SOU 1954:11
Yrkesutbildningen
N 4-0 ('?
nå (-
_ CDL"
&( *. IGT?»
National Library of Sweden
Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013
STATENS OFFENTLICA UTREDNINGAR 1954:11
Ecklesiastikdepartementet
BETÄNKANDE AV
1952. ÅRS YRKESUTBILDNINGSSAKKUNNIGA
YRKESUTBILDNINGEN _:
Stockholm 1954
Kronologisk
. Svensk nambok 1954. Statens Reproduktionsansteit. 224 !. Fl. . Musikliv iSverige. Betänkande med förslag till åtgärder
äs; ut; fräaje det svenska musiklivete utveckling. Idun. s. .
. Kollektivhu. Victor Petterson. 116 s., 20 !. pl. S. . Modemknpföreäkring m. m. Idun. 154 5. S. . Vården vid ungdomevårdsskoioma. Victor Petterson. 138 35. . Ärvdabalk.Norstedt. 257 s. Ju. . Nordisk pasirihet. Del III. Upphävande av all pesskon-
tå-oll vlild grnserna mellan de nordiska länderna. Gernandt. s. .
. Nordisk kutekt. Betänkande om utgivande ev en nordisk parlamentaiek tidskriftspubliketion. Gummesson. 14 !. Ju. . Betänkandt angående instanuordningen i vattenmål m. m. Gummeeem. 90 5. In. . Förslag tililng om sparbanker m. m. Victor Petterson. ! 330 5. F .
. Yrkesutbilcningen. Baggström. 467 l., 2 kartor. E.
Anm. Orn säskild tryckort ej angivas, är tryckerten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstiverna till det departement, nder vilket utredningen avgivits, t. ex. E. — ecklesiastikdepartementet, Jo. — jordbruksdapartementet.
Statens offentliga
förteckning
utredningar 1954
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINCAR 1954:11 Ecklesiastikdepartementet
YRKESUTBILDNINGEN
B ETÄN KAN DE AV
1952 ÅRS YRKESUTBILDNINCSSAKKUNNICA
IVAR HBGGSTBÖMS BOKTRYCKERI A. B. STOCKHOLM 1954
INNEHÅLLSFÖRTECKNINC
Skrivelse till Statsrådet och Chefen för Kungl. Ecklesiastikdepartementet . . 7
Kap. ]. Y rkesutbildningen och samhället .................................. 11
Inledning ................................................................ ll Området för yrkesutbildningssakkunnigas utredning .......................... 11 Behovet av yrkesutbildning ................................................ 12 Ungdomsskolan och yrkesutbildningen ....................................... 14 Den kommande yrkesskolan ................................................ 16 Yrkesutbildningens studieinnehåll och stadieproblemet ........................ 17 Programmet i korthet ..................................................... 18
Kap. 2. Y rkesutbildningens utveckling och nuvarande utformning i Sverige . 21
Indelning ................................................................ 21
& Den principiella grunden för yrkesutbildningen i Sverige ...................... 22 l Några viktigare utredningar och förslag om den skolmässiga yrkesutbildningens
' organisation .............................................................. 23
För och emot lärlingslagstiftning ............................................ 28 Yrkesutbildningens utveckling .............................................. 30
Kap. 3. Y rkesutbildningens geografiska spridning .......................... 37
Tabellmaterialet .......................................................... 37
A Hela yrkesundervisningen i förhållande till folkmängden ....................... 38
' Deltidsundervisningen ..................................................... 38
Heltidsundervisningen i förhållande till hela folkmängden ...................... 39 Heltidsundervisningcn uppdelad på näringsgrenar i förhållande till antalet syssel— satta inom respektive näringsgren ........................................... 40 Heltidsundervisningens koncentration till ett relativt fåtal orter ................ 41 Yrkesskolornas utformning på vissa orter .................................... 42 Samarbete mellan två eller flera kommuner om en yrkesskola .................. 44
Kap. 4. Yrkesutbildning i näringslivet ................................... 45
Begränsning av området ................................................... 45 Utbildningens omfattning .................................................. 47 Utbildningens art ......................................................... 55 Utbildningens organisation ................................................. 57 Sammanfattning .......................................................... 64
Kap. 5. Översikt av yrkesutbildningen i vissa länder ........................ 66
Principer för yrkesutbildningen ............................................. 66 Länder med lärlingslag ..................................................... 67
Andra länder ............................................................. 69 Staten och yrkesutbildningen ............................................... 71
Vägar till högre studier .................................................... 72 Kvantitativ utveckling .................................................... 72
Kap. 6. Lärlingslagsfrågan ................................................. 73
Sid. Kap. 7. Samarbetet mellan skola och arbetsliv ifråga om yrkesutbildningen . 79
Principer för samarbetet ................................................... 79 Anpassningen mellan utbildningen på arbetsplatsen och i skolan ................ 81 Industri .................................................................. 84 Hantverk ................................................................ 88 Handel .................................................................. 91 Husligt arbete ............................................................ 93 Sammanfattning .......................................................... 94 Kap. 8. Y rkesskolornas rekryteringsområden ............................... 96 Faktorer av betydelse för rekryteringen till yrkesskolorna ...................... 96 Deltidskurser ............................................................. 97 Heltidskurser ............................................................. 98 Sammanfattning .......................................................... 107 Kap. 9. Allmänna grunder för utbyggnaden av yrkesskoloma .............. 110 Inledning ................................................................ 110 Ungdomsårskullarnas och enhetsskolans inverkan på efterfrågan på skolmässig ut- bildning i heltidskurser .................................................... 112 Allmänna grunder för utbyggnaden ......................................... 113 Utbyggnaden av skolor för industri och hantverk ............................ 116 Utbyggnaden av skolor för handel .......................................... 122 Utbyggnaden av skolor för husligt arbete ................................... 124 Sammanfattning av utbyggnaden för de olika näringsgrenarna .................. 126 Kap. 10. Övergång från 9 y' och yrkesskolor till högre yrkesutbildning ...... 132 Inledning ................................................................ 132 De allmänbildande skolorna och yrkesutbildningen ............................ 132 Nuvarande förhållanden i Sverige ........................................... 134 Det framtida behovet av övergångsmöjligheter ............................... 136 Kompletteringsbehovet för 9y-eleverna ...................................... 136 Tillgodoseende av kompletteringsbehovet för 9y-eleverna ...................... 139 Sammanfattning .......................................................... 143 Kap. 11. Den kvinnliga ungdomens yrkesutbildning ........................ 145 Inledning ................................................................ 145 Verkställda utredningar .................................................... 146 Kvinnornas möjligheter till utbildning och arbete ............................ 147 Kvinnorna och yrkesutbildningen ........................................... 150 Utbildningen för husmödrar i enskilda hem .................................. 153 Utbildningen för husligt förvärvsarbete ...................................... 154 Den fortgående förändringen i kvinnornas inställning till utbildning och förvärvs- arbete ................................................................... 156 Sammanfattning av sakkunnigas synpunkter ................................. 157 Kap. 12. Läsårets längd och arbetsveckans omfattning ............. ' ........ 159 Nuvarande förhållanden ................................................... 159 Principer för sakkunnigas förslag ........................................... 159 Årskurser och terminskurser . .. .. .. .. . . . . . . . . . . . . . . ._ ........................ 160 Specialkurser ............................................................. 161 Stipendiemöjligheter ....................................................... 162 Arbetsveckan ............................................................. 162
Kap. 13. H elticlskursernas organisation .................................... 164 Heltidskurserna och enhetsskolan ........................................... 164 Kurser för industri och hantverk ............................................ 166 Handel .............. . ................................................... 168 Husligt arbete 111. m. ...................................................... 169 Elevantalet i heltidskurserna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ; ........................... 170 Sammanfattning ..........................................................
Kap. 14. Deltidsundervisningens organisation .............................. 174
Allmänna synpunkter ...................................................... 174 _ Olika slag av kurser ....................................................... 177 ,! Sammanfattning .......................................................... 178 Kap. 15. Kurser för 9 g och centrala hantverkskurser ....................... 180 Kurser för 9y ............................................................ 180 Sakkunnigas förslag till 9 y-kurscr ........................................... 186 Centrala hantverkskurser .................................................. 190 Sammanfattning .......................................................... 192
Kap. 16. Pedagogiska synpunkter på yrkesundervisningen och aktuella yrkes- pedagogiska frågor ...................................................... 194 Innehållet i yrkesundervisningen ............................................ 194 Utvecklingen av yrkesundervisningens metodik ............................... 196 Några synpunkter på inlärning ............................................. 197 . Utbildning på arbetsplats i icke skolmässig form .............................. 199 ' Skolmässig yrkesutbildning ................................................ 201 Växelutbildning ........................................................... 208 Yrkesanalys .............................................................. 21 1 Lärarutbildningen ......................................................... 212 Några yrkespedagogiska frågor ............................................. 215 Yrkespedagogiska förslag .................................................. 220 Kap. 17. Y rkesutbildningens ledning och administration .................... 221 Inledning ................................................................ 221 Lokal ledning ............................................................. 222 Regional ledning .......................................................... 224 Den centrala ledningen av yrkesutbildningens olika grenar ..................... 231 Yrkesutbildningssakkunnigas synpunkter ..................................... 233 . Enhetsskolans yrkeslinje och den centrala ledningen ........................... 236 ? Administration ........................................................... 238 5 Sammanfattning .......................................................... 240 , Kap. 18. Statsbidragsgrunder för yrkesundervisningen ...................... 244 Inledning ................................................................ 244 Statsbidrag till driften av heltidskurser vid lokala och centrala yrkesskolor ....... 246 , Statsbidrag till deltidskurser vid lokala och centrala yrkesskolor ................ 255 Statsbidrag till riksskolor .................................................. 256 Statsbidrag till företagsskolor .............................................. 257
Statsbidrag till lärlingsutbildning hos hantverksmästare ........................ 259
Sid. Statsbidrag till undervisnings- och administrationslokaler samt till första uppsätt- ningen stadigvarande undervisningsmateriel .................................. 261 Statsbidrag till elevhem .................................................... 262 Sammanfattning .......................................................... 263 Kap. 19. Kostnadsberäkningar ........................................... 267 Inledning ................................................................ 267 Underlag för beräkningarna ................................................ 267 Driftskostnader vid heltidsundervisningen .................................... 269 Driftskostnader vid deltidsundervisningen .................................... 271 Lärlingsbidrag till hantverksmästare ........................................ 272 Investeringskostnader ..................................................... 273 Total kostnadsökning för statsverket ........................................ 275 Sammanfattning .......................................................... 275 Kap. 20. Författningsförslag .............................................. 278 Yrkesskolstadgan ......................................................... 278 Statsbidragskungörelsen .................................................... 289 Kap. 21. Sammanfattande synpunkter och förslag .......................... 297 Allmänna synpunkter ...................................................... 297 Arbetsfördelningen mellan yrkesliv och skola ................................. 300 Yrkesskolornas kvantitativa utbyggnad ...................................... 302 Skolformer för olika rekryteringsområden .................................... 303 Arbetsår, termin, arbetsvecka, undervisning m. m. i heltidskurserna ............ 305 . Nya kurstyper i yrkesskolorna .............................................. 306 Den husliga heltidsundervisningcn ........................................... 307 Deltidsundervisningen ..................................................... 307 Stadieindelningen ......................................................... 308 Yrkespedagogiska frågor ................................................... 309 Yrkesutbildningens ledning ................................................ 309 Statsbidragsgrunder ...................................................... 310 Kostnadsberäknin gar ...................................................... 3 12 Hemställan ............................................................... 313 Bilagor 1. Terminologi ...................................................................... 315 2. Författningsförslag ................................................................ 319 3. Sammanställning av uppgifter ur årsredogörelser ..................................... 345 4. Redogörelser för yrkesutbildningen i åtta länder ..................................... 365 5 a. Beräkning av kostnader för inrättande av yrkesskolor ................................ 399 5 b. Beräkning av kostnader för uppförande av elevhem .................................. 408 5 c. Nonnalkostnadsberäkningar ........................................................ 410 6 a. Undervisningsplan för snickeriindustrin ............................................. 415 Gb. Undervisningsplan för klänningssömmerskor inom bomullskonfektion .................. 420 Go. Undervisningsplan för verkstadsindustrin ............................................ 425 7. Utbildningssystem (Carrard och TWI) .............................................. 434 8. Undersökning rörande utbildningsbehovet på landsbygden ............................ 453 9. Det siffermässiga underlaget till kartorna A och B ................................... 463
Till Statsrådet och Chefen för Kungl. Ecklesiastikdepartementet
Den 30 juni 1952 bemyndigade Kungl. Maj:t Herr Statsrådet att tillkalla högst tio sakkunniga för slutförande av 1946 års skolkommissions utredning rörande yrkesutbildningen. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade Herr Statsrådet samma dag ledamoten av riksdagens första kammare, kommunaldirektören Emil Erhard Näsström, fru Rosa Andersson, föreståndarinnan för Osby lant- hushållsskola Ester Katarina Arfwedson, direktören filosofie kandidaten Erik Johan Bengtson, direktören filosofie licentiaten Einar Ewald Forssell, organi— sationssekreteraren Hilding Gunnar Edvin Albert Färm, rektorn Martin Sixten Lindström, ledamoten av överstyrelsen för yrkesutbildning, direktören Gustaf Gerhard Nilsson och nuvarande ledamoten av riksdagens andra kammare, gods- ägaren Gustav Erik Nilsson samt uppdrog åt Näsström att såsom ordförande leda utredningsarbetet.
Samtidigt uppdrogs åt dåvarande byråchefen i överstyrelsen för yrkesutbild- ning Carl Gustaf Birger Arvas att tjänstgöra såsom sekreterare hos de sakkun— niga. och åt nuvarande konsulenten i skolöverstyrelsen, filosofie magistern Ida Britta Stenholm att tjänstgöra såsom biträdande sekreterare hos de sak- kunniga.
Dcn 15 november 1952 tillkallade Herr Statsrådet ledamoten av riksdagens andra kammare, folkskolläraren Oscar Johan Natanael Malmborg såsom ytter-
ligare sakkunnig.
De sakkunniga antog namnet 1952 års yrkesutbildningssakkunniga. För att såsom experter stå till sakkunnigas förfogande för överläggningar och samråd tillkallades den 12 december 1952 dels, räknat från och med den 1 augusti 1952, byråchefen i överstyrelsen för yrkesutbildning Karl Olof Josephson, dels ock, räknat från och med den 1 december 1952, rektorerna vid centrala verkstads- skolan i Karlskrona Carl Oscar Wilhelm Andersson, vid Stockholms stads yrkes- skolor för husligt arbete Inez Olivia Göransson, Vid Fredrika Bremer-förbundets
skola för kvinnlig yrkesutbildning Majken Inga-Britta Halling och vid Kristine- hamns praktiska skola Fritiof Martin Holmstrand.
I enlighet med vid olika tillfällen lämnade bemyndiganden respektive uppdrag har såsom experter med vissa avgränsande uppgifter deltagit i utredningsarbetet
vid upprättande av studieplaner med metodiska anvisningar för klass 9 y (ar- betet i huvudsak utfört inom skolkommissionens yrkesutbildningsdelegation men fullföljt av yrkesutbildningssakkunniga): överdirektören Karl—Axel Annell, byrå— chefen Olof Arne Arnegren, byråchefen Sven-Ingvar Sjöstedt, förste byråinspek- tören Bengt Stensiö, ]änsjägmästaren Ragnar Hjorth, jägmästaren Ulf Lillie- höök, överläraren Olle Ekberg, ingenjören Gunnar Windelhed, ingenjören Axel Bergenwald, rektorn Nils Eriksson, teckningsläraren Ivar Franke, teckningslära- ren Carin Holmer, yrkesläraren Olle Svensson, apotekaren Bertil Rönnmark, konsulenten Bertha Lundberg, ingenjören Elis Ternstedt, ingenjören Nils Carls- son, byråchefen Knut Ramstedt, rektorn Ivan Larsson, rektorn Gunnar Hedvall, handelsläraren Sven Nylin, maskinskrivningsläraren Gungerd Lemon, förestån- daren vid Stockholms stads yrkesskolors kurseri stenografi och maskinskrivning Elsa Askerberg, skolkökslärarinnan Märta von Krusenstjerna, byråchefen Ingrid Osvald-Jacobson, rektorn Inez Göransson, konsulenten Lisa Smedberg, rektorn Gustaf Juter, rektorn Ernst Sedström, lektorn Sven Nylinder;
vid utarbetande av undervisningsplaner för en ettårig utbildningsgång använd- bar som alternativ till klass 9 y och även vid frivillig utbildning efter genom— gången sju- eller åttaårig folkskola: civilingenjören Frithiof Ekstedt, ingenjören Olle Helling, ingenjören Gösta Holmberg och ingenjören Per Lindman;
för verkställande av vissa kostnadsberäkningar: byråsekreteraren Bror Lars- son; '
för viss statistisk utredning: byråchefen Tor J erneman och förste byråsekrete- raren Axel Spendrup;
vid utarbetande av författningstexter: förste byråsekreteraren Thorsten Sjö- berg.
Utformningen av de sakkunnigas förslag har väsentligen skett inom sex under- kommittéer, nämligen en organisationskommitté, fyra studieplanskommittéer och en stadgekommitté. I dessa kommittéer har såväl ledamöter i sakkunniga som experter och sekreterare medverkat. I onganisationskommittén, som haft i uppdrag att utarbeta flertalet av kapitlen i det nu överlämnade betänkandet, har sekreterararbetet utförts av biträdande sekreteraren.
$. (
| » '!
De sakkunniga har färdigställt studieplaner med metodiska anvisningar för framförallt den yrkesteoretiska undervisningen i klass 9 y, redovisade till Herr Statsrådet den 25 februari 1953, och avseende följande näringsgrenar och yrken.
Industri och hantverk: metallarbetare, instrumentmakare, bilmekaniker, bleck— och plåtslagare, värme- och sanitetsmontörer, smeder, elektriker, snickare, tapetserare, murare, målare, frisörer, klänningssömmerskor. Handel
Husligt arbete Jord- och skogsbruk Fiske och fraktfart (endast utkast).
Förut berörd—a undervisningsplaner för ett-årig utbildningsgång är som bilagor fogade till betänkandet.
Remissutlåtanden över följande utredningar och framställningar har avgivits av de sakkunniga:
den 25 januari 1952, överstyrelsens för yrkesutbildning framställningar om stipendier för lärlingsutbildning utom hemorten,
den 10 december 1952, arbetsmarknadsstyrelsens utredning och förslag an— gående yrkesutbildning för skogsarbetare,
den 21 maj 1953, framställning från överstyrelsen för yrkesutbildning angående pedagogiska dagar för lärare vid kommunala yrkesskolor,
den 21 maj 1953, framställning från svenska facklärarförbundet angående rätt för centrala verkstadsskolors och kommunala yrkesskolors lärare att delta i skol- styrelsernas sammanträden,
den 26 juni 1953, skolöverstyrelsens förslag till provisorisk reglering av löne- och anställningsförhållanden m. m. för vissa lärare i klass 9 y samt statsbidrag till lönekostnader,
den 28 november 1953, Skogsstyrelsens förslag till ordnande av den lägre skog- liga yrkesutbildningen,
den 20 januari 1954, överstyrelsens för yrkesutbildning i samråd med medicinal- styrelsen verkställda utredning angående utbildning av sysselsättnings- och ar- betsterapeuter.
Sakkunniga har den 14: augusti 1953 till Herr Statsrådet överlämnat förslag till provisoriska regler för ersättning till elever i 9 y under yrkespraktik i närings- livet.
För att beaktas vid fullgörandet av uppdraget har till de sakkunniga respek- tive 1946 års skolkommission överlämnats
den 28 juni 1950, underdånig framställning från Svenska yrkesskolföreningen med vissa synpunkter på anslagsbehov m. m. för yrkesundervisningen,
den 25 januari 1952, underdånig framställning från överstyrelsen för yrkes- utbildning om statsbidrag till hantverksskolor,
den 14 februari 1953, underdånig framställning från överstyrelsen för yrkes- utbildning rörande förslag från styrelsen för centrala verkstadsskolan i Eskilstuna angående tjänsteförening för ordinarie lärare.
De så överlämnade framställningarna har, såsom framgår av betänkandet, i vissa avseenden föranlett förslag från sakkunnigas sida. Remissakterna åter— ställes samtidigt härmed till ecklesiastikdepartementet.
De sakkunnigas arbete har främst inriktats på yrkesskolväs-endets upplägg— ning och utbyggnad. Som en grundprincip har uppställts en närmare anknyt- ning av yrkesskolornas undervisning till, å ena sidan, den allmänbildande sko- lan, å andra. sidan, yrkesutbildningen i näringslivet. I enlighet med de under— handsdirektiv, som på sin tid lämnades skolkommissionens yrkesutbildnings— delegation, har dock endast de grenar av yrkesutbildningen, som står under överstyrelsens för yrkesutbildning inseende, behandlats mera ingående, och av dem har, i fråga om pedagogiska spörsmål, industri—hantverk och husligt arbete
kunnat ges största utrymmet.
1.952 år yrkesutbildningssakkunniga, som härmed vördsamt överlämnar före- varande betänkande, anser sig därmed ha fullgjort sitt uppdrag. Stockholm den 29 april 1954.
EMIL NÄSSTRÖM
EINAR FORSSELL ROSA ANDERSSON ESTER ARFWEDSON ERIK BENGTSON HILDING FÄRM MARTIN S.LINDSTRÖM OSCAR MALMBORG GERHARD NILSSON GUSTAV NILSSON
/ Birger Arvas
KAPITEL 1
Yrkesutbildningen och samhället
Inledning
När man diskuterar betingelserna för yrkesutbildning, är det naturligt att utgå från förhållandena inom industri och hantverk. Det är den största närings— i' grenen och den, där de tekniska och sociala omvälvningarna under de senaste _ hundra åren först och mest påtagligt gjort sig gällande. Men mycket av det som [ hänt inom industrin och hantverket kan i stort sett sägas gälla också andra arbetsområden såsom jordbrukets olika grenar, det husliga arbetet, handeln och kontorsarbetet. , Den praktiska yrkesutbildningen har hittills i övervägande grad skett på ar- betsplatserna och meddelats av de utlärda arbetarna. Men arbetstakten har stegrats. Den enskildes arbete har specialiserats på vissa begränsade moment. Både arbetaren och hans företag har fått allt större ekonomiskt intresse av att arbetet utförs snabbt och utan avbrott. Allt detta har gjort det svårt att jäm- sides med det produktiva arbetet ålägga arbetarna utbildning-suppgifter ifråga om den nya arbetskraften.
Inte bara arbetarnas situation utan också de materiella förutsättningarna på arbetsplatsen gör det allt svårare att låta den grundläggande praktiska utbild- ningen ske i produktionen eller i annat arbete. Den tekniska apparaturen och materialet är många gånger så dyrbara och arbetsprocessen så komplicerad, att man inte utan stora både mänskliga och ekonomiska risker kan låta rena nybör- jare syssla med dem.
Det har också visat sig, att man på många håll flyttat ut den grundläggande praktiska utbildningen ur produktionen och låter den ske i särskilda skolverk- städer. Den ökade efterfrågan på grundläggande praktisk-teoretisk utbildning i yrkesskolornas heltidskurser tyder på att man även bland dem som söker an- ! ställning insett betydelsen av att ha en viss utbildning, innan man kommer ut I i produktivt arbete. Ännu så länge är möjligheterna att i skolmäss'ig form ge en grundläggande praktisk-teoretisk yrkesutbildning i heltidskurser begränsade. Men tendensen är så påtaglig, att man bör kunna utgå från att det är denna linje man bör arbeta efter under den period man nu kan planera för.
Området för yrkesutbildningssakkunnigas utredning
Den yrkesutbildning, som behandlas i vår utredning, bygger i de flesta fall på folkskolan eller på enhetsskolans yrkeslinje. Den riktar sig främst till personer,
som i varje fall i början av sin yrkesutövning har övervägande manuellt beto— nade arbetsuppgifter. I första hand avser den näringsgre-narna industri- hantverk, handel och husligt arbete. Även andra näringsgrenar berörs emeller- tid, och vi har menat, att den principiella uppläggning av yrkesutbildningen, som här föreslås, bör kunna tillämpas också på övriga slag av utbildning på jämför- liga stadier, tämligen oberoende av näringsgren.
Utredningen sysslar dels med den grundläggande nybörjarutbildningen för olika arbetarkategorier, dels med den fortsatta utbildningen av arbetskraft med kortare eller längre yrkeserfarenhet. Den mera teoretiskt betonade utbildningen vid högre tekniska läroverk, handelsgy-mnasier och därmed jämförliga skolor, således utbildning som i allmänhet kräver mera teoretisk skovlunderbyggnad, be- rörs inte annat än i samband med övergången från lägre till högre yrkesutbil- dande skolor.
Våra förslag är övervägande av principiell art. De bildar underlag till det för- slag till ny yrkesskolstadga och statsbidragskungörelse, som ingår som bilaga i betänkandet. En mängd detaljfrågor är ännu olösta och även en del större frågor kvarstår. Den viktiga principfrågan om yrkesutbildningens ledning är avsedd att behandlas mera utförligt av en särskild sakkunnigkommitté. Detaljfrågorna torde bäst lösas inom överstyrelsen för yrkesutbildning eller av särskilt tillkal- lade sakkunniga.
Behovet av yrkesutbildning
Från medeltidens och 1600— och 1700—talens hantverksmässiga tillverkning går man nu med allt snabbare utvecklingstakt via den långa industrialiseringsperio— dens minskade beroende av yrkeskunnig arbetskraft in i ett de komplicerade tekniska processernas tidevarv. Utbildningen för olika arbetsuppgifter förändras allteftersom samhället förändras. Teknikens utveckling, omläggningar i arbetets organisation och människans förändrade ställning i produktionsprocessen med- för krav på en förändring också av yrkesutbildningen. Varje individ i vårt sam— hälle kommer i olika sammanhang — i den industriella produktionen, i distribu- tionen, i det samhälleliga arbetet och i hemmet — i kontakt med uppfinningar och arbetsförlopp, som kräver någon teknisk och social bildning. Var och en måste veta hur den del av mekanismen fungerar, som han eller hon blivit satt att passa, vad som skall göras, om något råkar i olag, villken uppgift man själv och ens arbetsplats eller företag fyller i samhället, vart man skall vända sig för att få ett arbete utfört, anskaffa en vara eller erhålla social hjälp av något slag.
Det var naturligt att man 1918, när vår nuvarande yrkesskolstadga i huvud- sak kom till, överlämnade utbildningen av arbetskraft för näringslivets olika gre— nar — framför allt den producerande industrin och den distribuerande handeln — till företagen, liksom man ansåg, att hemmen till största delen borde svara
för den husliga utbildningen. 1918 års yrkesskolstadga byggde på en uppfattning av samhället och arbetslivet, sådana de i stort sett varit under 1800-talet och fram till det första världskriget. Inom varje företag fanns en kärna av yrkes— kunnig arbetskraft, som kunde föra sina kunskaper vidare till nya anställda. Man ansåg sig också kunna räkna med att rekryteringen till olika yrken och arbetsområden skulle ske i stort sett efter den gamla linjen, som innebar att sonen valde faderns yrke.
På 1950-ta1et är läget ett annat. Arbetslivet har blivit mera tekniskt kompli- cerat och ställer högre krav på utbildning hos större grupper av sysselsatta. Varje individ på en arbetsplats innebär en ekonomisk tillgång eller risk, som gör företaget mer eller mindre lönande och mer eller mindre konkurrenskraftigt. : På samma sätt är husmoderns yrkeskunnighet av stor ekonomisk betydelse för i hemmet. Husmödrarna svarar som konsumentgrupp för de sammanlagt största ? inköpen. l l Ser man till konkurrensen endast mellan olika företag, kan det sägas, att yr- kesutbildningen fortfarande är företagens uppgift. Men ser man också till lan- dets förmåga att hävda sig på världsmarknaden vid sidan av andra länder, framstår yrkesutbildning som en uppgift för det allmänna i lika hög grad som folkundervisningen, vilken sedan mer än hundra år varit statens och kommu- nernas sak. i Yrkesutbildningen får inte, såsom hittills övervägande skett, framför allt ta sikte på de kvalificerade yrkesarbetarna. Den måste syssla med personalgrup— per, som kräver utbildning både av skiftande art och av skiftande grad. Inom de tre stora yrkesområden, som vår utredning framför allt sysslar med —— alltså industri-hantverk, handel och husligt arbete — kan man, liksom inom jord- bruk, skogsbruk, förvaltning, socialt arbete, servicearbete m.m. — vid sidan av arbetsledarna, som vi inte behandlar — urskilja åtminstone tre olika personal— kategorier. Det kan ibland vara svårt att dra en klar gräns mellan de olika grup- perna. Varje kategori skiljer sig dock från de andra genom omfattningen av de fackkunskaper som krävs. Men behovet av utbildning växlar inte bara mellan de olika kategorierna. Också mellan individer inom en och samma personalka- tegori kan utbildningsbehovet vara mycket olika, beroende på vilken närings- gren, vilken bransch och vilket yrke individen tillhör.
De tre personalkategorier, som yrkesutbildningen måste Vända sig till, är föl- jande:
1. Yrkeskunnig personal (t.ex. hantverkare och andra yrkesarbetare, allround kontorister, butikspersonal, kokerskor), i regel utan arbetsledande uppgifter.
2. Specialiserad personal (t. ex. sättare, bokförare, stenografer, restaurangkassör— skor), särskilt kunnig i en eller ett par av de arbetsuppgifter, som tillkommer grupp 1. .
3. Tempoarbetare, som utför vissa mindre utbildningskrävande arbetsuppgifter.
Som en fjärde kategori kan det vara befogat att nämna vissa grupper av grov- och diversearbetare, då utbildning givetvis krävs även i deras arbete.
I flertalet europeiska länder liksom i Amerika har man på ett annat sätt än i Sverige genom positiva åtgärder och ekonomiskt stöd erkänt betydelsen av en systematisk yrkesutbildning. Därmed har man minskat produktionskostnader— na, drivit upp arbetstakten och förbättrat sin förmåga att hävda sig på mark— naden.
I Sverige kan man ur diskussioner, tidnings- och officiella uttalanden utläsa ett starkt intresse för yrkesutbildning. Men detta intresse har ännu i alltför hög grad stannat vid allmänna deklarationer. Statsverket betalade budgetåret 1953/ 54 cirka 560 miljoner kronor till folkskolor och annan folkundervisning. Av den undervisning, som bygger på folkskolan, kostade allmänna läroverk och därmed jämställda skolor 150 miljoner kronor, medan statens andel i kostnaderna för centrala och kommunala yrkesskolor, högre tekniska läroverk, handelsgymnasier och andra yrkesutbildande skolor på jämförliga stadier stannade vid cirka 40 miljoner kronor. Visserligen kan omfattningen av läroverkens och yrkesskolornas undervisning mera sällan jämföras. Men de yrkesutbildande skolorna borde dock få resurser att ge en fortlöpande utbildning av skiftande slag till ett minst dub- belt så stort elevklientel som det läroverken vänder sig till.
Yrkesutbildningen kan ske helt inom företagen, helt i skolor eller genom ett samspel mellan företag och skola. I vår utredning behandlar vi främst de båda sistnämnda formerna för yrkesutbildning.
Hur utbildningen än är organiserad, bör den ha en tvåfaldig uppgift. Dels skall den förse näringslivet med utbildad arbetskraft i tillräcklig omfattning. Dels skall den hjälpa ungdomen att anpassa sig och finna tillfredsställelse i ar- betet, att förstå arbetets bety-delse för individen och för samhället, att genom en planmässig lärogång ge den rent tekniska yrkesskickligheten samtidigt som den utvecklar omdömet, ansvarskänslan och förmågan att arbeta självständigt tillsammans med andra, d.v.s. bidrar till personlighetens framväxande.
Ungdomsskolan och yrkesutbildningen
På många håll i världen, bland annat i Europa och Amerika, håller man nu på att utforma en ny s-kola, anpassad efter de förändrade kraven på allmän och teknisk bildning och utbildning. Man förlänger skolplikten. Man ger ökat ut- rymme åt samhällsorienterande ämnen. Man för in yrkesutbildning som en alternativ linje på de obligatoriska skolornas högstadium. På yrkesskolornas program tar man upp andra utbildningsformer än den traditionella yrkesarbe- tarutbildningen, som hittills varit dominerande. Man bryter ut en del av den grundläggande praktiska utbildningen ur produktionen. Man kombinerar i allt större utsträckning den yrkesteoretiska undervisningen med samhällsorienteran-
de undervisning. Man håller med andra ord på att skapa ett utbildningssystem, som när det blir färdigt troligen kommer att innebära en för alla gemensam men i vissa avseenden differentierad skola, obligatorisk under minst nio och ibland ända upp till tolv år. Högstadiet i denna framväxande skola utformas som en ungdomsskola med alternativa linjer, som anpassats efter olika utbild- ningsbehov och leder fram till skilda studiemål.
Den framväxande ungdomsskolan vill nå sitt mål genom att ge dels en viss för alla gemensam teoretisk och praktisk allmänt medborgerlig undervisning, dels för de enskilda eleverna efter deras eget val antingen en mera omfattande och mera speciell allmänt teoretisk undervisning eller en praktisk—teoretisk grundläggande yrkesutbildning.
Ungdomsskolan i denna utformning erkänner, att behovet av och rätten till utbildning är densamma för alla ungdomar, oberoende av om de väljer en prak- tisk eller en teoretisk bana. De praktiska yrkena sättes således i paritet med de teoretiska ifråga om behovet av en relativt gedigen grundläggande utbildning.
Även den fortsatta grundläggande yrkesutbildningen efter den obligatoriska skolans slut tillerkänns en annan betydelse än hittills. En konsekvens av detta blir bland annat, att den kompletterande undervisningen i yrkesskola blir ett normalt led i yrkesutbildningen, så att hela den grundläggande utbildningen för- läggs till ordinarie arbetstid.
Ungdomsskolan, utformad på rätt sätt, skall i skolan ge ungdomarna en posi- tiv inställning till arbetet. Och har man väl grundlagt en positiv inställning till arbetet, är det möjligt att utveckla och bevara denna inställning efter skolans slut. Då är det också troligt, att ungdomarna vill fortsätta sin utbildning även sedan de lämnat den obligatoriska skolan. Utbildning för vuxna kommer att bli mera efterfrågad och därigenom av större betydelse än förut. Ungdomsskolan blir på så sätt ett stadium och inte i sig själv en avslutad utbildning.
Yrkesskolornas verksamhet måste kunna anpassas efter växlande behov och förändrade förhållanden på arbetsmarknaden. Den måste omspänna de mest skiftande ämnen och kursformer.
Hittills har vi inte haft något enhetligt system av ungdomsskolor. Vi har all- männa läroverk, tekniska läroverk, handelsgymnasier, folkhögskolor, yrkessko- lor och en rad andra allmän— eller yrkesutbildande skolor. Men dessa olika sko— lor har i stort sett arbetat som tämligen fristående skolformer, var och en med sitt speciella studiemål.
Det är givet, att de olika linjerna i en gemensam ungdomsskola måste ha var och en sitt studiemål, men de skall höra till ett och samma skolsystern och måste därmed också ha ett gemensamt studiemål, en allsidig personlighets- och med- borgarfostran. För att man skall kunna uppnå detta, måste skolans bildningsmål anpassas efter nya samhälleliga syften.
. Den kommande yrkesskolan
Yrkesutbildningens anknytning till det allmänna skolväsendet. 1946 års skol— kommissions principbetänkande om den nioåriga enhetsskolan och riksdagsbe- slutet 1950 om skolreformen innebär ett steg i riktning mot ett skolsystem av det slag som talats om i föregående avsnitt. Man smälter samman de olika all- mänbildande skolorna till och med realskolestadiet till en enhetlig skola med nioårig skolplikt och flera likvärdiga linjer på högstadiet.
Enhetsskolans yrkeslinje ger yrkesskolornas grundläggande heltidskurser en naturlig plats i det obligatoriska skolsystemet. Det nionde skolåret kan fullgöras i yrkesskola, och yrkesskolorna får möjligheter att meddela också den allmän- bildande undervisning, som ingår i kursen för 9 y. För vissa yrkesområden —— jordbruk, handel, husligt arbete —— finns redan, fast i begränsad omfattning, hel- tidskurser, som ger en grundläggande utbildning ungefär motsvarande vad som kan ges i 9 y. Även för den grundläggande heltidsundervisningen för industri och hantverk måste liknande utbildningsformer skapas vid sidan av den mera omfattande fleråriga yrkesarbetarutbildningen.
Yrkesskolans uppgift. Yrkesskolornas kapacitet i heltidskurser är mycket be— gränsad och räcker inte på långt när till för att täcka behovet ens av mera full— ständigt utbildad arbetskraft inom de olika näringsområdena. Även om utbygg- nadstakten ökar betydligt, kommer det att dröja länge, innan yrkesskolorna får så många elevplatser i heltidskurser, att de helt kan svara för utbildningen av den arbetskraft, som behöver något slag av mera omfattande skolmässig yrkesut— bildning. Under sådana förhållanden kunde det förefalla tillräckligt att inrikta en reform av yrkesskolväsendet under de närmaste femton—tjugo åren på att be- hålla och utveckla sådana kurstyper, som visat sig bäst fylla behovet, utan att vidga området för verksamheten att omfatta även andra yrkeskategorier än nu.
Men om man vill ge yrkesskolorna möjlighet att fylla sin uppgift i enhets- skolsystemet, om man tillmäter den senaste utvecklingen ifråga om arbetssättet och de ökande kraven på utbildad arbetskraft någon betydelse, räcker det inte med en sovring bland de nuvarande kursformerna och en begränsning av yrkes- skolornas verksamhet i de grundläggande heltids— och deltidskursema till att avse i stort sett endast den arbetskraft, som behöver en mera omfattande, ofta flerårig utbildning. Yrkesskolornas uppgift måste i längden bli att bereda ut- bildning i lämplig form och omfattning åt det stora flertalet av dem, som från enhetsskolan söker sig ut i förvärvsarbete. Detta kan ske på två vägar, dels i samarbete med företag i form av inbyggda företagsskolor, dels i form av grund— läggande heltidskurser i yrkesskola som förberedelse för den fortsatta utbild- ningen — och specialiseringen — i produktionen.
Yrkesskolorna skulle således, från att ha varit i övervägande grad komplette- rande skolor, som främsta uppgift få den grundläggande praktisk—teoretiska yrkesutbildningen på heltid. Det är givet, att om man vidgar verksamhetsom-
rådet för yrkesskolornas heltidskurser så väsentligt, som den nyssnämnda mål— sättningen skulle göra, kan man inte ge alla elever en flerårig utbildning. Yrkes- skolorna måste i stor utsträckning rikta sig till andra kategorier än de blivande yrkesarbetarna och därmed jämställda yrkesgrupper.
Yrkesutbildningens studieinnehåll och stadieproblemet
Riksdagen beslöt 1950 i princip att införa en nioårig obligatorisk skola. I ! anslutning till denna skolas högstadium kan man bygga upp en ungdomsskola ' med frivilliga parallella linjer med differentierat studieinnehåll och skilda studie— mål. En sådan linje är det allmänna gymnasiet, andra linjer är de tekniska gym— ; nasierna och handelsgymnasierna. Dessa linjer bygger alla på samma teoretiska förutsättningar (motsvarande enhetsskolans 9 g) och ger möjligheter till fort- satta studier vid universitet och högskolor. De olika yrkesutbildande skolor, som nu bygger på allmänna teoretiska kunskaper motsvarande enhetsskolans allmänna linje (9 a), t. ex. sjuksköterskeskolor och seminarier, är inte organisa- toriskt lika klart inlemmade i en studiegång med successiv övergång från en !, lägre skola till en högre. Mera sällan och först efter dispens ger dessa skolor till- | träde till universitets- eller högskolestudier. Yrkesutbildande skolor, som bygger , på folkskolan eller enhetsskolans yrkeslinje (9 y), *har i allmänhet ingen orga— nisatorisk anknytning till högre yrkesutbildande skolor med större krav på teo— , retisk skolunderbyggnad. [ Vi har anledning att ta ställning endast_till den sistnämnda gruppen av sko- lor. De fortsatta fackmässiga teoretiska och praktiska studierna vid yrkessko— lorna efter 9 y bör ske dels i heltidskurser, varvid den praktiska utbildningen till en viss del bör organiseras som växelutbildning mellan skola och näringsliv, dels i deltidskurser som ett komplement till en praktisk utbildning i näringslivet. Det är av vikt att en övervägande skolmässig flerårig yrkesutbildning ger någon kännedom om det produktiva arbetet på en vanlig arbetsplats. Och det är ock- så. av vikt, att ungdomarna under en flerårig yrkesutbildning får tillfälle till av— lönat praktiskt arbete åtminstone i viss utsträckning.
Hela utvecklingen inom samhället och dess näringsliv tyder emellertid på att man inte längre kan dra en gräns mellan fackmässig yrkesutbildning och all- mänt medborgerlig fostran. De fackmässiga studierna måste kombineras med en viss medborgar- och personlighetsfostran, som omfattar dels orienterande under- visning om näringsgrenen ifråga, dess produktion och betydelse i samhället, dess ekonomiska, tekniska och sociala organisation, dess anknytning till andra nä— ringsgrenar o.s.v., dels allmänt medborgerlig, i stor utsträckning samhällsori- enterande undervisning. Denna undervisning kommer till stor del att syssla med samma frågor, som behandlas redan i den obligatoriska skolans sam-hällsunder— visning. Men det är givet, att man kan ta upp dem med andra utgångspunkter och på annat sätt, när eleverna är äldre och redan ute i förvärvsarbete.
Vid sidan av den fackmässiga och allmänt medborgerliga undervisningen bör yrkesskolorna också, för dem som så önskar, ge möjligheter till kompletterande allmänt teoretiska studier i de ämnen, som ingår i kurserna för 9 g och gymna- siet. Sådan undervisning kommer att ges även på annat håll, bland annat i gym- nasier (och realskolor) för vuxna. För den yrkesverksamme, som vill kvalificera sig för högre befattning inom sin yrkesgren genom att gå igenom en högre yrkes— utbildande skola, är det många gånger mest tilltalande att inhämta de ytterligare allmänna teoretiska förkunskaper, som kan behövas, vid en yrkesskola som ett led i den fortsatta yrkesutbildningen. En mycket viktig uppgift för yrkesskolorna blir att ta hand om och utveckla specialbegåvningar och ge dem möjligheter att avancera inom sina områden utan att följa den vedertagna vägen över teore- tiska allmänbildande skolor.
Om yrkesskolornautöver den grundläggande utbildningen i heltidskurser kan erbjuda dels fortsatta fackmässiga studier i kombination med en allmän med- borgar— och personlighetsfostran, dels kompletterande teoretisk undervisning i vanliga skolämnen, blir de på ett annat sätt än nu en parallell till de olika sko- lorna på gymnasiestadiet, och deras verksamhet får den direkta anknytning till utbildning på andra stadier, som nu i stort sett saknas. Yrkesskolorna blir en linje i ungdomsskolan.
Programmet i korthet
Önskemålen för framtiden ifråga om den yrkesutbildning, som i regel avses börja i och sedan bygga på enhetsskolans klass 9 y eller motsvarande avslutningsklass i den obligatoriska skolan, kan anges iföljande punkter: a. Yrkesskolornas verksamhet måste inriktas dels, såsom hittills övervägande skett, på yrkesarbetare med flerårig utbildning och därmed jämställda yrkes— grupper, dels, i betydligt högre grad än hittills, även på andra yrkesgrupper med mera. begränsat utbildningsbehov. Skolan bör i allt större utsträckning ta hand om den grundläggande nybörjarutbildningen för olika arbetarkate— gorier med större eller mindre utbildningsbehov och mer eller mindre specia- liserade och differentierade arbetsuppgifter. Framför allt blir den egentliga grundutbildningen utanför produktionen en uppgift för skolan, allteftersom företagen får allt svårare att inrymma sådan utbildning i produktionen. b. Heltidsundervisningen måste utvecklas, så att den inte bara kvalitativt utan även kvantitativt kan fylla samhällets behov av yrkesutbildning av skiftande art och grad.
0. Yrkesutbildningen skall i regel — efter den förberedelse av yrkes- och an— lagsorienterande karaktär som ges i enhetsskolan fram till och med dess åtton- de klass — börja med ett års skolmässig eller på annat sätt systematiserad praktisk-teoretisk undervisning för alla elever i klass 9 y. Denna yrkesutbild- ning skall kompletteras med allmänt teoretisk och medborgerlig undervisning.
För stora grupper kommer denna utbildning att utgöra den skolmässiga grunden för fortsatt, övervägande praktisk yrkesutbildning och träning i produktionen.
. Den i enhetsskolans klass 9 y eller efter den allmänbildande skolans slut på- började yrkesutbildningen måste för vissa kategorier fortsätta under ytter- ligare ett eller flera år. Antingen sker detta helt i skola, varvid växelutbild— ning eller praktik i näringslivet på annat sätt bör ordnas för yrkesskolelever- na. Eller också överflyttas den praktiska utbildningen så gott som helt .till näringslivet, under det att en viss teoretisk, praktisk och allmänt medborger- lig undervisning ges i yrkesskola, antingen i kortare koncentrerade kurser på heltid eller genom deltidsundervisning viss tid per vecka.
Den kompletterande undervisningen i yrkesskola förlägges i möjligaste mån till ordinarie arbetstid.
. Efter den grundläggande utbildningens slut ges möjligheter att i yrkesskola fortsätta såväl de yrkesteoretiska och praktiska som de medborgerliga Och personlighetsfostrande studierna, dels i kompletterande deltidskurser, dels i mera kvalificerade fortbildningskurser under kortare eller längre samman- hängande perioder med heltidsundervisning.
. I den fortsatta yrkesutbildning, som bygger på enhetsskolans yrkeslinje, skall de olika ämnena fogas in i ett sådant sammanhang och ges en sådan inrikt- ning att studiet pekar fram mot ett bestämt mål. Dett-a mål kan sättas högre eller lägre allt efter de studerande individernas behov, intresse och förmåga. Yrkesutbil—dningens olika stadier skall så långt möjligt bygga på varandra, och yrkesutbildningen skall organiseras som en linje vid sidan av de olika ut- bildningslinjer, som bygger på enhetsskolans teoretiska avslutningsklasser. De olika utbildningsvägar, som enhetsskolan leder till, blir på så sätt paral- lella, likvärdiga linjer inom ett enhetligt men rikt differentierat utbildnings— system, där de praktiska yrkena sätts i paritet med de teoretiska ifråga om rätten till och de ekonomiska förutsättningarna för en gedigen utbildning.
. I princip skall det vara möjligt att gå från en lägre till en högre yrkesutbil— dande kurs utan tidsödande allmänt teoretiska studier mellan de olika sta- dierna. I de fall, då man måste uppställa krav på högre allmän teoretisk skol- underbyggnad för inträde i en yrkesutbildande skola eller kurs, bör möjlig- heter ges åt därtill lämpade ungdomar med grundläggande praktisk yrkesut- bildning inom området att på smidigast möjliga sätt inhämta erforderliga förkunskaper av allmänbildande slag.
. Vid sidan av den kontinuerliga yrkesutbildningen inom ett och samma yrkes— område skall vid yrkesskolorna finnas möjligheter till grundläggande utbild- ning för personer, som på ett senare stadium övergår till annat yrke. Denna
utbildning skall kunna ske antingen i deltidskurser eller i mera koncentre- rade heltidskurser. Vidare skall yrkesskolorna vid behov kunna anordna om- skolningskurser. '. I yrkesundervisningen och den övriga studieverksamhet, som mer eller min— dre direkt anknyter till denna, skall studiemetoder speciellt lämpade för ett vuxet elevklientel användas och hänsyn därtill tas vid lärarutbildningen. Denna skall också utformas med sikte på de personlighetsutvecklande mo— ment — kravet på omdöme, noggrannhet, snabbhet, självständighet, samar- betsförmåga, ansvarskänsla i arbetet — som måste tillvaratas i yrkesutbild- ningen. '. Yrkesskolväsendets utbyggnad måste ske etappvis. Ungdomsskolans fullstän- diga genomförande är ett framtidsmål, som man måste ha för ögonen. För närvarande kan man inte överblicka mer än en relativt begränsad period. Vi har tills vidare räknat med femton år. Under denna tid skall den möjliga ut- byggnaden genomföras på ett sådant sätt, att de stora årskullarna från fyr— tiotalets första hälft i största möjliga utsträckning får tillgång till en plan- mässig yrkesutbildning.
Yrkesutbildningens utveckling och nuvarande
utformning i Sverige
Inledning
Y rkesskolstadgans tillämpningsområde. Före yrkesskolstadgans tillkomst 1918 talade man om lägre teknisk undervisning, handelsundervisning, huslig utbild— ning liksom man alltjämt talar om lantbruks-, skogs— och sjöfartsutbildning osv. I statsbidragskungörelsen och yrkesskolstadgan 1918 hade man fört samman en del av yrkesutbildningen till ett begrepp, »den lägre yrkesundervisningen». | Samma var förhållandet i 1921 års statsbidragskungörelse och stadga, som
avsåg »kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning». Härmed ' menades yrkesundervisning för näringsområdena industri och hantverk, handel samt husligt arbete. Dessa termer har här samma innebörd som i det officiella yrkesregistret. Vid de kommunala yrkesskolorna är det också en kvantitativt sett mycket liten del av undervisningen, som inte avser dessa näringsgrenar, vilket dock inte hindrar, att det tillämpningsomräde, som finns angivet i den i nu gällande yrkesskolstadgan, för länge sedan i praktiken överskridits genom inrättande av kurser för sjöfolk, trädgårdsarbetare osv.
Översiktens omfattning. En översikt över hur yrkesundervisningen fått de former den för närvarande har kommer emellertid i stort sett att avse de ovan- nämnda tre stora näringsgrenarna industri och hantverk, handel samt husligt arbete. Den sammankoppling av utbildningen inom dessa tre områden, som måste göras, kan i en med nödvändighet mycket kortfattad översikt bli ganska svår att genomföra och kan framför allt tvinga till en väl stark schematisering. En mera utförlig och detaljerad översikt över yrkesutbildningens utveckling och nuvarande utformning har de sakkunniga inte ansett motiverad, eftersom man i tidigare utredningar och i sammanställningar gjorda av överstyrelsen för yrkesutbildning och arbetsmarknadsstyrelsen finner betydligt mera ingående uppgifter om skol— och kurstyper m. m. än som skulle finnas plats för i en ut- redning av detta slag. De sakkunniga har emellertid ansett en kortfattad över- sikt över yrkesutbildningens utveckling och nuvarande utformning påkallad som inledning till den följande framställningen.
Den principiella grunden för yrkesutbildningen i Sverige
Industri och. hantverk. Som huvudprincip för den svenska yrkesutbildningen för industri och hantverk har i alla tider gällt, att den praktiska utbildningen skall ske på arbetsplatserna. Tidvis, och i synnerhet under 1700-talct, gjordes försök att få till stånd förberedande eller kompletterande skolor för i »näring— arna» sysselsatt ungdom. Men dessa försök fick aldrig någon större framgång, även om enstaka skolor, som t.ex. Jonas Alströmers fabriksskola i Alingsås,1 tilldrog sig både myndigheternas och allmänhetens intresse. Så länge skråvä- sendet fanns, hade man vissa garantier för att arbetskraft för hantverkets vid— kommande nyutbildades. De olika hantverksämbetena hade utarbetat rigorösa bestämmelser för hur utbildningen och i synnerhet avläggandet av gesällprov skulle tillgå. Hantverkarna hade emellertid av naturliga skäl intresse av att hålla utbildningsverksamheten inom vissa gränser kvantitativt sett, så att kon- kurrensen mellan företagarna inte skulle bli alltför kraftig. Genom att det eko- nomiska ansvaret för utbildningen i de allra flesta fall helt vilade på hant— verksmästarna, gjorde sig en tendens till förlängning av utbildningstiden och ett motstånd mot rationalisering av utbildningsgången gällande, som sannolikt inte helt övervunnits än idag. Skråtidens lärlingsutbildning synes emellertid ha lett till kvalitativt förnämliga resultat. Senare har man genom särskilda ut- bildningsplaner sökt fortsätta skråtidens utbildningsverksamhet för de olika yrkena. Svårigheterna att efter näringsfrihetens genomförande få företagarna att intressera sig för yrkesutbildningen på samma sätt som tidigare har emel- lertid lett till att man såvitt möjligt velat komplettera den praktiska utbild— ningen med en viss teoretisk eller praktisk-teoretisk undervisning i skola. Un- der senare hälften av 1800-talet inrättades också flera tekniska afton— och sön— dagsskolor för detta ändamål. Den förberedande yrkesutbildning, som sker helt i skola, har tillvunnit sig intresse först under de senaste trettio åren.
Handel. Samma princip som för industri och hantverk har i huvudsak gällt för handelsundervisningen. För detta område fanns emellertid redan på ett mycket tidigt stadium skolmässig undervisning i de s.k. apologistklasserna vid trivial— skolorna. Apologistklasserna, eller skrivklasserna, som de kallades i 1649 års skolordning, meddelade särskild undervisning för lägre tjänstemän (skrivare) och näringsidkare, bland annat i välskrivning, kopiering och sammansättning av svenska brev samt i »att formera räkningar per debet och kredit». Under 1700-talet gjordes också vissa försök att inrätta skolor för köpmän. När den kommunala yrkesundervisningen kom till, var man redan från början på det klara med att det vid sidan av den kompletterande, huvudsakligen teoretiska
1 Duhres Laboratorium Mathematico—oeconomicum i Uppsala är ett tidigt exempel (1722— 1731) på en skola med försök till undervisning också i praktiskt verkstadsarbete, bl.a. filning och svarvning.
; l %
undervisningen för handel också måste finnas mera omfattande kursformer med heltidsundervisning.
Husligt arbete. Utbildningen av blivande husmödrar skedde länge helt i hem- men. Förr stannade flickorna hemma tills de gifte sig och deltog helt naturligt i hemarbetet. Särskilda skolor, som på sätt och vis tog sikte på husmödrarnas utbildning, fanns emellertid i några fall redan på 1700-talet, de s.k. spinnsko- lorna. Dessa skolor utbildade instruktriser i spånad och vävning, som reste om— kring och hjälpte kvinnorna tillrätta med dessa arbeten i hemmen. Senare, med början under 1800—talet, inrättades egentliga hushållsskolor, lanthushållsskolor och husliga kurser vid folkhögskolorna. För fortsättningsskolan blev flickornas utbildning en viktig uppgift. Den husliga utbildningen vid de kommunala yr- kesskolorna bygger i stort sett på samma princip som undervisningen för in- dustri och hantverk samt handel med praktisk utbildning på arbetsplatsen och kompletterande undervisning i yrkesskola. När principen för det husliga arbetets vidkommande först formulerades, torde man närmast ha tänkt på un- dervisning för unga kvinnor, som arbetade i andras hushåll. Man ville jäm- ställa dessa ungdomar med den unga arbetskraften på de andra näringsområ- dena. En viss husmodersutbildning förekom emellertid redan på ett tidigt sta- dium av den kommunala yrkesundervisningen. När kvinnliga elever först bör- jade tas emot i de lägre tekniska skolorna fick de vid sidan om den tekniska undervisningen en viss utbildning i hushållsarbete, detta med tanke på att industriarbetet för dem sannolikt var ett genomgångsyrke på väg till den mera varaktiga ställningen som husmor.
Några viktigare utredningar och förslag om den skolmässiga yrkesutbildningens organisation
1871; års betänkande angående den lägre tekniska undervisningen. Den princip som hittills legat till grund för den svenska yrkesundervisningen och alltjämt i varje fall författningsmässigt gäller, formulerades första gången i ett betän- kande avgivet 1912 av 1907 års kommitté för den lägre tekniska undervisning— ens ordnande. Tanken förekommer redan tidigare i ett betänkande om den lägre tekniska undervisningen, som avgavs 1874, men där endast i den formen, att de tekniska afton— och söndagsskolornas ändamål anges vara »att åt personer vilka redan inträdt i yrkena meddela de kunskaper, som för dessa yrkens rätta utöfning äro behöfliga».
Yrkesskolorna, eller de tekniska afton- och söndagsskolorna, som de kallades vid denna tid, uppgick 1874 endast till fjorton stycken med sammanlagt ungefär 2 000 elever. Det mål, som 1874 års kommitté närmast siktade till, var att få åtminstone en sådan skola i varje län och dessutom i de allra mest betydande industristäderna. Med ett så pass blygsamt mål i sikte är det begripligt, om
man underlät att formulera en princip för yrkesutbildningen i allmänhet. De tekniska afton— och söndagsskolorna blev heller aldrig några yrkesskolor i egent- lig mening. Deras undervisning var mycket allmän och tycks genomgående ha legat på ett ytterst elementärt plan. Det största ämnet var ritning och frihands- teckning närmast följt av räkning.
1874 års kommitté betraktade visserligen skolorna som ett medel att höja yrkesskickligheten, något som skulle gagna både produktionen och den en— skilde arbetaren. Men man ansåg det vara helt och hållet den enskilde arbe- tarens sak att skaffa sig den undervisning, som skolorna kunde erbjuda. »Det ligger i sakens natur, att den tekniska undervisning, som afses för den egent- liga kroppsarbetaren, i allmänhet måste meddelas om aftnarne och på en del af söndagen.» Tanken, att det kunde ligga i arbetsgivarens intresse att med- verka till att den anställde skaffade sig bättre kunskaper, hade ännu inte upp— stått. De tekniska afton- och söndagsskolorna hade emellertid också en annan och som det synes av 1874 års kommitté varmt omhuldad uppgift nämligen att »bekämpa den råa njutningslystnad, som hotar att undergräfva sjelfva grundvalen för de arbetande klassernas förkofran. —:—:— Afton— och söndags- skolan sysselsätter den unga arbetaren under hans lediga timmar och rycker 'ho- nom undan mången frestande låg förströelse. Hågen för vetande Väckes, och sin— net för det vackra utvecklas. Mångfaldiga exempel visar ock det inflytande, som i fråga varande skolor utöfvat i sedligt afseende.»
Betänkande av 1907 års kommitté för den lägre tekniska undervisningens ord— nande (avgivet 1912). 1907 års kommitté för den lägre tekniska undervisningen ser frågan om denna undervisning i ett betydligt större sammanhang. Kommit- tén menar, att undervisningen måste ordnas så, »att det stora flertalet av våra arbetare inom industri och hantverk kunna tillförsäkras ett visst minimum av yrkesutbildning. Kommittén har därvid —:—:— ansett att den praktiska yrkesutbildningen hos oss åtminstone i övervägande grad måste vinnas genom yrkesmässigt arbete i industriens tjänst under den enskilda mästarens eller ar- betsgivarens ledning. —:—:— De teoretiska kunskaper, som yrkesarbetaren dess- utom behöver, måste därvid bjudas honom i särskilt för ändamålet inrättade skolor.»
1907 års kommitté hade ingående studerat, hur yrkesutbildningen var utfor- mad i andra länder, bland annat Tyskland, Österrike, Danmark, Finland, Nor- ge, Frankrike, Belgien, Nederländerna, England och Amerikas förenta stater. Man hade funnit, att Sverige i jämförelse med alla dessa länder utom Norge och Finland uppvisade en mycket obetydlig omfattning av yrkesundervisning- en. Ifråga om statsanslaget visade Sverige till och med förhållandevis väsent- ligt mycket lägre siffror än något av de nyssnämnda länderna.
Det system för yrkesundervisningen, som kommittén funnit lämpligast att efterbilda vid en omorganisation av den svenska yrkesundervisningen, var det
lärlingsväsende, som tillämpades i bland annat Tyskland, Österrike. Danmark och Norge. Framförallt torde den tyska och österrikiska lärlingsutbildningen ha stått som mönster. Den lärlingsutbildning, som man nu ville genomföra i Sverige, byggde i samtliga de länder, där man visste att den tillämpades, på lärlingslag i förening med yrkesskolplikt. Kommittén understryker också med stor kraft att »för att trygga denna sida av lärlingens utbildning (den prak- tiska utbildningen) fordras med nödvändighet en lärlingslag, som ger arbets- givaren både möjlighet och skyldighet att sörja för att lärlingen får en god och allsidig utbildning i sitt yrke».
För att den kompletterande yrkesteoretiska undervisningen i skola på bästa sätt skulle kunna fylla sitt ändamål, borde, ansåg kommittén, denna undervis- ning följa i omedelbar anslutning till folkskolan. Lärlingarna skulle då kunna tillämpa sina ännu ej bortglömda skolkunskaper på lösandet av uppgifter, som föll inom området för deras yrkesverksamhet. En sådan anslutning av yrkes- undervisningen till folkskolan kunde dock inte finnas utan någon form av skol- tvång under lärlingstiden, dvs. åldersperioden 14—18 år. Kommittén föreslog således, att lärlingsskolan skulle göras obligatorisk för alla i industri och hant- verk anställda arbetare i åldern 14—18 år. Denna obligatoriska lärlingsskola borde omfatta två eller tre årskurser om minst åtta månader per år och minst sex, högst tolv timmars undervisning i veckan, förlagd till vardagar mellan klockan 7 förmiddagen och klockan 7 eftermiddagen. Man var således redan 1912 inne på tanken, att kvällsundervisning borde undvikas (se vidare kapitel 7, sid. 83).
1907 års kommitté såg alltså den lägre tekniska undervisningen som en an- gelägenhet, som berörde både arbetsgivare och arbetstagare. Man menade, att de hittillsvarande erfarenheterna av båda dessa parters inställning till yr- kesutbildningen var sådana, att man inte trodde sig om att kunna genomföra ett utbildningssystem efter de principer man accepterat, utan att genom lag reglera både arbetsgivarens och den anställdes skyldigheter och rättigheter ifråga om utbildningen. Den följande utvecklingen har, som fortsättningsvis skall belysas, bekräftat det riktiga i inställningen hos 1907 års kommittérade.
1916 års sakkunniga. Ungefär samtidigt med att 1907 års kommitté avgav sitt förslag om den lägre tekniska undervisningen, avgav folkundervisningskommit- tén ett förslag om fortsättningsskolan och 1913 års kommittérade ett förslag om den lägre handelsundervisningen. Dessa tre förslag Visade sig på väsentliga punkter beröra samma områden. Alla tre förslagen avsåg samma åldersstadium, nämligen åren närmast efter folkskolan, och alla tre förslagen gällde skolformer, som skulle bibringa en viss utbildning i praktisk riktning. I betänkandet om fortsättningsskolan lik-som i betänkandet om den lägre tekniska undervisningen förutsattes också, att de ifrågavarande skolformerna skulle vara obligatoriska för vissa åldersgrupper.
År 1916 tillkallades särskilda sakkunniga, som skulle göra en över-arbetning av de tre nyssnämnda förslagen. Det program, som dessa sakkunniga utarbe- tade, kom att omfatta inte bara fortsättningsskolan, den lägre tekniska och den lägre handelsundervisningen. Under arbetets gång ansågs det lämpligt att också ta upp frågan om undervisningen för husligt arbete.
Det finns knappast anledning att närmare beröra de sakkunnigas förslag beträffande fortsättningsskolan i detta sammanhang. Framhållas bör dock, att man starkt betonade önskvärdheten av att fortsättningsskolan blev yrkesbe- tonad så att den kunde utgöra en övergång till förvärvsarbetet. Särskilt under— ströks den yrkesbetonade fortsättningsskolans uppgift att underlätta elevernas val av levnadsbana. Fortsättningsskolan skulle vara obligatorisk och bland an- nat utgöra grund för lärlingsskola inom de olika näringsområdena.
Beträffande lärlingsskolor för den lägre tekniska undervisningen anslöt sig de sakkunniga till uppfattningen hos 1907 års kommitté, att den komplette- rande lärlingsskolan var den viktigaste. De sakkunniga föreslog tvåårig skol- plikt för alla i industri och hantverk, handel eller husligt förvärvsarbete an- ställda ungdomar mellan 14 och 18 år. Om skolplikt skulle gälla eller inte, borde göras beroende av särskilda beslut i de kommuner, som hade upprättat lär- lingsskolor. Frågan om lärlingslag berördes inte alls. Men de sakkunniga ansåg, att arbetsgivarna borde åläggas att ge de anställda tillräcklig ledighet att be- söka skolan samt tillse att dessas sammanlagda arbetstid och skoltid inte blev alltför lång.
Utom lärlingsskolor föreslog 1916 års sakkunniga också yrkesskolor med kompletterande deltidsundervisning på ett högre stadium. Yrkesskola i denna betydelse, alltså den författningsmässiga, får ej förväxlas med kommunala yr- kesskolor, dvs. hela undervisningsansbalten (jfr vidare bilaga 1 om yrkes— utbildningens terminologi). Lärlingsskolan och yrkesskolan var således huvud- formerna för den undervisning i industri och hantverksyrken, handel och hus— ligt arbete, som skulle meddelas vid kommunala eller enskilda yrkesskolor. Vid sidan av dessa kompletterande undervisningstyper skulle också finnas en sko- la med heltidsundervisning, nämligen en ettårig handelsskola, som även den borde kunna drivas kommunalt. För industri och hantverk föreslogs inga kom- munala heltidsskolor, men ett önskemål uttalades, att de redan av 1907 års kommitté berörda förberedande eller fullständiga lärlingsskolorna med heltids- undervisning borde prövas av enskilda huvudmän såsom företag och organi- sationer.
Y rkesskolstadgorna 1918 och 1921. 1918 års yrkesskolstadga byggde på det förslag, som 1916 års sakkunniga framlagt på grundval av tidigare utredningar. I den första yrkesskolstadgan fanns emellertid utom lärlingsskola, yrkesskola och ettårig handelsskola även hushållsskola med undervisning på heltid. Han- delsskolan och hushållsskolan riktade sig liksom yrkesskolan till personer, som
? ; l
fyllt 17 år och hade minst två års praktisk erfarenhet i yrket. Lärlingsskolan var således den enda skolformen för undervisning av nybörjare. Stadgan inne- höll detaljerade bestämmelser för undervisningens omfattning och anordnande i de olika kurstyperna.
Det dröjde inte längre än till 1921, förrän stadgan var färdig för en omar- betning, som på två väsentliga punkter innebar ett avsteg från den princip, som 1918 års stadga byggde på. Kommunala verkstadsskolor skulle få inrättas för förberedande yrkesutbildning på heltid för industri och hantverk. Liksom i lärlingsskolan förutsattes i dessa skolor ingen tidigare praktisk erfarenhet hos eleverna. Verkstadsskolorna skulle meddela både teoretisk undervisning av det slag, som gavs i lärlingsskolan, och den praktiska lärlingsutbildning, som dit— tills endast hade givits på arbetsplatserna. I den nya stadgan tillkom också en paragraf, % 103, som gjorde det möjligt att inrätta även kurser av annat slag än de, som fanns beskrivna i stadgan. Denna paragraf har med tiden kommit att bli av mycket stor betydelse för yrkesskolväsendet. Flertalet deltidskurser, nämligen alla lärlingskurser, och en stor del av heltidsundervisningen, bland annat de nuvarande ettåriga handelskurserna och husmoderskurserna, stöder sig på & 103. '
1921 års yrkesskolstadga är alltjämt i kraft. Ett förslag till ny stadga fram- lades av skolöverstyrelsen 1936, men förslaget föranledde inte någon åtgärd. Detta betyder emellertid inte, att inga nya kursformer tillkommit. Dels har man som sagt med stöd av % 103 tillfört yrkesskolorna en hel del kurser av typer, som inte finns i stadgan. Dels fick man, med ursprung i skolorna för arbetslös ungdom, i början av 1940-talet de centrala verkstadsskolorna, som i huvudsak grundar sig på verkstadsskolutredningens förslag i ett betänkande avgivet 1938 (SOU 1938:26).
Kritik mot yrkesskolväsendet. Kritik mot yrkesskolverksamhetens utformning framkom från åtskilliga håll, bland annat givetvis i betänkanden om yrkesut- bildning för olika näringsgrenar. Den allvarligaste kritiken, som också riktade sig mot den principiella grunden för yrkesutbildningen, kom från rationalise- ringsutredningen i en bilaga till deras betänkande ( SOU 1939:14 ). I denna bilaga efterlyste man en reformering av yrkesutbildningen, som borde gå ut på att revidera själva yrkesutbildningsbegreppet och tillskapa ett effektivare yrkesskolväsende. Bland annat efterlystes ökat utrymme för nya skolformer och en mera intellektuell inriktning av den dittills övervägande manuella yrkes— utbildningen. Utbildningen borde ske först i tämligen odifferentierade heltids- kurser vid yrkesskolorna, och fortsättas som egentlig yrkesutbildning, vilken för industrins del bäst kunde ges på arbetsplatsen med en viss kompletterande undervisning i yrkesskolor, anordnade i nära kontakt med praktiken på arbets- platserna.
Överstyrelsen för yrkesutbildning. Ända sedan början av 1900-talet hade man på åtskilliga håll arbetat för att få till stånd ett särskilt ämbetsverk, skilt från skolöverstyrelsen, vilket skulle ha ansvaret för yrkesundervisningen. Först 1943 tillkom överstyrelsen för yrkesutbildning, som under den tid den verkat bland annat målmedvetet arbetat på att få fram mera enhetliga former för yrkes— undervisningen.
För och emot lärlingslagstiftning
De tidigaste lagförslagen. Redan i slutet av 1800-talet, närmare bestämt 1891, började man diskutera frågan om en lärlingslag, som skulle reglera arbetsgivar- nas och lärlingarnas åligganden i samband med lärlingsutbildningen. Tre olika förslag till lärlingslag lades fram 1909, 1911 och 1913. Alla dessa tre förslag gälllde lagstiftningsåtgärder endast för lärlingar inom industri och hantverk. Förslagen ledde emellertid inte till några åtgärder, då meningsskiljaktigheterna mellan hantverkare och industriidkare var alltför stora. Hantverksföretagarna ville gärna ha en lagstiftning, medan industrins företrädare och även arbets— tagarorganisationerna ställde sig helt eller på väsentliga punkter avvisande. Det visade sig också mycket svårt att uppnå enighet om tillämpningsområdet för en eventuell lagstiftning. På en del håll ansåg man, att lagen för att bli effektiv, borde omfatta både hantverket, den mindre industrin och stor-industrin, medan man på andra håll ansåg att en lagstiftning vore behövlig endast för hantverket.
1923 års lagförslag. Genom yrkesskolstadgan fick verksamheten vid yrkessko- lorna bestämda former, och samarbetet mellan dessa skolor och arbetsplatserna reglerades efter vissa normer. Det visade sig emellertid mycket svårt att få arbetsgivare och lärlingar att lojalt medverka i de kurser, som yrkesskolorna kunde ge. Redan 1923, alltså fem år efter den första och två år efter den om- arbetade yrkesskolstadgans tillkomst, var man färdig med ett förslag till lär- lingslag, som avsåg inte bara industri och hantverk utan också handel och hus- ligt arbete (SOU 1924:41). Tillämpningen av lagen skulle vara obligatorisk för lärlingar anställda i hantverksföretag men fakultativ för inom industri och handel anställd ungdom. För flickor i husligt arbete innehöll förslaget särskilda bestämmelser. I den utredning, som låg till grund för förslaget, framhölls de negativa erfarenheterna av en yrkesutbildning, som utan lagstiftningsåtgärder byggde på principen om praktik i näringslivet och teori i yrkesskola. Inte hel— ler detta förslag ledde till några åtgärder. Som en särskild svårighet vid en eventuell tillämpning av den föreslagna lärlingslagen framhölls gränsdragning- en mellan hantverk, där lagen ju skulle gälla obligatoriskt, och industri, där giltigheten skulle vara fakultativ. Arbetsgivareföreningen och landsorganisatio—
nen uttalade sig båda för en lösning av yrkesutbildningsproblemet på grundval av frivilliga överenskommelser mellan parterna.
Senare förslag till lärlingslag. 1923 års förslag till lärlingslag var det sista eller i varje fall senaste förslag, där man försökt att göra lagen i någon mån obliga- torisk. Ett par senare förslag har framkommit, men dessa har förutsatt, att tillämpningen skulle göras beroende av frivilliga överenskommelser eller kom— ' munala beslut. | 1936 års hantverkssakkunniga lade fram ett förslag om lärlingsutbildningen ! inom hantverket och den mindre industrin (SOU 1938:30). Förslaget gick ut i på att lärlingsnämnder skulle inrättas för större distrikt och enskilda kommu- [ ner. Dessa lärlingsnämnder skulle anta lärlingarna och hänvisa dem till utbild- | ning hos vissa mästare. Nämnden skulle även kunna flytta lärlingar från en l
mästare till en annan. Förslaget innehöll vissa bestämmelser om arbetsgivarnas, lärlingarnas och nämndernas skyldigheter och rättigheter. Några särskilda kom— petenskrav för rätten att utbilda lärlingar uppställdes inte. Påföljd för brott mot lagen stadgades inte heller. För-slagets huv-udinnebörd — att en offentlig , myndighet, lärlingsnämnden, skulle träffa avtal med arbetsgivarna om utbild—
ningen av lärlingar — mötte stark kritik från både arbetsgivare och arbetsta— I gare, och förslaget ledde inte till någon åtgärd.
Det senaste förslaget till lärlingslag framlades i februari 1945 (stencilerad upp— laga) av överstyrelsen för yrkesutbildning. Även detta förslag innebar fakultativ tillämpning av en eventuell lagstiftning. Departementschefen avböjde förslaget med motivering, att man ville avvakta resultatet av försöken att genom fri— villiga överenskommelser i avtalets form mellan arbetsmarknadsparterna lösa frågan om lärlingsutbildningen.
Arbetsmarknadsparternas yrkesutbildningskommitté. Avtalsformen hade med stor kraft hävdats som den lämpligaste av arbetsmarknadsparternas yrkesut— bildningskommitté i det förslag, som denna kommitté lade fram 1944— och som fick till resultat bland annat inrättandet av arbetsmarknadens yrkesråd. Yr- kesutbildningskommittén ansåg, att man borde återgå till den huvudprincip för yrkesutbildningens organisation, som låg till grund för 1918 och 1921 års "? yrkesskolstadgor, alltså att den praktiska utbildningen skulle meddelas på ar- : betsplatserna och i möjligaste mån kompletteras med teoretisk undervisning i yrkesskolor. Kommittén utsade direkt, att en utvidgning av verkstadsskol- organisationen inte borde förekomma med mindre det enskilda näringslivet inte gick i land med de utbildningsuppgifter, som man menade tillkom detta. Utta- landet torde i viss mån kunna tolkas som en gensaga mot verkstadsskolutred— ningens betänkande om centrala verkstadsskolor, där yrkesutbildningen inom industrin men även inom lärlingsskolan kritiserades. Men man riktade sig för— modligen också mot den i sak skarpa kritiken mot den dåvarande yrkesskol-
organisationen, som hade framkommit i den ovannämnda bilagan till rationa- liseringsutredningens betänkande 1939 och som ju utmynnade bland annat i ett skisserat förslag till förberedande heltidsskolor av liknande slag som verk— stadsskolorna men med mera odifferentierad undervisning.
Yrkesutbildningeus utveckling
Medan diskussionen om formerna för yrkesutbildningen pågick i utredning efter utredning utvecklades denna utbildning ganska oberoende av vad som skrevs eller sades.
Hantverkarna och samhällets åtgärder för yrkesutbildningen. Inom hantverket har man småningom visat allt större intresse för att förlägga så mycket som möjligt av lärlingsutbildningen till fullständiga verkstadsskolor, som för fram lärlingarna så långt, att de kan avlägga gesällprov. Det har länge varit ganska svårt att finna mästare, som varit villiga att äta sig lärlingsutbildning. Sedan lärlingsbidraget till mästarna höjdes till 900 kronor -— samtidigt med att det s.k. Varbergssystemet med decentraliserade yrkesskolor avskaffades —— har emellertid efterfrågan på sådana bidrag ökat, så att man under vissa år haft fler ansökningar än man kunnat bevilja, trots att antalet årligen beviljade bi- drag nu (1953/54) uppgår till 3751. Hantverkarnas beredvillighet att medverka vid lärlingsutbildning i samarbete med myndigheterna visar sig också däri att inom vissa lämpliga hantverksyrken en ordnad växelutbildning mellan skolor och arbetsplatser kunnat komma till stånd. Vidare har yrkesförbund inom hant— verket upprättat särskilda yrkesskolor (exempelvis urmakarskolan i Borensberg) och Sveriges hantverks— och :småindustriorganisation verkar genom ett särskilt organ, centrala yrkesnämnden, sedan ett antal år för rationalisering av lärlings— utbildningen hos hantverksmästare.
Industriföretagarna och yrkesskolorna. I motsats mot hantverkarna har in- dustriföretagarna —— vilket ju bland annat kom till synes i arbetsmarknads— parternas yrkesutbildningskommittés betänkande -— i regel ställt sig avvisan- de mot samhällsingripanden i industrins lärlingsutbildning annat än när det varit fråga om kompletterande undervisning i kommunala yrkesskolor. Rätt många stora företag har, i synnerhet under de senaste tio åren, ordnat skol— mässig yrkesutbildning inom företagen (se vidare kap. 4 om yrkesutbildning i näringslivet). En del av de industriskolor, som på detta sätt inrättats, har utvecklats till ganska betydande institutioner, där nya undervisningsmetoder experimenteras fram och prövas. Åtskilliga av industriskolorna har emellertid
1 De senaste årens riksdagar har beviljat särskilda anslag till lärlingar inom byggnadsfacket, anslag som således ligger utanför de ovannämnda 375 lärlingsbidragen.
» l
haft stora rekryteringssvårigheter och har av den anledningen kommit att föra en ganska tynande tillvaro. Några skolor har måst nedläggas efter kort tid, därför att de visat sig alltför tunga och dyrbara i förhållande till det utbyte de kunnat ge i form av utbildad arbetskraft. Även utanför de egentliga industri- skolorna har industrin genom arbetsmarknadens yrkesråd sökt systematisera yrkesutbildningen inom företagen. Man har gjort arbetsanalyser och på grund- val av dessa utarbetat detaljerade planer för inlärande och träning av de olika arbetsmomenten, ett arbete som emellertid långtifrån är slutfört.
Handeln och yrkesutbildningen. Handelns organisationer bedriver en ganska omfattande utbildningsverksamhet, huvudsakligen i form av kortare fortbild- ningskurser. Men man har också inom handeln visat intresse för att samarbeta med de kommunala yrkesskolorna, bland annat därigenom att man i ganska stor utsträckning låtit de anställda bevista yrkesskolkurser under ordinarie arbetstid. Däremot har man ännu inte hunnit långt ifråga om systematisering av den praktiska utbildningen på arbetsplatserna, något som åtminstone delvis kan ha sin grund i den bristande traditionen på detta område. Handeln har inte som hantverket kommit fram till vissa kompetenskrav för yrkesutövarna.
Y rkesskolornas deltidsundervisning. Inom de kommunala yrkesskolorna kan man peka på två utvecklingslinjer. Lärlingsskolan i den form den har i yrkes— skolstadgan visade sig redan från början ytterst svårrekryterad. Framför allt torde detta ha berott på att den var alltför betungande för eleverna, som också mera sällan kunde räkna med arbetsgivarens bistånd i form av lättnader i det praktiska arbetet. Som ersättning för lärlingsskolan har man, med stöd av yrkesskolstadgans & 103, sökt finna andra mera lockande former för den kom— pletterande undervisningen. Man har inrättat lärlingskurser med fyra-sex tim- mars undervisning per vecka i stället för lärlingsskolans åtta, tio eller tolv timmar. Kurser för äldre med två-tre timmar i veckan har blivit en av den kommunala yrkesundervisningens vanligaste kursformer. I de kombinerade kur- serna har åtskilliga ämnen, ibland tre-fyra stycken, gjorts frivilliga under det att de obligatoriska ämnena begränsats till två eller tre. I vissa fall har man även gjort avsteg från den i princip gällande regeln, att lärlingskurs skall om- fatta minst fyra timmar per vecka för en elev, genom att låta eleverna i lär— lingskurser delta i ett enda ämne med två timmars undervisning per vecka.
Y rkesskolornas heltidsundervisning. Den andra utvecklingslinjen inom yrkes- skolorna har gått ut på att skapa fram kurstyper, som kunde utgöra en ersätt- ning för hela utbildningsformen praktik i näringslivet-teori i yrkesskola. Man har inrättat längre heltidskurser, som ger grundläggande både praktisk och teoretisk yrkesutbildning: verkstadsskolor, handelskurser, husmoderskurser, ett- och tvååriga lärlingskurser på heltid. I motsats mot de ursprungliga. ettåriga
handelsskolorna och hushållsskolorna riktar sig dessa kurstyper så gott som genomgående till nybörjare utan praktisk erfarenhet inom de olika yrkesom— rådena. En del av dessa heltidskurser, framför allt de ettåriga handelskurserna, husmoderskurserna och de ett- och tvååriga verkstadsskolorna, är ganska odif- ferentierade grundkurser för större grupper av yrken och sysselsättningar. Men en del kurser, såsom de fyraåriga verkstadsskolorna, ger en fullständig lärlings- utbildning i ett specialiserat yrke.
Y rkesskolväsendets kvantitativa utveckling. I synnerhet under det senaste är- tiondet, 1940-talet, har de kommunala yrkesskolorna utvecklats oerhört ifråga om elevantal. Som framgår av nedanstående tablå (a) hade Sverige hösten 1921 35 kommunala yrkesskolor med knappt 6 500 kursdeltagare. Tio år senare hade antalet skolor stigit till 83 med drygt 21 000 kursdeltagare under höstter- minen. 1943 hade man kommit upp i 176 skolor med över 41 000 kursdeltagare. Hösten 1953 uppgick antalet kommunala yrkesskolor till 407 med 92 000 kurs— deltagare. Det bör observeras, att dessa siffror gäller en viss tidpunkt under året och inte anger elevantalet under hela arbetsåret. Läsåret 1951/52, det sista läsår för vilket uppgifter nu finns tillgängliga, uppgick antalet kursdeltagare under hela året till drygt 120 000, varav ca 8 300 eller knappt 8 procent i hel— tidskurser.
Tablå (a) Utvecklingen av antalet! kommunala yrkesskolor och antalet elever vid dessa 1921—1952. ( Elevantalet anges för viss tidpunkt under höstterminen och avser således inte hela arbetsåret.)
År Antal skolor Antal elever 1921 35 6 493 1931 83 21 251 1933 98 25 366 19431 176 41 321 1951 365 80 523 1952 391 85 702 1953 407 91 908 1 Statistik för hösten 1941 finns ej.
Mer än 110 000 av de drygt 120 000 kursdeltagarna vid de kommunala yrkes- skolorna arbetsåret 1951/52 gick i deltidskurser, som de besökte vid sidan av sitt arbete. Accepterar man dessa siffror utan att närmare se efter vad för slags kurser, som framför allt samlat deltagare, får man det intrycket, att den prin— cip, som ligger till grund för yrkesskolstadgan, i Sverige kunnat tillämpas med ganska stor framgång trots frånvaron av lagstiftningsåtgärder, som reglerar förhållandet mellan lärling och arbetsgivare. En granskning av vilka slags kur— ser eleverna hittills fördelat sig på ger emellertid en annan bild.
Tablå (b). Kursdeltagarnas fördelning efter ålder och näringsgren vid kommunala yrkesskolor arbetsåret 1951/52.
under 18 år 18—24 är över 24 år Summa
Näringsgren
antal | % antal l % antal l % antal %
Industri o. hantverk 6 789 30.2 6 482 28.9 9 174 40.9 22 445 18.5 Handel ............ 12 860 36.8 12 270 35.1 9 839 28.1 34 969 28.9 Husligt arbete ..... 2 882 4.5 18 828 29.5 42 039 66.0 63 749 52.6
Summa 22 531 18.6 37 580 31.0 61052 50.4 121163 100.0
Fördelning efter näringsgren och ålder. Tablå (b) visar, att mer än hälften av yrkesskolornas 120 000 kursdeltagare läsåret 1951/52 gick i kurser för husligt arbete medan handelskurserna hade knappt 30 procent och industri och hant— verk knappt 20 procent. Tablån visar också att hälften av yrkesskolornas elever är över 24 år. I kurser för husligt arbete är två tredjedelar (66.0 procent) av deltagarna över 24 år, dvs. i allmänhet gifta eller ensamstående kvinnor med egna hem. En jämförelse med siffrorna med några tidigare år visar, att en stark förskjutning ägt rum mot högre ålder bland yrkesskoleleverna. 1929 var sålunda 43.2 procent av eleverna under 18 år, läsåret 1936/37 hade antalet ungdomar under 18 år vid yrkesskolorna sjunkit till 30.9 procent, 1949/50 till 19.2 och 1951/52 till 18.6 procent. Denna förskjutning har till en del sin förkla- ring i den starka ökningen av antalet deltagare i huslig utbildning. hIen ten- denscn mot högre ålder gäller kurserna inom samtliga näringsgrenar med un— dantag av husmodersskolorna, där de yngre eleverna blivit allt talrikare. 1933 var 91.4 procent av eleverna i husmodersskolorna över 18 år, 1936/3'7 54.3 och 1951/ 52 52.2 procent. En förskjutning nedåt av åldern bland verkstadsskolornas elever har också gjort sig märkbar efter tillkomsten av de centrala verkstads- skolorna.
Kurser för husligt arbete. Mer än 35 000 av de 64 000 kursdeltagarna på det husliga området besökte sömnadskurser. Tyvärr är bristen på utbildade lärare för sådana kurser stor. Vävkurserna, som för en del kursdeltagare är mera fri- tidssysselsättning än egentlig utbildning, samlade mer än 6 000 deltagare. Mat- lagnings- och hushållskurserna drog 15 500 elever. Barnavårdskurserna, som genomgående omfattar högst 60 timmar, hade 800 deltagarel. Intresset för den husliga undervisningen är stort, något som både den livliga tillströmningen till kurserna och den låga avbrottsprocenten (se tablå (c) nedan) — 6.4 procent för hela näringsområdet och 3—4 procent i heltidskurserna — visar. Däremot säger denna del av yrkesskolornas undervisning ingenting om samarbetet mellan fö— retagare och skolor, eftersom ett sådant samarbete knappast existerar på det husliga området annat än i ett fåtal mera speciella kurser.
1 Siffror, som saknas i tablåerna, återfinns i bilaga 3, sid. 345 f.
Tablå ( c). Kursdeltagarrws fördelning efter kurslängd och näringsgren vid kur- sens början (v. k. b.) och vid dess slut (v. k. 3.) vid kommunala yrkesskolor arbetsåret 1951/52.
(Siffrorna inom parentes anger procent av hela antalet elever inom resp. näringsgren.)
Heltidskurser om minst 5 mån. samt
Högst 90 timmar 91—600 timmar .. . ovriga kurser
Summa
Näringsgren om minst 601 timmar avbr. , avbr. avbr avbr. v. k. 1). v. k. 5. % v. k. 1). ! . k. 5. % v.k.b. v.k.s. % v. k. b. v. k. 5. % Industri och l 5 873 4962 15.6 12.252 10179 16.9 43204032 6.7 22 445 19173 14.6 hantverk ----- (26.2) (25.9) (54.6) (53.1) (19.2) (21.0) (18.5) (18.1) Handel % 25 190 19 240 23.6 7 483 5 470 26.9 2 296 2136 7.0 34 969 26 846 23.2 """" (72.0) (71.7) (21.4) (20.4) (6.6) (7.9) (28.9) (25.4) Husli t arbete I 32 725 30 974 5.4 29 101 26 877 7.6 1 923 1 841 4.3 63 749 59 692 6.4 g (51.8) (51.9) (45.7) (45.0) (3.0) (3.1) (52.6) (56.5) 63 788 55 176 13.5 48 836 42 526 12.9 8 539 8 009 6.2 121 163 105 711 12.8 (52.6) (52.2) (40.3) (40.2) (7.1) (7.6)
Kurser för handel. Arbetsåret 1951/52 fanns det 57 000 kursdeltagare i kurser för industri och hantverk samt handel vid de kommunala yrkesskolorna. Av dessa återfanns 35 000 i kurser för handel och 22 000 i kurser för industri och hantverk. Kursdeltagarna inom handeln är i genomsnitt betydligt yngre än kursdeltagarna inom både husligt arbete och industri och hantverk. Troligen delvis på grund härav är avbrottsfrekvensen i handelskurserna avsevärt mycket högre eller drygt 23 procent. Med hänsyn till att nästan hälften av handels— kursernas deltagare besöker kurser, som omfattar högst 60 timmar, och 72 procent kurser om högst 90 timmar är den höga avbrottsfrekvensen dock gan— ska anmärkningsvärd. Mest besökta bland handelskurserna är maskinskriv— ningskurserna med 10 600 deltagare och kurserna i engelska med 6000 delta- gare. De kombinerade handelskurserna drog 3300 deltagare, kurser i svensk stenografi över 4 000 och bokföringskurserna ungefär lika många. Kurser i re- klam— och skyltningsarbete samlade 1 400 deltagare.1 Övriga handelskurser stan- nade vid endast något hundratal deltagare eller färre för varje ämne. Kurserna för handel ger i vissa fall, främst ifråga om detaljhandelskurserna, prov på ett gott samarbete mellan företagare och skolor. Den livliga elevtillströmningen till kurser i maskinskrivning och engelska kan däremot knappast tydas som ett
1 Siffror, som saknas i tablåerna, återfinns i bilaga 3, sid. 345 f.
tecken på samarbete mellan skola och näringsliv, då maskinskrivningskursema i många fall torde frekventeras av ungdomar, som ännu inte fått anställning inom handeln, och kurserna i engelska säkerligen i betydande utsträckning be- söks av ungdomar, som varken har eller kommer att få användning i sitt arbete för de kunskaper de på detta sätt kan inhämta. 24 procent av eleverna i dessa kurser avbryter också studierna i förtid.
Kurser för industri och hantverk. Förhållandena beträffande kurserna för in- dustri och hantverk skiljer sig på ganska många och väsentliga punkter från kurserna för handel. Som framgår av tablå (c) är avbrottsfrekvensen lägre, i genomsnitt 14.6 procent — i heltidskurserna är avbrottsfrekvensen ungefär densamma för alla tre näringsgrenarna, dock lägst för husligt arbete — och antalet lärartimmar uppgår trots det betydligt lägre elevantalet till mer än tre gånger antalet lärartimmar i handelskurserna (784 000 mot 237 000). Det sistnämnda visar, att kurserna för industri och hantverk i genomsnitt omfattar avsevärt fler timmar per kurs än kurserna för handel. Även kurserna för hus— ligt arbete är genomsnittligt betydligt kortare än kurserna för industri och hant- verk. Endast 26 procent av deltagarna i kurser för industri och hantverk be- söker kurser om högst 90 timmar, medan motsvarande siffra för handel är 72 | procent och för husligt arbete 51 procent. Heltidsskolorna inom industri och hantverk har avsevärt flera elever än inom handel och husligt arbete. Drygt 4 300 av de 22 500 deltagarna i kurser för industri och hantverk i kommunala yrkesskolor går i längre heltidskurser mot 2300 av 35000 för handel och knappt 2000 av 60 000 för husligt arbete. Räknar man med central-a verk- stadsskolor och kommunala tekniska skolor utgör antalet heltidselever mer än en fjärdedel (drygt 7000) av hela elevantalet inom industri- och hantverks- kurserna (28100).
Fördelningen på kurser av olika slag är jämnare inom industri och hantverk än inom övriga näringsområden. Den största yrkesgruppen är givetvis järn- och metallarbetare med 4 000 kursdeltagare. Andra stora yrkesgrupper är olika slag av snickare och elektriker. Svetsningskursema, de odifferentierade kur- serna i yrkesritning och yrkesräkning samt kurserna för inträdessökande till högre tekniska läroverk drar också många elever. Kurserna för industri och i hantverk omfattar givetvis många fler yrken och ämnen än kurserna för han— [ del och för husligt arbete. Differentieringen på de olika yrkena, som i ett tidi- l gare skede av yrkesundervisningen var ganska obetydlig, har numera genom- i förts i stor utsträckning. | [
Den undervisning för industri och hantverk, som förekommer vid centrala. och kommunala yrkesskolor samt kommunala tekniska skolor, förefaller av allt att döma ganska framgångsrik. Men 28000 elever i sådana kurser i ett land med ungefär 1 254 000 industriarbetare (folkräkningen 1950, näringsgrupp II) är ingen imponerande siffra. Av dessa 28 000 går åtminstone 15 000—18 000
i första årskursen. Någon uppgift om antalet nyrekryterade per år inom industri och hantverk finns inte, men rörligheten har som bekant varit stor under senare år och antalet arbetare, som överhuvudtaget fått något slag av skol- mässig yrkesutbildning, blir därför ganska litet i jämförelse med hela antalet sysselsatta. För handel är den relativa rekryteringen till yrkesskolorna mera tillfredsställande. Antalet sysselsatta inom handeln (näringsgrupp IV) uppgick 1950 till 485 000 vartill kommer ett icke känt antal personer sysselsatta med kontorsarbete inom andra näringsgrenar. 35000 deltagare i kurser för handel, så gott som samtliga i högst ettåriga kurser, ger en avsevärt högre procent av hela antalet sysselsatta med kontors- och handelsarbete än motsvarande siffra för industri och hantverk. Det är således snarare i den ringa tillströmningen än i utformningen av kurserna, som svagheten i de kommunala yrkesskolornas undervisning för industri och hantverk framträder. Ett organiserat samarbete mellan företag och skolor förekommer på många håll. Men detta samarbete omfattar alltför få företag och har, även när det förekommer, många gånger en alltför liten kvantitativ omfattning.
Sammanfattande synpunkter. Ovanstående korta översikt över arten och om— fattningen av yrkesskolornas nuvarande verksamhet —— kompletterad med sif- feruppgifterna i statistikbilagan —— visar, att denna verksamhet på nästan alla punkter utom ifråga om verkstadsskolorna och de relativt fåtaliga kurserna på yrkesskolstadiet avviker från de riktlinjer för den kommunala yrkesunder— visningen, som dragits upp i 1921 års yrkesskolstadga. De utredningar, som under årens lopp gjorts beträffande yrkesundervisningen i riket, har också i de flesta fall pekat på allvarliga brister i yrkesskolornas verksamhet. Det är påtagligt hur likartade klagomålen varit genom tiderna. Redan i 1907 års kom— mittés betänkande påpekas yrkesskolundervisningens dåliga anknytning till det praktiska yrkesarbetet, undervisningens alltför allmänna och hobbybetonade karaktär, den otillfredsställande lärarutbildningen, de låga statsanslagen, den otillräckliga inspektionen samt den ofta låga standarden på lokaler och under— visningsmateriel, allt saker som i många fall äger sin giltighet även idag. Det bör dock framhållas att en jämförelse mellan förhållandena under 1940-talets senare hälft och läsåret 1951/52 genomgående utfaller till det senares fördel. Antalet kursdeltagare är högre, de längre kurserna har förhållandevis fler del- tagare, heltidsundervisningen har ökat och avbrottsprocenten har sjunkit. Det förefaller som om yrkesskolornas undervisning i allmänhet hade tillvunnit sig större förtroende bland eleverna.
Framställningen har av utrymmesskäl begränsats till kommunala yrkesunder- visningsanstalter. De enskilda statsunderstödda yrkesskolorna arbetar i allt vä- sentligt som de kommunala skolorna, men då de kvantitativt är av underordnad betydelse (10 000 kursdeltagare 1951/ 52 mot 120 000 vid kommunala skolor) har vi ansett oss kunna i detta sammanhang förbigå de enskilda yrkesskolorna.
KAPITEL 3
Yrkesutbildningens geografiska spridning
Tahellmaterialet
Möjligheterna till yrkesutbildning är ojämnt fördelade både mellan stad och landsbygd och mellan olika landsdelar och olika län. Dessa förhållanden bely- ses av tabellerna 12 och 13 i bilaga 3 (sid 360 f) samt kartorna A och B. Kar- torna ger också olikheterna i spridningen av utbildningsmöjligheterna för skil— da näringsgrenar. Skarpare än genom en enbart tabellarisk framställning fram- träder även heltidsundervisningens obetydliga omfattning i jämförelse med he— la yrkesundervisningen. Endast 29 500 av 163 500 yrkesutbildningselever eller 44 av 245 per 10 000 invånare, dvs. 18 procent, går i heltidskurser. I dessa siffror ingår då, utom kommunala och enskilda yrkesskolor med flera skolor på jämförligt stadium, även högre tekniska läroverk, handelsgymnasier och andra jämförliga yrkesutbildande skolor samt skolor för jordbruk och skogs— bruk m. m. Som jämförelse kan nämnas, att man i allmänna läroverk och andra skolformer med likartat utbildningsmål hösten 1951 hade drygt 143 0001 elever, vilka samtliga deltog i flerårig heltidsundervisning.
I de sammanställningar över tillgången på yrkesutbildning för de tre stora näringsgrenarna industri och hantverk, handel och husligt arbete, som behandlas i detta kapitel, ingår inte den yrkesutbildning, som sker på arbetsplatserna, inte ens om den sker under skolmässiga former i särskild lärlingsverkstad och med teoretisk undervisning jämsides med den praktiska. Sådan utbildning be— handlas i kapitel 4 om yrkesutbildning i näringslivet, som visar, att de egentliga industriskolorna har mellan 2 000 och 3 000 lärlingar under utbildning samtidigt, dvs. en årlig rekrytering av cirka 1 000 lärlingar. Kapaciteten av den övriga, icke rent skolmässiga, yrkesutbildningen på arbetsplatserna är, som också fram— går av kapitlet, svår att beräkna, men har uppskattats till cirka 15 000 lärlingar sammanlagt för näringsgrupp II, dvs. industri och hantverk. Även inom andra näringsgrenar, t. ex. jordbruk och skogsbruk, handel och statsförvaltning, före— kommer utbildning i arbetet. Men det torde vara nästan omöjligt att få fram några siffror på omfattningen av denna utbildning (bortsett från den statliga).
Utöver näringslivets egen utbildningsverksamhet och den yrkesutbildning, som sker i yrkesskolor av här behandlat slag, förekommer också yrkesunder— visning inom det allmänbildande skolväsendet, t. ex. i yrkesbetonade fortsätt— ningsskolor, yrkesbestämda högre folkskolor, praktiska realskolor och inbyggda
1 Häri ingår även elever vid praktiska realskolor och yrkesbestämda högre folkskolor (se ia- bell 1.6). 37
praktiska linjer. Antalet elever i sådana skolformer är ganska högt, men i de flesta fall ges en allmänt orienterande yrkesbetonad teoretisk undervisning snarare än egentlig yrkesutbildning. Undantag utgör de skogsbetonade fort— sättningsskolorna med praktisk-teoretisk grundläggande utbildning av skogs- arbetare samt handelsrealskolorna, vilkas handelsundervisning har minst sam- ma omfattning som de ettåriga handelskurserna (beträffande elevantal i dessa skolformer se bilaga 3, tabell 14).
Det mesta av yrkesundervisningen i de nuvarande allmänbildande skolorna kommer att försvinna allteftersom enhetsskolan byggs ut och andra skolformer avvecklas. De praktiska realskolorna torde väl emellertid komma att kvarstå även sedan denna utveckling fortskridit ganska långt. De tekniska och de husliga realskolorna har både kvantitativt och som yrkesutbildning betrak- tade ganska liten betydelse, medan däremot handelsrealskolorna med cirka 4 600 elever innebär ett tillskott av ungefär 1 000 utbildade per år till handels- utbildningsmöjligheterna av typen ettårig handelskurs.
Hela yrkesundervisningen (heltid och deltid) i förhållande till folkmängden
Tabell 13 och karta A, som redovisar förhållandena i Stockholms stad och länen i riket, visar som väntat, att Stockholm säväl totalt som i förhållande till folkmängden ligger högst på listan i jämförelse med länen. Högt ligger också bland starkt industrialiserade län Älvsborgs, Jönköpings, Östergötlands och Örebro län medan Västmanlands, Gävleborgs och Kopparbergs län kommer långt ner. För Västmanlands vidkommande förklaras detta förhållande till en del av att företagen i stor utsträckning själva sköter sin yrkesutbildning. Det är emellertid inte bara industrialiserade län, som har en hög procent elever i yrkesskolor. Uppsala län kommer så högt som på tredje plats. Längst ner lig— ger Gävleborgs, Gotlands och Kristianstads län. Att Gävleborgs län ligger så långt ner är anmärkningsvärt, då företagens egen utbildningsverksamhet i detta industribetonade län har endast obetydlig omfattning. Gotlands och Kris— tianstads län däremot är ju mera jordbruksbetonade.
Deltidsundervisningen
Deltidsundervisningen tycks ifråga om spridning och kvantitet för närvarande inte uppvisa det samband med näringslivets struktur, som åtminstone i viss mån finns för heltidsundervisningen. Så till exempel har Hallands och Kalmar län, som ifråga om heltidsundervisningen ligger nästan i botten, ungefär lika
stora relativa utbildningsmöjligheter ifråga om deltiden som Göteborgs och Bohus län. Älvsborgs län har i det närmaste lika mycket deltid i förhållande till sin folkmängd som Stockholms stad. Länet har två av de fem största, i betydelsen elevrikaste, kommunala yrkesskolorna, nämligen Älvsborgs läns landstings skolor med över 4000 elever,1 den tredje skolan i riket, och Borås stads yrkesskolor med cirka 2 000, den femte av rikets skolor. Vi kommer i det följande inte att uppehålla oss vid deltidsundervisningen.
Heltidsundervisningen i förhållande till hela folkmängden
Karta A visar utbildningsmöjligheternas fördelning i förhållande till folk— mängden uttryckt i antal elevplatser per 10 000 invånare. Antalet elevplatser anges med siffrorna från läsåret 1951/52. Folkmängdsuppgifterna bygger på i 1945 års folkräkning, då detta är det senaste är för vilket uppgifter om fördel— . ningen länsvis på näringsgrupper finns tillgängliga.
Det kan förefalla egendomligt att ta hela folkmängden till utgångspunkt för en jämförelse mellan antalet elever vid yrkesskolornai de olika länen. En jäm- förelse med vissa ålderskategorier, t. ex. åldrarna 15—24 år, skulle kanske ha i förefallit rimligare. Som redan framhållits utgörs den alldeles övervägande delen ; av yrkesundervisningen av deltidskurser och dessa frekventeras till mycket stor I del av elever över 24 år. Av tablå (nb) i kapitel 2, sid. 33, framgår, att över [ hälften eller noga räknat 50.4 procent av eleverna vid de kommunala yrkes- skolorna är över 24 år. En jämförelse med åldersfördelningen vid tidigare till- t | | I
fällen visar också, att en mycket stark förskjutning ägt rum mot högre ålder bland yrkesskoleleverna. 1929 var inemot hälften av eleverna under 18 år, 1936 en knapp tredjedel och 1951 något mer än en sjättedel. Då man visar den relativa tillgången på utbildningsplatser för närvarande, är det således rättvisast att göra denna jämförelse med utgångspunkt från hela befolkningen. Däremot blir det, när man beräknar omfattningen av en planerad utbyggnad av yrkes- undervisningen, nödvändigt att sätta denna i relation också till antalet ungdomar i åldern 15—24 år, eftersom utbyggnaden i första hand avser kurser med heltidsundervisning, och dessa kurser till övervägande del frekventeras av ungdomar under 24 år.
Ifråga om heltidsundervisningen i allmänhet finns de relativt bästa möjlig- heterna i Stockholms stad (86 per 10 000 invånare). Vid en jämförelse mellan olika områden i landet är det dock riktigast att bortse från Stockholm, efter- som så mycket av heltidsundervisningen där står öppen för elever från hela landet. Närmast efter Stockholm kommer Göteborgs och Bohus län med 72 heltidselever per 10 000 invånare och därefter Norrbottens län med 69/10 000. Även Västerbottens och Västernorrlands län har förhållandevis goda utbild-
1 Verksamheten är till stor del ambulerande samt i övrigt förlagd till olika orter.
ningsmöjligheter i heltidskurser (47 respektive 46 per 10000 invånare). Jämt- lands och Gävleborgs län ligger lägre med 31 respektive 25 heltidselever per 10 000 invånare. Trots detta kan man säga, att Norrland i allmänhet i förhål- lande till sin folkmängd har bättre möjligheter till skolmässig yrkesutbildning än andra landsdelar.
De största städernas förhållandevis goda tillgång på heltidskurser visar sig i allmänhet i de relativa länssiffrorna, så t. ex. ifråga om Göteborgs och Bohus län med 72 heltidselever per 10 000 invånare samt Uppsala län med 59/10 000, Östergötlands län med 54/10 000 och Örebro län med 53/10 000. Malmöhus län ligger lägre med 41 heltidselever per 10 000 invånare trots Malmö, Hälsingborg och Lund och trots att jordbruksundervisningen på heltid både totalt och rela- tivt är ganska omfattande.
De kommunala tekniska skolorna med sin omfattande hcltidsundervisning ger kraftigt utslag i länssiffrorna, vilket medför att Södermanlands och Kris— tianstads län ligger på fjärde respektive sjunde plats ifråga om heltidsunder- visningen totalt med 63 respektive 53 heltidselever per 1.0 000 invånare. Ifråga om heltidsundervisningen för industri och hantverk ligger dessa län på tredje respektive sjunde plats med 188 respektive 150 heltidselever per 10 000 yrkes- verksamma inom industri och hantverk.
Heltidsundervisningen uppdelad på näringsgrenar i förhållande till
antalet sysselsatta inom respektive näringsgren
Karta B anger antalet elevplatser läsåret 1951/52 inom de tre näringsgre— narna industri och hantverk, jordbruk med binäringar och handel per 10 000 yrkesverksamma inom respektive näringsgren (enligt folkräkningen 1945). Den största näringsgrenen, industri och hantverk, har också det största totala an— talet heltidsplatser. Differenserna mellan olika län är i allmänhet större för industri och hantverk än för handel. Norrbottens län har sålunda 408 elever i heltidskurser för industri och hantverk per 10 000 yrkesverksamma inom nä- ringsgrenen, medan Hallands län inte har en enda heltidselev och Skaraborgs och Gotlands län stannar på respektive 34 och 31 heltidselever per 10 000 yr— kesverksamma. För handel ligger variationerna mellan 357 heltidselever per 10 000 yrkesverksamma i Göteborgs och Bohus län till ingen i Västmanlands, Jämtlands och Gotlands län, medan Stockholms län stannar på 29, Blekinge på 31 och Kronobergs på 44.
Norrland med undantag av Gävleborgs län har som landsdel betraktat nå— got bättre möjligheter till skolmässig utbildning i heltidskurser för industri och hantverk i förhållande till antalet yrkesverksamma inom näringsgrenen än öv- riga landsdelar. I detta sammanhang bör dock framhållas det i förhållande till folkmängden i övrigt högre antalet ungdomar i Norrlandslänen. I realiteten
upptar Norrland en större del av heltidsundervisningen än som framgår av karta B, eftersom många ungdomar, som inte får plats i norrlandsskolorna, söker sig till skolor söderut. För närvarande finns således den största efter— frågan på skolmässig utbildning för industri och hantverk i områden, där möj- ligheterna till arbetsanställning inom dessa näringsgrenar är minst. Detsamma kan sägas gälla heltidsundervisningen för handel, där Norrbotten ligger på andra plats med 322 heltidselever per 10 000 yrkesverksamma, Västernorrland på sjätte med 208/10 000 och Västerbottens län på åttonde med 206/10 000. För jordbruket tycks förhållandet vara ett annat. De bästa utbildningsmöjlig— heterna i skolor för jordbruk med binäringar finns koncentrerade till jordbruks— områdena i Skåne-Blekinge och Mälardalen. Genomsnittliga antalet heltids— elever per 10000 yrkesverksamma inom jordbruket är inte mer än drygt en tredjedel av heltidsundervisningen för industri och hantverk, dvs. 40/10 000 mot 112/10 000. Det bör emellertid observeras, att jordbruksundervisningen på heltid nästan genomgående är fortbildning på ett högre stadium, medan det mesta av heltidsundervisningen för industri och hantverk och handel är ny- börjarundervisning.
Heltidsundervisningens koncentration till ett relativt fåtal orter
Längre kurser med heltidsundervisning förekommer nu endast vid ett hun- dratal kommunala yrkesskolor, nitton centrala verkstadsskolor och cirka fyrtio enskilda statsunderstödda yrkesskolor inom det egentliga yrkesskolväsendet. Därtill kommer ett fyrtiotal skolor för teknisk undervisning och handelsunder— visning på gymnasiestadiet samt något över hundra skolor för lantbruks- och skogsundervisning.
Tabell 12 redovisar utbildningsmöjligheterna i de femton största städerna i riket (Stockholm t.o.m. Karlstad i storleksordning) samt upptar dessutom några exempel på utbildningsmöjligheterna bland annat på orter som utgör centrum för ett större rekryteringsområde. Tabellen visar elevfrekvensen i för- hållande till folkmängden och till antalet sysselsatta inom industri och hant— verk samt handel.
De femton största städerna har 27.6 procent av rikets befolkning, 37.1 procent av eleverna i kommunala och enskilda yrkesskolor, centrala verkstadsskolor och kommunala tekniska skolor och 54.7 procent av antalet elever i heltids- kurser om minst en termin vid sådana skolor. Räknar man även med elevan— talet i högre tekniska läroverk, handelsgymnasier och vissa andra yrkesutbil— dande skolor (kolumn 11 övriga skolor) finner man, att i de tolv största stä— derna i riket finns 27.6 procent av Sveriges befolkning men 39.1 procent av alla elever i yrkesutbildande skolor och 52.6 procent av eleverna i heltidskurser vid sådana skolor.
Yrkesskolelevernas fördelning å näringsgrenar visar, att koncentrationen till större tätorter är starkast för industri och hantverk; 51.2 procent av alla elever inom industri och hantverk går i skolor i de femton största städerna. För han- del är koncentrationen 44 procent under det att man för husligt arbete knap- past kan tala om någon egentlig övervikt, då de nyssnämnda städerna endast har 30 procent av eleverna i kurser för husligt arbete, således obetydligt mer än som motsvarar folkmängden.
Trots att den skolmässiga yrkesutbildningen således i mycket hög grad är koncentrerad till de största tätorterna, har ingen av dessa orter en särskilt hög elevfrekvens i förhållande till sin folkmängd. Det är emellertid mycket svårt att dra några slutsatser om principerna för yrkesutbildningens utbyggnad med ledning av siffrorna i tabell 12. Så gott som alla yrkesutbildande skolor i lan- det hämtar en större eller mindre del av sina elever från andra orter än skol- kommunen. Bland skolor med mycket heltidsundervisning är det endast Ki- runa, som hämtar alla sina elever inomkommunen. De kommunala skolorna i Stockholm och Göteborg hämtar endast en liten del av sina elever utifrån (Stockholm 5 procent, Göteborg 3 procent) och dock skulle de »utsocknes» eleverna i Stockholm mer än fylla alla skolorna i t. ex. Umeå. Flertalet städer i södra och mellersta Sverige hämtar 10—20 procent av eleverna i kommunala yrkesskolor utifrån. För Norrlandsstäderna är siffran i allmänhet högre. Kom— munala tekniska skolor, enskilda yrkesskolor och högre tekniska läroverk, han— delsgymnasier m.fl. hämtar i regel mellan 50 och 100 procent av sina elever från andra kommuner än skolkommunen. Detsamma gäller givetvis de centrala verkstadsskolorna, som riktar sig just till elever från orter, där man svårligen kan ordna yrkesundervisningen kommunalt.
Yrkesskolornas utformning på vissa orter
Det kan ha sitt intresse att se litet närmare på hur yrkesutbildningen är ordnad på några av de orter, som finns med i tabell 12.
Hagfors (6 657 inv.) domineras av Uddeholmskoncernens järnverk. som ock- så bidrar till yrkesskolans drift bland annat genom att kostnadsfritt ställa lo- kaler till förfogande för verkstadsskolorna. Skolan, som 1951/52 allt som allt hade cirka 150 elever, har två treåriga verkstadsavdelningar för metallarbetare och en fyraårig verkstadsavdelning för snickare med tillsammans ett 60-tal elever. Vidare finns ett antal kortare kurser på lärlingsskolstadiet inom in— dustri och hantverk, handel och husligt arbete. Husligt arbete hade två femte- delar av hela elevantalet eller 60 elever, dvs. samma antal som verkstadssko— lorna. Nästan hälften av skolans elever besöker kurser för industri och hant- verk. 85 procent av eleverna är skrivna i Hagfors.
Kiruna (19 455 inv.) domineras av Luossavaara-Kirunavaara AB, som bidrar till driften av yrkesskolan med 100 000 kronor per år. Yrkesskolan hade 1951/52
i l l l l l l i .
cirka 370 elever, och av dessa gick över hälften i kurser för industri och hant- verk. Mer än två tredjedelar av eleverna går i heltidskurser, 180 i fyraåriga verkstadsskolor för snickare, metallarbetare, elektriker och skräddare, 66 i den tvååriga husmodersskolan och ett fåtal (8) i de ettåriga yrkeskurser på heltid, som utgör en påbyggnad på husmodersskolan med utbildning för barnsköterskor och i vävning. Återstoden av yrkesskolans elever återfinns huvudsakligen i kortare sömnadskurser (ett 60-tal elever) och maskinskrivningskurser (ett 30—tal elever). Såväl från verkstadsskolorna som från husmodersskolan avvisas årligen ett rätt betydande antal elever på grund av platsbrist.
Yrkesskolan arbetar helt i egna lokaler, så när som på gymnastikundervis— ningen, som äger rum i samrealskolans och folkskolans gymnastiksalar, samt en yrkeskurs för bilmekaniker, som är förlagd till en mekanisk verkstad. Yt— terst få yrkesskolor i landet har sin verksamhet till så betydande del kon— centrerad till heltidskurser.
Sundsvall (26 198 inv.) är centrum för cellulosaindustrin i Medelpad, dvs. i Sveriges mest tättbefolkade industriområde. Stor-Sundsvall har en befolkning av omkring 85 000. I staden finns kommunal yrkesskola med 700 elever (1951/52), kommunal handelsskola med en ettårig och en tvåårig kurs med sammanlagt cirka 120 elever, central verkstadsskola för huvudsakligen industri— yrken med cirka 130 elever och handelsgymnasium med cirka 120 elever. Bort- sett från en kurs för inträdessökande till tekniskt gymnasium saknar den kom— munala yrkesskolan heltidskurser för industri—. hantverk och handel. Del— tidskurserna för dessa yrkesområden är ganska omfattande, nästan genomgå- ende över 120 timmar. De drog 1951/52 för industri och hantverk cirka 240 kursdeltagare (cirka 210 eleverl) och för handel cirka 250 kursdeltagare (cirka 225 elever). För husligt arbete, som hade ungefär 270 kursdeltagare (lika många elever), finns bland annat husmoderskurser om ett respektive ett halvt år och barnsköterskekurser om ett halvt är, samtliga på heltid och med sammanlagt 90 elever. Yrkesskolan har utom bidrag från staten och huvudmannen även ett ganska stort anslag från landstinget. Undervisningen bedrivs till stor del i sko- lans egna lokaler men sker delvis också i centrala verkstadsskolans och handels- skolans lokaler. Båda dessa skolor har egna lokaler. Handelsgymnasiet har sam- ma styrelse, rektor och lokaler som handelsskolan. Samtliga skolor i Sundsvall hämtar till mycket stor del sina elever från andra kommuner, framför allt då de alldeles intilliggande tätorterna, den kommunala yrkesskolan till drygt 40 procent, handelsskolan till drygt 80 procent och centrala verkstadsskolan till inemot 95 procent.
Umeå (17 325 inv.) är inte någon betydande industristad utan har sin bety— delse framför allt som administrativ och militär ort. Staden har en kommunal yrkesskola med 900 elever (1951/52) och ett handelsgymnasium med cirka 60
1 En elev kan delta i två eller flera kurser.
elever. Dessutom ligger landstingets kvinnliga yrkes- och verkstadsskola med ett 60-tal elever i Umeå. Den kommunala yrkesskolan mottar rätt betydande bidrag från landstinget. Skolan har verkstadsskolor för metallarbetare, bilme- kaniker och. möbelsnickare med sammanlagt ett 50-tal elever, ettåriga heltids- kurser för handel, differentierade på detaljhandelsarbete och kontorsarbete, med cirka 60 elever och en husmodersskola med 16 elever. Mer än hälften av yrkes— skolans elever deltar i kurser för husligt arbete, en sjundedel i kurser för in- dustri och hantverk och resten i kurser för handel. Av landstingsskolans elever kommer 21 på husligt arbete, 24 på industri och hantverk samt 12 på våvkurs för hemslöjdsanställda, samtliga heltidselever. Liksom i Sundsvall kommer yr- kesskolornas elever till betydande del från andra orter än Umeå, och detta trots att staden inte alls har en så tätbefolkad omgivande landsbygd som Sunds- vall. Vid den kommunala yrkesskolan är en tredjedel av eleverna »utsocknes» och vid landstingsskolan så gott som samtliga. Den kommunala skolan arbetar så gott som helt i egna lokaler inrymda i en ganska nyuppförd byggnad. Lands— tingsskolan drivs i lokaler, som ägs av landstinget och som byggts för ända- målet.
Samarbete mellan två eller flera kommuner om en yrkesskola
Samarbete mellan två eller flera kommuner om en kommunal yrkesskola före- kommer ytterst sällan. Tidigare samverkade Anderstorps kommun och Gisla— veds köping (Jönköpings län) ekonomiskt ifråga om yrkesskolan i Anderstorp på så sätt, att Gislaved lämnade ett fast årligt bidrag, vilket dock långt ifrån ut— gjorde någon rättvis del av kostnaden för eleverna från köpingen. Sedan några år har emellertid Gislaved upprättat egen yrkesskola och därmed har samarbe- tet med Anderstorp upphört.
Ett exempel på ett försök till rättvis kostnadsfördelning mellan två kommu— ner har man i samarbetet mellan Grums köping och Eds kommun i Värmland. Grums och Ed betalar vardera så stor del av löpande kostnader —— givetvis sedan statsbidraget räknats bort — som motsvarar antalet elever från vardera kommunen. Alla investeringar för lokaler och stadigvarande undervisningsma— teriel görs av Grums köping ensam. Även Nors kommun lämnar ett bidrag till yrkesskolan i Grums, men detta bidrag har formen av ett mindre årligt belopp. Detta är såvitt vi vet det enda fall, där man har en överenskommen kostnadsfördelning mellan två kommuner ifråga om en yrkesskola. I något en- staka fall, t. ex. skolorna i Stockholm och Ljusdal, uttas vid en del kurser en viss summa för varje »utsocknes» elev i heltidskurser. Mellan Luleå och Neder- luleå finns en liknande överenskommelse som den tidigare existerande mellan Anderstorp och Gislaved.
I åtskilliga fall betalar landstinget ett bidrag till de kommunala yrkessko- lorna.
Yrkesutbildning i näringslivet
Begränsning av området
Det är svårt att få en överblick över yrkesutbildningen inom näringslivet i dess helhet.1 De områden av det enskilda näringslivet, som ur utbildningssyn— punkt främst är av intresse, är jordbruket med binäringar och skogsbruket, industri och hantverk, handel och husligt arbete.
Jordbruk och skogsbruk. Vi räknar med att skolorna för jordbruk med binäring-
l ar och möjligen också för skogsbruk i den mån det finns utrymme skall kunna & utnyttjas i utbildningen av elever i enhetsskolan. Men vi går inte närmare in på
frågan om den framtida utbildningen för jordbruk med binäringar och skogs- bruk och har därför inte ansett oss ha anledning att i detalj undersöka, hur den utbildning på dessa områden är organiserad, som inte sker i skolor. Rent allmänt vet man, att jordbrukarungdomen redan på ett tidigt stadium får en Viss utbild—
l ning helt enkelt genom att hjälpa till med en del av de dagliga och säsongmässi- j ga sysslorna. Man vet vidare, att en omfattande kursverksamhet stöder och i
viss mån systematiserar denna utbildning. Man vet också, att jordbrukets skolor, både lägre och högre — med undantag av jordbruksskolorna2 och vissa kurser
vid lantmannaskolo-rna —— inte ger ren nybörjarundervisning utan bygger sina
kurser på en föregående praktisk utbildning på ett större eller mindre lantbruk. De enskilda lantbruken har således stor betydelse för utbildningen av både företagare, arbetsledare och arbetare inom jordbruket.
Utbildningen av skogsarbetare sker så gott som helt i det praktiska arbetet. Under de senaste femton åren har ett omfattande forskningsarbete bedrivits beträffande arbetsmetoder och arbetsförhållanden för skogsarbetarna. Dessa forskningar har bland annat lett till organiserandet av en alltmera omfattande kursverksamhet, som syftar till att lära skogsarbetarna verktygsvård och ra-
, tionella arbetsmetoder. En form för sådan undervisning är den skogsbetonade ' fortsättningsskolan. Även de mindre skogsägarna får hämta sina flesta lärdomar
ute i skogen och den kursverksamhet, som bedrivs av skogsvårdsstyrelserna m. fl., är ett komplement till de praktiska erfarenheterna.
1 I detta. sammanhang bortser vi helt från statsförvaltningen och försvaret och den i vissa fall mycket omfattande utbildningsverksamhet, som bedrivs främst inom de affärsdrivande verken och försvarets olika truppslag och som i vissa fall med tiden kommer det enskilda näringslivet till godo. 2 Gålö jordbruksskola, Sunnerdahls praktiska ungdomsskolor, Sorselegården, Vittjärvsgården och jordbruksskolan i Pålkem.
Husligt arbete. Utbildningen för husligt arbete skedde tidigare till allra största. delen i hemmen. Därigenom att de unga flickorna oftast stannade i hemmet några år efter skolans slut, blev denna utbildning ganska betydande. Numera kan hemmen inte som förut lära upp flickorna, eftersom dessa i allmänhet ome- delbart efter skolans slut skaffar sig annat arbete. På så sätt får de endast obe— tydlig tid att delta i sysslorna hemma. Men å andra sidan har arbetet i de allra flesta hem förändrats på ett sätt, som tvingar varje familjemedlem att ta åtminstone någon del i det. Många sysslor har överflyttats till arbetsplatser utanför hemmet (bakning, tvätt, "sömnad, konservering o.s.v.), medan de åter- stående sysslorna så gott det går måste klaras av på fritiden. På detta sätt lär sig flickorna inte husligt arbete i traditionell mening men väl något om skötseln av ett hem under de betingelser, som det moderna arbetslivet ger. En systematisk utbildning i hemmet förekommer säkerligen ytterst sällan, och det är väl knappast möjligt att ange omfattningen av den utbildning som ges i hemmen eller beräkna antalet ungdomar, som utbildas på det sättet. Något försök till en sådan beräkning har heller inte gjorts i tidigare utredningar om den husliga utbildningen.
Handel. Några undersökningar av hur utbildningen för handel utanför handels- skolorna är ordnad finns veterligen inte. Handelsutbildningskommittén, som nu närmast är ansvarig för handelsundervisningens utformning, har inte ansett det. nödvändigt att göra någon utredning om utbildningen i handelsföretagen. Såvitt man vet förekommer detaljhandelsutbildning i skolmässig form endast i ett par tre enskilda företag, som inrättat särskilda skolor för sin perso— nal. Järnhandelsbranschen och färghandelsbranschen har i viss mån systema— tiserat sin utbildning och kompletterar den praktiska utbildningen på arbets— platsen med kurser per korrespondens eller i yrkesskola. En liknande upplägg— ning finns inom bokhandeln, som driver en särskild stiftelseskola för komplet— terande utbildning vid sidan av den, som ges i arbetet inom bokhandelsföretagen. De två försäljningsorganisationerna Köpmannaförbundet och Kooperativa för- bundet har en omfattande verksamhet, som bland annat syftar till att öka utbildningsarbetet bland deras medlemmar. Båda organisationerna har också in— rättat skolor, Köpmannainstitutet respektive Vår gård, där man ger komplette— rande kurser både för nybörjare och för mera erfarna biträden och butiks— föreståndare m. fl.
Den personal, som sysslar med egentligt kontorsarbete, har nästan alltid fått åtminstone någon skolmässig utbildning före den första anställningen. Kontoristutbildning förekommer också mycket sällan i näringslivet med undantag av ett fåtal större industriföretag. Banker och försäkringsbolag har ordnad utbildningsgång, som börjar med aspiranttjänstgöring under ett par tre är, tiden beroende på skolunderbyggnad. Denna tjänstgöring komplet— teras i vissa fall med av bankorganisationerna ordnade kurser.
Det är givet, att den nyanställda personalen inom detaljhandeln och gross- handeln alltid måste få en viss instruktion beträffande sina arbetsuppgifter. Men man har i de flesta fall inte en ordnad lärlings— eller elevutbildning av det slag, som förekommer inom hantverk och industri, och inte heller är lönesättningen så direkt knuten till erfarenheten i yrket. Företagen inom han- deln är i allmänhet ganska små. Ett handelsföretag med femtio anställda betraktas som en stor arbetsplats, under det att ett industriföretag med sam- ma antal anställda är ett litet företag. Redan detta. förhållande gör det san- nolikt, att det, utöver vad man nu känner till, förekommer mycket litet systema- tisk yrkesutbildning inom kontors- och handelsföretagen.
Industri och hantverk. Vi har av skäl som framgår av det ovanstående be- gränsat vår undersökning av utbildningsförhållandena i det enskilda näringslivet till att gälla industri och hantverk. Sådana undersökningar har redan tidigare gjorts vid ett par olika tillfällen. I början av 1940-talet gjorde arbetsmarknads- organisationernas yrkesutbildningskommitté en undersökning av utbildnings- förhållandena i företag anslutna till svenska arbetsgivareföreningen. Även vår undersökning gäller arbetsgivareföreningens verksamhetsområde, och det är där- för möjligt att på vissa punkter jämföra resultaten av de båda undersökningar— na. Till arbetsgivareföreningen är i första hand anslutna industriföretag men även ett stort antal mera hantverksmässigt drivna företag finns bland dess med- lemmar. Därtill kommer, att industriföretagen i stor utsträckning sysselsätter hantverksutbildad personal. Man har därför menat, att de siffror, som kommit fram vid undersökningen, skulle kunna tillämpas på hela näringsgrenen in- dustri och hantverk (d. v. s. näringsgrupp II i den officiella statistiken).
Utbildningens omfattning
Enkäten. I augusti 1950 utsände dåvarande yrkesutbildningsdelegationen inom 1946 års skolkommission i samråd med arbetsmarknadens yrkesråd ett fråge- formulär till vissa av svenska arbetsgivareföreningens medlemmar. Formuläret avsåg i första hand att skaffa uppgifter om arten och omfattningen av den yrkesutbildning, som bedrevs i näringslivet med eller utan stöd av kom— munala yrkesskolor. Om möjligt ville man också få fram vissa synpunkter och önskemål ifråga om yrkesutbildningens framtida utformning samt om beho- vet av utbildad arbetskraft. De företag, som tillställdes frågeformulär, utvaldes enligt en samplin-gsmetod på så sätt, att alla företag med över 500 arbetare till- frågades. Bland företag med mellan 201 och 500 arbetare tillfrågades vart tredje, med mellan 51 och 200 arbetare vart tionde och med högst 50 arbetare vart
tjugonde företag. I de fall, då flera delägare sammanslutit sig till ortsföre— ningar, räknades föreningen som endast en delägare. För att få in så många svar som möjligt kontaktades arbetsmarknadsstyrelsen, som genom sina läns- arbetsnämnder skötte insamlingen av materialet.
Svarsfrekvensen. Omkring 800 frågeformulär utsändes. I tabell A har gjorts en sammanställning branschvis av de inkomna svaren. Härvid uppges för varje bransch antalet medlemmar, antalet utsända formulär och antalet inkomna svar, fördelade på positiva och negativa. Med »ja» menas i detta sammanhang, att yrkesutbildning i någon form (lärlingsutbildning, förmansutbildning, special- arbetarutbildning, korrespondenskurser etc.) förekom inom respektive företag under den period (hösten 1949—hösten 1950) enkäten avsåg. Vissa branscher har i tabellen sammanförts till en. Sålunda har de olika grafiska arbetsgivar- förbunden redovisats tilllsalnmans liksom också de olika glasbruks-, gruv- och stuveriförbunden. Pappersmassefabrikerna och sågverken behandlas tillsam- mans, likaså träindustrin och tapetserar- och sadelmakarföretagen. Sko— och läderindustrin samt garverierna har förts ihop till en grupp, sömnads- och kon— fektionsindustrin till en, chokladindustrin har förts till livsmedelsbranschen, väg- och vattenbyggnadsföretagen till byggnadsindustrin samt smidesverkstä- derna till verkstadsindustrin. I övrigt har delägarregistrets branschförteckning följts.
Av tabell A framgår bland annat följande. Omkring 720 svar kom in, därav ungefär 200 positiva och drygt 500 negativa. Svarsprocenten var således god, och endast få företag hade underlåtit att svara utan att ange skälet härför. I flertalet fall var anledningen, att driften nedlagts tillfälligt eller för gott. —— Nästan en tredjedel av de positiva svaren återfanns inom verkstadsindustrin, som dock tillställts endast en femtedel av frågeformulären.
I tabell B redovisas de inkomna svaren fördelade efter företagens storlek. Därvid har framräknats antalet svar från företag med under 500 arbetare för att få en uppfattning om den relativa förekomsten av utbildning inom företag av olika storlek. Denna framräkning har tillgått på så sätt, att för företag med 500—201 arbetare har antalet svar multiplicerats med tre, för företag med 200—51 arbetare med tio och för röretag med 50—1 arbetare med tjugo.
I den första kolumnen har det verkliga antalet delägare i varje bransch med— tagits. Vid summering av talen för respektive bransch bör summan något så när överensstämma med det verkliga antalet delägare i branschen. Att detta inte är fallet för flera av branscherna beror på att en del av de tillfrågade före- tagen underlåtit att inkomma med svar. Om sålunda ett bland företagen med 50—1 arbetare ej inkommit med svar, medför detta att 20 företag bortfaller i summeringen. Likaså är det möjligt, att i en bransch med t. ex. drygt 40 före- tag i gruppen 50—1 arbetare tre företag kommit med i enkäten. Detta ger ett felslag på närmare 20 som t. ex. för stenindustrin. Man torde dock kunna
Tabell A. Sammanställning branschvis av antal frågeformulär och svar i enkät om yrkesutbildningen i näringslivet.
Antal Utsända Inkomna svar B r a n s c 11 delägare frågefor- . mular Ja Nej Summa. Allmänna gruppen .................... 538 54 9 38 47 (2 275) Biltrafiken ............................ 643 35 — 29 29 Bilverkstädema ....................... 502 27 6 18 24 Bryggerierna .......................... 106 9 1 7 8 Byggnadsindustrin ..................... 1 573 105 13 73 86 Byggnadsämnesindustrin ............... 373 27 2 ' 16 18 Elektriska branschen .................. 442 28 2 24 26 Glasindustrin ......................... 37 5 2 3 5 Glasmästeribranschen .................. 132 7 1 6 7 Grafiska branschen .................... 593 34 15 11 26 Gruvoma ............................. 20 6 3 3 6 Järnbruken ........................... 81 28 10 13 23 Konfektionsind. ....................... 204 27 11 15 26 Kval-nama. ........................... 35 1 —- 1 1 Livsmedelsbranschen .................. 552 42 13 27 40 ! Pappersbruken ........................ 47 20 2 16 18 i Pappersmasseind. och sågverk .......... 172 38 9 22 31 Petroleumbranschen ................... 15 2 — 2 2 Rörledningsfirmorna ................... 487 27 5 21 26 Sko- och läderind. garveri .............. 196 18 2 16 18 Stenindustrin ......................... 67 7 -— 7 7 Stuverierna ........................... 95 8 —— 6 6 Textilindustrin ........................ 241 49 19 24 43 Torvindustrin ......................... 33 2 —— 1 1 Trädgårdar-na ......................... 96 6 —- 6 6 Träind. o. sadelmakeri ................. 839 45 9 33 42 Verkstadsindustrin .................... 1 062 152 72 77 149 Summa 9 181 809 206 515 721
om avvikelsen inte är större än 10 procent. För följande branscher är emellertid avvikelsen större än 10 procent: allmänna gruppen, biltrafiken, byggnadsindustrin, byggnadsämnesindustrin, grafiska branschen, järnbruken, textilindustrin och träindustrin. För samtliga dessa branscher fattas sålunda ett eller flera. svar. Man torde kunna räkna med att tillfrågade företag, som underlåtit att sva- ra, inte har någon yrkesutbildning. Gäller det en bransch, där enkäten visar klart negativt utslag ifråga om förekomsten av yrkesutbildning inom före— tagen — såsom biltrafiken —— kan man nog utgå från att de inkomna svaren ger en riktig bild av förhållandena. Däremot är det tänkbart, att resultatet
| utgå från, att antalet inkomna svar för respektive bransch är tillräckligt stort, I | | i
Tabell B. Sammanställning branschvis efter företagens storlek samt framräkning av antalet ja- och nej-svar.
Framräkning Antalet 2001 m”— 1000— B ? & n 5 0 h delägare 1001 501 x 3 x 10 x 20 111 | nej ja nej ja nej ja nej ja nej ju nej Allmänna. gruppen . . 538 1 1 1 3 2 5 —— 21 10 80 40 280 (2275) Biltrafiken ......... 643 — — — — -— 2 — —- —- 30 — 480 Bilverkstäderna ..... 502 —- _ — — -— — —— 3 10 10 100 320 Bryggerierna ........ 106 — — — 1 — - —- —- 6 —— 10 20 60 Byggnadsind. ....... 1 573 — — 3 1 2 5 6 21 20 130 80 940 Byggnadsämnesind. . . 373 -— — 1 — — 2 3 6 — 20 — 200 Elektriska bransch. . . . 442 —- — —— — —— 1 —— — — 30 40 400 Glasindustrin ....... 37 — —— — —— 1 — * 3 10 20 -— — Glasm. branschen . . . 132 — — — —— — — — — — — 20 120 Grafiska branschen . . . 593 —— — — —— 2 — 3 — 20 20 200 180 Gruvorna ............ 20 —- — 1 1 1 —- —— 3 10 10 — — Järnbruken .......... 81 4 1 4 1 2 6 —- 12 — 10 — — Konfektionsind. ...... 204 — — — _ 3 3 21 9 10 40 —— 100 Kvarnarna .......... 35 — — — —— ——- — — -— —— — —— 20 Livsmedelsbr. ........ 552 — -— — — 4 2 9 9 30 50 60 340 Pappersbruken ....... 47 —— — 1 3 1 8 — 9 -— 20 — — Pappersmasseind. och sågverk ........... 172 1 _ 5 3 3 6 — 12 — 40 —— 100 Petroleumbr. ......... 15 — —— — — — 3 —— 10 — — Rörledn.firmorna ..... 487 —— — — — —— — — 6 — 10 100 360 Sko- o. läderind. garv. 196 — -— — — 1 — -— 9 —— 80 20 100 Stenindustrin ........ 67 —— — — — — — -— 6 —— 20 — 60 Stuverierna .......... 95 —— — — — — —— -—— 3 — 10 — 80 Textilindustrin ....... 241 3 — 2 _ 8 5 18 24 -— 90 — 40 Torvindustrin ........ 33 — — — — — —- — — — — — 20 Trädgårdarna ........ 96 — — —- —- — —- —- -— — 10 -— 100 Träind. o. sadelmakeri 839 —— — — —— 1 — —— 6 30 50 100 520 Verkstadsind. ........ 1 062 10 — 17 2 30 16 18 45 60 190 100 500 Summa 9 181 19 2 35 15 61 61 78 216 210 990 880 5 320
för t. ex. de grafiska industrierna blivit något sämre än det i verkligheten är. Detsamma kan tänkas gälla byggnadsindu-strin och textilindustrin, där man vet, att förekomsten av utbildning inom företagen är ganska god.
Påtaglig är verkstadsindustrins och den grafiska branschens dominerande ställning bland de positiva svaren, nämligen inte mindre än 235 respektive 225 av 1 283 eller vardera närmare 20 procent. Av de sammanlagt cirka 190 till- frågade företagen med över 500 arbetare förekommer yrkesutbildning i någon form vid 115 företag eller vid 60 procent av företagen inom denna storleksgrupp.
Tabell 0 . Sammanställning branschvis av antalet i samplingsundersökningen redovisade nyantagna lärlingar med 2—5 års utbildningstid under ettårsperioden 1 / 9 1949—1/9 1950.
(De framräknade siffrorna inom parentes.)
B r a n s e h Summa 2 001 ägg? 1 ggg” 500—201 200—51 50—1 Allmänna gruppen . . . . 27 (46) 15 — 11 -— —- 1 (20) Biltrafiken ........... _ _ _ — — -— —
' Bilverkstädema ....... 14 (220) — — — — 6 (60) 8 (160) Bryggerierna .......... _— — _ '— — — _
( Byggnadsind. ......... 53 (204) — 12 25 9 (27) — 7 (140)
( Byggnadsämnesind. . . . . 12 (12) —— 12 — —— — — , Elektr. branschen ...... 2 (40) — — — — —— 2 (40)
] Glasindustrin ......... 9 (36) ? —— 6 —— 3 (30) —
! Glasmbranschen ...... —— — — — — —— —
( Grafiska branschen . . . . 98 (630) -— _ 59 7 (21) 9 (90) 23 (460) Gruvorna ............. — — —— — — — — i Järnbruken ........... 150 (150) 88 27 35 — _ —- Konfektionsind. ....... 55 (121) — _" - 22 33 (99) — —
) Kvarnama ............ — — — —— — — _ Livsmedelsbr. ......... 59 (198) -—— _- 36 14 (42) 6 (60) 3 (60) Pappersbruken ........ 3 (3) —— 3 — — — — Pappersmasseind. o.
sågverk ............ 60 (60) 20 40 — _ —— — Petroleumbr. .......... —— — — — —— —— —— Rörledn.firmoma ...... 3 (60) —— — — —— —— 3 (60) Sko— o. läderind. garveri — —— — — — — —— Stenindustri .......... — _— —— —- —— — _ Stuverierna ........... — — — —— — — _— Textilindustrin ........ 13 (19) — — 10 3 (9) — _ Torvindustrin ......... _ _ — _ _ _ _ Trädgårdarna ......... _ _ — _ _ _ __ Träind. o. sadelmak. 42 (156) _ — 36 —— _ G (120) Veå'kstadsind. ......... 1 182 (2 119) 468 309 267 85 (255) 24 (240) 29 (580) arav 2—årig utbildn.tid. . . . 42 (265) —— 2 23 —- 10 (100) 7 (140)
|
! 3—4-årig » . . . 835 (1 073) 447 187 134 55 (165) 10 (100) 2 (40) i 4——5-årig » . . . 305 (781) 21 120 110 30 (90) 4 (40) 20 (400)
l Summa 1782 (4 074) 591 403 507 151 (453) 48 (480) 82 (1 640)
De framräknade talen för företag med 1—500 arbetare visar 1 168 företag med någon form av yrkesutbildning av totalt 7 694 eller 15 procent.
Antalet nyantagna lärlingar. I tabell 0 har gjorts en sammanställning bransch- vis av antalet i samplingsundersöknin-gen redovisade lärlingar med 2—5 års ut- bildningstid, som antagits under ettårsperioden 1/9 1949—1/9 1950. Framräk—
ning har även gjorts av antalet lärlingar inom företag med 500—1 arbetare efter samma grunder som i tabell B. De framräknade siffrorna anges inom paren- tes. Dessa siffror mäste givetvis behandlas med försiktighet ifråga om de en- skilda branscherna, då som ovan framhållits rätt stora fel kunnat uppstå re- dan genom urvalet. I slutsumman bör emellertid felaktigheterna inom de oli— ka branscherna någorlunda ha utjämnat varandra, så att det sammanräknade antalet lärlingar för hela arbetsgivareföreningens verksamhetsomåde bör kunna vara tämligen riktigt, om man rör sig med avrundade tal och medger felslag uppåt och nedåt på cirka 10 procent. ? Ungefär 4 000 rekryterade under ett år förefaller kanske mycket i jämförelse med siffrorna från den undersökning, som gjordes av arbetsmarknadsorganisa- tionernas yrkesutbildningskommitté i början av 1940-talet. Totalantalet lärling- ar inom arbetsgivareföreningens verksamhetsområde beräknades då till cirka 6 880. Antalet företag anslutna till arbetsgivareföreningen uppgick emellertid vid det undersökningstillfället endast till cirka 3 500, eller ungefär en tredjedel av dagens siffra, med ett arbetarantal av cirka 325 000 mot för närvarande cirka 560 000.
, En årlig nyrekrytering av 4000 lärlingar kan kanske sägas motsvara ett totalantal av 8 000—10 000 lärlingar under utbildning, vilket förefaller rimligt i jämförelse med 6800 år 1941. 8000—10 000 lärlingar inom arbetsgivareföre- ningen-s verksamhetsomräde motsvarar ungefär 15 000 lärlingar inom hela nä— ringsgrupp II (industri och hantverk), under förutsättning att lärlingarna är någorlunda jämnt spridda över hela näringsområdet. I den nyssnämnda under- sökningen från 1941 uppskattades antalet lärlingar inom hela näringsgrenen till cirka 20 000. Lärlingsantalet skulle således ha sjunkit med cirka 25 procent på tio år. Eftersom antalet arbetare ökat från 810 000—815 000 år 1940 till över 950000 år 1950 är den relativa minskningen ännu större. De framkomna siff— rorna bekräftar riktigheten av den allmänna uppfattningen under senare år, att lärlingsutbildningen inom industri- och hantverksföretagen kvantitativt gått tillbaka under och efter det andra världskriget.
Lärlingarnas fördelning på de olika branscherna. Som framgår av tabell C, finns de flesta under redovisningsåret antagna lärlingarna inom verkstadsindustrin, som anställt 1 182 av 1 782 redovisade lärlingar eller i framräknade tal 2 119 lärlingar av 4 074, d. v. s. 52 procent.
Närmast efter verkstadsindustrin ifråga om antal nyantagna lärlingar följer gra/fiska branschen (630 framräknade, 98 redovisade), bilverkstäderna (220 "framräknade, 14 redovisade), byggnadsindustrin (204 framräknade, 53 redo- visade), livsmedelsbranschen (198 framräknade, 59 redovisade), träindustrin (156 framräknade, 42 redovisade).
. Vid företag med över 500 arbetare utbildas 1 501 nyantagna lärlingar av 4 074 eller 37 procent av hela antalet. Antalet företag inom gruppen uppgår en-
(Siffrorna inom parentes anger antalet företag.)
Tabell D. Antalet elever i olika typer av utbildning inom temtilindustrin.
Yrke Summa
Antalet elever vid företag med
201—500 arb. ( X 3)1
501—1000 arb.
1001—2000
arb.
över 2000 arb.
Utbildningstidens : längd '
Cottonstickare Filtvävare Kardare Lappare ........... Rullerskor Skiftare Slubbare Spinnare
Spolerskor ......... Tyglagerskor
Yrkesarb. inom rayonsilkeind. . . . .
Vävare . . ..........
Textilarbetare ej specificerat
Summa 1
Lärlingsutbildning och specialutbildning Maskinrep. ........ Maskinställare Reparatörer Vävlagare
Repslageriarb. Repslagare Maskinrep. ...... Splitsare ........ Smörjare ........
Maskinsömmerskor .
Konfektions- sömmerskor ......
Summa.
(fr
30 (2) 20 (1) 8 (1) 40 (1) 115 (2) 60 (1) 80 (1) 221 (4)
10 (1) 121 (1)
5 (1) 220(10)
500 (3) 430
3 (1)
350 (2) 353
(framr.2186) (x 8 = 1059)
1 (1) 1 (1) 23 (4) ——
2 (1) 2 (1) 5 (1) — 98 (1) —— 80 (2) 70 (1)
209 amr. 355)
73 (x8=219)
1 I samplingen tillfrågades vart tredje företag.
20 (1) 20 (1) 8 (1) 40 (1) 15 (1) 60 (1)
106 (3)
121 (1)
5 (1) 82 (6)
477
10 (1)
100 (1)
80 (1) 115 (1)
10 (1)
115 (2)
150 (1) 570
3—6 mån. 11/2—2 mån. 2 v.
4 mån. 3—4 v. 2—3 v. 3——8 v. 3 v., 1 mån., 1%—2 mån. 3 mån., 2 år
3 V., 4 mån. 6 mån.
lår
3 v., 4v., 3mån., 4 mån., 5—6 4 mån., 2 år
3—6 mån., %—1 år
2år,4år Går Hår 3 mån., 18 mån., 6 år
2år 2—4är 2år 1;éår 3v.
4—6 v., 3 mån.
Tabell E. Antalet elever i olika typer av utbildning inom konfektionsindustrin.
(Siffrorna inom parentes anger antalet företag.)
Antalet elever vid företag med Utb'ld _ t'd 1 nmgsx ens Yrke Summa 51—200 arb. 201—500 arb. 501—1000 längd ( x 10)1 ( x 3)” arb. Pressning . . . 2 (1) — 2 (1) —— 11/2 är Sömnad . . . . 298 (7) 7 (1) 83 (4) 208 (2) 1—1%, mån., 2 mån., 1—3 mån. Summa 800 7 85 208
(framr. 533) ( X 10:70) ( X 3:255) — Lärlingsut- bildning Buntmakare . — — —— —— 7 är Pälssömnad . -— -— —— —— 31/2 år Tillskärning . 15 (2) — 5 (1) 10 (1) 2 är Sömnad 40 (2) — 28 (1) 12 (1) 3 år helstyck, 11/2 år
tempoarbete Summa 55 —— 33 22 (framr. 121) — (X3=99) —— 1 I samplingen tillfrågades vart tionde företag. 2 I samplingen tillfrågades vart tredje företag.
dast till cirka 190 av närmare 10 000. Men dessa 190 företag sysselsätter inemot 40 procent av antalet arbetare inom arbetsgivareföreningens verksamhetsområde. Lärlingsantalet är därför något lägre i förhållande till arbetarstyrkan i de större företagen än i de mindre. I de större företagen finns emellertid också utbild— ning av annan art, såsom kortare grundläggande kurser för personal med mera tempobetonade arbetsuppgifter, special- och förmansutbildning m. m. Räknar man med även denna utbildningsverksamhet finner man både större omfatt- ning och större variation i storföretagen än i de mindre. För de mindre företa- gen är antalet redovisade nyantagna lärlingar 281, vid framräkning 2 573 (63 procent av hela antalet).
Som redan nämnts, utbildas största antalet lärlingar inom verkstadsindu— strin. Därtill kommer, att en ganska betydande del av utbildningen även inom andra branscher avser maskin— och verktygsarbetare, reparatörer och dylikt, t. ex. vid järnbruken, glasindustrin, pappersbruken, textilindustrin, rörlednings— firmorna och byggnadsämnesindustrin.
Utbildningen inom textil och konfektionsindustrierna. Arten, omfattningen och längden av utbildningen inom textil- och konfektionsindustrierna redovisas i tabellerna D och E. Siffrorna i dessa båda tabeller läggs fram utan kommenta- rer, då den i regel korta utbildningstiden i förening med arbetskraftens stora rör— lighet gör, att uppgifterna väl ger en uppfattning om utbildningens art men
knappast annat än en ögonblicksbild av dess omfattning. Det bör observeras, att medan den redovisade utbildningsverksamheten i de flesta branscher-na gäl- ler en flerårig lärlingsutbildning eller förmansutbildning, någon gång omskol- ning, är utbildningen i textilindustrin till största delen grundläggande speciali- serad arbetarutbildning av kort varaktighet. Även inom konfektionsindustrin är en stor del av utbildningen av detta slag. Dessa två branscher är de, där man hunnit längst ifråga om att ge en systematisk, ofta skolmässig utbildning till andra arbetarkategorier än de egentliga yrkesarbetarna i mera traditionell betydelse. Även inom andra branscher har man i vissa fall, som skall visas i det följande, infört en horisontell differentiering i utbildningen, som innebär, att en större grupp anställda får en kortare grundutbildning under det att vissa an- ställda får en flerårig allroundutbildning.
Antalet lärlingar i förhållande till behovet. Frågan i enkäten om antalet ny- antagna lärlingar eller elever under ettårsperioden 1/9 1949—1/9 1950 kom- pletteras med en fråga om hur detta antal motsvarade behovet. Den sistnämnda , frågan har besvarats mycket ojämnt och många gånger inte alls. Det är där- för inte möjligt att med ledning av enkätmaterialet bilda sig någon uppfatt- ning om behovet av utbildad arbetskraft inom arbetsgivareföreningens verksam- hetsområde.
Utbildningens art
Vad förstås med yrkesutbildning? Inom vissa branscher har man, som ovan framhållits, börjat utbilda andra och större kategorier av den nyanställda per- sonalen —— industriskolorna för lärlingsutbildning tar bara hand om ett litet urval av denna personal — och från flera håll har i enkätsvaren uttryckts önske— mål om att yrkesskolorna vid sidan av sina två- eller fleråriga verkstadsskolor, skulle kunna ge en kortare, förslagsvis ettårig grundutbildning, som skulle rikta sig till ett bredare klientel. Materialet synes ge vid handen, att en förändring inträtt i fråga om vad som * menas med yrkesutbildning. Man har länge satt likhetstecken mellan grund- å läggande yrkesutbildning och lärlingsutbildning. I många fall är man nog fort- * farande benägen att göra det. Men det är uppenbart, att man med lärlingsut- ' bildning avser olika slag av utbildning inom olika företag. Lärlingsutbildning- en inom verkstadsindustrin anges sålunda omfatta två, tre eller fyra år. I många fall säger man sig inte ha lärlingar utan hjälparbetare, och det förefaller som om dessas utbildning i stort sett skulle följa samma plan som lärlingsutbild- ningen. Yrkeskunniga arbetare utbildas också i snabbkurser för äldre arbetare. Det vill dock synas, som om snabbkurserna i regel innebär en stark speciali- cering i motsats mot lärlingsutbildningen. Huruvida hjälparbetarutbildningen är mera specialiserad än lärlingsutbildningen kan ej utläsas ur materialet. En
viss cirkulation mellan olika arbetsuppgifter tycks förekomma, men det är möjligt, att hjälparbetarna oftast stannar inom en och samma avdelning.
I åtskilliga fall förefaller det som sagt, som om man skulle kunna sätta lik- hetstecken mellan lärlingsutbildning och utbildning av hjälparbetare. I andra fall åter får man ett intryck av att den fullständiga lärlingsutbildningen i tra- ditionell mening värdemässigt har flyttats upp ett steg. Sålunda kallar man vid några större företag pojkarna i företagens egna skolor inte lärlingar utan elever. I ett fall används termen lärling om de verkstadspojkar och äldre ar- betare, som får en systematisk praktisk utbildning i produktionen, således vid sidan av företagets yrkesskola.
Utbildningen av hjälparbetare och av äldre arbetare genom snabbkurser har inte redovisats kvantitativt. Man gör säkerligen inte rättvisa åt den yrkesut- bildning, som verkligen förekommer i näringslivet, när man endast redovisar den egentliga lärlingsutbildningen. Men bortsett från textil- och konfektions— industrierna har inte några siffror på den övriga utbildningen framkommit ge- nom undersökningen.
Utbildningsförmågan inom olika branscher. Det är påtagligt, att förmågan att bära upp en fortlöpande systematisk yrkesutbildning är mycket olika inom olika tillverkningsgrenar. De hantverksbetonade branscherna kan även vid små företag genomföra en regelrätt lärlingsutbildning. Någon teoretisk utbildning annat än i direkt anslutning till den praktiska meddelas i sådana fall givet- vis inte inom företaget. För att ett industriföretag skall kunna driva en egen yrkesskola måste det av allt att döma vara ganska stort, i varje fall när det blir fråga om längre utbildningsvägar som lärlingsutbildningen.
I några fall har man sökt sig fram till en lösning av utbildningsproblemet genom samgående mellan flera industrier på en plats. I andra fall har flera företag inom samma bransch inrättat eller planerar att inrätta en gemensam utbildning, gärna i samarbete med kommunal yrkesskola. I ännu något fall har en koncern centraliserat sin utbildning till en plats, så att de blivande yrkesarbetarna från de andra företagen i koncernen skickas dit.
Förmansutbildningen. Enkäten berörde inte endast utbildningen av yrkes- och specialarbetare utan även förmansutbildningen. I fråga om den senare är ma- terialet betydligt mindre omfattande, än när det gäller arbetarnas utbildning. I allmänhet består företagens insats för förmansutbildningen däri, att man ger ledighet och eventuellt betalar kostnaderna för bevistande av en kurs vid ar- betsledarinstitutet, textilinstitut, bergsskolan i Filipstad eller liknande institu- tioner. Endast de allra största företagen anordnar egna förmansknrscr, som då i regel förläggs efter den ordinarie arbetstidens slut. Deltagarna i sådana kurser utväljs på förslag av arbetsledarna och efter särskilda psykologiska och andra prov. Kontorsutbildning och försäljarutbildning förekommer vid ett fåtal före- tag, men denna utbildning har knappast någon kvantitativ betydelse.
Utbildningens organisation
Organisationsformerna. Enligt den föreliggande samplingundersökningen skulle bland de cirka 10 000 företagen i arbetsgivareföreningen omkring 1 300 ha nå- gon form av ordnad yrkesutbildning. »Ordnad yrkesutbildning» är emellertid ett mycket skiftande begrepp, som täcker olika organisationsformer från en- bart praktisk utbildning i produktionen till rent skolmässig praktisk—teoretisk undervisning i särskilda skollokaler inom företaget. Likaså varierar yrkesutbild— ningens längd högst avsevärt från en månad eller ännu kortare och upp till 4—5 år. I viss mån är dessa variationer betingade av arbetets art inom olika branscher, men även inom en och samma bransch kan mycket olika både orga- & nisation och omfattning i tid förekomma ifråga om yrkesutbildningen. ! Undervisningens organisation har undersökts mera i detalj vid 208 företag, (1. v. 5. de företag, som i samplingsundersökningen förklarat sig ha, tidvis ha haft eller inom den närmaste framtiden ämna igångsätta ordnad yrkesundervisning.l Som framgår av tabell F har 85 av dessa 208 företag en rent praktisk utbild- ning i produktionen utan kompletterande teoretisk undervisning av något slag, 67 företag har praktisk utbildning i produktionen kompletterad med teoretisk undervisning i yrkesskola eller inom företaget. Flertalet av dessa -— 35 före- tag — har praktisk utbildning i produktionen kompletterad med teoretisk un- l dervisning vid yrkesskola utanför arbetstiden. Deltagandet i denna undervis— l ning är emellertid mycket ojämnt, och i åtskilliga fall borde denna form av [ praktisk-teoretisk undervisning egentligen föras till den förstnämnda grup- l pen, d.v.s. praktisk utbildning i produktionen utan kompletterande teore- j tisk undervisning. I vissa fall har man emellertid inom företagen under- I lättat deltagandet i yrkesteoretisk undervisning vid yrkesskola utanför arbets-
tiden genom att lämna kompensationsledighet från arbetet under dagen och be— tala timpenning för teoritimmarna på kvällen. Sådana åtgärder höjer givetvis deltagarfrekvensen, men inte ens i dessa fall förefaller den särskilt tillfredsstäl- lande. Annorlunda ligger det av allt att döma till vid de 20 företag, där un- dervisningen i yrkesskola sker under ordinarie arbetstid, i vissa fall t. o. m. i ' företagets egna lokaler. I dessa fall är förutsättningarna för ett flitigt delta- : gande i undervisningen givetvis helt andra. ' Praktisk yrkesutbildning i egna skolverkstäder bedriver 56 företag, och vid 50 I av dessa har man även kompletterande teoretisk undervisning antingen vid l yrkesskola (24 företag) eller inom företaget (26 företag). Vid 41 av de 50 i företagen sker den teoretiska undervisningen under ordinarie arbetstid, bland * annat vid samtliga de 26 företag, som själva står för såväl praktisk som teore- tisk undervisning.
1 Att siffran inte riktigt stämmer med siffrorna i tabell 1 beror på att i den tabellen endast redovisats företag, som under tiden 1/9 1949—1/9 1950 hade någon form av ordnad yrkesut- bildning.
Sammanlagt 117 av de 208 i samplingen redovisade företagen har yrkesteo- retisk undervisning i någon form. Vid 68 företag sker denna undervisning under ordinarie arbetstid och vid 49 företag utanför arbetstiden. Teoriunder- visningen är genomgående begränsad till en del av arbetsåret, i regel 30—35 veckor.
Yrkesutbildningens organisation inom de större företagen. Siffrorna inom pa- rentes i tabell F anger utbildningsförhållandena vid företag med över 500 ar- betare, d.v.s. 107 av de 208 företagen. Eftersom samtliga företag med över 500 arbetare tillfrågats om utbildningsförhållandena, innebär detta, att bland företag av denna storleksordning (cirka 190 stycken vid tiden för enkäten) allt som allt 107 har någon form av ordnad grundläggande yrkesutbildning me- dan cirka 80 storföretag helt saknar sådan utbildning. Några av de sistnämnda företagen ger dock förmansutbildning eller fortbildning av annat slag eller an- ordnar mera fristående kurser för personalen. De storföretag, som saknar utbild- ning, är spridda över flera branscher men återfinns framför allt inom allmänna gruppen, i järnbruks-,verkst-ads— samt pappermasse-, sågverks- och pappers- bruksföretagen.
Endast 16 av de större företag, som ger ordnad yrkesutbildning, har denna ut- bildning förlagd enbart till produktionen. 42 av företagen i fråga har praktisk utbildning i produktionen med kompletterande teoretisk undervisning i någon form, medan 45 företag har den praktiska undervisningen förlagd till egen skol- verkstad med kompletterande undervisning i yrkesskola (22 företag) eller inom företaget (23 företag). Fyra storföretag, därav tre inom konfektionsindustrin och ett inom textilindustrin, har enbart praktisk utbildning förlagd till särskild skolverkstad. 53 av de större företag, som har även yrkesteoretisk undervis— ning, har denna förlagd till ordinarie arbetstid, medan den yrkesteoretiska un- dervisningen sker utanför arbetstiden vid 34 företag.
Av de i samplingen ingående 56 företag, som har egna skolverkstäder, har 49 företag eller 87,5 procent över 500 arbetare. Återstående sju företag med egna skolverkstäder har mellan 200 och 500 arbetare, oftast inemot 500. Man kan därför anta, att antalet företag med egna skolverkstäder utöver de i samplingen redovisade 56 är mycket litet. Egna skollokaler förekommer inom ett begrän— sat antal branscher, främst verkstadsindustrin (27 företag), textilindustrin (12 företag), konfektionsindustrin (6 företag) järnbruken (6 företag) samt inom allmänna gruppen (3 företag), byggnadsämnesindustrin och glasindustrin (var— dera 1 företag). Bortsett från textilindustrin och konfektionsindustrin avser ut- bildningen i särskild skolverkstad inom företaget genomgående verkstadsarbete. Vid järnbruken har man dock på allra senaste tid börjat införa även en Viss me- tallurgisk och laboratorieutbildning.
Utbildningens organisation i de olika branscherna. Största intresset ur organisa— torisk synpunkt erbjuder onekligen yrkesutbildningen inom verkstadsindustrin,
Tabell F. Antalet företag med mera fast organiserad utbildning, branschvis ordnade.
(Siffrorna inom parentes anger företag med över 500 arbetare.)
Bransch
Utbildningens organisation
ueddmä nuugurnv
euranaäåhg emepmsqrsnlrg
urnsnpui
-saumgspnuää&g -sp'eu33&g
usqosumq "JFIQIC'I ugnsnpug umsnpuisels
'BIIJOAIIIS (191108 ! I'BJq mums anOSII'GJq' HIS'BI E)
u:»[mqrugf
_SHOIQHQJUOX
unqsnpui uaqosqu -s[apsursAr'I
uaqmqsisdd'eg
31
'BILIOUIJIJ ' UPQIJQH
.iaABirs 'o
'purassamåradd'ed
UIJ'ISHPUIH'IXGJ'
i:eiraurppns 'o umsnpuggrl
umsnpur -sp1nss[.ra A
I. Praktisk utbildn. i pro— duktionen, ingen teori
II. Praktisk utbildn. i duktionen, teori i a) yrkesskola under
betstid
b) yrkesskola utanför ar—
pro—
c) företaget under arbets- d) företaget utanför betstid
III. Praktisk utbildn. i spec. lärlingsverkstad teori i
a) yrkesskola under betstid
b) yrkesskola utanför ar-
ar- ar-
c) företaget under arbets— tid ............. d) företaget utanför ar- betstid . .............
IV. Praktisk utbildn. i spec. lärlingsverkstad ingen teori
Summa
11 (12)
3 (3)
12 (3)
1 (1)
7 (6) 17 (9) 2 4 (3) 9 (9) 6 (5)
12 (11)
10 (1)
69 (49)
20 (11) 55
35 (23 67
7 (5) 12
5 (3)
15 (14) 9 (8) 50
26 (23)
6 (4) 208 (107)
men även ett par andra branscher, framför allt de grafiska yrkena, textil- och konfektionsindustrierna samt vissa livsmedelsindustrier, synes ha en konsekvent utformad lärogång. Inom övriga branscher är undervisningen, i den mån den över huvud taget förekommer, av allt att döma ganska osystematisk, även om man i en del fall genom korrespondenskurser sökt ge arbetarna en viss regelrätt undervisning. Korrespondensundervisningen förefaller emellertid i det. material som stått till förfogande snarare att utnyttjas av de enskilda arbetarna som ett led i deras personliga utbildning än av branscherna och företagarna som ett led i utbildningen av arbetare för bestämda arbetsuppgifter. Vissa branscher, t. ex. cellulosaindustrin, har emellertid i samarbete med något av de större kor- respondensinstituten utarbetat grundläggande brevkurser för arbetare och för blivande arbetsledare. »Cellulosakursen» tillkom vid nyåret 1950 och synes hittills ha omfattats med stort intresse. Deltagande i korrespondensundervisning uppmuntras ofta genom gratifikationer efter fullföljd kurs.
Härnedan följer en redogörelse för yrkesutbildningens organisation inom verk— stadsindustrin, de grafiska yrkena och beklädnadsindustrierna.
Verkstadsimtustrin. Inom verkstadsindustrin — och hit förs i detta sammanhang även järnbruken och de företag inom övriga branscher som utbildar verkstads— arbetare — är en mera fullständig praktisk—teoretisk utbildning av lärlingar för- hållandevis vanligare än inom andra branscher. Inom den egentliga verkstads— industrin har sålunda enligt samplingsundersökningen 27 företag egna skol- verkstäder, vartill kommer sex järnbruk och fem företag inom andra branscher, som också har skolverkstäder för utbildning av metallarbetare (reparatör-er, verktygsarbetare o. s. v.). Det är denna form, som erbjuder det största intresset ur organisatorisk synpunkt. Utbildningen i produktionen skiljer sig i detta avse- ende knappast från andra branscher, även om det bör påpekas, att förekomsten av kompletterande teoretisk undervisning tycks vara vanligare än i andra yrken.
Bland större företag, som har den praktiska utbildningen helt förlagd till produktionen och teoretisk undervisning — i den mån den förekommer _ för- lagd till yrkesskola efter arbetstidens slut, märks flera skeppsvarv men även några stora järnverk och mekaniska verkstäder.
I den mån särskild lärlingsverkstad förekommer, utnyttjas denna mycket olika. I ett par fall har man tre månaders grundutbildning i lärlingsverkstad, varefter följer 21 månaders cirkulation på olika avdelningar i produktionsverk— städerna. Utbildningen avslutas med ett års specialutbildning, som ävenledes sker i produktionen. I ett företag, där man har både mekaniker- och elektriker— lärlingar, får lärlingarna på den mekaniska linjen först fem månaders grundut- bildning i skolverkstaden, varefter följer sju månaders arbete med produktiva arbetsuppgifter förlagt till skolverkstaden. De elever, som fortsätter sin yrkesut- bildning efter det första året, stannar kvar ytterligare två år i skolverkstaden,
där de sysselsätts med produktiva arbetsuppgifter. Även elektrikerlärlingarna får ett års grundläggande utbildning, varav nio månader elektrisk grundkurs och tre månader mekanisk grundkurs.
Det vanligaste utbildningssättet i företag, som har lärlingsverkstad, är att lärlingarna tillbringar ett eller två år i lärlingsverkstaden, varefter följer två till tre respektive ett till två år i produktionen. Det sista året utgör i regel specialutbildning i produktionen för viss arbetsuppgift. Vid sammanlagt åtta företag tillbringar lärlingarna ett år i lärlingsverkstaden. Vid elva företag får de två års utbildning i lärlingsverkstaden och ett till två år i produktionen. Inte något av dessa nitton företag tillämpar växelutbildning. Detsamma gäller ett par företag, där lärlingarna tillbringar hela utbildningstiden, tre till fyra år, i skolverkstaden.
Organiserad växelutbildning förekommer såvitt sakkunniga kunnat finna en— dast vid nio företag med egna skolverkstäder. Vid dessa företag får lärlingen två års växelutbildning i lärlingsverkstad och produktionsverkstad, varefter föl— jer ett till två års utbildning helt i produktionen. Vid ett järnbruk har man växelutbildning under hela utbildningstiden, tre år. I det fallet ökar arbetet i produktionen är för år. Första året tillbringar lärlingen 37 veckor i lärlingsverk— staden och 10 veckor i produktionen. Andra året är proportionerna 35 veckor i lärlingsverkstad, 14 veckor i produktionen och tredje året 24 veckor i lärlings— verkstad, 25 veckor i produktionen. Denna utbildningsgång gäller de blivande verkstadsarbetarna. Reparatörer och driftspersonal tillbringar kortare tid i lär- lingsverkstaden och placeras från och med andra året helt i produktionen. Två företag har en form av växelutbildning, som består i tre års halvdagsskola, d. v. s. lärlingen tillbringar halva tiden i skolan, där han får både teoretisk och praktisk undervisning, och halva tiden i produktionen, först som springpojke och sedan som arbetare i verkstäderna. Även andra former av växelutbildning förekommer. Lärlingarna sysselsätts t. ex. under tre är huvudsakligen i produktionen, men utbildningen systematiseras genom individuella övningsarbeten i särskild lär- lingsverkstad, eller också börjar man med ett års cirkulation mellan olika pro- duktiva avdelningar, varefter följer ett års mera allsidig grundläggande utbild— ning i lärlingsverkstad och slutligen ett års Specialträning i produktionen.
Flertalet av de företag, som här berörts, har den teoretiska undervisningen förlagd till ordinarie arbetstid. I den mån så inte är fallet, lämnar företagen genomgående kompensation i form av avkortad arbetstid, timpenning även för 'teoriundervisningen o. s. v.
Anmärkningsvärt är, att endast ett fåtal företag med egna skolverkstäder har organiserad växelutbildning, medan åtskilliga företag behåller lärlingarna minst två år i skolverkstaden, innan de placeras ut i produktionen. En del av dessa företag anser likväl, att elever från centrala och kommunala verkstads- skolor med tvåårig utbildning inte kan jämställas med företagens egna lärling—
ar, utan man placerar in verkstadsskoleleverna som andra årets lärlingar inom företaget. På några håll synes man emellertid numera ha frångått detta för- faringssätt, som tidigare varit praxis, och placerar in verkstadsskoleleverna på samma sätt som företagets egna lärlingar. I några fall räknas verkstadsskolut— bildning tillgodo som något mer än vanlig verkstadspraktik. Som jämförelse kan i detta sammanhang nämnas, att man i Norge räknar utbildning vid verk- stadsskola under ett år såsom ett och ett halvt års arbete i produktionen.
I den mån den teoretiska utbildningen sker inom företaget eller i samar- bete med företaget på så sätt att speciella kurser anordnas vid kommunal yrkes— skola, kan den anpassas efter det praktiska arbetet. I alla de fall, då lärlingarna i största allmänhet uppmanas att besöka kurser vid yrkesskola, blir denna an- passning givetvis sämre. Detta förhållande bidrar säkerligen också till lärlingar— nas bristande intresse för sådana kurser. I allmänhet fördelas den teoretiska undervisningen inom företaget med ungefär lika antal timmar på första och andra året och något färre under det tredje. Vid några företag går man mot.— satt väg och ökar teoritimmarna från år till år. Denna sistnämnda väg syftar till att låta eleverna själva komma underfund med värdet av teoriundervis- ningen och ge dem bättre förutsättningar att tillgodogöra sig kunskaperna.
De grafiska industrierna. Inom de grafiska yrkena är utbildningen reglerad ge— nom avtal. Den sker till allra största delen direkt i arbetet. För tryckarnas och sättarnas del kompletteras den genom åttaveckors kurser vid skolan för bok- hantverk i Stockholm och ett par skolor på andra håll i landet. Dessa kurser sätter in först efter ett ä två års praktik och torde därför, trots att de är korta, utgöra en värdefull komplettering till den rent praktiska utbildningen. I Stock- holm finns dessutom kvällskurser, dels för tryckar— och sättarlärlingar, dels för kemigrafer, de förra vid skolan för bokhantverk och de senare vid skolan för grafisk reproduktionsteknik.
Vid ett fåtal större företag har man särskilda lärlingsavdelningar för bokbinda- re eller för sättare och tryckare. I regel är emellertid företagen inom denna bransch knappast så stora, att de tillåter särskilda arrangemang för utbildning inom företaget, bortsett från en viss systematisering av den praktiska utbild- ningen i arbetet. Det sistnämnda gäller i ännu högre grad bokbinderierna och tryckerierna. De skolmässiga utbildningsmöjligheterna för bokbindare är mycket små. Ett par av de företag som ingår i samplingundersökningen har svarat, att man gärna skulle Vilja ha ett halvt eller ett års grundläggande utbildning i verkstadsskola för bokbinderilärlingar, innan dessa placeras ut på bokbinderier- na. Bristen på manliga lärlingar tycks vara stor, och avtalet tillåter fortfarande inte de kvinnliga lärlingarna att genomgå en fullständig gesällutbildning.
Textilindustrin. Bortsett från de relativt fåtaliga specialarbetarn-a med länI - re utbildning inom textilindustrin, såsom vävlagare, maskinställare och re—
paratörer, är utbildningstiden genomgående kort, från några veckor och upp till ett par tre månader. I ganska stor utsträckning har denna utbildning systema- tiserats. 21 av 43 tillfrågade företag har uppgivit sig ha ordnad yrkesutbildning. Vid tolv av dessa företag är utbildningen förlagd åtminstone delvis till särskild skollokal. Detta gäller framför allt vävarna, som får ett par tre veckors trå- ning i lärlingssal, innan de sätts att sköta först en eller två och senare flera väv- stolar i en produktionssal.
Den teoretiska utbildningen är obetydlig och består huvudsakligen i anvis- ningar jämsides med det praktiska arbetet i lärlingsverkstad eller i produk- tionen samt en kortare kurs i materiallära. För ett tiotal år sedan inledde man i de viktigare textilstäderna samarbete mellan yrkesskolorna och industrierna. Detta samarbete har ibland varit ganska framgångsrikt, och antalet deltagare i lärlingskurserna har delvis varit tämligen stort. Men dessemellan har den kompletterande skolmässiga undervisningen omfattats med mycket litet in— tresse. Under läsåret 1949/50 fanns t. ex. i Borås endast 27 elever i textilkurser vid yrkesskolorna och 13 elever vid textilinstitutet i Borås från Borås stad. I Norrköping var förhållandena likartade. Det senaste året har antalet elever i textilkurser både vid yrkesskolorna och vid textilinstituten i de båda städerna åter ökat.
Om å ena sidan den skolmässiga yrkesutbildningen för textilindustrin har gått tillbaka under det senaste decenniet, synes man å andra sidan av samplings— undersökningen att döma inom företagen själva ha vidtagit ganska omfattan- de åtgärder för att systematisera utbildningen, något som kan tyda på att det i detta fall är viktigare att kunna ge en praktisk grundläggande utbildning utanför produktionen än att kombinera en praktisk utbildning i produktionen med yrkesteori i skola.
Konfektionsindustrin. Konfektionsindustrin har, även den, blivit alltmer tempo— betonad. Tolv av 26 tillfrågade konfektionsfirmor har uppgivit sig ha ordnad yrkesutbildning. Vid sex av dessa sker utbildningen helt i produktionen medan sex har särskild lärlingsverkstad för sömmerskor. Utbildningen i lärlingsverkstad varar i allmänhet ett par tre månader. Endast i ett fall kompletteras den prak- tiska undervisningen med teoretisk undervisning vid yrkesskola. Möjligheterna till skolmässig utbildning i heltidskurser för sömmerskor och konfektionsindustriarbetare är förhållandevis goda och har under senare år utökats genom tillkomsten av avdelningar för sömmerskor vid flera både kom- munala och centrala verkstadsskolor. Vissa möjligheter till fortbildning finns också dels vid textilinstituten i Norrköping och Borås och dels vid Stockholms tillskärarakademi, som har avdelningar både i Stockholm och Göteborg. En central konfektionsskola finns vid yrkesskolorna i Göteborg. Utbildningen vid skolan, som är ettårig, avser konfektionstekniker inom ylleindustrin och bygger på 234—336 års praktik samt godkända inträdesprov.
Kort grundutbildning utanför produktionen. Textil- och beklädnadsyrkena är av allt att döma de industrigrenar, där man hunnit längst ifråga om att dela upp utbildningen på en kortare grundläggande utbildning i skola eller skolverkstad inom företaget och en fortsatt, oftast ganska specialiserad, utbildning i produk- tionen. Den systematisering man här kommit fram till, är emellertid i stort sett begränsad till de större företagen inom respektive branscher. Även vid ett par verkstadsföretag har, som visats i det föregående, en sådan uppdelning i grund- läggande allmän och fortsatt, mera specialiserad utbildning skett. Organisations- formen rekommenderas av arbetsmarknadens yrkesråd. I skolkommissionens en— kät ingick en fråga om inställningen till en mera koncentrerad, tämligen odiffe- rentierad grundutbildning i skola utanför företaget. Denna fråga har i många fall icke besvarats. Men i de fall, då man tagit upp den, har man i allmänhet —— framför allt från de mindre företagens sida — sagt sig vara intresserad av en sådan lösning av den grundläggande yrkesutbildningen.
Sammanfattning
Man får givetvis inte dra alltför vittgående slutsatser av den föreliggande un- dersökningen.1 Man vågar dock säga, att materialet på några punkter bekräftar riktigheten av en under senare år vanlig uppfattning.
Det förefaller sålunda befogat att tala om en tendens att bryta ut en del av den grundläggande, elementära yrkesutbildningen ur produktionen och för- lägga den till särskilda skollokaler. Vidare tycks det bli allt vanligare, att man förlägger den yrkesteoretiska undervisningen till ordinarie arbetstid eller åtminstone ger ungdomarna en viss kompensation för den tid de tillbringar i skola utanför arbetstiden.
Man har vidare anledning peka på förändringen ifråga om arten av utbild- ning. Medan man tidigare gav en systematisk utbildning åt så gott som uteslu- tande lärlingar med flerårig lärotid, ger man nu sådan utbildning även åt andra arbetargrupper, såsom tempoarbetare med mer eller mindre omfattande arbets— uppgifter, arbetare med begränsade, mera speciella uppgifter, äldre arbetare, som är kunniga på andra områden 0. s. v.
Det förefaller också som om en systematisk utbildning för olika arbetar- kategorier har större kvantitativ omfattning i företag, som har möjlighet att vidta särskilda anordningar för utbildningen, än i mindre företag. Dock är anta— let lärlingar, som får en flerårig allroundutbildning, något större i förhållande till arbetarstyrkan i mindre företag — framför allt i sådana med hantverksbe- tonat arbete — än i större.
1 Sedan undersökningen gjordes, har utbildningen inom industrin utvecklats ytterligare; bl. B.. har gruvindustrin satt igång egna yrkesskolor på flera platser.
Slutligen kan man säga, att nedgången i antalet lärlingar under utbildning är påtaglig. Denna nedgång sammanhänger givetvis bland annat med konjunk— turläget, som gjort det möjligt för ungdomar att få välbetalda anställningar- utan att de haft eller behövt skaffa sig utbildning. Huruvida den från mitten av 40-talet och framåt kraftiga propagandan för yrkesutbildning haft någon ef- fekt kan man inte säga. Men det är rimligt att anta, att lärlingsantalet skulle ha minskat ännu mera utan denna propaganda. Under de allra senaste åren har man bland både arbetsgivar— och arbetstagarorganisationema ägnat stor upp- märksamhet åt utbildningsfrågor. Man borde därför ha rättighet att anta, att yrkesutbildningen inom företagen kommer att utvecklas både kvalitativt och kvantitativt under de kommande åren.
Översikt av yrkesutbildningen i vissa länder
Principer för yrkesutbildningen
I detta kapitel behandlas sådana sidor av yrkesutbildningen i utlandet, som varit av viss betydelse för planeringen och utformningen av den framtida svens- ka yrkesutbildningen. Kapitlet är en sammanfattande, systematiskt upplagd framställning, varvid materialet i allt väsentligt hämtats från de redogörelser över yrkesutbildningen i åtta länder, som återfinnes i bilaga 4. De olika länder- nas yrkesskolväsen är mycket olikartat och tillgången på litteratur och annat material har varit begränsad -— korta studiebesök har kunnat göras endast i Danmark, Finland, Norge och England. Monografierna i bilagan har därför inte kunnat läggas upp efter någon enhetlig dispositionsplan.
Lärlingslag. En jämförelse mellan olika länders yrkesutbildning visar, att yrkes— utbildningens anordning i ganska väsentlig grad sammanhänger med frågan om lärlingslag finns och tillämpas eller inte. En lärlingslag kan givetvis utformas på olika sätt och gälla flera eller färre yrkesområden. Väsentliga drag i varje lärlingslag är emellertid, att vederbörande näringsidkare, som antar en person (lärling) under en viss ålder (i regel 18 år) i sin tjänst, är skyldig att låta ut— bilda denne i yrket, att skriftligt avtal härom skall upprättas, att detta avtal registreras eller godkännes hos samhällsmyndighet samt att kontroll utövas över att avtalad utbildning också meddelas. Då vederbörande näringsidkare i egenskap av mästare i regel inte har möjlighet att meddela annat än den ma- nuellt-praktiska yrkesfärdigheten, vilken i allmänhet inte anses vara tillräcklig för en god yrkesman, inrättas deltidskurser eller korta heltidskurser för att med- dela lärlingarna den nödvändiga kompletterande yrkeskunskapen och eventuellt också annan teoretisk utbildning. För att utbildningen skall bli effektiv, kom— pletteras lärlingslagen ofta med bestämmelser om viss yrkesskolplikt. Lärlings- lag finns bland annat i Västtyskland, Österrike, Schweiz, Luxemburg, Danmark, Norge och Finland. Bland länder utan lärlingslag märks England. Partiell och fakultativ lärlingslagstiftning, varigenom lärlingsförhål—landena kan regleras av- talsmässigt mellan vederbörande arbetsgivarorganisation och fackförbund, till- lämpas i en del stater i U.S.A.
Deltidskurser och heltidskurser i yrkesskolorna. För länder med effektiv lär- lingslag är det naturligt, att den skolmässiga yrkesutbildningen till största delen är deltidsundervisning med huvudsakligt syfte att utgöra ett komplement till den praktiska utbildningen på arbetsplatsen. Där man inte har lärlingslag
eller där den inte kan tillämpas effektivt, finns i allmänhet en tendens att upp- rätta heltidsskolor med i regel förberedande yrkesundervisning (dvs. yrkes— undervisning före de ungas inträde i arbetslivet). Som exempel på dessa båda olika utbildningssystem kan anföras Västtyskland (lärlingslagstiftning) och. Frankrike (heltidsskolor).
I Västtyskland fanns år 1949 över 1,4 milj. elever i lärlingsskolor med del- tidsundervisning mot endast cirka 130000 i Frankrike med ungefär samma befolkningstal. Däremot hade Frankrike i förberedande yrkesskolor (centres dlapprentissage) vid samma tid 136 000 heltidselever mot Västtysklands 68 000 i motsvarande skolor (Berufsfachschulen).
I Danmark förekommer heltidsundervisning inom hantverk och industri i ytterst ringa omfattning och endast under kortare perioder (hantverkarskolor), under det att flertalet lärlingar finns i de i regel 4-åriga lärlingsskolorna (tek- niska skolor) på deltid. Ungefär på motsvarande sätt är det i Schweiz och i Österrike.
Såväl Finland som Norge har lärlingslag, men det oaktat pågår i dessa båda länder en stark utveckling av förberedande yrkesskolor med heltidsundervis— ning, medan den obligatoriska deltidsundervisningen för lärlingar inte tycks vinna god anslutning. I Finland har man också inrättat särskilda centrala yrkesskolor för den egentliga yrkesutbildningen. Förklaringen torde ligga i från- varon av tradition och svårigheten att i ett glest befolkat land kunna ordna behövlig kompletterande undervisning på deltid.
Länder med lärlingslag
Undervisningen för skilda näringsgrenar. Den kompletterande obligatoriska del- tidsundervisningen i anslutning till lärlingslag förekommer i huvudsak inom industri och hantverk. Men den kan också gälla andra näringsgrenar, såsom handel, bergsbruk, jordbruk och skogsbruk, kommunikationsväsende och hus- ligt arbete, t. ex. i Västtyskland, Österrike och Schweiz. Vad handeln beträffar förefaller det, som om den kompletterande undervisningen anses vara otillräck— lig, i varje fall för kontorsområdet, och skolgången i heltidsskolor är här av betydligt större relativ omfattning än inom industri och hantverk. I Västtysk- land var sålunda år 1949 förhållandet heltidsskolor — deltidsskolor för handeln cirka ett till fyra, medan det för industri och hantverk utgjorde endast ett till sexton.
Yrkesskolplikten eller skyldigheten att obligatoriskt bevista yrkesskolornas deltidsundervisning upphör i de flesta fall vid 18-årsåldern — dock i regel med skyldighet att fullfölja undervisningen till 21-årsåldern, om utbildningen påbör— jats senare eller gäller yrken med längre utbildningstid. Utbildningstiden är i regel tre—fyra år för industri och hantverk (Tyskland, Österrike, Schweiz, Dan-
mark, Norge). Ifråga om andra yrkesområden kan den vara kortare, t. ex. två år för husligt arbete och lantbruk i Tyskland och två år för affärsbiträden i Schweiz.
I Finland har man — i likhet med i Sverige —— tvååriga yrkesavdelningar med deltidsundervisning även inom industri och hantverk.
Deltidsundervisningens innehåll och omfattning. Undervisningen pågår i regel sex till tio timmar i veckan. Den kan antingen vara förlagd till vanlig arbetstid, t. ex. en dag i veckan, två halvdagar i veckan eller till kvällstid, i regel två till fyra kvällar i veckan. I en del fall koncentreras undervisningen till samman- hängande perioder. Vederbörande skola arbetar därvid i regel som heldagsskola med undervisning för flera grupper, vilka undervisas växelvis och successivt en till två månader under året. Undervisningen löper i allmänhet parallellt med skolåret vid de allmänna skolorna men kan också vara kortare, t. ex. i Danmark sju månader vid kvällsundervisning.
Undervisningen omfattar i allmänhet yrkesteoretiska ämnen men också all— mänbildande ämnen förekommer, såsom modersmål, naturlära, samhällslära och språk. Ämnet teckning och yrkesritning utgör ibland en avsevärd del av under- visningen, t. ex. inemot halva tiden för vissa yrken i danska yrkesskolor eller sammanlagt omkring 16 veckotimmar under de fyra skolåren. Den komplette— rande yrkesundervisningen är i många fall allmänbildande, medborgerlig och branschorienterande lika mycket som den innebär en utbildning i yrkesteknik och fackkunskap. Detta sammanhänger givetvis med att blivande yrkesmän inte fått tillräcklig allmänbildning i den obligatoriska grundskolan. Skolning i allmänna ämnen anses nämligen vara en nödvändig förutsättning för och ett komplement till en god yrkesutbildning. I någon mån torde den kompletterande yrkesundervisningens allmänna karaktär också bero på dels att elever, tillhö— rande olika yrken, kanske olika näringsgrenar, undervisas i samma avdelning, dels att en på yrkesteknik och fackkunskap inriktad undervisning kräver spe- ciallärare och specialutrustningar, vilka ej alltid kan anskaffas.
Gesällprov. Den obligatoriska lärlingsutbildningen kompletterad med viss yrkes- skolplikt avslutas med ett yrkesprov, gesällprov, vilket ger vederbörande rätt att utöva sitt yrke under yrkesbeteckning av utbildad yrkesman. I regel är också detta grundprov förutsättning för avläggande av det högre provet, mäs— tarprovet, som ger behöriget bland annat till att anta och utbilda lärlingar. Fullgjiord yrkesskolplikt är i regel förutsättning för förvärv av gesällvärdig- het. Det tillkommer företagaren att tillse, att lärlingen besöker yrkesskola samt att ge honom behövlig ledighet för skolgång. Han skall också ge lärlingen nöd- vändig fritid för att utföra de föreskrivna gesällproven samt oftast också ställa arbetsplats, arbetsverktyg och material till förfogande för lärlingen mot en ersättning motsvarande företagarens egna kostnader för materialet. I en del länder, t. ex. Danmark och Norge, betalar företagaren skolavgifter samt skol-
materielavgifter för sina lärlingar. En viss kompensation erhålles dock där- igenom, att lärlingslönen är väsentligt mindre än den lön, som eljest betalas i arbetslivet.
H cltidsundervisningen. I yrken, som kräver större mått av teoretisk fackkun- skap eller kvalificerad yrkesfärdighet, är lärlingsutbildning i yrkeslivet med kompletterande deltidsundervisning i yrkesskola icke tillfyllest. Här ovan har pekats på att handelsundervisningen även i länder med lärlingslagstiftning och yrkesskolplikt i stor utsträckning förlägges till heltidsskolor. Ifråga om industri och hantverksyrken sker en sådan intensifiering av undervisningen genom an- ordnande av inbyggda företagsskolor för såväl den praktiska som den teore- tiska yrkesutbildningen (Schweiz och Tyskland) eller också genom inrättande av specialskolor (Berufsfachschulen) för enskilda yrken (t. ex. guldsmeder, ur- makare och finmekaniker). Även den husliga utbildningen och utbildningen i restaurang— och livsmedelsbranscherna bryts ofta ut ur lärlingsskolsystemet och förläggs till specialskolor (t. ex. ettårig hushållsskola i Tyskland och Schweiz). 1 Kurser med undervisning på heltid anordnas också för att ge förberedelse för inträde i ett yrke, t. ex. i Schweiz, där sådana kurser om högst sex månader får inräknas i lärlingstiden. Något liknande gäller för den danska sjömansutbild— ningen.
I länder, som har lärlingslag och i anslutning till lagen bestämmelser om obligatorisk yrkesskolplikt på deltid för lärlingarna, håller man i stort sett fast l vid den traditionsmässiga formen för yrkesutbildning. lVIen man har i olika av- ! seenden måst göra avvikelser och har då inrättat heldagsskolor med förbere-
dande och grundläggande yrkesutbildning som syfte. För yrken med större krav på teoretisk utbildning finns givetvis också i lär— lingslagsländerna fackskolor och andra yrkesutbildande skolor av gymnasietyp.
Olika skolformer. I länder, där man saknar lärlingslag och lag om yrkesskolplikt eller där dessa lagar har mycket begränsad verkan eller är ineffektiva, har man sökt lösningen av yrkesutbildningen efter olika linjer. Följande former är de van— ligaste.
a) Deltidsundervisning såsom ett komplement till utbildningen ute på arbets—
platserna på ungefär samma sätt som i länder med lärlingslag.
l b) Frivillig förberedande och grundläggande yrkesutbildning i företagsskolor ! eller i av samhället inrättade yrkesskolor med undervisning på heltid efter ' den obligatoriska allmänna skolans slut eller med övergång till yrkesskola
under i regel det sista eller de två sista åren av den obligatoriska skolgången.
c) Yrkesundervisning i inbyggda eller fristående yrkeslinjer i skola såsom pa—
rallellinjer till de allmänbildande klasserna på mellanskole- eller gymnasie- stadierna.
| Andra länder ! | l i l ;
Yrkesutbildningen följer givetvis inte helt en enda princip i ett land och och en annan princip i ett annat land. Samtliga ovanstående former kan åter- finnas inom ett och samma land. Men en utbildningsform kan också återfinnas med mer eller mindre variationer i flera länder. Så t. ex. förekommer en deltidsundervisning av typ a) här ovan i praktiskt taget alla länder. Denna deltidsundervisning ingår ofta — liksom i lärlingslagsländerna — som ett led i utbildningen fram till en viss yrkeskompetens, t. ex. för certifikat från City and Guilds of London Institute i England, eller för avgångsexamen för lär- lingar i U.S.A. (fyra års deltidsstudier med minst 144 timmar per år i yrkes- skola).
Som exempel på länder med skolor av den typ, som omnämnes i punkt b) här ovan, kan nämnas Frankrike och Finland. I Frankrike har inrättats hel- tidsyrkesskolor (centres d'apprentissage) med i regel tre, för vissa yrken fyra— fem års utbildning, där ungdomen mottas efter genomgången allmän grund- skola. De två—åriga förberedande yrkesskolorna i Finland —- där man, såsom anförts här ovan, formellt har en lärlingslag, som dock så vitt kan bedömas, ej är tillräckligt effektiv -— mottar elever med minst sex-årig folkskolekurs som underbyggnad, alltså elever i 13—14-årsåldern. För en mera differentierat yrkes- inriktad utbildning har på senaste tiden organiserats tre—fyra-åriga centrala yrkesskolor. I dessa skolor omfattar den egentliga skolgången dock endast två år, medan den återstående tiden ägnas åt praktik inom yrket.
Exempel på form 0) här ovan erbjuder de tekniska skolorna i de anglosaxiska länderna (Secondary Technical School i England och Vocational High School i U.S.A.), som utgör parallellformer till de allmänna teoretiska skolorna. I mind- re distrikt förekommer de praktiska linjerna inom samma skolenhet som teore- tiska parallellavdelningar. Tillsammans bildar de olika linjerna s. k. kombine- rade skolor, en skoltyp, som även förekommer i engelska dominions, bland annat Nya Zeeland. Hit kan också räknas fackskolor och andra skolformer på gym- nasiestadiet, t. ex. college technique i Frankrike. Vad som skiljer de här ovan nämnda engelska och amerikanska typerna från vanliga fackskolor av gym- nasietyp är, att de anglosaxiska skolorna har ett starkt inslag av manuell eller praktiskt inriktad utbildning, i U.S.A. även av produktiv art.
Heltidsundervisningens anordning. I länder utan lärlingslag intar kurser med heltidsundervisning vanligtvis en mera väsentlig plats i yrkesutbildningen än i lärlingslagsländer. Här föreligger också en strävan att anknyta åtminstone den grundläggande yrkesundervisningen till det allmänna skolsystemet eller i varje fall att göra de yrkesutbildande heltidsskolorna likvärdiga med de allmänna skolorna för ungdom på samma åldersstadium. På liknande sätt som under- visningen i de obligatoriska deltidskurserna i lärlingslagsländer har undervis- ningen i dessa heltidskurser ett starkt inslag av allmänna och medborgerliga bildningsämnen, ett förhållande som tyder på ett önskemål att ge de elever,
som valt en praktisk utbildning, möjligheter att göra en framtida insats i sam- hällslivet eller följa kulturutvecklingen även utanför sitt speciella yrkesområde.
Beträffande undervisningens organisation och yttre anordning i övrigt följer man likaså i stort sett ordningen i de allmänna skolorna: ungefär samma ar— betsår, samma eller ungefär samma antal skoltimmar per dag och per vecka och samma lektionslängd. I vissa fall är denna tendens till överensstämmelse inte till fördel för yrkesundervisningen, t. ex. då antalet elever vid praktiskt arbete, sannolikt av ekonomiska skäl, hålles lika högt som vid teoriundervis- ningen, vilket synes vara ganska vanligt i de länder, varom här är fråga (Eng- land, U.S.A., Frankrike).
Yrkesutbildningen inom det allmänna skolväsendet syftar i regel inte till att ge en mera fullständig utbildning. Den fortsatta skolutbildningen erhålles antingen i fackskolor (t. ex. Technical Institutes eller Technical Colleges) eller i deltidskurser, i vilka de unga kan delta vid sidan av sitt förvärvsarbete.
Staten och yrkesutbildningen
Hu'vudmannaskapet. Ett utmärkande drag i yrkesskolväsendets utveckling under senare årtionden är det starka intresse, som nästan överallt visats från statsmakternas sida. Under större delen av 1800-talet rådde den liberalistiska uppfattningen, att staten så litet som möjligt skulle utöva inflytande på närings- livet och på utbildningen för verksamhet inom detta näringsliv. Yrkesutbild— ningen ansågs vara en fråga, som i första hand angick näringslivet självt. På många håll, framför allt i lärlingslagsländerna, har näringslivet och dess orga- nisationer fortfarande ett avgörande inflytande på yrkesskolväsendet, t. ex. i Danmark, där de tekniska skolorna inte upprättas av stat eller kommun utan av enskilda stiftelser med näringslivets organisationer som främsta intressenter. Även i Frankrike är i ganska stor utsträckning hantverks- och handelskam- mare eller yrkesorganisationer huvudmän för yrkesskolorna liksom i Holland, där betydande yrkesskolor ägs av organisationer i näringslivet, t. ex. Bémétel.
I Danmark, Finland och Schweiz sorterar yrkesskolväsendet under ett annat ministerium än det allmänna skolväsendet. I Norge har yrkesskolväsendet helt nyligen överförts från handelsdepartementet till kirke- og undervisningsdepar— tementet. I England, U.S.A., Västtyskland och Frankrike ligger yrkesskolvä- sendet under samma ministerium som det övriga skolväsendet, vilket förhål— lande synes vara det vanligaste även i andra länder.
Statsbidrag och utbildningsskatt. Statsbidrag till yrkesundervisningen utgår praktiskt taget överallt, fastän givetvis mycket skiftande grunder tillämpas. Anmärkningsvärt är att i U.S.A. federalt bidrag utgår till yrkesundervisningen med 50 procent av skolledar-, lärar- och administrationskostnaderna, medan de allmänna skolorna inte får något sådant bidrag. I England utgår samma
bidrag till yrkesskolorna som till de allmänna skolorna, i den mån yrkesskol- avdelningarna motsvarar avdelningar inom det allmänna skolväsendet.
På en del håll, särskilt där yrkesskolväsendet nyorganiseras, har man låtit näringslivet betala en extra skatt för att täcka kostnaderna för yrkesutbild- ningen. I Frankrike betalar således företagen 0,4 procent av lönesumman i yrkes— utbildningsskatt. Liknande förhållande råder i Argentina, Bolivia och Brasilien och några andra sydamerikanska stater. Den avgift per bruttoregisterton, som lämnas av redarna i Danmark till sjömansutbildningen är något liknande.
Vägar till högre studier
Strävaudena att främja den lägre yrkesutbildningen och jämställa den med den allmänna skolutbildningen har även medverkat till att man velat öppna vägen till högre studier för yrkesskolungdomen. (Jfr kapitel 10.) I regel tillämpas någon av följande vägar:
a) god allmän grundutbildning med relativt sen differentiering på yrkeslinjer (U.S.A., Schweiz);
b) kurser som gör det möjligt för yrkesmän att på andra vägar än de ifråga om teoretisk utbildning vanliga nå viss högre utbildning (England, Norge, Belgien, t. ex. vid »Université de T ravail» i Charleroi);
c) preparandkurser eller kompletteringskurser, som verkar som slussar in på de ordinarie utbildningsvägarna (Aufbauklassen och Förderklassen i Tysk— land, preparandkurser vid fackskolor i Danmark).
Kvantitativ utveckling
Påtagligt är, att yrkesutbildningsväsendet överallt utvecklats mycket starkt under senare årtionden. I U.S.A. har antalet elever vid yrkesskolorna ökat från cirka 265000 år 1920 till i runt tal 3500 000 år 1948. England hade cirka 42000 elever i statsunderstödda yrkesskolor 1939 och cirka 250000 år 1950. Frankrike har under samma tid fyrdubblat sitt elevantal. Därtill kommer att en mängd länder, som tidigare haft ingen eller endast obetydlig egentlig yrkesutbildning i skolmässiga former, t. ex. Ryssland, Polen, Spanien, Syd— afrikanska unionen, Indien och flera av de syd— och mellanamerikanska repu— blikerna, fått ett betydande yrkesskolväsende.1 Verksamheten i omskolnings- och fortbildningskurser om i regel högst ett år har under och efter det andra världskriget berört hundratusentals personer i de större länderna, en omfatt— ning, som denna verksamhet aldrig tidigare nått upp till.
1 Jfr bl. a. Vocational Training in Latin America, utgiven av International Labour Office, Geneva 1951.
Lärlingslagsfrågan
Tidigare inställning till lärlingslag. I kapitel 2 har visats, hur funderingarna i Sverige de sista femtio—sextio åren kretsat kring möjligheterna att genom lag- stiftning förbättra utbildningsförhållandena i näringslivet.. Man har dragit paral— leller med andra länder, där arbetsfördelningen mellan skola och näringsliv ifråga om yrkesutbildningen varit i princip densamma som hos oss. Man har då funnit, att i sådana länder — Danmark, Tyskland, Schweiz för att nu nämna de i detta avseende mest konsekvent arbetande nationerna — genomgående finns någon form av lärlingslagstiftning i förening med yrkesskolplikt, dvs. skyl- dighet att bevista kompletterande deltidskurser vid yrkesskola under utbild- ningstiden.
Det är framför allt hantverket och industrin man tänkt på, när man sysslat med frågan om lärlingslag och yrkesskolplikt. Övriga näringsområden har mera sällan berörts av diskussion-en. Endast ett av sammanlagt sex olika förslag till lärlings- lag gäller andra områden än hantverk och industri, nämligen kommerskollegiets | och skolöve-rstyrelsens förslag av år 1923, som också omfattade handel och husligt arbete. En pådrivande faktor bakom detta förslag var yrkesskolstadgan. | | |
Visserligen hade den bara varit i kraft några år, men man ansåg sig ha funnit, att yrkesskolsystemet, sådant det utformats i stadgan, inte kunde bli effektivt utan stöd av en lärlingslag i förening med yrkesskolplikt.
Att inte något av lagförslagen har lett fram till en lagstiftning, har berott på det starka motståndet från framför allt arbetsmarknadsparterna inom industrin. Inom dessa grupper har man menat, att yrkesutbildning-en bäst kunde ordnas genom bestämmelser i anslutning till kollektivavtalen. Den enda kår, som hela tiden varit för en lärlingslag, har varit hantverksföretagarna.
Hantverkarna har funnit, att en lärling kostar så mycket, att företagaren
; drar sig för utbildningen. I kollektivavtalen har lärlingslönerna satts i relation ; till den tid lärlingen arbetat i yrket. Detta, menar hantverkarna, har lett till i att lärlingen utnyttjas till de sysslor, där hans arbete ger det största ekonomiska
utbytet i stället för att han sätts in i en regelrätt utbildningsgång. Om man finge l en lärlingslag, skulle man få vissa garantier för en mera enhetligt ordnad utbild— l ning. Mästarna skulle bli skyldiga att ge lärlingen vissa bestämda praktiska ; kunskaper, och han skulle få lov att se till att lärlingen skaffade sig komplet- terande undervisning i yrkesskola, om en sådan fanns inom räckhåll. Lärlingen skulle å sin sida vara bunden för en viss varaktighet i utbildning-en, som skulle vara tämligen värdelös, om han inte fullföljde den fram till gesällprov-et. Hans lön skulle bli beroende av att han fullgjort hela utbildningen, och tills så skett
skulle han stå utanför kollektivavtalen. I och med att utbildningsgången ord— nades efter enhetliga linjer och inbegrep både praktisk och teoretisk undervisning, skulle det allmänna med större visshet om utbyte kunna anslå medel till utbild— ningen. Frågan om lärlingslag har på hantverkarhåll alltid haft ett nära samband inte bara med lärlingslönerna utan också med frågan om statsbidrag till lärlings- utbildningen.
Lärlingsutbildningen inom hantverket. Antalet kontraktsbundna lärlingar inom hantverket är lågt, men om man dömer efter de gesällprov, som avläggs varje år, synes utbildningsverksamheten vara ganska livlig, och det tycks knappast finnas skäl att tala om försämrad yrkesutbildning inom denna del av närings— livet. Tvärtom har gesällproven ökat kraftigt under de senaste åren, från 670 1948 till över tusen 1951 och 1952. Hur en eventuell lärlingslag skulle påverka detta förhållande kan inte nu bedömas. Det förefaller sannolikt, att man skulle få flera kontraktsbundna lärlingar, och samarbetet med yrkesskolorna skulle säkerligen bli livligare. En del lärlingar får nu kompletterande undervisning i yrkesskola, men man vet, att ett betydande antal aldrig deltar i sådan under— visning, trots att de skulle ha möjligheter till det.
Anslag till främjande av lärlingsutbildningen hos hantv-erksmästare har av riksdagen beviljats ända sedan 1920-talet. Tidvis har antalet ansökningar om sådana bidrag varit lågt och man har haft svårt att finna tillräckligt antal kompetenta sökande. Under senare år har antal-et ansökningar stigit så att det numera täcker antalet tillgängliga understöd. För närvarande (budgetåret 1953] 54.4) uppgår, som nämnts i kapitel 4, dessa till 375 nybeviljade per år a 900 kronor, som utbetalas med vissa delbelopp under första, andra och sista utbildningsåret. Statsbidraget anses emellertid lågt och ,är det givetvis i jämförelse med de kostnader för det allmänna, som en hantverkslårling drar, om han får hela sin utbildning i verkstadsskola.
Om man kunde genomföra en tvingande lärlingslag, som gällde alla de större näringsområdena, skulle man förmodligen få ett större antal personer med utbildningsbevis av något slag. En sådan lagstiftning torde emellertid vara var- ken möjlig eller önskvärd. Finge man en partiell och i tillämpningen fakultativ lag, som det varit fråga om vid de tillfällen under de senaste tjugo åren, då saken varit på tal, är det inte säkert att man skulle uppnå någon kraftigare ökning av antalet nya gesäller per år. Tvärtom kunde en lag, som endast gällde hantverket (och ev. den mindre industrin) verka hämmande på tillströmningen till dessa områden. Mästaren skulle få lov att utnyttja en del av den yrkes— kunniga arbetskraften för instruktion av lärlingarna, något som skulle minska företagets produktion. De ekonomiska nackdelar, som lagen kunde komma att medföra för företagarna, skulle sannolikt också medföra en sänkning av lärlings- lönen.
En betydande del, för närvarande en dryg fjärdedel, av de lärlingar, som avlägger gesällprov, har fått hela eller en del av sin utbildning i yrkesskola.
På ett par orter med differentierade yrkesskolor kommer numera de flesta gesäl— lerna från yrkesskolorna. En ökning av kapaciteten i yrkesskolornas heltidskur— ser skulle säkerligen resultera i flera gesällprov,
Med frågan om yrkesskolornas roll i lärlingsutbildningen är vi inne på den principiella bakgrunden till en eventuell lärlingslagstiftning.
Två slag av lärlingslag. Man kan tänka sig två slag av lärlingslag. Det ena är den lag, som hittills diskuterats i Sverige och som tillämpas i de länder, där lärlingslagstiftning förekommer. Denna. lag träder i kraft så snart ett anställ— ningsförhållande av visst slag uppstår. Lagens syfte är att tillförsäkra arbets— givaren och den anställde ett .visst utbyte av anställningen i form av utbildning, arbetseffekt och möjlighet att räkna med en viss minimitid för anställningens varaktighet. Den förutsätter i allmänhet också yrkesskolplikt. Lagen medför med andra ord vissa ömsesidiga förpliktelser för mästaren och lärlingen.
Den andra formen av lärlingslag har skymtat då och då i den aktuella diskus- sionen kring yrkesutbildningen i enhetsskolan. Den lag man i detta sammanhang från vissa håll framfört önskemål om skulle syfta till att ålägga arbetsgivarna att anställa ungdomar i 9 y och ge dem utbildning (jfr proposition 1950270, sid. 320). Under det att den förra formen av lärlingslag skulle träda i kraft först efter ett frivilligt ingånget anställningsförhållande, skulle den senare formen kunna direkt tvinga en arbetsgivare att anta en pojke eller flicka i sin tjänst och ålägga honom att utbilda denna ej fritt valda arbetskraft.
Bägge dessa former av lärlings— eller snarare utbildningslagstiftning är till— lämpliga, när huvudparten av den praktiska utbildningen sker i näringslivet. Den förra formen är närmast en särlag, som endast gäller vissa arbetsmark- nadsgrupper. Och till och med inom de grupper, som berörs av en sådan lag, står vissa kategorier av nyanställda utanför lagen. Man skulle numera knappast kunna påräkna något intresse för en lärlingslag av detta slag annat än från hantverkarna och från vissa grupper inom handeln. Om en eventuell lag skulle få begränsad räckvidd, uppstår genast svårigheten att dra en gräns mellan de områden, som berörs av lagen, och de områden, som ligger utanför lagens till— lämpningsområde. I den hittillsvarande diskussionen har just denna gränsdrag— ning haft stor betydelse och varit ett av skälen till att de tidigare lagförslagen fallit.
Lärlingslag för den egentliga yrkesutbildningen. Det torde ligga utanför vårt uppdrag att komma med förslag beträffande en lärlingslagstiftning i traditionell mening, som skulle syfta till att författningsmässigt reglera utbildningen under ett frivilligt ingånget anställningsförhållande. Men vi har givetvis i vårt arbete tvingats att ta ställning till frågan om de förslag beträffande yrkesutbildningens framtida ordnande, som framläggs, borde förutsätta en kommande lärlings— lagstiftning eller inte. När vi utgått från att en sådan lagstiftning för närvarande inte är aktuell, har vi främst vägletts av följande synpunkter.
När man tidigare diskuterat möjligheterna av en lärlingslagstiftning, har man i enlighet med traditionen tänkt på den fleråriga utbildningen av framför allt fullt kunniga hantverkare och därmed jämförliga yrkesarbetare. Som vi i annat sammanhang framhåller, är denna typ av utbildning inte längre så domi- nerande som tidigare. Andra utbildningsformer, kortare, mera koncentrerade och mindre beroende av en fortlöpande instruktion i arbetet, håller på att växa fram. Undervisningen förläggs i många fall till en början utanför produktionen. För många anställda är den tämligen specialiserad och endast en del av arbets- kraften får en mera omfattande allroundutbildning. Mot bakgrunden av denna utveckling har vi föreslagit, att man skall tillmäta heltidsundervisningen vid yrkesskolorna större betydelse än hittills.
Vi föreslår på annan plats i detta betänkande en kraftig utbyggnad av heltids- undervisning-en vid yrkesskolorna. I och med att möjligheterna till en sådan utbildning ökar, får en lärlingslag mindre betydelse för en höjning av lärlingsut- bildningens kvantitativa omfattning. Vi har också menat, att en lag, som endast berör vissa näringsområden, vissa arbetsgivare och vissa anställda knappast kunde vara motiverad. Den skulle kunna få menlig inverkan på rekryteringen till de områden, som berördes av lagen, såvida den inte förbands med ekonomiska fördelar för såväl arbetsgivare som lärlingar. En effektiv lärlingslagstiftning för hantverket och eventuella andra yrkesområden skulle dra med sig stora kost- nader. Vi har inte vågat förutsätta, att tid-en skulle vara lämplig för ekonomiska åtaganden av detta slag, så mycket mindre som vi inte kunnat finna, att en lärlingslagstiftning för vissa yrkesområden och för vissa anställda inom dessa områden skulle kunna ersätta eller minska den utbyggnad av yrkesskolornas heltidsundervisning, som vi menar vara nödvändig för att man skall kunna. åstadkomma en tillfredsställande yrkesutbildning i stort.
Under de senaste tio—femton åren har intresset för yrkesutbildningsproblemen ökat både bland arbetsgivare och arbetstagare—. I de organisationer av både arbetsgivare och arbetstagare, som representerar det stora flertalet sysselsatta inom näringsgrenen industri och hantverk, är man helt inställd på att lösa dessa problem inte genom lagstiftning utan genom frivilligt ingångna avtal mellan parterna.
Man har ännu inte haft möjlighet att närmare studera verkan av lärlings- avtalen. 1940—talet med dess brist .på ungdomlig arbetskraft var inte någon bra jordmån för yrkesutbildningen. I kapitel 4 har framhållits den ganska kraftiga nedgången i antalet lärlingar under utbildning från 1940 till 1950. Men inom de områden, där man sedan längre tid tillbaka tillämpat lärlingsavtal, nämligen, vid sidan om några hantverksyrken, exempelvis frisör— och målaryrkena, bland annat verkstadsindustrin och de grafiska industrierna, är förhållandena dock avsevärt bättre än inom många andra områden, även om ännu mycket fattas både ifråga om kvalitet och kvantitet. Systemet med lärlingsnämnd—er
för olika yrken är alltjämt ganska outvecklat. Men man har planer på att bygga ut denna verksamhet samtidigt med att man gör särskilda lärlingsavtal för allt flera yrken. Så långt avtalen och nämnderna hittills hunnit verka, har man således på flera viktiga områden fått övervägande positiva resultat. Och även om man i andra fall inte uppnått mer än en administrativ apparat utan prak- tiska verkningar, torde det för närvarande inte finnas skäl att underkänna denna form för ordnandet av utbildningen på arbetsplatserna. Vi har också i våra förslag till statsbidrag (kapitel 18) utgått från att staten på olika sätt, genom lärlingsbidrag till hantverksmästare och genom statsbidrag till inbyggda före— tagsskolor, bör stödja en ordnad utbildning i det privata näringslivet. Frågan om lärlingslagstiftning för 9 y. Den form av utbildningslagstiftning, som skulle syfta till att skaffa utbildningsmöjligheter för enhetsskolans 9 y—elever, måste, för att få åsyftad effekt, gälla alla yrkesområden. Oss veterligen före— kommer en sådan lag inte i något annat land. (Däremot förekommer på vissa håll utbildningsskatt, t. ex. i Frankrike och vissa sydamerikanska stater, vari- genom företagarna bidrar till utbildningen i förhållande till företagets ekono— miska omfattning.)
Vi föreslår på annan plats i detta betänkande, att man som riktpunkt för utbyggnaden av yrkesskolorna bör uppställa kravet på skolmässig eller på annat sätt systematiserad yrkesutbildning för alla elever i 9 y och därutöver möjlig— heter till fortsatt utbildning i yrkesskolor för vissa grupper av ungdomar. Vi är medvetna om att det kommer att dröja åtskilliga år, innan yrkesskolorna och enhetsskolans yrkesavdelningar får en sådan kapacitet, att alla elever i 9 y, som inte kan få en tillfredsställande systematisk yrkesutbildning i näringslivet, kan få sådan utbildning i skola. lVIen vi räknar med att möjligheterna till yrkes- utbildning på heltid i yrkesskolorna kommer att öka avsevärt år från år.
Från början av 1940—talet och framåt har intresset för att bereda de anställda utbildning varit påtagligt, inte minst i de större industri- och handelsföretagen. Antal-et företagsskolor har ökat från ett femtontal under 1930—talet till för närvarande över sextio. På många håll har man, utan att inom företaget bereda någon mera ordnad yrkesutbildning, dock genom arbetslättnader, stipendier och gratifikationer underlättat för de anställda att deltaga i studier vid yrkes- skolor och andra skolor. Många företag har således var på sitt håll gjort bety- dande insatser för att höja yrkesutbildningen. Också inom organisationerna har man, bland annat genom att inrätta samarbetsorgan, tillsätta utbildningskonsu— lenter och medverka i lärlingsavtal och utbildningsplaner, gjort positiva insatser för yrkesutbildningen. Ännu har man inte kommit fram till några allmänt tillämpad-e normer vare sig ifråga om ledighet under arbetstid för yrkesstudier, ifråga om ersättning för studieavgifter eller ifråga om lönesättning med hänsyn till graden av utbildning eller andra generella förmån-er för sådana anställda, som vill skaffa sig bättre utbildning. Vi anser emellertid, att det intresse, som
hittills från arbetsgivarnas sida visats för yrkesutbildningen, är sådant, att man tills vidare har anledning räkna med att 9 y-elevernas praktiska utbildning i näringslivet skall kunna ordnas på frivillighetens väg.
Frågan om en lagstiftning för att säkra utbildningsmöjligheterna för 9 y- eleverna sammanhänger givetvis med de erfarenheter man gör under försöks- verksamheten. För närvarande kan vi inte finna en sådan lagstiftning befogad, främst av två skäl, nämligen dels den ökande kapaciteten vid yrkesskolorna, som småningom kommer att minska trycket av 9 y-elever på arbetsmarknaden, dels den positiva inställningen hos arbetsgivarna till yrkesutbildning över huvud taget.
Slutsats. De förslag, som vi i det följande framlägger, bygger av nu anförda skäl på den förutsättningen, att yrkesutbildningen liksom hittills, i den mån den sker på arbetsplatserna eller genom samarbete mellan näringsliv och skola, skall lösas genom frivilliga överenskommelser mellan arbetsmarknadsparterna och inte vila på i lag fastställda bestämmelser.
Samarbetet mellan skola och arbetsliv ifråga
om yrkesutbildningen
Principer för samarbetet
Skolans och arbetslivets samarbete ifråga om yrkesutbildningen berör mer eller mindre alla. näringsgrenar. I vår utredning skall vi främst ta ställning till de områden, som finns representerade vid de lokala yrkesskolorna. I stort sett kan man troligen tillämpa samma principer för arbetsfördelningen ifråga om industri, hantverk och handel. Även för det husliga arbetet gäller en del av de synpunk- ter och önskemål, som framförs här, liksom för viss utbildning utanför yrkessko- lorna, t. ex. jordbruk och i viss mån skogsbruk. Ett organiserat samarbete mel- lan skolan och arbetsplatserna kan för dessa näringsgrenar dock inte organi— seras på samma sätt och knappast heller i samma utsträckning som för de förstnämnda grenarna.
Y rlcesskolstadgan och arbetsmarknadsparternas yrkesutbildningskommitté. I yrkesskolstadgan av 1918 och 1921 fastslogs, att näringslivet borde ha hand om den praktiska utbildningen, medan skolan skulle svara för den komplette— rande huvudsakligen yrkesteoretiska undervisningen. I den mån ett organiserat samarbete hittills kommit till stånd, har det oftast gällt den mera kvalifice- rade yrkesarbetarutbildningen. I stadgan underströks särskilt, att den teoretiska undervisningen inte borde avse sådana allmänna bildningsuppgifter som när— mast ankom på folkskolan och fortsättningsskolan att sköta. Arbetsmarknadsparternas yrkesutbildningskommitté anknöt i sitt betänkan- de av 1944 till yrkesskolstadgan. Där uttalades, att målet för yrkesutbildning- en —— att tillgodose näringslivets anspråk på utbildad arbetskraft — »bäst och billigast realiseras genom utbildning på arbetsplatsen kompletterad med teo- retisk undervisning i enskilda eller kommunala skolor» (a. a. sid. 56). Från olika håll, bland annat av rationaliseringsutredningen (SOU 1939: 14), hade framförts tanken på en tudelning av yrkesutbildningen i å ena sidan en för- beredande yrkesutbildning av mera allmän karaktär, som meddelas i skolan, och å andra sidan en egentlig, på ett visst yrke inriktad utbildning, som skulle ges på arbetsplatsen i produktionen. Yrkesutbildningskommittén ställde sig avvisande till denna tanke och ansåg för sin del, att näringslivets resurser ifråga om utbildning kunde och borde utnyttjas på ett bättre sätt. Slutsatsen blev: »Det framgår av vad ovan sagts, att man enligt kommitténs mening bör återknyta till grundtanken i vår yrkesskolelagstiftning. Näringslivets utbild-
ningsmöjligheter bör utnyttjas i långt större utsträckning och på ett rationella- re sätt än vad som hittills varit fallet. —— Men en utvidgning av verkstads- skoleorganisationen bör inte förekomma med mindre det enskilda näringslivet icke går iland med de utbildningsuppgifter, som anses åvila detsamma» (a. a. sid. 57).
Olika utbildningsformer och olika arbetsfördelning. Utvecklingen inom yrkes- utbildningen såväl i näringsliv som skola har, som visas bland annat i kapitlen 2 och 4, på väsentliga punkter avlägsnat sig från det i yrkesskolstadgan upp» ställda programmet. Å ena sidan har skolan genom verkstadsskolorna, de ett-- åriga handelsskolorna med flera heltidskurser på elementarstadiet övertagit en del av den praktiska undervisningen. Å andra sidan har en del enskilda före— tag tagit upp yrkesteoretisk undervisning, dels i vanlig skolmässig form, dels som korrespondensundervisning, på sitt utbildningsprogram. Genom tillkoms— ten av särskilda lärlingsavdelningar av verks-tadsskolkaraktär har lärlingsut- bildningen i vissa större företag kompletterats med skolmässig undervisning. Som en parallell till denna sistnämnda företeelse går de centrala och kom— munala verkstadsskolornas växelutbildning, som innebär, att skolans praktiska undervisning kompletteras med praktik i några fall hos hantverksmästare och mera ofta i industriföretag. Samma tendens till samverkan mellan skola och näringsliv finns i handelsutbildningen, där man för vissa branscher ordnat växelutbildning mellan affärer och skola, och inom restaurangnäringen. Den skisserade utvecklingen innebär som synes en strävan till bättre anpassning mellan yrkespraktik och yrkesteori.
I realiteten har man således i stor utsträckning frångått den princip, som ligger till grund för yrkesskolstadgan. När — såsom är fallet i kapitlen 1 och 9 — yrkesskolornas uppgift ifråga om den grundläggande yrkesutbildningen på heltid så starkt. betonas, innebär detta endast, att man dragit ut kon- sekvenserna av den utveckling, som skett och alltjämt sker.
Även om man således menar, att heltidsundervisningen, särskilt den grund- läggande nybörjarundervisningen, inom yrkesskolorna måste få helt annan om- fattning än nu, trycker man lika starkt som tidigare på behovet av samarbete mellan näringsliv och skola ifråga om yrkesundervisningen. Yrkesutbildning, som helt förlägges till skola, kan aldrig bli en fullständig utbildning. Skolutbild— ningen måste fullföljas genom praktisk utbildning på arbetsplatserna. I många fall kan denna praktiska utbildning med fördel kombineras med undervisning i yrkesskola. Också i många former av den egentliga grundläggande skolutbild— ningen behövs näringslivets medverkan i form av växelutbildning. — En lång tid framåt kommer yrkesskolornas kapacitet i heltidskurser att vara otillräck— lig. Man får därför under avsevärd tid bygga även nybörjarundervisningen på ett samarbete mellan näringsliv och skola av det slag, som förutsättes i nu gäl— lande yrkesskolstadga.
Vi har utgått från att både den grundläggande och den fortsatta yrkesutbild- ningen behöver byggas ut och intensifieras. För att uppnå detta räcker det inte att öka kapaciteten vid yrkesskolorna. Man måste också på ett annat sätt än hittills utnyttja de möjligheter till utbildning, som finns i näringslivet.
Anpassningen mellan utbildningen på arbetsplatsen och i skolan
Förutsättningar för ett samarbete mellan företag och skolor. En förutsättning för ett ordnat samarbete mellan skola och arbetsliv är att man på ömse håll har lämpliga kontaktorgan. Överstyrelsen för yrkesutbildning är genom sin sammansättning — med representanter för olika organisationer inom närings- liv och arbetsmarknad — ett sådant kontaktorgan. Även organisationerna har upprättat särskilda organ för yrkesutbildning. Svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen driver gemensamt arbetsmarknadens yrkesråd, som blev ett av resultaten av arbetsmarknadsparternas yrkesutbildningskommitté. Den har främst till uppgift att överblick-a utbildningsbehovet och verka för att ut- bildningens omfattning och inriktning svarar mot behovet. Inom hantverks- organisationen har centrala yrkesnämnden, som har representanter både för ar- betsgivarna och för LO, motsvarande uppgifter. Även handeln har ett sär- skilt organ för utbildningsfrågor i en delegation inom handelskamrarnas nämnd. Samtliga dessa organ har bland annat också till uppgift att informera respektive organisationers representanter i yrkesöverstyrelsen om önskemål och utveck— lingstendenser av betydelse för yrkesutbildningen inom organisationens verk- samhetsområde. Vid sidan av dessa centrala organ finns också för vissa bran- scher särskilda tjänstemän eller konsulenter, som helt eller delvis sysslar med branschens speciella utbildningsproblem. Sådana befattningshavare finns t. ex. för flera hantverksyrken och för en del industrigrenar, nämligen byggnadsin- dustrin, verkstadsindustrin, textilindustrin, de grafiska industrierna, cellulosa— industrin och de kemiska industrierna.
Ett uttryck för utbildningsintresset inom arbetsmarknadsorganisation—erna är också de lärlingsnämnder, som inrättats för vissa branscher, t. ex. verkstadsin— dustrin, byggnadsindustrin och de grafiska industrierna, och som bland annat utformar riktlinjer för utbildningen inom respektive bransch. Yrkesskolornas kompletterande deltidsundervisning. Möjligheterna till komplet— terande undervisning vid yrkesskolorna är förhållandevis goda. Yrkesskolväsen- det när redan nu ganska långt. Och det är inte svårt att starta en yrkesskola, om det lokala intresset finns. Men en hel del arbete behöver sättas in, för att de möjligheter, som faktiskt finns eller lätt kan ordnas, skall bli utnyttjade på rätt sätt. Företagare och arbetsledare behöver upplysas om vad yrkesskolan kan bjuda deras personal av kompletterande kurser. Och företagarna i sin tur mäste intressera sin personal att besöka kurserna. Genom tidningar och tid-
skrifter bedrivs propaganda för yrkesutbildning. Men denna propaganda är of— tast ganska allmänt hållen. Man skulle vilja se mera konkreta uppgifter om 10- kala möjligheter och behov, uppslag, som anknyter till givna fall, redogörelser för hur olika orter löst sina utbildningsproblem o. s. v.
Ju flera arbetare, som får kompletterande undervisning vid yrkesskola, dess bättre är det naturligtvis. Det torde vara ytterst få arbetsuppgifter, som inte inlärs snabbare och utförs bättre, om arbetaren får vissa teoretiska kunskaper om det som sker. Men det är givet, att teoriundervisningen också kan bli skäli- gen meningslös, om den inte anknyter till elevens erfarenheter i det prak- tiska arbetet. En sådan anknytning kan inte ske utan en intim kontakt mellan företagen och skolorna och en viss anpassning från båda sidor.
Som visats i föregående avsnitt, existerar de organisatoriska förutsättningarna för ett samarbete mellan skola och arbetsliv. De alltjämt påtagliga bristerna i detta samarbete har andra orsaker. En av de främsta torde vara yrkesöversty— relsens bristande resurser att ägna tillräcklig tid åt det pedagogiska arbetet ute- på fältet och åt kontakter och initiativskapande åtgärder på olika håll i landet.
Utbildningskonsulenter. En förstärkning av den fackligt och pedagogiskt skola— de personalen både inom yrkesöverstyrelsen och hos näringslivets organisationer förefaller att vara en av förutsättningama för ett mera framgångsrikt samar- bete mellan skola och näringsliv. Utbildningskonsulenterna borde ha den dubb- la uppgiften att inom företagen undersöka utbildningsbehovet och arbeta ut nor- malplaner för den praktiska utbildningen i produktionen och att vid yrke."- skolorna stiumulera till teoretiska eller praktisk-teoretiska kurser, så upplagda att de ansluter sig till elevernas praktiska arbete. Det första är en uppgift, som närmast tillkommer arbetsgivarorganisationerna eller eventuella samarbetsor— gan mellan arbetsgivare och arbetare. Den senare uppgiften tillkommer yrkes- överstyrelsen. Vi föreslår, att konsulentbefattningar inrättas vid yrkesöverstyrel— sens fackbyråer (se vidare kapitel 17), där sådana nu finns endast vid den hus-— liga byrån. Vi vill även framhålla som ett önskemål, att utbildningsexperter i ökad utsträckning engageras också hos näringslivets organisationer. Det är givet, att de statliga konsulentemas arbete skulle kunna få en helt annan bety- delse, om det kunde samordnas med arbete, som från näringslivets sida utfördes av yrkesutbildningsexperter för olika industrigrenar, hantverksyrken och arbets— uppgifter inom kontor och handel.
Yrkesmän som. timlärare i yrkesskolorna. Även ifråga om tillämpningen av ut— bildningsplanerna måste man uppställa önskemål, som i närvarande stund inte alltid kan uppfyllas. För att den kompletterande skolmässiga undervisningen verkligen skall kunna anpassas till elevernas praktiska utbildning, måste man först och främst ha tillgång till lärare, som har fortlöpande kontakt med det produktiva arbetet och kan följa utvecklingen där. Som lärare i yrkesteore- tiska — och givetvis också yrkespraktiska — ämnen måste man vid yrkessko-
lorna i så stor utsträckning som möjligt få utnyttja erfarna arbetsledare och tjänstemän inom de olika näringsgrenarna. Men det räcker inte, att dessa per- soner kan sitt fack och dagligen arbetar i det. De måste också ha intresse för undervisning och ha fått en viss pedagogisk skolning. En uppgift för yrkesut- bildningskonsulenterna blir att intressera lämpliga företagare och tjänstemän att fungera som lärare i yrkesskolornas kompletterande undervisning. Den peda- gogiska utbildningen bör främst bli yrkesöverstyrelsens sak att sörja för.
Skolundercisning under ordinarie arbetstid. Elevernas förmåga att tillgodogöra sig den teoretiska undervisningen är av den allra största betydelse. Här avses då inte i första hand den intellektuella förmågan utan framför allt den fysiska och psykiska spänsten. Hur väl planlagd och genomförd undervisningen än är, blir den naturligtvis ineffektiv, om eleverna är trötta och ouppmärksamma.
Hittills har den kompletterande undervisningen i yrkesskolan i regel varit för- lagd till kvällarna. Deltagandet i denna undervisning är emellertid mycket ojämnt. Ett stort antal ungdomar skaffar sig inte någon yrkesteoretisk utbild— ning, även om de har tillfälle till det, därför att det är tröttsamt och olustigt att sätta sig i skolan ett par tre timmar några kvällar i veckan efter fullgjord arbets- dag.
Erfarenheterna från andra länder, där kvällsundervisning är vanlig, är lik— artade, trots att man i en del av dessa länder, t. ex. England och Förenta sta— terna, har betydligt kortare arbetsvecka (40—44 timmar). I vissa fall har man inom företagen underlättat deltagandet i yrkesteoretisk undervisning vid yr— kesskolan utanför arbetstiden genom att lämna kompensationsledighet från ar- betet under dagen och betala timpenning för teoritimmarna på kvällen. Sådana åtgärder höjer givetvis deltagarfrekvensen, men inte heller i dessa fall får man någon fullständig tillslutning. Något helt annat blir det, då den kompletteran- de undervisningen läggs in i den ordinarie arbetsdagen. Hittills har det emel— lertid erbjudit stora svårigheter att anskaffa lärare och undervisningslokaler för sådan undervisning under arbetstid. Trots detta har systemet vunnit allt större spridning. Företag eller grupper av företagare överenskommer med yrkesskolan om att två tredjedelar, tre fjärdedelar eller hela skolans undervisning förläggs till betald arbetstid.
I den lilla bok om industrin och kontoristutbild—ningen, som arbetsgivareföre— ningens och industritjänstemannaförbundets utbildningskommitté gav ut i augusti 1948, uttalas, att en lämplig förläggning av den kompletterande skol- mässiga undervisningen skulle vara två tredjedelar under arbetstid och en tredje— del på fritid med lördagarna fria från lektioner. Detta förslag avgavs trots av— styrkande från åtskilliga företag. Utbildningskommittén menade nämligen, att erfarenheterna av skolundervisning på kvällarna efter en hel arbetsdag var så nedslående, att denna form borde undvikas.
Vi anser, att den kompletterande yrkesskolundervisning, som ingår i den
grundläggande utbildningen, bör ske helt under betald arbetstid. Därvid för- utsätter vi, som framgår av kapitel 14, att skolundervisningen i regel inte om— fattar mer än högst sex timmar per vecka under högst 35 veckor per år. Den skolmässiga kompletterande undervisning, som sammanhänger med den grund— läggande utbildningen för olika yrken, torde ofta vara avslutad i och med det andra utbildningsåret och sträcker sig sällan längre än till och med det tredje året. För att göra även den fortsatta kompletterande undervisningen i yrkes- skola tillräckligt effektiv och efterfrågad bör också denna undervisning med minst hälften förläggas till betald arbetstid och högst hälften på fritid. Givetvis bör överenskommelser om en förläggning av skolundervisningen till arbetstid liksom hittills göras avtalsvägen.
Olägenheterna av skolundervisning mot slutet av arbetsdagen bör enligt Vår uppfattning i möjligaste mån undvikas samtidigt som arbetsdagen inte får bli alltför splittrad. Båda syftena synes bäst kunna uppnås genom att man för— lägger undervisningen till morgontimmarna eller möjligen'i samband med mål— tidsrasten mitt på dagen. Allteftersom enhetsskolorna utrustas med särskilda lokaler för yrkesinriktad undervisning, kommer lok—alanskaffningen troligen att erbjuda mindre svårigheter. Kvar står så problemet att skaffa lämpliga lä- rare för undervisning under arbetstid, en fråga vars lösning mer än någon an- nan förutsätter en positiv medverkan från företagarnas sida.
Industri
Grundläggande yrkesskolkurser på heltid. För industrins del förefaller det, som om idealet vore utbildning både i skola och genom arbete i produktionen med den teoretiska undervisningen nära anpassad till den praktiska. En väg att uppnå detta är, såsom förutsättes i kapitel 1, en tids grundläggande, relativt odifferentierad praktisk—teoretisk utbildning utanför produktionen, antingen i yrkesskola eller i särskild lärlingsverkstad inom företaget. Den grundläggande skolkursen skulle följas av en — längre eller kortare — mera specialiserad praktisk utbildning i produktionen i förening med kompletterande undervisning i skola eller inom företaget.
Inom arbetsmarknadsorganisationerna har man på senare år visat intresse för en grundläggande utbildning i yrkesskola om cirka ett halvt till ett år, följd av en mera specialiserad praktik i produktionen. En sådan utbildning kan kon- centrera's på de för vissa besläktade yrken gemensamma grunderna och leda fram till alternativa konkreta praktikmöjligheter. Kurstypen kan inrymmas i klass 9 y och bli en motsvarighet till de nuvarande ettåriga handelskurserna och hus- moderskurserna. (Se vidare kapitel 15.) En påbörjad utbildning av denna typ har införts av flera enskilda företag, som inrättat särskilda industriskolor. Prin- cipen har även rekommenderats av arbetsmarknadens yrkesråd i ett yttrande i
augusti 1949 över internationella arbetsbyråns rapport om yrkesutbildning för vuxna.
I många fall torde den korta påbörjade utbildningen (9 y-kursen) just för industriarbetare utgöra tillräcklig skolmässig yrkesutbildning på heltid. Detta gäller bland annat det stora flertalet mera kvalificerade tempoarbetare. Men det måste också finnas tillgång till fortsatt utbildning med heltidsundervisning .i yrkesskola även för industriyrken. För en del yrkesarbetare inom den meka- niska industrin, t. ex. verktygsarbetare, motormekaniker och finmekaniker, är det en fördel om utbildningen kan ske till större delen i skola under två, ibland till och med tre år. Men även av andra skäl än de pedagogiska måste man han tillgång till fleråriga skolor för industriarbetare. I områden, där industri- företagen är få och små, bör man kunna ta hand om ungdomarna i yrkesskola under ett par år, så att de inte som alltför unga behöver ge sig ut i arbete på an- nan ort. Detta gäller framför allt de centrala yrkesskolornas elever men även eleverna vid lokala yrkesskolor på vissa orter med små möjligheter till arbete i i industrin. I den mån nya yrkesskolavdelningar för industriyrken inrättas, torde de dock i stor utsträckning kunna anordnas som 9 y-kurser utan direkt påbygg- nad i heltidskurs vid yrkesskola.
Det är påtagligt att ett industriföretag måste ha en betydande omfattning för att självt kunna genomföra en skolmässig utbildning av så långvarigt slag som lärlingsutbildningen. Man vågar således knappast räkna med någon mera betydande ökning av antalet egentliga industriskolor, om företaget självt skall ordna både den praktiska och den teoretiska undervisningen utan medverkan från samhällets sida.
Säkerligen finns det åtskilliga företag, som skulle vara betjänta av statsun— derstödda inbyggda yrkesskolor, d. v. s. skolor, som drivs med bidrag av stats- medel. I regel anknyts skolan till en lokal yrkesskola, men den kan också vara en fristående statsunderstödd skola. Företaget självt meddelar den praktiska utbildningen, som då sker efter en särskild plan, antingen helt i produktionen eller också delvis i skolverkstad, delvis i produktionen. I regel svarar yrkes- skolan för den kompletterande undervisningen, som ofta bör kunna meddelas av tjänstemän från företaget. I vissa fall kan företaget självt ta hand om också den teoretiska undervisningen. De inbyggda skolorna omfattar nu i regel två, tre eller fyra år. Intresset för dessa skolor kommer sannolikt att öka från före- tagens sida, när man får tillgång till undervisningsplaner även för kortare kurser på ett halvt till ett år, (1. v. s. 9 yakurser (eller motsvarande grundutbildning) för t. ex. mek. verkstadsindustri, bilindustri, elektromekanisk industri, textil— och konfektionsindustri eller byggnadsindustri.
Den inbyggda yrkesskolan har många fördelar. Utbildningen blir billigare än i heltidsavdelningar i de vanliga yrkesskolorna. Eleverna får en tidig och fortlöpande kontakt med det produktiva arbetet. Anpassningen av yrkesteorin till elevernas praktiska erfarenheter underlättas. En nackdel kan givetvis vara,
om utbildningen alltför snävt anpassas till en viss produktionstyp. Denna nack— del bör emellertid kunna elimineras genom att undervisningen sker efter av yrkesöverstyrelsen godkända undervisningsplaner och under överstyrelsens in— seende. Givetvis bör skolorna också i övrigt, såsom ifråga om lärarnas utbild- ning och arbetstiden, arbeta i pedagogiska former, som är fullt jämförliga med de vanliga yrkesskolornas. Vi föreslår (i kapitel 18) ökat statsbidrag till inbyggda yrkesskolor och företagsskolor.
Samverkan mellan flera företag om en skola. Systemet med hela utbildningen, både den praktiska och den teoretiska, inom företaget, den egentliga industri- skolan alltså, kan, som redan nu sker i något fall, tillämpas på så sätt, att en koncern med flera företag centraliserar utbildningen till en skola vid ett av före- tagen. Man kan också tänka sig, att flera företag med likartad tillverkning på samma ort, sluter sig samman om en gemensam skola. I så fall bör man nog ifrå— ga om den kompletterande undervisningen tänka sig ett samarbete med den lokala yrkesskolan i den inbyggda företagsskolans form, så att lärarna anställs av yrkesskolan men rekryteras bland pedagogiskt inriktade tjänstemän inom företagen och eventuellt häller lektionerna i yrkesteori inom något av företagen. Dessa lärare bör givetvis få tillgång till samma pedagogiska utbildning som andra yrkesskollärare.
Branschskolor. Skolor av den typ, som talats om i föregående avsnitt, är ett steg på väg mot riksskolor för en hel bransch. Branschskolorna torde för in- dustrins del få sin största betydelse som fortbildningsinstitut. Branschens geo— grafiska spridning bör ha stor betydelse för dessa skolors förläggning, så att så många som möjligt utan alltför stora kostnader kan besöka dem (t. ex. textilin- stituten i Norrköping och Borås, konfektionsskolan i Göteborg). Det är också av vikt, att branschskolorna förläggs så, att man får tillgång till lärare och föreläsare från andra högre skolor och eventuellt forskningsinstitut.
Praktisk utbildning i produktionen — kompletterande undervisning i skola. Under lång tid framåt måste man räkna med att både den kortare grundut- bildningen och den mera omfattande två— eller treåriga grundläggande ut- bildningen för industriyrken endast i begränsad utsträckning kan förläggas till heltidsavdelningar vid ynkesskolor eller till särskilda lärlingsavdelningar vid enskilda företag. Liksom hittills måste såväl nyssnämnda utbildning som den fortsatta praktiska utbildningen i de flesta fall ske i näringslivet. i En förbättring av industriutbildningen i stort måste tills Vidare ske främst genom en systematisering av den praktiska utbildningen i arbetet och genom åtgärder, som gör det möjligt att med den praktiska utbildningen samordna kompletterande kurser vid yrkesskolorna: alltså normalplaner för utbildningen både inom företagen och i yrkesskolorna, lärare, som har kontinuerlig kontakt med industriarbetet, lämplig förläggning under dagen av skolans komplette-
rande undervisning och sist men inte minst upplysningsverksamhet om utbild- ningsmöjligheterna bland företagare och anställda (jfr inledningen till det— ta kapitel).
Väfcelutbildning. De utbildningstyper, som nu nämnts, är »renodlade» i den betydelsen, att den praktiska utbildningen i huvudsak sker antingen helt inom företaget eller helt i skolan. Skolutbildningen omfattar nära nog utan undan— tag även teoriundervisning. I den mån den praktiska utbildningen i företag kompletteras med ytterligare utbildning sker det i regel med teoriundervisning, i några fall även med viss praktisk utbildning, antingen i företagsskola i någon form eller i kommunal eller enskild yrkesskola.
Som nämnts red-an i inledningen utformas den praktiska utbildningen i yr- kesskolornas heltidsavdelningar många gånger som växelutbildning mellan sko- la och företag. Denna utbildningsform har särskilt för industriutbildningen vi- sat sig mycket fördelaktig och torde böra ges ökad spridning, då man ju där- igenom ger eleverna en intimare kännedom om det industriella arbetssättet än de kan få enbart i skolan.
Växelutbildning kan givetvis inte anordnas annat än på orter med god till— gång till utbildningsplatser i näringslivet. Den bör väl i regel inte heller sätta in förrän tidigast under det andra utbildningsåret. Om man utgår från att fleråriga heltidsavdelningar övervägande kommer att finnas på mera betydan— de orte-r med differentierat näringsliv, vågar man emellertid räkna med goda möjligheter till växelutbildning vid många av de skolor, där sådan utbildning skulle kunna vara en fördel.
Övriga kurser. De nu nämnda formerna för samarbete mellan skola och nä— ringsliv syftar alla till utbildning av antingen utlärda yrkesarbetare och mera kvalificerade tempo— eller specialarbetare eller ingår som den kortare grund- utbildningen —— som ett led i en sådan utbildning. Både inom företag och vid yrkesskolor finns också behov av snabbutbildning av äldre arbetskraft. Inom vissa industrier, t. ex. textilindustrin och konfektionsindustrin, har man också inrättat avdelningar för specialiserad nybörjarutbildning av tempoarbetare på en eller ett par månader, ibland ännu kortare tid, en form som väl ännu så länge knappast ryms inom yrkesskolorna men som bör kunna utvecklas genom en viss kompletterande yrkesteoretisk och orienterande undervisning i yrkes- skola.
Utbildnings-formerna för industrin (sammanfattning). Arbetsfördelningen mel— lan skola och företag ifråga om den systematiska industriutbildningen synes således liksom hittills böra ha följande former, som alla skall kunna. tilläm- pas alltefter lokala förhållanden och förutsättningar. I den mån yrkesskolor- na får större kapacitet i sina heltidskurser torde utbildning enligt punkterna 5 och 6 påbyggd med 4 bli de viktigaste och vanligaste formerna.
. Företaget svarar för hela utbildningen, både den praktiska och den teore- tiska. Skolor, som drivs helt av företaget utan statsbidrag torde endast komma ifråga mera i undantagsfall och då i större företag. Inbyggda före- tagsskolor, drivna med bidrag av statsmedel, bör däremot kunna inrättas i ökad utsträckning. Dessa skolor bör kunna ge dels en kortare grundutbild- ning eller påbörjad utbildning motsvarande klass 9 y, dels en mera fullstän- dig grundläggande utbildning om två, tre år. . Utbildningen enligt punkt 1 kan också ske genom samverkan mellan flera företag inom en koncern eller genom samverkan mellan flera fristående företag med likartad tillverkning. I senare fallet torde det dock i de flesta fall vara lämpligast, att en lokal yrkesskola svarar för skolan och tar hand om den kompletterande teoretiska undervisningen, medan den praktiska ord— nas i form av en inbyggd företagsskola. . En branschorganisation upprättar en central branschskola, som gärna an- knyter till företagen på en ort, där industrigrenen ifråga är rikligt före- trädd och där man också har tillgång till lämpliga lärare och föreläsare. . Industrin svarar för den praktiska utbildningen och skolan för den komp- letterande, i övervägande grad teoretiska, utbildningen. Den praktiska ut- bildningen skall vara systematiskt upplagd och den kompletterande utbild- ningen i skola meddelas genom yrkeskurser, som direkt anpassas till prak- tiken. . Skolan svarar genom grundkurser med påbörjad utbildning omfattande ett halvt till ett år till en tid för hela utbildningen, både den praktiska och den teoretiska. Denna utbildning fortsättes i mån av behov genom praktik på arbetsplatsen kompletterad med viss undervisning i yrkesskola. . Yrkesskolan ger en mera omfattande grundläggande utbildning genom två- till treåriga grundläggande heltidskurser. Denna. utbildning kan utformas även som växelutbildning mellan skola och företag. Över huvud taget bör växelutbildning tillämpas i så stor utsträckning som möjligt i de två- och treåriga heltidsavdelningarna för industriyrken.
Hantverk
Hantverkets stmkturförändring. För hantverket är linjerna knappast lika kla- ra som för industrin. Hantverket har genomgått och genomgår fortfarande en strukturförändring. Industrin kan genom att den engagerar skickliga konstnä- rer, konsthantverkare och hantverkare som formgivare, arbetsledare och yrkes- arbetare med kvalificerade arbetsuppgifter erbjuda en konstnärlig och kvali- tativt högstående produkt. Småningom har detta lett till att vissa hantverks— yrken nästan helt försvunnit eller minskat ganska betydligt, medan andra be- hållit sin ställning eller utvecklats ytterligare. Inom många hantverksgrenar har man sökt sig fram till arbetsformer, som i viss mån innebär en industriali-
sering. En del arbetsuppgifter utförs tempomässigt, man arbetar med halv- fabrikat och delvis färdigberett material 0. s. v. Kvalitetshöjningen hos industri- produkterna och det rationaliserade framställningssättet inom hantverket har gjort, att man numera har mycket svårt att säga, var gränsen går mellan hant- verk och industri. Båda behöver utlärda hantverkare, båda behöver arbetare, som är specialister på en eller ett par kvalificerade arbetsuppgifter, och båda behöver icke fullt yrkeslärd arbetskraft, fast givetvis inte i samma utsträck- ning.
Utbildning i skola och hos mästare. Denna osäkerhet om var gränsen går mel- lan hantverk och industri gör det svårt både att beräkna behovet av hant- verkarutbildning och att utan Vidare tala om en speciell sådan utbildning. Men i många yrken måste man tänka sig olika utbildningssätt för den utlärde hantverkargesällen och den kvalificerade yrkesarbetaren i industrin.
Hantverkarutbildningen sker på två olika linjer. Den ena linjen utbildar hantverkare för sysselsättning i övervägande hantverksmässigt drivna företag och, i begränsad utsträckning, som arbetsledare och yrkesarbetare i industrin. Den andra linjen utbildar konsthantverkare. Det senare sker Vid särskilda skolor, framförallt i Stockholm och Göteborg, och kapaciteten vid dessa torde vara fullt tillräcklig. Det är således utbildningen av de förstnämnda hantver- karna, som här skall beröras.
Sedan skråväsendet upphävdes i mitten av 1800-talet, har man inte i andra former lyckats finna någon fullt tillfredsställande lösning av yrkesutbildningen inom hantverksföretagen. Bland hantverkarna själva har man i varje fall tidi- gare önskat lösa utbildningsfrågan genom en lärlingslag efter danskt mönster. Någon lagstiftning har emellertid, som visas i kapitlen 2 och 6, av olika anled- ningar inte kommit till stånd, främst på grund av starkt motstånd från arbets- marknadens parter inom industrin. Yrkesutbildningen måste alltså ordnas på frivillighetens väg.
En betydande del av hantverkarutbildningen sker nu i eller under medver- kan av yrkesskolor, i vissa fall i tre— eller fyraåriga heltidsavdelningar, som le- der fram till kompetens för gesällprov. Men det är alldeles givet, att kapacite— ten vid dessa avdelningar nu är och lång tid framåt kommer att förbli otill- räcklig. Växelutbildning förekommer men är många gånger svår att genomföra. främst därigenom att hantverksföretagen på grund av sin mindre omfattning är mera beroende av jämn personaluppsättning än de större industriföretagen. Man har således inte samma möjligheter som ifråga om industriyrkena att öka yrkesskolavdelningarnas kapacitet genom växelutbildning. Hantverkare måste i stor utsträckning utbildas genom att gå som lärlingar hos mästare och om möj- ligt fä en viss kompletterande undervisning i yrkesskola.
Lärlingsutbildningen hos mästare ställer stora krav på de enskilda företagarna, som många gånger av ekonomiska och arbetskraftsskäl har svårt att genom-
föra en systematisk utbildning. Vissa hanverksföretag ger en mycket god praktisk utbildning, men det förekommer knappast, att lärlingen får både praktisk och teoretisk utbildning inom företaget. Det är också svårt att be- döma, i vilken utsträckning förefintliga utbildningsplaner tillämpas i lärlings- utbildningen. Nägra tillförlitliga uppgifter om ökning eller minskning av an- talet lärlingar finns inte. Men att döma av det redovisade antalet lärlingar och ökningen av gesällproven (jfr kapitel 6), tycks lärlingsutbildningen hos mästare snarare till- än avta. Ökning av gesällproven beror dock, som framhålles i annat sammanhang, till viss del på den under senare år rikligare tillgången på fullständig verkstadsskolutbildning.
För att lärlingsutbildningen hos mästare skall bli fullt tillfredsställande bör den kompletteras med teoretisk undervisning i skola eller, om detta inte låter sig göra, per korrespondens. I senare fallet bör den lärling, som behöver det, kunna få en viss handledning antingen genom yrkesskolan, om det finns en sådan på orten, genom enhetsskolan eller genom mästarens försorg. För när- varande är det i många fall inte möjligt för lärlingen att få en kompletteran— de skolmässig undervisning därför att undervisning för yrket ifråga inte anord- nas inom räckhåll för honom. Men även på orter, där man har tillgång till teoretisk undervisning i ett flertal olika hantverksyrken, uteblir många lärlingar från skolan.
I kapitel 18 föreslår vi (sid. 259) ett från 900 till 2 500 kronor ökat statsbidrag till mästare, som åtar sig lärlingsutbildning, men samtidigt framhållit, att mäs- taren, i och med att han får höjt lärlingsbidrag, skall ansvara för att lärlingen under arbetstid inhämtar även den till yrket hörande kompletterande skolun- dervisningen antingen i lokal yrkesskola, central hantverksskola eller i vissa fall per korrespondens.
För närvarande (1953/54) uppgår antalet nya lärlingsbidrag till 375. 1952/ 53 beviljades 350 och 1951/52 325 nya lärlingsbidrag. Sammanlagt finns så— ledes över 1 000 lärlingar under utbildning hos hantverksmästare, som får lär- lingsbidrag. Efterfrågan på lärlingsbidrag ökade, när bidraget höjdes till 900 kronor. Under de allra sista åren tycks dock en viss avmattning i efterfrågan på sådana bidrag ha inträtt, troligen beroende på att bidraget genom föränd— ringar i kostnadsläget kommit att realiter sjunka betydligt. Man kan anta, att en höjning av bidraget kommer att medföra ett ökat antal ansökningar. Vi anser, att man så långt möjligt bör stimulera till lärlingsutbildning hos mäs- tare och föreslår därför, att 1 000 nya lärlingsbidrag skall kunna beviljas varje år. Detta betyder, att sammanlagt mellan 3 000 och 4 000 lärlingar kan vara under utbildning samtidigt hos mästare, som får lärlingsbidrag, således unge- fär tre gånger så många som nu.
Utbildnings-formerna för hantverket. De olika formerna för samarbete ifråga om utbildningen för hantverkare synes bli följande.
1. Skolmässig utbildning i lokala och centrala heltidsavdelningar, med eller utan växelutbildning, på samma sätt som nu, varvid utbildningen kan leda fram till kompetens för gesällprov. (Jfr vidare kapitel 13 om heltidskursernas orga- nisation.) . Praktisk utbildning hos mästare och kompletterande undervisning jämsides därmed vid lokal yrkesskola eller på annat sätt. I den mån lärlingsbidrag med 2 500 kronor utgår, skall mästaren svara för att lärlingen får en komp- letterande skolmässig undervisning i yrkesskola, hantverksskola (se vidare kapitel 15) eller per korrespondens. Det bör vara möjligt, bland annat ge- nom en utbyggnad av konsulentorganisationen, att effektivisera denna ut- bildningsform och åstadkomma en fastare anknytning mellan praktiken i företag och skolundervisningen. På så sätt bör man också kunna uppnå ett livligare deltagande i skolans kompletterande undervisning.
Handel
Principiell arbetsfördelning. Den principiella arbetsfördelningen mellan skola och näringsliv ifråga om utbildningen för kontor och handel är ungefär densam- ma som för industrin. Men genom näringsgrenens struktur —— företag med fem- tio eller flera anställda betraktas som stora — blir utbildningsproblemen många _ gånger jämförliga med hantverkets. Även inom handeln men-ar man således på sina håll, att en lärlingslag i hög grad skulle underlätta organiserandet av utbildningen.
Heltidskurser vid yrkesskolorna. Möjligheterna att vid yrkesskolorna anordna heltidskurser för handelsutbildning är större än när det gäller att inrätta heltidsavdelningar för industri och hantverk. Dels behövs avsevärt mindre ut- rymme, dels drar inredningen och maskinutrustningen mindre kostnader och dels är det förhållandevis lättare att skaffa lärarpersonal med lämplig utbild— ning. Det är också vanligare än inom industri och hantverk, att personer, som ägnar sig åt kontorsarbete, skaffar sig en viss grundläggande utbildning, in- nan de får sin första anställning. Enhetsskolans genomförande kommer säker- ligen att medföra en betydande ökning av antalet heltidskurser för handel.
I den mån den förberedande eller grundläggande handelsutbildningen kom- mer att nå allt flera ungdomar, innan de får anställning i näringslivet, torde korta koncentrerade kurser av den typ, som köpmannaförbundet och KF anordnar (se nedan), bli en allt vanligare form för fortsatt utbildning och specialutbildning. Kurserna kan förläggas som nu till skolor drivna av yrkes- organisationema, alltså ett slags riksskolor, eller till lokala och centrala yrkes- skolor. Också för den grundläggande handelsutbildningen bör sådana kortare, koncentrerade kurser kunna ha stor betydelse. Handelsutbildningskommittén
föreslår terminskurser för ungdom med eller utan föregående yrkesteoretisk skolning, således i viss mån en motsvarighet till hantverksskolorna.
F öretagsskolor. Flertalet handelsföretag är knappast så stora, att de rimligen kan anordna en systematisk både praktisk och teoretisk utbildning. För de- taljhandeln finns dock, som nämnts också i kapitel 4, några företagsskolor. Köpmannaförbundet och KF bedriver en omfattande utbildningsverksamhet med kortare och längre kurser, som någon gång har formen av instruktions- och föreläsningsdagar. Även grossistförbundet bedriver en viss utbildningsverk- samhet. Flera av de. större industriföretag, som inrättat industriskolor, utbildar också kontorspersonal och försäljare. Vissa försäkringsbolag har en systema- tisk utbildningsgång för sin kontorspersonal och försäkringsföreningen har ett utbildningsinstitut. Inom bankväsendet har man en ordnad utbildnings- och befordringsgång.
Inbyggda företagsskolor för kontors- eller handelsutbildning finns för närva— rande inte. För vissa större företag, framför allt industrikontor, banker och för— säkringsföretag, men även större grossist- eller detaljhandelsföretag, torde en lösning i stil med de nuvarande inbyggda verkstadsskolorna vara tänkbar. Fö— retaget skulle planera och svara för utbildningen i arbetet, medan skolan skulle ge en kompletterande praktisk-teoretisk utbildning i anslutning till praktiken på arbetsplatsen. Den skolmässiga utbildningen, som måste omfatta även så- ' dana :praktiska» ämnen som maskinskrivning, maskinräkning, eventuellt steno- grafi m. m., skulle rimligen ges något större utrymme än den kompletterande yrkesteoretiska undervisningen i motsvarande skolform för industri och hant— verk.
Växelut-bildning. Några detaljhandelsbranscher har systematiserat utbildning- en för branschen och ordnat teoretisk undervisning dels genom korrespondens- kurser och dels genom samarbete med yrkesskolor. I några större städer förekom- mer också organiserad växelutbildning mellan yrkesskolan och företagare inom respektive bransch. Växelundervisningen har för handelns del hittills inte kom— mit till användning i någon större utsträckning. På ett område med så ojämn arbetsbelastning under veckan och säsongen som detaljhandeln borde man dock åtminstone på större orter kunna genomföra växelutbildning i större utsträck— ning än hittills. Utformningen måste troligen bli något annorlunda än för in— dustrin och hantverket, bland annat genom att växlingsperioderna förmodligen bör bli kortare. '
Utbildningsfomerna för handeln. För handeln bör man således kunna räkna med följande olika utbildningsformer.
1. Företaget svarar för hela utbildningen. Detta torde i ännu högre grad än ifråga om industrin bli undantag snarare än regel.
. I stället för de helt privata företagsskolorna med grundläggande utbildning torde för handelns del komma skolor drivna av yrke-s- eller branschorgamisa- tioner och huvudsakligen inriktade på fortbildning i relativt korta koncen- trerade kurser samt instruktions- och föreläsningsdagar. . Den praktiska utbildningen sker i arbetet inom företagen. I yrkesskola ges en viss kompletterande, till den praktiska utbildningen anpassad undervis- ning, antingen i form av yrkeskurser eller i form av kortare heltidskurser (t. ex. terminskurser) av ungefär samma typ som hantverksskolorna. . Skolan ger en påbörjad (9 y) eller mera fullständig (tvåårig) utbildning. (Jfr kapitel 13 om heltidskursernas organisation.) Denna utbildningsform med den grundläggande undervisningen helt eller övervägande i yrkesskola torde för handelns del komma att få stor betydelse.
. Utbildningen i skolan kan även utformas som växelundervisning under se— nare delen av utbildningen. Ännu en form är den inbyggda kursen. I båda dessa fall sker en betydande del av utbildningen i företagen.
Husligt arbete
För det husliga arbetet kan man inte på samma sätt som för andra yrkesom- råden tala om ett organiserat samarbete mellan skola och arbetsliv. Visserligen har den husliga utbildningen i deltidskurser vid yrkesskolorna mer än hälften av yrkesskolornas deltidselever. Men dessa kurser är i de flesta fall inte en ut- bildning för den allmänna arbetsmarknaden utan för hemmet.
Vi anser oss inte ha anledning att i detta kapitel ta upp den husliga utbild- ningen annat än dä den är utbildning för husligt förvärvsarbete (se vidare ka- pitel 11).
För det husliga förvärvsarbetet gäller, att den rent grundläggande utbild- ningen som regel bör ske (och ofta också sker) i yrkesskola, i en husmoders— eller lanthushållskurs. I den fortsatta utbildningen spelar praktiken en stor roll. Men enda-st någon enstaka gång (t. ex. för blivande hushållslärarinnor) sker den i samarbete med eller under ledning av skolan. Efter praktiken följer så i vissa fall en skolkurs. '
I kapitel 11 visar vi på behovet av huslig utbildning i skola i större ut- sträckning för personal till sjukhus och sociala institutioner, hotell och restau- ranger, livsmedelsföretag o. s. v. Denna utbildning bör kunna ske åtminstone i viss utsträckning i form av inbyggda skolori. I andra fall kan en koncentrerad, relativt kort kurs vid yrkesskola, alltså en kurs, som organisatoriskt närmast kan jämföras med hantverksskolan, bli ett betydelsefullt tillägg till en i övrigt
1 T.ex. utbildning av kokerskor till sjukhus, institutionsbamsköterskor, skohnåltidspersonal, personal för livsmedelsbranschen.
rent praktisk utbildningsgång, t. ex. för livsmedelsbiträden och våningspersonal på hotell. .
Vissa utbildningsformer, som kommit till framför allt med tanke på industri, hantverk eller handel, bör som synes kunna utnyttjas också i utbildningen för husligt förvärvsarbete.
Sammanfattning
Samarbetet mellan skola och arbetsliv ifråga om yrkesutbildningen torde för näringsgrenarna industri-hantverk och handel — i viss mån också för husligt förvärvsarbete — få i huvudsak följande former.
1. Enskilda företag ger i skolmässiga former hela utbildningen, både praktik. och teori. I de flesta fall sker då i varje fall en del av den praktiska utbild— ningen i särskild skolavdelning. Denna form är och torde även i fortsätt— ningen komma att förbli relativt sällsynt, om skolan skall drivas utan bi— drag av statsmedel. Däremot bör inbyggda företagsskolor, som drivs med statsbidrag, kunna inrättas i ökad utsträckning för såväl påbörjad som mera fullständig grundläggande utbildning. . Den tills vidare vanligaste utbildningsformen för såväl grundläggande ut- bildning som fortbildning —- senare i varje fall för fortbildningen —— torde komma att vara praktik i näringslivet och kompletterande undervisning i skola jämsides med praktiken. Praktiken bör ske efter viss plan och den kompletterande undervisningen genom yrkeskurser direkt anpassade till praktiken. För att denna utbildningsform skall ge bästa möjliga resultat företas vissa
åtgärder.
a. Yrkesöverstyrelsens personal för pedagogiskt och kontaktskapande fältar- bete förstärkes (se vidare kapitel 17). Dessutom är det önskvärt, att utbild- ningsexperter i ökad utsträckning engageras hos arbetsmarknadsorganisa- tionerna och deras yrkesutbildningsorgan. Fackexperterna (eller konsulen- terna), såväl de statliga som de enskilda, skall verka bland annat för en planmässig praktisk utbildning i företagen och för en närmare anknytning av den kompletterande undervisningen i skola till den praktiska utbild- ningen på arbetsplatserna. . Företagare och anställda informeras genom fackpress och utbildningsexper— ter (konsulenter) om möjligheterna till kompletterande undervisning i sko- la, så att dessa möjligheter blir utnyttjade på bästa sätt. . Företagare och personal inom företagen stimuleras att medverka som lärare i skolans kompletterande undervisning. De bör ges tillfälle till peda— gogisk skolning genom försorg av de centrala skolmyndigheterna eller even- tuell organisation, som bedriver kursverksamhet.
(1. Genom överenskommelser mellan arbetsgivarorganisationerna och skolans myndigheter söker man åstadkomma en lämplig förläggning av den kom- pletterande undervisningen i skola, så att kvällsundervisning i möjligaste mån undvikes. Den kompletterande yrkesskolundervisning, som anknyter till en grundläggande utbildning, d. v. s. i regel de två första, eventuellt också det tredje utbildningsåret, bör —— givetvis efter avtalsmässig uppgörelse — förläggas helt till betald arbetstid. I övrigt bör minst hälften av en kurs vid yrkesskola ske under betald arbetstid och högst hälften på fritid. . Genom ökat statsbidrag till lärlingsutbildning stimuleras hantverksmästa— rc att äta sig lärlingsutbildning och tillse att lärlingen får även allmän och yrkesteoretisk undervisning. . Skolan svarar till en tid i princip för hela utbildningen, både praktik och teori. Detta kan ske antingen genom kortare grundkurser om ett halvt till ett är eller genom två- eller fleråriga grundläggande kurser. Denna utbildningsform kan modifieras på olika sätt så att den, då det är lämpligt, kan ges under mera produktionsmässiga former än skolan ensam kan åstadkomma, nämligen a. den praktiska utbildningen utformas med växelundervisning under se- nare delen av utbildningen; b. utbildningen förlägges till inbyggd företagsskola (se ovan). Utom ovannämnda tre former, där man kan dra en klar gräns mellan skolans och arbetslivets uppgifter, finns det andra former, där ibland skolan, ibland ett företag eller en organisation svarar för en del av utbildningen.
4. Koncentrerade kurser av typ hantverksskolor anordnas som ett led i den grundläggande utbildningen för hantverk, handel och i vissa fall husligt arbete. Kurserna kan knytas till yrkesskolor eller förläggas till särskilda centrala branschskolor. Liknande kurser kan också anordnas för industri, framför allt i form av centrala branschskolor. . Specialkurser för fortbildning anordnas genom samarbete mellan enskilda företag och branschorganisationer eller yrkesskolor. Kurserna förläggs an- tingen till skolor eller till enskilda företag.
Yrkesskolornas rekryteringsområden
Faktorer av betydelse för rekryteringen till yrkesskolorna
Yrkesskolväsendets största kvantitativa utveckling har, som framgår av bilaga 3 och kapitel 2, skett under 1940—talet, d. v. 5. under en period, som känneteck— nats först av kriget med dess snedvridning av produktionen och sedan av den utpräglade bristen på ungdomlig arbetskraft efter kriget. Kurstyperna vid de kommunala yrkesskolorna fanns redan tidigare, men man kan ändå säga, att skolorna i huvudsak fått sin nuvarande form under det sista decenniet. Det är framför allt under denna period, som det visat sig Vilka kurstyper som varit mest konkurrenskraftiga. Och det är också under denna period, som man, efter tillkomsten av överstyrelsen för yrkesutbildning, sökt få mera enhetliga former för verksamheten; arbetet härpå har i viss mån underlättats av den måttliga elevtillströmningen. Konjunkturema. Konjunkturerna och förhållandena på arbetsmarknaden är givetvis en ytterst viktig faktor för rekryteringen till framför allt de yrkesutbil- dande skolorna. Man kan också säga, att skolans utbildningsmål och de ekonomi- ska fördelarna i d-et yrke skolan utbildar för gör den mer eller mindre lockande för ungdomen. Under praktiskt taget hela 1940-talet var arbetsmarknadsför— hållandena sådana, att företagarna tvingades ta den arbetskraft de över huvud taget kunde få och mera sällan hade möjlighet att Välja mellan utbildade och icke utbildade sökande. Ungdomarna kunde knappast se några starkare motiv för att kosta på sig en lång utbildning med låg eller ingen inkomst. Vanligen är det väl så, att den som går igenom en högre allmänbildande skola eller en teoretisk fackskola med stor säkerhet kan räkna med bättre anställningsför- hållanden än han skulle kunna få utan att ha gått igenom en sådan skola. Den som under 1940-talet gick igenom en ett- eller flerårig heltidskurs vid en cen- tral eller kommunal yrkesskola, kunde mera sällan räkna med högre inkomster än han skulle ha kunnat få i samma yrke även utan att ha gått igenom skolan. De säkrare anställningsförhållanden, som en mera gedigen utbildning borde vara en garanti för, kan» knappast vara en faktor av större betydelse under perioder, då arbetslöshet praktiskt taget inte existerar. ' Den författningsmässiga grunden. För rekryteringen till yrkesskolorna är säker— ligen den författningsmässiga grunden lika viktig som förhållandena på arbets— marknaden och det ekonomiska utbytet. Ingenting tvingar ungdomar att gå i yrkesskola. Yrkesskolaningår inte som ett led i den obligatoriska skolplikten, även om det första året i en yrkesskola kan vara ett alternativ till fortsättnings—
skolan. Inte ens kontraktsbundna lärlingar har någon absolut skyldighet att besöka yrkesskolan, även om det finns en sådan på den ort, där lärlingen arbe— tar. Yrkesskolan är således en helt frivillig skola.
Skolans ledning och undervisningens kvalitet. Skolans ledning och undervis- ningens kvalitet har uppenbar betydelse för rekryteringen till frivilliga skolor. Den skola, som år inrymd i ljusa moderna lokaler med ändamålsenlig inredning och bra undervisningsmateriel, och framför allt den skola, som har en driftig ledare och skickliga lärare, blir givetvis mera eftersökt än den skola, som kanske inte har något eget hemvist och vars rektor har anställningen vid yrkesskolan som bisyssla.
Skolans läge ur näringsgeografisk synpunkt. En annan viktig faktor för rekry— teringen till yrkesskolorna är skolans läge ur näringsgeografisk synpunkt. Vissa kurser kan inte komma till stånd utan att det yrke kursen avser är rikligt representerat på orten. En omfattande verksamhet inom industri, hantverk, handel, sjöfart o. s. v. verkar naturligtvis stimulerande för tillkomsten av kurser för dessa olika yrkesgrenar. Detta gäller i synnerhet deltidskurser och mera speciella kurser. Ifråga om heltidskurserna är det många gånger så, att goda sysselsättningsmöjligheter i näringslivet, speciellt inom industrin, gör heltids- kurser mindre efterfrågade, så t. ex. i Västmanlands län, under det att liten tillgång på arbete inom industri och hantverk ökar tillströmningen till grund- läggande heltidskurser för sådana yrken, såsom är fallet framför allt i de tre nordligaste länen i landet. Yrkesutbildningssakkunniga har gjort sammanställ- ningar av antalet elever i kommunala och enskilda yrkesskolor samt vissa andra yrkesskolor och satt siffrorna för elevantalet i förhållande till antalet invånare och antalet yrkesverksamma. inom vissa yrken länsvis och på vissa orter (tabel— lerna 12 och 13 i bilaga 3 samt kartorna A och B). Siffrorna avser läsåret 1951/ 52. (En kommentar återfinns i kapitel 3 om yrkesutbildningens geografiska sprid- ning.)
Deltidskurser
Rekryten'ngsområde. Deltidskurser av olika slag måste ordnas inom ett. geogra- fiskt sett ganska litet rekryteringsområde, eftersom eleverna på rimlig tid måste kunna ta sig från arbetsplatsen eller hemmet till skolan och åter. Kurser för industri och hantverk fordrar dock redan på ett tidigt stadium en viss diffe- rentiering med hänsyn till elevernas olika arbetsplatser. Sådana kurser kan därför endast genomföras på mera folkrika orter, något som också framgår av att endast två tredjedelar av de kommunala yrkesskolorna har kurser för industri och hantverk. Grundläggande deltidskurser i handel och husligt arbete vänder sig däremot till ett elevmaterial med betydligt mindre differentierat utbildningsbehov. Sådana kurser kan därför erbjudas även på orter med ganska
liten befolkning. Kurser för husligt arbete förekommer också vid praktiskt taget alla kommunala yrkesskolor och kurser för handel vid det stora flertalet sådana skolor.
Övriga förutsättningar. För inrättandet av kommunala skolor med enbart del- tidsundervisning behövs inte några mera omfattande utredningar om rekry- teringsmöjligheterna. Sådana skolor arbetar i varje fall till en början mest på kvällarna och kan förlägga sin verksamhet till redan befintliga lokaler, som huvudsakligen används för annat ändamål. Lärarna har i regel annan syssel— sättning och ätar sig undervisningen som extra arbete, något som emellertid också kan vara en nackdel därigenom att personer, som skulle vara lämpliga som lärare, inte vill äta sig kontinuerlig undervisningsverksamhet vid sidan av sitt ordinarie arbete. Man kan inrätta en skola med enbart deltidskurser, även om man till en början bara kan driva ett mycket litet antal kurser. Driftskost- naderna blir låga, inte stort mer än kostnaden för varje enskild kurs, och verksamheten kan avvecklas eller tillfälligt ligga nere utan större svårigheter. Det är givet, att en yrkesskola helst bör ha en kontinuerlig verksamhet. Rätt skött blir skolan välkänd och dess kurser efterfrågade och på så sätt växer skolan ut till en permanent institution, som med tiden också kan äta sig att anordna heltidskurser. Det kan emellertid ibland vara en fördel att i en kom- mun ha möjligheter att anordna kortare kurser av olika slag inom ramen för en yrkesskola, även om det inte finns utrymme för en kontinuerlig kursverk» samhet. Vi har inte gjort några försök till beräkningar av behovet av deltids— kurser. Sådana kurser inrättas bäst med utgångspunkt från det lokalt mani- festerade behovet. Kurserna har inte någon nämnvärd inverkan på rekryteringen till olika yrken, då de flesta kursdeltagarna redan har anställning i yrket (möjligen med undantag för de elementära handelskurserna). Tillströmningen till kurserna är också beroende av den aktuella åldersfördelningen bland de anställda och av det lokala arbetsmarknadsläget. En mera allmän uppskattning av utbildningsbehovet i detta slag av kurser torde således inte vara möjlig och knappast heller befogad. Vi utgår dock från att en utbyggnad skall ske även av deltidsundervisningen vid yrkesskolorna och att man vid byggandet av loka— ler för heltidskurser ifråga om utrymme och utrustning också tar hänsyn till deltidsundervisningen.
Heltidskurser
Strävan till större skolenheter. Inom det allmänbildande skolväsendet finns en tydlig strävan till större skolenheter, som kan dra till sig en mera kvalificerad lärarkår och ger möjlighet till bättre lokaler, bättre specialutrustning och bättre sociala anordningar. Även inom yrkesundervisningen märks samma tendens till större skolenheter. Verkstadsskolutredningen föreslog på sin tid, att tjugotre
centrala verkstadsskolor skulle inrättas. Dessa har visserligen ännu inte kom- mit till stånd allesammans. Men om man till de tjugo redan inrättade lägger de nio varom beslut fattats, är man uppe i tjugonio, och man torde inom flera landsting vara intresserad av att inrätta mera än en eller två skolor. Den procentuellt största ökningen av elevantalet inom de olika grupperna centrala, kommunala och enskilda yrkesskolor från 1943 till 1951 ligger just på de cen—- trala verkstadsskolorna, (1. vs. skolor som tillgodoser ett större område och har en större enhet än primärkommun som ekonomisk huvudman.
Även antalet kommunala heltidskurser har ökat under 1940—talet och början av 1950—talet men i betydligt långsammare takt än vid de centrala skolorna. Av 391 kommunala yrkesskolor, som var i verksamhet 1951—52 var det bara cirka etthundra som hade något slag av längre heltidskurser, därav ett sjuttiotal för industri och hantverk, omkring fyrtio för handel och närmare femtio för husligt arbete. Inte alla dessa hundra skolor kan betraktas som säkra i den betydelsen att de har en jämn tillströmning av elever till sina heltidskurser. Vissa skolor, och särskilt då mindre skolor, som ligger i närheten av större städer, har tvärtom ganska svårt att fylla sina heltidskurser.
Rekryteringen till heltidskurserna. Elevantalet i heltidskurserna omfattar en knapp femtedel eller cirka 18 procent av hela antalet elever i yrkesutbildande skolor av det slag som redovisas i tabell 13. (Vid de kommunala yrkesskolorna uppgår heltidseleverna till knappt 7 procent.) Anledningarna till att heltidsunder— visningen inte har större omfattning kan vara flera. I inledningen har redan pekats på konjunkturernas betydelse för rekryteringen till yrkesskolorna. Den rikliga tillgången på arbete har i många fall visat sig göra yrkesskolornas hel- tidskurser mindre konkurrenskraftiga. Omvänt ökar tillströmningen till skolorna, när tillgången på sysselsättning omedelbart efter folkskolans. slut minskar. Huru- vida detta förhållande till en del beror på den allt livligare diskussionen i tid— ningar och tidskrifter om yrkesutbildningens betydelse kan inte nu bedömas. Man kan emellertid inte utan vidare utgå från att konjunkturerna alltid skall komma att ha den stora betydelse för rekryteringen till yrkesskolorna, som de hittills haft. Om de skolmässiga utbildningsmöjligheterna avsevärt ökas och till en del blir ett led i den obligatoriska skolgången, förefaller det inte osannolikt, att konjunkturväxlingarna, som ju alltid har tidsbegränsad räckvidd, får minskad betydelse för efterfrågan också på den utbildning, som ligger ovanför enhets- skolstadiet.
Heltidsundervisningens förhållandevis ringa omfattning kan nog emellertid inte förklaras enbart av högkonjunkturen. Deltidskurser är billiga att anordna och kräver ofta inga särskilda arrangemang ifråga om lokaler och utrustning. Heltidskurserna däremot fordrar i regel stort utrymme med särskild utrustning, alltså en dyrbar anläggningskostnad. Hittills har statsbidrag inte utgått till lokaler för de kommunala yrkesskolorna, och detta har säkert verkat häm— mande på tillkomsten av heltidsavdelningar. Men även i kommuner, som kunnat
och önskat investera pengar i en utveckling av yrkesskolan, har detta stött på. svårigheter helt enkelt därför, att man inte kunnat få tillstånd att bygga yrkes- skolor.
Utgångspunkter vid inrättande av heltidskurser. Om man vill inrätta heltids- kurser krävs det en mycket mera omfattande och långsiktig planering med hänsyn till utbildningsbehov och rekryteringsmöjligheter än för deltidskurserna. Enhetsskolans genomförande kommer säkerligen att få ett visst inflytande på yrkesskolornas, framför allt heltidskursernas, rekrytering. Vi har utgått från att yrkesavdelningar för elever i 9 y skall förläggas till yrkesskolor (lokala, centrala eller enskilda), så snart de har en bestämd inriktning på ett visst yrkesområde. I princip bör endast de allmänpraktiska avdelningarna förläggas till enhetssko— lorna. Lokala förhållanden kan naturligtvis medföra, att även yrkesbestämda avdelningar ibland hellre bör förläggas till enhetsskolor. Men sådana avdelningar bör dock så långt möjligt knytas till yrkesskolorna. Accepteras denna princip som grundval för planeringsarbetet, har man fått en betydligt fastare utgångs- punkt än nu för bedömningen av heltidsundervisningens omfattning i en första utbyggnadsetapp.
Heltidskurser för större och. mindre rekryteringsområden. Det nionde skolåret blir obligatoriskt, och man får förutsätta, att så många ungdomar som möjligt, även av dem som väljer yrkeslinjen, kommer att vilja fullgöra det i skolor. hIed tiden bör, som framhålles i andra sammanhang (framför allt i kapitlen 1 och 9) alla ungdomar i 9 y, som inte kan få en tillfredsställande systematisk utbildning i näringslivet, få möjligheter till påbörjad yrkesutbildning i yrkes— skola eller i yrkesavdelningar inom enhetsskolan. Enhetsskolor kommer trots kommunindelningsreformen i många fall att finnas på mycket små orter. Mer än 800 av de 1 036 kommunenheterna kommer att ha högst tre parallellavdel- ningar på högstadiet och av dessa kommer över 600 kommuner att stanna vid högst två parallellavdelningar, då de har högst 3 OOO—4 000 invånare och högst 50—60 barn per årskull. I genomsnitt räknar man med att cirka 40 procent av ungdomarna i klass 9 skall välja teoretiska linjer och cirka 60 procent yrkeslinj en. Det betyder, att en mycket stor del av Sveriges kommuner inte kan räkna med mer än 30—40 ungdomar i klass 9 y varje år. I en sådan kommun kan man knappast tänka sig, att skolan vare sig nu eller senare ensam skall kunna ordna en tillfredsställande yrkesutbildning på nybörjarstadiet. Med ett välplanerat samarbete mellan näringsliv och skola bör det däremot bli möjligt att erbjuda ungdomarna tillräckliga valmöjligheter i klass 9 y. Det bör också vara möjligt att till och med i dessa mindre kommuner anordna Vissa yrkesavdelningar med heltidsundervisning.
Kanske kan man anordna en hushållslinje för flickor med 10—12 elever. I en skogs— och jordbruksbygd kan man ha en jordbruks- och skogskurs med plats för 6—8 pojkar. I vissa fall bör en handelslinje kunna upprättas, i synnerhet
om man som komplement till den skolmässiga handelsutbildningen kan finna praktikmöjligheter i näringslivet. Om det i trakten finns en industri, som kan medverka vid utbildning av industriarbetare, kan man kanske få till stånd en inbyggd skola eller grundläggande kurs i samverkan med företaget.
Alltefter de lokala förhållandena bör man kontinuerligt kunna driva en eller kanske till och med två heltidsavdelningar i åtskilliga kommuner eller kommu- nalförbund (skolförbund) med 3 000—4 000 invånare. Vissa år får man kanske hålla elevantalet i kurserna lågt, andra år kan det bli något högre. Givetvis blir elevtillströmningen i skolor och kurser med litet rekryteringsunderlag med nödvändighet ojämn och starkt beroende av elevernas växlande yrkesval. Men om de kurser, som inrättas, har direkt anknytning till näringslivets allmänna. inriktning, bör kurser med heltidsundervisning i varje fall för elever i 9 y kunna organiseras i små kommuner i en helt annan utsträckning än skolmässig yrkes— utbildning på heltid hittills förekommit i sådana kommuner.
I en kommun med 6 000 invånare, d. v. s. cirka 100 ungdomar eller tre parallell— avdelningar per årskull, blir differentieringsmöjligheterna vid skolmässig yrkes— utbildning inte så begränsade som i de mindre kommunerna. Men givetvis blir näringslivets medverkan även i sådana kommuner av den allra största betydelse redan för den rent grundläggande yrkesutbildningen. I kommuner av denna storleksordning torde man nog i allmänhet kunna räkna med två—tre, kanske upp till fyra olika avdelningar för yrkesutbildning i skolmässig form. Fyra avdelningar skulle rent kvantitativt räcka för hela det troliga elevantalet i 9 y (cirka 60—70 ungdomar). Men ungdomarnas yrkesönskningar kan inte tillgodoses genom fyra och ännu mindre genom två—tre olika valmöjligheter i skola. Och i och med att yrkesönskningarna blir rikt varierande, vilket de givetvis bör vara, försvåras inrättandet av skolavdelningar, därför att elevantalet inte räcker till en avdelning för varje förekommande yrke. Lättast att anordna i anslutning till 9 y i en kommun med 6 000 invånare bör vara en husmoderskurs med plats för 10—16 flickor och en handelskurs med plats för 15—20 elever samt dessutom, åtminstone i vissa fall, ett skoljordbruk i förening med skogs- kurs för ett mindre antal pojkar eller en grundläggande kurs för något industri- och hantverksområde (jfr kapitel 15).
Såvida inte näringslivet i kommunen har en mycket speciell inriktning, får man nog i de flesta fall räkna med att de heltidsavdelningar, som kan inrättas i kommuner med mindre än cirka 20 000 invånare, blir kurser för huvudyrken, såsom grundläggande kurser för husligt arbete, för handel och kontor, för jordbruk och skogsbruk, för metall— eller träyrken inom industri och hantverk. Ungdomarna i de mindre och medelstora kommunerna måste få tillgång till utbildning i skola också för andra yrken. Men denna utbildning torde i regel få förläggas till centrala skolor eller till de större kommunala skolorna med differen- tierad heltidsundervisning. Som också beröres i kapitel 15, torde man få tänka sig i viss mån olika arbetsuppgifter för de mindre yrkesskolorna och för de
centrala och de större lokala skolorna. De senare bör kunna ge utbildning på olika stadier både för mera vanliga yrken med stort eller relativt stort rekry— teringsbehov och för s. k. »enstaka» yrken med mera begränsat rekryterings- behov. Kurserna i de centrala skolorna riktar sig till ett stort rekryteringsom- råde. Men under det att utbildningen för de mindre vanliga yrkena bör stå öppen för elever från hela landstingsområdet, bör utbildningen för huvudyrkena i första hand sikta till att ta hand om ungdomar från kommuner, som själva inte rimligen kan ordna sådan utbildning. Verksamheten bör även i de större kommunala skolorna i betydande utsträckning kunna inriktas på heltidskurser, i varje fall på det grundläggande stadiet. De mindre och medelstora skolorna torde som sagt i första hand böra anordna mera odifferentierade heltidskurser för huvudyrkena och endast om näringslivets struktur på orten ger anledning till det inrätta sådana kurser för mera ovanliga yrken. Kurserna blir för sin rekrytering i huvudsak hänvisade till den egna — och ev. samarbetande — kommuner. Ovanför 9 y-stadiet torde man som regel endast kunna ha deltids— kurser och i vissa fall ett andra år i verkstadsskola.
Fleråriga heltidskurser vid yrkesskolorna kräver som sagt i regel ett bety- dande rekryteringsunderlag. Kommunala yrkesskolor med några olika yrken representerade i verkstadsskolor eller andra fleråriga kurser kan knappast rekry— teras i områden med mindre än omkring 20 000 invånare, såvida inte rekryte— ringsunderlaget av särskilda skäl blir gynnsamt, som t. ex. i Kiruna med dess relativa brist på utbildningsmöjligheter i näringslivet, Umeå och Luleå med deras stora uppland och Hagfors med en stor industri, som stöder skolan (jfr vidare kapitel 3). Påbyggnaden på de ettåriga grundläggande kurserna (eller 9 y—kurserna) i form av avdelningar med heltidsundervisning torde därför knappast kunna förekomma i nämnvärt flera kommuner än nu. Däremot bör, som visats här ovan, ettåriga eller kortare grundläggande kurser för de vanligaste yrkena eller snarare yrkesområdena kunnas erbjudas ungdomarna i betydligt flera kom- muner än hittills.
Olika slag av skolor med hänsyn till rekryteringsområdet. För närvarande kan man skilja mellan lokala kommunala skolor, i regel för industri och hantverk, handel och husligt arbete, och i allmänhet med lokalt begränsat rekryteringsom- råde; regionala — eller hellre centrala — skolor, t. ex. centrala verkstadsskolor och vissa andra skolor (skolor för jordbruk, skogsbruk m. m. samt tekniska läroverk, handelsgymnasier m. fl. skolor på gymnasiestadiet hör också till denna grupp) med ett rekryteringsområde i allmänhet omfattande ett län eller mera; riksskolor, som avser yrken med så begränsat rekryteringsbehov, att endast en eller två skolor behövs för hela landet. Även en annan typ av riksskolor är tänkbar, men har knapppast hittills förekommit i Sverige. Vi avser skolor för kvantitativt omfattande men till utbildningen specialiserade yrken. I sådana skolor finns alla utbildningsstadier representerade och skolorna blir närmast ett slags yrkesinstitut med arbetsteknisk och pedagogisk forskning och under—
visning på området. Textilinstituten i Borås och Norrköping och konfektions- skolan i Göteborg är skolor av liknande slag, även om de tillgodoser i viss mån lokala intressen och knappast har så många olika utbildningsstadier represen- terade. Textilinstitutet i Borås torde i detta avseende vara den skola, som mest närmar sig den nu skisserade formen av riksskola. För framtiden torde man utöver ovannämnda grupper av skolor böra räkna med ännu en grupp, nämligen lokala skolor, som drivs i samarbete mellan två eller flera kommuner. Dessa skolor blir närmast ett slags regionala skolor, som clock får ett mera begränsat rekryteringsområde än sådana skolor hittills i allmänhet haft.
Sakkunniga räknar således med
lokala yrkesskolor, som kan vara k 0 m m u n al a och drivas antingen av en enskild kommun eller två eller flera samverkande kommuner eller en s k il (l a och drivas av enskild huvudman,
centrala yrkesskolor, som i regel har landsting som huvudman men även kan drivas av enskild person eller primärkommun, samt
riksskolor, som drivs av stat, primärkommun, landsting eller enskild huvudman eller knyts som särskilda avdelningar till lokala eller centrala skolor. De lokala skolorna har ett lokalt begränsat rekryteringsområde. De centrala skolorna hämtar sina elever från ett större men regionalt avgränsat område, under det att riksskolorna tar emot elever från hela landet. I kapitel 18 föreslår vi samma statsbidragsgrunder för lokala och centrala skolor men rikligare statsbidrag till riksskolor. Kungl. Maj:t avgör, om en central skola skall benämnas riksskola.
Beträffande samtliga dessa skolformer kan sägas, att ju större rekryterings- eller befolkningsunderlag skolan har, dess säkrare kan man vara om dess fort- satta existens. En liten lokal skola kan föra en ganska osäker tillvaro från det ena året till det andra. Enhetsskolans yrkeslinje bör dock erbjuda ett förhållan— devis säkert underlag för heltidskurser i viss utsträckning, förutsatt att studie- inriktningen är lämplig med hänsyn till näringslivets struktur och ortens tradi— tioner ifråga om yrkesvalet. En central skola borde i allmänhet vara så pass stor, att den tål vissa fluktuationer i elevtillströmningen. Men den är också genom det större befolkningsunderlaget mindre utsatt för sådana fluktuationer. I samma mån som efterfrågan på skolmässig yrkesutbildning ökar, torde de centrala yrkesskolorna få allt större betydelse för lösningen av glesbygdernas skolproblem. En riksskola bör, om den int-e läggs upp alltför storartat, ha förut— sättningar att bestå tämligen oberoende av konjunkturväxlingar, givetvis under förutsättning att den i övrigt kan arbeta under lugna ekonomiska förhållanden. Skolornas storlek. De lokala skolorna kan ha mycket växlande storlek. Det finns några helt små skolor med en enda kurs om 8—10 elever. Det finns medelstora skolor med 200—500 kursdeltagare och det finns ett fåtal skolor med över 1 000 kursdeltagare, däribland Stockholm med cirka 15 000 och Göteborg med cirka 5 000. Som framgår av kapitel 3 hämtar ingen av de kommunala skolorna1 sina
1 Utom Kiruna
elever enbart inom den egna kommunen. De är allesammans i viss mån regionala skolor och tillgodoser ett större eller mindre område. Utom för de allra största skolorna har detta område dock i allmänhet ganska bestämda gränser och eleverna kommer om inte från kommunen så dock från trakten.
Vi räknar med att förhållandet även i fortsättningen kommer att vara unge— fär detsamma beträffande de lokala skolorna. Eleverna kommer i de flesta fall att bo så nära skolan, att elevhem eller inackordering behöver förekomma endast mera undantagsvis. Samma sak torde komma att gälla de lokala skolor, som inrättas av skol- eller kommunalförbund. Skolor av detta slag måste i främsta rummet anpassas efter den lokala efterfrågan på utbildning, och det är därför svårt att ange en önskvärd eller lämplig storlek på skolan. Dock torde det i synnerhet för de skolor, som drivs av skol- eller kommunalförbund, vara en fördel om skolan blir så stor, att den kan disponera ett permanent kansli och helst även en heltidsanställd rektor. På så sätt kan samarbetet mellan kommunerna löpa smidigare och skolans adminstration över huvud taget bli bätt- re tillgodosedd. Mycket av det som sägs härnedan om centrala skolor gäller också de lokala, kanske i synnerhet synpunkterna beträffande lärarnas syssel- sättning och kompetens och nackdelarna av alltför små skolor. Vissa av dessa nackdelar kan dock kanske lättare vid en lokal än vid en regional skola upp— hävas genom att lärama har sysselsättning även i andra skolor eller i produktivt arbete.
Vid de centrala skolorna blir förhållandena delvis annorlunda. Undervisningen sker helt eller huvudsakligen i heltidskurser och lärarna har sin egentliga syssel— sättning vid skolan. Eleverna kommer från olika håll och inackorderas på skol- orten'i enskilda hem eller elevhem. Skolan får i högre grad än när eleverna bor i sina egna hem ansvar också för deras fritid och privatliv. Allt detta gör, att skolan inte får vara alltför stor, om elevvården skall kunna tillgodoses och administrationen löpa någorlunda smidigt, men heller inte för liten, om man skall kunna få lärare med lämpliga kvalifikationer och ge dem full sysselsättning.
En central skola för husligt arbete eller handel kan vara ganska liten utan att kostnaderna för skolan blir alltför stora. Däremot är det av pedagogiska skäl nog oftast önskvärt att inte ha alltför små skolor. Både lärare och materiell utrustning torde i de allra flesta fall kunna bli av en helt annan standard vid en något större skola.
En skola för husligt arbete kan omfatta endast en avdelning för 10—16 flickor. Men en sådan skola kan knappast engagera mer än en lärare, och det blir då i de flesta fall svårt, att ge särskild undervisning i Specialämnen som barnavård, sömnad, trädgårdsskötsel, smådjursvård, vävning o. s. v. Redan två avdelningar ger något större möjligheter, men mest idealiskt torde nog vara en skola med fyra—fem avdelningar, d. v. s. 50—75 elever, då man ju har möjlighet att anställa lärare med differentierad kompetens. En husmodersskola i förening med barn- sköterskekurs ger i detta avseende särskilt goda förutsättningar. Ett önskemål
är givetvis, att den husliga avdelningen vid en lokal eller central skola blir så stor, att den kan få en särskild föreståndare med utbildning på området.
De ettåriga handelskurserna omfattar i åtskilliga fall inte mer än en avdel- ning med en heltidsanställd lärare. Det är givet, att en del av undervisningen under sådana förhållanden måste meddelas av icke specialutbildad lärare. En och samma person kan omöjligt ha full kompetens i alla de olika ämnen, som ingår i kursen. Även här gäller således, att man helst bör ha två eller flera parallellavdelningar (eller 50—100 elever) för att uppnå önskvärd specialisering i undervisningen.
En central skola för industri och hantverk bör så vitt man kan döma av hittills gjorda erfarenheter inte vara alltför liten, inte gärna mindre än åtta—tio avdelningar men heller inte gärna större än tolv—femton avdelningar. En skola med tolv—femton avdelningar, d. v. s. 180—225 elever, kan inte beräknas fylla hela behovet av skolmässig yrkesutbildning i de kommuner inom ett landsting, vilka inte kan upprätta egna yrkesskolor med heltidsavdelningar. Landstings- skolorna bör kunna vara ganska säkra om en fortlöpande rekrytering, i syn— nerhet om de får en sådan organisation, att de kan utnyttjas också för annan kursverksamhet än de två— eller fleråriga kurser, som nu utgör deras egent- liga utbildningsform. Antalet centrala yrkesskolor borde därför kunna ökas be- tydligt utan risk för att utbildningsplatserna blir för många.
För riksskolorna gäller i stort sett detsamma som för de centrala skolorna, i varje fall när de inrättas som fristående skolor för ett enda yrke eller yrkesom- råde, såsom är fallet t.ex. beträffande urmakarskolan i Borensberg och tex— tilinstituten. Det kan dock stöta på olägenheter att driva en riksskola som helt fristående skola, bland annat därför att den kan bli så liten, att dess admi— nistration blir alltför dyrbar i förhållande till elevantalet.
En möjlighet är att i stället knyta särskilda riksskol-avdelningar till lokala eller centrala yrkesskolor. Så har skett ifråga om t. ex. kvarnskolan i Ma- riestad, sjömansskolorna i Göteborg, Hälsingborg och Kalmar och restaurang- skolan i Stockholm. En annan möjlighet, närmast jämförlig med konstfack- skolan och Slöjdföreningens i Göteborg skola, är att sammanföra flera olika avdelningar av riksskolkaraktär inom ett större yrkesområde till en gemensam skola, varigenom skolan kan få en ur administrativ och ekonomisk synpunkt mera lämplig omfattning, samtidigt som man får möjlighet att samla ett flertal olika lärare med likartade intressen men differentierade kunskaper och utbild- ning och på sä sätt erbjuda en kvalificerad och differentierad undervisning.
Skolor för ett eller flera yrkesområden. I detta sammanhang finns det anledning överväga, om centrala yrkesskolor i likhet med de nuvarande centrala verkstads- skolorna, lantmanna— och lanthushållsskolorna bör inrikta sin undervisning endast på ett yrkesområde eller om de liksom nuvarande kommunala och en del enskilda, regionala skolor bör ge undervisning inom flera olika yrkesområden.
För skolans administrativa ledning är skolledarens pedagogiska och fackliga utbildning givetvis av underordnad betydelse. Men det är å andra sidan givet, att de olika huvudavdelningarna av pedagogiska skäl helst bör stå under led- ning av fackutbildade pedagoger. Om man för samman kurser inom olika närings— områden till en och samma centrala skola, torde man därför böra sträva efter att få till stånd så pass stora avdelningar, att varje näringsgren kan få om inte egen rektor eller överlärare så i varje fall en fackutbildad föreståndare.
Men skolan bör inte heller få svälla ut till en jätteapparat, som kräver en omfattande administrativ och facklig ledning. Har de olika avdelningarna samma huvudman torde det väl dock många gånger vara administrativt enklast att de förläggs till en och samma skola, i synnerhet om det rekryteringsområde som skall tillgodoses är någorlunda begränsat och har ett kommunikationssy— stem, som leder mot en bestämd centralort.
F örläggningen av centrala yrkesskolor. Förläggningen av en yrkesskola, som har landstinget eller två eller flera kommuner som huvudman, kan givetvis orsaka vissa svårigheter, då det alltid måste betraktas som en fördel att ha en skola inom kommunen. Erfarenheterna av skolförbund är heller inte så stora hitintills. Om, såsom vi föreslagit i kapitel 17, vissa uppgifter även beträffande yrkesundervisningen, framför allt då planeringen av heltidsundervisningens ut— byggnad och utformning, uppdras åt en eventuell mellaninstans för skolväsen- det, bör dock frågor beträffande hcltidsavd-elningarnas lämpliga förläggning —— och även den rimliga fördelningen av kostnaderna mellan samverkande kom- muner — kunna lösas betydligt lättare än utan ett regionalt samordnande organ. Ofta löses frågan om förläggningen automatiskt på ett visst sätt däri- genom, att busslinjer och andra kommunikationer inte medger mer än en möjlighet. I de fall då mer än en ort kan komma ifråga, får man söka finna den lämpligaste lösningen med hänsyn till barnantal, tillgång till lokaler eller tomt, möjligheter att anordna växelutbildning mellan skola och näringsliv m. m. I regel bör man inte förlägga de olika avdelningarna av en yrkesskola till olika orter, då en sådan anordning i de allra flesta fall blir dyrare och mera svår— skött ur såväl administrativ som pedagogisk synpunkt än att ha hela skolan förlagd till en enda ort.
Kostnadsfördelningen för de olika skolformerna. Beträffande kostnadsfördel— ningen mellan staten och skolans huvudman ifråga om de olika skolformerna hänvisar vi till kapitel 18 om statsbidrag till yrkesundervisningen.
I detta sammanhang finns anledning att ta upp endast frågan om kostnads- fördelning-en mellan samverkande kommuner, när det gäller lokala skolor, som drivs av två eller flera kommuner gemensamt. I sådana fall bör en rättvis för- delning ske med hänsyn till det antal elevplatser varje kommun disponerar i skolan. Man torde få utgå från preliminära anslag anpassade efter den troliga elevfördelningen och sedan göra en slutjustering efter varje läsår med hänsyn
till den verkliga fördelningen av eleverna mellan de olika kommunerna. — En möjlighet vid sidan av direkt samverkan om en hel skola mellan två eller flera kommuner är, att vissa avdelningar i en lokal skola står öppna för elever från andra kommuner och att dessa kommuner eller landstingen, om eleverna kom- mer från ett större område, betalar en rimlig del av kostnaderna för avdelningen. Beloppet bör, om parterna ej kan enas, fastställas av mellaninstansen eller, om denna inte skulle komma till stånd, av yrkesöverstyrelsen. I den mån en avdel- ning kommer till stånd endast under förutsättning av viss rekrytering utifrån, torde ett minimibelopp för övriga kommuners eller landstingets ekonomiska medverkan böra fixeras.
Sammanfattning
Övervägandena i detta kapitel gäller främst heltidskurser för yrkesutbildning, då dessa på ett helt annat sätt än deltidskurserna måste byggas upp med hänsyn till en någorlunda säker och kontinuerlig elevtillströmning. Vi anser, att det kommer att bli möjligt att inrätta heltidskurser även i mindre och medelstora kommuner i en helt annan utsträckning än hittills varit fallet.
Med hänsyn till skolornas rekryteringsområden, bör man räkna med tre olika skoltyper för yrkesundervisningen, nämligen lokala yrkesskolor, som kan drivas antingen av enskild kommun, av enskild person eller organisation, eller av flera kommuner gemensamt, centrala yrkesskolor i regel drivna av ett eller flera landsting, i vissa fall av enskild huvudman eller primärkommun samt riksskolor drivna av staten eller av enskild huvudman eller knutna som särskilda avdel- ningar till centrala eller kommunala yrkesskolor. De lokala yrkesskolorna bör meddela undervisning i deltidskurser och i sådana heltidskurser, som lämpligen kan rekryteras inom kommunen respektive kom- munalförbundet. Om skolan drivs av en liten eller medelstor kommun eller ett mindre kommunalförbund kommer dess heltidskurser framför allt att vara grund— läggande kurser eller 9 y-kurser för huvudyrkena eller de stora yrkesområdena, såvida inte näringslivets struktur ger anledning till mera speciell undervisning redan i grundläggande heltidskurser. Om skolan drivs av en större kommun eller kommunalförbund bör den även kunna anordna vissa mera differentierade och avancerad-e heltidskurser för yrken med mera begränsat rekryteringsbehov.
I det stora flertalet kommuner, som nu saknar heltidskurser, torde nya sådana kurser under åtskilliga år framåt i första hand komma till stånd för att tillgodose behovet av utbildning i klass 9 y. Påbyggnaderna på klass 9 y tord-e nog i regel, i den mån de utgör heltidskurser, komma att förläggas till orter, som redan nu har heltidsundervisning av en viss omfattning eller till centrala skolor. Där— emot bör det givetvis även vid de mindre lokala yrkesskolorna finnas möjlighet till påbyggnad på klass 9 y i form av deltidskurser som komplettering till den fortsatta praktiska utbildningen på olika yrkesområden.
Skolans storlek måste anpassas efter det lokala utbildningsbehovet och kan således bli mycket växlande alltefter kommunens storlek och näringslivets struk- tur på orten. Ifråga om deltidsundervisningen kan en ökning eller minskning med hänsyn till efterfrågan åtminstone inom vissa gränser ske utan större olägenheter. En ökning eller minskning av verksamheten i heltidskurserna, utöver vissa förändringar i elevantalet i de olika kurserna, bereder betydligt större svårigheter, och dessa kurser måste därför så mycket som möjligt anpassas till den troliga genomsnittliga efterfrågan på utbildad arbetskraft under en längre period (se vidare kapitel 9). Med hänsyn till administrationen och det smidiga samarbetet mellan kommunerna vore det säkerligen en fördel, om en lokal skola, som drivs av kommunalförbund, vore så stor, att den kunde disponera ett per- manent kansli och helst även en heltidsanställd rektor. Förläggningen av skolan bör beslutas i samråd med skolväsendets regionala organ. Kostnadsfördelningen mellan de samarbetande kommunerna bör ske med hänsyn till det antal elev- platser varje kommun disponerar.
De centrala yrkesskolorna riktar sig till ett betydligt större rekryteringsområde än de lokala skolorna. Med enhetsskolans genomförande torde de få allt större betydelse för glesbygderna. De torde vara en lämplig form för undervisning i jordbruk och skogsbruk, industri och hantverk, kontors— och detaljhandelsarbete, husligt arbete och barnavård. Undervisningen meddelas till allra största delen i heltidskurser och lärarna är i regel heltidsanställda. Undervisningen bör främst avse sådana yrken och yrkesområden, som har ett mera begränsat rekryterings— behov än de egentliga huvudyrkena och således kräver ett större befolknings— underlag, men kurser för huvudyrkena bör också finnas för elever från kom— muner utan egna heltidsskolor för yrkesutbildning. Eleverna bor i stor utsträck— ning inackord—erade i enskilda hem eller elevhem. Skolan blir i högre grad än i de lokala skolorna ansvarig för elevernas fritid och privatliv.
Vissa överväganden måste göras beträffande skolans lämpliga storlek. Bland annat med hänsyn till administrationskostnaderna och möjligheterna att för- säkra sig om kompetenta lärare bör skolan inte vara för liten. Men den bör heller inte, främst av administrativa och sociala skäl (elevvården), vara alltför stor. Som allmänt önskemål gäller, att centrala skolor för husligt arbete helst bör omfatta fyra—fem avdelningar, d. v. s. 50—75 elever och för handel minst två—tre avdelningar eller 50—100 elever. Beträffande centrala skolor för industri och hantverk tyder hittills gjorda erfarenheter på att skolan bör helst ha minst åtta—tio, högst tolv—femton avdelningar, d.v.s. ett elevantal mellan 120 och 225.
De centrala skolorna har hittills i regel endast erbjudit undervisning för ett näringsområde (centrala verkstadsskolor för industri och hantverk), men de kan också omfatta kurser för flera olika områden. I sådana fall gäller —— liksom för de lokala skolorna, där så är möjligt — att det av pedagogiska skäl är
önskvärt, att skolan blir så stor att varje avdelning kan stå under ledning av en pedagogiskt skolad fackman som biträdande rektor eller föreståndare.
Riksskolorna avser i de flesta fall yrken med en så begränsad årlig rekrytering, att endast en eller ett par skolor behövs för hela landet. De kan dock också avse yrken med relativt stort rekryteringsbehov men specialiserad utbildning. I det senare fallet utformas de närmast som ett slags utbildnings- och prov- ningsinstitut med alla olika utbildningsstadier representerade. I många fall måste riksskolorna bekostas helt med statsmedel, men det kan vara en fördel, om skolan som huvudman har ett yrkesförbund, en kommun eller annan sam- fällighet med ett direkt intresse av att skolan finns. Statsbidraget bör då, enligt vårt förslag (kapitel 18), bli högre än till lokala och centrala skolor. Det blir således Kungl. Maj:ts sak att avgöra, om en skola skall betraktas som riksskola eller inte.
KAPITEL 9
Allmänna grunder för utbyggnaden av yrkesskolorna
Inledning
Större och mindre kommuner. Vi har begränsat våra förslag ifråga om utbygg— naden av yrkesskolorna till att avse heltidsundervisningen. En utbyggnad av denna undervisning medför större organisatoriska svårigheter och kostnader och förutsätter nybyggnader och tillgång på utbildade lärare i en helt annan om- fattning än deltidsundervisningen. I kapitel 1 har vi redogjort för bakgrunden till vår uppfattning om heltidskursernas framtida betydelse: det förändrade pro- duktionssättet, som försvårar, ibland omöjliggör, undervisning i arbetet, de öka— de kraven på teoretiska fack- och allmänkunskaper, den bättre effekten av en ut— bildning, som till en del sker utanför produktionen o.s.v. Även en jämförelse mellan de olika kurstyperna inom yrkesskolorna utfaller till heltidskursernas förmån. Eleverna söker sig dit tämligen direkt efter den allmänbildande skolan. Avbrottsfrekvensen är betydligt lägre än i deltidskurserna. Man får jämnare lärarbesättning, bättre samordning mellan praktik och teori o. s. v. Det blir säkerligen också främst kurser med heltidsundervisning, som med enhetsskolans genomförande blir mera efterfrågade.
I kapitlen 3 och 8 visas, att man i regel bör räkna med ett rekryteringsunderlag på cirka 20 000 invånare för att kunna bygga upp en yrkesskola, som kan erbju- da någon nämnvärd differentiering i heltidskurser. Men med ett sådant underlag bör det vara möjligt att fylla bortåt tio—tolv avdelningar med 150—200 elever, i varje fall om man också får en viss tillströmning från kringliggande kommuner. En del ungdomar måste dock alltid skaffa sig utbildning på annat sätt eller på annan plats, därför att de söker sig till yrken, som det inte rimligen kan finnas plats för annat än på mycket _stora orter med starkt differentierat näringsliv och differentierade skolor. Med ett rekryteringsunderlag på ungefär 30 000 invånare torde det vara möjligt att anordna tio—femton heltidsavdelningar för 200—225 elever, om skolan tillgodoser endast den egna kommunen. Men en sådan begräns- ning förekommer praktiskt taget aldrig. En kommun med 30 000 invånare har i verkligheten ett avsevärt mycket större rekryteringsunderlag för sitt skolvä— sende. Ju fler heltidskurser en yrkesskola anordnar, dess större blir i regel pro- centen »utsocknes» elever, även om undantag förekommer, som t. ex. yrkessko- lorna i Stockholm och några till av de allra största städerna.
Även i fortsättningen bör en stor och folkrik kommun bli utbildningscentrum för den kringliggande landsbygden. I annat sammanhang har utvecklats fördelar- na med en något större skola ur pedagogiska och administrativa synpunkter.
Om inte alldeles speciella förhållanden föreligger — som t. ex. i Kiruna, den enda kommunala yrkesskola med heltidskurser, som rekryteras helt inom kommunen — bör nog en ort med 20 000 invånare i regel ha en yrkesskola för ett rekryte- ringsunderlag på minst 30 000, ibland avsevärt mera.
Heltidsundervisning av en viss mera begränsad omfattning måste emellertid finnas i kommuner med betydligt mindre befolkningsunderlag än 20 000 invå— nare. I kapitel 8 om rekryteringsområdena har räknats med möjligheten av upp till tre—fyra heltidsavdelningar i en kommun med 6 000 invånare. Det är givet att ett större rekryteringsområde kan erbjuda större relativ tillgång på heltids- platser än ett mindre, därigenom att differentieringsmöjligheterna blir. större och fler yrken och smakriktningar kan tillgodoses. I en kommun med 30—40 ung— domar i 9 y finns det elever för två, högst tre avdelningar. Men det är givet att yrkesvalet bland så pass många ungdomar måste omfatta åtskilligt mer än två—tre yrken. Mera i undantagsfall kan man räkna med att kommunen en- sam kan stå för mer än en yrkesskolavdelning, ibland kanske inte ens det.
Efter kommunindelningsreformen har Sverige cirka 220 kommuner med minst 6 000 invånare; 39 av dessa. har (1 januari 1952) minst 20 000 invånare. De flesta kommuner med över 20 000 invånare har skolor med heltidskurser. Två sådana orter saknar emellertid helt mera omfattande yrkesutbildande kurser i sina kommunala yrkesskolor, nämligen Lidingö och Nyköping. Kommunala och en- skilda yrkesskolor med heltidskurser förekommer i några fall i helt små kom— muner som t. ex. Anderstorp, Överum, Vinslöv, Ljungskile och Steneby. I såda- na fall är emellertid rekryteringsområdet, som redan framhållits, betydligt större än den egna kommunen.
Centralisering eller spridning av utbildningsmöjligheterna. Vid en utbyggnad av yrkesskolväsendet — och därmed menas här skolor för undervisning i industri och hantverk, handel, sjöfart, husligt arbete och viss jordbruksundervisning, alltsammans på stadier, som nu finns representerade inom de kommunala yrkes— skolorna — blir en av de första frågorna, om man för heltidsundervisningens vidkommande skall inrikta sig på att framför allt bygga ut redan existerande skolor eller i första hand försöka inrätta heltidskurser i kommuner, som nu helt saknar sådan undervisning. I de trettionio kommunerna med över 20000 in— vånare bor sammanlagt 2.0 miljoner människor, d.v.s. 37 procent av Sveriges befolkning. Om man som vi nyss gjorde, antar, att en kommunal yrkesskola i en så pass stor kommun bör tillgodose minst ungefär 50 procent mer än sin egen befolkning, skulle man i dessa trettionio kommuner ha yrkesskolor för ett befolk— ningsunderlag på närmare 4 miljoner, d. v. s. 55 procent av befolkningen. I en del fall torde det emellertid inte räcka med 50 procents ökning av rekryteringsom- rådet. Det förefaller därför troligt och rimligt, att man i de cirka fyrtio största kommunenheterna skall ha yrkesskolor, som tillgodoser sammanlagt ungefär 60 procent av befolkningen.
För närvarande finns nästan hälften av heltidsundervisningen vid skolor av detta slag samlad i de tolv största städerna. Nyssnämnda fördelning skulle så- ledes innebära en minskad koncentration i jämförelse med nuvarande, förhållan- den, något som nog också blir en nödvändig följd av enhetsskolans genomföran— de. Vissa heltidskurser måste komma till stånd för att ta hand om elever i 9 y, men det är givet, att man inte kan ha heltidskurser för yrkesutbildning i de allra minsta kommunerna. En avsevärd ökning av heltidsundervisningen krävs för att ta hand om eleverna i 9 y. För att inte yrkesvalet skall bli för ensidigt och be- gränsat till lokala möjligheter måste denna ökning till stor del ske genom centra— lisering av undervisningen till regionala skolor och ibland till skolor med en landsdel eller hela riket som rekryteringsunderlag.
Ungdomsårskullarnas och enhetsskolans inverkan på efterfrågan på
skolmässig utbildning i heltidskurser
I tab. 13, sid. 362, avseende kommunala och enskilda yrkesskolor, centrala verkstadsskolor, högre tekniska läroverk, tekniska skolor och vissa andra skolor för teknisk utbildning, handelsgymnasier samt lantbruks- och skogsundervisning, redovisas för läsåret 1951/ 52 cirka 163 500 elever varav 29 500 i heltidskurser. Dessa 29 500 elever ger ett genomsnitt för hela riket av knappt fyrtiotvå hel- tidselever per 10 000 invånare. Läsåret 1949/50 uppgick hela antalet elever till drygt 145 000, varav 26 000 i heltidskurser eller genomsnittligt för landet tret- tiosju heltidselever per 10 000 invånare.
De tillgängliga utbildningsplatserna motsvarar på sina håll långt ifrån efter- frågan, medan man på andra håll har svårt att fylla sina kurser. I stort sett kan man emellertid säga, att möjligheterna till skolmässig yrkesutbildning i heltids- kurser för närvarande är otillräckliga.
Man kan utgå från att efterfrågan på sådan yrkesutbildning kommer att öka avsevärt under de närmaste decennierna. De årskullar, som lämnar skolan, kom- mer att öka ända in på 1960—talet och kommer även senare åtskilliga år framåt att ligga högre än nu. Detta framgår av diagram (a) och tablån (sid. 114) över antalet ungdomar i åldern 15—24 år för åren 1950—1971. Ökningen blir inte mindre än 39 procent — från 847 800 år 1953 till 1 175 650 år 1966 —— för åld- rarna 15—24 år, (1. v. 5. de åldrar som framför allt frekventerar yrkesskolornas heltidskurser. För åldrarna 15—19 år, som omfattar ungdomarna i och närmast efter 9 y, är ökningen ännu större eller 51 procent från 413 600 år 1952 till 625 500 år 1963.
Enhetsskolans genomförande kommer, alldeles oavsett förändringar i folk- mängdens sammansättning, att medföra större efterfrågan på skolmässig yrkes- utbildning i heltidskurser än nu, eftersom den påbörjade yrkesutbildningen i 9 y blir obligatorisk för alla de ungdomar som väljer denna linje.
Diagram a. Åldrarm 15—21; år åren 1950—1971
1000000 1 200000
1 100000 2100000
1000 000 1000000
900 000 900 000 C
800 000 800 000
700 000 700 000
600 000 600 000 x / X= 500000 / _ 300000
/ / BNN / /
A 400 000 400 000 1950 1952 1954 1956 1958 1960 1962 1964 1966 1968 1970 — 1971
A 15—196ringar & 20-246r1ngor C 15—24 åringar
Till dessa mera objektiva mätare — alltså ungdomsårskullarnas ökning och införandet av en för vissa ungdomar obligatorisk yrkesutbildning — på den öka- de subjektiva efterfrågan kommer så konjunkturförändringar, som också kan tänkas påverka efterfrågan på skolmässig yrkesutbildning. I varje fall har under tidigare lågkonjunkturer efterfrågan på yrkesutbildning i skolor ökat, och de något vikande konjunkturerna under de sista åren (1952—53) visade sig också ha samma effekt.
Allmänna grunder för utbyggnaden
Målsättning. I kapitel 1 har diskuterats det mål man ur kvalitativ och kvanti- tativ synpunkt skulle vilja sträva efter vid en utbyggnad av yrkesutbildningen. Detta mål bör sättas så högt som möjligt. Helst skulle man vilja se, att varje pojke och flicka i klass 9 y finge en systematisk skolmässig utbildning för det yrke han eller hon väljer och att alla ungdomar, som därefter ville fortsätta sin utbildning i yrkesskola, finge möjligheter att göra det. Näringslivets reella möj— ligheter att ta hand om den grundläggande nybörjarutbildningen kan, som också
Tablå över antalet ungdomar i åldrarna, 15—24 år åren 1950—1971.
Kvarlevandeprocenten har beräknats vara i genomsnitt 95 för åldrarna 15—19 år och 94 för åldrarna 20—24- år. Antalet födda åren 1952—1956 har antagits vara i genomsnitt 105 000—110 000, d. v. s. något lägre än hos Hyrenius (Befolkning och samhälle, Tiden 1951), vilkens siffror beräk- nats redan 1950.
Antal (A) Antal (B) Antal (C) l5—19-åringar 20—24-åringar 15—24-åringar
415 027 455 853 870 880 412 998 445 476 858 474 413 563 437 854 851 417 422 042 425 777 847 819 433 716 418 474 852 190 443 094 410 659 853 753 453 344 408 651 861 995 475 752 409 209 884 961 505 626 417 600 923 226 541 357 429 150 970 507 578 972 438 430 1 017 402 610 198 448 572 1 058 770 624 277 470 744 1 095 021 625 504 500 304 1 125 808 612 471 535 658 1 148 129 593 317 572 877 1 166194 571 875 603 775 1 175 650 554 258 617 706 1 171 964 538 635 618 920 1 157 555 528 376 606 024 1 134 400 523 526 587 071 1 110 597 517 750 565 856 1 083 606
framhålles i kapitlen 1 och 7, i framtiden knappast antas bli större än nu, även om företagens utbildningskapacitet kan utnyttjas bättre än nu sker. Om man vill ge en skolmässig utbildning till alla elever i klass 9 y i enhetsskolan skulle minst hälften, troligen inemot två tredjedelar av varje årskull eller cirka 70 000 ungdomar beredas plats i yrkesskolor — samhällets eller företagens —- minst ett halvt (= 9 y), i många fall både två, tre och fyra år. I dag förefaller ett sådant mål att ligga mycket avlägset. Mindre än 20 000 ungdomar av varje årskull kan få en grundläggande skolmässig yrkesutbildning i heltidskurser varie- rande från fem månader till fyra år i företagsskolor, verkstadsskolor, handels- skolor, hu-smodersskolor, lantmanna- och lanthu-shållsskolor och därmed jämför- liga skolformer. Man skulle således troligen behöva fyrdubbla kapaciteten med allt vad det innebär av kostnader för byggnader, inredning, undervisningsmate—
riel, lärare och administration.1 En sådan utbyggnad måste ta lång tid, och man kan knappast på en gång skissera arbetsprogrammet, eftersom målet för utbild— ningen inte är oföränderligt.
Etappvis utbyggnad. Utbyggnaden måste ske etappvis. Vi har valt att som första etapp ta den period för vilken man någorlunda säkert kan beräkna antalet ungdomar per årskull, d. v. s. tiden fram till början av 1970—talet. Som ett första etappmål på vägen mot systematisk yrkesutbildning för alla ungdomar, som ägnar sig åt praktiskt förvärvsarbete, har vi menat att man borde uppställa en höjning av utbildningskapaciteten i heltidskurser i statsunderstödda yrkesskolor för hela landet till den för läsåret 1949/50 högsta sammanlagda kapaciteten i olika slag av heltidskurser inom ett enskilt län. Detta är inte något optimum utan en helt godtyckligt vald nivå som utgångspunkt för de följande resone— mangen.
Olika. vägar att öka kapaciteten. En ökning av utbildningsmöjligheterna skulle kunna ske på två sätt. Dels kan man öka antalet yrkesavdelningar, dels kan man utnyttja de nuvarande avdelningarna på ett annat sätt. Utbildningstiden kan t. ex. avkortas, varigenom flera elever än nu kan tas om hand på samma tid. En viss ökning genom åtgärder av det senare slaget torde man kunna räkna med, främst genom en utbyggnad av växelundervisningen. Sådan undervisning kan emellertid endast tillämpas för vissa yrken och knappast förrän under det andra utbildningsåret. För handeln kan Växelundervisning endast genomföras i mera begränsad omfattning. Den nuvarande skolmässiga heltidsundervisningen rik— tar sig i de allra flesta fall till ett elevklientel, som siktar till en mera omfattande utbildning. Den har inte så stor kvantitativ omfattning, att man skulle kunna minska antalet nu befintliga avdelningar med längre utbildningstid och ersätta dem med kortare kurser. Någon nämnvärd ökning av kapaciteten i de redan exi— sterande kurserna torde man således inte kunna uppnå. Däremot torde det vid en utbyggnad bli nödvändigt att även — och i anslutning till 9 y till och med främst — inrätta kortare heltidskurser i omfattning motsvarande yrkesunder- visningen i klass 9 y.
Den nuvarande (1949/ 50) heltidsundervisningen för industri och hantverk på lärlings— och yrkesskolstadiet omfattar cirka 500 avdelningar med omkring 15 elever per avdelning uppdelade på ett 80—tal olika orter. Handelsundervisning på heltid förekommer på ett 50-tal orter i omkring 150 avdelningar med i regel 20—25 elever. Den husliga heltidsundervisningen inklusive lanthushållsskolorna. är uppdelade på omkring 80 olika skolor med 350—400 kurser (hel— eller halvår) och 12—16 elever i varje avdelning (kurs). Totala antalet heltidsavdelningar för
1 Därav beräknas högst (70000 : 2 =) 35 000 platser för 9 y och resten för heltidsundervisning ovanför den obligatoriska skolan.
yrkesutbildning på. här berörda stadier inom näringsgrenarna industri och hant- verk, handel samt husligt arbete uppgick således 1949/ 50 till ungefär 1 000 kon- centrerade till i runt tal 150 olika orter.
H nr många elevplatser behövs för att uppnå etappmålet? Den utbyggnad av ut- bildningsmöjligheterna, som behövs för att tillgodose dels det otillfredsställda behov, som nu finns, dels den ökade efterfrågan på arbetskraft med mer eller mindre omfattande utbildning av delvis annat slag än nu som man har att räkna med, måste ske huvudsakligen genom att man nyinrättar yrkesavdelningar. Några möjligheter att mera exakt beräkna den behövliga utbyggnaden har man inte.1 Även av det skälet kan det vara lämpligt att till en början kalkylera med hur mycket som skulle behövas för att höja genomsnittet för landet till kapa- citeten i de under läsåret 1949/ 50 bäst tillgodosedda områdena, nämligen Norr- bottens län och Stockholms stad, som båda hade 65—70 heltidselever per 10 000 invånare mot 372 i genomsnitt för hela landet. De sammanlagt 26 000 elevplat— ser i heltidskurser på lärlings— och på gymnasiestadiet, som man då hade, skulle i så fall behöva ökas med 22 000 d. v. s. cirka 85 procent, till sammanlagt unge— fär 48 000. Av de nuvarande utbildningsplatserna ligger drygt hälften inom industri och hantverk medan handeln har en dryg sjättedel, husligt arbete och jordbruk vardera en knapp sjättedel. En rent schematisk fördelning av de ny- tillkommande 22 000 heltidsplatserna efter samma proportioner mellan närings- grenarna som hittills skulle ge industri och hantverk 12 000 platser, handel 4 000, jordbruk och husligt arbete ungefär 3000 vardera. En sådan fördelning är, som skall visas i det följande, inte lämplig att göra. De tillkommande elevplat— ser-na bör i möjligaste mån fördelas efter det relativa behovet av utbildning inom olika näringsgrenar.
Utbyggnaden av skolor för industri och hantverk
Tidigare försök till beräkning av behovet av utbildad arbetskraft. Det är mycket svårt att finna utgångspunkter för objektiva beräkningar av behovet av utbil- dad arbetskraft. Vad beträffar industri- och hantverksutbildningen har vid några tillfällen gjorts försök att uppskatta den aktuella tillgången på lärlingar och bedöma det verkliga behovet av yrkesarbetare. Arbetsmarknadsparternas yrkes- utbildningskommitté anger i sitt betänkande 1944, att man för industrins del skulle behöva ett årligt nytillskott av cirka 7 000 yrkesarbetare. Hantverkets lär- lingskommitté uppskattade behovet till 5 000 per år för hantverkets vidkom- mande, alltså sammanlagt 12 000 utlärda arbetare per år för industri och hant— verk. Siffran är givetvis i hög grad approximativ. Beräkningarna gjordes på upp-
. 1' Vissa undersökningar rörande utbyggnadsbehovet på, landsbygden redovisas i bilaga 8. 2 Läsåret 1951/52 hade genomsnittssiffran för landet som redan nämnts stigit till 42.
gifterna från 1940 års folkräkning och sedan dess har antalet industriarbetare ökat med ungefär 20 procent från drygt 800 000 till inemot en miljon.
I andra sammanhang har nämnts, att yrkesarbetarna skulle kunna uppskattas till 15 år 20 procent av hela antalet sysselsatta inom industri och hantverk. Om detta antagande vore riktigt, skulle man komma fram till ett årligt rekryterings- behov av endast ungefär 8 000 yrkesarbetare för industri och hantverk samman- lagt, beräknat på 1945 års folkräkning och med i genomsnitt 30 års omloppstid. Denna uppskattning torde emellertid bygga på en mycket snäv definition av begreppet yrkesarbetare som en under åtskilliga år i yrkets olika arbetsmoment allroundutbildad person, en definition, som knappast är tillämplig nu, då mer och mer av det kvalificerade yrkesarbetet utförs av specialarbetare med utbild- ning på ett mera begränsat område. Tendens till ökning av antalet skolade arbeta-re. Var sanningen ligger är mycket svårt att säga. Arbetsmarknadspartemas yrkesutbildningskommitté grundade sina beräkningar på ett undersökningsmaterial, som utvisade 22—23 procent yrkesarbetare1 av hela antalet industriarbetare. Detta procenttal var emellertid för lågt, då man av vissa orsaker fått fram för låga siffror för några grenar. Inom de två största industriarbetsgivarförbunden, verkstadsföreningen och byggnads- industriförbundet anges nu (1953) procenten yrkesarbetare till cirka 33 procent för verkstadsindustrin (50000 yrkesarbetare av 150000 arbetare) och 60—65 procent för byggnadsindustrin, d. v. 5. för verkstadsindustrin något mera än 1940, för byggnadsindustrin ungefär detsamma. En tendens till ökning av den skolade arbetskraften i jämförelse med hela arbetarstammen tycks göra sig märkbar inom industrin i allmänhet. Man rationaliserar bort en del av den olärda arbetskraften och bygger ut med mera kvalificerad personal. Procenten »yrkesarbetare» har således stigit sedan 1940. Men man kan knappast ge något exakt mått på ökningen. Om man utgår från att yrkesarbetarna bör utgöra minst 25 procent av alla arbetare inom industri och hantverk bör man kunna vara säker på att inte räkna för högt, snarare tar man till i underkant. Med detta antagande och med 1950 års folkräkning som grund kommer man fram till föl- jande beräkningar. Det årliga tillskottet av utbildad arbetskraft. Hela antalet sysselsatta inom in- dustri och hantverk uppgick 1950 till 1 277 202 varav 964 900 arbetare. Ett gan- ska betydande antal personer sysselsätts emellertid inom andra näringsgrenar med likartade arbetsuppgifter som industriyrkesarbetarens. Man kan kanske ange det sammanlagda antalet arbetare med arbetsuppgifter av industri- eller hantverks- karaktär till totalsumman sysselsatta inom industri och hantverk, alltså i runt tal 1 275000. Yrkesarbetarna borde då, om man beräknar dem till 25 pro- cent av hela arbetarstammen, vara 318 750, vilket med i genomsnitt 30 årsom— loppstid skulle innebära ett årligt nyrekryteringsbehov av 10 625. Antalet ar;
1 Detta ord togs i regel i kollektivavtalets mening, men vissa specialarbetare räknades också in i begreppet.
Diagram b. Ökningen av antalet sysselsatta respektive antalet arbetare inom industri och hantverk från 1920 till 1950
1 000—101 1 300 arbetare A
1 200 1 200
/
1100 1100
1 000 1 000 B
900 / 900 A
800 800
700 700 s
600 600 1920 1925 1930 1935 1940 1945 1950 A=helo antalet sysselsatta & = antalet arbetare
betare inom industrin och hantverket har, liksom hela antalet sysselsatta, ökat kraftigt under senare år, och detsamma gäller bland annat samfärdseln, som sys- selsätter ett stort antal arbetare. Även om man antar, att ökningen blir mindre kraftig i fortsättningen, torde dock alltjämt en viss överföring av arbetskraft från andra näringsgrenar till industrin komma att äga rum. För att procenten yrkesarbetare skall kunna hållas konstant måste således det årliga tillskottet ökas undan för undan.
I bifogade diagram (b) visas ökningen av näringsgrenen industri och hantverk från 1920 till 1950. I diagram (c) visas relativa förhållandet mellan det verkliga respektive beräknade (se nedan sid. 126 f) antalet elevplatser och antalet yrkes- verksamma inom industri och hantverk åren 1950, 1960 och 1970.
Begreppet yrkesarbetare undergår efter vad det vill synas en betydelseför— ändring därigenom, att specialarbetare med grundlig utbildning på ett relativt begränsat område blir allt vanligare. Detta har också medfört, att antalet arbe- tare med utbildning på ett större eller mindre område kommit att utgöra en allt större del av hela antalet arbetare, ett förhållande som troligen kommer att bli allt mera accentuerat. Man torde således få räkna med en gradvis ökning av det årliga tillskottet utbildade arbetare, dels för att täcka industrins troliga ökning, dels för att möta en fortgående ökning av efterfrågan på yrkesutbildad arbetskraft. I anslutning till nyssnämnda siffror bör man kunna anta att det årliga tillskottet av yrkesarbetare, d.v.s. allround yrkesarbetare och special—
Diagram c. Antalet heltidselever för industri och hantverk i förhållande till 10 000 yrkesverksamma inom näringsgrenen åren 1950, 1960 och 1970 vid en utbyggnad av yrkesundervisningen enligt föreliggande
beräkningar ( se sid. 126 f) 300 300
200 3 200
m 2/ C
1 1950 I 960 1970
00
, , 10 000 » » 1950, » » 10 000 » med antagen ökning av antalet yrkesverksamma med 10 % per 10-års period.
I förhållande till 10000 yrkesverksamma folkräkningen 1945. ) ) A B C
arbetare, fram till 1960 i genomsnitt bör uppgå till 12 000. Efter 1960 fram till 1970 behövs sannolikt ett högre årligt tillskott, kanske i genomsnitt 13 000— 14 000, möjligen på längre sikt räknat omkring 15 000.
Det behövliga totalantalet lärlingar under utbildning. Hittills [har man brukat räkna med en treårig utbildningstid. I vissa fall är detta säkerligen en längre tid än som behövs för arbetare med en yrkesspecialitet inom ett begränsat område. Men i andra fall kan den också vara för kort. Eftersom vi här utgått från ett av allt att döma mycket försiktigt procenttal för gruppen yrkesarbetare, torde man kunna använda den treåriga utbildningstiden som genomsnitt för att ange hur många lärlingar som bör vara under utbildning samtidigt för att fylla det här förutsatta nyrekryteringsbehovet. Om utbildningstiden antas vara i genomsnitt tre år, skulle man således behöva ha från 36 000 (3 X 12 000) till 45 000 (3 X 15 000) lärlingar under utbildning.
Enligt en undersökning, som företogs 1950 av 1946 års skolkommission i sam— arbete med arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbetsnämnderna, fanns i till Sven- ska arbetsgivareföreningen anslutna företag 8 000—10 000 lärlingar under utbild- ning. Antalet arbetare i dessa företag uppgick 1950 till 562 000, d. v. s. till i det närmaste 60 procent av hela antalet arbetare inom industri och hantverk. Man får nog förutsätta, att antalet lärlingar är förhållandevis mindre i de företag, som står utanför arbetsgivareföreningen. Hela antalet lärlingar inom industrin kan därför knappast vid undersökningstillfället antas ha uppgått till mer än högst 15000 (jfr kapitel 4). Den förut nämnda undersökningen från 1940 räknade med ett totalantal lärlingar av 20 000. En viss nedgång har med all säkerhet skett under 1940-talet, och de två undersökningarna kan därför antas stämma rått Väl med varandra. Med 'hänsyn till det både absolut och relativt större be- hovet av yrkesutbildad arbetskraft vid det senare undersökningstillfället var un- derskottet på sådan arbetskraft således avsevärt mycket större 1950 än 1940.
Utöver de kanske 15 000 lärlingarna i näringslivet finns i verkstadsskolor och andra jämförliga skolformer plats för i runt tal 7 500 elever. Sammanlagt kom— mer man således upp i 22 500 elevplatser, som med i genomsnitt treårig utbild- ning ger ett årligt tillskott av 7 500 utbildade.
Ökningen av antalet elevplatser i yrkesskolorna. Av de 22 000 nytillkommande elevplatserna för skolmässig yrkesutbildning (jfr sid. 116) torde cirka 5 000 böra reserveras för utbildning på gymnasiestadiet. Tills vidare kan man — utan att i detta sammanhang ingå på någon närmare motivering — räkna med att tillföra jordbruket 1 000 platser, vilket med kurser om fem månader skulle betyda, att ytterligare 2 000 elever per år kunde beredas utbildning. Av de åter- stående 16 000 platserna synes hälften eller 8 000 platser böra tillföras skolor för industri och hantverk på lärlingsstadiet.
Ett tillskott på 8 000 elevplatser per år för industri och hantverk skulle inne- bära, att man för yrkesarbetarutbildningen skulle kunna disponera sammanlagt 15 000 it 16 000 elevplatser för heltidsutbildning i kommunala och enskilda yr- kesskolor. Om man begränsar utbildningstiden i yrkesskola till i genomsnitt två år, skulle 8 000 elever kunna gå ut per år, förutsatt att ingen avgång sker under utbildningstiden. Om skolutbildningen, som här antagits, är tvåårig, är eleven inte färdigutbildad. Man får räkna med ett, ibland tvä—tre års ytterligare ut- bildning i näringslivet, innan vederbörande betraktas som yrkesarbetare. Detta innebär, att en stor del av näringslivets utbildningskapacitet kommer att tas i anspråk för att färdigutbilda och specialisera elever från yrkesskolorna.
Här har antagits, att yrkesskolornas heltidskurser för industri och hantverk skulle ge en i genomsnitt tvåårig utbildning. I vissa fall måste utbildningen i skola liksom hittills omfatta tre år, för hantverksyrkena i regel fyra år. Men man får också räkna med att en hel del av de ungdomar, som i 9 y skaffar sig en skolmässig yrkesutbildning för industri och hantverk, kommer att nöja sig med ett år. Till en början kan man kanske anta, att den mer än tvååriga och den ettåriga skolgången uppväger varandra, så att kapaciteten blir densamma som vid en i genomsnitt tvåårig utbildning. Men med tiden kommer man med all säkerhet —— som förutsättes i kapitlen 1 och 7 — att utnyttja elevplatserna på ett annat sätt än nu och ge stora grupper skolmässig utbildning endast inom ramen för 9 y med fortsatt utbildning huvudsakligen i produktionen medan ett mindretal fortsätter utbildningen huvudsakligen i skola. I längden torde man således genom avkortad utbildningstid, specialisering, växelutbildning och andra åtgärder få utrymme för en ökning av elevantalet inom ramen för de "här beräk— nade 15 000—16 000 elevplatserna.
Kapaciteten i yrkesskolorna och det troliga behovet för 9 g. Den utveckling. som hittills skett ifråga om proportionerna mellan de olika näringsgrenarna, tyder på att ungefär hälften av 9 y-eleverna bör få utbildning för hantverk och indu-
stri eller också en viss mekaniskt-teknisk utbildning för arbetsuppgifter inom jordbruk, samfärdsel och andra näringsgrenar. Man skulle således kunna räkna med att ungefär 35 000 ungdomar per år av eleverna i 9 y kommer att vilja ha en tekniskt-mekanisk eller annan industri— eller hantverksbetonad utbildning. Om 10000 av dessa kan få sin grundutbildning i företag inom industri och hantverk — siffran är fiktiv och betydligt högre än det antal ungdomar, som nu kan antas rekryteras på utbildningsplatser i sådana företag — borde alltså cirka 25 000 ungdomar per år beredas plats antingen i ettåriga verkstadsskolor eller i det första året av två- eller fleråriga verkstadsskolor. Under detta år (9 y-året) skall den praktiska och teoretiska yrkesutbildningen omfatta 25 vec— kor. hlan kan således få utrymme i yrkesskolorna för två alternerande elev- grupper. Skolorna bör då kunna rymma cirka 13 000 elever samtidigt. Om man låter större delen av de nytillkommande elevplatserna för industri och hant— verk, således cirka 8000, gälla 9 y-avdelningar och ökar elevplatserna i på- byggnadsavdelningar till 6 000 mot för närvarande cirka 4000 betyder detta, att man redan år 1970 skulle ha 10 000 elevplatser tillgängliga för det första utbildningsåret. Man skulle således kunna ta hand om 20 000 9 y-elever i ett- åriga eller i första klassen av fleråriga verkstadsavdelningar för industri och hantverk. Under förutsättning att större delen av utbyggnaden läggs på 9 y- avdelningarna, skulle man, således redan om ungefär femton år, (1. v. 5. vid den tidpunkt då enhetsskolan till stor del kan vara genomförd, kunna ge mer än hälften av alla ungdomar, som kan antas söka sig till industri— och hantverks— yrken, en skolmässig grundläggande yrkesutbildning inom enhetsskolans ram.
Vi utgår från att en viss del av den rent grundläggande utbildningen i syste— matisk form skall kunna ske i näringslivet inom företag, där man har förutsätt- ningar att anordna en sådan utbildning. Om man som här skett antar, att 10 000 av de 35 000 9 y-elever, som kan beräknas gå till industrin och hantver- ket, får sin grundläggande utbildning i sådana företag, skulle yrkesskolorna så— ledes ta hand om cirka 25 000. Detta innebär, att man med en utbyggnadstakt av 300—500 elevplatser (inom industri och hantverk) per år även under 1970- talet redan omkring 1980 i yrkesskolorna skulle kunna ta hand om alla 9 y- elever, som skulle kunna behöva grundutbildning för industri och hantverk utan- för företagen.
Den behövliga kvantitativa omfattningen av utbildningen i näringslivet. Ovan- stående beräkningar av den utbyggda kapaciteten vid yrkesskolorna och be- hovet av mera fullständigt yrkesutbildad arbetskraft för industri och hantverk innebär, att näringslivet, utöver vidareutbildning och specialisering av yrkes— skoleleverna, måste svara för utbildningen av 4000 till 7000 allround yrkes- arbetare per år, under det att skolor för industri och hantverk årligen skulle kunna utbilda minst 6 000 elever med tvåårig utbildning, vartill kommer ett växande antal med utbildning i skola endast under enhetsskolans 9 y-år.
Den nuvarande utbildningskapaciteten inom industriföretagen med allt som allt högst 15 000 lärlingar torde vara ungefär 4 000 yrkesarbetare per år. För att 7 000 yrkesarbetare per år skall kunna färdigutbildas torde antalet lärlingar under utbildning böra uppgå till cirka 25 000. Som synes har vi förutsatt en tämligen likformig ökning av utbildningsverksamheten i samhällets skolor och inom företagen. Med tiden bör företagens egen utbildningsverksamhet, bortsett från industriskolorna och hantverkets lärlingsutbildning i allt högre grad komma att avse vidareutbildning av personal, som fått en grundläggande kortare eller längre utbildning i yrkesskola. .
Det bör understrykas, att beräkningarna är ytterst approximativa och ger utrymme för stora felslag. Syftet med dem är inte hell-er att ge exakta uppgifter om behovet utan en uppfattning om storleksordningen av problemet och ett för- sök att visa hur man skall kunna tillgodose ett antagligt minimibehov.
Utbyggnaden av skolor för handel
Handelsutbildningskommitténs redovisning av sysselsättningsförhållandena in- om handeln. Någon uppskattning av behovet av yrkesutbildad arbetskraft inom handeln har veterligen inte gjorts. Industritjänstemannaförbundets och arbets— givareföreningens utredning om kontoristutbildningen inom industrin berör inte alls detta problem. Handel-sutbildningskommittén har i sitt betänkande om han- delsgymnasierna i en bilaga redovisat sysselsättningsförhållandena och förekoms— ten av utbildning inom de merkantila arbetsområdena. Redovisningen gäller för- hållandena enligt 1945 års folkräkning och ger en god bild av de olika slagen av arbetskraft och deras sysselsättning. Den största branschen är varuhandeln med cirka ll20 000 sysselsatta. Den största enhetliga personalgruppen är emellertid kontorspersonalen, som uppgår till 180 000 mot 115 000 butikspersonal, vartill dock kommer 96 000 företagare inom varuhandeln.
Kommittén har inte ansett sig på grundval av redovisningen kunna göra några mera differentierade beräkningar angående det framtida behovet. Man är hänvisad att föra ett ytterst allmänt resonemang. Yrkesutbildningssakkun- niga är väl medvetna om osäkerheten i alla försök till beräkningar på detta om- råde, men vi anser oss dook böra göra vissa antaganden.
Behövligt nytillskott per år. Handeln och vissa andra näringsgrenar, som syssel- sätter handelsutbildad personal, har uppskattningsvis cirka 450 0001 anställda med förvaltningsuppgifter. Den kvinnliga förvaltningspersonalen uppgår till om- kring 250 000 sammanlagt för handel, industri och hantverk, samfärdsel och vissa andra näringsgrenar. Handelsut—bildningssakkunniga har med utgångspunkt
1 Uppgifterna stämmer ganska väl med handelsutbildningskommitténs uppgifter, som är mera differentierade men bygger på 1945 års folkräkning under det att vår siffra räknats fram med ledning av 1950 års folkräkningsuppgifter.
.-'A,—r'-"B"!'—W"'-
från 1945 års folkräkning påvisat att allra största delen av den kvinnliga för- valtningspersonalen är under 30 år. Man får således räkna med en mycket kort omloppstid för denna personal. Om man antar, att den kvinnliga personal det här är fråga om i genomsnitt är yrkesverksam i 15 år, skulle man med nuvarande omfattning behöva ett nytillskott av minst 16 000 kvinnor per år. Med hänsyn till att kvinnorna av allt att döma i ökande utsträckning behåller sitt yrke sedan de gift sig eller återvänder till arbete utanför hemmet efter några års äktenskap —— detta tycks i synnerhet gälla tjänstemannakategorierna —— kan man möjligen på lång sikt räkna med en något längre omloppstid eller 20 år. I så fall blir det behövliga nytillskottet av kvinnlig personal inom handel och kontor 12 000— 13 000 per år.
Hur många av dessa som skulle behöva utbildas i handelskurser motsvarande 9 y eller ettåriga handelskurser med heltidsundervisning, kan inte fastställas. Försäljningspersonalen, som givetvis utgör en mycket stor del av den kvinnliga personalen inom handeln, har ett mycket skiftande behov av utbildning, som kan sägas vara helt beroende på arbetsgivarens fordringar. Hur stor del av den kvinnliga förvaltningspersonalen, som sysselsätts med kontorsarbete vet man inte. Däremot vågar man anta, att en mycket stor del av kvinnorna inom grup— pen förvaltningspersonal har nytta av en viss elementär kontors- och handels— utbildning omfattande handelsräkning, enklare bokföring, maskinskrivning, ma- skinräkning och vissa andra kontorsgöromål.
Den manliga förvaltningspersonal, vars arbetsuppgifter skulle kunna jämstäl- las med den kvinnligas, uppgår kanske till bortåt 200 000. För den manliga per- sonalens vidkommande får man emellertid räkna med en betydligt längre om— loppstid, kanske cirka 40 år eller mera, vilket skulle innebära ett årligt nytill— skott av närmare 5 000. Allt som allt skulle man då komma upp i ett årligt ny- rekryteringsbehov av 15 000—20 000 personer för handels- och kontorsarbete.
Ökningen av elevplatserna i yrkesskolor. Om man för handelns vidkommande räknar med en utbyggnad om allt som allt ytterligare 4 OOO—5 000 elevplatser skulle man komma upp i 9 000—10 000 elevplatser, varav cirka 3 000 torde kom- ma att ligga på handelsgymnasierna. Man skulle således få mellan 6000 och 7 000 elevplatser i ettåriga eller längre handelskurser. Till detta kommer cirka 1 000 elever årligen, som avgår från fyraåriga praktiska realskolor för handel. Allt som allt skulle man få 7 000 ä 8 000 ungdomar per år med grundläggande handelsutbildning av typen ettårig handelskurs, vilket betyder att man i sådana kurser skulle kunna utbilda mellan en tredjedel och hälften av det behövliga årliga nytillskottet till handeln. Om denna siffra är tillräcklig vet man inte. Där— emot vågar man nog anta, att den inte är för hög.
Vid sidan av den grundläggande mera allmänt hållna handelsutbildningen i ettårskurserna behövs givetvis — utom den mera kvalificerade utbildningen på gymmsie- och högre stadier — för ett stort antal tjänster endast kortare mer
eller mindre specialiserad utbildning. För industrins vidkommande ges sådan ut- bildning i stor utsträckning inom företagen. För handeln torde den liksom hit- tills till allra största delen böra ges i skolor.
Utbyggnaden av skolor för husligt arbete
Utgångspunkter för beräkningen av utbildningsbehovet. Det är svårt att få en mätare på kapaciteten ifråga om den husliga heltidsundervisningen. På karta B och i tabell B 4 har denna satts i relation till antalet kvinnor i åldern 15—65 år. Man får då tjugosex heltidsplatser per 10 000 invånare, vilket är en avsevärt mycket lägre siffra än för handel (181 per 10 000 yrkesverksamma) och för in— dustri-hantverk (112 per 10 000 yrkesverksamma). Även jordbruk—skogsbruk ligger högre än husligt arbete med 40 heltidselever per 10 000 yrkesverksamma som genomsnitt för hela landet. Heltidsundervisningen för de övriga näringsgre- narna på karta B har satts i förhållande till antalet yrkesverksamma inom re- spektive näringsgren. Någon siffra på antalet kvinnor sysselsatta med husligt arbete finns inte, endast antalet kvinnor, som har husligt arbete som yrke utan— för det egna hemmet. Riktigare vore då att ta den vuxna kvinnliga befolkningen minskad med de kvinnor, som har yrkesarbete inom andra näringsgrenar. Även detta skulle emellertid ge en alltför låg siffra, då ju de flesta vuxna kvinnor i större eller mindre utsträckning sysslar även med husligt arbete.
Den husliga heltidsundervisningen visar inte den koncentration till de stora tätorterna, som är utmärkande för industri och hantverk samt handel. Förut— sättningar att anordna undervisning för husligt arbete torde finnas överallt, där man har tillgång till elever och möjlighet att skaffa en utbildad lärare. För de övriga näringsgrenarna måste man ställa minst tre frågor: Hur många vill ha utbildning; hur många utbildade kan få sysselsättning motsvarande deras ut- bildning; var finns det förutsättningar att anordna kurser? För den husliga ut- bildningens vidkommande är frågan framför allt hur många som bör utbildas eller vill ha utbildning.
Hur många behöver utbildas? Idealet skulle väl vara, att varje hushåll (cirka 2 362 000 år 1945) hade en medlem, som fått en grundläggande huslig utbildning av det slag, som kommer att ges i 9 y eller i femmånaders husmoderskurser. Frå— gan är om det är möjligt att nå så långt, eller hur långt man inom överskådlig framtid skulle kunna komma.
Befolkningsutredningen (SOU 1945: 4) har uttalat allmänna önskemål om att huslig utbildning ges så många kvinnor som möjligt men har ställt sig avvisande till obligatorisk undervisning efter fullgjord skolplikt. Någon minimisiffra för hur många som borde utbildas har utredningen inte angivit. I betänkandet om lära— rinneutbildningen inom det husliga området (SOU 1950: 46) görs vissa beräkning— ar av lärarbehovet, men dessa beräkningar bygger på att omfattningen av den
nuvarande undervisningen i de olika skolformerna inte undergår någon föränd- ring. Här har man således inte ställt frågan hur många kvinnor, som borde eller skulle vilja ha utbildning på det husliga området. Antalet ingångna äktenskap, som i stort sett torde kunna jämställas med antalet nya hushåll, även om den senare siffran är något högre, uppgår för närvarande (se nedanstående tablå) till mellan 50 000 och 55000 per år, men kommer troligen att småningom sjunka till omkring 45 000 eller ännu mindre för att först mot mitten av 1960-talet åter stiga. & Antalet giftermål
1941/45 .............. 62 6941 1946/50 .............. 58 1981 1949 ................ 55 288 1950 ................ 54 222 1951 ................ 53 882 1952 ................ 53 008
b Antalet levande födda
1921/25 .............. 114 6961 1947 ................ 128 779 1926/30 .............. 96 9901 1948 ................ 126 683 1931/35 .............. 87 374' 1949 ................ 121 272 1936/40 .............. 93 2831 1950 ................ 115 414 1941/45 .............. 121 8891 1951 ................ 110 027 1946 ................ 132 597 1952 ................ 110 088
H eltidsundervisning eller deltidsundervisning? Man kan inte räkna med att alla kvinnor skall ha intresse eller möjligheter att skaffa sig en huslig grundläggande heltidsutbildning. De ungdomar, som i enhetsskolan väljer de teoretiska linjerna, kommer väl endast i begränsad omfattning att senare söka sig till husmoders- Skolornas heltidskurser. Detsamma gäller troligen åtskilliga flickor i 9 y, som väljer andra utbildningsbanor redan från början. För alla dessa flickor blir en huslig utbildning aktuell först när de gifter sig eller över huvud taget skaffar sig ett eget hem. Men när de väl hunnit så långt, torde de mera sällan ha möjlighet att besöka en heltidskurs. Lösningen för dem blir väl i de allra flesta fall del— tidsundervisning på fritid.
Man får emellertid utgå från att enhetsskolan kommer att öka efterfrågan på grundläggande huslig utbildning i heltidskurser motsvarande klass 9 y. Om man, som här antagits, skulle bygga ut den husliga heltidsundervisningen med ytterligare 5 000 platser och lät samtliga dessa bli femmånaderskurser eller 9 y- .avdelningar, skulle man öka kapaciteten med 10 000 elever per år. Tillsammans med de elever, som redan nu kan tas om hand, kan man således komma upp i »en årlig utbildningskapacitet på cirka 15 000 flickor i heltidskurser för husligt arbete. Om man beräknar 3 000 elevplatser för fortsatt utbildning för husligt för—
. 1 Medeltal per år.
värvsarbete, kan 12 000 kvinnor per är få en grundläggande husmodersutbild- ning, d. v. 5. en fjärdedel av det antal kvinnor som för närvarande ingår äkten- skap under ett år.
Sammanfattning av utbyggnaden för de olika näringsgrenarna
Den sammanlagda ökningen av kapaciteten i heltidskurser. Den utbyggnad av heltidsundervisningen med i genomsnitt 85 procent av nuvarande (1949/50) kapacitet som här ifrågasatts, skulle kunna medge en fördubbling av den hel— tidsundervisning, som ligger huvudsakligen på lärlings- och verkstadsskolstadiet inom näringsgrenarna industri och hantverk, handel samt husligt arbete. Man skulle kunna komma upp i cirka 2 000 avdelningar mot för närvarande i runt tal 1 000. I vissa av dessa avdelningar, främst inom industri och hantverk, kan man emellertid bara ta in hälften eller mindre av elevantalet varje är, beroende på att kursen omfattar två eller flera år. I andra avdelningar, främst inom hus- ligt arbete kan man däremot ta in elever två gånger om året. Genom att inrätta även kortare industri— och hantverkskurser och bygga ut växelundervisningen samt genom att låta utbyggnaden för husligt arbete ske övervägande i form av femmånaders husmoderskurser och 9 y-avdelningar kan man i realiteten komma upp till mer än en fördubbling av den nuvarande kapaciteten — hur mycket mer bli beroende av hur stor del, som anslås till utbildning av 9 y—elever.
Fördelningen på kommuner av olika storlek. Om man skulle förlägga 60 pro- cent av de 2 000 avdelningarna till kommuner med minst 20 000 invånare, skulle dessa kommuner få 1 200 avdelningar, medan kommuner med lägre befolknings— underlag skulle få sammanlagt 800 avdelningar, d. v. s. i genomsnitt fyra—fem avdelningar i varje kommun med mellan 6 000 och 20 000 invånare men mindre än en i varje kommun, om man räknar med alla landets kommuner.
Ökningen av elevplatserna i förhållande till det beräknade antalet yrkesverk— samma inom olika nämlngsgrenar. Av de 22 000 nya elevplatser per år, som här förslagsvis räknats med, har 5000 reserverats för en utbyggnad av undervis— ningen vid tekniska läroverk, handelsgymnasier och andra skolor på jämförliga stadier, d. v. s. i regel minst tvåårig och i allmänhet treårig utbildning. Ungefär 1 000 platser har beräknats för jordbruks- och skogsundervisningen med undan— tag för lanthushållsskolorna. De återstående 16 000 elevplatserna (= 1 000 av- delningar) har fördelats med 8 000 platser (= 500 avdelningar) för industri och hantverksutbildning, 3 000 (cirka 125 avdelningar) för handelsutbildning i ett- åriga kurser och 9 y-avdelningar, samt 5 000 platser (= 350—400 avdelningar) för huslig utbildning huvudsakligen i femmånaderskurser. Nedanstående tablå visar det nuvarande och det beräknade antalet elevplatser totalt och i förhål— lande till 10 000 yrkesverksamma inom respektive näringsgren. Antalet elevplat—
Tablå över antalet yrkesverksamma* samt nuvarande och ungefärligt antal elev- platser ( heltidsundervisning) för yrkesutbildning inom vissa näringsgrenar Siffror inom klammer ([]) anger antalet elevplatser på lärlingsstadiet. Siffror inom parentes anger beräknat antal yrkesverksamma samt beräknat antal elevplatser per 10 000 yrkesverksamma enligt de för 1970 antagna talen.
Antal yrkes- Nuvarande Beräknat verksamma (1949/50) antal elevplatser " _ 1950 och 1970. antal elevplatser år 1970 Naringsgren f" 1. * or hus igt Per Pcr ”bete ”"" Antal 10.000 Antal 10.000 hushall 1945 yrkesv. yrkesv. Industri och hantverk . . . 1 277 202 13 379 105 25 000 195 (1 545 000) [7 500] [16 000] (162) Handel ........... 484 804 5 056[ 104 9—10 0001 196 (560 000) [3 200] [6—7 000] (170) Jordbruk m. m. (ej lant— hushåll) .......... 639 832 2 820 44 5 0002 70 (535 000) (84) Husligt arbete ....... 2 362 000 4 701 20 15 0009 64 25 956 374 55 000 77*
Anm:
Det antagna antalet yrkesverksamma för 1970 har erhållits på följande sätt: för industri och hantverk har antagits en ökning med 10 procent för vardera. 10-årsperioden från 1950 till 1970, för handel har antagits en ökning med 10 procent från 1950 till 1960 och med 5 procent från 1960 till 1970, för jordbruk m. ni. har antagits en minskning med 10 procent från 1950 till 1960 och med 7 procent från 1960 till 1970. Givetvis innebär de på detta sätt erhållna siffrorna ingen prognos, endast osäkra antaganden. Den antagna ökningen respektive minskningen för de olika näringsgrenarna är lägre än den, som ägt rum under de senaste decennierna.
1 Häri ingår ej elever vid handelsrealskolorna. 2 Därav dubbelbesättning av elevplatser i halvårskurser ca 1000. 3 Därav dubbelbesättning av elevplatser i halvårskurser ca 6000. 4 Per 10000 av hela folkmängden.
ser för de olika näringsgrenarna sammanlagt har uttryckts i förhållande till 10 000 invånare i riket. Det antal elever, som färdigutbildas varje år, blir emel- lertid lägre än det beräknade antalet elevplatser. För jordbruk blir den årliga kapaciteten ungefär den som anges i tablån, eftersom man här räknat med dub- belbesättning av så gott som samtliga nytillkommande platser, och reduktionen genom kurser med flerårig utbildning blir mycket liten. För husligt arbete kom— mer kapaciteten att ligga mellan 12 000 och 15 000, beroende på hur stort ut- rymme som ges åt fortsatt utbildning för husligt förvärvsarbete. För industri och hantverk kan de cirka 16 000 elevplatsema på lärlingsskolstadiet, som redan framhållits, tills vidare antas innebära ett årligen utbildat elevantal av 8 000. Allteftersom antalet elever med enbart 9 y-utbildning i yrkesskola för industri-
* Enligt folkräkningen 1950 för resp. näringsgrenar, således ej antal personer sysselsatta med visst slag av arbete.
och hantverksyrken ökar, stiger antalet årligen avgående elever och kan inom ramen för den här föreslagna utbyggnaden komma att uppgå till 10 000—12 000 per år. De 9 000 platserna för teknisk utbildning på högre stadier ger 3 000 a 4000 utbildade per år. I denna siffra ingår då, utom examinerade från högre tekniska läroverk, även elever från tvååriga tekniska skolor och från vissa andra tekniska läroanstalter, för närvarande sammanlagt cirka 6 000 elevplatser, mot- svarande 2 000 ä 3 000 utbildade per år. Handelsgymnasiernas 3 000 platser ger ungefär 1 000 utbildade per år (i stort sett detsamma som nu). Siffran 6 000— 7000 elevplatser för handelsutbildning på lärlingsstadiet kan sägas vara lika med det årliga antalet utbildade elever, eftersom antalet terminskurser och an- talet två- eller fleråriga. kurser sannolikt kan sägas uppväga varandra. Till detta kommer cirka 1 000 elever från handelsrealskolorna. Det sammanlagda antalet skolmässigt utbildade ungdomar blir således i avrundade tal minst 35 000 och högst 43 000 ungdomar per år, varav 27 000—31 000 i kurser på lärlingsstadiet inom näringsgrenarna industri och hantverk, handel samt husligt arbete. Råk- nar man i stället det antal elever, som varje år skulle kunna tas in i ettåriga (: 9 'y) eller första klassen av fleråriga kurser, torde detta. komma att upp- gå till mellan 30000 och 35 000 för jordbruk, industri och hantverk, handel samt husligt arbete sammanlagt. Yrkesskolorna skulle således efter av oss före— slagen utbyggnad kunna ta hand om ungefär hälften av det troliga antalet 9 y- elever.
I de relativa siffrorna i tablån har det nuvarande antalet elevplatser beräknats på antalet yrkesverksamma inom de olika näringsgrenarna enligt 1950 års folk- räkning. För 1970, då den här föreslagna utbyggnaden antagits vara genomförd, har som utgångspunkt för jämförelsen använts dels nuvarande, dels antagna siffror för antalet yrkesverksamma. Hur man kommit fram till dessa siffror anges i en anmärkning till tablån.
Som synes medför den antagna fortsatta Överflyttningen av arbetskraft mellan näringsgrenarna, att effekten av utbyggnaden, satt i förhållande till antalet yr- kesverksamma, blir en helt annan än den absoluta effekten. Sålunda skulle den rätt obetydliga ökningen på. jordbrukets område i realiteten innebära nästan en fördubbling av utbildningsmöjligheterna, medan den betydligt kraftigare abso- luta ökningen för industri och hantverk samt handel skulle ge en avsevärt sva— gare relativ ökning, om våra antaganden beträffande utvecklingen av yrkes- verksamheten inom de olika näringsgrenarna visar sig vara någorlunda riktiga. Utbildningsmöjligheterna för jordbruket har här inte diskuterats i detalj. Vi har inte i uppdrag att närmare gå in på frågan. En utbyggnad med 1 000 elev— platser, vilket skulle räcka att ta hand om 2 000 elever i kurser om fem må- nader, har närmast tänkts för att tillgodose behovet av elementär jordbruks— och skogsutbildning i anslutning till 9 y. Någon möjlighet att nu redovisa efter- frågan på sådan utbildning har man knappast. Siffrorna 1 000 respektive 2 000 är således slumpmässigt tillkomna.
Ökningen av elevplatse'rna i förhållande till ungdomsårskullama och, till antalet personer i arbetsför ålder. Som redan framhållits (se diagram a, sid. 113) kom- mer antalet ungdomar i de åldrar, som framför allt bör utbildas i yrkesskolor- nas heltidskurser, att öka högst betydligt under de närmaste cirka femton åren, i vissa fall med mer än 50 procent. Denna ökning kommer säkerligen att medföra en stigande efterfrågan på skolmässig yrkesutbildning från ungdomar— nas sida, (1. v. 5. en ökad subjektiv efterfrågan på utbildning. Hela antalet yrkes— verksamma undergår mycket obetydliga förändringar, knappt 10 procent från 1940 till 1970 och ungefär 5 procent från 1950 till 1970 (Hyrenius: Befolkning och samhälle, Tiden 1951), och man kan knappast räkna med någon alltför hastigt fortgående ökning av behovet av yrkesutbildad arbetskraft i förhållande till icke yrkesutbildad.
Frågan blir i vad mån den ökade subjektiva efterfrågan på yrkesutbildning motsvaras av en ökad objektiv efterfrågan på yrkesutbildade. Det förefaller tro— ligt, att man skulle få ett överskott på yrkesutbildad arbetskraft, om man till- godoser hela den subjektiva efterfrågan på utbildning, som kan väntas, då ung— domsårskullarna blir som störst, d. v. s. om efterfrågan gäller och tillgodoses genom fleråriga kurser. Det måste sägas vara ett önskemål, att de ungdomar, som vill ha skolmässig yrkesutbildning, främst i anslutning till klass 9 y, i största möjliga utsträckning bereds möjligheter till sådan utbildning (jfr uttalande i samband med riksdagsbeslutet om skolreformen 1950). I detta sammanhang får de mindre omfattande kurstyperna, som motsvarar klass 9 y, en uppgift att fylla både för ungdomarnas och för näringslivets vidkommande. Det blir ur olika synpunkter, såsom också framhållits främst i kapitel 1, nödvändigt att jämsides med utbyggnaden av enhetsskolan inrätta mindre omfattande kurstyper såsom ettåriga skolor för industri och hantverk samt andra skolformer, som lämpligen kan frekventeras av ungdomar i klass 9 y men som inte leder fram till en full- ständig yrkesutbildning i traditionell mening.
I diagram (d) på följande sida har gjorts en grafisk framställning av hur den här föreslagna utbyggnaden av den skolmässiga yrkesutbildningen på heltid med cirka 1 000 platser per år förhåller sig till antalet ungdomar i åldrarna 15—24 är (A 1) och till hela antalet personer i arbetsför ålder (B 1) under en utbygg— nadsperiod på 20 år, från 1951 till 1970 (alternativ 1). Som synes blir ökningen av kapaciteten mycket jämn i förhållande till antalet arbetsföra. Satt i förhål— lande till antalet ungdomar blir den däremot högst oregelbunden.
Ökningen blir kraftig från 1950 till 1955 därigenom att totala antalet ungdo- mar minskar något under denna tid. Från 1955 till 1965 blir det en viss minsk- ning — trots att 11 000 nya elevplatser tillkommer _ därigenom att ungdoms— årskullarna ökar så kraftigt. Först sedan denna ökning avslutats, efter 1965, blir effekten av yrkesutbildningsmöjligheternas utbyggnad påtaglig.
1 Särskilda utskottets utlåtande nr 1, sid. 130.
Diagram d. Antalet elevplatser enligt utbyggrwdsplanen per 10000 ungdomar i åldrarna 15—24 år samt per 10 000 i arbetsför ålder (15—65 år)
åren 1950 till 1970.
500 500 A 2, , 400 ,/ 400 _,_»'**” l 1 ] , ' ' 300 * 2 300 A 200 200 100 _ _2_ & l00 B ,,,—451":
1950 |955 l960 l965 1970 A = antalet elevplatser per 10 000 B = antalet elevplatser per 10 000 ungdomar i åldrarna 15—24 år i arbetsför ålder (15—65 år) alt. 1 alt. 2 alt. 1 alt. 2 1950 . . 298 298 56 56 1955 . . 369 363 68 67 1960 . . 364 379 77 80 1965 . . 364 395 87 94 1970 . . 444 444 98 98 Det beräknade verkliga antalet elev- platser är för de olika åren följande alt. 1 alt. 2 1950 ........... 26 000 26 000 1955 ........... 31 500 31 000 1960 ........... 37 000 38 500 1965 ........... 42 500 46 000 1970 ........... 48 000 48 000
Det är givet, att hela antalet personer i arbetsför ålder utgör en betydligt säkrare mätare på den objektiva efterfrågan på utbildning än antalet ungdomar, som ju närmast representerar den subjektiva sidan av efterfrågan. Om man som
här gjorts för en viss period tänker sig en utbyggnad, som ligger en bra bit under det antagliga behovet i betydelse den troliga efterfrågan på utbildad arbetskraft, är det lämpligt att vid genomförandet ta hänsyn till den subjektiva efterfrågan på utbildning. Utbyggnaden borde ske i en sådan takt, att den i stort sett vore genomförd vid mitten av 1960-talet, då antalet ungdomar i de åldrar, som fram— för allt frekventerar yrkesskolornas heltidskurser är som störst. I stället för att bygga ut med cirka 1 000 elevplatser per år under 20-årspcrioden 1950—1970, skulle man kunna bygga ut i hastigware takt -— cirka 1 500 elevplatser per år — mellan 1955 och 1965, då ökningen av antalet ungdomar är kraftigast. Efter 1965 skulle man kunna minska utbyggnadstakten till cirka 500 elevplatser per år (alternativ 2). Hur en sådan mera anpassad utbyggnad skulle förhålla sig till dels ungdomsårskullarna, dels hela antalet arbetsföra framgår av linjerna A 2 respektive B 2 i diagram ((1).
Om utbyggnadsprogrammet kunde följa alternativ 2, skulle den subjektiva efterfrågan tillgodoses betydligt bättre än genom alternativ 1. För den objektiva efterfrågan är utbyggnadstakten av mindre direkt betydelse. Men det är givet, att så länge efterfrågan är större än tillgången, och det kommer den att vara under överskådlig tid, vilket alternativ man än väljer, är det fördelaktigare ju snabbare man bygger ut. _
En del av perioden 1950—1970 har redan förflutit. En kraftigare utbyggnad av yrkesskolornas heltidsundervisning enligt våra intentioner kan inte sätta in förrän 1955. Den egentliga utbyggnadsperioden kommer därför att omfatta fem— ton år. I våra kostnadsberäkningar har vi utgått från detta.
Vårt förslag är således, att yrkesskolornas heltidsundervisning på lärlings- stadiet inom näringsgrenarna industri—hantverk, handel och husligt arbete under en femtonårsperiod ökas till det dubbla i jämförelse med läsåret 1949/50 d. v. 5. från 1 000 till 2000 avdelningar. På så sätt skulle cirka 30000 elever (i 9y)- kunna tas in varje år. Av dessa skulle cirka 15 000 kunna få fortsatt utbildning under ytterligare ett år. För jordbruk föreslås en utbyggnad på nybörjarstadiet med 1 000 årselevplatser eller 2 000 9 y-elevplatser. Utbildningen på högre utbild- ningsstadier ingår inte i vårt uppdrag. De siffror, som antagits för utbyggnaden av denna utbildning inom områdena för industri-hantverk, handel och husligt arbete innebär en ökning med 5 000 från 7 000 till 12 000 elevplatser. Genom en förlängning av utbildningstiden i vissa fall, t. ex. vid handelsgymnasierna, skulle den verkliga ökningen dock bli mindre.
Slutligen bör det ännu en gång understrykas, att vårt förslag till utbygg- nadsprogram utgår från att en höjning för hela landet till den för ett enskilt län för närvarande högsta kapaciteten skulle vara ett önskvärt första etappmål att sträva efter. Vårt förslag bygger således inte på en prognos-tisk bedömning av behovet av utbildad arbetskraft. Genom ett i viss mån intensivare utnyttjande av elevplatserna kan en något högre kapacitet med tiden uppnås utan ytterligare ökning av antalet elevplatser.
KAPITEL 10
Övergång från 9 y och yrkesskolor till högre
yrkesutbildning
Inledning
De flesta människor måste i 15—16-ärsåldern på ett eller annat sätt ta ställ- ning till frågan om utbildningsväg och yrke. I den åldern har många ungdomar ett behov av ombyte. De längtar från det stillasittande skolarbetet till mera omväxlande och rörliga praktiska arbetsuppgifter. Så fort som möjligt vill de komma från skolan, stå på egna ben och förtjäna egna pengar. Men när de varit ute i praktiskt arbete en tid, vaknar kanske lusten att fortbilda sig och gå fram- åt inom yrket. I åtskilliga fall blir det nödvändigt att bygga på den allmänna teoretiska grunden för att vägen till fortbildning i facket skall stå öppen. För de ungdomar, som vill studera vidare och har förutsättningar för det, måste lämpliga kompletteringsmöjligheter erbjudas.
De allmänbildade skolorna och yrkesutbildningen
Realskolans och yrkesskolans olika. syfte. Den nuvarande realskolan har till uppgift att ge en viss allmänbildning, som kan ligga till grund för fortsatt ut- bildning, antingen vid allmänt gymnasium eller vid skolor, som ger yrkesinrik- tad utbildning på gymnasiestadiet, t. ex. seminarier, tekniska gymnasier, han- delsgymnasier. Realskolan förbereder också till antagning vid vissa verk och andra arbetsplatser, som själva ger utbildning, huvudsakligen för kontors— och förvaltningsarbete.
Yrkesskolans grundläggande heltidskurser förbereder sina elever för utträde i förvärvslivet. Undervisningen är direkt inriktad på att ge de praktiska och yrkesteoretiska kunskaper, som fordras för att eleverna skall kunna finna sig tillrätta på arbetsplatserna. Utrymmet för allmänbildande ämnen i dessa kur- ser är således mycket litet. Elever i yrkesskolornas grundläggande heltidskurser kan inte utan vidare söka inträde i högre skolor inom respektive yrkesområden. De måste först på ett eller annat sätt skaffa sig erforderliga allmänna kunska- per.
Gränsen mellan realskolan och yrkesskolan var från början mycket skarp. Under senare år har ett närmande mellan de båda skolformerna småningom ägt rum. Å ena sidan har realskolan byggts ut med s. k. praktiska, d. v. s. yrkesinrik—
tade, linjer. Å andra sidan har det visat sig önskvärt att i yrkesskolkurserna lägga in ett visst mått av allmänbildande undervisning, såsom samhällsoriente— rande ämnen och främmande språk.
Sammarwmältningen av de båda skolformerna. Enhetsskolan innebär ett erkän- nande av den princip, som kommit till uttryck genom tendensen till närmande mellan realskolan och yrkesskolan. I och med att valet mellan en yrkesutbild— ning, som leder mera direkt ut i förvärvslivet, och teoretiska studier, som först småningom leder fram till en yrkesinriktad högre utbildning, uppskjutits till det nionde skolåret, blir grunden för de båda utbildningsvägarna mera likartad än den hittills varit. I väsentliga ämnen såsom svenska, räkning och orienterings- ämnen har enhetsskolans elever ända till och med åttonde klassen inhämtat sam— ma. kurser, även om vissa elever kunnat fördjupa sina kunskaper och öka sina färdigheter mer än andra. Under det nionde skolåret får eleverna i 9 y fortfa— rande en viss allmänbildande undervisning, som dock väsentligt skiljer sig från undervisningen i 9 a och 9 g.
Den normala vägen till fackskolor på gymnasiestadiet, liksom till allmän— bildande gymnasier, kommer även i enhetsskolan att gå över de teoretiska lin— jerna i nionde klassen. hIen man måste liksom nu räkna med att en del ung— domar, som först väljer en praktisk yrkesutbildning, senare kan vilja komplet- tera denna utbildning med studier vid en teoretisk fackskola. Dessa. elever har genom sina praktiska erfarenheter av yrket förutsättningar att tillämpa de kun- skaper de får i den högre skolan, men för att kunna inhämta dessa kunska- per måste de ha en viss teoretisk underbyggnad, som yrkesskolan inte utan vi— dare ger dem. Stadieindelningen i andra länder. I bilaga 4 om yrkesutbildningen i vissa andra länder redovisas några olika system för övergång från lägre till högre yrkesut- bildande skolor. I Norge synes man närmast ha gått in för att anpassa de låg- re skolorna efter de högre med bibehållande av de senares kurser, utformning och studiemål. I Danmark har man för vissa viktiga yrkesgrupper gått motsatt väg och byggt den högre utbildningen på den grundläggande lärlingsutbildningen. I England förefaller systemet likartat med det danska. Över huvud taget tycks universitetsstudier där snarast leda till forskningsbetonade arbetsuppgifter, un- der det att tjänstemän med praktiska arbetsuppgifter snarare rekryteras »den långa vägen» både inom handeln och de tekniska yrkena. I U.S.A. löper yrkes— utbildning och teoretiska studier _ efter en lång gemensam föreberedelse — parallellt, med möjligheter till etappvis avgång via sidoordnade korta yrkes- kurser, ett slags avgreningssystem, som ger stora möjligheter också till över- gång från en linje till en annan.
Nuvarande förhållanden i Sverige
Möjligheter till fortsatta studier som påbyggnad på en praktisk grundutbild- ning. I Sverige har man för närvarande endast i mindre omfattning särskilda former för övergången från lägre till högre yrkesinriktad skola. De högre fack- skolorna inom industri och hantverk, handel och husligt arbete bygger som sagt i regel på realexamen eller andra högre teoretiska studier. Detta förhållande förefaller snarast mera utpräglat här än i många andra länder. Utom förmans— utbildningen är det endast ett fåtal teoretiska eller praktisk-teoretiska fortbild- ningsskolor, såsom byggmästarskolorna och tegelmästarskolorna, som bygger framför allt på en god praktisk utbildning. De kurser vid textilinstituten och grafiska institutet, som inte kräver högre skolunderbyggnad, är i allmänhet sna- rare grundläggande än fortbildande.
Flertalet av dem som gått igenom en verkstadsskola, handels- eller husmoders- skola eller som fått sin utbildning på arbetsplatsen, har små möjligheter att utan tidskrävande kompletteringar skaffa sig högre utbildning i sitt yrke. Verk— stadsskoleleven eller yrkesarbetaren kan visserligen bli yrkesskollärare i sitt fack via en pedagogisk kurs, som hittills formellt inte krävt skolunderbyggnad utöver folkskolan. Men denna möjlighet står endast öppen för ett fåtal.
De tekniska aftonskolorna bygger på folkskolan och ger utom fackutbild— ning också vissa möjligheter till kompletterande studier i allmänna ämnen. Men de kräver en arbetsinsats, som ligger över de flestas förmåga och finns dessutom endast på ett fåtal platser. Deras uppläggning möjliggör emellertid fortsatta studier vid högre tekniskt läroverk. De tekniska dagskolorna är där- emot inte upplagda så att eleverna, om de skulle vilja det, utan vidare kan gå över till högre tekniskt läroverk.
Handelsskoleleverna har knappast tillgång till fortsatt utbildning i yrket annat än i ämneskurser vid yrkesskolorna. Handelsgymnasiernas rekrytering synes alldeles övervägande ske från realskolor och flickskolor. Kravet på för- hållandevis goda språkkunskaper är givetvis för närvarande en svårighet för de flesta handelsskoleleverna.
I den mån husmodersskolornas och barnsköterskekursernas elever siktar till fortsatt utbildning, har de oftast skaffat sig högre teoretisk underbyggnad, re- dan innan de kommer till yrkesskolan. Vissa begränsade möjligheter att avan— cera finns dock. Kurserna för institutionsbarnsköterskor bygger på den grund- läggande barnsköterskeutbildningen och barnavårdspraktik. Praktik i socialt och husligt arbete är merit för inträde i kurser för ålderdomshemsföreståndarinnor, där man fäster mindre avseende vid skolunderbyggnad.
—Vissa befälsskolor inom jordbruk och skogsbruk bygger framför allt på en omfattande praktisk erfarenhet av. yrket. De anställda inom handelsflottan har möjligheter att efter prov i vissa ämnen komma in vid navigationsskola och på så sätt uppnå befälsställning. »Den långa vägen» inom försvaret är, eller synes
i varje fall komma att bli, en konsekvent utformad gång från stamanställning via omväxlande yrkesutbildande och allmänt teoretiska kurser fram till offi- cersutbildning. De två sistnämnda områdena förefaller att vara de, där man gjort mest för att underlätta den meniges avancemang till befälsposter. Nå— gon motsvarighet på andra områden kan man knappast peka på i Sverige — men väl på andra håll, t. ex. den engelska ingenjörsutbildningen.
Möjligheter till kompletterande allmänt teoretiska studier. Vilka möjligheter har man då för närvarande att skaffa sig den teoretiska underbyggnad, som fordras för studier vid de flesta högre fackskolor? De tekniska fackskolorna rik- tar sig främst till elever med långvarig erfarenhet av praktiskt yrkesarbete, och för sökande till dessa skolor anordnas särskilda teoretiska förberedande kurser, förlagda till kommunala yrkesskolor. Liknande kurser anordnas också för sökande till tekniska gymnasier. Utom dessa kurser är preparandkursen vid småskoleseminariet i Haparanda den enda teoretiska förberedande kurs, som genom statens medverkan anordnas för att ge möjlighet åt ungdomar med god praktisk yrkeserfarenhet men otillräckliga förkunskaper att vinna inträde vid högre yrkesinriktade skolor.
Åtskilliga högre yrkesinriktade skolor har med tiden fått en helt annan elev- rekrytering än den från början tänkta. En tredjedel av de sökande till folk— skoleseminariernas fyraåriga linjer hösten 1949 hade folkhögskola eller annan liknande skolunderbyggnad i stället för realskola eller flickskola. Drygt hälften av de sökande till sjuksköterskeskolorna åren 1943—46 hade inte gått igenom läroverk eller flickskola. Vid förskoleseminarierna är förhållandet likartat.
När det inte finns av det. allmänna anordnade preparandkurser, skaffar man sig på andra vägar de nödvändiga teoretiska förkunskaperna. En mycket anlitad väg är folkhögskolan, som under årens lopp skickat ett stort antal elever till sjuksköterskeskolor, folkskoleseminarier, tekniska läroverk, kurser för lägre förvaltningspersonal och socialinstitut. I viss mån har folkhögskolornas kurser tillrättalagts med tanke just på ungdomar, som senare skall söka till and— ra skolor, trots att detta strängt taget strider mot folkhögskolans idé. Korres— pondensstudier är en ofta utnyttjad väg att uppnå både allmänbildning och fackkunskaper. I den mån vissa betyg fordras, kan man skaffa sig vitsord ge- nom tentamen vid läroverk. I nästan varje seminariestad finns privata prepa- randkurser för sökande till folkskoleseminarierna. Vid ett par privata tekniska institut har man en ettårig förberedande kurs för elever med folkskola som underbyggnad. Fackundervisningen börjar först andra året och är då gemen- sam för elever från den förberedande kursen och elever med högre skolunder- byggnad. Mest centraliserade är av naturliga skäl kompletteringskurserna för studenter. I universitets- och högskolestäderna anordnar folkuniversitetet kom- pletteringskurser i de olika ämnena. Dessa kurser är rena ämneskurser, som ej sammanställts med hänsyn till den ena eller den andra fackhögskolan.
Det framtida behovet av övergångsmöjligheter
I den mån den ökning av antalet anställda i tjänstemanna- eller motsvarande ställning, som skett under senare år, kommer att fortsätta, medför detta, att de högre skolor, som utbildar tjänstemän, ingenjörer, lärare o. s. v. måste vidga basen för sin rekrytering. Under sådana förhållanden kan det knappast anses tillfredsställande med de föga ordnade och ocnhetliga möjligheter, som nu finns att utanför den allmänbildande skolan skaffa sig teoretiska förkunskaper för inträde i högre yrkesinriktade skolor.
Begåvade ungdomar, som valt 9 y, kan senare behöva skaffa sig en högre teo- retisk allmänbildning än de fått i enhetsskolan. Alldeles oberoende av vilken ut- bildning de fått i 9 y och vilken skola eller vilken arbetsplats de sedan kommit till, kan de vilja fortsätta sina studier vid en yrkesinriktad skola, som förutsät- ter högre allmänbildning, t. ex. tekniskt gymnasium, handelsgymnasium, sjuk— sköterskeskola, seminarium, socialinstitut, polisskola, eller söka sig till förvalt— ningstjänster, som kräver 9 a, 9 g eller motsvarande kunskaper.
De olika skolorna och arbetsplatserna lägger vikten vid olika ämnen. Några kräver framför allt kunskaper i matematik och naturvetenskapliga ämnen, andra i språk. Mera sällan behöver de sökande full kompetens i alla de ämnen, som ingår i realexamen eller senare i 9 a och 9 g.
Kompletteringsbehovet för 9 y-elevema
Folkskolan och enhetsskolan. Hittills har flertalet av dem som behövt komplet- tera haft den sjuåriga folkskolan som grund. De har i vissa för de olika högre skolorna väsentliga ämnen behövt fylla ut hela skillnaden mellan folkskolan och en avslutad realskolekurs. Under sådana förhållanden är det naturligt, att man för inträde till fackskolor och liknande lagt upp förberedande kurser, som om- fattar just de erforderliga ämnena. Dessa kurser med sikte på tekniskt läroverk, seminarium, socialinstitut, i något enstaka fall handelsgymnasium o. s. V. har ut- formats som allmänbildande kurser. Men genom den direkta inriktningen på en viss skolform har de också blivit i någon mån speciella. Förutsättningen för dessa förberedande kurser är, att eleverna har i stort sett samma kompletterings- behov, även om utrymme för bortval och individualisering givetvis måste ges även nu.
Jämförelse mellan ämnena på yrkeslinjen och de teoretiska linjerna i enhets— skolan. En studiebegåvad elev från 9 y kommer, som redan nämnts, att ha mind-- re att inhämta än de nuvarande folkskoleungdomarna för att uppnå samma teoretiska allmänbildning som 9 a— och 9 g-eleverna, även om kunskapsnivån ge— nomsnittligt kan antas bli lägre i 9 y än på de teoretiska linjerna.
I modersmål läses ungefär samma kurs på alla tre linjerna i nionde klassen. Den som gått i 9 y behöver således inte läsa in en större kurs för att komma i nivå med 9g-eleven. Däremot kan han behöva öka på sin beläsenhet på de olika kursavsnitten och öva upp sin förmåga att använda språket. Språkundervis— ningen och orienteringsämnena i 9 a och 9 g bör ge större säkerhet i det senare avseendet än man i regel kan uppnå i 9 y.
I princip samma kurser på alla tre linjerna omfattar också ämnena sam- hällskunskap, geografi och biologi. I samhällskunskap kan 9 y-eleven till och med genom sin kont-akt med det praktiska livet och genom den mera fullödiga yrkesorienteringen i klass 8 ha större kunskaper och i varje fall rikare erfa- renheter.
I matematik undervisas klass 9 a och 9 g i fyra veckotimmar. Eleverna kan välja mellan två alternativkurser, en med tonvikten på algebra och geometri och en med tonvikten på aritmetik och »samhällsräkning». I 9 y får de allra flesta eleverna åtminstone två veckotimmar undervisning i läkning. I praktiken kan denna undervisning komma att omfatta betydligt mera, genom att tillämp— ningsräkning ingår i andra yrkesteoretiska ämnen. Denna undervisning är emel— lertid inriktad speciellt på det yrkesområde eleven valt. Eleverna i avdel— ningar för jordbruk och skog, handel och husligt arbete samt i de olika yrkes- avdelningarna för industri och hantverk, har således olika kunskaper i räkning. Den ena är ganska hemma i procent- och ränteräkning, den andra i geometri och planimetri, den tredje har tränat upp sin förmåga i de fyra räknesätten. För de flesta gäller emellertid att de läst en snävare kurs än eleverna i 9 a och 9 g. Om 9 y-eleven fortsatt sin utbildning i en yrkesutbildande skola av något slag, kan hans kunskaper i matematik emellertid mycket väl ha förts fram längre än i 9 g.
I fysik och kemi läser eleverna i 9 a och 9 g sammanlagt tre och en halv veckotimme. Eleverna i vissa avdelningar i 9 y får också undervisning i fysik och kemi fast med mera speciell inriktning. Om de fortsätter sin utbildning i en verkstadskurs får de ytterligare, fortfarande dock specialinriktade, kunska— per i dessa ämnen. Detsamma gäller eleverna i skolor för jordbruk och skogs- bruk och i viss mån för husligt arbete. I den mån dessa elever söker till sko- lor, där man fordrar kunskaper i fysik och kemi motsvarande enhetsskolans teoretiska linjer, måste de, liksom de ungdomar som slutat sin skolmässiga ut— bildning i 9 y, skaffa sig ytterligare kunskaper i dessa ämnen. I allmänhet får man nog förutsätta att hela 9g-kursen behöver inhämtas.
De främmande språken är de ämnen, där skillnaden i kunskaper mellan eleverna i 9 y och på enhetsskolans teoretiska linjer är störst. I engelska har alla elever läst de tre första årens grundläggande kurs. Den som lämnat ämnet efter sjunde klass, d. v. s. i trettonårsåldern, och sedan inte alls sysslat med det förrän han framemot tjugoårsåldern eller senare kanske tvingas att ta upp det
på nytt, har ganska mycket att inhämta. I åttonde och nionde klasserna läser man engelska i sammanlagt sju veckotimmar. Man hinner således få god övning i att förstå och använda språket, och man har fått lära sig det viktigaste av syntaxen. Det kan emellertid mycket väl tänkas, att 9 y-eleven läst lika mycket engelska som 9 a-eleven. Han kan ha valt ämnet i åttonde klassen i stället för ett praktiskt tillvalsä'mne, och han kan ha fortsatt sina studier i nionde klassen på de timmar, som ägnas åt fritt valt arbete. Man får således räkna med mycket olika behov av komplettering i engelska. Den ena behöver läsa in en kurs på 250 timmar, den andra en på 140, under det att den tredje behöver repetera kursen och träna upp sin förmåga att använda språket. En fjärde kan ha fullt tillräckliga kunskaper.
I tyska ligger det annorlunda till. Undervisningen i detta ämne är aldrig obligatorisk. Många. ungdomar, som inte är klart inställda på en teoretisk stu- diegång, kommer att finna det onödigt betungande med ytterligare ett främ- mande språk. Men det kan också finnas 9 y—elever, som läst ämnet i sjunde klassen och även sådana, som läst det både i klass 7 och klass 8. I 9 y ryms tyska "knappast annat än på handelslinjen, även om möjligheten finns att läsa ämnet som fritt valt arbete vilken yrkeslinje man än valt. Undervisningen i tyska i klasserna 7—9 omfattar sammanlagt femton veckotimmar. Den som inte haft tillfälle att läsa ämnet tidigare, måste således läsa in en kurs på ungefär 550 timmar. För andra kan den kurs som fattas, uppgå till 300—400 timmar.
Franska blir ett helt nytt ämne. Men här omfattar undervisningen bara tre veckotimmar i nionde klassen, d. V. 5. 100—125 timmar.
Ytterligare två ämnen återstår, där eleverna i 9 y läst en mindre kurs, näm- ligen historia och kristendomskunskap. I historia har de emellertid i och med åttonde klassen fått en avslutad fastän kortfattad framställning av svensk och allmän historia. I nionde klassen börjar man om och läser då en fylligare kurs. I 9 a och 9 g behandlas antikens historia och längdsnitt av t. ex. hembygdens hi- storia. Ämnet omfattar inte mer än två veckotimmar. Det är således en liten kurs, som därtill i sina huvuddrag redan är känd även för eleverna i 9 y —— fast de kan ha glömt det mesta. I kristendomsundervisningen behandlas i 9 a och 9 g »kristna tros— och livsfrågor med beaktande av nutida problemställningar». I huvudmomenten anges, att livsåskådningsfrågor i 9 y bör tas upp i samband med undervisningen i modersmål, samhällskunskap och biologi. Ämnet kris- tendomskunskap omfattar två veckotimmar på de teoretiska linjerna.
De viktigaste kompletteringsämnena. Som kompletteringsämne kan man nästan helt bortse från kristendomskunskapen, då ämnet fordras endast för inträde i folk- och småskoleseminarier. Även historia torde mera sällan behöva förekom- ma som kompletteringsämne. Bland språken torde franskan komma att bli det minst efterfrågade, även om det fordras i vissa fall, t. ex. om man söker an-
ställning som telegrafelev. De viktigaste kompletteringsämnena blir således ma— tematik, där man får räkna med en kurs på omkring 100 timmar, d. v. s. mind- re än klass 9 g, fysik och kemi, där man får räkna med högst 150 timmar, (1. v. s. kursen i 9 g, engelska där kompletteringsbehovet troligen blir mera skiftande än i de andra ämnena, från en kort repetitionskurs till en kurs på kanske 250 timmar, och slutligen tyska, där man nog ofta får räkna med hela kursen i klasserna 7—9, (1. v. s. 550 timmar. Därtill kan komma en övningskurs i moders- målet, särskilt muntlig och skriftlig framställning samt litteraturläsning.
Kom pletteringsbehovet med hänsyn till olika, fortbildningslinjer. Grupperar man kompletteringsämnena med hänsyn till olika skolor och arbetsplatser, blir matematik, fysik, kemi de viktigaste ämnena för sökande till tekniska facksko— lor, sjuksköterskeskolor och vissa lägre förvaltningstjänster. För sökande till tek— niska gymnasier tillkommer engelska och tyska. Sökande till handelsgymnasier, post och telegraf måste framför allt ägna sig åt matematik och främmande språk. Vid socialinstituten är de humanistiska och samhällsbetonade ämnena viktigast, under det att blivande seminarieelever och studerande vid allmänt gymnasium, praktiskt gymnasium och gymnasium för vuxna nog i allmänhet måste skaffa sig kompetens i samtliga ämnen. Som redan framhållits, är det emellertid sannolikt, att sökande till en och samma högre skola har olika be- hov av komplettering både i fråga om ämnen och i fråga om kurs i de olika ämnena.
Tillgodoseende av kompletteringsbehovet för 9 y-elevema
Kompletteringskurse'r i enhetsskolan. Enhetsskolans genomförande kommer, som här visats, att väsentligt förändra kompletteringsbehovet. Det som behöver fyl- las ut i kunskapshänseende minskar betydligt och blir dessutom genom val- möjligheterna på enhetsskolans högstadium gan-ska olika för olika individer. Samtidigt som den kunskapsmängd, som behöver kompletteras blir mindre, är det möjligt, att flera personer lockas att komplettera, eftersom kompletteringen som sådan kommer att kräva mindre arbete och mindre kostnader, och möjlig— heterna till eventuell högre utbildning således ligger närmare.
För ungdomar, som omedelbart efter eller kanske t. o. m. under det de går i 9 y kommer underfund med att de vill söka till en skola, som bygger på 9 a eller 9 g, erbjuder kompletteringen inte något större problem. De bör kunna få tillfälle att helt enkelt läsa in skillnaden mellan 9 g och den kurs de läst i klass 8 och klass 9 y vid den enhetsskola, som de gått i under skoltiden.
Allmänbildande undervisning i yrkesskolorna. Ur åtskilliga synpunkter skulle det naturligtvis vara sympatiskt, om en teorikurs i allmänna ämnen motsva- rande klass 9 a kunde läggas in i de grundläggande heltidskurserna vid de yrkesutbildande skolorna. I den mån dessa är ett-åriga och således motsvarar
klass 9 y får det emellertid anses uteslutet med ytterligare obligatorisk teori- undervisning än som nu förutsatts. I de fleråriga kurserna bör det finnas ut— rymme för en större allmänbildande kurs. Men denna kurs bör för det stora flertalet elever helst anknytas till den praktiska undervisningen, samtidigt som den bör ge en fortsatt samhällsorientering. En sådan anordning av den all- mänbildande undervisningen i de fleråriga heltidskurserna stämmer också med våra synpunkter i kapitel 1.
De elever, som väljer 9 y och sedan fortsätter i en yrkesskola, gör detta i av- sikt att skaffa sig en god grund för arbete i näringslivet. Man får då också för- utsätta, att de på yrkesskolstadiet är mest tilltalade av en övervägande prak- tisk skolgång och inte hågade att ägna all för mycken tid åt teoretiska studier.
Skillnaden mellan enhetsskolans teoretiska linjer och yrkeslinje är, som fram— går av den föregående framställningen, inte på långt när så stor som mellan den nuvarande folkskolan och realskolan. Detta hindrar inte, att man antingen skulle tvingas att förlänga studie—tiden eller också väsentligt inskränka den yrkesmässiga utbildningen, om alla elever i yrkesskolorna skulle föras lika långt i allmänkunskap som elever i 9 &. Ingen av dessa utvägar kan vara särskilt lockande för yrkesskoleleverna. Man får anta, att bara ett fåtal elever i yrkes- utbildande skolor och kurser, som bygger på enhetsskolans klass 9 y, kommer att fortsätta sin utbildning vid skolor, som kräver andra teoretiska kunskaper än dem som ges i 9 y och i yrkesskolan i anslutning till den praktiska utbild— ningen. Det är också ganska klart, att inte alla, som på ett senare stadium behöver Öka på sin allmänbildning utöver klass 9 y, har gått i någon form av yrkesskola. För dessa före detta 9 y-elever måste det under alla förhållanden finnas kompletteringskurser.
Det förefaller som om skälen mot en mera väsentlig ökning av allmänbild— ningsstoffet i yrkesskolorna utöver klass 9 y och en viss fortsatt, övervägande samhällsorienterande, undervisning om ett par veckotimmar skulle vara så starka, att man hellre bör söka andra vägar att meddela ytterligare allmän- bildande undervisning i den mån sådana studier visar sig önskvärda eller nöd- vändiga. Man får också anta, att behovet av kompletterande teoriundervisning uppstår först på ett senare stadium, sedan eleven fått en mera ingående kontakt med förhållandena på en arbetsplats. Vidare måste man som sagt förutsätta, att en del förutvarande 9 y-elever, som aldrig gått i yrkesskolor, också kan vilja skaffa sig högre utbildning.
Om vi således avvisar tanken på en kraftigare ökning av den obligatoriska allmänbildande undervisningen i yrkesskolornas heltidskurser, betyder inte det— ta, att vi anser denna undervisning ligga utanför yrkesskolornas uppgifter. Tvärtom bör yrkesskolorna för att bli ett led i en ungdomsskola med olika linjer, så långt möjligt ge tillfälle till allmänbildande studier för alla elever, som önskar det. Men dessa studier bör ligga utanför den obligatoriska kursen i heltidsavdelningarna.
Former för den kompletterande undervisningen. Det stora flertalet ungdomar, som kan behöva komplettera sina kunskaper, torde först på ett senare stadium, flera år efter det de lämnat den allmänbildande skolan och yrkesskolan, kom— ma underfund med att de skulle vilja fortsätta sina studier. De har då i vissa avseenden skaffat sig större kunskaper än 9 y gett dem. Men de kan också ha glömt bort en hel del kunskaper, som de behöver ha aktuella för att kunna följa undervisningen i en fackskola.
Hittills har kompletteringsstudierna för utbildning vid olika högre skolor — med undantag av studenternas kompletteringskurser —— i allmänhet betraktats som ett problem för varje skoltyp. I folkhögskolorna och de fåtaliga, i regel privata, läroverken för vuxna har visserligen sökande till flera olika högre sko— lor funnit en möjlighet att fylla luckorna i sina kunskaper. Likaså utnyttjas korrespondensinstitutens kurser av studerande från vitt skilda områden. I den mån det allmänna eller enskilda personer anordnat kompletteringskurser har det emellertid oftast varit med sikte på vissa bestämda elevkategorier.
I en del fall kan det tänkas, att utbildningsbanor, som nu bygger på real- examen eller motsvarande kunskaper, skulle kunna stå öppna för elever från klass 9 y. Det bör i varje fall undersökas, om man inte i vissa fall, t. ex. i kur- ser för lägre förvaltningstjänstemän och vissa vårdnadsyrken, utan men för undervisningen skulle kunna ta emot ungdomar från 9 y. Eventuellt skulle en viss ökning av kursen nedåt kunna göras på de punkter, där ökade grund- läggande kunskaper vore nödvändiga.
I de fall då fristående kompletteringskurser måste erbjudas, kan dessa ord- nas på två sätt, antingen
1. som preparandkurser med sikte på en viss skolform i likhet med prepa- randkurserna för sökande till högre tekniska läroverk eller
2. som fristående ämneskurser i likhet med kompletteringskurserna för stu- denter.
Preparandkurser. En viss specialinriktning mot en högre skola kan naturligtvis vara av värde för eleverna redan på kompletteringsstadiet. De anser sig bundna till en viss bana och har största intresset för det som mera direkt knyter an till denna bana. Även i fortsättningen torde man i anslutning till vissa fackskolor med stark tillströmning av sökande med bristfällig teoretisk kompetens böra läg- ga upp förberedande kurser, som omfattar i stort sett kursinnehållet i 9 g i de för fackskolan väsentliga ämnena. Dessa kurser skulle närmast rikta sig till ele- ver, som redan från och med sjunde eller åttonde klassen givit sitt skolarbete en så praktisk yrkesinriktning som möjligt. Men de kan naturligtvis också ha en uppgift att fylla ifråga om elever, som behöver repetera viktiga delar av kurser de läst för flera år sedan och senare inte sysslat med. Förberedande kurser av detta slag blir således, trots att de ger framförallt allmänbildning, huvudsakligen
ett led i en fortsatt yrkesutbildning och får därigenom en viss specialinrikt— ning. Det förefaller då lämpligast att kurserna förläggs antingen till respektive fackskolor eller till yrkesskolor, som har en naturlig anknytning till fackskolan.
Kompletterande ämneskurser. Genom att de förberedande kurserna får en spe— ciell inriktning, går eleverna miste om en del av den bredare allmänbildning, som deras kamrater från enhetsskolans teoretiska linjer fått del av. En sådan bredare allmän orientering kan givetvis vara av stort värde i den fortsatta yrkesutövningen. I kompletteringskurser, där man för samman sökande till flera olika fackskolor, är det naturligt, att man inom de olika ämnena ger hela kursen i 9 g. För många ungdomar torde förberedande kurser med sikte på viss fackskola bli onödigt omfattande både ifråga om antalet ämnen och i frå- ga om kursinnehållet i en del av ämnena. Dessa ungdomar är bättre betjänta av möjligheter till komplettering av enstaka ämnen fram till den kompetens som 9 g ger. Andra åter kan vilja skaffa sig 9 g-kompetens i samtliga skolämnen. Ämneskurser av detta slag skulle ta emot sökande till flera olika fackskolor och skulle ha som syfte att ge en undervisning utan speciell yrkesinriktning. Kom- pletteringsstudierna skulle således i detta fall betraktas som ett för skilda ung— doms- och yrkesgrupper jämförligt problem.
Frågan blir då, hur ämneskurserna lämpligen skall organiseras. I de fall, då yrkesskolan har möjligheter att anställa kompetenta lärarkrafter, är det säkerligen ur de yrkesengagerade elevernas synpunkt mest tilltalande att få läsa de allmänbildande ämnen, som kan behövas, i anslutning till yrkesstudierna. Kanske får de eller har fått sin fackmässiga utbildning i yrkesskola. Under alla förhållanden innebär studier vid yrkesskola för dessa ungdomar en fort- bildning i yrket och en förkovran för avancemang inom yrket. I varje fall bör det vid större yrkesskolor med ett flertal heltidsavdelningar finnas möjligheter till sådana kompletterande studier. Detta är också i full överensstämmelse med de principer, som vi uttalat oss för i kapitel 1.
En annan möjlighet för kompletterande ämneskurser är givetvis korrespon— densundervisningen, som säkerligen kan få ännu större betydelse än hittills just för kompletteringsstudier. Korrespondensundervisning enbart är emellertid för åtskilliga studerande ganska svårt att genomföra. En kombination av korrespon- densundervisning och kortare perioder av muntlig undervisning skulle säkerli- gen för många framstå som en lämpligare form. Studier av detta slag skulle med fördel kunna bedrivas av elever vid folkhögskolor, där man bör ha möj— ligheter att genom skolans lärare få en viss muntlig undervisning även vid si- dan av den egentliga folkhögskolekursen. Kombinerad korrespondens— och munt- lig undervisning kan också knytas till andra skolor än folkhögskolor, t. ex. till de allmänna gymnasierna och i några fall till fristående skolor för vuxna, så- som i det förslag till läroverk för vuxna, som framlagts av skolöverstyrelsen.
I universitets- och högskolestäderna kan ämneskurser med vanlig under—
visning utom till yrkesskolorna också förläggas till folkuniversitetet. I andra städer kan de knytas till de allmänna gymnasierna. På landsbygden kan sådana kurser även med helt muntlig undervisning förläggas till folkhögskolor, i den mån skolans övriga verksamhet ger utrymme för det.
På vilket sätt de erforderliga kunskaperna än inhämtats — vid enhetsskola eller gymnasium, vid yrkesskola, folkhögskola, folkuniversitetet eller per kor- respondens — bör eleverna ges tillfälle till en prövning av sin kompetens inför en tentator, som är auktoriserad att avge ett betyg, som kan jämställas med betyg från enhetsskolans 9 g. Kompletteringskursemas förläggning under dagen och veckan. Flertalet av ele- verna både i förberedande kurser och ämneskompletteringskurser kommer tro- ligen att jämsides med studierna ha yrkesarbete, även om en del av dem kan- ske är elever i heltidskurser vid yrkesskolorna. Kompletteringskurserna måste därför läggas så att eleverna orsakas minsta möjliga ekonomiska avbräck. Som framhållits i andra sammanhang i detta betänkande, bör emellertid kvällsstu- dier såvitt möjligt undvikas. Något krav på avlönad ledighet från arbetet, som för deltagande i yrkeskurser, torde knappast kunna uppställas i detta fall. Vill man komma ifrån kvällsundervisning, får man därför välja de tider på dagen och i veckan, då eleverna utan alltför stora svårigheter och kostnader kan vara fria och då de samtidigt är pigga och receptiva. Några timmar på morgnarna eller i anslutning till lunch- eller middagsrast samt kanske lördagar synes vara lämpliga tider att pröva för de kompletterande kurserna.
Sammanfattning
Även efter enhetsskolans genomförande får man räkna med ett visst behov av kompletteringsstudier. Man kan inte i alltför hög grad öka allmänbildnings- stoffet i de olika grundläggande skolorna och kurserna för yrkesutbildning utan att detta får menliga följder för den egentliga yrkesutbildningen eller förlänger utbildningstiden väsentligt. I några fall torde man utan men för utbildningen kunna komma fram till förändrade villkor för antagningen vid högre skolor och kurser, så att vissa kurser, som nu bygger på realexamen eller motsvarande kunskaper, i fortsättningen kan stå öppna för elever från 9 y. I andra fall måste man vidhålla kravet på. högre teoretisk underbyggnad. Enhetsskolan kommer att medföra, att kompletteringsbehovet blir mera varierande än nu, samtidigt som det kunskapsstoff, som måste inhämtas, blir avsevärt mindre omfattande.
Det förefaller rimligt att betrakta frågan om kompletteringsstudier som ett för skilda ungdoms- och yrkesgrupper likartat problem. I vissa fall tillgodo- ses behovet av komplettering bäst genom förberedande kurser med speciell inriktning, såsom nu förekommer för inträdessökande till högre tekniska lä—
roverk, seminarier, handelsgymnasier o. s. v. I andra fall fylles behovet lättast genom studier i enskilda ämnen. De förra kurserna torde böra förläggas 1 an- slutning till fackskolorna eller till skolor som samarbetar med dessa, t. ex. yrkesskolor för sökande till tekniska läroverk och handelsgymnasier. De senare kurserna, ämneskurserna, bör stå öppna för sökande till olika slag av högre skolor och bör således anknytas till olika slag av skolor såsom läroverk för vuxna, folkuniversitet, allmänna gymnasier och folkhögskolor samt för elever, som är engagerade i yrkeslivet och vill fortsätta sina studier vid en högre _vr- kesutbildande skola, till lokala eller centrala yrkesskolor. Korrespondens- undervisning bör utnyttjas i kompletteringskurserna, dels i form av van- liga korrespondenskurser, dels i form av kombinerade studier. Tillfälle till prövning av kompetensen bör ges inför en tentator, som är auktoriserad att avge betyg, som kan jämställas med betyg från 9 g.
KAPITEL 11
Den kvinnliga ungdomens yrkesutbildning
Inledning
Y rkesutbildningssakkunnigas direktiv. Enligt de direktiv, som ordföranden i 1946 års skolkommission utfärdade för yrkesutbildningsdelegationen och som även gäller för 1952 års yrkesutbildningssakkunniga, bör speciell uppmärksam- het ägnas den kvinnliga ungdomens yrkesutbildning. »Delegationen torde här», säger direktiven, »böra icke endast överväga frågan om en utbyggnad av utbild- ningsmöjligheterna på nuvarande såsom kvinnliga betraktade utbildningsbanor och åtgärder att hos den kvinnliga ungdomen öka intresset för dessas utnytt- jande utan över huvud taget underkasta den inom yrkesutbildningen tillämpade könsuppd-elningen av yrken och arbetsområden en omprövning». Kvinnornas väg till förvärvsarbete. Kvinnoarbetet på den allmänna arbetsmark- naden har i stort sett utvecklats jämsides med industrialiseringen. När kvinnorna först började komma in på arbetsmarknaden var yrkesarbetet för många av dem — och är på sina håll fortfarande — en sysselsättning i väntan på äkten- skapet. ltIen redan bland de första generationerna yrkeskvinnor fanns åtskilliga, som betraktade yrket som en livsuppgift och kämpade en hård kamp mot famil- jens och samhällets fördomar för rätten till utbildning och arbete för sig själva och andra liktänkande kvinnor.
Från 1870 till 1950 har antalet kvinnor i förvärvsarbete utanför det husliga (inkl. lanthushåll) arbetsområdet ökat från cirka 16 000 till cirka 675 000, d. v. &. mer än 40 gånger så många kvinnor arbetar nu utanför personhushållen som 1870. Under samma period har folkmängden ökat med drygt två tredjedelar. Vi har således idag rent kvantitativt en helt annan situation ifråga om kvinnor- nas betydelse på arbetsmarknaden. Även kvalitativt har kvinnan visat sig mäktig förstklassiga arbetsprestationer på snart sagt alla områden. Trots detta har flertalets inställning till arbetet som en tillfällig sysselsättning för kvinnan i vissa avseenden kommit att dominera över de mera yrkesmedvetnas ambition. Den har småningom både hos arbetsgivarna och hos många kvinnliga arbets- tagare kommit att bilda en tradition, som blivit normgivande för huvudparten av den kvinnliga arbetskraftens inställning till utbildningen liksom för kvin— nornas lön och avancemangsmöjligheter på de flesta områden, där både manliga och kvinnliga arbetstagare sysselsättes.
Under vissa perioder, såsom de stora krigen, blev det emellertid för samhället ett direkt intresse att rekrytera många yrken med kvinnor i så stor utsträckning
som möjligt och sysselsätta dem med så skiftande arbetsuppgifter som möjligt. För att detta skulle kunna ske anordnades bland annat beredskapskurser och omskolningskurser av olika slag. Enbart i Sverige utbildades under det senaste världskriget ungefär 2000 kvinnor för olika produktions- och serviceyrken i sådana kurser. Men det räcker inte med utbildningen. För att intressera kvin- norna att stanna kvar i krigstidsarbetena måste också arbetsförhållandena göras så gynnsamma som möjligt för den kvinnliga arbetskraften.
Verkställda utredningar
Frågan om den kvinnliga ungdomens ställning på arbetsmarknaden och i samband därmed också dess yrkesutbildning har varit föremål för en hel rad utredningar under senare år. Samtliga dessa utredningar visar det nära. sam- bandet mellan kvinnornas allmänna inställning till yrkesarbetet a ena sidan och deras uppgifter i hemmet å den andra.
LO:s kvinnoutredning. Den första stora organisation, som i anslutning till det andra världskriget tog upp frågan om kvinnolönerna och kvinnornas arbetsför- hållanden var landsorganisationen, som i sin kvinnoutredning (1945) anslöt sig till den i arbetarrörelse-ns efterkrigsprogram uppställda principen om lika lön för lika prestation. En förutsättning för en sådan likställighet i lönehänseende vore givetvis att män och kvinnor också hade lika rätt till arbete och utbildning. Man pekade bland annat på vikten av ökad yrkesutbildning för kvinnorna och framhöll, att yrkesutbildningsväsendet borde inställas på att bana väg för kvinnorna på nya arbetsområden. Lönesystemet i kollektivavtalen borde utfor- mas så, att det stimulerade utbildningsintresset, och socialpolitiken borde inriktas på att göra det lättare för de kvinnor, som så önskade, att ha både barn och förvärvsarbete.
TCO:s likalönskommitté. Även tjänstemännens centralorganisation tillsatte en likalönskommitté, som i slutet av 1946 framlade ett arbete under titeln Lika
arbete -— lika lön.
Arbetsmarknadskommitténs kvinno'utredning. Som en fortsättning på landsor- ganisationens kvinnolönebetänkande kom arbetsmarknadskommitténs kvinno- utredning, som var gemensam för landsorganisationen och svenska arbetgivare- föreningen. Detta betänkande innehöll åtskilliga sifferuppgifter om den kvinnliga arbetskraftens ställning och insatser på arbetsmarknad-en. Man konstaterade, att kvinnolönerna utgjorde i genomsnitt cirka 75 procent av de manliga lönerna. Bien man visade bland annat också att frånvarofrekvensen var ungefär dubbelt så hög för kvinnliga som för manliga anställda i olika åldrar och lönelägen.
En mycket stor del av den kvinnliga frånvaron utgjordes emellertid av permis- sion för vård av barn eller andra anhöriga. Kvinnornas genomsnittliga yrkesverk- samma tid beräknades till 17 år mot ungefär 40 för männen. Vidare belyste man genom enkäter bland arbetsgivarna kvinnornas inställning till arbetet. Man fann dem vara mindre intresserade och ansvarsmedvetna än männen och mindre inriktade på avancemang.
De åtgärder som rekommenderades för en utjämning mellan männens och kvinnornas ställning begränsades inte bara till lönefrågan. Man framhöll, att lönen givetvis måste vara beroende av sådana faktorer som frånvaro från arbetet och allmänt uppträdande på arbetsplatsen. De faktorer och åtgärder, som främst ansågs vara av betydelse för att i olika avseenden åstadkomma större jämställd— het på arbetsmarknaden var yrk-esutbildningen, rationaliseringen av hemarbetet, omhändertagande var barnen, butiksstängningslagstiftningen, beskattningen och socialpolitiken samt arbetstiden. Betänkandet utmynnar i ett förslag om en för arbetsmarknadsparterna gemensam kommitté, som skulle följa utvecklingen på arbetsmarknaden för kvinnornas vidkommande och stimulera till nödvändiga åtgärder.
Likalönskommitténs betänkande. Det hittills sista betänkandet i fråga om kvinnornas ställning på arbetsmarknaden är likalönskommitténs betänkande (SOU 1953:18), som behandlar den kvinnliga arbetskraften i jämförelse med den manliga inom det statliga lönesystemet. Likalönskommittén anser, att man inom det statliga lönesystemet bör eftersträva ett fullständigt genomförande av likalönsprincipen men man framhåller också, att den privata arbetsmark- nadens värdering av olika arbetsuppgifter måste få en viss inverkan på genom- förandet.
Internationella arbetsbyråns konvention. På det internationella planet har frå— gan om den kvinnliga arbetskraft—en senast behandlats av internationella arbets- byrån i en konvention som antogs 1951. Konventionen har icke ratificerats i Sverige, där statsmakterna icke vill påverka arbetsmarknadsparternas fria av- talsförhandlingar.
Kvinnornas möjligheter till utbildning och arbete
Utbildningsmöjlz'gheter i skolor för kvinnor. Det finns inte några principiella hinder för kvinnor att skaffa sig skolmässig yrkesutbildning, d. v. s. utbildning i yrkesutbildande skolor, av vad slag det vara må.1 De påtagliga bristerna ifråga
1 Däremot kan flickor inte få vanlig militärutbildning. Även vissa andra statliga utbildnings- banor, t. ex. inom järnvägen, är i praktiken stängda för dem.
om utbildningsmöjligheterna för kvinnor på olika yrkesområden ligger inte i själva skolsystemet som sådant utan snarare i den praktiska utformningen, som inte i tillräcklig grad tagit hänsyn till kvinnornas behov vare sig när det gäller yrkesvärlden i allmänh-et eller när det gäller de mera traditionellt kvinnliga yrkes— och arbetsområdena. Alla yrkesutbildande skolor på alla stadier är stadgeenligt öppna för både män och kvinnor. Åtminstone under senare år har man inom yrkesskolväsendet tillämpat denna grundsats. En flicka kan lika väl skriva in sig i en avdelning för metallarbetare eller bleck- och plåtslagare som i en husmodersskola eller en handelskurs. D-et har förekommit att flickor blivit avrådda, när de sökt till sådana kurser, men det har i så fall inte varit av principiella skäl utan har berott på att anordningarna i och omkring skol- verkstaden varit sådana, att man inte lämpligen kunnat undervisa pojkar och flickor tillsammans eller helt enkelt därför att en ensam flicka —— större är i allmänhet inte tillströmningen av kvinnor till dessa kurser — skulle kunna vålla svårigheter i avdelningens disciplin.
Även om flickorna tas emot i yrkesskolorna kan det emellertid i praktiken vara ganska meningslöst för en flicka att skaffa sig en skolmässig utbildning, t. ex. som bokbindare eller körsnär, eftersom hon inte kan räkna med att få anställning inom yrket på samma villkor som manliga yrkesmän med samma utbildning.
Vi kan inte finna, att några principiella ändringar i uppläggningen av kurserna vid yrkesskolorna —- det område som vår utredning närmast berör —— behöver vidtas för att särskilt tillgodose behovet av utbildning på olika yrkesområden för den kvinnliga ungdomen. Vi har i alla våra förslag utgått från att alla avdelningar och kurser inom yrkesskolorna skall vara tillgängliga för eleverna oavsett kön. Inte i något sammanhang har vi särskilt framhållit detta förhål- lande utan har betraktat det som en given sak. Vi har då också förutsatt, att man vid byggandet av nya skolor eller verkstadsavdelningar skall vidta sådana anordningar, att inte kursdeltagarna av praktiska skäl måste vara antingen endast pojkar eller endast flickor.
Inskränkningar i kvinnornas frihet på arbetsmarknaden. Även om det inte finns några hinder för flickorna att utbilda sig på vilket område de än skulle vilja, finns det dock andra inskränkningar i deras frihet på arbetsmarknaden. I avtalen finns vissa bestämmelser, som gör att en del yrken i praktiken är stängda för kvinnor och att vissa arbeten inom andra yrken endast får utföras av män. Också arbetarskyddslagen gör vissa begränsningar i kvinnoarbetet. De inskränk- ningar, som förekommer ifråga om kvinnoarbetet i avtal och lagar, har givetvis inte tillkommit för att hindra kvinnorna från att utföra arbete eller inneha tjänster, som de möjligen skulle vara lämpade för, utan för att skydda dem från särskilda risker och påfrestningar i arbetet.
Vi har inte anledning att närmare gå in på de allmänna förhållandena ifråga om kvinnornas yrkesarbete. Vi anser emellertid i likhet med likalönskommittén att full likställighet bör råda ifråga om mäns och kvinnors rätt till arbete och utbildning av olika slag.
Avtalens lönebestämmelser. Varken lagstiftningen eller de inskränkningar ifråga om möjligheterna till arbeten av olika slag, som förekommer i avtalen torde emellertid verka nämnvärt hämmande på utvecklingen av kvinnoarbetet. Där- emot har säkerligen avtalens lönebestämmelser, d. v. s. de standardiserade löne- satserna, som i regel innebär lägre lön för kvinnor än för män, vid sidan av de sociala förhållandena och beskattningspolitiken avgörande betydelse för möjlig- heterna att åstadkomma likställighet mellan män och kvinnor på arbetsmark— naden.
Bakgrunden till avtalens utformning i detta avseende har redan berörts. Kvin- norna har som huvudansvariga för vården av hem och familj kommit att uppvisa i genomsnitt kortare anställningstid, högre frånvarofrekvens och sämre yrkes— utbildning än den manliga arbetskraften, vilket allt gör att företagarens inves- teringar i lokaler och maskiner blir sämre utnyttjade av kvinnorna än av männen. Det är emellertid giv-et, att den kvinnliga arbetskraftens arbetsinsatser inte genomgående är sämre än den manligas med motsvarande arbetsuppgifter. En del kvinnor uppnår bättre arbetsresultat och har lägre frånvarofrekvens än genomsnittet för den bättre fjärdedelen av männen, under det att en del män gör en sämre arbetsprestation och är mera borta från arbetsplatsen än genom- snittet för den sämsta fjärdedelen bland kvinnorna. På vissa arbetsuppgifter uppnår kvinnorna även genomsnittligt en bättre arbetsprestation än männen.
Med hänsyn till de faktiska förhållandena och kvinnornas lägre genomsnitts- prestation kan man inte utan vidare plädera för »lika lön för män och kvinnor». En ändring av avtalen ifråga om kvinnolönerna synes förutsätta en fullständig omläggning av hela lönesättningssystemet på ett sådant sätt, att större hänsyn kan tas till den individuella arbetsprestationen.
En mycket viktig fråga i detta sammanhang är möjligheterna att på ett annat sätt än nu i allmänhet sker låta graden av yrkesutbildning få inflytande på lönen. På denna punkt torde arbetsvärderingen kunna bli av betydelse, eftersom såväl yrkeskunnighet som praktisk och teoretisk yrkesutbildning är en av de faktorer, som bedöms vid arbetsvärderingen. Det förefaller sannolikt, att både män och kvinnor får större intresse för att skaffa sig utbildning, om denna leder till högre betalning. I synnerhet borde det kunna verka stimulerande på kvinnorna att skaffa sig utbildning, om befordringstjänster inte bara rent prin- cipiellt utan även i praktiken stode öppna för dem på samma villkor som för deras manliga kamrater. Man har nu bland arbetsgivarna i allmänhet den upp- fattningen, att den kvinnliga arbetskraften inte uppskattar de möjligheter till
en allroundutbildning, som på vissa arbetsplatser erbjudes de kvinnliga anställda. Man menar också, att kvinnorna är obenägna att binda sig för längre tid och hellre stannar på ett arbete, där de har fullständig frihet att sluta när som helst, än de åtar sig mera kvalificerat arbete, där de också blir mera bundna ifråga om permission, uppsägningstid m. m. Kvinnorna å sin sida har många gånger en känsla att vidareutbildning inte lönar sig, därför att avancemangs— tjänsterna ändå besätts med män.
Det är givet, att den kvinnliga arbetskraftens inställning till arbetet och arbetsgivarnas inställning till den kvinnliga arbetskraften hcla tiden betingar varandra. Avtalens lönebestämmelser och de i praktiken sämre möjligheterna till avancemang för kvinnorna beror på att kvinnorna visat sig mindre effektiva och mindre ambitiösa i yrket än männen. Men dessa bestämmelser och förhållan- den har i sin tur lett till att en mindre ansvars- och yrkesm-edveten inställning konserverats hos nya generationer av kvinnlig arbetskraft. Det är lika riktigt att säga, att de sämre arbetsförhållandena bär skulden till kvinnornas inställ- ning till arbetet som att säga, att kvinnorna själva bär skulden till sina sämre arbetsförhållanden.
Kvinnorna och yrkesutbildningen
Man har småningom kommit fram till en helt annan syn på kvinnornas och i synnerhet husmödrarnas yrkesarbete utanför hemmet. Både tekniska och sociala förbättringar möjliggör på ett helt annat sätt än tidigare för även de gifta kvinnorna att ha förvärVSarbete utanför hemmet. I och med att de praktiska möjligheterna till förvärvsarbete vid sidan av hemarbetet ökar, borde också lusten att utnyttja möjligheterna bli större. Det är givet, att arbets- förhållandena och utsikterna till lön och avancemang har avgjord betydelse i detta sammanhang.
Y Tkesfost'ran i enhetsskolan. I och med att yrkesutbildning blir ett normalt led i skolans arbete, bör skolan — givetvis tillsammans med hemmet — på ett annat sätt än hittills hos både pojkar och flickor grundlägga en ansvarsmcd- veten inställning till arbetet (jfr kapitel 1). Yrkesvalet i klass 9 blir en ange— lägenhet, som rör flickorna i samma grad som pojkarna. Flickorna får samma rätt och samma möjligheter till utbildning som pojkarna. Ungdomarna får visserligen redan i skolan kontakt med arbetsmarknaden och dess värderingar. lVIen det är dock främst som elever i samma obligatoriska skola — inte som två könsskilda arbetstagargrupper —— som de väljer yrke och utbildning i enhetsskolan. Yrkesvägledningen i klass 8 gör inte någon skillnad på pojkar och flickor. Studiebesöken på olika arbetsplatser är lika mycket ett led i den all- männa samhällsundervisningen som i den mera speciella yrkesvägl-edningen och
bör därför samla pojkar och flickor till gemensamma besök. Enhetsskolan kom— mer också genom att låta pojkar och flickor hela skoltiden igenom arbeta jäm— sides i skolkök, slöjdsalar och skolverkstäder likaväl som i de vanliga klass— rummen och laboratorierna att kunna ge ungdomen en känsla av det naturliga i att män och kvinnor arbetar sida vid sida utan uppdelning efter kön men givetvis med fördelning av arbetsuppgifterna efter vars och ens personliga förutsättningar, anlag och intressen. Vi tror således, att den förändrade syn på fördelningen av arbetsuppgiftcrna i samhället, som arbetsmarknadskommitténs kvinnoutredning menar vara en förutsättning för en ändrad ställning för kvin- norna på arbetsmarknaden, bör kunna åstadkommas lättare och snabbare i enhetsskolan än i de hittillsvarande skolformerna. Vi anser också, att valet av yrke och utbildningsväg bör kunna ske mera fördomsfritt och mera med hänsyn till individuella. förutsättningar, när det sker inom den obligatoriska skolgången och utan alltför stark påverkan av förhållandena på arbetsmarknaden än när det som nu sker helt utanför skolan. Även inställningen till olika utbildnings- möjligheter inom yrkesskolorna bör bli en annan, när yrkesskolan som ett alter- nativ i klass 9 y blir ett led i den obligatoriska skolgången och inte som nu endast en instans på vägen ut i arbetslivet.
Kvinnorna i de kommunala yrkesskolorna (antal). Från olika håll har som sagt framhållits, att kvinnorna är mindre intresserade av att skaffa sig utbildning än männen. På de allra flesta arbetsplatser har den manliga personalen i all— mänhet bättre både praktisk och teoretisk yrkesutbildning, även om kvinnorna många gånger har bättre allmän skolunderbyggnad.
Siffrorna för elevfördelningen vid våra kommunala yrkesskolor ger emellertid, åtminstone vid första påseende, en helt annan bild av männens och kvinnornas intresse för yrkesutbildning. I mitten av 1930—talet utgjorde de kvinnliga elever- na cirka 55 procent av hela elevantalet och under senare hälften av 1940—talet 65—70 procent. Läsåret 1951/52 hade de kvinnliga eleverna vid yrkesskolorna stigit till i det närmaste tre fjärdedelar av hela elevantalet eller 73 procent. Antalet kvinnliga elever har således stadigt ökat. Huvudsakligen ligger denna ökning i kurser för husligt arbete. Från 1949/50 till 1951/52 har hela elevan- talet vid yrkesskolorna gått upp med cirka 11 500 och därav faller 8 800 inom husligt arbete.1 Industri och hantverk har minskat med cirka 1 300, men antalet kvinnliga deltagare i industri och hantverkskurser har trots detta ökat något. I handelskurserna ökade elevantalet med 4 000. Hela denna ökning utgörs av kvinnliga elever under det att de manliga var lika många läsåret 1951/ 52 som läsåret 1949/50. Det bör observeras, att siffrorna endast gäller de kommunala yrkesskolorna och således endast omfattar en del av den skolmässiga yrkesut- bildningen.
1 Härmed avses undervisning i matlagning, sömnad, barnavård och andra arbetsuppgifter på hemmets eller det husliga förvärvsarbetets område.
Antalet kvinnliga kursdeltagare vid de kommande yrkesskolorna arbetsåret 1951/52
Antalet kvinnliga Näringsgren 513591! 312225; kursdeltagare antal % Industri och hantverk ........... 22 445 2 673 12 Handel ................... 34 969 23 388 67 Husligt arbete ............... 63 749 62 109 97 Summa 121 163 88 170 73
Allt som allt fanns det 88170 kvinnliga kursdeltagare vid de kommunala yrkesskolorna läsåret 1951/52. Av dessa gick över 62 000 eller ungefär 70 pro- cent i kurser inom husligt arbete. Ungefär 23 400 eller drygt 26 procent gick i kurser för handel och 2 700 i kurser för industri och hantverk. Antalet kvinnliga kursdeltagare i kurser för husligt arbete utgör redan de något mer än hälften av hela antalet kursdeltagare vid yrkesskolorna. Om man räknar bort husligt arbete så utgör de kvinnliga eleverna ändå närmare hälften eller 45 procent av elevantalet inom industri och hantverk och handel tillsammans. Flertalet av dessa kvinnliga kursdeltagare återfinns som nyss visats i kurser för handel, men kurser för industri och hantverk har dock ungefär 12 procent kvinnliga kursdel- tagare.
En närmare granskning av hur deltagarna i kurser för industri och hantverk fördelar sig på olika yrken och yrkesområden visar, att ungefär hälften av de kvinnliga deltagarna går i kurser för utpräglade kvinnoyrken såsom sömmerskor, damfrisörskor, väverskor m. fl. En dryg fjärdedel av kvinnorna går i hemslöjds- betonade kurser. 13 procent finns i kurser för charkuterister, tvätt— och restau- rangpersonal, [fotografer, blomsterbindare, konditorer m. fl. yrken, som syssel- sätter både manlig och kvinnlig personal. Antalet kvinnliga kursdeltagare vid yrkesskolorna i kurser för sådana yrken är emellertid mycket lägre i förhållande till de manliga kursdeltagarna än relationen mellan manliga och kvinnliga syssel- satta inom dessa yrken. I kurser för sådana industri- och hantverksyrken som metallarbetare, bilmekaniker, möbelsnickare, tapetserare, målare m. fl. går 6 procent av de kvinnliga kursdeltagarna och resten, cirka 7 procent, återfinns i enstaka ämneskurser såsom svenska och främmande språk, bokföring, träd- gårdsskötsel m. m.
I kurser för handel uppgår de kvinnliga deltagarna till drygt två tredjedelar. Flertalet av dem besöker korta ämneskurser och lärlingskurser. En större del av de manliga än av de kvinnliga deltagarna går i heltidskurser för handel, men det relativa antalet kvinnliga deltagare i sådana kurser vid yrkesskolorna har ökat något under senare år. Trots detta måste man säga, att de kvinnliga
deltagarna i kurser för handel övervägande söker sig till de kortare kurserna, under det att de manliga i betydligt större utsträckning söker sig till mera kvali- ficerade kurser. Kvinnornas intresse för utbildning. Som siffrorna visar, utgör kvinnorna en stor majoritet av elever vid de kommunala yrkesskolorna, vilka svarar för ungefär tre fjärdedelar av all skolmässig yrkesutbildning i landet (om man ser till elevantalet). Kvinnornas egentliga utbildningsintresse kommer till synes på hemmets område, d. v. s. på det arbetsområde där kvinnan räknar med fort- satt sysselsättning i och med att hon väl kommit in på det. Siffrorna visar också hur nödvändigt det är, att kvinnan känner sig tillhöra ett område, för att hon skall få lust att skaffa sig utbildning för det. Flertalet elever i kurser på det husliga området är nämligen över 24 år, (1. v. 5. de har redan fått eller står i begrepp att skaffa sig ett eget hem. Utbildningen i de husliga avdelningarna vid yrkesskolorna är således i realiteten en utbildning, som leder till hemmet och bort från den öppna arbetsmarknaden. Detta gäller i varje fall det stora flertalet kurser inom dessa avdelningar och i synnerhet deltidskurserna. På det husliga området måste man emellertid skilja på utbildning av vanliga husmödrar och utbildning av kvinnor, som söker husligt betonat arbete utanför de enskilda hemmen. Det förra slaget av utbildning är förhållandevis väl tillgodosett, i varje fall ifråga om deltidskurser, som hittills rönt den största efterfrågan. Ut- bildningen av förvärvsarbetande inom de husliga yrkena har däremot mycket liten omfattning och är i stora delar av landet helt obefintlig. Utbyggnaden av de husliga utbildningsmöjligheterna behandlas — liksom utbyggnaden av yrkesskolväsendet i dess helhet —— i kapitel 9. Ifråga om' heltidskurser för husligt arbete föreslås där en förhållandevis kraftigare utbyggnad än för något annat yrkesområde. Denna utbyggnad måste avse både den egentliga husmodersut- bildningen för kvinnor, som skall sköta ett enskilt hushåll, och utbildningen för husligt förvärvsarbete utanför de enskilda hemmen.
Utbildningen för husmödrar i enskilda hem
Nästan alla kvinnor behöver kunna sköta ett hem. Detta gäller både de kvin- nor, som utbildar sig för förvärvsarbete av något slag utanför det husliga om— rådet, och de kvinnor, som redan från början inriktar sig på husligt arbete. Det stora flertalet förvärvsarbetande kvinnor (utanför det husliga området) skaffar sig de kunskaper, de behöver för arbetet i hemmet, i deltidskurser på fritid. Det vill säga detta gäller de kvinnor, som över huvud taget skaffar sig utbildning för hemarbetet. Många föredrar att pröva sig fram på egen hand — vilket ofta medför både kostnader och otrevnad för familjen. Vi har redan i kapitel ] framhållit, att husmödrarna som konsumentgrupp svarar för de sammanlagt största inköpen. De utgör också den numerärt största yrkesgruppen. Deras arbete har betydelse inte bara för varje enskild individ utan också för landet
i dess helhet. En klok och ekonomisk planering av hushållens inköp och arbets- uppgifter, ett rätt utnyttjande av tillgängliga hjälpmedel för att underlätta arbetet höjer arbetsförmågan för familjemedleminarna och bidrar att öka väl— ståndet långt utanför den egna kretsen. Utbildningen av husmödrar är således en viktig gren av yrkesutbildningen.
Under en kortare eller längre följd av år är skötseln av hemmet och värden av barnen för de allra flesta kvinnor den främsta uppgiften. bien hemmen för- lorar mer och mer sin betydelse som utbildningsplatser. Det måste då bli sam— hällets, d. v. s. skolans, sak att lära kvinnorna ta hand om familjen på bästa sätt.
Husmodersutbildningen måste ta hänsyn till de förändrade betingelserna för hemarbetet. Där bör ingå såväl det egentliga husliga arbetet såsom matlagning, städning, tvätt, sömnad och hemvård som familjevård (barnavård och uppfost— ran), hemmets ekonomi (planering av familjens budget, inköp, besparingar etc.) och inte minst arbetsplanering och rationalisering. Husmodersutbildningen måste också i hög grad bli en teknisk utbildning med sikte på att lära. husmödrarna utnyttja tekniska hjälpmedel, halvfabrikat och andra medel, som kan under- lätta arbetet. Mycket av denna utbildning torde även i fortsättningen komma att ske i deltidskurser, vilka besöks huvudsakligen av kvinnor, som skall gifta sig eller nyligen har gift sig. Men sannolikt kommer 9 y att medföra ökad efterfrågan på huslig utbildning på heltid, d. v. 5. under det nionde skolåret. Husmodersutbildningen på heltid bör således byggas ut framför allt i anslut— ning till enhetsskolans genomförande. En studieplan för 9 y-kurs i husligt arbete har utarbetats av 1946 års skolkommission. Denna plan ger en med hänsyn till åldersstadiet och kursens omfattning så allsidig behandling som möjligt av de många sociala, praktiska och ekonomiska problemen i det enskilda hemmet.
Utbildningen för husligt förvärvsarbete.
Utbyggnaden av utbildningen för husligt förvärvsarbete. Den kvinnliga förkär- leken för kortare kurser tycks komma till synes också på det husliga området, där antalet elever i heltidskurser är betydligt lägre än inom handel och industri och hantverk, vare sig man begränsar sig till de kommunala yrkesskolorna eller räknar in också lanthushållsskolor och liknande.
De nuvarande husliga heltidskurserna kan nästan genomgående anses höra till kategorien »utbildning för husligt förvärvsarbete». Husmoderskurserna och lanthushållskurserna är visserligen i första hand avsedda för blivande husmödrar i egna hem. lMen de frekventeras i mycket stor utsträckning av elever, som siktar på mera omfattande huslig yrkesutbildning. Det är heller inte så många flickor, som har råd eller möjlighet att ägna ett halvt eller ett helt år efter den obligatoriska skolans slut åt en utbildning, som inte leder till avlönade anställ- ningar. Troligen kommer dock som ovan framhållits enhetsskolan att medföra ökad efterfrågan på huslig heltidsutbildning med sikte också på det egna hemmet.
Antalet sökande till de »kvinnliga» heltidskurserna är redan nu, frånsett kokerskekurser vid centrala verkstadsskolor, högre än antalet tillgängliga elev- platser. I husmodersskolorna och lanthushållsskolornas vinterkurser kan i genom— snitt antas endast cirka 50 procent av de sökande. I barnsköterskeskolorna avvi— sas omkring 60 procent på grund av platsbrist och i kokerske- och hemförestån— darinnekurserna ännu mera eller omkring 75 procent. Alla. dessa kurser leder till kvinnliga arbetsområden, där bristen på kompetent arbetskraft är stor. Men man kan inte rättvisligen säga, att det är kvinnornas fel, att de saknar utbild— ning just för dessa arbetsuppgifter. Den allmänna inställningen har varit — och är fortfarande på många håll — att kvinnor skall kunna sköta »husligt» arbete utan särskild utbildning och detta har lett till de nuvarande bristerna i kvinnornas utbildningsmöjligheter. Arbetssättet i hemmen har förändrats. Kan— ske gäller detta i ännu högre grad storhushållen, livsmedelsindustrin och —distri— butionen, som blivit alltmera industrialiserade och alltmera utbildningskrävande. Arbetet i ett storhushåll eller en livsmedelsfirma har numera inte mycken likhet med arbetet i ett litet familjehushåll. Det behövs särskild utbildning för koker— skor, för hemföreståndarinnor, för sjukhus- och anstaltspersonal, för barnsköter— skor, för arbetare inom livsmedelsindustrin och -försäljningen o. s. v. liksom för blivande husmödrar i enskilda hem i avsevärt mycket större utsträckning än nu för att fylla behovet av arbetskraft på matserveringar, hotell och restau— ranger, semesterhem, sjukhus och vårdanstalter, barnhem, konservfabriker, livsmedelsbutiker o. s. v. Dessa kurser bör inte som nu — i den mån de över huvud taget finns *— endast förläggas till Stockholm och ett fåtal andra orter i landet utan spridas så mycket som möjligt, så att utbildningen kan ske i de områden, där arbetskraften behövs. Vad som krävs för en ökning av yrkesut— bildad arbetskraft på de »kvinnliga» arbetsområdena är således inte främst en förändrad inställning hos kvinnorna — de vill gärna utbilda sig på dessa om- råden, om de bara kan få det — utan hos de anslagsbeviljande myndigheterna, som måste ge kvinnorna samma möjligheter som männen att få utbildning på de områden där de tycker sig kunna göra de bästa insatserna. Detta innebär bland annat också att det på de »kvinnliga» likaväl som de »manliga» arbets— områdena skall vara möjligt att utan alltför betungande allmänna teoretiska studier gå från en lägre till en högre yrkesutbildande skola och därmed från en lägre till en högre befattning inom ett arbetsområde (jfr kapitel 10).
Vissa synpunkter på utformningen av utbildningen för husligt förvärvsarbete. Vi anser, att som grund för all fortsatt utbildning på det husliga och angrän- sande yrkesområden bör ligga en femmånaders husmoderskurs eller en 9 y—kurs i husligt arbete. Detta innebär, att vi för all huslig utbildning vill tillämpa den princip om gemensam grundutbildning, som kommit till uttryck i det senaste betänkandet om utbildning av |lärare på det husliga området (SOU 1950:46). Efter den allmänna grundläggande kursen bör den förpraktik, som i de allra flesta fall är nödvändig för utbildning av detta slag, så mycket som möjligt
inriktas på det område eleven närmast siktar till. Utbildningen bör även i övrigt läggas upp så rationellt som möjligt, så att den inte blir mer än nöd- vändigt tids- och kostnadskrävande. I det nyssnämnda förslaget om lärarut- bildningen understrykes bland annat också vikten av en god psykologisk ut- bildning. Även denna synpunkt vill vi ansluta oss till. De allra flesta mera kvalificerade tjänster på det husliga området innebär arbetsledning, många gånger av en mycket omfattande personal. Det är inte tillräckligt, att före- ståndaren för eller arbetsledaren i ett storhushåll inom sjukvården, försvaret, skolan, hotell- och restaurangväsendet eller vad det vara må har en god huslig och ekonomisk utbildning; hon (eller han) måste också ha förmågan att leda den underställda personalen. Även de allra bästa naturliga förutsättningar för denna senare uppgift kommer bättre till sin rätt, om man också fått en viss teoretisk och praktisk skolning i psykologi och arbetsledning.
Den fortgående förändringen i kvinnornas inställning till utbildning
och förvärvsarbete
Vi är övertygade om att Vilka åtgärder, som än vidtas för att underlätta den kvinnliga ungdomens inträde på olika arbetsområden, kommer vissa yrken och utbildningsvägar alltid att vara mera efterfrågade av flickor, under det att kvinnor på andra områden kommer att vara snarare undantag än regel. Likaså kommer vissa yrken och arbetsområden för pojkarna att vara mera naturliga och m-era efterfrågade än andra. Vi anser det i princip riktigt, att husmoders- skolor, bamsköterskekurser, sjuksköterskeskolor och andra av tradition kvinn- liga kurstyper skall stå öppna också för manliga sökande. Men vi tror inte, att man någonsin kommer fram till en kvantitativt likformig fördelning av elever och anställda över alla yrkesområden.
Det är påtagligt, att kvinnornas inställning till yrkesutbildning och arbete på olika områden håller på att förändras. Antalet kvinnor i förvärvsarbete ökar i så gott som alla yrken. Antalet kvinnliga elever i kurser för industri och hant— verk stiger. Kvinnliga elever förekommer i kurser för allt flera yrken. Det har blivit både absolut och relativt flera flickor i de längre handelskurserna och även i de mera kvalificerade kurserna på andra näringsområden.
Den förändring, som arbetsmarknadsorganisationerna eftersträvar ifråga om kvinnornas och allmänhetens inställning till kvinno—arbetet och där skolan till- sammans med hemmen enligt vår uppfattning har de största förutsättningarna att åstadkomma något, har redan börjat inträda. Vi har framför allt stannat inför uppfostrans, främst skolans, uppgift i sammanhanget. Detta betyder inte att vi undervärderar betydelsen av sociala och ekonomiska åtgärder. Tvärtom vill vi framhålla, att arbetet på att göra kvinnor och män likställda i arbetet.
och inför yrkesvalet måste bedrivas på alla områden samtidigt, och vi anser, att man nu kommit så långt, att det inte så mycket är fråga om att bryta nya vägar som att fortsätta på de vägar man redan beträtt.
Sammanfattning av sakkunnigas synpunkter
För närvarande finns inga principiella hinder för kvinnor att få skolmässig yrkesutbildning av vad slag det vara må. I den mån det visat sig svårt eller olämpligt att tillämpa principen, har detta i allmänhet berott på att de prak— tiska anordningarna i skolan inte tillåtit samundervisning av pojkar och flickor. Vi har i våra förslag utgått från att alla avdelningar och kurser vid yrkessko— lorna i framtiden såväl praktiskt som principiellt skall stå öppna för eleverna oavsett kön och att man vid nybyggnad eller reparation av skollokaler vidtar sådana åtgärder att principen inte av praktiska skäl blir omöjlig att tillämpa.
Kvinnornas viktiga sociala uppgifter i hemmet och en genom åren bevarad grundinställning hos både kvinnorna själva och allmänheten till kvinnoarbetet utanför hemmet som en mer eller mindre tillfällig sysselsättning har lett till att kvinnorna i jämförelse med männen många gånger har en sämre ställning på arbetsmarknaden och också ofta nog har skaffat sig en mindre god utbild- ning än sina manliga kamrater. De genom industrialiseringen och hemarbetets förenkling ändrade betingelserna för kvinnornas förvärvsarbete utanför hemmen måste följas av bättre arbetsvillkor och över huvud taget en ändrad inställning till kvinnoarbetet och kvinnornas yrkesutbildning både hos allmänheten och hos kvinnorna själva. Denna förändrade inställning anser vi kunna underlättas genom enhetsskolans yrkesvägledning och yrkesfostran, som gör valet av yrke och utbildningsväg i enlighet med personliga förutsättningar och praktiska möj- ligheter till en för alla ungdomar lika viktig och angelägen sak. Även den för pojkar och flickor gemensamma praktiska utbildningen på enhetsskolans lägre stadier bör bidra till att skapa intresse och respekt för arbete av olika slag, och minska benägenheten att uppfatta vissa sysselsättningar som manliga och andra som kvinnliga och i stället åstadkomma en fördelning av sysslorna efter vars och ens personliga förutsättningar och intressen.
I kapitel 9 behandlas utbyggnaden av yrkesskolväsendet och då också den husliga utbildningen, som ifråga om elevplatser i heltidskurser är avsevärt sämre tillgodosedd än utbildningen för industri och hantverk samt handel. I föreliggande kapitel understrykes betydelsen av att husmodersutbildningen läggs upp med hänsyn till de förändrade betingelserna för hemarbetet. Den måste ta upp frågor i samband med den ekonomiska planeringen och arbets- sättet i hemmet. Utom husmodersutbildningen måste även utbildningen för hus- ligt förvärvsarbete bli tillgodosedd i en helt annan utsträckning än nu, genom
att kurser för kokerskor, barnsköterskor, restaurang-, sjukhus- och annan stor- hushållspersonal, livsmedelsfabriker och -butiker m. rn. inrättas i olika delar av landet, där efterfrågan på utbildad sådan personal är störst.
Utbildningen för husligt förvärvsarbete förutsättes bygga på en grundläggan- de husmoders- eller lanthushållskurs eller en 9 y-kurs i husligt arbete. Yrkes— praktiken bör efter den allmänna grundläggande kursen så mycket som möjligt inriktas på det område eleven siktar till, så att utbildningen inte blir mer än nödvändigtvis tids- och kostnadskrävande. I yrkesutbildningen bör ingå arbets- ledning i lämplig omfattning.
Avslutningsvis framhåller vi, att man ifråga om kvinnornas yrkesutbildning inte så mycket behöver bryta nya vägar och uppställa nya principer utan snaraste utnyttja de möjligheter, som stadgar och förordningar ger för att skapa rent kvantitativa förutsättningar att tillgodose kvinnornas behov av utbildning på olika områden.
Läsårets längd och arbetsveckans omfattning
Nuvarande förhållanden
Läsåret och arbetsveckan vid de kommunala yrkesskolorna har mycket olika omfattning. Verkstadsskolorna för industri och hantverk varierar från ett till fyra år med mellan 32 och 48 veckors undervisning per år och mellan 31 och 48 timmar per vecka. Handelskurserna på heltid varierar från en termin till tre år med 16—22 veckor i terminskurser och 30—39 veckor i årskurser och 28—39 timmars undervisning per vecka. Husmoderskurserna kan omfatta från 9 till 50 veckor, i ett par fall två år, med mellan 37 och 46 timmar per vecka. Även om heltidskurserna således kan ha snart sagt vilken längd och bredd som helst, är det givet, att vissa typer är mera allmänt förekommande under det att andra utgör rena undantag. Bland deltidskurserna finns det variationer från 12 och upp till 600—700 timmar. Även här är vissa. kurslängder mera all- mänt förekommande men man kan knappast säga, att någon form är undantag.
Principer för sakkunnigas förslag
Vi har i vårt förslag sökt komma fram till större enhetlighet. Men man har också ansett det vara av betydelse, att skolorna ges stor frihet vid utform- ningen av sina kurser. Vi har därför stannat för att föreslå undre och övre gränser för läsårets respektive terminens längd och antalet undervisningstim- mar per vecka. Dessa gränser har ifråga om kurser med heltidsläsning fast- ställts dels med hänsyn till läsåret vid de allmänbildande skolorna, dels med hänsyn till arbetstiden inom olika näringsgrenar. Vi har velat närma läsåret vid yrkesskolorna till läsåret vid det allmänna skolväsendet. Detta framstår som önskvärt ur många synpunkter: studiernas likvärdighet i olika skolformer, samma arbetsår för lärarna, ungefär samma tid för terminens början vid olika skolor med hänsyn till elevrekryteringen o. s. v. Men vi har också funnit det nödvändigt att i åtskilliga fall närma yrkesskolans läsår till arbetsåret inom olika näringsgrenar, framför allt då de näringsgrenar, där en utbildning med ungefär samma mål kan ske antingen i skolan eller på arbetsplatsen. Här har det gällt att inte försämra yrkeskolelevernas konkurrenskraft gentemot närings- livets egna lärlingar.
För kurser med deltidsläsning måste man i regel ha ett kortare läsår än för heltidskurserna. För ett stort antal deltidskurser kan man överhuvud taget inte
fastställa något normalläsår. Den lämpliga omfattningen av studietiden i del- tidskurserna hör så nära samman med målet och den allmänna utformningen av kurserna, att frågan ansetts böra behandlas i direkt anslutning till deltidskur— sernas organisation i övrigt.
Med läsår avses tiden från höstterminens början till vårterminens slut. I läs- året inräknas påsk- och pingstlov samt andra reglementsenliga lovdagar. Där— emot ingår ej jullovet. Lovdagarnas fördelning med tyngdpunkten under vår- terminen gör, att man från bruttotalet arbetsveckor under våren bör dra unge— fär två för att få fram en rättvis jämförelse med höstterminen. En hösttermin om 17 veckor motsvaras således i fråga om effektiv lästid av en vårtermin om 19 veckor. Trots detta kan den effektiva lästiden under vårterminen bli några veckor längre än under höstterminen. Lovdagarnas fördelning spelar ingen roll vid uppläggningen av helårskurser. För terminskurserna har det däremot sin betydelse, om man vill driva samma kurs under både vårtermin och hösttermin.
Årskurser och terminskurser
Omfattning. För industri och hantverk (även yrkessömnad) samt för husligt arbete föreslås ett läsår om lägst 39 och högst 42 veckor. Yrkesöverstyrelsen skall emellertid, då särskilda skäl föreligger, kunna medge avkortning till lägst 37 veckor respektive förlängning till högst 44: veckor. — Det föreslagna läsåret bör kunna tillämpas i verkstadskurser, teknikerkurser, vissa andra kurser med heltidsundervisning, husmoderskurser, kurser för hem-, internat- och ekonomi- föreståndarinnor m. fl. kurser, således vid det stora flertalet kurser med heltids— undervisning om minst ett läsår inom ifrågavarande yrkesområden.
För handel föreslås ett läsår om 39 veckor. I särskilda fall skall yrkesöver- styrelsen kunna medge avkortning till 37 veckor.
Terminskurserna föreslås utformade i anslutning till helårskurserna. För industri och hantverk (även yrkessömnad), handel och husligt arbete föreslås sålunda, att terminskurs skall omfatta lägst 17 och högst 22 veckor. Yrkesöver- styrelsen skall i särskilda fall kunna medge avkortning till lägst 15 respektive förlängning till högst 241 veckor.
Det kortare läsåret om 39 (37) veckor skall tillämpas huvudsakligen i kurser med helt eller övervägande teoretisk undervisning under det att det längre läsåret skall tillämpas i kurser med övervägande praktisk undervisning. För handelsundervisningen, som ju är övervägande teoretisk, föreslås endast det kortare läsåret under det att för industri och hantverk och husligt arbete ges möjlighet till variationer mellan 39 (37) och 42 (44) veckor. Man räknar knap- past med att terminskurser om 22 (24) veckor skall förekomma inom handels— undervisningen, men man har velat lämna möjligheten öppen att, om det i framtiden skulle visa sig önskvärt, kunna anordna även längre kurser med star- kare inslag av praktisk undervisning. Korta terminskurser om 17 (15) veckor
bör å andra sidan knappast komma ifråga för grundläggande kurser inom in- dustri och hantverk och husligt arbete. Förkortning och förlängning av kurserna. Den förkortning respektive förläng— ning av läsårets och terminskursernas normala omfattning, som ovan föreslagits, kan motiveras bland annat av nödvändigheten att anpassa undervisningen till näringslivet, möjligheten att bereda elever yrkespraktik, detaljutformning— en av kursplaner m. in. Om det med hänsyn till näringslivet på orten är lämp- ligt att ge eleverna tillfälle till yrkespraktik under större del av året än som annars skulle bli fallet, bör läsåret kunna avkortas. Brist på praktikmöjligheter i skolans närhet kan å andra sidan motivera en förlängning av läsåret och i synnerhet då den praktiska undervisningen. Ifråga om tre- eller flerårig utbild— ning (lärlingsutbildning för industri och hantverk) kan det vara lämpligt att successivt närma skolåret till näringslivets arbetsår genom förlängning av det sista eller de båda sista skolåren.
I vissa fall kan det vara motiverat att kompensera avkortningen av en kurs genom att öka antalet veckotimmar. Terminskurs för handel t. ex. beräknas normalt omfatta 17 effektiva veckor, (1. v. s. 17 veckor på höstterminen och 19 veckor på vårterminen. En detaljhandelskurs på höstterminen bör emellertid avslutas i god tid före julrushen. Man hinner därför inte med en kurs, som omfattar mer än 15 veckor. Denna kurs skall emellertid ha samma timantal som 17-veckorskursen, d. v. s. cirka 600 timmar.
Teminskursernas anpassning till läsåret. För att bereda lärarna tillfälle till full sysselsättning under hela året torde terminskurserna i allmänhet böra läg— gas upp så, att en höstkurs plus en vårkurs blir lika med ett helt läsår. Man bör således ha en höstkurs på 17 och en vårkurs på 22 veckor eller en höstkurs på 18 och en vårkurs på 21 veckor 0. s. v. I den mån höstkurs plus vårkurs inte motsvarar ett helt läsår, kan läraren emellertid åläggas annan tjänstgörings- skyldighet, så att hans sammanlagda tjänstgöring ändå kommer att motsvara ett helt läsår.
Specialkurser
Det stora flertalet heltidskurser vid yrkesskolorna kommer att kunna anpassas till normalläsåret respektive -terminen. Man måste emellertid lämna utrymme även för specialkurser, som inte lämpligen kan inordnas i normalläsåret. Sådana kurser är t. ex. barnavårdskurser, sjömanskurser, omskolnings- och beredskaps— kurser m. fl., där arbetsförhållanden, säsongväxling, krav på snabbt genomfö- rande m. m. försvårar eller omöjliggör en anpassning till normalläsåret. Några närmare allmänna riktlinjer för specialkurserna kan således inte ges, utan dessa kurser måste utformas var för sig.
Bland specialkurserna har vi nu tagit ställning endast till barnavårdskurserna.
Skötseln av barnavårdsinstitutionerna kräver en någorlunda jämn personal- uppsättning året runt. Elevintagningen bör därför ordnas så, att antalet elever är ungefär detsamma under hela läsåret. Barnavårdskurserna omfattar i regel 26 veckor. Man har emellertid funnit denna tid väl kort för de kunskaper, som skall meddelas. Om man sträcker ut kursen till 34 veckor, kan den delas upp i två klasser på 17 veckor eller ungefär fyra månader var. Intagning kan då ske tre gånger om året med en halv kurs varje gång. En sådan intagning kom- mer att ge en jämn personaluppsättning vid barnavårdsinstitutionen och man vinner dessutom den fördelen att aldrig ha samtliga elever som nybörjare på en gång. Vissa olägenheter kommer däremot sannolikt att uppstå ifråga om an— passningen av teoriundervisningen till det praktiska arbetet. Uppehåll måste göras för semestrar m. in., då man som regel inte kan räkna med vikarier, som kan äta sig både praktisk och teoretisk undervisning. Det blir således av vikt att planlägga teoriundervisningen så, att den nödvändiga koncentrationen med- för minsta möjliga olägenheter för eleverna.
Barnavårdskurserna skall alltså i regel omfatta 34 veckor med intagning av en halv kurs var fjärde månad. Man måste emellertid räkna med att även kurser på 26 "veckor med intagning av en hel kurs två gånger om året skall kunna anordnas. Dessa kurser ingår i förutbildningen för vissa yrken, t. ex. barn- trädgårdslärarinnor, barnavårdslärarinnor och barnsjuksköterskor. Utöver dessa två kurstyper med grundläggande barnavårdsutbildning kommer man att ha en fortbildningskurs på 22 veckor för institutionsbarnsköterskor. Denna kurs an— sluter sig till vårt förslag ifråga om terminskurserna.
Stipendiemöjligheter
Bidrag av statsmedel i form av stipendium och studiebidrag kan från och med den 1 juli 1953 utgå bland annat till elever vid yrkesskolor. Stipendiet är be— hovsprövat men ej beroende av kurstidens längd. Studiebidraget utgår utan behovsprövning till elev, som är bosatt på längre avstånd från skolorten, dock endast om kurstiden är minst fyra månader (SFS 1953: 532).
Arbetsveckan
Vi föreslår en arbetsvecka om normalt 37 till 45 timmar. Yrkesöverstyrelsen skall, då särskilda skäl föreligger, kunna medge nedsättning med högst 4 veckotimmar. Den kortare arbetsveckan om 37 (33) veckotimmar skall till- lämpas i kurser med övervägande teoretisk undervisning. I kurser med över— vägande praktisk undervisning avses den normala timfördelningen per vecka bli 34 timmar yrkesarbete, 8 timmar teoretisk undervisning och 3 timmar gymnastik, d. v. s. sammanlagt 45 timmar. Till detta skall kunna komma hem—
arbete i begränsad utsträckning, högst 3 timmar per vecka. På barnavårds- institutionerna kan eleverna åläggas viss vakttjänstgöring med högst 3 tim- mar per vecka. På grund av det relativt omfattande hemarbetet bör eventuell övertidstjänstgöring emellertid göras så lindrig som möjligt.
Inom handelsutbildningskommittén räknar man med 34 obligatoriska och 4 frivilliga. timmar per vecka i handelskurserna. Eftersom det stora flertalet elever läser ett eller ett par frivilliga ämnen, blir timantalet för eleverna ofta högre än det obligatoriska. I dessa timtal ingår inte gymnastik, vilket vi dock anser bör förekomma regelmässigt i yrkesskolornas undervisning. Om man räknar med frivilliga ämnen och gymnastik, torde timantalet i handelskurser även kunna inordnas i vårt förslag om 37 (33)—45 veckotimmar.
Lektioner med teoretisk undervisning bör ha samma omfattning som vid den allmänna undervisningen i folkskola och läroverk, (1. V. 5. normalt 45 mi- nuter. Någon avkortning av tredje och följande timmar (vid eventuell koncent- ration av teoriundervisning) torde som regel inte höra komma ifråga. Lek- tionstimmarna med praktisk undervisning omfattar i regel 55 år 60 minuter. Vissa detaljbestämmelser kan tänkas bli erforderliga beträffande lektionstim- marnas längd. I regel bör raster inläggas mellan lektionerna. Men då undervis- ningen motiverar det, skall två eller flera lektioner kunna sammanföras till längre perioder. Detta kommer i synnerhet att gälla den praktiska undervis- ningen för industri och hantverk och husligt arbete.
Sammanfattning av förslagen ifråga om läsårets, terminens och arbetsveckans längd
Näringsgren Årsliurs fermmskurs Veckotimmar x ec or veckor
Industri och hantverk (även yr- 39 (37)— 17 (15)—22 (24)
kessömnad) ............... 42 (44) 37 (33)—45 t.
- , för Handel ..................... 39 (37) 17 (lo)—22 (24) samtliga kurser . 39 (37) — 17 (15)—22 (24) Husligt arbete .............. 42 (44) Specialkurser, t. ex. barnavård Kursens längd bestämmes av yrkes— 37 (33)—45 t. överstyrelsen.
Veckotimtalen omfattar all undervisning, således även gymnastik. Parente— serna avser möjlig förkortning respektive förlängning enligt yrkesöverstyrelsens medgivande.
KAPITEL 13
Heltidskursernas organisation
Heltidskurserna och enhetsskolan
Övergång från enhetsskolans klass 8 till yrkesskolor. I den utsträckning det är möjligt avses elever från 9 y kunna fullgöra skolplikten i en yrkesskola. Eleven lämnar därvid enhetsskolan och blir inskriven i yrkesskolan. Allteftersom en— hetsskolan genomföres, måste man vid yrkesskolor med heltidsundervisning or- ganisera särskilda klasser, som motsvarar klass 9 y, eller också på annat sätt ordna så att 9 y-eleverna får den undervisning de enligt läroplanen för klass 9 y skall ha.
I vissa fall skall elever redan efter klass 7 i enhetsskolan kunna börja i en minst tvåårig kurs i yrkesskola. När så blir fallet, torde elevens allmänna skolundervis— ning få ordnas antingen genom individuella studier eller genom permittering från undervisningen i yrkesskolan för att delta i viktigare ämnen i enhetsskolan. Endast i undantagsfall torde den allmänna undervisningen i dessa fall kunna meddelas i yrkesskolan.
Den allmänbildande undervisningen i yrkesskolornas 9 g-avdelningar. Den all— mänbildande undervisningen i yrkesskolornas 9 y-avdelningar kan ske antingen i yrkesskolan eller genom samundervisning med enhetsskolan på orten. I regel torde det vara lämpligast, att den allmänbildande undervisning, som ingår i 9 y- kursen, helt förläggs till det första året i yrkesskolan, även då utbildningen vid yrkesskolan omfattar flera år. Elever i olika yrkesavdelningar kan då föras sam— man till särskilda teoriklasser eller undervisas tillsammans med de 9 y—elever, som går kvar i enhetsskolan. I den mån den allmänbildande undervisningen sker i yrkesskolan, skulle denna i detta avseende komma att organiseras ungefär på samma sätt som de nuvarande praktiska realskolorna och yrkesbestämda högre folkskolor, där man under det första året lägger tonvikten på den allmänbildan— de undervisningen och i fortsättningen ger alltmera utrymme åt de yrkesutbil— dande momenten.
I vissa fall kan en annan anordning beträffande den allmänbildande undervis- ningen dock visa sig önskvärd. Företag, som organiserar egna skol-or av större omfattning, kan vilja sprida den allmänbildande undervisningen över två eller tre år (skolor av typ Bergslagets praktiska skolor). Likaså kan det vid de kom- munala tekniska skolorna vara lämpligare att fördela den allmän-bildande under— visningen pä bägge skolåren. En olägenhet blir dock i så fall att elever, som av
någon anledning måste avbryta skolkursen efter det första året (då skolplikten fullgjorts), inte har hunnit med hela den allmänna skolkursen.
Då den allmänbildande undervisningen i 9 y sker helt i yrkesskolan, torde det vara lämpligt att i viss mån anpassa den till det yrkesområde den övriga undervisningen avser. Uppsatsskrivning, geografiundervisning, litteraturläsning m. m. bör kunna utformas som ett stöd för den yrkesutbildande undervisningen. Man rör sig i yrkesutbildningen på ett så elementärt och allmänt plan, att risk för en alltför stark specialinriktning av den allmänbildande undervisningen knap- past föreligger.
Gymnastik och idrott i yrkesskolorna. Helst bör yrkesskolans elever genomgåen- de få tre timmars undervisning per vecka i gymnastik och idrott. Vid centrala verkstadsskolor och kommunala yrkesskolor med heltidskurser bör detta kunna ordnas på ett eller annat sätt, antingen i yrkesskolan eller genom samarbete med övriga skolor på orten. För vissa enskilda skolor och framförallt då skolor med övervägande teoretisk undervisning t. ex. handelsskolor men även enskilda husmodersskolor och andra mindre skolor, torde det många gånger bli svårt att anordna undervisning i gymnastik. Man kan också förutsätta, att vid dessa skolor en del elever är äldre och ogärna vill delta i gymnastik- och idrottsövning- ar tillsammans med yngre kamrater. I princip bör gymnastik ingå i undervis- ningen vid alla slag av skolor för yrkesutbildning med heltidsundervisning. Yr— kesöverstyrelsen bör dock i mån av behov kunna medge undantag.
Fritt valt arbete i yrkesskolorna. Det vore givetvis önskvärt, att yrkesskolans elever bereddes tillfälle till fritt valt arbete av samma slag som eleverna i enhets- skolans nionde klass. Det torde dock i flertalet fall bli svårt att ge utrymme för undervisning i t. ex. musik och konstnärlig teckning i yrkesskolorna. I den mån det är möjligt, kan yrkesskolans elever på fritid få ta del av sådan undervisning i andra skolor. Likaså bör yrkesskoleleverna få möjlighet att utanför schemat delta i språkundervisning. Som regel får man nog räkna med, att den tid, som på enhetsskolans schema anslås till fritt valt arbete, i yrkesskolan kommer att användas för den praktiska undervisningen. Den avsevärda ökningen av antalet allmänbildande undervisningstimmar kommer också att göra en ytterligare be— skärning av tiden för den yrkesutbildande undervisningen mindre önskvärd.
Betyg över fullgjord skolplikt. Efter det nionde skolåret tilldelas eleverna ett be- tyg, som utvisar, att de fullgjort sin skolplikt och fått en viss förberedande eller påbörjad yrkesutbildning. Avgångsbetyg, som utvisar att eleven fullgjort en- hetsskolkursen, kan i sådana fall, då 9 y-kursen sprids över flera år i yrkesskolan, givetvis inte meddelas, förrän hela kursen inhämtats. Betyg över fullgjord skol- plikt utfärdas dock vare sig eleven fortsätter sin utbildning vid yrkesskolan eller inte. Beträffande den yrkesutbildande delen av undervisningen är det givetvis
av vikt, att betyget ger klart besked om omfattningen av den yrkesutbildning, som meddelats.
Efter de tvååriga yrkesskolkurserna på heltid ges avgångsbetyg eller —bevis över genomgången (grundläggande) utbildning. Genomgången av det andra året även i fleråriga yrkesskolkurser bör berättiga till ett utbildningsbevis. Beviset måste givetvis utformas så, 'att arbetsgivarna får klart besked om arten och graden av utbildning. Likaså får man gardera sig mot att detta utbildningsbevis ur elevernas synpunkt blir så lockande, att de inte anser sig behöva fullfölja utbildningen helt. Lämpligast torde vara att ge det formen av utdrag ur betygs— katalog. Detta utbildningsbevis får sin betydelse i synnerhet om de två första åren i fleråriga kurser utformas som en grundläggande skolkurs avsedd att byg— gas på med mera produktivt betonade arbetsuppgifter, antingen i yrkesskola eller ute i produktionen i ett företag.
Kurser för industri och hantverk
Ettåriga och tvååriga kurser. För närvarande är det stora flertalet grundläggan- de kurser med heltidsundervisning för industri och hantverk mer än ettåriga. Även i fortsättningen torde man få räkna med att många kurser för industri och hantverk skall komma att omfatta två, tre eller fyra år. För stora personal- grupper inom industrin kan man emellertid också, som närmare utvecklas i ka— pitel 15, anordna en ettårig förberedande utbildning av ganska odifferentierat. slag och i regel räknar man inte med mer än två års utbildning vid yrkesskola för industriyrkena. Efter enhetsskolans genomförande kommer industriutbild— ningen vid yrkesskolorna således i de flesta fall att omfatta antingen endast ett är, motsvarande klass 9 y, eller två är motsvarande klass 9 y plus klass 10 y. I klass 10 y för industriyrken kommer man utom elever från yrkesskolans 9 y—klas- ser också att få ta emot elever, som inte gått i 9 y vid yrkesskola och inte heller på annat sätt-fått en förberedande utbildning i yrket, t. ex. elever från klass 9 a och ungdomar, som i 9 y fått allmänpraktisk utbildning eller osystematisk ut— bildning i näringslivet. Dessa ungdomar kan inte på ett år, klass 10 y, nå fram till samma resultat som de elever, som gått både 9 y och 10 y vid yrkesskolan. För att nå lika långt skulle de egentligen tillbringa ytterligare ett halvt år vid yrkesskolan. Det torde emellertid av organisatoriska skäl inte vara lämpligt att avsluta kurser mitt under läsåret. Det andra yrkesskolåret för dessa elever (klass 11 y) bör hellre utformas med växelundervisning. Härigenom får eleverna dels erfarenhet av arbetet under produktionsmässiga former, dels får de den stimulans i arbetet, som en viss inkomst ger.
Fleråriga kurser. Den normala tiden för hantverksutbildning vid yrkesskola är nu tre eller fyra år. Helst bör eleverna inom denna tid också hinna förfärdiga gesällprov. Så är dock inte alltid fallet. Man syns emellertid på ansvarigt hant-
verkarhåll vara inställd på att söka åstadkomma en viss avkortning av utbild— ningstiden. Genom en systematisering och intensifiering av undervisningen bör avkortningen kunna genomföras utan försämring av utbildningsresultatet. Efter enhetsskolans genomförande räknar man således med att utbildningen skall om- fatta klass 9 y plus ytterligare högst tre år. Inom denna tid bör eleven om möjligt också hinna avlägga gesällprov.
I ett fåtal hantverksyrken är det nu möjligt att avlägga gesällprov, innan man fullgjort den stipulerade lärlingstiden. Det är önskvärt, att man i framtiden ger möjlighet till individuell utbildningsgång i alla hantverksyrken, där detta över huvud taget är tänkbart. Det bör också undersökas, om inte gesällbrev skulle kunna utfärdas omedelbart efter gesällprovets avläggande, oberoende av hur lång tid lärlingen behövt för att uppnå tillräckliga kunskaper och färdigheter.
Elever, som inte gått igenom klass 9 y och inte heller på annat sätt skaffat sig en förberedande utbildning före klass 10 y, bör prövas individuellt efter det elfte skolåret, innan de flyttas över i samma grupp som de ungdomar, som påbörjat utbildningen redan i klass 9 y. Vissa ungdomar kan vara mogna för uppflytt— ning till sista klassen, 12 y, under det att andra får, så att säga, gå om klass 11 y.
På hantverkarhåll är man i allmänhet mest intresserad av att yrkesskolorna ger en fullständig lärlingsutbildning, d. v. 5. en utbildning, som leder fram till kompetens för gesällprov. Av flera skäl torde det dock i längden bli svårt för yrkesskolorna att i större utsträckning åta sig en sådan fullständig utbildning. Dels är utrymmet vid skolorna begränsat, dels kan skolan, som framhållits också i andra sammanhang, inte ge den kännedom om och vana vid vanligt produktivt arbete, som företagen kan ge. Ifråga om industriutbildningen har man genom att i ganska stor utsträckning införa växelutbildning både ökat skolornas kapacitet och effektiviserat utbildningen ifråga om kontakt med det produktiva arbetet. Även för hantverksutbildning har växelutbildning i viss mån kunnat organiseras. lllen svårigheten att finna lämpliga och villiga arbetsgivare för denna form av samarbete med yrkesskolan är betydligt större än när det gäller industrin, fram— för allt. därför att arbetsplatserna i de flesta fall är så små, att man är beroende av en fast arbetar-styrka och har svårt att avdela någon för instruktion av lär— lingarna.
Inom yrkesskolorna har man i några fall organiserat tvååriga kurser för hant- verkare. Det torde bli nödvändigt att komma fram till en överenskommelse med hantverkets organisationer, som gör det möjligt att i större utsträckning gå fram på denna väg. En annan lösning av problemets pedagogiska sida är att ordna det tredje och fjärde året i yrkesskolan som praktik i av skolan driven produktions- verkstad under ledning av utlärda gesäller eller mästare, som inte fungerar som yrkeslärare utan mera direkt som arbetsledare. Den senare vägen förefaller dock mindre tilltalande än den förra, men får kanske tillgripa-s, då placeringssvårig— heter finns.
Utbildningstiden i yrkesskola för sömmerskor, hattmodister m.. fl . Verkstadsskola för klänningssömmerskor omfattar nu i de allra flesta fall två år. Det är möjligt, att utbildningen även i fortsättningen kan begränsas till två år, varav klass 9 y utgör det första året. Med hänsyn till att yrket är ett hantverk, kommer det möjligen att erbjuda vissa svårigheter att inom den tiden hinna med en grund- läggande utbildning. Det lämpligaste synes vara, att man så snart [som möjligt anställer jämförande försök mellan å ena sidan en tvåårig verkstadskurs av nu- varande typ och å andra sidan en tvåårig verkstadskurs, varav det första året omfattar allmänbildande ämnen i samma utsträckning som klass 9 y. Motsva— rande försök bör även göras med verkstadskurs för hattmodister, pälssömmerskor m. fl. Resultatet från de båda verkstadskurstyperna bör jämföras ock-så med resultatet av en tvåårig lärlingsutbildnin—g på en förstklassig ateljé.
Möjligheter lbör på vissa orter finnas att stanna vid yrkesskolan under ett fri— villigt tredje år. Man skulle då få en kortare utbildning på två år framför allt för sömmerskor, som går till konfektionen, och en längre treårig för ateljésöm— merskor.
Centrala hantverkskurser. De centrala hantverkskurserna är till formen heltids- kurser. Reellt är de emellertid ett slags koncentrerade deltidskurser, närmast yr- keskurser. Kurstypen finns nu vid en eller annan skola i Sverige. I den form som vi -— i likhet med yrkesöverstyrelsen i ett tidigare förslag —— tänker oss för hantverkskursen innebär den emellertid en nyhet och behandlas därför i kapi— tel 15 om nya kurstyper.
Handel
Första året (9 g). Klass 9 y för handel kommer sannolikt att anordnas vid ett stort antal yrkesskolor och locka en ansenlig mängd elever. Enligt handelsutbild- ningskommitténs planer kommer klassen i stort sett att ge samma utbildning som de nuvarande ettåriga handelsskolorna. Genom att den bygger på åtta års skolgång, vågar man dock räkna med en något bättre allmänbildningsstandard. Man tänker sig inte någon egentlig differentiering på kontorsarbete och detalj— handelsarbete i klass 9 y, utan klassen avses ge en allmänt grundläggande han- delsutbildning. I den mån undervisningen kombineras med praktik utanför sko- lan, kan en viss anpassning av den teoretiska kursen givetvis ske så att den på lämpliga punkter anknyter till praktiken.
Andra året ( 10 (11). Handelsutbildningssakkunniga föreslår för elever, som önskar en utvidgad och differentierad handelsutbildning, ett andra år i yrkesskola eller handelsskola, klass 10 y. Efter detta år skall eleven ha uppnått en kompetens, som ger honom handelsskolexamen (denna examen kommer inte att bli en rigorös examen med gemensamma prov i vanlig mening).
En del ungdomar, som går igenom 9 a. eller kanske 9 g utan att fullfölja stu- dierna upp genom gymnasiet, kommer att efter klass 9 vilja ha en ettårig han- delsutbildning. Sådana elever bör helst inte undervisas i samma klass 10 y som de ungdomar, som i 9 y fått en förberedande handelsutbildning. De har inte 9 y-kamraternas praktiska och teoretiska kunskaper om handels- och kontors- arbete. Men de har en högre grad av allmänbildning och bättre språkkunskaper, som gör det möjligt för dem att mera koncentrerat ägna sig åt den egentliga handelsundervisningen. För dessa ungdomar får man i stället inrätta en särskild klass 10 y. Då de har allmänbildning motsvarande 9 a eller 9 g, bör de mycket väl på ett år kunna nå fram till samma resultat som elever i klass 9 y plus 10 y för handel. Man bör alltså med en ettårig handelsutbildning efter 9 a eller 9 g kunna uppnå handelsskolexamen.
Elever, som i 9 y fått en osystematisk praktik, kan kanske inte nå fram till handelsexamen på så kort tid som ett år. För dessa elever får man sannolikt ha en individuell prövning. I den mån eleverna visar sig mogna, kan de föras till den ettåriga 10 y-linjen, i annat fall får de gå i 9 y i handelsskola (ev. plus 10 y).
Elever, som före klass 10 y praktiserat inom detaljhandeln under en längre tid, skall kunna få undervisningen lagd med speciell tanke på detalj-handel. Där- emot räknar man inte med detaljhandelsutbildning för ungdomar utan föregåen— de praktik, såvida praktiken inte sker genom växelutbildning samtidigt med skolgången.
Handelsutbildning med heltidsundervisning i yrkesskola eller handelsskola skall normalt inte omfatta mer än högst två år. Handelsgymnasierna har dock som bekant föreslagits bli treåriga.
Husligt arbete m. m.
9 y-kurser för husligt arbete. På det husliga området bör klass 9 y kunna ge en grundläggande huslig allmänbildning, som i stort sett kan sägas motsvara den nuvarande 22 veckors husmoderskursen. Där är eleverna dock i regel något äldre, än de kommer att vara i klass 9 y. Klass 9 y för husligt arbete bör kunna utgöra en lämplig grund, inte endast för husmödrar och hembiträden, utan ock- så för kokerskor, hemvårdarinnor, hemföreståndarinnor, barnsköterskor, livs- medelsbiträden m. fl. För flera av de nämnda yrkena fordras. givetvis special— utbildning efter 9 y antingen i näringslivet eller —— i flertalet fall — i skola.
Övriga husmoders- och lanthushållskurser. Det kommer att finnas behov av en grundläggande huslig utbildning för ungdomar, som inte gått igenom klass 9 y för husligt arbete. En sådan utbildning behövs bland annat för blivande sjuk- sköterskor, barnavårds- och barnträdgårdslärarinnor samt lärarinnor i husliga ämnen och för ungdomar, som vill utbilda sig för att sköta sitt eget hem. För
detta ändamål torde de nuvarande lanthushållskurserna och husmoderskurserna på cirka fem månader även i fortsättningen bli den lämpligaste och mest efter- frågade kursformen.
Vid sidan av femmånaderskurserna bör även i fortsättningen finnas en ettårig lanthushålls- eller husmoderskurs för elever, som önskar en mera omfattande un- dervisning. En sådan kurs ger också utrymme för barnavård, trädgårdsskötsel och djurvård i större utsträckning än den kortare kursen.
Någon allmänt grundläggande huslig utbildning med heltidsundervisning ut- över nu nämnda kursformer torde man knappast behöva räkna med. Däremot kommer det att finnas behov av en differentierad huslig utbildning, som bygger på 9 y eller 10 y, för t. ex. kokerskor, hemvårdarinnor, barnsköterskor, hem-. internat— och ekonomiföreståndarinnor, lärarinnor i husliga ämnen m. fl. (jfr kapitel 11). Samtliga dessa utbildningsgrenar torde emellertid utom en grund- läggande huslig utbildning i skola även förutsätta praktik av större eller mindre omfattning, varför de inte kan sägas utgöra någon direkt fortsättning på klass 9 y eller 10 y.
Elevantalet i heltidskurserna
Elevantalet i de olika slagen av heltidskurser vid yrkesskolorna varierar nu ganska mycket. Jämnast är det i verkstadsskolorna, som i de flesta fall inrättas för ungefär femton elever, någon gång för tio eller tolv elever. I handelskurserna kan elevantalet vara mellan femton och trettio, någon gång ännu flera.. Det— samma gäller teoretiska industri— och hantverkskurser med heltidsundervisning. Vanligen har handelskurser och andra övervägande teoretiska kurser dock mellan tjugo och tjugofem elever. I heltidskurser för husligt arbete anges idealmedel— talet vara tolv elever men variationer förekommer mellan åtta och aderton- tjugo elever.
Vi anser, att man så långt möjligt bör sträva efter att hålla heltidskursernas elevantal omkring det av pedagogiska skäl lämpligaste medeltalet. Det torde emellertid bli nödvändigt att medge ganska stora variationer i elevantalet, i syn— nerhet om man i större utsträckning vill inrätta heltidskurser i anslutning till enhetsskolan på orter, som har ett mera begränsat rekryteringsunderlag utanför enhetsskolan. I vissa fall kan det vara befogat att inrätta en kurs trots att elev- antalet inte kan beräknas uppgå till mer än cirka tio för industri och hantverk eller husligt arbete och cirka femton för handel. Men det kan också av ekono— miska skäl vara önskvärt att driva endast en kurs trots att elevantalet beträf- fande de förstnämnda kurserna uppgår till aderton—tjugo och i handelskurser till omkring trettio.
I våra beräkningar har vi utgått från att elevantalet i yrkesskolornas olika heltidskurser i regel skall vara
för industri- och hantverkskurser av verkstadskaraktär upp till 16, för handelskurser och teoretiska industri— och hantverkskurser upp till 30, för husliga kurser upp till 16. Dessa tal kan, som framgår av det nyss förda resonemanget, i vissa fall både underskridas och överskridas. Såväl de lokala skolstyrelserna som tillsynsmyn- (ligheten bör dock sträva efter att hålla kurserna så väl fyllda som möjligt. Detta förutsätter bland annat en ingående prövning av rekryteringsunderlaget och ett välorganiserat samarbete mellan olika kommuner (jfr kapitlen 8 och 17).
Sammanfattning
1. Klass 9 y skall kunna fullgöras i yrkesskola eller med yrkespraktiken och yrkesteorin förlagd till yrkesskola och den allmänbildande undervisningen i enhetsskola.
2. Den allmänbildande undervisning, som ges i klass 9 y, bör i regel helt för— läggas till det första året i yrkesskolan, vare sig yrkesutbildningen är ett- eller flerårig. Endast i enstaka fall, som t. ex. i enskilda industriskolor och tekniska skolor, bör en spridning av den allmänbildande undervisningen över flera år kunna tillåtas.
3. Den allmänbildande undervisningen i yrkesskolan bör i viss mån anpassas efter det yrkesområde yrkesutbildningen avser. Gymnastik bör genomgående ingå i yrkesskolans undervisning i heltidskurser, men undantag bör i särskilda fall kunna medges av yrkesöverstyrelsen. Det fritt valda arbetet, torde, i den mån det över huvud taget kan anordnas, få förläggas till fritid. Möjlighet till frivillig språkundervisning bör beredas alla elever, som så önskar.
4. Klass 10 y organiseras i regel på två linjer, en linje för elever, som i klass 9 y eller på annat sätt fått en förberedande eller påbörjad utbildning för det yrke klass 10 y avser, och en linje för elever, som inte fått en sådan förberedande eller påbörjad utbildning. Ul Utbildningen i verkstadskurserna bör i framtiden systematiseras och inten- sifieras, så att en viss avkortning av utbildningstiden blir möjlig. Sålunda bör en för närvarande tvåårig verkstadskurs kunna motsvaras av klass 9 y plus 10 y, en tre- eller fyraårig verkstadskurs av klass 9 y plus två resp. tre år. I den mån utbildningen leder fram till kompetens för gesällprov, bör gesäll- provet om möjligt utföras under skoltiden. Individuell utbildningsgång bör medges inom så många hantverksyrken som möjligt. Man bör också sträva efter att finna andra lämpliga former än de fyraåriga fullständiga verkstads- kurserna för den grundläggande hantverksutbildningen i heltidskurser, t. ex. tvååriga grundläggande kurser avsedda att fullfölja-s i produktivt arbete.
0. Efter klass 9 y utfärdar yrkesskolan betyg, som utvisar, att eleven fullgjort sin allmänna skolplikt och att han fått en förberedande eller påbörjande
Gesällprov 12 y4 (vx) | X 11 y= (vx) 11 y2 (vx) | | Utbildnings— 2 1 bevis 10 y (vx) 10 y Gräns mellan obligatorisk och frivillig skola Betyg 9 y 9 a, 9 g, 9 yx l l Enhetsskolans klass 8 Handel Handelsskolexamen 10 y2 (vx) 10 y1 Gräns mellan obligatorisk och frivillig skola Betyg 9 y 9 a, 9 g, 9 yx | I Enhetsskolans klass 8 Husligt arbete Fortsatt specialutbildning | Fortsatt . specialutbildning Praktik | | . 10 y Praktik (ca 5 mån., ev. 1 år) Gräns mellan obligatorisk och frivillig skola Betyg 9 y 9 a, 9 g, 9 W;
Enhetsskolans klass 8
Utbildnings- bevis, ev. prövning
Utbildnings- bevis
grundläggande yrkesutbildning. Efter de tvååriga skolorna meddelas betyg över fullgjord grundläggande yrkesutbildning, för handel handelsskolexamen. Ett särskilt bevis om fullgjord grundläggande utbildning bör utfärdas efter det andra utbildningsåret (klass 10 y), även om skolans utbildning fortsätter ytterligare ett eller två år.
. Elevantalet i yrkesskolornas kurser bör i regel vara för industri— och hantverkskurser av verkstadskaraktär upp till 16 elever, för handelskurser samt teoretiska industri- och hantverkskurser upp till 30 elever, för husliga kurser upp till 16 elever. . Tablå över yrkesskolans kurser med heltidsundervisning och deras anknytning till enhetsskolan och till varandra.
Förklaringar till tablån:
Siffrorna efter bokstaven y avser första, andra 0. s. v. året av yrkesutbild- ningen.
yx = icke systematisk utbildning i näringslivet vx = växlingsundervisning mellan skola och näringsliv
Deltidsundervisningens organisation
Allmänna synpunkter
Lärlingsskola och yrkesskola. Deltidsundervisningen vid yrkesskolorna är upp- delad på två stadier, lärlingsskola och yrkesskola. För kurser på yrkesskolans stadium utgick högre statsbidrag än i lärlingsskolan. Denna bestämmelse tillkom, därför att bland annat lönekostnaderna beräknades bli högre för de mera kvalifi— cerade kurserna. Det stora flertalet kurser ligger emellertid inom lärlingsskolan och någon kostnadsskillnad mellan kurserna på de olika stadierna finns numera knappast. I samband med ändringen av statsbidragsbestämmelserna sommaren 1952 upphävdes också skillnaden i bidrag till kurser i lärlingsskola och kurser i yrkesskola. Vi anser det inte av andra skäl motiverat att bibehålla uppdelningen på två stadier. I den mån en kurs förutsätter, att vissa grundläggande kunskaper inhämtats, bör den rubriceras som fortbildningskurs.
Kurser av varierande längd. Den nuvarande deltidsundervisningen omfattar kur- ser, som varierar i längd från 12 och upp till 600—700 timmar. Övervägande an- talet kurser är ganska korta. Ungefär hälften av de kommunala yrkesskolornas cirka 120 000 elever per år går i kurser, som omfattar högst 90 timmar. (Se vidare bilaga 3 och kapitel 2.)
Bakgrunden till deltidsundervisningens nuvarande utformning är den uppfatt- ning, som ligger till grund för gällande yrkesskolstadga, nämligen att den prak— tiska utbildningen i regel skall ske genom arbete på en arbetsplats under det att yrkesskolorna skall meddela en kompletterande teoretisk, i vissa fall praktisk— teoretisk undervisning. Från början tänkte man sig, att denna komplet-terande teoretiska undervisning framför allt skulle ha formen av ganska omfattande kur- ser för unga nybörjare (lärlingsskolans yrkesavdelningar med 8—12 timmars un— dervisning per vecka) och påbyggnadskurser för yrkesarbetare (yrkesskolans yrkeskurser och ämneskurser). Det visade sig snart, att det var mycket svårt att efter arbetets slut samla ungdomar till så krävande kurser som lärlingsskolans yrkesavdelningar. Ett stort antal av dem som över huvud taget började i dessa kurser avbröt undervisningen efter en tid. Med fasthållande vid grundprincipen att yrkesskolan skulle ge en kompletterande teoretisk undervisning inrättades i stället för yrkesavdelningarna lärlingskurser och andra kortare kurser i anslut- ning till yrkesskolstadgans g 103, som tillåter mycket stor frihet. Kurser för äldre nybörjare visade sig också lockande för eleverna och har därför fått stor omfatt— ning.
Deltidskursernas syfte. I kapitlet om arbetsfördelningen mellan skola och nå— ringsliv ifråga om yrkesutbildningen har uttalats, att yrkesskolorna genom sina heltidskurser skall ge en grundläggande praktisk-teoretisk utbildning och genom deltidskurserna en kompletterande teoretisk eller praktisk—teoretisk undervis— ning i anslutning till praktisk utbildning på en arbetsplats. Denna kompletteran— de undervisning bör antingen kunna vara mera omfattande, så att eleverna förs fram till samma utbildningsmål som gäller för vissa heltidskurser, eller också bör den kunna tillgodose mera begränsade utbildningsbehov genom undervisning i ett begränsat ämne av större eller mindre omfattning. I och med att man ger yrkesskolornas verksamhet detta dubbla ändamål, fastslår man också, att yrkes- skolorna måste syssla både med egentlig yrkesutbildning och med yrkesbetonad kursverksamhet.
Yrkesskolornas främsta uppgift blir att medverka i den egentliga yrkesut— bildningen. Vi har emellertid i kapitel 1 utvecklat tanken, att yrkesutbildning inte får omfatta endast en rent fackmässig undervisning utan bör kombineras med samhällsorienterande och allmänt personlighetsfostrande studier. Sådana studier måste i stor utsträckning bedrivas i form av deltidskurser. Vi anser, att det vid sidan av heltidskurserna och de mera omfattande kvalificerade deltids- kurserna bör finnas utrymme för en viss yrkesbetonad upplysning i förening med fortsatt samhällsorientering.
Behovet av utbildning. De hittills gjorda erfarenheterna visar, att det bland de litet äldre medborgarna, och inte minst bland kvinnorna, finns ett starkt intresse för att skaffa sig ökade kunskaper. Men just dessa kategorier är ganska bundna av arbets—, familje- och andra sociala plikter. En förutsättning för att de skall kunna delta i kurser av olika slag är många gånger, att kurserna inte inkräktar för mycket på deras tid. De deltar hellre i en rad kortare kurser, som avslutas en efter en, än de binder sig för en längre kurs, som de kanske kan fullfölja, kanske inte. Vad dessa kursdeltagare vill ha är i första hand inte en strikt utbild- ningsgång med ett fixerat studiemål i sikte. De söker en allmän orientering, en vidgning av kunskaperna inom det område, där de arbetar. Om man medger en så. vid ram för yrkesskolornas verksamhet, finns det givetvis en viss risk för att elevernas önskemål tvingar fram kurser, vilkas samband med skolans ursprung— liga syfte är obetydligt. Här blir det fråga om att göra en avvägning mellan den subjektiva efterfrågan från elevernas sida och den objektiva — d. v. s. arbets— marknadens behov av utbildning av visst slag.
Egentlig yrkesutbildning och yrkesbetonad kursverksamhet. Det skiftande ut- bildningsbehovet hos yrkesskolornas klientel har lett till den mycket heterogena utformningen av deras kursverksamhet. Den egentliga yrkesutbildningen till— godoses först och främst genom heltidskurserna, som ju till allra största delen är grundläggande kurser i den meningen, att de förbereder ungdomar för inträde
på arbetsmarknaden. En del av deltidskurserna ger också en egentlig yrkesut- bildning. Men många av dem är snarare yrkesbetonade än direkt yrkesutbildan- de. De ger upplysning eller information eller behandlar ett mycket litet avsnitt av ämnet. Sådan yrkesbetonad kursverksamhet förekommer, utom vid yrkes- skolorna, också hos folkbildning-sorganisationer och en del andra organisationer, som egentligen har helt andra utbildningsuppgifter på sitt program.
Vi anser det angeläget, att den egentliga yrkesutbildningen på allt sätt gagnas och att dess ställning avsevärt förbättras i jämförelse med nuvarande förhållan- den. Vi har diskuterat möjligheterna att dra en gräns mellan den egentliga yrkes- utbildningen och den yrkesbetonade kursverksamheten och därvid eventuellt tillerkänna den egentliga yrkesutbildningen högre statsbidrag än den yrkesbeto- nade kursverksamheten. En sådan gränsdragning skulle emellertid bli mycket svår att göra, just därför att den ene har behov av egentlig yrkesutbildning, den andre av yrkesbetonad upplysning, och båda behoven måste anses lika legitima. Principen bör således även i fortsättningen vara, att yrkesskolorna skall rymma både egentlig yrkesutbildning och yrkesbetonad kursverksamhet. Men denna princip kan tillämpas på olika sätt.
Normalisering av kurserna. Ända sedan yrkesöverstyrelsens tillkomst har man där arbetat på att få klarare linjer för deltidskurserna liksom för heltidsunder— visningen. Man arbetar ut typplaner eller 5. k. förebilder till undervisningsplaner för en rad yrken och ämnen. Därvid samarbetar man med experter även utan— för överstyrelsen och med yrkesorganisationer och facksammanslutningar. Typ— planer finns nu för bland annat svetsningskurser, elinstallatörskurser, handels- kurser, barnsköterskekurser, kurser i sömnad, vävning, matlagning o. s. v.
Tillkomsten av förebilder till undervisningsplaner för mera allmänt förekom- mande yrken och ämnen medför först och främst, att en rad äldre planer gallras bort, så att kurser med samma beteckning får ungefär samma innehåll, lämpliga förbättringar och omläggningar, som påfordras av utvecklingen, kan genomföras överallt, där en plan tillämpas, erfarenheter, som görs av en lärare, kan lättare komma andra lärare tillgodo o. s. v. Men typplanerna gör också att man kom- mer att kunna tillämpa betydligt större restriktivitet ifråga om vad man godkän- ner utanför ramen av typplaner —— givetvis sedan sådana utarbetats i tillräckligt stort antal. Även inom gruppen yrkesbetonad kursverksamhet kan man på detta sätt komma fram till fastare linjer i undervisningen, så att kurserna får den på en gång yrkesbetonade och sociala inriktning, som eleverna synes vara mest be- tjänta av.
N ybörjarumlervisning på deltid. För de unga nybörjarna är det av vikt att un- dervisningen ges en viss bredd. De bör så långt möjligt delta i yrkeskurser (se vidare nedan). Men det kan tänkas, att vissa lokala yrkesskolor får svårigheter att anordna regelrätta yrkeskurser. De ställer ganska stora krav ifråga om både
lärarkrafter och materiel. Under alla förhållanden bör man dock kunna upp- ställa vissa önskemål ifråga om nybörjarundervisningen. Hur man skall förfara i varje särskilt fall måste överlämnas åt tillsynsmyndigheten att avgöra.
Olika slag av kurser
Två kurstyper. Deltidsundervisningen omfattar två olika slag av kurser, dels sådana, som genom en mångsidig undervisning i flera olika ämnen ger utbild- ning för ett visst yrke, dels sådana som behandlar ett enda ämne. Härnedan används beteckningarna »yrkeskurs» och »ämneskurs» som ges en något an- nan bctydelse än dessa termer har i den nuvarande yrkesskolstadgan. Utöver dessa två olika slag av kurser omfattar deltidsundervisningen också föreläsningar.
Yrkeskursen Yrkeskursen ger i de för respektive yrken väsentliga ämnena teo— retisk eller praktisk—teoretisk utbildning som komplement till en praktisk utbild- ning på en arbetsplats. Till innehåll och omfattning motsvarar yrkeskursen helt eller till en viss del en kurs med heltidsundervisning. Ett bevis över genomgång- en kurs motsvarande det som tilldelas eleverna i heltidskurserna bör utfärdas. Yrkeskursen avser således att bereda möjlighet för ungdomar, som inte kan bevista en heltidsskola, att på annat sätt skaffa sig motsvarande utbildning, sär- skilt ifråga om yrkesteorin. Den praktiska utbildningen kommer väl till största delen att ske på arbetsplatserna, men i den mån det befinns lämpligt bör även vissa praktiska övningar kunna läggas in i yrkeskurserna.
Yrkeskursen kan ge: grundläggande undervisning, varvid den jämföres med de grundläggande heltidskurserna; fortbildning, varvid vissa grundläggande prak— tiska och teoretiska kunskaper förutsättes tidigare vara inhämtade; repetition av tidigare inhämtade grundläggande kunskaper; i vissa fall även omskolning, var— vid kursen ger ett efter elevernas mognad avpassat koncentrat av den grund- läggande heltidskursen. Då praktiska övningar torde komma att utgöra en be— tydande del av innehållet i omskolningskurserna, kommer sådana kurser i fler— talet fall sannolikt att anordnas som Specialkurser med heltidsundervisning.
Yrkeskursen kan lämpligen omfatta inemot 200 timmar undervisning per år, vilket närmast motsvarar sex veckotimmar under 32—33 veckor. Då det ifråga om deltidsundervisningen knappast är lämpligt .med längre terminer än 15 vec- kor under hösten och 17 veckor under våren torde läsåret för yrkeskurserna böra vara 32 veckor. Antalet årskurser blir beroende av kursens mål. I regel torde en yrkeskurs dock komma att omfatta minst två läsår.
För att kunna samla eleverna till en så pass omfattande undervisning, som sex timmar per vecka under större delen av året måste man (som också utvecklas i kapitel 7 om skolans och näringslivets uppgifter ifråga om yrkesutbildningen)
räkna med arbetsgivarnas medverkan bland annat i den formen att undervis- ningen sker i vissa fall helt, i andra fall delvis under ordinarie arbetstid.
Om man genom överenskommelse med respektive yrkesorganisationer kan uppnå, att en större del av undervisningen förläggs till ordinarie arbetstid, bör antalet undervisningstimmar per vecka i vissa fall kunna ökas. Om en 'hel arbets— dag ägnas åt undervisning i skolan, bör eleverna kunna åläggas skolgång också en kväll per vecka, varigenom man skulle få sammanlagt nio—tio timmars un- dervisning i skolan. Yrkeskursen riktar sig till elever, som genomgått den obliga- toriska skolan, och avses således inte meddela den teoretiska undervisningen för elever i klass 9 y.
Ämneskurser. Ämneskursen ger, som namnet säger, endast undervisning i ett eller ett par avgränsade ämnen. Till sin utformning motsvarar ämneskursen i allmän- het ett ämne eller en del av ett ämne i en heltidskurs eller i en fullständig, yrkes— kurs eller utgör en fortsättning på en sådan kurs. En ämneskurs ensam berättigar ej till utbildningsbevis. Elev, som fullföljt kursen, skall däremot ha rätt till intyg, eller om prov anordnas, eventuellt betyg. Ett flertal ämneskurser kan kombine— ras, så att de ger samma undervisning som en fullständig yrkeskurs. Elev, som inom en viss tidrymd genomgått ämneskurser motsvarande en fullständig yrkes— kurs, skall vara berättigad till utbildningsbevis av samma slag som för sådan yrkeskurs.
Det torde inte finnas anledning att ange något normalläsår för ämneskurserna. Däremot bör man eftersträva en viss enhetlighet i utformningen. Vid faststäl— landet av den lämpliga omfattningen av olika slags ämneskurser bör man i stål- let för ett fixerat timantal uppställa en övre och en undre gräns, så att kursen säges omfatta t. ex. 90—110 timmar, 180—220 timmar 0. s. v. Vid uppdelningen av timantalet på undervisningsveckor bör man inte räkna med ett längre läsår än för de. fullständiga yrkeskurserna. Däremot kan en koncentration av kurserna till kortare perioder i vissa fall komma att visa sig önskvärd.
Föreläsningar. Föreläsningar bör kunna ingå som ett led i arbetet vid yrkessko— lorna. Särskilt på högre stadium kan det vara lämpligt att byta ut enstaka lek- tioner mot gästföreläsningar eller någon gång t. o. m. att ge ett större avsnitt av kursinnehållet i föreläsningsform. Även på lägre stadium kan det vara en för- del att kunna ordna föreläsningar i anslutning till en kurs, om lämpliga föreläsare skulle stå till disposition.
Sammanfattning
1. Deltidsundervisningen skall tillgodose skiftande utbildningsbehov och måste således omfatta både egentlig yrkesutbildning och yrkesbetonad kursverk— samhet.
2. Ifråga om formerna för deltidsundervisningen skall liksom ifråga om heltids— undervisningen större enhetlighet eftersträvas. Nybörjare bör så långt möjligt hänvisas till kombinerade kurser eller på annat sätt tillförsäkras en grund— läggande utbildning av viss bredd.
3. Med hänsyn till de skilda studiemålen uppdelas deltidsundervisningen i yrkes- kurser och ämneskurser. Yrkeskursen omfattar flera olika ämnen och ger hu- vudsakligen teoretisk utbildning för ett visst yrke, ämneskursen ger under— visning endast i ett eller ett par ämnen. Föreläsningar bör kunna anordnas både på högre och lägre stadium, då det är lämpligt att meddela en del av kursinnehållet i föreläsningsform. På högre stadium bör hela kurser kunna ges i form av föreläsningsserier.
KAPITEL 15
Kurser för 9 y och centrala hantverkskurser
Kurser för 9 y
Y rkesutbildningssakkunnigas direktiv. I de direktiv, som departementschefen i sin egenskap av ordförande i skolkommissionen utfärdade för skolkommissio- nens yrkesutbildningsdelegation och som också gäller för 1952 års yrkesutbild- ningssakkunniga, yttras bland annat: »De olika omständigheter jag i det före— gående berört synas mig närmast tala för att delegationen med tanke på det bredare elevklientel och den till sin uppgift mera begränsade yrkesutbildning. varom här är fråga, överväger utformandet av en i allmänhet ettårig utbild- ningsgång, som, om och när den nioåriga obligatoriska skolan förverkligats, al- ternativt med ett på annat sätt organiserat skolår kunde få utgöra det nionde skolåret i denna skola och som, även innan de parallella alternativen finnas, kunde få byggas ut som ett frivilligt utbildningsår i omedelbar anknytning till en i en första utbyggnadsetapp förverkligad åttaårig obligatorisk skola. —- — —— Det synes därvid erforderligt, att delegationen, förutom att den prövar de frågor och problem jag redan antytt, i görligaste mån söker nå fram till en sådan ut- formning av utbildningsgången till olika ifrågakommande yrken, att denna kan utgöra en avslutad och för den framtida yrkesutövning-en användbar utbild— ning, samtidigt som den i förekommande fall bör kunna tjäna som ett underlag för en fortsatt, längre gående utbildning för de elever, vilka önska en sådan.» På annat ställe i direktiven framhålles, att denna utbildning varken kunde eller be— hövde göras så tids— och kostnadskrävande som yrkesarbetarutbildningen. Tyngd- punkten i den praktiska undervisningen borde ligga mindre på en uppträning av speciella tekniska färdigheter än på en allsidig och vederhäftigt anordnad yrkespraktik. De teoretiska momenten i undervisningen borde snarare ge en all— män till medborgarkunskapen gränsande orientering om yrkets och näringsgre- nens villkor, krav och förutsättningar än en speciell och avancerad yrkesteori.
Kurser för handel och för husligt arbete. Kurser, som ungefär motsvarar dessa krav, (1. V. 5. ger en tämligen bred och föga differentierad grundläggande utbild- ning för ett större yrkesområde, finns sedan länge vid yrkesskolorna inom avdel- ningarna för handel och för husligt arbete, nämligen de ettåriga handelskurserna och husmoderskurserna. Dessa kurser har utvecklats ur yrkesskolstadgans ett— åriga handelsskolor och hushållsskolor, som ursprungligen riktade sig till ung- domar med några års handels- respektive hushållspraktik. Det visade sig emel-
lertid svårt att rekrytera kurserna med det elevklientel man från början tänkt sig, och småningom ersattes den stadgeenliga formen med ettåriga nybörjarkur- ser, som nu vunnit ganska stor spridning.
I typplanerna för de ettåriga handelskurserna (A-kurs för detaljhandel, B-kurs för kontorsarbete) krävs endast några mindre justeringar, innebärande en ökning av allmänbildningsstoffet på bekostnad av vissa handelstekniska ämnen, för att kurstypen skall motsvara fordringarna för 9 y. Ett förslag till 9 y-kurs för handel med heltidsundervisning har utarbetats inom yrkesöverstyrelsen. I denna plan förekommer inte någon nämnvärd differentiering på detaljhandel och kontorsar- bete. På detta elementära stadium kommer differentieringen främst att ligga i de praktiska övningarna, som givetvis i viss mån kan varieras efter elevernas in- tresse och fallenhet.
De nuvarande husmoderskurserna upptar i allmänhet mera yrkespraktik än som kan ges utrymme för i 9 y, då dels kurserna i regel omfattar mer än 39 veckor och mer än 37 timmar per vecka, dels allmänbildande ämnen och yrkes- teori tillsammans sällan uppgår till mer än 6—8 veckotimmar av totalt cirka 45. En 9 y-kurs för husligt arbete kan därför ifråga om yrkesutbildning knappast komma att motsvara mer än en femmånaders husmoderskurs. Skolkommissionen lät på sin tid utarbeta en studieplan i husligt arbete för 9 y, som — i motsats till flertalet av kommissionens övriga 9 y-planer — omfattar både yrkesteori och yrkespraktik. Denna plan bör kunna tillämpas oberoende av om undervisningen äger rum i yrkesskola eller i enhetsskola. Planen ger stort utrymme åt hem— och familjefrågor, ekonomi och budget samt arbetsplanering och rationalisering (med laborationer och jämförande försök). Vissa delar av den teoretiska undervis— ningen sammanfaller med motsvarande delar av samhällskunskapen. Allt som allt omfattar den yrkesteoretiska undervisningen cirka 8 veckotimmar. Av de nu— gefär 20 timmar per vecka, som ägnas åt yrkespraktik, upptar hushållsgöromålen två tredjedelar, sömnad och barnavård tillsammans en tredjedel. Liksom de nu— varande femmånaderskurserna kan 9 y-kurser i husligt arbete utgöra grund för vidare utbildning på det husliga området, i barnavård, sjukvård o. s. v. Inom yrkesöverstyrelsen har utarbetats förslag till 9 y-kurs även i husligt arbete efter ungefär samma grunder ifråga om allmänbildande ämnen som handelsplanen.
För handel och för husligt arbete innebär 9 y-kurserna med heltidsundervisning —- trots att den husliga plan, som utarbetats av skolkommissionen, till sitt inne— håll rätt mycket avviker från de nuvarande husmoderskurserna — varken orga- nisatoriskt eller principiellt någon nyhet för yrkesskolorna. De kurser, som redan finns, omfattar ungefär ett vanligt läsår och ger just den översikt — både i prak- tik och yrkesteori — över respektive näringsgrens olika arbetsuppgifter, villkor och krav, som talas om i direktiven.
Kurser för industri och hantverk. För industri och hantverk finns inte några allmänt grundläggande ettåriga kurser på heltid. De ettåriga kurser som finns
är mera speciella, avsedda för t. ex. storkökspersonal, skeppskockar, byx- och västsömmerskor, kemiskt-tekniska biträden.
De tidigaste verkstadsskolorna. I kapitel 2 har anförts ett par exempel från 1700- talet på praktisk-teoretiska yrkesskolor. Verkstadsskolan i modern mening, d. v. 5. den vanligaste typen av heltidskurs för industri och hantverk, är emeller— tid en ganska ny företeelse. Före 1910 fanns knappast någon sådan skola. De första verkstadsskolorna inrättades i bland annat Stockholm och Göteborg för hantverksyrken och var snarast ett slags hantverksskolor med fleråriga sam- manhängande kurser. Innan dessa skolor kommit till hade man emellertid inom ett par stora industrier efter tyskt och amerikanskt mönster börjat med ett slags förberedande yrkesskola, som närmast kunde jämföras med de nuvarande verk- stadsskolorna. En kommunal verkstadsskola inrättades 1910 i Kiruna. Denna skola liksom åtskilliga andra både kommunala och enskilda skolor är de lokala företagen stor tack skyldig för sin tillkomst och utveckling. Kirunaskolan torde vara den första moderna kommunala yrkesskolan med heltidsundervisning för industri- och hantverksyrken i vårt land.
I 1918 års yrkesskolstadga upptogs för industri och hantverk endast olika typer av kompletterande kurser. I 1921 års stadga medgavs emellertid också in- rättandet av kommunala verkstadsskolor med heltidsundervisning. Dessa kom- munala verkstadsskolor skulle enligt stadgan kunna anordnas med längre eller kortare läroår, flera eller färre årskurser, större eller mindre antal timmar i veckan.
Anledningen till att man började inrätta kommunala verkstadsskolor tycks ha varit bland annat, att det visade sig svårt för ungdomarna att få en lämplig praktisk utbildning som underlag för lärlingsskolans kompletterande kurser. Man inrättade då inom skolorna verkstäder för praktisk utbildning jämsides med lär— lingsskolans huvudkurs, d. v. 5. den tämligen omfattande teoretiska yrkesunder- visningsform, som numera förekommer endast på ett fåtal orter i landet. Lärlingsskolans huvudkurser var tvååriga och kursen i yrkesarbete kom på så sätt också att i de flesta fall omfatta två år. För några yrken inom hantverket framkom dock på ett tidigt stadium önskemål om att skolan skulle ge hela ut- bildningen.
1907 års kommitté. Första gången, som verkstadsskolan förekom i någon littera- tur om yrkesutbildning, var i det betänkande, som 1907 års kommitté för den lägre tekniska undervisningen avgav 1912. I kommittéförslaget talades om två slag av sådana skolor, nämligen förberedande lärlingsskolor och fullständiga lärlingsskolor. Bägge formerna beskrevs huvudsakligen med exempel från ut- landet.
Kommitterade ansåg den fullständiga lärlingsskolan vara en alltför dyrbar form och avgav därför inte något förslag om att skolformen borde prövas. Där— emot fann man, att den förberedande verkstadsskolan borde kunna inrättas till
överkomliga kostnader. Undervisningen i denna skolform skulle inte vara allt- för differentierad. Den borde ansluta direkt till folkskolan och bilda en övergång mellan skolan och förvärvsarbetet. Dess närmaste syfte skulle vara att under- lätta för de unga att få anställning. Man tänkte sig, att lärokursen i regel borde omfatta ett år. Det mönster man närmast ville efterbilda, var de holländska hel- tidsskolorna för industri och hantverk (Ambachtscholen). Dessa skolor var di— rekt yrkesinriktade, och de allmänna skolämnena upptog en mycket liten del av kursen. De holländska skolorna var emellertid i allmänhet treåriga, under det att de svenska enligt kommitténs förslag borde bli ettåriga.
Förberedande lärlingsskolor borde enligt kommitténs uppfattning endast in- rättas för sådana yrken och industrier, där ungdomarna skulle kunna vara säkra om att få en god utkomst. Om denna princip följdes, skulle förberedande lärlingsskolor således komma till endast inom de så kallade huvudyrkena. Kom— mitterade kom här med ett förslag, som — om det förverkligats — skulle ha givit oss en kursform för industri och hantverk av ungefär samma slag som de ettåriga handels— och husmoderskurserna. Det var emellertid först i den revide- rade yrkesskolstadgan 1921, som kommitterade-s förslag på denna punkt ledde till något resultat. Såsom bestämmelserna i stadgan utformades, kunde verk- stadsskolorna vara antingen förberedande eller fullständiga skolor och utveck- lingen kom redan från början att gå i en annan riktning än den 1907 års kom— mitterade tänkt sig.
Verkstadsskolutredningen. Nästa gång verkstadsskolorna blev föremål för ett betänkande, var i verkstadsskolutredningens förslag angående centrala verk- stadsskolor m. m. (SOU 1938:26). När detta betänkande avgavs, hade en i or- ganisatoriskt hänseende ny form av verkstadsskolor uppstått, nämligen skolor som i regel hade landsting till huvudmän och som således vände sig till ett be- tydligt större rekryteringsområde än de kommunala skolorna. Dessa skolor hade inrättats som ett medel i kampen mot arbetslösheten. Allteftersom arbetsmark- nadsläget förbättrades fick skolorna mindre betydelse som möjlighet att syssel— sätta arbetslösa ungdomar. Man hade emellertid funnit, att de hade en viktig uppgift att fylla som yrkesförberedelse för ungdomar från orter, där man i stort sett saknade utbildningsmöjligheter för industri och hantverk både i skolor och i näringslivet. Verkstadsskolutredningen Ville ge de centrala verkstadsskolorna just denna uppgift.
Ifråga om kursens längd anslöt sig verkstadsskolutredningen till den praxis, som utbildats och som innebar, att kurserna för industriyrken i de flesta fall om- fattade två år under det att hantverkskurserna i allmänhet gav hela lärlingsut- bildningen fram till gesällprov och således som regel varade i fyra år. Man an— knöt också till ett yttrande av skolöverstyrelsen, som gick ut på att man för in- dustriyrken i allmänhet borde ha en undervisningstid om två år, under det att man för hantverksyrken i regel räknade med tre—fyra års utbildningstid. Er—
farenheterna tycktes visa, att två respektive tre—fyra år med vardera cirka 2 000 undervisningstimmar var de utbildningstider, som för de olika yrkesområ- dena bäst underlättade för ungdomarna att få anställning efter genomgången skolkurs. Verkstadsskolutredningen ansåg emellertid, att en obruten undervis- ning i skola över 4 000 till 8 000 timmar kunde ha sina nackdelar, och man peka- de därför på växlingsutbildning i företag vid sidan av den skolmässiga utbild- ningen som en möjlighet att effektivisera undervisningen och ge eleverna erfa- renhet av arbete i en ekonomiskt driven produktion.
Rationaliseringsutredningen. Sedan lång tid tillbaka har synpunkter framförts, som går ut på att målsättningen för den egentliga yrkesutbildningen vid våra yrkesskolor skulle vara alltför snäv.
I den tidigare (kapitel 2) omnämnda bilagan till rationaliseringsutredningens betänkande, del II (SOU 1939:14), angavs som en förklaring till att lärlingssko- lans huvudkurser visat sig så svårrekryterade bland annat, »att arbetet inom industrin mer och mer specialiserats, varigenom det utbildningsbehov, som de nämnda kurserna har att uppfylla., blivit mindre, i all synnerhet som den mer allsidiga praktiska utbildning, som man av ålder velat förbinda med lärlingssta- diet inom industrin, blivit mer och mer sällsynt».
I fortsättningen pekades på det förhållandet, att den av rationaliseringen be- tingade utvecklingen inom näringslivet bland annat också lett till att kraven på yrkesskicklighet hos de industrianställda mer och mer förskjutits från en manuell till en mera intellektuellt betonad yrkesskicklighet. Denna förskjutning, menade rationaliseringsutredningen, måste leda till en revidering av yrkesutbildningsbe— greppet. Man kunde inte längre med fördel redan från ;början inrikta såväl prak— tisk som teoretisk undervisning på uppövande av de färdigheter och kunskaper, som fordrade-s för ett visst manuellt yrke. Vad man i den grundläggande eller förberedande yrkesutbildningen borde inrikta sig på vore, att på ett tidigt sta— dium, d. v. s. före 18-årsåldern, ge ungdomarna en allmänt teknisk, hantverks- mässig och kommersiell utbildning av såväl teoretisk som praktisk art. Denna grundläggande utbildning borde ske i skolor. Den borde följas av en egentlig och definitiv utbildning, som i regel bäst och billigast skulle kunna erhållas »på arbetsplatsen och i det produktiva arbetslivets miljö, i synnerhet om denna prak— tiska utbildning kan kompletteras med teoretisk sådan och specialinriktad prak- tik i längre eller kortare kurser». För att underlätta samarbetet mellan skolor och arbetsplatser ifråga om den egentliga yrkesutbildningen föreslog utredningen inrättande av lärlingsnämnder. I slutet av bilagan kom man in på frågan om en arbetsfördelning mellan de kommunala och centrala yrkesskolorna och framhöll då bland annat, att de senare lämpligen borde ta hand om de yrkesförberedande kurserna med heltidsundervisning samt dessutom av behovet påkallade kurser för arbetslös ungdom liksom fortbildningskurser, omvskolnings- och beredskaps- kurser, allt kurser med heltidsundervisning. De kommunala skolorna borde lämp—
ligen inrikta sig på »att sörja för den lokala yrkesutbildningen av huvudsakligen kompletterande teoretisk art, vilken bör anslutas till utbildningen på arbets— platserna inom ortens olika yrken».
Arbetsmarknadens yrkesråd. När arbetsmarknadsparternas yrkesutbildnings- kommitté år 1944— avgav sitt betänkande, underströk man, att den princip, som låg till grund för den gällande yrkesskolstadgan, även i fortsättningen borde vara huvudprincip för yrkesutbildningen för industrin. Som en följd härav ansåg man en utbyggnad av verkstadsskolsystemet inte vara påkallad. Arbetsmarknadens yrkesråd, som ju blev ett resultat av yrkesutbildningskommitténs arbete, har emellertid sedan flera år tillbaka varit inne på en uppdelning av den industriella utbildningen i två stadier, ungefär på det sätt, som föreslagits av rationaliserings- utredningen. I ett svar på en remiss från internationella arbetsbyrån 1949 (jfr kapitel 7) uttalade man som förut nämnts, att utbildningen skulle kunna delas upp i en tämligen odifferentierad grundutbildning på ett halvt till ett år och en fortsatt mera specialiserad utbildning. Grundutbildningen borde ske i skolmässig form, antingen i industrins egna skolor eller i yrkesskolor drivna av det allmän— na. Den fortsatta utbildningen skulle till större delen ske i produktionen, om möjligt i förening med en kompletterande teoretisk eller praktisk-teoretisk un- dervisning i yrkesskola. Liknande tankar har senare framförts av bland andra ledande funktionärer inom Sveriges verkstadsförening. I de uttalanden från in- dustrins sida, som sålunda gjorts i denna fråga, har man tryckt på att den grund— läggande skolkursen inte finge betraktas som en avslutad yrkesarbetarutbildning utan endast som grunden för och början på en utbildning, som sedan skulle fort- sättas i det produktiva arbetet.
Verkstadsskolwnas uppgift. Verkstadsskolorna har under den relativt korta tid, som de varit i verksamhet, kommit att bli skolor för utbildning av yrkesarbetare med en flerårig allroundutbildning. Som redan nämnts är skolorna för hantverks— yrken ofta fyraåriga och ger i princip hela lärlingsutbildningen fram till gesäll— provet. För industriyrken omfattar kursen i allmänhet två år och ger då visser- ligen i regel endast en förberedande utbildning, men är dock så pass omfattande, att lärlingen efter skolans slut tämligen givet bör komma att vidareutbildas till yrkesarbetare. Ett sådant program för verksta-dsskolorna synes naturligt, så länge behovet av utbildad arbetskraft främst gällt just yrkesarbetare med en omfattande allroundutbildning. Det är likaså naturligt, att syftet blir begränsat, då skolornas kapacitet endast tillåter, att ett fåtal ungdomar bereds plats i dem, under det att det stora flertalet av dem som söker sig till industrin och även till hantverket, inte kan få någon skolmässig utbildning i heltidskurser. Men det förefaller också troligt, att arbetet i verkstadsskolorna fått sin hittillsvarande ut— formning —— vilken ju egentligen strider mot stadgans grundprincip — därigenom att det utformats i anslutning till lärlingsskolans huvudkurser. Tendensen att göra kurserna längre än man ursprungligen avsett kan också ha förstärkts under
intrycket av 30-talets arbetslöshetsperiod. Det var naturligt att behålla ung- domarna i skolan hellre än att skicka ut dem på en redan mättad arbetsmarknad.
Även om de synpunkter på behovet av en kortare grundutbildning, som fram- förts av rationaliseringsutredningen, arbetsmarknadens yrkesråd och skolkom- missionens ordförande, är ganska olika formulerade, torde de dock allesammans syfta till ungefär samma sak, nämligen till en vidgning av yrkesskolans, framför allt heltidskursernas, uppgift ifråga om yrkesutbildningen. Vi har under vårt utredningsarbete funnit, att yrkesskolorna -— såsom är fallet för handel och för husligt arbete —— också för de viktigare industri— och hantverksgrenarna bör erbjuda en sådan allmän grundläggande utbildning. Denna utbildning bör, som förutsatts i direktiven, utformas så, att den kan ersätta klass 9 y. En kurstyp av detta slag finns på ett par orter, där man anordnar ettåriga förberedande verkstadsskolor och kurser, som bland annat också tar emot elever från folk- skolans frivilliga åttonde och nionde klasser.
I varje fall tills vidare torde det inom yrkesskolorna vara lämpligast att inte inrätta kortare kurser för nybörjare än 9 y—kurserna, vilka kommer att omfatta cirka 25 veckor yrkesutbildning (yrkesteori och praktik) av ett läsår på 39 veckor. På vissa håll inom industrin torde man vara inne på tanken att kunna göra de grundläggande skolkurserna ännu kortare. Om sådana försök skulle komma till stånd bör de enligt vår uppfattning ske i industriföretagen. De verk— stadskurser, som skall motsvara 9 y, bör i första hand förläggas till yrkesskolor och endast om särskilda skäl föreligger organisatoriskt anknytas till enhetsskola. Vi förutsätter nämligen, att lokaler och utrustning skall användas även för en fortsatt yrkesutbildning efter den obligatoriska skolans slut.
Sakkunnigas förslag till 9 y-kurser
Olika. uppgifter för kommunala och för regionala skolor. I kapitel 9 har visats hur man även med en relativt försiktig utbyggnadstakt redan om cirka 30 år skulle kunna i yrkesskolor ta hand om alla 9 y-elever, som kan förutses behöva utbild- ning för industri- och hantverksyrken. Man har då utgått från att de lokala och de centrala yrkesskolorna skulle fylla i viss mån olika uppgifter. En skillnad blir givetvis liksom hittills, att de lokala skolorna tar hand om den komplette- rande undervisningen på deltid, under det att de regionala skolorna endast har heltidskurser, längre eller kortare men med undervisning under sammanhängan- de perioder.
Även ifråga om heltidsundervisning-en måste uppgiften bli i viss mån olika för de olika skoltyperna. Erfarenheterna av lokala verkstadsskolor i deras nuvaran- de utformning visar, att man endast mera i undantagsfall kan inrätta sådana skolor i mindre kommuner. Så pass differentierade som dessa skolor nu är, fordrar de i allmänhet ett betydande befolkningsunderlag för sin rekrytering. I vissa fall kan dock ett gott samarbete mellan skolan och företagen inom skolans räjong
eller speciella sysselsättningssvårigheter i trakten göra det möjligt att driva verkstadsskolor även i tämligen små kommuner.
För att kunna åstadkomma den spridning av tillgången på heltidsplatser i verkstadsskolor, som behövs för att ta hand om eleverna i 9 y i så stor utsträck- ning som vi anser i längden vara nödvändigt, måste man tänka sig en mindre differentierad utformning av 9 y-kurserna. De lokala skolorna i landsbygds— kommuner och mindre städer torde i första rummet få inrikta sig på de stora huvudyrkena såsom metallarbetare, byggnads— och träindustriarbetare, textil- och konfektionsarbetare samt i vissa områden cellulosa— och pappersindustriar— betare, under det att de större lokala skolorna samt landstingsskolorna och andra regionala skolor, i vissa fall riksskolor, utom sådana yrken som elektriker, bilmekaniker, möbelsnickare, målare m. fl. också får ta hand om yrken med mera begränsat rekryteringsbehov, såsom tapetserare, mjölnare, urmakare, guld- och silversmeder, körsnärer, fotografer och optiker. Denna gränsdragning ifråga om uppgifterna för de mindre skolorna å ena sidan och de större lokala samt de regionala skolorna å andra sidan torde i praktiken komma att innebära, att spe- cialiserad skolmässig *hantverkarutbildning i regel kommer att finnas endast vid det senare slaget av skolor, under det att industriarbetarutbildning kommer att kunna ges vid båda slagen.
Två typer av grundläggande skolor. Inom de olika huvudgrupper av yrken, som 9 y-kurserna i första rummet torde böra inriktas på, kan man tänka sig två vä— gar för utformningen av undervisningen. Antingen kan man ge en specialiserad grundutbildning med sikte på bestämda arbetsuppgifter inom en viss industri (system I) eller också kan man ge en allmän grundutbildning, som syftar till fortsatt mera specialiserad utbildning inom en valfri gren av ett större yrkes- område (system II). I båda fallen krävs, med hänsyn till den industriella ut— vecklingen, en relativt grundlig yrkesteoretisk kurs som stöd för den praktiska utbildningen.
Det förra systemet har tillämpats i bifogade studieplaner (bil. 6) för maskin— snickare och konfektionssömmerskor; i den för verkstadsarbetare har vissa modi— fikationer gjorts, som gör planen till en mellanform mellan system I och II. Planerna inriktar sig på ett par eller ett fåtal viktigare arbetsmoment inom de olika industrierna. I dessa moment ges en ganska långtgående specialiserad ar- betsträning, som bör kunna göra eleven mogen att efter relativt kort tid göra en fullgod arbetsinsats. Systemet innebär en ganska betydande begränsning av om- rådet för utbildningen och förutsätter därför en viss yrkesmognad hos eleven. Den grundläggande utbildningen ger eleven möjligheter till fortbildning endast inom vissa specialområden, men det möjliggör ett rationellt utnyttjande av ar- betskraften och en högt uppdriven produktionstakt.
Det senare systemet ger en bredare praktisk utbildning för ett visst yrkesom- råde med ungefär likvärdig utbildning inom flera arbetsområden inom yrket.
Man tar upp alla de viktigare arbetsmomenten, men man kan givetvis inte hinna uppnå samma färdighet inom något arbetsmoment, som det förstnämnda systemet medger i det fåtal, som där kan behandlas. Det ger emellertid en över- sikt över arbetsområdet, som på ett bättre sätt än det förstnämnda systemet kan tänkas väcka intresse för arbetet mera på lång sikt.
System I fordrar en fullständig utrustning med maskiner för Specialträning i de arbetsmoment som behandlas. För system II behöver man visserligen ett större antal olika maskiner, men var och en av dessa kan vara ganska enkel, eftersom varje maskin skall ge möjligheter till instruktion och grundläggande övning men ej behöver användas för specialtrimning med sikte på produktion.
Även den yrkesteoretiska undervisningen torde bli olika för de båda syste- men. I det första fallet måste man gå ganska långt inom varje behandlat arbets- moment men kan begränsa sig till det fåtal moment, som den praktiska utbild- ningen omfattar. I det senare fallet bör man ge en allmän grundläggande yrkes- teoretisk undervisning med starka inslag av orientering om näringsgrenen ifråga.
Verkstäder för den förra typen av grundutbildning torde bli betydligt dyrbara— re att inrätta än för den senare typen. Man kan förmodligen inte räkna med att anskaffa de maskiner, som behövs för en så pass långt driven Specialträning, såvida inte maskinerna kan användas även för produktivt arbete.
Tillämpningen av 9 y-kurserna på industri- respektive hantverksyrken. Kurser enligt system I, såsom de beskrivits här ovan, torde endast kunna användas för utbildning av industriarbetare. hIan syftar redan från början till en långt driven specialisering och träning av ett visst, eller ett fåtal, arbetsmoment på bekostnad av överblicken över yrkesområdet. Systemet torde i regel också lämpa sig bättre för utbildning av arbetare, som skall passa maskiner än för hantverkare, som i huvudsak arbetar med handverktyg. Inom textil- och konfektionsindustrierna och inom vi-ssa grenar av metallindustrin tillämpas för närvarande —— på eller i anslutning till arbetsplatserna — utbildningstyper av det slag som system I innebär. I de vanliga verkstadsskolorna förekommer däremot för närvarande inte sådan utbildning.
De nuvarande tvååriga verkstadsskolorna är nog den kurstyp, som till sin uppläggning mest liknar de planerade 9 y-kurserna enligt system II. Liksom för handel och för husligt arbete har yrkesöverstyrelsen även för industri och hant- verk utarbetat tim- och undervisningsplaner för 9 y med heltidsundervisning. Denna klass i de mera odifferentierade tvååriga verkstadsskolorna kommer att i mycket motsvara en 9 y-kurs enligt system II. Sådana verkstadsskolor riktar sig framför allt till blivande industriarbetare, men de kan också inom vissa yrken vara till nytta för ungdomar, som sedan blir hantverkare. De tvååriga verk- stadsskolorna är något mera differentierade än 9 y-kurserna torde kunna bli. Hantverkarutbildningen är redan från början inriktad på ett visst yrke. Det är givetvis att föredra, att 9 y-elever, som vill utbilda sig för ett bestämt hant-
verksyrke, så snart som möjligt kommer till en yrkesavdelning för detta yrke eller på annat sätt får sin utbildning tillrättalagd för yrket ifråga. Men om man inte har tillgång till lämplig utbildning vare sig i skola eller hos en företagare, kan en 9 y-kurs för metallarbetare dock vara en början till utbildning för t. ex. en blivande urmakare, guld- eller silversmed eller bilreparatör liksom för instru- mentmakare, finmekaniker, bleck- och plåtslagare och elektriker. Likaså kan en odifferentierad grundkurs för träarbetare ha en del att ge inte bara byggnads— snickaren och träindustriarbetaren utan också möbelsnickaren, tapetseraren och modellsnickaren.
Kursernas anknytning till större eller mindre skolor. Ett par eller till och med en 9 y-kurs för industri- och hantverksyrken enligt system II kan bilda under- lag för vidareutbildning inom en hel rad olika yrken. På så sätt blir dessa kurser särskilt lämpliga inom mindre kommuner, där man inte har möjlighet att rekry- tera verkstadsskolor av den nu gängse typen. Om man, som sakkunniga förut- sätter, endast kan disponera en ganska enkel maskinuppsättning, är det emel- lertid av vikt, att man får tillgång till en kvalificerad yrkeslärare, d. v. 5. en lärare som förmår göra undervisningen till en påbörjad utbildning för arbete inom industrin eller hantverket. Läraren måste vara en person med ingående erfaren- heter av arbetet inom olika grenar av yrkesområdet och med god överblick över hela området. Annars riskerar dessa kurser lätt att bli ett slags fortsatt under- visning i metall-, trä- eller syslöjd.
Kurser av detta slag bör inte begränsas till de mindre skolorna. De bör finnas även vid större yrkesskolor och då främst rikta sig till 9 y-elever, som är yrkes— bestämda så till vida, att de vet vilket yrkesområde eller vilken typ av arbete de vill ägna sig åt men ännu inte är mogna för en mera omfattande och differentie- rad utbildning. Kurser efter system I bör enligt vår uppfattning prövas i in- byggda verkstadsskolor inom vissa större industrier samt i lokala, centrala eller enskilda yrkesskolor, som är så stora att man även har två- eller fleråriga kurser och således kan använda maskinerna för tillverkning av saluvärdig produktion. I sådana skolor kan man också få tillgång till lärare med specialkompetens och möjligheter att följa utvecklingen inom området.
lf'erkstaclskurser för 9 g som underlag för fortsatt utbildning. Varken enligt system I eller system II kan man uppnå någon fullständig utbildning. I båda systemen måste utbildningen fortsättas på ett eller annat sätt för dem som vill bli yrkesarbetare. System I kan dock i vissa fall utgöra en avslutad utbildning. Man ger den skolmässiga grunden, och den fortsatta utbildning-en i produk- tionen innebär inte något nytt, endast en ytterligare trimning av redan inlärda färdigheter. En fortsatt skolmässig utbildning där-emot måste ta upp nya mo— ment. På så sätt kan systemet byggas ut till en fullständig skolmässig utbild- ning av allround yrkesarbetare. System II förutsätter ovillkorligen en fortsatt utbildning antingen i skola eller i mera systematisk form i produktionen. En
grundutbildning enligt system II kan antingen fullföljas och bli en fullständig allroundutbildning eller också kan den betraktas som en orientering inom yrkes— området ifråga, varefter eleven får specialisera sig på det eller de arbetsmoment han eller hon bäst passar för. I det senare fallet följer således en intensiv och specialiserad utbildning av det slag, som ges enligt system I, som en avslutning på en grundutbildning enligt system II eller som en övergång mellan skolan och det produktiva arbetet. Specialkursen bör i detta fall kunna genomföras på förhållandevis kort tid.
Av det ovanstående torde framgå, att en grundutbildning enligt system II både för kommunerna (skoldistrikten) och eleverna öppnar vidare möjligheter än den mera specialiserade utbildningen enligt system I. Denna leder däremot fortare till bättre inkomster för eleverna och innebär också för företagen ett mera ekonomiskt utnyttjande av arbetskraften, förutsatt att man redan från början kan bilda sig en uppfattning om vilket eller vilka arbetsmoment eleven bör få specialisera sig på. System I skulle i varje fall för yrkesskolornas grund- läggande undervisning vara en nyhet, under det att system II innebär en modi- fikation av den nu vanliga undervisningsformen och en anpassning av denna för ett vidare elevklientel.
Det bör här framhållas, att de tre utbildningsplaner, som intagits i bilaga 6, endast är avsedda att tjäna som typexempel på hur man kan lägga upp en ettårig utbildningsgång, som syftar till att vara en avslutad utbildning för dem som omedelbart därefter går ut i produktionen, och samtidigt en grund för dem som skall vidareutbildas till egentliga yrkesarbetare. Vi har ej tagit ställning till de metoder för lärogången, som i de olika planerna angivits som författarens anvisningar; dessa står helt för planförfattarnas räkning. Däremot har vi granskat och godkänt timplanerna och kursfördelningen inom de. olika ämnena.
Centrala hantverkskurser
De speciella 9 y-kurserna är som redan framhållits främst en utbildning för industriyrken. En typ av hantverksutbildning är de centrala hantverkskurserna. Undervisningen i dessa skolor motsvarar i stort sett kursinnehållet i en full- ständig lärlingsskola enligt det hittillsvarande yrkesskolsystemet. Till innehållet närmast motsvarande kurstyp i vårt förslag är de treåriga yrkeskurserna om sammanlagt cirka 600 timmar (jfr kapitel 14). Den centrala hantverkskursen är således en till heltidskurs koncentrerad längre deltidskurs. Eleverna kan alltså under en periods avbrott i förvärvsarbetet följa undervisningen i en hantverks- kurs på annan ort.
Centrala hantverkskurser finns nu bland annat för urmakare, blomsterbindare, kvarnarbetare och lärlingar inom de grafiska facken. För skorstensfejare finns särskilda gesäll— och mästarkurser vid statens brandskola. De nu uppräknade
hantverkskurserna samlar lärlingar, som redan har fått en viss praktisk utbild- ning, till övervägande teoretiska kurser på ett par tre månader, för skorstensfe- jarc två kurser om vardera sex veckor.
Hantverkskurserna har bildats efter mönster från Danmark, där sådana kurser vuxit upp bland annat i anslutning till folkhögskolorna. En del av de danska kurserna anknyter både i organisation och undervisning till folkhögskolan, men man har också skolor av ungefär samma typ som den svenska skolan för bok- hantverk, alltså kortare kurser ett par år i följd. Ibland är sådana kurser för- lagda till tekniska skolor. Binderiskolan i Östra Grevie är uppbyggd delvis efter mönster av de danska kurser, som anknyter till folkhögskola, d. v. 5. den är förlagd till en folkhögskola och yrkeskursen bygger på folkhögskolans vinterkurs. De andra svenska kurserna inriktar sig nästan helt på utbildning i yrket. På så sätt kan man minska utbildningstiden och kostnaden för eleven och öka kursernas kapacitet. Men det är möjligt, att man också förlorar något av den traditions- bildning, som bidragit till de danska hantverksfolkhögskolornas framgång. — I lantmanna- och lanthushållsskolorna har vi en motsvarighet på jordbrukets område till de danska folkhögskoleanslutna hantverkskurserna.
Systemet med anknytning till folkhögskolor och andra skolor har säkerligen underlättat tillkomsten av hantverkskurser. Det kräver mindre resurser att inrätta en särskild avdelning vid en redan befintlig skola än att från grunden bygga upp en branschskola i stil med urmakarskolan i Borensberg och skolan för bokhantverk.
Arbetsåret vid hantverkskursen är i regel kort (utom i eventuella grundläg- gande verkstadskurser), i bästa fall sex—sju månader, om man ej kan ha flera kurser efter varandra, och detta gör att skolan många gånger får ekonomiska svårigheter, om den är helt fristående. Anknytes den till en central yrkesskola, folkhögskola eller annan lämplig skola, kan lokalerna utnyttjas bättre och ad- ministrationen bli billigare.
Y rkesöverstyrelsens förslag om hantverksskolor. De förslag om centrala hant- verkskurser, som under de sista 10—15 åren framlagts i Sverige har nog snarare anslutit sig till den typ, som skolan för bokhantverk representerar, än till folk- högskoltypen. Det mest genomarbetade förslaget är det, som 1947 avgavs av överstyrelsen för yrkesutbildning. Överstyrelsen föreslog en hantverksskola, som skulle ge en undervisning motsvarande den teoretiska utbildningen i tvååriga yrkesavdelningar vid centrala verkstadsskolor. Den sammanlagda kurstiden beräknades uppgå till ungefär 20 veckor eller 600 timmar fördelade över två 23. tre år. En kurs skulle således komma att omfatta en och en halv till två måna- der. Undervisningen skulle till övervägande del omfatta yrkesteoretiska ämnen (28 veckotimmar vari dock skulle ingå två veckotimmar svenska samt någon medborgarkunskap i samband med yrkeshygien). Vidare skulle visst utrymme, cirka åtta veckotimmar, ges åt praktiskt yrkesarbete. I den mån behovet av
övningar i praktiskt arbete för vissa yrken vore mindre, kunde antalet teori— timmar ökas. Slutligen skulle gymnastik och idrott ingå med tre veckotimmar.
Som huvudman för kurser av denna typ tänkte sig yrkesöverstyrelsen i första rummet hantverksorganisation eller landsting. Kurserna skulle eventuellt kunna anknytas till redan existerande skolor, t. ex. centrala verkstadsskolor. I så fall skulle man få ett slags regionala kurser för kompletterande grundläggande yr— kesteori, under det att urmakarskolan i Borensberg och kvarnskolan i Mariestad snarare närmar sig de branschskolor av riksskolkaraktär, som talas om i kapitel 8.
Yrkesöverstyrelsens förslag innehåller även kostnadsberäkningar för driften av en skola med 20 elever per kurs. Däremot har man inte gjort några beräk- ningar ifråga om anläggningskostnader m. m. Statsbidraget skulle enligt försla- get i det väsentliga motsvara bidraget till centrala verkstadsskolor, dock borde enligt överstyrelsens mening bidraget till anläggningen vara högre.
Förslaget har ännu inte föranlett någon åtgärd. Hantverkskurserna har emel- lertid, i den mån de prövats inom och utom Sverige, givit så goda erfarenheter, att förslaget enligt vår uppfattning bör allvarligt övervägas och kurstypen hantverkskurs ges en vidare spridning. Det är möjligt, att kurstiden i vissa fall skulle kunna göras kortare än i överstyrelsens förslag. Man kunde också mellan två kurser i skola lägga in en korrespondenskurs, så att eleverna kan gå direkt på det nya stoffet utan att behöva repetera igenom den första kursen. Någon allmän plan utarbetad mera i detalj torde inte vara möjligt att göra. Såväl form som innehåll bör anpassas efter det för varje yrke mest lämpade. Även för stats- bidraget torde särskilda beräkningar få göras. Givetvis bör bidrag utgå i relation till bidraget till lokala och centrala yrkesskolor (kapitel 18) och bidragsunder— laget således uträknas på grundval av normalkostnaden för teoretiska industri— oeh hantverkskurser. Om hantverkskurs har riksskolkaraktär, bör bidrag utgå som till riksskola.
Sammanfattning
Enligt direktiven skall yrkesutbildningssakkunniga utreda frågan om en relativt kort grundläggande yrkesutbildning på heltid, upplagd så att den alternativt med andra linjer kan utgöra det sista skolåret i enhetsskolan och därvid vara en avslutad för den framtida yrkesutövningen användbar utbildning och samti- digt kunna tjäna som underlag för en längre gående utbildning.
Både för handel och husligt arbete finns redan nu kurstyper, som i stort sett motsvarar de i direktiven framförda kraven. Inom yrkesöverstyrelsen har för- slag framlagts till tim- och undervisningsplaner för ettårig handelskurs och ett— årig husmodersskola upptagande allmänbildande ämnen och yrkesteori samt yrkespraktik i ungefär den omfattning, som de olika ämnena förutsättes ha i 9 y. Även inom skolkommissionen har ett förslag till studieplaner för husligt arbete i 9 y utarbetats, som bör kunna tillämpas både inom enhetsskolan och i yrkes- skolorna.
För industri och hantverk finns för närvarande inte några kurser, som utan vidare kan sägas motsvara 9 y. Vi räknar med två typer av sådana kurser, dels en specialiserad grundutbildning med sikte på bestämda arbetsuppgifter inom en viss industri (system I), dels en allmän grundutbildning, som syftar till fort- satt mera specialiserad utbildning inom en valfri gren av ett större yrkesområde (system II). Exempel på studieplaner bifogas i vilka framför allt system I till- lämpats. Undervisningen torde i detta fall förutsätta verkstäder med en rik- haltig och differentierad maskinuppsättning, som medger en relativt långt driven specialtrimning inom de olika arbetsmomenten. Den yrkesteoretiska undervis- ningen bör drivas ganska långt inom de områden, som behandlas. För de en- skilda eleverna begränsas området för utbildningen till vissa arbetsmoment och möjligheterna till fortsatt utbildning begränsas i stort sett till dessa moment. Systemet torde emellertid möjliggöra ett rationellt utnyttjande av arbetskraften och en högt uppdriven produktionstakt. Vi förutsätter, att kurser enligt detta system i första handiorganiseras i företagsskolor, knutna till enskilda industrier, och i större lokala eller centrala yrkesskolor, där man kan ha även två- eller fleråriga kurser och således har förutsättningar att mera helt utnyttja maskin- uppsättningen.
Kurser enligt system II ger en bred allmänt praktisk utbildning för ett visst yrkesområde. De liknar till sin uppläggning närmast de nuvarande relativt odifferentierade tvååriga verkstadsskolorna för Vissa industriyrken. Tim- och undervisningsplaner för det första året i sådana avdelningar har utarbetats av yrkesöverstyrelsen, bland annat med sikte på klass 9 y. Man bör i en 9 y-kurs enligt system II behandla så många sidor av arbetet som möjligt för att på så sätt ge en översikt över arbetsområdet och visa på de olika möjligheter det erbjuder. Den yrkesteoretiska undervisningen bör ha starka inslag av orientering om näringsgrenen ifråga. Verkstäder och maskinutrustning kan vara enklare än för system I. Det är väsentligt, att lärarna är högt kvalificerade yrkeslärare med goda insikter på olika områden inom näringsgrenen. En utbildning enligt detta system ger möjligheter till vidareutbildning över ett större fält än enligt system I. Kurstypen torde lämpa sig särskilt väl för sådana mindre lokala yrkesskolor, som i regel begränsar sin heltidsundervisning till ett år (9 y).
Centrala hantverkskurser. Centrala hantverkskurser bör anordnas enligt av yrkesöverstyrelsen 1947 avgivet förslag. Kurserna beräknas omfatta cirka tjugo veckor (600 timmar) fördelade över två eller tre år. Till kursinnehållet motsva- rar de närmast en fullständig (treårig) yrkeskurs med deltidsundervisning. Hant— verkskurserna kan anordnas som fristående skolor eller knytas till centrala eller lokala yrkesskolor. Statsbidrag bör utgå i relation till bidraget till lokala och centrala yrkesskolor eller — om kursen har riksskolkaraktär — efter samma grunder som till riksskolor.
Pedagogiska synpunkter på yrkesundervisningen
och aktuella yrkespedagogiska frågor
Innehållet i yrkesundervisningen
I kapitel 1 Yrkesutbildningen och samhället har vi bland annat försökt klargöra yrkesutbildningens mål och innehåll. Den pedagogiska verksamhet, varigenom utbildning erhålles för ett yrke, kallar vi sedan gammalt yrkesundervisning. En fullständig yrkesundervisning bör avse att meddela de unga åtskilligt mer än vad man i allmänhet föreställer sig.
Sålunda skall yrkesundervisningen inte endast meddela de unga praktiska färdigheter utan även ge dem vissa grundläggande kunskaper för yrket, s. k. yrkesteori, som har till uppgift bland annat att ge vägledning hur man bör handla i en viss yrkessituation och att skapa sammanhang och överblick inom yrkesområdet. Utan denna yrkesteori kan det praktiska arbetet icke göras effek- tivt. Yrkesteorin ger också kunskaper om verktyg och maskiner, deras kon- struktion och vård, kännedom om material, grundläggande kunskaper om olycks— fallsrisker och yrkeshygien, kännedom om vissa ekonomiska förhållanden inom respektive yrken m. m.
Därjämte krävs det, att varje yrkesutövare har en allmän, medborgerlig bild- ning, som i första hand erhålles i den grundläggande obligatoriska skolan eller genom fortsatt frivillig skolgång i allmänna skolor eller folkbildningskurser, men på grund av yrkesutövningens dominerande betydelse för en människas förhål— lande till och ställning i samhället måste den allmänna, medborgerliga bildningen även anknytas till yrket.
Av betydelse för en yrkesutövare är Vidare en god omdömesförmåga, som hjälper honom att avgöra, vilka åtgärder som vidtagas, när han ställs inför en yrkesuppgift. Denna omdömesförmåga utvecklas naturligtvis genom de erfaren— heter, som vinns i yrkesarbetet under många år, men den kan och bör grund- läggas redan vid den första yrkesundervisningen, varigenom bättre förståelse er- hålles för de problem, som möter vid utförandet av olika moment i yrket.
Av grundläggande betydelse är också förefintligheten av vad man kallar arbetsmoral eller arbetsdisciplin, varmed avses bland annat punktlighet, nog— grannhet, ordning på arbetsplatsen, samarbete med kamrater, förhållandet till över- och underordnade. Brister det i dessa avseenden, kan till och med en myc- ket god teknisk färdighet komma till korta vid yrkesutövningen.
l [.
Genom all fostrande verksamhet inom den västerländska kulturvärlden går en strävan att medverka till danande av personlighet hos de unga, eller kanske rättare sagt medverka till bildande av den grund, varpå personligheten sedan under livets skiftande skeden skall uppbyggas. På grund av deras i regel mycket centrala roll i en människas liv, har yrket och yrkesmiljön ofta ett starkt sam- manhang med utvecklingen av personligheten. Vi har i kapitel 1 anfört, att lärarutbildningen skall utformas med sikte på de personlighetsutvecklande mo— ment., såsom bland annat självständighet, arbetslust och ansvarskänsla i arbetet, som måste tillvaratagas i yrkesutbildningen. Yrkets natur är verksamhet och skapande eller utförande av något, som anses vara av värde, även om det ut- förda icke alltid har formen av konkreta föremål, vilket dock ofta är fallet inom de yrkeskategorier, varom här är fråga. Inom yrkesundervisningen kan man hos de unga i stor utsträckning räkna med förefintligheten av glädjen att skapa eller i varje fall den rätta förståelsen för att vissa saker måste göras, om det efter— strävade målet, det yrke man utbildas för, skall nås. — hIan finner denna ska— parglädje hos pojken, som går runt sin första tillverkade möbel för att få se den ur olika synvinklar, känna på den, ja nära nog smeka den, hos den blivande mekanikern, som lindar sina enkla planfilade arbetsstycken i en trasa för att för- vara dem över natten, hos bilmekanikerpojken, som får en övningsmotor att gå, sedan den varit söndertagen och åter blivit hopsatt, hos hushållseleven eller kallskänkan, som lyckats med sin första maträtt eller sömmerskan, som fullbor— dat sitt första plagg. Negativt uttryck för skaparglädjen finner man i reaktionen hos målareleven, på vars målade övningsskiva någon kamrat satt en misspry- dande fläck av annan färg.
Denna ursprungliga skaparglädje kan utvecklas till en lustbetonad inställning —— en intresseinriktning att göra bästa möjliga insats i sitt yrke, att känna till- fredsställelse att kunna ett yrke, att finna att detta yrke är av betydelse inte endast för ens egen och familjens tillvaro utan fyller en nödvändig uppgift i det samhälle, det land, där man blivit satt att arbeta. Det är denna »överindivi- duella» inställning till yrket, som ibland benämnes yrkesetos och som i vår tid i många fall förvisso måste ha avgörande betydelse för personlighetsutvecklingen.
I den allmänna skolan försöker man på olika sätt få fram aktivitet och bygga på de ungas inneboende lust att skapa, att verka, att utföra något. På grund av ämnenas i regel teoretiska natur måste man i stor utsträckning skapa speciel— la undervisningsmetoder för att få fram aktivitet och fostran till samverkan och få god kontakt mellan lärare och elever. Hos yrkesundervisningen däremot utgör aktivitet och skapande, individuellt och i samverkan samt kontakten läraren— eleverna integrerande och naturliga faktorer. Yrkesundervisningen kan därför ha ett direkt inflytande på personlighetsdaningen.
Utvecklingen av yrkesundervisningens metodik
Ursprungligen utformades yrkesundervisningens metodik under inflytande från framför allt två håll: den allmänna skolan och utbildningen å arbetsplats i nä— ringslivet. I början av 1900-talet rekryterades cirka hälften av lärarna vid de lägre tekniska skolorna från folkskollärar-, läroverkslärar- och teckningslärar- kårerna (jfr SOU 1938:26, sid. 23). Denna undervisning var nära nog uteslu— tande deltidsundervisning. När det sedan blev vanligare med heltidsundervis- ning med grundläggande utbildning i yrkesarbete, rekryterades yrkeslärarna ofta bland näringslivets yrkesmän, som direkt från produktionen och i regel utan någon pedagogisk utbildning fick börja lära de unga eleverna yrkets elementa. Med någon schematisering kan man säga, att verkstadsutbildningen blev skol- verkstadsutbildning.
Inom den husliga yrkesutbildningens område däremot kunde man bygga på en annan grund. Här hade man, åtminstone vid de mera utvecklade yrkessko- lorna, tillgång till seminarieutbildade hushålls-, barnavårds—, handarbets—, söm- nads— och vävlärarinnor, och yrkesskolorna kunde i ganska stor utsträckning utnyttja praktiska erfarenheter, undervisningsmetoder, läroböcker, undervis- ningsmateriel m. m. vid motsvarande undervisning i allmänna skolor eller pri- vata skolor och kurser inom det husliga arbetsområdet.
På olika vägar kom vidare impulser för tillämpning av en mera ordnad och utvecklad undervisningsmetodik. Sannolikt har inflytandet från yrkesutbildnings— metodiken i Tyskland varit avsevärt under de första decennierna av 1900-talet, i varje fall för verkstadsskolorna. En del yrkesmän, som kom att engageras i motsvarande svenska yrkesutbildning, hade haft yrkespraktik i Tyskland. Där fanns redan en riklig både fackmässig och yrkespedagogisk litteratur, när den svenska yrkesundervisningen ännu befann sig i sin linda. Genom studieresor till Tysklands yrkesskolor och kontakt med tyska yrkesskolpedagoger —— och natur— ligtvis även till andra, i regel mellaneuropeiska länder i större eller mindre om- fattning — fördes idéer, uppslag, erfarenheter, till Sverige. Den tyska pedago- gen Georg Kerschensteiners yrkesskolor i Milnchen nämnes bland andra som förebild för Stockholms yrkesskolorganisation 1912.
De lärarkurser, som ordnades från 1920-talet av den av skolöverstyrelsen upprättade yrkespedagogiska centralanstalten (Ypecea), senare av skolöversty- relsens yrkesskolavdelning och från och med år 1944 av överstyrelsen för yrkes— utbildning, ävensom Svenska yrkesskolföreningens utställningar och lärarmöten, de nordiska yrkesskolmötena med pedagogiska föredrag och utställningar, lä— rares studieresor —— i många fall med st—ats— eller kommunstipendier — o. s. v. har kraftigt bidragit till den pedagogiska utvecklingen inom det svenska yrkes— skolväsendet. På samma sätt torde de internationella ekonomiska kurser, som i regel årligen i tur och ordning i olika länder ordnas av Sociéte internationale pour l'enseignement commercial, haft betydelse för skapande av kontakter och utbyte av erfarenheter inom handelsutbildningens område.
Några synpunkter på inlärning
Sedan ett tiotal år pågår en stark evolution inom yrkesundervisningens metodik, en utveckling, som torde sammanhänga med den ökade kunskapen om den mänskliga inlärningsprocessen. Här är icke platsen att behandla inlärningspro— cessens psykologi i dess olika aspekter, men en kort antydan om vad det rör sig om, torde vara behövlig som bakgrund till de avsnitt om yrkesutbildning på arbetsplats och sådan utbildning i skolmässig form, som i fortsättningen be- handlas.
Drivkraften för vårt handlande i olika avseenden är, att vi har behov, som måste tillfredsställas. Kan hos en elev uppväckas en känsla av behov att för- värva kunskaper eller färdigheter, kostar inlärningen mindre möda och tid än om kunskaperna påtvingas honom. Detta personliga engagemang kallar vi in- tresse. Utan intresse att lära erhålles dåligt resultat, vilket är känt sedan gammalt. Intressedödande drill —— upprepning —— ger föga. Lärarens främsta uppgift blir bland annat att skapa intresse för ämnet genom att anknyta till förhållanden och ting, för vilka eleverna redan har engagerat sig eller som de känner till, samt att tillämpa en sådan lärogång, att eleverna på grundval av tidigare förvärvade erfarenheter och kunskaper lätt assimilerar det nya. Vi vet, att vi inte samtidigt kan rikta vår uppmärksamhet mot ett stort antal föreställ- ningar och att vi på en gång kan sammanhålla endast några få element. Under- visningen mäste fortskrida stegvis och skapa logiska sammanhang vid inläran- det.
Om inlärningsprocessen syftar till att förverkliga ett mål, som den lärande uppfattar som önskvärt och lustbetonat, försiggår den lättare. Den som lär, vill se ett tillfredsställande resultat av sitt arbete. Undervisningen bör om möjligt organiseras så, att eleven får tillfälle att lyckas och ges tillfälle att kontrollera sina framsteg. Prov i kunskaper och färdigheter eller svåra arbetsuppgifter, som sättas in för tidigt, innan eleven erhållit förutsättningar att klara dem, kan medföra minskad lust att lära och ett misslyckande försvagad självtillit. I detta sammanhang må erinras om betydelsen av lärarens personliga uppträdande mot sina elever eller lärlingar, sättet att ge tillrättavisningar, ge uttryck för klander eller beröm.
Comenius, Rousseau och Pestalozzi m. fl. har poängterat, att undervisningen skall grunda sig på äskådlighet. Inlärning är i första hand en fråga om att begripa en sak, att fatta en situation, att förstå ett sammanhang. Detta sker genom att undervisningen göres åskådlig. I andra hand blir det fråga om att behålla det inlärda i minnet, att kunna reproducera och använda det man upp— fattat. Med hjälp av en god uppsättning undervisningsmateriel, såsom de före- mål, undervisningen gäller, eller modeller och bilder därav, film, bildband och dylikt, kan undervisningen — under förutsättning att undervisningsmaterielen användes i riktig ordning och på ett lämpligt sätt — göras äskådlig. Teoriun-
dervisningens anpassning till yrkesarbetet är ur pedagogisk synpunkt i allt väsentligt ett åskådlighetsundervisningsproblem. För yrkesundervisningen är det därjämte av särskild betydelse, att lärarens demonstration av ett arbetssätt göres åskådligt med möjlighet till överblick och uppfattning av arbetssättet i dess helhet men också till ingående kännedom om det riktiga utförandet av varje delmoment. Bristfällig åskådlighet i instruktionen leder oftast till planlösa försök hos den lärande att lära på egen hand, varvid visserligen det rätta till— vägagångssättet —— med stor tidsspillan — kan ernås men också den risken före- ligger, att den lärande lär sig en metod, som icke är ändamålsenlig.
Att uppfatta tack vare undervisningens åskådlighet är utan tvivel en väsent- lig faktor vid inlärningen —- men den kräver ett komplement, särskilt när det gäller inlärning av färdigheter, där det är fråga om ett samspel mellan inveck- lade nerv— och muskelprocesser. Man kan genom åskådlighetsundervisning ha skaffat sig en god insikt om hur man t. ex. skall åka cykel eller köra bil, men för att man verkligen skall lära, kräves att man utövar själva verksamheten, d. v. s. »lär genom att göra», genom egen aktivitet. För yrkesundervisningen, vars syfte i stor utsträckning går ut på inlärning av yrkesfärdigheter, är elevernas själv- verksamhet av avgörande betydelse. Självverksamhet har också blivit en metod för inhämtande av kunskaper, t. ex. genom laborationer i fysik och kemi, sam- manställning av statistiska uppgifter och redogörelser i näringsgeografi, kontors— tekniska övningar av olika slag, textilkännedom, hemvårdskunskap o. s. v.
Även om nutidens pedagogik icke har den förgångnas tilltro till drillens värde för inlärningen, måste man dock alltjämt konstatera, att en färdighet icke be— härskas, förrän den utföres med en viss automatisering. Denna kan icke ernås utan upprepade övningar. Genom olika psykologiska experiment har vi fått en jämförelsevis god bild av hur en inlärning fortskrider. I regel stiger in- lärningskurvan snabbt i början (i varje fall, där man icke har att göra med ini— tialhämningar) och sedan långsammare, i en del fall avstannar färdighetssteg— ringen en tid — vi får en s. k. övningsplatå — för att sedan åter stiga i snabbare tempo. Vi har nu en bättre kännedom än förr om betydelsen av att övningarna fördelas, att regelbunden övning sker under jämförelsevis korta perioder men också med korta övningsintervaller och att en inlärning icke bör avbrytas under längre tid, medan man ännu är på begynnelsestadiet. Vi vet också, att det icke är likgiltigt, hur man gör en uppdelning av en mera komplicerad inlärning i delmoment och hur inövningen av dessa delmoment sker och sambandet dem emellan åstadkommes. Vid övningarnas uppläggning aktualiseras frågan om trötthetsverkningar, pausering och arbetsställningar m. m. Övningarnas lämp— liga anordning får också betydelse i ett vidsträcktare sammanhang, nämligen för utbildandet av goda och effektiva arbetsvanor.
Efter denna mycket kortfattade och starkt schematiska översikt av några av de viktigaste resultaten ifråga om inlärningen ges några pedagogiska synpunkter på utbildningen på arbetsplats samt i yrkesskola.
Utbildning på arbetsplats i icke skolmässig form
Vägen för utbildning på arbetsplats har tidigare, särskilt inom industrin, i regel varit, att den blivande yrkesmannen, lärlingen, till en början ställts under en erfaren yrkesarbetares ledning som handräckning eller biträde för att utföra en del mindre kvalificerade arbeten, som ändock måste utföras. Metoden för läran- det är här främst åskådlighetsundervisning. Lärlingen får lära genom att se på, när den skicklige yrkesmannen arbetar — i regel i dennes vanliga arbetstempo, men, i den mån produktionen det tillåter, genom förevisande undervisning i långsam takt eller steg för steg, eventuellt med muntliga förklaringar. Lärlingen får öva sig att utföra i varje fall en del av det yrkesmässiga arbetet. Inom ett stort antal yrken finns läroplaner för utbildningens ordnande. Har »läraren» på arbetsplatsen pedagogiska anlag och har skaffat sig någon erfarenhet genom tidigare upplärning av lärlingar samt arbetsprocessen tillåter antydda växlingar i arbetstakten, kan denna metod att se på, få förklaringar och stegvis öva vara en god lärometod.
Saknar yrkesarbetaren-läraren pedagogisk läggning eller erfarenhet, visar detta sig sannolikt närmast i det personliga uppträdandet gentemot lärlingen. Just på grund av sin skicklighet och erfarenhet i yrket betraktar yrkesmannen det mesta av vad han kan som självklart, och han glömmer inte sällan att delge lärlingen det för nybörjaren väsentliga. Bristfälliga instruktioner kan medföra, att lärlingen misslyckas. Han får lätt mindervärdeskomplex, då han icke kan tillfredsställa krav på att inlärandet skall gå fort nog. Ofta är den yrkeskunnige förvånad över att lärlingen icke kan utföra ett handgrepp, som »han sett hundra— tals gånger». Härvid beaktar dock läraren icke dels att en åskådningsakt kan vara synnerligen litet givande, om den icke sker under ett aktivt intresse, och att åskådningsakten vid kontinuerlig upprepning lätt kan medföra minskat in— tresse, dels att inlärning i varje fall av en färdighet kräver aktivitet, övning. — Det vanligaste torde vara, att yrkesmannen har upplärning av en ny arbetare som »bisyssla» vid sidan av sitt produktiva arbete, även om det numera, särskilt i stora företag, blir vanligare med en särskild lärlingsavdelning eller särskild lärlingsinstruktör.
Hur paradoxalt det än kan låta, har utbildningen på arbetsplatsen den ten- densen, att den grundläggande utbildningen blir för begränsad och utbildningen i yrkets finesser mera sällsynt. Företagets produktionsinriktning kommer att sätta sin prägel på allround-utbildningen, som i allmänhet göres just så om- fattande, som företagsledningen bedömer vara nödvändig för företagets verk— samhet. Detta är naturligt, och denna risk finns givetvis också i en yrkesskola, inriktad på produktion till en mindre krets beställare. Ur tidssynpunkt finner yrkesmannen det ofta bättre att själv utföra ett visst arbete än att offra tid på att lära en lärling i samband med arbetet. Risk för denna brist i utbildningen föreligger särskilt, då yrkesarbetaren arbetar på ackord eller lärlingen ingår i ett
lag med ackordsarbete. Orderna skall också i regel effektueras till en viss tid- punkt. Arbetsmaterialets värde, t. ex. vid reparation av en maskin eller bilmo- tor, dyrbart eller sällsynt tyg för omklädsel av möbler eller till en kostym, åstad- kommer lätt, att mästaren får vara den aktiva arbetaren och lärlingen endast passiv åskådare eller hantlangare. Liknande kan förhållandet bli i yrken, för vilka det är betydelsefullt med god kundservice, t. ex. i frisöryrket, flera yrken inom restaurangbranschen, butiksbiträdesyrkena m. fl. Här råder faktiskt brist på lämpliga »övningsobjekt» för lärlingen på arbetsplatsen, eftersom företagaren eller den ansvarige yrkesutövaren icke gärna vill taga risken av den minskning i goodwill och renommé, som lärlingsprodukten, en maträtt, hårklippning etc., skulle kunna medföra.
Då en lärling utbildas på arbetsplatsen under yrkeskunnig ledning, blir det individuell undervisning, vilket givetvis är värdefullt. Men det är samtidigt så, att den på detta sätt arbetande lärlingen icke kan få den stimulans, som ligger i att arbeta jämsides med kamrater på samma utbildningsstadium. Arbetsresulta- tet jämföres med den skicklige yrkesutövarens, vilket kan medföra olust och utbildningshämningar.
Vid utbildning inom ett industriföretag ordnas utbildningen i en del fall enligt rotations- (även kallad cirkulations-) principen, vilken innebär, att lärlingen flyttas från arbetsplats till arbetsplats eller från avdelning till avdelning för att på olika ställen få lära något av de moment, som tillhör hans yrkesutbildning. Detta kan leda till att lärlingen en längre tid får syssla oavbrutet med samma slags färdigheter, t. ex. inom verkstadsindustrin: filning 5 månader, svarvning 6 månader, fräsning 4 månader, slipning 4 månader, borrning 1 månad, hyvling och stickning 1 månad, verktygssmide och härdning 1 månad, ritsning och av— syning 2 månader. I regel försöker man dock — även där lärlingsutbildningen ej är skolmässigt ordnad — att dela upp utbildningen på kortare perioder, men det är endast sällan möjligt att få samma omväxling i yrkesarbetet och samma systematiska övningsuppläggning som vid en yrkesskola.
Den orientering i yrkets teori, som förekommer på arbetsplatsen, kan i regel ej ersätta en planmässig teoriundervisning. Lärlingen kan visserligen själv in— hämta en teorikurs ur lämplig handbok, per korrespondensbrev eller genom att deltaga i en yrkesskolkurs. Den senare vägen är den vanliga i länder med lär— lingslagstiftning och obligatorisk yrkesskola för lärlingar. Den har också beträtts vid utbildning inom en del yrken på vissa orter även i Sverige, t. ex. för elek— triker—, frisör- och typograflärlingar. Ofta —— dock ej i de två sistnämnda facken —— kommer denna kompletterande utbildning på lärlingarnas fritid, efter en 8—8 1/2 timmars arbetsdag. Vi har i annat sammanhang framhållit olägenhe- terna av en sådan anordning för teorikursens inhämtande. Ur pedagogisk syn- punkt är det av intresse, att parallellitet — åtminstone i vissa stycken — finns mellan det grundläggande yrkesarbetets fortskridande och inhämtandet av teo— rikursen, så att t. ex. de första borrövningarna och teorikursen om borrar går
parallellt, svarvövningarna med genomgången av svarvstålen och dess vinklar, gängskärningen sättes i samband med teorilektioner om gångsystem o. s. v. En sådan samordning kan emellertid icke alltid uppehållas ens vid en yrkesskola, särskilt icke då yrkeslärare handhar den praktiskt-manuella delen av undervis— ningen och ämneslärare den yrkesteoretiska delen. Man måste därför konstatera, att en samordning mellan utbildning på arbetsplats och kompletterande teori- kurs i skola ställer mycket stora krav på planering — i synnerhet om lärlingar från olika företag hålles samman i en teorikurs.
Sammanfattningsvis må framhållas, att pedagogiska synpunkter i regel kom— mer i andra hand vid lärandet av ett yrke ute på en arbetsplats, såvida icke särskilda åtgärder vidtages för att dessa synpunkter skall Vinna bättre beak— tande. Dessa särskilda åtgärder bör vara åtminstone följande.
1. Den yrkesskicklige handledaren bör utväljas med starkt beaktande av hans personliga egenskaper och pedagogiska läggning.
2. Företagsledningen bör tillse, att lärlingen genom yrkesskolkurs, korrespon- densundervisning eller på annat sätt (t. ex. studiecirkel) inhämtar åtminstone en minimikurs i yrkesteori.
3. I de yrken, där så är möjligt, bör helst flera lärlingar sammanföras i en sär- skild avdelning, åtminstone under den första grundläggande utbildningen, och ställas under en handledare med instruktion som huvudsysselsättning.
4. Arbetsledarna på de avdelningar, där lärlingarna praktiserar och skaffar sig rutin, bör ha. insikt om betydelsen av att de anvisningar följes, som givits under den grundläggande instruktionen, så att den riktiga färdigheten inövas.
Skolmässig yrkesutbildning Industri och hantverk a) Den praktiska utbildningen i yrkesskolor
Om, såsom skett i en del fall, en verkstadsskola igångsättes med en yrkesman utan pedagogisk utbildning som lärare, är det ganska troligt, att denna skolas arbete i mycket ordnas på liknande sätt som vid utbildning på arbetsplats ute i näringslivet. Skolan åtar sig i sådant fall produktiva arbetsuppgifter, som lä— raren med hjälp av eleverna kan klara. Då det alltid kan vara svårt att hålla eleverna sysselsatta med produktiva uppgifter, har skolan därjämte arbetsmate- rial för elevernas egna övningar. Härvid'utgår man från att eleven kan miss- lyckas och förstöra material — något som givetvis icke gärna får förekomma, om det är ett material, som en kund tillhandahåller eller som är av större Värde. Det är ganska naturligt, att i en dylik kurs (yrkesavdelning) så småningom ut- vecklar sig en praxis med »förövningar», som eleverna skall genomgå, innan de får gripa sig an kundarbeten av ökande svårighetsgrad. Dessa förövningar kom— mer givetvis icke i en följd utan sättes in på lämpliga tider under utbildningen omväxlande med beställningsarbeten.
De arbetsmoment, som undervisningen skall omfatta, är angivna i den av den centrala tillsynsmyndigheten fastställda undervisningsplanen. Det är naturligt, att en ny yrkeslärare vänder sig till en skola med samma eller liknande utbild— ning för att få reda på, vilka övningar man där brukar utföra; eventuellt får han ritningar på dessa övningar. En lärare, som genomgår yrkeslärarkurs med åt- följande praktik som assistentlärare, skaffar sig också kännedom framför allt om lämpliga arbeten och övningsarbeten för nybörjare. Inom ett yrke kan alltså samma övningar återfinnas på flera håll. Så t. ex. finns samma slags fil-, borr-, mejslings— och svarvövningar utan saluvärde i kurser för metallarbetare vid flera skolor: övningar som kan genomgås under sammanlagt 2—4 månader under det första utbildningsåret. I ett eller annat yrke, som finns vid flera skolor, an- vändes samma övningar beroende därpå, att en övningsserie finns att tillgå i ett från trycket utgivet arbete.
I Norge har under medverkan av dess centrala tillsynsmyndighet, Yrkes— opplaeringsrådet, utarbetats en övningsserie för grundläggande utbildning av metallarbetare under 900 timmars yrkesarbete med ett 50-tal modeller.
De svenska yrkesskolorna har i regel strävat efter att övningarna bör gå ut på att något användbart föremål tillverkas, även om det icke kan avyttras. I en del fall får man producera »i lager», i hopp om att kunna sälja i framtiden. Ibland tillverkas regelbundet föremål, som kan användas av eleverna, vilka då får köpa dem till nedsatt pris, (1. v. s. ungefär materialkostnaden. Oftast sam- manföres flera övningsdetaljer i en större standardartikel, som skolan tillhanda— håller, t. ex. svarvar för trä— och metallslöjd i folkskolan, experimentsatser för skolornas laborationsövningar i elektricitetslära etc.
I en del fall träffas överenskommelse med en firma, att skolan regelbundet skall leverera vissa produkter, som är lämpliga ur utbildningssynpunkt. Det är alldeles klart, att samordningen mellan pedagogiska och ekonomiska synpunkter vid yrkesarbetet i verkstadsskolorna och liknande kurser kan vara ett besvär— ligt problem, och det kan i många fall utgöra ett omfattande arbete för lärare och skolledning att skaffa lämpliga arbetsuppgifter, d. v. s. sådana, som kan tillgodose utbildningsbehovet utan att medföra ekonomisk förlust för skolan. I en del fall kan det t. ex. gälla produktionskostnader om åtskilliga tusen kronor per kurs och år.
Det är givetvis inget fel, att varje skola — ja, varje kurs inom en skola — själv får utforma undervisningen och ordna produktionen, som den finner bäst. Man skulle dock gärna se, att försök ordnades — helst med central medverkan och med statsbidrag — i syfte att vid de vanligaste heldagskurserna, t. ex. för metallarbetare, snickare, elektriker och klänningssömmerskor, få fram arbets- övningar av nyttovärde, lämpliga att sättas in som direkta utbildningsmoment vid sidan av den produktiva verksamheten. Yrkeslärarna själva är så upptagna av det dagliga arbetet -— undervisning 40—45 veckotimmar, anskaffning av ma— terial, kostnadsberäkningar, utförande av förberedande arbeten (t. ex. ritningar)
och kompletterande arbeten, som eleverna ej kan utföra, etc. — att de ej har möjlighet att vid sidan härav göra en sådan insats. Enda vägen synes vara, att en eller ett par skickliga yrkeslärare i de vanligaste yrkena frikopplas från ordinarie arbete en tid för att ägna sig åt en dylik experimentuppgift, varvid lön bör utgå helt av statsmedel. En del sådana utbildningsprogram finns att tillgå i utlandet (t. ex. Carrards metod i Schweiz, Programmes des centres d”app- rentissage industriels i Frankrike, Napier Apprentice Training Scheme i Acton, London). Vid Flygmotors yrkesskola i Trollhättan och Bofors industriskola är för närvarande särskilda övningsserier under utarbetande. Vid Stockholms yrkes- skolor pågår bland annat mindre försök, delvis med nyssnämnt syfte. De ut- ländska förebilderna liksom de svenska industriskolornas övningar kan inte direkt överföras till yrkesskolor med grundläggande allround-utbildning, och dessutom är de i regel rena färdighetsövningar, som icke samtidigt ger ett nytto— föremål; ett sådant är önskvärt ur pedagogisk synpunkt. Eljest tillgodoser de inom ramen för sitt speciella utbildningssyfte krav på metodisk lärogång.
Exempel på två utbildningssystem, där man försökt tillämpa grundläggande principer för lärandet, finns i bilaga 7 till detta betänkande.
b) Undervisningen i yrkesteoretiska ämnen
Yrkesteorin har bland annat till uppgift att klargöra vad som händer och sker under olika yrkesförhållanden. Den bör skapa sammanhang och överblick inom den blivande yrkesutövarens verksamhetsområde och bör på det hela taget ge möjlighet att utöva yrket på ett rationellt och ändamålsenligt sätt. Pedagogiskt sett bör teorin läggas upp så, att den blir en åskådlighetsfaktor för yrkets in— lärande. Vi har tidigare anfört, att teorikursen om möjligt bör löpa jämsides med utbildningen i yrkesarbete. Detta sker bäst, om läraren i yrkesarbete även är kompetent att handha och handhar sådana delar av teoriundervisningen, som står i direkt sammanhang med yrkets praktiska arbete. I Carrard—pedagogiken anslutes en hel del yrkesteori direkt till den aktuella övningen i verkstaden även i den formen att eleverna skisserar, ritar och gör anteckningar i arbetsbok i verkstadslokalen. I Sverige förekommer naturligtvis också en hel del teoriunder- visning i arbetslokalen i anslutning till det pågående arbetet, men här torde det i de flesta fall mera bli fråga om direkt meddelande undervisning från läraren.
Om yrkesteoriundervisningen i en yrkesskola för övervägande praktisk utbild- ning för industri- och hantverk skall belysa och komplettera den praktiska yr— kesfärdigheten, är det givetvis av betydelse, att den själv är åskådlig och för- stås av eleverna. I en yrkesskola är eleverna till större delen praktiskt inriktade och har i regel mindre intresse för abstrakt, intellektuellt lärostoff. Det går också lättare att lära denna yrkesteori, om eleverna därvid får tillämpa den metod, som förekommer i skolverkstaden, nämligen aktivitetsmetoden: lära genom att göra., inhämta kunskaperna genom ett laborativt arbetssätt. I yrkesarbetet blir det också ofta samarbete mellan en och två, ja en hel grupp elever för att klara
ett arbete — ett samarbete som inte endast är värdefullt ur rent inlärningspeda- gogisk synpunkt utan också för fostran av samarbetsmänniskor. Vi måste nog konstatera, att kravet på åskådlighet, aktivitet och samarbete icke alltid till— godoses i önskvärd omfattning vid den yrkesteoretiska undervisningen i våra yrkesskolor.
I det 25-tal studieplaner, som skolkommissionens yrkesutbildningsdelegation utarbetat till hjälp för den förberedande yrkesundervisningen i klass 9 y i en- hetsskolan, har man strävat efter bland annat att anknyta det nya lärostoffet till elevernas tidigare erfarenheter och allmänt kända förhållanden, göra under- visningen åskådlig genom att utföra enkla fysiska och kemiska experiment eller hänvisa till erfarenhetsexempel samt lägga in uppgifter och frågor för att få eleverna i verksamhet. Dessa studieplaner är ett första försök i vårt land att ge systematiskt upplagda, pedagogiska anvisningar för teoretisk yrkesundervisning, i ett par fall även yrkespraktisk, och det är önskvärt, att detta försök fort- sättes, så att man, allt eftersom nya erfarenheter vinns, får tillfälle att utveckla. och förbättra studieplanerna. Vi återkommer till denna fråga i senare delen av detta kapitel.
Handel Handelsundervisningen torde ha hämtat sin metodiska uppläggning främst från de allmänna skolorna. Vi gör här inte någon ingående granskning av handels- undervisningen, vilket icke heller torde vara påkallat, eftersom en särskild kom— mitté, handelsutbildningskommittén, kommer att uppta handelsundervisningen till en analys samt avge förslag till förbättringar av denna undervisning. Vi vill här endast beröra några pedagogiska frågor.
Vid en heltidsyrkesskola för industri och hantverk förekommer i mer eller mindre utsträckning, såsom här ovan framhållits, en anknytning mellan de olika ämnena. Det blir av naturliga skäl ett slags helhetsundervisning (Gesamtunter— richt), alla ämnen gäller yrket och koncentreras till yrket, och vad som inhämtas i ett ämne, kan i regel lätt och osökt anknytas till ett annat ämne. Själva »kärn— ämnet» är, åtminstone vid verkstadsskolorna och därmed jämförliga skolformer, yrkesarbetet. Läraren har i allmänhet också allround—utbildning inom yrket.
Denna helhetsundervisning har icke samma förutsättningar i en allmänbildan— de skola, i varje fall ej på högstadiet. Eleverna läser geografi, historia, fysik, kemi, språk etc. som separata ämnen och ofta utan inbördes sammanhang, vil-- ket förklaras av undervisningens organisation, lärarutbildningen m. m.
Den nuvarande handelsundervisningen påminner i det fallet om de allmänna skolornas undervisning. liian läser svenska med handelskorrespondens, handels- lära, bokföring, handelsrätt, nationalekonomi, näringsgeografi, främmande språk etc. samt stenografi och maskinskrivning med karaktär av övningsämnen. Man har i allmänhet ämneslärarsystem, alltså som lärare i dessa ämnen: handelstek— niker med civilekonomexamen, språklärare med akademisk examen, goda steno—
grafer och maskinskrivare. Man kan fråga sig, om handelsundervisningens upp- gift endast är att ge rent tekniska kunskaper och färdigheter genom undervisning i olika ämnen cller om den skall ge en helhetsutbildning för vissa yrken på han— delns område. Om handelsundervisningen begränsas endast till den förra uppgif— ten, måste det åligga affärs- och industriföretagen såväl som andra arbetsgivare att ge den kompletterande utbildningen på arbetsplatsen för att få fram de olika handelstekniska yrkesutövare, som behövs inom affärslivet, industrin, samfärd— seln, förvaltning m. fl. yrkesområden. Det syns som om man i praktiken inte funnit det lämpligt att göra denna bestämda gränsdragning. Det har blivit allt mer vanligt vid yrkesskolorna att ordna kurser för utbildning av stenografer, sekreterare, korrespondenter i främmande språk, butiksbiträden inom olika branscher, försäkringspersonal etc., i vilka kurser man sammanfogar ämnen, som anses väsentliga för ifrågavarande utbildning. Även i dessa fall blir det ofta en sammanställning av isolerade ämnen men ingen helhetsutbildning för ett yrke. I skolan finns mera sällan hela det sammanhang mellan arbetsuppgifter, som möter ute i arbetslivet, och inte heller kan skolorna annat än undantagsvis skapa en miljö, som är lika den yrkesmiljö, som eleverna möter i näringslivet, Om man tar som exempel ett så specialiserat och begränsat yrke som maskin- skrivarens, så omfattar det åtskilligt mer än att kunna skriva med viss hastighet och noggrannhet och ha en allmän kännedom om skrivmaskinen och dess skötsel. En grundlig allmänbildning i framför allt svenska är ett oeftergivligt villkor. Av värde är därjämte, att skrivarbetet bedrives rationellt; genomläsning i för— väg med lämplig uppdelning av otydliga manuskript, kontroll av ord för att undvika fel, val av format, uppställningsteknik, kontroll av den utskrivna tex— ten, kontroll av adresser, justeringsteknik, användning av uppslagsböcker etc. Sådana synpunkter bör man ta hänsyn till vid utbildning i maskinskrivning, vare sig den ingår som särskilt ämne i en handelskurs eller utgör en separat ämneskurs. Kurser för yrkesmässig utövning av maskinskrivning kan därför icke vara alltför korta.
Vid en del handelsskolor söker man motverka ämnesisoleringen genom att uppta pä läsordningen ett par veckotimmar för praktiska kontorsövningar, där eleverna får tjänstgöra som sekreterare, arkivkontorist, kassör eller får partiella praktiska uppgifter, som berör olika ämnen. Några skolor har ordnat kontors— tekniska rum, postkontor och butiker för denna undervisning. En del skolor ger tillfälle till regelbundet återkommande studiebesök i företag. Ordnad praktik för elever i form av växelundervisning i företag förekommer också, dock nära nog endast inom butiksbiträdesutbildningen. .
För handelsundervisningen är det av största intresse, att handelsskolorna uppehåller kontakt med handelsföretagen och dess ledare och även med tidigare elever, som fått anställning i affärslivet och som torde kunna ge värdefulla tips om vad handelsskolorna bör ge sina elever. Handelsskolorna löper kanske ännu större risk än de producerande verkstadsskolorna att bli efter i utvecklingen, då
produktionen i en verkstadsskola i sig själv är ett medel för kontakt med nä- ringslivet samt en kontroll på skolans tekniska standard. För handelsundervis- ningens fortsatta utformning är det av vikt, att undervisningsplanernas kurser i möjligaste mån står i överensstämmelse med i första hand de arbetsuppgifter, som sedan möter eleverna under deras första tid i förvärvslivet.
Handelsundervisningen har, som ovan anförts, övertagit en väsentlig del av sin undervisningsmetodik från de allmänna skolorna. Den är i huvudsak klass- undervisning med förhör, meddelande och frågande undervisning samt i vissa ämnen förevisande undervisning. Liksom yrkesundervisningen i övrigt är han- delsundervisningen dock lämplig för arbetsskolemetoder.
Läroböckerna är i stor utsträckning refererande och beskrivande, och därför ställes också för närvarande stora krav på läraren ifråga om förberedelsen till en »determinerad» diskussion, alltså en överläggning, som leder till ett bestämt mål. Inom flera ämnen borde man även kunna få fram aktivitet genom grupp- arbete, t. ex. i näringsgeografi, varukännedom och handelslära. Det är möj- ligt, att man vid tillämpning av sådana och liknande progressiva metoder icke hinner med så mycket teoretiskt kunskapsstoff, men det väsentligaste är, att eleverna redan i skolan får något av den aktiva, spontana inriktning, som är väsentlig inom handelslivet, och får arbeta med material och med metoder, som tillhör det aktiva affärslivet. I den studieplan för handel, som utarbetats på uppdrag av 1946 års skolkommissions yrkesutbildningsdelegation, har man tagit sikte på att övningarna skall vara verklighetsbetonade och att lärarna skall ha kontinuerlig kontakt med näringslivet och hämta material till undervisningen därifrån.
Vi återkommer i ett senare avsnitt av detta kapitel till frågan om ett fortsatt arbete för erhållande av nya studieplaner.
Husligt arbete Den husliga utbildningen inom yrkesskolväsendet är ur pedagogisk synpunkt kanske den som hittills erhållit den största stabiliteten, samtidigt som man kan konstatera, att undervisningens innehåll under de senaste åren genomgått och genomgår snabba förändringar. Den kan sägas vara stabil i det avseendet, att man följer en i många avseenden likartad, väl utarbetad metodik vid undervis— ningen. Denna fasthet i metodiskt hänseende beror bland annat på att man har en jämförelsevis lång tradition att bygga på, både vid allmänna skolor och specialskolor för huslig utbildning. Vidare handhas undervisningen av lärare, som vad beträffar utbildningen i hushållsgöromål och hemvård har dels en ut- bildning av allroundkaraktär för vederbörande område, dels är utexaminerad från ett fåtal seminarier med samma utbildningsmål och likartade utbildnings— metoder. För undervisning i vävning finns kvalitativt och kvantitativt fullt tillfredsställande utbildningsanstalter, och för sömnad och barnavård, har man i regel haft tillgång till arbetskraft med erforderlig utbildning.
Den ovannämnda förändringen av undervisningens innehåll sammanhänger givetvis med den utveckling, som blivit en följd av vetenskaplig forskning på främst näringsfysiologins, sociologins1 och barnpsykologins men även övriga hus— liga arbetsområden. Tillkomsten av en livsmedelsindustri för tillverkning av får— diga födoämnen eller halvfabrikat, förändrade hem— och matvanor m. m. har också ställt nya och ökade krav på den husliga utbildningen.
hIed en viss schematisering kan man uttrycka det så, att tidigare betraktades det i regel som tillräckligt för en flicka att få en grundutbildning för att klara arbetsuppgifterna i ett hem — en utbildning, som antingen erhölls vid arbete i hem eller i en kurs vid en specialskola. Denna grundutbildning jämte yrkesprak- tik var i regel också tillräcklig för det fåtal yrken, som — utöver husmodersyrket och hembiträdesyrket — avsåg yrkesmässig anställning i husligt arbete. Föränd— ringarna i samhällets sociala och ekonomiska förhållanden har emellertid nöd- vändiggjort tjänster med specialutbildning inom det husliga arbetets område, t. ex. yrkeskokerskor vid olika anstalter, livsmedelskonsulenter, hemförestånda- rinnor, barnsköterskor, hemvårdarinnor m.m. Denna specialutbildning sker vid särskilda kurser, i vissa fall efter praktik på arbetsplats.
Skolkommissionens yrkesutbildningsdelegation har låtit utarbeta en studieplan för utbildningen i 9 y i husligt arbete (hushållsgöromål, sömnad, barnavård). Denna kurs ger en grundläggande utbildning om cirka 700 timmar och anses i regel vara tillräcklig skolmässig grund för en husmors arbete i hemmet. Den har emellertid utformats så, att den samtidigt utgör skolmässig allmän grund— utbildning för förvärvsyrken på det husliga arbetets område, om den följes av praktik i hem och arbetsliv och senare av specialutbildning i skolmässiga former för visst yrke.
Vi ansluter oss till de pedagogiska synpunkter, som kommer till uttryck i nämnda studieplan. Utbildningen anknyter i olika avseenden till den allmänna utbildning och den hushållsutbildning eleverna erhållit i tidigare klasser, även- som till deras allmänna erfarenhet. Planen söker tillgodose krav på åskådlighet i undervisningen och på elevernas aktiva arbete för att lära. Den tar hänsyn till elevernas olika behov av övning för inlärande av en arbetsuppgift och bryter i det fallet med en ofta förekommande mera stel uppläggning av övningarnas lik- artade fördelning på samtliga elever. Eleverna får praktiska arbetsuppgifter, då arbetet lägges så, att det så mycket som möjligt kommer att likna husmoderns. De får tillfälle att praktisera i sina hem och på andra arbetsplatser, varvid de skall på olika arbetsuppgifter tillämpa, vad de lärt i skolan. De fostras på olika sätt till att känna ansvar. Arbetet göres omväxlande och stimulerande. Även då det gäller inhämtandet av teoretiskt kunskapsstoff, sker det ofta laborativt ge— nom lösning av arbetsuppgifter. De får arbeta såväl individuellt som i grupp. Även om en viss ämnesuppdelning måste ske, skapas sammanhang mellan de olika ämnena genom att samtliga ämnen tar sikte på utbildning av en husmoder
1 Jfr Betänkande angående familjeliv och hemarbete (SOU 1947:46).
för hennes arbete i hemmet. Denna höga pedagogiska standard, som där åsyftas, bygger givetvis på förutsättningen att man skall ha tillgång till väl utbildade facklärare. Denna lärarfråga är föremål för utredning av särskilda sakkunniga.
Vi vill i detta sammanhang uttala det önskemålet, att vid några yrkesskolor med förstklassig utrustning och personal organiseras några 9 y-avdelningar i husligt arbete, vid vilka man får tillfälle att som försöksverksamhet under ideala förhållanden konkretisera de pedagogiska uppslag, som finnes i den upp- gjorda studieplanen för 9 y. Ett sådant försök skulle också kunna ge en upp— fattning om vilka fordringar som är oeftergivliga, då man vill genomföra den i planen skisserade utbildningen.
, Växelutbildning
Vi har i olika kapitel berört växelutbildningen vid yrkesundervisningen. Denna innebär, att utbildningen i yrkesarbete sker växelvis i yrkesskola och på arbets- plats i företag, medan teoriundervisningen alltid är förlagd till skolan. Hittills har denna utbildningsform mest kommit till användning vid verkstads- och butiksbiträdesskolor. En skolform med liknande syfte erhålles, om eleverna under sin utbildning i yrkesskola får praktisera en sammanhängande period i ett företag, vilket bland annat prövats inom vissa yrkeskurser på den husliga ut- bildningens område. En tredje form utgör den s.k. utlåningen av elever till före— tagare, då dessa har behov av extra arbetskraft.
Syftet med anordnande av praktik utanför skolan är givetvis i första hand att ge eleverna tillfälle till träning i yrkesarbete under näringslivets produktionsför- hållanden.
Växelundervisningen ger de unga lärlingarna möjlighet att på ett relativt tidigt utbildningsstadium komma in i produktionen, såsom den bedrives i nä— ringslivet. En skolverkstads organisation, utrustning och arbetssätt måste få sin prägel av att huvudändamålet med den är att vara en plats främst för under— visning och ej för produktion. Det finns också de som gör gällande, att yrkes- arbete icke kan läras i en skolverkstad.
Vid all undervisning är det en allmän regel, att man skall tillämpa ett jäm- förelsevis långsamt tempo, särskilt vid inlärning av de grundläggande elementen i utbildningen. Det föreligger därför alltid risk, att arbetstakten även vid pro— duktiva tillämpningsuppgifter i skolverkstaden kommer att hållas lägre än önsk- värt. På liknande sätt kan det också vara med det praktiska arbetet vid han- dels- och hushållsundervisningen. Utbildning periodvis i företag bör då kunna ge yrkesskolelever bättre rutin i arbete.
Ur utbildningssynpunkt kan det också vara av värde, att eleverna under någon tid får arbeta på en arbetsplats, som förutsättes i regel ha större och bätt- re utrustning för produktion än vad yrkesskolan i allmänhet har.
Man finner understundom, att elever efter en period på arbetsplatsen har en bättre förståelse för undervisningen, då de kommer underfund med att det de lär i skolan kommer till direkt nytta under praktiken —— exempel på annan inställning finns emellertid också. Det torde ej heller vara utan betydelse för utbildningen, att föräldrar och elever erfar, att skolan samarbetar med välkända företag för att göra utbildningen »praktisk». Skol-ans tillsyn över utbildningen i företaget bör för dem också utgöra en garanti för att anordningen är till för elevernas utbildning och ej för att hålla företaget med arbetskraft. Elevernas tillfälle till större inkomst under utbildningstiden än arbetspremierna i skolan kan på sitt sätt skapa en goodwill till gagn för utbildningsintresset.
För växlingsklasseleverna är det i regel en stimulans och glädje att få komma ut på en riktig arbetsplats, där man förtjänar pengar som alla de andra. Eleven får här ett mera påtagligt bevis för vad han duger till än i skolan. Inom in- dustrin finns möjlighet att åtminstone någon tid få pröva på ackordsarbete, vilket i regel icke sker i skolan. Han får nya arbetskamrater och på grund av det samarbete, som äger rum mellan skolan och företaget, blir han i allmänhet väl omhändertagen av förmän och äldre arbetare.
Ur praktisk och ekonomisk synpunkt måste det anses vara fördelaktigt. att en systematiskt upplagd växelutbildning medför att flera ungdomar kan mot— tagas i yrkesskolan än vad i regel eljest är fallet. Användes tvåskiftsväxling, kan varje elevplats i skolan utnyttjas av två elever, d. v. s. skolans utbildnings— kapacitet fördubblas. Om en tredjedel av eleverna åt gången har praktik hos företag, kan skolan ta emot en och en halv gång så många elever som antalet elevplatser i skolan.
Denna utbildningsform har emellertid flera olägenheter. Även om växelut- bildningen ur tidssynpunkt är väl upplagd, medför den vissa avbrott i utbild- ningen. Yrkesarbetet i företagen kan vara och är ofta av annat slag än i skol- verkstaden. Teoriundervisningen kan i regel icke knytas till företagspraktiken på samma sätt som till yrkesarbetet i skolan. I en del fall upphör teoriunder— visningen helt under praktikperioden i företaget, och man måste räkna med att eleverna lätt glömmer sina före praktiktiden nyförvärvade kunskaper; en avse- värd del av teoritimmarna får användas till repetition efter återkomsten till skolan. Om man vill hålla samma antal teoritimmar i en växlingsklass som i en klass utan växling, måste som regel antalet teoritimmar fördubblas i den förra under skolperioden, vilket i sin tur medför motsvarande minskning av yrkes- arbetet i skolverkstaden. '
Instruktionen i yrkesarbetet i skolan handhas i regel av utbildad lärare, som under årens lopp samlar pedagogisk erfarenhet. I företaget är elevernas förmän i regel icke pedagogiskt utbildade och mest inriktade på resultat ur produktions- mässig synpunkt. Det kan därför icke undvikas, att praktikanteleven ibland till en början betraktas som ett extra påhäng. Risk härför finns särskilt, då produk— tionen är sådan, att eleven skall ingå i arbetslag, som arbetar på ackord.
Vid växelundervisning har produktionen under skolperioden en viss tendens att minska, främst beroende på dels att eleverna inte kontinuerligt får arbeta i skolan, dels att teoriundervisningen, som nyss sagts, måste koncentreras till denna period. De avbrott, som växelutbildningen för med sig, bland annat på grund av att nya elever insättes på ett produktivt arbete, gör att yrkesskolornas leveranstid för beställda produkter blir så lång, att kunderna drar sig för att placera beställningar. Härigenom kan uppkomma en sådan minskning i eller så odifferentierad uppläggning av yrkesskolans produktiva verksamhet, att denna blir föga intressebetonad, vilket onekligen får en negativ inverkan på utbild- ningsresultatet under skolperioden.
Även om man vill, att eleverna under utbildningstiden skall få så allsidiga kunskaper och erfarenheter som möjligt, kan man icke helt bortse från olägen- heterna av att eleverna växelvis skall stå under helt olika arbetsledare och lyda under olika ordningsföreskrifter i sitt yrkesarbete. De olika miljöerna i skolverk— stad och på arbetsplats kan medverka till uppkomsten av olika beteendemönster, som ger anledning till störningar i det personliga förhållandet mellan lärare och elever.
Ehuru vissa pedagogiska olägenheter, såsom anförts, kan sammanhänga med växelutbildningen, anser vi dock, att denna utbildningsform har så stort värde att den bör komma till användning inom den skolmässiga utbildningen, framför allt därför, att den utgör en organiserad samverkan mellan näringslivet och samhällets egna skolor för de ungas yrkesutbildning samt ger eleverna den rutin, som icke lätt kan erhållas i skolarbetet. Följande bör dock iakttagas, för att anordningen skall bli tillfredsställande:
1. Eleverna bör ha en viss grundutbildning inom yrket, innan de erhåller praktik i företag.
2. Företagen bör utväljas med omsorg, så att garantier erhålles för att eleven får nytta av sin praktikperiod.
3. Överenskommelse bör träffas mellan skola och företag om arten av de arbeten eleven skall utföra och om utbildningsgången, t.ex. cirkulation å företagets olika avdelningar.
4. En lämplig yrkeslärare inom skolan bör avdelas för tillsyn av eleverna under praktiktiden och för kontakten med företagen, framför allt med elevernas för— män, handledare och vederbörande yrkesombud på arbetsplatsen.
5. Vid utbildningen bör en systematiskt upplagd periodväxling tillämpas med ej allt för korta perioder.
6. Under praktikperioden bör eleverna räknas såsom tillhörande sin skola, även om de ur arbetsmarknadssynpunkt intar ställning som anställda i företaget (t. ex. ifråga om lön, olycksfallsförsäkring och dylikt). Beträffande annan praktik än växelutbildningen vill vi anföra, att ordningen med s.k. utlåning av yrkesskolelever till företagare, när dessa har särskilt stort
behov av arbetskraft, ofta ej kan ur pedagogisk synpunkt anses ha samma värde som den ordnade växelutbildningen, då den kan medföra icke förutsedda änd- ringar i skolans utbildningsplan för vederbörande elev. Sådan utlåning bör dock kunna tillåtas i viss mindre omfattning.
Yrkesanalys
Vid all undervisning föreligger svårighet att hålla sig 51 jour med utvecklingen. Denna frågas tillfredsställande lösning är kanske mera betydelsefull inom yrkes- undervisningen än vid de allmänbildande skolorna. Eleverna skall i yrkesskolan lära sig den riktiga utövningen av yrket, så att de kan förtjäna sitt uppehälle därpå. I en av den centrala tillsynsmyndigheten — efter förslag av Skolstyrelsen -— fastställd undervisningsplan bestämmes de praktiska färdigheter, eleverna skall förvärva, och de till kursen hörande kunskapsmomenten. I allmänhet går man därvid tillväga på så sätt, att skolans ledning tillsammans med yrkesut- övare diskuterar igenom, vad kursen bör innehålla. Det förslag, som blir resul- tatet av dessa överläggningar, remitteras ofta av den centrala tillsynsmyndig- heten till olika organisationer eller experter för yttrande, innan det med even— tuella justeringar fastställes som undervisningsplan. För en del yrken och skol- former har den centrala tillsynsmyndigheten utarbetat normalplaner, som utan vidare accepteras av skolorna. Inom en del stora industriföretag i utlandet och även i en del fall i Sverige verkställer man systematisk yrkesanalys i syfte att få klarlagt, vad en yrkesman behöver kunna. Genom ett studium med tidsbe- stämning på arbetsplatser och genom intervjuer med arbetare, tjänstemän och arbetsledare söker man klarlägga de krav ifråga om färdigheter och kunskaper, som yrket ställer på sin utövare, och därvid beaktas även de olika färdigheternas betydelse inom yrket. Resultatet av analysen får sedan slå igenom i utbildningen på så sätt, att de för yrket väsentliga färdigheterna ägnas större uppmärksamhet än sådana, som är av mindre vikt. I allmänhet torde denna avvägning komma till uttryck i utbildningstiden för olika färdigheter, men det förekommer också, att man för varje väsentlig färdighet fastställer arbetsprov, vars godkända utfö— rande medför övergång till nästa del i utbildningen _ alltså en utbildningsgång i anslutning till den individuella prestationen.
En yrkesanalys inom företaget kan också ge vid handen, att det är praktiskt taget omöjligt eller i varje fall ur ekonomisk synpunkt otänkbart att ge yrkes- män, som går under gamla välkända yrkesbeteckningar, en allroundutbildning för alla de färdigheter, som rymmes under vederbörande yrkesbeteckning. Man måste då nöja sig med en ganska kort utbildning i några allmänna grundläg— gande färdigheter och sedan inrikta utbildningen på någon speciell yrkesfärdig— het för var och en av dem, som är under utbildning. Yrkesskolorna torde i sådant fall i allmänhet kunna medverka vid den grundläggande utbildningen men
endast undantagsvis göra en insats för specialutbildningen. För sådana »kollek— tiva» yrkesgrupper är det väsentligt, att analysen klarlägger, vad alla eller i varje fall de flesta behöver av grundläggande utbildning före sin Specialträning. Sedan yrket eller yrkesområdet kartlagts, ställes man inför uppgiften att finna sådana utbildningsövningar —— helst med saluvärdiga produkter till resultat -— som effektivt bidrager till att på kortaste tid och bästa sätt nå det uppsatta utbildningsmålet. För ett företag, som utbildar sin egen arbetskraft, torde denna fråga vara lättare att lösa än för en yrkesskola, som inte alltid kan få beställare av produkter, ägnade att tillgodose utbildningsmålet.
Det torde närmast vara näringslivets organisationer, som har att klarlägga, vad de inom vederbörande näringar anställda bör kunna, och det skulle vara ett värdefullt bidrag till inriktningen och effektiviseringen av yrkesundervisningen, om näringslivet mer än hittills genom analyser kunde kartlägga de yrken, för vilka utbildning vid yrkesskolor i allmänhet förekommer.
Lärarutbildningeu
Utbildning av hushållslärarinnor (skolköks— och lanthushålls-), som bland annat anställes vid avdelningar för husligt arbete vid yrkesskolorna, förekommer vid statens skolköksseminarium, fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala, skolköks— seminarierna i Göteborg och Umeå samt, med inriktning på lanthushållsunder— visning, vid Fredrika Bremerförbundets lanthushållningsseminarium i Rimforsa. Y rkeslärarinnor i sömnad utbildas vid Fredrika Bremerförbundets skola för kvinnlig yrkesutbildning i Stockholm och vid Nordenfeltska skolan i Göteborg. Barnavårdsläran'nnor utbildas vid Fackskolan för huslig ekonomi och vävlära- rinnor vid ett flertal skolor; största kapaciteten har Johanna Brunsons och Handarbetets Vänners vävskolor, båda i Stockholm.
Frågan om utbildningen av lärarinnor inom det husliga området har varit föremål för särskild utredning (SOU 1950:46). Beträffande den nuvarande ut— bildningens art och omfattning hänvisar vi till den utförliga redogörelse, som finns i utredningen. År 1953 tillsattes en ny utredning för överarbetning av nyssnämnda förslag. På grund härav har vi icke anledning att i förevarande sammanhang närmare gå in på utbildning av lärare för yrkesskolornas under— visning i husligt arbete. Vi vill dock understryka de synpunkter, som 1946 års skolkommission anförde i sitt remissutlåtande den 4 juli 1951. Skolkommissionen hemställde bland annat, att lärarna på det husliga området borde få fyra respek- tive fyra och ett halvt års grundutbildning, som efter aspiranttjänstgöring skulle ge kompetens att undervisa i ett respektive två husliga ämnen på enhetsskolans högstadium, även 9 y, och i därmed jämförliga skolformer, att yrkeslärarkompe- tens för andra än barnavårds- och yrkessömnadslärarinnor skulle ernås efter ytterligare ett års seminariestudier jämte viss praktik.
Nuvarande lärarutbildning för undervisning i industri och hantverk samt i
handel är ordnad i huvudsaklig överensstämmelse med förslag avgivet av över- styrelsen för yrkesutbildning den 20 juni 1947 (SOU 1947: 55). Skolkommissio— nen har i sitt yttrande den 17 november 1947 över denna utredning tillstyrkt överstyrelsens förslag, och lärarutbildning i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget har varit anordnad sedan år 1949.
I motsats till folkskollärar- samt hushålls-, barnavårds- och vävlärarutbild- ningen men i likhet med läroverkslärarnas provår är överstyrelsens grundläg- gande utbildning för industri-, hantverks— och handelslärare en rent pedagogisk utbildning. Det förutsättes sålunda, att läraraspirantema redan vid inträdet i en pedagogisk kurs har erhållit den fackmässiga utbildningen för de ämnen, i vilka de skall undervisa. För blivande yrkeslärare, alltså lärare i yrkesarbete vid verk- stadsskolor, erfordras sålunda bland annat, att de skall vara skickliga yrkesmän med minst sju års praktik i yrket. Den pedagogiska utbildningen, som lyder direkt under yrkesöverstyrelsen och ledes av dess femte byrå, pågår under 15 veckor, varjämte de blivande yrkeslärarna skall fullgöra assistentlärartjänstgö- ring under cirka fem månader (= en skoltermin) vid av överstyrelsen anvisad skola och under tillsyn av överstyrelsen. Blivande handelslärare samt lärare i yrkesteoretiska ämnen vid industri- och hantverksskolor, vilken senare kategori hittills icke varit representerad vid dessa kurser, har dock icke sådan assistent- lärartjänstgöring. För lärare i yrkesarbete, som genomgått grundläggande peda- gogisk kurs, kan ordnas kortare kompletterande kurser med fackmässig och metodisk utbildning, varigenom de kan vinna behörighet att undervisa i teori- ämnen. -—- Därjämte förekommer ett flertal kompletterings- och fortbildnings- kurser för redan anställda lärare med heltidstjänstgöring vid yrkesskolor samt för timlärare vid dessa skolor.
Från och med november 1949 till och med december 1953 har överstyrelsen ordnat 106 längre och kortare kurser med i medeltal 30 deltagare per kurs. An- talet kurstimmar för dessa kurser uppgår till sammanlagt cirka 11 850.
De längsta kurserna (cirka 450 timmar) har varit de nämnde 15 veckors grundläggande pedagogiska kurserna för blivande yrkeslärare vid industri- och hantverksskolor. Delvis i samundervisning med denna kurs har i regel varje år anordnats en liknande kurs för blivande handelslärare. Elevantalet i den förra kurstypen har varit cirka 25 och i den senare cirka 10. Utbildningen har i stort sett motsvarat rekryteringsbehovet av lärare av här ifrågavarande kategorier, som år 1947 beräknades till 37 vid industri- och hantverksskolorna respektive 10—-15 vid handelsskolorna.
Vi föreslår (kap. 9, sid. 126), att yrkesskolväsendets heltidsundervisning under loppet av 15 år utökas med 500 kurser för industri och hantverk, 125 för handel och 375 för husligt arbete. Denna utbyggnad kommer att kräva cirka 660 nya heltidsanställda industri- och hantverkslärare, cirka 125 lärare i handelstekniska ämnen och cirka 500 lärare i husligt arbete. Vid denna beräkning har hänsyn tagits till att en del av undervisningen kommer att handhas av dels lärare med
annan pedagogisk utbildning (t. ex. språklärare med provår, folkskollärare, gym- nastiklärare), dels i viss, mindre utsträckning timlärare utan egentlig pedagogisk utbildning. Om utbyggnaden skulle fördelas på 15 år, blir det i genomsnitt per år 44 industri- och hantverkslärare, 8 handelslärare och 33 lärare i olika katego- rier inom husligt arbete.
Vi har emellertid föreslagit en snabbare utbyggnad under den första tiden av 15-årsperioden, vilket medför, att yrkesskollärarutbildningen måste ske i mot- svarande takt. Enl-igt denna utbyggnadsplan behövs årligen under första 10-års- perioden 52 nya industri- och hantverkslärare, 10 handelslärare och 40 lärare för husligt arbete.
För utbildningen av lärare för det husliga arbetsområdets olika grenar ger vi icke något förslag i förevarande sammanhang men har under hand anmält till de för utredning av lärarutbildningen på detta område särskilt tillkallade sak- kunniga det behov av lärare, som vid en utbyggnad av yrkesskolväsendet enligt vårt förslag skulle uppkomma. Här upptages alltså endast frågan om utbildning av industri- och hantverkslärare samt handelslärare. Då ersättningsbehovet för industri- och hantverkslärarkåren för närvarande kan uppskattas till 10—15 och för handelslärarkåren till fem per är, bör under vart och ett av åren 1955— 1965 utbildas i runt tal 65 industri- och hantverkslärare och 15 lärare i handels- tekniska ämnen. Det för varje år behövliga tillskottet av lärare får givetvis som hittills ett år i förväg beräknas av yrkesöverstyrelsen med ledning av gjorda undersökningar av antalet nytillkommande kurser och avgående lärare.
De grundläggande pedagogiska kurserna om 15 veckor har hittills varit för- lagda till Stockholms yrkesskolor och Stockholms stads handelsgymnasium, vilka skolor även utgjort övningsskolor för läraraspiranterna. Vid några tillfällen har också centrala verkstadsskolan i Häggvik, Maria Husmodersskola och institutet för blinda å Tomteboda anlitats för ändamålet. Den av oss föreslagna lärarut- bildningen förutsätter visserligen något mer än en fördubbling av den nuvarande kapaciteten, men den torde fortfarande kunna förläggas till Stockholm, om två kurser ordnas per år. Den ena bör då bli en industri- och hantverkslärarkurs med 35 deltagare och den andre en kombinerad kurs för industri- och hantverks- lärare samt handelslärare med 45 (30 + 15) deltagare. Förläggningen av kur- serna bör liksom hittills få ankomma på överstyrelsen.
Statsverkets kostnader för lärarkurs bör, med hänsyn till medgiven ökning av dagtraktamenten m. m. och med beaktande av att viss undervisning kan ordnas gemensam endast varannan kurs enligt av överstyrelsen för yrkesutbild- ning under hand lämnade uppgifter, beräknas till omkring 3 000 kronor per del— tagare och för assistentlärarpraktiken till omkring 1 900 kronor per assistent— lärare. Kostnaderna för den grundläggande lärarutbildningen med två kurs-er årligen skulle sålunda uppgå till (80 )( 3 000 :) 240 000 kronor samt för assi- stentlärartjänstgöringen (65 )( 1 900 =) 123 500 kronor eller sammanlagt 363 500 kronor per år. Då yrkesöverstyrelsen redan har medel till en sådan
lärarku rs inom ramen för reservationsanslaget till utbildning, av lärare vid yrkes- undervisningen (statsverkspropositionen 1954, bil. 10: åttonde huvudtiteln, sid. 502), blir alltså kostnadsökningen ungefär hälften av sistnämnda belopp eller, avrundat nedåt, 180 000 kronor.
I sitt förslag till lärarutbildningen (SOU: 1947:55) föreslog yrkesöverstyrelsen inrättande av en statlig övningsskola för den praktiska lärarutbildningen (a. a. sid. 100—115). Denna övningsskola skulle ha 17 avdelningar med sammanlagt 250 elever samt elevhem för 200 elever och lärarkandidater. Engångskostnaden för den statliga övningsskolan med fullständig utrustning beräknades 1947 preli— minärt uppgå till i runt tal 3360 000 kronor, vartill kom kostnader för tomt. För elevhemmet beräknades kostnaderna till 1 738 000 kronor. De årliga drifts- kostnaderna för övningsskolan uppskattades till i runt tal 375 000 kronor. Drifts- kostnadcrna för elevhemmet borde täckas av avgifter från de inackorderade. — Enligt verkställd överslagsberäkning skulle engångskostnaderna för motsvarande övningsskola nu gå till 5 100 000 kronor och för elevhemmet till 2 600 000 kronor samt. driftskostnadcrna för övningsskolan till i runt tal 700 000 kronor per år.
Överstyrelsen för yrkesutbildning motiverade sitt förslag främst med följande synpunkter: En lärarutbildning, förlagd till en eller flera vanliga yrkesskolor är behäftad med väsentliga olägenheter. Den gör intrång i skolans ordinarie under- visning. Lärarutbildningen kan ej göras tillräckligt omfattande; övningslektio- nerna måste inskränkas till det minsta möjliga. Lärare vid yrkesskolor tillsättes utan hänsyn till lämplighet som pedagogiska handledare vid lärarutbildning. Då lärarutbildningen ej är en fast institution kan i regel ej önskvärd intim samver- kan utvecklas mellan ledningen för lärarutbildningen och yrkesskolans lärare; möjligheterna att utarbeta och pröva uppslag och nya metoder i undervisningen blir starkt begränsade. Under hänvisning till de av överstyrelsen anförda moti— ven vill vi principiellt tillstyrka, att en sådan skola inrättas, och hemställer
att överstyrelsen för yrkesutbildning får i uppdrag att överarbeta den tidigare utredningen samt till Kungl. Maj:t avgiva förslag om inrättande av en statlig övningsskola för yrkesskollärarutbildning.
Några yrkespedagogiska frågor Läroböcker och kompendier
I sin ovannämnda utredning om lärarutbildningen påtalade överstyrelsen för yrkesutbildning bristen på läroböcker för yrkesundervisningen och angelägenhe- ten av att överstyrelsen sattes i stånd att utvidga den förlagsverksamhet, som under synnerligen blygsamma förhållanden bedrevs genom överstyrelsens bok- detalj.
Sedan 1947 har visserligen någon förbättring inträtt i läroboksfrågan. Lä— rare vid yrkesskolor och andra praktiska skolor har utgivit en del läroböcker, bland annat i handelsämnen, husligt arbete och i ämnen som teknologi, material-
lära, yrkesräkning och yrkesritning för sådana industri- och hantverksyrken, som är allmänt förekommande. Några bokförlag har lagt upp särskilda serier av läroböcker för yrkesundervisningen på liknande sätt som för folkskolan och realskolan. Vidare har korrespondensinstituten fortsatt att ställa sina brevkurser till yrkesskolornas förfogande; en i och för sig god sak, som dock sannolikt med- för att kostnaderna i en del fall blir högre än om vanlig lärobok stått till för- fogande. I några fall har sådan lärokurs utarbetats i samråd med yrkesöver- styrelsen; den kan då köpas till nedsatt pris hos överstyrelsens bokdetalj.
Överstyrelsen har insamlat och bearbetat uppgifter om i yrkesundervisningen använda läroböcker och har upprättat register över dessa böcker. Vidare har överstyrelsen bearbetat och ombesörjt utgivningen av en del nya läroböcker inom industri och hantverk. En del äldre läroböcker har också omarbetats och utkommit i reviderade upplagor.
Ehuru vi således kan konstatera, att en förbättring inträtt i yrkesskolornas läroboksfråga, saknas dock alltjämt lämpliga läroböcker för flera ganska vanliga yrken. Förekommer undervisning i ett yrke endast vid ett fåtal kurser, kommer det alltid att bli svårt, för att inte säga omöjligt, att få fram läroböcker, om icke särskilt understöd lämnas. Statsunderstöd för utgivande av läroböcker för yrkes- undervisning torde här vara behövligt. I många fall torde det dock kunna räcka med ett duplicerat kompendium; härigenom kan kostnaderna nedbringas, då upplagan är liten.
Den inom överstyrelsen år 1949 organiserade femte byrån, som handhar bland annat yrkesskollärarutbildningen, lärarnas fortbildning och läroboksfrågan, har hittills, såsom ovan anförts, icke haft möjlighet att uppta sistnämnda fråga an- nat än i mindre utsträckning. Dess personal, en byråchef, en förste byråingenjör, en byråsekreterare (jämte biträdespersonal) är otillräcklig för de många arbets- uppgifter, som tilldelats byrån. Vad man synes behöva är medel för att få fram först och främst kompendier, som ur förlagssynpunkt aldrig kan bära sig eko- nomiskt men som likväl är nödvändiga för yrkesundervisningen. Därutöver bör överstyrelsen naturligtvis liksom hittills kunna ge ut även böcker och kompen- dier, som kan beräknas i så stor upplaga, att verksamheten bär sig ekonomiskt.
Överstyrelsen bör tilldelas erforderliga medel för att kunna uppdraga åt lärare eller andra fackmän att mot skäligt författararvode utarbeta önskade kompen- dier. För dessas granskning ur pedagogisk synpunkt bör experter tillkallas. Som bidrag till verksamheten med utgivande av sådana kompendier och läroböcker, för vilka inkomsterna ej beräknas täcka utgifterna, bör tillskjutas statsmedel, förslagsvis ett årligt belopp av 50 000 kronor.
Handledningar m. m. för yrkesundervisningen I nyssnämnda utredning SOU 1947: 55 föreslogs, att detaljerade handledningar i olika yrkesämnen borde utarbetas för att yrkesundervisningen skulle kunna effektiviseras. Dessa handledningar skulle vara till hjälp främst för oerfarna
lärare, t.ex. yrkesutövare, som tjänstgör som timlärare i yrkesskolor och icke kan beräknas genomgå någon längre lärarutbildning. I utredningen föreslogs, att dessa handledningar borde utarbetas på överstyrelsens för yrkesutbildning uppdrag av skickliga lärare och förläggas av överstyrelsens utvidgade bokdetalj.
Även denna uppgift har överstyrelsen hittills måst lämna åt sidan. Uppgiften är i själva verket mera besvärlig och komplicerad än vad som kan tyckas vid första påseende. Det visar sig ytterst svårt att få lämpliga personer, som är villiga att äta sig ett sådant uppdrag, och i regel kräves sedan ett omfattande, väl samordnat arbete för att överhuvud nå fram till ett acceptabelt resultat. Kostnaderna för framställning av dessa handledningar blir visserligen ganska höga, men med hänsyn till ändamålets vikt på intet vis avskräckande. Vissa er- farenheter om sådant arbete erhöll den kommitté inom skolkommissionens yrkesutbildningsdelegation, som hade i uppdrag att anskaffa studieplaner för den förberedande yrkesundervisningen i 9 y. För utarbetande av ett 25-tal planer anlitades ett stort antal experter. Ehuru ersättningen till studieplanernas för- fattare i flertalet fall ej kunde anses vara skälig betalning —— arbetet utfördes i stor utsträckning på övertid av tjänstemän i statlig, kommunal eller enskild tjänst _ blev kostnaderna avsevärda, i runt tal 28 000 kronor. Om man tar i betraktande såväl samhällets som elevernas utgifter och uppoffringar för yrkes- utbildningen, måste dock en dylik kostnad anses vara motiverad; den syftar ju i själva verket till att ge bästa möjliga resultat av yrkesundervisningen.
För arbetet med handledningarna bör tillsättas arbetsgrupper på 2—3 perso- ner, och det torde vara lämpligt att vederbörande konsulent hos överstyrelsen, som har den förstahandskännedom om behovet av handledning i undervisningen, ingår i en sådan arbetsgrupp.
I detta sammanhang vill vi erinra om behovet av anvisningar för individuell undervisning och åtgärder för ytterligare försök med korrespondensundervisning för inhämtande av kunskaper i yrkesteoretiska ämnen vid yrkesskolor med t. ex. blandade avdelningar.
Något särskilt anslag bör tills vidare icke beräknas för denna verksamhet, utan kostnaderna kan täckas av reservationsanslaget för yrkespedagogisk re- formverksamhet, som bör höjas från nuvarande 50 000 kronor till förslagsvis 75 000 kronor.
Undervisningsmaterz'el
De svenska yrkesskolorna kan sägas vara väl försedda med undervisningsmate- riel för den manuellt-praktiska utbildningen, alltså ifråga om maskiner, verktyg, redskap och dylikt. Däremot råder en viss brist på lämplig demonstrations- materiel för belysning av de företeelser, som bildar underlaget för den praktiska verksamheten, och deras inbördes sammanhang ävensom brist på goda de— monstrationshjälpmedel vid den manuellt-praktiska undervisningen. Detta för- hållande är ganska naturligt. Yrkesundervisningen har ännu icke fått den om-
fattning, att en framställning av särskilda pedagogiska hjälpmedel enbart för denna undervisning blir ekonomiskt lönande för ett företag, som eljest sysslar därmed. Många duktiga yrkeslärare tänker dock själva ut sådana hjälpmedel. I en del fall kommer dessa uppslag till kännedom utanför den egna skolan, t. ex. genom artiklar i »Tidskrift för praktiska ungdomsskolor» eller genom demonstra— tion ä yrkesskolutställningar. I en del fall, ehuru i ganska ringa omfattning, standardiseras modellerna och försäljes av den skola, där uppslag-et gjorts, eller genom någon skolmaterielfirma. Men i regel blir uppslaget vederbörande skol— lärares egendom, som han använder i sin undervisning och som försvinner med honom.
I Danmark har i vissa fall undervisningsmateriel, t.ex. en standardiserad materielprovsamling och en el. laborationsutrustning, genom den centrala till- synsmyndighetens försorg sammanställts och distribuerats till skolorna.
Överstyrelsen för yrkesutbildning har också anskaffat en del åskådningsma— teriel, bland annat för barnavårds-, sömnads— och vävundervisningen. Visser- ligen kan man knappast begära, att överstyrelsen skall fungera som en skolmate- rielfirma i större omfattning för standardisering och försäljning av sådan under- visningsmateriel, men vi vill ändock föreslå, att överstyrelsen får möjlighet ut- dela gratifikationer till lärare för uppslag, som överstyrelsen kan delge landets yrkesskolor för användning vid dessa. Anslag för detta ändamål bör upptagas i överstyrelsens statframställning, sedan överstyrelsen verkställt erforderlig ut— redning angående formerna för utdelning av gratifikationer.
Film och, dylikt i yrkesundervisningen Beträffande undervisningen med film och bildband som hjälpmedel pågår ett verkligt uppsving vid landets yrkesskolor. Överstyrelsen för yrkesutbildning har icke endast låtit alla lärarkandidater i de grundläggande lärarkurserna genomgå en filmundervisningskurs, i vilken deltagarna får lära sig skötseln av filmappa- rater och får kunskaper i filmundervisningsmetodik, utan har också ordnat med ett flertal filmkurser för lärare på olika håll i landet. Överstyrelsen har också medverkat till att ett stort antal utländska instruktionsfilmer blivit tillgängliga för svensk yrkesundervisning och har i samarbete med arbetsmarknadens yrkes- råd dels sammanställt en förteckning över filmer och bildband för yrkesutbild— ning, dels utgivit en handledning angående bildband och film i yrkesundervis- ningen. Därjämte har överstyrelsen sammanställt en del bildband samt utarbe- tat beskrivningar till filmer och bildband m.m. Eftersom filmapparater, filmer och bildband kan anskaffas till skolorna respektive förhyras med statsbidrag, har filmundervisningen i hög grad underlättats och stimulerats.
Behov av centralbibliotek för yrkesundervisningen I sin utredning SOU 1947: 55 lämnade yrkesöverstyrelsen en redogörelse för sitt bibliotek. Överstyrelsen anförde därvid bland annat
»En utbyggnad och effektivisering av biblioteksverksamheten med speciell inriktning på det yrkespedagogiska området är av vikt för den yrkeslärarutbildningsverksamhet, som planeras i föreliggande utredning. Denna utbildningsverksamhet tar icke endast sikte på en utbildning av yrkeslärare för att tillgodose ett visst nyrekryteringsbehov av lärare vid yrkesskolor utan är även inriktad på ständig pågående fortbildning av yrkeslärarkären. ehuru denna del av utbildningsverksamheten under de första åren av naturliga skäl måste träda mera i bakgrunden och endast försöksvis anordnas.
Det torde utan vidare vara klart, att det är en värdefull hjälp i lärarutbildningen, om lärarkandidaterna ha tillgång till ett specialbibliotek. Så är förhållandet vid t. ex. våra folkskoleseminarier, och behovet gör sig ännu starkare gällande, då det är fråga om yrkes- lärarutbildning, eftersom härvid behövlig litteratur mera sällan är tillgänglig i bokhandel eller i allmänna bibliotek. Ännu större behov av ett specialbibliotek föreligger naturligtvis, då det är fråga om fortbildning av yrkeslärare, eftersom en fortbildning i mer eller mindre grad innebär djupare studier inom ett fack eller ett ämne. Vidare torde det vara nödvändigt för lärarna vid utbildningskurserna att ha tillgång till ett specialbibliotek.
Det torde Också ligga inom det möjligas gränser att få ett yrkespedagogiskt bibliotek, som kan vara till gagn för yrkeslärare ute i landet. Det bör övervägas, om icke biblioteket skulle kunna i viss utsträckning medgiva utlåning av böcker åt yrkeslärare. En katalog över bibliotekets bokbestånd borde således tryckas i så stor upplaga, att åtminstone varje yrkesskola i riket kunde få ett exemplar, varjämte duplicerad accessionskatalog över bibliotekets nyförvärv borde utarbetas och utsändas minst en gång årligen. Even- tuellt skulle meddelande om viktigare nyförvärv av böcker kunna tillställas yrkeslärar- organisationernas tidskrifter.
En biblioteksverksamhet av här skisserad art kan icke ombesörjas av en deltidsanställd, som tjänstgör sammanlagt cirka en dag i veckan, såsom för närvarande är fallet. Önsk— värt vore, om härför kunde anställas en bibliotekarie med heltidstjänstgöring. Överstyrel- sen ifrågasätter emellertid, om icke biblioteket borde anknytas till den planerade lärar- utbildningen och ställas under samma ledning som denna. Lämpligen kunde då den assistent, som lärarutbildningens föreståndare under alla förhållanden synes behöva, till en början få till uppgift bland annat att med erforderligt biträde svara för biblioteks— verksamheten.»
Någon väsentlig utbyggnad av biblioteksverksamheten eller de övriga åtgär— der, som här ovan skisserats, har hittills ej kunnat genomföras. Orsakerna här- till är främst, att den fåtaliga personalen på överstyrelsens femte byrå haft full sysselsättning med lärarutbildningen och med anskaffningen av undervisnings— film m.m. och att erforderlig personal för skötseln av biblioteket icke kunnat anställas. Vidare har i den barack, där ämbetsverket för närvarande är inhyst, icke kunnat uppbringas tillräckligt stort och ändamålsenligt utrymme för biblio- teket. Viktigt är att biblioteket får erforderlig biträdespersonal. För närvarande handhaves biblioteket av en person med endast några timmars tjänstgöring per vecka.
Yrkesöverstyrelsens organisation skall bli föremål för särskild utredning. Vi anser, att frågan om överstyrelsens bibliotek därvid också bör beaktas och vill uttala vårt önskemål om att avseende fästes därvid, att detta bibliotek icke endast bör vara avsett för internt bruk inom ämbetsverket utan också bör vara ett specialbibliotek för landets yrkesskolor.
Yrkespedagogiska förslag
Sammanfattningsvis får vi här föreslå,
att överstyrelsen för yrkesutbildning får bemyndigande medgiva, att stats— bidrag må utgå med belopp motsvarande hela avlöningen åt lärare, som erhåller överstyrelsens uppdrag att med tjänstledighet under högst ett arbetsår från ordinarie undervisning planera eller utföra yrkespedagogisk försöksverksamhet,
att anslaget för utbildning av lärare för yrkesundervisning ökas med 180 000 kronor från och med budgetåret 1955/56 för att möjliggöra ökad utbildning av yrkesskollärare,
att överstyrelsen får i uppdrag att överarbeta det förslag om inrättandet av en statlig övnings- och försöksskola för yrkesskollärarutbildningen, som fram— lagts av överstyrelsen (SOU 1947: 55),
att ett årligt belopp av 50 000 kronor ställes till överstyrelsens förfogande från och med budgetåret 1955/56 för utarbetande av läroböcker och kömpendier för yrkesundervisningen,
att för handhavande av överstyrelsens förlagsverksamhet från och med samma budgetår inrättas en tjänst i sådan lönegrad att till densamma kan för-värvas för uppgiften fullt kvalificerad kraft,
att anslaget till överstyrelsens pedagogiska reformverksamhet från och med nyssnämnt budgetår höjes med 25 000 kronor till 75 000 kronor för att möjlig— göra utarbetande av handledningar m.m. för yrkesundervisningen,
att överstyrelsen får i uppdrag att verkställa utredning och till Kungl. Maj:t avge förslag om utdelning av gratifikationer till lärare, som ställer yrkespeda— gogiska uppslag till överstyrelsens förfogande, samt
att frågan om organisationen av överstyrelsens specialbibliotek för yrkesun- dervisning upptages vid den översyn av överstyrelsens organisation, som före- bådats.
Yrkesutbildningens ledning och administration
Inledning
Den centrala och lokala ledningen av skol- och utbildningsväsendets olika grenar är mycket splittrad. Inte mindre än fem olika departement och ett femtontal skilda ämbetsverk övar tillsyn över skolor och kurser, som ger allmän eller yrkesutbildande undervisning. På det lokala planet har varje skola, hur liten den än är, en från andra skolor på orten fristående styrelse. Om man vill tillåta sig en kraftig schematisering, kan man dock säga, att det mesta av den allmän- bildande undervisningen centralt sorterar under skolöverstyrelsen under det att huvudparten av den skolmässiga yrkesutbildningen lyder under yrkesöverstyrel- sen. (Som skall visas längre fram i detta kapitel ligger dock betydande delar av yrkesutbildningen under andra ämbetsverk.) I den nya enhetsskolan ingår yrkesutbildning obligatoriskt i ämn-essammansättningen på en av linjerna i sista klassen. Detta medför vissa förändringar i skolväsendets både centrala och lokala ledning och aktualiserar tanken på en genomgripande omdaning av skol— väsendets administrativa organisation.
På frågan om den skolmässiga yrkesutbildningens ledning kan man tillämpa två betraktelsesätt. Antingen kan man dra en gräns mellan allmänbildande skolor och yrkesskolor och både centralt och lokalt föra dem under olika myn- digheter, eller också kan man försöka åstadkomma en samordning mellan de båda slagen av undervisning. Den förra linjen har av naturliga skäl varit den hittills tillämpade — yrkesutbildningen har i allt väsentligt legat utanför den obligatoriska skolan. Den senare linjen har aktualiserats av enhetsskolans yrkes- utbildning och har under-strukits av såväl departementschefen som riksdagen vid behandlingen av skolkommissionens principbetänkande och även i andra sammanhang, där anknytningen mellan obligatorisk skola och egentlig yrkes- utbildning varit på tal.
Om man även i fortsättningen skulle följa den första linjen — gränsdragnings— linjen — kan detin svårt att säga var gränsen skall dras, d. v. 5. var enhetssko- lans praktiska undervisning slutar och yrkesutbildningen börjar. Det rimligaste enligt denna uppfattning skulle väl vara att betrakta endast sådana 9 y-elever, som fullgör det nionde skolåret i yrkesskola, såsom hörande till den egentliga yrkesutbildningen. All annan 9 y-utbildning skulle då höra till den allmänbildande skolan och utgöra avslutningen på denna. Om man följer den andra linjen — samordningslinjen — blir det naturligt att betrakta den praktiska undervis- ningen i 9 y som en påbörjad yrkesutbildning, vare sig den sker i yrkesskola
eller inte. Vi har hela tiden i vårt betänkande anslutit oss till denna linje och starkt tryckt på sambandet mellan den praktiska utbildningen i 9 y och den fortsatta yrkesutbildningen.
Om enhetsskolans 9 y skall kunna utformas efter samordningslinjen, aktua- liseras frågan om hur samarbetet mellan de olika berörda myndigheterna bäst skall kunna läggas upp både på det lokala, det regionala och det centrala planet. Genom 9 y kommer frågan om yrkesutbildningens ledning på alla dessa tre plan i ett helt annat läge än den varit, så länge man kunnat hävda, att yrkesutbild— ningen helt legat utanför den allmänbildande skolan.
Lokal ledning
Hittills har man i likhet med skolväsendet i allmänhet, haft särskild styrelse för varje yrkesskola. Även i de fall, då en skola varit mycket liten och haft endast deltidsundervisning i obetydlig omfattning, har så varit fallet. Skol- väsendets lokala ledning är för närvarande föremål för särskild utredning inom 1951 års skolstyrelseutredning. Skolstyrelseutredningen har tills vidare föreslagit en särskild organisation för försöksdistrikt med nioårig enhetsskola och för denna organisation gäller nu provisoriska bestämmelser genom en lag om särskild skolstyrelse samt kungörelse om tillämpningsbestämmelser för denna lag (SFS 1952:434 och 652). Dessa bestämmelser gör det möjligt för Kungl. Maj:t att medge gemensam skolstyrelse för enhetsskolan och vissa yrkesut— bildande skolor. Enhetsskolan och eventuellt allmänt läroverk eller annan högre allmänbildande skola skall enligt den särskilda skolstyrelselagen (SFS 1952:434) efter beslut av Kungl. Maj:t lyda under gemensam styrelse. I och med till- komsten av dessa författningsbeståmmelser har samordningslinjen, i varje fall under försöksverksamheten, blivit officiellt erkänd. Systemet med gemensam styrelse för enhetsskolan och yrkesskola prövas för närvarande inte bara i små utan också i åtminstone ett större försöksdistrikt (Sundbyberg).
I många kommuner kommer den skolmässiga ykesutbildningen med heltids— undervisning att byggas ut i anslutning till 9 y. De kurser, som på detta sätt kommer till stånd, kommer i de mindre kommunerna med tiden sannolikt att så gott som helt rekryteras med alltjämt skolpliktiga ungdomar, d. v. s. elever i klass 9 y. I regel blir det bara den yrkesutbildande deltidsundervisningen, som på dessa orter kommer att ligga ovanför enhetsskolstadiet. Endast på större orter, som har mera betydande yrkesskolor med fleråriga heltidskurser och en omfattande deltidsundervisning, kommer troligen —— sedan enhetsskolsystemet blivit helt genomfört —— huvudparten av den skolmässiga yrkesutbildningen att ligga utanför den obligatoriska skolans område. Sådana mera betydande yrkes- skolor torde emellertid för lång tid framåt knappast komma att finnas mer än i ett relativt fåtal kommuner. Såsom framhållits i annat sammanhang, är det för närvarande inte mer än cirka fyrtio kommunenheter i landet, som har över
20 000 invånare. Vi har också på annan plats visat, att inte ens ett rekryterings- underlag på 20 000 invånare alltid medger en mera omfattande differentiering av de yrkesutbildande heltidskurserna ovanför 9 y. Deltidsundervisningen bör däremot i de flesta sådana kommuner kunna få betydande räckvidd.
Yrkesutbildningens lokala ledning måste givetvis handhas av personer med kännedom om och överblick över arbetsmarknad och yrkesliv. I den mån man har fristående yrkesskolstyrelse, strävar man vid sammansättningen av denna. efter att få en så allsidig representation som möjligt för traktens näringsliv. Sådana hänsyn har knappast tagits vid sammansättningen av en allmän skol— styrelse. Enligt det nu tillämpade provisori-et med gemensam skolstyrelse bör vid sidan av den särskilda Skolstyrelsen finnas ett expertråd med representanter för arbetsgivare och arbetstagare inom olika näringsgrenar och yrken. Detta expert- råd skall biträda vid utformningen av utbildningen för olika näringsgrenar inom skolområdet och bör således bestå av representanter för samtliga viktigare yrkesområden och yrken, som kan komma ifråga. Expertrådet skall vara råd- givande ifråga om yrkesutbildningen i enhetsskolan och i förekommande fall, d. v. s. när styrelsen är gemensam för enhetsskola och yrkesskola, även ifråga om den fortsatta yrkesutbildningen. Det är dock troligt att, om nämnden får en så representativ sammansättning, som avses i lagen, den i realiteten blir bestäm- mande i yrkesutbildningsfrågor. Om man inrättar gemensamma styrelser för enhetsskola och yrkesskola bör man givetvis även inom den egentliga styrelsen tillgodose behovet av fackkunskap på yrkeslivets område.
Inom de nuvarande yrkesskolstyrelserna kan man långtifrån alltid säkra till- räckliga fackkunskaper inom alla de områden, som skolans verksamhet berör. Yrkesskolstadgan medger därför tillsättandet av särskilda yrkesnämnder för de olika yrkena. Vid åtskilliga skolor har man sådana nämnder, framför allt för heltidsundervisningen. Dessa. nämnder är sammansatta och fungerar på samma sätt som expertråden i försöksdistrikt med gemensam skolstyrelse, men de har till skillnad från dessa endast hand om frågor, som rör ett bestämt yrke med angränsande områden. I de flesta fall har nämnden endast två ledamöter (parts- representanter) samt en ordförande. Men ibland kan nämnden genom särskilda reglementsbestämmelser erhålla flera ledamöter (ex. i Stockholm). I allmänhet blir, trots att nämnden inte har beslutanderätt, dess åsikter dock i realiteten utslagsgivande ifråga om undervisningen för det yrke eller de yrken nämnden avser.
Den provisoriska skolstyrelselagen medger således, att behovet av fackcx- pertis inom yrkesskolans ledning kan tillgodoses på två vägar, även i de fall då man har en för flera olika skolformer gemensam styrelse, nämligen dels genom att man i styrelsen inväljer personer med intresse för utbildningsfrågor och anknytning till de viktigaste yrkesområdena inom skolområdet, dels genom ex- pertrådet med dess representanter för de viktigaste yrkena och yrkesområdena. Expertrådet torde vid behov kunna arbeta på sektioner och skulle då till sin
funktion närmast kunna jämföras med de yrkesnämnder, som medges i yrkes- skolstadgan. Om man på detta sätt säkrar den fackmässiga representationen i och vid sidan av skolstyrelsen, kan man säkerligen i ett mycket stort antal kommuner bäst tillvarata yrkesutbildningsintressena, om yrkesskolan ställs un- der samma styrelse som de allmänbildande skolorna, med vilka ett intimt samarbete måste upprätthållas såväl ifråga om planering och organisation som i pedagogiska frågor.
En fristående styrelse för yrkesskolan skulle i åtskilliga kommuner kanske endast komma att syssla med en, kanske begränsad, deltidsundervisning och någon enstaka två- eller flerårig heltidskurs. Enhetsskolstyrelsen måste under alla förhållanden få ett visst inflytande över den yrkesutbildning, som kommer att ligga inom ramen för 9 y, även om utbildningen sker i kurser knutna till yrkesskolan. Inte minst torde den allmänbildande undervisningen och ett ev. gemensamt utnyttjande av vissa lärare nödvändiggöra en gemensam planering av undervisningen i de olika skolorna. Men systemet med gemensam skolsty— relse får givetvis inte tillämpas i kommuner, där man skulle få en så stor styrelse, att den nästan aldrig kunde samlas in pleno.
Vi anser, att man bör avvakta de ytterligare förslag, som skolstyrelseutred— ningen kan komma att framlägga, och vidare erfarenheterna från den pågående försöksverksamheten, innan eventuella nya förslag ifråga om yrkesskolans lokala ledning utarbetas. Vi vill emellertid understryka behovet av att i varje särskilt fall ingående pröva lämpligheten av gemensam eller fristående styrelse. Vidare är det nödvändigt, i de fall då gemensam styrelse kommer till stånd, att denna både inom sig och i expertrådet får tillgång till sakkunskap ifråga om yrkes- utbildnings- och arbetsmarknadsfrågor.
Regional ledning
Nuvarande förhållanden. Yrkesutbildningen har hittills haft så pass liten om— fattning, att något behov av ett regionalt organ som mellaninstans mellan yrkesöverstyrelsen och de lokala skolstyrelserna inte anmält sig. Yrkesutbild— ningen har i huvudsak varit en angelägenhet för kommuner eller landsting och har kunnat lösas genom direkt kontakt mellan huvudmannen och centralmyn— digheten. Centralmyndigheten har kunnat överblicka utbildningsförhållandena i landet och har även med utgångspunkt från de enskilda kommunerna gjort vissa inventeringar av det lokala utbildningsbehovet. Så länge yrkesutbildningen varit så begränsad som hittills, har ett förfaringssätt som det nu tillämpade före- fallit befogat. I och med att yrkesskolväsendet byggs ut med tonvikt på heltids- undervisningen blir förhållandet ett annat.
Vissa tendenser till en vidgning av yrkesskolornas rekryterings- och verksam— hetsområde har redan nu gjort sig gällande. Dels har antalet centrala yrkesskolor (centrala verkstadsskolor och liknande) ökat, dels har de kommunala skolorna
småningom kommit .att få ett betydligt större rekryteringsområde än den egna kommunen, varigenom de i realiteten blivit ett slags centrala skolor för ett mindre område. Trots att de lokala skolorna på många håll hämtar en tredjedel, hälften eller ännu mera av sina elever från andra kommuner, är emellertid ett organiserat samarbete i utbildningsfrågor mellan flera kommuner ytterst sällsynt (jfr kapitel 3). I fortsättningen blir det enligt vår uppfattning nödvändigt dels med en utbyggnad av de centrala skolorna, dels med ett ökat samarbete mellan de enskilda kommunerna för att inrätta kommunala yrkesskolor (se vidare kapitel 8).
För folkskolväsendet har man i folkskolinspektörema en regional ledning till vilken deeentraliserats en hel rad befogenheter av både planerande, administrativ och pedagogisk art. Enligt vad vi erfarit, kommer 1951 års skolstyrelseutredning att föreslå, att den nuvarande inspektörsinstitutionen byggs ut till en mellan- instans för skolväsendet.
Enhetsskolan och yrkesutbildningen. För yrkesundervisningens vidkommande har tanken på en mellaninstans aktualiserats först i och med enhetsskolans påbörjade yrkesutbildning i klass 9 y. Yrkesskolväsendet har inte tillnärmelse- vis samma omfattning och spridning som det allmänbildande skolväsendet. Enhetsskolans genomförande kommer emellertid m-ed nödvändighet att medföra en betydande utveckling av framför allt heltidsundervisningen vid yrkesskolorna. Vi har i kapitel 9 för de närmaste femton åren föreslagit en ungefär dubbelt så kraftig utbyggnad per år som genomsnittet för de senaste tio åren, vilka dock varit yrkesskolväsendets kraftigaste utvecklingsperiod hittills. Med denna ökade utbyggnad av yrkesundervisningen parallellt med enhetsskolan kommer frågan om en mellaninstans för yrkesutbildningen i ett annat läge än hittills. Om man får en mellaninstans för det allmänna skolväsendet, vill det synas som om man — förutsatt att mellaninstansens geografiska verksamhetsområde blir till- räckligt stort -— skulle få en lämplig utgångspunkt för en regional ledning även av yrkesundervisningen. Mellaninstansen måste under alla förhållanden syssla med den yrkesutbildning, som riktar sig till eleverna i 9 y. Även om yrkes- skolans kurser inte har någon direkt anknytning till det allmänna skolväsendet, måste mellaninstansen vid planeringen av enhetsskolan ta hänsyn också till yrkesundervisningen. Just som planerings- och samordningsorgan för åtgärder rörande yrkesutbildningen inom området bör mellaninstansen ha en uppgift att fylla.
Olägenheter av en gränsdragning mellan enhetsskola och yrkesskola ifråga om regional ledning. Om mellaninstansen skulle få hand om planläggningen av yrkesutbildningen endast i 9 y men ej den fortsatta yrkesutbildningen efter den obligatoriska skolans slut, skulle en följd av detta sannolikt bli, att även den skolmässiga yrkesutbildningen i 9 y i stor utsträckning förlades till enhetsskolan.
Så skulle i varje fall troligen ofta bli förhållandet med kurser, som inte omfattar mer än högst ett års heltidsundervisning (9 y). Detta skulle lätt kunna leda till att undervisningen i vissa avdelningar finge karaktär av avslutande slöjd— ell-er allmänpraktisk utbildning, även för de yrkesbestämda eleverna, då enhets- skolan i motsats mot yrkesskolan inte kan utrusta yrkesavdelningar med tanke på fortsatt yrkesbestämd utbildning i hel— eller deltidskurser. En gränsdragning mellan enhetsskola och yrkesskola vid planläggningsarbetet inom mellanin— stansen skulle sannolikt få till följd, att större delen av den skolmässiga yrkes— utbildningen inom enhetsskolans ram både organisatoriskt och pedagogiskt frikopplades från den fortsatta utbildningen i yrkesskolorna. Enligt vår upp— fattning skulle detta inte vara lämpligt eller ändamålsenligt. Sambandet mellan den påbörjade utbildningen i enhetsskolan och den fortsatta utbildning i yrkes- skolans heltidskurser och deltidskurser, som man hoppas att en stor del av 9 y-eleverna skall söka. sig till, kan knappast bli detsamma, om utbildningen först sker i en skolform _ som ej är utrustad med tanke på fortsatt utbildning — och sedan i en annan. Den senare skolformen skulle då kunna förlora det breda rekryteringsunderlaget i den obligatoriska skolan och därmed också gå miste om möjligheterna att utrusta skolan på fullt tillfredsställande sätt.
Vi anser det som sagt vara av stor vikt för en uppryckning och utveckling av yrkesutbildningen i landet, att enhetsskolans praktiska utbildning under det nionde skolåret i så stor utsträckning so-m möjligt läggs upp som början på eller grunden till en egentlig yrkesutbildning. En förutsättning för att detta skall kunna ske anser vi vara, att yrkesutbildningen i enhetsskolan icke endast centralt och lokalt utan även regionalt planeras och utformas i direkt anslut— ning till den fortsatta yrkesutbildningen.
Yrkesutbildningen och en eventuell mellaninstans. Av det sagda framgår, att vi inte anser det lämpligt att dra en gräns mellan den praktiska utbildningen på enhetsskolans yrkeslinje och yrkesutbildningen efter enhetsskolans slut ge- nom att lägga den förra men inte den senare under en eventuell mellaninstans för skolväsendet. Yrkesntbildningsintressena kan tillvaratas på ett helt annat sätt av en sådan mellaninstans, om vissa frågor, som rör hela den egentliga yrkesutbildningen, förläggs dit. Vi föreslår således, att -— under förutsättning att en mellaninstans för skolväsendet inrättas — även vissa frågor, som berör yrkesutbildningen utanför den obligatoriska skolan, framför allt då planerings- och samordningsfrågor, lägges under denna mellaninstans. Mellaninstansen bör kunna handlägga sådana frågor, vare sig kommunerna inom regionen har gemen— sam styrelse för samtliga skolor eller dessa sorterar under olika styrelser. Vi har inte gått in på de speciella anordningar, som torde komma att bli nödvändiga för Stockholm och eventuellt ytterligare några större städer, t. ex. städer, som inte tillhör landsting, men förutsätter att denna fråga snarast blir föremål för utredning.
M ellaninstansens verksamhetsområde. En mellaninstans för yrkesundervisningen måste ha ett ganska stort verksamhetsområde. Även om två eller tre kommun-er många gånger utgör tillräckligt rekryteringsunderlag för en yrkesskola, kan denna skola inte utformas utan att man tar hänsyn också till angränsande områden. I fråga om en del yrken måste utbildningen planeras för landet i dess helhet. Men för de största och vanligaste yrkena är enligt vår uppfattning även regional planering nödvändig. Länet eller landstingsområdet är verksamhetsfält för flera organ och myndigheter av betydelse för yrkesutbildningen, t. ex. läns- arbetsnämnderna, landstingsskolorna, hushållningssällskapen, skogsvårdsstyrel— serna och företagarföreningarna. Landstinget är också ekonomisk huvudman för flera yrkesutbildande skolor, t. ex. centrala verkstadsskolor, lantmanna- och lanthushållsskolor. Enligt våra. förslag kommer landstingets betydelse i detta avseende att öka. Det synes därför av praktiska skäl lämpligt, att en even— tuell mellaninstans, som handlägger frågor beträffande yrkesutbildningen, har länet som verksamhetsområde. Ett mindre område erbjuder i allmänhet inte tillräckligt underlag för en regional planering av yrkesutbildningen. Däremot kommer man i vissa fall med nödvändighet att röra sig med betydligt större områden.
]VIellanz'ns-tansernas uppgifter ifråga om yrkesutbildningen. Mellaninstansens upp- gifter ifråga om yrkesutbildningen kan givetvis inte fastställas annat än i sam— band med dess befattning med övriga skolformer. Någon närmare känne- dom om planerna i detta avseende har vi inte. Vi inskränker oss därför till att framhålla vissa synpunkter.
Bland annat ur samordningssynpunkt bör man sikta till att behandlingen av frågor, som gäller de olika skolformerna inom mellaninstansens verksamhets— område, blir så likformig som möjligt. För närvarande — och säkerligen ännu under lång tid framåt — är emellertid de olika skolformer, som kommer att beröras av mellaninstansen, så olika både till organisation, administration och omfattning, att det inte gärna blir möjligt att dra upp för samtliga skolformer gemensamma regler för arbetet inom mellaninstansen. Man torde få utgå från för varje skolform gällande stadgar och förordningar beträffande lokal och central administration och med ledning av dessa till mellaninstansen hänföra de frågor, som synes smidigast kunna lösas av ett sådant organ. Detta kommer sannolikt att leda till olika arbetsuppgifter för mellaninstansen, t. ex. ifråga om folkskolan och ifråga om de högre allmänbildande skolorna. Vissa viktiga moment, främst kanske planeringen av skolväsendets omorganisation och utform— ning samt de skolsociala anordningarna, torde dock i stor utsträckning både kunna och böra behandlas gemensamt, trots att man även i dessa frågor måste utgå från för de olika skolformerna väsentligt olikartade förutsättningar.
Även för yrkesundervisningen synes en genomgång punkt för punkt av yrkesöverstyrelsens och de lokala skolstyrelsernas arbetsuppgifter nödvändig
för att en mera detaljerad plan för mellaninstansens arbete i detta avseende skulle kunna framläggas. Som närmare beröres i nästa avsnitt av detta kapitel (om den centrala ledningen) kommer yrkesöverstyrelsens organisation —— och möjligen hela yrkesundervisningens centrala ledning —— att bli föremål för en genomgripande översyn. Att omedelbart före en sådan översyn framlägga en detaljerad plan för mellaninstansens arbete med utgångspunkt från nuvarande arbetsfördelning mellan central och lokal ledning synes knappast lämpligt. Vi har därför stannat för att endast framlägga vissa principiella synpunkter på problemet och har då utgått från att mellaninstansens befattning med yrkes- undervisningen i varje fall tills vidare bör begränsas till Vissa i samband med utbyggnaden oundgängliga frågor. Vi räknar således inte med att mellaninstan— sen — i varje fall inte till en början — skall ha administrativa uppgifter, när det gäller yrkesutbildningen.
Den viktigaste uppgiften för mellaninstansen ifråga. om yrkesutbildningen blir planeringen av yrkesutbildningens utbyggnad och därmed sammanhängan- de problem, såsom vissa byggnadsfrågor, t. ex. den rent lokala samordningen av yrkesskolan med enhetsskolan eller annan allmänbildande skola, skolsociala frågor och vissa lärarfrågor.
I varje fall till en början torde planeringen främst komma att gälla yrkes— undervisningen i heltidskurser. (Denna behandlas i följande stycke.) Deltids- undervisningen torde även i fortsättningen i stor utsträckning kunna planläggas på samma sätt som hittills, d. v. 5. genom direkt kontakt mellan skolorna och tillsynsmyndigheten. Så länge den praktiska utbildningen sker så gott som helt i näringslivet, kan yrkesskolornas verksamhet liksom hittills övervägande in- riktas på deltidskurser, som arrangeras i den mån de visar sig vara efterfrågade. Inrättandet av sådana kurser kräver, som framhållits bland annat i kapitel 9, i allmänhet inte ett så omfattande planeringsarbete som heltidskurserna. Deltids- undervisningen har av naturliga skäl ett mycket begränsat rekryteringsområde.1
Vid planeringen av yrkesutbildningen måste man utgå från helt andra förut- sättningar än vid planeringen av det allmänna skolväsendet. I det senare fallet rör man sig med ett för längre perioder överblickbart elevmaterial, som skall ges en tämligen likartad och till sitt innehåll känd undervisning. I det senare fallet skall man bedöma behovet av utbildad arbetskraft för en ständigt växlande arbetsmarknad, där både kvalitet, art och kvantitet ifråga om utbildningsbe- hovet är olika under olika perioder och olika ekonomiska förutsättningar. Trots detta är många problem gemensamma för de olika skolformerna. Mellaninstan- sens arbete ifråga om planeringen av yrkesutbildningen inom området och där—
1 I den mån de enskilda kommunerna inte på egen hand kan organisera deltidskurser med kompetent lärarpersonal och tillfredsställande materialutrustning torde en organisation av sam- ma slag som de hittillsvarande landstingsyrkesskolorna vara tillämplig. I sådana fall torde en uppläggning av den pedagogiska verksamheten på samma sätt som i Älvsborgs län, d. v. 5. med kretslärare, förmedling av undervisningsmateriel o. s. v., förbättra möjligheterna att få kompetenta lärare och öka effektiviteten i undervisningen även på annat sätt.
med sammanhängande problem bör därför utföras i samråd med ledningen för de olika lokala skolorna och skolformerna. Planeringen kommer att innebära en uppskattning av behovet av utbildad personal för olika näringsgrenar och olika yrken inom länet och en plan för utbyggnaden av yrkesskolorna och organi— sationen av dessas verksamhet i enlighet härmed. Denna uppskattning kan inte göras en gång för alla. Yrkesutbildningen kan självfallet inte utvecklas efter långt i förväg uppdragna linjer. Man måste fortlöpande följa utvecklingen på arbetsmarknaden och på behövliga punkter anpassa yrkesskolornas kapacitet till det aktuella läget. Lokaler, maskiner och annan undervisningsmateriel måste anskaffas och utnyttjas på det mest ekonomiska sättet, lärare för både allmän- och yrkesutbildande undervisning måste anställas och sysselsättas på förmån- ligast möjliga vis, eleverna bör så långt möjligt ges tillgång till de vanliga skol- sociala förmånerna, skolan och undervisningen måste över huvud taget organi— seras så, att utbildningen både för den enskilde och näringslivet ger största möjliga utbyte utan att bli alltför ekonomiskt betungande för samhället.
Om man, som sakkunniga förutsatt, inriktar sig på att ge huvudparten av eleverna i 9 y en skolmässig både praktisk och teoretisk yrkesutbildning, måste yrkesskolornas heltidsundervisning få mycket större omfattning än hittills. Man skall inom ramen för den obligatoriska skolan börja utbilda ungdomar för yrken, som de ännu inte tillhör, och ge dem en god både praktisk och teore- tisk kännedom om arbetet ifråga. Yrkesskolorna kommer att få en helt annan betydelse än hittills för rekryteringen av arbetskraft till de olika yrkesområdena. Man kommer både ur den enskildes och samhällets synpunkt att röra sig med ekonomiska och andra värden av en helt annan storleksordning än nu.
En riktig anpassning av yrkesskolornas verksamhet till arbetsmarknadens behov och möjligheter blir nödvändigare ju större kapaciteten i heltidskurserna blir. Man måste ge eleverna utbildning på områden, där de har möjligheter att sedan få anställning. Och detta förutsätter en ingående och fortlöpande kon- takt med näringslivet inom området och kännedom om arbetsmarknadsutveck- lingen i stort. Det totala utbildningsbehovet för varje näringsgren måste vägas mot de möjligheter till lämplig och tillfredsställande utbildning, som finns inom företagen, och yrkesskolornas kapacitet — och plasticitet — anpassas efter det kvarstående utbildningsbehovet och förändringarna i detta.
Arbetet med att bygga ut yrkesskolorna efter det program, som näringslivets utveckling och enhetsskolans genomförande tvingar fram — om utbildningen skall kunna motsvara de kvalitativa och kvantitativa krav man enligt vår mening måste ställa på den — kommer således att kräva en kontinuerlig plane- ring i anslutning till arbetsmarknadens behov och med utgångspunkt från indi- viduella förutsättningar i en omfattning som man hittills inom det stora fler- talet kommuner helt saknar erfarenhet ,av.
Denna planering måste, som upprepade gånger framhållits, ske under ingående överväganden mellan angränsande kommuner för ett samarbete ifråga om skolor—
na men också med hänsyn till möjligheterna och behovet inom ett större område. Härvid kommer givetvis de ekonomiska frågorna att tilldra sig särskild upp— märksamhet.
Vi har visserligen enligt våra direktiv inte anledning att ta ställning till frågan, om även utbildningen för jordbruk, skogsbruk och fiske m. m. bör läggas under en eventuell mellaninstans. Vi utgår emellertid från att den regio- nala planeringen av yrkesutbildningen skall omfatta så många grenar av närings— livet som möjligt. Enligt vår uppfattning bör således planeringen av utbildningen för bland annat jordbruket och därmed sammanhängande näringar samordnas med mellaninstansens planeringsarbete ifråga om utbildningen för industri och hantverk, handel, husligt arbete m. m. En sådan samordning torde lämpligen kunna ske genom att mellaninstansen får hand om hela verksamhetsfältet.
Med hänsyn till den kommande översynen av yrkesöverstyrelsens organisa- tion anser vi det, som redan framhållits, för närvarande inte lämpligt eller möj— ligt att åt en eventuell mellaninstans för skolväsendet uppdra arbetsuppgifter, som skulle kräva en detaljerad utredning beträffande hela yrkesskolväsendets administration. Eftersom en mellaninstans för yrkesundervisningen innebär något helt nytt, synes det också bäst, att man, så länge denna undervisning har förhållandevis liten omfattning, inte låter rent administrativa frågor passera flera instanser än nödvändigt. Att nu eller inom en näraliggande framtid tänka sig, att mellaninstansen skulle kunna ta hand om pedagogiska uppgifter såsom konsulent— och instruktionsverksamhet eller inspektion anser vi helt uteslutet, då dessa frågor kräver en så differentierad sakkunskap, att man inte gärna kan utrusta ett tjugofemtal länsorgan med en tillfredsställande tjänstemannastab härför. Allteftersom yrkesskolväsendet växer ut och allteftersom man får erfa- renhet av hur mellaninstansen arbetar blir det tillfälle att pröva vilka ärenden, som kan decentraliseras till denna. Den lämpliga tidpunkten för överlämnandet av olika ärenden till mellaninstansen bör bestämmas av Kungl. Maj :t.
Vi föreslår. att tills vidare endast planeringsarbetet och därmed samman- hängande frågor, som berör lokaler, utnyttjandet av tillgängliga lärarkrafter på för båda skolformerna bästa sätt samt skolsociala anordningar, för yrkes- undervisningens vidkommande uppdras åt mellaninstansen samt att Kungl. Maj:t sedan fortlöpande följer utvecklingen och omprövar fördelningen av ären— dena mellan lokal, regional och central ledning. Givetvis förutsätter vi, att man vid översynen av yrkesöverstyrelsens organisation även tar hänsyn till möjlig- heterna att decentralisera ärenden till de lokala och regionala instanserna.
Föredragande för yrkesutbildningsfrågor vid mellaninstansen. Planeringsarbetet och därmed sammanhängande arbetsuppgifter ifråga om yrkesutbildning-en kom— mer sannolikt inte att i mellaninstansen kräva en heltidsanställd tjänsteman. Men den person, som skall utföra detta arbete, måste genom sitt övriga arbete ha den grundliga kännedom om och kontakt med näringslivet och arbetsmark—
naden samt med berörda myndigheter, organisationer och institutioner, som arbetet kräver. Det ligger kanske nära till hands att tycka, att skolinspektören, som kommer att ha hand om planeringsarbetet ifråga om skolväsendet i övrigt, även skulle ta hand om detta arbete för yrkesskolornas vidkommande. Vi vill inte i princip avvisa tanken, att en skolinspektör genom tidigare sysselsättning och erfarenheter skulle ha kunnat skaffa sig erforderliga kvalifikationer för upp— giften. Men vi håller det för osannolikt, att en skolinspektör vid sidan av sina många andra arbetsuppgifter kan få tid och tillfälle att vidmakthålla och förnya sin kännedom om arbetsmarknad och näringsliv på det sätt, som en regional planering av yrkesutbildning-en kommer att kräva. Vi föreslår därför, att detta arbete inom mellaninstansens kansli uppdras åt en särskild expert (föredra— gande). Denne, som tills vidare i regel torde böra anställas mot arvode med partiell tjänstgöring, torde företrädesvis böra väljas bland lärare och rektorer för yrkesskolorna inom området, bland industri— eller andra tjänstemän, som leder utbildningsarbetet inom större företag, eller bland den mera kvalificerade personalen inom arbetsförmedlingen. — Om arbetsuppgifterna för yrkesutbild- ningsföredraganden med tiden skulle visa sig växa ut, kan befattningshavarens ställning prövas om och eventuellt erforderlig annan personal engageras.
Mellaninstansens sammansättning. För att kunna ta hand om de uppgifter i samband med yrkesutbildningen, som här förutsatts och som innebär en kon- tinuerlig planering och anpassning av utbildningskapaciteten vid yrkesskolorna efter näringslivets kvalitativa och kvantitativa krav, måste en eventuell mellan— instans utrustas med särskild expertis på arbetsmarknads- och yrkesutbild- ningsfrågor. En del av den erforderliga expertisen bör knytas som sakkunniga till mellaninstansen utan att vara ledamöter av denna. Bland mellaninstansens ledamöter bör minst en representera yrkesutbildningen i den meningen att veder- börande har ingående kännedom om och helst även praktisk erfarenhet av arbetet inom yrkesskolor eller annan yrkesutbildningsverksamhet. Representant för yrkesutbildningen inom mellaninstansen bör utses av överstyrelsen för yrkes— utbildning.
Vid sidan av den egentliga mellaninstansen måste man som sagt ha tillgång till experter på olika områden. Dessa experter behöver givetvis inte delta i varje sammanträde utan kan tillkallas vid behov. Möjligen kan ett slags regio- nala. expertråd av liknande slag som de lokala inrättas.
Den centrala ledningen av yrkesutbildningens olika grenar
Principer för tillsynen över yrkesutbildningen. För närvarande tillämpas två olika indelningsprinciper för den statliga tillsynen över yrkesutbildningen. Den äldsta torde vara, att yrkesutbildningen för ett visst område sorterar under den myndighet, som behandlar övriga frågor inom området. Så är fallet t. ex.
med jordbruksutbildningen (lantbruksstyrelsen), skogsutbildningen (domänsty- relsen och skogsstyrelsen) och sjöbefälsutbildningen (kommerskollegium). Den andra principen går ut på att bryta ut utbildningsfrågorna från de olika fack- myndigheterna och sammanföra dem under ett särskilt ämbetsverk, såsom skett ifråga om det mesta av utbildningen för industri och hantverk, handel och husligt arbete, som nu ligger under överstyrelsen för yrkesutbildning. När yrkesöverstyrelsen inrättades, uttalade departementschefen i propositionen (nr 232, 1943) bland annat, att »överinseendet över yrkesutbildningsåtgärderna på näringslivets samtliga eller åtminstone flesta områden borde förläggas till den föreslagna nya överstyrelsen för yrkesutbildning, vilken förutsättes få nära kontakt med näringsliv och arbetsmarknad. Förutom yrkesutbildningsåtgärderna för hantverk, industri, handel och husligt arbete skulle då under denna över- styrelse förläggas även utbildningen exempelvis för jordbruk, skogsbruk och sjöfart.» Av praktiska skäl ville departementschefen tills vidare föreslå, att ledningen av yrkesutbildningen endast för industri och hantverk samt handel och husligt arbete förlades under yrkesöverstyrelsen.
Den sistnämnda principen syftar som synes till en centralisering till ett äm- betsverk av frågor i samband med utbildningen för olika områden. lVIan menar, att utbildningen som sådan på så sätt blir bättre tillgodosedd än om den är en av många frågor i ett ämbetsverk, som till allra största delen sysslar med annat än utbildning. Systemet förutsätter givetvis ett intimt samarbete mellan fackmyndigheterna och det ämbetsverk, som har hand om utbildningen.
Splittringen i den centrala ledningen. Trots försöken till sammanförande är yrkesutbildningens centrala ledning för närvarande uppdelad på inte mindre än fem olika departement och ett femtontal centrala verk samt dessutom en hel rad fristående styrelser. Detta gäller den yrkesutbildning, som är ställd under statligt inseende. Räknar man med även den interna statliga utbildningen, såsom officers- och manskapsutbildningen, utbildningen av personal för statens affärs— drivande verk m. m., berörs ytterligare tre departement.
Ledningen och tillsynen av yrkesutbildningen är således mycket splittrad och oenhetlig. Större delen av yrkesutbildningen ligger dock under överstyrelsen för yrkesutbildning, som läsåret 1951/52 hade cirka 157 000 kursdeltagare, varav cirka 25000 i heltidskurser, i skolor under överstyrelsens inseende. Närmast efter skolor under yrkesöverstyrelsen kommer i kvantitativt hänseende yrkes- utbildande eller yrkesbestämda skolor under skolöverstyrelsens inseende med cirka 20 000 elever (häri ingår folk- och småskolseminarier, fackseminarier, prak— tiska realskolor och inbyggda linjer men ej yrkesbetonade fortsättningsskolor, då de sistnämnda i de allra flesta fall knappast ger någon yrkesutbildning). Båda dessa verk sorterar under ecklesiastikdepartementet, som således har hand om huvudparten av yrkesutbildningen i landet. I jämförelse med yrkesöversty- relsen och skolöverstyrelsen har övriga tillsynsmyndigheter för yrkesutbild- ningen ett mindre antal elever att svara för. Mest omfattande är lantbruks-
styrelsen med cirka 4 000 elever i lantmanna- och lanthushållsskolor m. fl. samt medicinalstyrelsen med inemot 2 000 elever i sjuksköterske-, tandsköterske- m. fl. skolor och kurser. Ett stort antal elever berörs av hushållningssällskapens och skogsvårdsstyrelsernas kursverksamhet. Dessa kurser är dock som regel mycket korta och bör snarare rubriceras som instruktionsverksamhet än som yrkesut- bildning.
De två indelningsgrunderna ifråga om yrkesutbildningens centrala ledning har bland annat lett till att samma slag av utbildning sorterar under flera olika verk. Så t. ex. är det inte mindre än fyra centrala ämbetsverk, som sysslar med skolor och kurser för huslig utbildning, nämligen yrkesöverstyrelsen, skol- överstyrelsen, lantbruksstyrelsen och socialstyrelsen. Sjöfartsutbildning sorterar dels under kommerskollegium och dels under yrkesöverstyrelsen, teknisk ut- bildning under [skolöverstyrelsen, yrkesöverstyrelsen och kommerskollegium, skoglig utbildning under domänstyrelsen och Skogsstyrelsen o. s. v.
Förslag och önskemål om större enhetlighet. Sedan överstyrelsen för yrkesut- bildning inrättades 1943 har vid olika tillfällen och från olika håll framförts önskemål om en starkare centralisering av yrkesundervisningens högsta ledning, bland annat i utredningar om lantbruksundervisning—en och den husliga utbild— ningen samt i riksdagsmotioner. Hittills har dessa förslag och framställningar emellertid inte lett till mera påtagliga resultat.
1952 års riksdag begärde en utredning om yrkesöverstyrelsens ändamåls- enliga organisation och i samband därmed en översyn av samtliga de problem, som sammanhänger med yrkesutbildningens centrala ledning för att i möj- ligaste mån få till stånd en samordning av de frågor, som berör yrkesutbild— ningen. Statsrådet har emellertid framhållit, att en utredning av den omfatt— ning riksdagen begärt inte lämpligen kunde igångsättas förrän 1952 års yrkes- utbildningssakkunniga slutfört sitt uppdrag.
Yrkesutbildningssakkunnigas synpunkter
Den princip, som låg bakom tillkomsten av överstyrelsen för yrkesutbildning, innebär som sagt, att yrkesutbildningsfrågor från olika ämbetsverk sammanförs under ett gemensamt ämbetsverk för yrkesutbildning. För att man skall kunna uppnå större enhetlighet i ledningen av yrkesutbildningen, måste enligt vår uppfattning denna princip ges en vidare tillämpning än hittills. Så många olika slag av yrkesutbildning som möjligt bör samlas inom ett centralt ämbetsverk. I den mån detta inte kan ske bör frågor, som rör yrkesutbildning, i större utsträckning än nu åtminstone kunna läggas under ett och samma departe- ment, så att man i varje fall i toppen uppnår en enhetlig behandling. Vi vill
föreslå, att en utredning görs angående möjligheterna att under överstyrelsen för yrkesutbildning lägga lantbruksstyrelsens undervisningsbyrå samt tillsynen över den skogliga utbildningen, sjöbefälsutbildnin-gen, fiskeriutbildningen och all huslig utbildning, som nu inte sorterar under yrkesöverstyrelsen eller ingår i de allmänbildande skolornas undervisning.
Övriga slag av yrkesutbildning nedanför högskolestadiet, som nu ligger utan— för yrkesöverstyrelsen, såsom sjuksköterske- och barnmorskeutbildningen, tandtekniker- och tandsköterskeskolorna, kuranstalternas samt barna- och ung- domsvårdsskolornas yrkesutbildning, kurser för hälsovårdsinspektörer, brand— personal m. fl. hör så nära samman med respektive tillsynsmyndighets (eller anordnares) ordinarie verksamhet, att de syns böra kvarstå under de olika verk och myndigheter, som nu har hand om dem. Givetvis bör tillsynen över den rent pedagogiska verksamheten i några fall, såsom ifråga om barna- och ungdomsvårdsskolornas yrkesutbildning, lämpligen ske i samarbete med yrkes— överstyrelsen. Frågan om utbildningen av personal för sjukhus-, bakteriolo- giska, vetenskapliga m. fl. laboratorier är för närvarande under utredning. Man har ännu inte tagit ställning till problemet om tillsynsmyndighet för denna verksamhet.
Förstärkning i yrkesöverstyrelsens sammansättning. Om flera grenar av yrkes- utbildningen läggs under överstyrelsen för yrkesutbildning, kommer detta att kräva, att överstyrelsen kompletteras med sakkunskap på ytterligare yrkes- områden, jordbruk, skogsbruk, sjöfart o. s. V. Överstyrelsen har nu ett särskilt anslag för tillkallande av experter utanför överstyrelsens område. Vid en omorganisation blir det inte tillräckligt med dessa mera tillfälliga kontakt.- möjligheter, utan ständiga experter på nytillkommande områden måste knytas till överstyrelsen. Dels måste nya byråer inrättas, dels måste också bland ledamöterna finnas representanter för de fackliga myndigheter, som har hand om ärenden rörande jordbruk, skogsbruk, sjöfart 0. s. v. Vi har således förutsatt, att tillsynsmyndigheten för yrkesutbildningen även vid en omorganisation skulle vara sammansatt av representanter för näringsliv, arbetsmarknadsorgan och skolväsende.
Det är givet, att en omfördelning av yrkesutbildningsärendena av här antytt slag inte kan ske utan ingående detaljutredningar. Det ingår inte i vårt uppdrag att komma med utarbetade förslag på denna punkt. Vi har endast velat ange de linjer, efter vilka en större enhetlighet i yrkesutbildningens centrala ledning skulle kunna uppnås. Vi vill också framhålla angelägenheten av att dessa frågor snarast tas upp till behandling.
Förstärkning av yrkesöverstyrelsens personal. I kapitlet om samarbete mellan skola och näringsliv har vi tryckt på nödvändigheten av att detta samarbete sträcker sig till en grundlig planering och samordning av utbildningen i nä-
ringsliv och skola. Vi framhåller, att för att detta skall kunna ske, bör såväl överstyrelsen för yrkesutbildning som näringslivets organisationer utrustas med utbildningskonsulenter i erforderlig utsträckning. Vi kan givetvis inte komma med förslag, när det gäller personal inom arbetsmarknadsorganisa- tionerna. Inte heller ifråga om befattningar vid överstyrelsen för yrkesutbild- ning torde vi böra avge detaljerade förslag med hänsyn till den förebådade översynen av överstyrelsens organisation. Vid en översyn och eventuell om- läggning av yrkesöverstyrelsens organisation är det dock vissa önskemål, som vi finner, att man bör ta hänsyn till. Ett viktigt sådant önskemål är att man i en helt annan utsträckning än nu tillgodoser behovet av kvalificerad personal för överstyrelsens konsulterande verksamhet ute på fältet.
För närvarande är det endast fjärde byrån (husligt arbete), som har någor- lunda tillfredsställande möjligheter att inspektera och vara rådgivande ifråga om verksamheten ute i skolorna. Överstyrelsens andra byrå (för industri och hantverk) kan mera kontinuerligt besöka endast de större kommunala sko- lorna och de central-a verkstadsskolorna, under det att kontakten med det stora. flertalet mindre skolor blir mera bristfällig. Allteftersom yrkesskolvä- sendet byggs ut och heltidsundervisningen ökar, blir möjligheterna för över- styrelsen att besöka varje enskild skola ännu mindre. Den förstärkning på andra byrån, som nyligen företagits genom inrättande av en byrådirektörsbe— fattning, kommer knappast att i tillräcklig grad befordra kontakten mellan överstyrelsen och skolorna. För att denna kontakt på ett tillfredställande sätt skall kunna uppehållas bör byrån för industri och hantverk utöver nuvarande befattningshavare även få två heltidsanställda konsulenter, en för metallyrken och en för trä— och byggnadsyrken, varigenom den pedagogiskt konsulterande verksamheten delas upp på större yrkesgrupper. Vid en sådan förstärkning av den fackkompetenta personalen torde särskild inspektör för de centrala verk- stadsskolorna inte längre vara behövlig. Däremot bör övriga deltidsanställda inspektörer för undervisningen inom industri- och hantverksområde't kvarstå — två inspektörer för elektroteknisk utbildning, varav en för utbildningen av elektriska installatörer, och en inspektör för svetsundervisningen.
Även tredje byrån (för handel) bör få en förstärkning av den fackkompe— tenta personalen. Man bör även på denna byrå tänka sig en viss uppdelning på ämnen på så sätt att byråchefen helt svarar för de handelstekniska ämnena under det att den närmare tillsynen över undervisningen i främmande språk uppdras åt en särskild språkkonsulent.
Utrednings- och planeringsarbete. Inom överstyrelsens första byrå finns för närvarande en särskild sektion för arbetsmarknadsärenden och statistik. Sektionen skall bland annat ha hand om det utrednings— och planeringsarbete, som måste ske i samband med utbyggnaden av yrkesundervisningen. Tiden upptas till stor del av löpande arbete och utarbetande av remissvar. Den tid, som kan
ägnas åt större utredningar av utbildningsbehovet inom ett visst yrkesområde eller vissa geografiska regioner, blir därför ganska obetydlig.
Bearbetningen av årsredogörelserna från yrkesskolorna skall ske på skol- överstyrelsens statistikavdelni-ng. Inom yrkesöverstyrelsen görs endast en sam— manställning över antalet elever i yrkesskolorna i oktober varje år. Skolöver- styrelsen har emellertid sedan länge saknat möjligheter att bearbeta yrkesut- bildnin'gs—statistiken, varför en fullständig sådan inte gjorts sedan 1936. Känne- domen om det aktuella läget — ur statistisk synpunkt — inom yrkesskolvä- sendet är sålunda mycket bristfällig.
Vi har här endast pekat på ett par arbetsuppgifter, som för närvarande svår- ligen kan tillvaratas på ett tillfredsställande sätt inom överstyrelsen. I samband med den ökade utbyggnaden av heltidsundervisningen kommer behovet av utred- ningar och planering att öka. Det är givet, att detta arbete måste bygga på en grundlig kännedom om utvecklingen och de aktuella förhållandena. Detta arbete kommer att kräva stor uppmärksamhet från centralmyndighetens sida, vare sig en mellaninstans inrättas eller inte. Även det större personalbehovet för utrednings- och planeringsarbete bör beaktas vid d-en kommande översynen av yrkesöverstyrelsens organisation.
Y rkesutbildningsfrågorna i ecklesiastikdepartementet. För närvarande är yrkes— utbildningsfrågorna inom ecklesiastikdepartementet uppdelade på de två kans- liråd, som handlägger frågor, den ene rörande folkundervisningen m. m., d-en andre rörande läroverk m. m. För att uppnå den önskvärda samordningen i toppen av yrkesutbildningen borde ärenden, som rör yrkesutbildning, inom eck- lesiastikdepartementet i allmänhet handläggas av en särskild ämbetsman med kansliråds ställning. Utom sådana yrkesutbildningsfrågor, som nu sorterar under ecklesiastikdepartementet, bör enligt vår uppfattning även frågor rörande jord— bruks- och skogsutbildning m. m. föras över till detta departement och tas om hand av den ifrågasatte ämbetsmannen.
Enhetsskolans yrkeslinje och den centrala ledningen.
Samordningen, av arbetet inom de olika skolmyndigheterna. Enhetsskolans ge- nomförande innebär, att en hel del frågor beträffande det allmänna skolväsendet och yrkesundervisningen måste lösas genom ingående samarbete mellan tillsyns- myndigheterna för de allmänna skolorna och yrkesskolorna. En smidig hand— läggning av sådana gemensamma frågor kan åstadkommas på olika sätt och under två olika huvudförutsättningar. Antingen kan yrkesutbildningsfrågorna liksom nu sortera under egen myndighet, eller också kan man för-ena alla undervisningsfrågor under en enda centralmyndighet. I förra fallet skulle den nödvändiga samordningen åstadkommas delvis ovanför verkschefsplanet. I det senare fallet skulle hela undervisningsväsendet sortera under samma verkschef.
Samordning mellan skilda tillsynsmyndigheten Om yrkesutbildningen även i fortsättningen lyder under en särskild myndighet, kan arbetet ifråga om 9 y såsom nu är fallet helt och hållet handläggas inom skolöverstyrelsen, varifrån man under hand tar kontakt med övriga berörda verk och myndigheter. Man saknar ännu så länge erfarenheter av hur detta system fungerar, och det är därför för tidigt att yttra sig om dess effektivitet. Vi vill emellertid peka på det förhållandet, att man ifråga om yrkesvägledningen, som handhas av arbets- marknadsstyrelsen och skolöverstyrelsen gemensamt, har två tjänstemän med ställning som konsulenter, vilka tjänstgör både inom arbetsmarknadsstyrelsens yrkesvägledningsbyrå och inom skolöverstyrelsens försöksavdelning. På detta område, där verksamheten nu under två år varit i gång i klasserna 7 och 8, har d-et således ansetts nödvändigt med fastare former för samarbetet mellan de berörda ämbetsverken.
Vi håller för troligt att det, när 9 y skall genomföras i större utsträckning, kommer att visa sig nödvändigt med ett organiserat samarbete mellan skolöver- styrelsen och tillsynsmyndigheten (ev. tillsynsmyndigheterna) för yrkesutbild- ning-en. Detta samarbete kan tänkas få olika former. Vid behandlingen av yrkesutbildningen inom skolöverstyrelsen kan respektive byråchef eller föredra— gande inom tillsynsmyndigheten för det slag av yrkesutbildning frågan gäller närvara. Denne skulle då direkt ta del i ärendets behandling inom skolöver- styrelsen och inte bara mera informellt höras om sin uppfattning. Motsvarande förfarande kan givetvis ;tillämpas inom tillsynsmyndigheten för yrkesutbildning, då frågor, som rör 9 y i yrkesskola, behandlas.
En annan möjlighet att förstärka samarbetet är att gemensamt för skolöver- styrelsen och yrkesöverstyrelsen inrätta en tjänst av liknande slag som konsulent- tjänsterna för yrkesvägledningen. Vederbörande tjänstemans arbete torde i första rummet komma att röra frågor av administrativ art, och tjänsten synes därför böra knytas till yrkesöverstyrelsens administrativa byrå och skolöver- styrelsens försöksavdelning.1 I den mån frågor av rent facklig art inte kan handläggas via en sådan administrativ befattningshavare, bör de kunna. lösas genom att respektive föredragande i fackmyndigh—eten deltar i ärendets behand- ling i skolöverstyrelsen.
Det torde emellertid i längden knappast vara tillräckligt med den kontakt på tjänstemannaplanet, som de nu skisserade samarbetsformerna skulle innebära. Man kan överväga om inte de båda myndigheternas högsta ledning borde sam- ordnas på ett annat sätt än nu.
En samordning i departementet av två så stora ämbetsverk, som det skulle bli fråga om, särskilt ;efter en omorganisation av yrkesöverstyrelsen efter de linjer, som förutsatts av oss, skulle knappast kunna ske på annat sätt än nu, d. v. 5. genom departementschefen.
1 Ett tidigare förslag om en sådan kombinerad tjänst avsåg en byrådirektörsbefattning, de- lad mellan yrkesöverstyrelsens industri- och hanverksbyrå och skolöverstyrelsens försöksavdel- ning.
I yrkesöverstyrelsen ingår en ”representant för skolöverstyrelsen som ordinarie ledamot. Denne deltar således regelbundet i yrkesöverstyrelsens plena. Man skulle kunna tänka sig, att en representant för yrkesöverstyrelsen inginge som ledamot i skolöverstyrelsen på liknande villkor som lekmannarepresentanterna. Yrkesöverstyrelsens representant skulle då delta i de sammanträden inom skol— överstyrelsen, då frågor rörande 9 y eller yrkesutbildning i andra skolformer behandlades. På så sätt skulle större reciprocitet uppnås i förhållandet mellan de båda verken och en ytterligare samordning av arbetet beträffande klass 9 y underlättas.
Samordningen inom ett och samma ämbetsverk. En möjlighet för samordningen av arbetet ifråga om enhetsskolans yrkesutbildning har berörts i den senaste tidens diskussioner, bland annat i motioner till riksdagen. Man har föreslagit, att yrkesöverstyrelsen åter skulle föras in som en avdelning i skolöverstyrelsen.
De båda verken har helt olika organisation och sammansättning. Skolöver- styrelsen är ett kollegialt verk och arbetar på avdelningar med en uppdelning av ärendena efter deras art (pedagogiska, organisatoriska, administrativa o. s. v.). Y rkesöverstyrelsen är en representantstyrelse och arbetar med en uppdelning av ärendena på byråer alltefter näringsgren. Olägenheterna av en samman— smältning nu skulle knappast vara mindre än de olägenheter, som ledde till att yrkesöverstyrelsen på sin tid blev ett fristående verk. Trots att båda verken sysslar med undervisning och utbildning i skolmässiga former, har de dock helt olika både förutsättningar och målsättning för sitt arbete.
En sammansmältning av skolöverstyrelsen och yrkesöverstyrelsen förutsätter grundliga utredningar, innan den skulle kunna genomföras. En organisation, som torde vara möjlig och lämplig att genomföra för den närmaste framtiden, synes vara en förstärkning av den nuvarande samarbetsformen genom en mera organiserad och regelbunden kontakt mellan de båda verken.
Administration
I sitt betänkande med förslag till statsbidragsgrunder för det kommunala och enskilda yrkesskolväsendet (SOU 195034.) har 1946 års skolkommission före— slagit vissa förenklingar ifråga om rekvisition och utbetalning av statsbidrag till löner åt lärare i heltidskurserna, till undervisningsmateriel och ifråga om godkännandet av sådan materiel. Skolkommissionen har också framhållit önsk- värdheten av en förenkling i administrationen även på andra punkter.
Vi ansluter oss till de synpunkter, som framförts av skolkommissionen, och förutsätter, att en översyn av det administrativa förfarandet uppdras åt särskilt tillkallade sakkunniga. Vi vill dock peka på vissa punkter, där vi anser en förenk- ling särskilt önskvärd och möjlig att genomföra.
För närvarande redovisas varje lärartimme, och statsbidraget utbetalas i direkt förhållande till antalet fullgjorda lärartimmar. Detta torde knappast kun- na undvikas så länge man för deltidskurserna har en sådan rikedom på olika undervisningsplaner och så ytterst varierande kurslängd som nu. I den mån man gallrar ut gamla undervisningsplaner och fastställer nya efter mera enhet— liga normer, bör det dock bli möjligt att förenkla redovisningen av kurstimmarna. När man småningom kommer fram till vissa kurstyper och vissa mera allmänt förekommande kurslängder, bör det bli möjligt att utbetala ett bidrag per kurs, vilket skulle utgå i och med att kursen genomförts i sin helhet. Variationer på en eller ett par timmar, som kan uppstå genom förekomsten av lov- och idrottsdagar, bör inte ha någon betydelse för statsbidraget. Om kursen avbryts i förtid, måste däremot givetvis en reduktion av bidraget ske, liksom också då flera kurser helt eller delvis undervisas gemensamt.
Vi vill inte bestämt uttala oss om hur stora variationer i kurslängd-en, som bör kunna tillåtas utan ändring av statsbidraget. Det förefaller dock, som om det skulle vara en fördel, om kurslängden fastställdes med möjlighet till viss variation medgiven redan i undervisningsplanen, t. ex. 95—105 timmar, 115—125 timmar, 190—210 timmar 0. s. v. i stället för 100, 120 och 200 timmar. Ett villkor för att hela statsbidraget skall utbetalas bör vara att kursinnehållet genomgåtts.
För närvarande söks och beviljas behörighet vid så gott som varje anställande av lärare vid en skola. Behörigheten gäller således för undervisning endast i medgivna ämnen och många gånger endast för viss tid och med begränsning till den skola, där den söks. I åtskilliga fall tvingas skolorna att gång på gång söka behörighet för lärare, som dock har utbildning direkt avsedd för pedago- gisk verksamhet inom ett visst fackområde.
Vi föreslår, att behörighetsansökningarna slopas för lärare, som har betyg från genomgången utbildning vid skolköks- och lanthushållningsseminarium, barna— vårdslärarinnekurs samt seminarium för utbildning av yrkeslärare i sömnad. I samtliga dessa fall är såväl den fackliga som den pedagogiska utbildning-en doku— menterad i avgångsbetyget. Vi anser också, att genomgång av yrkesöverstyrel- sens längre pedagogiska kurser (femton veckor) för lärare i yrkesarbete vid verkstadsskolor, för lärare i yrkesteoretiska ämnen vid skolor för industri och hantverk samt för handelslärare bör befria från behörighetsansökan, under förut- sättning att läraren även fullgjort den assistentlärartjänstgöring om fem måna- der, som i vissa fall följer efter kursen. Kurserna är visserligen relativt korta, men kraven för inträde ligger högt, varför genomgång av en yrkespedagogisk kurs av detta slag i varje fall hittills i realiteten varit en garanti för en fullgod facklig utbildning och en praktisk—teoretisk pedagogisk skolning. Kapaciteten i kurserna är för närvarande begränsad till ungefär 25 elever per år, och det är därför ännu så länge endast ett relativt fåtal lärare vid yrkesskolorna, som fått denna pedagogiska utbildning. Med tiden bör man dock kunna komma fram till att det för ordinarie och extra ordinarie anställning skall krävas genomgång
av en sådan pedagogisk kurs följd av fem månaders assistentlärartjänstgöring eller också på annat sätt dokumenterad jämförlig fackmässig och pedagogisk kompetens. I och med att vissa kompetenskrav kommer att gälla för vissa tjänster, bortfaller behovet av särskild behörighetsförklaring.
Försäljningen av försliten undervisningsmateriel kräver nu ganska omfattande administrativa åtgärder. Också i detta fall torde !förenklingar vara möjliga.
För närvarande granskas skolornas statsbidragsrekvisitioner dels av inspektor innan de skickas in, vidare av länsstyrelsen innan rekvirerat statsbidrag utbetalas och slutligen av skolornas revisorer efter redovisningsårets slut. Inspektor är oavlönad och man kan knappast räkna med att han skall kunna göra någon mera ingående och detaljerad granskning. Formellt är han dock ansvarig för riktigheten av ansökningshandlingarna. Vi anser i likhet med skolkommissionen (SOU 19503134), att inspektor bör befrias från befattningen med rekvisitionshand- lingarna.
Vi har här endast velat ge exempel på några fall, där förenklingar i administ— rationen enligt vår uppfattning är möjliga. Ytterligare en rad exempel skulle kunna ges. Så t. ex. är arbetet med årliga redogörelser betungande, i varje fall för de större skolorna. Man borde kunna diskutera ett enklare redovisnings— system. Den främsta förutsättningen härför torde dock vara en systematisering av undervisningsplanerna. Finge man detta, borde även fastställandet av under- visningsplaner kunna undvaras i de fall, då normalplan tillämpas. Endast om avvikelse från normalplanen sker, borde särskild fastställelse behöva sökas. Vi har emellertid inte ansett oss kunna företa någon detaljöversyn av det admi— nistrativa förfaringssättet utan räknar med att en sådan översyn verkställes.
Sammanfattning
Allmänna förutsättningar. Enhetsskolans yrkeslinje ställer frågan om yrkes- utbildningens ledning, lokalt, regionalt och centralt i ett annat läge än hittills. Den nuvarande gränsdragningen mellan allmänbildande skola och yrkesutbild- ning synes böra ersättas av en långtgående samordning mellan den praktiska undervisningen inom enhetsskolan och arbetet i olika slag av yrkesutbildande skolor.
Lokal ledning. Beträffande den lokala ledningen förutsätter vi en fortsatt till- lämpning av den särskilda skolstyrelselagen (SFS 1952:434), innan definitiva bestämmelser utfärdas. Behovet av prövning i varje särskilt fall av lämpligheten av gemensam styrelse för enhetsskola och yrkesskola understrykes särskilt lik- som också vikten av tillfredsställande yrkesutbildnings- och arbetsmarknads- expertis inom och vid sidan av Skolstyrelsen. Regional ledning. Om en mellaninstans för det allmänna skolväsendet inrättas, bör vissa frågor även beträffande yrkesutbildningen uppdras åt denna. Verk—
samhetsområdet för en mellaninstans, som sysslar med yrkesutbildningsfrågor, bör omfatta ett län. Bland annat ur samordningssynpunkt bör man sikta till att mellaninstansens arbetsuppgifter blir så likartade som möjligt beträffande de olika skolformer, som kommer att ligga inom dess verksamhetsfält. Under lång tid framåt kommer emellertid såväl organisation och administration som omfattning att vara mycket olika för de olika skolformerna och några generella regler för arbetet i mellaninstansen torde därför på nuvarande stadium knappast kunna uppställas.
Med hänsyn till dels en bebådad översyn av yrkesutbildningens icentrala led— ning och yrkesöverstyrelsens organisation, dels yrkesskolväsendets ännu så länge relativt begränsade omfattning synes det oss lämpligast att nu endast uppdra vissa mera allmänna principfrågor beträffande yrkesundervisningen åt mellan— instansen. Vi föreslår, att mellaninstansens arbetsuppgifter ifråga om yrkes— utbildningen i varje fall tills vidare begränsas till planering av utbyggnaden i framför allt heltidskurserna och därmed sammanhängande frågor beträffande lokaler, utnyttjandet av tillgängliga lärarkrafter samt skolsociala anordningar. Allteftersom yrkesskolväsendet växer ut och allteftersom man får erfarenhet av hur mellaninstansen arbetar, kan fördelningen av ärenden mellan lokal, regional och central ledning prövas om. Det bör ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma den lämpliga tidpunkten för överlämnandet av ev. nya ärenden åt mellaninstansen. Vi förutsätter, att man vid en översyn av yrkesöverstyrel— sens organisation tar hänsyn till den lämpliga fördelningen av arbetsuppgifterna mellan dessa tre instanser.
En särskild tjänsteman, tills vidare i regel deltidsanställd, bör fungera som föredragande i yrkesutbildningsfrågor vid mellaninstansen. Vederbörande bör utses i första hand bland lärare och rektorer för yrkesskolorna, bland utbild- ningslcdare inom enskilda företag eller bland länsarbetsnämndens personal.
Bland mellaninstansens ledamöter bör finnas minst en särskild representant för yrkesutbildningen, utsedd av överstyrelsen för yrkesutbildning med hänsyn till sin allmänna kännedom om och helst också praktiska erfarenhet av yrkes— utbildning i skola eller näringsliv. Behovet av särskild arbetsmarknads— och yrkesutbildningsexpertis bör kunna tillgodoses genom ett expertråd av liknande slag som det lokala expertrådet för yrkesutbildningen. Den centrala ledningen av yrkesutbildningens olika grenar. Den princip, som kom till uttryck då yrkesöverstyrelsen inrättades och som innebär, att frågor rörande yrkesutbildningen för olika områden bryts ut från fackämbetsverken och läggs under ett särskilt utbildningsverk, bör ges en mera vidsträckt tillämp— ning. De olika slagen av yrkesutbildning bör så långt möjligt samlas inom ett centralt ämbetsverk. Sålunda bör bland annat utbildningen för jordbruk, skogs- bruk, sjöfart och fiske samt viss huslig utbildning, som nu ligger under andra ämbetsverk, föras över till yrkesöverstyrelsen. Denna måste då- byggas ut, bland annat med experter representerande även dessa områden såväl bland översty-
relsens ledamöter som bland dess tjänstemän. Frågan om en omfördelning av yrkesutbildningsärendena mellan de centrala ämbetsverken bör snarast tas upp till behandling.
Överstyrelsens personal bör förstärkas också inom den nuvarande organisa- tionen. Befattningshavare kompetenta att medverkai informations- och rådgiv- ningsverksamhet ute i skolorna behövs framför allt inom byråerna för industri och hantverk samt för handel. Byrån för industri och hantverk bör, utöver nuvarande personal, förstärkas med två konsulenter, en för metallyrken och en för trä- och byggnadsyrken. Inom byrån för handel bör den pedagogiska verksamheten fördelas mellan byråchefen (handelstekniska ämnen) och en kon- sulent för främmande språk, den senare således en nytillkommande befattnings— havare. Vidare bör sektionen för arbetsmarknadsärenden och statistik utrustas med ytterligare personal, så att det centrala utrednings- och planeringsarbete beträffande yrkesskolväsendets utbyggnad, som kommer att krävas vare sig en mellaninstans inrättas eller inte, kan tillgodoses på bästa sätt. Vi framhåller, att de här framförda synpunkterna beträffande personalbehovet inom yrkes- överstyrelsen bör beaktas vid den bebådade översynen av dess organisation.
Inom ecklesiastikdepartementet bör yrkesutbildningsfrågorna uppdras åt en särskild tjänsteman med kansliråds ställning, inte som nu delas på olika råd, som huvudsakligen handlägger andra frågor. Enhetsskolans yrkeslinje och den centrala ledningen. Utformningen av enhets— skolans yrkeslinje kommer att kräva en samordning inte bara mellan ledningen av yrkesutbildningens olika grenar utan också mellan ledningen av yrkesut- bildningen och den allmänbildande skolan. Denna sistnämnda samordning kan ske på två sätt, antingen inom ramen för den nuvarande organisationen med två skilda ämbetsverk eller genom en sammansmältning av alla de olika till- synsmyndigheterna inom skolväsendet.
Om man har skilda tillsynsmyndigheter för yrkesutbildningen och för den allmänbildande skolan kan samarbetet mellan dessa ske på olika sätt. För när- varande förekommer endast informella underhandskontakter mellan ämbets- verken i frågor som rör 9 y. Dessa kontakter kan ges en fastare organisation dels genom att respektive föredragande inom tillsynsmyndigheten (myndigheterna) för yrkesutbildningen tillkallas och deltar i behandlingen av yrkesutbildnings— ärenden inom skolöverstyrelsen, dels genom att man inrättar en för yrkesöver- styrelsen och skolöverstyrelsen gem-ensam tjänst av liknande slag som konsulent- tjänsterna för yrkesvägledningen men knuten till yrkesöverstyrelsens administ- rativa byrå. I längden torde emellertid en samordning böra ske även ovanför verkscherfsplanet, antingen i form av en för båda verken gemensam styrelse, vilket dock torde kunna medföra olägenheter, när d-et gäller två så stora ämbetsverk, eller också genom för båda verken gemensamma ledamöter.
En sammansmältning av de olika tillsynsmyndigheterna för yrkesutbild- ningen och den allmänbildande skolan förutsätter ingående och omfattande
utredningar. Vi förordar därför i varje fall tills vidare en organisation efter samma principer som den nuvarande men med största möjliga samling av yrkesutbildningens olika grenar till ett ämbetsverk och med mera organiserade former för samarbetet mellan tillsynsmyndigheterna för den allmänbildande skolan och yrkesundervisningen. Administration. I anslutning till skolkommissionens förslag om statsbidrag till yrkesskolväsendet (SOU 1950:44) föreslår vi vissa förenklingar i yrkesutbild— ningens administration, bland annat beträffande statsbidragsrekvisitioner, lärar— behörighet, redovisning av antal lärartimmar, fastställande av undervisnings- planer och upprättande av årsredogörelser. Vi föreslår närmare utredning av des— sa frågor.
Statsbidragsgrunder för yrkesundervisningen
Inledning
Statsbidragssystemet ifråga om det kommunala yrkesskolväsendet skiljer sig från undervisningsväsendet i övrigt. Det är uppbyggt med hänsyn till deltids- undervisningen, som varit huvudformen för yrkesskolornas verksamhet. De se- nare tillkomna kurstyperna med heltidsundervisning, som vi i vårt förslag läg— ger tyngdpunkten på, har hittills inte medfört några ändringar i bidragssystemet.
Till den kommunala yrkesundervisningen utgår nu statsbidrag till driften dels med 78 procent på lärarlönerna, dock högst 5.75 kronor per lärartimme, dels med 50 procent av de godkända kostnaderna för underhåll och förbrukning av under- visningsmateriel. I vissa fall kan bidraget till lärarlöner utgå med i princip 100 procent, dock högst 8.63 kronor per lärartimme och till materiel med % av de godkända kostnaderna. Dessa bidragsgrunder gäller såväl heltidsundervisning och deltidsundervisning som de olika näringsgrenarna (industri och hantverk, handel och husligt arbete). Dessutom utgår statsbidrag till fristående föreläsning- ar med 12.50 kronor, då föreläsaren icke uppbär rese- och traktamentsersättning och 25 kronor, då föreläsaren har rese- och traktamentsersättning. Slutligen utgår i investeringsbidrag 50 procent (i vissa fall %) av de godkända kostnaderna för första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel.
Vid de centrala verkstadsskolorna betalar staten som bidrag till driften dels hela lärarlönen, dels 70 kronor per elev och år i materielbidrag jämte visst till— läggsbidrag till svetsundervisning, 150 kronor per elev och är till övriga kostna- der (fr. o. m. 1953/54, tidigare 100 kronor), vissa bidrag till sjukvård samt hela kostnaden för olycksfallsförsäkring. Vidare utgår statsbidrag till investeringar med hälften av de godkända kostnaderna för lokaler och inredning samt 9/ 10 av kostnaderna för första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel.
Det hittills gällande bidragssystemet har för de centrala verkstadsskolorna inneburit, att staten betalat cirka 60 procent av de totala driftskostnaderna. Den nyligen företagna höjningen av materielbidraget innebär en bidragsökning med ett par procent. Statsbidragsgrunderna för de kommunala yrkesskolorna medför i realiteten ytterst olika procentuellt statsbidrag till olika kurser. De principiella grunderna _— 78 procent på lärarlönerna och 50 procent på under- visningsmaterielen -— skulle, om de tillämpades utan den nuvarande spärren vid 5.75 kronor per lärartimme, ge ett genomsnittligt statsbidrag av cirka 55 procent på totalkostnaderna vid skolor med undervisning inom samtliga närings- grenar. För budgetåret 1952/ 53 utgjorde enligt skolornas egna redovisningar det reella genomsnittliga statsbidraget till kommunala yrkesskolor emellertid endast
35 procent. Under budgetåret 1951/52, då bidraget per timme utgjorde 2.80 kronor till kurser på lärlingsskolstadiet och 3.00 kronor till kurser på yrkesskol— stadiet, stannade det genomsnittliga statsbidraget enligt skolornas redovisningar vid cirka 25 procent av totalkostnaderna. Vid skolor med enbart huslig under— visning utgjorde emellertid statsbidraget samma år över 45 procent av total- kostnaderna, vid skolor med undervisning enbart inom industri och hantverk cirka 33 procent, medan det i skolor med enbart handelsundervisning stannade vid knappt 15 procent. Ett av skälen till att spärren vid 5.75 kronor per lärar- timme åstadkommer så olika procentuell andel för staten i olika slag av kurser, är skillnaden i lönenivå för de olika områdena. Men även de icke statsbidragsbe- rättigade omkostnaderna är ganska olika för olika kurser. Så långt uppgifter för 1952/53 finns tillgängliga, bekräftar de siffrorna från 1951/52. Det genomsnitt— liga statsbidraget till kommunala yrkesskolor utgjorde då som sagt 35 procent, under det att bidraget vid skolor med enbart huslig undervisning uppgick till cirka 55 procent. De för de skilda näringsområdena olika verkande statsbidrags— grunderna medför också, att huvudmannens kostnader för den förhållandevis driftsbilliga husliga undervisningen inte bara procentuellt utan också, absolut blir avsevärt mindre än för industri—, hantverks och handelsundervisningen.
De rent administrativa nackdelarna med systemet är uppenbara. De kommu- nala yrkesskolorna måste noggrant dels ange först antalet beräknade och sedan antalet fullgjorda lärartimmar, dels varje stycke undervisningsmateriel. För- handsuppgifter granskas av yrkesöverstyrelsen. Slutredovisningen måste grans— kas både av skolans inspektor och av länsstyrelserna, eftersom statsbidraget ut- går på de fullgjorda lärartimmarna och de godkända kostnaderna för undervis— ningsmateriel. Från och med den 1 juli 1953 kan yrkesöverstyrelsen dock bevilja statsbidrag till anskaffning av undervisningsmateriel i viss utsträckning att fritt disponeras av skolan. Medgivandet är avsett att tillämpas ifråga om den mindre och billigare materielen.
Läsåret 1951/52 utgjorde antalet lärartimmar i heltidskurser större delen (57 procent) av hela antalet lärartimmar i de kommunala yrkesskolorna. Sedan dess har heltidsundervisningen ökat avsevärt och även förhållandevis mera än del— tidsundervisningen. Enligt vårt förslag kommer tyngdpunkten i yrkesskolornas verksamhet alltmera att flyttas över på heltidsundervisningen. Vi har därför an- sett det nödvändigt, att -— i olikhet mot vad som hittills varit fallet — föreslå i viss mån skilda bidragsgrunder för heltidsundervisning. Vi behandlar därvid driftsbidrag och investeringsbidrag var för sig. I driftskostnaderna —— och där- med i driftsbidraget —— har inte medräknats någon post för inköp av första upp— sättningen stadigvarande undervisningsmateriel. Däremot ingår komplettering och nyanskaffning av försliten sådan materiel. Till nyanskaffning av materiel, som föranledes av en utvidgning eller omläggning av undervisningen, föreslås bidrag utgå som för inköp av första uppsättningen stadigvarande undervisnings— materiel.
Statsbidrag till driften av heltidskurser vid lokala och
centrala yrkesskolor
Inom stora delar av det statsunderstödda skolväsendet tillämpas nu det systemet ifråga om statsbidrag, att staten betalar viss procent av lönerna till ordinarie. extra ordinarie och extra lärare samt i vissa fall till timlärare. Vid högre kom— munala skolor (kommunala realskolor och högre folkskolor), folkhögskolor och handelsgymnasier utgår statsbidraget helt i form av viss procent på lärarlöner. Vid lantbruksundervisningsanstalter utgår utom lärarlönebidrag även driftsbi— drag med dels ett belopp per dag, dels ett belopp per elev och dag. Statsbidraget till lärarlöner utgår vid högre kommunala skolor med 78 procent, vid handels- gymnasier med 60 procent samt vid folkhögskolor och lantbruksundervisningsan- stalter med 90 procent. Ett nyligen framlagt förslag om statsbidrag till skolhem med yrkesundervisning bygger på samma principer. I detta fall föreslås dels lä- rarlönebidrag med 95 procent, dels visst driftsbidrag. Det system, som tillämpas vid de centrala verkstadsskolorna, har som synes en del gemensamt med syste— met vid de nu nämnda skolorna.
Vi föreslår ( i kapitel 12) ett enhetligt arbetsår för heltidskurserna inom respek- tive industri och hantverk, handel och husligt arbete. Härigenom ökar förutsätt- ningarna för förenklade statsbidragsgrunder för heltidsundervisningen. I samma riktning verkar också den början till normalisering av lönesättningen för yrkes- lärare, som löneplaceringen (löneklass 20—23) av lärarna vid de centrala verk— stadsskolorna utgör.
Något statligt avlöningsreglemente för lärare vid de kommunala yrkesskolorna finns inte. Ordnade löne- och pensionsförhållanden skulle höja kraven på lärar- kompetens och därmed bidra att förbättra undervisningen vid dessa skolor. För närvarande har man på många håll mycket svårt att hävda sig i konkurrensen med det privata näringslivet, när det gäller att rekrytera yrkeskunnigt folk med lämplig teoretisk utbildning som lärare. På åtskilliga orter med heltidsundervis- ning — bland annat Stockholm —— har man infört kommunala avlöningsregle- menten. Men det är givet, att man i längden inte med fördel kan gå fram på den vägen, utan att man bör söka åstadkomma likformiga villkor för lärare vid yrkesskolorna i hela landet på samma sätt som vid de allmänbildande skolorna.
Vi hemställer därför (sid. 263) att Kungl. Maj:t snarast måtte uppdra åt sär- skilda sakkunniga att utarbeta ett avlöningsreglemente för lärare vid lokala och centrala yrkesskolor samt riksskolor. Detta synes så mycket mera befogat, som i många fall lärare med samma utbildning sysselsättes både inom det allmänna skolväsendet och inom yrkesskolväsendet. Därtill kommer, att man numera ge— nom de yrkespeda—gogi-ska kurserna får allt flera lärare med speciell yrkesskollä- rarutbildning. I samband med en sådan utredning måste också utredas driftsbi— dragets storlek och den för de olika yrkesområdena lämpliga bidragsprocenten till lärarlöner. (Jfr sid. 252.)
Vi finner det emellertid nödvändigt, att statsbidraget till yrkesundervisningen redan nu höjes, så att det kommer att ligga i nivå med bidraget till andra jäm- förliga skolor. Samtidigt därmed bör också bidragsgrunderna ändras, så att stör- re rättvisa uppnås mellan de olika näringsgrenarna. I avsaknad av ett statligt avlöningsreglemente för lärare inom yrkesundervisningen, föreslår vi därför, att statsbidrag till heltidskurser skall utgå med ett visst belopp per avdelning. Vi har därvid strävat efter att åstadkomma ett bidragssystem, som dels bättre än det nuvarande tar hänsyn till de verkliga kostnaderna för avdelningar av olika slag, dels gör den nuvarande detaljgranskningen av materielkostnader och lärar- timmar onödig och således är enklare och billigare att tillämpa. Vi har vid fram— räknandet av de olika bidragsbeloppen i allt väsentligt byggt på skolkommissio- nens förslag till statsbidragsgrunder för kommunala och enskilda yrkesskolor (SOU 1950: 44) men har av nyssnämnda skäl modifierat detta förslag.
1946 års skolkommission föreslog i sin utredning om statsbidragsgrunder för det kom- munala och enskilda yrkesskolväsendet (SOU 1950:44), att man vid beräkningen av statsbidraget till heltidskurser, som omfattade minst 30 veckor, skulle frångå det hittills- varande systemet med bidrag till lärarlöner beräknat efter antalet fullgjorda undervis- ningstimmar. I stället skulle man ge ett lärarlönebidrag per kurs anknutet till en normal- lönegrad. Detta bidrag skulle motsvara 78 procent av den på visst sätt beräknade normal- kostnaden för lärarlöner per yrkesavdelning. Utöver bidrag till lärarlöner skulle statsbidrag också utgå till inköp och komplettering av första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel, 75 procent av godkända kostnader; underhåll och förbrukning av undervisningsmateriel, 75 procent av godkända kostnader; administration (inberäknat rektorsarvode) 7,8 procent av lärarlönerna eller 10 procent av statsbidraget till dessa.
Om skolkommissionens förslag till statsbidragsgrunder skulle tillämpas på heltidsun- dervisningen efter det att den av oss föreslagna utbyggnaden genomförts, skulle stats- bidraget till driften av heltidskurserna bli 43.3 milj. kronor, fördelade på anslagspos— terna enligt nedanstående tablå. (Vi har räknat med att lärarlönerna — genom den höj- ning av lönerna, som ett avlöningsreglemente i vissa fall skulle komma att medföra — kommer att utgöra i genomsnitt 65 procent av de totala driftskostnaderna mot för närva- rande i genomsnitt 60—63 procent. Materielkostnaden har vi beräknat till knappt 10 pro- cent av totalkostnaden.)
Ändamål Totalkostnad.1 Statsbidrag
Driftskostnader .......... 69 500 000 kronor 43 260 150 kronor
därav lärarlöner ................ 45 500 000 kronor (78 %) 35 236 500 kronor material ................. 6 000 000 : (75 %) 4 500 000 » administrationsbidrag ..... 7,8 % av lärarlönema 3 523650 »
1 Häri ingår såväl den nuvarande heltidsundervisningen som den av oss föreslagna utbygg- naden.
De av skolkommissionen föreslagna statsbidragsgrunderna skulle komma att medföra större rättvisa än de nu gällande grunderna ifråga om statens procentuella andel i kost- naderna för heltidskurser av olika slag. Lärarlöner och undervisningsmateriel, som ju bil- dar grunden för beräkningen av statsbidraget enligt detta förslag, utgör emellertid inte
lika stor del av totalkostnaden för alla slag av heltidsavdelningar. I kurser för industri och hantverk utgör lärarlönen en väsentligt mindre del av de totala kostnaderna (45—— 50 procent) än i kurser för handel och för husligt arbete (60—70 procent). Däremot kostar undervisningsmaterielen mera i avdelningar för industri och hantverk (minst 15 procent) än i avdelningar för handel och för husligt arbete (1—10 procent). Den sammanlagda kost- naden för lärarlöner och undervisningsmateriel utgör således i regel en lägre andel av total- kostnaden i industri- och hantverkskurser än i övriga kurser. Om statsbidraget till admi- nistration (och andra omkostnader) såsom föreslagits av skolkommissionen skulle komma att utgöra en viss procent av lärarlönerna skulle man således i regel komma att få ett pro- centuellt mindre statsbidrag till kurser för industri och hantverk än till kurser för handel och för husligt arbete. Motsatsen vore att föredra, eftersom de verkliga kostnaderna för driften av industri- och hantverksavdelningar i allmänhet är avsevärt mycket högre än för handel och husligt arbete.
Vi har givetvis noga övervägt möjligheterna att, trots avsaknaden av statligt avlöningsreglemente, ändå på yrkesundervisningen tillämpa det statsbidrags- system, som nu gäller vid högre kommunala skolor, folkhögskolor, lantbruksun- dervisningsanstalter och handelsgymnasier. Detta skulle emellertid bland annat medföra en ytterst betungande granskning av de i varje särskilt fall utgående lönerna och redan detta torde göra systemet tungarbetat och säkert inte lättare att tillämpa än det nuvarande. Därtill kommer att man, för att uppnå någorlun- da rättvisa mellan kurser för de olika näringsgrenarna, skulle få laborera både med olika bidragsprocent på lärarlönerna och med olika driftsbidrag.1 I motsats mot de ovannämnda skolformerna, där systemet nu förekommer, är undervis- ningen i yrkesskolornas olika kurser ytterst olikartad.
I de grunder för statsbidrag till heltidsundervisningen, som vi föreslår härne- dan, utgår vi från en för varje näringsgren framräknad normalkostnad för heltids- avdelningarna. Vid beräkningen av denna normalkostnad har vi utgått från nu- varande kostnader Vid vissa skolor med enbart heltidsundervisning inom respek- tive näringsgren men har justerat dem något, bland annat med hänsyn till ten— densen till anpassning av lönerna efter vissa lönegrader i det statliga avlönings- reglementet. Vi har räknat med 172 lärare för varje avdelning. Vid de centrala verkstadsskolorna, där lönerna nu utgår efter löneklasserna 20—23, motsvarar lönekostnaden i genomsnitt 1% lärare per avdelning läsåret 1952/ 53. Justeringen av normalkostnaden innebär en viss höjning för handel och husligt arbete, där vi måst räkna fram normalkostnaden genom att multiplicera genomsnittskostnaden per lärartimme med 1 200 för handel och 1 900 för husligt arbete. För industri och hantverk har vi utgått från kostnaderna för de centrala verkstadsskolorna, där genomsnittskostnaden läsåret 1952/ 53 utgjorde 39 750 kronor per avdelning. Underlaget för beräkningarna är i detta fall så stort, att vi ansett oss kunna god— ta siffran, dock med en liten justering uppåt, företagen med hänsyn till att vi räknat lönekostnaderna efter genomsnittligt lönegrad 22 och 11/2 lärare per avdelning.
1 Såvida man inte är beredd att höja statsbidraget till 100 % för lärarlönerna och ge ett efter kostnaderna anpassat driftsbidrag till övriga utgifter.
att statsbidraget till löner åt yrkeslärare för industri och hantverk (liksom i skolkommissionens förslag) samt för lärare i maskinskrivning, maskinräkning och stenografi beräknas på lönegradema 20 och 22 (löneklasserna 20—25); lönegradsplaceringen blir beroende av lärarens lägre eller högre kompetens; att statsbidraget till löner åt lärare för den praktiska undervisningen i husligt arbete, sömnad, barnavård och vävning beräknas på lönegrad 22 (löneklasser— na 22—25); att statsbidraget till lärare i teoretiska ämnen (ämneslärare) beräknas på lö— negraderna 23—27—29 (löneklasserna 23—32). Med utgångspunkt från de ovan angivna normallönegraderna och efter dessa anpassade timarvoden enligt timtaxan kan man beräkna en genomsnittlig nor— malkostnad per avdelning för respektive industri och hantverk, handel samt hus- ligt arbete. Denna normalkostnad uppgår, om man för andra utgifter än till lärarlöner bygger på nuvarande förhållanden, till
för industri och hantverk cirka 40 000 kronor (upp till 16 elever); härav be- räknad lärarlön (1.5 lärarlön efter löneklass 22, ortsgrupp 3) 19260 kronor, d. v. s. 48 procent; för handel cirka 30 000 kronor (upp till 30 elever); härav beräknad lärarlön (1.5 lärarlön efter löneklass 26, ortsgrupp 3) 24 161 kronor, d.v.s. 80 procent; för husligt arbete cirka 25 000 kronor (upp till 16 elever); härav beräknad lärarlön (1.5 lärarlön efter löneklass 22, ortsgrupp 3) 19260 kronor, d.v.s. 77 procent.
Normalkostnaden är ett genomsnittsbelopp, som framkommit genom en me- deltalsberäkning. Den angivna lärarlönen är dock inte den nuvarande genom- snittslönen utan den av oss med utgångspunkt från ovan angivna löneklasser beräknade lönekostnaden.
Det är givet att de verkliga kostnaderna varierar på olika orter, så att man på vissa platser har högre och på andra lägre utgifter än normalkostnaden. Dyrort, lokalhyra, möjligheterna att finna avsättning för skolans produktion m. fl. fak- torer påverkar utgifterna för verksamheten. Likaså varierar givetvis kostnaden mellan olika yrkesavdelningar, särskilt inom industri och hantverk, där materiel— kostnaden är ganska växlande. För handel och för husligt arbete utgör materiel— kostnaden som redan framhållits i regel en mycket liten del av totalkostnaden för avdelningen, under det att den för industri och hantverk ligger något högre. Det synes knappast nödvändigt att differentiera statsbidraget till materielkost- nader för avdelningar, där denna kostnad ligger under 10 procent av totalkost— naden. En differentiering skulle i dessa fall komma att innebära relativt obetyd— liga variationer uppåt och nedåt i bidragssumman. Inte heller för industri och hantverk synes en differentiering nödvändig. Vid en undersökning, som gjordes av skolkommissionen, visade det sig, att ifråga om de materielkostnader, där
variationerna mellan olika avdelningar främst kommer till synes, nämligen av— skrivningskostnaderna på den stadigvarande undervisningsmaterielen, skillnaden (med nuvarande penningvärde) inte uppgår till mer än cirka ettusen kronor mellan den billigaste och den dyraste avdelningen. Variationerna i kostnader för förbrukningsmateriel beräknades vara ännu mindre. I detta sammanhang bör också framhållas, att man vid de centrala verkstadsskolorna inte ansett det nöd— vändigt med en differentiering av statsbidraget till underhåll och förbrukning av undervisningsmateriel (bortsett från det extra bidraget till svetsundervisningen).
I det material, som ligger till grund för normalkostnadsberäkningarnal, ingår både avdelningar, som drivs i av huvudmannen ägda lokaler, och avdelning, som drivs i hyrda lokaler. Någon skillnad i bestämd riktning mellan å ena sidan av- skrivning, räntor och underhåll för egna lokaler och å andra sidan hyra för 10— kaler har inte kunnat påvisas. Snarast tycks kostnaderna för egna lokaler vara högre, men detta torde kunna förklaras av att standarden på sådana lokaler nu är genomsnittligt högre än på de hyrda lokalerna. Då en standardhöjning ifråga om lokaler i åtskilliga fall måste anses erforderlig, finner vi det inte befogat att justera de framräknade normalkostnaderna med hänsyn till utgifter för lokaler, trots att vi föreslår statsbidrag till yrkesskolbyggnader. I de centrala verkstads- skolornas redovisningar finns lokalkostnaderna inte angivna för sig. Hela posten övriga utgifter och administration är emellertid högre vid dessa skolor (37 pro— cent) än motsvarande kostnad—er (30—35 procent) vid de kommunala, trots att de centrala skolorna arbetar i lokaler, som uppförts med statsbidrag.
Vi har som synes vid beräkningen av normalkostnaden per avdelning utgått från lönerna i ortsgrupp 3. Förekommande pensionsavgifter ryms i normalkost- naden. I övrigt har vi räknat fram ett genomsnitt på de nuvarande kostnaderna, varigenom samtliga förekommande ortsgrupper således kommit med i genom- snittskostnaden. Som vi redan framhållit, kan kostnaderna givetvis variera mel- lan olika orter, men man kan inte med säkerhet säga, att kostnaderna är större i högre än i lägre dyrort. Vi kan således inte finna, att man vid en tillämpning av systemet skulle behöva göra någon ortsgruppsdifferentiering av normalkost- naden. En viss kostnadsutjämning torde också uppkomma därigenom att det i allmänhet är lättare att finna avsättning för skolans saluvärdiga produktion i de större tätorterna än i glesbygderna.
Enligt vårt förslag till lästider skall vissa minimi- och maximitider tillämpas för heltidskurserna. Mindre variationer i lästiden behöver inte påverka normal— kostnaden. I den mån en industri— och hantverks— eller husmoderskurs mera vä- sentligt kommer att understiga normallästiden 42 veckor, torde det liksom nu bero på att kursen är mera teoretiskt betonad. Enligt beslut av Kungl. Maj:t skall numera i vissa sammanhang inom yrkesundervisningen 1y. timmes yrkes- arbete motsvaras av en timmes teoretisk undervisning. Den teoretiska under— visningen är dyrare ur lönesynpunkt än den praktiska, under det att kostnader-
1 Närmare uppgifter återfinns i bilaga 5 c.
na för den praktiska undervisningen inte kan minska nämnvärt vid en reduktion av arbetstiden inom de gränser det här kan bli fråga om. Handelsundervisningen är övervägande teoretisk och skall i analogi med de allmänbildande skolorna ha ett kortare läsår. Vi kan således inte finna, att någon reduktion — eller höjning — av grunden för statsbidraget behöver företas med hänsyn till avvikelser i lästiden inom de av oss föreslagna gränserna (kapitel 12).
För industri- och hantverksavdelningar (verkstadsskolor) har vi räknat med yrkeslärare i två lönegrader, 20 och 22, samt dessutom ämneslärare i viss be- gränsad utsträckning i lönegraderna 23, 27 och 29. Detta betyder, att huvud— parten av lönerna för sådana avdelningar kommer att utgå med löneklasser varierande mellan 20 och 25. Vid beräkningen av normalkostnaden har vi utgått från löneklass 22, vilket torde komma att utgöra ett ungefärligt medeltal för de utgående lönerna.
Vid beräkningen av normalkostnaden för handelsundervisningen har vi beräk- nat lönen efter i genomsnitt löneklass 26 med hänsyn till att maskinskrivnings- och stenografiundervisningen bestrides av lärare som antagits ha lön enligt löne— grad 20—22 under det att övrig undervisning bestrides av lärare, som kan antas vara placerade i lönegrad 23, 27 eller 29. De utgående lönerna kan således beräk— nas variera mellan löneklasserna 20 och 32. Det bör noteras, att endast en mindre del av undervisningen, i regel 4 till 8 timmar av 34 till 38, kan bestridas av lärare i lönegraderna 20 och 22. Huvudparten av undervisningen i handelskurser på hel— tid måste skötas av lärare med adjunktskompetens eller i undantagsfall sådan lägre kompetens, som kan jämföras med lärares i lönegrad 23 vid enhetsskolorna.
Vid beräkningen av normalkostnaden för husliga avdelningar har vi använt löneklass 22, trots att det är den lägsta löneklassen i den lönegrad vi utgått från. Vi har ansett detta motiverat med hänsyn till den relativt stora omsättningen på lärare inom detta område.
Då vi som synes i samtliga fall har beräknat lönerna på ett ungefärligt genom- snitt av de löneklasser, som kan komma ifråga, om man utgår från likformighet mellan yrkesskolväsendet och andra jämförliga skolor ifråga om löneplacering, anser vi någon justering av normalkostnaden per avdelning med hänsyn till löne- klass (och lärarkompetens) inte behövlig.
I många fall förekommer samundervisning mellan två eller flera avdelningar ifråga om vissa ämnen. Denna samundervisning har även tagits med i våra nor— malkostnadsberäkningar. Likaså förekommer ibland uppdelning av avdelningar i olika årsklasser. Varken samundervisning eller uppdelning bör enligt'vår upp- fattning behöva påverka bidragsbeloppet.
Statsbidrag utgår nu, som angivits i inledningen till kapitlet, efter väsentligt olika grunder för kommunala och för centrala yrkesskolor. I och med att yrkes— undervisning kommer att ingå som ett led i den obligatoriska skolan, blir det nödvändigt att staten — liksom för den allmänna undervisningen — åtar sig en så stor del av kostnaderna som möjligt. För närvarande (budgetåret 1952/ 53) be-
talar staten ungefär 62 procent av driftskostnaderna vid de centrala verkstads- skolorna mot i genomsnitt 35 procent vid de kommunala. Genom att statsbidra- get till övriga kostnader för driften nyligen höjts från 100 och 150 kronor per elev och år, torde statens andel i kostnaden för driften av de centrala verkstads— skolorna komma att stiga med ett par procent.
Vi har stannat för att bidragsprocenten till centrala verkstadsskolor, d. v. s. i genomsnitt närmare 65 procent, är den andel, som staten rimligen torde böra betala av kostnaderna för såväl den lokala som den centrala yrkesundervisningen i heltidskurser. Detta skulle -— efter genomförd utbyggnad -— för statsverket medföra en kostnad av cirka. 44,5 miljoner kronor för heltidsundervisningen vid yrkesskolorna under det att huvudmännen skulle komma att betala ungefär 25 miljoner kronor.
En genomsnittlig bidragsprocent av 65 procent skulle innebära, att staten i kurser för industri och hantverk komme att betala dels hela lärarlönekostnaden, dels ett rätt betydande driftsbidrag. I kurser för handel och för husligt arbete skulle statsbidraget inte räcka till mer än 78 procent på lärarlönema plus ett obetydligt materielbidrag och knappast något administrationsbidrag. Detta tor- de dock sakna betydelse, eftersom staten ändå komme att betala lika stor pro— centuell andel av kostnaderna för varje särskild heltidskurs. Mera tveksamt är, om det är principiellt riktigt, att de verkliga kostnaderna för huvudmannen blir så olika för olika kurser, som de skulle bli vid en likformigt tillämpad genom- snittsprocent (se tablå sid. 253). Det förefaller mera befogat, att göra huvud— mannens kostnader i möjligaste mån lika, oberoende av vilken kurstyp som in— rättas. På så sätt bör man på varje ort kunna få fram de för orten lämpligaste kurserna.
Vill man uppnå ungefär samma verkliga kostnader för huvudmannen för olika slag av kurser, måste statsbidragsprocenten sättas högst för industri och hant— verk och lägst för husligt arbete. Om staten betalar 70 procent av kostnaderna i industri- och hantverksavdelningar, 60 procent i handelsavdelningar och 52 pro— cent i husliga avdelningar, blir huvudmannens utgifter per avdelning cirka 12 000 kronor oavsett näringsgren. Denna procentuella fördelning motsvarar en genom— snittsprocent för staten av inte fullt 65 procent på de sammanlagda kostnaderna för heltidsundervisningen vid lokala och centrala skolor enligt Vårt utbyggnads— program.
Statens andel och huvudmannens ungefärliga kostnader för heltidsavdelningar för näringsgrenarna industri och hantverk, handel och husligt arbete enligt vårt förslag med procentuellt differentierat statsbidrag (70—60—52 procent) framgår av nedanstående tablå.
Vi föreslår, att statsbidrag till driften av heltidsavdelningar vid lokala och centrala yrkesskolor skall utgå med följande belopp:
för verkstadsskolor och andra praktisk-teoretiska kurser för industri och hantverk 28 000 kronor per år och avdelning;
. Huvudmannens
Näringsgren N ormalkostnad Statsbidrag kostnad
Kronor Kronor1 Kronor-1
Industri och hantverk .......... 40 000 28 000 12 000 (26 000) (14 000) Handel m. m ................ 30 000 18 000 12 000 (19 500) (10 500) Husligt arbete ............... 25 000 13 000 12 000 (16 250) (8 750) 1 Siffrorna inom parentes anger statens respektive huvudmannens kostnadsandel vid en lik- formigt tillämpad bidragsprocent av 65 procent.
för handelskurser och andra i kostnadshänseende därmed jämförliga kurser 18 000 kronor per år och avdelning, för humnodersl'cu'rser och andra praktisk-teoretiska kurser för husligt arbete 13 000 kronor per år och avdelning. Av det material, som kunnat bearbetas för att få fram en normalkostnad för teoretiska industri- och hantverkskurser (tekniska skolor och liknande) framgår, att kostnaden för sådana kurser ligger omkring 30 000 kronor per år och avdel- ning. Avdelningar för industri och hantverk av här berört slag, d. v. s. övervä- gande teoretiska industri- och hantverkskurser med heltidsundervisning vid yr- kesskolorna, synes således kunna jämföras med handelskurserna både beträffande elevantal och normalkostnad, och statsbidraget bör därför bli detsamma. Dock bör överstyrelsen ha möjlighet att till kurser med mera omfattande laborationer eller särskilt dryga materielkostnader kunna medge ett högre statsbidrag, för— slagsvis 20 000 kronori stället för normalbidraget om 18 000 kronor.
De föreslagna bidragsbeloppen bör utgöra hela det för varje avdelning utgåen- de statsbidraget. Särskilda bidrag till svetsundervisning bör således inte utgå.
Om allmänbildande undervisning av samma slag som i enhetsskolans klass 9 y anordnas, skall Kungl. Maj :t kunna medge ett tilläggsbidrag.
Till terminskurser, d. v. s. kurser om cirka en termin med i kapitel 12 föresla- gen lästid, bör statsbidrag utgå i proportion till ovan angivna, t. ex. för en 17 veckors handelskurs 17 /39 av 18 000 kronor.
I de fall, då en yrkesavdelning inrättas som heltidsavdelning för läraren men med olika elevgrupper under dagen eller veckan, bör yrkesöverstyrelsen kunna medge statsbidrag som till heltidsavdelning. En förutsättning skall då givetvis vara, att lärarens arbetsår och arbetstid per vecka sammanfaller med normal- läsåret för heltidskurser av närmast jämförligt slag. Yrkesavdelningar av detta slag förekommer nu för bland annat herr- och damfrisörer, boktryckare och sät- tare och viss sömnadsundervisning. De bör kunna anordnas också för andra yrken, såsom bokbindare, konditorer m. fl.
För specialkurser måste normalkostnaden fastställas särskilt av yrkesöversty— relsen. I de flesta fall torde detta kunna ske genom att man utgår från normal-
kostnaden för respektive näringsgren och reducerar denna i förhållande till kurs- längden, t. ex. genom att för barnsköterskekurser om 26 veckor ta 26/43 av 25 000 kronor (statsbidrag 26/42 av 13 000 kronor). På samma sätt torde statsbidraget till centrala hantverkskurser kunna fastställas. Härvid torde det bli lämpligast att utgå från normalkostnaden för teoretiska industri- och hantverkskurser.
Vid enstaka skolor med undervisning i mycket liten omfattning har man ibland, t. ex. genom låga lärarlöner, beroende på att lärarna ej varit fullt kva- lificerade, låg eller ingen kostnad för lokaler, särskilt goda avsättningsmöjligheter för skolans produktion eller liknande skäl kunnat hålla kostnaderna rätt betyd- ligt undcr den av oss framräknade normalkostnaden. I sådana fall bör helt stats- bidrag ej utgå. Vi föreslår därför, att yrkesöverstyrelsen, då särskilda skäl före— ligger, skall ha rätt att fastställa lägre bidragsbelopp än de ovannämnda.
De bidragsbelopp, som vi föreslagit, utgör, som framgår av det ovanstående, vissa procentsatser på de normalkostnader vi kunnat beräkna med utgångspunkt från nuvarande kostnadsläge. Vid förskjutningar i löne- och kostnadsläget bör bidragsbeloppen ändras, så att den procentuella fördelningen mellan stat och kommun av kostnaderna för heltidsundervisningen förblir densamma. Procent- satserna för statens andel i kostnaderna för heltidsundervisningen — 70 procent av kostnaderna för kurser av verkstadsskoltyp, 60 procent av kostnaderna för teoretiskt betonade heltidskurser såsom handelskurser och övervägande teore- tiska industri- och hantverkskurser, 52 procent av kostnaderna för heltidskurser i husligt arbete — bör fastslås i författning. Normalkostnaden, som skall ligga till grund för beräkningen av statsbidragsbeloppen, bör varje år fastställas av Kungl. hlajzt på grundval av uppgifter från yrkesöverstyrelsen. Vi föreslår såle- des, att procentsatserna för statsverkets andel i kostnaderna för heltidsundervis- ningen blir fasta under det att normalkostnaden — och därmed de utgående statsbidragsbeloppen -— skall fastställas för varje år. På så sätt kan bidragsbelop- pen följa eventu-ella förskjutningar i löne- och kostnadsläget.
Den av oss föreslagna utbyggnaden skulle inklusive nuvarande heltidsunder- visning ge sammanlagt cirka 1 000 avdelningar för industri och hantverk, cirka 400 avdelningar för handel och cirka 700 avdelningar för husligt arbete. Huvud- männens kostnader blir då, efter 12 000 kronor per avdelning, (2 100 )( 12 000 =) 25.2 miljoner kronor. Statens andel blir således 44.3 miljoner kronor av de 69.5 miljoner, som vi uppskattat de sammanlagda driftskostnaderna till. Detta be- lopp ligger som synes mycket nära de 43,3 miljoner kronor, som en tillämpning av skolkommissionens förslag skulle resultera i. Det bör framhållas, att vårt förslag genom sin större enkelhet blir billigare att administrera.
En del av de avdelningar, som finns redan nu, drivs av enskilda skolor med statsbidrag enligt andra grunder än de kommunala. Det som här sagts berör enskilda yrkesskolor endast i den mån de har statsbidrag efter samma grunder som kommunala yrkesskolor. För andra enskilda skolor fastställs bidraget i varje särskilt fall av Kungl. Maj:t. Så bör ske även i fortsättningen.
Statsbidrag till deltidskurser vid lokala och centrala yrkesskolor
Även för deltidsundervisningen bör man kunna åstadkomma ett enklare bidrags— system än det nu gällande genom att slå samman materielbidraget och bidraget till lärarlöner till ett enda bidragsbelopp.
Vi har räknat ut genomsnittskostnaden per undervisningstimme dels vid sko— lor med blandad deltidsundervisning, d. v. s. undervisning enbart i deltidskurser inom de tre näringsgrenarna industri och hantverk, handel samt husligt arbete (25 skolor slumpmässigt valda), dels vid skolor med deltidsundervisning enbart inom handel (endast 5 skolor nu tillgängliga) respektive enbart inom husligt ar— bete. (24 skolor slumpmässigt valda). Deltidsundervisning enbart inom industri och hantverk förekommer endast vid en enda skola, varför den kostnad, som kan beräknas för sådan undervisning, inte är mycket att bygga på.
Vid de 25 skolor med blandad deltidsundervisning, som vi granskat, uppgår genomsnittskostnaden per undervisningstimme (61 114 tim.) till 14 kronor. Va- riationer förekommer mellan 6 och 22 kronor men vid 19 av de 25 skolorna ligger kostnaden mellan 11 och 17 kronor per timme.
Vid de 24 skolor med deltidsundervisning enbart inom husligt arbete, som vi granskat, uppgår kostnaden per undervisningstimme till i genomsnitt 12 kronor. Kostnaden varierar mellan 6 och 19 kronor men vid 18 skolor ligger den mellan 10 och 14 kronor.
Vid de 5 skolor med enbart handelsundervisning i deltidskurser, där vi kunnat räkna fram en genomsnittskostnad, stannar den vid 13 kronor per undervis- ningstimme med variationer från 8 till 17 kronor per timme.
Som synes ligger genomsnittskostnaden per undervisningstimme vid skolor med enbart handels- respektive enbart huslig undervisning lägre än genomsnitts- kostnaden per undervisningstimme vid skolor med blandad deltidsundervisning. Härav får man dock inte dra den slutsatsen, att deltidsundervisning för industri och hantverk skulle ställa sig avsevärt dyrare än sådan undervisning för de båda andra näringsgrenarna. Snarare torde skillnaden bero på att skolor med enbart deltidsundervisning inom en näringsgren är små skolor med låga lärarlöner och obetydliga kostnader för lokaler och administration, kostnader som är inte bara absolut utan i regel också relativt dyrare vid större skolor, beroende på den vid större skolor i allmänhet högre standarden.
Deltidsundervisningen ställer sig — som framgår av våra driftskostnadsbe— räkningar — i regel genomsnittligt billigare än heltidsundervisningen. Endast beträffande kurser i husligt arbete tycks kostnaden per timme bli ungefär den— samma, d. v. s. i regel 12—15 kronor per undervisningstimme, oavsett om under- visningen ges i heltids- eller deltidskurser. Det torde bero på att kraven på lokaler och undervisningsmateriel är desamma för heltids- och för deltidskurser på det husliga området. Beträffande de oftast teoretiska eller i varje fall spe- cialiserade deltidskurserna för industri och hantverk och för handel gäller, att
de -— på vissa undantag när — blir billigare per timme än heltidskurser för dessa näringsgrenar. Den lägre genomsnittskostnaden per timme torde bero bland annat på att undervisningen i dessa kurser i flertalet fall bestrides av lä- rare med begränsad kompetens samt på de mindre kraven på lokaler och under- visningsmateriel. Dessutom är administrationskostnaderna i regel lägre för del- tidskurser än för heltidskurser, som ju oftast kräver heltidsanställd rektor och därmed också särskilda expeditionslokaler, biträdespersonal etc.
Några större skillnader i genomsnittskostnaden per undervisningstimme för deltidskurser inom de olika näringsgrenarna har vi inte kunnat finna. Vi före- slår därför ett enhetligt statsbidragsbelopp om 8 kronor per undervisningstimme för sådan undervisning, utgörande 57 procent på den av oss framräknade genom- snittskostnaden. Då undervisning bestrides av ämneslärare med minst adjunkts- eller därmed jämförlig kompetens, bör statsbidraget efter yrkesöverstyrelsens be- stämmande kunna utgå med 12 kronor per undervisningstimme, förutsatt att de övriga kostnaderna för kursen är sådana, att det högre bidragsbeloppet är mo- tiverat. Även i vissa andra fall, t. ex. ifråga om svetskurser och kurser med mycket laborationer eller andra kurser med särskilt dryga materielkostnader, bör det högre bidragsbeloppet kunna utgå. Om kostnaderna i något fall skulle bli mycket låga — beroende på t. ex. ej fullt kvalificerade lärare, låg lokalhyra eller dylikt —— skall yrkesöverstyrelsen liksom ifråga om heltidsundervisningen ha rätt att fastställa ett lägre statsbidragsbelopp än 8 kronor per undervisnings- timme.
Höjning eller sänkning av de statsbidragsbelopp, som vi föreslagit för deltids- undervisningen, skall ske samtidigt med ändringar i statsbidraget till heltidsun- dervisningen och skall stå i relation till dessa. Kungl. Maj:t skall således, sam- tidigt med att normalkostnaderna (och därmed statsbidragsbeloppen) för hel- tidskurserna fastställes, göra de justeringar i statsbidraget till deltidskurser, som kan föranledas av ändringar i kostnadsläget.
Beträffande statsbidrag till föreläsningar föreslår vi i nära anslutning till skol- kommissionens förslag, att statsbidrag utgår med 75 procent av kostnaderna, dock högst 30 kronor per föreläsning, då föreläsaren inte uppbär rese- och traktamentsersättning, och 60 kronor per föreläsning, då föreläsaren uppbär sådan ersättning.
Statsbidrag till riksskolor
En riksskola kan vara helt statlig. För närvarande finns endast en helstatlig skola av denna typ, nämligen högre konstindustriella skolan och konstindustriella dagskolan vid konstfackskolan i Stockholm. I regel har skolor eller yrkesavdel- ningar av riksskolkaraktär efter Kungl. lNIaj:ts bestämmande statsbidrag efter gynnsammare grunder än kommunala yrkesskolor, t. ex. vid kvarnskolan i Ma- riestad, där statsbidrag till lärarlöner utgår med 8.63 kronor per timme.
Många gånger torde det vara en fördel, om även riksskolorna har annan hu- vudman än staten. Men staten bör givetvis betala huvudparten av kostnaderna för sådana skolor. Bidraget till riksskolor, som har annan huvudman än staten, bör kunna utgå med en viss procent på den av yrkesöverstyrelsen för respektive skola godkända kostnaden. Vi föreslår statsbidrag med 80 procent oavsett vilken näringsgren undervisningen avser.
Ifråga om riksskolorna frångår vi således det system för driftsbidrag, som vi föreslagit för yrkesskolväsendet i övrigt. Vi har ansett det motiverat med hän— syn till att riksskolorna —— eller avdelningar av riksskolkaraktär —- är så få och kostnaderna mycket varierande beroende på skolans eller avdelningens karaktär. Det skulle således knappast vara möjligt att genomgående tillämpa en enhetlig normalkostnad. Vi har därför menat, att en prövning av kostnaderna för varje skola vore ett smidigare tillvägagångssätt. Det blir givetvis Kungl. Maj:ts sak att avgöra i vilka fall statsbidrag skall utgå efter riksskolgrunder.
Statsbidrag till företagsskolor
lXIan skiljer för närvarande i statsbidragshänseende inte bara på centrala och kommunala skolor utan också på vanliga kommunala verkstadsskolor och in- byggda verkstadsskolor (företagsskolor). Även Vissa enskilda yrkesskolor kan betraktas som inbyggda företagsskolor.
Till de inbyggda verkstadsskolorna utgår statsbidrag endast till lärarlöner. Övriga kostnader i en inbyggd skola kan bli ytterst varierande. Som regel torde man dock kunna utgå från att materielkostnader och kostnader för lokaler till mycket stor del kan skrivas på företagets driftskonto, då man ju har alla möj— ligheter att efter en relativt kort övningsperiod låta eleverna utföra produktiva arbetsuppgifter. Det förefaller därför knappast rimligt att tänka sig ett lika högt statsbidrag till inbyggda företagsskolor som till lokala och centrala yrkesskolor.
Det torde emellertid ligga i det allmännas intresse att stimulera inrättandet av inbyggda företagsskolor. Ur pedagogisk synpunkt erbjuder sådana skolor en del fördelar genom den direkta kontakten med produktivt arbete. Ur ekonomisk synpunkt är de likaså fördelaktiga, därigenom att skolans arbete kan utnyttjas i företagets produktion, varigenom såväl anläggnings— som driftskostnader kan bli låga ifråga om den del, som belöper sig på den egentliga undervisningen. Det synes oss därför befogat att ge ett generösare bidrag än hittills även till inbygg— da företagsskolor.
Vi anser det lämpligt att fasthålla vid den nuvarande principen, att statsbidrag till företagsskola skall utgå endast till lärarlöner. De bidragsbelopp, som vi föreslagit till lokala och centrala yrkesskolor, omfattar ingen enhetlig bidrags- procent till lärarlöner — bidraget blir förhållandevis högre till löner åt lärare i industri- och hantverksavdelningar än i andra heltidsavdelningar, beroende på att lönerna utgör en mindre del av kostnaderna för industri- och hantverkskurser
än för handels- eller husliga kurser. Inte heller till löner vid inbyggda företags- skolor anser vi det möjligt att föreslå någon enhetlig bidragsprocent, så mycket mera som lönerna torde vara olika i olika företag.
Om antalet undervisningstimmar vid en inbyggd verkstadsskola antas uppgå till ungefär 1 900 per avdelning och år (häri ingår då ingen teoretisk undervis— ning) blir statsbidraget efter nuvarande bidragsgrunder cirka. 11 000 kronor per avdelning. Detta belopp bör höjas, men man bör dock i huvudsak hålla sig till egentliga lärarlönekostnader. Statsbidraget till inbyggda skolor för industri och hantverk kan då sättas till 15 000 kronor per avdelning, om företaget svarar för såväl praktisk som teoretisk undervisning, och 12 000 kronor per avdelning, om företaget endast ger den praktiska undervisningen.
Inbyggda skolor för handel har hittills inte inrättats. Om man utgår från att statsbidraget även till eventuella sådana skolor främst går till lärarlöner, borde bidraget sättas något högre än för industri och hantverk. Statsbidraget till loka- la och centrala heltidsavdelningar för handel skall enligt vårt förslag utgå med 18000 kronor. Inbyggda handelsskolor torde emellertid ställa sig billigare än vanliga handelsskolor. Dels blir lokalkostnaden lägre dels har man i regel tillgång till lärare inom företaget. Det synes därför befogat att tillämpa en lägre bi— dragssats för inbyggda skolor än för lokala och centrala skolor. Vi föreslår sam— ma bidragsbelopp till inbyggda skolor för handel som till sådana skolor för industri och hantverk, d. v. s. 15 000 respektive 12000 kronor per avdelning.
Om inbyggda skolor för husligt arbete skulle komma att inrättas t. ex. på större sjukhus, hotell och restauranger, torde statsbidraget till sådana skolor böra utgå med ett något lägre belopp än till övriga inbyggda skolor. Vi har föreslagit ett procentuellt lägre statsbidrag till heltidskurser i husligt arbete än till både handelskurser och industri- och hantverkskurser. Enligt vårt förslag skall hus— liga avdelningar vid yrkesskolorna få statsbidrag med 13000 kronor. För in- byggda skolor för husligt arbete bör bidraget liksom ifråga om industri- och hantverks- samt handelskurser vara något lägre än till lokala och centrala skolor. Vi föreslår 11 000 kronor, om företaget svarar för hela utbildningen, och 9 000 kronor, om kompletterande undervisning ges i lokal eller central yrkesskola.
Statsbidrag till driften av inbyggda företagsskolor bör således kunna utgå lik- formigt för industri och hantverk och handel med 15 000 kronor per år och av— delning, när företaget svarar för både praktisk och teoretisk undervisning, och 12 000 kronor per år och avdelning, när den kompletterande teoretiska undervis- ningen förläggs till lokal eller central yrkesskola. Till inbyggda skolor för husligt arbete bör motsvarande bidrag vara 11 000 kronor respektive 9 000 kronor. För 9 y-avdelningar kan bidragsbeloppet halveras, då endast en avdelning inrättas och företaget svarar endast för den praktiska undervisningen, men utgå i sin helhet, då företagsskolan har två 9 y—avdelningar.
Ändringar i bidragsbeloppen bör företas samtidigt med och stå i relation till ändringar i bidragsbeloppen till heltidskurser vid lokala och centrala yrkesskolor.
Statsbidrag till lärlingsutbildning hos hantverksmästare
För närvarande kan statsbidrag till hantverksmästare, som åtar sig lärlingsut- bildning, utgå med 900 kronor per lärling, utbetalade med 400 kronor första, 200 kronor andra och 300 kronor efter sista utbildningsåret. Med detta bidrag följer ingen skyldighet för mästaren att tillse, att lärlingen deltar i kompletterande undervisning vid yrkesskola.
Samtidigt med att bidraget höjdes från 400 kronor till 900 kronor började man avveckla utbildningsformen decentraliserad verkstadsskola, enligt vilken 20 öre per undervisningstimme, d. v. s. 400 kronor per år, utgick i lärarlön till mästare. som åtog sig att på uppdrag av kommunal yrkesskola i egen verkstad utbilda en eller flera lärlingar. Lärlingarna var då skyldiga att delta i den teoretiska undervisningen vid yrkesskolan.
Det har visat sig, att samverkan mellan mästare, som får lärlingsbidrag, och kommunal yrkesskola mera sällan förekommer. Vi finner inte den nuvarande ord- ningen tillfredsställande utan anser, att man bör utforma statsbidraget så, att lärlingen såvitt möjligt får både praktisk och teoretisk yrkesundervisning. Lär— lingsutbildningen hos hantverksmästare bör således i princip anordnas på samma sätt som utbildningen i inbyggda företagsskolor. Det statsbidrag, som mästaren erhåller, bör då utgöra lön till lärare för den praktiska delen av utbildningen — den teoretiska måste givetvis meddelas av yrkesskola. Vi har föreslagit, att stats— bidrag till inbyggda företagsskolor för industri- och hantverksyrken skall utgå med 15 000 kronor per år och avdelning, om företaget meddelar både praktisk och teoretisk undervisning, och 12 000 kronor, om företaget meddelar endast den praktiska undervisningen.
Lärlingsbidrag till mästare gäller i de flesta fall en eller ett par lärlingar per mästare. Det lägre bidraget, 12 000 kronor per år och avdelning i en inbyggd skola, innebär i genomsnitt 800 kronor per lärling. En eller ett par lärlingar är förhållandevis betydligt dyrare för företagaren att utbilda än varje lärling i ett företag, som har så många lärlingar, att de kan sammanföras till en hel avdelning och således bilda en inbyggd skola. För att mästaren skall få en ersättning, som kan jämföras med den som utgår till löner vid inbyggda företagsskolor, bör han således uppbära minst 1 000 kronor per år.
Lärlingen är dyrast för mästaren under de första åren. Men även under det tredje året medför han vissa kostnader, framför allt därigenom att han bör sät— tas till ur utbildningssynpunkt lämpliga arbetsuppgifter och inte får användas alltför mycket till för mästaren ekonomiskt fördelaktiga specialuppgifter.
Vi föreslår, att lärlingsbidraget till mästare höjes till 2 500 kronor, som skall utbetalas med 1 200 kronor det första året, 800 kronor det andra året och 500 kronor efter avslutad utbildning.
Som villkor för att lärlingsbidrag med 2 500 kronor skall kunna utgå, skall gälla, att lärlingen genom mästarens försorg beredes tillfälle att delta i komplet—
terande undervisning i yrkeskurs vid yrkesskola under betald arbetstid, allt efter den för yrket gällande undervisningsplanen lägst 4, högst 6 timmar per vecka eller sammanlagt lägst 240, högst 360 timmar under de två första åren samt lägst 2, högst 4 timmar per vecka eller sammanlagt lägst 60, högst 120 timmar under det tredje året. Under hela utbildningstiden skall den samman- lagda ledigheten uppgå till lägst 320, högst 480 timmar. Om undervisningen är förlagd helt eller delvis till kvällarna, skall lärlingen beredas kompensations— ledighet utan löneavdrag.
Om tillfälle till lämplig kompletterande yrkeskurs inte finns på orten, skall lärlingen i stället beredas ledighet utan löneavdrag för att delta i motsvarande kurs vid hantverksskola lägst 40, högst 60 arbetsdagar under loppet av de tre första utbildningsåren. Undervisningen vid hantverksskola bör, som framgår av kapitel 15, delas upp på två kurser om vardera en till två månader. Den första kursen bör genomgås mot slutet av det första utbildningsåret och den andra kursen senast under det tredje utbildningsåret. För att de mästare, som inte kan skicka sina lärlingar i skola i hemorten, inte skall bli ekonomiskt lidande, bör lönen under ledigheten dock inte utgå med högre belopp än som gäller för andra årets lärling, även om lärlingen bevistar sin andra kurs vid hantverksskola under det tredje utbildningsåret.
Om ingen av de nu nämnda möjligheterna — lokal yrkesskola eller hantverks- skola —— står till buds, skall lärlingsbidrag med 2 500 kronor i vissa fall ändå kunna utgå, nämligen om lärlingen med bistånd av mästaren eller på annat sätt genom mästarens försorg kan inhämta den yrkesteoretiska kursen per korrespon- dens. Eventuellt kan korrespondenskursen inhämtas genom kombinerad under- visning anordnad av yrkesskola. Även i detta fall skall lärlingen beredas ledighet i samma omfattning som ovan för att inhämta de teoretiska kunskaperna. Om mästaren själv är handledare vid korrespondensundervisningen, skall han dock inte ha skyldighet att lämna mer än sammanlagt högst 240 timmars ledighet under de tre första utbildningsåren.
I och med att en mästare beviljas lärlingsbidrag med 2 500 kronor, blir han enligt vårt förslag ansvarig för att lärlingen får till yrket hörande såväl praktisk som teoretisk undervisning. Det bidragsbelopp, som skall utbetalas för varje år, skall kunna utgå först då lärlingen genomgått den teoretiska kursen vid yr- kesskola eller hantverksskola eller per korrespondens.
I de fall, då lärlingen inte kan beredas tillfälle till kompletterande skolun— Visning vare sig i yrkesskola, central hantverksskola eller genom korrespondens- studier, skall tills vidare under en övergångstid det nuvarande lärlingsbidraget om 900 kronor kunna utgå. Denna bidragsform bör dock avvecklas, allteftersom hantverksskolor inrätta-s. Till företagare i yrke för Vilket hantverksskola finns skall således endast det *högre bidraget om 2 500 kronor kunna utgå och lärlingen därmed tillförsäkras en så allsidig utbildning som möjligt. (Förslag beträffande antalet nya lärlingsbidrag per år framläggs i kapitel '7, sid. 90.)
Studiebidrag för lärlingsutbildning utom hemorten. Yrkesöverstyrelsen har vid flera tillfällen, senast i augusti 1951, föreslagit, att stipendier skulle inrättas för lärlingar, som får utbildning hos mästare utom hemorten.
Behovsprövat stipendium bör enligt vår uppfattning i princip inte utgå till avlönade arbetstagare med heltidsanställning. Däremot borde det icke behovs- prövade studiebidraget om 30 (i vissa fall högst 50) kronor per månad kunna komma ifråga under det första utbildningsåret. Vi finner det rimligt, att kon- traktsbunden lärling, som får sin utbildning hos mästare, ifråga om rätt till stu— diebidrag jämställes med ungdomar i yrkesskolor och allmänbildande skolor. Med hänsyn till att lärlingslönen i allmänhet redan under det andra utbildnings- året ökar rätt avsevärt, bör studiebidraget begränsas till att utgå endast under det första året av lärlingstiden. Som villkor för att studiebidrag skall kunna utgå, skall gälla dels att lärlingskontrakt upprättas, dels att möjlighet inte finns i lärlingens hemort att få avsedd utbildning.
I regel torde den högre bidragssumman, 50 kronor per månad, komma ifråga, då lärlingar hos hantverksmästare knappast torde ha tillgång till inackordering i elevhem.
Statsbidrag till undervisnings- och administrationslokaler samt till första
uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel
Skolkommissionen berörde i sitt statsbidragsbetänkande även frågan om stats- bidrag till lokaler för yrkesskolväsendet. Rent principiellt uttalade kommissio— nen, att statsbidrag till sådana byggnader borde utgå efter samma grunder som till byggnader för folkskolväsendet.
Frågan om statsbidrag till byggnader för folkskola och enhetsskola utredes för närvarande av 1951 års skolbidragssakkunniga. Man har enligt uppgift ännu inte uppdragit några riktlinjer för dessa bidrag (april 1954).
Vi ansluter oss helt till skolkommissionens uttalande, att statsbidrag till bygg- nader för yrkesskolväsendet bör utgå efter samma grunder som till folkskolväsen- det. Bidraget bör utgå likformigt för lokala och centrala yrkesskolor samt riks- skolor, som drivs av kommun, landsting eller enskild huvudman. Några närmare förslag beträffande bidragsgrunderna anser vi oss med hänsyn till det ovan an— förda inte ha anledning att framlägga. Ifråga om enskilda kommuner och lands— ting som huvudmän, kan det nuvarande folkskolsystemet tillämpas utan svårig- heter. Om en riksskola har enskild huvudman eller en lokal eller central skola eller riksskola har två eller flera kommuner som huvudman bör bidraget däremot fastställas av Kungl. Maj:t eller efter Kungl. Maj:ts bemyndigande av yrkes— överstyrelsen. Då det får anses vara betydelsefullt, att statsbidrag till yrkesskol- byggnader kan utgå, så snart principbeslut fattats om en utbyggnad av yrkes- skolornas heltidsundervisning efter av oss föreslagna linjer, bör statsbidrag till
yrkesskolbyggnader tills vidare utgå efter nu gällande grunder för bidrag till byggnader för folkskolväsendet. När en omläggning av dessa grunder sker, bör omläggningen även gälla yrkesskolbyggnaderna.
Beträffande statsbidrag till inventarier i undervisnings- och administrations- lokaler i yrkesskolorna bör likaså samma bidragsgrunder gälla som vid folkskol— väsendet.
Det är angeläget att såväl huvudmännen som tillsynsmyndigheten vid upp- förandet av skolbyggnader eftersträvar en så ändamålsenlig utformning som möjligt samtidigt som kostnaderna i möjligaste mån hålls nere. Tillsynsmyndig- heten bör i detta avseende kunna ge huvudmännen värdefull hjälp.
Beträffande statsbidrag till första uppsättningen stadigvarande undervisnings- materiel ansluter vi oss till skolkommissionens ovannämnda förslag, som innebär, att detta bidrag skall utgå med 75 procent av de godkända kostnaderna. Samma statsbidrag bör utgå vid nyanskaffning av stadigvarande undervisningsmateriel, då nyanskaffningen föranleds av en omläggning eller utvidgning av undervis- ningen i en avdelning. Däremot skall nyanskaffning och komplettering, föranledd av förslitning, rymmas i driftsbidraget. (Se ovan sid. 245.) Vi anser, att samma bidragsprocent bör utgå till såväl lokala och centrala yrkesskolor som statsunder— stödda riksskolor. Detta innebär, att de centrala yrkesskolorna får ett något lägre statsbidrag till första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel än nu (75 procent mot för närvarande 90 procent). Ifråga om den stadigvarande under- visningsmaterielen anser vi det inte lämpligt att utgå från en normalkostnad, då kostnaderna för sådan materiel är ytterst varierande för olika avdelningar. Dessutom måste denna materiel anpassas efter den speciella inriktning man kan vilja ge undervisningen på olika orter. Det bör observeras, att kostnaderna för komplettering samt för underhåll och förbrukning av undervisningmateriel in- räknats i normalkostnaden för driften av en yrkesavdelning. Statsbidrag till denna materielpost ingår således i driftsbidraget.
Som synes innebär vårt förslag en viss sänkning av investeringsbidragen till centrala yrkesskolor. Totalt sett kommer ett genomförande av våra bidragsgrun- der emellertid att medföra så väsentligt förbättrade statsbidrag till yrkesunder- visningen, även till centrala verkstadsskolor, att vi anser, att denna sänkning inte behöver få några allvarliga följder för utbyggnaden av yrkesskolväsendet.
Till lokaler och undervisningsmateriel för inbyggda företagsskolor bör inte utgå något statsbidrag.
Statsbidrag till elevhem
En granskning av kostnaderna för de elevhem, som hittills inrättats vid cen— trala verkstadsskolor, visar, att dessa kostnader är ytterst varierande både med hänsyn till lokala förhållanden och med hänsyn till elevhemmets storlek. Givet- vis förekommer stora standardskillnader mellan de olika elevhemmen. En del
äldre elevhem måste nog sägas vara alltför torftigt inredda, under det att ett eller annat av de nyaste uppvisar en särskilt hög standard.
Den genomsnittskostnad, som våra beräkningar lett fram till, är efter nuva— rande penningvärde drygt 13 000 kronor per elevplats varav drygt 1 500 kronor för inredning och inventarier och återstoden för rena byggnadskostnader (bil. 5b).
Hittills har statsbidraget till elevhem vid centrala verkstadsskolor utgått med 50 procent på de godkända kostnaderna. De alltefter lokala förhållanden synner- ligen varierande byggnadskostnaderna synes vara ett starkt skäl för ett bibe— hållande av det nuvarande bidragssystemet med en viss procent på de i varje särskilt fall godkända kostnaderna. Skolans huvudman bör emellertid enligt vår uppfattning ha möjlighet att själv bestämma standard och utformning ifråga om elevhemmet —— givetvis utöver en viss absolut minimistandard. Vi utgår därvid från att tillfredsställande utrymmen bör finnas för studier och fritidssysselsätt- ning samt att lämpligt antal elever förläggs i varje sovrum. Med hänsyn till önskvärdheten av såväl lokal självbestämmanderätt som enklast möjliga stats— bidragsgrunder föreslår vi därför, att statsbidraget till elevhem utgår med 6 500 kronor per elevplats, dock högst 50 procent på de verkliga kostnaderna. Till elevhem vid riksskolor skall Kungl. Maj:t efter särskild prövning kunna medge högre statsbidrag.
Sammanfattning
Inledningsvis konstaterar vi, att det nuvarande statsbidragssystemet i huvudsak är uppbyggt med tanke på undervisningen i deltidskurser och inte tillräckligt tar hänsyn till heltidskurserna. Vi framhåller också, att det skulle ha varit önsk— värt att kunna anpassa statsbidraget till yrkesskolorna helt efter de grunder, som gäller för andra jämförliga skolor, t. ex. högre kommunala skolor. Vi hem— ställer, att Kungl. Maj:t snarast måtte uppdra åt särskilda sakkunniga att ut— arbeta ett avlöningsreglemente för lärare inom yrkesskolväsendet. För närva- rande är det inte möjligt att använda samma bidragssystem vid yrkesskolorna som vid de högre kommunala skolorna och andra jämförliga skolor. Man kan dock även på andra vägar uppnå likvärdighet mellan yrkesskolorna och de nyss— nämnda skolorna i statsbidragshänseende. I avsaknad av ett avlöningsregle— mente har vi vid beräkningen av driftsbidraget till yrkesundervisningen utgått från vissa normallönegrader, nämligen lönegraderna 20 och 22 för lärare i yrkes— arbete och andra praktiska ämnen samt lönegraderna 23, 27 och 29 för ämnes— lärare.
Vi skiljer i statsbidragshänseende beträffande bidrag till driften av skolorna mellan heltidskurser och deltidskurser.
Statsbidrag till driften av heltidskurser vid lokala och centrala skolor föreslås utgå enligt nedanstående grunder, vilka innebär en omarbetning av det av skol- kommissionen i SOU 1954: 44: föreslagna systemet med visst bidrag per avdel- ning.
Vårt förslag innebär, att statsbidrag skall utgå med en viss procent på en för varje näringsgren beräknad genomsnittlig normalkostnad per avdelning. På nor- malkostnaden -— per avdelning 40 000 kronor för industri och hantverk (prak— tisk-teoretisk undervisning av typ verkstadsskola), 30 000 kronor för handel samt för industri— och hantverkskurser med övervägande eller helt teoretisk under— visning, 25000 kronor för husligt arbete — föreslås statsbidrag utgå med 70 procent till praktisk—teoretiska industri- och hantverkskurser, 60 procent till handelskurser och teoretiska industri- och hantverkskurser samt 52 procent till kurser i husligt arbete, varvid huvudmannens kostnader med nuvarande kost- nadsläge kommer att uppgå till cirka 12 000 kronor per avdelning oavsett nä- ringsgren. De av oss föreslagna statsbidragsbeloppen blir då med utgångspunkt från den efter nuvarande kostnadsläge beräknade normalkostnaden 28 000 kro- nor per år och avdelning till verkstadsskolor, 18 000 kronor per år och avdelning till handelskurser och därmed jämförliga kurser (i vissa fall dock 20 000 kronor) samt 13 000 kronor per år och avdelning till kurser i husligt arbete. Högre bidrag skall kunna utgå, då allmänbildande undervisning av samma slag som i 9y anordnas. Till terminskurser och Specialkurser fastställes bidraget genom reduk- tion av normalkostnaden i förhållande till kurslängden. Samma förfaringssätt torde kunna tillämpas ifråga om de centrala hantverkskurserna, varvid normal- kostnaden för teoretiska industri— och verkstadskurser bör vara utgångspunkt. Om kostnaderna för en avdelning av något skäl, såsom inte fullt kvalificerade lärare, låga lokalkostnader eller dylikt, skulle komma att mera väsentligt un- derstiga normalkostnaden, skall yrkesöverstyrelsen kunna bestämma ett lägre statsbidrag. Procentsatserna — men ej bidragsbeloppen — föreslås ingå i stats- bidragskungörelsen. Kungl. Maj:t skall varje år fastställa den normalkostnad på vilken statsbidraget skall beräknas. På så sätt uppnår man, att bidragsbe— loppen utan författningsändring kan höjas eller sänkas vid förändringar i kost— nadsläget. För enskilda yrkesskolor, som inte har statsbidrag enligt samma grunder som andra lokala och centrala yrkesskolor, skall statsbidraget även i fortsättningen fastställas av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall. — Statens kost— nader för heltidsundervisningen efter genom-förd utbyggnad blir enligt vårt förslag ungefär desamma som de skulle bli vid en tillämpning av skolkommis- sionens förslag, d. v. 5. med nuvarande kostnadsläge, i runt tal 44 miljoner kronor per år.
Till deltidskurser föreslås statsbidrag utgå med 8 kronor per undervisnings— timme. I vissa fall, då kostnaderna på grund av lärarlön, materiel eller dylikt blir särskilt höga, skall statsbidrag efter yrkesöverstyrelsens bestämmande kun—
na utgå med 12 kronor per undervisningstimme. Även ifråga om deltidsundervis- ningen skall yrkesöverstyrelsen i vissa fall kunna bestämma ett lägre statsbi- dragsbelopp än 8 kronor per undervisningstimme. Kungl. Maj:t skall höja res— pektive sänka bidragsbeloppen vid sådana förändringar i kostnadsläget, som medför ändring i statsbidraget till heltidskurser.
Till föresläsningar föreslås statsbidrag utgå med 75 procent av de verkliga kostnaderna, dock högst 30 kronor per föreläsning, då rese- och traktaments- ersättning ej utgår, och 60 kronor per föreläsning, då sådan ersättning utgår.
Till heltidskurser vid riksskolor, som inte är statliga, bör driftsbidraget vara högre än motsvarande bidrag vid lokala och centrala skolor. Vi föreslår, att statsbidrag skall utgå med 80 procent på de av yrkesöverstyrelsen godkända kostnaderna för skolan respektive avdelningen oberoende av näringsgren.
Till inbyggda företagsskolor föreslås statsbidraget utgå med för industri- och hantverkskurser samt handelskurser 15 000 kronor, om företaget svarar för både praktisk och teoretisk undervisning, och 12000 kronor, om en kompletterande undervisning meddelas av lokal eller central yrkesskola. Motsvarande bidrags— belopp för husligt arbete bör vara 11 000 kronor respektive 9 000 kronor. Även dessa belopp skall ändras av Kungl. Maj :t i samband med ändringar i stats- bidraget till heltidskurser.
Lärlingsbidrag till mästare föreslås utgå med 2 500 kronor, utbetalade med 1 200 kronor efter första året, 800 kronor efter andra året och 500 kronor efter utbild— ningstidens slut. Som villkor för bidraget skall gälla, att lärlingen genom mästa— rens försorg beredes tillfälle att inhämta erforderlig kompletterande yrkesteore— tisk undervisning antingen i lokal yrkesskola, central hantverksskola eller per korrespondens. Lärlingen skall därvid beviljas ledighet under betald arbetstid med lägst 320, högst 480 timmar eller lägst 40, högst 60 arbetsdagar under de tre första utbildningsåren sammanlagt. Om teoriundervisningen sker per korre- spondens under mästarens egen handledning, bör den betalda ledigheten dock uppgå till högst 240 timmar sammanlagt under de tre första utbildningsåren.
Studiebidrag för lärlingsutbildning hos mästare utanför hemorten bör utan be- hovsprövning kunna utgå med 50 kronor per månad (30 kronor, om lärlingen kan få inackordering i elevhem) under det första utbildningsåret, under förut- sättning att lärlingen är kontraktsbunden och inte kan få önskad utbildning i hemorten.
Statsbidrag till undervisnings— och administrationslokaler för yrkesundervis- ningen samt till inredning och inventarier isådana lokaler, bör-utgå efter samma grunder, som gäller för sådana bidrag till folkskolväsendet. Vid en eventuell om— läggning aV dessa grunder bör omläggningen gälla även yrkesskolväsendet.
Statsbidrag till första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel bör i enlighet med skolkommissionens förslag utgå med 75 procent av de godkända kostnaderna till såväl lokala och centrala yrkesskolor som riksskolor. Samma bidrag bör utgå vid nyanskaffning av undervisningsmateriel, då nyanskaffning-
en föranleds av en utvidgning eller omläggning av undervisningen. (Däremot ingår komplettering och nyanskaffning, som föranleds av förslitning, i de ovan- nämnda driftsbidragsbeloppen.)
Statsbidrag till elevhem föreslås utgå med 50 procent på en normalkostnad om 13 000 kronor per elevplats, alltså 6 500 kronor per elevplats, dock högst 50 procent av de verkliga kostnaderna. Kungl. Maj:t skall efter särskild prövning kunna medge högre statsbidrag till elevhem vid riksskolor.
Våra förslag till statsbidragsgrunder gör det möjligt att sammanslå de i bilaga 10 till statsverkspropositionen år 1954, åttonde huvudtiteln, för budgetåret 1954/55 upptagna anslagen. till driftskostnader vid kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning, centrala verkstadsskolor, flygmekanikerskolan i Mölndal och sjömansskolor till ett anslag, Bidrag till driften av yrkesskolor, samt anslagen till inrättande av centrala verkstadsskolor m. rn. och sjömans— skolor till ett anslag, Bidrag till investeringar vid yrkesskolor.
Kostnadsberäkningar *
Inledning
I kapitel 9 har vi med utgångspunkt från omfattningen läsåret 1949/ 50 föreslagit en utbyggnad av heltidsundervisningen på lärlingsstadiet vid lokala och centrala yrkesskolor samt riksskolor, som skulle innebära en dryg fördubbling av denna undervisning eller en ökning från cirka 1 000 till cirka 2 100 heltidsavdelningar fram till 1970. Sedan läsåret 1949/ 50 har stora kostnadsförändringar inträffat och dessa har bland annat medfört en höjning av statsbidraget till yrkesundervisning- en, senast från den 1 juli 1952. Det år man måste ta som utgångspunkt för en jämförelse mellan nuvarande och beräknade kostnader för heltidsundervisningen är således budgetåret 1952/ 53. Någon fullständig redovisning av yrkesskolornas verksamhet för detta år kommer inte att föreligga förrän tidigast omkring 1 april 1954. Vi får därför inskränka oss till att — på grundval av yrkesöverstyrelsens oktoberredovisningar för åren 1949/1952 — anta, att yrkesutbildningen i hel- tidskurser ökat med i genomsnitt cirka 500 platser per år eller sammanlagt cirka 1 600 platser från hösten 1949 till hösten 1952.2 Detta betyder, att kostnaderna för en del av den av oss föreslagna ökningen — cirka 100 avdelningar — ingår i siffrorna från 1952/ 53 års budgetredovisning.
Vårt förslag innebär en ökning från cirka 1 000 till cirka 2 100 heltidsavdelning- ar. I jämförelsetalen från 1952/53 för kostnadsberäkningarna ingår dock cirka 1 100 avdelningar och det kostnadsberäknade nytillskottet blir därför 1 000 av— delningar, om man inriktar sig på den av oss föreslagna sammanlagda kapaciteten.
De 1 000 nytillkommande avdelningarna kan fördelas med 500 för industri och hantverk, 125 för handel och 375 för husligt arbete.
Underlag för beräkningarna
Som underlag för beräkningarna ligger dels normalkostnaden (genomsnittskost— naden) för driften per avdelning och år i olika slag av heltidskurser, dels genom- snittskostnaden för inrättande av heltidsavdelningar inom de olika näringsgre—
1 Det bör observeras att vi begränsar våra. kostnadsberäkningar till den del av utbyggnadspro- grammet i kapitel 9, som gäller lokala och centrala yrkesskolor samt riksskolor. Tekniska läro- verk, handelsgymnasier samt skolor för jordbruks- och skogsundervisning är således inte med— räknade. 2 Under det senaste året — från hösten 1952 till hösten 1953 — har antalet heltidselever ökat med 1800, således en avsevärt kraftigare ökning än tidigare. Denna ökning torde kunna förklaras bland annat genom att avdelningarna är bättre fyllda än tidigare, men givetvis har också en kraftig ökning av antalet avdelningar skett.
narna. Normalkostnaden har, som framgår av kapitel 19, beräknats med ledning av genomsnittskostnaden för 1952/ 53 i skolor med undervisning enbart i heltids- kurser inom ett näringsområde (industri och hantverk, handel samt husligt ar- bete). De på så sätt framkomna beloppen har justerats något uppåt främst med hänsyn till att lärarlönerna enligt våra förslag bör beräknas efter samma löne- grader som i andra jämförliga skolor.
För industri och hantverk har vi räknat med genomsnittskostnader såväl för investeringar som för driften, lika för alla avdelningar. Vi har ansett 055 kunna göra så på grund av det förhållandevis breda, även för utbyggnaden representati- va underlag, som stått till förfogande. Vi har beräknat, att inrättandet av en verkstadsavdelning för industri och hantverk, d. v. s. lokaler och första uppsätt- ningen stadigvarande undervisningsmateriel, kostar i genomsnitt 300 000 kronor (se bilaga Sa). De årliga driftskostnaderna, alla sociala förmåner frånräknade, har (enligt kapitel 18) beräknats till i genomsnitt 40 000 kronor per avdelning; med utgångspunkt från antalet avdelningar läsåret 1952/53 antas 500 nya industri- och hantverksavdelningar bli inrättade fram till 1970.
För handel och för husligt arbete har kostnadsberäkningarna grundats på ett väsentligt mindre för näringsgrenarna i deras helhet icke representativt material, och vi har därför nödgats räkna med olika kostnad för olika kurstyper.
Handelskursema har sålunda delats upp på kurser för kontorsarbete, som har beräknats kosta 80 000 kronor att inrätta, och kurser där även detaljhandels- utbildning ingår. De senare kurserna blir väsentligt mycket dyrare att inrätta och beräknas kosta 154; 000 kronor per avdelning. Vi räknar med 45 avdelningar av det förra slaget och 80 av det senare. Driftskostnaderna kan sägas vara ungefär desamma för bägge typerna, nämligen cirka 30 000 kronor för avdelning.
För husligt arbete har vi räknat med fyra olika slag av kurserl, nämligen kurser med 1. husligt arbete, sömnad och teoretisk barnavård (investeringskostnad 340 000
kronor för 2 avdelningar),
2. husligt arbete, sömnad och praktisk barnavård (investeringskostnad 366 000 kronor för 2 avdelningar), 3. husligt arbete, sömnad, teoretisk barnavård och vävning (investeringskostnad
420 000 kronor för 2 avdelningar) samt 4. husligt arbete, sömnad, praktisk barnavård och vävning (investeringskostnad
441 000 kronor för 2 avdelningar).
Fördelningen av de sammanlagt 375 nya avdelningarna för husligt arbete tänker vi oss ske med 150 avdelningar av typ 1, 100 avdelningar av typ 2, 50 avdelningar av typ 3 och 75 avdelningar av typ 4._ Vid kostnadsberäkningen skall då summan under punkt 1 multipliceras med 75, under punkt 2 med 50, under punkt 3 med 25 och under punkt 4 med 35.
1 Med hänsyn till elevernas uppdelning och sysselsättning har dessa kurser kostnadsberäknats för två avdelningar vardera (jfr bilaga Sa).
Driftskostnaderna för samtliga dessa fyra kurstyper kan (enligt kapitel 18) uppskattas till 25 000 kronor per år och avdelning.
Fördelningen av utbyggnaden på de olika typerna av kurser för handel och för husligt arbete har skett rent uppskattningsvis. Vi har dock räknat med att den tendens inom handeln, som nu gjort sig gällande och som tyder på en väsentlig ökning av antalet kurser med detaljhandelsarbete, skall komma att bestå. För husligt arbete har vi ansett det önskvärt med en så kraftig utbyggnad som möjligt av de kurser, som omfattar praktisk barnavård, och har därför räknat med sam- manlagt 175 sådana avdelningar. Det bör understrykas, att fördelningen mellan de. olika kurstyperna inte bygger på en behovsundersökning utan endast utgör en uppskattning grundad på vissa nu märkbara tendenser.
Vi har inte heller ansett det möjligt att göra en behovsundersökning beträffande inrättandet av centrala yrkesskolor och riksskolor. Vi har menat, att man inom ramen för den av oss föreslagna utbyggnaden, vilken ju innebär ungefär en för- dubbling av den nuvarande kapaciteten, bör räkna med en likformig utbyggnad av lokala och centrala skolor, således en ungefärlig fördubbling av kapaciteten inom varje särskild rekryteringstyp. Vi har i statsbidagshänseende inte skilt på lokala och centrala yrkesskolor. Visserligen har vi i kapitel 18 föreslagit något högre statsbidrag för riksskolor än för lokala och centrala skolor. Antalet rikssko— lor torde emellertid bli så litet, att man ifråga om kostnadsberäkningarna inte behöver göra någon skillnad mellan dem och övriga skolor. Vi saknar också möj- lighet att bedöma hur många avdelningar för varje näringsgren, som kan komma att få riksskolkaraktär. Endast beträffande elevhemmen är det nödvändigt att ange ungefärliga antalet elevplatser i centrala yrkesskolor (och riksskolor). Den merkostnad, som riksskolorna kommer att medföra, uppvägs också av de lägre kostnaderna för inbyggda företagsskolor.
Driftskostnader för heltidsundervisningen
Med utgångspunkt från statsbidragsgrunder, som vi föreslagit i kapitel 19, blir driftskostnaderna respektive statens driftsbidrag per är följande för en samman- lagd kapacitet av i runt tal 2 100 avdelningar, varav 1 000 nytillkommande (siff— rorna inom parentes anger kostnaderna för nytillskottet):
För budgetåret 1952/53 uppgick enligt budgetredovisningen de under anslags- posten kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning förbrukade stats- medlen till 20 117 612 kronör. I denna summa ingår ej stipendier åt eleverna. Däremot ingår vissa poster, som rätteligen bör föras till investeringskostnaderna (se nedan). Om de direkta investeringarna (och elevstipendierna) frånräknas, blir det statsanslag under den nyssnämnda rubriken, som motsvarar samtliga av oss här beräknade anslagsposter, 18 550 876 kronor för budgetåret 1952/53 mot 12 177 169 kronor för budgetåret 1951/52. Mellan dessa båda är har statsbudge- ten för denna del av yrkesundervisningen således ökat med drygt 50 procent.
Näringsgren Totalkostnad
1. Industri och hantverk
Statsbidrag
1 000 avdelningar .................. 40 000 000 kr 28 000 000 kr (500 » ) .................. (20 000 000 » ) (14 000 000 » ) 2. Handel
400 avdelningar .................. 12 000 000 kr 7 200 000 kr (125 » ) .................. (3 750 000 >> ) (2 250 000 » )
3. Husligt arbete 700 avdelningar .................. 17 500 000 kr 9 100 000 kr (375 » ) .................. (9 375 000 » ) (4 875 000 » ) Summa 69 500 000 kr 44 300 000 kr (33 125 000 » ) (21 125 000 » )
Ökningen beror till mycket stor del på höjningen av statsbidraget till lärarlöner men innefattar givetvis också en kapacitetsökning.
Ur budgetredovisningen kan inte skiljas ut heltidsavdelningar och deltidskurser. Eftersom statsbidraget beräknas per timme och antalet timmar för heltidsunder— visning utgör cirka 60 procent av hela antalet undervisningstimmar, kan man anta, att ungefär 11 miljoner av statsanslaget för 1952/53 gick till sådana avdel- ningar. Härtill kommer cirka 5.5 miljoner kronor i stipendier. Statens kostnad för heltidsundervisningen i lokala och centrala yrkesskolor samt riksskolor kan således för budgetåret 1952/ 53 uppskattas till ungefär 16.5 miljoner kronor.
Med statsbidrag efter av oss föreslagna grunder skulle staten enligt ovanstående uppgifter för den nuvarande kapaciteten om 1 100 heltidsavdelningar betala (44 300 000 — 21 125 000 =) 23 175 000 kronori driftsanslag plus 5.5 miljoner kro- nor till stipendier, sammanlagt således 28 675 000 kronor.
På stipendieanslaget bör man räkna med att kostnaderna ökar i direkt propor- tion till ökningen av antalet heltidselever. (Budgetåret 1952/53 uppgick stats- stipendierna vid de skolor, som här berörts, till 5 600 000 kronor mot 4 550 000 1951/52. Från och med innevarande budgetår har stipendiegrunderna ändrats. Man torde emellertid kunna anta, att kostnaderna blir ungefär desamma som efter de förutvarande grunderna.) Man kan således efter genomförd utbyggnad räkna med cirka 11 000 000 kronor till stipendier. Det bör dock observeras, att i den mån stipendieberättigade enhetsskolelever fullgör det sista skolåret i yrkes- skola, avlastas enhetsskolans stipendiekonto.
Lied den av oss föreslagna statsbidragshöjningen blir statens årliga driftskost— nader, som framgår av det föregående, efter föreslagen utbyggnad — alltså om 15 år —— 44.3 miljoner kronor vartill kommer 11 miljoner kronor till stipendier eller sammanlagt i runt tal 55 miljoner kronor (mot, som nyss nämnts, 28 675 000 kronor för den nuvarande heltidsundervisningen efter av oss föreslagna stats— bidragsgrunder).
Statsverkets kostnader för heltidsundervisningen, dels med nuvarande omfatt-
ning och statsbidragsgrunder, dels med nuvarande omfattning och av oss föreslag- na statsbidragsgrunder, dels slutligen med för år 1970 beräknad omfattning och av oss föreslagna statsbidragsgrunder framgår av nedanstående tablå.
Tablå utvisande årskostnaderna för statsverket för utbyggnaden av yrkesskolor- nas heltidsundervisning i jämförelse med de nuvarande kostnaderna (statens) för denna undervisning (avrundade siffror).
Kostnader med av oss föreslaget statsbidrag l Nuvarande kostnader 1 100 avdeln. Nuvarande kapacitet Föreslagen kapacitet ] 100 avdeln. 2 100 avdeln. Egentliga. driftkostnader . . . .. 11 000 0001 23 175 000 44— 300 000 Stipendier ................. 5 500 000 5 500 000 11 000 000 Summa 16 500 000 28 675 000 55 300 000
1 I denna kostnad ingår såväl kommunala och enskilda yrkesskolor som centrala verkstadssko- lor. För dessa skolor sammanslagna torde det genomsnittliga statsbidraget ligga något lägre än för vanliga kommunala yrkesskolor.
Vårt förslag beträffande heltidsundervisningen vid yrkesskolorna innebär så- ledes efter full utbyggnad en kostnad för statsverket på 55.3 miljoner kronor mot 16.5 miljoner kronor för budgetåret 1952/53, d. v. 5. en sammanlagd ökning av 38.8 miljoner kronor. Om statsbidraget till driften av den nuvarande heltidsunder— visningen beräknas efter av oss föreslagna grunder, blir kostnadsökningen för själva utbyggnaden 26 625 000 kronor, varav 5.5 miljoner i stipendier och 21 125 000 i driftskostnader.
Det är svårt att avgöra hur mycket heltidsundervisningen skulle öka utan att några särskilda åtgärder vidtoges för att skynda på utbyggnaden. Den statsunder- stödda heltidsundervisningen har under senare år ökat med i genomsnitt cirka 500 platser per år (från hösten 1952 till hösten 1953 dock med cirka 1 800 platser). Man bör således kunna räkna med en fortgående ökning om minst 30 och kanske upp till 50 avdelningar per år. Denna ökning skulle för statsverket innebära en årlig kostnadsökning av mellan 790 000 kronor och 1 320 000 kronor med av oss föreslaget statsbidrag.1 Vårt utbyggnadsprogram, genomfört på femton år, med— för en genomsnittlig årlig driftskostnadsökning för staten om cirka 1 775 000 kro- nor. Förslaget innebär således ungefär en fördubbling av den årliga minimi- ökning, som kan antas komma att äga rum.
Driftskostnader för deltidsundervisningen
Den nuvarande deltidsundervisningen kan beräknas kosta statsverket cirka 7.5 miljoner kronor av den sammanlagda kostnaden (statens) om 18.5 miljoner kronor
1 Ur ovanstående tablå kan framräknas att genomsnittskostnaden per avdelning för statsver- ket (inkl. stipendier) uppgår till 15 000 kronor med nuvarande statsbidrag och drygt 26 000 kro- nor enligt vårt förslag.
budgetåret 1952/53 under anslagsposten kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning.
Läsåret 1950/51 uppgick antalet lärartimmar i deltidskurser vid kommunala och enskilda. yrkesskolor till cirka 1.1 miljoner. En ökning har hela tiden skett av antalet elever i deltidskurser. Dessutom besöker eleverna i stigande utsträckning längre deltidskurser. Man vågar därför anta att antalet lärartimmar i deltids- kurser för läsåret 1952/53 uppgick till åtminstone 1.15 miljoner, vilket skulle innebära en kostnad för statsverket av ungefär 6.50 kronor per timme.
I kapitel 18 har vi föreslagit, att statsbidrag till deltidsundervisningen skall utgå med i regel 8 kronor per timme. I vissa fall, då lärarlöner, materielkostna— der eller dylikt medför särskilt stora kostnader, skall dock yrkesöverstyrelsen kunna medge statsbidrag med 12 kronor per timme. Bägge beloppen utgör hela statsbidraget och innefattar således bidrag både till lärarlöner, till underhåll och förbrukning samt komplettering av undervisningsmateriel och vidare till admi- nistration och övriga kostnader.
Den husliga deltidsundervisningen omfattar ensam mer än hälften av alla lärartimmar för deltidsundervisningen. Det högre bidragsbeloppet torde i regel komma i fråga för kurser för handel eller för industri och hantverk. Övervägande delen av handelskurserna ger undervisning i maskinskrivning och stenografi, där det högre bidragsbeloppet inte skulle utgå. Även ifråga om industri och hant- verkskurser torde det lägre bidragsbeloppet bli det vanligaste.
Vi antar att av de 1 150 000 deltidstimmarna under budgetåret 1952/53 unge— fär en fjärdedel eller 300 000 timmar skulle få statsbidrag med 12 kronor och resten eller 850 000 timmar med 8 kronor. Kostnaderna för statsverket vad gäller deltidsundervisningen med nuvarande omfattning skulle således enligt värt för- slag bli (12 )( 300000 =) 3 600000 + (8 )( 850000 =) 6800 000 = 10 400 000 kro- nor.
Vårt förslag innebär således med oförändrad omfattning av deltidsundervis- ningen en kostnadsökning för statsverket av knappt 3 miljoner kronor från 7 .5 miljoner kronor till 10.4 miljoner kronor.
Lärlingsbidrag till hantverksmästare
För närvarande utgår lärlingsbidrag till mästare (s.k. mästarunderstöd) med 900 kronor per lärling. För budgetåret 1953/54 kan 375 nya lärlingsbidrag be- viljas. Detta betyder, att staten -—- om antalet bidrag och bidragsbeloppet är oförändrade — betalar 337 500 kronor per år i lärlingsbidrag till hantverksmäs— tare.
Vi anser det önskvärt att på ett mera effektivt sätt än hittills stödja lärlings- utbildningen hos mästare samtidigt som vi vill tillförsäkra lärlingen såväl teore—
tisk som praktisk yrkesutbildning. Vi har därför (jfr kapitlen 7 och 18) föresla— git, att bidragsbeloppet skall höjas till 2 500 kronor samt att 1 000 nya lärlings— bidrag skall kunna beviljas varje år. Detta innebär en totalkostnad för stats- verket av 2 500 000 kronor per år (mot för närvarande 337 500 kronor).
Vi har i kapitel 18 också föreslagit, att studiebidrag utan behovsprövning skall kunna utgå med 50 kronor per månad under det första utbildningsåret till lär- ling, som får utbildning hos mästare utanför lärlingens hemort. En beräkning av kostnaderna för sådana bidrag är vansklig att göra. Man kan emellertid anta, att dessa bidrag kommer att bli ganska fåtaliga, kanske några hundratal per år. Kostnaden kan i varje fall förutsättas stanna vid högst ett par hundra tusen kronor.
Investeringskostnader
Behovet av nybyggnader på landsbygden har särskilt utretts (bilaga 8). De där- vid framkomna resultaten ger stöd åt den från andra utgångspunkter angivna utvecklingen av yrkesskolväsendets utbyggnad, som ligger till grund för kost- nadsberäkningarna.
Skolkommissionen föreslog i sitt statsbidragsbetänkande (SOU 1950: 44), att statsbidrag till byggnader för lokala yrkesskolor borde utgå efter samma grun— der som till byggnader för folkskolväsendet. Vi har (i kapitel 18) anslutit oss till detta förslag. Enligt vad vi erfarit torde 1951 års statsbidragssakkunniga komma att framlägga förslag till nya grunder för bidrag till folkskolbyggnader. Man har emellertid ännu inte upptagit denna fråga till behandling. Vi är därför nödsakade att beräkna statsbidraget till undertisnings- och. administrationslokaler för den utbyggnad av yrkesskolväsendet, som vi föreslagit, efter den genomsnittspro— cent, som utgår efter nu gällande grunder för statsbidrag till folkskolbyggnader.
Denna genomsnittsprocent har under senare år varit 110 procent. Vi har räknat med samma bidragsprocent till lokala och centrala skolor (se kapitel 18 sid. 252). Till första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel räknar vi som framgår av kapitel 18 med ett statsbidrag av 75 procent av de verkliga kost- naderna.
För de 500 nya heltidsavdelningarna inom industri och hantverk anser vi oss, såsom framgår av bilaga 5a, kunna räkna med en genomsnittlig kostnad av 300000 kronor per avdelning eller sammanlagt 150000 000 kronor. Om flera avdelningar av samma slag inrättas samtidigt inom en och samma skola minskar givetvis kostnaden per avdelning något. Vi har dock här utgått från kostnaden per fristående avdelning. Denna kostnad omfattar såväl lokaler som inredning, inventarier och första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel. De egentliga byggnadskostnaderna utgör i runt tal fem sjättedelar, under det att inredning och undervisningsmateriel drar en sjättedel av kostnaderna.
För handel har vi räknat med sammanlagt 125 nya heltidsavdelningar, varav 45 avdelningar 31 80000 kronor och 80 år 154 000 kronor, d.v.s. sammanlagt cirka 16 000 000 kronor. Av dessa kostnader utgör drygt två tredjedelar bygg— nadskostnader och en knapp tredjedel kostnader för inredning och undervis- ningsmateriel.
För husligt arbete har vi räknat med sammanlagt 185 dubbelavdelningari, varav 75 avdelningar a 340 000 kronor, 50 avdelningar is. 366 000 kronor, 25 av— delningar a 420 000 kronor och 35 avdelningar år 441 000 kronor eller sammanlagt cirka 70 000 000 kronor. Av denna kostnad utgör nio tiondelar byggnads- och en tiondel inrednings- och materielkostnader.
De totala kostnaderna för byggnader och första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel samt det beräknade statsbidraget härtill framgår av ne- danstående uppställning. Statsbidraget har då beräknats med 40 procent på byggnadskostnaderna och 75 procent på undervisningsmateriel. Som framgår av bilaga 5a ingår även inventarier i den post, som avser undervisningsmate- riel. Statsbidraget på inventarier torde böra beräknas efter samma grunder som för byggnader. Svårigheten att skilja ut inventarierna gör att statsbidraget en- ligt nedanstående tablå blir något för högt. Inventarierna utgör emellertid en mycket liten del i jämförelse med undervisningsmaterielen, och felet torde kunna elimineras genom en avrundning av slutsumman nedåt.
Totalkostnad kronor Statsbidrag kronor
1. industri och hantverk ...... 150 000 000 byggnader 125 000 000 X 40 % 50 000 000 materiel 25 000 000 X 75 % 18 750 000
2. handel ................... 16 000 000 byggnader 10 800 000 )( 40 % 4 320 000 materiel 5 200 000 )( 75 % 3 900 000
8. husligt arbete ............ 70 000 000 byggnader 63 000 000 )( 40 % 25 200 000 materiel 7 000 000 )( 75 % 5 250 000
Summa 236 000 000 Summa 107 420 000
Slutsumman för statsbidraget kan avrundas nedåt till 100 miljoner kronor dels med hänsyn till att kostnaden per avdelning blir mindre då flera avdelningar av samma slag inrättas samtidigt och man också i vissa fall kan utnyttja utrymmet för flera elever än det som angivits i underlaget för kostnadsberäkningarna, dels med hänsyn till att vi ej gjort någon reduktion för antalet avdelningar vid in- byggda företagsskolor och ej heller för den minskning, som kan följa av att i en del fall nytillkommande kurser ges en enklare utrustning än den normalt önsk- värda. Det sista torde särskilt komma att gälla det husliga arbetet vid skolor, där elevantalet ej räcker till en dubbelavdelning. Den angivna slutsumman, 100
1 Jfr sid. 268.
miljoner kronor, är alltså att anse som en maximikostnad, vilken kan komma att underskridas väsentligt.
Vi har räknat med att ungefär 200 av de nyinrättade avdelningarna skulle för- läggas till centrala yrkesskolor eller riksskolor. Dessa skolor bör utrustas med elevhem. Den genomsnittliga kostnaden för inrättandet av sådana elevhem kan enligt våra beräkningar antas vara cirka 13 000 kronor per elev och statsbidraget enligt vårt förslag 6500 kronor per elevplats. Vi räknar med att 2 000 av de ungefär 3 000 nya eleverna i centrala yrkesskolor skall bo i elevhem. Totalkost— naden för de behövliga elevhemmen blir då 2 000 )( 13 000 = 26 000 000 kronor och statsbidraget således hälften därav eller 13 miljoner kronor.
Total årlig kostnadsökning för statsverket
Statens andel i kostnaderna för den föreslagna utbyggnaden av heltidsundervis- ningen vid lokala och centrala yrkesskolor samt riksskolor blir således 38.8 miljo- ner kronor (efter full utbyggnad) i driftskostnader per år, varav 12 175 000 kro— nor för en höjning av statsbidraget till den nuvarande heltidsundervisningen och 21 125 000 kronor till driften av nya avdelningar samt 5.5 miljoner kronor till statsstipendier.
Investeringsko-stnaden blir högst 100 miljoner kronor till undervisnings- och administrationslokaler (kan sjunka, bl. a. i den mån inbyggda företagsskolor inrättas) och 13 miljoner kronor till elevhem.
Denna kostnad kan slås ut över ett större eller ett mindre antal år. Om man, som vi antagit i kapitel 9, låter utbyggnaden ske under femton år, blir den årliga driftskostnadsökningen efter företagen statsbidragshöjning 1 775 000 kro- nor och investeringskostnaderna för skolbyggnader cirka 6 650 000 kronor per år samt kostnaderna för elevhem knappt 900 000 kronor per år sammanlagt alltså 9 325 000 kronor per år. Om utbyggnaden genomförs på kortare tid, t. ex. tio år, blir den årliga driftskostnadsökningen (för den egentliga utbyggnaden) för sta— ten 2 662 500 kronor och investeringarna (statens) 10 000 000 kronor vartill kom— mer ungefär 1 300 000 kronor för elevhem eller sammanlagt nära 14 miljoner kronor per år.
För deltidsundervisningen har någon årlig kostnadsökning inte beräknats, då man inte har några möjligheter att förutspå utvecklingen beträffande denna undervisning.
Sammanfattning
Kostnaderna för yrkesskolväsendet enligt våra förslag beräknas efter full utbygg- nad för den del, som rör heltidsundervisningen vid lokala och centrala yrkes—
ökning av utbyggnadstakten.
Tablå utvisande de årliga driftskostnaderna efter höjningen av statsbidraget, dels den troliga automatiska kostnadsökningen vid oförändrad utbyggnadstakt, dels motsvarande kostnader vid en utbyggnad enligt vårt förslag. Endast stats— verkets kostnader redovisas. Tre olika alternativ ges för
Efter nedanstå- ende antal år
Beräknad mini- mikostnad vid trolig automatisk ökning, om sär- skilda åtgärder ej
Beräknad kostnad vid
likformigt ökad utbyggnad under
utbyggnad under 15 år med årlig ökning under för— sta 10 åren 80
likformigt ökad utbyggnad under
1 Nuvarande kostnad efter statsbidragets höjning.
vidtagas. 15 år. avd. och därefter 10 år. 1,0 avd. Kronor Kronor Kronor Kronor
0 28 675 0001 28 675 000 28 675 000 28 675 000 1 29 455 000 30 450 000 30 800 000 31 337 500 2 30 235 000 32 225 000 32 925 000 34 000 000 3 31 015 000 34 000 000 35 050 000 36 662 500 4 31 795 000 35 775 000 37 175 000 39 325 000 5 32 575 000 37 550 000 39 300 000 41 987 500 6 33 355 000 39 325 000 41 425 000 44 650 000 7 34 135 000 41 100 000 43 550 000 47 312 500 8 34 915 000 42 875 000 45 675 000 49 975 000 9 35 695 000 44 650 000 47 800 000 52 637 500 10 36 475 000 46 425 000 49 925 000 55 300 000
11 37 255 000 48 200 000 51 000 000 12 38 035 000 49 975 000 52 075 000 13 38 815 000 51 750 000 53 150 000 14 39 595 000 53 525 000 54 225 000 15 40 375 000 55 300 000 55 300 000
5 500 000
11 000 000
skolor samt riksskolor och som innebär ungefär en fördubbling av utbildnings- möjligheterna i heltidsavdelningar vid sådana skolor, bli följande:
1. Årliga kostnader efter 15 år: driftskostnader 69 500 000 kronor och stipendie- kos-tnader 11 000 000 kronor; statens andel härav (sid. 271) nuvarande driftskostnader .................. ökning, genom statsbidragets höjning ........ ökning, genom verksamhetens utbyggnad nuvarande stipendiekostnader ..... ökning till följd av utbyggnaden . .
11 000 000 12 175 000 21 125 000
55 300 000
2. Investeringar, årligen under 15 år enligt vårt förslag (sid. 131): under de första 10 åren skollokaler, inventarier och första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel 18 880 000 kronor, elevhem 2 080 000 kronor och under de följande fem åren respektive 9 440 000 kronor och 1 040 000 kronor; statens andel härav (sid. 274 f.)
1—10 året, skollokaler m. m. ................ 8 000 000 elevhem ......................... 1 040 000 9 040 000
11—15 året, motsvarande kostnader (4 000 000 + 520 000 =) 4 520 000 För deltidsundervisningen innebär de av oss föreslagna statsbidragsgrunderna, vid oförändrad omfattning av denna undervisning enligt uppgifterna från bud— getåret 1952/53, en ökning av driftsbidraget med knappt 3 000 000 kronor från 7 500 000 kronor till 10 400 000 kronor.
Till lärlingsbidrag åt mästare beräknas åtgå 2 500000 kronor per år (1 000 lärlingsbidrag ä 2 500 kronor) mot efter nuvarande grunder 337 500 kronor, så- ledes en ökning med drygt 2 000 000 kronor.
Utöver de utgifter, som kostnadsberäknats i detta kapitel, tillkommer Vissa utgifter enligt förslag och beräkningar i kapitel 16, nämligen till lärarutbildning rn. m. — utöver nuvarande anslag —255 000 kronor per år. För övriga kostnadsökningar inklusive förstärkning av yrkesöverstyrelsens fackkompetenta personal (se kapitel 17) har sakkunniga icke ansett sig böra göra några beräkningar.
Beträffande kostnaderna för budgetåret 1955/56 hänvisas till sid. 312.
KAPITEL 20
Författningsförslag
Yrkesskolstadgan
Den nu gällande yrkesskolstadgan (SFS 1921: 706) var ursprungligen avsedd att reglera den statsunderstödda yrkesundervisningen inom hantverk, industri, han— del och husligt arbete. De olika skolformernas (lärlingsskola, yrkesskola, verk— stadsskola, ettårig handelsskola och hushållsskola) ändamål anges utförligt, och beträffande verksamhetens pedagogiska och administrativa utformning lämnas rätt så detaljerade föreskrifter. Redan vid stadgans tillkomst hade man emeller— tid på känn, att utvecklingen snabbt nog kunde gå därhän, att även andra än de i stadgan reglerade skolformerna och kurstyperna kunde bli önskvärda eller rent av nödvändiga. Därför intogs under särskild kapitelrubrik (Övriga kommu- nala anstalter för yrkesundervisning) en paragraf (103), som lyder: »Ifråga om annan ej här ovan nämnd kommunal anstalt för yrkesundervisning, som i sådan egenskap enligt gällande bestämmelser må åtnjuta statsunderstöd, skall i den omfattning, överstyrelsen för yrkesutbildning äger föreskriva, denna stadga i tillämpliga delar lända till efterrättelse.» Med stöd av denna paragraf gick det att anpassa undervisningen efter utvecklingens krav i väsentligt större utsträck— ning än som eljest skulle varit möjligt endast efter genomgripande ändringar av stadgan i övrigt. Man vågar nog utan överdrift säga, att den yrkesundervisning, som idag bedrives med stöd av yrkesskolstadgan, till större delen faller tillbaka på & 103.
Så småningom uppkom emellertid behov av skolformer och anordningar, vilka ej kunde motiveras ens med % 103. De centrala verkstadsskolorna, som visser— ligen även de avser utbildning för hantverk och industri men som på väsentliga punkter avviker från yrkesskolstadgans verkstadsskolor, fick sin egen stadga den 10 oktober 1941 (nr 835), och 1946 bestämde Kungl. Maj:t, att utbildningen av sjömän, varmed här förstås »menigt sjöfolk för fartygs däcks-, maskin- och köksavdelningar», skulle ledas av överstyrelsen för yrkesutbildning. För sist— nämnda verksamhet utfärdades en kungörelse den 14 juni 1946 (nr 419),1 som visserligen ej formellt men dock reellt är att anse som en »stadga». Denna kun- görelse reglerar, i olikhet mot de egentliga stadgorna, även statsbidragsgrunderna för verksamheten. hIed hänsyn till att stadgebestämmelserna för Sjömanssko- lorna återfinnes där, kallar vi för enkelhetens skull i den följande framställningen sagda kungörelse »stadgan för sjömansskolor» .
1 Kungl. NIaj:ts kungörelse angående utbildningskurser för sjömän (sjömansskolor) samt an- gående statsbidrag till dylika kurser.
Förslaget till ny yrkesskolstadga (se bilaga 2) avser i första hand att ersätta de tre nyssnämnda stadgorna (yrkesskolstadgan av 1921, stadgan för centrala verkstadsskolor av 1941 och stadgan för sjömansskolor av 1946). Det har därut- över ansetts lämpligt att —- i olikhet mot de nuvarande stadgorna och skolöver- styrelsens förslag till yrkesskolstadga av år 1936 — göra bestämmelserna i möj— ligaste mån allmängiltiga, så att även yrkesutbildningen inom andra områden av näringslivet skall kunna, därest så befinnes lämpligt, inordnas under stadgan. Stadgans tillämpningsområde har därför (2 %, första stycket) i anslutning till den närmare motivering, som återfinns i kap. 2 och i bilaga 1, angivits så, att stadgans bestämmelser skall »tillämpas på all statlig och statsunderstödd yrkes- undervisning, beträffande vilken ej är stadgat i annan ordning». Om man bort- ser från några ungdomsvårdsskolor och ett fåtal centrala yrkesutbildningskurser för arbetslösa -— vilka samtliga har en speciell uppläggning av yrkesundervis— ningen — finns för närvarande endast en statlig yrkesskola av här avsett slag, som utbildar för den allmänna arbetsmarknaden, nämligen konstfackskolan (tygförvaltningsskolan m.fl. bedriver enbart intern utbildning). För de nämnda skolorna och kurserna gäller bestämmelser, som ej lämpligen kan inordnas i en allmän yrkesskolstadga. I olika sammanhang har emellertid föreslagits inrättan— de av åtminstone en statlig central verkstadsskola (överstyrelsen för yrkesut- bildning SOU 1947: 55) bland annat för att kunna ordna systematisk praktikant- tjänstgöring för yrkesläraraspiranter, ett förslag, som yrkesutbildningssakkun— niga tagit upp och tillstyrker (kap. 16, sid. 215). En ny yrkesskolstadga synes böra äga tillämpning även på en sådan skola.
Kungl. Maj:ts kungörelse den 29 juni 1945 (nr 445) angående yrkesutbild- ningskurser för arbetslösa anknyter på väsentliga punkter till här ovan nämnda stadgor (1921: 706 och 1941: 835) men avviker ifråga om statsbidragsgrunderna i åtskilliga avseenden från vad som gäller för de yrkesskolor, som tillämpar nyss sagda stadgor. Vid bifall till vårt förslag till ny yrkesskolstadga behövs vissa. ändringar i kungörelsens terminologi. Härtill och till statsbidragsgrunderna för arbetslöshetskurser återkommer vi här nedan (sid. 290).
Försöken att uppställa en adekvat definition på begreppet yrkesundervisning har mött svårigheter. Vi har stannat för (1 5): »Med yrkesundervisning avses i denna stadga undervisning, som har till ändamål att bibringa kunskaper och färdigheter av betydelse för arbete i yrkesliv och hem.»
Denna allmänt hållna formulering gör, att även yrkesundervisningen i 9 y kommer att falla under stadgan, för såvitt den ej uttryckligen undantages däri- från. Stadgans tillämpning även på 9 y skulle visserligen kunna tänkas medföra Vissa komplikationer, exempelvis genom att skolöverstyrelsen är tillsynsmyndig- het för enhetsskolan men överstyrelsen för yrkesutbildning för yrkesskolan. Det— ta medför att såväl den allmänbildande som yrkesundervisningen på 9 y-stadiet kommer att sortera under olika myndigheter, beroende på i vilken skolform 9 y fullgöres. Med hänsyn till det intima samarbete mellan de båda överstyrelserna,
som förutsättes komma till stånd, synes farhågor för ev. komplikationer ej böra tillmätas betydelse. Viktigare är att, då 9 y kan komma att fullgöras helt i en- hetsskola, helt i yrkesskola eller delvis i var och en av skolformerna, yrkesut— bildningen —— liksom självfallet den allmänbildande undervisningen — under nionde skolåret bör regleras av samma föreskrifter, oavsett i vilken skola un- dervisning meddelas. Yrkesskolstadgan kommer emellertid att innehålla be— stämmelser, som ej är tillämpliga på 9 y. Det torde därför vara lämpligt att i enhetsskolstadgan föreskriva, att yrkesskolstadgan här skall gälla »i tillämpliga delar».
Begreppet yrkesskola. har nu erhållit en helt annan och vidare betydelse än i nuvarande yrkesskolstadga. Detta har skett närmast för att få en länge sökt enhetsbeteckning på vissa slag av yrkesundervisningsanstalter. Ehuru väl det varit önskvärt med ett helt nytt ord (jfr bilaga 1, sid. 317) har sakkunniga dock stannat för »yrkesskola». Starkt bidragande härtill har varit, att det alltmer ingått i det allmänna medvetandet att man med yrkesskola förstår en skola, som meddelar yrkesundervisning, oavsett yrke, näringsgren och skolform.
En uppdelning av yrkesskolorna med hänsyn till verksamhetsområde och huvudmannaskap är behövlig. Närmare redogörelse härför finns i kap. 8 (sid. 102 ff). Alltefter verksamhetsområdet skulle skolorna kunna indelas i riksskolor, centrala skolor och lokala skolor. Det går inte att dra strikta gränser mellan de olika grupperna, i synnerhet kan gränsen mellan den centrala skolans och den lokala skolans verksamhetsområde bli flytande och även influeras av huvud- mannaskapet. Vidare är riksskolan strängt taget endast en ytterlighetsform av central skola.
Statsbidragsgrunderna är för närvarande som regel knutna till huvudmanna- skapet, men undantag finns. Vi föreslår (kap. 18 sid. 252), att statsbidragsgrun- derna förenklas väsentligt och att den nuvarande skillnaden mellan bidrag till centrala och lokala skolor bortfaller. Endast ifråga om riksskolor föreslås avvi— kande grunder. —— Vi utgår från att statsbidragsbestämmelser ej skall finnas i stadgan utan som hittills i särskilda bidragskungörelser. Närmare bestämmelser om vilka kategorier av huvudmän, som kan komma ifråga och om vem, som under olika förutsättningar bör vara huvudman för en yrkesskola, synes böra införas i bidragskungörelsen och ej i stadgan.
Gällande yrkesskolstadga (SFS 1921: 706, %% 17—20) ger kommun möjlighet att under vissa förutsättningar ålägga ungdom, som fullgjort sin skolplikt i folk- och fortsättningsskola, att under högst två arbetsår delta i undervisning vid lärlingsskola. Denna bestämmelse, som visat sig mycket impopulär och som praktiskt taget ej tillämpats, har ej erhållit någon motsvarighet i föreliggande stadgeförslag.
Stadgan är avsedd att i första hand tillämpas på de skolor, som är underställ- da överstyrelsen för yrkesutbildning. Med hänsyn till att den bör kunna gälla även för annan yrkesundervisning, bör Kungl. Maj:t ha möjlighet utse även an-
nan tillsynsmyndighet, utan att ändra stadgan. Bestämmelse härom har inta— gits i 2 5, andra stycket.
Y rkesskolornas huvudtyper anges i 3 5. Att »enskild» yrkesskola ej uppdelats på lokal och central finner sin förklaring i att den enskilda skolan, som oftast ej är principiellt inriktad på ett begränsat verksamhetsområde, står öppen för eleverna, oavsett hemortsförhållanden. En enskild skola är därför i regel när- mast att hänföra till grupp »centrala» skolor.
Riksskolan är avsedd att få statsbidrag enligt förmånligare grunder än övriga yrkesskolor, varför redan i stadgan (3 &, åttonde stycket) intagits föreskrift om att Kungl. Maj:t avgör, när central skola (kurs) skall benämnas riksskola. Skill- naderna mellan lokal och central yrkesskola kommer endast att hänföra sig till administrativa förhållanden såsom återbesättande av ledig lärartjänst och sty— relsens sammansättning men ej till statsbidragsgrunderna, varför överstyrelsen bör kunna avgöra, om yrkesskola skall vara lokal eller central.
Stadgeförslagets 4._7 åå redogör för skolenhetens organisation på avdelningar, kurser och klasser, undervisningens anordnande på heltid eller deltid, olika huvud— typer av kurser m. 111. För de överväganden, som lett fram till här angivna be- teckningar och definitioner, redogöres i bilaga 1.
I 8 å finns vissa allmänna bestämmelser om reglemente för yrkesskola. Dessa bestämmelser ansluter sig i allt väsentligt till de nuvarande. Man har diskuterat, om inte här borde sammanföras samtliga de föreskrifter, som bör återfinnas i reglementet. De är emellertid så mångskiftande och så intimt förbundna med andra förhållanden, vilka måste regleras på olika platser i stadgan, att en be- skrivning i 8 ä av allt det som bör finnas i reglementet, i många fall skulle inne— bära en upprepning av vad som ändock måste sägas på andra håll i stadgan, utan att man finge garanti för att allt kom med. Som skäl för att utforma para- grafen som ett slags normalreglemente har anförts, att man därigenom skulle väsentligt minska skolornas arbete med uppgörandet av reglementsförslag. Detta skäl kan dock knappast få tillmätas betydelse, då ju arbetet med förslaget dels är en engångsföreteelse för skolan, dels kommer att underlättas av att översty- relsen tillhandahåller förebilder, vari kommer att återfinnas först och främst alla de uppgifter, som enligt stadgan skall finnas i ett reglemente, och vidare vad överstyrelsen därutöver har befogenhet och skyldighet att föreskriva.
Avgift för undervisningen (9 &) skall på samma sätt som nu kunna upptagas enligt skolans reglemente. I gällande stadgor är föreskrivet, att undervisningen i lärlingsskola skall vara avgiftsfri, i central verkstadsskola och sjömansskola avgiftsfri, där inte Kungl. Maj:t medger eller bestämmer, att avgift må uppta— gas. I princip utgår avgift ej heller vid de sistnämnda skoltyperna. Man bör givetvis även i fortsättningen fasthålla härvid. Däremot synes det knappast nödvändigt att, sedan de båda skolformerna prövats under många år och en viss
praxis utbildats, alltjämt förbehålla avgörandet åt Kungl. Maj:t. Sakkunniga anser, att överstyrelsen bör kunna anförtros att bestämma, om avgift i dessa fall skall upptagas eller icke, i vilket fall 9 %, första stycket bör kunna godtas i här föreslagen form.
Det synes uppenbart, att den ovillkorliga avgiftsbefriclse, som nu finns vid lärlingsskola, bör få sin motsvarighet i en moderniserad yrkesskolstadga. Detta har uttryckts så, att av skolpliktig elev, som åtnjuter undervisning vid yrkes- skola, avgift ej må upptagas. I den obligatoriska folkskolan utgår ej avgift för undervisningen som sådan. Även viss undervisningsmateriel är fri. Det får anses ligga i sakens natur, att, om samhället ålägger samtliga individer en skyldighet av detta slag, fullgörandet av skyldigheten principiellt ej bör belastas med en avgift. Vi har utgått från att i enhetsskolan klasserna 8 och 9 icke skall komma att intaga någon särställning i detta avseende. Skulle så bli fallet, får förevaran— de paragraf ändras på denna punkt.
En fråga, som får stor ekonomisk betydelse, så länge enhetsskolan ej är full- ständigt genomförd, och som sannolikt får det även i fortsättningen, är täckan- det av en kommuns kostnader för undervisning vid dess yrkesskola av skolplik- tiga elever från annan kommun. Det kan självfallet icke begäras, att en kom— mun, som inrättat en yrkesskola för sin egen ungdom, skall vara skyldig att utan vederlag meddela yrkesundervisning åt skolpliktig ungdom från annan kommun. Här bör föreligga en rätt för kommunen att, inom ramen för vad som anges i reglementet, tillgodogöra sig skälig ersättning av den främmande elevens hem— kommun. Den sistnämnda gör ju otvivelaktigt en besparing —— liten eller stor, alltefter förhållandena i varje särskilt fall. Det kunde synas onödigt att i stadgan inta en särskild föreskrift om något så självklart, men då frånvaron av ett ut- tryckligt framhållande av hemkommunens skyldighet i detta fall skulle kunna tolkas som en rätt att undandra sig densamma, har vi ansett oss böra särskilt fästa uppmärksamheten på skyldigheten genom 9 %, tredje stycket.
Med hemkommun avses den kommun, där skolplikten skall fullgöras. Det är uppenbart, att i vissa fall tvist kan uppkomma om vilken kommun, som skall betala, exempelvis om föräldrarna byter bostadsort under läsåret eller om de lever åtskilda och eleven vistas ibland hos den ena, ibland hos den andra. Vi utgår från att dylika frågor får lösas i huvudsak och i tillämpliga delar efter de linjer, som finns angivna i folkskolestadgan (SFS 1921:604) & 6, mom. 3 för skoldistrikts skyldighet att mottaga barn från annat distrikt.
Genom nyssnämnda bestämmelser regleras hemkommunens skyldigheter att betala för en förmån. Skolkommunens skyldighet att ta emot elev från annan kommun bör även vara klart utsagd. Ehuruväl ett sådant villkor närmast hör hemma i respektive bidragskungörelser, har det tagits med i stadgan (10 å), då det får anses utgöra ett logiskt komplement till 9 &, tredje stycket.
I gällande kungörelse om statsbidrag till centrala verkstadsskolor har motsva- rande bestämmelse formulerats så, »att skolans huvudman ställer sig till efter—
rättelse de föreskrifter i fråga om mottagande av elever även från orter utanför det område, för vilket skolan närmast inrättats, samt ifråga om lärares utbild— ning vid skolan ävensom i övrigt, vilka kunna bliva av Kungl. Maj :t eller över- styrelsen för yrkesutbildning utfärdade». För de kommunala yrkesskolorna är skyldigheten begränsad till »sådan utbildningsverksamhet, som kan befinnas er- forderlig på grund av inträdande arbetslöshet eller eljest till följd av rådande krisförhållanden». Den nyorientering av yrkesskolväsendet, som nu föreslås, motiverar att föreskrifter av samma innebörd som de nu gällande ges för hela den statsunderstödda yrkesutbildningsverksamheten. Yrkesskolas skyldigheter i detta avseende i samband med särskilda förhållanden, såsom utbildning av arbetslösa m. in. har införts i 46 &.
Kapitlet om undervisningen inledes i 11 5 med ett par mycket allmänt hållna meningar, vari dock särskilt påpekas, att även allmänbildande ämnen bör upp- tagas i yrkesskolornas undervisningsplaner. I en följande paragraf (15) föreskri— ves, att överstyrelsen skall fastställa undervisningsplaner. Bestämmelserna i första stycket, är därför närmast att anse som anvisningar för överstyrelsen.
Det har i vissa fall, framförallt vid de centrala verkstadsskolorna, visat sig svårt att inom ramen för nuvarande bestämmelser anordna högeligen önskvärda kortare deltidskurser. liian har måst gå förbi gällande bestämmelser genom att, självfallet med vederbörandes goda minne, hyra ut lokaler i den centrala verk— stadsskolan åt ortens kommunala lärlings- och yrkesskola, som där —- med an- litande av verkstadsskolans undervisningsmateriel och lärare — anordnat den undervisning, som den centrala skolan varit förhindrad att själv ta befattning med. För att undanröja sådana hinder har i 11 å andra stycket klart utsagts, att även om en yrkesskola organiserats för undervisning enbart i heltidskurser, skall detta ej utgöra hinder för att, om så befinnes lämpligt, där anordna även deltids— undervisning.
I 12—14. åå regleras le/ctionens, arbetsårets och arbetsveckans längd. Dessa bestämmelser innebär betydande förenklingar och en sanering av nuvarande mycket heterogena arbetstider. En av grundprinciperna vid bestämmelsernas utformning har varit en strävan att i görligaste mån närma yrkesskolornas ar— betstider till den allmänbildande skolans på motsvarande stadium. Utförlig re- dogörelse med motiveringar finns i kapitel 12. Det må här endast framhållas att överstyrelsens befogenheter jämlikt 13 %, tredje stycket att medgiva ökning respektive minskning av antalet veckor i års— och terminskurs är avsedd att utnyttjas med hänsyn till förekomsten av praktik- respektive teoritimmar i undervisningsplanen.
Skyldigheten för överstyrelsen att fastställa undervisningsplaner, för rektor att upprätta arbetsordning och för yrkesskolstyrelse att bestämma läro- och handböcker regleras i 15, 16 och 17 åå.
I 15 & anges summariskt överstyrelsens skyldigheter beträffande fastställandet av undervisningsplaner, kurstider, veckotimtal, huvudmoment m. m. Det har
icke ansetts nödvändigt eller ens lämpligt att i stadgan lämna mera detaljerade föreskrifter på dessa synnerligen viktiga punkter. Undervisningsplanerna och kursernas allmänna uppläggning får anses vara ryggraden i yrkesutbildnings- väsendet. Ansvaret för denna viktiga gren av verksamheten skall bäras av över- styrelsen. Men då måste det också anses rimligt, att överstyrelsen ges största möjliga frihet. Detta är så mycket viktigare som utvecklingen inom yrkesutbild- ningsväsendet ej går att med större säkerhet förutse för längre tid framåt. Be- stämmelsen att undervisningen skall bedrivas i överensstämmelse med av över- styrelsen fastställda planer, har givits en kategorisk formulering. Fall kan natur- ligtvis uppkomma, då undervisningen under någon kortare tid av särskilda skäl måste ske utan plan eller med frångående av befintlig. Överstyrelsens rätt att dispensera från föreskriften har därför ansetts böra komma till uttryck i för— fattningstexten.
Enligt 17 å, andra stycket kan skolstyrelses befogenheter enligt första stycket begränsas genom statsbidragsvillkor, d. v. s. att statsbidrag kan förvägras till in- köp av olämpliga läroböcker (bidragskung. 13 å 3). Det får anses vara av vikt, att överstyrelsen sättes i tillfälle att intensifiera den granskning av läroböcker m. ni., som nu utföres men som i hög grad hämmas av otillräcklig personal-ut- rustning. En ökning av överstyrelsens expensanslag för ändamålet är starkt på- kallad.
Huvudman för yrkesskola skall (18 å) anskaffa och underhålla undervisnings— lokaler med fast inredning och. inventarier. Såväl lokaler som inredning skall liksom nu godkännas av överstyrelsen. Då det gällt kommunala yrkesskolor, har det tidigare ansetts tveksamt, om överstyrelsen haft befogenhet att godkänna ritningar över planerade lokaler eller om godkännandet kunnat lämnas, först sedan lokaler stått färdiga att tas i bruk. För att undanröja sådan tveksamhet avser vi föreslå, att i statsbidragskungörelse för yrkesskolorna intages bestäm— melser i detta hänseende av samma innebörd, som nu gäller för centrala verk- stadsskolor.
Fjärde kapitlet (19—22 åå) ägnas åt eleverna. Bestämmelser om inträdesvill- kor och elevs skyldigheter under skoltiden ansluter sig i allt väsentligt till nu gällande bestämmelser med de modifikationer, som betingas av utvecklingen, sedan de nuvarande stadgorna skrevs.
De allmänna villkoren för inträde i yrkesskola upptager bland annat, att sö- kanden skall ha inhämtat den för folkskolan respektive enhetsskolan bestämda lärokursen eller också fått behörigt tillstånd att lämna sagda skola eller att helt eller delvis fullgöra sin skolplikt i yrkesskola. Enligt riksdagens beslut skall under försökstiden avgång från enhetsskola till yrkesskola eller kvalificerad lärlings— utbildning i näringslivet under vissa förutsättningar kunna ske efter genom— gången sjunde klass. Där lärjunge med stöd av sagda beslut önskar övergå till yrkesutbildnnig efter sjunde skolåret, bör tillstånd härtill lämnas av skol-
distriktet under förutsättning, att de i riksdagens beslut angivna villkoren (sär— skilda utskottet 1950 nr 1, sid. 128) uppfylles.
Elev i yrkesskola erhåller liksom i den allmänbildande skolan fri undervis— ningsmateriel i viss utsträckning. Bland hans åligganden enligt 20 å, 1 mom. skall givetvis ingå att använda denna materiel enligt lämnade anvisningar. Om genom slarv eller avsiktlig skadegörelse förbrukningen av sådan materiel ökas över det normala, bör elev, som förorsakar sådant, kunna åläggas att utge skälig ersättning till skolan för den i onödan förbrukade materielen eller att själv an— skaffa för undervisningen erforderliga utensilier, såsom pennor, papper etc.
Uppkommer fråga om förvisning från skolan av elev, som ej fyllt 18 är, bör skolledningen innan beslut fattas ta kontakt med barnavårdsnämnden i elevens hemkommun. Det synes lämpligt, att föreskrift härom intages i skolans regle— mente.
En viss uppmjukning i bestämmelserna angående förvisning från skolan har skett. För närvarande gäller, att elev, »som inte låter sig rätta av tilldelad till— rättavisning eller som gör sig skyldig till svårare förseelse m.m., kan dömas att förvisas från skolan för viss tid eller för alltid». Med hänsyn till att ett förvis— ningsbeslut utestänger eleven icke endast från den förvisande skolan utan även från alla andra yrkesskolor — och här torde det ej vara tillrådligt göra någon ändring — har vi ansett, att rätten för skolstyrelse att förvisa »för alltid» bör borttagas. Det torde för övrigt ej vara överensstämmande med modern uppfatt— ning om korrektionsmetoder att förhindra exempelvis en oförvitlig 23-åring att komma in i en yrkesskola, därför att han vid 16 år i ungdomligt oförstånd begått en svårare förseelse.
Bestämmelserna om betyg efter avslutad lärokurs ansluter sig till de nuva— rande. Dock föreslås den kompletteringen, att termins- respektive årsbetyg skall kunna utfärdas efter överstyrelsens bestämmande.
I femte kapitlet (23—35 åå) behandlas en rad spörsmål, som äger samband med rektor och lärarpersonal. För överskådlighetens skull har underrubriker utsatts, nämligen kompetensvillkor och anställningsformer, tjänstetillsättning, åligganden, lärarkollegium, fel eller försummelse i tjänsten samt avlöning och pension.
I 23 å har införts begreppet »skolledare», varmed förstås ledaren av en yrkes- undervisningsanstalt med mer än en rektor.
Kompetensvillkor för att anställas som lärare anges i 24 å. Här har lämnats möjlighet för överstyrelsen att godkänna viss utbildning såsom behörighet för anställning som lärare vid yrkesskola. Så avses kunna ske (kapitel 17 sid. 239) exempelvis ifråga om utbildning av lärare i husligt arbete vid befintliga semina- rier eller andra lärarutbildningsanstalter samt yrkes— och ämneslärare vid över- styrelsens 15-Veckors yrkespedagogiska kurs med åtföljande assistentlärartjänst- göring. Denna möjlighet finns ej nu, och man väntar sig att den skall kunna
väsentligt nedbringa antalet behörighetsärenden inom överstyrelsen, vilka för närvarande kräver mycket arbete.
För att anställas som rektor (25 %) krävs nu behörighet att undervisa vid yrkesskolan ifråga. Detta villkor har strukits, närmast med tanke på de större skolorna, där andra egenskaper än förmågan att undervisa kan vara av största vikt. Givetvis måste rektor vid det stora flertalet skolor vara skyldig att under— visa — det sägs ut i 32 å — och han måste i sådana. fall även vara en god lärare. Fordran härpå får emellertid anses vara uttalad genom att han skall vara »med hänsyn till personliga egenskaper samt insikter och praktisk erfarenhet därtill (d. v. s. rektorstjänst) lämplig».
Det bör i princip ligga i huvudmannens skön att avgöra, om en ledigbliven lärartjänst skall återbesättas eller ej. Ifråga om centrala skolor, vilka som regel får stora verksamhetsområden, ett län eller mera, bör dock liksom nu en viss samordning av utbildningsmöjligheterna inom olika yrken och näringsgrenar ske. Därför har nuvarande bestämmelse för centrala verkstadsskolor, att över- styrelsen skall avgöra om lärartjänst skall återbesättas, medtagits (26 å, andra stycket) beträffande pensionsreglerad tjänst vid central skola.
Vid bland annat de högre tekniska läroverken och de högre allmänna lärover- ken finns möjlighet att under vissa förutsättningar kalla en person till rektors- respektive lärartjänst och så är ifråga om lärartjänst även fallet vid folkskole— seminarierna och handelsgymnasierna. hlotsvarande bestämmelse finns för när- varande ej för yrkesskolorna. Såvitt vi har oss bekant, har denna möjlighet icke utnyttjats på de senaste 10 åren. Skäl att nu införa en sådan bestämmelse vid yrkesskolorna har vi ej ansett föreligga.
I 30 ä, 4 mom. har för såväl skolledare som rektor och lärare intagits det nu vid centrala verkstadsskolor gällande förbudet att uppbära tantiem eller därmed jämförlig ersättning för av skolan utförda arbeten. I olika sammanhang, bland annat en framställning från centrala verkstadsskolan i Eskilstuna, har uttalats önskemål om förbud för lärare att åtaga sig avlönat uppdrag eller att idka för— värvsverksamhet utan styrelsens medgivande. En viss reglering av personalens rätt att utföra skolan eller undervisningen ovidkommande arbetsuppgifter synes behövlig. Vi har dock ej ansett oss kunna gå längre än till vad som gäller för ordinarie och extra ordinarie statstjänstemän. I 4— mom. har därför medtagits de delar av statens allmänna avlöningsreglemente, 7 % A, 1 mom. och B, Läroverk m.fl. läroanstalter, som får anses tillämpliga på yrkesskolorna.
Bland rektors åligganden (31 %) bör uppmärksammas (1 mom. 1), att huvud— mannen skall kunna ålägga rektor att, helt eller delvis, handha och ansvara för till skolans förfogande ställda medel m.m. Nu åligger detta styrelsen. Vid skolor med heltidsanställd rektor och särskild kanslipersonal bör sådant ansvar kunna avlyftas från styrelsen. Vi har emellertid ansett, att det bör tillkomma huvud- mannen att avgöra, hur detta ansvar bör fördelas. Motsvarande bestämmelse är
intagen för styrelsen (40 %, h).
Vid central verkstadsskola finns nu lärarkollegium men ej vid kommunal eller enskild yrkesskola. Detta får anses vara en brist. Vi har därför intagit föreskrif— ter om kollegium. Ledamöter av kollegiet skall vara rektor, oavsett om han är heltids- eller deltidsanställd, samt lärare, som uppehåller pensionsreglerad tjänst. Övriga lärare deltager i kollegiets beslut, då det gäller undervisning, ordning och uppförande, belöningar och stipendier.
Jämlikt kungörelsen angående studiehjälp åt elever vid yrkesskolorna (SFS 1953:532, 9 ?g, 2 mom.) skall rektor avge yttrande över stipendieansökningar »efter hörande av skolans styrelse». Enligt motsvarande bestämmelser för all- männa läroverk m. fl. läroanstalter har rektor att vid avgivande av sådant ytt- rande »samråda med kollegiet eller av detta utsedda delegerade eller med styrel- sen för läroanstalten». Sedan kollegium inrättats vid yrkesskolorna, bör först— nämnda bestämmelse bringas i närmare överensstämmelse med den för lärover— ken gällande. Vi framlägger förslag härom. Med hänsyn till att lärarkollegium, vid bifall till vårt förslag, kommer att finnas vid samtliga yrkesskolor, synes skolstyrelsens medverkan ej behövlig. Denna uteslutes därför i förslaget.
För styrelse och förvaltning avsedda regler finnes i 6 kapitlet. Även detta har försetts med underrubriker: inspektor, styrelsens sammansättning m.m., styrel- sens åligganden, räkenskaper och revision.
Det ändamålsenliga i den nuvarande inspektorsinstitutionen har ifrågasatts. Inspektor åtnjuter ej arvode för uppdraget. Den krets ur vilken inspektor kan rekryteras blir därför ganska snäv och hans verksamhet har alltmer kommit att omfatta endast hans åligganden enligt gällande yrkesskolstadga 5 36, mom. 2, tredje stycket, d. v. s. granskning av skolans rekvisitioner av statsunderstöd. Hans rätt att ta kännedom om undervisningen och hans skyldighet att, om brister av honom bemärkas, göra anmälan hos överstyrelsen har alltmer kommit i bak- grunden. Bidragande härtill kan i någon mån ha varit avsaknaden av arvode för uppdraget, men främst torde den från överstyrelsen direkt utförda inspektionen av skolorna —— ehuruväl alltjämt helt otillräcklig på grund av alltför fåtalig inspektionspersonal —— ofta kommit den lokala inspektorns ingripanden ifråga om undervisningen att framstå som onödiga. Vi föreslår (43 ä, 1 mom.), att en av vederbörande länsstyrelse utsedd revisor skall deltaga i revision av yrkessko— las förvaltning och räkenskaper. Med hänsyn härtill och till de betydande eko— nomiska insatser, som huvudmännen även vid bifall till de av oss föreslagna statsbidragsgrunderna måste underkasta sig, synes inspektors befattning med statsbidragsrekvisitioner ej längre fylla något behov, varför bestämmelser härom ej erfordras i stadgan. Det är emellertid ej uteslutet att det, så länge inspektors— institutionen finns, i något fall kan befinnas lämpligt att inspektor får utföra vissa tillfälliga eller fortlöpande arbetsuppgifter i samband med tillsyn av yrkes- undervisningen.
Så länge överstyrelsens personalutrustning ej tillåter en fullt tillfredsställande inspektion av yrkesskolorna bör den lokala inspektorn bibehållas. I 36 ä, 2 mom., andra stycket har därför införts enahanda bestämmelse, som nu finns i yrkesskol— stadgans % 36, samma moment och stycke. Beträffande inspektors eventuella åligganden utöver vad där sägs skall gälla vad därom särskilt föreskrives.
Beträffande regler för styrelsens sammansättning m.m. (37 %) bör framhållas, att den hittillsvarande maximeringen av ledamöternas antal strukits. Detta har skett närmast i anslutning till vad som nu gäller eller föreslagits för andra områ- den av samhällslivet. Rektor skall alltjämt vara självskriven ledamot i styrelsen, men han skall ej kunna utses till ordförande eller vice ordförande. Antalet styrel- seledamöter, utöver rektor, skall liksom nu vara minst fyra vid lokal och minst sex vid central yrkesskola. Är skolans huvudman en kommun eller ett landsting, utses de ledamöter, som skall väljas, av stads-(kommunal—)fullmäktige respek- tive landstinget. I övriga fall, alltså även vid enskild yrkesskola, utses styrelsen i den ordning skolans reglemente anger. Den myndighet, som har att välja sty— relse, skall utse ordförande och vice ordförande i styrelsen.
Enligt nuvarande bestämmelser för centrala verkstadsskolor är envar medlem av styrelsen gemensamt med de övriga ansvarig för de medel, som står under styrelsens vård och förvaltning. Föreskrift av motsvarande innebörd men med något avvikande formulering finns i yrkesskolstadgan. Enligt vårt förslag skall huvudmannen (31 *, 1 mom. 1 och 40 g, h) äga att, om han så finner ändamåls- enligt, överlåta det styrelsen eljest åliggande ansvaret för medelsförvaltning m.m. på rektor. Vidare har kommunal huvudman jämlikt kommunallagarna rätt att sammanföra den medelsförvaltning, som tillkommer styrelse för kommu- nal yrkesundervisningsanstalt, med medelsförvaltning, som åligger annat kom— munalt organ. I 38 & 5 mom. anges därför, att personligt medelsansvar gäller, »för så vitt ej huvudmannen helt eller delvis befriat styrelsens ledamöter från detta ansvar».
Lärarkårens rätt att utse en representant vid styrelsens överläggningar har fastslagits i 39 % enligt de grunder, som gäller vid vissa allmänbildande skolor.
För yrkesskolas räkenskaper och revision har medtagits i huvudsak de bestäm- melser, som nu gäller för centrala verkstadsskolor. Då lokala och centrala yrkes- skolor föreslås erhålla statsbidrag efter samma grunder, föreligger ej skäl att göra någon åtskillnad i nämnda hänseende. Den skyldighet, som för närvarande före— ligger för central verkstadsskola att insända såväl års- som revisionsberättelse till ecklesiastikdepartementet, överstyrelsen, riksräkenskapsverket och länssty— relsen, motsvaras för de kommunala yrkesundervisningsanstalternas del endast av skyldighet att insända årsberättelse till överstyrelsen. Då vår strävan varit att få fram enhetliga bestämmelser för samtliga yrkesskolor och ett utsträckande av nyssnämnda föreskrift till alla skolor skulle medföra en mindre önskvärd
»pappersexercis», föreslås att årsberättelse skall insändas till överstyrelsen och riksräkenskapsverket men revisionsberättelse endast till riksräkenskapsverket.
På grund av att en av länsstyrelsen utsedd revisor skall deltaga i revision av yrkesskolas förvaltning och räkenskaper, torde länsstyrelsens krav på insyn i verksamheten i samband med granskning av medelsrekvisitionerna få anses till- godosett.
Vi har ansett det lämpligt att i en särskild paragraf (45) framhålla det själv- klara faktum, att om särskild skolstyrelse jämlikt lagen den 6 juni 1952 (nr 434) är styrelse jämväl för yrkesskola, gäller vad i nämnda lag stadgas.
De bestämmelser, som nu finns beträffande yrkesskolas skyldighet att med- verka vid särskild utbildningsverksamhet, betingad av arbetslöshet eller andra särskilda förhållanden, och som nu återfinns för de centrala verkstadsskolorna i stadgan och för de kommunala yrkesskolorna i kungl. brev den 29 juni 1945 till statskontoret (regleringsbrevet för budgetåret 1945/46), har införts i 46 5.
Skulle den av 1951 års skolstyrelseutredning föreslagna mellaninstansen kom— ma till stånd och ha att ta befattning även med yrkesskolorna, torde viss om- arbetning av föreliggande stadgeförslag bli påkallad. Detta kan emellertid ej lämpligen ske förrän Kungl. lWajtt tagit ställning till förslaget om mellaninstans.
Statsbidragskungörelsen
Statsbidrag till yrkesskolväsendet regleras genom ett flertal författningar, näm- ligen kungörelserna den
4 november 1921 (nr 705) angående statsunderstöd till kommunala och enskil- da anstalter för yrkesundervisning,
29 juni 1945 (nr 445) angående yrkesutbildningskurser för arbetslösa, 14 juni 1946 (nr 419) angående utbildningskurser för sjömän (sjömansskolor) samt angående statsbidrag till dylika kurser,
22 juni 1951 (nr 586) angående statsbidrag till centrala verkstadsskolor. Vårt förslag till statsbidragsgrunder (kap. 18) innebär, att den nuvarande skillnaden i detta hänseende mellan kommunala och centrala yrkesskolor för- svinner. De speciella statsbidragsvillkor, som nu gäller för sjömansskolorna, an— sluter sig i allt väsentligt till statsbidragsgrunderna för antingen den ena eller den andra av de två nyssnämnda skoltyperna. Blott beträffande arvode till före— ståndare intar Sjömansskolan en särställning. Detta arvode, 1 800 kronor per år, torde ha motiverats med att statsbidrag ej utgår till rektorslön vid de kommu- nala yrkesskolorna, den skoltyp, som i första hand kunde tänkas inrätta sjö— mansskolor. Med den utformning statsbidragsgrunderna fått i vårt förslag, där det förutsatts bidrag såväl till rektorslön som till övriga administrationskostna- der, finns ej anledning att bibehålla separata bidragsgrunder för sjömansskolor-
na. Den första, tredje och fjärde av ovan nämnda bidragskungörelser kan då utan svårighet samarbetas till en kungörelse.
Något annorlunda ställer det sig med yrkesutbildningskurserna för arbetslösa. Där har i princip medgivits bättre statsbidrag än som utgår till den ordinarie verksamheten vid skolan ifråga. Vårt förslag till statsbidragsgrunder innebär förbättringar för samtliga skoltyper, betydande för de kommunala yrkesskolor- na, mindre betydande för de centrala verkstadsskolorna men dock förbättringar även där. Vi har visserligen ej varit i tillfälle att utföra några ingående beräk— ningar över skillnaden mellan huvudmannens kostnader för den ordinarie driften vid skolan enligt de av oss föreslagna grunderna och för en där anordnad arbets— löshetskurs enligt nu gällande grunder, främst därför att aktuella uppgifter sak— nas rörande kostnaderna för kommunala arbetslöshetskurser och arbetslöshets- kurser vid central verkstadsskola. En enkel kalkyl ger emellertid vid handen, att de av oss ifrågasatta bidragsgrunderna skulle ge den kommunala yrkesskolan i det närmaste samma bidrag, som nu utgår till kommunal arbetslöshetskurs. Vid en central verkstadsskola skulle våra normalgrunder otvivelaktigt ge ett bidrag, som rätt väsentligt understiger det nuvarande bidraget till sådan arbets— löshetskurs. Det kan emellertid ifrågasättas, om ej en arbetslöshetskurs får anses vara ur det allmännas synpunkt så betydelsefull, att den, åtminstone som regel, borde i statsbidragshänseende jämställas med rikskurs. Accepterar man denna tankegång, bortfaller behovet av särskilda bidragsgrunder för arbetslöshets- kurser, och de nuvarande bestämmelserna härom i kungörelsen 1945: 445 kan då bortfalla. Kungörelsen i övrigt innehåller emellertid åtskilliga stadganden, som icke utan vidare kan komponeras in i yrkesskolstadgan eller i en bidragskun- görelse, som skall reglera den ordinära verksamheten vid yrkesskolorna. Såsom exempel härpå må nämnas: föremålet för kursverksamheten (»alla yrkesområden utom skogsbruket»), verksamhetens ledning genom en särskild kursstyrelse, obli— gatoriskt samråd i vissa avseenden med arbetsmarknadsstyrelsen samt de spe- ciella understödsformer, som är nödvändiga vid en arbetslöshetskurs (timpen- ning till vissa deltagare). Vi anser oss därför icke böra framlägga något förslag till slopande av kungörelsen 1945: 445. Den bör emellertid, som framgår av det nyss sagda, omarbetas i vissa hänseenden. Denna omarbetning synes bäst kunna utföras inom överstyrelsen för yrkesutbildning, sedan Kungl. hIajzt och riksda- gen tagit ställning till våra förslag i vad rör statsbidragsgrunderna.
Bidragskungörelsen är liksom den nu gällande uppdelad i två huvudavdelning— ar, en avseende kommunala och en enskilda yrkesskolor.
1 avd. Kommunala yrkesskolor I 2 5, första stycket fastslås principen, att bidrag till lokaler av olika slag samt första uppsättningen inventarier utgår enligt samma grunder, som gäller för folkskolväsendet. Detta betyder självfallet, att om folkskolegrunderna ändras,
så skall motsvarande ändring automatiskt göras för yrkesskolorna. Dessa grun— der kan emellertid, i varje fall som de nu är upplagda, tillämpas direkt, endast om huvudmannen är en kommun eller ett landsting. I alla andra fall måste en avvägning göras, som bör förbehållas Kungl. Maj:t.
En viss retroaktivitet i fråga om bidrag enligt 2 å kan vara motiverad, när— mast med hänsyn till att inrättandet av nya yrkesskolor eljest skulle kunna för— dröjas. Vi har ansett det tillfyllest att som absolut gräns sätta den 1 januari 1954, d. v. 5. en tidpunkt, som nära ansluter sig till det tidsskede, då man ute i landet började på allvar räkna med att statsbidrag till yrkesskolbyggnader skulle komma att utgå. En stark restriktivitet synes emellertid tillrådlig. Vi har därför tagit upp den bestämmelse, som finns i gällande bidragskungörelse för centrala verkstadsskolor, nämligen att Kungl. hIajzts rätt att medge statsbidrag retroaktivt endast får utnyttjas » efter riksdagens hörande» .
I 4 å har särskilt framhållits, att bidrag till engångskostnader ej utgår vid inbyggd kurs, annat än efter särskilt beslut av Kungl. Maj:t. Sådant bidrag bör vara ett rent undantag, motiverat av alldeles speciella förhållanden.
I 5—11 åå har uttryck givits åt de principer, för vilka vi redogjort mera ut— förligt i kapitel 18. Någon kommentar borde ej vara behövlig annat än beträf- fande 6 och 9 åå. Bidraget till riksskola har (6 å) angivits till 80 procent av den godkända kostnaden, dock högst 80 procent av verkliga kostnaden, »där ej Kungl. Maj:t för visst fall medgivit högre bidrag». Denna Kungl. Maj:ts rätt att medge högre bidrag än 80 procent gör det möjligt att tillämpa bidragsgrunden även på arbetslöshetskurser.
Bidraget till deltidskurser, liksom nu utformat med visst belopp per under— visningstimma, kan i vissa fall försvåra för huvudmannen att ge en lärare den för skolan och läraren lämpligaste anställningsformen. Därför har i 9 å intagits möjlighet för överstyrelsen för yrkesutbildning att under vissa förutsättningar medge statsbidrag som för heltidskurs, trots att undervisningen realiter är del- tidsundervisning. Detta kan vara motiverat, när en och samma lärare som hel- tidsanställd sköter undervisningen vid ett flertal deltidskurser. Exempelvis deltidsundervisning för frisörer med två dagar i veckan för varje elev men med tre parallella sådana kurser. Läraren har full sysselsättning, men eleverna skif— tar. Den begränsningen har emellertid ansetts nödvändig, att de olika deltids- kurserna skall vara inom samma yrkesområde.
I 12 å fastslås bidragsgrunden för elevhem. Bidrag till förhyrande av lokaler till elevhem skall i princip beslutas av Kungl. Maj:t. Det får anses rimligt, att, sedan viss praxis utbildats, Kungl. Maj:t skall kunna delegera sin beslutanderätt på överstyrelsen. Tredje stycket innehåller medgivande härtill. Även ifråga om elevhem synes en viss retroaktivitet tillrådlig. Enahanda bestämmelse, som gi— vits i 2 å, har därför intagits i 12 å, fjärde stycket.
I 4 kapitlet (13 och 14 åå) har villkoren för statsbidrag angivits. De ansluter sig i allt väsentligt till de för centrala verkstadsskolor nu gällande, men ett par saker bör framhållas. Helt nyligen (SFS 1954:152) har den ovillkorliga skyl- digheten för huvudman för central verkstadsskola att ha byggnad brandförsäk— rad borttagits. Anledningen härtill torde ha varit, att landstingen föredrar att stå självrisk och då skyddar sig på annat sätt, exempelvis genom avsättning till skaderegleringsfond. Då vi föreslår samma särskilda villkor för statsbidrag såväl för kommun och huvudman för enskild yrkesskola som för landsting, har vi ansett det nödvändigt att lämna möjlighet öppen (14 å 2 e) för Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, överstyrelsen för yrkesutbildning att kunna föreskriva brandförsäkringsplikt.
Bestämmelsen i 14 å, 2 h att uppburet statsbidrag till byggnader skall helt eller delvis återbetalas, om verksamheten nedlägges, vilken överensstämmer med den nu gällande, bör självfallet tolkas under hänsynstagande dels till den tid byggnaden varit i bruk för skoländamål, dels till de omständigheter, som föranlett verksamhetens nedläggande.
Föreskriften i 14 å, 7 betingas av den förändring i statsbidragsgrunderna, som vi föreslår. Gällande bidragskungörelse för centrala verkstadsskolor (1951: 586) tillförsäkrar rektor och vissa lärare löne- och andra förmåner. Kostnaderna gäl— das helt av statsmedel. Vårt förslag går ut på att lärares avlöningsförhållanden _ i varje fall så länge ett avlöningsreglemente för yrkesskolväsendet saknas — skall vara en angelägenhet, som huvudmannen och lärarna får göra upp om utan statens medverkan, i varje fall utan dess direkta medverkan. Det synes icke realistiskt förutsätta, att de lärare vid centrala verkstadsskolor, som nu är genom en kungörelse tillförsäkrade vissa förmåner, skall avstå därifrån, även om förmånerna i något avseende skulle betraktas som mindre tillfredsställande. Vi har därför tagit in en bestämmelse, som tillförsäkrar vid de nya bidrags— grundernas ikraftträdande förordnad rektor och fast anställd lärare de förmåner, han åtnjuter enligt den nu gällande bidragskungörelsen.
I 15 å 1 mom. föreskrives, att ansökning om statsbidrag, som avses i 2, 3 och 12 åå, d.v.s. bidrag till engångskostnader, skall ställas till Konungen eller, då överstyrelsen för yrkesutbildning fått bemyndigande att besluta i ärendet, till överstyrelsen. Detta innebär, att även ansökningar om bidrag till stadigvarande undervisningsmateriel (3 å) i princip skall inges till Konungen. Nu avgöres dessa ärenden ifråga om kommunala och med dem jämställda enskilda yrkesskolor (statsbidrag 50 procent) av överstyrelsen men ifråga om centrala verkstadsskolor (statsbidrag 90 procent) av Kungl. Maj:t. Att överstyrelsen nu har befogenhet fatta beslut beträffande kommunala och vissa enskilda skolor torde främst ha sin grund i att statsbidraget till dem är väsentligt lägre än till de centrala verk- stadsskolorna men sannolikt även i det merarbete och den tidsförlust, som skulle följa med att ett stort antal ärenden, mången gång av ringa ekonomisk vikt,
droges upp till Kungl. Maj:t. Nu föreslår vi ett enhetligt statsbidrag (75 pro- cent) till första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel. Det har å ena sidan ansetts tveksamt, om statsmakterna kunde vara beredda att lämna överstyrelsen så vittgående befogenheter som att avgöra samtliga statsbidrags- ärenden av detta slag, då huvudmannens bidrag skulle inskränkas till 25 procent av anskaffningskostnaden. Å andra sidan skulle hänskjutandet av ärendena till Kungl. Maj:t otvivelaktigt medföra såväl ökat arbete för både överstyrelsen och ecklesiastikdepartementet som ock en betydande tidsutdräkt. Den senare bleve särskilt besvärande för skolorna, som nu under en följd av år vant sig vid att få inköpsärendena snabbt behandlade och utan alltför tyngande formaliteter. Vi har ansett oss finna en lösning genom att i princip förbehålla avgörandet åt Kungl. Maj:t men samtidigt ange Kungl. hlajzts rätt att delegera beslutande- rätten. En sådan delegering torde stå i bästa överensstämmelse med den strävan, som på olika håll gör sig gällande att decentralisera beslutanderätten i ärenden eller grupper av ärenden, där så lämpligen kan ske. Vi har räknat med att Kungl. Maj:t skall begagna sin delegationsrätt i sådan utsträckning, att i varje fall ingen försämring inträder i det administrativa förfarande, som vunnit hävd ge— nom de hittillsvarande bestämmelserna. Man skulle kunna tänka sig, att Kungl. hIajzt bemyndigar överstyrelsen avgöra samtliga ärenden, som ej avser inrättan- de av en mera. dyrbar verkstadsavdelning, och därvid anger ett visst högsta an- skaffningsvärde på utrustningen per avdelning, exempelvis 50000 kronor. Vi har dock inte ansett oss böra framlägga något bestämt förslag, då detta bör till- komma överstyrelsen för yrkesutbildning. — I övrigt ansluter sig bestämmel- serna i 15 å i allt väsentligt till vad som nu gäller för centrala verkstadsskolor.
Då statsbidrag till undervisningslokaler m. m. (2 å) skall utgå enligt de för folkskolväsendet gällande grunderna, skall ansökning inges (16 å, 1 mom.) till vederbörande länsstyrelse, för Stockholms stads vidkommande — i analogi med vad som gäller för folkskolväsendet — till överstyrelsen för yrkesutbildning. I andra fall, ävensom då det gäller stadigvarande undervisningsmateriel och elev- hem, inges ansökningarna till överstyrelsen, som i förekommande fall vidarebe- fordrar dem till Kungl. Maj:t med eget utlåtande. Denna. behandlingsgång torde vara lämplig med hänsyn till att folkskolegrunderna för statsbidrag till byggna— der ej utan vidare kan tillämpas på fall, där huvudmannen utgöres av flera kommuner eller flera landsting. Även om det sannolikt i praktiken kommer att bli så, att byggnadsbidraget även här i regel kommer att bestämmas lika med det som eljest utgår för skolbyggnader i den kommun, där skolan ligger, synes det dock i första hand böra undersökas av överstyrelsen för yrkesutbildning, om så lämpligen bör ske eller ej. I senare fallet kan det, om huvudmannen utgöres av två eller flera landsting, t. o. m. bli nödvändigt höra två eller flera länsstyrel- ser.
Ansökning om statsbidrag till årliga kostnader (17 å) skall liksom nu inges till överstyrelsen för yrkesutbildning senast tre månader före det budgetår ansök- ningen avser, med rätt för överstyrelsen att uppta även senare inkomna ansök- ningar till prövning. Även i övrigt ansluter sig paragrafens bestämmelser till de nu gällande.
Beträffande rekvisition och utbetalning av statsbidrag (18 å) har vi i görligaste mån tagit nu gällande bestämmelser till rättesnöre. Till byggnadsarbeten och till förvärv av byggnad (1 och 2 mom.) beviljat statsbidrag får lyftas enligt sam- ma bestämmelser, som gäller för folkskolväsendet.
Till första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel (4 mom.) kan statsbidrag rekvireras under månaderna oktober, januari och april, därest det rekvirerade beloppet avser redan gjorda utbetalningar och rekvisitionen för varje gång uppgår till ett av överstyrelsen för yrkesutbildning fastställt minsta be- lopp. I övrigt rekvireras sådant statsbidrag i samband med rekvisition av årliga kostnader, d. v. s. senast den 31 oktober. Dessa bestämmelser ansluter sig helt till skolkommissionens förslag i ämnet (SOU 1950: 44) och överensstämmer i vissa hänseende med vad som nu gäller för kommunala yrkesskolor.
I likhet med nuvarande ordning vid centrala verkstadsskolor föreslår vi ett förskottssystem. Med hänsyn till att detta skall gälla alla yrkesskolor, även sådana med år från är starkt varierande undervisning, har vi ansett oss böra fasthålla vid skolkommissionens förslag, som dels har tre förskottsterminer under året, mot två vid centrala verkstadsskolorna, dels bygger på det av överstyrelsen fastställda bidraget till årliga kostnader, icke på föregående års verkliga kostnad.
!? avd. Enskilda yrkesskolor
De enskilda yrkesskolorna indelas liksom nu i statsbidragshänseende i två grup- per, A-skolor och B-skolor. Kungl. Maj:t bestämmer till vilken grupp en skola skall hänföras. Härför tillämpade normer finns angivna i Kungl. Maj:ts proposi- tion nr 260 till 1945 års riksdag (sid. 18) enligt följande.
Skolornas gruppering avgöres i första hand med hänsyn till om huvudmannen är an- tingen en allmän institution, därmed jämförlig organisation etc. eller enskild person, bolag etc. (ägandeförhållandet). Denna indelningsgrund är emellertid ej tillfyllest. Hän- syn måste även tagas till omfattningen och arten av skolans verksamhet samt till sko- lans ekonomiska förhållanden. Skolornas gruppering skulle med utgångspunkt härifrån ske enligt följande principer. 1. Ägandeförhållandet. Skolor, som ägas av föreningar, vilka äro bildade för skolverksam- hetens bedrivande och vilka uppenbarligen icke åsyfta att giva sina medlemmar ekono- misk vinst av skolverksamheten, och vidare skolor, som drivas av yrkesorganisationer av olika slag, samt slutligen stiftelseskolor kunna, ur ägandeförhållandets synpunkt, lämp- ligen hänföras till grupp A. Anstalter med enskild ägare synas liksom skolor, ägda av bolag, i regel böra hänföras till grupp B.
2. Omfattningen och arten av skolans verksamhet. Vissa statsunderstödda enskilda an- stalter för yrkesundervisning bedriva en verksamhet, som i och för sig är väl värd att
understödjas men som dock sker i former, vilka så avvika från de av kommunala anstal- ter för yrkesundervisning vanligen anordnade kurserna, att statsunderstödet till nu åsyf- tade anstalter svårligen kan beräknas efter för kommunala anstalter för yrkesundervisning gällande grunder. Sådana skolor böra alltså. oavsett ägandeförhällandet hänföras till grupp. B.
3. Skolans ekonomiska förhållanden. Beträffande skolor med större kapitaltillgångar (do- nationer eller liknande) synas friare beräkningsgrunder böra tillämpas och prövning i varje särskilt fall företagas. Även dessa skolor böra hänföras till grupp B.
A-skolorna, som för närvarande erhåller bidrag enligt samma grunder som de kommunala skolorna, har ifråga om bidrag till byggnader —— en nyhet även för dessa skolor — icke ansetts böra utan vidare komma ifråga härtill. Därför har i 20 & angivits, att statsbidrag till kostnader enligt 2 och 12 åå utgår med belopp, som Kungl. Maj:t i varje särskilt fall bestämmer. Bidrag till första uppsätt- ningen stadigvarande undervisningsmateriel och till årliga kostnader för under— visningen utgår enligt vad som gäller för kommunal yrkesskola. Kungl. Maj:t skall även kunna medge bidrag som för riksskola.
För B-skola bestämmer Kungl. Maj:t i varje särskilt fall bidragsbeloppet; så sker även nu. 21 å, andra stycket syftar på sådan företagsskola, som anges i ka- pitel 18, sid. 257 och som vid nuvarande kostnadsläge av oss föreslagits erhålla statsbidrag med 15 000 kronor för år.
Villkoren för erhållande av statsbidrag (22 &) föreslås i tillämpliga delar lika med de villkor, som gäller för kommunala skolor, dock att Kungl. Maj:t skall äga medgiva undantag, då särskilda skäl kunna anföras härför. Detta kan tänkas bli fallet beträffande B-skola, som erhåller bidrag med ett i förhållande till kostnaderna obetydligt belopp (exempelvis Bergslagets praktiska skolor) eller som endast får bidrag till en viss gren av verksamheten (Hermods handelsinsti— tut m.fl.).
För ansökning om statsbidrag (23 %) skall gälla i allt väsentligt vad som nu är föreskrivet för enskild yrkesskola; vissa förenklingar har dock kunnat göras. — I paragrafens 2 mom. har angetts, att föreskriften i 15 % 1 mom. 3. om skyl- dighet för skolans huvudman att ikläda sig de med skolans upprätthållande förenade kostnaderna skall kunna avse annan än huvudmannen. Denna bestäm— melse är avsedd att tillämpas, om huvudmannen ej bedömes vara solvent för ett sådant åtagande.
För att undvika ett eljest nödvändigt krav på säkerhet har rekvisition av statsbidrag till byggnadsarbeten (24 %) utformats så, att bidrag utbetalas i mån av arbetets fortgång intill 75 procent av bidraget; resten betalas, sedan arbetet godkänts. I övrigt gäller här samma föreskrifter som för kommunala skolor, dock att anmälan enligt 18 ä 6 mom. skall av B-skola göras enligt av överstyrelsen för yrkesutbildning utfärdade anvisningar. Detta får anses nödvändigt med hän— syn till de skiftande förhållandena vid olika B-skolor, som gör att generella anvisningar ej kan utformas.
Viss tveksamhet har rätt, huruvida upphävandet av kungörelsen den 14 juni 1946 (nr 419) angående utbildningskurser för sjömän samt angående statsbidrag till dylika kurser borde intagas här eller under yrkesskolstadgan. Med hänsyn till att sagda kungörelse främst får anses vara en bidragskungörelse, har vi an— sett den böra upphävas i samband med ny statsbidragskungörelse.
Förslag till kungörelse angående ändrad terminologi inom yrkesskolväsendet återfinnes i bilaga 2 liksom förslag till den härovan (sid. 287) vidrörda ändringen i kungörelsen angående studiehjälp åt elever vid yrkesskolor (1953: 532).
KAPITEL 21
Sammanfattande synpunkter och förslag
Härnedan återges i sammandrag yrkesutbildningssakkunnigas principiella in— ställning och viktigare förslag ifråga om yrkesutbildningens framtida utformning och kvantitativa utbyggnad. Då sammandraget avser att vara icke endast ett koncentrat av vad som sagts förut utan även innehåller vissa sammanfattande synpunkter, utgör det inte en fortlöpande sammanfattning av de olika kapitlen i nummerordning.
Allmänna synpunkter
Arbetet på olika områden ställer allt högre krav på utbildning hos större och större grupper av sysselsatta. Varje individ på en arbetsplats innebär en ekono- misk tillgång eller risk. Ju mera utbildad en person är inom det område där han arbetar, desto större värde har han för företaget och desto säkrare är också hans egen ställning. Men intresset för och möjligheterna till praktisk utbildning är inte lika utvecklade som när det gäller den teoretiska bildningen och utbild— ningen. Skolkommissionens förslag till enhetsskola syftar bland annat till att skapa likvärdighet mellan praktiska och teoretiska studiebanor. Denna syn- punkt underströks både av departementschefen och av riksdagen, som uttalade att man måste sträva efter »att uppställa ett praktiskt utbildningsmål, som kan framstå som medborgerligt likvärdigt med det teoretiska bildningsmålet».
Den yrkesutbildning, som behandlas i föreliggande utredning, bygger i de flesta fall på folkskolan eller enhetsskolans yrkeslinje. Den riktar sig främst till personer, som i varje fall i början av sin yrkesutövning har övervägande ma— nuellt betonade arbetsuppgifter. I första hand avser den näringsgrenarna indu- stri och hantverk, handel och husligt arbete. Den principiella uppläggning av yrkesutbildningen, som här föreslås, bör emellertid kunna tillämpas också på övriga slag av yrkesutbildning på jämförliga stadier, tämligen oberoende av näringsgren.
Yrkesutbildningen får inte begränsas till att ge endast de praktiska färdig- heter och teoretiska kunskaper, som behövs för yrkesutövningen. Den måste också utveckla karaktären och ge en allmänt medborgerlig bildning, som kan sätta individen i stånd att bli inte bara en skicklig arbetare utan också en självständig och samarbetsduglig medborgare.
Vi förutsätter, att yrkesutbildningen skall vara frivillig i den betydelsen att den inte regleras genom lärlingslag eller yrkesskolplikt. Vidare förutsätter vi, att yrkesutbildningen skall planeras och bedrivas i samarbete mellan närings—
liv och skola och att den skall utformas i enlighet med frivilliga överenskom— melser mellan arbetsmarknadsparterna. Slutligen utgår vi från att all yrkesut- bildning i skola och, såvitt inte mycket speciella skäl motiverar undantag, även i näringslivet skall stå öppen för både pojkar och flickor.
Önskemålen för framtiden ifråga om den yrkesutbildning, som börjar i och sedan bygger på enhetsskolans klass 9 y, kan sammanfattas i följande punkter, som också anges i kapitel 1. a. Yrkesskolornas verksamhet måste inriktas dels — såsom hittills övervägande skett -——— på yrkesarbetare med flerårig utbildning och därmed jämställda yr— kegrupper, dels, i betydligt högre grad än hittills, även på andra yrkesgrup- per med mera begränsat utbildningsbehov. Skolan måste i allt större ut- sträckning ta hand om den grundläggande nybörjarutbildningen för olika arbetarkategorier med större eller mindre utbildningsbehov och mer eller mindre specialiserade och differentierade arbetsuppgifter. Framför allt blir den egentliga grundutbildningen utanför produktionen en uppgift för skolan, allteftersom företagen får allt svårare att inrymma sådan utbildning i pro- duktionen. b. Heltidsundervisningen måste utvecklas, så att den inte bara kvalitativt utan även kvantitativt kan fylla samhällets behov av yrkesutbildning av skiftan— de art och grad. c. Yrkesutbildningen skall i regel -— efter den förberedelse av yrkes- och an— lagsorienterande karaktär som ges i enhetsskolan fram till och med dess åt- tonde klass —— börja med ett års skolmässig eller på annat sätt systematiserad praktisk-teoretisk undervisning för alla elever i klass 9 y. Denna yrkesutbild- ning skall kompletteras med allmänt teoretisk och medborgerlig undervisning. En utbildning av detta slag kan för närvarande också bygga på folkskolans sjunde eller åttonde klass. För stora yrkes- och arbetargrupper kommer denna utbildning att utgöra den skolmässiga grunden för fortsatt, övervägande praktisk yrkesutbildning och träning i produktionen. d. Den i enhetsskolans klass 9 y eller efter den allmänbildande skolans slut på- började yrkesutbildningen måste för stora yrkesgrupper fortsätta under yt- terligare ett eller flera år. Antingen sker detta helt i skola, varvid växelut- bildning eller praktik i näringslivet på annat sätt bör ordnas för yrkesskol- eleverna. Eller också överflyttas den praktiska utbildningen så gott som helt till näringslivet, under det att en viss teoretisk, praktisk och allmänt med- borgerlig undervisning ges i yrkesskola, antingen i kortare koncentrerade kur- ser på heltid eller genom deltidsundervisning viss tid per vecka.
Den kompletterande undervisningen i yrkesskola förlägges i möjligaste mån till ordinarie arbetstid. e. Efter den grundläggande utbildningens slut ges möjligheter att i yrkesskola fortsätta såväl de yrkesteoretiska och praktiska som de medborgerliga och
personlighetsfostrande studierna, dels i kompletterande deltidskurser, dels i mera kvalificerade fortbildningskurser under kortare eller längre samman— hängande perioder med heltidsundervisning. . I den fortsatta yrkesutbildning, som bygger på enhetsskolans yrkeslinje, skall
de olika ämnena fogas in i ett sådant sammanhang och ges en sådan inrikt- ning, att studiet pekar fram mot ett bestämt mål. Detta mål kan sättas högre eller lägre allt efter de studerande individernas behov, intresse och förmåga. Yrkesutbildningens olika stadier skall så långt möjligt bygga på varandra, och yrkesutbildningen skall organiseras som en linje vid sidan av de olika ut- bildningslinjer, som bygger på enhetsskolans teoretiska avslutningsklasser. De olika utbildningsvägar, som enhetsskolan leder till, blir på så sätt parallella, likvärdiga linjer inom ett enhetligt men rikt differentierat utbildningssystem, en ungdomsskola, där de praktiska yrkena sätts i paritet med de teoretiska ifråga om rätten till och de ekonomiska förutsättninga—rna för en gedigen ut- bildning. . I princip skall det vara möjligt att gå från en lägre till en högre yrkesutbil—
dande kurs utan tidsödande allmänt teoretiska studier mellan de olika sta— dierna. I de fall, då man måste uppställa krav på högre allmän teoretisk skol— underbyggnad för inträde i en yrkesutbildande skola eller kurs, bör möjlig— heter ges åt därtill lämpade ungdomar med grundläggande praktisk yrkesut— bildning inom området att på smidigast möjliga sätt inhämta erforderliga förkunskaper av allmänbildande slag. . Vid sidan av den kontinuerliga yrkesutbildningen inom ett och samma
yrkesområde från klass 9 y och framåt skall vid yrkesskolorna finnas möj- ligheter till grundläggande utbildning för personer, som på ett senare stadium övergår till annat yrke. Denna utbildning skall kunna ske antingen i deltids— kurser eller i mera koncentrerade heltidskurser. Vidare skall yrkesskolorna vid behov kunna anordna omskolningskurser. '. I yrkesundervisningen och den övriga studieverksamhet, som mer eller mind-
re direkt anknyter till denna, skall studiemetoder speciellt lämpade för ett vuxet elevklientel användas och hänsyn därtill tas vid lärarutbildningen. Lä- rarutbildningen skall också utformas med sikte på de karaktärsdanande mo- ment —— kravet på omdöme, noggrannhet, snabbhet, självständighet, samar- betsförmåga, ansvarskänsla i arbetet —- som måste tillvaratas i yrkesutbild— ningen. '. Yrkesskolväsendets utbyggnad måste ske etappvis. Ungdomsskolans fullstän-
diga genomförande är ett framtidsmål, som man måste ha för ögonen. För närvarande kan man inte överblicka mer än en relativt begränsad period. Vi har tills vidare räknat med femton år. Under denna tid skall den möjliga ut- byggnaden genomföras på ett sådant sätt, att de stora årskullarna från fyrtio- talets första hälft i största möjliga utsträckning får tillgång till en planmäs- sig yrkesutbildning.
Arbetsfördelningen mellan yrkesliv och skola
En förutsättning för att yrkesutbildningen skall kunna få en kvalitativt högt— stående och efter näringslivets behov anpassad utformning är, att utbildnings- verksamheten effektivt planeras och bedrives i samarbete mellan näringsliv och skola.
Hittills har näringslivet svarat för huvudparten av den praktiska utbildningen under det att yrkesskolorna meddelat en kompletterande praktisk eller praktisk- teoretisk undervisning. De kurser vid yrkesskolorna, som kunnat ge grundläg— gande eller fullständig praktisk-teoretisk undervisning på heltid har varit rela— tivt fåtaliga.
Sin mest konsekventa utformning har samarbetet mellan skola och näringsliv fått på industri- och hantverksområdet, där företag och yrkesskolor i åtskilliga fall tillsammans utformat en systematisk utbildningsgång. Vi anser, att man även för handeln och kontorsarbetet — i vissa fall också för socialt arbete och husligt förvärvsarbete — ifråga om arbetsfördelningen mellan näringsliv och skola bör kunna tillämpa samma principer som för industri och hantverk.
För de nyssnämnda näringsgrenarna räknar vi för framtiden med följande former för samarbetet mellan näringsliv och skola ifråga om yrkesutbildningen.
1. Enskilda företag ger i skolmässiga former hela utbildningen, såväl den prak— tiska som den teoretiska. I de flesta fall sker då åtminstone en del av den praktiska utbildningen i en särskild skolavdelning. Denna form är nu och torde även i fortsättningen komma att bli relativt sällsynt, även om en viss ökning av antalet företagsskolor bör kunna ske.
2. Den tills vidare vanligaste utbildningsformen för såväl grundläggande ut- bildning som fortbildning — senare i varje fall för fortbildningen -— torde komma att vara praktik i näringslivet och kompletterande undervisning i skola jämsides med praktiken. Praktiken bör ske efter en viss plan och den kompletterande undervisningen meddelas i yrkeskurser direkt anpassade till praktiken. För att denna utbildningsform skall kunna ge bästa möjliga resultat, företas vissa åtgärder, vilka kommer att behövas även när skolan i större utsträck- ning får hand om såväl den praktiska som den teoretiska grundläggande ny— börjarutbildningen. a. Yrkesöverstyrelsens personal för pedagogiskt och kontaktskapande fält- arbete förstärkes (se vidare kapitel 17). Dessutom är det önskvärt, att ut- bildningsexperter i ökad utsträckning engageras hos arbetsmarknadsorga— nisationerna och deras yrkesutbildningsorgan. Fackexperterna (eller kon- sulenterna), såväl de statliga som de enskilda, skall verka bland annat för en planmässig praktisk utbildning i företagen och för en närmare
anknytning av den kompletterande undervisningen i skola till den prak- tiska utbildningen på arbetsplatserna. b. Företagare och anställda informeras genom fackpress och utbildningsex— perter (konsulenter) om möjligheterna till kompletterande undervisning i skola, så att dessa möjligheter blir utnyttjade på bästa sätt.
0. Företagare och personal i företagen stimuleras att medverka som lärare i skolans kompletterande undervisning. De bör ges tillfälle till pedagogisk skolning genom försorg av de centrala skolmyndigheterna eller eventuell organisation, som bedriver kursverksamhet. (1. Genom överenskommelser mellan arbetsgivarorganisationerna och sko— lans myndigheter söker man åstadkomma en lämplig förläggning av den kompletterande undervisningen i skola, så att kvällsundervisning i möjli- gaste mån undvikes. Den kompletterande yrkesskolundervisning, som an— knyter till en grundläggande utbildning, d. v. s. i regel de två första, even- tuellt också det tredje utbildningsåret, bör ske helt under betald arbets— tid. I övrigt bör minst hälften av en deltidskurs vid yrkesskola ske under betald arbetstid och högst hälften på fritid. Överenskommelser härom bör
avtalsvägen kunna träffas mellan arbetsmarknadsparterna. e. Genom ökat statsbidrag till lärlingsutbildning stimuleras hantverksmäs— tare att åtaga sig lärlingsutbildning och tillse att lärlingen får även allmän och yrkesteoretisk undervisning.
3. Skolan svarar till en tid i princip för hela utbildningen, både praktik och teori. Detta kan ske antingen genom kortare grundkurser om ett halvt till ett år eller genom två— eller fleråriga grundläggande kurser. Denna utbildningsform kan modifieras på olika sätt så att den, då det är lämpligt, kan ges under mera produktionsmässiga former än skolan ensam kan åstadkomma. a. Den praktiska utbildningen utformas med växelundervisning. b. Utbildningen förläggs till en företagsskola (se ovan).
Utom ovannämnda tre former, där man kan dra en klar gräns mellan skolans och arbetslivets uppgifter, finns andra former, där ibland skolan, ibland ett före— tag eller en organisation svarar för en del av utbildningen. 44. Koncentrerade kurser av typ hantverksskolor anordnas som ett led i den grundläggande utbildningen för hantverk, handel och i vissa fall husligt ar- bete. Kurserna kan knytas till yrkesskolor eller förläggas till särskilda cen- trala branschskolor. Liknande kurser kan också anordnas för industri, fram— för allt i form av centrala branschskolor.
5. Specialkurser för fortbildning anordnas genom samarbete mellan enskilda företag och branschorganisationer eller yrkesskolor. Kurserna förläggs an- tingen till skolor eller till enskilda företag.
Vi har förutsatt en utbyggnad under de närmaste femton åren av heltidsunder— visningen vid de olika yrkesutbildande skolorna med cirka 22 000 platser från cirka 26 000 (läsåret 1949/50) till cirka 48 000 elevplatser per år, (1. v. 5. med cirka 85 procent av nuvarande kapacitet. En sådan ökning skulle kunna medge en fördubbling av den heltidsundervisning, som ligger huvudsakligen på lärlings— stadiet inom näringsgrenarna industri och hantverk, handel samt husligt arbete. Man skulle kunna komma upp i cirka 2 000 avdelningar mot för närvarande i runt tal 1 000. Genom att inrätta ettåriga och halvåriga (9 y) kurser även för industri och hantverk och bygga ut växelundervisningen samt genom att låta utbyggnaden för husligt arbete ske övervägande i form av femmånaders hus- moderskurser och 9 y-avdelningar kommer man i realiteten upp till något mer än en fördubbling av den nuvarande kapaciteten räknad i antal elever per år i kurser på lärlingsstadiet inom näringsgrenarna industri och hantverk, handel och husligt arbete, nämligen från 15 000—16 000 till cirka 37 000.
Hur vi tänkt oss fördelningen på olika näringsgrenar av de föreslagna cirka 22 000 nya elevplatserna per år framgår av tablån sid. 127, kapitel 9.
Det antal elever, som färdigutbildas varje år, blir lägre än det beräknade an- talet elevplatser.
För jordbruk blir den årliga kapaciteten ungefär den som anges i tablån, d. v. s. cirka 4 500. För husligt arbete blir den 12 000 till 15 000 beroende på hur mycket utrymme som anslås till utbildning för husligt förvärvsarbete.
För industri och hantverk kan de cirka 16 000 elevplatserna på lärlingsstadiet tills Vidare antas innebära ett årligen utbildat elevantal av 8 000. Allteftersom enhetsskolan byggs ut, kan man emellertid räkna med dubbelbesättning av allt flera elevplatser i verkstadskurserna. Härigenom ökas utbildningskapaciteten in- om ramen för de 16 000 elevplatserna och kan komma att uppgå till 12000 23. 14: 000 utbildade ungdomar per år, av vilka högst 8000 har fått en utbildning endast omfattande klass 9 y. Den tekniska utbildning, som ligger under hög— skolestadiet, ger 3 000 ä 4 000 utbildade per år.
Handelsskolornas 6 OOO—7 000 elevplatser på lärlingsstadiet motsvarar unge- fär det årliga antalet utbildade elever. (Till detta antal kommer cirka 1 000 elever från handelsrealskolorna.) Handelsgymnasierna ger ungefär 1 000 utbil- dade per år.
Det sammanlagda antalet skolmässigt yrkesutbildade ungdomar blir således inom ramen för den här föreslagna utbyggnaden minst cirka 35 000 och högst cirka 45 000 per år, varav 27 000—33 000 i kurser på lärlingsstadiet inom närings— grenarna industri och hantverk, handel och husligt arbete.
Om man, som vi gjort, för en viss period tänker sig en utbyggnad, som ligger en bra bit under det antagliga behovet i betydelse av den troliga efterfrågan på utbildad arbetskraft är det lämpligt att vid genomförandet ta hänsyn till den subjektiva efterfrågan på utbildning. Vi föreslår, att utbyggnaden under ut-
byggnadsperioden fram till 1970 sker i en sådan takt, att den i stort sett kan vara genomförd vid mitten av 1960—talet, då antalet ungdomar i de åldrar, som framför allt frekventerar yrkesskolornas heltidskurser, är som störst. Man skulle då fram till 1965 inrätta 1 500—2 000 nya platser varje år för att så under den sista femårsperioden fram till 1970 nöja sig med cirka 500 platser per år. Denna utbyggnadstakt skulle sedan kunna bibehållas även i fortsättningen tills man nått en sådan kapacitet, att alla ungdomar, som önskar det, kan få grundläg— gande utbildning i yrkesskola.
För det troliga behovet av utbildad arbetskraft inom de olika näringsgrenarna skulle den här föreslagna utbyggnaden av yrkesskolornas heltidsundervisning för de närmaste tjugo åren innebära följande.
För industri och hantverk skulle ungefär hälften av det antagliga årliga beho— vet av nytillkommande mera fullständigt utbildad arbetskraft kunna tillgodoses, om man räknar med 8 000 utbildade per år. Den ökning av utbildningskapaci— teten till 12 000 a 14 000 utbildade per år, som enhetsskolans genomförande kan möjliggöra, skulle innebära, att yrkesskolorna, utöver den grundläggande utbild- ningen av en betydande del av de allroundutbildade yrkesarbetarna, även skulle kunna svara för utbildningen av ett stort antal arbetare med mera begränsat ut— bildningsbehov.
För handeln räknar vi med ett antagligt årligt rekryteringsbehov av 15 000—- 20 000 personer och av dessa skulle 7 000 år 8 000, d. v. 5. mellan en tredjedel och hälften, kunna få en grundläggande handelsutbildning av typen ettårig han- delskurs (eller 9 y-kurs).
För den husliga utbildningen innebär den föreslagna utbyggnaden — om samt— liga elevplatser utnyttjas till grundläggande utbildning — att ungefär en tredje— del eller 15 000 av de i genomsnitt 45 000 kvinnor, som beräknas ingå äktenskap per år, kan få grundläggande huslig utbildning i 9 y—kurser eller i andra hel— tidskurser om i regel ett halvt till ett år. Om en femtedel, d. V. 5. 3 000 platser reserveras för utbildning i husligt förvärvsarbete byggande på 9 y-kursen, kan dock cirka 12 000 kvinnor per är få grundläggande huslig utbildning.
Den nuvarande jordbruks- och skogsutbildningen är till allra största delen fortbildning på högre ålders— och kunskapsstadier än enhetsskolan. Jordbruks- näringarna ligger utanför vårt arbetsområde. Något försök att uppskatta utbild- ningsbehovet för dessa näringsgrenar har därför inte gjorts. De 1 000 årselev— platser, som här förslagsvis räknats med, förslår att ge 2 000 9 y-elever en ele- mentär jordbruks— och skogsutbildning vid lantmanna- eller jordbruksskola.
Skolformer för olika rekryteringsområden
Vi anser, att enhetsskolans yrkesundervisning kommer att göra det möjligt att inrätta heltidskurser även i mindre och medelstora kommuner i en helt annan utsträckning än hittills varit fallet. Om man skulle förlägga 60 procent av de
föreslagna 2 000 avdelningarna på lärlingsstadiet till kommuner med minst 20 000 invånare, skulle dessa kommuner få 1 200 avdelningar med heltidsunder- visning medan kommuner med lägre befolkningsunderlag skulle få sammanlagt 800 sådana avdelningar mot för närvarande endast ett fåtal. Trots denna sprid- ning av utbildningsmöjligheterna till områden, som hittills saknat skolmässig ut- bildning på heltid, blir det enligt vår uppfattning nödvändigt att öka utbild- ningsmöjligheterna också i centrala skolor.
Med hänsyn till skolornas rekryteringsområden räknar vi med tre olika slag av skolor för yrkesundervisning, nämligen lokala skolor, som kan vara antingen kommunala yrkesskolor drivna av en enskild kommun (eller enskilda skolor med enskild person eller organisation som huvudman) eller kommunala yrkesskolor drivna av skol— eller kommunalförbund, centrala yrkesskolor i regel drivna av landsting, i vissa fall av enskild huvudman, samt riksskolor drivna av staten eller av enskild huvudman eller knutna som särskilda avdelningar till centrala eller kommunala yrkesskolor.
De lokala skolorna, d. v. 5. de vanliga kommunala eller enskilda yrkesskolorna samt de kommunala yrkesskolor, som drivs av kommunal- eller skolförbund, bör meddela undervisning i deltidskurser och i sådana heltidskurser, som lämpligen kan rekryteras inom kommunen respektive kommunalförbundet. I de flesta fall torde undervisningen i heltidskurser vid lokala skolor i mindre och medelstora kommuner böra avse huvudyrkena eller de viktigare närings- områdena under det att de större skolorna även bör kunna anordna heltids— kurser för mindre vanliga yrken med mera begränsat rekryteringsbehov. I kom- muner, som nu saknar heltidskurser, torde nya sådana kurser i första hand komma till stånd för att tillgodose behovet av utbildning i klass 9 y. Påbygg— nader på denna torde, i den mån de utgör heltidskurser, komma att förläggas till orter, som redan nu har heltidsundervisning av en viss omfattning eller till centrala skolor. Kompletterande deltidskurser bör däremot kunna anordnas även i mindre kommuner. — Mellan eventuellt samverkande kommuner bör kostna- derna fördelas med hänsyn till det antal elevplatser varje kommun disponerar.
De centrala yrkesskolorna riktar sig till ett betydligt större rekryteringsom— råde än de kommunala yrkesskolorna. De bör vara en lämplig form för under- visning i jordbruk och skogsbruk, industri och hantverk, kontors— och detaljhan— delsarbete, husligt arbete och barnavård. Undervisningen bör främst avse sådana yrken och yrkesområden, som har ett mera begränsat rekryteringsbehov än de egentliga huvudyrkena och således kräver ett större befolkningsunderlag, men kurser för huvudyrkena bör också finnas för elever från kommuner utan egna heltidsskolor för yrkesutbildning. Beträffande storleken på centrala skolor gäl— ler, att sådana skolor för husligt arbete helst bör omfatta fyra—fem avdelningar, d. v. s. 50—75 elever, och för handel minst två—tre avdelningar eller 50—100 elever. Beträffande centrala skolor för industri och hantverk tyder hittills gjorda
erfarenheter på att skolan bör ha minst åtta—tio och i regel högst tolv—femton avdelningar, d. v. 5. ett elevantal mellan 100 och 200.
De centrala skolorna bör kunna erbjuda undervisning för ett eller flera yrkes- områden. I senare fallet gäller — liksom också för de lokala skolorna, där så är möjligt — att skolan av pedagogiska skäl bör vara så stor, att varje avdelning kan stå under ledning av en pedagogiskt skolad fackman som biträdande rektor eller föreståndare. —— Varje kommun bör betala en viss avgift för de elevplatser, som disponeras, förslagsvis uppgående till hälften av landstingets kostnad per elev.
Riksskolor drivs av staten eller av enskild huvudman eller knyts som särskilda avdelningar till lokala eller centrala yrkesskolor. Skolorna avser i de flesta fall yrken med en så begränsad årlig rekrytering, att endast en eller ett par skolor behövs för hela landet. De kan dock också avse yrken med relativt stort rekryte- ringsbehov men specialiserad utbildning. I det senare fallet utformas de närmast som ett slags utbildnings— och provningsinstitut med alla olika utbildningsstadier representerade. — I många fall måste riksskolorna bekostas helt med statsmedel, men det kan ofta vara en fördel, om skolan som huvudman har ett yrkesförbund, en kommun eller annan samfällighet med ett direkt intresse av att skolan finns.
Arbetsår, termin, arbetsvecka, undervisning m. m. i heltidskurserna
I de heltidskurser, som inrättas i de olika slagen av yrkesutbildande skolor, bör man sträva efter att så långt möjligt få enhetliga former för arbetsår, termin och arbetsvecka. I varje fall bör man för de olika näringsgrenarna kunna uppnå en viss enhetlighet. Den av oss föreslagna omfattningen av arbetsår, termin och ar- betsvecka för näringsgrenarna industri och hantverk, handel och husligt arbete återges härnedan.
Näringsgren 152113? Tezrgåzsäurs Veckotimmar E Industri och hantverk (även ! yrkessömnad) .......... 39 (37) —- 42 '44) 17 (15) — 22 (24) 37 (33) — 45 ! Handel .................. 39 (37) 17 (15) — 22 (24) för samtliga kurser Husligt arbete ........... 39 (37) — 42 (44) 17 (15) — 22 (24) . _ Kursens längd bestämmes av yrkesöver- . __ Specralkurser ............. styrelsen i varje särskilt fall. 37 (33) 45
Veckotimtalen omfattar all undervisning, således även gymnastik. Parentesema avser möjlig förkortning resp. förlängning enligt yrkesöverstyrelsens medgivande.
..-
Även beträffande undervisningens allmänna organisation bör en viss enhetlig- het kunna uppnås.
. Den allmänbildande undervisning i yrkesskola, som svarar mot denna under— visning i klass 9 y, bör i regel helt förläggas till det första året vare sig ut- bildningen är ett- eller flerårig. b. Den allmänbildande undervisning-en i yrkesskola bör i viss mån anpassas efter det yrkesområde utbildningen avser. Gymnastik bör genomgående ingå i yr- kesskolans undervisning i heltidskurser, men undantag bör i särskilda fall kunna medges av yrkesöverstyrelsen. Fritt valt arbete torde, i den mån det över huvud taget kan anordnas i yrkesskolorna, få förläggas till fritid. Möj- ligheter till frivillig språkundervisning bör beredas alla elever som så önskar. e. Efter klass 9 y skall yrkesskolan utfärda betyg, som även utvisar att eleven fullgjort sin allmänna skolplikt och att han fått en viss påbörjad eller grund— en påbörjad utbildning i yrket. Den andra linjen riktar sig till elever, som inte fått en sådan påbörjad utbildning.
d. Utbildningen i verkstadskurserna bör i framtiden systematiseras och inten— sifieras så att en viss avkortning av utbildningstiden blir möjlig. Individuell utbildningsgång bör medges inom så många hantverksyrken som möjligt. Andra lämpliga former för grundläggande skolmässig hantverkarutbildning bör prövas ut. _ ' e. Efter klass 9 y skall yrkesskolan utfärda betyg, som även utvisar att eleven fullgjort sin allmänna skolplikt och att han fått en viss påbörjad eller grund- läggande yrkesutbildning. Efter de tvååriga skolorna skall betyg meddelas från fullgjord grundläggande yrkesutbildning. Efter de tre- eller fyraåriga kurserna utfärdas avgångsbetyg utvisande den kompetens eleven uppnått. I den mån utbildningen leder fram till kompetens för gesällprov, bör gesällpro— vet om möjligt utföras under skoltiden.
f. Antalet elever i heltidskurser bör vara för industri— och hantverkskurser av verkstadstyp samt kurser för husligt arbete upp till 16, för handelskurser samt teoretiska industri- och hantverkskurser och andra teoretiska kurser upp till 30.
Nya kurstyper i yrkesskolorna
För handel och för husligt arbete finns redan nu vid yrkesskolorna kurstyper, som ger en relativt kort grundläggande yrkesutbildning på heltid, upplagd så att den alternativt med andra linjer kan utgöra det sista skolåret i enhetsskolan. För industri och hantverk finns för närvarande inte några kurser, som utan vi- dare kan sägas motsvara 9 y. Vi räknar med två typer av sådana kurser, dels en specialiserad grundutbildning med sikte på bestämda arbetsuppgifter inom en viss industri (system I), dels en allmän grundutbildning, som syftar till fortsatt mera specialiserad utbildning inom en valfri gren av ett större yrkesområde (system II). Undervisningen torde i förra fallet förutsätta verkstäder med en rikhaltig och differentierad maskinuppsättning, som medger en relativt långt dri—
ven specialtrimning inom de olika arbetsmomenten, Kurser enligt detta system torde i första hand böra organiseras i inbyggda yrkesskolor knutna till enskilda industrier och i större kommunala yrkesskolor, där man kan ha även två— eller fleråriga kurser och således har förutsättningar att mera helt utnyttja maskin— uppsättningen.
Kurser enligt system II ger en bred allmänt praktisk utbildning för och orien- tering om ett visst yrkesområde. De liknar till sin uppläggning närmast de nu- varande relativt odifferentierade tvååriga verkstadsskolorna för vissa industri- yrken. Verkstäder och maskinutrustning kan vara enklare än för system I. Det är väsentligt, att lärarna är högt kvalificerade yrkeslärare med goda insikter på olika områden inom näringsgrenen. En utbildning enligt detta system ger möj- ligheter till vidareutbildning över ett större fält än enligt system I. Kurstypen torde lämpa sig särskilt väl för mindre kommunala yrkesskolor, som i regel be- gränsar sin heltidsundervisning till ett år (9 y).
Den yrkesteoretiska utbildningen för hantverkslärlingar, som inte har tillgång till yrkesskola i hemorten, kan ske i centrala hantverkskurser förlagda till riks- skolor, centrala yrkesskolor eller till större lokala skolor. Hantverksskolan om— fattar cirka 600 timmar och är en två-eller treårig yrkeskurs koncentrerad till en eller ett par sammanhängande perioder med heltidsundervisning.
Den husliga heltidsundervisningen
Den husliga utbildningen på heltid måste byggas ut efter två linjer. Den grund— läggande husmodersutbildningen måste bli tillgänglig för ett större antal ung— domar. Undervisningen bör behandla de olika problemen och arbetsuppgifterna i hemmet och familjen och ägna särskild uppmärksamhet åt arbetsplanering och rationalisering, hemmets ekonomi, tekniska hjälpmedel och kollektiva anord— ningar, som underlättar hemarbetet. Ökningen av.kapaciteten i dessa kurser sker lämpligen i anslutning till enhetsskolans 9 y. Utbildning för husligt förvärvs— arbete måste också erbjudas i betydligt större utsträckning än nu och på ett annat sätt än hittills spridas till olika delar av landet. Denna utbildning skall bygga på den grundläggande husmoders— eller 9 y—kursen och avse personal för storhushåll (sjukhus, restauranger, militärförband, sociala institutioner m. fl.), livsmedelsindustri och -distribution och andra liknande arbetsområden.
Deltidsundervisningen
Deltidsundervisningen skall tillgodo-se skiftande utbildningsbehov och måste således omfatta både egentlig yrkesutbildning och yrkesbetonad kursverksamhet, d. v. s. vända sig dels till personer, som vill ha en kompletterande teoretisk eller praktisk-teoretisk undervisning i en systematisk utbildningsgång, och dels till
personer, som på en eller annan punkt önskar skaffa sig vissa yrkesbetonade kunskaper utan att vilja engagera sig för en mera fullständig utbildning.
Ifråga om formerna för deltidsundervisningen skall liksom ifråga om heltids- undervisningen större enhetlighet eftersträvas.
Med hänsyn till de skilda studiemålen uppdelas deltidsundervisningen i yr- keskurser och ämneskurser. Yrkeskursen omfattar flera olika ämnen och ger teoretisk eller praktisk-teoretisk undervisning som ett led i utbildningen för ett visst yrke. Ämneskursen ger undervisning endast i ett eller ett par ämnen.
Nybörjare bör så långt möjligt hänvisas till yrkeskurser eller i varje fall till kombinerade kurser med flera olika ämnen för att på så sätt tillförsäkras en grundläggande utbildning av en viss bredd.
Föreläsningar bör kunna anordnas både på högre och lägre stadier, när det befinnes lämpligt att meddela en del av kursinnehållet i föreläsningsform. På högre stadier bör hela kurser kunna ges i form av föreläsningsserier.
Stadieindelningen
Inom yrkesundervisningen liksom inom den allmänbildande skolan bör man sträva efter en sådan stadieindelning, att en högre kurs i allt väsentligt bygger på de kunskaper, som kan inhämtas i en lägre. Det bör således i princip vara möjligt att utan tidsödande studier av allmänt teoretisk art gå från en lägre till en högre kurs inom ett yrkesområde. Efter enhetsskolans genomförande torde en sådan stadieindelning utan nämnvärda allmänna kompletteringsstudier i stor utsträckning kunna genomföras. Men även sedan enhetsskolan blivit fullt ut- byggd, får man räkna med ett visst behov av sådana kompletteringsstudier. Man kan inte i alltför hög grad öka allmänbildningsstoffet i de olika grundläggande skolorna och kurserna för yrkesutbildning utan att detta antingen får menliga följder för den egentliga yrkesutbildningen eller också väsentligt förlänger ut- bildningstiden.
Man bör betrakta frågan om kompletteringsstudier som ett för skilda ung- doms- och yrkesgrupper likartat problem. I vissa fall tillgodoses behovet av komplettering bäst genom förberedande kurser med speciell inriktning på fort- satta studier vid högre yrkesutbildande skolor. I andra fall fylles behovet lättast genom studier i enskilda ämnen. De förra kurserna, d. v. 5. de förberedande kurserna, torde i framtiden främst komma att besökas av elever, som en längre tid varit ute i förvärvsarbete och behöver repetera, eventuellt också bygga på, sina skolkunskaper i flertalet ämnen. Dessa kurser bör förläggas i anslutning till fackskolorna eller till skolor som samarbetar med dessa, t. ex. yrkesskolor för sökande till tekniska läroverk och handelsgymnasier. De senare kurserna, äm— neskurserna, bör stå öppna för sökande till olika slag av högre skolor och bör således i regel anknytas till mera allmänna skolor såsom läroverk för vuxna,
folkuniversitetets olika sektioner, allmänna gymnasier och folkhögskolor. För elever, som är engagerade i yrkeslivet och vill fortsätta sina studier vid en högre yrkesutbildande skola, bör finnas möjligheter till kompletterande allmänna studier jämsides med de yrkesbetonade vid lokala eller centrala yrkesskolor.
Korrespondensundervisning bör utnyttjas i kompletteringsstudierna, dels i
form av vanliga korrespondenskurser, dels i ökad omfattning i form av kombi— nerade studier.
Yrkespedagogiska frågor
I kapitlet om yrkespedagogiska frågor, där vi diskuterar frågor i samband med yrkesutbildningens metodik i skolan och på arbetsplatsen, växelutbildning, arbetsanalys, lärarutbildning, undervisningsmateriel, handledningar, bibliotek 11]. m., framläggs vissa förslag till utvidgning och förbättringar i dessa hän— seenden.
Yrkesutbildningens ledning
Enhetsskolans yrkeslinje ställer frågan om yrkesutbildningens ledning lokalt, re- gionalt och centralt i ett annat läge än hittills. Samordningen mellan den prak- tiska undervisningen i enhetsskolan och arbetet i olika slag av yrkesutbildande skolor aktualiserar behovet av en samordning också i ledningen för de olika verksamheterna.
Vi anser, att man lokalt, i den utsträckning det befinnes lämpligt, tills vidare bör tillämpa den provisoriska skolstyrelselagen (SFS 1952: 434) och således till— sätta gemensam styrelse för enhetsskola och yrkesskola, givetvis under förut- sättning av att noggrann prövning företas i varje särskilt fall och att betryg— gande yrkesutbildnings- och arbetsmarknadsexpertis finnes såväl inom som vid sidan av styrelsen.
| l l i Även på det regionala planet anser vi en viss samordning mellan allmänbildan- de skola och yrkesskola önskvärd på så sätt att, om en mellaninstans för skol— väsendet inrättas, den får en sådan sammansättning och personalutrustning, att även vissa frågor beträffande yrkesutbildningen kan uppdras åt mellaninstansen.
I den centrala ledningen bör en fastare organisation eftersträvas för samarbe- tet mellan skolöverstyrelsen och tillsynsmyndigheterna för yrkesutbildningen. Slutligen bör den centrala ledningen av yrkesutbildningens olika grenar i möj- ligaste mån sammanföras till ett gemensamt ämbetsverk, varigenom den prin- cip, som kom till uttryck vid yrkesöverstyrelsen-s tillkomst, skulle få en vidare tillämpning.
Vi skiljer i statsbidragshänseende beträffande bidrag till driften av skolorna mel- lan heltidskurser och deltidskurser.
Statsbidrag till driften av heltidskurser vid lokala och centrala skolor föreslås utgå enligt nedanstående grunder, vilka innebär en omarbetning av det av skol- kommissionen i SOU 1950:44 föreslagna systemet med visst bidrag per av- delning.
Vårt förslag innebär, att statsbidrag skall utgå med en viss procent på en för varje näringsgren beräknad genomsnittlig normalkostnad per avdelning. På normalkostnaden — nu beräknad till 40 000 kronor för industri och hantverk (praktisk-teoretisk undervisning av typ verkstadskurs), 30 000 kronor för han— del samt för industri- och hantverkskurser med övervägande eller helt teoretisk undervisning, 25 000 kronor för husligt arbete — föreslås statsbidrag utgå med 70 procent till praktisk-teoretiska industri— och hantverkskurser, 60 procent till handelskurser och teoretiska industri- och hantverkskurser samt 52 procent till kurser i husligt arbete, varvid huvudmannens kostnader med nuvarande kost— nadsläge kommer att uppgå till cirka 12 000 kronor per avdelning oavsett nä- ringsgren. De av oss föreslagna statsbidragsbeloppen blir då med utgångspunkt från den efter nuvarande kostnadsläge beräknade normalkostnaden 28 000 kro- nor per år och avdelning till verkstadsskolor, 18 000 kronor per år och avdelning till handelskurser och därmed jämförliga kurser (i vissa fall dock 20 000 kronor) samt 13 000 kronor per år och avdelning till kurser i husligt arbete. Om allmän— bildande undervisning av samma slag som i 9 y anordnas, kan tilläggsbidrag utgå. Till terminskurser skall utgå bidrag i proportion till nyssnämnda belopp. För Specialkurser får bidragsunderlaget fastställas av yrkesöverstyrelsen. Det— ta torde i de flesta fall kunna ske genom att reducera normalkostnaden för respektive näringsgren i förhållande till specialkursens längd. Om kostnaderna för en avdelning av något skäl såsom inte fullt kvalificerade lärare, låga lokal— kostnader eller dylikt, skulle komma att mera väsentligt understiga normalkost— naden, skall yrkesöverstyrelsen kunna bestämma ett lägre statsbidrag. Procent- satserna — men ej bidragsbeloppen — föreslås ingå i statsbidragskungörelsen. Kungl. Maj:t skall varje år fastställa den normalkostnad på vilken statsbidraget skall beräknas. På så sätt uppnår man, att bidragsbeloppen utan författnings- ändring kan höjas eller sänkas vid förändringar i kostnadsläget. För enskilda yrkesskolor, som inte har statsbidrag enligt samma grunder som andra lokala och centrala yrkesskolor, skall statsbidraget även i fortsättningen fastställas av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall. — Statens kostnader för heltidsundervisning— en efter genomförd utbyggnad blir enligt vårt förslag ungefär desamma som de. skulle bli vid en tillämpning av skolkommissionens förslag, (1. v. 5. med nuva— rande kostnadsläge i runt tal 44 miljoner kronor per år.
Till deltidskurser föreslås statsbidrag utgå med 8 kronor per undervisnings-
timme. I vissa fall, då kostnaderna på grund av lärarlön, materiel eller dylikt blir särskilt höga, skall statsbidrag efter yrkesöverstyrelsens bestämmande kun— na utgå med 12 kronor per undervisningstimme. Även ifråga om deltidsunder- visningen skall yrkesöverstyrelsen i vissa fall kunna bestämma ett lägre stats— bidragsbelopp än 8 kronor per undervisningstimme. Kungl. Maj:t skall höja respektive sänka bidragsbeloppen vid sådana förändringar i kostnadsläget, som medför ändring i statsbidraget till heltidskurser.
Till föreläsningar föreslås statsbidrag utgå med 75 procent av kostnaderna., dock högst 30 kronor per föreläsning, då rese- och traktamentsersättning ej utgår, och 60 kronor per föreläsning, då sådan ersättning utgår.
Till heltidskurser vid riksskolor, som inte är statliga, bör driftsbidraget vara högre än motsvarande bidrag vid lokala och centrala skolor. Vi föreslår, att statsbidrag skall utgå med 80 procent på de av yrkesöverstyrelsen godkända kostnaderna för skolan respektive avdelningen oberoende av näringsgren.
Till inbyggda företagsskolor föreslås statsbidraget utgå med för industri— och hantverkskurser samt handelskurser 15 000 kronor, om företaget svarar för både praktisk och teoretisk undervisning, och 12 000 kronor, om en kompletterande undervisning meddelas av lokal eller central yrkesskola. Motsvarande bidrags— belopp för husligt arbete bör vara 11 000 kronor respektive 9 000 kronor. Även dessa belopp skall ändras av Kungl. Maj:t i samband med ändringar i statsbidra- get till heltidskurser.
Lärlingsbidrag till mästare föreslås utgå med 2 500 kronor, utbetalade med 1 200 kronor efter första. året, 800 kronor efter andra året och 500 kronor efter utbildningstidens slut. Som villkor för bidraget skall gälla, att lärlingen genom mästarens försorg beredes tillfälle att inhämta erforderlig kompletterande yrkes- teoretisk undervisning antingen i lokal yrkesskola, central hantverksskola eller per korrespondens. Lärlingen skall därvid beviljas ledighet under betald arbets— tid med lägst 320, högst 480 timmar eller lägst 40, högst 60 arbetsdagar under de tre första utbildningsåren sammanlagt. Om teoriundervisningen sker per korre- spondens under mästarens egen handledning, bör ledigheten dock uppgå till högst 240 timmar sammanlagt under de tre första utbildningsåren.
Studiebidrag för lärlingsutbildning hos mästare utanför hemorten bör utan be- hovsprövning kunna utgå med 50 kronor per månad (30 kronor, om lärlingen kan få inackordering i elevhem) under det första utbildningsåret, under förut- sättning att lärlingen är kontraktsbunden och inte kan få önskad utbildning i hemorten.
Statsbidrag till undervisnings- och administrationslokaler för yrkesundervis— ningen samt till inredning och inventarier i sådana lokaler bör utgå efter samma grunder, som gäller för sådana bidrag till folkskolväsendet. Vid en eventuell om- läggning av dessa grunder bör omläggningen gälla även yrkesskolväsendet.
Statsbidrag till första uppsättningen stadigvarande undervisningsmaten'el bör i enlighet med skolkommissionens förslag utgå med 75 procent av de godkända
kostnaderna till såväl lokala och centrala yrkesskolor som riksskolor. Samma bi- drag bör utgå vid nyanskaffning av undervisningsmateriel, då nyanskaffningen föranleds av en utvidgning eller omläggning av undervisningen. (Däremot ingår komplettering och nyanskaffning, som föranleds av förslitning, i de ovannämnda driftsbidragsbeloppen.)
Statsbidrag till elevhem föreslås utgå med 50 procent på en normalkostnad om 13000 kronor per elevplats, alltså 6500 kronor per elevplats, dock högst 50 procent av de verkliga kostnaderna. Kungl. Maj:t skall efter särskild prövning kunna medge högre statsbidrag till elevhem vid riksskolor.
Kostnadsberäkningar
Kostnaderna för en omfattning av yrkesskolväsendet enligt våra förslag beräk- nas för den del, som rör heltidsundervisningen vid lokala och centrala yrkes- skolor samt riksskolor och som innebär ungefär en fördubbling av utbildnings— möjligheterna i heltidsavdelningar vid .sådana skolor, bli följande: ]. Årliga kostnader (efter full utbyggnad): egentliga driftskostnader 69 500 000 kronor, stipendiekostnader 11 000 000 kronor; statens andel av dessa kostnader cirka 55 000 000 kronor (sid. 271).
2. Investeringskostnader: skollokaler, inventarier och första uppsättningen sta- digvarande undervisningsmateriel 236 000 000 kronor, elevhem 26 000 000 kronor; "PW statens andel i denna kostnad 100 000 000 kronor plus 13 000 000 kronor eller sammanlagt 113 000 000 kronor (sid. 274 f.). Den sammanlagda årliga ökningen på statens olika anslag till driften och till inrättande av yrkesskolor kommer att variera i anslutning till vårt huvudalter— nativ (se sid. 131) på följande sätt. Under första året (1955/56) blir den för heltidsundervisningen:
Driftskostnader, till följd av nya bidragsgrunder ............... 12 175 000 till följd av verksamhetens utbyggnad .......... 1 685 000 13 860 000
Investeringar, medelsbehovet för byggnader m. ni. kan beräknas bli starkt begränsat under året, varför det upptages med endast 2 000 000
Summa för heltidsundervisningen 15 860 000
Härtill kommer för deltidsundervisningen (sid. 277) ........ 3000 000 Hela kostnadsökningen budgetåret 1955/56 ................ 18 860 000 varav driftskostnader 16 860 000 och investeringar 2 000 000 kronor.
Förutsatt byggnadsverksamheten utvecklas likformigt med undervisningens utökning, stiger anslagsbehovet för driftskostnader vart och ett av de följande nio åren med 1 685000 kronor i förhållande till det närmast föregående året
(jfr tablån sid. 276, som dock även innefattar studiebidrag och stipendier) och för vart och ett av de närmaste fem åren därefter med 845 000 kronor; anslags- behovet för investeringar ökar andra året med 7650 000 kronor och blir där- efter till och med tionde året konstant, eller 9 650 000 kronor mer än anslaget för budgetåret 1954/55 (2 600 000), för att under 11—15 året utgöra 4825 000 kronor mer än anslaget för 1954/55.
Anslaget till studiebidrag och stipendier (sid. 271) behöver årligen uppräknas, de tio första åren med 440 000 kronor och de därefter följande fem åren med 220 000 kronor.
Till lärlingsbidrag åt hantverksmästare beräknas (sid. 273) 2 500000 kronor per år mot för närvarande 337500 kronor, ökning således 2162 500 kronor. Med hänsyn till utbetalningsgrunderna (sid. 259) torde det räcka med att för 1955/56 räkna upp anslaget med 1 090 000 kronor. Ur anslaget torde då även kunna bestridas studiebidrag till lärlingar, som utbildas utom hemorten (sid. 261).
Till lärarutbildning m. rn. (sid. 220) erfordras _ utöver nuvarande anslag — ett belopp av 255 000 kronor, som bör fördelas med 180 000 kronor på anslaget till Utbildning av lärare vid yrkesundervisningen och 75 000 kronor på anslaget till Överstyrelsen för yrkesutbildning: Y rkespedagogisk reformverksamhet.
Beträffande övriga kostnadsökningar, exempelvis på grund av föreslagen ut- ökning av yrkesöverstyrelsens personal, har sakkunniga ej ansett sig böra ut- föra några beräkningar.
Hemställan
Under hänvisning till vad i betänkandet anförts hemställer 1952 års yrkes- utbildningssakkunniga. vördsamt,
att den uppgjorda planen måtte läggas till grund för utbyggnaden av yrkes- skolornas heltidsundervisning under de närmaste 15 åren,
att föreslagna grunder för statsbidrag till driftskostnader och investeringar — innebärande att staten åtar sig en större del än nu av kostnaderna för yrkes- undervisningen — tillämpas från och med budgetåret 1955/56,
att kurstyper och utbildningsvägar utformas enligt våra förslag, att våra förslag beträffande arbetsår och arbetsvecka, vilka anknyter till vad som gäller för andra skolformer på motsvarande stadier, antages,
att yrkesskolstadga och statsbidragskungörelse utfärdas i överensstämmelse med våra förslag och att i samband därmed eljest behövliga författningsänd— ringar göres,
att de i statsverkspropositionen år 1954 upptagna anslag, som avser under- stöd åt kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning samt bidrag till driften av centrala verkstadsskolor, flygmekanikerskolan i Mölndal och sjö-
mansskolor, nu tillhopa (14 300 000 + 2500 000 + 5300 000 + 334 000 + + 180 000 :) 22 614 000 kronor, sammanslås till ett förslagsanslag, Kommu- nala och enskilda yrkesskolor: Bidrag till driften av yrkesskolor, som för bud— getåret 1955/56 uppföres med (22 614 000 + 16 860 000, efter avrundning :) 39 000 000 kronor,
att de anslag, som avser bidrag till inrättande av centrala verkstadsskolor rn. m. och sjömansskolor, nu tillhopa (2 500 000 + 100 000 :) 2 600 000 kronor sammanslås till ett förslagsanslag, Kommunala och enskilda yrkesskolor: Bidrag till investeringar vid yrkesskolor, som för budgetåret 1955/56 uppförcs med (2 600 000 + 2 000 000 :) !; 600 000 kronor,
att reservationsanslaget till Överstyrelsen för yrkesutbildning: Y rkespedago- gisk reformverksamhet, nu 50 000 kronor, för budgetåret 1955/ 56 uppföres med (50 000 + 75 000 :) 125 000 kronor,
att reservationsanslaget till Utbildning av lärare vid yrkesundervisningen, nu 380 000 kronor, för budgetåret 1955/56 uppföres med (380 000 + 180 000 =) 560 000 kronor,
att förslagsanslaget till Främjande av praktisk lärlingsutbildning hos hant- verksmästare, nu 310 000 kronor, för budgetåret 1955/56 uppföres med (310 000 + 1 090 000 =) 1 400 000 kronor,
att förslagsanslaget till Kommunala och enskilda anstalter för yrkesunder- visning: Studiebidrag och stipendier åt elever, nu 6 500 000 kronor, för budget- året 1955/56 uppföres som Kommunala och enskilda yrkesskolor: Studiebidrag och stipendier åt elever, förslagsanslag med (6 500 000 + 440 000 :) 6 940 000 kronor,
att för handhavande av överstyrelsens för yrkesutbildning förlagsverksam— het inrättas en tjänst i sådan lönegrad att till densamma kan förvärvas en för uppgiften fullt kvalificerad kraft,
att frågan om ett avlöningsreglemente för yrkesskolornas rektors- och lärar- personal utredes,
att vid övervägande av frågan om yrkesutbildningens centrala. ledning och överstyrelsens för yrkesutbildning organisation av oss framförda synpunkter måtte beaktas,
att överstyrelsen för yrkesutbildning får i uppdrag att överarbeta sitt för— slag om en statlig övnings— och försöksskola för bl. a. utbildning av lärare vid yrkesundervisningen (SOU 1947: 55),
att överstyrelsen bemyndigas medge att statsbidrag får utgå med belopp motsvarande hela avlöningen till lärare, som erhåller överstyrelse-ns uppdrag att med tjänstledighet under högst ett arbetsår planera eller utföra yrkspedagogisk försöksverksamhet, samt
att överstyrelsen får i uppdrag att efter utredning framlägga förslag om ut- delning av gratifikationer till lärare, som ställer yrkespedagogiska uppslag till överstyrelsens förfogande.
%
Terminologi
Den nu gällande yrkesskolstadgan avser »kommunala anstalter för yrkesundervisning», varmed menas det som i dagligt tal kallas yrkesskolor. Vid dessa anstalter förekommer en mängd olika kurser med mycket varierande beteckningar. Undervisningen är uppdelad på två stadier, lärlingsskola och yrkesskola, och inom vardera stadiet finns tre olika organisatoriska former för kurserna. Dessutom finns ett antal kurser med heltidsunder- visning.
»Skola» används i stadgan för att beteckna olika grenar av undervisningen — lärlings- skola, yrkesskola, handelsskola, hushållsskola, verkstadsskola. I praktiken har emellertid yrkesskolstadgans skolformer i åtskilliga fall frångåtts både ifråga om innehåll, form och beteckning. »Skola» används nu — utom i sammansättningen »yrkesskola», dvs. anstalt för yrkesundervisning — huvudsakligen i sammansättningarna verkstadsskola, handels- skola och husmodersskola. I de flesta andra fall talar man om »kurser».
Härnedan följer i tabellform en sammanställning av yrkesskolstadgens olika termer (kol. 1), de ord och uttryck, som i dagligt tal ersätter dessa termer (kol. 2) och slutligen våra förslag till terminologi i den nya yrkesskolstadgan (kol. 3).
I det administrativa arbetet används en del av yrkesskolstadgans terminologi, därför att man på grund av bestämmelserna om differentierat statsbidrag, olika antal under- visningstimmar m. rn. tvingas skilja på olika slag av kurser.
Sammanställning av yrkesskolstadgans termer (1 ), gängse ord och uttryck, som i dagligt tal ersätter dessa termer ( 2) samt sakkunnigas förslag ( 3 ).
Yrkesskolstadgan (SOU Mera allmänt använda 1921:706) och vissa senare termer
(1) (2) (3)
Sakkunnigas förslag
Anstalt för yrkesundervisning, Skolor för yrkesundervisning Yrkesskola kommunal 1. enskild (namn) ex. Stockholms stads skolor f. y., undantagsvis före- kommer praktisk ungdoms- skola, ex. Kiruna praktiska ungdomsskola; yrkesskola, någon gång lärlings- och yrkesskola (dagligt tal).
Vid en yrkesskola samman- Avdelning förs de olika utbildningsfor- merna för ett visst yrkesom- råde till en avdelning, ex. av- delningen för industri och hantverk, för handel etc.
Yrkesskolstadgan (SOU 1921: 706) och vissa senare
(1)
Mera allmänt använda termer
(2)
Sakkunnigas förslag
(3)
Lärlingsskola (undervisning— i regel deltid — på lärlings- stadiet):
yrkesavdelning lärlingskurs kurs för äldre
Yrkesskola (undervisning —- i regel deltid — ovanför lär- lingsstadiet):
yrkeskurs
ämneskurs mästarkurs
Termerna används administra- tivt men ofta felaktigt. I dagligt tal används kurs jämte innehållsbestämning, ex. kurs i yrkesritning, kurs för metallarbetare, maskin- skrivningskurs, handelskurs, hushållskurs, sömnadskurs osv.
Kurs jämte bestämning
a) yrkeskurs, som har fast ämnessammansättning och ger teoretisk eller praktisk- teoretisk utbildning för ett visst yrke som komple- ment till praktisk utbild- ning på en arbetsplats; ex. yrkeskurs för metallarbe- tare.
b) (imneskurs, som ger under- visning i ett (eller flera) avgränsade ämnen och så- ledes har ett mera begrän- sat studiemål än yrkeskur- sen; ex. ämneskurs i yrkes- ritning.
Handelsskola, hushållsskola
(ettårig heltidskurs i handel resp. husligt arbete för elever som fyllt 17 år och har minst två års praktik inom yrkes- området).
Verkstadsskala
kommunal verkstads- s k 0 la (heltidskurs, i regel två, tre ]. fyra år, för ett industri- eller hantverksyrke) central verkstads- s k 0 l a med heltidslåsande yrkesavdelningar för utbild- ning i olika industri- och hantverksyrken). verkstadsskola vid de kommunala yrkesskolorna motsvaras således av y r- kesavdelning vid de centrala verkstadsskolorna. Båda är heltidskurser under det att yrkesavdel- n i n g i lärlingsskolan (se ovan) är en deltidskurs.
Handelskurs [. -skola, husmo- derskurs l. -skola
(heltidskurs en termin, ett eller två år, i regel för elever med fullgjord skolplikt och utan praktik inom yrkesom- rådet).
Verkstadsskola, [. yrkesavdel- ning
Även andra heltidskurser före- kommer numera vid yrkes- skolorna, t. ex. förberedande kurser för inträdessökande till tekniskt läroverk, inter- natföreståndarinnekurser, eko- nomiföreståndarinnekurser m.fl. Vidare finns kommu- nala tekniska skolor med tek- nikerkurser, vägmästarkurser etc.
K u rs ( yrkesavdelning )
Årskurs (ett läsår i en fler- årig utbildningsform)
Årskurs 1. klass Å rskurs ( klass )
I dagligt tal används yrkesskolstadgans termer mycket litet. Detta beror bland annat på att flertalet av de utbildningsformer, som i stadgan beskrivs mera ingående, numera endast i undantagsfall eller inte alls förekommer vid yrkesskolorna (t.ex. lärlingsskolans yrkesavdelning, handelsskola, hushållsskola); att flera termer är oklara genom att de har olika betydelse i olika sammanhang (t.ex. verkstadsskola, yrkesavdelning); att man har
svårt att särskilja de olika kursformerna (lärlingsskolans yrkesavdelning, lärlingskurs, kurs för äldre, yrkeskurs, ämneskurs etc.).
I det förslag till yrkesskolstadga, som nu framläggs, har man eftersträvat större enkel- het och enhetlighet i terminologin. Man har sökt använda termer, som skall kunna till- lämpas på olika kursformer med efter utvecklingen och de lokala förhållandena anpass- ningsbart innehåll. Så långt möjligt har man stannat för i dagligt tal gångbara termer, vilkas innebörd är klar för de flesta. På så sätt hoppas man kunna undvika den motsätt— ning mellan yrkesskolstadgan och det gängse språkbruket, som den nuvarande stadgans alltför strikt definierade och innehållsbestämda termer lett fram till. Man önskar också använda termer, som antyder parallellitet mellan yrkesskolornas undervisning och annan undervisning av allmänt eller yrkesutbildande slag.
Kommittén har övervägt andra termer än »yrkesskola» som beteckning för hela anstal- ten. lWot ordet »yrkesskola» har anmärkts, att det i mångas öron har en mindre god klang, sedan det kommit att ingå i det officiella namnet på vissa ungdomsvårdsskolor. »Yrkesskolelev» förekommer i tidningsrubrikerna litet då och då i mindre smickrande och ibland mycket sorgliga sammanhang. Som ersättning för termen har diskuterats »praktiskt läroverk» och »yrkesläroverk». Ordet praktisk förekommer ju i andra liknande beteckningar, t. ex. praktiska realskolor och praktiska skolor (Bergslagets praktiska skolor, Kristinehamns praktiska skola). Termen används emellertid oegentligt, eftersom samtliga dessa skolor — liksom de kommunala yrkesskolorna _ meddelar en undervisning, som till stor del är teoretisk. Ordet läroverk används nu som beteckning för vissa skolor med systematisk heltidsundervisning av mera omfattande slag. I den mån de kommunala yrkesskolorna anordnar heltidskurser förefaller termen således lämplig och antyder den parallellitet med de allmänna läroverken, som eftersträvas för yrkesundervisningen. Men det vore knappast riktigt att använda ordet om de yrkesskolor, som endast anordnar kortare deltidskurser, kanske utan närmare samband med en praktisk utbildning utanför skolan. Med hänsyn till att så gott som alla nu existerande kommunala yrkesskolor har ordet yrkesskola i namnet, har kommittén stannat för att föreslå yrkesskola — i singula- ris, inte i pluralis — som beteckning för de nuvarande kommunala anstalterna för yrkes- undervisning.
Som huvudterm för de olika verksamhetsformerna vid yrkesskolan föreslås kurs, den även nu vanligaste beteckningen. Ordet är kort och bra och det går lätt att genom ett prefix eller en prepositionsbestämning ange vilket slag av kurs det är fråga om. Man har emellertid på sina håll ansett »kurs» vara en olämplig beteckning för flerårig utbildning av det slag, som nu ges t.ex. i de kommunala verkstadsskolorna. Man menar, att ordet för många närmast anger en kort och mera ofullständig undervisning, och önskar således använda »kurs» ifråga om deltidsundervisningen, medan man för heltidsundervisningen vill ha en annan beteckning. Olika möjligheter har diskuterats, bland annat bibehållande av »skola», t.ex. verkstadsskola, handelsskola, husmodersskola osv. med motivering att dessa termer i allmänhetens öron har god klang.
Då »skola» i sammansättningen »yrkesskola» skall avse hela anstalten förefaller det emellertid mindre lämpligt att använda ordet också i sammansättningar, som betecknar endast en del av verksamheten vid anstalten. Vi föreslår därför vid sidan av kurs ordet yrkesavdelning att användas om den heltidsundervisning, som man i dagligt tal ogärna rubricerar som »kurs». »Yrkesavdelning» används nu framför allt för verkstadsskolorna.
Då ordet yrkesavdelning således kan komma att användas om vissa former av heltids— undervisning, har man tvekat om lämpligheten av att behålla det som beteckning för en yrkesskolas hela undervisning för ett visst yrkesområde (t. ex. avdelningen för industri och hantverk, för handel, för husligt arbete osv.). Man har diskuterat olika möjligheter, bland annat »sektion» och »linje», men stannat för »avdelning», då man ansett att
sektion och linje närmast antyder en del av en mindre enhet under det att »avdelning» i andra sammanhang avser en större del av ett helt.
Orden yrkeskurs och ämneskurs ges i vårt förslag en något annan innebörd än dessa termer har i den nuvarande yrkesskolstadgan. Detta kan ge anledning till viss förvirring under en övergångstid. Vi finner dock termerna lämpliga för den nya innebörd vi vill ge dem, dvs. i ena fallet utbildning för ett yrke, i andra fallet kunskaper i ett ämne.
I den mån en kurs (eller yrkesavdelning) omfattar mer än ett år, indelas den i årskurser eller i klasser om vardera ett år. Vi anser det lämpligt att här använda samma ord, som allmänt brukas i de allmänbildande skolorna.
Avdelning för industri och hantverk kan utom kurser för egentliga industri- och hant- verksyrken även omfatta kurser för sjömän av manskapsgrad, skeppskockar, laboratorie- biträden m.fl.
Avdelning för handel omfattar kurser för såväl kontors- som detaljhandelsutbildning. Organisatoriskt förs ibland även kurser för hotell- och restaurangpersonal till avdelning för llande].
Avdelning för husligt arbete kan omfatta kurser i hushållsgöromål (matlagning, bak- ning, konservering, hemvård etc.), men även sömnad, vävning, knyppling, stickning, eko- nomi m.m. för hemmets behov.
; f l. i i. l l l » »
Bilaga 2
Författningsförslag
Yrkesskolstadga
1 kap. Ändamål och tillämpningsområde
1 5. Med yrkesundervisning avses i denna stadga undervisning, som har till ändamål att bibringa kunskaper och färdigheter av betydelse för arbete i yrkesliv och hem.
2 %. Bestämmelserna i denna stadga skola tillämpas på all statlig och statsunderstödd yrkes- undervisning, beträffande vilken ej är stadgat i annan ordning. Inseendet över den i första stycket avsedda yrkesundervisningen utövas, då Kungl. Maj :t ej föreskrivit annat, av överstyrelsen för yrkesutbildning såsom överstyrelse.
2 kap. Allmän organisation
3 5.
Med yrkesskola avses i denna stadga skolenhet, vid vilken yrkesundervisning bedrives. Yrkesskola är statlig eller statsunderstödd. Om statlig yrkesskolas allmänna organisation är särskilt stadgat. Statsunderstödd yrkesskola är kommunal eller enskild. Kommunal yrkesskola kan vara lokal eller central. Lokal yrkesskolas verksamhetsområde omfattar antingen en kommun eller flera var— andra närliggande kommuner, som gemensamt anordna dylik skola.
Central yrkesskolas verksamhetsområde omfattar ett större område, som regel ett landstingsområde eller mera.
Omfattar verksamhetsområde för central yrkesskola eller kurs vid lokal eller central yrkesskola riket i dess helhet eller större del därav, äger Kungl. Maj:t föreskriva, att skolan (kursen) skall benämnas riksskola (rikskurs).
Överstyrelsen har att avgöra, om yrkesskola skall vara lokal eller central. Om statsbidrag till yrkesskola är särskilt stadgat.
4 5.
Vid yrkesskola sammanföras i regel de olika utbildningsformerna för en näringsgren till en avdelning.
Avdelning uppdelas i kurser (yrkesavdelningar), en eller flera för varje särskilt yrke. Omfattar en kurs ett år eller mera, indelas den i terminskurser (terminer) eller årskurser (klasser).
Kurs, som är av sådan längd, att den ej kan indelas i terminskurser eller årskurser, be- nämnes specialkurs.
Med växelutbild-ning avses utbildning förlagd dels till yrkesskola, dels till arbetsplats i yrkesliv eller hem. Med skolperiod förstås den tidsperiod, varunder utbildningen sker i skolan, och med praktikperiod den tidsperiod, varunder utbildningen sker på arbetsplats utanför skolan.
Kurs med den praktiska utbildningen i sin helhet förlagd till arbetsplats utanför skolan benämnes inbyggd kurs.
Enskild yrkesskola med såväl teoretisk undervisning som praktisk utbildning förlagda till företag benämnes företagsskola.
5 5. * Lied heltidsundervisning avses en sammanhängande utbildning, som i regel tager elevens arbetstid helt i anspråk. Lied deltidsundervisning avses en utbildning, som upptaget ett så begränsat antal tim- mar, att eleven kan inneha ett förvärvsarbete jämsides med undervisningen.
6 %.
Heltidskurs ger en mer eller mindre fullständig utbildning för visst yrke eller yrkes— område och anordnas i regel för minst en termin.
Deltidskurs kan vara yrkeskurs eller ämneskurs. Yrkeskurs ger i de för respektive yrken väsentliga ämnena teoretisk eller praktisk- teoretisk utbildning. Den kan avse grundläggande undervisning, fortbildning eller om- skolning.
Ämneskurs ger undervisning i ett eller ett par varandra närstående ämnen. Överstyrelsen bestämmer om viss kurs eller visst slag av kurs skall betecknas heltids- kurs eller deltidskurs.
7 &.
Fristående föreläsningar över frågor, som äga samband med yrkesundervisningen men som böra behandlas vid sidan av de olika kurserna, kunna anordnas efter medgivande av överstyrelsen. Till sådana föreläsningar må även andra än skolans elever äga tillträde efter rektors bestämmande.
8 5.
För varje yrkesskola skall finnas ett av överstyrelsen efter förslag av skolans styrelse fastställt reglemente.
Sådant reglemente skall i den omfattning, som befinnes erforderlig, utöver de bestäm- melser, vilka givas i denna stadga, innehålla:
a) närmare bestämmelser angående styrelsens sammansättning och om styrelseval;
b) bestämmelser angående skolans allmänna anordning och administration, lokaler och undervisningsmateriel, rektor och lärare med instruktioner för dessa, lärares tillsättande och entledigande, ävensom huvudregler för undervisningstidens förläggning;
c) undervisningsplaner med timplan och kursfördelning för de särskilda kurserna;
d) bestämmelser angående uppförande och ordning samt grunderna för elevernas upp— flyttning till högre klass och för elevernas avgångsbetyg;
e) bestämmelser angående prissättning av saluvärdiga arbeten; samt
f) de bestämmelser i övrigt, som enligt denna stadga eller överstyrelsens beprövande må vara. påkallade.
9 %.
Avgifter för undervisning mä upptagas enligt skolans reglemente. Av skolpliktig elev må sådan avgift ej upptagas. Åtnjuter skolpliktig elev undervisning vid yrkesskola i annan kommun eller vid enskild yrkesskola i hemkommunen, skall sistnämnda kommun betala den ersättning, som i sådant fall föreskrives i författning eller skolans reglemente.
Med hemkommun avses här den kommun, där skolplikten skall fullgöras.
10 &. Yrkesskola är, i den utsträckning och på de villkor, som föreskrivas i författning eller skolans reglemente, skyldig att mottaga elever från ort utanför skolans verksamhetsområde och att medverka. vid utbildning av yrkeslärare.
3 kap. Undervisning
11 5.
Vid undervisningens uppläggning skall största uppmärksamhet ägnas åt att kurs- innehållet avpassas efter utbildningsmålet. Ej endast yrkesbetonade utan även allmän— bildande ämnen böra upptagas i undervisningsplanerna till den omfattning, som bedömes mest ändamålsenlig.
Att en yrkesskola organiserats för undervisning enbart i heltidskurser skall icke utgöra hinder för sådan skola att, om så. befinnes lämpligt, anordna deltidsundervisning.
Arbetstid.
12 å.
Undervisningstimme skall ifråga om teoretiskt läroämne och övningsämne i regel ut— göra 45 minuter och ifråga om yrkesarbete och annat därmed jämförligt ämne 55 eller 60 minuter. Då särskilda skäl föreligga, må undervisningstimme efter bestämmande av överstyrelsen förkortas till lägst 40 minuter.
Mellan olika undervisningstimmar inläggas raster i den omfattning skolans reglemente bestämmer.
13 5. Årskurs skall omfatta lägst 39, högst 42 veckor. Terminskurs skall omfatta lägst 17, högst 22 veckor. Då särskilda skäl föreligga, må överstyrelsen medgiva, att angivna antal veckor minskas respektive ökas med högst två. För specialkurs skall överstyrelsen fastställa antalet arbetsveckor. I arbetsåret skall inräknas i skolans reglemente medgivna lovdagar.
14 &.
Antalet å arbetsordningen upptagna veckotimmar i heltidskurs skall under skolperiod utgöra lägst 37, högst 45.
Då. särskilda skäl föreligga, må. överstyrelsen medgiva, att angivna lägsta antal minskas med högst fyra.
Under praktikperiod skall arbetstiden vara lika med den för arbetsplatsen gällande, såvida ej särskilda skäl till avvikelse föreligga. Sådan avvikelse må. ske endast efter över— enskommelse mellan skolledningen och arbetsgivaren.
Undervisningsplaner, arbetsordning, läroböcker, lokaler.
15 %.
Undervisningen skall bedrivas i överensstämmelse med av överstyrelsen fastställda undervisningsplaner; dock att överstyrelsen, då särskilda skäl föreligga, för kortare tid må. medgiva avvikelse härifrån. '
Dessa planer skola angiva de olika ämnena för varje kurs, kurstidens längd, antalet veckotimmar, i förekommande fall undervisningstimmar, för varje ämne, huvudmoment,
de närmare anvisningar rörande undervisningsstoffet, som överstyrelsen finner behövliga, samt de särskilda inträdesvillkor, som överstyrelsen jämlikt 19 ä 2 mom. har att fast- ställa.
Undervisningsplan skall som bilaga fogas till skolans reglemente.
16 5. I skolans reglemente föreskriven arbetsordning upprättas av rektor och anslås genom hans försorg i skolans lokaler samt insändes till överstyrelsen i den ordning, som angives i reglementet. 17 %.
Läro- och handböcker bestämmas av skolans styrelse, sedan rektor, på sätt skolans reglemente föreskriver, avgivit förslag härom.
Ifråga om undervisningsmateriel, till vilken statsbidrag sökes eller erhålles, gäller vad därom är särskilt stadgat.
18 5.
Det åligger huvudman för yrkesskola att anskaffa och underhålla erforderliga under- visningslokaler med fast inredning och inventarier. Såväl lokaler som inredning skola godkännas av överstyrelsen. Om överstyrelsens befogenheter och skyldigheter härvid är särskilt stadgat.
4 kap. Elever
19 g.
1. Såsom allmänna villkor för vinnande av inträde i yrkesskola skall gälla, att sökanden:
a) inhämtat den för folkskolan respektive enhetsskolan bestämda lärokursen eller fått behörigt tillstånd antingen att lämna sagda skola eller att helt eller delvis fullgöra sin skolplikt i yrkesskola;
b) icke lider av sjukdom eller lyte, som gör honom olämplig för det yrke, utbildningen avser;
c) beträffande heltidskurs, icke uppnått den ålder, som är att anse som den högsta, vid vilken inträde i avsett yrke må äga rum.
2. De särskilda villkoren för inträde i olika kurser fastställas av överstyrelsen.
3. Överstyrelsen må, då särskilda skäl därtill föranleda, medgiva avvikelse från de allmänna inträdesvillkoren enligt 1 mom. b) och c).
4. Intagning av elever sker å de tider och i den ordning, som angives i skolans regle— mente.
20 å.
]. Elev är skyldig att ordentligt begagna undervisningen och att iakttaga de före- skrifter, som lämnats i skolans reglemente och arbetsordning, utfärdats av skolans sty- relse eller rektor eller meddelats av vederbörande lärare.
2. Brister elev i sina åligganden, skall han i mån av förseelsens beskaffenhet förmanas, varnas eller underkastas annan lämplig bestraffning enligt de närmare bestämmelser, som må vara införda i skolans reglemente. Kroppslig bestraffning må under inga för- hållanden förekomma, ej heller kränkande eller sårande behandling.
3. Har tillrättavisning ej haft åsyftad verkan eller gör elev sig skyldig till svårare förseelse eller visar sig eljest ovärdig att åtnjuta undervisning vid skolan, må han av skolstyrelsen, efter det målsman fått tillfälle att skriftligen yttra sig, förvisas från skolan för viss tid. Förvisningsbeslutet jämte'föregången undersökning skall upptagas i proto- koll och i avskrift tillställas eleven eller, om denne ej fyllt 21 är, hans målsman. Från den dag, då skolstyrelsens beslut om förvisning blivit träffat, må eleven icke undervisas
vid skolan eller eljest vistas vid densamma. Elev, som förvisats från skolan, må icke erhålla betyg, ej heller under förvisningstiden som elev mottagas vid annan yrkesskola.
4. Om elev, som icke fyllt 18 år, blivit förvisad från skolan, skall protokoll över för- visningsbeslutet jämte föregången undersökning tillställas barnavårdsnämnden i elevens hemort.
21 ä.
1. hfärker lärare, att någon elev synes vara angripen av smittsam sjukdom, eller kom- mer det till lärares kännedom, att dylik sjukdom utbrutit i elevs hem eller på hans arbetsställe, skall läraren, med avseende å sådan elevs avstängande från undervisningen inom skolan, förfara i enlighet med de föreskrifter, som skolans styrelse, efter hälsovårds- nämndens hörande, för sådant fall meddelat.
2. Hindras elev av sjukdom att besöka skolan, skall, så. snart ske kan, anmälan därom göras på sätt i skolans reglemente föreskrives.
3. Om elev av annan giltig orsak behöver ledighet från undervisningen under längre eller kortare tid, må sådan ledighet efter prövning av förekommande omständigheter kunna beviljas i den ordning, som skolans reglemente föreskriver.
22 5.
1. Efter avslutad lärokurs skall elev erhålla avgångsbetyg, upprättat efter av över- styrelsen fastställt formulär och utvisande den art av undervisning, som elev åtnjutit, samt den tid han deltagit i undervisningen, ävensom vitsord över hans kunskaper och färdigheter samt ordning och uppförande. Om så för viss skolform befinnes lämpligt, må, efter överstyrelsens bestämmande, ter— minsbetyg och årsbetyg utfärdas, varvid skall användas de betygsgrader, som angivas i mom. 2.
2. Såsom vitsord för uppförande skall användas något av uttrycken Mycket gott (A), Gott (B), Mindre gott (C) och Klandervärt (D), såsom vitsord för ordning något av uttrycken hiycket god (A), God (B) och Mindre god (C). Vid vitsordande av insikter och färdigheter skola användas uttrycken Berömlig (A), Med utmärkt beröm godkänd (a), Med beröm godkänd (AB), Väl godkänd (Ba), God- känd (B), Icke fullt godkänd (BC) och Underkänd (C).
3. Har elev vid avslutande av kursen i visst läroämne icke uppnått de kunskaper eller färdigheter, som undervisningen avser att meddela, mä efter närmare anvisningar av överstyrelsen i stället för de i 2 mom. angivna vitsorden å utfärdat betyg, såvitt gäller sådant läroämne, användas uttrycket »deltagit».
4. Om elev erhåller styrelsens medgivande att avgå från skolan, innan han genomgått fullständig kurs, må han tilldelas intyg om den tid, som han deltagit i undervisningen, och vitsord i ordning och uppförande. Sådant intyg skall avfattas i enlighet med av över— styrelsen fastställt formulär.
5. Vid kortare kurser mä efter överstyrelsens bestämmande i stället för betyg över kunskaper och färdigheter utfärdas intyg om bevistande av kursen.
5 kap. Rektor och lärare 23 ä.
1. Vid yrkesskola skola finnas anställda en rektor ävensom i övrigt lärare till det antal och med den utbildning, som erfordras för att eleverna skola erhålla den under— visning och utbildning, som de enligt denna stadga och skolans reglemente böra erhålla. Om två eller flera yrkesskolor sammanföras under gemensam styrelse, må för dessa skolor utses särskild skolledare, antingen en av rektorerna eller annan för uppgiften lämplig person.
2. Är yrkesskola uppdelad på avdelningar, skall för varje sådan avdelning en lärare av skolstyrelsen förordnas att som avdelningsföreståndare biträda rektor. Så må även ske där yrkesskolas kurser äro förlagda till skilda orter inom skolområdet och rektor icke personligen kan utöva den direkta ledningen av de till annan ort förlagda kurserna.
3. Där förhållandena påkalla, att åt vissa lärare lämnas uppdrag att vara klassföre- ståndare, må bestämmelser därom intagas i skolans reglemente.
Kompetensvillkor och anställningsformer.
24 g.
1. För att anställas som lärare vid yrkesskola erfordras:
a) att vara fri från sjukdom, lyte och annan defekt, som gör den sökande olämplig för lärarkallet;
b) att vara känd för hedrande vandel;
c) att äga det allvar och den stadga i karaktären samt den foglighet i lynnet, som ungdomens ledning kräver;
(1) att äga grundlig insikt och färdighet i det eller de ämnen, vari undervisning skall meddelas;
e) att äga förmåga att meddela undervisning;
f) att, såvitt avser yrkesarbete, genom praktisk verksamhet hava styrkt sig vara skicklig yrkesman samt äga sådana kunskaper och egenskaper, som fordras av en god arbetsledare; samt
g) att hava antingen genomgått utbildning, som av överstyrelsen godkänts såsom behörighet för ifrågavarande undervisningsämne, eller blivit av överstyrelsen förklarad behörig att undervisa i det eller de ämnen, som lärartjänsten omfattar. Ansökan om behörighet att anställas såsom lärare vid yrkesskola skall vara åtföljd av åldersbevis, vederbörligen styrkta avskrifter av betyg och andra handlingar, som styrka sökandens utbildning och dittillsvarande verksamhet, ävensom innehålla uppgift å det eller de ämnen, som den sökta behörigheten avser.
2. Vid mera tillfälligt behov eller för kortare tid må kunna anställas lärare, vilken ej förvärvat behörighet att undervisa vid yrkesskola, dock att i sådant fall den anställdes behörighetsfråga snarast möjligt skall underställas överstyrelsens prövning.
25 5. För att anställas som rektor eller skolledare eller att förordnas som avdelningsförestån- dare vid yrkesskola erfordras att vara med hänsyn till personliga egenskaper samt in— sikter och praktisk erfarenhet därtill lämplig.
26 %.
Lärare anställes vid statsunderstödd yrkesskola antingen tills vidare med viss upp- sägningstid eller tills vidare under viss tid, dock att för sådan lärarbefattning, med vilken är förenad tjänstgöring av minst den omfattning, som fordras för befattningens förenande med pensionsrätt i statens pensionsanstalt, anställningsvillkoren må bestämmas genom särskild reglering, som fastställes på sätt i reglementet för sagda pensionsanstalt är föreskrivet.
Dä reglerad lärartjänst vid central yrkesskola blir ledig, ankommer det på översty— relsen att bestämma, huruvida tjänsten må återbesättas eller uppehållas med tillfällig innehavare.
Tjänstetillsättning.
27 %.
Ledigkungörande av sådan rektors- eller lärarbefattning vid kommunal yrkesskola, som är reglerad för pensionsrätt i statens pensionsanstalt, skall ske i den tidning, vari officiella meddelanden införas, samt i minst en över riket spridd daglig tidning.
Beträffande ledigkungörande av annan rektors- eller lärarbefattning eller befattning som skolledare skall bestämmelser intagas i skolans reglemente.
28 5.
1. Lärare antages av skolans styrelse, och skall därvid bland de sökande antagas den för tjänsten lämpligaste. I styrelsens protokoll skall angivas, om befattningen är förenad med pensionsrätt i statens pensionsanstalt och, beträffande annan lärartjänst, om an- ställningen gäller tills vidare med viss uppsägningstid eller tills vidare under viss tid. Vidare skall anteckning göras om tiden för befattningens tillträdande och om de för densamma gällande löneförmånerna.
2. Beslut om lärares antagande skall anslås å skolans anslagstavla. Därjämte skall beträffande tjänst, som ledigkungjorts i den tidning, vari officiella meddelanden införas, tillkännagivande om tillsättning av tjänsten av styrelsen ofördröjligen lämnas i nämnda tidning.
3. Ifråga om tjänstledighet åt och vikarie för lärare äger skolstyrelsen besluta.
29 å.
]. Rektor vid statlig och kommunal yrkesskola förordnas av överstyrelsen för högst sex år i sänder, sedan skolans styrelse, på sätt i skolans reglemente närmare angives, därom avgivit förslag. Överstyrelsens beslut om förordnande av rektor skall tillkänna- givas i den tidning, vari officiella meddelanden införas.
2. Tjänstledighet för i 1 mom. nämnd rektor, avseende minst sex månader i följd, sökes hos överstyrelsen, som äger besluta efter vederbörande skolstyrelses hörande. Tjänst- ledighet för kortare tid än sex månader äger skolans styrelse bevilja rektor; anmälan härom skall omedelbart göras hos överstyrelsen. Vikarie för rektor förordnas, då ledigheten avser minst sex månader i följd, av över- styrelsen, sedan skolans styrelse därom avgivit förslag. Annan vikarie för rektor förordnas av skolans styrelse med iakttagande av de bestämmelser, som må finnas i reglementet. Då styrelse förordnat vikarie för rektor eller vid tillfälligt förfall för rektor fattat beslut om handhavande av rektorsgöromålen, skall överstyrelsen omedelbart underrättas härom.
3. Beträffande förordnande av och tjänstledighet för skolledare och vikarie för skol- ledare, rektor vid enskild yrkesskola och vikarie för sådan rektor skall gälla, vad i sko- lans reglemente härom föreskrives.
Åligganden.
30 5. 1. Lärare åligger: &) att i sitt förhållande såväl inom som utom skolan giva sina elever ett gott före— döme; b) att vid undervisningen följa den fastställda undervisningsplanen och arbetsordningen samt utföra det för undervisningen erforderliga förberedande arbetet ävensom det efter-
arbete, som avser rättande av elevernas skrivningar och räkneuppgifter samt granskning av andra förekommande elevarbeten;
e) att, efter av rektor gjord fördelning, under raster och eljest, då sådant av särskild anledning påfordras, lämna rektor biträde vid tillsyn av eleverna;
d) att sorgfälligt vaka över elevernas ordning och uppförande samt hava den tillsyn över deras skolgång, som i 20 och 21 åå närmare angives;
e) att, på sätt i skolans reglemente närmare angives, vårda skolans undervisnings— materiel och inventarier;
f) att enligt av överstyrelsen fastställt formulär göra vederbörliga anteckningar i dagbok ävensom att, i den mån sådant av rektor åt honom uppdrages, föra de övriga anteckningar, som kunna finnas erforderliga;
g) att, därest elevhem finnes inrättat vid skolan, i den omfattning styrelsen bestämmer biträda rektor med övervakandet av ordningen inom elevhemmet; samt
h) att i övrigt ställa sig till noggrann efterrättelse, vad honom åligger enligt denna stadga och skolans reglemente samt vad eljest kan lagligen föreskrivas honom i tjänsten.
2. Lärare i yrkesarbete åligger särskilt att på sätt och i den omfattning, som i skolans reglemente angives, föra de anteckningar, som äro erforderliga för material-, tids- och arbetskontroll.
3. Lärare i yrkesarbete åligger vidare att för de arbetsuppgifter, som påräknas kunna tillföras skolan, i mån av behov biträda rektor vid utförande av kostnadsberäkningar m. m.
4. Skolledare, rektor eller lärare äger icke att uppbära tantiem eller därmed jämförlig ersättning för av skolan utförda arbeten; ej heller äger den, som uppehåller befattning förenad med pensionsrätt i statens pensionsanstalt, utan styrelsens medgivande åtaga sig tjänstebefattning eller därmed jämförligt uppdrag eller uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk, bolag, förening eller inrättning, som har till ändamål att driva rörelse inom industri, handel, transport-, bank- eller försäkringsväsen eller annan näringsgren eller vars verksamhet eljest har huvudsakligen ekonomiskt syfte. Rektor eller lärare, som uppehåller pensionsreglerad befattning, må ej åtaga sig under- visning i annan läroanstalt utan tillstånd av skolans styrelse, meddelat efter riktlinjer, som givits av överstyrelsen.
81 5.
1. Utöver vad eljest denna stadga, skolans reglemente och övriga bestämmelser före— skriva, åligger det rektor för yrkesskola särskilt: ,
a) att utöva tillsyn över undervisning och ordning inom skolan;
b) att, där elevhem finnes inrättat, ansvara för skötseln och ledningen av detsamma;
e) att tillse, att i vederbörlig ordning givna bestämmelser angående arbetet och ord- ningen inom skolan iakttagas;
d) att sammankalla skolans lärarkollegium eller eljest vid behov sammankalla skolans lärare för att med dem överlägga om skolans angelägenheter;
e) att till skolans styrelse göra de framställningar, som erfordras för främjande av skolans verksamhet;
f) att tillse, att skolans fastigheter, undervisningsmateriel och inventarier väl vårdas och att nödiga anteckningar föras över dessa;
g) att svara för att skolans dagböcker, liggare över vid skolan anställda lärare, deras meriter och tjänstgöring ävensom övriga anteckningsböcker föras efter av överstyrelsen fastställda formulär;
h) att svara för skötseln av skolans expedition och vara anträffbar för allmänheten på bestämda tider;
i) att svara för att förteckning över inkommande och avgående handlingar föres även- som att inkomna handlingar och koncept till avgående expeditioner förvaras;
j) att, där ej annorlunda föreskrives i skolans reglemente, föra. och förvara skolstyrel- sens protokoll och därtill hörande handlingar;
k) att svara för att avlöningslistor upprättas; 1) att, i den mån skolans huvudman så bestämt, handhava för skolan anvisade eller eljest till skolans förfogande ställda medel samt ansvara för och föra räkning över sådana medel ävensom rekvirera för avlöningar och för skolans drift i övrigt erforderliga medel och verkställa de utbetalningar, för vilka sålunda rekvirerade medel äro avsedda;
m) att bereda och utarbeta de framställningar, berättelser, redogörelser och yttranden, som för skolans räkning skola avgivas till vederbörande myndigheter; samt
n) att i förekommande fall efter styrelsens bestämmande företräda styrelsen.
2. Rektor tillkommer, såvida icke i skolans reglemente annorlunda bestämmes:
a) att, i förekommande fall, fastställa försäljningspriset på av eleverna utförda salu- värdiga arbeten och för skolans räkning giva anbud på arbeten, som kunna vara av gagn för elevernas utbildning; samt
b) att för inköp av undervisningsmateriel, arbetsmaterial och andra för skolans verk- samhet behövliga varor, inom ramen för av överstyrelsen givna föreskrifter, infordra offerter och efter skolstyrelsens närmare bestämmande träffa uppgörelse med lämpliga leverantörer om pris och leveransvillkor.
32 %. Skolans styrelse äger ålägga rektor den undervisningsskyldighet, som, efter av över- styrelsen givna riktlinjer, må befinnas skälig med hänsyn till rektorsgöromålens art och omfattning.
Lärarkollegium.
33 ä.
1. Ledamot av skolans lärarkollegium är rektor och varje lärare vid skolan, som uppe- håller befattning förenad med pensionsrätt i statens pensionsanstalt.
2. Övriga lärare skola deltaga i kollegiets överläggningar och beslut vid de tillfällen, då frågor förekomma, som angå undervisning, ordning och uppförande samt utdelande av belöningar och stipendier. Även då frågor förekomma, som röra skolans övriga ange— lägenheter, må rektor, om han därtill finner skäl, tillkalla nämnda lärare att deltaga i överläggningarna men ej i besluten.
3. Där skolläkare är anställd, skall han deltaga i de kollegiets överläggningar och beslut, som avse elevernas och skolans hygieniska förhållanden eller i övrigt frågor rörande hälsovården.
4. Äro yrkesskolas avdelningar förlagda till skilda orter må, på sätt närmare angives i skolans reglemente, flera kollegier kunna finnas.
5. Kollegiet sammanträder på rektors kallelse. Ledamot av kollegiet äger hos rektor begära dess sammankallande för behandling av uppgivet ärende, och ankommer det på rektor att bifalla eller avslå sådan begäran.
6. Skolstyrelsens ordförande ävensom skolans inspektor må kunna genom rektor sam- mankalla kollegiet.
7. Rektor är kollegiets ordförande och leder dess förhandlingar. Skolstyrelsens ord— förande och skolans inspektor skola av rektor underrättas om kollegiets sammanträde och äga deltaga i kollegiets överläggningar men ej i dess beslut.
8. Vid kollegiesammanträde föres protokoll av rektor eller, där rektor önskar bliva befriad därifrån, av annan kollegieledamot, som kollegiet därtill utsett. Protokollet jus-
teras vid sammanträdet eller vid nästa sammanträde, eller ock utses för varje gång minst en ledamot av kollegiet att jämte rektor verkställa justeringen.
9. Före slutet av varje arbetsår eller eljest, då så påkallas, sammanträder kollegiet för att avgiva vitsord över elevernas ordning och uppförande. Vitsord över insikter och färdigheter avgivas av vederbörande lärare. Är vitsord be- roende av två eller flera lärares bedömande och kunna dessa icke enas, avgöres frågan av rektor. 10. Val sker, där så begäres, med slutna sedlar. Mellan lika röstetal skiljer lotten. I övrigt skall omröstning inom kollegiet vara öppen. Äro rösterna därvid lika delade, gäller den mening rektor biträder. 11. Lärare eller Skolläkare, som blivit kallad till kollegiets sammanträde, må ej ute- bliva utan giltigt förfall.
Fel eller försummelse i tjänsten.
34: %.
1. Finner skolstyrelsen giltig anledning till anmärkning mot lärare, som innehar med pensionsrätt i statens pensionsanstalt förenad lärarbefattning vid skolan, eller mot rektor på grund av fel eller försummelse i tjänsten eller på grund av dennes vandel, har styrelsen att tilldela den felande skriftlig, i styrelsens protokoll intagen föreställning och varning. Låter han sig därav ej rätta, ankommer det på styrelsen att, allt efter felets beskaffenhet, antingen tilldela honom förnyad varning eller ock för längre eller kortare tid, högst sex månader, skilja honom från befattningen och den därmed förenade avlöningen; skol- styrelsen dock obetaget att, där felet är av svårare beskaffenhet, i stället skilja honom från befattningen för alltid. Har förnyad varning eller mistning av befattningen för viss tid befunnits utan verkan, bör styrelsen för alltid skilja honom från befattningen. Innan frågan, som i detta moment sägs, av styrelsen företages till avgörande, skall befattnings- havaren hava satts i tillfälle att inom viss förelagd tid inkomma med förklaring.
2. Skolstyrelsens beslut om skiljande från befattningen för viss tid må ej verkställas, förrän detsamma vunnit laga kraft. Beslut om skiljande från befattningen för alltid skall underställas överstyrelsens pröv- ning och godkännande.
3. Framkomma under behandling av ärende, som i 1 mom. av denna paragraf sägs, eller i anledning av åtal vid domstol sådana omständigheter, att det finnes olämpligt, att befattningshavaren fortfarande tjänstgör, äger styrelsen att tills vidare och intill dess i målet blivit slutligen dömt eller domstol annorlunda förordnat, avstänga befattnings- havaren från utövande av befattningen samt av hans löneförmåner innehålla så mycket, som erfordras till vikariens avlöning. Skolstyrelsens beslut om befattningshavares avstäng- ning från tjänstgöring går i verkställighet utan hinder av förd klagan.
4. Ådagalägger annan lärare, än som i 1 mom. avses, försumlighet, oskicklighet eller klandervärt uppträdande, åligger det skolstyrelsen att tilldela den felande lämplig varning eller ock skilja honom från förordnandet. På motsvarande sätt förfares med avdelnings- föreståndare ifråga om hans förordnande som sådan.
5. Ådagalägger skolledare försumlighet, oskicklighet eller klandervärt uppförande gäl- ler vad därom föreskrives i skolans reglemente.
Avlöning och pension.
35 %. Beträffande skolledares, rektors och lärares löne- och pensionsförmåner gäller vad där- om i särskilda författningar eller eljest är eller kan bliva föreskrivet.
6 kap. Styrelse och förvaltning I 11 s p e k t o r.
36 g.
1. Yrkesskola står under inseende av överstyrelsen och är underkastad den kontroll och de bestämmelser i övrigt, som Kungl. Llaji kan finna gott föreskriva.
2. Överstyrelsen skall för varje yrkesskola förordna en inspektor, som icke må vara ledamot av skolans styrelse. Inspektor tillkommer att hava uppsikt över vederbörande skola samt att för sådant ändamål besöka densamma och taga kännedom om undervisningen. Det åligger inspektor att, därest brister av honom bemärkas, hos överstyrelsen göra anmälan därom. Om inspektors åligganden i övrigt gäller vad därom särskilt föreskrives.
Styrelsens sammansättning m.m.
37 5. 1. För yrkesskola skall finnas en styrelse.
2. För lokal yrkesskola skall styrelsen bestå av skolans tjänstgörande rektor eller, där flera skolor äro sammanförda under gemensam styrelse, skolledaren, där sådan finnes, och eljest en av skolornas tjänstgörande rektorer, utsedd på sätt i skolans reglemente bestämmes, samt ett jämnt antal valda ledamöter, minst fyra. För de valda ledamöterna utses personliga suppleanter. De ledamöter, som skola väljas, utses, då skolans verksamhetsområde utgör en kom— mun, av stads- respektive kommunalfullmäktige och eljest i den ordning skolans regle— mente anger. Ordförande och Vice ordförande i styrelsen utses bland de valda ledamöterna av den myndighet, som har att välja ledamöter.
3. För central yrkesskola skall styrelsen bestå av skolans tjänstgörande rektor samt ett jämnt antal valda ledamöter, minst sex. För de valda ledamöterna utses personliga suppleanter. Då skolans huvudman är ett landsting, utses de ledamöter, som skola väljas, av lands— tinget; eljest sker sådant val i den ordning skolans reglemente anger. Ordförande och vice ordförande i styrelsen utses bland de valda ledamöterna av den myndighet, som har att välja ledamöter.
4. För enskild yrkesskola utses styrelsen i den ordning skolans reglemente anger.
5. Till ledamöter av styrelsen bör väljas lämpliga personer, däribland representanter för arbetsgivare och arbetare till lika antal, med god kännedom om skolområdets arbets— liv i allmänhet och om de yrken, som undervisningen avser.
6. Erforderliga föreskrifter om styrelsens sammansättning och om valbarhet till leda- mot av styrelsen, om den tid valet skall avse, och om sättet, huru det skall tillgå, med- delas i skolans reglemente. 7 . Sekreterare är, såvitt ej i skolans reglemente annorlunda bestämmes, skolans tjänst— görande rektor.
8. Inspektor skall underrättas om styrelsens sammanträden och äger deltaga i dess överläggningar men ej i dess beslut.
9. Till styrelsesammanträde för behandling av frågor, som röra lärjungarnas hälso— tillstånd och sundhetsförhållandena vid skolan, skall även kallas skolläkaren, där sådan är anställd, och äger han därvid att deltaga i styrelsens överläggningar och beslut.
38 5.
1. Styrelsen sammanträder på kallelse av ordföranden, då denne finner sådant erfor— derligt, eller då rektor eller minst två andra ledamöter därom hos honom göra framställ- ning.
2. Styrelsen är beslutmässig, därest flera än hälften av dess medlemmar äro tillstädes. Avser beslut tjänstgörande rektor, äger denne icke att deltaga i eller närvara vid ären- dets behandling.
3. Val sker med slutna sedlar, varvid 'lotten skiljer mellan dem, som erhållit lika antal röster. På enahanda sätt förfares vid omröstning för tillsättning eller förordnande av befattningshavare. Omröstning sker i övrigt öppet. Varje röstande tillkommer en röst. Äro rösterna lika delade, gäller den mening ordföranden biträder.
4. Vid styrelsens sammanträde föres protokoll, vilket justeras vid sammanträdet eller vid nästa sammanträde; dock kan, särskilt för varje gång, uppdragas åt minst en av styrelsens ledamöter att jämte ordföranden verkställa justeringen.
5. Envar medlem av styrelsen ansvarar gemensamt med de övriga för de medel, som står under styrelsens vård och förvaltning, för så vitt ej huvudmannen helt eller delvis befriat styrelsens ledamöter från detta ansvar.
39 ä.
1. Förutom lärare, som må vara vald till ledamot av styrelsen, äger vid styrelsesam- manträde en lärare vid skolan närvara såsom lärarkårens representant. Denne äger därvid rätt att yttra sig och framställa förslag samt få sin uttalade mening antecknad till proto- kollet men ej att deltaga i besluten. I handläggning av ärende, som rör tjänstgörings— betyg för lärare eller vidtagande av åtgärd av disciplinär inatur mot lärare, äger repre- sentanten ej deltaga.
2. Skolans lärare utser lärarkårens representant jämte en suppleant för denne. Tid, för vilken representanten väljes, skall sammanfalla med tid, för vilken skolstyrelsens ledamöter äro utsedda. Avgår representant under den för honom bestämda tiden, an- ställes ersättningsval; och bör den sålunda valde tjänstgöra under den tid, som återstått för den avgångne.
3. Lärare, som har rätt att närvara vid skolstyrelsens sammanträden, kallas i sam- ma ordning som styrelsens ledamöter.
Styrelsens åligganden.
40 &.
Utöver vad eljest denna stadga, skolans reglemente och övriga bestämmelser föreskriva, åligger det styrelse för yrkesskola särskilt:
a) att hava sorgfällig vård om skolan, söka främja dess verksamhet och tillvarataga dess intressen samt vaka över att den arbetar i överensstämmelse med givna föreskrifter;
b) att tillse att elever, som under skoltiden måste vara inackorderade, hava lämpliga bostäder och att, där elevhem anordnas, sådana elever, som icke bo i elevhem men som måste intaga måltider utom hemmet, så långt möjligt beredas tillfälle att erhålla mål- tider i elevhemmet;
c) att vaka över att rektor, lärare och annan personal fullgöra vad dem åligger och att över dem utöva disciplinär myndighet;
d) att åt rektor och lärare på framställd begäran utfärda tjänstgöringsbetyg enligt av överstyrelsen fastställt formulär och att jämväl åt annan anställd personal på. begäran utfärda tjänstgöringsbetyg;
e) att i enlighet med i reglementet givna bestämmelser i förekommande fall besluta ifråga om arbetspremier åt eleverna;
f) att bereda de ärenden rörande skolan, som skola av huvudmannen handläggas, så— vida icke genom huvudmannens beslut annorlunda föreskrives;
g) att för varje arbetsår upprätta utgifts- och inkomstförslag för skolan; 11) att, i den mån skolans huvudman ej annorlunda bestämt, handhava för skolan anvisade eller eljest till skolans förfogande ställda medel samt ansvara för och föra räk- ning över sådana medel ävensom rekvirera för avlöningar och för skolans drift i övrigt erforderliga medel och verkställa de utbetalningar, för vilka sålunda rekvirerade medel äro avsedda; samt
i) att årligen inom tre månader efter budgetårets utgång till överstyrelsen och riks— räkenskapsverket insända berättelse över skolans verksamhet enligt av överstyrelsen fast— ställt formulär.
41 5.
Där så befinnes ändamålsenligt må under yrkesskolans styrelse tillsättas en särskild nämnd för vid skolan företrätt yrke eller yrkesområde, yrkesnämnd,
Om val av yrkesnämnd, dess sammansättning och arbetsordning bestämmes i skolans reglemente.
Räkenskaper, revision.
42 5.
1. Yrkesskolas räkenskaper skola uppläggas för budgetår, räknat från och med den 1 juli till och med den 30 juni följande kalenderår, dock med sådan uppdelning av budget- året, att i förekommande fall sammandrag av räkenskaperna utan svårighet må kunna ske för tidsperiod, motsvarande huvudmannens budgetredovisning.
2. För räkenskapernas ordnande och förande skola i tillämpliga delar gälla bestäm— melserna i bokföringslagen den 31 maj 1929. Räkenskaperna skola omfatta inventariebok, dagbok och huvudbok samt de övriga böcker, som för överskådlighetens vinnande be- finnas erforderliga.
3. Särskild kontoredovisning skall ordnas för varje i gällande kungörelse angående statsbidrag till verksamheten nämnt slag av statsbidrag, upptagande de havda kostnads— belopp, vilka helt eller till viss föreskriven del skola täckas med beviljade statsbidrag, samt de statsbidrag, som för nämnda kostnaders täckande lyftas. För varje rekvisitions— period skola till huvudboken från dagboken eller till densamma hörande hjälpbok över— föras ifrågavarande kostnadsbelopp och motsvarande lyftade statsbidrag.
43 5.
1. I den revision av kommunal yrkesskolas förvaltning och räkenskaper, som för varje budgetår föranstaltas genom skolans huvudman, skall deltaga en av vederbörande läns- styrelse utsedd revisor. Räkenskapema skola till revisorerna överlämnas snarast möjligt och senast tre månader efter budgetårets utgång. Revisionsberättelse skall snarast möjligt av skolans styrelse insändas till riksräkenskaps— verket.
2. Ifråga om revision av enskild yrkesskolas förvaltning och räkenskaper skall gälla, vad Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, överstyrelsen föreskriver.
3. Kostnaderna för revision, som i denna paragraf avses, täckas av huvudmannen.
44 %. Riksräkenskapsverket äger verkställa den granskning rörande användningen av yrkes— skola tilldelade statsbidrag, vartill ämbetsverket må finna skäl.
45 5. Är särskild skolstyrelse jämväl styrelse för yrkesskola, gäller vad i lag om särskild skolstyrelse är stadgat.
46 %.
Yrkesskolas styrelse är skyldig att i den utsträckning och på det sätt, som i veder- börlig ordning föreskrives, medverka till anordnande av sådan särskild utbildnings— verksamhet, som kan befinnas erforderlig på grund av inträdande arbetslöshet eller andra särskilda förhållanden.
7 kap. Besvär
47 5.
1. Ändring av yrkesskolstyrelses beslut må sökas hos överstyrelsen genom besvär, vilka skola ingivas senast tre veckor från bevisligen erhållen del av beslutet, vilket be- träffande tillsättning av befattning reglerad för pension i statens pensionsanstalt skall anses hava skett den dag, då meddelandet därom varit infört i den tidning, vari officiella meddelanden införas, och eljest den dag, då beslutet anslagits å skolans anslagstavla. Det åligger den, som anfört besvär, att göra anmälan härom hos skolans styrelse före besvärstidens utgång, vid äventyr, att besvären eljest ej upptagas till prövning.
2. ZMed avseende på besvär över överstyrelsens beslut gäller vad därom är stadgat i den för överstyrelsen gällande instruktionen.
Denna stadga träder i kraft den 1 juli 1955. Genom stadgan upphävas förnyade stad— gan den 4 november 1921 (nr 706) för den kommunala yrkesundervisningen, kungörelsen samma dag (nr 707) angående statsunderstödda enskilda anstalter för yrkesundervisning och stadgan den 10 oktober 1941 (nr 835) för centrala verkstadsskolor ävensom eljest vad i tidigare utfärdad föreskrift finnes stridande mot stadgans bestämmelser.
Kungl. kungörelse angående statsbidrag till yrkesskolor Allmän bestämmelse
1 5. Till yrkesskola, som upprättas av kommun eller landsting eller flera dylika gemensamt eller enskild huvudman, må statsbidrag utgå på sätt och i den omfattning nedan sägs.
1 avd. Kommunala yrkesskolor
1 kap. Statsbidrag till engångskostnader för undervisningen
2 %.
Statsbidrag till undervisningslokaler samt lokaler för administration m.m. ävensom till första uppsättning av inventarier utgår, då huvudman utgöres av antingen en kommun eller ett landsting, enligt samma grunder, som gälla för sådana bidrag till folkskole- väsendet.
I andra fall utgår statsbidrag, som i första stycket avses, med belopp, som Kungl. Maj:t i varje särskilt fall finner skäligt bestämma.
Bidrag till kostnader, som avses i denna paragraf och som bestritts efter den 1 januari 1954 men före denna kungörelses ikraftträdande, må utgå i den omfattning, Kungl. Maj:t efter riksdagens hörande prövar skäligt.
3 %. Statsbidrag till anskaffning av den första uppsättningen av sådan stadigvarande under- visningsmateriel, som prövas erforderlig, utgår med 75 procent av de styrkta kostnaderna. Till sådan undervisningsmateriel räknas även anskaffning, som är föranledd av om- läggning eller utvidgning av undervisningen i en kurs.
4 5. Till inbyggd kurs utgår icke statsbidrag till engångskostnader för undervisningen, med mindre Kungl. Maj:t så beslutit.
2 kap. Statsbidrag till årliga kostnader för undervisningen
5 %.
Statsbidrag till heltidskurs utgår med nedan nämnda procentsatser på ett bidragsunder— lag som
a) för årskurs utgöres av en av Kungl. Maj:t för varje näringsgren årligen bestämd normalkostnad;
b) för specialkurs fastställes av överstyrelsen för yrkesutbildning enligt av Kungl. LIaj:t meddelade bestämmelser.
Procentsatserna äro följande: 70 procent för praktisk-teoretiska kurser inom industri och hantverk; 60 procent för övervägande teoretiska kurser inom industri och hantverk samt för kurser inom handel;
52 procent för kurser inom husligt arbete. Infaller under ett arbetsår endast en terminkurs, utgår statsbidrag såsom för special— kurs.
Då särskilda skäl föreligga, äger Kungl. ltIaj:t för viss kurs medge, att bidrag utgår på högre bidragsunderlag än den för näringsgrenen i fråga bestämda normalkostnaden.
Understigcr den verkliga kostnaden för viss skola den sammanlagda normalkostnaden för skolans olika kurser, skall statsbidragsbeloppet jämkas enligt grunder, som fastställas av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, av överstyrelsen för yrkes- utbildning.
6 5.
Till riksskola (rikskurs) utgår statsbidrag med 80 procent av den av överstyrelsen för yrkesutbildning godkända kostnaden, dock högst 80 procent av verkliga kostnaden, där ej Kungl. Maj:t för visst fall medgivit högre bidrag.
7 %. Till inbyggd kurs utgår statsbidrag a) för teoriundervisningen enligt 8 å; b) för den yrkespraktiska undervisningen, i årskurs med normalbelopp, som Kungl. Maj:t i samband med fastställandet av de i 55 omnämnda normalkostnaderna bestäm-
mer, och i specialkurs med belopp, som överstyrelsen för yrkesutbildning bestämmer enligt av Kungl. Maj:t fastställda grunder.
8 %. Statsbidrag till deltidskurs utgår för fullgjord undervisningstimme med normalbelopp, som Kungl. Maj:t samtidigt med fastställande av de i 5 % omnämnda normalkostnaderna bestämmer. Då särskilda skäl föreligga, må överstyrelsen för yrkesutbildning fastställa lägre bidragsbelopp än sagda normalbelopp.
9 %. Motsvarar den sammanlagda undervisningstiden för två eller flera deltidskurser inom samma yrkesområde en heltidskurs om minst ett år, må statsbidrag efter överstyrelsens för yrkesutbildning bestämmande kunna utgå som till heltidskurs.
10 %.
Statsbidrag till ersättning åt föreläsare vid fristående föreläsningar eller serier av dylika må utgå med 75 procent av verkliga kostnaden, dock högst 30 kronor för föreläsnings- timme, när rese- och traktamentsersättning icke utgår till föreläsaren, och med högst 60 kronor för föreläsningstimme, när rese- och traktamentsersättning utgår.
11 %. Statsbidrag till förhyrande av i 25 omnämnda lokaler utgår enligt samma grunder, som gälla för sådana bidrag till folkskoleväsendet.
3 kap. Statsbidrag till elevhem
12 %.
Statsbidrag till anskaffning av lokaler med fast inredning och första uppsättningen inventarier till elevhem utgår med 50 procent av den godkända kostnaden per elevplats, dock högst 50 procent av den verkliga kostnaden.
Till elevhem vid riksskolor äger Kungl. Maj:t medgiva högre statsbidrag än i första stycket sägs.
Statsbidrag till förhyrande av lokaler till elevhem utgår med belopp, som Kungl. Llajzt eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, överstyrelsen för yrkesutbildning bestämmer.
Bidrag, som i första och andra styckena avses och som bestritts efter den 1 januari 1954 men före denna kungörelses ikraftträdande, må utgå i den omfattning Kungl. Maj:t efter riksdagens hörande prövar skäligt.
4- kap. Villkor för statsbidrag
13 5. För erhållande av statsbidrag skola gälla följande allmänna villkor: 1. att skolan är underkastad yrkesskolstadgans bestämmelser;
2. att undervisningsmateriel och inventarier, för vars anskaffande statsbidrag utgått enligt 2, 3 eller 12 Så, endast med överstyrelsens för yrkesutbildning medgivande och
under iakttagande av därvid angivna villkor må avyttras eller eljest användas för andra ändamål än vid bidragets beviljande avsetts;
3. att skolans huvudman ställer sig till efterrättelse de föreskrifter i övrigt, vilka kunna bliva av Kungl. Maj:t eller överstyrelsen för yrkesutbildning utfärdade.
14 %. Såsom särskilda villkor för erhållande av statsbidrag skall gälla:
1. beträffande statsbidrag till undervisnings- och administrationslokaler m.m. samt lokaler för elevhem, att ritningar till lokalerna eller, där fråga är om redan befintliga lokaler, dessa blivit av överstyrelsen för yrkesutbildning godkända för sitt ändamål;
2. beträffande statsbidrag till byggnadsarbeten, att huvudmannen i till länsstyrelsen (statskontoret) avlämnad förbindelse förpliktat sig:
a) att låta utföra byggnadsarbetena i enlighet med de av överstyrelsen godkända rit- ningarna och i övrigt i enlighet med av överstyrelsen givna föreskrifter;
b) att bestrida kostnaderna för avsyning av de byggnadsarbeten, till vilka statsbidrag beviljats;
e) att, där Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. BIaj:ts bemyndigande, överstyrelsen för yrkesutbildning så föreskrivit, hava de byggnader, för vilka bidrag utgått, brandförsäk— rade till belopp, som länsstyrelsen godkänner;
d) att, sedan byggnadsarbetena blivit slutförda samt i vederbörlig ordning avsynade och godkända, ansvara för byggnadernas vård och underhåll;
e) att icke utan överstyrelsens medgivande använda byggnaderna till annat än det därmed avsedda ändamålet;
f) att, därest byggnadsarbetena avse elevhem, vid bestämmandet av inackorderings- avgifterna för eleverna icke taga i betraktande kostnaderna för ränta å och amortering av byggnadskostnaderna samt för underhåll av byggnaden;
g) att i övrigt ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som må hava meddelats vid bidragets beviljande;
h) att, därest något av nu nämnda villkor icke fullgöres eller därest skolan (elevhem- met) helt eller delvis nedlägges, återbetala uppburet statsbidrag eller så stor del därav, som Kungl. Maj:t bestämmer;
3. beträffande statsbidrag till mera omfattande ändrings- och reparationsarbeten å befintliga skollokaler, utöver vad under 2 punkten härovan sägs:
a) att genom byggnadsföretaget erhållas skollokaler, vilka kunna beräknas under avse- värd tid fylla skäliga krav på ändamålsenlighet;
b) att byggnadsföretaget icke föranletts av att skollokalernas underhåll försummats;
c) att byggnadsföretaget avser att tillgodose ett eljest förefintligt behov av nybyggnad;
d) att byggnadsföretaget ställer sig fördelaktigt såväl ur yrkesskolväsendets synpunkt som ur allmänt ekonomiska synpunkter;
4. beträffande statsbidrag till förvärv av byggnad, att huvudmannen i tillämpliga delar skall vara underkastad i 2 punkten härovan angivna bestämmelser och villkor för bidra- gets erhållande;
5. beträffande statsbidrag till förhyrande av lokaler att icke utan överstyrelsens med- givande använda lokalerna till annat än det därmed avsedda ändamålet;
6. beträffande statsbidrag till anskaffning av den första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel samt fast inredning och första uppsättningen inventerier för under- visningslokaler och elevhem, att anskaffningen skett enligt av överstyrelsen godkänd för- teckning eller plan;
7. beträffande statsbidrag till årliga kostnader för undervisningen vid sådan skola, som jämlikt kungörelsen den 22 juni 1951 (nr 586) angående statsbidrag till centrala verk- stadsskolor eller tidigare erkänts som central verkstadsskola, att före den 1 juli 1955 förordnad rektor och fast anställd lärare av skolans huvudman tillförsäkrats minst de förmåner, som angivits i 4 kapitlet nämnda kungörelse.
5 kap. Ansökning om statsbidrag
15 få.
1 mom. Ansökning om statsbidrag, som avses i 2, 3 och 12 55, skall ställas till Konungen eller, då överstyrelsen för yrkesutbildning erhållit Kungl. lifajzts bemyndigande att besluta i ärendet, till överstyrelsen. Ansökning skall åtföljas av följande handlingar och uppgifter:
a) handlingar som styrka, att skolans huvudman iklätt sig de med skolans upprättande och uppehållande förenade kostnaderna, i den mån dessa kostnader icke täckas av stats- bidrag och skolans övriga inkomster;
b) uppgift å de kurser, som avses skola anordnas; 0) plan för skolans utbyggande under de närmaste åren, därest utbyggnad avses. 2 mom. Sökes bidrag till byggnadskostnader skall bifogas:
a) utredning angående behovet av de planerade byggnadsarbetena;
b) huvudritningar jämte situationsplan;
c) arbetsbeskrivning jämte fullständiga kostnadsberäkningar, innefattande i de fall, då i samma fastighet arbeten planerats, för vilka statsbidrag enligt denna kungörelse icke kan utgå, särskild uppgift om kostnaderna härför;
d) därest bidrag sökes för utförande av ombyggnads—, tillbyggnads- eller ändrings- arbeten ä befintlig byggnad, intyg av byggnadssakkunnig person, att byggnaden är av den beskaffenhet, att de planerade arbetena lämpligen kunna utföras;
e) redogörelse för det sätt, varpå kontroll över arbetets utförande skall utövas;
f) handling, utvisande sökandens dispositionsrätt till den fastighet, varå byggnads- arbetena skola utföras, ävensom uppgift å värdet av å fastigheten redan befintliga byggnader;
g) därest byggnad är avsedd att ersätta äldre sådan, utredning angående sistnämnda byggnads värde och framtida disposition;
h) därest ansökningen avser statsbidrag enligt 2 &, uppgifter enligt av överstyrelsen fastställt formulär angående huvudmannens ekonomiska förhållanden till ledning vid bedömandet av statsbidragets storlek.
3 mom. Sökes bidrag till förvärv av byggnad skall bifogas:
a) utredning angående behovet av den till förvärv avsedda byggnaden och, där denna är avsedd att ersätta äldre byggnad, jämväl utredning om sistnämnda byggnads värde och framtida disposition;
b) ritningar jämte situationsplan över byggnaden samt, därest ombyggnad av den- samma avses, jämväl under 2 mom. c)—e) upptagna handlingar;
c) uppgift om köpesumman för den fastighet, varå byggnaden är belägen, samt huru stor del av köpeskillingen, som belöper å byggnaden, eller, om huvudman tillhörig bygg- nad tages i anspråk, värdet av byggnaden vid övertagandet;
d) därest ansökningen avser statsbidrag enligt 25, uppgifter enligt 2 mom. h) här- ovan.
4 mom. Sökes bidrag till förhyrande av lokaler för elevhem skall bifogas:
a) ritningar jämte situationsplan över lokalerna;
b) uppgift om lokalernas förutvarande användning och därvid åsatta hyresvärde;
c) uppgift om den hyra, som huvudmannen har att erlägga;
d) intyg av byggnadssakkunnig person, att lokalerna äro av sådan beskaffenhet, att de kunna anses lämpliga för det avsedda ändamålet.
5 mom. Sökes bidrag till första uppsättningen inventarier skall bifogas:
a) uppgift å de inventarier, som äro avsedda att anskaffas med det sökta statsbidraget. jämte specificerad uppgift å de beräknade anskaffnings- och, i förekommande fall, instal- leringskostnaderna;
b) därest ansökningen avser statsbidrag enligt 2 &, uppgifter enligt 2 mom. h) här— ovan.
6 mom. Sökes bidrag till den första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel skall bifogas:
uppgifter å de maskiner samt verktyg och dylikt, som äro avsedda att anskaffas med det sökta statsbidraget, jämte specificerad uppgift å de beräknade anskaffnings- och, i förekommande fall, monteringskostnaderna för den ifrågavarande materielen, ävensom uppgift om eventuell beräknad uppdelning på olika budgetår av de ifrågavarande kost- naderna.
16 5.
1 mom. Ansökning om statsbidrag, som avses i 2 5 första stycket, ingives till veder- börande länsstyrelse, som härefter skall avgiva utlåtande angående den procentsats, efter vilken statsbidrag till kostnaderna enligt länsstyrelsens mening bör utgå, samt med detta utlåtande och med bevis, att huvudmannen i 155 1 mom. a) avsedda beslut vunnit laga kraft, insända handlingarna till överstyrelsen för yrkesutbildning, som, därest överstyrel- sen ej erhållit i 15 5 1 mom. nämnt bemyndigande, har att med eget utlåtande överlämna ärendet till Kungl. lVIaj:t.
Vad i första stycket sagts om länsstyrelse skall beträffande ansökning från Stockholms stad i tillämpliga delar gälla överstyrelsen för yrkesutbildning.
2 mom. Ansökning, som avses i 25 andra stycket samt 3 och 12 Så, ingives till över- styrelsen för yrkesutbildning, som, därest överstyrelsen ej erhållit i 155 1 mom. nämnt bemyndigande, har att med eget utlåtande överlämna densamma till Kungl. Maj:t.
17 å.
1 mom. Ansökning om statsbidrag, som avses i 5—11 55, ställes till överstyrelsen för yrkesutbildning och skall dit ingivas senast tre månader före början av det budgetår, som ansökningen avser. Dock må överstyrelsen kunna upptaga till prövning senare in- komna ansökningar, då skäl därtill anses föreligga.
2 mom. Ansökning, som i 1 mom. avses, skall, avfattad enligt av överstyrelsen fast— ställt formulär, åtföljas dels av handlingar, som styrka, att skolans huvudman genom laga kraftvunnet beslut iklätt sig de med skolans upprättande och uppehållande för- enade kostnaderna, i den mån dessa kostnader icke täckas av statsbidrag och skolans övriga inkomster, dels ock av de övriga handlingar och uppgifter, som överstyrelsen bestämmer.
3 mom. Sedan överstyrelsen fattat beslut om statsbidrag, som i denna paragraf avses, har överstyrelsen att snarast möjligt lämna riksräkenskapsverket, vederbörande länssty— relse respektive statskontoret och sökanden underrättelse om beslutet.
18 %.
1 mom. Till byggnadsarbeten beviljat statsbidrag må lyftas hos länsstyrelsen (i Stock- holm statskontoret) med hälften vid arbetets påbörjande och med en fjärdedel, då bygg— naden är under tak, dock att, därest byggnadsföretaget huvudsakligen avser ombyggnad eller mera omfattande ändrings- och reparationsarbeten eller fråga är om ändrings- och reparationsarbeten, som erfordras för iordningställande av för skoländamål förvärvad byggnad, tre fjärdedelar av bidraget må lyftas redan vid igångsättandet. Återstoden av bidraget skall innehållas, till dess byggnadsföretaget blivit genom länsstyrelsens försorg avsynat och godkänt samt länsstyrelsen granskat räkenskaperna över byggnadskost— naderna. Skulle kostnaderna understiga de vid statsbidragets beviljande beräknade, skall länsstyrelsen besluta, att det beviljade statsbidraget skall i motsvarande mån nedsättas.
? mom. Till förvärv av byggnad beviljat statsbidrag rekvireras hos och utbetalas av vederbörande länsstyrelse (statskontoret), sedan skolans huvudman styrkt, att byggnaden förvärvats.
3 mom. Statsbidrag till första uppsättningen inventarier rekvireras hos och utbetalas av vederbörande länsstyrelse (statskontoret), sedan bidragsbeloppet blivit slutligt fast- ställt. Skulle kostnaderna understiga de vid statsbidragets beviljande beräknade, skall länsstyrelsen besluta, att det beviljade statsbidraget skall i motsvarande mån nedsättas.
!) mom. Till första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel beviljat stats- bidrag kan rekvireras under månaderna oktober, januari och april, därest det rekvirerade beloppet avser redan gjorda utbetalningar under budgetåret och rekvisitionen för varje gång uppgår till ett av överstyrelsen för yrkesutbildning fastställt minsta belopp. Rekvi- sitionen uppgöres i enlighet med av överstyrelsen fastställt formulär och avlämnas till vederbörande länsstyrelse (statskontoret), som har att efter prövning besluta om och utbetala statsbidrag. ,
I övrigt rekvireras statsbidrag av i första stycket nämnt slag i samband med rekvisi- l tion av årliga kostnader enligt mom. 5 nedan. *,
5 mom. Rekvisition av statsbidrag till årliga kostnader skall avse budgetår och upp- f göras i enlighet med av överstyrelsen för yrkesutbildning fastställt formulär samt jämte * revisionsberättelse senast den 31 oktober näst efter det budgetår, som avses, avlämnas * till vederbörande länsstyrelse (statskontoret). Länsstyrelsen skall efter granskning av * rekvisitionen snarast möjligt besluta om och utbetala statsbidrag.
Har rekvisition inkommit efter sagda dag, ankommer det på länsstyrelsen att avgöra, huruvida sådan rekvisition det oaktat må upptagas till prövning.
6 mom. Utan särskild rekvisition skall länsstyrelsen (statskontoret), sedan rektor (skol- , ledaren) till länsstyrelsen anmält, att verksamheten vid skolan pågår i huvudsak enligt ; den plan, som överstyrelsen för yrkesutbildning i och med statsbidragets beviljande god- , känt, utbetala förskott för löpande budgetår under tiden 1—15 av månaderna oktober, januari och april för varje gång med en fjärdedel av det av överstyrelsen fastställda stats- bidraget till årliga kostnader.
Sker under året en mera nämnvärd avvikelse från den i första stycket nämnda planen, har skolan att göra anmälan härom till överstyrelsen. Bör med anledning därav en änd- ring av förskottsbeloppet vidtagas, skall överstyrelsen härom underrätta länsstyrelsen.
Förskotten avrundas till närmast lägre hundratal kronor. Summan av förskotten skall avdragas vid den slutliga utanordningen av statsbidraget för budgetåret.
2 avd. Enskilda yrkesskolor
7 kap. Statsbidrag till engångskostnader och årliga kostnader för undervisningen
samt till elevhem
19 %. Enskilda yrkesskolor indelas i statsbidragshänseende i två grupper, A-skolor och 13- skolor. Kungl. Maj:t bestämmer, till vilken grupp en skola skall hänföras.
20 5. Till A-skola utgår statsbidrag till kostnader enligt 2 och 12 55 med belopp, som Kungl. Maj:t i varje särskilt fall bestäm- | i | |
mer; kostnader enligt 3, 5 och 7—11 åå i enlighet med vad som ifråga om sådana bidrag gäller för kommunal yrkesskola. Då skäl därtill föreligga, äger Kungl. Maj:t medgiva, att statsbidrag utgår enligt samma grunder, som gälla för riksskola.
21 5. Till B-s/cola utgår statsbidrag med belopp, som Kungl. Maj:t bestämmer. Till sådan B-skola, som är företagsskola, kan statsbidrag utgå med normalbelopp, som Kungl. Blajzt i samband med fastställande av de i 55 omnämnda normalkostnaderna bestämmer.
8 kap. Villkor för statsbidrag
22 5 För erhållande av statsbidrag skola gälla de allmänna och särskilda villkor, som angivas i 13 respektive 145 1—6, för såvitt icke Kungl. Maj:t av särskilda skäl medgivit undan- tag härifrån.
9 kap. Ansökning om statsbidrag
23 ä. 1 mom. Ansökning om statsbidrag skall ställas till Konungen och ingivas till över- styrelsen för yrkesutbildning, i vad avser årliga kostnader senast tre månader före början av det budgetår, ansökningen avser. I i [ 2 mom.. Avses statsbidrag enligt 2, 3 eller 12 5 skall ansökningen åtföljas av samma | handlingar och uppgifter, som angivas i 15 %. Vad som under 155 1 mom. 3.) sägs skall i kunna avse annan än skolans huvudman. ' » ?
Utöver vad i första stycket detta mom. sägs skall till ansökningen fogas följande upplysningar och handlingar:
a) det belopp, som sökes;
b) skolans ägare och styrelse;
c) skolans ändamål, tillkomst och utveckling; (1) elevantalet i de särskilda kurserna under de tre sistförflutna arbetsåren och under det arbetsår, då ansökningen ingives;
e) inkomster och utgifter för senast förflutna räkenskapsår, inkomst- och utgiftsstat för det löpande räkenskapsåret samt förslag till inkomst- och utgiftsstat för närmast följande räkenskapsår;
f) värdet av skolans tillgångar och skulder vid senast förflutna räkenskapsårs slut;
g) skolans fonder och dessas användning;
h) det för skolan gällande reglementet eller, om skolan är nyinrättad, förslag till reglemente;
i) därest ansökningen avser stadigvarande undervisningsmateriel, skolan tillhörig dylik materiel;
3 mom. Avses statsbidrag enligt 5—1155 skall ansökningen innehålla följande upp- lysningar och handlingar:
a) de under 2 mom. s.)—h) angivna;
b) handlingar, som visa, att skolans huvudman eller annan iklätt sig de med skolans upprättande och uppehållande förenade kostnaderna, i den mån dessa kostnader icke täckas av statsbidrag och skolans övriga inkomster;
c) skolans organisation med avseende å kurser, varvid bland annat bör meddelas, huruvida och i vilken omfattning undervisning på parallellavdelningar och samundervis- ning sker;
d) de olika kursernas undervisningsplaner för senast avslutade arbetsår, för det arbets- år, under vilket ansökningen ingives och för det arbetsår, som ansökningen avser, börande planerna innehålla bland annat uppgift å
inträdesfordringar,
kurstidens längd samt antalet timmar och dessas fördelning å de olika ämnena;
e) vid skolan tjänstgörande rektor och lärare, deras utbildning, tjänstgöring och av- löningsvillkor;
f) storleken av de för skolan använda lokalerna jämte uppgift på de särskilda rum— mens användning ävensom pä antalet elever, som där undervisas;
g) storleken av elevavgifterna i varje särskild kurs under senast avslutade arbetsår samt beviljad nedsättning i eller befrielse från avgift.
h) intyg av legitimerad läkare, att lokalerna äro lämpliga med hänsyn till utrymme. uppvärmning, ventilation, belysning och inredning, ävensom att anordningarna vid skolan i övrigt äro i hygieniskt avseende tillfredsställande.
!; mom. Därest statsbidrag sökes första gången eller av annan anledning icke alla de i 2 och 3 mom. angivna upplysningar kunna lämnas, böra de meddelade föreskrifterna i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
Om statsbidrag tidigare beviljats, må beträffande de upplysningar, som vid föregående ansökning lämnats och som avse förhållanden, som icke undergått förändring, hänvis- ning kunna göras till dessa.
10 kap. Rekvisition och utbetalning av statsbidrag
24 5.
Till byggnadsarbeten beviljat statsbidrag rekvireras hos och utbetalas av vederbörande länsstyrelse (statskontoret), i den mån arbetets fortgång styrkes genom till länsstyrelsen ingivna bevis eller intyg, dock att städse en fjärdedel av bidraget skall innestå, intill dessa arbetet blivit genom länsstyrelsens försorg avsynat och godkänt samt länsstyrelsen granskat räkenskaperna över byggnadskostnaderna. Skulle kostnaderna understiga de vid
statsbidragets beviljande beräknade, skall länsstyrelsen besluta, att det beviljade stats— bidraget skall i motsvarande mån nedsättas. I övrigt skola de i 18å 2—6 mom. meddelade föreskrifterna gälla, dock att anmälan enligt 6 mom. skall av B-skola göras enligt av överstyrelsen för yrkesutbildning utfärdade anvisningar.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1955. Genom kungörelsen upphävas kun- görelserna den 4 november 1921 (nr 705) angående statsunderstöd till kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning, den 14 juni 1946 (nr 419) angående utbildnings- kurser för sjömän samt angående statsbidrag till dylika kurser och den 22 juni 1951 (nr 586) angående statsbidrag till centrala verkstadsskolor ävensom eljest vad i tidigare utfärdad föreskrift finnes stridande mot kungörelsens bestämmelser.
Kungl. Maj:ts kungörelse om ändrade beteckningar å vissa yrkesunder- visningsanstalter;
given Stockholms slott den
Kungl. Maj:t, som denna dag utfärdat ny yrkesskolstadga, har funnit gott förordna, att vad i allmän författning eller genom särskilda Kungl. Maj:ts beslut finnes stadgat rörande kommunala och enskilda yrkesundervisningsanstalter, sjömansskolor och centrala verkstadsskolor i stället skall i tillämpliga delar avse kommunala och enskilda yrkes- skolor.
Denna kungörelse etc.
Kungl. Maj:ts kungörelse om ändring i kungörelsen den 5 juni 1953 (nr 532) angående statlig studiehjälp åt elever vid statsunderstödda kom— munala och enskilda yrkesskolor;
given Stockholms slott den
Kungl. Maj:t har, med stöd av riksdagens beslut funnit gott förordna, att 95 2 mom. kungörelsen den 5 juni 1953 angående statlig studiehjälp åt elever vid statsunderstödda kommunala och enskilda yrkesskolor skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
9 5. 2 mom. Rektor skall, därest icke överstyrelsen för yrkesutbildning för visst fall annor- lunda medgiver, inom en månad efter kursens början till överstyrelsen insända ansök- ningarna jämte eget yttrande, vilket avgives efter samråd med kollegiet eller av detta utsedda delegerade.
Denna kungörelse etc.
Kungl. Maj:ts kungörelse om ändring av instruktionen den 31 december 1943 (nr 963) för överstyrelsen för yrkesutbildning
Kungl. Maj:t har funnit gott förordna, dels att %% 6 och 7 a skola utgå, dels ock att 55 7, 8, 20, och 27 instruktionen den 31 december 1943 för överstyrelsen för yrkesutbild— ning skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
2 %. De anstalter, vilka stå under överstyrelsens inseende, äro högre tekniska läroverk: tekniska gymnasier och tekniska fackskolor;
konstfackskolan; handelsgymnasier;
statsunderstödda kommunala och enskilda yrkesskolor, avseende industri, hantverk, handel och husligt arbete;
särskilda anstalter för yrkesundervisning: bergsskolan i Filipstad, textilinstitutet i Borås, Lennings textiltekniska institut i Norrköping och grafiska institutet;
anstalter för utbildning av lärare för yrkesundervisning; samt övriga anstalter för yrkesutbildning, som enligt beslut av Kungl. Maj:t stå under över- styrelsens inseende.
7 &.
Ifråga om statsunderstödda kommunala yrkesskolor skall överstyrelsen särskilt utöva inspektion; förordna och entlediga inspektor; fastställa reglemente och undervisningsplaner; genom personlig förbindelse med skolstyrelser, myndigheter och organisationer söka för- värva förtrogenhet med önskningar och behov ifråga om skolorna;
förordna och entlediga rektor; besluta angående tjänstledighet och vikarie för rektor, då ledigheten avser minst sex månader i följd;
besluta angående behörighet för anställning som lärare; besluta, huruvida ledig reglerad lärartjänst vid central yrkesskola skall återbesättas eller uppehållas med tillfällig innehavare;
pröva ärenden angående rektors och lärares skiljande från befattningen: ; besluta, om yrkesskola skall vara lokal eller central; ;
bestämma, om viss kurs eller visst slag av kurs skall betecknas heltidskurs eller deltids— ' kurs;
godkänna lokaler med fast inredning ävensom första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel och första uppsättningen inventarier;
fastställa erforderliga formulär;
pröva frågor angående avyttrande eller användande för annat ändamål än som avsetts vid bidragets beviljande av första uppsättningen stadigvarande undervisningsmteriel och inventarier, som anskaffats med statsbidrag;
verka för upprättande av nya och, då så befinnes ändamålsenligt, för omorganisation av redan befintliga skolor; samt
pröva och avgöra besvär, som bliva anförda hos överstyrelsen.
Beträffande statsunderstödda mzskilda yrkesskolor skall överstyrelsen särskilt utöva inspektion; förordna och entlediga inspektor; fastställa reglemente och undervisningsplaner; genom personlig förbindelse med skolstyrelser, myndigheter och organisationer söka förvärva förtrogenhet med önskningar och behov ifråga om skolorna;
besluta angående behörighet för anställning som lärare; pröva ärenden angående rektors och lärares skiljande från befattningen; bestämma, om viss kurs eller visst slag av kurs skall betecknas heltidskurs eller deltids- kurs;
godkänna lokaler med fast inredning ävensom, då statsbidrag utgått, första uppsätt- ningen stadigvarande undervisningsmateriel och första uppsättningen inventarier;
fastställa erforderliga formulär; pröva frågor angående avyttrande eller användande för annat ändamål än som avsetts vid bidragets beviljande av första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel och inventarier, som anskaffats med statsbidrag: samt
pröva och avgöra besvär, som bliva anförda hos överstyrelsen.
20 &.
Överstyrelsens kansli — — — en sektionschef.
1. — — _
2. Andra byrån handlägger bland annat ärenden rörande organisationen och under- visningens anordnande vid högre tekniska läroverk, konstfackskolan, särskilda anstalter för yrkesundervisning, kommunala och enskilda yrkesskolor inom industri och hantverk samt inom hemslöjd, i den mån dessa ärenden ej skola handläggas å fjärde byrån, även— som vid sjömanskurser,
undervisning i — — — berörda läroanstalter, vanföreanstalternas yrkesskolor — — — byrån, samt yrkesutbildning för — — — inom näringslivet.
3. Tredje byrån handlägger bland annat ärenden rörande organisation och undervis- ningens anordnande vid handelsgymnasier samt kommunala och enskilda yrkesskolor inom handel samt
yrkesutbildning för — — — upprättade läroanstalterna.
Tredje byrån biträder därjämte vid handläggningar av ärenden rörande undervisningen i handelstekniska ämnen vid högre tekniska läroverk och driftsekonomisk arbetskontroll vid heltidskurser inom industri och hantverk.
4. Fjärde byrån handlägger bland annat ärenden rörande organisationen och under- visningens anordnande vid kommunala och enskilda yrkesskolor inom husligt arbete samt hemslöjd inom motsvarande område,
yrkesutbildning för — — —- upprättade läroanstalterna, vanföreanstalternas yrkesskolor — — — området ävensom,
utbildning av elever vid barnavårdsanstalter, som med socialstyrelsens tillstånd be— drives av annan än kommunal eller enskild yrkesskola.
5 _ _ _ 6 _ _ _
27 å. Pleniärenden äro följande: förslag om — — — i plenum; viktigare frågor — — — och arbetsordning;
frågor rörande — — — allmänna avlöningsreglemente; frågor rörande —— —— — inom överstyrelsen; frågor rörande — — — i tjänsten; frågor rörande —— — — åt sådana; principfrågor rörande — —— — rörande undervisningsplaner; frågor rörande — —— —— av rektorsbefattning; allmänna organisationsfrågor —- — -- nämnda läroanstalter; frågor rörande — — — och ändamål; frågor av — — —— och förhållanden; viktigare organisations- och — — — för yrkesutbildning;
viktigare frågor om bidrag till årliga kostnader vid yrkesskolor; frågor om större engångskostnader till kommunala yrkesskolor eller beviljande av bi- drag till sådana skolor, som tidigare icke åtnjutit statsbidrag;
frågor om beviljande av statsbidrag till enskilda yrkesskolor;
ärenden angående — — — rektorsbefattning; samt i övrigt — — —— i plenum.
Bilaga 3.
Sammanställning av uppgifter ur årsredogörelserna för centrala verkstadsskolor, kommunala tekniska skolor och kommunala yrkesskolor samt vissa andra skolor arbetsåret 1951/52
Antal kursdeltagare i kurser för industri och hantverk, handel och husligt arbete vid kommunala yrkesskolor arbetsåret 1951/52. Fördelning efter kursernas längd. Tabell 1—3.
Antal kursdeltagare och undervisningstimmar (lärartimmar) samt antal kvarvarande deltagare vid kursens slut i centrala verkstadsskolor, kommunala tekniska skolor och kommunala yrkesskolor arbetsåret 1951/52. Tabell 4—7 (tabell 7 ger ett sammandrag av uppgifterna i tabell 4—6).
Kursdeltagarnas fördelning efter ålder i centrala verkstadsskolor, kommunala tekniska skolor och kommunala yrkesskolor arbetsåret 1951/52. Tabell 8—11 (tabell 11 samman- drag av uppgifterna i tabell 8—10). i i | i i | l i
Antal kursdeltagare i skolor och kurser för yrkesutbildning arbetsåret 1951/52 i de större städerna i förhållande till folkmängden och till antalet yrkesverksamma inom industri och hantverk samt handel i respektive städer. Tabell 12.
Antal kursdeltagare i vissa yrkesutbildande skolor arbetsåret 1951/52 fördelade på län. Tabell 13.
Sammanställningen i tabellerna 1—11 omfattar i runt tal 126800 kursdeltagare för— delade på olika skolformer sålunda:
kommunala yrkesskolor . . . . . . . . . ., ...................... 121 200 centrala verkstadsskolor ............................... 2 700 kommunala tekniska skolor ............................ 2 900
126 800
Kursdeltagarnas fördelning på näringsgrenar är följande:
industri och hantverk .......................... (22 %) 28 100 handel ....................................... (28 %) 35 000 husligt arbete ................................ (50 %) 63 700
126 800
Antalet undervisningstimmar är högst för industri och hantverk och lägst för handel:
industri och hantverk ......................... (58 %) 1 316 000 handel ....................................... (11 %) 237 000 husligt arbete ................................. (31 %) 712 000
2 265 000
Avbrottsprocenten är högst för handel och lägst för husligt arbete. För samtliga näringsgrenar är den avsevärt mycket lägre i heltidskurser än i deltidskurser:
totalt heltidskurser industri och hantverk ................... 13.7 % 7,1 % handel ................................ 23.2 % 5.5 % husligt arbete .......................... 6.5 % 3.7 % samtliga ............................... 12.6 % 6.3 %
Trots att endast en liten del av kursdeltagarna går i heltidskurser, faller större delen av undervisningstimmarna — utom i kurser för husligt arbete — på sådana kurser: kursdelt. undervisningstim. industri och hantverk ........ (25 %) 7 048 (75 %) 985 162 handel ..................... ( 6 %) 2 188 (56 %) 131 717 husligt arbete ............... (2.4 %) 1 558 (24 %) 171 969
(8.5 %) 10 794 (57 %) 1 288 818
Kursdeltagarnas fördelning efter kursens längd är för de olika näringsgrenarna följande:
antal kursdeltagare i kurser om högst 90 timmar
industri och hantverk .................. (21 %) 5 873 handel ............................... (72 %) 25 190 husligt arbete ......................... (51 %) 32 725
(50 %) 63 788
Tabell 12 innehåller uppgifter om yrkesutbildningen i rikets femton största städer. I denna tabell har också tagits med vissa högre yrkesutbildande skolor, nämligen högre tekniska läroverk, handelsgymnasier, fackseminarier och vissa andra skolor. Siffrorna i , tabell 12 visar vid en jämförelse med tabell 13, som innehåller uppgifter om yrkesutbild- * ningen i yrkesutbildande skolor fördelad på län, att de femton största städerna med 1 27.6 % av rikets folkmängd har 39.1.% av kursdeltagarna i yrkesutbildande skolor för 1 näringsgrenarna industri och hantverk, handel och husligt arbete. Av deltagare i heltids- 1 kurser har dessa städer mer än hälften eller 59.6 %.
Siffrorna i tabell 12 kan jämföras med uppgifter om de tolv största städerna från läs- året 1949/50. (Givetvis medtas för 1951/52 endast samma tolv städer.) Befolkning i procent av hela rikets folkmängd.
Kursdeltagare i de tolv största städerna i procent av hela antalet kursdeltagare i riket.
1949/50 1951/52 (
26 % 26 % . heltid totalt heltid totalt industri och hantverk 50 % 48 % 51 % 50 % handel ............. 65 % 42 % 72 % 41 % husligt arbete ....... 24 % 30 % 43 % 29 % 44 % 34 % 50 % 37 %
Som synes har koncentrationen av yrkesutbildningen till de största tätorterna ökat påtagligt från 1949/ 50 till 1951/ 52.
Tabell 13 upptar utom skolorna i tabellerna 1—11 även högre tekniska läroverk, han- delsgymnasier, fackseminarier samt skolor för jordbruk och skogsbruk. Sammanlagt redo- visas i denna tabell i runt tal 163 500 kursdeltagare, varav 29 500 eller 18 procent i hel- tidskurser.
Fördelningen på näringsgrenar i tabell 13 är följande:
totalt heltid antal % antal %
industri och hantverk . . . 36 004 (22 %) 12 821 (44 %) handel ................. 54 726 (33 %) 7 790 (26 %) husligt arbete (inkl. lant- hushåll) ................ 69 808 (43 %) 5 929 (20 %) jordbruk m.m. (end. hel- tid. ej lanthushåll) ...... 2 958 ( 2 %) 2 958 (10 %)
163 496 (100 %) 29 498 (100 %)
Heltidsundervisningens omfattning inom de olika näringsgrenarna i tabell 13 är föl- jande, uttryckt i procent av hela antalet kursdeltagare för varje näringsgren:
industri och hantverk .................................... 35.5 % handel ................................................. 14.2 % husligt arbete (inkl. lanthushåll) .......................... 8.5 0
Siffrorna i tabell 13 visar vid en jämförelse med läsåret 1949/50 följande förändringar (uttryckta i procent): ökning resp. minskning av antalet kursdeltagare 1951/52 i förhållande till
1949/50. totalt heltid industri och hantverk .................... —— 6 % -— 4 % handel ................................. + 42 % + 35 % husligt arbete ........................... + 26 % + 16 % + 17 % + 15 %
Tabell 1. Antal kursdeltagare i kurser för industri och hantverk ( verkstads Fördelning efte
x Summa . Kurslängd kli??? Kursdeltagare 1 lnilrnzsskolor i timmar & Yrken ..? 5 under arbetsåret vid kursens! & |. ** o o o o :> o och kurser "25 g; ge 3 = = a a s e & E g g % % å & =ec'401111111585431111' u =— + 00 ca oz ut: o no 0 = » ec G= ea ua "' > .— v-4 N N m 73 v—l _. S 1 2|a|4|5 6|7|s|9|1011|1213i14|15|161718m Gjutare ............... 20| 17 12 + — + + + + + — 12 10 — + — _— Smeder ..... . ......... 66 65 + + + — + — — — — — — + — _ _. Bleek- a plåtal. ......... 174 157 5 64 — — 5 + 35 8 + 117 5 64 + + 8 — Svetsare . . . . . . ........ 271 242 29 27 23 — 81 57 24 + + 191 29 27 22 + 81 46 Gassvetsning .......... 988 852 + 68 429 21 298 27 30 + — 873 + 60 882 14 258 17 Bågsvetsning ......... 447 416 — 22 130 21 28 207 + + + 403 — 22 124 18 19 192 Klenamide ............. 9 9 — — + + + + — + — + + — —- _ — Metallarbetara . . ........ 3287 2778 90 155 75 75 515 820 897 216 — 1843' 81 130 59 55 402 250 Verkstadsarb. . .. . . . . . 23 28 + + — + + — + — + — — + _ — —* __ Yrkesritning ........ . . 845 274 85 71 77 57 + — + + + 290 75 53 58 45 — — Maskin:-itning ....... . 168 130 18 10 16 + + + + + + 39 11 6 11 + — — Yrkesräkning ......... 113 96 40 42 + + — + + + + 82 82 86 + + + — Teknologi ............ 48 40 + + + — + + + + + — — — + — — _— Apparatmontörer ...... . 7 4 + + + + + + — — + + — — + — -— _ Maskinreparatörer ...... 15 14 + + — — + 2 + + + 2 — + + + — 2 Bilmekaniker .......... 716 581 81 90 181 + 62 49 51 29 + 493 46 80 96 + 56 81 Flygmotormek. ......... 78 67 + + + + 11 + + + — 11 — + + + 7 —- Motortekn. (bil, traktor m. m.) ............... 831 806 228 50 36 + 9 + 8 — — 331 212 50 30 + 8 +) Motormekaniker ........ 129 122 + + + + — + — + — — + — + — _— +! Elektriker ............. 1 751 1 488 56 48 73 59 228 88 180 202 — 829 55 47 49 46 169 80 Svagstr. o radiotekniker. . 161 183 + + + + 49 88 + 10 + 147 + + + — 86 77 Elektromekaniker ........ 114 86 + + + — — + — + + — + + + + + _j Instrumentmakare ...... 95 89 + 30 + + — — + + +* 30 — 24 + + + +) Pianoreparutärer ....... 20 17 + — + + + — + — 201 20 — + + + + +— Optiker ............. . . 47 89 + + + + 24 18 + + 10 47 + + + + 19 101 Urmakare .......... . . . 14 10 + + — + + + + — + + + + + + + ++ Guldsmedar m. m. . . . .. . . 18 17 + + — + + + — 18 + 18 + — + — + +) Glamrbetare . . . . . . . . . . . 27 28 — — + 15 + + — — — 15 + + + 12 — —. Stenarbeten ..... . . . . . . 2 2 — — — — — + 2 + + 2 + + + + + + Batong- o cementurbetare . 71 59 + 24 — — + + 47 — — 71 + 17 — — + + Murare ............... 821 292 + 11 + + + 101 + + + 112 + 6 + — + 92 Byggmästare . . ........ . 62 52 — + + + — — + — + — + + + + + + Byggnadaarbetare . . . . . . . 169 118 17 25 40 8 14 + 11 + + 115 12 21 24 6 9 + Värme- o sanitetsmontörer 42 88 + + + 13 + — + + + 13 + + + 10 + + Värmeledn.skötare ...... 191 174 98 — 51 + + — + + + 149 85 + 47 + — + Snickare . _____________ 651 578 19 14 178 60 211 71 12 + 8 568 18 9 157 59 184 56 Verkstadsarbete ....... 86 32 + 21 + + 15 + — + + 36 — 17 + + 15 + Yrkesritning ....... . . . 12 10 3 + + + + + + + + 3 2 + — + — + Buggn. o inredn. snickare 70 58 11 — 20 + + 3 + + + 34 10 + 12 + + 3 Möbelsnickare __________ 457 402 + 21 18 87 2 + + 21 16 110 -— 11 10 86 2 + Verkstadsarbete ..... . . 25 25 + — + 14 + + 11 + + 25 — + + 14 — + Yrkesritning .......... 108 96 + 11 18 + + + — — + 24 — 10 10 + + + Hemslöjdgsnick, ________ 1 112 998 89 269 91 62 582 86 15 + + 1 094 85 283 51 98 516 35 Målare ________________ 489 407 82 26 5 60 22 10 8 10 + 223 68 22 5 48 18 7 Tapetaerare ............ 69 65 18 15 - — — + — 9 + 42 18 14 + + + + Cellulosainduatriarbetare 135 118 8 22 48 80 16 + + — + 124 5 18 48 22 14 + Träbildhuggare ......... 147 129 1 3 8 18 9 + + + + 42 1 7 6 16 8 + Skorstensfejare . . . . . . . . . 13 5 + + + + + + + — + + + + + + + +
80 18
251—800
174
slut
301—600
10 17
över 600
175
25 39 17 28 1 473
173 756
Summa
38 43 16 52. 82 18 18
12 15
191 28:
11 76 +56 19
16. 16 48 49
12 14
1
t.o.m. 60
61—90 91. —120
121—150
14 15
12 18 12
151—200
38 8 85
201—250 251—300 301—600
under arbetsåret
88
över 600
20|21|22|23|24|25125|27|23|29|ao 31|82
98 142
84 15 62
49 100 161 111 607
81 43 55
22 85 26 172 56 400
59 34
Summa
t.o.m. 60
38 13 27 48
18 27
919
36 24 14
61—90
7
76 18 31
65
20 17
18 86
91—120
13
10
121—150
14
12
151—200
20
201—250
10 18 28
251—800
2
aalmlas 36137 se 39 40 41
vid kursens llut
801—600
38
över 600
42
84 18 76 63 38 52 51 12 28 40 23 43 102
96 41 34
Summa
Kursdeltagare ! yrkesskolor
+?
116 124 116
83 276 256
86 209 194
12 11 14 18 14 88 65
85 65 13
12 46 94 145 106 133 315 801
129 122
9 22 26 22156 55 839 1044 966
23
65 22
under arbetsåret
43|44
vld kursens
sl ut
1 verkat.- skolor Kursdelt.
kursernas längd. lkolor, lärlings- och yrkesskolor) vid kommunala yrkesskolor arbetsåret 1951/52.
1 12|3|4 5|0 7181911011111211811415116|17118119 Skinn- o läderindastriarbe— | 1 tare ................ 30 29 — 19 — — — _— — _ — 19 _ 18 — _ _l — Skoimi. arbetare 0. aka- ; makare ......... . . . . 188 155 7 11 10 27 — — — —— — 55 7 8 10 15 — Körsnärer o pälxsöm- 41 merakor ............. 55 51 — — — — 10 — — — -— 10 — — — —-1 7 —j Skräddare ............. 84 82 -— — —— — — — - —— — — — — — —1 _. % Hen-skräddare ......... 13 13 — — -— — —- — — — — — — — -— — 1; —— | Damekräddare ......... 11 11 — —— -— — — — — — -— —- — —— — — . —— — Klärl ningsömm. ........ 307 845 10 11 31 — 0 — — 5 _ 1 se 71 9 26 — 0 _J' Konfektionsindustriarb. 178 140 — — — — 8 72 44 — 124 — * — — 5 51 Textilarbetare .......... 182 110 25 15 — — 31 87 8 7 -— 126' 22 15 — — 1 21 3 Vävning .............. 50 46 — — — — — _ — — 41 411 — — — — _? Hattmodister ........... 32 29 -— — — — — -— — — —- — ' — — — — —1 Tvättperaonal .......... 58 52 —— — -— — -— — — 58 58 -— 1 — — — — —] Frisörer ............... 52 51 14 — _ — a e 21 01 _ 52 141 — — — 3; & Herrfrisör" ........... 206 174 — 9 — — 1 24 29 31 11 1051 # 1 9 — — 1 29 Damfriaörer ........... 630 594 64 21 — — — — 26 36") 38 5141 591 19 — — 1 — 1 Badmästare o. baderskor . 17 17 -— — —- — -— — — — — ——1 —1 —1 _ —— _? —* Hatelt- o. rest. personal .. 201 224 — _ — 07 — 42 47 10 94 230' — -1 — 35 — sq Charkuteriater ......... 168 166 113 10 — — 1. — — _ -— 123; 1121 10 _ _- — — Mjölnare .............. 25 25 — — -— — — — — — 1 3 31 — 1 — — -— — % Blomsterbindare ........ 133 129 —- 64 — 18 13 — —— 121 26 133 —1 64 — 18 11 —-, Tupogmfer ............ 277 261 — 15 — 29 14 79 04 21* — 2231 —1 16 — 27 101 71 Fotografer ............. 45 40 9 —— 9 —— — — — — —1 181 91 — 9 — —1 —— Bokbi'ndare ............ 109 99 s 13, 10 — — — _ 42 — ] 73 71 154 10 — —1 —: Färghandelsbiträden ..... 33 28 — -— 1 — — — 33 — —— ' —; 33 — — — — — 24 Sjömansskolan ......... 172 152 221 —1 — — - — — —1 1501 172 131 — — — — — Skeppsbyggare ......... 12 11 — 1 — _ — — — — —1 —1 — — 1 — — — — # Konditorianställda ...... 171— 149 —1 _, — 10 100 25 — 71 11 163. — 1 - — 6 87 14 Trädgårdsskötsel ........ 44 44 20 111 — 13 — - — —* — 441 20 11 — 13 — 4. Lervaruarbetare ........ 50 33 04 —1 —- 10 — — — _] 1 501 21 — — 1 2 — —; Kem—tekn. induatri ...... se 57 16 17 — — 9 — 11 — 121 651 s 17 — — 4 -" Konsthantverk o. konst- 1 1 1 1 industri ............. 588 433 26 24 83 98 79 4 — —- —1 314] 22 18 61 72 68 3 Div. slöjdkurser ........ 519 492 98 44 83 — 216 55 — -— 1 — 1 446, 94 46 30 199 58 -1 Textning, välakrivniny . .. 40 27 17 — — —— — — -— —1 —1 17. 13 -— — — — ? Blandade hamta. o ' 1 1 1 1 1 industriella yrken ....... 878 761 164 145 71 102 110 80 —1 — —t 672, 156 102 62 87 103 71 Yrkesrit'ni'ng ........... 727 528 226 174 155 70 10 10 —' _, —; 645é 157 1.11 107 57 8 1 Teknologi ........... , . 45 26 35 10 — _ — _ — —3 —' 45. 19 7 — — — -—* Yrkearäk'n. o matematik 795 596 229 95 153 22 — — — —— — 4931 178 47| 125 18 —1 —' Räknestic ktma användande 158 143 158 — — — — -— — — — 153, 148 —' — — — —-* Kalkylatio'n. o. bokföring f. L % erh. av mästarbrevkam- . 1 pctcm .............. 147 133 9 — — — —— — — — —1 91 9 — — — — 1 Bokföring ............. 8 4 8 — -— — — — —— — —' 82 4 — — — — -* Skattedeklaration ....... 53 53 53 _ — — _— — — - # 531 53 — — — — .; Sv. språket rn. aff. akriv- 1 m'ng . . . . . . .......... 74 60 84 9 — 17 — — — — —- 601 30 4 — 18 —1 —-' Praktisk uppsatsakrivning 12 11 12 — — — — — — — — 121 11 — — — — — Engelska .............. 82 59 82 — -— — — — —- — 1, — 82 | 59 — — — —— - Franska ......... 18 16 18 — — — — — — ——1 _ 181 16 — — — — — Yrkeshyaien o arbetarskydd 46 39 10 -— — — — — — -— — 101 9 — _ — _- - Arbetsledning rn. m. . . . . 34 28 — — — — — — — — — —1 — _ _ _— — ' Förmamkurs ........... 118 109 — — _ — — 10 — — _ 101 — — — — — 1 Kurser för inträde t. högre ; tekniskt läroverk . . . . . . . 755 602 121 — -— —- 26 -— 28 456 185| 707'; 12 — — — 24 - Summa 22445119173 245711865l2007 1007 2760 1507 1059|1495l 6831114840_2084115451641 867 2321 127 1 1 4 .
20'21I22I23I24I25l26IZ7 28129|30|31|32|39 34 35 36 37 33 39|4o 41|42|45 44|45 I | _ _ _ 13 _ _5 _ _ — _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 11 11 _ _ _ 40 _ 55 _ _ 20 _ 24 — 23 133 _ 52 _ _ 17 _ 24 — 22 115 _ _ — 7 12 _ _ _ _ _ _ _ _ 12 11 _ _ _ _ _ _ _ _ 11 33 39 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 54 32 _ _ _ _ _ 6 7 _ _ _ _ _ _ 13 _ 3 7 _ _ _ _ _ _ 13 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 11 11 _ 5 _: 53 25 24 21 _ 9 _ — _ _ 79 25 24 21 _ 8 _ _ _ — 79 222 214 37 _ _' 93 _ _ _ _ 12 _ _ _ _ 12 _ _ _ _ a _ — — — 8 42 39 7 5 _ 104 _ — _ _ _ 5 _ _ _ s _ _ _ _ _ e _ _ _ s _ _ 58 39 _ _ _ _ _ — _ _ 9 9 _ _ _ _ _ _ _ _ 2 e _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 32 29 _ _ 52 52 20 5 _ 51 29 11 11 32 99 _ _ 3 _ — _ _ _ 101 24 _ _ s _ _ _ _ _ 92 25 344 34 431 97 _ _ _ 5 24 _ _ _ 116 99 _ _ — 5 22 _ _ _ 113 — _ _ _ 17 _ _ _ _ _ _ _ _ 17 17 _ _ — _ _ _ _ _ 17 91 7 se 195 _ _ _ _ _ — _ 91 _ 31 _ _ _ _ _ _ _ 29 _ 29 — _ _ 122 28 _ _ _ _ — _ — _ 28 28 _ — — — _ _ _ _ 29 17 16 _| _ 3 3 _ _ — _ 10 _ _ _ 12 22 — _ _ _ 10 _ _ _ 12 22 _; 10 25 129. 585 21 — 207 _ _ _ _ _ _ 8 _ 45 54 _ _ _ — _ _ s _ 46 54 _; _ _ 13 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ __ _ _ _ _ _ _ _ _ 27 22 _3 95 —* 66 _ — _ _ 21 _ 4 _ 11 36 _ _ _ _ 20 _ 4 _ 9 33 _l — — 28 _i _ 139 152 _; _5 — — _ _ — _ _ _ 3 9 _ 12 _ _ _ _ _ _ 3 s _ 11 _, 1 1, 11 134 _ 15 _ _ _ _ _ _ _ 15 _ 15 _ _ _ _ _ _ _ 15 _l _1 _, 44 _j _ —' 33 9' _ 10 49 _ 12 _ 9 _ _ _ _ _ 21 _ _ _ 9 _ _ _ _ _ 9 —; _l _ 237 10 42 51 19 45 5 35 60 — 269 5 97 36 14 22 5 25 51 _ 195 _? _| _ 419 _ _ _ _ _ 59 _ _ _ 59 _ _ _ _ — 59 _ _ _ 59 14 14 _l _ _ 13 29 _ _ _ _ — _ _ _ 23 14 _ _ — _ _ _ _ — 14 _* _ — 594 97 _ 54 _ 55 _ _ _ — 203 75 _ 50 _ 51 _ _ _ _ 177 _ _ _ 467 9 21 3 _ 21 29 _ — _ 52 5 17 0 _ 13 10 — _ _ 31 __ _ _ 23 _; _ _ 369 91 71 77 49 _ _ _ 24 _ 302 71 59 59 50 _ _ _ 21 _ 228 _ _ _ 143 — _ — 9 107 12 19 — — _ _ _ _ 132 97 12 15 _ _ _ _ _ _ 124 _ _ _ 4 _ — _ 53 _ _ _ 47 14 _ _ _ — — _ _ _ 14 13 _ _ — _ _ _ _ _ 13 _ _ _ 11 _ — _ 59 — _ _ 19 _ _ — 9 35 _ _ _ _ _ _ _ _ 33 30 _ _ _ _ _ _ _ _ 30 _, _ — — 13 21 _ _ _ _ _ _ _ 94 13 15 — — _ _ _ — _ 29 _ * _ _ 19 _ 23 19 _ 12 — 19 29 _ 102 _ 23 19 _ 9 _ 14 23 _ 93 14 352 152 534 _ _ _ _ _ — _ 35 15 51 _ _ — _ _ _ _ 26 12 99 55951217 613 12418 959 592 599 183 458 364 256 557 322 4290 842 491 476 129 359 308 228 493 308 3644 3315 3111
Tabell 2. Antal deltagare i kurser för handel ( handelsskolor, lärlings-
Fördelning efter
Kurslängd 1 timmar
Lärlingen kolor
Y under urbetsåret vid kursens slut rken och kurser &_ o % % ål ål % år % 58 ä 5" o % ä % % ål % å ; o Susaasssswååcsgassåååg H M N N 59 _. _. N N ” 2 3 4|5 3|7|3|9|10|11 12|13|14|15|15|17|13119|20 Hundelsskolor : 3-årigs ......... .. f — — —— — — —— — _ —— — — — _ _ _ _ _ _ 1 2»............. ___________________1 1- > _ — — —— — _ _ _ — — _ _ _ _1 _ _ _. _ _? terminskurser . . . . . . . . _ — — — — — — »- — — _l —l _ _; _ _ _ _ _ frivilliga ämnen . . . . . . — —— — # — — — — —— — —* —* _ _l _ _ _ _ __ Kurser i handel . . ...... 217 30 432 55 256 211 159 68 — 1428 154*] 30 360I 62 217 152 137 50 _ Detnljhandelsanst. . . .. 42 25 119 9 1851 21 54 48 10 503 401 20 92 3 133 15 50 30 10 ! Kontorsanställda ...... .. _ _ 38 39 420. 61 99 235 93 1040 — _ 29 27 914 44 33 225 53 ; Kentors o. handelsanst. .. — — — — 883 56 23 80 — 197 — — _ _ 75 40 18 27 __ [* Svensku .. 543 108 32 29 _| 22 _ _ _ 739 393 72 23 22 _ 11 _ _ _ *1 Engelska . . . . . . . . . . . . . . . 3188 907 405 174 681 — 27 f — 4764 2269 651 290 94 40 -— 22 _- _ : Tyska. ..... . ... 07 19 19 11 37* _ _ _ _ 141 52 13 7 4 15 _ _ _ _ * Franska 42 45 53 — 25 _ _ — — 171 34 34 37 _ 7 _ _ _ _ * Spanska _ — 21 _ — — — -— — 21 _ — 6 _ __ _ _ _ _ ( Svensk stenografi ....... 2487 507 210 114 _ — -— — -— 3318 1 738 355 100 85 — — __ _ _ l Maskinskrivning . . . . . . . . 5099 8206 1290 415 173* —— _ — — 10183 4071 2606 924 287 1361 — _ _ _ Maskinskr. o. bold. — — 24 25 251 — — _— _ 74 — — 15 23 24' _ _ _ _ : Maskinskr. o. annat ämne _ 12 55 94 12*! _ _ _ _ 173 _ 10 43 53 9 _ _ _ _ ; Maskin:-åkning . . . . . . . . . . 87 5 — — —' — — — — 42 32 5 — _— _ — _ _ _ 11 Handelsräkning ... . . . . 336 86 _ _. _ — _ _ _ 472 231 50 _ _ _ _ _ _ _ * Räknest. anv. . .......... 26 — — — — — — — — 25 25 — — — __ _ _ _ _ ( Handelslära . . . . . . . . . . . . 181 7 — — — — —— —— — 188 187 2 —— — __ _ _ _ __ 1 Bokföring 1) . . . . . . . . . . . . 2285 767 208 73 26 — — — — 3304 1 770 559 159 56 16 — _ — _ . Bokföring o. annat ämne 13 16 7 9 24; _ — — — 69 10 12 6 3 15 — _ _ _ Reklam 0. 45.55.1111. teknik?) 335 131 99 73 ' _ _ _ _ 1021 542 119 74 57 _ _ _ _ _ Medborgarkunsksp . . . . . . 49 — — -— __ — — _ _ 49 46 __ _ _ __ _ _ _ _ övr. ämneskomb. . . . . . . . . 10 — 14 — — — 13 _ — 37 9 — 12 _ _ _ 13 _ _ Försäkr. kurs ”) . .. . . . . . 61 — —— — — — -— — — 61 61 —— _ _ __ _ _ _ _ Engelsk stenografi . . . . . . — _ — — _ — _ _ — _ _ _ _ __ _ _ _ _ _ Tysk stenografi _— — — — — — —— _— — — _ _ _ _ __ _ _ _ _ Varukännedom — —— -— — — _— -— —- _ — _ _— _ _ __ _ __ _ __ Kundbetjäning . . ........ _ _ — — -— — — —— _ _ _ _ _ _ _ _ _ __ _ övriga kurser . . . . . . . . . 32 — — ' — —— -— —— — 32 28 — _ _ __ __ _ __ __ Summa 15899 5896 3020 1123 1339 371 375 426, 1082805711677 4548 2177 78611002 262 308 332 68 1 med skattedeklnration. : ) textning, skyltning () plakatmålning. 3 » banktekuik
ch yrkesskolor) vid kommunala yrkesskolor arbetsåret 1951/52.
rsernas längd.
Y 1- k e s s k 0 1 o 1- Handels— Summa skolor
under arbetsåret vid kursens slut kg.-åå ...å %
3.03633353. 3.- s..oE.-=_.—=__ a d.. | | | | | | | På 5 58 | | | | | | | Pg & =p "" =.: om..—=».mmsw 21 | 22 | 23 | 24 25 [ 23 27 23 29 30 31 32 [33 34 | 35 36 37 | 33 39 40 41 | 42 43 44 45 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 127 116 127 110 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 190 134 190 184 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 1731 1681 1781 1681 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 39 36 39 36 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 51 51 51 51 1162 29 23 — _ _ _ _ _ _ 52 23 17 _ _ _ _ _ _ _ 45 _ _ 1430 1207 393 25 37 14 _ _ _ _ _ _ 76 24 32 13 _ _ _ _ _ — 69 _ — 584 467 | 765 _ _ — — _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ — _ _ _ — _ _ 1040 705 1 160 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ — _ _ _ _ _ 197 160 L 521 34 11 26 _ _ _ _ _ _ 121 01 s 3 _ — _ _ _ _ 77 — _ 860 598 3353 649 363 103 33 16 _ _ _ _ 1197 467 249 92 24 10 _ — _ _ 942 _ — 5961 4198 92 57 57 _ _ _ _ _ _ _ 114 42 45 _ _ — _ — _ _ 97 _ _ 255 179 112 33 _ 46 _ — _ _ _ _ 129 72 _ 44 — _ _ _ _ _ 116 _ _ 500 228 5 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ — _ _ _ _ _ 21 6 12273 586 202 40 25 _ _ _ _ _ 353 445 132 33 25 — _ _ _ — 635 _ _ 4171 2908 3024 215 132 74 12 _ _ _ _ _ 439 173 106 52 _ _ _ _ _ _ 931 _ _10618 8355 62 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 74 62 120 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ — _ _ _ 173 120 37 79 _ _ _ _ _ _ _ _ 79 68 _ _ _ _ _ _ _ _ 63 _ _ 121 105 341 _ _ 13 _ _ _ _ _ _ 13 _ _ 6 _ — _ _ _ _ 6 _ _ 485 847 25 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ — _ _ _ _ _ — — — _ 25 25 1 139 _ — _ _ _ _ _ _ _ _ — _ _ — _ _ _ _ — _ — _ 188 189 12560 152 103 271 42 _ _ _ _ _ 568 130 91 196 39 _ _ _ _ _ 450 _ _ 3372 3010 | 43 _ — _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 69 48 | 792 273 46 43 _ 12 _ _ _ — 332 199 44 32 — 10 _ _ _ _ 235 _ _ 1403 1077 43 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 49 40 , 34 _ — _ _ _ _ _ _ _ — _ _ — _ _ _ _ _ _ _ — _ 87 54 * 61 194 25 _ _ _ _ _ _ _ 219 173 25 _ _ _ _ — _ _ 203 — _ 280 264 — 124 _ _ _ _ _ _ _ _ 124 103 _ _ _ _ _ _ _ — 103 _ _ 124 108 _ 32 _ _ _ — _ _ _ _ 32 23 _ _ _ _ _ _ _ _ 23 _ _ 32 28 _ 151 13 _ _ _ _ _ — _ 164 1|9 10 _ _ _ — _ _ _ 123 — _ 164 129 _ 35 _ _ _ _ _ _ _ _ 35 29 _ — _ — _ _ _ _ 29 _ _ 35 29 23 112 _ _ 21 _ _ _ _ _ 133 35 — _ 19 — _ — _ — 104 — _ 165 132 160 2888 1012 665 136 28, — — — — 4724 2256 759 476 107 20 _ — _ — 3618 2188 2068|84969 26846
Tabell 3. Antal kursdeltagare i kurser för husligt arbete i ( husmodersskol Fördelning eft
Kurslängd i timmar
Lärlingsskolor
Yk under arbetsåret vid kursens slut 1 mi...... .ogååååååhaägåååååå; ewLLllLleäåojglLLLLllgå x " '” C” S 13 & ä 3 m *" *” o” 5 ”2 å & % 1 2 s 415 6 7|819 10 11 12 18 14 15 15 17|1s|19 21
Husmoderskurser över 1300 t. ...... _ _ _ —— _ — — _ _ — -— — _ _ — _ —— — _ 800—1300 t. ...... — _ _ _ _ —— _ _ — _ — _ — — _ _ — — _ under 800 t. ...... — — — _ _ — _ _ — -— — _ _ — — _ _ _ _
Barnsköte rakar
över 1300 t. ....... — _ — — —— _ _ _ _ -— — _ _ _ — — _ _ _ under 1300 5. . .. .. —— _ _ — _ -— — — _ — — _ — — _ _ — — _ Barnavård ..... . . . . . 599 -— — — — _ 10 _ — 709 682 _ — _ _ _ 10 _ _ Hembiträden ........ _ 10 — _ — _ _ _ 48 58 _ 10 _ — _ _ _ _ 41 Storkökspers. m. fl. . . _ _ _ — _ _ — _ — — -— _ — — — — — — _ Husligt arbete ...... 866 4860 780 1305 939 51 72 55 57 8485 324 4524 677 1160 839 38 48 45 41 Matlagning . . ........ 2990 1106 885 24 48 — _ — _ 4553 2961 1037 849 24 29 — — — —1 Hembildare .......... — _ — _ _ _ 275 84 _ 309 _ — _ _ _ _ 256 88 _] Charkuterister ...... 115 _ _ _ — — _ _ — 115 115 _ _ — _ — _ — 1 Konservering ..... . . . 192 _ _ _ _ _ _ _ — 192 186 _ _ — _ — _ _ _ Bakning ............ 482 _ _ — — — _ — _ 432 422 — — _ — _ — _ i Sömnad ............. 884 12984 10695 8942 2186 578 86 241 18 31509 800 12 037 9 914 8580 1939 518 66 200 11 Hemsömnad . .. . . .. . . _ _ -— _ _ _ _ 28 14 42 — _ — — _ — — 28 11 Sömn. av barnkl. . . . . 141 511 498 80 — _ _ _ _ 1230 132 460 466 73 — _ _— _ _ Linuesömnad . . ...... — 121 861 131 21 — _ _ _ 634 — 101 328 109 21 — — — _ Vävning ........... . 180 _ 82 872 3164 1 180 76 59 47 5 510 127 _ 82 854 3180 1118 76 56 41 Spånud ............. 20 — _ _ — — _ — _ 20 20 _ _ — _ _ — _ _ Växtfärgning . . . . . . . . 519 — — _ _ _ — _ _ 519 518 _ _ _ — _ _ _ _, Knyppling ......... . _ 152 41 _ _ _ _ — _ 193 _ 140 89 _ -_ _ — — _ Konstsömnad ........ 179 127 82 _ _ _ _ _ _ 338 178 117 82 — — _ — _ _ Handstickning ....... 60 _ — _ — _ _ — _ 60 56 — — — — _ — _ _ Tvätt o. strykning . . . 191 _ -— _ — — _ _ _ 191 190 _ _ _ _ — _ _ _ Sängkl. vård ........ 1 483 _ _ _ _ _ _— — _ 1483 1 474 — _ _ _ _ — — — Klädvård ...... . . . . . 144 18 _ _ _ _ _ — _ 182 144 18 — — _ — _ — _ Heminredn_. o. hemvård 248 _ _ _ _ _ _ _ — 248 246 — — — — _ — — _ Hem och familjefrågor 83 _ _ — _ — _ _ _ 83 80 _ _ _ _ — _— _ _ Kurs i barnbespisning _ _ _ 41 52 — — 28 _ 116 _ — _ 28 48 — _ 28 — Diverse . . . . ......... 237 152 71 — — _ _ _ _ 460 229 125 65 — _ — — — _
yrkesskolor) vid kommunala skolor arbetsåret 1951/52. mrsernas längd.
Husmoders- Y r k e s s k 0 1 o r o hnrnsk Summa kurser
under arbeten-et vid kur slut _? å ut?: å
Eéwlillllliåååwl111111535=eu =€9
cz * "= 10- 5 & ?. £ % m " == == 5 3 ?. & 3 m ” ': = ”; 21122 —23 24125126|27 23 29|30 31|32|39 84|85|36|B7|88]89|40|41 42|49144|45 _ _ _ _ _ _ _ — _ _ _ _ 882 875 382 375 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 598 511 538 511 _ _ _ _ _ _ _ _ _ — — _ 121 114 121 114 _ _ _ _ _ _ — _ _ _ _ — 176 167 176 167 _ _ — _ _ _ — _ _ _ _ _ 341 883 311 333 692 84 — _ _ _ _ 5 89 _ _ aa — _ 798 780 55 — _ 11 11 _ — 24 45 _ 11 49 — _ 104 99 _ _ — — _ — _ 74 74 _ _ 70 — _ 74 70 7724 912 198 36 14 _ 12 14 1195 185 31 1129 — _ 9571 8855 4400 1298 00 — _ — _ _ 1298 58 _ 1251 — — 5851 5651 239 _ _ — — _ _ _ _ _ — — _ — 309 289 115 _ _ _ — — — _ — _ _ _ — — 115 115 186 74 _ — _ _ _ _ 74 _ _ 74 _ _ 266 260 422 — _ — — _ — _ _ _ _ _ _ — 492 422 9061 45 849, 94 57 _ — 10 1393 805 92 1298 _ —3290230359 42 — _a — _ _ _ 12 12 _ _ 10 _ _ 54 52 1131 _ 23 70 _ _ — — 93 22 68 90 _ — 1323 1221 559 _ 22 _ _ _ — _ 22 20 _ 20 _ _ 656 579 5431 _ _ _ _ 11 — 47 58 _ _ 57 _ — 5568 5488 20 _ — _ _ — — — — _ _ — _ _ 20 20 ! 519 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 519 518 ! 179 _ 16 28 _ — _ _ 39 16 21 37 _ _ 232 216 1 327 30 — _ _ _ _ _ 30 _ _ 22 _ —- 368 349 * 56 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ — _ _ 60 56 1 190 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ — _ _ 191 190 im; _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ — _ _ 1483 1474 102 _ — _ _ _ _ — _ _ _ _ _ _ 162 162 | 246 — _ — _ _ — _ _ — _ — — _ 248 246 80 126 _ _ — _ _ _ 126 _ _ 125 _ _ 209 205 99 — — _ _ _ _ _ _ — — _ _ _ 116 99 419 _ _ _ _ _ _ _ — _ _ — _ — 460 419 #3878 2509 1162 234 82 11 12 186 4540 1106 223 4314 1558 1500 63 749 59692
Tabell #. Kursdeltagare och undervisningstimmar i centrala verkstadsskolor, tekniska skolor samt kurser för industri och hantverk vid kommunala yrkesskolor arbetsåret 1951/52.
. Antal kursdeltagare Underv1s- __ _ K f Antal nin stimmar vid kursens lut u r 8 0 r 111 skolor (läraåtimmar) under ___—L arbetsåret antal 1 % 1 4 Verkstadsskolor: 75 934 607 5 999 5 536 92.3 ; därav centrala ...................... 19 439 742 2 684 2 425 90.4 kommunala .................. 57 493 891 3 315 3 111 93.8 Lärlingsskolor ......................... 228 202 042 14 133 11 854 83.9 Yrkesskolor ........................... 73 66 288 4 239 3 606 85.1 Inträdessökande till HTL .............. 16 21 851 758 602 79.4 Tekniska skolor ....................... 7 91 160 2 946 2 638 89.6 därav dagskolor ..................... 3 50 555 1 049 996 94.9 Summa 260' 1 315 948 28 075 24 236 86.3 därav vid kommunala yrkesskolor . . . . 234 784 072 22 445 19 173 85.4
1 Summan anger antalet skolor; vid en skola kan finnas flera kursformer.
Tabell 5. Kursdeltagare och undervisningstimmar i kurser för handel vid kommunala yrkesskolor arbetsåret 1951/52.
. Antal kursdeltagare Underv1s- K u r 5 f o r 111 Antal nin stimmar vid kursens slut skolor (läragtimmar) undar
arbetsamt antal %
Handelsskolor ......................... 49 131 717 2 188 2 068 90.6 därav 3-åriga ............................. 1 6 152 127 116 91.3 Z-åriga ............................. 3 12 407 190 184 96.9 l-åriga ............................. 48 111 386 1 781 1 681 94.4 terminskurser ....................... 1 1 472 39 36 92.3 frivilliga ämnen ..................... 1 300 51 51 100 Lärlingsskolor ........................ 308 87 834 28 057 21 160 75.4 Yrkesskolor ........................... 54 17 478 4 724 3 618 76.6 Summa 3141 237 029 34 969 26 846 76.8
1 Jfr not under tabell 4.
Tabell 6. Kursdeltagare och undervisningstimmar i kurser för husligt arbete vid kommunala yrkesskolor arbetsåret 1951/52.
Kursform
Antal Undervis- skolor ningstimmar (lärartimmar)
under
Antal kursdeltagare
vid kursens slut
arbetsåret antal
Lärlingsskolor .........................
Yrkesskolor ...........................
349 499 109 54 40 938 40 117 227
14 54 742 3531 712 016
57 651 53 878
4540 4314
1 041 1 000 517 500
63 749 59 692
1 Jfr not under tabell 4.
Tabell 7. Sammandrag av tabellerna 4, 5 och 6. Antalet kursdeltagare och undervisnings-
timmar i centrala verkstadsskolor, kommunala tekniska skolor och kommunala yrkesskolor arbetsåret 1951/52.
Undervisnings- Antal kursdeltagare K 11 1- 5 f o r 111 timmar vid kursens slut .. . under (larartimmar) arbetsåret antal Verkstadsskolor ....................... 934 607 5 999 5 536 därav centrala ...................... 439 742 2 684 2 425 kommunala ................... 493 891 3 315 3 111 Handelsskolor ......................... 131 717 2 188 2 068 Husmoders- och barnsköterskekurser . . . . 171 969 1 558 1 500 Lärlingsskolor ......................... 788 985 99 841 86 892 därav industri och hantverk .......... 202 042 14 133 11 854 handel ....................... 87 834 28 057 21 160 husligt arbete ................. 499 109 57 651 53 878 Yrkesskolor ........................... 124 704 13 503 11 538 därav industri och hantverk .......... 66 288 4 239 3 606 handel ....................... 17 478 4 724 3 618 husligt arbete ................. 40 938 4 540 4 314 Kurser för inträdessökande till HTL . . . . 21 851 758 602 Tekniska skolor ....................... 91 160 2 946 2 638 Summa 2 264 993 126 793 110 772 därav kommunala yrkesskolor ........ 1 733 117 121 163 105 711
Tabell 8. Åldersfördelningen i centrala verkstadsskolor, tekniska skolor samt kurser för industri och hantverk vid kommunala yrkesskolor arbetsåret 1951/52.
Man]. kursdeltag. Kvinnl. kursdeltag. K u r 5 fo r m under 18—24 över under 18—24— över Summa 18 år är 24 år 18 är år 24- år ! Verkstadsskolor .................... 3 960 1 444 166 255 164 10 5 999 centrala ......................... 1 659 862 66 52 42 3 2 684 ! kommunala ...................... 2 301 582 100 203 122 7 3 315 Lärlingsskolor ..................... 3 208 3 410 5 716 522 612 665 14 133 Yrkesskolor ....................... 347 1 162 2 202 71 180 277 4 239 Kurser för inträdessökande till HTL . 129 409 206 8 5 1 758 Tekniska skolor .................... 88 1 206 1 629 1 12 10 2 946 Summa 7 732 7 631 9 919 857 973 963 28 075
Tabell 9. Åldersfördelningen i kurser för handel vid kommunala yrkesskolor arbetsåret 1 951 /52.
Manl. kursdeltag. Kvinnl. kursdeltag.
K 11 r 5 f 0 r in under 18— 24 över under 18—24 över Summa 1
18 år år 24 år 18 år är 24— år 1
Handelsskolor ..................... 534 247 53 998 323 33 2 188 4
därav 3-åriga .......................... 56 6 — 63 2 — 127 2—åriga .......................... 95 2 1 87 5 — 190 l-åriga .......................... 372 235 51 804 289 30 1 781 terminskurser .................... —— 4 1 6 25 3 39 frivilliga ämnen .................. 11 —— — 38 2 — 51 Lärlingsskolor ..................... 2 807 2 748 3 304 7 824 6 890 4 484 28 057 Yrkesskolor ........................ 191 712 985 506 1 350 980 4 724 Summa
Tabell 10. Åldersfördelningen i kurser för husligt arbete vid kommunala yrkesskolor arbetsåret 1951/52.
Kursform
Man]. kursdeltag. Kvinnl. kursdeltag.
under 18 år
18—24 år
över 24 år
under 18 år
18—24 år
över 24 år
Summa
Lä rli u gsskolor
Yrkesskolor
37 1
88
374 9
383
1 203 16
1 219
2 228 106 498
12 2844
16 247 1 243 502 453 18 445
37 562 3 165 41
52 40 820
57 651 4 540 1 041
517 63 749
Tabell 11. Sammandrag av tabellerna 8, 9 och 10. Åldersfördelningen vid centrala
verkstadsskolor, kommunala tekniska skolor och kommunala yrkesskolor arbetsåret 1951/52.
Manl. kursdeltag. Kvinnl. kursdeltag.
K " r 5 f 0 r m under 18—24 över under 18—24 över summa
18 år är 24 år 18 är år 24 år Verkstadsskolor .................... 3 960 1 444 166 255 164 10 5 999 därav centrala ................... 1 659 862 66 52 42 3 2 684 kommunala ................ 2 301 582 100 203 122 7 3 315 Handelsskolor ..................... 534 247 53 998 323 33 2 188 Husmoders— och barnsköterskekurser . — —— — 510 955 93 1 558 Liirlingsskolor ..................... 6 052 6 532 10 223 10 574 23 749 42 711 99 841 därav industri och hantverk ...... 3 208 3 410 5 716 522 612 665 14 133 handel .................... 2 807 2 748 3 304 7 824 6 890 4 484 28 057 husligt arbete .............. 37 374 1 203 2 228 16 247 37 562 57 651 Yrkesskolor ....................... 539 1 883 3 203 683 2 773 4 422 13 503 därav industri och hantverk ...... 347 1 162 2 202 71 180 277 4 239 handel .................... 191 712 985 506 1 350 980 4 724 husligt arbete .............. 1 9 16 106 1 243 3 165 4 540 Kurser för inträdessökande till HTL . 129 409 206 8 5 1 758 Tekniska skolor .................... 88 1 206 1 629 1 12 10 2 946 Totalsumma 11 302 11 721 15 480 13 029 27 981 47 280 126 793 därav kommunala yrkesskolor ..... 9 555 9 653 13 785 12 976 27 927 47 267 121 163
% Tabell 1.2. Antalet elever i yrkesutbildande skolor för industri och hantverk, handel, husligt arbete samt — i förekommande fall -— o jordbruk och skogsbruk arbetsåret 1951/52 i de större städerna totalt samt i förhållande till folkmängden och till antalet yrkesverk- samma inom industri—hantverk och handel i respektive städer.
Enskilda yrkes- och Elever Elever Invånarantal Kommunala tekn. skolor samt Hela antalet i kurser för i kurser för
t 1 k _ yrkesskolor vissa kurser vid " _ elever industri och iiriszåå; skolkökssemlnarier oå? hantverk handel n.) ind. o. Sko" per per hantverk ind» husllgt lgd- han- husligt "” 10000 10000
0. hantv.
b) handel arbete del arbete yrkes- yrkes-
verks. verks. 4 8 10 15 17
hnn'tv.
Stockholm . . . 788 615 751 426 132 872 158 107 844 Göteborg . . . . 849145 68 985 87 298 Malmö 182282 42 885 19 986 Norrköping 84085 19 869
7 426 Hälsingborg . . 71151 14 685 6 836
65 690 15 084
6 179 Uppsala . . . . . 61589 8 968 4 481
Västerås . . . . . 13 864 8878
57 048 a) 16 898 b) 4 650 Linköping . . . . 53282 0.) 11 698 b) 4 875
Eskilstuna. 52 742 &) 15 077 b) 3 216
46 180 s) 9 088 b) 3 978
Jönköping 45 809 &) 9 412 b) 8 596
Solna. 86476 11) 6921 b) 3390
Karlstad . . . . . 85 047 &) 6 557 b) 8 385
1929765
2.) 392 309 D) 220 019
total
Tabell 13. Kursdeltagare i yrkesutbildande skolor för industri och hantue
Gruppsummor Kommunala yrkesskolor
L 5 n 153350? 311072];- Handel Husligtarbete Industrio- Handel Husligt utblldning hantverk arbete Sum Del- Hel- Sum- Del- Hel. Sum- Del- Hel- Sum- Del- Hel- Del- Hel- Del- IIel- ms. tid nd ma tld tid ms. tld tid ma ud tid tid tid tid tid 1 1 |2 0 4l0 0 7 0 0 1051112|10l14l15|10 17 ! Sthlms stad 0000 2000 7007 12007 2007 14744 70071004 0011 1904 1009 0002 409 0250 100 1494 7 Stmmlän ----- 017 200 000 1090 00 1701 2203 00 2250 017 104 1401 00 2200 _ 4444 Uppsalalän 004 100 700 910 90 1000 1001 400 1007 010 00 000 00 1079 — 2711 Södermanl- 1- 700 700 1002 1110 200 1000 1740 102 1902 700 01 900 02 1740 00 0001 Östergötl- 1- 1017 940 2002 2000 000 2550 8486 202 3090 1000 040 1700 120 8436 101 7221 Jönköpings 1- 044 201 1200 1002 70 2000 0142 223 0000 914 00 1902 20 0070 00 0127 Kronobergs 1. .. 270 119 000 1100 20 1101 1002 40 1302 279 4 071 20 1201 — ull Kalmar län 000 204 010 914 117 1031 1970 23 1090 000 00 022 00 1970 10 053 Gotlands län -- 100 18 104 441 — 4.41 202 0 200 100 10 209 4 104 0 0 Blekinge län 407 409 000 904 27 1011 1220 100 1070 407 00 052 27 1220 07 240 Kristianst- 1- 000 000 1100 2094 121 2215 2190 010 2500 090 — 2094 00 2171 04 000 Malmöhus län -- 1074 708 2002 0070 730 1405 0002 400 5070 1074 200 2201 100 5411 270 102* Hallands län 290 — 200 1147 00 1200 1004 70 1720 290 — 900 00 1004 12 200 Göteb-oBohuslän 1010 1041 2007 20401001 4000 0792 004 6356 004 400 1170 104 0710 212 004 Älvsborgs län 1000 000 2110 2082 210 0192 0000 99 6164 1000 010 2744 100 6065 02 med Skaraborgs 1. 414 114 520 1190 100 1301 1772 149 1021 414 00 1102 44 1772 00 040 Värmlands 1- 070 400 1000 2007 1240 2002 2000 100 2272 070 170 1000 00 2040 00 400 örebro län ----- 070 701 1020 1170 200 1004 2700 210 0000 000 07 079 10 2700 100 4111 Västmanl. 1. 000 001 004 700 — 700 1007 119 1710 000 102 400 — 1097 09 204 Kopparbergs 1. .. 011 200 041 704 00 000 2207 140 2377 400 27 704 20 2144 20 047 Gävleborgs 1- 000 007 097 010 140 1055 2110 04 2200 000 102 '910 01 2110 09 000 Västernorrl. 1. .. 902 004 1000 1000 200 1002 1717 200 2002 002 104 1009 140 1701 141 407 Jämtlands ]. 120 100 200 770 — 775 1120 02 1102 120 — 010 — 007 — 100 Väster-bott. 1. 240 012 757 1190 107 1002 1020 240 2174 240 200 700 102 1920 140 040 Norrbottens 1. .. 100 909 1004 071 200 020 1400 200 1001 100 410 071 220 1400 101 007 Summa. 2010012821 00004 46986'7790| 54726 63879 0929 09808 18229 4210 32724 224561840 1009 12110
1 Siffrorna inom parentes anger
antalet deltagare i deltidskurser
husligt arbete samt jordbruk och skogsbruk arbetsåret 1951/52 fördelade på län.
Enskilda yrkes- o. tekniska skolor _ då 55 Lantbruks— o. skogs- samt will-130 kurser vid skol- _2 Tekniska 53 741 undervisning m. m. _ kokssemlnarler åå skolor gå å (end. helt.-ulldervlsn.) Totalsumma: 575555? Handel ”115113 åå En? 5 %% gå &; 55 Åk— _l—— & 51115?- 873 M" Dag— Sum- åå % E% 2343 is:-lå— åå 811111?- Del- Hel- Sum- Del- Helv Del- H_el- Dgl- H.el- g tnn- sk. ma lar,; & =S 0: 715 g; _ M M ma till tid tld ud tld ud sk. & 24 00 5 =. -—g ';';5 o 18119120|21122|23|24|25l26|27|20129130|01|02 00134|05 00107|00 1742 488 7265 1470 751 1198 12486 _ 1501 — 1501 451 458 _ — _ 49 49 25023 5778 30801 (482) _ _ 245 _ _ — 245 165 —— — — — — 106 50 — '42 198 4516 532 5048 18 42 820 — 122 458 960 81 — _ — — — 113 28 — 15 156 3 051 863 5 914 _ _ 125 160 _ _ 285 64 -— 405 405 236 81 125 66 — — 191 3 619 1 276 4895 _ 95 987 293 — — 675 — 160 _ 160 502 84 84 81 _ — 165 7 103 1 797 8900 191) — — _ 22 64 71 157 100 — _ — 131 27 88 94 _ — 177 6038 675 6718 _ — 281 — 121 _— 402 119 — — — — — 65 40 — 9 114 2766 259 3045 _ _ 92 — _ — 92 114 — _ — — 52 68 7 _ —— 75 3495 412 3907 _ _ 152 _ 118 —— 270 -— _ — _ _ — 24 — _ — 24 859 50 909 _ — 832 — _ — 332 275 — _ — 96 — 40 93 — — 133 2 697 626 3 628 _ — — — 19 —— 19 _ — 585 535 _ 38 841 262 28 — 626 4 882 1 338 6 218 — 13 1 444 147 121 82 1 807 — _ — — 440 448 346 78 — 59 483 11181 2 231 18462 _ _— 242 — _— _ 242 _ — — — — — 71 63 _— — 104 3 094 204 8 298 494 212 1175 1056 78 807 3317 815 158 _ 158 846 451 102 45 — — 147 9653 3668 13321 _— — 238 _ — _ 238 _ — — _ 246 50 47 47 _ — 94 10 610 912 11 522 _ _ 41 64 — _ 105 64 _ _ — — — 90 84 — — 174 3 379 461 3840 _ 69 688 61 84 59 611 136 — — — 52 126 128 75 61 19 278 5 013 1 073 6086 117 19 597 128 84 69 1 009 226 78 —— 79 469 70 58 47 — 9 114 4 841 1 242 6083 _ — 817 — — — 317 _ _ _ — 159 — 49 60 107 —— 216 3010 626 8636 113 208 _ 57 93 84 550 _ — — _ —— — 47 88 — _ 80 3 602 502 4 104 _ — — —— _ _ — 115 _ — _ 160 59 58 45 — _ 103 9 631 679 4 310 l — — — _ 16 41 57 284 — 109 109 157 118 66 108 — 17 186 4246 1295 5533 i — — 265 — 423 — 688 189 _ — — _ _ 63 62 28 89 187 2021 326 2347 _ _ 406 — _ 44 450 179 — — —— 183 55 104 59 28 16 202 3 365 1 061 4426 > — — _ _ — — — 808 _ — —— 183 80 80 85 38 56 259 2281 1574 3855 '2484 1141 14212 3453 2039 2413125314 2684 1897 1049 2946 3731 2092 2359 1607 275 330 4565 183998 29498 163496 (573) !
Tabell 14. Elevantalet i allmänbildande skolor år 1952 ( i folkskolorna vid slut, i högre skolor vid höstterminem början).
Skolform
Antal
Summor
Folkskolor: A- eller a-form ...................................... andra former ........................................
Fortsättningsskolor .................................... Enskilda förberedande skolor ...........................
Praktiska realskolor:
handel .............................................
teknik ..............................................
hushåll ............................................. Högre folkskolor ...................................... Kommunala realskolor ................................. Kommunala flickskolor ................................. Statliga realskolor ..................................... Kommunala gymnasier ................................. Statliga gymnasier .....................................
Enskilda. läroverk: realskola ........................................... gymnasium .........................................
429 397 255 991 53 5391 902
4 577 2 691 1 461 3 045 5 201 17 403 79 445 2 279 15 601
6 000 3 383
880 915
1 Därav cirka 1 500 i praktisk-teoretiska skogsbetonade fortsättningsskolan
738 927 902
132 357 880 915
Redogörelser för yrkesutbildningen i Danmark, Finland, Norge, England, Västtyskland, Schweiz, Frankrike och U. S. A.1 Av
Einar Forssell
Danmark
Enligt den danska näringslagen av den 28 april 1938 kan självständig näringsverksamhet endast bedrivas av den, som förvärvat näringsbrev. Undantag medgives dock i vissa fall. Sålunda behöver näringsbrev icke förvärvas av personer, som idkar industriell eller hant- verksmässig verksamhet utan biträde av andra än hustru, hemmavarande barn eller barn— barn. För förvärv av näringsbrev kräves vissa allmänna kvalifikationer beträffande ålder och medborgerligt förtroende m.m., men särskilda kompetenskrav uppställes icke för ut— övning av ifrågavarande näringsfäng.
Liksom i Sverige kan alltså i Danmark självständig yrkesmässig verksamhet utövas av icke kompetenta yrkesmän.
I Danmark har dock uppställts ett legalt skydd för mästaretiteln. Denna beteckning får endast användes av dem, som bland annat avlagt gesällprov i överensstämmelse med normer, fastställda av vederbörande representation för hantverk och industri. Vad beträffar hant- verket har dess samorganisation år 1939 antagit regulativ för frivilliga mästarprov, och flera tekniska skolor har under de senaste åren anordnat särskilda preparandkurser för avläggande av dylika prov. Hantverkarna strävar efter att göra dessa mästarprov obliga- toriska för dem, som vill vara självständiga företagare inom hantverket och utbilda lär— lingar.
I motsats till Sverige har Danmark lag om antagning och utbildning av lärlingar. Den första lärlingslagen tillkom 1889. Den nu gällande lärlingslagen, den tredje i ordningen, är utfärdad den 7 maj 1937.
Enligt denna lag skall varje hantverkare, industriidkare, handelsman, trädgårdsmästare eller annan näringsidkare, som antager person under 18 år i sin tjänst, sörja för att ett skriftligt avtal upprättas, vari uppgives, i vilket yrke lärlingen skall utbildas. Vidare skall arbetsgivaren ombesörja, att detta avtal blir påtecknat med intyg av vederbörande polis— myndighet, att det är avfattat enligt lagens föreskrifter.
Endast då den minderårige redan är utbildad i yrket, behöver icke lärlingskontrakt upp— rättas.
Lärling får anställas och uppläras endast av sådan näringsidkare, som själv har erhållit godkänd utbildning i sitt yrke. Lärlingstiden bör icke överstiga 4 år. Lärlingen är skyldig att deltaga i den kompletterande undervisning, som gives i yrkesskola. Denna undervis- ning är både allmänbildande och direkt yrkesinriktad. Den yrkesinriktade undervisningen i skolan kan vara såväl yrkespraktisk (i skolverkstad) som yrkesteoretisk. Vederbörande arbetsgivare är skyldig att betala för lärlingars undervisning och för deras personliga under-
1 Redogörelserna avser, där ej annat anges, förhållandena före 1949.
visningsmateriel, läroböcker och dylikt. All lärlingsutbildning skall avslutas med det obli- gatoriska gesällprovet.
Danmark har cirka 350 yrkesskolor för industri och hantverk, av vilka omkring 180 har egna skolhus. Någon fullständig lärlingsutbildning i skola i likhet med den, som gives i våra fyraåriga verkstadsskolor, förekommer icke. Yrkesskolorna ger endast komplette- rande utbildning till den utbildning, som lärlingarna erhåller i näringslivet. Danskarna tycks på det hela taget ha lyckats med genomförandet av lärlingsskolidén, som även var grundtanken i 1918 års svenska yrkesskolreform men som här i Sverige icke kunnat reali— seras på sätt, som man avsåg vid reformens genomförande. Den undervisning, som gives i lärlingsskolorna, är i huvudsak yrkesteoretisk men med en viss allmän inriktning. Karak- teristiskt är, att i Danmark, liksom i England, ritning eller teckning nära nog alltid ingår i undervisningen vid skolor för industri och hantverk och med 4—6 timmar i veckan under de 4— utbildningsåren å omkring 7 månader samt att undervisningen i allmänhet omfattar sådana ämnen som modersmål, matematik, fysik, kemi och främmande språk.
I ett cirkulär i december 1948 från högste ledaren för dansk yrkesutbildning uppmanas lärarna i de tekniska skolorna att använda 10 minuter varje kväll till allmän sång med eleverna eller till samtal om ämnen av allmän karaktär, som är av betydelse eller intresse för dem. I samma cirkulär uppmanas lärarna att göra »elevexkursioner» för att se på se— värdheter på orten eller på annat håll. De bör avlägga »besök på museer, i kyrkor, teat- , rar» eller låta eleverna övervara domstolsförhandlingar eller riksdagens sammanträden. — Vidare uppmanas skolorna att ordna med föredrag i allmänna ämnen för eleverna. Och det tillägges särskilt, att dylika utgifter (alltså såväl studieresor som föredrag) får räknas i bland dem, som är statsbidragsberättigade. *
Undervisningen försiggår i allmänhet på kvällstid. Utan särskilt tillstånd från handels- ministeriet får undervisningen dock icke fortgå längre än till kl. 20. Denna bestämmelse tillkom 1937. Tidigare var motsvarande tidpunkt kl. 21. Starka krav har framförts från bland annat ungdomshåll, att undervisningen skulle förläggas till dagtid. Svårigheten att under dagtid erhålla lärare, som i egenskap av yrkesmän står i intim kontakt med det yrke, vari de undervisar, torde ha varit en av orsakerna till att kvällsundervisningen alltjämt är den förhärskande. Att den i många fall måste kännas betungande för ungdomen, för- står man dock därav, att det är ganska vanligt med 3—4 dagars kvällsundervisning i veckan.
Verkstadsskolor i vår mening finns icke i Danmark. Däremot har de tekniska skolorna, d. v. s. lärlingsskolorna, skolverkstäder och laboratorier, där lärlingarna erhåller komplet- terande undervisning i sådana moment, i vilka de icke kan erhålla fullgod undervisning i yrkeslivet. I en del fall är denna undervisning i skolverkstäderna förlagd till dagtid och kan pågå ända upp till ett halvt års tid. Dylika skolverkstäder finnes för bagare, bok- tryckare, guld- och silversmeder, litografer, målare, urmakare, vissa järnindustriella yrken, konfektions- och textilindustrin m. fl. Dagskolor med sammanhängande undervisning under en Viss period motsvarar hos oss närmast den yrkesskoltyp, hantverksskolan, som föreslogs av överstyrelsen för yrkesutbildning hösten 1947. -— I regel kommer lärlingarna i dessa skolor i Danmark från olika orter i landet och måste hyra rum på kursorten. En del skolor har inrättat särskilda elevhem.
Från denna skolform är steget icke långt till de heldagsskolor, som synes vara organi- serade som ett slags folkhögskolor i anslutning till yrkesutbildning. En sådan skola är hantverksskolan i Ollerup på Fyn, som har till syfte att i 2 eller 3 femmånaders kurser ge eleverna en god teknisk—teoretisk fackutbildning och samtidigt utveckla och främja deras allmänbildning och andliga utveckling. Fackundervisningen vid denna skola är till— rättalagd för murare, timmermän, möbelsnickare, smeder, maskinarbetare, mekaniker, värme- och sanitetsmontörer och dylikt samt trädgårdsmästare. Utom undervisning i yrkes—
teori och visst praktiskt arbete förekommer föredragsserier och diskussioner i historia, utrikes- och inrikespolitik, litteratur, sociologi, näringsgeografi, konsthistoria, hygien etc. I det senare fallet är det tydligen icke avsikten att ge en systematisk kurs i allmänbild- ning utan snarare en glimtvis meddelad orientering om olika sidor av kulturlivet. Till skolans allmänna undervisning hör också frivillig undervisning i tyska och engelska. Alla eleverna får minst 3 timmars gymnastik, idrott eller bollspel i veckan, vartill kommer fri— villig gymnastik för särskilt intresserade. I Sönderborg i Sönder-Jylland finns också en hantverkarskola.
Under senare år har Danmark tagit ett krafttag för utbildning av elektrikerlärlingar. År 1941 gjorde man upp en plan att inrätta elektrotekniska laboratorier vid ett 40-tal tekniska skolor.
Ett utmärkande drag för det danska yrkesskolväsendet är, att det i stor utsträckning tillkommit och utvecklats under medverkan av näringslivets organisationer. Skolorna är närmast självständiga stiftelser, som äges av hantverksföreningar, tekniska sällskap och dylikt. Till de olika skolorna utgår i regel såväl stats- som kommunalt bidrag. Staten betalar omkring 40 procent av de årliga driftskostnaderna, kommunerna lämnar varierande bidrag, i en del fall upp till 20 procent av nämnda kostnader, medan resten av kostnaderna täckes av inskrivningsavgifter för lärlingar, bidrag från varulotteriets överskott, organisationer, stif— telser, fonder 0. s. v.
I motsats till förhållandena i Sverige har samhället i regel en jämförelsevis obetydlig representation i yrkesskolornas styrelser. De flesta ledamöterna utses av näringslivets arbetsgivare-, företags- och arbetarorganisationer.
Liksom Sverige har yrkesnämnder för undervisningen i verkstadsskolor, har danskarna särskilda fackkommittéer för övervakning och stöd åt verkstadsundervisning hos mästarna och i skolverkstadsavdelningarna. Danskarna har på det hela taget en mera strikt prin- cipiell gränsdragning mellan den praktiska yrkesutbildningen och den teoretiska än sven- skarna. Den förra tillhör i Danmark näringslivet, den senare erhålles i yrkesskolan. Det framstår därför närmast som ett avsteg från principen, när danskarna — särskilt fr. o. m. är 1942 — gått in för att komplettera »mästarläran», d. v. 5. den praktiska yrkesutbild- ningen i näringslivet, med undervisning i verkstadsarbete i skola. Det är nu dessa fack- kommittéers uppgift att kontrollera, att den del av »mästarläran», som förlagts till yrkes- skolan, fyller näringslivets krav på god utbildning.
Den centrala ledningen av lärlingsutbildningen — under vederbörande statsdeparte- ment — utövas av det s.k. lärlingsrådet, som — förutom av en av Kungl. Maj :t utnämnd ordförande _ består av 6 arbetsgivare och 6 arbetare, representanter för vederbörande arbetsmarknadsparters riksorganisationer. Rådet är dels rådgivande och förslagsställande organ åt vederbörande minister i lärlingsfrågor, dels beslutande myndighet i vissa admi— nistrationsärenden. I frågor, som gäller industri och hantverk, biträdes rådet av direktö- ren för den tekniska undervisningen för industri och hantverk. Därjämte har regeringen som rådgivande organ i frågor om lärlingsutbildning och rättsskydd för lärlingar inom olika yrkesområden eller — branscher fackutskott, vilka består av minst 4 ledamöter, varav hälften utses av arbetsgivarorganisationen och hälften av arbetarorganisationen inom ifrågavarande bransch. Dessa fackutskott kan med 2/3 majoritet till lärlingsrådet föreslå bestämmelser för lärlingsutbildningens ordnande inom sitt yrkesområde. Om rådet fastställer sådana bestämmelser, är de bindande för lärlingsutbildningen inom facket. Fackutskottet kan också med 2/3 majoritet uttala, att det finner, att lärlingsutbildning icke bör förekomma inom viss verksamhet och utfärda föreskrift härom till kontrakts- godkännande myndigheter, som då har att rätta sig efter ett dylikt förbud.
De enskilda gesällproven bedömes av fackmän i vederbörande yrke, de s.k. »skue- mestrene». Liksom i Sverige gäller det för den blivande gesällen att utföra ett eller flera
gesällarbeten i enlighet med en i förväg granskad och godkänd ritning eller uppgjort prov. Vidare förekommer skriftliga eller muntliga prov i yrkesteori närmast inom det område, som vi i Sverige brukar kalla teknologi, varjämte en bedömning sker av de ritningar, som lärlingen utfört i en teknisk skola under senaste terminen. I vissa fack, t. ex. restaurang- facket, hålles i samband med gesällprovet prov i räkning och skrivning. Då anmälan sker till gesällprövning, skall ett betyg från en teknisk skola angående lärlingens flit och kun- skaper bifogas. En lärling, som anmäler sig till gesällprövning, behöver icke ovillkorligen ha genomgått en teknisk skola för att bestå provet, men på grund av det gängse poäng- systemet har han små chanser att klara sig utan skolutbildning, såvida han icke är myc- ket överlägsen vid utförande av gesällprovet. Lärlingens mästare eller lärare har ingen- ting att göra med gesällprovet eller bedömningen därav. Och fråga är, om icke gesäll— provet i realiteten också uppfattas som en prövning av läromästarens utbildningsför- måga. Gesällprövningarna i Danmark påminner i viss mån om svensk studentexamen för privatister i fråga om påfrestningar för den osäkre examinanden, och klarade gesällprov firas också med en pomp och ståt, som ibland vida överglänser våra examensfester.
För organisationen av gesällprövningarna finns inom olika hantverksfack en gesäll- provskommission, som även den är paritetiskt sammansatt av representanter för mästar— och gesällorganisationerna inom vederbörande fack.
Den fast organiserade gedigna lärlingsutbildningen i Danmark har även haft betydelse för utbildningen av arbetsledare, ingenjörer på mellanstadiet, konstruktörer, ritare m.fl. i Danmark. Här i Sverige saknas ett fast underlag för denna för produktionen mycket viktiga utbildning. De statliga fackskolorna vid de högre tekniska läroverken i Sverige kräver för inträde bland annat minst 2 års yrkesmässigt arbete i vederbörande fack: de tek- niska gymnasierna endast 2 månaders yrkespraktik. —- Våra övriga tekniska skolor, vilka i en del fall är privata och skapats utan medverkan av samhällets skolmyndigheter eller av näringslivets egna organisationer, ställer mycket olika krav på sina elevers förkunska— per och tidigare yrkesutbildning.
För att intages i en högre fackskola (»Teknikum») i Danmark fordras i vissa fack, att ha fyraårig lärlingsutbildning inom vederbörande yrke. Inom byggnadsfacket går man i regel först i en preparandklass på 5 månader, om man icke avlagt real- eller studentexa— men, eller också inhämtas motsvarande kunskaper i kvällskurser under 3 vinterhalvår under lärlingsutbildningen. Efter preparandkursen kommer eleven in i byggmästarskolans förskola om två kurser på vardera 5 månader och slutligen i byggmästarskolans fackskola om likaledes två cirka 5 månaders kurser. Utbildningen i sin helhet omfattar normalt 5 på varandra följande vinterhalvår. Under sommarhalvåren arbetar eleverna ute i närings— livet, och före examen skall eleverna ha avlagt gesällprov. Elev, som genomgått bygg- mästarskola och alltså även avlagt gesällprov, kan få ytterligare utbildning under två 5 månaders kurser i högre byggnadsteknisk fackskola (teknikum).
Utbildningsgången är något olika vid övriga högre tekniska fackskolor, t. ex. vid ma- skin- och elektroteknikum, men kravet på god lärlingsutbildning upprätthålles. Det före- faller som om detta krav på grundlig praktisk utbildning före ingenjörsexamen eller mot- svarande avgångsexamen är en styrka inom den danska yrkesutbildningen. Likaså måste det vara uppmuntrande för lärlingen att veta, att den praktiska utbildningen fram till gesällprovet räknas tillgodo och är nödvändig för högre utbildning inom yrket. Det för— hållandet att lärlingsundervisningen samt byggmästarskola, maskinistskola och teknikum ingår i samma skolenhet i större städer och stå under ledning av samma styrelse och samma föreståndare torde bidraga till att lärlingsundervisningen i deltidskurserna får en helt annan uppskattning hos allmänheten i Danmark än i Sverige. Lärarstaben och den teoritekniska undervisningsmaterielen kan också i en sådan skolenhet erhålla en betyd- ligt högre standard än vid en skola, där endast elementär yrkesundervisning förekommer.
I detta sammanhang må nämnas Teknologisk institut i Köpenhamn, som är en central- institntion för gesällers och mästares fortsatta. utbildning. Här pågår en kursverksamhet av ungefär samma slag som vid statens hantverksinstitut i Sverige. Det danska institutet ordnar bland annat verkstadsundervisning även ute i landet, varvid samverkan äger rum med olika tekniska skolor. Det utger handböcker och läroböcker för utbildning inom en mängd yrken, och det administrerar den år 1940 igångsatta arbetstekniska utbildningen av icke yrkesutbildad (ufaglaerd) arbetskraft. Ett självständigt teknologiskt institut för Jylland har upprättats i Åhus.
Danskarna har i olika ämnen och för olika yrken utarbetat kortfattade läroböcker, som tycks användas vid alla skolor. Det är ur ekonomisk synpunkt i regel ett dåligt företag att ge ut läroböcker i yrkesteori i ett litet land. Teknisk skoleförenings forlag har utöver ett årligt mindre statsbidrag även fått bidrag från fackorganisationer inom näringslivet. Handböcker och läroböcker utgives också av Det tekniske selskabs skoler i Köpenhamn.
Danskarna har också försökt sig på standardserier i undervisningsmateriel. Så t. ex. finns i många skolor en standardsamling materiel för järn- och stålframställning, olika träslag, material för byggnadsindustrin, papper, läder, smörjmedel etc. Till ledning för undervisningen har utarbetats undervisningsplaner. De mycket kortfattade undervisnings- planerna. hänvisar ofta till en viss lärobok, ett normalhäfte, en ritningsserie, någon hand- bok eller till viss undervisningsmaterial. Läraren vet alltså precis, vad han i varje fall bör gå. igenom. Då ett nytt undervisningsmaterial införes inom ett fack, ordnas korta instruk- tionskurser på några dagar för att ge timlärarna en genomgång av det nya. Det är klart, att denna konkretisering på det hela taget är till hjälp för den icke rutinerade läraren, som en yrkesman ofta är.
Den lägre handelsutbildningen i Danmark äger liksom övrig lägre yrkesutbildning i regel rum vid lärlingsskolorna och i näringslivet. Denna undervisning synes vara mera enhetligt ordnad än i Sverige. Eleverna fördelas i allmänhet på två linjer: en för butikslärlingar och en för kontorslärlingar. En vanlig skolform är även ettårig handelsskola. Eleverna i ettårig handelsskola kommer dels från den examensfria obligatoriska mellanskolan (efter 5 + 4 års skolgång), dels från realskoleklassen (realexamen efter 5 + 4 + 1 års skolgång). Många har därjämte före inträdet i handelsskolan skaffat sig lärlingsutbildning inom han- del eller hantverk. Eleverna är i regel i 21-årsåldern, då de med »Handelseksamen» avgår från den ett—åriga handelsskolan.
Liksom Sverige har Danmark tvååriga handelsgymnasier. För inträde kräves realexa- men. Flera elever har därjämte lärlingsutbildning i handel. Examensåldern uppges vara omkring 22 år. För studenter har handelsgymnasierna liksom de svenska en ett-årig kurs. Ett flertal andra skolor och kurser finnes även, särskilt i maskinskrivning och stenografi.
Handelsskolorna är liksom de tekniska skolorna privata skolor, som i regel äges av köpmansföreningarna i de olika städerna. Även handelsskolorna får statsbidrag med om— kring 50 procent av kostnaderna för lärarlöner, lokaler och undervisningsmateriel. I regel bidrar även kommunerna med varierande belopp. De inspekteras av statliga inspektörer för handelsutbildningen.
Näringslivets inflytande på den offentliga handelsutbildningen sker bland annat genom det s.k. handelsskolrådet, som består av 10 ledamöter, därav en ledamot, utsedd av handels— ministern, 3 rektorer och lärare och 5 ledamöter, valda av handelns arbetgivar- och arbetarorganisationer. Direktören för handelsundervisningen är rådets ordförande. Rådet skall höras om alla väsentliga ändringar i handelsundervisningen. De olika handelsskole- examina kontrolleras av särskilda examenskommissioner, bestående av lärare och affärs— män. Affärsmän äro också censorer vid dessa examina.
I detta sammanhang må nämnas, att Danmark har en särskild handelslärarexamen, till vilken för närvarande icke finns någon motsvarighet i Sverige. Aspiranterna får undergå
prövning i vissa handelsämnesgrupper med handelslära och nationalekonomi som obliga- toriska ämnen, vartill skall läggas ett större handelsämne t. ex. bokföring, eller en sådan ämnesgrupp som t. ex. kontorsarbete, maskinskrivning och stenografi. Aspiranten får dess- utom auskultera och hålla egna övningslektioner hos anvisad handelslärare under sam— manlagt 80—90 timmar, varefter han får avlägga två undervisningsprov i närvaro av en nämnd på 4 personer: handelsskoldirektören, handelsskolinspektören, skolans rektor och den handledande läraren. Arbetet på handelslärareexamen, som kan utsträckas under 3 års tid, kan bedrivas vid sidan av arbete i näringslivet eller i skolan.
År 1947 fick Danmark en ny lag om åtgärder för bekämpande av ungdomsarbetslös— heten — alltså en motsvarighet till den svenska författningen nr 445/1945 (jfr SOU 1944: 25) om statsbidrag till arbetslöshetskurser. Den danska lagen tar särskild hänsyn till utbildning av de unga »icke-facklärda», för vilka skapats en särskild skolform, de s. k. »Arbejdstekniske Ungdomsskolan. Dessa arbetstekniska ungdomsskolor är egentligen en utveckling av de ungdomsläger för arbetslösa (lägerskolor), som tillkom på 1930-talet, och en efterbildning av den arbetstekniska undervisning, som i samarbete med Tekno- logisk institut i Köpenhamn organiserats av »Dansk arbetsgiverforening» och »De sam— virkende fagforbund» och som bedrivits i alla större städer. Denna sistnämnda undervis- ning syftar till att ge unga arbetare en elementär, grundläggande arbetsteknisk utbild- ning, som är till nytta för dem i deras arbete, då detta icke är av den art, att det kräver speciell lärlingsutbildning.
Den praktiska utbildningen avser att ge arbetsträning, att fästa uppmärksamhet vid energibesparande arbetsställningar, lära ändamålsenlig hantering av redskap och verktyg samt tillämpa arbetsbesparande arbetsmetoder och dylikt. I anslutning härtill förekommer undervisning i allmänbildande ämnen. Den arbetstekniska undervisningen handhaves av ingenjörer och andra tjänstemän vid företag, som i huvudsak använder icke kvalificerad arbetskraft. Den allmänbildande"undervisningen handhaves av i regel folkskollärare. Un— dervisningen pågår 2 kvällar (6 tim.) i veckan under i regel 2 vinterperioder.
Vidare kan nämnas, att Danmark under senare år fått ytterligare en ny skolform, nämligen ungdomsskoloma. Kommunerna är skyldiga att låta inrätta sådana kurser, om ett visst antal elever anmäler sig (minst 15 i landskommuner och 50 i stadskommuner). Undervisningen kan förläggas antingen till dagtid eller kvällstid, vilket sistnämnda fall är det vanligaste. Om möjligt organiseras undervisningen i anslutning till ett yrkesom- råde, t.ex. jordbruk, fiske, husligt arbete eller industri. Cirka hälften av tiden upptages av arbetskunskap. I övrigt förekommer sådana ämnen som samhällslära, litteratur. Mo- dersmål och räkning är ej upptagna som särskilda ämnen utan övningar däri ingår i äm— net arbetskunskap. Eleverna är i regel i 14—18-årsåldern. —- Dessa kurser kan närmast anses motsvara de svenska lärlingskurserna, vilka ju egentligen tillkommit för att ge ut- bildning åt sådana, som icke kan genomgå de mera pressande yrkesavdelningarna inom lärlingsskolan.
Angående utvecklingen av yrkesutbildning utanför det lärlingslagsreglerade området må vidare omnämnas, att arbetsförmedlingskontor under senare år i samarbete med hus- modersföreningar har organiserat halvdagskurser för flickor i åldern 14—18 år, som har förmiddagsplatser i hem.
Litteratur: Utfärdade förordningar, föreskrifter, cirkulär och dylikt för yrkesundervisningen i Danmark samt skolors broschyrer och årsredogörelser, erhållna vid studieresa i Danmark 1948. F. V. H augsted: Haandvaerkerundervisningen i Danmark (dupl. upplaga). Osvald Larsen: Education i Danish Commercial Schools, International Review for Busi- ness Education, No 39, 1951.
Det finska yrkesskolväsendet påminner i mångt och mycket om det svenska. Finland har dock under senaste 10 åren låtit verkställa en översyn av sitt yrkesskolväsende och fått överensstämmelse mellan lagstiftningen på området och utvecklingen.. Strax före det andra världskrigets utbrott hade finska riksdagen lagstiftat om de tekniska, yrkes- och handelsläroanstalternas utformning och om statsbidrag till undervisningen vid dessa sko— lor. Under 1940-talet utfärdades nya förordningar om statens tekniska läroanstalter (1940), kommunala och privata handelsanstalter (1942), kommunala och privata tekniska läroan— stalter (1942) och statens centralyrkesskolor (1946).
Innan redogörelse lämnas för de olika skolformerna, skall här något beröras den finska Iärlingslagstiftningen, som fått sin speciella utformning. Lärlingsutbildningen är reglerad genom 1923 års läroavtalslag, som reviderats år 1934. I städer och köpingar med minst 5 000 invånare skall utses en yrkeslärlingsnämnd för att övervaka utbildningen i hant— verks- och industriföretag och -yrken. Nämnden väljes av stads- eller kommunalfullmäk— tigc på så sätt, att arbetsgivare och arbetare blir lika representerade i nämnden. Nämn- den har i uppgift att övervaka, att skriftligt läroavtal slutes mellan arbetsgivare och lär- ling (eventuellt dennes målsman), att avtalet registreras hos nämnden, att det efterföljes och att lärlingen får tillfälle att efter lärotidens slut avlägga yrkesprov. Läroavtalet skall inne- hålla uppgift om det yrke, vari utbildningen gives, lärotidens längd, den yrkesskola, där l den yrkesteoretiska utbildningen erhålles, undervisningens omfattning, sättet för avläg- l gande av yrkesprov samt lönevillkoren under lärlingstiden. Den övre gränsen för lärlingen f i ett Obligatoriskt läroavtal bör vara. 21 år, och lärotiden, som fastställes av handels- och industriministeriet, uppgår i regel till mellan 2——4 år, beroende på yrket. Yrkesidkarna, som brister ifråga om uppfyllande av sina förpliktelser, kan ådömas böter, och försumlig lärling kan få varning eller en förlängning av lärotiden med högst 3 månader.
De mest utmärkande dragen i den finska läroavtalslagen är 1) att den endast gäller vissa orter och endast utbildning inom hantverk och industri samt 2) att dess tillämpning | i första hand övervakas av organ, valda av de kommunala beslutande myndigheterna. Man har också kunnat konstatera, att det brustit betänkligt vid lagens tillämpning eller l att man helt enkelt icke efterlevt dess bestämmelser om läroavtal. En brist i lagen före— ligger förvisso däri, att den icke innehåller några föreskrifter angående kompetensen hos dem, som skall handha utbildningen av lärlingar. Bristen på yrkesskolor har i många fall gjort det omöjligt att ge lärlingarna yrkesteoretisk utbildning. Den kommunala övervak- l ningen av lagens efterlevnad har heller icke alltid varit effektiv. lVIan synes dock vara l l l l | l
inställd på att behålla lärlingslagstiftningen. I ett betänkande, som avgavs år 1945 av den 1940 tillsatta kommittén för hantverkets befrämjande uttalas, att läroavtalslagen borde bibehållas som stomme i en framtida lärlingsreform. Övervakningen av lärlingsutbild- ningen borde skärpas och koncentreras, lärlingarnas löneförhållanden borde förbättras, understöd borde tillerkännas hantverksmästare och andra yrkesmän, som utbildar lär- lingar, möjligheterna för lärlingar att erhålla yrkesutbildning borde ökas genom inrättande av nya statliga yrkesskolor och åtgärder borde vidtagas för ökad och mer effektiv yrkes- vägledning samt för verksammare upplysning om lärlingsutbildningens betydelse. Det har också framförts önskemål, att lärlingslagstiftningen borde utvidgas att omfatta även andra yrkesområden än industri och hantverk.
Yrkesskolväscndets organisation
Liksom i Sverige bygger de yrkesutbildande skolorna under högskolestadiet på dels folk- skola, som f.n. är 6-klassig, dels på mellanskolan. Mellanskolan finns i två former: dels
5-årig linje i anslutning till folkskolans 4:e klass, dels 3-årig linje i anslutning till fullt genomgången 6-årig folkskola.
Det under handels- och industriministeriets inseende stående yrkesskolväsendet kan in- delas i 4 grupper.
A. Yrkesskolor (i huvudsak för industri, hantverk och husligt arbete) av följande slag: 1. Förberedande yrkesskolor för gossar och för flickor 2. Statens centrala yrkesskolor
3. Allmänna yrkesskolor
4. Specialyrkesskola
5. Anstalt för yrkenas främjande
6. Konstyrkesskola
7. Yrkesinstitut
8. Normalyrkesundervisningsanstalt
9. Annan med dessa jämförlig yrkesundervisningsanstalt B. Tekniska läroanstalter:
]. Tekniska skolor
2. Tekniska institut
C. H andelsläroanstalter:
1. Affärsbiträdesskolor
2. Handelsskolor
3. Handelsinstitut
D. Sjöfartsläroanstalter:
1. Skepparskolor
2. Sjöfartsskolor
A:1. De förberedande yrkesskolorna är tvååriga dagskolor med ändamål att meddela 13—14-åriga ungdomar, som slutat folkskolan och som ämnar ägna sig åt praktiskt arbete, förberedande praktisk och teoretisk undervisning samt »att utvidga deras för yrkesut- övning nödiga medborgarkunskaper». »Dessutom är skolans ändamål att utgöra botten— skola för elever, vilka övergå. till högre yrkes- och specialyrkesundervisningsanstalter.» (Normalprogram för förberedande teknisk yrkesskola 4 mars 1944 och Normalprogram för förberedande yrkesskola för flickor 27 april 1945.) Undervisningsplanerna för dessa skolor, som påminner mycket om den »principkursplan», som senare skisserats för den svenska enhetsskolans 9:e klass med förberedande yrkesutbildning, omfattar för gossar följande ämnen:
a) Allmänna ämnen: modersmålet, medborgarkunskap och samhällslära, matematik, häl- solära och gymnastik 8—9 vkt.
b) F ackämnen: facklära, fysik, yrkesekonomi, fack— och projektionsritning 8—11 vkt. c) Yrkesarbete 20—22 vkt.
Veckotimantalen hänför sig till de olika skolterminerna under de två skolåren. Skolorna för pojkar har på de flesta orter metall— och träbearbetningsavdelningar. Även avdelningar för byggnadsarbeten och andra arbeten inom industri och hantverk kan emellertid förekomma.
Undervisning för flickor, vilka avdelningar i stort sett har en likartad ämnesfördelning, meddelas i hushållsavdelningar, klädsömnads- samt linnesömnadsavdelningar. Men även
andra avdelningar kan här upprättas, t. ex. tvätt- och strykningsavdehling, hattavdelning samt. kemisk-teknisk avdelning. Den årliga arbetstiden i förberedande yrkesskolor är 35 veckor och skolans veckotimantal normalt 39.
Flickor i skolor med flera olika yrkesavdelningar får undervisning 6 veckor per år i annan avdelning än den egna avdelningen.
År 1948/49. var ett 35—tal dylika förberedande skolor i verksamhet med 5 400 elever. Az2. Finland har fyra statliga centrala yrkesskolor med dels en verkstadsskoleutbild- ning under heltid på 3 eller 4 är beroende på i Vilket yrke utbildning ges, dels s. k. yrkes- kursskola för meddelande av huvudsakligen teoretisk utbildning åt kontraktsbundna och andra lärlingar (motsvarande dansk och svensk hantverksskola). I verkstadsskolan erhål- ler eleverna skolutbildning under 2 år; återstående år har de praktik på arbetsplats. Arbetsåret är 42 veckor med 42 veckotimmar. Utbildningen skall föra fram till »de yrkes- prov, som fordras av fackman», d.v.s. gesällprov. Yrkeskursskolans verksamhet fast- ställes årligen av handels- och inrikesministeriet.
A:s. De allmänna yrkesskolorna (kurser) motsvarar närmast den svenska lärlingssko- lans yrkesavdelningar. Enligt en plan skall sådan kursverksamhet ordnas på 34 olika platser i landet. Enligt lagen skall allmän yrkesskola inrättas i varje stad eller köping, som har minst 5 000 invånare. Dessa skolor är 2-åriga deltidskurser och har till ändamål att meddela yrkeselever, som arbetar inom hantverket och industrin, eller dem som ämnar utbilda sig för verksamhet inom dessa, teoretisk och i mån av möjlighet praktisk undervisning i yrket och utvidga deras yrkes- och medborgarkunskaper. Denna kursverk- samhet har i regel icke egna verkstäder utan arbetar i andra skolors (ofta förberedande yrkesskolors och folkskolors) lokaler. Elevantalet uppgick till 1 800 år 1948/49.
A:4. Specialyrkesskolor är i regel företags- eller organisationsskolor. Skolan skall ge praktisk och teoretisk undervisning i de fack, för vilka skolan inrättats. Till denna grupp räknas mekaniska verkstadsskolor, som i regel är internatskolor, där teoretisk undervis— ning ges vid sidan av praktisk utbildning under första året i regel å skolverkstad eller å lärlingsavdelning Och under 2za, 3:e och eventuellt 4:e året på olika produktionsavdel- ningar inom företaget. Skolor av denna typ har bland annat de statliga företagen, t. ex. stats- järnvägarna. Andra spécialyrkesskolor har inrättats för bland annat textil-, guldsmeds-, urmakar—, restaurang-, skräddar-, målar-, boktryckar-, tapetserar- och frisöryrkena.
Antalet skolor var 1948/49 43 med 2 400 elever. A:5. Anstalten för yrkenas främjande är ett kombinerat hantverks- och yrkesarbetar- institut samt bokförlag för utgivande av läroböcker och teknisk litteratur för industri- och hantverksyrken. I likhet med det svenska hantverksinstitutet samt de norska och danska motsvarigheterna anordnar anstalten i regel korta fortbildningskurser. Antalet kursdeltagare uppges växla mellan 3 OOO—5 000 årligen.
A:6. Y rkesundervisningsanstalten för konstindustriella yrken har till uppgift att ge praktisk och teoretisk utbildning åt inom konsthantverket och konstindustrin verksamma modellritare och idkare av konsthantverk och åt dem, som ämnar utbilda sig därtill, var- jämte utbildningskurser ordnas för blivande lärare i teckning och slöjd. Dess svenska motsvarighet är således närmast konstfackskolan med teckningslärarinstitutet.
Ar7. Yrkesinstitutet skall enligt författningen meddela »fortsättnings- och specialnu- dervisning i olika fack jämte nödiga specialkunskaper för organisation och ledning av arbetet». Veterligen har icke något sådant institut inrättats. Anstalten för yrkenas främ- jande fyller f. 11. de uppgifter, som tillämnats ett dylikt yrkesinstitut.
A:8. Normalyrkesundervisningsanstalt skall vara seminarium och övningsskola för ut- bildning av lärare vid yrkesutbildningsanstalter ävensom försöksskola i undervisnings-
frågor. Vid behov kan en statlig centralyrkesskola inrättas som normalyrkesskola. Yrkes- skollärarutbildningsfrågan i Finland är liksom i Sverige icke slutgiltigt löst. Yrkesskol- lärarutbildningen i Finland har liksom i Sverige hittills i regel försiggått vid korta peda— gogiska kurser av kompletteringstyp, d.v.s. för redan i yrkesundervisningen verksamma lärare.
B. Tekniska läroanstalter
fastän de har ett lägre utbildningsmål än dessa. De är tvååriga och bygger på högre folk— skolans lärokurs och minst 24 månaders arbetspraktik inom vederbörande bransch. Om sökanden har mellanskolekunskaper (realexamen) kan praktiken minskas till 20 måna- der. Inträdesprov ordnas för samtliga med skriftliga prov i modersmål och matematik. Vid de tekniska skolorna finns en eller flera avdelningar, såsom maskinavdelning, väg- och vattenbyggnadsavdelning, husbyggnadsavdelning, elektroteknisk avdelning, textilav- delning, pappersindustriavdelning, kemisk avdelning. Dessa avdelningar kan sedan ha olika. linjer. Sålunda har elektrotekniska avdelningen linjer för såväl starkströms- som svagströmsteknik. De som utexamineras från dessa skolor, erhåller icke ingenjörsexamen, ! utan examen benämnes teknikerexamen. l
l l ]. Tekniska skolorna i Finland motsvarar i viss mån närmast de svenska fackskolorna, 1 l l
2. De tekniska instituten motsvarar närmast våra tekniska gymnasier. De har som dessa treårig lärokurs. För inträde erfordras avslutad mellanskolekurs eller avlagd tekni- kerexamen. Därjämte erfordras minst 16 månaders yrkespraktik. Praktiktiden nedsättes till 12 månader för sökande med studentexamen. För studenter är utbildningstiden vid instituten 2176 år, därest de kan intagas i specialklass. Då antalet sökande till instituten är mycket stort, sker gallring på samma sätt som vid de tekniska skolorna. Även vid instituten förekommer likartad avdelnings- och linjeindelning som vid de tekniska sko- lorna. Vid de tekniska instituten avlägges ingenjörsexamen.
C. Handelslä'roanstalter
1. Affärsbiträdesskolan, som är en tvåårig aftonskola, avser att ge kompletterande yrkesutbildning åt sådana, som är anställda inom affärsbranschen. De motsvarar sålunda de svenska lärlingskurserna för affärsbiträden. De har inte fått någon större omfattning. och elevantalet uppgick år 1948 till endast 600—700, fördelade på ett 15-tal skolor. I regel ordnas dessa kurser i kombination med handelsskolorna på dagtid. Den här be- skrivna skolformen har visat sig svår att uppehålla. Numera kan också skolorna anordnas som dagkurser med koncentrerad undervisning under minst 2 månader. Vidare har vissa specialskolor med ettårskurs inrättats, t. ex. försäljnings- och reklamskolan i Helsingfors, som även har kurser av annan omfattning.
2. Handelsskolorna på dagtid motsvarar de svenska handelsskolorna (som dock i regel är ettåriga) eller de tvååriga butiksbiträdesskolorna (i Stockholm). Handelsskolan bygger på folkskolans allmänbildningsgrund. Eleverna är vid inträdet i regel minst 15 år. Elever med mellanskoleutbildning kan få handelsskolekursen koncentrerad till ett år. Praktisk erfarenhet i affärsbranschen räknas som merit. Ämnena är i stort desamma som vid de svenska handelsskolorna.
3. Handelsinstit'uten är gymnasieskolor. Kursen är tvåårig och bygger på mellanskola eller handelsskola. I institutets andra klass kan eleverna övergå till en särskild försälj- ningslinje i stället för att följa den allmänna linjen för utbildning av kontorspersonal. För studenter ordnar en del handelsinstitut i likhet med de svenska handelsgymnasierna ettåriga kurser. Elever, som genomgått den tvååriga kursen, kan få ytterligare utbildning
i en fortsättningsklass med specialundervisning i bokföring, balanslära, kostnadsberäk- ning och dylika ämnen.
Hela antalet handelsskolor i Finland uppgår till mellan 50—60 med ett elevantal på. cirka 5 000.
D. Sjäfartsläroanstalter Med navigationsskolan på Åland har Finland 4 sådana skolor.
1. Skepparskolan är en 4-månaders heltidskurs för att ge blivande skeppare i insjö- och kusttrafik viss teoretisk yrkesutbildning. För inträde fordras folkskolekunskaper, ha fyllt 18 år samt ha viss yrkespraktik i sjöfart. : 2. Sjöfartsskolan har en treårig utbildning och omfattar understyrmansklass, styrmans- ' klass och kaptensklass. För inträde i lägsta klassen kräves folkskoleutbildning och erfa— I renhet i sjöfart. Eleverna gallras genom inträdesprov. Till varje högre klass kräves ny inträdesexamen och ökad sjöfartspraktik.
Central förvaltning 111. m.
Yrkesundervisning för industri och hantverk, husligt arbete, handel samt sjöfart lyder under handels- och industriministeriet. Därjämte finns ett yrkesutbildningsråd, som är
i uppdelat på tre sektioner. I de olika sektionssammanträdena deltager representanter för arbetsgivare- och arbetarorganisationer samt för yrkesutbildningsanstalterna. Som förbe- redande och verkställande organ tjänstgör ministeriets avdelning för yrkesutbildning.
Yrkesavdelningen har f. n. 5 byråer: en administrativ, en för teknisk undervisning, en för lägre yrkesundervisning, en för handels- och sjöfartsundervisning samt en för yr- kesvägledning. Yrkesvägledningens anknytning till den centrala yrkesskolledningen torde enbart vara till fördel, då. denna byrå icke endast skall planera verkställandet av yrkes- vägledningen utan även upprätta yrkeskartotek, publicera broschyrer för orientering om olika yrken samt utarbeta psykologiska lämplighetsprov. I Finland råder statskontroll över all yrkesutbildning, vilket som bekant icke är fallet i Sverige. Staten har i stället icke dragit sig för att bära huvudparten av kostnaderna för
l yrkesutbildningen. De centrala verkstadsskolor, som man i Finland är i färd med att ut— i bygga, bekostas helt av staten. Till de kommunala och privata yrkesläroanstalterna läm- , nar staten ett bidrag mellan 50—75 procent av de årliga kostnaderna. i För utvecklingen av yrkesutbildningen har handels- och industriministeriets avdelning ? för yrkesutbildning utarbetat en 10—årsplan, som är avsedd att genomföras under åren ) 1948—57. Enligt denna. plan kommer de årliga utgifterna för staten att höjas avsevärt. l
| | | |
| |
Litteratur: De i avsnittet omnämnda förordningarna. 10-årsplanen för yrkesundervisningens utveckling, godkänd vid yrkesutbildningsrådets plenum den 21 mars 1947 (maskinskriven). Handels- och. industriministeriet, avd. för yrkesutbildning: yrkesutbildningen inom indu- strin, hantverket och sjöfarten, Helsingfors 1949. Aarno Niini: Yrkesundervisningen i Finland. Tidskrift för praktiska ungdomsskolor (TPU) 1946 nr 1. Klaus V. Vartiovaara: lO-årsplanen för yrkesutbildningen i Finland. TPU 1947, nr 5.
0. K. Kyöstiö: Yrkesskollärarutbildningen i Finland. TPU 1947 nr 8. Bertel Cronhjort: Handelsundervisningen i Finland. TPU 1948 nr 1. Bertel Cronhjort: Commercial Education in Finland. International Review for Business Education, 1948, nr 35.
Norge
4. Yrkesskolor för industri och hantverk
1. Kort historik. Redan i början på 1800-talet organiserades i Norge skolor för hant- verkslärlingar. Ursprungligen tillkommo sådana skolor på privat initiativ, och eftersom dessa skolor hade till syfte att ge hantverkslärlingar »nödvendige och almennyttige kun- skaper utan forsömmelse av deres arbeitstid», förlades undervisningen till söndagar. Vid samma tid organiserades också ritskolor (tegneskoler), som på 1860-talet förändrades till tekniska aftonskolor. På 1870—talet inrättades tekniska elementarskolor i Trondheim, Oslo och Bergen. Dessa skolor utvecklades och kommo senare att omfatta 3- eller lla-åriga kurser, vilka byggde på mellanskoleexamen. De blev ett slags ersättning för teknisk hög- skola, som då icke fanns i Norge, och betraktades som ingenjörsskolor. Under tiden 1885 —1901 inrättades två 2-åriga fackskolor med en mekanisk och en elektroteknisk avdel- ning (Skiensfjorden), respektive en träteknisk, en metallindustriell och en elektroteknisk avdelning (Bergen). År 1893 fick Oslo en elementarteknisk dagskola med 8 månaders kurs, vilken skolform skulle meddela samma kurs som ovannämnda tekniska aftonskolor. 1913 fick även Stavanger en skola av denna typ. Efter ett par utredningskommittéer i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, varvid bland annat viss omorganisation av ti- digare skoltyper föreslogs, fick Norge en helt ny skolform nämligen »forskolen», som har till ändamål att i skolverkstad ge ungdom förberedande praktisk utbildning på vederbö- rande yrkes nybörjarstadium och som alltså utgör en motsvarighet till våra ettåriga verkstadsskolor.
2. Nuvarande skoltyper. I en utredning om Norges yrkesskolväsende av Yrkesopplaerings- rådet for Håndverk och Industri år 1937 framhålles, att yrkesskolorna bör organiseras så, att de ger möjlighet för de unga att arbeta sig fram till högre yrkesutbildning via yrkes- skolornas olika stadier. Denna princip har också i stort sett godtagits i den yrkesskollag, som utfärdades den 1 mars 1940 och som trädde i kraft från och med budgetåret 1945/46. I denna lag skisseras ett stadieindelat yrkesskolväsende, som så vitt möjligt bildar en parallell, praktisk utbildningslinje till de allmänbildande skolorna (mellanskolorna och gym- nasierna) och som för begåvade elever leder fram till teknisk högskola samtidigt som möjlig- het finnes att efter olika utbildningsstadier övergå till någon mot utbildningen svarande verksamhet i näringslivet. De olika stadierna i denna utbildningsserie äro följande.
a) Skolor, som ger förberedande yrkesutbildning före lärlingsanställning. Dessa skolor benämnes för- eller verkstadsskolor.
b) Skolor, som ger undervisning under lärlingstiden (lärlingsskolor).
c) Skolor för fortsatt utbildning efter lärlingstiden (skolor för fackarbetare, förmän och verkmästare). ,
d) Elementartekniska skolor och tekniska fackskolor. i
e) Tekniska skolor (tekniska gymnasier).
a. Verkstadsskolor
Förskolorna för hantverk och industri skall ge ungdomar så stor kännedom om verktyg, material och arbetsmetoder, att de »med större utbyte» kan börja som lärlingar. Under- visningen skall även vara yrkesvägledande. I huvudsak avser utbildningen yrkesarbete i skolverkstad. Skolorna är heldagsskolor, Kurstiden är i regel 1/2—1 år men kan göras tvåårig (utvidgade förskolor) eller treårig (fullständiga verkstadsskolor).
Elevantalet i en klass skall vara minst 5 och i regel högst 15. För inträde kräves av- gångsbetyg från folkskolan samt att ha fyllt 14 år. (Det är meningen, att förskolorna så
småningom skall bli obligatoriska). Verkstadsskolorna har tillväxt mycket snabbt. Anta— let klasser uppgår till omkring 250 med 3 000 elever i 50 olika yrken. Elevantalet har mer än 3—faldigats under 20 år.
b. Lärlingsskolor Dessa skolor är en motsvarighet till de svenska lärlingsskolorna men har erhållit en något annan uppläggning. De är i regel 3-åriga men kan erhålla tilläggskurser under ett fjärde år. En viktig bestämmelse i lagen är, att skoltiden och arbetstiden tillsammans icke får utgöra mer än 48 timmar per vecka. Arbetsåret är högst 9 månader. Undervisningen kan förläggas till kvällstid med 2 timmar per dag under 5 dagar i veckan eller med flera tim- mar per dag under färre antal veckodagar eller med 8 timmar under en dag i veckan.
År 1950 antog stortinget en lag om lärlingar i hantverk och industri, handel och kon- torsarbete. Lagen bestämmer, att var och en är att anse som lärling, som efter fyllda 15 år och före fyllda 20 år, blir anställd att utföra arbete i de yrken, för vilka lagen gäl— ler. Lärlingskontrakt skall upprättas. Lärtiden skall vara högst 4 år — i undantagsfall 5 år. Denna lag har emellertid endast delvis vunnit giltighet hittills.
Alla hantverkslärlingar skall gå igenom lärlingsskola, om sådan finnes på orten och de kan godkännas för inträde. Arbetsgivare är skyldig att meddela skolan, att lärling anta- gits, samt att låta lärling få tillräcklig ledighet för att gå i skola. Om föräldrar och arbets- givare icke kan åberopa giltiga skäl för att lärling icke deltager i skolans undervisning, kan de ådömas böter.
Hantverksmästare och industriföretagare är skyldiga att betala sina lärlingars utgifter för läroböcker, rit- och skrivmateriel och dylikt. De är också skyldiga att meddela till sko— lan, då lärling antages eller lärlingsanställning avbrytes. Undervisningen omfattar i regel teoretiska ämnen, såsom yrkeslära, yrkesekonomi, norska språket med korrespondens, frihandsteckning, konstruktions— och projektionsritning, räkning samt naturlära. Där- jämte kan förekomma praktisk undervisning i skolverkstad såsom komplement till den utbildning i yrkesarbete, som lärlingarna erhålla i näringslivet.
c. Skolor för fortsatt utbildning efter lärlingstiden Dessa skolor har kurser, som motsvarar de svenska yrkes- och ämneskurserna samt mästarkurserna. För tillträde kräves genomgång av lärlingsskola eller att ha motsvarande kunskaper. Kurserna pågår i regel ett år men kan vara kortare eller längre. De kan allt efter förhållandena ha kvälls- eller dagundervisning.
d. Elementartekniska skolor och tekniska fackskolor De förstnämnda skolorna är i regel ettåriga (8—10 månader) med 6 timmars daglig undervisning, vartill kommer rit- och laborationsövningar under kvällstid. Ämnena är norska språket, räkning, teckning, naturlära, mekanik, maskinlära och kalkylation, yrkes- lära med praktiska övningar. Inträdesåldern är 16 år, och i första hand mottages elever med yrkespraktik. Skolorna är uppdelade på fackavdelningar. Genom en frivillig ettårig tilläggsklass kan dessa elever övergå till tekniska skolor (tekniska gymnasier). F.n. finns » endast två elementär-tekniska skolor, en i Oslo och en i Stavanger.
Därjämte finns tvååriga fackskolor i Bergen, Grimstad, Porsgrunn och Stavanger. In— trädesåldern är 16 år, men många elever är äldre och har ofta upp till 2—3 års yrkes- praktik. Skolorna bygger i huvudsak på folkskolans avgångsfordringar. Undervisningen omfattar yrkesarbete och yrkesteori. Skolorna har olika fackavdelningar, så att undervis- ningen inriktas på olika yrkesområden. Efter en frivillig tilläggsklass på ett år kan elev vinna inträde i en teknisk skola (tekniskt gymnasium). Genomgång av tilläggsklass be- höver ej ske omedelbart utan kan företagas senare.
e. Tekniska skolor Dessa skolor, som närmast motsvarar våra tekniska gymnasier, är tvååriga med 44 tim- mars undervisning per vecka. Sådana skolor finns i Bergen, Horten, Trondheim, Oslo och Stavanger. Efter avgångsexamen vid den tvååriga skolan kan eleverna fortsätta ytter— ligare ett tredje år. En allmän övergång till treåriga tekniska skolor diskuteras emeller- tid. Skolorna är uppdelade i olika fackavdelningar: Anläggnings- och husbyggnadsteknik, husbyggnad, kemisk fabriksteknik, elektroteknik, maskinteknik och skeppsbyggnad. Skol- formen avser att bibringa eleverna sådan teknisk och allmänbildande undervisning, som är erforderlig för mellan- och högre anställningar i företag i näringslivet eller vid statens och kommuners tekniska verk. För inträde i klass 1 kräves i huvudsak följande:
a) att ha fyllt 17 år;
b) att ha minst 2 års yrkespraktik (eventuellt i samband med lärlingsutbildning, om sådan funnits på platsen);
e) att vid inträdesprov visat sig ha nödvändiga kunskaper i norska, ett främmande språk, matematik, naturlära, teckning och skrivning (1/2 års förberedelsekurs ordnas vid skolan). Elever med godkända realskoleexamensbetyg eller med examen från till- läggsklass vid elementarteknisk eller fackskola är befriade från inträdesprov men har att på grundval av sina betyg, konkurrera med de elever, som undergå inträdesprov. Elev, som erhållit avgång från klass 3 i teknisk skola, kan vinna inträde i teknisk hög- skola.
3 . Statsbidrag. I lagen regleras bland annat fördelningen av kostnaderna mellan stat och kom- mun. Kommunen anskaffar med egna medel lokaler och inventarier. Staten betalar minst 50 procent av driftskostnaderna samt av utgifterna för inredning av skolverkstäder, labora- torier och anskaffning av undervisningsmateriel.
4. Ledning. Högsta ledningen av yrkesskolväsendet utövas av Kirke- och Undervisnings- departemenet, som biträdes av »Yrkesopplaeringsrådet for Håndverk och Industri» med stark representation av representanter för näringslivet. I departementet handläggas ären- dena å en särskild byrå (»lzste skolekontor»). Enligt förslag av en utredningskommitté (Plankomitéen for yrkesskolene) bör ett yrkesskoldirektorat upprättas för all yrkesutbild- ning med särskilda »råd) för varje näringsgren, t. ex. för industri och hantverk, jordbruk och skogsbruk, fiske. Dessa olika »råd», bestående av representanter för bland annat arbets- givareorganisationer, fackförbund, skolorna, skall ge yrkesskoldirektören råd i frågor, som berör utbildningen inom vederbörande yrkesområde. Yrkesskolavdelningen skall sedan i sin tur jämte övriga skolavdelningar underordnas en generaldirektör. I den kommunala yrkesskolstyrelsen utser departementet 1 ledamot, kommunens be- slutande organ 2 och yrkesnämnderna (»yrkesutvalg») väljer 2 ledamöter, av vilka 1 är arbetsgivare och 1 arbetare, samt lärarkollegiet i regel 1 ledamot. Rektor, utsedd av de- partementet, är självskriven ledamot i styrelsen. hIinst hälften av styrelsens ledamöter skall representera yrkesområden, som ingår i skolans undervisning. Yrkesnämnd upprättas i regel för varje yrke vid skolan. Yrkesskolstyrelsen utser en ledamot och arbetsgivar- och arbetarorganisationema vardera en ledamot. Rektor och vederbörande yrkeslärare har rätt att närvara och yttra sig vid nämndens sammanträden. Dessa yrkesnämnder skall bland annat söka samarbete med elevernas arbetsgivare beträffan- de elevernas praktiska utbildning samt ha förslagsrätt vid lärartillsättningar m. m. Utom kommunala skolor (häri inbegripna fylkesskolor) finns statliga skolor, företags— skolor samt skolor, upprättade av organisationer eller stiftelser. Även dessa 3 sistnämnda skoltyper kan få statsbidrag, om de blir godkända som »ordinaert ledd i yrkesopplazringa».
År 1951 fanns 15 företagsskolor, av vilka 6 hade statsbidrag. Bland de statliga skolorna av speciell art må här nämnas: Statens teknologisk institut i Oslo — motsvarighet till statens hantverksinstitut i Stockholm — Statens håndverks- og kunstindustriskole i Oslo och Statens yrkeslzererskole i Oslo.
B. Handelsutbildningen
För att få driva handel i Norge kräves, att vederbörande har handelsbrev. Sådant kan endast lösas av den som har minst 2 års praktik och examen från godkänd handelsskola. Hittills har handelsdepartementets organ för kontrollen över skolorna, »Eksamenskom— misjonen for handelsskolene», fastställt minimikraven för de 5 obligatoriska handelsäm- nena: bokföring, handelskorrespondens, kontorsarbete, handelsräkning och handelslära. Norge har ett 80-tal handelsskolor, 13 handelsgymnasier samt en handelshögskola i Ber- gen.
Handclsskolornas kurser är dels tvååriga aftonkurser för anställda inom handeln och avsedda att ge undervisning för att fylla de fastställda minimikraven, dels halvårig dag- kurs för inhämtande av samma pensum samt dels ettårig dagskola med en något större ämneskrets än de förra skolformerna, bland annat med ett främmande språk.
Handelsgymnasierna bygger på realexamen och motsvarar de svenska handelsgymna— sierna. De har i regel tvååriga kurser. Dessutom kan de ha en ettårig fackkurs och en ett- årig sekreterarkurs för studenter samt en ettårig påbyggnadskurs, alltså ett tredje år. Denna senare kurs är så beskaffad, att elever med goda betyg har möjlighet att avlägga studentexamen på engelsklinjen samma termin de avslutar påbyggnadskursen.
Handelsskolorna i Norge är dels privata, dels kommunala. Handelsgymnasierna är i regel kommunala, men 3/4— av handelsskolorna är privata. Högsta tillsynen har före 1 juli 1952 utövats av handelsdepartementet, men är fr.o.m. denna dag överflyttad till Kirke- og undervisningsdepartementet, under vilket yrkesskolväsendet för industri och hant- verk sedan gammalt ligger. Beträffande undervisningens omfattning och innehåll pågår f. n. utredningar.
C. Yrkesutbildning i husligt arbete och yrkessömnad
Den egentliga husliga utbildningen i Norge lyder under lantbruksdepartementet. Den första. lanthushållsskolan blev upprättad redan år 1865. Nu finns ett (30-tal statsunder— stödda »husmorsskolor» i Norge, av vilka 30 är fylkesskolor, 25 kommunskolor och 4 pri- vatskolor. Kurserna är i regel 5 månader, men vid några skolor har man kurser på ända till 10 månader. Cirka 3 000 elevplatser finns vid landets skolor. Inträdesåldern är i regel minst 18 år. Eleverna bör ha goda avgångsbetyg från folkskolan och helst ett års praktik i hushåll. Kursen avslutas i allmänhet med examen. Eleverna betalar för kost och bostad, men undervisningen är fri. Staten ger jämförelsevis goda bidrag till driftskostnaderna, men huvudposten av kostnaderna åvilar huvudmännen. Skolornas styrelse består av en— dast 3 ledamöter. Av dem utser lantbruksdepartementet en och huvudmannen två.
För utbildning av skolkökslärarinnor finns Statens laerarinneskole på Stabaekk. Lära- rinnekurserna är av två slag: dels l-årig kurs för fortbildning av folkskollärarinnor till skolkökslärarinnor, dels 2-årig kurs för utbildning av hushållslärarinnor för husmoders— skolor och dylikt. För inträde i den senare kursen kräves t. ex. två 6-månadcrs kurser vid ungdomsskola samt en 10-månaders husmoderskurs.
Sömnadsundervisning förekommer vid kommunala yrkesskolor, t.ex. i l-åriga verk- stadsskolor. Dessutom finns 5. k. »husflids- og håndarbeidsskoler». För närvarande finns ett 15-tal skolor av denna art. Enligt beslut av stortinget 1948 skall det finnas en i varje fylke (20 st.). Kurserna vid dessa skolor skall omfatta dels %% veckors kurs i linne- och
klädnadssömnad, dels 38% veckors kurs i vävning, dels även halvårskurser i dessa verk- samheter. De som genomgått de båda årsavdelningarna kan sedan fortsätta vid »statens högskole i håndarbeid» i Oslo (Statens kvinnelige industriskole) för utbildning till väv— och sömnadslärarinnor.
Litteratur:
Det norske yrkesskolestellet for håndverk og industri med tillegg om husflidskoler for kv1nner, husflidskoler for menn, Skoler i husarbeid och handelsskoler, Oslo 1949.
Plankomitéen for yrkesskolene, Innstilling nr 1—6, Oslo 1946—47. ]
Samordningsnemnda for skoleverket:
VIII. Tilråding om samling av ulike skoleslag under ett undervisningsdepartement, Oslo [ 1949.
IX. Tilråding om Skolekjöken- og husstellopplaeringa, Oslo 1949. i
Förordningar, föreskrifter, undervisningsplaner, årsredogörelser från Yrkesopplaeringsrådct, respektive skolor i Norge, erhållna vid studieresor 1949 och 1951.
England *
Det engelska allmänna skolväsendets organisation kan med stark schematisering skis- seras på följande vis. Enligt 1944 års Education Act skall alla barn gå i gemensam grund- skola (Primary school) från 5 till 11 år. Därefter skall de i Secondary school sorteras upp på tre linjer: 1
a) Grammar School, (1. V. 5. motsvarande vårt allmänna läroverk, i
b) Technical School, närmast ett mellanting mellan praktisk mellanskola Och heldags- i yrkesskola, ;
c) Modern School, klasser med de kvarvarande eleverna i grundskolan, vilka inte går till de två här ovan nämnda linjerna. Under de två första åren i mellanskolan skall undervisningen vara likartad i de tre lin- jerna, så att eleverna under dessa två år kan överföras från en linje till en annan. Den nuvarande skolplikten upphör i 15-årsåldern. Bland annat för att göra linjerna likvärdiga har man tänkt sig, att eleverna om möjligt skall sammanföras i samma byggnad och ha sam- ma lärare i vissa ämnen (s. k. multilateral eller bilateral skola).
Denna organisationsform är emellertid inte alls genomförd ännu. Det torde sålunda vara regel, att elever, som vill ha yrkesutbildning, går kvar i Modern School till 13-års- åldern, varefter de övergår till en treårig Technical School, som på många håll är en ombildad yrkesskola (School of Arts and Crafts).
Man måste se 1944 års skolsystern i ljuset av skolväsendets utveckling i England. Den nya Secondary school av år 1944 med sina tre linjer är helt enkelt en sammanslagning av de tre vid sidan av varandra tidigare existerande skoltyperna:
a) Läroverksformen (Grammar School), som i sin tur är en offentlig parallellskola till de privata donationsskolorna (Public schools) och andra privata skolor med i regel dryga elevavgifter.
b) Den allmänna folkskolans högre klasser, som 1944 upphöjdes till rang och värdighet av Secondary School, d. v. 5. fick formellt samma ställning som läroverkslinjen (Grani- mar School), samtidigt som man utökade den med i regel ett par klasser.
c) De lägre heldagsyrkesskolorna av olika typer, tekniska skolor, handelsskolor, hus- hållsskolor, konst— och hantverksskolor m.fl. rycktes in i skolorganisationen som Technical Schools men blev såsom de högre folkskoleklasserna i regel kvar i sina skol- hus och under sina gamla skolledare. Genom 1944 års skollag infördes också en ny skoltyp i England, nämligen County College. Denna ungdomsskola är avsedd att bli obligatorisk under en kortare tid för all ungdom i åldern 15—18 år, som slutat den obligatoriska bottenskolan och icke fortsätter i skola efter fyllda 15 år. Skolan skall vara ett slags studieinstitut och samlingsplats för ungdomen i ett county men torde ej få någon direkt betydelse för yrkesutbildningen -— möjligen dock som »väckelse» för fortsatt utbildning vid en yrkesskola, då utbildnings- frågor och yrkesproblem skall behandlas i County College.
Förberedande yrkesutbildning på juniorstadiet
Vad man hittills i regel orkat med sedan 1944, är en yttre administrativ sammansmält- ning, men i allt väsentligt arbetar de tre linjerna, som om de vore tre olika skoltyper. De tekniska dagskolorna inom den ovannämnda sekundära skolorganisationen växlar ganska mycket. I en del fall förekommer en klar uppdelning med hänsyn till yrket genom alla klasser, i andra fall är de båda första klasserna tämligen likartade, så att eleverna får pröva olika yrken inom ett större yrkesområde, t. ex. byggnadsindustrin, för att först under det sista året specialisera sig på ett bestämt yrke. I en tredje typ av skolor är hela skolan inriktad på ett bestämt yrke, t.ex. sjöfolksutbildning eller jordbruksutbildning. Denna olikhet beror naturligtvis på att olika tidigare existerande skoltyper sammanförts under benämningen Technical schools utan att de hittills undergått någon större föränd— ring. Typiskt för de tekniska skolorna på detta tidiga ungdomsstadium synes vara, att unge— fär halva undervisningstiden ägnas åt sådana allmänbildningsämnen som geografi, histo- . ria, engelska, matematik och naturvetenskap och dylika ämnen. Yrkesarbetet och yrkesteo- l rin får sålunda endast halva undervisningstiden. Den årliga arbetstiden är 40 veckor med ! skolarbete 5 dagar i veckan. Lördagen är fridag eller allmän idrottsdag i de engelska i skolorna. lift-d viss schematisering har Technical School inom det engelska sekundärskolstadiet karakteriserats som en skolform närmast motsvarande ett mellanting mellan praktisk mellanskola oeh yrkesskola med heldagsundervisning i Sverige. Det torde heller inte vara oriktigt att säga, att denna engelska skolform påminner ganska mycket om den förbere- dande yrkesutbildning, som skisserats av den svenska skolkommissionen för enhetsskolans yrkesavdelningar, ehuru den motsvarande engelska utbildningen sträcker sig över minst tre år. Det förefaller också som om engelsmännen på ett utmärkt sätt lyckats kombinera allmänbildningsämnen och yrkesteoretiska ämnen i denna skolform. Ett medel härför er— bjuder den i engelsk undervisning förekommande projektmetoden. Denna metod innebär, i att studierna anslutes till ett gemensamt, mera omfattande ämne. Vid North Western ( Polytechnic i London, som bland annat har junior technical schools-avdelningar, var »pro- , jektet» under våren 1949 kolindustrin. I detta »projekt» deltog elever i klass 3a och Bb, 2 a och la. En dag i veckan före lunchen användes för kolindustrier. Eleverna uppdelades i mindre grupper, som var och en fick sina specieHa uppgifter. Studier gjordes i hand- * böcker, broschyrer och tidskrifter. Alla elever, som deltog i projektet, fick besöka två kolgruvor i Birmingham-distriktet. Olika grupper besökte gasverk, järnbruk och kemiska industrier. Från alla besöken medfördes prover på produkter från kolgruvor, kolets bi— produkter eller andra produkter, som på ett eller annat sätt står i sammanhang med kolet. Följande filmer visades: Kolgruvor i östra England, Kolproduktionen i centrala
Skottland, Bakom lågan, Kolindustrin under ny ledning, Det kommer från kolet, Stål- framställningen. Statistiska uppgifter sammanställdes i diagram. Gjorda iakttagelser blev föremål för skriftliga framställningar. De samlade varuproverna ordnades systematiskt, kemiska analyser utfördes och antecknades. En mängd modeller över gruvor, uppförd— ringsverk och tekniska hjälpmedel tillverkades under verkstadsarbetet, kartor ritades och åskådliga skisser utfördes. Härtill kom historiska utblickar, uppgifter om sociala och ekonomiska förhållanden i koldistrikten och kolets betydelse för Englands näringsliv. Det hela utmynnade i en utställning, som fyllde ett stort klassrum och som gav en ovanligt instruktiv bild av kolindustrin och därmed sammanhängande produktion.
Det egentliga yrkesarbetet i en Junior Technical School skiljer sig ganska avsevärt ifrån yrkesarbete i en svensk verkstadsskola. Det engelska är mera slöjdbetonat Och är i regel icke inriktat på produktion för utomstående kunder. Det pågår 1%——2 dagar i veckan och kommer sålunda under loppet av tre år att motsvara ungefär ett års verk- stadsskoleutbildning. De möbler, som utföres, är tämligen enkla och naturligtvis icke av samma klass som i en fyraårig verkstadsskola för möbelsnickare i Sverige. Man följer i regel vissa övningsserier med tillverkning av nyttosaker. Övningarna har efter svenska förhållanden att döma mycket kort varaktighet. Filningsövningar under en längre tid i sträck förekommer alltså inte. lVIan väljer i stället arbeten med kombination av olika övningar, som möjliggör växling i arbetet. Då yrkesteoriundervisningen med laborationer och ritövningar går hand i hand med yrkesarbetet, tycks man driva även yrkesarbetet i huvudsak som klassundervisning, d.v.s. alla eleverna följs åt inom övningsserien. Fyll- nadsarbeten och utbyte av övningar kan dock förekomma. Det är givet, att denna form för undervisning har vissa nackdelar men även fördelar. Den praktiska och teoretiska undervisningen kan lättare koordineras. Eleverna blir inte trötta av ensidigt yrkesarbete. Omväxlingen skapar ett aktivt intresse. Tävlingslusten sporrar till större insatser, då flera arbetar med samma föremål. Utbildningen kan göras mera systematisk än om skolan har produktiv verksamhet med arbeten åt kunder, som beställer skiftande arbeten hos skolan.
Det är meningen att Secondary Technical School skall utbyggas att omfatta åldrarna 11—16 år, d.v.s. omfatta 5 årsklasser med de två första klasserna som i huvudsak all— mänbildningsklasser för att möjliggöra övergång från och till de två parallella skolfor- merna i Grammar School och Modern School. År 1948 var antalet elever i skolformen endast ungefär 1/9 av elevantalet i Grammar School och 1/ 12 av elevantalet i Modern School eller omkring 70 000 elever. Skolformens ringa omfattning medför, att man kan räkna med ett mycket gott begåvningsurval i denna skolform. Det förhållandet att tech— nical school-eleverna har möjlighet att med viss komplettering komma in i vissa fackhög— skolor och i en del fall ha företräde till de s.k. Senior College—kurserna för utbildning av kvalificerade yrkesmän och fackmän bidrar också till att skolorna är eftersökta.
Egentlig yrkesutbildning på seniorstadiet
Denna undervisning är f.n. avsedd för ungdom över 16 år men i vissa fall kräves högre ålder. Liksom i Sverige har man här att göra med ett konglomerat av olika kurstyper med olika utbildningsmål, Följande huvudtyper kan dock särskiljas: &) Seniorkurser med dagundervisning vid olika colleges, närmast motsvarande svenska fackskolekurserna på gymnasiestadiet. I regel 2 årskurser.
b) Sådana kurser med kvällsundervisning eller en heldag per vecka.
c) Deltidskurser en dag i veckan, närmast avsedda för utbildning av kvalificerade yrkeS- arbetare eller sådana kurser på kvällstid eller som halvdagskurser.
d) Ämneskurser med kvällsundervisning.
För inträde i de båda första kurstyperna (a och b) krävs allmän skolexamen vid Gram- mar School eller vederbörlig slutexamen från en Technical (Commercial) School inom det sekundära. skolsystemet. Bien det finns också möjlighet för en elev, som avgått ifrån en Biedern School, alltså närmast motsvarande folkskolan, att genom en tvåårig preparand- kurs på kvällstid, vid t. ex. ett s.k. Evening Institute eller Evening Classes, förvärva tillräckliga förkunskaper för inträde. Dessa Evening Institutes är i regel av den lokala skolmyndigheten organiserad fritidsverksamhet, som utnyttjar dagskolornas lokaler, ut- rustning och lärare på kvällstid. Här kan bedrivas en mängd olika slags studier: från bro- deri till balett, från snickeri till matematik för tekniska studier. En funktion hos Evening Institutes är att vara »slussar» till högre utbildningsanstalter för dem, som endast har folkskola som grund. I preparandkurs för tekniska collegestudier ingår engelska, matema- tik och linearritning med i regel 6 tim. per vecka under två år och åtskilligt hemarbete.
Efter i regel 3 års deltidsundervisning, 6—8 tim per vecka, i en seniorkurs vid ett tek— niskt college, får eleven undergå examensprov, och efter ytterligare 2 års deltidsstudier kan en högre ingenjörsexamen erhållas.
En skola i England förbereder i regel för examensfordringar, fastställda eller utarbetade av en institution utanför skolan, t. ex. ett universitet eller en yrkesinstitution, t.ex. the Institution of hfechanical Engineers, Union of Lancashire and Cheshire Institutes, Insti- tution of Electrical Engineers, Institution of Builders, Association of British Chambers of Commerce samt för de manuella yrkena The City and Guilds of London Institute (ett slags hantverksinstitut med examensrättigheter).
De här ovan under 0) nämnda deltidskurserna för utbildning av yrkesmän avser i regel såväl yrkesteori som yrkesarbete. De är öppna endast för personer, anställda inom veder- börande yrke. Inom hantverksyrkena är utbildningen 3—4-årig med i regel 6—8 tim. per vecka. För inträde i dessa kurser fordras avgångsbetyg från en secondary modern school, alltså närmast folkskola. Examensinstitution är det ovannämnda City and Guilds of Lon— don Institute, där cirka 80 000 examina avlägges årligen. De som ägnar sig åt tekniska studier, brukar i tur och ordning erövra Ordinary National Certificate efter 3 års deltids— studier med minst 150 timmar per år och Higher National Certificate efter ytterligare 2 år. Fordringarna för dessa betyg är uppgjorda av skolministeriet i samråd med de stora teknologföreningarna. Liknande utbildningsgång finns för handelsyrkena fram till Natio- nal Certificate for Commerce. Fortsatt utbildning till högre kompetens har föreslagits.
Det förefaller, som om det i allmänhet råder en god samverkan mellan vederbörande företagare och college. Som motsvarighet till våra yrkesnämnder har de olika yrkesavdel— ningarna »rådgivande kommittéer». Det blir också vanligare, att företagarna låter an- ställda få ledigt för att erhålla den nödvändiga kompletterande undervisningen på dag— tid. En yrkesavdelning, t. ex. skolan för bokhantverk vid Bristol Technical College, kan vara centralskola för ett större område. Vid sistnämnda skola förekommer det för övrigt, att yrkeslärare reser till angränsande orter för att där fullgöra en del av sin undervisning. Skolan har alltså »filial» å annan ort. För elever, som icke kan deltaga i regelrätt under- visning, t. ex. på grund av militärtjänst, sjötjänst etc., ordnas ibland individuell hand- ledning på så sätt, att eleven av lärarna får studieråd eller får undergå önskat förhör eller får privatundervisning på tid, då sådan kan ordnas. I detta sammanhang bör näm- nas att armén, flottan och flyget i England bedriver en verklig yrkesutbildning inom praktiskt taget alla näringsgrenar och större yrken. Liksom övriga företagare sänder för- svarsmakten sina lärlingar i flera fall till de tekniska skolorna, för att de där skall få kompletterande yrkesundervisning.
Ovannämnda utbildning vid College är en strikt yrkesutbildning utan något inslag av allmänna ämnen annat än då dessa hör samman med själva yrkesutbildningen, t.ex. engelska i skolan för bokhantverk eller i handelskurserna. Däremot finns vid dessa tech-
nical colleges ofta en mängd ämneskurser i bland annat allmänna ämnen som latin, främ- mande språk, zoologi, fysik, kemi och engelsk litteratur. Dessa ämnen kan dels kombineras till de egentliga. yrkesstudierna, dels kan de sammanfogas till preparandkurser för inträde till universitetens fackkurser, som i en del fall är förlagda till eller har samarbete med ett college, dels för förberedelse till universitetsexamen. Sålunda hade en senior day school of commerce i London under arbetsåret 1948/ 49 en preparandkurs för vinnande av en s. k. utomuniversitetlig (external) fil. kand.-examen enligt Londonuniversitetets fordringar.
Vid de tekniska collegierna av olika slag finnes icke någon egentlig motsvarighet till våra lärlingskurser på elementärstadiet. Dessa handhas i stället av de ovan nämnda Evening Institutes eller av folkbildningsverksamheten (t. ex. Folk House, Adult Educa— tion, Youth Service). Denna uppdelning är onekligen en fördel för den egentliga yrkes- undervisningen.
Den yrkesteoretiska undervisningen bedrives ofta laborativt, d.v.s. eleverna erhåller uppgifter att lösa, ibland med hjälp av olika utensilier, maskindelar, apparater och dylikt, men ofta med papper och penna. Grupparbete är vanligt i engelska skolor. I seniorkur— serna är den teoretiska undervisningen ofta ordnad på så. sätt, att läraren föreläser eller demonstrerar och eleverna frågar. Över huvud taget tycks sinne för samarbete och per- sonlig kontakt och lust för diskussioner vara utmärkande drag i engelska skolor.
Lagar, föreskrifter, cirkulär, reglementen, undervisningsplaner, fastställda av statlig myndighet, behörigheter och kontroll av olika slag tycks spela så liten roll för det eng- elska skolväsendet. Den egentliga kontrollen ärislutexamen, men en elev kan mycket väl gå igenom en skolkurs utan att anmäla sig till någon examen. Det personliga är den dominerande faktorn i engelsk undervisning, och yrkesskolorna utgör i det fallet inte något undantag. Englands skolhistoria domineras av skolornas headmasters och prin- cipals, d.v.s. av skolornas ledare. Den okonventionella undervisningen är' kanske det mest bestående intrycket från engelskt yrkesskolväsende.
Litteratur: Greta Hedin: Engelsk uppfostran. Tradition och nyskapelse, Stockholm 1947. A guide to the educational system of England and Wales. lNIinistry of Education, pam- phlet no. 2, London 1945. Further Education. Ministry of Education, pamphlet no. 8, London 1947. School and Life. lVIinistry of Education, London 1947. Vocational training of adults in the United Kingdom. International Labour office, Geneva 1948. Teachers and youth leaders. Board of Education, London 1944. City and Guilds of London Institute. General regulations 1948. British Education by H. C . Dent, London 1949. Agricultural Education in Great Britain by N. M. Comber, London 1948. Youth services by A. E. Morgan, London 1948.
Västtyskland
Den tyska yrkesutbildningen har haft ett stort inflytande på gestalningen av yrkesut- bildningen i Europa och även i andra världsdelar. Den svenska yrkesskollagstiftningen 1918—21 byggde också. i stor utsträckning på tyska förebilder. Att utvecklingen i Sve- rige sedan snart avvek från de tyska förebilderna berodde bland annat på att här i Sverige saknades dels en lärlingslag, dels den tradition som uppburit det tyska yrkesskolväsendet, nämligen att den grundläggande utbildningen i ett praktiskt yrke skall vara hos en hant-
verksmästare eller annan yrkeslärd företagare, som ansvarar för lärlingarnas utbildning. Kanske överensstämmer denna »mästarlära» med tyskt sinne för patriarkalism och disci— plin. —— Under nazisttiden omhuldades särskilt mästarläran av de maktägande. — Fråga är emellertid om icke utvecklingen redan under 1920- och 1930-talet givit vid handen, att nya utvecklingslinjer för yrkesutbildningen måste följas även i Tyskland, ehuru huvud- formen för tysk yrkesutbildning fortfarande är :mästarläran» med kompletterande under— visning i skola på deltid. Redan då blev det svårigheter för ungdomen att finna mästare, som var villiga att bära mästarlärans bördor. Mellankrigstidens ungdomsarbetslöshetspe- rioder visade, att i varje fall som en parallell till mästarläran måste inrättas skolverkstä- der inte endast för demonstrations- eller kompletterande undervisning utan för att ge en verkligt allsidig grundläggande yrkesutbildning under heltid.
Det tyska. lärlingsväsendets lagliga grundval utgör än i dag näringslagen av år 1869 (Gewerbeordnung), vars lärlingsbestämmelser emellertid ändrats åtskilliga gånger sedan lagens tillkomst. Lagen innehåller bestämmelser om vem som har befogenhet att utbilda lärlingar. Lärlingsavtalet skall vara skriftligt. Mästaren skall undervisa lärlingen i alla inom företaget förekommande arbeten, som tillhör yrket. Han skall sörja för att lärlingen inte tilldelas arbetsuppgifter, som överstiger dennes kroppskrafter eller som ej bör ingå i yrkesutbildningen. Endast sådana hantverksmästare, som fyllt 24 år och avlagt mästar- prov, får utbilda lärlingar. Företagaren kan dock överlåta utbildningen till annan yrkes- kunnig person. Han skall vidare se till att lärlingen besöker yrkesskolan samt övervaka skolgången.
Lärlingsväsendet övervakas av hantverksföreningarna eller hantverkskamrarna, vilka också har rätt att sända representanter till olika företag för att informera sig om lär— lingsutbildningen. Hantverkskamrarna och -föreningarna har också hand om gesällproven (»Gewerbliche Priifungen»).
För lärlingar inom industrin tillämpas endast en del av lärlingsbestämmelserna. Här gäller t. ex. endast bestämmelser för fakultativt avläggande av prov.
Varje delstat har rätt att ordna sitt yrkesskolväsen tämligen fritt. Skolorna i en delstat utformas på. ett sätt och i en annan delstat på ett annat sätt. Det är därför svårt att ge en kortfattad, riktig beskrivning av de vanligaste skolformerna. Men med en stark sche- matisering kan de offentliga yrkesskolorna för utbildning i industri, hantverk, handel, husligt arbete och jordbruk indelas i följande tre grupper.
1. Kompletterande yrkesskolor (Berufsschulen), motsvarande närmast den svenska lär— lingsskolans yrkesavdelningar, ger under 4—10 vkt en i huvudsak teoretisk undervisning som komplettering till den praktiska yrkesutbildningen på arbetsplatsen. Undervisningen i teori omfattar dels vanliga yrkesämnen, t. ex. materiallära, yrkesritning, yrkesräkning, men även vanliga allmänbildningsämnen, såsom modersmål, språk och samhällslära.
2. Förberedande och grundläggande yrkesskolor med dagundervisning (Berufsvorschulen und Berufsfachschulen) för ungdom, som efter slutad skolgång i dessa skolor skall taga anställning i förvärvslivet.
3. Fackskolor (Fachschulen) för fortsatt utbildning för sådana, som erhållit grundläg— gande utbildning och haft viss yrkespraktik i näringslivet. De indelas i lägre och högre fackskolor. Den nu gällande rikslagen om skolplikt är av den 6 juni 1938. All ungdom är efter av- slutad folkskoleplikt (från 6:e levnadsåret t.o.m. det 14:e) skyldig att före fyllda 18 år besöka yrkesskola, om de icke går i allmän skola med heldagsundervisning. Den yrkes- skolplikten begränsas i regel dock till 3 år för ungdom, som utbildas i industri, hantverk och handel, samt till 2 år vid utbildning i husligt arbete och lantbruk. Har en kommunal
yrkesskola för visst yrke en längre utbildningstid, är lärlingen dock pliktig att fullfölja kursen även efter det han fyllt 18 år.
I regel pågår den kompletterande undervisningen i yrkesskolan 6—10 vkt för utbild- ning i industri—, hantverks- och handelsyrken under en dag eller två halvdagar i veckan. Den årliga undervisningstiden är olika i olika stater men torde uppgå till omkring 280 undervisningstimmar per år. Vid utbildning i husligt arbete och lantbruk är timantalet i en del stater mindre, t. ex. 4—5 vkt, men kan också vara betydligt högre, t. ex. i Bre- men, där ingen huslig utbildning förekommer i folkskolan utan endast i yrkesskolan. I Bremen går flickorna 16 vkt under första året och 6 vkt under andra och tredje åren i yrkesskolan för husligt arbete, och man avser att öka tiden till 24 vkt under första året. I en del kommuner förekommer koncentrationsundervisning under 10—12 veckor årligen, t. ex. Wiirttemberg. Vid mindre skolor får elever från olika yrken i regel gå i samma avdel- ning, men man försöker givetvis sammanföra lärlingar i samma yrke till speciella yrkes- avdelningar.
Såsom nämnts här ovan har yrkesskolan på deltid ersatts med halvtids- eller heltids- undervisning i förberedande fackskolor eller yrkesfackskolor med kurser om ett eller flera år. Undervisningen omfattar i regel 25—30 vkt. Enligt uppgift går cirka 5 procent av all yrkesskolpliktig ungdom i sådana dagskolor. Liksom vid de svenska motsvarigheterna förlägges härvid yrkespraktiken helt eller delvis till särskilda skolverkstäder, övningskon- tor, övningsbutiker, dekorationsverkstäder och skolkök. Vid en mängd företag, t. ex. König & Bauers snällpressfabrik i Wörzburg, verktygsmaskinfabriken Ludwig Löwe, AEG och Siemenkoncernen upprättades lärlingsverkstäder. — År 1933 fanns ett 100-tal dylika företagsskolor i Tyskland under offentlig tillsyn. — Det förefaller som om utvecklingen går därhän, att allt flera skolor av denna typ tillkommer, vilket naturligtvis samman- hänger med svårigheterna att i dagens Tyskland finna lämpliga praktikplatser för ung- domen. Enligt uppgift utgjorde antalet yrkesfackskolor i Västtyskland (utom West-Berlin och Wiirttemberg—Hohenzollern) år 1949 652 med över 62000 elever, de flesta dock i handel och husligt arbete.
Handelsskolorna inom gruppen yrkesfackskolorna kan vara av många olika slag. Som exempel må nämnas följande typer från Baden och Wiirttemberg.
a) ettåriga handelsskolor med övervägande praktisk kontorsutbildning och med tonvikt på maskinskrivning och stenografi (s. k. biirotechnische Jahreskurse);
b) högre handelsskola, i regel tvåårig, för elever från fjärde klassen i examensmellan- skolan, (1. v. 5. med 3 eller 4 + 4 års skolgång, eller för begåvade folkskoleelever från klass 8 med ett extra preparandår;
c) handelsgymnasium (Wirtschaftsoberschule), som bygger på lärdomsskolans mellansta- dium (något mindre än svensk realexamen). Då kvalificerade elever från den förra skolformen (högre handelsskola) kan vinna inträde i handelsgymnasiet, finns alltså möjlighet för folkskoleelever till reglerad skolgång till universitetet. Denna skolform är 3-årig och avslutas med handelsteknisk »studentexamen», som berättigar till in- träde vid handelshögskola eller handelsvetenskaplig fakultet vid universitet. Flera tyska stater har s. k. Aufbauklassen, preparandklasser, genom vilka en elev från en »lägre» skola kan vinna inträde i en högre skola. Så t.ex. förekommer »Technische Aufbauschule» som gör det möjligt för elever med avgångsexamen från yrkesskola (3 år, deltid) att under 2 år läsa allmänna skolämnen för att vinna inträde i en teknisk högskola.
En del handelsgymnasier har efter kriget reorganiserats och synes under den ameri— kansk ockupationsmaktens inflytande ha kommit att likna högstadiet i en amerikansk high school med starkt inslag av allmänbildningsämnen och möjlighet till ämnesval. De tyska fackskolorna är av två slag. Den lägre fackskolan avser att vidareutbilda unga utlärda arbetare, ofta inom hantverksbranscherna, till förvärv av mästartiteln, så att de
kan få anställning som verkmästare eller bli självständiga företagare. Dessa skolor har dels deltidskurser, alltså motsvarar närmast den svenska yrkesskolans »yrkesämnes- och mästarkurser» på kvällstid, dels i regel ettåriga dagkurser. Sådana skolor finns bland annat för utbildning av murare, smeder, rörmakare, guldsmeder, snickare, keramiker, skräddare samt för livsmedels-, glas-, grafiska och optiska industriyrken. Till denna kategori kan också räknas de hushållsfackskolor för kvinnor, som bygger på genomgången yrkesskola i husligt arbete. De högre fackskolorna motsvarar närmast de svenska högre tekniska läro- verkens fackskolor, textilinstituten, konstfackskolans högre avdelningar, bergsfackskolan i Filipstad etc. För inträde erfordras realexamen (Obersekundareife) samt praktik. En stor del av eleverna utgöres emellertid av f. d. folkskolelever, som via »Aufbauschulen» eller fria studier etc., god fackmässig praktik meriterat sig för inträde vid intagningspröv- ningar. Utbildningstiden vid en fackskola är Sååå—3 år. Dessa fackskolor har utmärkta verkstäder eller andra möjligheter till yrkespraktik, och den praktiska utbildningen ökas successivt och omfattar under det sista halvåret mer än halva arbetstiden.
Dessa fackskolor ger utbildning inom de flesta näringsgrenarna och ger dels special— utbildning, t. ex. till byggnadsingenjörer, arkitekter, dels utbildning till driftsledare, t. ex. inom jordbruket och textilindustrin, dels utbildning för inträdei fackhögskolor.
Den tyska yrkesutbildningen har givetvis desorganiserats under kriget och efterkrigs- tiden men uppbygges för närvarande kraftigt. En tillgång härvid är den tidigare fasta yrkesskolorganisationen, den goda yrkeslärarutbildningen, den väl utarbetade och instu— derade yrkesskolmetodiken, omhuldad bland annat av de yrkespedagogiska instituten (»Be— rufspädagogisches Institut» i Berlin, Mönchen, Stuttgart, Frankfurt/Main), tidigare till- gång på läroböcker, handledningar och undervisningsmateriel för yrkesundervisning samt en allmänt rådande förståelse för värdet av metodisk och gedigen yrkesutbildning. Vid åter- uppbyggnaden i Västtyskland kom yrkesutbildningen i förgrunden. Med en befolkning på cirka 50 milj. hade Västtyskland 1949 cirka 1.4 milj. elever i yrkesskolor, cirka 70 000 i yrkesfackskolor och cirka 90 000 i fackskolor. Västtysklands snabba återhämtning och åter- inträde på världsmarknaden betingades i hög grad därav, att Tyskland trots det förödande kriget hade stora intakta kadrar av väl yrkesutbildad arbetskraft.
Litteratur:
Tyska skolförhållanden före 1933. Pedagogiska skrifter nr 194, Svensk Läraretidnings förlag, Stockholm 1947. Gcntz, Erwin: Rcichsberufsschulrecht, Eberswald 1943. Hiv-iz, G: Das berufsbildende Schulwesen, Bonn 1947. Probleme des Beruflichen Bildungswesen, Bericht der internationalen Tagung iiber beruf- liches Schulwesen, Stuttgart 1950.
Schweiz
Schweiz torde vara det land, som har den bäst ordnade och i förhållande till folkmäng— den den mest omfattande lärlingsutbildningen i Europa. Där synes man verkligen ha för— verkigat den grundtanke, som varit den bärande idén i den svenska yrkesskollagstift— ningen efter förra världskriget, nämligen att de ungas yrkesutbildning skall ordnas dels genom arbete i förvärvslivet, dels genom kompletterande yrkesundervisning i skola. En— ligt 1947/ 48 års skolstatistik fanns detta arbetsår cirka 89 000 elever i industri— och hant— versksskolor i Schweiz. Av dessa var cirka 65 000 kontraktsbundna lärlingar, d. v. 5. fick en ordnad utbildning under 3—4 år i näringsliv och skola. Inom handeln var motsva- rande siffror cirka 40 000 och 17 000. Hela antalet elever i yrkesutbildande skolor upp-
gick till cirka 228 000, nära på dubbelt så många som i Sverige. Orsakerna till närings- livets insatser för yrkesutbildningen i Schweiz är givetvis flera. Den viktigaste orsaken torde vara, att näringslivet sedan gammalt byggt på. småföretag i anslutning till familjen och det uppvuxit en stark tradition, att småföretagaren (hantverkaren, affärsmannen, ho- tellmannen m. fl.) skall svara för de ungas — ursprungligen kanske mest egna anförvanters — utbildning i yrket. När sedan i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet större företag med serieproduktion inom bland annat textil- och finmekaniska branscherna växte upp, var det naturligt, att även de större industriföretagen ordnade med lärlingsutbildning i egna företagsskolor.
Yrkesundervisningen framhålles även vara av förnämlig kvalitet, i viss mån beroende på att den kan läggas på en solid allmänbildningsgrund, nämligen i regel 9-årig skolgång. Enligt uppgift kan de flesta eleverna i en finmekanisk skolavdelning ha avgångsbetyg från sekundar-realschule, d.v.s. realexamen. Den vanliga vägen till Technikum (teknisk fackskola — tekniskt gymnasium) går också ofta över 3——4-årig lärlingsutbildning i yrkes- livet och yrkesskola. Översikt av förbundslagstiftningen
Den schweiziska yrkesutbildningen regleras dels av förbundslagen för yrkesutbildning (Bundesgesetz iiber die berufliche Ausbildung vom 26. Juni 1930) dels av de olika kanto- nernas egna lagar och dels slutligen av de föreskrifter, som utfärdas för varje enskild skola.
Förbundslagen gäller för utbildning inom hantverk, industri, samfärdsel, handel samt angränsande områden. Det tillkommer i första hand vederbörande kantonala myndighet att avgöra, huruvida utbildning inom ett visst yrke kommer under förbundslagens be- stämmelser. Frågan kan dock i sista hand komma att avgöras av förbundsrådet genom att besvär anföres över den kantonala myndighetens ställningstagande.
Lagen gäller alla minderåriga, som efter fullgjord folkskoleplikt arbetar i offentliga eller enskilda företag inom de näringar, som lagen berör. Är utbildningen mindre än ett år, anses dock lärlingsförhållande icke föreligga. Vederbörande kantonala myndighet kan fråntaga ett företag rätten att antaga lärlingar, om lärlingarna befaras komma att lida skada eller yrkesutbildningen är bristfällig. Inom yrken, där erkända mästarprov före- kommer, kan rätten för ett företag att antaga lärlingar göras beroende av, om inneha— varen eller någon av hans anställda blivit godkänd i dylika prov. Vidare kan vissa restrik- tioner förekomma ifråga om antalet lärlingar vid ett företag.
Lärlingsavtal skall innehålla de vanliga uppgifterna om lärlings och företagarens namn, yrke, i vilket utbildning sker, prövotid, lärotid, arbetstid, semester och andra ledigheter samt uppgifter om ömsesidiga prestationer, såsom lärpengar, lön, lönebelOpp, som skall innestå hos företagaren, försäkringspremier och dylikt.
Lagen stadgar ett bestämt förbud mot att lärlingsavtal får innehålla överenskommelser, som begränsar lärlings frihet efter lärlingstidens slut. Lärlingsavtal upprättas i tre exem— plar, varav ett inom viss fastställd tid skall inlämnas till vederbörande kantonsmyndighet för godkännande.
Även om lärling får utbildning i sina föräldrars eller målsmäns företag, skall anmälan därom göras hos tillsynsmyndigheten inom viss föreskriven tid.
Lärlingen är skyldig att deltaga i förekommande yrkesundervisning och skall vid lär- lingstidens slut undergå föreskrivna prov.
Företagare, som har lärlingar, är skyldig att bedriva utbildningen i yrket i görligaste män i lämplig ordningsföljd. Genom särskilda förordningar kan fastställas reglementen med planer för utbildningens bedrivande, varvid vederbörande yrkesorganisationer an- modas att avgiva förslag. För närvarande finns ett 100-tal reglementen för cirka 170
olika yrken fastställda, vilket innebär att cirka 95 procent av all lärlingsutbildning blivit reg- lerad. Lärlingen får icke användas till andra arbeten än sådana, som står i samband med utövningen av yrket. Ackordsarbete tillåtes endast i sådant fall, att det inte inverkar menligt på yrkesutbildningen.
Läromästaren (företagaren) skall tillse, att lärlingen besöker yrkesskola, samt ge ho- nom behövlig ledighet för skolgång, utan att löneavdrag får verkställas. Han skall också anmäla lärlingen till de föreskrivna avslutningsprövningarna för lärlingar, ge honom nöd— vändig fritid att utföra proven samt ställa arbetsplats, arbetsverktyg och material till förfogande för lärlingen mot en ersättning, motsvarande företagarens egna kostnader för materialet. Framgår det vid prövningarna, att utbildningen varit bristfällig, kan företa- garen ådömas skadestånd, såvida ej klarlägges, att han är utan skuld till det bristfälliga resultatet.
Den kantonala tillsynsmyndigheten skall inspektera yrkesutbildningen hos läromästa- ren, varvid även skall bedömas lärlingens möjligheter att tillgodogöra sig denna.
De fyra första veckorna är prövotid, varunder vederbörande avtalsparter med tre dagars varsel kan uppsäga läroavtalet. Denna prövotid kan utsträckas till två månader och efter särskilt tillstånd av den behöriga kantonala tillsynsmyndigheten ytterligare någon tid, dock får den sammanlagda prövotiden icke i något fall överstiga 6 månader. Lärlingsavtalet kan vidare under vissa i lagen angivna betingelser uppsägas av vederbö- rande parter eller upphävas av den kantonala tillsynsmyndigheten. Sådana betingelser anses föreligga, om vederbörande parter icke uppfyller sina i lärlingsavtalet överenskomna eller eljest föreskrivna skyldigheter, om företaget upphör etc.
Ovanstående bestämmelser är i tillämpliga delar även gällande för särskilda yrkesut— bildningsverkstäder, t. ex. inbyggda eller särskilt organiserade verkstadsskolor.
Vuxna arbetare, som icke har undergått lärlingsutbildning men varit i yrket så lång tid, som minst motsvarar den dubbla lärlingstiden, och därjämte i yrkesskola eller på annat sätt synes ha inhämtat den nödvändiga yrkesteorin, har rätt att deltaga i avslut— ningsproven för lärlingar. I olika yrken kan vidare ordnas förberedande yrkeskurser, som kan göras obligatoriska för minderåriga, sysselsatta inom vederbörande yrken. Denna för- beredande kurs inräknas i den fastställda lärlingsutbildningstiden.
Lärlingarna är skyldiga att deltaga i yrkesundervisning i den utsträckning, som är fastställd i den för vederbörande yrke gällande utbildningsplanen. Denna yrkesunder- visning kan antingen vara förlagd till yrkesskola eller också till speciella fack-kurser, som förklarats obligatoriska. Den kantonala tillsynsmyndigheten kan befria lärling från del— tagande i den obligatoriska yrkesundervisningen, om
1. han besöker skola, som ger likvärdig eller högre utbildning,
2. han kan påvisa, att han redan besitter likvärdig eller högre fackutbildning,
3. bostadsorten, ligger så långt från kursorten, att det icke finns möjlighet att deltaga i undervisningen, samt
4. han har sådana fysiska och psykiska svagheter, att han icke kan följa undervisningen.
Det tillkommer de olika kantonerna att ordna med yrkesundervisning. Fackkurser, av- sedda för lärlingar från flera kantoner, kan dock ordnas av statsförbundet. Avslutnings- proven för lärlingar skall också ombesörjas av kantonernas egna tillsynsmyndigheter. En yrkesorganisation, som omspänner hela förbundsområdet, kan dock få sig tillerkänd rät- ten att organisera dessa prövningar inom sitt yrke för hela eller en del av riksområdet. En sådan rätt har givits till bland annat det schweiziska köpmannaförbundet (Kaufmän- nischer Verein). Likaså kan en kanton överlämna befogenheten att ordna prövningar för kantonens lärlingar till en yrkesorganisation.
Det bevis, som utfärdas efter på tillfredsställande sätt utförda avslutningsprov, berät— tigar innehavaren att föra yrkesbeteckning »utbildad yrkesman», t.ex. utbildad skräd-
dare, sömmerska etc. Beteckningen är skyddad på så sätt, att ett orättmätigt använ- dande därav medför åtal med ty åtföljande straff och skadeståndsersättning.
Ordnandet av målstar— och andra högre yrkesprövningar överlämnas till yrkesorgani- sationerna, varvid förbundsrådet skall fastställa reglemente. På samma sätt kan yrkes- skolor bemyndigas att verkställa högre yrkesprövningar.
Endast den som genomgått avslutningsprövningar för lärlingar eller har motsvarande utbildning samt därjämte har varit sysselsatt minst 3 år i yrket efter lärotidens slut, till- låtes deltaga i mästar- och dylika högre prövningar.
I reglemente för mästar- och högre yrkesprövningar stadgas, hur prövningarna skall ordnas och hur prövningsnämnden skall vara sammansatt. Förbundsrådet kan utse ex— perter att biträda vid prövningar. Efter godkända prov utställes diplom till vederbö- rande, som ger rätt till mästartitel eller benämningen »diplomerad» yrkesman, t. ex. diplo- merad bokhållare, diplomerad installatör. Alla diplominnehavare föres i ett offentligt register. Titeln är lagskyddad.
I lagen stadgas, att förbundsstatsbidrag kan utgå till offentliga och allmännyttiga ut- bildningsanstalter för de yrken, som faller under lagen, för utbildning och fortbildning av lärare, för anordnande av lärlings-, mästar- och andra yrkesprövningar, för vissa andra ändamål, som står i samband med yrkesutbildning, t. ex. till rese- och uppehållskostnader för deltagare i fackkurser och omskolningskurser, till stipendier åt lärlingar i yrken, som har rekryteringssvårigheter, till utgivande av yrkesorganisationers facktidskrifter, till ny- och ombyggnadsarbeten för yrkesutbildningsändamål samt för yrkesrådgivning.
Lagen fastställer sedan den största del av de olika kostnaderna, som statsförbundet be- talar. I regel är det högst hälften av de olika kostnaderna, för vilka statsbidrag utgår. För lärares utbildning och fortbildning betalar dock förbundsstaten samtliga kostnader, som icke täckes på annat sätt, och i andra vissa fall betalas 1/3 av kostnaderna, t. ex. rese- och underhållskostnader vid fackkurser, stipendier till lärlingar, till yrkesrådgivning. Av byggnadskostnaderna betalas 1/ 5, dock högst 200 000 frcs.
Statsbidrag utgår efter samma grunder för utbildning i husligt arbete. Yrkesutbildningen sorterar federalt under departementet för näringslivet (Volkwirt- schaftsdepartement) något som är ägnat att befästa förbindelsen mellan yrkesutbild- ningen och näringslivet.
Undervisning
I den förbundsförordning, som närmare utformar yrkesutbildningslagens bestämmelser, stadgas, att den obligatoriska undervisningen skall omfatta för yrken inom hantverk, industri och angränsande yrkesområden: Yrkeslära och i regel teckning, modersmål med inriktning på korrespondens, räkning, bokföring, medborgarkunskap och ekonomilära samt för handelsyrken: Ett främmande språk, affärskorrespondens, handelsräkning, bokföring, medborgarkunskap och ekonomilära samt i regel också handelsrätt och ekonomisk geografi. Därjämte kan förekomma ytterligare ett främmande språk, maskinskrivning, stenografi, varukännedom och försäljningslära.
För kontorister och dylika pågår utbildningen 3 år och för affärsbiträden 2. år. Den årliga undervisningstiden i obligatoriska ämnen uppgår till 240—360 timmar i handelsyrken och 200—320 i övriga yrken, eller om teckning eller praktisk yrkeslära icke ingår, 160—240 timmar. Arbetstiden per vecka är i regel 6—9 tim. Obligatorisk under- visning får i regel icke pågå efter kl. 19.
I städerna och de större orterna finns flerstädes utmärkta skolbyggnader med skol- verkstäder. Dessa skolverkstäder användes dock i regel icke på samma sätt som de sven-
ska verkstadsskollokalerna. Där förekommer kompletterande utbildning i yrkesarbete eller i regel mest praktiskt arbete för konkretisering och förklaring av teorikursen (de— monstrationer).
Ovanstående skolor är de egentliga yrkesskolorna (alltså motsvarande de svenska lär— lingsskolorna). Därjämte förekommer lärverkstäder och fackskolor. De förra är heldags- skolor och kan dels vara förberedande skolor med en kurstid på i regel högst 6 månader samt dels fortbildningsskolor för yrkesmän. Som fackskolor räknas handelsskolor, skolor för utbildning av personal för samfärdsel, skolor för konsthantverk samt byggnadsfack- skolor, tekniska skolor och liknande skolor för industri och hantverk, hushållsskolor etc.
Schweiz har mycket goda heldagsskolor bland annat för handelsutbildning. I regel upp- rättas dessa skolor av kommuner och kantoner. De kan vara särskilda skolenheter, handels— institut, eller förenade med ett allmänt gymnasium. Skoltiden är 3—41/å år, i regel beroende på om grundskolan är 9- eller 8—årig eller på utbildningsmålet. För inträde i dessa skolor kräves i regel icke annan allmän utbildning än den som ges i den obligatoriska grund— skolan. En del av handelsskolorna har gymnasieställning, så att avgångsbetyg därifrån berättigar till inträde vid universitet. Vid en del skolor avlägges först handelsskolexamen, vilken senare kan kompletteras genom en särskild kurs för vinnande av studentexamen. Genom ämnesval kan utbildningen inriktas på ett visst yrkesområde, t. ex. handel med nr, reklam, hotellbranschen, kommunikationsväsendet eller allmän administration.
I pedagogiskt hänseende står yrkesskolväsendet mycket högt i Schweiz. Undervisnings- metodik, läroböcker och övriga hjälpmedel torde höra till de förnämsta i världen.
Litteratur: Författningar angående Schweiz' yrkesutbildning. Broschyrer från yrkesskolorna i Ziirich, Bern, Basel och Geneve. Die Organisation des öffentlichen Schulwesens in der Schweiz (Archiv fiir das schweizeri- sche Unterrichtswesen 1947). Maurice Perrenoud: L'enseignement commercial en Suisse i Revue internationale pour l'enseignement commercial 1947. A. Carrard et F. Billon: Anleitung fiir die Ausbildung der Lehrlinge. Institut psycho- technique, Lausanne (duplicerad upplaga).
Frankrike
Mer kanske än i något annat västeuropeiskt land har den formella, teoretiska skolutbild- ningen omhuldats i Frankrike. Hela skolsystemet synes intill helt nyligen vara inriktat på att hjälpa fram studieeliten till högre utbildning, och examensväsendet intar en bety- delsefull plats på den franska ungdomens studieväg fram till yrkeskarriären. Den lägre skolans utbildningsmål bestämmes i allt väsentligt av de krav, som uppställes av den närmast högre skolformen. En fransk skolkommission har skisserat ett program till en enhetsskola år 1946 (La réforme de l'enseignement av Paul Langevin m. fl.), men ännu är det i allt väsentligt vid det gamla.
Den franska folkskolan är i regel S—årig. Från 5:e klassen i folkskolan, som är en pre— parandklass i ordets egentliga mening, övergår de elever, som befunnits lämpliga, till läroverken med 8-årig utbildning till den eftersträvade studentexamen (baccalauréat). Ut- bildningen utöver den obligatoriska folkskolan sker efter i huvudsak 3 linjer:
a) Lycée (Gymnasium): vanligt klassiskt gymnasium med uppspaltning av eleverna i 3 ämnesgrupper i sista klassen: philosophie, mathématique élémentaire och philoscience (blan— dad grupp);
b) College moderne (realgymnasium); c) Collége technique med handels-, industri- och hantverkslinjer samt matematisk-natur- vetenskaplig linje, vilken senare linje fr. o. m. 1946 för fram till teknisk studentexamen och teknisk högskola. (Ecole Nationale d'Ingénieur).
Den grundläggande yrkesutbildningen omfattar 3—4 år i College technique för han- dels—, industri- och hantverksyrken. Dessa skolor är ett mellanting mellan svensk praktisk realskola och fackgymnasium, men mera praktiska! Vid avgång erhålles yrkesskoldiplom. En del av collége-technique—eleverna fortsätter i högre fackskolor på cirka 3 är, t. ex. fackskolan för konsthantverk (Ecole nationale des Arts et Métiers).
För elever, som gått ut folkskolan, alltså i 14-års åldern, kan yrkesutbildning erhållas ute i näringslivet, hos en hantverksmästare eller annat företag, eller i särskilda yrkes— skolor med heldagsundervisning (bland annat centres d'apprentissage).
Genom en lag av den 15 juli 1919 (Loi Astier) infördes yrkesskolplikt för all ungdom i åldern 14—17 år, som ej går i läroverk. År 1949 erhölls en ny yrkesutbildningslag. Den har under de år, som gått efter lagens tillkomst, ännu ej hunnit sätta några djupare spår inom yrkesutbildningen.
Yrkesskolplikt gäller i princip, oavsett om den unge är underkastad lärlingsavtal eller ej. Då emellertid lagen av år 1919 icke haft några bestämmelser angående allvarligare påföljd, därest yrkesskola icke besökts, har i realiteten denna skolpliktsbestämmelse ej kunnat upprätthållas. En nackdel av skolk från yrkesskola har varit, att gesällprov inte får avläggas, och utan sådant godkänt prov kan en arbetare icke få yrkesarbetarlön. Då olärd arbetares eller i varje fall specialarbetares lön ofta icke skiljer sig från den gesäll- utbildade arbetarens lön, har ifrågavarande bestämmelse i praktiken blivit närmast en död bokstav för den som ej vill bli självständig hantverkare.
De franska yrkesskolornas elevantal på heltid utgjorde också är 1949 cirka 1/ 10 av antalet elever i motsvarande skolor i Västtyskland (130000 mot 1.4 miljoner). Någon skyldighet för företagen att ordna praktisk utbildning för sina lärlingar finns heller icke i Frankrike. Däremot gäller vissa föreskrifter om rätt att bedriva yrkesutbildning. Endast en hantverkare, som är minst 24 år och själv erhållit ordentlig utbildning, gesällprov och av hantverkskammare godkänts som självständig mästare, får utbilda lärlingar inom hantverket.
Beträffande utbildning inom industri och handel finns icke samma statliga reglering, som för utbildningen inom hantverket. I detta sammanhang må nämnas, att en särskild yrkesutbildningsskatt upptages av företagen, motsvarande 0.4 procent av företagets totala lönesumma. Har ett företag egen yrkesskola eller beviljar vissa medel till lärlingars ut— bildning vid yrkesskola, befrias företaget från den speciella skatten.
Intresset för yrkesutbildning är mycket starkt i Frankrike, vilket givetvis samman- hänger med det franska hantverkets och över huvud taget det franska näringslivets stora behov av kvalificerad arbetskraft. Åtskilliga företag, yrkesorganisationer och enskilda har startat yrkesskolor med ordnad lärlingsutbildning. Enligt en uppgift hade dessa en- skilda skolor cirka 40 000 elever är 1949. Därjämte startade år 1939 — en motsvarighet till de svenska centrala verkstadsskolorna — de s. k. centres d'apprentissage, som fått en enastående utveckling. Det ursprungliga, syftet torde ha varit försvarsbetonat, nämligen att få kvalificerad arbetskraft till upprustningsindustrin. Efter kriget kom återbygg- nadssyftet i förgrunden. År 1944 hade dessa internatskolor cirka 65 000 elever, är 1949 cirka 136 000 elever, fördelade på omkring 1 000 skolenheter. — Om vi haft motsvarande utveckling i Sverige borde — med hänsyn till befolkningsförhållandena —— Sverige ha haft cirka 20 000 elever i omkring 140 centrala internatskolor.
Den intressantaste skoltypen i det franska yrkesskolväsendet är den tidigare omnämnda college technique. Den skulle närmast kunna kallas praktisk realskola men i fråga om
yrkesinriktning och arbetsmetod påminner den också om de svenska verkstadsskolorna. Den har så specialiserade linjer som för fotografi, kinomatografi, möbelsnickeri, yrkes- vävning, Skomakeri, svarvning, olika byggnadsyrken, glastillverkning etc. Utbildnings- tiden är i regel 3 år men kan också vara 4—5 är, t. ex. i radioteknik och elektroteknik. Skolorna har även speciella handelsavdelningar med i regel också 3 års kurser. Minst en dylik collégeskola finns i varje departement. Eleverna intages efter inträdesprövningar och kommer från folkskolan eller från i regel 3:e klassen i en högre skola (8 års skol- gång). Elevernas ålder ligger i regel mellan 13—17 år. Vid slutet av kursen ordnas examen, varvid diplom utdelas. Att dessa skolor fått en ganska stor omfattning, framgår av att de hade cirka 110 000 elever år 1950. Efter minst två års praktik kan innehavare av sådana diplom anmäla sig till yrkesprövningar, som anordnas av hantverks- eller handelskam- mare, varvid godkända kandidater erhåller ett yrkesdiplom om allmän duglighet och kunnighet i yrket vilket diplom gäller som ett slags mästarbrev.
En skoltfp nära besläktad med de nyssnämnda skolorna är de statliga skolorna för icke manuella yrken (les écoles nationales professionnelles). Frankrike är ju känt för sin mängd av lägre statstjänstemän, och kommunikationsväsendets, tullverkets, postens, te- lefonens och telegrafens personal etc. rekryteras från bland annat dessa handelsbetonade »mellanskolor», som bygger på folkskolans avgångsklass eller 4:e klassen i ett lycée eller college moderne. Kurstiden är 4 år.
Till college-typen kan också räknas flera handelsskolor, särskilt i Paris, med en utbild— ningstid på 4 å 5 år. De motsvarar närmast en kombination 2—3 årig handelsskola + han— delsgymnasium i Sverige.
Utmärkande för de franska yrkesskolorna är intagning med inträdesprov, ordnade av- gångsprov för erhållande av diplom, den särskilda vikt man lägger vid intellektuell och »moralisk» fostran samt den konsthantverksmässiga inriktningen vid utbildningen inom hantverksyrken.
Det franska yrkesskolväsendet lyder under skohninistem. Hela skolväsendet i Frank- rike är för närvarande under debatt, och en nyorganisation skall göras så snart de eko- nomiska förhållandena det medgiver. Utvecklingen av yrkesskolväsendet (med över 300 000 dagelever) har varit markant under de sista 10 åren.
Litteratur:
Probleme des Beruflichen Bildungswesens, Stuttgart 1951. Langevin, Paul: La Réforme de l'Enseignement. liiinistére de PEducation Nationale, Paris 1946.
D. M. Loewenstein: Lienseignement commercial en France tel qui est pratiqué aujourd*hui, Revue internationale pour l'enseignement commercial. Nr 37, 1950.
Martin S. Lindström: Hanbverksskolori Paris. TPU nr 1 — 1949.
U.S.A.
Den allmänna skolan i U.S.A. nedanför universitets- och högskolestadiet (»less than college») omfattar i regel 12 årsklasser. Skolorganisationen är icke enhetligt ordnad, då varje delstat äger rätt att lagstifta om utformningen av sina allmänna skolor, och därvid lämnas relativt stora befogenheter åt de enskilda kommunerna. I stort sett tillämpas någon av nedanstående organisationsformer:
a) åttaårig grundskola (elementary school) och fyraårigt högstadium (high school);
b) sexårig grundskola, treårig mellanskola (junior high school) och treårigt högstadium (senior high school);
c) sexårig grundskola och ett sexårigt högstadium, som egentligen är en kombination av de i b) nämnda mellan— och högstadieskolorna utan gränsdragning dem emellan. Yrkesskolorna i U.S.A. är organiserade så, att de antingen är parallellordnade till högstadiet inom det alhnänna skolsystemet eller också bygger på olika utbildningsstadier av den allmänna skolan utan att parallellitet är möjlig eller eftersträvas. De förra for- merna leder till viss examen och motsvarar organisatoriskt närmast svenska tekniska gymnasier och handelsgymnasier. De senare motsvarar våra grundläggande yrkesskolor i vanlig mening och de heldagskurser vid våra yrkesskolor, som bygger på en allmänbild- ningsgrund över folkskola (t. ex. våra fackskolor, sekreterarkurser vid handelsskolor). Därvid är dock att märka, att den amerikanska yrkesgymnasieformen (voc ional [eller trade] high school) erbjuder betydligt större yrkesdifferentiering än den inska mot- svarigheten och liknar i det fallet mera yrkesskolans heldagskurser i Sverige. Så t. ex. kan en vocational high school ha utbildning av restaurangpersonal, fotografer, sjukskö- terskor, tandtekniker, bilmekaniker, snickare, skräddare, klänningssömmerskor etc. Vid en high school läser man i regel också betydligt mindre kurser i teoriämnen än i svenska gymnasier; av undervisningsplanerna att döma till kvantiteten motsvarande närmast en utvidgad svensk realskolekurs. Sammanfattningsvis och med viss schematisering kan U.S.A:s yrkesutbildande skolor indelas i
a) yrkesskolor av high school-typ Och b) yrkesskolor utanför high school—systemet.
Det är ju allmänt bekant, att skolgången för ungdomen i U.S.A. är väsentligt mera omfattande än i Sverige, och cirka 80 procent av all ungdom i åldern 14—17 år i U.S.A. gick år 1948 i skola, i regel i high schools. Detta innebär dock icke, att de flesta tar »studentexamen», high school diploma, d. v. s. examen, som ger behörighet till inträde vid universitet eller fackhögskola. —- Enligt en undersökning gällande New York hade av alla 20-åringar, som år 1940 ej gick i skola, 46 procent minst high school-examen, men 31 procent hade börjat high school studier, alltså i detta fall över S-årig grundskola, men slutat före examen.1
Yrkesskolor av high school-typ
Dessa skolor (Vocational [eller Trade] high schools) motsvarar ur organisatorisk synpunkt, som tidigare nämnts, närmast våra tekniska gymnasier och handelsgymnasier men ifråga om undervisningens innehåll påminner de mera om våra praktiska mellanskolor men ger större möjlighet till yrkesinriktning än dessa. Utom undervisning i yrkesarbete, yrkesteori, yrkesritning och viss undervisning i naturkunnighetsämnen av betydelse för yrket, t. ex. fysik, kemi, biologi, ägnas omkring en fjärdedel av undervisningstiden åt »allmänbil- dande» ämnen, såsom modersmålet, samhällslära, hälsolära och musik (i staten New York). Om en yrkesskola av high school-typ icke är inriktad på ett speciellt yrke utan avser att ge en allmän teknisk utbildning för ett yrkesområde, t. ex. svagströmsteknik, kemi, byggnadsteknik, kallas skolan i allmänhet Technical high school.
Yrkesskolor av high school-typ är 3- eller 4-åriga, i regel beroende på om grundskolan är 9- eller 8-årig. Den egentliga yrkesutbildningen eller specialiseringen till ett yrkesom- råde koncentreras i allmänhet till de två sista skolåren. Skolarbetet pågår 36—40 veckor per år med i regel 40 lektioner i veckan. Då varje lektion är 45 minuter, blir den effektiva arbetstiden 30 timmar. Lördagen är liksom i England lovdag.
1 University of the state of New York Bulletin nr 1322, Aug. 1, 1946, sid. 30.
Det är en mycket vanlig företeelse i U.S.A., att en high school har dels allmän linje, dels vissa yrkesutbildningslinjer — alltså av ungefär samma typ, som en svensk realskola med inbyggda praktiska linjer. För att ge ett exempel må här nämnas en high school i Boston (för både pojkar och flickor). Skolan har klasser för inträde i universitet, tek— niska högskolor och lärarhögskolor, handelsklasser, klasser för husligt arbete, tekniska avdelningar (elektricitet, plåtarbete, snickeri och typografi) samt allmänbildningsklasser. Detta sammanhänger givetvis med det förhållandet, att förberedelsen till universitet och andra högskolor är sidoordnad till förberedelsen till praktiska fackhögskolor eller yrkesverksamheter i näringlivet. Den förra utbildningen är liksom den senare led i en yrkesutbildning. De amerikanska skolorna har ej samma ensidiga inriktning som de svenska läroverken. Allmänbildningsklasserna är närmast avsedda för dem, som icke kunnat bestämma sig för viss yrkesinriktning. Då allmänbildningsämnena har ett rela- tivt stort utrymme även i yrkesutbildande klasser och studierna bedrives ganska indivi— duellt, vartill kommer stor frihet ifråga om ämneskombination, finns relativt stora möj- ligheter för övergång från yrkesutbildande linje till allmänbildningslinje och vice versa. Så är förhållandet särskilt under de grundläggande 9:e och 10:e skolåren, alltså high school-stadiets två första klasser. Elever, som på grund av ekonomiska, begåvnings-, intresse- eller andra skäl inte vill fortsätta de tolv skolåren, har möjlighet att efter 9:e, 10:e eller 11:e skolåret gå över till specialkurser för träning i ett yrke, så att de omedel— bart efter kursen ifråga kan erhålla förvärvsarbete. Elever, som slutar skolan utan exa- men, kan också skaffa sig fortbildning i deltidskurser.
Vocational high school—utbildningen har fått särskild betydelse därigenom, att en mängd fackhögskolor eller högre yrkeskurser vid universitet bygger på denna high school-utbildning. Man kan således disputera för doktorsgrad i huslig ekonomi vid ett amerikanskt universitet eller studera hotelladministration vid en särskild fakultet vid Cornell University i Itaka eller utbildas till Chefssekreterare vid Ohio State University med 4 års studier, där bland annat ingår handelskorrespondens, maskinskrivning, och steno- grafi. Det är en naturlig sak, att en high school-examen med kvalificerat betyg vid en spe- ciell yrkeslinje alltid ger möjlighet till fortsatta studier på samma eller angränsande om— råde vid ett universitet eller ett separat college.
Yrkesskolor av annat slag
Yrkesskolorna av high school-typen dominerar i östra staterna men är också ganska van- liga i andra delar av staterna. Vid en del av dessa vocational high schools finns även spe- ciella kurser för sådana elever, som avgår från skolan i förväg, eller för elever, som tagit high school-examen och som önskar fortbildning under ett år. Sådana kurser är då i regel inriktade på specialisering inom ett yrke. Elever, som ej önskar gå direkt ut i förvärvsar- bete efter high school-examen, kan fortsätta vid universitet eller speciella fackhögskolor. Andra möjligheter erbjuder de ganska talrika »Technical Institutes», som i allmänhet är tvååriga och som för inträde kräver high school-examen eller motsvarande. Dessa mot— svarar väl närmast våra tekniska institutskurser av den typ, som kräver allmänna teore- tiska kunskaper över folkskolestadiet (real- eller studentexamen). En annan typ av yrkes— skolor är icke examensyrkesskolor och motsvarar närmast våra yrkesskolor av verkstads- skole- eller handelsskoletyp. Det är de 5. k. »Trade schools» eller »Vocatimuzl schools». Sådana skolor finns även i de östra staterna men tycks vara mera allmänt förekommande i de mellersta och västra staterna. Vissa stater godkänner icke yrkesskolor av denna typ (t. ex. Massachusetts) utan endast high school-typen. Av New Yorks 26 större yrkesskolor hade år 1940 endast 3 heldagsundervisning helt utan high school-examen.
Den utbildning, som behandlats här ovan, avser den som ges i heldagskurser. Vid de flesta yrkesskolorna, alltså såväl vid examensskolorna som vid de övriga, finnes deltids—
kurser, i regel kvällskurser. Dessa kurser kan avse att ge dels samma utbildning som dag- skolan ger, t. ex. high school-examen genom studier vid sidan av förvärvsarbete, dels kompletterande utbildning för lärlingar i yrkesarbete och dels fortbildning i allmänna eller yrkesämnen för äldre, (1. v. 5. över 16 år (s. k. adult courses). I stort sett företer denna deltidsundervisning samma drag som den svenska.
Av visst intresse är de speciella kurser, som organiserats för lärlingar i yrkeslivet. Dessa kurser har nämligen fått en likartad organisation i alla stater, beroende på att de är federalt reglerade (Smith Hughes Act 1917, som är den grundläggande lagen för U.S.A:s yrkesutbildning, section 11). Enligt lagens bestämmelser skall minst 1/3 av de federala medel, som ställes till delstaternas förfogande för yrkesundervisning användas till deltids- undervisning, och denna deltidsundervisning skall pågå minst 144 timmar (å 60 minuter) per år. Då skolåret vid deltidsundervisning i regel är 36 veckor, omfattar denna deltids- undervisning 4 timmar per vecka eller 8 timmar varannan vecka. I det senare fallet blir det i regel en heldag eller 2 halvdagar i skolan varannan vecka, och skoltiden räknas då i regel som arbetstid, för vilken vanlig lärlingslön utgår. Medan de svenska lärlingskurser— na och lärlingsskolans yrkesavdelningar pågår i regel 2 år, omfattar den amerikanska mot- svarigheten i regel 4 år.
Utbildningen av lärlingar i U.S.A. påminner något om motsvarande utbildning i Sverige. Den federala lärlingsförordning, som finns sedan 1937, låter lärlingsförhållandena i allt väsentligt regleras avtalsmässigt mellan arbetsgivarorganisationerna och fackför- bunden. Ett 25—tal delstater har dock egna lärlingslagar. Lärlingstiden, reglerad av U.S.A:s department of Labor, är i regel 3—5 år och utbildningen skall omfatta minst 4 000 timmar. Lärlingen skall vidare registreras hos delstatens lärlingsråd eller, om sådant inte finns, hos den federala kommittén för lärlingsväsendet. Gesällprovet, som avlägges inför en av arbetsmarknadsparterna tillsatt kommitté (Apprenticeship Committee) kan dock i regel avläggas före lärlingstidens utgång men lär i regel icke medföra högre lön, förrän den obligatoriska lärlingstiden gått till ända. Många av de unga, som får lärlings- utbildning, har high school-examen. Lärlingsutbildning sökes också av elever, som ej fullföljer sina high school-studier fram till examen. I regel måste de dock ha genomgått 10:e klassen för att kunna komma in i ett yrke med reglerad lärlingsgång, d. v. 5. vara minst 16 år. I lärlingsutbildningen ingår den ovan omtalade 4-åriga lärlingskursen på del— tid. Lärlingskommittén kontrollerar skolgången, och en gång i månaden besökes lär- lingen på arbetsplatsen. Varje halvår lämnas en rapport över lärlingens arbets- och skol- prestationer. Om rapporten icke styrker, att lärlingens framsteg varit tillfredsställande, erhåller han icke den förhöjning av lön, som eljest inträffar varje halvår. Då skicklig personal i manuella yrken får mycket goda inkomster, som i regel når till samma nivå, som de inkomster, som bjuds collegeutbildade, ja i en del fall överträffar dessa löner, är konkurrensen om lärlingsplatserna hård. Liksom i Sverige är antalet lärlingar i ett före- tag i regel beroende på antalet yrkesarbetare i företaget.
Vid sidan av det federalt understödda och kontrollerade yrkesskolväsendet finns pri- vata yrkesskolor. I den mån de privata skolorna skall jämställas med de allmänna, t. ex. ge high school-kompetens, skall de godkännas av vederbörande delstats skoldepartement. En sådan skola som den bekanta Ford Trade School utanför Detroit är en treårig high school. I regel ger företagsskolorna dock icke grundläggande utbildning på det allmänna skolväsendets stadium utan har dels i regel 4-årig lärlingsutbildning, som påbyggnad på high school-utbildning, dels fortbildning för företagets anställda.
Vid amerikanska skolor förekommer även växelutbildning, s. k. Cooperative part—time classes. Skoltiden får icke understiga i genomsnitt 15 timmar per vecka under minst 30 veckor per år för att federalt bidrag skall utgå till lärare i sådana klasser. Växlingsperio- derna är mycket varierande: halvdags- (3 timmar per skoldag), varannandags—, vecko- och
!
månadsväxling. Beträffande praktiken ute i näringslivet uppställes ungefär samma önske- mål som i Sverige, nämligen att eleverna ej skall ha ensidigt tempoarbete, att de bör få. arbeta på olika avdelningar eller vid olika maskiner etc. Det uppgives, att dessa »sand— wich-courses» är stadda i snabb utveckling.
Vid redogörelsen för Englands yrkesskolväsende har något berörts den s. k. projekt- metoden vid undervisningen. Denna metod är ursprungligen amerikansk och innebär, att eleverna i regel i samarbete får lösa en större uppgift eller utföra ett mera självständigt arbete efter en av lärarna i förväg godkänd plan och uppgjord arbetsfördelning. Vid en större yrkesskola kan således olika avdelningar samverka för att uppföra och inreda en villa eller en annan byggnad efter uppgjorda ritningar och arbetsbeskrivningar. Liknande förekommer även vid svenska yrkesskolor, men det förefaller, som om utförandet av pro- jekt står särskilt högt i kurs i amerikansk yrkesundervisning. Kanske sammanhänger det med att man i amerikansk uppfostran lägger särskild vikt vid »samarbete i demokratisk regi».
En annan egenart för det amerikanska skolsystemet är successiv intagning av elever under pågående arbetsår. Eleverna rekommenderas att börja vissa tider, i regel september i 9-månaders kurser, men vakanta platser fyllas under pågående år. Detta gäller särskilt i skolor, där man arbetar med individuell metod vid teoriundervisningen.
Undervisningen i U.S.A. är i allmänhet icke federalt reglerad. Det är en delstats- och kommunangelägenhet. Yrkesundervisningen utgör dock ett undantag. Förbundsmyn- digheterna i Washington beviljar anslag motsvarande 50 procent av kostnaderna för löner till lärare, skolledare och administrationspersonal samt för lärarutbildning. De grund- läggande bestämmelserna finns i den tidigare här nämnda Smith—Hughes Act av år 1917. Den har sedan kompletterats med bland annat den s. k. George-Deen Act 1936, vilken senare ersatts med George—Barden Act år 1946 eller som den officiellt kallas »Vocational Edu— cation Act of 1946». Den federala lagstiftningen gäller skolor för industri och hantverk, husligt arbete, jordbruk samt handel. Delstaterna och de enskilda kommunerna lämnas stor frihet att inom ramen för de två nu gällande anslagslagarna ordna sitt yrkesskolväsen. Undervisningen i yrkesskolor av high school—typ är helt fri från avgift, men eleverna får i regel betala arbetsmaterial, läroböcker och annan personlig undervisningsmateriel.
Då den federala lagstiftningen medger, att anslag utgår till yrkesrådgivningspersonal, har vid det amerikanska skolväsendet utvecklats en omfattande yrkesrådgivning. Det är ganska vanligt, att i skolan finns en »gcneral industrial shop» med avdelningar för t. ex. metallarbetc, träarbete, maskinarbete, elektroteknik, där eleverna under de 7 :e—8:e skol— åren får pröva på olika verksamheter — alltså en förebild till den föreslagna allmänna skolverkstaden i blivande enhetsskolan i Sverige enligt skolkommissionens betänkande. De större skolorna har heltidsanställda yrkesvägledare, som även kan fungera som kuratorer. Före intagning i yrkesavdelning får eleven psykologisk yrkesrådgivning. Psykotekniska prov användas för elever, som har svårt att finna ett yrke, som passar dem.
De amerikanska skolorna kan vara mycket stora. En av de större, Milwaukee Voca- tional School, har 35 000 elever och en golvyta som är 20 gånger Stockholms största yr— kesskola. Den bästa skolbyggnaden på orten är ofta yrkesskolans. Det är inte ovanligt med ett par tusen dagelever och flera tusen kvällselever. Utrustningen framhålles vara förstklassig. Undervisningsavdelningarna kan vara mycket stora och kan även i prak- tiskt arbete uppgå till 30—35. Detta förekommer även på andra håll, t. ex. i England. Här i Sverige anses en avdelning på 12——16 elever vara tillräcklig för en lärare vid under- visning i praktiskt arbete. Maximiantalet elever i en avdelning hänger naturligtvis i hög grad samman med dess sammansättning (t. ex. om yngre och äldre finns i samma avdelning) samt med utbildningens art.
Liksom vid amerikanska skolor i övrigt ägnas vid yrkesskolorna avsevärd tid åt verk-
samhet utanför skolkursen, s. k. extra curricular activities, t. ex. sport, musik, körsång, amatörteater, diskussionsklubbar etc. Detta sammanhänger med att den ordinarie skol- arbetstiden per vecka är jämförelsevis liten (30 timmar).
Litteratur: John M. Mc Carthy: Vocational Education; Americas greatest resource, Chicago 1951. Scope and Sequence of Vocational high school courses of study, by Board of Education of the City of New York 1942 — 3, number 12. Improving Educational Opportunities in Rural Areas, University of the state of New York Bulletin Aug. 1 --— 1946. Klaus Torgård: Yrkesskoler og yrkesopplaering i U.S.A., Oslo 1952. Div. statliga rapporter (U. S. Office of Education). Årsredogörelser och broschyrer (Bos- ton, Chicago, Connecticut, New York).
Beräkning av kostnader för inrättande av yrkesskolor inom vissa yrken av Bror Larsson
Industri- och hantverk
Som grundval för beräkningarna har jag använt de uppgifter, som redovisats i en inom överstyrelsen för yrkesutbildning utarbetad tabell över elevantalet vid kommunala verk- stadsskolor (skolverkstäder) under senare hälften av oktober 1952. Vissa i nämnda tabell angivna sinsemellan närstående yrken har jag av praktiska skäl sammanfört. Så har exempelvis skett med yrkena »smeder» och »reparatörer — smeder — svetsare», »elektri- ker» och »elektromekaniker» samt »klänningssömmerskor», »byx- och västsömmerskor» och »damkonfektionsindustriarbetare».
Verkstadsskolor inom vissa i tabellen upptagna yrken har uteslutits av olika skäl. Inom yrkena »bil- och flygmotormekaniker» samt »flygmekaniker» saknas aktuella uppgifter rörande vissa kostnader. Det är knappast troligt, att ytterligare verkstadsskolavdelningar inom ifrågavarande yrkesområden kommer att inrättas inom överskådlig framtid. Det- samma gäller i viss mån yrket »träbildhuggare». Vidare har yrket »järnverksarbetare, repa— ratörer och metallarbetare» uteslutits, emedan ifrågavarande verkstadsskolavdelningar är inrymda inom lokaler tillhörande ett järnverk och därför snarast torde böra betraktas som inbyggd verkstadsskola. Genom att verkstadsskolor inom vissa yrken sålunda har uteslutits har undersökningen begränsats till att omfatta verkstadsskolor med inalles 3 110 elever mot i överstyrelsens tabell upptagna sammanlagt 3 216 elever. (Jfr tablå A.)
Jag har räknat med i genomsnitt 15 elever vid varje verkstadsskolavdelning. Vid beräkning av erforderliga kvadratutrymmen har jag — inom de yrken, där så varit möjligt — i första hand utgått från inom överstyrelsen i samband med nyinrättande av centrala verkstadsskolor upprättade granskningspromemorior över av vederbörande hu- vudman ingivna förslag till ritningar. I en del fall har jag även använt uppgifter, som hämtats ur av överstyrelsen lämnade skriftliga råd och anvisningar i samband med pla- nerandet av nya verkstadsskolavdelningar. Beträffande de yrken, som även förekommer vid de centrala verkstadsskolorna, finns inom överstyrelsen upprättade standardförteck- ningar jämte kostnadsberäkningar för anskaffning av första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel och inventarier.
Beträffande de kommunala verkstadsskolavdelningar, som icke har någon motsvarighet vid de centrala verkstadsskolorna, har jag varit hänvisad till att under hand inhämta erforderliga uppgifter från rektor och/eller yrkeslärare vid vederbörande skola och avdel- ning. Jag har beträffande dessa avdelningar även använt visst inom överstyrelsen befint— ligt material (ritningar, kostnadsbcräkningar i samband med statsbidragsansökningar m. m.).
I ett fall (verkstadsskolan för »skinnindustriarbetare»), där pålitliga uppgifter varit svårtillgängliga, har jag uppskattat kostnaderna på grundval av de erfarenheter, som över- styrelsen haft i samband med anordnandet i egen regi av vissa kurser för partiellt arbets- föra.
Kolumn 1 Kolumn 2 Kolumn 3 Kolumn 4 Kolumn 5 Kolumn 6
Kostnader för
:st 11 " ttn.
E f d . Erforderligt 1 sådiggrläsfm- By ggnads— Totala Verkstadsskola för r or ”ligt 2 bruttout- de undervis— kostnader 1 kr kostnader utrymme 1 m . ;, . . (Kol. 3 X (kol. 4 + rymme 1 m nmgsmaten- 140) kol. 5) el och inven- tarier
Svetsare ............ 160 995 34 000 139 000 173 000 Rep.- smeder- svetsare 270 1 680 24000 235 000 259 000 Bleck- o. plåtslagare . . 170 1 060 18 000 148 000 166 000 Metallarbetare ...... 280 1 745 98 000 244 000 342 000 Motormekaniker ..... 210 1 310 86 000 183 000 269 000 Bilmekaniker ........ 400 2 490 51 000 349 000 400:000 Textilmekaniker ..... 375 2 340 91 000 328 000 419 000 Elektriker ........... 260 1 620 64 000 227 000 291 000 Radiomontörer ....... 200 1 250 22 000 175 000 197 000 Instrumentmakare 215 1 345 91 000 188 000 279 000 Urmakare ........... 150 930 105 000 130 000 235 000 Möbelsnickare ....... 380 2 370 57 000 332 000 389 000 Inredn.-snickare ...... 380 2 370 57 000 332 000 389 000 In-redn. o. fabrikssn. . . 380 2 370 57 000 332 000 389 000 Fotografer ........... 380 2 370 70 000 332 000 402 000 Charkuterister ....... 500 3 115 110 000 436 000 546 000 Skräddare ........... 150 930 9 000 130 000 139 000 Damskräddare ....... 150 930 9 000 130 000 139 000 Sömmerskor ......... 150 930 8 000 130 000 138 000 Hattmodister ........ 150 930 7 000 130 000 137 000 Körsnärer ........... 175 1 095 18 000 153 000 171 000 Pälssömmerskor ...... 150 930 18 000 130 000 148 000 Skinnindustriarb. 150 930 14 000 130 000 144 000 Tapetserare ......... 200 1 250 9 000 175 000 184 000 Byggnadssnickare . . . . 380 2 370 57 000 332 000 389 000 Murare ............. 270 1 680 12 000 235 000 247 000 Målare .............. 400 2 490 15 000 349 000 364 000 Summa 7 035 43 825 1 211 000 6 134 000 7 845 000
Beträffande uppläggningen av undersökningen ävensom i en mängd detaljfrågor röran- de utrymmesbehov i kvadratmeter och kostnader för första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel och inventarier har jag samrått med förste byråingenjören Carl Forslund, som inom överstyrelsen handhaft den allmänt tekniska granskningen av rit- ningar och lokaler för nya verkstadsskolor inom hantverk och industri och som även ut- arbetat ovannämnda standardförteckningar beträffande undervisningsmateriel och inven- tarier.
Främst genom Forslunds medverkan har undersökningen i många fall kunnat begrän- sas till skolor med lämpliga lokaler och lämplig utrustning. Även vid undersökningen av kostnaderna för inrättande av verkstadsskolavdelningar inom mindre och vid de centra-
Tablå B. Beräkning av genomsnittskostnad för inrättande av en verkstadsskola mars 1953
Kolumn 1 Kolumn 2 Kolumn 3 Kolumn 4 Kolumn 5
Total— Verkstadsskola för å:fä$?21 921393; Kostnad (käftgadx
kol. 4) Svetsare ......................... 26 2 173 000 346 000 Rep.- smeder- svetsare ............ 32 3 259 000 777 000 Bleck- o. plåtslagare .............. 14 1 166 000 166 000 hletallarbetare .................... 882 59 342 000 20 178 000 Motormekaniker .................. 133 9 269 000 2 421 000 Bilmekaniker ..................... 239 16 400 000 6 400 000 Tex tilmekaniker .................. 12 1 419 000 419 000 Elektriker ........................ 369 25 291 000 7 275 000 Radiomontörer ................... 16 2 197 000 394 000 Instrumentmakare ................ 72 5 279 000 1 395 000 Urmakare ........................ 14 1 235 000 235 000 Möbelsnickare .................... 349 24 389 000 9 336 000 Inredn.-snickare .................. 22 2 389 000 778 000 Inredn. o. fabrikssnickare ........ 7 1 389 000 389 000 Fotografer ....................... 24 2 402 000 804 000 Charkuterister .................... 22 2 546 000 1 092 000 Skräddare ........................ 81 6 139 000 834 000 Damskräddare .................... 10 1 139 000 139 000 Sömmerskor ...................... 266 18 138 000 2 484 000 Hattmodister ..................... 27 2 137 000 274 000 Körsnärer ........................ 21 2 171 000 342 000 Pälssömmerskor ................... 16 2 148 000 296 000 Skinnindustriarb. ................. 8 1 144 000 144 000 Tapetserare ...................... 25 2 184 000 368 000 Byggnadssnickare ................. 12 1 389 000 389 000 Murare .......................... 278 19 247 000 4 693 000 Målare .......................... 133 9 364 000 3 276 000 Summa 3 110 218 7 345 000 65 644 000
65 644 000 : 218 = 300 000 (avrundat)
la verkstadsskolorna icke förekommande yrken har jag icke enbart byggt beräkningarna på grundval av de faktiska förhållandena (såsom verkligen disponerade utrymmen m. m.) utan i stället efter samråd med vederbörlig expertis sökt beräkna kostnaderna för ifråga— varande avdelningar på basis av i stort sett samma standard, som gäller vid de centrala verkstadsskolorna.
Beträffande metoden för beräkningen av erforderligt bruttoutrymme i kubikmeter samt byggnadskostnader har jag samrått med överstyrelsens byggnadstekniska sakkunnige arkitekten Birger Jonson. Beräkningen utgår ifrån att avdelningarna är inrymda i en verkstadsskola om tre våningar jämte källare. Den inre takhöjden har förutsatts vara i genomsnitt 3.5 meter och takhöjden i källaren 2.5 meter (inklusive »sula»). Nettovolymen
per avdelning kan sålunda beräknas till i kolumn 2 av tablå A angivna kvadratutrym- men X 3.5 meter. De härvid erhållna summorna inbegriper emellertid endast utrymmes- behovet för själva verkstadslokalerna samt de biutrymmen, som stå i omedelbart samband med dessa lokaler och som enbart utnyttjas av lärare och elever vid vederbörande av- delning. För att komma fram till bruttovolymen har på nettovolymen lagts dels 25 pro— cent av samma volym (i stort sett motsvarande utrymmesbehovet för trappor, korrido- rer, bjälklag, mellanvväggar, yttermurar och dylikt), dels oclc källarutrymme i proportion till avdelningens kvadratyta dividerat med tre (källarutrymmet förutsättes alltså utslaget lika på varje våning) plus 25 procent av samma utrymme. På den sålunda erhållna summan har lagts ytterligare 15 procent för att täcka den behovsökning av allmänt administrativa lokaler (rektorsexpedition, kollegierum, mottagningslokal för Skolläkare m. m.) samt de allmänna teorisalar, som inrättandet av (ytterligare) en avdelning nor- malt kan förutsättas medföra vid en kommunal verkstadsskola.
Byggnadskostnaderna ha beräknats till i genomsnitt 140 kr/m3. Den använda metoden för beräkning av en »vägd» genomsnittskostnad för en kom— munal verkstadsskolavdelning framgår av tablå B. Då tillförlitligt material icke före- ligger för en exakt beräkning av antalet avdelningar vid ifrågavarande tidpunkt (om- kring 15 oktober 1952) har jag utgått ifrån att antalet verkstadsskolavdelningar uppgår till 1 inom yrken med ett sammanlagt elevantal av 1—15, 2 vid 16—30, 3 vid 31—45 0. s. v. Genom att dividera slutsumman i kolumn 5 (65 644 000) med antalet avdelningar (218, kolumn 3) får man således fram den beräknade genomsnittskostnaden per avdel- ning för inrättande av ytterligare verkstadsskolavdelningar, under förutsättning att en eventuell framtida utbyggnad får i stort sett samma struktur som hittills. Denna kostnad blir 301 120 kronor eller, avrundat, 300 000 kronor (se tablå B).
Handel
Vid de kommunala yrkesskolorna förekommer tre olika typer av ettåriga handelskurser,
nämligen
1. för utbildning av kontorspersonal
2. för utbildning av butiksbiträden samt
3. för utbildning av handelsanställda (kurstypen kan sägas utgöra en kombination av ovan under 1 och 2 angivna kurstyper). Vid beräkningarna har jag utgått från ett genomsnittligt elevantal av 2.0 vid varje av- delning (kurs).
Vid beräkning av erforderliga kvadratutrymmen samt kostnader för anskaffning av stadigvarande undervisningsmateriel och inventarier har jag beträffande olika frågor dels använt visst material, som tillställts mig från handelsutbildningskommittén, dels ock samrått med byråchefen hos överstyrelsen för yrkesutbildning Knut Ramstedt, rektorn vid Köpmannainstitutet i Stockholm Ivan Larsson samt t. f. rektorn vid Stockholms stads handelsrealskola Ivar Åstrand. Speciellt beträffande beräkningen av utrymmesbehov har jag även i viss utsträckning utgått från inom skolöverstyrelsen använda normer för de högre allmänna läroverken. Jag har även vid personliga besök på Köpmannainstitutet och vid Huddinge skolor för yrkesundervisning tagit närmare kännedom om där befintliga lokaler för ettåriga handelskurser.
Vid beräkning av byggnadskostnaderna har jag efter samråd med arkitekten Birger Jonson utgått från samma förutsättningar som i mitt PM den 16 mars 1953 angående kostnader för inrättande av verkstadsskolor inom vissa yrken vid kommunala skolor för yrkesundervisning. Lokalerna förutsättes alltså vara inrymda i en skolbyggnad om tre
våningar jämte källare. Den inre takhöjden har dock beträffande här ifrågavarande loka- ler beräknats kunna minskas från 3.5 meter till 3.25 meter. Takhöjden i källaren (inklusive »sula») förutsättes vara 2.5 meter. Nettovolymen kan sålunda beräknas till kvadrat- ytan X 3.25 meter. Den härvid erhållna summan inbegriper emellertid endast utrymmes- behovet för själva undervisningslokalerna (jämte lagerrum och materialrum). För att komma fram till den erforderliga bruttovolymen har jag på nettovolymen lagt dels 25 procent av samma volym (i stort sett motsvarande utrymmesbehovet för trappor, korri- dorer, bjälklag, mellanväggar, yttermurar m. m.), dels ock källarutrymmen i prOportion till avdelningens kvadratyta dividerat med tre (källarutrymmet förutsättes alltså utslaget lika på varje våning) plus 25 procent av samma utrymme. På den sålunda erhållna sum- man har lagts ytterligare 15 procent för att täcka den behovsökning av allmänt admini- strativa lokaler (rektorsexpedition, kollegierum, mottagningslokal för skolläkare m. m.), som inrättandet av (ytterligare) en ettårig handelskurs normalt kan förutsättas medföra vid en kommunal yrkesskola. Vid denna beräkning har även förutsatts att kurserna i viss utsträckning kunna tänkas behöva disponera en extra teorisal.
Kostnaderna för nyinrättande av en avdelning av varje slag av ovan angivna kurser har jag beräknat enligt följande:
1. Kurs för utbildning av kontorspersonal Utrymmesbehovet för ifrågavarande kurs beräknas till 58.5 1112. Vid en takhöjd av 3.25 meter skulle den erforderliga nettovolymen således bli 190 m3. Som jämförelse kan nämnas att skolöverstyrelsen enligt uppgift för ett standardklassrum vid de allmänna läroverken räknar med samma kvadratutrymme och takhöjd. Ett sådant klassrum är av— sett att rymma 30—35 elever. Jag har räknat med endast 20 men vid en handelsskola av här avsett slag måste utrymmesbehovet per elev beräknas vara högre än vid de all- männa läroverken, framför allt beroende på. att klassrummet måste förutsättas utrustat med betydande skåputrymmen, bland annat för hela maskinuppsättningen, samt på att undervisningsmaterielen, särskilt för bokföringsundervisningen, är ganska utrymmeskrä- vande. Den erforderliga totalvolymen kan beräknas till omkring 345 mg, varför byggnadskost- naderna torde uppgå till cirka (140 )( 345 =) 48 000 kronor. Kostnaderna för anskaffning av stadigvarande undervisningsmateriel och inventarier uppgår till omkring 32000 kronor. Härav faller på maskinparken (20 skrivmaskiner, 10 räknesnurror, 4 additionsmaskiner, bildbandsapparat, intalningsapparat, radio, gram- mofon och telefon) cirka 20000 kronor, skåp för förvaring av kontorsmaskiner m. m. 5 000 kronor, pulpeter med höj- och sänkbara stolar, kateder m. m. 2 500 kronor, samt på övrig undervisningsmateriel och övriga inventarier 4 500 kronor. Totalkostnaderna för nyinrättande av en avdelning för kontorspersonal kan sålunda under angivna förutsättningar beräknas till (48 000 + 32 000 =) 80000 kronor.
2. Kurs för utbildning av butiksbiträden
Utrymmesbehovet har beräknats till 130 1112. Av detta utrymme beräknas en samman- hängande lokal om cirka 100 m2 och med ungefärliga måtten 7 X 14.25 meter disponerad så, att ena kortsidan upptages av en övningsbutik om 14 mg, mellandelen av pulpeter, kateder m. m. (motsvarande »klassrummet» beträffande avdelningar för kontorspersonal) om 58.5 m2 samt andra kortsidan av utrymmen för skyltningsövningar och arbetsbord på tillsammans 27.5 m'z. Härjämte erfordras lager- och materialrum på. tillsammans om- kring 30 m2.
Det erforderliga totalutrymmet uppgår vid en takhöjd av 3.25 meter till omkring 765 m3 och byggnadskostnaderna kan beräknas till (140 )( 765 =) 107 000 kronor.
Materiel- och inventariekostnaderna har jag beräknat till omkring 47 000 kronor. Be- hovet av kontorsmaskiner är detsamma som för en avdelning för kontorspersonal, d. v. s. beräknas kosta cirka 20000 kronor, vartill kommer övningsbutik 7 000 kronor, våg och kassaapparat 2500 kronor, skyltningsmateriel och skyltskåp 3 000 kronor, inredning av lager- och materialrum 2000 kronor, skåp för förvaring av kontorsmaskiner m. m. 5000 kronor, pulpeter med höj- och sänkbara stolar, kateder m. m. 2500 kronor samt övrig undervisningsmateriel och övriga inventarier i runt ta] 5 000 kronor.
Totalkostnaderna kan alltså uppskattas till omkring (107000 + 47000 =) 151, 000 kronor.
3. Kurs för utbildning av handelsanställda I princip torde för en kurs för utbildning av handelsanställda kunna beräknas samma utrymmesbehov och kostnader som för en kurs för utbildning av butiksbiträden. Vad tidigare anförts rörande behov att i viss utsträckning disponera en extra teorisal gäller emellertid i all synnerhet för här ifrågavarande kurstyp emedan en avdelning kan förut— sättas ha differentierad undervisning under 8—10 timmar per vecka. Det ökade utrym- mesbehovet härför har jag emellertid ansett kunna inrymmas i de alhnänna beräkningarna. Jag räknar sålunda även för en sådan avdelning med en totalkostnad av i runt tal 154 000 kronor.
Husligt arbete
Vid de kommunala yrkesskolorna förekommer för närvarande främst fyra olika typer av husmodersskolor, nämligen skolor med undervisning i
1. husligt arbete, sömnad och teoretisk barnavård
2. » » , , teoretisk barnavård och vävning 3. » » , och praktisk barnavård 4. » » , , praktisk barnavård och vävning
Jag har vid beräkningarna utgått från ovannämnda fyra skoltyper. Beträffande under- visningen i praktisk barnavård, som i förekommande fall hittills förlagts till inom skolan eller annorstädes på, orten befintlig barnavårdsinstitution, har jag dock räknat med att sådan undervisning vid i framtiden inrättade husmodersskolor av ifrågavarande typer (3 och 4) kommer att förläggas till en till skolan ansluten barnträdgård.
Elevantalet har förutsatts vara i genomsnitt 24 med uppdelning i grupper om 8 eller 12 vid den praktiska undervisningen. Kostnaderna för undervisningsmateriel och inven- tarier vid de olika avdelningarna är beträffande den praktiska undervisningen beräknade efter ett elevantal av 12 i varje grupp.
Vid beräkning av erforderliga golvutrymmen samt kostnader för anskaffning av sta- digvarande undervisningsmateriel och inventarier har jag samrått med byråchefen hos överstyrelsen för yrkesutbildning Ingrid Osvald-Jacobson, konsulenten för barnavårds- undervisningen i överstyrelsen Lisa Smedberg, konsulenten för sömnadsundervisningen i överstyrelsen Bertha Lundberg, konsulenten för hemslöjdsundervisningen i överstyrelsen Brita A-dotter Sundblad samt rektorerna vid lanthushållsskolorna i Benninge, Rösta och Bräkne-Hoby. Jag har även använt inom överstyrelsen utarbetade förteckningar över utrymmesbehov och standardutrustning för undervisningen inom de olika ämnesgrupper- na samt av lantbruksstyrelsen uppgjorda normer för lokalbehov vid lanthushållsskolorna. Vid personligt besök på. lanthushållsskolan i Benninge har jag slutligen även varit i till- fälle att taga närmare kännedom om undervisningslokalerna och utrustningen vid denna skola.
Vid beräkning av byggnadskostnadcrna har jag — med undantag av byggnadskost- naderna för en barnträdgård —- efter samråd med arkitekten Birger Jonson utgått från samma huvudförutsättningar som i mina föregående PM angående kostnader för in- rättande vid kommunala skolor för yrkesundervisning av verkstadsskolor inom vissa yrken samt ettåriga handelskurser. Lokalerna förutsättes alltså vara inrymda i en yrkes- skolbyggnad om tre våningar jämte källare. Den inre takhöjden beräknas i detta fall till 3 meter. Takhöjden i källaren (inklusive »sula») förutsättes vara 2.5 meter. Netto- volymen kan sålunda beräknas till golvytan )( 3 meter. Den härvid erhållna summan inbegriper emellertid endast utrymmesbehovet för själva undervisningslokalerna. För att komma fram till den erforderliga bruttovolymen har jag på nettovolymen lagt dels 25 procent av samma volym (i stort sett motsvarande utrymmesbehovet för trappor, korridorer, bjälklag, mellanväggar, yttermurar m. m.), dels ock källarutrymme i propor- tion till husmodersskolans golvyta dividerat med 3 (källarutrymmet förutsättes alltså lika på. varje våning) plus 25 procent av samma utrymme. På den sålunda erhållna summan har lagts ytterligare 15 procent av samma summa för att täcka den behovs- ökning av allmänt administrativa lokaler (rektorsexpedition, lärarrum, allmänna teori— salar, mottagningslokal för läkare m. m.), som inrättandet av en husmodersskola normalt kan förutsättas medföra vid en kommunal yrkesskola.
Inga undervisningslokaler har förutsatts förlagda till källaren. Byggnadskostnaderria kan beträffande husmodersskolor beräknas vara högre än för verkstadsskolor och handelsskolor, främst beroende på att det erforderliga lokalutrymmet måste uppspaltas på ett avsevärt antal mindre lokalenheter. Jag har därför i detta fall räknat med en kostnad av i genomsnitt 160 kr/m3.
Kostnaderna för inrättandet av husmodersskolor av ovan angivna typer har jag be- räknat enligt följande.
1. Husmodersskola med undervisning i husligt arbete, sömnad och. teoretisk barnavård U trymmesbehovet och kostnaderna för anskaffning av stadigvarande undervisningsmate- riel och inventarier för ifrågavarande typ av husmodersskola beräknas till 330 m2, respek- tive 32 000 kronor enligt nedanstående specifikation:
Kostnader för l:a
Erforderligt uppsättn. stadig- utrymme m" var. 11. mat. och
inventarier kr. Kök med biutrymmen (servermgsrum, skafferi, torrförråd,
städgarderob m. m.) .............................. 85 10 200 Provkök (med matplats)» ............................. 15 1 200 Sysal med biutrymmen (materialrum m. m.) ........... 74 5 400 Tvättstuga med biutrymmen (rum för förvaring av tvätt-
kläder m. m.) .................................... 20 Torkrum .......................................... 15 6 700 Mangel- och strykrum .............................. 25 Hemvårdsrum ...................................... 40 2 500 hfatsal ............................................ 45 3 500 Omklädningsrum ................................... 15 500 Skriv- och omklädningsrum för lärarinnor .............. 10 1 000 Toaletter .......................................... 3 — Materialrum för teoretisk barnavård .................. 3 1 000
Summa 350 32 000
Vid en takhöjd av 3 meter skulle den erforderliga nettovolymen således bli 1 050 m3 och totalvolymen 1 929 ms, varför byggnadskostnaderna kan beräknas till (160 )( 1 929 =)
308 640 kronor. Totalkostnaderna för inrättandet av en husmodersskola av här ifråga- varande slag kan sålunda under angivna förutsättningar beräknas till (308 640 + 32 000 =) 340 640 kronor. Beloppet har efter avrundning uppförts med 340 000 kronor.
2. Husmodersskola med undervisning i husligt arbete, sömnad, teoretisk baranavård och vävning Lokalbehov och kostnader äro desamma som för alternativ 1 + kostnader för vävsal med utrustning för 12 elever. För en sådan vävsal med biutrymmen (varp— och garnrum) erfordras ett utrymme av cirka 85 m2 och kostnaderna för undervisningsmateriel och inventarier kan beräknas till cirka 7 000 kronor. Byggnadskostnaderna blir efter en nettovolym av (3 X 85 =) 255 m3 och en total- volym av 468 m3 cirka (160 )( 468 =) 74 880 kronor. Totalkostnaden för vävsalen kan sålunda uppskattas till (74 880 + 7 000 =) 81 880 kronor och totala kostnaderna för en husmodersskola av angiven typ blir sålunda om- kring 340 640 + 81880 =) 422 520 kronor, vilket belopp avrundats till 1,20 000 kronor.
3. Husmodersskola med undervisning i husligt arbete, sömnad och praktisk barnavård Lokalbehov och kostnader är desamma som för alternativ 1 + kostnaderna för en barnträdgård. Inledningsvis får jag framhålla, att jag icke räknar med att någon husmodersskola enbart av yrkesundervisningsskäl bör utrustas med barnträdgård. En sådan måste givet- vis framför allt fylla andra ändamål. Härav följer, att det vore felaktigt att i detta fall räkna med kostnaderna för en barnträdgård såsom enbart utgörande en del av de all- männa kostnaderna för inrättande av en husmodersskola med praktisk undervisning i barnavård. Nedanstående beräkningar avser därför endast att ange kostnaderna för en barnträdgård, som är planerad och utrustad så att den — vid sidan av sina övriga funk— tioner — även kan erbjuda möjligheter till sådan undervisning. Vid beräkningarna har jag utgått från i samråd med överstyrelsens experter år 1952 utarbetade ritningar för en planerad barnträdgård i anslutning till husmodersskolan vid Malmbergets praktiska ungdomsskola. Denna barnträdgård, som förutsättes vara inrymd i en fristående enplansbyggnad, är avsedd att mottaga två grupper (varje grupp för cirka 3 timmar) om vardera 15—20 barn i åldern 4—7 år och 1—2 grupper (för cirka 2 1/2 timmar) om vardera 8—10 barn i åldern omkring 2 1/2—4 år. Den totala inre ytan av den planerade barnträdgården är upptagen med cirka 345 mg. Härav beräknas ungefär 135 m3 för lekrum av olika slag, i runt tal 21 m2 för förvaring av uteleksaker m. m., 22 m2 för toaletter med torkrum, 18 m2 för studie- och arbetsrum åt elever, 15 ni2 till förråd och förvaring av inneleksaker, 9 m2 för isoleringsrum, 8 m2 för expedition, 7 m2 för serveringsrum samt 7 m2 för personalrum. Den övriga ytan (103 m?) faller främst på korridorer, kapprum och mellanväggar. Med »studierum» för elever avses observationsboxar genom vilka eleverna utan att vara synliga för barnen kunna iakttaga deras beteende i olika situationer och sedan göra erforderliga anteckning— ar. Avsikten är, att en grupp på förslagsvis åtta elever samtidigt skall kunna undervisas i barnträdgården. Härav kan exempelvis hälften befinna sig i observationsboxarna och hälften ute i de olika lekrummen. Man kan även tänka sig, att eleverna undervisas i grup- per på fyra. Anläggningen bör vara utrustad med lekplan. Byggnadskostnaderna för en sådan barnträdgård har beräknats till cirka 230 000 kronor.
Kostnaderna för anskaffning av inventarier, lekutrustning m. ni. kan beräknas till om- kring 15 000 kronor, varav cirka 4 000 kronor faller på avdelningen för 2%—4—åringar, ca 3200 på avdelningen för 4—7-åringar, cirka 6400 kronor på gemensamma ändamål
samt återstoden, cirka 1400 kronor, på. studie- och arbetsrum för elever. Med undantag av sistnämnda belopp har beräkningarna i huvudsak byggt på i bil. 10 och 11 till be— tänkandet angående Daghem och förskolor (SOU 1951/15) intagna förslag till utrustning för daghem och förskola.
En barnträdgård tar i allmänhet emot barn i åldern 4—7 år. Utrymmena för barn i åldern 2%—4 år kan därför sägas ha tillkommit för undervisningsändamål. Men de fyller dock främst en social uppgift. Om man vill uppskatta den direkta merkostnaden för barnträdgårdens funktioner i husmodersskolans undervisning, synes det rimligt att räkna med cirka 10 procent av kostnaden, d. v. s. ungefär 24 500 kronor vartill kommer 1 400 kronor för inventarier, sammanlagt i avrundat tal cirka 326 000 kronor.
Totala kostnaderna för en barnträdgård i anslutning till husmodersskola beräknar jag alltså till (230 000 + 15 000 =) 245 000 kronor och totala kostnaderna för en kombine- rad husmodersskola-bamträdgård av avsett slag till i runt tal (340000 + 245000 :) 585 000 kronor, varav dock endast (340 000 + 26 000 =) 366 000 kronor kan anses vara kostnader för undervisningsändamål.
4. H usmodersskola med undervisning i husligt arbete, sömnad, praktisk barnavård och vävning
Lokalbehov och kostnader äro i det närmaste desamma som för alternativ 2 + kost- naderna för en barnträdgård. Jag beräknar sålunda kostnaderna för denna mest fullstän- diga form av husmodersskola jämte ansluten barnträdgård till i runt tal 660 000 kronor, varav 441 000 kronor faller på undervisningen.
Beräkning av kostnaderna för uppförande av elevhem
av Bror Larsson
För ett elevinternat av icke angiven storlek har beräknats dels byggnadskostnaderna per elev, dels kostnaderna för inredning och inventarier per elev.
Undersökning har gjorts beträffande kostnader för samtliga de vid de centrala verk- stadsskolorna befintliga eller planerade elevinternaten, för vilka särskild byggnad upp- förts eller beräknas uppföras, men för jämförelsens skull har endast sådana elevhem, som innehåller kök och matsal medtagits i nedanstående tablå och sammanställning av be- räknade eller verkliga kostnader.
Beräknad (B) Beräknad (B) Beräknad (B) Beräknad (B) Antal elever, eller verklig eller verklig eller verklig eller verklig _för vilka Skola (V) total (V) total kost— (V) byggnads- (V) kostnad internatet byggnadskost- nad for mr. kostnad per for mr. o. inv. är avsett nad 1953 års o. inv. 1953 elev 1953 per elev 1953 priser års priser års priser års priser 38 Tidaholm ........... B 619 000 B 74 800 B 16 250 B 1 970 39 Jönköping ........... V 526 000 V 87 100 V 13 550 V 2 230 39 Oskarshamn ......... B 693 000 B 97 500 B 17 750 B 2 490 42 Visby ............... B 603 000 B 84 000 B 14 350 B 2 000 60 Halmstad ........... B 1 119 000 B 114 000 B 18 600 B 1 890 65 Östersund ........... V 790 000 V 117 000 V 12 200 V 1 800 70 Häggvik ............ B 1 015 000 —— B 14 500 — 75 Trollhättan ......... B 888 000 B 110 000 B 11 820 B 1 470 86 Övertorneå. .......... V 1 005 000 V 103 200 V 11 700 V 1 200 93 Arvidsjaur .......... B 1 315 000 B 100 000 B 14100 B 1 075 100 Hässleholm ......... B 1 040 000 —- B 10 400 -— 118 Vännäs ............. V 1 070 000 — V 9 100 —— 120 Mjölby ............. B 1 043 000 —— B 8 700 — 135 Skellefteå ........... B 1 538 000 B 148 500 B 11 400 B 1 100 150 Ljusdal ............. V 1 447 000 V 252 000 V 9 650 V 1 680 180 Örebro ............. B 1 547 000 B 230 000 B 8 590 B 1 280 Summa 16 258 000 1 518 100 Per elev ............ 11 520 1 517 Summa per elev 13 037 Anm.: För beräkning av »1953 års priser» har använts index enligt nedanstående tablåer.
Som synes varierar såväl byggnadskostnaderna som kostnaderna för inredning och in— ventarier högst avsevärt. Anledningarna härtill kan icke utan en mycket ingående jäm- förelse preciseras, men de torde bland annat stå att finna i följande förhållanden att konkurrensen om arbetstillfällena varit större eller mindre, att internaten är av olika storlek, att internaten är belägna på olika platser — geografiskt och dyrortsmässigt sett,
(avseende ett normalhus i Stockholm) enl. »In- (avseende hela riket) en]. Statistisk Års- dex», utgiven av AB Svenska Handelsbanken. bok. Index är beräknat för alla förnöden- (1935 = 100) heter utom bostad, bränsle och lyse samt . beklädnad. Månad År Index Medeltal (1935 : 100) 1939 1204 Å” Index 1942 1574 1943 1621 1942 157.7 1944 1606 1943 164.8 1945 161.3 1944 1692 1946 167.7 1945 1703 sept ........ 1947 1828 1947 = 179.9 1946 172.5 dec ......... 194 7 1828 1947 173.7 mars ....... 1948 183.3 1948 = 188.4 1948 1883 juni ........ 1948 1894 1949 194.5 sept ........ 1948 1902 1950 1952 dec ......... 1948 1908 1951 228.0 mars ....... 1949 1914 1949 = 1899 1952 240.0 juni ........ 1949 187.4 (1953 2400) approx. (: sam- juni ........ 1950 194.7 1950 = 2005 ma som för 1952) sept ........ 1950 204.7 dec ......... 1950 211.2 mars ....... 1951 2506 1951 = 2720 juni ........ 1951 2746 sept ........ 1951 2762 juni ........ 1952 283.7 1952 = 278.5 sept ........ 1952 274.7 dec ......... 1952 269.6 mars ....... 1953 2650 juni ........ 1953 263.8
att en del kostnader är beräknade (B) och en del är verkliga (V) (från flera skolor och landsting har meddelats, att de beräknade kostnaderna icke varit tillräckliga och att vederbörande huvudman avser att efter företagen efterkalkyl inkomma med begäran om tilläggsanslag), att de i byggnaden ingående utrymmena av olika slag proportionsvis beräknats mycket olika, exempelvis antalet elever per ytenhet bostadsrum är mycket olika; kök och matsal har ibland dimensionerats för samma elevantal som internatet är avsett för och ibland för betydligt större elevantal; kostnader för bostäder åt personal har ibland icke alls medtagits och ibland tagits upp till relativt höga belopp; att standarden på såväl byggnad som på inredning och inventarier varierar.
Mied hänsyn till de framkomna siffrorna, 11 520 kr per elev som byggnadskostnad och 1 517 kr per elev som kostnader för inredning och inventarier torde man såsom riktvärde kunna räkna med cirka 12 000 kr per elev som byggnadskostnad och cirka 1 600 kr per elev som kostnader för inredning och inventarier. —— Överstyrelsens byggnadssakkunnige, arkitekten Birger Jonson, har meddelat sig intet ha att erinra mot dessa kostnader.
Bilaga 5 c
Normalkostnadsberäkningar
A. Beräkning av normalkostnad för driften av heltidsavdelningar inom industri och hantverk, handel och husligt arbete
Med normalkostnad menas den vid en given tidpunkt erhållna genomsnittliga kost- naden per avdelning av visst slag. Normalkostnaden beräknas således på de verkliga kostnaderna för ett större antal avdelningar inom ett och samma näringsområde. I nor- malkostnaden ingår endast utgifter för undervisningen samt — i förekommande fall -— för sjukvård och olycksfallspremier. Elevstipendier och elevhemskostnader ingår ej. Då inkomster av försåld produktion influtit har dessa dragits från utgifterna. De viktigaste posterna i normalkostnaden är således utgifter för lärarlöner, undervisningsmateriel (för- brukning och komplettering men ej nyanskaffning i samband med första uppsättningen av maskiner och dylikt, vilken räknas till investering), lokalhyra eller -underhåH, administration och övriga kostnader (värme, lyse, städning. vaktmästare m.m.). Kost- naderna för ett större antal skolor eller avdelningar har adderats, varefter summan divi- derats med antalet avdelningar. Resultatet utgör den av oss antagna normalkostnaden. I nedanstående beräkningar har vi utgått från kostnaderna enligt redovisningar för läs- året 1952/53.
1. Industri och hantverk
a. Normalkostnaden för heltidsavdelningar av verkstadskurstyp inom industri och hantverk har beräknats med kostnaderna för de centrala verkstadsskolorna som grund.
Läsåret 1952/ 53 uppgick de rena driftskostnaderna vid 19 centrala verkstadsskolor med sammanlagt 197 verkstadsavdelningar till 7830 946 kronor, dvs. i genomsnitt 39 751 kronor per avdelning. Lärarlönerna uppgick till 3 654 977 kronor eller 46.7 % av drifts- kostnaderna (förbrukningsmateriel inklusive återanskaffning utgjorde 17,5 %). Den upp- åt avrundade normalkostnad vi räknar med är 40000 kronor. Höjningen är motiverad bl. a. med hänsyn till den under läsåret 1952/ 53 i allmänhet goda avsättningen av salu- värdig produktion vid de centrala verkstadsskolorna. Statsbidraget utgjorde i genomsnitt 62,5% av driftskostnaderna.
Kostnaderna per skola framgår av nedanstående tablå. b. Normalkostnaden för teoretiska industri- och hantverkskurser har beräknats med utgångspunkt från kostnaderna vid de kommunala tekniska skolorna. De totala (rena) driftskostnaderna per timme framgår av nedanstående tablå. Normalkostnaden har er— hållits genom att räkna fram kostnaden för en kurs om 1 200 timmar. På så sätt har uppgifterna även från de tekniska aftonskolorna kunnat användas. Materialet blir där- igenom större och sannolikt mera tillförlitligt än om endast heltidsskolorna inginge i be— räkningarna. De sammanlagda kostnaderna för 110 481 lärartimmar vid sju kommunala tekniska skolor läsåret 1952/53 var 2531 419 kronor, dvs. 23 kronor per timme och för en av delning med 1 300 lärartimmar 29 900 kronor dvs. i runt tal 30 000 kronor, (häri ingår då visst utrymme för delning av klass vid laborationer).
Drifts/costnader vid centrala verkstadsskolor läsåret 1952/53.
Skola Antal avd. Driftskostn. Statsbidrag Lärarlöner Häggvik ............... 12 405 464 270 564 211 188 Uppsala ................ 7 239 398 142 546 113 306 Eskilstuna ............. 5 202 376 109 624 104 931 Jönköping .............. 8 330 224 188 157 148 879 Ljungby ............... 9 326 146 206 680 169 911 Oskarshamn ............ 9 274 389 210 286 154 402 Karlskrona ............. 19 725 783 472 757 328 208 Uddevalla. .............. 13 497 547 297 300 225 618 Tidaholm .............. 5 214 001 137 761 103 661 Älvsbacka .............. 10 449 954 342 746 173 730 Örebro ................. 17 598 987 359 897 312 896 Ljusdal ................ 9 383 679 263 767 178 476 Sundsvall .............. 11 514 549 337 569 213 852 Sandö ................. 11 534 566 248 699 201 229 Östersund .............. 10 435 171 260 755 200 438 Skellefteå .............. 9 272 318 155 004 141 948 Vännäs ................ 11 425 168 281 715 222 792 Strömbacka ............ 13 625 747 371 271 270 713 Övertomeå ............. 9 375 479 239 181 178 799 Summa 197 7 830 946 4 896 279 3 654 977 Tablå utvisande kostnaderna vid sju tekniska skolor. Skola . Total .. Antal driftskostnad larartimmar
Stockholms stads tekniska aftonskola .................... 784 603 30 037 Göteborgs stads tekniska aftonskola ..................... 121 836 5 412 Katrineholms stads tekniska skola ...................... 682 667 31 838 Hässleholms tekniska skola, ............................. 538 398 21 503 Örebro stads tekniska aftonskola, ........................ 39 483 2 175 Örnsköldsviks tekniska. skola ............................ 263 057 15 013 Norrköpings stads tekniska aftonskola .................. 101 375 4 503
Summa 2 531 419 110 481
2. Handel
Normalkostnaden för ettåriga handelskurser har beräknats med utgångspunkt från uppgifterna för fyra handelsskolor med heltidsundervisning — kostnaderna för enbart heltidsundervisning har inte kunnat beräknas vid fler skolor. De sammanlagda driftskost- naderna uppgår till 348 887 kronor och antalet lärartimmar till 14 656. Genomsnitts-
kostnaden per timme blir i det närmaste 24 kronor. Med hänsyn till den varierande kurslängden år det lämpligast att liksom ifråga om de teoretiska industri- och hantverks- kurserna räkna ut normalkostnaden genom att multiplicera med antalet timmar i en tänkt heltidsavdelning av normaltyp. Vid ett timtal av 1 200 blir kostnaden för en hel- tidsavdelning 28 800 kronor. Med hänsyn till att även här ett visst utrymme bör ges för delning av klass vid undervisning i t. ex. maskinskrivning och praktiska butiksövningar, bör detta belopp avrundas till 30.000 kronor.
Tablå utvisande kostnaderna vid fyra handelsskolor med heltidskurser.
Skol Total Antal
3 driftskostnad lärartimmar
Uppsala stads handelsskola ............................. 100 403 4 442 Norrköpings stads handelsskola ......................... 48 713 2 238 Kalmar stads handelsskola .............................. 89 979 3 916 Sundsvalls stads * handelsskola ........................... 109 792 4 060 Summa 348 887 14 656
3. Husligt arbete
Normalkostnaden för heltidskurser i husligt arbete (husmoderskurser) har inte kunnat beräknas på samma sätt som för kurser inom industri-hantverk och handel. Vid fem skolor med sammanlagt drygt 26 000 lärartimmar blir genomsnittskostnaden per kurs i runt tal 23 000 kronor. Fyra av skolorna har emellertid av olika anledningar anmärk- ningsvärt låga kostnader. Vi har därför inte ansett oss kunna utgå, enbart från den så framräknade genomsnittskostnaden. Efter överläggningar med yrkesöverstyrelsens fjärde byrå och med rektorer vid några skolor med bl. a. husliga heltidskurser har vi kommit fram till en genomsnittskostnad av 25 000 kronor, vilken vi anser oss kunna ange som normalkostnad vid nuvarande kostnadsläge.
B. Beräkning av normalkostnad per timme för deltidskurser
Underlaget utgöres av uppgifter från 25 skolor med enbart deltidsundervisning. De sammanlagda driftskostnaderna för 61 114 lärartimmar uppgår till 875 031 kronor, dvs. 14 kronor per lärartimme. Vid 19 av de 25 skolorna ligger kostnaden per lärartimme mellan 12 och 18 kronor. Den högsta timkostnaden vid någon skola uppgår till 22 och den lägsta till 6 kronor. Vid skolor med deltidsundervisning enbart inom handel är genomsnittskostnaden per timme (fem skolor, 1 160 timmar) 13 kronor per timme. Vid skolor med deltidsundervisning enbart inom husligt arbete är genomsnittskostnaden per timme (24 skolor, 48 262 timmar) 12 kronor per timme. Skolor med enbart deltids- undervisning inom industri och hantverk förekommer inte. Med hänsyn till att kostnaden i regel synes vara lägre per timme vid mindre skolor med enbart deltidsundervisning än vid större — sannolikt beroende på. att de större skolorna ofta har en genomsnittligt högre standard ifråga om lärare, lokaler och undervisningsmateriel — anser vi oss böra
räkna med 14 kronor som normalkostnad per lärartimme för det stora flertalet deltids- kurser. Möjlighet bör dock lämnas öppen att i vissa fall räkna med en högre kostnad, nämligen den som framkommit för teoretiska industri- och hantverkskurser samt handels- kurser med heltidsundervisning, alltså 20—25 kronor per timme.
Tablå utvisande kostnaden per skola vid skolor med blandad deltidsundervisning.
sro]. Prästgård Antal lärartimmar Krggfgngggehgpe;
Nässjö ...................... 50 699 3 256 17 Mjölby ..................... 20 163 1 580 13 Nyköping ................... 68 689 5 390 14 Nynäshamn ................. 54 671 2 518 22 Sollefteå .................... 34 480 2 142 18 Kramfors ................... 55 720 3 365 17 Grums ..................... 14 696 1 158 15 Höganäs .................... 78 246 4 623 18 Grangärde .................. 4 222 397 12 Krylbo ..................... 5 735 540 20 Araslöv ..................... 5 789 630 15 Lessebo ..................... 5 545 870 6 Moheda .................... 2 817 290 20 Sandviken .................. 56 818 3 949 15 Ludvika .................... 54 715 3 659 15 Avesta ...................... 37 620 3 210 12 Skövde ..................... 28 464 2 308 13 Trelleborg .................. 49 800 2 943 17 Ängelholm .................. 44 792 3 691 12 Hässleholm ................. 41 181 2 430 17 Oskarshamn ................. 29 618 2 284 13 Ljungby .................... 37 474 2 061 19 Forserum ................... 14 273 1 260 17 Falkenberg .................. 33 939 3 490 10 Varberg .................... 44 865 3 070 15
Summa medeltal 875 031 61 114 14 Lägsta timkostnad ........... _— — 6 Högsta timkostnad ........... — — 22
C. Lärarlöner och statsbidrag i procent av hela kostnaden för kommunala yrkesskolor inom vissa län läsåret 1952/ 53
framgår av nedanstående tablå
Driftskostnader Lärarlöner Statsbidrag : Län K r o n o r Stockholms län .............. 426 013 267 938 147 916 Södermanlands län .......... 1 129 699 762 000 393 156 Jönköpings län .............. 759 848 498 709 234 862 Kalmar län ................. 631 742 458 493 298 383 Skaraborgs län .............. 749 061 296 563 205 191 Västernorrlands län .......... 497 074 346 138 193 176 Västerbottens län ............ 876 985 574 747 364 690 Norrbottens län ............. 1 511 980 909 989 465 400 Summa 6 582 402 4 114 577 2 302 774
Statsbidraget uppgick för dessa län till i genomsnitt 35 procent och lärarlönerna till 63 procent av driftskostnaderna.
Undervisningsplan för förberedande verkstadskurs för snickeriindustrin utarbetad av
Per Lindman.
Inträdesfordringar: se reglementet. Undervisningstidens längd: En årskurs om 42—44 veckor, däri inräknat de kortare ledigheter vid helger och andra ledighetsdagar, som angivits i reglementet.
Prövotid: En månad.
I. Timplan
Läroämne Veckotimmar 1 medeltal 1. Yrkesarbete ........................................ 24 2. Materiallära ........................................ 1 3. Verktygs- och maskinlära ............................. 2 4. Yrkesräkning ....................................... 2 5. Yrkesritning ......................................... 2 6. Svenska ............................................ 3 7. Samhällskunskap .................................... 2 8. Geografi ............................................ 1 9. Biologi ............................................. 2 10. Engelska ........................................... 3 11. Gymnastik och idrott ................................. 3
Summa veckotimmar 45
Anm. Undervisningen i ämnena 2—10 avses pågå under en tid av omkring 39 veckor. Den tid varunder denna undervisning icke pågår ökas timantalet i yrkesarbete till 42 timmar.
På egen begäran må elev befrias från att deltaga i engelska men skall då tiden ägnas åt fritt valt arbete enligt de normer, som gäller för motsvarande undervisning i enhetsskolans klass 9 y.
För skolpliktig elev skall undervisningstiden i yrkesarbete begränsas, så att totala under— visningstiden icke uppgår till mer än 40 timmar per vecka.
11. Kursfördelning
l. Yrkesarbete a) Handsm'ckeri Övningar i handsnickeri dels för att uppöva handlaget med de vanliga handverktygen stämjärn, hyvel, såg och borr, dels för att åskådliggöra principerna vid maskinbearbetning av trä och klargöra bland annat, hårdhetens och fiberriktningens inverkan på bearbetnings- processen.
b) Alaskinsnickeri
Ställning och körning av följande träbearbetningsmaskiner: Cirkelsåg, bandsåg, rikt- hyvel, planhyvel, stämmaskin, tappmaskin, bandputsmaskin samt, i den mån så befinnes lämpligt, bordfräs (med tillbehör för sinkning).
Noggrann genomgång av varje enskild maskin med avseende på skyddsanordningar och lämplig arbetsteknik.
c) Sammansättning
Övningar i sammansättning för att åskådliggöra betydelsen av snäva toleranser och riktig ytbearbetning. Härvid skola under b. tillverkade detaljer komma till användning.
d) Verktygs- och maskinvård
Slipning och bryning av enkla eggverktyg och verktygsstål. Härdning, där resurserna härför finnas. Lödning av bandsågblad. F ilning och skränkning av klingor.
Rengöring och smörjning av maskinerna.
2. Materiallära
Trädets byggnad. Träets mekanisk-tekniska egenskaper såsom hållfasthet, elasticitet m. m. De inom möbel- och inredningssnickeri vanligaste träslagen, egenskaper och använd- ning. Trätorkning. Sortering och värdering av trä (praktiska demonstrationer). Något om limtyper och material för ytbehandling. F anértillverkning.
3. Verktygs- och maskinlära
Konstruktion, användning och underhåll av de enkla handverktygen, mät— och pårit- ningsverktyg, spännverktyg samt slipmaskiner.
Konstruktion, användning och underhåll av de i yrkesarbetet förekommande träbearbet- ningsmaskinerna.
Genomgång av arbetsplatsens elektriska utrustning särskilt med avseende på den »elekt- riska faran».
Praktiska demonstrationer på arbetsplatsen i anslutning till yrkesarbetet.
4. Yrkesräkning a) Grundkurs A r i t m e t i k Repetition av de fyra räknesätten (speciellt med hänsyn till kontrollräkning). Kvadrat— rötter, sorträkning. Exempel i anknytning till yrket.
Algebra
Repetition av ekvationer av l:a graden med en obekant. Kontroll av ekvationslösning. Tillämpning av enkla inom yrket ofta förekommande formler vid uppställning av ekva- tioner. Praktiska problem med ekvationslösning.
Procenträkning
Repetition av procenträkning med några tekniska tillämpningsexempel. Geometri, yt-, volym- och viktberäkningar Något om mätning och mätts noggrannhet. Några vanliga geometriska konstruk- tioner samt mätningar och beräkningar i samband därmed. Plana figurer, omkrets och yta. Enkla volymberäkningar, viktberäkningar. Omräkning av fot till meter och vice versa.
Löneberäkning
Beräkning av ackord (rena ackord, blandackord, lagackord och ackordsfördelning).
b) Överkurs (endast för särskilt intresserade elever med goda förkunskaper). Verktygstekniska beräkningar Fortsatt behandling av mätning och mätts noggrannhet. Toleranser. Beräkning av hastigheter vid lineär och cirkulär rörelse med tillämpning på remledningar, kuggväxlar m. fl. maskinella anordningar.
P 1 a n i m e t r i
Fortsatt ytberäkning (parallellogram, trianglar, cirklar och sammansatta ytor. Pytha— goras sats).
Trigonometri
Repetition av vinklar och vinkelmätning. Begreppen sinus och tangent. Några exempel på beräkningar med sinus och tangent. (Konvinkel och sinuslinjal).
K u r v 0 r
Enklare kurvor, övning att ur dem läsa talvärden.
5. Yrkesritning Projektionslärans grunder, skalor. Skissteckning med uppmätning och mättsättning. Arbetsritningar efter utförda skisser med erforderliga påskrifter och styckelistor. Huvud— vikten skall läggas vid att lära eleverna läsa arbetsritningar samt utföra enklare skisser av möbel— och inredningsdetaljer. (Jfr studieplan med metodiska anvisningar i yrkesritning för metallarbetare m. fl. av Olle Ekberg.) Svenska, samhällskunskap, geografi, biologi, engels ka, gymnastik och idrott: lika med vad som gäller för enhetsskolans respektive folkskolans sista år.
Författarens anvisningar för planens tillämpning
Utbildningens målsättning skall vara att ge blivande maskinsnickare inom den mera tempobctonade industrin dels ett sådant mått av färdigheter, att vederbörande efter rela- tivt kort tid i produktionen når upp till godtagbar arbetstakt och precision på enstaka före- kommande arbetsmaskiner. dels en god grundutbildning för mera allroundbetonade maskinsnickare, vilka, beroende på om den efterföljande praktiken på företaget är planerad eller icke, får räkna med ytterligare ett till tre år innan godtagbar yrkesskicklighet kan väntas vara inhämtad.
För att utbildningen skall kunna bedrivas effektivt och med de krav på övervakning, som arbete i träbearbetningsmaskiner ställer, då det gäller utbildning av 15—16-åringar, bör antalet i yrkesarbete samtidigt sysselsatta elever per lärare icke överskrida åtta.
För de olika avsnitten under yrkesarbete lämnas här nedan några anvisningar.
a) H andsnickeri
Denna period, som kronologiskt kommer först, tjänar tre syften. För det första får yrkesläraren tillfälle att hos eleverna rätta eventuella felaktigheter i handlaget. I de fall eleverna icke tidigare fått någon utbildning i handsnickeri, får givetvis extra tid anslås åt dessa, varvid huvudvikten lägges vid riktiga handgrepp och arbets- rörelser.
För det andra skall, som framgår av kursplanen, principerna för maskinbearbetning äskådliggöras genom övning med handverktygen, stämjärn, hyvel, såg och borr, varvid skär- vinklar, spånbildning, fiberriktning och närstående begrepp klargöres såväl praktiskt som teoretiskt. Betydelsen av skärpta verktyg, rätt skränkning osv. inpräntas.
Det tredje syftet med denna första period är att tjäna som buffert till ubildningen i ma— skinerna, på så sätt att mera avancerade elever påbörjar denna relativt snart, varefter de övriga i lämplig takt kommer efter för den mera individuella instruktionen, som där krävs.
b) Maskinsnickeri
På grund av den betydelse, som ligger i att eleverna redan från första början tillägnar sig ett korrekt arbetssätt i maskinerna såväl ur produktions- som framför allt ur arbetar- skyddssynpunkt, bör instruktionerna i dessa fall ägnas särskild omsorg.
Arbetsmaskinerna bör genomgås efter svårighets- och farlighetsgrad, inte slumpvis efter produktionens krav, vilket är yrkesskolans och produktionens styrka respektive svaghet.
Vid genomgång av varje ny arbetsmaskin iakttages följande:
1. Genomgång av maskinens konstruktion och arbetssätt inför hela gruppen.
2. Utförlig arbetsinstruktion till varje elev enligt metod som framgår av medföljande exempel.
3. Uppföljning av högst två elever åt gången, samtidigt arbetande i nya arbetsmaskiner. Punkt 1 kräver ingen särskild kommentar med undantag för att teoriundervisningens »maskinlära» i största möjliga utsträckning förlägges till maskinsalen. Punkt 2 innebär att för varje arbetsmaskin arbetsuppdelningar för inställning och kör- teknik uppgöras. Dessa kunna med fördel, vad beträffar standardmaskinerna, utarbetas centralt, varvid respektive yrkeslärare endast behöver komplettera med de avvikelser som hans egen maskinpark kan motivera. Dessa arbetsuppdelningar hjälper läraren att vid instruktion lära ut de olika momenten i rätt ordning och att inte glömma någon väsentlig detalj. De torde ligga särskilt väl till för denna utbildning, där en innötning av korrekt arbetssätt redan från första stund är bästa skyddet mot olycksfall. Punkt 3 medför, att en lämplig arbetsfördelning uppgöres, så att övriga elever syssel- sättes med sammansättning, verktygs- och maskinvård och andra uppgifter, som kräver mindre noggrann övervakning. Då eleverna i de nya maskinerna uppnått godtagbar säker- het, instrueras och uppföljes nästa par osv.
Arhetsuppdelning Maskin: Rikthyvel. Operation: Inställning. Steg Nyckelpunkter Inställ skyddet Ca 1 om spel mellan arbetsstycket — horisontellt och
vertikalt. Dra skruvarna stadigt Mät med vinkel framför kuttern. Kontrollera fastspän- ningen Rak list över kuttern. Rotera — ska snuddar-. För lågt bord — påpeka risk. Vid sänkning — gå tillbaka med glappet — förklara
Kontrollera anslaget
Grovinställ utmatningsbordet
Grovinställ inmatningsbordet Starta Rikta ena sidan
Rikta ena kanten
Fininställ utmatningsbordet
Kontrollera vinklarna
Spelet ca 1 mm. Glappet Arbetsbordet rent. Tekniken vid pådrag
Vänster handflata — främre delen. Skjut med höger handlove. Inga fingrar lågt. »Aldrig känna järn» Tryck med vänster tumme — böjda fingrar. Skjut med höger hand. Lyft handen över kuttern Små rörelser. Kom ihåg glappet Kant i kant — stålskala. Vinkel på vanligt sätt
Betydelsen av snäva toleranser och riktig ytbearbetning bör vara målsättningen för denna fas av utbildningen. Samspelet mellan maskinsnickare och sammansättare i den kommande produktionen skall poängteras.
Det torde vara lämpligt att före första kursens början tillverka en serie detaljer för övningar i sammansättning, då egna sådana inte kan framställas under den första utbild- ningstiden. Fortsättningsvis bör varje kurs av samma skäl tillverka en lämpligt upplagd serie till sina efterföljande kamrater.
Så snart maskinarbetet kommit igång mera allmänt skall givetvis produktiva detaljer framställas. Genom att vid sammansättningen av dessa låta eleverna arbeta med varandras mskintillverkade detaljer, bör en nyttig inbördes kritik kunna förväntas.
d) V erktygs- och. maskinvård
Denna bör ägnas särskild omsorg och i stor utsträckning kombineras med den teoretiska undervisningen.
Anm. Vid avslutad skolutbildning bör, förutom sedvanliga betyg, en specifikation av utbildningen lämnas för att underlätta uppläggningen av en vidareutbildning hos de företag som åtager sig en sådan.
Undervisningsplan för ettårig verkstadskurs för klänningssömmerskor inom bomullskonfektion
utarbetad av Gösta Holmberg
Inträdesfordringar: se reglementet. Undervisningstidens längd: En årskurs om 42—44 veckor, däri inräknat de kortare ledigheter vid helger och andra ledighetsdagar, som angivits i reglementet.
Prövotid: En månad.
I. Timplan
1. Yrkesarbete ........................................ 24 2. Teknologi .......................................... 3 3. Matematik .......................................... 2 4. Yrkesritning ........................................ 2 5. Svenska ............................................ 3 6. Samhällskunskap .................................... 2 7. Geografi ............................................ 1 8. Biologi ............................................. 2 9. Engelska ........................................... 3 10. Gymnastik och idrott ................................ 3
Summa veckotimmar 45
Anm. Undervisningen i ämnena 2—9 avses pågå under en tid av omkring 39 veckor. Den tid varunder denna undervisning icke pågår ökas timantalet i yrkesarbete till 42 timmar.
På egen begäran må elev befrias från att deltaga i engelska men skall då tiden ägnas åt fritt valt arbete enligt de normer, som gäller för motsvarande undervisning i enhets— skolans klass 9 y.
För skolpliktig elev skall undervisningstiden i yrkesarbete begränsas, så att totala under- visningstiden icke uppgår till mer än 40 timmar per vecka.
11. Kursfördelning
1. Yrkesarbete a) Ennålssymaskin Elementär maskinsömnadsteknik Hastighetsreglering, styrning, sammanfogning, sömsmån, fästning, rynkning. Sömnadsteknik Veck, garneringar, kragar, fickor, ärmar, sprund, sid- och axelsömmar, fållar, muddar, resår, isömmad ärm och påsyning av krage, blixtlås, skärp.
Maskinkännedom Symaskinens huvuddelar, arbetssätt, reglering av stygnlängd, trådspänning och pressar- fotstryck, stygnbildning, trädning av träd, hjälpapparater, nålar, smörjning och ren- göring. ' Tillämpningar Produktiva sömnadsarbeten på plagg tillskurna för övning. b) Overlockmaskin Sömnadsteknik Hastighetsreglering, styrning, sammanfogning, muddar. lMaskinkännedom Maskinens huvuddelar, arbetssätt, reglering av trådspänning och pressarfotstryck, stygn— bildning, trädning av träd, nålar, kniv, gripare, smörjning och rengöring. Tillämpningar Produktiva sömnadsarbeten på plagg tillskurna för övning. 0) Specialmaskiner Praktisk kännedom om arbetsoperationerna i knapp- och knapphålsmaskin, krejmaskin, tränsmaskin. Konstruktion och arbetssätt.
d) Handsömnad Förekommande handsömnad såsom tråckling, knappar, tränsar. e) Tillskärning Kännedom om modellkonstruktion, gradering, storlekssystem, ritning, läggning, skär- ning, märkning, buntning. f) Pressning Kännedom om Vändnings-, viknings- och pressningsanordningar, pressmaskiner. Avsyning. g) Produktivt sömnadsarbete Sömnad av klänningar såväl enstycksarbete som momentarbete. Genomgång av momentindelning.
Timfördclning Yrkesavsnitt A::Äglåäing— a) Ennåls symaskin ...................................... 250 b) Overlockmaskin ....................................... 50 c) Specialmaskiner ..) l ....................................... 70
e) Tillskärning f) Pressning g) Produktivt sömnadsarbete .............................. 350
Summa timmar 720
2. Teknologi a) ]l/Iatcriallära Textila fibrer, natur- och konstfibrer, ursprung och egenskaper. En kort redogörelse för garnets framställning, processer och arbetsmaskiner. Principerna för vävning. Genomgång av bindningslärans grundtyper. Kort genomgång av förberedelsearbeten för vävning samt kort beskrivning av de vanligaste vävstolarna. En kort redogörelse för beredningen av väven till färdigt tyg.
b) V amkännedom med materialprovning Handelstermer för olika typer av tyg. Materialprovning i anslutning till genomgång av varudeklaration. Genömgång av förekommande tillbehör för sömnad. Tygernas lämplighet för olika användningsändamål. Kvalitet contra pris. c) Konfektionering Kortfattad redogörelse för hur modellplagg kommer till. Modets växlingar. Kortfattad genomgång av förberedelsearbeten för tillskärning. Storlekssystem för dam- kläder. Genomgång av tillskärning, pressning och avsyning i anslutning till produktionsstudier. Översiktlig genomgång av inköp och försäljning. d) Maskin och. verktygslära Se yrkesarbete, avsnitt maskinkännedom.
3. Matematik a) Allmän kurs Repetition av de fyra räknesätten med hela tal, decimalbråk och allmänna bråk. Inom yrket gängse måttsystem. Ekvationer av första graden med en obekant. Något om kvadrater och kvadratrötter (tabeller). Några vanliga geometriska konstruktioner samt mätningar och beräkningar i samband därmed. Plana figurers omkrets och yta. Enklare volym- och viktberäkningar. Pythagoras sats med enkla tillämpningar. Procent- och promilleräkning. b) Y rkesräkning Användning av tabeller angående försäkringar och sammansatt ränta. Konstruktion av några stapel— och kurvdiagram. Beräkning av materialåtgång och materialförluster. Något om kostnadsberäkningar och priskalkylering med tillämpningar från yrkesområdet. Beräkningar av ackord och momentindelningar.
4. Yrkesritning
Skissteckning av sömnadsdetaljer och plagg. Journalstudier för komponering och skissning av garderober, varvid hänsyn bör tas till användbarhet, färg och ev. kostnad.
5—10.
Svenska, samhällskunskap, geografi, biologi, engelska, gymnastik och idrott: lika med vad som gäller för enhetsskolans respektive folkskolans sista år.
Författarens anvisningar för planens tillämpning
På grund av konfektionsindustrins struktur med specialisering på Vissa grupper av, ur bearbetningssynpunkt, likartade plaggtyper, herrplagg, damplagg, underkläder etc., bör sömmerskeutbildningen lämpligen ta sikte på motsvarande specialisering.
hfålsättningen för utbildningen av bomullsklänningssömmerskor bör vara att ge en allsidig grundläggande klänningssömnadsutbildning för bomullskonfektionen. Sömnads— teknik och arbetsmetoder böra motsvara de krav på kvalitet och effektivitet som industrin ställer.
För att nå största effektivitet i utbildningen måste arbetsuppgifterna analyseras med avseende på Sömnadsteknik, arbetsmetoder och inlärning. Mycket av detta arbete kan göras centralt och i samarbete med industrin.
Planen förutsätter att undervisningen bedrives systematiskt och som gruppundervisning. Antalet elever i varje grupp kan upgå till tio om läraren till sitt förfogande har ett rikhaltigt åskådningsmaterial.
Anvisningar för yrkesavsnitt
Ennålssymaskin
Den elementära sömnadstekniken avser att bibringa eleven full färdighet i maskin- sömnadselementa. För detta avsnitt kan man centralt utarbeta lämpliga övningsserier. Där så är lämpligt kan papper användas som övningsmaterial, men stor hänsyn måste tas till utformningen med tanke på rätta handgrepp och rörelseföljder. För att eleven efter utbildningen skall kunna uppnå en god arbetstakt drivas med hjälp av lämpligt valda övningar vissa betydelsefulla elementa redan på detta stadium till automatiskt handlande.
Sönmaclstekniken för de olika detaljerna böra illustreras med planscher och sömnads- prover, visande arbetet i olika bearbetningsstadier. En grundläggande färdighet bibringas eleven med hjälp av särskilt tillskurna övningsdetaljer. Dessa böra vara så valda att de omspänner sömnadstekniska varianter, som vanligast förekommer inom klänningskonfek- tionen. Som material användes lämpligen sekunda väv.
Maskinkännedom bör ges i direkt anslutning till sömnadsövningarna och då avsnittet i fråga är aktuellt samt meddelas i en sådan omfattning att eleven själv kan vårda sin maskin och göra erforderliga inställningar och omställningar. För att ge nödiga kunskaper om hjälpapparater och färdighet i hur dessa skall monteras och användas bör en rikhaltig sortering av dessa hjälpmedel finnas i skolan. Stor vikt bör läggas på smörjning och ren- göring av maskinen, så att rätt rutin inläres.
T illämpningsövningarna för ennålssymaskin bör utföras på. en klänningsmodell, som kon- struerats så att största möjliga antal elementa kan övas. Arbetet skall vara uppdelat i moment och sys momentvis, så att eleven får tillräcklig träning på samtliga arbetsmoment. För att befästa kunskaperna i sömnadstekniken böra eleverna få gruppvis diskutera fram lämplig Sömnadsteknik för olika moment i sömnadsarbetet (typ »bikupa»).
Overlockmaskin Overlockmaskinen är en specialmaskin, som varje sömmerska bör behärska. Uppläggningen av de enskilda momenten för detta avsnitt kan i princip göras på samma sätt som för ennålssymaskinen.
Specialmaskiner och tillskäming
Eleven bör ges en praktisk kännedom om arbetet i förekommande arbetsoperationer inom tillskärningsavdelning och sömnadsavdelning där Specialmaskiner användas. Denna kännedom bör förmedlas i form av produktionsstudier på någon konfektionsfabrik. (Vid produktionsstudier studerar eleven en arbetsprocess med ledning av givna frågeställningar.)
H andsömnad Vid handsömnad bör rätt stygntagningsteknik inövas, så att eleven i fortsättningen kan arbeta effektivt utan onödig ansträngning. Man måste sannolikt under detta avsnitt lägga in övningar för att neutralisera felaktigt inlärda handställningar och rörelseföljder. Hand— sömnaden bör omfatta sådana moment, som normalt sys för hand inom industrin.
På. samma sätt som för avsnitten Specialmaskiner och tillskärning bör eleven ges en praktisk kännedom om arbetet i ångpressmaskiner, vilket lämpligen sker i form av pro- duktionsstudier på en konfektionsfabrik.
Strykning med el-järn och avsyning av inom skolan uppsydda plagg bör utföras av eleverna. Därigenom får de en uppfattning om följderna av slarv och fel i sömnaden.
Produktivt sömnadsarbete För att ge färdighetsträning och en allsidig praktik bör denna del av utbildningen om- fatta sömnad av ett flertal olika klänningsmodeller. Denna sömnad bör ske dels som mo- mentarbete och dels som enstycksarbete. I samband med dessa övningar genomgås olika organisationsformer för sömnadsgrupper inom konfektionsindustrin.
Bilaga 6 c.
Undervisningsplan för ettårig förberedande kurs för verkstadsindustrin
utarbetad av, Olle Helling och Frithiof Ekstedt
Målsättningen för denna utbildning är dels att inlära och inöva elementära färdigheter i ett par karakteristiska och dominerande mekaniska yrken. Dels har den till uppgift att ge eleverna tillfälle att orientera sig inom branschen. Visserligen sker detta endast inom ett par—tre yrkesgrenar, men då detta förutsättes ske mycket ingående bör detta icke oväsentligt medverka till ett objektivare val av yrkesspecialitet.
Den första uppgiften, som uppfattas som den väsentligare, bör utföras på ett sådant sätt att näringslivets krav på effetivitet i arbetsmetoder och utförande tillgodoses. Därför är det av största vikt att utbildningen planeras och genomföres riktigt.
För en yrkesutbildning av nämnda slag bör en utbildning i bänkar-bete bilda grunden. Lämpligt är att i anslutning till denna bygga på med en kortare utbildning i plåtarbete, motiverad av att plåtarbete i någon form är vanligt inom branschen. Grundutbildningen i plåtarbete bör i princip ges en liknande utformning som den föreslagna grundutbildningen i bänkarbete.
Det andra dominerande yrket inom mekaniska branschen är utan tvekan maskinarbete. Av olika anledningar är svarvningen den typ av maskinarbete som i detta sammanhang bäst lämpar sig. Det är också i många fall det primära maskinarbetet. En grundutbildning i svarvning efter i stort sett samma linjer som motsvarande kurs i bänkarbete förutses därför.
Självfallet är det i hög grad önskvärt att eleverna även får en grundläggande utbildning i fräsning, som näst efter svarvningen är den vanligast förekommande arbetsoperationen inom verkstadsindustrin.
3 veckors grundutbildning i bänkarbete
2 » » » plåtarbete 3 » » » svarvning 3 » » » fräsning
I anslutning till varje grundläggande utbildning bör en tillämpning och vidareutveckling av elementärfärdigheterna ske genom tillverkning av enklare produktiva detaljer. Sålunda kan man efter bänkutbildningen låta cirka 4 veckor produktivt bänkarbete följa, och mot- svarande efter övriga grundkurser.
Ett noggrant studium av möjligheterna att inom den angivna tidsramen för yrkesarbete, cirka 720 timmar (i vissa fall något mindre), kunna inhämta de kunskaper och färdigheter, som här avses, föreligger enligt vårt förmenande endast om man vid utbildningen följer ett noga genomtänkt system med strikt avvägning av arbetsmomentens inbördes samman— hang. Av olika skäl har emellertid yrkesutbildningssakkunniga icke ansett det tillrådligt att binda utbildningsgången vid ett visst system. Man vill överlåta detta åt den lokala ledningen för utbildningsverksamheten. Under dessa förhållanden synes det nödvändigt,
om grundförutsättningarna skall respekteras, att redan på dettta tidiga stadium lämna möjlighet till en viss differentiering. Detta mål kan nås, om man som alternativa utbild- ningsmoment uppställer svarvning och fräsning. Man borde då räkna med följande två alternativ.
A Bänkarbete Plåtarbete Svarvning
B
Bänkarbete Plåtarbete Fräsning
Lied utgångspunkt härifrån uppställes följande timplan och kursfördelning.
Läroämne
HPVFPN?
Samhällskunskap
B*???”
......
I. Timplan
Yrkesarbete .................................... Materiallära .................................... Verktygs- och maskinlära ........................ Yrkesräkning ................................... Yrkesritning .................................... Svenska .......................................
Veckotimmar i medeltal
Summa veckotimmar
Geografi ....................................... Biologi ........................................ Engelska ...................................... Gymnastik och idrott ............................
N) lb
wle-HNJQDIONIOH
45
Undervisningen i ämnena 2—10 avses pågå under en tid av omkring 39 veckor. Den tid varunder denna undervisning icke pågår ökas timantalet i yrkesarbete till 42 timmar.
På egen begäran må elev befrias från att deltaga i engelska men skall då tiden ägnas åt fritt valt arbete enligt de normer, som gäller för motsvarande undervisning i enhetsskolans klass 9 y.
För skolpliktig elev skall undervisningstiden i yrkesarbete begränsas, så att totala under— visningstiden icke uppgår till mer än 40 timmar per vecka.
Specifikation av yrkesarbete, uttryckt i undervisningstimmar.
Bänkar-bete Plåtarbete Svarvning Fräsning .
Summa Grundutbildning
Summa Tillämpningsövningar Summa utbildning i yrkesarbete
Alternativ A Alternativ B
Grundutbild- Tillåmpnings- Grundutbild— Tillämpnings- ning övningar ning övningar 120 175 120 175 80 60 80 60 110 175 -— —
—— — 110 175
310 -— 310 —
—— 410 — 410 .,
II. Kursfördelning
1. Yrkesarbete A. Bänkar-bete
Bänkplatscn Bänkplatsens ändamålsenliga arrangemang och fasta utrustning. Ordning och personligt ansvar. Parallellskruvstyckets konstruktion och skötsel. F ilning Ansats-, trekants- och fyrkantsfilar av olika grovlekar och storlekar och deras användning vid plan- och vinkelfilning.
Runda och halvrunda filar av olika grovlekar och storlekar och deras användning vid upprymnings-, hålkäls- och fasonfilning. Plan- och vinkelfilning, in -och utvändig rundfilning, fas- och radiefilning och tappfilning med krav på ytjämnhet, vinkel-, form- och måttnoggrannhet.
Skavning Planskavstålets användning, förvaring och skärpning.
Planskiva och märkfärg. Skavning i olika material och kontroll av planhet medelst fläckning.
Ilamring
Pen- och kulhammare, råhudshammare, tennslägga och metalldornar av olika slag och storlekar.
Övningar. Körning
Körnaren, dess användning och slipning. Körning av raka linjer, kurvor och skärningar. M ejsling Hugg- och kryssmejslar, användning och slipning. Mejsling av spår etc.
Sågning
Bågfilen och dess användning. Montering av bågfilblad. Sågning av fyrkant— och rundstål samt rör. Sågning av plåt efter rits i vertikala och hori- sontella snitt.
Mätning
Stålskalan och skjutmåttet, avläsning och mätnoggrannhet. Anslags- och plåtvinkeln.
Mätövningar. Skissritning och ritningsläsning
Enkel skissritning med markering av hål, gängor och osynliga linjer. Genomgång av kursens ritningar allteftersom de blir aktuella.
Ritsning
Ritsning och dess ändamål. Ritsverktyg och ritsskiva. Ritsning av centrum—, cirkel- och olika slags konturritsar. Centrumsökning på rundstål och rör. Ritsövningar efter ritning.
Borrning
Borrmaskiners konstruktion, skötsel och smörjning. De vanligast förekommande felen och deras avhjälpande. Spiralborren och försänkaren, konstruktion och skötsel.
Fastspänningsanordningar.
Centrering och borrdubbens användning. Borrning och försänkning i olika material med olika grova borrar. Borrning av genomgående hål och bottenhål. Gängning Gängtappar och gängsnitt, konstruktion, användning och skötsel. Svängjärn och hållare. Gängtappens och gängsnittets centrering. Gängning av hål av olika diametrar samt gängning av genomgående hål och bottenhål. Brotschning Cylindriska och koniska hand- och maskinbrotschar. Konstruktion, användning, styrning och skötsel i övrigt. Svängjärn.
Brotschning för hand och i maskin av såväl genomgående hål som bottenhål av olika diametrar.
Sammansättningar med skruv och nit Skruvar, muttrar, mutterbrickor och låsanordningar av olika slag. Typiska skruvförband. Riktigt val av fasta nycklar, skiftnycklar, skruvmejslar etc. Riktig åtdragning av skruvar. Övningar i åtdragning av olika slag av skruvar.
Provuppgifter:
1) Plan- och vinkelfilning. 2) Sågning, filning av fyrkanttapp, rundtapp, fasning. 3) Ritsning, körning, borrning, försänkning och brotschning.
B . Plåtarbete
Riktplatsen
Arbetsplatsens ändamålsenliga arrangemang och utrustning. Ordning och personligt ansvar. Riktning Rikthammarens utformning, skaftning och användning. Riktplan och rätskiva. Uppläggning och slagens placering. Riktning av strimla och plåt samt svetsad plåt.
Sönderdelning Mejselns form, slipning och användning.
Uppmejsling efter rak- och konturrits. Blaskinsaxens konstruktion, skötsel och användningsområde. Klippning efter anslag och rits. Handsaxens utformning och användningsområde. Klippning av raka- och fasonsnitt med och utan rits.
Gasslcärning Arbetsplatsens ändamålsenliga arrangemang och utrustning.
Ordning och personligt ansvar. Gaskärl, flask- och reduceringsventiler och skärbrännare. Apparaturens skötsel. Skärning av raka snitt och fasonsnitt samt profiljärn med och utan rits. Skärning av rundsnitt och snitt i rät vinkel. Rundbockning Rundbockningsmaskinens konstruktion, skötsel och användningsområde. Ordningen vid maskinen. Förbockning och rundbockning av plåt.
Kantbockning Kantbockningsmaskinens konstruktion, skötsel och användningsområde. Ordningen vid maskinen.
Kantbockning till 900 mot anslag och efter rits. Bockning av plåt till fyrkantsrör. Bockning av flänsar med omslag till låda med mellanvägg.
Flänsning för hand Arbetsplatsens ändamålsenliga arrangemang och utrustning. Rak- och rundflänsning för hand. Rundboc/cning för hand Arbetsplatsens ändamålsenliga arrangemang och utrustning. Rundbockning av strimla. Riktning och justering. T rekantsomslag hietodens användning. Bockning av trekantsomslag. Trådinlägg Sickmaskinens konstruktion och skötsel. Metodens användning. Uppbockning av plåtkant och överslagning. Inläggning av träd och omslutning. Justering. Nitning Arbetsplatsens ändamålsenliga arrangemang. Ordning och personligt ansvar. Plåtberedning, hopläggning och justering. Nitning för hand. Skäggning. F alsning Arbetsplatsens ändamålsenliga arrangemang och utrustning. Ordning. Hög- och lågfals för längsgående förfals. Falsens tillslutning. Rör utföras med längsgående fals. Hög- och lågfals för tvärgående rörfals. Tillslutning. Bottenfals förberedes, bettlas och tillslutes. Lödning Arbetsplatsens ändamålsenliga arrangemang och utrustning. Ordning och personligt ansvar. Lödpasta och lödtenn. Lödning av raka fogar. Gassvctsning Svetsapparatens konstruktion och skötsel. Tändning, släckning och reglering av låga. Apparatens hållning och förning vid svetsning av flänsad stumfog. Häftning. Svetsning av flänsad stumfog och I-fog. Provuppgifter:
1. Riktning av plåt.
2. Tillverkning av detaljer till behållare.
3. Hopsvetsning av behållare.
C. Svarvning
Supportsvarvcn Allmän orientering om svarven och dess manövrering. Svarvens smörjning, rengöring och skötsel i övrigt.
Uppspänningsanordningar Chuck-, backskiva och planskiva, konstruktion och användning. Medbringarskiva. Upp- spänningar mellan dubbar och mellan chuck och dubb. Utvändig svarvning Skärverktyg Stålens skärvinklar, egenskaper, användning, uppsättning och skötsel. Centrumborrar. Svarv-, stick-, radie- och fasonstål. Kordongtrissan och dess ändamål, konstruktion och uppsättning. Filens och slipdukens användning. Mätverktyg Stålskalans, skjutmåttets och mikrometerns avläsning, mätnoggrannhct och använd- ning. Hakmåttet och dess användning. Radie-, hålkäls- och profilmallarna och deras användning. lVIätövningar. Arbetsoperationer Grov- och slätsvarvning jämte ansatssvarvning efter mått och i olika passningar. Plansvarvning. Dubbhålsborrning. Gradning och putsning. Radie-, hålkäls- och fassvarvning. Avstickning. Konsvarvning genom samtidig tvär- och längdmatning » toppslidsinställning av konvinkel » sidoförskjutning av dubbdockan. Fasonsvarvning med samtidig längd- och tvärmatning. Lättring (kordongering).
Invändig svarvning Skärverktyg Spiralborren, dess vinklar, fastspänning och skötsel. Centreringsmetoder. Invändiga svarv- och spårstål, egenskaper och uppsättning. Nlaskinbrotschen, dess vinklar, fastspänning och skötsel. Mätverktyg Max- och mintolken och dess användning. Olika passningar. Arbetsoperationer (nya) Borrning. Invändig längd- och ansatssvarvning till passning. » spårsvarvning. » konsvarvning. Gängning Allmän genomgång av gängor, användning, egenskaper, benämningar och hur de betecknas och mätas. Metod för gängmatningens överföring genom skruven. Kugghjulens funktion. Gängskär- ningsförloppet. Val av lämpligt varvtal och riskmomenten vid gängskärning. Skärverktyg Gängsnitt och dess inpassning i gängsnittshållaren. Gängtapparnas konstruktion och användning. Val av borrdiameter. Gängstål för yttergängor, vinklar och uppsättning. » » innergängor, » » »
Mätverktyg Gängringar, gängtolkar och gängmallar, deras konstruktion och användning. Passning och kontroll av gängor.
Gängning med snitt och tapp Metoder för pådragning av snitt. Gängningsövningar med snitt och tapp. Gängskärning. Gradning av gängens in— och utgångar.
Provuppgifter:
1. Grov— och slätsvarvning jämte ansatssvarvning till mått i olika passningar. Svarvning av kona och tapp samt kordongering. Gängning med snitt.
2. In- och utvändig svarvning samt ansats— och släppningssvarvning.
3. Allmän ut— och invändig svarvning samt gängning. Förskuren gänga i svarv och färdig- dragning med snitt respektive tapp.
D. Fräsning
Universal— eller vcrtikalfräsmaskinen Allmän orientering om fräsmaskinen och dess manövrering. Fräsmaskinens huvuddelar. De olika skalorna och deras inställning. hlaskinvård. Övningar i maskinens manövrering, start, stopp, växling av spindel- och matningshastig- heter, hand- och maskinmatning, läsning av bord och eliminering av »dödgäng». Uppspämzingsanordningar för arbetsstycke Uppspänning direkt på arbetsbord med universella uppspänningsdon eller i Skruvstycke varvid uppspänningen kontrolleras med anslagsvinkel. Planfräsnz'ng Planfräsar (ändplanfräsar, ändfräsar) Frässkäret och dess skärvinklar. Spånbrytarspår. Fräsarnas rengöring, skötsel och för- varing i verktygsskåpet. Uppspänning av fräs Uppsättning i fräschuck med eller utan insatshylsor. Uppsättning på fräsdorn (ändplansfräsar). Kontroll av fräsens rundgång med ögonmått. Val av skärhastighet och matning Samband mellan spindel varvtal, fräsens diameter, skärhastighct och matning. Skärhastighetens beroende av &) materialet i arbetsstycket (övningsfräsning) b) skärdjupet ( » ). Val av matning vid slät- och grovbearbetning (övningsfräsning). Fräsning med slö och nyslipad fräs. Vid övningsfräsningen iakttages värmeutvecklingen, spånets yta och den frästa ytan och hur fräsen arbetar. Inställning av olika skärhastigheter. Inställning för fräsning Inställning med hjälp av utgångsyta på arbetsstycke, skjutmått och skalgraderingar. Val av skärdjup och matning vid grov -och slätfräsning. Arbetsoperationer Planfräsning av parallellepiped till angivet mått. Spårfräsning Spårfräsar a) för fräsning av bredare spär (ändfräsar, skivfräsar, T-spårfräsar, vinkeländfräsar). b) för fräsning av slitsar (fräsklingor). Höger- och vänstergäende fräsar.
Smörjning och kylning av fräsen a) orsaker till värmeutveckling vid fräsning. b) kylmedlens uppgift. 1. Smörjande. Minskning av friktion mellan verktyg, arbetsstycke och spån. 2. Bortledande av värme. 3. Bortspolning av spån. l e) olika kylmedel och tillförseln av dem. ' Arbetsoperationer Fräsning av raka spår med ändfräs efter rits. Fräsning av T-spår eller invändig lax. (Eventuellt.) Fräsning av böjt spår efter rits. (Eventuellt.)
Formfräsning Formfräsar a) vinkelfräsar. b) radiefräsar. Arbetsoperationer Fräsning av radier och lax. Fräsning efter rits. Provuppgifter: (ej utarbetade).
2. Materiallära
Järnet och dess egenskaper, det tekniskt användbara järnet. Järnmalmerna och det viktigaste av tackjärnsframställningen. Järnets huvudgrupper; dessas egenskaper och för- hållande vid olika slag av bearbetning och användning. Järnets handelsformer. Gjutning och gjutningsfel. Huvuddragen av det smidbara järnets och de vanliga gjutstålsorternas framställning. Stålgjutning. Järnets valsning och smidning. Järnets värdestegring genom bearbetning. Inflytande av kol och andra tillsatsmedel på järnets egenskaper. Kolhaltens betydelse för stålets härdbarhet, hållfasthetsegenskaper och bearbetbarhet. Stålets värme— behandling, härdning, anlöpning, glödgning, sätthärdning och nitrering. Aducergods, lege- rade konstruktionsstål och deras värmebehandling. Snabbstäl. Hårdmetaller. Temperatur- mätning och bedömning av temperaturer.
Andra tekniskt viktiga metallers och metallegeringars egenskaper och användning, såsom koppar, bly, zink, tenn, nickel, aluminium, lagermetaller etc., speciellt koppar och alumi- niumlegeringar samt magnesium och magnesiumlegeringar.
3. Verktygs- och maskinlära
Inom yrket använda handverktygs konstruktion, användning och underhåll, omfattande filar, bågfilar, skruvstycken och andra fastspänningsanordningar, hammare, mejslar, tänger, nycklar och speciella handverktyg. Verktyg för ritsning, skavstål och planskivor samt de av filare använda maskinella anordningarna, såsom filmaskiner, bandsågar, bandslipmaski- ner, handslipmaskiner, handborrmaskiner m. m.
Måttsystem. Mätverktygen och deras användning. Stålskalor. Krum-, fot- och stick- passare, skjutmått, mikrometrar, passbitar, indikatorer, tolkar, hakmått och mallar, vinkel— mätningsverktyg, gäng— och kuggmätningsverktyg.
Behandling av olika skärverktyg, såsom svarv-, hyvel- och stickstål, borrar, försänkare, borrstänger, brotschar, gängverktyg, fräsar och slipskivor; skärvinklar, skärhastigheter och matningar vid bearbetning i olika material. Verktygens förslitning samt materialets, skär- hastighetens, matningens, spånformens och kylvätskans inflytande härpå.
Uppspänningsanordningar vid olika arbetsoperationer, borrjiggar och fixturer. Bestäm- mande av lämpligaste arbetssätt för tillverkning av vissa maskindetaljer samt beräkning av tiden för arbetets utförande.
Maskindelars förbindning: nitförband, skruvförband, kilförband, falsning och lödning. lVIaskindelar för överföring av rörelse: axlar, lager, smörjanordningar och smörjmedel, kopplingar; remmar och remskivor, kugghjul, snäckväxlar, kedjor och kedjehjul.
De viktigaste verktygsmaskinernas konstruktion, användningsområden och arbetssätt.
4. Yrkesräkning
Repetition av tidigare inhämtad kurs. Fortsatt övning i de fyra räknesätten med hela tal, decimalbråk och allmänna bråk. Något om mätning och mätts noggrannhet; tolerans och modul. Metersystemet för mått och vikt. Andra inom yrket förekommande måttsystem.
Ekvationer av första graden med en och två obekanta. Något om kvadrater och kvadrat- rötter (tabeller). Grunderna för algebran; räkning med formler.
Några vanliga geometriska konstruktioner samt mätningar och beräkningar i samband därmed. Något om symmetri, likformighet och kongruens med praktiska tillämpningar. Pythagoras sats med enkla tillämpningsexempel. Plana figurers omkrets och yta.
Beräkning av hastigheter vid lineär och cirkulär rörelse med tillämpning på remledningar, kugg- och snäckväxlar m. fl. maskinella anordningar; särskild vikt lägges vid varvtalets och diameterns inverkan på periferihastigheten.
Blandningsproblem med tillämpning på inom yrket förekommande blandningar. Procent- och promillehalter. Enkla trigonometriska funktioner och deras tillämpning i svarv respek- tive fräsmaskin m. m. Beräkning av gängstigningar i mm och engelska tum. Övningsexempel i anslutning till undervisningen i verktygs— och maskinlära. Beräkning av ackord (rena ackord, bland- och lagackord).
5. Yrkesritm'ng
Projektionslärans grunder. Skalor. Skissteckning med Uppmätning och måttsättning av arbetsstycken, verktyg m. m.
Arbetsritningar efter utförda skisser med erforderliga påskrifter och styckelistor. Pass- ningar och toleranser. Huvudvikten skall läggas vid att lära eleverna läsa arbetsritningar samt utföra enklare arbetsskisser av maskindelar och verktyg.
Något om industriell formgivning.
6—11
Svenska, samhällskunskap, geografi, biologi, engelska, gymnastik och idrott: lika med vad som gäller för enhetsskolans respektive folkskolans sista år.
Författarnas anvisningar för planens tillämpning
De praktiska övningsuppgiftema bör sättas in så tidigt som möjligt. Undervisningen i yrkesteori bör i görligaste mån samordnas med undervisningen i praktiskt yrkesarbete. Kursfördelningen för de yrkesteoretiska ämnena har av oss behandlats summariskt. Den ansluter sig i huvudsak till den av yrkesöverstyrelsen nyligen (1953) fastställda undervis- ningsplanen för verkstadsskola för metallarbetare, första årskursen. Vi vill framhålla, att grundkursen i yrkesteori bör utökas med sådana moment inom verktygs- och maskinlära, som har direkt användning vid plåtarbeten. Överhuvud bör variationer medgivas med hänsyn till lokala förhållanden och produktionens inriktning vid det företag, som meddelar den praktiska undervisningen.
Utbildningsmetod utarbetad vid schweiziska stiftelsen för psykoteknik samt TWI-systemet
av
Einar Forsell
Carrards utbildningsmetod I Schweiz och Frankrike och även i någon män i Sverige har man börjat tillämpa den schweiziska industripsykologen professor Carrards system vid utbildning i yrkesarbete i olika yrken. Det är här icke möjligt att lämna någon fullständig redogörelse för denna utbildningsmetod, men en kort beskrivning kan vara lämplig. Detta utbildningssystem är ett försök att tillämpa inlärlingspsykologin rent praktiskt. Läraren försöker till en början få en så god uppfattning som möjligt om lärlingens personlighet: intelligens, handlag, karaktär och utbildning och dylikt.
All undervisning börjar med åskådlighet, läraren visar vad som skall göras och hur det skall göras, varvid han demonstrerar i regel ett enda moment åt gången. Lärarens förklaringar kommer just i anslutning till det moment, som skall läras, och den grund- läggande teorin kommer också i mer eller mindre direkt samband med yrkesarbetet. Lär- lingarna inlär omedebart det arbetstempo, som läraren demonstrerat, och en noggrann övervakning sker, att de därvid har riktiga handgrepp och rörelser. Noggrannhet i arbetet kommer i första hand, arbetshastigheten ökas successivt. Varje färdighet övas i korta övningsperioder, tills den går automatiskt. Övningarna arrangeras så, att lärlingarna ej skall bli utleda på dem men i stället erfara glädje genom att bli i tillfälle att kontrollera framstegen.
Allt detta är riktlinjer, som varje lärare, som har någon kunskap om undervisning och inlärning, söker att följa i sin undervisning. Vad som är det nya i systemet är själva utförandet. Arbetsdagen indelas i mycket korta övningsperioder, omfattande var och en 15—20 min. Flera färdigheter övas i återkommande perioder under en och samma dag, t. ex. planfilning 20 min. åt gången, hammarövningar 15 min., ritning och rits- ning 15 min., sågning med bågfil 15 min., vilka övningar upprepas eller fortsätta efter en arbetspaus. Genom denna växling motverkas uppkomsten av subjektiv trötthets- känsla, och lärlingarna har en arbetsuppgift, som de kan överblicka. Automatiseringen i en »sensomotorisk» färdighet vinnes genom att övningen av färdigheten återkommer dag efter dag, det är alltså här en tillämpning av principen om lättare inlärling genom lämplig fördelning av övningen under en längre tidsföljd. Övningsserien för varje fär- dighet bygges pä med ett moment åt gången.
Det utmärkande för systemet —— utom de korta övningarna på begynnelsestadiet — är, att en del av dessa övningar har karaktär av förövningar — en metod, som spelar en stor roll även inom den moderna gymnastik-, sång- och konstnärliga dansmetodikens område.
Om en lärling skulle misslyckas med en övning, får han gå. tillbaka till föregående övning i serien. Undervisningen bedrives i början såvitt möjligt som klassundervisning, vilket är nödvändigt med hänsyn till den korta periodindelningen. Eftersläpningar på grund av att övningar måste göras om eller på. grund av frånvaro med anledning av sjuk-
dom och dylikt återtages, då »klassen» är sysselsatt med tillämpningsuppgifter. Att eleverna »hänger med) åtminstone i början beror naturligtvis också på, att varje övning har så liten omfattning, att ett misslyckande omgående kan konstateras och nkorrektiv» med förövning insättas. Alla övningar under de första cirka 4 veckorna är »rena» övningar utan syfte att något nyttoföremäl skall tillverkas.
Efter denna första period följer en period på ungefär lika lång tid med tillämpnings- övningar av produktiv art. Dessa tillämpningsövningar är strängt bundna till de grund- läggande övningarna och innehåller icke några nya element. Så påbörjas nästa övnings— period med övningsserier vid olika maskiner, vilka övningar i sin tur följes av en period med tillämpningsövningar o. s. v. Kombination av visst bänkarbete och något maskin- arbete, t. ex. svarvning, kan naturligtvis också förekomma under en första period.
Lärlingens framsteg kan kontrolleras av läraren och honom själv vid varje övnings- moment, men därtill kommer, att provuppgifter insättes på bestämda punkter i kursen. Dessa provuppgifter poängsättes.
Carrard—systemet syftar inte till att åstadkomma en färdig arbetsprodukt under den första utbildningen. Det anses, att aktiviteten i sig själv, arbetsrörelsens inövning, är till- räcklig för att ge arbetsglädje och arbetslust. Hos de unga finns en medfödd lust att förvärva och utveckla färdigheter, och så länge de märker framstegen behövs ingen ytterligare stimulans, anser man. Den farligaste konkurrenten till intresset är känslan av enformighet, men den får icke tillfälle att uppkomma, eftersom övningsperioden är mycket kort. När sedan färdigheten via dessa korta återkommande övningar blivit auto— matiserad, stimuleras arbetslusten genom att färdigheten användes till att framskapa en nyttoprodukt.
I föreliggande redogörelse är avsikten endast att ge en antydan om hur man på. ett håll sökt systematisera den grundläggande verkstadsutbildningen och därvid strävat efter att tillämpa pedagogiskt riktiga principer och erfarenheter. Vi har här icke anledning att närmare analysera, granska och bedöma detta system. Därtill skulle krävas en be- tydligt större kännedom om dess detaljer än vad vi haft möjlighet att inhämta. Här i Sverige har Carrard-systemet kommit till användning bland annat vid Bofors industri- skola, där man emellertid vidtagit en del modifikationer i det schweiziska systemet. Vid Stockholms yrkesskolor göres ett försök att få ett utbildningssystem i anslutning till Carrard men med dels tillverkning av nyttoföremål, dels varierande tidsperioder i anslut— ning till respektive övnings art.
T W I -sg8temet Ett annat system att genomföra rationell utbildning inom näringslivet är det s.k. TWI—systemet, Training W ithi-n Industry (»träning» inom företaget). Träningssystemet är ursprungligen amerikanskt; det utformades på uppdrag av U.S.A:s War Manpower Commission med syfte att på kortast möjliga tid utbilda arbetare för krigsindustrin. För att på kort tid få fram behövlig yrkesskicklig arbetskraft, analyserades yrkesarbetarnas verksamhetsfält och uppdelades, då så erfordrades, på olika mindre specialområden, och för vart och ett av dessa utbildades specialarbetare. För upplärning av arbetarna utarbe- tades ett i detalj standardiserat program — ett slags »katekes» —— för arbetsinstruktio— nen. Denna instruktionsmetod genomgicks sedan vid arbetsledarkurser av särskilt ut- bildade kurstränare. Även här vill man bygga på inlärningspsykologin: åskådlighet, akti- vitet, rationell övning, arbetsglädje. Det arbete, som skall utföras, analyseras och upp- delas i naturliga tempon: »Viktiga steg i operationen — en logisk del av operationen, som för arbetet väsentligt framåt», varjämte utformades anvisningar, som bör givas för varje »steg». Dessa anvisningar kallas »nyckelpunkter». Av betydelse för instruktionen är, att dessa »steg» och »nyckelpunkter» icke göras mera omfattande än vad en genom-
snittsmänniska kan på en gång uppfatta och minnas. Genom att göra upp »tränings- tidtabeller» över vilka arbetsuppgifter, som förekommer på en företagsavdelning, och vilka arbetare, som kan eller icke kan utföra dessa, samt i vilken ordning de bör uppläras, för att avdelningsarbetet skulle kunna fortgå under skiftande förhållanden, skapas en plan för upplärningen av arbetarstyrkan.
I TWI framhålles också med skärpa betydelsen av att instruktionen är riktig och att felaktigheter i arbetet ofta beror på att instruktionen varit bristfällig. Instruktionen innebär icke endast, att arbetsledaren talar om vad som skall göras och visar det som skall göras utan även att han lär arbetaren att under ledning utföra färdigheten och kontrollerar, att arbetaren erhåller sådan övning, att färdigheten utföres riktigt, innan han släppes på egen hand.
TWI-systemet har använts vid en mängd företag i U.S.A. och Europa. Utan tvivel har det medverkat till att fästa arbetsledningarnas uppmärksamhet på betydelsen av en planmässig instruktion och givit arbetsledaren enkla och lättfattliga tips om hur instruk— tion skall meddelas. Det ligger dock en fara i att instruktionen blir alltför schablon- mässig och utan personlig prägel, om det katekesmässiga systemet följes slaviskt. Syste— mets uppgift är utbildning av arbetskraft i företag, och det har aldrig varit avsett att ersätta en skolmässig yrkesutbildning, som måste arbeta med betydligt mera grundliga och personliga metoder. Detta hindrar givetvis inte, att undervisningen kan läggas upp i enlighet med TWI-systemets dispositionsplan för att man skall få en väl genomtänkt instruktionsgång.
Bilaga 7 b
Studieplan för praktiskt yrkesarbete i ettårig utbildningsgång för verkstadsindustrin
utarbetad av Olle Helling och Frithiof Ekstedt
Den studieplan för praktiskt yrkesarbete i en ettårig utbildningsgång för verkstads- industrin, som här presenteras, är till sina huvuddrag upplagd som den i bilaga 6 0 (sid. 425) intagna undertisningsplanen för ettårig förberedande kurs för verkstadsindustrin. De metodiska anvisningarna i studieplanen är utarbetade med stöd av gjorda erfaren- heter, som gett vid handen, att man genom en i detalj noga genomtänkt, systematisk lärogäng snabbare når fram till sådana kunskaper och färdigheter hos lärlingen, som är direkt användbara i produktionen, än om man använder sig av ett mera traditionsbun- det utbildningssätt. Frånsett de enligt vårt förmenande bättre resultaten i fråga om prak- tiskt kunnande vid kursens slut är målsättningen densamma som i undervisningsplanen, och tiden är avsedd att i stort sett disponeras på samma sätt. Lärotiden skall omfatta ett arbetsår, varav ungefär halva tiden disponeras för allmänbildande och yrkesteoretisk undervisning och återstoden för elementär yrkesutbildning. Det är endast anvisningar för den senare, som här medtagits.
Utbildningen i bänkarbete bör utgöra grunden och till denna bör anslutas en kortare utbildning i plåtarbete, som i princip upplägges enligt det här nedan redovisade utbild- ningssystemet för bänkarbete.
Det vid sidan om bänkarbetet dominerande yrket inom mekaniska branschen är ma- skinarbete, och av detta torde vid denna utbildning svarvning först komma i fråga. Det är vidare önskvärt, att eleverna, då så är möjligt, får en viss utbildning i fräsning, som näst efter svarvning är den vanligaste arbetsoperationen inom verkstadsindustrin.
Beträffande tidsschemat gäller, att grundutbildningen i bänkarbete, svarvning och fräsning lämpligen bör omfatta tre veckor vardera, medan plåtarbetet kan inskränkas till två veckor. I anslutning till grundutbildningen bör för samtliga fyra arbetsområdena inläggas enklare produktiva tillämpningsarbeten under 2—3 veckor.
Vid tillämpningen av planen bör de å. sid. 451 och 452 införda översiktsschemana föl- jas. De utgör en av förutsättningarna för ett gott utbildningsresultat.
Av utrymmesskäl har här endast medtagits grundutbildning i bänkarbete och svarv- ning. Likaså har till stöd för både läraren och lärlingen utarbetade ritningar måst uteslutas.
a) Grundutbildning i bänkarbete Föreliggande plan för grundutbildning i bänkarbete omfattar 21 olika övningsuppgifter sammanförda i 4 avsnitt med följande rubriker:
A. Filning och Skavning omfattar Plan- och vinkelfilning In- och utvändig rundfilning
Fas- och radiefilning Tappfilning Planskavning
B. Hamring och sågning omfattar Hamring Körning och mejsling Sågning
C. Diverse omfattar Mätningsövningar Skissritning och ritningsläsning Ritsning
D. Borrning och gängning omfattar Borrning Gängning Brotschning Skruvar, muttrar och låsanordningar.
Övningarnas innehåll och omfattning är noga angivna i planen. Övningsföljden fram- går av översiktsschemat, som bygger på en normalprestation vid en effektiv tid av cirka 40 tim/vecka. Normaltiden för hela utbildningen är cirka 120 timmar.
För att kontrollera inlärningen och bedöma dess resultat insättes 3 provuppgifter. vilka bedömas enhetligt. Provuppgifternas plats i inlärningsprogrammet framgår även av schemat.
Det är avsett att utbildningen sker gruppvis med 8—10 elever samtidigt. Till varje enskilt övningsmoment anslås 20 min. varvid en växling mellan olika övningar ordnas, enligt översiktsschemats anvisning. Därigenom uppnås ett effektivare inlärande samtidigt som elevens intresse vidmakthållas.
Grupp A. Filning och Skavning Övning 1: 1. Allm. orientering om bänkplatsen (Gruppgenomgång) a) Bänkplatsens ändamålsenliga arrangemang och fasta utrustning genomgås. Ordning och personligt ansvar. De vanliga handverktygen, som där användas, visas och namnges. b) Verktygens plats i förvaringslådan genomgås. Verktygens lämpliga placering på arbetsbänken visas och inövas.
2. Skruvstycket (Gruppgenomgång) a) Parallellskruvstyckets konstruktion och skötsel genomgås. Lämplig höjd. b) Demonstration av uppspänning av olika styva detaljer. Övningar. 3. Filar I (Gruppgenomgäng) a) Ansatsfil 12” genomgås. Skaftning och rengöring. b) Demonstration av filens fattning, kroppsställningen och filrörelsen.
4. Filövning (Övningsstycke 100X63X38) a) Verktygens placering på bänken och i förvaringslådan repeteras. Övningsstyckets uppspänning övas.
Övningsfilning utan egentligt tryck och med korta rörelser. (Dessa ökas först successivt.) Filens riktiga anliggning kontrolleras.
b) Övningsfilning med normalt tryck. Rörelsen hålles fortfarande kort. Grepp, kropps- ställning och rörelser inövas noggrant. Rytm eftersträvas i rörelserna. F attningen och kroppsställningen kontrolleras.
c) Planfilning av övningsstyckets stora ytor och sidoytor.
Övning 2: ]. Filar II (Gruppgenomgång) a) Ansatsfilen repeteras. Fattning och kroppsställning. Demonstration i rep. syfte av filens anläggning och rörelse. b) Trekantsfil 8” genomgås. I samband härmed genomgås även fyrkantsfilen. c) Demonstration av tre— och fyrkantsfilens användning vid planfilning. 2. Filövning (Övningsstycke 63X38X25) a) Samma målsättning och tillvägagångssätt som vid övning 1: 4, men rörelsens längd kan nu ökas. b) Planfilning av övningsstyckets stora ytor. c) Planfilning av gavelytor (Övningsstycke 100X63X37) i vinkel med de stora ytorna.
Övning 3: 1. Filar III (Gruppgenomgång) a) Genomgångna filtyper repeteras. Filvalet för olika uppgifter tas upp i samband härmed. b) Demonstration av genomgångna filtypers användning. 2. Filövning (Övningsstycke 30X3OX20) a) Samma målsättning och tillvägagångssätt som vid övning 1:4 Normal längd på rörelserna kan nu användas. b) Planfilning av övningsstyckets stora ytor. c) Planfilning av minst en mindre yta i vinkel med en av de stora ytorna.
Provuppgift 1: (Plan— och vinkelfilning)
Provet omfattar filning av en tärning enligt ritningl. Tre av dessa sidor filas plana och i vinkel. Inga anspråk på mått göres.
Arbetstiden, ytornas planhet samt vinklarnas noggrannhet bedömas enhetligt.
Övning 4: 1. Filar IV (Gruppgenomgång) a) Rund- och halvrunda filar 8" genomgås. b) Demonstration av runda- och halvrunda filars användning vid upprymning, hål— käls- och fasonfilning. 2. Filövning I (Plåt 3 mm) Upprymning av hål och invändig fasonfilning. 3. Filövning II (Rörstycke G 80X50) a) Övningsstyckets uppspänning för rundfilning övas. b) Invändig rundfilning övas. Sektorrörelse och vridning av övningsstycket användes. Grepp, kroppsställning och rörelser korrigeras därunder. c) Invändig rundfilning av omkretsen utan avseende på mått.
1 Ritningar här ej medtagna.
Övning 5: 1. Filövning (Rörstycke 0 80X15) a) Invändig rundfilning övas med samma målsättning och tillvägagångssätt som vid övning 4:3. b) Invändig rundfilning av omkretsen utan avseende på mått. Övning 6: 1. Filövning (Rörstycke, samma som för övning 4) a) Utvändig rundfilning övas. Bågrörelse och vridning av övningsstycket användes. Grepp, kroppsställning och rörelser korrigeras. b) Utvändig rundfilning av omkretsen utan avseende på mått.
Övning 7: 1. F ilövning (Rörstycke, samma som för övning 5) a) Utvändig rundfilning övas med samma målsättning och tillvägagångssätt som vid övning 6: 1. b) Utvändig rundfilning av omkretsen utan avseende på mått. Övning 8: 1. Filövning (Fyrkantstycke 25X25X100) &) Filning av radie övas. Övningsstyckets kanter filas till 1, 2, 3 respektive 5 mm radie. Mejsling sker före filningen av största radien. Kontroll med mall. b) Filning av faser övas. Övningsstyckets kanter filas till 1, 2, 3 respektive 5 mm
45” fas. Mejsling sker före de bägge största fasernas filning. Kontroll med mall.
Övning 9: ]. Filövning (Rundstål Q 25X75) a) Övningsstycket inspännes horisontellt. Två motstående sidor filas parallella och med 20 mm avstånd. b) Övningsstycket inspännes vertikalt och med cirka 25 mm över skruvstyckets
käftar. Fyra sidor filas i vinkel med varandra till en fyrkanttapp utan avseende på mått.
Provuppgift 2: (Tapp— och fasfilning) Provet omfattar filning av en rund tapp och en fyrkanttapp samt olika faser enligt ritningl. Framförallt ställes här anspråk på måttnoggrannheten. Arbetstid, ytjämnhet och vinkelnoggrannhet samt måttnoggrannhet bedömas enhetligt. Övning 10: 1. Allm. om skavning (Gruppgenomgång) a) Planskavstälet genomgås. Förvaring och skärpning. Planskiva och märkfärg genomgås. b) Demonstration av skavstålets fattning, kroppsställningen och skavningsrörelsen. 2. F örarbetet för skavning (Gruppgenomgång) a) När skall skavningen av en yta påbörjas? Tre ytor i olika planhetsstadier genomgås. b) Demonstration av förarbetet. På en mässingplatta visas steg för steg förarbetet fram till Skavning. 3. Skavningsövning I (Mässingplatta 70X70X10) a) Kontroll av övningsstyckets planhet medelst. Häckning. Därefter planfilning av de stora ytorna. b) Planskavning av dessa ytor. Ombryning av skavstålet övas.
1 Ritningar här ej medtagna. 440
4. Skavningsövning II (Gjutjämsplatta 100X100) a) Maskinarbetad ytas planhet kontrolleras medelst Häckning. Därefter planfilning av denna. b) Planskavning av ytan. Ombryning av skavstål övas. 5. Skavningsövning III (Stålplatta 100X100) Samma målsättning och genomförande som övning 10:4.
Grupp B. Hamn-ing och sågning Övning 11: 1. Hammaren (Gruppgenomgång) a) Olika hammartyper och storlekar genomgås. Kopparslägga, råhudslag och metall- dornar. b) Demonstration av hammarens fattning och rörelse vid slag. 2. Hammarövningar (Fattnings-, rörelse- och träffsäkerhetsövningar) a) Hammarens fattning och slagrörelse övas och korrigeras. Lätta slag mot större yta. Detsamma mot begränsad yta. (G 85 mm) b) Slagrörelse och träffsäkerhet inövas mot en cirka 200 mm lång järnten (G 10— 12 mm) vertikalt fastspänd i skruvstycket. c) Träffsäkerheten inövas genom slag mot mejselattrapp. Detsamma utan att se på slagstället. Övning 12: 1. Kömare (Gruppgenomgång)
a) Körnaren genomgås. Slipning.
b) Demonstration av körning av raka linjer, kurvor och skärningar. 2. Körningsövning.
a) Körning efter raka— och konturritsstreck övas.
b) Körning av ritsstrecks skärningspunkter övas.
Övning 13: 1. Mejslar (Gruppgenomgång) a) Hugg— och kryssmejseln genomgås. Mejselns slipning. b) Demonstration av hugg- och kryssmejslarnas användning. 2. Mejselövning. a) Mejsling med huggmejsel övas. Lätta slag och lös hållning av mejseln, varvid även träffsäkerhetens inövning beaktas. Mejsling av tunna spån ur kanten på ett övningsstycke. b) Mejsling med kryssmejsel övas. Spår mejslas ur övningsstyckets ena yta. '
Övning 14: 1. Bågfilen (Gruppgenomgång) a) Bågfilen genomgås. Blad och byte av dessa. b) Demonstration av bågfilens fattning, kroppsställningen och sågningsrörelsen.
2. Sågningsövning (Övningsstycke med slits, rundstål eller rör samt ritsad plåt). &) Monteringen av bågfilblad övas. Vid sista övningen vändes tandningen uppåt. b) Sågning övas i övningsstyckets slits utan tryckning och med endast bästa hand. (Bladets tandning uppåt.) Därefter användes även andra handen som stöd för bågfilen. Sågrörelsen inövas noga.
c) Bladet rättvändes och rundstålet eller röret sågas på normalt sätt i flera verti- kala snitt efter ögonmått. d) Sågning av plåt efter rits i såväl vertikala som horisontella snitt.
Grupp C. Diverse
Övning 16: 1. Mätning (Gruppgenomgång) a) Stålskalan genomgås. Dess avläsning och mätnoggrannhet. b) Skjutmåttet genomgås. Dess avläsning och mätnoggrannhet. c) Anslags— och plåtvinkeln genomgås. d) Demonstration av de genomgångna mätverktygens användning. 2. Miitövning. Uppmätning av olika modeller med stålskala respektive skjutmått. Kontroll av de uppmätta måtten.
Övning 17: l. Skissritning (Gruppgenomgång) a) Enkel måttsättning genomgås på tavlan. Eleverna ritar på block. b) Markering av hål, gängor och osynliga linjer genomgås på liknande sätt. 2. Ritningsläsning (Gruppövning) Kursens ritningar och skisser genomgås och diskuteras med eleverna allt efter som de bli aktuella. Viktigast är att eleverna med säkerhet kan tyda ritningarna.
Övning 18: 1. Ritsning (Gruppgenomgång)
a) Allmänt om ritsning och dess ändamål genomgås.
b) Ritsverktygen och deras disposition på ritsskivan genomgås. Ordningsfrågan.
c) Demonstration av de vanliga ritsverktygens användning vid några olika ritsningar. 2. Ritsövning (Div. plåtar, rundstål, rör och övningsstycke 100X63X37).
3.) Centrum-, cirkel- och olika slags konturritsar utföras på plåt.
b) Centrumsökning på rundstål och rör övas.
c) Ritsning av övningsstycke efter ritning. Konturer och hål ritsas och körnas.
Grupp D. Borrning och gängning Övning 21: 1. Pelarborrmaskiner (Gruppgenomgång) a) Konstruktionens allmänna drag. Driv— och matningsanordningen genomgås på ett par maskiner varvid olikheter påvisas. b) Maskinens skötsel, smörjning och de vanligaste felen genomgås. Ordningen vid maskinen. c) Demonstration av maskinens körning och användning vid typisk borrningsuppgift. 2. Handborrmaskiner (Gruppgenomgång) a) Några olika typer genomgås allmänt. För— och nackdelar påvisas. b) Maskinens skötsel,_smörjning och de vanligaste felen genomgås. c) Demonstration liknande föregående. 3. Spiralborret (Gruppgenomgång) a) Spiralborret genomgås. Konstruktion och skötsel. Försänkare. b) Olika fastspänningsanordningar genomgås. Centreringen.
c) Demonstration av borrning och försänkning i olika material och med olika verk—
tygsdimensioner. Borrdubbens användning visas. 4. Borrningsövning (Övningsstycke 63X38X25)
a) Dubbens fastspänning och centrering övas.
b) Övningsstycket uppspännes. Centreringsövning med stillastående maskin och för- borrat hål, därefter med maskinen igång. Övas först med dubb sedan med vanlig borr.
c) Övningsstycket hålles. Centreringsövning med stillastående maskin mot körnslag, därefter med maskinen igång. Olika kraftiga körnslag. Övas först med dubb sedan med vanlig borr.
d) Borrning av ett antal hål i övningsstyckena med olika grova borr, dels genom- gående dels bottenhål.
Övning 22: 1. Gängtappar (Gruppgenomgång) a) Gängtappar M 12 genomgås. Konstruktion och skötsel. Svängjärn och hållare. b) Gängtapparnas användning genomgås. Ordningsföljd, centrering etc. c) Demonstration av gängning i övningsstycke 63X38X25 med MS gängtappar. 2. Gängsnitt (Gruppgenomgång) a) Gängsnittets konstruktion och skötsel genomgås. Hållare. b) Gängsnittets användning, centrering etc. genomgås. c) Demonstration av gängning med gängsnitt M 10 el. M8.
3. Gängningsövning (Övningsstycke 63X38X 25 och G 8—10 rundmetall)
a) Förborrat övningsstycke uppspännes, val av gängtappar.
b) Gängning av några genomgående hål av olika diameter därefter gängning av bot- tenhäl.
c) Rundmetall och rundstål gängas, val av gängsnitt.
Övning 23: 1. Brotschar (Gruppgenomgång) a) Hand- och maskinbrotschar genomgås. Koniska brotschar. Konstruktion, användning och skötsel. Svängjärn. b) Brotschars användning, styrning etc. genomgås. c) Demonstration av brotschning i maskin och för hand. 2. Brotschningsövning (Övningsstycke 63X38X25) a) Förborrat arbetsstycke uppspännes. Val av brotsch. b) Brotschning av några genomgående hål av olika diameter. Därefter brotschning av bottenhål.
Övning 24: 1. Skruvar, muttrar och låsanordningar (Gruppgenomgång) a) Allmän genomgång av olika slags skruvar, muttrar och läsanordningar. Deras
lämplighet för olika uppgifter. ltiutterbrickor. b) Demonstration av några typiska skruvförband.
2. Skallskruv (Gruppgenomgång) In- och utskruvning av %" skallskrnv med och utan låsanordning. Riktigt val av fast- eller skiftnyckel. Påpeka skruvnycklars olika form och olika lämplighet. Förklara låsanordningens verkningssätt.
3. Skruvövning I, skallskruv.
a) Tilldragning av olika stora skallskruvar övas. Skruvnyckelns rätta användning beaktas vid olika åtkomlighet hos skruven. Känslan för den lämpliga åtdrag-
ningskraften uppövas. Kontroll av att respektive skruv tilldragits med lämplig styrka. Olika låsanordningar prövas.
b) Tilldragning av småskruvar övas. Brottrisken beaktas. Känslan för åtdragnings— kraftens storlek uppövas. . Spårskmvar (Gruppgenomgång)
In- och utskruvning av olika spårskruvar genomgås. Val av skruvmejsel, dess fattning och riktiga användning. Skruvar med invändigt nyckeltag. Låsanordningar. . Skruvövning II, spårskruvar.
a) Skruvarnas ansättning för hand och med skruvmejsel, tilldragning av olika spår- skruvar med och utan låsanordning övas. Ätdragningskraften beaktas. Spårets justering.
b) Tilldragning av småskruvar övas. Ätdragningskraften och brottrisken beaktas. Provuppgift 5 (Borrning, gängning och brotschning)
Provet omfattar borrning efter rits, gängning och brotschning av ett antal hål i stål- stycke enligt ritningl. Stor vikt lägges vid hålens och gängningens utförande. Arbetstiden och bålens och gängornas yt- och måttnoggrannhet bedömas enhetligt.
b) Grundutbildning i svarvning
Föreliggande plan för grundutbildning i svarvning omfattar 16 olika övningsuppgifter grupperade i 3 avsnitt med följande rubriker:
A. Utvändig svarvning omfattar Grov- och slätsvarvning Ansats-, släppnings- och fasningssvarvning Kon- och fasonsvarvning
Plansvarvning Avstickning Filning, putsning och kordongering (lättring)
. Invändig svarvning omfattar
Borrning och brotschning Invändig slätsvarvning Invändig ansats, släppning och fasning Invändig kon- och fasonsvarvning Invändig plansvarvning och instickningssvarvning
. Gängning omfattar
Gängning med snitt och tapp Utvändig gängskärning. Invändig gängskärning Övningarna omfattar förutom ovanstående även allmän yrkeskännedom såsom maskin- och verktygskännedom, mätverktyg och mätmetoder, ritningsläsning och säkerhetsinstruk- tioner.
I föreliggande plan äro övningarnas innehåll noga detaljerade, och dessutom äro skisser utarbetade för varje övning, som åskådliggör utgångsmaterialets storlek, tempo- följden hos arbetsoperationerna och de mått dessa avser att uppnå.
1 Ritningar här ej medtagna.
Övningsföljden framgår av schemat, som bygger på en normalprestation vid en effek- tiv tid av cirka 40 tim/vecka.
För att kontrollera inlärningen och bedöma dess resultat insättes 3 provuppgifter, vilka bedömas enhetligt. Provuppgiftens plats i inlärningsprogrammet framgår av sche- mat, i vilket de markerats sektionerade.
Det är avsett att utbildningen sker gruppvis varvid 6—8 elever samtidigt genomgå densamma. Lämpliga maskiner är 7” supportsvarvar av medelgod och likvärdig kvalitet.
Grupp A. Utvändig svarvning Övning 1: 1. M askinkännedom (Gruppgenomgång) a) Allmän orientering om svarven och dess elementära manövrering. b) Tvärslidens skalgradering och toppslidens vinkelgradering genomgås. c) Trebackschuckens konstruktion och uppspänning i chucken genomgås. Riskmo— menten med roterande chuck betonas. d) hfaskinmatningens funktion och inkoppling genomgås. In- och urkoppling övas. e) Växling av hastigheter genomgås och övas. Varvtalets betydelse beröres.
2. Verktygskännedom (Gruppgenomgång) a) Verktygsskåpets ändamålsenliga arrangemang och fasta utrustning genomgås. Verktygens plats i skåpet och på hyllan anvisas. b) Skrubb- och slätskärsstålens användning och egenskaper genomgås. Uppsättning av stålen demonstreras och övas. c) Filens och smärgeldukens användning vid putsning och gradning i svarven de- monstreras. Riskmomenten betonas. d) Stålskalans och skjutmåttets mätnoggrannhet, användning och avläsning genom- gås. Mätövningar. 3. Svarvövning (Övningsstycke Q 30X100) a) Ansättning av skär och skrubbsvarvning med handmatning. Först svarvas till 15 mm från chucken, därefter vrides stålet och handmatas till 5 mm från chucken. Jämn handmatning eftersträvas. b) Arbetsstycket vändes, skär ansättes efter skalgradering och svarvning med ma- skinmatning till viss angiven diameter övas. c) Toppsliden inställes på viss konvinkel och konan svarvas. d) Arbetsstycket filas och putsas.
Övning 2: 1. Maskinkännedom (Gruppgenomgång) a) Nedtagning av chuck och uppsättning av medbringarskiva. Inkoppling av bakväxeln genomgås. b) Uppspänning av arbetsstycket i chuck med dubben som stöd samt uppspänning mellan dubbarna. c) Svarvens avverkningsförmåga prövas vid skrubbsvarvningen. 2. Verktygskännedom (Gruppgenomgång) a) Rep. av svarvstålen och dess uppsättning samt filning och putsning. b) Mikrometerns användning, mätnoggrannhet och avläsning genomgås. Mätövningar. c) Centrumborret och dess användning. 3. Svarvövning (Övningsstycke G 4OX140) a) Arbetsstycket plansvarvas till längd 135. Maskinmatning (Op. I).
b) Arbetsstycket inspännes i chuck och den fria änden skrubb- och ansatssvarvas samt centrumborras. (Op. II). Arbetsstycke till övning 3 centrumborras.
c) Arbetsstycket chuckuppspännes från andra hållet, centrumborras och dubben an- sättes till stöd. Skrubb- och ansatssvarvas. (Op. III).
d) Uppspänning mellan dubbarna. Tapplängderna färdigsvarvas, diametrarna grov- svarvas och släppningarna svarvas. (Op. IV).
e) Diametrarna färdigsvarvas och kontrolleras med mikrometer. (Op. V). Filas och putsas samt fasas. (Op. VI).
Övning 3: 1. M askinkännedom (Gruppgenomgång)
a) Dubbdockans funktion vid konsvarvning, dess snedställning och återjustering till 0-läget genomgås.
b) Finjustering för cylindrisk svarvning demonstreras. Svarvövning (Övningsstycke Q 30X250)
a) Ett cirka 200 mm långt slätskär tages på arbetsstycket. Eventuell konicitet upp- mätes. (Op. I).
b) Tapparna svarvas i mått. (Op. II).
c) Dubbdockan snedställes för 3 mm diameterskillnad och konan svarvas. (Op. III).
d) Dubbdockan återställes och konan bortsvarvas. Största tillåtna diameterskillnad : 0,1 mm (Op. IV).
Övning 4: 1. M askinkännedom (Gruppgenomgång) Toppslidens funktioner och justeringsmöjligheter. Rep. av inställning av konvinkel. Verktygskännedom (Gruppgenomgång)
a) Rep. av mätverktygen. hdätövningar.
b) Stickstålet, dess vinklar och uppsättning. Avstickningsdemonstration. Svarvövning (Övningsstycke 0 30X140)
a) Tre ansatser med noggranna diametrar svarvas. Tapplängderna mätes med skjut- måttet. (Op. I).
b) Konvinkeln inställes och konan svarvas. (Op. II).
c) Arbetsstycket avstickes, planas och fasas. (Op. III).
Övning 5: l. Ritningsläsning och arbetsplanering (Gruppgenomgång)
a) Jämförelse mellan redan utförda övningsuppgifter och motsvarande ritningar.
b) Den aktuella ritningen diskuteras och övningen arbetsplaneras. Verktygakännedom (Gruppgenomgång)
a) Kordongtrissans ändamål, konstruktion och uppsättning.
b) Radie-, hålkäls- och profilmallarna och deras användning.
c) Radiestålen och dess egenskaper. F örövning: En trästav med inmonterad rödpenna uppsättes i stålhållaren och en träplatta med en uppritad kurva uppsättes på prismat. Genom samtidig längd- och tvärmatning föres sedan rödpennan så att den följer den uppritade kurvan. Övas till jämn mat- ningsrörelse uppnås. . Svarvövning (Övningsstycke G 30, återstående material från övning 4)
a) Skrubbsvarvning och kordongering. b) Svarvning av hålkäl (R 3) och sfärisk radie 10.
c) Arbetsstycke vändes och tappen 0 15 svarvas. Hålkäl R 5 svarvas med radiestål. d) Svarvning av kona med samtidig längd- och tvärmatning.
Övning 6:
1.
Verktygskännedom (Gruppgenomgång) Rep. av radie— och profilmallar.
2. Maskinkännedom (Gruppgenomgång)
a) Rep. av uppspänningsanordningarna. Val av lämplig Uppspänning. b) Rep. av toppslidsinställning av konvinkel.
3. Svarvövning (Övningsstycke G 32X140) a) Svarvning av halvklot (R = 15) med samtidig längd- och tvärmatning. Kontroll med radiemall. b) Färdigsvarvning av kulan genom samtidig längd- och tvärmatning. Kontroll med profilmall. c) Svarvning av kona med toppslidsmatning. d) Nedsvarvning av tapp, putsning, släppning och avstickning. Grupp B. Invändig svarvning Övning '7: 1. Maskinkännedom (Gruppgenomgång) Orsaker till svårigheter vid avstickning och metoder att avhjälpa dem. (Åtdragning av skruvar i tvär- och toppslid, dubben som stöd, avstickning med backkörning.) 2. Verktygskännedom (Gruppgenomgång) a) Spiralborret, dess vinklar, fastspänning och skötsel. Centreringsmetoder. b) Invändiga svarvstål, egenskaper och uppsättning. c) Håltolken och dess användning. Olika passningar demonstreras. 3. Svarvövning (Övningsstycke Q 32X75) a) Utvändig svarvning (G 30), centrumborrning, borrning av genomgående hål (6 15). b) Avstickning av hylsorna 1 = 30 och 1 = 16. Ev. ansättes dubben som stöd. c) Invändig svarvning av långa hylsan till 20 H 11. d) Invändig svarvning av korta hylsan till passning på övningsstycke 6. Övning 8: 1. Maskinlcännedom (Gruppgenomgång) Maskinstoppets användning och uppställning genomgås. 2. Verktygskännedom (Gruppgenomgång) a) Rep. av Spiralborret och dess vinklar, centrering och uppsättning. b) Maskinbrotschen och dess användning. c) Rep. av invändiga svarvstålen. Det invändiga släppningsstålet genomgås. d) Rep. av tolkar och passningar. 3. Svarvövning (Övningsstycke G 50X55)
a) Uppspänning i chuck, plansvarvning, ansats-, släppnings- och konsvarvning.
b) Centrumborrning, borrning av genomgående häl 9 18 därefter uppborrning till Q 19,7 och maskinbrotschning. Hålet putsas och tolkas.
c) Invändig svarvning Q 25X15. Hålet tolkas.
d) Arbetsstycket vändes, planas till rätt längd, hål 35X18 svarvas och tolkas.
e) Invändig släppning svarvas, varvid maskinstoppet användes.
Övning 9: 1.
M askinkännedom (Gruppgenomgång) &) Svarvens rengöring före och efter svarvning i metall. Metallspånens plats anvisas.
b) Dornuppspänningens fördelar och användning genomgås. Svarvövning (Övningsstycke Q 40X45, metall)
a) Planing, centrering och borrning av genomgående hål G 18. Riskmomenten vid svarvning i metall genomgås. Skyddsglasögon användes.
b) Invändig kona svarvas till passning på provuppgift 1. Metoder för konans inpassning genomgås.
c) Arbetsstycket uppsättes på dom (provuppgift 1) och svarvas utvändigt.
Övning 10: 1. Maskinkännedom (Gruppgenomgång)
a) Backskivan demonstreras först på bord, varvid en back urskruvas och konstruk- tionen genomgås. Därefter uppsättes ett arbetsstycke och grovcentreras med hjälp av eirkelgraderingen.
b) Backskivan uppsättes, arbetsstycket uppspännes och centreras med hjälp av rits- nål. Backskivans för- och nackdelar.
c) Supportens låsning vid plansvarvning genomgås. Verktygskännedom (Gruppgenomgång)
a) Rep. av invändiga svarvstål. Stål lämpliga för instickssvarvning genomgås.
b) Rep. av radiemallar och håltolkar.
Svarvövning (Övningsstycke Q 110X25)
a) Arbetsstycket uppspännes, grovcentreras, plansvarvas och svarvas utvändigt Q 106X16 och Ö 90X10.
b) Svarvning av radie 3 efter radiemall.
c) Centrumborrning, borrning av genomgående hål 6 19, invändig svarvning G 50,0)(10 samt svarvning av invändig fas. Invändig svarvning av hål G 20 som tolkas med normaltolk. Putsning.
d) Arbetsstycket vändes, uppspännes och centreras med nålspets mot diameter 106.
e) Svarvning av ytterdiameter 105 samt planing till längd 20.
f) Instickssvarvning och putsning.
Övning 11: 1. Maskinkännedom (Gruppgenomgång)
a) Patronskivans användning och tillhörande uppspänningsverktyg.
b) Uppspännings- och centreringsmetoder genomgås. Arbetsstyckets grovcentrering genom att föra dubben mot körnat centrumhål användes varefter fincentrering med nålspets företages.
c) Riskmomenten vid uppspänning i patronskiva betonas.
Verktygskännedom (Gruppgenomgång) Rep. av max- och mintolkars användning. Svarvövning (Övningsstycke 30X75X100) a) Arbetsstycket uppsättes och centreras. Borrning av genomgående hål 0 19. Invän- dig svarvning Q 20 H 11. Kronan svarvas och putsas.
b) Arbetsstycket vändes och uppcentreras. Borrning av genomgående hål G 23. Invän- dig svarvning Q 30 H 11 och G 25 H 9.
Grupp C. Gängning Övning 12: 1. V erktygskän nedom (Gruppgenomgång) a) Gängsnittet och dess inpassning i gängsnittshållaren genomgås. Mietoder för pådragning av snitt demonstreras. b) Gängringen och dess användning. 2. Gängning (Gruppgenomgång) Allmän genomgång av gängor, användning, egenskaper, benämningar och hur de betecknas och mätas. 3. Svarvöuning (Övningsstycke Q 25X160) a) Svarvning G 20 och ansats & 10—38. Diametrarnas tolerans genomgås. b) Gängning DI 10 med snitt. Kontrolleras med gängring. c) Avstickning. fasning och putsning.
Övning 13: 1. Verktygslfännedom (Gruppgenomgång) a) Gängtapparnas konstruktion och användning. b) Val av borrdiameter genomgås. c) Passning och kontroll av gängor demonstreras och övas. d) Rep. av kordongtrissan och dess uppspänning samt vad som måste iakttagas vid arbete i metall. 2. Svarvövning (Öppningsstycke G 35X45, mässing). a) Arbetsstycket uppsättes i chuck, centrumborras och dubben ansättes som stöd. b) Skrubbsvarvning av G 30 och kordongering. c) Svarvning av ansats & 20X8, borrning av genomgående hål Q 8,4 och G 12X10. (Ev. inv. svarvning g 12X10). d) Gängning med gängtapp samt passning på motsvarande i övningsuppgift 12. e) Arbetsstycket vändes, planas till längd och ansatssvarvas Q 20X10. Övning 147: 1. Gängskärningens teori (Gruppgenomgång)
a) Gängans mätelement genomgås och speciellt innebörden av gängstigning under- strykes.
b) Metoden för gängmatningens överföring genom skruven förklaras med hjälp av en demonstrationsapparat. Kugghjulens funktion genomgås.
c) Gängskärningsförloppet genomgås och förklaras.
2. Maskin/oännedom (Gruppgenomgång)
a) Inkoppling till rätt gängstigning genomgås och övas.
b) Inkoppling av gängstigning demonstreras och övas, val av lämpligt varvtal och riskmomenten vid gängskärning genomgås.
3. Verktygskännedom (Gruppgenomgång)
a) Gängstålets vinklar och uppsättning genomgås.
b) Gängmallar och gängringar, deras konstruktion och användning. 4. Svarvövning (Övningsstycke E 25, rest frän övning 12).
a) Planing till längd, centrumborrning och utvändig svarvning mellan dubbarna.
b) Inkoppling av gängstigning S : 3 och skärning av gänga M24. Gängan färdig- skäres i svarv och passas med gängring, eventuellt efterskäres med snitt. Vinkelrät inmatning av gängstålet.
c) Inkoppling av gängstigning S = 2,5 och skärning av gänga M20. Gängan färdig— skäres och passas med gängring. Vinkelrät inmatning av gängstälet.
d) Gängornas in— och utgångar gradas med fil.
:) ..
Övning 15: 1. Maskin- och verktygskämzedom (Gruppgenomgång)
a) Allmän rep. av gängskärningens teori och arbetsförlopp.
b) Rep. av gängstålets vinklar och uppsättning samt mätverktygen för gängkontroll. Svarvövning (Övningsstycke: den i övning 2 svarvade detaljen).
a) Inkoppling av gängstigning S = 4, uppsättning av stål och gängskärning av M36 till passning med gängring. In— och utgång filas.
Övning 10: 1. M askinkännedom (Gruppgenomgång)
a) Rep. av backskivan och metoder för arbetsstyckets uppcentrering i denna. b) NIaskinstoppets inställning och användning vid invändig släppningssvarvning. c) Gängmatningens inställning och inkoppling. Val av borrdiameter.
2. Verktygskännedom (Gruppgenomgång)
a) Rep. av invändiga svarvstålen och släppningsstål.
b) Det invändiga gängstälets vinklar och uppsättning genomgås.
c) Gängtolkens betydelse förklaras. Övningsstycke 15 användes som tolk. Olika gäng— passningar genomgås.
3. Svarvövning (Övningsstycke 50x50x50)
a) Uppspänning och uppcentrering i backskivan.
b) Planing, centrumborrning. borrning av genomgående hål 6 20 och utvändig svarv- ning av ansats Q 45X30.
c) Borrning av genomgående hål G 23 och invändig svarvning G 31,5X35. Svarvning av invändig fas. (1) Maskinstoppet uppsättes och invändiga släppningen svarvas.
e) Arbetsstycket gängskäres invändigt till passning på övningsstycke 16. Provuppgift I (Utvändig svarvning)
Provuppgiften innehåller tre huvuddelar, vilka vid bedömandet värderas särskilt högt. Dessutom ingår i provet även mindre väsentliga detaljer, som ej särskilt poäng- terats för eleven och därför vid bedömningen ej värderas så. högt. Som huvuddelar betraktas konan, tappen G 10 och kordongeringen. Som mindre väsentliga gängan (skuren med snitt) och övriga diametrar (4 st.) samt spårbredden. För att erhålla en enhetlig norm vid bedömandet, är provuppgiften uppdelad i mo- ment, som värderas var för sig. Hänsyn tages vid bedömningen också till tillverk- ningstiden varvid poängsumman multipliceras med en tidsfaktor. (Detta gäller även provuppgifterna II och III).
Provuppgift II: (Invändig svarvning)
Provet omfattar såväl invändig som utvändig svarvning. Huvudvikten fästes dock vid den invändiga svarvningen, som omfattar två. invändiga diametrar och en in- vändig släppning. Den invändiga släppningen är dock så pass svår att bedöma att den uteslutes vid provets värdering. Utvändiga svarvningen omfattar tre diametrar och tre längder. Provuppgift III: (Gängning)
Provuppgiften omfattar dels en allmän rep. av utvändig och invändig svarvning och dels en gängningsuppgift. Gängningen, förskuren i svarv och färdigdragen med snitt resp. tapp, värderas högst då provet i första hand är ett gängskärningsprov.
ömsumssmim öm BÄNKKURS.
%
SNSSEW&|E
SW
&
025-75
&... ©) .....
©D en
30-10'20
$..
UTDFLMT'IUTnF L M Ti 0 To F L l=nvecknn 2:a veckan 3:e veckan.
övrnlxrsscvm öva svanvxurs.
m EBM-g
II % '
I GBB- _ _
16 % "' |"-
15 "553 .l'J
% m ...i
13 tål H
& Im J
11 '"
10 & |""'
9 Båt FJ
& gg .J
7 & i * P1 ("J
5 6953 ”j
5 685 --
4 13135— FJ * . E.. rJ , 2 EEE "J 1
ÖVN MTIOToFLMTiUToFLMTIOToFL äää- SYMBOL tu veckan. _ En veckan. 3=e veckan.
Målsättning för undersökningen
Undersökning rörande förekomsten och behovet av skolmässig yrkesutbildning för arbetare i manuella yrken i landsbygdskommunerna av
Axel Spendrup
1946 års skolkommission hade år 1950 i samband med sitt förslag till stadsbidragsgrun- der för det kommunala och enskilda yrkesskolväsendet redovisat sin avsikt att i anslut- ning till direktiven framlägga förslag om statsbidrag till yrkesskolbyggnader. I skrivelse den 6 december 1950 till statsrådet och chefen för Kungl. Ecklesiastikdepartementet framhåller kommissionen nödvändigheten av särskilda beräkningar rörande det framtida behovet av sådana byggnader. Det ligger i sakens natur, anför kommissionen, att resul- taten av sådana beräkningar måste bli ytterst osäkra. Man kan därför nöja sig med förhållandevis mindre arbetskrävande undersökningsmetoder, varvid i första hand erfaren- heterna från det nuvarande yrkesundervisningsväsendet kommer att utnyttjas. Kommis- sionen fortsätter: »Dä det kan förutses, att framtidens yrkesskolväsende i väsentligt högre grad än dagens ifråga om lärarkrafter, undervisningslokaler m.m. kommer att samarbeta med det allmänna skolväsendet, har kommissionen haft för avsikt att i denna fråga på lämpligt sätt träda i förbindelse även med folkskolinspektörerna.»
Det av kommissionen avsedda sammanträdet med folkskolinspektörerna kom till stånd i februari 1951 och bildar utgångspunkten för den förevarande undersökningen. Vissa begränsningar och allmänna förutsättningar för undersökningen fastställdes. För det första skulle uppgifter inhämtas endast beträffande landsbygden. Erfarenheten från städerna gav nämligen vid handen, att dessa som regel vore i förhållande till landsbygden bättre tillgodosedda med olika slag av yrkesskolor. Det var vidare klart, att landskom- munerna även efter kommunsammanslagningen ofta skulle vara alltför små för att var för sig kunna uppbära särskilda yrkesskolor. Framförallt måste konstateras, att elev- antalet skulle bli otillräckligt. I sådana fall förutsattes, såsom arbetshypotes, att ett flertal angränsande kommuner vid behov skulle bilda ett samarbetsområde för att med gemensamma resurser tillgodose det inom samarbetsområdet föreliggande behovet av yrkesutbildning. Befolkningsunderlag, kommunikationsförhållanden och näringslivets struktur skulle avgöra samarbetsområdenas utformning, och överväganden i dessa avse— enden liksom det lokala utredningsarbetet skulle göras under ledning av vederbörande folkskolinspektör.
Undersökningens uppläggning Undersökningens uppläggning har i stort sett innefattat följande. Till att börja med har inom varje län stickprovsvis utvalts ett antal landskommuner, som fått bilda ut-
gångspunkt för de lokala överläggningarna om förslag till lämpliga samarbetsområden.
Inom varje län har kommunerna valts så, att de tillsammantagna fått en i stort sett likadan näringsstruktur som länet i dess helhet. Anslutningen av andra kommuner till samarbetsområdena har givetvis medfört vissa förskjutningar i detta avseende, ett för— hållande som emellertid knappast kan förutsättas i nämnvärd mån påverka undersök— ningsresultaten. Vilken eller vilka kommuner, som i varje fall skulle bilda ett samarbets- och rekryteringsområde för en yrkesskola, har fastställts av vederbörande folkskolinspek— tör i samråd med den kommun, som bildat utgångspunkt för den lokala undersökningen. Överläggningar kommunerna emellan har även förekommit. Därefter har de önskade uppgifterna under folkskolinspektörernas överinseende inhämtats och sammanställts av de berörda distriktens överlärare.
Yrkesutbildningssakkunniga har utarbetat en detaljerad plan för de lokala utred— ningarna och i samband därmed begärt att få vissa konkreta frågor besvarade. Frågefor- mulären utsändes i augusti 1952, och de inkomna uppgifterna hänför sig till tiden om— kring ärsskiftet 1952—1953. Beträffande frågeformulärets innehåll kan i stora drag näm- nas, att det uppehåller sig vid vissa befolkningsdata, det inom samarbetsområdet före— kommande antalet elever i och avgången från folkskolans klasser, de avgångna elevernas yrkesval, förekomsten av skolmässig yrkesutbildning inom samarbetsområdet och otill- fredsställda behov av sådan utbildning. Slutligen har begärts en uppskattning av det inom samarbetsområdet föreliggande nybyggnadsbehovet för yrkesutbildningens ändamål, med hänsyn tagen till redan existerande men icke utnyttjade lokaler.
Materialets bearbetning
Sakkunniga hade vid undersökningens planläggning hoppats kunna erhålla uttömmande och kvantitativt preciserade svar på den sistnämnda frågan. Därmed skulle även frågan om nybyggnadsbehovets storlek varit besvarad och slutsatser kunna dragas för hela lands— bygdens vidkommande. Då svaren kom in, visade det sig emellertid, att de lokala in- stanserna endast undantagsvis kunnat tillhandahålla användbara uppgifter på denna punkt. I andra avseenden hade man emellertid tämligen genomgående lyckats bättre. Svar har sålunda i allmänhet kunnat erhållas på frågan vilka yrken eller yrkesområden de ungdomar tillhörde, som lämnat avgångsklasserna i folkskolorna inom vederbörande samarbetsområde åren 1947, 1948, 1949 och 1950. Det är det genomsnittliga antalet ung— domar, vilka årligen gått till de olika yrkena, som lagts till grund för en bedömning av det inom varje samarbetsområde och yrke existerande utbildningsbehovet. I det relativa fåtalet fall, då förevarande fråga icke varit besvarad, har approximativa tal framräknats med ledning av tillgänglig statistik över den inom vederbörande samarbetsområde bosatta befolkningens yrkesfördelning.
Det kan naturligtvis sägas, att i och med att rekrytering till ett visst yrke överhuvud- taget förekommer, så föreligger behov av utbildning för detta yrke. För samarbetsom- rådets vidkommande kan emellertid hänsyn tagas till detta behov först då rekryteringen når en sådan omfattning, att antalet utbildningssökande elever blir tillräckligt för att möjliggöra en rationellt bedriven utbildning. Att märka är härvid, att i allmänhet endast en mindre del av de till yrket gående ungdomarna kommer att ta den efter enhetsskolan fortsatta skolmässiga yrkesutbildningen i anspråk. Även från produktionens synpunkt är behovet av mera varaktig sådan utbildning begränsat. Bedömningarna i detta hänseende har vid materialets behandling med nödvändighet måst bli synnerligen schematiska. Det har emellertid i allmänhet ansetts befogat med särskilda utbildningskurser inom samar- betsområdet i de fall, där årskullarna i genomsnitt omfattat minst 12 31 13 till samma yrke gående ungdomar. (Se nedan utdrag ur arbetstabell). För exempelvis hantverks- yrkena är utbildningsbehovet otvivelaktigt större, nära nog hundraprocentigt, medan
Utdrag ur arbetstabell
yrkesgrupper > N .: 3 a' __ Samarbets- 5 5. ,g 173 "= _g 0 3 ' % området T,, _- ååaoååäääåfägåååå (kommuner) 75 å ” å "få %; %” ___”. "g % "å _, 9 %s % f... 5 & .... såsäsäässeäåM—äoä s ** s & 9 Österåker ...... a gl — 2 1 6 5 8 12 1 1 7 6 15 9 101 Roslags-Länna .. 8639 5593 b dl — _ —— h" h1 hu — h" h" _ h" _ — Ljusterö ....... c hi
Förklaringar till tabellen
a: Årskullarnas fördelning på praktiska yrken, som regel genomsnitt för åren 1947—1950; antal ungdomar. b : Tillgänglig skolmässig yrkesutbildning av längre varaktighet. c : För undervisning disponibla men ej utnyttjade lokaler. hi : Behovet av yrkesutbildning resp. lokaler helt tillgodosett inom samarbetsområdet.
hu ___ ) ) ) ) ) ) » utom * dl : » » » » » delvis » inom » du : | : ) ) ) ) ) utom '
De grupper, som ansetts tillräckligt stora för att motivera särskilda kurser inom samarbetsområdet, har understrukits.
man för transport- och kommunikationsväsendet räknat med ett mera begränsat behov av här avsedd yrkesutbildning.
Medan antalet ungdomar, som varje år söker sig till de olika yrkena, kan sägas utgöra ett relativt lättbestämt och objektivt mått på utbildningsbehovet, är svårigheterna större, då det gäller att fixera i vad mån detta behov är tillgodosett. Upplysningar har inhäm- tats om den skolmässiga utbildning, som stått till buds för den inom de olika rekryte- ringsområdena uppväxande ungdomen. Efter granskningen har ifrågavarande uppgifter kompletterats med hjälp av sakkunnigas kännedom om förekomsten av yrkesskolor. Svaret på i vad mån utbildningsbehovet i varje fall är tillgodosett bör rimligen erhållas genom en jämförelse mellan å ena sidan det årliga antalet till visst yrke rekryterade ung- domar och å andra sidan den för yrket tillgängliga utbildningen. Det har härvid icke låtit sig göra att för varje område och yrke med exakta tal bestämma eventuella brister i yrkesundervisningens kapacitet, utan utredningen har arbetat med tre bestämningar, nämligen helt; tillgodosett, delvis tillgodsett och icke alls tillgodosett behov av yrkesut- bildning. Dessa bestämningar har skett yrkes- eller snarare näringsgrensvis. Som arbets- hypotes har man i allmänhet utgått från att behovet varit helt tillgodosett, då utbild- ningskapaciteten räckt till för att ta emot åtminstone en femtedel av de till respektive yrke gående ungdomarna. Där skolmässig yrkesutbildning visserligen i nämnvärd ut— sträckning funnits att tillgå, men ett otillfredsställt utbildningsbehov av tillgängliga upp- gifter att döma ändå förelegat, har beteckningen »delvis tillgodosett» kommit till använd- ning. Sådana bestämningar kan naturligtvis alltid bli föremål för olika uppfattningar. Av största betydelse är emellertid, att de av utredningen gjorda bedömningarna för gransk- ning underställts de ursprungliga lokala uppgiftslämnarna. I ett mindre antal fall har här- vid också modifieringar blivit påkrävda, vilka verkställts.
Undersökningen har åtskilt de fall, då yrkesutbildning funnits att tillgå inom respek— tive utom samarbetsområdet. I sistnämnda fall har i allmänhet avsetts skolor bedrivna av landstinget eller hushållningssällskapet inom samma län som samarbetsområdet. Vid bedömningen av möjligheterna till utbildning för socialt arbete och för arbete inom hotell- och restaurangnäringen har avseende emellertid icke fästs vid länsgränserna.
För en bedömning av nybyggnadsbehovet måste hänsyn tagas till att lokaler kan finnas. som med smärre kompletteringar eller kanske helt utan extra iståndsättande kan användas för yrkesundervisningen. Uppgifter om sådana lokaler har således inhämtats i enkäten, och av enkätsvaren att döma skulle i många fall lokalfrågan redan vara löst för eventuella nya yrkesutbildningskurser. Så är exempelvis förhållandet på det husliga arbetets område. En viss inkonsekvens förekommer vid denna bedömning såtillvida, att, medan nyrekryteringen till de olika näringsområdena avser perioden 1947—1950, upp- gifterna om tillgängliga, ej utnyttjade lokaler hänför sig till åren 1953 och 1954. Man har till och med sträckt sig så långt, att exempelvis skolkökslokaler har medräknats, som ännu ej varit färdigbyggda. Avgörande har här varit, att man med säkerhet kunnat räkna med att byggnaderna skulle komma till stånd.
Det här återgivna utdraget ur arbetstabellen torde ge den bästa uppfattningen om till- vägagångssättet vid sammanställningen av uppgifterna om tillgänglig yrkesutbildning respektive tillgängliga, ej utnyttjade lokaler.
Undersökningsresultaten
I samband med att redogörelse lämnas för undersökningens resultat, torde något böra sägas om de undersökta områdena. En förteckning över områdena återfinns i tabell 6.
Tabell 1. Sammanfattande uppgifter om de undersökta samarbetsområdena.
Folk- Antal invånare Genom-
Antal un- Antal i mängd i 13215: per km? arselållttihåe Landsdel (årigt; områådeäia Siitä"??? folkmängd . d d i lands- undersökta sa a ing en e (lands- ' e un er- delen samarbets-
områden kommuner (igt/(i???) bygden) sökta (lands- områdena
områdena bygden) (km2)
Götaland . . . . i 24 88 336 313 1 675 081 24.7 22.6 6675 Svealand .... 16 29 123 706 976 113 18.4 17.0 448.5 Norrland . . . . 14 35 184 277 1 109 157 3.8 4.3 3 4572 Summa 53 152 644 296 3 760 851 9.4 9.6
Sammanlagt har 53 olika områden undersökts, varav 24 i Götaland, 15 i Svealand och 14 i Norrland. (Kopparbergs län har hänförts till sistnämnda landsdel). Av landsbygdens till cirka 3,76 miljoner invånare uppgående befolkning (siffrorna hänför sig till 1950) om- fattar undersökningen 0,64 miljoner, således en sjättedel i runt tal. Det lär med denna förutsättning inte vara orealistiskt att räkna med, att intrycket från de undersökta om- rådena i stort sett ger en bild av yrkesskolväsendets situation på landsbygden i sin hel- het. Förbehållen beträffande exaktheten av de gjorda iakttagelserna ligger naturligtvis i öppen dag.
Tabell 2. Antal ungdomar tillhörande rekryteringsgrupper inom samarbetsområdena, vilka ansetts tillräckligt stora (a) respektive för små (b) för att motivera särskilda utbildningskurser.
T) % % ”E "=: . % _a' 6 0 . ... "5 a Landsdel % "än % % %: % få %:; % %% åå % å. "% % Götaland (a) 655 15 —- -— 152 — 129 633 — -— — 64 295 96 2069 (1)) 36 40 15 32 90 95 125 21 61 55 146 70 75 282 1143 Svealand (a) 233 24 — — 32 —— — 217 — — —— 26 55 — 587 (b) 21 20 2 4 91 '%1 65 18 18 17 53 43 83 93 559 Norrland (a) 312 190 -— —— — 28 19 455 —— — — 12 156 23 1195 (b) 37 43 3 —— 62 48 99 15 35 37 101 37 48 122 687 Summa (a) 1200 229 —— — 184 28 148 1835 —— -— —- 102 506 119 3851 (b) 94 103 20 36 243 174 289 54 114 109 300 150 206 497 2389
Redan av tabell 1 framgår några av de problem, som möter en utbyggnad av yrkes- skolväsendet på landsbygden. En förutsättning för yrkesskolor i lokal regi lär exempel- vis vara, att dessa med hänsyn till geografisk belägenhet och kommunikationsförhållanden utan större svårighet kan nås av den ungdom, för vilken de är avsedda. Siffrorna över befolkningstätheten visar hur åtminstone vissa delar av den norrländska landsbygden intar en särställning i detta avseende. Antalet invånare per kvadratkilometer uppgår i denna landsdel icke till mer än 4,3 jämfört med 22,6 i Götaland. Befolkningstätheten i de undersökta områdena avviker obetydligt från dessa siffror. Ser man till de föreslagna sam- arbetsområdenas storlek, befinnes genomsnittet för Norrlands vidkommande vara omkr. 3 457 km2 mot 567,5 i Götaland och 448,5 i Svealand. Problemen i Norrland avviker således i stor utsträckning från det övriga landets.
En annan omständighet av betydelse är, att därest yrkesskolväsendets utbyggnad skall ske i kommunal regi, så fordras uppenbarligen ett mycket nära samarbete mellan olika kommuner. Som framgår av tabell 1 skulle vart och ett av de föreslagna samarbetsom- rådena omfatta i genomsnitt tre kommuner. Man torde under sådana förhållanden få räkna med vissa samarbetsproblem. Att skära ned samarbetsområdena till mindre en- heter låter sig bland annat ur elevrekryteringssynpunkt icke göra i nämnvärd utsträck- ning. Detta torde framgå av den följande redogörelsen.
Sedan rekryteringstalen sammanställts för de olika yrkesgrupperna, avskildes de inom samarbetsområdena förekommande rekryteringsgrupper, som vid undersökningen ansetts alltför små för att motivera särskilda inom vederbörande område upprättade kurser. (Se ovan angående bedömningen i detta hänseende.) I tabell 2 återges denna uppdelning. Som tabellen utvisar tillhörde 3 851 eller 61,7 procent av de av undersökningen omfat- tade ungdomarna större rekryteringsgrupper, medan 38,3 procent fick hänföras till sådana smärre grupper, för vilka vederbörande samarbetsområde i allmänhet icke kan förutsättas organisera särskild skolmässig yrkesutbildning. Dessa ungdomar skulle således enligt före- varande beräkningar vara hänvisade till att söka eventuell yrkesutbildning i centrala, t. ex. av landstingen upprättade skolor eller på annat sätt. De kan utelämnas för denna undersöknings ändamål, som är att ge underlag för en bedömning av det kommunala nybyggnadsbehovet för yrkesutbildningens del. Emellertid kan det vara av intresse att
Tabell 3. Till mindre rekryteringsgrupper hörande ungdomar i de undersökta områdena, fördelade efter tillgången på skolmässig yrkesutbildning.
TJ
Utbildnings- .:4 "i” 'g 13 . "E _o' o o . "U _,
behovet var vid E .5 32 ”& å % 2 E% $ %$»; gå % E 150 å ä»
undersöknings- ”E =D 52 "= 5 =S T=) 2-2 - -» 2 = c '=' ': 2
tillfället g % F" & å & å n as å === 52 M 2 e ”=; P Helt tillgodosett 40 15 11 7 71 24 54 8 114 44 — 30 — — 418 17.5 Delvis tillgodosett 41 16 — 6 159 126 204 7 -— 35 — 64 40 — 698 29.2
Icke alls tillgodo-
sett ......... 13 72 9 23 13 24 31 39 -—- 30 300 56 166 497 1273 53.3 Summa 94 103 20 36 243 174 289 54 114 109 300 150 206 497 2389 100.0
se, hur utbildningsbehoven vid undersökningstillfället var tillgodosedda för de sistnämnda ungdomarna. Tabell 3 sammanfattar deras situation i det avseendet. Av tabellens sista kolumn framgår, att för 17,5 procent av ifrågavarande kategori stod skolmässig yrkes- utbildning i tillräcklig omfattning till buds inom eller utom det tänkta samarbetsområdet. För 29,2 procent var behovet av här avsedd yrkesundervisning endast delvis och för 53,3 procent, således något mer än hälften, icke alls tillgodosett. Vid undersökningen har man emellertid utgått från, att behovet av skolmässig yrkesutbildning exempelvis inom gruppen transport och kommunikationer varit tämligen begränsat.
I tabell 4 redovisas den för den förevarande undersökningen mest intressanta delen av den till manuella yrken rekryterade landsbygdsungdomen. Här avses de grupper, som är tillräckligt stora för att motivera särskilda utbildningskurser inom samarbetsområdena. Som tabellen utvisar återfinnes de större grupperna framförallt inom jordbruk, husligt arbete och detaljhandel. Proportionerna är i stort sett desamma i Götaland, Svealand och Norrland, även om skogsbruket i den sistnämnda landsdelen intar en relativt framskjuten ställning.
En jämförelse mellan Norrland och de sydligare delarna av riket ger vid handen, att den norrländska ungdomen ingalunda kan anses särskilt missgynnad ifråga om tillgången på utbildningstillfällen. I de undersökta områdena hade där cirka 34 procent av ungdomen sitt utbildningsbehov tillfredsställande tillgodosett medan motsvarande siffror för Svea- land och Götaland stannade vid omkring 19 respektive 17 procent. Beträffande dem, som icke alls hade tillgång till skolmässig yrkesutbildning var proportionerna 45 pro- cent i Norrland mot 68 procent i Svealand och 86 i Götaland. Den slutsats, som skulle kunna dragas av det föreliggande materialet vore snarast, att den i förevarande avseende sämst tillgodosedda landsbygden återfinnes i Svealand.
Jämföres situationen inom de olika näringsgrenarna, så finner man, att husligt arbete och detaljhandel är relativt dåligt lottade ifråga om yrkesutbildning. För husligt arbete saknades utbildning helt i 745 fall av 1 335 och motsvarande proportion var inom detalj- handeln 447 och 506. Även skogsbruket observeras i detta sammanhang.
I tabell 5 återfinnes de ovan relaterade uppgifterna projicerade på hela rikets lands- bygd. Uppräkningen av talen har helt enkelt skett genom att multiplicera med kvoten mellan befolkningstalen i hela landsbygden och i de undersökta områdena. Tabellen åter- ger även de förskjutningar, som inträder, om man i stället för utbildningsbehovet sätter lokalbehovet för ifrågavarande utbildning. Som tidigare framhållits kan man nämligen räkna med att det finns en hel del lokaler tillgängliga, som skulle kunna utnyttjas för nyinrättade kurser. Vid en bedömning av nyggnadsbehovet måste hänsyn givetvis tagas
Tabell ];. Fördelning efter tillgången på yrkesutbildning av de ungdomar i de undersökta områdena, som tillhör rekryteringsgrupper tillräckligt stora för att motivera upprättandet av särskilda yrkesskol/curser.
v Ctbildningsbehovet var vid "å ""E "E 1; ?; 5 :; % go ; *; undersökningstillfället % å % å % ..5 % f; .5 5 % mom g % å” & & = M 2 ”0 u; n.. Götaland helt tillgodosett ........ 227 — 51 — -— 41 33 — — 352 17.0 delvis tillgodosett inom samarbetsområdet ...... 35 -— 42 — — 94 — — — 1 71 8. 3 delvis tillgodosett utom samarbetsområdet ...... 393 — 59 -— 129 125 31 59 — 796 38.5 icke alls tillgodosett . . . . _ 15 — —— -— 403 _ 236 96 750 36.2 Summa 655 15 152 -— 129 663 64 295 96 2069 100.0 Svealand helt tillgodosett ........ 45 — 32 — —— 39 — —- — 116 19.8 delvis tillgodosett inom samarbetsområdet ...... 21 — —— -— — — — — — 21 3.6 delvis tillgodosett utom samarbetsområdet ...... 35 -— -— — — 16 —— -— -— 51 .? icke alls tillgodosett . . . . 132 24 — — —— 162 26 55 —— 399 68.0 Summa 233 24 32 — — 217 26 55 — 587 100.0 Norrland helt tillgodosett ........ 296 — — 28 —- 87 —— — — 411 34.4 delvis tillgodosett inom samarbetsområdet ...... —— 21 —— —— — 108 — — —— 129 10.8 delvis tillgodosett utom samarbetsområdet ...... 16 —— — -— 19 80 — — — 115 9.6 icke alls tillgodosett . . . . —- 169 — —-— —— 180 12 156 23 540 45.2 Summa 312 190 — 28 19 455 12 156 23 1195 1000
till förekomsten av sådana lokaler. Även sistnämnda uppgifter har på ovan angivet sätt blivit uppräknade. Som exempel på, hur tabellen skall förstås kan anföras siffrorna för jordbruket. Av en årskull om 6 980 till denna näringsgren rekryterade ungdomar saknade 1 042 nämnvärda möjligheter att skaffa sig skolmässig urkesutbildning. Ser man till situationen endast ur lokalitetssynpunkt skulle endast 836 ungdomar behöva vara i den situationen. Den starkaste förskjutningen av ifrågavarande proportioner konstateras för husligt arbete. För denna gren hade vid undersökningstillfället endast 976 av 7 797 ung- domar en tillfredsställande tillgång på utbildningstillfällen, medan förhållandet skulle kunna vara 3 773 av 7 797, om tillgängliga lokaler helt komme till användning. Det må emellertid vara på sin plats att här upprepa vad som tidigare framhållits, nämligen att ännu icke färdigställda lokaler i viss utsträckning medräknats.
ltied uppgifterna i tabell 5 skulle ändamålet med den förevarande undersökningen vara uppfyllt. Det var nämligen att söka komma fram till ett mått på. nybyggnadsbehovet för kommunala yrkesskolor på landsbygden. Även om tillgängliga lokaler komme helt till användning, skulle enligt tabellen omkring 5 900 i varje årskull av den på landsbygden
Tabell 5. Fördelning efter tillgång av yrkesutbildning (a) respektive lokaler för sådan utbildning ( b ) av de på rikets landsbygd uppväxande ungdomar, som tillhör rekryterings- grupper tillräckligt stora för att motivera upprättandet av särskilda lokala yrkesskolkur- ser. Talen är beräknade på grundval av tidigare redovisade stickprov
och avser icke teoretiska studier.
Behovet av utbildning Delvis till- Delvis till- (a) resp. lokaler (b) Helt tillgodo- godosett inom godosett utom Icke alls 5 var sett samarbets- samarbets- tillgodosett umma. & området området * inom Jordbruk ........ (a) 3 269 340 2 329 1 042 6 980 i, (b) 8 503 570 2 070 836 6 979 * Skogsbruk ....... (a) _ 126 -— 1 281 1 407 (b) 412 126 — 869 1 407 Metallindustri . . . (a) 484 245 345 _ 1 074 (b) 730 — 345 -— 1 075 Träindustri ...... (a) 164 — — —- 164 (b) 164 — —— — 164 Hantverk ....... (a) _ —— 864 -— 864 (b) _ 146 7 18 — 864 Husligt arbete . . . (a) 976 1 180 1 290 4 351 7 797 * (b) 3 773 1 250 753 2 021 7 797 * Kontor ......... (a) 192 — 181 221 594 * (1)) 414 70 111 —— 595 i Detaljhandel . . . . (a) — -— 345 2 610 2 955 i (b) 946 345 —— 1 664 2 955 * Övriga .......... (a) _" _ _— 695 695 * (b) 146 — — 549 695 * Summa. ......... (a) 5 085 1 891 5 354 10 200 22 530 , (b) 10 088 2 507 3 997 5 939 22 531 '
uppväxande och till manuella yrken gående ungdomen helt sakna nämnvärda möjligheter att erhålla skolmässig yrkesutbildning, trots att de med ett genomfört system av kom- munala samarbetsområden skulle bilda tillräckligt stora grupper inom varje område för * att motivera särskilda yrkesskolkurser. Under samma förutsättningar skulle cirka 4 000 till samma kategori hörande ungdomar per är endast delvis kunna få sitt utbildnings— behov tillgodosett i skolor belägna utanför vederbörande samarbetsområde. Om sist- nämnda ungdomar medräknas, vilket förefaller väl motiverat, skulle det röra sig om sammanlagt cirka 10000. Detta innebär icke, att skolor nu skulle behöva byggas på landsbygden med en kapacitet för 10 000 elever per år. Som tidigare framhållits kan man i varje fall för närvarande räkna med att endast en mindre del av ungdomen kommer att söka sig till skolmässig yrkesutbildning av längre varaktighet. Det torde falla utanför denna undersöknings ram att söka ställa upp mera exakta siffror för den önskvärda ut- bildningsfrekvensen. Räknar man som vi gjort med att 20 procent av de till manuella
yrken rekryterade ungdomarna söker sig till här avsedd utbildning, skulle resultatet bli, att behovet av nya yrkesskolbyggnader på. landsbygden skulle motsvara omkring 2000 elever per år. Därtill skulle komma ytterligare 200 in. 300 från de grupper, som med de begränsade resurserna. inom samarbetsområdena för närvarande endast delvis kan få erforderlig yrkesutbildning.
Om landsbygdens behov av nya och på det lokala utbildningsbehovet baserade yrkes- skolbyggnader mätes i det antal elever, som varje år skulle behöva passera dessa skolor, skulle man enligt de ovan utförda beräkningarna komma till en kapacitet av 2 200 år 2 300 elever. Detta resultat erhålles, om hänsyn uteslutande tages till de rekryteringsgrupper, som kan anses tillräckligt stora för att motivera särskild utbildning under skolmässiga former. Detta vill säga, att omkring fyra tiondelar av den till manuella yrken rekryterade ungdomen icke alls kommer med i beräkningarna. Med de förutsättningar, som legat till grund för undersökningen, lär man kunna utgå från att resultatet ligger i underkant. Det bygger i väsentlig utsträckning på att lokaler nu finns eller i den närmaste framtiden kommer att finnas tillgängliga för nyupprättade yrkesutbildningskurser. I den mån det här rör sig om äldre byggnader, vilket är regel, fordras givetvis upprustning och inred- ning, som ibland kanske kan dra sådana kostnader, att fullständig nybyggnad kommer att te sig som det mest förmånliga. Vad angår de ännu icke färdigställda byggnader, som blivit medräknade, så kan dessa naturligtvis med lika stor rätt räknas in i nybyggnads- behovet. Utföres beräkningarna utan hänsynstagande till förekomsten av här avsedda tillgängliga men icke utnyttjade lokaler men med övriga förutsättningar oförändrade, kommer man till resultatet, att nybyggnadsbehovet skulle motsvara en kapacitet av om- kring 3 300 elever per år (20 procent av 16 5001).
På grundval av det material, som undersökningen förfogat över och under förutsätt- ning att 20 procent av de till manuella yrken rekryterade ungdomarna vidareutbildas under i medeltal 11/2 33. 2 år?, skulle således nybyggnadsbehovet för landsbygdens vid- kommande kunna uppskattas till 5 000 år 6 000 elevplatser. I någon utsträckning kan må- hända denna siffra reduceras genom nyinredning eller mera intensivt utnyttjande av disponibla lokaler.
Det verkliga behovet måste naturligtvis bedömas med hänsyn till den målsättning för yrkesutbildningens bedrivande, som prövas vara önskvärd i det ögonblick, då sär— skilda åtgärder blir aktuella.
1 Tab. 5, hälften av kol. 3 + hela kol. 4 och 5. 2 Jfr kapitel 9.
Tabell 6. Förteckning över de av undersökningen omfattade samarbetsområdena.
1. Österåker, Roslags-Länna, Ljusterö. 27. Inlands Torpa, Flundre, Lilla Edet, 2. Järfälla, Kallhäll, Stäket. Lödöse, Skepplanda. 3. Oland. 28. Fristad, Gäsene. 4. Åker, Mariefred. 29. Tössbo, Steneby, Lelång, Skållerud, 5. Daga. Bengtsfors, Åmål. 6. Vifolka, S:a Valkebo, S:a Göstring. 30. Habo, Mullsjö. 7. Vreta Kloster. 31. Larv, Essunga, Levene, Vara, Vedum, 8. Vrigstad, Hjälmseryd. Ryda, Kvänum. 9. Gnosjö. 32. Rämmen. 10. Hälleberga, Lenhovda, Älghult. 33. Fryksände, Östmark, Vitsand. , 11. Väckelsång, Linneryd, Ö. Torsås. 34. Visnum. ] 12. Mörbylånga, Torslunda, Ottenby. 35. Laxå. ' 13. Fliseryd, Oskarshamn, Döderhult. 36. Fellingsbro, Näsby. 14. Klintehamn, Hemse, Havdhem, H0- 37. Sura, Ramnäs, Hallstahammar. l burg, Ljugarn, Stänga. 38. Nora, Östervåla. f 15. Mörrum. 39. Tärna, Sala. ; 16. Åhus, Gustav Adolf, Rinkaby. 40. Rättvik. * 17. Degeberga, Kivik, Brösarp, Everöd, 41. Söderbärke. Tollarp. 42. Hamrånge, Ockelbo. 18. Perstorp, Riseberga, Örkelljunga, Klip- 43. Skog, Hanebo. l pan. 44. Timrå, Indal, Hässjö. 19. Näsum, Ivetofta, Oppmana-Vånga, 45. Anundsjö. Bromölla. 46. Ytterlännäs. 1 20. Svedala, Alstad, Bara, Bunkeflo, lliåns- 47. Lillhärdal, Svegs köping, Svegs lk, , torp, Oxie, Vellinge. Hogdal. l 21. Bjärsjölagård, Hörby, Långaröd, Voll- 48. Brunflo, Revsund, 4 sjö, Ö. Frosta. 49. Häggenäs, Lit, Hammerdal, Föllinge. 4 22. Genarp, S. Sandby, Veberöd, Staffans- 50. Hörnefors, Nordmaling, Bjurholm, i torp, Dalby. Örträsk. l 23. Knäred, Hishult, Våxtorp. 51. Åsele, Fredrika, Dorotea, Vilhelmina l 24. Södra Sotenäs, Tossene, Smögen. kp, Vilhelmina lk. | 25. Bullaren, Tanum. 52. Jörn, Malå, Norsjö. l l *. Morlanda, Tegneby, Myckleby. 53. Råneå, Töre.
Det siffermässiga underlaget till kartorna A och B
A. Antalet elever i skolor och kurser för yrkesutbildning, länsvis per 10 000 invånare under läsåret 1951/52
Län . antal ' Invånarel antal per 10000 inv. deltid ( heltid ' summa deltid heltid Stockholms stad .......... 671 284 25 023 5 778 30 801 373 86 Stockholms län ........... 321 989 4 516 532 5 048 140 17 Uppsala län .............. 146 415 3 051 863 3 914 208 59 Södermanlands län ........ 201 051 3 619 1 276 4 895 180 63 , Östergötlands län ......... 332 946 7 103 1 797 8 900 213 54 l Jönköpings län ........... 253 794 6 038 675 6 713 238 27 ; Kronobergs län ........... 153 572 2 786 259 3 045 181 17 l Kalmar län .............. 231 336 3 495 412 3 907 151 18 Gotlands län ............. 59 505 859 50 909 144 8 Blekinge län ............. 146 908 2 697 626 3 323 184 43 Kristianstads län ......... 253 277 4 882 1 336 6 218 193 53 Malmöhus län ............ 551 610 11 181 2 281 13 462 203 41 Hallands län ............. 155 257 3 094 204 3 298 199 13 Göteborgs o. Bohus län . . . 510 896 9 653 3 668 13 321 189 72 Älvsborgs län ............ 338 996 10 610 912 11 522 313 27 Skaraborgs län ........... 244 737 3 379 461 3 840 138 19 ' Värmlands län ........... 272 275 5 013 1 073 6 086 184 39 i Örebro län ............... 235 989 4 841 1 242 6 083 205 53 , Västmanlands län ......... 183 346 3 010 626 3 636 164 34 f Kopparbergs län .......... 253 507 3 602 502 4 104 142 20 * Gävleborgs län ........... 275 436 3 631 679 4 310 132 25 Västernorrlands län ....... 278 707 4 248 1 285 5 533 152 46 l Jämtlands län ............ 143 213 2 021 326 2 347 141 23 l Västerbottens län ......... 228 135 3 365 1 061 4 426 148 47 ; Norrbottens län .......... 229 568 2 281 1 574 3 855 99 69 l Hela riket ............... 6 673 749 133 998 29 498 163 496 201 44 1 Då. uppgifter om fördelningen på antalet yrkesverksamma inte finns tillgängliga för senare år än 1945, har genomgående 1945 års befolkningssiffror använts.
B 1. Antalet elever i skolor och kurser för jord— och skogsbruk m. m.1 länsvis per 10 000 yrkesverksamma inom jord— och skogsbruk m.m. under läsåret 1951/52. (Obs. endast heltid)
elever antal yrkes— per 10 000 yrkes- verksamma verksamma heltid Stockholms stad ....................... 2 111 49 232 Stockholms län ....................... 23 653 148 63 Uppsala län .......................... 17 109 128 75 Södermanlands län .................... 22 473 125 56 Östergötlands län ...................... 35 766 84 24 Jönköpings län ........................ 30 038 83 28 Kronobergs län ....................... 25 263 74 29 Kalmar län ........................... 33 227 68 21 Gotlands län .......................... 10 228 24 24 Blekinge län .......................... 15 022 40 27 Kristianstads län ...................... 37 815 364 96 Malmöhus län ........................ 45 455 405 89 Hallands län .......................... 25 036 71 28 Göteborgs o. Bohus län ................ 28 686 102 36 Älvsborgs län ......................... 44 208 47 11 Skaraborgs län ........................ 42 337 90 21 Värmlands län ........................ 42 837 203 47 Örebro län ............................ 22 694 67 30 Västmanlands län ..................... 17 459 156 89 Kopparbergs län ...................... 34 021 47 14 Gävleborgs län ........................ 33 645 58 17 Västernorrlands län .................... 36 782 83 23 Jämtlands län ........................ 28 312 125 44 Västerbottens län ...................... 43 877 143 33 Norrbottens län ....................... 34 724 174 50 Hela riket ............................ 732 778 2 958 40 1 Ej lanthushåll, som återfinns i tab. B 4. * l l l l
B 2. Antalet elever i skolor och kurser för industri och hantverk länsvis per 10 000 yrkesverksamma inom industri och hantverk läsåret 1951/52.
& elever antal Län yrkesverk- antal per 10 000 yrkesv. samma
deltid l heltid ] summa deltid heltid
Stockholms stad .......... 132 872 5 659 2 038 7 697 426 153 Stockholms län ........... 57 780 617 269 886 107 47 Uppsala län .............. 22 356 634 159 793 284 71 Södermanlands län ........ 39 110 766 736 1 502 196 188 Östergötlands län ......... 63 401 1 617 945 2 562 255 149
l Jönköpings län ........... 48 190 944 291 1 235 196 60 l Kronobergs län ........... 21712 279 119 398 129 55 * Kalmar län .............. 33 266 606 204 810 182 61 l Gotlands län ............. 5 853 166 18 184 284 31 * Blekinge län ............. 22 284 487 409 896 219 184 ' Kristianstads län ......... 35 577 598 535 1 133 168 150 i Malmöhus län ............ 108 334 1 974 708 2 682 182 65 Hallands län ............. 21 893 293 — 293 134 — Göteborgs o. Bohus län . . . 101 833 1 516 1 341 2 857 149 132 Älvsborgs län ............ 72 564 1 563 556 2 119 215 77 Skaraborgs län ........... 33 408 414 114 528 124 34 Värmlands län ........... 42 247 873 436 1 309 207 103 Örebro län ............... 50 730 875 751 1 626 172 148 Västmanlands län ......... 41 129 633 351 984 154 85 Kopparbergs län .......... 44 888 61 1 230 841 136 51 Gävleborgs län ........... 46 969 600 397 997 128 85 Västernorrlands län ....... 39 519 932 654 1 586 236 166 Jämtlands län ............ 12 270 126 139 265 103 113 Västerbottens län ......... 21 633 245 512 757 113 237 Norrbottens län .......... 22 266 155 909 1 064 70 408
Hela riket ............... 1 142 084 23 183 12 821 36 004 203 112
B 3. Antalet elever i skolor och kurser för handel länsvis per 10000 yrkesverksamma inom handel under läsåret 1951/52.
Län
antal yrkesverk- samma
elever
antal per 10000 yrkesv.
deltid heltid deltid heltid
Stockholms stad .......... Stockholms län ........... Uppsala län .............. Södermanlands län ........ Östergötlands län ......... Jönköpings län ........... Kronobergs län ........... Kalmar län .............. Gotlands län ............. Blekinge län ............. Kristianstads län ......... Malmöhus län ............ Hallands län ............. Göteborgs o. Bohus län Älvsborgs län ............ Skaraborgs län ........... Värmlands län ........... Örebro län ............... Västmanlands län ......... Kopparbergs län ......... Gävleborgs län ........... Västernorrlands län ....... Jämtlands län ............ Västerbottens län ......... Norrbottens län ..........
Hela riket ...............
107 884 22 343 7 686 9 499 18 960 12 113 5 939 9 912 2 564 6 872 11 873 43 206 7 942 46 497 15 710 10 016 11 789 12 516 8 326 11 184 13 036 12 670 6 268 7 623 7 914
430 342
12 357 2 387 1 696 65 916 90 1 113 253 2 050 506 1 952 78 1 155 26 914 117 441 — 984 27 2 094 121 3 675 730 1 147 58 2 345 1 661 2 982 210 1 193 108 2 057 245 1 176 208 780 — 754 85 915 140 1 599 263 7 75 — 1 195 157 671 255 46 936
1 761 1 006 1 366 2 556 2 030 1 181 1 031
441 1 011 2 215 4 405 1 205 4 006 3 192 1 301 2 302 1 384
780
839 1 055 1 862
775 1 352
926
1 145 221 759 29 1 192 117 1 172 266 1 081 267 1 612 64 1 945 44 922 118 1 720 — 1 432 39 1 764 102 851 169 1 444 73 504 357 1 898 134 1 191 108 1 745 208 940 166 937 — 674 76 702 107 1 262 208 1 237 — 1 568 206 848 322 1 091
. Antalet elever i skolor och kurser för husligt arbete (inkl. lanthushåll) länsvis per 10000 kvinnor i åldern 15—65 år under läsåret 1951/52.
i elever i antal i kvinnor antal per 10 000 kvinnor * deltid ' heltid I summa deltid heltid Stockholms stad .......... i 275 611 7 007 1 304 8 311 254 47 Stockholms län ........... ; 111 559 2 203 50 2 253 197 4 i Uppsala län .............. i 50 664 1 501 486 1 987 296 96 i Södermanlands län ........ 67 679 1 740 162 1 902 257 24 l Östergötlands län ......... ? 113 211 3 436 262 3 698 304 23 i Jönköpings län ........... 85 499 3 142 223 3 365 368 26 ; Kronobergs län ........... 49 073 1 352 40 1 392 276 8 Kalmar län .............. 74 739 1 975 23 1 998 264 35 Gotlands län ............. 18 513 252 8 260 136 6 Blekinge län ............. 46 894 1 226 150 1 376 262 32 Kristianstads län ......... 82 205 2 190 316 2 506 267 38 i Älalmöllus län ............ 195 662 5 532 438 5 970 283 22 i Hallands län ............. 51 049 1 654 75 1 729 324 15 Göteborgs o. Bohus län . . . 185 399 5 792 564 6 356 312 30 Älvsborgs län ............ 116 540 6 065 99 6 164 520 8 Skaraborgs län ........... 79 820 1 772 149 1 921 222 19 Värmlands län ........... 91 204 2 083 189 2 272 228 21 Örebro län ............... 81 338 2 790 216 3 006 343 27 Västmanlands län ......... 60 577 1 597 119 1 716 264 20 Kopparbergs län .......... 85 872 2 237 140 2 377 261 16 Gävleborgs län ........... 92 999 2 116 84 2 200 228 9 ) Västernorrlands län ....... 92 223 1 717 285 2 002 186 31 Jämtlands län ............ 45 355 1 120 62 1 182 247 14 i Västerbottens län ......... 71 542 1 925 249 2 174 269 35 Norrbottens län .......... 69 455 1 455 236 1 691 210 34 ! Hela riket ............... 2 294 682 69 808 278 26 l l l l | [
KARTA A ,,) "&.
utvisande antalet elever bv [ skolor och kurser för __ mm.— yrkeszdbildning, lansvzs D 9 ' per [0000 invånare LUL—
der läsåret
1951—1952.
I.) xo ! ! ! '. I
I ' iO-c_'_._.? !:
.,..l'_._ I 8
G 10
-.; _'—0 M
3
I...-" N o (
.,.
,.-.-o_._ul '
I .
*.
R
D 2 I / f I / / ! '. D O%&
'. '. ! | 0 i ! I
lå Teckenförklang
-.."—.— IRngsgranÅs ——-—— Länsgräns
Å 0.5.1; Lambolcstäyer Staplarna, ajzgiva antaleb elever per ]0000 invånare, varvid 3 mm stapeUzq'jd an- ger ]00 elever
Fynd stapel, = man 073/Zid, ” = delad D medeltal för hela, riket.
GINERALSYABENS moon. ANSYÅLY. smw
KAR TAB * k,
'1 % va ! *.x utvisande antalet ele— .I '”"..- ver i skolor cnlau'ser *. 's.
., I.. *.
! .' ! | '.' _
I'-0_._'I ]!
får yrkes-utb Bildning länsvis pel—10 000 yrkes
verksamma inom resp. näringsgren (för hus- 0 G __ fr ' ligt arbete per 10000 (=> ' kvinnor i åldern. 15-65 är) under läsåret
.-.-nä.
"x.»
&
1951-1952. 0
's. '. - ! .! '. !
l'a'_'_'_'-O-'S D & =>?» QQ Q
I I i”.
,! N lx
D —-—-.— Riksgräns. ' ———— Lafwgra'ns. Å osv. Lånaboksta'ver. ? Staplarna ange/a, antalet elever per ]0000yrkesverk— samma inom resp närings— gren (för husligt arbew per 0 ca 10000 kvinnor i åldern ]5—65 | år), varvid han hg'jd anger ]00 elever Fylld stapel= heltid. Oözlld » = deltid. Staplarna angiva i ordning från vänster 1. jordlr och skagsbr (endast heltid), 2 indusUi och hantverk, 3. handel, 4 husligt arbete (inkl hall).
U =medeltalf0'rhela, _D D riket.
GENmALsrAems mec—R. ANSYALI'. SYNLM |-
