och central administration och med ledning av dessa till mellaninstansen hänföra de frågor, som synes smidigast kunna lösas av ett sådant organ. Detta kommer sannolikt att leda till olika arbetsuppgifter för mellaninstansen, t. ex. ifråga om folkskolan och ifråga om de högre allmänbildande skolorna. Vissa viktiga moment, främst kanske planeringen av skolväsendets omorganisation och utform— ning samt de skolsociala anordningarna, torde dock i stor utsträckning både kunna och böra behandlas gemensamt, trots att man även i dessa frågor måste utgå från för de olika skolformerna väsentligt olikartade förutsättningar.
Även för yrkesundervisningen synes en genomgång punkt för punkt av yrkesöverstyrelsens och de lokala skolstyrelsernas arbetsuppgifter nödvändig
för att en mera detaljerad plan för mellaninstansens arbete i detta avseende skulle kunna framläggas. Som närmare beröres i nästa avsnitt av detta kapitel (om den centrala ledningen) kommer yrkesöverstyrelsens organisation —— och möjligen hela yrkesundervisningens centrala ledning —— att bli föremål för en genomgripande översyn. Att omedelbart före en sådan översyn framlägga en detaljerad plan för mellaninstansens arbete med utgångspunkt från nuvarande arbetsfördelning mellan central och lokal ledning synes knappast lämpligt. Vi har därför stannat för att endast framlägga vissa principiella synpunkter på problemet och har då utgått från att mellaninstansens befattning med yrkes- undervisningen i varje fall tills vidare bör begränsas till Vissa i samband med utbyggnaden oundgängliga frågor. Vi räknar således inte med att mellaninstan— sen — i varje fall inte till en början — skall ha administrativa uppgifter, när det gäller yrkesutbildningen.
Den viktigaste uppgiften för mellaninstansen ifråga. om yrkesutbildningen blir planeringen av yrkesutbildningens utbyggnad och därmed sammanhängan- de problem, såsom vissa byggnadsfrågor, t. ex. den rent lokala samordningen av yrkesskolan med enhetsskolan eller annan allmänbildande skola, skolsociala frågor och vissa lärarfrågor.
I varje fall till en början torde planeringen främst komma att gälla yrkes— undervisningen i heltidskurser. (Denna behandlas i följande stycke.) Deltids- undervisningen torde även i fortsättningen i stor utsträckning kunna planläggas på samma sätt som hittills, d. v. 5. genom direkt kontakt mellan skolorna och tillsynsmyndigheten. Så länge den praktiska utbildningen sker så gott som helt i näringslivet, kan yrkesskolornas verksamhet liksom hittills övervägande in- riktas på deltidskurser, som arrangeras i den mån de visar sig vara efterfrågade. Inrättandet av sådana kurser kräver, som framhållits bland annat i kapitel 9, i allmänhet inte ett så omfattande planeringsarbete som heltidskurserna. Deltids- undervisningen har av naturliga skäl ett mycket begränsat rekryteringsområde.1
Vid planeringen av yrkesutbildningen måste man utgå från helt andra förut- sättningar än vid planeringen av det allmänna skolväsendet. I det senare fallet rör man sig med ett för längre perioder överblickbart elevmaterial, som skall ges en tämligen likartad och till sitt innehåll känd undervisning. I det senare fallet skall man bedöma behovet av utbildad arbetskraft för en ständigt växlande arbetsmarknad, där både kvalitet, art och kvantitet ifråga om utbildningsbe- hovet är olika under olika perioder och olika ekonomiska förutsättningar. Trots detta är många problem gemensamma för de olika skolformerna. Mellaninstan- sens arbete ifråga om planeringen av yrkesutbildningen inom området och där—
1 I den mån de enskilda kommunerna inte på egen hand kan organisera deltidskurser med kompetent lärarpersonal och tillfredsställande materialutrustning torde en organisation av sam- ma slag som de hittillsvarande landstingsyrkesskolorna vara tillämplig. I sådana fall torde en uppläggning av den pedagogiska verksamheten på samma sätt som i Älvsborgs län, d. v. 5. med kretslärare, förmedling av undervisningsmateriel o. s. v., förbättra möjligheterna att få kompetenta lärare och öka effektiviteten i undervisningen även på annat sätt.
med sammanhängande problem bör därför utföras i samråd med ledningen för de olika lokala skolorna och skolformerna. Planeringen kommer att innebära en uppskattning av behovet av utbildad personal för olika näringsgrenar och olika yrken inom länet och en plan för utbyggnaden av yrkesskolorna och organi— sationen av dessas verksamhet i enlighet härmed. Denna uppskattning kan inte göras en gång för alla. Yrkesutbildningen kan självfallet inte utvecklas efter långt i förväg uppdragna linjer. Man måste fortlöpande följa utvecklingen på arbetsmarknaden och på behövliga punkter anpassa yrkesskolornas kapacitet till det aktuella läget. Lokaler, maskiner och annan undervisningsmateriel måste anskaffas och utnyttjas på det mest ekonomiska sättet, lärare för både allmän- och yrkesutbildande undervisning måste anställas och sysselsättas på förmån- ligast möjliga vis, eleverna bör så långt möjligt ges tillgång till de vanliga skol- sociala förmånerna, skolan och undervisningen måste över huvud taget organi— seras så, att utbildningen både för den enskilde och näringslivet ger största möjliga utbyte utan att bli alltför ekonomiskt betungande för samhället.
Om man, som sakkunniga förutsatt, inriktar sig på att ge huvudparten av eleverna i 9 y en skolmässig både praktisk och teoretisk yrkesutbildning, måste yrkesskolornas heltidsundervisning få mycket större omfattning än hittills. Man skall inom ramen för den obligatoriska skolan börja utbilda ungdomar för yrken, som de ännu inte tillhör, och ge dem en god både praktisk och teore- tisk kännedom om arbetet ifråga. Yrkesskolorna kommer att få en helt annan betydelse än hittills för rekryteringen av arbetskraft till de olika yrkesområdena. Man kommer både ur den enskildes och samhällets synpunkt att röra sig med ekonomiska och andra värden av en helt annan storleksordning än nu.
En riktig anpassning av yrkesskolornas verksamhet till arbetsmarknadens behov och möjligheter blir nödvändigare ju större kapaciteten i heltidskurserna blir. Man måste ge eleverna utbildning på områden, där de har möjligheter att sedan få anställning. Och detta förutsätter en ingående och fortlöpande kon- takt med näringslivet inom området och kännedom om arbetsmarknadsutveck- lingen i stort. Det totala utbildningsbehovet för varje näringsgren måste vägas mot de möjligheter till lämplig och tillfredsställande utbildning, som finns inom företagen, och yrkesskolornas kapacitet — och plasticitet — anpassas efter det kvarstående utbildningsbehovet och förändringarna i detta.
Arbetet med att bygga ut yrkesskolorna efter det program, som näringslivets utveckling och enhetsskolans genomförande tvingar fram — om utbildningen skall kunna motsvara de kvalitativa och kvantitativa krav man enligt vår mening måste ställa på den — kommer således att kräva en kontinuerlig plane- ring i anslutning till arbetsmarknadens behov och med utgångspunkt från indi- viduella förutsättningar i en omfattning som man hittills inom det stora fler- talet kommuner helt saknar erfarenhet ,av.
Denna planering måste, som upprepade gånger framhållits, ske under ingående överväganden mellan angränsande kommuner för ett samarbete ifråga om skolor—
na men också med hänsyn till möjligheterna och behovet inom ett större område. Härvid kommer givetvis de ekonomiska frågorna att tilldra sig särskild upp— märksamhet.
Vi har visserligen enligt våra direktiv inte anledning att ta ställning till frågan, om även utbildningen för jordbruk, skogsbruk och fiske m. m. bör läggas under en eventuell mellaninstans. Vi utgår emellertid från att den regio- nala planeringen av yrkesutbildningen skall omfatta så många grenar av närings— livet som möjligt. Enligt vår uppfattning bör således planeringen av utbildningen för bland annat jordbruket och därmed sammanhängande näringar samordnas med mellaninstansens planeringsarbete ifråga om utbildningen för industri och hantverk, handel, husligt arbete m. m. En sådan samordning torde lämpligen kunna ske genom att mellaninstansen får hand om hela verksamhetsfältet.
Med hänsyn till den kommande översynen av yrkesöverstyrelsens organisa- tion anser vi det, som redan framhållits, för närvarande inte lämpligt eller möj— ligt att åt en eventuell mellaninstans för skolväsendet uppdra arbetsuppgifter, som skulle kräva en detaljerad utredning beträffande hela yrkesskolväsendets administration. Eftersom en mellaninstans för yrkesundervisningen innebär något helt nytt, synes det också bäst, att man, så länge denna undervisning har förhållandevis liten omfattning, inte låter rent administrativa frågor passera flera instanser än nödvändigt. Att nu eller inom en näraliggande framtid tänka sig, att mellaninstansen skulle kunna ta hand om pedagogiska uppgifter såsom konsulent— och instruktionsverksamhet eller inspektion anser vi helt uteslutet, då dessa frågor kräver en så differentierad sakkunskap, att man inte gärna kan utrusta ett tjugofemtal länsorgan med en tillfredsställande tjänstemannastab härför. Allteftersom yrkesskolväsendet växer ut och allteftersom man får erfa- renhet av hur mellaninstansen arbetar blir det tillfälle att pröva vilka ärenden, som kan decentraliseras till denna. Den lämpliga tidpunkten för överlämnandet av olika ärenden till mellaninstansen bör bestämmas av Kungl. Maj :t.
Vi föreslår. att tills vidare endast planeringsarbetet och därmed samman- hängande frågor, som berör lokaler, utnyttjandet av tillgängliga lärarkrafter på för båda skolformerna bästa sätt samt skolsociala anordningar, för yrkes- undervisningens vidkommande uppdras åt mellaninstansen samt att Kungl. Maj:t sedan fortlöpande följer utvecklingen och omprövar fördelningen av ären— dena mellan lokal, regional och central ledning. Givetvis förutsätter vi, att man vid översynen av yrkesöverstyrelsens organisation även tar hänsyn till möjlig- heterna att decentralisera ärenden till de lokala och regionala instanserna.
Föredragande för yrkesutbildningsfrågor vid mellaninstansen. Planeringsarbetet och därmed sammanhängande arbetsuppgifter ifråga om yrkesutbildning-en kom— mer sannolikt inte att i mellaninstansen kräva en heltidsanställd tjänsteman. Men den person, som skall utföra detta arbete, måste genom sitt övriga arbete ha den grundliga kännedom om och kontakt med näringslivet och arbetsmark—
naden samt med berörda myndigheter, organisationer och institutioner, som arbetet kräver. Det ligger kanske nära till hands att tycka, att skolinspektören, som kommer att ha hand om planeringsarbetet ifråga om skolväsendet i övrigt, även skulle ta hand om detta arbete för yrkesskolornas vidkommande. Vi vill inte i princip avvisa tanken, att en skolinspektör genom tidigare sysselsättning och erfarenheter skulle ha kunnat skaffa sig erforderliga kvalifikationer för upp— giften. Men vi håller det för osannolikt, att en skolinspektör vid sidan av sina många andra arbetsuppgifter kan få tid och tillfälle att vidmakthålla och förnya sin kännedom om arbetsmarknad och näringsliv på det sätt, som en regional planering av yrkesutbildning-en kommer att kräva. Vi föreslår därför, att detta arbete inom mellaninstansens kansli uppdras åt en särskild expert (föredra— gande). Denne, som tills vidare i regel torde böra anställas mot arvode med partiell tjänstgöring, torde företrädesvis böra väljas bland lärare och rektorer för yrkesskolorna inom området, bland industri— eller andra tjänstemän, som leder utbildningsarbetet inom större företag, eller bland den mera kvalificerade personalen inom arbetsförmedlingen. — Om arbetsuppgifterna för yrkesutbild- ningsföredraganden med tiden skulle visa sig växa ut, kan befattningshavarens ställning prövas om och eventuellt erforderlig annan personal engageras.
Mellaninstansens sammansättning. För att kunna ta hand om de uppgifter i samband med yrkesutbildningen, som här förutsatts och som innebär en kon- tinuerlig planering och anpassning av utbildningskapaciteten vid yrkesskolorna efter näringslivets kvalitativa och kvantitativa krav, måste en eventuell mellan— instans utrustas med särskild expertis på arbetsmarknads- och yrkesutbild- ningsfrågor. En del av den erforderliga expertisen bör knytas som sakkunniga till mellaninstansen utan att vara ledamöter av denna. Bland mellaninstansens ledamöter bör minst en representera yrkesutbildningen i den meningen att veder- börande har ingående kännedom om och helst även praktisk erfarenhet av arbetet inom yrkesskolor eller annan yrkesutbildningsverksamhet. Representant för yrkesutbildningen inom mellaninstansen bör utses av överstyrelsen för yrkes— utbildning.
Vid sidan av den egentliga mellaninstansen måste man som sagt ha tillgång till experter på olika områden. Dessa experter behöver givetvis inte delta i varje sammanträde utan kan tillkallas vid behov. Möjligen kan ett slags regio- nala. expertråd av liknande slag som de lokala inrättas.
Den centrala ledningen av yrkesutbildningens olika grenar
Principer för tillsynen över yrkesutbildningen. För närvarande tillämpas två olika indelningsprinciper för den statliga tillsynen över yrkesutbildningen. Den äldsta torde vara, att yrkesutbildningen för ett visst område sorterar under den myndighet, som behandlar övriga frågor inom området. Så är fallet t. ex.
med jordbruksutbildningen (lantbruksstyrelsen), skogsutbildningen (domänsty- relsen och skogsstyrelsen) och sjöbefälsutbildningen (kommerskollegium). Den andra principen går ut på att bryta ut utbildningsfrågorna från de olika fack- myndigheterna och sammanföra dem under ett särskilt ämbetsverk, såsom skett ifråga om det mesta av utbildningen för industri och hantverk, handel och husligt arbete, som nu ligger under överstyrelsen för yrkesutbildning. När yrkesöverstyrelsen inrättades, uttalade departementschefen i propositionen (nr 232, 1943) bland annat, att »överinseendet över yrkesutbildningsåtgärderna på näringslivets samtliga eller åtminstone flesta områden borde förläggas till den föreslagna nya överstyrelsen för yrkesutbildning, vilken förutsättes få nära kontakt med näringsliv och arbetsmarknad. Förutom yrkesutbildningsåtgärderna för hantverk, industri, handel och husligt arbete skulle då under denna över- styrelse förläggas även utbildningen exempelvis för jordbruk, skogsbruk och sjöfart.» Av praktiska skäl ville departementschefen tills vidare föreslå, att ledningen av yrkesutbildningen endast för industri och hantverk samt handel och husligt arbete förlades under yrkesöverstyrelsen.
Den sistnämnda principen syftar som synes till en centralisering till ett äm- betsverk av frågor i samband med utbildningen för olika områden. lVIan menar, att utbildningen som sådan på så sätt blir bättre tillgodosedd än om den är en av många frågor i ett ämbetsverk, som till allra största delen sysslar med annat än utbildning. Systemet förutsätter givetvis ett intimt samarbete mellan fackmyndigheterna och det ämbetsverk, som har hand om utbildningen.
Splittringen i den centrala ledningen. Trots försöken till sammanförande är yrkesutbildningens centrala ledning för närvarande uppdelad på inte mindre än fem olika departement och ett femtontal centrala verk samt dessutom en hel rad fristående styrelser. Detta gäller den yrkesutbildning, som är ställd under statligt inseende. Räknar man med även den interna statliga utbildningen, såsom officers- och manskapsutbildningen, utbildningen av personal för statens affärs— drivande verk m. m., berörs ytterligare tre departement.
Ledningen och tillsynen av yrkesutbildningen är således mycket splittrad och oenhetlig. Större delen av yrkesutbildningen ligger dock under överstyrelsen för yrkesutbildning, som läsåret 1951/52 hade cirka 157 000 kursdeltagare, varav cirka 25000 i heltidskurser, i skolor under överstyrelsens inseende. Närmast efter skolor under yrkesöverstyrelsen kommer i kvantitativt hänseende yrkes- utbildande eller yrkesbestämda skolor under skolöverstyrelsens inseende med cirka 20 000 elever (häri ingår folk- och småskolseminarier, fackseminarier, prak— tiska realskolor och inbyggda linjer men ej yrkesbetonade fortsättningsskolor, då de sistnämnda i de allra flesta fall knappast ger någon yrkesutbildning). Båda dessa verk sorterar under ecklesiastikdepartementet, som således har hand om huvudparten av yrkesutbildningen i landet. I jämförelse med yrkesöversty- relsen och skolöverstyrelsen har övriga tillsynsmyndigheter för yrkesutbild- ningen ett mindre antal elever att svara för. Mest omfattande är lantbruks-
styrelsen med cirka 4 000 elever i lantmanna- och lanthushållsskolor m. fl. samt medicinalstyrelsen med inemot 2 000 elever i sjuksköterske-, tandsköterske- m. fl. skolor och kurser. Ett stort antal elever berörs av hushållningssällskapens och skogsvårdsstyrelsernas kursverksamhet. Dessa kurser är dock som regel mycket korta och bör snarare rubriceras som instruktionsverksamhet än som yrkesut- bildning.
De två indelningsgrunderna ifråga om yrkesutbildningens centrala ledning har bland annat lett till att samma slag av utbildning sorterar under flera olika verk. Så t. ex. är det inte mindre än fyra centrala ämbetsverk, som sysslar med skolor och kurser för huslig utbildning, nämligen yrkesöverstyrelsen, skol- överstyrelsen, lantbruksstyrelsen och socialstyrelsen. Sjöfartsutbildning sorterar dels under kommerskollegium och dels under yrkesöverstyrelsen, teknisk ut- bildning under [skolöverstyrelsen, yrkesöverstyrelsen och kommerskollegium, skoglig utbildning under domänstyrelsen och Skogsstyrelsen o. s. v.
Förslag och önskemål om större enhetlighet. Sedan överstyrelsen för yrkesut- bildning inrättades 1943 har vid olika tillfällen och från olika håll framförts önskemål om en starkare centralisering av yrkesundervisningens högsta ledning, bland annat i utredningar om lantbruksundervisning—en och den husliga utbild— ningen samt i riksdagsmotioner. Hittills har dessa förslag och framställningar emellertid inte lett till mera påtagliga resultat.
1952 års riksdag begärde en utredning om yrkesöverstyrelsens ändamåls- enliga organisation och i samband därmed en översyn av samtliga de problem, som sammanhänger med yrkesutbildningens centrala ledning för att i möj- ligaste mån få till stånd en samordning av de frågor, som berör yrkesutbild— ningen. Statsrådet har emellertid framhållit, att en utredning av den omfatt— ning riksdagen begärt inte lämpligen kunde igångsättas förrän 1952 års yrkes- utbildningssakkunniga slutfört sitt uppdrag.
Yrkesutbildningssakkunnigas synpunkter
Den princip, som låg bakom tillkomsten av överstyrelsen för yrkesutbildning, innebär som sagt, att yrkesutbildningsfrågor från olika ämbetsverk sammanförs under ett gemensamt ämbetsverk för yrkesutbildning. För att man skall kunna uppnå större enhetlighet i ledningen av yrkesutbildningen, måste enligt vår uppfattning denna princip ges en vidare tillämpning än hittills. Så många olika slag av yrkesutbildning som möjligt bör samlas inom ett centralt ämbetsverk. I den mån detta inte kan ske bör frågor, som rör yrkesutbildning, i större utsträckning än nu åtminstone kunna läggas under ett och samma departe- ment, så att man i varje fall i toppen uppnår en enhetlig behandling. Vi vill
föreslå, att en utredning görs angående möjligheterna att under överstyrelsen för yrkesutbildning lägga lantbruksstyrelsens undervisningsbyrå samt tillsynen över den skogliga utbildningen, sjöbefälsutbildnin-gen, fiskeriutbildningen och all huslig utbildning, som nu inte sorterar under yrkesöverstyrelsen eller ingår i de allmänbildande skolornas undervisning.
Övriga slag av yrkesutbildning nedanför högskolestadiet, som nu ligger utan— för yrkesöverstyrelsen, såsom sjuksköterske- och barnmorskeutbildningen, tandtekniker- och tandsköterskeskolorna, kuranstalternas samt barna- och ung- domsvårdsskolornas yrkesutbildning, kurser för hälsovårdsinspektörer, brand— personal m. fl. hör så nära samman med respektive tillsynsmyndighets (eller anordnares) ordinarie verksamhet, att de syns böra kvarstå under de olika verk och myndigheter, som nu har hand om dem. Givetvis bör tillsynen över den rent pedagogiska verksamheten i några fall, såsom ifråga om barna- och ungdomsvårdsskolornas yrkesutbildning, lämpligen ske i samarbete med yrkes— överstyrelsen. Frågan om utbildningen av personal för sjukhus-, bakteriolo- giska, vetenskapliga m. fl. laboratorier är för närvarande under utredning. Man har ännu inte tagit ställning till problemet om tillsynsmyndighet för denna verksamhet.
Förstärkning i yrkesöverstyrelsens sammansättning. Om flera grenar av yrkes- utbildningen läggs under överstyrelsen för yrkesutbildning, kommer detta att kräva, att överstyrelsen kompletteras med sakkunskap på ytterligare yrkes- områden, jordbruk, skogsbruk, sjöfart o. s. V. Överstyrelsen har nu ett särskilt anslag för tillkallande av experter utanför överstyrelsens område. Vid en omorganisation blir det inte tillräckligt med dessa mera tillfälliga kontakt.- möjligheter, utan ständiga experter på nytillkommande områden måste knytas till överstyrelsen. Dels måste nya byråer inrättas, dels måste också bland ledamöterna finnas representanter för de fackliga myndigheter, som har hand om ärenden rörande jordbruk, skogsbruk, sjöfart 0. s. v. Vi har således förutsatt, att tillsynsmyndigheten för yrkesutbildningen även vid en omorganisation skulle vara sammansatt av representanter för näringsliv, arbetsmarknadsorgan och skolväsende.
Det är givet, att en omfördelning av yrkesutbildningsärendena av här antytt slag inte kan ske utan ingående detaljutredningar. Det ingår inte i vårt uppdrag att komma med utarbetade förslag på denna punkt. Vi har endast velat ange de linjer, efter vilka en större enhetlighet i yrkesutbildningens centrala ledning skulle kunna uppnås. Vi vill också framhålla angelägenheten av att dessa frågor snarast tas upp till behandling.
Förstärkning av yrkesöverstyrelsens personal. I kapitlet om samarbete mellan skola och näringsliv har vi tryckt på nödvändigheten av att detta samarbete sträcker sig till en grundlig planering och samordning av utbildningen i nä-
ringsliv och skola. Vi framhåller, att för att detta skall kunna ske, bör såväl överstyrelsen för yrkesutbildning som näringslivets organisationer utrustas med utbildningskonsulenter i erforderlig utsträckning. Vi kan givetvis inte komma med förslag, när det gäller personal inom arbetsmarknadsorganisa- tionerna. Inte heller ifråga om befattningar vid överstyrelsen för yrkesutbild- ning torde vi böra avge detaljerade förslag med hänsyn till den förebådade översynen av överstyrelsens organisation. Vid en översyn och eventuell om- läggning av yrkesöverstyrelsens organisation är det dock vissa önskemål, som vi finner, att man bör ta hänsyn till. Ett viktigt sådant önskemål är att man i en helt annan utsträckning än nu tillgodoser behovet av kvalificerad personal för överstyrelsens konsulterande verksamhet ute på fältet.
För närvarande är det endast fjärde byrån (husligt arbete), som har någor- lunda tillfredsställande möjligheter att inspektera och vara rådgivande ifråga om verksamheten ute i skolorna. Överstyrelsens andra byrå (för industri och hantverk) kan mera kontinuerligt besöka endast de större kommunala sko- lorna och de central-a verkstadsskolorna, under det att kontakten med det stora. flertalet mindre skolor blir mera bristfällig. Allteftersom yrkesskolvä- sendet byggs ut och heltidsundervisningen ökar, blir möjligheterna för över- styrelsen att besöka varje enskild skola ännu mindre. Den förstärkning på andra byrån, som nyligen företagits genom inrättande av en byrådirektörsbe— fattning, kommer knappast att i tillräcklig grad befordra kontakten mellan överstyrelsen och skolorna. För att denna kontakt på ett tillfredställande sätt skall kunna uppehållas bör byrån för industri och hantverk utöver nuvarande befattningshavare även få två heltidsanställda konsulenter, en för metallyrken och en för trä— och byggnadsyrken, varigenom den pedagogiskt konsulterande verksamheten delas upp på större yrkesgrupper. Vid en sådan förstärkning av den fackkompetenta personalen torde särskild inspektör för de centrala verk- stadsskolorna inte längre vara behövlig. Däremot bör övriga deltidsanställda inspektörer för undervisningen inom industri- och hantverksområde't kvarstå — två inspektörer för elektroteknisk utbildning, varav en för utbildningen av elektriska installatörer, och en inspektör för svetsundervisningen.
Även tredje byrån (för handel) bör få en förstärkning av den fackkompe— tenta personalen. Man bör även på denna byrå tänka sig en viss uppdelning på ämnen på så sätt att byråchefen helt svarar för de handelstekniska ämnena under det att den närmare tillsynen över undervisningen i främmande språk uppdras åt en särskild språkkonsulent.
Utrednings- och planeringsarbete. Inom överstyrelsens första byrå finns för närvarande en särskild sektion för arbetsmarknadsärenden och statistik. Sektionen skall bland annat ha hand om det utrednings— och planeringsarbete, som måste ske i samband med utbyggnaden av yrkesundervisningen. Tiden upptas till stor del av löpande arbete och utarbetande av remissvar. Den tid, som kan
ägnas åt större utredningar av utbildningsbehovet inom ett visst yrkesområde eller vissa geografiska regioner, blir därför ganska obetydlig.
Bearbetningen av årsredogörelserna från yrkesskolorna skall ske på skol- överstyrelsens statistikavdelni-ng. Inom yrkesöverstyrelsen görs endast en sam— manställning över antalet elever i yrkesskolorna i oktober varje år. Skolöver- styrelsen har emellertid sedan länge saknat möjligheter att bearbeta yrkesut- bildnin'gs—statistiken, varför en fullständig sådan inte gjorts sedan 1936. Känne- domen om det aktuella läget — ur statistisk synpunkt — inom yrkesskolvä- sendet är sålunda mycket bristfällig.
Vi har här endast pekat på ett par arbetsuppgifter, som för närvarande svår- ligen kan tillvaratas på ett tillfredsställande sätt inom överstyrelsen. I samband med den ökade utbyggnaden av heltidsundervisningen kommer behovet av utred- ningar och planering att öka. Det är givet, att detta arbete måste bygga på en grundlig kännedom om utvecklingen och de aktuella förhållandena. Detta arbete kommer att kräva stor uppmärksamhet från centralmyndighetens sida, vare sig en mellaninstans inrättas eller inte. Även det större personalbehovet för utrednings- och planeringsarbete bör beaktas vid d-en kommande översynen av yrkesöverstyrelsens organisation.
Y rkesutbildningsfrågorna i ecklesiastikdepartementet. För närvarande är yrkes— utbildningsfrågorna inom ecklesiastikdepartementet uppdelade på de två kans- liråd, som handlägger frågor, den ene rörande folkundervisningen m. m., d-en andre rörande läroverk m. m. För att uppnå den önskvärda samordningen i toppen av yrkesutbildningen borde ärenden, som rör yrkesutbildning, inom eck- lesiastikdepartementet i allmänhet handläggas av en särskild ämbetsman med kansliråds ställning. Utom sådana yrkesutbildningsfrågor, som nu sorterar under ecklesiastikdepartementet, bör enligt vår uppfattning även frågor rörande jord— bruks- och skogsutbildning m. m. föras över till detta departement och tas om hand av den ifrågasatte ämbetsmannen.
Enhetsskolans yrkeslinje och den centrala ledningen.
Samordningen, av arbetet inom de olika skolmyndigheterna. Enhetsskolans ge- nomförande innebär, att en hel del frågor beträffande det allmänna skolväsendet och yrkesundervisningen måste lösas genom ingående samarbete mellan tillsyns- myndigheterna för de allmänna skolorna och yrkesskolorna. En smidig hand— läggning av sådana gemensamma frågor kan åstadkommas på olika sätt och under två olika huvudförutsättningar. Antingen kan yrkesutbildningsfrågorna liksom nu sortera under egen myndighet, eller också kan man för-ena alla undervisningsfrågor under en enda centralmyndighet. I förra fallet skulle den nödvändiga samordningen åstadkommas delvis ovanför verkschefsplanet. I det senare fallet skulle hela undervisningsväsendet sortera under samma verkschef.
Samordning mellan skilda tillsynsmyndigheten Om yrkesutbildningen även i fortsättningen lyder under en särskild myndighet, kan arbetet ifråga om 9 y såsom nu är fallet helt och hållet handläggas inom skolöverstyrelsen, varifrån man under hand tar kontakt med övriga berörda verk och myndigheter. Man saknar ännu så länge erfarenheter av hur detta system fungerar, och det är därför för tidigt att yttra sig om dess effektivitet. Vi vill emellertid peka på det förhållandet, att man ifråga om yrkesvägledningen, som handhas av arbets- marknadsstyrelsen och skolöverstyrelsen gemensamt, har två tjänstemän med ställning som konsulenter, vilka tjänstgör både inom arbetsmarknadsstyrelsens yrkesvägledningsbyrå och inom skolöverstyrelsens försöksavdelning. På detta område, där verksamheten nu under två år varit i gång i klasserna 7 och 8, har d-et således ansetts nödvändigt med fastare former för samarbetet mellan de berörda ämbetsverken.
Vi håller för troligt att det, när 9 y skall genomföras i större utsträckning, kommer att visa sig nödvändigt med ett organiserat samarbete mellan skolöver- styrelsen och tillsynsmyndigheten (ev. tillsynsmyndigheterna) för yrkesutbild- ning-en. Detta samarbete kan tänkas få olika former. Vid behandlingen av yrkesutbildningen inom skolöverstyrelsen kan respektive byråchef eller föredra— gande inom tillsynsmyndigheten för det slag av yrkesutbildning frågan gäller närvara. Denne skulle då direkt ta del i ärendets behandling inom skolöver- styrelsen och inte bara mera informellt höras om sin uppfattning. Motsvarande förfarande kan givetvis ;tillämpas inom tillsynsmyndigheten för yrkesutbildning, då frågor, som rör 9 y i yrkesskola, behandlas.
En annan möjlighet att förstärka samarbetet är att gemensamt för skolöver- styrelsen och yrkesöverstyrelsen inrätta en tjänst av liknande slag som konsulent- tjänsterna för yrkesvägledningen. Vederbörande tjänstemans arbete torde i första rummet komma att röra frågor av administrativ art, och tjänsten synes därför böra knytas till yrkesöverstyrelsens administrativa byrå och skolöver- styrelsens försöksavdelning.1 I den mån frågor av rent facklig art inte kan handläggas via en sådan administrativ befattningshavare, bör de kunna. lösas genom att respektive föredragande i fackmyndigh—eten deltar i ärendets behand- ling i skolöverstyrelsen.
Det torde emellertid i längden knappast vara tillräckligt med den kontakt på tjänstemannaplanet, som de nu skisserade samarbetsformerna skulle innebära. Man kan överväga om inte de båda myndigheternas högsta ledning borde sam- ordnas på ett annat sätt än nu.
En samordning i departementet av två så stora ämbetsverk, som det skulle bli fråga om, särskilt ;efter en omorganisation av yrkesöverstyrelsen efter de linjer, som förutsatts av oss, skulle knappast kunna ske på annat sätt än nu, d. v. 5. genom departementschefen.
1 Ett tidigare förslag om en sådan kombinerad tjänst avsåg en byrådirektörsbefattning, de- lad mellan yrkesöverstyrelsens industri- och hanverksbyrå och skolöverstyrelsens försöksavdel- ning.
I yrkesöverstyrelsen ingår en ”representant för skolöverstyrelsen som ordinarie ledamot. Denne deltar således regelbundet i yrkesöverstyrelsens plena. Man skulle kunna tänka sig, att en representant för yrkesöverstyrelsen inginge som ledamot i skolöverstyrelsen på liknande villkor som lekmannarepresentanterna. Yrkesöverstyrelsens representant skulle då delta i de sammanträden inom skol— överstyrelsen, då frågor rörande 9 y eller yrkesutbildning i andra skolformer behandlades. På så sätt skulle större reciprocitet uppnås i förhållandet mellan de båda verken och en ytterligare samordning av arbetet beträffande klass 9 y underlättas.
Samordningen inom ett och samma ämbetsverk. En möjlighet för samordningen av arbetet ifråga om enhetsskolans yrkesutbildning har berörts i den senaste tidens diskussioner, bland annat i motioner till riksdagen. Man har föreslagit, att yrkesöverstyrelsen åter skulle föras in som en avdelning i skolöverstyrelsen.
De båda verken har helt olika organisation och sammansättning. Skolöver- styrelsen är ett kollegialt verk och arbetar på avdelningar med en uppdelning av ärendena efter deras art (pedagogiska, organisatoriska, administrativa o. s. v.). Y rkesöverstyrelsen är en representantstyrelse och arbetar med en uppdelning av ärendena på byråer alltefter näringsgren. Olägenheterna av en samman— smältning nu skulle knappast vara mindre än de olägenheter, som ledde till att yrkesöverstyrelsen på sin tid blev ett fristående verk. Trots att båda verken sysslar med undervisning och utbildning i skolmässiga former, har de dock helt olika både förutsättningar och målsättning för sitt arbete.
En sammansmältning av skolöverstyrelsen och yrkesöverstyrelsen förutsätter grundliga utredningar, innan den skulle kunna genomföras. En organisation, som torde vara möjlig och lämplig att genomföra för den närmaste framtiden, synes vara en förstärkning av den nuvarande samarbetsformen genom en mera organiserad och regelbunden kontakt mellan de båda verken.
Administration
I sitt betänkande med förslag till statsbidragsgrunder för det kommunala och enskilda yrkesskolväsendet (SOU 195034.) har 1946 års skolkommission före— slagit vissa förenklingar ifråga om rekvisition och utbetalning av statsbidrag till löner åt lärare i heltidskurserna, till undervisningsmateriel och ifråga om godkännandet av sådan materiel. Skolkommissionen har också framhållit önsk- värdheten av en förenkling i administrationen även på andra punkter.
Vi ansluter oss till de synpunkter, som framförts av skolkommissionen, och förutsätter, att en översyn av det administrativa förfarandet uppdras åt särskilt tillkallade sakkunniga. Vi vill dock peka på vissa punkter, där vi anser en förenk- ling särskilt önskvärd och möjlig att genomföra.
För närvarande redovisas varje lärartimme, och statsbidraget utbetalas i direkt förhållande till antalet fullgjorda lärartimmar. Detta torde knappast kun- na undvikas så länge man för deltidskurserna har en sådan rikedom på olika undervisningsplaner och så ytterst varierande kurslängd som nu. I den mån man gallrar ut gamla undervisningsplaner och fastställer nya efter mera enhet— liga normer, bör det dock bli möjligt att förenkla redovisningen av kurstimmarna. När man småningom kommer fram till vissa kurstyper och vissa mera allmänt förekommande kurslängder, bör det bli möjligt att utbetala ett bidrag per kurs, vilket skulle utgå i och med att kursen genomförts i sin helhet. Variationer på en eller ett par timmar, som kan uppstå genom förekomsten av lov- och idrottsdagar, bör inte ha någon betydelse för statsbidraget. Om kursen avbryts i förtid, måste däremot givetvis en reduktion av bidraget ske, liksom också då flera kurser helt eller delvis undervisas gemensamt.
Vi vill inte bestämt uttala oss om hur stora variationer i kurslängd-en, som bör kunna tillåtas utan ändring av statsbidraget. Det förefaller dock, som om det skulle vara en fördel, om kurslängden fastställdes med möjlighet till viss variation medgiven redan i undervisningsplanen, t. ex. 95—105 timmar, 115—125 timmar, 190—210 timmar 0. s. v. i stället för 100, 120 och 200 timmar. Ett villkor för att hela statsbidraget skall utbetalas bör vara att kursinnehållet genomgåtts.
För närvarande söks och beviljas behörighet vid så gott som varje anställande av lärare vid en skola. Behörigheten gäller således för undervisning endast i medgivna ämnen och många gånger endast för viss tid och med begränsning till den skola, där den söks. I åtskilliga fall tvingas skolorna att gång på gång söka behörighet för lärare, som dock har utbildning direkt avsedd för pedago- gisk verksamhet inom ett visst fackområde.
Vi föreslår, att behörighetsansökningarna slopas för lärare, som har betyg från genomgången utbildning vid skolköks- och lanthushållningsseminarium, barna— vårdslärarinnekurs samt seminarium för utbildning av yrkeslärare i sömnad. I samtliga dessa fall är såväl den fackliga som den pedagogiska utbildning-en doku— menterad i avgångsbetyget. Vi anser också, att genomgång av yrkesöverstyrel- sens längre pedagogiska kurser (femton veckor) för lärare i yrkesarbete vid verkstadsskolor, för lärare i yrkesteoretiska ämnen vid skolor för industri och hantverk samt för handelslärare bör befria från behörighetsansökan, under förut- sättning att läraren även fullgjort den assistentlärartjänstgöring om fem måna- der, som i vissa fall följer efter kursen. Kurserna är visserligen relativt korta, men kraven för inträde ligger högt, varför genomgång av en yrkespedagogisk kurs av detta slag i varje fall hittills i realiteten varit en garanti för en fullgod facklig utbildning och en praktisk—teoretisk pedagogisk skolning. Kapaciteten i kurserna är för närvarande begränsad till ungefär 25 elever per år, och det är därför ännu så länge endast ett relativt fåtal lärare vid yrkesskolorna, som fått denna pedagogiska utbildning. Med tiden bör man dock kunna komma fram till att det för ordinarie och extra ordinarie anställning skall krävas genomgång
av en sådan pedagogisk kurs följd av fem månaders assistentlärartjänstgöring eller också på annat sätt dokumenterad jämförlig fackmässig och pedagogisk kompetens. I och med att vissa kompetenskrav kommer att gälla för vissa tjänster, bortfaller behovet av särskild behörighetsförklaring.
Försäljningen av försliten undervisningsmateriel kräver nu ganska omfattande administrativa åtgärder. Också i detta fall torde !förenklingar vara möjliga.
För närvarande granskas skolornas statsbidragsrekvisitioner dels av inspektor innan de skickas in, vidare av länsstyrelsen innan rekvirerat statsbidrag utbetalas och slutligen av skolornas revisorer efter redovisningsårets slut. Inspektor är oavlönad och man kan knappast räkna med att han skall kunna göra någon mera ingående och detaljerad granskning. Formellt är han dock ansvarig för riktigheten av ansökningshandlingarna. Vi anser i likhet med skolkommissionen (SOU 19503134), att inspektor bör befrias från befattningen med rekvisitionshand- lingarna.
Vi har här endast velat ge exempel på några fall, där förenklingar i administ— rationen enligt vår uppfattning är möjliga. Ytterligare en rad exempel skulle kunna ges. Så t. ex. är arbetet med årliga redogörelser betungande, i varje fall för de större skolorna. Man borde kunna diskutera ett enklare redovisnings— system. Den främsta förutsättningen härför torde dock vara en systematisering av undervisningsplanerna. Finge man detta, borde även fastställandet av under- visningsplaner kunna undvaras i de fall, då normalplan tillämpas. Endast om avvikelse från normalplanen sker, borde särskild fastställelse behöva sökas. Vi har emellertid inte ansett oss kunna företa någon detaljöversyn av det admi— nistrativa förfaringssättet utan räknar med att en sådan översyn verkställes.
Sammanfattning
Allmänna förutsättningar. Enhetsskolans yrkeslinje ställer frågan om yrkes- utbildningens ledning, lokalt, regionalt och centralt i ett annat läge än hittills. Den nuvarande gränsdragningen mellan allmänbildande skola och yrkesutbild- ning synes böra ersättas av en långtgående samordning mellan den praktiska undervisningen inom enhetsskolan och arbetet i olika slag av yrkesutbildande skolor.
Lokal ledning. Beträffande den lokala ledningen förutsätter vi en fortsatt till- lämpning av den särskilda skolstyrelselagen (SFS 1952:434), innan definitiva bestämmelser utfärdas. Behovet av prövning i varje särskilt fall av lämpligheten av gemensam styrelse för enhetsskola och yrkesskola understrykes särskilt lik- som också vikten av tillfredsställande yrkesutbildnings- och arbetsmarknads- expertis inom och vid sidan av Skolstyrelsen. Regional ledning. Om en mellaninstans för det allmänna skolväsendet inrättas, bör vissa frågor även beträffande yrkesutbildningen uppdras åt denna. Verk—
samhetsområdet för en mellaninstans, som sysslar med yrkesutbildningsfrågor, bör omfatta ett län. Bland annat ur samordningssynpunkt bör man sikta till att mellaninstansens arbetsuppgifter blir så likartade som möjligt beträffande de olika skolformer, som kommer att ligga inom dess verksamhetsfält. Under lång tid framåt kommer emellertid såväl organisation och administration som omfattning att vara mycket olika för de olika skolformerna och några generella regler för arbetet i mellaninstansen torde därför på nuvarande stadium knappast kunna uppställas.
Med hänsyn till dels en bebådad översyn av yrkesutbildningens icentrala led— ning och yrkesöverstyrelsens organisation, dels yrkesskolväsendets ännu så länge relativt begränsade omfattning synes det oss lämpligast att nu endast uppdra vissa mera allmänna principfrågor beträffande yrkesundervisningen åt mellan— instansen. Vi föreslår, att mellaninstansens arbetsuppgifter ifråga om yrkes— utbildningen i varje fall tills vidare begränsas till planering av utbyggnaden i framför allt heltidskurserna och därmed sammanhängande frågor beträffande lokaler, utnyttjandet av tillgängliga lärarkrafter samt skolsociala anordningar. Allteftersom yrkesskolväsendet växer ut och allteftersom man får erfarenhet av hur mellaninstansen arbetar, kan fördelningen av ärenden mellan lokal, regional och central ledning prövas om. Det bör ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma den lämpliga tidpunkten för överlämnandet av ev. nya ärenden åt mellaninstansen. Vi förutsätter, att man vid en översyn av yrkesöverstyrel— sens organisation tar hänsyn till den lämpliga fördelningen av arbetsuppgifterna mellan dessa tre instanser.
En särskild tjänsteman, tills vidare i regel deltidsanställd, bör fungera som föredragande i yrkesutbildningsfrågor vid mellaninstansen. Vederbörande bör utses i första hand bland lärare och rektorer för yrkesskolorna, bland utbild- ningslcdare inom enskilda företag eller bland länsarbetsnämndens personal.
Bland mellaninstansens ledamöter bör finnas minst en särskild representant för yrkesutbildningen, utsedd av överstyrelsen för yrkesutbildning med hänsyn till sin allmänna kännedom om och helst också praktiska erfarenhet av yrkes— utbildning i skola eller näringsliv. Behovet av särskild arbetsmarknads— och yrkesutbildningsexpertis bör kunna tillgodoses genom ett expertråd av liknande slag som det lokala expertrådet för yrkesutbildningen. Den centrala ledningen av yrkesutbildningens olika grenar. Den princip, som kom till uttryck då yrkesöverstyrelsen inrättades och som innebär, att frågor rörande yrkesutbildningen för olika områden bryts ut från fackämbetsverken och läggs under ett särskilt utbildningsverk, bör ges en mera vidsträckt tillämp— ning. De olika slagen av yrkesutbildning bör så långt möjligt samlas inom ett centralt ämbetsverk. Sålunda bör bland annat utbildningen för jordbruk, skogs- bruk, sjöfart och fiske samt viss huslig utbildning, som nu ligger under andra ämbetsverk, föras över till yrkesöverstyrelsen. Denna måste då- byggas ut, bland annat med experter representerande även dessa områden såväl bland översty-
relsens ledamöter som bland dess tjänstemän. Frågan om en omfördelning av yrkesutbildningsärendena mellan de centrala ämbetsverken bör snarast tas upp till behandling.
Överstyrelsens personal bör förstärkas också inom den nuvarande organisa- tionen. Befattningshavare kompetenta att medverkai informations- och rådgiv- ningsverksamhet ute i skolorna behövs framför allt inom byråerna för industri och hantverk samt för handel. Byrån för industri och hantverk bör, utöver nuvarande personal, förstärkas med två konsulenter, en för metallyrken och en för trä- och byggnadsyrken. Inom byrån för handel bör den pedagogiska verksamheten fördelas mellan byråchefen (handelstekniska ämnen) och en kon- sulent för främmande språk, den senare således en nytillkommande befattnings— havare. Vidare bör sektionen för arbetsmarknadsärenden och statistik utrustas med ytterligare personal, så att det centrala utrednings- och planeringsarbete beträffande yrkesskolväsendets utbyggnad, som kommer att krävas vare sig en mellaninstans inrättas eller inte, kan tillgodoses på bästa sätt. Vi framhåller, att de här framförda synpunkterna beträffande personalbehovet inom yrkes- överstyrelsen bör beaktas vid den bebådade översynen av dess organisation.
Inom ecklesiastikdepartementet bör yrkesutbildningsfrågorna uppdras åt en särskild tjänsteman med kansliråds ställning, inte som nu delas på olika råd, som huvudsakligen handlägger andra frågor. Enhetsskolans yrkeslinje och den centrala ledningen. Utformningen av enhets— skolans yrkeslinje kommer att kräva en samordning inte bara mellan ledningen av yrkesutbildningens olika grenar utan också mellan ledningen av yrkesut- bildningen och den allmänbildande skolan. Denna sistnämnda samordning kan ske på två sätt, antingen inom ramen för den nuvarande organisationen med två skilda ämbetsverk eller genom en sammansmältning av alla de olika till- synsmyndigheterna inom skolväsendet.
Om man har skilda tillsynsmyndigheter för yrkesutbildningen och för den allmänbildande skolan kan samarbetet mellan dessa ske på olika sätt. För när- varande förekommer endast informella underhandskontakter mellan ämbets- verken i frågor som rör 9 y. Dessa kontakter kan ges en fastare organisation dels genom att respektive föredragande inom tillsynsmyndigheten (myndigheterna) för yrkesutbildningen tillkallas och deltar i behandlingen av yrkesutbildnings— ärenden inom skolöverstyrelsen, dels genom att man inrättar en för yrkesöver- styrelsen och skolöverstyrelsen gem-ensam tjänst av liknande slag som konsulent- tjänsterna för yrkesvägledningen men knuten till yrkesöverstyrelsens administ- rativa byrå. I längden torde emellertid en samordning böra ske även ovanför verkscherfsplanet, antingen i form av en för båda verken gemensam styrelse, vilket dock torde kunna medföra olägenheter, när d-et gäller två så stora ämbetsverk, eller också genom för båda verken gemensamma ledamöter.
En sammansmältning av de olika tillsynsmyndigheterna för yrkesutbild- ningen och den allmänbildande skolan förutsätter ingående och omfattande
utredningar. Vi förordar därför i varje fall tills vidare en organisation efter samma principer som den nuvarande men med största möjliga samling av yrkesutbildningens olika grenar till ett ämbetsverk och med mera organiserade former för samarbetet mellan tillsynsmyndigheterna för den allmänbildande skolan och yrkesundervisningen. Administration. I anslutning till skolkommissionens förslag om statsbidrag till yrkesskolväsendet (SOU 1950:44) föreslår vi vissa förenklingar i yrkesutbild— ningens administration, bland annat beträffande statsbidragsrekvisitioner, lärar— behörighet, redovisning av antal lärartimmar, fastställande av undervisnings- planer och upprättande av årsredogörelser. Vi föreslår närmare utredning av des— sa frågor.
Statsbidragsgrunder för yrkesundervisningen
Inledning
Statsbidragssystemet ifråga om det kommunala yrkesskolväsendet skiljer sig från undervisningsväsendet i övrigt. Det är uppbyggt med hänsyn till deltids- undervisningen, som varit huvudformen för yrkesskolornas verksamhet. De se- nare tillkomna kurstyperna med heltidsundervisning, som vi i vårt förslag läg— ger tyngdpunkten på, har hittills inte medfört några ändringar i bidragssystemet.
Till den kommunala yrkesundervisningen utgår nu statsbidrag till driften dels med 78 procent på lärarlönerna, dock högst 5.75 kronor per lärartimme, dels med 50 procent av de godkända kostnaderna för underhåll och förbrukning av under- visningsmateriel. I vissa fall kan bidraget till lärarlöner utgå med i princip 100 procent, dock högst 8.63 kronor per lärartimme och till materiel med % av de godkända kostnaderna. Dessa bidragsgrunder gäller såväl heltidsundervisning och deltidsundervisning som de olika näringsgrenarna (industri och hantverk, handel och husligt arbete). Dessutom utgår statsbidrag till fristående föreläsning- ar med 12.50 kronor, då föreläsaren icke uppbär rese- och traktamentsersättning och 25 kronor, då föreläsaren har rese- och traktamentsersättning. Slutligen utgår i investeringsbidrag 50 procent (i vissa fall %) av de godkända kostnaderna för första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel.
Vid de centrala verkstadsskolorna betalar staten som bidrag till driften dels hela lärarlönen, dels 70 kronor per elev och år i materielbidrag jämte visst till— läggsbidrag till svetsundervisning, 150 kronor per elev och är till övriga kostna- der (fr. o. m. 1953/54, tidigare 100 kronor), vissa bidrag till sjukvård samt hela kostnaden för olycksfallsförsäkring. Vidare utgår statsbidrag till investeringar med hälften av de godkända kostnaderna för lokaler och inredning samt 9/ 10 av kostnaderna för första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel.
Det hittills gällande bidragssystemet har för de centrala verkstadsskolorna inneburit, att staten betalat cirka 60 procent av de totala driftskostnaderna. Den nyligen företagna höjningen av materielbidraget innebär en bidragsökning med ett par procent. Statsbidragsgrunderna för de kommunala yrkesskolorna medför i realiteten ytterst olika procentuellt statsbidrag till olika kurser. De principiella grunderna _— 78 procent på lärarlönerna och 50 procent på under- visningsmaterielen -— skulle, om de tillämpades utan den nuvarande spärren vid 5.75 kronor per lärartimme, ge ett genomsnittligt statsbidrag av cirka 55 procent på totalkostnaderna vid skolor med undervisning inom samtliga närings- grenar. För budgetåret 1952/ 53 utgjorde enligt skolornas egna redovisningar det reella genomsnittliga statsbidraget till kommunala yrkesskolor emellertid endast
35 procent. Under budgetåret 1951/52, då bidraget per timme utgjorde 2.80 kronor till kurser på lärlingsskolstadiet och 3.00 kronor till kurser på yrkesskol— stadiet, stannade det genomsnittliga statsbidraget enligt skolornas redovisningar vid cirka 25 procent av totalkostnaderna. Vid skolor med enbart huslig under— visning utgjorde emellertid statsbidraget samma år över 45 procent av total- kostnaderna, vid skolor med undervisning enbart inom industri och hantverk cirka 33 procent, medan det i skolor med enbart handelsundervisning stannade vid knappt 15 procent. Ett av skälen till att spärren vid 5.75 kronor per lärar- timme åstadkommer så olika procentuell andel för staten i olika slag av kurser, är skillnaden i lönenivå för de olika områdena. Men även de icke statsbidragsbe- rättigade omkostnaderna är ganska olika för olika kurser. Så långt uppgifter för 1952/53 finns tillgängliga, bekräftar de siffrorna från 1951/52. Det genomsnitt— liga statsbidraget till kommunala yrkesskolor utgjorde då som sagt 35 procent, under det att bidraget vid skolor med enbart huslig undervisning uppgick till cirka 55 procent. De för de skilda näringsområdena olika verkande statsbidrags— grunderna medför också, att huvudmannens kostnader för den förhållandevis driftsbilliga husliga undervisningen inte bara procentuellt utan också, absolut blir avsevärt mindre än för industri—, hantverks och handelsundervisningen.
De rent administrativa nackdelarna med systemet är uppenbara. De kommu- nala yrkesskolorna måste noggrant dels ange först antalet beräknade och sedan antalet fullgjorda lärartimmar, dels varje stycke undervisningsmateriel. För- handsuppgifter granskas av yrkesöverstyrelsen. Slutredovisningen måste grans— kas både av skolans inspektor och av länsstyrelserna, eftersom statsbidraget ut- går på de fullgjorda lärartimmarna och de godkända kostnaderna för undervis— ningsmateriel. Från och med den 1 juli 1953 kan yrkesöverstyrelsen dock bevilja statsbidrag till anskaffning av undervisningsmateriel i viss utsträckning att fritt disponeras av skolan. Medgivandet är avsett att tillämpas ifråga om den mindre och billigare materielen.
Läsåret 1951/52 utgjorde antalet lärartimmar i heltidskurser större delen (57 procent) av hela antalet lärartimmar i de kommunala yrkesskolorna. Sedan dess har heltidsundervisningen ökat avsevärt och även förhållandevis mera än del— tidsundervisningen. Enligt vårt förslag kommer tyngdpunkten i yrkesskolornas verksamhet alltmera att flyttas över på heltidsundervisningen. Vi har därför an- sett det nödvändigt, att -— i olikhet mot vad som hittills varit fallet — föreslå i viss mån skilda bidragsgrunder för heltidsundervisning. Vi behandlar därvid driftsbidrag och investeringsbidrag var för sig. I driftskostnaderna —— och där- med i driftsbidraget —— har inte medräknats någon post för inköp av första upp— sättningen stadigvarande undervisningsmateriel. Däremot ingår komplettering och nyanskaffning av försliten sådan materiel. Till nyanskaffning av materiel, som föranledes av en utvidgning eller omläggning av undervisningen, föreslås bidrag utgå som för inköp av första uppsättningen stadigvarande undervisnings— materiel.
Statsbidrag till driften av heltidskurser vid lokala och
centrala yrkesskolor
Inom stora delar av det statsunderstödda skolväsendet tillämpas nu det systemet ifråga om statsbidrag, att staten betalar viss procent av lönerna till ordinarie. extra ordinarie och extra lärare samt i vissa fall till timlärare. Vid högre kom— munala skolor (kommunala realskolor och högre folkskolor), folkhögskolor och handelsgymnasier utgår statsbidraget helt i form av viss procent på lärarlöner. Vid lantbruksundervisningsanstalter utgår utom lärarlönebidrag även driftsbi— drag med dels ett belopp per dag, dels ett belopp per elev och dag. Statsbidraget till lärarlöner utgår vid högre kommunala skolor med 78 procent, vid handels- gymnasier med 60 procent samt vid folkhögskolor och lantbruksundervisningsan- stalter med 90 procent. Ett nyligen framlagt förslag om statsbidrag till skolhem med yrkesundervisning bygger på samma principer. I detta fall föreslås dels lä- rarlönebidrag med 95 procent, dels visst driftsbidrag. Det system, som tillämpas vid de centrala verkstadsskolorna, har som synes en del gemensamt med syste— met vid de nu nämnda skolorna.
Vi föreslår ( i kapitel 12) ett enhetligt arbetsår för heltidskurserna inom respek- tive industri och hantverk, handel och husligt arbete. Härigenom ökar förutsätt- ningarna för förenklade statsbidragsgrunder för heltidsundervisningen. I samma riktning verkar också den början till normalisering av lönesättningen för yrkes- lärare, som löneplaceringen (löneklass 20—23) av lärarna vid de centrala verk— stadsskolorna utgör.
Något statligt avlöningsreglemente för lärare vid de kommunala yrkesskolorna finns inte. Ordnade löne- och pensionsförhållanden skulle höja kraven på lärar- kompetens och därmed bidra att förbättra undervisningen vid dessa skolor. För närvarande har man på många håll mycket svårt att hävda sig i konkurrensen med det privata näringslivet, när det gäller att rekrytera yrkeskunnigt folk med lämplig teoretisk utbildning som lärare. På åtskilliga orter med heltidsundervis- ning — bland annat Stockholm —— har man infört kommunala avlöningsregle- menten. Men det är givet, att man i längden inte med fördel kan gå fram på den vägen, utan att man bör söka åstadkomma likformiga villkor för lärare vid yrkesskolorna i hela landet på samma sätt som vid de allmänbildande skolorna.
Vi hemställer därför (sid. 263) att Kungl. Maj:t snarast måtte uppdra åt sär- skilda sakkunniga att utarbeta ett avlöningsreglemente för lärare vid lokala och centrala yrkesskolor samt riksskolor. Detta synes så mycket mera befogat, som i många fall lärare med samma utbildning sysselsättes både inom det allmänna skolväsendet och inom yrkesskolväsendet. Därtill kommer, att man numera ge— nom de yrkespeda—gogi-ska kurserna får allt flera lärare med speciell yrkesskollä- rarutbildning. I samband med en sådan utredning måste också utredas driftsbi— dragets storlek och den för de olika yrkesområdena lämpliga bidragsprocenten till lärarlöner. (Jfr sid. 252.)
Vi finner det emellertid nödvändigt, att statsbidraget till yrkesundervisningen redan nu höjes, så att det kommer att ligga i nivå med bidraget till andra jäm- förliga skolor. Samtidigt därmed bör också bidragsgrunderna ändras, så att stör- re rättvisa uppnås mellan de olika näringsgrenarna. I avsaknad av ett statligt avlöningsreglemente för lärare inom yrkesundervisningen, föreslår vi därför, att statsbidrag till heltidskurser skall utgå med ett visst belopp per avdelning. Vi har därvid strävat efter att åstadkomma ett bidragssystem, som dels bättre än det nuvarande tar hänsyn till de verkliga kostnaderna för avdelningar av olika slag, dels gör den nuvarande detaljgranskningen av materielkostnader och lärar- timmar onödig och således är enklare och billigare att tillämpa. Vi har vid fram— räknandet av de olika bidragsbeloppen i allt väsentligt byggt på skolkommissio- nens förslag till statsbidragsgrunder för kommunala och enskilda yrkesskolor (SOU 1950: 44) men har av nyssnämnda skäl modifierat detta förslag.
1946 års skolkommission föreslog i sin utredning om statsbidragsgrunder för det kom- munala och enskilda yrkesskolväsendet (SOU 1950:44), att man vid beräkningen av statsbidraget till heltidskurser, som omfattade minst 30 veckor, skulle frångå det hittills- varande systemet med bidrag till lärarlöner beräknat efter antalet fullgjorda undervis- ningstimmar. I stället skulle man ge ett lärarlönebidrag per kurs anknutet till en normal- lönegrad. Detta bidrag skulle motsvara 78 procent av den på visst sätt beräknade normal- kostnaden för lärarlöner per yrkesavdelning. Utöver bidrag till lärarlöner skulle statsbidrag också utgå till inköp och komplettering av första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel, 75 procent av godkända kostnader; underhåll och förbrukning av undervisningsmateriel, 75 procent av godkända kostnader; administration (inberäknat rektorsarvode) 7,8 procent av lärarlönerna eller 10 procent av statsbidraget till dessa.
Om skolkommissionens förslag till statsbidragsgrunder skulle tillämpas på heltidsun- dervisningen efter det att den av oss föreslagna utbyggnaden genomförts, skulle stats- bidraget till driften av heltidskurserna bli 43.3 milj. kronor, fördelade på anslagspos— terna enligt nedanstående tablå. (Vi har räknat med att lärarlönerna — genom den höj- ning av lönerna, som ett avlöningsreglemente i vissa fall skulle komma att medföra — kommer att utgöra i genomsnitt 65 procent av de totala driftskostnaderna mot för närva- rande i genomsnitt 60—63 procent. Materielkostnaden har vi beräknat till knappt 10 pro- cent av totalkostnaden.)
Ändamål Totalkostnad.1 Statsbidrag
Driftskostnader .......... 69 500 000 kronor 43 260 150 kronor
därav lärarlöner ................ 45 500 000 kronor (78 %) 35 236 500 kronor material ................. 6 000 000 : (75 %) 4 500 000 » administrationsbidrag ..... 7,8 % av lärarlönema 3 523650 »
1 Häri ingår såväl den nuvarande heltidsundervisningen som den av oss föreslagna utbygg- naden.
De av skolkommissionen föreslagna statsbidragsgrunderna skulle komma att medföra större rättvisa än de nu gällande grunderna ifråga om statens procentuella andel i kost- naderna för heltidskurser av olika slag. Lärarlöner och undervisningsmateriel, som ju bil- dar grunden för beräkningen av statsbidraget enligt detta förslag, utgör emellertid inte
lika stor del av totalkostnaden för alla slag av heltidsavdelningar. I kurser för industri och hantverk utgör lärarlönen en väsentligt mindre del av de totala kostnaderna (45—— 50 procent) än i kurser för handel och för husligt arbete (60—70 procent). Däremot kostar undervisningsmaterielen mera i avdelningar för industri och hantverk (minst 15 procent) än i avdelningar för handel och för husligt arbete (1—10 procent). Den sammanlagda kost- naden för lärarlöner och undervisningsmateriel utgör således i regel en lägre andel av total- kostnaden i industri- och hantverkskurser än i övriga kurser. Om statsbidraget till admi- nistration (och andra omkostnader) såsom föreslagits av skolkommissionen skulle komma att utgöra en viss procent av lärarlönerna skulle man således i regel komma att få ett pro- centuellt mindre statsbidrag till kurser för industri och hantverk än till kurser för handel och för husligt arbete. Motsatsen vore att föredra, eftersom de verkliga kostnaderna för driften av industri- och hantverksavdelningar i allmänhet är avsevärt mycket högre än för handel och husligt arbete.
Vi har givetvis noga övervägt möjligheterna att, trots avsaknaden av statligt avlöningsreglemente, ändå på yrkesundervisningen tillämpa det statsbidrags- system, som nu gäller vid högre kommunala skolor, folkhögskolor, lantbruksun- dervisningsanstalter och handelsgymnasier. Detta skulle emellertid bland annat medföra en ytterst betungande granskning av de i varje särskilt fall utgående lönerna och redan detta torde göra systemet tungarbetat och säkert inte lättare att tillämpa än det nuvarande. Därtill kommer att man, för att uppnå någorlun- da rättvisa mellan kurser för de olika näringsgrenarna, skulle få laborera både med olika bidragsprocent på lärarlönerna och med olika driftsbidrag.1 I motsats mot de ovannämnda skolformerna, där systemet nu förekommer, är undervis- ningen i yrkesskolornas olika kurser ytterst olikartad.
I de grunder för statsbidrag till heltidsundervisningen, som vi föreslår härne- dan, utgår vi från en för varje näringsgren framräknad normalkostnad för heltids- avdelningarna. Vid beräkningen av denna normalkostnad har vi utgått från nu- varande kostnader Vid vissa skolor med enbart heltidsundervisning inom respek- tive näringsgren men har justerat dem något, bland annat med hänsyn till ten— densen till anpassning av lönerna efter vissa lönegrader i det statliga avlönings- reglementet. Vi har räknat med 172 lärare för varje avdelning. Vid de centrala verkstadsskolorna, där lönerna nu utgår efter löneklasserna 20—23, motsvarar lönekostnaden i genomsnitt 1% lärare per avdelning läsåret 1952/ 53. Justeringen av normalkostnaden innebär en viss höjning för handel och husligt arbete, där vi måst räkna fram normalkostnaden genom att multiplicera genomsnittskostnaden per lärartimme med 1 200 för handel och 1 900 för husligt arbete. För industri och hantverk har vi utgått från kostnaderna för de centrala verkstadsskolorna, där genomsnittskostnaden läsåret 1952/ 53 utgjorde 39 750 kronor per avdelning. Underlaget för beräkningarna är i detta fall så stort, att vi ansett oss kunna god— ta siffran, dock med en liten justering uppåt, företagen med hänsyn till att vi räknat lönekostnaderna efter genomsnittligt lönegrad 22 och 11/2 lärare per avdelning.
1 Såvida man inte är beredd att höja statsbidraget till 100 % för lärarlönerna och ge ett efter kostnaderna anpassat driftsbidrag till övriga utgifter.
att statsbidraget till löner åt yrkeslärare för industri och hantverk (liksom i skolkommissionens förslag) samt för lärare i maskinskrivning, maskinräkning och stenografi beräknas på lönegradema 20 och 22 (löneklasserna 20—25); lönegradsplaceringen blir beroende av lärarens lägre eller högre kompetens; att statsbidraget till löner åt lärare för den praktiska undervisningen i husligt arbete, sömnad, barnavård och vävning beräknas på lönegrad 22 (löneklasser— na 22—25); att statsbidraget till lärare i teoretiska ämnen (ämneslärare) beräknas på lö— negraderna 23—27—29 (löneklasserna 23—32). Med utgångspunkt från de ovan angivna normallönegraderna och efter dessa anpassade timarvoden enligt timtaxan kan man beräkna en genomsnittlig nor— malkostnad per avdelning för respektive industri och hantverk, handel samt hus- ligt arbete. Denna normalkostnad uppgår, om man för andra utgifter än till lärarlöner bygger på nuvarande förhållanden, till
för industri och hantverk cirka 40 000 kronor (upp till 16 elever); härav be- räknad lärarlön (1.5 lärarlön efter löneklass 22, ortsgrupp 3) 19260 kronor, d. v. s. 48 procent; för handel cirka 30 000 kronor (upp till 30 elever); härav beräknad lärarlön (1.5 lärarlön efter löneklass 26, ortsgrupp 3) 24 161 kronor, d.v.s. 80 procent; för husligt arbete cirka 25 000 kronor (upp till 16 elever); härav beräknad lärarlön (1.5 lärarlön efter löneklass 22, ortsgrupp 3) 19260 kronor, d.v.s. 77 procent.
Normalkostnaden är ett genomsnittsbelopp, som framkommit genom en me- deltalsberäkning. Den angivna lärarlönen är dock inte den nuvarande genom- snittslönen utan den av oss med utgångspunkt från ovan angivna löneklasser beräknade lönekostnaden.
Det är givet att de verkliga kostnaderna varierar på olika orter, så att man på vissa platser har högre och på andra lägre utgifter än normalkostnaden. Dyrort, lokalhyra, möjligheterna att finna avsättning för skolans produktion m. fl. fak- torer påverkar utgifterna för verksamheten. Likaså varierar givetvis kostnaden mellan olika yrkesavdelningar, särskilt inom industri och hantverk, där materiel— kostnaden är ganska växlande. För handel och för husligt arbete utgör materiel— kostnaden som redan framhållits i regel en mycket liten del av totalkostnaden för avdelningen, under det att den för industri och hantverk ligger något högre. Det synes knappast nödvändigt att differentiera statsbidraget till materielkost- nader för avdelningar, där denna kostnad ligger under 10 procent av totalkost— naden. En differentiering skulle i dessa fall komma att innebära relativt obetyd— liga variationer uppåt och nedåt i bidragssumman. Inte heller för industri och hantverk synes en differentiering nödvändig. Vid en undersökning, som gjordes av skolkommissionen, visade det sig, att ifråga om de materielkostnader, där
variationerna mellan olika avdelningar främst kommer till synes, nämligen av— skrivningskostnaderna på den stadigvarande undervisningsmaterielen, skillnaden (med nuvarande penningvärde) inte uppgår till mer än cirka ettusen kronor mellan den billigaste och den dyraste avdelningen. Variationerna i kostnader för förbrukningsmateriel beräknades vara ännu mindre. I detta sammanhang bör också framhållas, att man vid de centrala verkstadsskolorna inte ansett det nöd— vändigt med en differentiering av statsbidraget till underhåll och förbrukning av undervisningsmateriel (bortsett från det extra bidraget till svetsundervisningen).
I det material, som ligger till grund för normalkostnadsberäkningarnal, ingår både avdelningar, som drivs i av huvudmannen ägda lokaler, och avdelning, som drivs i hyrda lokaler. Någon skillnad i bestämd riktning mellan å ena sidan av- skrivning, räntor och underhåll för egna lokaler och å andra sidan hyra för 10— kaler har inte kunnat påvisas. Snarast tycks kostnaderna för egna lokaler vara högre, men detta torde kunna förklaras av att standarden på sådana lokaler nu är genomsnittligt högre än på de hyrda lokalerna. Då en standardhöjning ifråga om lokaler i åtskilliga fall måste anses erforderlig, finner vi det inte befogat att justera de framräknade normalkostnaderna med hänsyn till utgifter för lokaler, trots att vi föreslår statsbidrag till yrkesskolbyggnader. I de centrala verkstads- skolornas redovisningar finns lokalkostnaderna inte angivna för sig. Hela posten övriga utgifter och administration är emellertid högre vid dessa skolor (37 pro— cent) än motsvarande kostnad—er (30—35 procent) vid de kommunala, trots att de centrala skolorna arbetar i lokaler, som uppförts med statsbidrag.
Vi har som synes vid beräkningen av normalkostnaden per avdelning utgått från lönerna i ortsgrupp 3. Förekommande pensionsavgifter ryms i normalkost- naden. I övrigt har vi räknat fram ett genomsnitt på de nuvarande kostnaderna, varigenom samtliga förekommande ortsgrupper således kommit med i genom- snittskostnaden. Som vi redan framhållit, kan kostnaderna givetvis variera mel- lan olika orter, men man kan inte med säkerhet säga, att kostnaderna är större i högre än i lägre dyrort. Vi kan således inte finna, att man vid en tillämpning av systemet skulle behöva göra någon ortsgruppsdifferentiering av normalkost- naden. En viss kostnadsutjämning torde också uppkomma därigenom att det i allmänhet är lättare att finna avsättning för skolans saluvärdiga produktion i de större tätorterna än i glesbygderna.
Enligt vårt förslag till lästider skall vissa minimi- och maximitider tillämpas för heltidskurserna. Mindre variationer i lästiden behöver inte påverka normal— kostnaden. I den mån en industri— och hantverks— eller husmoderskurs mera vä- sentligt kommer att understiga normallästiden 42 veckor, torde det liksom nu bero på att kursen är mera teoretiskt betonad. Enligt beslut av Kungl. Maj:t skall numera i vissa sammanhang inom yrkesundervisningen 1y. timmes yrkes- arbete motsvaras av en timmes teoretisk undervisning. Den teoretiska under— visningen är dyrare ur lönesynpunkt än den praktiska, under det att kostnader-
1 Närmare uppgifter återfinns i bilaga 5 c.
na för den praktiska undervisningen inte kan minska nämnvärt vid en reduktion av arbetstiden inom de gränser det här kan bli fråga om. Handelsundervisningen är övervägande teoretisk och skall i analogi med de allmänbildande skolorna ha ett kortare läsår. Vi kan således inte finna, att någon reduktion — eller höjning — av grunden för statsbidraget behöver företas med hänsyn till avvikelser i lästiden inom de av oss föreslagna gränserna (kapitel 12).
För industri- och hantverksavdelningar (verkstadsskolor) har vi räknat med yrkeslärare i två lönegrader, 20 och 22, samt dessutom ämneslärare i viss be- gränsad utsträckning i lönegraderna 23, 27 och 29. Detta betyder, att huvud— parten av lönerna för sådana avdelningar kommer att utgå med löneklasser varierande mellan 20 och 25. Vid beräkningen av normalkostnaden har vi utgått från löneklass 22, vilket torde komma att utgöra ett ungefärligt medeltal för de utgående lönerna.
Vid beräkningen av normalkostnaden för handelsundervisningen har vi beräk- nat lönen efter i genomsnitt löneklass 26 med hänsyn till att maskinskrivnings- och stenografiundervisningen bestrides av lärare som antagits ha lön enligt löne— grad 20—22 under det att övrig undervisning bestrides av lärare, som kan antas vara placerade i lönegrad 23, 27 eller 29. De utgående lönerna kan således beräk— nas variera mellan löneklasserna 20 och 32. Det bör noteras, att endast en mindre del av undervisningen, i regel 4 till 8 timmar av 34 till 38, kan bestridas av lärare i lönegraderna 20 och 22. Huvudparten av undervisningen i handelskurser på hel— tid måste skötas av lärare med adjunktskompetens eller i undantagsfall sådan lägre kompetens, som kan jämföras med lärares i lönegrad 23 vid enhetsskolorna.
Vid beräkningen av normalkostnaden för husliga avdelningar har vi använt löneklass 22, trots att det är den lägsta löneklassen i den lönegrad vi utgått från. Vi har ansett detta motiverat med hänsyn till den relativt stora omsättningen på lärare inom detta område.
Då vi som synes i samtliga fall har beräknat lönerna på ett ungefärligt genom- snitt av de löneklasser, som kan komma ifråga, om man utgår från likformighet mellan yrkesskolväsendet och andra jämförliga skolor ifråga om löneplacering, anser vi någon justering av normalkostnaden per avdelning med hänsyn till löne- klass (och lärarkompetens) inte behövlig.
I många fall förekommer samundervisning mellan två eller flera avdelningar ifråga om vissa ämnen. Denna samundervisning har även tagits med i våra nor— malkostnadsberäkningar. Likaså förekommer ibland uppdelning av avdelningar i olika årsklasser. Varken samundervisning eller uppdelning bör enligt'vår upp- fattning behöva påverka bidragsbeloppet.
Statsbidrag utgår nu, som angivits i inledningen till kapitlet, efter väsentligt olika grunder för kommunala och för centrala yrkesskolor. I och med att yrkes— undervisning kommer att ingå som ett led i den obligatoriska skolan, blir det nödvändigt att staten — liksom för den allmänna undervisningen — åtar sig en så stor del av kostnaderna som möjligt. För närvarande (budgetåret 1952/ 53) be-
talar staten ungefär 62 procent av driftskostnaderna vid de centrala verkstads- skolorna mot i genomsnitt 35 procent vid de kommunala. Genom att statsbidra- get till övriga kostnader för driften nyligen höjts från 100 och 150 kronor per elev och år, torde statens andel i kostnaden för driften av de centrala verkstads— skolorna komma att stiga med ett par procent.
Vi har stannat för att bidragsprocenten till centrala verkstadsskolor, d. v. s. i genomsnitt närmare 65 procent, är den andel, som staten rimligen torde böra betala av kostnaderna för såväl den lokala som den centrala yrkesundervisningen i heltidskurser. Detta skulle -— efter genomförd utbyggnad -— för statsverket medföra en kostnad av cirka. 44,5 miljoner kronor för heltidsundervisningen vid yrkesskolorna under det att huvudmännen skulle komma att betala ungefär 25 miljoner kronor.
En genomsnittlig bidragsprocent av 65 procent skulle innebära, att staten i kurser för industri och hantverk komme att betala dels hela lärarlönekostnaden, dels ett rätt betydande driftsbidrag. I kurser för handel och för husligt arbete skulle statsbidraget inte räcka till mer än 78 procent på lärarlönema plus ett obetydligt materielbidrag och knappast något administrationsbidrag. Detta tor- de dock sakna betydelse, eftersom staten ändå komme att betala lika stor pro— centuell andel av kostnaderna för varje särskild heltidskurs. Mera tveksamt är, om det är principiellt riktigt, att de verkliga kostnaderna för huvudmannen blir så olika för olika kurser, som de skulle bli vid en likformigt tillämpad genom- snittsprocent (se tablå sid. 253). Det förefaller mera befogat, att göra huvud— mannens kostnader i möjligaste mån lika, oberoende av vilken kurstyp som in— rättas. På så sätt bör man på varje ort kunna få fram de för orten lämpligaste kurserna.
Vill man uppnå ungefär samma verkliga kostnader för huvudmannen för olika slag av kurser, måste statsbidragsprocenten sättas högst för industri och hant— verk och lägst för husligt arbete. Om staten betalar 70 procent av kostnaderna i industri- och hantverksavdelningar, 60 procent i handelsavdelningar och 52 pro— cent i husliga avdelningar, blir huvudmannens utgifter per avdelning cirka 12 000 kronor oavsett näringsgren. Denna procentuella fördelning motsvarar en genom— snittsprocent för staten av inte fullt 65 procent på de sammanlagda kostnaderna för heltidsundervisningen vid lokala och centrala skolor enligt Vårt utbyggnads— program.
Statens andel och huvudmannens ungefärliga kostnader för heltidsavdelningar för näringsgrenarna industri och hantverk, handel och husligt arbete enligt vårt förslag med procentuellt differentierat statsbidrag (70—60—52 procent) framgår av nedanstående tablå.
Vi föreslår, att statsbidrag till driften av heltidsavdelningar vid lokala och centrala yrkesskolor skall utgå med följande belopp:
för verkstadsskolor och andra praktisk-teoretiska kurser för industri och hantverk 28 000 kronor per år och avdelning;
. Huvudmannens
Näringsgren N ormalkostnad Statsbidrag kostnad
Kronor Kronor1 Kronor-1
Industri och hantverk .......... 40 000 28 000 12 000 (26 000) (14 000) Handel m. m ................ 30 000 18 000 12 000 (19 500) (10 500) Husligt arbete ............... 25 000 13 000 12 000 (16 250) (8 750) 1 Siffrorna inom parentes anger statens respektive huvudmannens kostnadsandel vid en lik- formigt tillämpad bidragsprocent av 65 procent.
för handelskurser och andra i kostnadshänseende därmed jämförliga kurser 18 000 kronor per år och avdelning, för humnodersl'cu'rser och andra praktisk-teoretiska kurser för husligt arbete 13 000 kronor per år och avdelning. Av det material, som kunnat bearbetas för att få fram en normalkostnad för teoretiska industri- och hantverkskurser (tekniska skolor och liknande) framgår, att kostnaden för sådana kurser ligger omkring 30 000 kronor per år och avdel- ning. Avdelningar för industri och hantverk av här berört slag, d. v. s. övervä- gande teoretiska industri- och hantverkskurser med heltidsundervisning vid yr- kesskolorna, synes således kunna jämföras med handelskurserna både beträffande elevantal och normalkostnad, och statsbidraget bör därför bli detsamma. Dock bör överstyrelsen ha möjlighet att till kurser med mera omfattande laborationer eller särskilt dryga materielkostnader kunna medge ett högre statsbidrag, för— slagsvis 20 000 kronori stället för normalbidraget om 18 000 kronor.
De föreslagna bidragsbeloppen bör utgöra hela det för varje avdelning utgåen- de statsbidraget. Särskilda bidrag till svetsundervisning bör således inte utgå.
Om allmänbildande undervisning av samma slag som i enhetsskolans klass 9 y anordnas, skall Kungl. Maj :t kunna medge ett tilläggsbidrag.
Till terminskurser, d. v. s. kurser om cirka en termin med i kapitel 12 föresla- gen lästid, bör statsbidrag utgå i proportion till ovan angivna, t. ex. för en 17 veckors handelskurs 17 /39 av 18 000 kronor.
I de fall, då en yrkesavdelning inrättas som heltidsavdelning för läraren men med olika elevgrupper under dagen eller veckan, bör yrkesöverstyrelsen kunna medge statsbidrag som till heltidsavdelning. En förutsättning skall då givetvis vara, att lärarens arbetsår och arbetstid per vecka sammanfaller med normal- läsåret för heltidskurser av närmast jämförligt slag. Yrkesavdelningar av detta slag förekommer nu för bland annat herr- och damfrisörer, boktryckare och sät- tare och viss sömnadsundervisning. De bör kunna anordnas också för andra yrken, såsom bokbindare, konditorer m. fl.
För specialkurser måste normalkostnaden fastställas särskilt av yrkesöversty— relsen. I de flesta fall torde detta kunna ske genom att man utgår från normal-
kostnaden för respektive näringsgren och reducerar denna i förhållande till kurs- längden, t. ex. genom att för barnsköterskekurser om 26 veckor ta 26/43 av 25 000 kronor (statsbidrag 26/42 av 13 000 kronor). På samma sätt torde statsbidraget till centrala hantverkskurser kunna fastställas. Härvid torde det bli lämpligast att utgå från normalkostnaden för teoretiska industri- och hantverkskurser.
Vid enstaka skolor med undervisning i mycket liten omfattning har man ibland, t. ex. genom låga lärarlöner, beroende på att lärarna ej varit fullt kva- lificerade, låg eller ingen kostnad för lokaler, särskilt goda avsättningsmöjligheter för skolans produktion eller liknande skäl kunnat hålla kostnaderna rätt betyd- ligt undcr den av oss framräknade normalkostnaden. I sådana fall bör helt stats- bidrag ej utgå. Vi föreslår därför, att yrkesöverstyrelsen, då särskilda skäl före— ligger, skall ha rätt att fastställa lägre bidragsbelopp än de ovannämnda.
De bidragsbelopp, som vi föreslagit, utgör, som framgår av det ovanstående, vissa procentsatser på de normalkostnader vi kunnat beräkna med utgångspunkt från nuvarande kostnadsläge. Vid förskjutningar i löne- och kostnadsläget bör bidragsbeloppen ändras, så att den procentuella fördelningen mellan stat och kommun av kostnaderna för heltidsundervisningen förblir densamma. Procent- satserna för statens andel i kostnaderna för heltidsundervisningen — 70 procent av kostnaderna för kurser av verkstadsskoltyp, 60 procent av kostnaderna för teoretiskt betonade heltidskurser såsom handelskurser och övervägande teore- tiska industri- och hantverkskurser, 52 procent av kostnaderna för heltidskurser i husligt arbete — bör fastslås i författning. Normalkostnaden, som skall ligga till grund för beräkningen av statsbidragsbeloppen, bör varje år fastställas av Kungl. hlajzt på grundval av uppgifter från yrkesöverstyrelsen. Vi föreslår såle- des, att procentsatserna för statsverkets andel i kostnaderna för heltidsundervis- ningen blir fasta under det att normalkostnaden — och därmed de utgående statsbidragsbeloppen -— skall fastställas för varje år. På så sätt kan bidragsbelop- pen följa eventu-ella förskjutningar i löne- och kostnadsläget.
Den av oss föreslagna utbyggnaden skulle inklusive nuvarande heltidsunder- visning ge sammanlagt cirka 1 000 avdelningar för industri och hantverk, cirka 400 avdelningar för handel och cirka 700 avdelningar för husligt arbete. Huvud- männens kostnader blir då, efter 12 000 kronor per avdelning, (2 100 )( 12 000 =) 25.2 miljoner kronor. Statens andel blir således 44.3 miljoner kronor av de 69.5 miljoner, som vi uppskattat de sammanlagda driftskostnaderna till. Detta be- lopp ligger som synes mycket nära de 43,3 miljoner kronor, som en tillämpning av skolkommissionens förslag skulle resultera i. Det bör framhållas, att vårt förslag genom sin större enkelhet blir billigare att administrera.
En del av de avdelningar, som finns redan nu, drivs av enskilda skolor med statsbidrag enligt andra grunder än de kommunala. Det som här sagts berör enskilda yrkesskolor endast i den mån de har statsbidrag efter samma grunder som kommunala yrkesskolor. För andra enskilda skolor fastställs bidraget i varje särskilt fall av Kungl. Maj:t. Så bör ske även i fortsättningen.
Statsbidrag till deltidskurser vid lokala och centrala yrkesskolor
Även för deltidsundervisningen bör man kunna åstadkomma ett enklare bidrags— system än det nu gällande genom att slå samman materielbidraget och bidraget till lärarlöner till ett enda bidragsbelopp.
Vi har räknat ut genomsnittskostnaden per undervisningstimme dels vid sko— lor med blandad deltidsundervisning, d. v. s. undervisning enbart i deltidskurser inom de tre näringsgrenarna industri och hantverk, handel samt husligt arbete (25 skolor slumpmässigt valda), dels vid skolor med deltidsundervisning enbart inom handel (endast 5 skolor nu tillgängliga) respektive enbart inom husligt ar— bete. (24 skolor slumpmässigt valda). Deltidsundervisning enbart inom industri och hantverk förekommer endast vid en enda skola, varför den kostnad, som kan beräknas för sådan undervisning, inte är mycket att bygga på.
Vid de 25 skolor med blandad deltidsundervisning, som vi granskat, uppgår genomsnittskostnaden per undervisningstimme (61 114 tim.) till 14 kronor. Va- riationer förekommer mellan 6 och 22 kronor men vid 19 av de 25 skolorna ligger kostnaden mellan 11 och 17 kronor per timme.
Vid de 24 skolor med deltidsundervisning enbart inom husligt arbete, som vi granskat, uppgår kostnaden per undervisningstimme till i genomsnitt 12 kronor. Kostnaden varierar mellan 6 och 19 kronor men vid 18 skolor ligger den mellan 10 och 14 kronor.
Vid de 5 skolor med enbart handelsundervisning i deltidskurser, där vi kunnat räkna fram en genomsnittskostnad, stannar den vid 13 kronor per undervis- ningstimme med variationer från 8 till 17 kronor per timme.
Som synes ligger genomsnittskostnaden per undervisningstimme vid skolor med enbart handels- respektive enbart huslig undervisning lägre än genomsnitts- kostnaden per undervisningstimme vid skolor med blandad deltidsundervisning. Härav får man dock inte dra den slutsatsen, att deltidsundervisning för industri och hantverk skulle ställa sig avsevärt dyrare än sådan undervisning för de båda andra näringsgrenarna. Snarare torde skillnaden bero på att skolor med enbart deltidsundervisning inom en näringsgren är små skolor med låga lärarlöner och obetydliga kostnader för lokaler och administration, kostnader som är inte bara absolut utan i regel också relativt dyrare vid större skolor, beroende på den vid större skolor i allmänhet högre standarden.
Deltidsundervisningen ställer sig — som framgår av våra driftskostnadsbe— räkningar — i regel genomsnittligt billigare än heltidsundervisningen. Endast beträffande kurser i husligt arbete tycks kostnaden per timme bli ungefär den— samma, d. v. s. i regel 12—15 kronor per undervisningstimme, oavsett om under- visningen ges i heltids- eller deltidskurser. Det torde bero på att kraven på lokaler och undervisningsmateriel är desamma för heltids- och för deltidskurser på det husliga området. Beträffande de oftast teoretiska eller i varje fall spe- cialiserade deltidskurserna för industri och hantverk och för handel gäller, att
de -— på vissa undantag när — blir billigare per timme än heltidskurser för dessa näringsgrenar. Den lägre genomsnittskostnaden per timme torde bero bland annat på att undervisningen i dessa kurser i flertalet fall bestrides av lä- rare med begränsad kompetens samt på de mindre kraven på lokaler och under- visningsmateriel. Dessutom är administrationskostnaderna i regel lägre för del- tidskurser än för heltidskurser, som ju oftast kräver heltidsanställd rektor och därmed också särskilda expeditionslokaler, biträdespersonal etc.
Några större skillnader i genomsnittskostnaden per undervisningstimme för deltidskurser inom de olika näringsgrenarna har vi inte kunnat finna. Vi före- slår därför ett enhetligt statsbidragsbelopp om 8 kronor per undervisningstimme för sådan undervisning, utgörande 57 procent på den av oss framräknade genom- snittskostnaden. Då undervisning bestrides av ämneslärare med minst adjunkts- eller därmed jämförlig kompetens, bör statsbidraget efter yrkesöverstyrelsens be- stämmande kunna utgå med 12 kronor per undervisningstimme, förutsatt att de övriga kostnaderna för kursen är sådana, att det högre bidragsbeloppet är mo- tiverat. Även i vissa andra fall, t. ex. ifråga om svetskurser och kurser med mycket laborationer eller andra kurser med särskilt dryga materielkostnader, bör det högre bidragsbeloppet kunna utgå. Om kostnaderna i något fall skulle bli mycket låga — beroende på t. ex. ej fullt kvalificerade lärare, låg lokalhyra eller dylikt —— skall yrkesöverstyrelsen liksom ifråga om heltidsundervisningen ha rätt att fastställa ett lägre statsbidragsbelopp än 8 kronor per undervisnings- timme.
Höjning eller sänkning av de statsbidragsbelopp, som vi föreslagit för deltids- undervisningen, skall ske samtidigt med ändringar i statsbidraget till heltidsun- dervisningen och skall stå i relation till dessa. Kungl. Maj:t skall således, sam- tidigt med att normalkostnaderna (och därmed statsbidragsbeloppen) för hel- tidskurserna fastställes, göra de justeringar i statsbidraget till deltidskurser, som kan föranledas av ändringar i kostnadsläget.
Beträffande statsbidrag till föreläsningar föreslår vi i nära anslutning till skol- kommissionens förslag, att statsbidrag utgår med 75 procent av kostnaderna, dock högst 30 kronor per föreläsning, då föreläsaren inte uppbär rese- och traktamentsersättning, och 60 kronor per föreläsning, då föreläsaren uppbär sådan ersättning.
Statsbidrag till riksskolor
En riksskola kan vara helt statlig. För närvarande finns endast en helstatlig skola av denna typ, nämligen högre konstindustriella skolan och konstindustriella dagskolan vid konstfackskolan i Stockholm. I regel har skolor eller yrkesavdel- ningar av riksskolkaraktär efter Kungl. lNIaj:ts bestämmande statsbidrag efter gynnsammare grunder än kommunala yrkesskolor, t. ex. vid kvarnskolan i Ma- riestad, där statsbidrag till lärarlöner utgår med 8.63 kronor per timme.
Många gånger torde det vara en fördel, om även riksskolorna har annan hu- vudman än staten. Men staten bör givetvis betala huvudparten av kostnaderna för sådana skolor. Bidraget till riksskolor, som har annan huvudman än staten, bör kunna utgå med en viss procent på den av yrkesöverstyrelsen för respektive skola godkända kostnaden. Vi föreslår statsbidrag med 80 procent oavsett vilken näringsgren undervisningen avser.
Ifråga om riksskolorna frångår vi således det system för driftsbidrag, som vi föreslagit för yrkesskolväsendet i övrigt. Vi har ansett det motiverat med hän— syn till att riksskolorna —— eller avdelningar av riksskolkaraktär —- är så få och kostnaderna mycket varierande beroende på skolans eller avdelningens karaktär. Det skulle således knappast vara möjligt att genomgående tillämpa en enhetlig normalkostnad. Vi har därför menat, att en prövning av kostnaderna för varje skola vore ett smidigare tillvägagångssätt. Det blir givetvis Kungl. Maj:ts sak att avgöra i vilka fall statsbidrag skall utgå efter riksskolgrunder.
Statsbidrag till företagsskolor
lXIan skiljer för närvarande i statsbidragshänseende inte bara på centrala och kommunala skolor utan också på vanliga kommunala verkstadsskolor och in- byggda verkstadsskolor (företagsskolor). Även Vissa enskilda yrkesskolor kan betraktas som inbyggda företagsskolor.
Till de inbyggda verkstadsskolorna utgår statsbidrag endast till lärarlöner. Övriga kostnader i en inbyggd skola kan bli ytterst varierande. Som regel torde man dock kunna utgå från att materielkostnader och kostnader för lokaler till mycket stor del kan skrivas på företagets driftskonto, då man ju har alla möj— ligheter att efter en relativt kort övningsperiod låta eleverna utföra produktiva arbetsuppgifter. Det förefaller därför knappast rimligt att tänka sig ett lika högt statsbidrag till inbyggda företagsskolor som till lokala och centrala yrkesskolor.
Det torde emellertid ligga i det allmännas intresse att stimulera inrättandet av inbyggda företagsskolor. Ur pedagogisk synpunkt erbjuder sådana skolor en del fördelar genom den direkta kontakten med produktivt arbete. Ur ekonomisk synpunkt är de likaså fördelaktiga, därigenom att skolans arbete kan utnyttjas i företagets produktion, varigenom såväl anläggnings— som driftskostnader kan bli låga ifråga om den del, som belöper sig på den egentliga undervisningen. Det synes oss därför befogat att ge ett generösare bidrag än hittills även till inbygg— da företagsskolor.
Vi anser det lämpligt att fasthålla vid den nuvarande principen, att statsbidrag till företagsskola skall utgå endast till lärarlöner. De bidragsbelopp, som vi föreslagit till lokala och centrala yrkesskolor, omfattar ingen enhetlig bidrags- procent till lärarlöner — bidraget blir förhållandevis högre till löner åt lärare i industri- och hantverksavdelningar än i andra heltidsavdelningar, beroende på att lönerna utgör en mindre del av kostnaderna för industri- och hantverkskurser
än för handels- eller husliga kurser. Inte heller till löner vid inbyggda företags- skolor anser vi det möjligt att föreslå någon enhetlig bidragsprocent, så mycket mera som lönerna torde vara olika i olika företag.
Om antalet undervisningstimmar vid en inbyggd verkstadsskola antas uppgå till ungefär 1 900 per avdelning och år (häri ingår då ingen teoretisk undervis— ning) blir statsbidraget efter nuvarande bidragsgrunder cirka. 11 000 kronor per avdelning. Detta belopp bör höjas, men man bör dock i huvudsak hålla sig till egentliga lärarlönekostnader. Statsbidraget till inbyggda skolor för industri och hantverk kan då sättas till 15 000 kronor per avdelning, om företaget svarar för såväl praktisk som teoretisk undervisning, och 12 000 kronor per avdelning, om företaget endast ger den praktiska undervisningen.
Inbyggda skolor för handel har hittills inte inrättats. Om man utgår från att statsbidraget även till eventuella sådana skolor främst går till lärarlöner, borde bidraget sättas något högre än för industri och hantverk. Statsbidraget till loka- la och centrala heltidsavdelningar för handel skall enligt vårt förslag utgå med 18000 kronor. Inbyggda handelsskolor torde emellertid ställa sig billigare än vanliga handelsskolor. Dels blir lokalkostnaden lägre dels har man i regel tillgång till lärare inom företaget. Det synes därför befogat att tillämpa en lägre bi— dragssats för inbyggda skolor än för lokala och centrala skolor. Vi föreslår sam— ma bidragsbelopp till inbyggda skolor för handel som till sådana skolor för industri och hantverk, d. v. s. 15 000 respektive 12000 kronor per avdelning.
Om inbyggda skolor för husligt arbete skulle komma att inrättas t. ex. på större sjukhus, hotell och restauranger, torde statsbidraget till sådana skolor böra utgå med ett något lägre belopp än till övriga inbyggda skolor. Vi har föreslagit ett procentuellt lägre statsbidrag till heltidskurser i husligt arbete än till både handelskurser och industri- och hantverkskurser. Enligt vårt förslag skall hus— liga avdelningar vid yrkesskolorna få statsbidrag med 13000 kronor. För in- byggda skolor för husligt arbete bör bidraget liksom ifråga om industri- och hantverks- samt handelskurser vara något lägre än till lokala och centrala skolor. Vi föreslår 11 000 kronor, om företaget svarar för hela utbildningen, och 9 000 kronor, om kompletterande undervisning ges i lokal eller central yrkesskola.
Statsbidrag till driften av inbyggda företagsskolor bör således kunna utgå lik- formigt för industri och hantverk och handel med 15 000 kronor per år och av— delning, när företaget svarar för både praktisk och teoretisk undervisning, och 12 000 kronor per år och avdelning, när den kompletterande teoretiska undervis- ningen förläggs till lokal eller central yrkesskola. Till inbyggda skolor för husligt arbete bör motsvarande bidrag vara 11 000 kronor respektive 9 000 kronor. För 9 y-avdelningar kan bidragsbeloppet halveras, då endast en avdelning inrättas och företaget svarar endast för den praktiska undervisningen, men utgå i sin helhet, då företagsskolan har två 9 y—avdelningar.
Ändringar i bidragsbeloppen bör företas samtidigt med och stå i relation till ändringar i bidragsbeloppen till heltidskurser vid lokala och centrala yrkesskolor.
Statsbidrag till lärlingsutbildning hos hantverksmästare
För närvarande kan statsbidrag till hantverksmästare, som åtar sig lärlingsut- bildning, utgå med 900 kronor per lärling, utbetalade med 400 kronor första, 200 kronor andra och 300 kronor efter sista utbildningsåret. Med detta bidrag följer ingen skyldighet för mästaren att tillse, att lärlingen deltar i kompletterande undervisning vid yrkesskola.
Samtidigt med att bidraget höjdes från 400 kronor till 900 kronor började man avveckla utbildningsformen decentraliserad verkstadsskola, enligt vilken 20 öre per undervisningstimme, d. v. s. 400 kronor per år, utgick i lärarlön till mästare. som åtog sig att på uppdrag av kommunal yrkesskola i egen verkstad utbilda en eller flera lärlingar. Lärlingarna var då skyldiga att delta i den teoretiska undervisningen vid yrkesskolan.
Det har visat sig, att samverkan mellan mästare, som får lärlingsbidrag, och kommunal yrkesskola mera sällan förekommer. Vi finner inte den nuvarande ord- ningen tillfredsställande utan anser, att man bör utforma statsbidraget så, att lärlingen såvitt möjligt får både praktisk och teoretisk yrkesundervisning. Lär— lingsutbildningen hos hantverksmästare bör således i princip anordnas på samma sätt som utbildningen i inbyggda företagsskolor. Det statsbidrag, som mästaren erhåller, bör då utgöra lön till lärare för den praktiska delen av utbildningen — den teoretiska måste givetvis meddelas av yrkesskola. Vi har föreslagit, att stats— bidrag till inbyggda företagsskolor för industri- och hantverksyrken skall utgå med 15 000 kronor per år och avdelning, om företaget meddelar både praktisk och teoretisk undervisning, och 12 000 kronor, om företaget meddelar endast den praktiska undervisningen.
Lärlingsbidrag till mästare gäller i de flesta fall en eller ett par lärlingar per mästare. Det lägre bidraget, 12 000 kronor per år och avdelning i en inbyggd skola, innebär i genomsnitt 800 kronor per lärling. En eller ett par lärlingar är förhållandevis betydligt dyrare för företagaren att utbilda än varje lärling i ett företag, som har så många lärlingar, att de kan sammanföras till en hel avdelning och således bilda en inbyggd skola. För att mästaren skall få en ersättning, som kan jämföras med den som utgår till löner vid inbyggda företagsskolor, bör han således uppbära minst 1 000 kronor per år.
Lärlingen är dyrast för mästaren under de första åren. Men även under det tredje året medför han vissa kostnader, framför allt därigenom att han bör sät— tas till ur utbildningssynpunkt lämpliga arbetsuppgifter och inte får användas alltför mycket till för mästaren ekonomiskt fördelaktiga specialuppgifter.
Vi föreslår, att lärlingsbidraget till mästare höjes till 2 500 kronor, som skall utbetalas med 1 200 kronor det första året, 800 kronor det andra året och 500 kronor efter avslutad utbildning.
Som villkor för att lärlingsbidrag med 2 500 kronor skall kunna utgå, skall gälla, att lärlingen genom mästarens försorg beredes tillfälle att delta i komplet—
terande undervisning i yrkeskurs vid yrkesskola under betald arbetstid, allt efter den för yrket gällande undervisningsplanen lägst 4, högst 6 timmar per vecka eller sammanlagt lägst 240, högst 360 timmar under de två första åren samt lägst 2, högst 4 timmar per vecka eller sammanlagt lägst 60, högst 120 timmar under det tredje året. Under hela utbildningstiden skall den samman- lagda ledigheten uppgå till lägst 320, högst 480 timmar. Om undervisningen är förlagd helt eller delvis till kvällarna, skall lärlingen beredas kompensations— ledighet utan löneavdrag.
Om tillfälle till lämplig kompletterande yrkeskurs inte finns på orten, skall lärlingen i stället beredas ledighet utan löneavdrag för att delta i motsvarande kurs vid hantverksskola lägst 40, högst 60 arbetsdagar under loppet av de tre första utbildningsåren. Undervisningen vid hantverksskola bör, som framgår av kapitel 15, delas upp på två kurser om vardera en till två månader. Den första kursen bör genomgås mot slutet av det första utbildningsåret och den andra kursen senast under det tredje utbildningsåret. För att de mästare, som inte kan skicka sina lärlingar i skola i hemorten, inte skall bli ekonomiskt lidande, bör lönen under ledigheten dock inte utgå med högre belopp än som gäller för andra årets lärling, även om lärlingen bevistar sin andra kurs vid hantverksskola under det tredje utbildningsåret.
Om ingen av de nu nämnda möjligheterna — lokal yrkesskola eller hantverks- skola —— står till buds, skall lärlingsbidrag med 2 500 kronor i vissa fall ändå kunna utgå, nämligen om lärlingen med bistånd av mästaren eller på annat sätt genom mästarens försorg kan inhämta den yrkesteoretiska kursen per korrespon- dens. Eventuellt kan korrespondenskursen inhämtas genom kombinerad under- visning anordnad av yrkesskola. Även i detta fall skall lärlingen beredas ledighet i samma omfattning som ovan för att inhämta de teoretiska kunskaperna. Om mästaren själv är handledare vid korrespondensundervisningen, skall han dock inte ha skyldighet att lämna mer än sammanlagt högst 240 timmars ledighet under de tre första utbildningsåren.
I och med att en mästare beviljas lärlingsbidrag med 2 500 kronor, blir han enligt vårt förslag ansvarig för att lärlingen får till yrket hörande såväl praktisk som teoretisk undervisning. Det bidragsbelopp, som skall utbetalas för varje år, skall kunna utgå först då lärlingen genomgått den teoretiska kursen vid yr- kesskola eller hantverksskola eller per korrespondens.
I de fall, då lärlingen inte kan beredas tillfälle till kompletterande skolun— Visning vare sig i yrkesskola, central hantverksskola eller genom korrespondens- studier, skall tills vidare under en övergångstid det nuvarande lärlingsbidraget om 900 kronor kunna utgå. Denna bidragsform bör dock avvecklas, allteftersom hantverksskolor inrätta-s. Till företagare i yrke för Vilket hantverksskola finns skall således endast det *högre bidraget om 2 500 kronor kunna utgå och lärlingen därmed tillförsäkras en så allsidig utbildning som möjligt. (Förslag beträffande antalet nya lärlingsbidrag per år framläggs i kapitel '7, sid. 90.)
Studiebidrag för lärlingsutbildning utom hemorten. Yrkesöverstyrelsen har vid flera tillfällen, senast i augusti 1951, föreslagit, att stipendier skulle inrättas för lärlingar, som får utbildning hos mästare utom hemorten.
Behovsprövat stipendium bör enligt vår uppfattning i princip inte utgå till avlönade arbetstagare med heltidsanställning. Däremot borde det icke behovs- prövade studiebidraget om 30 (i vissa fall högst 50) kronor per månad kunna komma ifråga under det första utbildningsåret. Vi finner det rimligt, att kon- traktsbunden lärling, som får sin utbildning hos mästare, ifråga om rätt till stu— diebidrag jämställes med ungdomar i yrkesskolor och allmänbildande skolor. Med hänsyn till att lärlingslönen i allmänhet redan under det andra utbildnings- året ökar rätt avsevärt, bör studiebidraget begränsas till att utgå endast under det första året av lärlingstiden. Som villkor för att studiebidrag skall kunna utgå, skall gälla dels att lärlingskontrakt upprättas, dels att möjlighet inte finns i lärlingens hemort att få avsedd utbildning.
I regel torde den högre bidragssumman, 50 kronor per månad, komma ifråga, då lärlingar hos hantverksmästare knappast torde ha tillgång till inackordering i elevhem.
Statsbidrag till undervisnings- och administrationslokaler samt till första
uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel
Skolkommissionen berörde i sitt statsbidragsbetänkande även frågan om stats- bidrag till lokaler för yrkesskolväsendet. Rent principiellt uttalade kommissio— nen, att statsbidrag till sådana byggnader borde utgå efter samma grunder som till byggnader för folkskolväsendet.
Frågan om statsbidrag till byggnader för folkskola och enhetsskola utredes för närvarande av 1951 års skolbidragssakkunniga. Man har enligt uppgift ännu inte uppdragit några riktlinjer för dessa bidrag (april 1954).
Vi ansluter oss helt till skolkommissionens uttalande, att statsbidrag till bygg- nader för yrkesskolväsendet bör utgå efter samma grunder som till folkskolväsen- det. Bidraget bör utgå likformigt för lokala och centrala yrkesskolor samt riks- skolor, som drivs av kommun, landsting eller enskild huvudman. Några närmare förslag beträffande bidragsgrunderna anser vi oss med hänsyn till det ovan an— förda inte ha anledning att framlägga. Ifråga om enskilda kommuner och lands— ting som huvudmän, kan det nuvarande folkskolsystemet tillämpas utan svårig- heter. Om en riksskola har enskild huvudman eller en lokal eller central skola eller riksskola har två eller flera kommuner som huvudman bör bidraget däremot fastställas av Kungl. Maj:t eller efter Kungl. Maj:ts bemyndigande av yrkes— överstyrelsen. Då det får anses vara betydelsefullt, att statsbidrag till yrkesskol- byggnader kan utgå, så snart principbeslut fattats om en utbyggnad av yrkes- skolornas heltidsundervisning efter av oss föreslagna linjer, bör statsbidrag till
yrkesskolbyggnader tills vidare utgå efter nu gällande grunder för bidrag till byggnader för folkskolväsendet. När en omläggning av dessa grunder sker, bör omläggningen även gälla yrkesskolbyggnaderna.
Beträffande statsbidrag till inventarier i undervisnings- och administrations- lokaler i yrkesskolorna bör likaså samma bidragsgrunder gälla som vid folkskol— väsendet.
Det är angeläget att såväl huvudmännen som tillsynsmyndigheten vid upp- förandet av skolbyggnader eftersträvar en så ändamålsenlig utformning som möjligt samtidigt som kostnaderna i möjligaste mån hålls nere. Tillsynsmyndig- heten bör i detta avseende kunna ge huvudmännen värdefull hjälp.
Beträffande statsbidrag till första uppsättningen stadigvarande undervisnings- materiel ansluter vi oss till skolkommissionens ovannämnda förslag, som innebär, att detta bidrag skall utgå med 75 procent av de godkända kostnaderna. Samma statsbidrag bör utgå vid nyanskaffning av stadigvarande undervisningsmateriel, då nyanskaffningen föranleds av en omläggning eller utvidgning av undervis- ningen i en avdelning. Däremot skall nyanskaffning och komplettering, föranledd av förslitning, rymmas i driftsbidraget. (Se ovan sid. 245.) Vi anser, att samma bidragsprocent bör utgå till såväl lokala och centrala yrkesskolor som statsunder— stödda riksskolor. Detta innebär, att de centrala yrkesskolorna får ett något lägre statsbidrag till första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel än nu (75 procent mot för närvarande 90 procent). Ifråga om den stadigvarande under- visningsmaterielen anser vi det inte lämpligt att utgå från en normalkostnad, då kostnaderna för sådan materiel är ytterst varierande för olika avdelningar. Dessutom måste denna materiel anpassas efter den speciella inriktning man kan vilja ge undervisningen på olika orter. Det bör observeras, att kostnaderna för komplettering samt för underhåll och förbrukning av undervisningmateriel in- räknats i normalkostnaden för driften av en yrkesavdelning. Statsbidrag till denna materielpost ingår således i driftsbidraget.
Som synes innebär vårt förslag en viss sänkning av investeringsbidragen till centrala yrkesskolor. Totalt sett kommer ett genomförande av våra bidragsgrun- der emellertid att medföra så väsentligt förbättrade statsbidrag till yrkesunder- visningen, även till centrala verkstadsskolor, att vi anser, att denna sänkning inte behöver få några allvarliga följder för utbyggnaden av yrkesskolväsendet.
Till lokaler och undervisningsmateriel för inbyggda företagsskolor bör inte utgå något statsbidrag.
Statsbidrag till elevhem
En granskning av kostnaderna för de elevhem, som hittills inrättats vid cen— trala verkstadsskolor, visar, att dessa kostnader är ytterst varierande både med hänsyn till lokala förhållanden och med hänsyn till elevhemmets storlek. Givet- vis förekommer stora standardskillnader mellan de olika elevhemmen. En del
äldre elevhem måste nog sägas vara alltför torftigt inredda, under det att ett eller annat av de nyaste uppvisar en särskilt hög standard.
Den genomsnittskostnad, som våra beräkningar lett fram till, är efter nuva— rande penningvärde drygt 13 000 kronor per elevplats varav drygt 1 500 kronor för inredning och inventarier och återstoden för rena byggnadskostnader (bil. 5b).
Hittills har statsbidraget till elevhem vid centrala verkstadsskolor utgått med 50 procent på de godkända kostnaderna. De alltefter lokala förhållanden synner- ligen varierande byggnadskostnaderna synes vara ett starkt skäl för ett bibe— hållande av det nuvarande bidragssystemet med en viss procent på de i varje särskilt fall godkända kostnaderna. Skolans huvudman bör emellertid enligt vår uppfattning ha möjlighet att själv bestämma standard och utformning ifråga om elevhemmet —— givetvis utöver en viss absolut minimistandard. Vi utgår därvid från att tillfredsställande utrymmen bör finnas för studier och fritidssysselsätt- ning samt att lämpligt antal elever förläggs i varje sovrum. Med hänsyn till önskvärdheten av såväl lokal självbestämmanderätt som enklast möjliga stats— bidragsgrunder föreslår vi därför, att statsbidraget till elevhem utgår med 6 500 kronor per elevplats, dock högst 50 procent på de verkliga kostnaderna. Till elevhem vid riksskolor skall Kungl. Maj:t efter särskild prövning kunna medge högre statsbidrag.
Sammanfattning
Inledningsvis konstaterar vi, att det nuvarande statsbidragssystemet i huvudsak är uppbyggt med tanke på undervisningen i deltidskurser och inte tillräckligt tar hänsyn till heltidskurserna. Vi framhåller också, att det skulle ha varit önsk— värt att kunna anpassa statsbidraget till yrkesskolorna helt efter de grunder, som gäller för andra jämförliga skolor, t. ex. högre kommunala skolor. Vi hem— ställer, att Kungl. Maj:t snarast måtte uppdra åt särskilda sakkunniga att ut— arbeta ett avlöningsreglemente för lärare inom yrkesskolväsendet. För närva- rande är det inte möjligt att använda samma bidragssystem vid yrkesskolorna som vid de högre kommunala skolorna och andra jämförliga skolor. Man kan dock även på andra vägar uppnå likvärdighet mellan yrkesskolorna och de nyss— nämnda skolorna i statsbidragshänseende. I avsaknad av ett avlöningsregle— mente har vi vid beräkningen av driftsbidraget till yrkesundervisningen utgått från vissa normallönegrader, nämligen lönegraderna 20 och 22 för lärare i yrkes— arbete och andra praktiska ämnen samt lönegraderna 23, 27 och 29 för ämnes— lärare.
Vi skiljer i statsbidragshänseende beträffande bidrag till driften av skolorna mellan heltidskurser och deltidskurser.
Statsbidrag till driften av heltidskurser vid lokala och centrala skolor föreslås utgå enligt nedanstående grunder, vilka innebär en omarbetning av det av skol- kommissionen i SOU 1954: 44: föreslagna systemet med visst bidrag per avdel- ning.
Vårt förslag innebär, att statsbidrag skall utgå med en viss procent på en för varje näringsgren beräknad genomsnittlig normalkostnad per avdelning. På nor- malkostnaden -— per avdelning 40 000 kronor för industri och hantverk (prak— tisk-teoretisk undervisning av typ verkstadsskola), 30 000 kronor för handel samt för industri— och hantverkskurser med övervägande eller helt teoretisk under— visning, 25000 kronor för husligt arbete — föreslås statsbidrag utgå med 70 procent till praktisk—teoretiska industri- och hantverkskurser, 60 procent till handelskurser och teoretiska industri- och hantverkskurser samt 52 procent till kurser i husligt arbete, varvid huvudmannens kostnader med nuvarande kost- nadsläge kommer att uppgå till cirka 12 000 kronor per avdelning oavsett nä- ringsgren. De av oss föreslagna statsbidragsbeloppen blir då med utgångspunkt från den efter nuvarande kostnadsläge beräknade normalkostnaden 28 000 kro- nor per år och avdelning till verkstadsskolor, 18 000 kronor per år och avdelning till handelskurser och därmed jämförliga kurser (i vissa fall dock 20 000 kronor) samt 13 000 kronor per år och avdelning till kurser i husligt arbete. Högre bidrag skall kunna utgå, då allmänbildande undervisning av samma slag som i 9y anordnas. Till terminskurser och Specialkurser fastställes bidraget genom reduk- tion av normalkostnaden i förhållande till kurslängden. Samma förfaringssätt torde kunna tillämpas ifråga om de centrala hantverkskurserna, varvid normal- kostnaden för teoretiska industri— och verkstadskurser bör vara utgångspunkt. Om kostnaderna för en avdelning av något skäl, såsom inte fullt kvalificerade lärare, låga lokalkostnader eller dylikt, skulle komma att mera väsentligt un- derstiga normalkostnaden, skall yrkesöverstyrelsen kunna bestämma ett lägre statsbidrag. Procentsatserna — men ej bidragsbeloppen — föreslås ingå i stats- bidragskungörelsen. Kungl. Maj:t skall varje år fastställa den normalkostnad på vilken statsbidraget skall beräknas. På så sätt uppnår man, att bidragsbe— loppen utan författningsändring kan höjas eller sänkas vid förändringar i kost— nadsläget. För enskilda yrkesskolor, som inte har statsbidrag enligt samma grunder som andra lokala och centrala yrkesskolor, skall statsbidraget även i fortsättningen fastställas av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall. — Statens kost— nader för heltidsundervisningen efter genom-förd utbyggnad blir enligt vårt förslag ungefär desamma som de skulle bli vid en tillämpning av skolkommis- sionens förslag, d. v. 5. med nuvarande kostnadsläge, i runt tal 44 miljoner kronor per år.
Till deltidskurser föreslås statsbidrag utgå med 8 kronor per undervisnings— timme. I vissa fall, då kostnaderna på grund av lärarlön, materiel eller dylikt blir särskilt höga, skall statsbidrag efter yrkesöverstyrelsens bestämmande kun—
na utgå med 12 kronor per undervisningstimme. Även ifråga om deltidsundervis- ningen skall yrkesöverstyrelsen i vissa fall kunna bestämma ett lägre statsbi- dragsbelopp än 8 kronor per undervisningstimme. Kungl. Maj:t skall höja res— pektive sänka bidragsbeloppen vid sådana förändringar i kostnadsläget, som medför ändring i statsbidraget till heltidskurser.
Till föresläsningar föreslås statsbidrag utgå med 75 procent av de verkliga kostnaderna, dock högst 30 kronor per föreläsning, då rese- och traktaments- ersättning ej utgår, och 60 kronor per föreläsning, då sådan ersättning utgår.
Till heltidskurser vid riksskolor, som inte är statliga, bör driftsbidraget vara högre än motsvarande bidrag vid lokala och centrala skolor. Vi föreslår, att statsbidrag skall utgå med 80 procent på de av yrkesöverstyrelsen godkända kostnaderna för skolan respektive avdelningen oberoende av näringsgren.
Till inbyggda företagsskolor föreslås statsbidraget utgå med för industri- och hantverkskurser samt handelskurser 15 000 kronor, om företaget svarar för både praktisk och teoretisk undervisning, och 12000 kronor, om en kompletterande undervisning meddelas av lokal eller central yrkesskola. Motsvarande bidrags— belopp för husligt arbete bör vara 11 000 kronor respektive 9 000 kronor. Även dessa belopp skall ändras av Kungl. Maj :t i samband med ändringar i stats- bidraget till heltidskurser.
Lärlingsbidrag till mästare föreslås utgå med 2 500 kronor, utbetalade med 1 200 kronor efter första året, 800 kronor efter andra året och 500 kronor efter utbild— ningstidens slut. Som villkor för bidraget skall gälla, att lärlingen genom mästa— rens försorg beredes tillfälle att inhämta erforderlig kompletterande yrkesteore— tisk undervisning antingen i lokal yrkesskola, central hantverksskola eller per korrespondens. Lärlingen skall därvid beviljas ledighet under betald arbetstid med lägst 320, högst 480 timmar eller lägst 40, högst 60 arbetsdagar under de tre första utbildningsåren sammanlagt. Om teoriundervisningen sker per korre- spondens under mästarens egen handledning, bör den betalda ledigheten dock uppgå till högst 240 timmar sammanlagt under de tre första utbildningsåren.
Studiebidrag för lärlingsutbildning hos mästare utanför hemorten bör utan be- hovsprövning kunna utgå med 50 kronor per månad (30 kronor, om lärlingen kan få inackordering i elevhem) under det första utbildningsåret, under förut- sättning att lärlingen är kontraktsbunden och inte kan få önskad utbildning i hemorten.
Statsbidrag till undervisnings— och administrationslokaler för yrkesundervis- ningen samt till inredning och inventarier isådana lokaler, bör-utgå efter samma grunder, som gäller för sådana bidrag till folkskolväsendet. Vid en eventuell om— läggning aV dessa grunder bör omläggningen gälla även yrkesskolväsendet.
Statsbidrag till första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel bör i enlighet med skolkommissionens förslag utgå med 75 procent av de godkända kostnaderna till såväl lokala och centrala yrkesskolor som riksskolor. Samma bidrag bör utgå vid nyanskaffning av undervisningsmateriel, då nyanskaffning-
en föranleds av en utvidgning eller omläggning av undervisningen. (Däremot ingår komplettering och nyanskaffning, som föranleds av förslitning, i de ovan- nämnda