SOU 1953:18

Lika lön för män och kvinnor i det statliga lönesystemet : Likalönskommitténs betänkande

Förkortningar och särskilda beteckningar

= Andra kammaren(s protokoll) = alternativ = betänkande = Första kammaren(s protokoll) = kvinna, kvinnor, kvinnlig = lönegrad = Landsorganisationen i Sverige = man, män, manlig

. = proposition = Riksdagen = Regeringsformen = Statens allmänna avlöningsreglemente (30/5 1948, nr 436) , = Svenska Arbetsgivareföreningen ' = Svensk författningssamling = skrivelse . = Statens offentliga utredningar = Svensk-a Personal-Pensionskassan = Tjänstemännens Centralorganisation = utlåtande . — '

. = utskott

Behörighetssakkunniga = av chefen för justitiedepartementet 1919 tillkallade sak- kunniga. för utredning av frågan om beredande av utsträckt behörighetlför kvinnor att vinna tillträde till civil statstjänst. * 1902 års löneregleringskommitte' eller endast löneregteringskommittén = den av Kungl. Maj:t 3/10 1902 tillsatta kommittén rörande reglering av statens ämbetsverks och myndigheters löneförhållanden m. m. PM 1924 = PM angående ordnande av kvinnliga befattningshavares avlöningsföré hållanden m.m. (upprättad under år 1924 inom finansdepartementet; tryckt, dels separat, dels som bilaga till 1925 års statsverksproposition). PlVI 1924 att. I eller endast alt. I = i PM 1924 framlagt alternativ I för de kvinnliga befattningarnas inplacering å den manliga löneplanen enligt 5. k. kvantitativ metod. PlVI 1924 alt. II eller endast att. II = i PM 1924 framlagt alternativ 11 för de kvinn- liga befattningarnas inplacering å den manliga löneplanen enligt 5. k. kvalitativ metod. Prop. 1925 = Statsverkspropositionen år 1925. Utgifterna. För flera huvudtitlar ge- mensamma frågor. I. Ordnandet av kvinnliga betattningshavares avlönings— och pensionsförhållanden. 1 kv. lg osv. = 1 lönegraden i den för kvinnliga tjänstemän avsedda löneplanen (B i kommunikationsverkens avlöningsreglemente, SFS 1919: 343, och C i allmänna civilförvaltningens avlöningsreglemente, SFS 1921: 451). 1 m.'lg (= 9) osv. = 1 lönegraden i den för manliga tjänstemän gällande lönepla— nen (A i kommunikationsverkens och B i allmänna civilförvaltningens avlönings— reglemente), motsvarande nuv. lg Ca 9. —

I betänkandet användes genomgående de f. n. (fr. o. m. 1/7 1947) gällande lönegrads— numren (Iöneplan 1 i Saar). Alla förut gällande lönegradsnummer har sålunda ut- bytts mot sina nuvarande motsvarigheter. I de fall där framställningen ansetts så fordra har ett »nuv.» insatts före ett »översatt» lönegradsnummer. Endast i direkta citat har de äldre lönegradsnumren bibehållits, åtföljda av de nya inom klammer.

Med beteckningen manliga tjänster resp. kvinnliga tjänster avses tjänster, som på grund av särskilda bestämmelser kan innehavas endast av män resp. endast av kvinnor. Med beteckningen »manliga» tjänster resp. »kvinnliga» tjänster avses tjänster som uteslutande eller huvudsakligen (= till mer än 50 %) innehas av män— resp.— av kvinnor.

Litteratur _

Här upptages sådana betänkanden och sådan övrig litteratur, som ger en mera allmän behandling av kvinnornas lönefråga. *

1. Kommittébetänkanden

Betänkande, Underdånigt, afg. af den af Kungl. Maj:t den 3 okt. 1902 tillsatta kommitté rörande reglering af statens ämbetsverks och myndigheters löneför- hållanden m. m. Sthlm. * XXVII. Förslag till grunder, med tillämpning af hvilka infödda svenska kvinnor må kunna af Konungen utnämnas och befordras till vissa befattningar. 1911. ” '

Betänkande, Lärarelönenämndens. Sthlm. ' ' - ' '

I: Bd. 1. Huvudbetänkande. 1914. ' '

I: Bd. 2. Bilagor. Statistiska tabeller och specialutredningar. 1914. IzBd. 3. Bilagor. Historik jämte framställningar och utlåtanden rörande av- lönings- och pensionsförhållanden. 1914. Betänkande och förslag i fråga om kvinnors tillträde till statstjänster. Sthlm. II. Kvinnas behörighet att innehava statstjänst. Avlöning och pensionering. Vissa statstjänsters reserverande för kvinnor. 1921. SOU 1923: 62. 1921 års lönekommitté. Betänkande ang. ordnandet av kvinnliga befattningshavares avlönings- och pensionsförhållanden m.m. Sthlm 1923. SOU 1930: 17. 1928 års lönekommi-tté. Betänkande med förslag till allmänt avlö- ningsreglemente för ordinarie tjänstemän, tillhörande den civila statsförvalt- ningen. Sthlm 1930. SOU 1930: 20. 1928 års lönekommitté. Betänkande med förslag till lönereglering för befattningshavare vid undervisningsväsendet. Sthlm 1930. SOU 1937: 48. 1936 års lönekommitté. Betänkande med förslag till civilt avlönings- reglemente. Sthlm 1937. SOU 1938: 47. Betänkande angående gift kvinnas förvärvsarbete m. m. Avg. av kvinnoarbetskommittén. Sthlm 1938.

Betänkande avg. av Arbetsmarknadskommitténs kvinnoutredning. [Avg. 1950.] Sthlm: SAF—LO, 1951. Lika arbete—lika lön. [Utarb. av TCO:s likalönskommitté.] Sthlm 1949. (TCO:s skriftser. 1.) LO:s kvinnolönekommitté. Kvinnoarbetet och kvinnolönerna. Sthlm 1946.

Royal commission on equal pay 1944—46. Report presented to Parliament by Com- mand of His Majesty October 1946. London 1946. International labour conference. 33rd session 1950. Report V:1—2. Equal remu- neration for men and women workers for work of equal value. Geneva 1949— 1950. International labour conference. 34th session 1951. Report VIIE 1—2. Equal remu- neration for men and women workers for work of equal value. Geneva 1950— 1951.

2. Övrig litteratur

Arrhén, E., Behovslön — eller likalön? Ett bidrag till diskussionen i befolknings- frågan. Sthlm 1939. Gärde Widemar, Ingrid, Hatt och huva. Hur stat och kommun tillämpa behörighets- lagens principer. Utredning utförd på uppdrag av Yrkeskvinnors samarbetsför— hund. Sthlm 1945. Kvinnorna på arbetsmarknaden. Sthlm 1942. (LO:s skriftser. 61.) Myrdal, Alva, Folk och familj. Sthlm 1944. Nylund, S., Behovsprincipen i svensk lönelagstiftning. En översikt och en gransk— ning. Sthlm 1940. Rössel, J., Kvinnorna och kvinnorörelsen i Sverige 1850—1950. Sthlm 1950. (YSFzs skriftser. 2.) Rössel, J., Yrkesval och arbetsinsats. En aktuell kvinnofråga. Förord av Hanna Rydh. Sthlm 1945. (Fredrika-Bremer-förbundets_skriftser. 10.) Wahlström, Lydia, Den svenska kvinnorörelsen. Historisk översikt. Sthlm 1933. Wiberg, Elisabeth, Arbete och lön. Förord av Hanna Rydh. Sthlm 1944. (Fredrika- Bremer—förbundets skriftser. 8.)

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Civildepartementet.

Genom beslut den 10 januari 1947 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för finansdepartementet att tillkalla högst sju utredningsmän för att inom departementet biträda med utredning angående likalönsprincipens genom- förande i statsförvaltningen. Med stöd av bemyndigandet tillkallade då- varande chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, samma dag såsom utredningsmän generaldirektören A. E. V. Swartling, åt vilken upp— drogs att såsom ordförande leda utredningsmånnens arbete, numera kam- reraren Karin Almgren, ledamoten av riksdagens första kammare, biblio- tekarien Ebon M. 1. Andersson, dåvarande ledamoten av riksdagens andra kammare, ombudsmannen Sigrid H. E. Ekendahl, numera ordföranden i statens lönenämnd, statskommissarien B. E. Johnsson, förtroendemannen G. Jönsson samt dåvarande ledamoten av riksdagens andra kammare, nu— mera statsrådet Hj. R. Nilson.

Utredningsmännen antog benämningen likalönskommittén.

Sedan Jönsson avlidit den 31 augusti 1948 tillkallade chefen för finans- departementet den 21 oktober 1948 som utredningsman förbun'dsordföran- den B. Larsson. Larsson avled den 15 juli 1952; som ersättare för Larsson förordnade chefen för civildepartementet den 15 oktober 1952 ledamoten av riksdagens andra kammare, ombudsmannen S. H. Henriksson. Sedan Nilson den 1 oktober 1951 utnämnts till statsråd och därefter icke deltagit i kom- mitténs arbete, beviljade chefen för civildepartementet den 29 september 1952, på därom gjord framställning, statsrådet Nilson entledigande från utredningsuppdraget och förordnade ledamoten av riksdagens första kam- mare, lantbrukaren N. H. T. Larsson till ledamot av kommittén i stället för Nilson.

Till sekreterare åt kommittén förordnades den 18 mars 1947 dåvarande tf. byråsekreteraren i statskontoret C.-E. Grönlund, samt, sedan denne erhållit begärt entledigande, den 19 november 1947 numera byråsekrete- raren i generalpoststyrelsen N. G. T. Olsson.

Att såsom expert biträda kommittén med utredning angående pensions— kostnaderna för män och kvinnor i statsförvaltningen tillkallades den 15 juni 1950 vice verkställande direktören i Svenska Personal-Pensionskassan, fil. dr E. T. Jansson.

På framställning från kommittén uppdrog Kungl. Maj:t den 10 septem— ber 1948 åt socialstyrelsen att i samråd med kommittén verkställa utred- ning rörande sjukledigheterna för manliga och kvinnliga befattningshavare inom statsförvaltningen. Socialstyrelsen överlämnade den 20 maj 1950 en redogörelse för undersökningen. Vid kompletterande utredningar av frågan har kommittén biträtts av numera byrådirektören i statens avtalsnämnd N. E. A. Ragnå samt numera aktuarien i socialstyrelsen K.-E. Friberg.

Historik över löneställningen för lärartjänster vid det statliga och det statsunderstödda kommunala skolväsendet har utarbetats av byråchefen i skolöverstyrelsen J. 0. Ulne under medverkan av förste byråsekreteraren Brita Linnér. , .

Vid utarbetandet av historik över arbetsuppgifter och löneställning för övriga tjänster har biträde lämnats av tjänstemän vid vissa verksstyrelser.

Vissa kostnadsberäkningar har utförts av förste aktuarien i civildeparte— mentet N. A. Aldestam.

För studium av arbetsuppgifterna för manliga och kvinnliga ekonomi- biträden vid sinnessjukhusen har kommittén den 19 maj 1950 besökt Uller-W åkers sjukhus i Uppsala.

Kommittén har den 21 november 1949, den 24 oktober 1950 och den 8 december 1951 till delegationen för det internationella socialpolitiska sam- arbetet avgivit yttranden angående förslag till internationell reglering av frågan om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde. i

Vi får härmed avlämna betänkande om »Lika lön för män och kvinnor i det statliga lönesystemet» och anser oss därmed ha slutfört vårt uppdrag. Undertecknad Larsson har avgivit särskilt yttrande. ' .

Stockholm den 18 maj 1953.

ERIK SWARTLING

KARIN ALMGREN EBON ANDERSSON SIGRID EKENDAHL STURE H. HENRIKSSON E. JOHNSSON NILS LARSSON

/ Tore Olsson.

Sammanfattning av betänkandet

Vårt utredningsuppdrag gäller likalönsprincipens genomförande inom den egentliga statsförvaltningen och det statsunderstödda kommunala skol- väsendet, dvs. inom det statliga lönesystemet. Vi skall enligt direktiveniförsta hand klarlägga principens innebörd och frågeställningarna; vidare har vi att undersöka i vad mån tjänsters löneställning har bestämts med ut-- gångspunkt från att de har varit avsedda för kvinnor. Vårt betänkande, som främst är att anse som ett principbetänkande, vill besvara följande frågor: 1) Vad menas med likalönsprincipen? 2) Är likalönsprincipen genomförd? 3) Bör likalönsprincipen genomföras? och 4) Vilka åtgärder krävs för likalönsprincipens genomförande?

I Vad menas med likalönsprincipen?

Definitionen av likalönsprincipen bör ske från rent teoretisk utgångs- punkt och utan hänsyn till de synpunkter, som kan tala för modifikationer vid principens tillämpning i praktiken. Man bör klart hålla isär likalöns- problemets två skilda moment: att ge en begreppsmässigt riktig definition av likalönsprincipen och att bestämma, i vilken utsträckning man vill ge- nomföra denna princip. Rent begreppsmässigt betyder likalönsprincipen, dvs. principen om lika lön för man och kvinna, att lönen skall fastställas utan hänsyn till kön, att tillhörigheten till det ena eller det andra könet inte» skall inverka på individens lön. Så fort man över huvud taget reducerar den enskilda kvinnans arbetslön på grund av faktorer, som inte har-samband med det av henne själv utförda arbetet utan grundas på hennes egenskap av kvinna, sker lönesättningen inte enligt likalönsprincipen.

Med utgångspunkt från den vid Internationella arbetsorganisationens- allmänna konferens 1951 antagna konventionen om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde har vi för det statliga lönesystemet formu- lerat likalönsprincipen som principen om lika lön för man och kvinna för. likvärdig arbetsuppgift. Detta innebär, att lönen skall fastställas med hänsyn till den föreliggande arbetsuppgiften och att denna skall'värdesättas efter samma normer, vare sig den utföres av man eller kvinna. -

II Är likalönsprincipen genomförd?

1) För att likalönsprincipen skall vara genomförd i det statliga lönesys: temet fordras först och främst, att avlöningsförmånerna'i en och samma-_

tjänst är lika, vare sig den innehas av man eller kvinna (lika lön i samma befattning). 1925 års riksdagsbeslut om de kvinnliga statstjänstemännens löner stred redan i detta avseende mot likalönsprincipen, eftersom det inte gav kvinna rätt till sista älderstillägget. Denna särbestämmelse bort- togs fr. o. m. 1/7 1939 för statligt anställda tjänstemän och fr. o. m. 1/7 1947 även för tjänstemän inom det statsunderstödda kommunala skolväsendet. Därmed har principen om lika lön i samma befattning genomförts. Detta betyder emellertid inte, att det statliga lönesystemet helt ståri överensstäm- melse med likalönsprincipen: härför krävs att befattningarna också är lönegradsplacerade enligt denna princip.

2) Det strider givetvis mot likalönsprincipen, om för samma slags ar- betsuppgifter har inrättats särskilda tjänster för män och särskilda tjänster för kvinnor och de kvinnliga tjänsterna har placerats i lägre lönegrad än de manliga. En sådan avvikelse från likalönsprincipen föreligger i fråga om vissa kvinnliga tjänster vid fångvärdsanstalterna och statens sinnes— sjukhus. Överensstämmelse i arbetsuppgifter mellan dessa kvinnliga och manliga tjänster har i olika sammanhang konstaterats, men ändring av de kvinnliga tjänsternas lönegradsplacering har fått anstå i avvaktan på ut- redning av likalönsfrågan i dess helhet.

3) De kvinnliga tjänsterna med direkt manlig motsvarighet utgör emel- lertid ett begränsat problem. Likalönsprincipen har sin största räckvidd, när det gäller lönegradsplaceringen av sådana tjänster, som visserligen inte är reserverade för kvinnor men som de facto uteslutande eller huvud- sakligen innehas av kvinnor (vad vi kallat »kvinnliga» tjänster) och som inte har några direkta motsvarigheter bland de »manliga» tjänsterna (tjänster som uteslutande eller huvudsakligen innehas av män). Likalönsprincipen kräver, att de »kvinnliga» tjänsterna lönegradsplaceras med hänsyn till arbetsuppgifterna och värdesättes efter samma grunder som de »manliga» tjänsterna. I detta avseende föreligger de väsentligaste avvikelserna från likalönsprincipen inom det statliga lönesystemet. Vissa av de »kvinnliga» tjänsterna har vid jämförelse med »manliga» tjänster en med hänsyn till arbetsuppgifterna alltför låg löneställning. Detta gäller särskilt de »kvinn- liga» tjänster, som är placerade under 10 lönegraden. Denna lönegrad kan betecknas som den manliga bottenlönegraden, dvs. den lägsta lönegrad, som i praktiken användes för ordinarie eller extra ordinarie tjänst, avsedd att rekryteras med män.

Löneställningen för de »kvinnliga» tjänsterna är väsentligen betingad av 1925 års riksdagsbeslut i likalönsfrågan. Före beslutet fanns i avlönings- reglementena särskild löneplan för kvinnor och särskild löneplan för män. Detta betydde först och främst en genomgående lägre löneställning för så— dana tjänster å den kvinnliga löneplanen, som motsvarades av tjänster med samma benämning å den'manliga löneplanen; vår utredning har visat,

att flertalet av dessa likabenämnda kvinnliga och manliga tjänster också hade samma arbetsuppgifter. Eftersom lönen sålunda i samtliga jämför- bara fall hade satts lägre för kvinnor än för män, kan därav dras slutsatsen, att även de tjänster på den kvinnliga löneplanen som saknade direkta mot- svarigheter på den manliga hade fått lägre löneställning än de skulle erhållit vid en värdering av de speciellt kvinnliga arbetsuppgifterna i förhållande till de manliga. Genom 1925 års riksdagsbeslut slopades den kvinnliga löne- planen; de kvinnliga tjänsterna överfördes till den manliga'löneplanen och inplacerades där i lönegrader motsvarande lägst nuv. 5 och högst nuv. 21. Lönegradsplaceringen skedde på sådant sätt, att den tidigare löneställningen blev så gott som oförändrad (den »kvantitativa» inplaceringsmetoden) och i stort sett utan någon värdering av de kvinnliga tjänsternas arbetsuppgifter i förhållande till de manliga tjänsternas. I praktiken betydde 1925 års riks— dagsbeslut, att den kvinnliga löneplanen »doldes» i den manliga. Förutvarande manliga och förutvarande kvinnliga tjänster med samma arbetsuppgifter, som genom den använda inplaceringsmetoden kom i olika lönegrader, fick olika tjänstebenämningar; det förutsattes, att en differentiering även av ar- betsuppgifterna efter hand skulle genomföras.

1925 års riksdagsbeslut om de kvinnliga tjänsternas lönegradsplacering stred klart mot likalönsprincipen. Efter 1925 har emellertid inträtt sådana förändringar i arbetsuppgifter och kompetensfordringar för de förutva- rande kvinnliga tjänsterna och deras manliga motsvarigheter, att utgångs— punkterna för en lönegradsplacering enligt likalönsprincipen numera är annorlunda. Detta hindrar givetvis inte att vissa av de 1925 lönegradspla- cerade tjänsterna fortfarande kan ha en ur likalönssynpunkt för låg löne- gradsplacering —- liksom ock efter 1925 lönesatta »kvinnliga» tjänster.

1937 års riksdagsbeslut om folkskolans löner innebar samma löne- gradsplacering för manliga och kvinnliga folkskollärare; däremot kan den »kvinnliga» småskollärartjänstens lönegradsplacering knappast anses ha överensstämt med likalönsprincipen.

Frågan i vad mån likalönsprincipen är genomförd i det statliga löne- systemet kan generellt besvaras sålunda: lönegradsplaceringen för vissa »kvinnliga» tjänster (främst tjänster under 10 lönegraden) överensstämmer inte med principen om lika lön för likvärdig arbetsuppgift. Under avd. IV anger vi närmare på vilka punkter en ändring av de »kvinnliga» tjänsternas löneställning synes påkallad, om man helt vill genomföra likalönsprincipen.

III Bör likalönsprincipen genomföras?

De invändningar, som har gjorts och fortfarande göres mot ett fullstän- digt genomförande av likalönsprincipen, kan hänföras till tre olika löne—

sättningsprinciper: behovslöneprincipen, prestationslöneprincipen och mark- nadslöneprincipen.

1) Behovslöneprincipen har åberopats som skäl för en generell löneskill— nad mellan män och kvinnor, varvid anförts, att gruppen manliga tjänste- män i genomsnitt har större familjeförsörjningsbörda än gruppen kvinn— liga tjänstemän. Genom besluten om lika lön i samma befattning får stats- makterna anses ha avvisat en sådan öppen tillämpning av behovslöneprin- cipen, som tar sig uttryck i olika lönebelopp för manliga och kvinnliga tjänstemän. Emellertid kan en »dold» tillämpning av behovslöneprincipen sägas ske genom lönegradsplacering av tjänster, om lönegraden med hän- .syn till att en tjänst huvudsakligen rekryteras med—kvinnor (som presu— meras i regel vara utan familjeförsörjningsbörda) sättes lägre än för sådana tjänster med likvärdiga arbetsuppgifter, som främst är avsedda för män. Det statliga lönesystemet är på vissa punkter påverkat av en dylik dold behovs- löneprincip. Löneställningen för de kvinnliga tjänsterna (vilken istort sett lämnades orubbad av 1925 års riksdagsbeslut) var avpassad efter icke— familjeförsörjares behov, medan avlöningen å de manliga tjänsterna avsåg att ge »anständig bärgning» åt en familj. På det aktuella planet fungerar behovslöneprincipen som en minimilöneprincip för män: tjänst avsedd att rekryteras huvudsakligen med män har oavsett arbetsuppgifterna inte satts lägre än i 9, numera 10 lönegraden, eftersom lönen har ansetts böra avpassas efter en familjeförsörjares behov; tjänsterna under denna »man- liga bottenlönegrad» är däremot praktiskt taget uteslutande sådana som _endast eller huvudsakligen innehas av kvinnor. .

Vi avvisar behovslöneprincipen som skäl mot genomförande av lika— lönsprincipen. Lön bör betalas efter arbetet och oberoende av arbetstagarens personliga förhållanden; utjämning av försörjningsbördan bör ske genom skatte- och socialpolitiska åtgärder, som berör alla medborgare. Lönegrads— placeringen för en tjänst bör inte bli högre, därför att den är avsedd för en man, eller lägre, därför att den är avsedd för en kvinna. Tillämpas en viss minimilön för manliga tjänstemän, bör den också gälla för kvinnliga tjänste— män. __Att anföra behovssynpunkter som motivering för lägre lönegradspla— cering av »kvinnliga», tjänster blir orimligt redan av den anledningen, att ett stort antal kvinnor i statstjänst har fått sin lön bestämd utan dylika hän— syn. ) '

2) Prestationslöneprincipen innebär, att lönen göres beroende av arbets- tagarens prestation, varmed förstås den totala arbetsinsatsen under hela anställningstiden, ställd i relation till arbetsgivaren-statens utgifter för lön, pensionering, utbildning etc. Med åberopande av prestationslöneprincipen har yrkats på en generell lönereduktion för kvinnorna under hänvisning till att kvinnornas arbetsinsats i genomsnitt är lägre än männens.

I och med att lika lön i samma befattning har genomförts kan presta—

kostnad som löneutgift. Målsättningen bör vara att genom olika sociala åt- tionslöneprincipen anses avvisad, när det gäller själva lönesystemcts kon- struktion: män och kvinnor i samma befattning får samma lön, även om arbetsinsatsens värde i genomsnitt skulle vara lägre för kvinnorna. Stats— makterna får även anses ha tagit avstånd från prestationslöneprincipens tillämpning i form av lägre lönegradsplacering för »kvinnliga» tjänster. Emellertid anföres fortfarande som skäl mot ett fullständigt genomförande av likalönsprincipen i det statliga lönesystemet, att de kvinnliga tjänste— männen är dyrare arbetskraft än de manliga på grund av sin högre sjuk- ledighetsfrekvens, kortare yrkesverksamma tid, mindre användbarhet etc. Vi har därför ansett oss böra undersöka dessa förhållanden, som ju spelar en stor roll för likalönsfrägan inom den privata sektorn av arbetsmarknaden.

För vår räkning har socialstyrelsen undersökt sjukledighetsfrekvensen under 1948 för ca 11 000 manliga och kvinnliga statstjänstemän. Undersök- ningen visar, att sjukledighetsfrekvensen. genomgående är högre för en grupp kvinnor än för en grupp män med samma arbetsuppgifter, att kvin- nornas sjukledighetsfrekvens i allmänhet starkt påverkas av de höga siff- rorna för de gifta kvinnorna men att även de ogifta kvinnorna har betydligt högre sjukledighetsfrekvens än gifta och ogifta män med. samma arbete och samma lön. De gifta kvinnornas högre sjukledighetsfrekvens torde sammanhänga med hemarbetet och i synnerhet värden av barnen. Av ut- redningen framgår också, att de individuella variationerna i sjukledighets- frekvensen är mycket stora'både för kvinnor och män; många kvinnor har ingen sjukledighet alls eller är mindre sjuka än genomsnittet för männen.

Även om det med hänsyn till den genomsnittliga sjukledighetsfrekvensen måste anses sannolikt, att en grupp kvinnor vållar arbetsgivaren-staten större utgifter än en lika stor grupp män med samma lön, finner vi det orätt- vist att reducera lönen för en kvinnlig tjänsteman, därför att hon tillhör en _viss, statistiskt lätt avgränsbar grupp. Det måste "vara orimligt, att de av kvinnorna, som; är friskare än genomsnittet'bland männen, skall betala för de övriga kvinnornas sjukledigheter. Vi avvisar varje slags generell lönereduktion för kvinnliga tjänstemän på grund av denna grupps högre sjukledighetsfrekvens och anser följaktligen, att sjukledighetsfrekvensen inte får tas till intäkt för lägre lönegradsplacering av »kvinnliga» tjänster. Om hög sjukledighetsfrekvens skall ge anledning till särskilda löneavdrag, måste dessa avse såväl män som kvinnor och innebära en bättre anpass- ning av det statliga lönesystemet till den individuella prestationen sådanden avspeglas i närvarofrekvensen. Till frågan om och hur sjukavdragsbestäm- melserna i så fall bör ändras har vi emellertid inte tagit ställning. Över— sjukligheten för de gifta kvinnorna och särskilt de gifta kvinnorna med barn beror delvis på att de i hemmet utför ett för samhället nödvändigt arbete. Frågan är emellertid, om samhället skall bestrida denna sociala

gärder minska de svårigheter som begränsar värdet av de gifta förvärvs- arbetande kvinnornas arbetsinsats.

Den yrkesverksamma tiden för de kvinnliga tjänstemännen är i genom- snitt betydligt kortare än för de manliga. Kvinnornas förtidsavgång, som i allmänhet torde förorsakas av hemarbetet, medför ökade utbildnings—, administrations- m. fl. kostnader. (En annan sak är, att denna avgång —— med för frivillig avgång f. n. gällande pensionsbestämmelser — betyder en viss minskning av pensionskostnaderna för de kvinnliga tjänstemännen.)

I fråga om de kvinnliga tjänstemännens användbarhet har vi haft över- läggningar med myndigheter och personalrepresentanter. Av de lämnade upplysningarna har vi ansett oss kunna dra den allmänna slutsatsen, att hänsynstagandet till de gifta kvinnliga tjänstemännens behov att tjänstgöra på samma ort som maken i regel inte har medfört några större ekonomiska eller organisatoriska nackdelar för verken. Inte heller har vi funnit något stöd för uppfattningen, att värdet av de kvinnliga tjänstemännens arbets- insats skulle minskas genom mindre användbarhet för vissa arbetsuppgifter eller för förordnanden å högre tjänster.

För att klarlägga om den högre sjukledighetskostnaden för kvinnliga tjänstemän som grupp uppväges av lägre pensionskostnader har vi låtit göra en jämförande utredning om pensionskostnader för manliga och kvinnliga statstjänstemän. Undersökningen har visat, att pensionskostnaderna för män och kvinnor f. n. kan anses ligga på ungefärligen samma nivå. Pen— sionskostnaderna kan sålunda inte anföras som vare sig kost—nadsminskande eller kostnadsökande faktor vid jämförelse mellan statens utgifter för man- lig och kvinnlig arbetskraft.

Våra ovannämnda undersökningar visar, att — främst på grund av sjuk- ledighetsfrekvensen —— arbetskostnaden är högre för gruppen kvinnliga statstjänstemän än för gruppen manliga statstjänstemän. Vi anser emellertid, att en sådan gruppindelning inte bör påverka den statliga lönesättningen. Vi finner det principiellt orimligt, att individens lön skall göras beroende av den genomsnittliga prestationen för ett visst kön. För den privata arbets- marknaden har en lönesättning efter kön ansetts t. v. vara en praktisk nöd- vändighet —— främst med hänsyn till riskerna för att kvinnornas sysselsätt- ningsmöjligheter eljest skulle försämras. Samma risker för den kvinnliga arbetskraften i statstjänst torde knappast föreligga. Prestationslöneprincipen bör inte utgöra skäl mot en ändring av löneställningen för de »kvinnliga» tjänster, vilkas lönegradsplacering inte överensstämmer med likalönsprin- cipen ; det är inte befogat att tillämpa prestationslöneprincipen bara för kvinnor, som innehar sådana tjänster, men inte för de kvinnor, för vilka likalönsprincipen redan är genomförd. Även om man sålunda tar avstånd från en kollektivt tillämpad prestationslöneprincip, kan det emellertid ifrågasättas, om inte det statliga lönesystemet bör bättre anpassas efter den

individuella arbetsinsatsens värde —— ett problem som vi dock inte tar ställ- ning till.

3) Marknadslöneprincipen har vi kallat grundsatsen, att statstjänstemän- nens löner skall avvägas så, att lönen för visst arbete i statstjänst så nära som möjligt ansluter sig till den lön som på den privata arbetsmarknaden betalas för likartat arbete. Ehuru betydande variationer föreligger, torde man kunna utgå ifrån att avlöningen för sådana arbetsuppgifter i stats- tjänst, som huvudsakligen utföres av män, i stort sett anpassats efter löne- nivån för »manliga» arbetsuppgifter på den privata arbetsmarknaden, och att arbetsuppgifter, som huvudsakligen utföres av kvinnor, i stort sett betalas med samma lön som »kvinnligt» arbete i enskild tjänst. Eftersom på den privata arbetsmarknaden arbete utfört av kvinnor i regel betalas lägre än arbete utfört av män, betyder marknadslöneprincipens tillämpning, att även i statstjänst »kvinnliga» arbetsuppgifter, »kvinnliga» tjänster, avlönas lägre än om de värderats enbart inom det statliga lönesystemet genom jäm- förelse med »manliga» arbetsuppgifter, »manliga» tjänster.

När de kvinnliga tjänsterna 1925 inplacerades å den manliga löneplanen utan att deras arbetsuppgifter värderades i förhållande till de manliga tjäns- ternas, åberopades jämförelser med den privata arbetsmarknadens löner som skäl för den i stort sett oförändrade löneställning, som inplaceringsme- toden innebar. Marknadslöneprineipens tillämpning är historiskt sett (len främsta anledningen till att vissa »kvinnliga» tjänster är lönegradsplacerade i strid med likalönsprincipen. Därav framgår marknadslöneprincipens be- tydelse för ställningstagandet i likalönsfrågan.

Vi finner det i princip riktigt, att inom det statliga lönesystemet löne- gradsplaceringen av de »kvinnliga» tjänsterna oberoende av den privata arbetsmarknadens värderingar sker helt i överensstämmelse med likalöns- principen. Detta förutsätter en så långt möjligt objektiv arbetsvärdering inom det statliga lönesystemet. Även om man vid konstruerande av ett löne- system i överensstämmelse med likalönsprincipen bortser från den privata arbetsmarknadens lönesättning för kvinnlig arbetskraft, kvarstår emeller- tid frågan om marknadslöneprincipens inverkan när det gäller genom— förandet av likalönsprincipen. Vi anser att staten med tillbörligt hänsyns- tagande till löneutvecklingen på den privata marknaden bör för sina an- ställda bedriva en lönepolitik som syftar till att fullständigt genomföra lika- lönsprincipen i det statliga lönesystemet. Värt ställningstagande till frågan om genomförandet klarlägges närmare i avd. IV, punkt 4, av denna sam— manfattning.

IV Vilka åtgärder krävs för likalönsprincipens genomförande?

Vår uppgift har varit att ange de allmänna förskjutningar i de »kvinn- liga» tjänsternas löneställning, som påkallas av principen om lika lön för

män och kvinnor för likvärdig arbetsuppgift. Därvid uppkommer först frågan, vad som menas med »likvärdig arbetsuppgift», dvs. frågan om ar- betsvärdering inom det statliga lönesystemet. Vi har diskuterat frågan om användning av s.k. systematiska arbetsvärderingsmetoder för lönegrads— placering enligt likalönsprincipen men funnit att detta skulle förutsätta att arbetsvärderingen utsträcktes till hela det statliga lönesystemet, dvs. en allmän tjänsteförteckningsrevision. Vi har i stället sökt lösa vår uppgift genom den form av mera summarisk arbetsvärdering, som man hittills tillämpat vid statlig lönesättning. Vi har strävat efter att värdesätta de »kvinn- liga» tjänsterna i förhållande till de »manliga» efter samma grunder som användes för bestämmande av relationerna mellan »manliga» tjänster inbördes: genom en allmän värdering av arbetsuppgifterna med hänsyn till deras krav i fråga om utbildning, erfarenhet, skicklighet, fysisk och psykisk ansträngning, ansvar, arbetsförhällanden etc.

I det följande redovisar vi vår uppfattning om vissa »kvinnliga» tjäns- ters ställning ur likalönssynpunkt.

1. Kvinnliga tjänster med direkt manlig motsvarighet Vid fångvårdsanstalterna har vaktfru och första vaktfru arbetsuppgifter av samma art som vaktkonstapel resp. överkonstapel men är placerade i lägre lönegrader. Vid likalönsprincipens genomförande bör vaktfru upp- flyttas från 10 till 12 lönegraden och första vaktfru från 13 till 14 lönegra- den. Likaledes bör den för kvinna avsedda uppsyningsmanstjänsten i 14 lönegraden placeras i samma lönegrad som manlig uppsyningsmanstjänst med motsvarande ansvar och arbetsuppgifter. Vid sinnessjukhusen är sköterskor och första sköterskor placerade i lägre lönegrader än manliga skötare resp. förste skötare ehuru full överensstäm- melse i utbildning och arbetsuppgifter föreligger. Likalönsprincipen kräver, att sköterska upptlyttas från 10 till 12 lönegraden och första sköterska från 12 till 13 lönegraden. I samband med likalönsprincipens genomförande för ifrågavarande personal vid fångvårdsanstalter och sinnessjukhus bör också utjämnas de skiljaktigheter i fråga om pensionsålder och semesterrätt, som råder mellan män och kvinnor med samma arbetsuppgifter —— även i de fall där lika lön redan tillämpas.

2. Tjänster under den manliga bottenlönegraden Att för »manliga» tjänster oavsett göromålens art tillämpats en viss bot- tenlönegrad, numera 10 lönegraden, har medfört att denna lönegrad kommit att innehålla tjänster med stora skiljaktigheter i fråga om arbetsuppgifternas kvalitet. Som förut nämnts sammanhänger användningen av den manliga bottenlönegraden med behovslöneprincipen; de minst kvalificerade tjäns-

terna i bottenlönegraden kan sägas innehålla en behovsfaktor. Rent teo- retiskt borde ett utrensande av behovshänsyn medföra en omprövning av löneställningen för både »manliga» och »kvinnliga» tjänster. Det kan emel- lertid inte anses tillhöra vårt uppdrag att ifrågasätta ändrad löneställning för »manliga» tjänster-. Vi har därför utgått från den värdering av vissa göro— mål, som fastslagits genom de »manliga» tjänsternas placeringi 10 lönegraden, och bedömt löneställningen för de »kvinnliga» tjänsterna under 10 löne- graden genom att jämföra deras arbetsuppgifter med arbetsuppgifterna ä tjänster i den manliga bottenlönegraden.

Kontorsbiträdestjänster. Vi har gjort en särskild utredning om arbets- uppgifter och utbildning för kontorsbiträden. Vid jämförelse mellan kon- torsbiträden och expeditionsvakter har vi funnit kontorsbiträdenas göro— mål minst lika kvalificerade som expeditionsvakternas. Vi anser, att kon- torsbiträdestjänsterna faller inom ramen för den manliga bottenlönegraden. Likalönsprincipens genomförande förutsätter sålunda, att kontorsbiträdes- tjänsten uppilyttas från 8 till 10 lönegraden. Detta påkallar i och för sig en ändring av den reglerade befordringsgången. Vi framlägger intet förslag härom men uttalar, att likalönsprincipen självfallet bör tillämpas även vid anordnande av bcfordringsgångar.

Telefonisttjänster. Såväl lokaltelefonisttjänsten (6 lönegraden) som lands— telefonisttjänsten (8 lönegraden) ligger enligt vår mening inom ramen för den manliga bottenlönegraden. Kvalitetsskillnaden mellan de båda tjänster— na synes inte vara större än den som finns mellan olika grupper av kon- torsbiträdestjänster eller mellan olika manliga tjänster i bottenlönegraden. Båda telefonisttjänsterna bör därför vid likalönsprincipens genomförande placeras i 10 lönegraden.

Ekonomi— och sjukvårdstjänster. De i 4 och 5 lönegrader-na placerade kvinnliga ekonomibiträdena vid statens sinnessjukhus har enligt vår me- ning lika kvaliticerade arbetsuppgifter som de manliga i 10 lönegraden och bör vid likalönsprincipens genomförande få samma löneställning som dessa. Därvid bör även övriga tjänster för ekonomi- och sjukvårdspersonal vid sinnessjukhus och övriga statliga anstalter uppflyttas till lägst 10 löne- graden; i anslutning härtill bör undersökas, om inte vissa av dessa tjänster bör placeras över den manliga bottenlönegraden.

Elfektuårdare, tåg— och vagnstäderskor vid SJ bör placeras i den manliga bottenlönegraden.

Övriga tjänster under den manliga bottenlönegraden, vilka med hänsyn till arbetsuppgifter är likvärdiga med de ovannämnda »kvinnliga» tjäns— terna, bör också uppflyttas till 10 lönegraden.

Likalönsprincipens genomförande skulle sålunda förutsätta att prak- tiskt taget alla de »kvinnliga» tjänster, som f. n. ligger under den manliga bottenlönegraden, uppflyttas till lägst 10 lönegraden. Detta innebär ändrade

relationer till de »manliga» tjänsterna: de »kvinnliga» tjänsternas upp- flyttning får självfallet inte föranleda ändring av »manliga» tjänsters löne- gradsplacering.

3. Andra »kvinnliga» tjänster Vi har inte ansett det möjligt att diskutera löneläget för samtliga »kvinn- liga» tjänster i 10 och högre lönegrader utan har begränsat oss till några grupper, som har ett relativt stort antal innehavare eller som eljest kan an— ses normgivande eller betydelsefulla för lönegradsplaceringen av övriga »kvinnliga» tjänster. Tjänster i kontorskarriären. Mot en kontorskarriär med bottentjänsten (kontorsbiträdestjänsten) i 10 lönegraden och topptjänsterna i 19 och 21 lönegraderna synes någon erinran ur likalönssynpunkt inte kunna göras. En annan fråga är, om göromålens fördelning på de olika tjänsterna inom karriären står i överensstämmelse med likalönsprincipen. Av särskilt in- tresse i detta avseendc är arbetsuppgifterna för karriärens tidigare topp- tjänst, kansliskrivartjänsten (15 lönegraden). I den mån större krav i fråga om göromålens kvalitet har ställts på »kvinnliga» än på »manliga» kansli- skrivartjänster, bör en ur likalönssynpunkt riktigare löneställning för de »kvinnliga» tjänsterna åstadkommas genom inrättande av tjänster i 17 och högre lönegrader. Frågan om vilka lönegrader som bör användas för tjänster mellan kontorsbiträdes- och kansliskrivartjänsten samt hur arbetsupp— gifterna bör fördelas på dessa mellantjänster är ett tjänsteförteckningsspörs- mål, som vi inte har ansett ingå i vårt uppdrag. Postexpeditörs— och telegrafexpeditörstjänster. På grund av de förändringar som har inträtt efter 1925 kan inte av det historiska materialet dras några slutsatser om dessa tjänsters ställning ur likalönssynpunkt. Vid en bedöm— ning enbart med hänsyn till nuvarande förhållanden har vi inte kunnat finna att de är »kvinnligt» lönesatta. Telefonisttjänster. Rikstelefonisttjänstens löneställning är tveksam ur lika- lönssynpunkt ; vi förutsätter att den blir föremål för närmare överväganden i samband med en uppflyttning av lokal» och landstelefonisttjänsterna till 10 lönegraden vid likalönsprincipens genomförande. Därvid bör även be— dömas lönegradsplaceringen för utlandstelefonisterna, vilkas löneställning . uppenbarligen till viss del sammanhänger med rikstelefonisternas. Tjänster för ekonomipersonal. Vilka justeringar som ur likalönssynpunkt kan anses befogade för de »kvinnliga» ekonomitjänsterna kan avgöras först vid den allmänna översyn, som vi har förutsatt i samband med botten- lönegradens tillämpning för de lägst placerade ekonomibiträdestjänsterna. Tjänster för sjuksköterskeutbildad personal. Vi har inte ansett oss höra med hänsyn till likalönsprincipen ifrågasätta högre löneställning för kropps-

44.1 __._. , .. .

sjukhusens översköterskor än för sinnessjukhusens översköterskor, vilka numera är likställda med överskötarna.

Småskollärartjänster. Avvägningen av den riktiga lönegradsskillnaden mellan smäskollärartjänsten och folkskollärartjänsten synes inte i främsta rummet vara ett likalönsproblem. Genom uppflyttningen till 15 lönegraden har smäskollärartjänsten uppnått ett löneläge, där en lönesättning efter »kvinnliga» grunder inte längre kan urskiljas.

fi. Likalönsprincipens genomförande

Ett omedelbart genomförande av de ovan under punkterna 1 och 2 angivna ändringarna i det statliga lönesystemet skulle innebära en ökning av statens kostnader för löner med ca 51 miljoner kr per år. Därvid har inte räknats med någon kostnadsökning på grund av de förskjut— ningar i löneställningen för »kvinnliga» tjänster i 10 och högre löne- grader, som kan komma att föranledas av 10 lönegradens tillämpning som bottenlönegrad för både kvinnor och män. Till kostnadsökningen för löner kommer ökade kostnader för pensioner, övertidsersättning m. rn.

Med hänsyn till de stora förändringar i det statliga lönesystemet, som lika- lönsprincipens fullständiga genomförande skulle innebära, synes det oss naturligt, om principen inte genomföres på en enda gång. Redan av denna anledning måste man sålunda räkna med att ett genomförande i vissa etap- per kan vara lämpligt. Frågan om i vilken takt likalönsprincipen bör ge- nomföras i det statliga lönesystemet är emellertid ett spörsmål som inte bara angår detta lönesystem ; den måste också ses i sitt sammanhang med den kommunala och den privata sektorn av arbetsmarknaden. I våra direktiv har utsagts, att vi bör beakta frågans samband med lönesättningen på den öppna marknaden. Vad den kommunala sektorn beträffar eftersträvas en utjämning av löneläget för statligt och kommunalt anställd personal med samma arbetsuppgifter. Det synes ofrånkomligt, att en lönegradsuppflytt- ning av de »kvinnliga» statliga befattningarna måste föra med sig lönejus- teringar för motsvarande befattningar vid landsting, städer och andra kom- muner. De lönejusteringar, som skulle föranledas av ändringarna i det statliga lönesystemet, har beräknats medföra en ökning av löneutgifterna för landstingen med ca 36, för städerna med ca 36 och för lands- kommunerna med ca 21 miljoner kr per år. Likalönsprincipens genom- förande i det statliga lönesystemet måste också inverka på löneutvecklingen på den privata arbetsmarknaden. Likalönsfrågan är därför ytterst en fråga om löneutjämning mellan manliga och kvinnliga arbetstagare på hela arbets- marknaden. Denna utjämning kan emellertid främjas genom att staten vid lönesättningen för sina anställda i snabbare takt förverkligar likalönsprin- cipen. I vilken takt förverkligandet bör ske är en politisk-ekonomisk av— vägningsfråga, som faller utanför vårt uppdrag.

Sammanfattningsvis vill vi som vår mening uttala, att målet bör vara likalönsprincipens fullständiga genomförande i det statliga lönesystemet. Statsmakterna kan och bör genom successiva åtgärder i riktning mot detta mål verka för ett fullföljande snarast möjligt av den redan påbörjade ut— jämningen av lönerna för män och kvinnor.

Kommittéledamoten ' N. H. T. Larsson har avgivit särskilt yttrande (s. 293—296). '

.ka—

KAPITEL 1

Inledning

Utredningsuppdraget 1946 års riksdag anhåller om utredning

Vid 1946 års riksdag väcktes i båda kamrarna likalydande motioner (I: 62 av fröken Ebon Andersson m. fl. och 111124 av fröken Hildur Ny- gren m. fl.) om tillämpning av likalönsprincipen inom det statliga avlönings- systemet. Motionärerna, riksdagens samtliga kvinnliga ledamöter, anförde:

»Den omläggning av det statliga avlöningssystemet, som skedde år 1925 i sam- band med behörighetslagens ikraftträdande, föregicks av ett av den så kallade kvinnolönekommittén utarbetat förslag till ordnande av de kvinnliga befatt- ningshavarnas avlönings- och pensionsfrågor. Kommittén hade föreslagit ett på familjeförsörjningsprincipen grundat system, men i proposition till 1925 års riksdag förordade finansministern med frångående av kommitténs förslag ett på likalönsprincipen grundat system.

I propositionen anfördes bl. a.: 'Bedömes frågan om kvinnornas löneställ- ning ur principiell synpunkt måste man, på sätt jämväl behörighetssakkunniga yttrat, taga i betraktande den inverkan på hithörande förhållanden, som be— hörighetslagen medför. Då denna lag ger uttryck åt en allmän likställighet mel- lan män och kvinnor i statens tjänst, lärer konsekvensen fordra, att tävlan till statens tjänster får ske på lika villkor, (1. v. 5. med samma rättigheter och skyldig- heter för kvinna som för man. En dylik uppfattning leder obestridligen fram till den ståndpunkten, att i en och samma befattning avlöningen måste vara lika vare sig tjänsten innehaves av en man eller av en kvinna.”

Finansministern stödde sig alltså på behörighetssakkunniga, vilka i sitt ti- digare avgivna betänkande motiverat löneprincipen ”Lika lön för man och kvinna i samma befattning' bl. a. på följande sätt: 'En lönereduktion till kvin- nornas nackdel kan ej längre förklaras genom en hänvisning till att de i för- hållande till männen i statstjänsten intaga en undantagsstållning, vilken kunnat motivera upprätthållandet av särskilda avlöningsgrunder. Om det ena könets företräde till det stora flertalet tjänster upphör, är det i och för sig naturligt och följdriktigt, att likställighet bör gälla även i fråga om de rättigheter och skyldigheter, som åtfölja tjänsten.”

Trots dessa klara uttalanden för det principiellt riktiga i ett på likalöns- principen grundat lönesystem ansåg dock finansministern, att hänsyn till då- varande statsfinansiella förhållanden knappast medgåve en så radikal tillämp— ning av denna princip, att lönerna för de typiskt kvinnliga befattningarna om— räknades efter samma normer, som gällde för de såsom typiskt manliga ansedda befattningarna. Däremot ansågs det självklart, att lönerna i övriga befattningar, d. v. s. sådana som efter behörighetslagens ikraftträdande skulle kunna inne- havas av såväl män som kvinnor, bleve enhetliga.

Vid riksdagens behandling av frågan blev likalönsprincipen erkänd som norm för det statliga avlöningssystemet. Detta erkännande blev dock skäligen be- tydelselöst, enär någon omvärdering av arbetet i de typiskt kvinnliga befatt- ningarna icke samtidigt beslöts.

Sedan riksdagen behandlade denna fråga har över tjugu år förflutit, utan att de principer, till vilka riksdagen då anslöt sig, förverkligats. Följden är att flertalet kvinnor i statstjänst fortfarande befinna sig i de lägsta löneskikten, och deras befattningar äro alltjämt typiskt kvinnliga. För alla dessa grupper av kvinnliga befattningshavare har behörighetslagens princip om likställighet mellan män och kvinnor alltså kommit att bli utan avsedd verkan.

Med hänsyn till den revision av behörighetslagstiftningen, som skedde vid 1945 års riksdag, anse vi tiden nu vara mogen för en revision av de kvinnliga lönerna.»

Under åberopande av det anförda hemställde motionärerna, »att riksdagen ville besluta en sådan omarbetning av det statliga avlöningssystemet, att lika- lönsprincipen kommer till full tillämpning samt att i samband härmed de så— som typiskt kvinnliga ansedda tjänsterna inordnas i tjänsteförteckningar efter en rent kvalitativ uppskattning av arbetets värde med bortsecndc från befatt— ningshavarens kön».

Statsutskottet (ut]. 127) avstyrkte motionerna och anförde bl. a.: »I anslutning till 1945 års behörighetslag har utfärdats kungörelse om att stats— myndighet icke utan Kungl. Maj:ts medgivande äger förbehålla viss statstjänst eller annat allmänt uppdrag för endast män eller endast kvinnor. Vidare har vid arbetet på budgeten för nästa budgetår verkställts en omprövning av frågan om lämpligheten av den i tjänsteförteckningar verkställda uppdelningen av tjänsterna på manliga och kvinnliga innehavare. Beträffande härefter i tjänste- förteckningar kvarstående differentiering av befattningshavare efter kön har chefen för finansdepartementet anfört i statsverkspropesitionen (För flera huvudtitlar gemensamma frågor, 5. 3), att som allmän regel borde få förutsät- tas, att en i tjänsteförteekning (och däremot svarande personalförteckning) upp- tagen tjänstebenämning icke i och för sig vore avgörande för huruvida en be— fattning skulle anses förbehållen endast man eller kvinna, utan att detta spörs- mål vore beroende av vilka särskilda bestämmelser härom, som i vederbörlig ordning kunde ha utfärdats. Mot nämnda uttalande har riksdagen vid behand— lingen av ifrågavarande avsnitt av statsverkspropositionen ej gjort erinran (skri- velse nr 16).

Med hänsyn till 1945 års revision av bchörighetslagstiftningen har motionä- rerna ansett tiden vara mogen för en sådan omarbetning av det statliga av— löningssystemet, att likalönsprincipen kommer till full tillämpning. I anled— ning härav må erinras, att efter 1925 och 1939 års löneregleringar likalönsprin— cipen kan sägas vara fullt genomförd beträffande statliga befattningar i den mån densamma anses innebära, att man och kvinna skola erhålla samma lön i samma befattning. I avlöningsbestämmelserna för de statsunderstödda kommunala skolorna kvarstår emellertid den olikheten, att kvinnlig befattningshavare ej äger tillträda sista löneklassen (högsta ålderstillägget) i vederbörande löne— grad. Till frågan om denna jämte eventuellt andra återstående olikheter mellan de avlöningsförmåner i en och samma befattning, som utgå till män och kvin— nor, har i första band 1945 års lönekommitté att taga ställning.

Utskottet får alltså fastslå, att genom de åtgärder, vilka vidtagits i anslutning till 1945 års behörighetslag, och genom nu gällande avlöningsbestämmelser full likställighet i princip införts i fråga om mäns och kvinnors tillträde till och avlöningsförmåner i skilda statliga befattningar.

Emellertid kan likalönsprincipen givas en mera vidsträckt innebörd. För närvarande förekommer inom vissa förvaltningsområden, att befattningar, vilka på grund av göromålens natur äro förbehållna eller i varje fall huvudsakligen rekryteras av kvinnor, äro hänförda till lägre lönegrader än jämförliga befatt— ningar, vilka huvudsakligen rekryteras av män. Sålunda har löneutredningen för viss fångvårdspersonal konstaterat, att arbetsuppgifterna för den del av den kvinnliga personalen, som huvudsakligen är sysselsatt med bevakningsgöromål

_ &?”va ._

eller inom verkstadsdriften, äro i stort sett likartade med de åligganden, som ankomma på motsvarande manliga befattningshavare. Likalönsprincipens genom- förande kan anses kräva, att dylika olikheter utjämnas. I propositionen nr 225 till innevarande riksdag angående vissa anslag till fångvården m. m. har chefen för justitiedepartementet ansett starka skäl tala för en sådan utjämning beträf— fande fångvårdens personal. Att departementschefen likväl icke i nämnda sam- manhang kunde upptaga denna fråga berodde på att den stode inför sin lösning i ett större sammanhang. De spörsmål, som vore förenade med ett allmänt genom— förande av likalönsprincipen inom statsförvaltningen, skulle nämligen inom en nära framtid komma att upptagas till behandling inom finansdepartementet.

Vidare vill utskottet erinra, att manliga befattningshavare, då de efter en tids tjänstgöring erhålla med pensionsrätt förenad anställning på ordinarie eller extra ordinarie stat, i regel bruka hänföras till lägst 5 lönegraden. Undantagen härifrån äro förhållandevis få. Likalönsprincipen kan med anslutning till denna placeringsnorm tänkas tillskriven den innebörden, att samma lönegrad här på motsvarande sätt vara normal rekryteringsgrad jämväl för typiskt kvinnliga befattningar, oavsett göromålens art. Principens genomförande skulle då med- föra en lönesättning för kvinnlig arbetskraft, vilken i högst betydande grad komme att skilja sig ej blott från den nuvarande statliga lönesättningen utan jämväl från de löner, vilka kunna erhållas i den öppna marknaden. Det kan även förutses, att de nuvarande normerna för avlöning av manlig och kvinnlig arbetskraft i 5 lönegraden och högre lönelägen icke längre skulle visa sig håll- bara.

Åt likalönsprincipen kunna givas även andra formuleringar. Utskottet är icke berett tillstyrka motionärernas förslag om beslut redan av innevarande riksdag, att nämnda princip skall genomföras i vidare utsträckning än vad för närt"- rande är fallet. Utskottet har ej heller ansett frågan nu befinna sig i sådant läge, att framställning om utredning av densamma genom särskilda sakkunniga bör göras hos Kungl. Maj:t, helst som spörsmålet, såsom chefen för justitiede- partementet meddelat, inom en nära framtid torde komma att upptagas till be- handling inom finansdepartementet.»

I en reservation till utskottets utlåtande yrkades, att riksdagen måtte anhålla om utredning angående likalönsprincipens genomförande i statsförvaltningen; det oklara läge, vari frågan befann sig, syntes inte böra utgöra hinder för att den omedelbart överlämnades till utredning av sakkunniga, vilka borde få till uppgift att klarlägga frågeställningarna och avgiva förslag rörande principem' genomförande, vilket eventuellt kunde tänkas ske i etapper.

Riksdagsdebatten (15/5 1946, FK 19 s. 67 ff, AK 20 s. 108 ff) för och emot utskottets förslag gällde i första hand, om ett initiativ från riksdagens sida vore överflödigt med hänsyn till att frågan ändå skulle upptagas inom finansde- partementet eller om riksdagen — enligt reservanternas yrkande — borde an- hålla om en utredning. I anslutning till denna frågeställning diskuterades i vad mån likalönsprincipen vore genomförd i statsförvaltningen; enighet synes ha rått om att riksdagen redan godkänt principen. Talesmännen för utskottet betonade, att likalönsprincipen i stort sett vore genomförd. »Det är endast i vissa enstaka fall, där befattningarna ha rent feminina beteckningar, som vi kunna säga att likalönsprincipen icke är genomförd. I de fall där tjänstetitlarna ha neutral beteckning kunna tjänsterna besättas av såväl män som kvinnor, och lönerna äro desamma oavsett kön.» I de olika lönegraderna fanns både män och kvinnor; »att sedan antalet kvinnor i vissa lönegrader är avgjort större än antalet män och att i andra lönegrader antalet män är avgjort större än antalet kvinnor, strider ju inte mot principen som sådan» (E. G. Eriksson i Stockholm, AK). Det påpekades även, att behörighetslagen gav kvinnorna möjligheter att tävla med männen om de allra flesta statstjänster. Häremot framhölls från

talesmän för reservationen, att ett genomförande i praktiken av likalönsprin- cipen inte bara vore en fråga om att tillämpa behörighetslagen rättvist; det erinrades om den lägre lönegradsplaceringen för tjänster, avsedda att innehas av kvinnor, t. ex. vissa tjänster vid fångvårdsanstalterna samt rektors- och lärar— tjänster vid ungdomsvårdsskolorna. Det påyrkades en omarbetning av tjänste- förteckningarna och en värdering av arbetet med hänsyn till göromålens art. En talare för reservationen medgav, att om det också fanns endast en eller två män i en lönegrad, så kunde man säga att likalönsprincipen tillämpades: »Men vi ha talat om de typiskt kvinnliga yrkena — jag tänker t. ex. på sjuk— sköterskorna och de kvinnliga biträdena inom sjukvården. Där är det ofrånkom- ligt att vederbörandes kön varit utslagsgivande när lönegraden fastställts» (Hildur Nygren, AK). En annan talare underströk, att frågan inte bara gällde lika lön för lika arbete utan också n— och det är minst lika viktigt — en rättvis löne— sättning för de typiskt s. k. kvinnliga yrkena» (Fagerholm, AK).

Att likalönsprincipens genomförande såsom utskottet betonat skulle medföra högst betydande avvikelser från gällande statliga lönesättningar vore »ytterligare ett stöd för rättmätigheten uti våra önskemål» (Ebon Andersson, FK). Beträffande konsekvenserna för den icke-statliga sektorn av arbetsmarknaden ansåg en talare för utredningsyrkandet, att det skulle vara en riktig och lycklig utveckling, om staten föreginge med gott exempel inte bara för privata arbetsgivare utan också för kommunala myndigheter. Fagerholm (AK) var övertygad om att det ur männens synpunkt på arbetsmarknaden var av stort intresse att lönefrågorna ord- nades för de kvinnliga kollegerna. »Männen ha inte något intresse av att deras egna löner tryckas ner eller av att de själva konkurreras ut genom en låg löne— sättning för kvinnorna.»

Rubbestad (AK) framförde en principiellt annan inställning till likalöns- frågan än övriga talare och ansåg, att förvärvsverksamheten framför allt borde utövas av männen; han framhöll särskilt kvinnornas större sjuklighet och därav följande mindre arbetsprestationer.

Såväl första som andra kammaren biföll den till utskottsutlåtandet fogade reservationen. I skrivelse (255, 21/5 1946) anhöll riksdagen om ut- redning angående likalönsprincipens genomförande i statsförvaltningen.

Utredningsdirektiven [ anförande till statsrådsplotokollet den 10 januaii 1947 anförde då— varande chefen för finansdepartementet, statsrådet lVigfmss —— eftel en

redogörelse föl fiågans riksdagsbehandling —— bl.a. följande.

»Frågan om likalönsprincipens genomförande i statsförvaltningen har varit föremål för övervägande i olika sammanhang alltsedan tillkomsten av 1923 års behörighetslag. Såsom framgår av riksdagens förenämnda skrivelse råder emeller— tid ovisshet rörande principens innebörd. I den mån densamma anses innebära, att man och kvinna skola erhålla samma lön i samma befattning torde princi— pen numera såsom riksdagen framhållit vara fullt genomförd beträffande stat— liga befattningar. Vid de statsunderstödda kommunala skolorna gäller för när— varande, att kvinnlig befattningshavare _ej äger tillträda sista löneklassen i veder— börande lönegrad, men denna olikhet avses skola borttagas i samband med genom- förandet av den nya allmänna löneregleringen.

En mera vidsträckt innebörd erhåller emellertid likalönsprincipen, därest densamma skulle innebära likställighet i lönehänseende mellan befattningal, vilka på grund av göromålens natur äro förbehållna eller i varje fall huvudsak- ligen rekryteras av kvinnor, och jämförliga befattningar, vilka huvudsakligen

=_. _

rekryteras av män. Dylika befattningar finnas bland annat inom fångvården och sjukvården.

I riksdagsskrivelsen har framhållits att likalönsprincipen även kan givas den innebörden, att den nuvarande 5 lönegraden, som i allmänhet torde vara den lägsta rekryteringsgraden för manliga befattningshavare, bör vara normal re- kryteringsgrad jämväl för typiskt kvinnliga befattningar, oavsett göromålens art. Principens genomförande skulle då enligt riksdagens mening medföra en lönesättning för kvinnlig arbetskraft, vilken i högst betydande grad komme att skilja sig ej blott från den nuvarande statliga lönesättningen utan jämväl från de löner, vilka kunna erhållas i den öppna marknaden. Riksdagen har vidare framhållit, att det även kan förutses, att de nuvarande normerna för avlöning av manlig och kvinnlig arbetskraft i 5 lönegraden och högre lönelägeu icke längre skulle visa sig hållbara.

Även andra formuleringar kunna givas åt likalönsprincipen. Den utredning rörande likalönsprincipens genomförande, som nu bör igång- sättas, torde först böra taga sikte på att klarlägga principens innebörd och fråge— ställningarna. Vidare bör undersökas i vad mån den hittillsvarande lönesätt- ningen för särskilda befattningar eller slag av befattningar kommit att bestäm- mas väsentligen med utgångspunkt från att. befattningarna huvudsakligen av- setts skola rekryteras med kvinnor. För ändamålet synes en genomgång böra ske av gällande tjänsteförteckningar och däremot svarande personalförteck- ningar. Vad särskilt angår frågan om den lägsta normala rekryteringsgraden böra beaktas de synpunkter, som riksdagen framhållit rörande frågans samband med lönesättningen på den öppna marknaden samt med avvägningen av lönerna för annan manlig eller kvinnlig arbetskraft i samma eller högre lönelägen i sta- tens tjänst. Utredningen bör avse ej blott den egentliga statsförvaltningen utan jämväl det statsunderstödda kommunala skolväsendet.

I den mån så befinnes lämpligt böra förslag framläggas i etapper.»

Utredningsarbetet

Enligt direktiven skall vår utredning omfatta såväl den egentliga stats— förvaltningen som det statsunderstödda kommunala skolväsendet. Utred- ningen gäller sålunda den sektor av arbetsmarknaden, som tillhör det statliga lönesystemet.

Utredningsarbetet har i första hand inriktats på att klarlägga likalöns- principens innebörd och frågeställningarna. De frågor som betänkandet avser att besvara är: 1) Vad menas med likalönsprincipen? 2) Är lika- lönsprincipen genomförd i det statliga lönesystemet? 3) Bör likalönsprin- cipen genomföras i det statliga lönesystemet? samt 4) Vilka åtgärder ford— ras för likalönsprincipens genomförande i det statliga lönesystemet? Dessa problemställningar motsvaras av de fyra avdelningar, i vilka betänkandet har indelats.

För att belysa i vad mån likalönsprincipen har accepterats av statsmak- terna och i vilken utsträckning den har genomförts i det statliga lönesyste— met har vi ansett det nödvändigt att framlägga ett omfattande historiskt material. Vi har särskilt uppmärksammat de utredningar som föregick 1925 års riksdagsbeslut om de kvinnliga befattningshavarnas lönefråga. För bedömningen av likalönsfrågans nuvarande läge är det enligt vår

mening av största betydelse att klarlägga den verkliga innebörden av detta beslut. Frågan om likalönsprincipens tillämpning i det statliga lönesyste— met är numera en fråga om lönegradsplaceringen för »kvinnliga» tjänster, dvs. tjänster som uteslutande eller huvudsakligen innehas av kvinnor. Då löneställningen för stora grupper av dessa »kvinnliga» tjänster går tillbaka på 1925 års riksdagsbeslut, har vi ansett oss böra göra en historisk utredning av deras löneställning och arbetsuppgifter.

Vi har vidare ansett det erforderligt att utarbeta en historisk och syste- matisk framställning av de olika motiveringar för lägre löner åt kvinn- liga tjänstemän, som har framförts vid skilda löneregleringar och som kan studeras i betänkanden och riksdagstryck. På grundval av denna fram- ställning har vi undersökt, i vad mån de lönesättningsprinciper, som står i motsats till likalönsprincipen och som vi har kallat behovslöne-, presta- tionslöne- och marknadslöneprinciperna, fortfarande gör sig gällande i det statliga lönesystemet.

Frågan om likalönsprincipens tillämpning inom det statliga lönesyste— met har i diskussionen ofta sammankopplats med frågan om kvinnors formella och reella möjligheter att vinna tillträde till olika statstjänster och att i konkurrens med männen befordras till högre tjänster, med frågan 0111 mäns och kvinnors lika »behörighet» (jfr exempelvis 1946 års riksdags- debatt). I detta sammanhang har uppmärksammats en 1945 framlagd, på uppdrag av Yrkeskvinnors samarbetsförbund utförd utredning om kvin- nornas rekryterings- och befordringsförhållauden i statlig och kommunal tjänst.1 Vi har ansett oss böra lämna en historisk översikt över kvinnors rätt till statliga tjänster och en redogörelse för statstjänsternas nuvarande formella och reella fördelning mellan män och kvinnor; i anslutning där- till har vi diskuterat i vad mån hehörighetsfrågan har samband med spörs— målet om likalönsprincipens genomförande, det problem som vi har haft att utreda.

För att belysa de invändningar, som göres mot ett fullständigt genom— förande av likalönsprincipen i det statliga lönesystemet, har vi företagit utredningar bl. a. om de kvinnliga statstjänstemännens sjukledighetsfre- kvens och pensionskostnader. Vi har även genom överläggningar med vissa verksmyndigheter och personalrepresentanter sökt få del av erfaren- heterna beträffande de kvinnliga tjänstemännens ev. bundenhet till viss tjänstgöringsort, mindre användbarhet för vissa arbetsuppgifter etc.

Vår uppgift har även varit att klarlägga hur det statliga lönesystemet skulle se ut, om likalönsprincipen vore genomförd. Vi har haft att under— söka, vilka förskjutningar uppåt av de »kvinnliga» tjänsternas löneställ- ning, som kan vara påkallade av likalönsprincipen. Löneutjämning mellan »kvinnliga» och »manliga» tjänster kan naturligtvis också åstadkommas genom sänkning av lönegradsplaceringen för »manliga» tjänster, men vi har ansett det inte ingå i vårt uppdrag att ifrågasätta ändrad löneställning

1 Gärde Widemar, Hatt och lmva.

för några »manliga» tjänster. Vi har inte ansett oss kunna behandla löne- ställningen för alla »kvinnliga» tjänster utan har begränsat oss till dels tjänster med direkt manlig motsvarighet, "dels tjänster som ligger under den manliga bottenlönegraden, dels och sådana grupper av tjänster i och över denna grad, som har ett större antal innehavare eller vilkas lönegrads- placering eljest kan anses normgivande. Bortsett från tjänster med direkt manlig motsvarighet och sådana tjänster som vi ansett böra likställas med tjänster i den manliga bottenlönegraden har vår prövning ur likalöns- synpunkt av de »kvinnliga» tjänsternas löneställning inte inneburit att vi angivit bestämda lönegradsplaceringar. Härför skulle ha behövts detaljerade undersökningar och överväganden även av andra faktorer än de som sammanhänger med likalönsprincipen. Vi har därför ansett oss endast böra angiva, om de av oss behandlade tjänsterna kan anses »kvinnligt» lönesatta och fördenskull en omprövning av deras löneställ- ning kan anses påkallad vid likalönsprincipens genomförande.

I detta sammanhang synes även böra beröras förhållandet till 1949 års tjänsteförteckningskommitté. Vid denna kommittés tillkallande (13/5 1949) upptog chefen för finansdepartementet bl. a. frågan om förhål- landet till löneutredningar med mera speciell inriktning, varav vissa, exempelvis likalönskommittén berörde hela statsförvaltningen. Över- vägande skäl ansågs tala för att redan igångsatta utredningsuppdrag slut- fördes i enlighet med tidigare givna direktiv, varvid förutsattes ett nära samarbete med tjänsteförteckningskommittén; det kunde också ifråga- komma, att av särskilda utredningsorgan utarbetade förslag överlämnades till tjänsteförteckningskommittén för fortsatt beredning. Efter samråd med tjänsteförteckningskommittén har vi ansett oss böra fullfölja vårt arbete oberoende av denna kommitté och först med avlämnande av detta betänkande framlägga våra utredningsresultat. Vi har tagit hänsyn till de ändringar i olika tjänsters lönegradsplacering, som efter förslag av tjänsteförteckningskommittén genomförts t. o. m. är 1952.

Vår utredning har gällt de löneplansanställda tjänstemännen inom den statliga sektorn av arbetsmarknaden. Likalönsfrågans läge inom den kom- munala och den privata sektorn av arbetsmarknaden torde i korthet kunna anges sålunda. För personal anställd enligt kommunala tjänstereglementen torde i stort sett råda samma förhållanden som inom statsförvaltningen. I fråga om kollektivavtalsanställda tjänstemän och arbetare inom den kom- munala och den privata sektorn av arbetsmarknaden gäller, att likalöns- principen genomförts inom vissa avtalsområden. Flertalet kollektivavtal innehåller emellertid skilda lönesatser för manliga och kvinnliga arbets- tagare. Lönedifferenserna mellan män och kvinnor på den privata arbets- marknaden beröres närmare 1 kap. 10.

Under de senaste åren har utredningar i likalönsfrågan företagits av LO, SAF och TCO. En redogörelse för dessa utredningar lämnas i föl- jande avsnitt. I detta sammanhang synes även böra hänvisas till Kvinno-

arbetskommitténs betänkande angående gift kvinnas förvärvsarbete m. m. (SOU 1938: 47) ; betänkandet ger en utförlig framställning av kvin- nornas arbetsförhållanden och lönevillkor och innehåller en utredning av dåvarande docenten Karin Kock om kvinnornas sysselsättning och löne— problem.

Under tiden för vårt utredningsarbete har inom Internationella arbets- organisationen antagits internationella bestämmelser om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde. Redogörelse för frågans behandling lämnas i sista avsnittet av detta kapitel.

Utredningar av arbetsmarknadens organisationer

Inom Landsorganisationen utreddes frågan om kvinnoarbetet och kvin- nolöncrna av en 1943 tillsatt kommitté, som i december 1945 överlämnade sitt betänkande till landssekretariatet.1 LO:s representantskap godkände 25/4 1946 av kommittén föreslagna riktlinjer för fackföreningsrörelsens och samhällets åtgärder i syfte att skapa likställighet mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden och uttalade därvid bl. a., att representant- skapet anslöt sig till den i arbetarrörelsens efterkrigsprogram uppställda principen lika lön för lika prestation. Strävandena att successivt utjämna lönedifferenserna mellan män och kvinnor borde inriktas på en allmän minskning av löneolikheterna genom höjning av alla kvinnors löneläge, i första hand där det vore särskilt lågt. Riktpunkten borde därvid vara, att »arbetskostnaden skall bli i stort sett lika hög, vare sig män eller kvinnor utför arbetet». Utjämningen finge ej inskränkas till de relativt fåtaliga fall, där män och kvinnor sysselsattes i alldeles likartat arbete. Likalönsprincipen finge givetvis inte tillämpas på sådant sätt att resul— tatet i praktiken bleve ett utestängande av kvinnorna från vissa syssel— sättningar. I uttalandet framhölls även, att likställighet mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden inte bara krävde utplånande av olikheter i lön för arbetsprestationer av likartat värde utan också förutsatte lika rätt till arbete och utbildning; en sådan rätt vore i själva verket ett villkor för utplånande av föreliggande löneolikheter.

Sedan LO begärt, att frågan om kvinnolönerna och därmed samman- hängande spörsmål skulle göras till föremål för centrala förhandlingar mellan LO och SAF, upptogs frågan i Arbetsmarknadskommittén, som i maj 1948 tillsatte en för LO och SAF gemensam kommitté. Denna kom— mitté, Arbelsmarlmadskommitténs kvinnoutredning, överlämnade i decem— ber 1950 sitt betänkande till Arbetsmarknadskommittén.'-* l betänkandet framlägges utredningar bl. a. om tillgången på kvinnlig arbetskraft fram

1 LO:s kvinnolönekommitté. Kvinnoarbetct och kvinnolönerna. ? Den ursprungliga stencilerade upplagan av betänkandet har 1951 tryckts med vissa förkortningar. * »

till 1965 och om löneläget för män och kvinnor inom industrin. Vidare redovisas en undersökning, omfattande cirka 30 000 arbetstagare, om från- varo från arbetsplatsen. I kommitténs slutsatser och förslag framhölls bl. a., att genom de särskilda lönesatserna för kvinnor i kollektivavtalen på ett mycket grovt sätt hänsyn tagits till de speciella kvinnliga handicap, som medför att de kvinnliga arbetsinsatsernas värde i genomsnitt blir lägre än de manliga. Lönesättning efter kön vore givetvis en principiell orimlighet, men hade med den uppbyggnad det svenska avtalssystemet er- hållit varit en praktisk nödvändighet. Det principiellt orimliga låge inte däri, att kvinnorna genomsnittligen erhöll lägre löner än männen, ty detta berodde på det genomsnittligt lägre värdet av deras arbetsinsats, utan däri att alla kvinnor behandlades lika, oavsett värdet av deras individuella ar- betsinsats. Då kollektivavtalens lönesatser inte vore individualiserade utan standardiserade, kunde man endast på ett grovt och i det individuella fal- let orättvist sätt differentiera lönerna med hänsyn till de för stora, lätt urskiljbara grupper gällande förutsättningarna. Ett omedelbart och gene— rellt avskaffande av avtalens uppdelning av arbetstagarna i män och kvinnor skulle otvivelaktigt vara till fördel för de kvinnor, som kunde hävda sig på arbetsmarknaden, men medföra en strävan hos företagen att föredraga manlig arbetskraft framför kvinnlig, eftersom detta skulle betyda lägre arbetskostnad per enhet. Vid svagare sysselsättningskonjunktur finge man av denna anledning räkna med en försämring av kvinnornas sysselsätt— ningsmöjligheter. Kommittén angav sin ståndpunkt i lönefrågan sålunda: »Det är ur såväl rättvise- som produktionssynpunkt riktigast att eftersträva en lönesättning, som går ut på lönens avvägning efter arbetsinsatsens värde. Till grund för löneavvägningen mellan män och kvinnor bör alltså läggas principen lika lön för likvärdig arbetsinsats. Härvid måste —— — — hänsyn tagas till de faktorer, som direkt och indirekt inverka på arbetsinsatsens värde så att de totala produktionskostnaderna för arbetsgivaren bli desamma oavsett vem som sysselsättes med ett arbete. Denna princip kan tillämpas konsekvent endast om lönesystemet möjliggör en starkare individuell differentiering med hänsyn till arbetsuppgift, yrkeskvalifikationer och personligt förhållningssätt i de olika avseenden, som inverka på arbets- insatsens värde. Därest det nuvarande avtalssystemet med standardiserade lönesatser för män och kvinnor bibehålles, kan principen endast användas som en generell vägledning vid lönesättningen» (s. 101).

Kommittén föreslog olika åtgärder för att åstadkomma större jämställd- het mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden och att underlätta för- värvsarbetet för den kvinnliga arbetskraften.

Betänkandet av Arbetsmarknadskommitténs kvinnoutredning har god- känts av LO och SAF, vilket angivits innebära, att man å ömse sidor accepterat den princip för löneavvägningen mellan män och kvinnor, som utredningen formulerat som »lika lön för likvärdig arbetsinsats». Vidare har tillsatts ett av utredningen föreslaget organ, Arbetsmarknadens kvinno-

nämnd, med uppgift bl. a. att följa och stimulera till åtgärder, ägnade att underlätta arbetet för den kvinnliga arbetskraften, att söka öka kvin- nornas yrkesmedvetande och ambition samt att sprida uppfattningen om könens likställighet på arbetsmarknaden.

Inom Tjänstemännens Centralorganisation har frågan om likalönsprin- cipen behandlats av en speciell kommitté, TCO:s likalönskommitté, som i december 1948 framlade resultatet av sitt arbete i publikationen »Lika arbete —— lika lön». Den avsåg att på basis av vissa undersökningar ge en allmän orientering av likalönsfrågans aktuella läge för olika kvinnliga tjänstemannagrupper inom offentlig förvaltning och enskild tjänst. Kom- mittén uppställer som mål likställighet för man och kvinna på arbetsmark- naden, vilket anges innebära: »Lika rätt och samma möjligheter till yrkes- utbildning. Lika rätt till yrken, tjänster och befordran. Lika lön för man och kvinna.» Med rätt till lika lön bör enligt kommitténs mening förstås >>rätt till lika total arbetsersättning för samma arbetsprestation, vare sig denna utföres av man eller kvinna, förbunden med fri konkurrens om yrken och tjänster». Bland de åtgärder som rekommenderas av kommittén märkes åtgärder för att genomföra samma formella och reella rätt för kvinna som för lnan i fråga om tillträde till yrken och tjänster, lägre som högre, samt åtgärder för att åstadkomma en värdering efter rent kvalitativa grunder dels av arbete på områden, där nu i huvudsak kvinnlig arbetskraft är sysselsatt, dels av den kvinnliga arbetskraften vid tjänstetillsättningar och befordringar. Vidare förordas aktivt stöd åt socialpolitiska eller andra åtgärder i syfte att för kvinnorna underlätta hemarbete, barnavård, sjukvård m. m.

Internationella bestämmelser om lika lön

I inledningen till Förenta nationernas stadga (1945) betygas tron på lika rättigheter för män och kvinnor. Den allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, som Förenta nationernas generalförsamling an— tog 1948, innehåller (artikel 23: 2) bestämmelsen, att envar utan åtskill— nad har rätt till lika lön för lika arbete (equal pay for equal work). Internationella arbetsorganisationen (ILO) uppställde redan i de 1919 an- tagna stadgarna (artikel 41) principen, att män och kvinnor bör erhålla samma ersättning för arbete av lika värde (equal remuneration for work of equal value), och har vid upprepade tillfällen bekräftat sin anslutning till denna princip. Under 1948 upptogs frågan om internationella likalöns— bestämmelser inom ILO, vilket resulterade i att en konvention och en re- kommendation om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde antogs vid 1951 års konferens. I det följande lämnas en redogörelse för frågans behandling inom ILO och i Sverige, varvid främst uppmärksam- mas likalönsprincipens innebörd och dess tillämpning inom det statliga lönesystemet.

Frågans preliminära behandling

Internationella arbetsbyråns styrelse beslöt 1948 att på dagordningen för 1950 års internationella arbetskonferens uppsätta frågan om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde; ärendet skulle behandlas under den s. k. dubbeldiskussionsproceduren, dvs. slutligt avgöras först vid en följande konferens. 1949 framlade Internationella arbetsbyrån en preliminär rapport1 med tillhörande frågeformulär, som underställdes medlemsstaternas regeringar. Frågorna gällde bl. a. om internationella bestämmelser i likalönsfrågan borde antagas, om dessa borde få formen av konvention eller rekommendation,? hur likalönsprincipen borde defi- nieras, hur den skulle tillämpas på olika områden av arbetsmarknaden samt hur dess tillämpning skulle kunna underlättas genom särskilda åt— gärder t. ex. i fråga om kvinnors yrkesutbildning. Beträffande definitio- nen diskuterades i rapporten tre olika tolkningar av likalönsprincipen:

]) Lönen bestämmes efter »the relative job performance», dvs. med hän- syn till relationen mellan de arbetsresultat (ur kvantitativ och kvalitativ synpunkt), som uppnås av män resp. kvinnor, sysselsatta med likartat arbete.

2) Lönen utgår efter arbetets värde, bestämt som »over-all value» för arbetsgivaren, dvs. med hänsyn till företagets totala produktionskostnader för manlig resp. kvinnlig arbetskraft. Bland faktorer ägnade att öka kostnaderna vid användning av kvinnlig arbetskraft nämndes i rappor- ten kvinnornas högre frånvarofrekvens, kortare yrkesverksamma tid, större rörlighet, sämre yrkesutbildning med därav följande mindre an- vändbarhet.

3) Lönen bestämmes på grundval av arbetets innehåll, »job content» (fra. »nature du travail»), dvs. med hänsyn till arbetsuppgifterna och oberoende av arbetstagarens kön.

I rapporten förordades den sistnämnda definitionen och rekommende- rades användning av systematiska arbetsvärderingsmetoder för faststäl- lande av arbetets värde med hänsyn till »job content».

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet inhämtade yttranden över rapporten jämte frågeformuläret från socialstyrelsen, arbets— marknadsstyrelsen, LO, SAF, TCO, Yrkeskvinnors samarbetsförbund och Likalönskommittén.

SAF förklarade att den föredrog en definition byggd på 'the over-all value»- principen; mot »job content)-principen framhölls bl. a., att den syntes förutsätta arbetsvärdering som obligatoriskt hjälpmedel vid lönesättningen och att den

1 Report V (1). I rapporten lämnas en redogörelse för likalönsfrågans tidigare be- handling inom Förenta nationerna och Internationella arbetsorganisationen samt för frågans läge i olika länder. 2 Genom ratifikation av en konvention, antagen av Internationella arbetsorganisatio- nen förpliktar sig medlemsstat att vidtaga åtgärder för genomförande av konventionens bestämmelser; en rekommendation har inte samma bindande karaktär utan är endast avsedd att övervägas vid lagstiftning eller annorledes (jfr prop. 1947:111 ).

skulle medföra, att kvinnorna i första hand finge bära arbetslöshetsriskerna, eftersom deras arbete i jämförbara fall skulle medföra högre kostnader för arbetsgivaren än männens arbete. LO förordade definitionen lika lön för lika prestation. Gentemot principen »job content» framhöll LO, att principens till- Iämpning skulle medföra högre kostnader vid anställandet av kvinnor än vid anställandet av män, varigenom man riskerade att kvinnorna helt eller delvis skulle utestängas från vissa sysselsättningar och hänvisas till andra och lägre betalda uppgifter. Detta gällde dock framför allt den privata arbetsmarknaden; i fråga om de statsanställda kunde man däremot överväga den av arbets— byrån föreslagna definitionen, eftersom det vore en formsak, huruvida de av kvinnlig arbetskraft förorsakade merutgifterna bokfördes på lönekontot eller på de socialpolitiska utgifternas konto.1

I vårt yttrande (21/11 1949) framhöll vi bl. a., att vi inte ansåg oss kunna eller böra uttala någon mening om önskvärdheten av eller formen för interna- tionell reglering av likalönsfrågan utan begränsat oss till sådana spörsmål, som vi själva hade att taga ställning till vid vår utredning om likalönsprincipens ge- nomförande i det statliga lönesystemet, nämligen frågan om definitionen och det därmed sammanhängande problemet om arbetsvärdering. Vi anslöt oss till fråge— formulärets definition av principen om lika lön för män och kvinnor för lik— värdigt arbete såsom innebärande, att lönen skall fastställas på grundval av arbetsuppgifterna (»job content») och utan åtskillnad på grund av arbetstagarens kön. Vi framförde därvid i huvudsak samma allmänna synpunkter, som fram- lägges i kap. 2 av detta betänkande. Vi konstaterade vidare, att likalönsprincipen enligt den förordade definitionen inte var fullt genomförd i statsförvaltningen, eftersom lönegradsplaceringen för vissa »kvinnliga» befattningar inte överens- stämde med denna princip. Lönesättning av »kvinnliga» befattningar med hän- syn till arbetsuppgifterna ansågs kunna ske utan användning av systematiska arbetsvärderingsmetoder, vilkas ev. tillämpning borde avse hela det statliga lönesystemet.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet lämnade i sitt yttrande (23/12 1949) en översikt över likalönsprincipens tillämpning inom den statliga, kommunala och privata sektorn av arbetsmarknaden. I fråga om stats- förvaltningen framhölls, att sedan samtliga kvinnliga befattningshavare fått rätt till sista ålderstillägget kunde »likalönsprincipen anses vara formellt erkänd inom statsförvaltningen, även om inom vissa områden viss olikhet i löneplace- ringen ännu kvarstår. — —— I praktiken kan emellertid likställigheten i löneavseende anses ännu icke ha slagit igenom, detta beroende på traditionella och arbetsmarknadsekonomiska orsaker.»

Svenska regeringen föreslog i sitt till internationella arbetsbyrån av- givna svar på rapportens frågeformulär, att termen »lika lön till män och kvinnor för likvärdigt arbete» skulle definieras sålunda, »att samma totala ersättning skall utgå för arbete av samma kvantitet och kvalitet, utan hänsyn till arbetstagarens kön; definitionen bör kompletteras med en för- klaring om garantier för fri konkurrens om yrken och tjänster». I anslut— ning härtill återgavs de av oss framlagda synpunkterna om den enskilda kvinnans rätt till lön utan avdrag på grund av sin tillhörighet till gruppen kvinnor (jfr s. 39 f) och uttalades: »Om arbetskostnaden blir högre eller ej genom användandet av kvinnlig arbetskraft år ett sekundärt problem, som icke bör åberopas vid själva definitionen av begreppet flika lön”.» I svaret

1 SAFzs och LO:s yttranden refereras i betänkandet av Arbetsmarknadskommitténs kvinnoutredning (utförligare i den stencilerade upplagan).

anfördes vidare, att likalönsprincipen redan tillämpades i fråga om de statsanställda. Beträffande allmänna arbetsmarknaden framhölls, att rege- ringen avstod från varje inblandning i de fria förhandlingarna mellan arbetsmarknadens parter. »Ehuru svenska regeringen accepterat likalöns- principen, såsom framgår av dess ståndpunkt beträffande statstjänstemän- nen, och gillar principens allmänna genomförande ser sig regeringen för— denskull icke i stånd att vidtaga några direkta åtgärder för principens till— lämpning på allmänna arbetsmarknaden.» Ehuru det syntes ganska tvek— samt, om det vore möjligt att genomföra internationella bestämmelser, ville regeringen inte motsätta sig antagandet av dylika i form av rekommenda- tion.

Förslag till konvention och rekommendation

Sedan internationella arbetsbyrån på grundval av medlemsstaternas svar utarbetat ytterligare en rapport,1 vari bl. a. föreslogs den i frågeformuläret framlagda definitionen, upptogs ärendet till behandling vid internationella arbetskonferensens 33:e sammanträde i Geneve juni—juli 1950. Därvid beslöts, att likalönsfrågan skulle bli föremål för internationell reglering men att formen för denna (konvention eller rekommendation) skulle läm— nas öppen till 1951 års konferens. Definitionen av likalönsprincipen blev föremål för ingående debatter. Därvid avvisades definitionsförslag inne— bärande att begreppet lika lön för män och kvinnor skulle betyda lika höga genomsnittliga produktionskostnader för arbetsgivaren vid använ- dande av män eller kvinnor. Konferensen antog slutligen en formulering, enligt vilken termen lika lön för män och kvinnor för arbete av lika Värde skulle ha avseende på lönesatser fastställda utan åtskillnad på grund av arbetstagarens kön. Detta innebar, att det i arbetsbyråns ursprungliga definitionsförslag ingående uttrycket »på grundval av arbetets innehåll (job content)» bortföll ur själva definitionen. I stället uttalades i en sär- skild punkt, att åtgärder borde vidtagas för att främja en objektiv arbets- värdering på grundval av arbetets innehåll eller på annan grundval, som kunde fastställas av för lönesättning ansvariga myndigheter eller avtalas mellan arbetsmarknadens parter. I det textförslag, som sedermera utfor- mades av arbetsbyrån, utbyttes begreppet »arbetets innehåll», som visat sig vara oklart, mot uttrycket »det arbete som skall utföras (the work to be performed) och de krav dess utförande ställer».

I enlighet med konferensens beslut utarbetade internationella arbets- byrån en rapport med förslag till konvention och/eller rekommendation, avsett att föreläggas 1951 års konferens.2 Över denna rapport inhämtade delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet yttranden från samma myndigheter och organisationer som tidigare.

1 Report V (2). '—' Report VII (1).

I vårt yttrande (24/10 1950) ansåg vi oss kunna godtaga den nya definitio- nen och konstaterade, att föreskriften om arbetsvärdering uppmjukats, så att användning av systematiska arbetsvärderingsmetoder inte längre förutsattes. Vi framhöll ånyo, att likalönsprincipen enligt den föreslagna definitionen inte var helt genomförd inom statsförvaltningen; inte heller kunde man enligt vår mening utan vidare säga, att statsmakterna accepterat likalönsprincipen, vars innebörd vi fått i uppdrag att utreda. Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet ansåg i sitt yttrande (19/12 1950), att rekommendationsformen vore den för svenska förhållanden enda acceptabla; som en allmän reservation mot innehållet i rekommendationsförslaget framhölls, att i vårt land statsmakterna endast genom sitt eget exempel kunde verka för likalönsprincipens genom- förande utanför det område, där staten ägde ett omedelbart inflytande över löne— sättningen. På sådana områden av näringslivet, där hithörande frågor blev föremål för fria förhandlingar eller där statsmakterna eljest icke ägde befatt— ning med lönesättningen, kunde statens godtagande av likalönsprincipen, även- som dess medverkan vid utredningar rörande de problem, som sammanhängde med principens genomförande, visserligen verka opinionsbildande, men varje form av direkt påverkan från statsmakternas sida på de kommunala organen eller de fackliga organisationerna skulle strida mot hävdvuunen ordning. Dessa synpunkter framfördes i svenska regeringens svar till internationella arbets- byrån.

Antagande av konvention och rekommendation

Vid internationella arbetskonferensens 34:e sammanträde i Geneve i juni 1951 upptogs likalönsfrågan till slutligt avgörande. Därvid uppnåddes majoritet för antagande av en konvention, kompletterad med en rekommen— 'dation.1 I konventionen (artikel 1) definieras likalönsprincipen — i överens- stämmelse med den 1950 antagna formuleringen —— såsom innebärande att lönesatser skall fastställas utan åtskillnad på grund av arbetstagarens kön. I artikel 3 föreskrives att, såframt genomförandet av konventionens bestämmelser därigenom underlättas, åtgärder skall vidtagas för att främja en objektiv värdering av arbetsanställningar (jobs) på grundval av det arbete som skall utföras (the work to be performed). Denna artikel var föremål för en ingående debatt under konferensbehandlingen. Därvid av- visades förslag, att arbetsvärderingen i stället skulle avse det utförda ar— betet (the work performed), vilket skulle öppnat en möjlighet att i värderingen inlägga en uppskattning även av de extra produktionskostna— der, som ett användande av kvinnlig arbetskraft erfarenhetsmässigt an— sågs medföra. Den antagna formuleringen innebär, att värderingen skall avse den föreliggande arbetsuppgiften. Enligt konventionens artikel 2 för— binder sig medlemsstat att med avseende å alla arbetstagare, på sätt som är förenligt med gällande ordning för fastställande av lönesatser, främja och, i den mån sagda ordning så medgiver, trygga tillämpningen av principen om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde; principen må kunna tillämpas genom lagstiftning, genom i lag fastställd eller erkänd

1 Redogörelse för konferensbehandlingen samt texter till konventionen och rekom- mendationen finns i prop. 1952: 47 . Jfr även en artikel i Sociala Meddelanden 1951:10 (Inga Thorsson: Likalönsfrågan inför sin internationella reglering).

ordning för bestämmande av lön, genom kollektivavtal mellan arbets- givare och arbetstagare eller genom angivna utvägar i förening. Rekom- mendationen lämnar anvisningar för den successiva tillämpningen av de i konventionen fastslagna principerna. Sålunda bör lämpliga åtgärder vidtagas för att trygga tillämpningen av principen beträffande samtliga anställda inom den centrala statsförvaltningen och sådana verksamhets— områden, där lönesättningen regleras eller kontrolleras av det allmänna. Vidare förordas att, om så är förenligt med gällande ordning för lönesätt— ning, åtgärder genom lagstiftning hör vidtagas för en allmän tillämpning av principen. Om så befinnes lämpligt för att underlätta lönesättning en- ligt likalönsprincipen, bör i samråd med arbetsmarknadens organisationer införas eller främjas metoder för en objektiv värdering, genom arbetsana- lys eller på annat sätt, av den arbetsuppgift som skall utföras, i syfte att uppnå en klassificering av arbetsanställningar utan avseende å kön. Olika åtgärder föreslås för att höja kvinnliga arbetstagares arbetsproduktivitet samt för att i skilda hänseenden likställa dem med manliga arbetstagare. Likställighet mellan manliga och kvinnliga arbetstagare i fråga om till- träde till yrken eller befattningar bör främjas. Slutligen framhålles, att intet bör underlåtas för att inför den allmänna opinionen klargöra skälen för ett genomförande av likalönsprincipen.

Konventionen och rekommendationen inför riksdagen

Över konventionen och rekommendationen inhämtade delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet yttranden från samma myn- digheter och organisationer som tidigare. Beträffande likalönsprincipens tillämpning inom det statliga lönesystemet anfördes i yttrandena bl. a. följande:

Socialstyrelsen ansåg sig kunna konstatera, att likalönsprincipen vore accep- terad — ehuru i praktiken ej helt genomförd — på statsförvaltningens område. Riktpunkten för statsförvaltningens vidkommande torde vara ett genomförande av likalönsprincipen i största möjliga utsträckning. LO uttalade, att den skulle välkomna åtgärder för likalönsprincipens mera systematiska tillämpning i all- män tjänst, under förutsättning av en sådan anordning, att lönesättningen verk- ligen anknöte till arbetsinsatsens varierande värde. TCO framhöll, att konven— tionens principer i stor utsträckning borde kunna vara vägledande för arbets- marknadens parter och för åtgärder från statsmakternas sida på det område där staten fastställde lönerna. Yrkeskvinnors samarbetsförbund menade, att det borde vara en självklar sak, att riksdagen anslöte sig till rekommendationens föreskrift om tryggandet av tillämpningen av principen om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde beträffande samtliga anställda inom den centrala statsförvaltningen. '

I vårt eget yttrande (8/12 1951) återgav vi tidigare framförda synpunkter på bl. a. likalönsprincipens innebörd och konstaterade, att principen om lika lön för man och kvinna för likvärdig arbetsuppgift inte var genomförd inom statsförvalt— ningen. Vi uttalade, att det slutliga målet borde vara likalönsprincipens full- ständiga genomförande i det statliga lönesystemet.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet anslöt sig till den av samtliga hörda myndigheter och organisationer framförda uppfattningen att konventionen inte borde ratificeras av Sverige, framför allt därför att detta skulle innebära ett frångående av den dittills allmänt godtagna principen om rätt för arbetsmarknadens parter att utan påver- kan från statsmakterna genom fria avtalsförhandlingar träffa överens- kommelser om löneförhållanden. Beträffande frågan om rekommendatio— nens bestämmelser»— borde beaktas vid lönesättningen för statsanställda, borde överväganden lämpligen ske vid ställningstagande till likalönskom- mitténs utredning. Några särskilda åtgärder från statsmakternas sida med anledning av rekommendationen ansågs inte för tillfället påkallade.

I prop. 1952:47 hemställdes om riksdagens yttrande angående bl. a. konventionen och rekommendationen angående lika lön för män och kvin- nor för arbete av lika värde. Departementschefen anslöt sig till den av delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet framförda uppfattningen, att konventionen inte borde ratificeras och att några omedelbara åtgärder i anledning av rekommendationen inte påkallades. Frågan om principens tillämpning vid lönesättning för statsanställda borde bedömas, när likalönskommittén slutfört sitt arbete.

Riksdagen (andra lagutsk. ut]. 21) anslöt sig till departementschefens yttrande.

AVDELNING I

LIKALÖNSPRINCIPENS INNEBÖRD

KAPITEL 2

Vad menas med likalönsprincipen?

Enligt våra direktiv har vi att i första hand taga sikte på att klarlägga likalönsprincipens innebörd och frågeställningarna. Att definiera likalöns— principen synes också vara det primära. Först sedan man gett en klar defi- nition av principen kan man avgöra, i vad mån den är genomförd i det statliga lönesystemet, om den bör genomföras och hur detta i så fall skall ske. För att definitionen av likalönsprincipen på detta sätt skall kunna bilda en fast grundval för det fortsatta utredningsarbetet, synes det viktigt, att definitionen sker från rent teoretisk utgångspunkt och utan hänsyn till de synpunkter, som kan tala för modifikationer vid principens tillämpning. Den oklarhet, som råder i fråga om likalönsprincipens innebörd, och de skiftande definitioner, som i skilda sammanhang har framkommit, synes oss framför allt bero på att själva definitionen av principen har influerats av den lönesättning, som man för tillfället har varit beredd att tillämpa. Definitionen av likalönsprincipen bör dock inte vara ett löneprogram utan en begreppsutredning. Man hör klart hålla isär likalönsproblemets två skilda moment: att ge en begreppsmässigt riktig definition av likalöns— principen och att bestämma, i vilken utsträckning man vill genomföra denna princip.

Likalönsprincipens allmänna innebörd

Likalönsprincipen har enligt det allmänna språkbruket främst avseende på förhållandet mellan mäns och kvinnors löner och är sålunda liktydig med principen om lika lön för man och kvinna. Vad betyder då denna princip rent begreppsmässigt? Enligt vår mening kan den inte innebära något annat än att arbetstagarens egenskap av man eller kvinna är något lönen full- komligt ovidkommande, att lön skall betalas utan hänsyn till kön. Lika- lönsprincipen måste innebära, att den enskilde individen inte blir gynnad eller missgynnad av själva tillhörigheten till det ena eller det andra könet. Principen om lika lön för man och kvinna betyder sålunda enligt vår mening, att den enskilda kvinnan får samma lön som den enskilde mannen, när hon fullgör samma arbete, och inte blir lidande på att hon tillhör en statistiskt lätt avgränsbar grupp, för vilken måhända kan påvisas ett

ogynnsammare genomsnittstal för exempelvis frånvarofrekvens eller yrkes— beständighet. Så fort man reducerar den enskilda kvinnans arbetslön på grund av faktorer, som inte har samband med det av henne själv utförda arbetet utan grundas på hennes egenskap av kvinna, kan enligt vår mening inte göras gällande, att lönesättningen sker enligt principen om lika lön för man och kvinna.

Definition av likalönsprincipen

När det gällt att formulera en definition av likalönsprincipen har vi utgått från den »konvention angående lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde», som 1951 antogs av internationella arbetsorganisa- tionens allmänna konferens i Geneve. För konventionens tillkomst och innehåll har redogjorts i kap. 1; därav framgår bl. &. de olika förslag till definition av likalönsprincipen, som har debatterats under likalönsfrågans internationella behandling.

Konventionen avser enligt rubriken »lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde». I konventionens artikel 1 angives detta uttryck hän— föra sig till »lönesatser, som fastställts utan åtskillnad på grund av arbets— tagarens kön». Detta överensstämmer tydligen med den allmänna inne— börd, som vi ovan har velat ge åt likalönsprincipen.

När det gäller att främst för det statliga lönesystemet ge en formulering av likalönsprincipen är det självfallet önskvärt att så nära som möjligt anknyta till konventionen.

Uttrycket »lika lön för män och kvinnor» borde egentligen vara en till— räcklig definition av likalönsprincipen såsom innebärande att män och kvinnor skall behandlas lika vid lönesättning. Utvidgar man definitionen kommer man in på frågan om vilka lönesättningsmetoder som skall an— vändas för att garantera denna likställighet— ett problem som strängt taget inte har med själva definitionen av likalönsprincipen att skaffa. Konventio— nens rubrik »lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde» utgör just en sådan definition, som även anger de gemensamma grunder, efter vilka mannens och kvinnans lön skall fastställas. Den definition, som ligger i rubriken, kräver i sin tur en förklaring av uttrycket »arbete av lika värde». Självklart är, att detta uttryck inte får ges en innebörd, som strider mot den allmänna grundsatsen, att könet inte skall påverka lönen. Om med arbetets värde avses dess utbyte för arbetsgivaren för viss tidsperiod (varvid givetvis kostnader på grund av frånvaro, förtidsavgång osv. spelar in), innebär detta likställighet mellan man och kvinna endast under förut— sättning, att värdet bestämmes genom individuell uppskattning eller genom en gruppindelning, som inte bygger på könstillhörigheten. Men om man be— stämmer värdet som ett genomsnittsvärde för män och ett genomsnittsvärde för kvinnor, strider detta självfallet mot den enskilda kvinnans rätt till lön utan avdrag på grund av kön.

Att konventionens uttryck »arbete av lika värde» inte avser arbetets värde för arbetsgivaren utan i stället är liktydigt med arbetsuppgift av lika värde torde få anses klarlagt genom artikel 3, enligt vilken arbetets värde bör fastställas genom en objektiv värdering av den arbetsuppgift, som skall utföras (the work to be performed). Såsom framgår av kap-. 1 (s. 36) av- ser detta uttryck att markera, att arbetsvärderingen skall gälla den före— liggande arbetsuppgiften och inte den utförda arbetsprestationen (the work performed). Likalönsprincipen synes sålunda genom konventionen ha getts definitionen lika lön för män och kvinnor för arbetsuppgift av lika värde.

I överensstämmelse med likalönskonventionen vill vi för det statliga lönesystemets vidkommande definiera likalönsprincipen såsom principen om lika lön för man och kvinna för likvärdig arbetsuppgift.

Denna definition innebär, att lönen skall fastställas med hänsyn till arbetsuppgiften och oberoende av om arbetstagaren är man eller kvinna. Detta betyder inte bara, att samma eller liknande arbetsuppgifter skall värderas lika, oavsett om de utföres av män eller kvinnor. Det inne— bär också, att arbetsuppgifter, som uteslutande eller huvudsakligen utföres av kvinnor, skall bedömas efter samma värderingsgrunder, som gäller för arbetsuppgifter, som uteslutande eller huvudsakligen utföres av män.

Med accepterande av definitionen lika lön för likvärdig arbetsuppgift har vi också tagit avstånd från definitionen lika lön för lika prestation. I den sistnämnda definitionen har nämligen ordet prestation i allmänhet inte fått betyda individuell prestation, värdet av individuell arbetsinsats, utan genomsnittlig prestation, genomsnittlig produktionsinsats av en grupp kvin- nor i relation till en grupp män. I denna betydelse står tydligen definitionen lika lön för lika prestation i strid med den allmänna innebörd av rättvisa åt den enskilda kvinnan, som vi har velat inlägga i likalönsprincipen.

Likalönsprincipens konsekvenser för det statliga lönesystemet

Vilka är då förutsättningarna för att principen om lika lön för man och kvinna för likvärdig arbetsuppgift skall vara genomförd i det nuvarande statliga lönesystemet?

1) Först och främst fordras givetvis, att samtliga avlöningsförmåner i en och samma befattning skall vara lika, vare sig befattningen innehas av man eller av kvinna (lika lön i samma befattning).

2) Men likalönsprincipen ställer också krav på befattningarnas löne- gradsplacering :

a) Samma lönegrad för samma arbetsuppgifter: befattningar, med vilka är förenade samma arbetsuppgifter, skall också vara placerade i samma lönegrad och inte differentieras på manliga befattningar i en högre lönegrad och kvinnliga befattningar i en lägre lönegrad.

b) Samma lönegrad för likvärdiga arbetsuppgifter: även om befatt-

ningar endast eller huvudsakligen innehas av kvinnor, skall de lönegrads— placeras med hänsyn till arbetsuppgifterna och värdesättas efter samma grunder, som gäller för befattningar, vilka endast eller huvudsakligen innehas av män.

Härmed har vi angivit de tre fordringar, som enligt vår mening bör upp- fyllas för att det nuvarande statliga lönesystemet helt skall överensstämma med likalönsprincipen sådan vi definierat den. Ibland förklaras emellertid likalönsprincipen även kräva, att män och kvinnor skall ha lika formella och reella möjligheter att bli innehavare av de olika statliga befattningarna. Det torde dock utan vidare vara klart, att detta krav inte —— som de tre av oss anförda kraven —— kan direkt härledas ur principen om lika lön för likvärdig arbetsuppgift. Huruvida kravets uppfyllande är en förutsättning för likalönsprincipens genomförande i praktiken och sålunda har att göra med den lönefråga, som vår utredning gäller, skall vi diskutera i kap. 7, där vi söker besvara spörsmålet, i vad mån likalönsprincipen är genomförd i det statliga lönesystemet.

AVDELNING II

LIKALÖNSPRINCIPENS TILLÄMPNING FÖRR OCH NU

För att besvara frågan, i vad mån likalönsprincipen, sådan den definie- rats i kap. 2, är genomförd i det statliga lönesystemet, skall vi i denna av- delning (kap. 3—7) ge en historik över likalönsprincipens tillämpning inom statsförvaltningen och det statsunderstödda kommunala skolväsen- det. Först lämnar vi i kap. 3 en redogörelse för frågan om kvinnors rätt till statliga tjänster, den s. k. behörighetsfrågan, som historiskt sett haft ett intimt samband med likalönsfrågan och som ibland fortfarande hop- kopplas med själva lönefrågan; kapitlet innefattar också en översikt av statstjänsternas nuvarande formella och reella fördelning mellan män och kvinnor. Kap. 4 ger en allmän historik över frågan om avlöning till kvinnor i allmän tjänst; särskilt ingående behandlas det för likalönspro- blemet grundläggande beslutet av 1925 års riksdag och förarbetena till detta beslut. I anslutning härtill framlägges i kap. 5 en historisk utredning om arbetsuppgifter och löneställning före och efter 1925 för de kvinnliga tjänster, som lönegradsplacerades genom 1925 års riksdagsbeslut. I kap. (') ger vi en historisk och systematisk översikt av de olika motiveringar för lägre avlöning åt kvinnor i allmän tjänst, som vid skilda tidpunkter har framförts. På grundval av det i kap. 3—6 framlagda materialet lämnar vi i kap. 7 en sammanfattning av likalönsfrågans utveckling och söker besvara frågan, i vad mån likalönsprincipen numera är genomförd i det statliga lönesystemet.

KAPITEL 3

Kvinnors rätt till statliga tjänster

Före behörighetslagen

Ursprungligen ägde endast män tillträde till de statliga tjänsterna. Från de tjänster, som tillsattes av Kungl. Maj:t, de 3. k. fullmaktstjänsterna, var kvinnorna uteslutna genom stadgandet i regeringsformens 5 28, enligt vilket Konungen till dylika tjänster ägde utnämna och befordra infödde svenske män. 1909 antogs slutgiltigt sådan ändring i denna paragraf, att även infödda svenska kvinnor skulle, med tillämpning av grunder, som

av Konungen och Riksdagen godkänts, kunna utnämnas och befordras bl. a. till läkarbefattningar och till lärarbefattningar vid statens läro- anstalter. Ändringen fick emellertid praktisk betydelse först 1918, då Kungl. Maj:t i enlighet med riksdagens beslut utfärdade en kungörelse, varigenom infödd svensk kvinna förklarades behörig att i stadgad ordning av Konungen utnämnas och befordras till rektor vid högre lärarinnesemi- nariet, kvinnligt folkskoleseminarium och statssamskola, lektor vid högre allmänt läroverk, högre lärarinneseminariet och folkskoleseminarium samt adjunkt vid allmänt läroverk.

Även från de lägre statstjänster, som tillsattes av myndigheterna, var kvinnorna ursprungligen utestängda. Sedan kvinnorna fått tillträde till tjänster inom det kommunala skolväsendet (1853 till tjänster vid mindre folkskola och 1859 till samtliga lärartjänster vid folkskolorna med undan- tag av de som var förenade med klockartjänst) öppnades genom successiva beslut fr. o. m. 1863 vissa lägre statstjänster för kvinnorna. Det gällde i första hand tjänster inom kommunikationsverken, där kvinnor delvis kom att tagas i anspråk för samma göromål som män, exempelvis såsom postexpeditörer, telegrafister, kontorsskrivare (SJ). Efter hand inrättades även på andra områden särskilda för kvinnor avsedda ordinarie tjänster. Så skedde t. ex. inom fångvården och sinnessjukvården; här betydde det dock inte, att nya arbetsområden öppnades för kvinnor utan endast att redan anlitade kvinnor fick en fastare anställning. Detsamma kan sägas om de ordinarie biträdestjänster inom ämbetsverken, som fr. o. m. 1911 inrättades för att bereda ordinarie anställning åt huvudsakligen kvinnliga, för skrivgöromål e. (1. anlitade biträden. Inom det statliga undervisnings- väsendet tillkom också för kvinnor avsedda tjänster (övningslärartjänster, ämneslärarinnetjänster vid samskolor, adjunktstjänster vid folkskolesemi— narier m. fl.).

Frågor om kvinnors tillträde till olika statstjänster avgjordes i allmänhet i samband med statsregleringen. I de flesta avlöningsstater kom efter hand vissa tjänster att betecknas som kvinnliga, varav indirekt följde att de övriga var reserverade för männen. För män avsedda tjänster med samma benämning som kvinnliga betecknades uttryckligen manliga. I vissa fall framgick en tjänsts kvinnliga karaktär direkt av tjänstebenämningen (vakt- fru, sköterska etc.), varför tillägget kvinnlig inte behövdes.

De lägre statstjänster, som tillsattes av myndigheterna, kom sålunda att vid fastställande av avlöningsstater uppdelas på manliga och kvinn- liga. Samma uppdelning kom till uttryck i de avlöningsreglementen, som utfärdades för de olika kommunikationsverken. Redan i 1897 års avlö- ningsreglemente för statens järnvägar upptogs manliga och kvinnliga kon— torsskrivare och kontorsbiträden; i 1907 års avlöningsreglemente för tele- grafverket markerades genom kursivering av vissa befattningar, att de var »avsedda att i regel innehavas av kvinnliga tjänstemän».

Uppdelningen av de lägre statstjänsterna i manliga och kvinnliga var självfallet i första hand en behörighetsfråga: statsmakterna prövade suc— cessivt kvinnornas lämplighet för varje särskild statstjänst. Men inrättan— det av särskilda kvinnliga befattningar hade också ett naturligt samband med den löneskillnad mellan manliga och kvinnliga tjänstemän, som på ett tidigt stadium började tillämpas (se kap. 4).

Den utveckling, som lett till statstjänsternas uppdelning på manliga och kvinnliga, fick ett sammanfattande uttryck i 1919 års avlöningsreglemente för kommunikationsverken (gällande fr. o. m. 1/7 1920). Det innehöll skilda löneplaner för manliga och kvinnliga tjänstemän och dess tjänste- förteckning upptog i särskilda avdelningar befattningar avsedda för man- liga tjänstemän och befattningar avsedda för kvinnliga tjänstemän. 'Det efter mönster av kommunikationsverkens avfattade avlöningsreglementet för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhö- rande den civila statsförvaltningen (22/6 1921; gällande fr. o. m. 1/1 1922) upptog likaledes skilda löneplaner för män och kvinnor; i dess enhetliga tjänsteförteckning markerades de för kvinnor avsedda tjänsterna med löne- plansbeteckningen C och tillägget kvinnlig till de benämningar, som icke var feminina.

Sammanfattningsvis kan fördelningen av statstjänsterna mellan män och kvinnor närmast före 1/7 1925 anges sålunda. Fullmaktstjänsterna —— med undantag av vissa lärartjänster _ var förbehållna männen; övriga tjänster var —— genom avlöningsreglementen och stater — uppdelade på två grupper, manliga och kvinnliga tjänster, reserverade för resp. kön.

Behörighetslagens tillkomst Behörighetssakkunniga

1919 uppdrogs åt sakkunniga —— här kallade behörighetssakkunniga —— att utreda frågan om beredande av utsträckt behörighet för kvinnor att vinna tillträde till civil statstjänst. Behörighetssakkunniga föreslog — för att undanröja grundlagshindren för kvinnors tillträde till statstjänster —— i del I av sitt betänkande (14/2 1920) sådan ändring av 5 28 regerings— formen, att även kvinnor skulle kunna utnämnas och befordras till där avsedda tjänster — med tillämpning av grunder, som av Konungen och riksdagen godkänts. Ändringsförslaget förelades 1920 års riksdag och antogs slutligt av 1921 års riksdag. Därefter gällde det att fastställa de grunder för kvinnas statsanställning, vilka utgjorde det nödvändiga kom- plementet till grundlagsbestämmelsen. I del II av betänkandet (27/12 1920) behandlade behörighetssakkunniga denna fråga. De ansåg, att frä- gan om kvinnas tillträde till statstjänster icke som dittills borde avgöras genom statsregleringsbeslut. Grunderna för kvinnas behörighet till stats-

tjänster borde fastställas i allmän lag, vari dels fastslogs den allmänna principen om lika behörighet för man och kvinna, dels angavs de tjänster, som icke fick innehavas av kvinna. Genom denna lag skulle sålunda fler- talet av de manliga tjänsterna öppnas för kvinnorna, men en del fortfa- rande förbehållas männen. Av de kvinnliga tjänsterna borde enligt kom- mitténs mening flertalet alltjämt reserveras för kvinnorna; bestämmelser härom borde dock icke upptagas i den föreslagna lagstiftningen utan så— som dittills skett fastställas i samband med statsregleringen. Som skäl för vissa tjänsters reserverande för kvinnor anfördes huvudsakligen sociala synpunkter: nödvändigheten att säkra utkomstmöjligheter för kvinnliga självförsörjare. För varje befattning, som skulle kunna innehavas av man eller kvinna, borde den dåvarande skillnaden mellan manliga och kvinn- liga tjänstemän upphöra och för befattningen angivas blott ett lönebelopp.1 Avlöningsreglementenas uppdelning mellan manliga och kvinnliga tjänster borde ersättas med gemensamma tablåer, i vilka de för kvinnor reserverade befattningarna skulle upptagas under beteckning, utmärkande denna deras egenskap.

Behörighetssakkunnigas förslag till lag innefattande bestämmelser an- gående kvinnors tillträde till statstjänst framlades i huvudsak oförändrat först för 1922 års riksdag, då frågan föll, och sedan för 1923 års riksdag, som biföll förslaget. Lagen skulle emellertid träda i kraft först den dag Konungen med riksdagen bestämde. Det ansågs nödvändigt att före lagens ikraftträdande fatta beslut om de kvinnliga tjänstemännens löne— och pen- sionsförhållanden. Den 5. k. behörighetslagen utfärdades den 22 juni 1923 (SFS 249). I dess 5 1 stadgades, att i fråga om behörighet att innehava statstjänst skulle med i lagen angivna undantag kvinna vara likställd med man. Undantagen (5 2) gällde följande tjänster:

1. militära och civilmilitära tjänster ävensom sådana tjänster utom krigsmakten, med vilka är förenad skyldighet att tjänstgöra vid armén eller marinen;

2. tjänster vid fångvårdsanstalt, allmän uppfostringsanstalt, allmän alkoholist- anstalt eller annan dylik inrättning, såvida med tjänsten är förenad skyldighet att inom anstalten utöva ledning eller bevakning huvudsakligen av män eller manliga minderåriga; dock må utan hinder härav kvinna kunna, där särskilda omständig- heter därtill föranleda, innehava befattning såsom lärare vid anstalt, som nu sagts;

3. tjänster vid anstalt för sinnessjuka, med vilka tjänster är förenad skyldighet att handhava sådan vård av sinnessjuka, vilken icke skall handhavas av kvinna;

4. tjänster, med vilka är förenad skyldighet att ansvara för eller biträda vid upprätthållande av allmän ordning och säkerhet; dock må utan hinder härav kvinna kunna för särskild uppgift innehava anställning vid poliskår;

5. tjänster vid tullverket, med vilka är förenad skyldighet att fullgöra bevak- ning;

6. tjänster vid skogsstaten, med vilka är förenad skyldighet att fullgöra bevak- ning;

1 De sakkunnigas förslag i lönefrågan behandlas i kap. 4 (s. 71 f).

7. tjänster, med vilka är förenad skyldighet att meddela undervisning i gymna- stik vid högre allmänt läroverk, realskola eller seminarium för utbildande av man- liga folkskollärare.

Anm. Punkt 7 fick genom lagändring 1932 (SFS 139) följande lydelse:

7. tjänster, med vilka är förenad skyldighet att vid högre gossläroverk, realskola för gossar eller folkskoleseminarium för endast manliga lärjungar meddela under- visning i gymnastik med lek och idrott eller att vid högre samläroverk å gymna- siet eller vid samseminarium meddela sådan undervisning åt manliga lärjungar.

1925 års riksdag

För att behörighetslagen skulle kunna träda i kraft måste beslut fattas om de kvinnliga tjänstemännens avlöning och pension. Denna fråga ansågs böra ytterligare utredas, och redan innan propositionen om behörighets- lagen förelagts riksdagen hade tillsatts en kommitté, 1921 års lönekom- mitté (SOU 1923: 62). För kommitténs förslag i lönefrågan redogörcs i kap. 4. Kommitténs förslag grundades på en för manliga och kvinn— liga befattningshavare gemensam löneplan, den förutvarande manliga löneplanen. De till den särskilda kvinnliga löneplanen hänförda befatt— ningarna skulle överflyttas till den manliga. Kommittén ansåg de sociala skälen icke tillräckligt motivera, att vissa statstjänster reserverades för kvinnor, utan anslöt sig till den bl. a. av samtliga kvinnoorganisationer framförda uppfattningen, att de för kvinnor reserverade befattningarna skulle öppnas även för män. Kommittén betonade (s. 120), att undantag från denna regel borde göras i fråga om sådana befattningar, vilkas natur krävde kvinnlig innehavare. Detta borde vanligen ske genom att befattningen på tjänsteförteckningen erhöll en kvinnlig benämning (t. ex. yrkesinspektris, husmoder, sköterska, vaktfru). I vissa fall kunde det emellertid visa sig lämpligare att vid fastställande av stat för viss grupp av befattningshavare angiva ett visst minimiantal befattningar, som borde besättas med kvinnor (t. ex. vissa assistentbefattningar vid fångvården och yrkesinspektionen).

I prop. 1925 föreslogs de kvinnliga befattningarna inplacerade å den förutvarande manliga löneplanen (se vidare kap. 4). Manliga och kvinn- liga befattningar, som dittills haft samma benämning (t. ex. postexpeditör, kontorsskrivare), skildes åt genom olika benämningar i samband med de kvinnliga befattningarnas inplacering i lägre lönegrader än de manliga.

I frågan om vissa tjänsters reserverande för kvinnor anslöt sig departe- mentschefen (s. 164) till 1921 års lönekommitté:

»Det synes mig nämligen principiellt riktigast, att, då genom behörighetslagens antagande inga andra tjänster förbehållits män än sådana, vilka med hänsyn till de därmed förenade göromålen äro av beskaffenhet att höra obetingat besättas med män, några andra tjänster icke böra reserveras för kvinnor än sådana, som äro av den art, att de ostridigt böra innehavas av kvinnor. — —— —

De uteslutande för kvinnor avsedda befattningarna skulle i enlighet härmed bliva vaktfru och första vaktfru vid fångvårdsstaten och statens tvångsarbetsanstalter samt vissa befattningar, tillhörande sjukvårds- och ekonomipersonalen vid statens

hospital och asyler, nämligen förestånderska av l:a och 2:a klass, sköterska och översköterska, arbetsförestånderska, bageriförestånderska, köksförestånderska av l:a och 2:a klass ävensom tvättförestånderska av l:a och 2:a klass. Hit skulle ock hänföras befattningen husmoder vid statens uppfostringsanstalt å Bona. Jäm- väl en del befattningar, vilkas beteckning enligt mitt förslag icke uttryckligen angiver dem som speciellt kvinnliga tjänster, torde böra besättas allenast med kvinnor. I den mån härför erfordras, att de uttryckligen förbehållas kvin- nor, torde beslut därom få för varje särskilt fall meddelas i vanlig statsregle- rmgsväg.»

1925 års riksdag beslöt i enlighet med propositionen. Fr. 0.111. 1/7 1925 gällde sålunda samma löneplan och samma tjänsteförteckning för män och kvinnor. Samtidigt trädde behörighetslagen i kraft. Den formella uppdelningen av statstjänsterna fr. o. m. 1/7 1925 var sålunda den, att vissa tjänster genom behörighetslagen var reserverade för män och vissa tjänster genom tjänsteförteckningarnas feminina benämningar förbehållna kvinnor. Möjligheter att i statsregleringsväg inrätta särskilda kvinnliga befattningar fanns; däremot får behörighetslagen anses ha utgjort ett hin- der för ett inrättande av speciella manliga befattningar.1

Behörighetslagens avveckling

Sakkunniga för revision av behörighetslagen

Redan när behörighetslagen kom till uttalades en viss tveksamhet om behovet av de i lagen angivna undantagen. I fortsättningen var denna fråga vid flera tillfällen under diskussion, varvid gjordes gällande att några un- dantagsbestämmelser över huvud icke vore påkallade och att hela lagstift- ningen utan olägenhet kunde avskaffas. Kvinnoarbetskommittén framhöll i sitt betänkande (SOU 1938: 47), att de vid behörighetslagens tillkomst yppade farhågorna för att kvinnor skulle tränga in på för dem mindre lämpade områden visat sig sakna fog. På denna grund ansåg kommittén, att undantagsbestämmelserna saknade praktisk nödvändighet. Rekryte— rings- och befordringsförfarandet i den offentliga tjänsten måste i och för sig anses vara tillräcklig garanti för att för ämbetsutövning mindervär- dig arbetskraft icke skulle komma att föredragas framför bättre kvalifi- cerad. Skulle ytterligare försiktighetsmått vara behövliga, ansågs det bättre att överväga föreskrifter i särskilda instruktioner och reglementen än att i lagform fastlägga vissa särskilda, efter kön bestämda kompetens- krav. Efter granskning av de i behörighetslagen upptagna undantagsbe- stämmelserna förordade kommittén, att dessa upphävdes, och hemställde om revision av samtliga lagbestämmelser, som berörde frågan om kvinnors

1 Såsom framgår av bil. 1 (s. 370 f) gällde dock i fråga om utrikesdepartementets kanslisttjänster, att de högre (förste kanslisttjänsterna) var reserverade för män och de lägre (kanslisttjänsterna) för kvinnor; denna uppdelning slopades först fr. o. m. 1/7 1939.

behörighet att innehava offentlig tjänst och uppdrag, i syfte att uppnå en fullständigare likställighet mellan könen och en bättre anpassning till de förändrade förhållandena.

1939 års riksdag begärde en översyn av behörighetslagen i dess helhet. I anledning härav tillkallades sakkunniga för utredning rörande revision av lagstiftningen om kvinnas behörighet att innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag (SOU 1944: 24).

De sakkunniga fann tiden mogen för ett genomförande av likställig— hetsprincipen i fråga om tillträde till alla icke-prästerliga tjänster. En granskning av de särskilda undantagsbestämmelserna i hehörighetslagen visade, att vissa av undantagen var direkt obefogade med hänsyn till att kvinnorna redan, trots laghindret, gjorde en betydande insats på ifrågava- rande område eller till samhällets bästa skulle ha stora möjligheter om hindret försvunne (så t. ex. inom fångvården, sinnessjukvården, polisvä- sendet). I andra fall vore de i undantagsbestämmelserna avsedda tjänsterna väl i allmänhet icke i och för sig lämpade för kvinnor men lagbestämmel- ser behövdes dock icke, eftersom tjänsterna ändock icke skulle bli efter- sökta av kvinnor. Efter genomgång av de olika undantagsbestämmelserna fann de sakkunniga, att samtliga kunde upphävas. Den naturliga formen för likställighetsprincipens genomförande vore att ur 5 28 regeringsfor- men borttaga det där stadgade förbehållet beträffande utnämning och be- fordran av kvinnor. Till dess en grundlagsändring hunnit genomföras borde emellertid kvinnornas likställighet i fråga om rätt att innehava statstjänst komma till uttryck i en ny behörighetslag, vari endast fastslogs den allmänna grundsatsen om kvinnas likställighet med man utan annat undantag än beträffande prästerliga tjänster. Utöver förslag till ny lag om kvinnas behörighet att innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag framlade de sakkunniga även förslag till ändrad lydelse av bl. a. 5 28 regeringsformen. Ändringen innebar i huvudsak, att uttrycket »infödde svenske män» ändrades till »svenske medborgare» och att i konsekvens härmed särbestämmelsen om utnämning av kvinnor slopades. Sedan den föreslagna ändringen i 5 28 regeringsformen blivit genomförd, behövdes enligt de sakkunnigas uppfattning inga särskilda föreskrifter angående icke-fullmaktstjänster: när likställighetsprincipen blivit grundlagsfäst be— träffande aV Kungl. Maj:t tillsatta tjänster, måste den gälla även för av myndigheterna tillsatta befattningar. Efter grundlagsändringens slutliga antagande skulle därför den nya behörighetslagen ej längre fylla någon uppgift utan kunde och borde slopas.

De sakkunniga diskuterade slutligen frågan, i vad mån även efter de föreslagna lagändringarna en differentiering av de statliga tjänsterna efter kön fortfarande vore möjlig. De erinrade (s. 51), att beträffande åtskilliga befattningar sådana kompetensfordringar uppställts, att befattningarnai själva verket kommit att stå öppna endast för det ena eller det andra könet.

Så vore exempelvis fallet med militära beställningar, till vilka — oavsett be- hörighetslagens undantagsbestämmelse —— endast de som genomgått viss militär utbildning kunde vinna tillträde, och liknande krav gällde även på sina håll inom den civila förvaltningen. I andra fall fordrades att ve— derbörande genomgått utbildningskurser, vilka —— stundom till synes utan bärande skäl — stod öppna endast för män eller endast för kvinnor. Be- träffande vissa befattningar angåve redan deras beteckning, att de för- behållits det ena. eller det andra könet; manliga dylika tjänster vore få- taliga, kvinnliga däremot ej ovanliga.

:Enligt de sakkunnigas mening bör ett borttagande av de i lag fastställda undan- tagen från likställighetsprincipen icke förhindra att en dylik differentiering fort- farande sker, förutsatt att den är grundad på praktiskt nödvändiga hänsyn. Vad sär- skilt beträffar tjänstebeteckningarna kan det väl synas önskvärt, att 'neutrala' dy- lika genomgående infördes; såsom tjänsteförteckningssakkunniga framhållit, torde emellertid förutsättningar för genomförandet av en sådan ändring knappast före- ligga. Av professor Fahlbecks utlåtande (s. 57 ff.) framgår, att den föreslagna ändringen i 5 28 regeringsformen — som innebär allenast, att en inskränkning i Kungl. Maj:ts utnämningsrätt avlägsnas — icke kan anses medföra hinder för Kungl. Maj:t respektive underordnad myndighet att föreskriva visst kön såsom kompetensvillkor för vissa slag av befattningar. Hänsyn till begreppet 'skicklighet” i S 28 skulle tvärtom i enstaka fall kräva, att visst kön stipulerades såsom villkor eller hinder för tjänsten i fråga. Det torde kunna förutsättas, att rätten till diffe- rentiering kommer att utövas med varsamhet. Tillräcklig garanti mot missbruk lärer ligga däri att tillämpningen sker under konstitutionellt ansvar» (5. 51).

Proposition 1945: 4

I prop. till 1945 års riksdag (nr 4) framlades förslag i enlighet med de sakkunnigas yttrande, till vilket departementschefen i allt väsentligt an— slöt sig. Frågan om statstjänsternas uppdelning efter kön även efter de föreslagna lagändringarna diskuterades utförligt i propositionen. I åtskil- liga yttranden över de sakkunnigas förslag hade åberopats de sakkunnigas uttalanden om möjlighet att även efter den föreslagna grundlagsändringens genomförande i administrativ ordning meddela bestämmelser om differen- tiering efter kön beträffande vissa slag av befattningar. I andra yttranden hade framförts erinringar mot det berättigade eller lämpliga i att på sådant sätt föreskriva begränsningar i behörigheten, särskilt om underordnade myndigheter skulle ha sådan befogenhet. Departementschefen framhöll, att efter lagändringarna kvinnlig sökandes behörighet komme att bedömas efter allmänna befordringsgrunder, i första hand regeringsformens stad- gande om hänsynstagande till »förtjänst och skicklighet». Begreppet »skicklighet» inrymde ett bedömande från det allmännas synpunkt av sökandens lämplighet för en viss befattning. Lämplighet kunde i fråga om särskilda befattningar, t. ex. vid försvarsväsendet och polismakten, även innefatta vissa fysiska egenskaper. Det syntes då naturligt, att understun— dom kravet på >>skick1ighet», tolkat såsom innefattande krav på lämplighet för befattningen, måste innebära hänsynstagande till vederbörandes kön.

___—___...— _ ; ,..._,_____.

»För vissa särskilda befattningar skulle sålunda endast män kunna ifråga- komma, under det att beträffande andra uteslutande kvinnor vore behöriga. Därest en sådan differentiering i det särskilda fallet är grundad på bärande skäl, lärer den ej kunna anses stå i strid mot de sakkunnigas förslag om ändring i regeringsformen.» Vid tjänstetillsättningar skulle sålunda hänsyn k—unna tagas till sökandenas kön, då detta vore av behovet påkallat. Dess- utom skulle möjlighet föreligga att för vissa tjänster föreskriva kompe- tensvillkor innebärande att män eller kvinnor uteslötes från behörighet till tjänsten; detta skulle dock kunna ske endast i sådana undantagsfall, där differentieringen obestridligen vore påkallad med hänsyn till kravet på skicklighet för befattningen. Kompetensfordringar för tjänster kunde före- skrivas icke endast av Kungl. Maj:t och riksdagen utan även av under- ordnad myndighet, som dock icke utan särskilda skäl ägde uppställa vill- kor, som avveke från vad som i allmänhet gällde för jämförliga befatt- ningar. Utövningen av denna befogenhet skedde givetvis under tjänste- ansvar och myndighetens beslut kunde överklagas i vanlig ordning.

Möjligheten för differentiering av befattningar efter kön grundades så- lunda på regeringsformens stadgande om »skicklighet». För att denna möjlighet skulle föreligga även under den tid den nya behörighetslagen och icke regeringsformens5 28 var normgivande för utnämning av kvin- nor, föreslog departementschefen viss ändring av de sakkunnigas förslag till behörighetslag. I lagen skulle sålunda föreskrivas, att kvinna skulle äga lika behörighet som man »att efter förtjänst och skicklighet befordras till statstjänst och annat allmänt uppdrag».

I vissa yttranden hade ifrågasatts om icke redan i samband med den nya lagstiftningen borde utfärdas sådana inskränkande bestämmelser be- träffande vissa tjänster, som funnes böra meddelas i administrativ ord- ning. Departementschefen erinrade om sin ståndpunkt, att möjlighet att på sådant sätt begränsa rätten att söka en viss befattning kunde anses före- ligga endast i särskilda fall. Ett sådant vore gymnastiklärartjänsterna. Då skolöverstyrelsen tillstyrkt slopande av behörighetslagens undantagsbe- stämmelser för dessa tjänster, hade den förutsatt, att i läroverks- och semi— nariestadgorna skulle införas bestämmelser om att vissa gymnastiklärar— tjänster skulle förbehållas män och vissa kvinnor, varvid styrelsen utgått från uppfattningen, att de manliga elevernas gymnastikundervisning så vitt möjligt borde handhavas av manliga lärare, liksom de kvinnliga elevernas av kvinnliga lärare. Departementschefen anslöt sig till skolöverstyrelsens mening, då det med visst fog syntes kunna göras gällande, att de prin- ciper, efter vilka tjänsterna skulle anses förbehållna manliga eller kvinn- liga gymnastiklärare, med hänsyn till de sökandes intressen borde finnas fastslagna i förväg. I övrigt syntes däremot icke föreligga något behov av inskränkande bestämmelser rörande kvinnas rätt att söka vissa befatt- ningar.

Beträffande behörighetslagstiftningens inverkan på tjänsteförteckning- arna anförde departementschefen (s. 51 f):

:För närvarande förekommer i vissa fall i tjänsteförteckningar en uppdelning av befattningar enligt deras beteckning på manliga och kvinnliga tjänster. I den mån genom tjänsteförteckningar en differentiering efter kön skett inom områden, som ej omfattas av de nuvarande undantagsbestämmelserna i behörighetslagen, beröres differentieringen icke av en lagstiftning av den innebörd jag nu förordat. Vad åter angår sådana befattningar, som nu på grund av behörighetslagen äro för- behållna män, torde det vara uppenbart att enbart den omständigheten, att i tjänsteförteckning för befattningen använts en benämning, som språkligt sett å- syftar manlig innehavare, icke medför att befattningen efter den föreslagna nya behörighetslagens genomförande skall anses reserverad för män. I viss utsträck- ning förekommer emellertid även inom dessa områden en uttrycklig uppdelning på manliga och kvinnliga tjänster. Som exempel må nämnas, att tjänsteförteckningen upptager beträffande fångvårdsanstalterna befattningarna vaktkonstaplar och vaktfruar samt beträffande sinnessjukhusens sjukvårdspersonal befattningarna skötare och sköterskor. En dylik differentiering efter kön lärer såsom jag förut anfört kunna ske även inom ramen för en reviderad lagstiftning, och tjänsteförteck- ningarnas förevarande bestämmelser, vilka torde få anses som anslagsvillkor, torde ej upphävas genom den föreslagna lagen. Då emellertid den verkställda differentieringen i dylika fall i viss utsträckning lärer ha grundats på den gäl- lande behörighetslagens undantagsbestämmelser vilka enligt förslaget skola upp— hävas, torde anledning föreligga att ompröva frågan om lämpligheten av den fast- ställda uppdelningen av tjänsterna på manliga och kvinnliga innehavare. Frågan härom synes dock ej böra föranleda uppskov med den nu ifrågavarande lagstift- ningsåtgärden utan torde framdeles, sedan denna genomförts, böra upptagas till behandling inom varje verksamhetsområde för sig i samband med Kungl. Maj:ts äskanden i statsverkspropositionen.»

1945 års riksdag

Propositionen om behörighetslagen behandlades av sammansatt konstitu- tions- och första lagutskott (ut]. 1). Utskottet ansåg i likhet med departe— mentschefen, att samtliga i behörighetslagen givna undantagsbestämmel— ser rörande kvinnas tillträde till statstjänst kunde upphävas, och anslöt sig även till förslaget om grundlagsändring och ny behörighetslag, gällande till dess grundlagsändringen trätt i kraft. I fråga om behörighetslagens lydelse föreslog dock utskottet viss ändring.

Utskottet ansåg visserligen, att regeringsformens stadgande om »skick— lighet» även innefattade hänsyn till fysiska egenskaper, men menade, att detta begrepp icke kunde åberopas för en på förhand företagen differentie- ring av vissa befattningar efter kön. Oberoende av de sökandes kön borde en fri prövning av deras skicklighet äga rum vid varje särskild tjänstetill- sättning.

Utskottet ansåg sålunda, att det åberopade stadgandet icke kunde ut— göra grund för utfärdande av regler i stadgar, instruktioner, reglementen osv. om att vissa tjänster skulle förbehållas antingen kvinnor eller män. Beträffande av Kungl. Maj:t tillsatta tjänster ansågs någon differentiering

icke behövlig. Beträffande övriga tjänster kunde däremot föreligga ett praktiskt behov av differentiering. Dylik differentiering borde endast ske då beskaffenheten av de göromål, som vore förenade med viss befattning, gjorde det uppenbart, att befattningen kunde behörigen upprätthållas en- bart av man eller enbart av kvinna.

Generella bestämmelser om viss befattnings förbehållande enbart man eller enbart kvinna borde icke få utfärdas av underordnad myndighet utan endast av Kungl. Maj:t.

I detta sammanhang framhöll utskottet (utl. s. 9): »Enligt vad erfarenheten utvisat, ha kvinnor i vissa fall ej kunnat vinna be- hörighet till vissa befattningar, enär de ej erhållit tillträde till eller kunnat genom- gå de kurser eller den utbildning, som erfordras för att kunna utnämnas till be- fattningarna i fråga. Bestämmelser och åtgärder, som utestänga män respektive kvinnor från sådan utbildning, äro enligt utskottets mening fullt jämförbara med regler, som förbehålla vissa tjänster för män och andra för kvinnor, och böra ej heller kunna utfärdas eller vidtagas av underordnad myndighet.»

Utskottets majoritet föreslog, att i behörighetslagen skulle intagas föl- jande föreskrift:

»Finnes, med hänsyn till beskaffenheten av de göromål som äro för- enade med viss tjänst, uppenbart att tjänsten kan behörigen upprätt- hållas enbart av man eller enbart av kvinna, äger dock Konungen bestämma att till tjänsten må befordras endast man eller endast kvinna.»

Sedan grundlagsändringen trätt i kraft, borde, med beaktande av att rege- rings-formens regler ingalunda avsåg alla statstjänster och allmänna upp- drag, statsmakterna avgöra om behörighetslagenfortfarande borde i någon form kvarstå.

En minoritet inom utskottet motsatte sig ändring av Kungl. Maj:ts för- slag till behörighetslag och menade, att begreppet skicklighet medgav, att bestämmelser redan på förhand kunde utfärdas, som förbehöll viss tjänst för man eller kvinna. Den i propositionen föreslagna texten till behörighets- lagen utgjorde i varje fall inte hinder för en sådan differentiering. I likhet med majoriteten ansåg minoriteten, att de generella bestämmelserna skulle utfärdas av Kungl. Maj:t. Någon ändring av behörighetslagen behövdes emel- lertid inte, utan det borde räcka om riksdagen i skrivelse uttalade sin be- stämda förväntan, att Kungl. Maj:t vidtoge sådana åtgärder, att underord- nad myndighet ej på egen hand skulle kunna genomföra en differentiering av tjänster efter kön.

FK biföll utskottets men AK Kungl. Maj:ts förslag. Sammansatta konstitutions- och första lagutskottet (mem. 4) föreslog sammanjämkning, innebärande

1) Kungl. Maj:ts förslag till behörighetslag oförändrat;

2) att riksdagen i skrivelse skulle uttala förväntan, att något särskiljande av tjänster i manliga och kvinnliga icke skulle äga rum i fråga om tjänster, som avsåges i g 28 regeringsformen och beträffande andra endast i fall, då

Kungl. Maj:t med hänsyn till beskaffenheten av de göromål, som vore för- enade med viss tjänst, funne uppenbart, att tjänsten kunde behörigen upp- rätthållas endast av man eller endast av kvinna, samt att i administrativ ordning skulle utfärdas föreskrift därom att sådant förordnande finge med- delas allenast av Kungl. Maj:t.

Riksdagen beslöt skrivelse (363) enligt sammanjämkningsförslaget.

1945 års behörighetslag

I enlighet med riksdagens beslut utfärdades 15/6 1945 lag om kvin— nas behörighet att innehava statstjänst eller annat allmänt uppdrag (SFS 1945: 423), som stadgade, att »kvinna skall äga lika behörighet som man att efter förtjänst och skicklighet befordras till statstjänst eller annat allmänt uppdrag; dock att angående kvinnas behörighet att innehava präs- terlig eller annan kyrklig tjänst gäller vad därom särskilt stadgas». Lagen [ trädde i kraft 1/1 1946 och skulle gälla till dess Konungen i riksdagen ; låtit uppläsa öppet brev, att kungörelse utfärdats om ändrad lydelse av bl. a. 5 28 regeringsformen. I anslutning till denna lag utfärdades en kungörelse (1945: 424) med föreskrift, att »statsmyndighet icke utan Kungl. Maj:ts medgivande äger förbehålla viss statstjänst eller annat all- mänt uppdrag för endast män eller endast kvinnor». Kungörelsen trädde i kraft 1/1 1946, och däremot stridande föreskrift skulle därefter icke lända till efterrättelse.

De vid 1945 års riksdag såsom vilande antagna grundlagsändringarna antogs slutligt av 1949 års riksdag. (Konst.—utsk. mem. 10, rd. skr. 93.) Öppet brev om utfärdande av kungörelse (SFS 1949: 111) angående beslu- tade ändringar i regeringsformen upplästes 6/4 1949. Därmed hade 1945 års behörighetslag upphört att gälla.

Vid 1945 års riksdag hade, som av det föregående framgår, i utskotts- utlåtandet ifrågasatts prövning av frågan om behov av behörighetslagstift— ning även efter grundlagsändringen. Utskottets uttalande inflöt emeller- tid icke i 1945 års riksdagsskrivelse. Frågan har icke efter grundlagsänd- ringen förelagts riksdagen. Såsom de sakkunniga och departementschefen förutsatt är sålunda efter grundlagsändringen principerna för kvinnas lik- ställighet med man i fråga om tillträde till statstjänster — såväl fullmakts— tjänster som övriga _ reglerade endast genom bestämmelserna i 5 28 rege- ringsformen. I denna paragraf finns särbestämmelse för kvinnor endast i fråga om prästerlig tjänst; till dylik tjänst må kvinna ej utnämnas, där ej annorlunda blivit bestämt i den ordning, regeringsformens 87 ä 2 mom. stadgar.1

1 I betänkande (SOU 1950:48) har framlagts förslag till lag om kvinnas behörig— het att innehava prästerlig eller annan kyrklig tjänst. Enligt förslaget skall kvinna äga lika behörighet som man att prästvigas och att innehava prästerlig tjänst; dock att kvinna ej må förordnas till prästerlig tjänstgöring eller utnämnas till prästerlig tjänst i annan församling än sådan, i vilken finns minst två prästerliga tjänster och av dessa minst en har manlig innehavare. Betänkandet har ännu icke föranlett förslag till riksdagen.

Statstjänsternas nuvarande fördelning mellan män och kvinnor

Formell uppdelning

Såsom av det föregående framgår förutsattes vid behörighetslagens av- veckling att det även i fortsättningen skulle vara möjligt att på förhand, dvs. före en tjänstetillsättning, förbehålla en viss tjänst antingen för man eller för kvinna. Detta skulle kunna ske 1) genom i administrativ ord- ning (av Kungl. Maj:t eller med Kungl. Maj:ts medgivande av myndighet) utfärdade kompetensföreskrifter eller 2) genom tjänsteförteckningarna.

1) Administrativa föreskrifter om viss tjänsts förbehållande för man eller kvinna synes endast ha utfärdats beträffande de i prop. 1945:4 behandlade gymnvastiklärartjänsterna. Enligt stadgan för övningslårare (SFS 1950: 376) gäller sålunda, att tjänst i gymnastik med lek och idrott kan sökas och innehavas vid manligt folkskoleseminarium och skolor med enbart manliga elever endast av man och vid kvinnligt folkskolesemina- rium, småskoleseminarium och skolor med enbart kvinnliga elever endast av kvinna (18 5 2 mom.).

2) Beträffande tjänsteförteckningama hade såsom av det föregående framgår i prop. 1945: 4 uttalats dels att differentiering av befattningar mel- lan män och kvinnor även i fortsättningen kunde ske genom tjänsteförteck- ningarna, vilkas bestämmelser vore att anse som anslagsvillkor, dels att tjänsteförteckningarnas dåvarande uppdelning av tjänsterna på manliga och kvinnliga innehavare borde omprövas i samband med Kungl. Maj:ts äskanden i statsverkspropositionen.

Frågan om tjänsternas differentiering efter kön genom tjänsteförteck- ningarna behandlades i 1946 års statsverksproposition (gemensamma frå- gor, s. 3), vari framhölls:

»Den nya behörighetslagen torde icke upphäva sådan differentiering av be— fattningar efter kön, som skett genom tjänsteförteckningar. Enär den sålunda verkställda differentieringen i viss utsträckning torde ha grundats på den hittills— varande behörighetslagens undantagsbestämmelser, har ansetts påkallat att vid budgetarbetet ompröva frågan om lämpligheten av den fastställda uppdelningen av tjänsterna på manliga och kvinnliga innehavare. Vid övervägandet av denna fråga har ansetts. att något hinder icke i och för sig bör föreligga att bibehålla en dylik uppdelning, där det är uppenbart att vederbörande tjänst kan behörigen fullgöras allenast av man eller av kvinna, vilket exempelvis gäller den lägre be- vaknings— och arbetsledarpersonalen vid fångvården. Där det nu anförda skälet för en bibehållen uppdelning icke förelegat, ha tjänsteförteckningarna ansetts böra ändras. Förslag om härav föranledda ändringar i gällande personalförteckningar framläggas under vederbörande huvudtitlar. I vissa fall har emellertid av sär- skilda skäl frågan om ändrad tjänstebenämning ansetts böra tills vidare anstå. Detta gäller närmast personalgrupper, vilkas anställnings- eller utbildningsför- hållanden för närvarande äro föremål för utredning av särskilda sakkunniga, så— som sjukvårds- och viss lägre ekonomipersonal m. fl. Beträffande lärarinno- titlarna ifrågasättes icke nu någon ändring, då härav skulle föranledas ändringar i själva avlöningsreglementena, vilket ansetts böra undvikas med hänsyn till den

förestående allmänna lönerevisionen. Härvid torde få förutsättas som allmän regel, att en i tjänsteförteckning (och däremot svarande personalförteckning) upptagen tjänstebenämning icke i och för sig är avgörande för huruvida en befattning skall anses förbehållen endast man eller kvinna, utan att detta spörsmål är beroende av vilka särskilda bestämmelser härom, som i vederbörlig ordning kunna ha ut- färdats.»

Det citerade uttalandet synes inte ge full klarhet, om tjänster enbart genom tjänsteförteckning-arna kan reserveras för antingen män eller kvin- nor. Å ena sidan utsäges att efter genomgång av tjänsteförteckningarna manliga och kvinnliga tjänstebenämningar bibehållits, där det är uppen- bart att tjänsten kan innehavas endast av man eller endast av kvinna, så— som exempelvis i fråga om bevakningspersonalen vid fångvårdsanstalterna. Hår synes sålunda förutsättas, att enbart den efter genomgången bibehållna maskulina eller feminina tjänstebenämningen (exempelvis vaktkonstapel— vaktfru) skulle reservera tjänsten för man eller kvinna. Å andra sidan framhålles (visserligen i anslutning till diskussion om lärarinnetitlarna men på ett sätt som torde åsyfta generell giltighet), att det torde få förut- sättas som allmän regel, att enbart tjänstebenämningen icke reserverar en tjänst för man eller kvinna utan att härför behövs särskilda bestämmelser.

I en senare under samma år framlagd proposition (1946: 225) angående fångvården skiljes uttryckligen mellan manliga och kvinnliga befattningar inom bevaknings- och verkstadsdriften. Som kvinnliga betecknas vaktfru och första vaktfru, som manliga vaktkonstapel, överkonstapel, uppsyningsman och yrkesmästare. I fråga om de kvinnliga befattningarna hade 1945 års löne- utredning för viss fångvårdspersonal —— under erinran om 1945 års behörig- hetslag—övervägt att förorda samma benämningar för såväl manliga som kvinnliga befattningar inom bevaknings- och verkstadsdriften. Med hänsyn till beskaffenheten av de med ifrågavarande befattningar förenade göromålen hade utredningen dock funnit det uppenbart, att de dåvarande manliga tjäns- terna kunde behörigen upprätthållas endast av män och de kvinnliga tjäns— terna endast av kvinnor. På grund härav hade utredningen ansett att an- ordningen med särskilda kvinnliga tjänstebenämningar lämpligen borde bibehållas även i fortsättningen. För den nya, för kvinna avsedda tjänst i (nuv.) 13 lönegraden, som skulle inrättas vid centralfängelset i Växjö (höjning av en första vaktfru), hade utredningen dock föreslagit tjänste— titeln uppsyningsman. Yrkeskvinnors samarbetsförbund förordade gemen- sam benämning för såväl manliga som kvinnliga tjänster. Departe- mentschefen anslöt sig till utredningens förslag om skilda benämningar. Med hänsyn till uttalandena i nu nämnda proposition om fångvården torde det få anses klart, att befattningarna vaktkonstapel-—överkonstapel resp. vaktfru— första vaktfru kan besättas endast med män resp. endast med kvinnor.

Beträffande personal vid sinnessjukhusen hade redan vid 1945 års riks- dag (prop. 241) den för vissa befattningar, tillhörande ekonomipersonalen, förekommande tj änstebenämningen förestånderska genomgående ändrats

till föreståndare. Detta skedde i anslutning till yttrande av medicinalsty- relsen, som förordat att alla de ekonomitjänster i ledande ställning, som genom sina beteckningar var reserverade för kvinnor, genom ändrade be- nämningar skulle göras i princip tillgängliga även för män. Visserligen skulle tjänsterna i verkligheten -— med hänsyn till kraven på yrkesutbild- ning — komma att besättas med kvinnor, men i motsats till vad fallet vore med vissa sjukvårdsbefattningar fanns inga sakliga motiv mot att de läm- nades öppna även för män. I fråga om den i 1946 års statsverksproposition särskilt omnämnda sjukvårds- och lägre ekonomipersonalen avgavs förslag av 1944 års lönekommitté, avseende sjukvårds- och ekonomipersonal (SOU 1946: 67). Kommittén sökte i sina förslag till tjänstebenämningar tillämpa de principer, som under senare år följts av statsmakterna. I an— slutning till ovannämnda beslut av 1945 års riksdag använde kommittén sålunda genomgående beteckningen ekonomibiträde för ekonomipersonal i de lägre lönegraderna. I fråga om sjukvårdspersonalen vid sinnessjuk- husen föreslogs däremot bibehållande av hittillsvarande benämningar, olika för manliga och kvinnliga befattningar (skötare, överskötare, upp- syningsman etc. resp. sköterska, översköterska, föreståndarinna etc.). De föreslagna tjänstebenämningarna godkändes av 1947 års riksdag, som emel- lertid beslöt olika lönegradsplacering icke endast för skötare-sköterska utan även — i motsats till kommitténs förslag — för överskötare-över- sköterska och högre befattningar i samma karriär.

Inom fångvården och sinnessjukhusen förekommer sålunda befattningar, som genom tjänsteförteckningarna torde få anses reserverade för enbart män eller enbart kvinnor. Det rör sig här om manliga och kvinnliga befatt- ningar, som direkt motsvarar varandra, dvs. har samma arbetsuppgifter, men som är placerade i olika lönegrader. Här föreligger sålunda ett sam- band mellan behörighetsfrågan och likalönsfrågan.

Frågan är nu, om utöver de nyssnämnda »parallellbef-attningarna» vid fångvården och sinnessjukhusen några befattningar genom tjänsteförteck- ningarna reserverats för män resp. kvinnor. Självfallet är först och främst att en maskulin tjänstebenämning inte utestänger en kvinna från tjänsten — i det föregående skildrade åtgärder har ju åsyftat dels att öppna manliga befattningar för kvinnor, dels att i största möjliga utsträckning ersätta feminina tjänstebenämningar med maskulina eller neutrala. Mera tvek- samt är måhända, om en tjänst med kvinnlig benämning kan erhållas av en man. Rent praktiskt kan konstateras, att alla ordinarie och extra ordi- narie tjänster med feminin tjänstebenämning (-ska, -inna, -fru etc.) 1/10 1951 hade endast kvinnliga innehavare.

3) Krav på viss utbildning som står öppen endast för män eller endast för kvinnor är ett tredje sätt, varigenom en tjänst kan förbehållas man eller kvinna. Officersutbildning kan exempelvis endast erhållas av mån; den för vissa köksföreståndartjänster erforderliga kompetensen (avgångs-

examen såsom ekonomiföreståndarinna) kan endast förvärvas av kvinnor. Beträffande av myndigheterna anordnade utbildningskurser må erinras om det ovan (5. 53) återgivna utskottsuttalandet, enligt vilket förbehållande av viss utbildning för män eller kvinnor vore jämförbart med tjänsters reserverande och därför icke finge ske genom underordnad myndighet. Vid den underhandsundersökning, som vi företagit beträffande tillträde till utbildningskurser vid postverket, telegrafverket och statens järnvägar, konstaterades, att kvinnor inte var formellt utestängda från någon utbild— ningskurs.

Faktisk uppdelning

I stort sett oberoende av den formella uppdelningen, vilken _— som ovan visats —— numera endast berör ett fåtal tjänster, föreligger en faktisk för- delning av de statliga tjänsterna mellan män och kvinnor. Ett stort antal tjänster är sålunda uteslutande eller nästan uteslutande besatta med kvin- nor, medan många tjänster uteslutande eller nästan uteslutande innehas av män. Mellan dessa båda ytterligheter ligger en grupp tjänster, som inte domineras av ett kön utan där antalet manliga och kvinnliga innehavare är mera jämnt fördelat.

I bil. 3 har förtecknats samtliga de ordinarie och extra ordinarie stat— liga tjänster, som enligt riksräkenskapsverkets personalstatistik den 1/10 1951 hade kvinnliga innehavare. Tab. 1 upptar dels tjänster, som ute- slutande är besatta med kvinnor, dels tjänster, som även har manliga innehavare men dock huvudsakligen (: till mer än 50 %) innehas av kvin- nor. Flertalet av sistnämnda tjänster har endast ett i förhållande till an- talet kvinnor obetydligt antal manliga innehavare (exempelvis ekonomibi- träde i 2 lg: 7 män 1 132 kvinnor; kontorsbiträde i 8 lg: 265 män 11 356 kvinnor; köksföreståndare i 12 lg: 1 man 63 kvinnor); i några fall råder dock större jämvikt mellan antalet män och kvinnor (exempelvis kansli- skrivare i 15 lg: 264 mån 749 kvinnor; telegrafkommissarie i 23 lg: 11 män 15 kvinnor). Tab. 2 avser tjänster, som huvudsakligen var besatta med män men även hade ett större eller mindre antal kvinnliga innehavare. Här finns tjänster, där antalet kvinnor är relativt stort (exempelvis kontorsskrivare i 19 lg: 488 mån 149 kvinnor; adjunkt i 26 lg: 1 428 mån 497 kvinnor) men också tjänster, där endast enstaka kvinnor förekommer bland många män (exempelvis brevbärare i 9 lg: 3 937 män 9 kvinnor; byråchef i 37 lg: 175 män 2 kvinnor). De ordinarie och extra ordinarie tjänster, som inte finns förtecknade i de båda tabellerna, är sådana som uteslutande innehas av män.

Med utgångspunkt från den faktiska fördelningen av de statliga tjäns- terna kan man sålunda tala om »kvinnliga» tjänster och »manliga» tjäns- ter. Med uttrycket »kvinnlig>> tjänst avser vi tjänst, som de facto ute-

slutande eller huvudsakligen innehas av kvinnor. Övriga tjänster betecknas följaktligen som »manliga». Med kvinnlig resp. manlig tjänst (utan cita- tionstecken) menar vi däremot tjänst, som på grund av särskilda före- skrifter (jfr närmast föregående avsnitt) endast kan innehas av kvinna resp. man.

Såsom framgår av sammanställningen i tab. 3 av bil. 3 är fördelningen av män och kvinnor på tjänster i olika lönegrader mycket ojämn. Av sam— manlagt 99 016 män och 41 396 kvinnor tillhörde sålunda 363 män och 22133 kvinnor 1—8 lönegraderna, 65 660 män och 12 538 kvinnor 9—14 lönegraderna, 21590 män och 5413 kvinnor 15—23 lönegraderna samt 11 403 män och 1 312 kvinnor 24—37 lönegraderna. Frågan om sambandet mellan likalönsprincipen och den reella fördelningen av statstjänsterna mellan män och kvinnor diskuterar vi 1 kap. 7.

Likalönsprincipens tillämpning —- en historik

Före 1919

När kvinnor fick tillträde till all-män tjänst tillämpades ursprungligen principen om lika lön för man och kvinna i samma befattning. För lära- rinnor vid folk- och småskolor fastställdes sålunda samma löner som för de manliga lärarna. Principiellt samma lön för såväl män som kvinnor i samma befattning var ursprungligen regel även inom postverket och sta- * tens järnvägar, median inom telegravaerket lönen redan från början var : lägre för kvinnlig än för motsvarande manlig personal. Snart infördes även vid postverket och statens järnvägar en differentiering av lönen mellan : man och kvinna i samma befattning. *

För ämneslärarinnor vid de statliga samskolorna fastställdes vid 1904 5 års riksdag lägre löner än för de manliga adjunkterna. Vid 1906 års löne- reglering för folkskolans lärare sattes begynnelselönen fortfarande lika för folkskollärare och -lärarinnor, men ålderstilläggen för lärarinnorna be— stämdes till 2/3 av lärarnas, varigenom sålunda en differentiering mellan mäns och kvinnors löner genomfördes även på folkskolans område.1

Därmed hade så gott som genomgående den principen vunnit tillämp- ning, att kvinnor tillerkändes lägre lön än män i samma befattning. Skill- naden gällde icke endast ålderstilläggen utan —— frånsett lärarpersonalcn vid folkskolorna —— även begynnelselönen.

En utförlig historik över arbetsuppgifter och löneställning för de sär- skilda för kvinnor avsedda tjänsterna vid kommunikationsverken och all- männa civilförvaltningen framlägges i bilaga 1. Löneutvecklingen för tjäns- ter vid det statliga och det statsunderstödda kommunala undervisnings- väsendet behandlas i bilaga 2.

Den primära orsaken till den generella löneskillnad mellan män och kvinnor, som successivt kom att genomföras vid löneregleringar på olika områden, var en schematisk tillämpning av behovslöneprincipen: alla män betraktades som familjeförsörjare och alla kvinnor som icke- familjeförsörjare. För behovssynpunkternas inverkan på lönesättningen lämnas en utförligare redogörelse i kap. 6, avsnittet om behovslöneprincipen.

Frågan om förhållandet mellan mäns och kvinnors löner i allmän tjänst kom att ägnas en mera ingående principiell behandling i de förslag till löne- regleringar för huvudsakligen personal vid undervisningsväsendet, som fram- lades av 1902 års löneregleringskommitté (bet. XXVII, 13/1 1911) och lärar- Iönenämnden (bet. 31/10 1914).2 Med anledning av 1909 års ändring av g 28 i

1 Manliga och kvinnliga lärare vid småskolan hade dock fortfarande (intill 1919) samma avlöning. 2 I lärarlönenämndens omfattande betänkande ingår en utförlig historik över kvin- nors anställning i allmän tjänst och deras avlöningsförhållanden (band 2, s. 487—608).

regeringsformen, varigenom kvinnor skulle kunna få tillträde till vissa lärar- och läkartjänster, framlade löneregleringskommittén »Förslag till grunder, med tillämpning av vilka infödda svenska kvinnor må kunna av Konungen utnämnas och befordras till vissa befattningar». Kommitténs utlåtande i lönefrågan utmynnade i förslaget, att kvinnlig innehavare av tjänst som bl. a. professor, adjunkt vid allmänt läroverk, provinsialläkare och läkare vid mindre lasarett skulle få begynnelseavlöning med 80 % samt ortstillägg, hy- resbidrag och ålderstillägg med 50 % av de för manlig tjänsteman bestämda beloppen. Reduktionen för kvinnorna motiverades dels med kvinnornas pen- sionsförhållanden (se nedan 3. 162 f), dels med behovslöneprincipen (se nedan 5. 143 f). Löneregleringskommitténs förslag kom icke att läggas till grund för någon proposition eller i övrigt leda till någon åtgärd.

Lärarlönenämnden hade till uppgift att avge förslag till lönereglering för såväl statsanställda lärare (vid allmänna läroverk, folkskoleseminarier m. fl.) som kommunalt anställda länare (vid folk- och småskolor). I nämndens direktiv framhölls bl. a., att vid löneregleringen frågan om för- hållandet mellan manliga och kvinnliga tjänstinnehavares förmåner måste komma under övervägande, ett spörsmål som på undervisningsområdet blivit mera brännande och mera svårt att undanskjuta, eftersom här det kvinnliga arbetet blivit ej blott till sin omfattning utan ock i betydelse mera likvärdigt det manliga än på de flesta andra verksamhetsfält. Lärarlöne- nåmnden konstaterade, att, frånsett enstaka undantag, de kvinnliga tjänste- männen avlönades lägre, oft-a väsentligt lägre än män i motsvarande tjänste- befattningar, vilket motiverats med behovsprincipen; mot denna princip hade uppställts principen lika arbete, lika lön. Efter ingående diskussion (se härom i kap. 6, s. 144 ff) förordade nämnden i princip införande av familjetillägg i statens lönesystem. Men även om man bortsåg från den lönedifferens, som påkallades av mannens försörjningsplikt, »torde en all— männare formell likställighet i lönehänseende mellan kvinnor och män icke kunna eller böra uppställas som utvecklingens mål». Postulatet lika lön för lika arbete saknade i de allra flesta fall sammanhang med själva sam- hällslivet, eftersom den faktiska organisationen genom differentiering mel- lan manligt och kvinnligt arbete innebar olika lön för olika arbete. Även där män och kvinnor utförde samma slags arbete (såsom inom undervis- ningsväsendet) saknades den förutsättning för formell likställighet som lågi lika arbetsprestationer (jfr nedan 5. 175 f); nämnden hänvisade också till den tidigare pensioneringen av kvinnorna.

I fråga om de statsanställda länarna zföljde nämnden 1902 års löneregle- ringskommittés förslag om lönereduktion för de kvinnliga tjänstemännen, dels med hänsyn till pensionsförhållandena och dels med hänsyn till be— hovslöneprincipen. För de kommunalt anställda lärarna föreslog nämnden däremotiprincip likställighet mellan manlig och kvinnlig lärares begynnel- selön och ålderstillägg. (Begynnelselönen till kvinna reducerades dock med

hänsyn till pensionsförhållandena i syfte att åstadkomma samma »effek- tiva» avlöning, dvs. samma »livslön>>.) Behovslöneprincipen skulle i detta fall tillgodoses genom familjetillägg till de män och de änkor, som underhöll egna äkta barn.

Vid 1918 års lagtima riksdag beslöts lönereglering för de statsanställda lärarna enligt lärarlönenämndens förslag. De kommunalt anställda lärarnas löner reglerades enligt samma grunder som de statsanställdas, med lägre lön för kvinnlig lärare än för manlig i samma befattning. Här frångicks så- lunda lär-arlönenämndens förslag om samma »livslön», kombinerad med familjetillägg.

Sammanfattningsvis kan konstateras, att vid de speciella löneregleringar, som företogs före 1919, genomfördes en generell lönedifferentiering mellan män och kvinnor. För de särskilda kvinnliga befattningar, som upptogs i avlöningsreglementen och stater för kommunikationsverken och i stater för allmänna civilförvaltningen, fastställdes lägre avlöning än för manliga be- fattningar med samma benämning och/eller samm-a arbetsuppgifter. Detta gällde såväl begynnelseavlöningen som slut-avlöningen: de kvinnliga tjänste- männen fick färre och/eller lägre ålderstillägg än de manliga.

1919— 1921 års lönereglementen

Efter förslag av kommunikationsverkens lönekommitté (bet. 20/2 1919) antogs vid 1919 års riksdag avlöningsreglemente för tjänstemän vid postver- ket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk (utfärdat 19/6 1919 och gällande fr.o.m. 1/7 1920; SFS 1919: 343), här benämnt kom- munikationsverkens avlöningsreglemente. Efter mönster av detta avlönings- reglemente utarbetade 1902 års löneregleringskommitté (bet. LXII, 3/11 1920) förslag till avlöningsreglemente för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, vilket av 1921 års riksdag bifölls att från 1922 års ingång gälla för personalen vid stats- departement, överdomstolar, centrala ämbetsverk, beskickningar och konsulat samt fångvårdsstaten (SFS 1921: 451; 22/6 1921). Reglementet, här kallat allmänna civilförvaltningens avlöningsreglemente, gjordes från 1923 års början tillämpligt å befattningshavare vid ytterligare vissa förvaltnings- grenar, bl. a. tullverket samt statens hospital och asyler.

Kommunikationsverkens lönekommitté, som icke fann sig böra föreslå en tillämpning av behovsprincipen, anslöt sig i fråga om det därmed nära sammanhängande spörsmålet om förhållandet mellan manliga och kvinn- liga befattningshavares avlöning till lärarlönenämndens synpunkter. För egen del anförde kommittén (s. 212) :

»En direkt jämförelse mellan manliga och kvinnliga befattningshavares ställ- ning gent emot varandra erbjuder, vad kommunikationsverken angår, större svårigheter än beträffande lärarpersonalen, enär inom nämnda verk de arbets- områden, där samma eller likartat arbete utföres av såväl manliga som kvinn-

liga befattningshavare, äro relativt få. Frågan om ett rätt inbördes värdesättande av den manliga och den kvinnliga arbetskraften torde också tillhöra kretsen av de spörsmål, som böra lösas likformigt för statsförvaltningen i dess helhet. Kom— mittén anser sig ej heller sakna anledning antaga, att denna fråga och den därav följande angående förhållandet mellan männens och kvinnornas löner komma att inom en nära framtid tagas upp till enhetlig behandling. Kommittén har där— för icke vidtagit några principiella ändringar i avseende å förhållandet mellan lönerna för manliga och kvinnliga befattningshavare vid de nu ifrågavarande verken, men har dock genom viss förskjutning i lönerna till förmån för de kvinnliga tjänstemännen sökt att förbättra dessas ställning, i den mån det på när- varande stadium synts kommittén möjligt, varjämte de även i semesterhänseende blivit i viss grad bättre tillgodosedda än de med dem i lönehänseende närmast jämförliga manliga tjänstemännen.»1

1902 års löneregleringskommitté ingick icke närmare på spörsmålet om förhållandet mellan lönerna för manliga och kvinnliga befattningshavare utan hänvisade till den utredning i frågan som redan igångsatts (behörig— hetssakkunnig-a) .

Lönereglementenas konstruktion

Både kommunikationsverkens avlöningsreglemente och allmänna civil- förvaltningens innehöll en särskild löneplan för manliga tjänstemän (A i kommunikationsverkens och B i allmänna civilförvaltningens avlönings- reglemente) och en särskild löneplan för kvinnliga tjänstemän (B resp. C); båda löneplanerna var differentierade på 7 ortsgrupper (A—G).

Den manliga löneplanen (schematiskt återgiven i tab. 1) omfattade inom varje ortsgrupp 29 olika lönebelopp (löneklasser). Löneklasserna var för— delade på 20 lönegrader, av vilka lönegrad 1—11 omfattade 5 löneklasser (=4 ålderstillägg) och lönegraderna 12—20 4 löneklasser (=3 ålderstill- lägg). Såsom av tabellen framgår var avståndet mellan två på varandra följande lönegrader i vissa fall mer än en löneklass; vissa lönegrader var 3. a. s. överhoppade. (De överhoppade lönegraderna insattes fr. o. 111. 1/7 1925.)

De olika manliga lönegrad-ernas motsvarighet i fr. o. m. 1/7 1925 och senare gällande löneplaner framgår av schemat i tab. 2. Den l:a man- liga lönegraden i 1919—1921 års avlöningsreglementen (A 1 i kommunika- tionsverkens och B 1 i allmänna civilförvaltningens reglemente) motsvaras sålunda av lönegraden B 5 under tiden 1/ 7 1925—30/6 1939, A 5 under tiden 1/7 1939—30/6 1947 och Ca 9 fr. o. m. 1/7 1947.2

1 I vad mån genom det nya avlöningsreglementet relationerna mellan manlig och kvinnlig avlöning verkligen ändrades till kvinnornas förmän undersökes i utredningen om löneutvecklingen för särskilda kvinnliga tjänster (bil. 1). 2 I den fortsatta framställningen angives för manlig lönegrad (m. lg) i 1919—1921 års avlöningsreglementen den nuvarande motsvarigheten inom parentes, sålunda 1 m.1g (= 9) osv. eller också »översättes» den direkt till nuvarande lönegrad, sålunda 9 lg osv. (De för tiden 1/7 1925—30/6 1947 gällande lönegraderna transponeras direkt till sina nuvarande motsvarigheter.)

Tab. 1. Manlig och kvinnlig löneplan enligt 1919—1921 års avlöningsreglementen. Lönebelopp & billigaste (A) och dyraste (G) ort.

Manlig löneplan Kvinnlig löneplan Lönc- org:?” Löne— 01155? "PP Lönc- 0153?” Löno- Ortsgrupp gradl klasserna klass A G grad klasserna klass A G 1 (9) l— 5 1 1 980 2 520 1 1— 4 1 1 440 1 800 2 (10) 2— 6 2 2 100 2 676 2 1 560 1 920 3 (11) 3— 7 3 2 220 2 832 3 1 680 2 040 4 (12) 4— 8 4 2 340 2 988 2 4— 7 4 1 800 2 160 5 2 460 3 144 5 1 920 2 298 5 (14) 6—10 6 2 580 3 300 6 2 040 2 436 7 2 730 3 486 3 7—10 7 2 160 2 574 6 (16) 8—12 8 2 880 3 672 4 8—11 8 2 280 2 712 9 3 060 3 888 9 2 400 2 850 7 (18) 10—14 10 3 240 4 104 10 2 550 3 018 8 (19) 11—15 11 3 450 4 350 5 11—14 11 2 700 3 204 9 (20) 12—16 12 3 660 4 596 6 12—15 12 2 850 3 390 10 (21) 13—17 13 3 960 4 932 13 3 030 3 606 € 11 (22) 14—18 14 4 260 5 304 14 3 210 3 828 15 4 560 5 676 7 15—18 15 3 390 4 056 12 (23) 16—19 16 4 860 6 048 16 3 600 4 284 13 (24) 17—20 17 5 160 6 420 17 3 810 4 512 14 (25) 18—21 18 5 520 6 816 8 18—21 18 4 020 4 740 19 5 880 7 212 19 4 260 4 980 15 (27) 20—23 20 6 300 7 668 20 4 500 5 220 21 6 720 8 124 21 4 800 5 520 16 (29) 22—25 22 7 140 8 580 17 (30) 23—26 23 7 620 9 060 18 (31) 24—27 24 8 100 9 540 19 (32) 25—28 25 8 580 10 020 20 (33) 26—29 26 9 060 10 500 27 9 540 10 980 28 10 020 11 460 29 10 500 11 940

1 Motsvarande lönegrad i nuvarande avlöningsreglemente inom parentes.

Den kvinnliga löneplanen (schematiskt återgiven i tab. 1) omfattade (i allmänna civilförvaltningens avlöningsreglemente från ikraftträdandet och i kommunikationsverkens efter ändring fr. o. 111. 1/7 1922) 21 löne- klasser. Årslönen i löneklass 1, ortsgrupp A, 1 440 kr, motsvarade 73 % av beloppet för löneklass 1, ortsgrupp A å den manliga löneplanen. Så- som kan utläsas av tab. 1 ökade »ålderstilläggen», dvs. skillnaden mellan två på varandra följande löneklasser, mera på den manliga löneplanen. Av— ståndet mellan 1 och 21 löneklassen å A-ort var sålunda 4 740 kr å den manliga men endast 3 360 kr å den kvinnliga löneplanen. Även i fråga om »ortstilläggen», dvs. intervallerna mellan de olika ortsgrupperna, var den kvinnliga löneplanen sammanpressad i förhållande till den manliga. Skill— naden mellan ortsgrupp A och G var sålunda i l:a kvinnliga löneklassen 360 kr mot 540 kr i l:a manliga; i 11:e kvinnliga löneklassen var »spänn-

Före 1/ 7 1925 - o 4 i manl. löneplan 1/7 1920—3 /G 1947 Fr. o. m. /7 1947 Lönegradsbeteckningar A B Kent.-verken 1/ 1 1925—”We 1939 C a

B A

Allm. civilförvaltn. lI": 1939—30/6 1947 Lönegradsnummer

— — 1 — -— 2 — — 3 — — 4 — 1 5 — 2 6 — J 7 — 4 8 1 5 9 2 6 10 3 7 11 4 8 12 — 9 13 5 10 14 — 11 15 6 12 16 — 13 17 7 14 18 8 15 19 9 16 20 10 17 21 11 18 22 19 — 12 20 23 13 21 24 14 22 25 -— 23 26 15 24 27 — 25 28 16 26 29 17 27 30 18 28 31 19 29 32 20 30 33

vidden» 504 kr mot 756 kr för den å A-ort närmast motsvarande manliga 7ze löneklassen osv.

De 21 kvinnliga löneklasserna var fördelade på 8 lönegrader, vardera omfattande 4 löneklasser (=3 ålderstillägg). Endast ett fåtal löneklasser var gemensamma för två eller flera lönegrader. Begynnelselönekl—asserna i de olika lönegraderna var sålunda 1, 4, 7, 8, 11, 12, 15 och 18, vilken serie bättre än lönegradsnumren åskådliggör relationerna mellan de kvinnliga lönegraderna.

De kvinnliga lönegraderna (B 1, osv. i kommunikationsverkens och C 1, osv. i allmänna civilförvaltningens lönereglemente) betecknas i den föl- jande framställningen som »] kvinnliga lönegraden», förkortat >>1 kv. lg» osv.1

De kvinnliga tjänstemännens lönegradsplacering

Lönegradsplaceringen för samtliga de för kvinnliga tjänstemän avsedda befattningar, som fanns upptagna i de båda avlöningsreglementenas under budgetåret 1924/25 gällande tjänsteförteckningar framgår av tab. 3.2 Vissa av de kvinnliga befattningarna hade samma tjänstebenämning som till . den manliga löneplanen hörande befattningar. Dessa befattningar har för- : tecknats i tab. 4. I vad mån den lika tjänstebenämningen också mot— ; svarades av samma arbetsuppgifter och kvalifikationskrav utredes i kap. 5. Denna utredning visar också, att vissa kvinnliga och manliga be- . fattningar med olika tjänstebenämning var förenade med samma arbets- [ uppgifter (ex. vaktfru—vaktkonstapel, sköterska—skötare). De manliga i och kvinnliga befattningar, som genom tjänstebenämning eller arbetsupp- & gifter kan sägas ha motsvarat varandra, angives även i tal). 3.

1919—1921 års löneregleringar, genom vilka tillkom särskilda manliga och kvinnliga löneplaner, kan inte sägas ha inneburit någon principiell nyhet i förhållandet mellan mäns och kvinnors löner utan endast en syste— matisering och sammanfattning av den förut —- i avlöningsreglementena för de olika kommunikationsverken och i avlöningsstaterna —— tillämpade anordningen med särskilda manliga och kvinnliga befattningar med olika av- löningsbelopp. Denna ordning konserverades alltså genom de nya generella avlöningsreglementena.

De kvinnliga tjänstemännens semesterförmåuer och ersättning för tjänsteresor m. m.

I fråga om semestertidens längd var de kvinnliga tjänstemännen gynn- sammare ställd-a än manliga tjänstemän med samma eller högre avlöning. Man kan säga, att de kvinnliga lönegraderna i detta avseende motsvarade högre manliga lönegrader än själva lönebeloppen angav. Samtliga kvinn— liga tjänstemän hade lika lång semester (25 dagar, fr. o. m. fyllda 40 år 35 dagar) som manliga tjänstemän i 6—14 m. lg (: 16—25), medan där-

1 Den kvinnliga löneplanen i kommunikationsverkens lönereglemente omfattade under tiden 1/7 1920—30/6 1922 endast 18 löneklasser och 7 lönegrader, motsvarande kvinn— liga lönegraderna 2—8 i allmänna civilförvaltningens avlöningsreglemente. För tillämp- ning fr. o. m. 1/7 1922 utbyggdes den nedåt och ändrades sålunda till full överens- stämmelse med allmänna civilförvaltningens kvinnliga löneplan. I den följande fram- ställningen användes — för underlättande av jämförelser —— även för tiden före 1/7 1922 de efter denna tidpunkt gällande lönegradsnumreu. ” I tabellen medtages även expeditionsbiträde, den enda kvinnliga befattningen en— ligt lots- och fyrstatens avlöningsreglemente.

i den manliga löneplanen. (Lönegraderna har genomgående angivits med nu gällande lönegradsnummer.)

1

avdrag som föreslagits för kvinnliga tjänstemän.

Kv. lg fltlcd hensyn Kvantitatlv _Kvahtatlv Manliga befattningar lll begynnelse- inplacering mplacermg _ . resp. lön motsva- med samma benamnmg (bc- rande manlig 1921 och/eller samma arbets- gyl" ” e f a t t ” i " g lönegrad PM års PM ""—WW? nelse- Prop. .. . _, 1924 lone- 1944 ”"e" alt 1 1925 kom- alt 11 klass) A-ort G-ort ' . , 1 ' Lg B & fa t t 11 in g mitte 1 2 3 4 5 G 7 8 9 10 1 (1) Vaktfru .............. — — 5 5 9 6 10 Vaktkonstapel Skrivbiträde .......... — — 6 6 x 9 7 2 (4) Kontorsbiträde ........ -— — 8 8 X 11 12 Kontorsbiträde (SJ) Expeditionsbiträde (lots- och fyrstaten). . — — — ') 8 ” x11 -— 2 12 Expeditionsbiträde Stationsmästare av klass 3 (postverket). . — —— 8 (8) 9 3 X 11 10 Sköterska ............ — — 8 7 11 9 10 Skötare Tvättförestånderska av 2:a klass ............ —— —- 8 7 11 9 3 (7) Kanslibiträde ........ 10—11 9 10 11 X14 11 Stationsmästare av klass 2 (postverket). . 11 11 X 14 13 Rikstelefonist ........ 10 10 X 14 11 ” Första. vaktfru ........ 10 10 14 11 12 Overkonstapel Husmoder ............ 10 10 14 11 Ritbiträde ............ 10 11 x 14 11 Kameralbitråde ...... 10 12 12 11 12 Kameralbiträde Oversköterska ........ 10 10 14 11 12 Over—skötare Arbetsföreständerska. . 10 10 14 11 Bageriföreständerska. . 10 10 14 11 Köksföreständerska av 2:a, klass ............ 10 10 14 11 Tvättförestånderska av l:a klass ............ 10 10 14 11 4 (8) Kassör (telegrafverket) 11— 12 10—11 12 11 x16 14 Föreständerskn av 2:a klass .............. 11 11 16 13 14 Uppsyningsman av 2:a. Köksföreständerska av klass l:a. klass ............ 11 11 16 13 Laboratoriebiträde av 2:ak1ass(Statensprov- ningsanstalt) ........ 11 11 X 16 13 [)(11) Kontorsskrivare ...... 14—1513—14 15 15 X18 16 19 Kontorsskrivare Postexpeditör ........ 15 15 X18 17 19 Postexpeditör Telegrafist ............ 15 15 X 18 17 Vaktföreståndare 15 15 XlS 16 Ritare ................ ' 14 15 X18 15 19 Ritare Kassörska (sinnessjuk- hus) ................ 15 15 X 18 16

X framför lg betecknar, att även blivande manlig innehavare av tjänsten skulle vidkännas samma löne-

Av de tjänster, som saknar denna beteckning, iir flertalet sådana som genom feminin tjänstebenämning reserverades för kvinnor. ? Behandludes icke i PM 1924, ej heller i prop. 1925:1, gemensamma frågor, utan endast under veder- börande huvudtitel. 3 I prop. föreslogs 8, men riksdagen höjde till 9.

Med hänsyn Kvantitntiv Kvalitativ

Kv. lg . . . . . Manliga befattningar resp. tliilireåixzäs-e- mplaccrmg mplacermg me d srt-mma benämning (be- . _ och/eller samma arbets- gyn- B 0 fa t 1. n i n g rande manhg 1921 u ifter Dem lönegrad PM Pm ) års PM PP? _ 1924 1' löne- 1924 lone— alt I 1925 kom— all: 11 klass) A-ort G-ort ' mitté 1 ' Lg B e fa t 1: 11 in g 2 4 7 10 Laboratoriebiträde (kontrollstyrelsen) .. 15 15 x18 16 Laboratoriebiträde av 1:ak1ass(Statensprov- ; ningsanstalt) ........ 15 15 X 18 16 ! 602) Förste postexpeditör .. 15—16 14—15 17 16 >(20 19 21 Förste postexpeditör Förste telegrafist ...... 17 16 X 20 19 . Förste kassör (telegraf— ' verket) ............ 17 16 x 20 18 : Förste vaktföreståndure 17 16 x 20 18 i Bokhållare .......... 17 16 x20 18 21 Bokhållare ' Kassör och bokhållare 17 16 X 20 18 21 Bokhållare 5 Assistent; ............ 17 16 20 18 20 Assistent av Bze kl. : Kanslist (UD) ........ 17 16 20 18 20 Kanslisb ' Förestånderska av l:a klass .............. 17 16 20 18 18 Uppsyningsman av l:a klass 705) Postmästare av klass 4 18—19 17—18 — —- X21 — 22 Postmästare av klass4 Telegrafkommissarie av klass 6 ............ 18 19 X 21 20 8(18) Postmästare av klass 3 21-22 20—21 — — — — 23 Postmästare av klass 3 Telegrafkommissarie av klass 5 ............ 20 21 X22 21 Katalogredaktör ...... —— 21 23 —— 23 Kontrollör _

1 Se not 1 å föreg. sidn.

Tal). 4.

Manliga och kvinnliga befattningar med samma benämning.

Före '/7

1925

F r. o. m.

1925

1/7

Gemensam benämning

Kvinn- hv

le

Kvinnliga befattningar fanns vid

Man- lig

b

Manliga befattningar fanns vid

Den förutvarande kvinn—

liga betattningens

Den förutvarande man-

liga. befattningene

benämning

lgl

benämning

lg1

Kontorsbiträde . . . .

Kameralbiträde . Postexpeditör .. . . ..

Kontorsskrivare . . . .

Ritare .............. Förste postexpeditör Bokhållure. . . . . . . . ..

Kanslist .

Assistent

Postmästare av klass 4 Postmästare av klass 3

COIOIO

Postverket Telegrafverket

SJ Vattenfallsverket Allm. civilförvaltn.

Sinnessjukhusen Postverket

Tele gl'afverket

SJ Vnttenfallsverket Allm. civilförvaltn.

Telegrefverket SJ Rikets allm. kartverk

Postverket

SJ _ Vattenfallsverket

UD Fångvårdsstaten

Postverket Postverket

10 10

11 12

SJ Vattenfallsverket

S innessj ukhusen Postverket

SJ Vattenfallsverket

Telegrafverket

SJ

Rikets allm. kartverk (manlig ritare eller gravör)

Postverket

SJ Vattenfallsverket

UD

Fångvårdsstaten ? Tvångserbets- anstalterna

Postverket Postverket

Kontorsbiträde

Kameralbiträde Postexpeditör Kansliskriuarc

Kapist Ritare

Förste postexpeditör Förste kansliskrivm'e Kanslist

Assistent av Jm klass

Indrogs Indrogs

12 15

15 16 16

Kontorist

Kameralbiträde Postassistent Kontorsskrivare

Ritare Heliagrazryrrifarc Förste pastassistent Bokhållare

Första kanslist

Assistent av 3:e klass

Postmästare av klass 4 Postm ästare av klass 3

12 12 19 19 19 19 21 21 20 20 22 23

1 Nuvarande lönegradsnummer.

? Assistent av 320 klass.

emot manliga tjänstemän i 1—5 n1.lg (: 9—14) endast hade 20 resp. 30 dagar. Detta betydde exempelvis, att ett kvinnligt kontorsbiträde vid SJ, vars slutlön å dyraste ort utgjorde 2 574 kr, hade längre semester än ett manligt kontorsbiträde med en motsvarande slutlön av 3 672 kr. En över— postiljon vid postverket, i lönegrad motsvarande nuv. 14, hade kortare se- mester än ett kvinnligt kontorsbiträde osv.

Redan före ikraftträdandet av kommunikationsverkens avlöningsregle- mente hade de kvinnliga tjänstemännen haft längre semester (30 dagar) än de manliga tjänstemän av lägre grad (ex. överpostiljon, linjemästare), vilka åtnjöt högre avlöning (15 dagars semester). Kommunikationsver- kens lönekommitté motiverade bibehållandet av den »förhållandevis något rikligare tillmätta semestern för kvinnliga befattningshavare» med »kvin- nans större behov av vila än mannens».

Även i fråga om sjukhusvård var de kvinnliga tjänstemännens förmåner större än som svarade mot lönebeloppen. Medan manliga tjänstemän t. o. m. 4 m. lg ( = 12), vars slutlön å dyraste ort var 3 672 kr, endast hade rätt till vård å allmän sal, hade kvinnliga tjänstemän fr. o. m. 4 kv. lg, vars motsvarande slutlön endast var 3 204 kr, rätt till vård i halvenskilt rum.

De kvinnliga tjänstemännens placering i reseklasser enligt allmänna resereglementet var också högre än som svarade mot deras avlöning. Enligt 1907 års resereglemente (SFS 1907:131, gällande t. o. m. 31/7 1925) utgick resekostnads- och trakt-amentsersättning enligt 6 olika klas— ser, av vilka 6 klassen var den lägsta; i SFS 1920: 857 lämnades bestäm— melser om de klasser till vilka kommunikationsverkens befattningshavare skulle hänföras. Manliga tjänstemän t. o. m. 4 m. lg (: 12), bl. a. förste postiljoner och manliga kontorsbiträden vid SJ hänfördes till 6 klas— sen, medan kvinnliga tjänstemän i 2 och 3 kv. lg (kontorsbiträden och kanslibiträden) tillhörde närmast högre klass, 5.1 Fastän begynnel- selönen till ett kvinnligt kontorsbiträde vid SJ å dyraste ort var en— dast 2 160 kr mot 2 988 kr till ett manligt (dvs. 72 %), reste de kvinnliga tjänstemännen sålunda efter högre rese- och traktamentsklass. Till klass 5 var hänförda manligka tjänstemän i 5—9 m. lg (=14—20). Postexpedi— törer, telegrafassistenter m. fl. i 8 m. lg tillhörde dock klass 4. Till klass 4 hänfördes också samtliga kvinnliga tjänstemän fr. o. m. 4 kv. lg. Trots att de kvinnliga postexpeditörerna m. fl. hade lägre lön än sina manliga kolleger, tillhörde de dock samma reseklass som dessa och högre klass än sådana manliga tjänstemän som linjemästare (9 m.1g: 20).

Samma förhållanden gällde för allmänna civilförvaltningens del. Kon- torsbiträden tillhörde sålunda högre reseklass än både vaktmästare och förste vaktmästare, ehuru dessa hade högre avlöning.

Att de kvinnliga tjänstemännen i fråga om semester och reseersättning intog en bättre position än som svarade mot avlöningsbeloppen, kan givet-

1 I 5 klassen utgick resekostnadsersättning efter 11 klass å järnväg.

! | 1 l .

vis tänkas vara uttryck för en högre värdering av deras befattningar än som kom till uttryck i lönebeloppen, vilkas reducering var beroende på faktorer utanför själva arbetsvärderingen (främst hänsyn till behov). Det torde dock inte få förbises, att även andra värderingar, bl. a. av social natur, kan ha inverkat. Rescreglementets klassindelning har möjligen influerats av en strävan att likställa manliga och kvinnliga tjänstemän med samma sociala rekrytering och utbildning. Att dylika hänsyn inverkat vid klassindel- ningen av de manliga tjänstemännen framgår bl. a. därav, att de i 8 m. lg (: 19) placerade tjänstemännen med högre utbildning (postexpeditörer m. fl.) sattes i högre reseklass än de till 9 m. lg (: 20) hörande, från tjänstemän i lägre grad rekryterade linjemästarna m. fl.

Behörighetssakkunniga

Behörighetssakkunniga behandlade i del II av sitt betänkande även frå- gan om de kvinnliga statstjänstemännens avlöning och pension. Deras uppgift var begränsad till en allmän principutredning för besvarande av frågan, om likställighet mellan manliga och kvinnliga statstjänstemän borde genom-föras även i lönehänseende. Utanför uppgiften ansågs falla frågor, som var av egentlig löneregleringsnatur eller i allmänhet hänförde sig till rent statsfinansiella synpunkter. De sakkunniga uttalade, att efter behörighetslagens genomförande det vore i och för sig naturligt och följd— riktigt, att likställighet borde gälla även i fråga om de rättigheter och skyldigheter, som åtföljde tjänsten. Varje endast på olikheten i kön grundad avvikelse från denna likställighet blev en anomali, mer eller mindre starkt framträdande. Skulle en olikhet i avlöningsvillkor upprätthållas mellan i övrigt likställda befattningshavare, måste ställas skärpta anspråk på den bevisning, som skulle ådagalägga nödvändigheten av en sådan olikhet.

De sakkunniga fann det inte riktigt att under bibehållande av dåvarande grunder för statens avlöningssystem låta behovs- eller familjeförsörjnings- principen medföra en allmän löneskillnad mellan manliga och kvinnliga tjänstemän. Även övriga skäl, som i den allmänn-a diskussionen åberopats för en löneskillnad mellan man och kvinna, underkändes av de sakkun- niga. Sålunda ansåg de inte någon generell lönesänkning för kvinnor böra ske på grund av kvinnornas arbetsprestationer och sjukledighetsfrekvens (se nedan 8. 176 f) eller männens värnpliktstjänstgöring (se nedan s. 160). Olikheterna mellan man och kvinna i pensioneringshänseende borde inte heller få åberopas till stöd för en lägre avlöning åt kvinnliga tjänstemän; vid pensionsregleringen borde sådana anordningar träffas, att anledning inte förelåg att bryta med den s. k. likalönsprincipen (se nedan 5. 164 f).

De sakkunniga kom till resultatet, att >>vilket lönesystem staten än fin— ner sig böra tillämpa, någon endast å kön grundad åtskillnad icke bör upp— rätthållas i avlöningshänseende». Frågan om en mer eller mindre genom-

förd tillämpning av behovs— eller familjeförsörjningsprincipen borde så- lunda inte förbindas med det speciellt kvinnliga lönespörsmålet; skulle detta lösas inom ramen för det gällande avlöningssystemet krävde en kon- sekvent tillämpning av systemet, att för varje befattning skulle gälla blott ett avlöningsbelopp, lika för man och kvinna. Sin ståndpunkt ansåg de sakkunniga riktigare än med den gamla formeln lika arbete, lika lön böra betecknas såsom principen lika lön i samma befattning. Denna princip borde medföra, att för varje befattning, som kunde innehavas av man eller kvinna, den dittillsvarande skillnaden mellan manliga och kvinnliga tjänste- män skulle upphöra och endast ett lönebelopp angivas. Likaledes borde den i avlöningsreglementena gjorda uppdelningen mellan manliga och kvinnliga tjänster ersättas med gemensamma tablåer, i vilka de för kvin— nor reserverade tjänsterna skulle särskilt utmärkas. Om det i något fall _ särskilt vid kommunikationsverken _ förekom, att likabenämnda man— liga och kvinnliga tjänster var förenade med så olikartade göromål, att be- teckningen måste anses ange två skilda tjänster, borde givetvis göras en uppdelning av tjänsterna. Å andra sidan borde under gemensam beteck— ning sammanföras sådana befattningar, som hade olika benämningar men var likartade med hänsyn till göromålen.

De sakkunnigas förslag innebar dels att lika lön för man och kvinna skulle utgå i alla de manliga tjänster, som öppnades för kvinnor, dels ock att kvinnliga tjänster, som i fråga om göromålens art motsvarades av man- liga tjänster (t. ex. postexpeditör, telegrafist, bokhållare), skulle samman— slås med sina manliga motsvarigheter och sålunda få samma löneställning. Däremot berörde de sakkunnigas förslag i lönefrågan inte de övriga kvinn- liga tjänsterna (exempelvis rikstelefonist, kontorsbiträde), vilka föreslogs skola fortfarande reserveras för kvinnor. >>Då i fråga om dessa befattningar någon omedelbar jämförelse icke kan göras med lön för manlig befattnings- havare, har den av kommitterade förordade avlöningsprincipen icke till— lämpning åt dessa rent kvinnliga befattningar. Frågan om fastställande av lönerna för dessa tjänster blir därför av ren löneregleringsnatur, och det torde för den skull icke tillhöra kommitterade att ingå i närmare prövning av densamma» (s. 155).

1921 års lönekommitté

För närmare utredningar av frågan om de kvinnliga tjänstemän- nens avlönings— och pensionsförhållanden tillsattes 29/6 1921 en särskild kommitté, 1921 års lönekommitté, den s. k. kvinnolönekommittén. I sitt betänkande (SOU 1923: 62) redovisade kommittén de utredningar, som den verkställt om mäns och kvinnors arbetsprestationer, om sjukledighet för manliga och kvinnliga befattningshavare i allmän tjänst samt om kvinnor— nas löneställning å den allmänna arbetsmarknaden. (Se härom kap. 6.)

. i | | i

Principiella uttalanden

Kommittén tog först upp spörsmålet om familjeförsörjningsprincipens tillämpning, vilket den ansåg böra lösas i samband med de kvinnliga tjänstemännens lönefråga. Av sociala och statsfinansiella skäl förordade kommittén ett införande av familjetilläggsprincipen i statens lönesystem. Kommittén föreslog särskilda barntillägg (s. k. familjetillägg) åt tjänste- man (man eller kvinna), som helt eller till avsevärd del underhöll eget barn av äktenskaplig börd. I samband med familjetilläggens införande skulle antalet löneklasser i samtliga manliga lönegrader reduceras till tre, dvs. endast två ålderstillägg skulle utgå mot hittills fyra t. o. m. 11 m. lg (: 22) och tre fr. o. m. 12 m. lg (: 23). De slopade ålderstilläggen an— sågs delvis ha betingats av hänsyn till familjeförsörjarnas ökade behov, vilka nu skulle tillgodoses genom barntilläggen.

I själva lönefrågan, dvs. frågan om de kvinnliga statstjänstemännens avlöning i förhållande till de manligas, framhöll kommittén som en grund- läggande synpunkt att de nya lönehestämmelserna icke finge väsentligt öka statsverkets utgifter. Det vore också givet, att kvinnoarbetet i statens tjänst ej finge ställa sig dyrare än det manliga. Kommittén hade därför an- sett sig böra undersöka, om det vore sannolikt att vid likalönsprincipens tillämpning statens kostnad för en viss arbetsprestation skulle bli den- samma, vare sig arbetet utfördes av en man eller en kvinna. Med hänsyn till kvinnornas större sjuklighet, deras ställning i pensionshänseende (lägre * pensionsålder, färre tjänsteår, högre medellivslängd), statens kostnader för * pensionering av kvinnliga befattningshavares efterlevande barn samt för- hållandet mellan mäns och kvinnors arbetsprestationer vore en viss ned- ! sättning av kvinnornas lön i jämförelse med männens påkallad ur syn- ,) punkten, att kvinnornas arbete ej finge ställa sig dyrare för staten än män- nens. En reducering av de kvinnliga statstjänstemännens avlöning vore ) även betingad av det förhållandet att i den manliga löneplanen såväl be- ;; gynnelseavlöningen som ålderstilläggen innehöll belopp, som varit av- * sedda att tillgodose utgifterna för familjebildningen och familjens uppe- ” hälle. Kommittén fann det vidare rättvist, att det försteg kvinnorna onek- l! ligen vunne genom att männen i allmänhet nödgades offra tid på värn- i pliktstjänstgöringen kompenserades genom en något förmånligare löne— i; ställning för männen. Slutligen kunde man enligt kommitténs mening | I ) )

icke undgå att i viss omfattning jämväl taga hänsyn till den å allmänna arbetsmarknaden rådande skillnaden mellan den manliga och den kvinn- liga lönenivån.1

( De nämnda skälen för lägre lön åt kvinnorna ägde till fullo giltighet för befattningarna i de lägre lönegraderna, »där kvinnoarbetet i stor om— fattning hittills tagits och säkerligen i än större omfattning framdeles

1 För kommitténs motiveringar rcdogöres närmare i kap. 6.

kommer att tagas i anspråk och där alltså detta arbetes ekonomiska värde måste bliva bestämmande för löneställningen». Annorlunda ställde det sig i fråga om de fåtaligare högre befattningarna, till vilka befordran skedde efter ett urval, som uteslöt behovet av hänsynstagande till sådana faktorer som t. ex. olika grad av sjuklighet och prestationsförmäga; här vore man också mer-a obunden av de statsfinansiella hänsyn, som delvis ansetts be- tinga den lägre löneställningen för kvinnor i de lägre befattningarna. Med dessa utgångspunkter ville kommittén förorda en viss procentuell löneskill- nad för män och kvinnor i de lägre lönegraderna, vilken löneskillnad succes— sivt skulle minska för befattningar med högre kvalifikationer och färre antal befattningshavare och slutligen upphöra i de högsta lönegraderna.

Förslag

Kommitténs förslag byggde på en för manliga och kvinnliga befattnings- havare gemensam löneplan, nämligen den förutvarande manliga lönepla— nen (med ovan nämnd reducering av antalet löneklasser). Till denna löne— plans lönegrader skulle sålunda de kvinnliga befattningarna överföras. Av tab. 3 (s. 67) framgår kommitténs förslag till lönegradsplacering. För— slaget utgick från en bedömning av de olika tjänsternas arbetsuppgifter etc. och torde därför i stort sett kunna sägas ha skett efter kvalitativa grunder. En inplacering av de kvinnliga befattningarna enligt kommitténs förslag skulle emellertid, om ej samtidigt en lönedifferentiering genom— fördes, medföra att kvinnornas begynnelselöner ökades med 6—29 % och slutlönerna med 1—24 %, alltefter lönegrad och dyrort. Frågan om en för- bättring av de förutvarande kvinnliga befattningarnas löneställning vore emellertid en vanlig löneregleringsfråga, som borde bedömas med hänsyn till å ena sidan behovet av löneförbättring och å andra sidan de statsfinansiella möjligheterna. Kommittén fann icke anledning att för de så sent som vid 1919—1922 års riksdagar lönereglerade kvinnliga befattningarna genom- föra en ny lönereglering. Det statsfinansiella läget medgåve säkerligen för en avsevärd tid framåt utgiftsökningar endast för verkligt trängande. behov.

Kommitténs resonemang utmynnade i förslaget att de kvinnliga befatt— ningshavarna icke skulle få åtnjuta den avlöning, som enligt löneplanen skulle utgå i de lönegrader, vari de inplacerats, utan vidkännas en procentu— ell reduktion. Vid övervägande av den inverkan, som de av kommittén som skäl för lägre kvinnolön anförda faktorerna »skäligen böra utöva på de kvinnliga befattningshavarnas löneställning, .samt med beaktande tillika av de statsfinansiella hänsyn, som här oundgängligen måste tillerkännas en av- görande betydelse», fann kommittén, att löneminskningen i de lägre lönegra- derna borde bestämmas till 14 %. Denna procentsats ansågs böra gälla 1-—6 m. lg (:S)—16). För 7—9 m. lg (—_—18—20) syntes procentsatsen böra sättas

f ;. |. !

till 12 % och för 10—12 m. lg (: 91__23) till 10 %. Denna lönereduktion skulle gälla även för de kvinnor, som blev innehavare av förutvarande manliga befattningar i ifrågavarande lönegrader. I fråga om de manliga befattningarna i högre lönegrader föreslog kommittén att likalönsprincipen skulle genomföras fr. o. m. 15 m. lg (: 97), »i vilken befordran sker efter urval». För 13 och 14 m. lg (: 24 och 25), där befattningshavarnas antal var relativt stort och anställningen vunnits utan prövning i ordinarie anställning, gällde däremot i viss omfattning de anförda skälen för lägre lön åt kvinnorna; konnnittén föreslog för dessa lönegrader en procentuell reduktion på 8 %. Å befattningar i 15 m. lg (: 27) och högre skulle kvin- nornas lön reduceras endast med det belopp, som manlig innehavare av be— fattningen hade att erlägga till änke- och pupillpensionskassa. För lägre befattningar ansågs denna avgift inbegripen i det procentuella avdraget.

Den föreslagna procentuella reduktionen av löneplanens belopp i 1—14 m. lg (: 9—25) skulle gälla alla kvinnor. Kommittén föreslog emellertid även, att samma löneavdrag skulle tillämpas för de män, som blev inne- havare av förutvarande kvinnliga befattningar. Som motivering härför an- fördes, att om avlöningen vid ifrågavarande tjänster skulle regleras efter samma grunder, som kommittén föreslagit för lägre statstjänster i allmän— het — nämligen högre lön för män än för kvinnor _ skulle, i den mån män vunne anställning i de nu för kvinnor reserverade befattningarna, en avse— värd kostnadsökning inträda för statsverket. Förutsättningen för mäns tillträde till dessa befattningar borde därför vara, att lönen till manlig inne- havare utginge efter enahanda grunder som för kvinnlig innehavare av samma befattning. I fråga om de förutvarande kvinnliga befattningar, vilkas benämning icke klart angav, att de var reserverade för kvin- nor, utmärktes i kommitténs förslag till tjänsteförteckning, att löneavdrag åt dessa befattningar skulle ske för såväl män som kvinnor, medan å de förutvarande manliga befattningarna under nuvarande 27 lg löneavdrag skulle ske endast för kvinnor (se tab. 3).

Ur praktisk synpunkt innebar kommitténs förslag beträffande de kvinn- liga befattningarna i stort sett oförändrade avlöningar, vilket ju kommittén också — med starkt betonande av de statsfinansiella skälen —— angett som riktpunkt för lönefrågans lösning. På grund av den manliga och kvinnliga löneplanens olika spännvidd i dyrortshänseende innebar dock en inplace- ring av kvinnliga befattningar med sikte på oförändrad lön å A-ort löne— förbättringar å de högre dyrorterna. Då den nya löneplanen skulle inne- hålla endast två ålderstillägg mot tre i den förutvarande kvinnliga blev förbättring-arna i fråga om slutavlöningarna i regel mindre; i vissa fall kunde t. o. 111. en avlöningsminskning inträda.

Reservationer

Helt bakom kommitténs olika förslag stod endast dess ordförande (då- varande riksgäldsfullmäktigen C. G. Ekman) och ledamoten dåvarande över— direktören J. L. Widell.

Kommittéledamoten Eriksson1 kunde icke biträda förslaget 0111 familje- tillägg utan yrkade att den manliga löneplanen skulle bibehållas oföränd- rad. För kvinnliga tjänstemän borde fortfarande finnas en särskild löne- plan. ?

De båda kvinnliga ledamöterna av kommittén fru Emilia Broomé (tidi- : gare behörighetssakkunnigas ordförande) och seminarierektorn Anna Sören- sen vände sig i en gemensam reservation mot förslaget om särskilda pro— centuella avdrag på de kvinnliga lönerna. De ansåg, att en verkligt till- fredsställande lösning av lönefrågan endast kunde vinnas genom en fullt genomförd tillämpning av principen »lika lön för man och kvinna i samma befattning». Mot denna princip strede icke familjetilläggsprincipen (om & den tillämpades lika för män och kvinnor), ej heller kravet att »lika lön» * borde betyda likhet i behållen lön, och att staten icke borde vidkännas några av lägre pensionsålder eller kortare tjänstetid vållade merkostnader för kvinnliga befattningshavares pensionering. Kommittémajoriteten hade emellertid föreslagit avdrag å kvinnornas lön med högre procent än som svarade mot sistnämnda merkostnader, vilka kunde beräknas till 4 %, och som motivering härför, i jämbredd med den enligt reservanternas me— ning helt dominerande statsfinansiella synpunkten, anfört en del andra omständigheter, vilka förmenades giva stöd åt uppfattningen, att dessa av— drag även i och för sig skulle vara sakligt påkallade. Reservanterna be— mötte utförligt de olika skäl för lägre kvinnolöner som kommittémajorite— ten anfört (närmare härom s. 179 ff). Trots sin principiella inställning och utan att kunna godkänna motiveringen för de procentuella avdragen ställde reservanterna dock intet yrkande. Deras anslutning till det av kommittén föreslagna lönesystemet hade föranletts dels av önskan att trygga en ome- delbar — om också av dem endast som provisorisk ansedd lösning —— dels ock av insikten om att det statsfinansiella läget just då förhindrade att en omedelbar lösning också kunde bli principiellt tillfredsställande.

»Det har synts oss utsiktslöst att i en tid, då ett ekonomiskt nödläge tvingar såväl den enskilde som det allmänna till indragningar och besparingar av alla slag och då försiktigheten bjuder att knappast räkna med någon snar föränd— ring i detta hänseende, påyrka ett genomförande över hela linjen av en löneställ— ning för kvinnorna, som beträffande de nuvarande kvinnliga befattningshavarna skulle medföra mycket väsentliga löneförhättringar och för staten särdeles känn— bara kostnadsökningar, utan att några rekryteringssvårigheter i fråga om dessa befattningar kunnat påvisas. Å andra sidan har det synts oss nödvändigt, att man nu utan dröjsmål når fram till ett avgörande av frågan om kvinnornas löneställ—

1 Ledamoten av AK Ernst G. E. Eriksson i Stockholm.

ning, då ett sådant avgörande är förutsättningen för att den av 1923 års riksdag antagna lag, som ger kvinna rätt att innehava flertalet statstjänster, skall träda i kraft» (5. 237 f).

Sammanfattning och analys

En analys av 1921 års lönekommittés förslag till lönefrågans lösning ger vid handen att förslaget innebar lika lön till män och kvinnor dels i de förutvarande manliga befattningarna i nuv. 27 och högre lg, dels i de förutvarande kvinnliga befattningarna. Endast i de förutvarande manliga befattningarna i högst nuv. 25 lg skulle utgå olika lön till man och kvinna i samma befattning. På den betydelsefullaste punkten, de förutvarande kvinnliga befattningarnas lönegradsplacering, innebar lönekommitténs för- slag visserligen en inplacering efter kvalitativa grunder, en jämförelse med de förutvarande manliga befattningarna, men lönegradsplaceringen fick inte komma till uttryck i lönebeloppen, eftersom den kombinerades med lönereduktion för såväl manliga som kvinnliga innehavare av befatt— , ningarna.

Det med statsfinansiella synpunkter motiverade förslaget om procentuell l l l [ l

reduktion även för män som tillträdde förutvarande kvinnliga befattningar synes i viss mån försvaga kommitténs allmänna synpunkt, att lägre lön till kvinnor än män vore nödvändig för att inte statens kostnad för samma tjänst skulle ställa sig högre vid användning av kvinnor. Vidare synes be- ; stämmelsen om löneavdrag även för män förringa betydelsen av kommit- téns lönegradsplaceringar såsom uttryck för en rent kvalitativ uppskattning av de kvinnliga tjänsterna. Meningen med en förutvarande kvinnlig he- fattnings kvalitativa lönegradsplacering på den manliga löneplanen måste ju rimligen vara att ange dess relation till de förutvarande manliga befatt- ningarna. Men om en manlig tjänsteman —— för vilken de speciella löne- avdragsskälen inte skulle enligt kommitténs mening föreligga —— i en dylik befattning inte erhåller den mot lönegraden svarande lönen utan en lägre lön, så är ju denna befattnings lönegradsplacering rent illusorisk, dvs. den anger inte befattningens värde i förhållande till andra befattningar. Det synes inte uteslutet att kommitténs höga formella lönegradsplaceringar till en viss grad influerats av de faktiska lönegradsplaceringar som avdrags- bestämmelserna ledde till.

! Yttranden över lönekommitténs förslag

givna utlåtanden olika erinringar. I vissa fall hemställdes om omarbetning

»| Mot 1921 års lönekommittés förslag framfördes i flertalet däröver av- l L av kommittéförslaget eller ny utredning.

Telegrafstyrelsen förordade att såväl den manliga som kvinnliga löne- planen skulle bibehållas helt orubbad och de kvinnor resp. män, som efter

behörighetslagens ikraftträdande kom att erhålla förutvarande manliga resp. kvinnlig-a befattningar, helt enkelt skulle erhålla de för dessa redan fastställda lönerna. Om man emellertid ville inplacera de kvinnliga be- fattningarna på den manliga löneplanen kunde detta ske antingen med ut— gångspunkt från de utgående lönebeloppen eller också genom kvalitativ jämförelse med de manliga. Den senare utvägen komme uppenbarligen att medföra en mera betydande kostnadsökning och innebure, att staten i sin framtida lönepolitik beträffande kvinnorna anlade även andra hänsyn än dem som dittills följts och vilka borde vara ensamt normgivande. Löne- kommitténs lönegradsplaceringar fann telegrafstyrelsen orimliga.

Järnvägsstyrelsen uttalade sig för lika lön för män och kvinnor i samma befattningar. Det enda extra avdrag, som borde göras å kvinnornas avlö- ning, vore det som betingades av de ökade kostnaderna för kvinnornas pensionering och avlönande under sjukdom, vilka borde kompenseras ge— nom högre pensionsavgifter resp. en statistiskt beräknad premie. Avdraget borde vara lika för alla kvinnor; lönekommitténs fallande skala syntes varken teoretiskt riktig eller praktiskt lämplig.

Kommunikationsverkens Iönenämnd intog den principiella ståndpunkten, att ett till kvaliteten likartat arbete borde värdesättas efter enahanda grun— der, vare sig det utfördes av män eller kvinnor. Omsatt i praktiken hade denna princip ansetts bäst komma till uttryck genom användandet av en för båda könen gemensam löneplan och tjänsteförteckning, vari de olika befattningarna inordnats utan hänsyn till befattningshavarnas kön och alle- nast efter en rent kvalitativ uppskattning av arbetets värde inom varje särskild befattning. Lönenämnden hade därför vid inplaceringen av de kvinnliga befattningarna tillämpat en s. k. kvalitativ inplaceringsmetod. Emellertid hade lönenämnden tillmätt de statsfinansiella hänsynen en av- görande betydelse och därför ifrågasatt att de kvinnliga befattningshavarna efter inordnandet i den manliga löneplanen skulle vidkännas ett visst pro— centuellt avdrag å lönen, vilket borde motsvara dels de manliga tjänste— männens avgifter för änke- och pupillpenlsionering och dels vad staten av finansiella skäl t. v. nödgades inbespara vid ett upphävande av den genom- gående lägre löneskala, som gällde för kvinnor i jämförelse med män. Sjuklighetsmomentet ansågs t. v. i så måtto kunna tillmätas en supple— rande betydelse, att det vid inträffande gynnsammare ekonomiska konjunk— turer borde övervägas, om erfarenheten fortfarande motiverade ett avdrag på grund av sjukligheten, ehuru de statsfinansiella förhållandena skulle kunna medgiva avdragets bortfallande. Avdraget föreslogs till 8% för 1—10 m. lg (: 9—21); därefter skulle endast avdragas ett belopp mot— svarande manlig befattningshavares änke- och pupillpensionsavgift.

Finansdepartementets PM 1924

Den kritik mot 1921 års lönekommittés förslag, som framfördes i de under våren 1924 inkomna yttrandena, föranledde dåvarande chefen för finansdepartementet att låta inom departementet verkställa en överarbet- ning av kommittéförslaget, varvid samråd ägde rum med representanter för kommunikationsverken och vissa andra verk samt ledande personer inom kvinnliga personalsammanslutningar. Resultatet av frågans beredning framlades i en »PM angående ordnande av kvinnliga befattningshavares avlöningsförhållanden m. m.» (PM 1924).

Principdiskussion I PM 1924 konstaterades att de olika förslagen till lösning av kvinno— lönefrågan följde två skilda linjer. 1) Å ena sidan hade föreslagits, att de kvinnliga befattningarna skulle inplaceras å den manliga löneplanen med hänsyn till den dåvarande löne- ställningen, dvs. i sådana lönegrader, vilkas lönebelopp närmast motsva-

rade de utgående kvinnliga lönerna. Efter denna inplacering enligt 3. k. kvantitativ metod skulle principen »lika lön i samma befattning» tillämpas.

2) Å andra sidan hade 1921 års lönekommitté och kommunikationsver- kens lönenämnd sökt genomföra inplaceringen av de kvinnliga befattning- arna å den manliga löneplanen med hänsynstagande till arbetets art och tjänstens krav, således efter en kvalitativ uppskattning av arbetets värde, även om i detta avseende någon ren princip icke följts utan hänsyn jäm— väl tagits till verkningarna i lönehänseende av den ena eller andra inpla- ceringen. Med användningen av denna s. k. kvalitativa metod hade emel- lertid förknippats ett procentuellt avdrag för de kvinnliga befattningsha— varna efter inplaceringen å den manliga löneplanen.

Skillnaden mellan de båda alternativen vore mera skenbar än verklig. Vid den kvalitativa inplaceringen hade man icke kunnat undgå att taga hänsyn till de redan utgående lönerna, liksom man vid den kvantitativa lönegradsplaceringen i viss mån beaktat arten av de med tjänsten förenade göromålen samt tjänstens krav i övrigt. Om man med en kvalitativ in— placering förenade ett avdrag på lönerna för de inplacerade befattningarna vore det möjligt att komma till i stort sett samma praktiska resultat i fråga om löneställningen.

Enligt den kvalitativa metoden hade de kvinnliga befattningarna pla— cerats i så höga lönegrader å den manliga löneplanen, att man funnit de för dessa lönegrader bestämda lönerna medföra en för hög löneställning i förhållande till den nuvarande och därför nödgats göra vissa procentuella avdrag för dessa befattningars vidkommande. Enligt den kvantitativa me- toden däremot hade inplaceringen skett till sådana lönegrader, att de för

dessa fastställda lönerna kunnat oavkortade utgå även vid de inplacerade befattningarna.

PM ställde frågan om denna skillnad hade någon reell innebörd och tog till utgångspunkt för frågans besvarande ett allmänt resonemang om prin— ciperna för lönegradsplacering i det statliga lönesystemet. Den lämpliga lönegradsplaceringen för en tjänst kunde icke alltid bestämmas endast genom en värdering av tjänsterna sinsemellan med hänsyn till fordrade kvalifikationer och anvisade göromål. Även andra faktorer måste under— sökas och tillmätas betydelse, exempelvis med tjänsten förenade särskilda besvärligheter och obehag, som icke gåve den något högre allmänt värde men kunde medföra behov av högre avlöning. l höjande riktning verkade ock knapp tillgång på arbetskraft inom vissa tjänsteområden (exempelvis på tekniskt utbildad personal). Å andra sidan verkade en god tillgång på arbetskraft i sänkande riktning, vilket till väsentlig del förklarade det fak- tum, att kvinnolönerna genomgående vore lägre än lönerna för män i be- fattningar med motsvarande uppgifter.

Den föreslagna kvalitativa inplaceringen av de kvinnliga tjänsterna innebure, att man låtit lönegradsplaceringarna bestämmas enbart av göro- målens art och fordrade kvalifikationer men icke —— såsom eljest skedde —— tagit hänsyn till de förhållanden, vilka verkade i lönesänkande rikt— ning. Man hade gått en eljest icke anlitad medelväg och låtit förhållan- dena väl verka till en sänkning av lönerna men ej till nedsättning i löne- gradsplaceringen.

PM betonade svårigheterna med en kvalitativ inplacering. De kvinnliga befattningarna hade endast i vissa fall bestämda motsvarigheter i den man- liga tjänsteförteckningen. I sådana fall vore en kvalitativ inplacering lätt att utföra, men eljest bleve en jämförelse och värdesättning av tjänsterna tämligen oviss.

»Att tala om att ett visst arbete är av högre värde än ett visst annat, när göro— målen över huvud icke äro jämförbara, synes meningslöst. Den kvalitativa in— placeringen blir i dylika fall omöjlig att objektivt verkställa. Men vill man vid jämförelse mellan manliga och kvinnliga befattningar hålla sig till arbetets eko- nomiska värde. så har man en för alla befattningar användbar jämförelseled i arbetets pris, dvs. om förhållandena äro normala, i lönen. Någon korrigering av detta mått på tjänsterna erfordras icke, där rekryteringen är och jämväl kan för- väntas för den närmaste framtiden förbliva tillfredsställande» (s. 22 f).

Om man utgick från att någon egentlig löneförhöjning för de kvinnliga befattningshavarna i allmänhet icke vore påkallad, måste man vid använd- ningen av den kvalitativa inplaceringsmetoden bestämma sig för ett löne- avdrag, som resulterade i ungefär oförändrad löneställning. Efter att ha värdesatt de kvinnliga befattningarna i förhållande till de manliga och pla- cerat dem i samma lönegrader som »likvärda» manliga hade man alltså kvar den egentliga uppgiften: lönebestämningen. Det gällde då att finna ett så vitt möjligt procentuellt lika avdrag över hela linjen.

»Då emellertid detta skall visa sig nära nog oöverkomligt — — _, frestas man att gå tillbaka och justera den gjorda värdesättningen av befattningarna och därmed inplaceringen. Så nödgas man jämka fram och tillbaka, till dess man funnit en inplacering och en avdragsprocent, som passa för varandra. Att värdesättningen därefter icke kan vara så rent kvalitativ torde vara uppenbart» (s. 23).

Vid bedömande av frågan om de kvinnliga tjänstemännens avlönings- förhållanden kunde man utgå ifrån att statsmakterna vore obundna att antingen följa likalönsprincipen eller ock fastställa någon allmän skillnad mellan mäns och kvinnors löner. Med så mycket större skäl måste man alltjämt vara obunden när det gällde att bestämma, hur de olika befatt- ningarna skulle inplaceras i löneplanen.

Det ur statsfinansiell synpunkt betydelsefulla vore hur frågan ordnades för den stora massan av kvinnliga befattningshavare, vilken vore oberörd av behörighetslagen i och för sig. I stort sett'syntes man vara ense om, att all anledning saknades för en genomgående höjning av dessa befattnings- havares löner, då rekryteringen med de dåvarande lönerna vore tillfreds- ställande.

:Från befattningshavarnas sida kunna ickc heller rimligtvis några berättigade krav på en dylik lönehöjning framställas, då de sökt och erhållit sina befattningar mot de nuvarande lönerna samt dessa i jämförelse med avlöningarna å den all- männa arbetsmarknaden äro goda. Att i vissa fall, då kvinnor och män utföra samma arbete (t. ex. postexpeditörer), den manliga lönen är högre än den kvinn— liga, kan lika litet nu som tillförene giva anledning till höjning av den senare upp till den förras nivå. Men en sak, som i dylika fall bör bliva föremål för under- sökning. är frågan om utbyte av de högre avlönade befattningarna mot lägre avlönade. I den mån exempelvis postexpeditörsbefattningar kunna på ett fullt tillfredsställande sätt rekryteras med kvinnor, finns det ingen anledning för staten att å dessa befattningar använda den dyrare manliga arbetskraften. Visser- ligen lärer det icke vara möjligt att helt ersätta de nuvarande manliga postexpedi- törerna med kvinnor, men så långt det lämpligen låter sig göra synes det böra ske. Att dylika förhållanden vid statsförvaltningen i dess helhet måste efter be- hörighetslagens ikraftträdande beaktas, synes uppenbart» (s. 27).

Om någon allmän avlöningsförhöjning för innehavarna av de dåvarande kvinnliga befattningarna icke i det sammanhanget borde genomföras, syntes man blott ha att välja mellan de två förut omnämnda metoderna för befattningarnas inplacering: »en kvantitativ inplacering, avpassad så att de blivande lönerna skola i möjligaste mån sammanfalla med de nuvarande, eller en kvalitativ inplacering efter kvalifikationskrav och göromålens art samt därtill ett genomgående avdrag å lönerna för de inplacerade befatt- ning-arna).

Förslag

I enlighet med den ovan refererade diskussionen framlades två alterna— tiva förslag till frågans lösning. Båda lämnade åsido frågan om införande av familjetillåggsprincipen. Båda räknade vidare med en gemensam löne—

plan för män och kvinnor, den förutvarande manliga löneplanen, som för att möjliggöra en lämplig inplacering av de lägsta kvinnliga befattnings- havargrupperna utbyggts nedåt, med 4 lönegrader enligt alt. I och med 3 lönegrader enligt alt. II.

Alternativ I innehar tillämpning av en kvantitativ inplaceringsmetod, dvs. de kvinnliga befattningarna lönegradsplacerades med utgångspunkt från de dåvarande lönerna och med syfte att i möjligaste mån bibehålla löneställ- ningen oförändrad. Lika lön skulle utgå till man och kvinna i samma be— fattning.

Alternativ II innebar en kvalitativ inplacering av de förutvarande kvinn- liga befattningarna, dvs. en värdesättning av varje kvinnlig tjänst med hän— syn till kvalifikationskrav och göromålens art. Den kvalitativa inplaceringen förknippades dock med ett löneavdrag av 8 % för samtliga kvinnliga be- fattningshavare i lönegraderna t. o. m. 10 m. lg (: 21). Avdraget skulle drabba såväl innehavare av förutvarande kvinnliga befattningar som kvinn- liga innehavare av förutvarande manliga befattningar i högst nämnda lönegrad.

Den principiella skillnaden mellan de båda alternativen var alltså den, att enligt alt. I man och kvinna alltid skulle erhålla lika lön i en och samma befattning, medan däremot alt. II medförde en lägre lön för kvinnlig inne- havare av befattning i högst (nuv.) 21 lg. Av tab. 3 framgår den löne- gradsplacering för de olika kvinnlig-a tjänsterna som föreslogs i PM. Löne- gradsplaceringen enligt alt. I innebar i stort sett, att de kvinnliga befatt- ningarna placerades i den lönegrad, vars begynnelselöneklass å A-ort när— mast motsvarade den tidigare kvinnliga begynnelselöneklassen å samma ort. På grund av den kvinnliga löneplanens mindre dyrortstillägg be- tydde detta, att befattningshavare å G-ort fick ungefär en lönegrads högre placering än de rent kvantitativt skulle varit berättigade till. I vissa fall, exempelvis för flertalet befattningar i 3 kvinnliga lönegraden, vilkas be— gynnelselön å A-ort låg exakt mellan 2 och 3 111.1g (: 10—11) och för vilka den lägre lönegraden valts, medförde den kvantitativa inplaceringen löneminskningar i begynnelselöneklasserna å A-ort, vilka avtog med sti-' gande löneklasser och högre dyrorter för att förbytas i löneökningar. Även den kvalitativa inplaceringen (med åtföljande procentuell reduktion) med- förde både löneökningar och löneminskningar. De i vissa fall inträdande löneminskningarna föreslogs i PM kompenserade med personliga lönetill— lägg. För att i möjligaste mån undvika dylika tillägg hade inplaceringen, särskilt i alt. I, genomgående hellre hållits hög än låg, varjämte vissa bc- fattningars placering direkt syftat till någon löneförhöjning med hänsyn till under lönefrågans beredning framkomna yrkanden. Av dessa orsaker och då särskilt det fjärde ålderstillägg som vid en inplacering å den man- liga löneplanen skulle tillföras de kvinnliga befattningarna var av stor be- tydelse i kostnadshänseende, måste inplaceringen medföra ej obetydliga utgiftsökningar för staten.

PM utremitterades 17/10 1924 till olika ämbetsverk och myndigheter. Flertalet av dessa uttalade sin principiella anslutning till alt. 1. Alt. II förordades dock av kommunikationsverkens och allmänna civilför- valtningens lönenämnder samt riksförsäkringsanstalten, generalpoststyrel- sen och generaltullstyrelsen. De personalorganisationer, som tillfrågades, uttalade sig för alt. 11.

För alt. I anfördes bl. a., att det vore tekniskt enklare och byggde på principen lika lön i samma befattning. Gentemot alt. II framhölls, att den kvalitativa vär- deringen i många fall i brist på direkta jämförelsepunkter måste bli godtycklig och understundom kunde leda till en alltför hög formell placering. Skulle framdeles ( de procentuella avdragen bortfalla, komme avlöningarna att fastlåsas vid en högre ] lönenivå än den, som skäligen motsvarade arbetet å befattningarna (Medici- & nalstyrelsen). Om man en gång hänfört de kvinnliga befattningarna till lönegrader _ enligt alt. II, kunde den procentuella reduktionen ej under någon längre tid upp- rätthållas. En på detta sätt konstruerad — och för övrigt vid sin tillkomst åt- minstone delvis av tillfälligt gällande statsfinansiella skäl motiverad —— lönereduk- tion komme nämligen ofelbart och icke utan visst fog att av de kvinnliga befatt- ningshavarna betraktas som en orättvisa; med visshet kunde förutses att reduktionen inom kort komme att upphävas, sannolikt utan möjlighet att i stället få infört ett sakligt befogat avdrag för de kvinnliga befattningshavarna (Järnvägsstyrelsen). Om frågan däremot löstes enligt alt. 1, kunde de kvinnliga befattningshavarnas lönefråga anses såsom sådan avförd från dagordningen (Medicinalstyrelsen).

För all. II anfördes bl. a., att endast detta alternativ innebure en saklig lösning av den grundläggande frågan om placering i gemensamma lönegrader av de olika befattningsgrupperna. Utgångspunkten vore härvidlag att — oavsett huruvida nettoavlöningarna på grund av särskilda, av förhållandena påkallade beskär— ningar komme att ställa sig olika för manliga och kvinnliga befattningshavare — det arbete, staten av sina tjänstemän emottoge, i princip borde värdesättas efter enahanda grunder, vare sig det utfördes av män eller kvinnor. Då tillfälle nu erbjöde sig att på helt annat sätt än tidigare ägt rum verkställa en dylik gemen- sam värdesättning, borde detta tillfälle utnyttjas genom inordnande i den gemen- samma löneplanen av samtliga befattningar utan hänsyn till befattningshavarnas kön och efter en kvalitativ uppskattning av arbetets värde inom varje särskild tjänstekategori. Endast genom en dylik saklig jämförelse vunnes en i möjligaste mån rättvis avvägning av de manliga och de kvinnliga befattningshavarnas löner, ) ställda i relation till varandra, och en bestående grundval för lösningen av de i l samband med behörighetslagens tillämpning uppstående organisationsproblemen

(Allmänna civilförvaltningens lönenämnd). Gentemot alt. I framhölls, att det icke l vore förenligt med huvudregeln vid lönebestämning, att väsentlig hänsyn skulle

tagas till göromålen å en befattning i förhållande till andra befattningar. En högre ! lönegradsplacering borde bero på mera kvalificerade arbetsuppgifter eller i varje l fall på förmansställning; emellertid hade enligt alt. I icke bara skriv— utan även * kontorsbiträden placerats under expeditionsvakterna (Riksförsäkringsanstalten). l Alt. I skulle betyda, att man vid värdesättningen av tjänsterna toge hänsyn till de ) faktorer, som inverkat i lönesänkande riktning för kvinnorna. I främsta rummet l innebure detta förslag en nndervärdering av det kvinnliga arbetet. En inplacering, ' som endast toge hänsyn till redan utgående lönebelopp men icke till full lik- värdighet med motsvarande manliga tjänst, kunde icke med anspråk på rättvisa sägas vara uttryck för principen »lika lön i lika befattning» (Personalorganisa- tionerna).

Beträffande det procentuella avdraget enligt alt. II framhölls, att det visser— ligen sakligt sett icke kunde anses överensstämma med grunderna för den kvalita— tiva inplaceringsmetoden och sålunda icke kunde godkännas såsom en för fram— tiden bestående inskränkning men att största hänsyn måste tagas till det stats- finansiella läget och avdraget vore avsett att motverka den betydande utgifts- ökning, som eljest omedelbart skulle uppstå vid ett inordnande efter en verkligt kvalitativ måttstock av de hittillsvarande kvinnliga befattningarna i den manliga löneplanen (Allmänna civilförvaltningens lönenämnd). Från personalorganisa- tionernas sida betonades, att avdraget vore motiverat endast av statsfinansiella skäl och borde bortfalla, så snart det statsfinansiella läget det medgåve. Avdraget borde gälla både män och kvinnor å de förutvarande kvinnliga befattningar, för vilka staten ej ansågs ha råd att betala mer än kvinnlig lön.

1925 års riksdag Kungl. Maj:ts förslag

I statsverkspropositionen till 1925 års riksdag, Utgifterna, För flera huvudtitlar gemensamma frågor, framlade dåvarande chefen för finansde— partementet, statsrådet Thorsson, förslag om ordnandet av kvinnliga be— fattningshavares avlönings- och pensionsförhällanden.1

Beträffande behovsprincipen och 1921 års lönekommittés förslag om familjetillägg framhölls, att anledning saknades att vid ordnandet av de kvinnliga befattningshavarnas lönefråga söka lösa ett så omstritt spörs— mål. Kvinnolönefrågan kunde utan upptagande av familjetilläggsprincipen bringas till en även ur statsverkets synpunkt tillfredsställande lösning, vid vilken de manliga lönerna lämnades oberörda.

Lika lön i samma befattning

För att behörighetslagen skulle kunna träda i kraft, gällde det att av- göra frågan om kvinnor, som fick tillträde till förutvarande manliga be— fattningar, skulle ha samma lön som männen eller om de skulle få vid- kännas en lönereduktion. Först i andra hand uppkom spörsmålet om lö- nerna å de förutvarande kvinnliga befattningarna borde ändras.

Konsekvensen av behörighetslagen borde vara, att tävlan om statens tjänster skulle ske på lika villkor, dvs. med samma rättigheter och skyl- digheter för kvinna som för man. En dylik uppfattning ledde obestridligen fram till den ståndpunkten, att i en och samma befattning avlöningen måste vara lika, vare sig tjänsten innehades av en man eller en kvinna. Även om departementschefen av denna orsak ville tillstyrka »en tillämp- ning av likalönsprincipen med den innebörd, jag här givit åt densamma», ville han dock ingalunda lämna åsido erforderliga hänsyn till statsfinan— siella förhållanden eller till övriga omständigheter, som skäligen borde öva inflytande på frågan.

1 Till prop. fogades förslag till ändringar i allmänna civilförvaltningens avlönings- reglemente; motsvarande författningsförslag betr. kommunikationsverkens avlöningsreg- lemente framlades i prop. 1925: 2.

Departementschefen övergick därefter till att granska lönekommitténs motivering för löneskillnad mellan man och kvinna och framhöll först, att kvinnornas pensionsförhållanden kunde lösas utan samband med lönefrå— gan och således inte borde påverka denna. Om lönekommitténs övriga skäl anfördes:

»Vad vidare angår den männen i allmänhet åliggande försörjningsplikten och värnplikten, som av lönekommittén åberopats såsom skäl för en löneskillnad mellan man och kvinna, ansluter jag mig till den uppfattning, som gemenligen kommit till uttryck i de avgivna yttrandena, eller att hänsyn till nämnda förhål- landen ieke böra få leda till någon allmän lönenedsättning för statens kvinnliga befattningshavare, så länge icke en dylik nedsättning införts för manliga befatt- ningshavare, vilka äro utan försörjningsplikt eller blivit befriade från värnplikt. Frågan, i vad mån familjeförsörjare och värnpliktiga böra genom statens försorg i en eller annan form beredas förmåner framför andra medborgare, äger för övrigt, på sätt från olika håll gjorts gällande, betydelse icke blott för statens befattnings— havare utan för befolkningen i dess helhet och synes därför icke böra föras fram till lösning annat än i berörda större sammanhang.

De av kommittén för den föreslagna löneskillnaden angivna skäl, som härefter återstå, äro kvinnornas större sjuklighet, förhållandet mellan mäns och kvinnors arbetsprestationer samt förhållandet mellan männens och kvinnornas löneställ- ning på den allmänna arbetsmarknaden. Väl hava de av kommittén verkställda sta- tistiska utredningarna för de undersökta fallen visat en genomsnittligt något större sjuklighet för kvinnliga än för manliga befattningshavare. Det synes emel- lertid tvivelaktigt, huruvida ur dessa utredningar kunna dragas några giltiga slut- satser beträffande sjuklighetsförhållandenas framtida inverkan på den kvinnliga arbetskraftens allmänna värde. Än mera osäkra äro de antaganden, som kunna byggas på kommitténs utredningar rörande kvinnornas arbetsprestationer i för— hållande till männens. Däremot är kvinnornas lägre löneställning i förhållande till männen å den allmänna arbetsmarknaden en ganska allmän företeelse, som man icke lärer kunna undgå att räkna med» (s. 131 f).

Departementschefen diskuterade frågan om likalönsprincipens tillämp- ning kunde komma att öka statsverkets kostnader för viss arbetspresta— tion. Han ansåg att anställnings— och befordringsordningen gav staten till- räckliga garantier för att av kvinna, som erhöll en manlig befattning, skulle kunna väntas arbetsprestationer av minst samma värde som de manliga medsökandenas, >>vadan också likalönsprincipen bör kunna utan statseko— nomiska risker tillämpas».

Sammanfattningsvis uttalade departementschefen, att han inte kunde finna lönekommitténs förslag om olika lön för man och kvinna i befatt- ning, vartill kvinna genom behörighetslagen skulle vinna tillträde, tillräck- ligt motiverat.

De kvinnliga befattningarnas lönegradsplacering

Beträffande de dittillsvarande kvinnliga befattningarna, som omedelbart spelade en mera betydande roll för frågans statsfinansiella sida än de mer eller mindre fåtaliga fall, då kvinnor efter behörighetslagens ikraftträdande

komme att intränga på nya områden av statslivet, anförde departements- chefen:

»Ifrågavarande kvinnliga befattningshavare hava erhållit sina befattningar med de avlöningsförmåner, som för dem äro bestämda, och då dessa för- måner i stort sett äro goda i jämförelse med den allmänna arbetsmarkna— dens löner samt några rekryteringssvårigheter icke yppat sig eller kunna förväntas uppstå, saknas enligt min mening giltig anledning att vid den omreglering av lönerna för dessa befattningshavare, som kan behöva vid- tagas i samband med behörighetslagens sättande i kraft, bereda dem någon avsevärd löneförhöjning. Härutinnan är jag således fullt ense med läne— kommittén» (s. 133, kursiverat här).

Egentligen förutsatte behörighetslagen endast bestämmelser om avlöning i till kvinnliga innehavare av manliga befattningar. Det kunde därför ifråga- sättas om över huvud taget någon ändring vore påkallad i fråga om de kvinnliga befattningarna och om icke den kvinnliga löneplanen kunde bi— behållas oförändrad. Att bibehålla två skilda, olika konstruerade lönepla— ner saknade emellertid rationell grund, sedan kvinnor vunnit tillträde till den manliga löneplanen och män till den kvinnliga. På grund härav borde likhet råda mellan män och kvinnor även så till vida, att de dittillsvarande kvinnliga befattningarna inplacerades i ett lönesystem, uppbyggt på samma grunder .som det manliga. Självfallet borde man då välja den manliga löne- planen och till denna överflytta de kvinnliga befattningarna.

Vid inplaceringen kunde man välja mellan de i finansdepartementets PM framlagda förslagen, alt. I och II. Utgångspunkten vid båda förslagen hade varit den, att någon anledning till mera betydande avlöningsförhöj— ningar för de kvinnliga befattningshavarna icke förelåge, men det hade å andra sidan —— på grund av den manliga löneplanens olika byggnad mot den kvinnliga och främst med hänsyn till att de ifrågakommande manliga lönegraderna innehöll fem löneklasser mot allenast fyra i de kvinnliga lönegraderna — icke kunnat undgås, att över så gott som hela linjen vissa löneförhöjningar uppkommit, särskilt i den nya femte löneklassen. I detta avseende gåve de båda alternativa förslagen i stort sett samma resultat. Om, såsom lönekommittén föreslagit och jämväl från kvinnohåll livligt påyrkats, manlig innehavare av en dittillsvarande kvinnlig befattning också skulle få åvtnöjas med den lägre lönen, komme ju även alt. II att för ifrågavarande befattningars del innebära en tillämpning av principen om lika lön till man och kvinna i samma befattning. Kvar stode härefter blott en något högre lönegradsplacering i alt. II utan att därmed följde högre löneställning. Att av denna anledning föredraga alt. II framför alt. I borde icke ifrågakomma.

Även om de båda alternativen för tillfället gåve samma praktiska re- sultat, bleve emellertid den framtida utvecklingen olika. Enligt alt. I hade de kvinnliga befattningarna fått den placering inom löneplanen, som unge-

fär motsvarade den dåvarande, efter noggrant övervägande givna löneställ- ningen, och >>vid en dylik placering torde få förbliva». Med alt. Il där- emot skulle förvisso komma att förenas krav på borttagande av det för detta fall tänkta avdraget, något som skulle innebära, att kvinnorna utan vidare erhölle en löneförhöjning. I detta avseende erinrades om de för— behåll i sådan riktning, som gjorts av samtliga kvinnoorganisationer, och det stöd, dylika krav vunnit genom uttalanden av lönenämndernas majo— riteter.

Om det med hänsyn till angivna förhållanden vore förklarligt att kvinno- sammanslutningarna förordat alt. II, så skulle å andra sidan detta alter— nativ, därest det bleve av statsmakterna godkänt allenast under förutsätt— ning, att den härmed givna löneställningen icke komme att rubbas genom avdragets borttagande, leda till ur kvinnosynpunkt icke önskvärda konse- kvenser. Därigenom bleve nämligen regeln om lägre lön till kvinna än till man å nuvarande manliga befattningar för framtiden beståndande, var- med likställighet i löneavseende mellan manlig och kvinnlig befattnings- havare vore uppgiven.

Med hänsyn till det anförda, och då departementschefen fann övervä- gande skäl tala för att man sökte vinna tillämpning av principen om lika lön till man och kvinna i samma befattning, kunde han nicke förorda alt. II utan anslöt sig till alt. I, som han ansåg äga ett avgjort företräde i löne— tekniskt hänseende, då detsamma dels uppfyllde kraven på enkelhet och reda, dels gåve möjlighet att inom löneplanens hela område tillämpa ett enhetligt och rationellt system.

Om den allmänna utgångspunkten för inplaceringen framhöll departe- mentschefen, att alt. I icke uteslöt ett samtidigt hänsynstagande till'be- fattningarnas betydelse inbördes ur synpunkten av fordrade kvalifikationer och göromålens art.

Vid sin inplacering av de särskilda kvinnliga tjänsterna följde departe- mentschefen i stort sett förslagen i alt. I av finansdepartementets PM (tab. 3). Lägre lönegradsplacering föreslogs dock för bl. a. samtliga tjäns- ter i 6 kv. lg (förste postexpeditör m. fl.), vilka sattes i lg motsvarande nuv. 16 (i stället för 17 enligt alt. 1), för sköterska (7 i stället för 8) etc. Högre löneställning än enligt alt. I förordades för bl. a. kanslibiträde (nuv. 11 i stället för 10 lg).

Vissa av de kvinnliga befattningarna hade haft samma benämning som manliga (tab. 4). Då de nu inplacerades i andra (lägre) lönegrader än dessa, föreslogs ändrade benämningar antingen för de kvinnliga (ex. kon- torsskrivare—kansliskrivare, ritare—kopist etc.) eller för de manliga (kon- torsbiträde—kontorist, postexpeditör—postassistent etc.). Därvid förut- sattes, att differentieringen i benämningen även skulle åtföljas av en diffe- rentiering av göromålen, i den mån icke så redan var fallet (trots den lika tj änstehenämningen) .

I sitt utlåtande (17) över Kungl. Maj:ts förslag behandlade utskottet för-st behovsprincipen och ansåg i motsats till departementschefen, att goda skäl kunde anföras för att just i det skedet behovsprincipens tillämplighet underkastades slutgiltig prövning. Då emellertid frågan om kvinnornas löneställning måste, med hänsyn till att hela budgetbehandlingen vid årets riksdag vore beroende av detta spörsmåls skynd-samma handläggning, er- hålla ett snabbt avgörande, och då givetvis behovsprincipen kunde, åt- minstone under nedan angiven förutsättning, jämväl senare —— och sär- skilt i det av departementschefen antydda sambandet (vid inarbetande av dyrtidstillägget) — utan större olägenhet upptagas till slutlig prövning, hade utskottet funnit sig kunna biträda tanken på att det definitiva ställ- ningstagandet till behovsprincipen t. v. uppsköts. Förutsättningen var, att den lönekonstruktion, som godkändes för de kvinnliga befattningshavarna, inte föregrep den senare prövningen av behovsprincipen och därigenom försvårade eller omöjliggjorde en framtida utveckling av denna löneform; detta skulle bli fallet om den av Kungl. Maj :t föreslagna löneplanen undan- tagslöst kom att gälla för såväl kvinnliga som manliga befattningshavare. Utskottet hade därför för kvinnliga tjänstemän indragit den sista löne- klassen i samtliga lönegrader; ett ytterligare motiv för denna åtgärd vore att den tillika främjade »en ur utskottets synpunkt önskvärd jämkning med avseende på likalönskravet».

Beträffande likalönsprincipen framhöll utskottet, att departementschefen för egen del löst spörsmålet på det sättet, att han principiellt anslutit sig till likalönsprincipen, medan han däremot vid inplaceringen av de kvinnliga befattningarna i den gemensamma löneplanen gång på gång funnit sig av ekonomiska och andra skäl böra avvika från samma princip. Departe— mentschefen hade visserligen uttalat sig för samma rättigheter och skyldig- heter för kvinna som för man i fråga om statens tjänster men samtidigt förklarat, att anledning saknades att förbättra de kvinnliga befattnings- havarnas löneförmåner — »vid vilkas bestämmande i samtliga med var- andra jämförliga fall lönerna ostridigt blivit satta lägre för kvinnor än för män» (kursiverat här). Utskottet hade inte kunnat biträda denna stånd- punkt.

:Enligt förslaget till löneplan skulle innehavarna av hittillsvarande kvinnliga befattningar, samtliga på områden, å vilka kvinnlig arbetskraft ägt och förvisso alltjämt äger de största förutsättningarna att uppnå ett med männens jämbördigt arbetsresultat. bliva relativt sett vida sämre avlönade, än de kvinnor, som nu komme att gå in på nyöppnade arbetsfält, där den kvinnliga arbetseffektiviteten måste anses vida mera oviss. Flera exempel därpå kunna givas. Så kommer en- ligt propositionen en kvinnlig expeditionsvakt att erhålla en lön, som å exempelvis G-ort överstiger å samma ort i motsvarande löneklasser utgående löner till vaktfru med 624 kronor, till sköterska med 468 kronor och till kanslibiträde (kontorsbi- träde) med 156 kronor. En kvinnlig brevbärare kommer att avlönas en lönegrad

högre än en kvinnlig stationsmästare å postexpedition osv. De ostridigt högre kvali— ficerade befattningshavarna få sålunda i vissa fall lägre löneställning än mindre kvalificerade sådana med mindre ansvar. Och en ändring därutinnan i riktning mot den erkända likalönsprincipen kan icke ske utan att antingen männens löner väsentligt reduceras eller staten får betala för det av kvinnor nu utförda arbetet ett betydligt högre pris än som är tillfyllest för att få detsamma tillfredsställande ut- fört, vilket resultat ju enligt tankegången i propositionen dock borde, ej blott nu, utan jämväl i fortsättningen, bestämt undvikas» (s. 30).

Utskottet uttalade starka tvivel om »likalönsprincipens berättigande i och för sig».

»Behörighetslagens ekonomiska konsekvens synes rimligen böra vara den, att det statliga förvaltningsarbetet kommer att i samma utsträckning utföras för samma kostnad, oberoende av lagens ikraftträdande eller ej. Av utredningen i ärendet framgår emellertid ovedersägligt, att det kvinnliga arbetet vid likalöns- principens obeskurna tillämpning i statens löne— och pensioneringssystem måste, även under antagandet av lika arbetsprestationer, ställa sig mera dyrt, dels på grund av kvinnornas genomsnittligt större sjuklighet, dels genom deras längre utsträckta pensionstid. Om därtill, i brist på allsidig erfarenhet rörande arbets- prestationerna på särskilt de områden, å vilka enligt propositionen likalöns- j principen verkligen skulle tillerkännas giltighet, hänsyn tages till det faktiskt 4 skiljaktiga löneläget mellan män och kvinnor på den allmänna arbetsmarknaden, vars prisbildning icke kan tänkas stå helt oberörd av de olika arbetskrafternas effektiva värde, synas fullt tillräckliga skäl föreligga att nu icke binda stats- makterna vid principuttalanden, vilkas konsekvenser staten samtidigt av eko- nomiska skäl skulle söka undandraga sig. Det förefaller utskottet tvärtom före— ligga starka motiv för att riksdagen utan dylika utfästelser möjliggör behörig— hetslagens tillämpning genom en reform av avlöningsvillkoren, som, i avvaktan på erfarenhetens utslag i de omtvistade förhållandena, bereder de till statstjänst ifrågakommande kvinnliga arbetskrafterna en på praktiska hänsyn fotad, skälig löneställning» (s. 31).

Utskottet medgav att dess inställning följdriktigt bort leda till ett helt nytt löneförslag, »enär, även efter de ändringar, utskottet förordar, fler- talet av de anmärkta bristerna alltjämt kvarstå». »Men vid det förhållan- det att ett skyndsamt beslut i denna fråga vid årets riksdag .utgör en för- utsättning för budgetarbetets normala fortgång samt då utskottet, på sätt inledningsvis betonats, livligt behjärtar önskvärdheten av att kvinnornas |; löneställning och i samband därmed tidpunkten för behörighetslagens t' ikraftträdande snarast görligt fixeras, har utskottet stannat för att, med !] förkastande av motiveringen, i vad denna står i strid med utskottets i egna uttalanden, tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag med —— — — angivna änd— l !

_.gs-ae—AML - .

:! ringar.» Därmed uppnåddes dock vad som tedde sig som oundgängliga i villkor för ett godkännande och olägenheten av att rationellt utarbetade * och genomförda lönehestämmelser därmed icke vunnits syntes inte behöva befaras bli så stora, att de nödvändiggjorde ett uppskov med frågans lös- ning.

Den väsentliga ändring i Kungl. Maj:ts förslag, som utskottet vidtog, var införandet av bestämmelsen att kvinnlig befattningshavare icke skulle

äga rätt att åtnjuta Iön enligt högsta löneklassen inom vederbörande löne— grad. Såsom av det föregående framgår motiverades denna generella löne- reduktion för kvinnorna med att den dels skulle möjliggöra en framtida prövning av behovsprincipen, dels främja en önskvärd jämkning i fråga om likalönskravet.

Tio reservanter i statsutskottet (A. C. Lindblad, Oscar Olsson m. fl.) yrkade bifall till Kungl. Maj:ts förslag oförändrat. Ett godkännande av utskottets förslag skulle enligt deras mening innebära ett indirekt ställ— ningstagande till förmån för behovsprincipen, som de bestämt vände sig emot. Bakom utskottsförstaget funnes visserligen ingen princip. Det an- slöte sig varken till 1921 års lönekommitté eller till reservanten inom denna kommitté eller till likalönsprincipen. Även om denna frånvaro av principer måhända kunde komma att åberopas som en fördel, då det gällde att för- behålla riksdagen full handlingsfrihet för framtiden, skulle dock riksdagens beslut få sina mycket omfattande konsekvenser.

En reservant (Olsson i Kullenbergstorp) yrkade avslag på både Kungl. Maj:ts och utskottets förslag och förordade ett bibehållande av skilda man- liga och kvinnliga löneplaner.

Riksdagsdebatten

I riksdagsdebatten (21/2 1925; FK 12, AK 14) angrep utskottsma— joritetens talesmän Kungl. Maj:ts förslag från två skilda utgångs— punkter. Dels tog man avstånd från Kungl. Maj:ts förslag om lika lön till män och kvinnor i samma befattning och argumenterade för lägre lön åt kvinnor. Dels framhölls, att förslaget om lika lön i samma befattning —— på grund av det sätt, varpå de kvinnliga befattningarna inplacerats — icke medförde någon verklig likställighet mellan man och kvinna, icke inne- har ett genomförande av »likalönsprincipen».

Lika lön i samma befattning

Som skäl för lägre lön åt kvinnor än män anfördes dels behovssyn- punkter, dels hänsyn till att arbetskostnaden icke finge bli högre vid an— litande av kvinnor.1 Utskottsförslaget om slopande av sista löneklas— sen för alla kvinnliga befattningshavare motiverades dels med att man ville hålla möjligheten öppen för ett framtida genomförande av behovs— principen, dels med att man ville taga avstånd från den »likalönsprincip» som kommit till uttryck i Kungl. Maj:ts förslag om lika lön i samma be- fattning.

Sålunda förklarade talesmannen för utskottets förslag, C. G. Ekman, att ett bi- fall till regeringsförslaget skulle innebära att riksdagen genom sitt principut—

l I dessa delar refereras debatten i kap. 6, avsnitten om behovslöneprincipen och prestationslöneprineipen.

talande bundit sig så. att en rationell lösning av spörsmålet senare icke kunde ernås. Det vore nödvändigt att beslutet fattades så att statsmakterna hade möjlighet att åstadkomma en rättvis lönesättning med utgångspunkt från samma arbets— kostnad vare sig arbetet utfördes av män eller kvinnor. J. L. Widell1 (FK) anförde som ett skäl för sitt avståndstagande från regeringsförslaget att detta »åtminstone på papperet» anslöt sig till likalönsprincipen. Visserligen förhöll det sig icke så i verkligheten, men den principiella deklarationen hade i allt fall förefallit så betänklig, att han icke kunde ansluta sig till regeringsförslaget, eftersom han ansåg en viss löneskillnad mellan män och kvinnor riktig. Nilsson i Bonarp2 (AK) framhöll, att den av utskottet föreslagna ändringen i löneplanen avsåg att amar- kera ett bestämt avstånd i fråga om direkt accepterande av likalönsprincipen-.

De kvinnliga tjänsternas inplacering

Gentemot Kungl. Maj:ts förslag till lönegradsplacering av de kvinnliga befatt- ningarna framhöll "C. G. Ekman de löneskillnader, som placeringen med— förde för män och kvinnor med likartat arbete, exempelvis postexpeditörer, sinnessjukhus— och fångvårdspersonal. Han ansåg det olämpligt med en princip- deklaration, som för det stora flertalet kvinnor i praktiken underkänts och från- gåtts. Man borde icke flagga med en principanslutning, som icke kunde vidhållas. Den lägre löneställning, som Kungl. Maj:ts förslag givit kvinnorna, bleve ohållbari fortsättningen. »Har staten sagt, att det är rättvist, att kvinnan på varje sådant område, där det kan ifrågakomma både manliga och kvinnliga befattningshavare, skall stå i samma löneställning som mannen, så är det, såvitt jag förstår, omöjligt, otänkbart och orimligt, att staten sedermera, i strid mot avgivna deklarationer, skall förklara sig förhindrad medgiva en sådan löneställning» (FK s. 32). Ekman kunde icke förstå, att regeringen realiserade likalönsprincipen genom att på befatt— ningar av sådan art, att de kunde utföras av både män och kvinnor, placera förut anställda kvinnor i lägre löneställning än männen, medan man samtidigt satte ny- anställda kvinnor i samma löneställning som männen och tillika förklarade, att vid denna löneställning skulle förbliva.

J. L. Widell (FK) ansåg, att Kungl. Maj:ts inplacering av de kvinnliga befatt— ningarna rent av med naturnödvändighet måste driva mot en förändring, emot en placering som mera toge hänsyn till tjänsternas beskaffenhet och ansvar. I de centrala verken och i kommunikationsverken hade man kunnat placera in befatt- ningshavarna efter deras faktiska löner genom att döpa om dem, men det kunde icke gärna vara möjligt att göra en namnskillnad mellan manliga och kvinnliga folkskollärare och placera in dem i olika lönegrader. Godkände man Kungl. Maj:ts förslag, stod man inför ett fait accompli vid löneregleringen för folkskoleper- sonalen och blev tvungen att tillämpa likalönsprincipen.

Olsson i Kullenbergstorp undrade, om det verkligen var likställighet att bara peta in kvinnorna i den lönegrad, där lönen passade. Likställighet i lönehän- seende borde betyda, »att för samma slags arbete, samma slags tjänst skulle utgå lika lön, vare sig tjänsten innehades av man eller av kvinna». Detta skulle enligt Kungl. Maj:ts förslag bara tillämpas för de kvinnor, som fick tillträde till manliga befattningar. »Varför skall man inte taga någon hänsyn till de kvinnliga tjänste— männen inbördes, jämföra dem, som redan äro anställda i statens tjänst, och dem, som sedan komma att där anställas?» (AK 5. 44.) Kungl. Maj:t hade brutit mot prin- cipen om lika lön för samma befattning, dvs. för samma arbete i statens tjänst. Denna princip hade i verkligheten icke kommit i tillämpning på någon punkt i för-

1 Liksom Ekman ledamot av 1921 års lönekommitté (jfr s. 76). " Ledamot av statsutskottet.

slaget om de dåvarande kvinnliga tjänstemännen. När man icke i realiteten ville hålla på likställighets— och likalönsprincipen kunde man lika gärna ha kvar en sär- skild kvinnlig löneplan. Regeringen hade sökt få fram något som liknade likställig- hetsprincipen men likväl icke kostade något. Skulle det verkligen vara likställighet och lika lön kunde man icke genom några som helst trollkonster komma ifrån att det måste kosta synnerligen mycket pengar. Konsekvenserna av förslaget för lärarkåren var ofrånkomliga; här kunde man ju inte gärna fundera ut en ny titel och därigenom komma ifrån saken.

I sitt försvar för Kungl. Maj:ts förslag till lönegradsplaceringar för de kvinn- liga tjänsterna framhöll tf. chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, att Kungl. Maj:t inte försökt placera kvinnorna på de platser, som kvalitativt motsvarade det arbete de utförde. Han trodde för sin del inte att det fanns någon möjlighet att göra en dylik kvalitativ inplacering; vilket manligt arbete mot- svarade t. ex. en kvinnlig telefonists? Kungl. Maj:t hade i stället tagit hänsyn till det faktiskt existerande löneläget på den allmänna arbetsmarknaden; där fanns det faktiska manliga löner och faktiska kvinnliga löner. Erfarenheten hade visat, att man kunde få den kvinnliga arbetskraften för en viss lön och att kvinnorna i stort sett var nöjda med den lönen; det fanns då ingen anledning att ändra deras löneställning.1 I propositionen menades med likalönsprincipen »ingenting annat än det, att befattningshavarna behålla sina nuvarande löner». På de förutvarande kvinnliga befattningarna fick kvinnor och män samma lön som utgått till kvin- norna. På de förutvarande manliga befattningarna fick de kvinnor, som vann tillträde, samma lön som männen hade. Kungl. Maj:ts förslag vore i den mån det berörde frågan om lika lön icke ett provisorium utan ett definitivt förslag. De jämkningar som man ev. finge göra i framtiden _ uppflyttningar, nya tjänster — vore endast jämkningar inom systemet. Beträffande farhågorna, att folkskol- lärarinnorna, sedan staten accepterat likalönsprincipen, skulle komma och kräva samma lön som folkskollärarna framhöll Wigforss att man enligt Kungl. Maj:ts för- slag öppet kunde svara att man avstått från jämförelser mellan manliga och kvinn— liga lärare och tagit det som ett faktum att man kunde få en kvinnlig folkskollärare för den utgående lönen.

För Kungl. Maj:ts förslag talade även K. J. Beskow (AKP. Han framhöll att det skulle bidraga att minska den överkvalificerade arbetskraften i statsförvalt- ningen. När manliga och kvinnliga postexpeditörer utförde samma arbete funnes ingen anledning att betala den manliga tjänstemannen så mycket högre lön, då arbetet kunde utföras billigare av den kvinnliga tjänstemannen. Å tjänsten borde endast utgå den lön som hittills tillämpats för den kvinnliga tjänstemannen. Det vore icke möjligt att lyfta upp den kvinnliga folkskollärarkåren till jämnhöjd med den manliga. Tvärtom vore det angeläget att tillse, huruvida icke på detta område kunde åstadkommas en differentiering, varigenom överkvalificerad arbetskraft så långt görligt undvekes. Här borde besparingar kunna åstadkommas med an- vändandet av finansministerns inplaceringsmetod. Andra anhängare av Kungl. Maj:ts förslag medgav att detta icke innebar ett fullständigt realiserande av lik- ställigheten emellan män och kvinnor. Alfred Petrén (FK) ansåg emellertid, att det medförde åtminstone en formell likställighet, som med årens lopp borde föra med sig även en reell. Av de kvinnliga riksdagsledamöter, som talade för Kungl. Maj:ts förslag, framhöll Kerstin Hesselgren (FK), att regeringen vid lönegradspla- ceringen på flera punkter tagit avstånd från sin egen förklaring om likställighet.

1 Wigforss” argumentering för ett hänsynstagande till allmänna arbetsmarknadens löner återges utförligare i kap. 6, avsnittet om marknadslöneprincipen. ? Finansminister 19/4 1923—18/10 1924, således under den tid, då finansdepartementets PM utarbetats.

Bertha Wellin (AK) summerade resultatet av propositionen sålunda: »Ett teoretiskt erkännande av principen men i stort sett en löneplan, som i själva verket går vid sidan av denna princip» (s. 51).

Riksdagens beslut

Första kammaren biföll statsutskottets hemställan, medan andra kam- maren biföll reservationen, innebärande bifall till Kungl. Maj:ts förslag oförändrat. Vid gemensam omröstning (statsvutskottets memorial 18) god— kändes ett författningsfönslag i enlighet med statsutskottets hemställan, främst innebärande att högsta löneklassen inom varje lönegrad icke skulle utgå till kvinnlig befattningshavare. I riksdagens skrivelse (63) inflöt inte någon motivering till de gjorda avvikelserna från Kungl. Maj:ts författ- ningsförslag.1

Beträffande de olika tjänsternas lönegradsplacering innebar riksdagens beslut ändring av Kungl. Maj:ts förslag endast på en punkt (höjning av stationsmästare av klass 3 vid postverket).

I enlighet med Kungl. Maj:ts förslag och riksdagens beslut slopades fr. o. 111. 1/7 1925 den särskilda kvinnliga löneplanen i 1919—1921 års avlöningsreglementen. Den gemensamma löneplan, som blev gällande för både män och kvinnor, utgjordes av den förutvarande manliga löne- planen (tab. 1), utbyggd nedåt med följande 4 löneklasser 'och lönegrader. (Motsvarande lönegrad i nuvarande avlöningsreglemente inom parentes.)

Lönegrad l" Omfattar Löneklass Ortsgrupp oneklasserua A G 1 (5) 1—5 1 1 500 1 896 2 (6) 2—6 2 1 620 2 052 3 (7) 3—7 3 1 740 2 208 4 (8) 4—8 4 1 860 2 364

Beloppen i löneklasserna 1—4 var sålunda redan å A-ort 60 kr högre än motsvarande löneklasser i den förutvarande kvinnliga löneplanen. I samband med utbyggnaden nedåt kompletterades den förutvarande man- liga löneplanen med de dittills »överhoppade» lönegraderna och omnum- rerades (jfr tab. 1 och 2). De förutvarande kvinnliga befattningarnas in— placering fr. o. 111. 1/7 1925 framgår av tab. 3.

Nettolönen, dvs. den utbetalade lönen, blev -i varje löneklass lika för män och kvinnor. Kvinnorna fick nämligen erlägga samma tjänstepen-

1 I överensstämmelse med sitt i nämnda skrivelse anmälda beslut om ändrad lydelse av allmänna civilförvaltningens avlöningsreglemente beslöt riksdagen sedermera mot— svarande ändringar i kommunikationsverkens avlöningsreglemente (statsutsk. utl. 33, rd. skr. 103).

sionsavgifter som männen (ehuru deras pensionsunderlag, som fixerats efter slutlönen i varje befattning, var lägre än männens) och dessutom blev de skyldiga att erlägga avgifter för pensionering av efterlevande barn med samma belopp, som manlig tjänsteman hade att inbetala till änke- och pupillkassa.1 Kvinnlig tjänsteman, som fr.o.m. 1/7 1925 skulle fått minskad löneinkomst, gottgjordes med personlig lönefyllnad.

De kvinnliga befattningarnas inplacering i mot lönebeloppen svarande manliga lönegrader betydde i vissa fall en försämring av de förmåner av semester och reseersättning, som förut varit förenade med dessa befatt— ningar (se ovan 5. 66 ff). Medan före 1/7 1925 semestrarna å alla kvinn- liga befattningar utgått med 25—35 dagar, kom därefter för de tjänster, som inplacerades i högst lönegrad motsvarande nuvarande 14, att gälla samma semestertid som för de förutvarande manliga befattningarna i samma lönegrader, dvs. 20—-30 dagar. (Genom övergångsbestämmelser bi- behölls dock de i tjänst varande kvinnliga befattningshavarna vid sina gamla semesterförmåner.)

Det nya resereglemente, som trädde i kraft 1/8 1925, medförde en sänkning av rese- och traktamentsklasserna för vissa av de kvinnliga tjänstemännen.2 Klassindelningen kom att helt följa den nya löneplanen. I prop. 1925: 95 diskuterades icke reseklasserna för de kvinnliga befatt- ningshavarna utan uttalades endast, att dessa vid inordnandet i den man- liga löneskalan givetvis finge åtfölja de manliga tjänstemännen i reseregle- mentshänseende. Ett kvinnligt kontorsbiträde vid SJ kom att tillhöra lägsta klassen, IIIF (: förutvarande 6 klassen), medan manligt kontorsbiträde (: kontorist) hänfördes till IIIE (: förutvarande 5 klassen), således en omkastning av de tidigare relationerna.

1928 års lönekommitté

1928 års lönekommitté tog i sitt betänkande med förslag till allmänt avlöningsreglemente (SOU 1930: 17) avstånd från behovsprincipen och av- böjde dess tillämpning »i vidare mån, än densamma redan kan sägas hava kommit till uttryck i gällande avlöningsreglementen>> (s. 44). Med hän- visning till denna ståndpunkt föreslog kommittén, att kvinnorna skulle få rätt även till sista ålderstillägget, enär huvudskälet för den 1925 beslutade begränsningen i kvinnornas lönetur (att man ej velat föregripa en pröv- ning av behovsprincipen) sålunda bortfallit. Kommittén hade även i öv— rigt ansett starka skäl tala för att kvinnornas undantagsställning borde upphöra och anförde härom (s. 136):

»Vid överförandet av de kvinnliga befattningarna till den manliga löneplanen togs nämligen till utgångspunkt icke löneläget för närmast motsvarande manliga

1 Se härom närmare kap. 6, s. 169 f. "1 Detta innebar bl. a. en nedflyttning från II till 111 klass å järnväg; i motion 1925: I: 222 (T. Julin) påtalades detta som »en orättvis social deklassering».

befattningar, i den mån sådana funnos, utan löneläget enligt den kvinnliga löne- planen. Att så varit fallet visar redan den omständigheten, att löneplanen för att möjliggöra ett överflyttande av de lägsta kvinnliga befattningarna måst utbyggas nedåt med icke mindre än fyra lönegrader. De blygsamma avlöningsförbättringar, som det oaktat kommo de kvinnliga tjänstemännen till del vid inplaceringen i den utbyggda löneplanen, äro att tillskriva en delvis ändrad värdesättning av de kvinnliga tjänsterna, och 1925 års omläggning av statsanställda kvinnors av- löningsförhållanden kan sålunda svårligen sägas innebära något steg i riktning mot genomförande av den s. k. likalönsprincipen. I realiteten bibehöllo de kvinn- liga tjänstemännen i avlöningshänseende samma ställning som förut, och erfaren- heten har visat, att tjänsternas relativt låga placering är löneskalan medfört, att likvärdig manlig sökande endast i undantagsfall och under trycket av exceptionellt ogynnsamma befordringsförhållanden uppträtt som konkurrent till kvinnorna om dessa platser. Att under sådana förhållanden bibehålla en anordning, varigenom den i allt fall markerade och genom rekryterings- och befordringsordningen bi- behållna skillnaden i lönehänseende mellan manliga och kvinnliga tjänstemän än ytterligare skärpes, kan kommittén icke finna befogat.»

I sitt samtidigt avlämnade betänkande med förslag till lönereglering för befattningshavare vid undervisningsväsendet (SOU 1930:20) uttalade sig lönekommittén om innebörden av 1925 års beslut. Kommittén konstaterade att på grund av den gemensamma voteringen ingen motivering kommit att inflyta i riksdagens skrivelse och fortsatte (s. 22):

»I den mån vägledning för riksdagsmajoritetens ställning till dessa principer kan sökas i 1925 års riksdagsbehandling av ärendet, torde kunna fastslås,

att riksdagen icke uttalat sig till förmån för likalönsprincipen, att riksdagen velat hålla öppen möjligheten att —— närmast i samband med en kommande inarbetning av dyrtidstilläggen i den fasta lönen — framdeles pröva spörsmålet om behovsprincipens tillämpning i det statliga lönesystemet, samt

att riksdagen betraktat 1925 års lönereglering vara av mera provisorisk natur. Statsutskottsmajoriteten vid 1925 års riksdag hade även uttalat, att den av ut- skottet förordade, av riksdagen sedermera godkända löneställningen för de kvinn- liga befattningshavarna icke finge anses äga prejudicerande betydelse för be— handlingen av statens lönefrågor i övrigt.»

Beträffande undervisningsväsendet ansåg sig kommittén, i anslutning till de synpunkter, som gjorde sig gällande vid 1925 års beslut, böra före- slå, att den dåvarande relationen mellan manliga och kvinnliga befatt- ningshavares löner i huvudsak bibehölls. Som motivering anfördes bl. -a. (s. 24):

»Frågan om de kvinnliga befattningshavarnas avlöningsförhållanden har lösts genom 1925 års riksdagsbeslut, men detta beslut har icke givit något erkännande åt ett likalönssystem i den mening man från kvinnohåll velat giva åt detta begrepp. Behörighetslagens ikraftträdande ansågs icke böra medföra lika lön för man- liga och kvinnliga befattningshavare inom den egentliga statsförvaltningen och kan lika litet göra det för undervisningsväsendets del.

Den olika lönesättning för manliga och kvinnliga lärare, som för närvarande tillämpas och som enligt kommitténs uppfattning bör i huvudsak bibehållas, kan genomföras på olika sätt. För den egentliga statsförvaltningen genomfördes icke skillnaden mellan manlig och kvinnlig lön fullständigt så, att en kvinna alltid för sitt arbete avlönas lägre än en man med motsvarande uppgifter. Tvärtom au-

vändes en form, som teoretiskt innebär, att man och kvinna i en och samma be- fattning erhålla lika lön. Alla befattningar inplacerades i samma löneplan, och lönesättningen är lika, vare sig innehavaren är man eller kvinna, bortsett från att kvinnorna hittills icke kunnat uppnå högsta löneklassen i vederbörande löne- grad. Emellertid erhöllo de befattningar, som uteslutande eller huvudsakligen bekläddes med kvinnor, en inplacering i löneplanen, som i huvudsak motsvarade den dittillsvarande lönesättningen, även om manliga befattningar inom samma arbetsområde och med väsentligen samma uppgifter voro högre placerade. För att i dylika fall skilja de av män och kvinnor innehavda befattningarna åt gåvos dem olika benämningar, den ena befattningen placerad i en högre och den andra i en lägre lönegrad. Teoretiskt kunna män innehava även de lägre befattningarna och kvinnor de högre, men i praktiken räknar man med såsom regel, att de förra skola innehavas av kvinnor, de senare av män. En dylik fördelning av arbets- kraften förutsätter man skola åvägabringas genom rekryterings— och befordrings- väsendet.

Inom undervisningsväsendet torde man enligt kommitténs mening icke lämp- ligen kunna förfara på samma sätt. För befordringar gälla här mera uteslutande examensmeriter och andra teoretiska kvalifikationer, till följd varav det näppe- ligen låter sig göra att genom rekrytering och befordran uppdela manlig och kvinnlig arbetskraft på olika avlöningslägen, som motsvara den allmänna skill- naden i värdesättning av manligt och kvinnligt arbete. Kommittén föreslår där- för, att inom undervisningsväsendet, det statliga såväl som det kommunala, befatt- ningar placeras i en lägre lönegrad, när de innehavas av kvinnor, och i en högre, när de innehavas av män.»

Kommittén föreslog för kvinnliga lektorer, adjunkter och folkskollärare genomgående tre lönegraders lägre placering än [för manliga. En reservant (fr. Köersner) fann det egendomligt, att enligt kommitténs förslag de kvinnliga läroverkslärarna, som redan 1918 fått behörighet att inneha full- maktstjänster, skulle ställas i undantagsförhållande, medan kvinnliga juris- ter, läkare, akademici etc. erhöll samma lön för sitt arbete som sina manliga kolleger. Det tedde sig underligt, att en kvinnlig fil. dr såsom förste biblio- tekarie skulle placeras i (nuv.) 29 lg men såsom lektor endast i (nuv.) 27 lg, trots att den förra tjänsten var lägre placerad på löneskalan än lektors- tjänst i allmänhet.

Lönekommitténs förslag föranledde icke någon framställning till riks— dagen utan kom sedermera att överarbetas av andra kommittéer, 1936 års lärarlönesakkunniga, läroverkslönesakkunniga och 1936 års lönekommitté.

1937 års lönereglering för undervisningsväsendet

Löneregleringen för folkskolan

1936 års Iärarlönesakkunniga (SOU 1936:48) hade icke ansett sig böra ingå på något principiellt ståndpunktstagande till frågan om relationen mellan manliga och kvinnliga lärares avlöning, eftersom 1936 års lönekom- mitté enligt givna direktiv hade att behandla detta spörsmål. De hade därför i stort sett utgått från samma relation mellan manliga och kvinn—

liga lärare som de tidigare sakkunnigberedningarna. Med hänsyn till den för kvinnliga befattningshavare undantagslöst tillämpade regeln, att de ej ägde åtnjuta sista ålderstillägget, hade dock de sakkunniga ansett, att skillnaden mellan manlig och kvinnlig folkskollärares lön borde begränsas till allenast två lönegrader. För manlig folkskollärare föreslogs (nuv.) lg 21, för kvinnlig 19; småskollärare inplacerades i 13 (med ett tillägg av 450 kr för år till manlig småskollärare).

En reservant, Conrad Jonsson, föreslog, att de kvinnliga folkskollärarna skulle placeras i samma lönegrad som de manliga, varvid han hänvisade till principen »lika lön för lika arbete». Det vore på folkskolans område mindre än annorstädes befogat att ställa en lärarinna i sämre löneställ- . ning än en lärare. I undervisningens intresse borde män och kvinnor på 1; fullt lika grunder tävla om lärareplatserna. En konkurrens, där kvinnan ; hade företräde framför mannen, bara därför att hon kostade mindre, hade i skolan intet gagn av. Lönegrad 21 skulle emellertid enligt reservantens *) förslag endast gälla för skoldistrikt med 39 veckors årlig lästid. I övrigt ' skulle lg 19 tillämpas. För småskollärarinnor föreslogs lg 12 resp. 10.

i I prop. till 1937 års riksdag (270) angående lönereglering för folk— och

småskollärare 111. m. föreslogs, att de kvinnliga folkskollärarna (efter en övergångstid av 51/2 år) skulle erhålla samma lönegradsplacering som de manliga (21, 20 eller 19 alltefter lästidens längd), dock liksom för kvinn- liga statstjänstemän utan rätt att åtnjuta lön enligt högsta löneklassen inom vederbörande lönegrad. I sin motivering erinrade departementsche- fen, statsrådet Engberg, =att likställighet i lönehänseende mellan manliga och kvinnliga befattningshavare —— dock med begränsning i fråga om sista ålderstillägget _ för statsförvaltningens del genomfördes år 1925.

»Vid de kvinnliga befattningshavarnas inflyttning i den förut endast för män gällande löneplanen skapades emellertid för vissa befattningar — dock högst i den nuvarande 17:e [21] lönegraden _ två olika lönelägen, vilka ursprungligen icke motsvarades av olika arbetsuppgifter. För att inga väsentliga individuella löne- förändringar skulle inträda inplacerades männen omedelbart på den högre av- lönade tjänsten, kvinnorna på den lägre avlönade. Men för såväl kvinnor som män öppnades tillträde till båda tjänsterna. Den anordning, som av 1925 års riksdag genomfördes, hade närmast till syfte att åstadkomma likställighet mellan man- liga och kvinnliga befattningshavare utan att samtidigt väsentligt öka kostnaderna för statsverket så som skulle ha ägt rum genom uppflyttning av de kvinnliga be- fattningshavarna till motsvarande manliga lönegrad. Sedermera har i avseende å tjänstegöromålen och även å kompetensen en viss differentiering genomförts, som gör det möjligt att för uppdelningen anföra skäl, som icke från början voro till- finnandes» (s. 70).

När det statliga lönesystemets principer skulle tillämpas på de kommu— nalt anställda lärarna borde det ske i så nära anslutning som möjligt till den utformning detta lönesystem i övrigt erhållit.

»Redan på formella grunder anser jag det därför icke möjligt att bibehålla en principiell skillnad mellan de manliga och de kvinnliga folkskollärarna med av-

seende å löneställningen. Däremot har det övervägts, huruvida icke en uppdelning av tjänsterna på två olika lönegrader skulle kunna företagas, efter mönster av vad som skedde år 1925 vid genomförandet av en gemensam löneplan för manliga och kvinnliga befattningshavare. Liksom i fråga om de statliga skolorna hava emeller— tid de praktiska svårigheterna vid en dylik linjes genomförande visat sig vara så stora, att utvägen måst uppgivas» (s. 70 f).

När 1925 övervägdes, att lika lön skulle genomföras blott i lönegraderna över (nuv.) 25 var den principiella utgångspunkten, att skälen för olika löneställning för män och kvinnor antogs kunna med mindre styrka göra sig gällande vid befattningar av mera kvalificerad art. Den nämnda syn- punkten saknade tillämpning på skolans område. Anledning syntes icke föreligga att med avseende å kompetens och arbetsförmåga göra skillnad mellan manliga och kvinnliga folkskollärare.

För små-skollärare föreslogs alltefter lästiden — lönegraderna 13, 12 och 11 (med 450 kr årligt tillägg för det fåtal manliga småskollärare, som ännu fanns).

Kungl. Maj:ts förslag om lönegradsplacering för manliga och kvinnliga folkskollärare tillstyrktes av statsutskottet (utl. 140). I en reservation1 yrka- des dels att alla de manliga folkskollärarna efter viss övergångstid skulle pla- ceras i 21 lg, dels att de kvinnliga skulle sättas två lönegrader lägre, varvid som motivering anfördes att det torde få anses ådagalagt, att 1925 års riksdag icke i princip beslutat i lönehänseende likställa manliga och kvinnliga be— fattningshavare, och att 1936 års lönekommittés utredning icke borde före- gripas. FK biföll reservationens förslag om kvinnlig folkskollärares löne- gradsplacering men AK Kungl. Maj:ts förslag, som även segrade i den gemensamma voteringen. Riksdagen beslöt sålunda för manlig och kvinnlig folkskollärare samma lönegradsplacering (differentierad efter tjänstgörings- tidens längd).

Beträffande småskollärare tillstyrkte statsutskottet Kungl. Maj:ts för- slag, medan i olika reservationer påyrkades enhetlig och/eller högre löne- gradsplacering. Även i denna fråga stannade kamrarna i olika beslut; den gemensamma voteringen resulterade i att samtliga ordinarie småskollärare efter viss övergångstid skulle placeras i nuv. 13 lg.

Riksdagsdebatten om folkskolans löna-reglering

ltiksdagsdebatten (19/5 1937, FK 33, AK 33) rörde sig till stor del om likalönsprincipen. Dels åberopades som skäl för lägre löneställ- ning åt de kvinnliga folkskollärarna hänsyn till behov, till kvinnornas mindre arbetsprestationer och större sjuklighet och till löneförhållandena på allmänna arbetsmarknaden.? Dels debatterades, huruvida riksdagen redan anslutit sig till likalönsprincipen genom 1925 års beslut och huru-

Av Johansson i Fredrikslund m. fl. [ denna del refereras debatten i kap. 6. 1 2

vida lika lön till manliga och kvinnliga folkskollärare endast vore en kon- sekvens av detta beslut. En positiv uppfattning i detta avseende hävdades av statsrådet Engberg, som konstaterade, att lärarna skulle inkopplas i ett lönesystem, som icke räknade med manliga och kvinnliga löner.

N. Wohlin (FK) framhöll, att i den civila statsförvaltningen tillämpades prin- cipen, att ett arbete av ett och samma slag skulle betalas lika, vem som än utförde det. Folkskollärarkåren borde inte i detta avseende intaga en undantagsställ- ning gentemot andra grupper av statstjänare. Beth Hennings hänvisade till anslutningen till likalönsprincipen i 1925 års proposition. »Nu är det visserligen sant — och det erkänner jag villigt — att principen kringgicks i fråga om en rad av lägre tjänster. Det är också sant, att statsutskottet och riksdagen i så måtto frångingo likalönsprincipen, att man borttog det sista ålderstillägget för kvinnorna för att hålla vägen öppen för prövning av behovsprincipen. Men det är i alla fall ett faktum, att då antogs en gemensam löneplan, där det inte är skillnad mellan manliga och kvinnliga tjänster. Vidare äro numera alla tjänster öppna för alla» (AK 5. 46).

Från motsatt håll hänvisades till uttalandet av 1928 års lönekommitté och framhölls, att riksdagen icke godkänt likalönsprincipen utan att frå— gan vore öppen och borde utredas (av 1936 års lönekommitté. Gentemot Hennings, citat av 1925 års proposition erinrade C. Lindskog (AK), att regeringsförslaget icke godkändes av riksdagen, vars beslut stod i strid med regeringens intentioner.

Vidare framhölls, att likalönsprincipen i realiteten icke genomförts. R. Lund- qvist i Rotebro (AK) erinrade om löneställningen för sköterskor och vaktfruar och om kvinnornas koncentration till de låga lönegraderna inom kommunika— tionsverken och konkluderade: »Även om det naturligtvis är formellt riktigt att säga, att principen om lika lön genomfördes år 1925, så måste man å andra sidan erkänna, att det hittills varit litet si och så med dess genomförande i praktiken» (AK 5. 30 f). Lindskog (AK) åberopade en framställning från kvinnosammanslut- ningarnas centralråd, där man beklagat sig över att likalönsprincipen icke blivit allmänt genomförd och att hänsyn till arbetets kvalitet icke inverkade på löne— gradsplaceringen. Lundqvist erinrade om Wigforss” uttalande 1925: »Tydligare och ärligare än vad herr Wigforss gjorde tycker jag knappast att man kan säga ifrån, att 1925 års beslut inte i och för sig kan tagas till intäkt för att de kvinnliga folk- skollärarna nu utan vidare skola ha rätt till samma lön som de manliga» (AK 5. 29). De talare, som hävdade, att 1925 års beslut icke inneburit ett godtagande av likalönsprincipen, underströk konsekvenserna av att riksdagen nu accepterade lika lön för manliga och kvinnliga folkskollärare. Lundqvist: »Jag tror därför, att ett fullständigt genomförande av likalönsprincipen på folkskolans område kan få konsekvenser även beträffande statsförvaltningen i övrigt» (AK 5. 31). Bernhard Nilsson (FK) : »Jag vill emellertid inte underlåta att framhålla, att den ståndpunkt riksdagen kommer att inta i fråga om lärarinnorna säkerligen blir prejudicerande för likalönsprincipens tillämpning på statens befattningshavare i övrigt» (FK s. 38).

Beträffande den nu refererade diskussionen framhöll finansminister Wig- forss: »Man har under diskussionen ständigt och jämt åberopat, att 1925 års lönereglering, som genomförde, som det hette, inplacering av män och kvinnor i samma löneplan, inte verkligt genomförde lika löner. Ja, låt oss inte tvista om vad som menas med att verkligt genomföra lika löner, utan låt oss bara säga, att vi äro villiga att i detta ögonblick genomföra lika stor likställighet mellan män

och kvinnor på undervisningsområdet, som den likställighet vi ha genomfört inom övriga delar av förvaltningen — det må sedan vara en fullständig likalön eller inte, det behöva vi inte diskutera. Och då kan ingen komma ifrån, att inom den övriga förvaltningen finnes det inga tjänster, som äro slutna för kvinnor, annat än sådana, där de, som man säger, av naturliga skäl inte kunna komma i fråga. Om vi taga en tjänst i 17:e [21] lönegraden, t. ex. en s. k. förste postassistent, är det visserligen så, att det är många fler män än kvinnor i denna 17:e [21] löne- grad, men kvinnorna hindras inte att komma dit.

Det är emellertid detta som riksdagen nu vill genomföra genom att gå emot lika- lönsprincipen, genom att säga, det skall visserligen vid folkskolorna få finnas en 17:e [21] lönegrad, men denna får inte någon kvinnlig befattningshavare komma i. Det är detta, som utgör skillnaden mellan de förslag från reservanterna, som nu föreligga, och den form av lika lön — jag vill inte säga någonting mer _ som redan är genomförd i den övriga förvaltningen. Där ha män och kvinnor rättig- het att fritt och obehindrat tävla med varandra» (FK s. 96).

Debatten om småskollärarinnornas löneställning kom delvis in på lika- lönsprincipen. Av talesmännen för högre lön åt småskollärarinnorna an- fördes bl. a., att det icke vore rimligt att jämföra småskollärarinnorna med sjuksköterskorna, en notoriskt under-betald grupp. Det vore riktigare att jämföra småskollärarinnorna med folkskollärarinnorna, som ju arbetade inom samma område. Löneskillnaden mellan dessa båda grupper bleve alltför stor, större än skillnaden i utbildningstid motiverade. Småskollära- rinnornas lönegradsplacering berodde på den undervärdering av kvinno- arbetet, som ecklesiastikministern talat om i fråga om folkskollärarinnorna. Ecklesiastikministern hade dragit konsekvensen av sitt ståndpunktstagande vid folkskollärarinnornas löneplaceriug men icke vid småskollärarinnornas:

»Detta har kanske i första hand berott på att i ena fallet har man haft jämför— liga manliga tjänster, i det andra har man praktiskt taget uteslutande kvinnliga tjänster, och det fåtal manliga småskollärare, som finnas, har därför inte behövt så värst störande inverka på bedömandet av denna fråga. Men det är ganska be- tecknande, att trots att man ställer sig på likalönsprincipens grund för småskolans vidkommande, har man stannat vid en löneplacering, som är så låg, att man inte anser sig kunna avlöna de manliga småskollärare som finnas, med dessa löner, utan för deras vidkommande föreslagit ett lönetillägg, som skall göra det möjligt för dem att draga sig fram på dessa löner.» Sjuksköterskorna hade också behandlats styvmoderligt och av samma skäl som småskollärarinnorna. »Man har inte heller när det gällde sjuksköterskorna haft att göra med någon manlig befattningshavargrupp, som kunnat pressa upp lönerna, utan sjuksköter- skorna utgöra en speciellt kvinnlig befattningshavargrupp, och därför har man nöjt sig med en lägre lönenivå» (Wagnsson, FK s. 70).

Likalönsprincipen åberopades direkt till förmån för högre lönegrads- placering av småskollärarinnorna:

»Varför skall icke likalönsprincipen tillämpas, när det gäller denna lärar- personal? Vad som är rätt, då det gäller folkskollärarinnorna, är väl också rätt, då det gäller småskollärarinnorna?» Om riksdagen godtoge likalönsprincipen, borde den icke tveka att flytta upp småskollärarinnorna över lag. (Lundqvist, AK 5. 31 f.) Småskollärarinnornas placering åtta lönegrader under folkskollärarinnorna gjorde det svårt att tala om lika lön för lika arbete. (0. Carlström, AK 5. 93.)

Löneregleringen för läroverken

1928 års lönekommittés förslag till lönereglering för personal vid de allmänna läroverken m. fl. statliga läroanstalter överarbetades 1936 för propositionsändamål av Iärouerkslönesakkunniga, som erhöll direktiv att utgå från lika lön för män och kvinnor i samma befattning. De kom till den uppfattningen, att införandet av likställighet i nämnda hänseende icke borde föranleda, att löneställningen sattes lägre än som skulle ha bestämts för manliga befattningshavare vid systemet med lägre lön för kvinnor. Vidare utgick de sakkunniga från att i de fall då viss befattning för det dåvarande vore avsedd endast för kvinnlig innehavare och alltså en mot- svarande lön för manlig lärare icke funnes fastställd, avlöningen enligt det nya systemet borde flyttas upp till den nivå, som kunde anses betingad av tjänstens beskaffenhet, oavsett att densamma även i framtiden komme att besättas med kvinnliga innehavare. I fråga om ämneslärarinnornas lönegradsplacering anslöt läroverkslönesakkunniga sig närmast till 1928 * års lönekommittés förslag med den förändring, som betingades av att kom- . mittén räknat med s. k. kvinnlig lön för ämneslärarinnorna, under det att läroverkslönesakkunniga tillämpat principen om lika lönegradsplacering l l

för manliga och kvinnliga befattningshavare.

I prop. 1937z271 anslöt sig departementschefen till läroverkslönesak- kunnigas förslag. Han erinrade, att kvinnliga rektorer, lektorer och ad- junkter alltid haft väsentligt lägre löner än de manliga kollegerna och att för de för endast kvinnor avsedda ämneslärarinnebefattningarna fastställts en avlöning, som tillmätts väsentligt lägre än som torde hava blivit fallet, om befattningarna varit inrättade för män. Han påpekade vidare, att 1925 för kommunikationsverken och allmänna civilförvaltningen gjorts en upp- delning på skilda lönegrader av vissa befattningar, som förut under samma tjänstebenämning avlönats olika, beroende på om innehavaren var man eller kvinna. De manliga befattningshavarna hade därvid placerats ome- delbart på de —— under särskilda benämningar —— inrättade tjänsterna i högre lönegrad. Sedermera hade i avseende å såväl tjänstegöromålen som kompetensen en viss differentiering genomförts, vilket gjort ifrågavarande uppdelning mera berättigad än från början var fallet. Han hade ansett det böra göras ett försök att för den största enhetliga gruppen av de stats- anställda lärarna —— läroverksadjunkterna — göra en undersökning, huru- vida en motsvarande uppdelning skulle kunna vidtagas, vilken sedermera kunde utsträckas att gälla jämväl andra lärargrupper. Denna undersök- ning hade emellertid givit vid handen, att betydande olägenheter skulle uppstå vid en sådan klyvning av adjunktsgnuppen. Han kunde därför icke förorda en uppdelning. Han erinrade att alt. II 1925 förutsatte lägre lön för kvinnor än för män blott i lönegraderna under »den nuvarande 22za» [: nuv. 25]. Även med tillämpning av den s. k. kvalitativa inplacerings— metoden hade alltså tidigare i fråga om högre förvaltningstjänster någon åt—

skillnad mellan lönen för manlig och för kvinnlig tjänsteman icke ansetts vara motiverad.

När avsikten nu vore att utsträcka det civila avlöningssystemet till att avse jämväl befattningshavarna vid det statliga undervisningsväsendet, syntes tillräckliga skäl saknas att icke för statens undervisningsväsen till— lämpa likalönsprincipen, givetvis med begränsning tills vidare i fråga om ätnjutandet av lön enligt högsta löneklassen. Ett konsekvent tillämpande av likalönsprincipen krävde, att de specifikt kvinnliga lärarbefattningarna flyttades upp på den lönenivå, som betingades av de med tjänsten förenade göromålen. Eljest erhölls icke den rätta relationen de olika befattningarna emellan.

1937 års riksdag beslöt i enlighet med propositionen. I en reservation till statsutskottets utlåtande deklarerade vissa ledamöter som sin mening att ett uppskov med likalönsprincipens prövning bort ske och att kvinnlig lärare fördenskull bort tills vidare placeras två lönegrader lägre än man- lig. Då riksdagen emellertid beslutat i motsatt riktning beträffande folk- skolans lärare, hade reservanterna avstått från att göra något yrkande i denna riktning beträffande lärarna vid det statliga undervisningsväsendet. Någon debatt i denna fråga förekom icke vid riksdagsbehandlingen.

Lika lön i samma befattning genomföres

I direktiven för 1936 års lönekommitté (24/4 1936) anslöt sig finans- minister Wigforss till 1928 års lönekommitté och ansåg, att prin- cipen om lika lön för män och kvinnor i samma befattning borde genom- föras som allmän regel. Efter erinran att 1928 års lönekommitté även i övrigt avvisat tanken på en differentiering av lönerna enligt behovsprin- cipen framhöll departementschefen att vad som härvid särskilt varit före— mål för diskussion varit frågan om särskilda tillägg för löntagare med för- sörjningsplikt mot barn. Ett övervägande av sistnämnda fråga borde ingå. i kommitténs utredning.

I sitt betänkande (SOU 1937:48) tog 1936 års lönekommitté avstånd från behovsprincipen och utformade lönehestämmelserna så, att lönen i samma befattning skulle utgå med lika belopp oavsett familjeförsörjnings— börda och kön. Detta gällde icke blott de fasta lönerna utan även den löne- del, som skulle utgå i form av rörligt tillägg.

Beträffande kvinnornas rätt till sista ålderstillägget fann 1936 års löne- kommitté de skäl, som 1925 anfördes för inskränkning i lönetursrätten för de kvinnliga befattningshavarna, icke längre bärande och förordade, att denna inskränkning skulle borttagas. »Då man —— såsom vid 1925 års be- slut om de kvinnliga befattningshavarnas inplacering å den gemensamma löneplanen skedde — utgått från grundsatsen, att lönen i en och samma be- fattning bör vara lika, oavsett om befattningen innehaves av man eller av

[ !

kvinna, synes det vara föga konsekvent att förvägra de kvinnliga befatt- ningshavarna rätt till samma slutlön i befattningen, som tillkommer manlig tjänsteinnehavare» (s. 125).

I prop. 1938: 263 med förslag till nytt civilt avlöningsreglemente bi- trädde departementschefen lönekommitténs förslag om kvinnornas rätt till sista ålderstillägget. Statsutskottet (utl. 161) tillstyrkte Kungl. Maj:ts för- slag, som bifölls av riksdagen. Vissa reservanter i statsutskottet hade velat bibehålla begränsningen i kvinnornas lönetursrätt under motivering att männen såsom varande i allmänhet familjeförsörjare borde bibehållas vid något större lön än kvinnorna, som endast till mindre del var familjeför- sörjare.

I riksdagsdebatten blev frågan om kvinnornas sista ålderstillägg endast föremål för några kortare inlägg. Reservationen-s talesmän åberopade riks— dagens beslut 1937 i lärarlönefrågan, enligt vilket kvinnliga lär-are icke skulle få rätt till sista löneklassen. Frågan om de kvinnliga befattnings— ? havarna i detta hänseende skulle komma i åtnjutande av samma löneför- j måner som de manliga borde anstå, tills man hade tillfälle att pröva löne- gradsplaceringen för samtliga kvinnliga befattningshavare, oavsett om de l l l l l l l | l l l

berördes av det civila avlöningsreglementet eller ej. Genom ett beslut en- ligt Kungl. Maj:ts förslag hade man uppenbarligen intagit en principiell ståndpunkt och hade ej fria händer när det gällde andra tjänstemanna- kategorier. Som skäl för slopandet av sista ålderstillägget anfördes ute— slutande behovssynpunkter.

Anhängare av Kungl. Maj:ts förslag vände sig mot den åberopade tolk- ningen av 1937 års beslut:

»Ingen som var närvarande vid den debatten, kan bestrida —— — —— att detta i realiteten innebar ett definitivt ställningstagande —- såframt meningarna icke svängt — för ett konsekvent genomförande av likalönsprincipen» (Bergvall, AK

l 37 s. 65). »Jag hade hoppats och trott, att striden om likalönsprincipen var ' slutförd i fjol» (Arnemark, AK 37 s. 37).

Genom det av 1938 års riksdag antagna civila avlöningsreglementet, gällande fr. o. m. 1/7 1939, erhöll de kvinnliga befattningshavare, på vilka reglementet blev tillämpligt, rätt till samma löneklasser som män- nen. Principen om lika lön i samma befattning genomfördes sålunda helt. Detta gällde även för de statligt anställda kvinnliga lärarna, för vilka civila avlöningsreglementet blev tillämpligt från ikraftträdandet. Däremot fick kommunalt anställda kvinnliga lärare, dvs. lärare vid folk- och små- skolor, högre kommunala skolor etc., för vilka gällde andra avlönings— reglementen, inte rätt till högsta löneklassen. 1941 års lärarlönesakkun- niga framhöll (SOU 1942: 9), att ur principiell synpunkt inga bärande skäl kunde anföras för bibehållande av för kvinnliga lärare vid det stats- understödda kommunala undervisningsväsendet i nu ifrågavarande hänse- ende gäll—ande undantagsbestämmelser. På grund av rådande statsfinan— siella läge och även med hänsyn till dels de löneökningar, som 1937 års

lönereglering i allmänhet medförde för de kvinnliga lärarna, dels de löne— klassuppflyttningar, som de kvinnliga lärarna efter löneregleringens ge- nomförande tillgodonjut-it på grund av särskilda övergångsbestämmelser, ansåg de sakkunniga emellertid, att undantagsbestämmelserna borde bi— behållas tills vidare. I prop. 1942: 278 anslöt sig departementschefen till de sakkunnigas synpunkter. Riksdagen godtog förslaget utan debatt men underströk i sin skrivelse uttalandet att ur principiell synpunkt inga bä- rande skäl för undantagsbestämmelsen numera kunde anföras.

1945 års lönekommitté förordade, att de kvinnliga befattningshavarna vid det statsunderstödda kommunala skolväsendet vid löneregleringens ikraftträdande skulle erhålla rätt att åtnjuta lön jämväl enligt lönegra- dens högsta löneklass. 1946 års riksdag beslöt i enlighet härmed och fr. o. m. 1/7 1947 genomfördes principen om lika lön i samma befattning även inom det statsunderstödda kommunala skolväsendet och därmed inom hela det statliga lönesystemet.

Likalönsprincipens tillämpning vid lönegradsplaceringar

Sedan lika lön för man och kvinna i en och samma befattning genom— förts, har frågan om likalönsprincipens tillämpning i det statliga löne- systemet blivit en fråga om befattningarnas lönegradsplacering. En klar avvikelse från likalönsprincipen föreligger, om för arbetsuppgifter av samma slag inrättas särskilda befattningar för män och särskilda befatt- ningar för kvinnor och de kvinnliga befattningarna placeras i lägre löne- grad än de manliga. Såsom av det föregående framgår avvisades genom 1937 års riksdagsbeslut en dylik differentiering inom det statliga och det statsunderstödda kommunala skolväsendet; män och kvinnor* med samma arbetsuppgifter placerades i samma befattningar och därmed (sedan lika lön i samma befattning genomförts) i samma löneställning. Däremot finns det — som en följd av 1925 års riksdagsbeslut om de kvinnliga tjänsternas lönegradsplacering — vid fångvårdsanstalterna och vid statens sinnessjuk- hus kvinnliga befattningar med lägre lönegradsplacering än manliga be- fattningar med samma arbetsuppgifter. Detta påtagliga avsteg från lika- lönsprincipen har uppmärksammats av olika löneutredningar.

Sakkunniga, som tillkallats för att i samråd med 1939 års tjänsteför— teckningssakkunniga verkställa översyn av tjänsteförteckningen beträf- fande statens sinnessjukhus och statens anstalt för fallandesjuka, uttalade i sitt betänkande (18/1 1943, stencil) bl. a. följande (s. 6):

»Ett särskilt spörsmål är, huruvida de sakkunniga borde vid framläggandet av sina förslag utgå från en tillämpning av den s. k. likalönsprincipen, dvs. lika lön för manlig och kvinnlig innehavare av befattning av samma slag. Vid sinnes— sjukhusen är det härvid särskilt den talrika skötar- och sköterskekåren, som i nämnda hänseende skulle komma i betraktande; ett likställande i lönehänseende av sköterskorna med Skötarna skulle innebära, att de förra skulle nppflyttas från

lönegraden A3 [Ca 7] till AB [Ca10], under förutsättning att de senares löne- ställning ieke i sådant sammanhang ansåges böra sänkas. De sakkunniga ha efter övervägande av olika föreliggande omständigheter funnit sig icke i nuvarande läge böra framlägga förslag angående en vidgad tillämpning av likalönsprincipen för sinnessjukhusens vidkommande, även om i och för sig vissa skäl kunna anföras till förmån för en sådan åtgärd.»

Löneutredningen för viss fångvårdspersonal (bet. 16/11 1945, stencil) yttrade bl. a. (s. 68 f):

»Vid övervägande av spörsmålet om en allmän lönehöjning har utredningen även haft att taga ställning till huruvida anledning föreligger att bibehålla nuva— rande olikhet i lönesättningen för manlig och kvinnlig personal. Då utredningen förutsätter, att den vittutseende frågan om ett allmänt genomförande inom stats— förvaltningen av likalönsprincipen bör upptagas till prövning i ett större samman- hang än det förevarande, har utredningen utgått från hittillsvarande grunder för lönesättningen. Utredningen anser sig dock böra tillägga, att — såvitt utred- ningen kunnat finna — arbetsuppgifterna för den del av den kvinnliga personalen, som huvudsakligen är sysselsatt med bevakningsgöromål eller inom verkstads- driften, äro i stort sett likartade med de åligganden, som ankomma på motsvarande manliga befattningshavare.»

I prop. 1946: 225 uttalade departementschefen bl. a. (s. 43):

»Enär lönesättningen för manliga och kvinnliga befattningshavare med samma ansvar och arbetsuppgifter i princip bör vara densamma, tala därför starka skäl för att utjämna den nuvarande olikheten i detta hänseende beträffande fång- vårdens personal. Att jag likväl icke nu kan upptaga denna fråga beror på att den står inför sin lösning i ett större sammanhang. De spörsmål, som äro förenade med ett allmänt genomförande av likalönsprincipen inom statsförvaltningen, torde nämligen inom en nära framtid komma att upptagas till behandling inom finansdepartementet.»

I sitt utlåtande (170) framhöll statsutskottet, att riksdagen beslutat ut- redning om likalönsprincipens genomförande inom statsförvaltningen. I det föreliggande speciell-a avsnittet av frågan ansåg utskottet att riksdagen icke borde taga ställning innan den sålunda begärda utredningen blivit verkställd.

1944 års lönekommitté, avseende sjukvårds- och ekonomipersonal (SOU 1946: 67) konstaterade (s. 95), att sköterskornas utbildning och arbetsupp- gifter helt överensstämde med skötarnas. Med hänsyn till den av statsmak- terna i olika sammanhang bebådade utredningen av frågan om införande av likalönsprincipen hade emellertid kommittén ej ansett sig böra ingå på någon prövning av den inbördes löneställningen mellan manliga och kvinn- liga befattningshavare vid sinnessjukhusen. Kommitténs ställningstagande föranledde intet uttalande av departementschefen (prop. 1947: 1, gemen- samma frågor) eller 1947 års riksdag.

Likalönsprincipens genomförande för de kvinnliga befattningar vid fång- vårdsanstalter och sinnessjukhus, som har samma arbetsuppgifter som manliga befattningar, har sålunda gjorts beroende av den utredning av lika— lönsproblemet i dess helhet som vi har haft att verkställa. Frågan om lika-

lönsprincipens tillämpning för kvinnliga befattningar med samma arbets- uppgifter som manliga är av begränsad räckvidd; den stora frågan gäller lönegradsplaceringen för alla de »kvinnliga» (: uteslutande eller huvud- sakligen av kvinnor innehavda) befattningar, som saknar direkta manliga motsvarigheter. Detta problem har inte tagits upp till principiell behandÄ ling, sedan riksdagen år 1925 fattade beslut om inplacering i den manliga löneplanen av de dåvarande kvinnliga tjänsterna vid allmänna civilförvalt- ningen och kommunikationsverken. Beslutet innebar ett avvisande av den »kvalitativa» inplaceringsmetoden, som avsåg en värdering av varje kvinnlig tjänst med hänsyn till arbetsuppgifterna; i stället acceptera- des den »kvantitativa» metoden, som medförde i stort sett oförändrad löneställning för de kvinnliga tjänsterna. 1937 års riksdagsbeslut om löne- reglering för undervisningsväsendet avsåg huvudsakligen män och kvinnor med samma arbetsuppgifter men innehar även lönegradsplacering för en speciellt kvinnlig tjänst: smäskollärartjänsten. Frågan huruvida lönegrads— placeringen för denna tjänst stod i överensstämmelse med likalönsprincipen berördes i riksdagsdebatten (jfr ovan s. 100). Det tredje tillfälle, vid vilket lönegradsplaceringen för ett större antal »kvinnliga» tjänster fastställts, är vid 1947 års riksdag, då beslut fattades om inplacering i den nuvarande löneplanen av viss sjukvårds- och ekonomipersonal; denna lönegradsplace- ring skedde dock utan att likalönsprincipen togs upp till prövning.

En kort sammanfattning av den i detta kapitel framlagda historiken över likalönsprincipens tillämpning lämnas i kap. 7, som även avser att besvara frågan, i vad mån likalönsprincipen numera är genomförd i det statliga lönesystemet.

% ?

KAPITEL 5

Arbetsuppgifter och löneställning för de år 1925 lönegrads-

placerade kvinnliga tjänsterna

Frågan om likalönsprincipens tillämpning i det statliga lönesystemet är numera helt en fråga om lönegradsplaceringen för de »kvinnliga» tjänsterna, dvs. de tjänster, som uteslutande eller huvudsakligen innehas av kvinnor. Löneställningen för dessa tjänster är väsentligen betingad av 1925 års riks- dagsbeslut, varigenom de till särskild löneplan hörande, för kvinnor reser— verade tjänsterna vid allmänna civilförvaltningen och kommunikations- verken överfördes till den manliga löneplanen och där inplacerades i löne- grader motsvarande lägst nuv. 5 och högst nuv. 21. Visserligen har löne— gradsplaceringen för några av de år 1925 inplacerade tjänsterna senare justerats, men den är fortfarande oförändrad för sådana stora grupper som kontorsbiträden, kanslibiträden, rikstelefonister, kansliskrivare, post- expeditörer och telegrafexpeditörer, Det kan antagas, att löneställningen för »kvinnliga» tjänster, som lönegradsplacerats efter 1925, i åtskilliga fall bestämts med hänsyn till de år 1925 lönegradsplacerade tjänsterna. Det torde vara berättigat att säga, att det nuvarande allmänna löneläget för de »kvinnliga» tjänsterna i hög grad är beroende av 1925 års riksdagsbeslut. Detta beslut är därför en lämplig utgångspunkt för en undersökning, i vad mån de »kvinnliga» tjänsterna är lönegradsplacerade enligt principen om lika lön för likvärdig arbetsuppgift.

Såsom framgått av kap. 4 innebar 1925 års beslut, att tjänsterna å den kvinnliga löneplanen inplacerades å den manliga på sådant sätt, att den tidigare löneställningen blev så gott som oförändrad (d_en »kvantitativa» inplaceringsmetoden). Lönegradsplaceringen skedde i regel utan någon värdering av arbetsuppgifterna å de kvinnliga tjänsterna i förhållande till de manliga. Efter 1925 års beslut blev lönerelationerna mellan de olika tjäns— terna i stort sett desamma som när tjänsterna förut tillhört olika löne- planer. De särskilda löneplanerna för män och kvinnor enligt 1919—1921 års avlöningsreglementen hade bl. a. betytt genomgående lägre löneställ- ning för sådana tjänster å den kvinnliga löneplanen som motsvarades av tjänster med samma tjänstebenämning å den manliga löneplanen; av olika uttalanden (som redovisas i den efterföljande utredningen) fram- går, att flertalet av dessa likabenämnda kvinnliga och manliga tjänster också hade samma arbetsuppgifter. (överensstämmelse i arbetsuppgifter förelåg även mellan kvinnliga och manliga tjänster med olika tjänstebe- nämning (främst vid fångvårdsanstalter och sinnessjukhus); männens löneställning var genomgående högre. Sammanfattningsvis kan förhållan-

det mellan de kvinnliga och de manliga tjänsternas löneställning anges med den av statsutskottet vid 1925 års riksdag använda formuleringen, att lönerna i samtliga med varandra jämförbara fall satts lägre för kvinnor än för män. Därav torde också kunna dras den slutsatsen, att kvinnliga tjänster utan manlig motsvarighet fått lägre lönegradsplacering än de skulle erhållit vid en objektiv värdering av de speciellt kvinnliga arbets- uppgifterna. Den genomgående lägre lönen för kvinnliga tjänstemän, som sålunda karakteriserade 1919—1921 års avlöningsreglementen, gick såsom i kap. 4 visats tillbaka på den generella löneskillnad mellan män och kvin- nor, som tidigt började tillämpas i det statliga lönesystemet. Eftersom 1925 års beslut som förut nämnts egentligen bara betydde, att den kvinnliga löneplanen »doldes» i den manliga, bibehölls sålunda i stort sett den förut gällande värderingen av arbete utfört av kvinnor i förhållande till arbete utfört av män. Samtidigt öppnades dock flertalet av de förutvarande kvinn- liga tjänsterna för män och flertalet av de förutvarande manliga tjänsterna för kvinnor. I de fall då tjänster med samma arbetsuppgifter på grund av den använda inplaceringsmetoden satts i olika lönegrader och getts olika tjänstebenämningar förutsattes, att en differentiering även av arbets- uppgifterna efter hand skulle genomföras.

Med hänsyn till den reella innebörden av 1925 års riksdagsbeslut och till den betydelse det fortfarande har för de »kvinnliga» tjänsternas löne— gradsplacering har vi ansett det nödvändigt att göra en omfattande histo- risk undersökning om arbetsuppgifter och löneställning för samtliga de tjänster, som 1925 tillhörde särskild kvinnlig löneplan, och för de manliga tjänster, som motsvarade dem i fråga om arbetsuppgifter och/eller tjänste- benämning. Utredningen framlägges i bilaga 1. Den avser att belysa tjänsternas arbetsuppgifter och löneställning alltifrån deras inrättande och fram till närvarande tid. Särskilt undersökes relationerna mellan de kvinn- liga och de manliga tjänsternas arbetsuppgifter vid 1925 års inplacering. Redogörelse lämnas för de under förarbetena till 1925 års beslut framlagda förslagen till de kvinnliga tjänsternas inplacering efter »kvalitativa» grun- der, dvs. genom en värdering av deras arbetsuppgifter i förhållande till de manliga tjänsternas. Dessa förslag synes ge en viss uppfattning om den lönegradsplacering, som de kvinnliga tjänsterna skulle ha fått, om man 1925 tillämpat principen om lika lön för likvärdig arbetsupp- gift; förslagen bör dock — såsom ovan (5. 77) framhållits — behand— las med en viss reservation, eftersom de var kombinerade med pro— centuella löneavdrag och därför gav en mera teoretisk än praktisk löne- ställning. Ett viktigt syfte med vår historiska utredning har också varit att klarlägga vilka förändringar i arbetsuppgifterna för de kvinnliga tjäns— terna och deras manliga motsvarigheter som inträtt efter 1925 _ för— ändringar som i vissa fall medfört, att utgångspunkterna för »kvalitativ» lönegradsplacering numera är annorlunda.

Det ligger i sakens natur, att de upplysningar om arbetsuppgifter i förfluten tid, som har kunnat erhållas ur riksdagstryck, kommittébetän- kanden, officiella skrivelser etc., i många fall är summariska och svävande. Om inträffade förändringar i arbetsuppgifter — särskilt ur kvalitetssyn- punkt — kan ibland olika meningar råda. Med hänsyn härtill och för att få det omfattande materialet så korrekt som möjligt har manuskriptet till bil. 1 _— vid vars utarbetande biträde lämnats av tjänstemän från vissa berörda verk — under hand för granskning tillställts följande myndig- heter, nämligen utrikesdepartementet, fångvårdsstyrelsen, sjökarteverket, medicinalstyrelsen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrel- sen, vattenfallsstyrelsen, rikets allmänna kartverk och lotsstyrelsen.

I det följande sammanfattas utredningen i bil. 1 och framlägges de slut- satser, som vi ansett oss kunna dra av utredningen. Sammanfattningen utgår från läget närmast före 1925 års beslut, dvs. från den tjänsteförteck- ning för kvinnliga tjänster, som gällde före inplaceringen. Medan tjänsterna i bil. 1 som regel grupperats efter förvaltningsområden, har de i det föl- jande behandlats lönegradsvis ; flertalet tjänster vid fångvårdsanstalter och sinnessjukhus har dock sammanförts till ett särskilt avsnitt. I samman- fattningen har endast medtagits de kvinnliga tjänster, som sammanställts eller jämförts med manliga tjänster. I övrigt hänvisas till den fullständiga framställningen i bil. 1 och till tab. 3 i kap. 4 (s. 67 f); av denna tabell framgår de olika förslagen till tjänsternas kvantitativa och kvalitativa in- placering.

Framställningen i bil. 1 har endast förts fram till 1/10 1951. I det föl- jande lämnas emellertid även uppgifter om de förändringar i tjänsternas lönegradsplacering, som beslutats av 1951 års riksdags höstsession och 1952 års riksdag (jfr prop. 1951:214, 227, 1952: 107, 241).

Tjänster vid fångvårdsanstalter och sinnessjukhus

Det synes lämpligt att i denna översikt behandla bevaknings- och sjuk- vårdstjänsterna vid fångvårdsanstalterna resp. sinnessjukhusen för sig. Dessa tjänster intog och intager fortfarande en särställning i förhållande till andra tjänster i följande avseenden.

Uppdelningen på särskilda manliga och särskilda kvinnliga tjänster med samma arbetsuppgifter bibehölls även efter 1925 års inplacering (se kap. 3). För dessa tjänster kan vidare konstateras en klar överens- stämmelse i arbetsuppgifterna för män och kvinnor både 1925 och för närvarande. Den av avvikelse från likalönsprincipen betingade lönegrads- skillnaden kan sålunda i dessa fall exakt fixeras.

Vaktfruar och första vaktfruar (fångvårdsanstaltema)

Vaktfru (1 kv. lg) var 1925 egentligen den enda befattningen i 1 kv. lg, eftersom skrivbiträdena genom tillfälligt lönetillägg uppflyttats en löne- klass. Vaktfruar hade samma arbetsuppgifter i fråga om bevakning av kvinnliga fångar som vaktkonstaplar i fråga om manliga. De hade emeller- tid alltid haft lägre lön än sina manliga kolleger. Närmast före inplace- ringen 1925 var deras begynnelse- resp. slutlön1 67 resp. 65 % av vakt— konstaplarnas, vilkas placering å den manliga löneplanen motsvarade nuv. 10 lg. PM 1924 placerade vaktfruarna kvalitativt i 6 lg. De inplacerades 1925 kvantitativt i 5 lg, dvs. fem lönegrader under vaktkonstaplarna, vilket betydde, att deras begynnelse- resp. slutlön efter inplaceringen utgjorde 71 resp. 72 % av vaktkonstaplarnas. Lönegradsskillnaden minskades till tre lönegrader, då vaktfruarna 1942 uppflyttades till 7 lg, eller samma löne— grad som 1925 fastställts för sköterska vid statens sinnessjukhus (se ne- dan). 1944 konstaterade fångvårdsstyrelsen, att vaktfruarnas arbetsuppgif- ter till arten var desamma som vaktkonstaplarnas och att löneskillnaden således inte var betingad av arbetets natur. 1945 fastslog löneutredningen för viss fångvårdspersonal, att kvinnliga och manliga befattningshavare i bevakning och verkstadsdrift hade i stort sett likartade arbetsuppgifter; utredningen ansåg sig dock inte kunna taga ställning till frågan om ett full- ständigt genomförande av likalönsprincipen. 1946 uppflyttades såväl vakt- fruar som vaktkonstaplar en lönegrad, till 8 resp. 11 lg, vilket innebar ett bibehållande av den tidigare skillnaden på tre lönegrader. Fr. o. m. 1/7 1952 har vaktfruarna placerats i 10 lg och vaktkonstaplarna i 12 lg, varigenom löneskillnaden minskats till två lönegrader.

Första vaktfru (3 kv. lg) hade samma arbetsuppgifter SOln överkon— stapel men hade hela tiden haft lägre lön. Före inplaceringen 1925 upp— gick första vaktfruarnas begynnelse- resp. slutlön till 86 resp. 82 % av över- konstaplarnas, vilka å den manliga löneplanen var inplacerade i lg mot- svarande nuv. 12. PM 1924 ville kvalitativt placera första vaktfruarna en lönegrad lägre än överkonstaplarna, alltså i 11 lg. Den kvantitativa in— placeringen i 10 lg betydde, att första vaktfruarnas begynnelse- resp. slut- lön blev 90 resp. 86 % av överkonstaplarnas. 1944 gjorde fångvårdsstyrelsen samma uttalande beträffande förhållandet mellan första vaktfruars och överkonstaplars arbetsuppgifter som i fråga om vaktfruars och vaktkon- staplars. Likartade arbetsuppgifter konstaterades också av löneutred- ningen för viss fångvårdspersonal. Enligt dennas förslag uppflyttades 1946 första vaktfruar och överkonstaplar en lönegrad, till 11 resp. 13 lg, vilket innebar ett bibehållande av de två lönegraders skillnad, som bestått sedan 1925. Fr. o. 111. 1/7 1952 har första vaktfruar höjts till 13 och överkon- staplar till 14 lg; löneskillnaden utgör sålunda numera endast en lönegrad.

1 Jämförelsen avser här och i fortsättningen av detta kapitel —— när ej annat angives —— lönebeloppen å dyraste ort.

Sjukvårdspersonal vid statens sinnessjukhus

Sköterska (2 kv. lg). Kvinnliga sköterskor vid sinnessjukhusen hade från början samma utbildning (folkskola samt utbildningskurs vid sinnes— sjukhusen) och samma åligganden som de manliga skötarna. Deras lön var emellertid avsevärt lägre. Närmast före inplaceringen 1925 uppgick sköterskornas begynnelse- resp. slutlön till 81 resp. 78 % av de manliga skötarnas, vilka var placerade i lg motsvarande nuv. 10.

Den kvalitativa inplaceringen i PM 1924 satte sköterskorna i 9 lg, dvs. en lönegrad under Skötarna, varvid som skäl åberopades, att de sistnämnda även hade vårdnad om våldsammare och farligare patienter. Medan alt. I kvantitativt hade hänfört sköterskor till 8 lg, föreslogs i prop. 1925 en- dast 7 lg, varvid framhölls, att denna lönegrad bättre svarade mot den gäl— lande löneställningen, som var högre än för landstingens kroppssjukskö- terskor och tillräckligt hög för rekryteringen. Efter inplaceringen utgjorde sköterskornas begynnelse- resp. slutlön 83 resp. 81 % av skötarnas.

1944 års lönekommitté ville flytta upp Skötarna till 11 lg och konsta- terade, att sköterskornas utbildning och arbetsuppgifter helt överens— stämde med skötarnas. I avvaktan på utredning om likalönsprincipen föreslogs dock endast sköterskornas uppflyttning till 8 lg, varigenom den tidigare skillnaden på tre lönegrader bibehölls. Förslagen genomfördes 1947. Samtidigt inrättades enligt kommitténs förslag befattningar som första skö— terska och förste skötare. De manliga placerades enligt kommitténs förslag i 12 lg, medan de kvinnliga av 1947 års riksdag sattes en lönegrad lägre än kommittén föreslagit eller i 10 lg.

Fr. o. 111. 1/7 1952 har sköterskor uppflyttats till 10 lg och skötare till 12 lg. Löneskillnaden har sålunda minskats till två lönegrader. Första skö— terskor har höjts till 12 lg och förste skötare till 13 lg, varigenom skill- naden numera utgör endast en lönegrad.

Översköterska (3 kv. lg). Översköterskor vid sinnessjukhusen rekryte- rades ursprungligen från vid kroppssjukhus utbildade kvinnor. Över- sköterskornas avlöning var lägre än de dem underställda manliga skötar- nas. Fr. o. m. 1919 inrättades manliga överskötartjänster. Arbetsuppgif— terna för öve-rskötar'e1 var desamma som för översköterskor-1, dvs. förman- skap för vårdavdelning. Flertalet översköterskor rekryterades fortfarande utifrån med i kroppssjukvård utbildade kvinnor. Överskötartjänsterna ut— gjorde befordringstjänster, som nåddes av skötare efter längre tids tjänst- göring och genomgående av särskild utbildning vid sinnessjukhusen.

Före inplaceringen 1925 hade översköterskorna en begynnelse- resp. slutlön, som uppgick till 86 resp. 82 % av de manliga överskötarnas, vilka var placerade i lg motsvarande nuv. 12.

PM 1924 placerade översköterskorna kvalitativt en lönegrad lägre än

1 1919—1922 användes benämningen förste skötare och första sköterska.

överskötare, Den kvantitativa inplaceringen fr. o. 111. 1/7 1925 i 10 lg, två lönegrader under överskötare, betydde en begynnelse- resp. slutlön av 90 resp, 86 % av överskötarnas.

1944 års lönekommitté konstaterade, att överskötare och översköter- skor hade samma åligganden; för översköterskor föreslogs 13 lg, dvs. samma placering som för översköterska vid kroppssjukhus, varvid förutsattes, att översköterskekompetens endast kunde förvärvas genom utbildning vid sjuk- sköterskeskola. Ehuru överskötarnas utbildning endast omfattade s. k. högre kurs vid sinnessjukhusen och deras uppflyttning i princip borde förutsätta samma utbildningskrav som för översköterskorna, föreslogs — med hänvis- ning till överkonstaplarnas löneställning — samma lönegradsplacering som för översköterskor. 1947 års riksdag placerade översköterskorna endast i 12 lg men uppflyttade trots detta överskötarna till'13 lg.

Numera rekryteras överskötersketjänsterna huvudsakligen från första sköterskor, vilka genomgått samma utbildning som överskötarna, dvs. högre kurs i sinnessjukvård. I okt. 1951 var endast ca '/3 av översköterske— tjänsterna besatta med vid sjuksköterskeskola utbildad personal. Genom beslut av 1951 års riksdag uppflyttades, räknat fr. 1/7 1951, till 14 lg överskötersketjänster med särskilda arbetsuppgifter, som krävde sjuk- sköterskeutbildning (laboratorie-, röntgen- och apotekssköterskor). Fr. o. m. 1/7 1952 har även övriga överskötersketjänster placerats i 14 lg, sam- tidigt som överskötarna uppflyttats från 13 till 14 lg.

Förestånderska av 1:a och 2:a klass (6 resp. 4 kv. lg). Förestånderskor av l:a och 2:a klass fungerade _ liksom manliga uppsyningsmän av l:a och 2:a klass— som förmän resp. biträdande förmån för flera sjukvårdsavdel- ningar (i regel samtliga kvinno- resp. mansavdelningar inom en överläkarav— delning). Föreständerskorna och uppsyningsmännen hade samma åligganden (manliga uppsyningsmän hade dock även uppsikt över patienters utearbe- ten). Förestånderskor och uppsyningsmän rekryterades från översköterskor resp. överskötare ; de förra hade alltså i regel utbildning även i kroppssjuk- vård. Före inplaceringen 1925 hade förestånderska av 1 :a klass 83 resp. 76 % av begynnelse— resp. slutlönen till uppsyningsman av samma klass (i lg : nuv. 18), medan motsvarande relationstal för förestånderska och uppsy- ningsman av 2:a klass (i lg : nuv. 14) var 82 resp. 78 %. PM 1924 lik- ställde kvalitativt förestånderska och uppsyningsman av l:a klass, men satte förestånderska av 2:a klass en lönegrad lägre än uppsyningsman av 2:a klass. Den kvantitativa inplaceringen 1925 (16 lg för förestånderska av 1 :a klass och 11 lg för förestånderska av 2:a klass) betydde två resp. tre löne- graders lägre placering än de manliga tjänsterna. Förestånderska av l:a klass fick 89 resp. 82 % av manlig begynnelse- resp. slutlön, förestånderska av 2:a klass 86 resp. 80 %.

1945 ändrades tjänstebenämningarna för uppsyningspersonalen till förste uppsyningsman och uppsyningsman samt första föreståndarinna och

föreståndarinna. 1944 års lönekommitté föreslog 18 lg för både första före— ståndarinna och förste uppsyningsman och 15 lg för föreståndarinna och uppsyningsman. 1947 års riksdag satte dock de kvinnliga tjänsterna en löne- grad under de manliga, i 17 resp. 14 lg.

Enligt beslut av 1951 års riksdag (höstsessionen) uppflyttades, fr. o. 111. 1/7 1951 räknat, förste uppsyningsmän i 18 lg och första föreståndarinnor i 17 lg till samma lönegrad, 19, samt uppsyningsmän i 15 lg och förestånda- rinnor i 14 lg likaledes till samma lönegrad, 16.

Övriga tjänster Tjänster i 1—3 kv. lönegraderna

Utöver de ovan behandlade tjänsterna samt tjänster för ekonomipersonal vid sinnessjukhusen fanns i 1—3 kv. lg följande tjänster:

1 kv. lg: skrivhiträde (befattningar inrättade endast vid allmänna civil- förvaltningen), som dock genom tillfälligt lönetillägg uppflyttats en löne- klass och därigenom placerats mellan 1 och 2 kv. lg.

2 kv. lg: kontorsbiträde (vid såväl kommunikationsverken som all- männa civilförvaltningen), expeditionsbiträde (vid lots— och fyrstaten) samt stationsmästare av klass 3 vid postverket.

3 kv. lg: kanslibiträde (och den därmed likställda tjänsten ritbiträde vid kartverken), kameralbiträde (vid sinnessjukhusen), stationsmästare av klass 2 vid postverket samt rikstelefonist vid telegrafverket.

Kontorshiträden vid SJ (2 kv. lg)

För de kvinnliga kontorsbiträdena vid SJ var från början samma av- löningsbelopp fastställda som för de manliga; enligt för ålderstillägg till- lämpad praxis nådde de dock inte så hög slutavlöning som männen. Fr. o. m. 1898 bestämdes de kvinnliga kontorshiträdenas begynnelse- resp. slutavlöning till 90 resp. 78 % av de manliga kontorsbiträdenas. De hade dock högre avlöning än stationskarlarna. Ursprungligen hade manliga och kvinnliga kontorsbiträden i inre expeditionstjänst samma arbetsuppgifter; de manliga användes också för »yttre» tjänstgöring (tågklarering o. d. göro- mål). Även i fråga om den »inre» tjänsten synes efter hand en viss differen- tiering ha kommit— till stånd.

Likställighet i lönehänseende mellan kvinnliga kontorsbiträden och sta- tionskarlar genomfördes fr. o. m. 1907 men bröts till de senares förmän fr, o. m. 1917. Fr. o. m. 1919 fick stationskarlar och kvinnliga kontorsbi- träden åter samma avlöning, dock endast å billigaste ort; på grund av sta- tionskarlarnas högre bostadsersättningar kom deras sammanlagda avlöning å övriga orter att bli högre än de kvinnliga kontorsbiträdenas. I och med ikraftträdandet av kommunikationsverkens avlöningsreglemente ökades

skillnaden; kvinnligt kontorsbiträde fick ä dyraste ort en begynnelse— resp. slutlön. som motsvarade 86 resp. 82 % av lönen till stationskarl (1 m. lg : nuv. 9).

De manliga kontorsbiträdena inplacerades i det nya avlöningsregle— mentet i 4 m. lg (: nuv. 12 lg). Lönegradsplaceringarna betydde, att skill- naden mellan avlöningen till manligt och kvinnligt kontorsbiträde ökades: kvinnornas begynnelse- resp. slutlön blev 72 resp. 70 % av männens.

1921 års lönekommitté ansåg, att de kvinnliga kontorsbiträdena vid SJ i allmänhet utförde mindre krävande arbete än de manliga och ville där— för sätta dem en lönegrad lägre än männen, dvs. i nuv. 11 lg, vilket blev utslagsgivande för kommitténs placering av alla övriga tjänster i 2 kv. lg. PM 1924 alt. II förordade 9 lg och framhöll, att den av järnvägsstyrel- sen föreslagna 8 lg vore alltför läg. I enlighet med det kvantitativa alterna- tivet blev de kvinnliga kontorsbiträdena 1925 inplacerade i 8 lg, varvid de manliga kontorsbiträdena med oförändrad löneställning, dvs. fyra lönegra— der över de kvinnliga, fick benämningen kontorister.

Sammanfattningsvis kan konstateras, att redan 1925 en skillnad i arbets- uppgifter förelåg mellan de likabenämnda kvinnliga och manliga kontors- biträdena. Av 1925 års inplacering i detta fall kan sålunda inte dragas slut- satsen, att det »manliga» löneläget för kontorsarbete av det slag de kvinn— liga utförde skulle ha legat i 12 lg. Beträffande utvecklingen efter 1925 kan endast konstateras, att kontorsbiträden och kontorister vid SJ nu— mera har helt skilda arbetsuppgifter. SJ:s kontorister har numera upp— flyttats till den allmänna kontoristgraden, 13 lg.

Skrivbiträden samt kontorsbiträden vid allmänna civilförvaltningen och kommunikationsverken utom SJ (1 resp. 2 kv. lg) Kontorshiträdestjänsterna vid allmänna civilförvaltningen härstammade från de 1910 inrättade biträdesbefattningar, vilka fr. o. m. 1915 (se- dan biträdesbefattningar av två högre grader tillkommit) benämndes biträdesbefattningar av l:a graden och vilka vid inrättandet avsågs för renskrivning eller andra enklare göromål. Ursprungligen hade dessa biträden samma begynnelseavlöning som de manliga vaktmästarna (se— nare kallade expeditionsvakter) men högre slutavlöning. Det sistnämnda är särskilt anmärkningsvärt, eftersom även manliga tjänstemän med lägre begynnelseavlöning än kvinnliga brukade nå högre slutavlöning på grund av flera och högre ålderstillägg, motiverade med familjeförsörj— ningsskäl. Då lägre kvinnlig än manlig lön för likvärdiga arbetsuppgif- ter vid denna tidpunkt var regel inom praktiskt taget alla områden, synes lönerelationerna mellan biträdena och vaktmästarna visa, att biträdesbe- fattningarna då värderades högre med hänsyn till arbetsuppgifterna. Även rekryterings— och utbildningssynpunkter spelade givetvis in. Vaktmästarna hade endast folkskola; även om några formella kompetensfordringar inte

gällde för biträdena, torde de dock i mycket stor utsträckning ha rekryte- rats bland läroverksutbildade kvinnor.

När allmänna civilförvaltningens avlöningsreglemente trädde i kraft fr. o. m. 1922, inplacerades vaktmästare (expeditionsvakter) i 1 m. lg (: 9), vilket betydde, att de fick både högre begynnelselön och högre slutlön än de i2 kv. lg inplacerade biträdena av l:a graden (kon— torsbiträdena). Kontorsbiträdenas begynnelse- resp. slutlön blev 86 resp. 82 % av expeditionsvakternas. Avståndet mellan den lägsta manliga och den lägsta kvinnliga graden inom departement och ämbetsverk ökades ytterligare genom att samtidigt inrättades en ny grad för kvinnliga hi— träden, skrivbiträdesgraden, som avsågs för arbetsuppgifter av okvalifi— cerad art, såsom renskrivning, enklare räknearbet'en o. d., för vilka folk- skoleutbildning ansågs tillräcklig. Därvid uttalades, att biträdesbefatt- ningarna av l:a graden också ursprungligen avsetts för kvinnor med en— dast folkskoleutbildning men i stor utsträckning kommit att besättas med kvinnor med högre utbildning.

Kontorsbiträdestjänster vid postverket och telegrafuerket inrättades vid ikraftträdandet av kommunikationsverkens avlöningsreglemente, då de ersatte dessa verks lägsta och enda biträdestjänster. Postverkets biträ— den hade tidigare under vissa perioder haft högre avlöning än brev- bärarna. Genom avlöningsreglementet blev lönerelationerna mellan kontors- biträden och brevbärare desamma som mellan allmänna civilförvaltningens kontorsbiträden och expeditionsvakter.

Med utgångspunkt från att de kvinnliga kontorsbiträdena vid SJ borde sättas en lönegrad under de manliga föreslog 1921 års lönekommitté, att samtliga kontorsbiträden skulle inplaceras i 11 lg. För skrivbiträden före- slogs den lägsta manliga lönegraden, dvs. nuv. 9. Vid den kvalitativa inpla- ceringen i PM 1924 föreslogs 9 lg för kontorsbiträden och 7 lg för skriv- biträden. Prop. 1925 satte enligt det kvantitativa alternativet kontors- biträden i 8 lg och skrivbiträden i 6 lg. Beträffande kontorsbiträden fram- hölls, att de före 1919—1921 års löneregleringar varit i lönehänseende lik- ställda med manliga tjänstemän i 1 m. lg (: 9); även om den vid löne— regleringarna uppkomna skillnaden inte borde utjämnas, borde de dock inte sättas lägre än en lönegrad under expeditionsvakterna, särskilt som deras arbetsuppgifter på sina håll blivit mera kvalificerade genom skriv- biträdesbefattningens tillkomst. Kontorsbiträdenas begynnelse- resp. slutlön efter 1925 års inplacering blev 94 resp. 90 % av expeditionsvakternas.

Genom 1925 års inplacering av skrivbiträdena fixerades skillnaden mel- lan den lägsta kvinnliga och den lägsta manliga graden till tre löne- grader. Denna skillnad förelåg dock endast vid de relativt få verk, där skrivbiträdestjänster inrättades. Vid andra verk, t. ex. postverket och SJ, var skillnaden endast en lönegrad. I olika sammanhang framställdes

yrkanden om utjämning av skillnaden mellan den manliga och kvinnliga bottengraden. Senast behandlade 1944 års personalutredning frågan om den lägsta ordinarie lönegraden för statsanställd kontorspersonal. Därvid framfördes även yrkande om 9 lg som lägsta biträdesgrad, vilket mo- tiverades dels med biträdenas utbildning, dels med deras arbetsupp- gifter i förhållande till expeditionsvakternas. Utredningen avvisade för- slaget om 9 lg som lägsta ordinarie biträdesgrad bl. a. under hänvisning till den förestående utredningen om likalönsprincipen. Utredningen kon— staterade, att den avsedda kategoriklyvningen mellan skrivbiträdestjäns— ter och kontorsbiträdestjänster inte visat sig hållbar och föreslog 8 lg som lägsta ordinarie grad och skrivbiträdesgradens bibehållande endast på icke-ordinarie stadiet. Enligt utredningens förslag infördes fr. o. 111. 1/7 1947 reglerad befordringsgång för biträden med skriv- och kontorsgöromål (Cf 4 11/2 år—Ceö 1 år—Ce 8). Denna befordringsgång genomfördes för hela statsförvaltningen, således även för verk, där skrivbiträdestjänster inte funnits. För dessa verk betydde befordringsgången att löneskillnaden mellan den lägsta kvinnliga och den lägsta manliga rekryteringstjänsten ökades under en del av den icke-ordinarie anställningstiden.

Fr. o. m. 1/7 1952 har expeditionsvakter och övriga tjänstemän i den manliga bottenlönegraden uppflyttats till 10 lg.

Expeditionsbiträden vid lotsverket (2 kv. lg)

Vid lotsverkets distriktsexpeditioner fanns manliga och kvinnliga expeditionsbiträden med samma löneställning som SJ:s manliga och kvinn- liga kontorsbiträden. Arbetsuppgifterna var samma för män och kvin- nor. Intill 1923 hade någon lönedifferentiering efter kön inte förelegat. Vid inplaceringen 1925 sattes i princip ett biträde ä varje distrikts- expedition i den förutvarande manliga expeditionsbiträdesgraden (: 12 lg). Den ytterligare expeditionsbiträdesbefattning, som fanns å de tre största distriktsexpeditionerna, förändrades till kontorsbiträdes- tjänst, dvs. fick en löneställning ungefär motsvarande den för- utvarande kvinnliga expeditionsbiträdesbefattningens. Detta betydde, att två kvinnliga expeditionsbiträden uppflyttades till 12 lg. Å andra sidan omändrades två förutvarande manliga expeditionsbiträdes— tjänster till kontorsbiträdestjänster. (De var vakanta vid inplaceringen men uppehölls av män och fick sedan ordinarie manliga innehavare.) För expeditionsbiträdenas del genomfördes sålunda redan fr. o. m. 1/7 1925 en differentiering mellan befattningarna, som inte tog hänsyn till den då rådande fördelningen mellan könen utan endast till arbetsupp- gifterna. Expeditionsbiträdestjänsterna uppflyttades 1942 till kontorist— tjänster i 13 lg (kansliskrivartjänster i 15 lg fr. o. m. 1/7 1952).

Kanslibiträden (3 kv. lg)

Kanslibiträdestjänsterna härstammade vid allmänna civilförvaltningen från de biträdesbefattningar av högre typ, senare benämnda biträdesa befattningar av 2:a graden, som inrättats fr. o. m. 1913. Några särskilda kompetensfordringar för dessa hade inte uppställts. Vid kommunikations- verken inrättades kanslibiträdesbefattningen först fr. o. m. 1/7 1920.

1921 års lönekommitté satte kanslibiträdena i 14 lg (liksom alla övriga kvinnliga befattningar i samma lönegrad, vilket bl. a. skulle inneburit, att första vaktfruar kommit två lönegrader högre än överkonstaplar). PM 1924 alt. II placerade kanslibiträdena i 11 lg för att ernå likställighet kanslibiträ— de-rikstelefonist—manlig reparatör. I det kvantitativa alternativet sattes kanslibiträdena endast i 10 lg, men i prop. 1925 framhölls bl. a. deras kvalificerade arbetsuppgifter och tidigare löneställning i förhållande till förste expeditionsvakter som motivering för inplacering i 11 lg, medan flertalet övriga tjänster i 3 kv. lg (främst rikstelefonist) endast fick den kvantitativa placeringen i 10 lg.

1925 utgjorde kanslibiträdestjänsten graden mellan kontorsbiträde, 8 lg, och kontorsskrivare (: nuv. kansliskrivare), 15 lg. Sedermera har vid både allmänna civilförvaltningen och kommunikationsverken tillkom- mit ytterligare en mellangrad i biträdeskarriären, kontoristtjänsten i 13 lg.

Kameralbitriiden vid sinnessjukhusen (3 kv. lg)

Kameralbiträdestjänsterna ledde sitt ursprung från de bokhållartjänster av lägre grad, vilka fr. o. m. 1919 inrättades för räkenskapers handhavande. Dessa tjänster var avsedda att i regel innehas av kvinnor och likställdes i lönehänseende med biträdestjänster av 2:a graden (jfr ovan). De kom emellertid att huvudsakligen besättas med män, som alltså hade »kvinnlig» lön. Fr. o. m. 1923 skedde en differentiering mellan männens och kvin- nornas löner. Männen likställdes under benämningen manliga kameralbi- träden med SJ:s manliga kontorsbiträden (: nuv. 12 lg). Kvinnliga kameral- biträden fick däremot fortfarande samma lön som kanslibiträden. 1921 års lönekommitté föreslog 14 lg för kanslibiträden men förordade endast 12 lg för de kvinnliga kameralbiträdena, eftersom dessa inte kunde sättas högre än manliga kameralbiträden. PM 1924 alt. II föreslog 11 lg liksom för kansli- biträden. Medicinalstyrelsen påyrkade 12 lg under hänvisning till de i hu- vudsak lika arbetsuppgifterna för manliga och kvinnliga kameralbiträden men meddelade samtidigt, att ingen kameralbiträdesbefattning för tillfället hade kvinnlig innehavare. Prop. 1925 inplacerade befattningen kvinnligt kameralbiträde i samma lönegrad som manligt kameralbiträde, dvs. be- fattningarna sammanslogs till 'en. Placeringen hade dock ingen omedelbar praktisk betydelse, då inga kvinnliga kameralbiträden fanns. (Först 1929 blev kameralbiträdestjänst åter besatt med kvinna.) 1945 förändrades kame- ralbiträdestjänsterna till kontoristtjänster i 13 lg. De har numera lika många manliga och kvinnliga innehavare.

Rikstelefonister (3 kv. lg)

Rikstelefonisterna utgjorde 1925 den största gruppen av de i 3 kv. lg placerade tjänstemännen. Från 1897 rekryterades dessa tjänster helt av folkskoleutbildade kvinnor, vilka börjat sin tjänstgöring som lokaltelefo- nister, De hade lägre lön än telegrafverkets kvinnliga biträden för kontors- göromål. I avlöningsregl—ementet för kommunikationsverken blev riks- telefonister likställda med kanslibiträden. 1921 års lönekommitté före- slog också att de skulle inplaceras i samma lönegrad som kanslibi- träden (14 lg). Även i de båda alternativen i PM 1924 upptogs de till samma placering som kanslibiträden (kvalitativt 11 lg, kvantitativt 10 lg). Under beredningen i finansdepartementet hade telegrafstyrelsens representanter hävdat, att någon åtskillnad inte borde ifrågakomma mel- lan de stora grupperna kanslibiträde och rikstelefonist samt att riks- telefonist inte borde få högre placering än reparatör (11 lg). Prop. 1925 upptog kanslibiträdena i 11 lg men rikstelefonisterna endast i 10 lg. Genom denna inplacering bröts sålunda den tidigare likställigheten mellan kansli- biträde och rikstelefonist.

Sammanfattande synpunkter på de kvinnliga tjänsterna i 1—3 lönegraderna

För alla i detta avsnitt behandlade kvinnliga tjänster i 1—3 kv. lg (med undantag för kameralbiträdestjänsten vid sinnessjukhusen) hade några särskilda kompetensfordringar inte uppställts. De byggde så— lunda åtminstone i princip — på endast folkskoleutbildning. Beträf- fande kontorshiträdes- och kanslibiträdestjänst-erna uttalades, att de var avsedda för kvinnor utan någon teoretisk utbildning. I praktiken kom dock dessa tjänster att i mycket stor utsträckning besättas av kvinnor med läro- verksutbildning, således av kvinnor med samma kompetens, som fordrades för kvinnliga tjänster i 5 och högre kv. lg. När skrivbiträdesgraden inrät- tades framhölls också, att den — i motsats till kontorsbiträdesgraden —— var avsedd för kvinnor med endast folkskoleutbildning.

De kvinnliga tjänsterna i 1—3 lg hade —— i motsats till de kvinnliga tjänsterna i högre lönegrader — bara ett fåtal manliga motsva- righeter med samma arbetsuppgifter. Det var endast sinnessjuk- husens kvinnliga kameralbiträden (i 3 kv. lg, alltså kanslibiträdes— graden) och lotsverkets kvinnliga expeditionsbiträden (i 2 kv. lg, alltså kontorsbiträdesgraden), som motsvarades av manliga tjänster med samma benämning, samma kompetensfordringar och samma arbetsuppgifter. Dessa manliga tjänster hade en löneställning motsvarande nuv. 12 lg. I dessa fall kom 1925 års beslut att innebära likställighet mellan de manliga och de kvinnliga tjänstemännen; den kvinnliga kameralbiträdestjänsten sam— manslogs med den manliga, och lotsverkets manliga och kvinnliga expedi—

tionsbiträden fördelades på kontorsbiträdestjänster i 8 lg och expeditions- biträdestjånster i 12 lg endast med hänsyn till arbetsuppgifter och inte efter kön. Men det bör understrykas, att det här gällde en inplacering som saknade praktisk betydelse: inga kvinnliga kameralbiträden fanns och antalet kvinnliga expeditionsbiträden vid lotsverket, som på grund av sina arbetsuppgifter uppflyttades till samma löneställning som de manliga tidigare ensamma innehaft, utgjorde två. I fråga om SJ:s manliga och kvinn- liga kontorsbiträden hade redan före 1925 en viss differentiering i arbets- uppgifter inträtt; den lönegradsdifferens som fastställdes genom 1925 års inplacering, fyra lönegrader, motsvarade sålunda inte bara skillnaden mel— lan manlig och kvinnlig lönenivå utan innefattade även en verklig skillnad i arbetsuppgifter.

Såsom av det föregående framgår var kontorsbiträdena före 1919—1921 års löneregleringar i lönehänseende likställda med vaktmästare (expedi- tionsvakter), stationskarlar och brevbärare. Likställigheten i lönehänseende betydde dock, som förut framhållits, inte att arbetsuppgifterna vid den tiden ansågs likvärdiga. Tvärtom måste den antyda, att kvinnornas arbetsuppgif- ter ansågs av högre värde, eftersom inom hela statsförvaltningen så gott som undantagslöst gällde principen att kvinnor avlönades lägre än män med samma arbetsuppgifter. En indikation på att de kvinnliga kontorsbiträdes- tjänsterna ansågs »högre» än de lägsta manliga tjänsterna, även sedan lö- nen satts lägre, var också deras förmånsställning i fråga om semester och reseersättning (se kap. 4, s. 66 ff). Vid dylika jämförelser torde dock böra beaktas, att kontorsbiträdestjänsterna i stor utsträckning faktiskt rekry— terades med läroverksutbildade kvinnor. Det är sannolikt, att detta på- verkat tjänsternas och arbetsuppgifternas sociala värdering. Medan lönerna till de lägsta manliga tjänstemännen _ såsom i kap. 6 närmare utvecklas — ursprungligen bestämts med hänsyn till hehovsnivån för familjeför- sörjare utan särskild utbildning, torde de kvinnliga kontorsbiträdeslönerna ha fixerats efter levnadskostnaderna för ensamstående »bildade» kvin— nor, dvs. kvinnor som med dåtida utbildnings- och sociala förhållanden och med dåtida terminologi tillhörde en annan »samhällsklass» än de lägsta manliga tjänstemännen. Att de kvinnliga tjänsternas rekrytering och inte bara arbetsuppgifterna spelat in vid deras värdering i förhållande till de manliga synes också bestyrkas av det faktum, att inte bara de lägsta man- liga tjänstemännen utan även manliga tjänstemän, vilkas arbetsuppgifter var desamma eller minst lika kvalificerade som de kvinnliga kontors- biträdenas, t. ex. lotsverkets manliga expeditionsbiträden och statens järn- vägars manliga kontorsbiträden, var sämre ställda än kvinnorna i fråga om semesterförmåner och reseersättning (men högre avlönade, beroende på behovslöneprincipens tillämpning).

Tjänster i 4 kv. lönegraden

Utöver tjänsterna förestånderska av 2:a klass och köksförestånderska av l:a klass vid sinnessjukhusen hörde till denna lönegrad bara tjänsterna kassör vid telegrafverket och Iaboratoriebiträde av 2:a klass vid statens provningsanstalt. 4 kv. lg var en föga utnyttjad mellangrad, vars tjänster vid 1925 års inplacering sattes i 11 lg, eller i samma lönegrad som vissa av de till 3 kv. lg hörande tjänsterna.

Tjänster i 5 kv. lönegraden Till 5 kv. lg hörde främst tjänsterna postexpcditör vid postverket, telegrafist vid telegrafverket samt kontorsskrivare vid kommunikationsverken (huvudsakligen SJ) och allmänna civilförvaltningen.

Vidare fanns i denna lönegrad tjänsterna ritare, vaktföreståndare (vid telegrafverket), kassörska (vid sinnessjukhusen) samt laboratoriebiträde.

Postexpeditörer

Intill 1900 hade manliga och kvinnliga postexpeditörer samma avlö- ningsförmåner; befattningar av en högre grad var dock förbehållna män- nen. Fr. o. m. 1900 differentierades postexpeditörstjänsterna på högre av- lönade manliga och lägre avlönade kvinnliga. Lönegradsplaceringen i kommunikationsverkens avlöningsreglemente, där manliga postexpeditörer , inplacerades i lg motsvarande nuv. 19, innebar att begynnelse- resp. slut— & lönen till kvinnlig postexpeditör utgjorde 74 resp. 67 % av motsvaran- » de lön till manlig postexpeditör. För manliga och kvinnliga postexpedi— törer gällde samma kompetensvillkor: lägst realskoleexamen; fackutbild- ning-en var också en gemensam s. k. postelevkurs. Det stora flertalet manliga postexpeditörer hade samma arbetsuppgifter som de kvinnliga (främst kassatjänst). Antalet manliga postexpeditörer utgjorde närmast före 1925 —' års inplacering ca 3/4 av hela antalet postexpeditörer. Endast ett mindre antal manliga postexpeditörer anlitades vid järnvägsposten eller för natt- tjänstgöring. De manliga postexpeditörerna rekryterade postverkets högre tjänst-er; de kvinnliga kunde dock befordras till förste post- expeditörer samt till postmästare av klass 3 och 4.

Behörighetssakkunniga jämställde helt de manliga och kvinnliga postexpe- ditörerna. 1921 års lönekommitté ansåg, att de kvinnliga postexpeditörerna borde inplaceras en lönegrad under de manliga och fann detta motiverat med den differentiering i arbetsuppgifter, »somi vissa fall torde gälla». Häremot framhöll generalpoststyrelsen, att med då rådande arbetsförhållanden som utgångspunkt de manliga och kvinnliga postexpeditörerna, teoretiskt sett, borde hänföras till samma lönegrad; styrelsen motsatte sig dock den löne- förhöjning för kvinnorna, som en sådan placering skulle medföra. I PM 1924 föreslogs de kvinnliga postexpeditörerna kvalitativt placerade två

lönegrader under de manliga, varvid förutsattes en uppdelning av post- expeditörstjänsterna i en högre och en lägre grad. Om postexpeditörstjäns- ter kunde på ett fullt tillfredsställande sätt rekryteras med kvinnor, hade staten ingen anledning att använda den dyrare manliga arbetskraf- ten. I -enlighct med det kvantitativa alternativet placerades de kvinn- liga postexpeditörerna 1925 i 15 lg, dvs. fyra lönegrader under de manliga, som fick benämningen postassistenter. Detta betydde, att be— gynnelse- resp. slutlönen till kvinnlig postexpeditör blev 80 resp. 72 % av motsvarande lön till manlig postassistent. Fr, o. 111. 1/7 1926 fick i tjänst varande ordinarie kvinnliga postexpeditörer personlig placering i 16 lg. Ge- neralpoststyrelsen hade tillstyrkt en framställning från Posttjänstemännens i förening om personlig placering i 19 lg.

Någon differentiering av arbetsuppgifterna för postassistenter och post- expeditörer kunde inte genomföras efter 1925 års inplacering, utan —— bort- sett från ett fåtal vid järnvägsposten tjänstgörande postassistenter _ full- gjorde postassistenter och postexpeditörer samma arbetsuppgifter, huvud— sakligen kassatjänst. Däremot vidtogs åtgärder för att nedbringa post- assistentkårens storlek till ett antal som skulle svara mot dess främsta uppgift: att utgöra rekryteringsunderlag och vikariatskader för de högre tjänsterna i postverket. I fråga om rekrytering och utbildning genomför— des omedelbart en differentiering av den gamla postelevkursen i en kortare postexpeditörskurs och en längre postassistentkurs. Den förra kom att rekryteras huvudsakligen med kvinnor och den senare huvudsakligen med män. För postassistenthefattning uppställdes studentexamen som formell kompetensfordran. Genom rekrytering huvudsakligen av lägre tjänstemän inom verket har postexpeditörstjänsterna även fått manliga innehavare (1/10 1951 utgjorde männen ca 12 % av hela antalet ord. och e. 0. post— cxpeditörer). På samma sätt har postassistentstjänster rekryterats även med kvinnor, huvudsakligen från postexpeditörsgraden men även direkt utifrån (såsom fallet är med flertalet män). (1/10 1951 var ca 18 % av de ord. och e. 0. postassistenterna kvinnor.) Någon differentiering post- expeditörer-postassistenter efter kön (som gällde omedelbart efter 1925 års inplacering) existerar således inte längre, även om postexpeditörs- kåren huvudsakligen är kvinnlig och postassistentkåren huvudsakligen manlig.

Postexpeditörerna utför fortfarande arbetsuppgifter av samma karak- tär, som före inplaceringen 1925 utfördes av både de manliga och kvinn— liga postexpeditörerna, dvs. kassatjänst. Några särskilda arbetsuppgifter för postassistenterna har i stort sett inte kunnat skapas. Postassistenter- nas väsentliga uppgift har blivit att tjänstgöra som vikarier å befattningar i 21 och högre lönegrader. I regel anlitas postassistenterna endast under kortare tidsperioder för bestridande av postexpeditörsgöromål (kassa— tjänst).

. W":-

Telegrafister

Kvinnliga assistenter, från 1871 benämnda telegrafister, hade redan från början lägre avlöning än manliga assistenter. De sysselsattes —— liksom de manliga —— främst med telegramexpediering. Redan tidigt synes ha inträtt en viss differentiering mellan arbetsuppgifterna för de kvinnliga telegra- fisterna och de manliga assistenterna; av de senare fordrades mera om- fattande tekniska kunskaper samt förmåga att övervaka telegraflinjerna och avhjälpa fel. I en utredning 1901 konstaterades att de manliga assisten- terna huvudsakligen anlitades för snabbtelegrafering, nattjänstgöring och arbetsledning. För antagning till de av telegrafverket anordnade utbildningskurserna fordrades intill 1907 av kvinnlig sökande normal- skolekompetens och av manlig sökande studentexamen å reallinjen; där— efter gällde realskoleexamen som lägsta kompetensvillkor för både män och kvinnor. Utbildningen var differentierad på särskilda telegrafistkurser och särskilda, mera omfattande, assistentkurser. I kommunikationsver- kens avlöuingsreglemente placerades telegrafassistenter i (nuv.) 19 lg; be— gynnelse— resp. slutlönen för telegrafist uppgick till 74 resp. 67 % av tele- grafassistents motsvarande lön.

Behörighetssakkunnigas likställande av befattningarna telegrafexpeditör och telegrafassistent bestreds av telegrafstyrelsen, som framhöll, att av männen fordrades mera omfattande teknisk utbildning och ett kroppsligt ofta mera ansträngande arbete. På grund av detta yttrande placerade 1921 års lönekommitté telegrafisterna en lönegrad under telegrafassistenterna. Vid den kvalitativa inplaceringen i PM 1924 sattes telegrafisterna två löne- grader lägre, dvs. i 17 lg. Enligt det kvantitativa alternativet inplacerades de fr. o. 111. 1/7 1925 under den nya benämningen telegrafexpeditörer i 15 lg, vilket innebar, att deras begynnelse- resp. slutlön kom att utgöra 80 resp. 72 % av telegrafassistents motsvarande lön.

De kvinnliga telegrafexpeditörerna sattes alltså fyra lönegrader lägre än de manliga telegrafassistenterna, dvs. fick samma placering som kvinn- lig postexpeditör i förhållande till manlig. Förhållandena var dock inte likartade. Medan de kvinnliga postexpeditörerna hade samma utbild- ning och arbetsuppgifter som de manliga, hade en uppdelning av arbetsuppgifter mellan telegrafassistenter och telegrafexpeditörer sedan flera år tillbaka ägt rum, varjämte telegrafassistenterna hade en mera omfattande utbildning. Detta åberopades också av finansministern, när han 1926 motsatte sig att i tjänst varande ordinarie telegrafexpeditörer liksom postexpeditörerna skulle få personlig placering i (nuv.) 16 lg; riks— dagen beslöt dock samma förmån för båda kategorierna.

De förändringar i arbetsuppgifterna för telegrafexpeditörer och tele— grafassistenter, som inträtt efter 1925, kan sammanfattas sålunda. Tele- grafexpeditörerna sysselsättes fortfarande huvudsakligen med telegram- expediering. Nya telegraferingsmetoder har införts, varigenom telegrafe-

ringsarbetet förenklats. Telegrafexpeditörerna har övertagit även det tele- gramexpedieringsarbete, som 1925 utfördes av telegrafassistenter.

De flesta telegrafassistenterna anlitades 1925 för telegramexpedierings- arbete vid huvudtelcgrafstationerna, där de fullgjorde all nattjänstgöring och i övrigt främst utnyttjades för i tekniskt avseende mera krävande be— fattningar. Numera anlitas telegrafassistenter inte vidare i telegrafarbete utan alla har sådana administrativa arbetsuppgifter, som 1925 utfördes av en mindre del av assistentkåren. Telegrafassistenter och telegrafexpedi- törer har sålunda fått helt skilda arbetsuppgifter, bl. a. genom att arbete, som 1925 utfördes av telegrafassistenter, numera tillförts telegrafexpedi— törer.

Med hänsyn till telegrafarbetcts ändrade karaktär övervägdes under åren 1936—1947 inrättande av ordinarie telegrafistbefattningar i lägre grad än telegrafexpeditörs.

Rekryteringen och utbildningen av telegrafexpeditörer och telegrafassi— stenter är fortfarande helt differentierad. Telegrafexpeditörerna är fort— farande nästan uteslutande kvinnor (1/10 1951: 2 män) och telegrafassisten- terna nästan uteslutande män (1/10 1951: 3 kvinnor).

Kontorsskrivare vid 5]

Vid järnvägsstyrelsen anlitades mot slutet av 1800-talet såväl kvinnliga som manliga kontorsskrivare. De kvinnliga var med hänsyn till rekryte- ringen och utbildningen att jämställa med postexpeditörer och telegrafis— ter. Ursprungligen hade de kvinnliga kontorsskrivarna samma avlöning som de manliga, men enligt praxis utgick deras slutavlöning med lägre belopp. Fr. o. m. 1898 infördes särskild lägre avlöning för de kvinnliga kontorsskrivarna (begynnelseavlöning 83% och slutavlöning 63% av de manligas). Reduceringen motiverades med att av de kvinnliga kontors- skrivarna inte kunde påräknas samma arbetsprodukt. Någon skillnad i arbetsuppgifter antyddes inte. Tvärtom konstaterades 1907, att de flesta kvinnliga kontorsskrivarna utförde samma slags arbete som de manliga.

I kommunikationsverkens avlöningsreglemente inplacerades manliga kontorsskrivare i lg motsvarande nuv. 19. Lönerelationerna mellan man- liga och kvinnliga kontorsskrivare var sålunda desamma som mellan man- liga och kvinnliga postexpeditörer.

Av ett 1913 avgivet betänkande framgår, att de manliga och kvinnliga kontorsskrivarna på järnvägsstyrelsens kontor i stort sett hade samma arbetsuppgifter; båda användes dock i stor utsträckning för mindre kvali- ficerade arbetsuppgifter, vilka inte krävde den utbildning som fordrades av kontorsskrivare (normalskolekompetens eller realskoleexamen), 1915 he- slöts därför, att manliga och kvinnliga kontorsskrivartjänster successivt skulle ersättas med manliga och kvinnliga kontorsbiträdestjänster (för vilka

endast folkskolebildning förutsattes). Genom detta beslut klassificerades huvuddelen av kontorsskrivarnas dittillsvarande göromål (framför allt å kontrollkontoret, där de flesta var sysselsatta) som kontorsbiträdesar- beten. Kontorsskrivargraden reserverades dels för mera kvalificera— de göromål, dels och framför allt för rekrytering av högre befattningar. Beslutet torde därigenom även ha bildat utgångspunkt för en viss differen- tiering av arbetet mellan manliga och kvinnliga kontorsskrivare. Det synes naturligt, att de mera kvalificerade göromålen i första hand tilldela- des de manliga kontorsskrivare som i varje fall erfordrades för rekryte- ring av de högre befattningarna, till vilka kvinnor inte ägde tillträde.

I sitt yttrande över behörighetssakkunnigas förslag framhöll järnvägs- styrelsen, att de manliga kontorsskrivarna inom de flesta tjänstegrenar hade vida mer krävande och omfattande göromål än de kvinnliga: endast inom vissa av styrelsens kontor förelåg i viss utsträckning likartat ar- bete. Med hänsyn till detta yttrande satte 1921 års lönekommitté de kvinnliga kontorsskrivarna en lönegrad under de manliga. I PM:s kvalita— tiva alternativ uttalades, att göromålen för de kvinnliga kontorsskrivarna vid kommunikationsverken i allmänhet inte motiverade högre placering än 16 lg. Enligt det kvantitativa alternativet placerades de kvinnliga kontors— skrivarna i 15 lg, dvs. fyra lönegrader under de manliga, varvid deras titel ändrades till kansliskrivare.

Efter inplaceringen 1925 har kansliskrivartjänsterna även fått manliga innehavare, och kvinnor har också utnämnts på de förutvarande manliga kontorsskrivartjänsterna. Under tiden närmast efter 1925 synes det ännu ha förekommit, att kansliskrivare och kontorsskrivare haft samma arbete, men numera torde en differentiering helt ha genomförts.

Kontorsskrivare vid allmänna civilförvaltningen

Fr. o. m. 1915 inrättades vid departement och centrala ämbetsverk kvinn— liga biträdesbefattningar av 3:e graden. För dessa föreskrevs särskilda kom- petensvillkor: minst realskoleexamen eller normalskolekompetens. Befatt- ningarna avsågs för arbete, som tidigare brukat utföras av amanuenser eller ordinarie manliga tjänstemän av l:a graden (motsvarande nuv. byråsekreterargraden), såsom registrering, diarieföring, bokhållargöro- mål, uppsättning av enklare slag av skrivelser samt förmanskap över större kvinnlig personal. Som viktigt motiv för den nya gradens inrättande framhölls besparingen genom utbyte av manlig arbetskraft mot kvinnlig.

Den kvinnliga biträdesbefattningen motsvarade med hänsyn till kom— petensfordringar och avlöningsförmåner de långt tidigare inrättade kvinn- liga postexpeditörs- och telegrafistbefattningarna samt kontorsskrivarbe— fattningarna vid SJ. Dessas begynnelselöner var vid denna tidpunkt ca 70—75 % av lönerna å motsvarande manliga befattningar, för vilka

. i . . . 9.

gällde samma kompetensfordringar och vilka helt eller delvis hade samma arbetsuppgifter. Några manliga tjänstemän på samma kompet-ensnivå som biträdena av 3ze graden fanns däremot inte vid departement och centrala ämbetsverk. För de närmast högre manliga befattningshavarna, första— gradstjänstemännen, gällde krav på akademisk examen. Även om vid åt- skilliga ämbetsverk de kvinnliga tredjegradsbiträdena övertog göromål från manliga förstagradstjänstemän, särskilt registrators- och bokhållerigöro- mål, och även om vid andra ämbetsverk motsvarande göromål fortfarande utfördes av de manliga förstagradstjänstemännen, kan självfallet inte göras gällande, att biträdestjänsterna och de manliga förstagradstjänsterna motsvarade varandra på samma sätt som kvinnliga och manliga kontors- skrivartjänster m, fl. vid kommunikationsverken. De manliga tjänstemän— nen avsågs väsentligen för sådana uppgifter, som krävde akademisk utbild- ning. De kvinnliga tjänstemännens övertagande av registrators- o. d. göro- mål får betraktas som ett led i åtgärderna för att inskränka användningen av överkvalificerad arbetskraft; sådana åtgärder vidtogs även på andra om— råden och innebar inte bara att män ersattes med lägre avlönade kvinnor, utan även att högre avlönade män utbyttes mot lägre avlönade män.

Den enda större grupp män inom allmänna civilförvaltningen, som lik— som biträden av 3ze graden sysslade med kvalificerat kontorsarbete utan att akademisk utbildning krävdes, var landskanslister och Iandskontorister vid länsstyrelserna. Såsom i bil. 1 närmare utredes hade dessa tjänstemän arbetsuppgifter av ungefär samma karaktär som de kvinnliga biträdena av 13:e graden; dylika biträden saknades också vid länsstyrelserna. Relatio- nerna mellan avlöningen till kvinnligt biträde av 3:e graden och till lands- kanslist var fr. o. m. 1919 ungefär desamma som mellan kommunikations— verkens kvinnliga och manliga kontorstjänster på låroverksplanet, dvs. den kvinnliga begynnelselönen var ca 70 % och slutlönen ca 65 % av den manliga. Dessa procentsiffror avspeglar alltså skillnaden mellan manlig och kvinnlig avlöning för sådant kvalificerat kontorsarbete, som ansågs kräva lägst realskoleexamen.

När allmänna civilförvaltningens avlöningsreglemente trädde i kraft (1/1 1922), blev de kvinnliga biträdena av 3:e graden kontorsskrivare i 5 kv. lg med samma avlöning som kommunikationsverkens kontorsskrivare, post- expeditörer och telegrafister.

I bil. 1 (s. 346 ff) redovisas en undersökning av de arbetsupp- gifter, som närmast före inplaceringen 1925 åvilade kontorsskrivare vid departement och centrala ämbetsverk. Såsom av denna undersökning framgår, tjänstgjorde 11 av de 51 kontorsskrivare, som fanns vid centrala ämbetsverk, såsom verksregistratorer, dvs. utförde göromål som vid andra ämbetsverk bestreds av akademiskt utbildade tjänstemän i (nuv.) 24 lg (25 lg vid departementen). En annan grupp kontorsskrivare sysslade med kassa- och bokföringsgöromål, som likaledes tidigare bestritts av manliga

kassörer i (nuv.) 24 lg. En stor grupp kontorsskrivare hade till uppgift att utöva arbetsledning för med statistiskt arbete sysselsatt kvinnlig biträ- despersonal. Departementens 13 kvinnliga kontorsskrivare hade i huvudsak göromål av samma karaktär som amanuenserna.

PM 1924 alt. II konstaterade, att en kvalitetsskillnad i göromålshän— seende förelåg mellan kvinnliga kontorsskrivare vid kommunikations- verken och dylika vid allmänna civilförvaltningen. De mera krävande arbetsuppgifter, som anförtroddes åt de sistnämnda, tillhörde vid kom— munikationsverken de i 6 kv. lg placerade befattningarna. Lg 16, som föreslogs för kontorsskrivare vid kommunikationsverken, ansågs för låg för allmänna civilförvaltningens kontorsskrivare, särskilt för sådana som handhade registrators— och kassörsgöromål. PM ifrågasatte inrättande av en högre kontorsskrivargrad, motsvarande kommunikationsverkens bok- hållargrad. T. v. föreslogs emellertid även allmänna civilförvaltningens kontorsskrivare inplacerade i 16 lg. Att märka är att för postexpeditörer och telegrafister föreslogs kvalitativ inplacering i 17 lg. Prop. 1925 pla- cerade enligt det kvantitativa alternativet alla kontorsskrivare i 15 lg, var— vid tjänstebenämningen ändrades till kansliskrivare. I prop. framhölls, att en kvantitativ inplacering inte kunde anses fullt motsvara de ur kvalita— tiv synpunkt vitt skilda göromål, som kontorsskrivarna hade att utföra inom olika grenar av statsförvaltningen. Vissa av dessa göromål, såsom exempelvis kassörs- och registratorsgöromål, vilka ofta på sina håll ut- förts av manliga tjänstemän i 13 m. lg (: 24), motiverade ett högre löne— läge; frågan om en uppdelning av kontorsskrivargraden finge dock prö— vas framdeles.

Genom 1925 års inplacering fixerades skillnaden mellan manligt och kvinnligt kvalificerat kontorsarbete till fyra lönegrader. Det torde nämligen vara berättigat att draga den slutsatsen, att ett stort antal av allmänna civilförvaltningens kansliskrivare, främst registratorerna och kassörerna, 1925 utförd-e i stort sett lika kvalificerat arbete som de manliga tjänstemän, vilka tillhörde nuv. 19 lg, exempelvis landskanslister och Iandskontorister.

Efter 1925 har vid allmänna civilförvaltningen inträffat, att tjänster i nuv. lg 18 och 19 inrättats för samma slags göromål (främst registrators— oeh kassörsgöromål), som vid 1925 års inplacering ålåg kvinnliga tjänste— män i allmänna civilförvaltningens högsta grad, dvs. nuv. 15 lg. 1927 ut— byttes dels den manlige registratorn i tullverket (i nuv. 24 lg), dels registratorerna i departementen (i nuv. 25 lg) mot kvinnliga registratorer. Men dessa placerades inte —— som före 1925 skett vid motsvarande ut- byte — i kontorsskrivare-(= kansliskrivare-) graden utan i 18 lg vid tull— verket och i 19 lg vid departementen. Departementsregistratorerna sänk- tes sålunda från 25 till 19 lg.Denna lönegradssänkning kan dock inte—som stundom gjorts gällande _ tillskrivas en »kvinnlig» lönesättning av registratorerna. Nedflyttningen berodde framför allt på att akademisk

i i i i i i i

examen inte vidare ansågs nödvändig för registratorsgöromålens utförande. Sedan kan naturligtvis diskuteras, om 19 lg var för låg med hänsyn till göromålens art och om lönen till manlig tjänsteman utan akademisk examen skulle ha legat högre än 19 lg. Allmänna civilförvaltningens lönenämnd ansåg 21 lg lämplig för departementsregistratorerna och jämförde där- vid göromålen med de då helt »manliga» befattningarna förste post- assistent och bokhållare. Att registratorn i tullverket kom just i 18 lg torde ha berott på att man ville behålla den tidigare lönegradsskillnaden mellan departementsregistratorer och ämbetsverksregistratorer.

Samtliga under åren 1927—1929 utbytta manliga registratorstjänster i nuv. 24 lg ersattes med registratorstjänster i nuv. 18 lg, dvs. tre lönegra- der högre än de kvinnliga verksregistratorer (kansliskrivare) som fanns 1925. Av den i bil. 1 framlagda utredningen torde kunna dragas slutsat- sen, att arbetsuppgifterna för de i 18 lg placerade tjänsterna inte var av mera kvalificerad beskaffenhet än de som 1925 ålåg kansliskrivare- registratorer och att alltså inrättande av tjänster i 18 lg innebar en högre värdering av arbetsuppgifter, som 1925 ålåg den högsta kvinnliga tjänsten i allmänna civilförvaltningen. Vidare torde det få anses sanno- likt, att åtminstone någon av tjänsterna i 18 lg var lika krävande som statsdepartementens registratorstjänster och att dessas högre placering mera berodde på den tidigare differensen mellan manliga registratorers lönegradsplacering än på verklig kvalitetsskillnad i göromålen.

1930 placerades för första gången efter 1925 en registratorstjänst åter i kansliskrivargraden. I fortsättningen kom registratorstjänsterna att diffe- rentieras på 15 och 18 lg. Tjänster i sistnämnda lönegrad fick även manliga innehavare.

Medan manliga kassörstjänster före 1925 utbyttes mot kansliskrivarbe- fattningar, inrättades fr. o. m. 1933 även kassörstjänster i 18 lg. I fortsätt- ningen differentierades kassörstjänsterna på 15 och 18 lg. Den höjning av den högsta kvinnliga normalgraden från 15 till 18, som utvecklingen be- träffande registrators- och kassörstjänster synes visa, kom även till ut- tryck i en uppflyttning 1931 av befattningen som föreståndare för varu- märkesgranskningen vid patent- och registreringsverket från kansliskri- vare till 18 lg. Denna tjänst har genomlöpt samma stadier som vissa registratorstjänster, alltså 24—15—18. Höjningen till 18 lg betingades inte av att arbetsuppgifterna blivit mera kvalificerade utan av att den 1924 satts i högsta graden för kvinnliga tjänstemän och att sedermera högre normalgrad för kvinnor införts. Denna utveckling synes ytterligare be- styrka, att inrättandet av tjänster i 18 lg vid allmänna civilförvaltningen inneburit en ansats till utjämning av den löneklyfta mellan manligt och kvinnligt kvalificerat kontorsarbete, som 1925 fixerades till fyra lönegrader, dvs. 19—15. Härvid bör erinras, att de manliga tjänster vid kommunika- tionsverken (kontorsskrivare, postassistenter, telegrafassistenter), som 1925

hade kvinnliga motsvarigheter i nuv. 15 lg, fortfarande står kvar i 19 lg. Landskanslister och Iandskontorister, vilkas göromål enligt föregående reso- nemang 1925 var ungefär likvärdiga med den högsta biträdesgradens göro- mål, har däremot uppflyttats till 21 lg. Därvid är emellertid att märka, att uppflyttningen motiverades med mera kvalificerade arbetsuppgifter i sam- band med organiserandet av arbetsdetaljer vid länsstyrelserna. Det torde knappast kunna göras gällande, att de i 18 och 19 lg placerade kvinnliga registratorernas och kassörernas arbetsuppgifter på ett motsvarande sätt skiljer sig från de registrators- och kassörsgöromål, som 1925 utfördes av åtskilliga kansliskrivare.

Utöver registratorstjänsterna i departementen har efter 1925 inrättats andra tjänster i 19 lg, som huvudsakligen besatts med kvinnor och som kan sägas utgöra en motsvarighet till de manliga tjänster i nuv. 19 lg, som 1925 fanns vid kommunikationsverken. Kontorsskrivar- tjänster i 19 lg har sålunda inrättats vid olika verk inom allmänna civil- förvaltningen. I 19 lg har även placerats de bokhållar- och kanslistbefatt- ningar, som fr. o. m. 1948 inrättats vid hovrätter och domsagor och vars göromål i viss mån synes överensstämma med göromålen å registrators- och kassörstjänsterna.

Den skisserade utvecklingen skulle alltså ge vid handen, att för den högsta kvinnliga graden vid civilförvaltningen den 1925 uppkomna lika— lönsklyftan på fyra lönegrader delvis utjämnats genom att karriären ut— byggts med tjänster i 18 och 19 lg.1

Sammanfattande synpunkter på de kvinnliga tjänsterna i 5 löne- graden

Tjänsterna i denna lönegrad torde vara de ur likalönssynpunkt mest intressanta. Här fanns de stora grupper kvinnliga tjänstemän vid kom- munikationsverken, vilka hade manliga motsvarigheter i fråga om kom- petensfordringar och — i stor utsträckning —— även i fråga om arbetsupp- gifter. Detta var lönegraden för kvinnor med kontorsarbete av sådant slag, att läroverksutbildning förutsattes. Dylikt kontorsarbete utfördes också av män. Här kan alltså skillnaden mellan manlig och kvinnlig lönenivå studeras bättre än när det gäller de i lägre kvinnliga lönegrader placerade kvinnliga kontorstjänsterna, där män med samma arbetsuppgifter som kvinnorna fanns endast i ett fåtal befattningar.

Med undantag för vaktföreståndar- och ritartjänsterna gällde för de i 5 kv. lg placerade tjänsterna fordran på läroverksutbildning, motsvarande lägst realskoleexamen. Samma kompetensvillkor var bestämda för kommu-

1 Efter förslag av 1949 års tjänsteförteckningskommitté och beslut av 1952 års riks- dags höstsession (prop. 241) har registrators- och kassörstjänstcrna i 18 lg ersatts med tjänster i 17 och 19 lg; tjänsten som föreståndare för varumärkesgranskningen har upp- flyttats från 18 till 21 lg.

nikationsverkens manliga tjänstemän i 8 m. lg (: nuv. 19 lg), näm- ligen telegrafassistenter, manliga postexpeditörer och manliga kontors- skrivare vid SJ. Såsom förut visats hade vid 1925 års inplacering nästan alla manliga och kvinnliga postexpeditörer samma arbetsuppgifter; göromå— len för manliga och kvinnliga kontorsskrivare torde också i många fall ha sammanfallit, medan en differentiering mellan arbetsuppgifterna för telegrafassistenter och telegrafister genomförts i större utsträckning. 1925 års inplacering innebar, att de kvinnliga tjänsterna sattes fyra lönegrader under motsvarande manliga. Detta betydde omedelbart, att ett stort an- tal kvinnor (främst postexpeditörer) avlönades fyra lönegrader lägre än män med samma utbildning och arbetsuppgifter, dvs. att 1925 års beslut inte innebar någon större ändring av de tidigare gällande lönerelationerna. Sedermera har emellertid för nu ifrågavarande kvinnliga och manliga tjänster vid kommunikationsverken genomförts en differentiering i fråga 3 om arbetsuppgifter, i vissa fall även i fråga om kompetensfordringar och ; fackutbildning, varigenom underlag skapats för den differentiering i löne— gradsplacering (och tjänstebenämning), som 1925 års beslut innebar. Sam— tidigt har de f. d. manliga tjänsterna kommit att innehavas även av kvinnor och de f. d. kvinnliga har fått även manliga innehavare, ehuru de fortfaran- de huvudsakligen är besatta med män resp_ kvinnor. Ur likalönssynpunkt kvarstår frågan, om lönegradsskillnaden mellan de f. d. manliga och de f.d. kvinnliga tjänsterna motsvarar differentieringen i arbetsuppgifter och utbildning, eller annorlunda uttryckt, hur de arbetsuppgifter nu bör värderas, som före 1925 avlönades med nuv. 19 lg, när de utfördes av man.

Allmänna civilförvaltningens kontorsskrivartjänster saknade i motsats till kommunikationsverkens kvinnliga tjänster i 5 lg manliga motsvarig- heter. Ovan har visats, att deras arbetsuppgifter 1925 var likvärdiga med göromålen å de manliga tjänster vid länsstyrelserna, vilka 1925 placerades i lg motsvarande nuv. 19. Även här var sålunda löneskillnaden fyra löne- grader mellan manligt och kvinnligt kvalificerat kontorsarbete, för vilket en reell _ om icke formell —— kompetensfordran på läroverksutbildning gällde. Efter 1925 har inträffat, att tjänster i (nuv.) 19 och 18 lg inrättats för vissa av de arbetsuppgifter, som 1925 utfördes av i (nuv.) 15 lg inpla- cerade kvinnliga kontorsskrivare (1925 namnförändrade till kansliskrivare). ! Likalönsproblemet blir sålunda här främst, huruvida kansliskrivarnas j övriga arbetsuppgifter motiverar högre lönegradsplacering än 15 lg.

Tjänster i 6 kv. lönegraden

6 kv. lg omfattade — utöver den förut behandlade tjänsten förestån- derska av l:a klass vid sinnessjukhusen — tjänsterna förste postexpedi— tör, förste telegrafist, förste kassör och förste vaktföreståndare vid tele-

grafverk-et, bokhållare vid SJ, bokhållare (kassör och bokhållare) vid sta- tens vattenfallsverk, kanslist i UD samt assistent vid fångvårdsanstalterna.

Förste postexpeditörer

Befattningar för förste postexpeditörer, manliga och kvinnliga, inrät- tades fr. o. m. 1910. De manliga och kvinnliga förste postexpeditörerna synes från början ha fått skilda arbetsuppgifter: de manliga främst ar— betsledning och kontrollgöromål, de kvinnliga huvudsakligen föreståndar- skap för tidningsexpedition. De kvinnliga förste postexpeditörernas begyn— nelse- resp. slutlön utgjorde fr. 0.111. 1/7 1920 69 resp. 63 % av motsvarande lön till de manliga förste postcxpeditörcrna (vilka var placerade i lg mot— svarande nuv. 21).

Något likställandc av manliga och kvinnliga förste postexpeditörer ! föreslogs inte vid någon kvalitativ inplacering. 1921 års lönekommitté l satte de kvinnliga en och PM 1924 alt. II två lönegrader under de manliga (alltså i nuv. 20 resp. 19 lg). I yttrande över PM föreslog generalpoststy— relsen 20 lg under motivering, att de kvinnliga förste postexpeditörerna i regel fullgjorde mera kvalificerade göromål än de manliga postexpeditö— rerna (: nuv. 19) och inom organisationen innehade befälsställning. Det kvantitativa alternativet satte förste postexpeditörerna i 17 lg, men i prop. 1925 sänktes de till 16 lg, alltså endast en lönegrad över de kvinnliga post— expeditörerna och fem lönegrader under de manliga förste postexpeditö— rerna (fr. o. m. 1/7 1925 benämnda förste postassistenter). Fr. o. 111. 1/7 1926 fick i tjänst varande förste postexpeditörer personlig placering i nuv. 17 lg; generalpoststyrelsen, som för postexpeditörer tillstyrkt samma 1 personliga placering som för postassistenter (___ nuv. 19), hade för förste » postexpeditörerna föreslagit 20 lg, dvs. en lönegrad under de manliga förste [ postassistenterna, som hade mera kvalificerade arbetsuppgifter än de kvinn— j liga förste postexpeditörerna. j

Förste postexpeditörer och förste postassistenter ”har — som fallet var ' redan vid 1925 års inplacering — helt skilda arbetsuppgifter. Förste postexpeditörernas gamla arbetsuppgift, föreståndarskap för tidnings- expedition, har numera i stort sett övertagits av överpostexpeditörer (i 19 lg). De nuvarande förste postexpeditörerna har fått helt andra arbetsupp- gift-er: främst kassatjänst samt handhavandet av frankoteckensförråd vid vissa mindre postkontor. I anslutning härtill har de 1947 uppflyttats till 17 lg. Förste postexpeditörstjänsten är fortfarande —— liksom postexpeditörs- tjänsten _ en >>kvinnlig>> tjänst.

Förste telegrafister

En högre grad för både telegrafister och assistenter infördes fr. 0. 111. 1919. Redan från början synes förste telegrafassistenter (inplacerade i lg motsvarande nuv. 21) och förste telegrafister ha tilldelats skilda ar- betsuppgifter (arbetsledning å stora telegrafstationer resp. föreståndarskap för filialtelegrafstationer).

1921 års lönekommitté och PM 1924 alt. II föreslog samma kvalitativa inplacering för kvinnliga förste telegrafister som för förste postexpeditö— rer (en resp. två lönegrader under de manliga förste telegrafassistenterna). Alt. II likställde sålunda de kvinnliga förste telegrafisterna med de manliga telegrafassistenterna. Liksom förste postexpeditörer inplacerades de i prop. 1925 i lg 16. Fr. o. m. 1/7 1926 blev också förste telegrafexpeditörer person— ligen placerade i 17 lg. Först fr. o. 111. 1/7 1952 har befattningen förste tele- grafexpeditör höjts till 17 lg, samma grad som förste postexpeditör.

Den skillnad mellan arbetsuppgifterna för förste telegrafister och förste telegrafassistenter, som fanns redan vid 1925 års inplacering, föreligger fortfarande. Förste telegrafexpeditörer fullgör numera vissa mera kvali— ficerade arbetsuppgifter i telegrafexpeditionen, som tidigare fullgjorts av telegrafassistenter. Endast ett fåtal förste telegrafassistenter disponeras numera för arbetsledning å telegrafstationer. Flertalet utnyttjas som bi- trädande trafikbefäl på centralstationerna och för administrativt arbete. En del av de arbetsuppgifter, som 1925 fullgjordes av förste telegrafassisten— ter, har numera övertagits av förste telegrafexpeditörer.

Bokhållare vid SJ

Kvinnliga bokhållarebefattningar inrättades fr. o. m. 1907 i järnvägssty- relsen som en högre grad för de kvinnliga kontorsskrivare, åt vilka upp- dragits registratorsgöromål, uppsättande av skrivelser, förmanskap ln. m. Därvid framhölls, att de skulle utföra samma arbete som ålegat de manliga hokhållarna. Avlöningen blev dock lägre för de kvinnliga bokhållarna (71 resp. 63 % av männens begynnelse— resp. slutlön). Sedan de manliga bok— hållarna i kommunikationsverkens avlöningsreglemente inplacerats i lg motsvarande nuv. 21, blev motsvarande relationstal 69 resp. 63 %. Av ett 1913 avgivet betänkande synes framgå, att manliga och kvinnliga bokhål- lare i stort sett hade olika arbetsuppgifter.

För kvinnliga bokhållare föreslog 1921 års lönekommitté placering en lönegrad under de manliga och PM 1924 alt. II tre lönegrader under de man- liga. I prop. 1925 framhölls, att järnvägsstyrelsen bestämt påyrkat bokhål- larnas nedflyttning från 17 lg (enligt alt. I) till 16 lg, vilket också föreslogs i prop. Titeln ändrades till förste kansliskrivare.

Bokhållare (21 lg) och förste kansliskrivare har numera helt skilda arbetsuppgifter. Förste kansliskrivartjänsten har fr. o. m. 1]? 1952 upp- flyttats från 16 till 17 lg.

Kanslister i UD

Kanslistbefattningar, som ursprungligen endast funnits vid beskick- ningar och konsulat, inrättades fr. o. 111. 1/10 1919 även i utrikesdeparte— ment—et och blev där tillgängliga även för kvinnor. Endast kvinnor kom att utnämnas. De kvinnliga kanslisterna i utrikesdepartementet hade samma lön som de manliga i utlandet. Avlöningen var högre än till manlig kontors— skrivare W'd järnvägsstyrelsen. Fr, o. m. 1922 differentierades kanslistlönen i manlig och kvinnlig, samtidigt som även kanslistbefattningarna i utlan- det öppnades för kvinnor. De manliga kanslisterna sattes i 9 m. lg (: 20), E dvs. i lönegraden mellan manlig kontorsskrivare och bokhållare, och de : kvinnliga i 6 kv. lg, dvs. i samma lönegrad som kvinnlig bokhållare. För de % kvinnliga kanslisterna, som ju tidigare haft »manlig» lön, innebar inpla- ceringen lönesänkning. Kvinnliga kanslister utnämndes även vid utrikesre— i presentationen.

1921 års lönekommitté satte de kvinnliga kanslist-erna i 20 lg liksom de manliga, men PM 1924 alt. II föreslog endast 18 lg. Vid inplaceringen 1925 sattes de kvinnliga kanslisterna i 16 lg; de manliga i 20 lg benämndes förste kanslister. De lägre befattningarna blev fortfarande reserverade för ; kvinnor och de högre för män. Huruvida en befattning skulle vara förste kanslist eller kanslist synes inte ha berott på placeringsorten utan på innehavarens kön. Sålunda efterträddes vid samma beskickning manlig förste kanslist av kvinnlig kanslist och vice versa. Fr. o. 111. 1/7 1939 i blev emellertid de två kanslistgraderna i stället för att dittills endast ha varit avsedda att skilja mellan manliga och kvinnliga befattningshavare verkliga steg i befordringsgången. Även män utnämndes å kanslistbe- [ fattningar; däremot har kvinnor ännu inte blivit förste kanslister. Be- ' fattningarna i utrikesdcpartementet har hela tiden varit kanslistbefatt— : ningar och besatta med kvinnor.

Assistenter

En tjänst i 6 kv. lg med klar manlig motsvarighet var assistent vid fångvårdsstaten.

Fr. 0. m. 1922 inrättades kvinnliga assislentbefattningar, av vilka en direkt ersatte en manlig assistentbefattning av 3 klass (placerad ilg motsvarande nuv. 20). De kvinnliga assistenternas begynnelselön blev endast 75—77 % och slutlön endast 68—69 % av de manligas.

1921 års lönekommitté förordade de kvinnliga assistenternas likstäl- lande med de manliga; PM 1924 alt. II föreslog placering i 18 lg. De in-

placerades kvantitativt i 16 lg och benämndes assistenter av 4 klass; deras begynnelselön blev 79—80% och slutlön 71—72 % av motsvarande löner till de manliga assistenterna av 3 klass. 1939 års tjänsteförtecknings- sakkunniga föreslog uppflyttning till 20 lg, under hänvisning till att de kvinnliga assistenternas arbete inte på något sätt skilde sig från det som utfördes av deras manliga kolleger. Uppflyttningen genomfördes 1942.

Sammanfattande synpunkter på de kvinnliga tjänsterna i 6 löne- graden

Om man bortser från tjänsterna förste kassör och förste vaktförestån- dare vid telegrafverket —— för vilka inga särskilda kompetensfordringar gällde och vilka helt saknade manliga motsvarigheter _ kan tjänsterna i denna lönegrad delas i två grupper. Den ena gruppen bildas av tjänsterna vid kommunikationsverkcn: förste postexpeditör, förste telegrafist och bokhållare (vid SJ och statens vattenfallsverk). För dessa tjänster gällde samma kompetensfordringar som för de i 5 kv. lg placerade tjänsterna postexpeditör, telegrafist och kvinnlig kontorsskrivare; de var också be- fordringstjänster från dessa. I vissa fall torde ingen större skillnad i arbetsuppgifter ha förelegat mellan tjänster i 5 och 6 lg. I varje fall torde det vara klart, att arbetsuppgifterna å kommunikationsverkens tjänster i 6 lg var i kvalitetshänseende att jämställa med göromålen å vissa kontorsskrivartjänster vid departement och ämbetsverk, där det inte fanns kvinnliga tjänster i högre lönegrad än 5 kv. lg (om man bortser från den speciella tjänsten kanslist i UD). Inrättande av en kvinnlig bok- hållargrad vid allmänna civilförvaltningen diskuterades också i samband med 1925 års inplacering. Bortsett från behörighetssakkunniga torde inte i något sammanhang ha gjorts gällande, att kommunikationsverkens kvinn- liga tjänstemän i 6 kv. lg hade lika kvalificerade arbetsuppgifter som de delvis lika benämnda manliga tjänstemän, vilkas löneställning motsvarade nuv. 21 lg (förste postexpeditör, förste telegrafassistent, bokhållare). Den kvalitativa inplaceringen i PM 1924 satte de kvinnliga tjänsterna två (förste postexpeditör och förste telegrafist) resp. tre (bokhållare) lönegrader under de nämnda manliga tjänsterna. Den kvantitativa inplaceringen i 16 lg mot— svarade fem lönegraders skillnad, varav sålunda endast en del kan anses ha berott på skillnad i manlig och kvinnlig lönenivå. Efter 1925 har inträf- fat, att förste postexpeditörer fått praktiskt taget helt nya arbetsuppgifter och redan 1947 uppflyttats till 17 lg, att förste telegrafister (: förste tele- grafexpeditörer) fått övertaga vissa göromål från telegrafassistenter och att den kvinnliga bokhållartjänsten (under den ändrade benämningen förste kansliskrivare) blivit en av både män och kvinnor passerad grad mellan kansliskrivartjänsten (: den gamla kvinnliga kontorsskrivartjänsten) i 15 lg och kontorsskrivartjänsten (: den gamla manliga kontorsskrivar-

tjänsten) i 19 lg. Även förste telegrafexpeditörer och förste kansliskrivare har numera (fr. o. m. 1/7 1952) uppflyttats till 17 lg.

Den and 'a gruppen av kvinnliga tjänster i 6 kv. lg innefattar kanslist i UD och assistent vid fångvårdsanstalterna, vilka tjänster hade direkta manliga motsvarigheter med samma arbetsuppgifter. För de manliga tjänsterna motsvarade löneläget nuv. 20 lg, dvs. låg fyra lönegrader över den placering som de kvinnliga fick 1925. Efter 1925 har de kvinnliga assisten— terna uppflyttats till samma lönegrad som de manliga. För de båda kanslist- graderna i UD (16 och 20) har den tidigare differentieringen efter kön ersatts med en differentiering efter arbetsuppgifter.

Tjänster i 7 och 8 kv. lönegraderna

7 och 8 kv. lönegraderna, dvs. de två högsta kvinnliga lönegraderna, omfattade uteslutande befattningar vid postverket och telegrafverket, nämligen postmästare av klass 4 och 3 samt telegrafkommissarier av klass 6 och 5 (ävensom den med sistnämnda befattning likställda tjänsten katalogredaktör) .

Kvinnliga postmästare av klass 4 och 3

Till kvinnliga postmästare av klass 4 och 3 utgick före 1910 samma av- löning som till manliga; endast ett fåtal kvinnor blev postmästare. Fr. o_ m. 1910 differentierades avlöningarna så att den kvinnliga slutlönen blev 67 % av den manliga (å billigaste ort). Arbetsuppgifterna var identiska för man— liga och kvinnliga postmästare. Ingen kvinna kom att utnämnas till post- mästare av klass 3. I kommunikatiousverkens avlöningsreglem—ente inplace- rades de manliga postmästarna av klass 4 och 3 i lönegrader motsvarande nuv. 22 resp. 23. Begynnelse- resp. slutlönen till de kvinnliga postmästarna av klass 4' kom att utgöra 80 resp. 73 % av de manligas (å billigaste ort).

Vid inplaceringen 1925 fanns endast 1 ordinarie och 4 tf. kvinnliga postmästare av klass 4. I prop. 1925 föreslogs — med hänsyn till på- gående omklassificering av postanstalterna —— ingen inplacering av den kvinnliga postmästaren, som t. v. sattes på övergångsstat med bibehållna »kvinnliga» avlöningsförmåner; motsvarande ersättning skulle utgå'till de tillförordnade. 1926 års omklassificering av postanstalterna innebar ett definitivt slopande av differentieringen mellan manliga och kvinnliga postmästartjänster. Den å övergångsstat uppförda kvinnliga postmästa- rén sattes» på ordinarie stat i samma lönegrad som motsvarande manlig postmästare: '

Kvinnliga telegrafkommissarietjänster inrättades fr. o. m. 1908. De för män avsedda telegrafstationerna, i regel de större, klassificerades för sig — — efter uppbörden — i 4 klasser och de för kvinnor avsedda — lika— ledes efter uppbörden —— i 3 klasser (5, 6 och 7). Manliga och kvinnliga stationer avgränsades sinsemellan inte bara genom uppbördens storlek utan också med hänsyn till tekniska och personella förhållanden. Utöver fast avlöning — bestämd med hänsyn till stationens klass _— utgick till såväl manliga som kvinnliga telegrafkommissarier uppbördsprovision. Den fasta avlöningen (slutlön) för telegrafkommissarie av klass 5 utgjorde fr. (_). m. 1913 75 % av slutlönen till manlig telegrafkommissarie av klass 4. Den procentuella uppbördsprovisionen utjämnade i viss mån skillnaden mellan manlig och kvinnlig lön. Åtskilliga kvinnliga stationer av klass () överträffade i upphörd manliga av klass 4. Vid ikraftträdandet av kom— munikationsverkens avlöningsreglemente avskaffades uppbördsprovisio— nen. Manliga telegrafkommissarier av klass 4 och 3 inplacerades i lg mot- svarande nuv. 22 resp. 23. (Den lägsta kvinnliga klassen, 7, indrogs.)

I sitt förslag till den omklassificering, som skedde fr. 1/7 1920, konsta- terade telegrafstyrelsen, att sedan 1907 års klassificering manliga och kvinnliga stationer blivit i storlek blandade om varandra så att icke mindre än 28 kvinnliga stationer av klass 6 och 5 var större än den minsta man- liga stationen. Med hänsyn till de kvinnliga tjänstemännens befordrings- möjligheter m. m. bibehölls den faktiska fördelningen mellan manliga och kvinnliga stationer och lämnades de kvinnliga stationernas antal orubbat. Gentemot behörighetssakkunnigas likställande av manliga telegrafkom- missarietjänster av klass 4 och 3 med kvinnliga av klass 6 och 5 framhöll telegrafstyrelsen, att de förra principiellt sett betecknade ett föreståndar- skap av annan omfattning och med delvis andra kvalifikationer än de kvinnliga.

1921 års lönekommitté satte telegrafkommissarier av klass 5 i 22 lg, dvs. likställde dem med manliga telegrafkommissarier av klass 4; telegrafkom— missarier av klass 6 placerades i 21 lg. PM 1924 alt. II föreslog 21 resp. 20 lg. 1925 inplacerades telegrafkommissarier av klass 5 resp. 6 i 21 resp. 19 lg.

Vid omklassificeringen fr. o. 111. 1/7 1926 klassificerades alla statio- ner likformigt efter en poängskala, innefattande olika faktorer. Det ännu 1920 tillämpade särskiljandet av de två lägsta (kvinnliga) klasserna till särskild grupp förekom sålunda inte. Som resultat av klassificeringen blev 17 stationer av klass 5 uppflyttade och deras kvinnliga föreståndare utnämnda till telegrafkommissarier av klass 4 och 3. Därmed synes de förutvarande kvinnliga stationernas inordnande i en för alla sta— tioner gemensam skala ha genomförts. Även män har blivit telegraf- kommissarier av klass 5. Vid klassificeringen fr. o. 111. 1/7 1948 slopades

såväl telegrafkommissarietjänsterna av klass 6 (Ca 19) som telegraf— kommissarietjänsterna av klass 4 ( Ca 22).

Sammanfattning

Beträffande de kvinnliga tjänsterna i 7 och 8 kv. lg behöver endast konstateras, att trafikanstalternas klassificering 1926 medförde full lik— ställighet mellan manliga och kvinnliga tjänstemän.

Sammanfattning

För att besvara frågan i vad mån principen om lika lön för likvärdig arbetsuppgift genomförts vid lönegradsplacering av de tjänster, som före 1/7 5 1925 tillhörde särskild kvinnlig löneplan (se tab. 3, s. 67 f), kan man lämpligen gruppera dessa tjänster på följande sätt:

A. Kvinnliga tjänster, vilka antingen 1925 eller senare fått samma löne— gradsplacering som motsvarande manliga tjänster med samma arbetsupp— gifter.

1. Kvinnligt kameralbiträde vid sinnessjukhusen, som 1925 fick samma lönegradsplacering och benämning som manligt (befattningen numera kontorist i 13 lg).

2. Kvinnlig assistent vid fångvårdsstaten, som visserligen 1925 med annan benämning sattes fyra lönegrader under motsvarande manlig befatt- ning men 1942 likställdes med denna.

3. Kvinnliga postmästare av klass 4 och 3, vilka 1925 inte fick någon inplacering utan 1926 sammanslogs med de manliga.

4. Förestånderska av l:a och 2:a klass (numera benämnda första före— ståndarinna resp. föreståndarinna) samt översköterska (vid sinnessjukhu— sen), vilka tjänster efter beslut av 1951 och 1952 års riksdagar fått samma lönegradsplacering som manliga tjänster med samma arbetsuppgifter.

B. Övriga kvinnliga tjänster.

1. Tjänster, vilka 1925 hade och fortfarande har samma arbetsuppgif— ter som manliga tjänster. Hit hör vaktfru och första vaktfru vid fångvårdsstaten samt sköterska (och den efter 1925 tillkomna tjänsten första sköterska) vid sinnessjuk- husen. Även efter de fr. 0. in. 1/7 1952 genomförda ändringarna i löne- gradsplacering ligger vaktfru och sköterska två lönegrader samt första vaktfru och första sköterska en lönegrad under motsvarande manliga tjänstemän. För dessa tjänster är likalönsproblemet såtillvida klart som likheten i arbetsuppgifter erkänts i olika sammanhang men ett fullständigt utjäm- nande av lönedifferenserna uppskjutits i avvaktan på en principiell utred— ning av hela likalönsfrågan,

2. Tjänster, vilka 1925 helt eller åtminstone i viss utsträckning hade samma arbetsuppgifter som i regel lika benämnda manliga tjänster men vilka numera skiljer sig från dessa i fråga om arbetsuppgifter. De till denna grupp hörande tjänsterna är kvinnlig postexpeditör och kvinnlig kontorsskrivare (numera : kansliskrivare) vid kommunika- tionsverken (främst SJ) samt kanslist i UD. Hit kan också räknas tele- grafist (numera : telegrafexpeditör) vid telegrafverket, ehuru den manliga befattningen redan 1925 hade annan benämning. Likalönsproblemet är här den riktiga värderingen av arbete, som 1925 när det i stor utsträckning utfördes av manlig arbetskraft, betalades högre an nu.

3. Tjänster, vilka 1925 hade väsentligen andra arbetsuppgifter än man- liga tjänster med samma tjänstebenämning. Till denna grupp hör förste postexpeditörs-, bokhållar— och ritartjäns- terna samt kontorsbiträdestjänsterna vid SJ och statens vattenfallsverk. i För dessa tjänster är problemet om den år 1925 fastställda lönedifferen- sen i förhållande till manliga tjänster var större än som svarade mot skill- naden i arbetsuppgifter.

4. Tjänster-, vilka 1925 inte hade någon motsvarighet bland de manliga tjänsterna vare sig i fråga om arbetsuppgifter eller tjänstebenämning. Hit hör tjänsterna skrivbiträde, kontorsbiträde (lika benämnda manliga tjänster endast vid SJ och vattenfallsverket), kanslibiträde, kontorsskrivare (numera : kansliskrivare) vid allmänna civilförvaltningen, rikstelefonist, vaktföreståndare, förste vaktföreståndare samt tjänsterna för ekonomiper- sonal vid sinnessjukhusen. Problemet blir här en värdering av dessa speciellt »kvinnliga» arbets— uppgifter.

KAPITEL 6

Motiveringar för lägre löner åt kvinnliga tjänstemän — en historisk översikt

I detta kapitel avser vi att lämna en historisk och systematisk framställ— ning av de olika skäl för lägre lön åt kvinnliga tjänstemän, som vid skilda % tidpunkter anförts. Vi har funnit, att argumenten kan hänföras till tre i principer för statlig lönesättning, vilka står i motsats till principen 0111 lika i

S

lön till män och kvinnor för likvärdig arbetsuppgift. Vi har kallat dessa principer: 1) behovslöneprincipen, 2) prestationslöneprincipen och 3) mark- nadslöneprincipen. Utöver de argument, som går tillbaka på nämnda prin- ciper, har vid olika tillfällen åberopats 4) statsfinansiella hänsyn som skäl mot likalönsprincipens genomförande.

Den utförliga redogörelse för behovslöneprincipens, prestationslöne— principens och marknadslöneprincipens tillämpning i det statliga löne— systemet, som lämnas i de olika avsnitten av detta kapitel, sammanfattas i inledningen till kap. 8, 9 resp. 10; där undersökes också på vilka punkter dessa principer fortfarande gör sig gällande i det statliga lönesystemet och i vad mån de f. 11. kan anses ha accepterats ellei förkastats av statsmakterna.

Behovslöneprincipen

Behovslöneprincipen eller behovsprincipen (som den i regel benämnts)I

innebär som lönesättningsnorm rent allmänt, att lönen inte bara skall be- stämmas som en ersättning för arbetet utan också skall anpassas efter *, arbetstagarens behov. Som en tillämpning av en behovslöneprincip i vid- % sträckt bemärkelse har ibland ansetts varje lönedifferentiering, som inte * utgår från tjänsten utan från tjänsteinnehavarnas varierande inkomstbehov; , sålunda har bl. a. dyrortsgruppering och ålderstillägg betraktats som ut— tryck för behovslöneprincipen?) I regel har dock behovslöneprincipen endast haft avseende på den skillnad i olika löntagares behov, som sammanhänger med olikheter i försörjningsbörda. Den försörjningsbörda som man där- vid haft i åtanke har i allmänhet bara gällt löntagarens egen familj; behovs- löneprincipen har framträtt som familjeförsörjnings- eller familjetilläggs- principen. Med ytterligare begränsning har behovslöneprincipen ansetts på— kalla en lönedifferentiering uteslutande med hänsyn till försörjningsplikten mot barn; den har blivit liktydig med en barnförsörjnings— eller barntill- läggsprincip.

1 I den efterföljande historiska framställningen användes därför främst detta uttryck. 2 Jfr Nylund, Behovsprincipen i svensk lönelagstiftning.

Behovslöneprineipen har varit anledning till en löneskillnad mellan män och kvinnor i det statliga lönesystemet därigenom att den fått en schematisk tillämpning: alla manliga tjänstemän har betraktats som familje- försörjare och alla kvinnliga tjänstemän som icke-familjeförsörjarc. Den primära anledningen till löneskillnaden mellan män och kvinnor i allmän tjänst var just att lönen till en manlig tjänsteman utmättes för att till— godose även familjens behov, medan avlöningen till en kvinnlig tjänsteman endast avsågs skola räcka till för en ensamstående. De högre löner som på detta sätt utgick också till män, som inte var familjeförsörjare, motiverades ibland med att även den ensamstående mannen hade större lcvnadshehov än den ensamstående kvinnan.

Allmänna civilförvaltningen och kommunikations- verken före 1919

När det gällde att bestämma lönerna till statens tjänstemän, som ju 1 ända till mitten av 1800-talet uteslutande utgjordes av män, fick hänsynen ' till levnadsbehoven tidigt en avgörande betydelse. Redan vid 1817—18 års riksdag framställdes som önskemål, att tjänstemännen av lönen skulle äga »anständig och tillräcklig utkomst». Då statens befattningshavare en— dast var män och dessa förutsattes till övervägande del vara gifta, var det naturligt, att lönerna bestämdes med hänsyn till familjens levnadsbehov. 1874 uttalades exempelvis om lönen till en kanslisekreterare, att den borde allereda honom, även med hustru och barn, en någorlunda sorgfri bärgning». Kravet på lönernas fixerande efter en för manliga familjeförsörjare ave passad behovsuorm kan sägas ha varit bestämmande även vid den genom— gående reglering för den civila statsförvaltningen, som efter mönster av .löneregleringen för statskontoret genomfördes under åren efter 1907. Även vid löneregleringar för kommunikationsverken utgick man vid lönernas fixerande från en manlig familjeförsörjares levnadsbehov. Så uttalades exempelvis 1901 i förslaget till lönereglering för postverket (jfr s. 303), att lönen till de manliga postexpeditörerna borde ge dem möjlighet att under— hålla sig och sin familj.

Bakom hänsynstagandet till familjens levnadsbehov vid löneregleringarna låg uppfattningen om statens skyldighet att bereda de tjänare, vilkas ar- betskraft helt togs i anspråk, >>en anständig bärgning». Med detta uttryck åsyftades den minimiinkomst, som ansågs behövlig för att tjänstemannen och hans familj skulle kunna leva »ståndsmässigt» inom den socialgrupp, som han tillhörde på grund av sin utbildning och tjänstens karaktär. Man utgick sålunda vid löneregleringarna från olika »behovsnivåer», betingade av tjänstemännens sociala ställning, vilken självfallet stod i relation till den utbildning, som ansågs behövlig för tjänsten. Den lägsta hehovsnivån avsåg familjeförsörjare utan särskild utbildning.

Sålunda fixerades 1907 stationskarlarnas avlöning med hänsyn till »vad som i allmänhet anses utgöra levnadsbehovet för en familj i den samhällsklass, varom nu är fråga». I prop. 1914: 1/11 uttalades om löner till vaktpersonal vid fångvårdsstaten i jämförelse med motsvarande kårer vid tull— och postverken: :Vid alla dessa kårer, där inträde kan vinnas utan att särskilda kunskaps- eller andra kompetensfordringar måste vara fyllda, sker rekryteringen inom samma samhällsklass; personalens sociala ställning blir också väsentligen densamma. Härav följer, att levnadsbehoven bliva i stort sett lika, med enahanda krav ä medel för deras tillfredsställande» (s. 69).

Den högsta »behovsnivån» gällde manliga tjänstemän med akademisk utbildning. Mellan den lägsta och högsta hehovsnivån fanns —— huvudsak- ligen vid kommunikationsverken (vid allmänna civilförvaltningen egent- ligen endast vid länsstyrelserna) —— en behovsnivä, för vilken den sociala utgångspunkten var läroverksutbildning (postexpeditörer, stationsskrivare, landskanslister etc.).

En särskild betydelse ur behovssynpunkt hade ålderstilläggen. De au- sågs ha ett dubbelt syfte. »De äro nämligen avsedda att utgöra dels en upp- muntran för längre tids väl vitsordad tjänstgöring samt ett erkännande av det större värde, som vunnen erfarenhet bör förläna arbetet, dels ock ett medel att sätta en gift tjänsteman i stånd att möta de ökade utgifter, som bliva en följd av familjens tillväxt och därav härflytande större behov.»1

När man bestämde löner för de manliga tjänstemännen räknade man med att alla var familjeförsörjare och tog ingen hänsyn till att ganska många2 förblev ogifta. När kvinnor efter mitten av 1800—talet fick tillträde till olika tjänster, främst inom kommunikationsverken, fick de i början som regel samma lön som fastställts för de manliga tjänstemännen (sä exempelvis kvinnliga postexpeditörer, jfr s. 302, och kvinnliga kontors- skrivare vid SJ, jfr s. 333). Efter hand som antalet kvinnor ökade och krav på löneförbättringar för de manliga befattningshavarna framställdes, kom vid löneregleringarna att fastställas lägre lönebelopp för kvinnliga tjänstemän än för manliga med samma arbetsuppgifter. Därvid åberopades främst, att kvinnorna inte var familjeförsörjare. I vissa fall framhölls också, att levnadskostnaderna för kvinna var lägre än för man.

Sålunda anfördes exempelvis vid 1907 års lönereglering för SJ (jfr s. 333): »Vid bestämmande utav avlöningen för en kvinnlig tjänstemannabefattning i för- hållande till den avlöning, som anses böra tillkomma en motsvarande befattning med manliga innehavare, kan man icke bortse från den skillnad i levnadskostna— der, som äger rum emellan man och kvinna.» Vidare gällde, att avlöningen till manlig innehavare borde avvägas så att den satte honom i stånd att bilda egen familj, nvilket förhållande icke äger sin motsvarighet i fråga om en kvinna». 1902 års löneregleringskommitté framhöll 1911 (jfr s. 342) att de för kvinnliga bi- träden vid ämbetsverken fastställda avlöningarna inte syntes kunna lämna 'till- räekligt uppehälle åt en tjänstemannafamilj (detta ord taget i dess dittillsvarande

1 1902 års löneregleringskommitté, bet. XXVII, s. 57. 2 Enligt en utredning, framlagd i 1902 års löneregleringskommittés betänkande I, Bihanget, s. 17, var 1903 34,7% av samtliga ordinarie tjänstemän vid de centrala tim- betsverkcn ogifta.

allmänna betydelse)». Vid 1912 års riksdag uttalade statsutskottet (jfr s. 334), att det vore en hela statsförvaltningen genomgående princip, att avlöningen ut— gick med högre belopp till manlig tjänsteman än till kvinnlig; denna princip hade från statens synpunkt bl. a. 'det synnerligen viktiga skälet för sig, att man' ville bereda de manliga tjänstemännen möjlighet att ingå äktenskap och bilda familj. 1913 uttalades i ett betänkande om avlöningar vid statens sinnessjukhus (jfr s. 387), »att faktiskt, på grund av en del fysiologiska och sociala förhållan— den, levnadsomkostnadcrna för kvinnan äro billigare än för mannen-.l

Även i fråga om kvinnor synes man vid lönesättningen ha i stort sett utgått från tre olika, socialt betingade behovsnivåer. Man talade sålunda om kvinnliga befattningshavare »av betjäntklass» (ex. telefonister), för vilka ingen särskild utbildning förutsattes, och »av tjänstemannaklass» (ex. telegrafister, postexpeditörer), av vilka fordrades läroverksutbildning (normalskolekompetens eller realskoleexamen).2 En högsta behovsnivå representerade de akademiskt utbildade kvinnorna, för vilka huvudsak- ligen tjänster vid undervisningsväsendet stod öppna.

Kvinnor med viss utbildning och därmed sammanhängande »social ställ- ning» fick sålunda — på grund av behovsprincipen —-— mindre lön än män med motsvarande utbildning; de kvinnliga tjänstemännens lön kunde ibland även understiga lönen till män med lägre utbildning.3 Däremot rådde —— som förut visats (s. 66 ff) —i fråga om semesterförmåner och ersättning vid tjänsteresor likställighet mellan män och kvinnor med samma sociala rekrytering. Ofta sattes lönerna till kvinnorna ännu lägre än som betinga— des av levnadskostnaderna för självförsörjande kvinnor inom resp. social— grupper. Den kvinnliga statstjänstemannens lön blev endast ett bidrag till hennes försörjning. Av olika uttalanden framgår, att lönernas knapphet nödvändiggjorde bidrag från anhöriga:i Krav på löneförbättringar från de kvinnliga tjänstemännen motiverades med att lönerna inte räckte till uppehållet för en självförsörjande kvinna.

Sammanfattningsvis kan konstateras, att vid de särskilda löneregle— ringarna för allmänna civilförvaltningen och kommunikationsverken genomfördes en generell lönedifferentiering mellan män och kvinnor, var- vid männens högre löneställning främst motiverades med att de i regel 'är familjeförsörjare. Lönerna å de för kvinnor avsedda tjänsterna fast- ställdes med hänsyn till levnadsbehoven för ensamstående kvinnor.

* Kvinnans låga levnadsomkostnader var ett av de skäl, som anfördes när det på 1850—talet blev fråga om att bereda kvinnor tillträde till allmän tjänst. Sålunda ut— talade Kungl. Maj :t till 1859—60 års riksdag, att det för staten vore fördelaktigt att anlita kvinnor, »då kvinnan, som på lediga stunder själv kan sköta sitt hushåll, för— färdiga sina kläder eller eljest med handarbete något förtjäna, just därföre kan finna sig tillfredsställd med en avlöning, som för mannen vore otillräcklig för fyllande av de oundgängligaste levnadsbehoven».

? Belysande är vissa uttalanden om rikstelefonisternas rekrytering (jfr s. 327). 3 Jfr exempelvis förhållandet mellan avlöningarna till kvinnliga biträden och vakt- mästare i ämbetsverken (s. 343 ff). Belysande är också förslaget om inrättande av man— liga stationsmästartjänster vid telegrafverket (s. 321 f).

4 Jfr exempelvis s. 315 (telegrafister), s. 334 (kvinnliga kontorsskrivare vid SJ) och s. 337 (kvinnliga kontorsskrivare vid telegrafverket).

Folkskolan var ett av de arbetsområden som först öppnades för kvinnorna; här fick de från början samma lön som männen och här upp- hävdes denna likställighet senare än på andra områden. Detta samman- hängde givetvis med den låga lönenivån; just lärarnas låga löner utgjorde en motivering för kvinnornas anställning vid folkskolan. I den motion vid 1856—58 års riksdag, som ledde till att kvinnorna fick tillträde även till folkskollärartjänster, framhöll sålunda motionären (Lars Johan Hierta), att lärarna var så svagt avlönade, att de knappt kunde påräkna för sitt uppe- hälle så mycket som en vanlig dagakarl; ingen som ägde utsikter till en mera tryggad bärgning eller de kunskaper, som kunde giva anspråk därpå, sökte sådana lärarbefattningar. Då det inte var möjligt att höja anslagen till folkskolan, föreslog han att kvinnor skulle anställas.

»En lön av två eller trehundra riksdaler riksmynt, knappt tillräcklig till anskaffande av en ensam manspersons enklaste livsförnödcnheter av föda och kläder och lämnande intet rum för tanken på att kunna försörja en familj en sådan avlönings erhållande skulle däremot utgöra ett önskningsmål för månget väl uppfostrat och bildat fruntimmer, som är i saknad av egen förmögenhet. Kvinnan har vanligen långt ringare anspråk än mannen för levnadsbehovens tillfredsställande. Ogift är hon för de flesta fall van att inskränka sig till en stor tarvlighet och finner sig (läruti med mera förnöjsamhet än mannen; är hon gift, men mannen icke har en oberoende förmögenhet eller ett indräktigare yrke. bliver det för henne ingen obetydlig vinst att, under en verksamhet av den ädlaste och mest fruktbärande beskaffenhet, på samma gång kunna bidraga till det gemensamma hushållet.» (Ridderskapets och adelns protokoll 1856—58, I: 336.)

Skillnad mellan manliga och kvinnliga folkskollärares löner genom— fördes först vid 1906 års riksdag, då ålderstilläggen till folkskollärarinna bestämdes till 50 kr lägre belopp än för folkskollärare (jfr bil. 2). l prop. 51 motiverades differentieringen med hänsyn till levnadsbehoven. »Vad rättvisans bud kräver, är icke, att lärare och lärarinnor för lika arbete gott— göras med lika lönesumma, men väl att de med hänsyn till sina levnads- villkor bliva lika förmånligt stiillda.» I riksdagsdebatten opponerade sig prof. H. Hjärne mot den föreslagna löneskillnaden mellan män och kvinnor och anförde bl. a. (AK 1906: 44 s. 48):

»Jag anser visserligen, att staten, när den tager en sin tjänares krafter i an— språk för hela livet, bör giva honom fullt tillräcklig avlöning även såsom familje— försörjare. Sålunda anser jag, att mannens avlöning bör sättas så högt, att han därmed kan försörja en familj. Men däri finner jag intet skäl för att sätta en kvinnlig lärares avlöning lägre. Ty när kvinnan har samma kompetens och för— rättar lika gott arbete, då bör icke staten för sin del taga hänsyn till dessa pri- vata förhållanden. Jag anser sålunda även den grundsatsen oriktig att göra en skillnad på lönerna för kvinnor och ogifta män, å ena sidan, samt för gifta män, å andra sidan. Jag anser, att staten icke bör använda sin lönereglering på något vis såsom i förbigående även reglerande giftermålsfrekvensen. Det hör icke hit, utan staten bör uppställa vissa löneförmåner så höga, att den man, som ägnar sig

! E i ; F L

åt en statstjänst, bör kunna försörja sin familj därmed. Men det är icke någon anledning, varför icke kvinnor eller ogifta män böra ha samma löneförmåner som gifta män, eftersom samma arbete förrättas, vilande på samma kompetens.»

Vad de allmänna läroverken beträffar fastställdes vid löneregleringen 1904 för de kvinnliga ämneslärarinnor, som skulle anställas vid statens sam- skolor, lägre lön än för de manliga ämneslärarna (jfr s. 412 ff). Som skäl för lönedifferentieringen hade 1899 års läroverkskommitté anfört, att den vid sitt förslag till adjunkters och lektorers avlöning tagit särskild hänsyn till önskvärdheten av att lärarens lön satte honom i tillfälle att ingå äkten- skap och underhålla familj; denna Synpunkt gällde inte för lärarinnorna; deras lön borde >>blott vara så stor, att den bereder dem själva ett fullt till- räckligt underhåll, lämpat efter deras samhällsställning och deras på studier nedlagda kostnader samt icke lägre än den avlöning, som på andra områden står med dem socialt likställiga kvinnor till buds».1

1902 å'rs löneregleringskommiité ansåg sig 19112 kunna konstatera, att man vid de på senare tiden företagna löneregleringarna otvivelaktigt be- stämt avlöningarna »med särskild hänsyn till önskvärdheten därav, att av- löningen må sätta manlig tjänsteman i stånd att ingå äktenskap och under- hålla familj». »En dylik hänsyn lärer åtminstone i regel icke kunna göras gällande i fråga om kvinnliga tjänstinnehavare» (s. 57). Ålderstilläggen till manliga tjänstemän ansåg kommittén delvis vara avsedda att möta ökade ut- gifter till följd av familjens tillväxt (jfr ovan 5. 140). Då kvinnlig tjänste- man förutsattes i regel inte ha familj att försörja, borde hennes avlöning minskas med den del av ålderstilläggen, som ansågs betingad av hänsynen till familjeförsörjning. Kommittén föreslog först och främst att den för manliga tjänstinnehavare fastställda begynnelselönen skulle reduceras med hänsyn till kvinnornas lägre pensionsålder och högre levnadsålder så att man och kvinna skulle få samma >>effektiva>> avlöning, dvs. lika gottgörelse för tjänstår räknat. (Se nedan s. 162 f.) Men utöver denna >>försäkrings- matematiska» reduktion borde ytterligare avdrag göras, så att kvinna inte fick uppbära den del av avlöningen, som var avsedd för underhåll av familj. Någon mera allmänt tillämplig grund för detta avdrags storlek hade koni— mittén inte kunnat få fram ur de senaste löneregleringarna men ansåg för sin del, att det åtminstone inte vederfors kvinnan någon orättvisa, om av- draget bestämdes till sådant belopp, »att den kvinnliga tjänstemannens effektiva avlöning, för tjänstår räknat, blir i medeltal omkring 90 % av motsvarande manlige tjänstemans effektiva avlöning för tjänstår» (s. 59). Kommittén föreslog därför, att kvinnans begynnelseavlöning skulle sättas till 80 % av mannens, varvid alltså även togs hänsyn till den rent matematiska reduktion, som var nödvändig för åstadkommande av samma >>effektiva» avlöning per tjänstår. Av ålderstillägg och ortstillägg skulle kvinna få

1 1899 års läroverkskommitté, bet. II 5. 524. 2 I bet. om kvinnors tillträde till vissa läkar- och lärartjänster (jfr ovan 5. 60 f).

endast hälften, eller den del, som icke ansågs betingad av hänsynen till familjeförsörjning. De av kommittén föreslagna slutavlöningarna varierade mellan 68% och 78 % av männens slutavlöningar. Kommittén framhöll, att den givit de ifrågavarande kvinnliga tjänstemännen i förhållande till de manliga avgjort förmånligare ställning än den som intogs av kvinnliga funktionärer i postverket och järnvägsstyrelsen (för de sistnämnda var begynnelselönen ca 70 % och slutlönen ca 62 % av männens).

Löneregleringskommitténs förslag kom icke att läggas till grund för någon proposition eller i övrigt leda till någ-on åtgärd. Det har emellertid intresse genom att en del av männens avlöning uttryckligen angavs betingad av hänsyn till familjeförsörjning.

Lärarlönenämnden tog upp behovsprincipen till ingående behandling.1 Nämnden erinrade, att man på senare tid ifrågasatt ändrade lönegrunder, avsedda att skipa större rättvisa framför allt mellan manliga och kvinnliga löntagare. Då levnads— kostnadernas stegring påkallat löneförhöjningar, hade gjorts gällande att löneökningen i första hand borde komma de tjänstemän till godo, som hade största känningen av de dyra tiderna, dvs. de som hade familj att försörja, en uppfattning, som också beaktats bl. a. av statsfinansiella skäl. Det för- hållandet att kvinnor avlönades lägre, ofta väsentligen lägre än män i lik- nande eller motsvarande tjänstebefattningar, hade, särskilt från det all— männas representanter, motiverats med att männen såsom vanligen familje- försörjare behövde större löneinkomst än kvinnorna såsom vanligen icke- familjeförsörjare. Häremot hade framhållits, att tillägg till avlöning på grund av familjeförsörjning borde tillkomma även den familjeförsörjande kvinnan men däremot inte den icke-familjeförsörjande mannen. De så— lunda påyrkade avlöningsgrunderna hade utformats till en ny avlönings- princip, benämnd behovsprincipen.

»Enligt denna bör avlöningen bestämmas med hänsyn till befattningshavarnas behov, särskilt i den mån detta varierar på grund av att befattningshavaren är familjeförsörjare eller icke, ävensom enligt somligas mening, i den mån behovet varierar efter som befattningshavaren är man eller kvinna. —— — ——

De, som omfatta denna teori, äro ense därom, att familjeförsörjare, vare sig män eller kvinnor, böra åtnjuta högre avlöning än icke-familjeförsörjare, dessa må nu vara män eller kvinnor. Beträffande den ensamstående mannens och den ensamstående kvinnans levnadsbehov gå meningarna i sär. Somliga anse, att i detta avseende ingen nämnvärd skillnad förefinnes, andra anse, att mannens levnadsbehov äro så mycket större än kvinnans, att hänsyn härtill bör tagas vid bestämmandet av lönens storlek» (5. 25).

Mot den >>nya avlöningsprincipen» hade ställts principen lika arbete, lika lön, vilken fått sitt konsekventaste uttryck i det ovan (5. 142 f) refere- rade yttrandet i 1906 års riksdagsdebatt.

* I en särskild bilaga till nämndens betänkande (band 2, s. 403 ff) refereras utför- ligt tidigare diskussioner och uttalanden om behovsprincipen.

Nämnden framhöll, att avlöning enligt behovsprincipen faktiskt redan var införd i det statliga lönesystemet (genom särskilda lägre löneplaner för kvinnorna) och att det endast vore fråga om en konsekventare till- lämpning av denna princip. Satsen lika arbete, lika lön hade sålunda icke den tillämpning som man föreställt sig; i vad mån den gällde för manliga tjänstemän ansåg sig nämnden inte kunna avgöra, men nämnden ville fram- hålla, att särskilda avlöningstillägg åt familjeförsörjare lika litet eller lika mycket skulle strida mot grunderna för det statliga lönesystemet som en del redan införda avlöningsformer såsom ålderstillägg, ålderdomspension, avlöning under sjukdom osv. Frågan vore om till nu nämnda skäl för löne— differentiering även skulle läggas familjeförsörjningen, dvs. om »till övriga statstjänarna ålagda försäkringar även skall läggas familjeförsäkring». Lärarlönenämnden förordade i princip att i statens avlöningssystem skulle införas särskilda familjetillägg. Dessa skulle endast utgå på grund av försörjningsplikt mot barn; »giftermålstillägg», tillägg för försörjnings- plikt mot hustru avvisades däremot. Rätt till familjetillägg (för eget äkta barn) skulle tillkomma inte bara manlig tjänsteman utan också kvinnlig tjänsteman, som var änka (samt efter särskild prövning frånskild manlig och kvinnlig tjänsteman). Lärarlönenämnden ansåg sig för tillfället endast kunna förorda tillämpning av familjetilläggsprincipen för de kommunalt anställda lärarna. På detta område var den helt enkelt nödvändig. Folk— och småskollärarkåren kunde inte erhålla en lönereglering, som fullt till- godosåg de manliga familjeförsörjarnas krav på en anständig bärgning, om inte lönen fördelades med hänsyn till familjeförsörjningen. Att dra gränsen mellan familjeförsörjare och icke-familjeförsörjare efter kön skulle innebära, att 2 278 icke-familjeförsörjande män kom att hänföras till familjeförsörjare; »undantag» som förekom i så stor omfattning kunde inte betraktas som obefintliga. De principiella skäl som talade för den nya löneprincipens tillämpning på folk- och småskollärarkårerna gällde natur- ligtvis även för läroverkslärarna, men dessa var dels relativt få, varför frågan inte hade så stor statsfinansiell betydelse, dels bättre avlönade, varför behovet av särskilda familjetillägg var mindre. Att tillämpa den nya löneprincipen på de statsanställda lärarna skulle få konsekvenser för övriga statstjänstemän; den borde därför införas på en gång efter hela linjen. Vad de statsanställda lärarna beträffar före-slog nämnden alltså inte några lönetillägg för familjeförsörjare. Alla manliga lärare, vare sig de var familjeförsörjare eller ej, ansågs böra få samma avlöning, bestämd med hänsyn till familjeförsörjarnas behov. För alla kvinnliga lärare skulle denna avlöning minskas med ett belopp, som kunde anses motsvara familjeför- sörjningsbehovet. Detta avdrag borde —— som löneregleringskommittén föreslagit — bestämmas så, att den kvinnliga statstjänstemannens effektiva avlöning, för tjänstår räknat, blev i medeltal omkring 90 % av motsvarande manlige tjänstemans effektiva avlöning för tjänstår.

Vid beräkningen av lönerna till de kvinnliga lärarna utgick nämnden sålunda i fråga om de statsanställda från 90 % av avlöningen till manlig lärare och i fråga om de kommunalanställda från 100 % av avlöningen till manlig icke-familjeförsörjande lärare. Dessa belopp reducerades sedan efter >>försäkringsmatematiska» grunder med hänsyn till kvinnornas pensionsför- hållanden och männens värnpliktstjänstgöring (se nedan s. 163 och 160). I fråga om de kommunalt anställda lärarna innebar nämndens förslag samma »effektiva» avlöning åt icke-familjeförsörjande kvinnor som åt icke-familjeförsörjande män —— trots uppfattningen att »kvinnorna van- ligen kunna reda sig med mindre än männen», en fråga som utförligt disku- terades av nämnden (s. 44 ff).

Lärarlönenämnden framhöll, att uppfattningen om kvinnans mindre levnads— behov bottnade i omständigheter av historiskt-social art. »Sådana sysslor som att hålla rent, laga och tillverka kläder samt laga mat anses av gammalt som speciellt kvinnliga. På grund av sin mindre fallenhet för och förtrogenhet med sådana sysselsättningar har mannen svårare att reda sig ensam än kvinnan. Den ensamstående mannen måste för skötseln av sitt hem anlita mera hjälp än den ensamstående kvinnan och anses i följd härav hava större behov. Vad som emeller— tid mest bidragit till att kvinnorna hava eller anses hava mindre levnadsbehov än männen, är den i ekonomiskt hänseende beroende ställning, kvinnan intagit och fortfarande intar.» Mannens »större tillgångar hava framkallat större an— språk på rundhänthet hos honom;» — —— — »Särskilt torde den starkare ställ- ning, mannen intager gent emot det svagare könet, i många livets förhållanden anses medföra förpliktelser av ekonomisk art.»

Uppfattningen om kvinnans mindre levnadsbehov hade enligt nämndens mening varit en av anledningarna till hennes låga avlöning; å andra sidan hade den låga avlöningen tvungit kvinnan att i görligaste mån inskränka sina behov. Nämnden framhöll, att de historiskt-sociala skäl som låg bakom uppfattningen om kvinnans mindre levnadsbehov så småningom skulle förlora i kraft. Förr eller senare skulle den meningen vinna gehör, att en heltidstjänstgörande kvinna hade samma anspråk på vila, förströelse och utbildning som hennes manliga kamrat. En utjämning skulle också äga rum mellan mannens och kvinnans lev— nadsbehov dels genom att den kommande generationen män skulle vinnlägga sig om ett enklare levnadssätt, dels genom att »den självförsörjande, med stark själv— ständighetskänsla utrustade kvinnan»,i den mån kvinnolönerna höjdes, skulle lägga sig till med en del behov, >som nu för kvinnan anses som överflödsbehov».

Löneregleringskommittén framhöll i yttrande över lärarlönenämndens förslag, att principen om särskilda avlöningstillägg åt familjeförsörjare borde införas först efter en ingående utredning och på en gång inom hela statstjänsten. Principens tillämpning på de kommunalt anställda lärarna skulle föregripa utredningen och avstyrktes därför av kommittén.

I prop. 1918:260 ang. lönereglering för såväl läroverkslärare som folk— och småskollärare m. fl. uttalade chefen för eeklesiastikdepartementet, statsrådet Rydén, sin principiella anslutning till förslaget om särskilda av— löningstillägg för familjeförsörjare. Det sökte förverkliga den enligt hans mening riktiga grundsatsen, att man borde på ett bättre sätt lämpa avlö— ningarna efter »växlingarna i levnadsbehoven — i synnerhet den försörj— ningsplikt, som kan åligga löntagaren».

Förslaget kunde jämväl bereda större möjlighet att rättvist avväga löne- beloppen mellan manliga och kvinnliga tjänstinnehavare än eljest till- lämpade lönesystem, vilket vore av särskild betydelse inom de kommunalt anställda lärarkårerna, där de kvinnliga lärarkrafterna vore synnerligen talrika samt verksamma med enahanda uppgift och med samma anspråk ställt på deras arbete i avseende å såväl arbetets kvalitet som dess kvantitet. På grund av de invändningar, löneregleringskommittén gjort, och för att icke äventyra den synnerligen trängande löneregleringen genom ytterligare utredningar fann departementschefen sig nödsakad att avstå från tillämp- ning av familjetilläggsprincipen ochatt även på folk- och småskolans om- råde i enlighet med dittills gällande avlöningsprinciper föreslå lägre lön för kvinnlig lärare än för manlig i samma befattning. Vid beräkning av kvinnlig lärares lön i förhållande till manlig tillämpades samma principer som föreslagits för de statligt anställda lärarna.

Utvecklingen 1919—1925

Löneregleringen fr. o. m. 1919 för undervisningsväsendet, såväl det stat- liga som det statsunderstödda kommunala, innebar, att även på detta om- råde kom att tillämpas samma »faktiska och schablonmässiga» behovs- princip, som låg bakom de tidigare, särskilda löneregleringarna för kommu— nikationsverken och allmänna civilförvaltningen: en lägre löneplan för kvinnor, byggd på presumtionen om alla män som familjeförsörjare och alla kvinnor som icke-familjeförsörjare. Den lägre löneplanen för kvinnorna uppfattades dock inte alltid som uttryck för en medveten behovsprincip, tvärtom syftade kraven på »behovsprincipens» genomförande i det statliga lönesystemet till ett mera individualiserat hänsynstagande till familjeför- sörjningsplikten. Strävandena att komma bort från den schematiska behovs- principen genom ett system med familjetillägg och strävandena att vinna likställighet främst mellan icke-familjeförsörjande män och icke-familje— försörjande kvinnor kom sålunda delvis att sammanfalla. Ett utformat be- hovslönesystem torde i allmänhet —— även bland förkämparna för kvinnornas likställighet —— ha ansetts som en nödvändig förutsättning för ett genom- förande av lika lön för män och kvinnor. Ett avlöningssystem utan hän- synstagande till arbetstagarens behov, alltså helt baserat på det utförda arbetet, torde vid denna tid knappast ha ansetts som en praktisk möjlighet.

De allmänna löneregleringarna för kommunikationsverken 1919 och för allmänna civilförvaltningen 1921 konserverade det system med olika löne- planer för män och kvinnor, som framgått ur de tidigare särskilda löne- regleringarna, och bevarade därmed det schematiska behovslönesystemet. Däremot avvisades förslagen om införande av ett system med familjetill— lägg. Kommunikationsverkens lönekommitté framhöll sålunda, att anled- ning inte fanns att särskilt för kommunikationsverken ifrågasätta en sådan anordning; då bland berörda personalgrupper tanken därpå rönt ett be-

stämt motstånd, hade det ej ens synts nödigt att närmare utveckla skälen för och emot systemet. 1902 års löneregleringskommitté vidhöll sin tidigare uppfattning (se ovan s. 146), att, om behovsprincipen efter ingående utred- ning skulle befinnas förtjäna beaktande, borde den genomföras efter en- hetliga grunder inom statsförvaltningen i dess helhet.

Behörighetssakkunniga

Behörighetssakkunniga konstaterade 1920 i del II av sitt betänkande, att det under senare tid blivit vanligt att mot varandra ställa två olika system eller principer: lika arbete, lika lön contra behovsprincipen. Den förra utgick från uppfattningen, att »arbetet såsom sådant skall betalas utan hänsyn till arbetarens personliga levnadsbehov», medan den senare syftade till att »bereda en arbetsgottgörelse, vilken, i möjligaste mån av— passad efter individuella förhållanden, gör dem, som utföra samma arbete, i ekonomiskt avseende lika förmånligt ställda». De sakkunniga fann det uppenbart, att behovsprincipen inte kunde tänkas förverkligad utan väsent- liga modifikationer: man kunde bara ta hänsyn till ett fåtal av de många omständigheter, som ägde betydelse för den enskildes ekonomi. I praktiken hade behovsprincipen endast inneburit krav på hänsynstagande till den en- skilde befattningshavarens försörjningsplikt; den kunde därför mera egent- ligt betecknas som famiIjeförsörjningsprincipen. Konsekvent tillämpad skulle denna princip innebära, »att familjeförsörjare, vare sig män eller kvinnor, borde åtnjuta högre avlöning än icke-familjeförsörjare, dessa må nu vara män eller kvinnor». Behörighetssakkunniga framhöll, att familje- försörjningsprincipen dittills icke direkt lagts till grund för någon löne- reglering men däremot ofta åberopats såsom förklaring till den genomgå- ende skillnad, som ansetts böra upprätthållas mellan manliga och kvinnliga befattningshavares löner. .

»Man har utgått från det faktiska förhållandet, att männen vanligen äro eller bliva familjeförsörjare och därför äro i behov av en högre avlöning än kvin- norna. Den manliga avlöningen bör därför, har det sagts, bestämmas med hän- syn till nämnda förhållande; om ett mindre antal män först sent eller måhända aldrig blir familjeförsörjare, föreligga undantagsfall, som icke kunna erhålla in- flytande på den allmänna regeln. Då härvid invänts, att jämväl kvinnor kunna vara familjeförsörjare och därför rätteligen borde komma i åtnjutande av samma förmån, har egentligen icke givits annat svar än att dylika fall vore alltför få- taliga för att hänsyn skulle kunna tagas till dem. Stundom har rent uttalats, att de befattningar, till vilka kvinnor erhållit tillträde, icke finge anses avsedda att bereda uppehälle för andra än ogifta» (s. 142).

De sakkunniga kunde inte dela uppfattningen, att lönesystemet var byggt på familjeförsörjningsprincipen. Att de manliga lönerna var avsedda att möjliggöra familjeunderhåll, var självklart: »om icke familjeförsörjare skola över huvud avstängas från statstjänsten, måste staten uppenbarligen avlöna dem så, att ej blott de själva kunna leva, utan även de familjemed— lemmar, för vilka de äro lagligen försörjningspliktiga». Däremot kunde inte

denna »helt visst för varje avlöningssystem naturliga och nödvändiga för- utsättning» betecknas som ett uttryck för familjeförsörjningsprincipen.

»En lön, som utgår med lika belopp till den, som är ogift, och till den, som är gift, men icke har barn eller har ett eller flera barn, måste tvärtom uppfattas såsom en ersättning, bestämd uteslutande med avseende å arbetets värde. De hänsyn till familjeförsörjningen, vilka bidragit till att göra avlöningen högre än som nödtorftigt kräves för en ensamståendes underhåll, komma även dem till godo, vilka icke äro underkastade försörjningsplikt. Från den nuvarande löne- politikens ståndpunkt synes därför konsekvensen bjuda, att samma avlönings- grunder skola gälla för alla befattningshavare. Att i detta avseende låta en viss kategori av statstjänare intaga en undantagsställning med hänvisning till att inom densamma finnes blott ett fåtal familjeförsörjare är ur principiell synpunkt icke hållbart» (s. 143 f).

Då man ansett sig i fråga om de kvinnliga befattningshavarnas löner ha i viss mån tillämpat familjeförsörjningsprincipen hade enligt de sakkun- nigas mening i själva verket den »allmännare och för vårt nuvarande av- löningssystem än mera främmande behovsprincipen» legat bakom en sådan tankegång.

»Man synes därvid icke blott hava utgått från det förhållande, att enligt den vanliga uppfattningen mannens levnadsbehov i och för sig äro större än kvin- nans, utan även rätt allmänt hava förbisett, att underhållsplikten mot anhöriga, sådan den i verkligheten ofta framträder och socialt gäller, icke alltid stannar vid den rent legala försörjningsskyldigheten. I denna bemärkelse torde ett stort antal kvinnliga befattningshavare hava varit vida mer än självförsörjande» (s. 144).

Behörighetssakkunniga kom sålunda till den slutsatsen, att det icke kunde anses riktigt att »under bibehållande av nuvarande grunder för statens avlöningssystem låta behovs- eller familjeförsörjningsprincipen med- föra en allmän löneskillnad mellan manliga och kvinnliga befattnings— havare». Detta gällde inte bara begynnelseavlöningen utan också ålderstill- läggen. Visserligen kunde det vara riktigt, att anordningen med olika löne- klasser i viss mån berott på hänsyn till familjeförsörjningen, men då reglerna för ålderstilläggen inte gjorde någon skillnad mellan familjeför- sörjare och andra, fanns enligt de sakkunnigas uppfattning inte något gil- tigt skäl att för kvinnliga befattningshavare indraga eller reducera ålders- tilläggen eller i övrigt låta dessa utgå efter andra grunder än som gällde för manliga befattningshavare. Frågan om en mer eller mindre genomförd till— lämpning av behovsprincipen eller närmast familjeförsörjningsprincipen borde inte förbindas med det speciellt kvinnliga lönespörsmålet; en konse- kvent lösning av kvinnolönefrågan inom det gällande avlöningssystemets ram krävde tillämpning av principen om lika lön för man och kvinna i samma befattning.

1921 års lönekommitté

1921 års lönekommitté fann det nödvändigt att lösa frågan om familje- försörjningens inverkan på löneställningen i omedelbart samband med

frågan om förhållandet mellan manliga och kvinnliga tjänstemäns löner i allmänhet. Med stöd av en återblick på det statliga lönesystemets utveck— ling ansåg sig kommittén kunna konstatera, att tanken på lönernas be- stämmande efter tjänstemännens normala levnadsbehov icke varit främ— mande för äldre löneregleringar. Då i äldre tid kvinnor inte hade tillträde till statstjänst och männen till övervägande del var gifta, hade lönerna be- stämts med hänsyn till familjens levnadsbehov. När sedermera kvinnor anställdes i statstjänst hade som skäl för lägre löneställning åt kvinnorna bl. a. åberopats, att de ej vore familjeförsörjare i samma bemärkelse som männen; avlöningen för de kvinnliga tjänsterna hade fastställts med hän- syn till levnadsbehoven för en icke—familjeförsörjare. Uppdelningen av löne- planen i en skala för män och en skala för kvinnor kunde således i viss om- fattning sägas ge uttryck åt familjetilläggsprincipen. Emellertid vore det inte riktigt att betrakta alla män som familjeförsörjare och alla kvinnor som icke-familjeförsörjare.

:Genom att egenskapen av man eller kvinna gjorts till det faktum, som berät- tigar till avlöning för familjeförsörjare, resp. icke-familjeförsörjare, har visser- ligen en enkel regel vunnits för lönens bestämmande åt den enskilde befattnings— havaren, men den schablonmässiga uppdelning, som därmed följt, har ej inne- burit en tillfredsställande lösning av föreliggande spörsmål» (s. 63 f).

Till förmån för familjetilläggsprincipen anförde kommittén dels sociala synpunkter (staten borde främja familjebildning och barnuppfostran), dels statsfinansiella synpunkter (på grund av tjänstemannakårens ökning och nödvändigheten att begränsa statens utgifter kunde icke lönerna för samtliga tjänstemän bestämmas enligt familjeförsörjarens behov). Dess— utom framhölls, att ett lönesystem, som icke gjorde skillnad mellan familje— försörjare och icke-familjeförsörjare, lätteligen komme att bereda de senare en löneställning, som icke vore motiverad av deras normala levnadsbehov.

Kommittén bemötte även vissa skäl, som anförts mot lönedifferentiering efter försörjningsbörda. 1) Gentemot påståendet om principens oförenlighet med löne- sättningen på allmänna arbetsmarknadcn framhöll kommittén, att på den privata arbetsmarknaden den giftes arbetskraft ofta blev högre värderad än den ogiftes. Även om staten i sin lönepolitik icke kunde isolera sig från allmänna arbetsmark- nadens principer, borde detta icke hindra staten att genomföra en principiell lönedifferentiering efter försörjningsbörda. 2) Farhågorna för försämrad rekryte- ring som följd av totallönens minskning för icke-familjeförsörjare bemöttes så- lunda: »Då emellertid möjligheten att bliva familjeförsörjare och därmed erhålla den för dessa bestämda högre avlöningen principiellt sett står öppen för alla, lärer en tillämpning av familjetilläggsprincipen ej behöva försämra statens rekryteringsmöjligheter» (s. 64). 3) Mot kravet på »lika lön i lika befattning- framhölls, att denna princip icke torde ensam för sig få anses ligga till grund för statens lönesystem, ens vad de manliga befattningshavarna beträffade, då de löne- belopp, som olika befattningshavare i likställda befattningar uppbure, kunde växla högst betydligt. (Kommittén hänvisade härvid till ålderstillägg, lön vid sjukdom, den av staten bekostade pensionsandelen.) I stället hade hänsynen till tjänste- mannens anständiga bärgning av gammalt ansetts böra vara i väsentlig mån norm— givande och med denna grundsats var anordningen med familjetillägg väl förenlig.

Kommitténs förslag (se ovan s. 73 ff) innebar barntillägg (s. k. familje- tillägg) till både manliga och kvinnliga tjänstemän med underhållsplikt mot barn; samtidigt skulle alla ålderstillägg utöver två slopas såsom obehövliga för icke—familjeförsörjare. Så långt betydde kommitténs förslag full lik- ställighet mellan manliga och kvinnliga tjänstemän (och en klar försäm- ring för de manliga tjänstemän som inte skulle få några familjetillägg). Men dessutom föreslog kommittén för de kvinnliga tjänstemännen i högst (nuv.) 25 lg en reduktion av löneplanens belopp med 14 %——8 %. Bland de olika skäl som kommittén ansåg motivera detta löneavdrag anfördes, att den förutvarande manliga löneplanen, som enligt förslaget skulle till— lämpas även för kvinnorna, delvis bestämts med hänsyn till familjeför- sörjningen.

>Ostridigt lärer nämligen vara, att i den manliga begynnelseavlöningen såväl som i ålderstilläggen ingå belopp, som varit avsedda att tillgodose utgifterna för familjebildningen och familjens uppehälle.

Även om man icke uppskattar det bidrag till familjens underhåll, som sålunda kan anses ingå i begynnelseavlöningen, till så hög procent som löneregleringskom- mittén, lärer man dock ej kunna undgå att vid bestämmande av de kvinnliga be- fattningshavarnas löner taga hänsyn till berörda förhållande» (s. 127).

Hur stor del av den procentuella reduktionen som kommittén ansåg be- tingad av det i löneplanen immanenta »familjeförsörjartillägget» framgår inte av betänkandet; för ett antagande att denna faktor tillmätts ganska liten betydelse talar den fallande procentsatsen och reduktionens upp- hörande i lönegrader över (nuv.) 25. Vidare borde ju som en konsekvens av kommitténs resonemang en viss reduktion av löneplansbeloppen ifråga- satts även för manliga icke-familjeförsörjare.

I särskilt yttrande vände sig ledamöterna Emilia Broome och Anna Sörensen mot de föreslagna löneavdragen för kvinnor. I fråga om hån- syn till familjeförsörjningsplikten tillgodosåg enligt deras mening kom- mitténs förslag om familjetillägg i tillräckligt hög grad familjeförsörjarin- tresset, varför denna synpunkt skulle kunna helt avföras i diskussionen om mäns och kvinnors löner i statstjänsten. De hade intet att erinra mot en familjetilläggsprincip, som tillämpades lika för män och kvinnor; den stred inte mot den av dem förordade principen om lika lön i samma befatt— ning.

Emot kommitténs förslag om familjetillägg reserverade sig ledamoten E. G. Eriksson. Som avgörande skäl för sin ståndpunkt anförde reservanten, att staten i sin allmänna lönepolitik icke borde avvika från de grundsatser, som tillämpades på den allmänna arbetsmarknaden. Skulle statens bestånd kräva införande av familjetillägg för att motverka en befolkningsminsk- ning, syntes man behöva söka ett system, som kunde nå befolkningen i dess helhet och icke blott statstjänstemännen.

1921 års lönekommittés förslag att införa familjetillägg i statens löne- system avstyrktes av nästan alla myndigheter. Särskilt framhöllsl, att de föreslagna ändringarna i avlöningsbestämmelser för manliga tjänstemän icke betingades av kvinnornas avlöningsfråga, vilken kunde lösas fullt ut lika väl i anslutning till det gällande avlöningssystemet. Vidare anfördes, att kommittén alltför ensidigt betonat kravet på lönernas bestämmande efter en för familjeförsörjare avpassad behovsnorm. Hänsynen till stats— tjänstemännens levnadsbehov borde visserligen så till vida vinna beaktande, att envar tjänsteman borde erhålla en tillräcklig bärgning. Men avlöningen till statens tjänstemän borde icke i främsta rummet, än mindre uteslutande," betraktas såsom underhåll åt personer, över vilkas arbetskraft staten för- fogade. Liksom inom det enskilda förvärvslivet vore även i förhållandet mellan staten och dess tjänare avlöningen att anse som ersättning för ar- betet såsom sådant. Till grund för avlöningen borde därför läggas värdet i såväl kvantitativt som kvalitativt hänseende av den arbetsprestation, som älåge befattningshavaren.

De i finansdepartementets PM 1924 framlagda förslagen till lönefrågans lösning lämnade åsido tanken på ett införande av behovsprincipen i statens lönesystem.

I prop. till 1925 års riksdag uttalade departementschefen sitt »erkän— nande åt vissa av de synpunkter, som åberopats till stöd för behovsprin— cipen». Såvitt han kunnat finna hade emellertid denna princip inte fått någon nämnvärd tillämpning i lönesystemet; såsom ett uttryck för behovs- principen i avsedd bemärkelse kunde nämligen inte anses vare sig grund- satsen, att lönen skulle lämna tjänstemannen möjlighet till »anständig bärgning» även som familjeförsörjare, eller systemet med ålderstillägg. Det syntes då i viss mån betänkligt att utan stöd av ändrade förhållanden och mitt under pågående löneregleringar övergå till ett på nämnda prin- cip grundat lönesystem, helst som kvinnolönefrågan kunde lösas utan ett system med familjetillägg. Först när andra omständigheter nödvändiggjorde en fullständig lönereglering _— såsom då dyrtidstilläggen eventuellt en gång skulle inarbetas i lönerna _ kunde det vara tid att ingående överväga, huruvida familjetillägg borde upptagas i statens lönesystem.

Genom att behovsprincipen inte prövades i samband med ordnandet av de kvinnliga tjänstemännens lönefråga kunde man, »såsom önskvärt är», lämna de manliga lönerna oberörda av denna frågas lösning.

I sin granskning av lönekommitténs motivering för en löneskillnad mellan man och kvinna uttalade departementschefen, att hänsyn till männen i allmänhet åliggande försörjningsplikt inte borde få leda till någon allmän lönenedsättning för statens kvinnliga befattningshavare, så länge

1 Yttrandena refererade efter prop. 1925:1.

inte en sådan nedsättning införts för manliga befattningshavare utan för- sörjningsplikt. Frågan i vad mån familjeförsörjare borde genom statens för— sorg i en eller annan form beredas förmåner framför andra medborgare ägde f. ö. betydelse inte bara för statens befattningshavare utan för befolk- ningen i dess helhet och borde därför inte föras fram till lösning annat än i detta större sammanhang.

Propositionen utmynnade i förslag om lika lön för man och kvinna i samma befattning.

Statsutskottets förslag, som kom att antagas av riksdagen (jfr ovan 3. 93), innebar däremot, att kvinnlig tjänsteman inte skulle få åtnjuta sista ålderstillägget. Som motivering härför anfördes främst att den i proposi- tionen föreslagna lönekonstruktionen skulle föregripa en senare prövning * av behovsprincipen och därigenom försvåra eller omöjliggöra en framtida utveckling av denna löneform. i De reservanter i utskottet, som yrkade bifall till Kungl. Maj:ts förslag, i framhöll särskilt, att ett bifall till utskottets förslag måste anses innebära, ; att riksdagen indirekt anslutit sig till behovsprincipen. l I riksdagsdebatten för och emot förslaget om lika lön i samma befattning gjorde talesmän för utskottets förslag, främst C. G. Ekman (FK) uttalanden till förmån för behovsprincipen. Lönesystemet vore till ganska väsentlig del byggt på be— hovsprincipen. Samhället kunde icke undgå att i sin lönepolitik taga hänsyn till de statsanställdas behov att erhålla en sådan lön, att däri kunde ingå för var och en möjlighet att uppehålla sin familj. Det sista ålderstillägget hade alltid motiverats med en tillväxande familjs ökade behov. Mannen vore i regel familje- försörjare, och det vore ett samhällsintresse, att han även i fortsättningen finge betraktas och behandlas som familjeförsörjare. Löneanspråk motiverades i regel med hänvisning till familjeförsörjares utgifter. Behovsprineipen tillämpa— des även vid enskilda företag. Utskottsförslaget innebure emellertid icke ett accepterande av behovsprincipen utan endast ett uppskov med prövningen. För att betrygga en möjlighet att vid en definitiv lönereglering tillgodose behovs- principen utan utgiftsökning hade sista löneklassen slopats för kvinnorna. Dyr- tidstillägget skulle icke ge tillräcklig marginal för behovsprincipens genom- förande. J. L. Widell (FK) anförde som skäl för sitt avstyrkande av Kungl. Maj:ts förslag, att det innebure ett ståndpunktstagande mot behovsprincipen, sådan den faktiskt redan fanns i lönesystemet, dvs. i form av färre ålderstillägg till kvinnorna. Därför att det dåvarande lönesystemet lede av den bristen att en icke familjeförsörjande man finge samma lön som en familjeförsörjande, funnes inga skäl att utsträcka den oegentligheten till en helt ny grupp av befatt- j ningshavare, kvinnorna. i

l l l

Tf. finansminister Wigforss framhöll, att varken Kungl. Maj:ts eller utskottets förslag innebure något ställningstagande till behovsprincipen såsom innebärande högre lön åt familjeförsörjare. Man vore icke genom utskottets förslag mera obunden att i framtiden genomföra familjeförsörjningsprincipen, eftersom möj- ligheterna härför icke kunde väsentligt ökas genom de 225 000 kr, som sparades genom sista ålderstilläggens slopande. Kungl. Maj:ts förslag avvisade behovs- principen om den skulle innebära skillnad mellan icke-familjeförsörjande man- liga och kvinnliga befattningshavare. Utskottet hade givit ett finger åt denna princip genom att slopa sista ålderstillägget även för kvinnorna i de högre löne-

graderna, fastän 1921 års lönekommitté för dessa föreslagit lika lön med tanke på den genom urval garanterade lika arbetskapaciteten. Häri läge en antydan att man ville göra skillnad på grund av olika behov för ogifta män och kvin- nor. (Härpå svarade Ekman, att avdraget för de högre kvinnliga tjänstemännen vore utan betydelse, eftersom hela lönefrågan måste omprövas, innan sista ålderstillägget — om 9 år — bleve aktuellt för dessa kvinnor.) Kerstin Hessel- gren (FK) fann det oförståeligt, att behovsprincipens lösning skulle påbörjas genom avdrag på kvinnornas löner. Dessa ville icke ensamma bära konsekven- serna av behovsprincipens genomförande. Eliel Löfgren (AK) erinrade, att be- hovsprincipen ansetts innebära särskilt lönetillägg åt den som hade speciell för- sörjningsplikt. 1921 års lönekommitté hade också påyrkat indragning av de två sista ålderstilläggen även för gifta män utan barn. Men utskottet hade föreslagit ett indragande av sista ålderstillägget inom alla lönegrader för kvinnorna, en— samt för kvinnorna, utan att de ogifta eller barnlösa männens ställning på något sätt vidrörts i utskottsförslaget. Detta måste anses vara ett missförhållande, som särskilt starkt gjorde sig gällande beträffande de högre tjänster, där det vore fråga om förtjänst och skicklighet som främsta befordringsgrund. Han ville inte utan vidare ställa behovsprincipen och likalönsprincipen i oförsonlig motsätt- ning till varandra. Man kunde mycket väl tänka sig en samtillämpning av båda principerna, där likalönsprincipen dock borde utgöra lluvudlinjen. Likalöns- principen kunde dock många gånger behöva modifieras av behovsprincipen, av statsfinansiella hänsyn i somliga fall, av humanitära i andra. Intet av de båda förslagen hade försökt sig på uppgiften att jämka ihop likalönsprincipen och be— hovsprincipen.

Genomförande av lika lön i samma befattning

1928 års lönekommitté avböjde en tillämpning av behovsprincipen »i vidare mån, än densamma redan kan sägas ha kommit till uttrycki gällande avlöningsreglementen» (SOU 1930: 17 s. 44). I konsekvens här— med föreslog kommittén, att även kvinnliga tjänstemän skulle få rätt till sista ålderstillägget, dvs. att lika lön i samma befattning skulle utgå; huvudskälet för den 1925 genomförda begränsningen, nämligen att man ej velat föregripa behovsprincipens prövning, skulle ju bort— falla vid godkännande av kommitténs ställningstagande i principfrågan. Som skäl för sitt avståndstagande från behovsprincipen framhöll kom- mittén bl.a., att denna princip inte kunde läggas till grund för en rationell lönesättning, främst på grund av omöjligheten att ge ett korrekt och allmängiltigt matematiskt uttryck för skilda människors olika behov. Den av 1921 års lönekommitté föreslagna graderingen vore alltför sehablonartad: en tjänstemans försörjningsplikter vore inte alltid inskränkta till den egna familjen och inte heller för familjeförsörjaren stod utgifterna alltid i direkt proportion till barnantalet; en sådan gradering skulle lätt nog kunna medföra betydande orättvisor. Kommittén erinrade också om en så gott som enhällig tjänstemannaopinion mot behovsprincipen. En reservant i lönekommittén, N. Aug. Nilsson (i Kabbarp) reserverade sig till förmån för särskilt lönetillägg (en extra löneklass) åt familjeförsörjare ( : manlig tjänsteman, »som är eller varit gift och har eller haft barn att försörja» samt kvinnlig tjänstemän, »som är änka med angiven försörjningsplikt»).

1936 års lönekommitté fick i sina direktiv bl. a. uppdrag att med utgångs- punkt från principen om lika lön för män och kvinnor i samma befattning undersöka frågan om särskilda lönetillägg för löntagare med försörjnings- plikt mot barn.

Medan lönekommittén arbetade framlades för 1937 års riksdag proposi- tion (196) om provisorisk avlöningsförstärkning åt befattningshavare i statens tjänst att utgå dels såsom fast lönetillägg, dels såsom lönetillägg efter barnantal (120 kr per barn, dock högst 360 kr). Departementschefen, statsrådet Wigforss, ansåg det motiverat att i en provisorisk avlöningsför- bättring, vars form främst bestämdes med hänsyn till behoven (högre till- lägg i de lägre löneklasserna), även inrymma förslag om tillägg, differentie- rade efter försörjningsplikt. Att dylik försörjningsplikt inte vore uttölnd med försörjningsplikt mot barn, och att lönetillägg efter barnantal endast på ett ofullkomligt sätt gåve uttryck åt det som eftersträvades, hindrade inte, att barntillägg måste anses som det viktigaste steget. I prop. erinrades att frågan om försörjningsplikten spelat en roll inte minst i samband med de kvinnliga statstjänarnas krav på »lika lön», då det tyngst vägande argu— mentet för olikhet i lönesättningen alltid varit uppfattningen om mannen som familjeförsörjare. Ett klart ställningstagande av statsmakterna till be- hovsprincipen hade inte tidigare ägt rum. Vid 1925 års riksdag hade det uppskjutits i avvaktan på dyrtidstilläggens omläggning, som 1936 års löne— kommitté höll på att utreda. Det framlagda förslaget till en provisorisk av- löningsförstärkning, utformad i främsta rummet med hänsyn till olika lön- tagares behov, avsåg att skapa större klarhet i frågan »huru den allmänna opinionen både bland de statsanställda och bland medborgarna i övrigt ställer sig till en differentiering av lönerna efter försörjningsplikt, och huru— vida statsmakterna äro villiga att godtaga den ökning av det allmännas ut- gifter, som otvivelaktigt måste följa» (s. 7). Ett principiellt avgörande i ena eller andra riktningen skulle vara till väsentlig ledning för 1936 års löne- kommitté vid dess fortsatta arbete.

1937 års riksdag (statsutsk. utl. 200, skr. 474) avvisade förslaget om särskilt provisoriskt barntillägg. Riksdagen framhöll, att förslaget sam- manhängde med det stora problemkomplexet om det allmännas möj- ligheter över huvud att främja familjebildningen m. m. och allenast be— rörde en del av den betydelsefulla frågan om en utjämning av de olika ekonomiska villkoren för försörjningspliktiga och andra. Enligt riksdagens mening borde sistnämnda spörsmål upptagas till övervägande —— fristående från frågan om utformningen av olika lönesystem —— i ett sammanhang och därvid behandlas med hänsyn till befolkningen i dess helhet. Huruvida differentiering av statstjänstemännens löner efter försörjningsplikt borde utgöra en vid löneavvägningen inom det statliga lönesystemet grundläggande princip, kunde från denna utgångspunkt icke nu bedömas.

Den ställning, riksdagen sålunda intagit i principfrågan om lönernas

differentiering efter försörjningsplikt, ansåg riksdagen dock inte hindra en höjning med 5 kr för månad och barn av de inom dyrtidstilläggens ram utgående barntilläggen.

Efter riksdagens beslut upptog 1936 års lönekommitté överläggningar med tjänstemannaorganisationerna. Därvid mötte tanken på en lönediffe- rentiering enligt behovsprincipen ett enhälligt och kraftigt motstånd. Så— lunda framhölls, att grundprincipen för lönesättningen borde vara, att staten betalade lön efter det av befattningshavarna utförda arbetet, efter de kvalifikationer, detta förutsatte, och efter det ansvar, som därmed följde. Lönen vore en fråga endast mellan staten såsom arbetsgivare och den i statens tjänst anställde; omvårdnaden om familjeförsörjare vore däremot en lönesättningen ovidkommande social fråga, vars lösning borde sökas främst genom socialpolitiska och skattepolitiska åtgärder. 1 den mån dylika åtgärder genomfördes, borde statstjänstemännen bliva delaktiga därav i samma utsträckning som andra medborgargrupper; däremot borde icke i bestämningen av lönebeloppen ingå något socialt understödsmoment. Stats- tjänstemännen borde icke i fråga om stöd för försörjningspliktens full- görande intaga någon undantagsställning, som lätt kunde väcka ond blod hos andra löntagare eller andra samhällsgrupper, som icke kunde göras delaktiga av en motsvarande förmån.

För egen del framhöll lönekommittén, att en lönedifferentiering efter barnförsörjningsbördan skulle harmoniera med vissa traditionella och säregna drag inom det statliga lönesystemet. »Lönesättning med hänsyn till kravet på en ”anständig bärgning” har tidigare uttryckligen angivits såsom en allmän princip inom statens lönesystem, och i de statliga lönehestäm- melserna ingå sedan gammalt en del moment av rent sociala förmåner, vilka i själva verket med tiden allt mer utbyggts och differentierats. Från detta allmänna hänsynstagande till behovssynpunkter vid själva lönenivåns bestämmande och vid utformningen av vissa avlöningsregler till en avväg- ning av lönebeloppen för olika befattningshavare direkt efter försörjnings- börda är dock steget långt, — —— —» (s. 21). Kommittén framhöll svårighe- terna att avgränsa den försörjningsplikt, till vilken hänsyn borde tagas, och de principiella betänkligheterna mot att endast statstjänstemän skulle bli delaktiga av ett familjeförsörjningsbidrag. Huru än utfallet skulle bliva av en slutlig prövning av de olika omständigheter, vilka talade för och emot ett uppbyggande av det statliga lönesystemet på tillämpning av behovsprincipen, borde enligt kommitténs mening i dåvarande läge en sådan omläggning av dittillsvarande löneprinciper icke ifrågakomma. Kommittén hade därvid tagit hänsyn dels till det bestämda motstånd, som från personalens sida upprests häremot, dels, och icke minst, till de uttalanden, som gjorts av 1937 års riksdag i anledning av propositionen om den provisoriska av- löningsförstärkningen. Kommittén hade sålunda ansett sig icke böra ut- arbeta något förslag beträffande löneavvägning ur behovssynpunkt utan ut-

format lönehestämmelserna så, att lönen i samma befattning skulle utgå med lika belopp oavsett familjeförsörj ningsbörda och kön. Kommittén föreslog ett slopande även av de inom dyrtidstilläggets ram utgående särskilda barn- tilläggen.

Vid framläggande av lönekommitténs förslag för 1938 års riksdag (prop. 263) framhöll chefen för finansdepartementet, att den klarhet, som åsyftats genom 1937 års förslag till provisorisk avlöningsförstärkning, i viss mån kunde anses vunnen. Han hade därav dragit slutsatsen att f. n. »förutsätt- ningar saknas för övergång till ett lönesystem, där hänsyn i högre grad än förut tages till familjestorlek och försörjningsplikt» och anslöt sig sålunda till kommitténs förslag om avveckling av barntilläggen. Äveni fråga om kvinnornas rätt till sista ålderstillägget biträdde han lönekom- mitténs förslag. Riksdagen biföll förslaget.

1937 års lönereglering

Debatten vid 1937 års riksdag (FK 33, AK 33) om lönereglering för folk- och småskollärare (jfr ovan s. 98 ff) kom att i stor utsträckning röra sig om behovsprincipen contra likalönsprincipen.

Vissa av förespråkarna för lönedifferentiering mellan manliga och kvinnliga folkskollärare med hänsyn till behovsprincipen framhöll, att det gällde att skapa samma levnadsstandard mellan manliga och kvinnliga lärare; flertalet män var familjeförsörjare, flertalet kvinnor utan försörjningsplikt. »Man lagstiftar inte för några undantag, även om dessa i och för sig kunna vara många» (F. Hamrin, FK s. 91). Andra anhängare av behovsprincipen erkände, att det var oriktigt att draga gränslinjen efter kön. Man borde emellertid inte genomföra lika lön för man och kvinna förrän man skapat ett nytt lönesystem, byggt på lönedifferentie- ring efter familjens storlek. »Vi äro på högerhåll inte alls motståndare till likalöns- principen — _— -— men vi opponera emot att man på en viss punkt slopar den nuvarande löneprincipen, som i viss mån, låt vara på ett grovt och otillfreds— ställande sätt, tager hänsyn till behovet och utgår ifrån att familjeförsörjare behöva större lön än andra» (C. Lindskog, AK s. 82). Det vore orimligt att likställa kvinn- liga och manliga folkskollärare på en lönegrad, som uppenbarligen vore tillmätt för att ge tillräcklig lön för en familjeförsörjare. Framtida krav på familjetillägg skulle därför få allvarliga konsekvenser ur statsfinansiell synpunkt. »Det är enligt min mening obestridligt, att vi inom en nära framtid komma att ställas inför problemet att åstadkomma någon differentiering på löneområdet i syfte att ge en ökad lön åt familjeförsörjare, och därvid vill jag särskilt betona, att jag icke skiljer på manliga och kvinnliga familjeförsörjare» (Ivar Anderson i Norr- köping, AK 5. 65).

Av talare på denna linje framhölls också, att man inte kunde komma ifrån behovsprincipen vid den statliga lönesättningen. Hamrin ville göra gällande att »uppskattningen av en människas arbete alltid blir mer eller mindre individuell, mer eller mindre subjektiv. Med andra ord: vad vi här kalla behovsprincipen kommer fram, medvetet eller omedvetet, vid bestämmande av de löner som be- fattningshavare skola tillerkännas» (FK s. 89). Lindskog anförde bl. a.: »Det har sagts, att lönen borde avpassas efter arbetets värde. Det är ett gammalt slagord, som det är så förfärligt lätt att kasta fram, men vad är egentligen ett arbete värt? — — — Här kommer man, vare sig man vill det eller inte,

in på en tanke, som man alltid får höra talas om vid avtalsförhandlingar: Kan man leva anständigtvis på den eller den lönen?» (AK 5. 83).

Från anhängarna av samma lönegradsplacering för manliga och kvinnliga folkskollärare framhölls först och främst, att det numera vore föråldrat att draga gränsen mellan familjeförsörjare och icke-familjeförsörjare efter kön. En ogift manlig lärare utan försörjningsplikt borde icke ha högre lön än en kvinnlig lärare med betungande försörjningsplikt. »Man bör väl jämföra familjeförsörjare med familjeförsörjare och ensamstående lärare med ensamstående lärarinnor. Gör man inte det tror jag inte, att jämförelserna komma att ha något över- tygande värde. Man kan ju säga, att en ungkarl behöver mer än en ensam- stående lärarinna. Ja, men då får man gå vidare: då behöver en ödslande ung- karl för sin levnadsstandards uppehållande bra mycket mer än en sparsam» (Oscar Olsson, FK s. 56). »Åtskilliga mena, att eftersom männen äro familjeförsör- jare men kvinnorna icke, är det befogat, att männen skola ha mera betalt än kvinnorna. Detta resonemang faller ju på det faktiska förhållandet, att icke på långt när alla manliga lärare äro familjeförsörjare, och att många kvinnliga hava försörjningsplikt. Andra mena, att en kvinna kan leva billigare än en man. Hon har icke så stora fordringar på livet, hon kan laga sin mat själv, så gott det nu går, och kan sy sina kläder själv — ja, det har verkligen anförts såsom skäl —— under det att mannen icke kan det. Han måste anlita kvinnlig hjälp för så- dana saker, och därför blir det så mycket dyrare för honom att taga sig fram. Man förbiser nu vad som är det väsentliga, nämligen att lönen skall vara betal- ning för det arbete, som utföres» (Conrad Jonsson, AK 5. 22). »Själva grundförut- sättningen för ett — — — tillgodoseende av behovsprincipen måste vara, att det finns en grundläggande lön, som utmätes endast efter arbetets värde och som är lika för alla» (Beth Hennings, AK 5. 48). »Det är ju bra om staten ger sin uppmuntran åt dem, som hava barn. Men inte behöva de uppmuntras för att de äro män» (Kerstin Hesselgren, AK 5. 68). Många anhängare av lika lön betonade en positiv inställning till frågan om understöd åt familjeförsörjare, som emellertid borde lösas i ett större sammanhang, varvid olika vägar vore tänkbara (lönetillägg, barntillägg, skatteavdrag eller socialpolitiska åtgärder). I anslutning härtill gjordes gällande, att behovsprincipen icke låge till grund för statens lönesystem. Wohlin ansåg det »klart ådagalagt, att ett lönesystem, grundat på behovsprincipen, för närvarande icke finnes i Sverige och alltså icke existerar i den civila administrationen, med vilken jämförelse närmast bör göras, vadan det ur alla synpunkter är olämpligt att plötsligt kasta in denna behovsprincip, till vilken riksdagen aldrig tidigare har fattat någon ståndpunkt, i diskussionen om skollärarkåren» (FK s. 88). Finansminister Wigforss hänvisade till sitt förslag om provisorisk avlöningsförstärkning differentierad efter försörjningsplikt. »Rege- ringen är sålunda fullt medveten om, att vid sidan om placeringen av befattnings— havare efter deras prestation finnes det också ett problem om, låt mig säga, sam- hällets erkännande av deras arbete under hänsynstagande till deras behov. Men just därför. att denna fråga om hur man skall ta hänsyn till behoven är så kvistig, just därför att det finnes och kommer att finnas så mycket delade meningar om de vägar, på vilka man därvid bör gå, när den ene säger, att vi skola gå fram genom att lätta på skatterna, den andre säger, att vi skola gå fram på den socialpolitiska vägen, den tredje, att vi skola gå fram lönevägen och den fjärde, att vi skola gå fram på alla vägarna tillsammans — just därför att så är förhållandet, måste man erkänna, att denna fråga inte är mogen för sin lösning på samma sätt som frågan om placering i samma lönegrad, när man utför samma arbete.» Man borde utgå ifrån, »att lönen i statens lönesystem åtminstone tills vidare väsentligen och i främsta rummet är en ersättning för det utförda arbetet» (FK s. 95). Ebon Anders- son deklarerade som sin principiella inställning, att man helt och hållet borde ut-

mönstra behovssynpunkten ur löneresonemangen. »Jag anser, att det är alldeles felaktigt att lägga den till grund för ett bedömande av lönefrågan, som ju i själva verket är en fråga om inkomstfördelningen i samhället. Detta är en sak, som man inte kan komma ifrån. Dels skapar behovsprincipens tillämpning orättvisor —— — _— dels ——- och det kanske är det väsentligaste —— kan den inte tillämpas där den kanske bäst behövs, med andra ord bland de grupper i samhället, som ha de osäkraste arbetsförhållandena.» Om man genomförde en lönedifferentiering mellan folkskollärare och folkskollärarinnor, finge antingen folkskollärarinnorna för låg lön och då uppstode frågan: varför skulle just de »beskattas» genom att bidraga till sina manliga kamraters familjeförsörjning. Eller också skulle de manliga lärarna få högre lön än arbetsprestationen motsvarade. Då blev å andra sidan frågan var- för just folkskollärarna i första hand vore de som behövde understöd. »Det är understöd en person får, om han erhåller högre lön än som motsvarar hans presta- tion». Givetvis kunde staten tillämpa principer, som icke kunde tillämpas i det privata näringslivet. Men statsmakterna hade redan beslutat och komme att besluta olika åtgärder för att stödja familjerna. Om staten samtidigt tillämpade behovsprincipen i sitt lönesystem, skulle statstjänarna få dubbelt understöd (AK 5. 49 f).

Den nu refererade debatten för och emot behovsprincipen fördes helt i anslutning till frågan om lönegradsdifferentiering mellan manliga och kvinnliga folkskollärare. En av dem, som i denna fråga talat mot behovs— principen, Conrad Jonsson, kom i samma anförande vid sitt försvar för småskollärarinnornas lönegradsplacering att plädera för ett hänsynstagande till behov, för den gamla principen om anständig bärgning. Han yttrade bl. a.:

»Är den lön som bjudes så dålig, att en småskollärarinna icke kan anständigt leva på den? Ingen kan rimligen svara ja på den frågan. Med riksdagens med- givande ha nämligen åtskilliga grupper av statens manliga befattningshavare med ganska maktpåliggande sysslor placerats i lägre löneställningar än vad det är fråga om att en småskollärarinna i lägsta lönegraden nu skall komma i. An- ser man, att sådana befattningshavare skola kunna dra sig fram något så när bekymmerfritt på den lön man bjuder och ger dem, skall också en småskollära- rinna, som får den bjudna lönen, också kunna dra sig fram på den och dess- utom få en erkänsla i lönen för sitt betydelsefulla arbete samt få så mycket över att hon kan amortera sina studieskulder, som icke äro så orimligt stora» (AK 5. 24). Om detta yttrande framhöll Lindskog: »Där gled han [Jonsson] in på behovsprincipen utan att själv tänka på det!» (AK 5. 82).

Männens värnpliktstjänstgöring

I anslutning till den ovan lämnade redogörelsen för behovsprincipen som argument för lägre lön åt kvinnliga tjänstemän synes även höra om- nämnas de vid olika löneregleringar framkomna yrkandena om hänsyns— tagande till männens värnpliktstjänstgöring. Det gäller även i detta av- seende en lönesättning med hänsyn till löntagarens sociala förpliktelser, vilka förpliktelser presumerats åvila samtliga män i motsats till kvinnorna. Man har sålunda inte fäst avseende vid att några män inte fullgjort värn- plikt, liksom man vid behovsprincipens tillämpning bortsett från att en del män inte är familjeförsörjare.

Hänsyn till männens värnpliktstjänstgöring togs vid de beräkningar av »samma effektiva gottgörelse per tjänstår», som utfördes av lärarlöne- nämnden och vilka i främsta rummet avsåg att utjämna skiljaktig- heterna mellan män och kvinnor i pensionshänseende (se nedan s. 163). Enligt lärarlönenämndens förslag skulle vid avvägningen av de kvinnliga befattningshavarnas löneläge även den männen åliggande värnpliktstjänst- göringen komma i betraktande. Därvid beräknade nämnden värnpliktsårct som ett tjänstår med en inkomst av 500 kr, ungefärligen motsvarande statens utgifter för den värnpliktiges föda, kläder och dagavlöning. Genom att värnpliktsåret sålunda inräknades i tjänstgöringstiden, kom de manliga lärarnas effektiva avlöning att något minskas, och då kvinnornas löner av nämnden beräknades med hänsyn till männens effektiva avlöning, blev kvinnornas löner något reducerade på grund av nu angivna förhållande.

Behörighetssakkunniga ansåg sig kunna lämna öppet, om värnplikten över huvud borde uppfattas som en faktor av beskaffenhet att inverka på avlöningen men hyste den meningen, »att så länge i detta hänseende en åtskillnad icke göres mellan de män, som äro underkastade värnplikt, och dem, som befriats från denna skyldighet, det icke kan anses riktigt att låta värnplikten verka till nackdel för kvinnorna vid avlöningens bestämmande» (s. 150). '

1921 års lönekommitté ansåg rättvist, att det försteg kvinnorna vid be- fordran onekligen vunne genom att männen i allmänhet nödgades offra tid på värnpliktstjänstgöringen kompenserades genom en något förmånligare löneställning för männen i jämförelse med kvinnorna. Kommittén erinrade, att Akademiskt bildade kvinnors förening 1913 föreslagit, att manlig lärare, som fullgjort värnplikt, skulle få första ålderstillägget ett år tidigare än kvinnlig lärare och manlig lärare, som befriats från värnplikt. Med hänsyn till det ringa antalet frikallade män och lönetekniska svårigheter för löne- differentiering baserad på fullgjord värnplikt fann kommittén icke tillräck- lig anledning att föreslå ändrad löneställning för män som befriats från värnplikt. Kommittén fann skäligt att vid bestämmande av relationen mellan den manliga och kvinnliga lönenivån taga viss hänsyn till den männen i allmänhet åliggande värnpliktstjänstgöringen. Männens värn- pliktstjänstgöring ingick bland de faktorer, som kommittén anförde som motivering för det procentuella avdraget på kvinnornas löner.

I prop. till 1925 års riksdag anslöt sig departementschefen till den upp- fattning, som gemenligen kommit till uttryck i de avgivna yttrandena, eller att hänsyn till värnplikt icke borde få leda till någon allmän lönenedsätt- ning för statens kvinnliga befattningshavare, så länge icke en dylik ned- sättning införts för manliga befattningshavare, vilka befriats från värn— plikt. Frågan i vad mån värnpliktiga i en eller annan form borde beredas förmåner framför andra medborgare ägde betydelse för befolkningen i dess helhet och borde lösas i ett större sammanhang.

I statsutskottets utlåtande berördes inte alls frågan om värnpliktens inverkan på lönesättningen.

Efter 1925 synes frågan om hänsynstagande till värnpliktstjänstgöringeu vid lönesättning inte ha debatterats i samband med löneregleringar.

Prestationslöneprincipen

Under denna rubrik refererar vi de argument för lägre lön åt kvinnliga statstjänstemän som utgått från grundsatsen, att statens kostnad för en viss arbetsprestation bör bli densamma, vare sig arbetet utföres av en man eller en kvinna. Vi kommer sålunda att behandla de olika faktorer, som ansetts ägnade att vid lika lön fördyra användningen av kvinnlig arbetskraft och ] som därför ansetts böra föranleda en generell reduktion av kvinnornas " löner i syfte att åstadkomma samma arbetskostnad för kvinnlig som för manlig arbetskraft. I första avsnittet, pensionskostnader, behandlas det minskade utbyte av kvinnlig arbetskraft och den ökade kostnad för ; staten, som ansetts uppkomma dels genom att kvinnlig tjänsteman pen- l sionerats tidigare än manlig, dels genom kvinnornas högre medellivslängd. ] andra underavdelningen, arbetsprestationer, redogöres för de faktorer, som i diskussionen anförts som orsak till mindre utbyte av den till kvinn- | I I l l l l | |

liga statstjänstemän utbetalade lönen, såsom kvinnornas mindre arbets— offektivitet, mindre användbarhet, högre sjukledighetsfrekvens. Prestationslöneprincipens tillämpning i det statliga lönesystemet — dvs. en reducering av de kvinnliga tjänstemännens lön med hänsyn till deras pensioneringskostnader och arbetsprestationer »— har påyrkats dels med tanke på arbetsgivaren-statens kostnader, dels för kvinnornas egen skull, för att hindra att kvinnorna såsom dyrare arbetskraft uttränges av männen. För detta sistnämnda argument redogöres i avsnittet konkurrensmöjlighetcr.

Pensionskostnader

Före 1920 De högre pensioneringskostnader för kvinnliga statstjänstemän, som vid olika tillfällen åberopades i lönedebatten, hade främst sin grund i att för kvinnor fastställts lägre pensionsålder än för män. Ursprungligen gällde för de kvinnor, som efter hand kom att anställas i pensionsberättigande be— fattningar, samma pensionsbestämmelser som för männen. Genom 1907 års civila pensionslag,1 som avsåg såväl-allmänna civilförvaltningen som postverket, fastställdes den normala pensionsåldern för män till 67 levnads- j år (för hel pension krävdes 35 tjänstår) och för kvinnor till 60 levnadsår (30 tjänstår för hel pension). Från denna regel gjordes vissa undantag; ämneslärarinnor skulle sålunda pensioneras vid 55 levnads- och 25 tjänstår och flertalet manliga lärare —— liksom vissa »betjänte» — vid 65 levnads— och 35 tjänstår. I prop. (1907: 18) om pensionslagen hade den generellt

1 Lag 11/10 1907 angående civila tjänstinnehavares rätt till pension (SFS 1907: 85).

lägre pensionsåldern för kvinnor motiverats med att allt fler tjänster kommit att besättas med kvinnor och att erfarenheten ådagalagt, att en minskning i arbetskraft inträdde för kvinnor i allmänhet tidigare än för män. Genom 1907 års avlöningsreglemente för telegrafverket fastställdes pensionsåldern för de kvinnliga tjänstemännen till 60 är mot 65 år för flertalet manliga. (För telegrafister och interurbantelefonister skulle dock gälla 55 år; för de först- nämnda sattes pensionsåldern till 60 år fr. o. m. 1915, samtidigt som den för de manliga assistenterna höjdes från 60 till 65 år.) Genom 1910 års lag om rätt till pension för tjänstemän vid SJ bestämdes en pensionsålder av 60 år för kvinnliga tjänstemän (och lokomotivförare) mot 63, 65 eller 67 år för manliga tjänstemän. 1919 fastställdes för sjukvårdspersonalen vid statens sinnessjukhus en pensionsålder av 55 år för kvinnlig och 60 år för manlig befattningshavare. '

Bortsett från pensionsåldern gällde i 1907 års civila pensionslag samma bestämmelser för män och kvinnor. Högsta pension (pensionsunderlaget) motsvarade i regel % av hela avlöningen. Pensionsavgift skulle erläggas med viss procent, lägst 3, av pensionsunderlaget. Vid SJ utgick pensions— avgiften med viss progressiv procent, lägst 3,2, av avlöningen; pensions— underlaget utgjorde 70 % av avlöningen. Vid telegrafverket, där särskilda pensionsunderlag bestämts för varje tjänst, beräknades pensionsavgifterna individuellt för varje tjänsteman efter försäkringstekniska grunder. Utöver nämnda tjänstepensionsavgifter var samtliga ordinarie manliga befattnings- havare vid såväl kommunikationsverken som allmänna civilförvaltningen skyldiga att till änke- och pupillkassa erlägga avgifter för pensionering av änkor och barn. Kvinnorna var uteslutna från delaktighet i familjepen- sionskassor.

Frågan om en »matematisk» reducering av de kvinnliga tjänstemännens löner med hänsyn till deras pensionsförhållanden behandlades av såväl 1902 års löneregleringskommitté (1911) som lärarlönenämnden (1914). Löner-egleringskommittén beräknade den sammanlagda avlöning och pension för hela livstiden som en manlig och kvinnlig befattningshavare skulle upp- bära under den antagna förutsättningen av lika årsavlöning och pension. Pensionsberäkningen grundades på den statistiska medellivslängden för män resp. kvinnor. Summan av avlöning och pension fördelades på antalet tjänst- är, varigenom man fick fram »den effektiva gottgörelsen per tjänsteår». Kalkylerna visade, att den kvinnliga tjänstemannens sammanlagda förmåner skulle avsevärt överskjuta motsvarande manliga tjänstemans, vilket be— rodde på 1) kvinnans färre tjänstår, 2) den kortare tid, varunder kvinnan sålunda erlade bidrag till sin pensionering, 3) kvinnans frihet från av— gifter till änke- och pupillkassa, 4) kvinnans lägre pensionsålder och 5) kvinnans högre medellivslängd. Ett avlöningssystem, som skulle bereda en kvinnlig statsfunktionär ända till 28 % högre »effektiv avlöning» än mot— svarande manlige funktionär, ansåg kommittén orättvist och fann att för

ernående av »matematisk rättvisa», dvs. lika ersättning för tjänstår räknat, de manliga universitetsprofessorernas, läroverksadjunkternas och första- gradstjänstemännens begynnelseavlöning skulle för kvinnliga befattnings- havare behöva reduceras med resp. 12, 9 och 4 %.1 Lärarlönenämnden accep- terade likaledes principen om »samma effektiva gottgörelse per tjänstår» och verkställde för reduktion av kvinnornas nominella avlöning i huvud- sak samma beräkningar som löneregleringskommittén. I de manliga lärarnas tjänstgöringstid inräknades även värnpliktsåret med en inkomst av 500 kr (jfr ovan 5. 160). Som pensionsålder för de statligt anställda kvinnliga lärarna föreslog nämnden den för kvinnor i statstjänst generellt gällande 60—årsåldern (30 tjänstår) mot 65 år (33 tjänstår) för de manliga lärarna. Förslaget innebar för ämneslärarinnorna en höjning med 5 år. Beträffande folkskolornas lärare föreslogs däremot 60 levnads- och 33 tjänstår för både män och kvinnor (höjning för båda med 5 levnads- och 3 tjänstår). För dessa lärare kom alltså den matematiska reduktionen av kvinnans avlöning att bli helt beroende på den olika medellivslängden samt männens värn- pliktsår och avgifter till efterlevandes pensionering. De sålunda föreslagna pensionsåldrarna fastställdes vid den fr. o. m. 1919 gällande löneregleringen för undervisningsväsendet.

1920—1921 års pensionsregleringar

Kommunikationsverkens lönekommitté ägnade i sitt betänkande angå- ende tjänstepension (29/1 1920) jämförelsevis ringa utrymme åt pen- sionsfrågans principiella sida. Då enligt dess förslag till pensionsregle- ring för kommunikationsverken pensionen skulle utgöra % av slutlönen a billigaste ort inom vederbörande lönegrad, och då skilda löneskalor utar- betats för män och kvinnor, måste därav följa, att för kvinnorna även skulle gälla från männens numeriskt skiljaktiga pensionsunderlag. Be- träffande pensionsålder föreslogs ingen ändring i förutvarande bestäm- melser. För samtliga kvinnor (utom rikstelefonister) skulle gälla 60 år mot 67 eller 65 för män i motsvarande befattningar. Antalet för full pension erforderliga tjänstår sattes däremot för både män och kvinnor till 30 år. Pensionsavgifter skulle endast betalas under 30 år. De av kommittén före- slagna, för varje lönegrad till vissa årsbelopp fixerade pensionsavgifterna beräknades efter försäkringstekniska grunder. Detta innebar för de kvinn— liga befattningshavarna procentuellt högre avgifter än för de manliga tjänstemännen, vilket »har sin givna förklaringsgrund däri, att kvinnorna hava tidigare avgångsålder men högre medellivslängd än män i allmänhet, varigenom kostnaden för kvinnornas pensionering måste bliva jämförelsevis hög. Att märka är emellertid, att de föreslagna pensionsavgifterna för kvinnor beräknats täcka en något mindre del av pensionskostnaden än

1 Som förut nämnts (s. 143 f) föreslog kommittén ytterligare lönereducering med hän- syn till behovsprincipen.

för män» (s. 24). (De manliga tjänstemännens avgifter täckte i genom- snitt 34,o % och de kvinnligas 32,5 % av pensionskostnaderna.) Lönekom- mitténs förslag godkändes i allt väsentligt av 1920 års riksdag och en pen- sionslag för kommunikationsverken (SFS 1920:254) utfärdades för till- lämpning samtidigt med det nya avlöningsreglementet.

För allmänna civilförvaltningen blev pensionsbestämmelser av i huvud- sak samma innebörd gällande fr. 0. 111. 1/1 1922 genom provisoriska änd- ringar till 1907 års civila pensionslag (SFS 1921: 455—456). Bestäm- melserna skilde sig emellertid från kommunikationsverkens därigenom, att olika tjänstår bibehölls för man och kvinna (i regel 35 resp. 30) och att avgifterna skulle erläggas under hela tjänstetiden.

De nya pensionsbestämmelserna för kommunikationsverken och all- männa civilförvaltningen innebar, att kvinnornas pensionsavgifter _i förhål- lande till pensionsunderlaget blev högre än männens. Mot pensionsunder— laget 1 644 kr i 1 m. lg svarade sålunda en årlig pensionsavgift av 48 kr (: 2,9 %) och mot ett pensionsunderlag av 1 200 kr i 1 kv. lg en årlig pensionsavgift av 63 kr (: 5,3 %). Man tog vid bestämmande av pensions- avgifterna hänsyn till de faktorer (kvinnornas lägre pensionsålder och högre medellivslängd) som löneregleringskommittén och lärarlönenämnden ansett böra föranleda en sänkning av kvinnornas löner. Båda tillvägagångssätten betyder ju en reducering av kvinnornas behållna lön i syfte att täcka statens högre kostnader för pensionering av kvinnor.

Behörighetssakkunniga

Behörighetssakkunniga framhöll, att det samband som rådde mellan kvinnornas pensionsålder och avlöningens bestämmande varit det förnämsta skälet för yrkandet om lika pensionsålder. Knappast från något håll ifråga- sattes det berättigade i att en tidigare avgång från tjänsten på något sätt »ekonomiskt kompenserades», antingen genom ökade pensionsavgifter eller genom minskad pension »i båda fallen eller vid en kombination av dem efter en beräkning, som ställer dessa belopp i en riktig relation till den merkostnad för kvinnornas pensionering, som uppkommer på grund av deras tidigare avgångsålder». Ingendera av dessa utvägar hade emellertid dittills anlitats. Pension och pensionsavgifter var för alla tjänstemän pro- portionella mot lönen. Den tidigare pensioneringen för kvinnorna hade därför blivit en faktor vid avlöningens bestämmande; den förut nämnda »kompensationen» hade vunnits i form av lägre avlöning.

»Att de kvinnliga statstjänarnas avlöning varit lägre än de manligas, har berott av flera orsaker, men till en väsentlig del har denna olikhet kunnat moti- veras genom skillnaden i pensionsålder. Om denna skillnad kan bringas att upp- höra eller åtminstone minskas, måste detta omedelbart återverka på de kvinn- liga befattningshavarnas avlöningsfråga; det är därför naturligt, att frågan om den kvinnliga pensionsålderns höjande spelat en viktig roll i strävandena att vinna likställighet i löneavseende—mellan manliga och kvinnliga befattnings— havare» (s. 189).

Som grund för lägre pensionsålder för kvinnliga tjänstemän hade legat ett antagande om tidigare inträdande minskning i arbetskraft. Till stöd härför hade åberopats dels allmänt fysiologiska grunder, dels, och fram- för allt, den dittills vunna praktiska erfarenheten. Härom framhöll de sak— kunniga bl. a.:

»De statsanställda kvinnorna — har det sagts ——- hade hittills varit så gott som uteslutande hänvisade till de lägre tjänsterna med deras oftast mekaniska sysslor, vilka i motsats till arbetet i högre uppgifter verka nedtryckande på spänstigheten. Deras löner hade väsentligt understigit männens i motsvarande ställning och över huvud hållits å ett sådant plan, att flertalet av dem måste för- saka tillfällena till vila efter arbetet i tjänsten och även måttliga anspråk på bekvämlighet i det dagliga livet. Härav härleddes naturligt en överansträngning, vilken medförde behov av en tidigare pensionering. Med hänsyn till dessa för de statsanställda kvinnorna ogynnsamma förhållanden måste en jämförelse med de manliga befattningshavarna giva ett mindre tillförlitligt resultat. För de högre tjänsterna funnes över huvud icke någon verklig erfarenhet att bygga på» (s. 189 f).

Behörighetssakkunniga ansåg, att det fysiologiska problemet om kvin- nornas uthållighet utöver en viss åldersgräns borde lämnas åsido. Med hän- syn till den dittills vunna erfarenheten och innan kvinnor prövats på de nya befattningarna fann sig de sakkunniga förhindrade att föreslå samma pen- sionsålder för män och kvinnor, men de förordade, att den generella skill- naden skulle minskas från 7 till 5 är (alltså en pensionsålder av 62 resp. 60 år för kvinnor, när för män gällde 67 resp. 65) och att även vid allmänna civilförvaltningen antalet för full pension erforderliga tjänstår skulle be- stämmas lika för män och kvinnor (35 tjänstår).

[ fråga om pensionsavgifterna föreslog behörighetssakkunniga, som för- utsatte lika lön i samma befattning _och alltså samma pension för män och kvinnor, att pensionsavgiften för kvinnlig befattningshavare i för- hållande till pensionsavgiften för manlig innehavare av samma befattning skulle ökas med 10 % jämte ytterligare 25 % för varje år, varmed pensions- åldern understeg den för manlig befattningshavare stadgade. Det förra procenttalet motsvarade den ökade kostnad, som betingades av den högre kvinnliga medellivslängden, det senare procenttalet merkostnaden på grund av olikheten i pensionsålder. De försäkringsmatematiska beräkningar, som låg till grund för förslaget, hade baserats på förutsättningen av samma antal tjänstår för män och kvinnor. (Om kvinnor till följd av den lägre pensionsåldern icke uppnådde tillräckligt antal tjänstår skulle de ju få av- kortad pension, varför hänsyn till tjänstår ej behövde tagas vid beräk- ningarna.)

Kvinnlig befattningshavare skulle vidare åläggas att sörja för pensione— ring av efterlevande barn (ej make) och härför erlägga avgift med-1 % av för befattningen gällande familjepensionsunderlag.1 1 Avgiften beräknad med hänsyn till familjeförhållandena bland folkskollärarinnorna och givetvis —— på försäkringstekniska grunder — avsevärt lägre än för manliga be-

fattningshavare; kvinnlig bokhållare vid SJ skulle sålunda fått en årlig familjepen- sionsavgift av 9 kr mot 217 kr för manlig.

1921 års lönekommitté behandlade utförligt frågan om kvinnornas pen- sionsålder. Inhämtade upplysningar från medicinsk sakkunskap hade inte givit någon vetenskapligt styrkt grund för påståendet, att kvinnan äldradcs tidigare än mannen och därför borde pensioneras tidigare. Den dittills vunna erfarenheten inom statsförvaltningen i fråga om den kvinnliga arbetskraftens uthållighet vid äldre är vore synnerligen begränsad. Kom— mitténs utredningar huruvida generellt sett sjuklighet och invaliditet kunde sägas i de högre åldrarna vara mera förhärskande för kvinnor än för män hade inte gett anledning förmoda, att hälsotillstånd och därmed även arbetsduglighet skulle efter passerandet av 60-årsgränsen för kvinnorna för— sämras avsevärt snabbare än för männen. Då männen i regel utnyttjades till fyllda 67 år, borde även kvinnornas arbetskraft kunna tagas i anspråk ett gott stycke över 60-årsgränsen. Kommittén ansåg sig kunna gå längre än behörighetssakkunniga och föreslog en normal åtskillnad mellan mäns och kvinnors pensionsålder av 3 år, ett förslag, som ansågs förenligt med den försiktighet, som vid en höjning av pensionsåldern givetvis vore på— kallad. Först sedan kvinnorna prövats under någon längre tid på de nya befattningarna och ett mera avsevärt antal kvinnor beretts möjlighet att tjänstgöra över 60-årsgränsen, kunde bedömas, om en ytterligare höjning av den kvinnliga pensionsåldern utan olägenhet kunde genomföras.

På grund av den lägre pensionsåldern skulle kvinnorna dels intjäna den av staten bekostade pensionsandelen genom kortare tjänstetid än männen, dels _— frånsett kommunikationsverken — betala pensionsavgifter under mindre antal år; den tidigare pensioneringen och kvinnornas högre medel— livslängd skulle vidare medföra, att'de i genomsnitt fick uppbära pension under längre tid än männen. Den av dessa förhållanden betingade mer— kostnaden för staten kunde _ såsom behörighetssakkunniga föreslagit _ kompenseras genom höjda pensionsavgifter. Då emellertid lönekommittén av andra skäl ansåg sig böra föreslå procentuella löneavdrag för kvinnliga tjänstemän, syntes det lämpligt att i detta avdrag inlägga även skillnaden i pensionsavgifter. Den av bchörighetssakkunniga föreslagna ökningen av kvinnornas tjänstepensionsavgift (till 185 % av männensl) representerade genomsnittligt 2—3 % å den manliga slutlönen enligt kommitténs löneplan.

I det procentuella löneavdraget skulle även inbegripas avgift för pensione— ring av kvinnliga tjänstemäns efterlevande barn, vilken pensionering borde övertagas av statsverket. Av det procentuella löneavdraget (14—8 % allt- efter lönegraden) beräknades 4% motsvara merkostnad för kvinnlig be— fattningshavares egenpensionering jämte avgift för pupillpensionering. För kvinnlig tjänsteman i (nuv.) 27 och högre lönegrader, där procentuellt löne- avdrag inte skulle göras, skulle i stället lönen minskas med samma belopp

1 Vid en pensionsåldersskillnad av 3 år skulle pensionsavgiften enligt behörighets- sakkunnigas förslag ökas med (10+3 x 25 =) 85 %.

som manlig tjänsteman hade att betala till änke- och pupillkassa; då pen- sionering av kvinnliga tjänstemäns barn endast relativt sällan ansågs komma i fråga, kunde det enligt kommitténs mening förväntas, att detta belopp för- säkringstekniskt sett skulle lämna ett överskott tillräckligt att täcka även merkostnaden för den kvinnliga tjänstemannens egen pensionering.

Från såväl männens som kvinnornas avlöning skulle avdragas tjänste- pensionsavgifter, lika för män och kvinnor i den meningen, att de var direkt proportionella mot tjänstepensionsunderlaget. På grund av det procentuella löneavdraget för kvinnliga tjänstemän t. 0. 111. (nuv.) 25 lg skulle dessa kvinnor emellertid få lägre pensionsunderlag och därmed också lägre pen— sionsavgifter än män i samma befattningar. För kvinnor i högre lönegrader skulle däremot gälla samma tjänstepensionsunderlag och tjänstepensionsav- gifter som för män. '

1925 års riksdag

I PM 1924 togs ingen ställning till spörsmålet om kvinnornas pensions- ålder och avgifter för den egna pensioneringen; familjepensioneringen förutsattes i huvudsak ordnad på det av 1921 års lönekommitté föreslagna sättet. Både alt. I och alt. II innebar, att man och kvinna skulle erlägga familjepensionsavgifter med samma belopp. I 'det procentuella avdrag av 8 % för högst (nuv.) 21 lg, som föreslogs i alt. II, ingick icke familjepen— sionsavgifterna. Skulle dessa inläggas direkt i avdraget, borde detta höjas till 12 %.

I yttrande över PM Vände sig riksräkenskapsverket mot förslaget om lika familjepensionsavgifter för män och kvinnor. De flesta kvinnliga befattnings— havare vore ogifta och syntes alltså icke få någon nytta av familjepen- sioneringen. Av denna anledning borde de kvinnliga barnpensionsavgifterna vara betydligt lägre än männens och, då ingen motsvarighet till änkepen— sionsrätten föreslagits, borde härtill hörande del av familjepensionsav— giften helt och hållet bortfalla. Att i allt fall familjepensionsavgit'terna satts lika, innebure således ett verkligt löneavdrag för kvinnorna.

1921 års pensionskommitté behandlade i sitt betänkande III (SOU 1924: 56) med förslag till civil tjänstepensionslag även spörsmålet om de kvinnliga befattningshavarnas ställning i pensionshänseende. Kommittén utgick från principen »lika lön i samma befattning» och föreslog under sådan förutsätt- ning lika pensionsunderlag för man och kvinna i samma befattning. Be- träffande pensionsåldern erinrade kommittén, att den utveckling, som små- ningom lett fram till differentiering mellan män och kvinnor, näppeligen torde få anses giva vid handen, att behovet av lägre pensionsålder för kvinnor än för män blivit genom erfarenhetens vittnesbörd styrkt. Med utgångspunkt från den likställighetsprincip, som kommittén omfattade, ansåg kommittén att man och kvinna i samma befattning borde vara under-

kastade enahanda villkor. Kommittén fann att betänkligheter ej borde möta mot en höjning av den normala kvinnliga pensionsåldern till 67 år. Under förutsättning att pensionsålder och pensionsunderlag bleve lika för man och kvinna borde också samma pensionsavgifter utgå. Fördyringen av kvin— nornas pensionering på grund av den högre kvinnliga medellivslängden skulle enligt kommitténs mening uppvägas genom att kvinnorna, ehuru deras familjepensionering ställde sig billigare än männens, för denna pen- sionering finge betala samma avgifter som dessa.

1 prop. 1925 framhöll departementschefen, att en sammankoppling av pensionsspörsmålen med lönefrågan inte behövde ske; även pensionsspörs— mål, som speciellt angick de kvinnliga tjänstemännen, borde därför fram- läggas i en senare proposition om civil tjänstepensionslag. Han angav emellertid sin principiella ställning till frågan om kvinnornas pensions- ålder, pensionsavgifter och familjepensionering. Den kvinnliga pensions- åldern borde sättas lika med den manliga, vilket överensstämde med löne- frågans lösning på likställighetens grund och önskemålen från kvinnohåll. Detta innebar givetvis inte, att 67 år skulle gälla för alla kvinnliga befatt— ningar. Liksom fallet var med manliga befattningar borde lägre pensions— ålder kunna fastställas för kvinnliga befattningar, vilka med hänsyn till göromålens mera ansträngande natur kunde antagas medföra arbets- förmågans snabbare avtagande. Om pensionsåldern sattes lika för man och kvinna, skulle den merkostnad för statsverket som vid lika pen— sionsunderlag och lika pensionsavgifter skulle uppkomma för de kvinnliga befattningshavarnas pensionering, bli av mindre betydelse och kunde f. ö. uppvägas genom en lämplig anordning av familjepensioneringen, vilken skulle ombesörjas av statsverket. Kvinnlig tjänsteman skulle till staten er— lägga samma avgift som manlig hade att betala till änke— och pupillkassa. Genom lika tjänste- och familjepensionsavgifter för män och kvinnor skulle den behållna lönen bli lika i samma befattning. De belopp av de kvinnliga tjänstemännens familjepensionsavgifter, som inte behövdes för familjepen- sioneringen, skulle tillgodoföras tjänstepensionsfonderna. >>I den mån, över- skottet ej erfordras för att täcka merkostnaden för kvinnornas tjänstepen— sionering, kommer det alltså att nedbringa statens kostnader för tjänste- pensioneringen över huvud taget. Ifrågavarande kostnadsminskning har approximativt beräknats till i runt tal 330 000 kronor årligen.»

Statsutskottet, som föreslog slopande av sista löneklassen för kvinnliga tjänstemän, påpekade att även kvinnornas pension därigenom skulle bli lägre än männens, eftersom pensionen borde vara beroende av slutlönen. Detta syntes befogat ej minst ur den synpunkten, att pensionen till en manlig befattningshavare i flertalet fall måste vara tillräcklig för ej blott pensionstagarens eget utan även hans hustrus uppehälle, medan den kvinn_ liga pensionären som regel hade att sörja blott för sig själv. Beträffande pensionsåldern ansåg utskottet försiktigheten bjuda att intill dess erfaren—

; : [ t

het vunnits av kvinnliga tjänstemäns arbetsförmåga i ifrågavarande åldrar stanna vid 64 år. Att sålunda enligt utskottets mening olika pensionsbelopp och pensionsålder borde fastställas för män och kvinnor, syntes dock icke böra medföra, att avgifterna för den egna pensioneringen bestämdes olika för de båda grupperna av befattningshavare.

»Skullc nämligen en efter försäkringstekniska principer utförd beräkning visa, att kvinnornas avgifter rätteligen borde vara högre än männens, kan denna skillnad anses täckt genom uppkommande överskott på de avgifter för pupill- pensionering, som de kvinnliga befattningshavarna enligt departementschefens, av utskottet ———— förordade förslag böra erlägga. Skulle åter en sådan beräkning visa, att kvinnornas avgifter rätteligen borde vara lägre än männens, bör likväl en sänkning av kvinnornas avgifter icke ske, då härav skulle bliva en följd, att i ett stort antal fall en kvinnlig befattningshavares behållna avlöning bleve större än en manlig befattningshavares i samma ställning, något som enligt utskottets mening måste undvikas» (s. 34).

I riksdagsdebatten framhöll C. G. Ekman bland de faktorer, som fördyradc den kvinnliga arbetskraften, att man i genomsnitt måste räkna med ett treårigt pensionsbelopp mera för kvinnliga än för manliga befattningshavare. Kerstin Hesselgren (FK) erinrade, att en matematisk utredning (som förutsatt 3 års skillnad i pensionsålder) visat att om kvinnorna erlade samma familjepensions- avgifter som männen skulle därmed betäckas både'deras större livslängd och lägre pensionsålder. Vid lika pensionsålder skulle enligt Kungl. Maj:t uppkomma en vinst av 300 000 kr. Då man t. o. m. kunde räkna med vinst på kvinnornas pensionsavgifter, syntes detta motiv för ett avdrag av sista ålderstillägget icke berättigat. Olsson i Kullenbergstorp (AK), som förordade en särskild löneplan för kvinnor, ansåg att likalönsprincipen endast vore skenbar, om man plockade tillbaka en del av avlöningen genom att ålägga kvinnorna större pensionsavgifter än vad som erfordrades för dessas egentliga ändamål; »och detta kallar man till på köpet rättvisa och billighet».

l ! Något uttalande om pensionsförhållandena gjordes inte i riksdagens skrivelse (daterad 6/3 1925). Därefter framlade Kungl. Maj:t i särskilda propositioner (1925: 153,155) förslag om ny civil tjänstepensionslag och ändringar i tjänstepensionslagen för kommunikationsverken. Däri före- slogs, att samma pensionsålder, samma tjänstår och samma pensionsav- gifter skulle gälla för män och kvinnor. Med hänsyn till riksdagens beslut

i lönefrågan hade däremot tjänstepensionsunderlaget satts lägre för kvinna. På grund av kamrarnas skiljaktiga beslut förföll emellertid frågan om ny civil tjänstepensionslag. Den gamla civila tjänstepensionslagen, med be- stämmelser om olika pensionsålder och tjänstår för män och kvinnor, blev

? sålunda fortfarande gällande för allmänna civilförvaltningen. I tjänste— pensionslagen för kommunikationsverken ersattes de skilda åldersförteck- ningarna för manliga oeh kvinnliga befattningar med en gemensam förteck- ning. Därvid höjdes pensionsåldern för de förutvarande kvinnliga tjäns- ; terna (som förut generellt varit 60 år) till lägst 63 är (exempelvis för kon- torsbiträde), för vissa tjänster till 65 är (exempelvis telegrafexpeditör) och 67 är (exempelvis postexpeditör).1 För kvinnlig innehavare av såväl de

' För rikstelefonister bibehölls den tidigare speciella pensionsåldern 55 år.

t'. d. kvinnliga tjänsterna som de f. d. manliga (vilkas pensionsålder i regel var 65 eller 67 år) fixerades emellertid —— genom särskild föreskrift — 64 år som högsta pensionsålder.

Beträffande tjänstepensionsunderlag och tjänstepensionsavgifter god- kändes Kungl. Maj:ts förslag, vilket betydde, att i samma lönegrad pensions— avgifterna blev lika för män och kvinnor, men pensionsunderlaget lägre för kvinna än för man.

De kvinnliga tjänstemännens familjepensionering ordnades enligt Kungl. Maj:ts förslag. Enligt kungörelse angående pensionering av efterlevande barn till kvinnliga befattningshavare i statens tjänst (SFS 1925: 279) ålades kvinnlig befattningshavare att till statsverket erlägga familjepensionsav— gifter med samma belopp, som manlig innehavare av samma befattning hade att betala till familjepensionskassa. Pensionsråtten gällde emellertid endast efterlevande barn. Den behållna lönen för man och kvinna i samma löneklass blev sålunda lika, men för samma tjänstepensionsavgifter som männen fick kvinnorna lägre tjänstepension, varjämte deras familjepen- sionsavgifter givetvis var avsevärt högre än som betingades av barnpen- sioneringskostnaderna. Årligen uppstod betydande överskott å de kvinn- liga befattningshavarnas till resp. tjänstepensionsfonder redovisade familje— pensionsavgifter.

1934 års tjänstepensionsreglemente

Genom det vid 1934 års riksdag antagna och 1/7 1935 ikraftträdande civila tjänstepensionsrcglementet (SFS 1934:442), som avsåg både kom— munikationsverken och allmänna civilförvaltningen, slopades en av olik- heterna mellan mäns och kvinnors pensionsförhållanden, nämligen kvin— nornas generellt lägre pensionsålder.

1930 års pensionssakkunniga (SOU 1932: 19), som förordade en generell pensionsålder av 63 är t. o. m. (nuv.) 16 lg, 65 år för lg 17—23 och 67 år för 24 och högre lg, föreslog »såsom en viktig principiell nyhet» samma pensionsålder för man och kvinna i samma befattning.1 Därvid uttalades endast (s. 30), att de sakkunniga för sin del inte kunnat finna tillräckligt stöd för uppehållande av en avsevärt lägre pensionsålder för kvinnor än för män. De sakkunniga konstaterade vidare, att flertalet kvinnor tillhörde de lönegrader, som skulle få pensionsåldern 63 år, och att förslaget sålunda inte innebar något större avsteg från den tidigare kvinnliga pensionsåldern 60 år vid allmänna civilförvaltningen och 63—64 år vid kommunikations— verken.

I prop. 1934: 222 föreslogs, att den normala pensionsåldern skulle vara 60 år i lönegraderna t. o. m. (nuv.) 16 och 65 år i högre lönegrader. För ett mindre antal huvudsakligen »manliga» tjänster föreslogs 63 år, varjämte

1 En av de sakkunniga, riksdagsman E. G. Eriksson, uttalade sig reservationsvis för en allmän pensionsålder av 60 är, lika för män och kvinnor.

? . . .

—— liksom tidigare pensionsåldern 55 år skulle gälla för rikstelefonister samt kvinnlig vårdpersonal vid sinnessjukhusen. Förslaget om lika pen- sionsålder för man och kvinna ansåg departementschefen sig obetingat böra tillstyrka och framhöll som uppenbart, att den föreslagna sänkningen av de normala pensionsåldrarna vore ägnad att förminska stödet för vissa yrkanden om lägre pensionsålder för kvinnor, eftersom övervägande antalet kvinnor tillhörde lönegraderna t. o. m. (nuv.) 16 och alltså fick behålla den för kvinnor inom allmänna civilförvaltningen generellt gällande pensions- åldern 60 år. För erhållande av hel pension skulle av såväl män som kvin— nor fordras samma antal tjänstår.

Riksdagen (bankoutsk. utl. 60, rd. skr. 384) gjorde bl. a. den ändringen i det föreslagna tjänstepcnsionsreglementet, att pensionsåldern 63 år fast- ställdes för ett antal befattningar, för vilka enligt huvudregeln skulle gällt 60 är, främst befattningar, å vilka lnän tidigare pensionerats vid 65 eller 67 år, men även vissa »kvinnliga» tjänster, såsom kansliskrivare, post- expeditör och telegrafexpeditör.

I fråga om pensionsunderlag och pensionenugifterl medförde civila tjänste- : pensionsreglementet ingen ändring i skiljaktigheterna mellan män och kvinnor (dvs. i samma befattning samma pensionsavdrag men lägre pen- !

sion för kvinna). 1930 års pensionssakkunniga hade —— med utgångspunkt från 1928 års lönekommittés förslag om lika lön i samma befattning — föreslagit samma pension och samma pensionsavdrag för man och kvinna. Pensionsavdragen grundade sig på en av fil. dr Tim Jansson verkställd för- säkringsteknisk utredning (s. 172—208 1 betänkandet). I denna togs" vid avdragens beräkning inte någon hänsyn till kvinnornas lägre dödlighet; det framhölls, att de kvinnliga familjepensionsavgifterna endast till obetydlig del åtgick för bestridande av familjepensioner, varför man endast behövde utnyttja en mindre del av dessa belopp för att kompensera skillnaden mel- lan mäns och kvinnors dödlighet. I prop. 1934: 222 föreslogs lägre pensionsunderlag för kvinnliga tjänste- män, eftersom de fortfarande hade lägre slutlön än manliga. Pensionsav- dragen föreslogs utgå med oförändrade belopp lika för man och kvinna, varvid dock framhölls, att anordningen med samma tjänste- och familje- : pensionsavgift för man och kvinna i samma befattning —— som byggde på

grundsatsen att den behållna lönen borde vara lika i samma befattning —— & knappast kunde betraktas som fullt rationell, eftersom kvinnornas tjänste- j' pensionsunderlag satts lägre än männens och deras familjepensionsrätt * endast avsåg efterlevande barn. Med hänsyn bl. a. till den pågående utred- ningen om familjepensioneringen ansåg sig departementschefen emellertid icke kunna föreslå någon ändring och anförde vidare: »Det må för övrigt erinras, att ehuru propositionen till 1925 års riksdag angående ordnandet av kvinnliga befattningshavares löne- och pensionsförhållanden — _— — ut-

1 Pensionsavgifterna utbyttes mot pensionsavdrag, vilka reellt tjänade samma syfte.

gick från att ett inordnande av de kvinnliga tjänstemännen å den för man- liga och kvinnliga befattningshavare gemensamma löneplanen icke borde få innebära mera betydande avlöningsförhöjningar, inplaceringen likväl kom att för flertalet kvinnliga tjänstemän medföra en löneökning, vilken upp- vägde den merutgift för pensioneringen, som tillfördes dessa tjänstemän genom de nytillkommande familjepensionsavgifterna.>>

1936 års familjepensionsreglemente

Allmänna familjepensionsreglementet (SFS 1936: 542) grundade sig på förslag av 1930 års pensionssakkunniga (SOU 1934:29) och 1934 års familjepensionsutredning (bet. 23/1 1936, stencil) samt beslut av 1936 års riksdag (prop. 201, bankoutsk. utl. 75). Reglementet trädde i kraft 1/7 1937 och innebar bl. a. att staten helt övertog familjepensioneringen även för manliga befattningshavare, vilken dittills till största delen bestritts av särskilda icke-statliga änke- och pupillkassor. För de kvinnliga befattnings- havarnas vidkommande medförde reglementet, att pensionsrätten utsträek- !— tes att även avse efterlevande make, varigenom kvinnorna i familjepensions- hänseende blev helt likställda med männen. Detta hade föreslagits av 1930 års pensionssakkunniga ; då principen lika behållen lön i samma löneklass borde upprätthållas och därför familjepensionsavdragen inte kunde diffe- rentieras efter kön, hade de ansett mest rationellt och rättvist att helt lik- ställa män och kvinnor i familjepensionshänseende. Även med den före- slagna utvidgningen skulle emellertid kvinnornas familjepensionering bli avsevärt billigare än männens, främst beroende på att antalet gifta kvinnor utgjorde en betydligt mindre procent av hela antalet kvinnliga befattnings- havare än motsvarande relationstal för manliga tjänstemän. Om familje- pensionsavdragen beräknades kollektivt för män och kvinnor som en enhet betraktade, skulle kvinnornas billigare familjepensionering med- föra lägrc avdrag för samtliga tjänstemän, »och någon orättvisa gent- emot kvinnorna begår man icke, enär full likställighet i familjepen- sionshänseende genomföres». Departementschefen fann >>redan konse— kvens och rättvisa — —— — bjuda, att staten, därest den ålägger de kvinnliga tjänstemännen att erlägga samma bidrag till familjepensione- ringen som de manliga tjänstemännen, också tillförsäkrar dem motsvarande förmåner för efterlevande make och barn» (5. 59).

De i reglementet fastställda familjepensionsunderlagen och familjepen- sionsavdragen, lika för man och kvinna, grundade sig på försäkringstek— niska beräkningar1 av 1934 års familjepensionsutredning. Utredningen fram- höll särskilt, att man för en allmän sänkning av avgiftsnivån ansett sig böra taga i anspråk det överskott, som måste uppkomma å de kvinnliga befatt— ningshavarnas avgifter, om dessa för sin billigare familjepensionering skulle få vidkännas samma avgifter som männen.

1 Utförda av fil. dr .Tim Jansson och tryckta som bil. D till prop. 1936: 201.

Likställigheten i avgiftshänseende mellan män och kvinnor vore i sin tur be- tingad av den princip, som av statsmakterna godkänts i samband med kvinnornas inordnande under den för manliga tjänstemän uppgjorda löneplanen och som innebure, att den behållna lönen i samma löneklass skulle vara lika för män och kvinnor. Det sålunda uppkomna överskottet hade familjepensionsutredningen ansett böra utnyttjas för såväl den civila som den militära tjänstemannakåren, oavsett de kvinnliga befattningshavarnas ojämna fördelning på dessa kårer.

Med ett dylikt utnyttjande för både civila och militära personalkårer av över- skottet å de kvinnliga befattningshavarnas avgifter kunde de för män och kvin- nor kollektivt beräknade familjepensionsavdragen sättas till belopp, som låg ungefär 9 % under den avdragsnivå, vilken framkomme vid beräkning av familje- pensionsavdragen för civila manliga tjänstemän såsom en särskild grupp. Om man i stället utnyttjat överskottet å de kvinnliga befattningshavarnas avdrag allenast för sänkning av den »civila» avdragsskalan, skulle avdragsnivån i denna skala kunnat sättas ungefär 13% lägre än i enbart för manliga tjänstemän konstruerad skala. Beräkningsprinciperna innebar för de civila manliga tjänste- männen ea 91 % täckning, för de civila kvinnliga tjänstemännen ca 405 % täck- ning, för civila tjänstemän tillsammans ca 105 % täckning och för de militära befattningshavarna ca 74 % täckning.

Kvinnoarbetskommittén framlade i sin ekonomiska jämförelse mellan manlig och kvinnlig arbetskraft en utredning om pensioneringskostnaderna för manliga och kvinnliga folkskollärare (SOU 1938: 47 bil. 3) och ställde dessa i relation till bl. a. kostnaderna för sjukledighet (jfr nedan 5. 188 f).

Full likställighet genomförd

Genom de ändringar till 1934 års civila tjänstepensionsreglemente, som genomfördes fr. o. m. 1/7 1939, samtidigt med det nya avlöningsreglementets ikraftträdande, fastställdes samma tjänstepensionsunderlag för kvinna som för man (prop. 1939: 277). 1938 års pensionssakkunniga (bet. 3/1 1939, stencil) hade framhållit upphävandet av undantagsföreskriften beträffande kvinnliga befattningshavares ställning i pensionshänseende som en kon- sekvens av att kvinnorna genom det nya avlöningsreglementet skulle få rätt 'även till högsta löneklassen inom varje lönegrad. Ändringen vore givetvis icke utan betydelse för statens kostnader för pensioneringen, men hade likväl ansetts kunna ske i detta sammanhang, enär kvinnliga befatt- ningshavare redan vidkändes samma pensionsavdrag som manliga inne- havare av befattning i samma lönegrad »utan att de faktorer, som bestämma pensioneringskostnaderna för kvinnor, med avseende å sin samlade verkan i någon högre grad avvika från dem, som gälla för män».

Sedan sålunda den sista skiljaktigheten mellan manliga och kvinnliga tjänstemän i pensionshänseende undanröjts, har något hänsynstagande till ev. olika tjänste- och familjepensionskostnader för män och kvinnor icke ifrågasatts. I det betänkande av 1938 års pensionssakkunniga (SOU 1941: 10), som låg till grund för 1941 års allmänna tjänste- och familje— pensionsreglementen (gällande fr.o.m. 1/7 1942, SFS 1941:1008 resp. 1009), utfördes beräkningarna rörande de försäkringstekniskt erforderliga

tjänstepensionsavgifterna under antagande av samma dödlighet för kvinnor som för män.1 Om hänsyn tagits till kvinnornas högre medellivslängd, skulle den försäkringstekniskt beräknade premien för tjänstepension blivit 45%; högre för kvinnor än för män. Beträffande familjepensionsavdragen gjordes inte några beräkningar; oförändrade avdrag föreslogs.

För 1945 års lönekommittés räkning utfördes vissa approximativa be.— räkningar för belysande av de netto- och hruttolöner, som för det dåvarande kunde anses utgå till befattningshavarna.2 Beräkningen i fråga om tjänste— pensionsavgifter byggde på de kalkyler, som verkställts av 1938 års pen- sionssakkunniga. Nya beräkningar utfördes i fråga om försäkringstekniskt erforderliga avgifter för familjepensionering. Påfallande är de låga avgifts— beloppen för just de lönegrader, som domineras av kvinnliga tjänstemän. I utredningen framhålles också »den stora skillnad, som för närvarande råder mellan familjepensionens värde för manliga och kvinnliga befattnings— havare och som bland annat beror på olikheten i giftermålsfrekvensen». Enligt kommitténs förslag infördes fr. o. m. 1/7 1947 nettolönesystemet; lönerna minskas sålunda inte vidare med pensionsavdrag.

Såsom av det föregående framgår genomfördes fr. o. m. 1/7 1935 lik- ställighet i fråga om pensionsåldrarna mellan man och kvinna i samma befattning. 1948. års pensionsålderskommitté ansåg sig i sitt 29/12 1950 avgivna betänkande (stencilerat) böra förorda ett bibehållande av denna principiella likställighet. Enligt kommitténs mening gav dock vissa om- ständigheter — främst i fråga om sjukpensionerings- och sjukledighets— frekvensen bland de kvinnliga befattningshavarna stöd för den uppfatt- ningen att lämpligheten av likställigheten kunde ifrågasättas.

Arbetsprestationer

Utöver den helt dominerande behovssynpunkten framfördes ibland vid löneregleringar som skäl för lägre lön åt kvinnliga än manliga tjänstemän i samma slags befattningar, att kvinnorna hade mindre uthållighet, inte kunde utföra samma arbetsprestationer, var mindre användbara än männen osv. Bortsett från undervisningsväsendet var det vid kommunikationsverken som kvinnor först kom att användas i samma slags befattningar som män; jämförelser mellan mäns och kvinnors arbetsprestationer åberopades vid vissa löneregleringar för dessa verk.

Sålunda motiverades 1895 lägre lön till kvinnlig än manlig kontorsskrivare med att samma arbetsprodnkt inte kunde, särskilt vid mera framskriden ålder, påräknas av kvinna som av man. I riksdagsdebatten (1897) uttalades, »att hur samvetsgrant och troget än de kvinnliga biträdena sköta sina befattningar,

1 Bil. 2 till betänkandet, utarbetad av dåv. förste aktuarien, numera byråchcfen fil. lie. B. WVingborg. '-' SOU 1946: 48. bil. I), av Wingborg.

de dock icke till följd av sitt kön hava den uthållighet i längden som männen. Deras nervsystem är för svagt och de bliva förr utarbetade än männen» (jfr s. 333). Lägre lön till kvinnliga postexpeditörer motiverades 1898 av general- poststyrelsen med att de trots flit och redbarhet inte kunde i allo likställas med de manliga i fråga om användbarhet (jfr s. 302). 1913 ifrågasattes beträffande personal vid sinnessjukhusen om kravet på lika lön kunde anses rättvist ,med hänsyn därtill, att kvinnorna, åtminstone inom det arbete, varom här är fråga, ej kunna prestera samma arbetskvantitet som männen» (jfr s. 387).

I fråga om undervisningsväsendet synes man ha utgått från likvärdighet mellan mäns och kvinnors arbete. I prop. 1906 om lönereglering för folk- skolans lärare uttalades också, att lärare och lärarinnor finge anses uträtta ungefär samma arbete; frängäendet av likalönen motiverades med behovs- löneprincipen.

I sitt 1911 avgivna betänkande om kvinnors tillträde till vissa läkar- och liirarbefattningar bortsåg 1902 års löneregleringskommitté »från spörsmålet om eventuell skillnad mellan det manliga och kvinnliga arbetet i kvalitativt hänseende» och förutsatte lika kvalitet och kvantitet, vare sig arbetet ut- fördes av man eller kvinna.

Lärarlönenämnden

Lärarlönenämnden hänvisade till en utredning av prof. Eli Heckscher, vari denne som en orsak till den större efterfrågan på manlig arbetskraft anfört, »att mannens arbetsresultat vanligen anses kvantitativt eller kvalita— tivt överlägset, att mannen, även om han ej är dugligare än kvinnan för underordnade poster, likväl även på dessa har ett ökat värde, "därför att han har mera initiativ eller auktoritet, vid förefallande behov kan sättas till mera ansvarsfulla eller ledande uppgifter 0. s. v. — allt välkända saker».l Lärarlönenämnden ville inte ifrågasätta riktigheten härav men framhöll, att förhållandena vore olika på olika områden; sålunda var inte kvinnans arbete på undervisningsområdet, åtminstone beträffande yngre och kvinn- liga lärjungar, underlägset mannens.

Vidare yttrade nämnden: »Rätt ofta får man höra det påståendet, att 'den unga kvinnan icke intresserar sig för och går upp i arbetet på samma sätt som hennes manlige kamrat.» »Den unga kvinnan ser — —— —— som sin huvuduppgift att bliva maka och mor och betraktar därför ofta icke sin anställning som den blivande levnadsuppgiften. Vad sålunda anförts saknar enligt nämndens mening icke grund men får icke för mycket generaliseras» (s. 43). »Den omständig- heten, att männen i högre grad än kvinnorna förfoga över den högre och högsta bildningen, förlänar dem en dominerande ställning. På grund av detta och andra _ _— »— skäl, ävensom männens obenägenhet mot att få kvinnor till över- ordnade, få kvinnorna ofta stanna på mera underordnade platser. Härtill bi- drager ock kvinnans nedärvda känsla av beroende» (s. 44).

Nämnden fann, att för det dåvarande förutsättningar för formell lik— ställighet i lönehänseende mellan manliga och kvinnliga lärare icke fanns. »För sådant ändamål skulle fordras, att, om man bortser från övriga om-

1 Bil. XVI till lärarlönenämndens betänkande (bd 2, s. 679).

ständigheter, de kvinnliga lärarnas arbete vore icke blott av samma art utan även av samma omfattning som de manliga lärarnas, m. a. o. att kvinnan ägde samma kraft och uthållighet som mannen. Såvitt nämnden kunnat utröna, förhåller det sig så, att kvinnorna i allmänhet icke anses kunna rå med samma arbetsbörda som männen, där arbetet är av mera krävande art. I sammanhang härmed må erinras om, att kvinnorna van— ligen pensioneras tidigare än männen» (s. 49). I fråga om kvinnornas sjuk- ledighetsfrekvens ansåg nämnden det kunna antagas, att, »under i övrigt lika förhållanden, lärarinnan på grund av omständigheter, som liggai kvinnokönets natur, är mera utsatt för att av hälsoskäl distraheras i sin tjänstgöring» (s. 67). Något mått på kvinnans underlägsenhet i detta av— seende funnes dock icke, och nämnden ansåg, att framtida erfarenheter måste avvaktas.

Behörighetssakkunniga

Behörighetssakkunniga framhöll, att som argument för en löneskillnad mellan manliga och kvinnliga befattningshavare ej sällan anförts, att oaktat befattningshavarnas lika kompetens i formellt hänseende kvinnornas ar- betsprestation i en viss tjänsteställning ofta vore underlägsen männens. Detta påstående hänförde sig då till ett antagande om en ringare grad av fysisk kraft och uthållighet hos kvinnorna. Till stöd för detta antagande hade vanligen erinrats om det förhållande, att kvinnor i allmänhet pen— sionerades- tidigare än män. Sistnämnda hänvisning ansåg sakkunniga helt förfelad i sammanhanget. Även om man antagit, att kvinnor behövde pen- sioneras tidigare än män, kunde man därav inte dra slutsatsen, att de fram till den för dem fastställda lägre pensionsåldern inte skulle vara i lika hög grad tjänstbara som männen till tiden för deras avgång. I övrigt syntes frågan om kvinnornas förmåga att i samma utsträckning som männen full- göra sina tjänsteplikter böra anses avgjord i och med att kvinnor skulle få tillträde till samma tjänster som männen. Förutsättningen härför måste vara den, att i allt, som rörde tjänsten, på kvinnorna ställdes samma krav som på männen.

»Det kan då ej synas annat än egendomligt att låta ett antagande om en all— män underlägsenhet hos kvinnorna vinna stöd genom att av nämnda orsak ned- sätta deras avlöning. En främmande och i sina konsekvenser betänklig princip skulle därmed införas i förhållandet mellan staten och dess tjänare. Den större eller mindre skickligheten eller arbetsamheten utgör över huvud icke någon grund för en skillnad i avlöningshänseende mellan olika innehavare av samma befattning. För kvinnor som för män måste gälla, att de icke böra befordras till andra tjänster än sådana, som de kunna antagas sköta på ett tillfredsställande sätt. Skulle i fråga om en eller annan befattning en allmännare erfarenhet kom- ma att ådagalägga, att de kvinnliga innehavarna av en sådan befattning i något visst avseende stå tillbaka för de manliga, lärer den naturliga följden härav bli- va en strängare prövning av kvinnors förutsättningar för befattningen i fråga» (5. 146).

Behörighetssakkunniga tog också upp frågan om kvinnorna på grund av hälsoskäl skulle vara i behov av större ledighet från tjänsten än männen och om de därför —— med hänsyn till ett ökat behov av vikarier och andra olägenheter för tjänsten —— icke skulle kunna äga anspråk på samma lön som männen. Det ville synas som om en mer eller mindre bestämd erfaren- het från statstjänsten skulle giva stöd för ett antagande om större sjuklighet hos kvinnliga befattningshavare än hos manliga. Denna erfarenhet syntes allmängiltig och bestyrktes bl. a. av sjukförsäkringsstatistiken. Även om det sålunda vore sannolikt att en något högre sjuklighet hos kvinnorna måste betraktas som en tämligen konstant företeelse, kunde det dock inte ifrågasättas att av denna anledning låta samtliga kvinnliga befattnings- havare få vidkännas en nedsättning av lönen. Man hade ännu att räkna med mycket ovissa faktorer; först senare, med en rikare praktisk erfaren- » het, kunde man bedöma, om något större avseende borde fästas vid »denna ; för kvinnorna och deras ställning i statstjänsten ogynnsamma omständig— t liet». »Under alla omständigheter synes det med fog kunna sättas i fråga, huruvida den rätta utvägen skulle vara att på grund av det högre sjuktal, * som till äventyrs kan påvisas för ett större eller mindre antal kvinnor, vid— taga en allmän lönereduktion för de kvinnliga befattningshavarna» (s. 148). De sakkunniga ansåg det riktigare att låta samma krav på befattnings— havaren gälla för kvinnor som för män och därigenom låta den högre sjuk- lighetens följder bäras individuellt.

[ yttrande över sakkunnigas betänkande framhöll riksräkenskapsverket, att kvinnans fysik vore underkastad sådana växlingar, att hon i avseende å arbets- produkten vore mannen visserligen icke nöd 'ändigtvis kvalitativt men obestrid- ligen kvantitativt underlägsen. Om en tjänst som vore byggd på att en manlig individs hela arbetskraft skulle tagas i anspråk, komme att beklädas av en kvinna, skulle det, med hänsyn till kvinnans fysiska underlägsenhet, i ett avsevärt antal fall otvivelaktigt inträffa, antingen att göromålen icke medhunnes eller att den kvinnliga befattningshavaren överansträngdes eller också att göromålens utförande bleve underhaltigt. Grundsatsen »lika lön i samma befattning» vore till sin innebörd falsk, om man därmed ville uttala detsamma som med formeln lika arbete, lika lön samt för såvitt kvinna skulle erhålla tillträde till tjänst, som vore avsedd att taga en manlig individs hela arbetskraft i anspråk. Lönen för kvinnlig befattningshavare borde emellertid lika väl som för manlig befatt- ningshavare avmätas efter förmågan att prestera arbete; därav följde oundvik- ligt att en lägre löneskala måste fastställas för kvinnlig personal. Riksräkenskaps- verket ifrågasatte ingående vetenskapliga undersökningar beträffande den kvinn- liga arbetskraftens jämförbarhet med männens arbetskraft. Kravet på kvinnans likställighet med mannen borde icke längre baseras enbart på ett dimmigt känslotänkande.

use.—:=: .

' 1921 års lönekommitté

1921 års lönekommitté framlade i sitt betänkande utredningar dels om mäns och kvinnors arbetsprestationer, dels om sjukledigheten för manliga och kvinnliga befattningshavare.

Arbetsprestationerna i statstjänst vore i allmänhet av natur att ej med- giva någon mätning i kvantitativt hänseende; kommittén konstaterade också, att det ej visat sig möjligt att åstadkomma utredningar, som kunde ge någon säkrare vägledning för avgörande av frågan om förhållandet i kvan- titativt hänseende mellan mäns och kvinnors arbetsprestationer. I stället försökte kommittén göra jämförelser mellan män och kvinnor på en det områden inom näringslivet; sålunda jämfördes bl. a. provisionsförtjänster för manliga och kvinnliga expediter vid ett större varuhus i Stockholm, ackordsförtjänster för manliga och kvinnliga beräkningssättare, inkomster för vissa manliga och kvinnliga rörelseidkare (minuthandlare med tobaks— varor och med beklädnadsartiklar samt fotografer). Vidare anordnades en undersökning om studietiden för vissa akademiska examina. Kommittén framhöll bristerna och ojämnheterna i det hopbragta utredningsmate— rialet men ansåg sig dock som ett allmänt omdöme om de verkställda ut- redningarna kunna uttala, att vissa av utredningarna onekligen syntes peka hän på en i genomsnitt mindre prestationsförmåga hos kvinnorna än hos männen, men att något allmängiltigt belägg på omfattningen av denna skillnad inte kunde anses vara vunnet.

Kommitténs utredning om sjukledigheter avsåg åren 1919—21 och gällde samtliga befattningshavare (utom chefer och vaktmästare) vid flertalet centrala ämbetsverk samt ett urval bland kommunikationsverkens tjänste— män; hela materialet omfattade 6 368 män och 9 442 kvinnor. Antalet sjuk- dagar per år uppgick enligt utredningen i genomsnitt till 24,6 för man och 34,9 för kvinna (häri ingick emellertid ledighet i samband med havandeskap och barnsbörd, vilken dock endast beräknades ha omfattat 2 % av kvinnornas sammanlagda sjukledighet). Procenttalet befattningshavare som icke under 3-års-perioden åtnjutit någon ledighet var 28% för män och 19% för kvinnor (därav 11% för gifta och 20 % för ej gifta). Beträffande antalet sjukdagar per år konstaterade kommittén, att en kvinnlig tjänstemans år- liga sjukledighet översteg en manlig tjänstemans motsvarande ledighet med 10,3 dagar, vilket — efter frånräknande av en genomsnittlig semester om 30 dagar —— utgjorde 3,08 % av beräknade 335 tjänstgöringsdagar per år.

»Skillnaden i värde mellan manliga och kvinnliga befattningshavares arbets- effektivitet ur nu förevarande synpunkt inskränker sig emellertid icke till nyss- nämnda procenttal. Hänsyn bör nämligen även tagas till de olägenheter, som i många fall vållas för arbetets gång genom det av kvinnornas större sjukledighet föranledda ökade inkallandet av reservpersonal. Därjämte bör tagas i beaktande, att sjukligheten ofta efterföljes av en längre eller kortare period, under vilken arbetsförmågan är nedsatt. Någon exakt kalkyl rörande sistnämnda båda fakto- rers betydelse är helt naturligt ej möjligt att lämna» (s. 44).

I sitt yttrande i lönefrågan framhöll kommittén som en ledande synpunkt, att statens kostnad för en viss arbetsprestation borde bliva densamma, vare sig arbetet utfördes av en man eller en kvinna. Under hänvisning till sin sjukstatistiska undersökning uttalade kommittén först och främst, att en

mot den större sjukligheten ungefärligen svarande sänkning av de kvinn- liga befattningshavarnas avlöning i allmänhet vore erforderlig, om inte det kvinnliga arbetet i statens tjänst skulle ställa sig dyrare än det manliga.

[ fråga om mäns och kvinnors arbetsprestationer i kvalitativt hänseende funnes icke anledning antaga någon mera avsevärd skiljaktighet; kvinno- arbetet i statstjänsten hade dittills varit i kvalitativt avseende i stort sett jämbördigt med och i en del fall överlägset motsvarande arbete utfört av män — givetvis på arbetsområden, som i stort sett lämpade sig lika väl för kvin'nor som för män. Däremot ansåg kommittén erfarenheten ha givit vid handen, att den kvinnliga arbetskraften inte vore lika mångsidigt använd- bar som den manliga. I fråga om sina egna undersökningar om mäns och kvinnors arbetsprestationer medgav kommittén, att det kunde ifrågasättas, om några slutsatser av värde kunde dragas ur ett material, som hänförde sig till från statstjänsten vitt skilda verksamhetsområden.

1: »Även om ett visst fog ej kan frånkännas en dylik anmärkning, bör dock å andra sidan erinras, att många av de egenskaper, som inom ifrågavarande ar— betsområden, t. ex. inom affärslivet, äro ägnade att främja ett gott arbetsresultat, givetvis också äro av värde vid statstjänstens fullgörande och sålunda kunna förväntas jämväl där lämna ett gynnsamt utbyte. Ehuru helt naturligt något till omfattningen närmare fixerat resultat ingalunda kan anses vunnet genom * ifrågavarande utredningar, torde dock — med vidhållande av den förut fram- hållna synpunkten, att genom kvinnornas allmänna inträde i statsförvaltningen utgifterna icke måtte med hänsyn till arbetsresultatet komma att ökas —— för- siktigheten bjuda, att visst avseende vid lönefrågans avgörande fästes vid den totalbild av mäns och kvinnors prestationsförmäga, som undersökningen läm- nat» (s. 126). Även förhållandet mellan mäns och kvinnors arbetsprestationer räknade kommittén till de faktorer, som påkallade en viss nedsättning av kvinnornas lön i jämförelse med männens. 1 De kvinnliga ledamöterna i kommittén vände sig i sin reservation mot

kommittémajoritetens åberopande av kvinnornas större sjuklighet och l mindre prestationsförmåga som motivering för lönenedsättning. Vad först ] beträffar sjukledigheteu framhölls, att såväl kommitténs undersökning som I allmän erfarenhet visade, att de individuella variationerna var synnerligen » stora såväl bland kvinnor som bland män. Det kunde därför ifrågasättas, ' om fullt friska kvinnor borde få löneminskning på grund av andra kvinnors l relativt stora sjuklighet, medan den abnormt stora sjukligheten hos vissa li män inte medförde sådan påföljd vare sig för dem själva eller för övriga i manliga befattningshavare. Enligt avlöningsreglementena fick ju varje be— l fattningshavare till en viss grad individuellt bära följderna av sin sjuklig- j het genom sjukledighetsavdrag, beräknade enligt samma grunder för män 1 och kvinnor, medan staten fick bära den återstående förlusten. Om det l skulle befinnas önskvärt att belasta befattningshavarna med större del av 1 den genom sjukledigheten uppkomna förlusten, borde en sådan omläggning av löneprinciperna inte bara drabba kvinnorna. Kommittémajoriteten hade

inte föreslagit, att den större sjukledigheten för kommunikationsverkens tjänstemän i förhållande till de centrala verken skulle medföra något löne- avdrag och inte heller ifrågasatt någon förändring i förhållandet mellan ordinarie och icke ordinarie tjänstemäns löneställning på grund av olik- heter i sjukledighetsfrekvens. Men när man inte tagit någon hänsyn till de. större skillnaderna i sjukledighetshänseende mellan dessa grupper, vore det inte rimligt att låta särskilt de kvinnliga tjänstemännens löneställning >>ogynnsamt påverkas därav, att dessa genomsnittligt förete en sjuklighet, som relativt obetydligt överstiger den genomsnittliga sjukligheten hos manliga befattningshavare». Vidare pekades på det nära sammanhang, som kunde förmodas existera mellan den kvinnliga sjukligheten och den kvinn— liga lönenivån.

»De knappa möjligheter den senare medgivit att tillbörligt sörja för rimliga levnadsbehov, däribland vila och rekreation, äro med all sannolikhet åt- minstone vad angår de många i statistiken ingående äldre kvinnliga befattnings— havare, som tidigare måst utföra sitt arbete under vida ogynnsammare förhål- landen än de nuvarande — en starkt bidragande orsak till ett mindre tillfreds— ställande hälsotillstånd» (s. 228).

Reservanterna riktade vidare en skarp och ingående kritik mot kom- mitténs utredningar och slutsatser i fråga om kvinnornas arbetsprestationer.

Beträffande undersökningarna om vissa rörelseidkares inkomster påpekades ensidigheten att bedöma den personliga arbetsdugligheten efter inkomstsiffran och framhölls, att de av kvinnorna bedrivna affärerna var av en helt annan typ än de till samma yrkesgrupp nominellt hörande affärer, som bedrevs av män. Reservanterna fann det egendomligt att ur kommitténs föga vägande utrednings- resultat hämta motiv för en nedsättning av kvinnornas lön. Kommittén överförde vad som icke ens kunde kallas erfarenheter utan på sin höjd intryck från ett område till helt andra. »Dcn omständigheten, att kvinnorna icke synas hava haft samma framgång i att sälja tobak som männen, skulle alltså enligt kom— mittémajoritetens mening bliva avgörande för värdesättningen av kvinnliga statstjänares arbete, även när det gäller områden, där kvinnor visat en alldeles särskild lämplighet för arbetet» (s. 232 f).

Reservanterna erinrade också om att statstjänstemannens lön bestämdes efter arten av befattningen, inte efter kvantiteten av det presterade arbetet. Det inträffade i själva verket oupphörligt, att mellan innehavare av samma befattning rådde rätt väsentliga olikheter i avseende på prestationsförmäga, liksom i avseende på intresse för tjänsten, omdömesförmåga, noggrannhet och allmän duglighet.

»Vi våga påstå, att skiljelinjen mellan de ur sådana synpunkter mera värde— fulla och mindre värdefulla tjänstemännen icke går så, att i det övre skiktet befinna sig de manliga befattningshavarna, i det undre kvinnorna. —— — —

Då individuella olikheter i egenskaper, som äro värdefulla för statstjänsten, icke få något uttryck i avlöningen, så snart det gäller jämförelse mellan individer- av samma kön, synes det oss innebära ett tämligen kraftigt avsteg från gällande löneprinciper att vilja motivera ett förslag om lägre lön för kvinna än för man i samma befattning —— till och med utan förutsättning av individuell underlägsen-

het hos kvinnan —— med en förmodan, att den kvinnliga prestationsförmägan skulle vara genomsnittligt lägre än den manliga.

Det orimliga i en sådan tankegång illustreras kanske bäst genom en jämförelse. I flertalet länder finnas människor av olika slags härstamning.I vårt östra grannland t. ex. leva sida vid sida två folkstammar, den svenska och den finska, som utmärka sig för rätt betydande rasskillnader. I flertalet länder förekomma bland den övriga befolkningen mer eller mindre starka inslag av judiska folkelement. Det är troligt, att mellan medborgargrupper, som skilja sig i avseende på härstam- ning, ofta nog skulle kunna konstateras en viss genomsnittlig skillnad i avseende på intelligens, prestationsförmåga eller allmän duglighet. Om det likväl icke faller någon in att på olika härstamning grunda en olika löneställning inom stats— tjänsten, hänger detta tydligen samman med den uppfattningen, att var och en, vars individuella duglighet är tillräcklig för att fullgöra de med en viss befatt- ning förenade skyldigheterna, också har rätt att uppbära de med tjänsten förenade löneförmånerna, alldeles oberoende av om han kan inräknas i en kategori med större eller mindre genomsnittlig prestationsförmäga.

Resonemanget kan utan vidare tillämpas på de i statstjänst anställda kvin- norna. Det har icke ådagalagts, att kvinnorna genomsnittligt äro mindre väl skickade än männen för detta arbete. Men även om majoritetens förmodan i detta hänseende vore riktig, kunde därmed icke rimligen för de kvinnor, som äga erforderliga kvalifikationer, motiveras en lägre lönenivå än den, som gäller för både mer och mindre dugliga män i samma tjänsteställning» (s. 233 f).

Yttranden över lönekommitténs förslag

I sina yttranden över 1921 års lönekommittés betänkande framhöll flera myn- digheter, att erfarenheten av kvinnornas prestationsförmåga ännu var alltför obetydlig och resultatet av kommitténs undersökningar alltför obestämt för att man därav skulle våga förutsätta någon generell underlägsenhet hos kvinnorna. Påståendet om en viss skillnad i allmän prestationsförmåga syntes näppeligen med praktiskt användbart statistiskt material kunna någonsin påvisas.

Riksräkenskapsverket anförde bl. a.: Vad arbetsprestationen beträffade vore det ett fundamentalt och odisputabelt faktum, att den vore olika för olika indi- vider. Huruvida för vissa befattningar, som först nu skulle öppnas för kvinnor, dessa i medeltal vore männen underlägsna, därom kunde ännu ingen statistik upplysa. Och även när man en gång finge en sådan statistik, kunde man icke på densamma stödja en allmän nedsättning av ettdera könets lön. Det vore lika orätt som att göra en statistik över lämpligheten för visst arbete hos personer från olika landskap och på medeltalsberäkningar av denna statistik grunda be- stämmelser om olika lön för arbetare från olika provinser. Det enda rätta vore givetvis, likaväl i det ena som i det andra fallet, att lönen sattes lika för lika arbete, men att kompetensen för varje befattning avgjordes individuellt. Vidare framhölls av olika myndigheter det oriktiga i att på grund av en presumerad lägre arbetsprestation för kvinnliga tjänstemän i allmänhet beskära lönen för en kvinna, som utnämnts till en viss befattning, och sålunda ge henne lägre lön än som skulle tillkommit de män, med vilka hon konkurrerat om tjänsten. En person som fått en tjänst måste anses fullt skickad att oberoende av kön ut- föra det till tjänsten hörande arbetet. Det betonades, att arbetsprestationer hade betydelse vid tjänstetillsättning men inte borde få inverka på lönesättningen. Sålunda anförde järnvägsstyrelsen, att hänsyn till kvinnornas eventuellt mindre arbetskapacitet eller användbarhet icke borde tagas vid lönesättning men där- emot vid befordringsfrågors avgörande. Kvinnor, som ej hölle måttet i tävlan med män, borde få vika för dem; vidare borde givetvis undvikas att befordra en kvinna till en post, som vare sig i och för sig eller genom att utgöra passage-

plats till högre befattning ställde krav på henne, som till följd av hennes mindre mångsidiga användbarhet icke eller endast ofullständigt kunde fyllas. Slentrian— mässig befordran efter pappersmeriter och tjänstår borde sålunda än mindre för kvinnor än för män få förekomma. Men beaktades detta, syntes den kvinn— liga befattningshavaren med fog kunna göra anspråk på samma lön som den manliga. Statistiska centralbyrån framhöll, att skyldighet att verkställa urval med hänsynstagande till de sökandes större eller mindre grad av sjuklighet och prestationsförmåga förelåg beträffande alla befattningar. Utnämndes i varje fall den för tjänsten bäst skickade, uppfylldes det fullt riktiga kravet att kvinno- arbetet ej finge ställa sig dyrare än det manliga.

Vissa myndigheter förutsatte likvärdig arbetsprestation av kvinna endast å sådana för män avsedda befattningar, till vilka kvinna efter behörighetslagens genomförande skulle kunna utnämnas i konkurrens med man. Sålunda ansåg medicinalstyrelsen det givet, att å de lägre befattningar, där arbetet vore avpas— sat för kvinnliga arbetsprestationer, avlöningen borde bestämmas efter för kvinn- ligt arbete gängse lönestandard. Å de högre befattningar, som skulle öppnas för kvinnor, borde fordringarna på arbete bibehållas oförminskade och följaktligen endast sådana kvinnor utnämnas som kunde utföra samma arbete som män. Försäkringsinspektionen ansåg, att man hade skäl förvänta, att kvinnans genom- snittsprestation vore underlägsen mannens på andra arbetsområden än dem, dit hennes natur i främsta rummet hänvisade henne,nämligen moderns och uppfostra— rinnans samt närstående områden. Den som ville hävda kvinnans rätt till lika lön som mannen i de nya statstjänster, till vilka hon nu fått behörighet, vore skyl- dig att förklara, varför hon i det enskilda näringslivet trots förment lika genom- snittsduglighet endast i ringa mån blivit använd i motsvarande befattningar.

I fråga om sjukledighetsfrekvensens inverkan på lönesättningen framhöll medicinalstyrelsen, att sjukligheten var så växlande för olika kvinnor, att den inte rättvisligen borde medföra löneminskning för samtliga kvinnor i statens tjänst; statens kostnader borde kompenseras genom löneavdrag vid varje sär— skilt fall av sjukledighet; ansågs statens kompensation för liten, borde sjukle- dighetsavdragen höjas.

Järnvägsstyrelsen ville uppväga den större sjuklighetens risker genom att av alla kvinnliga tjänstemän uppta en statistiskt beräknad premie. Kommunika— tionsverkens lönenämnd ansåg, att frågan om lägre lön till kvinnorna t. v. borde lämnas öppen, då utredningarna om kvinnornas sjukledigheter icke lämnade tillräcklig ledning för frågans bedömande. Nämnden föreslog av statsfinansiella skäl ett procentuellt avdrag å kvinnornas löner i högst nuv. 21 lg, varvid sjuk— lighetsmomentet syntes t. v. i så måtto kunna tillmätas en supplerande betydelse, att det vid inträffande gynnsammare ekonomis—ka konjunkturer borde tagas under övervägande, huruvida erfarenheten då kunde anses hava givit vid handen, att ett avdrag fortfarande på grund av detsamma vore motiverat, ehuru de stats— finansiella förhållandena skulle kunna medgiva avdragets bortfallande.

1925 års riksdag

I PM 1924 berördes inte frågan om de kvinnliga tjänstemännens arbets— prestationer. Vid diskussion av prisskillnaden mellan manligt och kvinnligt arbete på allmänna arbetsmarknaden framhölls dock, att denna prisskillnad måste ha sin grund i någon allmänt förekommande eller antagen skillnad i värdet mellan manlig och kvinnlig arbetskraft inom de områden, där den antydda prisskillnaden existerade.

&" g

[ prop. 1.925 tog departementschefen avstånd från de av 1921 års löne- kommitté anförda skälen för löneskillnad mellan man och kvinna och före- slog lika lön i samma befattning. Kommitténs utredningar hade visserligen visat något större sjuklighet för kvinnliga än för manliga befattningshavare, men det syntes tvivelaktigt, 0111 därav kunde dragas några giltiga slutsatser beträffande sjuklighetsförhållandenas framtida inverkan på den kvinnliga arbetskraftens alhnänna värde. Ännu mer osäkra var utredningarna om kvinnornas arbetsprestationer i förhållande till männens. Departements- chefen accepterade kommitténs grundsats att statsverket inte borde få ökade kostnader för viss arbetsprestation men ansåg inte att likalönsprin- cipens tillämpning borde få sådana konsekvenser. Såväl beträffande de högre befattningar, för vilka lönekommittén föreslagit likalönsprincipens genomförande, som i fråga om övriga manliga befattningar, vilka skulle öppnas för kvinna, kunde man räkna med en noggrann prövning av aspiran- ternas kvalifikationer och personliga lämplighet. >>Om, efter det en sådan prövning skett, befattningen lämnas åt en kvinna, är man förvisso berät- tigad antaga, att hennes arbetsprestationer skola bliva av minst samma värde som de manliga medsökandenas, vadan också likalönsprincipen bör kunna utan statsekonomiska risker tillämpas» (s. 132).

Statsutskottet uttalade däremot starka tvivel 0111 likalönsprincipens be- rättigande i och för sig. Utredningarna visade ovedersägligt att det kvinn- liga arbetet vid likalönsprincipens obeskurna tillämpning måste, även under antagande av lika arbetsprestationer, ställa sig mera dyrt, dels på grund av kvinnornas genomsnittligt större sjuklighet, dels på grund av deras längre utsträckta pensionstid. I fråga 0111 arbetsprestationerna hänvisade utskottet till allmänna arbetsmarknadens löneskillnad mellan män och kvinnor, vilken inte kunde vara helt oberörd av de olika arbetskrafternas effektiva värde. När utskottet — i första hand med hänsyn till behovsprincipen —— föreslog olika lön i samma befattning, dvs att kvinnorna inte skulle få'högsta löne- klassen, betonades sär skilt att därigenom även främjades >>e11 ur utskottets synpunkt önskvärd jämkning med avseende på likalönskiavet>>..

Iriksdagsdebatlen kom denna utskottets »and1ahandsmotivering» föl olika lön i samma befattning, dvs. hänsyn till prestation, att spela väl så stor roll som behovsprincipen. * ' '

Talesmännen föl utskottets förslag framhöll kv1nn01 nas mindre arbets- prestationer som skäl för lägre lön. - »

Som indicium på att kvinnornas arbetsprestationer var lägre än männens an- förde C. G. Ekman (FK) bl. a. arbetspriserna i allmänna lönemarknaden, vilka icke enbart och uteslutande vore ett uttryck av maskulint förtryck, en kvarleva av barbari, utan i sig inneslöte en viss ekonomisk innebörd och alltså måste i någon mån motsvaras av arbetsprestationernas värde. Man kunde inte undgå att taga hänsyn till att kvinnorna på 35 års tjänstgöring hade ungefär ett års längre sjukledighet än männen. Mot invändningen att kvinnorna icke borde behandlas kollektivt utan individuellt framhöll Ekman, att när i statstjänst in- komme en ny stor grupp, denna borde behandlas efter dess egna förutsättningar

som grupp betraktad, tills erfarenheten visat, huruvida de skiljaktigheter, som på det sättet uppkommit, kunde bortfalla utan risk för staten. J. Pålssoni Anderslöv (FK) ansåg likalönsprincipen riktig endast om det kunde bevisas, att kvinnorna gåve staten samma arbetsprestation som männen, vilket han ansåg icke vara fallet. Att ge kvinnan lika lön som mannen utan att bevisa, att hon gjorde samma arbete, vore en gåva till de statsanställda kvinnorna.

Av motsidans talare framhöll tf. finansminister Wigforss, att man inte utan vidare kunde ta löneförliållandena på allmänna arbetsmarknaden till bevis för att kvinnorna vore mindre effektiva. Även 0111 den kvinnliga ar- betskraften skulle vara mindre effektiv, kunde man icke därav draga den slutsatsen, att kvinnorna i gemen skulle ha lägre lön. Detta vore att behandla kvinnorna som likformiga exemplar av något visst släkte i stället för att behandla dem som levande individer. Utskottet hade behandlat kvinnorna såsom en grupp, där den ena individen av gruppen fick bära den andras synder, under det att Kungl. Maj:ts förslag behandlade kvinnorna som en— skilda individer.

»Man kan inte låta staten säga till kvinnorna: Vi ta inte hänsyn till om du individuellt är lika duglig, som den man, som har samma befattning som du. Du är helt enkelt kvinna, och därför skall du ha lägre lön än mannen, ty det kön, som du tillhör, presterar i genomsnitt ett sämre arbete än mannen. Det är den principen, som utskottet vill ha fastslagcn, när utskottet säger, att den dugligaste kvinna, som har en befattning ända upp till byråchefsgraden, alltid skall ha mindre betalt än den odugligastc man i samma befattning, därför att kvinnan tillhör en grupp, om vilken man tror, att man på statistisk väg kan visa upp, att den i genomsnitt utför mindre arbete än männen, även de tagna i genomsnitt. Kungl. Maj:ts förslag säger i stället: Det må vara sant, vi behöva inte tills vidare disputera 0111 den saken. Det är möjligt, att det finnes en grupp, som vi kalla kvinnor, som utföra i genomsnitt mindre effektivt arbete, men vi bry oss inte om att taga hänsyn till genomsnittet, utan vi vilja behandla kvin- norna såsom individer. Är du duglig; kan du utföra detta arbete lika bra som mannen, skall du också ha samma lön som mannen. Om du inte duger att ut- föra detta arbete, så får du helt enkelt låta bli. Man tillämpar på kvinnorna samma princip, som liian tillämpar på männen. Skulle man på detta sätt upp— ställa grupper av mindre och högre duglighet skulle det helt säkert inte möta någon större svårighet att samla ihop individer av mankön och säga till dem: Nu skola vi undersöka cra kvalifikationer; finna vi, att den grupp ni tillhör utför mindre arbete än en annan grupp av män, giva vi den sämre gruppen lägre lön» (AK 14 s. 39).

Man hade faktiskt motiverat utskottets förslag med en skillnad i effektivitet, som man tagit hänsyn till genom att slopa sista ålderstillägget. »Skillnaden mellan utskottets förslag och Kungl. Maj:ts förslag kan förefalla ganska liten, men säkert är, att den skillnaden uppfattas och kommer av kvinnorna att uppfattas såsom ett uttryck för den gamla benägenheten hos männen att betrakta kvinnorna så— som ett slags människor, som endast kunna utföra ett mindre effektivt arbete, och det kommer att verka oroande och förvirrande vid den fortsatta behand- lingen av statens lönefrågor» (AK 14 s. 40).

När nu utskottet uttryckligen sagt, att det icke ville gå behovsprincipens väg, kunde han icke förstå vad man vunne genom utskottets utlåtande. »Är det verk— ligen då lönt att —— bara för att markera sin teoretiska uppfattning, att kvinno— arbetet är mindre effektivt, för att liksom slå fast, att kvinnorna få finna sig i, att vi anse dem för mindre effektiva _ är det verkligen skäl att för nöjet, så att

säga, att slå fast detta, mana fram en konflikt mellan a ena sidan männen och å andra sidan kvinnorna, som icke kommer att lägga sig, förrän denna rest av underlägsenhetsstämpel har försvunnit?» (FK 12 s. 18).

Wigforss fann det också vara en mycket egendomlig tanke, att kvinnorna som någon slags klass skulle bära sin inbördes större sjuklighet:

»Denna föreställning går ut på, att man här har en grupp, som man statistiskt kan bedöma och som är lätt att avgränsa från andra på grund av vissa bestämda yttre kännetecken, och man finner, att medeltalet inom denna klass förhåller sig på ett visst sätt, t. ex. i fråga om sjuklighet, samt säger då, att denna grupp inom sig bör vara mera solidarisk än alla andra grupper, och skapar på det sättet i fråga om sjukledighet och sjukavdrag en kvinnlig solidaritet gent emot alla andra befattningshavare» (FK 12 s. 15).

Gentemot Ekmans påstående om arbetsmarknadens löner som mätare för kvin- nornas arbetsprestationer framhöll Kerstin Hesselgren (FK), att det funnes vissa icke övervunna fördomar på allmänna arbetsmarknaden, och Oscar Olsson (FK) påpekade, att i Amerika kulierna inte fick samma avlöning som de vita, även om de gjorde lika gott arbete. Han förstod kvinnornas aversion mot en princip, som skulle göra männens arbete till något med de vita männens arbete jämförligt och kvinnorna till någon sorts kuliarbetare i statens tjänst. Ekmans »likställig- het» innebar, att även den allra duktigaste kvinna i visst slags statstjänst skulle ha sämre betalt än de män, som sämst utförde samma slags arbete.

Denna debatt —— för och emot en kollektivt tillämpad prestationslöne— prineip enligt utskottets förslag _ synes visa, att riksdagens beslut om slopande av sista löneklassen för kvinnorna inte bara var en eftergift för behovsprincipen utan också uppfattades som ett godtagande av utskottets andra motivering för lägre kvinnolön: kvinnornas arbetsprestationer i för- hållande till männens och särskilt deras sjukledighetsfrekvens. När seder- mera denna inskränkning i de kvinnliga tjänstemännens löneförmåner skulle undanröjas, betraktades den såsom helt betingad av hänsyn till be- hovslöneprincipen och någon diskussion för och emot prestationslöneprin— cipen kom inte att upptagas.

1928 års lönekommitté

1928 års stutsreuisorer gjorde en undersökning av ledigheter under 1927 för 1 036 män och 2 677 kvinnor inom statsförvaltningen. Enligt undersök- ningen var antalet sjukledighetsdagar för samtliga män i medeltal 12,1 och för samtliga kvinnor 24,8 (ordinarie: gifta 25,2, ogifta 27,3; extra ordi- narie: gifta 25,0, ogifta 16,4). Revisorerna ansåg skillnaden mellan manliga och kvinnliga tjänstemän i viss mån ha sin förklaring i olika hög fysisk och psykisk motståndskraft och måhända även i vederbörandes större eller mindre lämplighet för tjänstgöring av ifrågavarande slag. Revisorerna ifrågasatte, om icke de ordinaries mera fasta anställningsform ävensom de gifta kvinnornas ställning beträffande hemmet och vad därmed samman— hängde medverkat till att skapa en mindre uthållighet i tjänsten och en större benägenhet att giva efter för sjukdomssymptom. Revisorerna ansåg

utredningen böra beaktas av 1928 års lönekommitté, varvid särskild upp- märksamhet borde ägnas åt den kostnadsfria sjukledigheten, vilken utnytt- jades särskilt av de kvinnliga befattningshavarna och främst av de gifta kvinnorna. De lägre siffrorna för männen ansågs endast i viss mån kunna förklaras därav, att dessa i regel hade längre semester än kvinnorna.

Med anledning av detta uttalande från statsrevisorernas sida avlät de kvinnliga kårsammanslutningarnas centralråd en skrivelse till statsut— skottet vid 1929 års riksdag, vari gjordes gällande:

»1. att den av 1928 års statsrevisorer gjorda utredningen angående förhållan- det mellan manliga och kvinnliga hefattningshavares sjukledighet bygger på ett ej jämförbart, oriktigt använt och felaktigt bearbetat material och därför saknar all beviskraft;

2. att en av eentralrådet verkställd utredning i samma fråga, omfattande en grupp manliga och kvinnliga befattningshavare med samma lönevillkor och arbets- förhållanden (postexpeditörer), visar ett överskott i sjukledighet för kvinnorna av endast 0-4 dagar per år;

3. att varje gruppindelning av tjänstinnehavare såsom underlag för en på olikhet i sjuklighet grundad löneskillnad är ohållbar.»

Med anledning av vad som sålunda förekommit verkställde 1928 års lönekommitté (SOU 1930: 17) en utredning om antalet sjukdagar med oav— kortad lön för ordinarie tjänstemän. Utredningen, som omfattade 17 790 män och 4 135 kvinnor, visade att 41,4 % av männen och 60,1 % av kvinnorna ätnjutit sådan ledighet. Antalet kostnadsfria sjukdagar utgjorde i medeltal 4,6 för männen och 6,9 för kvinnorna. Kommittén fann det synnerligen vanskligt att dra några bestämda slutsatser ur materialet men ansåg sig dock, utan att begå någon orättvisa mot kvinnorna, kunna fastslå, att sjuk- frekvensen bland kvinnliga tjänstemän var betydligt större än bland man— liga. Man borde emellertid inte överdriva betydelsen av kvinnornas större sjuklighet.

»De fysiologiska faktorer, som därvidlag spela in, torde vara alltför välbe— kanta för att behöva närmare beröras. Icke heller torde pä sjuksiffrorna kunna grundas något allmännare omdöme rörande kvinnliga befattningshavares större eller mindre lämplighet för statstjänsten, lika litet som det med fog lärer kunna påstås, att kvinnorna visa mindre uthållighet i det dagliga arbetet än sina manliga kamrater. Vad speciellt de gifta kvinnorna beträffar, kunna visserligen dessa kvinnors dubbla verksamhetsfält, ämbetsverket och hemmet, medföra för staten såsom arbetsgivare icke önskvärda konsekvenser i form av ökat behov av tjänstledighet, men då statsmakterna redan gått in för principen att medgiva gifta kvinnor samma rätt att innehava statstjänst, som tillkommer de ogifta, lärer anledning icke förefinnas att gentemot gifta kvinnor tillämpa andra och strängare avdragsbestämmelser vid inträffande behov av tjänstledighet än för övriga kvinnliga befattningshavare» (s. 159 f).

Kommittén fann, att några särskilda bestämmelser för kvinnliga tjänste— män inte var av behovet påkallade. Däremot föreslog kommittén, att den kostnadsfria sjukledigheten skulle avskaffas för samtliga tjänstemän —

för att skapa en god ordning och hindra ett försvagande av tjänstemännens ansvarskänsla.

»Den mänskliga naturen är nu en gång sådan, att bara tanken på att behöva avstå någon del av lönen vid ledighet för sjukdom kan avhålla en tjänsteman från eventuell benägenhet att giva efter för mindre krämpor och sjukdomssymp— tom, medan vetskapen om att ledigheten icke kostar något lätt nog innebär en frestelse att 'känna efter, hur man mår', mera än vad som strängt taget kan anses nödvändigt eller lämpligt» (s. 161 f).

Kommittén ansåg det principiellt oriktigt, att kortare sjukledigheter skulle bedömas efter andra och förmånligare grunder än längre (ur huma- nitär synpunkt borde det snarare vara tvärtom).

Förslaget att slopa rätten till avdragsfri sjukledighet avvisades av 1936 års lönekommitté, som ansåg, att ett borttagande av en i de statliga lönebestämmelserna sedan länge ingående social förmån inte kunde komma i fråga utan tvingande skäl; i stället förordades en viss utvidgning av för- månen, vilket även bifölls av 1938 års riksdag.

1937 års riksdag

I debatten om löneregleringen för folkskolan (FK 33, AK 33) åberopades även förhållandet mellan mäns och kvinnors arbetsprestationer som skäl för lägre lönegradsplacering av kvinnliga folkskollärare.

O. Bergqvist (FK) ifrågasatte, om kvinnan över huvud taget i längden kunde prestera samma arbete som en man. »Det är ett uppslitande arbete att dag ut och dag in undervisa barn, att hålla uppsikt över dem och se till att discipli- nen upprätthålles. Det är nervslitande, men kvinnan har nu icke samma starka nerver som mannen. Det kan icke hjälpas, och det är icke något nedsättande för kvinnans del. Det är beroende på hennes byggnad. Hon har skapats svagare än mannen» (FK s. 85).

Felix Hamrin (FK) yttrade bl. a.: »Det finns mindre arbetsförmåga, mindre motståndskraft hos kvinnorna. Det är naturens ordning, och den lära inte her- rarna kunna upphäva med några slags beslut och några slags utredningar eller någonting i den vägen» (FK s. 100). E. Sjödahl: »Innan en så stor och viktig prin- cipfråga som frågan om lika lön genomföres för lärargruppernas del, borde det ha skett en ordentlig undersökning med uppgift att konstatera, att de kvinnliga lärarna i det långa loppet verkligen orka med att utföra samma arbete som män- nen. Det är ju ändå därpå som principiellt sett hela frågan om lika lön grundar sig. Och det är också ett faktum, som väl knappast ens i en lönediskussion skall kunna bestridas, att kvinnorna fysiologiskt sett åldras fortare än männen» (FK s. 78 f). G. A. Mosesson (AK) framhöll, att frånvaroprocenten för de kvinnliga lärarna var 5 mot endast 2 för de manliga; staten skulle sålunda få betala bra mycket mer för att få arbetet utfört av kvinna.

Gentemot argumenten för olika lön framhöll Wohlin, att det skulle vara en grov orättvisa mot den stora och högtstående kvinnliga folkskollärar- kåren, om man på lönepolitikens område degraderade densamma och därmed gåve uttryck för den uppfattningen, att dess arbetsinsatser och dess prestatio— ner vore mindre värda än de manliga lärarnas arbete och insatser.

Finansminister Wigforss vände sig särskilt mot argumentet om sjukledighets- frekvensen. »Varför i all världen göra skillnad just mellan män och kvinnor? Varför inte finna på en väg, som säger: Vi skola göra större avdrag, när folk är sjuka, och på det viset komma till, att om kvinnorna äro mycket mera sjuka än männen, få de så mycket större avdrag och så mycket lägre löner. Det är det felet, som genomgående göres i alla dessa diskussioner av dem, som av gamla inrotade föreställningar vilja göra skillnad just mellan män och kvinnor, att de ständigt och jämt se världen uppdelad i dessa två kön» (FK s. 95).

Ebon Andersson ansåg personligen, att kvinnornas större sjukledighet var det största kruxet för likalönsprincipen, men menade att man icke därav j kunde draga slutsatsen, att lönen skulle vara olika. »Det är olämpligt och orätt- ' vist, att alla kvinnor, även de som sällan eller aldrig äro sjuka, skola ha lägre lön på grund av att vissa av deras kamrater ha större sjukledighet.» Hon ifrågasatte, att de kvinnor, som var sjuka utöver en viss genomsnittlig procent i förhållande till sina manliga kamrater, skulle få vidkännas ett större sjukav- drag (AK s. 51).

Kvinnoarbetskommittén

Kvinnoarbetskommittén ägnade ett kapitel av sitt betänkande (SOU 1938: 47) åt en ekonomisk jämförelse mellan manlig och kvinnlig arbets— kraft avseende mäns och kvinnors prestationskapacitct i samma arbete, nrbetspauser i manligt och kvinnligt arbete, mäns och kvinnors arbetsledig— heter samt pensionskostnaden för manlig och kvinnlig arbetskraft.

Beträffande arbetskapaciteten framhöll kommittén svårigheterna att göra några jämförelser och kritiserade de av 1921 års lönekommitté utförda undersökningarna. Undersökningsresultaten måste alltid bli beroende av _. vilka arbetsområden som valts.

»Det skulle icke vara svårt att ge många exempel på områden, där män uppnå en större arbetseffektivitet, och andra, där kvinnor äro lika överlägsna. — _ —— Om exempel även väljas från områden, där ej erfarenhetsmässiga jäm- förelser i samma mån stått till buds, torde det dock knappast av någon för- nekas, att män genomsnittligt kunna prestera ett bättre arbete i polisbevak- ning och kvinnor i sjukvård. Varje jämförelse mellan mäns och kvinnors prcstationsförmåga och duglighet måste göras under fullt hänsynstagande till denna starka variation i duglighet på olika områden; generella omdömen sakna berättigande. För de få områden, där män och kvinnor stå i en direkt yrkes— . konkurrens, saknas ännu objektiva jämförelser» (s. 172). [

Beträffande ledigheterna framhöll kommittén inledningsvis, att 0111 man ; ansåg att arbetsgivarens kostnader härför i viss män skulle kompenseras genom löneolikheter, sjukavdrag etc., måste man avgöra,

»huruvida de olika kostnadsposterna skola räknas betunga den individuella befattningshavaren i direkt proportion till dennes verkliga eller sannolika ledig- hetsbehov, eller huruvida i stället en viss kollektiv utjämning av riskmomentet skall ske inom på olika sätt bestämda grupper. Den största svårigheten torde bestå i att bestämma, vilka dessa grupper skola vara. Vanligen har man endast uppmärksammat skillnaden mellan män och kvinnor och menat, att inom vardera av dessa grupper funnes en så stor homogenitet, att den kunde berättiga till att kostnader för ledighet skulle utslås på hela gruppen. Emellertid visar det sig vid analyserandet av tillgänglig statistik på området, att andra fasta grupper

även finnas, t. ex. för olika åldersklasser, för ordinarie och extra ordinarie eller för olika tjänsteområdens befattningshavare. Jämförelsen blir här visserligen icke helt densamma. Är sjukledigheten konstant olika inom olika verksamhetsområden, torde den sålunda vara att föra tillbaka på yrkets art och ej på individens dispo- sition. Vad åter gäller åldersskillnaden, måste det uppmärksammas, att varje individuell befattningshavare vid olika tillfällen kommer att befinna sig i olika åldersgrupp och tjänsteställning, varför en viss utjämning under åren kommer till stånd» (s. 174).

Efter en redogörelse för undersökningarna av 1921 års lönekommitté. och 1928 års statsrevisorer samt för kommunikationsverkens statistik fram- höll kommittén, att man icke hade en betryggande garanti, att verkligt jämförbara grupper av män och kvinnor undersökts. I syfte att vinna ytterligare klarhet hade kommittén undersökt samtliga sjukledigheter under ett läsår inom landets folkskollärarkår, den nära nog enda kår av större betydelse, där män och kvinnor varit så nära jämställda med hän— syn såväl till arbete som löner och andra villkor. Undersökningen, som om- fattade 8 011 manliga och 5 733 kvinnliga folkskollärare, gav bl. a. följande resultat. Procentuellt antal sjuklediga: manliga 12,7 %, kvinnliga gifta 32,6 %, kvinnliga ogifta 23,9 %; sjukdagar i medeltal: manliga 5,5, kvinn- liga gifta 14,8, kvinnliga ogifta 14,1 dagar.

Kommittén lät även göra en ekonomisk jämförelse mellan kostnaderna för manliga och kvinnliga folkskollärare, med hänsynstagande till sjukle— digheten och pensioneringskostnaderna. Utredningen visade en totalkostnad :aper enhet presterat arbete» av 6 300 kr för manlig och 5 900 kr för kvinn— lig folkskollärare; kommittén konstaterade, att översjukligheten dittills mer än uppvägts av den rådande löneskillnaden och i fortsättningen kom att kompenseras av familjepensionsöverskottet. Kommittén framhöll de för— ändringar, som med största sannolikhet kunde förutses i framtiden. Å ena sidan kunde kvinnornas översjuklighet väntas minska, då kvinnor allmänt uppnådde med män mera enhetliga löner och som följd härav och även av andra skäl deras yrkesallvar och ambition ökades. Å andra sidan vore det troligt, att de yrkesarbetande kvinnorna i större utsträckning skulle gifta sig och som följd härav efterlämna fler pensionsberättigade anhöriga; därigenom skulle det familjepensionsöverskott, som kunde ställas upp mot de större ledighetskostnaderna, i större eller mindre mån försvinna. I bägge hänseendena skulle sålunda ske en utjämning till större jämlikhet mellan manliga och kvinnliga anställda.

Kvinnoarbetskommittén betonade, att man vid en jämförelse mellan män och kvinnor inte bara borde betrakta dem som faktorer på arbetsmarknaden utan även ge utrymme åt en vidare förståelse av samhällets behov och intressen. Som mödrar kom kvinnorna ständigt att vara i någon mån hamli- kappade på arbetsmarknaden. Samhället och dess arbetsmarknad måste räkna med kvinnornas moderskap såsom en realitet och rentav som en önskvärd realitet, för vilken i barnens intresse ett visst tillrättaläggande av den ekonomiskaramen måste göras.

För den offentliga tjänsten fanns två olika möjligheter att på ett ratio- nellare sätt än dittills ordna de särskilt genom de olika ledighetshehoven uppkommande problemen:

»(Den tredje tänkbara möjligheten, nämligen att differentiera genom lönesätt— ningen för grupperna, är numera icke aktuell, efter det att statsmakterna beslu- tat om lika lön för manliga och kvinnliga befattningshavare.) Antingen kan nämligen kvinnornas större ledighetskrav betraktas såsom en social angelägen- het, vilken icke bör betunga dem såsom grupp och därför icke motivera lägre löner eller dylikt, utan vilken i stället bäres som en oundviklig samhällskostnad, eller också kan — och bland en del kvinnoorganisationer har den uppfattningen vunnit ett visst understöd _ de enskilda sjuka individerna åläggas att bära en större del av ledighetskostnaderna än hittills. Det har sålunda tidigare i den offentliga debatten framställts förslag, att det vid sjukledighet uttagna löne- avdraget skulle göras kraftigare, liksom det även i snarlikt syfte föreslagits, att ett visst antal dagar vid varje ledighets början skulle vara helt oberättigade till lön» (s. 190).

1942 års statsrevisorer

Riksdagens år 1942 församlade revisorer gjorde en utredning om sjuk- ledigheter och sjukvårdskostnader inom civila statsförvaltningen, främst avseende budgetåret 1941/42. Undersökningen av sjukledighetsfrekvensen omslöt 28 048 män och 15 375 kvinnor. Genomsnittliga antalet ledighets- dagar till följd av sjukdom och svag hälsas vårdande utgjorde för män 11,9 och för kvinnor 19,4; kvinnornas översjuklighet var ca 173 %. Undersök— ningen visade större sjukledighetsfrekvens för gifta än för ogifta kvinnor. Kostnaderna för medicin utgjorde per manlig tjänsteman kr 6: 85, per gift kvinnlig tjänsteman kr 12: 16 och per ogift kvinnlig tjänsteman kr 8: 17.

I sitt uttalande om undersökningen berörde revisorerna inte alls de. på- visade skiljaktigheterna mellan män och kvinnor utan förordade endast olika åtgärder för ett generellt nedbringande av statens kostnader för sjuk- ledigheter oeh sjukvård.

Konkurrensmöjligheter

Som ett skäl mot likalönsprincipen och för en lönesättning med hän— synstagande till prestationslöneprincipen har anförts, att kvinnorna annars skulle undanträngas av männen, eftersom arbetsgivaren —— även staten —— vid lika lön skulle föredraga män framför kvinnor, dels på grund av de olika direkt mätbara kostnadsökande faktorerna vid användning av kvinn- lig arbetskraft, dels på grund av allmänna föreställningar om den man- liga arbetskraftens högre värde.

Problemet om de kvinnliga statstjänstemännens risk att utkonkurreras av manliga aktualiserades för statstjänstens del först i samband med bc- hörighetslagens tillkomst, när det blev fråga om att ge män och kvinnor samma rätt till flertalet statliga tjänster och samma lön. Tidigare hade ju kvinnorna successivt fått tillträde till vissa tjänster och därvid —— ome-

delbart eller efter relativt kort tid —- fått lägre lön än manliga innehavare av motsvarande tjänster. Utvecklingen hade lett till en uppdelning av statstjänsterna i en mindre grupp, reserverad för kvinnor, och en större grupp, reserverad för män, med skilda löneskalor för de båda olika grup— perna. Nägon risk för att kvinnorna skulle utkonkurreras av männen hade sålunda inte förelegat. Tvärtom hade statsmakterna medvetet sökt ersätta den dyrare manliga arbetskraften med den billigare kvinnliga. Denna strävan motiverades inte bara med statsfinansiella skäl utan även med sociala hänsyn: nödvändigheten att bereda sysselsättning åt den kvinn- liga arbetskraft, som industrialismen gjort överflödig i hemmen.

Behörighetssakkunniga

När behörighetssakkunniga föreslog, att vissa tjänster _ även sådana, där arbetets art inte fordrade kvinnliga innehavare — fortfarande skulle reserveras för kvinnor, skedde det under uttryckligt betonande av sociala hänsyn, av försörjningssynpunkter. De sakkunniga ansåg, att kostnads- skälet inte var tillräcklig förklaring till att ett stort antal tjänster kom— mit att förbehållas kvinnor, »då ju, från nämnda synpunkt sett, det måste vara för staten lika gott, om en man velat åtnöjas med den avlöning, som bjudits». De ansåg det som ett verkligt statsintresse att bereda lämplig verksamhet för kvinnliga sjålvförsörjare »utan annan utbildning än den som av flertalet kvinnor vanligen förvärvas». De för kvinnor reserverade tjänsterna hade arbetsuppgifter, >>om vilka det i allmänhet kan sägas icke vara önskvärt, att manlig arbetskraft drages till dem från andra områden, där den i regel kan utnyttjas till större gagn». Behörighetssakkunniga föreslog som förut framhållits (ovan s. 72) inte någon ändring i löne- ställningen för de tjänster, som fortfarande skulle vara reserverade för kvinnor. När det gällde de förutvarande manliga tjänster, som skulle öppnas för kvinnorna, framhöll de sakkunniga som ett skäl för lika lön, att det ur flera synpunkter vore mindre lyckligt, att kvinnornas arbets- kraft erbjöds till lägre pris än männens. Några farhågor för att lika lön skulle minska kvinnornas möjligheter att konkurrera om dessa tjänster hyste de sakkunniga således inte.

I yttranden över de sakkunnigas förslag avstyrkte flertalet myndigheter bibehållandet av anordningen med för kvinnor reserverade befattningar, varvid särskilt framhölls, att den vore stridande mot principen om lik- ställighet mellan män och kvinnor och att något direkt statsintresse ej kunde påvisas. De kvinnliga personalorganisationerna vände sig också mot de sakkunnigas förslag på denna punkt.

1921 års lönekommitté

1921 års lönekommitté fann inte de sociala skälen ha så stor betydelse, att de motiverade ett reserverande av vissa tjänster för kvinnor. Någon

fara för att kvinnorna på ifrågavarande arbetsområden skulle bli undan- trängda av män ansågs näppeligen föreligga. De män, som vann tillträde till de förutvarande kvinnliga tjänsterna, skulle enligt kommitténs förslag få samma lön som kvinnorna, dvs. få vidkännas samma procentuella re- ducering av löneplanens belopp, som kommittén _— främst med hänsyn till arbetskostnaden — föreslog för samtliga kvinnor i högst (nuv.) 25 lg. Förslaget motiverades med att männens tillträde till de förutvarande kvinnliga tjänsterna eljest skulle medföra en avsevärd kostnadsökning; kommittén förutsatte tydligen att män trots högre lön skulle ha anställts. Frågan om mäns och kvinnors konkurrensmöjligheter vid den föreslagna lika lönen berördes inte alls i det sammanhanget. Däremot framhölls kon- kurrenssynpunkten som ett skäl för lägre lön åt kvinnor å förutvarande manliga tjänster; eljest skulle den kvinnliga arbetskraften i mindre ul— sträckning, än som i och för sig vore motiverat, vinna användning i stats- tjänsten. Synpunkten att likalönsprincipen skulle gagna männens intresse att bibehållas vid statstjänsterna borde enligt kommitténs mening inte vara utslagsgivande. Såväl det allmännas som den enskildes intresse vore bäst betjänt, om kvinnoarbetet alltjämt bereddes möjlighet att under ekono— miskt jämförbara förutsättningar tävla med det manliga arbetet.

»Ej minst uppgiften att skapa förutsättningar för kvinnoarbetet att komma till användning inom statstjänsten torde bjuda, att nu, då åt kvinnorna beredes allmänt tillträde till dylika tjänster, vid lönernas bestämmande hänsyn tages till sådana med anställningens innehavande förbundna ekonomiska verkningar, som kunna influera på möjligheten för kvinnor att ej blott erhålla utan även med fördel för det allmänna bibehållas i denna anställning» (s. 138).

1925 års riksdag

I PM 1924 framhölls beträffande lönekommitténs förslag om lägre löner till både män och kvinnor å de förutvarande kvinnliga befattningarna, att detta knappast vore följdriktigt, om man anslöte sig till kommitténs moti- vering för lägre kvinnolöner. Från praktisk synpunkt kunde emellertid ett förvägrande av de högre lönerna åt manliga innehavare av ifrågava- rande befattningar även i detta fall försvaras, därest man över huvud icke önskade, att männen skulle i nämnvärd utsträckning söka sig till dessa befattningar; den lägre lönen verkade därvid i samma riktning som en bestämmelse om tjänsternas reserverande för kvinnor.

I prop. 1925 framhölls som konsekvens av behörighetslagen, att »tävlan till statens tjänster får ske på lika villkor, dvs. med samma rättigheter och skyldigheter för kvinna som för man». I övrigt berördes icke konkur— renssynpunkter i propositionen. I fråga om vissa tjänsters reserverande för kvinnor anslöt sig departementschefen till lönekommitténs förslag. En— dast tjänster »av den art, att de ostridigt böra innehavas av kvinnor», skulle reserveras för kvinnor genom tjänstebeteckning eller särskilt beslut i statsregleringsväg.

I riksdagsdebatten 1925 framhöll tf. finansminister Wigforss beträf— fande den ofta framförda synpunkten, att kvinnorna genom lika lön skulle mista sitt främsta vapen på arbetsmarknaden:

»Det finns så pass starka skäl, som tala för att kvinnorna kunna klara sig fram under jämn konkurrens med männen, och vi få ta det som ett faktum, att kvinnorna själva vilja taga den risk, som det kan innebära för dem. Och till det ögonblick, då de själva säga, att de se, att det icke längre går på denna väg, så länge har ingen annan rättighet att som förmyndare för dem säga: Ni veta icke. edert eget bästa, och därför skola vi besluta för er» (FK 12 s. 18).

Kerstin Hesselgren (FK) vände sig också mot argumentet, att kvinnorna så- som svag och mindervärdig arbetskraft måste skyddas mot den fria konkurren- sen och att lika lön skulle betyda »massutdrivning av kvinnor från ämbetsver- ken». Kvinnorna vore inte tillfredsställda med skyddslagar utan ville komma ut i den verkligt fria tävlingen och visa vad de dugde till; det skulle sporra dem att ge sina bästa krafter i arbetet.

J. Pålsson i Anderslöv (FK) ansåg, att likalönsprincipens genomförande vis- serligen vore till nytta för redan anställda kvinnor men att den för framtiden skulle göra det svårare för en kvinna att få en befattning i konkurrens med män- nen. Konkurrensen skulle beröva många kvinnor de befattningar, som hittills varit reserverade för dem. Kvinnorna skulle sälja sin förstfödslorätt för en grynvälling.

K. J. Beskow (AK) framhöll, att likalönsprincipen skulle försvåra anställ- ningen av kvinnor på förutvarande manliga befattningar; det hade dock ingen be- tydelse, då dessa befattningar i stor utsträckning inte lämpade sig för genom— snittskvinnan. Det fanns ringa risk för att de förutvarande manliga befattningarna i större utsträckning skulle fyllas med kvinnor; den kvinnliga arbetskraften komme även i fortsättningen att koncentreras till de förutvarande kvinnliga tjänsterna.

1937 års lönereglering

I propositionen 1937 om lönereglering för folkskolan diskuterades frå- gan om den lika lönen skulle minska de kvinnliga folkskollärarnas nt— sikter att vinna anställning; möjligheten ansågs inte utesluten, men det fanns anledning förvänta, att den kvinnliga arbetskraften i regel skulle visa sig fullt konkurrensd-nglig. I riksdagsdebatten framhöll Ivar Ander—' son i Norrköping (AK), att om likalönsprincipen ledde till ökade svårig— heter för kvinnliga folkskollärare att få anställning, skulle därigenom ska- pas ett nytt allvarligt socialt problem. Kerstin Hesselgren (AK) ville inte taga lättvindigt på saken men trodde inte att kvinnorna skulle utträngas. Kvinnoarbetskommitténs undersökning hade visat, »att i de yrken, där kvinnorna äro skickliga, är det ingen fara för, att de bliva utträngda, även om de skulle hitta på att få samma lön» (AK 33 s. 68).

Marknadslöneprincipen

Som motivering för den lägre lönen till kvinnliga statstjänstemän har bl. a. anförts, att lönerna till kvinnor i statstjänst måste anpassas efter det på den privata arbetsmarknaden rådande. lägre priset på kvinnlig ar—

betskraft. Vi har hänfört dessa argument lill en statlig lönesättningsprin- eip, kallad marknadslöncprineipen, varmed vi avser grundsatsen, att stats- tjänstemännens löner skall avvägas med hänsyn till löneförhållandena på den privata arbetsmarknaden, så att lönen för visst arbete i statstjänst i stort sett ansluter sig till den lön som på den privata arbetsmarknaden utgår för motsvarande arbete. När lönenivån på den privata arbetsmark— naden är lägre för kvinnor än för män, innebär en tillämpning av mark- nadslöneprincipen en lönesättning i strid mot lilmlönsprincipen i betydel— sen lika lön för likvärdig arbetsuppgift.

När kvinnor fick tillträde till statstjänst skedde det bl. a. med den moti- veringen, att staten borde dra fördel av det lägre priset på kvinnlig ar— betskraft. Man torde kunna utgå ifrån, att lönesättningen för de kvinnliga tjänstemännen influerades av marknadslöneläget, kanske i högre grad än för de manliga tjänstemännen, där även föreställningen om statens skyl- dighet att ge sina tjänare en anständig och ståndsmässig bärgning torde ha varit av väsentlig betydelse, medan man vid lönesättning för kvinnor inte behövde ta hänsyn till försörjningssynp'unkter (se ovan om behovs— löneprincipens tillämpning). Vid vissa löneregleringar hänvisades direkt till löneläget på den privata arbetsmarknaden.1

Sålunda motiverades 1899 den föreslagna avlöningen till kvinnliga postexpedi- törer med hänsyn till de avlöningsförmåner kvinnor med någorlunda jämförlig sysselsättning i allmänhet kunde påräkna på annat håll (jfr s. 302 f). I prop. 1907 om lönereglering för telegrafverket framhölls, att det trots de låga avlö— ningarna inte fanns den ringaste svårighet att få skrivbiträden i telegrafstyrelsen och att på allmänna arbetsmarknaden begynnelsepriset för kvinnlig arbetskraft av motsvarande beskaffenhet i allmänhet var lägre än den föreslagna avlöningen, 900 kr, vilket berodde på, att många av de arbetssökande inte behövde lita utc- slutande till inkomsten av sitt arbete utan hade sitt egentliga ekonomiska stöd i föräldrahemmet. Denna omständighet ansågs dock inte höra alltför mycket spela in; det vore staten värdigast att lämpa ersättningen efter arbetets beskaffenhet (jfr s. 337). _ Redan vid detta tillfälle framträdde alltså motsatsen mellan löne— sättning efter marknadsläget och lönesättning efter arbetsvärdering inom det stat- liga lönesystemet.

Lärarlönenämnden fogade till sitt betänkande den förut omnämnda pro— memorian av professor Eli Heckscher. Däri framhölls bl. a. löneskillnaden mellan män och kvinnor som ett universellt och fundamentalt faktum, som man måste erkänna och handla efter. Staten kunde visserligen handla som den ville men vore icke herre över följderna av sitt handtingssält. Lika lön till manliga och kvinnliga lärare skulle betyda högre lönenivå än för kvinnor i allmänhet, medföra stor tillströmning av kvinnor till lärar— banan och för överskådlig framtid avskära möjligheterna till löneförhåll— ringar — med resultat att männen i längden komme att övergiva lärarbanan, om icke en arbetsfördelning även här komme till stånd, så att de sämre

1 I de olika yttranden och uttalanden, som i det följande redovisas, användes i regel uttrycket »allmänna arbetsmarknaden».

betalda och mera underordnade platserna i verkligheten bleve besatta med enbart kvinnor och de bättre platserna med män. Lärarlönenämnden an- såg farhågan för en alltför stark tillströmning av kvinnor till lärarbanan och männens utträngande icke böra överskattas. Nämnden hade sökt att i avlöningsförhållandena på andra verksamhetsområden finna en norm för bestämmandet av de kvinnliga lärarnas löner men icke lyckats. Över huvud taget syntes det svårt att i prisförhållandena på den allmänna ar- betsmarknaden få någon säker ledning för fastställandet av lönerna för statens tjänare, när deras arbete vore av mera kvalificerad art (5. 58 f).

Behörighetssakkunniga

Behörighetssakkunniga berörde i sitt yttrande om kvinnliga befattnings- havares avlöning inte alls frågan om lönernas avvägning i förhållande till den privata arbetsmarknaden. I yttrande över behörighetssakkunnigas för— slag framhöll telegrafstyrelsen, att likalönsprincipens tillämpande skulle % utöva en synnerligen ofördelaktig inverkan på verkets ekonomi, vilken i 1 hög grad vore baserad på prisbilligheten av den kvinnliga arbetskraften. Att l kvinnlig arbetskraft kommit till en mycket stor användning vid'telegraf— 4 verket vore huvudsakligen att tillskriva den omständigheten, att kvinnlig arbetskraft kunnat erhållas för billigare pris än den manliga. Järnvägs- styrelsen betonade, att med en strikt tillämpning av kommitterades prin- cip: lika lön —— oberoende av kön _— för innehavare av samma befattning, SJ givetvis skulle komma i ett ogynnsammare läge än den enskilda före- tagsamheten, närmast de enskilda järnvägarna, som obundet kunde till- godogöra sig den på arbetsmarknaden faktiskt befintliga skillnaden i kost— naden för manlig och kvinnlig arbetskraft. Vattenfallsstyrelsen påtalade, att utredning saknades om förhållandena på den fria arbetsmarknaden. 1 Frågan gällde dock, huruvida staten i sin lönepolitik skulle följa utveck- * lingen på den allmänna lönemarknaden eller söka föregripa och påverka

] samma utveckling. Det förstnämnda alternativet ansågs riktigast.

1921 års lönekommitté

1921 års lönekommitté ägnade ett kapitel av sitt betänkande åt kvin- nornas löneställning å den allmänna arbetsmarknaden. Av de uppgifter, som stått till kommitténs förfogande, framgick, att kvinnornas löneinkomst i allmänhet uppgick till mellan hälften och två tredjedelar av männens. Enligt socialstyrelsens lönestatistik för år 1919 utgjorde de kvinnliga kon- torsanställdas lön i genomsnitt 75 % av de »manligas i rutinbetonat arbete men endast 62 % vid mera kvalificerat arbete. '

Kommittén diskuterade den allmänna frågan om staten i sin lönepoli— tik kan handla helt oberoende av den på- allmänna arbets—marknaden rå- dande avsevärda skillnaden mellan den manliga och kvinnliga lönenivån.

Medan professor Heckscher i sin PM till lärarlönenämnden med skärpa betonat, att staten i sin lönepolitik mäste taga hänsyn till denna skillnad, hade professor Brisman' ansett, att man av förhållandena på allmänna arbetsmarknaden icke kunde draga någon som helst slutsats om hur tjänstemannalönen kunde anordnas. »Det är just dennas utmärkande drag, att den kan ordnas efter förnuftiga grunder; det är ej blott arbets- givarens skyldighet, utan hans plikt att ordna denna lön i överensstäm- melse med vad som befinnes principiellt riktigt och lämpligt — —— _.»

För egen del framhöll kommittén vissa praktiska synpunkter. Det kunde visserligen tänkas möjligt, att om staten strängt begränsade sina uppgifter- till den rena förvaltningsverksamheten, staten kunde i sin lönepolitik åt- minstone i viss omfattning frigöra sig ifrån den allmänna arbetsmarkna- dens prissättning och tillämpa likalönsprincipen. Så kunde däremot inte ske när staten själv uppträdde såsom företagare på det privatekonomiska området och där utövade verksamhet i konkurrens med enskilda närings— idkare. För att statsverksamheten ej skulle ställa sig oekonomisk i jäm- förelse med privatdrift, måste staten givetvis i viss omfattning anpassa verksamheten efter de förutsättningar, under vilka den enskilde arbetade, och därvid bl. a. jämväl taga hänsyn till löneläget på den allmänna arbets- marknaden. Detta gällde inte bara för SJ utan även i de fall, där stats— driften tillförsäkrats monopol; detta kunde i längden upprätthållas endast om verksamheten ej avsevärt fördyrades i jämförelse med enskild verk- samhet. Kommittén avvisade tanken att en ev. lönedifferentiering mellan män och kvinnor skulle kunna begränsas till de affärsdrivande verken och att hinder inte borde möta mot att tillämpa likalönsprincipen inom den egentliga statsförvaltningen. Kommittén kom fram till slutsatsen, att man inte kunde undgå att i viss omfattning jämväl ta hänsyn till löneställ- ningen å den allmänna arbetsmarknaden vid bestämmande av lönenivån för de kvinnliga befattningshavarna i statens tjänst. Förhållandet mellan mäns och kvinnors löner på allmänna arbetsmarknaden angavs av kom- mittén såsom en av de faktorer som motiverade den föreslagna procentuella lönereduktionen för kvinnor.

De kvinnliga reservanterna i lönekommittén betonade den principiella skillnaden mellan tjänstemannalön och lön på allmänna arbetsmarknaden (en skillnad, som .kommittémajoriteten ju erkänt genom sitt förslag om familjetillägg). Man borde framgå med synnerligen stor försiktighet, om man från förhållandena på den allmänna arbetsmarknaden ville draga di— rekta slutsatser om vad som vore rimligt och riktigt i statstjänsten.

I yttrande över lönekommitténs förslag erinrade telegrafstyrelsen, att orsakerna till att kvinnor anställts i telegrafverket vore dels att de funnits vara mest läm— pade för visst arbete, t. ex. vid telefonväxlarna, dels att den lön, man funnit skälig för arbetet, icke under normala tider lockat män till befattningarna,

1 I en artikel i Forum 1915: 3.

under det att kvinnor åtnöjt sig med densamma. I det förhållandet att vissa arbetsuppgifter vore särskilt lämpade för män och vissa andra för kvinnor samt att under normala tider kvinnor stode till buds för utförande av relativt mindre kvalificerat arbete mot lägre lön än män syntes behörighetslagen icke kunna eller böra medföra någon ändring. Styrelsen ville påstå, att liksom de löner, som då utbetalades till män, bestämts med hänsyn till vad som vid tiden för lönernas fastställande ansetts nödigt för förvärvande av arbetskrafter utav till- räckligt hög kvalitet, så hade ock de kvinnliga lönerna bestämts till sina då- varande belopp av samma hänsyn. Dessa vore de enda grundvalar, på vilka staten i längden kunde uppbygga sitt lönesystem. Vattenfallsstyrelsen ansåg, att avlöningarna för såväl kvinnliga som manliga statstjänstemän borde bestämmas till vad som erfordrades för förvärvande av kompetenta befattningshavare och med utgångspunkt från det faktum att på den allmänna lönemarknaden kvinnor erhöll lägre lön än män i motsvarande ställning.

1925 års riksdag l. PM 1924 kan sägas ha byggt på 111arknadslöneprincipen, när det gällde * att bestämma löneställningen för de kvinnliga tjänsterna. I PM framhölls, ! att en objektiv värdering av de kvinnliga tjänster, som saknade manliga ? motsvarigheter med jämförbara göromål, inte gärna vore möjlig. Ville * man däremot vid jämförelse mellan manliga och kvinnliga tjänster hålla sig till arbetets ekonomiska värde, så hade man en för alla befattningar användbar jämförelseled i arbetets pris. Någon korrigering av detta mått erfordrades icke så länge rekryteringen var tillfredsställande. Båda alter- nativen i PM utgick från förutsättningen, att de kvinnliga tjänsternas löne- ställning skulle bli i stort sett oförändrad; tjänstemännen kunde inte gärna begära lönehöjning, »då de sökt och erhållit sina befattningar mot de nu— varande lönerna samt dessa i jämförelse med avlöningarna å den allmänna arbetsmarknaden äro goda». ' I yttrande över FM 1924 framhöll järnvägsstyrelsen bl. a., att en jäm- l förelse med löneställningen för kvinnor i enskild tjänst otvetydigt syntes | ge vid handen, att de kvinnliga befattningshavarna vore i förhållande till vad i allmänna marknaden bjödes, såsom kår betraktade, väl, t. o. m. % mycket väl, avlönade. i I prop. 1925 uttalades bl. a., att kvinnornas lägre löneställning i för- , hållande till männen på den allmänna arbetsmarknaden vore en franska i allmän företeelse, som man inte kunde undgå att räkna med. Prop. före- ; slog visserligen lika lön i samma befattning, men när det gällde lönegrads— j placeringen av de kvinnliga tjänsterna hävdades samma synpunkter som ; i PM 1924, dvs. ett hänsynstagande till marknadslöneprincipen. Anledning i till löneförhöjning saknades, då de kvinnliga tjänstemän—nen »erhållit sina befattningar med de avlöningsförmåner, som för dem äro bestämda, och i då dessa förmåner i stort sett äro goda i jämförelse med den allmänna ar- * betsmarknadens löner samt några rekryteringssvårigbeter icke yppat sig eller kunna förväntas uppstå».

Statsutskottet påtalade, att prop. principiellt anslutit sig till likalöns- principen men vid de kvinnliga tjänsternas lönegradsplacering gång på gång av ekonomiska och andra skäl avvikit från denna princip. Samtidigt som departementschefen förordat likställighet mellan man och kvinna, hade han förklarat de kvinnliga tjänstemännens löneförmåner, vid vilkas bestämmande i samtliga med varandra jämförliga fall lönerna ostridigt satts lägre för kvinna än för man, i stort sett goda i jämförelse med allmänna arbetsmarknaden och förordat oförändrad löneställning.

Utskottets förslag innebar emellertid ingen ändring av de föreslagna lönegradsplaceringarna för kvinnliga tjänster utan i stället en minskning av deni propositionen föreslagna avlöningen till de kvinnliga tjänstemännen (genom den med behovslöne- och prestationslönesynpunkter motiverade indragningen av sista ålderstillägget).

I riksdagsdebatten försvarade tf. finansminister Wigforss propositio— nens inplacering av de kvinnliga tjänsterna med hänvisning till det fak- tiskt existerande löneläget på allmänna arbetsmarknaden. Erfarenheten visade, att man kunde få den kvinnliga arbetskraften för en viss lön och att kvinnorna i stort sett var nöjda med denna. Det fanns då ingen anledning att ändra placeringen vid genomförandet av behörighetslagen och lik— ställigheten;

»Men då säger någon: men detta är väl att släppa hela jämlikheten? Ja, om jag inte fruktade att chockera kammaren, skulle jag säga, att jag tror, att det både hos många kvinnor och 1921 års lönekommitté och utskottsmajoriteten fin- nes en rest av den där outrotliga föreställningen, att mannen egentligen är den normala människan, att mannen är den riktiga människan, som kvinnan skall försöka att likna och att mannens lön är den riktiga lönen, som kvinnan skall sträva efter. Det finns inte något hållbart skäl för att påstå, att på arbetsmark— naden den ena lönen är mera riktig än den andra. Vi ha faktiska löner och ingenting annat. Vi ha faktiska manliga löner och faktiska kvinnliga löner. Skall man likställa män och kvinnor, finnes ingen anledning att ändra något i dessa löner i princip, utan man säger endast: De nuvarande manliga befatt— ningarna med deras löner öppnas för kvinnor, och de nuvarande kvinnliga be— fattningarna med deras löner öppnas för män. —— — —

—— — — Om vi skulle försöka, som utskottet förutsätter, att bestämma lönerna efter det ansvar, som är förenat med tjänsterna, skulle vi komma till helt andra pla- ceringar än de, som nu finnas i statens lönesystem. Är det, för att taga ett litet exempel, någon här i kammaren, som skulle kunna säga: En lokomotivförares arbete är icke så ansvarsfullt som, låt oss säga, en andre kanslisekreterares. Jag menar, att jag inte förstår, hur man skall kunna jämföra dessa befattningar. Det finnes ingen möjlighet därtill. Vi hava lönerna. Varpå de bero och hur de tillkommit är ett invecklat problem. Det ligger historiska traditioner där bakom; tillgång och efterfrågan ha i stor utsträckning varit bestämmande, och trots allt vad man säger om, att statens lönesystem hållit sig fritt från principerna, på den öppna arbetsmarknaden, har detta icke varit förhållandet, utan staten har i största omfattning kopierat det faktiska lönesystem, som utvecklat sig på den öppna marknaden.

Jag skall icke närmare gå in på denna invändning om, att det blir en oriktig placering av tjänsterna, om i fortsättningen kvinnorna skulle tränga in på nya

omraden och bliva brevbärare eller expeditionsvakter eller slationsluu'lar. Ifall det skulle visa sig, att detta sker i sådan utsträckning, att man lika bra kan få arbetet utfört av kvinnor, uppstår då för sparsamhetsvännerna en möjlighet att undersöka, om man inte skulle kunna få dylikt arbete utfört litet billigare. Skulle återigen därigenom vissa grupper av kontorstjänster avfolkas och det bleve svårare att fylla dessa platser, skulle det helt enkelt innebära, att lönerna för sådana tjänster finge höjas en smula» (FK 12 s. 12 f). I fråga om de förutvarande manliga befattningar, där kvinnorna enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle få samma lön som männen, anförde Wigforss ytterligare: »Vi skola låta män och kvinnor tävla om platserna med nuvarande manliga löner, men skulle det visa sig vid en del av de befattningar, som nu innehavas av endast män, att arbetet kan utföras precis lika bra av kvinnor, då ha vi atminstone anledning att fråga oss, om det inte skulle vara möjligt att skapa en ny lönegrad, som ligger under den nu existerande, där man också kan släppa in kvinnorna och där man kan få fullt upp med kvinnor, som utföra arbetet. Jag menar, att man på detta sätt inom det statliga lönesystemet, som verkligen är mycket stelt, bereder sig en möjlighet att få en ersättning för den rörlighet, som existerar för den privata arbetsgivaren. Man har faktiskt på detta sätt skapat, låt oss säga två lönenivåer för samma arbete, och man prövar sig fram med dessa lönenivåer, tills man får klart för sig, huruvida man bör nöja sig med den lägre eller om man möjligen bör hålla bägge två öppna» (FK 12 s. 14). Beträffande farhågorna, att folkskollärarinnorna, sedan staten accepterat lika- lönsprincipen, skulle komma att kräva samma lön som folkskollärarna, fram- höll W'igforss att man enligt Kungl. Maj:ts förslag öppet kunde svara: »Vi ha helt enkelt avstått från att göra någon jämförelse mellan er och de manliga lärarna. Vi ha tagit det som ett faktum, att man kan få en kvinnlig folkskollä- rare för den lön, som nu betalas. Vi kunna få effektivt arbete för den ersätt- ningen och ha därför inte den ringaste anledning att höja lönen» (FK 12 s. 13). I polemik mot Wigforss framhöll C. G. Ekman: »Väl kan jag förstå, att man rör sig med två olika lönebegrepp, nämligen ett löneläge, som är framkomna-t med hänsyn till kvinnornas löneställning i den allmänna marknaden, och ett lönebegrepp, som i allmänhet omfattar manliga befattningshavares motsvarande löneställning. Och naturligtvis kan man operera jämsides med dessa båda bc- grepp. Men att man realiserar likalönsprincipen genom att man infogar det förstnämnda av dessa lönelägen på vissa, men endast på vissa punkter i en gemensam löneplan, det är det, jag icke kan förstå» (FK 12 s. 52).

Efter 1925

Vid 1937 års riksdagsdebatt om lärarlöneregleringen framhöll ("lösta Bagge allmänna arbetsmarknadens lönesättning som motiv för ett frångå- ende av likalönsprincipen:

»Å ena sidan erkänner jag villigt, att det förefaller något onaturligt, att man skall ge människor, som utföra samma arbete och som ha samma utbildning, en olika lön för detta deras arbete på den grund att den ene är man och den andra är kvinna. Men mot denna synpunkt bryta sig de faktiska förhållandena, som vi inte kunna komma ifrån, nämligen att den kvinnliga arbetskraften i all- mänhet för närvarande av olika skäl betalas mycket lägre än den manliga, vi må tycka vad som helst om den saken. Detta förhållande medför, att om man går in på principen om lika lön för man och kvinna vid folkskolorna, så kom- mer det att innebära en i hög grad olika lön kvinnorna emellan» (AK 33 s. 801.

De för manliga folkskollärare föreslagna lönerna stod i ungefärlig paritet med avlöningen till män i likartad ställning och med ungefär likartat ar— bete, vilket däremot inte var fallet med de kvinnliga folkskollärarna. Många andra kvinnliga löntagarkategorier låg ofantligt mycket lägre i löne- hänseende än folkskollärarinnorna och naturligtvis ännu mycket lägre än folkskollärarna. Inför dessa faktiska förhållanden ifrågasatte Bagge om det vore en riktig löneregleringsprincip att höja folkskollärarinnorna till samma lönenivå som folkskollärarna. Genom den föreslagna löneregle- ringen skulle de komma betydligt mycket högre än andra i olika hänseen— den med dem jämförliga kvinnliga löntagare. Den faktiska utveck— lingen hade medfört en utjämning av skillnaden i lönehänseende mellan man och kvinna. Men utvecklingen borde inte forceras, vilket skulle leda till besvärliga konsekvenser.

»Om vi nu höja lönen för folkskollärarinnorna, så att dessa komma över alla andra med dem jämförliga kvinnliga löntagare, i vilken situation hamna vi då? Jo. i en uppenbart orättvis och kanske besvärlig situation eller också stå vi inför nödvändigheten av att höja lönen även för dessa andra. Äro vi beredda att göra detta och beredda att göra det nu utan att på något sätt ha överskådat konsekvenserna av ett sådant beslut? Jag undrar om det inte är bättre att gå litet försiktigare tillväga och att i stället och framför allt försöka få upp sådana löner, som äro orimligt låga» (s. 81).

Bortsett från det ovan refererade inlägget vid 1937 års riksdag synes frågan om lönesättningen för de »kvinnliga» befattningarna i förhållande till den privata arbetsmarknadens löner icke ha upptagits till principiell diskussion efter år 1925.

Den allmänna frågan 0111 relationen mellan statstjänstemännens löner och lönerna på den privata arbetsmarknaden behandlades av 1936 års löne— kommitté, som enligt sina direktiv hade att verkställa en realprövning av lönesättningen för de statsanställda bl. a. mot bakgrunden av utanför stats- förvaltningen tillämpade löner. Kommittén gjorde omfattande lönestatis— tiska undersökningar för att dels belysa löneutvecklingen 1860—1935 för olika grupper av anställda i statlig och icke-statlig verksamhet, dels söka fastställa den absoluta lönenivån år 1935 för skilda konkreta sysselsätt- ningsområden och yrkesspecialiteter, varigenom man skulle få en uppfatt- ning =av lönerelationerna i stort sett mellan approximativt jämförliga an— ställningar i och utom statens tjänst (SOU 1937: 48 s. 44 ff samt bil. 7 och 8). Kommittén underströk, att möjligheterna att jämföra lönenivåerna inom olika yrken med nödvändighet var begränsade. Undersökningarna synes endast ha fått bilda underlag till ett främst av löneutvecklingen motiverat förslag om en allmän höjning av statstjänstemännens lönenivå. I sina kommentarer till löneutvecklingen framhöll kommittén bl. a., att av marknadsmässiga hänsyn lönerna för statstjänstemännen inte kunde få försämras så, att rekryteringsmöjligheterna bleve avsevärt sämre; å andra sidan kunde avvikelse i motsatt riktning inte gå särdeles långt utan

att väcka en enligt erfarenheten känslig och stark opinion. Förskjutningar inom lönestrukturen —— såväl i förhållandet mellan lönenivån för stats— tjänstemännen i allmänhet och lönenivåerna för andra grupper av lön- tagare som i förhållandet mellan lönerna för statstjänstemän i olika löne— grader — kunde både vara befogade ur marknadsmässig synpunkt och te sig önskvärda ur »synpunkten av den sociala värdering, som anlägges».

1945 års lönekommitté konstaterade, att de vid 1939 års lönereglering fastställda lönerna avvägts under hänsynstagande till löneförhållandena år 1935 på den allmänna arbetsmarknaden. Kommittén delade 1936 års kom- mittés uppfattning om vanskligheten att göra mera preciserade jämförelser mellan löneförhållandena i allmän tjänst och det privata näringslivet och begränsade sina lönestatistiska undersökningar till att avse, hur lönerna på den allmänna arbetsmarknaden i grova drag förändrats efter år 1935 (SOU 1946: 48, bil. A—C).

Chefslöneutredningen (bet. 15/10 1949, stencil) återgav vissa uttalan- den av 1936 års och 1945 års lönekommittéer såsom ägnade att klar- lägga, vilka normer som använts vid avvägande av den allmänna lönenivån för statstjänstemännen och framhöll för egen del (5. 61): »Av dessa ut- talanden framgår, att den nuvarande allmänna lönenivån för statstjänste- männen fastställts under visst hänsynstagande till löneläget på den all- männa arbetsmarknaden. Närmare överensstämmelse med detta löneläge har emellertid endast eftersträvats i fråga om de lägre tjänstemanna- grupperna.»

Statsfinansiella hänsyn

Som argument mot likalönsprincipens tillämpning i det statliga löne- systemet har vid olika tillfällen anförts s. k. statsfinansiella skäl, dvs. hän- syn till nödvändigheten att begränsa statsbudgetens löneutgifter.

Man torde kunna påstå, att statsfinansiella hänsyn utgjorde en viktig anledning till att den billigare kvinnliga arbetskraften började anställas i allmän tjänst. Dels anställdes kvinnor — med samma lön som män —— inom områden, där lönerna var för låga för att man skulle få tillräckligt med manlig arbetskraft, dels fastställdes i andra fall redan från början lägre lön för kvinnor än för män. Den lönedifferentiering mellan män och kvinnor i det statliga lönesystemet, som efter hand allmänt genomfördes och som främst motiverades med behovslöneprincipen, bottnade själv- fallet i statsfinansiella hänsyn. När levnadskostnadernas stegring fram- tvingade löneregleringar, ansågs det angeläget att i första hand tillgodose de befattningshavare som hade största känningen av de dyra tiderna, näm- ligen familjeförsörjarna. -

Lärarlönenämnden framhöll 1914, att det av hänsyn till statsmedlens knapphet icke var möjligt att lönen för samtliga folkskolans lärare be-

stämdes efter familjeförsörjarnas behov. Ju större en kår vore, desto svå- rare vore det att, utan lönens fördelning med hänsyn till familjeförsörj- ning, för kåren åstadkomma en lönereglering, vid vilken såväl familjeför- sörjarnas intressen som ock statens ekonomiska intressen på en gång be- hörigen tillvaratoges.

Behörighetssakkunniga påpekade, att de rent ekonomiska hänsyn, vilka otvivelaktigt varit avgörande vid det första anställandet av kvinnor i sta— tens tjänst, blivit mindre starkt betonade, sedan diskussionen om löne- skillnaden mellan män och kvinnor börjat röra sig kring principiella syn- punkter. »At-t oaktat denna mer teoretiska behandling av ämnet den stats— finansiella synpunkten dock städse behållits i sikte och nog of-ta haft ett väsentligt inflytande vid avgörandena om de kvinnliga statstjänarnas löne- förhållanden, är naturligt och har heller icke blivit förnekat» (s. 141). De sakkunniga ansåg sitt uppdrag ej innefatta skyldighet att närmare söka utreda frågans rent statsfinansiella sida, men hade beträffande befatt— ningarna vid kommunikationsverken samt lärartjänsterna verkställt en be- räkning av den ungefärliga kostnaden för genomförande av principen lika lön i samma befattning.

1921 års lönekommitté

1921 års lönekommitté ansåg de statsfinansiella synpunkterna vara ett synnerligen betydelsefullt skäl för familjetilläggsprineipens införande i sta- tens lönesystem. Då tjänstemannakåren kraftigt ökade och staten sanno- likt för avsevärd tid framåt var tvungen att begränsa sina utgifter, vore det »en bjudande plikt att söka nå fram till ett lönesystem, som behörigen tillgodoser tjänstemännens behov, utan att statens ekonomiska förmåga över hövan anstränges» (s. 66). Även för det föreslagna procentuella av- draget på kvinnornas löner anfördes statsfinansiella skäl. Lönefrågans lös- ning fick inte föranleda väsentligt ökade utgifter för statsverket. Då de kvinnliga befattningarnas löner reglerats så sent som 1919——22, fanns ingen anledning till en allmän löneförbättring för dessa befattningshavare. Det statsfinansiella läget medgav för avsevärd tid framåt utgiftsölmingar en- dast för verkligt trängande behov. Kommitténs förslag innebar, att de kvinnliga befattningarna lönegradsplacerades efter kvalitativa grunder, men att löneplansbeloppen minskades med ett procentuellt avdrag, så att lönen blev i stort sett oförändrad och kommitténs grundsats att undvika utgiftsökning sålunda tillgodosågs.

Som skäl för det procentuella löneavdraget anfördes dels de faktorer, som ansetts böra öva inverkan på kvinnornas löneställning (ovan behandlade under avsnitten om behovslöne—, prestationslöne- och marknadslöneprin- ciperna), dels statsfinansiella hänsyn, »som här oundgängligen måste till- erkännas en avgörande betydelse» (5.135). Ett indicium på att de statsfinan— siella hänsynen betytt väl så mycket som de övriga skälen synes vara kom-

mitténs förslag, att det procentuella löneavdraget skulle gälla även män som erhöll förutvarande kvinnliga befattningar. Detta motiverades med att en tillströmning av män till dessa befattningar eljest skulle medföra en avse.— värd kostnadsökning för statsverket (jfr ovan 5. 75).

När de kvinnliga reservanterna i lönekommittén trots sin principiella inställning förklarade sig för tillfället kunna ansluta sig till det av kom- mittén föreslagna lönesystemet, skedde det främst under hänvisning till att det statsfinansiella läget just då förhindrade en principiellt tillfreds- ställande lösning av kvinnornas lönefråga (jfr ovan s. 76 f).

I yttrande Över kommitténs förslag förordade kommunikationsverkens lönenämnd ett procentuellt avdrag på de kvinnliga befattningshavarnas löner, vilket huvudsakligen skulle motsvara vad staten av finansiella skäl t. v. nödgades inbespara vid ett upphävande av den för kvinnorna gällande lägre löneskalan. Vid inträffande gynnsammare ekonomiska konjunkturer borde övervägas, om vunnen erfarenhet av kvinnornas sjukledighet fort.— farande motiverade ett avdrag, ehuru de statsfinansiella förhållandena skulle kunna medgiva avdragets bortfallande. Fredrika-Bremer-förbundet ansåg, att hänsynen till statsfinanserna och pensionsförhållandena vore de enda berättigade skälen till bibehållande av en lägre löneställning för kvin- norna. De kvinnliga kårsammanslutningarnas centralråd framhöll, att ett avdrag, såvitt det icke motsvarade avgifterna för änke- och pupillpensio- nering, borde vara av tillfällig natur och successivt avskrivas i den mån statsfinanserna förbättrades samt gälla befattningen och icke befattningens innehavare. Styrelsen för föreningen Kvinnor i statens tjänst insåg till fullo, att det statsfinansiell-a läget för tillfället icke tilläte den ökning av budgeten, som ett fullständigt genomförande av likalönsprincipen skulle. medföra, och motsatte sig därför icke en med hänsyn härtill beräknad ned— sättning av lönerna i graderna 1,42 (: 9—23). (Det bör här under- strykas, att samtliga ifrågavarande kvinnoorganisationer förutsatte en kvali— tativ inplacering av de kvinnliga befattningarna.)

1925 års riksdag

I PM 1921, framhölls, att det ur statsfinansiell synpunkt betydelsefulla var hur lönefrågan löstes för den stora massan av_ kvinnliga befattningshavare, som var oberörd av behörighetslagen i och för sig. I stort sett syntes man vara ense om, att all anledning saknades för en genomgående höjning av dessa befattningshavares löner. De i PM framlagda förslagen om de kvinn- liga befattningarnas lönegradsplacering — en kvantitativ inplacering, så att lönerna blev i stort sett oförändrade, och en kvalitativ inplacering kom,- liincrad med löneavdrag — lämnade ur statsfinansiell synpunkt ungefär samma resultat (en årlig kostnadsökning med 667 000 kr resp. 594 000 kr). I yttrande över PM 1924 framhöll allmänna civilförvaltningens löne- nämnd, som förordade kvalitativ inplacering, att avdraget icke kunde god—

kännas som en för framtiden bestående inskränkning i den av nämnden förordade likställigheten i lönehänseende mellan manliga och kvinnliga be- fattningshavare. Nämnden ansåg sig emellertid böra t. v. biträda förslaget om avdrag, då under dåvarande förhållanden största hänsyn måste tagas till det statsfinansiella läget och avdraget vore avsett att motverka den be- tydande kostnadsökning, som eljest omedelbart skulle uppstå vid ett in— ordnande av de kvinnliga befattningarna efter en verkligt kvalitativ mått- stock. De hörda personalorganisationerna förordade samtliga kvalitativ in- placering och betonade, att det därmed förenade procentuella avdraget vore motiverat endast av statsfinansiella skäl och borde bortfalla så snart det finansiella läget det medgåve.

I prop. 1925 förklarade finansministern, att han ingalunda ville lämna åsido erforderliga hänsyn till statsfinansiella förhållanden. Skulle hänsyn av sådan art kräva, att lägre lön bestämdes för kvinna än för man i en och samma befattning, kunde onekligen skäl föreligga att låta de principiella syn— punkterna vika; enligt hans mening behövde man emellertid ej ur antydda synpunkter tillgripa en dylik utväg. Finansministern ansåg sig kunna för— orda lika lön i samma befattning. Beträ-ffande de kvinnliga befattningarna, »vilka omedelbart spela en mera betydande roll för frågans statsfinansiella sida», uttalade finansministern, att giltig anledning till någon avsevärd löneförhöjning saknades. Detta var utgångspunkten för båda de i PM 1924 framlagda alternativen, vilka ur ekonomisk synpunkt gav ungefär samma resultat. Finansministern förordade alt. I, den kvantitativa inplaceringen, bl. a. under framhållande att tjänsternas löneställning därmed vore dc— finitivt avgjord, medan alt. II skulle leda till framtida krav på det pro— centuella löneavdragets borttagande, varigenom kvinnorna utan vidare skulle få en löneförhöjning. Förslaget beräknades medföra en årlig kostnads- ökning av 1 030000 kr, vilken dock genom det beräknade överskottet på kvinnornas pensionsavgifter kunde antagas nedgå till ca 700 000 kr.

Statsutskottet framhöll, att ett bifall till prop. skulle medföra en be— tydande utgiftsökning per befattningshavare. Det syntes kunna ifrågasättas, om departementschefen lyckats följa det av honom uppställda statsekono- miska direktivet, nämligen att befattningshavarnas löneställning, som helt nyligen undergått prövning i vanlig löneregleringsväg, skulle bli i det väsentliga oförändrad. Frånsett vad som skett under kristiden, torde tidi— gare icke ens en lönereglering ha givit de där-av omfattade över huvud taget ett mot-svarande lönetillskott. Utskottet erinrade, att statsverket just då fann sig nödgat att på olika omiåden nedbringa sina utgifter, bl. a. genom avskedande av personal.

Genom ett godkännande av utskottets förslag (slopande av sista löne- klassen för kvinnor i samtliga lönegrader) skulle kostnadsökningen mins- kas till 475 000 kr för att efter hand nedgå under detta belopp.

I riksdagsdebatten framhöll tf. finansminister Wigforss, att de statsfinansiella synpunkterna betydde så mycket, att man inte utan vidare kunde flytta upp alla kvinnor till den lönegrad, som kunde anses ungefär motsvara det arbete de utförde. Staten hade åtminstone under den rådande depressionsperiodeu inte råd att ge alla kvinnor samma lön som män med motsvarande arbete. Detta vore emellertid en mera tillfällig motivering; den grundläggande invändningen vore att staten inte hade någon anledning att betala mera, när den kunde få kvinnlig arbetskraft till de redan utgående lönerna (jfr ovan ang. mark- nadslöneprincipen, s. 198 f). Alfred Petrén (FK), talesman för de reservanter i statsutskottet, som förordat bifall till Kungl. Maj:ts förslag om lika lön i samma befattning, framhöll den statsfinansiella situationen som orsak till att den princip, varpå Kungl. Maj:ts förslag byggde, blivit något ofullkomligt tillämpad vid de kvinnliga befattningarnas inplacering. Bertha Wellin (AK) påpekade, att på grund av statsfinansiella skäl konsekvenserna av den i Kungl. Maj:ts förslag accepterade likalönsprincipen icke kunnat genomföras vid den praktiska tillämpningen annat än för vissa undantagsfall. Hon erkände villigt, att såväl Kungl. Maj :t som utskottet i det dåvarande finansiella läget och med den ej oväsentliga kostnadsökning som det gällde hade ett starkt skydd mot varje kritik och en nog så påtaglig förklaring över inkonsekvenser.

KAPITEL 7

Ar likalönsprincipen genomförd?

Åled utgångspunkt från den i kap. 2 lämnade definitionen av likalöns— principen och den i kap. 3—6 framlagda historiken skall vi i detta kapitel söka besvara frågan, i vad mån likalönsprincipen numera är genomförd i det statliga lönesystemet.

Vi vill först erinra om våra i anslutning till definitionen av likalönsprin- cipen uppställda tre förutsättningar för att denna princip skall vara genom— förd i ett lönesystem av den karaktär, som det svenska statliga lönesystemet f.n. har.

]) Lika lön i samma befattning. 2) Samma lönegradsplacering för manliga och kvinnliga befattningar med samma arbetsuppgifter.

3) Samma lönegradsplacering för män och kvinnor med likvärdiga arbetsuppgifter, vilket betyder, att »kvinnliga» befattningar (dvs. befatt— ningar, som uteslutande eller huvudsakligen innehas av kvinnor) skall lönegradsplaceras med hänsyn till arbetsuppgifterna och därvid värde— sättas enligt samma normer, som gäller för »manliga» befattningar (dvs. befattningar, som uteslutande eller huvudsakligen innehas av män).

Mot bakgrunden av dessa tre förutsättningar skall vi först ge en sam- manfattande översikt av den historiska utvecklingen och särskilt under— söka, i vad mån 1925 års riksdagsbeslut och senare riksdagars beslut har inneburit ett realiserande av likalönsprincipen.

Likalönsprincipen före 1925

Det lönesystem, som gällde före 1925 års riksdagsbeslut, avvek i alla av- seenden från likalönsprincipen. De flesta statliga tjänsterna var förbehållna männen; de tjänster, som öppnats för kvinnorna, var i avlöningsreglemen— tena för kommunikationsverken och allmänna civilförvaltningen hänförda till en särskild kvinnlig löneplan. Detta innebar först och främst, att för kvinnliga tjänster gällde lägre lönebelopp än för manliga tjänster med sam— ma arbetsuppgifter, vare sig dessa tjänster hade samma benämning (t. ex. postexpeditör, assistent, kanslist) eller olika benämning (tjänster vid fång— vårdsanstalterna och sinnessjukhusen). I fråga om en del manliga och kvinnliga tjänster med samma benämning rådde en viss differentiering i arbetsuppgifterna; löneskillnaden var dock uppenbart större än som svarade häremot. Slutligen fanns det kvinnliga tjänster, vilkas arbetsupp- gifter saknade motsvarighet bland de manliga tjänsterna; eftersom lönen i samtliga jämförbara fall var lägre för kvinna än för man, synes det.

berättigat att antaga, att lönen även för dylika kvinnliga tjänstemän satts lägre än som skulle skett om arbetsuppgifterna åvilat män.

Även för de tjänster inom statsförvaltningen, som inte var inordnade i de ovannämnda avlöningsreglementena (t. ex. tjänsterna inom det statliga undervisningsväsendet), gällde löneskillnad mellan man och kvinna. Också inom det statsunderstödda kommunala folkskoleväsendet tillämpades samma princip.

Grundsatsen om lägre lön till kvinna än till man hade i flertalet fall till- lämpats ända sedan kvinnorna fått tillträde till allmän tjänst. Om lönen i viss befattning ursprungligen satts lika för kvinna och man, hade det icke dröjt länge, förrän männen i samband med löneregleringar tillerkänts högre lön. Såsom i kap. 6 närmare utretts berodde denna lönesättning främst på en tillämpning av behovslöneprincipen (samtliga män presumerades vara familjeförsörjare; lönen skulle ge »anständig bärgning» åt en familj); de låga kvinnolönerna på den privata arbetsmarknaden påverkade givetvis också lönerna för kvinnor i allmän tjänst.

Likalönsprincipen och 1925;års riksdagsbeslut

Behörighetslagen aktualiserade frågan om förhållandet mellan mäns och kvinnors löner. Först och främst gällde det att bestämma lönerna till de kvinnor, som genom behörighetslagen skulle få tillträde till förut för män reserverade befattningar. Skulle man göra som dittills, när manliga befatt- ningar öppnats för kvinnor: fastställa lägre lönebelopp för kvinna eller skulle man tillämpa likalönsprincipen? Skälen för en generell löneskillnad mellan män och kvinnor kom under debatt; särskilt ifrågasattes ett löne- system byggt på behovslöneprincipen. Det av Kungl. Maj:t för 1925 års riks- dag framlagda förslaget innebar emellertid lika lön för kvinna och man i alla de förutvarande manliga befattningar, som skulle öppnas för kvin- norna.

Men behörighetslagen kom även att medföra en omprövning av lönerna till de kvinnor, som redan innehade tjänster med eller utan manlig mot- svarighet. Detta var i själva verket den ur kostnadssynpunkt betydelse- fullaste frågan. Inom finansdepartementet utarbetades två alternativa för- slag, som båda gick ut på att den särskilda kvinnliga löneplanen skulle slopas och de kvinnliga tjänsterna flyttas över till den manliga löneplanen. Riktpunkten för båda förslagen kan sägas ha varit att i möjligaste mån undvika ökade statsutgifter. Det ena förslaget innebar en inplacering av de kvinnliga tjänsterna efter kvalitativa grunder, dvs. genom en värdering av de kvinnliga tjänsternas arbetsuppgifter i förhållande till de manligas. I fråga om lönegradsplaceringen av de kvinnliga tjänsterna realiserade detta alternativ i stort sett principen om lika lön för likvärdig arbetsuppgift. Den kvalitativa inplaceringsmetoden var dock förknippad med ett procentuellt

löneavdrag för kvinnor, vilket betydde olika lön för man och kvinna i samma befattning. Även det kvalitativa alternativet stod sålunda i strid med likalönsprincipen. Om detta alternativ för de kvinnliga tjänsternas inplacering kommit att realiseras, hade emellertid avsteget från likalöns— principen varit klart markerat och därmed lättare tillgängligt för rättelse. I prop. till 1925 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t de kvinnliga tjänsternas inplacering enligt det andra alternativet, det kvantitativa. Detta byggde på principen om lika lön i samma befattning men inplacerade de kvinnliga tjänsterna i den manliga löneplanen på sådant sätt, att lönen blev i stort sett oförändrad. Det innebar i själva verket, att man bibehöll den särskilda kvinnliga löneplanen men dolde den i den manliga. Någon värdering av de kvinnliga befattningarna med hänsyn till arbetsuppgifterna skedde sålunda inte. Bibehållandet av de förutvarande lönerna motiverades med att de över- ensstämde med det kvinnliga löneläget på allmänna arbetsmarknaden. De kvinnliga befattningar, som haft samma benämning som manliga befatt- ningar, kom vid inplaceringen i lägre lönegrad.1 Detta nödvändiggjorde namnändring för endera av befattningarna. Man fick alltså två skilda be- fattningar, båda principiellt öppna för både män och kvinnor. Denna upp- delning anknöt i vissa fall otvivelaktigt till den differentiering i arbetsupp— gifter, som redan skett mellan likabenämnda manliga och kvinnliga befatt- ningar (exempelvis för kontorsbiträden vid SJ, ritare och förste postexpedi- törer) ; den löneskillnad, som konserverades genom inplaceringen, var dock större än differentieringen motiverade. I andra fall (t. ex. i fråga om post- expeditör, kanslist i UD, assistent vid fångvårdsstaten) innebar inpla- ceringen, att tjänster, som vid inplaceringstillfället hade samma arbetsupp- gifter, fiek olika benämning och olika lönegradsplacering.

Kungl. Maj:ts förslag till 1925 års riksdag betydde sålunda tillämpning av principen om lika lön i samma befattning och därmed ett fullständigt rea— liserande av likalönsprincipen för de förutvarande manliga befattningarna. Men på den väsentligaste punkten ——- de förutvarande kvinnliga tjänsternas lönegradsplacering —— innebar förslaget ett klart avsteg från likalönsprin— cipens krav på samma lönegrad för samma arbetsuppgifter och samma lönegrad för likvärdiga arbetsuppgifter. Det realiserade likalönsprincipen för det fåtal kvinnor, som skulle tillträda förutvarande manliga befatt— ningar, men betydde status quo för den stora massan av kvinnor.

Statsutskottet vid 1925 års riksdag invände mot Kungl. Maj:ts förslag, att detta principiellt anslutit sig till »likalönsprincipen» men vid lönegrads- placeringen av de kvinnliga befattningarna gång på gång avvikit från denna princip. Kungl. Maj:ts förslag innebar helt enkelt att de kvinnliga tjänste- männen fick bibehålla sina dåvarande löneförmåner. Utskottet konstate- rade, att dessa löner för kvinnorna, som alltså skulle konserveras genom Kungl. Maj:ts lönegradsplaceringar, i samtliga med varandra jämförliga

1 Med ett betydelselöst undantag (kameralbiträde).

fall blivit satta lägre för kvinna än för man; utskottet påtalade den orätt- visa som skulle uppstå mellan de kvinnor som innehade eller skulle komma att inneha de tidigare kvinnliga befattningarna och de kvinnor som skulle få tillträde till de manliga befattningarna. Å andra sidan uttalade utskottet starka tvivel på likalönsprincipens berättigande i och för sig och föreslog, att kvinnorna icke skulle få uppbära sista ålderstillägget; därigenom skulle man dels hålla möjligheterna öppna för en framtida prövning av behovsprincipen, dels främja en ur utskottets synpunkt önskvärd jämk- ning med avseende på likalönskravet. Kungl. Maj:ts av utskottet kritiserade lönegradsplaceringar lämnades däremot orubbade.

1925 års riksdag beslöt i enlighet med statsutskottets förslag och avvek därigenom från likalönsprincipen på två sätt:

1) genom att inte tillerkänna kvinnorna högsta löneklassen inom varje lönegrad, vilket betydde ett avsteg från principen om lika lön i samma befattning;

; 2) genom att godtaga Kungl. Maj:ts förslag till de förutvarande kvinn- i liga tjänsternas lönegradsplacering, vilken som förut visats stod i strid 1 med principen om samma lönegradsplacering för tjänster med samma eller likvärdiga arbetsuppgifter.

Likalönsprincipen efter 1925

1925 års beslut i lönefrågan avsåg endast tjänster, som tidigare inord- nats i lönereglementen. Det innefattade sålunda inte tjänster vid det stat- liga undervisningsväsendet och inte heller tjänster vid det statsunderstödda kommunala skolväsendet. När det gällde att lönegradsplacera dessa tjänster, för vilka fortfarande tillämpades principen om olika lön till man och kvinna, kom självfallet likalönsprincipen och innebörden av 1925 års riks- dagsbeslut att ställas under debatt. 1928 års lönekommitté ansåg, att 1925 års riksdag inte uttalat sig till förmån för »likalönsprincipen». Kommittén

' konstaterade, att de kvinnliga befattningarna lönegradsplacerats efter sin ( dittillsvarande löneställning och satts lägre än manliga befattningar inom [ samma arbetsområde och med väsentligen samma uppgifter. Teoretiskt |' kunde män innehava även de lägre befattningarna och kvinnor de högre, men i praktiken räknade man med såsom regel, att de lägre skulle innehavas av kvinnor, de högre av män, och en dylik fördelning av arbetskraften för— utsatte man skola åvägabringas genom rekryterings- och befordrings- väsendet. Inom undervisningsväsendet kunde man inte förfara på samma sätt och kommittén föreslog därför, att inom såväl det statliga som det kommunala undervisningsväsendet befattningar skulle placeras i en lägre lönegrad, när de innehades av kvinnor, och i en högre, när de innehades av man.

Denna tolkning av 1925 års beslut accepterades emellertid inte av Kungl.

Maj:t. I prop. till 1937 års riksdag om lönereglering för folkskolan fram- hölls, att den uppdelning på skilda lönegrader av förutvarande manliga och kvinnliga tjänster med samma arbetsuppgifter, som skedde 1925, efter- följts av en viss differentiering i fråga om arbetsuppgifter och kompetens- fordringar och att båda slaget tjänster från början gjorts tillgängliga för både män och kvinnor. Då en uppdelning av folkskollärartjänsten på två lönegrader inte på samma sätt var möjlig, föreslogs samma lönegradsplace- ring för manliga och kvinnliga folkskollärare.

När 1937 års riksdag enligt Kungl. Maj:ts förslag beslöt samma löne- gradsplacering för manliga och kvinnliga folkskollärare (samt i konse- kvens härmed även för manliga och kvinnliga läroverkslärare), torde detta även få anses ha inneburit ett accepterande av principen, att män och kvinnor med samma arbete bör tillhöra samma lönegrad (samma befatt— ning) och inte få olika lön genom att tilldelas olika befattningar. 1937 års riksdagsbeslut synes sålunda kunna åberopas som motivering för samma lönegradsplacering för de kvinnor och män som vid fångvårdsanstalter och sinnessjukhus har samma arbetsuppgifter.

Fastän 1937 års riksdagsbeslut i fråga om manliga och kvinnliga folk- skollärares lönegradsplacering innebar en tillämpning av likalönsprin- cipen, synes detta däremot inte ha varit fallet i fråga om det vid samma riksdag fattade beslutet om småskollärarnas löner. Det torde knappast kunna göras gällande, att smäskollärartjänsten värderades enligt samma normer, som gällde för lönegradsplacering av »manliga» tjänster.

Genom beslut av 1938 års riksdag undanröjdes den ena av de avvikelser från likalönsprincipen, som 1925 års beslut innebar. Fr. o. m. 1/7 1939 fick sålunda kvinnorna rätt till sista ålderstillägget, dvs. principen om lika lön i samma befattning genomfördes för de statligt anställda tjänstemän- nen. Inom det statsunderstödda kommunala skolväsendet kom denna prin- cip inte att genomföras förrän fr. o. 111. 1/7 1947.

I vad mån består då fortfarande den avvikelse från likalönsprincipen, som'1925 skedde genom de förutvarande kvinnliga tjänsternas lönegrads- placering? För de kvinnliga tjänster, som 1925 sattes i lägre lönegrad än "sina manliga motsvarigheter, gäller, att numera sådana förändringar in- trätt både i fråga om de f. d. kvinnliga och de f. d. manliga tjänsterna, att i efterhand skapats underlag för den år 1925 genomförda differentieringen. Därmed är inte sagt, att inte vissa av dessa f.d. kvinnliga tjänster fort- farande kan ha en för låg lönegradsplacering i förhållande till arbetsupp— gifterna. Detta gäller naturligtvis än mer om de f.d. kvinnliga tjänster, som" inte hade någon manlig motsvarighet. , Även de lönegradsplaceringar, som skett efter 1925, kan givetvis ha skett i strid med likalönsprincipen.

Är likalönsprincipen nu genomförd?

Med utgångspunkt från de inledningsvis uppställda tre förutsättningarna för likalönsprincipens realiserande kan likalönsprincipens nuvarande till- lämpning i det statliga lönesystemet anges sålunda.

A. Likalönsprincipen genomförd

Lika lön i samma befattning.

Lika lön gäller för man och kvinna, som innehar samma befattning. Samma avlöningsförmåner utgår sålunda till manligt och kvinnligt kontors- biträde, manlig och kvinnlig expeditionsvakt, manlig och kvinnlig folk- skollärare, manlig och kvinnlig byråchef osv.

B. Likalönsprincipen icke genomförd

; Vissa befattningar, som uteslutande eller huvudsakligen innehas av kvinnor, har inte lönegradsplacerats i överensstämmelse med likalöns- principen.

liga befattningar med samma arbetsuppgifter.

Vissa för kvinnor reserverade befattningar vid fångvårdsanstalterna och * statens sinnessjukhus är placerade i lägre lönegrad än motsvarande för män reserverade befattningar, trots att full överensstämmelse och likvär- dighet i arbetsuppgifter konstaterats. Här föreligger sålunda en lönediffe- rentiering mellan män och kvinnor med samma arbetsuppgifter genom inrättande av i olika lönegrader placerade befattningar, reserverade för män eller kvinnor. Med hänsyn till bl. a. 1937 års riksdagsbeslut torde kunna sägas, att statsmakterna redan i princip tagit avstånd från en sådan diffe- rentiering. Av uttalanden i samband med de senaste löneregleringarna för fångvårds- och sinnessjukhuspersonalen (jfr ovan s. 104 f) framgår, att undanröjandet av denna klara, men relativt begränsade avvikelse från lika— lönsprincipen uppskjutits i avvaktan på utredning av hela likalönspro— blemet. . '

2. För låg lönegradsplacering av »kvinnliga» befattningar utan direkt manlig motsvarighet, dvs. »kvinnliga» befattningar har placerats lägre än »manliga» befattningar, vilkas arbetsuppgifter —— även om direkta jäm— förelser inte kan göras -— måste anses likvärdiga. Detta innebär, att »kvinnliga» befattningar har lönegradsplacerats efter andra värderingar än »manliga». Ett indicium härpå är främst den placeringsmetod som an— vändes 1925; den innebar ju, att de kvinnliga befattningarna helt enkelt fick bibehålla den tidigare löneställningen, vilken i samtliga jämförbara fall var lägre än de manliga befattningarnas. *

l l

!

1. Olika lönegradsplacering för manliga och kvinn-

Frågan om likalönsprincipens genomförande i det statliga lönesystemet är således numera en fråga om ändrad lönegradsplacering för vissa tjänster, som uteslutande eller huvudsakligen innehas av kvinnor, dvs. vad vi kallat »kvinnliga» tjänster. Likalönsfrågan har emellertid ibland hopkopplats med frågan om kvinnors formella och reella tillträde till statliga tjänster och med frågan om den faktiska arbetsfördelningen mellan män och kvin— nor i statstjänst. I följande avsnitt diskuteras om något sådant samband

föreligger.

Likalönsprincipen, behörigheten och arbetsfördelningen

Den allmänna frågan om kvinnornas likställighet med männen på arbets- marknaden innefattar två delspörsmål.

1) Frågan om kvinnornas rätt till samma arbete som männen. Detta betyder för den del av arbetsmarknaden, som regleras av det statliga löne— systemet, frågan om kvinnornas rätt att inneha samma statstjänster som männen, dvs. vad som brukat kallas kvinnornas »behörighet» till statliga tjänster. Likaherättigandet på denna punkt innefattar givetvis inte endast en formell behörighet utan även reella möjligheter för kvinnorna att få tillträde till alla de statstjänster, som de eftersträvar ( Behörighetsfrägan).

2) Frågan om kvinnornas rätt till samma ersättning som männen för - samma eller likvärdigt arbete ( Likalönsfrågan).

Vårt uppdrag att utreda likalönsprincipens genomförande i det statliga lönesystemet innefattar självfallet endast den sistnämnda frågan. Vår i kap. 2 lämnade definition av likalönsprincipen såsom lika lön för man och kvinna för likvärdig arbetsuppgift och våra i anslutning därtill uppställda förutsättningar för principens förverkligande i det statliga lönesystemet tar också sikte bara på själva lönefrågan, på frågan hur löneplanen skall vara konstruerad och hur tjänsterna skall lönegradsplaceras. Med hänsyn till behörighetsfrågans sammankoppling med likalönsfrågan både under den historiska utvecklingen och i den aktuella diskussionen har vi emellertid i kap. 3 lämnat en redogörelse för behörighetsfrågans historia och nuvarande läge.

Finns det då något samband mellan likalönsfrågan och behörighets— frågan? Förutsätter likalönsprincipens genomförande i det statliga löne— systemet även kvinnornas formella och reella likställighet med männen i fråga om tillträde till statliga tjänster?

Ett samband mellan behörighetsfrågan och likalönsfrågan uppkommer givetvis om vissa tjänster formellt (genom tjänsteförteckningar, admini— strativa föreskrifter o. d.) reserveras för män, medan tjänster med samma arbetsuppgifter men med lägre lönegradsplacering är förbehållna kvinnor. Sådana tjänster finns som förut nämnts vid fångvårdsanstalterna och sin— nessjukhusen. Man kan naturligtvis säga, att här har behörighetsbestäm-

melserna använts som medel för att göra avsteg från likalönsprincipen, på samma sätt som man före 1925 åstadkom olika lön genom att ha sär- skilda manliga och kvinnliga befattningar för samma arbetsuppgifter. Det väsentliga är emellertid inte behörigheten utan de kvinnliga tjänsternas löne- gradsplacering. Om dessa flyttas upp till samma lönegrad som motsvarande manliga, blir givetvis den genom behörighetsbestämmelserna åstadkomna uppdelningen på olika befattningar betydelselös. I realiteten blir det endast fråga om en befattning.

När det i diskussionen om likalönsprincipens genomförande göres gäl— lande, att likalönsprincipen i praktiken åsidosättes genom mäns och kvin- nors olika möjligheter att vinna tillträde till statliga tjänster, är det inte så mycket de få skillnaderna i den formella behörigheten som åberopas. I stället framhålles, att lika behörighet till statliga tjänster visserligen är genomförd på papperet men att den i praktiken ofta åsidosättes, att många tjänster och ibland hela karriärer genom faktiska avgöranden vid rekryte- ring och befordran kommit att bli så gott som uteslutande manliga, att endast ett fåtal kvinnor har vunnit tillträde till tjänster i högre lönegrader och att kvinnorna är koncentrerade till de lägsta lönegraderna. Under hän- visning till dessa förhållanden påstås sålunda dels att lika reell behörighet för män och kvinnor till statliga tjänster inte existerar, dels att likalöns— principen i praktiken inte är genomförd.

Uppfattningen att den reella fördelningen av statstjänsterna mellan män och kvinnor var av betydelse för likalönsprincipen framfördes, som förut nämnts, av 1928 års lönekommitté; denna kommitté ansåg att likalöns- principen inte var genomförd, eftersom tjänster inom samma arbetsom- råde och med väsentligen samma arbetsuppgifter genom »rekryterings- och befordringsväsendet» i praktiken uppdelats på högre manliga och lägre kvinnliga.

Avgörande för frågeställningen är givetvis sambandet mellan arbets— uppgifter och tjänsternas lönegradsplacering. För att man skall kunna göra gällande att likalönsprincipen kränkes genom att inom ett och samma arbetsområde de högre tjänsterna i praktiken tilldelas männen och de lägre kvinnorna, måste man givetvis förutsätta antingen att arbetsuppgifterna är i stort sett likartade, att sålunda för samma arbetsuppgifter inrättats befattningar i olika lönegrader, eller att löneskillnaden mellan de »man- liga» och de »kvinnliga» tjänsterna är större än differensen i arbetsupp— gifternas kvalitet. Men i så fall blir det hela en fråga om de »kvinnliga» tjänsternas lönegradsplacering. Sker denna enligt likalönsprincipens krav är antalet män eller kvinnor på den ena eller andra befattningen givetvis likgiltigt ur likalönssynpunkt. Det är meningslöst att som bevis för att lika- lönsprincipen inte är genomförd inom ett visst område av statsförvaltningen anföra, att kvinnorna tillhör de lägre lönegraderna och männen de högre, om man inte samtidigt kan visa, att de lägre avlönade kvinnorna utför samma eller likvärdiga arbetsuppgifter som de högre avlönade männen.

Som generellt bevis för att likalönsprincipen inte är genomförd i det stat- liga lönesystemet har ibland anförts, att kvinnorna är koncentrerade till de lägre lönegraderna och förekommer mycket sparsamt i de högre (jfr ovan kap. 3, s. 58 f). I och för sig säger naturligtvis den faktiska arbetsfördel- ningen mellan män och kvinnor i statstjänst ingenting om likalönsprin- cipen. Det är inget brott mot likalönsprincipen, om det — såsom enligt 1951 års statistik _— finns 11356 kvinnliga kontorsbiträden i 8 lönegraden mot 265 manliga men endast 2 kvinnliga byråchefer i" 37 lönegraden mot 175 manliga. Avsteg från likalönsprincipen innebär det däremot om den »kvinn- liga» kontorsbiträdestjänsten är placerad i lägre lönegrad än »manliga» be- fattningar, vilkas arbetsuppgifter inte kan bedömas vara av högre värde. Att ordinarie och extra ordinarie tjänster under 10 lönegraden praktiskt taget endast innehas av kvinnor kan sägas strida mot likalönsprincipen först om det visas, att de arbetsuppgifter, som är förenade med dessa tjäns— ter, i kvalitativt hänseende måste sättas minst lika högt som de göromål, som utföres av vissa i högre lönegrad placerade manliga tjänstemän.

Vi har sålunda funnit, att frågan om likalönsprincipens genomförande i det statliga lönesystemet är oberoende av frågan om kvinnornas lika for— mella och reella behörighet till statliga tjänster. Likalönsprincipen kräver, att lönen skall fastställas med hänsyn till arbetsuppgifterna, oavsett arbetstagarens kön. Likalönsfrågan är en fråga om de statliga tjänsternas lönegradsplacering enligt principen om lika lön för likvärdig arbetsuppgift. Behörighetsfrågan är en fråga om tjänstetillsättning oberoende av kön och uteslutande efter individens förtjänst och skicklighet; i den mån inga formella bestämmelser hindrar kvinnans rekrytering eller befordran till viss statlig tjänst, synes man endast från fall till fall kunna avgöra, om vid tjänstetillsättningen även reell likställighet iakttagits.

AVDELNING III

FÖR OCH EMOT LIKALÖNSPRINCIPEN

I denna avdelning diskuterar vi de olika invändningar, som göres mot en tillämpning i det statliga lönesystemet av likalönsprincipen, dvs. prin— cipen om lika lön för man och kvinna för likvärdig arbetsuppgift. Vi anknyter vår diskussion till den i kap. 6 lämnade historiska översikten av de skäl, som vid skilda tidpunkter har anförts mot lika lön för manliga och kvinnliga tjänstemän. Såsom historiken torde visa går dessa argument tillbaka på tre lönesättningsprinciper, som har ställts som motsats till lika- lönsprincipen. Vi har kallat dem behovslöneprincipen, prestationslöneprin- cipen och marknadslöneprincipen. Dessa tre principer tar vi upp till debatt i de följande kapitlen (8—10). De s.k. statsfinansiella skäl —— dvs. hänsyn till statens utgifter _ som enligt den historiska översikten vid olika till- fällen har åberopats för lägre löner till kvinnliga statstjänstemän, hör där— emot inte hemma i en principdiskussion för och emot införande av lika lön i det statliga lönesystemet; en annan sak är, att de kan vara betydelse- fulla för frågan, i vilken takt lönesystemet kan ändras till överensstäm— melse med likalönsprincipen: en praktiskt-politisk fördelningsfråga.

I kap. 11 sammanfattar vi vårt ställningstagande till behovslöne-, presta- tionslöne- och marknadslöneprinciperna och tar därmed principiell stånd- punkt till frågan om likalönsprincipens genomförande i det statliga löne— systemet.

KAPITEL 8

Behovslöneprincipen contra likalönsprincipen

Behovslöneprincipens innebörd

Behovslöneprincipen som lönesättningsnorm innebär rent allmänt, att avlöningen skall bestämmas med hänsyn till arbetstagarnas varierande lev- nadsbehov; variationerna i behoven har i regel ansetts beroende av familje— försörjningsbördan. Med behovslöneprincipen har man sålunda velat moti—

vera ett lönesystem med särskilda familjeförsörjar- eller barntillägg. I den mån ett behovslönesystem utformas så, att det tar hänsyn till den enskilde arbetstagarens förhållanden, behöver det inte innebära olika behandling av man och kvinna, även om det strider mot en likalönsprincip, som tar arbetsuppgiften till utgångspunkt för lönesättningen. Men behovslöneprin— cipen har framför allt åberopats som skäl för en generell löneskillnad mel- lan män och kvinnor, motiverad med att gruppen manliga tjänstemän i genomsnitt har större familjeförsörjningsbörda än gruppen kvinnliga stats- tjänstemän. I denna mening står behovslöneprincipen givetvis i strid såväl med den allmänna grundsatsen 0111 likställighet mellan man och kvinna som med principen om lika lön för likvärdigt arbete. När vi i det föl- jande diskuterar behovslöneprincipen som motsats till likalönsprincipen, menar vi behovslöneprincipen i sistnämnda betydelse, dvs. principen att kvinna bör ha lägre lön än man på grund av mannens i regel större för- sörjningsbörda.

Behovslöneprincipens öppna tillämpning

Såsom av den historiska översikten i kap. 6 (s. 138 ff) framgår byggde det före 1925 års riksdagsbeslut gällande lönesystemet öppet på behovslöne- principen. I samtliga fall, där män och kvinnor hade samma arbetsupp— gifter, utgick lägre lön till kvinnorna, och denna löneskillnad motiverades framför allt med att männen i regel var familjeförsörjare.

1925 års riksdag beslöt _ i strid med Kungl. Maj:ts proposition _ olika lön till man och kvinna i samma befattning genom att kvinnorna inte fick rätt till sista ålderstillägget; denna generella löneskillnad mellan män och kvinnor motiverades främst med att man ville hålla möjligheterna öppna för en senare prövning av behovslöneprincipen. 1928 års lönekom— mitté föreslog lika lön i samma befattning och avböjde därmed en tillämp- ning av behovslöneprincipen >>i vidare mån än densamma redan kan anses ha kommit till uttryck i gällande avlöningsreglementen». Den slutliga prövning av behovslöneprincipen, som 1925 års provisorium åsyftat, skedde vid 1938 års riksdag, som avskaffade den generella löneskillnaden mellan manliga och kvinnliga statstjänstemän och införde lika lön i samma befatt- ning fr.o.m. 1/7 1939. Genom besluten 0111 lika lön i samma befattning kan statsmakterna sägas ha avvisat en sådan öppen tillämpning av behovslöne— principen, som tar sig uttryck i olika lönebelopp för manliga och kvinnliga tjänstemän.

Behovslöneprincipens dolda tillämpning

En dold tillämpning av behovslöneprincipen kan sägas ske genom löne- gradsplacering av tjänster, om lönegraden med hänsyn till att en tjänst huvudsakligen rekryteras med kvinnor (som presumeras i regel vara utan

familjeförsörjningsbörda) sättes lägre än för sådana tjänster med likvärdiga arbetsuppgifter, som främst är avsedda för män. Såsom torde framgå av den historiska översikten i kap. 6 är det nuvarande statliga löne- systemet på vissa punkter påverkat av en sådan »dold» behovslöne- princip. Ävenom vid både 1919 och 1921 års allmänna löneregleringar avvisades ett öppet hänsynstagande till behovslöneprincipen, kan man dock säga, att anordningen med särskilda manliga och kvinnliga löne- planer innebar en tillämpning av denna princip; den manliga löne- planen utgick från familjeförsörjarens behov, den kvinnliga var av- sedd för icke—familjeförsörjare. De till den kvinnliga löneplanen hö- rande tjänsterna fick 1925 en inplacering, som innebar i stort sett oför- ändrad lön; lönegradsplaceringen för dessa tjänster kan sålunda anses bestämd med hänsyn till behovssynpunkter. (Detsamma gäller givetvis då sådana efter 1925 lönegradsplacerade tjänster, vilkas löneställning anpassats efter de kvinnliga tjänster, som fanns 1925.) Detta förhål- lande ändras självfallet inte av det faktum, att dylika f.d. kvinnliga tjänster numera även har fått manliga familjeförsörjare till innehavare.

Tanken på att tillämpa behovslöneprincipen genom lägre lönegradspla- cering av för kvinnor avsedda tjänster var levande ännu så sent som år 1937. I debatten om löneregleringen för folkskolan motiverades yrkandena om lägre lönegradsplacering för kvinnliga folkskollärare främst med behovs- löneprincipen, just med hänvisning till att de manliga folkskollärarna i all- mänhet hade familj att försörja. När 1937 års riksdag beslöt lika lönegrads- placering för manliga och kvinnliga folkskollärare, torde detta få betraktas som ett avvisande av behovslöneprincipen såsom motivering för lägre löne- gradsplacering av för kvinnor avsedda tjänster. Därmed torde också få anses fastslaget, att behovslöneprincipen inte kan åberopas som skäl mot ändrad lönegradsplacering för »kvinnliga» tjänster, vilka _ just genom be- hovslöneprincipens tillämpning _ fått en med hänsyn till arbetsuppgifterna alltför låg lönegradsplacering.

Behovslöneprincipens främsta betydelse för det statliga lönesystemet ligger i dess påverkan av lönegradsplaceringen för de lägsta »manliga» och de lägsta »kvinnliga» tjänsterna. I den lägsta lönegraden på den före 1/7 1925 gällande särskilda manliga löneplanen var placerade ett stort antal tjänster med arbetsuppgifter av sinsemellan olika karaktär och kvalitet. Det gemensamma var, att lönebeloppen för alla dessa manliga tjänstemän avvägts för att ge, som man uttryckte det, »anständig bärgning» åt en familj. Man kan tala om ett slags manlig minimilön, motsvarande den lägsta standard, som staten ansåg sig kunna ge åt manliga familjeförsör- jare. Den lägsta lönegraden i den manliga löneplanen blev i den fr.o.m. 1/7 1925 gällande gemensamma löneplanen 5 lönegraden, vilken i nuvarande löneplan motsvaras av 9 lönegraden. Denna lönegrad har varit den lägsta lönegraden för »manliga» tjänster. För ordinarie eller extra ordinarie

tjänst, avsedd att rekryteras med män, har oavsett arbetsuppgifternas karaktär inte ansetts kunna fastställas lägre lönegrad än nuv. 9. Fr. o. m. 1/7 1952 har alla till 9 lönegraden hörande »manliga» tjänster uppflyttats till 10 lönegraden, som sålunda numera är den manliga bottenlönegra- den. I lönegrader under den manliga bottengraden är praktiskt taget ute- slutande placerade sådana ordinarie eller extra ordinarie tjänster, som en- dast eller huvudsakligen innehas av kvinnor.

Denna skillnad i bottengraden för »manliga» och »kvinnliga» tjänster, det s.k. bottenlöneproblemet, får anses beroende på att lönegradsplaceringen påverkats av behovssynpunkter, av en »dold» behovslöneprincip. Delsi positiv riktning: tjänst avsedd att rekryteras huvudsakligen med män har inte ansetts kunna sättas lägre än i 9, fr.o.m. 1/7 1952 10 lönegraden, där- för att lönen måst avpassas efter en familjeförsörjares behov. Delsi negativ riktning: tjänst avsedd att rekryteras huvudsakligen med kvinnor har kunnat sättas i lägre lönegrad, eftersom man här inte har haft att ta hänsyn till familjeförsörjarens behov utan har räknat med att lönen endast behövde räcka för en ensamstående kvinna eller utgöra tillskott till en familjeinkomst. Naturligtvis är bottenlöneskillnaden inte bara ett indicium på en mer eller mindre medveten tillämpning av behovslöneprincipen vid statlig lönesättning, utan skillnaden sammanhänger även med lönedifferen— serna för manlig och kvinnlig arbetskraft på den privata arbetsmarknaden. Men bakom dessa differenser ligger givetvis, att kvinnlig arbetskraft har kunnat utbjudas till lägre pris, eftersom lönen i regel inte har behövt ge full familjeförsörjning.

Behovslöneprincipens betydelse för det statliga lönesystemet kan sam- manfattningsvis anges sålunda: dels är den en av de viktigaste orsakerna till att vissa »kvinnliga» tjänster vid jämförelse med »manliga» tjänster har en med hänsyn till arbetsuppgifterna alltför låg lönegradsplacering, dels fungerar den på det aktuella planet såsom en minimilöneprincip, till— lämplig för män men icke för kvinnor.

Vår mening om behovslöneprincipen

Vi finner det inte nödvändigt att här föra någon längre diskussion för och emot behovslöneprincipen. Om det ur social synpunkt är behövligt och önskvärt med en utjämning av levnadsstandarden mellan ensamstå— ende och familjeförsörjare eller mellan familjer av olika typ, bör detta inte ske genom fastställande av olika löner utan genom skattepolitiska och socialpolitiska åtgärder, som berör alla medborgargrupper. Sådana åtgärder har ju också redan vidtagits i viss utsträckning.

Det torde få anses vara en godtagen grundprincip för den statliga löne- sättningen, att lönen skall utmätas med hänsyn endast till arbetet och obe-

roende av arbetstagarens personliga förhållanden. Det är arbetet som skall betalas, inte arbetstagaren. Lönen för ett visst arbete i statens tjänst får följaktligen inte göras beroende av om den utgör hela den kontanta in— komsten för en familj eller endast en del av den kontanta familjeinkoms- ten eller endast inkomst för en ensamstående person. Mot principen lön efter arbete strider det »allmänna hänsynstagande till behovssynpunk— ter vid själva lönenivåns bestämmande», som 1936 års lönekommitté fann karakterisera det statliga lönesystemet (jfr s. 156). Dessa allmänna behovssynpunkter har som vi förut visat påverkat lönegradsplaceringen för »kvinnliga» tjänster; framför allt är de orsaken till att för tjänster, avsedda att rekryteras med män, har tillämpats en viss bottenlönegrad, vilken däremot inte har gällt för tjänster, avsedda att rekryteras med kvinnor. Även om det är ett faktiskt förhållande, att manliga tjänstemän i större utsträckning än kvinnliga har att svara för en familjs hela kontanta inkomst, bör detta enligt vår mening inte få påverka löne- gradsplaceringen av statliga tjänster. Lönegradsplaceringen för en tjänst bör sålunda inte bli högre, därför att tjänsten är avsedd för en man, eller lägre, därför att tjänsten är avsedd för en kvinna. Tillämpar man en viss minimilön för manliga tjänstemän, bör också samma minimi- lön gälla för kvinnliga tjänstemän _ eljest innebär ju den manliga milli- milönen ett familjetillägg utöver den av arbetet betingade ersättningen. Att anföra behovssynpunkter som motivering för lägre lönegradsplacering av »kvinnliga» tjänster blir orimligt redan av den anledningen, att ett stort antal kvinnor i statstjänst har fått sin lön bestämd utan dylika hän— syn. Det kan inte gärna göras gällande, att kvinnliga folkskollärare ur be- hovs-(familjeförsörjnings—)synpunkt är mera likställda med manliga folk- skollärare än kvinnliga ekonomibiträden med manliga ekonomibiträden eller kvinnliga kontorsbiträden med exempelvis manliga expeditionsvakter. Har man eliminerat behovssynpunkterna i det ena fallet, bör man också göra det i det andra.

Sammanfattningsvis kan vår ståndpunkt i fråga om behovslöneprincipen anges sålunda. Vi avvisar behovslöneprincipen som skäl mot genom- förande av principen om lika lön för likvärdig arbetsuppgift. Detta inne- bär inte bara att lika lön skall utgå i samma befattning, utan också att löne- gradsplacering av tjänster genomgående skall ske utan hänsynstagande till behovssynpunkter. Skillnader mellan kvinnliga och manliga tjänstemän i den genomsnittliga försörjningsbördan kan sålunda enligt vår mening inte motivera att tjänster, som endast eller huvudsakligen rekryteras med kvinnor, placeras i lägre lönegrad än sådana tjänster med likvärdiga ar- betsuppgifter, som endast eller huvudsakligen rekryteras med män.

Prestationslöneprincipen contra likalönsprincipen

Prestationslöneprincipens innebörd

Med prestationslöneprincipen avser vi den lönesättningsprincip, enligt vilken lönen göres beroende av arbetstagarens prestation, varmed förstås den totala arbetsinsatsen under hela anställningstiden, ställd i rela- tion till arbetsgivaren-statens utgifter för lön, pensionering, utbildning etc. Det är den princip, som av 1921 års lönekommitté formulerades som en »arbetskostnadsprincip»: statens kostnad för en viss arbetsprestation bör bli densamma, vare sig arbetet utföres av en man eller en kvinna. LO:s kvinnolönekommitté uppställde 1945 för allmänna arbetsmarknaden samma princip: arbetskostnaden skall i stort sett bli lika hög, vare sig män eller kvinnor utför arbetet. I betänkandet av Arbetsmarknadskommitténs kvinnoutredning (jfr ovan s. 30 f) formuleras prestationslöneprincipen som »lika lön för likvärdig arbetsinsats», varvid framhålles, att detta är en lika- lönsprincip endast vid individuell lönesättning.

En prestationslöneprincip, som innebär lika lön för likvärdig individuell arbetsinsatsl, strider självfallet inte mot kvinnans likställighet med man- nen; den är om man så vill en likalönsprincip. Men den prestationslöne- princip, vars tillämpning varit aktuell för det statliga lönesystemet, har avsett en lönesättning efter den genomsnittliga arbetsinsatsen för gruppen kvinnor i förhållande till gruppen män. Med åberopande av prestations- löneprincipen har påyrkats en generell lönereduktion för kvinnorna under hänvisning till att kvinnornas arbetsinsats i genomsnitt är lägre än männens. En lönesättning efter varje individs arbetsinsats tillämpas inte — och har aldrig tillämpats -— i det statliga lönesystemet. Med hän- syn till de nuvarande statliga lönesättningsmetoderna har vi därför i kap. 2 formulerat likalönsprincipen som »lika lön för likvärdig arbetsuppgift» och inte som »lika lön för likvärdig arbetsinsats».1 Likalönsprincipen enligt vår formulering står sålunda i motsats till prestationslöneprincipen i såväl dess individuella som dess kollektiva tillämpning. När vi i fortsättningen talar om prestationslöneprincipen menar vi emellertid en kollektiv presta- tionslöneprincip: principen om en generell lönereduktion för kvinnor med hänsyn till den kvinnliga arbetsinsatsens genomsnittliga värde.

Prestationslöneprincipens tillämpning

I kap. 6 (s. 161 ff) har vi lämnat en historisk översikt över prestations- löneprincipen som argument för och anledning till lägre lön för kvinnliga 1 Med arbetsinsats avses det under viss tidsperiod utförda arbetet, med arbetsuppgift

det arbete, som skall utföras (jfr uttrycken >>the work performed» och >>the work to be performed»; s. 36 och 41).

statstjänstemän. I det följande ger vi en sammanfattning samt undersöker statsmakternas ståndpunktstagande till prestationslöneprincipen och denna princips nuvarande tillämpning i det statliga lönesystemet.

Vid de speciella löneregleringarna före år 1919 anfördes ofta kvinnornas lägre arbetsprestationer i allmänhet som skäl för löneskillnad mellan män och kvinnor. De kvinnliga statstjänstemännens högre sjukledighetsfre- kvens kom fram som argument i samband med de utredningar som före— gick behörighetslagens genomförande. 1921 års lönekommitté framlade undersökningar, som ansågs påvisa kvinnornas lägre arbetsprestationer och större sjukledighetsfrekvens, och föreslog med hänsyn bl.a. härtill generell och procentuell lönereduktion för alla kvinnor i lönegrader under nuv. 27. I prop. till 1925 års riksdag tog Kungl. Maj:t emellertid avstånd från prestationslöneprincipen och föreslog lika lön för man och kvinna i samma befattning. Statsutskottet anslöt sig däremot klart till prestations- löneprincipen: vid lika lön skulle kvinnoarbetet ställa sig dyrare på grund av kvinnornas större sjukledighet, längre utsträckta pensionstid och lägre arbetsprestationer. Slopandet av sista ålderstillägget föreslogs inte endast för att möjliggöra en framtida prövning av behovslöneprincipen utan även för att främja »en ur utskottets synpunkt önskvärd jämkning med avseende på likalönskravet». Riksdagsdebatten fördes också i stor utsträckning för och emot prestationslöneprincipen, dvs. mellan anhängarna av en generell lönereduktion för kvinnliga befattningshavare och förespråkarna för Kungl. Maj:ts förslag om lika lön i samma befattning. Av debatten synes framgå, att ett bifall till utskottets förslag ansågs innebära ett godtagande av presta— tionslöneprincipen, medan Kungl. Maj:ts förslag betydde ett avvisande av alla generella löneskillnader mellan man och kvinna på grund av kvinnornas mindre effektivitet, större sjukledighet osv. När nu riksdagen beslöt att slopa sista ålderstillägget för alla kvinnor, kan man inte komma ifrån att detta även innebar ett godtagande av generell lönereduktion för kvinnor enligt prestationslöneprincipen. Denna synpunkt kom emellertid helt bort, när kvinnorna 1938 fick rätt till sista ålderstillägget. Borttagandet av denna begränsning motiverades endast med avståndstagande från behovslöneprin- cipen, medan de andra skälen för 1925 års reduktion inte berördes. Presta- tionslöneprincipen som motivering för olika lön i samma befattning kom sålunda att utan debatt försvinna ur det statliga lönesystemet.

I och med att lika lön i samma befattning genomförts kan prestations- löneprincipen sålunda anses avvisad, när det gäller själva lönesystemets konstruktion: män och kvinnor i samma befattning får samma lön, även om arbetsinsatsens värde i genomsnitt skulle vara lägre för kvinnorna. Häremot kan möjligen invändas, att prestationslöneprincipen kommit i till- lämpning vid lönegradsplacering av vissa »kvinnliga» befattningar. Det skulle i så fall vara fråga om en partiell tillämpning av principen. Trots att Kungl. Maj:ts förslag till 1925 års riksdag direkt tog avstånd från

prestationslöneprincipen, skulle då de förutvarande kvinnliga befattningar- nas kvantitativa inplacering vid samma riksdag innebära en indirekt till— lämpning av denna princip. I riksdagsdebatten om folkskollärarnas löner 1937 åberopades bl.a. prestationslöneprincipen som skäl för lägre lönegrads- placering av kvinnliga folkskollärartjänster. Beslutet om lika lön för man- liga och kvinnliga folkskollärare torde få anses som ett avståndstagande från en tillämpning av prestationslöneprincipen även i form av lägre löne— gradsplacering för »kvinnliga» tjänster.

Det ovan anförda synes berättiga till den slutsatsen, att prestationslöne- principen numera inte är accepterad som norm för det statliga lönesyste- met. De avvikelser från likalönsprineipen, som föreligger i form av för låg lönegradsplacering av vissa »kvinnliga» tjänster, torde knappast kunna sägas vara grundade på prestationslöneprincipen. Därmed skulle vi egent- ligen inte vidare behöva sysselsätta oss med denna princip. Emellertid har frågan om den kvinnliga arbetsinsatsens värde, främst med hänsyn till frånvarofrekvensen, spelat en mycket stor roll i debatten om de kvinnliga statstjänstemännens löner. Prestationslöneprincipen intar alltjämt en cen- tral plats i likalönsdebatten. När det gäller den privata arbetsmarknaden är ju — som framgår av Arbetsmarknadskommitténs kvinnoutredning —— den kvinnliga arbetsinsatsens värde en kardinalpunkt. Trots att statsmakterna får anses ha tagit avstånd från prestationslöneprincipens tillämpning i det statliga lönesystemet, kan det därför förutses att som skäl mot en lönegrads- placering av de »kvinnliga» befattningarna enligt likalönsprincipen kommer att anföras sådana faktorer som de kvinnliga statstjänstemännens större sjukledighetsfrekvens, lägre yrkesbeständighet, mindre användbarhet, vilka faktorer anses öka den genomsnittliga arbetskostnaden vid användning av kvinnlig arbetskraft. Vi har därför funnit det nödvändigt att närmare undersöka dessa förhållanden.

Är de kvinnliga statstjänstemännen dyrare arbetskraft än de manliga?

Som anledning till att staten vid anlitande av kvinnlig arbetskraft med samma lön som manlig skulle få mindre valuta för löneutgiften brukar i första hand anföras de kvinnliga statstjänstemännens genomsnittligt högre sjukledighetsfrekvens och lägre yrkesbeständighet, Utöver dessa statistiskt mätbara förhållanden har som skäl för att kvinnor skulle utgöra mindre värdefull arbetskraft än män anförts sådana andra faktorer som kvinnornas större bundenhet vid viss tjänstgöringsort, mindre användbarhet för vissa arbetsuppgifter eller för förordnanden är högre tjänster etc.

Medan de nu nämnda faktorerna har ansetts ägnade att minska statens valuta för den till kvinnor utbetalade lönen, alltså inkomsten för löneut-

gif ten, har såsom en för män och kvinnor olika post på utgiftssidan anförts pensionskostnaden. Därvid har å ena sidan gjorts gällande, att kvinnornas pensionering ställer sigdyrare än männens på grund av deras högre medel- livslängd och större sjukpensioneringsfrekvens. Å andra sidan har fram- hållits statens låga kostnader för familjepensionering av efterlevande till kvinnliga statstjänstemän; de belopp, som staten därigenom inbesparar, skulle täcka inte bara de ev. högre tjänstepensioneringskostnaderna utan även de kvinnliga tjänstemännens genomsnittligt sett större sjukledighets— kostnader.

Sj ukledighetsfrekvens

Undersökningens igångsättande

Såsom framgår av den historiska översikten i kap. 6 har tidigare verk- ställts vissa undersökningar om de kvinnliga tjänstemännens sjukledig- hetsfrekvens. Dessa utredningar, liksom den fortlöpande statistiken över tjänstledigheter vid kommunikationsverken, visar en generellt högre sjukledighetsfrekvens för kvinnliga tjänstemän. De ger dock i allmänhet inte möjligheter till jämförelser mellan män och kvinnor med samma löne- ställning, arbetsuppgifter och arbetsförhållanden; ej heller kan därav ut- läsas i vad mån kvinnornas översjuklighet har orsaker av social karaktär. Vi fann det därför nödvändigt att få till stånd en mera ingående under- sökning av de kvinnliga statstjänstemännens sjukledighetsfrekvens. Då vi övervägde detta, visade det sig, att planer för en sådan undersökning redan förelåg. I skrivelse (7/12 1945) till Kungl. Maj:t hade Yrkeskvinnors samarbetsförbund hemställt, att en utredning angående sjukledigheten för manliga och kvinnliga tjänstemän inom civila statsförvaltningen måtte komma till stånd och att socialstyrelsen måtte erhålla i uppdrag att ut— arbeta de närmare riktlinjerna för en sådan utredning. Framställningen hade (9/4 1946) tillstyrkts av socialstyrelsen, som begärt bemyndi- gande att verkställa en dylik utredning enligt av styrelsen framlagd plan. Efter kontakt med socialstyrelsen anhöll vi (8/7 1948), att Kungl. Maj:t ville uppdraga åt socialstyrelsen att i samråd med oss och i huvud— saklig överensstämmelse med den förut av styrelsen framlagda planen verk- ställa en utredning angående sjukledigheterna för män och kvinnor i stats- förvaltningen. Vår framställning bifölls (10/9 1948).

I sin ovannämnda skrivelse anförde Yrkeskvinnors samarbetsförbund, att förhållandet mellan mäns och kvinnors sjukledighet knappast blivit tillfredsställande utrett. I tidigare undersökningar hade man nöjt sig med att konstatera en viss översjuklighet hos kvinnorna utan att studera de bakomliggande orsakerna. Det vore av särskilt intresse att få klarlagt sjuk- ledighetens fördelning på olika sjukdomstillfällen, längre eller kortare sam- manhängande perioder m.m. samt ev. skillnad i ledighet för gifta och ogifta

kvinnor, beroende på hemförhållanden o.d. Sådana olikheter i arbetsför- hållanden, arbetslokaler m. 111. som kunde inverka på sjukdom eller från- varo borde även belysas. Genom att klarlägga de verkliga orsakerna till en ev. större sjukledighet hos kvinnor skulle liian få möjlighet att finna åtgärder för att eliminera dessa orsaker. I sitt yttrande över framställ— ningen påpekade socialstyrelsen, att tillgänglig statistik inte gav en till- fredsställande belysning av i vad mån de kvinnliga statstjänstemännens s.k. översjuklighet påverkades av å ena sidan tjänstens art och å andra sidan hemförhållanden o.d. I vår skrivelse till Kungl. Maj:t framhöll vi, att det framför allt syntes böra utredas, om en eventuell kvinnlig översjuk— lighet sammanhängde med de kvinnliga tjänstemännens löne— och arbets- förhållanden och i vilken utsträckning den hade orsaker av rent social karaktär.

Socialstyrelsens undersökning; vid vars planläggning vi medverkade, genomfördes i två etapper. I den första etappen infordrades i början av 1949 från vissa statliga verk individuella uppgifter 0111 ledigheter under år 1948, ålder, civilstånd etc. för vissa tjänstemannagrupper. (För urvalet redogöres närmare i det följande.) Alla kvinnor, som ingick i första etap- pen, tillställdes ett formulär med frågor om bl.a. antalet barn i olika åldrar, bostads- och hemhjälpsförhållanden. Frågeformuläret (se 5. 484 f) utfor- mades i samråd med Yrkeskvinnors samarbetsförbund och vid formulärets utsändande bifogades en vädjan från förbundet, att frågorna skulle besva- ras så fullständigt som möjligt.

Sedan vi under hand erhållit en preliminär rapport från socialstyrelsen och på vår begäran vissa ytterligare tabeller utarbetats, översände social— styrelsen 20/5 1950 till oss en slutlig redogörelse för undersökningenl.

Bilaga 4 utgör en sammanfattning och bearbetning av socialstyrelsens redogörelse. De viktigaste resultaten av undersökningen framlägges i det följande.

Undersökningens resultat

Det första syftet med undersökningen var att jämföra sjukledighets- frekvensen för manliga och kvinnliga statstjänstemän med samma arbets- förhållanden. Tyvärr finns det inte så många större grupper av män och kvinnor, som sysselsättes med samma arbete. De väsentligaste grupperna torde vara assistenter vid arbetsförmedlingarna, läroverkslärare samt vård- personal vid statens sinnessjukhus. Det är mellan män och kvinnor inom dessa grupper, som jämförelserna främst bör göras.2 De i undersökningen ingående grupperna från postverket består också av män och kvinnor med

1 I sammandrag publicerad i Sociala meddelanden 1950:5. ” I fråga om vårdpersonal vid sinnessjukhusen bör framhållas, att alla män och kvin- nor med samma arbetsuppgifter vid tiden för undersökningen var placerade i olika löne— grader.

identiskt arbete; i vissa av dessa grupper (exempelvis postassistenter) är dock antalet män övervägande, medan andra (exempelvis postexpeditörer) huvudsakligen består av kvinnor. I materialet ingår även manliga och kvinnliga amanuenser vid några ämbetsverk; de kvinnliga amanuenserna är dock fåtaliga i förhållande till de manliga. Med hänsyn till undersök- ningens andra syfte — att belysa orsakerna till kvinnornas sjukledig- heter —— medtogs även några större kvinnliga yrkesgrupper utan manlig motsvarighet (biträdespersonal vid vissa ämbetsverk samt telefonistperso- nal vid Göteborgs telefonstation). Materialet omfattar sammanlagt 11 127 tjänstemän, varav 4631 män (: 42 %) och 6496 kvinnor (: 58 96).

Undersökningen visar, att sjukledighetsfrekvensen inom de undersökta arbetsområdena genomgående är högre för en grupp kvinnor än för en grupp män med samma arbetsuppgifter, att kvinnornas sjukledighets- frekvens i allmänhet starkt påverkas av de höga siffrorna för de gifta kvinnorna men att även de ogifta kvinnorna har betydligt högre sjukledig- hetsfrekvens än gifta och ogifta män med samma arbete. Det bör under- strykas, att siffrorna för sjukledighetsfrekvensen endast avser tjänstledig- het på grund av sjukdom; havandeskapsledigheter ingår sålunda inte.

Sjukledighetsfrekvensen, mätt i genomsnittligt antal sjukdagar per år och tjänsteman (tab. 2), utgör inom de arbetsområden, där jämförelser mellan större grupper män och kvinnor med samma arbetsuppgifter kan goras:

Arbets- Sinnes- ..

förmedlinguma. sjukhusen Postverket Laroverken

Män .................................. 7'5 ( 7'8) 16'8 (174) 109 (14'2) 7*5 ( 4'6) Ogifta .............................. 7'2 ( 8'8) 11'1 (10'8) 10'4 (14'5) 3'8 ( 1'3) Gifta ................................ 7'7 ( 7-7) 17'2 (18-1) 10”: (132) 74 ( 49) Kvinnor .............................. 16'0 (17'5) 28'5 (30'0) 28'0 (31'4) 14'5 (11'7) Ogifta .............................. 14'0 (135) 237 (21-9) 21'0 (20'7) 13'8 ( 7'2) Gifta ................................ 18'3 (22'0) 34'3 (38'1) 34'0 (380) 133 (16'3)

Siffrorna inom parentes avser genomsnitt, som standardräknats för att eliminera den olika åldersfördelningen. Vi vill framhålla, att de anförda talen endast bör användas för att jämföra män och kvinnor inom samma arbetsområde; jämförelser mellan de olika arbetsområdena blir mindre rättvisande, då sjukledighetsfrekvensen för både män och kvinnor givet- vis påverkas av arbetsuppgifterna, praxis i fråga om ledigheter och vikarie etc. Vad läroverken beträffar bör särskilt understrykas, att för vissa skolor ledigheter under 3 dagar inte har kunnat medtagas.1

De kvinnliga tjänstemännens »översjuklighet», uttryckt i procent av

1 De i undersökningen redovisade siffrorna för centrala ämbetsverk grundas på ett material, som endast i mindre utsträckning omfattar män och kvinnor med samma arbetsuppgifter. Vi har därför inte ansett oss böra anföra de siffrorna i detta samman- hang.

de ovan angivna standardräknade genomsnittstalen för manliga tjänstemän med samma civilstånd blir (jfr s. 452):

Arbets- Sinnes- .. förmedlingarna sjukhusen Postverket Laroverken Ogifta ................................ 153 203 143 400 Gifta. .................................. 286 210 288 333 Samtliga. .............................. 224 172 221 254

Om man uttrycker sjukledighetsfrekvensen som antalet sjukdagar i procent av antalet »arhetsdagar» (: anställningsdagar, sedan all tjänst- ledighet av annan orsak än sjukdom fråndragits) får man för arbetsför- medlingarna, sinnessjukhusen och postverket följande siffror1 (jfr tab. 5; de anförda siffrorna är standardräknade):

Arbets- Sinn es- förmedlingarna sjukhusen Postverket Män ...................... 2'2 4'8 3'9 Ogifta .................. 25 3-0 40 Gifta .................... 2'1 5'0 3'6 Kvinnor .................... 5'0 87 89 Ogifta. .................. 3'8 65 57 Gifta .................... 6'3 11'2 11'1

Det högre genomsnittliga antalet sjukdagar för de kvinnliga tjänste- männen är betingat av de tre faktorerna: fler sjuklediga, flera sjukdoms- tillfällen-per sjukledig och längre sjukledighetsperioder. Procenttalet under år 1948 icke sjuklediga kvinnor var sålunda vid arbetsförmedlingarna 24,6 (männen 42,9), vid sinnessjukhusen 43,2 (männen 49,0) och vid post- verket 33,s (männen 60,2). Procenttalet icke sjuklediga ogifta kvinnor var vid arbetsförmedlingarna 30,8 (ogifta män 53,7), vid sinnessjukhusen 51,2 (ogifta män 54,4) och vid postverket 41,7 (ogifta män 64,4). Anmärknings- värd synes vara den låga procentsiffran ej sjuklediga för kvinnor vid centrala ämbetsverk (huvudsakligen biträdespersonal) — endast 8,6 % (gifta 7,4 och ogifta 9,3; av de sistnämnda noteras »sämsta» siffran för kvinnor under 30 är: endast 6,5 % helt friska under året).

Antalet frånvaroperioder per 100 tjänstemän (tab. 6) utgjorde:

Arbets- Sinnes-

förmedlingarna sj ukhusen Postverket Män ...................... 109 80 58 Ogifta .................. 77 59 53 Gifta. .................... 1 18 82 60 Kvinnor .................... 193 95 129 Ogifta. .................. 158 76 102 Gifta. .................... 227 120 154

1 Det kan ha sitt intresse att jämföra dessa procenttal med den frekvens för från- varo på grund av sjukdom (i procent av totala arbetstiden), som redovisas i Arbetsmark— nadskommitténs kvinnoutredning: ogifta mån 4,38, gifta mån 3,77, ogifta kvinnor 6,5 och gifta kvinnor 8,57.

I fråga om sjukperiodernas längd visar undersökningen, att det relativa antalet långtidssjuka (100 dagar och däröver) är avsevärt större för de kvinnliga tjänstemännen men också att en årlig sjuktid mellan 20 och 100 dagar är betydligt vanligare för kvinnliga tjänstemän.

Den större sjukledighetsfrekvensen för kvinnor i förhållande till män medför, att löneutgifterna för en grupp kvinnliga tjänstemän blir större än för en lika stor grupp manliga tjänstemän.1

I undersökningen har beräknats hur stor procent av årslönen, som i genomsnitt utgått till vissa grupper av manliga och kvinnliga tjänstemän under tjänstledighet för sjukdom (tab. 7). Denna genomsnittliga sjuk- avlöning utgjorde exempelvis för tjänstemän i 16 lönegraden vid arbets- förmedlingarna 1,6 % resp. 4,1 % av årslönen för män resp. kvinnor, vilket, beräknat på under år 1951 utgående årslöner2 i slutlöneklassen å 3-ort, motsvarade ca 152 kr per manlig och 390 'kr per kvinnlig tjänsteman. Merkostnaden per kvinnlig tjänsteman utgjorde sålunda 238 kr. För man- lig skötare (11 lönegraden) och kvinnlig sköterska (8 lönegraden) utgjorde den genomsnittliga sjukavlöningen 4,2 % resp. 7,8 % av årslönen, vilket vid beräkning enligt samma förutsättningar som ovan motsvarar 326 resp. 531 kr och en merkostnad per kvinnlig tjänsteman av 205 kr.

I den redogörelse för utredningens resultat i fråga om sjukledighets— frekvens, som vi nu lämnat, har vi hela tiden talat om genomsnittet för kvinnor i motsats till genomsnittet för män; det är ju denna genomsnitts- skillnad, som tages till utgångspunkt för yrkanden om generell lönereduk- tion för kvinnor. Men undersökningen visar också, att de individuella variationerna i sjukledighetsfrekvensen är mycket stora både för kvinnor och för män. Denna fråga belyses närmare i en särskild avdelning av undersökningen (s. 454 f ). Därav framgår bl. a. hur stor del av de kvinnliga tjänstemännen som har kortare årlig sjuktid än de manliga tjänstemännens genomsnitt och vidare hur många manliga tjänstemän, som har längre årlig sjuktid än genomsnittet för de kvinnliga tjänstemännen. Sålunda hade 66 % av kvinnorna vid arbetsförmedlingarna och 70 % av kvinnorna vid sinnes- sjukhusen lägre sjukledighetsfrekvens än medeltalet för de manliga tjänste- männen, samtidigt som 12 % av männen vid arbetsförmedlingarna och 13 %

1 I detta sammanhang hör erinras om de bestämmelser, som gäller beträffande stats- tjänstemäns avlöning under sjukledighet. Under tjänstledighet för sjukdom i allmänhet utgår till alla ordinarie och extra ordinarie tjänstemän (samt övriga tjänstemän med minst 86 anställningsmånader) dels full lön under visst antal dagar per år (25 dagar i lönegraderna 1—14, 20 i lönegraderna 15—26 och 10 i 27 och högre lönegrader), dels för obegränsad tid därutöver lön minskad med A-avdrag. A-avdraget är progressivt (ca 11 % för lägsta och 27 % för högsta löne- klassen). För 8 löneklassen motsvarar A-avdraget ca 15% av lönen; efter att ha åt- njutit full lön i 25 dagar per år äger således tjänsteman i denna löneklass under hela tiden för fortsatt sjukledighet behålla 85 % av sin avlöning. Statens kostnad för sjuk- domsfallet blir den avlöning, som utgår till den sjukledige, minskad med den ev. be- sparingen genom att vikariens lön är lägre än den lediges fulla lön. ” 1951 års löner användes som grundval för beräkningen, eftersom utredningen om pensionskostnaderna (bil. 5) bygger på dessa lönebelopp.

av männen vid sinnessjukhusen hade högre sjukledighetsfrekvens än medel- talet för de kvinnliga tjänstemännen.

När det gäller orsakerna till den generellt högre sjukledighetsfrekven- sen för de kvinnliga tjänstemännen bör först konstateras, att den inte bara beror på de gifta kvinnorna; även de ogifta kvinnorna har väsentligt högre sjukledighetsfrekvens än männen. Frågan blir då först, om sjukledighets- frekvensen påverkas av speciella löne- och arbetsförhållanden för kvinn- liga tjänstemän. Det har ibland framhållits, att de kvinnliga tjänstemän- nen i väsentligt större utsträckning än de manliga tillhör låga lönegrader och har rutinbetonade arbetsuppgifter, som inte kan väcka arbetsglädje och sporra till lägsta möjliga frånvarofrekvens. Det har också gjorts gäl- lande, att sjukledighetsfrekvensen sjunker med högre lönegradsplacering och därmed sammanhängande mera intressanta och ansvarskrävande arbetsuppgifter. Vi har särskilt undersökt om det finns något samband mellan sjukledighetsfrekvens och lönegradsplacering (s. 455 ff). Vi har jäm- fört sjukledighetsfrekvensen mellan män och kvinnor i samma lönegrader och samma tjänster; i allmänhet har kvinnorna väsentligt högre sjukledig- hetsfrekvens; i fråga om manliga och kvinnliga amanuenser föreligger dock inga större skiljaktigheter. Om man gör jämförelser mellan kvin— nor i olika lönegrader, finner man inte något enhetligt samband mellan lönegrad och sjukledighetsfrekvens. I vissa fall stiger sjukledighetsfrekven— sen med lönegraden (även om man vid jämförelserna eliminerar den olika åldersfördelningen). I fråga om biträdespersonal vid de centrala ämbets— verken föreligger däremot en klar tendens till minskad sjukledighet vid högre lönegradsplacering, vilket sålunda vad detta arbetsområde beträffar skulle ge ett visst belägg för antagandet att sjukledighetsfrekvensen sjun- ker med intressantare arbetsuppgifter och högre lön.1

Den sociala bakgrunden till de kvinnliga tjänstemännens sjukledigheter skulle närmare belysas av den förut nämnda intervjuundersökningen, som avsåg att klarlägga sj ukledighetens samband med hem och familjeförhållan— den. I fråga om de ogifta kvinnornas sjukledigheter har undersöknings— materialet inte givit några upplysningar. Beträffande de gifta kvinnorna har deras förut konstaterade generellt högre sjukledighetsfrekvens kunnat sättas i relation till barnantalet och hemhjälpsförhållandena. Gifta kvinnor (under 40 år) med barn har högre genomsnittlig sjukledighet än gifta kvinnor utan barn?, vilka kvinnor i sin tur är mer sjuklediga än de ogifta kvinnorna. Skillnaden i sjukledighetsfrekvens mellan ogifta kvinnor och gifta kvinnor utan barn är större än skillnaden mellan gifta kvinnor utan barn och gifta kvinnor med barn. Sjukledighetsfrekvensen för gifta kvinnor i procent av de ogiftas är:

1 Jfr det av Arbetsmarknadskommitténs kvinnoutredning konstaterade sambandet mellan högre lön och lägre sjukledighetsfrekvens för kvinnliga arbetstagare. ? Detta gäller dock icke i fråga om telefonisterna vid Göteborgs telefonstation.

Gifta kvinnor utan barn med barn

Centrala ämbetsverk 122 143 Arbe tsförmedlingama. .......... 128 141 Postverket 155 195 Sinnessj ukhusen 153 213 Läroverken .................... 64 129 Göteborgs telefonstation ...... 228 158

Enligt undersökningen var antalet sjukdagar per 100 arbetsdagar högst för de kvinnor, som under år 1948 haft spädbarn att värda; en del av sjukledigheten för dessa kvinnor torde ha haft samband med havandeskaps— ledighet. Sjukledighetsfrekvensen var högre för kvinnor, som under året åtnjutit havandeskapsledighet. Den högre sjukledighetsfrekvensen för gifta kvinnor berodde inte främst på flera utan på längre sjukperioder.

Kvinnor utan hembiträde hade högre sjukledighetsfrekvens än de som hade hembiträde hela året. Något samband mellan sjukledighets- frekvens och familjemedlems hjälp med hemarbetet eller mellan sjuk— ledighetsfrekvens och barnens omhändertagande under moders arbetstid har inte kunnat konstateras.

Vår mening

Undersökningen visar, att sjukledighetsfrekvensen i genomsnitt är högre för kvinnliga än för manliga tjänstemän. Översjukligheten är särskilt stor för de gifta kvinnorna, men även de ogifta kvinnorna har i genomsnitt högre sjukledighetsfrekvens än män med samma arbete och samma lön. Av undersökningen synes också framgå, att de gifta kvinnornas större sjuk- ledighetsfrekvens sammanhänger med hemarbetet och i synnerhet vården av barnen. Det kan antagas, att även de ogifta kvinnornas översjuklighet i viss utsträckning har sociala orsaker; av undersökningsmaterialet kan emellertid inte dragas några slutsatser i detta avseende.

Vi "har ovan exemplifierat den ökade löneutgift, som vållas av översjuk- ligheten hos en grupp kvinnor jämförd med en lika stor och lika avlönad grupp män. Merkostnaden skulle sålunda för 16 lönegraden vid arbets- förmedlingarna uppgå till ca 23 800 kr per år för 100 kvinnliga tjänste- män jämförda med 100 manliga. Den till den sjukledige tjänstemannen utbetalade lönen är dock inte den enda kostnad, som sjukledigheten vållar arbetsgivaren-staten; därtill kommer utgifter, som inte direkt kan fixeras i siffror, såsom administrationskostnader, kostnader för överdimensione- ring av personalen, mindre kvalificerad arbetsprestation av vikarien och därav följande återverkningar på arbetsgången i stort, upplärningskost- nader etc. Det är alltså uppenbart, att arbetsgivaren-staten vid anställande av en grupp kvinnor måste anse det sannolikt, att de kommer att vålla större utgifter än en lika stor grupp män med samma lön. Det är med utgångspunkt härifrån, som man påyrkat en generell reduktion av kvin-

nornas löner för att täcka statens kostnader för den större kvinnliga sjuk- ledigheten.

Vi finner det emellertid orättvist att reducera lönen för en kvinnlig tjäns- teman därför att hon tillhör en viss, statistiskt lätt avgränsbar grupp. Säkert skulle man kunna indela statens tjänstemän i andra grupper än män— kvinnor och få fram vissa skiljaktigheter även mellan sådana grupper. Vår undersökning visar inte bara större genomsnittlig sjukledighet för gruppen kvinnor; den visar också starka individuella variationer bland kvinnorna och bland männen. En stor procent kvinnor har aldrig nå- gon sjukledighet. Många är mindre sjuka än genomsnittet för män- nen. Det måste vara orimligt att av dessa kvinnor kräva, att de av något slags solidaritet mot sitt kön skall betala för de sjuka kvinnornas ledigheter. Att en frisk kvinna skulle få lägre lön än en sjuklig man med samma arbetsuppgift är också en orimlighet.

Vi avvisar sålunda varje slags generell lönereduktion för kvinnliga tjänstemän på grund av den högre sjukledighetsfrekvensen för kvinnorna såsom grupp. Det skulle ju betyda, att man för det statliga lönesystemet införde den kollektivt beräknade prestationslön, som finns på den privata arbetsmarknaden och som Arbetsmarknadskommitténs kvinnoutredning ansett vara en principiell orimlighet (fast t.v. en praktisk nödvändighet). Om hög sjukledighetsfrekvens skall ge anledning till särskilda löneavdrag, måste dessa givetvis anknytas till själva sjukledigheten och avse de sjuk— lediga, såväl män som kvinnor. Det måste i så fall bli fråga om en bättre an— passning av det statliga lönesystemet till den individuella prestationen sådan den återspeglas i närvarofrekvensen. En ansats till dylik individuell presta— tionslön finns ju redan i det avdrag på lönen, som utgår vid sjukledighet utöver viss årlig tid. Detta avdrag täcker, som tidigare visats, endast en ringa del av statens kostnad för sjukledigheten. Ville man minska statens kostnader för sjukledigheter utöver det »normala» genomsnittet och så- lunda låta den enskilda tjänstemannen bära bördan av sin »översjuklig- het», kunde man göra sjukavdragsskalan progressiv i förhållande till ledig— hetstiden. Att på detta sätt särskilt belasta de långtidssjuka tjänstemän- nen kan dock knappast anses försvarbart ur sociala synpunkter. En prin- cipiellt motsatt lösning vore att minska sjukledighetsförmånerna vid kor- tare ledigheter. Det har ibland gjorts gällande, att avdragsfria sjukdagar skulle uttagas utan att hälsotillståndet gör det nödvändigt; dylika »okyn— nessjukledigheter» skulle _ har det sagts — delvis förklara den höga sjukledighetsfrekvensen bland unga ogifta kvinnor. Vår undersökning om sjukledighetsfrekvensen har inte kunnat ge något svar på denna fråga. Givetvis är det — inte minst ur produktionssynpunkt —— angeläget att sjuk- avdragsbestämmelserna utformas så, att »onödig» sjukledighet motverkas. Å andra sidan är det viktigt att tjänstemännen inte av ekonomiska hän— syn hindras att ta behövlig ledighet. Vi har här endast velat antyda några

problemställningar vid överväganden om ändrade sjukavdragsbestämmel- ser, men anser oss varken kunna eller böra ta ställning till frågan, om och på vad sätt sjukavdragsbestämmelserna bör ändras.

Vi har fört denna diskussion om sjukavdragsbestämmelserna där- för att vi inte har ansett oss kunna avfärda frågan om de kvinnliga stats- tjänstemännens översjuklighet enbart med konstaterandet, att det är orim- ligt att i detta hänseende behandla kvinnorna som en grupp. Onekligen påverkar kvinnornas översjuklighet deras möjlighet att vinna gehör för kravet på lika lön för likvärdig arbetsuppgift.

Ett särskilt problem är översjukligheten för de gifta kvinnorna och i synnerhet för de gifta kvinnorna med barn. Den har en allvarlig social bakgrund: svårigheterna för kvinnorna att förena förvärvsarbete med hem- arbete. Det har gjorts gällande, att kostnaderna för de gifta kvinnliga stats- tjänstemännens översjuklighet vore att anse som en social kostnad, vilken borde bäras av samhället och inte ge anledning till lägre kvinnolöner. I anslutning härtill har antytts, att en del av de gifta kvinnliga statstjänste- männens sjukdagar icke skulle bero på sjukdom utan tagas ut, när barnen eller maken är sjuka eller när hemarbetet i övrigt ställer särskilda krav. Vi har ingen uppfattning om i vad mån sjukledigheterna för de kvinnliga statstjänstemännen har en sådan karaktär. Vi vill emellertid bestämt vända oss mot den åsikten, att sådana »sjukledigheter» skulle vara att anse som berättigade. Frånvaro för hemangelägenheter är givetvis fullt legitim. Men under sådan frånvaro skall enligt avlöningsbestämmelserna i regel inte utgå någon lön. Om man förutsätter att sjukdagarna beror på ett verkligt behov av ledighet på grund av egen sjukdom, kan det dock antagas, att denna sjuklighet sammanhänger med det pressande dubbelarbetet. Kvin— nornas sjukledigheter torde alltså delvis bero på att de i hemmet utför ett för samhället nödvändigt arbete. Frågan är emellertid, om samhället skall be- strida denna sociala kostnad som löneutgift. Enligt vår mening bör målsätt- ningen vara att genom olika sociala åtgärder minska de svårigheter som be— gränsar värdet av de gifta förvärvsarbetande kvinnornas arbetsinsats.

Såsom av det föregående framgår anser vi att sjukledighetsfrekvensen för de kvinnliga statstjänstemännen inte får ge anledning till en generell lönereduktion för kvinnor. En konsekvens av denna uppfattning är att sjukledighetsfrekvensen inte heller får tas till intäkt för en lägre lönegrads- placering av »kvinnliga» tjänster. Vissa »kvinnliga» tjänster är med hänsyn till arbetsuppgifterna alltför lågt placerade i jämförelse med »manliga» tjänster. Den lägre lönegradsplaceringen kan inte motiveras med den kvinn- liga översjukligheten: det kan inte visas, att just kvinnorna å dessa tjänster är mer sjuklediga än de kvinnor, som redan åtnjuter lika lön för likvärdig arbetsuppgift. Ett accepterande av status quo för de »kvinnliga» tjänsternas lönegradsplacering med hänvisning till den högre sjukledig- hetsfrekvensen för gruppen kvinnor skulle sålunda innebära en orättvisa

även mellan kvinnorna inbördes. Vi anser sålunda, att kvinnornas högre sjukledighetsfrekvens inte får utgöra skäl mot en uppflyttning av de »kvinnliga» tjänster, vilkas lönegradsplacering f.n. inte överensstämmer med principen om lika lön för likvärdig arbetsuppgift.

Yrkesbeständighet, användbarhet m. fl. faktorer Yrkesbeständighet

Det är en känd sak, att de kvinnliga statstjänstemännen i genomsnitt har väsentligt lägre yrkesbeständighet än de manliga. I betydligt större utsträckning än de manliga avgår de ur tjänst av annan anledning än pen- sionering eller dödsfall; de torde i regel göra detta för att helt ägna sig åt skötsel av hem och barn.

Vi har inte ansett det nödvändigt att belysa de kvinnliga statstjänste- männens förtidsavgång genom några mera omfattande utredningar. Vi har gjort en undersökning beträffande avgången för personal ur alla karriärer vid postverket under ett år (1949). I samband med utredningen om pen- sionskostnaderna (se nedan s. 237) har införskaffats material beträffande avgången för ekonomi- och sjukvårdspersonal vid de åtta största sinnes- sjukhusen under två år (1949—50). Den på grundval av detta material beräknade avgångsfrekvensen framgår av tab. 21 och 22 i bil. 5; såsom i utredningen framhålles kan siffrorna inte anses representativa för stats- förvaltningen i dess helhet. Tabellerna visar avsevärt högre avgångsfre- kvens för kvinnor än för män.

Avgångsanledningarna för personalen vid postverket belyses närmare av nedanstående tablå.

Manliga tjänstemän Kvinnliga tjänstemän _ Karriär Karriär Avgångsanledning Post- POSt' Brev- Post- Postexpoditör Kontorsbiträde assi- expe- bärare assi- stent ditör stent Gift Ogift Gift Ogift 1. Annan statlig eller kommunal anställning .................... 1 2 12 — -— 2 3 14 2. Privat anställning ............ 1 1 20 — — 1 1 7 3. Skötsel av hemmet ............ — —— — —— 29 —— 116 -— 4. Annan anledning än ovan nämnts (ev. icke angiven orsak) ...... — — 7 — 5 4 134 123 Summa. 2 3 39 — 34 7 154 44 I promille av hela antalet tjänste- 41 198 män vid ingången av år 1949 . . .. 1'8 34'5 5'6 — 47'6 61'9 ' Anledningen i de fall den kunnat utforskas mestadels avflyttning i samband med giftermål.

Nedanstående sammanställning visar hur många barn de avgångna kvinnliga tjänstemännen hade vid avgången.

Antal tjänstemän med

1 barn 2 barn 3 barn

Postexpeditör .................... 6 16 9 3 34 Kontorsbiträde .................. 52 76 19 7 154

Summa 58 92 28 10 188

På grundval av den frekvens för frivillig avgång, som framkommit ge- nom de nämnda undersökningarna, och med hänsynstagande till dödsfall samt sjuk- och invalidpensionsfall men däremot inte till fall av återanställ- ning har vid utredningen om pensionskostnaderna gjorts vissa beräkningar om den yrkesverksamma tiden för manliga och kvinnliga statstjänstemän (bil. 5, tab. 23). Enligt den vid postverket konstaterade avgångsfre- kvensen skulle den yrkesverksamma tiden för man bli ca 35 år och för kvinna ca 18 år. Som förut framhållits kan postverkets siffror inte anses representativa för statsförvaltningen i dess helhet; de påverkas

ll starkt av det stora antalet kontorsbiträden med hög avgångsfrekvens. En * avgångsfrekvens motsvarande hälften av den för postverket konstaterade

ger en yrkesverksam tid av ca 36 år för man och ca 26 år för kvinna. Vad betyder de kvinnliga statstjänstemännens i genomsnitt kortare

yrkesverksamma tid ur kostnadssynpunkt för staten-arbetsgivaren? Först

! och främst innebär den förtida avgången ökade utbildnings- och upplär-

!

l l

l l

'

ningskostnader i genomsnitt per kvinnlig tjänsteman, en faktor som har speciell betydelse när verket bekostat särskild yrkesutbildning, såsom för vissa tjänstemän vid kommunikationsverken. Vidare medför en starkare omsättning på personal ökade administrationskostnader o.d. Det är inte gärna möjligt att ge något siffermässigt uttryck för den kostnadsökning, som vållas av de kvinnliga statstjänstemännens förtidsavgång. Mot kost- nadsökningen bör emellertid ställas den kostnadsminskning som staten kan tillgodogöra sig genom de för frivillig avgång gällande pensionsbestämmel- serna; detta belyses närmare i bil. 5 (s. 509 ff).

Användbarhet

in Det generaliserande omdömet att de kvinnliga tjänstemännen skulle i *! tjänsten vara mindre användbara än de manliga synes i allmänhet inne- ? fatta två saker:

1) De kvinnliga tjänstemännen skulle vara mera bundna till viss tjänst- göringsort än de manliga; sålunda skulle de gifta kvinnorna vara beroende av att tjänstgöra på samma plats som maken, varigenom de inte på samma

sätt som manliga tjänstemän skulle kunna placeras på de ur tjänstesyn- punkt lämpligaste platserna och disponeras för tillfällig tjänstgöring å an- nan ort ; de skulle inte heller vara benägna att söka befordran medförande förflyttning. Denna kvinnornas bundenhet i fråga om tjänstgöringsorten skulle innebära, att de inte alltid kan utnyttjas på det ur organisatorisk och ekonomisk synpunkt riktigaste sättet, vilket skulle medföra en direkt eller indirekt ökning av verkens personalkostnader.

2) De kvinnliga tjänstemännen skulle ibland inte kunna användas för vissa till en befattning hörande arbetsuppgifter; vidare skulle de inte alltid vara benägna att åtaga sig förordnanden å högre tjänster.

Vi har ansett det av intresse att få del av myndigheternas erfarenheter i dessa frågor. Med hänsyn till problemet om kvinnornas bundenhet till viss tjänstgöringsort har vi begränsat oss till vissa arbetsområden, där ett större antal kvinnor sysselsättes på skilda orter: postverket, telegrafverket, arbetsförmedlingarna, sinnessjukhusen och folkskoleväsendet. Vid våra överläggningar med verkens representanter har även de berörda personal— organisationerna, och särskilt de kvinnliga tjänstemännen, varit represen- terade och haft tillfälle att framlägga sina synpunkter. De vid överlägg- ningarna lämnade upplysningarna torde kunna sammanfattas på följande sätt.1

1) De kvinnliga tjänstemännens bandenhet till viss tjänstgöringsort gäller — frånsett undantagsfall —— endast gifta kvinnor. Dessas önskemål om placering å plats, där maken har sitt arbete, synes i allmänhet kunna tillgodoses utan större organisatoriska eller ekonomiska nackdelar för verken. Vissa svårigheter kan givetvis uppkomma, när det gäller att bereda gift kvinna önskad förflyttning i samband med makes ombyte av arbets— plats. Förflyttningen kan ibland medföra nedflyttning i tjänstegrad eller sämre befordringstur. För tillfälliga tjänstgöringsuppdrag utanför bostads- orten har gifta kvinnliga tjänstemän i regel inte tagits i anspråk; ett hån- synstagande till deras önskemål i detta avseende synes emellertid inte ha vållat verken nägra svårigheter eller särskilda kostnader.

Ett specialproblem av begränsad räckvidd utgör postverkets assistent- kår, vilken är avsedd huvudsakligen för förordnanden å högre tjänst. Hän- synstagande till de kvinnliga postassistenternas önskemål om tjänstgöring å makes bostadsort har i enstaka fall inneburit placering å ort, där de inte i tillräcklig utsträckning kunnat disponeras för arbetsuppgifter, som svarar mot lön och utbildning; i några fall har kraven på att kvinnliga post- assistenter skulle åtaga sig tjänstgöring utanför bostadsorten lett till att de begärt nedflyttning till postexpeditörsgraden, varigenom verket inte fått utbyte av kostnaden för den särskilda postassistentutbildningen.

1 I sammanfattningen beröres inte de särskilda förhållandena på folkskolans om- råde, för vilket — enligt vad som framgick vid överläggningarna -— frågeställningarna knappast har någon relevans.

På vår fråga om de kvinnliga tjänstemännen i större utsträckning än de manliga underlåtit att söka befordran medförande förflyttning har fram- hållits.vissa svårigheter att besätta för kvinnor avsedda tjänster vid arbets- förmedlingarna. För postverkets del har konstaterats, att vissa tjänster med ett rekryteringsunderlag av huvudsakligen kvinnor inte kunnat till- sättas av brist på sökande; det synes emellertid i regel röra sig om tjänster å sådana mindre orter, som inte heller verkar särskilt lockande på manliga tjänstemän.

Den bundenhet till viss tjänstgöringsort, som av naturliga skäl är speci- ellt framträdande för de gifta kvinnliga tjänstemännen, kan ibland före- ligga även för manliga tjänstemän. Hänsyn till hustruns förvärvsarbete eller barnens utbildningsmöjligheter eller kommunala uppdrag kan sålunda medföra obenägenhet för män att ändra tjänstgöringsort.

2) På vår fråga om kvinnliga tjänstemän å befattningar, som innehas av både män och kvinnor, inte i samma utsträckning som männen kan an— vändas för vissa arbetsuppgifter, har inte framkommit några upplysningar av allmännare räckvidd. Ej heller har påvisats, att kvinnliga tjänstemän varit mindre benägna än manliga att å sitt tjänsteställe åtaga sig förord— nanden å högre tjänster.

Av de vid överläggningarna lämnade upplysningarna skulle vi vilja dra den allmänna slutsatsen, att hänsynstagandet till de gifta kvinnliga tjänste- männens behov att tjänstgöra å samma ort som maken i regel inte har medfört några större ekonomiska eller organisatoriska nackdelar för verken. Att den gifta kvinnan i regel får rätta sin tjänstgöringsort efter mannens och inte tvärtom torde främst bero på att mannen oftast har den största inkomsten men också på traditionella hänsyn. Frågan om de gifta kvinnornas större bundenhet vid tjänstgöringsorten berör f.ö. endast ett relativt begränsat antal kvinnliga tjänstemän inom vissa verksamhets— områden. För de stora tjänstemannagrupper, vilkas karriär regelmässigt sker på en och samma ort, kan ju frågan över huvud taget inte uppkomma. Redan detta förhållande gör det klart, att faktorn bundenhet vid tjänst- göringsorten inte kan utgöra skäl till generell lönereduktion för kvinnliga statstjänstemän. Inte heller har vi vid våra överläggningar funnit något stöd för uppfattningen att värdet av de kvinnliga tjänstemännens arbets— insats skulle minskas genom deras mindre användbarhet för vissa arbets- uppgifter eller för högre förordnanden å tjänstgöringsorten.

Vi är fullt medvetna om att de informationer, som vi inhämtat, inga— lunda ger en fullständig bild av de speciella problem i fråga om den kvinnliga arbetskraften i statens tjänst som kan föreligga. Men vi har an- sett det icke utan betydelse att för några stora arbetsområden söka klar- lägga, vilket faktiskt underlag som kan finnas för de generaliserande om— dömena om de kvinnliga tjänstemännens mindre användbarhet.

Arbetsprestationer

Såsom av den historiska översikten framgår, har som skäl för lägre lön åt kvinnorna ofta anförts, att kvinna i allmänhet skulle göra sämre kvantitativa och kvalitativa prestationer än man i samma be- fattning. Ännu i riksdagsdebatten om folkskollärarnas lönefråga år 1937 framfördes detta argument som skäl för lägre lönegradsplacering av folk— skollärarinnor. Vi anser oss dock inte behöva närmare diskutera dessa på— ståenden. Det kunde räcka med att citera vad behörighetssakkunniga an- förde redan år 1920 (jfr ovan s. 176) : »Den större eller mindre skickligheten eller arbetsamheten utgör över huvud icke någon grund för en skillnad i av- löningshänseende mellan olika innehavare av samma befattning. För kvin- nor som för män måste gälla, att de icke böra befordras till andra tjänster än sådana, som de kunna antagas sköta på ett tillfredsställande sätt.» Själv- fallet förekommer inom samma slags befattning betydande individuella variationer i fråga om tjänstemännens arbetsprestationer. Att gränsen mel- lan de mera och de mindre effektiva befattningshavarna skulle gå mellan män och kvinnor lär väl inte med fog kunna göras gällande. Även om kvinnorna i genomsnitt skulle göra sämre arbetsprestationer —— något som Väl knappast torde kunna påvisas — vore det här liksom i fråga om sjuk— ledigheten orimligt att låta en effektiv kvinna genom generella löne- avdrag eller för låg lönegradsplacering av tjänsten umgälla mindre skick- lighet hos andra kvinnor, medan en mindre effektiv man inte på samma sätt finge bära några följder ens av sina egna brister.

Pensionskostnader Problemställningen

Såsom framgår av historiken i kap. 6 (s. 161 ff) spelade de kvinnliga stats— tjänstemännens pensionsförhållanden tidigare en betydande roll i likalöns- debatten; kvinnornas lägre pensionsålder och högre medellivslängd för- menades medföra sådana kostnader för staten, att en lönereduktion ansågs motiverad redan av denna anledning. Besluten vid 1925 års riksdag med- förde ingen ändring i fråga om den generellt lägre pensionsåldern för kvinnliga tjänstemän; kvinnorna fick betala samma pensionsavgifter som män i samma befattning men fick _— som en konsekvens av att de icke ägde uppbära sista ålderstillägget —— lägre tjänstepension än männen. Fr.o.m. 1/7 1925 fick de kvinnliga tjänstemännen även erlägga familjepen- sionsavgifter med samma belopp som de manliga; pensionsrätten avsåg dock endast efterlevande barn. Fr.o.m. 1/7 1935 genomfördes samma pen- sionsålder för man och kvinna i samma befattning; fr.o.m. 1/7 1937 fick kvinnorna pensionsrätt även för efterlevande make och blev därigenom i familjepensionshänseende helt likställda med männen.

I samband med genomförandet av lika lön i samma befattning (fr.o.m.

1/7 1939) fastställdes också samma tjänstepension för man och kvinna i samma befattning. Därmed hade den sista skiljaktigheten i pensionshän- seende mellan män och kvinnor undanröjts.

Även om samma pensionsålder (pensioneringsperiod) gäller för man och kvinna i samma befattning, kan dock konstateras, att för vissa av de kvinnliga befattningar, vilka har med hänsyn till arbetsuppgifterna direkta manliga motsvarigheter i högre lönegrad, gäller en lägre pensionerings- period än för motsvarande manliga; så t.ex. gäller för första vaktfru pen- sioneringsperioden 60—63 år mot 63—65 år för överkonstapel, för sköter- ska, första sköterska och översköterska 55—58 år mot 60—63 år för skö- tare, förste skötare och överskötare. Det bör vidare noteras, att den spe- ciellt låga pensioneringsperioden 55—58 år (utom för militär personal och viss polispersonal) gäller endast för befattningar, som uteslutande innehas av kvinnor (exempelvis lokal-, lands- och rikstelefonister).

Trots att full likställighet i pensionshänseende råder mellan män och kvinnor i samma befattning, kan givetvis statens faktiska pensionskost- nader för en grupp kvinnor skilja sig från de faktiska pensionskostnaderna för en lika stor grupp män.

Såsom av den historiska översikten framgår har i olika sammanhang betonats det förhållandet, att statens kostnader för pensionering av efter— levande till kvinnliga tjänstemän är avsevärt lägre än motsvarande kost- nader för de manliga tjänstemännen. Även om tjänstepensionskostnaderna (främst på grund av kvinnornas högre medellivslängd) vore högre för de kvinnliga tjänstemännen, skulle statens sammanlagda pensionsutgifter bli lägre för kvinnliga än för manliga tjänstemän.

Eftersom vi genom utredningen om de kvinnliga statstjänstemännens sjukledighetsfrekvens sökt fastställa den ökade kostnad för gruppen kvin- nor, som översjukligheten vållar staten-arbetsgivaren, har vi också an- sett det nödvändigt att undersöka, i vad mån denna kostnadsökning uppväges av lägre pensionskostnader för gruppen kvinnor i förhållande till gruppen män.

I bilaga 5 framlägges den av kommitténs expert, vice verkställande direk- tören i SPP, fil. dr Tim Jansson, utförda jämförande utredningen angå- ende pensionskostnaderna för manliga och kvinnliga statsanställda. (Utred- ningen avslutades i december 1951.)

Sammanfattning av utredningen

Statens årliga kostnader för tjänstepension och familjepension har be- räknats som de pensionsavgifter (försäkringspremier) enligt 5. k. pre- miereservsystem, vilka skulle erfordras för att täcka statens pensions- åtaganden. För dessa beräkningar har behövts vissa antaganden om räntefot, dödlighet, sjuk- och invalidpensionsrisk samt familjesamman- sättning. I fråga om kvinnornas dödlighet i förhållande till männens

har två alternativ utformats, alt. 1 (byggt på erfarenheten beträffande tjänstemannadödlighet) innebärande 4 års åldersförskjutning och alt. 2 (byggt på befolkningsstatistiken) innebärande endast 1 års åldersför— skjutning. Det förstnämnda har redovisats som huvudalternativ. Inva- lidiseringsfrekvensen, dvs. frekvensen av sjuk- och invalidpensionsfall, har beräknats på grundval av erfarenheter dels från postverket, tele- grafverket och SJ, dels från SPP. Beräkningsantagandet i fråga om proportionen gifta bland de kvinnliga statstjänstemännen utgår från proportionen gifta kvinnor bland kvinnlig förvaltningspersonal i statlig tjänst enligt 1945 års folkräkning, och proportionstalen har förhöjts med 30 % med hänsyn till den fortgående ökningen av gifta kvinnors deltagande i förvärvsarbetet.

Pensionsavgifter har beräknats för lönegraderna 8, 15, 19 och 24, dvs. begynnelselönegraderna för större kategorier såväl manliga som kvinnliga tjänstemän. (På grund av den ringa skillnaden i löne- och pensionsbelopp mellan 8 och 9 lönegraderna har beräkningar gjorts endast för den först— nämnda lönegraden.) Pensionsåldern har antagits vara 60 år för 8 löne- graden, 63 år för 15 lönegraden och 65 år för övriga lönegrader. Beräk- ningarnas resultat — utan hänsyn till frivillig avgång i förtid — återfinns i tabellen s. 526. Tabellen visar, att kostnaderna för tjänstepension är högre för kvinnor än för män, vilket beror på lägre dödlighet och avsevärt högre sjukpensionskostnad för kvinnorna. I fråga om familjepensionen blir kostnaden lägre för kvinnor på grund av kvinnornas lägre dödlighet samt än mer på grund av familjesammansättningens karaktär (låg giftermåls- frekvens, högre ålder i genomsnitt för maken etc.).

De sammanlagda årliga pensionskostnaderna för kvinnor (jfr tab. 24 och 25) ligger praktiskt taget genomgående över motsvarande kostnader för män — om man tillämpar huvudalternativet för kvinnors dödlighet (4 års åldersförskjutning). Vid det andra alternativet (1 års åldersför- skjutning) blir däremot förhållandet det omvända. Vid intetdera alterna- tivet är det emellertid fråga om några större avvikelser mellan pensions- kostnaderna för män och kvinnor.

Vid dessa jämförelser mellan pensionskostnaderna för män och kvinnor har hänsyn inte tagits till den reduktion av statens pensionskostnader, som uppstår genom den frivilliga avgången i förtid och som beror på att staten vid sådan avgång inte ger den avgångne hela den försäkringstekniskt sett intjänade pensionsrätten. Beräkningar har gjorts om den frivilliga avgångens inverkan på pensionskostnaderna. Dessa beräkningar har haft till utgångspunkt de siffror beträffande avgångsfrekvensen vid postverket och sinnessjukhusen, som berörts i föregående avsnitt om kvinnornas yrkesbeständighet (ovan 5. 232 f). Siffrorna kan som förut nämnts visser- ligen inte anses representativa för statsförvaltningen i dess helhet, men de har vid beräkningarna genom procentuella reduktioner anpassats efter olika

tänkbara lägre nivåer för avgångsfrekvensen. Sålunda har vid av- giftsberäkningarna för kvinnor även räknats med avgångsfrekven- ser motsvarande endast 20 % och 50 % av frekvensen enligt postver- kets erfarenhet; till möjligheten av högre avgångsfrekvenser än för sin- nessjukhusens personal har inte tagits hänsyn. De årliga pensionskost- naderna vid hänsynstagande till frivillig avgång i förtid framgår av tab. 26 (s. 517). Tabellen visar den reduktion av kvinnornas pensionskostnader, som blir följden av deras stora avgångsfrekvens. Vid tillämpning av alter— nativen med den lägsta avgångsfrekvensen (20 % och 50 % av postverkets frekvens) _— ett för statsförvaltningen i dess helhet rimligare antagande —— kommer kvinnornas pensionskostnader att i stort sett ligga på samma nivå som männens, ehuru man begagnar det för kvinnorna ogynnsammaste alternativet för dödligheten, 4 års differens.

Utredningsmannen sammanfattar sina resultat sålunda: »Sammanfatt- ningsvis torde kunna uttalas, att kvinnornas och männens pensionskostna- der f. n. i stort sett kunna anses ligga på ungefärligen samma nivå, varvid förutsatts en frivillig avgång av måttlig omfattning. Beträf— fande effekten av vissa möjliga förändringar i framtiden må nämnas, att en omläggning av statens regler för beräkning av intjänt pensionsrätt vid frivillig avgång i förtid eller en utveckling mot ett starkare deltagande av gifta kvinnor i förvärvslivet än som ovan antagits, kunna leda till att kostnaden för kvinnas pensionering kommer att i viss mån överstiga kost- naden för mans.»

Vår mening

Den verkställda utredningen torde visa, att pensionskostnaderna f.n. inte kan anföras som vare sig kostnadsminskande eller kostnadsökande faktor vid bedömningen av statens utgifter för kvinnlig arbetskraft enligt en kollektivt tillämpad prestationslöneprincip. Beräkningsresultaten blir givetvis i hög grad beroende av antagandena om kvinnornas dödlighet och giftermålsfrekvens i förhållande till männens. Vid tillämpning av huvud- alternativet för kvinnornas dödlighet blir sammanlagda pensionskostna- derna för kvinnor högre än för män, men skillnaden utjämnas i stort sett om man tar hänsyn till den minskning av pensionskostnaderna som upp- kommer genom kvinnornas högre frekvens för frivillig avgång, vilken emellertid — som tidigare framhållits —— generellt sett knappast kan an- ses som en kostnadsminskande faktor. Även om ett annat dödlighetsan— tagande ger lägre tjänstepensionskostnader och därmed lägre sammanlagda pensionskostnader för kvinnorna, hör framhållas, att kvinnornas familje— pensionskostnader, som nu är avsevärt lägre än männens, ökas i den mån proportionen gifta bland de kvinnliga tjänstemännen tilltar.

Vår undersökning har åsyftat att klarlägga, om den högre sjukledighets- kostnaden för gruppen kvinnliga statstjänstemän uppväges av lägre pen—

sionskostnader för samma grupp. Av det ovanstående framgår att detta knappast kan anses vara fallet. Några större skillnader i fråga om pen— sionskostnader för kvinnor och män torde inte f. n. föreligga. Oavsett under— sökningens resultat vill vi emellertid framhålla, att kvinnorna inte bör be— handlas som grupp i fråga om pensionskostnader —— lika litet som i fråga om sjukledighetsfrekvens. Den enskilda kvinnans lön bör inte påverkas av den högre eller lägre pensionskostnad som kan fastställas för gruppen kvinnliga statstjänstemän. Även om kvinnornas pensioneringskostnader i framtiden skulle bli högre än männens, utgör detta enligt vår mening intet skäl till generell lönereduktion för de kvinnliga statstjänstemännen.

Vår mening om prestationslöneprincipen

Är de kvinnliga statstjänstemännen dyrare arbetskraft än de manliga? var den fråga vi ställde i föregående avsnitt. Våra undersökningar torde ha visat, att om man betraktar de kvinnliga statstjänstemännen som en grupp i motsats till gruppen manliga statstjänstemän, så blir arbetskost— naden högre för gruppen kvinnor än för gruppen män. Detta beror fram— för allt på de kvinnliga statstjänstemännens genomsnittligt högre sjuk— ledighetsfrekvens. Även yrkesbeständigheten påverkar givetvis den genom— snittliga kostnaden för kvinnlig arbetskraft, men här utgör statens vinst vid frivillig avgång enligt nuvarande pensionsbestämmelser en kostnadsre— ducerande faktor. Några större skillnader i pensionskostnaderna för kvin— nor och män torde inte f. n. föreligga. Övriga faktorer, som ansetts minska det genomsnittliga värdet av kvinnlig arbetskraft, såsom de gifta kvinnor— nas större bundenhet vid viss tjänstgöringsort etc., torde knappast ha någon större betydelse ur ekonomisk synpunkt.

Om vi sålunda —— med utgångspunkt från den frågeställning, som an— vänts i likalönsdebatten —— konstaterar, att den genomsnittliga prestationen ur arbetskostnadssynpunkt är lägre för gruppen kvinnliga statstjänstemän än för gruppen manliga statstjänstemän, så innebär detta inte, att vi accepterar denna gruppindelning i män och kvinnor, när det gäller att bestämma statstjänstemännens löner. Redan genom definitionen av lika— lönsprincipen som lika lön för likvärdig arbetsuppgift har vi angett, att vi finner det principiellt orimligt med en lönesättning, som gör individens lön beroende av den genomsnittliga prestationen för ett visst kön. Nu har vi att ta ställning till frågan om en lönesättning på basis av gruppin— delningen män-kvinnor i praktiken är nödvändig, om alltså likalönsprin— cipen bör få vika för en kollektivt tillämpad prestationslöneprincip, moti- verad av ekonomiska, arbetsmarknadspolitiska eller andra skäl.

Först och främst bör understrykas en väsentlig skillnad mellan den pri- vata arbetsmarknadens kollektivavtalslönesystem och det statliga löne- systemet: någon gruppindelning män-kvinnor existerar numera inte i det

statliga lönesystemet. Anordningen med särskilda lönesatser för kvinnor, som finns i det kollektiva avtalssystemet, försvann definitivt i det statliga lönesystemet, när lika lön i samma befattning genomfördes. Att den av- skaffade gruppindelningen män-kvinnor skulle återinföras i det statliga lönesystemet kan väl knappast på allvar ifrågasättas.

Nödvändigheten att på den privata arbetsmarknaden t. v. vid lönesätt- ning ta hänsyn till den genomsnittligt högre kostnaden för kvinnlig arbets- kraft har framför allt motiverats med kvinnornas konkurrensmöj ligheter, i synnerhet vid en minskad sysselsättningsnivå; särskilt har pekats på risken att kvinnorna skulle bli hänvisade till de traditionella, lågavlönade kvinno- yrkena, varigenom utvecklingen mot en större likställighet mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden skulle försvåras. Samma risker för den kvinnliga arbetskraften i statstjänst torde knappast föreligga. Först och främst kan konstateras, att likalönsprincipen redan är genomförd på vissa arbetsområden utan att man kan påvisa någon tendens hos statsmyndig- heterna att —— av hänsyn till den högre arbetskostnaden för kvinnor _ föredraga manlig arbetskraft framför kvinnlig. Likalönsprincipens full- ständiga genomförande i det statliga lönesystemet skulle innebära högre löneställning för en del tjänster, som uteslutande eller huvudsakligen inne- has av kvinnor. Det kan knappast anses sannolikt, att en lönegradsupp— flyttning av dessa tjänster skulle föranleda myndigheterna att i ökad ut- sträckning söka rekrytera män i syfte att nedbringa löneutgifterna.1 Vid tillsättande av statliga tjänster skall grundlagsenligt fästas avseende endast vid förtjänst och skicklighet; att ta hänsyn till en presumerad högre arbets- kostnad för kvinnor, dvs. att föredraga en man därför att en kvinna — på grund av sin egenskap av kvinna —— kan beräknas bli dyrare arbetskraft står enligt vår mening i strid med grundlagens föreskrift. Redan häri borde ligga en garanti för att likalönsprincipens genomförande inom det statliga lönesystemet inte skall medföra risker för minskad användning av kvinnor.

De högre kostnaderna för den kvinnliga arbetskraften i statstjänst är otvivelaktigt till viss del sociala kostnader, dvs. kostnader beroende på kvinnornas särskilda samhällsfunktion: att föda och vårda barn. Utan att diskutera spörsmålet om staten som arbetsgivare bör låta de sociala ut- gifterna för kvinnlig arbetskraft belasta sitt lönekonto, kan vi bara konsta- tera, att detta redan sker i fråga om det icke ringa antal kvinnliga stats— tjänstemän, för vilka likalönsprincipen redan är genomförd.

Om man inte anser det motiverat att frångå likalönsprincipen till förmån för en kollektiv prestationslöneprincip, bör denna ståndpunkt givetvis gälla hela det statliga lönesystemet. Det kan inte vara riktigt att tillämpa presta- tionslöneprincipen bara för vissa sektorer, för vissa arbetsområden. Man kan sålunda inte med hänvisning till prestationslöneprincipen försvara en

1 En annan sak är, att högre löneläge för vissa »kvinnliga» tjänster, t. ex. kontors— biträdestjänster, kan antas leda till ökad tillströmning av manliga sökande.

lönegradsplacering för »kvinnliga» tjänster, som inte står i överensstäm- melse med principen om lika lön för likvärdig arbetsuppgift. Det vore just att acceptera en partiell tillämpning av prestationslöneprincipen. Den skulle då drabba endast vissa grupper av kvinnor utan att det kan påvisas, att principen är mera befogad för dessa grupper än för andra kvinnliga grupper.

Vi anser sålunda, att en kollektivt tillämpad prestationslöneprincip inte bör åberopas som skäl mot ett fullständigt genomförande av likalöns- principen.

Återstår frågan om man bör sträva efter att bättre anpassa det statliga lönesystemet efter den individuella arbetsinsatsens värde, om man bör eftertrakta en lönesättning enligt en individuellt tillämpad prestationslöne- princip. Det skulle innebära, att det statliga lönesystemet, som huvudsak- ligen baseras på värderingar av den arbetsuppgift, som skall utföras, även skulle ta hänsyn till den utförda arbetsuppgiften, m.a.o. arbetsinsatsen, prestationen sådan den bl.a. tar sig uttryck i närvarofrekvens, yrkesbestän- dighet, yrkesskicklighet etc.

En bättre anpassning av det statliga lönesystemet efter den individuella arbetsinsatsens värde skulle främst avse ändrade bestämmelser om avdrag vid sjukledighet. Denna fråga har vi förut diskuterat (ovan 5. 230 f). Man skulle också kunna tänka sig någon form av hänsynstagande till yrkesbe- ständigheten (varvid givetvis även pensionsbestämmelserna vid frivillig av- gång bör uppmärksammas). Större hänsynstagande till skickligheten vid befordringar är givetvis ägnat att stimulera individens arbetsinsatser. Vi har endast _ utan något ställningstagande —— velat peka på några möjlig- heter för ökat hänsynstagande till den individuella prestationen, men vi har därmed inte velat uttala, att ändringar i denna riktning är en förut- sättning för ett genomförande av principen om lika lön för likvärdig arbets-

uppgift.

KAPITEL 10

Marknadslöneprineipen contra likalönsprincipen

Marknadslöneprincipens innebörd och tillämpning

Med marknadslöneprincipen avser vi grundsatsen, att statstjänstemän- nens löner skall avvägas med hänsyn till löneförhållandena på den privata arbetsmarknaden, så att lönen för visst arbete i statstjänst i stort sett an— sluter sig till den lön som på den privata arbetsmarknaden betalas för likartat arbete. Eftersom på den privata arbetsmarknaden lönerna för kvinnor generellt sett är lägre än lönerna för män, betyder mark— nadslöneprincipens tillämpning inom det statliga lönesystemet, att av- löningen för arbetsuppgifter, som huvudsakligen utföres av kvinnor, blir lägre än avlöningen för likvärdiga arbetsuppgifter, som huvudsakligen be- strides av män.

Såsom framgår av den historiska översikten 1 kap. 6 (s. 193 ff) åbero- pades vid olika löneregleringar det på den privata arbetsmarknaden rå- dande lägre priset på kvinnlig arbetskraft som motivering för lägre lön åt kvinnliga statstjänstemän. I yttranden över behörighetssakkunnigas förslag påpekades från kommunikationsverken bl. a. betydelsen av att de liksom enskild företagsamhet kunde tillgodogöra sig den på arbetsmarknaden fak- tiskt befintliga lönedifferensen mellan män och kvinnor. 1921 års löne- kommitté ansåg, att man inte kunde undgå att vid bestämmande av löne- nivån för de kvinnliga befattningshavarna i statens tjänst i viss omfattning även ta hänsyn till löneställningen å den privata arbetsmarknaden. Kom- mittén lönegradsplacerade visserligen de kvinnliga tjänsterna uteslutande genom jämförelser med arbetsuppgifterna för manliga statliga tjänster och utan hänsyn till den privata arbetsmarknadens löner för kvinnligt arbete men åberopade i stället dessa löner som ett av skälen för en procentuell reduktion av lönebeloppen för alla kvinnor under nuv. 27 lönegraden. De båda alternativa förslag som framlades i finansdepartementets PM 1924 ut- gick från att någon löneförhöjning för de kvinnliga tjänstemännen inte var befogad med hänsyn till den privata arbetsmarknadens löner. Man kunde då antingen lönegradsplacera de kvinnliga tjänsterna så att löneställningen blev oförändrad eller också först lönegradsplacera dem genom kvalitativ jäm- förelse med de manliga tjänsterna men därefter genom procentuellt avdrag på lönebeloppen åstadkomma samma faktiska avlöning som förut. Kungl. Maj:t valde den första metoden och åberopade i prop. till 1925 års riks- dag klart marknadslöneprincipen som motivering för de kvinnliga tjänster- nas inplacering efter »kvantitativa» grunder, vilket betydde i huvudsak oförändrad löneställning. Sålunda framhölls, att de kvinnliga befattnings—

havarnas löneförmåner i stort sett var goda i jämförelse med den privata arbetsmarknadens löner och att några rekryteringssvårigheter inte yppat sig eller kunde förväntas uppstå, varför anledning till löneförhöjning sak— nades. Kvinnornas lägre löneställning i förhållande till männen på den privata arbetsmarknaden var en ganska allmän företeelse, som man inte kunde undgå att räkna med. Statsutskottet vid 1925 års riksdag kritiserade propositionens lönegradsplaceringar: de stred mot den i propositionen prin- cipiellt förordade likalönsprincipen och innebar, att kvinnor å förutvarande kvinnliga tjänster skulle missgynnas i förhållande till kvinnor å förutva- rande manliga. I riksdagsdebatten hävdade finansminister Wigforss mark- nadslöneprincipen som grundval för lönegradsplacering av de kvinnliga tjänsterna. En lönegradsplacering kunde inte ske genom kvalitativ jäm- förelse mellan olika tjänster utan endast genom hänsynstagande till de faktiska löner som tillämpades på den privata arbetsmarknaden; där fanns en kvinnlig lön som i genomsnitt var lägre än den manliga. Den manliga lönen var inte mera »riktig» än den kvinnliga. Staten borde acceptera det faktum, att man kunde få kvinnlig arbetskraft för en viss lön och hade ingen anledning att höja lönen; detta borde även gälla vid den kommande löneregleringen för folkskollärarinnor.

När 1925 års riksdag accepterade Kungl. Maj:ts lönegradsplaceringar, får den därmed anses ha godtagit marknadslöneprincipen som grundval för lönegradsplacering av »kvinnliga» befattningar. För kvinnor, som fick tillträde till förutvarande manliga befattningar, tillämpades däremot lika- lönsprincipen i fråga om lönegradsplaceringen; dessa kvinnor fick alltså en löneställning oberoende av den privata arbetsmarknadens generellt lägre löner för kvinnlig arbetskraft. Det rörde sig i början om ett fåtal kvinnor och om arbetsområden, för vilka några speciella kvinnolöner på den privata arbetsmarknaden knappast fanns (exempelvis i fråga om tjänster med aka- demisk utbildning som kompetenskrav).

I 1937 års riksdagsdebatt om lönereglering för folkskolan anfördes även hänsyn till den privata arbetsmarknadens löner som skäl mot lika lön för manliga och kvinnliga folkskollärare (se s. 199 f). Sålunda framhölls, att eftersom på den privata arbetsmarknaden kvinnlig arbetskraft i regel be- talades lägre än manlig, skulle lika lön för manliga och kvinnliga folkskol- lärare innebära, att de kvinnliga kom i betydligt högre löneställning än med dem jämförliga kvinnliga löntagargrupper (under det att de manliga folk- skollärarna kom i paritet med andra män med likartat arbete). De kvinn- liga folkskollärarnas lönegradsplacering skulle betyda en i hög grad olika lön kvinnorna emellan. Riksdagsbeslutet om lika lönegradsplacering för manliga och kvinnliga folkskollärare kan också betraktas som ett avstånds- tagande från marknadslöneprincipens tillämpning på denna punkt. Det var egentligen samma sak som inträffade 1925: för kvinnor i statstjänst med »manliga» arbetsuppgifter togs ingen hänsyn till den privata arbetsmark- nadens värdering av kvinnlig arbetskraft.

I fråga om det betydelsefullaste tillämpningsområdet för marknadslöne- principen, nämligen det kvinnliga arbetet utan direkt manlig motsvarighet, dvs. de »kvinnliga» tjänsterna, betydde däremot 1937 års riksdagsbeslut inte något avståndstagande från marknadslöneprincipen. Tvärtom motiverades småskollärarinnornas lönegradsplacering med direkt hänvisning till lönelä- get för speciellt kvinnliga grupper såsom sjuksköterskorna. Man kan nog säga, att den 1937 beslutade stora löneskillnaden mellan småskollärarinnor och folkskollärarinnor berodde på att marknadslöneprincipen tillämpades för småskollärarinnorna men inte för folkskollärarinnorna.

Sammanfattningsvis kan sägas, att marknadslöneprincipen är den främsta anledningen till att tjänster med arbetsuppgifter, som bestrides huvudsakligen av kvinnor, inte är lönegradsplacerade enligt likalönsprin— cipen. För kvinnor å »manliga» tjänster är ju likalönsprincipen redan genomförd; de kvinnor vid fångvårdsanstalterna och sinnessjukhusen som har samma arbete som män men lägre lönegradsplacering utgör också ett begränsat problem. Frågan om likalönsprincipens genomförande i det statliga lönesystemet gäller som förut betonats väsentligen en ändrad löne— gradsplacering för de »kvinnliga» tjänsterna utan manlig motsvarighet, en omvärdering av de arbetsuppgifter i statstjänst som uteslutande eller ha— vudsakligen utföres av kvinnor. Därmed har också angivits marknadslöne- principens betydelse för likalönsprincipens genomförande i statsförvalt- ningen.

Marknadslöneprineipen som allmän grundsats för statlig lönesättning

Innan man tar ställning till marknadslöneprincipen bör klargöras, om den allmänt tillämpas för såväl »kvinnliga» som »manliga» tjänster, dvs. om den statliga lönenivån generellt är anpassad efter marknadslönenivån. Denna fråga har senast berörts av chefslöneutredningen (se 5. 201); utred- ningen återger vissa uttalanden av 1936 och 1945 års lönekommittéer och anser därav framgå, att den nuvarande allmänna lönenivån för statstjänste- männen fastställts under visst hänsynstagande till löneläget på den privata arbetsmarknaden men att närmare överensstämmelse med detta löneläge endast eftersträvats i fråga om de lägre tjänstemannagrupperna. 1949 års tjänsteförteckningskommitté skall enligt direktiven överväga frågan om lönegradsjämkning i syfte att ernå en närmare anpassning av lönerna i det statliga lönesystemet till marknadsnivån.

Självklart är att staten i stor utsträckning måste förvärva sin arbets— kraft i konkurrens med den enskilda arbetsmarknaden och därför inte för längre tid kan bjuda väsentligt lägre löner, om en tillfredsställande rekryte- ring skall kunna uppnås. Å andra sidan torde för både manliga och kvinn- liga tjänstemän i allmänhet ha gällt vad som 1925 uttalades om kvinnorna: staten hade inte anledning att höja lönerna, när några rekryteringssvårig-

heter inte uppstått. Man torde nog kunna säga, att det statliga lönesystemet i fråga om nyckeltjänsterna, dvs. bottengraderna i de olika karriärerna, eftersträvat en anpassning till lönenivån på den privata arbetsmarknaden. Detta utesluter givetvis inte, att många statliga tjänster har lönesatts en- bart genom jämförelser inom det statliga lönesystemet; självfallet gäller detta för statliga tjänster, vilkas arbetsuppgifter inte har någon motsvarig— het utanför den statliga sektorn av arbetsmarknaden.

Ehuru betydande variationer föreligger, torde man kunna utgå ifrån att avlöningen för »manliga» arbetsuppgifter i statstjänst i stort sett anpassats efter lönenivån för »manliga» arbetsuppgifter på den privata arbetsmark— naden och att »kvinnliga» arbetsuppgifter i stort sett betalas med samma lön som »kvinnligt» arbete i enskild tjänst. Frågan blir då, vilka lönediffe— renser som föreligger mellan män och kvinnor på den privata arbetsmark- naden.

Kvinnornas lönenivå på den privata arbetsmarknaden

Likalönsfrågans läge på den privata arbetsmarknaden torde i kort- het kunna anges sålunda: även om lika lön för män och kvinnor tillämpas på vissa arbetsområden, föreligger i regel avsevärda differen- ser mellan lönenivån för manlig och kvinnlig arbetskraft. Kvinnorna har lägre lön även om de sysselsättes med samma eller likartat arbete som män och — framför allt — arbete, som endast eller huvudsakligen utföres av kvinnor, hör till det lägst avlönade.

Relationen mellan lönerna för manliga och kvinnliga arbetare inom indu- strin under år 1948 har undersökts av Arbetsmarknadskommitténs kvinno- utredning. Utredningen konstaterar, att de kvinnliga arbetarnas förtjänster i genomsnitt utgjorde 67—77 % av de manliga arbetarnas i samma bransch; vid jämförelse mellan grupper med likartade arbetsuppgifter blev diffe— rensen något mindre. I kollektivavtalen uppgick kvinnornas timlöner till 67—81 % av männens och ackordsriktpunkterna jämte dyrtidstillägg till 68—82 % för jämförbara grupper. Enligt socialstyrelsens lönestatistik för industriarbetare utgjorde under år 1951 för samtliga redovisade industri- grupper kvinnornas genomsnittliga timförtjänst (exkl. övertids— och skift— tillägg, semesterlön och naturaförmåner) 72 % av männens. (För år 1938 var motsvarande procenttal 63 och för år 1945 67.) Spännvidden mellan männens och kvinnornas löner var enligt denna statistik minst inom ylle— oeh bomullsindustrin, där relativt många kvinnor sysselsättes och där deras genomsnittliga timförtjänst uppgick till ca 80 % av männens. De största lönedifferenserna mellan män och kvinnor redovisas för jord— och stenin- dustri (kvinnornas timförtjänst 69 % av männens), för pappersvaru- och grafisk industri samt för malmbrytning och metallindustri; för de undergrupper inom dessa näringsgrenar, där kvinnor förekommer i nämnvärd utsträckning, är dock spännvidden mindre.

I fråga om tjänstemän på den privata arbetsmarknaden kan som exempel på lönerelationerna mellan män och kvinnor anföras, att enligt socialsty— relsens lönestatistik för industrin i september 1951 den genomsnittliga må— nadslönen för kvinnlig kontorspersonal med okvalificerat arbete utgjorde 69 % av månadslönen för motsvarande manlig personal; för butikspersonal var relationen 71 %. I vad mån denna lönedifferens påverkats av skillnader mellan män och kvinnor i åldersfördelning och arbetsuppgifter framgår inte av statistiken. Ett material som bättre belyser dessa förhållanden är social— styrelsens lönestatistik för anställda inom den privata varuhandeln samt inom konsumentkooperativa företag. Den största och vad arbetsuppgifterna beträffar bäst jämförbara yrkesgruppen är här butiksbiträden. För samt— liga redovisade butiksbiträden inom de privata företagen (på dyrort 3) ut- gjorde kvinnornas löner i september 1951 något över 70 % av männens. Denna relation varierar emellertid från bransch till bransch och från ålders- grupp till åldersgrupp. De kvinnliga biträdena inom livsmedelsbranschen hade omkring 80 % av de manliga biträdenas löner i motsvarande ålders— grupper, medan lönedifferensen inom manufaktur- och konfektionsbran— schen var något större. Vid de konsumentkooperativa föreningarna utgjorde kvinnornas löner omkring 80 % av männens. Lönedifferensen mellan män och kvinnor synes i flera fall öka med stigande ålder.1 1 vad mån de här nämnda lönedifferenserna kan bero på olikheter i övertidsarbete, bransch- vana o. (1. ger materialet inte någon upplysning om. Det kan ju t. ex. tänkas, att antalet extra anställda är större bland kvinnliga än bland manliga bi— träden. För kontorstjänstemännen är det svårare att finna något så när stora grupper av manliga och kvinnliga anställda med likartade arbetsupp- gifter. Materialet synes dock tyda på att kvinnornas löner utgör mellan 70 och 80 % av männens.

Det bör slutligen understrykas, att utvecklingen går mot en successiv minskning av lönedifferenserna mellan män och kvinnor på den privata arbetsmarknaden. Löneökningarna i kollektivavtalen har sålunda under de senaste åren varit procentuellt högre för de kvinnliga arbetarna. De större löneförhöjningarna för låglönegrupperna har också varit till fördel för kvinnorna, som i stor utsträckning sysselsättes inom sådana arbetsområden.

Vår mening om marknadslöneprincipen

Marknadslöneprincipen innebär enligt vår definition ett hänsynstagande till den privata arbetsmarknadens löner vid den värdering av de statliga tjänsternas arbetsuppgifter, som tar sig uttryck i de olika befattningarnas lönegradsplacering. Den är som lönesättningsprincip av annan karaktär

1 Detta hänger troligen samman med att kvinnorna i stor utsträckning efter en första kontakt med arbetsmarknaden avbryter sitt förvärvsarbete och sedan kommer tillbaka efter några år. Då har emellertid männen större branschvana och därmed högre lön.

än de i föregående kapitel behandlade behovslöne— och prestationslöneprin- eiperna; den gör ingen direkt åtskillnad mellan män och kvinnor i det statliga lönesystemet utan innebär tvärtom, att lönen för såväl »manliga» som »kvinnliga» tjänster anpassas efter löneläget för arbetstagare med motsvarande arbete inom den privata sektorn av arbetsmarknaden. Efter— som på den privata arbetsmarknaden arbete utfört av kvinnor i regel be- talas lägre än arbete utfört av män, betyder emellertid marknadslöneprin- cipens tillämpning, att även i statstjänst »kvinnliga» arbetsuppgifter, »kvinnliga» tjänster avlönas lägre än om de värderats enbart inom det statliga lönesystemet genom jämförelser med »manliga» arbetsuppgifter, »manliga» tjänster.

I kap. 2 har vi definierat likalönsprincipen såsom principen om lika lön för man och kvinna för likvärdig arbetsuppgift; som en konsekvens av den sålunda definierade principen har vi angivit, att »kvinnliga» tjänster skall lönegradsplaceras med hänsyn till arbetsuppgifterna och värdesättas efter samma grunder, som gäller för »manliga» tjänster. Om man under nuva— rande förhållanden vill ändra det statliga lönesystemet till full överens- stämmelse med likalönsprincipen, fordras att lönegradsplaceringen av de »kvinnliga» tjänsterna sker utan hänsyn till marknadslöneprincipen, dvs. oberoende av den privata arbetsmarknadens värderingar av de »kvinnliga» arbetsuppgifterna. Lika lön för likvärdig arbetsuppgift i det statliga löne- systemet förutsätter en så långt möjligt objektiv arbetsvärdering inom detta system.

Vi finner det i princip riktigt, att inom det statliga lönesystemet löne- gradsplaceringen av de »kvinnliga» tjänsterna sker helt i överensstämmelse med principen om lika lön för man och kvinna för likvärdig arbetsuppgift. När det gäller att göra en sådan lönegradsplacering uppkommer emellertid problemet: kan man överhuvudtaget lönegradsplacera statliga tjänster utan hänsynstagande till den värdering av arbetsuppgifterna, som ligger i den privata arbetsmarknadens pris på arbetskraft av visst slag? Kan man över— huvudtaget göra en rent »kvalitativ» placering av statliga tjänster? (Jfr diskussionerna vid 1925 års beslut.) Kan man göra några objektiva jäm- förelser mellan arbetsuppgifter av helt olika karaktär? Vi är fullt medvetna om svårigheterna att göra arbetsvärderingar, när man helt släpper de kor- rektiv, som ligger i den privata arbetsmarknadens löner. Vid en lönegrads- placering enligt likalönsprineipen måste man emellertid sträva efter att värdera de »kvinnliga» tjänsterna i förhållande till de »manliga» efter samma allmänna normer, som tillämpas vid. den inbördes värderingen av »manliga» tjänster.

I kap. 12 diskuterar vi närmare möjligheterna för en lönegrads— placering enligt likalönsprincipen, och i de följande kapitlen, 13——15, undersöker vi vilka allmänna förskjutningar i löneställningen för »kvinn- liga» tjänster som skulle behövas för att det statliga lönesystemet skulle stå i överensstämmelse med likalönsprincipen.

Även om man vid konstruerande av ett lönesystem i överensstämmelse med likalönsprincipen bortser från den privata arbetsmarknadens löne- sättning för kvinnlig arbetskraft, kvarstår frågan om marknadslöneprin- cipens inverkan, när det gäller genomförandet av likalönsprincipen i det statliga lönesystemet.

Om också hänsyn till lönerna på den privata arbetsmarknaden tagits och väl också framdeles kommer att tagas vid den statliga lönesättningen, får detta uppenbarligen inte fattas så att staten i sin lönepolitik skulle vara bunden av löneutvecklingen på den privata arbetsmarknaden. En sådan tillämpning har aldrig givits åt marknadslöneprincipen. Man kan inte hel- ler tala om något enhetligt lönesystem på den privata arbetsmarknaden. De skilda arbetsområdena företer betydande olikheter sinsemellan såväl när det gäller löneavvägningen som i fråga om andra anställningsförmåner. Att det statliga lönesystemet också utvisar vissa särdrag står i full överens- stämmelse härmed. På samma sätt som den statliga lönesättningen på- verkas av löneförhållandena på den privata arbetsmarknaden påverkas också dessa i sin tur av statens lönepolitik.

Det är sålunda fullt berättigat att uppställa frågan, om staten bör på likalönsområdet bedriva en självständig lönepolitik. Vi menar då inte, att staten bör bedriva en sådan politik utan hänsynstagande till lönesättningen på den privata arbetsmarknaden. Det kan knappast anses försvarligt att tillskapa alltför stora ojämnheter mellan de löneförmåner, som för samma slags arbete utgår i allmän och privat tjänst. I all synnerhet gäller detta för arbetsområden, där erfarenhetsmässigt arbetskraftens rörlighet är mycket stor och där alltså övergång från allmän till privat anställning och vice versa ofta förekommer.

Vi anser att staten med tillbörligt beaktande av vad sålunda framhållits rörande marknadslöneprincipen bör för sina anställda bedriva en lönepo- litik, som syftar till att fullständigt genomföra likalönsprincipen i det stat- liga lönesystemet. Vi skall återkomma till denna fråga i slutkapitlet om likalönsprincipens genomförande (kap. 16).

KAPITEL 11

För och emot likalönsprincipen — en sammanfattning

Vi har definierat likalönsprincipen som principen om lika lön för man och kvinna för likvärdig arbetsuppgift (kap. 2) och konstaterat (kap. 7), att denna princip inte är helt genomförd i det statliga lönesystemet, efter- som lönegradsplaceringen för vissa »kvinnliga» tjänster inte överensstäm- mer med principen. För likalönsprincipens genomförande fordras, att dessa tjänster lönegradsplaceras med hänsyn till arbetsuppgifterna och efter samma allmänna arbetsvärderingsnormer, som gäller för »manliga» tjänster. Frågan blir då, om dessa ändringar i lönegradsplaceringen för vissa »kvinn— liga» tjänster bör vidtagas och likalönsprincipen sålunda bli tillämplig även på de kvinnor, som innehar just dessa tjänster —— liksom principen redan till fullo gäller för övriga kvinnor inom det statliga lönesystemet (vilka dock utgör en minoritet). Vi har i närmast föregående tre kapitel (8—10) behandlat de lönesättningsprinciper, som kan ställas i motsats till principen om lika lön för likvärdig arbetsuppgift och sålunda diskuterat i vad mån »det statliga lönesystemet bör ta hänsyn till behovslöneprincipen, prestationslöneprincipen och marknadslöneprincipen.

Vad först angår behovslöneprincipen och prestationslöneprincipen har vi visat, att statsmakterna får anses ha tagit avstånd från dessa principer, både när det gäller en individuell tillämpning (lönesättning efter varje in- divids behov resp. arbetsprestation) och en kollektiv tillämpning (lönesätt- ning efter det genomsnittliga behovet resp. den genomsnittliga arbetspres- tationen för gruppen kvinnliga statstjänstemän i motsats till gruppen man- liga statstjänstemän). Det kan då inte vara riktigt att låta dessa principer drabba vissa kvinnliga statstjänstemän, nämligen innehavarna av de tjänster, vilkas lönegradsplacering inte överensstämmer med principen om lika lön för likvärdig arbetsuppgift. Det kan inte påvisas, att det är särskilt befogat att tillämpa principerna just för dessa kvinnor. Det torde få anses uteslutet att återgå till ett tidigare lönesystem, i vilket behovs- och prestationslöneprinciperna tillämpades för alla kvinnliga statstjänste- män. Men då bör inte heller dessa principer åberopas mot ett fullständigt genomförande av likalönsprincipen.

Marknadslöneprincipen är av annan karaktär än behovslöne— och presta- tionslöneprinciperna. Det är här inte fråga om en lönesättningsprincip som gör direkt åtskillnad mellan män och kvinnor i det statliga lönesystemet. Den innebär tvärtom, att lönerna för både »manliga» och »kvinnliga» tjänster anpassas efter marknadsnivån, att värderingen av arbetsuppgifterna inom det statliga lönesystemet ansluter sig till värderingen på den privata arbetsmarknaden. Men eftersom på den privata arbetsmarknaden arbete ut—

fört av kvinnor i regel avlönas lägre än arbete utfört av män, medför en till- lämpning av marknadslöneprincipen, att »kvinnliga» arbetsuppgifter i statstjänst, »kvinnliga» tjänster avlönas lägre än om de värderats enbart inom det statliga lönesystemet genom så långt möjligt objektiva jämförelser med »manliga» arbetsuppgifter, »manliga» tjänster. Marknadslöneprincipens tillämpning —— särskilt vid 1925 års inplacering av de kvinnliga tjänsterna i den manliga löneplanen — är historiskt sett den främsta anledningen till vissa »kvinnliga» tjänsters lönegradsplacering i strid mot likalönsprinci- pen. Därav framgår marknadslöneprincipens betydelse för ställningstagan- det i likalönsfrågan.

Vi finner det i princip riktigt, att inom det statliga lönesystemet löne- gradsplaceringen av de »kvinnliga» tjänsterna oberoende av den privata arbetsmarknadens värderingar sker helt i överensstämmelse med princi- pen om lika lön för man och kvinna för likvärdig arbetsuppgift. Detta för— utsätter en så långt möjligt objektiv arbetsvärdering inom det statliga löne- systemet. Även om man vid konstruerande av ett lönesystem i överensstäm- melse med likalönsprincipen bortser från den privata arbetsmarknadens lönesättning för kvinnlig arbetskraft, kvarstår emellertid frågan om mark- nadslöneprincipens inverkan, när det gäller genomförandet av likalöns— principen i det statliga lönesystemet. Såsom i kap. 10 närmare utvecklats anser vi att staten med tillbörligt hänsynstagande till löneutvecklingen på den privata marknaden bör för sina anställda bedriva en lönepolitik som syftar till att fullständigt genomföra likalönsprincipen i det statliga löne- systemet. Frågan om takten i likalönsprincipens genomförande diskuterar vi i slutkapitlet (kap. 16).

AVDELNING IV

LIKALÖNSPRINCIPENS GENOMFÖRANDE

I denna avdelning skall vi behandla frågan om de åtgärder, som kräves för likalönsprincipens fullständiga genomförande i det statliga lönesyste- met. Det gäller då först och främst att undersöka, hur det statliga löne- systemet i stora drag skulle se ut, om likalönsprincipen vore helt genom- förd. Uppgiften blir sålunda att ange de allmänna förskjutningar i de »kvinnliga» tjänsternas löneställning, som påkallas av principen om lika lön för man och kvinna för likvärdig arbetsuppgift. Därvid uppstår först frågan Vilka värderingsgrunder som man har att tillämpa för att lönegrads- placera de »kvinnliga» tjänsterna i överensstämmelse med likalönsprinci— pen. Detta spörsmål diskuteras i avdelningens inledningskapitel, kap. 12. Därefter behandlas i kap. 13 lönegradsplaceringen för sådana »kvinnliga» tjänster, som har direkta manliga motsvarigheter i fråga om arbetsuppgif- ter, nämligen vissa tjänster vid fångvårdsanstalterna och statens sinnessjuk- hus. I kap. 14 diskuteras löneställningen för de »kvinnliga» tjänster som är placerade i lönegrader under den manliga bottenlönegraden (fr. o. 111. 1/7 1952 10 lönegraden). I kap. 15 behandlas de betydelsefullaste grup- perna av sådana »kvinnliga» tjänster, som tillhör 10 och högre lönegrader.

I slutkapitlet, kap. 16, diskuterar vi frågan om genomförandet av de i kap. 13—15 angivna förändringarna.

KAPITEL 12

Lönegradsplacering enligt likalönsprincipen

När det gäller att lönegradsplacera de »kvinnliga» tjänsterna enligt principen om lika lön för man och kvinna för likvärdig arbetsuppgift, upp— kommer först frågan vad som egentligen menas med likvärdig arbetsupp- gift. I kap. 10 har vi framhållit, att principen lika lön för likvärdig arbets- uppgift förutsätter en så långt möjligt objektiv värdering inom det statliga lönesystemet utan hänsynstagande till den privata arbetsmarknadens löner. Vi har också understrukit svårigheterna att göra en dylik värdering och uttalat, att lönegradsplacering enligt likalönsprincipen förutsätter en värde— ring av de »kvinnliga» tjänsterna enligt samma allmänna normer som till-

lämpas för den inbördes värderingen av »manliga» tjänster. Vi skall nu närmare diskutera frågan om arbetsvärdering inom det statliga lönesystemet.

Systematisk arbetsvärdering

] olika sammanhang har gjorts gällande, att en likformig värdering av »manliga» och »kvinnliga» arbetsuppgifter skulle underlättas genom an- vändning av systematiska metoder för arbetsvärdering, innebärande en värdesättning (exempelvis genom poängvärdering) av olika i arbetet in- gående faktorer, dvs. arbetets krav i fråga om utbildning, erfarenhet, an- svar, psykisk och fysisk ansträngning etc.

Frågan om sättet för fastställande av arbetets »värde» var en betydelse— full punkt vid behandlingen inom den internationella arbetsorganisationen av förslagen till konvention och/eller rekommendation angående lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde (jfr ovan 5. 32 ff). I den slutligt antagna konventionen föreskrives, att åtgärder skall vidtagas för att främja en objektiv värdering av arbetsanställningar på grundval av den föreliggande arbetsuppgiften. I rekommendationen förordas metoder för arbetsvärdering, exempelvis arbetsanalys, som hjälpmedel att uppnå en klassificering av arbetsanställningar utan avseende på kön.

I Sverige har under de senare åren diskuterats möjligheterna att in— föra arbetsvärdering som grund för löneavvägningen inom industrin, men i praktiken har systematiska arbetsvärderingsmetoder kommit till använd- ning endast i ringa utsträckning. En av Uppsala stadsfullmäktige 1947 tillsatt kommitté, >>Arbetsvärderingskommittén>>, med uppdrag att verk- ställa en översyn och därav ev. föranledd omvärdering av arbetsuppgifter- nas art för manliga och kvinnliga befattningshavare framlade i mars 1949 en utredning om arbetsvärdering av ordinarie och extra ordina- rie befattningar hos staden, vilket torde vara det första praktiska försöket i Sverige till arbetsvärdering för kontorsarbeten.1 Enligt kom- mitténs förslag har praktiskt taget samtliga stadens befattningar (tillhopa 406) poängvärderats efter ett av kommittén utformat arbetsvärderings- schema. Schemat innefattar fyra huvudfaktorer: utbildning och erfaren- het (högst 200 poäng); ansvar (högst 150 poäng); variation, självständig- het och initiativ (högst 100 poäng) samt arbetsförhållanden (högst 50 poäng). Huvudfaktorerna är uppspaltade på delfaktorer, exempelvis hu- vudfaktorn ansvar på delfaktorerna arbetsledning m. m. (högst 60 poäng), ansvar för maskiner eller utrustning (högst 20 poäng), ansvar för kassa— medel (högst 20 poäng) samt ansvar för människor (högst 50 poäng). Varje delfaktor är indelad i olika grader med olika poängvärde; så kan

1 Utredningen tryckt i Uppsala stads fullmäktiges tryck 13/3 1951. Ser. A. Nzr 30. Utred- ningen lämnar bl. a. en redogörelse för arbetsvärderingsmetodernas tillämpning i Sverige och återger några tidskriftsartiklar i ämnet.

exempelvis »ansvar för människor» ge 10, 30 eller 50 poäng. På grundval av utförliga arbetsbeskrivningar och arbetsvärderingsschemats definitioner av de olika graderna uträknas faktorpoäng och total poäng för varje befatt- ning.

Arbetsvärderingskommitténs utredning överlämnades i mars 1951 av Uppsala stadsfullmäktige till Svenska stadsförbundet med hemställan att stadsförbundet ville undersöka möjligheterna att genomföra en planmäs- sig arbetsvärdering för det kommunala förvaltningsområdet.

Frågan om systematisk arbetsvärdering inom det statliga lönesystemet har behandlats även av riksdagen. I två likalydande motioner till 1951 års riksdag (I: 268 och 11: 353) hemställdes om utredning rörande möjlig— heten att vid inplacering av de statligt anställda i det statliga lönegrads- systemet tillämpa en systematisk metod för arbetsvärdering. Motionärerna erinrade om den systematiska arbetsvärdering som införts vid vissa in- dustriföretag och om förslaget till arbetsvärdering för Uppsala stads an- ställda och anförde:

»Arbetsvärdering är i och för sig intet nytt. En viss värdesättning av de krav olika arbeten ställa på sina utövare äger som regel rum för att få en grund för den inbördes avvägningen av lönerna. Det nya och vad som anses ligga i begreppet arbetsvärdering är att en värdering av mer systematisk natur göres av de fordringar, som arbetet ställer på den anställde ur olika synpunkter såsom behärskande av yrket, ansträngning av såväl fysisk som psykisk art, utbildning, ansvar och arbetsförhål- landen m. m.»

Motionärerna framhöll vidare, att tjänsteförteckningsrevisionerna i det statliga lönesystemet skett utan att någon systematisk metod för arbets- värdering tillämpats. De ifrågasatte om inte vissa arbeten vanemässigt nedvärderats. »Speciellt den många gånger låga värderingen av arbets- uppgifter, som skötas av kvinnor, har, som känt år, varit föremål för stark kritik.» Motionärerna Ville inte påstå, att en arbetsvärderingsmetod skulle kunna utarbetas, som fyllde kraven på fullständig objektivitet, men ansåg att det på väsentliga områden fanns förutsättningar att nå ett mera objek- tivt resultat än med det dittillsvarande förfarandet.

över motionerna avgavs yttranden av Statens avtalsnämnd, Statens lönenämnd, LO, SAF och TCO. Statens lönenämnd framhöll bl. a., att med nuvarande ord— ning lönegradsplaceringen för en tjänst av naturliga skäl i stor utsträckning vore ett resultat av olika subjektiva bedömanden; ställningstagandet till lönegrads- placeringsfrågan bleve beroende av uppfattningen om arbetsuppgifternas kvali- tativa beskaffenhet och förhållandet mellan dessa göromål och de göromål som handhavas av andra närliggande, inom lönesystemet inrangerade grupper. Löne- nämnden ansåg det vara av stort värde om ett mera objektivt lönesystem kunde tillskapas, men ifrågasatte starkt om några egentliga förbättringar över huvud. taget kunde åstadkommas genom införandet av systematisk arbetsvärdering. Stora svårigheter måste göra sig gällande vid utarbetandet av ett inom statsförvalt— ningen i dess helhet tillämpligt system. Efter en redogörelse för »Uppsala- systemet» framhöll lönenämnden, att arbetet med uppgörandet av ett arbets-

värderingsschema innefattade ett flertal känsliga avvägningsfrågor, beträffande vilka de olika tjänstemannakategorierna hade ett starkt intresse att få sina speciella synpunkter tillgodosedda. Lönenämnden underströk svårigheterna att för den heterogena tjänstemannapersonalen inom statsförvaltningen erhålla ett poängvärde, som kunde godtagas av alla, exempelvis för faktorn utbildning. Det avsedda systemet vore inte heller ett objektivt system utan snarare rett system, där det samlade övervägandet rörande arbetsuppgifter, kompetenskrav, ansvar osv. i en tjänst, som nu sker vid lönesättningen, uppdelas på flera subjektiva ”delöverväganden'v. I anslutning till vad motionärerna uttalat rörande värde- ringen av arbetsuppgifter som skötes av kvinnor erinrades om likalönskommit- téns uppdrag. LO ansåg det riktigast att olika system för systematisk arbets- värdering först prövades inom mindre och relativt enhetliga grupper av an— ställda inom den statliga sektorn av arbetsmarknaden. Så snart det gällde att jämföra väsentligt olika typer av befattningar och arbeten vore det ej längre möjligt att tillämpa ett gemensamt system för arbetsvärdering. TCO ansåg det kunna starkt ifrågasättas, om arbetsvärderingsprincipen genomgående kunde tillämpas vid löneavvägningen mellan de i fråga om utbildning, arbetsuppgif- ter, ansvarsställning och tjänstgöringsförhållanden starkt varierande grupperna i statstjänst.

Statsutskottet (utl. 201) erinrade —— liksom flertalet remissinstanser — om att ett begränsat förslag om arbetsvärdering kunde väntas från arbets- ledareutredningen. Vad anginge värderingen av arbetsuppgifter, som ut- fördes av kvinnor, erinrades om det inom likalönskommittén pågående ut- redningsarbetet. Utskottet ansåg det välbetänkt att avvakta erfarenheterna beträffande speciella grupper av anställda, innan åtgärder vidtoges för en allmän arbetsvärdering. Motionerna avstyrktes följaktligen. Riksdagen

beslöt enligt statsutskottets hemställan.

Arbetsledareutredningen har i betänkande (23/7 1952, stencil) fram— lagt förslag till lönegruppering av statliga arbetsledartjänster, vilken verk- ställts med hjälp av systematisk arbetsvärdering enligt en av utredningen utarbetad arbetsvärderingsskala. Förslaget avser endast en klassificering av arbetsledartjänsterna inbördes men inte någon avvägning av deras löne- ställning i förhållande till andra personalgrupper; själva lönegradsplace- ringen har ansetts ankomma på 1949 års tjänsteförteckningskommitté.

Vår mening

Frågan om användning av s. k. systematisk arbetsvärdering som hjälp— medel för lönegradsplacering av »kvinnliga» tjänster enligt likalönsprin- cipen har vi diskuterat i anslutning till det av Uppsala stads arbetsvärde— ringskommitté framlagda förslaget (se ovan 5. 253). Vi har också haft an- ledning att taga ställning till frågan i vårt 21/11 1949 till delegatio- nen för det internationella socialpolitiska samarbetet avgivna yttrande om förslaget till internationell reglering av likalönsfrågan.

Vi har funnit, att man inte kan använda systematiska arbetsvärderings— metoder för löneavvägningen mellan »kvinnliga» och »manliga» tjänster utan

att utsträcka arbetsvärderingen till hela det statliga lönesystemet. Arbetsvär- deringen måste självfallet omfatta både »kvinnliga» och »manliga» tjänster och bli av betydelse även för lönerelationerna mellan olika »kvinnliga» och olika »manliga» tjänster inbördes. I praktiken skulle detta innebära en allmän tjänsteförteckningsrevision. Det bör framhållas, att arbetsvär- deringen i Uppsala omfattade så gott som samtliga stadens tjänster, både »manliga» och »kvinnliga», och att den byggde på noggranna arbetsbe- skrivningar av varje tjänst.

För att systematiska arbetsvärderingsmetoder över huvud taget skall kunna bli ett hjälpmedel för löneavvägningen mellan män och kvinnor i statstjänst förutsättes sålunda en mera generell tillämpning av dylika metoder i det statliga lönesystemet, en fråga som vi inte har att ta ställ? ning till. Vi vill emellertid framhålla, att det enligt vår mening knappast torde vara möjligt att konstruera ett arbetsvärderingsschema, godtagbart för hela det statliga lönesystemet, som ju rymmer arbetsuppgifter av mycket skiftande karaktär. Arbetsvärdering synes hittills främst ha kom- mit till användning för arbeten av någorlunda lika art inom ett och samma företag. Den partiella arbetsvärdering inom det statliga lönesystemet, som arbetsledareutredningen utfört, avser endast klassificering av tjänster inom en grupp med homogent arbete men avgör inte gruppens löneställning i förhållande till andra grupper. Arhetsvärderingsmetoderna skulle ha sin främsta betydelse för likalönsfrågan, om de kunde åstadkomma större objektivitet vid jämförelse mellan män och kvinnor med olikartade arbets- uppgifter. Det synes emellertid tvivelaktigt, om man genom systematisk arbetsvärdering kan nå ett större mått av objektivitet vid lönesättning än genom hittills tillämpade metoder. Såsom Statens lönenämnd framhållit i sitt ovan refererade yttrande innefattar den systematiska arbetsvärde— ringen ett flertal subjektiva delbedömanden. Det poängvärde som tillmätes de särskilda faktorerna måste få en avgörande betydelse för relationen mellan olika tjänster. En jämförelse mellan t. ex. den »kvinnliga» kontors- biträdestjänsten och sådana tjänster i den manliga bottenlönegraden som brevbärare och stationskarlar torde sålunda i hög grad bli beroende av vilken vikt man ger åt faktorn »fysisk ansträngning».

Vår uppgift att undersöka vilka allmänna förskjutningar i de »kvinn- liga» tjänsternas löneställning som behöves för att den skall stå i överens- stämmelse med principen om lika lön för likvärdig arbetsuppgift har vi sålunda haft att lösa utan tillämpning av systematiska arbetsvärderings- metoder. Vi har sökt göra jämförelser mellan »kvinnliga» och »manliga» tjänster genom den form av mera summarisk arbetsvärdering, som hittills tillämpats vid statlig lönesättning. Vi har därvid strävat efter att värde- sätta de »kvinnliga» tjänsterna i förhållande till de »manliga» efter samma grunder som användes för bestämmande av relationerna mellan »manliga» tjänster inbördes: genom en allmän värdering av arbetsuppgifterna med

hänsyn till deras krav i fråga om utbildning, erfarenhet, skicklighet, fy- sisk och psykisk ansträngning, ansvar, arbetsförhållanden etc.

För de tjänster, där män och kvinnor har samma arbete, erbjuder upp- giften givetvis inga svårigheter. När det gäller »kvinnliga» tjänster under den manliga bottenlönegraden, är också likvärdigheten mellan »manliga» och »kvinnliga» arbetsuppgifter ofta tämligen påtaglig. Svårigheterna att lönesätta »kvinnliga» tjänster enligt principen om lika lön för likvärdigt arbete gäller främst tjänsterna över den manliga bottenlönegraden. Så— som av kap. 15 framgår har vi inte i fråga om dessa tjänster kunnat fixera någon viss lönegrad som den ur likalönssynpunkt riktiga utan endast mera allmänt kunnat uttala oss om, huruvida en viss tjänst kan anses »kvinnligt lönesatt».

KAPITEL 13

Kvinnliga tjänster med direkt manlig motsvarighet

I detta kapitel behandlar vi de kvinnliga (: för kvinnor reserverade) tjänster, som i fråga om arbetsuppgifterna direkt motsvaras av i högre lönegrad placerade manliga (: för män reserverade) tjänster. Sådana kvinnliga tjänster finns — såsom av det föregående framgår —— vid fång— vårdsanstalterna och vid statens sinnessjukhus (samt vid statens anstalt för fallandesjuka). Överensstämmelse i arbetsuppgifter mellan dessa kvinn— liga och manliga tjänster har i olika sammanhang konstaterats men änd— ring av lönegradsplaceringen har fått anstå i avvaktan på den allmänna utredning om likalönsprincipens genomförande i statsförvaltningen, som vi har haft att verkställa. Att befattningar med samma arbetsuppgifter inte bör differentieras på i olika lönegrader placerade manliga och kvinn— liga tjänster torde få anses fastslaget genom 1937 års riksdagsbeslut i folkskollärarnas lönefråga.

Fångvårdsanstalterna

Såsom framgår av kap. 3 är tjänsterna vaktfru och första vaktfru re- serverade för kvinnor, medan tjänsterna vaktkonstapel och överkonstapel är förbehållna män. Vaktfruar och första vaktfruar utövar bevakning (vård och tillsyn) av huvudsakligen kvinnor, medan vaktkonstaplar och över— konstaplar övervakar huvudsakligen män. Med hänsyn till beskaffenheten av de med ifrågavarande befattningar förenade göromålen fann 1945 års löneutredning för viss fångvårdspersonal uppenbart, att de manliga tjäns- terna kunde behörigen upprätthållas endast av män och de kvinnliga tjänsterna endast av kvinnor, varför de särskilda kvinnliga tjänstebenäm- ningarna lämpligen borde bibehållas även i fortsättningen.

I olika sammanhang har framhållits, att arbetsuppgifterna för vakt- fruar och första vaktfruar är likartade med arbetsuppgifterna för vaktkon— staplar resp. överkonstaplar (se ovan s. 110). I prop. 1946: 225 fann chefen för justitiedepartementet starka skäl tala för att utjämna löneskillnaden mellan den manliga och kvinnliga personalen i fångvården, »enär löne— sättningen för manliga och kvinnliga befattningshavare med samma ansvar och arbetsuppgifter i princip bör vara densamma»; han ansåg sig emeller- tid icke kunna upptaga frågan med hänsyn till den bebådade utredningen om likalönsprincipens genomförande i statsförvaltningen.

Likvärdigheten i arbetsuppgifter mellan vaktfru —— vaktkonstapel och första vaktfru — överkonstapel kan anses bestyrkt. Likalönsprincipen kräver följaktligen, att vaktfru placeras i samma lönegrad som vaktkon- stapel och första vaktfru i samma lönegrad som överkonstapel. Efter för—

slag av 1949 års tjänsteförteckningskommitté (prop. 1952:107) har fr. o. m. 1/7 1952 vaktfru uppflyttats från 8 till 10 lönegraden och vaktkonsta— pel från 11 till 12 lönegraden. Vid genomförande av likalönsprincipen bör sålunda vaktfru placeras i 12 lönegraden. Första vaktfru har likale- des fr. o. m. 1/7 1952 uppflyttats från 11 till 13 lönegraden och överkon- stapel från 13 till 14 lönegraden; vid tillämpning av likalönsprincipen bör även första vaktfru sättas i 14 lönegraden. I samband med de kvinnliga befattningarnas uppflyttning till samma lönegrader som motsvarande manliga torde böra uppmärksammas, att f. n. pensioneringsperioden II (63 ——65 år) tillämpas för överkonstapel men pensioneringsperioden I (60—63 år) för första vaktfru (liksom för både vaktkonstapel och vaktfru).

Likalönsprincipens genomförande bör också föranleda ändrad lönegrads- placering för den enda i personalförteckningen upptagna uppsyningsman— natjänsten i Ca 14 (Ca 13 före 1/7 1952), vilken är avsedd för och innehaves av kvinna (anstalten i Växjö). Tjänsten inrättades (jfr prop. 1946: 225) för en befattningshavare (första vaktfru), som fullgjorde i huvudsak motsva- rande göromål som uppsyningsman i bevakningstjänst ; den ansågs utgöra en motsvarighet till befattningen som uppsyningsman vid centralfängelserna för manliga intagna. De för män avsedda uppsyningsmannatjänsterna har fr. o. 111. 1/7 1952 uppflyttats till lönegraderna 16 (förut 15) och 18 (förut 17). Likalönsprincipen kräver, att den kvinnliga uppsyningsmanna- tjänsten uppflyttas till samma lönegrad som manlig uppsyningsmanna- tjänst med motsvarande ansvar och arbetsuppgifter.

Statens sinnessjukhus och statens anstalt för fallandesjuka

"Av nedanstående tablå framgår de manliga och kvinnliga tjänster för sjukvårdspersonal, som finns vid statens sinnessjukhus, samt dessa tjäns- ters lönegradsplacering dels före och dels efter 1952 års riksdagsbeslut ( prop. 1952:107 ).

Kvinnlig Manlig

Lönegrad Lönegrad

före efter fjanst före efter 1/-: 1952 1/-1 1952 1/7 1952 1/7 1952

Tjänst

Sköterska.1 8 Skötarel .............. 12 Första sköterska.l ...... 10 Förste skötarel . 13 Over-sköterslm.1 ........ 122 Överskötare 14 Föreståndarinna1 ...... 16 Uppsyningsman ........ 16 Första. föreståndarinna' 19 Förste uppsyningsman. . 19

1 Tjänsten finns även vid statens anstalt för fallandesjuka. * Genom beslut av 1951 års riksdag uppflyttades vissa. överskötersketjänster (tjänster för vilka ut- bildning vid sjuksköterskeskola var nödvändig) till 14 lg (räknat fr. o. m. !/m 1951).

Sköterskornas utbildning och arbetsuppgifter överensstämmer helt med skötarnas; detta har bl. a. konstaterats av 1944 års lönekommitté, avseende viss sjukvårdspersonal, vilken kommitté emellertid med hänsyn till den be- bådade utredningen om likalönsprincipen icke ansåg sig böra ingå på nå— gon prövning av den inbördes löneställningen mellan manliga och kvinn- liga befattningshavare vid sinnessjukhusen. Första sköterskor och första skötare —— vilka å vårdavdelning tjänstgör som ställföreträdare för över- sköterskor och överskötare — har likaledes samma arbetsuppgifter; samma kompetensfordringar gäller. Med hänsyn till den överensstämmelse i arbetsuppgifter, som föreligger mellan nu ifrågavarande manliga och kvinn- liga tjänster, kräver likalönsprincipen, att de kvinnliga uppflyttas till samma lönegrad som de manliga. Sköterska bör sålunda placeras i 12 lönegraden och första sköterska i 13 lönegraden.

Fr. o. 111. 1/7 1952 är samtliga översköterske- och överskötartjänster vid sinnessjukhusen placerade i samma lönegrad (14). Därmed får likalöns- principen betraktas som genomförd i fråga om dessa tjänster. Vi anser oss inte ha anledning att ur likalönssynpunkt ta ställning till frågan om lönerelationen mellan överskötersketjänster med arbetsuppgifter, för vilka krävs utbildning vid sjuksköterskeskola, och övriga överskötersketjänster.

I samband med de manliga och kvinnliga tjänsternas placering i samma lönegrad uppkommer frågan om deras likställande även i fråga om semesterrätt och pensionsålder. Årssemestern för till avdragsgrupp 3 höran- de skötare, förste skötare och överskötare är (enligt de allmänna bestäm- melserna i Saar 5 29) 20 dagar intill det kalenderår, under vilket tjänste- mannen fyller 40 år, och därefter 30 dagar; enligt särskilda bestämmelser skall däremot årssemestern för till avdragsgrupp 3 hörande översköterska, första sköterska eller sköterska omfatta minst 25 dagar eller, fr. o. ni. det kalenderår tjänstemannen fyller 40 är, minst 35 dagar.

För skötare, förste skötare och överskötare gäller f. n. pensionerings- perioden I (60—63 år), medan för sköterska, första sköterska och över- sköterska tillämpas den speciella pensioneringsperioden 55—58 år.

Såväl den längre semestern som den lägre pensionsåldern för de kvinn- liga tjänstemännen har givetvis sin grund i de krävande arbetsuppgifter de har att utföra; skillnaden mellan män och kvinnor synes bottna i upp- fattningen, att den kvinnliga sjukvårdspersonalen inte på samma sätt som den manliga står ut med dessa arbetsuppgifter. För staten som arbetsgivare betyder givetvis den längre semestern och den kortare tjänstetiden ökad arbetskostnad för varje kvinnlig tjänsteman jämfört med motsvarande manlig, en skillnad som hittills i viss utsträckning kompenserats genom kvinnornas lägre löneställning. Ett genomförande av lika lön, motiverad med likvärdighet i arbetsuppgifter, bör enligt vår mening medföra, att de nuvarande skiljaktigheterna i fråga om semester och pensionsålder mellan manliga och kvinnliga tjänstemän utjämnas.

Vad beträffar uppsyningspersonalen vid sinnessjukhusen avlägsnades den tidigare löneskillnaden mellan män och kvinnor med samma arbets- uppgifter redan genom beslut av 1951 års riksdag, varigenom förestånda- rinna och uppsyningsman placerades i samma lönegrad (161), liksom ock första föreståndarinna och förste uppsyningsman (19). Genom lönegrads- placeringen har samma allmänna bestämmelser om semester kommit att gälla för föreståndarinna och uppsyningsman, liksom tidigare varit fallet beträffande första föreståndarinna och förste uppsyningsman. Däremot gäller olika pensioneringsperioder för uppsyningsman (60—63 år) och före- ståndarinna (55—58 år); även på denna punkt torde ur likalönssynpunkt likställighet mellan män och kvinnor böra genomföras.

KAPITEL 14

Tjänster under den manliga bottenlönegraden

Bottenlönefrågan

Bottenlönefrågan, som nära sammanhänger med behovslöneprincipen och som vi därför redan varit inne på i kap. 8, innebär — såsom saken ut- tryckes i våra direktiv — spörsmålet om »5 [: nuv. 9] lönegraden, som i allmänhet torde vara den lägsta rekryteringsgraden för manliga befatt- ningshavare, bör vara normal rekryteringsgrad jämväl för typiskt kvinn— liga befattningar, oavsett göromålens art».

Utgångspunkten för bottenlönefrågan är det faktiska förhållandet att praktiskt taget inga ordinarie eller extra ordinarie »manliga» tjänster (dvs. tjänster som uteslutande eller huvudsakligen innehas av män) pla- cerats i lägre lönegrad än nuv. 9. Fr. o. m. 1/ 7 1952 har de »manliga» tjänsterna i 9 lönegraden uppflyttats till 10 lönegraden, som sålunda nu- mera är den »manliga» bottenlönegraden. De i högst 8 lönegraden placerade ordinarie och extra ordinarie tjänsterna var —- enligt 1951 års personal- statistik (jfr bil. 3) —— »kvinnliga» tjänster, dvs. uteslutande eller huvud- sakligen besatta med kvinnor.

Såsom framgår av kap. 8 är det behovssynpunkter som ligger bakom användningen av en särskild manlig bottenlönegrad. Den är den lägsta lönegrad, i vilken man ansett sig kunna placera en manlig tjänsteman med försörjningsplikt mot familj, den lägsta lönegrad, som gett »anständig bärgning» åt en familjeförsörjare. Då sålunda tjänst, avsedd att rekryteras med män, inte ansetts kunna sättas lägre än i den manliga bottenlönegra- den, har följden blivit, att denna lönegrad kommit att innehålla tjänster med stora skiljaktigheter i fråga om arbetsuppgifternas kvalitet. Den spänn- vidd mellan lönegradens mest och minst kvalificerade tjänst, som givet— vis finns inom de flesta lönegrader, torde sålunda vara särskilt stor inom den manliga bottenlönegraden. Man kan säga, att lönen för de minst kvali- ficerade tjänsterna inom den manliga bottenlönegraden innehåller en be— hovsfaktor: lönesättning baserad på jämförelse med arbetsuppgifterna för andra »manliga» och »kvinnliga» tjänster skulle resulterat i lägre lönegrads— placering, om inte spärren nedåt hindrat detta.

I kap. 8 har vi tagit avstånd från behovslöneprincipen och funnit, att lönegradsplacering av tjänster bör ske på grundval av arbetsuppgifterna och utan hänsynstagande till behovssynpunkter. Rent teoretiskt borde ett utrensande av behovshänsyn ur det statliga lönesystemet och en lönesätt- ning på grundval av arbetsuppgifterna medföra, att man omprövar löne- ställningen inte bara för »kvinnliga» utan också för »manliga» tjänster.

Ett bortfallande av behovsfaktorn för de lägst kvalificerade tjänsterna i den manliga bottenlönegraden skulle då kunna resultera i att de place- rades under denna grad. Lika lön för likvärdig arbetsuppgift kan så- lunda åstadkommas inte bara genom höjning av »kvinnliga» utan också genom sänkning av »manliga» tjänster. Detta resonemang har emeller— tid endast teoretiskt intresse; i praktiken torde det inte vara möjligt att sänka lönegradsplaceringen för några tjänster i den manliga bottenlöne- graden. Tjänst, till vilken staten vill rekrytera män, kan givetvis inte löne- sättas utan hänsyn till marknadsnivån för manlig arbetskraft. Även bort- sett härifrån kan det inte anses ingå i vårt uppdrag att föreslå ändrade löner för »manliga» tjänster. Vår uppgift är endast att bedöma löneställ- ningen för >>kvinnliga>> tjänster med utgångspunkt från den värdering av olika arbetsuppgifter, som s. a. s. fastslagits genom den faktiska löneställ- ningen för >>manliga>> tjänster.

De »kvinnliga» tjänster, som nu ligger under den manliga bottenlöne- graden, bör sålunda lönegradsplaceras med hänsyn till göromålens kvali— tet i förhållande till de arbetsuppgifter, som är förenade med tjänsterna i den manliga bottenlönegraden. Detta betyder inte utan vidare, att alla dessa »kvinnliga» tjänster skall uppflyttas lägst till den manliga botten- lönegraden »oavsett göromålens art», som saken uttryckts i våra direktiv. »Kvinnlig» tjänst, som har uppenbart mindre kvalificerade göromål än någon »manlig» tjänst, bör placeras under den manliga bottenlönegraden. I och för sig kräver likalönsprincipen inte, att alla »kvinnliga» tjänster skall sättas lägst i den manliga bottenlönegraden. I verkligheten får en löne- gradsplacering enligt likalönsprincipen ett sådant resultat, om ingen »kvinnlig» tjänst har arbetsuppgifter av mindre kvalificerad art än de göro— mål som nu betalas enligt den manliga bottenlönegraden.

I det följande skall vi undersöka vilken löneställning som vid tillämpning av likalönsprincipen bör tillkomma de »kvinnliga» tjänsterna under 10 löne- graden och därvid jämföra deras arbetsuppgifter med de göromål, som är förenade med »manliga» tjänster i bottenlönegraden. Till denna grad hör bl. a. följande tjänster, som praktiskt taget uteslutande innehas av män (an- talet ordinarie och extra ordinarie tjänstemän å varje tjänst enligt 1951 års personalstatistik): stationskarl (18563), brevbärare (3 946, varav 9 kvinnor), banvakt (2 049), förrådsman (1 071, varav 1 kvinna), tullvakt (967), empeditionsvakt (814, varav 10 kvinnor), vaktmästare (332, varav 4 kvinnor), ekonomibiträde (253, varav 1 kvinna).

Kontorsbiträdestjänster

Med kontorsbiträdestjänster avses i det följande såväl de ordinarie kontorsbiträdestjänsterna i Ca8 som de icke—ordinarie tjänster, som ingår i den reglerade befordringsgången för biträden med skriv— och kontors— göromål (Ce 8, Ge 6, Cf4 och extra tjänster i motsvarande lönegrader). Alla dessa tjänster kan betraktas som en med hänsyn till arbetsuppgifterna enhetlig tjänst.

Tidigare lönerelationer mellan kontorsbiträdes- och expeditionsvaktstjänstcr

Av den historiska utredningen i kap. 5 framgår, att de kvinnliga biträ— den vid departement och ämbetsverk, som motsvarade de senare kontors- biträdena, ursprungligen hade högre avlöning än de manliga vaktmästarna (de senare expeditionsvakterna). Fr. o. m. 1922 fastställdes visserligen högre lön till expeditionsvakterna, men löneskillnaden får anses ha varit mindre än den, som tillämpades mellan män och kvinnor med samma eller likvärdiga arbetsuppgifter. Härav torde kunna dragas den slutsatsen, att kontorsbiträdenas arbetsuppgifter vid denna tidpunkt värderades högre än expeditionsvakternas; därvid får emellertid inte förbises, att värderingen av arbetsuppgifterna inte torde ha varit utan påverkan av dåtida sociala värderingar: kontorsbiträdena hade i regel högre utbildning än expeditions— vakterna och rekryterades i allmänhet från en annan socialgrupp. Vidare bör uppmärksammas, att fr. o. m. 1922 även inrättades en biträdesgrad med lägre avlöning än kontorsbiträdesgraden, den s. k. skrivbiträdesgraden, var- igenom skillnaden mellan den lägsta manliga och den lägsta kvinnliga gra— den i äinbetsverken ytterligare ökades. Eftersom skrivbiträdestjänsterna avsågs för folkskoleutbildade flickor, kan löneskillnaden mellan skrivbiträ- den och expeditionsvakter måhända sägas ha motsvarat den skillnad, som främst med hänsyn till behovssynpunkter var gängse mellan likvärdigt manligt och kvinnligt arbete. Genom 1925 års »kvantitativa» inplacering fixerades löneskillnaden mellan kontorsbiträden och expeditionsvakter till en lönegrad och mellan skrivbiträden och expeditionsvakter till tre löne- grader. Genom skrivbiträdesgradens avskaffande som ordinarie grad fr. o. 111. 1/7 1947 begränsades visserligen löneskillnaden mellan den »man- liga» och »kvinnliga» rekryteringsgraden till en lönegrad, men på grund av den reglerade befordringsgången för kontorsbiträdena blev dock löne- skillnaden större under den första anställningstiden.

Genom expeditionsvakternas uppflyttning till 10 lönegraden fr. o. 111. 1/7 1952 har avståndet mellan ordinarie graden för expeditionsvakter och kontorsbiträden ökats till två lönegrader.

Arbetsuppgifter å kontorsbiträdestjänster

När det gäller att göra en kvalitativ lönegradsplacering av de »kvinnliga» kontorsbiträdestjänsterna i förhållande till »manliga» tjänster är det själv- fallet av största betydelse att erhålla så noggrann kännedom som möjligt om de göromål, som numera är förenade med kontorsbiträdestjänster, och om de krav i fråga. om utbildning etc., som arbetsuppgifterna medför. Någon kartläggning av de högst skiftande arbetsuppgifterna å kontorsbiträdes- tjänsterna torde inte ha gjorts. I 1944 års personalutrednings betänkande (och kungörelsen om den reglerade befordringsgången) betecknas arbets- uppgifterna med den sammanfattande benämningen »skriv- och kontors- göromål» men någon närmare definition eller exemplifiering av göromålens art lämnas inte. Utredningen förutsatte i huvudsak likartade arbetsuppgif- ter för alla tjänsteinnehavare inom befordringsgången (lönegraderna 4—8); någon differentiering av arbetsuppgifter efter lönegrader skulle sålunda inte ske.

Åt 1947 års biträdesutredning uppdrogs bl. a. att klarlägga vilka förut- sättningar i fråga om kompetens och arbetsuppgifter som borde före- ligga för att en befattning) skulle placeras i kanslibiträdesgraden. Därmed erhålles självfallet en avgränsning uppåt av kontorsbiträdesgradens arbets- uppgifter. I biträdesutredningens PM 22/9 1948 framlades förslag till all- männa riktlinjer beträffande göromålens differentiering på nuvarande lönegraderna 8, 11, 13 och 15, och lämnades följaktligen även en summa- risk förteckning å arbetsuppgifter, som borde tillhöra kontorsbiträdesgra- den. Vi ansåg emellertid inte denna PM ge en tillfyllestgörande grundval för en värdering av kontorsbiträdestjänsternas arbetsuppgifter. Efter sam- råd med biträdesutredningen igångsatte vi därför hösten 1950 en utred— ning om dessa arbetsuppgifter. Självfallet kunde det inte bli fråga om att inhämta upplysningar om samtliga kontorsbiträdestjänster; lönegradspla- ceringen måste ju också bestämmas med hänsyn till arbetsuppgifterna för det stora flertalet kontorsbiträdestjänster. Vi begränsade därför vår under- sökning till verk med ett större antal (i regel minst 50) biträden i löne- graderna 4—8. Uppgifter inhämtades sålunda från arméförvaltningen, ma- rinförvaltningen, flygförvaltningen, försvarets civilförvaltning, socialstyrel— sen, riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsenl, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenhyggnadsstyrelsen, generaltullstyrelsen och statistiska cen— tralbyrån. Uppgifter skulle endast lämnas beträffande biträden, som kunde sammanföras till grupper, omfattande minst 5 biträden med i stort sett likartade göromål. (Biträden med göromål av så speciell natur, att de inte kunde hänföras till dylika »göromålsgrupper», ingår sålunda inte i vårt undersökningsmaterial.) Grupperna av biträden med i stort sett

* Uppgifterna betr. telegrafverkets distrikts- oeh lokalförvaltningar inskränktes till att omfatta endast ett av verkets sex distrikt.

likartade göromål borde göras så stora som möjligt, varvid hänsyn främst skulle tagas till de göromål, som upptoge den övervägande delen av arbets— tiden. Utöver arbetsuppgifterna för varje grupp skulle även angivas den utbildning — skolutbildning och/eller fackutbildning (maskinskrivnings-, handelsutbildning etc.) -— som av myndigheten ansågs nödvändig för arbets— uppgifternas fullgörande; hänsyn skulle sålunda inte tagas till om vissa eller samtliga biträden hade högre utbildning än som verkligen behövdes för göromålen.

Uppgifter lämnades för sammanlagt 7 724 biträden, varav 2003 från generalpoststyrelsens bankavdelning, 518 från postverkets distrikts- och lokalförvaltningar, 1 083 från försvaret och 759 från statens järnvägars di- strikts- och lokalförvaltningar,

Av de olika myndigheterna lämnade uppgifter om göromål måste givet- vis i många fall innebära en mer eller mindre summarisk och schematisk etikettering. Bakom begrepp som »registrering, bokföring, granskning» kan givetvis dölja sig arbetsuppgifter av växlande innehåll och kvalitet. Självfallet är den av myndigheterna använda terminologin inte alltid en- tydig, vilket i viss mån försvårat en sammanfattande gruppering av ma— terialet; att i varje särskilt fall klarlägga de arbetsoperationer, som avses, skulle kräva relativt vittgående undersökningar och studier på platsen.

En sammanställning utvisar att de i undersökningen ingående biträ- dena procentuellt fördelar sig på följande grupper av arbetsuppgifter:

. Sortering, stämpling, prägling, in- och utplockning av handlingar ...... . Registrering, journalisering o. d. . Tjänstgöring i telefonväxel ................................................ . Kollationering, kontrollslagning, maskinbokföring ........................ 17.3 . Hålkortsarbete (stansning, tabulering o. d.)

'. Maskinskrivning (enbart 17.1, i förening med sortering, kollationering o. (1. 5.2) ..................................................................

'. Maskinskrivning och stenografi ..........................................

8. Granskningsarbete, statistiskt arbete, uträkning av avlöningar, avgifter o. d.

verk och distriktsförvaltningar .......................................... . För tullverkets och kommunikationsverkens lokalförvaltningar speciella göromål a) självständig kassatjänst vid postverket ............................ 4.0 b) upplysnings- och resebyrätjånst .................................. 2.1 c) allmänna kontors- och expeditionsgöromål ...................... 2.8 8.9

Summa 100.o

Vid bedömande av ovanstående sammanställning bör bl. a. ihågkom- mas, att biträden från kommunikationsverken utgör det största antalet,

att verk med ett mindre antal biträden inte ingår i undersökningen och att undersökningen endast omfattar biträden, som bildar en grupp på minst 5 med likartade göromål. Sammanställningen torde dock ge en någorlunda riktig bild av de arbetsuppgifter, som karakteriserar det övervägande fler— talet kontorsbiträdestjänster inom statsförvaltningen. De angivna göro— målsgrupperna är helt naturligt av sinsemellan skiftande kvalitet med hän— syn till de krav som ställts i fråga om utbildning, ansvar, självständighet osv. För kontorsbiträdestjänster —— liksom för de flesta andra tjänster -— gäller givetvis, att arbetsuppgifterna representerar en skala av större eller mindre bredd, där de högst resp. minst kvalificerade teoretiskt kan anses ligga något över resp. något under tjänstens lönegrad, till vilken alltså arbetsuppgifterna i mitten på skalan närmast kan hänföras. Ett särskilt problem är i vad mån de arbetsuppgifter för kontorsbiträdestjänster, som framkommit vid vår utredning, kan anses tillhöra kanslibiträdesgraden. Frågan om gränsdragningen mellan kontorsbiträdes— och kanslibiträdes- tjänsterna har bl. a. varit en uppgift för 1947 års biträdesutred- ning. I betänkande (10/10 1951) har biträdesutredningen framlagt förslag till normer för lönegradsplacering av biträdespersonal, vilka normer i stort sett godkänts av 1952 års riksdag. Givetvis måste vi vid vårt bedömande av kontorsbiträdestjänsternas lönegradsplacering bortse från sådana arbetsuppgifter, som enligt dessa normer hänförts till kans- libiträdesgraden. Rent allmänt synes ha förutsatts, att de med kanslibi- trädestjänst förenade arbetsuppgifterna regelmässigt inte skall vara av rutinmässig karaktär. Beträffande den arbetsuppgift, som enligt vår under- sökning åvilar den största gruppen av kontorsbiträden, nämligen maskin- skrivning, har uttalats, att för maskinskrivning normalt ej bör förekomma högre lönegrad än kontorsbiträdesgrad, så länge utskriften väsentligen inne- fattar överflyttning av handskriven eller talad nutida svensk skrift till maskinskrift.

Beträffande kompetensfordringar och utbildning för kontorsbiträden av- såg vår utredning — som förut nämnts -— att klarlägga," vilken utbildning som kunde anses nödvändig för arbetsuppgifternas fullgörande, oavsett om kontorsbiträdena i verkligheten hade högre utbildning. I myndigheternas svar har självfallet utbildning i maskinskrivning, stenografi och hålkorts- bokföring angivits som erforderlig för de biträden som sysselsättes med sådana göromål. Bokföringskunskap eller handelsutbildning har uppgivits nödvändig för vissa tjänster inom de militära förvaltningsorganen. Av speciellt intresse är, i Vilken utsträckning realexamen (eller normalskole— kompetens) uppställts som krav för biträdesanställning. Av myndigheter- nas svar framgår, att dylik skolutbildning anses nödvändig för åtskilliga kontorsbiträdestjänster. Vissa myndigheter har direkt angivit de göromål, för vilka realexamen anses nödvändig, exempelvis för resebyråarbete, maskinskrivning, stenografi, kamerala göromål etc. Vissa myndigheter

har angivit realexamen som behövlig» för samtliga biträdestjänster; andra har ansett det nödvändigt eller önskvärt, att en del av biträdena har kun— skaper motsvarande minst realexamen bl. a. för att säkerställa en tillfreds- ställande rekrytering till högre biträdesgrader.

Av vår utredning har sålunda framgått att myndigheterna fortfarande i .ganska stor utsträckning anser realexamen eller motsvarande utbildning nödvändig för kontorsbiträdestjänster. Enligt den 1946 utarbetade sam- manställningen över kompetensfordringar för bl. a. statliga tjänster ( SOU 1947:19 ) har också realexamen eller normalskolekompetens av flera myndigheter uppställts som kompetensfordran för kontorsbiträdestjänster. Vid myndigheternas annonsering anges ofta realexamen e. d. som nöd- vändig eller önskvärd. 1947 års biträdesutredning' har i sitt betänkande uttalat, att generellt gällande allmänteoretiska kompetensvillkor inte bör föreskrivas för någon biträdesgrad.

Arbetsuppgifter & expeditionsvaktstjänster

När det gäller att bedöma arbetsuppgifterna å kontorsbiträdestjänsterna i förhållande till göromålen å »manliga» tjänster i bottenlönegraden, ligger en jämförelse med expeditionsvaktstjänsterna vid departement och ämbetsverk nära till hands och är också naturlig med hänsyn till de tidigare lönerelationerna mellan kontorsbiträdes- och expeditionsvaktstjäns- terna. Arbetsuppgifterna för expeditionsvakterna kan — enligt vad som framgår av organisationsundersökningar, som Statens organisationsnämnd utfört vid vissa ämbetsverk och inom Kungl. Maj:ts kansli _ i korthet an- ges som bud utom byggnadskomplexet (yttre bud), bud inom komplexet (inre bud) samt övriga göromål, såsom stencilering och härmed samman- hängande arbete, öppning och kuvertering av post, lämnande av upplys- ningar till besökande, arkiv- och förrådsarbete.

Vår mening om kontorsbiträdestjänsternas lönegradsplacering

När vi jämfört de arbetsuppgifter, som åvilar kontorsbiträden i allmän- het, och de göromål, som i regel utföres av expeditionsvakter, har vi funnit det uppenbart, att kontorsbiträdenas arbetsuppgifter måste anses minst lika kvalificerade som expeditionsvakternas. Då man _ med bortseende från behovssynpunkter — endast har att konstatera, att expeditionsvakter- nas arbetsuppgifter numera är värderade till 10 lönegraden, följer därav, att kontorsbiträdestjänsterna ur likalönssynpunkt inte kan sättas lägre.

Om kontorsbiträdestjänsterna sålunda — med utgångspunkt från jäm- förelsen med expeditionsvaktstjänsterna — skulle inplaceras i den manliga bottenlönegraden, uppstår frågan om deras relationer till övriga »manliga»

tjänster i samma lönegrad. Först och främst måste betonas, att denna lönegrad har en mycket stor spännvidd i fråga om arbetsuppgifternas kvali- tet. Till de minst kvalificerade arbetsuppgifterna torde höra de som be- strides av manliga ekonomibiträden i sinnessjukhusens kök (närmare redo— görelse härför se nedan 5. 274) . Till de mest ansvarsfulla och krävande arbets— uppgifterna torde exempelvis få räknas de som åligger vissa stationskarlar. Expeditionsvakterna torde med hänsyn till göromålens krav ligga på den undre delen av skalan. Självfallet kan vi inte ge oss in på någon grade- ring av de »manliga» tjänsterna i bottenlönegraden; med exemplifierande av tjänster, som enligt vår mening ligger »lägst» och »högst» på skalan, har vi endast velat ge en utgångspunkt för bedömandet, huruvida kon- torsbiträdestjänsterna kan anses falla inom den nuvarande »göromåls- skalan» för den manliga bottenlönegraden. Att jämföra kontorsbiträdes- tjänsterna med de särskilda »manliga» tjänsterna är självfallet mycket svårt, då det här rör sig om skilda arbetsområden och helt olika arbets- uppgifter.

Med denna självklara reservation vill vi som vår mening uttala, att kontorsbiträdestjänsterna med hänsyn till de arbetsuppgifter, som åvilar det stora flertalet kontorsbiträden, faller inom ramen för den manliga bottenlönegraden (10 lönegraden). Detta innebär först och främst, att kontorsbiträdestjänsterna ur likalönssynpunkt inte kan placeras under denna lönegrad; vissa »manliga» tjänster i bottenlönegraden ligger enligt vår bedömning kvalitetsmässigt lägre än genomsnittet av kontorsbiträdes- tjänsterna. Men det innebär också, att kontorsbiträdestjänsterna inte bör sättas högre än den manliga bottenlönegraden, dvs. inte högre än de mest kvalificerade »manliga» tjänster, som tillhör denna grad.

Ibland har emellertid påyrkats, att kontorsbiträdestjänsterna skulle placeras högre än de »manliga» tjänsterna i bottenlönegraden; som skäl härför har anförts kontorsbiträdenas högre utbildning och mera kvalifice- rade arbetsuppgifter.

Vad först utbildningen beträffar anser vi, att den omständigheten att ett stort antal kontorsbiträden har realexamen eller motsvarande utbildning inte kan åberopas vid lönegradsplaceringen. Endast den utbildning, som behövs för bestridande av de till en tjänst hörande arbetsuppgifterna, kan givetvis få påverka lönegradsplaceringen; därvid får man emellertid inte bara ta hänsyn till uppställda formella kompetensfordringar utan även till de faktiska krav som göromålens art medför.

Såsom förut nämnts har myndigheterna i vår utredning om kontors- biträdenas arbetsuppgifter i stor utsträckning angivit realexamen eller motsvarande skolutbildning som erforderlig för vissa arbetsuppgifter; dessutom har det ansetts nödvändigt att en viss del av kontorsbiträdena har dylik skolutbildning främst med tanke på rekryteringen till högre tjänster i kontorskarriären. Utan att ingå på en bedömning av myndig-

heternas kompetensfordringar vill vi ifrågasätta, om inte kravet på realexamen eller normalskolekompetens ibland kan ha influerats av tradi- tionella hänsyn och sålunda bl. a. sammanhänger med det tidigare stora utbudet av kvinnlig arbetskraft med högre skolutbildning inom kontors- yrket. Enligt vår mening borde de arbetsuppgifter, som åvilar det stora flertalet kontorsbiträden, i allmänhet inte kräva annan utbildning än folk- skola, i förekommande fall kompletterad med specialutbildning t. ex.i maskinskrivning. Frågan om löneställningen för kontorsbiträdestjänster, för vilka krav på högre skolutbildning uppställes, måste bedömas från fall till fall med hänsyn till arbetsuppgifternas kvalitet. Vi vill emellertid framhålla, att även om arbetsuppgifterna är av sådan beskaffenhet att för deras behöriga fullgörande kräves kunskaper motsvarande realexamen, behöver denna omständighet inte i och för sig förändra en tjänsts karaktär av kontorsbiträdestjänst.

Med kompetensfordringarna sammanhänger nära det andra argument, som anföres för kontorsbiträdestjänstens placering ovanför den manliga bottenlönegraden: man hänvisar till att många kontorsbiträden vid åtskil- liga ämbetsverk har anförtrotts mycket ansvarsfulla och krävande arbets- uppgifter. Såsom förut framhållits ingår kontorsbiträdestjänster med speciella göromål inte i vår undersökning om kontorsbiträdestjänsternas arbetsuppgifter. Självklart är emellertid att kontorsbiträdestjänstens löne- gradsplacering ur likalönssynpunkt måste bedömas med hänsyn till arbets- uppgifterna för det stora flertalet kontorsbiträden. En annan fråga är om särskilda kontorsbiträdestjänster med hänsyn till göromålens art bör ut- bytas mot högre tjänster. Prövning härav har ankommit på 1947 års biträdesutredning; resultaten av utredningens översyn har i olika proposi- tioner förelagts 1952 års riksdag.

Vi har inte kunnat finna, att ur likalönssynpunkt skäl föreligger för att placera kontorsbiträdestjänsten ovanför den »manliga» bottenlönegra- den. Det synes f. 6. nr likalönssynpunkt riktigt, att den lägsta tjänsten inom den »kvinnliga» karriär, som principiellt bygger på folkskoleutbild- ning, börjar i samma ordinarie lönegrad som »manliga» karriärer, för vilka likaledes inga formella kompetensfordringar gäller, förutsatt att någon betydande kvalitetsskillnad i arbetsuppgifter inte föreligger mellan den lägsta »kvinnliga» och den lägsta »manliga» tjänsten.

Likalönsprincipens genomförande i statsförvaltningen förutsätter så— lunda enligt vår mening, att den till lönegrad Ca 8 hänförda kontorsbiträdes- tjänsten uppflyttas till den manliga bottenlönegraden (Ca 10).

En uppflyttning av den ordinarie kontorsbiträdestjänsten från Ca 8 till Ca 10 påkallar i och för sig en ändring av den reglerade befordringsgången (Cf 4—Ce 6—Ce 8). Men därjämte uppstår frågan, om inte befordrings- gången bör vara densamma till kontorsbiträdestjänster som till tjänster i den manliga bottenlönegraden, såsom expeditionsvakts-, stationskarls- och brev-

bärartjänster. Samma befordringsgång till ordinarie kontorsbiträdestjänst och till exempelvis expeditionsvaktstjänst kan givetvis åstadkommas inte bara genom att ändra den reglerade befordringsgången för kontorsbiträ- dena utan också genom att för expeditionsvakter anordna en reglerad be- fordringsgång. Några förslag om ändringar i lönegradsplacering eller om befordringsgång för »manliga» tjänster har vi — såsom tidigare fram- hållits — inte ansett oss kunna framlägga. Vi vill endast uttala, att lika- lönsprincipen självfallet bör tillämpas även vid anordnande av beford- ringsgångar. Detta innebär naturligtvis inte att samma befordringsgång bör gälla för alla tjänster, som är placerade i samma lönegrad. En be- fordringsgång, som ju kan betraktas som ett slags förlängd aspiranttid, bör enligt vår åsikt anordnas med hänsynstagande bl.a. till den för tjänsten erforderliga prövnings- och utbildningstiden, vilken givetvis är beroende på arbetsuppgifter, kompetensvillkor, rekryteringsålder osv. Däremot får vid bedömande av frågan, om och hur en befordringsgång skall anordnas ingen betydelse tillmätas det förhållandet, att tjänsten är »manlig» eller »kvinnlig», dvs. avsedd att rekryteras huvudsakligen med män eller huvudsakligen med kvinnor.

Telefonisttjiinster

Tjänsterna lokaltelefonist (Ca 6) och landstelefonist (Ca 8), vilkas lönegradsplacering ursprungligen fastställts i anslutning till skrivbiträdes- och kontorsbiträdestjänsterna, bör lämpligen behandlas i samband med nämnda tjänster. Såsom av historiken (bil. 1) framgår fanns vid 1925 års inplacering inga ordinarie eller extra ordinarie befattningar för lokal- och landstelefonister, utan dessa avlönades som extra tjänstemän enligt kollek- tivavtal. Det förekom i stor utsträckning, att dessa telefonister utnyttja- des för kontorsarhete och därefter överfördes till skriv- och kontorsbiträdes- befattningar; härom uttalade kommunikationsverkens lönenämnd (8/6 1925), att likvärdighet borde anses föreligga mellan skrivbiträde-lokal- telefonist och kontorsbiträde-landstelefonist. När e. o. lokal- resp. lands- telefonistbefattningar inrättades fr. o. m. 1/6 1935, hänfördes dessa också till samma lönegrader som skriv- resp. kontorsbiträdesbefattningarna, dvs. nuvarande 6 resp. 8 lönegraderna; vid inrättande av ordinarie befattnin- gar fr. o. 111. 1/7 1936 erinrade lönenämnden om sitt ovannämnda yttrande.

Den reglerade befordringsgången, som innefattar även icke-ordinarie biträden med tjänstgöring såsom telefonister, gäller inte för telegrafverkets telefonister. Efter elevutbildning (som i regel omfattar 8 veckor) sker anställning i Cf4 eller Cg 4; 3 år därefter ifrågakommer anställning som e. o. lokaltelefonist (Ce 6) eller —— om permanent förordnande som landstelefonist erhållits —— som e. o. landstelefonist (Ce 8)1. Har per-

1 Om så anses erforderligt med hänsyn till förestående automatisering, tillämpas i stället för e. o. anställning extra anställning i Cg6 resp. Cg 8.

manent förordnande som rikstelefonist erhållits, sker första e. o. anställ- ningen i stället i Ce 10. Befordran från lokal- till landstelefonist och från lokal- eller landstelefonist till rikstelefonist sker i den mån befattningar blir lediga vid den station, där telefonisten är anställd.

Lokaltelefonister och landstelefonister har skilda arbetsuppgifter och lokaltelefonist erhåller sålunda vikariatsersättning vid tjänstgöring såsom landstelefonist. Arbetsuppgifterna för lokal- och landstelefonister kan — enligt vad vi under hand inhämtat från telegrafstyrelsen — i korthet an- ges sålunda.

Lokaltelefonistema uppsätter lokalsamtal och biträder vid uppsätt— ningen av vissa mellanortssamtal. De utför sålunda den enklaste delen av telefonistarbetet, nämligen själva uppkopplingsarbetet, som i allmänhet består i att medelst kopplingssnöre eller omkastare sammankoppla två telefonförhindelser.

Landstelefonisterna sköter expeditionen av kortväga mellanortssamtal och debiterar avgiftsbelagda dylika samtal. Landstelefonisternas arbete är mera ansvarskrävande än lokaltelefonisternas bl. a. därför att utnytt- jandet av mellanortsförbindelserna i hög grad blir beroende av deras arbetsprestationer.

Vid telegrafverket finns inte några större grupper av tjänstemän i den manliga bottengraden, med vilkas arbetsuppgifter lokal- och landstelefo- nisternas kan jämföras. Expeditionsvakterna vid telegrafverket torde ha samma arbetsuppgifter som expeditionsvakter i allmänhet; de i samma lönegrad placerade stationsbiträdena sysselsättes vid telegrafstationerna med sorterings- och distributionsarhete samt utför diverse göromål, såsom stansning och tryckning av adresser för telefonräkningar. Med hänsyn till fåtaligheten hos telegrafverkets grupper iden manliga bottenlönegraden kunde möjligen ifrågasättas att jämföra arbetsuppgifter och löneställning för lokal- och landstelefonister med arbetsuppgifter och löneställning för den stora grupp av manlig personal, som utgöres av de kollektivavtalsan- ställda linjearbetarna. Vi har emellertid ansett oss inte höra ingå på jäm- förelser med manliga grupper utanför löneplanen; huruvida dessa grup- per har en med hänsyn till arbetsuppgifterna riktig löneställning i för- hållande till manliga löneplansplacerade tjänstemän är en bedömning, som givetvis faller helt utanför vårt uppdrag.

Någon anledning att upphäva den gamla likställigheten mellan kon- torsbiträdes- och landstelefonisttjänster torde inte föreligga. Vad lokal- telefonisterna beträffar torde väl deras göromål vara något mindre kvali- ficerade än landstelefonisternas. Denna kvalitetsskillnad synes dock inte större än den som föreligger mellan olika grupper av kontorsbiträden eller mellan olika »manliga» tjänster i bottenlönegraden. De-t torde knappast kunna göras gällande, att en lokaltelefonists arbete är mindre krävande och ansvarsfullt än exempelvis det sorteringsarbete, som åligger vissa grupper

av kontorsbiträden. Tjänstgöring i ett ämbetsverks telefonväxel har också hänförts till kontorsbiträdesgraden. Någon anledning att på grund av arbets- uppgifterna ifrågasätta lägre löneställning för en lokaltelefonist än för en expeditionsvakt synes inte heller föreligga.

Vi har kommit till den uppfattningen, att såväl lokaltelefonist- som landstelefonisttjånsterna ligger inom ramen för den manliga bottenlöne- graden, som ju har en mycket stor spännvidd i fråga om arbetsuppgifternas kvalitet. De ordinarie lokal- och landstelefonisttjänsterna synes därför vid likalönsprincipens genomförande böra placeras i 10 lönegraden. På frågan om en speciell befordringsgång på detta område bör konstrueras anser vi oss inte kunna ingå —— lika litet, som när det gäller befordrings- gången till kontorsbiträdestjänsterna.

Ekonomi- och sjukvårdstjänster

Den lägre vård- och ekonomipersonalen inplacerades i nu gällande löne- plan efter utredning av 1944 års lönekommitté, avseende sjukvårds- och ekonomipersonal ( SOU 1946:67 ) och beslut av 1947 års riksdag. Löne- gradcrna för de två lägsta grupperna av ekonomibiträden vid bl. a. statens sinnessjukhus, arméns sjukvärdsinrättningar och de statliga kroppssjukhusen fastställdes därvid till Ce2 och Ce 3. Fr. o. 111. 1/7 1949 uppflyttades de i dessa lönegrader placerade ekonomibiträdena vid Karo- linska sjukhuset och Serafimerlasarettet till Ce 4. Genom beslut av 1951 års riksdag (prop. 214, statsutsk. utl. 207), har, från 1/7 1951 räknat, ekonomibiträdena i lönegrad 2 uppflyttats till lönegrad 41 (till lönegrad 5 i Stockholm, Solna och Sundbyberg) och ekonomibiträdcna i lönegraderna 3 och 4 till lönegrad 5.

När det gällt att ur likalönssynpunkt bedöma löneställningen för de lägst placerade ekonomibiträdena i jämförelse med manliga tjänstemän med likartade arbetsuppgifter har vi i första hand tagit sikte på förhållan- dena vid statens sinnessjukhus. Vi har därvid kunnat bygga dels på de ingående redogörelser för arbetsuppgifter m. in., som lämnats oss från medicinalstyrelsen, dels på egna iakttagelser vid studiebesök å Ulleråkers sjukhus i Uppsala 1950.

Arbetsuppgifterna för de ekonomibiträden, som t. o. m. budgetåret 1950/51 var placerade i lönegraderna 2 och 3, kan i korthet anges så- lunda:

Ekonomibiträden i 2 (numera 4) lönegraden anlitas främst i kök (för diskning, städning och förberedelsearbeten), i matsalar (för servering och städning), i tvätt (manuellt arbete vid varmmangel) samt för städning i allmänhet.

1 Enligt beslut av 1952 års riksdags höstsession (prop. 241, statsutsk. utl. 230) skall till ekonomibiträde i lönegrad 4 utgå ett lönetillägg på 15 kr för månad.

Ekonomibiträden i 3 (numera 5) lönegraden anlitas i kök för mera kvalificerade arbeten (såsom biträdande kokerskor), i tvätt (för de mera ansvarsfulla arbetena vid in— och utlämning av tvätt) samt i sy- och vävsalar för sömnad och vävning.

Manliga ekonomibiträden i 9 (fr.o.m. 1/7 1952 10) lönegraden anlitas bl. a. i kök (för transporter och andra arbeten som fordrar fysisk styrka samt dessutom bl. a. för potatistvättning och potatisskalning), i trädgårdar, jordbruk och ladugårdar, i tvätterier (som maskintvättare); vissa ekonomi- biträden är uteslutande sysselsatta med renhållningsgöromål; andra är avsedda för transporter och diverse göromål.

Vid en jämförelse mellan arbetsuppgifterna för de i köken sysselsatta manliga och kvinnliga ekonomibiträdena har vi funnit att de göromål, som utföres av de lägst placerade kvinnliga ekonomibiträdena, är lika kvalificerade som de manligas. Om också de manliga ekonomibiträ- denas arbete i köket skulle kräva större fysisk styrka än de kvinnligas, synes detta arbete dock inte vid ett hänsynstagande även till övriga fak- torer kunna värderas högre än de kvinnligas. Enligt vår mening bör sä- lunda vid tillämpning av likalönsprincipen de manliga och kvinnliga ekonomibiträdena i sinnessjukhusens kök ha samma löneställning. Då vi inte kan ifrågasätta någon ändring i de manliga ekonomibiträdenas lönegradsplacering utan endast har att konstatera, att deras arbetsupp- gifter är värderade till 10 lönegraden, följer härav att samma lönegrad bör vara den lägsta lönegraden även för kvinnlig ekonomipersonal.

Vid vårt bedömande av lönegradsplaceringen för ekonomibiträden har vi utgått från förhållandena vid sinnessjukhusen. Samma placering som ekonomibiträdena vid sinnessjukhusen bör självfallet tillkomma motsva- rande ekonomibiträden vid övriga statliga sjukhus och anstalter.

Om de f. n. i lönegraderna 4 och 5 placerade ekonomibiträdena upp— flyttas till den manliga bottenlönegraden, bör givetvis även övriga tjänster för kvinnlig ekonomipersonal uppflyttas till lägst denna lönegrad (10 löne— graden). Frågan är, om inte vissa av dessa tjänster vid tillämpning av likalönsprincipen bör sättas högre än i den manliga bottenlönegraden. Å ena sidan synes i och för sig intet vara att invända mot att tjänster för ekonomipersonal, som f. n. är differentierade på olika lönegrader, kom- mer i samma lönegrad, den manliga bottenlönegraden. Denna har ju —— som vi ofta haft anledning att framhålla —— just på grund av sin karak- tär av bottenlönegrad en mycket stor spännvidd i fråga om arbetsupp- gifternas kvalitet, även om kvalitetsskillnaden inte föreligger mellan tjänster inom samma arbetsområde. Det synes då naturligt, att den som bottenlönegrad även för kvinnor kommer att inrymma ett stort antal »kvinn— liga» tjänster, som sinsemellan skiljer sig ganska mycket i fråga om ar— betsuppgifternas kvalitet. Å andra sidan kan ifrågasättas om inte de tjäns- ter, som f. 11. ligger relativt nära den manliga bottenlönegraden, vid de

lägsta ekonomitjänsternas uppflyttning till bottenlönegraden bör placeras över denna lönegrad. Att avgöra vilken placering över den manliga botten— lönegraden, som vid tillämpning av likalönsprincipen borde tillkomma vissa tjänster för ekonomipersonal, skulle emellertid kräva detaljerade undersökningar beträffande dessa tjänsters arbetsuppgifter. För att klar- lägga i vad mån de'»kvinnliga» ekonomitjänsterna på ett markerat sätt höjer sig över de »manliga» tjänsterna i bottenlönegraden måste man först göra en kartläggning av de »manliga» tjänsternas arbetsuppgifter och där— igenom fastställa den övre kvalitetsgränsen för dessa tjänster. När en upp- flyttning till manliga bottenlönegraden av tjänsterna för ekonomipersonal aktualiseras, bör övervägas, om och på vad sätt en differentiering av dessa tjänster bör ske, dvs. om vissa bör sättas i högre lönegrad än den manliga bottenlönegraden. '

Beträffande tjänster för sjukuål'dspersonal gäller vad som ovan anförts om ekonomipersonal. De med ekonomibiträdena i lönegradshänseende likställda sjukvårdsbiträdena bör också uppflyttas till den manliga bot— tenlönegraden. Även övrig under den manliga bottenlönegraden placerad sjukvårdspersonal bör vid likalönsprincipens genomförande placeras lägst i den manliga bottenlönegraden; därvid bör dock — liksom i fråga om ekonomipersonal _ övervägas om vissa tjänster bör sättas högre.

Effektvårdare-, tågstäderske- och vagnstädersketjänster

Effektvårdare handhar reseffekter, som inlämnas av resandena; tåg- städcrskor åtföljer de långgående snälltågen för att ombesörja städning, tömma papperskorgar, fylla på vatten m. m.; vagnstäderskor sköter inre rengöring av personvagnar under dessas uppehåll vid ändstationer. (Den yttre rengöringen utföres av fast eller tillfällig manlig personal, bl. a. stationskarlar.) De nämnda tjänsterna, som tidigare varit placerade i 5 lönegraden, har fr. o. 111. 1/7 1952 uppflyttats till 6 lönegraden.

Vid jämförelse mellan å ena sidan de arbetsuppgifter, som utföres av effektvårdare, tågstäderskor och vagnstäderskor, och å andra sidan de ar- betsuppgifter, som åvilar exempelvis de kvinnliga och de manliga ekonomi- biträdena Vid sinnessjukhusen, liksom vissa stationskarlar, har vi funnit att effektvårdare, tågstäderskor och vagnstäderskor ur likalönssynpunkt bör placeras i den manliga bottenlönegraden (10 lönegraden).

Övriga tjänster

I det föregående har vi endast behandlat större grupper av »kvinnliga» tjänster, som ligger under 10 lönegraden. Vi har funnit, att samtliga ur likalönssynpunkt bör vara placerade lägst i den manliga bottenlönegra—_

den. Detsamma bör givetvis gälla övriga tjänster, vilka med hänsyn till arbetsuppgifter är likvärdiga med de av oss särskilt nämnda tjänsterna.

Sammanfattande synpunkter på bottenlönefrågan

I det inledande avsnittet till detta kapitel har vi framhållit, att det för— hållandet, att en bottenlönegrad tillämpas för »manliga» tjänster, ur lika- lönssynpunkt inte utan vidare kräver, att samma bottenlönegrad skall gälla för »kvinnliga» tjänster oavsett göromålens art, dvs. att över huvud taget inga ordinarie och extra ordinarie tjänster (frånsett tjänster i be- fordringsgång) placeras under den manliga bottenlönegraden. Vi har i stället utgått från, att de »manliga» tjänsternas lönegradsplacering (som vi inte ansett oss kunna föreslå ändrad) inneburit en faktisk värdering av vissa arbetsuppgifter. Vi har undersökt, om de »kvinnliga» tjänsterna under den manliga bottenlönegraden — med hänsynstagande uteslutande till arbetsuppgifterna och med tillämpning av principen om lika lön för likvärdig arbetsuppgift _ bör sättas under, i eller över denna lönegrad. Ingen av de stora grupper av »kvinnliga» tjänster, som vi behandlat, har vi ansett oss höra med hänsyn till arbetsuppgifternas kvalitet placera under den manliga bottenlönegraden. Vid likalönsprincipens genomföran- de skulle sålunda praktiskt taget alla de tjänster, som f. 11. ligger under den manliga bottenlönegraden, uppflyttas lägst till denna grad.

Enligt våra direktiv har vi att i bottenlönefrågan (frågan 0111 lägsta nor- mala rekryteringsgraden) beakta de synpunkter, som riksdagen framhållit rörande frågans samband med lönesättningen på den öppna marknaden samt med avvägningen av lönerna för annan manlig och kvinnlig arbets— kraft i samma eller högre lönelägen i statens tjänst.

Att den lönegradsplacering av »kvinnliga» tjänster, som vi i det före— gående föreslagit, på de flesta punkter skulle innebära en lönesättning över marknadsnivån för motsvarande kvinnlig arbetskraft är uppenbart. Den principiella frågan om marknadslöneprincipen som motsats till likalöns— principen har vi redan behandlat i kap. 10. I detta sammanhang skall vi endast beröra frågan om konsekvenserna för det statliga lönesystemet av likalönsprincipens genomförande.

Riksdagen framhöll i sin skrivelse om likalönsntredningen att om sam- ma rekryteringsgrad skulle gälla för manliga och kvinnliga tjänster det kunde förutses, att »de— nuvarande normerna för avlöning av manlig och kvinnlig arbetskraft i 5 [: nuv. 9] lönegraden och högre lönelägen icke längre skulle visa sig hållbara». Frågan om lönegradsplacering av »kvinnliga» tjänster i 10 och högre lönegrader behandlar vi i nästa kapi— tel. Vad beträffar konsekvenserna för de »manliga» tjänsterna vill vi be- stämt framhålla, att en uppflyttning av »kvinnliga» tjänster för genom- förande av principen lika lön för likvärdig arbetsuppgift självfallet'inte'

kan åberopas som skäl för ändring av några »manliga» tjänsters löne- gradsplacering för att tidigare relationer i lönehänseende skall bibehållas. [ så fall skulle det ju aldrig bli möjligt att genomföra någon likalönsprin- cip, Om ändringar i lönegradsplaceringen för vissa grupper av tjänster s. a. s. automatiskt skulle medföra förskjutningar för andra grupper, skulle aldrig löneställningen för eftersatta grupper kunna revideras, utan den en gång gjorda relativa värderingen av arbetsuppgifterna skulle gälla för all framtid.

Att tidigare relationer olika tjänster emellan inte kan bibehållas vid en lönegradsplacering av »kvinnliga» tjänster enligt för »manliga» tjänster tillämpade normer gäller naturligtvis också i fråga om relationerna mellan de »kvinnliga» tjänsterna inbördes. Att de lägsta »kvinnliga» "ekonomi- biträdestjänsterna uppflyttas till den manliga bottenlönegraden (10 löne- graden) kan således inte i och för sig motivera någon placering över denna grad för de f. n. fyra lönegrader högre placerade kontorsbiträdes- tjänsterna. Spännvidden i fråga om arbetsuppgifterna är ju stor mellan olika »manliga» tjänster i bottenlönegraden; det synes då naturligt att även »kvinnliga» tjänster av skiftande kvalitet rymmes i samma lönegrad.

Uppflyttning till den manliga bottenlönegraden av praktiskt taget alla tjänster, som nu befinner sig lägre, innebär för många tjänster betydande höjningar i" lönegradshänseende. Det bör emellertid framhållas, att en viss förbättring av löneläget för tjänsterna under den manliga bottenlönegra- den redan skett utan lönegradsändring. Genom den höjning av stats- tjänstemännens löner, som beslutats för år 1952, har nämligen ökningen av lönebeloppen blivit procentuellt större för de lägsta löneklasserna, vilket bl. a. kommit de lägst avlönade kvinnliga statstjänstemännen till godo.

KAPITEL 15

Andra »kvinnliga» tjänster

Sedan vi i kap. 14 behandlat de »kvinnliga» tjänster, som är placerade under den manliga bottenlönegraden (numera 10 lönegraden), skall vi nu ur likalönssynpunkt granska löneställningen för sådana »kvinnliga» tjäns- ter, som tillhör 10 och högre lönegrader. Vilka dessa tjänster är framgår av tab. 1 i bil. 3, som avser förhållandena den 1/10 1951; efter denna tidpunkt har för några av de i tabellen upptagna tjänsterna lönegradsplace- ringen ändrats genom beslut av 1951 och 1952 års riksdagar. Vi har inte ansett det möjligt att diskutera löneläget för samtliga eller ens flertalet av dessa »kvinnliga» tjänster utan har begränsat oss till ett fåtal grupper. Vi har huvudsakligen behandlat tjänster, som har ett relativt stort antal innehavare eller som eljest kan anses normgivande eller betydelsefulla för lönegradsplaceringen av övriga »kvinnliga» tjänster. I första hand har vi sålunda medtagit »kvinnliga» tjänster, som lönegradsplacerades genom 1925 års riksdagsbeslut; en historik över dessas arbetsuppgifter och löne- ställning har vi förut framlagt i kap. 5. Utöver statliga tjänster behandlas även en »kvinnlig» tjänst tillhörande det statsunderstödda kommunala skol- väsendet, nämligen småskollärartjänsten.

De grupper av tjänster, vilkas löneställning vi skall diskutera i detta kapitel, är följande: 1) tjänster i kontorskarriären, 2) postexpeditörs- tjänster, 3) telegrafexpeditörstjänster, 4) telefonisttjänster, 5) tjänster för ekonomipersonal, 6) tjänster för sjukskölerskcutbildad personal och 7) små— skollärartjänster.

Tjänster i kontorskarriären

Med tjänster i kontorskarriärcn menar vi dels tjänster för biträdesper— sonal, varmed i överensstämmelse med 1947 års biträdesutrednings betän- kande avses med skriv- och kontorsgöromål sysselsatt personal i högst 15 lönegraden, dels ock sådana tjänster i högre lönegrad än 15, vilka normalt rekryteras bland biträdespersonal. När det gäller att ur likalönssynpunkt bedöma denna karriär har man självfallet att i första hand ta sikte på löneläget för bottengraden och toppgraden.

I fråga om tjänsten i bottengraden, kontorsbiträdestjänsten, har vi förut uttalat (kap. 14, s. 270), att den vid likalönsprincipens genomförande bör placeras i den manliga bottenlönegraden, numera 10 lönegraden. Frågan om löneställningen för toppgraden i kontorskarriären bör ses mot bak- grunden av den historiska utveckling, som utförligt skildrats i bil. 1 och som sammanfattats i kap. 5 (s. 124 ff).

1925 var toppgraden för kontorskarriären inom allmänna civilförvalt- ningen den kvinnliga kontorsskrivartjänsten, som med den ändrade tjänste- benämningen kansliskrivare inplacerades i lönegrad motsvarande nuv. 15. Med åtskilliga av kansliskrivartjänsterna var 1925 förenade registrators— eller kassörsgöromål eller andra kvalificerade kontorsgöromål; såsom den historiska utredningen torde visa kan dessa göromål anses ha varit i stort sett likvärdiga med de arbetsuppgifter, som vid samma tidpunkt utfördes av manliga tjänstemän, placerade i lönegrad motsvarande nuv. 19. Man torde därför kunna påstå, att den kvinnliga tjänstens inplacering 1925 betydde, att av kvinnor utfört kvalificerat kontorsarbete värderades fyra lönegrader lägre än motsvarande arbete utfört av män.1 Kansliskrivartjänsten har fort— farande samma löneställning som efter 1925 års inplacering, men den är inte längre den högsta tjänsten inom kontorskarriären. Efter 1925 har in— träffat, att tjänster i lönegraderna 18 och 19 inrättats för göromål, främst kassörs- och registratorsgöromål, som före 1925 anförtroddes åt kvinnliga kontorsskrivare (: kansliskrivare)? Det kan ifrågasättas, om inte kontors— karriärens påbyggnad till 19 lönegraden inneburit ett utfyllande av den lika— lönsklyfta, som otvivelaktigt fanns efter 1925 års inplacering.

Detta skulle betyda, att arbetsuppgifter, som 1925 värderades »kvinn- ligt» (: nuv. 15 lönegraden), numera fått en högre värdering, en värdering som överensstämmer med eller åtminstone närmar sig den värdering som gäller för kontorsarbete utfört av män. Mot detta resonemang kan invändas, att inrättandet av tjänster i kontorskarriären ovanför 15 lönegraden inte inneburit en ur likalönssynpunkt riktigare uppskattning av göromål, som 1925 åvilade kvinnliga kontorsskrivare (: kansliskrivare), utan i stället betytt, att kontorskarriären tillförts arbetsuppgifter av mera kvalificerad karaktär än den hade 1925. Otvivelaktigt är att —— som en följd.I av den fortgående rationaliseringen —— på tjänster i kontorskarriären överflyttats arbetsuppgifter, som tidigare åvilat manliga tjänstemän med högre utbild- ning. Det kan nog göras gällande att jämfört med förhållandena år 1925 en allmän kvalitetshöjning inträtt för samtliga tjänster inom kontorskar- riären. Men detta torde gälla också för de flesta manliga karriärer och bör sålunda inte påverka bedömningen ur likalönssynpunkt. Självfallet är det mycket svårt att bygga några slutsatser på jämförelser mellan tjänsters nuvarande och tidigare arbetsuppgifter. Det blir i stor utsträckning fråga om rena sannolikhetsantaganden. Man torde dock kunna påstå, att åt— minstone registrators— och kassörsgöromål inom kontorskarriären erhållit en högre värdering än 1925 och att på detta område något egentligt lika- lönsproblem inte längre föreligger.

1 På samma sätt sattes också den enda kvinnliga tjänst vid statsdepartement och ämbetsverk, som hade högre löneställning än kontorsskrivartjänsten, nämligen kanslist— tjänsten i Utrikesdepartementet, fyra lönegrader under motsvarande manliga tjänst. 2 Enligt beslut av 1952 års riksdag har registrators— och kassörstjänsterna i 18 löne- graden fördelats på lönegraderna 17 och 19.

Vårt på den historiska utvecklingen baserade antagande, att kontors- karriärens utbyggnad till 19 lönegraden inom allmänna civilförvaltningen betytt en anpassning till likalönsprincipen, synes också kunna stödjas genom jämförelser på det aktuella planet med »manliga» karriärer.

Vad nu sagts gäller allmänna civilförvaltningen. Inom kommunikations- verken kan en liknande utbyggnad av kontorskarriären sägas ha skett genom att den manliga kontorsskrivartjänst i lönegrad motsvarande nuv- 19, som före 1/7 1925 fanns vid SJ och vattenfallsverket, blivit beford— ringstjänst även för kvinnlig personal inom kontorskarriären. Redan 1925 fanns inom två av kommunikationsverken (SJ och vattenfallsverket) kvinn— liga tjänster i kontorskarriären med högre löneställning än de kvinnliga kontorsskrivarna, nämligen de kvinnliga bokhållarna, som 1925 under be— nämningen förste kansliskrivare inplacerades i 16 lönegraden (fr. o. 111. 1/7 1952 uppflyttade till 17 lönegraden).

Utöver 19 lönegraden har kontorskarriären både vid allmänna civilför— valtningen och kommunikationsverken utbyggts genom inrättande av tjäns- ter i 21 lönegraden (bokhållare eller förste kontorsskrivare). Ehuru det här rör sig om ett begränsat antal Specialtjänster, torde det dock vara rik- tigt att numera beteckna 21 lönegraden som toppgraden inom kontors— karriären.

När det gäller att bedöma kontorskarriären ur likalönssynpunkt bör man komma ihåg att de till densamma hörande tjänsterna inte är uteslutande »kvinnliga» tjänster. Såsom av bil. 3 framgår är kontorsskrivartjänsten i 19 lönegraden en »manlig» tjänst, vilket beror på det stora antalet manliga kontorsskrivare inom försvarsväsendet och kommunikationsverken. Huru- vida de kontorsskrivartjänster, som innehas av kvinnor, har mera kvalifi— cerade arbetsuppgifter än motsvarande tjänster besatta med män, kan av— göras endast genom detaljcradc jämförelser mellan de särskilda tjänsterna. I varje fall torde det vara riktigt att säga att kontorsskrivartjänsteu i och för sig är »manligt» lönesatt.

Vi har kommit till den uppfattningen, att ur likalönssynpunkt någon erinran inte kan göras mot en kontorskarriär, som börjar i 10 lönegraden och slutar i 19—21 lönegraden. En annan fråga är om arbetsuppgifternas fördelning på de olika tjänsterna inom karriären står i överensstämmelse med likalönsprincipen. Av särskilt intresse i detta avseende är arbetsupp- gifterna för kontorskarriärens tidigare toppgrad, kansliskrivartjänsten. Som ovan nämnts har vissa av de arbetsuppgifter, som 1925 var förenade med denna tjänst, numera fått en högre och ur likalönssynpunkt riktigare värdering. Frågan är om med hänsyn till likalönsprincipen en omvärdering är befogad även för andra av kansliskrivartjänstens arbetsuppgifter, både för sådana som redan 1925 tillhörde tjänsten och för sådana som senare tillförts densamma. ' -

1947 års biträdesutredning har i sitt betänkande (10/10 1951, sten-

cil) framlagt förslag till allmänna riktlinjer för biträdestjänsternas inplace- ring i 11, 13 och 15 lönegraderna. Dessa riktlinjer (med vissa av Kungl. Maj:t företagna jämkningar) har godkänts av 1952 års riksdag (prop. 14, statsutsk. utl. 31, rd. skr. 45). De innebär bl. a., att med kansliskrivartjänst skall förenas sådana arbetsuppgifter som självständig mera kvalificerad korrespondens, utarbetande av mera kvalificerade promemorior, översätt- ning till och från främmande språk. Även om normerna är allmänt hållna och det kan vara svårt att avgöra vad som i realiteten ligger bakom sådana uttryck som »självständig» och »kvalificerad», kan det dock ifrågasättas, om inte vissa av de till kansliskrivartjänsten hänförda arbetsuppgifterna är av så kvalificerad natur, att de vid bedömning ur likalönssynpunkt borde tillhöra högre tjänst inom kontorskarriären. Därvid bör ihågkommas, att biträdesutredningen vid arbetsuppgifternas fördelning på de olika lönegra- derna i viss utsträckning gjort jämförelser med löneläget på den privata arbetsmarknaden för personal med i huvudsak motsvarande arbetsupp- gifter. Häri kan ligga ett indicium på att arbetsuppgifter, som främst utföres av kvinnor, värderats lägre än som skulle skett vid jämförelser enbart inom det statliga lönesystemet —- den metod som vi har att tillämpa vid tjänster- nas lönegradsplacering enligt likalönsprincipen. I detta sammanhang bör också erinras om Statens lönenämnds yttrande (4/11 1948) över biträ- desutredningens första PM (22/9 1948); nämnden framhöll, att 15 lönegraden borde vara maximum endast för biträdesgöromål i egentlig me- ning, vilka utföres efter anvisningar eller under kontroll av högre tjänste- man; för arbetsuppgifter av självständig och krävande art ansågs högre placering motiverad.

Efter förslag av 1949 års tjänsteförteckningskommitté har 1952 års riks- dag vid sin höstsession beslutat om uppflyttning av ett antal kansliskrivar- tjänster vid allmänna civilförvaltningen till förste kansliskrivartjänster i 17 lönegraden; några kansliskrivartjänster har höjts till 19 löne- graden. Det torde få förutsättas, att uppflyttningarna endast avsett kansli- skrivartjänster, vilkas arbetsuppgifter varit mera kvalificerade än de arbets— uppgifter, som enligt biträdesutredningens normer skall tillhöra kansli- skrivargraden.

Kansliskrivartjänstens ställning ur likalönssynpunkt kan självfallet inte bedömas enbart på grundval av biträdesutredningens allmänt formulerade normer. Det betydelsefulla är hur dessa normer i praktiken tillämpats och kommer att tillämpas. Det bör också framhållas, att kansliskrivartjänsten inom vissa områden av statsförvaltningen, t. ex. försvaret, tillhör en »man- lig» karriär och är uteslutande eller huvudsakligen besatt med män. Om de. »manliga» kansliskrivartjänsterna varit och alltjämt är förenade med mindre kvalificerade göromål än de »kvinnliga», kan endast bedömas genom undersökningar av de särskilda tjänsternas arbetsuppgifter; i varje fall synes de »manliga» kansliskrivartjänsterna knappast kunna anses

»kvinnligt» lönesatta. I den män på de »kvinnliga» kansliskrivartjånsterna ställts större krav i fråga om göromålens kvalitet än på de »manliga» bör en ur likalönssynpunkt riktigare löneställning för de »kvinnliga» tjänsterna åstadkommas genom inrättande av tjänster i 17 och högre lönegrader inom kontorskarriären. Kansliskrivartjänstens placering i 15 lönegraden bör där- emot lämnas oförändrad.

Sedan vi ur likalönssynpunkt bedömt löneläget för den högsta biträdes- tjänsten, kansliskrivartjänsten, och den lägsta, kontorsbiträdestjänsten, återstår frågan om lönegradsplacering och arbetsuppgifter för de mellan— liggande biträdestjänsterna, kanslibiträdestjänsten i 11 lönegraden och kontoristtjänsten i 13 lönegraden. Först bör konstateras, att enligt för— slag av 1947 års biträdesutredning ett betydande antal tjänster uppflyttats från 11 och 13 lönegraderna till högre lönegrader. Då det här rör sig om huvudsakligen »kvinnliga» tjänster, har genom biträdesutredningen skett en utjämning ur likalönssynpunkt. I den mån denna utjämning inte är full— ständig, bör den fullföljas genom ytterligare uppflyttningar av tjänster inom kontorskarriären.

Frågan om vilka lönegrader som bör användas för biträdestjänster mellan 10 lönegraden (kontorsbiträdestjänsten) och 15 lönegraden (kansli— skrivartjänsten) samt hur arbetsuppgifterna bör fördelas på dessa »mellan- tjänster», är ett tjänsteförteckningsspörsmål, som vi ansett inte ingå i vårt uppdrag. Den omprövning av löneställningen för kanslibiträdes- och konto- risttjänsterna, som kan komma att påkallas av kontorsbiträdestjänstens uppflyttning till 10 lönegraden, bör sålunda enligt vår mening" ske i tjänste- förteckningsväg. Vi har därför ansett oss inte höra närmare ingå på de olika problem, som kan uppstå i detta sammanhang. Vi vill emellertid framhålla, att —— såsom vi tidigare i annat sammanhang understrukit —- likalönsprin- cipens genomförande självfallet inte kan få föranleda höjd löneställning för »manligt» lönesatta tjänster.

Postexpeditörstjänster

Frågan om postexpeditörstjänsten är ur likalönssynpunkt för lågt pla- eerad bör först ses mot bakgrunden av den historiska utveckling, som skiIdrats i bil. 1 och sammanfattats i kap. 5 (s. 120 f). När riksdagen 1925 fattade sitt beslut om de kvinnliga postexpeditörernas placering på den manliga löneplanen, utfördes kassatjänsten i postverket av såväl manliga postexpeditörer (i lönegrad motsvarande nuv. 19) som kvinnliga postexpeditörer ; de manliga utgjorde ungefär 3/4 av hela antalet postexpedi- törer; endast ett relativt litet antal manliga postexpeditörer hade andra arbetsuppgifter än kassatjänst. De manliga och kvinnliga postexpeditörerna hade samma utbildning. De kvinnliga kunde befordras till kvinnliga förste postexpeditörstjänster och kvinnliga postmästartjänster av klass 3 och 4, de manliga till manliga förste postexpeditörstjänster (med andra arbetsupp-

gifter än de kvinnliga) samt till övriga högre tjänster inom postverket. De kvinnliga postexpeditörernas befordringsmöjligheter var få i förhållande till de manligas; männen togs följaktligen i betydligt större utsträckning än kvinnorna i anspråk för vikariat å högre tjänst än den egna.

Den kvinnliga postexpeditörstjänstens inplacering år 1925 i lönegrad motsvarande nuv. 15 (medan den manliga —— med den ändrade benäm- ningen postassistent _— bibehölls i löneställning motsvarande nuv. 19 löne- graden) innebar under då rådande förhållanden ett avsteg från likalöns- principen, ett avsteg som drabbade de dåvarande kvinnliga postexpeditö- rcrna med samma utbildning och arbetsuppgifter som de manliga. Emel- lertid åsyftades redan vid 1925 års inplacering att för framtiden klart sär- skilja befattningarna postassistent och postexpeditör både i fråga om arbets- uppgifter och utbildning. Denna differentiering är numera genomförd. Post- assistentkåren, som består av både män och kvinnor, är uteslutande av- sedd som en vikariats— och rekryteringskader för tjänster i 21 och högre lönegrader; några speciella postassistentgöromål finns praktiskt taget inte. Postassistentutbildningen är mera omfattande än den tidigare för manliga och kvinnliga postexpeditörer gemensamma postelevkursen.

Postexpeditörstjänsterna, som har både manliga och kvinnliga inne- havare, är —— frånsett ett fåtal Specialtjänster i generalpoststyrelsen —— ute— slutande förenade med kassatjänst. Utbildningen för postexpeditörskarriär ren är kortare än den tidigare postelevkursen. Som kompetenskrav gäller realexamen eller motsvarande skolbildning, medan studentexamen i princip fordras för postassistentskarriären.

Det är otvivelaktigt, att de nuvarande postexpeditörstjänsterna genom sin olika organisatoriska ställning har en delvis annan karaktär än de manliga postexpeditörstjänster, som fanns vid 1925 års inplacering. De manliga post— expeditörernas dåvarande löneställning (i lönegrad motsvarande nuv. 19) synes knappast ha betingats enbart av kassatjänsten utan torde också ha påverkats av deras dåvarande uppgift att rekrytera de högre tjänsterna i postverket _ en uppgift som numera helt åvilar postassistentkåren.

De förändringar, som sedan år 1925 inträtt både i fråga om postexpedi- törs- och postassistenttjänsterna, gör det svårt att ur det historiska mate— rialet hämta någon säker ledning för bedömning av frågan, om postexpedi- törstjänsten numera kan anses ur likalönssynpunkt för lågt lönesatt. Vid en prövning av postexpeditörstjänstens löneställning enbart med hänsyn till nuvarande förhållanden har vi inte kunnat finna att den är ett fall av »kvinnlig» lönesättning. '

Telegrafexpeditörstjänster

Såsom av kap. 5 framgår skilde sig redan vid 1925 års inplacering den kvinnliga telegrafisttjänsten (under den ändrade benämningen telegrafexpe- ditör inplacerad i nuv. 15 lönegraden) från den manliga telegrafassistent-

tjänsten (i nuv. 19 lönegraden). En viss uppdelning av arbetsuppgifter mel- lan telegrafister och telegrafassistenter hade sedan flera år tillbaka ägt. rum, varjämte telegrafassistenterua hade en mera omfattande utbildning. 1 alla förslag om kvalitativ inplacering sattes också telegrafisterna lägre än telegrafassistenterna.

Telegrafexpeditörerna har fortfarande liksom år 1925 som huvudsaklig arbetsuppgift telegramexpediering. Telegrafexpeditörer har övertagit sådant telegramexpedieringsarbete, som 1925 utfördes av telegrafassistenter (bl. a. nattvakter). Telegrafassistenter, som ännu 1925 anlitades även för tele— gramexpedieringsarbete, har numera uteslutande administrativa arbets— uppgifter.

Även om telegrafexpeditörernas inplacering år 1925 möjligen betydde en undervärdering i förhållande till telegrafassistenterna, synes sedan dess sådana förändringar i de båda tjänsternas arbetsuppgifter ha inträtt, att man inte av tidigare förhållanden kan dra några slutsatser om telegrafexpe- ditörstjänstens ställning ur likalönssynpunkt. Vid hänsynstagande enbart till nuvarande förhållanden har vi inte kunnat finna att telegrafexpeditörs- tjänsten är »kvinnligt» lönesatt.

Telefonisttjånster

Rikstelefonister

Rikstelefonisterna är placerade i 10 lönegraden och rekryteras från lokal— och landstelefonister (jfr ovan 5. 271). De är alla kvinnor. Arbetsuppgifterna kan — enligt vad vi under hand inhämtat från telegrafstyrelsen —— i korthet anges sålunda.

' Rikstelefonisterna sysselsättes huvudsakligen med uppsättning och debi- tering av långväga rikssamtal och samtal med Danmark, Finland och Norge. Expeditionen av dessa samtal blir särskilt krävande därigenom att en stor del av dem är förmedlade samtal, för vilkas uppsättning medverkan fordras av en eller flera förmedlingsstationer. Vidare är en avsevärd del av dessa långväga samtal förenade med avi, vilket i allmänhet innebär, att viss person skall sökas vid adressapparaten, varigenom telefonistens arbete med expeditionen blir omständligare.

Av historiken i kap. 5 kan bl. a. inhämtas, att rikstclefonisternas nuva- rande löneställning går tillbaka på 1925 års inplacering; denna innebar att de sattes en lönegrad under kanslibiträdena, med vilka de förut varit likställda. Det historiska materialet synes emellertid knappast ge någon ledning, när det gäller att bedöma, om rikstelefonisttjänsten numera är ur likalönssyn— punkt för lågt placerad. Vid en sådan bedömning har man främst att jäm- föra rikstelefonisternas göromål med arbetsuppgifterna för »manliga» tjänster, Självfallet uppkommer därvid också frågan om rikstelefonist— tjänsternas relation till lokal— och landstelefonisttjänsterna. Vi har tidigare

uttalat, att dessa tjänster vid likalönsprincipens genomförande bör upp— flyttas till den manliga bottenlönegraden, 10 lönegraden.

Vid vår diskussion av rikstelefonisttjänstens ställning ur likalönssyn-- punkt har å ena sidan framhållits, att den omständigheten att lokal- och landstelefonisterna vid likalönsprincipens genomförande bör uppflyttas till den manliga bottenlönegraden, 10 lönegraden, inte i och för sig kan vara avgörande för rikstelefonisternas löneställning, eftersom just denna löne— grad har en mycket stor spännvidd i fråga om göromålens kvalitet. Ett sam- manförande till en lönegrad av samtliga telefonisttjänster kan knappast anses vara en mera genomgripande ändring än likställandet av de lägsta ckonomibiträdestjänsterna med kontorsbiträdestjänsterna. Å andra sidan har gjorts gällande, att man inte utan vidare kan bortse från den olika värdering av arbetsuppgifterna för lokal-, lands- och rikstelefonisttjänsterna, som kommit till uttryck i deras nuvarande placering i lönegraderna 6, 8 och 10: denna lönegradsdifferens synes bottna i en bestämd uppfattning —— från såväl verkets som personalorganisationernas sida _- att en sådan kvalitetsskillnad i göromålen föreligger, att den bör föranleda högre löne- gradsplacering för rikstelefonisterna. Vidare har framhållits, att rikstele— fonisttjänsten genom den tidigare placeringen en lönegrad över den förut- varande manliga bottcnlönegraden bedömts vara mera kvalificerad än de tidigare i 9, numera i 10 lönegraden placerade »manliga» tjänsterna.

Vi är ense om att fördelningen på lönegrader av telefonister med i viss mån skilda arbetsuppgifter inte bara är ett likalönsproblem; frågan bör också bedömas ur organisatoriska och andra synpunkter, som man har att ta hänsyn till vid tjänsters lönegradsplacering. Vi förutsätter, att frågan om rikstelefonisternas lönegradsplacering blir föremål för närmare överväganden i samband med en uppflyttning av lokal- och landstelefonister till 10 lönegraden vid likalönsprincipens genomfö- rande.

Utlandstelefonister

Utlandstelefonisternas arbete består i expediering av telefonsamtal på Sveriges direkta förbindelser med andra främmande länder än Danmark, Finland och Norge. Jämfört med inländsk riksexpedition kompliceras den internationella telefonexpeditionen främst av den omständigheten, att kom- munikationen mellan de expedierande telefonisterna och ofta även mellan telefonist och trafikant sker på främmande språk (engelska, franska eller- tyska). Vid normalt fortgående expedition användes i viss utsträckning lie-' stämda fraser, men telefonisterna får vara beredda att avvika från dessa, om medexpedierande station gör avvikelser eller om särfall uppstår. I kontakten med trafikanterna kan expedienterna bli tvungna att föra en helt improviå serad konversation på utländskt språk. De internationella expeditionsföre-

skrifterna är i vissa delar betydligt mer invecklade än de inländska; tele— fonisterna måste känna till eller snabbt kunna ta reda på användbara befordringsvägar, gällande inskränkningar i telefontrafiken etc.

Med hänsyn till utlandstelefonisternas arbetsuppgifter fordras goda kun— skaper i de vid expeditionen begagnade främmande språken, främst för- måga att uppfatta och förstå det talade språket samt att själv i tal utan svårighet göra sig förstådd. Några formella kompetensfordringar gäller inte för utlandstelefonisterna. De rekryteras bland i telegrafverket anställda telefonister, som förvärvat behövliga språkkunskaper antingen genom själv- studier eller genom att deltaga i av telegrafverket på tjänstgöringstid anord— nade kostnadsfria språkkurser. Av de nuvarande utlandstelefonisterna har flertalet ingen annan skolutbildning än folkskola. Sedan en telefonist skaf- fat sig erforderliga språkkunskaper, får hon efter ansökan genomgå övning i expedition på »språkledningar»; övningen omfattar minst en månad för varje expeditionsspråk. Flertalet utlandstelefonister kan använda alla de tre expeditionsspråken (engelska, franska och tyska) ; endast ett mindre antal utlandstelefonister är f. n. godkända bara i ett språk.

Utlandstelefonisttjånsterna, som uteslutande innehas av kvinnor, har sedan inrättandet 1942 varit placerade i nuv. 12 lönegraden. Efter förslag av 1949 års tjänsteförteckningskommitté och beslut av 1952 års riksdags höstsession (prop. 1952: 241) har tjänsterna uppflyttats till 13 lönegraden.

På utlandstelefonisterna ställes betydande krav, särskilt i fråga om språkkunskaper. I vad mån efter uppflyttningen till 13 lönegraden deras lönegradsplacering är påverkad av »kvinnliga» värderingsgrunder, är det emellertid svårt att uttala någon bestämd mening om. Eftersom utlandstele- fonisternas löneställning uppenbarligen till viss del sammanhänger med rikstelefonisternas, anser vi att den bör bedömas i samband med ovan nämnda överväganden av rikstelefonisttjänstens lönegradsplacering.

Tjänster för ekonomipersonal

Köksföreståndartjänslerna vid statens sinnessjukhus inplacerades 1925 i lönegrader motsvarande nuv. 11 och 10. 1945 uppflyttades de till löne— graderna 14, 12 och 10, varvid förutsattes högre kunskapskrav än tidigare (i regel utbildningskurs för ekonomiföreståndarinnor eller motsvarande ut- bildning). Det torde vara otvivelaktigt, att även denna lönegradsplacering innebar en lönesättning enligt »kvinnliga» grunder. Genom beslut av 1951 års riksdag uppflyttades —— enligt förslag av 1949 års tjänsteförtecknings- kommitté —- köksföreståndartjänsterna vid sinnessjukhusen till 20, 18 och 16 lönegraderna, dvs. med sex lönegrader; vidare uppflyttades tjänsterna som biträdande köksföreståndare från 9 lönegraden till lönegraderna 16 eller 14, dvs. med sju resp. fem lönegrader. För innehav av samtliga tjänster för- utsättes avgångsexamen såsom ekonomiföreståndarinna (tjänsteinnehavare

utan sådan kompetens skall i regel placeras fyra lönegrader lägre). Efter dessa uppflyttningar har köksföreståndartjänstcrna vid sinnessjukhusen en- ligt vår mening kommit i ett sådant löneläge, att de inte längre torde inne- bära något problem ur likalönssynpunkt. Detsamma torde gälla i fråga om de övriga statliga köksföreståndartjånstcr, som enligt beslut av 1951 års riksdag uppflyttats i lönegrad.

Vad beträffar övriga »kvinnliga» tjänster för ekonomipersonal, place- rade i och över den manliga bottenlönegraden, har 1952 års riksdag —— efter förslag av 1949 års tjänsteförteckningskommitté _ beslutat om vissa uppflyttningar (i allmänhet med en eller två lönegrader). Även »man- liga» ekonomitjänster har uppflyttats. Vilka justeringar som ur likalöns- synpunkt kan anses befogade för de »kvinnliga» ekonomitjänsterna synes kunna avgöras först vid en allmän översyn av samtliga tjänster för eko- nomipersonal. En dylik översyn har vi — såsom framgår av föregående ka- pitel ansett böra företagas i anslutning till den manliga bottenlönegra- dens tillämpning såsom minimilönegrad för samtliga under 10 lönegraden placerade »kvinnliga» tjänster.

Tjänster för sjuksköterskeutbildad personal

De med hänsyn till tjänstemännens antal betydelsefulla tjänsterna inom denna kategori är tjänsterna sjuksköterska och översköterska vid statens kroppssjukhus (Karolinska sjukhuset, Serafimerlasarettet samt garnisons- sjukhusen). Överskötersketjänsterna vid sinnessjukhusen har vi redan be- handlat i kap. 13.

Lönegradsplaceringen för sådana statliga tjänster, för vilka kräves sjuk- sköterskeutbildning, behandlades senast av 1951 års riksdag vid dess höst- session (prop, 214, statsutsk. utl. 207). Därvid uppflyttades bl. a. _ i anslutning till avtalsuppgörelser på det kommunala området —— de tidigare i 10 och 11 lönegraderna placerade sjukskötersketjänsterna till 12 lönegra— den och de förut i 12 lönegraden placerade överskötersketjänsterna till 14 lönegraden. Uppflyttningen till 14 lönegraden gällde även sådana överskö- terskor vid sinnessjukhusen, för vilka krävdes sjuksköterskeuthildning, dvs. översköterskor med tjänstgöring såsom laboratoriesköterska, röntgenskö- terska eller apotekssköterska. De sjuksköterskeutbildade översköterskor vid sinnessjukhusen, för vilka sjuksköterskeutbildning inte formligen krävdes, fick —— liksom sinnessjukhusens översköterskor utan dylik utbildning -— t. v. kvarstanna i 12 lönegraden. Genom beslut av 1952 års riksdag (prop. 107, statsutsk. utl. 153) har samtliga överskötersketjänster vid sinnessjuk- husen placerats i samma lönegrad som överskötartjänsterna (14).

Vi har i kap. 13 (s. 260) uttalat, att vi inte anser oss ha anledning att ur likalönssynpunkt ta ställning till frågan, om översköterskor vid sinnessjuk- husen med sådana arbetsuppgifter, för vilka kräves sjuksköterskeutbildning,

bör ha högre löneställning än övriga översköterskor (sjuksköterskeutbil- dade eller icke), som har samma arbetsuppgifter som överskötarna. I konse— kvens härmed finner vi oss inte böra med hänsyn till likalönsprincipen ifrågasätta högre löneställning för kroppssjukhusens översköterskor än för sinnessjukhusens översköterskor.

På grund av den ståndpunkt, som vi sålunda har intagit till överskö— tersketjänsternas lönegradsplacering, anser vi att frågan om löneställningen för sjukskötersketjänsterna vid kroppssjukhusen inte påkallar något utta- fande ur likalönssynpunkt.

Småskollärartjänster

Tjänsten som småskollärare kan numera anses reserverad för kvinnor, eftersom inga manliga elever intages i småskoleseminarier; sedan mitten av 1920—talet har inte utexaminerats några manliga småskollärare. Antalet ordinarie och extra ordinarie manliga småskollärare utgjorde vid slutet av vårterminen 1951 endast 9 mot 11395 kvinnor. Såsom framgår av histo- riken i bil. 2 hade manliga och kvinnliga småskollärare samma avlönings— förmåner ända till 1918 års lönereglering, då de manliga tillerkändes ett lönetillägg av 200 kr per år. När småskollärare 1937 inplacerades i det statliga lönesystemet, fick manlig småskollärare genom övergångsbestäm- melser till avlöningsreglementet ett särskilt lönetillägg å 450 kr för år; fr. o. m_ 1/7 1939 ökades detta tillägg till 510 kr för år. Lönetillägget motsvarade å lägsta dyrort en löneökning av ca tre löneklasser och å högsta dyrort en ökning av mellan två och tre löneklasser. Efter 1942 års lönereglering utgår inte längre något rörligt tillägg å lönetillägget ; detta ger numera å såväl lägsta som högsta dyrort en löneförhöjning av mellan en och två löneklasser.

Det torde kunna påstås, att löneförmånerna å smäskollärartjänsten tidi- gare avvägts med hänsyn till att den så gott som uteslutande var avsedd för kvinnor utan försörjningsplikt. När tjänsten 1937 inordnades i det statliga lönesystemet och placerades i lönegrad motsvarande nuv. 13, får detta anses ha inneburit en lönesättning efter »kvinnliga» grunder. Härpå tyder inte bara det särskilda lönetillägg, som genom övergångsbestäm— melser tillerkändes de fåtaliga manliga småskollärarna, utan framför allt den stora lönegradsskillnaden i förhållande till de kvinnliga folk- skollärarna, vilka fick samma lönegradsplacering som de manliga folk- skollärarna (nuv. 21 lönegraden vid maximal lästid). Man torde kunna säga, att de kvinnliga småskollärarna kom på en »kvinnlig» Och de kvinnliga folkskollärarna på en »manlig» löneplan; i 1936 års lärarlönesakkunnigas förslag hade däremot de kvinnliga folkskollärarna placerats två lönegrader- under de manliga, i nuv. 19 lönegraden, dvs. endast sex lönegrader Över de kvinnliga småskollärarna, '

1941 års lärarlönesakkunniga (SOU 1942: 9) förklarade, att framför allt med hänsyn till relationen mellan kvinnliga folk- och småskollärares löner skäl kunde anföras för vidtagande av åtgärder i syfte att giva småskollärare en något förmånligare lönegradsplacering men att de sakkunniga jämväl med beaktande av det allmänna ekonomiska läget ansett sig icke kunna framlägga förslag härom (jfr s. 434). Även senare —— i betänkandet om lönereglering för övningslärare (SOU 1947:15) _ kom lärarlönesak- kunniga in på jämförelser med småskollärare (jfr s. 424) och påpekade att lärarinnorna i kvinnlig slöjd vid den föreslagna placeringen i Ca 16 kunde förefalla gynnade i förhållande till småskollärarinnorna, vilkas arbete icke kunde sägas vara av mindre betydelse för det uppväxande släktet än slöjd- iärarinnornas. Särskilt som småskollärarinnornas löneställning för tillfället vore något svävande, hade de sakkunniga dock icke ansett att deras place- ring i Ca 13 behövde utgöra något oöverstigligt hinder för en mera definitiv placering av slöjdlärarinnorna i Ca 16.

Den är 1937 fastställda lönegradsplaceringen för småskollärartjänsten har numera ändrats, sedan tjänsten genom beslut av 1952 års riksdag (prop. 107) _ efter förslag av 1949 års tjänsteförteckningskommitté -— upp- flyttats från Ca 13 till Ca 15.

För oss gäller det i första hand att bedöma, vilken lönegradsplacering som skulle tillkommit smäskollärartjänsten, om den varit en »manlig» tjänst. En viss ledning ger det särskilda lönetillägg, som 1937 tillerkändes manlig småskollärare. Som ovan nämnts innebar det å lägsta dyrort ca tre löneklassers förhöjning; »manlig» småskollärartjänst blev sålunda placerad ungefär i lönegrad motsvarande nuv. 16. Ett annat indicium på den »man- liga» lönegradsplacering, som 1937 skulle tillkommit smäskollärartjänsten, är förslaget om kvinnliga folkskollärares placering två lönegrader under de manliga folkskollärarna. Om man antar, att samma löneskillnad skulle till- lämpats mellan manliga och kvinnliga småskollärare, betyder detta att små- skollärartjänsten efter »manliga» grunder skulle ha placerats i nuv. 15 lönegraden. Mot denna jämförelse kan dock invändas, att differen— sen mellan »manliga» och »kvinnliga» löner i regel varit störst i de lägsta lönegraderna (jfr bottenlönefrågan) och tenderat mot utjämning i de högre lönegraderna; även om kvinnolöneskillnaden skulle vara två löne- grader i löneläget omkring 19 lönegraden, kan den därför tänkas vara större i löneläget omkring 13 lönegraden.

En bedömning ur likalönssynpunkt av småskollärartjänstens lönegrads- placering kan emellertid knappast byggas på dessa jämförelser med ett verkligt eller antaget löneläge för en »manlig» småskollärartjänst; det rörde sig ju om en mycket liten, ur lönesynpunkt betydelselös grupp manliga små— skollärare, en grupp satt på avskrivning sedan 1920-talet. Man är därför främst hänvisad till en värdering av småskollärartjänstens arbetsuppgifter

i förhållande till likartade tjänster, som lönesatts efter »manliga» 110rme.1 Någon »manlig» tjänst som kan likställas med smäskollärartjänsten 1 f1 aga om utbildning och arbetsuppgifter torde inte finnas. Jämförelser har framför allt anställts med folkskollärartjänsten i Ca 21, som har flera manliga än kvinnliga innehavare och sedan 1937 otvivelaktigt är »man- ligt» lönesatt. Det har gjorts gällande, att avståndet i lönegradsplaé cering mellan folkskollärartjänsten och smäskollärartjänsten ' (åtta lönegrader intill 1/7 1952, f. n. sex lönegrader) är större än som kan anses motiverat av skillnaden i utbildningstid och arbetsupp- gifter. Såsom framgår av historiken i bil. 2 har vid olika tillfällen krävts, att småskollärarnas lön skulle utgöra % av folkskollärarnas. 0111 man utgå1 från begynnelselöneklassen för ordinarie folkskollärartjänst (21), motsvarar % hä1av ungefär begynnelselönen i 16 lönegraden, medan 4/5 av slutlönen (24 löneklassen) ungefär motsvarar slutlönen i 17 16110 graden. I en 1948 till Konungen överlämnad framställning, åtföljd av s.i1— skild utredning1 hemställde Sveriges småskollärarinneförbund om småsk'ok lårartjänstens placering i 17 lönegraden under framhållande, att högst fyra lönegraders skillnad mellan folkskollärar— och smäskollärartjänsten kunde anses motiverad.

Vi anser att avvägningen av den riktiga lönegradsskillnaden mellan den" praktiskt taget uteslutande av kvinnor besatta smäskollärartjänsten och den av både män och kvinnor innehavda folkskollärartjänsten inte i främsta rummet är ett likalönsproblem. Den är en fråga om värdering av småskol- lärararbetet i förhållande till folkskollärararbetet, en fråga som är direkt beroende av folkskoleväsendets organisation. Genom den 1952 beslutade uppflyttningen av småskollärartjänsten från 13 till 15 lönegraden har denna tjänst uppnått ett löneläge, där en lönesättning efter »kvinnliga» grunder inte längre kan urskiljas.

' 1 småskollärarinnornas löneställning. En aktuell fråga —— som måste lösas. Utred; ning, verkställd: av Sveriges småskollirarmnefolbund Stockholm 1948.

KAPITEL 16

Likalönsprincipens genomförande

] kapitlen 13—15 har vi angivit de förändringar i »kvinnliga» tjänsters lönegradsplacering, som erfordras för likalönsprincipens genomförande i det statliga lönesystemet. De viktigaste av dessa ändringar kan samman— fattas sålunda.

1) Uppflyttning av de kvinnliga tjänsterna vaktfru och första'vaktfru vid fångvårdsstatcn samt sköterska och första sköterska vid statens sinnes— sjukhus (och statens anstalt för fallandesjuka) till samma lönegrader som manliga tjänster med samma arbetsuppgifter.

' 2) Uppflyttning till den manliga bottenlönegraden (10 lönegraden) av kontorsbiträdes-, lokal- och landstelefonisttjänster.

3) Uppflyttning till den manliga bottenlönegraden (10 lönegraden) av övriga under 10 lönegraden placerade ordinarie och extra ordinarie tjänster, däribland de för närvarande i 4 och 5 lönegraderna placerade ekonomibi— trädena. Därvid förutsättes en översyn i syfte att klarlägga, om vissa av dessa tjänster vid likalönsprincipens genomförande bör placeras högre än i 10 lönegraden.

- När det gäller »kvinnliga» tjänster i 10 och högre lönegrader är frågan om likalönsprincipens genomförande inte längre av samma omfattning, som när vi började vår utredning. Genom de ändringar i lönegradsplace- ringar som under tiden genomförts, främst på förslag av 1949 års tjänste- förteckningskommitté, har en viss utjämning ur likalönssynpunkt redan skett. Även de på förslag av 1947 års hiträdesutredning genomförda för- ändringarna har —— som vi tidigare framhållit — betytt en sådan utjäm— ning. '

Den tillämpning av den nuvarande manliga bottenlönegraden även för »kvinnliga» tjänster, som är den väsentliga åtgärden för likalönsprincipens genomförande i det statliga lönesystemet, skulle innebära avsevärda löne- höjningar för ett stort antal »kvinnliga» tjänster. Så skulle exempelvis för de lägst placerade ekonomibiträdena vid statens sinnessjukhus (som för närvarande tillhör 4 lönegraden med ett särskilt lönetillägg på 15 kr per månad) en uppflyttning till den manliga bottenlönegraden betyda 6 löne— graders högre placering och en ökning av begynnelselönen (vid tillträdande av extra ordinarie tjänst) med 141—169 kr per månad eller 1 692—2 028 kr per år (för lägsta resp. högsta dyrort).

Ett omedelbart genomförande av de ovan under 1)——3) angivna änd- ringarna i det statliga lönesystemet skulle innebära en ökning av statens kostnader för löner med ca 51 miljoner kr per år. Därvid har inte räknats med någon kostnadsökning på grund av de förskjutningar i löneställningen

för »kvinnliga» tjänster i 10 och högre lönegrader, som kan komma att föranledas av 10 lönegradens' tillämpning som bottenlönegrad för både kvinnor och män. Till kostnadsökningen för löner kommer ökade kost— nader för pensioner, övertidsersättning m. m.

Med hänsyn till de stora förändringar i det statliga lönesystemet, som likalönsprincipens fullständiga genomförande skulle innebära, synes det oss naturligt, om principen inte genomföres på en enda gång. Redan av denna anledning måste man sålunda räkna med att ett genomförande i vissa etapper kan vara lämpligt. Frågan om i vilken takt likalönsprincipen bör genomföras i det statliga lönesystemet är emellertid ett spörsmål som inte bara angår detta lönesystem; den måste också ses j sitt sammanhang med den kommunala och den privata sektorn av arbetsmarknaden. I våra direktiv har utsagts, att vi bör beakta frågans samband med lönesättningen på den öppna marknaden. I kapitlet om marknadslöneprincipen (kap. 10) har vi varit inne på detta problem. Vad den kommunala sektorn be- träffar eftersträvas en utjämning av löneläget för statligt och kommunalt anställd personal med samma arbetsuppgifter. Det synes ofrånkomligt, att en lönegradsuppflyttning av de »kvinnliga» statliga befattningarna måste föra med sig lönejusteringar för motsvarande befattningar vid landsting, städer och andra kommuner. De lönejusteringar, som skulle föranledas av ändringarna i det statliga lönesystemet, har beräknats medföra en ökning av löneutgifterna för landstingen med ca 36, för städerna med ca 36 och för landskommunerna med ca 21 miljoner kr per år. Likalönsprin- cipens genomförande i det statliga lönesystemet måste också inverka på löneutvecklingen på den privata arbetsmarknaden. Likalönsfrågan är där- för ytterst en fråga om löneutjämning mellan manliga och kvinnliga ar— betstagare på hela arbetsmarknaden. Denna utjämning kan emellertid främjas genom att staten vid lönesättningen för sina anställda i snabbare takt förverkligar likalönsprincipen. I vilken takt förverkligandet bör ske är en politisk-ekonomisk avvägningsfråga, som faller utanför vårt uppdrag.

Sammanfattningsvis vill vi som vår mening uttala, att målet bör vara likalönsprincipens fullständiga genomförande i det statliga lönesystemet. Statsmakterna kan och bör genom successiva åtgärder i riktning mot detta mål verka för ett fullföljande snarast möjligt av den redan påbörjade ut- jämningen av lönerna för män och kvinnor.

Särskilt yttrande av herr Larsson

Jag delar uppfattningen, att lönen principiellt skall fastställas utan hän- syn till kön och att sålunda tillhörigheten till ett visst kön inte i och för sig skall inverka på individens lön. Däremot kan jag inte finna, att över- tygande skäl anförts för att likalönsprincipen skall utformas såsom prin- cipen om »lika lön för man och kvinna för likvärdig arbetsuppgift». Jag anser, att man vid lönesättningen inte bara bör utgå från den föreliggande arbetsuppgiften, från det arbete som skall utföras, utan också har att ta hänsyn till det utförda arbetet, dvs. till prestationen. I utredningen har konstaterats, att arbetskostnaden för kvinnor _- på grund av olika om— ständigheter, främst sjukledighetsfrekvensen —— är högre än för män, att alltså kvinnorna är dyrare arbetskraft. På den privata arbetsmarknaden har man —— så länge inte ett individualiserat lönesystem kan tillämpas —- ansett det nödvändigt att ta hänsyn till den högre arbetskostnaden vid anlitandet av kvinnlig arbetskraft för att inte försämra kvinnornas syssel- sättningsmöjligheter. I motsats till kommittémajoriteten anser jag, att samma risker föreligga för kvinnorna på det statliga och kommunala om- rådet. Varje verksamhetsområde inom samhället måste sträva efter att för rimliga kostnader nå bästa möjliga arbetsresultat. Jag kan inte finna någon som helst anledning till att staten med sin alltmer mångskiftande verksamhet i detta avseende skulle kunna intaga en annan principiell stånd- punkt. Förutsättningen för ett fullständigt genomförande av likalönsprin- cipen synes mig därför vara, att det statliga lönesystemet först utformas så att detsamma möjliggör en lönesättning efter individens arbetsinsats. Det synes mig därför nödvändigt, att definitionen kompletteras med orden »för likvärdig individuell prestation» och att denna definition får konsekven- ser för lönesättningen, både när det gäller män och kvinnor. Detta förut- sätter, att det statliga lönesystemet omlägges så att det bättre anpassas efter individens arbetsinsats. .

Jag kan sålunda inte ansluta mig till kommittémajoritetens avvisande av prestationslöneprincipen utan anser att den bör beaktas även vid den statliga lönesättningen.

Vad beträffar behovslöneprincipen delar jag kommittémajoritetens mening att utjämning av försörjningsbördan inte skall ske genom löne- sättning utan genom skatte- och socialpolitiska åtgärder, som beröra alla medborgargrupper. Jag kan emellertid inte finna, att ett eliminerar-ide av behovssynpunkter vid den statliga lönesättningen bör ske endast genom att kvinnornas löner anpassas efter männens. Behovslöneprincipen har spelat en avgörande roll vid lönesättningen för män. Kommittén har också fun-

nit, att denna princip ligger bakom användningen av en särskild manlig bottenlönegrad och att i lönen för de lägst kvalificerade tjänsterna inom denna lönegrad ingår en behovsfaktor, dvs. att lönen satts högre än som skulle ha skett med hänsyn till enbart arbetsuppgifterna. Ett utrensande av behov shänsyn ur det statliga lönesystemet bör enligt min mening med— föra en omprövning av löneställningen för saväl »manliga» som »kvinnliga» tjänster. Därvidbör givetvis den delav männens löner som kan anses-be— tingadav behovsprincipen falla bort. I motsats till ko111111itté111ajoriteten anser jag, »att man vid ett genomförande av likalönsprincipen inte kan utan vidare lämna de »111anliga» lone1n.1 01 ubbade E_n .11bets1ä1dering av såväl »manliga» som »kvinnliga» arbetsuppgifter kan måhända ge vid handen att den >_>riktiga» lönen i vissa fall skall ligga någonstans mellan nuvarande »manliga» och »kvinnl ga» löner och 1 .111d1.1 fall i direkt anslutning till nu tillämpad lönesättning för kvinna.

Det är sålunda enligt min mening ingalunda givet, att exempelvis eko- nomi— och sjukvårdsbiträdestjänster eller kontorsbiträdestjänster Askola lyftas tilllO lönegraden uteslutande av den anledningen att för närvarande lägsta manliga löner på det statliga området utgå efter nämnda lönegrad. En lönesättning baserad på arbetsvärdering skulle måhända leda till ett annat resultat. Därför att den manliga bottenlönegraden f. n. rymmer »manliga» tjänster med stora differenser i fråga om arbetsuppgifternas kvalitet, synes detinte nödvändigt att vid likalönsprincipens genomförande till 10 lönegraden hänföra även ett mycket stort antal »kvinnliga»; tjänster, som f. n. äro uppdelade på lönegraderna 4—8 och som sinsemellan äro mycket olika i fråga 0111 arbetsuppgifternas art och kvalitet. ' -

Enligt min mening bör sålunda vid likalönsprincipens genomförande en omprövning ske' av löneställningen för såväl »1113nliga»'som »kvinnliga» tjänster. Det står emellertid fullt klart för mig, att man inte gärna kan tänka sig 'en sänkning av den manliga lönenivån på det statliga 01111 ade och detta främst på grund av marknadslöneprincipen. Man måste kensta- tera, 'att denna princip spelat och alltjämt spelar en stor roll särskilt i fråga om de lägsta manslönerna. Men om man inte kan bortse från mark— nadslönerna vid lönesättningen för män, så synes" det inte rimligt att kvin— nornas löner skola fastställas utan hänsyn till marknadslönerna. "Jag vill erinra onratt statsmakterna under senare är medvetet strävat efter en närmare anpassning av lönenivån för de statsanställda till vad som gäller såväl inom den privata arbetsmarknaden som på det kommunala området. Det synes mig uppenbart, att detta är och måste vara en riktig lönepolitik. Även om man rent teoretiskt kan göra en lönegradsplacering av de >'>k'1'i'n'11- liga» tjänsterna med bortseende från värderingarna på den plivat'a arbets— marknaden, så måste uppenbarligen — såsom kommittémajoriteten också framhållit —— genomförandet av dessa förändringar ske med tillbörligt be- aktande av löneutvecklingen på den privata arbetSmarknaden. I motsats

till kommittémajoriteten finner jag att staten inte kan gåi, spetsen för genmnföra'ndet av en.' "lönesättningsprincip,_ sOm' helt avviker från vad som tillämpas på den privata arbetsmarknaden. En likalönsprincip 4— hur ”den än kommer att utformas _— bör förverkligas i_i11tim kontakt med den utjämning mellan mäns och kvinnors löner som sker på den privata ;1rbctsmarknaden. Enligt min mening kan emellertid en sådan utjämning icke skc annat än till en viss gräns. För att komma till en fullständig'ut— j :"111111i11g kräves inte blott en omvärdering av de »manliga» och »kvinnliga» lönerna utan även vissa socialpolitiska åtgärder. Ett fullständigt genom- förande av likalönsprincipen, på sätt majoriteten föreslagit, kommer utan tvekan att skapa betydande problem för familjebildningen och standarden för familjer, där hustrun på grund av omvårdnaden av minderåriga barn är förhindrad åtaga sig förvärvsarbete. För att exempelvis inte familjer med barn skola komma i ett påtagligt försämrat läge i förhållande till familjer utan barn, måste därför ett fullständigt genomförande av likalöns— principen förutsätta sociala åtgärder i form av ökade barnbidrag och må- hända även någon form av bidrag till hustru, som måste vistas i hemmet och därför icke kan ha förvärvsarbete. För att finansiera dylika åtgärder torde kanske även en omprövning av skattesystemet befinnas nödvändig. Det kan inte vara riktigt att nu framlägga förslag, som innebära före- speglingar om högst avsevärda löneförbättringar för stora grupper —— när det måste stå klart för alla att möjligheterna att realisera förslagen på det sättet äro ytterst små och, som ovan framhållits, skulle förutsätta en radikal omläggning av skatte-, social— och lönepolitiken. Majoritetens ut— talande att genomförandet av likalönsprincipen bör ske snarast möjligt synes mig därför salma verklighetsunderlag.

Ett genomförande av kommittémajoritetens förslag skulle först och främst innebära betydande ökningar av statens lönekostnader. Men dess- utom skulle förändringarna omedelbart slå igenom på det kommunala områ— det och i hög grad betunga landstingens, städernas och landskommunernas budget, säkerligen på ett sådant sätt att högst betydande skattehöjningar bli ofrånkomliga. Ökningen av de direkta lönekostnaderna har för staten och kommunerna tillhopa beräknats till ca 144 miljoner kr per år. Vidare kan förutsättas, att principens genomförande kommer att föranleda kost— nadskrävande socialpolitiska åtgärder, varför de ekonomiska konsekven- serna av förslaget komma att bli högst betydande. Det skulle vidare inne- bära att de kvinnliga stats- och kommunalanställdas löneförhöjningar till icke oväsentlig del finge betalas av folkgrupper, som i ekonomiskt avseende äro betydligt sämre ställda.

Vidare synes det mig uppenbart, att de grupper som med hänsyn till arbetsuppgifternas art och kvalitet samt den utbildning, som erfordras för tjänsten, äro placerade i lönegrad 10 och de närmaste lönegraderna där- över ej komma att acceptera ett system, som innebär ingen eller ringa löne-

skillnad i förhållande till de lägsta tjänsterna. Ett genomförande av kom— mitténs förslag kan därför befaras komma att riva upp hela den nuvarande löneavvägningen icke blott i fråga om tjänster under lönegrad 10 utan långt däröver.

Med hänsyn till det anförda kan jag icke ansluta mig till den av majori- teten omfattade definitionen och icke heller till de av majoriteten föreslagna åtgärderna för likalönsprincipens genomförande.

BILAGOR

Bilaga I (jfr s. 60 och me;.

Historik över arbetsuppgifter och löneställning för befattningar som före 1/7 1925 tillhörde

löneplan för kvinnliga tjänstemän

Historiken omfattar samtliga för kvinnor avsedda befattningar, som fanns upptagna i de närmast före 1/7 1925 gällande tjänsteförteckningarna till kom- munikationsverkens avlöningsreglemente (SFS 1919: 343), allmänna civilförvalt- ningens avlöningsreglemente (SFS 1921: 451) samt lots- och fyrstatens avlönings- reglemente (SFS 1922: 379). Vilka dessa tjänster var, deras antal, lönegradsplace- ring och fördelning på olika verk framgår av efterföljande översikt.

Historiken avser att utreda de kvinnliga tjänsternas arbetsuppgifter och löne- ställning säväl före som efter deras inplacering i den manliga löneplanen fr.o.iu; 1/7 1925. Särskilt har undersökts, i vad mån arbetsuppgifterna för kvinnliga tjänster sammanfallit med arbetsuppgifterna för manliga tjänster, vilka lönediffe- renser som vid olika tidpunkter förelegat mellan kvinnliga och manliga tjänster med samma ellerlikvärdiga arbetsuppgifter samt de motiveringar för dessa diffe- renser, som framförts. Utredningen har främst åsyftat att klarlägga, i vilken ut- sträckning kvinnliga tjänster vid 1925 års inplacering hade samma arbetsuppgifter som manliga tjänster och vilka förändringar som senare inträtt. I det samman— hanget har uppmärksammats olika förslag till de kvinnliga tjänsternas inplacering efter kvalitativa grunder, dvs. genom värdering av deras arbetsuppgifter i förhål- lande till arbetsuppgifterna för manliga tjänster.

1925 års riksdag godtog — med ett undantag — i statsverkspropositionen & am.- lagda förslag till de kvinnliga tjänsternas inplacering i den manliga loneplanen, de i det följande under beteckningen nprop.1925» angivna lönegraderna overensT stämmer sålunda med de fr.o.m. 1/7 1925 gällande.

Historiken har förts fram till den 1 okt. 1951, vilken tidpunkt sålunda avses med uttrycken »f.n. », »nuvarande förhållanden» etc. Uppgifter om antalet tjänstemän hänför sig oeksä— när inte annat anges — till förhållandena 1/10' 1951 enligt riksräkenskapsverkets personalstatistik (jfr bil. 3).

De lönebelopp som anföres avser — om inte annat amnärkes — årslöner. Då två lönebelopp anges, åtskilda av —, avser det förra begynnelse- och det senare slutavlöning. Lönebeloppen innefattar inte rörlig dyrtidskompensation. .

I historiken användes genomgående — liksom i öv riga delar av betänkandet ».— de fr.o.m. 1/7 1947 gällande lönegradsnumren (löneplan 1 i Saar). Alla förut gäl- lande lönegradsnummer har sålunda utbytts mot sina nuvarande motsvarigheter: endast i de fall där framställningen ansetts så fordra har ett »nuv. » insatts före ett »översatt» lönegradsnummer. Förslag om de kvinnliga tjänsternas inplacering i den manliga löneplanen angives följaktligen med de nu gällande lönegrader, som motsvarar de förutvarande manliga lönegraderna. 1

I fråga om förkortningar, särskilda beteckningar etc. hänvisas till förteck— ningen å 5.6. .

' Endast i diiek-ta citat har de aldre lönegradsnumren bibehållits, åtföljda av de nva inom hak a'.1 .

Översikt av de kvinnliga tjänster, som fanns 30/6 1925.

Lönegradsplaesrads tjänster. (Tjänster upptagna i. tjänsteförteckningar till avlöningsreglementen.)

Antal Tjänsten behandlad tjänster å s

Kv. lg

A. KOMMUNIKATIOXSVERKEN.

1. Post-verket:

Kontorsbiträde ...................... " imåöåfgggål % Stationsmltstare av kl. 3 313—314 Kanslibiträde ........................ : 338, 350—352, 357 Stat-ionsmästsre av kl. 2 313—314 Postexpeditör ........................ 5 302—309 Förste postexpeditör ................ ' ' 304—310 Postmästare av kl. 4 ................ - 310—312 Postmästare av kl. 3 ................ 310—312

2. Tizlegrafucrkel: Kontorsbitrttde ...................... [ 336— —åggL—3£>6 350—351 ] Kanslibiträde ........................ » 336— 338, 3503— 56,352 357 Rikstelefonist ........................ E 1 327— 329 Kassör ...... . ....................... 329—330 Kontorsskrivare ' ' (%$—3335835056352—353) ' 374—375 Telegrafist ......................... ; " 314—821 Vaktföreståndare .................... . 328—329 Förste kassör ........................ _ 329—330 Förste telegrafist .................... ' ' 316—321 Förste vaktföreståndare .............. 2328—329 Telegrafkommissarie av kl. 6 ........ 321—326 Katalogredaktör 326—327 Telegrafkommissarie av kl. 5 ........ ' 321—826

:?. Statens järnvägar: 350 333 300 3 . . _. [ —'— _— , ' — 51 kontorsbmade ...................... ll 353—356, 357—358 ; Kanslibiträde 3 350—352, 357 [333—335, 350, 2152—3531 1 358—359 ; 373—375

_! 335—336, 350 l 1 353, 358—359 [

Ritare .............................. Bokhållare ..........................

4. Statens vattenfallsverk : Kontorsbiträde ...................... 338_ ”ägg 350—_ 351 I Kanslibit-räde . ' 338— 340, 350— 352, 357| [338—340, 350, 352—3531 358—359 1 338—340, 350, 353 > 358 l !

"Bokhållare .......................... '

338—340,— 350, 353 358— 359 1 ! l i

Kassör och bokhållare

B. S'L'ATSDEPARTEMENT OCH CENTRALA ÄMBETSVERK (inkl. tullstaten och lots- och fyrstaten).

Skrivbitråda

Kontorsbiträde ................................ Expeditionsbiträde (Lots- och fyrstaten) ........ Kanslibiträde .................................

Ritbiuäde (Rikets allm. kartverk och sjökarte- verket) ...................................... Laboratoriebiträde av 2:a klass (Statens prov- ningsanstalt) ................................ Kontorsskrivare

Laboratoriebiträde (Kontrollstyrelsen) .......... Laboratoriebiträde av l:a klass (Stat-ens prov-

ningsanstalt) ................................ Ritare (Rikets allm. kartverk) .................. Kanslist (UD) ..................................

c. ANSTALTER. FÖR FÄNGVÅRD OCH SINNESSJUKVÅRD.

]. qugrrirds- och tvångswbetsmzstulter (samt statens uppfostringsanstalt- å. Bona):

Vaktfru

Första vaktfru ................................ Husmoder (Bona) .............................. Assistent ......................................

2. Statens hospital och asyler :

Tvättförestånderska av 2:a klass Kameralbiträde ................................ Kauslibiträde .................................. Köksförestånderska av 2:a klass ................ Tvättförestånderska av l:a. klass ................ Översköterska Bageriförestånderska .......................... Arbetsförestånderska .......................... Förestånderska av 2:a klass .................... Köksförestånderska av l:a klass ................ Kassöreka

Förestånderska. av l:a klass ....................

Antal tjänster

Tjänsten behandlad

5.8. i tab.

QU'DDÅQDWOQQDQQQQSMNJ

;344346, 350— 1351, 353—356 340-346, 350—1 i351, 353—356! 371—373 1342—346, 350—1 352, 357 |

375 —379

379—380 542—350, 35%? 353, 360—368 379—380

379 —380 375—378 368—371

380 —384 380—384 384 384 -—386

386—391 392—394 395—398 395—398 392 — 394 392—394 386 —391 892—394 392—394 386—392 392 —894 395—398 386—392

A. Postverket

I. Postexpeditörer och förste postexpeditörer Före inplaceringen 1925

1871 medgavs, att även kvinnor fick anställas vid postanstalterna som extra biträden, dvs. som icke ordinarie postexpeditörer. 1884 framhöll generalpost- styrelsen, att som extra biträden i första hand borde anställas »fruntimmcr»; för dessa vore levnadskostnaderna i allmänhet lägre och de kunde därför lättare övertaga befattningar, vilkas innehavare hade mindre utsikt till befordran. De kvinnliga extra biträdena fick lägre lön än män med samma tjänsteålder. Genom kungl. brev 19/12 1884 fick kvinnorna tillträde även till de ordinarie postexpedi- törsbefattningarna. Dessa var fördelade på två lönegrader utan att någon skillnad i arbetsuppgifterna torde ha förelegat. Postexpeditörsbefattningarna av den högre (l:a) graden kom även i fortsättningen att förbehållas männen. De kvinnor som förordnades såsom postexpeditörer av 2:a graden erhöll (fr.o.m. 1892) samma avlöningsförmåner som manliga postexpeditörer av samma grad (begynnelse- avlöning 1 600 kr jämte två ålderstillägg a 400 kr; härtill kom uppbördsprovision). Eftersom kvinnorna endast erhöll förordnande å sina befattningar, kunde de inte få någon pension.

I skr. 22/11 1898 med förslag till stater för år 1900 föreslog generalpoststy- relsen inrättande av en 3:e lönegrad, huvudsakligen avsedd för kvinnor. Styrelsen framhöll, att de kvinnliga expeditörerna, med allt erkännande av deras flit och redbarhet, icke i allo kunde likställas med manliga expeditörer i fråga om använd— barhet inom postverket. Den kvinnliga tjänstemannapersonalen kunde nämligen varken tjänstgöra vid järnvägsposten eller vid mera kroppsansträngande sysslor och icke heller annat än undantagsvis påräknas vid skötandet av nattposterna utan måste dessa besvärligare befattningar anförtros åt manlig personal. På grund därav syntes det styrelsen icke vara orättvist, om jämväl avlöningen för den ordinarie kvinnliga postpersonalen i regel bleve, liksom förhållandet redan vore med avlöningen för de kvinnliga extra biträdena, satt något lägre än för den manliga personalen. Dessa synpunkter hade föranlett styrelsen att, då den begärde inrättande av 293 nya postexpeditörsbefattningar, föreslå en 3:e grad av postexpeditörer, vilken grad väl till en början skulle besättas även med manlig personal men huvudsakligen vara avsedd för kvinnlig personal. Kvinnorna skulle i regel komma att stanna inom den föreslagna 3:e graden, om icke särskild anled- ning till uppflyttning i högre lönegrad förekomme eller kvinnlig postcxpeditör redan före tillkomsten av den nya graden erhållit högre lönegrad, »i vilken hon i sådant fall rättvisligen borde bibehållas». .

Medan för l:a och 2:a graden föreslogs begynnelseavlöningar på 2300 ”resp. 2000 kr jämte två ålderstillägg a 400 kr, skulle begynnelseavlöningen i 3:e graden utgöra endast 1 500 kr och ålderstilläggen utgå med endast halva beloppet eller 200 kr; sistnämnda förslag motiverades med att ålderstilläggen vore dels en uppmuntran till fortsatt träget arbete, dels ock ett medel att fylla det behov av ökade inkomster, vilket vanligen vid mera framskriden ålder uppstode för familjeförsörjare, och beträffande kvinnlig personal allenast det förra av dessa skäl: för ålderstillägget förefunnes. ,

I prop. 1899:1/VII föreslog departementschefen ännu lägre avlöning till de kvinnliga postexpeditörerna_(1 200 kr + två ålderstillägg a 150 kr), varvid åbero- pades dels hänsyn till de avlöningsförmåner, kvinnor med någorlunda jämförlig

sysselsättningi allmänhet kunde påräkna på annat håll, dels att slutavlöningen till motsvarande tjänsteinnehavare vid SJ (kvinnliga kontorsskrivare) 1897 be'- stämts till det föreslagna beloppet. I en motion (1899: II: 175, av Fridtjuv Berg och Adolf Hedin) framhölls, att förslaget skulle innebära en högst väsentlig förf sämring i den vid postverket anställda kvinnliga tjänstepersonalens ställning och påtalades, att ett visst arbete i postverkets tjänst skulle gottgöras med 2800 kr (jämte befordringsutsikter och pensionsrätt), då det förrättades av man, men med :endast 1 900 ja endast 1 500 kr (utan befordringsutsikter och pensionsrätt)», då det förrättades av kvinna. Likheten i kompetensfordringar framhävdes. Motio— närerna ansåg, att »den gamla uppfattningen om mannen såsom försörjande andra och kvinnan såsom försörjd av andra numera förlorat sin allmängiltighet samt att här är fråga just om sådana kvinnor, vilka icke allenast äro i full mening självförsörjare utan därjämte i stor utsträckning familjeförsörjare, d.ä. det eko- nomiska stödet för flera eller färre av dem beroende anhöriga». Skälet att de kvinnliga tjänstemännen just på grund av sitt kön hade lägre levnadsbehov och vore befriade från försörjningsplikt ägde sålunda icke den omfattande betydelse, som det tillmätts. '

Riksdagen beslöt (skr. 1899166) — enligt en reservation i statsutskottet (utl. (50) _— att inrätta två nya, huvudsakligen för kvinnor avsedda lönegrader, 3:e och 4:e, (len senare med den av Kungl. Maj:t föreslagna avlöningen och den förra med 200 kr högre avlöning, vartill för båda graderna skulle komma uppbörds- provision. (Se tab. 1.) Beslutet kom i realiteten att innebära en differentiering av postexpeditörstjänsterna i kvinnliga och manliga och försämrade avlönings— villkor för kvinnorna. Statsutskottets formulering berövade visserligen inte lag- ligen kvinnlig postexpeditör hennes hittillsvarande rättighet till 2:a lönegraden, men efter inrättandet av 3:e och 4:e lönegraden blev i själva verket ingen kvinnlig postexpeditör uppflyttad i 2:a. De som tidigare tilldelats 2:a lönegraden kvar- stod däremot i denna lönegrad. Å andra sidan förekom i åtskilliga fall, att 'vid utnämning av manliga postexpeditörer någon ledig tjänst inte fanns inom de högre lönegraderna, samt att till följd härav de utnämnda måste t.v. placeras i någondera av de lägre lönegraderna. Mellan 1:a och 2:a lönegraden samt mellan 23:e och 4:e lönegraden skedde fördelningen huvudsakligen efter anciennitet. Uppflyttningen från 2:a till l:a lönegraden och från 4:e till 3:e lönegraden kom därför att verka närmast såsom ett extra ålderstillägg. Några tillkännagivna regler för uppflyttning i lönegrad fanns inte.

Löneregleringen fr.o.m. 1903, då uppbördsprovisionen avskaffades, innebär för postexpeditörerna av 3:e och 4:e graden, som ju huvudsakligen utgjordes av kvinnor, i stort sett endast en fixering av redan utgående belopp, medan av— löningen ökades för de huvudsakligen manliga postexpeditörerna av l:a och 2:a graden. I förslaget till lönereglering1 hade också uttalats, att särskilt de manliga postexpeditörerna borde så tillgodoses, att för dem möjligheten att å sin avlöning kunna underhålla sig och sin familj icke bleve utesluten.

Genom beslut av 1907 års riksdag fick kvinnlig tjänsteman rätt till pension och konstituerades därefter å ordinarie befattning i samma ordning som manlig tjänsteman. 3

Genom den fr.o.m.. 1910 genomförda löneregleringen (pröp. 1909:1/VI, rd. skr. 196)' sammanslogs postexpeditörstjänsterna inom l:a och 2:a lönegraderna till en enda grupp, avsedd för manliga innehavare, och postexpeditörstjänsterna inom 3:e och 4:e lönegraderna till en annan grupp, avsedd för kvinnliga inne- havare. Såsom av tab. 1 framgår, blev begynnelseavlöningen för kvinnlig post- expeditör 75 % och slutavlöningen 55 % av motsvarande avlöningar till manlig

* Bet. 31/10 1901 av kommittén för utarbetande av förslag till nya stater för post- och _ telegrafverken.

.. & uu.

postexpeditör. Den stora skillnaden i slutavlöningen berodde på att de manliga fick 8 ålderstillägg (4 a 300 och 4 a 200 kr), men de kvinnliga endast 3 (a 200 kr). I det förslag, som låg till grund för löneregleringenl, konstaterades att den för— ordade avlöningsförbättringen var mindre för kvinnliga än för manliga befatt— ningshavare, vilket sammanhängde med att hänsyn tagits till de för telegraf- verket och statens järnvägar 1907 beslutade löneregleringarna.

Fr.o.m. 1910 uppfördes på ordinarie stat manliga och kvinnliga förste post- expeditörer. De kvinnligas avlöning blev endast 58—60 % av de manligas. De manliga och kvinnliga förste postexpeditörerna synes redan från början ha fått skilda arbetsuppgifter: de manliga främst arbetsledning och kontrollgöromål, de kvinnliga huvudsakligen föreståndarskap för tidningsexpedition. Några kvinn- liga förste postexpeditörstjänster förenades med kassatjänst av mera krävande art.

Den provisoriska avlöningsregleringen fr.o.m. 1919 medförde vissa ändringar till de kvinnliga tjänstemännens förmån av relationstalen mellan slutavlöningarna till manliga och kvinnliga postexpeditörer. 1915 års kommission för gemensamma avlöningsbestämmelser vid kommunikationsverken konstaterade bl.a., att på de kvinnliga postexpeditörerna ställdes i huvudsak samma fordringar i fråga om kompetens, utbildning och tjänstgöring som på de manliga postexpeditörerna.

I kommunikationsverkens avlöningsreglemente (fr.o.m. 1/7 1920) inplacerades de manliga postexpeditörerna och förste postexpeditörerna i 8 m. lg (: 19) resp. 10 m. lg (: 21) och de kvinnliga postexpeditörerna och förste postexpeditörerna i (4, fr. 1/7 1922:) 5 kv. lg resp. (5, fr. 1/7 1922 =) 6 kv. lg. Detta innebar smärre förbättringar av kvinnornas löner i förhållande till männens.

I utlåtande av 1923 års postkommitterade2 anges för manlig och kvinnlig postexpeditör samma arbetsuppgifter (främst kassatjänst och expediering av post). Ett mindre antal manliga postexpeditörer tjänstgjorde som förmän i post— kupéer. För kvinnlig förste postexpeditör upptages föreståndarskap för tidnings- expedition, allmänhetens betjänande å vissa större postkontor samt, i några fall, kontrollgöromål, Manlig förste postexpeditör hade till uppgift bl.a. förman— skap över viss personal (vaktföreståndare) samt kontrollgöromål. Vid ett fåtal (7) större postkontor fungerade manlig förste postexpeditör som föreståndare för tidningsexpedition. Å andra sidan anlitades kvinnliga förste postexpeditörer, vid sidan av sitt föreståndarskap för tidningsexpedition, i mån av tid som biträde åt postmästaren med kontrollgöromål. I stort sett torde emellertid kunna sägas, att manliga och kvinnliga förste postexpeditörer hade olika arbetsuppgifter.

Manliga och kvinnliga postexpeditörer hade samma utbildning (gemensam postelevkurs omfattande 21 månader). Samma kompetensfordringar gällde: lägst realskoleexamen. De kvinnliga postexpeditörerna och förste postexpeditörerna kunde befordras till postmästare av klass 4 och 3; de manliga även till övriga högre befattningar i postverket. Vid utgången av år 1924 var antalet postexpedi- törer, e.o. postexpeditörer och postexpeditörsaspiranter 942 män och 339 kvinnor. Vid samma tidpunkt fanns 205 manliga och 37 kvinnliga förste postexpeditörer.

Inplaeeringeu 1925

Av nedanstående tablå framgår de olika förslagen till inplacering i den man- liga löneplanen, ä vilken manlig postexpeditör och manlig förste postexpeditör tillhörde lönegrader motsvarande nuv. 19 resp. 21.

1 1907 års postkommission (bet. 28/11 1907). ? Utlåtande och förslag ang. revision av vissa personalförhållanden vid postverket, 311'5 1923, stencil. .

Postexpeditor "De di tör

Kvalitativ inplacering: 1921 års lönekommitté ................ 18 20 PM 1924 alt. II 17 19 Generalpoststyrelsen .................. 19 20

Kvantitativ inplacering:

PM 1924 alt.. I ........................ 15 17 Prop. 1925 ............................ 15 16

1921 års lönekommitté ansåg, att om telegrafisterna placerades i 18 lg (se nedan 5. 317) borde detta bli avgörande även för de kvinnliga postexpeditörernas placering, då dessa icke skäligen kunde ställas högre än telegrafisterna. När därvid de kvinnliga postexpeditörerna kom att stå en lönegrad under de manliga, anslöt sig denna placering f.ö. till »den differentiering med avseende på arbets- uppgifter, som nu i vissa fall torde gälla». Om de kvinnliga postexpeditörerna placerades i 18 lg, de manliga i 19 lg och de manliga förste postexpeditörerna i 21 lg, borde uppenbarligen de kvinnliga förste postexpeditörerna sättas i 20 lg.

I sitt yttrande över lönekommitténs förslag framhöll generalpoststyrelsen be- träffande kommitténs uttalande om differentiering av arbetsuppgifterna mellan manliga och kvinnliga postexpeditörer, att manliga och kvinnliga arbetskrafter användes omväxlande även på mera ansvarsfulla postexpeditörstjänster. Endast ett ringa antal postexpeditörer anlitades vid järnvägsposten; antalet postexpedi— törstjänster med mera ansträngande nattjänstgöring eller direkt befälsföring över större personal var ej heller avsevärt stort. Endast ett jämförelsevis litet antal tjänster kunde därför utan vidare avskiljas till en manlig tjänstegrad. Beträffande det övervägande antalet postexpeditörstjänster vore det visserligen synnerligen svårt att åvägabringa den av kommitténs förslag betingade arbetsdifferentieringen men skulle ett dylikt särskiljande erbjuda vissa fördelar. Även om med dåvarande förhållanden som utgångspunkt, teoretiskt sett, de manliga och kvinnliga post- expeditörerna borde hänföras till samma lönegrad, skulle detta emellertid med- föra en löneförhöjning för de kvinnliga postexpeditörerna, som styrelsen icke kunde finna vara av omständigheterna påkallad. Styrelsen ansåg, att lönerna för de kvinnliga befattningshavarna borde lämnas orubbade vid behörighetslagens genom- förande. För postverkets vidkommande förefanns sakligt sett icke någon anled- ning till löneförhöjning för kvinnorna.

PM 1924 alt. II förutsatte vid inplaceringen av de kvinnliga postexpeditörerna i 17 lg, dvs. 2 lönegrader under de manliga, en uppdelning av postexpeditörs- tjänsterna i en högre och en lägre. Ett överförande av den kvinnliga postexpe- ditörstjänsten till den manliga löneplanen syntes knappast kunna ske på annat sätt, än att ifrågavarande kvinnliga befattning finge en lägre placering på löneplanen än som tillkomme manlig postexpeditör. Visserligen hade general- poststyrelsens representanter vid ärendets beredning i departementet ansett, att vid kvalitativ värdering icke fanns någon anledning till åtskillnad mellan manlig och kvinnlig postexpeditörsbefattning, men en placering i 19 "lg skulle för de kvinnliga postexpeditörerna medföra en löneökning, som, särskilt med hänsyn till de med dem i lönehänseende likställda kvinnliga befattningshavarna, icke läte sig försvaras. Av samma skäl hade de kvinnliga förste postexpeditörerna icke ansetts kunna placeras i 20 lg, vilket föreslagits av postverkets represen- tanter.

I det principiella avsnittet av PM 1924 (s. 27) framhölls bl.a., att det i de fall, »då kvinnor och män utföra samma arbete (t.ex. postexpeditörer) », icke funnes anledning att höja den lägre kvinnliga lönen upp till den manligas nivå. I stället borde övervägas ett utbyte av de högre avlönade befattningarna mot lägre av-

lönade. I den mån exempelvis postexpeditörsbefattningar kunde på ett fullt tillfredsställande sätt rekryteras med kvinnor, funnes det ingen anledning för staten att å dessa befattningar använda den dyrare manliga arbetskraften. Visser- ligen syntes det icke vara möjligt att helt ersätta de manliga postexpeditörerna med kvinnor, men så långt det lämpligen läte sig göra, borde det ske.

I sitt yttrande över PM 1924 erinrade generalpoststyrelsen, att huvudmassan av de manliga och de kvinnliga postexpeditörerna utförde jämsides med varandra fullt ut lika kvalificerade och ansvarsfulla göromål, huvudsakligen kassagöromål. Även om en differentiering av kassatjänstgöringen efter svårighetsgrad teoretiskt läte sig genomföra, skulle den i praktiken vara förenad med svårigheter och betydande omflyttningar av personalen. Styrelsen föreslog, att som en övergångsanordning samtliga dåvarande kvinnliga postexpeditörer skulle hän- föras till samma lönegrad som de manliga, dvs. 19. För nytillträdande tjänstemän skulle inrättas en befattning i 17 lg, för vilken skulle fordras endast en av- kortad postelevkurs (utan de närmast för befälsgraderna avsedda kursmomenten). För befordran till tjänst i 19 och högre lönegrader skulle fordras ytterligare ut— bildningskurs. De kvinnliga förste postexpeditörerna borde placeras i 20 lg, då de i regel fullgjorde mera kvalificerade göromål än de manliga postexpedi- törerna och inom organisationen innehade befälsställning.

Prop. 1925 placerade enligt alt. I postexpeditörerna i 15 lg men sänkte förste postexpeditörerna till 16 lg. De manliga postexpeditörerna och förste postexpedi- törerna namnförändrades till postassistenter resp. förste postassistenter.

Efter inplaceringen 1925

Fr.o.m. 1/7 1925 blev samtliga manliga postexpeditörer och förste postexpedi- törer automatiskt postassistenter resp. förste postassistenter med oförändrad av- löning, motsvarande nuv. 19 resp. 21 lg. De kvinnliga postexpeditörerna och förste postexpeditörerna fick som ovan nämnts 4 resp. 5 lönegraders lägre place- ring. De manliga e.o. postexpeditörerna och postexpeditörsaspiranterna blev e.o. postassistenter och postassistentsaspiranter med 4 löneklassers högre avlöning än de kvinnliga e.o. postexpeditörerna och postexpeditörsaspiranterna, vilka hade samma utbildning som de manliga. Någon differentiering av arbetsuppgifterna för postassistenter och postexpeditörer (och motsvarande icke-ordinarie tjänste- män) genomfördes inte utan — bortsett från vid järnvägsposten tjänstgörande postassistenter — fullgjorde postassistenter och postexpeditörer samma arbetsupp- gifter, huvudsakligen kassatjänst. Förste postassistenter och förste postexpedi- törer hade däremot skilda arbetsuppgifter.

Personlig Iönegradsplacering för vissa postexpeditörer och förste postexpedi- törer. Redan 22/8 1925 begärde Posttjänstemännens förening, att postexpeditörer och förste postexpeditörer skulle uppflyttas till 19 resp. 21 lg, varvid framhölls, att behörighetslagens ikraftträdande inneburit en orättvisa mot de kvinnliga postexpeditörerna och förste postexpeditörerna, vilka på grund av utbildning och kompetens i tjänstehänseende varit fullt likställda med de manliga tjänste- män, som hänförts till postassistents- resp. förste postassistentsgraden. Generalpost- styrelsen föreslog personlig placering i 19 resp. 20 lg av de ifrågavarande kvinn- liga tjänstemännen; den lägre placeringen för de kvinnliga förste postexpeditö- rerna motiverades med att de inte hade lika kvalificerade arbetsuppgifter som de manliga förste postassistenterna. Kommunikationsverkens lönenämnd föreslog, att befattningarna postexpeditör och förste postexpeditör (samt telegrafexpeditör och förste telegrafexpeditör), vilka enligt nämndens uppfattning blivit för lågt inplacerade, skulle uppflyttas till 16 resp. 17 lg. Enligt i prop. 1926: 184 framlagt

förslag beslöt 1926 års riksdag, att den 1 juli 1926 i tjänst varande (ordinarie) postexpeditör och förste postexpeditör skulle i lönehänseende vara placerad i (nuv.) 16 resp. 17 lg. Denna personliga lönegradsplacering gällde däremot inte de kvinn- liga e.o. postexpeditörer och postexpeditörsaspiranter, som genomgått den tidi- gare för män och kvinnor likartade utbildningen men blev ordinarie först efter 1/7 1926.

Postassistenttjänsternas nya karaktär. Redan 1925 övervägdes åtgärder för att åstadkomma den differentiering i arbetsuppgifter mellan postassistenter och post- expeditörer, som förutsattes vid inplaceringen. I skrivelse till Kungl. Maj:t (31/10 1925) framhöll generalpoststyrelsen, att antalet assistenter borde bestämmas allenast med hänsyn till vad som fordrades för rekrytering av den högre befäls- kåren, då det antal assistenter, som med sådan utgångspunkt visade sig erfor- derligt, antoges bliva tillfyllest för bestridande av sådana befattningar, med vilka vore förenade de mest maktpåliggande göromålen inom de förutvarande post- expeditörernas verksamhetsområde, samt för vikariatstjänstgöring å högre tjänster. Det erforderliga antalet assistenter beräknades till 400. Enligt Kungl. Maj:ts beslut kom under de följande åren flertalet ledigblivande ordinarie postassistentsbefatt- ningar att inte tillsättas, vilket medförde en avsevärd försening av de manliga e.o. postassistenternas ordinarieblivande (de fick därför möjlighet att konstitueras till ordinarie postexpeditörer i 16 lg).

1927 utnämndes manliga e.o. postassistenter å tre postassistentstjänster, som även sökts av kvinnliga postexpeditörer och förste postexpeditörer. På besvär av dessa upphävde Kungl. Maj:t utnämningarna (17/9 1927) och lämnade direktiv beträffande tillsättandet av postassistenttjänster, varvid bl.a. uttalades:

»Enligt de riktlinjer, som av Kungl. Maj :t och riksdagen godkänts beträffande sam- mansättningen av postverkets personalbestånd, skall postassistenternas antal högst av- sevärt nedbringas och detta antal allenast svara mot vad som erfordras för rekryteringen av det högre befälsbeståndet i verket. Därjämte har avsetts en sådan uppdelning av det arbete, som hittills utförts av befattningshavare med den för assistenter och post— expeditörer gemensamma utbildningen, att huvuddelen av detta arbete skall anförtros åt postexpeditörer och förste postexpeditörer med lägre utbildning än förut, under det att de mera kvalificerade uppgifterna förbehållas assistenterna.

Innan nu berörda omläggning hunnit genomföras, komma de nuvarande kvinnliga postexpeditörerna och förste postexpeditörerna att i viss utsträckning få utföra arbete av samma art och svårighetsgrad som åtskilliga assistenter. Denna omständighet kan emellertid enligt min mening icke i och för sig berättiga dem till befordran, då den personliga löneförbättring, som vid 1926 års riksdag beviljades dessa befattningshavare, just avsett att utgöra kompensation i sådant hänseende.»

För befordran till assistentsbefattning borde krävas — förutom relativt ung levnads- ålder — att vederbörande ägde i möjligaste mån prövade förutsättningar att kunna ut— nyttjas inom skilda områden av det postala arbetsfältet, att vikariera å högre befatt- ningar av olika slag och att framdeles kunna fylla vakanser i sådana befattningar. De kvinnliga befattningshavarna, som dittills icke haft möjligheter att befordras till högre tjänster, borde icke vara uteslutna från möjligheter att meritera sig för sådana befatt- ningar. De borde därför få tillfälle att genom tjänstgöring på olika platser och under skilda förhållanden ådagalägga sin lämplighet. Även om de manliga aspiranterna haft tillfälle till mera skiftande tjänstgöring än de kvinnliga, vore det dock —— med hänsyn till assistentsbefattningarnas ändrade karaktär och det rådande personalöverskottet —— motiverat med en mera ingående prövning än dittills skett.

Med anledning av Kungl. Maj:ts beslut anordnades för kvinnliga tjänstemän, som genomgått postelevkurs, särskild prövning vid postkontor, postdirektioner och postkupéer under omkring fyra månader. Av 58 kvinnor, som uttogs till provet, godkändes 11, vilka efter hand blev befordrade till postassistenter. Även samtliga manliga e.o. postassistenter underkastades liknande prövning, varvid alla utom en godkändes och sedermera konstituerades till postassistenter. Striden om postassistenttjänsterna föranledde bl.a. ett uttalande av styrelsen för Post- tjänstemännens förening, som protesterade mot att kvinnliga tjänstemän på be-

kostnad av de manliga tjänstemännen skulle beredas förutvarande manlig av- löning och att under en övergångstid en mindre grupp manliga tjänstemän inom postverket skulle betala de kostnader för behörighetslagens genomförande som statsmakterna vägrat vidkännas. De manliga e.o. assistenternas krav på erhållan- det av vid anställningen utlovad avlöning borde gå före de kvinnliga tjänste- männens krav på löneuppflyttning. Därmed hade föreningsstyrelsen inte från- trätt sin redan 1925 intagna — och av generalpoststyrelsen vid olika tillfällen understödda — ståndpunkt, att samtliga kvinnliga tjänstemän med fullständig ut- bildning övergångsvis borde tillerkännas samma avlöning som sina jämställda manliga kamrater.

Differentiering av utbildningen. I fråga om utbildningen av den personal, som rekryterades efter 1925, genomfördes omedelbart en differentiering. Den gamla postelevkursen förkortades till en postexpeditörskurs om ca 14 månader vilken skulle medföra kompetens till postexpeditörs- och förste postexpeditörs- tjänster samt stationsmästartjänster av klass 1. (Postexpeditörer som genomgått postelevkurs hade kvar sin gamla rättighet att bli postmästare av klass 4 och 3.) För anställning i postassistents- och högre lönegrader fordrades genomgående av postassistentskurs om ca 33 månader, omfattande dels en grundläggande post- expeditörskurs, dels särskild postassistentsutbildning. De teoretiska kompetens- fordringarna för tillträde till kurserna var ursprungligen lika (studentexamen eller realexamen eller normalskolekompetens). Först i 1930 års instruktion för generalpoststyrelsen uppställdes krav på studentexamen för befordran till post- assistent, dock med rätt för styrelsen att konstituera person, som avlagt för post- expeditörskurs erforderlig examen (lägst realexamen).

Till postexpeditörskurserna antogs ursprungligen framför allt kvinnor utanför postverket med studentexamen eller normalskolekompetens samt ett mindre antal manliga och kvinnliga tjänstemän i lägre grad än postexpeditörs (även med endast realexamen). (De första manliga postexpeditörsaspiranterna antogs 1927.) Senare har till postexpeditörskurserna också antagits både män och kvinnor med endast realexamen, vilka inte tidigare haft anställning i verket. Postexpeditörskurserna har fortfarande huvudsakligen kvinnliga deltagare. Ehuru postexpeditörstjänster numera innehas även av män, är de dock till övervägande del besatta med kvinnor (1/10 1951 fanns 145 manliga ordinarie och e.o. postexpeditörer mot 1 043 kvinnliga, dvs. männen utgjorde 12 % av hela antalet).

Till de postassistentskurser, som påbörjades under åren 1927—1934, antogs en- dast manliga studenter; till den särskilda postassistentsutbildningen under kursens senare del fick ett mindre antal manliga och kvinnliga postexpeditörer tillträde, varför även kvinnor kom att antagas till e. o. postassistenter (de första 1932). Fr.o.m. 1935 antogs alla sökande (män som kvinnor) endast till postexpeditörs— kurs; de som genomgått denna med kvalificerade betyg fick direkt fortsätta i postassistentskurs (: den tidigare särskilda assistentsutbildningen), till vilken som förut även äldre kvinnliga och manliga postexpeditörer antogs. Denna direkta övergångsmöjlighet från postexpeditörs- till postassistentskurs fanns dock intill 1945 endast för manliga elever med studentexamen, varför i realiteten ingen väsentlig skillnad i postassistentsutbildningens organisation inträtt. Först fr.o.m. 1945 fick även kvinnliga elever i postexpeditörskurs möjlighet att omedelbart fort- sätta i postassistentskurs. Fr.o.m. 1949 har ånyo införts det tidigare systemet med direkt antagning till en separat postassistentskurs, numera öppen för både manliga och kvinnliga sökande med studentexamen. Samtidigt har kursutbild- ningen i någon mån omlagts, så att den redan från början tar sikte på kursdel- tagarnas framtida uppgifter som arbetsledare. Den teoretiska utbildningen i första delen av kursen ansluter sig emellertid fortfarande i huvudsak till post- expeditörskursen.

Liksom postexpeditörsgraden fortfarande domineras av kvinnorna är post- assistenttjänster huvudsakligen besatta med män. Antalet kvinnliga postassistenter och e.o. postassistenter utgjorde 1/10 1951 55, dvs. 18 % av hela antalet (305).

Differentieringen av arbetsuppgifterna mellan postexpeditörer och postassisten- ter tänktes ursprungligen skola ske på det sättet, att det löpande expeditions- arbetet, främst kassatjänsten, skulle uppdelas i två grupper allt efter svårighets- grad. En sådan uppdelning visade sig dock inte genomförbar i praktiken. I den mån postassistenterna (såväl de före som efter 1925 utbildade) inte togs i anspråk för vikariat å högre befattningar eller för tjänstgöring å ett fåtal speciella post- assistentsbefattningar vid generalpoststyrelsen, postdirektionerna, järnvägsposten och vissa postkontor, sysselsattes de alltså jämsides med postexpeditörerna ri samma löpande expeditionsarbete, ett arbete som, alldenstund för detsammas till- fredsställande utförande den nuvarande postexpeditörsutbildningen är tillräcklig och de flesta, som sysselsättas därmed, äro postexpeditörer, får betecknas såsom postexpeditörsarbeter (generalpoststyrelsen 27/9 1938).

Kassatjänsten, som före 1925 var arbetsuppgift för såväl kvinnliga postexpedi- törer som ett ännu större antal manliga postexpeditörer (med högre avlöning än de kvinnliga), har sålunda helt blivit en arbetsuppgift för postexpeditörer (kvinn- liga och ett mindre antal manliga).

Postassistenternas väsentliga uppgift har blivit att tjänstgöra såsom vikarier å befattningar i lönegrad Ca 21 och högre och att bilda rekryteringsunderlag för dessa. Det är för dessa befattningar, som den särskilda postassistentsutbild- ningen i första hand erfordras. Några speciella postassistentsgöromål förekom— mer numera praktiskt taget inte. Egentliga postassistenttjänster (sammanlagt ett tjugotal) finns bara vid de postanstalter, som utväxlar post med utlandet. I regel anlitas postassistenterna endast under kortare tidsperioder — företrädesvis under de första åren efter examen — för bestridande av postexpeditörsgöromål.

Prövning av postexpeditörernas lönefråga efter riksdagens beslut om lika län till manliga och kvinnliga folkskollärare. Under åberopande av 1937 års riksdags beslut i folkskollärarnas lönefråga hemställde Kvinnliga postföreningen i skr. till Kungl. Maj:t, att de postexpeditörer och förste postexpeditörer, som före 1/7 1925 genomgått postelevkurs, måtte placeras i 19 resp. 20 lg, eftersom statsmakterna fastslagit principen, att manliga och kvinnliga befattningshavare med samma ut- bildning och arbetsuppgifter borde vara likställda i lönehänseende.1 Framställ- ningen föranledde ingen åtgärd.

I sitt avstyrkande utlåtande (8/2 1938) påpekade generalpoststyrelsen bl.a., att manliga och kvinnliga folkskollärare hade samma utbildning, samma arbete och samma rätt till befordran, och att den enda skillnaden mellan dem således vore den, att somliga vore män och somliga kvinnor, och att det vore härpå som den vid 1937 års ingång förefintliga skillnaden i deras avlöningsförhållanden varit grundad. Förhållandet med postassistenterna och postexpeditörerna vore annorlunda. »Postassistentkåren, vilken består av både manliga och kvinnliga befattningshavare, är avsedd att vara rekryteringskår beträffande högre befatt- ningar i verket. Denna uppgift har icke postexpeditörskåren, vilken består även den av både manliga och kvinnliga befattningshavare. Postassistenternas högre avlöning är motiverad med deras rekryteringsuppgift och de större kompetens- krav, som på grund därav måste ställas på dem, och icke med att de äro män, vilket, såsom sades, numera icke alla äro. Postexpeditörernas lägre lönegrads- placering bcror icke på att postexpeditörskåren skulle bestå av uteslutande kvinnor, ty så är, såsom ock sades, icke förhållandet.»

1 Framställningen gällde sålunda inte en generell höjning av befattningarna och följaktligen inte de efter 1925 anställda postexpeditörerna.

Förste postexpeditörers arbetsuppgifter och löneställning. Såsom av det före- gående framgår hade kvinnliga förste postexpeditörer redan 1925 andra arbets— uppgifter än de manliga förste postexpeditörerna (förste postassistenterna). Fler- talet förste postexpeditörer var föreståndare för tidningsexpeditioner; några hade mera krävande kassatjänst vid postkontor i Stockholm. Förste postassistenterna sysslade huvudsakligen med arbetsledning och kontrollgöromål. Vissa av förste postassistenternas mindre kvalificerade arbetsuppgifter, främst kontrollgöromål och upplysningstjänst gentemot allmänheten, har särskilt efter en fr.o.m. 1/7 1947 företagen omorganisation överflyttats på de år 1941 nyinrättade överpostexpedi- törsbefattningarna i 19 lg, vilka rekryteras från postexpeditörskåren och har huvudsakligen kvinnliga innehavare (106 kv. och 17 m.). Vid omorganisationen indrogs i princip de förste postexpeditörsbefattningar, vilkas innehavare var föreståndare för tidningsexpeditioner; de kvalificerade tidningsgöromålen över- togs av överpostexpeditörer jämsides med andra arbetsuppgifter. Vid ett antal mindre postkontor inrättades förste postexpeditörsbefattningar med helt andra arbetsuppgifter (kassatjänst jämte handhavande av frankoteckensförrådet som tidigare innehafts av postmästaren). Dessa nya förste postexpeditörsbefattningar uppflyttades till 17 lg (liksom även det fåtal befattningar, med vilka var förenad kassatjänst vid postkontor i Stockholm). I fortsättningen har förste postexpedi- törstjänster även inrättats för postexpeditörsutbildade sorterare vid utrikesexpe- ditionerna (förut postassistenter). De nuvarande förste postexpeditörstjänsterna har sålunda knappast mer än tjänstebenämningen gemensam med de förste post— expeditörstjänster, som fanns efter inplaceringen 1925. Arbetsuppgifterna är nya och lönegradsplaceringen höjd. Flertalet förste postexpeditörer är kvinnor (74 kv. och 29 m.).

2. Postmästare av klass 4 och 3

Före inplaceringen 1925

Samtidigt som kvinnorna fick tillträde till postexpeditörsbefattningarna fick de även rätt att bli postmästare vid postkontor av de två lägsta klasserna (fr.o.m. 1903 benämnda 4 och 3). Liksom i fråga om postexpeditörsbefattningarna erhöll kvinnorna intill 1908 endast förordnande. Någon skillnad i avlöning mellan man- liga och kvinnliga postmästare förelåg inte (tab. 2). Endast ett fåtal kvinnor blev postmästare. 1907 års postkommission konstaterade, att endast ett själv- ständigt postkontor och två filialpostkontor förvaltades av kvinnliga föreståndare. Postkommissionen ansåg, att kvinnornas möjlighet att bli postmästare oftare borde utnyttjas. I sitt förslag till avlöningsreglemente utgick kommissionen från att postkontor av såväl 3:e som 4:e klassen skulle kunna komma att förvaltas av kvinnor. Till skillnad mot vad tidigare gällt föreslogs olika avlöning för manliga och kvinnliga postmästare. Manliga postmästare av klass 3 borde få 3 800—5 000 kr; de kvinnligas avlöning borde fastställas till ett lägre belopp, >Så mycket hellre som, enligt vad kommissionen avsett, endast några av de minst fordrande post- kontoren inom denna klass böra förvaltas av kvinnliga föreståndare» (s. 153). Därför föreslogs 2900—3 400 kr (: 76—68 % av männens lön). För manliga postmästare av klass 4 föreslogs 3 500—4 600 kr och för kvinnliga 2 700—3 100 kr (: 77—67 %). De av kommissionen föreslagna avlöningsbeloppen fastställdes av 1909 års riksdag för tillämpning fr.o.m. 1910 (prop. 1/VI, skr. 196). I prop. berördes även en framställning till Kungl. Maj:t från Kvinnliga postföreningen, att minst 25 postkontor av klass 3 och 4 skulle förbehållas kvinnliga posttjänste- män. I denna fråga hade generalpoststyrelsen bl.a. framhållit, att ehuru sedan

1884 omkring 250 kvinnor antagits till postexpeditörer, dittills icke någon kvinn- lig postexpeditör vunnit befordran till postmästartjänst, då nämligen ett par fall, där kvinna förordnats att t.v. bestrida föreståndarbefattning vid förenad post— och telegrafanstalt eller vid filialpostkontor, icke kunde medräknas vid tal om kvinnas befordran till chef för eget postkontor. Sedan de tidigast utnämnda kvinnliga postexpeditörerna förvärvat för befordran erforderliga tjänstemeriter, hade mer än 50 postmästartjänster tillsatts, men alla med män, trots att mer än 100 kvinnliga postexpeditörer varit överlägsna i tjänstemeriter. Frånsett ett par undantagsfall hade åtminstone icke under de senaste 20 åren någon kvinnlig postexpeditör anmält sig som sökande till ledig postmästartjänst. I de nämnda undantagsfallen hade de kvinnliga sökandena varit underlägsna i meritväg. »Att kvinnliga postexpeditörer hittills icke befordrats till postmästare beror således nästan uteslutande på dem själva.» Som förklaring till de kvinnliga postexpedi- törernas >obenägenhet för postmästartjänst» anförde generalpoststyrelsen främst, att postmästare hade att utöva förmanskap över såväl manlig som kvinnlig per- sonal och att företaga inspektionsresor. »Det bör icke väcka förundran, om kvinnan i allmänhet känner sig mindre väl skickad för en sådan tjänsteställning och om hon känner, att hennes naturell icke låter sig väl anpassas för nu angivna och andra liknande tjänsteåligganden. Och häri torde främst vara att söka orsaken till hennes redan anmärkta obenägenhet att söka postmästartjänst.» Undantagsfall funnes, men för dessa borde icke reserveras ett visst antal postmästartjänster. Det riktiga syntes vara, att utan sådan fixering låta den kvinnliga posttjänste- mannen vara likställd med den manliga i fråga om befordringsrätt. Departements- chefen anslöt sig till styrelsens uppfattning att ett visst antal postkontor inte borde reserveras för kvinnor.

Under åren 1909 till 1922 utnämndes sammanlagt 14 kvinnor till postmästare av klass 4 men ingen till postmästare av klass 3. Antalet postkontor av klass 4 utgjorde fr.o.m. 1910 100 och fr.o.m. 1915 87. Någon skillnad i arbetsuppgifter för manliga och kvinnliga postmästare av klass 4 fanns inte. Möjligen utnämndes kvinnor företrädesvis till postkontor med ringa antal underlydande postanstalter och relativt liten personal; även män placerades emellertid å dylika postkontor.

Den provisoriska löneregleringen fr.o.m. 1919 och det fr.o.m. 1/7 1920 gällande nya avlöningsreglementet medförde inga större förändringar i förhållandet mellan manliga och kvinnliga postmästares avlöningar. I den kvinnliga löneplanen in- placerades postmästare av klass 4 i (6, fr. 1/7 1922 =) 7 och postmästare av klass 3 i (7, fr. 1/7 1922 =) 8 lg. Manliga postmästare av klass 4 resp. klass 3 sattes i 11 resp. 12 m. lg (: 22 resp. 23).

lnplaceringen 1925 De olika förslagen framgår av nedanstående tablå.

Kvinnlig postmästare av klass

3

1921 års lönekommitté .................. — PM 1924 (alt. I och II) .................. . 23 Kommunikationsverkens lönenämnd ...... 21 Prop. 1925 .............................. Ingen inplacering (jfr nedan)

1921 års lönekommitté föreslog som konsekvens av sitt förslag om inplacering av kvinnliga telegrafkommissarier (se nedan 5. 325), att kvinnliga postmästare av klass 4 skulle placeras i 21 lg under benämningen postmästare av klass 4B.

Den i 11 m. lg (: 22) placerade postmästarbefattningen av klass 4 betecknades 4A. Kommittén synes ha tänkt sig en verklig differentiering av de lägsta post- mästarbefattningarna i klass 4 A och 4B, den senare klassen i regel förbehållen kvinnliga innehavare. Kvinnliga postmästare av klass 3 fanns inte; kommittén föreslog ingen placering för denna befattning.

PM 1924 framhöll, att det då fanns endast 1 ordinarie och 4 tillförordnade kvinnliga postmästare av klass 4. (I avvaktan på omklassificering tillsattes fr. 1/7 1920 alla postmästartjänster endast på förordnande.) Befattningen hade där- för uteslutits i förslaget; till kvinna, som framdeles blev innehavare av dylik befattning, skulle alltså lönen utgå med samma belopp som för manlig innehavare. Detsamma borde gälla för framtida kvinnlig innehavare av postmästarbefattning av klass 3.

Prop. 1925 redogjorde för olika förslag om inrättande av främst för kvinnor avsedda lägre postmästartjänster, motsvarande telegrafkommissarietjänsterna av klass 5 och 6. Emellertid ansågs det icke lämpligt att föregripa den pågående utredningen om postanstalternas klassificering genom inplacering av de kvinnliga postmästarbefattningarna å den gemensamma löneplanen. I avvaktan på utred- ningens resultat borde den enda ordinarie kvinnliga postmästaren av klass 4 sättas på övergångsstat.

Efter inplaceringen 1925

Enligt kungl. brev 6/6 1925 blev den enda ordinarie kvinnliga postmästaren av klass 4 fr.o.m. 1/7 1925 uppförd å övergångsstat »med åtnjutande av de nu å ordinarie stat för henne bestämda löneförmåner». I samma kungl. brev lämnades särskilda föreskrifter om avlöningsförmånerna till de kvinnliga befattningshavare, som på förordnande uppehöll eller efter 1/7 1925 förordnades att uppehålla post- mästartjänst av klass 3 eller 4. Bestämmelserna innebar, att den sammanlagda ersättningen under förordnandet skulle motsvara vad som skulle utgått enligt de tidigare avlöningsbestämmelserna. Även förordnanden meddelade såväl före som efter 1/7 1925 sattes s.a.s. på övergångsstat.

1925 års beslut om de kvinnliga postmästarbefattningarna kan sägas ha inne— burit ett uppskov med deras inordnande i den manliga löneplanen. Deras för— svinnande ur tjänsteförteckningen fr. 1/7 1925 betydde sålunda icke omedelbart deras sammansmältning med de manliga och likalönsprincipens genomförande på detta avsnitt. De lägre förmånerna för kvinnor vid förordnande å postmästar- tjänster av klass 3 och 4 synes närmast peka på en planerad lägre klass av post- mästarbefattningar, avsedda främst för kvinnor.

1926 års omklassificering av postanstalterna innebar ett definitivt slopande av differentieringen mellan manliga och kvinnliga postmästartjänster. Den på övergångsstat uppförda enda kvinnliga ordinarie postmästaren av klass 4 upp— fördes på ordinarie stat i samma lönegrad som de manliga. Två tf. kvinnliga postmästare av klass 4 med avlöning enligt förut nämnda särskilda bestämmelser konstituerades till ordinarie i samma lönegrad och i fortsättningen utnämndes ytterligare kvinnor till postmästare av klass 4. Den första kvinnliga postmästareu av klass 3 utnämndes 1936. Vid utgången av år 1936 (efter omklassificeringen fr. 1/7 1936) var 4 kvinnor och 48 män postmästare av klass 4 samt 1 kvinna och 66 män postmästare av klass 3. Fr.o.m. 1/7 1948 slopades klass 4 och upp— flyttades flertalet postkontor av denna klass till klass 3, i fortsättningen benämnd klass 23. 1/10 1951 fanns 77 m. och 9 kv. postmästare av klass 23; av kvinnorna hade en genomgått postassistentskurs och de övriga postelevkurs (2 av dessa hade dock efter 1925 konstituerats till postassistenter).

Före inplaceringen 1925

Fr.o.m. 1/7 1922 inrättades på förslag av 1920 års postkommitté (bet. 10/10 1921, stencil) för kvinnor avsedda postexpeditioner av klass 2 och 3, i samband varmed de tidigare inrättade, för manliga tjänstemän ur postiljonskarriären, stationsmästare i 6 m. lg (: 16), avsedda postexpeditionerna benämndes post- expeditioner av klass 1. De kvinnliga stationsmästarna av klass 3 resp. klass 2 placerades i 2 kv. lg resp. 3 kv. lg, dvs. i samma lönegrader som kontorsbiträden resp. kanslibiträden. Vid bestämmande av avlöningen för föreståndarna för de nya postexpeditionerna hade postkommittén, då det med befattningarna förenade arbetet synnerligen väl kunde utföras av kvinna, utgått från att dessa tjänster skulle uppehållas av kvinnliga befattningshavare. Befattningarna borde i regel likställas med rikstelefonister, vilka förestode större växelstationer, och alltså placeras i 3 kv. lg. Då det emellertid kunde tänkas, att särskilda omständigheter påkallade anställandet av en dylik befattningshavare såsom föreståndare för en postanstalt, där arbetet ej vore av den omfattning, att avlöning i 3 lg för föreståndaren vore fullt motiverad, syntes möjlighet böra finnas att disponera en något lägre avlöning, alltså 2 kv. lg.

I prop. 1922: 195 framhölls, att inrättandet av de föreslagna nya befattningarna skulle ge möjlighet till fastare anställning för vissa kvinnliga poststationsförestån- dare med full daglig tjänstgöring.

Inplaceringen 1925 De olika förslagen till inplacering av stationsmästare av klass 3 resp. 2 (stm 3, stm 2) framgår av nedanstående tablå, vari även angives förslagen beträffande de i samma kvinnliga lönegrader inplacerade kontorsbiträdena resp. kansli- biträdena (kb, klb).

Kvalitativ inplacering: Kb Stm 3 Klb Stm 2

1921 års lönekommitté .......... 11 11 14 14 PM 1924 alt. II ................ 9 10 11 13

Kvantitativ inplacering: PM 1924 alt.. I 8 10 11 Prop. 1925 8 ]I 11 Rd. 1925 9 11 11

1925 års riksdag vidtog enligt statsutskottets yrkande den ändringen i pro- positionens förslag, att stationsmästare av klass 3 uppflyttades från 8 till 9 lg. Utskottet hade anfört, att dessa befattningshavare såsom utövande förmanskap för postexpedition inte borde placeras lägre än brevbärare.

Efter inplaceringen 1925

Fr.o.m. 1/7 1926 benämndes postexpeditionerna av klass 2 och 3 — med oför- ändrad lönegradsplacering för föreståndaren — postexpeditioner av klass 7 och 8. Fr.o.m. 1/7 1942 uppflyttades ifrågavarande stationsmästartjänster 2 lönegra- der, till nuv. 13 och 11 lg, i samband varmed klassbeteckningen ändrades till 8 och 9. Fr.o.m. 1/7 1948 benämndes de stationsmästartjänster av klass 13 och 11. De är inte längre uteslutande kvinnliga tjänster; de första manliga stations- mästarna av den högre resp. den lägre klassen utnämndes 1926 resp. 1927. Till

övervägande del är dessa stationsmästartjänster dock fortfarande besatta av kvinnor (1/10 1951 stationsmästare 11: 89 mån, 336 kvinnor; stationsmästare 13: 41 män och 80 kvinnor). Rekryteringen sker dels från kontorsbiträdeskarriären (huvudsakligen kvinnor), dels från poststationsföreståndargruppen (såväl män som kvinnor), det senare i allmänhet då stationsmästartjänst nyinrättas vid ut— byte av poststation mot postexpedition.

B. Telegrafverket

1. Telegrafister och förste telegrafister Före inplaceringen 1925

Som biträdande tjänstemän vid telegrafstationerna anställdes ursprungligen manliga assistenter. Anställandet av kvinnlig arbetskraft avstyrktes av telegraf- styrelsen i yttranden 1860 och 1863, varvid främst anfördes, att telegraftjänsteman även måste kunna reparera skador å linjerna. Sedan riksdagen 1863 anhållit om åtgärder för kvinnas anställning i lämpliga tjänstebefattningar, bemyndigade emellertid Kungl. Maj:t samma år telegrafstyrelsen att till assistentbefattning an— taga kvinna, som behörigen styrkt sig äga erforderliga kunskaper och skicklighet. 1864 utfärdade telegrafstyrelsen generella regler för anställning av kvinnliga elever och deras befordran till e.o. assistenter. För antagning till telegrafelev fordrades bl.a. nöjaktiga kunskaper i språk samt för befordran till e.o. assistent bl.a. betyg om genomgången kurs i elektricitetslära m. m. och fullkomlig skick— lighet i telegrafering. De föreskrivna villkoren skilde sig från motsvarande vill- kor för manliga elever såtillvida, att för att antagas till manlig elev fordrades student-, officers- eller lantmäteriexamen eller avgångsexamen från kungl. tekno- logiska institutet eller annat högre läroverk, och att manliga e.o. assistenter skulle ha kännedom även om sättet att verkställa undersökningar för upptäckandet av fel å ledningar ävensom att avhjälpa dylika fel.

De kvinnliga e.o. assistenterna fick först tjänstgöra såsom vikarier å mindre och medelstora stationer — däremot ej vid stationer med nattjänst— och erhöll därvid ett arvode av 50 riksdaler i månaden (mot 60 än 75 riksdaler för de man- liga). 1865 föreslog telegrafstyrelsen, att mindre stationer skulle kunna före- stås av manliga eller kvinnliga assistenter i stället för kommissarier, varigenom man skulle kunna avsevärt förbilliga driftskostnaderna, särskilt vid användande av kvinnliga assistenter, vilkas löner borde kunna sättas lägre än de manligas. Härigenom skulle också möjlighet beredas kvinnor att erhålla fast anställning, då telegrafstyrelsen alltjämt hyste betänkligheter mot att låta män och kvinnor gemensamt tjänstgöra på samma station. De kvinnliga föreståndarna måste dock befrias från skyldigheten att övervaka linjerna och avhjälpa uppkommande fel. Kvinnor borde därför endast tilldelas stationer på så kort avstånd från annan station att därvarande manlig personal kunde sköta linjeunderhållet.

I enlighet med telegrafstyrelsens förslag erhöll under 1866 2 stationer manliga och 14 stationer kvinnliga assistenter som föreståndare. 1871 ändrades de kvinn- liga assistenternas titel till telegrafist.

1872 förklarade sig telegrafstyrelsen »i allmänhet ganska belåten» med de kvinnliga telegraftjänstemännen;1 dock hade de — på grund av sin svagare

1 Svenska telegrafverket. Historisk framställning utgiven enligt beslut av Kungl. Telegrafstyrelsen. II. Det elektriska telegrafväsendet 1853—1902 av Hans Heimbiirger, s. 239

kroppsbyggnad och den iver, varmed de oftast hängav sig åt arbetet —— å vissa stationer blivit överansträngda; vidare saknade de stundom praktisk skicklighet i fråga om apparaternas sammansättning och vård, varför manliga tjänstemän inte sällan måst tillkallas från annan station för att avhjälpa uppkomna fel.

1872 utgick avlöning till manlig assistent, som var stationsföreståndare, med 1 300 riksdaler och till annan manlig assistent med 1 000 riksdaler. De kvinn- liga telegrafisterna — stationsföreståndarna avlönades enligt två klasser, med 800 riksdaler i klass 1 och med 600 riksdaler i klass 2. Fr.o.m. 1875 fick manlig assistent, som var stationsföreståndare, 2 000 kr och annan manlig assistent 1 600 kr, medan de kvinnliga telegrafisterna av l:a klass hade 1 000 kr och av 2:a klass 800 kr. De kvinnliga telegrafisternas löner utgjorde sålunda endast hälften av de manliga assistenternas. Telegrafstyrelsen påpekade 1877, att den lägsta av— löningen, 800 kr, icke täckte levnadskostnaderna, varför ifrågavarande tjänster icke kunde eftersträvas av de obemedlade extra telegrafister, som ej kunde er— hålla bidrag av anhöriga.

Fr.o.m. 1876 uppfördes på ordinarie stat även andra kvinnliga telegrafistbe- fattningar än stationsföreståndarbefattningar, sedan erfarenheten visat, att kvinn- liga telegrafister med fördel kunde användas för apparattjänst även å de allra största stationerna. Från 1870-talets slut utbyttes åtskilliga manliga assistent— tjänster mot kvinnliga telegrafisttjänster. Även manliga kommissarier ersattes i viss utsträckning som stationsföreståndare med kvinnliga telegrafister, allt i syfte att förbilliga driftskostnaderna. Departementschefen uttalade 1882 sitt er- kännande åt strävandena att anlita mindre »dyrlegda» kvinnliga biträden eller telegrafister. Mot slutet av 1800-talet upphörde dock det successiva utbytet av manliga befattningar mot kvinnliga. På grund av telefontrafikens starka utveck— ling ansåg telegrafstyrelsen det nödvändigt att ha manliga föreståndare för tele- grafstationer med större telefonnät, emedan »männen i långt högre grad besitta de egenskaper, som äro behövliga för en tillfredsställande teknisk och ekonomisk förvaltning av ett stort telefonnät».1

Utbildningen av manliga assistenter och kvinnliga telegrafister, som fr.o.m. 1874 skedde vid en särskild undervisningsanstalt, var differentierad på skilda kurser; den manliga kursen var något mera omfattande.

Fr.o.m. 1883 indrogs både den högsta assistentklassen (inga assistenter anlitades vidare som föreståndare för telegrafstationer) och den högsta telegrafistklassen. Begynnelseavlöningen för alla assistenter blev sålunda 1600 kr och för alla telegrafister 800 kr. De telegrafister, vilka inte såsom stationsföreståndare hade fri bostad, erhöll dessutom ett provisoriskt lönetillägg av 100 kr. Fr.o.m. 1887 höjdes begynnelseavlöningen till 900 kr för alla telegrafister, varvid det nämnda provisoriska tillägget bortföll. Kommittén för utarbetande av förslag till nya stater för post- och telegrafverken (bet. 31/10 1901) fann, att de kvinnliga tele— grafisterna, av vilka 100 förestod stationer och 110 var biträdande telegrafister å större stationer, hade för låg avlöning, »särskilt då för anställning såsom tele- grafist fordras att ha genomgått fullständigt elementarläroverk för flickor även- som särskild vid telegrafverket anordnad kurs». Genom den fr.o.m. 1903 genom- förda löneregleringen fick de kvinnliga telegrafisterna en begynnelseavlöning av 1 300 kr och en slutavlöning av 1 600 kr, vilket motsvarade 59 % resp. 57 % av de manliga telegrafassistenternas. Av ovannämnda kommittébetänkande fram- går, att assistenterna var anställda på de större och medelstora stationerna, där de huvudsakligen skötte snabbtelegraferingen och nattjänstgöringen samt vakt- föreståndarskap. En viss differentiering mellan arbetsuppgifterna för manliga assistenter och kvinnliga telegrafister synes sålunda ha inträtt redan vid denna

* A.a. s. 463.

tidpunkt. Enligt telegrafstyrelsens instruktion för stationerna 1904 (liksom f.ö. redan enligt 1878 års upplaga av instruktionen) fordrades för antagning såsom telegrafelev av manlig sökande studentexamen å reallinjen (eller fullständig av- gångsexamen från teknisk elementarskola) och av kvinnlig sökande normalskole- kompetens. Fr.o.m. 1907 ändrades kompetensfordringarna till lägst realskole- examen för både manliga och kvinnliga sökande.

Löneutvecklingen för telegrafister och assistenter fr.o.m. 1903 framgår av tab. 3. Löneregleringen fr.o.m. 1908 innebar en betydande minskning av assistenter- nas begynnelseavlöning, vilken motiverades med att realskoleexamen införts som kompetensfordran i stället för studentexamen. Ehuru även telegrafisternas be- gynnelseavlöning något minskade, kom den att utgöra 84 % av de manliga assisten- ternas mot förut 59 %. Fr.o.m. 1913 höjdes de manliga assistenternas begynnelse- avlöning, medan de kvinnliga telegrafisternas blev oförändrad, varigenom den kom att utgöra endast 70 % av männens, en relation som bibehölls vid den pro— visoriska löneregleringen fr.o.m. 1919, då däremot telegrafisternas slutavlöning förbättrades (till 64—65 % av assistenternas). Fr.o.m. 1913 hade telegrafist samma slutavlöning som kvinnlig postexpeditör och assistent samma slutavlöning som manlig postexpeditör.

I kommunikationsverkens avlöningsreglemente (fr. 1/7 1920) inplacerades de manliga assistenterna (under benämningen telegrafassistenter) i 8 m. lg (: 19) och de kvinnliga telegrafisterna i (4, fr. 1/7 1922 =) 5 kv. lg. Såsom av tab. 3 framgår betydde inplaceringen en viss förskjutning till de kvinnliga tjänste- männens förmån.

Fr.o.m. 1919 hade införts en högre grad för såväl assistenter som telegrafister. I kommunikationsverkens avlöningsreglemente benämndes dessa förste telegraf- assistenter resp. förste telegrafister och inplacerades i 10 m. lg (: 21) resp. (5, fr. 1/7 1922 =) 6 kv. lg, dvs. i samma lönegrader som manliga resp. kvinnliga förste postexpeditörer. Lönerelationen mellan förste telegrafassistent och förste telegrafexpeditör blev ungefär densamma som mellan telegrafassistent och tele- grafist. De nya befattningarna avsågs vid inrättandet (prop. 1918:383, s. 25) för sådana befattningshavare, som redan hade sig anförtrott visst högre kvalifi- cerat arbete än det rena expedieringsarbetet och som under vederbörande kon- trollörs överinseende i viss mån intog en för-mansställning till de med expeditions- arbetet sysselsatta assistenterna och telegrafisterna. Vidare skulle till den högre graden hänföras de assistenter och telegrafister, vilka tjänstgjorde som förestån— dare för filialstationer och vilka redan blivit i så måtto ställda på ett högre plan än övriga assistenter och telegrafister, att de uppbar ett tilläggsarvode av högst 200 kr för år, vilket arvode därmed bortföll. Innehavarna av de fr.o.m. 1919 inrättade förste telegrafassistentbefattningarna anlitades huvudsakligen vid Stock— holms, Göteborgs och Malmös telegrafstationer såsom föreståndare för olika underavdelningar, varvid deras arbete bestod i bl.a. ledning och övervakning av expeditionen, tillsyn av mera komplicerade apparatsystem samt handläggning av tjänstetelegram. Flertalet förste telegrafister blev föreståndare för filialtelegraf— stationer. Redan från början synes sålunda förste telegrafassistenter och förste telegrafexpeditörer i allmänhet ha tilldelats skilda arbetsuppgifter.

Behörighetssakkunniga uttalade i sitt betänkande II (5. 216), att några av de tjänster vid telegrafverket, som reserverats för kvinnor, endast till beteck- ningen syntes skilja sig från vissa manliga tjänster. >Sålunda lära de med de kvinnliga befattningarna telegrafist och första telegrafist förenade göromålen överensstämma med de åligganden, som tillhöra de manliga befattningarna tele- grafassistent och förste telegrafassistent.» Detta bestreds emellertid av telegraf- styrelsen i yttrande över betänkandet. »Att de sakkunniga icke helt gjort sig

reda för skillnaden i valör mellan det arbete, som nu anförtros kvinnor, och det, som kräves av män, synes styrelsen framgå av vissa uttalanden beträffande en del befattningar vid telegrafverket.» Styrelsen framhöll, att av telegrafassisten- terna och förste telegrafassistenterna fordrades mera omfattande teknisk utbild- ning och ett kroppsligt ofta mera ansträngande arbete än av telegrafisterna och förste telegrafisterna. Det kunde således inte bliva fråga om att helt enkelt utbyta samtliga telegrafist- och förste telegrafistbefattningar mot telegrafassistent- och förste telegrafassistentbefattningar, utan de förstnämnda två befattningsgrup— perna borde bibehållas — dock tillgängliga även för män —— med en lägre lön än den för assistenter och förste assistenter fastställda.

Inplaceringen 1925

De olika förslagen till inplacering av telegrafist och förste telegrafist framgår av nedanstående sammanställning. (Telegrafassistents lönegrad motsvarade nuv. 19, förste telegrafassistents nuv. 21.)

Tele afist Förste

Kvalitativ inplacering : gr telegrafist 1921 års lönekommitté .............. 18 20 PM 1924 alt. II ...................... 17 19 Telegrafstyrelsen .................... 17 19 Kommunikationsverkens lönenämnd .. 16 19

Kvantitativ inplacering : PM 1924 alt. I , ...................... 15 17 Telegrafstyrelsen .................... 14 15 Kommunikationsverkens lönenämnd .. 14 15 Prop. 1925 .......................... 1.5 16

1921 års lönekommitté ansåg, att på grund av vad telegrafstyrelsen anfört i sitt yttrande över behörighetssakkunnigas förslag jämställdhet mellan telegrafister och telegrafassistenter inte borde genomföras, utan telegrafisterna placeras en lönegrad lägre. För förste telegrafister föreslogs samma lönegrad som för förste postexpeditörer.

PM 1924 alt. II satte telegrafist i samma lönegrad som föreslagits för post—

] expeditör, »enär befattningen telegrafist vid telegrafverket lärer i allt väsentligt , böra jämställas med kvinnlig postexpeditör» (s. 39). Förste telegrafister borde , likställas med telegrafassistenter och sålunda placeras i 19 lg.

I motioner (1925: II: 150 samt 1:161 och II: 217) yrkades, att telegrafist skulle

' placeras i 16 och förste telegrafist i 19 lg, varvid bl. a. framhölls, att de kvinn- j liga telegrafisterna inte borde sättas lägre än de i 16 lg placerade manliga radio- ? telegrafisterna, av vilka endast krävdes folkskolebildning och 6 å 7 månaders

* kurs, medan telegrafister hade lägst realskoleexamen och tre gånger så lång , fackutbildning. Det erinrades också, att telegrafstyrelsen föreslagit 17 lg vid

* kvalitativ inplacering. Beträffande förste telegrafisterna framhölls, att de med få undantag vore anställda som föreståndare för filialtelegrafstationer eller såsom gruppchefer å de större telegrafstationerna och där utövade ett omfattande befäl, som i den punkten ansågs vara mera jämförligt med en förste assistents än en assistents arbete.

Efter inplaceringen 1925

j I samband med inplaceringen ändrades titlarna telegrafist och förste telegrafist , till telegrafexpeditör resp. förste telegrafexpeditör.

Personlig lönegradsplacering för vissa telegrafexpeditörer och förste telegraf- expeditörer. Redan 1926 års riksdag fick behandla frågan om förbättrad löne- ställning för telegrafexpeditörer och förste telegrafexpeditörer (prop. 1926:184). 1 anledning av generalpoststyrelsens förslag om personlig inplacering i 19 resp. _ 20 lg av kvinnliga postexpeditörer och förste postexpeditörer (jfr s. 306) hade Kvinnliga telegrafpersonalens förening hemställt, att befattningarna telegrafexpe- ditör och förste telegrafexpeditör skulle uppflyttas till åtminstone 16 resp. 19 lg. Kommunikationsverkens lönenämnd föreslog att befattningarna postexpeditör _— telegrafexpeditör resp. förste postexpeditör —- förste telegrafexpeditör, vilka enligt nämndens uppfattning 1925 blivit väl lågt placerade, skulle uppflyttas till 16 resp. 17 lg. Likställigheten mellan postexpeditörer och telegrafexpeditörer borde upprätthållas. Departementschefen ansåg vissa skäl tala för att avvakta resultatet av pågående omläggningar av ifrågavarande tjänstemäns utbildnings- och arbetsförhållanden. Han tillstyrkte därför endast en personlig höjning av postexpeditörer och förste postexpeditörer till 16 resp. 17 lg, men ansåg inte skäl föreligga för en liknande förmån för telegrafexpeditörerna. Vid telegraf- verket hade en uppdelning av arbetsuppgifter mellan telegrafassistenter och tele- grafexpeditörer sedan flera år tillbaka (kursiverat här) ägt rum, varvid de mera kvalificerade uppgifterna förbehållits assistenterna, och hade i enlighet därmed assistentbefattningar successivt utbytts mot telegrafexpeditörsbefattningar. Den fackliga utbildningen hade även varit mera omfattande än motsvarande utbild- ning för de kvinnliga befattningarna.

I motioner (Iz270 och 111401) påyrkades uppflyttning till 16 resp. 17 lg av nu ifrågavarande befattningar vid både post- och telegrafverken. Beträffande propositionens uppgift om en fortgående differentiering av telegrafexpeditörers och telegrafassistenters arbetsuppgifter framhölls: aDetta övertagande av för högre tjänstemän förut reserverade arbetsuppgifter bör givetvis dock ej sänka nivån för den personalgrupp, som fått arbetet överflyttat på sig, snarare tvärtom.» Statsutskottet (utl. 108) motsatte sig en generell uppflyttning av befattningarna post- och telegrafexpeditör resp. förste post- och telegrafexpeditör men utsträckte — utan motivering _— den i'propositionen föreslagna personliga lönegradsplace- ringen av i tjänst varande postexpeditörer och förste postexpeditörer till att avse även dåvarande telegrafexpeditörer och förste telegrafexpeditörer. Riksdagen följde statsutskottet. I kungl. brev 4/6 1926 föreskrevs, att den 1 juli 1926 i tjänst varande telegrafexpeditör och förste telegrafexpeditör skulle, så länge vederbö- rande kvarstod i dylik befattning, i lönehänseende vara placerad i 16 resp. 17 lg.

Arbetsuppgifter för telegrafexpeditörer och telegrafassistenter. De förändringar i arbetsuppgifterna för telegrafister (telegrafexpeditörer) och telegrafassistenter, som inträtt efter 1925, är i stort sett följande.

Telegrafexpeditörerna sysselsättes fortfarande huvudsakligen med telegram- expediering (mottagning av telegram från allmänheten och taxering av dessa, sändning och mottagning av telegram på telegrafförbindelserna mellan skilda telegrafstationer). Telegraferingsmetoderna har emellertid ändrats genom att det s.k. morsesystemet under 1930- och 1940-talen successivt ersatts med fjärrskrifts- telegrafering (teletype och teleprinter). övergången från manuell morsetelegrafe- ring till fjärrskrift har medfört att telegraferingsarbetet förenklats samtidigt som expeditionshastigheten mer än fördubblats. För radioförbindelserna med ut- landet, som ombesörjes av radiocentralen vid Stockholms telegrafstation, använ- des dock alltjämt i stor utsträckning morsesystemet utformat för snabbskrifts- telegrafi.

Av telegrafassistenterna tjänstgjorde vid årsskiftet 1924/25 flertalet (115 av 151 ord. och e.o.) vid huvudtelegrafstationerna (Stockholm, Göteborg, Malmö

och Sundsvall). Dessa telegrafassistenter var liksom telegrafisterna (telegraf- expeditörerna) sysselsatta med telegramexpedieringsarbete. De disponerades emel- lertid främst för sådana befattningar, vilka med hänsyn till behovet av tekniskt kunnande var särskilt krävande, och utnyttjades vidare för all nattjänstgöring vid dessa stationer. De övriga telegrafassistenterna hade sin tjänstgöring för- lagd till telegrafstyrelsen, trafikdistriktsbyråerna, radiodistriktet samt till andra stationer än huvudtelegrafstationerna. De hade speciella arbetsuppgifter, vilka inte torde ha företett någon likhet med telegrafisternas (telegrafexpeditörernas) normala arbetsuppgifter.

Behovet av assistentpersonal har på de större telegrafstationerna (de ovan- nämnda huvudtelegrafstationerna) fortlöpande avtagit, allteftersom den tekniska utvecklingen medfört förenkling av telegrafarbetet samt ökad stabilitet hos den tekniska utrustningen. Följaktligen har telegrafassistenter på detta arbetsfält successivt kunnat ersättas med telegrafexpeditörspersonal, som sålunda bl.a. över- tagit de nattvakter, som före 1925 uteslutande bestreds av telegrafassistenter. Sedan de sista i telegrafexpeditionstjänst sysselsatta telegrafassistenterna under år 1948 överförts till andra arbetsuppgifter, finns inte längre några telegraf- assistentbefattningar på stationernas telegrafavdelningar. Vissa av de mera kvali- ficerade arbetsuppgifterna i telegrafexpeditionen —— vilka i någon mån kan anses motsvara de tidigare assistentgöromålen _— är numera tilldelade förste telegraf- expeditörer och radiotelegrafister. Telegrafassistenterna disponeras nu företrädes- vis såsom biträdande trafikbefäl på eentralstationerna samt för administrativt arbete av skiftande karaktär hos telegrafstyrelsen och vid distriktsförvaltningarna. (Arbetsuppgifter av detta slag förekom även före 1925 för en mindre del av telegrafassistenterna.)

De förändringar i arbetsuppgifterna för telegrafexpeditörer och telegraf- assistenter, som sålunda inträtt efter 1925, torde kunna sammanfattas sålunda. Telegrafexpeditörer och telegrafassistenter har numera arbetsuppgifter av helt olika karaktär. Telegrafassistenter anlitas inte vidare i telegrafarbete utan har alla sådana administrativa arbetsuppgifter, som närmast före 1925 utfördes av en mindre del av assistentpersonalen. Telegrafexpeditörer har övertagit arbets- uppgifter, som före 1925 utfördes av assistenter. Nya telegraferingsmetoder har införts, varigenom telegraferingsarbetet förenklats.

Arbetsuppgifter för förste telegrafexpeditörer och förste telegrafassistenter. Även beträffande arbetsuppgifterna för förste telegrafexpeditörer och förste tele- grafassistenter har sedan 1925 vissa förändringar inträtt. Av de 33 förste tele- grafister (förste telegrafexpeditörer), som fanns vid årsskiftet 1924/25, tjänst- gjorde 4 i telegrafstyrelsen, 10 som föreståndare för filialtelegrafstationer och 19 som arbetsledare och förmån för telegrafistpersonal på huvudstationerna i Stockholm, Göteborg och Malmö. Även numera fungerar flertalet förste telegraf- expeditörer såsom arbetsledare och närmaste förmän för telegrafexpeditörsper— sonal vid de största telegrafstationerna. Med vissa förste telegrafexpeditörsbe- fattningar är förenade sådana arbetsuppgifter som handläggning av tjänstetele— gram rörande telegramkorrespondensen och tjänstgöring i vissa speciellt krävande och ansvarsfulla expeditionsplatser. Såsom förut nämnts har vissa mera kvalifi- cerade arbetsuppgifter i telegrafexpeditionen, vilka tidigare fullgjorts av assisten- ter, numera övertagits av förste telegrafexpeditörer. Fortfarande anlitas förste telegrafexpeditörer som föreståndare för filialtelegrafstationer.

Av de 29 förste telegrafassistenter, som fanns vid årsskiftet 1924/25, tjänst- gjorde flertalet (19) vid stationerna i Stockholm, Göteborg och Malmö dels som föreståndare för snabbskriftsexpeditionerna på de viktigaste förbindelserna och dels som vaktföreståndare i budsändningsavdelningarna. Deras arbete bestod

dels i ledning och övervakning av expeditionen samt teknisk tillsyn av tele- graferingsapparaturen, dels i handläggning av tjänstetelegram rörande telegram- korrespondensen. Såsom förut nämnts har efter 1925 den tekniska utvecklingen av telegraferingsmetoderna medfört, att behovet av assistentutbildad personal på de större telegrafstationerna fortlöpande avtagit, vilket givetvis även gäller be- hovet av personal i förste telegrafassistents grad. Endast ett fåtal förste telegraf- assistenter disponeras numera för tjänstgöring på dylika stationer, varvid de tjänstgör som befäl för telegrafexpeditörer och förste telegrafexpeditörer. Det stora flertalet förste telegrafassistenter utnyttjas som biträdande trafikbefäl på eentralstationerna och för administrativt arbete. En del av de arbetsuppgifter, som 1925 handhades av förste telegrafassistenter, såsom handläggning av tjänste- telegram, vissa funktioner som biträdande befäl m.m., har numera tilldelats förste telegrafexpeditörer och radiotelegrafister.

Telegrafexpeditörernas rekrytering m.m. Samtliga f.n. befintliga förste tele- grafexpeditörsbefattningar uppehålles av kvinnor. Även telegrafexpeditörsbefatt- ningarna innehas till övervägande del av kvinnor. Av de 660 ordinarie och extra ordinarie telegrafexpeditörer, som fanns 1/10 1951, var endast 2 män. Bland den under åren 1948—1951 antagna rekryteringspersonalen till telegrafexpeditörs- graden fanns dock ytterligare 14 manliga tjänstemän.

Den sista telegrafistkursen före 1925 avslutades 1921. Under åren närmast efter första världskriget (1918—1920) antogs ett mycket stort antal kvinnliga telegrafelever. Enär telegramtrafiken under förra hälften av 1920-talet minskade mycket starkt, blev flertalet av dessa övertaliga kort tid efter att de anställts i telegrafverket. Många lämnade verket och en del utnyttjades för kontorsgöromål med lön såsom kanslibiträden. En del kvarstod dock som e.o. telegrafexpeditörer och disponerades som vikarier för den fasta telegrafpersonalen. Någon nyrekry— tering av telegrafpersonal befanns inte behövlig förrän 1936. Då anordnades en kurs för utbildning av ny kvinnlig telegrafpersonal. De kvinnliga telegraf- elever, som antogs till denna kurs och till de följande, åren 1938, 1939 och 1942 påbörjade kurserna, fick efter slutad utbildning anställning som extra telegrafister i (nuv.) 11 lg och antogs sedermera till e.o. telegrafister i samma lönegrad. Fr.o.m. 1/7 1944 uppflyttades samtliga extra och e.o. telegrafister till nuv. 13 lg. Tele- grafisterna anlitades under sin tjänstgöring på telegrafstationerna för i huvud- sak samma arbetsuppgifter som telegrafexpeditörerna. Telegrafstyrelsen över- vägde — med hänsyn till telegrafarbetets ändrade karaktär _ inrättande av ordinarie telegrafistbefattningar i lägre grad än telegrafexpeditörs. Emellertid övergavs dessa planer och fr.o.m. 1/6 1947 antogs de e.o. telegrafisterna i 13 lg till e.o. telegrafexpeditörer i 15 lg och konstituerades efter hand till ordinarie telegrafexpeditörer i samma lönegrad.

Telegrafassistenternas rekrytering. Telegrafassistent- och förste telegrafassistent- befattningarna innehas fortfarande till övervägande delen av män (1/10 1951 fanns 3 e.o. kvinnliga telegrafassistenter mot 13 ordinarie och 19 e.o. manliga samt 6 kvinnliga förste telegrafassistenter, alla ordinarie, mot 42 ordinarie och 13 e.o. manliga). De 1927 och 1930 påbörjade telegrafassistentkurserna kungjor- des endast för manliga elever, vilket föranledde överklagande hos och beslut av Kungl. Maj:t (11/11 1932), att kvinna inte skulle vara utesluten från rätt att söka tillträde till assistentkurser. En överklagning i anledning av att inga kvinn- liga sökande vann tillträde till nästa kurs, 1934, föranledde, att Kungl. Maj:t (16/ 11 1934) uttalade sin förväntan att telegrafstyrelsen rframdeles vid uttagandet av elever till motsvarande kurser skall låta sig angeläget vara att i fråga om krav på sökandes personliga lämplighet och kunskaper tillämpa i möjligaste mån enhetliga grunder».

I 1938—1941 års telegrafassistentkurs utexaminerades de första kvinnorna och antogs till e.o. telegrafassistenter. Samtliga de kvinnor, som vunnit tillträde till telegrafassistentkurser, har -—— med ett undantag1 — inte tidigare haft anställning inom verket.

Enligt telegrafstyrelsens instruktion gäller för telegrafassistenter och förste telegrafassistenter samma kompetensfordran som för telegrafexpeditörer, dvs. lägst realexamen, medan befattningshavare i 23 och högre lönegrader (vilka till stor del rekryteras från telegrafassistenterna) skall ha avlagt studentexamen eller examen från tekniskt gymnasium. Medan till telegrafassistentkurserna åren 1910 —1921 även antagits sökande med realskoleexamen (för vilka verket anordnade kompletterande utbildning), har som villkor för tillträde till alla telegrafassistent- kurser efter 1925 uppställts studentexamen.

2. Telegrafkommissarier av klass 6 och 5 Före inplaceringen 1925 Kvinnliga telegrafkommissariebefattningar inrättades först fr.o.m. 1908, men såsom framgår av föregående avsnitt anlitades fr.o.m. 1866 kvinnliga telegrafister som föreståndare för ett antal mindre telegrafstationer, medan de övriga statio- nerna (utom de allra största) förestods av manliga kommissarier, indelade i olika avlöningsklasser och rekryterade från de manliga assistenterna; under åren 1866—1882 anlitades även assistenter som föreståndare. Kommissariestationer utbyttes successivt mot telegrafiststationer, varvid betonades besparingen genom anlitande som föreståndare av »ogifta kvinnor med lägre avlöning än den man- liga personalen». Vid stationernas fördelning mellan kommissarier och tele- grafister togs hänsyn inte endast till tclegraf— och telefonexpeditionens omfatt— ning utan även till behovet av att för tillsyn och iståndsättande av linjer och apparater äga tillgång till manlig föreståndare. Vid utgången av år 1902 fanns 66 manliga kommissarier och 100 kvinnliga telegrafister — stationsföreståndare. 1901 års post- och telegrafkommitté (bet. 31/10 1901) föreslog, att vissa av telegrafiststationerna skulle få förestås av manliga stationsmästare med endast folkskolebildning, rekryterade ur den s.k. »betjäntklassen» och med samma avlöning som de kvinnliga telegrafisterna. Ehuru förslaget avvisades av 1902 års riksdag (skr. 115) torde det dock böra beröras såsom belysande för dåtida upp- fattning om lönerelationerna mellan män och kvinnor och om avlöningens be— roende av personalens utbildning och sociala rekrytering. Utgångspunkten för kommitténs förslag var att kvinnliga telegrafister inte ansågs lämpliga för sådana stationer, där skyldigheter förekom i fråga om linjeunderhållet, där reparatörer fanns anställda under stationsföreståndarens befäl och där upplysningar skulle lämnas allmänheten om telefonförhållanden. Att ersätta dem med manliga kom- missarier skulle bli för dyrt; »då i regel en lämplig arbetskraft av manlig tjänste- mannaklass icke torde kunna erhållas för samma avlöning som den, varmed en kvinnlig stationsföreståndare avlönas, lärer man följaktligen för det kvinnliga arbetets ersättande — _ —- vara hänvisad till betjäntklassen» (s. 153). Det syntes vara med rättvisa och billighet överensstämmande, att av- löningen sattes lika för manliga stationsmästare och kvinnliga telegrafister, efter— som de förra skulle kunna leva med familj på sin avlöning. (Här förutsattes alltså, att en man med endast folkskolebildning skulle ha samma avlöning som en ogift kvinna med läroverksutbildning, medan däremot en man med samma utbildning som kvinnor borde ha högre avlöning, dvs. hänsynen till man- nens behov som familjeförsörjare uppvägde i det förra fallet hänsynen till

1 Undantaget utgöres av ett kvinnligt ritbiträde med studentexamen, som antogs till 1948 års kurs.

kvinnans högre utbildning.) En reservant i kommittén (byråchef i telegrafsty- relsen) motsatte sig förslagct och anförde bl.a. att det vore olämpligt med två grupper av manliga stationsföreståndare, dvs. både kommissarier och stations- mästare mcd olika kompetens och löneförmåner men med samma arbete. Den för kvinnlig telegrafist fullt tillfredsställande avlöningen kunde inte räcka för en gift manlig stationsmästare, som skulle bli missnöjd och »jämförelscn med den ställning, som en kommissarie intar, vilken måhända sköter en mindre station än han, framkallas självmant och skärpt till ytterlighet» (s. 372). Av reservantens yttrande i övrigt framgår, att vid flera av de till stationsmästar- stationer föreslagna telegrafiststationerna förekom större upphörd och mera an- svarsfulla göromål än vid de minsta kommissariestatiouerna. Telegrafstyrelsen förordade bestämt anordningen med manliga stationsmästare ur betjäntklasscn. Man borde i allmänhet inte ställa högre fordringar på personalens bildningsgrzul och sociala ställning än som motsvarade arbetets beskaffenhet, ty endast genom att använda personal, som stod i riktigt förhållande till sitt arbete kunde av- löningarna sättas i rätt förhållande till det presterade arbetet och kunde missnöje hos personalen undvikas. Man kunde inte av en kvinnlig stationsföreståmlarc begära, att hon skulle kunna öva tillsyn över tclcfonanläggningarna med därtill hörande kommando över reparatörspersonal, att hon skulle kunna föranstalta om avhjälpandet av tillfälliga fel å linjer och apparater eller vid behov själv avhjälpa sådana osv., vilket allt numera måste anses vara det viktigaste kompe- tensvillkoret för sådana stationsföreståndare.

Av tab. 4 framgår, att den avlöning, vilken fr.o.m. 1903 gällde för de kvinnliga telegrafister som var stationsföreståndare, endast utgjorde omkring hälften av den som utgick till manlig telegrafkommissarie av lägsta klass.

Fr.o.m. 1908 inrättades kvinnliga telegrafkommissarictjänster efter förslag av år 1906 tillkallade kommitterade (bet. 14/1 1907). Dessa förordade införande av uppbördsprovision för stationsföreståndare. För bestämmande av den fasta lönen borde dock stationerna fortfarande sammanföras i vissa klasser. De för män avsedda stationerna skulle fortfarande vara indelade i fyra klasser. De för kvinnor avsedda stationerna hade hittills utgjort en enda grupp. Då arbetet och ansvaret vid dessa stationer vore i olika fall väsentligt olika och de största statio- nerna mcd kvinnlig föreståndare i betydelse närmade sig de stationer, som före- stods av män, hade kommittén icke kunnat underlåta att även inom de för kvinnliga föreståndare avsedda stationerna göra en lönegruppering. De kom- mitterade föreslog tre grader av kvinnliga föreståndare, kommissarier av 5, 6 och 7 graden. Klassificeringen skedde efter uppbörden. Till den högsta, 5 graden, fördes sålunda stationer med en årlig upphörd över 15 000 kr och till den lägsta stationer med en upphörd under 5000 kr. Någon övre gräns för de kvinnliga stationerna av 5 graden eller undre gräns för de manliga av 4 graden angavs inte. Vid stationernas uppdelning på manliga och kvinnliga synes hänsyn inte endast ha tagits till uppbördens storlek utan även till tekniska och personella förhållan- den. Vissa av de till kvinnliga 5 graden hänförda stationerna hade sålunda högre upphörd än manliga stationer av 4 graden.

Avlöningen till kvinnliga telegrafkommissarier av de två högsta klasserna (5 och 6) och manliga av de två lägsta framgår av tab. 4. Löneregleringen fr.o.m. 1913 innebar ingen ändring i avlöningarna för de provisionsberättigade tjänste- männen vid telegrafverket. Genom den fortgående stegringen av uppbördspro- visionen fick dock flertalet kommissarier en successiv förbättring av sina av- löningsförmåner. 1913 överträffade två kvinnliga stationer av 5 klass i upphörd alla (manliga) 4 klass-stationer samt 2 av 3 klassen och 1 av 2 klassen. Den högsta uppbördsprovisionen vid kvinnlig station (Bollnäs: upphörd 73000 kr)

utgjorde 1 531 kr och den lägsta vid manlig station (Varekil: upphörd 40 000 kr) 1 201 kr, vilket innebar en sammanlagd slutavlöning av 3 631 kr för den kvinli- liga och 4 001 kr för den manlige kommissarien. Trots den tendens till utjämning mellan »manlig» och »kvinnlig» lön, som låg i den procentuella uppbördsprovi- sionen, blev sålunda —— genom de olika bottenavlöningarna — de sammanlagda avlöningsförmånerna större för en manlig kommissarie med 40000 kr upphörd än för en kvinnlig med 73 000 kr upphörd. En jämförelse mellan stationsföre- ståndarnas arbete och ansvar kan dock självfallet icke göras enbart på grundval av uppbördsprovisionen utan hänsyn måste tagas även till andra faktorer (vilka numera inverkar på klassificeringen).

Vid den provisoriska löneregleringen fr.o.m. 1919 ökades den fasta lönen och minskades upphördsprovisionsprocenten för såväl manliga som kvinnliga telegraf- kommissarier. Ett minimiprovisionsbelopp för varje föreståndarkategori fastställ— des. Skillnaden i fast slutavlöning mellan telegrafkommissarier av klass 4 och 5 kom att uppgå till endast 200 kr per år. År 1919 hade 12 kvinnliga telegrafsta- tioner av klass 5 en uppbördsprovision överstigande 1 600 kr, vilket gav deras föreståndare högre slutavlöning än slutavlöningen för manlig telegrafkommissarie å station av klass 4 med endast minimiupphördsprovision.

När kommunikationsverkens avlöningsreglemente trädde i kraft 1/7 1920 av- skaffades uppbördsprovisionen. Kommunikationsverkens lönekommitté hade fram- hållit, att uppbördsprovisionen »näppeligen alltid» stod i direkt förhållande till föreståndarens arbetsbörda, och erinrat om att en av andra hänsyn än storleken av stationens upphörd förestavad indelning av stationerna i klasser med olika hög lön för stationernas föreståndare måst bibehållas, bl.a. för att föreståndare för vissa arbetskrävande stationer med ringa upphörd icke skulle erhålla för låg avlöning, exempelvis stationer med stor genomgångstrafik eller med många underlydande men små växelstationer. De kvinnliga telegrafkommissarierna av klass 5 och 6 inplacerades i (7, fr. 1/7 1922 =) 8 resp. (6, fr. 1/7 1922:) 7 kv. lg, dvs. i samma lönegrader som kvinnliga postmästare av klass 3 resp. 4. (Den lägsta kommissariegraden, klass 7, indrogs.) De manliga telegrafkommissarierna av klass 3 resp. 4 hänfördes till 12 resp. 11 m. lg (: 23 resp. 22).

Med anledning av upphördsprovisionens avskaffande omklassificerades tele- grafstationerna från tiden för det nya avlöningsreglementets ikraftträdande (prop. 1920: 243). I sitt klassificeringsförslag frångiek telegrafstyrelsen hittills tilläm- pade principer att _ frånsett ett fåtal stationer med särskilt stor genomgångs- trafik eller besvärande underhållsarbete — låta stationens klass bestämmas av uppbörden. Förutom till uppbörden hade styrelsen tagit hänsyn till storleken av det totala arbete, som vederbörande station hade att utföra, vidare till om- fattningen och svårighetsgraden av det lednings— och apparatunderhåll, som om- besörjdes av den under stationsföreståndarens befäl och ledning stående repara- törspersonalen, samt slutligen till landsnätens storlek och understationernas antal och betydelse ur arbets- och förvaltningssynpunkt. Sedan den inbördes ord- ningen mellan stationerna enligt dessa principer blivit fastställd, hade gränserna mellan de olika klasserna uppdragits med ledning av den allmänna kännedom, styrelsen ägde i fråga om stationernas absoluta storlek och i de krav som ställdes på föreståndarnas duglighet och omdömesförmåga. Styrelsen påpekade, att det förhållandet, att stationerna under årens lopp vuxit i omfattning olika fort, under det att den år 1907 fastställda klassindelningen hela tiden bibehållits i det när- maste oförändrad, hade haft till följd, att ett antal stationer med kvinnlig före- ståndare numera nått en storlek, som vida överstege de minsta manliga statio- nernas. Under det att 1907 års klassificering utgått från och konsekvent genom- fört den principen, att de större stationerna skulle undantagslöst förbehållas de

manliga tjänstemännen och endast de mindre betydande stationerna erhålla kvinn- liga föreståndare, hade nu den situationen inträtt, att manliga och kvinnliga kommissariestationer vore i storleksordning blandade om varandra. Så vore för närvarande icke mindre än 28 stationer av klasserna 5 och 6 i omfattning större än den minsta av de stationer, som år 1907 på grund av sin upphördsstorlek erhållit och ännu hade kvar manlig föreståndare. Styrelsen hade funnit det mindre lämpligt att nu återupptaga den förut tillämpade principen i fråga om stationernas fördelning mellan manliga och kvinnliga tjänsteinnehavare. Oaktat man kunde säga, att stationerna, då de nått en viss storlek, såsom regel borde ställas under manligt befäl, vore styrelsen dock i tillfälle att konstatera, att i vissa fall även relativt stora stationer under de gångna åren visat sig kunna förtjänst- fullt skötas av kvinnliga föreståndare. Frågan om överförandet av en station från kvinnlig till manlig eller från manlig till kvinnlig klass borde därför enligt styrelsens mening hädanefter såsom hittills göras till föremål för prövning från fall till fall. De synnerligen svåra förhållanden, som vore rådande å bostads— marknaden, gjorde det dessutom till en personalens egen angelägenhet, att så få omkastningar som möjligt vidtoges inom den närmaste tiden i fråga om statio- nernas besättande med manlig eller kvinnlig föreståndare. Hänsynen till de kvinnliga tjänstemännens befordringsförhållanden, vilka skulle i hög grad för- ryckas genom ett generellt tillämpande av den äldre principen, manade ock till försiktighet i detta hänseende. Det hade därför synts styrelsen vara den enklaste och naturligaste utvägen att för de här ifrågavarande stationerna föreslå en klassificering, som, med bibehållande tills vidare av den faktiska fördelningen mellan manliga och kvinnliga tjänstemän, endast innebure ett uppdragande av rättvist avvägda gränser dels mellan klasserna 3 och 4 och dels mellan klasserna 5 och 6. Vid klassificeringen blev sammanlagda antalet kvinnliga telegrafstationer oförändrat (79).

Behörighetssakkunniga (bet. II, 5. 216) ansåg, att någon bestämd olikhet i tjänstegöromål inte fanns mellan å ena sidan de för män avsedda telegrafkom— missarietjänsterna av klass 3 och 4 och å andra sidan de för kvinnor avsedda telegrafkommissarietjänsterna av klass 5 och 6. Telegrafstyrelsen framhöll däre- mot, att de manliga telegrafkommissarietjänsterna av klass 3 och 4, principiellt sett, betecknade ett föreståndarskap av annan omfattning och med delvis andra kvalifikationer hos innehavaren än de kvinnliga. En och annan av de kvinnliga telegrafkommissarieposterna hade dock nått den omfattning, att den rätteligen borde omvandlas till kommissariebefattning av högre klass, men fått förbliva i sin klass av hänsyn till befattningens innehavare eller för att bereda särskilt dugande kvinnor befordringsmöjligheter. De övriga kunde inte anses likvärdiga med de manliga stationsföreståndartjänsterna.

Inplaceringen 1925

Av nedanstående tablå framgår de olika förslagen till inplacering. (Löneställ- ningen för de manliga telegrafkommissarietjänsterna av klass 3 och 4 motsva- rade 23 resp. 22 lönegraderna.)

Telegrafkommissarie av klass Kvalitativ inplacering: 5 6 1921 års lönekommitté ................ 22 21 PM 1924 alt. II 21 20 Kvantitativ inplacering: PM 1924 alt.. I 20 18 Prop. 1925 ............................ 21 19

1921 års lönekommitté framhöll, att en rationell inplacering av telegrafkom- missarierna av klass 5 och 6 i lönegraderna närmast under de för telegrafkom- missarier av klass 3 och 4 gällande, dvs. i 21 resp. 20 lg, skulle medföra en av- sevärt försämrad löneställning för kommissarietjänsterna av klass 5, vilka be- fattningar, med hänsyn till att de hittills utgjort sluttjänster för de kvinnliga be- fattningshavarna vid telegrafverket, erhållit en förhållandevis förmånlig löne- ställning. Kommittén ansåg det därför skäligt att placera telegrafkommissarier av klass 5 i samma lönegrad som telegrafkommissarier av klass 4, dvs. i 22 lg, varvid den procentuella lönereduktion för kvinnor, som kommittén föreslagit, skulle tillämpas även för manlig innehavare av telegrafkommissarictjänst av klass 5. En manlig kommissarie av klass 5 skulle således få löneförhöjning vid förflyttning till station av klass 4, varemot en kvinna vid motsvarande för- flyttning skulle kvarstå vid sin förutvarande lön.

I prop. 1925 erinrades, att telegrafstyrelsen och kommunikationsverkens löne- nämnd påyrkat inplacering av telegrafkommissarierna av klass 5 resp. 6 i 21 resp. 19 lg, och framhölls, att det övervägande antalet kvinnliga telegrafkom- missarier skulle komma att tillhöra någon av de sista löneklasserna i den nya lönegraden (där löneökningen blev störst). Trots sin tvekan på grund av de betydande löneökningar, som i vissa fall skulle uppstå, ville departementschefen inte motsätta sig placeringen i 21 resp. 19 lg.

Efter inplaceringen 1925

I samband med behörighetslagens ikraftträdande utsträckte telegrafstyrelsen kravet på fullständig assistentutbildning till kommissarietjänsterna av klass 5 och 6 (vilka ju dittills varit reserverade för kvinnor). Detta motiverades med att ett betydande antal stationer av dessa klasser nått en storlek, som motsvarade högre stationsklass och därför krävde högre facklig kompetens hos föreståndaren. (Att de inte uppflyttats i högre grad hade —— som av det föregående framgår -— berott på att telegrafstyrelsen inte velat minska de kvinnliga tjänstemännens be- fordringsmöjligheter.) Emellertid utlovade telegrafstyrelsen i skrivelse 19/8 1925 generell dispens till kommissarietjänster av 5 och 6 klass för dels de dåvarande kvinnliga kommissarierna och dels de förste telegrafexpeditörer och telegraf- expeditörer, som genomgått särskild utbildningskurs i stationsföreståndargöromål.

Fr.o.m. 1/7 1926 genomfördes en omklassificering av bl.a. telegrafverkets statio- ner. Stationsföreståndartjänsternas inbördes värde fastställdes genom direkt poängsättning, grundad på värdering av vissa trafikfaktorer (underlydande per- sonal och stationer, telegraf— och telefontrafiken, abonnemangsrörelsen, uppbörds- och räkenskapsväsendet, anläggnings— och underhållsarbetet, nattjänst etc.). Klassificeringssystemet genomfördes likformigt utefter hela skalan och för alla stationer. Det ännu 1920 tillämpade särskiljandet av de två lägsta klasserna till en särskild grupp förekom sålunda inte. Klassificeringen innebar bl.a., att 17 stationer av klass 5 uppflyttades, 3 till klass 3 och 14 till klass 4. Även en station av klass 6 uppflyttades till klass 4. Flertalet av de uppflyttade stationerna fick behålla sina kvinnliga föreståndare, vilka i samband med stationernas höjning befordrades till kommissarier av klass 3 och 4. För dessa befordringar beviljade telegrafstyrelsen dispens från gällande kompetensbestämmelser.

Sedan genom omklassificeringen de större stationerna av klass 5 och 6 upp- flyttats, omfattade 5 och 6 klasserna endast relativt små stationer. Med hänsyn härtill slopades 1927 kravet på assistentutbildning för dessa stationer. För statio- ner av 4 och högre klass gällde dock fortfarande assistentutbildning som kom- petensfordran. Med anledning av framställning från Kvinnliga telegrafpersonalens förening om möjlighet för kvinnlig personal att förvärva erforderlig kompetens

genom deltagande i assistentkurs, anordnades hösten 1928 en särskild påbyggnads- kurs för kvinnliga kommissarier (såväl de dispenserade av 3 och 4 klass som de av 5 och 6 klass) samt för förste telegrafexpeditörer och telegrafexpeditörer. Genomgången kurs skulle ungefärligen ge »det mått av facklig kunskap, som nor- malt erfordras för förvaltande av kommissarietjänst av klass 4». Dylika kurser har även senare anordnats vid behov. Telegrafexpeditörer, förste telegrafexpedi- törer och kvinnliga telegrafkommissarier av klass 5 och 6, som genomgått sådana påbyggnadskurser, har befordrats till telegrafkommissarier av klass 3 och 4. I samband med omklassificering har även kvinnor befordrats till telegrafkom- missarier av klass 2 (Ca 25).

Den första manliga telegrafkommissarien av klass 5 utnämndes 1930. Även i fortsättningen har ett mindre antal manliga assistenter passerat telegrafkom— missarietjänst av klass 5.

Vid klassificeringen fr.o.m. 1/7 1948 slopades telegrafkommissarietjänsterna av klass 4 (Ca 22) och av klass 6 (Ca19). F.n. (1/1 1951) är antalet telegrafkom- missarier i 21 lönegraden (förutvarande klass 5) 12, samtliga kvinnor, i 23 löne— graden (förutvarande klass 3) 26, varav 15 kvinnor, och i 25 lönegraden (förut- varande klass 2) 29, varav 2 kvinnor. Med undantag av en (av klass 23), som är assistentutbildad, har dessa kvinnliga telegrafkommissarier endast normal- skolekompetens eller realexamen samt har endast genomgått telegrafist-(telegraf- expeditörs-) kurs. De har alltså vad klasserna 23 och 25 beträffar dispenserals från eljest gällande krav på formell kompetens.

3. Katalogredaktör

En specialtjänst, som på grund av rekrytering, lönesättning etc. nära anknöt till de ovan behandlade tjänsterna i telegrafexpeditörskarriären, var befattningen som katalogredaktör. Fr.o.m. 1908 uppfördes på ordinarie stat vid telegrafsty- relsen en befattning som :föreståndare för katalogexpeditionen», avsedd för kvinnlig tjänsteman. I sitt förslag härom framhöll 1906 års kommitterade (bet. 14/1 1907), att den kvinnliga föreståndaren för katalogexpeditionen hade ett synnerligen ansvarsfullt arbete och utövade föreståndarskapet för en rätt stor personal. »Hon har sålunda sig anförtrott ett uppdrag, som icke kan i något hänseende sättas ringare än vad som eljest i de centrala ämbetsverken anses kräva en manlig tjänsteman» (s. 107). Begynnelseavlöningen blev 1 800 kr och slutavlöningen 2400 kr, dvs. 53 % resp. 40 % av motsvarande avlöningar till de manliga byråtjänstemännen (notarier m.fl.). Katalogredaktören fick högre be- gynnelseavlöning än manlig assistent, som emellertid på grund av flera och högre ålderstillägg hade större slutavlöning. Fr.o.m. 1913 höjdes avlöningen till assistent (jfr tab. 3), men katalogredaktörens avlöningsförmåner blev oförändrade. Till föreståndare för katalogexpeditionen utnämndes fr.o.m. 1908 en kvinnlig tjänste— man, tidigare e.o. telegrafist, som sedan 1897 haft ständigt förordnande å tjänsten. Även hennes efterträdare kom från telegrafistkåren.

Vid den provisoriska avlöningsregleringen fr.o.m. 1919 fick katalogredaktören en begynnelse— resp. slutavlöning på 2 725 resp. 3 325 kr, vilket var 95 % resp. 70 % av motsvarande avlöningar till manlig assistent. Slutavlöningen blev den— samma som för kvinnlig förste telegrafist.

I kommunikationsverkens lönereglemente inplacerades katalogredaktören i den högsta kvinnliga lönegraden (fr.o.m. 1/7 1922 = 8), dvs. i samma lönegrad som kvinnliga telegrafkommissarier av klass 5 och kvinnliga postmästare av klass 3 (de sistnämndas manliga motsvarigheter tillhörde 12 m. lg : 23).

Såväl 1921 års lönekommitté som PM 1924 alt. II förutsatte, att befattningen skulle förändras till kontrollörstjänst i 23 lg. I yttrande över PM 1924 föreslog

telegrafstyrelsen, att tjänsten i avvaktan på resultatet av pågående utredning om rikstelefonkatalogens utarbetande t.v. skulle sättas i samma grad som telegraf— kommissarie av klass 5 (lg 21). Härtill anslöt sig kommunikationsverkens löne— nämnd, som ansåg att en placering i kontrollörsgraden skulle innebära en av arbetsuppgifterna icke betingad löneställning. I prop. 1925 föreslogs, att befatt— ningen »katalogredaktör» i avvaktan på närmare utredning rörande dess rätta plats skulle hänföras till 21 lg, vilket även blev riksdagens beslut.

1928 föreslog telegrafstyrelsen höjning till kontrollörsgraden, varvid bl.a. åbe- ropades att befattningen genom katalogarbetets ökning och decentralisering kvali- tativt höjts. Sedan utredningen om rikstelefonkatalogen slutförts och omorganisa- tionen trätt i kraft borde befattningen placeras i en lönegrad, som motsvarade _det ansvarsfulla och betydande arbetet. Fr.o.m. 1/7 1929 ersattes katalogredak- törstjänsten med en kontrollörstjänst, å vilken utnämndes den förutvarande kvinn- liga tjänsteinnehavaren. Efter hennes död utnämndes å kontrollörstjänsten en manlig förste telegrafassistent. Fr.o.m. 1/7 1946 höjdes tjänsten till byråsekrete— rargrad. Den har f.n. manlig innehavare.

4. Rikstelefonister, vaktföreståndare och förste vaktföreståndare

Före inplaceringen 1925

Ursprungligen antogs till telefonister enbart kvinnor med sådan utbildning, bl.a. i fråga om språkkunskaper, att de efter viss tids tjänstgöring som telefonister och efter genomgången kurs vid telegrafverkets undervisningsanstalt skulle kunna erhålla telegrafistbefattning. Denna kombination av telefonist— och telegrafist- tjänsterna visade sig emellertid snart nog alldeles ohållbar redan av den anled- ningen, att telefonister måste anställas i så stort antal, att det kunde förutses, att endast ett ringa fåtal någonsin skulle kunna påräkna att erhålla telegrafist- befattning. Telefonarbetets natur ansågs icke heller i och för sig motivera att till personer, som endast tjänstgjorde som telefonister, utbetala lika höga löner som de e.o. telegrafisterna uppbar. Vidare ansåg man sig icke ha haft enbart goda erfarenheter av den tillämpade ordningen, varigenom telefonisterna kommit att rekryteras från de mera välbärgade samhällsklasserna.l

1893 uttalade chefen för telegrafverket bl.a., att damerna ur de bättre sam- hällsklasserna icke hade tillräcklig »arbetsvana och ihållighet» och nog starka nerver för växlingstjänsten. En annan olägenhet av att växelpersonalen i socialt hänseende stått på ett högre trappsteg än göromålen krävde var att avlöningen blivit för hög i förhållande till arbetets natur. »Så hög, att den bereder fullstän- dig utkomst för en person i bättre samhällsställning, är den dock icke. Härav har åter alstrats en viss missbelåtenhet, som tagit sig uttryck i en ofta hörd klagan över för låg betalning. Detta missförhållande kan endast på det sätt hävas, att personer med mindre anspråk på samhällsställning och levebröd an- tagas i dylik tjänst. Arbetet skulle i alla fall bliva ersatt efter sitt verkliga värde. I stället för en, om jag så får säga, svagt avlönad och i följd därav missbelåten telefonistklass i tjänstemannagraden, skulle man erhålla en fullt tillräckligt av— lönad med betjäningsgrad, tillfreds med både sina göromål, sin avlöning och sin samhällsställning.»2

Det ovan anförda var alltså motivet till att telegrafstyrelsen 1892 beslöt att till telefonelever skulle antagas flickor med endast folkskolebildning, vilka icke

1 Framställningen följer Svenska telegrafverket. Historisk framställning utgiven en— ligt beslut av Kungl. Telegrafstyrelsen. I. Det statliga telefonväsendet 1881—1902 av Hans Heimbiirger, s. 288 f. ? Cit. efter a.a., s. 289 f.

skulle deltaga i telegrafistkurserna. Vid de interurbana ledningarna bibehölls emel— lertid alltjämt en längre tid e.o. telegrafister. Interurbanexpeditionen ansågs nämligen vara av mera ansvarsfull beskaffenhet, då den bl.a. innefattade debite— ring av samtalsavgifter, och dessutom fordrades telegraferingskunnighet för signal- givning och för beställningsuppgifternas framförande telegrafiskt i stället för per telefon. Likaledes utsågs e.o. telegrafister till vaktföreståndare, då sådana be- fattningar efter hand inrättades vid de större telefonstationerna för att övervaka telefonexpeditionen, öva tillsyn över personalen och besvara allmänhetens för- frågningar. Det visade sig emellertid snart nog, att interurbanexpeditionen fullt lika väl kunde skötas av endast folkskolebildad personal, och med tiden kom först interurbantelefonisterna och sedan även vaktföreståndarna att utväljas ur denna personalgrupp.

1897 beslöts att befattningarna som interurbantelefonister skulle reserveras för lokaltelefonisterna. Med hänsyn till att lokaltelefonisternas antal var betydligt större än interurbantelefonisternas kunde emellertid endast en del av lokaltele- fonisterna erhålla sådan befordran. Lokaltelefonist, som icke efter 5 års anställ— ning befordrats till interurbantelefonist, entledigades med avskedsgratifikation. Fr.o.m. 1903 uppfördes interurbantelefonister och vaktföreståndare på ordinarie stat. Efter löneregleringen fr.o.m. 1908 var vaktföreståndare i lönehänseende helt likställda med telegrafister. Interurbantelefonister hade lägre avlöning än bok- hållare (telegrafverkets enda biträdesbefattning för kontorsgöromål vid distrikts- förvaltningarna, se 5. 336 ff). Efter den provisoriska löneregleringen fr.o.m. 1919, i samband med vilken tjänstebenämningen interurbantelefonist ändrades till riks- telefonist, utgjorde avlöningen å billigaste ort för dylik telefonist 1 380—1 800 kr, för kvinnlig bokhållare 1 500—2 100 kr, för manlig reparatör 1 670—2 150 kr och för stationsbiträde 1560—1950 kr. I kommunikationsverkens avlönings- reglemente inplacerades rikstelefonister i (2, fr. 1/7 1922 =) 3 kv. lg, dvs. i samma lönegrad som kanslibiträden.1 Stationsbiträden sattes i 1 m. lg (: 9) och reparatörer i 3 m. lg (: 11). Vaktföreståndare fick fortfarande samma löne- gradsplacering som telegrafist, dvs. (4, fr. 1/7 1922 =) 5 kv. lg. I 6 kv. lg placerades en nyinrättad befattning som förste vaktföreståndare (vid Stockholms, Göteborgs och Malmös telefonstationer).

Inplaceringen 1925

De olika förslagen till rikstelefonisternas inplacering framgår av nedanstående tablå:

Kvalitativ inplacering:

1921 års lönekommitté ............................ 14 PM 1924 alt. II 11

Kvantitativ inplacering :

PM 1924 alt. I .................................... 10 Prop. 1925 ........................................ 10

PM 1924 alt. II framhöll att telegrafstyrelsens representanter hävdat, att någon åtskillnad icke borde ifrågakomma mellan de två stora grupperna kanslibiträde och rikstelefonist och att rikstelefonist icke borde placeras högre än reparatör. Medan alt. I satt både kanslibiträde och rikstelefonist i 10 lg, höjdes i prop.

1 Telegrafverkets kvinnliga bokhållarebefattningar differentierades på kontorsbiträdes-, kanslibiträdes- och kontorsskrivarbefattningar, se 5. 338.

1925 kanslibiträdena till 11 lg, medan rikstelefonisterna kom endast i 10 lg. Den sedan 1/7 1920 bestående likställigheten frångicks sålunda.

Förslagen till placering av vaktföreståndare och förste vaktföreståndare var följande:

Vaktföre- Förste vakt. Kvalitativ inplacering : ståndare föreståndare 1921 års lönekommitté ................ 18 20 PM 1924 alt. II . 18

Kvantitativ inplacering:

PM 1924 alt. I 17 Prop. 1025 ............................ 15 16

Samtliga förslag med undantag av alt. II innebar likställighet mellan vakt- föreståndare — telegrafist och förste vaktföreståndare _— förste telegrafist. Alt. II satte telegrafist i 17 och förste telegrafist i 19 lg. För kontorsskrivare föreslogs endast 16 lg. Då särskild teoretisk kompetens inte krävdes av vaktföreståndare kunde det vara motiverat att sätta denna befattning lägre. Kraven på vaktföre— ståndare var dock av den art att lägre löneställning än kontorsskrivare inte borde ifrågakomma.

Efter inplaceringen 1925

Någon ändring av lönegradsplaceringen har inte skett. Ifrågavarande tjänster innehas fortfarande uteslutande av kvinnor. Fr.o.m. 1/7 1942 inrättades en be- fattning som utlandstelefonist i nuv. 12 lg.

Några ordinarie eller extra ordinarie befattningar för lokal- och landstelefonis- ter fanns inte vid 1925 års ingång, utan dessa telefonister avlönades enligt kollek- tivavtal. Fr.o.m. 1/6 1935 inrättades extra ordinarie lokal- och landstelefonistbe- fattningar, vilka hänfördes till lönegrader motsvarande nuv. 6 resp. 8, dvs. samma lönegrader som skrivbiträde resp. kontorsbiträde. Redan 8/6 1925 hade kom- munikationsverkens lönenämnd ansett likvärdighet föreligga mellan lokaltele- fonisttjänst och skrivbiträdestjänst resp. mellan landstelefonist- och kontorsbi- trädestjänst. Fr.o.m. 1/7 1936 inrättades ordinarie befattningar för landstele- fonister och lokaltelefonister. *

5. Kassörer och förste kassörer Till de för telegrafverket speciella kvinnliga befattningarna synes även böra räknas kassörsbefattningarna. Fr.o.m. 1908 uppfördes på ordinarie stat kvinnliga kassörsbefattningar dels vid linjedistrikten (kassa och utbetalning), dels vid de större stationerna (mottagning av och ansvar för uppbörden). De kvinnliga kassörerna hänfördes till två olika lönegrader. Avlöningen i den högre löne— graden, som bl.a. omfattade kassörerna vid linjedistrikten, blev fr.o.m. 1913 den— samma som för telegrafist. I kommunikationsverkens avlöningsreglemente (fr.o.m. 1/7 1920) sattes dessa kassörer under benämningen förste kassörer till samma lönegrad som förste telegrafist. Kassör av den lägre lönegraden, benämnd kassör, hänfördes till (3, fr. 1/7 1922 :) 4 kv. lg (dvs. graden mellan kanslibiträde och telegrafist), som inte omfattade någon annan tjänst vid kommunikations— verken. De olika förslagen till inplacering i den manliga löneplanen framgår av nedan- stående sammanställning.

Kvalitativ inplacering: Kass” Forsa! kassor 1921 års lönekommitté ................ 16 20 PM 1924 alt.. II ...................... 14 18

Kvantitativ inplacering : PM 1924 alt. I ...................... 12 17 Prop. 1925 ............................ 11 16

Alt. II innebar, att förste kassör sattes en lönegrad under förste telegrafist och att kassör placerades tre lönegrader över kanslibiträde. Alt. I likställde förste kassör och förste telegrafist och satte kassör två lönegrader över kanslibiträde eller i 12 lg, vilket telegrafstyrelsen och kommunikationsverkens lönenämnd fann vara en lönegrad för högt. I prop. 1925 föreslogs därför 11 lg, dvs. samma löne- grad som för kanslibiträde. I motioner till 1925 års riksdag (1:161, II:217) påyrkades bl.a. kassörsbefattningens uppflyttning till 12 lg. Riksdagen gjorde ingen ändring i Kungl. Maj:ts förslag men statsutskottet framhöll just kassörs- befattningarna vid telegrafverket som exempel på befattningar, vilka vid inplace- ringen kommit i mindre gynnsam ställning. ;

i | I

Redan 26/8 1925 hemställde telegrafstyrelsen, att kassör skulle uppflyttas till 12 lg, varvid bl.a. framhölls, att kassör ofta hade att utöva befäl över kanslibiträ- den. För ytterligare differentiering av kassörstjänsterna efter uppbördens storlek föreslogs inrättandet av kassörsbefattningar i 14 lg. Förslagen genomfördes fr.o.m. 1/7 1926.

En 1937 avslutad utredning om lönegradsplacering av tjänster inom telegraf- verket föreslog kassörstjänsternas höjning till lönegraderna 13, 15 och 17, men tjänsteförteckningssakkunniga för statens affärsdrivande verk (SOU 1939: 5) för- ordade ingen ändring i lönegradsplaceringen. _

1947 fastställdes enligt telegrafstyrelsens förslag uppbördsgränserna för in- ; rättande av kassörstjänster i 14 lg resp. förste kassörstjänster i 16 lg till 5 1250 000 kr resp. 2000 000 kr per år. I samband härmed framhöll tele- : grafstyrelsen, att upphörd och utbetalning av penningar ingalunda utgjorde : den största eller viktigaste delen av en stationskassörs arbete. »Kassören är ! föreståndare för stationens kassa—, bokförings- och redovisningsavdelning och I har som sådan att inför stationsföreståndaren svara för stationens kamerala & arbete _samt att utöva befäl över den å avdelningen tjänstgörande personalen.» '

Såväl kassörstjänsterna i 12 och 14 lg som förste kassörstjänsterna i 16 lg har fortfarande uteslutande kvinnliga innehavare.

II. KONTORSTJÄNSTER VID KOMMUNIKATIONSVERKEN OCH ALLMÄNNA CIVILFÖRVALTNINGEN

A. Kommunikationsverken före inplaceringen 1925

1. Statens järnvägar Kontorsbiträden Befattningen som manligt kontorsbiträde vid järnvägsstationerna inrättades 1885 i syfte att erhålla billigare arbetskraft för utförande av en del enklare expeditionsgöromål, som dittills verkställts av stationsskrivare. Även kvinnor

kom efter hand att antagas till kontorsbiträden med samma arvode som männen. Enligt praxis utgick dock slutavlöningen med lägre belopp för kvinnorna. Genom 1897 års avlöningsreglemente (SFS 1897:87) inrättades särskilda kvinn- liga kontorsbiträdesbefattningar med lägre arvode än för de manliga. Såsom av tab. 5 framgår, blev begynnelseavlöningen för kvinnligt kontorsbiträde vid distrikten 90 % och slutavlöningen 78 % av motsvarande avlöning till manligt kontorsbiträde. Däremot hade kvinnligt kontorsbiträde högre avlöning än stationskarl (113—117 %).

Vid 1907 års lönereglering sammanfördes kvinnliga kontorsbiträden med stationskarlar, banvakter m. fl. manliga befattningshavare till en lägsta avlönings- grupp, benämnd stationskarlsgruppen. Vid bestämmande av avlöningen till denna grupp borde man enligt det avgivna kommittéförslaget1 »taga till utgångspunkt det belopp, som enligt nuvarande förhållanden kan anses såsom existensminimum för en familj vid början av dess tillvaro. Detta får dock icke förstås så, som vore det kommitténs mening, att avlöningen borde avpassas nätt och jämt efter vad som oundgängligen erfordras för livets nödtorft, utan synes fasthållre vid avlöningens bestämmande hänsyn böra tagas till vad som i allmänhet anses ut- göra levnadsbehovet för en familj i den samhällsklass, varom nu är fråga.» De manliga kontorsbiträdena sattes 2 lönegrupper högre än de kvinnliga.

1907 års lönereglering innebar i stort sett ett bibehållande av de relationer mellan manliga och kvinnliga kontorsbiträdens löneställning, som bestått sedan 1897. Av lönekommitténs betänkande framgår, att de kvinnliga kontorsbiträdena, som utgjorde ett relativt litet antal (21 mot 518 manliga), sysselsattes med »inre» tjänstgöring å olika expeditioner (bokförings-, registrerings- och skrivgöromål). Intet ger vid handen att de hade andra arbetsuppgifter än de manliga kontors- biträden som uteslutande användes för »inre» tjänstgöring. Däremot användes manliga kontorsbiträden även för s.k. yttertjänst, bl.a. såsom stationsförestån- darens närmaste man vid mindre stationer, varvid de —— såsom i olika samman— hang betonades —— utförde göromål, som i huvudsak överensstämde med stations— skrivares. De kvinnliga kontorsbiträdena rekryterades från vid stationerna an- litade extra skrivbiträden (före 1897 från extra kontorsbiträden); de manliga kontorsbiträdena rekryterades ursprungligen från extra kontorsbiträden (med mera kvalificerade arbetsuppgifter än extra skrivbiträden), men hämtades fr.o.m. 1907 från stationskarlskåren. Varken för manliga eller kvinnliga kon- torsbiträden gällde några särskilda kompetensfordringar. Från 1911 anordnades emellertid för utbildning av manliga kontorsbiträden särskilda kurser, avsedda för ordinarie tjänstemän av lägre grad och i regel obligatoriska för befordran till manligt kontorsbiträde.

Såsom av det sagda framgår torde kunna antagas, att manliga och kvinnliga kontorsbiträden i inre expeditionstjänst ursprungligen hade samma arbetsupp- gifter. 1917 års undervisningskommittés betänkande synes dock visa, att en viss differentiering efter hand utvecklat sig. I en reservation mot kommittémajori- tetens förslag om särskilda utbildningskurser även för kvinnliga kontorsbiträden (dock av mindre omfattning än de för män avsedda kurserna)2 framhölls så- lunda, att en dylik utbildning inte var erforderlig, då de kvinnliga kontorsbi- trädena så gott som uteslutande användes för listinföring, notisprickning, journali- sering, renskrivning, maskinskrivning och liknande expeditionella göromål av enkel beskaffenhet samt för telegrafering och telefonskötsel; däremot användes de inte för biljettförsäljning eller godstaxering.

I 1919 års upplaga av allmänna personalbestämmelser för SJ anges olika arbets-

1 Bet. 18/2 1907 ang. reglering av löneförhållandena för personalen vid SJ, s. 139 f. "3 Undervisningskommitténs förslag om utbildningskurser kom inte att genomföras.

uppgifter för manliga och kvinnliga kontorsbiträden vid järnvägsstationernn. De manliga skulle sålunda å stationer av 4 och högre klass användas i tågklarerar- tjänst, i uppbördstjänst i såväl biljett- som godsexpeditioner, för godstaxering, för kontrollrälming av listor å ankommande gods, i telegraftjänst å större själv- ständiga expeditioner; å stationer av lägre klass skulle de tjänstgöra som stations- föreståndarens närmaste man. Kvinnliga kontorsbiträden skulle användas ä större telegrafexpeditioner samt å godsexpeditioner med omfattande godsrörelse för enklare skrivgöromål och kontrollprickning. Vid denna tidpunkt synes så- lunda en klar differentiering av arbetsuppgifterna mellan manliga och kvinnliga kontorsbiträden ha genomförts.

Det ovan sagda gäller kontorsbiträden vid distrikten (främst järnvägsstatio- nerna). Genom beslut av 1916 års riksdag inrättades manliga och kvinnliga kon- torsbiträdesbefattningar vid järnvägsstyrelsen. 1912 års kommission för under- sökning rörande vissa personal- och befordringsförhållanden vid SJ (bet. 20/12 1913) hade nämligen konstaterat, att åtskilligt av det arbete, som i järnvägssty— relsen, främst vid kontrollkontoret, utfördes av manliga och kvinnliga kontors— skrivare och bokhållare, dvs. tjänstemän med minst realskoleexamen, borde kunna utföras av personer med endast folkskoleutbildning, vilka med hänsyn till de för dem avsedda arbetsuppgifterna syntes i stort sett kunna likställas med kon- torsbiträdena vid distrikten. Kommissionen räknade i sina kalkyler med att manliga kontorsskrivare skulle ersättas med manliga kontorsbiträden och kvinn- liga kontorsskrivare med kvinnliga kontorsbiträden men rekommenderade ökad användning av kvinnlig arbetskraft, varigenom besparingen skulle bli större. Kom— missionen avsåg att de manliga och kvinnliga kontorsbiträdena skulle få i stort sett samma arbetsuppgifter. I sitt yttrande över kommissionens betänkande fram- höll dock järnvägsstyrelsen, att kvinnliga tjänstemän vore mindre lämpade på vissa avdelningar bl.a. på grund av tjänstens fysiskt krävande art. Styrelsen ansåg folkskoleutbildning tillräcklig för den övervägande delen av arbetet å styrelsens kontor, men ville dock vid rekrytering lämna företräde åt personer som skaffat sig mera vidgad teoretisk utbildning i handelsskola eller genomgått några läro- verksklasser, praktiskt prövats i kontorsgöromål, förskaffat sig kunskaper i språk m.m. Rekryteringen finge icke uteslutande ske bland folkskoleutbildade.

De relationer mellan manliga och kvinnliga kontorsbiträden, som fastställts genom 1907 års lönereglering, blev i stort sett oförändrade fram till löneregle- ringen fr.o.m. 1/7 1920 (jfr tab. 5). Likställigheten i lönehänseende mellan kvinn- ligt kontorsbiträde och stationskarl ändrades till de kvinnliga kontorsbiträdenas nackdel genom att stationskarl för 1917 och 1918 tillerkändes högre tillfälligt lönetillägg. Vid den provisoriska löneregleringen fr.o.m. 1919 fick visserligen kvinnligt kontorsbiträde och stationskarl liksom tidigare samma begynnelse- och slutarvode, men den procentuella bostadsersättningen fixerades till lägre maxi- mibelopp för de kvinnliga kontorsbiträdena, varigenom dessas sammanlagda av- löning å dyraste ort kom att bli lägre än stationskarlarnas. Som motivering för lönedifferentieringen hade 1915 års kommission för gemensamma avlöningsbe- stämmelser för kommunikationsverken bl.a. anfört (s. 42): »För de kvinnliga tjänstemännens vidkommande påkallas emellertid vissa särskilda begränsningar föranledda därav, att den sammanlagda avlöningen för dessa befattningshavare måste bestämmas även med någon hänsyn till den ställning, som i allmänhet ansetts böra intagas av de kvinnliga tjänstemännen inom statsförvaltningen.» Vidare erinrade kommissionen om att »redan nu till följd av 1917 års riksdags beslut att bevilja ett något lägre lönetillägg till kvinnliga befattningshavare än till manliga sådana, de kvinnliga kontorsbiträdena uppbära en lägre samman- lagd avlöning än de manliga tjänstemännen inom stationskarlsgruppen». Det

fr.o.m. 1/7 1920 ikraftträdande avlöningsreglementet för kommunikationsverken medförde att avlöningsskillnaden mellan kvinnligt kontorsbiträde och stations— karl ökade. Vidare innebar det nya avlöningsreglementet en betydande förskjut- ning av lönerelationerna mellan de manliga och kvinnliga kontorsbiträdena. De kvinnligas begynnelseavlöning blev sålunda å dyraste ort endast 72 % och deras slutavlöning endast 70 % av de manligas mot förut 94 % resp. 80 %. I fråga om kvinnliga kontorsbiträden vid SJ gäller sålunda inte kommunikationsverkeus lönekommittés uttalande, att kommittén åstadkommit en viss förskjutning i lönerna till de kvinnliga tjänstemännens förmån.

Kontorsskrivarc

Motsvarigheten inom SJ till de av läroverksutbildade kvinnor rekryterade befattningarna postexpeditör och telegrafist var den kvinnliga kontorsskrivarhe- fattningen. Kvinnliga kontorsskrivarbefattningar upptogs först i 1897 års av- löningsreglemente (vid såväl styrelsen som distrikten). Redan tidigare hade emellertid kvinnor anställts som kontorsskrivare med samma avlöning som män- nen; enligt praxis hade dock slutavlöningen till kvinnorna utgått med lägre belopp (i järnvägsstyrelsen 1 800 kr mot 2400 kr för man; vid distrikten 1 500 kr mot 2 100 kr). I sitt förslag 1892 till avlöningsreglemente gjorde järnvägsstyrelsen ingen åtskillnad mellan manliga och kvinnliga kontorsskrivare; ej heller berördes dittills tillämpad praxis med lägre slutavlöning för kvinnorna. 1893 års järn- vägskommitté (bet. 24/10 1895) upptog däremot i sitt reglementsförslag särskilda kvinnliga kontorsskrivarbefattningar med lägre såväl begynnelse- som slutavlö- ning. Kommittén hade ansett sig böra, i överensstämmelse med vad i viss mån faktiskt tillämpades, föreslå särskild lägre avlöning för kvinnlig kontorsskrivare »av den anledning att samma arbetsprodukt icke kan, särskilt vid mera fram- skriden ålder, påräknas av kvinna som av man» (5. 289). Kommittén föreslog sänkning av den dittills enligt praxis vid järnvägsstyrelsen tillämpade slutavlö- ningen för kvinnlig kontorsskrivare till 1 500 kr; järnvägsstyrelsen motsatte sig reduktionen men kommitténs förslag bifölls av Kungl. Maj:t och 1897 års riks- dag (prop. 27, skr. 114). I riksdagsdebatten (AK 36, s. 29 ff) framhöll en talare, att han inte kunde begripa, varför ovillkorligen en manlig tjänsteman skulle ha större lön än en kvinnlig, om de presterade samma arbete. En annan talare framhöll att som skäl för lägre avlöning till kvinnorna anförts, att »huru samvets- grant och troget än de kvinnliga biträdena sköta sina befattningar, de dock icke till följd av sitt kön hava den uthållighet i längden som männen. Deras nervsystem är för svagt och de bliva förr utarbetade än männen.» Löneskillnad mellan män och kvinnor förekomme inom alla andra förvaltningar: om den gjordes för liten eller helt bortfölle skulle männen undantränga kvinnorna. Varken i kom- mitténs betänkande, propositionen eller riksdagsdebatten förekommer något ut- talande om skiljaktiga arbetsuppgifter för manliga och kvinnliga kontorsskrivare.

I det 1907 avgivna löneregleringsbetänkandet konstaterades, att de kvinnliga kontorsskrivarna i järnvägsstyrelsen i stor utsträckning utförde samma slags arbete som de manliga, dvs. verkligt kontorsarbete. Endast ett fåtal sysslade uteslutande med renskrivningsarbete. Vid bestämmande av relationen mellan de manliga och kvinnliga kontorsskrivarnas avlöning kunde man nicke bortse från den skillnad i levnadskostnader, som äger rum emellan man och kvinna» (s. 242). Vidare borde den manlige befattningshavarens avlöning avvägas så att han åt- minstone någon tid efter ordinarieblivandet kunde bilda egen familj, :vilket för- hållande icke äger sin motsvarighet i fråga om en kvinna». För den manlige be- fattningshavaren växte »levnadsbehoven i regel under en längre tidrymd till följd av familjens tillväxt, under det att de för en kvinna hålla sig mera kon-

stanta»; detta betingade en längre löneförhöjningsperiod för mannen än för kvinnan. De manliga kontorsskrivarna jämställdes med bl.a. telegrafassistenter och postexpeditörer av 2:a graden; de kvinnliga med kvinnliga postexpeditörer och telegrafister. Kommitténs förslag innebar en slutavlöning av 2700 kr _|- 850 kr bostadsersättning (motsvarande 3 rum och kök) : 3550 kr till manlig kontorsskrivare mot endast 1 500 kr + 400 kr bostadsersättning (motsvarande 1 rum och kök) : 1 900 kr till kvinnlig. Kungl. Maj:t föreslog (prop. 1907: 164) samma belopp som kommittén men i anledning av motioner höjde 1907 års riks— dag (skr. 242) slutavlöningen för kvinnlig kontorsskrivare med 300 kr. (Se tab. 6.) I riksdagsdebatten påtalade en av motionärerna1 (FK 52, s. 16 ff) den försämring av de kvinnliga kontorsskrivarnas avlöning i förhållande till de manligas, som in- trätt under de senaste 20 åren. Den föreslagna skillnaden i avlöningen för nsamma arbete» fann han orättvis. Regeln borde vara »lika lön för lika arbete». Uppfattningen att ,man icke skall betala mera än som ytterst är nödigt» fann han nmindre värdig och lämplig»; tvärtom borde staten »föregå enskilda arbetsgivare och förty betala den flitiga tjänaren eller tjänarinnan vad deras arbete är värt, och i varje fall fullt tillräckligt för att täcka tjänstemannens alla nödiga levnads- kostnader. En svag avlöning till de kvinnliga tjänstinnehavarna skulle dessutom monopolisera döttrar till den mera hurgna medelklassen i Stockholm, vilka, då de kunna vara boende hos sina föräldrar, äro i tillfälle att lättare än andra draga sig fram på en svag avlöning.»

Vid 1912 års riksdag avslogs motioner om en förbättring av de kvinnliga kon- torsskrivarnas bostadsersättning. I en av motionerna (11:20, av Daniel Persson i Tällberg) framhölls bl.a. att »icke ens de, som hysa den enligt min åsikt egen- domliga uppfattningen, att arbete, som utföres av manlig tjänsteman, skall ersättas högre än lika beskaffat arbete, utfört av kvinnlig sådan, skulle kunna hava något att erinra mot mitt förslag, ty det lär väl ändå få fastslås, att bostad icke kan stå kvinnlig tjänsteman till buds för billigare pris än för manlig. Lika litet kan det ock vara möjligt för de förra att betinga sig billigare pris på bränsle än de senare.» Statsutskottet avstyrkte (utl. 81) och framhöll bl.a. att det vore en hela statsförvaltningen genomgående princip, att avlöningen (av vilken bostadsersätt- ningen vore en del) utginge med högre belopp till manlig tjänsteman än till kvinnlig och att därvid icke tagits hänsyn till, om den manliga tjänstemannen vore gift eller ej. Det kunde därför icke vara lämpligt att »för ett enda fall inom en enda gren av statsförvaltningen rubba denna princip, som från statens synpunkt har, bland andra, det synnerligen viktiga skälet för sig, att man för de manliga tjänstemännen vill bereda möjlighet att ingå äktenskap och bilda familj».

Betänkandet av 1912 års kommission för undersökning rörande vissa personal- och befordringsförhållanden vid SJ synes visa, att manliga och kvinnliga kontors- skrivare vid järnvägsstyrelsens kontor i stort sett hade samma arbetsuppgifter. Detsamma gällde styrelsens byråer; här användes dock kvinnliga kontorsskrivare även för renskrivningsarbete. Kommissionen konstaterade, att kontorsskrivare i stor utsträckning anlitades för mindre kvalificerade arbetsuppgifter, som kunde utföras utan den utbildning som fordrades av kontorsskrivare (realskoleexamen eller normalskolekompetens). Kommissionen föreslog därför, att ett stort antal manliga och kvinnliga kontorsskrivare med mera mekaniskt arbete skulle er- sättas med manliga och kvinnliga kontorsbiträden, av vilka icke skulle krävas annan utbildning än folkskola (se ovan s. 332). Järnvägsstyrelsens i anledning av utredningen framlagda och av Kungl. Maj :t 1915 godkända plan för personal- uppsättningen i järnvägsstyrelsen förutsatte, att 179 kvinnliga och 40 manliga

1 Kronolänsman E. Hägglund, Västernorrlands län.

kontorsskrivarbefattningar successivt skulle indragas och 132 kvinnliga och 106 manliga kontorsbiträdestjänster inrättas. I fråga om kontrollkontoret, där största delen av kontorsskrivarna var sysselsatta, betydde planen indragning av samtliga 120 kvinnliga kontorsskrivarbefattningar och de manliga kontorsskrivarbefatt- ningarnas reducering från 86 till 51. Kontorsskrivare skulle endast finnas för vissa kvalificerade göromål samt för rekrytering av och vikariat å högre befatt— ningar.

Den främsta betydelsen av 1915 års beslut synes vara, att huvuddelen av kon- torsskrivarnas dittillsvarande göromål klassificerats som kontorsbiträdesarbete och att kontorsskrivargraden reserverats dels _ och framför allt — för rekryte- ring av högre befattningar, dels för mera kvalificerade göromål. Beslutet torde emellertid även ha bildat utgångspunkt för en viss differentiering av arbetet mellan manliga och kvinnliga kontorsskrivare. Det synes naturligt, att de mera kvalificerade göromålen i första hand tilldelades de manliga kontorsskrivare, som i alla fall erfordrades för rekrytering av de högre befattningarna (till vilka kvinnorna inte hade tillträde). Den kraftiga reducering av de kvinnliga kontors- skrivarnas antal, som planen förutsatte, torde sålunda främst ha sammanhängt med kontorsskrivargradens egenskap av rekryteringsgrad till högre befattningar.

Beträffande de kvinnliga kontorsskrivarna vid distrikten framgår av 1917 års undervisningskommittés betänkande, att de —— liksom de kvinnliga kontorsskri- varna å styrelsens byråer _— huvudsakligen var sysselsatta med diarieföring, stenografering, maskinskrivning samt rent expeditionella göromål.

I sitt yttrande över behörighetssakkunnigas förslag framhöll järnvägsstyrelsen, att manliga och kvinnliga kontorsskrivare inom de flesta tjänstegrenar inte full- gjorde enahanda funktioner. Männen hade »de vida mer krävande och mera om- fattande göromålen». Endast inom vissa av styrelsens kontor förelåg likartat arbete i viss utsträckning. Statsbanornas kvinnliga tjänstemannaförening hävdade däremot i yttrande över PM 1924 att de kvinnliga kontorsskrivarna såväl med hänsyn till fordrade kvalifikationer som till en stor del tjänsteuppgifter vore jäm- ställda med de manliga. Endast vid nedgång i trafikfrekvensen förbehölls en del mera krävande arbeten manliga kontorsskrivare för att giva dem tillfälle till meritering för befordran; eljest vore jämställdheten flerstädes så fullständig, att kvinnliga kontorsskrivare avlöste manliga i samma arbete och vice versa. Så- som framgår av tab. 6 utgjorde efter 1907 års lönereglering de kvinnliga kon- torsskrivarnas begynnelseavlöning (i Stockholm) 70% och deras slutavlöning 62 % av de manligas. Ungefärligen samma relationer gällde efter den proviso- riska löneregleringen fr.o.m. år 1919. Fr.o.m. 1/7 1920 blev de kvinnliga kontors- skrivarnas begynnelseavlöning 74 % av de manligas och slutavlöningen 67 %, vilket sålunda betydde en viss förskjutning till förmån för de kvinnliga tjänste- mannen.

Bokhållare

Kvinnliga bokhållarbefattningar inrättades genom beslut av 1906 års riksdag (prop. l/VI). Järnvägsstyrelsen hade framhållit, att åt kvinnliga kontorsskrivare uppdragits en del självständiga och mera krävande göromål, såsom registrators- göromål, biträde med uppsättande av skrivelser och expeditioner i vissa ärenden, översättningar till och från främmande språk samt förmanskap och tillsyn över annan kvinnlig personal. I längden kunde man dock icke låta kontorsskrivare utföra sådant arbete, som till följd av sin art rätteligen borde verkställas av befattningshavare med bokhållargrad. Det skulle därför bliva nödvändigt att för åtminstone en del av de nämnda göromålen inrätta ytterligare manliga bok-

hällar-befattningar. Då det emellertid blivit utrönt, att i vissa fall och i viss utsträckning bokhållargöromål vore för kvinna passande, samt kvinnor visat sig äga erforderliga kunskaper och duglighet till desammas skötande hade styrelsen ansett fullgiltiga skäl tala för att i sådant hänseende utvidga området för kvinn- lig tjänstehavares verksamhet, vilket även vore fördelaktigt ur ekonomisk syn- punkt, dä, enligt styrelsens mening, icke för de eventuella kvinnliga bokhållar- befattningarna torde böra ifrågasättas lika höga arvoden som för manliga. I överensstämmelse med vad dittills tillämpats i fråga om andra befattningar, av- sedda för såväl män som kvinnor föreslogs något lägre avlöning för de kvinnliga bokhållarna, nämligen en begynnelseavlöning av 1800 kr och en slutavlöning av 2400 kr mot 2400 resp. 3 000 kr för de manliga (= 75 resp. 80 %). I prop. framhölls, att de göromål, som ålåge bokhållare i järnvägsstyrelsen, säkerligen i allmänhet kunde lika väl utföras av kvinnor som av män, varför icke något hinder borde finnas för kvinnor att bekläda dessa befattningar, helst som de ju redan en längre tid förrättat samma arbete som ålåge de manliga bokhållarna.

Vid 1907 års lönereglering höjdes avlöningarna för såväl manliga som kvinn- liga bokhållare (tab. 6). I den totala avlöningen ingick bostadsersättning till manlig bokhållare med 840—1 100 kr, motsvarande 4 rum och kök, och till kvinn— lig bokhållare med 600—650 kr, motsvarande 2 rum och kök. Kvinnlig bokhållares begynnelseavlöning blev 71 % och slutavlöning 63 % av manligs, vilket sålunda trots löneförhöjningen innebar en försämring av de relationer mellan manliga och kvinnliga bokhållare, som fastställts då befattningen inrättades vid 1906 års riksdag. Begynnelseavlöningen för kvinnlig bokhållare blev densamma som för manlig kontorsskrivare (som emellertid hade högre slutavlöning).

Enligt betänkandet av 1912 års kommission fanns i april 1912 sammanlagt 11 kvinnliga bokhållare, varav 6 å kontrollkontoret. Medan de manliga bokhållarna å kontrollkontoret hade att utföra »viktigare gransknings- och bokföringsarbeten» skulle de kvinnliga leda, övervaka och instruera den kvinnliga personalen samt i övrigt deltaga i förekommande arbeten. I anledning av kommissionens betän- kande föreslog järnvägsstyrelsen successiv indragning av alla kvinnliga bokhållare å kontrollkontoret och milkontoret.

Varken den provisoriska löneregleringen fr.o.m. 1919 eller kommunikations— verkens avlöningsreglemente fr.o.m. 1/7 1920 medförde några större förändringar i lönerelationerna mellan manliga och kvinnliga bokhållare. Däremot bröts den tidigare likställigheten i begynnelseavlöning mellan manliga kontorsskrivare och kvinnliga bokhållare till männens förmån. De kvinnliga bokhållarna placerades i det nya avlöningsreglementet i (5. fr.o.m. 1/7 1922 =) 6 kv. lg. I sitt yttrande över förslaget till avlöningsreglemente hade järnvägsstyrelsen framhållit, att de kvinn- liga bokhållarnas avlöning vore för låg: relationen mellan kvinnlig kontorsskrivare och kvinnlig bokhållare vore ett missförhållande. I ett utlåtande (15/1 1920) över en av kvinnliga bokhållare gjord ansökning om återställande av den relation mellan manlig och kvinnlig bokhållare, som fastställts 1906, vidhöll styrelsen detta uttalande och framhöll, att det måste betraktas som en verklig orättvisa, att slutlönen för den kvalificerade tjänst, som sökandena innehade, icke ens komme upp till manlig kontorsskrivares begynnelselön.

2. Telegrafverket

Fram till den gemensamma löneregleringen för kommunikationsverken fr.o.m. 1/7 1920 fanns vid telegrafverket endast en avlöningstyp för ordinarie kvinnlig biträdespersonal. Befattningen benämndes kontorsskrivare i telegrafstyrelsen och bokhållare vid distriktsförvaltningarna. Bokhållarbefattningar vid distriktsför-

I ! ! ! ;

valtningarna och kontorsskrivarbefattningar i telegrafstyrelsen inrättades fr.o.m. 1908. (Redan fr.o.m. 1903 hade dock funnits två kvinnliga bokhållarbefattningar, vid Stockholms och Göteborgs centraltelefonstationer.) De kvinnliga bokhållar- befattningarna vid linjedistrikten tillkom genom utbyte av manliga bokhållarbe- fattningar. Inrättandet av kontorsskrivarbefattningarna i telegrafstyrelsen inne— bar, att styrelsens kvinnliga biträden fick möjlighet till ordinarie anställning. I prop. 1907: 84 föreslogs en begynnelseavlöning av 1 020 och en slutavlöning av 1 800 kr. (Motsvarande avlöningsförmåner till vaktmästare i telegrafstyrelsen föreslogs till 1 140 resp. 1650 kr.) Kommitterade (bet. 14/1 1907) hade före- slagit en begynnelseavlöning av endast 900 kr, men departementschefen fann denna begynnelseavlöning otillräcklig, eftersom kontorsskrivarna skulle ha sin verksamhet i Stockholm och av dem fordrades betydligt större utbildning än t.ex. av telefonister. Han anförde vidare (s. 41):

»Nu är det väl sant, att det f.n. trots de låga avlöningarna icke förefinncs den ringaste svårighet att erhålla kvinnliga skrivbiträden i telegrafstyrelsen och att på den allmänna arbetsmarknaden begynnelsepriset för kvinnlig arbetskraft av motsvarande beskaffenhet i allmänhet är lägre än 900 kr. Denna omständighet, som givetvis är beroende därpå, att många av dessa arbetssökande kvinnor icke behöva lita uteslutande till inkomsten av sitt arbete utan hava sitt egentliga ekonomiska stöd i föräldrahemmet, synes dock icke böra alltför mycket spela in då det gäller kvinnliga biträden åt vilka skulle anförtros en del i styrelsen förekommande arbete, som eljest utföres av manliga tjänstemän, och man följ- aktligen av dessa kvinnor måste fordra en viss utbildning. Det torde därför vara staten värdigast att lämpa ersättningen efter arbetets beskaffenhet.» För bok- hållare föreslog departementschefen något lägre avlöning (960—1 650 kr), efter- som de till övervägande delen var placerade i landsorten och kompetensford— ringarna för dem kunde sättas något lägre än för kontorsskrivare. 1907 års riksdag beslöt enligt yrkande i en motion (av Lindhagen) att höja begynnelseavlöningen för kontorsskrivare till 1 260 och för bokhållare till 1 020 kr. I riksdagsdebatten (FK 43. s. 46 ff. AK 57. s. 26 ff) framhölls, att de i propositionen föreslagna beloppen inte beredde en någorlunda tillfredsställande bärgning. Även de kvinn- liga befattningshavarnas löner borde utmätas någorlunda fullt efter behovet. En- bart inackorderingsavgiften för »en kvinna i denna samhällsställning» utgjorde 960 kr per år. Men hon borde väl även ha »berättigat anspråk på att få ett eget, om ock litet och mycket tarvligt hem». Det vore inte staten värdigt att räkna med kvinnornas understöd från föräldrahemmet. Dessutom påpekades, att för SJ:s kvinnliga kontorsskrivare hade Kungl. Maj :t föreslagit en avlöning av 1 480 -—1 900 kr. Gentemot dessa argument framhölls den låga inträdesåldern (18—22 år) och att endast folkskolebildning fordrades. Vidare ansågs att två kvinnliga kontorsskrivare till förbilligande av levnadskostnaderna kunde slå sig tillhopa om ett gemensamt hushåll.

Den fortsatta löneutvecklingen framgår av tab. 7. Vid löneregleringen fr.o.m. 1913 framhöll telegrafstyrelsen, att alla styrelsens kontorsskrivare hade kvalifi— cerat arbete och att för flertalet krävdes specialkunskaper (t. ex. i språk och bokföring). En uppdelning av kontorsskrivarna i två grupper med hänsyn till göromålens kvalitet ansågs inte möjlig. Den provisoriska löneregleringen fr.o.m. 1919 innebar, att kontorsskrivare och bokhållare helt likställdes i avlöningshänse- ende. Någon berättigad anledning till löneskillnad för de båda kategorierna ansågs inte föreligga. Visserligen vore vissa kontorsskrivares arbete mera kvali- ficerat än de övrigas men någon differentiering av befattningarna ansågs fort- farande inte böra komma till stånd.

Såsom av tab. 7 framgår motsvarade telegrafverkets kontorsskrivare och bok-

hållare i avlöningshänseende närmast SJ:s lägsta grupp av kvinnlig biträdes— personal, kontorsbiträdena. Avlöningen låg också endast obetydligt över allmänna civilförvaltningens lägsta biträdesgrad.

Vid ikraftträdandet av kommunikationsverkens avlöningsreglemente differentie- rades telegrafverkets kontorsskrivar- och bokhållarbefattningar på tre olika slags befattningar, kontorsbiträde, kanslibiträde och kontorsskrivare. Fr.o.m. 1/7 1920 inrättades vid telegrafverket 70 kontorsbiträdesbefattningar, 200 kanslibiträdes- befattningar och 53 kontorsskrivarbefattningar. I sitt personalstatförslag framhöll telegrafstyrelsen bl.a., att samtliga kontorsskrivare och bokhållare innehade högre kompetens än den för kontorsbiträde föreskrivna. De borde därför, även om de genom tillfälliga omständigheter komme att tilldelas göromål, som å den nya staten rätteligen borde anförtros kontorsbiträden, som en personlig förmån tilldelas kanslibiträdes tjänsteställning.

3. Postverket

Enligt beslut av 1912 års riksdag uppfördes fr.o.m. 1913 å postverkets stat kvinnliga biträden (25 vid generalpoststyrelsen och 16 vid distrikts— och lokal- förvaltningarna). Begynnelseavlöningen (i Stockholm) fastställdes till 1400 kr och slutavlöningen till 1 800 kr, medan motsvarande avlöning till allmänna civil- förvaltningens biträden av s.k. normaltyp utgjorde 1200—1 600 kr (se tab. 7). Den högre avlöningen till postverkets biträden hade av 1902 års lönereglerings— kommitté (bet. XXIX, 29/6 1911) motiverats med deras längre dagliga tjänst- göringstid (minst 7 tim mot 6 tim för allmänna civilförvaltningens biträden). Arbetsuppgifterna för de vid generalpoststyrelsen och postdirektionerna tjänst- görande biträdena var huvudsakligen renskrivning, kontroll vid frankoteckens- tillverkningen samt revisionsgöromål.

Avlöningen till vaktmästare vid generalpoststyrelsen och postsparbanken ut- gick med 1140—1650 kr. Postvaktmästare (vilka motsvarade de nuvarande brevbärarna) åtnjöt i Stockholm en begynnelseavlöning av 1 450 kr och en slut- avlöning av 2000 kr, dvs. högre avlöning än de kvinnliga biträdena. Genom den provisoriska avlöningsregleringen fr.o.m. 1919 höjdes de kvinnliga biträdenas begynnelseavlöning till 1 925 och slutavlöning till 2325 kr (i Stockholm). Brev- bärare (: postiljoner klass 2) och vaktmästare i generalpoststyrelsen fick 1 900 resp. 2 400 kr. De kvinnliga biträdenas begynnelseavlöning låg sålunda nu över brevbärarnas. Löneregleringen fr.o.m. 1/7 1920 innebar att (å dyraste ort) de kvinnliga kontorsbiträdenas begynnelselön blev endast 86 % och deras slutlön endast 82 % av brevbärarnas. (Jfr ovan betr. relationerna stationskarl — kv. kon- torsbiträde vid SJ.)

Fr.o.m. 1/7 1920 uppdelades postverkets enhetliga grupp av kvinnliga biträden på två grupper, kontorsbiträden (97) och kanslibiträden (54).

4. Statens vattenfallsverk

Det första avlöningsreglementet för vattenfallsverket, gällande fr.o.m. 1914, upptog endast en för kvinnor avsedd befattning, kvinnlig kontorsskrivare, vilken också fram till löneregleringen för kommunikationsverken var den enda ordinarie kvinnliga befattningen vid verket. De från början fastställda avlöningsförmånerna översteg obetydligt avlöningarna till SJ:s kvinnliga kontorsskrivare. 1915 års kommission för gemensamma avlöningsbestämmelser vid kommunikationsverken m.fl. verk uttalade, att de kvinnliga kontorsskrivarna vid vattenfallsverket inne-

fattade såväl egentliga skrivbiträden som biträden med högre kvalificerat arbete, varför de syntes närmast vara att jämföra med kvinnliga bokhållare och kontors- skrivare vid telegrafverket. Efter den enligt kommissionens förslag genomförda provisoriska löneregleringen fr.o.m. 1919 kom slutavlöningen till vattenfallsverkets kvinnliga kontorsskrivare att endast relativt obetydligt överstiga motsvarande avlöning till telegrafverkets kvinnliga kontorsskrivare. SJ:s kvinnliga kontors- skrivare låg däremot högre.

Några manliga kontorsskrivare fanns inte vid vattenfallsverket, däremot man- liga bokhållare av l:a och 2:a graden. Bokhållarna av 2:a graden var de lägsta ordinarie manliga tjänstemännen för utförande av kontorsarbete; deras arbete var — enligt 1915 års kommission — av relativt enkel beskaffenhet och ingalunda jämförligt med det som utfördes av SJ:s bokhållare. De torde närmast ha varit att jämställa med manliga kontorsskrivare vid SJ. Deras avlöning låg (fr.o.m. 1919) något under dessas. Begynnelse- resp. slutavlöningen till de kvinnliga kon- torsskrivarna utgjorde fr.o.m. 1919 å dyraste ort 69 % resp. 59 % av motsvarande avlöning till manliga bokhållare av 2:a graden (motsvarande relationer mellan SJ:s kvinnliga och manliga kontorsskrivare var 71 % resp. 60 %). De manliga bokhållarna och kvinnliga kontorsskrivarna vid vattenfallsverket torde dock knappast ha haft identiska arbetsuppgifter — såsom i stor utsträckning var fallet med SJ:s manliga och kvinnliga kontorsskrivare. Enligt de upplysningar, som stått att vinna, hade av de 12 manliga bokhållare av 2:a graden, som fanns när- mast före 1/7 1920, »9 kamerala1 arbetsuppgifter, under det att 3 voro att hänföra till kanaltrafikpersonal i kontorstjänst». Av de kvinnliga kontorsskrivarna (16) sysslade 1 med driftstatistik, 1 med'kassagöromål, 1 med siffergranskning av uppburna kanalavgifter, 1 med kraftdebitering, 3 med registratorsgöromål samt 9 med stenografi— och skrivgöromål.

Enligt den före 1/7 1920 gällande instruktionen för vattenfallsverket gällde inte några formella kompetensfordringar för vare sig de kvinnliga kontorsskri- varna eller de manliga bokhållarna. .

Fr.o.m. 1/7 1920 differentierades den tidigare enhetliga kvinnliga kontors- skrivarbefattningen på 5 olika befattningar, nämligen kontorsbiträde, kansli- biträde, kontorsskrivare, bokhållare samt kassör och bokhållare. Av de 16 ordi- narie kvinnliga kontorsskrivarna övergick 9 till kanslibiträdes- och 5 till kontors- skrivarbefattningar, medan 1 befordrades till bokhållare och 1 till kassör och bokhållare.

De manliga bokhållarna av 2:a graden fick fr.o.m. 1/7 1920 samma benämning och lönegradsplacering (8 m. lg : 19) som SJ:s kontorsskrivare, då kommunika- tionsverkens lönekommitté ansåg att dessa i regel utförde jämförligt arbete. Bokhållare av l:a graden jämställdes med SJ:s bokhållare (10 m. lg : 21). En helt ny ordinarie befattning bland kontorspersonalen inrättades också, näm- ligen manligt kontorsbiträde, som jämställdes med SJ:s manliga kontorsbiträden (4 m. lg : 12).

I den fr.o.m. 1/7 1920 gällande instruktionen uppställdes krav på lägst real- skoleexamen för kvinnlig bokhållare, kvinnlig kassör och bokhållare samt kvinn- lig kontorsskrivare. Samma kompetensfordran skulle gälla för manlig bokhållare och manlig kontorsskrivare.

Om arbetsuppgifterna under tiden närmast före 1925 för de ovannämnda kvinn- liga och manliga befattningarna har endast summariska upplysningar kunnat vinnas. De kvinnliga kontors- och kanslibiträdena sysselsattes huvudsakligen med maskinskrivning, stenografi och enklare registrerings- eller ritgöromål. De (9) manliga kontorsbiträdena hade »kamerala»1 arbetsuppgifter av enklare natur. Av

1 Detta uttryck synes innefatta bl.a. ärenden rörande personal, upphandling, avgifts- debitering, bokföring och revision.

de 8 kvinnliga kontorsskrivarna var 5 registratorer vid vattenfallsstyrelsens byråer eller vid vissa lokalförvaltningars huvudkontor, de övriga hade räken- skapsgöromål. Registratorerna vid de två största styrelsebyråerna var kvinnliga bokhållare; en kvinnlig bokhållare handhade driftstatistiken å styrelsens drift- kontor. De kvinnliga kassörerna och bokhållarna (3) handhade kassorna vid vissa kraftverk. (Manliga kassörer i 13 m. lg : 24 förestod de större kassorna vid styrelsen och Trollhättan.) De manliga kontorsskrivarna och bokhållarna handhade olika slag av »kamerala»1 göromål. Dessa upplysningar synes ge vid handen, att innehavarna av de likabenämnda manliga och kvinnliga befatt- ningarna kontorsbiträde, kontorsskrivare och bokhållare i regel hade arbetsupp- gifter av olika karaktär. 1921 års lönekommitté anförde, att den beträffande för- hållandena vid statens vattenfallsverk inhämtat, att »för bokhållare, kontors- skrivare och kontorsbiträden arbetsuppgifterna äro olika för män och kvinnor, varvid genomgående de manliga befattningshavarna utföra det mera kvalificerade arbetet» (s. 206). Vad särskilt beträffar de kvinnliga kontorsbiträdena och kon- torsskrivarna hade vattenfallsstyrelsen uppgivit, att de i allmänhet utförde mindre krävande arbete än manliga innehavare av lika benämnda befattningar.

B. Allmänna civilförvaltningen före inplaceringen 1925

De olika biträdestjänsternas inrättande och löneställning

Den manliga personalen vid ämbetsverken. Vid 1900-talets början utgjordes den ordinarie personalen vid ett centralt ämbetsverk i allmänhet förutom chefen av manliga tjänstemän av 3:e graden (byråchefer m.fl.), 2:a graden (sekreterare m.fl.) och l:a graden (notarier, aktuarier m.fl.) samt av manliga vaktbetjänte (förste vaktmästare och vaktmästare). Enligt 1907 års lönereglering för stats- kontoret, vars grunder efter hand blev tillämpliga på flertalet övriga centrala ämbetsverk, utgick till tjänsteman av första (lägsta) graden en begynnelseav- löning av 4 000 kr och en slutavlöning av 5 500 kr._ Förste vaktmästare hade 1 500 kr (inga ålderstillägg) och vaktmästare en begynnelseavlöning av 1200 kr och en slutavlöning av 1 300 kr. För ordinarie tjänsteinnehavare skulle den dagliga arbetstiden å tjänsterummet varje söckendag utgöra 6 timmar.

Utöver den ordinarie personalen tjänstgjorde i ämbetsverken manliga e.o. tjänstemän såväl med fast arvode (i regel benämnda amanuenser) som utan dylikt arvode; dessutom fanns manliga extra vaktbetjänte. De manliga amanuenserna hade i regel endast deltidstjänstgöring, varför de ofta tjänstgjorde i flera ämbets— verk. Såväl amanuensernas tjänstgöringstid som arvoden växlade ganska betyd- ligt. Som allmän norm för amanuensernas arvoden uppställdes 1907 —— under förutsättning av 4 timmars söckendagligt arbete — ett minimiarvode av 1 200 kr och ett maximiarvode av 2000 kr.

Som kompetensfordran för anställning som e.o. tjänsteman gällde i regel akade- misk examen. För vaktbetjänte gällde inga kompetensfordringar.

Inrättande av kvinnliga biträdesbefattningar. Vid sidan av ovannämnda båda manliga grupper, tjänstemän och betjänte, anlitades huvudsakligen kvinnliga s.k. extra biträden för renskrivning och andra enklare göromål. De extra biträdenas antal hade ständigt ökats, dels på grund av statsförvaltningens utveckling, dels genom att från tjänstemännen överflyttades göromål, vilka delvis var mera krä— vande än de huvudsakligen mekaniska arbeten, som ursprungligen anförtroddes

1 Se noten å föregående sida.

åt de extra biträdena. I sitt allmänna principbetänkande (I, 18/11 1903) framhöll 1902 års löneregleringskommitté, att det måste anses som en misshushållning och höra undvikas att låta tjänstemän verkställa rent mekaniska arbeten såsom ren- skrivning o.d. De extra biträdenas anställningsförhållanden var av tämligen lös natur. I motioner av Lindhagen till riksdagarna 1905 (II: 164) och 1906 (11:105) påtalades de extra biträdenas dåliga ställning och påyrkades åtgärder för att ge dem ordinarie anställning i likhet med tjänstemän och vaktbetjänte. I anled— ning av motionen begärde 1906 års riksdag (skr. 171) utredning, »huruvida och i vad mån personer, som äro hos statens ämbetsverk och myndigheter på ett stadigvarande sätt sysselsatta med skrivgöromål och dylika sysslor, må kunna erhålla någon fastare anställning». Utredningen verkställdes av 1902 års löne- regleringskommitté (bet. VII, 31/10 1907). Av utredningen framgår, att antalet ständiga biträden, som helt eller huvudsakligen avlönades av staten, utgjorde 29 män och 291 kvinnor. Av dessa 320 biträden sysselsattes 26,2 % med renskrift, 13,3 % med statistik, 7,2 % med revisionsgöromål, 10,3 % med bokföring, 5% med »expedition» och 37,5 % med andra göromål, såsom registrering, diarieföring, uppsättning av skrivelser, korrekturläsning, översättningar, ritningsarbeten, kansli- och kassagöromål, arkiv- och biblioteksgöromål. Kommittén konstaterade (s. 22), att »kvinnlig personal numera är satt att hos statens myndigheter utföra icke blott sådana mera mekaniska göromål, som i regel icke åläggas manliga tjänste- män, såsom renskrift o.d., utan även en hel del arbeten, vilka ända intill senare tider i allmänhet ansetts icke kunna anförtros åt andra än tjänstemän, exempelvis diarieföring och registrering». Kommittén ansåg vissa av biträdena utförda göro— mål lika krävande som de vilka ombesörjdes av åtskilliga ordinarie tjänstemän. Särskilda bestämmelser om kompetensfordringar hade i allmänhet inte meddelats. Av de 291 kvinnliga biträdena hade 2,3 % avlagt mogenhetsexamen, 69% åt- njutit undervisning vid högre läroverk eller högre flickskola samt 28,2 % endast genomgått folkskola eller åtnjutit privat undervisning. Motsvarande siffror för de 29 männen var 27,6 %, 41,4 % och 31 %.

Kommittén föreslog, att myndigheterna skulle få anställa fasta biträden, som visserligen inte skulle få ställning som ordinarie men ändå få rätt till semester, sjukhjälp och ålderdomsunderstöd. I regel borde endast kvinnor anställas som fasta biträden. Fast biträdesanställning borde kunna ifrågakomma ej blott för enklare göromål, såsom renskrivning o.d. utan även för uppgifter av mera krä- vande natur. Tjänstgöringstiden borde vara densamma som för de ordinarie tjänstemännen, dvs. i allmänhet 6 timmar per söckendag. I fråga om avlöningen föreslog kommittén vissa maximi- och minimibelopp. Med hänsyn till rådande prisförhållanden i huvudstaden ansågs begynnelsearvodet för fasta biträden inte böra bestämmas till lägre belopp än 1 200 kr. Detta arvode skulle sedermera, i den mån sådant funnes av förhållandena påkallat, kunna efter hand höjas, dock inte utöver 1 800 kr.

Kommitténs förslag behandlades vid 1910 års riksdag. I motsats till kommittén hade Kungl. Maj:t föreslagit, att biträdesbefattning skulle uppföras å ordinarie stat med samma rättigheter och skyldigheter som för tjänstemännen. Riksdagen beslöt inrättande av ordinarie biträdesbefattningar vid fångvårdsstyrelsen och generaltullstyrelsen och fastställde en begynnelseavlöning av 1 200 kr, vartill kom 2 ålderstillägg än 200 kr, så att slutavlöningen uppgick till 1 600 kr. Vid följande års riksdag uppfördes ytterligare biträdesbefattningar å ordinarie stat. De vid 1910 års riksdag fastställda avlöningsförmånerna för de kvinnliga skrivbiträdena kan ställas i relation till de avlöningsbelopp, som samtidigt bestämdes för vakt- mästare och förste vaktmästare vid samma myndigheter och som sedermera blev normerande för flertalet ämbetsverk. Såsom av tab. 8 framgår hade kvinnligt

skrivbiträde samma begynnelseavlöning som vaktmästare men högre slutavlö- ning.

Inrättande av biträdesbefattningar av högre typ. Vid 1912 års riksdag inrätta— des biträdesbefattningar av högre typ. Förslag härom hade framlagts av löne- regleringskommittén (bet. XXIX, 29/6 1911). Kommittén ansåg, att avlöning efter den vid 1910 års riksdag godtagna normaltypen skulle utgå till sådana biträden, som avsågs skola syssla uteslutande eller huvudsakligen med renskrivning eller andra enklare göromål. För utförande av mera kvalificerade göromål borde in- rättas en ny ordinarie biträdestyp. Riksdagen fastställde en begynnelseavlöning av 1 600 kr och en slutavlöning av 2000 kr (sålunda högre än för förste vakt— mästare). 1912 års riksdag uttalade bl.a., att för kompetens till biträdesbefattning av normaltypen icke syntes höra i något fall fordras annat än kunnighet i ren- skrivning och maskinskrivning samt förmåga att fullgöra därmed jämförliga enk- lare göromål. Beträffande kompetensfordringar för den högre biträdesgraden gjor— des sedermera på särskild anledning ett uttalande av 1913 års riksdag, som framhöll, att någon särskild högre teoretisk utbildning i allmänhet icke vore erforderlig.

Biträdesbefattningarnas reserverande för kvinnor. I sitt betänkande 1911 he- handlade löneregleringskommittén även frågan om biträdesbefattningarnas reser- verande för kvinnor. Kommittén fann det tydligt, att såväl de dittills inrättade befattningarna som de nytillkommande var avsedda för kvinnor. Avlöningen — även för den högre typen —- syntes icke kunna lämna »tillräckligt uppehälle åt en tjänstemannafamilj (detta ord taget i dess hittillsvarande allmänna bety- delse)». I statsverksprop. till 1912 års riksdag (gemensamma frågor), anförde chefen för finansdepartementet bl.a., att med hänsyn till de relativt begränsade avlöningarna biträdesbefattningarna även i fortsättningen till övervägande del skulle komma att besättas med kvinnor, även om de icke uttryckligen reserverades för kvinnor. Konkurrensen från männens sida kunde antagas bli så ringa, att det ur synpunkten av det speciella kvinnointresset icke vore oundgängligen nöd- vändigt att förbehålla dem för kvinnorna. Å andra sidan syntes det ur andra synpunkter i särskilda fall önskvärt att kunna besätta befattningarna med män. Departementschefen ansåg sålunda, att för varje särskilt ämbetsverk borde prövas om befattningarna borde förbehållas kvinnor eller stå öppna även för män.

Inrättande av den högsta biträdesgraden. Ytterligare en högre avlöningstyp för biträden föreslogs av 1902 års löneregleringskommitté i betänkande 13/10 1913 (XL). Befattningarna avsågs för de fall, »där erfarenheten visat, att göromål av mera ansvarsfull beskaffenhet med fördel kunna på självständigare sätt utföras av kvinnor med prövad omdömes- och arbetsförmåga samt med den för göro- målens behöriga skötande erforderliga allmänna och speciella utbildning» (s. 76).

Som exempel på dylika mera kvalificerade arbetsuppgifter anförde kommittén för— manskap för större kvinnlig personal och räkenskapsföring av mera ansvarsfull beskaf— fenhet; bokhållargöromål, som enligt praxis anförtrotts manliga befattningshavare, hade redan i ett och annat ämbetsverk anförtrotts åt kvinnliga befattningshavare; även i framtiden kunde det befinnas lämpligt att för dylika göromål i stället för manliga inrätta kvinnliga befattningar. Ett annat slag av arbete, som på senare tiden ansetts i vissa fall kunna anförtros åt kvinnor och som syntes, där det av dem utfördes på själv— ständigt sätt och icke vore av mera enkel och ensartad beskaffenhet, skäligen böra betinga högre ersättning än enligt dåvarande högre avlöningstyp för kvinnliga biträden, utgjordes av de till dittillsvarande registratorer hörande registrerings- och diarieförings- göromål. I en del fall hade kvinnliga befattningshavare befunnits kunna med fördel användas för uppsättning av skrivelser, därvid det understundom —— t. ex. vid gransk- ning av statistiska primäruppgifter — ålagts dem ej allenast att förslagsvis bestämma skrivelsernas formella avfattning utan även att undersöka, i vilka fall skrivelser vore behövliga och vad de borde i sak innehålla. Dylikt arbete hade tidigare plågat utföras av amanuenser eller andra manliga tjänstemän. Det vore i vissa fall av skäligen enkel beskaffenhet men ställde i andra fall ej oväsentligt större krav på vederbörandes

iakttagelse- och omdömesförmåga samt förtrogenhet med sitt arbetsområde, än vanligen kunde påräknas hos kvinnliga biträden. Även arbete av denna beskaffenhet borde sä— lunda kunna hänföras till sådant mera kvalificerat arbete, som kunde giva anledning till inrättande av kvinnliga tjänstebefattningar av en ny högre typ. Kommittén under- strök, att de nya högre biträdesbefattningarna skulle komma att tillsättas genom strängt urval, varvid tjänsteåldern städse måste bli av synnerligen underordnad betydelse.

Vid frågans framläggande för 1914 års förra riksdag sammanfattade chefen för finansdepartementet de högre kvalificerade uppgifter, som kommittén i främsta rummet funnit lämpade för kvinnor, sålunda:

1) förmanskap för andra kvinnliga biträden i ämbetsverk, där en större kvinn- lig personal stadigvarande vore verksam;

2) vissa bokhållerigöromål; 3) registrerings- och diarieföringsgöromål samt

4) uppsättning av enklare slag av skrivelser. Den nya graden borde emellertid inte schematiskt bindas endast vid dessa fyra grupper utan principiellt även stå öppen för annat, i svårighetsgrad och be- tydelse likvärdigt arbete.

Riksdagen beslöt med »stor tvekan» den nya gradens inrättande men gjorde ett restriktivt uttalande om dess användning. Många av de för de nya tjänsterna avsedda göromålen kunde och borde utföras av biträden av den förutvarande högre avlöningsgraden. För att den nyinrättade graden skulle användas borde fordras, att arbetet vid den nya tjänsten vore av väsentligt mer krävande art och förenat med betydligt större ansvar än som avsetts med de tidigare högsta biträdesbefattningarna. Vid prövningen härav borde icke hänsyn till löneförbätt- ring eller befordringsmöjligheter få inverka. Om dessa synpunkter beaktades ville riksdagen icke motsätta sig den nya tjänstegradens inrättande och detta så mycket mindre, som åtgärden i fråga möjligen kunde antagas leda till någon besparing genom utbytande i vissa fall av manlig arbetskraft mot kvinnlig.

De nya biträdesbefattningarna benämndes kvinnliga biträdesbefattningar av 3:e graden, och de förutvarande biträdesbefattningarna av normaltyp resp. högre avlöningsgraden biträdesbefattningar av l:a resp. 2:a graden. Avlöningsförmå- nerna framgår av tab. 9.

För biträdesbefattning av 3:e graden föreskrevs särskilda kompetensvillkor (SFS 1914: 364): minst realskoleexamen eller normalskolekompetens.

Den nyinrättade högsta kvinnliga biträdesbefattningen motsvarades med hän- syn till kompetensfordringar och avlöningsförmåner närmast av de långt tidigare inrättade postexpeditörsbefattningarna vid postverket, telegrafistbefattningarna vid telegrafverket och kontorsskrivarbefattningarna vid SJ. Slutlönen till ett kvinnligt biträde av 3:e graden (2 400 kr) överensstämde ganska nära med slut- lönen till kvinnlig postexpeditör och kvinnlig telegrafexpeditör (2 325 kr) och till kvinnlig kontorsskrivare vid SJ efter lönetillägget fr.o.m. 1917 (2 420 kr).

Jämförelser med vaktmästarnas avlöning. Såsom av tab. 8 framgår ökades fr.o.m. 1918 vaktmästarnas löneförmåner, så att vaktmästare fick 400 kr högre begynnelseavlöning och 300 kr högre slutavlöning än biträde av l:a graden. Även förste vaktmästare fick högre begynnelse— och slutavlöning än biträden av 2:a graden. Förslag om lönereglering för vaktmästare hade först framlagts av löne- regleringskommittén (bet. LI, 14/11 1916 och LVI, 15/4 1918, vari föreslogs de belopp, som fastställdes för tillämpning fr.o.m. 1918). Av kommitténs utredning (bet. LI, s. 146 ff) framgår, att vaktmästarna hade att utföra »dels vad man för- står med 'vanliga' vaktmästargöromål, såsom uppassning, hudskickning, hämt- ning och avlämnande av post, passning av telefon, handlingars hophäftande och genomdragning med sigill, distribuering av blanketter samt tillsyn över tjänste- rummens städning, vädring och eldning m.m. dylikt, dels ock därutöver, vid vissa institutioner, en del andra göromål av skiftande beskaffenhet». Förste vakt-

mästarna hade, jämte att de i allmänhet deltog i de löpande göromålen, till upp— gift att tillse att övriga vaktmästare behörigen fullgjorde sina åligganden. Kom- mittén framhöll bl.a. (s. 240), att vaktmästares tjänstgöringstid i större utsträck- ning borde utfyllas av effektivt arbete men att en nödvändig förutsättning härför vore vissa minimifordringar på kompetens, närmast förmåga att skriva en redig handstil, möjligen ock någon färdighet i maskinskrivning.

Beträffande avlöningen framhöll kommittén som obestridligt att denna på grund av stegringen av levnadskostnaderna svårligen kunde anses tillräcklig för en familjeförsörjare; emellertid togs vaktmästarnas tid och krafter icke helt i anspråk av det allmänna, varför de borde kunna skaffa sig inkomst genom arbete utom tjänsten; trots detta ville kommittén likväl icke avstyrka en löneförhöjning. Häremot framhöll Statens vaktmästares förening, att den dagliga tjänstgörings- tiden för vaktmästare i allmänhet vore minst lika lång som för övriga ordinarie befattningshavare och att avlöningen även för dem borde tillmätas så, att de för fyllande av de oundgängliga behoven icke skulle vara nödsakade att förskaffa sig extra inkomster. .

Löneregleringar för biträdena. Frågan om reglering av även de kvinnliga bi- trädenas avlöningar behandlades av löneregleringskommittén i betänkande 11/11 1918 (nr LVIII). De kvinnliga biträdena i departementen hade i framställningar om löneförhöjningar framhållit att de dåvarande förhållandena erbjöd snart sagt oöverstigliga svårigheter för dem som vore självförsörjande. Det vore endast en åtgärd av rättvisa att de finge sådan gottgörelse, att de kunde på drägligt sätt försörja sig utan att hemmen betungades. Styrelsen för föreningen Kvinnor i statens tjänst hade framhållit, att vid upprepade tillfällen, med eller utan fog, en sammanställning ägt rum mellan kvinnliga biträden och ämbetsverkens vakt- mästare såväl i avlöningshänseende som beträffande andra tjänsten berörande förhållanden. Den dittills rådande likheten i avlöningshänseende hade brutits genom den senaste löneregleringen för vaktmästarna. Även om _ vilket dock ingalunda alltid vore fallet — åt dessa biträden anförtroddes allenast renskriv- ning, för hand eller maskin, från ofta synnerligen svårtydda koncept eller andra s.k. enklare göromål syntes dock icke kunna förnekas, att detta arbete på sina utövare ställde långt större fordringar i fråga om teoretiska kunskaper, rutin och omdöme än som erfordrades för fullgörande av en vaktmästare åliggande sysslor.

Vid framläggande av sitt löneregleringsförslag ville kommittén särskilt fram- hålla, att den förutsatt, att biträdesbefattningar, till vilka även män kunde be- fordras, i regel skulle, liksom förevarande tjänster i allmänhet, beklädas av kvin- nor. Kommitténs förslag bifölls av 1919 års riksdag för tillämpning fr.o.m. 1920 (för 1919 utgick provisoriskt lönetillägg, se tab. 8). Genom löneregleringen åter- ställdes den tidigare likheten i begynnelseavlöning mellan vaktmästare och biträ- den av l:a graden. De sistnämndas slutavlöning blev högre. Biträde av 2:a graden fick åter högre begynnelse- och slutavlöning än förste vaktmästare.

I det fr.o.m. 1/1 1922 gällande avlöningsreglementet för allmänna civilförvalt- ningen inplacerades civilförvaltningens kvinnliga biträden av l:a, 2:a och 3:e graden under benämningarna kontorsbiträden, kanslibiträden resp. kontors— skrivare i 2, 3 resp. 5 kv. lg, vilket innebar samma avlöningsbelopp som kom- munikationsverkens motsvarande befattningshavare.

Skrivbiträdesgradens inrättande. Samtidigt med avlöningsreglementets ikraft- trädande inrättades en ny kvinnlig biträdesgrad, skrivbiträde, som låg under den dittillsvarande lägsta graden. Uppslaget till den nya gradens införande hade givits i finansministerns direktiv (31/12 1919) till 1902 års löneregleringskom- mitté med uppdrag att verkställa utredning angående ny definitiv lönereglering för statsdepartementen och de centrala ämbetsverken. Kommittén skulle under-

söka »huruvida tiden ej nu kunde vara inne att för kvinnliga biträden anordna en ny lönegrad, lägre än den nuvarande första, i syfte att kvinnor med den skol- bildning, som folkskolan skänkte, skulle kunna å befattningar inom denna nya lönegrad finna större användning».

I sitt betänkande (LXII, 3/11 1920) framhöll lönekommittén, att även om första biträdesgraden ursprungligen avsetts för kvinnor med allenast folkskolebildning, hade dock utvecklingen gått därhän, att dessa befattningar i stor omfattning kom- mit att besättas med kvinnor med högre utbildning, något som, efter vad kom— mittén trott sig finna, åtminstone i någon mån inverkat på utmätandet av av- löningen åt lägre kvinnliga befattningshavare vid kommunikationsverkens löne- reglering. Då kommittén höll före, att enklare skrivarbeten och andra mindre krävande göromål — vilka anförtroddes åt kvinnliga biträden med en utbildning i många fall långt utöver den folkskolan gåve — med fördel kunde lämnas åt mindre kvalificerade biträden, ansåg kommittén, att en anordning av angiven art givetvis måste vara att även från ekonomisk synpunkt förorda. När befattning av 1:a graden framdeles bleve ledig borde undersökas om den kunde utbytas mot befatt- ning av den nya lägre graden. Kommittén förutsatte såsom självfallet att motsva- l rande nya lönegrad skulle inrättas även vid kommunikationsverken. Kommittén ; föreslog, att befattningshavarna i den nya graden skulle inplaceras i 1 kv. lg och benämnas skrivbiträden; på dem skulle icke ställas andra krav än folkskole- bildning och åt dem skulle allenast anförtros arbetsuppgifter av okvalificerad art, såsom renskrivning, enklare räknearbeten o.d.

1921 års riksdag beslöt enligt kommitténs av departementschefen förordade _förslag. I tjänsteförteckningen till det nya avlöningsreglementet upptogs kvinnliga skrivbiträden endast vid fångvårdsstyrelsen och kommerskollegium. I för bud— getåret 1924/25 gällande personalförteckningar upptogs sammanlagt 33 skriv- biträdesbefattningar, varav 17 vid tullverket och de övriga vid 10 olika verk. (Fr.o.m. 1/7 1922 infördes den nya lönegraden och befattningen även vid kom- munikationsverken, men några skrivbiträdesbefattningar kom inte att inrättas vid dessa verk.)

Ändrade Iönerelationer biträden _— vaklmästare. Vaktmästare inplacerades under benämningen expeditionsvakt i det nya avlöningsreglementet i 1 m. lg (: 9), dvs. samma lönegrad som expeditionsvakter, brevbärare m. fl. vid kom- munikationsverken. Löneregleringskommittén hade erinrat om kommunikations- verkens lönekommitte's uttalande, att utbytet av benämningen vaktmästare mot expeditionsvakt avsetts skola bli icke endast av formell beskaffenhet utan att vid sidan av vaktmästarsysslorna borde befattningshavarna, såsom på sina håll i mindre utsträckning redan skett, kunna anförtros förrättandet jämväl av en del mera kvalificerade göromål; en del biträdesgöromål kunde mycket väl utföras av expeditionsvakterna, »till fromma även för dem själva. Genom att på detta sätt giva något mera innehåll åt vaktmästarbefattningarna, varigenom arbetet skulle bliva & mindre enformigt för tjänsternas innehavare, kommer säkerligen kåren i sin hel- . het att högre värdesättas, och motiv komma också att finnas för tillerkännande i: av en bättre avlöning åt dem.»1 Löneregleringskommittén erinrade även om sitt ! uttalande 1916 (se ovan 5. 343 f) om vaktmästarkårens rekrytering och tjänst- * göringsförhållanden och ansåg att dessa synpunkter borde vinna beaktande vid den icke oväsentliga avlöningsförhöjning som kommitténs förslag innebar.

Såsom av tab. 8 framgår innebar det nya avlöningsreglementets ikraftträdande, att vaktmästare (expeditionsvakt), som närmast förut haft samma begynnelseav- löning som biträde av första graden (kontorsbiträde) men 300 kr lägre slutav- löning, nu fick 360 kr högre begynnelseavlöning och 570 kr högre slutavlöning.

1 Kommunikationsverkens lönekommittés betänkande 20/2 1919, s. 165.

En ytterligare åtskillnad mellan den lägsta manliga och kvinnliga graden in- trädde genom inrättande av skrivbiträdesbefattningen, vars slutavlöning blev lägre än den som förut utgått till biträde av första graden.

Löneförbättring för skrivbiträden. En viss förbättring i skrivbiträdenas av- löningsförmåner genomfördes för budgetåret 1924/25. Under detta utgick ett till- fälligt lönetillägg på 120 kr vilket betydde en uppflyttning med en löneklass. I prop. 1924: 141 framhölls bl.a., att skrivbiträdenas avlöningsförmåner alltifrån befattningarnas tillkomst varit relativt svaga och med hänsyn till arbetets be- skaffenhet alltför låga även för de anspråk, som rimligen kunde ställas av befatt- ningshavare med endast folkskolebildning.

Den högsta biträdesgradens arbetsuppgifter

Vid en bedömning av de kvinnliga befattningarnas lönegradsplacering år 1925 är det självfallet av stor betydelse att ha närmare kännedom om arbetsuppgifterna för de kvinnliga biträdena av högsta graden, fr.o.m. 1922 benämnda kontors- skrivare och vid 1925 års inplacering namnförändrade till kansliskrivare. Från- sett de i 6 kv. lg placerade kvinnliga kanslistbefattningarna vid utrikesdeparte- mentet (se under E), var kontorsskrivarbefattningarna 1925 de högsta kvinnliga befattningarna vid departement och centrala ämbetsverk. Dessa befattningar, som i många fall tillkommit genom utbyte av amanuensbefattningar och tjänste- mannabefattningar av första graden (motsvarande nuv. lg 24), representerade alltså gränsen gentemot den manliga tjänstemannasektorn inom förvaltningen.

Enligt för budgetåret 1924/25 gällande personalförteckningar fanns samman- lagt 64 kontorsskrivarbefattningar. Av dessa var 13 placerade vid departement och 51 vid olika centrala ämbetsverk. Befattningarna hade tillkommit genom successiva beslut av riksdagarna fr.o.m. 1914 och t.o.m. 1924. I propositionerna om tjänsternas inrättande lämnas i regel en relativt utförlig redogörelse för arbets- uppgifterna. Den följande framställningen bygger helt på dessa redogörelser. Givetvis kan större eller mindre förskjutningar i en tjänsts arbetsuppgifter ha inträffat under tiden från tjänstens inrättande och fram till 1925. Skriftliga belägg för dylika förändringar torde emellertid i regel saknas. Upplysningar skulle möjligen i något fall ha kunnat vinnas vid genomgång av vederbörande ämbets- verks handlingar, vilka även ev. kunde tänkas ge en mera uttömmande och nyan- serad framställning av tjänstens arbetsuppgifter än som erhålles av propositio- nerna. En så omfattande undersökning har emellertid varken ansetts möjlig eller nödvändig. Man torde kunna utgå ifrån att de upplysningar, som kan hämtas ur riksdagstrycket, ger en i stort sett riktig bild av de arbetsuppgifter, som budget- året 1924/25 karakteriserade kontorsskrivartjänsterna.

Vid de centrala ämbetsverken hade den största gruppen av kontorsskrivare registratorsgöromål. Vid följande 11 ämbetsverk var befattningen som verks- registrator kontorsskrivartjänst: medicinalstyrelsen, pensionsstyrelsen, försäk- ringsrådet, lantbruksstyrelsen, statens meteorologisk-hydrografiska anstalt, social- styrelsen, försäkringsinspektionen (manlig registrator kvar å övergångsstat), sta- tens provningsanstalt, riksräkenskapsverket, fångvårdsstyrelsen och kontrollstyrel- sen. En del av dessa tjänster hade tillkommit genom direkt utbyte av manliga första— gradstjänstemän i 13 m. lg (: 24). Tidigare hade det varit regel, att registrators- göromålen bestreds av dylika manliga tjänstemän, och fortfarande fanns manliga verksregistratorer vid många ämbetsverk, bl.a. kammarkollegiet, statskontoret, statistiska centralbyrån, generaltullstyrelsen, kommerskollegium. Det första ut- bytet av manlig förstagradstjänsteman mot kvinnlig kontorsskrivare'skedde vid medicinalstyrelsen fr.o.m. 1915. Sakkunniga betr. styrelsens omorganisation hade

funnit att registrators- och de därmed sammanhängande aktuariegöromålen skulle kunna utan större svårighet anförtros åt ett kvinnligt biträde; den enda mera avsevärda olägenheten som kunde befaras vore att det kvinnliga biträdet icke kunde lämna upplysningar i samma utsträckning som den juridiskt utbildade tjänstemannen. I prop. (1914 B: 1/VI) betonades, att de sakkunnigas förslag icke endast innebar en besparing utan ock ett fullföljande av den under de senare åren mer och mer tillämpade tanken att ej använda juridiskt utbildad eller eljest överkvalificerad arbetskraft, där icke arbetets beskaffenhet sådant krävde. För den likaledes fr. 1915 inrättade kvinnliga registrators- och kassörsbefattningen vid pensionsstyrelsen hade styrelsen föreslagit en avlöning, som låg mellan av- löningen till biträde av 3:e graden och tjänsteman av l:a graden. Arbetsuppgif- terna motiverade visserligen till fullo en manlig tjänstemannabefattning men be- sparing skulle vinnas genom inrättande av en kvinnlig tjänst. Den omständig- heten att tjänsten skulle innehas av en kvinna borde dock inte medföra lägre avlöning än vad som skäligen kunde anses motsvara göromålens vikt och natur samt det med dem förenade ansvaret. Departementschefen (prop. 1914 B: 140) medgav gärna, att arbetsuppgifterna syntes »maktpåliggande och ansvarsfulla samt tilläventyrs jämförliga med dem, som inom vissa ämbetsverk utföras av manliga befattningshavare» men ansåg sig inte kunna placera befattningen högre än som biträde av 3:e graden med hänsyn till de stora krav som samma års (förra) riksdag uppställt för de högsta biträdesbefattningarna, »vartill kommer att riksdagen synes hava tänkt sig, att genom inrättandet av nämnda biträdes- grad skulle kunna i vissa fall åstadkommas ett utbyte av manlig arbetskraft mot kvinnlig». I förslaget till organisation av riksräkenskapsverket (inrättat fr. 1921) föreslogs (bet. 18/12 1919; prop. 1920:1/VII) att befattningen såsom registrator och aktuarie inom verket skulle bestridas av ett kvinnligt biträde av 3:e graden. De sakkunniga menade, att de göromål, som i allmänhet ålåge en registrator i ett centralt ämbetsverk (mottagning av handlingar, diarieföring, redovisning av avlöningsmedel och expenser m.m.) finge — vad det nya verket beträffade — anses vara av så enkel beskaffenhet att för deras utförande alldeles icke krävdes vanliga tjänstemannakvalifikationer, utan endast gott omdöme, punktlighet och ordentlighet. Göromålen syntes därför böra anförtros åt en kvinnlig registrator utan annan utbildning än den som vanligen krävdes av kvinnliga biträden. Emel— lertid framhöll de sakkunniga som uppenbart, att befattningen krävde kvalifika- tioner vida utöver måttet för de kvinnliga biträdesbefattningarna i allmänhet. »Det torde t.o.m. icke utan skäl kunna göras gällande, att, då motsvarande tjänst å de flesta andra håll inom statsförvaltningen avlönas efter de för manliga tjänst— innehavare gällande grunder, man borde här införa ett avlöningsbelopp efter helt ny beräkning, om icke helt motsvarande så dock närmande sig till vad för ena- handa göromål utgår till manlig befattningshavare, dvs. avlöning uti första nor- malgraden.» Med hänsyn till spörsmålets principiella betydelse, som ändå torde komma att tilldraga detsamma uppmärksamhet i samband med pågående sär- skilda utredningar angående avlöningen till statens befattningshavare, hade de sakkunniga dock icke velat göra bestämt yrkande i sådan riktning.

Utöver de ovan nämnda verksregistratorerna tjänstgjorde inom socialstyrelsen 4 och inom arméförvaltningen 3 kontorsskrivare som registratorer för olika byråer resp. avdelningar. Utöver registratorsgöromålen hade de vid socialstyrelsen tjänst- görande kontorsskrivarna speciella arbetsuppgifter.

En annan grupp av kontorsskrivare bildade de, som sysselsattes med kassa- och bokföringsgöromål. Två rena kassörstjänster fanns, en vid riksförsäkringsanstalten och en vid fångvårdsstyrelsen. Den sistnämnda hade tillkommit genom utbyte av en manlig förstagradstjänst. Bokföringsgöromål ålåg 2 kontorsskrivare vid var-

dera' arméförvaltningen och pensionsstyrelsen samt 1 vid statskontoret (kontroll av statsverkets giroräkning i riksbanken).

En stor grupp kontorsskrivare (sammanlagt 13) hade till uppgift att utöva arbetsledning för med statistiskt arbete sysselsatt kvinnlig biträdespersonal. Med arbetsledningen förenades i vissa fall granskning av primärmaterial, tabellarbeten och uppsättande av skrivelser. Vid riksräkenskapsverket hade en kvinnlig kon- torsskrivare att utöva arbetsledning för verkets kvinnliga personal.

De huvudsakliga arbetsuppgifterna för kontorsskrivare vid centrala ämbetsverk var sålunda registrators-, kassörs- och bokföringsgöromål samt arbetsledning. Vid några ämbetsverk hade kontorsskrivartjänster inrättats för arbetsuppgifter av speciell karaktär.

Vid departementen inrättades de första befattningarna för kontorsskrivare (då benämnda biträden av 3:e graden) fr.o.m. 1918. I förslag härom (prop. 1917: 230) framhöll chefen för justitiedepartementet bl.a. den besparing som skulle vinnas genom anlitande av kvinnlig arbetskraft i stället för anställandet av manliga be- fattningshavare, särskilt om dessa skulle erhålla ordinarie tjänstemäns ställning. För sådan extra ordinarie manlig personal, som skulle kunna komma till använd- ning, stode avlöningen visserligen i regel till beloppet tämligen nära den som skulle utgå till ifrågavarande biträden, men det måste ändock för staten såsom arbets- givare vara att anse såsom avsevärda fördelar, dels att de kvinnliga befattnings- havarna skulle förpliktigas att åt sin tjänstgöring ägna visst större antal timmar dagligen, än av den extra ordinarie manliga personalen i regel kunde fordras, dels ock att de kvinnliga befattningshavarna vanligen kunde påräknas under längre tid i följd vara att tillgå för uppehållande av samma slag av tjänstgöring. Av propositionens uppgifter om göromål å de föreslagna befattningarna framgår, att'en väsentlig uppgift var biträde med propositionsarbetet, bl.a. genom förfat- tandet av reciter, granskning av korrektur, uppehållande av förbindelser med tryckeriet etc. Därjämte angavs som arbetsuppgifter bl.a. uppsättande av expe- ditioner och statsrådsprotokoll, diarieföring, kollationering, en del utrednings- arbeten, som betecknades såsom »i många fall av mera krävande art». Det be- tonades att ovan angivna göromål eljest plågat utföras av amanuenser. Besparings- synpunkten framhölls: i stället för den föreslagna tjänsten i (dåv.) civildeparte- mentet skulle sålunda erfordras »en och, med hänsyn till deras kortare tjänst— göringstid, möjligen två amanuenser». Av särskilt intresse är de två tjänsterna inom ecklesiastikdepartementet. Dessa inrättades för två kvinnliga biträden, vilka 1913 — utan hinder av att de icke avlagt föreskriven examen —— antagits till amanuenser och hade samma arvode som de högst avlönade manliga amanuen- serna, 2000 kr, men i motsats till dessa full tjänstgöringsskyldighet (6 timmar per dag). I prop. betonades, att deras tjänstgöring i stort sett varit till arten fullt jämförlig med de högst avlönade manliga amanuensernas. Eftersom de på grund av gällande bestämmelser icke kunde i likhet med sina manliga kolleger vinna befordran ansågs de icke böra bibehållas i den osäkra ställningen av amanuenser utan i stället erhålla ordinarie biträdesbefattningar. I förslag om inrättande av biträdesbefattning av 3:e graden vid jordbruksdepartementet (prop. 1919: 1/IX) angavs i stort sett samma arbetsuppgifter som för de tidigare in— rättade. Särskilt framhölls, att det för statsverket givetvis var ekonomiskt fördel— aktigare att anförtro dessa arbetsuppgifter åt ett kvinnligt biträde än att över- lämna dem åt en manlig befattningshavare. »Därest av denne skulle krävas lika lång arbetstid som av henne, skulle vida högre avlöning tarvas.»

Jämförelse med manliga befattningar. De med biträdesbefattningarna av tredje graden likställda kvinnliga kontorsskrivarbefattningarna vid SJ och vattenfalls- verket hade manliga motsvarigheter, vilkas innehavare hade samma utbildning och åtminstone i viss mån samma arbetsuppgifter som kvinnorna. Även vissa

I i . i ; I i I ; ,

andra av kommunikationsverkens kvinnliga befattningar i samma lönegrad som kontorsskrivare hade manliga motsvarigheter i fråga om utbildning och arbets— uppgifter (postexpeditörer). Vid departementen och de centrala ämbetsverken saknades detta manliga »mellanskikt», som liksom den kvinnliga kontorsskrivar- graden grundade sig på läroverksutbildning. Några manliga tjänstemän mellan de folkskolebildade expeditionsvakterna och de i regel akademiskt utbildade tjänstemännen av första graden fanns sålunda inte. Såsom den föregående redo- görelsen torde visa hade de högsta kvinnliga biträdena i stor utsträckning över- tagit göromål, som åvilat — och på andra håll ännu åvilade — manliga första- gradstjänstemän (eller deras icke-ordinarie motsvarighet, dvs. amanuenserna). Därmed följer givetvis inte att de högsta kvinnliga tjänsterna kan likställas med , de manliga förstagradstjänsterna (i lg motsv. nuv. 24). ' De manliga tjänster inom allmänna civilförvaltningen, som närmast erbjuder sig som jämförelseobjekt, är landskanslist- och landskontoristtjänsterna vid läns- styrelserna (vilka först fr.o.m. 1/7 1925 inordnades i allmänna civilförvaltningens , avlöningsreglemente). Länsstyrelsernas personalorganisation skilde sig från de t centrala ämbetsverkens. Närmast under den juridiskt utbildade personalen fanns | I | !

en grupp manliga tjänstemän, landskanslister och Iandskontorister, vilka utförde sådant kontorsarbete, som inte ansågs kräva juridisk kompetens. Dessutom fanns kvinnliga biträden av l:a och 2:a men inte av 3:e graden. Av den icke-juridiska personalen vid länsstyrelserna var landskanslist- och landskontoristgruppen den ursprungliga; först fr.o.m. 1921 hade annat kontorsarbete än renskrivning över- förts på kvinnlig biträdespersonal. Arbetsuppgifterna för landskanslister och Iandskontorister angavs vid 1908 års lönereglering (prop. 1908: 71) som »diarie— föring samt uppsättning av enklare skrivelser». I skrivelse till 1902 års löne- regleringskommitté (bet. 251, stencil, 11/5 1923) anförde föreningen Sveriges landskanslister och Iandskontorister, att en icke obetydlig del av dessa tjänstemäns tidigare göromål överflyttats till biträdespersonal; i stället hade de fått övertaga en väsentlig del av de juridiskt bildade tjänstemännens arbete. Landskanslisternas och Iandskontoristernas arbete bestode i diarieföring samt uppsättande av skrivel- ser, enklare utlåtanden, utslag och resolutioner, verkställande av bötespåföring och bötesförvandling samt beredning av beskattningsårenden. 1924 års lands- statlönesakkunniga (bet. 30/9 1924) framhöll, att åt landskanslister och lands- kontorister anförtrotts »flere uppgifter av relativt kvalificerad art, exempelvis ! handhavandet av en del speciella diarier hos länsstyrelserna», vilket förutom I vanliga registreringsgöromål även innebure åtskillig saklig omvårdnad om ären- [ dena, särskilt i fråga om dessas beredning och expedition. Ett senare uttalande ,' i fråga om arbetsuppgifterna för landskanslister och Iandskontorister omkring |. år 1925 föreligger i ett (25/2 1943) avgivet betänkande om löneförhållanden för t landskanslister och Iandskontorister, vari uttalas, att vid lönegradsplaceringen :. 1925 (i lönegrad motsv. nuv. 19) torde ha förutsatts att »bland arbetsuppgifterna t i stor utsträckning även skulle ingå vissa enklare göromål, såsom själva förandet av diarier, uppsättning jämväl av mycket enkla och rutinmässiga skrivelser».I

» 1 Häremot må ställas ett uttalande av föreningen Sveriges landskanslister och lands- 1 kontorister till länsstyrelseutredningen (SOU 1936:56, s. 134 f); föreningen hävdade, l att redan 1925 framträtt en förskjutning av arbetsuppgifterna så att det mindre kvali- . ficerade, expeditionellt betonade arbetet avlastats från landskanslister och landskon- j torister, vilka i stället fått mera krävande arbetsuppgifter. Länsstyrelseutredningen * konstaterade för egen del (5. 136), att handhavandet av diarier och därmed förenade t registreringsgöromål, som ursprungligen utgjorde en väsentlig del av ifrågavarande be-

fattningshavares arbete, hade blivit allenast en obetydlig del av deras åligganden; i » vad mån denna förändring inträtt redan 1925 framgår däremot inte av betänkandet. De skiftande uttalandena om arbetsuppgifterna torde i någon mån bero på att arbetet varit mycket olika organiserat i olika län (jfr Sörndal, Den svenska länsstyrelsen, 1937, s. 185).

Trots svårigheten att med ledning av summariska uttalanden i efterhand bilda sig en uppfattning om arbetsuppgifters art torde det kunna anses berättigat att draga den slutsatsen, att de göromål, som närmast före 1925 års inplacering åvilade landskanslister och Iandskontorister, i stort sett var kvalitativt likvärdiga med arbetsuppgifterna för flertalet kvinnliga kontorsskrivare inom departement och ämbetsverk. Den omständigheten att inga kvinnliga kontorsskrivarbefatt- ningar inrättats vid länsstyrelserna synes också utgöra ett visst stöd härför. Att manlig kontorspersonal föredrogs framför kvinnlig vid länsstyrelserna synes ha sammanhängt med det förhållandet, att landskanslist- och landskontoristtjänsterna i viss utsträckning rekryterades av personer från landsfiskals- och häradsskrivar- organisationen och att de utgjorde övergångstjänster till landsfiskals- och härads- skrivartjänster. Särskilda kompetenskrav för landskanslister och Iandskontorister gällde inte men i praktiken hade de lägst realskoleexamen.

Löneutvecklingen för dels landskanslister och Iandskontorister, dels kvinnliga biträden av 3:e graden (kontorsskrivare) framgår av tab. 9. Vid 1908 års löne- reglering jämställdes landskanslisterna och Iandskontoristerna närmast med man- liga kontorsskrivare vid SJ (jfr tab. 16). Allmänna civilförvaltningens avlönings- reglemente blev tillämpligt på dem först fr.o.m. 1/7 1925. De placerades då i samma lönegrad som manliga postexpeditörer och kontorsskrivare, dvs. i nuv. 19. Landskanslister och Iandskontorister kan sägas ha utgjort allmänna civilför- valtningens motsvarighet till kommunikationsverkens manliga kontorsskrivare, postexpeditörer m.fl. Deras avlöning kan sägas motsvara den »manliga» lönen för sådana arbetsuppgifter, som vid departement och centrala ämbetsverk ut- fördes av kvinnliga kontorsskrivare. Också nr utbildningssynpunkt bildade de en motsvarighet till de kvinnliga kontorsskrivarna, i det i praktiken läroverksut- bildning förutsattes, ehuru formella kompetensvillkor inte uppställts (såsom för de kvinnliga kontorsskrivarna).

C. Inplaceringen 1925

De olika förslagen till lönegradsplacering för skrivbiträden, kontorsbiträden, kanslibiträden, kontorsskrivare samt bokhållare framgår av nedanstående tablå.

Kvalitativ inplacering kvantitativ Kv mp acenng löne- Kvinnlig tjänst låg” Kom" PM PM M0t5.*'”'???de Lone" rs verk. Prop. manlig tjänst grad md löne- löne- 1924 1924 1925 in .. alt. 11 alt. I om. namnd 1 Skrivbiträde . . . . 9 —— 7 6 6 2 Kontorsbiträde . . 11 9 9 8 8 Kontorsbiträde . . 12 3 Kanslibibräde . . . . 14 11 11 10 11 _ 5 Kontorsskrivare 18 16 16 15 15 Kontorsskrivare. . 19 6 Bokhållare ...... 20 19 18 17 16 Bokhållare ...... 21

l. Skrivbiträden

1921 års lönekommitté satte skrivbiträdena i den lägsta manliga lönegraden, dvs. expeditionsvakts-, brevbärar- och stationskarlsgraden, »då det icke synes lämpligt att tillskapa någon ny ordinarie lönegrad, lägre än den nuvarande första manliga-. Visserligen fick skrivbiträdena (och vaktfruarna) — även med till-

! | i l

dämpning av det procentuella löneavdraget för kvinnliga tjänstemän — där- igenom en ej oväsentlig löneförbättring men denna syntes tillräckligt motiverad av befattningarnas låga löneställning. Kommittén framhöll särskilt, att löneför- bättring för skrivbiträdena vore skälig, då deras avlöning tidigare tillmätts alltför knappt.

Prop. 1925 fann en placering av skrivbiträdena i 6 lg (enl. alt. 1) väl avvägd; en nedflyttning till 5 lg skulle i allmänhet innebära en direkt löneminskning. Beträffande uttalandet av kommunikationsverkens lönenämnd, att skrivbiträdes- befattningen inte kommit till användning och ej heller vore behövlig vid kom—. munikationsverken, framhölls att det inte vore uteslutet att behov av befattningen kunde uppstå även vid dessa verk, varför den bibehållits i tjänsteförteckningen.

2. Kontorsbiträden

1921 års lönekommitté framhöll, att de kvinnliga kontorsbiträdena vid statens järnvägar och statens vattenfallsverk — enligt vad verksstyrelserna uppgivit — i allmänhet utförde mindre krävande arbete än de manliga (i 4 m. lg : 12). De borde därför inte erhålla högre placering än 3 m. lg (: 11). Att åter placera dem lägre syntes ej skäligen böra ifrågasättas.

. PM 1924 alt. II påpekade, att vid ärendets beredning i departementet repre- ; sentanter för generalpoststyrelsen och fångvårdsstyrelsen föreslagit 10 lg, repre- sentanter för telegrafstyrelsen och vattenfallsstyrelsen 9 lg, medan järnvägssty- r 1 1 |

1 l

!

relsens representanter ansett, att befattningen borde tillhöra en lönegrad under den lägsta manliga lönegraden. Om ock de tjänsteåligganden, som tillkomme de kvinnliga kontorsbiträdena vid vissa verk, möjligen skulle kunna motivera en placering i 10 lg, hade dock de göromål, som de i allmänhet utförde, icke synts böra föranleda högre placering än 9 lg. Å andra sidan kunde en så låg placering som den av järnvägsstyrelsen föreslagna icke förordas.

Prop. 1925 erinrade, att kontorsbiträden före 1919—1921 års löneregleringar såväl vid kommunikationsverken som vid allmänna civilförvaltningen varit i löne- hänseende jämställda med expeditionsvakter och ett flertal andra befattnings- havare inom den lägsta manliga lönegraden och vid civilförvaltningen t.o.m. haft högre slutavlöning. Genom löneregleringarna hade de däremot fått lägre löne- ställning än manliga befattningshavare i 1 m. lg. Även om departementschefen fann berörda löneskillnad icke böra utjämnas, ansåg han dock icke skäligt placera de kvinnliga kontorsbiträdena lägre än en lönegrad under expeditionsvakterna. Genom skrivbiträdesbefattningens tillkomst syntes kontorsbiträdenas göromål på sina håll ha blivit av mera kvalificerad art än tidigare.

De manliga kontorsbiträdena (i lg motsv. nuv. 12) vid SJ och statens vatten- fallsverk namnförändrades fr.o.m. 1/7 1925 till kontorister.

3. Kanslibiträden

1921 års lönekommitté gav inte någon motivering för sin inplacering i 14 lg av samtliga till 3 kv. lg hörande kvinnliga befattningshavare — med undantag äv kameralbiträden vid sinnessjukhusen (vilka sattes i endast 12 lg, dvs. i samma lönegrad som de manliga, se nedan 5. 396).

PM 1924 alt. II framhöll, att från telegrafstyrelsens representanter hävdats, att någon åtskillnad icke borde göras mellan de dittills jämställda stora grupperna kanslibiträde och rikstelefonist. Då rikstelefonist icke borde placeras högre än reparatör (jfr ovan 5. 328), hade såväl kanslibiträde som rikstelefonist hänförts till 11 lg.

Prop. 1925 erinrade, att före 1921 års lönereglering kanslibiträdena (biträdena av andra graden) haft högre löneställning än förste expeditionsvakterna, men att relationen vid löneregleringen -— liksom i fråga om kontorsbiträden och expedi— tionsvakter — avsevärt förskjutits till de manliga befattningshavarnas förmån. I fråga om kanslibiträdena gällde i än högre grad än för kontorsbiträdena, att deras löneökning vid löneregleringen procentuellt varit mindre än för övriga kvinnliga befattningshavargrupper. Departementschefen sade sig ha uppmärk- sammat, att på kanslibiträdena i allmänhet ställdes större anspråk på duglighet än i fråga om de båda lägre kvinnliga tjänstegraderna. Åt vissa kanslibiträden anförtroddes mera självständigt arbete och understundom befäl över underly- dande kvinnlig personal. Med hänsyn bl.a. till de kvalifikationer, som sålunda krävdes av kanslibiträdena, fann han skäl föreligga att bereda dem något bättre placering å löneskalan än enligt alt. I och föreslog deras inplacering i 11 lg.

4. Kontorsskrivare

1921 års lönekommitté konstaterade, att i fråga om kvinnliga kontorsskrivare vid statens järnvägar och statens vattenfallsverk från vederbörande verksstyrelser framhållits, att dessa befattningshavare utförde mindre krävande arbete än man- liga innehavare av tjänster med samma benämning. Med hänsyn härtill borde de placeras i 18 lg, dvs. en lönegrad under de manliga.

PM 1924 alt. II fastslog, att vitt skilda meningar syntes råda om den kvinnliga kontorsskrivarbefattningens rätta inplacering. Generalpoststyrelsens represen- tanter hade förordat 19 lg, fångvårdsstyrelsens t.o.m. 20 lg, medan telegrafstyrel- sens representanter föreslagit 16 lg och järnvägsstyrelsens ansett 14 lg tillfyllest. Orsaken till denna skillnad i uppfattningen rörande kontorsskrivartjänstens kvali- tativa värdesättning läge givetvis främst i den olika beskaffenhet av de göromål, som kontorsskrivarna hade att utföra vid de särskilda verken. Vid kommunika- tionsverken torde de mera krävande av de arbetsuppgifter, som inom den all- männa civilförvaltningen i regel anförtroddes åt kvinnliga kontorsskrivare, i all— mänhet tillhöra de i 6 kv. lg placerade befattningarna. Göromålen för de kvinn- liga kontorsskrivarna vid kommunikationsverken syntes därför i allmänhet icke motivera högre placering än 16 lg. Vid allmänna civilförvaltningen torde dock en sådan placering vara att anse såsom väl låg för vissa befattningar, särskilt för sådana med vilka var förenade registrators- och kassörsåligganden. Fråga hade då uppstått, huruvida icke för den allmänna civilförvaltningens del borde inrättas en högre kontorsskrivargrad motsvarande kommunikationsverkens bok- hållargrad. I avvaktan på närmare prövning av detta spörsmål hade även de kvinnliga kontorsskrivarna vid allmänna civilförvaltningen hänförts till 16 lg.

Prop. 1925 konstaterade, att myndigheterna framfört skilda uppfattningar om den i alt. I föreslagna placeringen av kontorsskrivarna i 15 lg — väl närmast i anledning av den förefintliga skillnaden i göromålens art. Sålunda hade social- styrelsen yrkat 17 eller 18 lg på grund av de kvalificerade göromål, som ålåge verkets kontorsskrivare. Statskontoret hade velat införa bokhållargraden även inom allmänna civilförvaltningen, då det otvivelaktigt inom denna funnes tjänster likvärdiga med kommunikationsverkens bokhållartjänster. Om sådana befatt- ningar kom att inrättas vid civilförvaltningen och man icke förfor alltför snävt vid avgörande av vilka tjänster, som skulle ifrågakomma till uppflyttning till denna lönegrad, syntes kunna ifrågasättas, om icke kontorsskrivarbefattningen borde nedflyttas till 14 lg. Detta skulle också minska den väl stora skillnaden i lön mellan kanslibiträde och kontorsskrivare, som sannolikt ofta icke motsvara- des av en lika stor skillnad i arbetsuppgifternas art. Telegrafstyrelsen, vatten- fallsstyrelsen och kommunikationsverkens lönenämnd hade däremot ansett, att

! i i

kontorsskrivarbefattningen vid kvantitativ inplacering inte borde sättas högre än i 14 lg. Departementschefen fann att en inplacering med utgångspunkt endast från det dåvarande löneläget inte kunde anses fullt motsvara de ur kvalitativ synpunkt vitt skilda göromål, som kontorsskrivarna hade att utföra inom olika grenar av statsförvaltningen. Vissa av dessa göromål, såsom exempelvis kassörs— och registratorsgöromål m. m., vilka ofta på sina håll tidigare utförts av manliga tjänstemän i 13 m. lg (: 24), motiverade uppenbarligen ett något högre löneläge än för kontorsskrivarna i allmänhet. I PM 1924 hade också en högre löneställ- ning för vissa kontorsskrivarbefattningar ifrågasatts. Departementschefen var emellertid inte beredd att taga ställning till frågan om en uppdelning av kontors- skrivargraden; detta spörsmål finge närmare prövas vid den allmänna eftersyn inom statsförvaltningen, som han förordat.

Departementschefen föreslog 15 lg (enl. alt. I). Som skäl härför — närmast mot den av vissa myndigheter påyrkade sänkningen till 14 lg — anfördes bl.a. att någon differentiering av de kvinnliga befattningarna i 5 kv. lg vid kom— munikationsverken inte ansetts böra ifrågakomma. Vidare erinrades, att den kvalitativa inplaceringen i 16 lg, som av ämbetsverken inte ansetts för hög, men väl av några för låg, skulle ge ett löneläge (efter den procentuella reduktionen), som låg jämförelsevis obetydligt under det i alt. I föreslagna.

5. Bokhållare

1921 års lönekommitté utgick vid sin placering av samtliga till 6 kv. lg hörande befattningar från den lämpliga placeringen för förste postexpeditörer (se ovan 5. 305).

PM 1924 alt. II konstaterade, att motsvarande skiljaktigheter i uppfattningen rådde som i fråga om kontorsskrivarbefattningen. En placering i 18 lg hade synts lämpligt avvägd.

Prop. 1925 framhöll, att järnvägsstyrelsen bestämt påyrkat bokhållarnas ned- flyttning till 16 lg och att vattenfallsstyrelsen haft samma yrkande. Departements— chefen anslöt sig härtill.

D. Efter inplaceringen 1925

1. Bottengraden

1925 års inplacering innebar, att den 1922 uppkomna löneskillnaden mellan expeditionsvakter och kontorsbiträden fixeradcs till en lönegrad (nuv. 9 resp. 8 lg) samt löneskillnaden mellan expeditionsvakter och skrivbiträden till tre lönegrader (nuv. 9 resp. 6 lg). Sistnämnda löneskillnad förelåg emellertid bara vid de relativt fåtaliga verk, där skrivbiträdestjänster inrättades. Vid övriga verk, t.ex. postverket och SJ, var löneskillnaden mellan den manliga och kvinnliga rekryteringsgraden endast en lönegrad. I olika sammanhang har yrkanden fram- ställts om utjämning av skillnaden mellan den manliga och kvinnliga botten- graden.

I särskilt yttrande till betänkandet om revision av tjänsteförteckningen för statens affärsdrivande verk (SOU 1939: 5) yrkade representanten för de kvinnliga kårsammanslutningarnas centralråd, att befattningarna i (nuv.) 6 och 8 lg skulle uppflyttas till 9 lg. Som skäl framhölls, att kvalifikationskraven för 9 lg icke vore större än för 6 och 8 graderna. Ett omvänt förhållande förekomme däremot

ofta, i det att genomgången folkskola vore tillfyllest för 9 lg, medan för 6 och 8 graderna fordrades betydligt mer teoretisk utbildning. Olikheten i löneställ- ningen måste alltså ha annan orsak än kvalifikationskrav och syntes icke kunna förklaras på annat sätt än i den ringa uppskattning, som komme arbetet i 6 och 8 lg till del, därför att det uteslutande utfördes av kvinnor (5. 157).

1939 års tjänsteförteckningssakkunniga för allmänna civilförvaltningen konsta- terade i sitt betänkande I (SOU 1941:17, s. 21 ff), att skrivbiträdesbefattningar kommit till användning såsom ordinarie vid ett fåtal verk och vid dessa i mycket ringa omfattning, medan befattningen såsom icke—ordinarie förekom i väsentligt större utsträckning. De sakkunniga bemötte de yrkanden som framställts om avskaffande av de ordinarie skrivbiträdesbefattningarna. Vid jämförelse med det allmänna löneläget inom den privata arbetsmarknaden kunde icke med fog göras gällande, att en placering i skrivbiträdesgraden innebure en underbetalning i och för sig och än mindre i förhållande till det arbete, som åvilade befattnings- havare i denna grad. De sakkunniga förordade, att användningen av ordinarie skrivbiträdestjänster skulle utvidgas och dylika tjänster inrättas vid de flesta verk. Vidare föreslogs, att e.o. befattningar skulle inrättas endast i rekryterings— graden _ skrivbiträdesgraden. Mot den från personalhåll framförda invänd— ningen, att detta förslag med tiden kunde komma att medföra en förskjutning av det genomsnittliga löneläget från 8 till 6 lg, framhölls att så icke behövde bli fallet, om proportionen mellan ordinarie skrivbiträden och kontorsbiträden på lämpligt sätt avvägdes, så att befordran till kontorsbiträdestjänst regelmässigt kunde vinnas efter icke alltför lång anställningstid.

De sakkunniga förutsatte, att »befordran till ordinarie kontorsbiträde i all- mänhet skall ernås av skrivbiträden, vilka ej på grund av bristande duglighet böra kvarstanna i den lägre graden. Någon egentlig åtskillnad torde i regel icke kunna göras mellan de arbetsuppgifter, som åvila skrivbiträden å ena och kontorsbiträden å andra sidan, utan de båda graderna kunna inom flertalet verk betraktas såsom en rekryterings- respektive en befordringsgrad för de biträden, vilka utföra vanligt kontorsarbete av skiftande slag. Härav följer att för skriv- biträdes- och kontorsbiträdesbefattningarna böra gälla enahanda kompetenskrav. I det föregående har angivits, att vid skrivbiträdesbefattningarnas inrättande icke krävdes annan utbildning för erhållande av sådan befattning än folkskolebildning. Någon skärpning av detta krav är icke påkallad. En annan sak är, att konkur- rensen om statlig anställning och även den enskildes strävan att genom utbildning vinna förutsättningar för befordran till mera kvalificerade tjänster härvid spelar in. Nämnda omständigheter ha redan lett till och kunna tänkas leda till en ytter- ligare höjning av ifrågavarande befattningshavares kompetens.»

I särskilt yttrande till betänkandet framhöll representanten för föreningen Kvinnor i statens tjänst, att de sakkunnigas förslag i realiteten skulle innebära att arbete av den art, att det borde berättiga till placering i lägst 8 lg, skulle ut- föras av befattningshavare i 6 lg. Placeringen i 6 lg innebure en undervärdering, vilken efter den företagna utökningen av tjänsterna i 6 lg framträdde såsom ännu mer kännbar och orimlig än förut. Reservanten erinrade om det vid flera tillfällen framförda önskemålet, att 9 lg (begynnelsegraden för expeditionsvakter) även borde bli begynnelsegrad för biträdespersonalen. Med hänsyn till det för- sämrade ekonomiska läget ansåg sig reservanten f.n. böra frångå detta, trots dess stora berättigande, och i stället endast kräva att lägsta ordinarie tjänst för bi- trädespersonalen bleve 8 lg.

Tjänsteförteckningssakkunnigas förslag upptogs till behandling i 1942 års stats- verksproposition, varvid frågan om skrivbiträdesgradens användning ansågs böra bli föremål för ytterligare utredning, innefattande även spörsmålet om beford-

ringsgång för biträdespersonalen. Denna utredning uppdrogs åt särskilda sak- kunniga (1944 års personalutredning).

1944 års personalutredning (SOU 1946: 66) tog till utgångspunkt för sina över- väganden »frågan vilken den lägsta ordinarie lönegraden för statsanställd kontors- personal bör vara». Utredningen konstaterade, att kontorsbiträdestjänsten vid flertalet verk var den lägsta ordinarie biträdesgraden. Ordinarie skrivbiträdes- tjänster utgjorde blott ett 100—tal (fördelat på 20 verk) inom ett personalbestånd av 13 000 kvinnliga biträden.

Vid diskussionen om Ca6 eller Ca8 som lägsta ordinarie biträdesgrad fram- fördes inom utredningen även yrkande om Ca 9 som lägsta ordinarie biträdesgrad. I betänkandet anfördes härom följande (5. 33 ff):

»Till förmån för förslaget om kontorsbiträdestjänsternas uppflyttning till A 5 [: Ca 9] har inom utredningen bland annat anförts, att flertalet arbetsuppgifter för biträdena knap- past vore av mindre kvalificerad art än dem, som regelmässigt åvila en del nuvarande befatt- ningshavare i lönegrad A5 [= Ca 9], exempelvis vissa expeditionsvakter inom allmänna civilförvaltningen. Det har gjorts gällande, att kraven på biträdena på det hela taget kunde sägas vara åtminstone lika stora som de, vilka merendels ställas på sistnämnda befattningshavare. Även den särskilda fackutbildning, som erfordras av biträdena, kunde vid en jämförelse'med utbildningskraven för exempelvis expeditionsvaktsgruppen åbe- ropas till förmån för att de förra icke borde placeras lägre än i A5 [: Ca 9]. Det har även framhållits, att frågan om lönegradsplacering av biträdena borde ses mot bak— grunden av en sedan lång tid rådande tendens till utjämning mellan manliga och kvinn— liga anställdas löneförmåner, främst inom näringslivet. Inom statsförvaltningen vore visserligen likalönsprincipen antagen och även formellt genomförd såtillvida, att prak— tiskt taget alla befattningar stode öppna för såväl män som kvinnor. Det vore likväl ett faktum, att biträdestjänsterna till övervägande delen rekryterades av kvinnlig arbets-- kraft och att dessa befattningar vore lägre placerade i lönegrad än befattningar av jäm— förlig karaktär, som huvudsakligen besattes med manlig arbetskraft. En uppflyttning. av kontorsbiträdesbefattningarna i lönegrad skulle således väsentligen komma kvinnlig— arbetskraft till godo och därigenom ligga helt i linje med den allmänna utvecklingen på lönemarknaden. Slutligen har anförts, att — även om man bortsåge från det för— hållandet att biträdestjänsterna huvudsakligen rekryteras med kvinnlig arbetskraft — de med 4 [= 8] lönegraden förenade löneförmånerna måste anses vara alltför låga med hänsyn till att det här vore fråga om tjänster, i vilka flertalet biträden, åtminstone— inom allmänna civilförvaltningen, i allmänhet måste räkna med att kvarstanna fram till pensionsåldern.

Å andra sidan har inom utredningen framhållits, att förslaget om kontorsbiträdes— tjänsternas uppflyttning till A5 [: Ca 9] vore av vittutseende karaktär och på grund av sina konsekvenser lätt skulle kunna väcka så många särskilda spörsmål, att ett för-: verkligande av utredningens förslag i dess helhet därigenom skulle kunna försvåras. Härvid har bland annat anförts att, även om vissa nu till lönegraden A 5 [:Ca 9] hänförda be— fattningar — för närvarande företrädesvis besatta med manliga innehavare—icke kunde sägas ha i det hela mera kvalificerade arbetsuppgifter än kontorsbiträdena, detta dock icke gällde generellt, eftersom på vissa andra befattningshavargrupper i A5 [: Ca 9] lagts arbetsuppgifter, vilka kunde mäta sig med eller vore av mera krävande natur än kon- torsbiträdenas. Vidare har påpekats, att problemet om kontorsbiträdenas uppflyttning till AS [= Ca 9] innebure ett spörsmål om den riktiga avvägningen av deras nuvarande lönegradsplacering. Detta spörsmål vore närmast en tjänsteförteckningsfråga, som icke kunde lösas utan en jämförande prövning av olika tjänster, på vilken utredningen icke kunnat ingå. Med hänsyn till nu angivna förhållanden har inom utredningen — även med erkännande av ett visst berättigande i de till förmån för lönegraden A 5 [: Ca 9] framförda synpunkterna —— uttalats, att tillräckliga skäl icke förelåge för utredningen att framställa förslag om A5 [= Ca 9] såsom lägsta ordinarie biträdesgrad.

Personalutredningen vill erinra, att 1946 års riksdag i skrivelse nr 255 begärt ut- redning om den s.k. likalönsprincipens genomförande i statsförvaltningen. Det synes uppenbart, att frågan om löneställningen för befattningar, vilka nu äro placerade i lägre lönegrad än A5 [: Ca 9] och vilka rekryteras huvudsakligen med kvinnlig arbetskraft, därvid måste komma under övervägande. Vidare torde det vara att förvänta, att det år 1942 uppskjutna ställningstagandet till 1939 års tjänsteförteckningssakkunnigas förslag i fråga om uppflyttning av kontorsbiträdestjänster till kanslibiträdesgraden inom en relativt nära framtid kommer att underkastas en omprövning, vilken måhända kan

komma att i viss mån påverka bedömandet av kontorsbiträdenas löneställning. I det läge, som sålunda nu föreligger, har utredningen —— utan att ingå på en prövning av skälen för och emot lönegraden A5 [: Ca 9] såsom lägsta ordinarie biträdes- grad — stannat vid att icke framlägga förslag om ändrad lönegradsplacering av kontors- biträdesbefattningarna.»

Valet av lägsta ordinarie biträdesgrad borde alltså enligt utredningens upp- fattning då stå mellan Ca 6 och Ca 8. Motståndet från personalhåll mot tjänsteför- teckningssakkunnigas förslag om Ca6 bottnade huvudsakligen i uppfattningen, att Ca6 vore för låg och att tillräckligt med tjänster i Ca8 ej skulle inrättas, varigenom slutresultatet lätt kunde bli ett sänkt löneläge för biträdespersonalen betraktad såsom enhetlig grupp. Personalutredningen ansåg sig böra förorda den lösningen, att 6 lg kom till användning enbart för icke-ordinarie men ej för ordinarie tjänster. Det måste anses vara en fördel att ha endast en ordinarie grad för tjänster med arbetsuppgifter av i huvudsak likvärdig beskaffenhet. Den vid skrivbiträdesgradens inrättande förutsatta kategoriklyvningen mellan biträden med endast folkskoleutbildning och biträden med högre utbildning hade icke visat sig hållbar och borde slopas. Utredningen förordade att kontorsbiträdes- graden (Ca 8) skulle utgöra den lägsta ordinarie biträdesgraden, vilken regel- mässigt borde uppnås av varje biträde.

Som normal begynnelselönegrad vid nyanställning av biträdespersonal föreslog utredningen Cf 4, vilken vore lämpligt avvägd med hänsyn till att biträdena i regel vunne anställning vid unga år och tämligen snart efter slutad skolutbildning. Vidare framhölls, att även om det vanligen icke förelåge någon nämnvärd skillnad mellan de arbetsuppgifter, som anförtroddes skrivbiträden å ena och kontorsbi- träden å andra sidan, det icke syntes omotiverat att på icke-ordinarie stadiet bibehålla en särskild rekryteringsgrad, inom vilken biträdena borde stanna viss tid för att inhämta erforderlig rutin, samtidigt som möjlighet därigenom bereddes att få en uppfattning om vederbörandes duglighet och på ett relativt tidigt stadium av befordringsgången skilja de mindre lämpliga från anställningen. Utredningen föreslog en befordringsgång, enligt vilken aspiranttiden i Cf 4 skulle utgöra 11]? år, varpå skulle följa e.o. anställning, först i 6 lg och efter ytterligare 1 år i 8 lg. Ordinarie kontorsbiträdestjänst skulle i normala fall erhållas högst 7 år efter första anställningen.

Utredningens förslag till befordringsgång t.o.m. Ce8 godkändes av 1947 års riksdag, varefter utfärdades kungörelse om reglerad befordringsgång för viss icke- ordinarie personal, gällande fr.o.m. 1/7 1947 (SFS 1947:436). Genom den regle- rade befordringsgången avskaffades visserligen skrivbiträdesgraden som ordi- narie grad men samtidigt bevarades den under de 21/2 år, som infaller efter första anställningen. Vid de verk, t.ex. postverket och SJ, där skrivbiträdesgraden inte tidigare använts och kontorsbiträden anställts som aspiranter i (nuv.) 6 och som e.o. i (nuv.) 8 lg, betydde befordringsgångens införande en sänkning av begyn- nelsegraden för kontorsbiträdeskarriären med 2 lönegrader och sålunda en för- sämring i förhållande till den lägsta »manliga» karriären.

Kontorsbiträdestjänsten hör till de kvinnliga tjänster, som efter 1/7 1925 även fått manliga innehavare. Antalet män är emellertid mycket obetydligt i förhål- lande till antalet kvinnor (jfr bil. 3).

De manliga kontorsbiträdestjänster (fr.o.m. 1/7 1925 : kontoristtjänster)'i lg motsv. nuv. 12, som vid 1925 års inplacering fanns vid SJ och statens vattenfalls- verk och vilkas arbetsuppgifter redan då skilde sig från de kvinnligas (jfr ovan 5. 351), har numera även fått kvinnliga innehavare; en klar differentiering i arbetsuppgifter mellan kontorsbiträdestjänsterna och kontoristtjänsterna föreligger (jfr följande avsnitt).

! . E i i i & f L !

2. Mellangraderna

Den mellangrad som 1925 fanns mellan den lägsta och högsta biträdesgraden, den i lg motsv. nuv. 11 inplacerade kanslibiträdestjänsten, har fortfarande ett övervägande antal kvinnliga innehavare (1/10 1951 fanns 293 manliga ordinarie och e.o. kanslibiträden mot 4 021 kvinnliga).

Efter 1925 har ytterligare en mellangrad tillkommit genom inrättandet av kontoristtjänster i nuv. 13 lg. Den första kontoristtjänsten inrättades 1927 vid statens biografbyrå. Vid omorganisationen av pensionsstyrelsen 1936 inrättades också ett antal kontoristbefattningar. Därvid anförde allmänna civilförvaltningens lönenämnd, att det framstått som ett önskemål att kunna bereda befattningshavare i biträdesgrad en löneställning motsvarande någon av lönegraderna mellan 11 och 15; sålunda hade beträffande vissa kanslibiträdesbefattningar förelegat skäl för en något förbättrad lönegradsplacering, utan att likväl tjänsterna kunnat anses tillräckligt kvalificerade för att uppflyttas till kansliskrivargraden. En särskild befattning i exempelvis 13 lg skulle lämpligen kunna komma till användning för åtskilliga arbetsuppgifter av mera kvalificerad art. Sedermera tillkom kon- toristtjänster vid ännu några verk och 1939 års tjänsteförteckningssakkunniga för allmänna civilförvaltningen (SOU 1941:”) föreslog inrättande av ytterligare kontoristbefattningar; dylika finns numera vid flertalet verk. Om man borträknar SJ:s kontorister vid trafikavdelningen (1/10 1951: 1 708 m. och 15 kv., jfr nedan) kan även kontoristtjänsten i 13 lg anses som en »kvinnlig» tjänst (1/10 1951 331 m. och 832 kv.).

Frågan om gränsdragningen mellan de olika biträdesgraderna har utretts av 1947 års biträdesutredning, som haft att klarlägga de allmänna förutsättningarna (i fråga om kompetens och arbetsuppgifter) för att en biträdestjänst skall hänföras till kanslibiträdes-, kontorist- eller kansliskrivargraden (lönegraderna 11, 13 resp. 15).1

Utöver kontoristtjänsterna i Ca 13 finns även kontoristtjänster i Ca 12 vid SJ, vattenfallsverket och telegrafverket (samt förste kontoristtjänster i Ca 14 vid SJ och vattenfallsverket). SJ:s och vattenfallsverkets kontoristtjänster leder sitt ursprung från de förutvarande manliga kontorsbiträdestjänsterna vilka namnför- ändrades 1925 (jfr föregående avsnitt). Huvudparten av SJ:s kontoristtjänster i Ca12, befattningarna vid trafikavdelningen, uppflyttades fr. 1/7 1948 till Ca 13 under motivering att tjänstgöringen vid trafikavdelningen var mera mångskiftande och ansvarsfull än annan kontoristtjänst; sålunda förekom vid sidan av vanliga kontoristgöromål sådana göromål som tågklarering, biljett- och godsexpeditions- tjänst m.m. Av de återstående kontoristtjänsterna i Ca 12 vid SJ innehades 1/10 1951 393 av män och 50 av kvinnor. 1948 års personalkommission vid SJ (SOU 1951: 3) ansåg inte att de uppflyttade kontoristernas göromål kvalitativt sett låg över de övrigas och förordade Ca 13 för samtliga kontoristtjänster. Vid statens vattenfallsverk har den f.d. manliga kontoristtjänsten i Ca 12 kommit att få huvud- sakligen kvinnliga innehavare; några kontoristtjänster i 13 lg finns f.n. inte vid detta verk.2 Telegrafverkets kontoristtjänster i 12 lg härstammar från de ursprungligen för manlig personal avsedda tjänster som inrättades fr.o.m. 1/7 1925. .Tjänsten är besatt med ungefär lika många män som kvinnor och är att be- trakta som en befordringstjänst mellan 11 och 13 lönegraden.

1 I betänkande (10/10 1951) har biträdesutredningen framlagt förslag till normer för lönegradsplacering av biträdespersonal, vilka normer i stort sett godkänts av 1952 års riksdag (prop. 14, statsutsk. utl. 31). 2 1930 inrättades en motsvarighet till SJ:s förste kontoristtjänst i 14 lg; den inne- has av både män och kvinnor.

Kontoristtjänsterna i Ca 12 är av speciellt intresse ur likalönssynpunkt, därför att det här otvivelaktigt är fråga om en ursprungligen »manlig» lönesättning. Det kan ifrågasättas, om inte också kontoristtjänsterna i Ca 13 kan anses ligga på en »manlig» löneplan — jfr SJ:s från 12 till 13 lönegraden uppflyttade, huvud— sakligen manliga kontorister. Såsom nedan visas under avd. IV: B: 3 har också sinnessjukhusens kontoristtjänster i 13 lönegraden ursprungligen tillhört den manliga löneplanen (: f.d. manliga kameralbiträden).

3. Toppgraden vid kommunikationsverken

Såsom av det föregående framgår fanns budgetåret 1924/25 vid SJ och statens vattenfallsverk både manliga och kvinnliga kontorsskrivare. Vid 1925 års in- placering bibehöll de manliga sin löneställning, motsvarande nuv. 19 lg, medan de kvinnliga under benämningen kansliskrivare inplacerades i nuv. 15 lg. Vid telegrafverket fanns intill 1/7 1925 endast kvinnliga kontorsskrivare (: kansli- skrivare). Från denna tidpunkt inrättades manliga kontorsskrivarbefattningar i ' samma lönegrad som vid SJ. Vid postverket inrättades kansliskrivarbefattningar i först 1927 och kontorsskrivarbefattningar först 1944. Vid SJ och statens vatten- 2 fallsverk var kontorsskrivargraden inte den kvinnliga toppgraden i kontorskar- E riären; där fanns också kvinnliga bokhållare, som under namnet förste kansli— * skrivare inplacerades i nuv. 16 lg. I samma lönegrad inplacerades också vatten- fallsverkets kvinnliga kassörer _och bokhållare, namnförändrade till kassörer (kassörstjänsten i 13 m. lg : 24 benämndes förste kassör, numera huvudkassör). Förste kansliskrivarbefattningar har sedermera (1946) inrättats även vid telegraf- verket men däremot inte vid postverket.

Statens järnvägar. Efter 1925 har den förutvarande kvinnliga kontorsskrivar- tjänsten dvs. kansliskrivartjänsten också fått manliga innehavare; även kvinnor har utnämnts å de förut för män reserverade kontorsskrivarbefattningarna. Förste kansliskrivartjänsterna, de förutvarande kvinnliga bokhållartjänsterna, har fått ett fåtal manliga innehavare men innehas ännu till övervägande delen av kvinnor. På ! samma sätt har den förutvarande manliga bokhållartjänsten i lg 21 kommit att inne- . has även av enstaka kvinnor. En differentiering av arbetsuppgifterna för nämnda _ fyra tjänster, svarande mot lönegradsplaceringarna 15, 16, 19 och 21 har efter ' 1925 successivt genomförts. Vad först beträffar kvinnliga kontorsskrivare ! (: kansliskrivare) och manliga kontorsskrivare, som 1925 delvis hade likartade arbetsuppgifter, framhöll järnvägsstyrelsen i ett yttrande över en framställning (november 1925) om höjd lönegradsplacering för kansliskrivartjänsten, att om, som i framställningen gjorts gällande, kansliskrivare och kontorsskrivare full- gjorde samma arbete, detta vore ett av speciella omständigheter betingat undan- tagsförhållande av övergående natur, som ej kunde tillmätas betydelse vid bestäm- mande av kansliskrivarnas avlöning. I ett överklagningsärende 1927, gällande kontorsskrivartjänster vid kontrollkontoret, erinrade järnvägsstyrelsen, att den efter kansliskrivargradens tillkomst 1925 sökt genomföra en uppdelning av de förut för endast kontorsskrivare avsedda kvalificerade arbetena. Därvid hade dessa kvalificerade arbetsuppgifter till övervägande grad måst anses lämpade för den lägre graden, dvs. kansliskrivargraden. Mellan 1915 och 1925 kunde man sätta likhetstecken mellan kvalificerade och kontorsskrivararbeten. »Nu äro de kvali- ficerade arbetena uppdelade, icke blott så, att man fordrar högre kvalificerade arbeten s.a.s. på samma plan för kontorsskrivare utan även och framför allt så, att man fordrar kvalifikationer av helt annan art för kontorsskrivare än för kansli- skrivare.» (Kontrollkontorets chef 8/7 1927.)

I sitt förslag till personalstat för 1932 framhöll järnvägsstyrelsen, att kansli- skrivare (som enligt styrelsens instruktion skulle ha lägst realexamen) borde ha »högre kvalificerat arbete, såsom registrerings-, annotations- och enklare uppsätt— ningsarbeten». Då åtskilliga kansliskrivare såväl vid kontrollkontoret som vid styrelsens övriga kontor och byråer inte bestred göromål, som svarade mot löne- gradsplaceringen, föreslog järnvägsstyrelsen i olika statförslag utbyte av kansli- skrivartjänster mot kanslibiträdesbefattningar. Härigenom har en successiv minsk- ning av antalet kansliskrivare ägt rum. Medan antalet ordinarie kvinnliga kon- torsskrivare i järnvägsstyrelsen 1924 utgjorde 184, varav 102 på kontrollkontoret, hade antalet kansliskrivare i järnvägsstyrelsen 1945 nedgått till 89, varav 39 på kontrollkontoret.

I fråga om förste kansliskrivarna (de förutvarande kvinnliga bokhållarna) gjorde järnvägsstyrelsen i ett yttrande (nov. 1925) gällande, att de ofta nog erhållit sin löneställning inte på grund av speciellt krävande arbetsuppgifter utan mera som ett slags ålderstillägg; gentemot detta framhöll Statsbanornas kvinnliga tjänste- . mannaförening, att dylika befattningar inrättats för särskilt kvalificerade göro- 1 mål, såsom vård av biblioteket, arbetsledning, registratorsgöromål å utrikes taxe- ' byrån etc. I förslag till personalstat för 1932 framhöll styrelsen, att förste kansli- skrivare borde förekomma endast å tjänster med mera speciella arbetsuppgifter. ; I skrivelse till 1936 års lönekommitté hemställde Statsbanornas kvinnliga tjänste— ; mannaförening, att förste kansliskrivare skulle placeras i 18 lg, dvs. en lönegrad i under kontorsskrivare; därvid gjordes gällande, att före 1925 ingen skillnad funnits mellan manliga och kvinnliga bokhållares arbetsuppgifter och att den där- i i i i i !

efter verkställda uppdelningen inte motiverade den betydande skillnaden i löne- gradsplacering; förste kansliskrivarnas arbetsuppgifter vore av liknande art som kansliskrivares men låge kontorsskrivares arbete kvalitativt nära.

Statens vattenfallsverk. De förutvarande kvinnliga befattningarna kontors- skrivare (= kansliskrivare, 15 lg) och bokhållare (: förste kansliskrivare, 16 lg) och den förutvarande manliga befattningen kontorsskrivare, 19 lg, har blivit be- fordringstjänster, tillgängliga för både män och kvinnor, från kontorist— och förste kontoristtjänsterna i 12 och 14 lg. De mera kvalificerade arbetsuppgifterna i kontorskarriären är sålunda differentierade på lönegradsserien 12, 14, 15, 16 och 19. Kansliskrivartjänsten i 15 lg användes numera endast i mindre utsträckning (för registrators- och handsekreterargöromål); 3 tjänster i Ca 15 och 10 i Ce 15 innehas samtliga av kvinnor. Förste kansliskrivartjänsten användes för såväl registratorsgöromål som kamerala (jfr ovan 5. 339) arbetsuppgifter. De 2 ordi— narie tjänsterna i Ca 16 har båda kvinnliga innehavare; de e.o. innehas av både män och kvinnor (60 m., 20 kv.). Även kvinnor har numera befordrats till kon- torsskrivare i 19 lg med samma arbetsuppgifter som männen (kvalificerade kame— rala göromål, arbetsledning o.d.). Den förutvarande kvinnliga kassörstjänsten i 16 lg har numera även manlig innehavare.

Telegrafverket. Någon manlig motsvarighet till de kvinnliga kontorsskrivarbe- fattningarna fanns inte under budgetåret 1924/25, men samtidigt som dessa för— ändrades till kansliskrivarbefattningar, dvs. fr.o.m. 1/7 1925, inrättades kontors— skrivarbefattningar i nuv. 19 lg, närmast avsedda för icke-ordinarie manlig kon- torspersonal vid verkstaden, vilken inte tidigare kunnat erhålla ordinarie an— ställning, då ordinarie befattningar för manlig kontorspersonal ej funnits. Ännu åtskilliga år efter 1925 var kansliskrivarbefattningarna uteslutande besatta med kvinnor och kontorsskrivarbefattningarna uteslutande med män. 1927 resp. 1936 utnämndes de första kvinnliga kontorsskrivarna resp. manliga kansliskrivarna. F.n. finnas ungefär lika många manliga som kvinnliga kontorsskrivare, medan kansliskrivarbefattningarna till ca 4/5 innehas av kvinnor. Den 1946 inrättade förste kansliskrivarbefattningen har blivit en övervägande kvinnlig befattning.

Arbetsuppgifterna för kansliskrivar-, förste kansliskrivar- och kontorSskrivar- befattningarna torde i stort sett vara differentierade med hänsyn till lönegrads- placeringen 15, 16 och 19. Det bör understrykas, att kontorsskrivarbefattningarna (i nuv. 19 lg) och förste kansliskrivarbefattningarna vid telegrafverket — i mot- sats till SJ och vattenfallsverket — tillkommit efter 1925 års inplacering.

Postverket. Vid postverket fanns vid 1925 års inplacering inga kvinnliga kon- torsskrivare (: kansliskrivare). De kvalificerade kontorsgöromålen vid styrelsen bestreds i stället av postexpeditörer och förste postexpeditörer. Först fr.o.m. 1/7 1927 inrättades kansliskrivarbefattningar, avsedda som befordringstjänster för den icke postexpeditörsutbildade personalen inom kontorskarriären. 1928 angavs arbetsuppgifterna för kansliskrivare såsom »arbete av självständig art och i dylikt hänseende jämförligt med det som utfördes av postexpeditörer», arbets- ledning för mindre personalstyrka av kansli- och kontorsbiträden samt arbete som krävde språkkunskaper. Kansliskrivartjänsten har hela tiden varit och är fortfarande en »kvinnlig» tjänst. Detsamma är fallet med den fr.o.m. 1/7 1944 inrättade kontorsskrivartjänsten. Den nya befattningen avsågs för uppflyttning i lönegrad av sådana inom generalpoststyrelsen placerade befattningshavare i 15 och 16 lg, vilka hade att självständigt handlägga och svara för viss viktig arbetsdetalj eller utöva förmanskap över en större, med kontorsarbete sysselsatt personalgrupp eller biträda såsom arbetsledare. Den skulle stå öppen såväl för personal med postexpeditörsutbildning som för personal inom den egentliga kon- torskarriären. Sedan 1944 har ett antal kansliskrivar- och förste postexpeditörs- befattningar vid generalpoststyrelsen uppflyttats till kontorsskrivargraden. Fr.o.m. 1/7 1949 inrättades vid de fem största postdirektionerna kontorsskrivarbefatt- ningar, vilkas innehavare fick övertaga redogörargöromål, som tidigare åvilat förste postassistenter (Ca 21). Arbetsuppgifterna för postverkets kontorsskrivare kan sammanfattningsvis angivas sålunda: arbetsledning, kontroll- och revisions- arbete, kansligöromål (för vilka postassistentutbildning inte erfordras) samt redogörarskap vid postdirektion.

4. Toppgraden vid allmänna civilförvaltningen

Såsom förut framhållits var — bortsett från utrikesförvaltningens kanslister - — de kvinnliga kontorsskrivarna (efter inplaceringen 1925 kallade kansliskrivare) de högsta kvinnliga tjänstemännen vid allmänna civilförvaltningen, medan vid kommunikationsverken (SJ och statens vattenfallsverk) utöver kvinnliga kontors- skrivare även fanns kvinnliga bokhållare, vilka 1925 under benämningen förste kansliskrivare inplacerades i nuv. 16 lg. Dessa relativt fåtaliga kvinnliga bok- hållare torde i regel ha haft något mera kvalificerade göromål än kontorsskrivarna vid samma verk. Av olika uttalanden vid inplaceringen 1925 framgår, att åt- skilliga av allmänna civilförvaltningens kontorsskrivare hade göromål av minst lika kvalificerad art som kommunikationsverkens bokhållare (av vilka åtskilliga var registratorer). Införandet av en bokhållargrad även vid allmänna civilför- valtningen diskuterades vid inplaceringen — men ställdes på framtiden, varför alla kontorsskrivare (: kansliskrivare) vid allmänna civilförvaltningen fick en löneställning motsv. nuv. 15 lg. Detta betydde att de placerades 4 lönegrader under kommunikationsverkens manliga kontorsskrivare m.fl. och 4 lönegrader under landskanslister och Iandskontorister, vilkas göromål, som tidigare visats, torde kunna anses ha varit i stort sett likvärdiga med göromålen å åtminstone de mest kvalificerade kvinnliga kontorsskrivartjänsterna vid departement och ämbetsverk. Efter inplaceringen 1925 var sålunda den kvinnliga topplönen för

i ! ! i E i

t u » | .

det mest kvalificerade kontorsarbetet nuv. 15 lg vid allmänna civilförvaltningen: och 16 lg vid kommunikationsverken, medan motsv. »manliga» lön var nuv. 19 lg.

Efter 1925 har vid allmänna civilförvaltningen inträffat, att tjänster i nuv.. lg 18 och 19 inrättats för samma slags göromål, som 1925 ålåg vissa kvinnliga. tjänstemän i den kvinnliga toppgraden (främst registrators- och kassörsgöromål),.

Registratorstjänster i 18 och 19 lönegraderna. Såsom den föregående fram-- ställningen visat innehades budgetåret 1924/25 befattningen som verksregistrator' vid ett flertal verk av kvinnliga kontorsskrivare. Flera av dessa kvinnliga tjänster" hade tillkommit genom utbyte av manliga registratorstjänster i 13 m. lg (: 24). Fr.o.m. budgetåret 1927/28 utbyttes även den manlige registratorn i tullstyrelsen, och de en lönegrad högre placerade manliga registratorerna i departementen mot kvinnliga registratorer, men dessa placerades inte i samma grad som de före 1925 tillkomna kvinnliga registratorerna utan i stället inrättades särskilda registrar torstjänster i 19 lg vid departementen och i 18 lg vid tullstyrelsen.

I prop. 1927: 1, gemensamma frågor, erinrade chefen för finansdepartementet om det utbyte av akademiskt utbildade manliga registratorer mot kvinnlig per- sonal, som verkställts inom ett flertal centrala ämbetsverk. I en inom finans- departementet upprättad PM hade ifrågasatts, om inte även inom statsdeparte- menten de med registratorstjänster (i lg motsv. nuv. 25) förenade göromålen borde kunna anförtros åt mindre kvalificerad personal. Registratorernas huvud- uppgift (diarieföring samt ordnande och vård av handlingar) syntes utan nämn- värda olägenheter kunna övertagas av befattningshavare utan universitetsutbild- ning. Registratorernas uppgift att lämna upplysningar åt myndigheter och en- skilda skulle vid utbyte mot lägre kvalificerade befattningshavare måhändai större omfattning komma att åvila vederbörande byrå inom departementet, vilket dock inte syntes utgöra något hinder för den ifrågasatta omläggningen. Om registratorernas skötsel av departementets ekonomiska angelägenheter anförtrod- des åt befattningshavare med lägre kompetens, syntes det bliva erforderligt att en närmare tillsyn över handhavandet av de ekonomiska frågorna utövades av någon högre tjänsteman i departementet. Beträffande lönegradsplaceringen för de nya, icke juridiskt utbildade registratorerna ansågs övervägande skäl tala för att de fick en något högre löneställning än åmbetsverkens registratorer; 18 lg föreslogs. Allmänna civilförvaltningens lönenämnd fann denna placering väl låg, även om en avsevärt lägre löneställning än 25 lg finge anses fylla anspråken på en skälig lönegradsplacering. Det syntes nämnden mest ändamålsenligt, att stats- departementens registratorer även vid en allmän nedflyttning i lönegrad dock tilldelades en sådan löneställning, att för befattningarna kunde förvärvas tjänste- män med tillräcklig utbildning och erfarenhet, för att åt dem fortfarande skulle kunna uppdragas även de till överflyttning på andra befattningshavare tilltänkta göromålen. Nämnden ansåg, att departementens registratorer inte borde sättas lägre än i 21 lg och erinrade bl.a., att i denna lönegrad placerats befattningarna förste postassistent vid postverket och bokhållare vid de övriga kommunikations- verken, med vilka befattningar vore förenade arbetsuppgifter, som i avseende å vikt och betydelse syntes kunna anses jämförliga med departementsregistrato- rernas. Departementschefen anförde, att även om det kunde befinnas nödigt att undantagsvis å annan befattningshavare överflytta göromål, som då åvilade re— gistratorerna, syntes göromålen i det stora hela inte vara av den art, att för deras behöriga fullgörande behövdes de kvalifikationer, som dittills krävts av registra- torerna. Departementschefen ansåg en placering i 19 lg tillräcklig.

1927 års riksdag biföll förslaget om departementsregistratorerna och beslöt även inrättande av en registratorstjänst i 18 lg vid generaltullstyrelsen i utbyte

mot en manlig registratorstjänst i 24 lg (prop. 1927: 70). 1926 års besparings- sakkunniga hade föreslagit 20 lg, varvid som motivering för högre placering än för vid övriga ämbetsverk inrättade verksregistratorsbefattningar framhållits de sär- skilda arbetsuppgifterna (vård av generaltullstyrelsens ganska omfattande arkiv och uppdrag att på begäran av åklagare tillhandahålla uppgifter ur registret över för smuggelbrott dömda personer). Allmänna civilförvaltningens lönenämnd hade erinrat om sitt förslag, att departementsregistratorerna skulle placeras i 21 lg; för registratorstjänsten i tullstyrelsen, med vilken redogöraransvar icke eller en- dast i ringa mån vore förenat, syntes 20 lg skälig. Departementschefen fann —— vid det förhållandet, att de förut i 25 lg placerade departementsregistratorerna föreslagits till 19 lg _ att den i 24 lg placerade registratorstjänsten i tullstyrelsen inte lämpligen borde sättas högre än i 18 lg, dvs. fortfarande en lönegrad lägre än motsvarande tjänster i statsdepartementen. Därmed hade han dock inte tagit någon ståndpunkt till frågan om övriga registratorers i de centrala verken löne- gradsplacering.

Vid 1928 års riksdag inrättades ytterligare en registratorstjänst i 18 lg (vid statskontoret) och vid 1929 års riksdag ytterligare tre (statistiska centralbyrån, kammarkollegium och kommerskollegium). I samtliga fallen övertogs registra- torsgöromålen från tjänstemän i nuv. 24 lg. Beträffande registratorstjänsten vid statskontoret förekom en diskussion om lönegradsplaceringen. 1926 års bespa- ringssakkunniga hade funnit kansliskrivargraden fullt tillräcklig, men statskon- toret ansåg det inte rimligt eller rättvist att tjänsten skulle nedflyttas fler löne- grader än statsdepartementens registratorer, av vilka flera syntes hava mindre omfattande och krävande göromål. Statskontoret påyrkade därför placering i 18 lg och fick understöd av allmänna civilförvaltningens lönenämnd, som fram- höll att registratorstjänsten i statskontoret vore en av de mera krävande bland centrala ämbetsverkens registratorstjänster. Lönenämnden tryckte särskilt på registratorns ekonomiska ansvar. Visserligen hade i åtskilliga fall registrators— och därmed ofta även redogörargöromålen ålagts befattningshavare i kansli- skrivargraden, men nämnden erinrade om departementschefens uttalande vid 1925 års inplacering av de kvinnliga befattningarna, att vissa av de göromål, som utfördes av de dåvarande kontorsskrivarna, t.ex. registrators- och kassörsgöromål, motiverade ett högre löneläge än för kontorsskrivare i allmänhet. (Två reservan- ter i lönenämnden gjorde gällande, att varken registreringsarbetet eller kassörs- göromålen i statskontoret var mera kvalificerade än de som på andra håll ut- fördes av kansliskrivare.) Departementschefen fann det inte riktigt, att tjänsten jämställdes med kansliskrivargraden; göromålens omfattning och beskaffenhet — särskilt kassörsgöromålen —— syntes motivera 18 lg.

Sammanfattningsvis kan alltså konstateras, att de under åren 1927—1929 in- dragna manliga registratorstjänsterna i 24 lg vid centrala ämbetsverk samtliga ersattes med registratorstjänster i 18 lg, dvs. tre lönegrader högre än de kvinn- liga verksregistratorer, som fanns 1925. Frågan blir då, om registratorstjänsterna i 18 lg var mera kvalificerade än de förut inrättade, i 15 lg kvarstående eller .om lönegradsplaceringen innebar en högre värdering av arbetsuppgifterna för de kvinnliga tjänster, som 1925 placerats i 15 lg. Diskussionen kring tjänsten vid statskontoret synes ge ett visst stöd för antagandet, att bland de före 1925 in- rättade registratorstjänsterna i kansliskrivargraden fanns, åtminstone några som var lika krävande som tjänsten i statskontoret. Detta skulle tala för antagandet att inrättandet av registratorstjänster i 18 lg innebar en högre värdering av arbets— uppgifter som redan 1925 ålåg tjänstemän i allmänna civilförvaltningens högsta kvinnliga normalgrad. Användandet av 18 lg synes ha varit beroende av departe- mentsregistratorernas tidigare beslutade placering i 19 lg och innebar ett bibe—

hållande av en lönegrads skillnad mellan departements- och ämbetsverksregistra- torer. Lönegradsskillnaden 18—19 synes sålunda inte ha baserats på någon direkt jämförelse mellan arbetsuppgifterna för ämbetsverks- och departementsregistra- torerna.

Att 18 lg efter 1927—1929 års beslut betraktats som normalgrad för ämbets- verksregistratorer synes framgå av ett i prop. 1930: 233 återgivet bet. ang. lots- styrelsens organisation, i vilket bl.a. föreslogs, att registratorstjänsten skulle sänkas från 24 till 18 lg; ännu 1925 hade visserligen ifrågasatts kansliskrivartjänst, men runder senare år» hade registratorstjänster i centrala ämbetsverk placerats i 18 lg. Förslaget accepterades emellertid inte av allmänna civilförvaltningens lönenämnd som framhöll, att särskilda skäl åberopats vid inplacering i 18 lg av registrators- tjänsterna vid generaltullstyrelsen och statskontoret. Med registratorstjänsten vid lotsstyrelsen vore icke förenat något ekonomiskt ansvar i följd av kassarörelse. Ej heller i övrigt syntes göromålen motivera befattningshavarens särskiljande från de med registratorsgöromål sysselsatta kansliskrivarna inom ett flertal övriga verk. Departementschefen anslöt sig i ovannämnda prop. till lönenämndens upp- fattning och föreslog att registratorstjänsten vid inträffande ledighet skulle ut- bytas mot kansliskrivartjänst, vilket även blev riksdagens beslut. För första gången efter 1925 kom sålunda en registratorstjänst att placeras i endast kansliskrivar- graden. 1934 placerades likaledes registratorstjänsten vid väg- och vattenbygg- nadsstyrelsen endast i 15 lg, varvid emellertid lönenämnden uttalade, att skäl skulle kunna anföras för tjänstens omedelbara placering i högre lönegrad, efter- som registratorsbefattningar i några fall hos centrala ämbetsverk placerats i 18 lg. År 1935 tillkom dels en registratorstjänst i 15 lg vid riksförsäkringsanstal— ten, dels en i 18 lg vid patent- och registreringsverket. Någon särskild motivering för den senare tjänstens placering anfördes inte, men i fråga om den förra fram- höll statskontoret, att — i anslutning till vad som uttalades vid nedflyttningen av registratorsbefattningen i lotsstyrelsen — torde böra krävas särskilda skäl, såsom t.ex. ekonomiskt ansvar till följd av kassarörelse, för att registratorsbefattning skulle placeras högre än i 15 lg. 1936 placerades i 18 lg registratorstjänsten vid lantmäteristyrelsen _ utan särskild i propositionen anförd motivering. Medan under åren 1927—1929 alla nyinrättade registratorstjänster vid centrala ämbets- verk satts i 18 lg, differentierades de sålunda fr.o.m. 1930 på 15 och 18 lg. Någon höjning av år 1925 förefintliga, av kansliskrivare uppehållna registratorstjänster skedde däremot inte. De under åren 1927—1941 inrättade registratorstjänsterna i 18 lg besattes med kvinnor — med undantag för tjänsterna vid statskontoret och kammarkollegiet. Tjänsterna i 15 lg synes alla ha fått kvinnliga innehavare.

Kassörstjänster. Inrättandet av registratorstjänster i 18 och 19 lg synes även ha influerat på lönegradsplaceringen för kassörstjänster. Närmast före 1/7 1925 innehade kvinnliga kontorsskrivare tjänster med huvudsakligen kassagöromål (fångvårdsstyrelsen, riksförsäkringsanstalten), vilka tillkommit genom utbyte av manliga kassörsbefattningar i 13 m. lg (: nuv. 24). Vid ett flertal verk fanns ännu 1925 dylika manliga kassörstjänster kvar. Även kassörsgöromålen hörde till de av kontorsskrivarnas göromål, som departementschefen i sitt uttalande i prop. 1925 ansåg motivera ett högre löneläge.

År 1933 inrättades den första kassörstjänsten i 18 lg (lantmäteristyrelsen). I sitt förslag om lönegradsplacering erinrade allmänna civilförvaltningens löne- nämnd, att under senare år befattningshavare med registrators- och liknande göromål hänförts till 18 lg; en reservant befarade konsekvenser på andra håll, där befattningshavare i 15 lg utförde liknande arbete. Fr.o.m. 1937 uppflyttades en kansliskrivare i pensionsstyrelsen till kassör i 18 lg och samma år inrättades en befattning som kassör och registrator i 18 lg vid rikets allmänna kartverk.

Fr.o.m. 1938 uppflyttades till 18 lg dels en kansliskrivare i riksförsäkringsanstal- ten, dels en kansliskrivare i socialstyrelsen (registrator och kassör). Förslag om uppflyttning av sistnämnda tjänst hade under hänvisning till registratorernas lönegradsplacering framförts redan 1929.

Även sedan 18 lg börjat användas för kassörstjänster inrättades emellertid kassörstjänster i kansliskrivargraden. Utvecklingen betydde sålunda _ liksom för registratorstjänsterna —— en differentiering på 18 och 15 lg. Några principer för differentieringen kan inte utläsas ur förslagen om tjänsternas inrättande. Den iakttagelsen kan dock göras, att kassörstjänsterna i 18 lg i regel tillkom vid verk, där kamrerartjänster inte fanns, och där kassörerna sålunda kan antas ha haft även mer kvalificerade kamerala göromål än de rena kassörsgöromålen. Även om det skulle vara möjligt att få fram en klar avgränsning mellan de olika slagen av kassörstjänster kvarstår samma problem som i fråga om registratorstjänsterna: innebar användningen av 18 lg en omvärdering av göromål, som 1925 åvilade de i 15 lg inplacerade kvinnliga kontorsskrivartjänsterna, eller var de till 18 lg hänförda kassörstjänsterna väsentligt mer kvalificerade än någon eller några av de kontorsskrivartjänster med kassörsgöromål som fanns 1925? Tre av kassörs- tjänsterna i 18 lg tillkom genom höjning av kansliskrivartjänster, varvid i två fall direkt åberopades ökat arbete och ansvar. I varje fall kan man konstatera, att genom anlitandet av 18 lg för registratorer vid centrala ämbetsverk tillkommit en ny toppgrad för biträdeskarriären och att den även kom att utnyttjas för kassörstjänster. Samtliga de nya kassörstjänsterna i 18 lg fick kvinnliga inne- havare. Den »kvinnliga» toppgraden i departementet, 19, kom även att användas för en kassörstjänst vid ett centralt ämbetsverk. Den 1937 vid arméförvaltningen inrättade kassörstjänsten, som betecknades som kvinnlig och även fick kvinnlig innehavare, placerades nämligen i 19 lg under direkt hänvisning till löneställ- ningen för departementens kvinnliga registratorer.

Uppflyttning av föreståndaren för varumärkesgranskningen. Den höjning av den högsta kvinnliga normalgraden från 15 till 18, som den nu skildrade utveck- lingen beträffande registrators- och kassörstjänster synes visa, kom även till ut- tryck i en uppflyttning 1931 av befattningen som föreståndare för varumärkes- granskningen vid patent- och registreringsverket. Denna befattning hade 1899 uppförts som tjänst i första normalgraden (13 m. lg : nuv. 24) men från början fått en kvinnlig innehavare, som sålunda haft samma lön som manliga första- gradstjänstemän. Sedan den ursprungliga kvinnliga innehavaren avgått, begärde patent- och registreringsverket i sina petita för budgetåret 1924/25, att den i 13 m. lg uppförda befattningen, som fortfarande lämpligen borde besättas med kvinn- lig innehavare, skulle förändras till en befattning för kvinnliga tjänstemän. Arbetet med granskning av varumärkesansökningar samt ordnande och vården av det därför erforderliga granskningsmaterialet vore synnerligen maktpåliggande och ansvarsfullt och betingade ovillkorligen en kvinnlig kontorsskrivartjänst. Departementschefen hade intet att erinra mot den av ämbetsverket självt för- ordade nedflyttningen från 13 m. lg till 5 kv. lg och i staten fr.o.m. budgetåret 1924/25 uppfördes en kontorsskrivartjänst (fr.o.m. 1/7 1925=kansliskrivare). I ett sakkunnigbetänkande 1930 föreslogs tjänstens höjning till 18 lg. Patent- och registreringsverket framhöll, att då tjänsten 1924 satts i 5 kv. lg detta hade varit den högsta lönegrad, i vilken kvinnliga befattningshavare inom den centrala statsförvaltningen då placerades. Enär befattningen vore mycket krävande och snarast av den karaktär, som plågade påkalla anlitandet av manlig arbetskraft, ifrågasattes dess placering i 22 lg, varvid erinrades att den före 1924 var uppförd i lönegrad motsv. 24. Kungl. Maj:t (prop. 1931: 135) och riksdagen ansåg emel- lertid 18 lg tillräcklig.

% i i l

I sina petita för budgetåret 1935/36 föreslog patent- och registreringsverket höjning till 24 lg, varvid erinrades att tjänsten ursprungligen tillhört notariegra- den och också väl uthärdade en jämförelse med befattningarna i denna grad. Att befattningen 1924 ändrades till kvinnlig kontorsskrivartjänst berodde enligt ämbetsverket ingalunda på att den tidigare övervärderats utan därpå att tjänsten ansågs alltjämt böra besättas med kvinna och därför förändras till en befatt- ning för kvinnliga tjänstemän, vid vilket förhållande den då ej gärna kunde komma på högre plan än kontorsskrivartjänst. »Visserligen blev, när högre nor- malgrad för kvinnliga befattningshavare än B 11 [: Ca 15] införts, föreståndar- befattningen år 1931 uppflyttad till B 14 [: Ca 18], men den är alltjämt, liksom år 1924, betraktad såsom 'en befattning för kvinnliga tjänstemän'.» Ämbetsverkets framställning kom inte att föranleda någon åtgärd. Befattningen kvarstår fort- farande i 18 lg och har kvinnlig innehavare.

Bortsett från det faktum att den manliga tjänsten i 13 m. lg 1899—1924 hade kvinnlig innehavare, har sålunda föreståndarebefattningen genomlöpt samma stadier som vissa registratorstjänster: 24—15—18. Tjänstens höjning från 15 till 18 lg synes utgöra ett stöd för antagandet, att inrättande av tjänster i 18 lg inne- burit en höjning av den kvinnliga toppgraden från 15 till 18. Av patent- och registreringsverkets ovan refererade yttrande framgår ju också, att man 1934 hade den uppfattningen att en ny högsta normalgrad för kvinnliga befattningshavare införts.

Normer för lönegradsplaceringen av registrators- och kassörstjänster uppställ- des av tjänsteförteckningssakkunniga för allmänna civilförvaltningen (SOU 1941: 17). Efter en historik över registratorsbefattningarnas tidigare löneställning (s. 47 f) konstaterade de sakkunniga att befattningshavare med registratorsgöro- mål utgjorde en i lönehänseende föga enhetlig grupp. Olikheterna i löneställning hade sin reella orsak i skiljaktigheter beträffande tjänsteåliggandena, vilka gjorde en lönedifferentiering ofrånkomlig. Däremot kunde påstås, att gällande lönegrads— placeringar icke i allo vore uttryck för en konsekvent genomförd värderings- princip. De sakkunniga fann de allmänna skäl, vilka anförts till stöd för tidigare beslut om nedflyttning av registratorstjänster, vara bärande och ansåg alltså, att registratorsgöromål i regel kunde med fördel överlämnas åt befattningshavare utan akademiska examensmeriter. Det fölle sig naturligt att ställa registrators- tjänsterna i visst samband med de s.k. biträdesbefattningarna, vilka regelmässigt hänförts till 6, 8, 11, 13 och 15 lg. Då registratorsgöromålen otvivelaktigt borde räknas till de mest krävande av arbetsuppgifterna för tjänstemän i biträdesgrad, syntes som normalgrad för verksregistrator inte böra ifrågasättas annan löne- ställning än 15 lg. Med hänsyn till registratorsgöromålens olika sammansättning vid olika myndigheter ansågs dock högre löneläge påkallat för åtskilliga verks- registratorstjänster, bl.a. för tjänster med särskilt ansvarsfulla ekonomiska upp- gifter (redogöraruppgifter). För de kvalificerade registratorstjänsterna ansågs 18 och 21 lg böra ifrågakomma. (Någon registratorstjänst som borde placeras i 21 lg hade de sakkunniga dock inte funnit.) Statsdepartementens registrators- befattningar, som efter nämnda riktlinjer borde vara placerade i 18 lg, syntes i viss mån intaga en särställning, varför de sakkunniga inte föreslog någon ändring av deras placering i 19 lg.

Kassörstjänsterna borde enligt de sakkunniga i normala fall vara placerade i 15 lg samt i fall, då göromålen vore att anse såsom mera kvalificerade, i 18 lg. Vid bedömandet av huruvida en kassörstjänst borde hänföras till 15 eller till 18 lg, måste hänsyn tagas till flera faktorer, bl.a. göromålens egentliga svårighets- grad, kassarörelsens omfattning och därmed sammanhängande bokföringsorga- nisatoriska problem, förekomsten av högre kamerala tjänstemän. Kassörstjänsterna

karakteriserades av de sakkunniga — till skillnad från kamrerar- och redogörar- tjänster med fullt redogöraransvar i alla principfrågor rörande författningstolk- ning o.d. — såsom »verkställighetsorgan med eget ansvar i stort sett endast för att utbetalning sker enligt meddelat anordningsbeslut och till där angiven betal- ningsmottagare samt att utbetalningen är siffermässigt riktig» (s. 60).

De sakkunnigas förslag om registrators- och kassörstjänsters lönegradsplace- ring, vilka innebar såväl höjningar som sänkningar, bifölls i stort sett av 1942 års riksdag. Bl.a. nedflyttades från 18 till 15 lg registratorstjänsten vid general- tullstyrelsen, dvs. den första registratorstjänst, för vilken 18 lg kommit till an- vändning.

Inrättande av kontorsskrivartjänster vid allmänna civilförvaltningen. Utöver de registrators- och kassörstjänster, som i det föregående behandlats, har fr.o.m. 1935 vid allmänna civilförvaltningen inrättats kontorsskrivartjänster i 19 lg. Dessa motsvarar sålunda i lönehänseende de manliga kontorsskrivartjänster, som före 1/7 1925 fanns vid de båda kommunikationsverken SJ och statens vatten- fallsverk och som numera även har kvinnliga innehavare.

De första ordinarie kontorsskrivartjänsterna utanför kommunikationsverken inrättades vid riksförsäkringsanstalten fr.o.m. budgetåret 1935/36. Redan 1918 hade riksförsäkringsanstalten velat inrätta tjänster motsvarande järnvägsstyrelsens manliga kontorsskrivartjänster. Därvid framhölls, att en del göromål vid anstalten vore av den natur, att de ej lämpligen kunde anförtros åt kvinnliga biträden men dock inte krävde mera kvalificerad utbildning. Framställningen om inrättande av ordinarie tjänster föranledde ingen åtgärd, men från början av 1920-talet inrätta- des extra ordinarie tjänster i lönegrader motsv. nuv. 19, 18 och 16. Fram till 1931 innehades dessa tjänster uteslutande av män men därefter förordnades i en- staka fall även kvinnor från biträdeskarriären. I sina petita för budgetåret 1935/36 begärde riksförsäkringsanstalten ordinarie kontorsskrivartjänster i såväl 19 som 21 lg. Allmänna civilförvaltningens lönenämnd ansåg att frågan om in- rättande av nya ordinarie tjänster i dessa lönegrader kunde vara av betydelse även för andra verk inom den centrala statsförvaltningen och ifrågasatte om inte förslaget borde prövas i ett vidare sammanhang. Fr.o.m. 1935/36 inrättades endast tjänster i 19 lg men efter upprepade framställningar från riksförsäkrings- anstalten tillkom fr.o.m. 1945/46 även förste kontorsskrivartjänster i 21 lg. Antalet kontorsskrivare i Ca och Ce 19 vid riksförsäkringsanstalten är f.n. 3 män och 18 kvinnor; vidare finns 8 manliga och 5 kvinnliga förste kontorsskrivare (Ca och Ce 21).

Även vid pensionsstyrelsen har (fr.o.m. budgetåret 1947/48) inrättats kontors- skrivartjänster i Ca 19 (1/10 1951 1 man och 7 kvinnor) samt förste kontors- skrivartjänster i Ca 21 (1 man och 1 kvinna).

Sedan ordinarie kontorsskrivartjänster 1935 inrättats vid riksförsäkrings- anstalten kom befattningen till användning för höjning av kansliskrivartjänster (innehavda av kvinnor) vid domänstyrelsen (1942) och karolinska-mediko-kirur- giska institutet (1947).1 Befattningshavaren vid domänstyrelsen hade vid höj- ningen till uppgift att biträda vid arbetet med avlönings-, pensions- och matrikel- ärenden; numera omfattar göromålen huvudsakligen pensionsuträkning. Arbets- uppgifterna för kansliskrivaren vid karolinska institutet innefattade inte bara

1 Befattningen kom även till användning vid försäkringsinspektionen, där en från e.o. kansliskrivare till e.o. kontorsskrivare höjd befattning ordinariesattes 1942. Denna kontorsskrivarbefattning, med vilken förenats speciella arbetsuppgifter (granskning och revision av de uppgifter rörande verksamheten, som författningsenligt inges till in- spektionen av de s.k. riksbolag, vilkas rörelse omfattar Skadeförsäkring, inkl. sjuk- och olycksfallsförsäkring), utbyttes emellertid redan 1947 mot en befattning som revisions- assistent i Ca 22. '

registratorsgöromål utan också speciella kansligöromål. Som motiv för höjningen framhöll lärarkollegiet bl.a., att arbetsuppgifterna väl kunde jämföras med dem som fullgjordes av föreståndare för arbetsdetalj vid länsstyrelserna (landskanslist, landskontorist i Ca 21). Universitetskanslern framhöll, att göromålen väl kunde jämställas med registratorernas i statsdepartementen.1

Andra tjänster i 19 lönegraden. Befattningar i samma lönegrad som kontors- skrivarbefattningen men med annan tjänstebenämning inrättades fr.o.m. 1948, nämligen bokhållarbefattningar vid 3 hovrätter och kanslistbefattningar vid 2 hovrätter och 17 domsagor. Arbetsuppgifterna å dessa befattningar synes i viss mån likartade med göromålen å kassörs- resp. registratorsbefattningar. Bokhållar- befattningarna innehas alla av kvinnor; av kanslisterna vid hovrätterna är en manlig och en kvinnlig och vid domsagorna finns 4 manliga kanslister mot 13 kvinnliga. Förslag om befattningarnas inrättande framlades i prop. 1947:268.. Enligt prop. skulle innehavarna av bokhållarbefattningarna självständigt utföra kamerala arbetsuppgifter. Kanslisten vid Svea hovrätt skulle bl.a. föra diarium över till hovrätten inkommande skrivelser i administrativa ärenden, handlägga personalärenden och i övrigt biträda hovrättssekreteraren. Kanslisten vid Göta hovrätt skulle främst ansvara för vården av hovrättens arkiv. Kanslistbefattningar i 19 lg hade av 1943 års domarntredning (SOU 1946:57) föreslagits inrättade vid de större domsagorna för domsagobiträden, åt vilka i större utsträckning anförtroddes att på eget ansvar handha sådana expeditionella uppgifter vid dom-- sagokanslierna som uppsättande och delgivning av stämningar, kallelser, före-- lägganden och andra beslut. Vid de större domsagor, där kanslistbefattningar inte inrättades, anförtroddes dessa arbetsuppgifter åt kansliskrivare och vid de mindre domsagorna åt kontorister. Den förstärkning av domsagornas biträdes— personal, som genomfördes fr.o.m. 1948, avsåg dels att möta den nya rättegångs- ordningens stegrade krav på häradsrätternas kanslier dels att främja önskemålet att från juristpersonalen avlasta icke juridiska göromål.

Jämförelse med förutvarande manliga befattningar. Såsom förut framhållits. (s. 349) fanns 1925 vid departement och centrala ämbetsverk praktiskt taget inga tjänster mellan de högsta kvinnliga tjänsterna (inplacerade i lg motsv. nuv. 15) och de manliga i nuv. 24 lg. Motsvarighet saknades alltså till kommunikations— verkens manliga tjänster i nuv. 19 lg; dock fanns vid länsstyrelserna manliga Iandskontorister och landskanslister, vilka just fr.o.m. 1/7 1925 inordnades i av- löningsreglementet och placerades i samma lönegrad som kommunikationsverkens. manliga tjänster i nuv. 19 lg. Förut har visats (s. 349 f) att arbetsuppgifterna för— landskanslister och Iandskontorister 1925 torde ha varit i stort sett likvärdiga med göromålen å allmänna civilförvaltningens kvinnliga tjänster i nuv. 15 lg. Efter 1925 har som av det föregående framgår vid departement och centrala ämbetsverk inrättats tjänster i 18 och 19 lg, med vilka förenats göromål av samma slag, som vid 1925 års inplacering åvilade vissa av de kvinnliga tjänsterna i nuv., 15 lg; dessa tjänster är huvudsakligen besatta med kvinnor.

De manliga tjänster i 19 lg vid kommunikationsverken, som 1925 svarade mot dessa verks kvinnliga tjänster i 15 lg, har fortfarande samma löneställning, även om arbetsuppgifterna för vissa av dem, exempelvis postassistenter och telegraf— assistenter, i viss mån ändrats. Däremot har landskanslisterna och landskon— toristerna fr.o.m. 1944 uppflyttats till 21 lg (prop. 1943: 301). Arbetsuppgifterna å dessa tjänster torde ha undergått avsevärda förändringar sedan år 1925. Så- lunda framhöll särskilda sakkunniga (bet. 25/2 1943), att de rena registrators- göromålen blivit ett allt ringare moment i befattningshavarnas arbetsuppgifter

1 Utöver ovan behandlade ordinarie kontorsskrivartjänster har e.o. kontorsskrivar- tjänster (Ce19) inrättats vid ett flertal andra verk inom allmänna civilförvaltningen. De har både kvinnliga och manliga innehavare.

och att dessa 1 stället i betydande utsträckning anförtrotts bestyren med ären- denas beredning samt uppsättande av" förslag till beslut, samtidigt varmed mindre kvalificerade arbetsuppgifter överflyttats på tjänstemän av lägre grad. De sak- kunniga ansåg uppflyttning motiverad av att ifrågavarande tjänstemän fått sig anförtrodda mera kvalificerade arbetsuppgifter än vid lönegradsplaceringen 1925 (jfr ovan 5. 349). Som skäl för höjning anfördes vidare, att landskanslister och Iandskontorister enligt framlagt organisationsförslag skulle bli föreståndare för arbetsdetaljer med förhållandevis självständigt arbete och att deras tjänster vore sluttjänster. Samtidigt med omorganisationen fr.o.m. 1944 inrättades vid läng- styrelserna kansliskrivartjänster i 15 lg.

E. Utrikesförvaltningens kanslister

Före inplaceringen 1925

Kanslistbefattningar fanns ursprungligen bara vid beskickningar och konsulat. De tillsattes av konungen genom fullmakt och kunde sålunda endast innehas av män. Arbetsuppgifterna var bl. a. registrering, räkenskapsföring, uppdrag hos lokala myndigheter, biträde vid allmänhetens betjänande. I fråga om kompetens uttalades 1913, att fordringarna motsvarade de som i affärslivet ställdes på en dug- lig språkkunnig kontorist. Fr.o.m. 1914 utgjorde begynnelseavlöningen 3 000 kr och ,' slutavlöningen 4 500 kr, dvs. ungefär detsamma som utgick till manlig bokhållare ? i järnvägsstyrelsen. Dessutom utgick särskilda ortstillägg, vilka inte bara avsågs utgöra ersättning för ökade levnadskostnader utan delvis kunde anses tillhöra lönen.

Enligt beslut av 1919 års riksdag (prop. 360, skr. 329) inrättades fr.o.m. 1/10 1919 kanslistbefattningar även inom UD för »uppgifter av alldeles samma natur» som de, vilka vid beskickningarna och konsulaten omhänderhades av kanslister. Det avsågs, att de skulle utgöra rekryteringstjänster till motsvarande befattningar vid utrikesrepresentationen. För att möjliggöra avsedd cirkulation mellan den inre och yttre karriären tillerkändes kanslisterna i UD samma lön och ålders- tillägg som kanslister i utlandet samt dessutom ett extra avlöningstillägg å 600 kr som kompensation för de senares ortstillägg. Inklusive detta tillägg blev begyn- nelseavlöningen 3 600 kr och slutavlöningen 5 100 kr. Begynnelseavlöningen kom sålunda att ligga nära begynnelseavlöningen till manlig bokhållare vid SJ (tab. ! 10 och 17). Vid jämförelse bör dock uppmärksammas, att de av UD:s tjänste- män, som var underkastade förflyttningar, enligt uttalande vid löneregleringen ansågs böra avlönas högre än motsvarande tjänstemän vid andra verk. Riksdagen framhöll, att det förhållandet, att vissa av UD:s tjänstemän kom att erhålla högre avlöningsförmåner än närmast motsvarande befattningshavare inom övriga de- partement, icke innebar någon värdesättning av arbetet inom de olika departe- menten utan endast föranletts av önskvärdheten att genomföra en cirkulation mellan befattningshavare vid beskickningar och konsulat och inom departemen- tet samt icke fick på något sätt anses prejudicera en blivande lönereglering för departementen i allmänhet.

Kanslistbefattningarna i UD skulle tillsättas av utrikesministern och blev så- lunda inte såsom motsvarande befattningar i utlandet underkastade regerings- formens bestämmelser. De nyinrättade befattningarna besattes med enbart kvin- nor, som alltså fick samma lön som de manliga kanslisterna i utlandet och högre lön än manliga tjänstemän med kvalificerat kontorsarbete vid kommunikations- verken (t.ex. manliga kontorsskrivare och postexpeditörer). Att kanslistbefatt- ningarna i UD även (och kanske främst) varit avsedda för män framgår av att

de -— såsom förut nämnts -— avsågs som rekryteringstjänster för kanslistbefatt- ningärna i utlandet, till vilka ju fortfarande endast män kunde ifrågakomma. De kvinnliga kanslisterna i UD kan sägas ha haft »manlig» lön. Deras lön låg av- sevärt över lönen till departementets kvinnliga bit-räden av tredje graden, vilka _— ]iksom motsvarande biträden på andra områden — hade en begynnelseavlöning av -2 400 kr och en slutavlöning av 3 000 kr.

”Den lika lönen till manliga och kvinnliga kanslister utgick under tiden 1/10 1919—31/12 1921. Därefter differentierades kanslistlönen på manlig och kvinnlig, samtidigt som även kanslistbefattningarna i utlandet öppnades för kvinnor. De sakkunniga för omorganisationen av UD berörde i sitt förslag till avlöningsbe— stämmelser för utrikesförvaltningen (20/12 1920) frågan om lönernas beräknande för . kvinnliga befattningshavare. Om utrikesministern finge befogenhet att ut- nämna även kanslister utomlands och grundlagshindret för kvinnors utnämning därmed bortfölle, komme kvinnor i ökad utsträckning att användas inom utrikes- representationen, varför deras ställning i lönehänseende, jämförd med de manliga kanslisternas, krävde sin lösning. Då det måste anses riktigt att därvid icke före- gripa den allmänna utredning i ämnet, som igångsatts, hade de sakkunniga stannat vid att föreslå samma begynnelselön för manliga och kvinnliga kanslister, men väsentligen högre och flera ålderstillägg för de manliga kanslisterna. (Män 4000 kr + 5 ålderstillägg 51 400 kr : slutlön 6000 kr, kvinnor 4000 kr + 3 ålderstillägg år 250 kr : slutlön 4 750 kr, dvs. 79 % av männens.) Efter en detalje- rad .redogörelse för arbetsuppgifterna för kanslister i utlandet framhöll de sak- kunniga, att även i departementet hade kanslisterna göromål, som syntes fullt motivera den föreslagna begynnelselönen. I statsverksprop. 1921 godtogs i stort sett de sakkunnigas förslag till avlöningsbestämmelser. Den enda anmärkning av principiell innebörd, som departementschefen ville framföra, var att lönens grund- belopp satts lika för manliga och kvinnliga kanslister. »Innan frågan om för- hållandet mellan lönerna för manliga och kvinnliga befattningshavare bragts'till lösning, torde det icke få anses lämpligt att frångå den hittills vid löneregleringar följda principen om olika grunder för avlöning åt manliga och kvinnliga befall- ningshavare» (kursiverat här). I prop. föreslogs därför en begynnelseavlöning. på 4 392 kr för de manliga och endast 3 996 kr för de kvinnliga kanslisterna. I fråga om ålderstilläggen ifrågasattes ingen. ändring, varför slutavlöningen skulle bli 6 408 kr för manlig och 4 752 kr för kvinnlig kanslist. Den föreslagna höjningen av de manliga kanslisternas begynnelselön syntes väl motiverad av fordringarna i fråga om utbildning och arbete. Särskilt framhölls skälen för att ge högre löner åt CD:s tjänstemän än åt andra statstjänare i motsvarande ställning.

1921 års riksdag (skr. 3A) följde inte propositionens förslag om särskilt av- löningsreglemente utan beslöt att det tidigare av riksdagen antagna allmänna civilförvaltningens avlöningsreglemente skulle tillämpas även å diplomatisk och konsulär personal. Riksdagen ansåg, att UD:s tjänstemän inte borde tilldelas högre löner än ungefärligen motsvarande befattningshavare i övriga centrala verk. Beträffande inplaceringen på löneskalan av kanslisterna framhöll riksdagen, att någon direkt motsvarighet till dessa befattningshavare inte fanns inom den övriga statsförvaltningen. De betydande språkkunskaper, som utgjorde en förutsättning för utövande av dessa befattningar ej mindre än beskaffenheten av ifrågavarande arbetsuppgifter, som i stor utsträckning måste betecknas som kvalificerade, an- sågs böramedföra, att de manliga kanslisterna placerades i 9 m. lg (: 20) och de 'kvinnliga'i 6 kv. lg. Detta betydde för de manliga kanslisterna 204 kr högre och .för de kvinnliga 606 kr lägre begynnelseavlöning än som föreslagits i pro- pnsitionen..Även jämfört. med de lönebelopp, som tidigare utgått, betydde de kvinnliga kanslisternas lönegradsplacering fr.o.m. 1922 en löneminskning (tab.'10).

Deras löneställning, som tidigare legat mellan lönen till manliga kontorsskrivare och bokhållare vid SJ, blev nu densamma som för kvinnliga bokhållare vid SJ.. Def manliga kanslisterna kom att ligga mellan manliga kontorsskrivare och man- liga bokhållare. Löneregleringen fr.o.m. 1922 innebar, att de kvinnliga kanslis- terna övergick från nmanlig» till »kvinnlig» lön.

I staterna för såväl UD som för beskickningar och konsulat upptogs manliga eller kvinnliga kanslister. I departementet inrättades uteslutande kvinnliga kanslist- befattningar. Inom utrikesrepresentationen utnämndes endast två kvinnliga kanslister.

Inplaceringen 1925

De olika förslagen till inplacering framgår av nedanstående tablå. (De mau- ligakanslisternas lönegrad motsvarade nuv. 20 lg.)

Kvalitativ inplaceri ng:

1921 års lönekommitté .......................... 20 PM 1324 alt. II .................................. 18 . Kruntitaliv inplacering:

PM 1924 alt. I .................................. 17 Prop.1925 ........................................ 16

1921 års lönekommitté placerade —— med utgångspunkt från den för förste post— expeditörer föreslagna lönegraden (se ovan 5. 305) — samtliga tjänster i 6 kv. lg i 20 lg. För de kvinnliga kanslisternas del innebar detta samma lönegrad som för de manliga.

PM 1924 alt. II ville uppdela kanslistbefattningen i två grader, kanslister av 1 klass (20 lg) och kanslister av 2 klass (18 lg).

Prop. 1925 föreslog 16 lg för tjänstemän i 6 kv. lg vid kommunikationsverken och i konsekvens därmed för de kvinnliga kanslisterna. »Den kvinnliga kanslist- befattningen synes mig lämpligen böra benämnas kanslist; och bör förty den man— liga kanslistbefattningen betecknas förste kanslist.» Utrikesministern framhöll (under III ht av prop.) fördelarna av den dittills gällande ordningen, enligt vilken kanslistbefattningarna :med hänsyn till de i skilda länder rådande om- ständigheter och uppfattningssätt liksom till arbetsförhållandena vid beskick- ningar och konsulat allt efter behovet» kunnat besättas med manlig eller kvinnlig innehavare. För att fortfarande möjliggöra denna :anpassning efter olika för- hållanden» borde i staterna endast angivas antalet kanslistbefattningar och Kungl. Maj:t avgöra, om ledig befattning skulle hänföras till den högre eller lägre typen. I enlighet härmed upptogs i staterna alternativt förste kanslister i 20 lg eller kanslister i 16 lg. Såsom av det föregående framgår förutsattes, att de förra skulle besättas med män och de senare med kvinnor. Medan i övriga fall den högre, förutvarande manliga befattningen blev tillgänglig även för kvinnor och den lägre, förutvarande kvinnliga befattningen även för män (jfr postassistent — postexpe- ditör), bibehölls alltså inom utrikesförvaltningen med endast formell ändring den före 1/7 1925 gällande anordningen med skilda manliga och kvinnliga befatt- ningar med samma arbetsuppgifter, men med olika löneställning (löneskillnad motsvarande 4 lönegrader).

Fr...om 1/7 1925 benämndes de manliga kanslisterna vid beskickningar och konsulat förste kanslister och bibehöll därigenom sin löneställning oförändrad (motsv. nuv. 20 lg). De två kvinnliga kanslisterna inplacerades som kanslister i lg mois-v a1 ande nuv. 16. Av kanslisterna i UD blev en manlig förste kanslist: och två kvinnliga kanslister. j , , . .. .. . .. _. __ . .. .

& i . L

Under tiden efter 1/7 1925 utnämndes endast 'män till förste kanslister och endast kvinnor till kanslister. Huruvida en befattning skulle vara förste kanslist- eller 'kanslistbefattning synes inte ha berott på placeringsorten utan på inne— havarens kön. Sålunda efterträddes vid samma beskickning manlig förste kanslist av kvinnlig kanslist och vice versa.

Sakkunniga för omreglering av utrikesrepresentationens 'avlöningsförhållanden (bet. 7/9 1938) konstaterade, att vid 1925 års inplacering förutsatts, att de högre kanslisttjänsterna alltjämt skulle vara förbehållna för män och _de lägre för kvin- nor. De sakkunniga föreslog, att de två kanslistgraderna _ i stället för att endast vara avsedda för att skilja mellan manliga och kvinnliga befattningshavare — gjordes till verkliga steg i befordringen. Första anställningen skulle ske som kanslist i 16 lg och befordran till förste kanslist i 20 lg ske i mån av uppstående vakanser och ådagalagd kompetens för mera kvalificerade arbetsuppgifter. De sakkunnigas förslag upptogs i prop. 1939:1/III, vari bl.a. ”uttalades, att de två slagen av befattningar i framtiden inte borde förbehållas för män resp. kvinnor. Riksdagen biföll propositionen och fr.o.m. 1/7 1939 kom sålunda att för utrikes- representationen genomföras en differentiering av förutvarande manliga och kvinnliga befattningar, oberoende av kön, enligt samma principer, som fr.o.m. 1/7 1925 genomförts på andra områden. I personalförteckningen för budgetåret 1939/40 för beskickningar och konsulat upptogs 20 förste kanslister eller kanslister, vilket antal sedermera i regleringsbrevet för samma budgetår fördelades på 11 förste kanslister och 9 kanslister. Efter 1939 har även män utnämnts till kanslister i 16 lg, däremot har ännu inte någon kvinna blivit förste kanslist vi 20 lg. 1/10 1951 fanns vid beskickningar och konsulat 13 förste kanslister 'i Ca 20, samtliga män, och 32 kanslister i Ca eller Ce16, därav 3 kvinnor.

Kanslistbefattningarna vid utrikesdepartementet berördes inte av 1939 års pro- position. Alltsedan 1/7 1925 har personalförteckningen för utrikesdepartementet upptagit 3 förste kanslister eller kanslister. Sedan den ovannämnde manlige förste" kanslisten i utrikesdepartementet 1926 avgått, har vid departementet endast före- kommit kanslistbefattningar i 16 lg, hela tiden besatta med kvin'nor. 1947 års biträdesutredning erinrade (skr. 19/4 1948), att den ursprungliga tanken att kanslistbefattningarna i utrikesdepartementet skulle utgöra rekryteringstjänster till motsvarande befattningar vid utrikesrepresentationen inte kommit att förverkli- gas. Utredningen ifrågasatte, om inte för kanslisterna i utrikesdepartementet borde'tillämpas samma lönesättning som för motsvarande eller likställda tjänste- män inom statsförvaltningen i övrigt och att de i personalförteckningen upptagna båda kanslistgraderna i Ca 20 resp. Ca 16 skulle utbytas mot en enda kanslist- grad i Ca 19. Utredningen framlade dock inte något förslag om ändring i orga-' nisationen, men framhöll med utgångspunkt från denna organisation, att arbets—' uppgifterna å två kanslistbefattningar (personalavdelningen och arkivet) motivea rade uppflyttning till Ca 20 (förste kanslist)

F. Lotsverkets exped1t10nsh1traden . '. ' '

Före inplaceringen 1925

.Sedan slutet av 1800- talet fanns å lotsverkets distriktsexpediti'oner både kvind-l liga och manliga skrivbiträden. De fick 'ett arvode, avpassat ”efter expeditionens,- arbetsbörda ocli tjänstemannens kvalifikationer.-- 1922 fanns sammanlagt 7 man-_? liga skrivbiträden. med följande a1voden:1 å 8'75 kr, 1- år? 1 500 kr'," 4 a 1 875- kr'l

och 1 a 2 400 kr, samt 4 kvinnliga med följande arvoden: 1 å 1 125 kr, 1 a 1 250 kr, 1 a 1 500 kr och 1 å 2250 kr. Någon lönedifferentiering beroende på kön synes sålunda inte ha förelegat.

Fr.o.m. 1923 inrättades för skrivbiträdena ordinarie expeditionsbiträdestjänster enligt förslag av lotsstyrelsen och av styrelsen tillkallade lönesakkunniga, vilka konstaterat, att ett stadigvarande behov av arbetskrafter förefanns för verkstäl- lande av åtskilligt expeditionsarbete, såsom förande av räkenskaper, diarier o.d. Med hänsyn till såväl de å expeditionerna då tjänstgörande biträdena som önsk- värdheten av att för framtiden erhålla för varje expedition lämpligen avpassad arbetskraft, borde tjänsterna i staten uppföras såsom alternativt manliga eller kvinnliga. De manliga expeditionsbiträdena hänfördes till 4 m. lg (212) och de kvinnliga till 2 kv. lg, varigenom de likställdes med manliga resp. kvinnliga kontorsbiträden vid kommunikationsvcrken. Lönedifferensen mellan manliga och kvinnliga expeditionsbiträden blev sålunda densamma som mellan SJ:s manliga och kvinnliga kontorsbiträden (tab. 5). Av 9 expeditionsbiträdestjänster, som in- rättades fr.o.m. 1923, placerades 2 vid vardera av distriktsexpeditionerna i Stock- holm (1 manlig och 1 kvinnlig), Göteborg (2 manliga) och Malmö (2 manliga) samt 1 vid vardera av 'de 3 övriga distriktsexpeditionerna (Kalmar, manlig, Umeå och Gävle, kvinnlig). Det ena manliga expeditionsbiträdet vid vardera av expeditionerna i Malmö och Göteborg avgick under 1924, varför dessa båda tjänster var vakanta vid utgången av budgetåret 1924/25. De uppehölls på för- Ordnande av manliga e.o. tjänstemän i 1 resp. 4 111. lg (: nuv. 9 resp. 12).

Inplaceringen 1925

1921 års lönekommitté konstaterade (s. 205), att de manliga och kvinnliga, expeditionsbiträdena utförde fullt likartat arbete men inplacerade de senare i samma lönegrad som de kvinnliga kontorsbiträdena vid förvaltningen i övrigt, dvs. i 11 lg. . ,

_ I prop. 1925: l/X ansåg departementschefen billigheten kräva, att såväl det en— samma biträdet å var och en av expeditionerna i Umeå, Gävle och Kalmar som ett av de båda biträdena å expeditionerna i Stockholm, Göteborg och Malmö be- hölls i 4 m. lg (:12). De tre övriga biträdena borde däremot inplaceras å den manliga löneplanen med utgångspunkt från den för kvinnligt expeditions- biträde utgående lönen, vilken motsvarade lönen till de kvinnliga kontorsbiträ- dena inom statsförvaltningen i övrigt; de borde erhålla samma benämning. Depar- tementschefen framhöll, att personalförhållandena inte lade hinder för en dylik anordning. (Härmed torde ha åsyftats, att de två manliga expeditionsbiträdes— tjänster, vilka skulle sänkas, inte hade någon ordinarie innehavare.) 1925 års riksdag beslöt enligt propositionen och å personalförteckningen uppfördes 6 expeditionsbiträdestjänster i nuv. 12 lg och 3 kontorsbiträdestjänster i nuv. 8 lg. Enligt utfärdade övergångsbestämmelser fick manliga expeditionsbiträden bibe- hålla oförändrad lönegradsplacering, motsvarande nuv. 12 lg. Vidare föreskrevs, att kvinnligt expeditionsbitråde å distriktsexpedition, där endast ett expeditions— biträde fanns anställt, skulle med bibehållande av tjänstebenämningen inplaceras i samma lönegrad som männen. För annat kvinnligt expeditionsbiträde meddelat konstitutorial skulle gälla som konstitutorial å kontorsbiträdesbefattning. Som följd av bestämmelserna kom sålunda två kvinnliga expeditionsbiträden (Umeå och Gävle) att .uppflyttas'till samma lönegrad som de manliga, medan ett (Stock- holm) kvarstod som kontorsbiträde. De två vakanta »andre- expeditionsbiträdes— hetattningarnaiMalmö och Göteborg förändrades till kontorsbiträdesbefattningar; å dessa förordnades med oförändrad lön de manliga e.o. tjänstemän, som tidigare

( 1 l

uppehållit expeditionsbiträdestjänsterna (ingen av dem hade åtnjutit högre lön än som motsvarade högsta löneklassen för kontorsbiträde). Under 1931 fick dessa kontorsbiträdestjänster ordinarie manliga innehavare.

Efter inplaceringen 1925

Fr.o.m. 1/7 1938 inrättades ytterligare tre kontorsbiträdesbefattningar, av vilka två besattes med män och en med kvinna.

1939 års tjänsteförteckningssakkunniga (SOU 1941:17) föreslog, att expedi- tionsbiträdena skulle uppflyttas till kontorister i 13 lg. I yttrande över betänkan- det hemställde lotsstyrelsen, att expeditionsbiträdesbefattningarna skulle föränd- ras till kassörsbefattningar i 16 lg och kontorsbiträdesbefattningarna uppflyttas till 10 lg. Därvid framhölls, att expeditionsbiträdena i verkligheten till övervä- gande del tjänstgjorde som kassörer och avlöningsuträknare. De biträdde även distriktsbefälet i administrativa och nautiska ärenden. På grund av arbetsupp— gifternas natur hade det visat sig lämpligast att för biträdesbefattningarna för- värva män. Beträffande kontorsbiträdena påpekade lotsstyrelsen, att de utom ren- skrivningsarbete även utförde registratorsgöromål och borde vara kompetenta att vikariera för expeditionsbiträdet. Styrelsen framhöll, att 5 av de 6 kontors- biträdesbefattningarna var besatta med män, och ansåg det med hänsyn till arbetsuppgifterna önskvärt att även för framtiden kunna förvärva män. »Därest befattningarna äro besatta med män, vilka såsom man torde få räkna med, ofta äro familjeförsörjare, 'är den nuvarande lönegradsplaceringen uppenbart för låg.» Detta framträdde särskilt vid jämförelse med expeditionsvakterna.

Lotsstyrelsens förslag vann inte bifall av Kungl. Maj .t och riksdagen. I enlighet med tjänsteförteckningssakkunnigas förslag uppflyttades expeditionsbihädestjäns- terna fr..;om 1/7 1942 till kontoristtjänster i 13 lg.

Allt eftersom de kvinnliga tjänstemännen avgått från sina befattningar har de efterträtts av män. F.n. är endast 1 av de 6 kontoristerna kvinna. Kontorsbi- trädena är samtliga män.

III. TEKNISKA TJÄNSTER

A. Ritare och ritbiträden

1. Kommunikationsverken

F ore inplaceringen 1925

Kvinnliga ritartjänster fanns 1925 vid SJ och telegrafverket (den i tjänste- förteckningen för statens vattenfallsverk upptagna kvinnliga ritarbefattningen hade inte kommit till användning).

Statens järnvägar. Manliga ritare vid SJ var sedan 1907" 1 lönehänseende likställda med manliga kontorsskrivare.1916 uppfördes på ordinarie stat även kvinnliga ritare med samma avlöning som kvinnliga kontorsskrivare. Även i fortsättningen var manliga och kvinnliga ritare likställda med manliga resp. kvinnliga kontors- skrivare. Lönerelationerna framgår sålunda av tab. 6. From. 1/7 1920 inplace— rades manliga ritare (och kontorsskrivare) i 8 m. lg (___19) och kvinnliga ritare (och kontorsskrivare) i (4, fr. 1/7 1922 =) 5 kv. lg. .

Med avseende på arbetsuppgifter förelåg den skillnaden mellan manliga- och kvinnliga ritare, att männen användes för konstruktiva arbetsuppgifter, tekniska utredningar och beräkningar,.mätningsarbeten och byggnadskontroll m.m., under det att kvinnorna sysselsattes med renritningsarbeten, exempelvis med upprit— ning av bangårdsplaner, lantmäterikartor o..d Några formella kompetensvillkor var inte stadgade för erhållande av ritarbefattning. Ett flertal manliga ritare inne- hade dock viss teknisk utbildning, i allmänhet examen från teknisk elementarskola eller liknande läroanstalt. På de kvinnliga ritarna torde som regel inte ha ställts andra kompetenskrav än genomgången kartritningskurs eller på annat sätt för- värvad färdighet i ritgöromål.

Antalet ordinarie manliga och kvinnliga ritare vid SJ 1/1 1925 uppgick till 79 resp. G.».

Telegrafverketu Fr.o.m. 1919 inrättades vid telegrafstyrelsen manliga ritarbe- fattningar för de dittills tillfälligt-anställda ritarna vid linjebyråns konstruktions- avdelning. Dessas "arbetsuppgifter var mera kvalificerade än vanlig renritning, ty de—måste självständigt kunna utarbeta ett nytt ledningsschema eller en ny kon- struktion.- För anställning fordrades ? någon teknisk examen. Avlöningen sattes lika med telegrafassistents. Fr. o. 111. 1/7 1920 placerades ritare och telegrafassistent i 8 m.» lg (=19). Samtidigt inrättades kvinnliga ritarbefattningar i samma löne- grad som telegrafist och kontorsskrivare, dvs. i (4, fr. 1/7 1922 =) 5 kv. rg.

Lönerelationen kvinnlig —— manlig ritare blev sålunda densamma som" mellan telegrafist och-telegrafassistent (tab. 3). Endast en kvinnlig ritarbefattnin'g kom att inrättas (å dåvarande linjebyrån).» Arbetsuppgifterna skilde sig" från de man- liga ritarnas och torde i huvudsak ha bestått i uppritning och komplettering av vissa kartor över telefonnät etc. *

_Inplaeeringen 1925

Av nedanstående tablå framgår olika förslag till inplacering i den manliga löne- planen, där manliga ritare tillhörde lönegrad motsv. nuv. 19. För jämförelse har medtagits motsv. förslag beträffande de kvinnliga kontorsskrivarna.

Ritare Kontors- 11T-val'itativ inplacering: skrivare 1921 års lönekommitté . . L . . . Ä ....... 18 18 PM 1924 alt. II ...................... 15 16 Kvantitativ inplacering.- PM 1924 alt. I ...................... 14 L:) Prop. 1925 ...................... ». ...... 15 10

1921 års lönekommitté erinrade, att i fråga om ritare vid telegrafverket verk- styrelsen framhållit, att de utförde» mindre krävande arbete än manliga innehavare av tjänster med samma benämning; därför placerades kvinnliga ritare en löne- grad under de manliga.

PM 1924 alt. I ansåg, att de kvinnliga ritarna hade en med hänsyn till fordrade kvalifikationer" något för hög löneställning, varför de sattes en lönegrad. under övriga tjänster. i 5 kv. l.-g . .

Prop. 1925 biträdde järnvägsstyrelsens mening att ritare inte borde placeras , lägre. än kontörsskrivare och- hänförda dem därför .till 15 ..lg. Då ritare skulle förekomma även i 19 lg, borde tjanstetiteln kvinnlig. ritare vid. kommunikations— verken utbytas mot kopist. ._ , . . . . . . . .

Statens järnvägar. I och med förändringen av befattningen som kvinnlig ritare till kopisttjänst kunde dylik befattning även tillsättas med manlig innehavare. Den första manliga kopisten utnämndes 1931. Att det övervägande antalet kopister nu utgöres av manliga tjänstemän torde närmast bero på att åt kopist numera som regel anförtros uppgifter, som kräver ett visst mått av teknisk utbildning, under det att de renritningsarbeten, som ålåg de kvinnliga ritarna, efter hand ansetts kunna påläggas befattningshavare i lägre lönegrader.

De förutvarande kvinnliga ”ritare (nu kopister), ,som ännu kvarstår i tjänst, har istort sett samma arbetsuppgifter som före inplaceringen 1925, dvs. huvud- sakligen renritningsarbeten. Deras arbetsuppgifter sammanfaller sålunda inte med de manliga kopisternas.

inga formella kompetensvillkor är stadgade för kopistbefattningarna, men en- ligt gällande anställnings- och befordringsnormer rekryteras de med s.k. instituts- ingenjörer.

För de förutvarande manliga ritarbefattningarna har i fråga om arbetsuppgifter i huvudsak ingen annan ändring inträtt än att enklare konstruktionsuppgifter m.m. pålagts befattningshavare i lägre lönegrader (kopister m.fl..) Reellt fordras numera som regel en teknisk examen för sådan tjänst. Enligt upprättade normer rekryteras ritartjänsterna från de s.k. läroverksingenjörerna. Endast ett fåtal kvinnliga läroverksingenjörer har anställts. 1/10 1951 fanns 2 kvinnliga ritare 1 (21119. Till ritare har vidare i ej obetydlig utsträckning befordrats manliga kopis- ter, "som innehar lägre teknisk utbildning än läroverksingenjörerna (ofta s.k. ins—titutexamen'), men som genom längre tids anställning vid verket eller på annat sätt kvalificerat sig för ritarbefattning.

Telegrafverket. Fr.o.m;1/7 1925 öppnades kopistbefattningarna även för män. Den första ordinarie manliga kopisten utnämndes 1926. Kopistbefattningen har numera blivit en nmanlign befattning. Endast 3 kvinnliga kopister finns, samt- liga ursprung-ligen anställda som extra ritbiträden. Deras arbetsuppgifter är _— liksom för den kvinnliga ritare som fanns 1925 -—— huvudsakligen uppritning och komplettering av olika kartor. De manliga kopisterna rekryteras numera lik- som vid 'SJ med s.k. institutsingenjörer. De har bl.a. till uppgift att uppgöra vissa ritningar (såsom t.ex.” inkopplings- och kabelföringsritningar), att'biträda vid kostnadsutredningar och arbetsplanering samt att utarbeta enkla mekaniska konstruktioner. Ritarbefattningarna är fortfarande uteslutande besatta med män och rekryteras i regel med. s.k. lläroverksingenjörer.

2. Rikets allmänna kartverk och sjökarteverket

Före inplaceringen 1925

Rikets allmänna karlverk uppfördes på ordinarie stat fr.o.m. 1913 och den civila personalens avlöningsförhållanden reglerades enligt förslag av 1902 års löneregleringskommitté (bet. XXX, 10/11 1911). Vid den topografiska avdelningen fanns bl. a. manliga ritare och gravör'er; ritarna hade att upprätta s.k. heliogravyr— koncept och gravörerna att retuschera .den efter konceptet framställda kopparplå— ten. De utbildades även för och deltog i fältarbeten. Å avdelningen för utarbetande av ekonomiska kartor fanns bl. a. kvinnliga ritare. För manliga ritare Och gravörer föreslog löneregleringskommittén en begynnelseavlöning av 2 400 kr och en slut- avlöning av 4000 kr. Kvinnliga ritare föreslogs skola jämställas med biträden av andra graden (begynnelseavlöning 1 600 kr, slutavlöning 2000 kr); därvid åberopades som jämförelse att biträden i denna grad hos domänstyrelsen syssel-

sattes med kartritning.1912 års riksdag beslöt enligt förslaget. Kartv erksehefen hade i sitt till löneregleiingskommitténb avgivna förslag förordat samma begyn- nelseavlöning till manliga och kvinnliga ritare, men endast halva antalet alde1s— tillägg, varvid han åberopade att de manliga ritarna borde >genoi11 sin avlöning iståndsättas att bilda familj, under det att de kvinnliga ritarna, om de än ut- gjorde stöd för någon familj, dock i regeln ej borde anses vara detta ofta1e eller i högre grad än en man, som därjämte vore stöd för den familj han själv bildat».1

Fr.o.m. 1919 höjdes de manliga ritarnas avlöning till .3 OOO—4 200 kr. De kvinnliga ritarna fick fr.o.m. 1920 samma avlöningsförhöjning som övriga bit1.1- den av andra graden: 2000—2 600 k1. Enligt beslut av 1920 års riksdag upp- flyttades 3 kvinnliga ritare till tredje biträdesgraden (2 400—3 000 kr). Deras begynnelseavlöning kom att uppgå till 80 % och slutavlöningen till 71 % av de manliga ritarnas, medan de övrigas utgjorde 67 % resp. 62 % av de manliga ritarnas. Som motivering för uppflyttningen åberopades, att ifrågavarande 3 ritare utförde renritningsarbeten för de ekonomiska kartornas reproduktion och utgivning, vilket arbete ställde större krav på utbildning och yrkesskicklighet än de karttransporterings- och färgläggningsarbeten, som de övriga kvinnliga ritarna sysslade med. När allmänna civilförvaltningens avlöningsreglemente fr.o.m. 1/7 1923 blev tillämpligt på kartverket, inplacerades de manliga ritarna och gravörerna i samma lönegrad som SJ:s och telegrafverkets manliga ritare, dvs. i 8 m. lg (:19). De 3 kvinnliga ritare, vilka tidigare likställts med biträden av 3:e graden, placerades liksom dessa i 5 kv. lg (kontorsskrivargraden) och de 5 övriga, med biträden av 2:a graden likställda i 3 kv. lg, dvs. kanslibiträdesgraden.

Sjökarteverket uppfördes likaledes på ordinarie stat fr.o.m. 1913 enligt förslag av 1902 års löneregleringskommitté (bet. XXXI, 14/12 1911). För rit- och gravyr.- arbeten var då anställda 9 manliga ritare och gravörer samt 2 kvinnliga biträden. Chefen för sjökarteverket hade föreslagit två grader av ritare och gravörer. Den lägre graden av ritare skulle vara öppen även för kvinnor, som skulle ha samma avlöning som manliga ritare av denna grad. Marinförvaltningen hade uttalat, att för kvinnliga tjänstinnehavare lönesatserna kunde och borde sättas något lägre, för att inte det av kvinnor förrättade arbetet skulle ställa sig dyrare för staten än det av manliga befattningshavare utförda, med hänsyn därtill att å ena sidan för kvinnor pensionsåldern måste sättas avsevärt lägre än för män och å andra sidan pension kunde med visshet beräknas komma att utgå för kvinnor till be— tydligt högre levnadsålder. Gentemot detta hade kartverkschefen framhållit,-att han vid sitt förslag om lika lön till man och kvinna inte .bortsett från att kvinnlig arbetskraft kunde bli i någon mån dyrare för staten än manlig. Men han ansåg, att »detta faktum till en viss grad borteliminerades därav, att de kvinnliga tjänste— männen oftare än männenfrånträdde tjänsten före uppnådd pensionsålder och i sådant fall utan eget gagn och utan möjlighet till restitution fått erlägga pensions— avgifter» (bet.. s. 77). Genom sitt förslag att kvinnlig ritare skulle stanna i den lägre, graden hade han emellertid ansett att marinförvaltningens synpunkter skulle Vinna vederbörligt beaktande. En sådan lösning vore för den relativt fåtaliga kvinnliga personal, som kunde ifrågakomma vid sjökarteverket, betydligt mera enkel och ändamålsenlig an systemet med olika löneskala för man och kvinna.

Löneregleringskömmittén ansåg det inte lämpligt att kvinna anställdes i ritar— befattning, då för fullgörande av ritarnas åligganden någon vana vid sjömätningar vore av värde och det därför vore önskligt att ritarna vid verket deltoge i sjömät- ningar. Till gravör borde kvinna ej heller ifrågakomma. Även vid sjökarteverket fanns dock åtskilliga göromål, som med fördel kunde utföras av kvinnor. Kom— mittén ansåg, att vid sjökarteverket de befattningar, i vilka kvinnor vore av 'Sedda

1 Cit. efter kommitténs bet.,s 139.

..?—_”ALW _ _ _.

att användas, borde alldeles skiljas från de manliga ritar”- och gravörbefattningarna — såsom skett vid rikets allmänna kartverk. För de manliga ritarna och gravörerna föreslogs samma avlöning som för motsvarande befattningshavare vid rikets all- männa kartverk.

Beträffande de båda kvinnliga biträdena ansåg kommittén det ena vara att hän- föra till biträden med mera kvalificerade arbetsuppgifter (: biträden av andra graden : de kvinnliga ritarna vid rikets allmänna kartverk), under det att det andra vore att jämställa med vanligt skrivbiträde (: biträde av första graden).

En reservant i kommittén (chefen för sjökarteverket) ansåg beträffande kom- mitténs uppskattning av det manliga ritarbetet i jämförelse med det kvinnliga, att det kvinnliga arbetet blivit för lågt värdesatt. »I betraktande av att vid inträde i tjänst den manliga och den kvinnliga riteleven i regel besitta samma förutsätt- ningar för själva ritarbetet, synes det mig som om åtminstone det mera kvalifi- cerade kvinnliga ritbiträdet —— — — borde kunna uppnå en slutavlöning, vilken icke allt för mycket understege, vad kommittén vill tillerkänna den manliga ritaren redan såsom begynnelseavlöning och vare sig han är familjeförsörjare eller icke» (s. 136).

1912 års riksdag beslöt i enlighet med löneregleringskommitténs förslag. Be- fattningshavarna vid sjökarteverket fick samma avlöningsförhöjningar som mot- svarande befattningshavare vid rikets allmänna kartverk. Fr.o.m. 1/7 1923 in- placerades de manliga ritarna och gravörerna —-— liksom vid rikets allmänna kart- verk _ i 8 m. lg (=19), de två biträdena av 2:a graden i 3 kv. lg under be- nämningen »kvinnliga ritbiträdenn och biträdet av l:a graden i 2 kv. lg under benämningen »kvinnligt biträde».

Inplaeeringen 1925

Rikets allmänna kartverks kvinnliga ritare i 5 kv. lg fick samma inplacering som kommunikationsverkens motsvarande ritare, dvs. nuv. lg 15. De manliga ritarna (i nuv. 19 lg) fick benämningen heliogravyrritare. .

De kvinnliga ritbiträdena i 3 kv. lg vid båda kartverkenplacerades av 1921 års lönekommitté och i PM 1924 i samma lönegrad som kanslibiträden. Chefen för rikets allmänna kartverk framhöll, att ritbiträdesarbetet vore synnerligen ansträngande och föranledde stor sjukfrekvens, varför önskan fanns att kunna rekryteramän, vilket lättare kunde ske om löneförmånerna förbättrades. Prop. 1925 fann — med hänsyn till detta uttalande och ritbiträdenas arbetsuppgifter i ,allmänhet —— skäligt att de liksom kanslibiträden placerades i 11 lg.

Sjökarteverkets kvinnliga biträde sammanfördes i alla förslag med kontors.- biträde och fick också fr.o.m. 1/7 1925 denna benämning.

Efter inplaceringen 1925

Rikets allmänna kartverk. Fr.o.m. 1/7 1937 namnförändrades de i 15 lg place,- rade ritarna till förste ritare; ritbiträdena i 11 lg benämndes "ritare och en befatt- ning som ritbiträde i 8 lg inrättades. Ändringarna skedde i samband med kart;- verkets omorganisation och införandet av ändrad procedur för-den ekonomiska kartläggningen (fotokarta), vilket föreslagitsav särskilda sakkunniga (SOU 1936; 42). Om personalen på den föreslagna ekonomiska kartbyrån (motsvarande för,- utvarande avdelningen för ekonomiska kartor, å vilken" den kvinnliga ritperso- nalen-var placerad). anförde de sakkunniga bl.a., att särskilt kvalificerade ritare i 15 .lg fortfarande i vissutsträckning behövdes för textningsarbete o.d. I övrigt torde med den föreslagna karttypen och arbetssättet fordringarna på ritarbetet kunna ställas lägre än förut. Större delen av ritarbetet. —— i;den- :mån det inte

utfördes ;vid fältarbetet av därvid-tjänstgörande manlig arbetskraft -— kunde ,där- förövertagas— av, ritbiträdena i 11 lg. Transporteringsarbetet, som utgjorde större delen av ritbiträdenas arbete, vore väsentligen ett _rent rutinarbete och krävde -i allmänhet inte större ritskicklighet. Med hänsyn till att motsvarande personal vid exempelvis lantmäterikontor och i lantmäteristyrelsen till stor del vore placerad i ”8 llg, syntes denna lönegrad åtminstone delvis kunna numera tillämpas även vid kartverket. För personal, som sysselsattes med mera krävande transporterings- arbete eller med renritningsarbete, vore lg 11 motiverad, men för enklare trans- porteringsarbete och därvid förekommande ritarbete kunde biträdesbefattningarna vara placerade i 8 lg. I utredningsmännens förslag till personalorganisation markerades befattningarna förste ritare, ritare och ritbiträde som »(kvinnliga)-.

_ Samtliga tjänster innehas f.n. av kvinnor. Följande kompetensfordringar gäller. Ritbiträde skall ha genomgått kartritningskurs; normalskolekompetens eller real- examen är önskvärd. För anställning som ritare fordras längre praktisk utbild- ning som ritbiträde. Till förste ritare befordras som regel endast ritare vid kart- verket med fullgod utbildning i reproduktionsritning för kartornas utgivning i tryck. , ., . De-n— förutvarande manliga befattningen gravör eller heliogravyrritare i 19 lg namnförändrades fr.o.m. 1/7 1937 till gravör och fr.o.m. 1/7 1946 till kartassisten-t (19 lg). Från sistnämnda tidpunkt inrättades även kartassistentbefattningar i 16 lg, avsedda att ersätta dels de fr.o.m. 1/7 1937 inrättade, för manlig personal avsedda befattningarna som tekniskt biträde (15 lg), de'ls ock de likaledes fr.o.m. ! 1/7 1937 tillkomna och i 15 lg placerade icke-ordinarie befattningarna gravyr- ritare (rekryteringstjänst för gravörpersonal) och fotografbiträde. (Befattningen som tekniskt biträde inrättades för att tillgodose behovet av lägre kvalificerad manlig arbetskraft för själva kartläggningsarbetena å fältet, varjämte den skulle kunna utnyttjas för ritarbeten, arealberäkning och transporteringsarbeten.) Arbets”- uppgifterna för de nuvarande karta'ssi'stenterna i 1-9 lg på topografiska. karthyrån motsvaras av de som.1925 utfördes av gravörer och heliogravyrritare (topografisk fältmätning, gravyr och reproduktionSritning); på övriga byråer av kartverket införde fältarbeten och därmed sammanhängande byråarbeten. Även kartassis- tanternai 16 lgi har att utföra fältarbeten och'därmed sammanhängande byrå"— arbeten. På fotogrammetriska byrån och den numera inrättade beställningsavdel- ningen har större delen av kartassistenterna dock enbart byråarbete (fotografiskt arbete och stereoarbete); å andra sidan-har fr.o.m. år 1950 tillkommit på- nämnda byrå tjänster som »kartassistent och flygförare- i lg 19._ ": '. '-

Kartassistenterna vid" t.ex. ekonomiska'kartbyrån utför nu den mera ir—utin- , mäs'siga delen av det arbete, som tidigare åvilade statSkartograferna bå'de'beträf- j fande fältarbete och byråarbete. De kartas'sistenter, som vid byråarbete'ej— an— ; vändes för nämnda arbeten, utnyttjas dels för översyn och komplettering av j ekonomiska konceptbladens ritning och textning för reproduktion,_pantografe- ' ring och därmed sammanhängande arbeten m.m. på ekonomiska'kartbyrån 'och dels. vid arbeten på" fotogrammetriska byrån. ' 4 »— *"

' Såsom av ovanstående torde framgå har kartassistenterna och ritarnafarbet's— Uppgifter av väsentligt ”olika karaktär, vilket även torde ha varit fallet'Im'ed de manliga och kvinnliga ritarna före inplaceringen 1925. Kartassistentbefattningarna rekryteras så gott som uteslutande med manlig personal. F.n. finns endast? "två kvinnliga kartassistenter (Ca 16 och Ce16). ' '» " ' -:- Sjökarteverket. Beträffande den förutvarande kvinnliga befattningen ritbiträde (11 lg) (baningenzändring inträtt i- fråga om- tjänstebenämning eller arbetsupp— gifter. Saintligaritbiträdesbefattningar innehas av kvinnor." De utför i huvudsak rent manuellt —kopieringsarbete.»' ' * - " ' ' ' . — - : :..—.:

= "Den "f. ill-manliga befattningenritare eller gravör i nuv. 19 lg särskildes fr.o.m.

1/7193751ritarebefattningar och gravörsbefattningar. Fr.o.m. '1/7 1946 benämndes ritarna kartografer. Kartografernas och gravörernas arbetsuppgifter är oföränd- rade sedan 1925. Kartograferna har till uppgift att deltaga i sjömätningar, inlägga siffror'ä mätningshandlingarna samt upprätta grundkartor och sjökartor. Gravö- rerna har att gr'axera kartorna på kopparplåtar. De tjänstgör också vid sjömät- ningarna för att även behärska ritningsarbetet ombord. Samtliga kartograf— och gravörsbefattningar innehas av män.

B. Laboratoriebiträden

Före inplaceringen 1925

I närmast före 1/7 1925 gällande tjänsteförteckningar fanns laboratoriebiträdes- tjänster dels i 5 kv. lg (1 laboratoriebiträde vid kontrollstyrelsen och 2 labora— toriebiträden av l:a klass vid statens provningsanstalt), dels i 4 kv. lg (4 labora- toriebiträden av 2 :a klass vid statens provningsanstalt).

Kontrollstyrelsens laboratoriebiträde uppf01 des på ordinarie stat fr.o..m 1921 som kvinnligt biträde av 3 :e graden (laboratoriebiträde). Biträdets arbetsupp- gifter var bl. a. att biträda laboratorn å avdelningen för skattefri sprit med ana- lyser, registrering, granskning av rapporter etc. Befattningen ansågs kräva special- kunskaper (enligt instruktionen skulle innehavaren äga erforderliga insikter i kemi) och innehades först av en kvinnlig fil.mag. och sedermera av en kvinnlig med. kand. Fr...om 1922 placerades befattningen med benämningen laboratorie- biträde i samma lönegrad som övriga biträden av 3 :e graden, dvs. i 5 kv. lg.

Vid statens provningsanstalt upptogs fr.o.m. 1920 å avlöningsstat bl.a. 6 kvinli- liga biträden av tredje graden (assistent) med för dylika biträden gällande av- löning. Fr..om. 1923 inplacerades 2 av dem under benämningen laboratoriebi— träden av l:a klaSS i ”5 kv. lg, dvs. den för kvinnliga biträden av 3: e graden (kontorsskrivare) gällande lönegraden. De 4 övriga sattes däremot såsom labora- toriebiträden av.. ”' :a klass i 4 kv. lg. Någon motivering till nedflyttningen lämnas inte Vare' sig i löneregleringskommitténs betänkande (19/11 1921) eller proposi- tionen (192211/X).

Inplaeeringeu 1925

I de olika förslagen upptogs de i 5 kv. lg placerade laboratoriebiträdena genom- gående i samma lönegrader som de i lönehänseende likställda kontorsskrivarna (1921 års lönekommitté 18, PM 1924 alt. 1116, alt. I 15). För de i 4 kv. lg place- rade föreslog 1921. års lönekommitté 16, PM 1924 alt. II 13, PM alt. I 11. .I-pröp'. 1925 förordades (enligt alt. 1) 15 lg för de högre laboratoriebiträdena celui-1 för de lägre. De lägre laboratoriebiträdena kom sålunda att likställas med kansli- biträden, som förut stått en lönegrad under.

Fr.o.m. 1/7 1925 benämndes provningsanstaltens laboratoriebiträdenav l:a klass förste laboratoriebiträden och av 2:a klaSs endast laboratoriebiträden.

Efter inplaceringen 1925

Kontrollstyrelsen hemställde 1932, att laboratoriebiträdet skulle uppflyttas från 15 till 19 lg. Därvid framhölls, att biträdets arbetsuppgifter i allt väsentligt bc- stode i utförande av analyser på eget ansvar. Allmänna civilförvaltningens löne- nämnd tillstyrkte uppflyttningen till 19 lg och framhöll, att arbetsuppgifterna uppenbarligen vore- av mera kvalificerad art än de som 'i allmänhet åvilade be- fattningshavare i- 15 lg. I prop. 1934: 1 /VII'. föreslogs uppflyttning till endast 187112,

vilket även blev riksdagens beslut; förslaget synes ha påverkats av den nya högsta kvinnliga normalgrad, vilken börjat tillämpas för vissa förut i 15 lg placerade registrators- och kassörstjänster (jfr ovan 5. 361 ff). l fr.o.m. 1935 gällande änd- ring till instruktionen för kontrollstyrelsen uppställdes som kompetensfordran »genom avlagd examen eller på annat sätt» styrkta kunskaper i kemi, motsvarande betyget godkänd i fil. kand.-examen.

Sedan kontrollstyrelsens laboratorium införlivats med tullverkets huvudlabora- torium överfördes tjänsten fr.o.m. 1/7 1941 till tullverket, samtidigt varmed inne- havaren erhöll särskilt arvode, varigenom löneförmånerna kom att motsvara nuv. lg Ce 20. Fr.o.m. 1/7 1945 förändrades tjänsten till kammarskrivartjänst (Ca 20). Den innehas fortfarande av den kvinnliga med. kand., som 1921 utnämndes till biträde av 3:e graden.

Statens provningsanstalls personalförteckning upptar fortfarande samma antal laboratoriebiträdestjänster som 1925/26, nämligen 2 förste laboratoriebitriides- tjänster i Ca 15 och 4 laboratoriebiträdestjänster i Ca 11, vilka samtliga innehas av kvinnor.

Tjänster inrättade efter inplaceringen 1925. De lönegrader, som vid inplace- ringen 1925 fastställdes för de i tjänsteförteckningarna då uppförda laboratorie- biträdestjänsterna, nuv. 15 och 11 lg, dvs. samma som för kansliskrivare iesp. kanslibiträden, har i regel använts för ordinarie laboratoriebiträdestjänster, in- rättade fr.om 1/7 1925 eller senare. De biträden av 3. e resp. 2 .a graden (motsv. kansliskrivare resp. kanslibiträden), som 1925 fanns vid vissa institutioner, blev, då avlöningsreglementet gjordes tillämpligt på dessa, laboratoriebiträden i mot— svarande lönegrader. De biträden av l:a graden (motsv. kontorsbiträden), som 1925 fanns vid vissa laboratorier, blev laboratoriebiträden i nuv. 8 lg. För labora- toriebiträden kom sålunda att användas samma lönegradsserie som för tjänster i kontorskarriären. Även 10 lg har emellertid tagits i anspråk för laboratoriebi- träden. Laboratoriebiträdestjänsterna innehas huvudsakligen av kvinnor. ' Laboratoriebilrädesutredningen (bet.11/10 1948, stencil) föreslog Ca 11 som lägsta ordinarie lönegrad för laboratoriebiträden, varvid tjänster i Ca 8 eller Ca ll) skulle föras på övergångsstat eller utbytas mot tjänster i Ca 11. Som utgångspunkt för förslaget togs jämförelser med bl.a. institutionsvaktmästare i Ca11;labora- toriebiträdenas arbetsuppgifter vore icke av mindre kvalificerad art än institu— tionsvaktmästarnas (preparering, reparationer m.m.). För laboratoriebiträdena gällande fordringar på utbildning måste sägas vara åtminstone lika stora som" de krav på förvärvad yrkesskicklighet som ställdes på en institutionsvaktmästarc. Vid jämförelse med lägre kontorspersonal konstaterades att rekryteringen byggde på samma skolunderbyggnad, men att av laboratoriebiträden krävdes speciell ut- bildning och större självständighet. Utredningens förslag har" ännu inte föranlett någon åtgärd. -

IV. TJÄNSTER VID FÅNGVÅRDS- OCH SINNESSJUK- VÅR D SAN S TALT E R

A. F ångvårdsanstalter m. fl. '

1.'-Vaktfru och första vaktfru Fare inplaceringen 1925 '

Vid de för kvinnor avsedda fångvårdsavdelningarna utgjordes i början av 1900-talet den s.k vaktbetjäningen av vaktfruar. _och vaktkvinnor, vilka hade

samma arbetsuppgifter som underofficerare (förste vaktkonstaplar) resp. vakt- konstaplar inom de manliga avdelningarna. Medan avlöningarna till manliga vaktbetjänte varit uppförda å ordinarie stat fr.o.m. 1883, sattes den kvinnliga vaktpersonalen å ordinarie stat först vid 1903 års riksdag. Därvid fastställdes lägre avlöningar för de kvinnliga befattningarna än för motsvarande manliga. Efter lönereglering fr.o.m. 1908 var vaktkvinnas lön 73 % av vaktkonstapels och vaktfrus lön 72 % av underofficers (förste vaktkonstapels). De efter ny löne- reglering fr.o.m. 1911 gällande beloppen framgår av tab. 11. I samband med denna lönereglering ändrades benämningarna underofficer och förste vaktkon— stapel till överkonstapel. Vaktkvinna benämndes vaktfru och vaktfru första vaktfru.

I 1902 års löneregleringskommittés betänkande (XXXIX, 10/10 1913) om löne- reglering för fångvårdsstaten redogöres för fångvårdspersonalens åligganden. Första vaktfru hade att i avseende å kvinnliga fångar i tillämpliga delar ställa sig till efterrättelse de för överkonstapel meddelade bestämmelser. Vaktfru ålåg det att i fråga om kvinnliga fångar fullgöra bevakningstjänst, att biträda vid sjuk- vården inom anstalten ävensom vid arbetsdriften, jämväl med personligt delta- gande i arbetet, samt att vid fångvårdsanstalt utan särskild kokerska bestrida kokerskas göromål och vid annan anstalt, i mån åligganden som vaktfru medgåve, j biträda i anstaltens kök. Vaktkonstapel skulle fullgöra bevakningstjänst och annan !» vakttjänstgöring samt fångforsling, vara behjälplig vid sjukvård inom fångvårds- jt anstalten samt biträda vid arbetsdriften därstädes. I arbetsordningen gällde sär- skilda bestämmelser för vaktkonstapel och särskilda för första vaktfru och vakt— fru. Åliggandena i fråga om bevakning synes ha varit av i stort sett samm karaktär. —

l huvudsaklig överensstämmelse med löneregleringskommitténs förslag beslöts vid 1914 års förra riksdag lönereglering för fångvårdspersonalen fr.o.m. 1915. (Se tab. 11.) ' Fr.o.m. 1922 blev allmänna civilförvaltningens avlöningsreglemente tillämpligt på , befattningshavare vid fångvårdsstaten. I sitt förslag till lönegradsplacering (bet. & LXIII, 24/1 1921) framhöll 1902 års löneregleringskommitté, att den med hänsyn till , de säregna förhållanden, varunder fångvårdspersonalens tjänstgöring ägde rum, ; och de särskilda kvalifikationer, som måste krävas, förordat en löneställning, som måhända eljest icke skulle hava enligt vanliga grunder tillkommit den, och som i varje fall icke finge anses normerande för befattningshavarna i allmänhet. I enlighet med kommitténs förslag inplacerades vaktkonstaplar i 2 m. lg (: 10), överkonstaplar i 4 m. lg (=12), vaktfruar i 1 kv. lg och första vaktfruar i 3 kv. lg. Annan motivering än dittillsvarande löneställning lämnades inte. Löne— regleringskommittén uttalade om arbetsuppgifterna endast, att första vaktfruarna"- intoge i förhållande till vaktfruarna motsvarande ställning som överkonstaplar gentemot vaktkonstaplar. Såsom av tab. 11 framgår betydde inplaceringen i av"—' löningsreglementet ungefär samma lönerelation mellan vaktfru och vaktkonstapel som tidigare, medan första vaktfruarnas avlöning förbättrades i förhållande till överkonstaplarnas.

När vid 1924 års riksdag de i samma lönegrad som vaktfruarna placerade skriv-" l biträdena tillerkändes ett tillfälligt lönetillägg på 120 kr, ansågs dylikt tillägg ' inte böra ifrågakomma för vaktfruar med hänsyn till deras avlöningsförhållan- !

den före löneregleringen och till arten av deras arbete.

Inplaeeringen 1925

De olika förslagen till de kvinnliga befattningarnas inplacering i den manliga löneplanen framgår av följande tablå. '

Kvalitativ Kvantitativ inplacering inplacering 1' Kvinnliga tjänster 1921 PM I'M Motsvarapde manliga . . års Prop. tjänster löne- 1924. 1924 1925 k alt. 11 alt. I 0111.

Vaktfru .............. 9 6 5 5 Yaktkonstapel . . . . .. _ *. . 10 "Första vaktfru ........ 14 11 10 10 Overkonstapel ........ 12

1921 års lönekommitté inplacerade alla tjänster i den lägsta kvinnliga löne- graden (vaktfruar och skrivbiträden) i den lägsta manliga (1 m. lg=9). (Se ovan 5. 350 f.) Samtliga kvinnliga befattningar i 3 kv. lg, däribland första vaktfru, sattes utan särskild motivering i 14 lg. Detta innebar, att första vaktfru place- rades två lönegrader högre än överkonstapel, medan vaktfru sattes en lönegrad under vaktkonstapel.

PM 1924 alt. II ansåg inte vaktfruars göromål motivera så hög placering som 1 m. lg- Första vaktfru likställdes med kanslibiträde. F ångvårdsstyrelsen erinrade i sitt yttrande över PM, att den i sitt utlåtande över 1921 års lönekommittés betänkande framhållit önskvärdheten av ett strängt upprätthållande av principen om full likställighet könen emellan beträffande såväl förpliktelser som rättigheter. >Detta skulle innebära att lika avlöning borde tillkomma en befattningshavare, vare sig man eller kvinna, och att inga tjänster — utom i vissa undantagsfall _ vore förbehållna åt ena eller andra könet. Så långt har emellertid likställighets- principen icke följts i någotdera av de förslag, som inom Finansdepartementet utarbetats.» Fångvårdsstyrelsen framhöll, att bevakningstjänstgöringen vid de olika fängelserna i det stora hela vore ensartad. Den omhänderhades i allmänhet av manliga tjänstemän, vid vilkas sida funnes ett mindre antal kvinnliga befatt- ningshavare för tillsynen över de fåtaliga kvinnofängarna, för matlagningen eller deltagande däri m.m. :Endast vid det för kvinnor avsedda centralfängelset i Växjö utgöres bevakningen huvudsakligen av kvinnor, vilka här utföra alldeles samma arbete, som annorstädes åligger vaktkonstaplar.» En tillämpning av lik- ställighetsprincipen skulle således i fråga om sistnämnda vaktfruar föranleda deras placering i samma lönegrad som vaktkonstapel; detta hade också före- slagits av styrelsens representant vid frågans beredning inom finansdepartemen- tet, varvid ifrågasatts en sådan uppdelning av vaktfrubefattningarna, att de mindre betungande placerades i någon lönegrad under 1 m. lg. Ehuru styrelsen inte fann den i PM för samtliga vaktfruar föreslagna avlöningen tillfredsställande även för vaktfruarna vid centralfängelset i Växjö ville den dock inte yrka på ]önegradsuppflyttning. Styrelsen framhöll emellertid, att där vid de mindre fängelserna vaktfruarnas arbete ställde sig ojämförligt ringare än vid de större, en relation i avlöningsförhållandena kunde ernås genom befattningarnas över-1 förande till icke ordinarie.

Efter 1925 års inplacering rådde likställighet i lönegradsplacering mellan vakt— konstapel och skötare vid sinnessjukhusen, mellan överkonstapel och överskötare samt mellan första vaktfru och översköterska. Vaktfru kom däremot 2 lönegrader under sköterska.

Efter inplaceringen 1925

I motioner till 1926 års riksdag (I: 167, 11:242) begärdes vaktfruarna uppflyt—— tade till ? lg; varvid framhölls, att deras_tu11ga och ansvarsfulla arbete undervär'de- rats genom placeringen i 5 lg. Vidare anfördes _att vaktfruarna .vid det för kvin;

mm—

4—v.—;f.- c;;

nor ”avsedda centralfängelset i Växjö och statens tvångsarbetsanstalt i Lands- krona, om man bortsåge frånden större personliga fysiska styrka det i de flesta fall erfordrades för att upprätthålla ordningen vid de för män avsedda än vid de för kvinnor avsedda anstalterna, hade att utföra samma tjänst som de manliga tjänstemännen vid för män avsedda interneringsanstalter. Beträffande vaktfruarna vid landets övriga fängelser vore tjänstgöringen, ehuru måhända rent kvantitativt sett icke fullt jämförbar med förhållandena vid de båda förstnämnda anstalterna, ur kvalitativ synpunkt i de flesta fall minst lika krävande. Förutom den van- liga vakttjänstgöringen hade vaktfruarna vid de mindre fängelserna i regel sig ålagt att biträda läkaren vid anstalten med sjukvården jämväl beträffande de manliga fångarna samt handha vården om fängelsets medikamentsförråd och sjuk- vårdsattiraljer, att utföra ofta långa och med stort ansvar förenade fångtransporter samt att i vissa fall förestå mattillredningen för fångpersonalen. Motionerna avslogs.

1939 års ljänsleförteckningssakkunniga (SOU 1941:17, s. 74) ansåg vaktfruarnas lönegradsplacering innebära en påtaglig undervärdering av det ansvarsfulla arbete, som så gott som undantagslöst åvilade dem. Då sköterskorna vid statens sinnessjukhus, vilkas arbetsuppgifter vore närmast jämförbara med vaktfruarnas, tillhörde 7 lg fann de sakkunniga rättvist att vaktfruarna uppflyttades till samma lönegrad. Förslaget bifölls av 1942 års riksdag.

I petitaskrivelse för budgetåret 1945/46 föreslog fångv årdsstyrelsen förbättrad löneställning för personal i bevakning och verkstadsdrift. Efter en redogörelse. för fångvårdstjänstens ändrade karaktär och de avsevärt stegrade kraven på fång- vårdspersonalen anförde styrelsen: »Vad här sagts gäller i lika mån om man-: liga och kvinnliga befattningshavare. Vaktfruarnas och första vaktfruarnas arbets- uppgifter äro till arten desamma som motsvarande manliga befattningshavares.» Den skillnad i lön, som förefinnes mellan män och kvinnor, är således icke be- tingad av arbetets natur» (kursiverat här). Styrelsen förordade en uppflyttning av vaktkonstapel, överkonstapel och första vaktfru med 2 lönegrader och av vaktfru med 3 lönegrader.

Löneutredningen för viss fångvårdspersonal (bet. 16/11 1945, stencil) föreslog en allmän uppflyttning av personalen (såväl manlig som kvinnlig) inom bevak- ningen och verkstadsdriften med genomgående en lönegrad. Uppflyttningen moti- verades främst med mera kvalificerade uppgifter för personalen i samband med ändrade former för behandlingen av de intagna samt skärpta kompetens- och ut-V bildningskrav. Till utgångspunkt togs rekryteringsgraden för manliga befattnings- havare; en uppflyttning av vaktkonstaplar till 11 lg skulle enligtvutredningens mening innebära en skälig avvägning i förhållande till andra tjänstemannagrupf per. Utredningen ansåg sig inte kunna taga ställning till frågan om ett fullstän- digt genomförande av likalönsprincipen men hade funnit, att arbetsuppgifterna för den del av den kvinnliga personalen, som huvudsakligen var sysselsatt med bevakningsgöromål eller inom verkstadsdriften, i stort sett var likartade med de åligganden, som ankom på motsvarande manliga befattningshavare.

. Utredningen diskuterade även frågan om lägre lönegradsplacering för de vakt- fruar vid mindre anstalter, som huvudsakligen tjänstgjorde som kokerskor, men avvisade denna tanke bla. med hänvisning till att på dessa befattningshavare principiellt måste ställas samma krav som på den kvinnliga bevakningspersonalen vid andra anstalter. _' Utredningen konstaterade, att dess förslag innebar ett brytande av likställig— heten med jämförlig personal vid sinnessjukhusen men framhöll att för denna personal inte genomförts någon lika" genomgripande förändring av behandlings-f. former eller kompetensvillkor Som för fångvårdens personal,1arf_ör den upp-.? komna löneskillnaden vore befogad?

I prop. 19461225 framhöll departementschefen, att starka skäl talade för att utjämna olikheten i lönesättning för manliga och kvinnliga befattningshavare inom fångvården men att frågan stod inför sin lösning i ett större sammanhang :utredningen om ett allmänt genomförande av likalönsprincipen i statsförvalt- ningen). 1946 års riksdag godtog de föreslagna lönegradsplaceringarna, som framgår av nedanstående tablå.

Vaktkonstapel ............ Vaktfru ..................... Överkonstapel ............ 13 Första vaktfru ............ 11

2. Husmoder vid statens uppfostringsanstalt å Bona -En1igt stadga för tvångsuppfostringsanstalten vid Bona (SFS 1904: 41) skulle vid anstalten vara anställd bl.a. en husmoder med åliggande att förestå hushållet och öva tillsyn över de elever, som anvisats till biträde i köket. Enligt en fr.o.m. 1912 genomförd lönereglering jämställdes husmodern med vaktfru, medan de manliga förmännen, som hade att leda och undervisa eleverna i olika arbets- grenar, likställdes med vaktkonstaplar. Fr.o.m. 1918 uppfördes anstalten på ordi- narie stat, varvid husmodern i lönehänseende likställdes med första vaktfru _— under motivering att hon hade att utöva förmanskap såväl över en del tjänare som för de elever som sysselsattes i kök och bageri. När fr.o.m. 1923 allmänna civilförvaltningens avlöningsreglemente blev gällande för uppfostringsanstalten, inplacerades husmodern i samma lönegrad som första vaktfru, dvs. i 3 kv. lg. I de olika förslagen om de kvinnliga befattningshavarnas inplacering å den gemen- samma löneplanen fr.o.m. 1/7 1925 nämndes husmoder inte särskilt utan fick åt— följa första vaktfru och inplacerades i 10 lg.

Likställigheten husmoder — första vaktfru — förman —— vaktkonstapel bröts först fr.o.m. 1/7 1946, då vaktkonstapel, första vaktfru och förman uppflyttades till 11 lg efter förslag av löneutredningen för viss fångvårdspersonal. Utredningen föreslog för uppfostringsanstalten en allmän lönegradsuppflyttning, vilken emel— lertid liksom inom fångvården borde begränsas till befattningshavare med huvud— saklig uppgift att utöva tillsyn över och handleda eleverna. Följaktligen föreslogs förman uppflyttad till 11 lg, medan husmoderns placering i 10 lg ansågs lämpligt avvägd. Tjänstebenämningen ändrades — med hänsyn till de nya behörighets- reglerna —— till köksföreståndare.

Bona avvecklades som uppfostringsanstalt vid utgången av budgetåret 1947/48 och överflyttades till den statliga sinnessjukvården, dit köksföreståndarebefatt- ningen överfördes med oförändrad lönegradsplacering.

3. Assistent

Före inplaceringen 1925

Befattningen kvinnlig assistent inrättades fr.o.m. 1922 dels vid centralfängelset i Växjö, dels vid statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona. I sitt betänkande (LXIII, 24/1 1921) om allmänna civilförvaltningens avlöningsreglementes tillämp- ning på fångvårdsstaten hade 1902 års löneregleringskommitté tillstyrkt ett för— slag av fångvårdsstyrelsen att vid det för kvinnor avsedda centralfängelset i Växjö utbyta den manliga assistenten mot kvinnlig. En lämplig kvinna 'skulle genom sin närmare förståelse av de kvinnliga säregenskaperna hos fångarna kunna lättare vinna deras förtroende och å dem utöva starkare verkan, än om befattningen innehades av man. Dessutom skulle fångvårdsstyrelsen få tillgång

till en särskilt sakkunnig i fråga om vården av kvinnliga fångar. För behörighet till kvinnlig assistentbefattning borde fordras studentexamen eller avgångsexamen från högre lärarinneseminariet eller åttaklassigt läroverk. Även den vid växjö- anstalten mot arvode avlönade lärarinnan borde anställas som ordinarie kvinnlig assistent.

De båda kvinnliga assistenttjänsterna placerades i 6 kv. lg. Den manliga assistenten hade tillhört den lägre gruppen av manliga assistenter, vilka under be- nämningen assistenter av 3 klass inplacerades i 9 m. lg (: 20). Liksom lärarinne- befattningen vid växjöanstalten utbyttes mot kvinnlig assistenttjänst, omändrades de manliga lärarbefattningarna vid andra anstalter till assistenttjänster (av 2 klass eller 3 klass).

Under erinran om sitt förslag beträffande växjöanstalten föreslog lönekom- mittén i ett senare betänkande (10/3 1921) betr. statens tvångsarbetsanstalter, att vid den för kvinnor avsedda anstalten i Landskrona skulle inrättas två kvinnliga assistenttjänster. Dessa skulle ersätta dels en manlig assistenttjänst, dels en icke— ordinarie lärarinnebefattning. Den ena kvinnliga assistenten skulle även handha redogörarsysslorna. De båda kvinnliga assistenterna i Landskrona jämställdes med de i Växjö och placerades sålunda i 6 kv. lg.

Av tab. 12 framgår avlöningen till kvinnliga assistenter å B—ort (Växjö) och E-ort (Landskrona) samt till manliga assistenter av den lägsta klassen (klass 3) å samma ortsgrupper. Den kvinnliga begynnelseavlöningen var 77 % resp. 75 % av den manliga och slutavlöningen 69 % resp. 68 % av den manliga.

Inplaceringen 1925

De olika förslagen till inplacering i den manliga löneplanen, där manlig assistent tillhörde lönegrad motsv. nuv. 20, framgår av följande tablå.

Kvalitativ inplacering: 1921 års lönekommitté ............................ 20 PM 1924 3.117. II .................................. 18

Kvantitativ inplacering: PM 1924 alt. I .................................. 17 Prop. 1925 ........................................ 16

1921 års lönekommitté förordade, att de kvinnliga assistenterna skulle erhålla samma lönegradsplacering och benämning som de manliga assistenterna av 3 klass. I PM 1924 alt. II anfördes, att fångvårdsstyrelsens representant förordat likställande med manlig assistent; emellertid föreslogs endast 18, eller samma lönegrad som för de i 6 kv. lg placerade kvinnliga bokhållarna. En högre place- ring ansågs inte böra ifrågakomma »utan att vederbörande verk fått särskilt motivera densamma». (Andra kvinnliga befattningar i 6 kv. lg föreslogs dock till högre lönegrad vid kvalitativ inplacering — förste postexpeditör och förste telegrafist sattes i 19 lg.) Prop. 1925 satte alla befattningar i 6 kv. lg i 16 lg, sålunda en lönegrad lägre än alt. I. De kvinnliga assistentbefattningarna benämn- des fr.0.m. 1/7 1925 assistentbefattningar av 4 klass.

Det synes klart, att de manliga och kvinnliga assistentbefattningarna 1925 var med hänsyn till göromålen fullt likvärdiga; de kvinnliga inplacerades dock 4 lönegrader lägre än de manliga. Såsom av tab. 12 framgår blev begynnelselönen 79—80 % och slutlönen 71—72 % av motsvarande avlöningar till assistenter av 3 klass.

.mt—f—rm—

Efter inplaceringen 1925

I 1939 års tjänsteförteckningssakkunnigas betänkande I (SOU 1941:17, s. 75) återges en skrivelse av Svenska fångvårdssällskapet, enligt vilken arbetet för de kvinnliga assistenterna vid centralfängelset i Växjö — den ena redogörare, den andra lärarinna _— icke på något sätt skilde sig från det arbete, som utfördes av deras manliga kolleger vid andra fängelser av samma storleksordning. Fång- vårdsstyrelsen hade framhållit, att lönegradsplaceringen sedan länge framstått som alltför låg och att deras arbete icke i någon mån vore mindre krävande och ansvarsfullt än assistenternas av 3 klass. Med hänsyn till vad sålunda anförts förordade tjänsteförteckningssakkunniga, att tjänstegraden assistent av 4 klass inom fångvårdsstaten uteslöts ur tjänsteförteckningen samt att de två kvinnliga assistenterna uppflyttades till assistenter av 3 klass i (nuv.) 20 lg. 1942 års riks- dag beslöt i enlighet härmed.

De båda kvinnliga assistenterna vid anstalten i Landskrona innefattades inte i uppflyttningen. Anstalten hade nämligen sedan 14/6 1940 disponerats för andra ändamål och dess klientel överförts, dels till centralfängelset i Växjö, dels till alkoholistanstalten i Haknäs. Fr.o.m. 1/7 1941 sattes den ena assistenten på över- gångsstat och den andra upptogs å Haknäsanstaltens stat med tjänstgöring som föreståndarinna med ett årsarvode av 750 kr som kompensation för det ökade ansvaret. Fr.o.m. 1/7 1947 höjdes tjänsten —— med slopande av klassbeteck- ningen — till 20 lg, varvid åberopades uppflyttningen av motsvarande assistent— befattningar vid fångvården. Tilläggsarvodet för föreståndarinneskapet reducera- des samtidigt till 408 kr.

B. Statens sinnessjukhus

l. Sjukvårdspersonal

Före inplaceringen 1925

I ett 29/9 1913 avgivet betänkande av 1912 års kommitterade för utredning angående personalens vid statens anstalter för sinnessjuka uppförande på ordi- narie stat lämnas bl.a. en historik och en redogörelse för dåvarande förhållan- den. .

Sjukvårdspersonalen rekryterades efter två linjer. Manliga skötare och kvinli- liga sköterskor hade i regel endast folkskolebildning och fick genomgå en ut- bildningskurs vid sinnessjukhusen. Skötare och sköterskor hade samma åliggan— den. Såsom översköterskor anställdes kvinnor, som erhållit utbildning i kropps- sjukvård. För antagande till översköterskeelev fordrades elementarskolebildning ungefär motsvarande normalskolans 6:e klass samt minst 6 mån. tjänstgöring på kroppssjukhus. översköterskornas elevtid vid sinnessjukhusen var i regel kort, inte så sällan antogs de direkt till översköterskor. Vissa skötare och sköterskor hade ställning som »ansvariga» mot särskild ersättning och fyllde då i det hela samma funktion som översköterskorna, dvs. hade ansvar för en vårdavdelning. Som förmän för flera sjukvårdsavdelningar (i regel samtliga manliga resp. samt- liga kvinnliga inom en överläkaravdelning) fanns anställda manliga uppsynings- män och kvinnliga föreståndarinnor, vilka i regel rekryterades från den ansva— riga sjukvårdspersonalen. Dessutom fanns biträdande uppsyningsmän och före- ståndarinnor. Uppsyningsmän och föreståndarinnor hade samma åligganden; på de flesta platser hade dock uppsyningsmännen särskild uppsikt över de utomhus sysselsatta Skötarna och patienterna.

De kvinnliga sköterskorna hade avsevärt lägre avlöning än de manliga Skötarna (se tab. 13). Fr.o.m. 1908 var sålunda en sköterskas avlöning endast 56 % av en skötares. Även översköterskorna hade trots högre utbildning och mera kvali- ficerade arbetsuppgifter lägre avlöning än de manliga Skötarna. Föreståndarin- nornas avlöning var 74—82 % av uppsyningsmännens (tab. 14).

1912 års kommitterade föreslog, att vid sinnessjukhusen skulle inrättas även överskötaretjänster, avsedda för de ansvariga Skötarna. Kommitterade diskute- rade emellertid möjligheten att besätta förmanstjänsterna å såväl manliga som kvinnliga avdelningar med enbart kvinnor, utbildade i vanlig sjukvård och med efterutbildning i sinnessjukvård (s. 89 ff). Ett dylikt system kunde ha stora för- delar. »Det torde ju kunna anses såsom odisputabelt, att kvinnorna ha en del egenskaper, som göra dem mera skickade för sjukvårdskallet än männen, och det får ju heller icke anses såsom en föraktlig omständighet, att den kvinnliga arbetskraften för närvarande är väsentligt billigare än den manliga.» Kommitterade ansåg det önskvärt, att kvinnlig personal i största möjliga utsträckning anställdes på mansavdelningarna men kunde inte tillstyrka systemet med endast kvinnliga för- män. Manliga skötare komme alltjämt att behövas för vård av manliga sinnes- sjuka och de kunde inte utestängas från utsikter till befordran, vilket skulle skada rekryteringen. Det vore också av viss vikt att icke de tjänster försvunne, som utgjorde en övergång till uppsyningsmanstjänsterna. »Mindre avseende torde man höra fästa vid det ofta framkomna påståendet, att kvinnorna skulle svårare än männen kunna uppehålla disciplin bland manliga underlydande, och vid den åsikt, som här och där skymtat fram, att det skulle kännas förnedrande för en man att stå under kvinnligt förmanskap.»

översköterskekompetens skulle enligt kommitterades förslag vinnas genom 2- årig utbildning (1 år vid kropps- och 1 år vid sinnessjukhus). Tillträde till utbildningen skulle i första hand ges åt lämpliga sköterskor, men även översköter- skeelever med skolbildning motsvarande normalskolans Gze klass eller gedigen utbildning i vanlig sjukvård skulle antagas; för framtiden borde eftersträvas att även »bildade kvinnor» skulle »passera graderna» och således från början genom— gå samma utbildning som de folkskolebildade. Ehuru kommittén ansåg en om- sorgsfull utbildning för högre kompetens lika viktig för männen som för kvin- norna och inte ville förneka önskvärdheten av full likhet i utbildningshänseende, ansåg den sig dock — med hänsyn till att Skötarna till övervägande del komme

att vara familjeförsörjare — nödsakad att föreslå endast hälften så lång utbild- ning för överskötare. Kommitténs förslag till förhållningsregler var desamma för skötare _ skö- terska, överskötare — översköterska och uppsyningsman _- föreståndarinna. Kommitterade uppgjorde ett förslag till avlöningsreglemente efter mönster av telegrafverkets. Kommitterade sade sig ha diskuterat möjligheten att »tillämpa principen: större lön för familjeförsörjarna än för de ogifta, då man också lättare skulle kunna tillmötesgå kravet på lika lön för kvinnor och män i samma arbete — i den mån detta kan anses rättvist med hänsyn därtill, att kvinnorna, åtminstone inom det arbete, varom här är fråga, ej kunna prestera samma arbets- kvantitet som männen, och att faktiskt, på grund av en del fysiologiska och sociala förhållanden, levnadsomkostnaderna för kvinnan äro billigare än för mannen». Ehuru kommittén hyste sympati för principen (om högre lön för familjeförsörjare) hade den dock inte ansett sig böra framlägga förslag i den riktningen, eftersom principen borde tillämpas samtidigt för alla statens tjänste- män. Kommitténs förslag innebar, att de kvinnliga tjänstemännen placerades i lägre begynnelselöneklasser än motsvarande manliga tjänstemän (sköterskor 4 löneklasser lägre, översköterskor 2—3, föreståndarinnor 2). För männen föreslogs

5 lönetillägg (löneklassuppflyttningar), varvid familjeförsörjningsplikten fram- hölls. Kvinnorna fick endast 4 lönetillägg.

De kommitterades förslag i utbildningsfrågan medförde inga beslut, men för- slaget till avlöningsreglemente bearbetades av 1902 års löneregleringskommitté (bet. LVII, 24/4 1918), som vidtog några smärre justeringar, och antogs därefter av 1918 års riksdag för tillämpning fr.o.m. 1919. För sköterska resp. första sköterska (: förutvarande översköterska) blev begynnelselönen 3 och slutlönen 4 löneklasser lägre än för skötare resp. förste skötare. För förestånderskor (: för- utvarande föreståndarinnor) blev begynnelselönen 1 och slutlönen 2 löneklasser lägre än för uppsyningsmännen.

För förste skötare och första sköterskor anordnades vid sinnessjukhusen sär- skild utbildning utöver den för skötare och sköterska avsedda. Första sköterskor kom emellertid alltjämt att huvudsakligen rekryteras med i kroppssjukvård ut- bildade kvinnor.

Fr.o.m. 1923 blev allmänna civilförvaltningens avlöningsreglemente tillämpligt på befattningshavare vid statens sinnessjukhus (bet. LXV, 31/10 1921 av 1902 års löneregleringskommitté, beslut av 1922 års riksdag). Sjukvårdspersonalens in- placering i den manliga och kvinnliga löneplanen framgår av nedanstående tablå.

Manlig befattning Manlig lg1 Kvinnlig befattning Kvinnlig lg Skötare .................... 2 (10) Sköterska. ................... 2 Overskötare ? ................ 4 (12) Oversköterska ' .............. 3 Uppsyningsmäns av 2:a. klass 5 (14) Föz'estaånderslm.$ av 2:a klass 4 Uppsyningsmän av l:a klass 7 (18) Förestånderska av 1:a. klass . . 6

1 Nuvarande lönegrad inom parentes. ” Ny benämning på första skötare resp. första sköterska. ” Uppsyningsmän och förestånderskor av 3:e graden indrogs.

Inplaeeringen innebar en förbättrad löneställning för sköterskorna i relation till Skötarna (begynnelselön 86—81 % av skötares mot förut 76 %). Även över- sköterskornas och förestånderskornas lön förbättrades i förhållande till över- skötarnas resp. uppsyningsmännens. (Se tab. 13 och 14.)

Inplaeeringen 1925

Av nedanstående tablå framgår de olika förslagen om de kvinnliga tjänsternas inordnande i den manliga löneplanen.

Kvalitativ Kvantitativ inplacering inplacering Kvinnliga tjänster 12351 PM PM Prop. Motsvaäålåetein anhga löne- 1924 1924: 1925 k alt. 11 alt. 1 om. Sköterska. ............ 11 9 8 7 Skötare .............. 10 Overskö terska ........ 14 11 10 10 Overskötare .......... 12 Förestånderska av 2:a Uppsyningsmän av 2:a klass ................ 16 13 11 11 klass ................ 14 Förestånderska av l:a Uppsyningsmän av l:a. klass ................ 20 18 17 16 klass ................ 18

He.—4 åf w... V..—__ ___—*. .

Sköterska. 1921 års lönekommitté hänförde samtliga tjänster i 2 kv. lg till den lönegrad, som ansågs skälig för kvinnliga kontorsbiträden, dvs. 11 lg (se ovan 5. 351). PM 1924 alt. II satte sköterska en lönegrad lägre än skötare; därvid framhölls att sköterskornas arbete visserligen ansetts vara i stort sett likartat med skötarnas men att de sistnämnda i många fall hade vårdnad om våldsam- mare och farligare patienter, vilkas vård inte lämpligen kunde anförtros åt kvinnor; sköterskornas tjänsteåliggande ansågs därför i viss mån mindre krä- vande. PM 1924 alt. I ifrågasatte placering i 7 lg, dvs. en grad lägre än övriga i 2 kv. lg. Prop. 1925 åberopade medicinalstyrelsens yttrande, att 7 lg närmare än 8 lg motsvarade sköterskornas dåvarande löner, vilka vore fullt tillräckliga för vinnande av god rekrytering och i allmänhet överstege de avlöningar, som utginge till sköterskor för kroppsligt sjuka i landstings eller kommuns tjänst. Höjning till 8 lg vore således obehövlig och skulle ytterligare vidga löneklyftan mellan statligt och kommunalt anställda sköterskor.

översköterska. 1921 års lönekommitté föreslog utan närmare motivering, att samtliga tjänster i 3 kv. lg skulle sättas i 14 lg. PM 1924 alt. II utgick från kanslibiträdes placering i 11 lg och föreslog samma lönegrad för översköterska. Prop. 1925 höjde kanslibiträde från 10 till 11 lg men bibehöll för övriga tjänster i 3 kv. lg placeringen i 10 lg enligt alt. I.

Förestånderska av 2:a klass. 1921 års lönekommitté satte utan motivering alla tjänster i 4 kv. lg i 16 lg, vilket innebar, att förestånderska av 2:a klass skulle kommit 2 lönegrader över uppsyningsman av samma klass. PM 1924 alt. II före- slog däremot en lönegrad under uppsyningsman. Prop. 1925 följde den kvanti- tativa inplaceringen i 11 lg (3 lönegrader under uppsyningsman).

Förestånderska av 1:a klass. 1921 års lönekommitté satte med utgångspunkt från den för förste postexpeditörer föreslagna placeringen (se ovan 5. 305) samtliga till 6 kv. lg hörande tjänster i 20 lg; förestånderska placerades sålunda 2 lönegrader över uppsyningsman av motsvarande klass. PM 1924 alt. II ville sätta förestånderska och uppsyningsman av l:a klass i samma lönegrad (18). Prop. sänkte den i alt. I föreslagna placeringen från 17 till 16 lg. Utgångspunkten var därvid att de kvinnliga tjänsterna i 6 kv. lg vid kommunikationsverken inte borde sättas högre än i 16 lg.

Efter inplaceringen 1925

Ändringar i Sjukvårdspersonalens löneställning gjordes först fr.o.m 1/7 1947, sedan frågan utretts dels av sakkunniga tillkallade att iwsamråd med 1939 års fjällsteförteckningssakkunniga verkställa översyn av tjänsteförteckningen beträf- fande statens sinnessjukhus och statens anstalt för fallandesjuka (bet. 18/1 1943, stencil), här kallade tjänsteförteckningssakkunniga, dels av 1944 års lönekommitté, avseende sjukvårds- och ekonomipersonal (SOU 1946: 67).

Sköterska. Tjänsteförteckningssakkunniga fann sig inte böra framlägga förslag om vidgad tillämpning av »den s.k. likalönsprincipen, dvs. lika lön för manlig och kvinnlig innehavare av befattning av samma slag» (s. 6), och föreslog därför ingen ändring i lönegradsplaceringen för skötare och sköterskor. 1944 års löne- kommitté förordade, att skötarna skulle placeras i 11 lg, innebärande en reell uppflyttning med en lönegrad och fortsatt likställighet i lönehänseende med vakt- konstaplarna vid fångvårdsanstalterna. Kommittén konstaterade, att sköterskor- nas utbildning och arbetsuppgifter helt överensstämde med skötarnas, men ansåg sig inte -— med hänsyn till den bebådade utredningen om likalönsprincipens in- förande — böra ingå på någon prövning av den inbördes löneställningen mellan manliga och kvinnliga befattningshavare vid sinnessjukhusen. Dock föreslog kommittén uppflyttning av sköterskorna till 8 lg med hänsyn bl.a. till vaktfruarnas

placering och den skärpning i fråga om kompetenskrav, som förutsatts skola genomföras.

Kommitténs förslag, som bifölls av 1947 års riksdag, innebar sålunda ett bibe- hållande av den sedan 1925 gällande skillnaden på 3 lönegrader mellan skötare och sköterska.

Såväl tjänsteförteckningssakkunniga som 1944 års lönekommitté föreslog in- rättande av befattningar som förste skötare och första sköterska, avsedda för skötare och sköterskor med s.k. nästansvarsarvode (ersättning för uppdraget att under överskötares eller översköterskas frånvaro ansvara för avdelningens tillsyn m.m.). Tjänsteförteckningssakkunniga föreslog för förste skötare 11 lg och för första sköterskor, vilka förutsattes ha genomgått sjuksköterskeskola, 9 lg eller samma lönegrad som för assistentsköterska vid kroppssjukhus. 1944 års lönekom- mitté föreslog för förste skötare 12 lg och första sköterska 11 lg, dvs. två löne- grader lägre än översköterska och samma lönegrad som kommittén föreslagit för assistentsköterska vid kroppssjukhus. 1947 års riksdag, som sänkte avdelnings- sköterska och assistentsköterska vid kroppssjukhus till resp. 12 och 10 lg, place- rade i konsekvens härmed första sköterska i 10 lg men gjorde ingen ändring be- träffande förste skötarnas placering i 12 lg.

För behörighet som förste skötare och första sköterska uppställdes samma kom- petensfordringar som för överskötare resp. översköterska, dvs. genomgång av s.k. högre teoretisk kurs i sinnessjukvård (eller sjuksköterskeskola). I samband här- med fick även sköterskor tillträde till dessa utbildningskurser, som under den senaste 10-årsperioden endast anordnats för manliga skötares utbildning till över- skötare. Flertalet första sköterskor kom att rekryteras på denna väg. F.n. (okt. 1951) finns endast 3 första sköterskor, som genomgått sjuksköterskeskola.

översköterska. Enligt de båda utredningarnas betänkanden hade överskötare och översköterskor samma åligganden (ansvar för viss sjukvårdsavdelning). De manliga överskötarna rekryterades uteslutande från skötare, som genomgått viss kurs (s.k. högre utbildningskurs) i sinnessjukvård. Flertalet översköterskor hade däremot genomgått av staten godkänd sjuksköterskeskola; utbildning till över— sköterska kunde endast förvärvas på detta sätt.1 1944 års lönekommitté ansåg liksom tjänsteförteckningssakkunniga för sinnessjukhusen att översköterskor borde jämställas med sjuksköterskor vid kroppssjukhusen och föreslog för båda dessa kategorier 13 lg. Överskötarnas uppflyttning från 12 till 13 lg borde i princip förutsätta samma utbildningskrav, men kommittén föreslog dock av andra skäl —— överskötarnas jämställande med överkonstaplar vid fångvården — samma löne- grad som för översköterskor. 1947 års riksdag placerade såväl avdelningsskötcr— skor vid kroppssjukhusen som översköterskor vid sinnessjukhusen en lönegrad lägre än kommittén föreslagit, dvs. i 12 lg, men lämnade överskötarnas placering i 13 lg orubbad.

Fr.o.m. 1947 har även sköterskor fått tillfälle att genomgå den högre kurs vid sinnessjukhusen, som — alternativt till genomgång av sjuksköterskeskola _ ut- gör kompetensfordran för översköterske- och överskötaretjänst (samt för tjänst som förste skötare och första sköterska, jfr ovan). Som en följd härav och av bristen på i kroppssjukvård utbildad personal har under de senare åren över- skötersketjänsterna i allt större utsträckning kommit att rekryteras från sköter- skor — första sköterskor. Dessa översköterskor har sålunda — i motsats till de vid sjuksköterskeskola utbildade — samma utbildning som de manliga över-

1 1946 års kommitté för sjuksköterskeuthildningen konstaterade i sitt 31/12 1947 av— givna betänkande (SOU 1948: 17), att under den senaste tioårsperioden sköterskor inte haft möjlighet att genom deltagande i högre kurs erhålla behörighet till översköterske- tjänst. »Denna personal har i stället hänvisats till genomgående av fullständig kurs vid sjuksköterskeskola» (s. 66).

Skötarna. Medan ännu 1947 det övervägande antalet översköterskor genomgått sjuksköterskeskola är numera endast ca 1/3 av överskötersketjänsterna besatta med sjuksköterskeutbildad personal. (Okt. 1951:160 av 458 tjänster.)

Beträffande inrättandet (fr.o.m. budgetåret 1951/52) av särskilda, för arbets- terapeuter avsedda överskötare- och överskötersketjänster, se nedan 5. 394 f.

Förestånderska. Tjänsteförteckningssakkunniga för sinnessjukhusen fann det angeläget, att ledningen och övervakningen av det inre sjukvårdsarbetet å de olika överläkaravdelningarna omhänderhades av personal med grundläggande utbild- ning å sjuksköterskeskola, dvs. förestånderskor. Uppsyningsmän borde dock an— litas vid s.k. fasta avdelningar samt vid specialavdelning för psykopatpatienter. I övrigt skulle uppsyningsmännens åligganden främst avse ledning av patienter— nas utearbete. För de med inre sjukvårdstjänst sysselsatta uppsyningsmännen föreslogs 17 lg. dvs. en lönegrad lägre än som gällde för uppsyningsmän av l:a klass. För de övriga föreslogs 14 lg, dvs. samma löneställning som innehades av uppsyningsmän av 2:a klass. För förestånderskor av l:a klass föreslogs 15 lg, dvs. en grads nedflyttning, och för förestånderskor av 2:a klass, benämnda biträdande föreståndarinnor, 12 lg, dvs. en lönegrads uppflyttning. Om de sistnämnda ut— talades, att de inte borde vara placerade lägre än de dem underställda över- Skötarna.

Genom beslut av 1945 års riksdag ändrades för förestånderskor tjänstebenäm- ningarna till första föreståndarinna och föreståndarinna. I avvaktan på ytter- ligare utredning vidtogs ingen ändring i lönegradsplaceringen för vare sig den manliga eller kvinnliga uppsyningspersonalen. Enligt de normer, som 1945 fast- ställdes, skulle tjänsterna som förste uppsyningsman; första föreståndarinna och föreståndarinna vara avsedda för det inre sjukvårdsarbetet samt tjänsterna som uppsyningsman för ledningen av manliga patienters utearbeten. Den normala organisationen för det inre sjukvårdsarbetet var två tjänster för uppsyningsper— sonal per överläkaravdelning.

1944 års lönekommitté föreslog, att första föreståndarinna skulle placeras i 18 lg (höjning med två lönegrader) och föreståndarinna i 15 lg (4 lönegraders uppflyttning). Förste uppsyningsman borde —— med beaktande av de förutsatta ökade kraven på sjukvårdsutbildning — ha samma löneställning som första före- ståndarinna, vilket innebar oförändrad lönegradsplacering. Uppsyningsmän borde liksom motsvarande tjänsteman vid fångvårdsanstalterna placeras i 15 lg (upp- flyttning med 1 lönegrad).

1947 års riksdag gjorde ingen ändring av de för den manliga uppsyningsperso- nalen föreslagna lönegradsplaceringarna men satte — som följd av sitt ställnings— tagande beträffande översköterska — första föreståndarinna och föreståndarinna en lönegrad lägre, dvs. i 17 resp. 14 lg.

I prop. 1949:123 framlades bl.a. principförslag till omorganisation av upp— syningspersonalen enligt förslag som framlagts av Statens sjukhusutredning av år 1943 (SOU 1948: 37, s. 82 ff). Enligt detta skulle uppsyningspersonalen avlastas från vissa arbetsuppgifter (personalärenden, kamerala uppgifter), var- jämte dess övervakning av sjukvårdsarbetet inom de olika vårdavdelningarna skulle begränsas. Antalet tjänster för uppsyningspersonal i det inre sjuk- vårdsarbetet skulle därigenom kunna nedbringas från två till en å varje överläkaravdelning. Utredningen hade föreslagit, att denna tjänst skulle benäm- nas avdelningsföreståndare och placeras i den högsta lönegraden för uppsynings- personal, dvs. 18. Lika lön borde utgå till dessa befattningshavare vare sig de vore män eller kvinnor. Departementschefen ansåg sig dock inte kunna :i nu- varande läge» tillstyrka en sådan lönegradsuppflyttning av första föreståndarin- nor, som detta skulle innebära, och föreslog därför bibehållande av tjänstebe-

nänmingarna förste uppsyningsman och första föreståndarinna samt lönegraderna 18 resp. 17. Föreståndarinne— och uppsyningsmanstjänster borde överföras till övergångsstat. De för tillsyn av manliga patienters ntearbete avsedda uppsynings- männen (som av sjukhusutredningen föreslagits utbytta mot arbetsterapeuter) borde dock t.v. bibehållas.

1949 års riksdag fattade principbeslut om omorganisation av uppsyningsperso— nalen enligt propositionens förslag. I anslutning härtill beslöts vid 1950 års riks- dag organisationens genomförande fr.o.m. budgetåret 1950/51.

2. Ekonomipersonal Före inplaceringen 1925

Liksom Sjukvårdspersonalen uppfördes viss ekonomipersonal vid sinnessjuk- husen på ordinarie stat fr.o.m. 1919, då det av 1918 års riksdag antagna avlönings- reglementet trädde i kraft.

Fr.o.m. 1923 inplacerades såväl sjukvårds- som ekonomipersonal i allmänna civilförvaltningens lönereglemente. I 4 kv. lg eller samma grad som lägsta före- stånderskegraden för sjukvårdspersonal placerades endast köksförestånderskor av l:a klass (vid 11 sjukhus). I 3 kv. lg eller samma grad som översköterska sattes köksförestånderskor av 2:a klass (4 st.), tvättförestånderskor av l:a klass (14 st. dvs. vid samtliga sjukhus utom l), bageriförestånderskor samt arbetsförestånder- skor. I 2 kv. lg (sköterskegraden) placerades endast 1 befattning, nämligen tvätt- förestånderskan (betecknad 2:a klass) vid Nyköpings hospital.

I stort sett innebar sålunda inplaceringen, att de kvinnor, som utövade för- manskap för tvätt och bageri samt i arbetssalar, placerades i samma lönegrad som översköterskor, medan förestånderskorna för köken vid alla sjukhus utom 4 sattes en lönegrad högre. översköterskor motsvarades på den manliga löneplanen av överskötare i 4 m. lg (:12).

Av de manliga befattningarna placerades hantverksföreståndare av l:a klass (: skrädderi-, skomakeri— och snickeriföreståndare, vilka förutom sitt hantverk hade att handleda patienter i arbetet på verkstäderna) i 5 m. lg (=14) och hantverksföreståndare av 2:a klass (: övriga hantverksföreståndare, såsom målare) i 4 m. lg (: 12). I 2 m. lg (: 10) sattes bl.a. hantverkare.

Inplaeeringen 1925

De olika förslagen till inplacering framgår av nedanstående tablå.

Kvalitativ Kvantitativ inplacering inplacering IIIV' Tj ä. n s t

E 1921 års PM 1924 PM 1924 Prop. lönekom. alt. 11 alt, I 1925

4 Köksförestånderska av l:a. klass .............. 16 13 11 11 3 Köksförestånderska av 2:a klass .............. 14 11 10 10 Arbetsförestånderska ........................ 14 11 10 10 Bageriförestånderska. ........................ 14 11 10 10 Tvättförestånderska av l:a. klass ............ 14 11 10 10 2 Tvättförestånderska av 2:a klass ............ 11 9 8 7

1921 års lönekommittés förslag innebar, att översköterska och samtliga med översköterska likställda ekonomibefattningar placerades 2 lönegrader högre än

överskötare, dvs. i samma lönegrad som manliga hantverksföreståndare av l:a klass. Tvättförestånderska av 2:a klass skulle fortfarande ha samma placering som sköterska. Medan alt. II satte kanslibiträden — och därmed översköterskegrup- pen — i 11 lg upptog alt. I kanslibiträdena endast i 10 lg, vilket medförde samma placering för översköterskegruppen. I prop. 1925 höjdes kanslibiträdena till 11 lg men inte översköterskor och därmed jämställda, vilka placerades i 10 lg. Tvätt- förestånderska av 2:a klass fick följa med sköterskornas sänkning till 7 lg.

Såsom vid jämförelse med Sjukvårdspersonalens inplacering framgår blev köks- förestånderska av l:a klass fortfarande likställd med förestånderska av 2:a klass, vars motsvarande manliga befattning, uppsyningsman av 2:a klass, låg tre löne- grader högre. »översköterskegruppens» befattningar låg två lönegrader under överskötare.

Efter inplaceringen 1925

Fr.o.m. 1/7 1930 återinfördes på ordinarie stat de fr.o.m. 1923 till icke-ordinarie förändrade befattningarna som närmaste biträde åt köks-, bageri- eller tvättföre- stånderska samt sömmerska och väverska. Medicinalstyrelsen hade framhållit, att närmaste biträdena hade till uppgift att närmast under förestånderskorna leda arbetet och att de borde ha samma högre yrkesutbildning som dessa. Sömmerskor och väverskor hade till huvudsaklig uppgift att handleda patienterna i söm- nad och vävnad, vilket fordrade särskild lämplighet och Vana att behandla de sjuka. Enligt förslag av allmänna civilförvaltningens lönenämnd placerades när— maste biträde till köksförestånderska i 9 lg, övriga närmaste biträden i 7 lg samt sömmerskor och väverskor i 7 lg. Lönenämnden framhöll att närmaste biträde åt köksförestånderska hade att utöva förmanskap över manliga e.o. befattningshavare i 8 lg samt att sömmerskor och väverskor borde sättas i samma lönegrad som sköterskor, eftersom de måste ha särskild yrkesutbildning och liksom sköterskorna måste taga direkt befattning med patienterna. (Fr.o.m. 1/7 1939 namnförändrades närmaste biträden till biträdande köksförestånderska etc.)

Fr.o.m. 1/7 1945 (prop. 19452241) ändrades efter förslag av tjänsteförteck- ningssakkunniga (jfr s. 389) lönegradsplaceringen för såväl manliga som kvinn- liga ekonomibefattningar. De nya lönegradsplaceringarna framgår av nedanstå- ende tablå. -

Förutvarande Ändrad till benämning lg benämning lg Köksförestånderska av l:a klass . . 11 Köksföreståndare ................ 14 Köksförestånderska av 2:a klass. . 10 » ................ 12 » ................ 10 Arbetsforeständerska ............ 10 Slöjdförestandare ................ 12 Bageriförestånderska ............ 10 Bageriföreståndare .............. 10 Tvätt-förestånderska. av l:a. klass 10 Tvättföreståndare ................ ll Bitr. köksförestånderska .......... 9 Bitr. köksföreståndare .......... 9 » bageriförestånderska ........ 7 » bageriföreståndare .......... 7 » tvättförestånderska ........ 7 » tvättföreståndare .......... 7 Tvättförestånderska av 2:a klass 7 'l'vättföreståndare ................ 8 Sömmerska, väverska. ............ 7 Sömmerska, väverska ............ 7

Ur motiveringarna till ändringarna må följande anföras. Köksförestånderska. De sakkunniga föreslog uppdelning på 3 lönegrader för tillgodoseende av kravet på erforderlig differentiering med hänsyn till förekom-

mande olikheter i utspisningens storlek och därav följande skillnad i ekonomiskt ansvar för mathållningen. De sakkunniga betonade, att högre kunskapskrav än tidigare måste ställas. De utgick från att lg 12 och 14 såsom regel skulle ifråga- komma endast för köksföreståndarinnor, som genomgått vederbörlig utbild- ningskurs för ekonomiföreståndarinnor vid större anstalter eller förvärvat skol- kökslärarinneutbildning.

Tvättförestånderska. De sakkunniga föreslog 11 lg för tvättförestånderska av l:a klass vid sjukhus, där även biträdande tvättförestånderska fanns. Tvättföre- stånderskor av 2:a klass. som var ensamma i sitt slag, borde sättas i 8 lg, dvs. högre än biträdande tvättförestånderskor. Medicinalstyrelsen påpekade, att det mindre lyckliga förhållandet skulle uppstå att biträdande tvättförestånderska och i vissa fall även tvättförestånderska skulle få lägre löneställning än de under- lydande manliga ekonomibiträdeu i 9 lg, som var placerade å tvättinrättningarna. Departementschefen ansåg dock denna omständighet i och för sig knappast till- räcklig att motivera en högre placering, så länge likalönsprincipen för manlig och kvinnlig personal inte genomförts vid sinnessjukhusen. Manlig personal före- komme f.ö. icke vid de mindre sjukhus, där den lägre graden av tvättföreståndare var placerad. Kritiken riktade sig därför närmast mot förhållandena vid de sjuk— hus, där biträdande tvättföreståndare tjänstgjorde; där vore dock olägenheterna väsentligt reducerade genom att en tvättföreståndare i 11 lg vore förman å av— delningen.

Arbetsförestånderska. Sinnessjukhusens arbetsledareförhund hade begärt upp- flyttning till 16 lg, varvid bl.a. anförts, att arbetsförestånderskornas uppgifter och ansvar ökat med arbetsterapins utveckling. De hade numera att planlägga och ansvara för utförandet av arbetsprodukter inom det textila och delvis konst- närliga området. I regel krävdes fyra års fackutbildning efter realexamen eller flickskola samt olika specialkurser. De sakkunniga konstaterade, att arbetsupp- gifterna var krävande och mycket betydelsefulla för sjukhusets ekonomi. Gedigen fackutbildning och särskilda personliga kvalifikationer var nödvändiga. Svårig- heter med rekryteringen hade framträtt. De sakkunniga, som inte kunde tillstyrka 16 lg, hade efter ingående övervägande kommit till den uppfattningen, att arbets- förestånderskorna med hänsyn till arbetets art inte skäligen borde placeras lägre än i 11 lg. Lönenämnden menade att de sakkunnigas resonemang skäligen bort för- anleda förslag om högre löneställning än 11 lg och ansåg skäl tala för att arbetsföre- stånderskorna inplacerades i samma lönegrad som hantverksföreståndare av den lägre klassen, dvs. i 12 lg. Departementschefen fann vägande skäl tala för 12 lg. Titeln ändrades till slöjdföreståndare. (De manliga hantverksföreståndarnas löne— gradsplacering, l:a klass i 14 lg och 2:a klass i 12 lg, ändrades inte.)

Statens sjukhusutredning av år 1943 (SOU 1948: 37) konstaterade, att ungefär halva antalet slöjdföreståndare hade utbildning såsom slöjdlärarinnor eller lik- nande. Utredningen ansåg arbetet inom avdelningarna för textilarbeten vara av den art, att dessa avdelningar för såväl manliga som kvinnliga patienter borde förestås av befattningshavare med slöjdlärarinneutbildning. I anslutning till sitt förslag att som villkor för behörighet till tjänst såsom slöjdföreståndare skulle uppställas godkänd examen som lärarinna i kvinnlig slöjd eller därmed jämförlig utbildning föreslog utredningen uppflyttning till 15 lg. Utredningens förslag i denna fråga har ännu inte föranlett någon åtgärd.

I anslutning härtill bör omnämnas, att utredningen föreslog inrättande av arbetsterapeuttjänster. De av dessa, som kräva eller närmast äro avsedda för kvinnliga innehavare», borde t.v. »i avvaktan på resultatet av utredningen rörande likalöneprincipen» placeras i samma lönegrad som översköterska (12 lg); de manliga borde likställas med överskötare (13 lg). I enlighet med utredningens

förslag har fr.o.m. budgetåret 1951/52 inrättats särskilda överskötare- och över- skötersketjänster, avsedda för manliga resp. kvinnliga arbetsterapeuter.

3. Kontorspersonal Före inplaceringen 1925

Intill 1919 utgjordes kontorspersonalen vid sinnessjukhusen av sysslomän (alla manliga) samt bokhållare, varav några var kvinnor; dessa hade samma arvode som männen.

Fr.o.m. 1919 uppdelades —— närmast för att undvika ökning av antalet manliga bokhållare, vilket skulle ytterligare försämrat deras utsikter att befordras till sysslomanstjänst —— bokhållarbefattningen på två grader, en högre, avsedd endast för män, och en lägre, som även skulle kunna innehas av kvinna. Bokhållare av den högre graden, för vilka bestämdes en begynnelseavlöning av 2100 kr och en slutavlöning av 2 900 kr, skulle vara sysslomännens närmaste man och vikarie. (I medicinalstyrelsens förslag till avlöning framhölls att avlöningen borde bereda bokhållaren möjlighet att »drägligt försörja sig och sin familj:.) Som kompetens- fordran gällde realskoleexamen med vissa överbetyg eller studentexamen samt tvåårig kurs på handelsskola eller motsvarande utbildning. Bokhållare av den lägre graden skulle främst handha arbetet med hospitalens räkenskaper, vilket till stor del var nav beskaffenhet att med fördel kunna utföras av kvinnor». De jämställdes med kvinnliga biträden av 2:a graden och fick en avlöning av 1 450—- 1 850 kr (tab. 15). Som kompetensfordran gällde realskoleexamen eller normal— skolekompetens samt ettårig kurs vid handelsskola eller motsvarande utbildning. Den avlöning som fr.o.m. 1919 kom att utgå till bokhållare av andra graden under- steg den till manliga och kvinnliga bokhållare förut utgående. Både de manliga bokhållare, som inte befordrades till bokhållare av första graden, och samtliga kvinnliga (vilka ju inte hade möjlighet att vinna dylik befordran) förordnades till bokhållare av andra graden med bibehållande av den tidigare avlöningen.

Ehuru i den fr.o.m. 1919 gällande avlöningsstaten fanns anmärkningen :Befatt- ningen avsedd för att i regel innehavas av kvinnan, kom bokhållarbefattningarna av andra graden att i fortsättningen huvudsakligen besättas med män, som alltså hade samma lön som de kvinnliga tjänsteinnehavarna, dvs. den lön som utgick till statsförvaltningens kvinnliga biträden av 2:a graden.

De kvinnliga skrivbiträdesbefattningar, som likaledes kom på ordinarie stat fr.o.m. 1919 och främst var avsedda för renskrivningsgöromål å överläkarexpedi- tionerna, jämställdes också med biträdesbefattningarna av 2:a graden och fick alltså samma löneställning som bokhållartjänsterna av lägre grad.

Fr.o.m. 1919 inrättades även kvinnliga kassörskebefattningar. I sitt förslag om dessa befattningars inrättande hade medicinalstyrelsen bl.a. framhållit, att erfaren- heten från olika grenar inom affärslivet givit vid handen, att kvinnlig arbetskraft med fördel kunde användas för utförande av kassagöromål. För kassörskorna gällde samma kompetensvillkor som för bokhållarna av andra graden. Kas- sörskorna jämställdes med de högsta kvinnliga biträdena vid ämbetsverken, dvs. _ biträden av 3:e graden, och fick en avlöning av 1 850—2 250 kr. Såväl kassörskor som bokhållare av andra graden hade fri bostad och fick därför inte uppbära det ortstillägg, 150 kr, som utgick till ämbetsverkens biträden. När avlöningarna till statsförvaltningens kvinnliga biträden höjdes fr.o.m. 1920 fick kassörskorna och bokhållarna av andra graden motsvarande förhöjning (tab. 15).

När allmänna civilförvaltningens avlöningsreglemente fr.o.m. 1923 blev tillämp— ligt å hospitalsstaten, likställdes de manliga bokhållarna av högre graden med bl.a. manliga postexpeditörer och kontorsskrivare och placerades under benäm-

ningen bokhållare i 8 m. lg (=19). De manliga bokhållarna av lägre graden placerades under benämningen manliga kameralbiträden i 4 m. lg (:12), mot- svarande placeringen av manliga kontorsbiträden vid SJ. De kvinnliga bokhål- larna av samma grad, som dittills haft samma avlöning som de manliga, sattes under benämningen kvinnliga kameralbiträden i 3 kv. lg, dvs. i samma lönegrad som kanslibiträden : förutvarande biträden av 2:a graden, med vilka ju både de manliga och kvinnliga dittills varit i lönehänseende likställda. Differentie- ringen innebar, att å dyraste ort de kvinnliga kameralbiträdenas begynnelselön blev endast 86 % och deras slutlön endast 82 % av de manligas. Såväl departe- mentschefen (prop. 1922: 146) som 1922 års riksdag uttalade, att de manliga och kvinnliga kameralbiträdenas inplacering inte innebar något ståndpunktstagande i frågan om förhållandet mellan manliga och kvinnliga befattningshavares av- löning.

De kvinnliga skrivbiträdena fick bibehålla sin likställighet med ämbetsverkens biträden av 2:a graden och placerades under benämningen kanslibiträden i 3 kv. lg.

Inplaceringen 1925

De olika förslagen framgår av nedanstående tablå.

Kvalitativ inplacering Kvantitativ inplacering

TV”” 1921 års PM 1924 FM 1924 Pm 192.

lönekom. alt. ll alt. 1 p. 0 Kassörska ................................ 18 16 l5 15 Kameralbiträde ............................ 12 11 10 12 Kanslibiträde .............................. 14 11 10 11

Kassörska. 1921 års lönekommitté föreslog 18 lg för samtliga befattningar i 5 kv. lg, däribland kassörska. Medicinalstyrelsen påyrkade högre placering än enligt alt. I med hänsyn till kassörskornas ansträngande och ansvarsfyllda arbete. I prop. 1925 uttalades bl.a., att kassörska i varje fall inte borde sättas högre än kvinnliga postexpeditörer, vilka i regel hade en avsevärd kassarörelse om hand. Då befattningen inte borde reserveras för kvinnor, ändrades benämningen till kassör.

Kameralbiträde. Medan 1921 års lönekommitté satte alla övriga till 3 kv. lg hörande tjänstemän, däribland kanslibiträde, i 14 lg, föreslogs för kameralbiträde endast 12 lg eller samma som för de manliga kameralbiträdena, vilkas placering överensstämde med de manliga kontorsbiträdenas vid SJ. Kommittén framhöll, att högre placering inte kunde förordas, »då de kvinnliga kameralbiträdenas arbets- uppgifter icke torde vara mera krävande än de manligas». Lägre löneställning syntes ej heller böra ifrågakomma. PM 1924 alt. II kunde _— med hänsyn till riks- telefonisterna — inte sätta kanslibiträde högre än i 11 lg och placerade övriga. till 3 kv. lg hörande befattningar i samma lönegrad. Kvinnliga kameralbiträden sattes alltså en lönegrad under de manliga, vilka betecknades som »kameralbiträ- den av l:a klass», medan de kvinnliga benämndes »kameralbiträden av 2:a klass». Olika arbetsuppgifter antyddes inte i förslaget. Medicinalstyrelsen framhöll, att kameralbiträdets arbete vore i huvudsak detsamma, vare sig arbetet utfördes av manlig eller kvinnlig befattningshavare. Möjligen kunde åt ett manligt kameral- biträde anförtros uppdrag att utföra vid sidan av det egentliga kontorsarbetet

liggande förvaltningsgöromål, som i regel icke uppdrogs åt ett kvinnligt kameral- biträde. Då emellertid de egentliga uppgifterna föll inom kontorsarbetet, syntes någon uppdelning i två klasser inte höra vidtagas, utan borde befattningen hän- föras till 12 lg (den lönegrad som gällde för manligt kameralbiträde). Härvid erinrades ock att någon kameralbiträdesbefattning då inte var besatt med ordi- narie kvinnlig innehavare. Prop. 1925 anslöt sig till medicinalstyrelsens förslag. Denna kvinnliga befattning kom sålunda fr.o.m. l/7 1925 att placeras i samma lönegrad som den manliga, vilket dock inte då hade någon praktisk betydelse, eftersom den inte hade någon innehavare.

Utvecklingsgången för kameralbiträdestjänsten kan sammanfattas sålunda. Den fr.o.m. 1919 inrättade lägre bokhållartjänsten var avsedd att i regel innehas av kvinna och likställdes med kvinnliga biträdestjänster av 2:a graden, de senare kanslibiträdestjänsterna. Tjänsterna kom emellertid huvudsakligen att innehas av män, som alltså hade »kvinnliga» lön. Fr.o.m. 1923 skedde en differentiering mellan mäns och kvinnors löner, varvid männen likställdes med SJ:s manliga kontorsbiträden men kvinnorna fortfarande fick samma lön som kanslibiträden. 1921 års lönekommitté föreslog 14 lg för kanslibiträden men 12 lg för kvinnliga kameralbiträden, eftersom de inte kunde sättas högre än de manliga kameral— biträdena. Fr.o.m. 1/7 1925 sattes alla kanslibiträden i 11 lg men kvinnliga kame- ralbiträden i 12 lg, dvs. samma lönegrad som de manliga, varigenom den före 1923 gällande lika lönen för manliga och kvinnliga kameralbiträden återställdes. Några kvinnliga kameralbiträden fanns dock inte 1925.

Efter inplaceringen 1925

Liksom den förutvarande manliga befattningen bokhållare (nuv. 19 lg)1 fr.o.m. 1/7 1925 blev tillgänglig även för kvinnor (den första kvinnliga bokhållaren ut- nämndes 1931), blev den förutvarande kvinnliga befattningen kassörska (namn- ändrad till kassör) tillgänglig även för män (första manliga kassören utnämnd 1929). 1929 kom kameralbiträdestjänst att ånyo besättas av kvinna.

Löneställningen för kassörer och kameralbiträden ändrades fr.o.m. 1/7 1945 efter förslag av tjänsteförteckningssakkunniga (jfr s. 389).

Beträffande kassörstjänsterna framhöll de sakkunniga, att kassörerna vid de minsta sinnessjukhusen, där bokhållare saknades, hade att utföra åtskilliga arbets- uppgifter, som vid de större sjukhusen tillkom bokhållare. De sakkunniga under- strök vidare, att kassörstjänsterna vid sinnessjukhusen företedde ur olika syn- punkter väsentliga skiljaktigheter i jämförelse med kassörstjänsterna inom civil- förvaltningen i allmänhet. I det hela kunde sägas, att kassörerna vid sinnessjuk- husen innehade en betydelsefull förtroendeställning och att de måste uppfylla förhållandevis stora krav i fråga om omdöme, ansvarskänsla och arbetsförmåga.

De sakkunniga fann kassörernas placering i den för civilförvaltningen i all— mänhet normala kassörsgraden, 15 lg, alltför låg, men kunde inte tillstyrka en allmän uppflyttning till 18 lg. De ansåg sig dock inte kunna föreslå en differentie- ring utan stannade vid att föreslå en allmän höjning till 16 lg. 1945 års riksdag beslöt emellertid enligt Kungl. Maj:ts förslag att kassörstjänsterna vid de åtta största sinnessjukhusen skulle placeras i 18 lg och de övriga i 16 lg. Som skäl för differentiering anfördes i propositionen bl.a., att en högre värdering av kassörs- tjänsterna vid de största sjukhusen bl.a. tagit sig uttryck i de fr.o.m. 1/7 1943 successivt avvecklade felräkningspengarnas gradering efter sjukhusens storlek. Genom en differentiering av kassörstjänsterna skulle vidare en del kvinnliga be- fattningshavare, som väl fyllde kraven på en god kassör men av olika anledningar

1 Fr.o.m. 1/7 1945 namnförändrad till assistent.

inte lämpade sig för befordran till sjukhusintendent eller dennes ställföreträdare, kunna beredas en sluttjänst, som bättre än en placering i 16 lg överensstämde med vederbörandes skicklighet och förtjänst.

Av kassörstjänsterna vid sinnessjukhusen innehades 1/10 1951 de högre (Ca 18) av 5 män och 3 kvinnor och de lägre (Ca 16) av 6 män och 10 kvinnor.

Kameralbiträdestjänslerna förändrades fr.o.m. 1/7 1945 till kontoristtjänster i 13 lg. De sakkunniga hade i sitt förslag om uppflyttning bl.a. framhållit, att kameralbiträdena vid sinnessjukhusen i allmänhet handhade utspisningen och fullgjorde självständiga och ekonomiskt betydelsefulla arbetsuppgifter. Av kon- toristerna vid sinnessjukhusen var 1/10 1951 7 manliga och 7 kvinnliga.

De angivna, beloppen avser gmndlöner per år (lön jämte i förekommande fall tjänst;- göringspengar, hyresbidrag eller bostadsersättning, dyrortstillägg). Krigstidshjälp, krigs- tidstillägg, dyrtidstillägg, rörligt tillägg eller kristillägg ingår sålunda. inte i beloppen.

b betecknar begynnelselön slutlön.

$ ))

I kolumnerna. för ortsgrupp har använts beteckningen 1 för billigaste och 5 för dyraste ort.

Tab. 1. Postexpeditör och förste postexpeditör.

Postoxpeditör Förste postexpeditör Fr 0 m Orts- manlig kvinnlig manlig kvinnlig . . . grupp % nv % av b 5 b 5 manlig b 5 h 5 manlig kr kr kr kr b 5 kr kr kr kr b 5 2:a graden 2:a graden Före 1900 — l 1 600 12 400 1 1 600 1'2 400 100 100 —— 11967 *2 767 ” 1 967 "32 767 100 100 _lza graden ” 1 1 800 12 600 —- -— -— — 2 2 217 23 017 -——- — — — 2:a graden 4:e graden % 1900 — 1 1 600 12 400 1 1 200 11 500 75 63 — 21994 22 794 21503 21303 75 65 l:a graden 3:e graden — 11800 l260011400 11700 78 65 —- 22218 ”3018 21712 22012 77 67 2:a. graden 4:e graden % 1903 —— 2 200 2 800 1 500 1 800 68 64 l:a graden 3:e graden — 2 500 3 300 1 750 2 050 70 62 1.51 1910 1 2 000 3800 1 500 2 100 75 55 3 200 4 200 1 900 2 500 59 60 5 2 300 4 250 1 725 2 325 75 55 3 650 4 650 2 125 2 725 58 59 1/1 1919 1 2 500 4 300 1 900 2 700 76 63 3500 4700 2 300 3 100 66 66 5 2 875 4 750 2 125 2 925 74 62 4 150 5150 2 525 3 325 61 60 1/1 1920 1 3450 4 560 2 700 3210 78 70 3 960 5 160 2 850 3390 72 66 5 4 350 5 676 3 204 3 828 74 67 4 932 6 420 3 390 4 056 69 63 Postassistent F?;Ztåfät- % 1925 1 3 450 4 560 2 730 3 240 4 79 *71 3 960 5 160 2 880 3 450 673 667 5 4 350 5 676 3 486 4 104 * 80 "72 4 932 6 420 3 672 4 350 674 668 1/1 1926 1 —— — 82880 93 450 483 '76 — — 93060 93 660 677 &71 5 — — 83672 34350 484 477 — — 93888 ”4596 679 572

KNDD

Postexpeditör Förste postexpeditör

kvinnlig

manlig

kvinnlig

b kr

s kr

%av manlig

1) S

1) kr kr

b kr

8

kr

% av

manlig

b S

% 1939

1/1 1947

WH GWh—l Owl-l (Il-4

5256 6816

7 680 9 144

3 291 4 395

5 3 438 5 4 590 5 544 6 600

55 760 56 864

4 050 5 346 54 278 95 622

6 240 7 428

56528 57 776

581 582 585 586 1585 585

1'88 588

577 578 581 582 581 581

585 585

4 596 6 012

7 248 8 628

5916 7 668

8 604 10 236

3 438 4 590

93 630 94 830

6 000 7 140

4 278 5 622 94 596 96 012

6 828 8 136

T75 176 779 780 783 783

772 773 778 178

779 779

1 Fast avlöning. * Fast avlöning jämte uppbördsprovision (medeltal). 3 Kvinnliga postexpeditörer av l:a. graden fanns inte. 4 Kvinnlig postexpeditörs avlöning i % av manlig postassistents. 5 Kvinnlig eller manlig postexpeditörs avlöning i % av kvinnlig eller manlig postassistents. 5 Kvinnlig första postexpeditörs avlöning i % av manlig förste postassistents. 7 Kvinnlig eller manlig förste postexpeditörs avlöning i % av kvinnlig eller manlig förste postassistents. 5 Postexpeditör med personlig placering i lg motsv. nuv. Ca 16. 9 Första postexpeditör med personlig placering i lg motsv. nuv. 03.17.

Tab. 2. Postmästare av klass 4 och 3. Postmästare av klass 4 1 Postmästare av klass 3 1 Fr. 0. m. ålåg; manlig kvinnlig manlig kvinnlig % av % av b 5 b 5 manlig b 5 b 5 manlig kr kr kr kr 1) 5 kr kr kr kr 1) s Före 1/1 1903 ' — 1 800 2 600 1 800 2 600 100 100_ 2 000 2 800 2 000 2 800 100 100 1/1 1903 3 — 2 600 3 400 2 600 3 400 100 100 3 000 3 800 3 000 3 800 100 100 1/1 1910 1 3 500 4 600 2 700 3 100 77 67 3 800 5 000 2 900 3 400 76 68 5 3 950 5 050 2 925 3 325 74 66 4 250 5 450 3 125 3 625 74 67 1/1 1919 1 3 900 5 100 3 100 3 500 79 69 4 300 5 500 3 300 3 800 77 69 5 4 350 5 550 3 325 3 725 76 67 4 750 5 950 3 525 4 025 74 68 1/1 1920 1 4 260 5 520 3 390 4 020 80 73 4 860 5 880 4 020 4 800 83 82 5 5 304 6 816 4 056 4 740 76 70 6 048 7 212 4 740 5 520 78 77 1/1 1925 1 4 260 5 520 4 260 5 160 100 93 4 860 5 880 4 860 5 520 100 94 5 5 304 6 816 5 304 6 420 100 94 6 048 7 212 6 048 6 816 100 95 1/7 1939 1 4 926 6 300 4 926 6 300 100 100 5 586 6 750 5 586 6 750 100 100 5 6 414 8 100 6 414 8 100 100 100 7 242 8 550 7 242 8 550 100 100

1 Före 1/1 1903 klass 6. * Före 1/1 1903 klass 5. 5 I beloppen är inte provisionaförmånema medräknade.

Tab. a. Telemaslistent cell telenätet lamt Rit-ste telegrafassistent och första telegrafist.

Manlig Kvinnlig Manlig Kvinnlig Fr. o. m. Otts' % " % av grupp b 5 b 5 manlig 19 5 11 5 manlig kr kr kr kr b 5 kr kr kr kr b 5 Assistent Telegrafist 1/1 1903 —- 2200 2 800 1 300 1 600 59 57 1/1 1908 1 I 500 3400 I 260' I 800 84 53 5 1 725 3 910 1 449 2 070 84" 53 1/1 1913 1 1800 3800 1260 2100 70? 55 5 2070 4 250 1449 2 325 70- Assistent av Telegrafist ”av 2:a Assistent " Telegraöst av 1 :a 2:a lönegraden lönegraden l:a. lönegraden lönegraden .1/11919 1 2500 4300 1800 2800 72 65 3100" 4700 9250 31004 73 66 5 2 875 4 750 2 025 3 025 70 64 3 550 5 150 2 475 3 325 70 65 T'elegraf- Förste telegraf- .. ”Bi stent Tulegtafist assistent Forsta telegrafist % 1920 1 3 450 4 560 2 700 3 210 78 70 3 960 5 160 2 850 3 390 72 66 5 4 350 5 676 3204 3 828 74 67 4 932 6 420 3 390 4 056 69 63 Telegrafexpeditör Förste telegrafexpeditör % 1925 - 1 3450 4560 2730 3240 179 171 3960 5160 2880 3450 573 567 ' 5 4350 5676 3486 4 104 180 172 4932 6420 3672 4350 574 568 1/1 1926 1 — — 52880453450 183 176 -— — 53060 53660 577 _571 . 5 — 53676 54350 185 177 — — 53888 54596 '79 1172 1/7 1939 1 4 050 5 256 3 291 4 050 ”81 '77 4 596 5 916 3 438 4 278 1 75" 572 5 5 346 6 816 4 395 5 346 1 82 278 6 012 7 668 4 590 5 622 4 76 573 1 — —- 53438 54278 '85 118.1 -— 5363054596 479 578 5 —- — 1'4590 55622 *86 582» -— . -- 154830 66 012 580 478 1/1 1947 1 6 528 7 680 5 544 6 240 5 85 '81 7 248 8 604 5 760 6 528 5 79 476 5 7 776 9 144 6 600 7 428 1 85 181 8 628 10 236 6 864 7 776 480 176 1 — 55760 56528 .88 185 — 56000 56828 '83 579 5 — — 56864 57776 1188 185 — — 57140 88136 483 479 1 Kvinnlig telegrafexpeditörs avlöning i % av manlig telegrafassistents. ; Kvinnlig eller manlig telegrafexpeditörs avlöning i % av kvinnlig eller manlig telegrafassistents.

Kvinnlig förste telegrafexpeditörs avlöning i % av manlig förste telegrafassistents. 4 Kvinnlig eller manlig förste telegrafexpeditörs avlöning i % av kvinnlig eller manlig förste telegraf- assistents. 5 Telegrafexpeditör med personlig placering i lg motsv. nuv. Ca 16. 5 Förste telegrafexpeditör med personlig placering i lg motsv. nuv. Ca 17.

Manlig Kvinnlig telegraf- telegraf- . . kommissarie kommissarie (år]:gir/8;tåo91531122lrg2a62t-kslätsiois. telegrafkommissarie Orts- av klass 3 av klass 4 föreståndare) av klass 6 Fr. o. m. grupp ( tk 3) (th 4) l) s b s h e b 8 1: ): k k %av %av %av %av av a! r r r ' kr tk 3 tk 4 ]" tk 3 tk 4 ]" 5: 4 1" %; 4 1/i 1903 — 3 200 4 000 2 800 3 600 1 1 500 47 54 11 800 45 50 -— —— _ — 1/1 1908 —— ”2 400 ”3 000 ”2 200 ”2 800 '1 350 56 61 42 100 70 75 41350 61 ” 1 800 64 — 33 692 $4 292 33 385 :3 985 $2 416 65 71 33 166 74 79— 31 990 59 32 440 61 1/1 1913 — ”2 400 ”3000 22200 ”2800 ”1350 56 61 ”2 100 70 75 *1350 61 41800 64 -*— '4 054 ”4 654 33 558 a4 158 ”2 590 64 73 33 340 72 80 32 161 61 32 611 63 1/1 1919 — ”2800 ”3 400 ”2600 ”3200 52100 75 81 53000 88 94 52100 81 ls2600 81 — a4 958 35 558 94 334 $4 934 ”3 593 72 83 34 493 81 91 93 079 71 33 579 73 1/ 7 1920 1 4 860 5 880 4 260 5 520 4 020 83 94 4 800 82 87 3 390 80 4 020 73 5 6 048 7 212 5 304 6 816 4 740 78 89 5 520 77 81 4 056 76 4 740 70 1/'1 1925 1 4 860 5 880 4 260 5 520 3 960 81 93 4 860 83 88 3 450 81 4 260 77 5 6 048 7 212 5 304 6 816 4 932 82 93 6 048 84 89 4 350 82 5 304 78 1/7 1939 1 5 586 6 750 4 926 6 300 4 596 82 93 5 916 88 94 4 050 82 5 256 83 5 7 242 8 550 6 414 8 100 6 012 83 94 7 668 90 95 5 346 83 6 816 84 1/7 1947 1 8 136 9 744 7 680 9 168 7 248 89 94 8 604 88 94 6 528 85 7 680 84 5 9 684 11 376 9 144 10 800 8 628 89 94 10 236 90 95 7 776 85 9 144 85 slopad från slopad från 1/'t 1948 ”/7 1948

1 I beloppet ingår bostadsförmån eller hyresbidrag a 200 kr. ” Beloppet avser endast fast avlöning. ” Beloppet avser fast avlöning (i förekommande fall med hyresbidrag) samt uppbördsprovision (medeltal). * I beloppet ingår bostadsfdrmån eller hyresbidrag a 800 kr. 5 I beloppet ingår bostadsförmån eller hyresbidrag a 600 kr.

Tab. 5. Kontorsblträde (manligt och kvinnligt) samt stationskarl vid statens järnvägar.

Manligt

kontorsbiträde stationskarl Kvmnligt kontorsbiträde

%av

manligt kbzs stationskarls

h a b 5

720 1296 - 90 78' 113 117

11 080 1 1 800 93 76 100 100 11 320 12 160 94 74 100 100 11 200 11 860 94 80 100 100 11 440 12 220 94 77 100 100

' 1 380 12 000 90 78 95 96 11 720 1 2 440 91 79 96 96— 11 620 l2 340 94 85 100 100 11 990 12 830 ' 94 80 99 93

2 340 2 880 77 75 91 88 2 988 3 672 72 70 86 82

T 01

_:m—a (zu- UU—i O'H. (71)—*

av % av:

. 2 . Kon torist kontorists stationskarls

b s

1/7 1925 2 340 2 880 1 980 2 460 1 860 79 V 77 2 988 3 672 2 520 3 144 2 364 79 77 xlv 1939 . 2 877 3 438 2 466 3 015 2 334 81 84 3 837 4 590 3 282 4 023 3 102 81 84 1/7 1947 4 896 5544 4 188 4896 3 972 81 84 5 820 6 600 4 992 5 820 4 728 81 84

1 Dessutom fri uniform eller beklädnadsersättning 120 kr. ” Manlig, fr. o. m. ”/7 1939 manlig eller kvinnlig.

Kontorsskrivare Bokhållare manlig kvinnlig manlig kvinnlig grupp b 5 b s % av manlig h a b 5 % av manlig kr kr kr kr b 5 kr kr kr kr b 5 ”li 1898 1 1—5 1 296 2 520 1 008 1 296 78 51 1 800 2 880 — — — —— ”5 1 080 2 400 900 1 500 83 63 2 400 3 000 — — -— —— 1/1 1907 1 1 800 3 240 1 296 2 150 72 66 2 520 3 960 — —- —- — 5 2 100 3 550 1 480 2 200 70 62 2 940 4 400 2 100 2 750 71 63 1/1 1917 1 2 (”O 3 440 1 496 2 260 75 66 2 720 4 140 — -— — —— 5 2 340 3 890 1 752 2 420 75 62 3 180 4 716 2 280 2 910 72 62 1/ i 1919 1 2 520 4 320 1 800 2 700 71 63 3 240 4 680 2 340 3 060 72 65 5 2 940 4 800 2 100 2 900 71 60 3 780 5 460 2 700 3 300 71 60 1/'1 1920 1 3 450 4 560 2 700 3 210 78 70 3 960 5 160 2 850 3 390 72 66 5 4 350 5 676 3 204 3 828 74 67 4 932 6 420 3 390 4 056 69 63 156,81;le Kansliskrivue llokhållue Förste kaneliskrivare x/-: 1925 1 3 450 4 560 2 730 3 240 ' 79 5 71 3 960 5 160 2 880 3 450 5 73 5 67 5 4 350 5 676 3 486 4 104 5 80 3 72 4 932 6 420 3 672 4 350 5 74 ' 68 I/': 1939 1 4 050 5 256 3 291 4 050 * 81 4 77 4 596 5 916 3 438 4 278 ' 75 9 72 ' 5 5 346 6 816 4 395 5 346 * 82 ” 78 6 012 7 668 4 590 5 622 8 76 ' 73 1/1 1947 1 6 528 7 680 5 544 6 240 4 85 * 81 7 248 8 604 5 760 6 528 6 79 5 76 5 7 776 9 144 6 600 7 428 4 85 4 81 8 628 10 236 6 864 7 776 5 80 ' 76

1 Vid distrikten. ” Vid järnvägsstyrelsen.

Aho-bu

Kvinnlig kansliskrivares avlöning i % av manlig kontorsskrivares. Kvinnlig eller manlig kansliskrivares avlöning i % av kvinnlig eller manlig kontorsskrivares. Kvinnlig förste kansliskrivares avlöning i % av manlig bokhållares. Kvinnlig eller manlig förste kansliskrivares avlöning i % av kvinnlig eller manlig bokhållares.

Tab. 7. Telegrnfvu'kets och postverket: kvinnliga biträden snmt kvinnliga biträden av lägst: graden vid statens jimllgar och allmänna civilförvaltningen.

Statens Allm. civil- Telegrafverket Postverket järnvägs? förvaltningen Kvinnlig . . . . Kvinnligt Orts- Kvmnllgt Kvinnligt . .. F _ _ _ . .. , . .. biti-ade av ? 0 m grupp kontorsskrivare bokhåiinre intrade kontorebrtrnde 1" graden ! b ! b s b s 1) a b s kr kr kr kr kr kr kr kr kr kr 1/1 1907 1 — —- — —- 1 008 1 368 —- ——- 5 — -— — — -— —— 1 236 1 600 — — % 1908 1 —— — 1 020 1 650 —— -— —— '— —- '— 5 1 260 1 800 1 020 1 650 —— —- —— — -—- —- 1/i 1911 1 — — — _— __ _ __ _ 5 — — —— — -- —— —- 1 200 1 600 1/1 1913 1 —— — 1 020 1 650 1 250 1 650 — —— '— -— 5 1 260 1 950 1 173 1 875 1 400 1 — —— — —— 1*/1 1915 1 — — ' -—- — 1 128 1 488 —— — 5 —— -— — — — -— 1 356 1 720 — —- 1/1 1917 1 — — —- -— —— — 1 248 1 568 — 5 — -— -— —- — _ 1 564 1 936 —— — 1/1 1919 1 — -— 1 500 2 100 1 700 2 100 1 530 1 980 1 350 1 950 5 1 725 2 325 1 725 2 325 1 925 2 325 1 875 2 250 1 550 2 150 1/1 1920 1 -— — — — — — — -- 1 400 2 000 5 — —— — —- —— — — — 1 600 2 200

Kanslibitriide eller kontorsbiträde

Kanslibiträde Kontorsbitriide

h a b e

kr .kr kr kr 1/7 1920 1 . 2 160 2 550 1 800 2 160 1 800 2 160 — — 5 .2 574 . 3 018 2 160 2 574 2 160 2 574 — -—

Kontarsbitriide 1/1 1922 1 — -— —— _ — — 1 800 2 160 5 _ _ _- -— — —— 2 160 2574 1/ 7 1925 1 2 220 2 580 1 860 2 220 1 860 2 220 —— —— 5 2832 3300 2364 2832 2364 2832 — —-

' 1913—1914 »kvinnligt biträde av normaltyp».

Tab. 8. Vaktmästare och förste vaktmästare samt kvinnliga biträden.

V ktm"sta Kvinnligt biträde av Första Kvinnligt biträde av a a re l:a graden [ vaktmästare 2:a graden " % av % av första Fr. 0- m- vaktmästares vaktmästare: b 5 b . " (expeditions- b 3 h 5 (förste expedi- kr kr kr kr vakta) kr kr kr kr tionevakte) b 5 b | e 1/i 1911 1 200 1 400 1 200 1 600 100 114 1 500 1 600 —— — — — 1/i 1913 1 200 1 400 1 200 1 600 100 114 1 500 1 600 1 600 2 000 107 125 1/i 1915 1 200 1 400 1 200 1 600 100 114 1 500 1 600 1 600 2 000 107 125 1fi 1918 1 600 1 900 1 200 1 600 75 84 1 900 2 200 1 600 2 000 84 91 1/i 1919 1 600 1 900 1- 550 2 150 97 113 1 900 2 200 1 950 2 550 103 116 1/1 1920 1 600 1 900 1 600 2 200 100 116 1 900 2 200 2 000 2 600 105 118 Exp::råone- Kontorsbiträde Fågäåtåi' Kanalibiträde 1/1 1922 2 520 3 144 2 160 2 574 86 82 2 832 3 486 2 574 3 018 91 7 ]/7 1925 2 520 3 144 2 364 2 832 94 90 2 832 3 486 2 832 3 300 100 95 1/1 1939 3 282 4 023 3 102 3 837 95 95 3 651 4 395 3 651 4 395 100 100 1lv 1947 4 992 5 820 4 728 5 556 95 95 5 556 6 336 5 556 6 336 100 100

Beloppen avser Stockholm.

* Före 1/1 1915.benämnt,»bitriide av normaltypn. ' Före 1/1 1915 benämnt ”biträde av högre avlöningstyp».

Tab. 9. Landskanslist och kvinnligt biträde av 3:e graden.

. Kvinnligt biträde av 3:e graden —— Landskansliat kontorsskrivare ' —— kansliskrivare * Fr. 0. 111. b s 5 s % av landskanslists

kr kr kr kr h e 1/1 1909 2 200 3 100 —— —- '— _ '1/1 1915 2 200 3 100 2 000 2 400 91 77 1/1 1918 2 600 ' 3 800 2 000 2 400 77 63 1/1 1919 3 250 4 450 2 350 2 950 72 66 1/1 1920 3 250 4 450 2 400 3 000 74 67 1/1 1922 3 250 4 450 3 204 3 828 99 86 l/ 1 1925 4 350 * 5 676 3 486 4 104 80 72 1/'1 1939 5 346 6 816 4 395 5 346 82 78

Beloppen avser Stockholm.

' Fr. o. m. 1/1 1922 t. o. m. MVe 1925. * Fr. o. m. 1/7 1925.

Manlig Kvinnlig kanslist kanslist Fr. o 111. b s h a % av manlig kr kr kr kr b s 1/ 10 1919 3 600 5 100 3 600 5 100 100 100 '/1 1922 4 596 6 048 3 390 4 056 74 67 Förste kanslist 1M 1925 4 596 6 048 3 672 4 350 1 80 1 72 1/ 7 1939 5 622 7 242 4 590 5 622 i 82 ” 78 1/'I 1947 8 136 9 684 6 864 7 776 ” 84 * 80

1 Kvinnlig kansliets avlöning i % av manlig förste kansliets. * Kvinnlig eller manlig kansliets avlöning i % av manlig eller kvinnlig förste kansliets (några kvinn- liga f'o'rste kanslister finns dock inte).

Tab. 11. Vaktkonstapel och vaktfru samt överkonstapel och första vaktfru.

Vaktkonstapel Vaktfru . Över-konstapel Första ”vaktfru Orts- Fr. o. m. % % grupp b 5 b 5 av manlig b ' b 5 av manlig kr kr kr kr b 5 kr kr kr kr b I 5 1/i 1911 — 11100 11300 ”800 2950 73 73 11.300 [1500 *950 '1 100 73 73 1/i 1915 —— 11300 11500 3900 31000 69 67 !1550 11750 51050 81150 68 66 ./i 1922 1 2 100 2 580 1 440 1 800 69 70 2 340 2 880 2 160 2 550 92 89 5 2 676 3 300 1 800 2 160 67 65 2 988 3 672 2 574 3 018 86 82 1/ 7 1925 1 2 100 2 580 1 500 1 860 71 72 2 340 2 880 2 100 2 460 90 85 5 2 676 3 300 1 896 2 364 71 72 2 988 3 672 2 676 3 144 90 86 1/ 7 1939 1 2 601 3 153 1 938 2 466 75 78 2 877 3 438 2 601 3 153 90 92 5 3 465 4 209 2 562 3 282 74 78 3 837 4 590 3 465 4 209 90 92 1/ 7 1942 1 2 601 3 153 2 202 2 739 85 87 2 877 3 438 2 601 3 153 90 92 5 3 465 4209 2 922 3 651 84 87 3 837 4 590 3 465 4 209 90 92 l/ 1 1946 1 2 739 3 291 2 334 2 877 85 87 3 015 3 630 2 739 3 291 91 91 5 3 651 41395 3 102 3 837 85 87 4 023 4 830 3 651 4 395 91 91 1/ 7 1947 1 4 668 5 328 3 972 4 668 85 88 5 112 5760 4 668 5 328 91 93 5 5 556 6 336 4 728 5 556 85 88 6 084 6 864 5 556 6 336I 91 92

1 Dessutom fri bostad eller hyresersättning samt beklädnadsersiittning, 100 kr; ” Dessutom fri bostad eller hyresers'ättning. ' Dessutom fri bostad eller hyresers'a'ttning samt beklädnadsersiittning, 50 kr.

Manlig

Kvinnlig

assistent av 3:e klass!

b kr

s kr

% av manlig

assistent b s kr kr

% 1922

1/7 1942

% 1925 4,

'1/7 1939 '

”B

bib! tätt!

med

?: 816 4 284

B 816 4 284 4 446 5 793

4 446 5 793

'5 058 5 652

5 058 5 652

4 950 6 414

4 950 6 414

2 940 3 210

3501 3834

Assistent av 4:e klass

3 012 3 600 .3 408 4 050 3582 4 014 4 446 4 950

Assistent av 3:e klass '

4 446 5 793

4 950 6 414

b 5 77 69 75 66 _ 79 71 80 72 81 81 ' 77 77 100 100 100 100

uu-

' = Landskrona.

Klassbeteckningen slopad fr. o. m. '/7 1946. = Växjö.

Tab. 13. Skötare ooh sköterska samt överskötare och översköterska.

Skötare Sköterska Överskötare Översköterska

Fr. o. m.. Orts- ; grupp 13 3 b 5 av manlig b 9 b 5 av manlig kr kr kr kr b _ "kr kr är kr b 8 -' 1/1 19051 — 480 672 276 386 58 57 -— — 400 560 — — 1/1 11908[ — 600 840 336 470 56 56 —— —- 500 700 — — 1/i 1919 ' —- 1 260 1 950 960 1 380 76 71 1 500 2 400 1 140 1 650 76 69 1/1 1923 1 2 100 2 580 1 800 2 160 86 84 2 340 2 880 2 160 2 550 92 89

5 2 676 3 300 2 160 2 574 81 78 2 988 3 672 2 574 3 018 86 8 1/7 1925 1 2 100 2 580 1 740 2 100 83 81 2 340 2 880 2 100 2 460 90 85 5 2 676 3 300 2 208 2 676 83 81 2 988 3 672 2 676 3 144 90 86 1/1 1939 1 2 601 3 153 2 202 2 739 85 87 2 877 3 438 2 601 3 153 90 92 5 3465 4 209 2 922 3 651 84 87 3 837 4 590 3 465 4 209 90 92 1/7 1947 1 4 668 5 328 3 972 4 668 85 88 5 112 5 760 4 896 5 544 96 96 5 15 556 6 336 4 728 5 556 85 88 6 084 6 864 "5 820 6 600 96 96

1 Utöver de angivna kontanta avlöningsförmånerna åtnjöt tjänstemännen fri bostad eller bostadser- sättning samt frs' kost. ' Utöver de angivna kontanta avlöningsförmånerna åtnjöt täönstemännen fri bostad eller bostadser-

sättning.

Uppsyningsman Föreståndarinna (förestånderska) av 22581??? Pågatåg] arvinge-(552312?- av l:a graden (klass) l:a graden (klan) graden (”a'”) (klass) g F Orta- r. 0. in. grupp % % b s h a av manlig 1) -s 1) s av man-lig kr kr kr kr b I s kr kr kr kr b e ]/1 1905 * — 700—900 910—1 170 500—700 650— 910 71—78 71—78 —- — — — — -— 171 1908 ' — ' 850—1 100 1 190—1 540 625—900 875—1 260 74—82 74—82 — —- — — — — 1/1 1919” — 1950. 3400 1800 2700 ”92 79 1800 3000 1650 2400 92 80 1/1 1923 1 3240 4 260 2 850 3.390 ”88 . ”80 2580 3 240 2 280 2 700 83 5 4 104 : 5 304 3 390 4 056 83 76 3 300 4 104 2 712 3 204 82 78 1/7 1925 1 3 240 f 4 260 2 880 3 450 89 81 2580 3 240 2 220 2 580 86 80 5 4 104 I 5 304 3 672 4 350 89 82 3 300 4 104 2 832 3 300 86 80 1/7 1939 1 3 822 4 926 3 438 4 278 90 87 3 153 3 822 2 739 3 291 _87 86 5 5 070 :, 6 414 4 590 5 622 91 88 4 209 5 070 3 651 4 395 87 87 l./ 7 1947 1 6 240 .7 248 6 000 . 6 828 96 94 5544 6 240 5 328 6 000 96 96 5 7 428 _ 8 628 7 140 8 136 96 94 6 600 7 428 6 336 7 140 96 96

* Utöver de angivna kontanta avlöningsförmånerna åtnjöt tjänstemännen fri bostad eller bostadsersättning samt fri kost. * Utöver de angivna kontanta avlöningsförmånerna åtnjöt tjänstemännen fri bostad eller bostadsersättning.

Tab. 15. Bokhållare av l:a graden (bokhållare) och kassörska samt bokhållare av 2:a graden (kameralbiträde) vid statens sinnessjukhus. _

Bokhållare " Kn .. Bokhållare av 2:a graden . ssorska l:a guden (manlig) _ _ _ manlig kvmnllg F Orts- r. o. m. grupp % av manlig % b s b s bokhållares b s 1) a av manlig kr kr kr kr h a kr kr kr . kr h s 1/1 1919 1 — 2 100 2 900 1 850 2 250 88 78 1 450 1 850 1 450 1 850 100 100 '.'1 1920 * — 2 100 2 900 2 200 2 800 105 97 1 800 2 400 1 800 2 400 100 100 ' Kameral— ' Kamera]- ' Eckhmm biträde biträde % 1923 1 3 450 4 560 2 700 3 210 78 70 2 340 2 880 2 160 2 550 92 89 5 4 350 5 676 3 204 3 828 74 67 2 988 3 672 2 574 3 018 86 82 Kassör 1/1 1925 1 3 450 4 560 2 730 3 240 79 71 2 340 2 880 2 340 2 730 100 95 5 4 350 5 676 3 486 4 104 80 72 2 988 3 672 2 988 3 486 100 95 1/ 7 1939 1 4 050 5 256 3 291 4 050 81 77 2 877 3 438 2 877 3 438 100 100 5 5 346 6 816 4 395 5 346 82 78 3 837 4 590 3 837 4 590 100 100

' Utöver de angivna kontanta avlöningsförmånerna åtnjöt tjänstemännen fri bostad eller bostadsersättning. ' Från 1/7 1945 = assistent. ' Från 1/1 1945 = kontorist.

Tab. 16. Sammanställning över löneutvecklingen 1907—1925 för vissa kvinnliga befattningar i 5 kv lg (fr. o. m. 1/1 1925 inplacerade i lg motsv. nuv. 15) och vissa manliga befattningar i 8 m. lg (= nuv. 19).

(Dyraste ort.)

Manliga befattningar Kvinnliga befattningar % av manlig . Befattning Fr. o. m. b s Befattning Fr. o. m. h a befattnings kr kr kr kr b & Kontorsskrivare (SJ) .. 1/1 07 2100 3550 Kontorsskrivare (SJ) .. 1/1 07 1480 2200 70 62 Assistent (Telegraf— _ verket) .............. 1/i 08 1725 3910 Telegrafist ............ 1li 08 1449 2070 84 53 Landskanslist .......... 1/1 09 2 200 3100 Postexpeditör .......... 1/1 10 2300 4250 Postexpeditör .......... 1/1 10 1725 2325 75 55 Assistent (Telegraf-' verket) .............. 1/i 13 2070 4250 Telegrafist ............ 1/1 13 1449 2325 70 55 . Kv. bitr. 3 gr. ........ 1/1 15 2000 2400 191 177 Kontorsskrivare (SJ) .. 1/1 17 2340 3890 Kontorsskrivare (SJ) .. 1/1 17 1752 2420 75 62 Landskanslist .......... 1/1 18 2 600 3 800 Postexpeditör .......... 1/1 19 2 875 4 750 Postexpeditör .......... 1/1 19 2 125 2 925 74 62 Assistent av 2:a löne- Telegrafist av 2:a löne- graden (Telegraf— ' graden .............. » » 2025 3025 70 64 verket) .............. n » 2875 4750 Kontorsskrivare (SJ) .. n » 2940 4800 Kontorsskrivare (SJ) .. » n 2 100 2900 71 60 Landskanslist .......... » " 3250 4450 Kv. bitr. 3 gr. ........ » » 2350 2950 172 166 . * . - . » n 3 '» ........ 1/1 20 2400 3000 l74 1"67 Postexpeditör .......... Postexpeditör .......... Telegrafassistent ...... I/-: 20 4350 5676 Telegrafist ............ 1/7 20 3204 3828 74 67 Kontorsskrivare (SJ) .. Kontorsskrivare (SJ) .. Kv. bitr. 3 gr. (= kon- torsskrivare) ........ 1/1 22 3 204 3 828 199 1 86 Postassistent .......... Postexpeditör .......... [I/ 25 3486 4104 80 72 Tele afassistent ...... , Tele afexpeditör ...... 1 . Kongrsskrivare ...... : h 25 4 350 5 676 Kansglliskrivare ........ | . Landskanslist .......... J 1 = % av avlöningen till landskanslist.

i 10 m. lg (= nuv. 21) och 9 m. lg (= nuv. 20).

(Dyraste ort.)

l'ab. 17. Sammanställning över löneutvecklingen 1907—1925 för vissa kvinnliga befattningar i 6 kv. lg ”(fr. o. m. 1/1 1925 inplacerade i lg motsv. nuv. 16) och vissa manliga befattningar

Manliga befattningar Kvinnliga befattningar

% av manlig

Befattning Fr. o. m. b s Befattning Fr. o. 111. b s befattnings kr kr kr kr b , Bokhållare (SJ) ........ 1/i 07 2940 4400 Bokhållare (SJ) ........ 1/i 07 2 100 2750 71 63 l:a postexpeditör ...... 1/1 10 3650 4650 1:e postexpeditör ...... 1/1 10 2 125 2725 58 59 Bokhållare (SJ) . . . . . '/1 17 3 180 4716 Bokhållare (SJ) ........ !/1 17 2 280 2 910 72 62 lze postexpeditör ...... '/i 19 4150 5 150 lze postexpeditör ...... 1/1 19 2525 3325 61 65 Assistent av l:a löne- graden (Telegraf- verket) .............. » » 3 550 5 150 Telegrafist av l:a graden » » 2 475 3 325 70 65 Bokhållare (SJ) ........ » » 3 780 5 460 Bokhållare (SJ) ........ » » 2 700 3 300 71 60 Kansliet (UD) .......... 1/1019 3 600 5 100 Kansliet (UD) .......... 1/ 10 19 3 600 5 100 100 100 119 postexpeditör ...... 1:e postexpeditör ...... ' lze telegrafassistent. . . . 1/7 20 4 932 6 420 l:a telegrafist .......... 1/-i 20 3 390 4 056 69 63 Bokhållare (SJ) ........ Bokhållare (SJ) ........ Kansliet (UD) .......... % 22 4596 6048 Kanslist (UD) .......... 1/1 22 3390 4056 74 67 ha postassistent ...... lze postexpeditör ...... lce telegrafassistent. . .. I/-: 25 4932 6 420 ha telegrafexpeditör .. ;1/1 25 3672 4350 74 68 Bokhållare ............ l:a kansliskrivare ...... Förste kanslist (UD) 1/7 25 4 596 6048 Kansliet (UD) .......... 1/7 25 3672 4 350 80 72

Bilaga 2 (jfr s. 60).

Historik över löneställningen för lärare vid det statliga och det statsunderstödda kommunala skolväsendet

Av byråchefen J. O. Ulne och förste byråsekreteraren B. Linnér.

l. Ämneslärare vid statliga läroanstalter och högre kommunala skolor

De principiella frågorna om storleken av kvinnliga lärares löner vid statliga och högre kommunala skolor ha i betänkanden och propositioner i regel disku— terats i samband med löneregleringar för de allmänna läroverken. Den följande redogörelsen kan därför i huvudsak begränsas till denna skolform.

Den första allmänna löneregleringen för ämneslärarna vid allmänna läroverk fastställdes av 1858 års riksdag. Den avsåg endast manliga ämneslärare, då vid denna tid kvinnliga ämneslärare ej funnos vid läroverken. Frågan om kvinnliga lärares löneställning blev först aktuell i samband med 1904 års lönereglering för de allmänna läroverken. Löneregleringen byggde på ett av 1899 års läro- verkskommitté avgivet betänkande år 1902. Propositionen (nr 50) i ämnet före- lades 1904 års riksdag, som i allt väsentligt biföll densamma.

Löneregleringen år 1904 avsåg även kvinnliga lärare vid statens samskolor, Med stöd av riksdagens beslut utfärdades den 27 augusti 1904 kungörelse (nr 42) angående ny löne- och pensionsreglering för lärare och lärarinnor vid rikets allmänna läroverk. Lön jämte tjänstgöringspengar enligt denna kungörelse fram- gå av följande uppställning.

Lönegrad

B e f a t t 11 i n g

1 2 3 4 5 Lektor .............................................. 4 000 4 500 5 000 5 500 6 000 Adjunkt ............................................ 3 000 3 500 4 000 4 500 5 000 Ordinarie första lärarinna ............................ 2 000 2 500 —— —— —— Ordinarie lärarinna .................................. 1 500 2 000 — — — Extra ordinarie ämneslärare (full kompetens) ........ 2 000 — — — — Extra ordinarie ämneslärarinna (full kompetens) ...... 1 400 — — — —

Uppflyttning i lönegrad skedde efter fem års väl vitsordad tjänstgöring. I propositionen refererades bl. a. följande uttalanden av läroverkskommittén, vilka icke föranledde någon erinran från riksdagens sida.

Realskolan skulle å vissa orter anordnas som samskola för gossar och flickor, inrättad i huvudsak efter enahanda grunder som gällde för övriga realskolor. I anledning härav skulle lärarinnor anställas vid samskola. För behörighet att erhålla ordinarie anställning som lärarinna vid samskola, borde godkänt av- gångsbetyg från den treåriga kursen vid högre lärarinneseminariet vara det nor- mala examensvillkoret. Dessutom skulle fordras två års tjänstgöring vid allmänt läroverk eller examensberättigad enskild flick- eller samskola. Kompetens till dylika befattningar borde även tillkomma kvinnor, vilka avlagt sådana akade- miska examina, som för män medförde adjunkts- eller lektorskompetens. Vidare

borde sökande till samskolelärarinneplats vara underkastad samma fordringar med avseende på provår och tjänstgöring som manliga sökande till adjunkts- och lektorsbefattningar. Sökande till ordinarie ämneslärarinnebefattning skulle vid ansökan styrka att hon vore ogift. Vidare skulle ordnarie ämneslärarinna, som gifte sig, vara skyldig att avgå från sin befattning. Till stöd för detta för- slag uttalade kommittén, att det kall, ämneslärarinnorna vid de föreslagna sam- skolorna hade att fylla, vore så maktpåliggande och krävande, att det svår- ligen utan att åsidosättas kunde förenas med de husmoderliga plikter och be- styr, som ålåge den gifta kvinnan.

Den lägre löneställningen för lärarinnorna motiverades med att kommittén vid framställande av förslag till adjunkters och lektorers avlöning tagit sär- skild hänsyn till önskvärdheten därav, att lärarens lön satte honom i stånd att ingå äktenskap och underhålla familj, men att denna synpunkt icke gällde i fråga om avlöningen för lärarinnor vid de av kommittén föreslagna samskolorna, ty deras lön borde blott vara så stor, att den beredde dem själva ett fullt till- räckligt underhåll, lämpat efter deras samhällsställning och deras på studier nedlagda kostnader samt icke lägre än den avlöning, som på andra områden stode med dem socialt likställda kvinnor till buds. Kommittén ansåg vidare an- talet undervisningstimmar i veckan böra vara något mindre för lärarinnor än för adjunkter, ävensom att pensionsåldern borde sättas lägre än för manliga lärare. Dessutom komme samskolorna att ligga å mindre orter med billigare lev- nadskostnader.

I propositionen 1904: 50 yttrade departementschefen i denna fråga bl. a. i an— ledning av vissa petitioner följande:

:Vad den sålunda påyrkade likställigheten mellan. manliga och kvinnliga lärare vidkommer, tillåter jag mig erinra därom, att jag i likhet med kommit- tén ansett mig böra föreslå en lindrigare tjänstgöring för lärarinnorna än för lärarne, ävensom att jag likaledes biträtt kommitténs uppfattning, att kompetens- fordringarna kunna sättas lägre för lärarinnor än för lärare. Då vidare, såsom erfarenheten nogsamt givit vid handen, kvinnliga lärare icke hava samma uthål— lighet som manliga, kommer jag att föreslå, att pensionsåldern för lärarinnor skall inträda tio år tidigare än för lärare, såväl i fråga om levnads- som tjänste— år. Och att hänsyn till möjligheten att bilda familj, som bör göra sig gällande vid bestämmande av Iärarnes löner, ej kan. tagas med i räkningen, då det är fråga om lärarinnornas, finner jag uppenbart, då det ej är meningen, att de senare med sin lön skola försörja man och barn. Av denna olikhet framgår jämväl behovet av ett större antal lönegrader för den manliga läraren än för den kvinnliga, enär omkostnaderna för familjens underhåll bli drygare, i den mån familjen ökas och barnen växa till. För övrigt lärer staten, lika litet som den enskilde arbetsgivaren, vid bestämmande av lönebeloppen åt en viss klass av tjänare, kunna helt och hållet frigöra sig från hänsyn till prisförhållandena å andra motsvarande verksamhetsområden. Skulle staten anse den av petitionä- rerna påyrkade lönen vara erforderlig för kvinna, som undervisar å det till realskolexamen ledande skolstadiet, så vill det synas, som om de privata och kommunala samskolor och flickskolor med dimissionsrätt, vilka efter den nya organisationens genomförande tänkts böra komma till stånd, skulle försättas i en ännu brydsammare ekonomisk belägenhet än den, i vilken motsvarande skolor för närvarande ofta befinna sig.

Vad vidare beträffar förslaget därom, att de lärarinnor, som förvärvat sig adjunkts kompetens, skulle erhålla, adjunkts lön, så synes detta gå ut på införande av helt nya grunder för bestämmande av lönerna för ordinarie befattning. Innehavare av samma ordinarie tjänst skulle avlönas olika, allt- eftersom de innehade högre eller lägre teoretisk kompetens. I fråga om de konsekvenser, ett dylikt avlöningssystem skulle draga med sig, torde jag blott

behöva nämna, att en adjunkt, som avlagt filosofisk doktorsgrad och innehar lektorskompetens, med lika stort fog kunde göra anspråk på högre lön än en adjunkt, som endast innehar minsta erforderliga kompetens.

På grund av vad jag sålunda anfört anser jag mig i fråga om samskolelärarin- nornas löner böra instämma i kommitténs förslag.:

Särskilda utskottet (1904 nr 1) anförde i utlåtande nr 2 (s. 114 f), att ut- skottet instämde i departementschefens uttalanden angående kompetensvillkoren och behövligheten av lindrigare tjänstgöring för lärarinnor vid samskola ävensom angående deras rätt att vid tidigare ålder avgå med pension. Vid sådant förhål- lande kunde utskottet ej heller finna den motionsvis påyrkade likställigheten med avseende på avlöning berättigad, utan anslöte sig även i detta hänseende till Kungl. Maj:ts förslag. Likaledes delade utskottet departementschefens åsikt, att ordinarie ämneslärarinna, som trädde i gifte, skulle vara skyldig att avgå från sin befattning.

Utskottet kunde icke heller för det dåvarande tillstyrka, att någon åtgärd från riksdagens sida vidtoges i fråga om utvidgande av kvinnas rätt att i likhet med man vinna befordran till lärarbefattningarna vid de allmänna läroverken.

Riksdagen (skr. 1904: 172) biträdde vad utskottet föreslagit. De av 1904 års riksdag beslutade lönevillkoren gällde i allt väsentligt till dess en ny lönereglering genomfördes den 1 januari 1919 efter beslut av 1918 års riksdag. ,

Till grund för 1918 års lönereglering lågo två betänkanden, av vilka det ena avgivits den 31 oktober 1914 av lärarlönenämnden och det andra den 21 februari 1918 av löneregleringskommittén. Nämnda betänkanden refereras utförligt i propositionen i ämnet (1918z260).

Beträffande förhållandet mellan manliga och kvinnliga lärares avlöning m. m. framhöll lärarlönenämnden bl. a. följande.

Sedan industrialismen inskränkt den husliga verksamhetskretsen och drivit ut en större mängd kvinnor på den öppna arbetsmarknaden samt även i andra avseenden omgestaltat de samhälleliga förhållandena, hade frågan om kvinnornas löner i förhållande till männens inträtt i ett nytt och mera aktuellt skede. Den starka ökningen i antalet självförsörjande kvinnor, deras stegrade självkänsla, kvinnornas ökade inflytande på de samhälleliga angelägenheterna, deras sam- manslutningar för gemensamma intressen och energiska agitation kunde antagas komma att föranleda en höjning av deras löner i förhållande till männens.

Att utvecklingen skulle resultera i en mera generell tillämpning av löneprin- cipen lika arbete, lika lön, anser nämnden icke sannolikt, i alla händelser från statens synpunkt icke önskvärt. Enligt nämndens mening borde staten åt- minstone under nuvarande förhållanden hålla på att den familjeförsörjande mannen skulle komma i åtnjutande av högre löneinkomst än den icke-familjeför- sörjande kvinnan.

Även om samma slags tjänster komme att stå öppna för såväl kvinnor som män, funnes, såvitt för närvarande kunde ses, icke förutsättningar för formell likstäl- lighet i lönehänseende mellan manliga och kvinnliga lärare. För sådant ända- mål skulle fordras, att, om man bortsåge från övriga omständigheter, de kvinn- liga lärarnas arbete vore icke blott av samma art utan även av samma omfatt- ning som de manliga lärarnas, med andra ord att kvinnan ägde samma kraft och uthållighet som mannen. Såvitt nämnden kunnat utröna, förhölle det sig så, att kvinnorna i allmänhet icke ansåges kunna rå med samma arbetsbörda som män- nen, där arbetet vore av mera krävande art. I sammanhang härmed ville nämn- den erinra om att kvinnorna vanligen pensionerades tidigare än männen.

Om man begränsade frågan till de fall, där manliga och kvinnliga lärare hade

».

samma utbildning och samma slags tjänster, borde de kvinnliga lärarnas avlö- ning sättas lägre än de manliga lärarnas på grund av dels männens familjeförsörj- ningsplikt, dels ock männens större arbetsprestation, där skillnad i sådant av- seende förefunnes.

Till de faktorer, som ansetts böra betinga skillnad mellan manliga och kvinn- liga lärares löner, har nämnden lagt ytterligare en, nämligen männens värn- plikt, därvid nämnden beräknat värnpliktsåret som ett tjänstår med en inkomst av 500 kronor, ungefärligen motsvarande statens utgifter för den värnpliktiges föda, kläder och dagavlöning.

Slutligen har nämnden vid beräkningen av kvinnliga lärares avlöning, i nära anslutning till löneregleringskommittén, tagit hänsyn till de olika dödlighetsför— hållandena bland manliga och kvinnliga lärare, ävensom, i likhet med kommit-

tén, till manliga lärares skyldighet att bidraga till efterlevande anhörigas pen-

sionering.

I nu berörda avseenden hade vid nämndens betänkande fogats särskilda yttranden

dels av herr Per Elof Lindström, som, bland annat, framhöll, att man åt— minstone tills vidare, och intill dess man erhållit en större erfarenhet rörande kvinnornas prestationsförmåga i offentliga tjänster, borde lösa frågan om kvinn- liga befattningshavares löner oberoende av vad som i de särskilda fallen kunde varda för tillfället stadgat rörande deras anställnings-, tjänstgörings- och pen- sionsförhållanden m. m., att man följaktligen måste avstå från att söka lösa frågan med matematisk exakthet och i stället tänka sig en mera diskretionär lösning av spörsmålet, samt att han för egen del ej kunde finna någon skäligare norm för bestämmandet av de kvinnliga lärarnas löner än den, att avlöningen skulle vara sådan, att den satte lärarinnan i stånd att hålla sig uppe på samma sociala och kulturella nivå som hennes manlige kamrat;

dels av herr Olof Olsson, som förklarade sig ej kunna biträda förslaget att vid bestämmandet av de statsanställda lärarinnornas löner låta reducera dessa med ett belopp, motsvarande familjeförsörjningsbehovet;

dels ock av fröken Anna Sörensen, som ansåg, att nämnden bort föreslå, att de statsanställda kvinnliga lärarnas avlöningsförmåner avvägdes så, att deras effektiva avlöning så nära som möjligt komme att närma sig den effektiva avlö- ningen för manlig icke-familjeförsörjare med de av nämnden föreslagna avlö- ningsförmånerna.

Löneregleringskommittén anslöt sig i allt väsentligt till lärarlönenämndens förslag.

Departementschefen ( prop. 1918: 260 s. 42 och 43 ) anförde följande. Till de faktorer, vilka inverka på spörsmålet om beräkning av de kvinnliga lärarnas avlöning, hör, bland andra, frågan om lärarinnornas pensionsålder. På sätt av det följande framgår, har jag ansett mig böra i avseende å den levnads- ålder, vid vilken kvinnliga lärare skola äga rätt att komma i åtnjutande av pen- sion, utgå från de bestämmelser, som i den civila pensionslagen äro stadgade för kvinnliga tjänstinnehavare i allmänhet.

Från denna utgångspunkt och med tillämpning i övrigt av de grunder, på vilka lärarlönenämndens och löneregleringskommitténs förslag i förevarande av- seende äro byggda, har jag låtit verkställa beräkning av de avlöningsbelopp, vilka skulle tillkomma de kvinnliga befattningshavare, om vilka här är fråga. Jag har därvid i stort sett kommit till samma belopp, vilka återfinnas i kommitténs för— slag.

De lönebelopp, som beslötos vid 1918 års lönereglering, inflöto i kungörelsen den 22 juli 1918, nr 660, och framgå av följande uppställning.

Avlöning kr till

Befattning manlig kvinnlig befattningshavare befattningshavare Rektorl vid högre allmänt läroverk ........ 7500 —— » l » realskola ..................... 6400 5000 L kt % 5 800 + två. ålders- 4 800 + två. ålders— e Ol' .................................... tillägg & 500 tillägg å 400 - l 4 300 + tre ålders- & 600 + tre ålders- Adjunkt .................................. I tillägg. & 500 tillägg å 300 Ämneslararinna vid samskola .............. — ( 282312??? äggsm- Extra. och vik. ämneslärare (behörig till adjunktstjänst vid allmänt läroverk). ..l 3300 3000 Extra. och vik. ämneslärare (icke behörig till , adjunktstjånst vid allmänt läroverk). ..i 2 900 2 600 Vik. ämneslärarinna (behörig till ämneslära- 2 600 rinnebefattning) ........................ Vik. ämneslärarinna (icke behörig till ämnes-> 2 400 lärarinnebefattning) .................... Timlärare (behörig till adjunktstjänst vid .. » allmänt. läroverk) ...................... i 140 för veckotnmme 130 för veckotimme . Timlärare (icke behörig till adjunktstjånst vid . - ,. allmänt läroverk) ...................... i, 120 för veckotamme 110 för veckotumme

1 Rektor åtnjöt dessutom fri bostad eller ersättning därför.

Frågan om en ny lönereglering inom undervisningsväsendet, som anpassade dess lönesystem till det för kommunikationsverken gällande, utreddes redan under 1920-talet av dels lärarlönekommittén (SOU 1924: 13), dels 1928 års lönekommitté ( SOU 1930:20 ). Dessa betänkanden föranledde emellertid icke någon proposi- tion i ämnet.

Beträffande kvinnliga befattningshavares avlöning framhöll lärarlönekommit- tén, att Kungl. Maj:t den 29 juni 1921 tillsatt en kommitté (1921 års lönekommitté) med uppdrag att med hänsyn till den då pågående utredningen av spörsmålet angående utsträckt tillträde för kvinnor till statstjänst verkställa ytterligare ut- redning av frågan om ordnandet av kvinnliga befattningshavares avlönings- och pensionsförhållanden. Eftersom denna kommitté då ännu icke avgivit sitt för- slag avstode Iärarlönekommittén från ett ståndpunktstagande till de i kvinnor- nas lönefråga förut framlagda förslagen. Lärarlönekommittén föreslog därför såsom ett provisorium ett lönesystem, som vilade på dåvarande grunder för kvinn- lig lärares avlöning; Detta borde i sinom tid avlösas av de definitiva anordningar, som kunde framgå såsom det slutliga resultatet av 1921 års lönekommittés utred- ning.

I enlighet härmed föreslog lärarlönekommittén en särskild löneplan (B) för kvinnliga lärare. De kvinnliga lärarna skulle visserligen tillhöra lönegrad med samma ordningsnummer som de manliga lärarna, som hänfördes till löneplan A, men beloppen i löneplan B motsvarade ungefärligen lön efter en lönegrad, som var 3 lönegrader lägre i löneplan A.

1937 års lönereglering. Frågan om en lönereglering efter det statliga lönen- systemet för läroverk m. fl. anstalter hänsköts den 7 februari 1936 till läroverks—

löncsakkunniga. De sakkunnigas uppdrag var huvudsakligen att för propositions- iindamål överarbeta de tidigare framlagda förslagen samt att fullständiga utred- ningsmaterialet. De sakkunniga framlade sina utredningar i promemorior, vilka lågo till grund för propositionen i ämnet (1937: 271).

Beträffande de kvinnliga lärarnas avlöning framhöllo läroverkslönesakkunniga, att de erhållit direktiv att vid utarbetande av löneplan utgå från lika lön för män och kvinnor i samma befattning. De sakkunniga hade kommit till den uppfattningen, att införandet av likställighet i nämnda hänseende icke borde föranleda, att löneställningen sattes lägre än som skulle hava bestämts för man- liga befattningshavare vid systemet med lägre lön för kvinnor. Vidare hade de sakkunniga utgått från att, i de fall då viss befattning vore avsedd endast för kvinnlig innehavare och alltså en motsvarande lön för manlig lärare icke funnes fastställd, avlöningen enligt det nya systemet borde flyttas upp till den nivå, som kunde anses vara betingad av tjänstens beskaffenhet, oavsett att densamma även i framtiden torde komma att besättas med kvinnliga innehavare.

Departementschefen (s. 33 och 34) anförde bl. a. följande. »Vid de kvinnliga befattningshavarnas inflyttande på den förut endast för män gällande löneplanen gjordes en uppdelning på skilda lönegrader av vissa be- fattningar, som förut under samma tjänstebenämning avlönats olika, beroende på om innehavaren var man eller kvinna. De manliga befattningshavarna placerades härvid omedelbart på de _ under särskilda benämningar 4— inrättade tjänsterna i högre lönegrad. Sedermera har i avseende å såväl tjänstegöromålen som kompe- tensen en viss differentiering genomförts, vilket gjort ifrågavarande uppdelning mera berättigad än från början var fallet.

Jag har för min del ansett det böra göras ett försök att för den största en- hetliga gruppen av de statsanställda lärarna — läroverksadjunkterna — göra en undersökning, huruvida en motsvarande uppdelning skulle kunna. vidtagas, vilken sedermera kunde utsträckas att gälla jämväl andra lärargrupper. Denna under- sökning, som utförts av läroverkslönesakkunniga, har emellertid givit vid handen, att betydande olägenheter skulle uppstå vid en sådan klyvning av adjunktsgrup- peu. Att på ett tillfredsställande sätt ordna förhållandet i avlöningshänseende mellan de lägre adjunkterna och ämneslärarinnorna vid läroverken skulle knap- past låta sig göra. Ur befordringssynpunkt skulle vidare avsevärda svårigheter uppstå, med hänsyn särskilt till att ämneskombinationerna äro mycket skiftande vid de olika läroverken. För att undvika alltför talrika förflyttningar skulle visserligen kunna ordnas så, att den lägre gruppens lärare automatiskt _ efter utnämningsdatum _ finge uppflyttas i den högre gruppen. Detta skulle emeller- tid i verkligheten innebära, att klyvningen av adjunktsgruppen närmast finge karaktär av en utsträckning nedåt av avlöningsskalan. Någon rationell uppdel- ning av det adjunkterna åvilande arbetet i göromål av mera resp. mindre krä- vande beskaffenhet torde ej heller kunna genomföras.

Med hänsyn till nu anförda och ytterligare omständigheter har jag —— i lik- het med läroverkslönesakkunniga —— funnit en uppdelning av adjunktsgruppen icke böra förordas. Vid sådant förhållande torde ock få övergivas tanken på att vidtaga en motsvarande åtgärd beträffande andra befattningshavare vid de statliga läroanstalterna. _

När avsikten nu är att utsträcka det för närvarande gällande civila avlönings— systemet till att avse jämväl befattningshavarna vid det statliga underviSnings- väsendet, synas, med hänsyn till vad förut anförts, tillräckliga skäl saknas att icke för statens undervisningsväsen tillämpa likalönsprincipen, givetvis med den begränsning tills vidare i fråga om åtnjutandet av lön enligt högsta löneklassen, varom jag i det föregående talat. 4 _

Jag delar läroverkslönesakkunnigas mening, att ett konsekvent tillämpande av likalönsprincipen kräver, att de specifikt kvinnliga lärarbefattningarna flyt—

tas upp på den lönenivå, som betingas av de med tjänsten förenade göromålen. Eljest erhålles icke den rätta relationen de olika befattningarna emellan.

De principer i fråga om lönegradsplaceringen för kvinnliga lärare, som jag sålunda funnit mig böra förorda, medföra givetvis i åtskilliga fall relativt stora individuella löneökningar. Jag har på grund härav ansett det ur flera synpunk- ter önskligt, att övergången för de kvinnliga lärarna till den nya lönenivån ej blir alltför oförmedlad.»

I propositionen föreslogs i enlighet med det anförda samma lönegrader för manliga och kvinnliga lärare av samma slag. Övergångsvis skulle dock lärarin- norna under en övergångstid på 51/2 år uppbära lön enligt en lägre löneklass än sina manliga kolleger. Löneregleringen trädde i kraft den 1 januari 1938 och särskilda avlöningsreglementen utfärdades för lärarna (1937:873 och 954).

Vid 1939 års riksdag (prop. nr 217) beslöts, att bestämmelserna om lärar— löner skulle inflyta i civila avlöningsreglementet. Vid 1947 och 1948 års all- männa löneregleringar ifrågasattes icke annat än att manliga och kvinnliga lärare skulle åtnjuta samma kontanta nettolön.

2. Övningslärare

Den av riksdagen år 1858 beslutade löneregleringen för de allmänna lärovur- ken omfattade även övningslärarna. Den gällde med vissa jämkningar intill 1904 års lönereglering. Lönebeloppen vid högre läroverk voro större än vid lägre läroverk, vilket sammanhängde med att tjänstgöringen var mera omfattande vid de högre läroverken. Lönebeloppen vid sistnämnda läroverk framgå av följande uppställning. Uppflyttning i lönegrad skedde efter 5 års väl vitsordad tjänst- goring.

'l'eckningslärarc Är lönegrad extra arvode per veckotimme ] | 2 | 33 utöver 15 venkotimmnr 1858—1873 500 750 1 000 1874—1875 750 1 000 1 250 1879—1882 1 000 1 250 1 500) ! 75, 71') respektive 1883—1900 1 100 1325 1:50 | [ 100 kr 1901f1902 1 210 1457 1 705 ' 82: 50, 82: 50 resp. 110 kr Gymnastiklärare Musiklärare Är lönegrad lönegrad l 2 3 1 2 3 1858 —1863 500 750 1 000 500 750 1 000 1864— 1873 800 500 1 200 500 750 1 000 1874—1882 1 000 1 250 1 500 750 1 000 1 250 1883—1900 1 100 1 325 1 550 875 1 100 I 325 1901—1902 1 211) 1 457 1 705 962 ' 1 210 1 4"?

År 1869 medgåvos kvinnor ansökningsrätt till musiklärar- och teckningslärar- tjänster vid lägre läroverk (2-, 3— och 5-åriga läroverk). Härvid erhöllo de samma arvode som sina manliga kolleger. '

I det av 1899 års läroverkskommifté år 1902 avgivna betänkandet föreslogs en mindre höjning av lönerna till lärarna i teckning, musik och gymnastik vid de allmänna läroverken. Det dittills tillämpade lönesystemet bibehölls med vissa jämkningar.

Kommittén föreslog,» att anställande av särskild gymnastiklärarinna för flickorna vid samskolor borde bero av vederbörande kommuns beslut, och att avlöningen helt borde bekostas av kommunala medel. I följd härav borde även hennes avlöning bestämmas av vederbörande kommunalstyrelse.

Arvode till lärarinnor i kvinnlig slöjd vid samskolorna skulle bekostas med 1/3 av kommunen och 2/3 av staten. Med avseende på möjligheten att ordna slöjd- undervisningen på flera eller färre timmar alltefter avdelningarnas och lokaler- nas storlek ansåg kommittén, att slöjdlärarinnornas arvode ej borde beräknas för år, utan efter antalet undervisningstimmar, samt att det borde bestämmas till ett belopp, som lämnade utsikt till att erhålla en lärarinna med förmåga att meddela pedagogisk handledning i ämnet. Med särskild undervisning för varje klass eller 12 timmars slöjdundervisning i 6 klasser skulle ett timarvode av 1 krona 50 öre giva slöjdlärarinnan en årsinkomst av omkring 650 kronor, och även om genom samundervisning av några klasser timtalet minskades, borde med detta timarvode nyssnämnda önskemål kunna vinnas. På grund härav ansåg kommittén, att timarvodet för lärarinna i slöjd vid samskolor borde be- stämmas till 1 krona 50 öre.

För kvinnliga gymnastik- och teckningslärare vid de allmänna läroverken i- frågasatte kommittén ej annan lön än den som utgick till manliga dylika lärare. Enligt 1904 års lönereglering skulle följande lönebelopp gälla.

L ö n e g r a d L ä r a r e 1 2 3 4

Teckningslärare och gymnastiklärare vid

realskola, .................................... 700 800 900 —-

högre allmänt; läroverk ...................... 1 400 1 600 1 800 2 000 Musiklärare vid

realskola ............................ . ....... 550 650 750 ——

högre allmänt, läroverk ...................... 1 100 1 300 1 500 1 700

Uppflyttning i lönegrad skedde efter 5 års väl vitsordad tjänstgöring. Teckningslärare skulle vara skyldiga att för den fastställda lönen tjänstgöra vid realskola 8 veckotimmar och vid högre allmänt läroverk 15 veckotimmar samt musiklärare vid realskola (i veckotimmar och vid högre allmänt läroverk 12 veckotimmar. Ytterligare tjänstgöring skulle kunna åläggas tecknings- och musiklärare mot en årlig ersättning för varje veckotimme av 80 kronor i första, 95 kronor i andra, 110 kronor i tredje och, vid högre allmänt läroverk, 125 kronor i fjärde lönegraden. Ersättning för sådan extra tjänstgöring fick dock ej utgå för högre antal veckotimmar än 24 till teckningslärare vid realskola, 17 till teckningslärare vid högre allmänt läroverk och 3 till musiklärare.

Gymnastiklärare med mera ansträngande eller omfattande tjänstgöring kunde efter bestämmande av Kungl. Maj:t åtnjuta ett tilläggsarvode med högst 650 kronor.

Vid tjänstledighet på grund av sjukdom skulle övningslärare uppbära 3/4 av de löneförmåner, som han skulle ha uppburit, om han själv bestritt sin tjänst.

För timlärarinna i kvinnlig slöjd vid samskola skulle gälla ett arvode av 1 krona 50 öre för undervisningstimme. ' ' '

Pensionsåldern för manlig gymnastiklärare skulle vara 62 år (30 tjänstår) och för annan manlig övningslärare 65 år (35 tjänstår). För kvinnlig övnings- lärare var pensionsåldern 60 år (30 tjänstår).

I sitt löneregleringsförslag år 1914 anförde lärarlönenämnden bl. a. följande. Med avseende å den för undervisningen i övningsämnena erforderliga utbildningen har lärarlönenämnden ansett, att dessa ämnen kunde indelas i två grupper, nämligen å ena sidan teckning, musik och gymnastik, å andra sidan manlig slöjd, kvinnlig slöjd och hushållsgöromål. Med avseende å undervis- ningsstadiet har nämnden ansett, att en skillnad borde göras mellan å ena sidan de högre allmänna läroverken, folkskoleseminarierna och högre lärarinneseiui- nariet, å andra sidan realskolorna för gossar och statssamskolorna.

Frågan om avlöningen för kvinnlig lärare, då hon innehar samma slags tjänst som manlig lärare, anser nämnden böra lösas sålunda, att avlöningen för den förra sättes i ungefärligen samma relation till avlöningen för den senare som avlöningen för kvinnlig läroverksadjunkt till avlöningen för manlig läroverks- adjunkt.

Löneregleringskommittén anslöt sig beträffande frågan om övningslärarnas avlöning i allt väsentligt till lärarlönenämndens förslag. Beträffande avlöning- arna för manliga och kvinnliga övningslärare tillämpade kommitten enahanda principer i avseende å beräkning av lönebeloppen, som kommittén använt, då det gällt att bestämma avlöningarna för ämneslärare.

I propositionen 1918:260 anförde föredragande (lepartementschefen följande. I en till Kungl. Maj:t ingiven skrift ävensom i ett antal till mig gjorda hän- vändelser hava åtskilliga kvinnliga övningslärare vid de allmänna läroverken anhållit, att kvinnlig övningslärares avlöning, såsom hittills varit fallet, måtte utgå efter samma grunder som för manlig övningslärare under förutsättning av lika tjänstgöringstid. Med hänsyn till de allmänna grundsatser, lönereglerings- kommittén gjort gällande i fråga om förhållandet mellan manlig och kvinnlig lärares avlöning, torde emellertid ett sådant yrkande ej kunna röna tillmötes— gående, utan har jag funnit mig böra avfatta mitt förslag i enlighet med kom- mitténs hemställan.

Vid 1918 års lönereglering bestämdes den avlöning för lärare i teckning, musik och gymnastik, som framgår av tabellen överst å följande sida (kungörelsen 1918: 060) . '

Till lärarinna i kvinnligt handarbete vid samskola bestämdes enligt samma kungörelse lönen till 480 kronor i l:a, 552 kronor i 2:a, 624 kronor i 3:e och 696 kronor i 4:e avlöningsgraden, med en maximiavlöning av 1 392 kronor för 12 veckotimmars undervisning. För den fastställda lönen skulle dylik lärarinna tjänstgöra 0 veckotimmar och för varje veckotimme därutöver erhålla 80 kro- nor i 1:a, 92 kronor i 2:a, 104 kronor i 3:e och 116 kronor i 4:e avlöningsgra- den. Vikarierande lärarinna i kvinnligt handarbete skulle erhålla 75 kronor för veckotimme.

1937 års lönereglering. Lärarlönekommittén, som avstod från ett ståndpunktstagande till de i kvin- nornas lönefråga förut framlagda förslagen, uppbyggde som ett provisorium ett lönesystem, som vilade på de dåvarande grunderna för kvinnliga lärares av- löning. Liksom för ämneslärarna föreslog kommittén även för övningslärarua. att de kvinnliga lärarna skulle föras under en särskild löneplan, där lönen i de olika lönegraderna var lägre än lönegraderna med samma nummer för man— liga lärare. Skillnaden motsvarade i runt tal 3 löneklasser. Vidare föreslog kommittén, att olika lönegrader skulle gälla för övningslärartjänster i samma ämne allt efter det antal veckotimmar, som ingick i tjänsten.

Teckning Gymnastik Musik man]: kv. man]. kv. man]. kv. ' kr kr kr kr kr kr Hög-ra allmän! liirorr'rk: Lönegrnd 1 .......................... 1 800 1 575 2 520 —- 1 300 ——

» 2 .......................... 2 025 1 755 2 835 — 2 025 —- » 3 .......................... 2 250 1 935 3 150 —— 2 250 »— » 4 .......................... 2 475 2115 3 465 —— 2 475 — Maximiavlöning ........................ 5 280 4 512 5 280 w :? 5170 —— För antal veckotimmar ................ 32 El? 32 _ 18 —

Realskola : Lönegrad 1 .......................... l lö'.) 1 000 1 4515) * 1 300 1 035 900

» 25 .......................... 1 300 1 120 1 690 1 4513 1 170 1 008 » ål .......................... 1 150 1 240 1 885 1 612 1 30?) 1 116 » 4 .......................... 1 600 1 360 2 080 1 768 1 440 1 224 Maximiavlöning ........................ 5 120 4 35'3 5 130 4 552 1 920 1 632 För antal veckotimmar ................ 32 32 512 32 12 12

Underuisn ingsskyldighef. För lönen i veckotimmar: : — högre allmänt lär0verk .............. 15 15 21 21 15 15) realskola . . . ; ........................ 10 10 13 13 U 9 Timm-vada för varje fillägqsfimnm intill mamimiUänstgö-ring. . . Högre allmänt läroverk: ' Lönegrad l ........................ 120 105 120 ,_ 1'20 -— » 2 ....................... 135 1 17 135 — 135 _ » 3 ........................ 150 I?!) 150 _ lÖ'J -— » 4 ........................ 165 1-11 II"-'.') — 165 — Realskola: Lönegrad 1 ........................ 115 100 115 1 100 115 100 ” 2 ........................ 130 112 1510 112- 131) 112 » Ei .................... ,_ . . . 145 124 145 124 145 124 » 4 ........................ 160 136 160 136 160 136 Vikarierande lärare per L'cr—koh'mme lar 90 85 90 185 90 85 ' Endast samskola

I 1928 års lönekommittés betänkande år 1930 framhölls, att innebörden av 1925 års riksdagsbeslut om förhållandet mellan avlöning till manliga och kvinn- liga befattningshavare vore oklar. Kommittén föreslog beträffande lärarper- sonalen, att manliga och kvinnliga befattningshavare skulle placeras i olika lönegrader. Skillnaden borde för övningslärarnas del i allmänhet vara 2 lönegra- (ler, varvid kommittén utgått från att kvinnliga lärare komme i åtnjutande av sista löneklassen inom vederbörligt! lönegrader. Beträffande avlöningen före- slog kommittén enhetliga lönegrader oavsett antalet veckotimmar på tjänsterna. ] stället skulle lönen reduceras med 3 procent för varje veckotimme, varmed i|ndervisningsskyldigheten vore lägre än 30 veckotimmar (treprocentregeln).

I propositionen 1937: 271 föreslogs att övningslärarna vid statliga skolor skulle inordnas i det för statsförvaltningen i övrigt gällande lönesystemet. I enlighet med vad läroverkslönesakkunniga förordat föreslogs vidare, att manliga och kvinn-

liga lärare skulle placeras i samma lönegrader (likalönsprincipen) samt att tre- procentrcgeln skulle tillämpas. Beträffande lönegradsplaceringen må här en- dast nämnas, att lärarinnor i kvinnlig slöjd placerades i samma lönegrad som lärare i manlig slöjd under åberopande av likalönsprincipen (s. 88). Kvinnliga lärare skulle icke uppbäraglön efter sista löneklassen inom lönegraden.

Bestämmelserna i ämnet utfärdades i särskilda avlöningsreglementen för sta- tens undervisningsväsende (1937:873 och 954).

En lönereglering efter i stort sett samma principer genomfördes därefter för lärare inberäknat övningslärarc vid högre kommunala skolor (avlöningsregle- mentet 1938: 660).

Vid 1939 års riksdag beslöts, att de statliga lärarna skulle inordnas under civila avlöningsreglementet medan övningslärarna vid de högre kommunala skolorna tills vidare fingo kvarstå på 1938 års reglemente.

Särskild lönereglering för övningslärare. Frågan om övningslärarnas anställ- nings- och avlöningsförhållanden blev föremål för en särskild utredning av 1941 års lärarlönesakkunniga (SOU 1947:15). De sakkunniga framlade förslag till' stadga och avlöningsreglemente för övningslärare omfattande utom flertalet statliga skolor även högre kommunala skolor, folkskolor och fortsättningsskolor.

De sakkunnigas förslag innebar, att övningslärarna skulle kunna förena tjänst- göring vid olika skolor och även i viss utsträckning i olika övningsämnen till enhetliga tjänster. Härigenom skulle lärarna i väsentligt ökad omfattning kunna beredas full tjänstgöring på sina tjänster. På grund härav föreslogo de sakkun- niga, att ordinarie övningslärartjänster alltid skulle vara heltidstjänster *om- fattande 30 veckotimmar. Dessutom skulle lärarna om så påfordrades vara skyl- diga att tjänstgöra ytterligare 4 veckotimmar mot särskild ersättning. För de extra ordinarie övningslärarna bibehölls emellertid systemet med varierande an- tal veckotimmar på tjänsten. Antalet veckotimmar skulle dock vara minst 15 och högst 34. Full lön enligt vederbörande löneklass skulle utgå vid 30 veckotimmar. Vid mindre omfattande tjänstgöring skulle lönen reduceras medl 1hm för varje veckotimme, varmed undervisningsskyldigheten understeg 30 vecko- timmar. För tjänstgöring utöver 30 veckotimmar skulle särskild ersättning (tim- arvode) utgå. »

Frågan 'om övningslärarnas lönegrader behandlades ingående (s. 138—159). De sakkunnigas förslag innebar, att lärarna bortsett från seminarier skulle pla- ceras i följande lönegrader. Till jämförelse angivas de lönegrader, som då gällde för lärarna enligt civila avlöningsreglementet m. m.

T j ä n s t. e r De sakkunniga Civ. avd.-regi.

Teckning. musik, gymnastik:

högre allmänt eller tekniskt läroverk .......... Ca 23 (De 21 ' A 20 Ro 18 övriga skolformer ............................ Ca 522 Ce 21 A 20 Ro 18 Hushållsgöromdl :

kommunal flickskola, statens normalskola ...... (”fa 20 Ce 17 A 16 Ro 15 övriga skolformer ............................ Ca 18 Ge 17 A 16 Ro 15 Kvinnlig slöjd:

kommunal flickskola, statens normalskola ...... Ca 18 Ge 15 A 16 Bo lö Manlig slöjd:

högre kompetens ................. ' ........... Ca 18 Ce 17 A 16 Bo 15 lägre kompetens .......................... '. ' 15 ' '

'till grund för ovan angivna förslag till lönegrader hade de sakkunniga lagt principen: samma lönegrad för lärare i samma ämne vid olika skolformer, om lärjungarna tillhöra samma åldersstadium, men med möjlighet till högre löne- gradsplacering, om lärjungarna i en skolform representera högre åldersstadium. Xv'iigledande för lönegradsplaceringarna voro vidare lönegraderna för läroverkens ämneslärare och folkskolans lärare. De sakkunniga framhöllo emellertid, att mänga övningslärare hade mer än 30 veckotimmars tjänstgöring och att de genom den särskilda ersättningen för tilläggstimmar kunde erhålla en högre avlöning än lönegradslönen utvisade. _

Vidare framhöllo de sakkunniga, att de sakkunniga övervägt om icke — med hänsyn till att övningslärarnas arbete vid sidan av lektionerna i regel måste anses mindre tidskrävande än ämneslärarnas och folkskollärarnas —— full tjänst- göring för övningslärare lämpligen borde fastställas till ett något högre timtal. Betydande olägenheter skulle emellertid vara förenade med en sådan höjning. Redan schematekniskt skulle den möta svårigheter. Därtill komme, att det sam- manlagda timtalet i ett övningsämne ofta vore knappt vid de högre skolorna. Skulle ett _högre timtal än 30 fordras för full tjänstgöring, skulle antalet tjänster med sådan tjänstgöring bli ganska begränsat, även om möjligheterna till kom— binationer med andra skolor utnyttjades.

De sakkunniga diskuterade utförligt frågan om den inbördes avvägningen av. lönegradsplaceringen för lärare i teckning, musik och gymnastik. Därvid kommo de sakkunniga till det resultatet, att det varken med hänsyn till arbetets omfatt— ning eller utbildningen funnes skäl att i fråga om lönegradsplaceringen göra någon skillnad mellan gymnastiklärare, teckningslärare och musiklärare. Dock ville de sakkunniga icke motsätta sig att gymnastiklärarna finge tillgodoräkna sig arbetet med friluftsverksamheten såsom 2 veckotimmar vid de skolformer, där särskild ersättning då utginge härför.

Beträffande lärarinnor i hushållsgöromål ansågo de sakkunniga, att de i fråga om tjänstgöring och utbildning närmast borde jämföras med folkskollärarinnor (Ca 21, A 17). Emellertid torde folkskollärarinnornas arbete få anses något mer betungande dels till följd av mer omfattande hemarbete, dels till följd av det allmänna ansvar för lärjungarnas fostran, som åvilade dem. Enligt de sakkunnigas mening borde därför lärarinnorna i hushållsgöromål i regel erhålla en något lägre löneställning än folkskollärarinnorna. På grund härav föreslogo de sakkunniga att lärarna i hushållsgöromål i regel skulle placeras 3 lönegrader lägre än folkskollära- rinnorna. De sakkunniga framhöllo, att de därvid icke förbisåge, att skäl för en något högre lönegradsplacering kunde åberopas, icke minst därför att skol— kökslärarinnornas insats för skapande av sundare och mera rationella hushålls- vanor kunde vara av mycket stor nationalekonomisk betydelse. Särskilt med hänsyn till det stora antal skolkökslärarinnor vid folkskola och fortsättnings- skola, som kommexatt'omfattas av löneregleringen och därigenom få sin av- löning högst väsentligt förbättrad, hade de sakkunniga dock icke ansett sig höra föreslå högre placering än den nu angivna.

Beträffande lärarinnor i kvinnlig slöjd påpekade de sakkunniga, att slöjdlära-, rinner vid folkskolan i regel hade mycket låga löner. I ett litet antal skoldistrikt vore de förhållandevis väl avlönade. Vid de allmänna läroverken äter vore de placerade i lönegrad A 16. Vidare anförde de sakkunniga följande.

:De sakkunniga finna sig icke ha någon anledning att beträffande slöjdlära- rinnorna frångå principen om lika lön i folkskola och realskola, och det kan under sådana förhållanden svårligen undgås, att de sakkunnigas förslag till lönegradsplacering måste stanna någonstädes mellan de för närvarande högst avlönades och de lägre avlönades. Efter överväganden från olika utgångspunk— ter föreslå de sakkunniga Ca 16 (motsvarande A12) vid andra skolformer än kommunala flickskolor och seminarier.

En sänkning med fyra lönegrader vid flera skolformer, låt vara, att icke så många lärarinnor vid dessa skolformer haft annat än ganska begränsad tjänstgö— ring, är givetvis en mycket uppseendeväckande åtgärd. Och även bortsett från den helt naturliga opposition, som ett sådant förslag måste framkalla från den därav berörda lärarkårens sida, kunna tvivelsutan invändningar göras mot denna placering, invändningar av olika innebörd alltefter utgångspunkten. Att slöjd- lärarinnorna böra placeras betydligt lägre än folkskollärarinnorna, torde vara ganska obestridligt. Dels föreligger alltjämt viss skillnad i utbildningstidens omfattning, dels måste folkskollärarinnornas arbete anses mer arbetstyngt och ansvarsfullt. Det är dock fördenskull icke givet, att så mycket som fem löne- graders skillnad därigenom kan motiveras. Även placeringen i förhållande till skolkökslärarinnorna är något osäker. Denna senare lärarkategori har dock något längre utbildningstid, och den har också i regel varit något bättre avlönad vid folk- och fortsättningsskolorna än slöjdlärarinnorna. De sakkunniga ha likasa kommit till den uppfattningen, att skolkökslärarinnornas arbete är något mer krävande i fråga om preparationer och organisationsförmåga — eleverna represen— tera också i stort sett något senare ålderskategorier. Framstår en placering av slöjdlärarinnorna i Ca 16 relativt låg ur senast anförda synpunkter, kan den åter från en annan utgångspunkt synas förhållandevis hög. I stor utsträckning är nu slöjdlärarinnornas avlöning vid folkskola reglerad till ungefärlig överens— stämmelse med småskollärarinnornas. Dessa senare äro placerade i A9, när— mast motsvarande Ca 13. Då småskollärarinnornas arbete icke kan sägas vara av mindre betydelse för det uppväxande släktets fostran än slöjdlärarinnorrms. kunna slöjdlärarinnorna med placering i A12 förefalla gynnade i förhållande till småskollärarinnorna. De sakkunniga vilja emellertid erinra om, att de i sitt betänkande med förslag till folkskolans avlöningsreglemente m. m. (SOU 1942: 9) förklarade, att framför allt med hänsyn till relationen mellan kvinn— liga folk- och småskollärares löner *skäl kunde anföras för vidtagande av åtgärder i syfte att giva småskollärare en något förmånligare lönegradsplacering, men att 'de sakkunniga jämväl med beaktande av det allmänna ekonomiska läget ansett sig icke kunna framlägga förslag härom'. [anledning av propo— sition med förslag till folkskolans avlöningsreglemente uttalade också 1942 års riksdag (skrivelse nr 443), att frågan om den riktiga avvägningen mellan smä- skollärarnas och folkskollärarnas löner icke torde kunna ”på ett definitivt sätt upptagas till omprövning, förrän det slutgiltiga resultatet av 1940 års Skolutred- nings pågående arbete föreligger och ställning tagits till spörsmålet om småsko- lans och folkskolans inbördes förhållande i organisatoriskt hänseende'. Sär— skilt som småskollärarinnornas löneställning, enligt vad av ovanstående fram- går, för närvarande är något svävande, ha de sakkunniga icke ansett småskol- lärarinnornas placering i A9 behöva utgöra något oöverstigligt hinder för en mer definitiv placering av slöjdlärarinnorna i Ca 16. I övrigt bör enligt de sakkunnigas mening i ett avlöningsreglemente, som skall omfatta samtliga öv- ningslärare men inga andra befattningshavare, jämförelsen mellan de olika kategorierna av övnings-lärare i första hand bli bestämmande för lönegradspla- ccringarna.»

Beträffande lönegradsplaceringen av lärare i manlig slöjd anförde de sak- kunniga hl. a. följande.

»Lönegradsplaceringen av lärarna i manlig slöjd försvåras väsentligt av tvenne omständigheter: dels finnes icke någon ordnad lärarutbildning eller några fastställda behörighetskrav för dessa lärare, dels torde det vara nödvändigt att för deras vidkommande beakta den rådande konkurrensen å arbetsmarknaden. Den förra av dessa omständigheter skulle möjligen kunna tala för uppskov med slöjdlärarnas mera definitiva lönegradsplacering, till dess deras utbildning blivit ordnad. De sakkunniga anse sig dock ej böra föreslå, att så sker. Det

finns många slöjdlärare med en formellt och väl även reellt sett ganska svag" kompetens, men det finns också mycket väl kvalificerade lärare. Det framstår icke minst med hänsyn till konkurrensen på arbetsmarknaden angeläget, att dessa senare lärare få lön efter sina kvalifikationer och icke lockas över till andra banor. Slöjdlärarbanan måste göras så pass lönande, att den också kan draga till sig skickliga yrkesmän och betala de kostnader dessa måst lägga ned på att skaffa sig erforderliga pedagogiska insikter. Det skulle dock icke vara till- räckligt motiverat att utsträcka en mera förmånlig lönegradsplacering även till lärare, som icke äga eller komma att förvärva annat än tämligen medelmåttiga kvalifikationer. De sakkunniga vilja därför beträffande manlig slöjd föreslå —— förutom speciella lönegradsplaceringar vid vissa läroanstalter — två skilda löne- grader alltefter lärarens individuella kompetens och ha därvid stannat för Ca18, närmast motsvarande AH, för lärare med särskilt god kompetens och Ca 16 för annan behörig lärare.»

Lärarlönesakkunnigas förslag förelades som principproposition 1948 års riksdag (prop. nr 136). I denna följde departementschefen i allt väsentligt de sakkunnigas förslag utom i fråga om lönegraderna för lärare i teckning, musik och gymnastik. Lönegrad Ca 23 bibehölls visserligen vid högre allmänna och tekniska läroverk men för »övriga skolformer» föreslogs en sänkning från löne— grad Ca 22 till Ca 21 eller till (len lönegrad, som gällde för folkskollärare med 39 veckors årlig lästid. Till följd härav sänktes även lönegraden för motsva- rande extra ordinarie lärare från Ce 21 till Ce 20. Propositionen bifölls av riks- dagen.

För 1950 års riksdag framlades proposition (nr 234) med detaljförslag i ämnet, som likaledes bifölls av riksdagen. Den sålunda beslutade löneregleringen trädde i kraft den 1 juli 1950.

3. Folkskollärare

Före 1906. Vid 1840—1841 års riksdag (skrivelse den 14 juni 1841 nr 412) fattades beslut om inrättande av obligatorisk folkskola. Enligt den första folk- skolestadgan av den 18 juni 1842 borde i varje stadsförsamling och varje socken på landet finnas minst en, helst fast skola, med vederbörligen godkänd lärare. Lärare skulle, sedan ledig befattning blivit kungjord, och tre av de sökande upp- förts på förslag, tillsättas genom val av församlingens sockenstämma mellan dem som uppförts på förslaget. Lärarna voro alltså och äro alltjämt kommunalt anställda.

Redan i den första folkskolestadgan lämnades vissa föreskrifter (& 4) om minimiavlöning till folkskollärare. Nämnda bestämmelser angående minimiav— löning kunde endast avse manliga folkskollärare, enär för kvinnliga lärare möj- ligheter då icke funnos att annat än i undantagsfall erhålla vederbörlig utbild- ning vid seminarium. Enligt kungörelsen 1859:58 skulle emellertid kvinnliga lärjungar mottagas för undervisning vid vissa seminarier från och med läsåret 1860/61. De första kvinnliga seminarierna trädde i verksamhet 1860 i Skara, Kalmar och Strängnäs. Denna kungörelse stadgade även att vad i folkskole— stadgan och kungörelsen 1853: 65 (angående lärare vid mindre folkskolor m. m.) föreskrivits angående bl. a. minimilön skulle gälla jämväl för kvinnliga folkskol— lärare. Här gällde alltså likalönsprincipen. De kvinnliga lärarna ägde dock icke inneha »förenadea folkskollärar—klockartjänster.

Från början fanns intet stadgat rörande längden av den lästid under året, för vilken den bestämda lärarlönen skulle utgå. Först vid 1859—1860 års riks— dag fastslogs principen om särskild ersättning för varje läsmånad över åtta månader. De lönebelopp, som gällt för folkskollärare, framgå av Tabell 1, som intagits i slutet av denna bilaga (5. 435)-

Under denna tid var frågan om likalönsprincipens tillämpning på folkskol- lärare vid ett tillfälle föremål för riksdagens prövning. Vid 1883 års riksdag framlades en motion om en grundlön åt: för manliga lärare 600 kronor, för kvinnliga lärare 500 kronor jämte två ålderstillägg å 100 kronor. Motionären motiverade sitt förslag om olika lön för manliga och kvinnliga lärare med vad som senare ofta blivit kallat behovsprincipen. Lönen borde och finge icke ensamt eller huvudsakligast bestämmas med hänsyn till arbetet utan fastmer med hänsyn till arbetarens levnadsbehov, så att lönen vore tillräcklig för arbetarens anständiga bärgning. Lärarinnan borde därför med hänsyn till sina inskränktare behov icke kunna göra anspråk på lika stor lön som läraren. Beträffande den ifrågasatta olikheten i lönebeloppen för lärare och lärarinnor tillät sig stats— utskottet (utlåtande nr 12 a) endast erinra, att denna fråga ingalunda kunde an- ses utredd i och genom motionärens belysning av densamma. Då det här gällde att antagligen för en längre framtid fastställa en ny princip ansåg utskottet ett bifall till motionärens ifrågavarande hemställan icke då vara av omständigheterna berättigat. Motionen föranledde ingen ändring i relationen mellan lönerna för manliga och kvinnliga lärare.

1906 års beslut. I proposition till 1906 års riksdag (nr 51) föreslogs löneför- bättring för folkskollärarna. Minimilönen föreslogs höjd till 900 kronor för såväl ordinarie manliga som ordinarie kvinnliga lärare. Ålderstilläggen skulle för både lärare och lärarinnor vara tre att utgå efter 5, 10 och 15 års oförvitlig tjänstgöring. Beloppen skulle dock vara olika: 150 kronor för lärare och 100 kronor för lärarinna. Utöver de statsfinansiella skälen anförde departements- chefen även annan motivering för olikhet i lön för lärare och lärarinnor. Un- der de fem första tjänståren torde lärarna i allmänhet vara ogifta, men senare bleve de i regel familjeförsörjare med därav följande högre levnadskostnader; vad rättvisan krävde vore icke, att lärare och lärarinnor för lika arbete gott- gjordes med lika lönesumma, men väl, att de med hänsyn till sina levnadsvill- kor bleve lika förmånligt ställda. Uppmärksammas borde även, att, medan till- gången på lärarinnor vore jämförelsevis riklig, tillströmningen av manlig arbets- kraft vore synnerligen knapp. Riksdagen biföll i huvudsak Kungl. Maj:ts för- slag (skrivelse nr 105). Dock skulle lärare, som ingick på den nya löneregle— ringen eller som tillsattes efter det kungörelse i ämnet utkommit, vara skyldig att utan särskild ersättning underkasta sig den ökade tjänstgöringsskyldighet, som kunde för honom uppkomma, därest i vederbörlig ordning skulle komma att för samtliga skoldistrikt stadgas förlängning av den då lagstadgade under- visningstiden av 34%» veckor, dock under en tid av sammanlagt högst 36 veckor av året.

De löner, som tillkomme lärarna genom 1906 års lönereglering i dess lydelse enligt kungörelsen den 14 september 1906, ökades från och med år 1916, då riksdagen anvisade medel för beredande av tillfällig löneförbättring till folk— skollärare. För år .1916 utgick tillfällig löneförbättring med 250 kronor till sådan ordinarie lärare vid folkskola, vilken vid ingången av nämnda år hade eget äkta barn. som icke uppnått 18 års ålder. 1917 beviljades samma belopp, varjämte även annan ordinarie lärare beviljades tillfällig löneförbättring med 150 kronor. För år 1918 ökades löneförbättringen till 600 kronor för ordinarie lärare, som i visst avseende vore att betrakta som familjeförsörjare, och till' 400 kronor för annan ordinarie lärare.

De löner, som folkskollärarna erhöllo genom löneregleringen 1906, ansågos av många alltför knappt tillmätta. Lönefrågan blev återigen aktuell och i juli 1912 tillsattes en nämnd, lärarlönenämnden, för att underkasta olika lärarkårers . lönespörsmål gemensam utredning. Lärarlönenämnden avgav den 31 oktober 1914 förslag, till löne- och pensionsreglering för lärarpersonalen vid bl. a. folk- skolor. Förslaget samt över detsamma avgivna utlåtanden överlämnades sedermera

till 1902 års löneregleringskommitie, som den 21 februari 1918 avgav betänkande i ämnet. .

1918 års lönereglering. Till det förslag till lönereglering för lärarpersonalcn vid folkskola, som framlagts av löneregleringskommittén, uttalade departements— chefen i det stora hela sin anslutning (prop. 1918: 260) och hemställde att för ordinarie lärare vid folkskola avlöningen skulle utgöra, förutom fri bostad och bränsle eller motsvarande ersättning enligt ortens pris, 2 100 kronor för manlig och -1 900 kronor för kvinnlig lärare, vartill efter respektive 5, 10 och 15 år skulle komma tre ålderstillägg, vart och ett 51 300 kronor för manlig och 200 kronor för kvinnlig lärare.

Statsutskottet tillstyrkte i allt väsentligt Kungl. Maj:ts förslag (utlåtande nr 197), vilket bifölls av riksdagen (skr. nr 394). Kungörelsen i ämnet 1918z760 trädde i kraft den 1 januari 1919.

Den lägre lönen för kvinnlig lärare motiverades dels med lärarinnor-nas mindre arbetsprestation, dels ock med männens familjeförsörjningsplikt och värnplikt.

Förutom nämnda kontanta löneförmåner åtnjöto lärarna enligt kungörelsen 1918: 792 fri bostad och bränsle eller däremot svarande kontantersättning. För ordinarie manlig folkskollärare skulle bostad innehålla minst 3 rum och kök och för ordinarie kvinnlig folkskollärare minst 2 rum och kök. -

1918 års lönereglering kom i stort sett att gälla ända fram till den 1 januari 1938. 1918 års kungörelse blev emellertid gång efter annan ändrad och den 30 juni 1936 utfärdade Kungl. Maj:t helt ny kungörelse i ämnet (nr 434). Å kontantlönen utgick dyrtidstillägg enligt för statens befattningshavare vid s. k.. oreglerade verk gällande grunder.

I avvaktan på en blivande lönereglering för lärarna beviljade 1929 års riks- dag på förslag av Kungl. Maj :t (prop. 1929:180) en provisorisk avlöningsför- hättring, som uppgick till följande belopp för folkskollärarna (kungörelsen 1929: 241) :

Ordinarie lärare 'i A*Ol't å övriga orter manlig....._......_.......j ......................... kr 258:—— kr 288:— kvinnlig ............................................ » 216:— » 240:— Icke-ordinarie lärare _ manlig .............................................. kr 184:— kr 204:— kvinnlig ............................................ » 160:—— » 180:—

Enligt kungörelsen 1935:514 beviljades icke-ordinarie lärare, som varit an- ställda på viss tid vid folkskola och innehaft anställning med full tjänstgöring minst fem läsår, provisoriskt lönetillägg med, för-*är räknat, följande belopp: man- lig folkskollärare 300 kronor och kvinnlig folkskollärare 200 kronor.

1937 års lönereglering. Genom beslut av 1937 års riksdag inordnades folk- och småskollärarna i det lönesystem, som gällde för kommunikationsverken och för den allmänna civilförvaltningen (prop. 1937z270, statsutskottets ut- låtande nr 140 och riksdagens skrivelse nr 468). Kungörelsen i ämnet 1937: 868 trädde i kraft den 1 januari 1938.

Frågan om tillämpandet av det statliga lönesystemet på folk- och småskol- lärare hade tidigare varit föremål för utredning av såväl lärarlönekommittén (SOU 1924:13) som 1928 års lönekommitté (SOU 1930:20). Ingetdera av för- slagen hade emellertid realiserats, främst på grund av statsfinansiella skäl. Förslaget till avlöningsreglemente för folk- och småskollärare enligt det statliga lönesystemet hade utarbetats av 1936 års lärarlönesakkunniga (SOU 1-936z48).

Enligt nämnda kungörelse skulle hruttolönesystemet tillämpas för folkskol- lärarna. Ordinarie manlig folkskollärare med en årlig tjänstgöring av högst 313 veckor skulle placeras i lönegraden B 15, med en tjänstgöring av mer än 36 men ej 39 veckor i lönegraden B 16 samt med en tjänstgöring av 39 veckor i lönegra- den B17. Samma lönegradsplacering tillkom de ordinarie kvinnliga folkskol- lärarna. De sakkunniga hade emellertid föreslagit, att de kvinnliga lärarna skulle inplaceras i lönegraden B 15, vilket dock ej tillstyrktes av departementschefen, som förordade samma lönegradsplacering för såväl manliga som kvinnliga lärare. Kvinnlig lärare skulle dock icke äga rätt att åtnjuta lön enligt lönegradens högsta löneklass. Den principiella likställdheten i lön, som sålunda genomfördes för manliga och kvinnliga lärare, skulle dock föregås av särskilda övergångsbestäm- melser. Kvinnliga folkskollärare skulle till och med den 30 juni 1940 äga upp— bära avlöning enligt en löneklass, som var två löneklasser lägre än den, som enligt avlöningsreglementet eljest skulle ha gällt, och under tiden 1 juli 1940». 30 juni 1943 enligt löneklass, som var närmast lägre än den i avlöningsregle- mentet föreskrivna. Lönegraderna Blä—17 motsvarade nuvarande lönegrader (la 19—21.

Icke-ordinarie folkskollärare skulle icke vara placerade i lönegrader utan endast i löneklasser och tillhöra någon av löneklasserna 14—19; dock fick kvinn- lig folkskollärare icke placeras i 19 löneklassen. Beträffande ickc-ordinarie kvinn- liga lärares placering i löneklass gällde samma övergångsbestämmelser som för ordinarie kvinnliga lärare.

1942 års lönereglering. I och med att en lönereglering för statligt anställda befattningshavare trädde i kraft den 1 juli 1939, ansågs även, att en revision av gällande avlöningsbestämmelser för bl. a. folk- och småskollärare borde vidtagas. 1941 års lärarlönesakkunniga, som erhöllo i uppdrag att verkställa utredning härom, avgåvo betänkande i ämnet den 9 februari 1942 (SOU 1942: 9).

De sakkunniga föreslogo, att läsåret vid folkskolan skulle omfatta antingen 36 4/7 veckor eller 39 veckor. Den särskilt på landsbygden tillämpade ärliga lästiden om 34 4/7 veckor skulle alltså upphöra. Redan 1939 års riksdag hade fattat beslut härom (prop. 1939z149), men beslutet hade ej trätt i kraft av statsfinansiella skäl. Antalet lönegrader för folkskollärarna kunde till följd härav begränsas till två, för ordinarie LO 16 vid en årlig lästid om 36 4/7 veckor och 1.0 17 vid en årlig lästid om 39 veckor. LO 16 och 17 motsvarade nuvarande löne— graderna Ca 20 och 21. På motsvarande sätt hänfördes extra ordinarie folkskol- lärare till lönegraderna LE014 och LEO 15 (Ge 18 och 19). Anställningsformen

' extra infördes, vilken omfattade löneklasserna 12—16.

Dessa lönegrader och löneklasser skulle även gälla för kvinnliga folkskollärare. Dock skulle de icke äga rätt uppbära lön efter högsta löneklassen inom löne- graden eller efter löneklass 16 som extra lärare. De sakkunniga framhöllo emeller- tid, att ur principiell synpunkt inga bärande skäl kunde anföras för bibe- hållande av för kvinnliga lärare vid det statsunderstödda kommunala under— visningsväsendet i nu ifrågavarande hänseende gällande undantagsbestämmelser. ! dåvarande statsfinansiella läge ansåge dock de sakkunniga ett uppskov med frågans lösning vara motiverat.

De sakkunnigas förslag underställdes riksdagen (prop. 1942: 278), som i allt väsentligt biföll detsamma (skrivelse 1942:443). Riksdagen underströk därvid de sakkunnigas nyssnämnda uttalande.

Genom boställsordningen för folkskolans lärare den 30 december 1946 (nr 883)» upphävdes den tidigare gällande skillnaden i tjänstebostadshänseende mellan manliga och kvinnliga folkskollärare. För båda kategorierna fastställdes enhet— liga hestämmelser i detta hänseende. För ordinarie folkskollärare skall tjänste— bostad omfatta 3 rum och kök (omkring 90 m?) och för icke-ordinarie folkskol— lärare 2 rum och kök (omkring 60 in?).

157—77 ars lönereglering. Under budgetåret 1947/48 gällde 1947 års avlönings- reglemente för folkskolan. Ordinarie folkskollärare hänfördes till lönegrad Ca 21 resp. Ca 20 och e. o. folkskollärare till lönegraderna Ce 19 resp. Ce18. Extra folkskollärare hänfördes till lönegraden Cg17. Enligt nämnda reglemente och det avlöningsreglemente för folkskolan, som trädde i kraft den 1 juli 1948, äga kvinnliga lärare numera åtnjuta lön enligt lönegradens högsta löneklass. Nämnda ändring hade förordats av 1945 års lönekommitté i (less betänkande (SOU 1946: 48). Från och med den 1 juli 1947 gäller alltså likalönsprincipen utan någon inskränkning för folkskollärare (bortsett från vissa övergångsbestämmelser angående lärare, som äga uppbära högre lön med stöd av vissa äldre bestäm- melser).

Vidare må nämnas, att genom beslut av 1.952 års riksdag den årliga lästiden vid folkskolan generellt fastställts till 39 veckor (kung. 1952: 596). För folkskol- lärarna innebär detta, att lönegraderna Ca 20 och Ce 18 ej längre bli tillämpliga på dem.

4. Småskollärare

Före 1918. Genom kungörelsen 18:33:65 tillkommo mindre folkskolor, vilkas lärare ej hade seminarieutbildning och vid 1856—58 års riksdag anvisades medel till inrättande av småskolor. Genom ett tillägg till mom. 3 i folkskolestadgans & 1 föreskrevs, att sådana mindre skolor måtte, överallt å landet, oberoende utav avståndet från folkskola, som vore med examinerad lärare försedd, och till det antal, som församlingen för lättad tillgång till undervisning för därinom varande barn funne behövligt, inrättas för att det första förberedande kunskaps- måttet för nybörjare måtte kunna inhämtas. Vidare skulle de skolor, för vilka enligt folkskolestadgan examinerade lärare erfordrades, företrädesvis ha till föremål de mera försigkomna barnens undervisning. För undervisning i små- skola fordrades samma kompetens som vid mindre folkskola.

Redan tidigt nämnes i skolförordningarna begreppet »biträdande lärare». Behovet av denna lärarkategori framträdde särskilt i samband med 1860-talets skolreform, då avdelnings- och klassindelningen i den egentliga folkskolan enligt K. cirkuläret den 22 april 1864 krävde ett starkt ökat antal lärarkrafter, men examinerade lärare ej funnos att tillgå eller blevo för dyra att anställa.

] den förnyade folkskolestadgan den 20 januari 1882 genomfördes differentie- ringen av de tre grupperna: lärare vid småskola, lärare vid mindre folkskola och biträdande lärare, på samma gång som dessa lärarkategorier tillika samman- fördes som en kår med gemensamma kompetensvillkor, vilka emellertid voro mycket små. Så småningom skärptes kraven på prövningen av dessa lärare. Prövningen av småskollärare kom att förläggas till folkskoleseminarierna och särskilt upprättade småskoleseminarier. Vid flera folkskoleseminarier inrättades kurser för småskollärarutbildning. På 1870-talet började småskoleseminarier in- rättas. Lärarkurserna vid dessa omfattade först 11/2 sedermera 2 år. Manliga elever hade tillträde till småskoleseminarier tills dessa förstatligades år 1933. An— talet manliga elever var emellertid obetydligt. Under de senare åren förekommo manliga elever egentligen endast vid småskoleseminarierna i Falun och öster- sund. Den sista småskollärarexamen av manlig elev avlades i mitten på 1920- talet.

Avlöningsförmånerna för småskolans lärare reglerades först från och med år 187 2 genom kungörelsen den 22 juni 1871, enligt vilken staten började lämna bidrag till småskolekåren. Såsom villkor för statsbidrag uppställdes, att lärarna åtnjöto viss minimilön. Någon skillnad i lönehänseende gjordes ej mellan man- liga och kvinnliga lärare. l.ikalönsprincipen tillämpades för manliga och kvinn-

liga småskollärale, biträdande läiale och lärare vid mindre folkskolor fram till 1918 5118 lönereglering.

De lönebelopp, som gällt för småskollärare, framgå av Tabell? , som intagits i slutet av denna bilaga (5. 436).

1918 års lönereglering. Småskollärarnas lönefråga omprövades i likhet med folkskollärarnas av lärarlönenämnden och senare av löneregleringskommittén, vars förslag lades till grund för 1918 års lönereglering. I propositionen 1918: 260 hemställde föredragande departementschefen, att för lärare vid småskola, lärare vid mindre folkskola och biträdande lärare vid folkskola, vilken blivit an— ställd tills vidare med ömsesidig rätt till minst fyra månaders uppsägning, av- löningen skulle utgöra, förutom fri bostad och bränsle eller motsvarande ersätt- ning enligt ortens pris, 1 200 kronor, vartill kunde efter resp. 5, 10 och 15 är komma tre ålderstillägg å 150 kronor vartdera samt att för lärare vid nämnda skolor, vilken blivit anställd på viss tid eller som vikarie, ävensom för sådan tills vidare anställd lärare, vilken ej kunde komma i åtnjutande av nyss förordade avlöningsförmåner, avlöningen skulle utgöra, förutom fri bostad och bränsle eller motsvarande ersättning, 1 000 kronor.

I motion vid 1918 års riksdag (1:186) föreslogs, att manlig småskollärare skulle åtnjuta en grundlön, som med 200 kronor översteg vad som kunde komma att bliva beviljat motsvarande kvinnlig lärare. Som skäl härför åberopades, att en liknande skillnad i lönehänseende gjorts beträffande folkskollärare. Enligt uppgift för år 1916 funnes då sammanlagt 154 manliga lärare med småskole- kompetens.

Statsutskottet tillstyrkte Kungl. Maj:ts förslag samt förordade nämnda motion på det sätt, att för manlig lärare vid småskola och vid mindre folkskola ävensom manlig biträdande lärare vid folkskola, vilken blivit anställd före den 1 januari 1919, avlöningen skulle utgå med 200 kronor utöver vad lärare tillhörande små- skollärarkåren i allmänhet åtnjöte (utlåtande nr 197). Utskottet anförde bl. a. (s. 42).

»Med hänsyn därtill, att den ursprungligen tilltänkta avlöningsformen familje- tillägg icke blivit upptagen i det föreliggande förslaget, och i betraktande av att denna avlöningsform genom den de senare åren beviljade tillfälliga löneför- bättringen blivit tillämpad å ifrågavarande lärarkår, finner utskottet skäl före- ligga för ett sådant tillägg till Kungl. Maj:ts förslag, som nyssberörda motion avser. Det torde jämväl böra erinras, att det är ett synnerligen litet antal lärare, som det här kan bliva tal om, att dessa äro stadda på successiv avskrivning och att följaktligen ett bifall till motionen icke spelar någon nämnvärd roll i kost- nadshänseende. Någon ökning av vederbörande anslag torde vid bifall till motionen icke vara erforderligt.»

Riksdagen biföll förslaget (skrivelse nr 394). Utöver nämnda kontanta löneförmåner åtnjöto lärarna enligt kungörelsen 1918: 792 fri bostad och bränsle eller däremot svarande kontantersättning. Bostaden skulle innehålla minst 1 rum och kök. Å ovannämnda lönebelopp ut- gick dessutom dyrtidstilläg rrg enligt för statens befattningshava1e vid s.k. oreg- lerade verk gällande grunder.

Dessa löner kommo i likhet med folkskollärarnas att med vissa tillägg gälla fram till 1938. Lönerna voro minimilöner och skoldistrikten kunde bevilja högre avlöning.

1937 års lönereglering. Lärarlönekommittén föreslog, att småskollärarinnor skulle inplaceras i lönegraden B4a. Därtill skulle komma naturaförmåner i enlighet med vad för sagda lärare vore bestämt. Vidare föreslog kommittén utan närmare motivering, att det särskilda arvodet till manliga lärare skulle höjas från 200 till 300 kronor.

I fråga om småskollärarnas löneställning anförde 1928 års lönekommitté i

sitt betänkande (SOU 1930: 20) bl. a. följande: »Beträffande småskollärare'ansåg sig lärarlönekommittén icke kunna tillmötesgå framställda krav om att deras löner skulle bestämmas i viss relation till folkskollärarinnornas lön; i den nu- varande relationen borde emellertid en allt för stark förskjutning till småskol- lärarinnornas nackdel undvikas. Skolöverstyrelsen ansåg att 6 [10] lönegraden var den lägsta, som i jämförelse med andra läraregrupper och andra jämförliga bc- fattningshavare i statens tjänst borde ifrågakomma.

Kommittén anser icke en jämförelse med andra statens tjänstemän leda till den placering, som lärarelönekommittén föreslog. De gjorda jämförelserna med rikstelefonisterna vid telegrafverket hava icke i tillbörlig mån skilt på obligato- riska krav på förbildning vid inträdet på banan och de skärpningar, som av olika anledningar tillkommit på grund av tillströmning och konkurrens. Det förhållandet, att inträde i småskoleseminarium numera sökes av ett stort antal, vilka avlagt realskolexamen eller förvärvat normalskolekompetens, vittnar visser- ligen om trångheten just nu på de levnadsbanor, som en ung flicka även med nämnd utbildning har att välja på, men det vittnar även om att inom småskolau givna löneförmåner icke äro oskäligt låga. Kommittén anser det föga rationellt att höja lönerna till sådan nivå, att nya skärpningar vid inträdet på lärarbanan, som icke äro erforderliga, skulle göra sig gällande. Ävenidet hänseendet är enjämförelsc med rikstelefonist vilseledande, att ordinarie sådan tjänst erhålles vid långt senare ålder, än anställning såsom småskollärarinna förvärvas. För övrigt är det allmänt erkänt, att rikstelefonistens arbete är synnerligen slitsamt, och hän- syn därtill är tagen även i fråga om pensionsåldern, som är satt till 55 levnadsår.

I jämförelse med kvinnliga folkskollärare skulle småskolans lärare placeras i 4 [8] lönegraden, om en 'allt för stark förskjutning” i relationen skulle undvikas. Kommittén anser emellertid, att överstyrelsens starka framhävande av behovet av en avsevärd löneökning särskilt för ifrågavarande grupp lärare bör beaktas, och föreslår 5 [9] lönegraden.-

Av särskilt intresse i detta sammanhang äro vissa uttalanden av småskollära- rinnan Karola Pålsson fogade till 1928 års lönekommittés betänkande. Däri an— fördes bl. a., att en jämförelse mellan de av 1928 års lönekommitté föreslagna småskollärarinnelönerna samt de sedan lång tid tillbaka utgående löneförmånerna åt rikstelefonisterna icke vore belysande i detta avseende.

Dessa senare befattningshavare vore i det allmänna lönesystemet placerade i G [10] lönegraden, medan småskollärarinnorna av kommittén placerats i den femte [9]. Det torde icke kunna förnekas, att lärarnas arbete vore mera maktpåliggande och ansvarsfullt. Då det gällde att fastställa denna placering, torde det vara riktigt att utgå från en jämförelse med befattningshavare, som dels redan fått sina löner reglerade, dels också med hänsyn till utbildnings- och arbetsförhål- landen intoge en med småskollärarinnorna i viss mån jämförlig ställning. För sådant ändamål måtte en jämförelse med telegrafexpeditörerna, vilka i det all- männa lönesystemet vore placerade i 11 [15] lönegraden, ligga närmast till hands, en jämförelse, som för övrigt gjorts redan av folkskollärarkårens representant- skap i lönefrågor i skrivelse till 1928 års lönekommitté.

Småskollärarinnorna kunde enligt Pålssons mening i utbildningshänseende ej rättvisligen ställas efter telegrafexpeditörerna. För att ytterligare belysa rätt— mätigheten av småskollärarkårens krav på en högre placering borde även jäm- förelse i lönehänseende göras mellan små- och folkskolkårerna, en jämförelse som ju också läge nära till hands med anledning av de likartade uppgifter, som påvilade de båda kårerna. Vid 1900—talets början utgjorde en småskollärarinnas lön 50 % av folkskollärarinnas i lägsta lönegraden och 44 % i högsta. _Dåmera utgjorde relationstalet mellan de båda kårernas löneförmåner 64 resp. 66%. Enligt" kommitterades förslag skulle småskollärarinna erhålla omkring 69 % av folkskollärarinnas löneförmåner. l någon mån hade följaktligen genom förslaget

småskollärarinnornas ekonomiska ställning förbättrats i förhållande till folk— skollärarinnorna, en höjning, som emellertid i realiteten för småskollärarinnorna endast komme att medföra en skenbar förbättring i lönehänseende, då folkskol- lärarinnorna i kommitterades förslag placerats i en för dem synnerligen ofördel- aktig lönegrad.

Vad anginge utbildningen borde framhållas, att inträdesfordringarna till små- .skole- och folkskoleseminarium i stort sett kunde sägas vara desamma. Den väsentliga skillnaden betingades av seminarietidens längd.

Till följd av den längre utbildningen för folkskollärarna bleve folkskollärarnas studiekostnad 3000 kronor högre än småskollärarnas. Denna merkostnad för folkskollärarinneutbildningen samt det faktum att småskollärarinna till följd av sin kortare utbildningstid komme i tjänstgöring 2 år tidigare än folkskollärarinna, motiverade sålunda en viss minskning av småskollärarinnas sammanlagda lönt-- förmåner under en antagen ordinarie tjänstgöringstid av 35 år.

Härtill komme, att arbetet i folkskolan vore mera omfattande än i småskolan. Lästimmarnas antal per vecka i folkskolan vore större än i småskolan. Dock finge småskollärarinnorna offra mera tid på samarbete med hemmet än folk- skollärarinnorna. Vidare vore det både fysiskt och psykiskt mera påfrestande att införa de mindre barnen i skolans regelmässiga och ordnade arbete och sam- tidigt tillgodose deras oavvisliga behov av sysselsättning och omväxling.

Allmänt känt torde även vara, att nyare psykologisk forskning påvisat den stora betydelse, som uppfostran och intryck under de tidigare barnaåren hade för barnets framtida utveckling. Av vad som här anförts beträffande såväl sam- arbete mellan skola och hem som de stora krav, den första undervisningen stäl- ler på lärarinnan, torde framgå, att en procentuell höjning av småskollärarin- nornas lön i förhållande till folkskollärarinnornas kunde anses motiverad, och sålunda den skillnad, som för närvarande förelåge mellan dessa båda kårers lönevillkor borde mera utjämnas. Sveriges allmänna folkskollärareförening hade även hävdat denna synpunkt i ett uttalande, som gjordes av denna förenings ombudsmöte i Göteborg är 1919. Detta ombudsmöte, vid vilket både folkskol- lärare, folkskollärarinnor och småskollärarinnor varit representerade, uttalade sig nämligen enhälligt för att småskollärarinnornas lön borde utgöra minst ***/4 av folkskollärarinnornas. I anslutning till detta uttalande hade sedermera centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärareförening vid två olika till- fällen gjort framställning hos Kungl. Maj:t om ett behjärtande av detta krav vid kommande löneregleringar.

Sedan nämnda uttalande gjordes hade emellertid ytterligare omständigheter tillkommit, till vilka hänsyn icke hade kunnat tagas vid ombudsmötet år 1919. Hit hörde bl. a. den nya undervisningsplanens tillkomst. Denna hade betytt en genomgripande omläggning ej minst med hänsyn till den första undervis- ningen. Vidare hade genom tillkomsten av ny seminariestadga en tvåårig utbild- ningstid för småskollärarinnor lagfästs, varigenom fordringarna på de blivande lärarinnorna utökats högst väsentligt.

Slutligen måtte i detta sammanhang jämväl framhållas pensionsålderns höj- ning för småskollärarinnor från 55 till 60 levnadsår.

Med anledning av dessa organisationsförändringar hade Sveriges småskol- lärarinneförening och dess styrelse vid upprepade tillfällen uttalat sig för en höjning av förhållandetalet mellan småskollärarinnas och folkskollärarinnas lön med en tjugonde] eller en ökning av detta tal från av ombudsmötet och Sveriges allmänna folkskollärarförenings centralstyrelse i skrivelse till Kungl. Maj:t före- slagna »minst 3/4» till %.

Pålssons slutliga yrkande var att småskollärarinnorna vid en förestående lönereglering borde placeras i en lönegrad, motsvarande i/g. av folkskollärarin—

nas lön, samt att denna placering icke bleve lägre än telegrafexpeditörernas, dvs. 11 [: nuv. 15] lönegraden.

1936 års lärarlönesakkunniga, som föreslogo 9 lönegraden (motsvarar nu Ca 13) för ordinarie småskollärare, motiverade detta dels med att småskollärarnas då- varande löner måste anses alltför knappt tillmätta i förhållande till det ansvarsfulla och krävande arbete, som ålåge dem såsom de mindre barnens handledare och fostrare, dels ock med de skärpta fordringarna i utbildningshänseende, som då— mera uppställts för ifrågavarande lärargrupp (SOU 1936: 48, s. 41). För manliga småskollärare föreslogo de sakkunniga liksom 1928 års lönekommitté, att det sär— skilda arvodet skulle höjas från 200 till 450 kronor för år. Någon motivering härför lämnades icke. Det av lärare vid mindre folkskolor och biträdande lärare vid folkskolor framställda kravet på en högre lönegradsplacering än för lärare vid småskolor funno de sakkunniga icke sakna visst berättigande, men ansågo icke tillräckligt starka skäl vara anförda för att den jämställdhet, som dittills rått mellan dessa lärare och småskollärare skulle brytas.

I propositionen 1.937: 270 anförde vederbörande departementschef beträffande den föreslagna lönegradsplaceringen för småskollärarna, att avlöningen borde anpassas efter undervisningstiden och förordade, att småskollärare med en under- visningsskyldighet av högst 36 veckor placerades i lönegraden B 7 (: Ca 11), med en undervisningsskyldighet av mer än 36 veckor men ej 39 veckor i lönegraden BS (: Ca12) och med en undervisningsskyldighet uppgående till 39 veckor i lönegraden B9 (: Ca 13). Med hänsyn till den låga löneställning ifrågavarande lärare intogo ansåg sig departementschefen icke böra ifrågasätta några övergångs- bestämmelser liknande de, som förordats för andra kvinnliga befattningshavare.

Förslaget till lönegradsplacering för ordinarie lärare tillstyrktes av statsutskot- tet (utlåtande nr 140). Riksdagen beslöt emellertid (skrivelse nr 468), att alla ordinarie lärare vid småskola efter en övergångsperiod av fyra och ett halvt år skulle hänföras till lönegraden B9 (: Ca13). Icke-ordinarie småskollärare före- slogos av de sakkunniga böra erhålla begynnelseavlöning enligt löneklass, som vore tre löneklasser lägre än begynnelselönen för ordinarie lärare, vilket godtogs av statsutskottet och riksdagen. Därvid utgick man från den lönegrad, som skulle till- lämpas för e. o. lärare med en årlig lästid av 39 veckor. Icke-ordinarie små- skollärare skulle åtnjuta lön enligt någon av löneklasserna 6—11.

Varken ordinarie eller icke-ordinarie kvinnliga lärare ägde dock rätt att åtnjuta lön enligt högsta löneklassen. I övergångsbestämmelserna till avlöningsregle— mentet 1937: 868 punkt 4 intogs ett stadgande, att till manlig lärare vid småskola eller mindre folkskola lönetillägg med 450 kronor för år skulle utgå, vilket skulle jämställas med den läraren tillkommande lönen. På lönetillägget utgick till följd härav dyrtidstillägg (15 %) enligt kungörelsen 1938:12. Detta lönetillägg inne- har å A-ort en ökning av lönen motsvarande ungefär 3 löneklasser. Å G-ort motsvarade löneökningen mer än 2 men icke 3 löneklasser. Enligt kungörel- sen 1938:418, som erhöll retroaktiv tillämpning fr. o. m. den 1 januari 1938, tillerkändes även biträdande manlig lärare vid folkskola lönetillägg med samma belopp.

Vidare skulle enligt samma kungörelse till såväl manlig som kvinnlig lärare vid mindre folkskola och biträdande lärare utgå ett särskilt lönetillägg med be- lopp motsvarande, för år räknat, löneskillnaden inom vederbörande ortsgrupp mellan den löneklass, läraren tillhörde, och närmast högre löneklass. Löne- tillägget skulle anses tillhöra lönen.

Genom särskilda föreskrifter angående avlöning under budgetåret 1939/40 åt lärare vid folk- och småskolor anpassades lönebeloppen för dessa lärare efter civila avlöningsreglementets bestämmelser (kungörelsen 1939: 469). Enligt samma

kungörelse ökades det särskilda lönetillägget för manliga lärare till 510 kronor för år. Dyrtidstillägget bortföll och ersattes av rörligt tillägg. De manliga lärar- nas merinkomst genom lönetillägget innebar å A-ort en löneökning av ungefär 3 löneklasser och å I-ort en ökning, som låg mellan 2 och 3 löneklasser. Samma belopp gällde även under budgetåren 1940/42.

1942 års lönereglering. För småskollärarnas del innebar löneregleringen en- dast mindre ändringar. De ordinarie lärarna bibehöllos i lönegrad 9 (LO 9). De extra ordinarie småskollärarna placerades i lönegrad LEO 7 (Ge 11) och extra små— skollärare i någon av löneklasserna 4—8. Samtidigt höjdes dock undervisnings- skyldigheten till 30 veckotimmar vid 36 4/7 veckors årlig lästid och 28 veckotim- mar vid 39 veckors årlig lästid. För lärare vid mindre folkskola och biträdande lärare skulle motsvarande löneförmåner utgå som enligt 1937 års lönereglering.

Därvid uttalade dock 1941 års lärarlönesakkunniga (SOU 1942:9 s. 16): :Ehuru — framför allt med hänsyn till relationen mellan kvinnliga folk- och småskollärares löner — enligt de sakkunnigas mening skäl kunna anföras för vidtagande av åtgärder i syfte att giva småskollärare en något förmånligare löne- gradsplacering, ha de sakkunniga jämväl med beaktande av det allmänna eko- nomiska läget ansett sig icke kunna framlägga förslag härom.» Riksdagen (skri- velse nr 443), som citerade de sakkunnigas nämnda uttalande, framhöll, att frågan om den riktiga inbördes avvägningen av småskollärarnas löner i jäm- förelse med folkskollärarnas icke torde kunna på ett definitivt sätt upptagas till omprövning förrän det slutliga resultatet av 1940 års skolutrednings pågående arbete förelåge och ställning tagits till spörsmålet om småskolans och folksko- lans inbördes förhållande i organisatoriskt hänseende.

I likhet med kvinnliga folkskollärare skulle icke heller kvinnliga småskollärare äga uppbära lön efter högsta löneklassen i lönegraden eller efter löneklass 8 som extra.

Till manlig lärare vid småskola eller mindre folkskola och till manlig biträ- dande lärare skulle utgå lönetillägg med 510 kronor för år. Rörligt tillägg skulle icke längre utgå härå, vilket innebar en minskning av de särskilda förmånerna till dessa lärare.

1947 års lönereglering. De kvinnliga småskollärarna erhöllo liksom de kvinn- liga folkskollärarna rätt till lön efter lönegradens högsta löneklass. De löne- grader, som blevo gällande enligt de nya avlöningsreglementena (1947: 414 och 1948: 437), voro Ca 13, Ce 11 och Cg 9.

Till motsvarande manliga lärare skulle utgå lönetillägg med oförändrat be- lopp om 510 kronor för år, varå rörligt tillägg icke skulle utgå (kungörelsen 1948: 565). Lönetillägget motsvarar numera en lönehöjning av mellan en och två löneklasser i både högsta och lägsta ortsgrupp. I hela riket finnas nu sam- manlagt ett tiotal manliga småskollärare.

1950 års principbeslut om enhetsskolan innebär, att denna skall indelas i 3 stadier, varje omfattande 3 läsår. Det lägsta stadiet om 3 år skall handhavas av småskollärare. Deras arbetsområde kommer alltså att ökas från 2 till 3 klasser. En sådan utvidgning har redan på sina håll vidtagits. Frågan i vad mån denna utvidgning skall inverka på småskollärarnas löneförmåner får ännu anses vara oppen.

Vid 1952 års riksdag (prop. nr 107, s. 49) beslöts, att småskollärarna skulle uppflyttas 2 lönegrader. För dem gälla alltså numera lönegraderna Ca 15, Ge 13 och Cg11. I samband därmed gjordes i propositionen icke något uttalande om ut— vidgning av tjänstgöringsskyldigheten till klass 3 inom folkskolan.

Tab. 1.

Jämförelse mellan avlöningsförmånerna för manlig och kvinnlig folkskollärare.

Författning

M'nnlig fnllrnlrnllärurn

Kvinnlig fnlbalrnllärnrn

Begynnelselön

Slutlön

Begynnelsclön

%av

Slutlön

Pengar

Naturaförm åner

Pengar

N nturat'örmån er

Pen gar

Naturaförmåner

manlig lön

Pengar

Naturaförm ån er

%av

manlig lon

1842 års folk- skolestadga

K. k. 1863: 74

K. k.1871:34

K. k. 1873: 59 K. k. 1885: 30 K. k. 1898: 67 K. k. 1900: 58 K. IK. 1906: 75 K. k. 1918: 760 K. k. 1937: 868 K. k. 1942: 619 K. I:. 1947: 414 och 1948: 437

16 tunnor spannmål, varavhälftcn i pengar

400 riksdaler 400 riksdaler 500 riksdaler

600 kronor 600 kronor 700 kronor 900 kronor

2 100 kronor

B 17: 17 (vid 39 v. årlig lästid)

LO 17: 17 (39 v.) Ca 21: 21 (89 v.)

bostad, bränsle, planteringeland, kofoder in natura eller ersättning härför

husrum, ved- brand, kofoder

))

bostad, bränsle, kofoder, jordland

))

bostad, bränsle, j ordland

bostad, brän sla1 j ordland

bostad, bränsle

16 tunnor spannmål, varavhälften i pengar

400 riksdaler 500 riksdaler 600 riksdaler

700 kronor 800 kronor 1 000 kronor

1 350 kronor 3 000 kronor

B 17: 21 (vid 39 v. årlig lästid)

LO 17: 21 (39 v.) Ca. 21: 24 (39 v.)

bostad7 bränsle, planteringsland, kofoder in natura eller ersättning härför

husrum, ved- brand, kofoder husrum, ved- brand, kotoder

Y)

bostad, bränsle, kofoder, jordland

))

bostad, bränsle, jordland bostad, bränsle, jordlan d bostad, bränsle

400 riksdaler 400 riksdaler 500 riksdaler

600 kronor 600 kronor 700 kronor 900 kronor

1 900 kronor

B 17: 17 (vid 39 v. årlig lästid) LO 17: 17 (39 v.) Ca. 21: 21 (39 v.)

husrum, ved- brand, kofoder

bostad, bränsle, kofoder, jordland

))

bostad, bränsle, jordland bostad, bränsle, jordland

bostad, bränsle

100 100 100 100 100 100 100

90

100 100 100

40 0 riksdal cr

500 riksdaler 600 riksdaler

700 kronor 800 kronor 1 000 kronor

1 200 kronor 2 500 kronor

B 17: 20 (vid 39 v. årlig lästid) LO 17: 20 (39 v.)

Ca 21: 24 (39 v.)

husrum, ved- brand, kofodor

bostad, bränsle, kofoder, jordlnnd

))

bostad, bränsle, j ordland bostad, bränsle, jordland bostad, bränsle

100 100 100 100 100 100

88 88 95 95

100

Tab. 2. Jämförelse mellan avlöningsförmånerna för manlig och kvinnlig småskollärare.

Manlig småskollärare Kvinnlig småskollärare

Författning Begynnelselön Slutlön Begynnelselön %av Slutlön manlig Pengar Naturnförmäner Pengar N aturai'drmäner Pengar Naturaförmåner lön Pengar Naturai'örmåner

K. k. 1871: 34 150 riksdaler husrum, där så 150 riksdaler husrum, där så 150 riksdaler husrum, där så 100 150 riksdaler husrum, där så var nödvändigt var nödvändigt var nödvändigt var nödvändigt

K. k. 1875: 67 200—250 » 200—250 200—250 100 200—250 kronor kronor kronor kronor

K. k. 1878: 250—300 250—300 260—300 250—300 kronor kronor kronor kronor

K—k-1897i50 300 kronor bostad, bränsle 350 kronor bostad, bränsle 300 kronor bostad, bränsle 350 kronor bostad, bränsle

K. k. 1900: 58 300 kronor 400 kronor » 300 kronor 400 kronor

K. k. 1904133 350 kronor _450 kronor 350 kronor 450 kronor

K. k. 1908: 78 500 kronor 680 kronor 500 kronor 680 kronor K. k. 1918: 760 1 400 kronor 1 850 kronor 1 200 kronor 1 650 kronor

K.k.1937:868 B 9z9+450 B 9:13+ B 9:9 B 9:12 kronor 450 kronor

K. R. 1942: 619 LO919+510 LO 9: l3+ LO 919 LO 9: 12 kronor 510 kronor

K.k.1947:4l4 Ca 13: 18+ Ca 13:16+ Ca 13: 13 och 1948: 437 510 kronor 510 kronor K. k.1952:485 Ca 15:15+ Ca 16:18+ Ce. 15:15 Ca 15: 18 510 kronor 510 kronor

Bilaga 3 (jfr s. 58).

Ordinarie och extra ordinarie statliga tjänster

(med lönegradsheteckningarna Ca resp. Ce) som 1/10 1951 hade

kvinnliga innehavare

Förteckningen har sammanställts på grundval av riksräkenskapsverkets statistik

råkenskapsverkets årsbok 1952, s. 114 fl”).

över i statens tjänst anställd personal den 1 oktober 1951 (jfr riks-

Tab. 1. Tjänster, som uteslutande eller huvudsakligen (= till mer än 50 %) innehades av kvinnor.

Antal tjänstemän Löne- T . .. t grad Jans Män Kvinnor Ord. E. 0. Se Ord. E. 0. Sa 2 Ekonomibiträde ............ — 7 7 -— 1 132 1 132 Tamburvakt .............. _ _ — _ 2 2 3 Ekonomibiträde ............ — 1 1 — 299 299 Första biträde ............ — — — — 2 2 Hushållerska .............. — —— — —— 1 1 Sjukvårdsbiträde .......... — 4 4 —- 274 274 4 Biträde .................... —- — — —- 32 32 Ekonomibitrade ............ — -— — —- 252 252 Fotogrsåbiträde .......... — — —— — 3 3 Kontorsbiträde ............ —- —— — — 7 7 Sjukvårdsbiträde .......... _— —— — —— 109 109 Tj anstemsn ................ -— —— — — 2 2 & Barnsköterska ............ — —— —- — 9 9 Effektvårdare .............. —- — —— 40 2 42 Ekonomibiträde ............ — — -— — 1 1 Garderobsvakt ............ —— —— -— — 3 3 Nattvakt .................. — — — —— l 1 Städerska å. tågfärja, ...... — —- — 3 6 9 Stämplingsbiträde .......... — — — — 3 3 Tagstäderska .............. —— —— — 20 9 29 Undersköterska ............ — — —— — 54 54 Vagnstäderska ............ — — — 307 138 445 6 Biträde .................... — — — — 28 28 Ekonomibiträde ............ —— — — 59 99 158 Första biträde ............ -— — — —— 1 1 Gravörbitråde ............ — — — —— 1 1 Handräckningsbiträde ...... — —- —— 3 — 3 Kontorshitrade ............ — 26 26 1 783 784 Kopieringsbitråde .......... — — — —- 1 1

Löne- grad

Tjänst

Antal tjänstemän

Kvinn

Ol'

0

"I P”

FJ & o "I =

m :e 0

., P4

| E. 0.

| Sa

Laboratoriebiträde ........ Lokaltelefonist ............ Museibiträde .............. Sjukvårdsbiträde .......... Skrivbiträde .............. Stämplingsbiträde ........ Sömmerska ................ Tekniskt biträde .......... Telefonist ................ Tjänsteman ................

Badföreståndare .......... Biträdande bageriförestån— dare .................... Biträdande husmoder ...... Biträdande tvättföreståndare Ekonomibiträde ............ Fotografibiträde .......... Kokerska .................. Laboratoriebiträde ........ Sjukvårdsbiträde .......... Sömmerska ................ Undersköterska. ............ Vardarinna ................ Väverska ..................

Apoteksbiträde ............ Biträdande tvättförestånd are Ekonomibiträde ............ Fo tograiibiträde .......... Frökontrollbiträde ........ Kartriterska .............. Konserveringsbiträde ...... Kontorsbiträde ............ Laboratoriebiträde ........ Lan dstelefonist ............ Ljuskopist ................ Museibiträde .............. Ritbitrade ................ Sköterska ................ Tands köters ks, ............ Tekniskt biträde .......... Telefonist ................ Tjänsteman ................ Tryckeribiträde ............ Tvättföreståndare .......... Vaktfru .................. Vårdarinna ................

Biträdande köksföreståndare Bokbindare ................ Fotograf .................. Museibiträde .............. Tekniskt biträde .......... Telefonist ................ Teleprinterbiträde .......... Tvättförestandare ..........

|lll|l||||

Illlllllllllllällllll

lllllll—

! Illllllllw

llllllllplll

& Ilulllmglllulll

lllllwå

IHIHIIII

Illlllm

Illlllllwlll

älh—lllaålll—lll

lllll—

[Hihiilh

Ul

ällålllllslp ! IlllllllSl

»— en en oto:: åE—Iäuålllwlll

lämlläwl

lllllmlä

& 0 >— ION)

H »— manuset-nuov—

iawHHzHHI

läm

_] CDHGKQUH—kl »— 00 ca 0 c:a—ion ooo-zu—

;—

p.. r—wwwwwmw Hoi—Hm

& 0? CD

HH

WQMgQMHHHmi—P H OäkleP—NICFH

Hm

wwmmauu

Löne- grad

T j ä n s t

Antal tjänstemän

Män K viiin or

Ord. E. 0. Sa Ord. E. 0.

11

12

Bageriförestandare ........ Biträdande föreståndarinna

vid nomadskolehem ...... Biträdande köksföreståndare Första sköterska .......... Kanslibiträde .............. Klinikbiträde .............. Kontrollbiträde ............ Köksföreståndare .......... Laboratoriebiträde Operationssköterska ........ Rikstelefonist .............. Bitbiträde Röntgenbiträde ............ Sjuksköterska Tandsköterska Tekniskt biträde ..........

Arbetsledare Arkivbiträde A ssistent .................. Avdelningssköterska. Avdelningstandsköterska Badföreståndare Biträ dande tv ättföreståndare Expeditionsbiträde ........ Frökontrollbiträde Första vaktfru ............ Husmoder Kanslibiträde .............. Kartbiträde ................ K assör .................... Kliniskt biträde Konserveringsbiträde ...... Laboratoriebiträde Maskinbokförare Museibiträde .............. Preparatris ................ Ritare Sjuksköterska Stationsmästare ............ Tandtekniker .............. Telefonist, tillika förestån-

darinna. .................. Teleprinterbitrade .......... Tvättföreståndare ..........

Arbe tsinstruktör .......... Arbetsledare .............. Arkivbiträde .............. Avdelningssköterska Barnmorska .............. Biträdande operationsskö- torska .................. Husmoder ................ Kameralbiträde ............ Kassör ....................

_2

—4 _ 4 3 _ 5 _— 8 11—7 17_6 _ 1 _ 1 6 22 _ 1 _ 2 89 _ _ _5

miiiwiiupiiwlli _

ll

N)

lgiwiwiäwiiwålilil

lllll all

I

oa Hot : iww—liwlwmwli

& O: N)

03 l— igwäiwigllmwwqwuliwpwilw ,.— %D

I

m_s—|

äl—I

|”! hd us h— CR CD

lwlwwl

... en eo )— HmeD—MH

).a 03

_l”

imwww uni

H

I I

IH

meHw—wo—r—

H

402

»v—ue-mr—oom

187

lx') wq—Hw op»

Ul cäp— Pib—

Tjänst

Antal tjänstemän

grad M ä n K v i n n o r Ord. | E. 0. | Sa Ord. | L. 0. | Sa 12 Köksföreståndare .......... 1 — 1 54 9 63 Lärarinna. i kvinnlig slöjd. . — — _ — 1 1 Ritbiträde ................ —— — — — 9 9 Sjuksköterska. ............ — —— — — 11 11 Skolsköterska .............. — — — 12 -— 12 Slöjdföreståndare .......... —— — — 24 1 25 Slöjdlårarinna ........... —— — — 2 — 2 Sysselsättningsterapeut . . . . — — —— — 2 2 Utlandstelefonist .......... — — _ 62 3 65 Oversköterska ............ — — — 620 145 765 13 Biträdande husföreståndare -— — — 3 15 18 Biträdande instruktionsskö— terska. .................. —-— — — — 1 1 Föreståndarinna vid nomad- skolehem ................ —— —- — 9 —— 9 Förste laboratoriebiträde .. _ —— — — 1 1 Lärare vid visteskola ...... 1 — 1 10 — 10 Sjukgymnast .............. — — -— 4 11 15 Sjuksköterska .............. —— —— —- — 10 10 Socialassistent ............ — 1 1 — 11 11 Stationsmästare .......... 41 — 41 80 — 80 14 Bokbinderiförman .......... -— — — — 1 1 Föreständarinne .......... — — — 55 2 57 Första konserveringsbiträde —- — — — 1 1 Förste ritbiträde .......... — —— — — 1 1 Kassör .................... -— — 27 — 27 Köksförestandare .......... -— — — 52 3 55 Lärariuna i tvätt .......... _ — — —— 1 1 Sjuksköterska ............ —- — — 2 — 2 Tjänsteman ................ —— — — — 12 12 Aldfru .................... _ — —— 1 — 1 15 Ackompanjatör ............ — — -— — 2 2 Assistent .................. —— — _ 2 2 Biblioteksassistent ........ 1 —— 2 18 20 Biträdande föreståndarinna — — — 1 1 Föreståndarinna .......... —-— — — 1 — 1 Förste arkivbiträde ........ — 1 1 2 —— 2 Förste laboratoriebiträde .. -— 3 3 12 6 18 Förste ritare .............. — '— —— 6 _ 6 Husföreståndare .......... —— — _ 12 4 16 Instruktionssköterske ...... — — — 1 5 6 Kansliskrivare ............ 131 133 264 574 175 749 Kassör .................... — 12 12 11 9 20 Kindergartenlärarinna ...... — — '— 1 "— 1 Kindergarten— och gymnastik- lärarinna. ................ — _ — 1 _ 1 Kontorsskrivare .......... _— _ — 12 4 16 Köksföreståndare .......... — _— — 3 2 5 Laboratoriebitröde ........ — — — 4 1 5 Lärarinna ................ — — — 6 _ 6 Lärarinna i kvinnlig slöjd.. — — — 3 46 49 Personalkonsnlent ........ —— — — _ 3 3 Postexpeditör .............. 29 116 145 536 507 1 043 Registrator ................ 2 — 2 2 1 3

Tjänst

Antal tjänstemän

17

18

19

Ritare .................... Sj uksköterska Slöjdlärarinna ............ Teknisk assistent .......... Telegrafexpeditör .......... Vaktföreståndare ..........

Föreståndarinna. Förste kassör .............. Förste telegrafexpeditör. . . . Förste vaktföreståndare . . . . Kassör .................... Kontorsskrivare ............ Lärarinna i kvinnlig slöjd. . Postexpeditör .............. Telegrafexpeditör ..........

Expeditionsföreståndare . . . . Första föreståndarinna. . . . . Förste postexpeditör ...... Förste telegrafexpeditör. . . . Husföreståndare Lärarinna ................ Lärarinna, i hushållsgöromål Lärarinna. i kvinnlig slöjd och hushållsgöromål Social kurator ............ Yaktmästare .............. Amneslärare (folkskollärare)

Bokhållare ................ Föreståndare för varumärkes- granskningen ............ Förste kontorsskrivare Kassör och bokhållare Kassör, tillika registrator .. Kontorsskrivare .......... Lärarinna i hushållsgöromål Lärarinna i kvinnlig slöjd. . Registrator ................ Registrator och kassör . . .. Skolkökslärarinna. ..........

Barnavårdslärarinna ...... Bokhållare ................ Första föreståndarinna. . . . . Förste köksföreståndare. . . . Instruktionsbammorska . . . . Instruktionssköterska ...... Kanslist .................. Lärarinna. i hushållsgöromål Lärarinna i kvinnlig slöjd. . Lurar-inna i slöjd .......... Registrator ................ Skolkökslärarinna ..........

M ä 11 K v i n n o I I E. 0. | Sa Ord. E. 0. Sn.

— —— — 1 — 1 — — — 4 4 — — — 3 — 3 — — — — 1 1 — 2 2 402 90 492 — 315 1 316

— — 6 — — -— 32 — 32 —- — — 6 — 6 -— —— 12 1 13 8 1 9 11 — 11 1 1 — 13 13 _ — — 44 —- 44 — —— — 12 — 12 —— — — 160 — 160 —— — — — 1 1 _ —— — 43 — 43 29 — 29 74 — 74 —— — —— 51 2 53 — — 1 — 1 — — —— 1 1 2 — -— — — 33 33 — —— — — 5 5 — 1 1 3 11 14 _ — —— — 1 1 — — — — 1 1 — —— -— — 1 1 — — —— 1 — 1 — — 9 2 11 —— —— — l —- 1 —— —- —— 1 -— 1 — — -——- 2 2 — — 13 1 14 _ _ _— 3 — 3 1 3 4 5 1 6 — — -— l 1 — — — — 1 1 -— —— — —- 1 1 1 — 1 3 _ 3 — — — 3 -— 3 — — 2 —— 2 — — 2 — 2 — —— 1 1 2 5 3 8 14 2 16 — — —— 4 9 13 — — — 8 4 12 — -— — 3 — 3 — _ — 9 — 9 — — -——- 1 —— 1

Tjänu

Antal tjänstemän

Män

Kvinnor

Ord.

E. 0.

Sa Ord.

|E.o.|

Sa

21

22

23

24

26

Skolköks- och kindergarten- __ lärarinna ................ Overpostexpeditör Övningsskollärare ..........

Kassör .................... Lärare i gymnastik med lek

och idrott .............. Lärarinna i hushållsgöromål Eroberare ................ Amneslärarinna ............ Ovningsskollärare ..........

Bamavardsalsistent ........ Bibliotekarie .............. Byråbarnmorska Kansliet Lärare i teckning .......... Larm—inna i kvinnlig slöjd. . Telegrafkommissarie

Adjunkt .................. Biträdande facklärare ...... Botanist .................. Folkskollärare ............ Lärarinna i kunskapsamne Proberare Sjuksköterskeinspektris . . . . Telegrafkommissarie ...... Amneslärarinna ............

vningsskollärare ..........

Biträdande byrainspektör .. Föreståndarinna .......... Lärarinna i hushållsgöromal Larsa-inna i kunskapsamne Lärarinna. i kvinnlig slöjd. . Telegrafkommissarie

Bibliotekarie ..............

Biblioteksassistent

Byrainspektör . . . .

Personalkonsul ent '_lfextilkonservator .......... Amneslärarinna ............

Lärare i gymnastik med lek

och idrott .............. Lärarinna i hushållsgöromål Socialinspektör ............ Amneslärarinna ............

Bibliotekskonsulent ........ Gymnastikkonsulent

IIIIHIIIH

EIIIH

H

lllw

älllllllwl

lllII

illwiw

IH

& ...

lilhlm

lllw

106

IllelHHH

|»—

34 14 15

00 * SIIIH

HH qma—

lllsll gglwlwllmw igliwwå HMHIä H &I]

lbir—MH»?—

lmll

).-

106

mm;—locos H

Hiv-doo &"? HHHNJP-Hå ovat—enhan— m.ar—v-reun-v—cw—

QD O

Antal tjänstemän Löne- , . .. grad Fjanst Män Kvinnor Ord. E. o. 88. Ord. E. 0. Sa

26 Hjälpkonsulent och inspek-

tör för sinnesslöundervis- ningen .................. — — —- 1 — 1 Kemist .................... — — _— _ 1 1 Konsulent ................ l — 1 2 1 3 Stabsbibliotekarie .......... — — _ —— 1 1 27 Hemhj älpskonsulent ........ -— — —— — 1 1 29 Länsarbetsdirektör ........ — — -— l — 1 Sektionschef .............. — — — — 2 2

Tab. 2. Övriga tjänster med kvinnliga innehavare.

8 Teleprinterbiträde ........ — 2 2 -— 2 2 9 Brevbärare ................ 2 826 1 111 3 937 — 9 9 Ekonomibitröde ............ 125 127 252 1 -— 1 Expeditionsvakt ............ 464 340 804 9 1 10 Flygplatsman .............. — 37 37 —— 1 1 Förrådsman .............. — 1 070 1 070 -— 1 1 Kontorsbiträde ............ — 13 13 — 1 1 M askintvättare ............ 1 —- 1 — 1 1 Ritbitrade ................ — 2 2 — 1 1 Vaktmästare .............. 77 251 328 1 3 4 10 Expeditionsvakt ............ 53 22 75 — 1 1 Kontor-ist .................. — 30 30 — 27 27 Tjänsteman ................ —— 2 2 —— 1 1 Trafikbiträde .............. 3 515 1 3 516 6 1 7 Vaktmästare .............. 111 55 166 3 — 3 11 Biblioteksbiträde .......... — 1 1 — 1 1 Fotograf .................. — 1 1 — 1 1 Ritbitrade ................ —- 26 26 3 12 15 Tekniskt biträde .......... 2 57 59 — 44 44 Tjänsteman ................ — 8 8 —— l 1 Vaktmästare .............. 137 22 159 3 — 3 Vårdare .................. 20 11 31 2 8 12 Kontorist .................. 482 87 569 142 103 245 Tandtekniker .............. — 4 4 — 2 2 Tjänsteman ................ 7 7 1 1 13 Ingenjör .................. — 7 7 — 1 1 Kontorist .................. 1 781 258 2 039 601 259 860 Preparator ................ 3 12 15 1 5 6 Ritbiträde ................ — 7 7 — 1 1 Tekniker .................. — 67 67 —— 7 7 Tekniskt biträde . . —- 35 35 — 1 l Tjänsteman ................ —- 2 2 — 1 1 Tvattförestandare .......... — 5 5 1 2 3 Uppsyningsman ............ 2 — 2 1 — 1

Tjänst

Antal tjänstemän

Män

Kvinnor

om. | 1). 0. |

Sa

15

16

17

18

19

Assistent .................. Civilförsvarsassistent ...... Förman .................. Förste kontorist .......... Preparator ................ Tvättförestandare ..........

Biträdande arbetsledare . . . . Ingenjör .................. Kopist .................... Tekniker .................. Tjänsteman ................ Vägkassör ................

Assistent .................. Förste kansliskrivare ...... Kanslist .................. Kartassistent .............. Kontorsföreståndame ...... Landskontorist ............ Meteorologassistent ........ Radiotelegrafist ............ Ritare .................... Stationsmästare ............ Tullkontorist .............. Tvättmästare ..............

Amanuens ................ Ingenjör .................. Ingenjö rsbitrade .......... Kontorsskrivare ............ Laborant .................. Tj anstem an ................

Arbetslarare .............. Förste radiotelegrafist ...... Kassör .................... Stationsmastare ............ Tjänsteman ................

Arbetslarare .............. Assistent .................. Biträdande ingenjör ........ Föreståndare .............. Förste tullkontorist ........ Kassör .................... Kontorsskrivare ............ Laborant . . . ., ............ Landskanslist .............. Landskontorist ............ Personalassistent .......... Postassistent .............. Ritare .................... Telegrafassistent .......... Tjänsteman ................ Tulluppbördsman .......... Amneslärare (folkskollärare)

låqål

2

71

59 36

237 1

21; 112 13

24

||11|_,|

_ 58 _ 3 — 1 19 30

2 _ _ 1 _ 4 _ 1

6 __ _ 14 _ 1 11 _ 24 114 33 25 - 5 1

1 1 3 6 _ 4 _ 4 _ 5 _ 2 18 _ 29 4 —— 1 _ 1 —— 1 _ 3 _ 7 — 1 _ 2 _ 1 _ 3

s 2

7 _ _ 9

7 _ 42 46 _ 3

6 __ 5 _. _ 2

108 41

_ 2

3 10 _ 17 _ 1 44 11 2 _. _ 3 _ 1 4 _. _ 15

ON

u:— h—uxc'n—nux 14thwa

o:,»— HWGILQUWFWCDLOC-

CK) )—

... ua wwwwmwmq wqoww mwuww— 13

Löne-

Antal tjänstemän

grad 'ijanst Män Kvinnor Ord. | E. 0. | Sa Ord. | E. 0. | Sn 20 Amanuens ................ —— 56 56 —— 25 25 Assistent .................. 27 35 62 3 3 6 Attaché .................. —— 16 16 —— 1 1 Civilförsvarsassistent ...... — 18 18 -— 1 1 Kammarskrivare .......... 240 73 313 52 23 75 Länsbokhallare ............ — 5 5 — 2 2 Lärare i musik ............ — 16 16 —— 10 10 Lärare i teckning .......... -— 37 37 — 33 33 Stationsmastare ............ 261 2 263 13 — 13 21 Adjunkt .................. —— 92 92 — 87 87 Bokhållare ................ 226 58 284 13 7 20 Folkskollärare ............ 8 6 14 2 3 5 Förste kontorSSkrivare 3 9 12 3 5 8 Förste postassistent ........ 220 8 228 18 2 20 Första telegrafassistent . . . . 40 13 53 5 — 5 Ingenjör .................. 86 426 512 — 1 1 Kassör .................... —— 15 15 -— 4 4 Landskanslist .............. 101 —— 101 3 — 3 Landskontorist ............ 107 —— 107 9 —— 9 Lärare i gymnastik med lek och idrott .............. 33 — 33 32 —— 32 Lärare i musik ............ 12 — 12 6 — 6 Lärare i trädgårdsskötsel .. 6 — 6 4 4 Lärare vid byskola ........ 6 —— 6 2 2 Amnesl'arare (folkskollärare) 2 — 2 2 — 2 22 Amanuens ................ — 101 101 — 43 43 Assistent .................. 13 97 110 1 12 13 Avdelningstandläkare ...... — 23 23 — 1 1 Bankkassör ................ 7 — 7 5 — 5 Föreståndare .............. 20 2 22 1 — 1 Förste assistent ............ 42 85 127 8 29 37 Förste kammarskrivare 25 4 29 5 — 5 Förste postassistent ........ 4 — 4 1 — 1 Kassör .................... —- 20 20 — 5 5 Länsbokhallare ............ — 9 9 — 2 2 Revisionsassistent .......... — 3 3 1 1 2 23 Amanuens ................ -— 112 112 — 28 28 Assistent .................. 18 12 30 1 7 8 Bankkassör ................ 15 —— 15 1 — 1 Bankrevisor .............. 15 -— 15 2 -— 2 Kamrerare ................ 1 7 8 2 1 3 Kontrollör ................ 265 13 278 12 1 13 Länsnotarie .............. — 8 8 — 3 3 Lärare i gymnastik med lek och idrott .............. 55 17 72 32 24 56 Lärare i kunskapsämne . . . . 35 — 35 1 — 1 Lärare i musik ............ 32 31 63 8 11 19 Lärare i teckning .......... 63 19 82 14 10 24 Meteorolog ................ — 18 18 — ] 1 Ombudsman .............. —- 9 9 —- 1 1 Personalkonsulent ........ —- 1 1 — 1 1 Röstmästare .............. 77 —— 77 8 —— 8 Amneslärare .............. 1 — 1 1 — 1 Ovningsskollärare .......... 78 — 78 67 — 67

Antal tjänstemän M ii n K v i n n o r E. 0. E. 0. Sa Adjunkt .................. — 216 216 —— 170 170 Aktuarie .................. 27 29 56 6 2 8 Amanuens ................ —— 6 6 —— 5 5 Andre kanslisekreterare . . . . 37 12 49 — 3 3 Antikvarie ................ — 6 6 —— 2 2 Arkivarie .................. 1 6 7 1 — 1 Assistent .................. 2 33 35 — 9 9 Byrasekreterare ............ 151 153 304 30 39 69 Forskningsassistent ........ _ 50 50 — 5 5 Förste assistent ............ — 46 46 — 3 3 Huvudkassör .............. 1 — 1 1 — 1 Inspektör .................. 3 10 13 — 1 1 Konsulent ................ — 8 8 -— 5 5 Länsbokbållare av 2:a klass 14 19 33 —— 1 1 Länsnotarie av 2:a klass .. 19 26 45 1 2 3 Revisor .................. 89 37 126 3 — 3 Stiftsnotarie .............. 12 9 21 — 2 2 Tullkontrollör ............ 138 — 138 1 — 1 25 Adjunkt .................. 16 — 16 1 — 1 Assistent .................. — 1 1 — 1 1 Byråinspektör ............ 3 8 11 1 2 3 Facklärare ................ 4 12 16 4 6 10 Fiskal .................... — 15 15 — 1 1 Inspektör .................. 22 —— 22 —— 1 1 Kamrerare ................ 36 17 53 6 — 6 Lärare .................... 13 17 30 1 — 1 Lärare i musik ............ 14 — 14 4 — 4 Lärare i teckning .......... 7 — 7 7 — 7 Telegrafkommissarie ...... 27 — 27 2 — 2 Tingssekreterare .......... — 20 20 —— 1 1 26 Adjunkt .................. 1 413 15 1 428 497 —— 497 Antikvarie ................ 6 3 9 — 1 1 Bibliotekarie .............. 20 7 27 10 7 17 Fattigvärds- och barnavårds- konsulent ................ — 7 7 — 6 6 Museiassistent ............ 10 2 12 —— 1 1 27 Assistent .................. — 28 28 — 2 2 Byrainspektör ............ 11 3 14 1 1 2 Direktör .................. 6 — 6 1 — 1 Förste aktuarie ............ 11 7 18 —— 1 1 Förste byråinspektör ...... 7 7 14 — l 1 Förste byråsekreterare . . .. 117 101 218 2 7 9 Förste revisor ............ 18 8 26 2 — 2 Länsbokhållare av l:a klass 13 — 13 1 — 1 Lärare .................... 2 1 3 2 -— 2 Rektor .................... 3 — 3 2 — 2 29 Andre läkare .............. 7 9 16 3 4 7 Byrådirektör .............. 6 1 7 1 — 1 Förste avdelningsingenjör. . 4 — 4 1 — 1 Förste bibliotekarie ........ 15 1 16 l 1 2 Förste byråsekreterare .. .. 87 58 145 7 1 8 Förste intendent .......... 3 — 3 1 -— 1 Förste kanslisekreterare. . .. 36 12 48 1 —— 1

Antal tjänstemän Löne- . .. grad Tjanst Män Kvinnor Ord, E. 0. Sa Ord. E. 0. Sa 29 Intendent .................. 12 2 14 1 — 1 Laborator ................ 33 8 41 1 2 3 Intektor .................... 8 1 9 l -— 1 Overläkare ................ 4 3 7 1 —— 1 30 Lektor .................... 679 19 698 23 5 28 31 Byrådirektör .............. 137 61 198 2 1 3 Förste läkare .............. 27 — 27 7 -— 7 32 Assessor .................. 5 62 67 1 1 2 Överläkare ................ 60 —- 60 8 — 8 37 Byråchef .................. 157 18 175 2 2 Undervisningsrad .......... 10 3 13 3 — 3

Anm. I tabellerna ingår även tjänster vid riksdagens verk med lönegradsbeteckningarna Ca och Ce.

Tab. 3. Antalet ordinarie och extra ordinarie tjänstemän (i lönegrader med beteckningarna Ca 0. Ce) den 1/10 1951.

Lönegrad

Antal män och kvinnor å tjänster besatta med

100 % kvinnor

mer än 50 %

kvinnor

minst 50 %

män

100 %

män

Summa

kv.

kv.

k . 4 m. lll.

kv.

Löne- grad

H (DNIGDCJ'F'GZNH—I

w ?

| om

Sa 24—37

Total- summa

405 596 2 837 110 4 058

8 011

Sållllllll

N]

15 772

298 339

27 420

743209

_lllllllllll

00

1506

1 132 573

791 11 11 613

14 120

glllllllllll

21 822

lllllll

inte

6 444 3 789 285 580 2 179 472

13 749

288 1 308 265 441 2 067 786 1 477 455 902

7 989

1 160 232 1 483 343

310 698 225 127

538 4 766

26 506

lllllll

1 15 5 1 22

22 367 5 983 9 269 9 359 1 632 2 807

51 417

1 025 6 035 564 480 1 478 505 727 1 158 969 12 941

967 1 249 198 1 381

1 239 524 232 336

36

Zåz 6 624

71004

Hcl—1

43

301 363

28 814 9 799 9 974 9 940 3 854 3 279

65660

1 743 7 353

859 925 3 571 1 344 2 224 1 689 1 882 21 590

2 130 1 490 1 682 1 724

1 549 1 222 457 463 36

620 11 403

99 016

1 134 576 405 596 3 628 121 15 673

22 188

75 5 128 4 750 1 277 1 036 272 12538

2 829

Ol'—JOBU'ÅÅQDNJH

10 11 12 13 14

Sammanställning över antalet man och kvinnor (den 1/10 1951) & övriga statliga lönegradsplacerade tjänster.

Löneplan 1: Män Kvinnor Cf (aspiranter) ........................................ 3 937 5 155 Cg (extra tjänstemän) .................................. 7 710 10 168 Cb (rektorer) .......................................... 272 10 Militära tjänster ...................................... 15 944 —

Löneplan 2 .............................................. 860 2

Löneplan 3 (provinsialläkare) ............................ 462 7

Löneplan 4 (distriktsveterinårer) ........................ 263 —

Löneplan 5 (militärt manskap) .......................... 4 296 —

Sammanställning över antalet manliga och kvinnliga lärare inom det statsunderstödda kommunala skolväsendet.

Män Kvinnor 1. Lärare vid högre kommunala skolor vid början av höstterminen 1951 ...................... 434 1 254 2. Folk- och småskollärare vid slutet av vårterminen 1951. Folkskollårare : Ordinarie .............................................. 8 608 5 430 Extra ordinarie ........................................ 935 1 458 Extra .................................................. 922 1 458 Småskollärare : Ordinarie .............................................. 9 9 473 Extra ordinarie ........................................ — 1 922 Extra .................................................. 3 1 478

Bilaga 4 (jfr s. 224).

Undersökning av sjukledighetsfrekvensen för manliga

och kvinnliga statstjänstemän

Sedan Kungl. Maj:t (10/9 1948) uppdragit åt socialstyrelsen att i samråd med likalönskommittén verkställa en utredning om sjukledighetsfrekvensen för man- liga och kvinnliga statstjänstemän, överlämnade socialstyrelsen (20/5 1950) till kommittén en redogörelse för undersökningen. Följande framställning utgör en sammanfattning och bearbetning av socialstyrelsens redogörelse och har för lika- lönskommitténs räkning utarbetats av amanuensen i socialstyrelsen Karl-Erik Friberg under medverkan av förste byråsekreterare Nils Ragnå och kommitténs sekreterare.

1. Undersökningens uppläggning och materialets

sammansättning

Syftet med undersökningen var dels att undersöka sjukledighetsfrekvensen för män och kvinnor med likartade arbetsförhållanden, dels att söka närmare belysa orsakerna till en ev. högre sjukledighetsfrekvens för kvinnorna. Urvalet av observationsenheter verkställdes därför med tanke på att få sådana områden representerade, där arbetsbetingelserna så vitt möjligt vore likartade för män och kvinnor. Sålunda utvaldes bl.a. assistentpersonal vid arbetsförmedlingar, lärarpersonal vid h.a. läroverk och realskolor, vårdpersonal vid sinnessjukhus samt amanuenspersonal (lönegraderna 17—24) vid centrala ämbetsverk. Med hänsyn till den särskilda undersökning av orsakerna till ev. kvinnlig översjuk- lighet som skulle göras ansågs det önskvärt att dessutom erhålla uppgifter för ett par större kvinnliga yrkesgrupper (utan jämförbar manlig personal). Därför medtogs i undersökningen telefonistpersonal vid Göteborgs telefonstation samt biträdespersonal (lönegraderna 4—15) inom vissa centrala ämbetsverk. I sam- band härmed erhölls även uppgifter om expeditionsvaktspersonalen inom vissa av dessa ämbetsverk.

I tab. 1 redovisas undersökningsmaterialets sammansättning på olika verks- myndigheter, befattningar och lönegrader.

Inom grupperna arbetsförmedlingar, sinnessjukhus och postverket medtogs all personal å de i tabellen angivna befattningarna. Gruppen h.a. läroverk och real— skolor (i fortsättningen endast kallad läroverk) omfattar ca hälften av rikets h.a. läroverk och realskolor. Från centrala ämbetsverk har medtagits amanuens-, biträdes- och expeditionsvaktspersonal inom följande verk: statistiska central- byrån, statens utlänningskommission, skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, patent- och registreringsverket, statskontoret samt Kungl. Maj:ts kansli. För vissa av dessa verk har uppgifter lämnats endast för amanuenspersonal, för andra endast för biträdes- och expeditionsvaktsperso- nal. Från riksförsäkringsanstalten har uppgifter erhållits för all personal t.o.m. 31 lönegraden. Vidare ingår i materialet för centrala ämbetsverk kontorsbiträden och kontorsskrivare inom järnvägsstyrelsen samt följande personal från vatten- fallsstyrelsen: kontorister (lönegrad 12), förste kontorister (lönegrad 14), kansli- skrivare (lönegrad 15) samt förste kansliskrivare (lönegrad 16).

.nu—___ ___", ...,-ww... ...

Det bör kraftigt framhållas, att urvalet ej gjordes med tanke på att få ett material, som var representativt för hela statsförvaltningen. Materialets samman- sättning är av den art, att en summering av personalen inom de olika arbets-, områdena till en totalsumma för hela undersökningen inte har ansetts böra göras. Varje arbetsområde bör i stället behandlas som en självständig undersöknings- enhet. Jämförelser av sjukfrekvensen mellan de olika arbetsområdena bör göras med försiktighet.

Undersökningen genomfördes i två etapper. I den första etappen infordrades från ovan anförda statliga verk individuella uppgifter för de angivna tjänste- mannagrupperna om bl.a. ålder, civilstånd, anställningstid, lönegrad, avdrags— grupp, antal sjukdagar under år 1948 samt sjukperiodernas antal och längd. Vidare begärdes uppgift om antal frånvarodagar under året av annan orsak än sjukdom, havandeskapsledigheter samt antal uttagna semesterdagar. (Uppgiftsblanketten återges ä 5. 483.)

Den andra undersökningsetappen avsåg att närmare belysa orsakerna till de kvinnliga tjänstemännens sjukledigheter. Till samtliga de kvinnliga tjänstemän, som ingick i den första etappen, sändes ett formulär med frågor om bl.a. vissa hem— och familjeförhållanden under år 1948. (Frågeformuläret återges å s. 484 f.) För denna undersökningsetapp redogöres i avd. 9.

De infordrade uppgifterna omfattade ordinarie, extra ordinarie och extra tjänste- män samt aspiranter. Den statistiska bearbetningen av materialet avser endast tjänstemän, som under hela år 1948 varit anställda vid resp. verksmyndigheter samt under hela året varit placerade i samma avdragsgrupp. I undersökningen in- går sammanlagt 4 631 män och 6 496 kvinnor. Materialet har bearbetats enligt hål— kortsmetoden.

Beträffande läroverken bör framhållas, att redovisningen av sjukledigheterna där inte är enhetlig. Vid vissa skolor har statistik förts över alla ledigheter under året, även sådana kortare ledigheter, då annan lärare övertagit lektionerna., Andra skolor har däremot endast haft möjlighet att redovisa sådana ledigheter för vilka lärare har skyldighet att anskaffa vikarie (i regel minst 3 dagar). De- uppgifter, som har erhållits om sjuknivåns höjd för lärarpersonalen, är därför- inte jämförbara med motsvarande tal för andra tjänstemannagrupper.

Med sjukdagar avses i denna undersökning endast dagar varunder åtnjutits tjänstledighet på grund av sjukdom (Saar 28 5 punkt A I 6 B). Ledighet för svag hälsas vårdande och för olycksfall i arbetet redovisas som »annan tjänstledighet-; ledighet för havandeskap redovisas särskilt (se avd. 7).

2. Medeltal sjukdagar samt tjänstemännens fördelning efter antal sjukdagar

I tab. 2 anges antalet sjukdagar per tjänsteman (genomsnittstal och median- värden) samt en fördelning av tjänstemännen efter antalet sjukdagar under året. Redovisningen lämnas på verk, kön, civilstånd och ålder.

På grund av det samband som både för män och kvinnor kan konstateras mellan ålder och sjukledighetsfrekvens (se vidare 5. 452) kan en ev. olikartad ålders- fördelning inom grupper som man vill jämföra påverka genomsnittstalen. För att eliminera denna felkälla presenteras i tabellen även genomsnittstal som standard- räknats med hänsyn till åldern. Därvid har åldersfördelningen för samtliga i undersökningen ingående män använts som vägningstal. Denna åldersfördelning är följande:

.: Under 30 år .................. 702 152 30—39 » .................. 1706 36'8 40—49 » .................. 1161 251

50 år och över ................ 1062 229

Samtliga ...................... 4 681 100'0

De redovisade genomsnittstalen för antalet sjukdagar per år och tjänsteman visar, att kvinnorna genomgående har högre sjukledighetsfrekvens än männen. Om man sätter genomsnittliga antalet sjukdagar för de manliga tjänstemännen : 100 inom olika verk och civilstånd, får man följande indextal för de kvinnliga tjänstemännen. Inom parentes anges indextal för de standardräknade genomsnitts- talen.

Samtliga Ogifta Gifta (män = 100) (män = 100) (män = 100) Postverket. ................................ 257 (221) 202 (143) 318 (288) Arbetsförmedlingar ........................ 213 (224) 194 (153) 238 (286) Läroverk ................................ 193 (254) 363 (400) 180 (333) Centrala ämbetsverk ...................... 173 (173) 294 (286) 169 (175) Sinnessjukhus ............................ 170 (172) 214 (203) 199 (210)

Dessa tal visar, att den genomsnittliga sjukledigheten för kvinnor inom de angivna arbetsområdena är ungefär dubbelt så hög som för män. De standard- räknade talen ger samma resultat.

Jämför man genomsnittstalen enligt tab. 2 inom olika åldrar finner man i de flesta fall ett samband: högre sjukledighetsfrekvens med stigande ålder. Inom postverket och inom centrala ämbetsverk är detta samband tydligast för de man- liga tjänstemännen, medan inom läroverk tendensen framträder tydligast för de kvinnliga tjänstemännen. Medan vid arbetsförmedlingar 'och sinnessjukhus samt vid Göteborgs telefonstation kvinnor i åldern 50 år och däröver har ca 20 flera sjukdagar än kvinnor i åldern under 30 år, är motsvarande antal överskjutande sjukdagar inom centrala ämbetsverk och inom postverket 7 a 8. I följande sam- manställning anges det antal sjukdagar, varmed de kvinnliga tjänstemännens genomsnittliga sjuktid överstiger de manliga tjänstemännens.

Centrala Arbetsför- Si nnes- Post-

Alder ämbetsverk medlingar sjukhus verket Läroverk Under 30 år ........................ 11'3 2'8 11'6 15'3 — 02 30—39 » ........................ 13'8 121 139 251) 65 40—49 » ........................ 7-2 1'7 115 191 2-0 50 år och över ...................... 3'7 19'4 12'3 2'3 18'4

En jämförelse mellan det genomsnittliga antalet sjukdagar och civilståndet ger vid handen att de gifta tjänstemännen — såväl de manliga som de kvinnliga — har högre sjukledighetsfrekvens än de ogifta. Detta kan ju tänkas bero på att medelåldern är högre bland de gifta tjänstemännen. Studerar man sjukledighets- frekvensen inom olika åldersgrupper bland gifta och ogifta finner man emeller- tid, att antalet sjukdagar i de flesta fall är högre för de gifta än för de ogifta. Särskilt stor är skillnaden mellan ogifta och gifta kvinnor vid postverket och vid Göteborgs telefonstation. De standardräknade talen ger också till resultat att genomsnittliga antalet sjukdagar är högre för de gifta tjänstemännen.

Om man jämför antalet sjukdagar för ogifta manliga tjänstemän med antalet sjukdagar för ogifta kvinnliga tjänstemän åldersgrupp för åldersgrupp visar det sig, att kvinnorna i de flesta fall har ca dubbelt så höga tal som männen.

Då de anförda genomsnittstalen starkt påverkas av enstaka höga värden har det ansetts önskvärt att även presentera mediantal. Medianen anger i detta fallet au—

talet sjukdagar för den mittersta individen, om samtliga individer i en grupp ordnas efter antalet sjukdagar från de lägsta värdena till de högsta. Medianen är opåverkad av extremvärden.

Tab. 2 visar, att mediantalen för sjukledighetsfrekvensen genomgående är be- tydligt lägre än genomsnittstalen, vilket tyder på att den studerade fördelningen är mycket sned. För de manliga tjänstemännen ligger medianen i samtliga fall mycket lågt, beroende på att så procentuellt stor andel av männen inte varit sjuka någon dag under året eller blott några få dagar. För kvinnorna är median- talen genomgående betydligt högre. I vissa fall är mediantalet : 0, vilket be- tyder att minst hälften av tjänstemännen inom gruppen ej varit sjuka någon dag under året.

I det undersökta materialet är emellertid de individuella variationerna i antalet sjukdagar mycket stora. Det är därför av stort intresse att studera dessa varia- tioner, varigenom man får en god bild av hur medeltalen har uppstått. I tab. 2 har även angivits en procentuell fördelning av tjänstemännen efter det antal dagar de under året varit borta på grund av sjukdom.

Antalet tjänstemän, som under året icke åtnjutit någon som helst ledighet för sjukdom, är procentuellt sett inom samtliga arbetsområden högre för de manliga tjänstemännen än för de kvinnliga. Vid arbetsförmedlingarna och postverket är procentuella antalet under året ej sjuklediga i det närmaste dubbelt så högt för de manliga tjänstemännen som för de kvinnliga och vid centrala ämbetsverk ungefär tre gånger så högt. Vid sinnessjukhusen och läroverken är skillnaden mellan manliga och kvinnliga tjänstemän i detta avseende ej så stor. Av tabellen framgår, att det relativa antalet långtidssjuka (100 dagar och däröver) är avse- värt större för de kvinnliga tjänstemännen, men också att en årlig sjuktid av mellan 20 och 100 dagar är betydligt vanligare för kvinnliga tjänstemän. I regel har de gifta tjänstemännen varit sjuklediga längre tid än de ogifta och de äldre längre tid än de yngre.

Att de långtidssjuka starkt påverkar genomsnittstalen visar följande tablå, där tjänstemän med över 100 dagars sjukledighet ej ingår.

Genomsnittligt antal sjukdagar per tjänsteman

_ Samtliga Ogifta Gifta män kv. män kv. män kv. Centrala ämbetsverk ........................ 8'7 16'9 6'8 15'4 93 18"! Arbetsförmedlin gar ........................ 6'8 11'4 4'1 89 6" 9 13'6 Postverket .................................. (S'!) 1713 6'3 13'7 7'2 21'8 Sinnessjukhus .............................. 86 120 6'4 9'2 8'9 15'6 Göteborgs telefonstation .................... — 27'2 — 25'7 —— 31'8

I nedanstående tablå har det genomsnittliga antalet sjukdagar för manliga tjänstemän enligt tablån här ovan satts lika med 100, varvid följande indextal för de kvinnliga tjänstemännen har erhållits.

Samtliga Ogifta Gifta (män = 100) (män = 100) (män = 100) Postverket .................... 251 218 296 Centrala ämbetsverk .......... 194 227 201 Arbetsförmedlingar ............ 181 217 197 Sinnessjukhus .................. 140 144 175

En jämförelse mellan dessa indextal och indextalen på s. 452 visar, att när långtidsledigheterna bortrensats blir sjukindex för samtliga kvinnor —— dvs. deras översjuklighet i förhållande till männen — något lägre (undantag: centrala ämbetsverk) .

3. Närmare jämförelse mellan männens och kvinnornas

genomsnittliga sjukledighet

Den procentuella fördelningen av tjänstemännen i tab. 2 visar hur stor del av de manliga resp. kvinnliga tjänstemännen, som faller under ett visst värde, t.ex. 10 dagar. Likalönskommittén har emellertid ansett det vara av iu- tresse att se, hur stor del av de kvinnliga tjänstemännen, som har kortare ärlig sjuktid än de manliga tjänstemännens genomsnitt samt å andra sidan hur stor del av de manliga tjänstemännen, som har längre årlig sjuktid än genomsnittet för de kvinnliga tjänstemännen. För den skull har uppgjorts efterföljande tablåer, som innefattar såväl genomsnittstal som median- och kvartilvärdenl.

Av nedanstående tablå framgår bl.a. hur stor del av de kvinnliga tjänste- männen som hade kortare sjuktid än genomsnittet för de manliga tjänstemännen. Man finner t.ex. att 66 % av kvinnorna vid arbetsförmedlingar och 70 % av kvinnorna vid sinnessjukhusen faller under medeltalen för de manliga tjänste- männen. Man bör emellertid härvid observera, att 75 % resp. 80 % av de manliga tjänstemännen faller under sistnämnda medeltal.

Antal tjänstemän (i %) inom olika verk som faller under reap. över det genomsnlttliga antalet sjukdagar.

Antal tjänstemän (i %) Antal män Antal kvinnor A h t & d Medeltal (i %) över (i %) under r e s 0 m t e sjukdagar under över medeltalet medeltalet medeltalet medeltalet för kvmnorna for mannen Centrala ämbetsverk. Män .................. 127 753 247 138 — Kvinnor .............. 220 712 28'8 — 52'8 Arbetsförmedlingar. ' Män .................. 75 731 269 124 — Kvinnor .............. 16'0 75'1 24'9 —— 66'2 Postverket. Man .................. 109 831 16'6 10'0 —— Kvinnor .............. 280 850 150 -— 49'2 Sinnessjukhus. Man .................. 16'8 78'9 21'0 13'0 — Kvinnor .............. 2813 800 200 — 70—2 Läroverk. Män .................. 7'6 891 109 7-5 — Kvinnor .............. 14'9 84'4 15'6 — 83'0

* Nedre kvartilen anger det antal sjukdagar som underskrides av 1I: av tjänstemännen; övre kvartilen det antal sjukdagar som överskrides av 1/4 av tjänstemännen. Vid studiet av dessa tablåer bör det observeras, att median— och kvartilvårdena ofta faller i stora grupper (t. ex. O-dagarsgruppen). Det har då måst angivas, var inom gruppen dessa värden faller och med ledning av denna angivelse av läget inom gruppen har frekvensfördelningen uträknats för det motsatta könet. Tablåerna är därför behäftade med en viss osäkerhet men torde i stort sett ge en riktig bild av fördeluiugarna.

I de två följande tablåerna kan man studera hur frekvensfördelningen för det ena könet blir, om den angives med det motsatta könets median- och kvartil- värden för sjukledigheten. Man finner bl.a., att de manliga och kvinnliga tjänste- männen vid centrala ämbetsverk, arbetsförmedlingar och postverket har ganska olikartade fördelningar. Vid arbetsförmedlingarna ligger ca 70 % av kvinnorna över medianvärdet för männen (över vilket 50 % av dessa ligger), medan ca 72 % av männen ligger under medianvärdet för kvinnorna (under vilket 50 % av dessa ligger). Vid sinnessjukhusen och läroverken är däremot fördelningen av män och kvinnor mera likartad. Vid sinnessjukhusen faller t. ex. 56 % av kvin— norna över medianvärdet för männen, medan ungefär lika stor andel män faller under medianvärdet för kvinnorna.

De kvinnliga tjänstemännen fördelade efter de manliga tjänstemännens sjukledighet (median- och kvartilviirden).

Procentuella antalet kvinnliga tjänstemän som låg

Arbetsområde mellan mellan under nedre medianen medianen över övre kvartilen Och nedre och övre kvartilen kvartilen kvartilen

— för männen —

Centrala ämbetsverk .............. 8'7 16'0 30'3 45'0 Arbetsförmedlingar ................ 7'8 22'9 24'6 44'7 Postverket ........................ 14'1 14'1 18'1 53'7 Sinnessjukhus .................... 22'0 22'8 21'1 34'6 Läroverk .......................... 22'7 22'8 22'7 31'8

De manliga tjänstemännen fördelade efter de kvinnliga tjänstemännens sjukledighet (modian- och kvartilvlirden).

Procentuella antalet manliga tjänstemän som låg

A r h e t 5 o m r & d 6 mellan mellan .. .. under nedre medianen medianen over ovre kvartilen och nedre och övre kvartilen kvartilen kvartilen

—— för kvinnorna —

Centrala ämbetsverk .............. 50'1 23'4 14'4 12'1 Arbetsförmedlingar ................ 43'3 28'3 15'8 12'6 Postverket ........................ 44'5 33'3 13'8 8'4 Sinnessjukhus .................... 28'4 2'7'9 26'6 17'1 Läroverk .......................... 27' 7 27' 4 28' 2 16"!

4. Sjukledigheten inom olika lönegrader

För att belysa frågan om sjukledighetsfrekvensen står i något samband med tjänstemännens lönegradsplacering redovisas i tab. 3 det genomsnittliga antalet sjukdagar per år och tjänsteman inom olika lönegrader samt en fördelning av tjänstemännen efter antalet sjukdagar under året.

För att kunna jämföra sjukledigheten inom olika lönegrader bör man ta hänsyn till åldersfördelningen. Jämför man t.ex. lönegraderna 8 och 15 för kvinnor inom centrala ämbetsverk har man 22,6 resp. 30,4 sjukdagar. Åldersfördelningen är emellertid helt olika inom de två lönegraderna. För att säkrare kunna studera sjukledigheten inom olika lönegrader bör man använda standardräknade tal där olikheter i åldersfördelningen eliminerats. Standardräkningen medför emellertid att ett enstaka sjuktal inom en liten grupp kan alltför kraftigt påverka resultatet.

I fråga om arbetsförmedlingarna har man möjlighet att jämföra män och kvinnor i samma tjänster. Studerar man t.ex. de två största grupperna, assistenter i lönegraderna 16 och 19 finner man, att kvinnornas sjukindex (om männens : 100) blir 165 resp. 207. Ser man på antalet som under året ej haft någon sjuk— ledighet inom dessa lönegrader är antalet män ungefär dubbelt så högt som antalet kvinnor.

Inom sinnessjukhusen är kvinnor och män med likartade arbetsuppgifter place- rade i olika lönegrader. Lönegrad 8 för kvinnorna och 11 för männen omfattar sköterskor och skötare. Kvinnornas sjukindex är här 173. Inom närmast högre befattning första sköterska (lönegrad 10) resp. förste skötare (lönegrad 12) är kvinnornas sjukindex 155. Det relativa antalet som under året ej åtnjutit någon sjukledighet är ungefär lika för män och kvinnor i motsvarande tjänster, medan de långtidssjuka är starkare företrädda bland kvinnorna än bland männen.

Inom centrala ämbetsverk kan jämförelse mellan männens och kvinnornas sjuktal endast göras för amanuenspersonalen (lönegrad 17—24). Jämförelsen visar, att de standardräknade sjuktalen är obetydligt högre för kvinnorna än för männen.

En jämförelse av sjukledighetsfrekvensen för män och kvinnor var för sig inom olika lönegrader i olika verk ger inte något entydigt utslag mellan löne— grad och sjukledighet. I vissa fall är sjuktalen högre i en högre lönegrad, i andra fall lägre. Inom sinnessjukhusen är förste skötare borta kortare tid än Skötarna. Detsamma gäller första sköterskorna i förhållande till sköterskorna. För kvinnliga tjänstemän i lönegraderna 16—22 vid arbetsförmedlingar stiger sjukledighetsfrekvensen med stigande lönegrader. Samma tendens gör sig gällande för tjänstemännen vid Göteborgs telefonstation. Inom centrala ämbetsverk är däremot sjukledighetsfrekvensen för de kvinnliga tjänstemännen (under 50 år) lägre i de högre lönegraderna. Detta framgår tydligare av nedanstående tablå, som visar det genomsnittliga antalet sjukdagar för kvinnor i olika åldrar inom lönegraderna 8, 11—13 samt 15.

L 6 n e g r a (1 Ålder 8 11—13 15 Antal . Antal . Antal . kvinnor Sjukdagar kvinnor Sjukdagar kvinnor Sjukdagar Under 30 år .......... 337 21'2 68 153 2 6'5 30—39 » .......... 108 246 92 169 16 14'1 40—49 » .......... 81 25'8 109 22'5 28 187 50 år och över ...... 62 232 90 24'9 81 38'8

Att sambandet mellan sjukledighetsfrekvensen och lönegraden inte är enhetligt framgår även av tab. 4, som visar det genomsnittliga antalet sjukdagar per tjänste— man inom olika »semestergrupper». Tabellen visar, att vid två av tre verk kvinnliga tjänstemän med 25 semesterdagar (alltså i lönegrad 15—26 och under 40 år)

har ett högre antal sjukdagar än kvinnliga tjänstemän med 20 semesterdagar (1—14 lönegraden); samma förhållande kan konstateras vid en jämförelse av sjuk- ledigheten för kvinnliga tjänstemän med 35 resp. 30 semesterdagar, dvs. kvinnor i motsvarande lönegrader, som är 40 år eller däröver.

Det kan i detta sammanhang vara av intresse att se, om det finns någon tendens hos tjänstemännen att mera allmänt ta ut samtliga sjukdagar utan löneavdrag. Man kan tänka sig, att det finns ett stort antal tjänstemän som har tagit ut samt- liga eller nästan samtliga fria sjukdagar. För närmare studium av denna fråga har ett par grupper utvalts, nämligen kvinnliga tjänstemän vid centrala ämbets- verk samt manliga och kvinnliga tjänstemän vid arbetsförmedlingar, samtliga tillhörande avdragsgrupp 3. (Tjänstemän, som åtnjutit havandeskapsledighet har inte medtagits, ej heller tjänstemän som av annan anledning än sjukdom varit tjänstlediga mer än 20 dagar.) En fördelning efter antalet sjukdagar under året ger — som nedanstående tablåer visar — inte till resultat någon markerad anhop- ning av tjänstemän just vid gränsen mellan avdragsfria sjukdagar och sjukdagar med löneavdrag.

Antal Därav med följande antal sjukdagar tjänstemän

20 2l|22 23 24|25 26|27 28 29 30

Centrala ämbetsverk. Kvinnor, lönegrad 1—14, (25 avdragsfria ogifta 598 4 11 2 8 10 6 sjukdagar) gifta 307 2 11 5 3 8 9 2 3 5

S:a 905 14 11 16 10 7 19 11 10 13 11 4

(DD—' CD 01 U' l—W

Antal Därav med följande antal sjukdagar tjänstemän

15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25

Centrala ämbetsverk.

Kvinnor, lönegrad 15 -— 24, (20 avdragsfria ogifta 131 sjukdagar) gifta 73

S:a20443313421233

mm ww w»— |.— tel-- lux HH ... & nap-A

Antal Därav med följande antal sjukdagar tjänstemän

15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25

Arbetsförmedlingar. Män, lönegrad 15—22 447 3 1 4 2 4 5 —— 3 — — 1 Kvinnor, » 15—22 211 1 1 2 3 3 4 2 — 1 1 2

(20 avdragsfria sjukdagar)

5. Antal sjukdagar per 100 arbetsdagar

Med ledning av det genomsnittliga antalet sjukdagar under året, som återfinnes i tab. 2, kan man räkna ut »sjukprocenten», dvs. det genomsnittliga antalet sjuk- dagar per 100 anställningsdagar. Efter 366 anställningsdagar på året (1948) får man efter omräkning av medeltalen följande »sjukprocent» för män och kvinnor inom olika verksmyndigheter.

män kvinnor Centrala ämbetsverk ...................... 3'5 6'0 Arbetsförmedlingar ........................ 20 41 Sinnessjukhus ............................ 4'6 7'8 Postverket ................................ 3'0 7'7 Göteborgs telefonstation .................. —— 10'2

Läroverk ..................................

Antalet sjukdagar har här ställts i relation till hela anställningstiden (dvs. hela året). En tjänsteman, som har varit tjänstledig av annan orsak än sjukdom under t.ex. halva året, har givetvis inte haft samma »risk» att få en hög sjukprocent som en tjänsteman utan någon sådan ledighet under hela året. I tab. 5 redovisas därför antalet sjukdagar i procent av antalet anställningsdagar, sedan all tjänst- ledighet av annan orsak än sjukdom fråndragits.

Självfallet ger denna beräkningsmetod ett högre procenttal, men några större förändringar i relationen mellan män och kvinnor framkommer ej. Jämföres de kvinnliga tjänstemännens sjukprocent med de manliga tjänstemännens blir rela- tionen i stort sett densamma som erhölls vid jämförelsen mellan genomsnittstalen enligt tab. 2.

6. Antal sjukperioder och dessas längd

Genom undersökningen erhölls -— såsom tidigare omtalats _ även uppgift för varje tjänsteman om antalet sjukperioder under året samt om dessas längd. Där- vid skildes mellan sjukledigheter om 1 dag, 2—3 dagar, 4—7 dagar samt 8 och flera dagar.

I tab. 6 redovisas det antal sjukperioder av olika längd som man med ledning av de bearbetade uppgifterna har anledning vänta per 100 helårsanställda tjänste- män samt procentuella antalet sjukperioder av olika längd. Läroverken har inte medtagits på grund av den oenhetliga redovisningen av sjukledigheterna.

Tabellen visar, att —- med undantag för sinnessjukhusen — de kvinnliga tjänste- männen under året har varit borta för sjukdom ungefär dubbelt så många gånger som de manliga. De gifta har genomgående flera sjukperioder än de ogifta. Vad beträffar sjukperiodernas variation med åldern visar tabellen ingen enhetlig ten-

Antal sjukledigheter om lv? dagars varaktighet i % av samtliga.

Relativa. antalet sjukperioder med en V e r k varaktighet av följande antal dagar 1 2—3 4—7 Summa ! Centrala ämbetsverk .................. m. 36'4 37'2 13'3 86'9 ; kv. 35'6 394 114 86'4 _ Arbetsförmedlingar .................. m. 329 350 13'9 818 L kv. 323 322 13'6 78'1 Sinnessjukhus ........................ m. 10'9 16'2 252 523 kv. 14'1 12'6 194 461 Postverket .......................... m. 7'6 12'6 23'2 43'4 kv. 6-0 111 209 380 Göteborgs telefonstation .............. kv. 5'4 8'5 26'7 40'6

dens. Antalet längre sjukperioder (8 dagar och flera) stiger dock i regel med åldern, medan de kortare perioderna är vanligare inom de lägre åldrarna.

Uppgifterna om det relativa antalet sjukperioder av olika längd visar, att skill- naderna är stora mellan de olika verken, medan däremot några större differenser mellan manliga och kvinnliga tjänstemän inte kan iakttagas. Itablån på före- gående sida har en sammanfattning av dessa uppgifter gjorts.

Genom att dividera antalet sjukdagar inom olika grupper med antalet sjuk- perioder inom samma grupper erhåller man genomsnittstal för antalet sjukdagar per sjukperiod. I följande sammanställning redovisas de så erhållna talen.

Genomsnittligt antul sjukdagar per sjukdomsfall V e [' k för män för kvinnor ogifta gifta samtliga ogifta gifta samtliga Centrala ämbetsverk .............. 3 8 6'8 6'0 5'4 57 && Arbetsförmedlingar .............. 9 3 6'5 de 89 81 8'4 Sinnessjukhus .................... 187 209 20”! 310 285 29'7 Postverket ........................ 19'4 17'9 183 206 29'0 21'5 Göteborgs telefonstation .......... — —— — 12'0 15'5 13'1

7. Frånvaro av annan orsak än sjukdom

I nedanstående tablå redovisas i korthet det genomsnittliga antalet frånvaro— dagar på grund av sjukdom, havandeskap och annan anledning. Som havande- skapsledighet har räknats dels tjänstledighet för havandeskap eller barnsbörd med delvis bibehållen lön (A- eller B-avdrag under högst 120 dagar), dels den ytterligare tjänstledighet (med C-avdrag), som erhållits i anslutning till havandeskap.

Genomsnittligt antal frånvarodagar under 1948 på grund av V e r k tjänstledighet för tjänstledighet för annan

sjukdom havandeskap tjänstledighet Män. Centrala ämbetsverk ................ 12'8 — 13'7 Arbetsförmedlingar ................ 7'5 — 5'4 Sinnessjukhus ...................... 16'8 — 4'1 Postverket ........................ 10'9 — 12'0 Läroverk Z.. 7'5 —— 7'5 Kvinnor. Centrala ämbetsverk ................ 220 7 7 6": Arbetsförmedlingar ................ 16'0 13'0 5'8 Sinnessjukhus ...................... 28'5 8'2 17'6 Postverket ........................ 280 113 80 Göteborgs telefonstation ............ 374 105 9'0 Läroverk .......................... 14'5 3'5 6'6

»Annan tjänstledighet» är som synes för de manliga tjänstemännen inom cen— trala ämbetsverk och postverket högre än för de kvinnliga tjänstemännen. Det bör emellertid observeras, att i »annan tjänstledighet» ingår bl.a. militärtjänst- gormg.

I följande tablå visas det genomsnittliga antalet tjänstledighetsdagar för havandeskap och »annan tjänstledighet» per tjänsteman i avdragsgrupp 3 samt dessa tjänstledighetsdagars procentuella fördelning efter löneavdragets storlek.

D" tl d Genom- Procentuella antalet Antal arav an & agar snittl. dagar

Antal tjänst- antal Verk tiannstc- ledig- tjänst- med m d man hets- utan med A- med C- ledig- utan A- eller e i da löne- eller B- hets- lönc- B- C" gar avdrag avd , avdrag avdrag dagar avdrag avdrag me . !

Centrala ämbetsverk .. m. 607 8619 247 1376 6996 14'2 29 160 81'1 . 1228 12500 470 1332 10698 102 3'8 106 856 kv Arbetsförmedlingar . . . . m. 502 2 798 _394 640 ] 764 56 14'1 22'9 63'0 kv. 293 2 740 26 274 2 440 9'4 0'9 100 891

Postverket ............ m. 608 7 542 330 2 481 4 731 124 44 329 627 kv. 1 044 12 642 855 812 10 975 121 68 64 86'8 Sinnessjukhus ........ m 1 982 8 206 2 418 2 091 3 697 41 295 255 450

kv. 2561 53 055 4203 4510 44 342 207 79 85 83'6 Göteborgs telefonstation kv. 387 5580 71 309 5200 144 1'3 55 932

8. Lön för ej arbetad tid i

Med ledning av de uppgifter, som erhållits om sjukledighet med olika slags löneavdrag, har ett försök gjorts att beräkna den del av de till tjänstemän i vissa lönegrader utbetalda lönesummorna, som utgått för tid, som ej arbetats på grund av sjukdom eller annan tjänstledighet.

Resultaten av denna beräkning återfinnes i tab. 7. Som synes spelar rannan tjänstledighet» jämförd med sjukledigheten en obetyd- lig roll ur kostnadssynpunkt.

9. Sjukledighetsfrekvensen jämförd med hem- och familjeförhållanden

Som förut nämnts företogs en särskild intervjuundersökning i avsikt att när- mare belysa orsakerna till de kvinnliga tjänstemännens högre frånvarofrekvens. De kvinnliga tjänstemännen som ingick i undersökningen tillställdes ett formulär med frågor om sina hem- och familjeförhållanden under 1948.

I nedanstående tablå redovisas svarsfrekvensen i denna undersökningsetapp.

Verk.

Ålder.

Civilstdnd.

85—95 %.

Centrala ämbetsverk ............................ Arbetsförmedlingar .............................. Sinnessjukhus .................................. Postverket ...................................... Göteborgs telefonstation ........................ Läroverk ........................................

Under 40 är .................................... Over 40 är ......................................

Ogifta. .......................................... Gifta. ............................................

tillställts besvarat fråge- fråge- Svarsprocent blanketten blanketten 1 365 1 223 8915 293 276 942 2 563 2 205 860 1 047 947 904 798 674 845 430 388 902

3 637 3 241 89'1 2 561

Svarsfrekvensen kan betecknas som tämligen god. Den ligger totalt omkring

Materialet har med avseende på tjänstemännens ålder delats i två grupper: tjänstemän under 40 år och tjänstemän över 40 år. Då den förra gruppen är av störst intresse är det i de flesta fall endast den som behandlas i det följande.

Sjukledighetsfrekvensen jämförd med förekomsten av barn. Tab. 8 visar bl.a. det genomsnittliga antalet sjukdagar för kvinnliga tjänstemän under 40 år med

3 812 3 265 857 2 684 2 448 91'2

2 187 854

Index D kvinnor utan barn 250 _ kvinnor med barn 228 213 200 _ 195 V & % 150, 2 12 141 1552 153? 1 158 122 / 8 % Z 2 ; .. & & & % - 2 a ? ? é / / / / 64 / _ % / & / / » % z % % é & Z & é % _. Centrala Arbets— Postverket Si nnes- Läroverk Göteborgs embetsverk förmedlingar sjukhus telefonstation

Sjukindex för gifta kvinnor med och utan barn. (Ogifta kvinnor: 100)

och utan barn under året. De gifta mödrarna har fördelats på fem grupper efter barnets eller barnens ålder. En grupp omfattar de som endast hade spädbarn (dvs. barn som inte under året fyllt 1 år), en annan de som endast hade barn i åldern 1—6 år (dvs. barn som fyllt 1 men ej 7 år) och en tredje grupp de som endast hade barn i eller över skolåldern (dvs. barn som fyllt 7 år). Hänsyn har här ej tagits till om tjänstemannen hade ett eller flera barn i samma ålders- grupp. De två återstående grupperna omfattar tjänstemän med två eller flera barn tillhörande olika åldersgrupper, antingen spädbarn samt äldre barn eller barn under skolåldern samt äldre barn.

Av tabellen framgår, att gifta kvinnor med barn har högre genomsnittlig sjuk- ledighet än gifta kvinnor utan barn (undantag: Göteborgs telefonister). Gifta kvin— nor utan barn har emellertid i sin tur högre genomsnittlig sjukledighet än de ogifta kvinnorna. Som diagrammet på föregående sida visar är skillnaden i sjukledighets- frekvens mellan ogifta kvinnor och gifta kvinnor utan barn större än skillnaden mellan gifta kvinnor utan barn och gifta kvinnor med barn. Skillnaderna kan i viss mån bero på att de giftas medelålder är något högre än de ogiftas, men detta kan endast förklara en del av den konstaterade differensen.

I nedanstående tablå meddelas vissa uppgifter, som avser kvinnor över 40 år. Där är barnen i allmänhet äldre, och där visar de gifta kvinnorna med barn i allmänhet en lägre sjukledighetsfrekvens än de gifta utan barn.

Genomsnittligt antal sjukdagar för kvinnor över 40 år ”ft ogifta gl : utan barn med barn Centrala ämbetsverk .............. 225 296 236 Postverket ........................ 23'8 495 243 Arbetsförmedlingar ................ 191 320 11'1 Sinnessjukhus .................... 23'2 47'8 33'6 Göteborgs telefonstation .......... 49'0 41'7 51'9 Läroverk .......................... 169 143 141 De gifta kvinnorna med barn och de ogifta kvinnorna har — som tablån visar — ungefär lika hög genomsnittlig sjukledighetsfrekvens.

Då de gifta och i synnerhet de gifta med spädbarn ofta har åtnjutit lång tjänstledighet av annan orsak än sjukdom hör man för att kunna jämföra sjuk- ledighetsfrekvensen mellan olika grupper räkna bort all tjänstledighet av annan orsak än sjukdom och räkna ut »sjukprocenten» enligt samma metod som tidi- gare använts (se s. 458). De genom en sådan uträkning erhållna talen redovisas i tabell 8. Tabellen visar bl.a., att de tjänstemän som haft spädbarn att vårda

Antal sjukdagar per 100 arbetsdagar för gifta kvinnliga tjänstemän som under året

Ålder haft ej haft havandeskapsledighet havandeskapsledighet Antal Sjukdegar Antal sjukdagar 20—29 år .......................... 268 132 677 109 30—39 » .......................... 146 19'6 788 125 Samtliga 414 152 1 465 118

har den högsta sjukprocenten. De flesta av dessa tjänstemän har under året varit borta från arbetet på grund av havandeskap eller barnsbörd. En del av sjuk- ledigheterna för dessa kvinnor torde ha samband med havandeskapsledighet. Att sjukfrekvensen är högre för de kvinnor som under året åtnjutit havandeskaps- ledighet än för övriga gifta kvinnor visar föregående sammanställning.

Antal sjukperioder per tjänsteman samt sjukperiodernas längd för olika grupper av kvinnliga tjänstemän redovisas i tab. 9. Som synes beror den högre sjuk— frekvensen för gifta inte främst på flera utan i stället på längre sjukperioder. Särskilt de kvinnor, som endast har barn under ett år, har förhållandevis många längre sjukperioder (8 dagar och flera).

Det procentuella antalet kvinnor, som under året ej åtnjutit någon sjukledighet, framgår av tab. 8.

Sjukledighetsfrekvensen jämförd med hemhjälpsförhållanden. Av de insamlade uppgifterna om hemhjälpsförhållandena kan man konstatera, att förekomsten av hembiträde är olika dels för anställda i olika verk, dels också i familjer av olika typer. I nedanstående sammanställning visas det procentuella antalet kvinnor under 40 år som under någon del av året haft hembiträde.

Centrala Arbets- Sinnes- Post- Göteborgs L" k ämbetsverk förmedlingar sjukhus verket telefonstation arover Ogifta ...................... 0-4 39 01 0": —— 3-4 Gifta, utan barn ............ 1'7 11'1 1'5 9'8 2'3 11'8 med barn ............ 50-0 87'0 429 809 131 852

Vanligast förekommer _- som synes —— hembiträde hos kvinnor vid postverket, arbetsförmedlingarna och läroverken, alltså i de verk där de kvinnliga tjänste- männen har tjänster i högre lönegrader. Kvinnor med enbart spädbarn har hem- biträde i väsentligt mindre utsträckning än andra kvinnor med barn; för dem har hemhjälpsbehovet ännu inte blivit aktuellt på samma sätt som för familjer med flera och/eller äldre barn; i allmänhet torde modern vara sjuk- eller tjänst- ledig under större delen av det år då barnet föds.

Tab. 10 lämnar vissa uppgifter om sjukledighetsfrekvensen för kvinnor under 40 år fördelade efter förekomsten av hembiträde under året. Tabellen presenterar det genomsnittliga antalet sjukdagar per tjänsteman, det procentuella antalet ej sjuk- lediga, antalet sjukdagar per 100 tjänstgöringsdagar samt antalet sjukperioder per tjänsteman och periodernas längd.

Tabellen visar, att de kvinnor, som inte har haft hembiträde under året, har större sjukledighetsfrekvens än de som haft hembiträde hela året. Höga tal noteras även för dem som haft hembiträde endast en del av året.

Annan lejd arbetskraft än hembiträde har i svaren redovisats i mycket ringa utsträckning.

Den statistiska bearbetningen av svaren på frågan om familjemedlem i större eller mindre utsträckning hjälpt till med hemarbetet har resulterat i så små grupper, att några säkra jämförelser inte har kunnat göras. Något enhetligt sam- band mellan sjukledighetsfrekvens och familjemedlems hjälp med hemarbetet har inte kunnat konstateras.

Svaren på frågan om de mindre barnens omhändertagande under moderns arbetstid har inte gett möjlighet att konstatera något samband med moderns sjuk- ledighetsfrekvens. Antalet barn för vilka uppgift lämnats är f.ö. litet.

övriga frågor. Utöver de ovan behandlade frågorna om barn och hemhjälps- förhållanden begärdes i frågeformuläret bl. a. uppgifter om semesterns uppdel-

ning på olika perioder, om bostadsförhållanden samt om vissa förhållanden på arbetsplatsen (arbetsrummets storlek, antal personer i arbetsrummet samt över- tidsarbete) .

Svarsfrekvensen på frågorna om semesterns uppdelning på perioder av olika längd är ganska god. Något samband mellan antalet semesterperioder och sjuk- ledighetsfrekvensen eller mellan antalet semesterperioder och barnantalet kan dock ej iakttagas.

Svaren på frågorna om bostadsförhållandena har jämförts med sjukledighets- frekvensen, men då de redovisade grupperna blir ganska små kan man inte med säkerhet draga några slutsatser. I vissa fall märker man en tendens till högre sjukfrekvens med större lägenhet, som nedanstående tablå visar.

Genomsnittligt antal sjukdagar för t'" t . 1" h t Gifta kvinnor under 40 år inom __.Antal .. Jans eman 1 agen 9 om tjänsteman

1 rum 2 rum 3 eller tlera och kök och kök rum och kök Centrala ämbetsverk utan barn 101 17'6 21'4 29'5 ! med barn 96 1613 388 18'9 ; Postverket .............. utan barn 85 — 22'4 26'3 . med barn 214 — 33'0 34'2 ' sinnessjukhus .......... utan barn 181_ 184 260 377 med barn 249 200 36'3 41'0

Beträffande frågorna om förhållandena på arbetsplatsen kan nämnas, att an- talet tjänstemän som under år 1948 haft betalt övertidsarbete var relativt lågt. Inom de flesta arbetsområden hade mer än 2/3 av de redovisade tjänstemännen inga eller mindre än 10 övertidstimmar under året. Svaren på frågorna om arbets- lokalernas storlek samt om antalet personer i arbetslokalerna är fåtaliga och ofull— ständiga, varför någon statistisk bearbetning inte har ansetts kunna göras.

Sammanfattning

Bland de viktigare resultat till vilka undersökningen kommit må i denna kon— .centrerade sammanfattning nämnas följande: _1. Sjukledighetsfrekvensen är genomgående högre för de kvinnliga tjänstemännen än för de manliga. Mätes sjukledighetsfrekvensen med det genomsnittliga antalet sjukdagar per år och tjänsteman blir den ungefär dubbelt så hög för kvinnor som för män. (Se tab. 2 och tablån på s. 452.) Detta förhållande ändras ej nämnvärt om man tar hänsyn till skillnader i åldersfördelningen genom s.k. standardräkning. (Se tab. 2.) Att den kvinnliga översjukligheten j till stor del beror på långa sjukdomsfall har påpekats (se 5. 453). De kvinnliga ] tjänstemännen har i genomsnitt ungefär dubbelt så många sjukperioder som de ' manliga (se tab. 6), medan några större skillnader i det relativa antalet sjuk- perioder av olika längd ej kan iakttagas.

2. De gifta tjänstemännen har högre sjukledighetsfrekvens än de ogifta. Detta gäller såväl för manliga som för kvinnliga tjänstemän och är fallet även om man gör jämförelserna åldersklass för åldersklass. Det genomsnittliga antalet sjukperioder är högre för de gifta än för de ogifta.

. Sjukledighetsfrekvensen ökar med stigande ålder för såväl manliga söm kvinn- liga tjänstemän (se tab. 2). De längre sjukperioderna — om 8 eller flera dagar — blir av större relativ betydelse med stigande ålder (se tab. 6). Skill- naden i sjukledighetsfrekvens mellan män och kvinnor synes i vissa fall vara störst i de lägre åldrarna. (Se tablån s. 452.) . Något entydigt samband mellan sjukledighetsfrekvens och lönegradsplacering har ej framkommit. I vissa fall —— t.ex. för kvinnor vid arbetsförmedlingar --— stiger sjukledighetsfrekvensen med högre lönegrad, i andra fall —— t.ex. för kvin— nor Vid centrala ämbetsverk — minskar sjukledighetsfrekvensen med stigande lönegrad. (Se tab. 3.) . Bland de gifta kvinnorna har de som under året vårdat barn genomsnittligt högre sjukledighetsfrekvens än övriga. Särskilt bland dem som under året haft vård- nad om yngre barn är sjukledighetsfrekvensen hög. (Se tab. 8.) Kvinnor med havandeskapsledighet har hög sjukledighetsfrekvens. (Se tablån s. 462.) För kvinnor, som har haft barn att vårda, överväger de längre sjukperioderna. ' . Kvinnor med barn att vårda och utan någon hemhjälp under året eller del av året har högre genomsnittlig sjukledighetsfrekvens än mödrar som haft hem-

hjälp. Tab. 1. Antal i undersökningen redovisade tjänstemän.

-- _ Antal " _ Antal Verk och tjänst1 ååå?!) Verk och tjänst 1 gårdlår) män kvinnor män kvinnor Centrala ämbetsverk 644 1 365 Postverket .......... 608 1 047 4 —7 18 150 Stationsmästare. . . . 11—13 46 1.69 8 10 589 » .. . . ' 16—20 107 30 9—10 56 16 Postexp. asp. , ..... 13 24 , 27 11—13 122 360 Postexpeditörer. . . . 15 52 624 15 37 127 Förste postexpedi— 16 2 52 26 _. törer ............ 17 18 76 19 3 112 32 Overpostexpeditörer 19 9 * 87 (Amanuenspersonal) 17,20—24 204 ' 64 Postassistenter 19 352 34 27—31 33 1 Göteborgs telefon- Arbetsförmed—lingar 524 293 station .......... -— 798 Assistent (eo, extra) 14 44 ' 48 Lokaltelefonist (asp. Assistent .......... 16 157 133 o. extra.) ........ 4 —— 387 » .......... 19 182 73 Lokaltelefonist . . . . 6 — . 57 Förste assistent. . . . 22 141 39 Landstelefonist . . . . 80 — 78 Sinnessjukhus ...... 1 982 2 563 RkStelefoms's '. """ 1 _ 268 Sköterska ........ 8 —- 1 867 Utlandstelefonist ' ' 12 _ 8 Första sköterska .. 10 — 272 Läroverk .......... 873 430 Skötare .......... 11 1 654 — Adjunkt, extra. . . . . 21 27 17 lförste skötare .. . . 12 161 — » eo ...... 24 77 97 Oversköterska. . . . . 12 — 335 __ » ord ....... 26 505 136 verskötare ...... 13 135 —— Amneslttrarinna, Föreståndarinna . . 14 — 58 extra 20 —' 3 Uppsyningsman. . . . 15 14 — » eo 22 — 27 Första förestånda- » ord. 24 — 132 rinna ............ 17 -— 31 Adjunkt- o. ämnes- . Förste uppsynings- lärare .......... 25 13 6 man ............ 18 18 — Lektor ............ ' 30 179 9 Rektor ............ (Cb 7—13) 72 * 3

1 I tabellen angiven tjänstebenämning innefattar (om ej anställningsform särskilt angives) såväl ordi- narie som — i förekommande fall — extra ordinarie och extra tjänster. 2 Huvudsakligen förste kansliskrivare vid vattenfallsstyrelsen. 3 Huvudsakligen kontorsskrivare vid järnvägsstyrelsen.

Tab. 2. Antal sjukdagar per tjänsteman jämte fördelning av dessa tjänstemän efter antalet sjukdagar under året.

Antal sjukdagar per Antal tjänstemän i procent av samtliga Antal tjänsteman redovisade, som under 1948 redo- _ Personalkategori visade stan- . 't - kl - tjänste- i dard— median- ;giet vari sju edlga män genom- räknat .. . 100 dvr snitt genom- varde * fjälk- 1—9 10—_19 20—49 50—99 ochb snitt1 0 lga dagar dagar dagar dagar däröver CENTRALA ÄMBETS- VERK. Män .............. 644 121 131 4 241 461) 131 11-3 23 % Ogifta ............ 190 6'8 61; 2 31'6 451? 12'6 9'6 1'1 — under 30 år ........ 117 66 308 462 123 91 0-3 — 30—39 » ........ 38 65 31'6 500 105 79 —— — 40—49 » ........ 21 80 381 8311 1413 9'5 4'8 — 50 år och över .. 14 715 286 428 143 148 — —— Gifta ............... 439 14'9 141 5 223 46'3 13'4 119 27 34 under 30 år 78 109 282 500 115 6'4 — 3'9 30—39 år ........ 134 7'7 271 526 111; 60 23 0”: 40—49 » ........ 101 158 2015 4613 109 13'8 4'0 40 50 år och över .. 126 247 150; 370 189 197 3-9 55 Förut gifta ...... 15 233 24'8 - 67 466 13.? 200 6'7 6'7 Samtliga. under 30 år ........ 195 81; 29”: 477 1213 82 0-5 113 30—89 » ........ 179 8-0 26'8 62-0 11”: 6-7 2-2 06 40—49 » ........ 123 14'6 2315 489 114 13'8 41 82 50 år och över .. 147 280 16'3 38'1 17—7 19-1 31 54 K vimlar ............ 1 865 220 22'6 11 86 871 211 231 6'0 31 Ogifta ............ 767 200 197 10 93 405 218 197 6'0 27 under 80 år ........ 373 171 — 6'5 41'9 255 194 51 1'6 30—39 » ........ 136 21'0 124 4.513 190 117 58 5'8 40—49 » ........ 104 181 116 4213 192 221 29 1'9 50 är och över .. 154 26'9 11'7 31'8 16'9 26'0 10'4 3'2 Gifta. .............. 489 2572 25'9 14 74 319 204 280 74 4'9 under 30 år ........ 159 25'2 3'7 27'3 23'6 323 100 3'1 30—39 » ....... 122 224 11'5 828 197 27-0 41 49 40—49 » ........ 120 25-0 75 3745 200 23—3 50 6": 50 år och över .. 88 29'6 81 311 103 279 105 58 Förut gifta ...... 109 212 208 11 92 35'8 202 25? 7'3 1'8 Samtliga. under 30 år ........ 539 19'6 5'6 37-5 24'8 284 67 20 30—39 » ........ 279 21'8 11'8 373 201 208 50 50 40—49 » ........ 261 21'8 9'2 40'6 19'6 21'8 4'6 42 50 år och över .. 286 267 105 82'9 16'8 26-2 93 3'8 ' Se 3. 451 tf.

Antal sjukdagar per Antal tjänstemän i procent av samtliga

Antal tjänsteman redovisade, som under 1948 redo- Personalkategori visade . stan. icke varit sjuklediga tjanste- ] dard-t median- varit 100 d r m" gZZ?Z?'£Z.ZS.- värde sjuk- 1—9 10—1920—49 60—99 ochg Dimitt lediga dagar dagar dagar dagar däröver ARBETSFÖRMED- LINGAR. Män .............. 524 7-5 7-3 1 421» 381: 815 71: 2—1 o—s Ogifta ............ 110 71? She 0 53'7 33'6 82 27 09 09 under 30 år ........ 42 59 428 429 92 24 24 _— 30—39 » ........ 51 1-7 647 29-4 5-9 — — — 40—49 » ........ 16 . 261) 500 250 125 61; -—- 6'2 50 år och över .. 1 - - - ' - - - Gifta .............. 409 7'7 7'7 2 39'8 399 88 8.9 25 0"! under 30 år ........ 65 84 369 446 4'6 108 31 -— 30—39 » ........ 188 7-2 3813 420 9'1 7-4 27 05 40—49 » ........ 111 79 406 35-1 14% 03 27 09 50 år och över .. 45 80 489 356 — 13'3 — 2'2 Förut gifta ...... 5 -— -— — Samtliga. under 30 år ........ 107 71 39%; 43-9 (it 75 28 — 30—39 » ........ 239 6'0 439 3913 84 59 21 04 40—49 » ........ 130 101 423 389 13'8 6'2 2'8 1'5 50 år och över .. 48 83 479 33'3 — 16'7 -— 21 Kvinnor ............ 293 161) 175 & 24'6 39-9 14'8 13-7 48 %: Ogifta ............ 120 14'0 13'6 3 308 4011 13.9 6'7 .4'2 4'.» under 30 år ........ 33 89 216-4 391 182 8-0 — 80 30—39 » ........ 47 141 213 489 12'8 61 64 42 40—49 » ........ 25 7'7 400 400 120 4-0 40 — 50 är och över .. 15 356 33'3 200 67 200 67 13'8 Gifta .............. 155 18.9 220 6 191 393 155 181 5's 1'9 under 30 år ........ 48 11'1 25'0 43'8 125 125 6'2 —- 30—39 » ........ 68 207 20'6 33'8 19'1 17'7 59 29 40—49 » ........ 25 17-0 80 440 200 200 8-0 —— 50 år och över .. 14 331) 14'3 42'9 -- 35'7 — 7'1 Förut gifta. ...... 18 92 109 . 27'8 38'9 11'1 229 -— — Samtliga. under 30 år ........ 82 102 29'3 427 146 85 3'7 1'2 30—39 » ........ 118 181 203 390 161 153 59 84 40—49 » ........ 54 11'8 24'1 44'4 14'8 11'1 5'6 —— 50 år och över .. 39 27”: 282 30'8 7'7 231 2-5 7-7

Parsonalkategori

Antal redo- visade tj Einste- män

Antal sjukdagar per Antul tjänstemän i procent av samtliga

tjänsteman redovisade, som under 1948 _ åtala" icke varit sjuklediga genlom- räriidt median— varit 100 dirr snitt— genom- varde Sjuk— 1—9 l0—19 20—49 50—99 ocho snitt lediga dagar dagar dagar dagar däröver

SINNESSJUKHUS.

under 30 år ........ 30—39 » ........ 40—49 » ........ 50 år och över ..

Gifta ..............

under 30 år ........ 30—39 » ........ 40—49 » ........ 50 år och över ..

Förut gifta ......

Samtliga.

under 30 år ........ 30—39 » ........ 40—49 » ........ 50 år och över ..

Kvinnor ............

' Ogifta ............

under 30 år ........ 30—39 » ........ 40—49 » ........ 50 år och över ..

Gifta. ..............

under 30 år ........ 30—39 » ........ 40—49 » ........ 50 år och över ..

Förut gifta. ......

Samtliga.

under 30 år ........ 30—39 » ........ 40—49 » ........ 50 år och över ..

174 930 543 335

2563

1 457 294 445 221

1 034 160

358 92

72

457 940 838 328

11'9 17'2

17'2 112 133 17-4 29'1

29'3

% 13'5 17'3 29'0

285 237 17'8 21'9 24'1 34'5 34'3 27'3 32'2 34»; 557

4341

211 271 2813 41'3

181

300 21'9

38' 1

13

56'8 54'2

48'5 508 459 51 '9 489

500

51'7 46'3 52'3 487

432 51 's 554 52'9 494 452 333 341 330 332 321;

250

47'9 433 415 40'8

21-1 16":

21'7 26'2 24'6 187 170

200

253 243 184 170

1813 183 197 18'1 18'2 17'2 18'6 18'1 177 207 152

23' (;

19'0 18'1 19'6 16'8

8'3

. 11'2 107 125 104

92

13.?

12-1 12'2 10' 9'6

11'9 9'6 7'1

10'8 109

152

144 17'9 12'6 14'2

11'1

9'9 13'1 11'6 11'9

10'5

10'8

8'2 11'5 106 101

34

80 11'3 105 101

12-5 102

99 110 100 15.9 1713 Me 157 131) 181

127 123 133 10'7

Antal sjukdagar per Antal tjänstemän i procent av samtliga Antal tjänsteman redovisade, som under 1948 redo- Pcrsonalkategori visade stan- 'cke varit sjuklediga tjänste- i dard- d' 1 . ' män genom- räknat men ian- varit 100 dgr . .varde sjuk- 1—9 10—19 20—49 50—99 snitt genom- lediga daoar dagar daaar dagar OCh snitt '” ” däröver POSTVERKET. Män .............. 608 101) 142 0 602 15'8 ll'o 81 2-8 23 Ogifta ............ 157 10'4 14'5 0 64'4 153 89 64 25 25 under 30 år ........ 98 4'3 684 153 92 7'1 — -— 30—39 » ........ 40 98 600 200 100 25 50 2'5 40—49 » ........ 8 - . - - - - - 50 år och över .. 11 60.1 3613 91 — 182 182 182 Gifta .............. 446 10”: 132 0 587 15'5 119 99 29 1'8 under 30 år ........ 116 4'3 63'8 198 104 4'3 1'7 — 30—39 » ........ 172 7'6 570 215 12'8 7'0 (Må 11 40—49 » ........ 85 101 612 7'1 141 129 4": -— 50 år och över .. 73 288 521 4—1 96 17'8 8.2 82 Förut gifta ...... 5 —— — —— — Samtliga. under 30 år ........ 214 48 65'9 17'8 9'8 5'6 0'9 -— 30—39 » ........ 214 79 580 21'0 121 6-1 1-4 14 40—49 » ........ 93 109 624 6-4 140 11'8 4'3 1'1 50 år och över . 87 344 494 4'6 8-0 17-3 92 11'5 Kvinnor ............ 1 047 280 311 11 338 131) 15'5 21'8 9'2 5'8 Ogifta ............ 470- 21'0 207 6 417 153 14'7 18'5 6'4 34 under 30 år ........ 217 165 401 250 13'8 17'1 37 23 30—39 » ........ 91 21'3 43'9 1413 132 18'7 (% 33 40—49 » ........ 93 255 430 813 16'1 19'4 7'5 5'4 50 år och över .. 69 285 420 11 17'4 217 13-1 44 Gifta .............. 522 34'0 390 16 255 130 167 253 120 7'5 under 30 år ........ 168 237 250 131 208 232 7'2 4'8 30—39 » ........ 188 405 21'3 170 122 250 16'0 8'6 40—49 » ........ 121 343 30'6 10'7 11'6 28'9 11'6 6'6 50 är och över .. 45 442 311 22 11'1 244 156 15'6 Förut gifta. ...... 5” 320 4 455 109 109 16'4 5'4 109 Samtliga. under 30 år ........ 390 19'6 331 190 19'8 197 51 3'3 30—39 » ........ 294 33'8 296 157 1114 231 129 6'8 40—49 » ........ 227 . 300 361 10'6 132 242 % 615 50 år och över .. 136 367 41'2 15 147 206 12'5 %

Personslkategori

Antal redo- visade tjänsts- män

Antal sjukdagar per Antal tjänstemän i procent av samtliga

tjänsteman redovisade, som under 1948 _ dtald. icke varit sjuklediga r ar - . . .. median- vant 523?" Sääf värde sjuk- 1—9 10—19 20—49 50—99 10:05” snitt lediga dagar dagar dagar dagar däröver

FONSTATION.

Kvinnor ...........

Ogifta ...........

under 30 år ....... 30—39 » ....... 40—49 » . 50 år och över ..

Gifta .............

under 30 år ....... 30—39 » ....... 40—49 I ....... 50 år och över ..

Förut gifta .....

Samtliga.

under 30 år ....... 30—39 » ....... 40—49 » ....... 50 år och över ..

LÄROVERK.

Män .............

Ogifta ...........

under 30 år ....... 30—39 » ....... 40—49 » ....... 50 år och över ..

Gifta .............

under 30 år ....... 30—39 » ....... 40—49 » ........ 50 år och över ..

Förut gifta ......

Samtliga.

under 30 år ........ 30—39 » ........ 40—49 » ........ 50 år och över .. GÖTEBORGS TELE-

527

136 65

873 115

732

377

12

272 445

37'4 31'0 27'5 334 452 561 500 39'7 70'2 56'6 39 2

725

295 55'8 52-0 50" 8

pm:a

49-7 351

557

413 1'8

24 21

32

146 111

7'7

78'8 800 8815 709 789 89'8 821 740 699

834 889 8113 737

13-5 14'3 15'8 15'0 13'9 9-9 10'6 11- 3-2 12'8 83

22' 7

14'6 8'6 141) 92

153 11'5

HH "P'T'T'OP ##QC»

17'2 16'8 182, 222 111 110 1115 103 125

189

109 157 110 13'8

3415 34'1 411 329 27'8 3311 376 411 41'9 308 41":

182

357 343 323 308

31! 5'3

cw.» alm-'N chm

0:

=»; med _rp—lw

IOP

N)

100 159 137 145 16": 247 183 105 129 205 250

136

14'8 14'8 206 246

ecell

".*qu u—I wav—:|

3-4 157 16'2 13'9

c.a-fll #90

Antal sjukdagar per Antal tjänstemän i procent av samtliga Antal tjänsteman redovisade, som under 1948 redo- Personalkategori visade stan— icke varit sjuklediga tjänste- i dard- median- varit (i ""*" ge"?” "km värde sjuk— 1—9 10—19 20—49 510—99100 ? "utt genom- 1 di & d du" du ar da er om snitt & g ngar ”" g g däröver Kvinnor ............ 430 14'5 11"! 0 721 10'5 51 61) 21 42 Ogifta ............ 265 13'8 7"? 0 73'9 9'1 4'9 5'7 2'3 4'1 under 30 år ........ 10 2'3 71'4 14'3 — 14'3 — — 30—39 » ........ 52 7-3 780 14'0 4'0 — —— 4-0 40—49 » ........ 96 91 737 81 5'1 81 30 20 50 år och över .. 107 224 725 73 5-5 5-5 2-8 64 Gifta .............. 143 13'3 163 0 706 126 63 56 1'4 315 under 30 år ........ 7 - - ' _— _ — _ 30—39 » ........ 44 7'7 74'4 7'0 7'0 7'0 2'3 2'3 40—49 » ........ 70 811 691 15'3 && 4'2 1'4 1'4 50 år och över .. 22 44'7 65'3 13'0 -— 8'7 — 13'0 Förut gifta ...... 22 309 -— - 59'1 13'7 —— 13'6 4'5 9'1 Samtliga. under 30 år ........ 17 1'5 88'2 5'9 — 5'9 — — 30—39 » ........ 99 7'4 76'8 101 En 4'0 1'0 3'0 40—49 » ........ 175 8—5 711 111 6-3 6'9 % 1'7 50 år och över .. 139 28'8 67'6 101 43 6-5 % 8'6

Tab. 3. Genomsnittligt antal sjukdagar per tjänsteman i olika lönegrader jämte fördelning av dessa tjänstemän efter antalet sjukdagar under året.

Personalkategori

Antal redo- visade tjänste- m'a'n

CENTRALA ÄMBETSVERK.

Män ......................

Lönegrad ........ 4— 7 8 9

11—14

15 16 19

17, 20—24.2

Kvinnor .................. Lönegrad ........ 4— 7

11—14

15 16 19 17, 120—24”

ARBETSFÖRMEDLINGAR.

Män ......................

Lönegrad ............ 14 16 19 22

Kvinnor .................. Lönegrad ............ 14

SINNESSJUKHUS.

Män ......................

Lönegrad ............ 11 12 13 15 18

524

44 157 182 141

293 48 133

39

1 982

1 654 161 135

14 18

ågtaårsjlå- Antnl tjänstemän i procent av samtliga tjäåstenlian redovisade, som under 1948 i 32131"— icke varit sjuklediga .. varit 5:23? rå)? sjuk- 1—9 10—1920—4950—99 100051? inittl lediga dagar dagar dagar dagar däröver 127 131 241 46-0 13! 11-3 23 2-5 9'6 90 515 722 11'1 11-1 — — 4'9 - 300 400 300 — — — 6"8 7'6 32'1 42'9 14'3 8'9 1'8 — 13'7 19'2 27'9 45'1 12'8 9'8 1'6 33 13-9 95 297 371; 8—1 18-9 2'7 2'7 9'8 13'8 30'8 _ 44'3 3'8 17'3 3'8 — 162 154 205 455 143 143 1'8 3'6 13'1 135 211 46'6 15'7 10'8 3'4 2'4 2211 221; 8'6 87'1 21'2 231 615 31 202 21'4 47 393 21'3 26'0 6'7 20 2215 241 5-3 357 227 25'6 6'8 31; 279 — 125 3715 187 187 6'3 63 203 199 114 41'4 192 200 4-7 33 304 197 103 307 18'1 24-4 12'6 39 211; 203 11-5 385 2659 11-5 7-7 3'9 16-0 - 15'6 34'4 12-5 31'2 6'8 — 14'6 15-1 21-9 37'5 25-0 94 31 31 H 7'8 421; 381; 811 7-3 2-1 013 3'6 21 659 273 4'5 — 2'3 — 90 in 439 369 89 6—4 2'6 in 713 8-7 40-7 39'6 82 9-3 1-1 11 72 713 37'6 41'9 9'9 7'8 2'8 — 161) 175 2411 891) 14-3 13-7 ta 2": 107 16'2 31'2 37'5 14'6 1415 21 -— 1613 152 22'6 391 150 ]4'3 6'8 2'2 16'1 18'1 247 438 12'3 13'7 1'4 41 215 227. 231 385 151 102 77 5-1 16'8 17-4 4911 2115 111; 10'6 %: 3'9 17'4 201 479 22'6 11'2 10'5 3'6 4'2 12'0 107 509 1413 131 Me 56 1'2 15'4 ' 556 200 9'6 8'2 4'4 2-2 26-9 - 85-7 — 7'2 — — 7'1 33 611 222 11'1 5'6 — ——

1 Då någon åldersgrupp inom viss lönegrad varit orenresonteratl, har standardräkning inte kunnat

företagas. ? Amanuenspersonal.

Pcrsonalkategori

Antal redo- visade tj änste-

män

Antal sjuk-

Antal tjänstemän i procent av samtliga

Kvinnor .................. Lönegrad ............ 8 10 12 14 17

PO STVERKET.

Män ...................... Lönegrad ...... 11—13 1 13”, 15

17 19

16, 18, 20

Kvinnor .................. Lönegrad ...... 11—13 1 13”, 15

17 19

16, 18, 20

GÖTEBORGS TELEFON- STATION.

Kvinnor .................. Lönegrad ............ 4 6 8 10 12 LÄROVERK. Män ...................... Lönegrad ...... 21—26 30 Gb 7—13 Kvinnor .................. Lönegrad ........ 20—26 högre

2563 1 867

873

622 179 72

418 12

dagar per redovisade, som under 1948 tjansteman i åtgä— icke varit sjuklediga .. varit ge"?” "knat sjuk- 1—9 10—19 20—49 50—99 10”? snitt genom- led" d (1 d (1 och snitt lga agar agar agar agar däröver 285 300 432 18'6 111) 12-5 61; 7-0 305 34"; 423 17'8 121 133 6'8 7'7 15'5 16'6 46'3 21'7 12'2 11'0 7'0 1'8 30'0 31'4 439 191 1113 107 75 75 196 - 552 207 1013 52 34 52 24'8 - 38'7 25'8 32 161 65 9-7 109 14—2 60-2 lå-s ll'o 8-4 2'8 2'8 51 739 109 8": 43 2-2 — 86 '5 51'3 23'7 14'5 66 26 1'3 21'7 - 444 167 22'2 11'1 _ && 1013 201 598 169 103 7'2 2'5 2'8 13'6 - 63'6 65 81 14-9 47 1'9 281) 311 33'8 139 1515 21'8 9-2 Ers 20'1 18'1 52'3 53 153 15'3 6'5 5'3 232—1 500 272 169 165 231 9'8 615 289 29'1 38'2 11'8 79 211 11'8 92 183 185 364 132 165 24-0 91 08 211) - 53'4 3'8 100 23-3 313 67 371 497 121; 13-5 15% 341; 161 75 29'8 - 15'0 161) 168 331 155 3'6 24'5 20'8 175 153 175 369 1015 1'8 337 331 115 153—3 205 269 141 77 52'6 56'4 7-5 7'8 11'9 384 202 142 400 - 125 mn 125 375 12'5 125 75 413 78'8 12-2 2-2 31; 0-9 % 7'3 4'8 79'3 12'5 1'6 3'7 0'6 % 87 47 765 12-3 34 4'5 05 23 59 2'5 81'9 8'3 2'8 1'4 4'2 1-4 14-5 11”; 721 105 51 60 2-1 4-2 14-5 12'1 71'8 10'8 4'8 64 1-7 4-5 151 7'1 66'7 && 8'3 — 16'7 —

' Stationsm ästare. ? Postexpeditörsaspiranter.

Tab. 4. Genomsnittligt antal sjukdagar per tjänsteman inom olika »semestergruppcr».

Genomsnittligt antal sjukdagar per tjänsteman

som ej fyllt 40 år och med som fyllt 40 år och med Arbetsområde rätt till rätt till K.. 201 252 301 35” on semesterdagar semesterdagar semesterdagar semesterdagar Antal Antal Antal Antal Antal Antal Antal Antal tjm sjukdgr tjm sjukdgr tjm sjukdgr tjm sjukdgr Centrala ämbetsverk. Män ............................ 155 6'5 219 98 51 24'9 219 17'8 Kvinnor ........................ 739 20" 7 79 17'0 377 23"); 170 26'6 Arbetsförmedlingar. Man ............................ 29 4'8 317 6'6 10 168 101 Kvinnor ........................ 39 10' 161 160 6 87 185 Sinnessjukhus. Män ............................ 1 103 12'8 1 847 22'1 31 14'1 Kvinnor ........................ 1 397 25'8 — — 1 135 32'5 31 24'8 Postverket. Män. ............................ 36 2'5 392 6'5 34 5'6 146 26'1 Kvinnor ........................ 61 16'8 623 26' 135 21'8 228 38'8 Göteborgs telefonstation. Kvinnor ........................ 597 32'6 — —- 201 51'6 —— ——

' Lönegraderna 1—14. * Lönegraderna 15—26.

Tab. 5. Genomsnittligt antal sjukdagar ner 100 arbetsdagar (tjänstledighet av annan & orsak än sjukdom frånräknad) för helårsanstiillda tjänstemän.

Siifrorna inom parentes är standardräknade med avseende på. åldern.

Genomsnittligt antal sjukdagar per 100 arbetsdagar vid Personalkategori centrala arbets- sinnes. t k t Göteborgs ämbetsverk förmedlingar sjukhus pos ver e telefonstation Män .................. 8'6 (3-7) 2-1 (21) 4'6 (413) 31 (se) Ogifta .............. 2'0 (1'9) 20 (25) 3-1 (3-0) 30 (4'0) Gifta ................ 4'2 (4'0) 21 (2-1) 4-7 (50) 3-0 (3'6) Förut gifta ........ 6'4 (6'8) - - 80 (84) — - Under 30 år .......... 2'4 2'1 2'6 1'3 30—39 » .......... 2'3 1'7 3"! 22 40—49 » .......... 4'1 2"8 4'8 3'0 50 år 0. över ...... 6'8 2'3 80 94 Kvinnor .............. 6-2 (61) dra (()-0) 81 (81) 8-1 (8-9) lo-s (14'3) Ogifta .............. 5'6 (5'5) 4'0 (3'8) 69 (615) 58 (5'7) 87 (187) Gifta ................ 7'5 (7'4) 54 (63) 103 (11'2) 10'2 (11'1) 15'6 (17'1) Förut. gifta ........ 51 (5'5) % (30) 12-2 (13-9) 83 (96) 202 (251) Under 30 år .......... 5'6 3'0 6'6 5'8 86 30—39 » .......... 64 53 83 99 8'8 40—49 » .......... 6'1 3'3 82 84 165 50 år 0. över ...... 7'3 7'6 in 101 14 1

Tab. 6. Genomsnittliga antalet frånvaroperioder för sjukdom per 100 helårsanstiillda tjänstemän samt procentuella antalet frånvaroperioder av olika langd.

Personalkategori

Antal redo- visade tjänste- män

Antal sjuk- perio- der

Antal sjukperioder per 100 helårsanställda Procentuella antalet

CENTRALA ÄMBETSVERK. .l/Iii'n. ogifta gifta förut gifta

under 30 år 30—39 » 410—49 » 50— |)

Kvinnor. ogifta gifta. förut gifta

under 30 år 30—39 » 40—49 » 50-— »

ARBETS-

blä/L.

ogifta gifta förut gifta

under 30 år 30—39 » 40— 49 » 50— »

Kvinnor. ogifta gifta förut gifta

under 30 år 30—39 » 40—49 » 50— » FÖRMEDLINGAR.

190 439 15

195 179 123 147

1365

767 489 109 539 279 261 286

524

1 10 409

107 239 130

48

293

120 155 18

118

39

1 372

338 972 62

361

290 368

5498

2 848 2 168 482

2 469 1 071

950 1 008

571

85 482 4

121 242 153

55

506 190 351 25

241 103 76

tjänstemän sjukperioder omfattande därav omfattande

Hela

a"- 1 2—3 4—7 85 1 2—3 4—7 8 o. &. talet dag dgr dgr "dgr. dag dagar dagar dagar 213 78 79 28 28 361 371 131 131 178 71 65 23 19 400 364 127 10'9 221 79 82 29 31 357 370 192 141 - - - - 29'0 43'6 17": '7 185 81 66 21 17 43'5 35": 111 94 197 84 70 23 20 425 357 11'9 99 236 73 88 43 32 31'0 37'3 188 134 250 70 100 31 49 280 399 125 196 403 143 159 46 55 356 391 114 131; 371 134 146 42 49 362 39'5 11'2 131 444 157 170 53 64 35'3 384 U'!) 14'4 442 148 194 45 55 334 44'0 10'2 12'4 458 179 174 54 51 392 380 11"! 11'1 384 141 143 45 55 36”? 37'3 11'7 143 363 118 156 38 51 325 42'9 105 141 352 101 147 39 65 286 41'8 11'2 184 109 36 38 15 20 32» 351) 13-9 18-2 77 22 31 13 11 282 400 17"! 14'1 118 40 40 16 22 34'0 338 133 18'9 113 43 43 11 16 38'0 380 9"? 14'1 101 32 38 13 18 31'4 37'2 132 182 118 35 38 22 23 29'4 327 188 19'6 115 44 29 15 27 38'2 25'5 12'7 23'6 ' 193 62 62 se 43 324 sae lao 219 158 59 45 19 35 37'4 28'4 12'1 221 227 69 78 32 48 305 345 139 21'1 205 75 58 28 44 365 282 13”! 21'6 191 54 69 24 44 282 35'9 12'6 238 194 51 56 31 56 263 290 158 289

Antal sj uk—

perio- der

Antal sjukperioder per 100 helårsanställda

tjänstemän

därav omfattande Hela tail-t 1 2—34—70311 ae ' . '

dag dgr dgr dgr

Procentuella antalet sjukperioder omfattande

dag

2— 3 dagar

4—7 dagar

8 0. 6. dagar

1593

107 1 456 30

1 15 790 405 283

2443

1 111 1 241 91

387 892

331

357

266 7

1346

478 805 63

498 442 255

Antal redo- Personnlkategori visade tjänste- män SINNESSJUKHUS.

JIän. 1982 ogifta 180 gifta 1 772 förut gift-a 30 under 30 år 174

30—39 » 930 40—49 » 543 50— » 335

Kvinnor. 2563 ogifta 1 457 gifta 1 034 förut gifta 72 under 30 år 457

30—39 » 940 40—49 » 838 50— » 328 POSTVERKET.

Män. 608 ogifta 157 gifta 446 förut gifta 5 under 30 år 214

30—39 » 214 40—49 » 93 50— » 87

Kvinnor. 1 047 ogifta 470 gifta 522 förut gifta 55 under 30 år 390

30—39 » 294 40—49 » 227 50— » 136

151

59 100 66

75 85

95 76 120 126 85

99 101

114 128

112 111

H

|_- WQONI week) CD

1.4 H&mw 0149 m

'att—lh

103138?!”

13 12

23

13 14 13 11

12

10 15 19

11 11

10

14

14 17 12

13 18

14

27

33 28 34

18 27 40 78

1011 121 107 133 104 120

96 9-5 141 14-4 135 187 124 150 139 142

7'6 7'1 7'9 12'6

107 23

61)

162 206 158 233

200 16'1 17'8 131 1211 130 121 154 127 11'6 14'6 1013

179 18'6

4'6

11'1

262 187 251; 167

270 26"?! 244 209

191 19'8 19-7 11'0 222 207 172 18'1

20'9

477 486 477 467

42'6 451 482 565

539 523 547 549 527 512-7 543 574

561 524 571 411

791

Antal sjukperioder per 100 helårsanställda

Antal A t 1 t'" te än Procentuella antalet redo- 'n; ”ms m sjukperioder omfattande Personalkategori visade BJ". ' &" f tt d tjänste- pätro- Hela arav om & an 8 man W 1 2—3 4—7 85 1 2—3 4—7 3 o. ii. talet dag dgr dgr 011ng dag dagar dagar dagar GÖTEBORGS TELEFONSTATION. .

Kvinnor. 798 2210 277 15 24 74 164 5'4 8'5 26'7 59'4 ogifta 558 1 445 259 13 19 74 153 4'9 7'4 28'7 59'0 gifta. 218 705 323 22 34 74 193 67 10%; 230 59"! förut gifta 22 60 - - - - - 50 117 _ 200 633 under 30 år 527 1349 256 13 17 75 151 49 65 294 592

30—39 » 70 212 303 20 29 67 187 66 94 222 61'8 40—49 » 136 412 303 16 35 63 189 5'3 11'4 209 624 50— » 65) 237 365 28 52 91 194 7'6 143 249 532

Tab. 7. Proeentnell del av lönen för tjänstemän i vissa löne- grader, vilken utgått för ej arbetad tid på grund av sjukdom

och annan tjänstledighet.

Del av lönen (i %) som Pereonalkatcgori "_Antal .. utgått vxd tjansteman ' annan SJ ukdom tjänstledighet CENTRALA ÄMBETS- VERK. Män, lönegrad 15 35 38 1'6 » 16 51 2'6 0'5 » 19 110 40 09 » 24 100 4 1 06 Kvinnor, » 8 583 60 03 » 11 262 55 03 nu 15 ]17 7 1 01 ARBETSFÖRMED- LINGAR. Män, lönegrad 16 144 1 6 02 » 19 177 l 9 1'0 » 22 58 1 4 01 Kvinnor, » 16 132 4 1 02 » 19 73 4 1 02 SINNESSJUKHUS. JIän, lönegrad 11 1654 42 0'6 » 12 161 31 0'5 » 13 135 36 0 6 Kvinnor, » 8 1 866 7'8 1'0 » 10 272 39 0'7 » 12 334 7-2 0-9 POSTVERKET. Män, lönegrad 13 56 l'a 0'3 » 15 52 3.2 01 Kvinnor, » 13 116 5'8 0'1 » 15 623 82 04 » 19 121 46 08 GÖTEBORGS TELEFON- STATION. Kvinnor, lönegrad 8 78 90 0'1 » 10 270 131 03

Tab. 8. Antal sjukdagar för kvinnliga tjänstemän under 40 år samt procentuella antalet under året ej sjuklediga.

därav med:

CENTRALA ÄMBETSVERK. Ogifta ....................

Gifta, utan barn .......... med barn ..........

endast barn under 1 år ........ barn under 1 år samt aldre. . ..

endast barn 1—6 år. . . .

barn 1—6 år samt äldre ........ endast barn över 7 år..

Förut gifta, utan barn ...... med barn ......

ABBETS FÖRMEDLINGAR.

Ogifta ....................

Gifta, utan barn .......... med barn ..........

därav med:

endast barn under 1 år ........ barn under 1 år samt aldre . . . . endast barn 1—6 år. . .. barn 1—6 år samt äldre ........ endast barn över 7 år

SINNESSJUKHUS.

Ogifta ....................

Gifta, utan barn .......... med barn ..........

därav med:

endast barn under 1 år ........ barn under 1 år samt äldre.... endast barn 1—6 år. . .. barn 1—6 år samt aldre ........ endast barn över 7 år. .

Förut gifta, utan barn med barn ......

POSTVERKET.

Ogifta ....................

Gifta, utan barn .......... med barn .........

därav med:

endast barn under 1 år ........ barn under 1 år samt äldre . . .. endast barn 1—6 år. . . barn 1—6 år samt äldre ........ endast barn över 7 år.

Antal tjänstemän

Genomsnittligt antal sj uk- dagar per tjänsteman

dagar per 100

Procentuella antalet ej sjuklediga tjänstemän

461 120 108

25 15 46 14

13 22

80

49 55

13 26

637 208 272

179

21'8 256

241 277 235 34'6

262 246

121 155 171 277 153

168 257 357

382 243 432 192 25-3 22"; 42-5

82 313 71

80 200 615

154 13'6

21-3 14- 301

77 462

54'8 375 321

358 23' s 32'8 24' 2 382 727 19'0

407 26' 7 221

290 350 171 159

Genomsnittligt Antal s' k Procentuella Antal antal sjuk- d Ju ' antalet ej .. _ agar per 100 . . tjunsteman dagar per arbetsda ar sjuklediga tjänsteman g tjänstemän

GÖTEBORGS TELEFONSTATION.

Ogifta ............................

Gifta, utan barn .................. med barn

därav med: endast barn under 1 år ........ barn under 1 år samt äldre . . .. endast barn 1—6 år ............ barn 1—6 år samt äldre ........ endast barn över 7 år ..........

LÄROVERK.

Ogifta ....................... Gifta, utan barn ..................

Tal). 9. Genomsnittligt antal sjukperioder samt sjukperiodernas längd för kvinnliga tjänstemän under 40 är fördelade efter civilstånd och förekomsten av barn i olika. åldrar.

23211 Procentuella antalet sjukperioder _ .éntal perl-iod-er omfattande Personalkategon hamnat:- per 100 1 2—3 4—7 8 och tjänste- da da ar darrar flera män g g ” dagar CENTRALA ÄMBETSVERK. Ogifta .......................... 461 381 37'8 39'0 11'3 11'9 Gofta, utan barn ................ 120 488 36'9 38'1 13'0 12'0 med barn ................ 108 430 34'5 37'3 12'9 15'3 ARBETSFÖRMEDLINGAR. Ogifta .......................... 80 196 401 299 13'4 16'6 Gifta, utan barn ................ 49 204 32'0 300 170 21'0 med barn ................ 55 193 34'0 37'7 10'4 17'9 SINNESSJUKHUS. Ogifta .................... ' ...... 637 71 158 12'0 22'2 50'0 Gifta, utan barn ................ 208 125 15'5 11'6 21'2 51"! med barn ................ 272 112 121 9'8 23'0 55'1 POSTVERKET. Ogifta .................... ' ...... 290 105 109 14'9 26'4 47'8 Gifta, utan barn ................ 90 148 105 13'6 24'8 511 med barn ................ 217 168 2'7 10'4 24'4 62'5 GÖTEBORGS TELEFON- STATION. . Ogifta .......................... 388 228 4'7 6'1 29'4 59'8 Gifta, utan barn ................ 44 361 107 TS 20'1 61'6 med barn ................ 45 304 3'7 12'4 27'7' 56'2 LÄROVERK. Ogifta .......................... 58 17 100 200 200 50'0 Gifta, utan barn ................ 17 35 — 33'8 16'7 500 med barn ................ 27 30 —- 12'5 12'5 750 31—1016 52 481

Tab. 10. Genomsnittliga antalet sjukdagar, sjukprocent, sjukperioder samt antalet ej sjuklediga och sjukperiodernas längd för gifta kvinnliga

tjänstemän under 40 är med barn fördelade efter förekomsten

av hembiträde.

Centrala ämbetsverk.

Hembiträde hela året ...... » del av året . . . . Utan hembiträde ..........

Arbetsförmedlingar.

Hembiträde hela året ...... » del av året.... Utan hembiträde ..........

Sinnessjukhus.

Hembitrade hela året ...... » delav året.... Utan hembiträde ..........

Postverket.

Hembiträde hela året ...... » del av året ... . Utan hembiträde ..........

Göteborg:; telefonstation.

Hembiträde hela året ...... » del av året . . .. Utan hembiträde ..........

Läroverk. Hembitrade hela året ..... » delav året....

Utan hembiträde ..........

Antal tjänste- män

Antal

sjuk- dagar per tj inte-

man

Antal sjuk- dagar per 100 arbets- dagar

antalet som ej

Pro- cent.

varit sj uk- lediga

Antal sj uk- perio- der per tj inste- man

Procentuella antalet sjuk- perioder omfattande

1 dag

2—3 dgr

4—7 dgr

8 o. il. dagar

28

29 19

70 146

103 40

mmm

13 10

235 226 281

207 7'8

32'6 50'3 31'3

30'6 37'8 327

93 17'8 106

9-0 129 Hur

1713 361)

31- 304 356

175 257 350

84'6 700

2-0 PB 11

31'7 38-0 34-5

356 394

125 11'1 12'3

! |

42'3 31"6 37'0

339 364

95

185 101 135

13'6 91

330 238 161)

288 174 222

286

1215 203 150

169 En

4541 556 630-4

595 67'0 645

581

1000 500

utan nu osv-anod av utan nu. nwl Duo; Maru-un nu luwmo mol mrs 1961 Munnen nu Manuel man "um-uma nu ha mm mc ninnuam" nu m m

"I-ii '(ow ! "mna h man nu. n: Junta nu] -6v$l uno Lim um utrum ml ut ! mm no wu. vunna 9 .”,

u-a-o v/c -6 nal - m 'No " |]; human-vh pan navn om nu»; "un . 't! 'toav % nm mv 14 CM W? "pun um vadarna-Damn no

u np utan "nu aom-(amn "ln-nd ”IH . mhn-q mzmh no 'u-rq moon. '(oa rum 1 -opu ('n-nunna vu mm 1 Dagon-_) pm am.! 'm 'na-unt: m

ama uno Dumma mu ".- mh nu. mo .iuuutdu m : fw _. ' '."me ugynnmumddmsDu-p * -nnm9€nwwwmxuu=zu '(.vowM pu nun—mh ue:- uno nan—nm . 211-mmm

du cab-edan (; -d .5 az "uu

"Munr- nu nu zu rdddu "nu | "mm-l 05 utan” (um-) nm uounu mum-amn nu. 'Wmm zu n upm

»mer-n Hi uno ha rum-.ru lm eau-mut'- Ju '

dumt”; han va tuo; mm:. mm nu nu nuit?” quo utan ! nunaho rm amn invänt-mh "vp-n xum qoa "nu .m- . m uadduäahna lundin mannen!! m 'Vi-null "Mount vu ! mounta " Wurz" amount; no

- "pun (;")qu (av) m :a; remmar mun-noe p— mmt: nu. mo Juanda . W vuum (nu: 'en) pu mm:-llt. -m mm cgyu 1? "pun amn pu. _ um vain": utrum-amt! nu nu :e; nuddar- awp Innu- ml mann .nu emm 50.109 Manou" 'n 9 'd ! az -ul alumn ad "um Mull men H "0767 (Zi/tf wp" nu” (n 03 'a |:) av"

im

Fr lut ” - n &

Jalu- [nu 147 (lm/:") ( 702 nr) ”PuL/tf 357

mb? clay .ffl/RZE; . F F 15 97,0 _JILg/ uouva filmen 9 »zlag/ Sarwe/cw P” P?; "Dr” "”'" '”” ""'" . f ” UzP !Ab/

0 405019 /a/uo ;:qu _, Jobop/oluo noapa . : 6 L» M Iz, L../a nu.—um: you (you :c) * (fav ac; 'Lu'oJ/ bumpa/ag nwwnu

JD ,o/L'J' 27773. . . , .IJnÅéoW clip/mr 50046... 9). 473"le lap/z-

wåra/"1557 & 69%)

_ _ _ _ _ _ _ _VMTE'ÖQEMQJM—lmo alcouwp/ camillak/” (anklagar: ac) uu 9/3LIOC/Q/ ”; Paw UDUIZIFUQ/i alla/r ”bufi 970 - SQÖDIPZUJ upwais—uofi DFI/plsuotpwad' 3/76/ VÄ" c:a/o larvae/r _: OFI/plam JO” war upwz/rupå nun/buo zr/an/J/lr low/9.49:— : a/o obj/Iwar DHD/tuo ”Lr: uaåu/U/Iornlou/j us" Ylf Liz/'In", "uzåwuiymue/r/o/s (you! UZ/ayéll/Dayl/iff ammo; ÅuzcyrorJz/oun N.?S73d/Zlf7ä/335'

SOCIALSTYRELSEN Undersökning rörande sj ukledigheten inom statsförvaltningen. Utredningsbyrån

Frågorna besvaras genom kryss i tillämplig ruta eller genom ifyllande av uppgift på punkterad linje. Obs! Frågorna avse Edra förhållanden under år 1948.

Födelseår ______________ 7. Om så. ej var fallet, med vilken (el. vilka) av följande personer delade Ni under _ _ större delen av året bostad? Civilstånd 1/1 1948:

. _ _ _ 1 C] med make 1 [j ogift 2 [] gift 3 [] forut gift 2 B med föräldrar 3 [] med syskon 4 B med kamrat & |:] med barn

6 [] med annan person ............

Ledigheter under 1948. Ungefär hur många dagar var Ni borta från arbetet på grund av sjukdom 1948? .. dagar

Åtnjöt Ni under året tjänstledighet för enskilda angelägenheter (medräkna ej _ _ ledighet vid havandeskap med delvis bibehållen lön) på grund av: 8' Hur bodde N' under större delen " året?

Ungefärligt ] [:| hyrde egen bostad om ...... rum 0011 kök- antal dagar 2 [:| bodde hos föräldrarna

1 Elvärd av spädbarn..........

2 D Vård " andra bam ' ' ' ' ' ' ' ' (De som hyrde möblerat eller omöblerat rum anger alternativ 1 men 3 C] Vård av annan familjemedlem stryker »och kök».)

4 D annat arbete i hemmet . . . . 9. Hade Ni egna barn (blir inräknas även adoptiv- och fosterbarn) som under större 5 El annan orsak ' . _ _ ' . _ . _ _ _ _ _ . delen av året bodde hos Er?

l [:] Ja. Antal barn 2 E] Nej

_ 10. Angiv här nedan barnens ålder: b) I hur många perioder tog Ni ut denna semester? . . . . . . . . ............ » Antal barn 0) Hur många dagar omfattade den längsta perioden? _ , , _ Barn ålder: under 1

6. a) Hur många semesterdagar tog Ni ut under 1948? . . . . . . . . ......... dagar

d) Hur många dagar omfattade den näst längsta periodenP. . . . ............ 1_ 3 4— (i Familjeförhållanden. 7—18

6. Var Ni ensamboende under större delen av 1948? 14—18 1 D Ja 2 [:] Nej över 18

Om något (el. nägra) av ovanstående barn ännu icke uppnått skolåldern, var vistades barnet (el. barnen) under Er arbetstid?

1 [:| Hemma, vårdades av anhörig

2 [:| Hemma, vårdades av hembiträde el. barnvakt

& [] Borta, hos släktingar el. bekanta 4 [] På barnkrubba el. daghem

5 [:] På annan plats ......................................... .

Övriga upplysningar: .......................................................................

Hemarbetet.

Hade Ni hembiträde under 1948? 1 [3 Ja, hela året 2 [:| Ja, del av året. Antal månader 3 [:] Nej, hade ej hembiträde Hade Ni eljest lejd arbetskraft som hjälpte Er med hemarbetet? 1 [:| Ja, hade tillfällig hjälp en eller ett par gängor i veckan 2 [] Ja, hade tillfällig hjälp endast vid enstaka tillfällen

3 [:| Nej, hade ingen lejd hjälp

Brukade Ni få hjälp med hemarbetet av Er make, Edra barn eller släktingar? 1 [:| Ja, regelbunden hjälp även med smärre sysslor 2 [] Ja, hjälp med tyngre sysslor (t. ex. städning, tvätt)

3 [:| Nej, i regel ingen hjalp

(Besvaras endast av dem som bor hos föräldrarna)

Brukade Ni regelbundet hjälpa Edra föräldrar med hemarbetet?

IDJa 2DNej

Förhållanden på arbetsplatsen. Har många hade sitt arbete i samma rum som Ni? ......... personer Arbetsrummets ungefärliga storlek ...... m' Ungefärligt antal övertidstimmar för vilka Ni erhöll kontant ersättning under

(Ev. namnunderskrltt)

Bilaga 5 (jfr s. 237).

Jämförande utredning angående pensionskostnader för manliga och kvinnliga statsanställda

Av vice verkställande direktören i SPP fil. dr Tim Jansson.

1. Utredningens syfte m. m.

Förevarande utredning har av mig verkställts på uppdrag av likalönskommittén. På olika punkter av utredningen och vid beräkningarnas utförande har biträde lämnats mig av aktuarien hos SPP fil. kand. G. Ericsson samt av tjänstemännen på SFP:s aktuarieavdelning fil. kand. L.-G. Söderström och E. Kandre.

Utredningen åsyftar en beräkning av pensionskostnadsnivån för statsanställda, avlönade enligt löneplan nr 1 i statens löneplansförordning. Beräkningen skull härvid anordnas på det sätt, att en jämförelse möjliggöres mellan pensionskost- naderna för manliga och kvinnliga anställda.

Som utgångspunkt tagas nu gällande pensioneringsbestämmelser, vilka ge egen- och efterlevandepension enligt samma regler för manliga som för kvinnliga stats- anställda. Sålunda gälla exempelvis samma bestämmelser om pensionsåldrar för män och kvinnor i samma befattning, och familjepension efter avliden anställd, manlig eller kvinnlig, utgår till efterlevande make och barn.

Kostnaderna för pensioneringen, beräknade i relation till löne- eller pensions- belopp, bliva olika för olika grupper av anställda, beroende på varje grupps sammansättning. Göres gruppindelningen efter kön, bliva för de båda könen sinsemellan de relativa kostnaderna påtagligt olika för de i pensioneringen in- gående särskilda momenten, och i regel olika även sammanlagt för de olika pensionsförmånerna. Dessa förhållanden behandlas närmare i det följande.

2. F örutsättning angående fördelningen på olika år av pensioneringskostnadernas redovisning

För staten-arbetsgivaren kunna pensioneringskostnaderna på olika sätt hän— föras till olika år. Exempelvis kan pensionen hänföras som utgift antingen med 1 de faktiska pensionsbeloppen för de resp. år, då den utbetalas — en metod, som * numera i huvudsak tillämpas i statsbudgeten — eller med pensionens kapitaluärde för det år, då pensionen börjar utgå, eller slutligen med mot pensionen svarande efter 3. k. premiereservsystem beräknade försäkringspremier, belöpande på de år . av den anställdes tjänstetid, under vilka pensionen intjänas. l

För här ifrågavarande ändamål synes sistnämnda fördelning på de olika an- ! ställningsåren böra tillämpas, varigenom pensionsrätten evalveras till ett löne- belopp. Pensioneringskostnaden har i anslutning härtill vid förevarande beräk- ningar upptagits såsom beloppet av premien för en försäkring, som täcker statens pensionsåtaganden. Denna premie, som tänkes erlagd under den anställdes aktiva tid, utgår i princip med oförändrat belopp under tid då de försäkrade pensions- beloppen varit oförändrade. Pensionsförmånernas storlek antages reglerad enligt f.n. (dec. 1951) gällande bestämmelser, med inräknande av rörligt tillägg av

nuvarande storlek; någon hänsyn till eventuella framtida ändringar i de rörliga tilläggen har självfallet ej kunnat tagas.

3. Försäkringstekm'ska beräkningsgrunder

För beräkning av de försäkringspremier, som skulle täcka statens pensions- åtaganden, erfordras bl.a. antaganden om räntefot, dödlighet, sjuk- och invalid- pensionsrisk samt familjesammansättning. Dylika antaganden ha använts i äldre utredningar angående pensionering av statstjänstemän, och antaganden av lik- nande art finnas även av Kungl. Maj:t stadfästa för privat kollektiv pensionsför- säkring. Då dessa antaganden emellertid behöva moderniseras och då de, i den mån de fastställts för privat kollektiv pensionsförsäkring, avse pensionsbestäm- melser, som i åtskilliga hänseenden avvika från de statliga, måste särskilda nya antaganden konstrueras för förevarande utredning.

Räntefoten har enligt av likalönskommittén meddelade direktiv fixerats till 3 %. Det må framhållas, att relationen mellan avgifterna för män och kvinnor ej väsentligt påverkas av valet av räntefot inom det område, som här kan komma i fråga.

Vid konstruktion av övriga beräkningsgrunder för här ifrågavarande ändamål är det nödvändigt, att val av beräkningsgrunder för män och kvinnor göres i ett sammanhang och på det sätt att, såvitt sig låter a priori bedömas, en riktig relation mellan siffrorna för de båda könen tillämpas.

Ett viktigt och svårbedömligt spörsmål är den framtida utvecklingen av död- ligheten och andra riskförhållanden. Dessa skola här bedömas efter s.k. själv- kostnadsgrunder, dvs. så, att man gör en prognos av den framtida utvecklingen utan inläggande av några säkerhetsmarginaler.

Uppdelningen på olika beräkningselement har gjorts med hänsyn till att i före— varande utredning beräkningarna angående sjuk- och invalidpensioner grunda sig på s.k. sjukränteteknik. De tillämpade formlerna för beräkning av försäk- ringspremier återgivas i bihang A.

Ett alternativ av kostnadsberäkningarna har genomförts med tillämpning även av ett antagande om frivillig avgång [se härom nedan under f) ].

a) Dödligheten för samtliga levande

Det dödlighetsantagande, som skall tillämpas beträffande här ifrågavarande anställda, borde egentligen differentieras med hänsyn till huruvida fråga är om nuvarande anställda eller framtida anställda, varvid i senare fallet främst är fråga om personer, som nyanställas inom de närmaste åren.

För nuvarande anställda har en större eller mindre del av anställningstiden redan förflutit, och av samma generation äro åtskilliga anställda redan avlidna eller avgångna från tjänsten av annan orsak. Beräkningar angående pensions- kostnaden, uttryckt som en del av bruttolönen, borde därför få delvis retroaktiv karaktär. Enär lön redan åtnjutits under gången tid och för denna tid icke seder- mera ändras, samt enär en evalvering i lönehänseende av de successivt gjorda ändringarna i pensionsbestämmelserna, om den överhuvudtaget kunde entydigt genomföras, skulle leda till synnerligen svåröverskådliga resultat, synas dylika pensionsberäkningar vara mindre ägnade för belysning av nu aktuella lönefrågor. Pensionsberäkningarna ha därför inskränkts till att avse under den närmaste tiden nyanställda personer.

Det valda dödlighetsantagandet har i första hand konstruerats med utgångs- punkt frän befolkningsdödligheten i Sverige. Siffror angående denna dödlig- het finnas publicerade för tiden t.o.m. år 1947, och genom tillmötesgående

från Statistiska Centralbyrån ha även ställts till förfogande preliminära siffror för åren 1948 och 1949. För femårsperioder t.o.m. 1941—1945 ha för åldrar fr.o.m. 30 t.o.m. 90 år dödlighetsintensiteter funnits tillgängliga, utjämnade enligt Makehams formel

.Ua: : a + Hex

och med tillämpning av den s.k. it?-minimummetoden (se Cramér-Wold, Skandi- navisk Aktuarietidskrift 1935, s. 172—177); utjäinningsarbetet för åren 1931-— 1945 har verkställts av livbolagens teknikdelegation. Enligt samma förfarande ha utjämningar nu i första hand verkställts dels för treårsperioden 1946—1948, dels för tvåårsperioden 1946+ 1948. Det sistnämnda alternativet har medtagits, enär år 1947 företer vissa påtagliga avvikelser från den dödlighetsutveckling, som ägt rum fram till år 1946, medan siffrorna för år 1948 åter ansluta sig till nyssnämnda tidigare utveckling. Det har därför ansetts vara av värde att göra en utjämning med uteslutande av år 1947. Sedan omedelbart före denna utrednings färdigställande material erhållits för år 1949, har en utjämning gjorts även för sistnämnda år. Dödlighetssiffrorna för år 1949 befinnas väl ansluta sig till 1948 års, 1946 års och närmast tidigare femårsperioders.

I nedanstående tab. 1 återgivas Makehamkonstanterna enligt de erhållna ut- jämningarna fr.o.m. perioden 1926—1930.

Tab. 1. Makehamkonstanter enligt utjämningar av befolkningsdödligheten i Sverige.

M ä n K vin 1] o r P o rio d

109" 10313 log c 1050: 1035 log c

1926—1930 35 013322 00442 35 00209 0'0461 1931—1935 27 00344 00438 2'8 00216 00460 1936—1940 21 00407 00431 2'2 0 0223 00460 1941—1945 1'7 00316 00440 1'7 00187 00464 1946—1948 11 00321 00441 1-2 00170 00471 1946+1948 1'1 00836 00437 11 00179 0'0467 1949 07 00559 00434 08 00183 00466

Tab. 2. Utjämnad dödlighet för befolkningen i Sverige.

Dödlighetaintensitet pro mille vid åldern

Kön och period

80 år 40 år 50 år 60 år 70 år 80 år 90 år Mim. 1926—1930 4'2 5'4 8'7 17'9 435 1141 309'6 1931—1935 31 4'6 80 17-3 42'7 11% 3037 1936—1940 2'9 4'8 7'9 17'8 44'4 1163 3101 1941—1945 24 3'5 6'7 155 397 106-3 282” 1946—1948 1'8 3'0 6'2 15'3 4013 1094 3000 1946+1948 1'8 30 62 152 396 106'4 289'1 1949 1'4 27 60 151 399 1071 289'8 Kvinnor.

1926—1930 4'0 50 77 157 387 1054 2980 1931—1935 33 4'3 7'1 15'2 38'6 106'2 301'0 1936—1940 2'7 37 61; 150 39'2 108'9 3100 1941—1945 2'2 3'0 5'6 [3'1 34'8 98'0 2821 1946—1948 1'6 2'5 5'0 12'6 34'9 100'8 296'6 1946+1948 1'6 2'4 5'0 12'4 34'4 98'6 286'8 1949 1'3 2'1 4'7 12'2 34'3 98'6 286'8

! | |

I tab. 2 angivas för vissa åldrar de enligt de nyssnämnda utjämningarna fr.o.m. perioden 1926—1930 uträknade dödlighetsintensiteterna pro mille.

De meddelade siffrorna utvisa — i likhet med de outjämnade, vilka ej här åter- givas —— en fortgående dödlighetssänkning, vilken är särskilt påtaglig för de aktiva åldrarna. Vidare framgår av siffrorna, att den utjämnade dödligheten för kvinna hela tiden varit lägre än för man i samma ålder.

Det dödlighetsantagande, som skall tillämpas, bör enligt det ovan sagda avse dödligheten under framtida år för en nu nyinträdande generation, s.k. generations- dödlighet. Räknar man härvid med 25-åringar, som inträda under observation år 1950, tillhöra dessa samma årsklass som 22-åringar inträdda under observation år 1947. Vid beräkningarna har som en utgångspunkt valts en hypotetisk död- lighetsnivå för år 1947, vilken av de skäl, som legat till grund för ovannämnda uteslutande av året 1947 och som vunnit i styrka, sedan även siffrorna för år 1949 framkommit, antagits utgöra medeltalet för åren 1946 och 1948. För att göra en extrapolation från de kända siffrorna för åren 1946 och 1948 har man närmast att taga hänsyn till tidsavståndet från år 1947 till det framtida år död- ligheten skall avse.

Självfallet vore det för en dylik extrapolation av värde att ha studerat ej blott utvecklingen av den totala dödligheten inom befolkningen utan även att så in- gående som möjligt ha undersökt utvecklingen av olika specialfrågor beträffande dödligheten, särskilt dödligheten för olika dödsorsaker. Med hänsyn till önsk— värdheten av att begränsa omfattningen av förevarande utredning har jag emel- lertid ansett mig böra avstå från ytterligare undersökningar angående hela be- folkningen, detta så mycket mer som relationen mellan dödligheten för manliga och kvinnliga anställda i hög grad påverkas också av faktorer, som ej kunna be- lysas med siffror från befolkningsstatistiken.

En geometrisk extrapolation har för män verkställts med utgångspunkt från basperioden 1926—1930 (dödlighetsintensiteten p'x) och de båda nyssnämnda åren 1946 och 1948 sammantagna (dödlighetsintensiteten ”"x). Dödlighetsintensi- teterna för åldrarna 32,5, 37,5 — — — 87,5 år ha antagits lika med de outjämnade centrala dödskvoterna för de femåriga åldersintervallerna 30—35, 35—40, —— -—— —— 85—90 år, beräknade ur antalet dödsfall och medelfolkmängden enligt publikatio- nen Befolkningsrörelsen (resp. för år 1948 ur siffror från manuskripttabeller).

Den extrapolerade dödligheten .": har med tillämpning av den nyss angivna principen beräknats enligt formeln

" är.—22 _ ” ill-'x 19 jllz_|'4'lx

." ,:

De så erhållna p,, -talen för män ha för åldrarna 30—90 år utjämnats enligt Makehams formel med tillämpning av principerna för Z 2-minimummetoden, var- vid för bestämning av vikttalen i stället för observationsår valts antalssiffror enligt befolkningsfördelningen i genomsnitt åren 1946 och 1948. Den resulterande dödlighetstabellen för män, i det följande benämnd P 51, representeras av formeln

10a ,u,,=0,57 + 0,0”; . 100.046;

Dödlighetssiffrorna för år 1949, vilka voro kända först sedan ovannämnda extrapolation hade verkställts, skulle, om även de beaktades, endast medföra föga betydande ändringar i extrapolationsresultatet, och det har därför ej ansetts erforderligt att med utnyttjande av dem göra någon justering av P 51.

I tab. 3 göres en jämförelse mellan P51 och de på sätt ovan sagts utjämnade befolkningsdödlighetstabellerna för 1926—1930, 1946 + 1948 samt den av liv- försäkringsbolagen nu tillämpade tabellen L37.

Tab. 3. Jämförelse mellan dödligheten för män enligt P 51 och vissa andra dödlighetstabeller.

Dödlighetsintensitet i 0/00 enligt Dödlighetsmmusite” ”"1'

P 51 i % av Alder utjämn. av bet.-dödl. för utjämnad bef.-dödl. för P 51 L 37 L 37 1926—1930194G+1948 1926—1930 19464—1948 . 1'00 4'18 179 225 24 56 44 40 » 1'82 5'39 2'93 3'46 34 61 53 50 » 4'16 872 624 6'66 48 67 62 60 » 1093 1795 15-17 1508 61 72 73 70 » 3044 4348 3969 37—21 70 77 82 80 » 8672 114-13 106'38 9543 76 82 91 90 » 249'04 309-59 2259-06 2418—55 80 86 100

Frågan, i vad mån den framtida dödlighetsutvecklingen faktiskt kommer att överensstämma med den sålunda förutberäknade, kan självfallet bliva starkt be- roende av en del i framtiden inträffande förhållanden, vilka ej nu kunna förutses. En faktor, vars inflytande ännu är svårbedömligt men måhända blir mycket avsevärt, är den hälsoförbättring i högre åldrar, vilken kan bliva ett resultat av den moderna forskningen rörande ålderdomens sjukdomar. Även måste ändringar i sysselsättnings- och andra levnadsförhållanden ha en stor be- tydelse. Som bekant existera väsentliga olikheter mellan dödlighetssiffrorna i olika länder, bl.a. beroende på de olika levnadsförhållandena. Beträffande dylika olikheter vid jämförelse med våra grannländer må nämnas, att dödlighets- nivån i 50-, 60- och 70-årsåldrarna synes i Danmark i stort sett vara lika med eller obetydligt lägre än i Sverige men i Norge avsevärt lägre än i Sverige — den låg i Norge är 1948 10 a 17 % lägre för män och ca 20 % lägre för kvinnor — något som i varje fall synes tyda på, att en kraftig nedgång av dödlighetssiffrorna i dessa åldrar under vissa förhållanden borde vara möjlig i vårt land. Det torde vara berättigat att uttala, att några överdrivna säkerhetshänsyn icke tagits vid kon- struktionen av dödlighetstabellen P 51, vilken vid förevarande beräkningar i över- vägande grad fungerar som livsfallsdödlighetstabell.

. Här må även beröras dödlighetserfarenheterna för manliga tjänstemän. Under- ,sökningar beträffande dödligheten för statstjänstemän tillhörande den civila för- valtningen ha verkställts för perioden 1921—1932 och återfinnas i SOU 1934: 29 (se 5. 99—102 jämte tabellbilagor). Undersökningarna visade, att under åren 1921—1932 dödligheten för män för en bestämd ålder låg på en tämligen enhetlig nivå för de lägre lönegraderna inom olika verk eller grupper av verk och på en annan enhetlig nivå för de högre lönegraderna inom de olika verken eller grup- perna; till lägre lönegrader räknades härvid befattningar motsvarande högst nuvarande lözde lönegraden och till högre lönegrader övriga befattningar. Bort- sett från de lägsta åldrarna låg de högre gradernas dödlighet i stort sett på en betydligt högre nivå än de lägre gradernas. Även beträffande militär personal ha för ungefär samma tidsperiod verkställts dödlighetsundersökningar, vilka redo- visas i olika propositioner angående statens övertagande av de militära familje- pensionskassorna. Några nyare undersökningar beträffande statstjänstemän före- ligga veterligen icke. Inom SPP ha fortlöpande undersökningar verkställts beträffande dödligheten hos där försäkrade anställda, och för närvarande ha dessa undersökningar fram- förts t.o.m. år 1950. För SFP:s vidkommande synes numera dödligheten för man- liga tjänstemän över 50 år tämligen väl överensstämma med befolkningsdödlig-

& I I i | | I i i

heten så långt denna är känd, medan för åldrar under 50 år dödlighetsintensite- terna ungefärligen äro av storleksordningen 75 % av motsvarande intensiteter för befolkningen, vilket belyses av efterföljande tab. 4. Relationen mellan tjänste- mannadödligheten enligt SFP:s erfarenhet och befolkningsdödligheten ansluter sig härvid till sin storleksordning rätt väl till den relation, som under åren 1921— 1932 förelåg mellan dödligheten för civila statstjänstemän i lägre lönegrader och befolkningsdödligheten. Det nyss sagda avser i samtliga fall män. Vissa resultat från en Makehamutjämning av SPP :s dödlighetserfarenheter för såväl män som kvinnor återfinnas i efterföljande tab. 5.

Tab. 4. Dödlighet bland egenpensionsförsäkrade män i SPP. (Vikttal: antal observationsår i SPP.)

Centrala dödskvoter = . .. . i % av outjämnad befolknings- Aldrar pro mille for perioden dödlighet för samma period 1936—401941—451946—48 1949 —50 1946—50 l936—40Il941—45I1946—48 30—34 år 22 14 in; 12 15 71 54 67 35—39 » 2'5 2'3 1'9 1'0 15 69 74 79 40—44 » 84 29 26 1'7 2'2 71 74 81 45—49 » 5'5 5'0 3'8 4'4 4'1 85 91 79 50—54 » 10": 74 82 7'7 80 113 91 106 55 —59 » 13'5 12'5 12'1 10'7 11'4 98 102 101 60f 64 » 250 204 18'9 20'4 19'6 117 109 100 (SÖ—69 » 35'8 32'2 30'1 34'9 324 107 110 98 70—74 » 60'0 42'4 50'2 36'5 43'4 112 89 104 30—49 » 3'4 2'8 2'3 1'9 2'1 75 76 77 50—74 » 15'4 13'6 146 147 14": 109 101 102

En uppskattning har gjorts angående den ändring i pensionsavgiftsnivån som följer, om man för män utgår från tjänstemannadödligheten i stället för från befolkningsdödligheten och härvid antager, att dödligheten före 50 års ålder ligger 25 % under P51 och efter 50 års ålder överensstämmer med P51. Att en diskontinuitet i dödlighetskurvan för tjänstemän uppstår på grund av detta förenklade antagande har ingen praktisk betydelse i förevarande sammanhang. Resultatet blir, att pensionsavgiften höjes för egenpension med 0,5 å 0,7 %, sänkes för familjepension med 5,5 ä 6 % och sänkes sammanlagt för egenpension och familjepension med 0,5 å 1,2 %. På grund av det ringa inflytande en ändring av dödligheten i nämnda riktning alltså skulle få, har det ansetts tillräckligt att grunda beräkningarna på den här företagna extrapolationen av befolkningsdöd- ligheten (P 51).

Med hänsyn till förevarande utrednings syfte har det ansetts lämpligt att ut— trycka kvinnornas dödlighetstal som en funktion av männens, något som enklast och med en noggrannhet, som i praxis plägar anses tillräcklig, ernås genom att framställa kvinnodödligheten genom en åldersförskjutning i dödlighetstabellen för män. Ett dylikt förfaringssätt har tidigare tillämpats exempelvis i fråga om dödlighetstabellen R32, konstruerad av inom Handelsdepartementet tillkallade sakkunniga (SOU 1932: 4); sålunda är i sistnämnda tabell kvinnas dödlighet för åldrar fr.o.m. 20 år uttryckt som dödligheten för en ett år yngre man. Vid den av livförsäkringsbolagen för vanliga uppskjutna livräntor tillämpade tabellen L37 gäller genomgående en dylik åldersförskjutning av ett år för erhållande av kvinnas dödlighet ur dödligheten för man.

Materialets storlek.

Tab. 5. Utjämning ev dödligheten bändgålåst egenpensionsförsäkrade i åldrarna -— r.

Dödlighetsintensiteten framställes genom Makehams formel 111 = a + pel, och utjäm- ningen verkställes härvid enligt Äg—minimummetoden.

Antal observationsår Antal dödsfall

Man Kvinna Man Kvinna 1931—1935 66 811 13 931 391 38 1936—1940 131 858 27 728 861 123 1941—1945 201 707 42 517 1 234 146 1946—1948 178 820 38 150 1 061 139 1946—1950 331 858 71 790 1 942 235 Makehamkonstanter. Kontanter vid tillämpning av bästa c-värde Period Man Kvinna 1031: 1035 lng c 10%: 103,5' log 0 1931—1935 112 00245 0048 — _ — 1936—1940 075 0'0488 00430 0'66 00231 0'048 1941—1945 051 00393 00434 1'71 0'00184 0'060 1946—1948 022 00490 00415 0'87 000599 0054 1946—1950 0'08 00423 00420 078 000780 0051 Konstanter vid tillämpning av log e = 0042 Man Kvinna 10% 103,57 10%: 1090 1931—1935 040 00575 0'60 00305 1936—1940 000 00565 — 010 0'0566 1941—1945 032 00430 072 00290 1946—1948 029 00453 —0'11 00377 1946—1950 —0'01 0'0465 013 00311

har det framkomna

vilken approxi-

Ehuru förevarande utredning närmast avser anställda, må i fråga om kvinnas Jödlighet relativt mans först undersökas förhållandena ningen, för vilken ett fullständigare utredningsmaterial föreligger. är det lämpligt att för var och en av de olika perioddödlighetstabellerna för män inom befolkningen söka den åldersförskjutning, mativt skulle leda till dödlighetstabellen för kvinnor inom befolkningen under samma period. Vid de beräkningar, som häröver verkställts, har man ut— gått från ett fixerat log c = 0,05 i Makehams formel, motsvarande ett ungefär- ligt medeltal för män och kvinnor under åren 1926—1948; det må emellertid framhållas, att den resulterade åldersförskjutningen mycket oväsentligt påverkas av valet av c-värde. Sedan tabellen för män utjämnats med det nämnda c-värdet, a-värdet för den manliga tabellen fixerats som även vid utjämningen av kvinnornas dödlighet, varefter beräknats och satts i relation till

inom hela befolk-

Härvid

a-värde ,ä—värdet för kvinnor B-värdet för män. Denna relation har omräk- nats i en åldersförskjutning. Resultaten framgå av omstående tabell. '

Det utjämnade döds- talet för kvinnor överensstämmer med Period det utjämnade döds- talet för en nedan- stående antal år

yngre man

1926—30 l'1 år 1931—35 09 » 1936—40 1'2 » 1941—45 1'3 » 1946—48 1'3 » 1946 + 48 111 » 1949 '

Den åldersförskjutning, vilken kan anses genomsnittligen karakterisera skill- naden i dödlighet mellan män och kvinnor, har alltså under de senaste decen- nierna visat en tendens att ökas. Å andra sidan förelåg vid 1900-talets början i stället en tendens till minskning. Man torde för här ifrågavarande ändamål kunna som ett mått avseende män och kvinnor inom befolkningen välja en åldersför- skjutning, avrundad till 1 år.

En bedömning av den åldersförskjutning, som kan anses karakterisera skillna- den i dödlighet för män och kvinnor, bör emellertid i förevarande utredning främst grundas på speciella dödlighetserfarenheter rörande anställda män och kvinnor. Härvid föreligger dels en äldre undersökning rörande manliga och kvinnliga tjänstemän inom den civila statsförvaltningen 1921—32 (SOU 1934: 29, se särskilt s. 102 och 123), dels en undersökning rörande män och kvinnor för- säkrade i SPP för undersökningsperioden 1940—49.

Ur den förstnämnda undersökningen må citeras: »Av jämförelsen framgår, att om manlig tjänstemans dödlighet jämföres med dödligheten för ett, resp. två år äldre kvinna, kvinnornas dödlighet fortfarande i stort sett är lägre än männens; för de åldersintervaller, där kvinnas dödsrisk blir högre vid en dylik åldersför- skjutning är differensen mellan kvinnors och mäns dödsrisker relativt obetydlig, medan differensen blir större vid det övervägande antal intervaller, där kvinnas dödsrisk är lägre. Ännu för tre år äldre kvinnor ligger dödligheten övervägande under männens. Först vid fyra års åldersdifferens ligger kvinnornas dödlighet i huvudsak över männens.»

Undersökningen inom SPP utvisar, att kvinnornas dödlighetstal enligt genom- snittsberäkning på basis av Makehamutjämning överensstämma med_dödligheten för 3,8 år yngre män. Det må emellertid framhållas, att SFP:s material beträf- fande kvinnorna är föga omfattande och att man därför ej bör bygga på slutsatser ur detsamma, i den mån de icke ha stöd i annat större material.

Enligt de båda relaterade undersökningarna, vilka uteslutande avse tjänstemän -och därmed i fråga om avlöningsförhållanden likställda kategorier, har man anled— ning räkna med att kvinnornas dödlighet ungefär motsvarar dödligheten för 3 a 4 år yngre män.

Något material för bedömning av dödlighetsförhållandena för andra kvinnliga anställda än de nämnda kategorierna har icke stått till förfogande. Det må emel- lertid nämnas, att en nyligen företagen undersökning beträffande de försäkrade »inom Pensionsstyrelsens frivilliga försäkring _— anställda och icke-anställda -— åren 1939—1948 visade en lägre dödlighet för kvinnor än för män, varvid skill-

naden i dödligheten mellan könen motsvarade en åldersförskjutning av ungefär

2,8 år, när begränsning gjordes till s.k. slutdödlighet avseende tiden fr.o.m. 6:e försäkringsåret. Åldersförskjutningen blev avsevärt större vid en dödlighetsunder- sökning avseende de 5 första försäkringsåren.

Erfarenheten beträffande tjänstemannadödlighet skulle närmast leda till en åldersförskjutning av bortåt 4 år. Det är emellertid av intresse, att konstatera huru pensionskostnaderna för kvinnor ändras vid en ändring av åldersförskjut- ningens storlek, varför en beräkning även med ett annat värde på åldersförskjut- ningen synes önskvärd. Härvid har det ansetts motiverat att taga hänsyn till möjligheten av en sådan utveckling, vid vilken åldersförskjutningen för anställda skulle tendera att minskas till det värde, som gäller för hela befolkningen.

Med ledning av ovannämnda resultat har kvinnodödligheten utformats i två olika alternativ:

Alt. 1. Kvinna antages ha samma dödlighet som en 4 år yngre man. Alt. 2. Kvinna antages ha samma dödlighet som en 1 år yngre man. Valet av alternativ blir i viss mån beroende av om man skall beakta i första hand sådana befattningar, som faktiskt innehas eller komma att innehas av män och kvinnor under jämförbara förhållanden, eller om man i stället skall utgå från befattningar för civila manliga tjänstemän i allmänhet och kvinnliga tjänstemän i allmänhet. För det först angivna fallet, avseende innehav av befattningar under jämförbara förhållanden, har man intet material att bygga på beträffande dödlig- heten, och storleken av den åldersförskjutning, som karakteriserar skillnaden mellan männens och kvinnornas dödlighetstabeller, måste därför bli rent hypo- tetisk. Skulle den ej vara av samma storlek som för hela antalet tjänstemän, synes man i varje fall sakna anledning att antaga, att den skulle understiga den från befolkningsstatistiken framräknade differensen 1 år. För det senare fallet närmar sig åldersförskjutningen 4 år. Som huvudalternativ har jag redovisat beräkning efter en åldersförskjutning av 4 år.

De ifrågavarande dödlighetsundersökningarna avse vad beträffar befolkningen >samtliga levande», alltså aktiva och invalider sammantagna och beträffande tjänstemän såväl aktiva jämte ålderspensionärer som sådana f.d. tjänstemän, vilka avgått med sjuk- eller invalidpension, här benämnda invalider. Nedan under b) behandlas den speciella invaliddödligheten.

Det må än en gång framhållas, att de gjorda antagandena angående dödlighet etc. såsom nämnts avse under den närmaste tiden nyanställda personer, något som medför, att de uträknade absoluta beloppen av pensionsavgifterna icke äro tillämpliga för nuvarande anställda. Detta hindrar emellertid icke, att om man ändrade antagandena angående dödlighet etc., så att de gällde för nuvarande anställda, relationen mellan avgifterna för män och kvinnor torde bliva åtmin- stone approximativt densamma _som den här beräknade.

b) Dödligheten för personer med sjuk- eller invalidpension

I fråga om invalider, alltså dem som åtnjuta sjuk- eller invalidpension, finnes ett större material för bedömning av dödligheten endast rörande be- folkningen i dess helhet, dock icke av nyare datum (se B. Wingborg, Skand. aktuarietidskrift 1930, s. 112—146). Beträffande invalider, som innehaft tjänste- manna- eller därmed jämförlig anställning, förefinnes nyare material, ehuru av ringa omfattning, beträffande sjuk- och invalidpensioneringen inom SPP samt beträffande sjuk- och invalidpensioneringen av postverkets personal.

Vid den konstruktion, som nu gjorts av antagande för invaliddödligheten, har det ansetts motiverat att med hänsyn till den ringa omfattningen av aktuellt material välja en så enkel formel som möjligt. Efter en del försök har man utgått från formeln

I . i I ! i i g | E ? l ,

Pi = C + P:, där Pi betecknar dödlighetsintensiteten för invalider, Du,. dödlighetsintensiteten för samtliga levande och C utgör en konstant.

I huvudsaklig anslutning till den Wingborgska tabellen men med viss hänsyn till erfarenheterna från SPP och postverket har valts för män

,,g.=o,035 + ,u, (enligt tabellen P 51) för kvinnor

|u.;l,=0,020 + y,, (enligt den för kvinna genom åldersförskjutning i tabellen P 51 tillämpade dödlighetstabellen).

c) Änkors och änklingars dödlighet

Befolkningsstatistiken lämnar icke tillräckligt specificerade uppdelningar för en direkt bedömning av dödligheten bland änklingar och änkor; dessa kategorier redovisas nämligen ej i tillräcklig omfattning för sig utan ingå i den mera om- fattande kategorien »förut gifta». Indirekt synas emellertid vissa slutsatser kunna dragas av siffror, som avse förut gifta, dvs. änklingar och frånskilda män resp. änkor och frånskilda kvinnor. Nedan i tab. 7 meddelas för perioderna 1931—35 och 1941—45 relationen mellan dödligheten för förut gifta och för hela befolk- ningen (centrala dödskvoter) samt även det procenttal antalet änklingar resp. änkor utgör av antalet förut gifta män resp. kvinnor. Motsvarande procenttal för frånskilda är 100 minus procenttalet i tabellens högra hälft.

Tab. 7. Dödligheten för förut gifta i % av Antal änklingar (änkor) i % av an- dödligheten för hela befolkningen talet förut gifta män (kvinnor) Ålder 1931—35 1941—45 1931—35 1941—45 Män Kvinnor Män Kvinnor Män Kvinnor Män Kvinnor 30—35 år 149 128 129 160 59 60 36 44 35—40 » 144 136 192 154 62 67 43 53 40—45 i 151 113 176 118 69 74 50 63 45—50 » 134 114 144 116 74 80 60 71 50—55 » 115 111 133 110 81 86 70 79 55—60 » 120 107 125 109 87 90 79 85 60—65 » 114 105 114 102 91 94 86 90 65—70 » 112 101 110 105 95 96 91 94 70—75 » 108 104 107 102 97 98 95 96 75—80 » 105 103 105 101 98 98 97 97 80 år 0. däröver 108 104 109 104 99 99 99 99

De anförda siffrorna visa 1) att för vartdera könet de förut giftas dödlighet genomgående överstiger hela befolkningens

2) att de förut giftas dödlighet är obetydligt högre än befolkningens i åldrar, där det ingående relativa antalet frånskilda är obetydligt

3) att överdödligheten hos förut gifta i stort sett stiger med det procenttal antalet frånskilda utgör av hela antalet förut gifta.

Nyssnämnda resultat tillåta den tolkningen, att änklingars resp. änkors död- lighet ungefärligen överensstämmer med hela den manliga resp. kvinnliga befolk-

ningens, medan de frånskildas är större. En undersökning beträffande änkor efter statstjänstemän 1921—1932 (SOU 1934:29) utvisade, att änkornas dödlighet tämligen väl överensstämde med hela den kvinnliga befolkningens.

I förevarande utredning har med visst stöd av det nyss sagda dödligheten för änklingar resp. änkor antagits överensstämma med den på grundval av befolk— ningsdödligheten konstruerade tabellen för samtliga levande män resp. kvinnor. Sålunda har dödligheten för änklingar antagits följa tabell P51. För änkor har valts tabell P 51 med åldersförskjutning, men medan motsvarande åldersförskjut- ning för kvinnliga tjänstemän tagit sig uttryck i en ålderssänkning, som alterna- tivt valts till 4 resp. 1 år, har endast sistnämnda alternativ, en ålderssänkning på 1 år, ansetts böra ifrågakomma för änkor, detta enär änkorna ju i dödlighets- hänseende antagits förete ungefär samma förhållanden som hela den kvinnliga befolkningen.

d) Invalidiseringsfrekvens

Invalidiseringsfrekvensen, dvs. frekvensen av nyinträffade sjuk- och invalid— pensionsfall, antages i förevarande utredning beräknad i förhållande till antalet levande (aktiva + invalider). Material för bedömning av denna frekvens har erhållits från statens järnvägar för åren 1947—49, från postverket för åren 1944—49 och från telegrafverket för åren 1941—48. Något material från allmänna civilförvaltningen eller förvaltningen i övrigt har däremot ej kunnat erhållas för någon nära liggande tidsperiod. Intet av de tre nämnda affärs- verken ensamt, ej heller två av dem eller de tre sammantagna synes emeller- tid utgöra ett representativt genomsnitt för hela förvaltningen. För en tidigare period (1920—29) framgår detta förhållande av siffror i SOU 1932: 19, s. 175— 178; att frekvenserna för ifrågavarande affärsverk äro avsevärt högre än för all- männa civilförvaltningen beror — bortsett från en del tidigare gällande olikheter mellan pensionsbestämmelserna för affärsverken och den allmänna civilförvalt- ningen — på de speciella tjänstgöringsförhållandena inom vissa stora personal- grupper i affärsverken.

Det har ansetts lämpligt att komplettera undersökningen med erfarenheterna från SFP:s sjuk- och invalidpensionering; denna avser nämligen personalgrupper, som synas i viss mån jämförliga med personalen inom sådana delar av statsför- valtningen, för vilka invalidiseringsfrekvenser ej nu kunnat erhållas. Enär sjuk- och invalidpension inom SPP börjar utgå redan efter tre hela kalender- månaders sjukdom, oberoende av om det gäller permanent eller övergående arbets— oförmåga, borde SPP-siffrorna härvid i princip korrigeras till att avse endast permanent arbetsoförmåga.

Även vissa andra förhållanden böra emellertid i detta sammanhang beaktas. Jämförelsen i förevarande utredning mellan män och kvinnor gäller sålunda den del av vederlaget för utfört arbete, vilken honoreras i form av pension. Vid sådana sjukfall som leda till sjukpension för statsanställd, utgår avlöningen redu— cerad med ett löneavdrag, så länge vederbörande kvarstår i tjänst. Praxis torde ej vara fullt enhetlig beträffande tidpunkten för övergång från lön till pension. Detta gör att variationer i praxis kunna föranleda förskjutningar mellan löne- och pensionskostnader. Upptages vid en viss bedömning av pensioneringstid— punkten pensionskostnaden för högt genom valet av tidpunkt, leder detta, om man utgår från ett konsekvent behandlat material, till att sjukavlöningskostnaden upptages för lågt, och omvänt. Jag nämner detta för att framhålla, att de antagan- den, som här göras beträffande sjuk— och invalidpensioneringen, i viss mån in— direkt kunna innebära antaganden beträffande vissa moment i sjuklönekostnaden.

Vid den statliga sjuk— och invalidpensioneringen kan en pension, som en gång beviljats, i princip ej indragas, om pensionären skulle återvinna sin arbetsför- måga. Pension skall därför beviljas först sedan så lång tid gått, att den framtida arbetsförmågan mera säkert kan bedömas. Praxis synes härvidlag icke vara enhetlig inom statsförvaltningen. Enligt vad jag inhämtat från kommittén, torde man som genomsnitt kunna räkna med en tid av arbetsoförmåga av tre år, innan sjukpension beviljas.

Till viss ledning vid bedömning av den erforderliga avvaktandetiden torde även kunna tjäna siffror angående reaktiveringsfrekvensen inom SFP:s sjuk- och invalidpensionering. För åren 1940—48 har uträknats antalet reaktiveringar inom SPP per månad i promille av antalet invalider vid resp. månads början. Vägda medeltal av dessa siffror för längre avvecklingsperioder återgivas i nedanstående tab. 8.

Tab. S. Reaktivertngsfrekvens inom 81'st sjuk- och invalidpensionering (promille).

Duration efter arbetsoförmågans inträde (i hela kalendermånader) Ålder vid arbetsoförmågan! M 5, n K vin n o r intrade 9—15 15—27 27—51 ' 9—15 15—27 27—51 mindre än 30 år 56 59 17 83 33 9'3 30—39 » 64 26 19 67 25 17'0 40—49 » 54 26 6'6 47 25 6'7 50—59 » 20 4'1 3'1 12 52 3"). 60 år 0. däröver 1'6 1'2 — .— — —

Siffrorna visa en mycket påtaglig nedgång av reaktiveringen i det tredje dura- tionsintervallet 27—51 månader, för högre åldrar redan i det andra durations- intervallet 15—27 månader.

Då SFP:s erfarenhet nu utnyttjas för en bedömning av statens sjuk- och invalidpensionskostnader, har man i överensstämmelse med den uppfattning, som ovan refererats angående tiden för arbetsoförmåga för sjuk- och invalidpensions- fall vid den statliga pensioneringen, ansett dylika fall jämförliga med sådana sjuk— och invalidpensionsfall i SPP, för vilka mer än 36 kalendermånader för- flutit efter arbetsoförmågans inträde.

Det må nämnas, att de fall, där SPP praktiskt taget anser pensionen definitiv (»pension tills vidare»), bliva relativt få och ej synas direkt jämförbara med statens sjuk- och invalidpensionsfall. Att en SPP—pension bestämmes som prak- tiskt taget definitiv innebär nämligen icke, att pensionen uppgår till annat belopp i än om den skulle ha bestämts för viss tid; utgår sjukavlöning från arbets— ! givaren, torde dylik avlönings upphörande i regel vara oberoende av tidpunkten för beviljande av tillsvidarepension i SPP. Det har därför ingen egentlig ekonomisk betydelse för den anställde, hur snart ett mera definitivt bestäm— mande sker. Vid den statliga pensioneringen innebär däremot det definitiva l konstaterandet av att arbetsoförmågan är permanent, att sjukavlöningen ned- ' sättes till sjukpension, och det har därför en väsentlig ekonomisk betydelse för j den anställde, vid vilken tidpunkt konstaterandet sker.

_Den för avgiftsberäkningarna tillämpade regeln innebär såsom nämnts, att man för den statliga pensioneringen ej räknar med någon reaktivering efter 36 månaders arbetsoförmåga, ehuru reaktivering i verkligheten kan inträffa efter

nämnda duration. Dylik sen reaktivering synes vara så sällan förekommande, att ifrågavarande regel har ansetts böra godtagas som en approximation.

Det bör vidare framhållas, att SFP:s sjuk- och invalidpensioncr vid fullständig arbetsoförmåga utgå med ett belopp lika med ålderspensionens. Vid partiell in- validitet — vilken vid tjänstemannapensionering är sällsynt vid långvarig arbets— oförmåga —— utgår pensionen i proportion till invaliditetsgraden.

Vid bearbetningen av det ovan nämnda materialet för tre av statens affärs— verk har det ansetts önskvärt att i första hand hänföra undersökningarna för de olika verken till samma observationsperiod, elleri varje fall till lika långa perioder. Enär materialet för SJ omfattar tre är, emot sex år för postverket och åtta år för telegrafverket, ha för de båda sistnämnda verken vid en första bc— arbetning medtagits endast de tre sista undersökningsåren. Vissa outjämnade värden på invalidiseringsfrekvenserna meddelas i tab. 9, som även upptager värden på invalidiseringsintensiteten enligt formeln

r.. : a + B 107 ('t—”'””,

varvid 711- beräknas i förhållande till antalet levande; konstantvärdcna angivas i efterföljande tab. 11.

Tab. 9. Invalidiseringsfrekvens enligt erfarenhet från SJ, post- och telegrafverken (beräknad i förhållande till antalet levande).

Invalidiseringsfrekvens pro mille (outjämnade lnvalidise- 1 centrala kvoter) ringslnten- j Kön och ålder . sitet pro- Mlttålder '1' f SJ+poet_ mille enl. SJ Postverket Sää; - verket+ formeln 1947—49 1947—49 1946—48 telegraf- (for Hutt— verket ålder") (1) (2) (:l) (4' (5) | (6) (7) Jian 20—29 år 245 är De 00 On 03 0") 30—39 » 34'5 n De 01 0—0 0'6 0'6 40—49 » 44'5 » 2-0 0-9 0'6 1'5 l's ] 130—59 » 54'5 » 9'5 5'9 1'3 8-4 6-5 , 150—65 » 62'5 » 201» 10 0 in 177 12'4 j Jfr/mm | 20—29 är 2.1-:. år 2-1 0.3 00 0—4 0—3 ! 30—39 » 34'5 » 14'4 O's 1'7 2'4 1'7 ? 40—49 » 44'5 » 24-7 1'0 6'9 ö's Ers i 430—59 » 54'5 » 29'4 G's 12'3 13'9 12'4 [ Antal sjuk- och invalill- ? pensionsfall: Man ........................ 508 39 9 556 i Kvinna ...................... 57 12 119 188

SJ utvisar genomgående avsevärt högre invalidiseringsfrekvenser än post- och telegrafverken. Vid konstruktion av intensitetsfunktion enligt formeln har man ej direkt utgått från totalsiffran i tab. 9, kol. 6, utan denna har i stället ändrats, i allmänhet minskats, så att materialet för post- och telegrafverken erhållit större vikt än som skulle vara motiverat på grund av dessa verks storlek, detta med hän- '

syn till att de icke medtagna verken kunna antagas utvisa genomsnittsfrckveuser på sin höjd lika med post- och telegrafverkens. Den höjning av frekvensen i åldersintervallet 20—29 år för män, som härvid uppkommit, får ses mot bak- grunden av att materialet här är relativt obetydligt. Värdena enligt formeln ge för kvinnor genomgående lägre nivå än tab. 9, kol. 6, och för män i genomsnitt en lägre nivå än sagda kolumn. Till ytterligare belysning härav meddelas i tab. 10 kapitalvärdet av en sjuk— och invalidpension på 1 krona årligen till förmån för en nu aktiv anställd. Trots den i huvudsak i sänkande riktning gjorda änd- ringen i föl hållande till tab. 9, kol. (i ligga efter allt att döma även värdena enligt formeln ej obetydligt högre än som motsvara1 genomsnittet för samtliga verk inom statsförvaltningen.

Tab. 10. Kapitalvltrdet av sjuk- och invalidpension till en nu aktiv anställd. Årsbelopp 1 kr utgående högst till pensionsåldern.

Kapitalvördet i kr. av 1 kr. årlig sjuk- och invalidpension nppl'. beräkn. på . ' , hon 09" Pensionsålder basis av outjämnade [W]- 4 ' % ålder invalidiseringsfrekv. beräkn. enligt =”" kOI- 3 (utan omräkn. av formeln vikterna, se tab. 9, kol. 6) (1) (2) (3) (4) (5) Man '20 år 60 år 0'2573 0'2788 108 ' 65 » 0'4004 0'1002 100 30 » 60 » 0'3073 0'2964 96 65 » 0'5000 0'4585 92 Kvinna 20 år 60 är 08068 06735 83 30 » 60 » 1'0255 08408 82

Det ligger nära till hands att jämföra invalidiseriugsfrekvenserna inom de olika verken med resultaten av den sjukledighetsundersökning för år 1948, vilken socialstyrelsen verkställt för kommitténs räkningl. Tillgängligt material medgiver emellertid endast en jämförelse mellan kvinnlig personal i post- och telegraf- verken samt mellan manlig och kvinnlig personal i postverket. "Denna jämförelse utvisar, att vid fixerad ålder det högre genomsnittliga antalet sjukdagar per kvinn- lig tjänsteman inom telegrafverket än per kvinnlig tjänsteman inom postverket i stort sett motsvaras också av en högre invalidiseringsfrekvens samt att kvinnlig personal i postverket genomgående företer högre genomsnittligt antal sjukdagar per tjänsteman och högre invalidiseringsfrekvens än manlig personal inom samma verk.

Niil man bedömer erfarenheterna från de tre statliga affärsvelken, bör man_ observera, att det icke varit möjligt för verken att lämna sådant material att detta kunnat bringas i enhetlig form, och att i övrigt svårigheter före ålegat att lämna en mera ingående belysning av inv aliditetmisken. Det hade sålunda varit önskvärt med en uppdelning på olika riskklasser för vartdera könet, eftersom för vissa grupper av anställda, exempelvis för SJ:s manliga och kvinnliga personal i utetjänst och telegrafverkets telefonister, kunna förväntas gälla invalidiserings- frekvenser, som icke oväsentligt avvika från den övriga personalens. En diskussion med verken har visat, att fullständiga dylika uppdelningar ej nu varit möjliga att erhålla. Svårigheterna för en rationell uppdelning på riskklasser ligga be-

1 Undersökningen återgives i sammandrag i bil. 4 till kommitténs betänkande.

träffande vissa av dessa kategorier däri, att personal, som tillhör en för påfrest- ningar särskilt utsatt grupp, vid minskad arbetsförmåga överföres till en annan grupp med mindre påfrestande tjänstgöring.

Invaliditetsundersökningarna skola i princip omfatta samtliga personer, som äro underkastade allmänna tjänstepensionsreglementet. Denna gränsdragning torde ej genomgående ha kunnat strikt iakttagas. Då vidare för den övervägande delen av materialet de erhållna siffrorna icke kunnat uppdelas i mindre ålders- klasser än 10-årsklasser, kunna de erhållna invalidiseringsfrekvenserna endast anses som ungefärliga. De torde likväl vid sidan av erfarenheterna från SPP kunna användas vid en uppskattning av den mindre del av pensionskostnaderna, som belöper på sjuk- och invalidpensioneringen.

Ovan meddelade formeltyp tillämpas även för en utjämning av invalidiserings- intensiteterna enligt SPP:s erfarenhet 1940—1948, beräknade under förutsättning av tre års karens. Följande värden ha erhållits för konstanterna.

Tab. 11. Konstnnter i formeln för invalldiseringsintensiteten.

10%; | 1085 | ;, .; Äläu. A) SPP, 3 års karens .......................... 05 13"? —0'0027 73 B) SJ + postverket + telegrafverket (med omräk- ning av vikternal .......................... 0'5 1415 —0'0016 70 Kvinnor. A) SPP, 3 års karens .......................... la lfrl —0'0009 80 B) SJ + postverket + telegrafverket (med omräk- ning av vikterna.) .......................... 0'0 16'8 —()'00»10 66

Här nedan meddelas för åldrarna 30, 40, 50 och 60 år (len enligt formeln ut- räknade i11validiseringsintensiteten pro mille.

Tab. 12. Utjälunad invalidiseringsiutensitet pro mille.

Män i åldern Kvinnor i åldern

30 är 40 år 50 år 60 år 30 år 40 år 50 år 60 år

29 139 1'86 369 802 V!

A) SPP, 3 års karens ............ 050 0'52 101 B) SJ + postverket + telegrafver-

_ket(medomräkningavvikterna) 0454 1'03 3'84 () 085 354 932 15'46 >.. (? :=

Liksom praktiskt taget genomgående var fallet i tab. 9 ligger i tab. 12 vid-en fixerad ålder kvinnornas invalidiseringsiutensitet väsentligt högre än männens inom motsvarande material. Vidare framgår, att erfarenhetsmaterialet från de tre affärsverken, även efter omräkningen av vikterna, med endast något undantag representerar avsevärt högre invalidiseringsintensiteter än SPP:s material.

Medan den statliga invalidpensionen (pension efter olycksfall i tjänsten) utgår med belopp oberoende av antalet uppnådda tjänstår, göres vid beräkning av den statliga sjukpensionen ett visst avdrag, då antalet tjänstår ej uppgår till 30 (eller undantagsvis 25). Enär det relativa antalet invalidpensioner visar sig vara obe- tydligt,1 ha beräkningarna ansetts kunna ske, som om invalidpensionerna utginge enligt reglerna för sjukpension.

1 För SJ, post- och telegrafverken sammantagna utgjorde under den till grund för tab. 9 lagda undersökningstiden antalet beviljade invalidpensioner för män 7. medan antalet beviljade sjukpensioner var 549; för kvinnor var antalet invalidpensioner () och antalet sjukpensiouer 188.

e) Speciella antaganden för. beräkningar rörande familjepension

Beräkningar av kostnaderna för familjepension grundas i förevarande utred— ning dels på antaganden 0111 räntefot, dödlighet och invaliditet, dels på följande speciella antaganden: _

1. Sannolikheten gr för en x-årig man resp. kvinna att vara gift.

2. Genomsnittliga åldersskillnaden ”r mellan en x-årig anställd och dennes make.

3. Barnpensionskostnaden f; dvs. kapitalvärdet vid en anställds död vid 1: års ålder, räknat för 1 kr familjepensionstal, av pension till efterlevande familj ut- över den pension, som skulle utgå, därest inga pensionsberättigade barn funnes.

4. Änkors resp. änklingars omgiftesintensitet. Antaganden av dylik art användas i den privata pensionsförsäkringens beräk- ningsteknik. För valet av här ifrågavarande antaganden har man icke konsekvent kunnat lägga till grund något undersökningsmaterial, avseende just de grupper av anställda, varom fråga är i förevarande utredning. I stället har till föremål för undersökning tagits olika material, vilka i hithörande avseenden delvis icke äro representativa för statstjänstemän. En brist i fråga om den direkta representa- tiviteten kan emellertid i viss mån uppvägas därav, att de faktorer, som påverka pensionskostnaderna, få antagas i huvudsak uppvisa samma tendens eller samma inbördes relation som i fråga om kollektivet statstjänstemän.

g,, -antagandet för män

_q, -antagandet för män har gjorts till föremål för studium från olika utgångs- punkter. Härvid har man bestämt kvoten mellan antalet gifta män och hela an- talet män inom olika åldersklasser vid skilda tidpunkter. Dessutom har man emellertid fastställt intensiteter för icke-gifta mäns ingående av giftermål och för äktenskaps upplösning genom skilsmässa samt, för gifta män i olika åldrar, hust- runs dödlighetsintensitet. Man har nu antagit, att den ovan nämnda kvoten, stor— heten g,. från ett visst utgångsläge utvecklar sig i tiden under inflytande av ,dessa intensiteter, som förutsatts verka oförändrade en viss tid framåt. På detta sätt har man gjort en prognos om utvecklingen av storheten gr,

Förutheräkningar av angivet slag ha utförts på grundval av uppgifter rörande hela den manliga befolkningen i riket enligt befolkningsstatistiken för åren 1925, 1930, 1935, 1938, 1941, 1943—1947. Av mater-ialet framgår, att proportionen gifta bland männen icke undergått någon starkare förändring under åren 1945—1947. Med utgångspunkt från värdena av nyssnämnda intensiteter finner man, att det ej heller synes föreligga anledning att antaga någon större ändring för den när- maste framtiden.

I Folkräkningen den 31/12 1945 redovisas fördelningen av förvaltningspersonal i statlig tjänst på kön, ålder och civilstånd inom en tolftedelssampling, som torde kunna anses vara representativ. Den på grundval av dessa siffror framräknade kvoten mellan gifta män och samtliga män har med stöd av ovannämnda studium lagts till grund för glx-antagandet i denna utredning.

Enligt bestämmelserna i allmänna familjepensionsreglementet utgår ej familje- pension till änka (änkling) efter avliden tjänsteman om äktenskapet ingåtts efter det tjänstemannen uppnått 60 års ålder. Dessa från änke- (änklings-) pen- sionsrätt uteslutna äktenskap ingå visserligen i den statistik som använts vid beräkningarna, men ett särskiljande av dem har ej ansetts nödvändigt, eftersom effekten härav vid beräkningarna har ringa betydelse. Å andra sidan har ej heller hänsyn tagits till frånskild makes rätt till familjepension.”

(172-.

fix : 0.93 -e_ . 5 ) för .1- ( 47

..,.1

Ue" : 0—93 ' e_ för .'1' % 47

I tab. 13 angives dels ovannämnda kvot, beräknad enligt Folkräkningen, dels _q, enligt den angivna f011nel11.

Till). 13. Jämförelse mellan outjämnade och utjämnade g..—värden för män.

100 - y.,—

. ll .. _ 1." ) . 1,1 _ outjämnnt värde _". . . l

A ( Blzlxlha l1tt1 det enl. Folkräkn. enligt formeln :

för äldersklasscn för mittäldern i

J

25—3. s.. 2745 är 117—.. (31'2 % 330—35 » IE"? » Sl's 80": 35—40 » 37'0 " 5924 390 40—45 » 42'5 » tll'u 92'8 443—50 » 47."; n 931: 03'0 50—55 » 5'3'5 » 91'2 9211 fifi—60 » 57'5 » Ell'T 90'5 150—65 » 635 »: 871 874 65—70 » 677) .. 813 890

gat-antagandet för kvinnor

Proportionen gifta bland förvärvsarbetande kvinnor är lägre än proportionen gifta i hela den kvinnliga befolkningen. Enligt befolkningsstatistiken voroden 31/12 1945 33,2,” W av kvinnlig förvaltningspersonal mellan 25 och 65 års ålder gifta, medan motsvarande procentsiffra för hela den kvinnliga befolkningen mellan 25 och 65 års ålder vid samma tidpunkt var 70,2 %. Den utsträckning, i vilken gifta kvinnor utöva förvärvsarbete, och förändringarna härutinnan med tiden ha avsevärt större betydelse för (h.-antagandet än proportionen gifta i hela den kvinnliga befolkningen och förändringar i denna proportion. För den skull har undersökningen rörande glx-antagandet för kvinnor utförts efter delvis andra metoder än för män.

Tab.14. Proportionen gifta bland kvinnlig förvaltningspersonali hela riket enligt iolkräkningarna fil/12 1940 och 31/12 1945.

% gifta bland kvinnlig förvalt- _ valtningspersonal (i statlig, (3) Alder kommunal eller enskild tjänst) .'.. 53” få)

31,/12 1940 31,/12 1945

(1) (21 (3) (4,1 25—35 år 27": 35 1 1 39 35—45 » 30-2 38 4 127 45—55 » 21'8 4 2811 1'31 55—"65 » 3 5 18'1; 1'38 725—65 » 262 332 1 37

. . ___?” 4

Det allmänt kända förhållandet att gifta kvinnor under senare tid i allt större utsträckning utöva förvärvsarbete belyses i tab. 14, som anger proportionen gifta bland kvinnlig förvaltningspersonal i hela riket enligt Folkräkningen den 31/12 1940 och Folkräkningen den 31/12 1945.

Tablån utvisar att proportionen gifta stigit med i genomsnitt 27 % under fem år. Material har icke stått till förfogande för konstaterande, huruvida ökningen fortgår efter 1945 Folkräkningen per 31/12 1950 ligger för närvarande under förberedande bearbetning, och några siffror därifrån ha ej ännu kunnat erhållas. En fortgående ökning synes emellertid sannolik, ehuru olika förhållanden möj— ligen ha kunnat verka dämpandc på den tidigare snabba utvecklingen i denna riktning.

Med ledning av ovanstående synpunkter ha till grund för denna utrednings !,x-antagande för kvinnor lagts uppgifter i Folkräkningen den 31/12 1945 rörande proportionen gifta kvinnor bland kvinnlig förvaltningspersonal i statlig tjänst, och proportionstalen ha med hänsyn till utvecklingstendenserna förhöjts med 30 %.

”_, har sedermera utjämnats och uttryckts enligt formeln

2

_ (arg-) !I.r=0)625 -c 15 föl” .'1535

')

'.r—Ilö) g,. :: 0,62?) - e ( ”" för 362 35 i vilken alltså fixeras utredningens beräkningsantagandc på denna punkt.

1 tab. 15 angives värdet av g,. enligt Folkräkningen och enligt ovanstående formel.

Tal). 15. Jämförelse mellan out-jämnade och utjämnade (lx-värden för kvinnor.

100 - g.. _. enli'vt enligt Åldersklass Mittälder 1. ”. Folkräkningen . 'olkiakmngen den ”ha 1945 enhgt formeln (len ”'1'11 1945 med 30 % höjd för äldersklassen för mittåldern 25—30 år 275 är 385 500 487 30—35 » 32'5 » 46'1 59'9 60'8 351—40 n 375 » 50'8 660 621 40—45 » 42'5 » 41'4 533 587 45—50 » 47'5 » 367 47"! 52'5 50—55 " 52'5 » 31”: 41"! 44%") 553—60 » 57'5 » 27"? 35'4 35'6 (SO—65 » 62'5 » 182 237 27'0 65)—70 " 67'5 » 31'6 41'1 19'3

a.,-antagandet för män

Beräkningar av det slag, som ovan nämnts vid undersökning rörande gx-anta— gandet för män, ha också utförts vid undersökning rörande :::-antagandet för män. Ehuru det hade varit önskvärt att vid förevarande utredning bestämma n,. och 9. ur samma material, har detta ej visat sig möjligt, utan man har — med utnyttjande av principiellt samma metod för manliga och kvinnliga anställda — måst bestämma 11,. nr siffrorna för en större befolkningsgrupp än den, som lagts till grund vid gx—beräkningen. Bl.a. efter en gjord jämförelse med en .a..- och "x -undersökning inom SPP har den här valda metoden ansetts godtagbar.

I Folkräkningen den 31/12 1945 lämnas uppgifter om fördelningen av sam- boende äkta makar efter båda makarnas ålder inom hela befolkningen och vissa grupper därav. Till grund för denna utrednings åldersskillnadsantagande för män i en viss åldersklass ha lagts ur nyssnämnda uppgifter för denna ålders- klass framräknade genomsnittliga åldrar för hustrurna, vilka åldrar i regel äro lägre än männens. Genomsnitten ha beräknats rent aritmetiskt dvs. enligt formeln

1

ym """ ' ; 519 där 11 är antalet hustrur, y hustrus ålder och y," medelvärdet av denna ålder. En »vägning» efter kapitalvärden av änkepensioner — dvs. en beräkning av ett medelvärde y,", som satisfierar ekvationen

- 1 _.

(ty," _— " ' ; ((U —— vore principiellt riktigare, men skillnaden mellan genomsnittsvärdena enligt de båda metoderna är obetydlig. -——

Vid denna undersökning har jordbruksbefolkningen undantagits liksom också icke förvärvsarbetande män. Det må nämnas, att inom jordbruksbefolkningen, om vilken ju här ej är fråga, åldersskillnaden mellan man och hustru i genomsnitt är något större än inom befolkningen i övrigt. De icke förvärvsarbetande männen utgöra en ringa minoritet utom i de högsta åldersklasserna, och det skulle med visst fog kunna göras gällande, att, med hänsyn till tjänstepensionärernas familje— pensionsrätt, även denna kategori bör beaktas för ifrågavarande syfte. Effekten av en ändring härvidlag har emellertid relativt liten betydelse.

I fråga om äktenskap ingångna efter det manlig eller kvinnlig tjänsteman upp- nått 60 års ålder gäller vad ovan sagts under rubriken » gx-antagandet för män».

De för olika åldersklasser erhållna genomsnittliga ur-värdena ha gjorts till föremål för en utjämning enligt minstakvadratmetoden, varvid för här ifrågava— rande beräkningsantagande erhållits resultatet

n,: 0,000137753:3 — 0,021287x2 +1,12775.1:——l6,741 I tab. 16 angives dels den enligt ovan beräknade åldersskillnaden mellan för- värvsarbetande gifta män och deras hustrur i hela befolkningen (utom jordbruks- befolkningen) enligt Folkräkningen den 31/12 1945, dels 11.: enligt den angivna formeln.

Tab. 16. Jämförelse mellan outjämnade och utjämnade 111—värden för män.

Mannens ålder Alderssklllnäghrigailfrhilllisetlllän gift, man enligt Folkräkningen enlivt formeln åldersklass mittålder den 111/,, 1945 för åldersklasscn för mittåldern

20—25 år 225 år ——0'60 —— 057 25—30 » 27'5 » + 107 + 104 30—35 » 32'5 » + 218 + 2'16 35—40 » 37'5 » + 2135 + %$ 40—45 » 42'5 » + 3'86 + 3111 415—50 » 47'5 » + 3'54 + 3'56 50—55 » 52'5 » + 3'69 + 3'73 55—60 » 57'5 » + 392 + 3'91 60—65 » 62'5 » _ +-4'26 + 4”)? 65—70 » 67-5 » + 4'83 + 4'76 70—75 72'5 + 561 + 56

11,-antagandet för kvinnor

Vid bedömning av lyx-antagandet för kvinnor föreligger större svårighet att genomföra erforderliga undersökningar än i fråga om [,,,-antagandet för män. Detta sammanhänger med nödvändigheten av att vid sådana undersökningar be- träffande kvinnor särskilja förvärvsarbetande och icke förvårvsarbetande. De beräkningar och jämförelser, som kunnat göras mellan olika undersökningsmate- rial och för skilda tidpunkter, giva emellertid vid handen, att uppgifterna i Folkräkningen den 31/12 1945 rörande fördelningen av samboende äkta makar efter båda makarnas ålder böra kunna läggas till grund för det här ifrågavarande ändamålet.

Den genomsnittliga åldern hos jämnåriga förvärvsarbetande kvinnors makar har i enlighet härmed framräknats ur nämnda fördelning inom befolkningen (med undantag av jordbruksbefolkningen). Efter utjämning enligt minstakvadratmeto- den har följande 11,-värde erhållits att läggas till grund vid beräkningarna:

u,: 0,000120991'3 — 0,016226x2 + 0,7565x — 14,504. I tab. 17 angives åldersskillnaden dels enligt ovan nämnda beräkningar på uppgifter ur Folkräkningen den 31/12 1945, dels enligt den angivna formeln.

Tab. 17. Jämförelse mellan outjämnade och utjämnade fux—värden för kvinnor.

Hustruns ålder Äldersskillnad uz i år mellan hustrun ouh hennes make enligt Folkräkningen . , enh t formeln åldersklass. mittålder den 31”, 1945 g för åldersklassen för mittåldern 550—25 år 225 år — 4'56 —- 4'32 25—30 » 275 » _ 3'08 — 345 30—35 » 32'5 » —— ;74 —— 2-90 35—40 » 37'5 » —— 2'80 —— 257 40—45 » 42'5 » — 2'41 — 2'37 45—50 » 47'5 » — 259 + 221 50—55 » 52'5 » — 1'83 _ .;00 55—60 » 57-5 » — 1-53 — 1'65 (SO—65 » 62'5 » — l'ae _ 1'06 65)—70 » 87'5 » + 010 —()'16 70 —75 » 72'5 » + 1'05 + l'16

De i det föregående behandlade speciella antagandena för beräkningar rörande familjepension ha konstruerats med utgångspunkt från siffror ur befolkningsstati- stiken. Det må nämnas, att antagandena även ha visst stöd i siffror från SPP:s erfarenhet.

fi:-antagandet för män

Medan antagandena om g,, och ": i stort sett kunna oförändrade tillämpas vid olika förekommande pensionsanordningar, blir ltt-antagandet beroende av de pensionsbestämmelser, som förutsättas. Sålunda beror få av den ålder för barnet, intill vilken barnpension utgår, och av den s.k. familjepensionsskalan, dvs. kvoten mellan grundbelopp och familjepensionstal vid olika familjesammansätt- ningar. Vidare blir lf; beroende av faktorer, som måste bestämmas på grundval av statistiskt underlag, nämligen relativa antalet barn under slutåldern för barn- pensionen och dessa barns relativa fördelning på åldrar. Även den för beräk- ningarna valda räntefoten har betydelse. De uppgifter ur befolkningsstatistiken,

vilka stått till förfogande, ha icke varit tillfyllest för en beräkning av [";-anta— gandet, och detsamma gäller de uppgifter, som erhållits rörande speciellt stats— tjänstemännen. Därför har man i huvudsak varit hänvisad till resultat av under— sökningar, utförda inom SPP.

Inom SPP har barnpensionskostnadsantagandet för manliga tjänstemän under— sökts bl.a. med hänsyn till barnpensionskostnad vid såväl gifta mäns som änk- lingars och frånskilda mäns frånfälle, till kostnad för pension till postuma barn m.m. Kostnadsantagandet få har fastställts på grundval av familjesammansätt- ning och barnens åldersfördelning sådana dessa faktorer konstaterats vara vid olika tidpunkter. Dessutom har man emellertid också använt de ovan i samband med behandlingen av gx-antagandet för män omnämnda intensiteterna jämte födelseintensiteter. Man har därvid, på sätt motsvarande det vid behandlingen av gx-antagandet för män tillämpade, antagit att f,", från ett visst utgångsläge ut- vecklar sig i tiden under inflytande av intensiteterna för giftermål, skilsmässor, födelser etc. På detta sätt har man gjort en prognos om utvecklingen av fi. Beräkningarna utvisa en tendens hos barnpensionskostnadstalet ff, att öka under 1940-talet, främst beroende på nativitetsförhållandena. Denna tendens oaktat ha emellertid familjesammansättning och åldersfördelning, sådana som dessa kon- staterats per den 1/4 1945, tidpunkten för SPP:s senaste fullständiga statistiska undersökning av hithörande slag, utan extrapolation för väntad kostnadsökning bedömts vara lämpligt underlag för denna utrednings fl:-antagande. Detta moti- veras av att en extrapolation väl kan utföras för manliga anställda på grundval av de undersökningar, vilka utförts beträffande dessa, men att då för kvinnliga anställda lika ingående undersökningar ej ha kunnat göras, den inbördes rela- tionen mellan männens och kvinnornas fZ—antagande vid en dylik extrapolation kunde bliva på okontrollerbart sätt förändrad. I övrigt är nämnda ökning ej alltför betydande i förhållande till de ursprungliga [f,-värdena, vilka i sin tur ha relativt liten betydelse för hela pensionskostnaden. Då sålunda SPP:s undersökning per den 1/4 1945 lagts till grund för bestäm- ningen av IP:-antagandet, har emellertid detta skett med det förbehållet, att i den mån jämförelser mellan resultatet av SPP:s undersökning och annan statistik av betydelse härvidlag kunnat göras, behörig hänsyn skall tagas härtill. En sådan jämförelse har utförts rörande antalet barn, varom Folkräkningen den 31/12 1945 lämnar vissa upplysningar. Av dessa kan framräknas genomsnittligt antal barn under 18 års ålder per familjeföreståndare tillhörande familjetyp samboende äkta makar i hela befolkningen utom jordbruksbefolkningen.

Tab. 18. Antal barn under 18 år i genomsnitt per gift man.

Antal barn under 18 år i genomsnitt per gift man enligt Mannens ålder

Folkräkningen Sl'st undersökning

den 31119 1945 per 1/4 19443 25)—85 år 111 0'9—1 351—45 » 1'50 1'33 45—55 » 0'97 0'96 55-65 » 034 029 |

Som synes av tab. 18 uppvisar SPP:s undersökning lägre värden i lägre åldrar, medan i högre åldrar värdena enligt Folkräkningen och enligt SPP:s undersök- ning ligga på ungefär samma nivå. Då detta förhållande torde kunna förklaras

av att familjebildningen ofta inträder något senare för tjänstemän än för andra befolkningsgrupper _ en relativ förskjutning som kan antagas gälla även de anställda, som omfattas av förevarande utredning —- har någon ändring ej ansetts böra göras av den på grundval av SPP:s undersökning framkomna barnpensions- kostnadsnivån för manliga anställda. 1'2-antagandet har alltså grundats på de beräkningar som utförts inom SPP, varvid på grund av olikheter mellan SPP:s försäkringsvillkor och statens familje- pensionsreglemente evalvering gjorts med hänsyn till skiljaktigheter beträffande den ålder för barnet, intill vilken barnpension utgår, familjepensionsskalau och ränteantagandet. ff,-antagandet för män har sålunda efter utjämning bestämts enligt formeln

b ['t : 6,5 10 — (),0024 "Ac—37 "3

!lx

f :),-antagandet för kvinnor I fråga om kvinnor föreligga ej blott de ovan omtalade svårigheter för be-

stämning av fi-antagandet, vilka uppträda i fråga om män, utan därtill kommer även, att SPP icke utfört lika ingående undersökningar rörande kvinnornas fi-antagande som rörande männens, detta främst beroende på att dylika under- sökningar, med hänsyn till det ringa antalet försäkrade kvinnliga tjänstemän. skulle ha ett rätt begränsat värde. Av samma anledning har en sådan bearbetning av detta material för föreliggande utredning icke ansetts motiverad. I stället har tillämpats en indirekt metod, där som utgångspunkt valts SPP:s undersökningar av material rörande manliga anställda.

Som ett ungefärligt mått på barnpensionskostnaden fördelad på kvinnliga anställda har tagits den ur nämnda SPP-material för manliga anställda beräknade genomsnittliga barnpensionskostnaden, fördelad på hustrurna efter dessas åldrar 32. En felkälla av betydelse är, att säkerligen endast en minoritet bland dessa hustrur har tjänstemannaställning och att man därför icke kan förvänta, att nämnda kostnad utan korrektion skall vara tillämplig för kvinnliga tjänstemän. Det har emellertid bedömts som godtagbart att låta dessa kostnadssiffror angiva de verkliga kostnadernas proportion vid olika kvinnoåldrar. Sedan evalvering gjorts med hänsyn till skiljaktigheter mellan SPP:s försäkringsvillkor och statens familjepensionsreglemente efter i huvudsak samma principer som beträffande f: -antagandet för män, har det återstått att bestämma nivån för kvinnornas barn- pensionskostnad.

För bedömning av nämnda nivå har gjorts en jämförelse mellan antal barn i genomsnitt pergift kvinna. Folkräkningen den 31/12 1945 innehåller uppgifter rörande antal hustrur tillhörande familjetyp samboende äkta makar inom hela befolkningen utom jordbruksbefolkningen den 31/12 1945, efter ålder och efter antal barn under 18 år, och härur har beräknats antal barn i genomsnitt per hustru. Vidare redovisas i byråchefen J. Östlinds kostnadsutredning av den 15/4 1948 rörande pensioneringen av Stockholms stads tjänstemän ett material, varur antal barn under 19 år i genomsnitt per gift kvinnlig tjänsteman har fram— räknats. Detta antal har genom proportionering mot motsvarande antal i SPP :s material omräknats till att gälla antal barn under 18 år. I detta sammanhang må nämnas, att materialet från undersökningen för Stockholms stad icke varit lämpat för direkt utnyttjande för den här ifrågavarande beräkningen av [i.

I tab. 19 redovisas antalet barn per gift kvinna enligt de olika undersök- ningarna. Även barn till ogifta mödrar ha härvid, vad gäller de i tabellen upp- tagna talen 112 och 113 men ej nl, fördelats på de gifta.

Tub. 19. Antal barn under 18 år i genomsnitt per gift kvinna.

| Antal barn under 18 år i genomsnitt per gift kvinna Kzinnans enligt enligt undersökning enligt SPP:s under- 10me 1001'2 alder Folkräkningen för Stockholms stads sökning får hustrur ', 3 pa den 31'12 19-151 tjänstemän till manliga anställda "1 Ila li'3 25—35 år 1'30 0'64 ha 116 57 Sån—45 ., 1'46 0'72 1'36 107 53 45—55 » 0'69 ('t-35 (nu 105 ”i 55—55 » 0 15 Ons ()'11 136 723 |

Det genomsnittliga antal barn som framräknats ur Folkräkningens uppgifter avser, liksom oek var fallet vid SPP:s undersökning, icke enbart förvärvsarbetande kvinnor, varför det är naturligt att hithörande värden överstiga antalet barn per kvinna enligt undersökningen för Stockholms stad, vilken avsåg uteslutande gifta kvinnliga tjänstemän anställda hos staden.

Antalet barn per gift kvinnlig tjänsteman i hela riket torde ej understiga antalet barn per gift kvinnlig tjänsteman i Stockholm. Jag har ansett mig kunna utgå från en nivå för det genomsnittliga barnantalet i anslutning till undersök— ningen för Stockholms stad. Med hänsyn till att familjepensionsskalan åstadkom-_ mer, att relativa avvikelser i barnantal motsvara något mindre relativa avvikelser i barnpensionskostnaden har sålunda, med utgångspunkt från relationen 5711 ovan— .b "3 stående tabell, Ii" för kvinnor i föreliggande undersökning bedömts utgöra 60 %

( se av det enligt lövan på grundval av SPP:s undersökning framräknade värdet. Skulle nyssnämnda procenttal ändras med 5 enheter, komme detta att betyda en ändring av den sammanlagda pensioneringskostnaden för kvinnor med endast 0,02 51 0,03 %- Efter utjämning har li,-antagandet för kvinnor fastställts enligt formeln

b I'” ___ 4 . 10 » 0.0026 ('x—33,3)?

Six

Det bör framhållas, att den under rubriken »gx-antagandet för kvinnor» nämnda förhöjningen av g,, med 30 % på grund av ovanstående formels konstruktion kom- mer att gälla även/"f.

Omgiftesintensiteten för änkor resp. änklingar

För bedömning av omgiftesintensiteten för änkor efter statstjänstemän finnes icke-något nyare material. Beräkningar, som utförts å uppgifter ur befolknings— statistiken, utvisa omgiftesintensiteten och utvecklingstendenser för denna i fråga om änkor i hela riket. Emellertid ha änkor, vilka uppbära änkepension, avsevärt lägre,'omgiftesintensitet än samtliga änkor i hela riket, vilket främst torde bero på att pensionen upphör vid omgifte. Sålunda har i SOU 1934: 29 (s. 102—:103) påvisats, att omgiftesintensiteten föränkor efter statstjänstemän under perioden 1921—1932 utgjorde ungefär 1/3 av omgiftesintensiteten för änkor inom hela

befolkningen åren 1911—1920 och att nedan angivna, av riksförsäkringsanstalten tillämpade antagande kunde anses lämpat för beräkningar rörande pension till änkor efter statstjänstemän. Vidare har omgiftesintensiteten för änkor, vilka uppbära änkepension från SPP —— materialet har dock ännu relativt liten om- fattning — befunnits ligga på samma nivå som enligt nämnda antagande för riksförsäkringsanstalten. Med hänsyn till ovanstående har i förevarande utred- ning riksförsäkringsanstaltens antagande tillämpats, dvs. omgiftesintensiteten för en :c-årig änka har antagits bliva uttryckt genom formeln

0,03 , 10 —0.001(x—17)'—'

Det må framhållas, att måttliga variationer i omgiftesantagandet ha relativt obetydligt inflytande på pensionskostnaden.

Den tillämpade omgiftesintensiteten för änkor utgör ca 20 % av den från be— folkningsstatistiken för år 1945 beräknade omgiftesintensiteten för änkor. I fråga om änklingar har man i förevarande utredning utgått ifrån att det förhållandet, att pensionen upphör vid omgifte, verkar minskande på omgiftesfrekvensen i relativt mindre grad än i fråga om änkor. Någon egentlig undersökning håröver har icke kunnat göras. Omgiftesintensiteten för änklingar har emellertid i denna utredning med. utgångspunkt från det förut sagda antagits utgöra 30 % av om- giftesintensiteten för änklingar i hela riket under år 1945. .

Efter verkställd utjämning av omgiftesintensiteten för änklingar inom befolk- ningen har antagits, att omgiftesintensiteten för :::-årig änkling efter statsanställd kvinna följer formeln

0,0565 . 10 —0,0009 (::—27,2 f) Antagande om frivillig avgång

Inom det enskilda näringslivet har den s.k. oantastbarhetsprincipen i fråga om personalpensioneringen mer och mer vunnit terräng. Den gäller numera i det övervägande antalet fall vid pensionering av förvaltningspersonal och tilläm- pas helt vid pensionering i SPP. Denna princip innebär bland annat, att en anställd, som avgår ur tjänst på grund av annan orsak än dödsfall, sjuk- och

invalidpensionering eller uppnående av pensionsåldern, efter försäkringsteknisk beräkning gottskrives hela den pensionsrätt, som svarar mot av honom själv och hans arbetsgivare erlagda avgifter. Det må framhållas, att intjänt pensionsrätt i regel ej torde tillgodoräknas beträffande rörligt tillägg, å vilket försäkring ej tecknats.

Under förutsättning att pensionsförmånerna från början helt försäkrats, komme en statsanställd vid tillämpning av denna inom den privata pensionsförsäkringen gällande princip att vid avgång i förtid få behålla hela den intjänta pensions— rätten. Skullc för en befattningshavare, som redan en tid varit i statstjänst. pensionsnivån höjas på grund av automatiska pensionsreglcringar (exempelvis genom ett reglementsenligt rörligt tillägg) eller på grund av pensionsregleringar i särskild ordning, bleve den försäkringstekniskt beräknade intjänta pensions- rätten mindre än om den nya nivån hade gällt redan från anställningens början. Om man emellertid bortser från dylika nivåhöjningar efter inträdet i statstjänst och alltså räknar med oförändrad nivå för pensionen från en och samma be- fattning, finner man, att vid tillämpning av oantastbarhetsprincipen de totala pensionskostnaderna för staten, uttryckta i pensionsavgifter, icke skulle —— under i övrigt oförändrade förhållanden —— påverkas av frivillig förtidsavgång ur tjänst.

Vid de faktiskt gällande reglerna för den statliga pensioneringen blir däremot förhållandet ett annat, enär vid en statsanställds frivilliga avgångi förtid den avgångnes intjänta pensionsrätt beräknas enligt för honom ofördelaktigare grun—

Tab. 20. Pensionsrätt vid frivillig avgång ur tjänst uttryckt i procent av det med rörligt tillägg (33 %) höjda begynnelse- resp. slntunderlaget. Inträdesälder 25 år.

Alternativ (1 :

Intjänt pensionsrätt, beräknad enligt den privata. pensionsförsäkringens teknik, med bibehållande av den ursprungliga pensionsåldern ((10 resp. 65 år) och med sjuk- och invalidpensionen nedsatt i samma proportion som ålderspensionen.

Alternativ b:

Intjänt pensionsrätt, beräknad enligt den privata pensionsförsäkringens teknik, med generell tillämpning enligt 24 å i allmänna tjänstepensionsreglementet av en pensions- ålder av 65 år och med sjuk- och invalidpension enligt grunderna för 20 & 2 mom. i allmänna tjänstepensionsreglementet.

Alternativ 0: Tjänste- och familjelivränta enligt de statliga pensionsreglementena. Bm'r'ikn.hlgsgrumler för alternativen. (( och b:

För man P 51 3 %, för kvinna. P 51, för 4 år yngre man, 3 %. Invalidisering enligt SPP:s erfarenhet med 3 års karens.

Alternativ 9. Alternativ h Alternativ (*

Ålder vid

frivillig 'l'jänstepension och familjepension Man och kvinna avgång ur tjanst Man Kvinna Man Kvinna fjanste- Femme.

pensxon pcnsmn Lönegrad 8, pensionsålder 60 år. 26 år & 41 03 02 00 00 27 » 88 81 125 12'3 0'0- 01) 28 » 130 121 185 18'2 50 61 30 » 21'0 l9'6 299 295 '5 107 35 » 392 371 557 553 173 21'5 40 » 550 5215 783 780 26'5 32'2 45 » 68'7 66'3 98'2 97'8 361 430 50 » 80'6 78'4 1151; 1152 461 037 55 » 91'0 89'1 1311 1303 564 644 59 ” 98'3 96'8 1427 1413 613-9 730 Lönegrad 19, pensionsålder 05 är. 26 år 41 37 43 42 00 (H» 27 » 81 T:; 85 82 00 Om 28 » 12'0 109 125 12'2 5'0 Ö'G 30 » 194 177 202 197 85 9-4 35 » 363 336 375 356-93 173 18'8 40 » 509 478 1524 än 205 282 45 » 636 605 65 3 645 361 376 50 » 74'7 71'7 76'4 70'4 46'1 47'0 55 » 84'3 81'7 857 841 56'4 56-4 60 » 92'7 90'6 033 915 6513 65'8 64 » 98'6 972 987 972 733 733

der än vid oantastbar privat pensionsförsäkring. De beräknade pensionskost— nader (avgifter), som i förevarande utredning bygga på den privata pensionsför- säkringens premiereservteknik (jfr den nedan under 4. avhandlade tabellen i Bi- hang D), äro därför större än de faktiska. Skillnaden kan sägas utgöra den kost-

?w——_.__

gl'ro mille-silfrornn inom parentes bygga på ett mycket obetydligt material.)

Siffror avseende personal hos postverket år 1949.

Post- l'ost- _ .. Kontors- . assistenter expeditörer Bret bärare biträden Samtliga Män.

Antal observations—å,]: 1 177 145 8 431 — 9 753 Antal avgångsfall 2 3 39 _ 44

Kvinnor. Antal observationsår % 1 035 _ 4 052 5 185 Antal avgångsfall — 41 — 198 239

Ålder Argångsfrekvens i 0/00 Jm”.

15—19 år — (0) 0 _ 0 20—24 » O (0) S —— 8 535—29 » 0 (36) 8 — 8 230—34 » 4 (36) 7 — 7 35—39 » () (0) 3 _ 2 410—44 » 16 (O'! O —— 1 45—49 » O (0) 0 _ 0 50—54 » 0 (0) U — 0 435—59 » O (0) U »— 0 60 är och däröver O — O — 0

Kvinnor. 15—19 år -— 0 —— 0 0 20—24 » (0) 41 — 52 öl) 25—29 » (0) 39 —— 77 67 30—34 » (0) 65 — 66 65 353—39 » (0) 66 — 44 49 40—44 » (0) 19 18 18 415—49 » (0) 0 — 8 6 230—54 » (0) 0 — 0 0 513—59 » (O) 0 — 0 0 60 år och däröver (0) O —— 0 0

nadsreduktion, som, på grund av de nämnda reglerna för beräkning av intjänt pensionsrätt vid frivillig avgång i förtid, uppstår för staten-arbetsgivaren vid fall av dylik avgång. En jämförelse mellan intjänt pensionsrätt enligt den privata pcnsionsförsäkringens teknik och tjänste- och familjelivränta enligt de statliga reglementena göres i förestående tab. 20. För förmånerna enligt de i tabellen definierade alternativen b och c gälla samma pensionsålder och samma allmänna villkor i övrigt, varför en jämförelse mellan siffrorna för dessa båda alternativ direkt visar värdet av de statliga fribreven, jämfört med värdet av privatför- säkringens. Exempelvis utgör för lönegrad 8 avgångsålder 40 år, för man tjänste-

- ') livräntan 26'5 eller 34 % och familjelivräntan ååå eller 41 % av det försäkrings-

tekniskt berzäknade fribrevet. Relationen blir vid lönegrad 8 relativt sett oför— månligare för de statliga förmånerna än vid lönegrad 19 med hänsyn till att i förra fallet tillkommer en extra förlust för den anställde: vid de statliga bestäm-

Siffror avseende personal hos de åtta största statliga sinnessjukhusen åren 1949 och 1950. iPro mille-siffrorna inom parentes bygga på ett mycket obetydligt material.)

Överskötare resp. över- sköterskor, förste skötare resp. första sköterskor Ekonomibiträden Samtliga

och skötare resp. sköterskor

1949 1949—50 1949—50 Aid/z. Antal observationsår 9765 1 0130 1 994'5 128'5 129'0 257'5 1 105'0 1 147'0 2252'0 Antal avgångsfall 2 7 9 0 1 1 2 8 10 Kvinnor. Antal observationsår 1 329'5 1 314'0 2 6435 244'0 244'0 4880 1 5735 1 5580 3 131'5 Antal avgångsfall 101 49 150 34 22 56 135 71 206 Äldersintervsll Avgångsl'rekvens i 0/00 .'viän. 18—23 år 0 0 0 — — — 0 . -0 0 23—28 » 0 12 7 (0) (0) '0 0 12 6 28—33 » 0 12 6 (0) (95) (39) 0 16 8 33—38 » 6 6 6 (0) (0) (0) 6 6 6 38—43 » 3 13 8 (0) (0) (0) 3 12 7 43—48 » 0 0 0 (0) (0) (O) 0 0 () 48—53 » 0 0 O (0) (0) (0) 0 0 0 53—58 » 0 0 0 (0) (0) (0) 0 0 0 58 år och däröver _ —— — _ —— — — — — Kvinnor. , 18—23 år 90 34 58 375 250 312 182 92 13i 23—28 » ]66 92 131 293 362 324 188 135 163 28 — 33 » 138 67 104 225 108 166 150 73 113 33—38 » 113 53 83 171 143 158 120 63 92 38—43 » 56 23 39 85 0 42 60 19 40 43—48 » 11 7 9 26 26 26 13 10 12 48—53 » 2 12 7 29 ') 13 6 10 8 53—58 » (J 0 0 O 0 0 0 0 0 58 år och däröver —— — —- O O 0 0 0 0

melserna bortser man nämligen från att den verkliga pensionsåldern vid lönegrad 8 är 60 år och räknar vid samtliga lönegrader med pensionsåldern 65 år.

I detta sammanhang bör framhållas, att det enligt en uppfattning, som mer och mer vinner terräng, vore motiverat att vid den statliga pensioneringen övergå till ändrade regler för beräkning av intjänt pensionsrätt vid frivillig avgång i för- tid, anslutande sig till dem, som tillämpas inom den privata pensionsförsäkringen. Ett klarläggande av frågan om en mera fullständig tillämpning av oantastbar— hetsprincipen vid den statliga pensioneringen ingår också i det uppdrag, som av chefen för civildepartementet givits åt en den 23 februari 1951 tillsatt utredning rörande den statliga personalpensioneringen. Skulle de ifrågavarande reglerna ändras i full överensstämmelse med de ovannämnda försäkringstekniska princi— perna, skulle detta vid förevarande pensionskostnadsberäkningar ha onödiggjort ett särskilt hänsynstagande till den frivilliga avgången.-

Under nu rådande förhållanden måste det emellertid anses motiverat att genom— föra ett alternativ av kostnadsberäkningarna med hänsyn tagen till den kostnads- minskande faktor, som den frivilliga avgången innebär. Det vore önskvärt att för detta ändamål ha tillgång till siffror över den frivilliga avgången inom olika delar av statsförvaltningen. Erforderliga statistiska siffror för bedömning av den frivilliga avgångens inverkan ha emellertid ej kunnat erhållas annat än för år 1949 beträffande viss personal hos postverket, nämligen postassistenter, postexpe- ditörer, manliga brevbärare och kvinnliga kontorsbiträden (tab. 21) samt för åren 1949 och 1950 beträffande viss personal hos de åtta största statliga sinnes— sjukhusen, nämligen personal i olika skötare- och sköterskegrader samt ekonomi- biträden (tab. 22).

Siffrorna i detta material omfatta icke fall av avgång i samband med övergång till annan med rätt till pension från staten förenad anställning, enär dylik över- gång icke påverkar anställds pensionsförhållanden på annat sätt än transport inom samma verk. Avgångsfrekvenserna äro beräknade i förhållande till antalet i tjänst kvarstående aktiva i respektive åldersgrupp (centrala kvoter).

Av tabellerna framgår, att allmänt taget avgångsfrekvenserna äro avsevärt högre för kvinnor än för män samt att i de särskilda fall, där såväl män som kvinnor finnas representerade i större antal i samma slag av befattning, kvinnorna utvisa högre avgångsfrekvens än männen _ sköterskor hava härvid ansetts inneha samma slag av befattning som skötare. Särskilt påfallande hög är avgångsfre- kvensen för kvinnliga ekonomibiträden vid sinnessjukhusen, där avgången i åldern 18—23 år under 1949 samt i åldern 23—28 år under 1950 omfattade mer än 1/3 av antalet befattningshavare i resp. åldersintervall.

De meddelade siffrorna äro av betydelse närmast när det gäller att belysa pensionskostnaderna för ifrågavarande slag av befattningar under förutsättning av oförändrade avgångsförhållanden. För statsförvaltningen i dess helhet äro siffrorna antagligen ej representativa; de kunna emellertid genom procentuella reduktioner i viss mån anpassas efter olika tänkbara lägre nivåer för avgångs— frekvensen, vilket har skett vid en del i det följande redovisade kostnadsberäk- ningsalternativ. Till möjligheten av högre avgångsfrekvenser än för sinnessjuk- husens personal har hänsyn icke tagits och ej heller till ändrade konjunkturer eller andra förhållanden, som kunna föranleda en ändring i nivån för avgångsfre- kvenserna.

Vid de beräkningar nedan under 4., vilka bygga på frekvensen av frivillig avgång, har hänsyn ej tagits till eventualiteten av återanställning i statstjänst längre fram och ej heller till förekomsten av fall med tidigare anställning hos annat statens verk.

Beträffande de kvinnor, som i förtid lämna sin tjänst, gäller, att avgångs- orsaken i stor utsträckning är giftermål. Det är på grund av de särskilda civil- ståndsförhållandena för de avgångna kvinnorna uppenbart, att de ovan under e) framställda särskilda familjepensionsantaganden, vilka avse i tjänst kvarstående kvinnor, icke längre äro tillämpliga å de avgångna. I avsaknad av tillförlitliga undersökningar på detta område, vilka för övrigt vore mycket svåra att praktiskt genomföra, har man efter studium av postverkets erfarenhetsmaterial gjort det antagandet, att familjepensionskostnaden (beräknad som ett engångskapitalvärde) är dubbelt så stor för ur tjänst i förtid avgångna kvinnor som för i tjänst kvar- stående. För män är något motsvarande antagande icke erforderligt.

Det behöver ej i detta sammanhang framhållas, att olika synpunkter utanför pensioneringens område göra en frivillig avgång i förtid mindre önskvärd från statens sida. Det torde kunna ha ett visst intresse att siffermässigt konsta- tera den effekt i fråga om de anställdas yrkesverksamma tid i statstjänst, som blir följden av en avgång av ovan nämnd storlek. Tab. 23 utvisar den yrkesverk-

Genomsnittlig yrkesverksam tid i år

Man

Kvinna

Beräkningsantsgende .. . Dödlighetstabell Dodllghets- P 51 för 4 & tabell P 51 ' yngre man

1. Invalidisering = 0 Frivillig avgång ur tjänst=0 ................ 382 386 2. Invalidisering enligt SPP:s erfarenhet med 3 års karens. Frivillig avgång ur tjänst=0 ................ 37'7 37'2 3. Invalidisering enligt SPP:s erfarenhet med 3 års karens. Frivillig avgång ur tjänst: 9.) enligt postverkets erfarenhet 1949 (för man även erfarenhet 1949—1950 från sinnessjuk- husen angående skötare o. ekonomibiträden) 20 % av den konstaterade frekvensen ...... 371 320 50 % av den konstaterade frekvensen ...... 36'2 25'7 hela den konstaterade frekvensen .......... 34'8 180 b) enligt erfarenhet 1949—1950 från sinnessjuk- husen angående sköterskepersonal ........ — 11'6 c) enligt erfarenhet 1949—1950 från sinnessjuk- husen angående ekonomibiträden .......... — 4'9

samma tiden från 25 till 65 års ålder med hänsyn tagen till dödsfall, sjuk- och invalidpensionering samt till olika alternativ för frekvensen av frivillig avgång. Särskilt vid bedömningen av siffrorna för kvinnor måste dock beaktas, att hän- syn ej tagits till återanställningsfall, vilket gör, att den faktiska yrkesverksamma tiden är i viss mån högre än som framgår av tabellen.

Beträffande tillämpade antaganden vid beräkning av statens pensionskostna- der med hänsyn till frivillig avgång hänvisas till redogörelsen nedan under 4.

. 4. Beräkningsresultat

Enligt vad som förutsattes ovan under 2. skola statens pensioneringskostnader för en anställd fördelas på olika är genom pensionsrättens evalvering till ett lönebelopp (»pensionsavgifta). Med tillämpning av denna förutsättning och av de ovan under 3. angivna försäkringstekniska beräkningsgrunderna ha de årliga kostnaderna för tjänstepension och familjepension beräknats enligt olika alternativ.

Ett utdrag ur de vid beräkningarna, i enlighet med antagandena ovan under 3., tillämpade grundläggande tabellerna -— bortsett från tabeller rörande frivillig av- gång — återfinnes i bihangen B och C.

Enligt givna direktiv hava beräkningarna gjorts för lönegraderna 8, 15, 19 och 24, vilka ansetts vara av särskilt intresse i förevarande sammanhang och i övrigt tillräckligt representativa vid en allmän bedömning av pensionskostnads— nivån. Som resultat av beräkningarna för befordringsgången till sistnämnda löne- grad ha även erhållits uppgifter för lönegrad 22, vilka därför ansetts höra med- tagas. Som pensionsålder har upptagits den nedre gränsen för den för befatt- ningen gällande pensioneringsperioden; vid pensioneringsperiod I (60—63 år) tillämpas alltså åldern 60 år etc. För lönegrad 15, som omfattar olika befattningar

Tab. 24. Årliga kostnader (beräknad pensionsavgift) för tjänstepension (tjp) och familjepension (fp) specificerade på kostnader för sjuk- och invalidpension och övriga pensionskostnader.

(Utan hänsyn till frivillig avgång i förtid.)

Inträdesålder 25 år. Räntefot 3 %.

Dödlighet för man P 51, för kvinna P 51 för 4 år yngre man.

Invalidisering enligt SPP:s erfarenhet med 3 års karens (alt. I) resp. i anslutning till SJ:s, post- och telegrafverkens erfarenhet tab. 9 kol. 7 (alt. II).

Kostnader exkl. sjnk- . Sammanlagda årliga . . . Speciella kostnader . Anta en och invalidpension . pensronskostnader -- 'g (— kostnader vid på grund " sjuk- och (beräknad pensions- Lonegrad pensions- __ . . . invalidpensionering . ålder invalidiseringen 0) avgift) tjp | fp alt. 1 | alt. 11 alt. 1 | alt. 11

Årliga, kostnader för man, 2" kr.

8 60 år 880 230 31 64 1 141 1 174 15 63 » 891 287 47 104 1 225 1 282 19 65 » 911 332 67 146 1 310 1 389 22 65 » 1 091 393 78 172 1 562 1 656 24 65 » 1 228 432 88 193 1 748 1 853

Årliga kostnader för kvinna, 1" kr.

8 60 år ] 008 46 102 163 1 156 1 217 15 63 » 1 049 58 152 258 1 259 1 365 19 65 » 1 097 67 203 358 1 367 1 517 22 65 » 1 314 79 240 417 1 633 1 810 24 65 » 1 480 87 268 465 1 835 2 032

Årliga kostnader för kvinna i % av motsvarande kostnader för man. _

8 60 år 115 20 329 255 101'3 103'7 15 63 » 118 20 323 248 1028 1065 19 65 » 120 20 303 242 104'4 109'2 22 65 | 120 20 308 242 10415 10911 24 65 » 121 20 305 . 241 105'0 109'7

med olika pensioneringsperioder, har här hänsyn endast tagits till befattningar med pensioneringsperiod II.

I bifogad tabell (bihang D) återgivas beräkningarnas resultat utan hänsyn till anställds eventuella frivilliga avgång i förtid. Beträffande tjänstepensionen fram- går av denna tabell, att vid den angivna utgångspunkten kostnaden för kvinna är högre än för man, vilket har sin förklaring dels däri, att kvinnas dödlighet är lägre än mans, dels däri att kostnaden för kvinnas sjuk- och invalidpension är avsevärt högre än för mans. I fråga om familjepensionen blir kostnaden lägre för kvinnor på grund av kvinnornas lägre dödlighet samt än mer på grund av familjesammansättningens karaktär (lägre relativt antal gifta, högre ålder i genom- snitt för den anställdes make etc.).

I ovanstående tab. 24 ha för en nyinträdande 25-åring de årliga pensions- kostnaderna uppdelats, så att även de speciella kostnaderna på grund av sjuk- och invalidpensionering (merkostnad på grund av sjuk- och invalidpension + upphörande av beräknad pensionsavgift vid dylik pensions inträde) framgå.

Tabellen utvisar även den sammanlagda pensioneringskostnaden för kvinna i procent av motsvarande kostnad för man. Vid det dödlighetsantagande, som för

Tab. 25. Årliga kostnader (beräknad pensionsavgift) för tjänstepension och familje- pension i % av årlig nettolön, inkl. rörligt tillägg, i lönegradens näst sista löneklass. (Utan hänsyn till frivillig—avgång i förtid.) Invalidisering enligt SPP:s erfarenhet med 3 års karens. Räntefot 3 %.

Årliga kostnader för tjänstepension och familjepension i % av årlig nettolön, inkl. rörligt tillägg, i lönegradens näst sista löneklass Dyrort lll D_vrort V Löne- Antagen Inträdes— Man Kvinna Man Kvinna grad pensions- ålder ålder Dödlighets- Dödlighets- Dödlighets— Dödlighets- .. . tabell P 51 tabell P 51 .. . tabell P 51 tabell P 51 Dodlighets- . . Dodlighets- .. tabell P 61 for 4 år for 1 är tabell P 51 for 4 år för 1 år ) ngre yngre ) ngre yngre man man man man 8 60 år 20 år 142 14'6 135 131 135 125 25 » 17'6 17'9 16'5 16'3 16'5 15'2 _ 30 » 223 223 206 205 206 190 15 63 » 20 » 111. 119 109 105 110 101 25 » 140 144 132 129 1313 122 30 » 17'5 17"! 162 16'1 163 149 19 65 » 25 » 12»; 131) 11'8 11% 11-9 10'8 30 » 154 158 14'8 142 145 132 22 65 » 25 » 12'5 13'1 11'8 11'5 12'0 109 30 » 155 159 144 142 14'6 132 24 65 » 25 » 12'5 13'1 11'9 11'6 12'2 11'0 30 » 155 160 144 144 148 134

kvinnor upptagits som huvudalternativ, innebärande en åldersförskjutning av 4 år gentemot männen, kan man konstatera, att den sammanlagda årliga kost- naden för en nyinträdande 25-årig kvinna överstiger kostnaden för en nyinträ- dande 25-årig man i samma lönegrad med 1,3—5,o % vid invalidiseringsantagande enligt SPP :s erfarenhet och under förut- sättning av 3 års karens och med 3,7—9,7 % vid invalidiseringsantagande i anslutning till SJ:s, post- och telegraf- verkens erfarenhet. Procentsatserna variera här i huvudsak med pensionsåldern; procenttalet 1,3 resp. 3,7 gäller för 60 års pensionsålder, 5,0 resp. 9,7 för 65 års pensionsålder. En ytterligare belysning av pensionskostnadernas storlek vid invalidiserings- antagande enligt SPP :s erfarenhet, utan hänsyn till frivillig avgång ur tjänst i förtid, erhålles i ovanstående tab. 25, där för dyrorterna III och V de årliga pen— sionskostnaderna för en anställd angivits i procent av den årliga nettolönen i näst sista löneklassen inom lönegraderna 8, 15, 19, 22 och 24. Härvid har i netto- lönen inräknats f.n. gällande rörligt tillägg (33/32 %).

Tab. 25 ger bl.a. en jämförelse mellan beräkningsresultaten enligt de båda olika dödlighetsantagandena för kvinnor. Mau finner — liksom tidigare vid tab. 24 —— att vid tillämpning av huvudalternativet för kvinnors dödlighet (P 51 för 4 år yngre man) de sammanlagda årliga pensionskostnaderna för kvinnor prak- tiskt taget genomgående ligga över motsvarande kostnader för män; vid det andra alternativet (P 51 för 1 år yngre man) blir däremot förhållandet det om-

Tab. 26. Årliga pensionskostnader (beräknad pensionsavgift) med hänsyn till fri- villig avgång i förtid.

Inträdesålder 25 år. Räntefot 3 %. Dödlighetstabell för man P 51, för kvinna P 51 för 4 år yngre man. Invalidisering enligt SPP:s erfarenhet med 3 års karens.

Frivillig avgång för män enligt erfarenhet inom postverket och sinnessjukhusen (tab. 21 och 22).

Frivillig avgång för kvinnor:

alt. 1 enligt erfarenhet inom postverket (tab. 21; dessa avgångsfrekvenser ha även upp- tagits reducerade till 20 % och 50 % av värdena enligt tab. 21), alt. 2 enligt erfarenhet beträffande sinnessjukhusens sköterskepersonal 1949—1950 (tab. 22), alt. 3 enligt erfarenhet beträffande sinnessjukhusens ekonomibiträden 1949—1950 (tab. 22).

K v i n n a Lönegrad peiitildxfällder Man Frivillig avgång alt. 1 Frivillig Frivillig avgång avgång 20 % | 50 % | 100 % alt. 2 alt. 3 Årliga kostnader i kr. 8 60 år 1 120 1 110 1 038 932 796 555 15 63 » 1 207 1 217 1 152 1 056 924 678 19 65 » 1 292 1 328 1 267 1 177 1 048 795 22 65 » 1 542 1 586 1 513 1 406 1 253 950 24 65 » 1 725 1 782 1 700 1 580 1 408 1 067 Årliga kostnader för kvinna i % av årliga kostnader för man' 8 60 år — 991 927 832 711 496 15 63 » —- 1008 954 87'5 7615 562 19 65 » —— 102'8 98'1 91'1 81'1 61'5 22 65 » _— 102'9 98'1 91'2 81'8 61'6 24 _ 65 » -— 103'3 98'6 91'6 81'6 61'9 Årliga kostnader i % av kostnader beräknade utan hänsyn till frivillig avgång. 8 60 år: 982 960 891 80'6 689 480 15 63 » 985 967 9115 * 839 734 539 19 65 » 9815 971 922 861 767 582 22 65 » 98'7 97'1 927 861 76"! 582 24 65 » 987 971 92'6 861 767 581 Årliga kostnader i % av nettolön, inkl. rörligt tillägg, i lönegradens näst sista löneklass, dyrort . 8 60 år 160 15'8 14'8 13'8 111 79 15 63 » 127 123 122 11'1 97 72 19 65 » 11'3 11'6 111 1013 9-2 69 ; 22 65 » 111. 117 11'1 104 92 7'0 . 24 65 » 11'4 He 113 105 913 _ 7'1 ,

vända. Vid intetdera dödlighetsalternativet är det emellertid fråga .om några större avvikelser mellan pensionskostnaderna för män och [kvinnor. ' '

Då såsom ovan nämnts; staten-arbetsgivaren vid frivillig avgång i förtid för- säkringstekniskt sett icke ger den avgångne hela den pensiOnsrätt, som skäligen

borde ha intjänats, innebär dylik avgång ur pensionskostnadssynpunkt en kost- nadsreducerande faktor. Detta belyses av vidstående tab. 26.

Av tabellen framgår den starka reduktionen av pensioneringskostnaderna genom en frivillig förtidsavgång av ifrågavarande storlek. Vid bedömning av tabellens uppgifter bör beaktas, att den frivilliga avgången _— ej minst för kvin- nor — kan förete starka variationer från år till år. Alternativ med så starka avgångsfrekvenser som de sinnessjukhusens kvinnliga personal avseende alterna- tiven 2 och 3 torde åtskilligt avvika från genomsnittet för statsförvaltningen i dess helhet, och i de högre av de här upptagna lönegraderna torde en avgång av denna storlek överhuvudtaget ej kunna förekomma. Detsamma gäller antag- ligen även om alt. 1, frivillig avgång enligt postverkets erfarenhet beträffande kvinnliga kontorsbiträden.

Enär några erfarenhetssiffror ej föreligga från andra områden än de nämnda, har det varit nödvändigt att för kvinnorna konstruera hypotetiska antaganden beträffande en frivillig avgång av mindre omfattning. Härvid har man utgått från avgångsfrekvenserna enligt alt. 1, reducerade till 20 eller 50 % av sagda alternativs frekvenser. Man finner ur tab. 26, i vilken för kvinnor tillämpats huvudalternativet angående dödligheten, att vid dessa för en genomsnittlig be— räkning beträffande hela statsförvaltningen till synes rimligare antaganden angå— ende den frivilliga avgången kvinnornas pensionskostnader vad gäller 20 %-alter- nativet i stort sett kunna sägas ligga på samma nivå som männens och vad gäller 50 %—alternativet på en något lägre nivå än männens.

I tab. 27 lämnas en uppdelning på olika moment av pensionskostnaderna för nyinträdande kvinnlig anställd i lönegrad 8, dels för det fall att frivillig av- gång icke sker, dels för det fall att frivillig avgång sker enligt alt. 3 (ytterlig- hetsalternativet med avgångsfrekvenser av samma storlek som för ekonomibiträ- den vid sinnessjukhusen) samt med tjänste- och familjelivränta beräknade som fribrev enligt privatförsäkringens premiereservteknik resp. enligt de statliga pensionsreglementena.

Tab. 27. Årliga pensionskostnader (beräknad pensionsavgift) specificerade på olika slag av pension, med och utan hänsyn till frivillig avgång i förtid.

Kvinna: Inträdesålder 25 år. Lönegrad 8. Råntefot 3 %. Dödlighetstabell P 51 för 4 år yngre man. Invalidisering enligt SPP:s erfarenhet med 3 års karens.

Frivillig avgång enligt erfarenhet beträffande sinnessjukhusens ekonomibiträden 1949—1950 (tab. 22).

Årliga kostnader i kr. med hänsyn till Årliga kost- frivillig avgång enligt ovan under i kr. . . utan hänsyn ?]a_nste- och familje- Tjänste- och familje— till frivillig ;.löilånktångkåtåggä: livränta enligt de avgång reservteknik (tab. 20 staåiglzmgzrtiäoans- alt. b) 5 Ålderspension ...................... 960 237 237 Sjuk- o. invalidpensionotven dylik pen— sion utgående efter pensionsåldern) 149 103 103 Familjepension .................... 47 30 30 Tjänstelivränta .................... — 703 162 Familjelivränta .................... — 83 23 Summa kostnader 1 156 1 156 555

Tabellen visar, att, såsom särskilt tydligt framkommer i ett ytterlighetsfall som detta, en betydande del av statens pensionskostnader disponeras för de av- gångnas tjänste- resp. familjelivräntor, dock avsevärt mindre än om privatför- säkringens premiereservteknik hade tillämpats.

De kostnadsreduktioner, vilka enligt vad nyss sagts skulle uppstå för staten, avse själva pensionskostnaderna. Det ligger i sakens natur, att även följdverk- ningar av annan art uppkomma. Ehuru det ligger utanför denna utrednings ram, må här nämnas, att mot kostnadsminskningarna i pensionshänseende böra ställas vissa kostnadsökningar, sammanhängande med de uppskolnings- och upplärnings- kostnader, som måste nedläggas på varje nyanställd. Är den frivilliga avgången i förtid — såsom beträffande kvinnorna — mycket stor, blir därmed även om- sättningen av arbetskraft stark och den genomsnittliga anställningstiden kort (se de i tab. 23 meddelade siffrorna angående yrkesverksam tid). Uppskolnings- kostnaderna bli i ett dylikt fall avsevärda.

Någon erfarenhet föreligger ännu icke angående männens och kvinnornas val av pensionsålder inom pensioneringsperioden. Såsom redan nämnts förutsätta beräkningarna, att lägsta möjliga pensionsålder valts. Skulle det bli vanligt, att högre pensionsålder faktiskt tillämpades, innebure detta en kostnadsbesparing för staten. Bl.a. på grund av kvinnornas högre invaliditetsfrekvens förefaller det ej osannolikt, att kvinnorna i mindre utsträckning än männen skulle välja högre pensionsålder än den lägsta i perioden, något som skulle betyda en relativt större minskning av männens pensionskostnader än av kvinnornas.

Sammanfattningsvis torde kunna uttalas, att kvinnornas och männens pensions- kostnader f.n. i stort sett kunna anses ligga på ungefärligen samma nivå, varvid förutsatts en frivillig avgång av måttlig omfattning. Beträffande effekten av vissa möjliga förändringar i framtiden må nämnas, att en omläggning av statens regler för beräkning av intjänt pensionsrätt vid frivillig avgång i förtid eller en utveckling mot ett starkare deltagande av gifta kvinnor i förvärvslivet än som ovan antagits, kunna leda till att kostnaden för kvinnas pensionering kommer att i viss mån överstiga kostnaden för mans.

Stockholm den 19 december 1951.

Bihang A.

Formler för beräkning av årlig pensionskostnad

För beräkning av pensionskostnaderna har i förevarande utredning tillämpats

s. k. sjukränteteknik.

1. Den årliga kostnaden för tjänstepension och för familjepension utan hänsyn till frivillig avgång ur tjänst har framräknats som försäkringspremie p, enligt följande formel

Ex

—a _ 9 an: z—xj

där x är inträdesåldern och z pensionsåldern samt E,, kapitalvärdet vid åldern x av pensionsförmånen och &: :,j kapitalvärdet vid åldern x av 1 kr årlig ränta till en x-årig aktiv under dennes tid som aktiv före pensionsåldern z. Dessa kapital- värden ha beräknats enligt följande.

Om D,, N,, &, ;], Di, N:, åf och 55 :.] beteckna kommutationstal och livränto- värden för åldern :, beräknade efter dödlighet för samtliga levande resp. för invalider, är

—a __ -— _ _ai _ ": z—xl = az z—zl _" ax z—xj

där '

. 1 _,- 64;le = D— [”Bion-Slå

:

är kapitalvärdet vid åldern x av 1 kr årlig ränta, som utgår till en vid x års ålder aktiv under dennes eventuella tid som invalid före pensionsåldern.

Kapitalvärdet E, uttryckes vid tjänstepension genom formeln

E.=s (l+WCO) (%+ä:";:.|—I_(f) —792 (%&—if)”

S = begynnelseunderlaget (: = rörligt tillägg i % av grundbeloppet före 67 års ålder

x+30 fc'"= i k ,- D..—fd: I Dx. | | ! x+30 '_m' 1 Ni Lx :bzflfglng 36; dt k, = 1 — i;:t, dock högst 0,25.

30

Vid familjepension uttryckes Ex genom formeln E — s 1 + i F :: __ 100 x,

där

familjepensionstalet rörligt tillägg i % av grundbeloppet

II H

00 1 _a Fx : D—/,l':Dz(gtay+fe) dt

x .

= t — u. = kapitalvärdet vid åldern y av 1 kr årlig ränta till en y-årig änka eller änkling, med hänsyn till dödlighet och omgiften.

De inträdesåldrar x, för vilka beräkningar gjorts i denna utredning, ha under- stigit pensionsåldern z med minst 30 år, varför reduktion med hänsyn till antalet tjänstår av begynnelse- och slutnnderlag vid ålderspension eller familjepensions- underlag vid familjepension ej här kommer ifråga.

—ä ay

2. För beräkning av pensionskostnaderna med hänsyn till frivillig avgång ur tjänst ha dekrementfunktionen lik för i tjänst kvarstående aktiva och de mot , sva- rande kommutationstalen D:]: och Nik bestämts. Den årliga pensionskostnaden uttryckt såsom en försäkringspremie på har be- räknats enligt formeln

)._ Ei Px—ak

anta

där

2

och

:E, = kapitalvärdet vid åldern t av pensionsförmåner enligt reglementet utan hänsyn till frivillig avgång xR, = kapitalvärdet vid åldern t av de reducerade pensionsförmåner, som tjänste-

livränta och familjelivränta innebära. Storheten ,,R, beräknas vid tjänstelivränta enligt formeln

—- 792.,r.. N7

TV le=S'xrl' 65

0 för t—x (( 3

t—x

__» ,88 ,004 — f" — x H: : 65—x(0 +0 (t x)) or 3 St x / 30

”ix.- f" : > 30

65—x '" _”;

Vid familjelivränta bestämmes ,,R, enligt formeln R [Sum-F, för man ” ' 5 .,r,- 2F, för kvinna (jfr s. 513),

där i 0 för t—x ( 3 l

,r, =[3 för z—x Z 3 * z—x _ 1

För beräkning av de aktivas dödlighets- och invalidiseringsintensiteter, !? och 77, har först dekrementfunktionen I: för aktiva beräknats enligt formeln

. å : _ f l: :, du 1

17 = 1, — ] r,,lwe "” dw . 25

där r.., sålunda får inverka fr. 0. m. 25 års ålder. Med hjälp av I? bestämmas sedan sagda intensiteter enligt formlerna

.? = ,,,._,__ — (. -,, ,, = ,.L»

I," 'I." Beräkningen av I"? har slutligen skett enligt formeln

_ —,/'(,+,:+,:)d.

rik—1...

Bihung B.

Grundtabell enligt dödlighetstabellen P5] (för man). Räntefot 3 %.

103yx : 0.57 + 0018 . 100 0463:

För kvinna tillämpas tabellen efter en sänkning av kvinnans ålder med alternativt

4 och 1 år. Aid _, _ av år 1080; lx D, Ax a,

15 05582 99 083 63 598 1 755 219 275987 6 0'6680 99 017 61 704 1 692 574 274305 7 , 0'6790 98 951 59 867 1 631792 272570 8 0'691 1 98 883 58 083 1 572 823 270789 9 07047 98 814 56 352 1 515 608 26'8954 20 07197 98 744 54 672 1 460 102 26'7066 1 07 364 98 672 53 041 1 406 248 265125 2 07550 98598 51458 1354 004 26'8128 3 07757 98 523 49921 1 303 316 261076 4 07987 98 445 48 428 1 254 147 258971 25 08243 98 365 46 980 1 206 445 256800 6 0'8627 98 283 45 573 1 160 173 254575 7 0'8842 98198 44 208 1 115 285 252281 8 09193 98109 42 881 1071745 249935 9 09534 98 017 41593 1029 510 247520 30 1'0018 97 921 40 342 988 546 245041 1 10500 97 821 39 127 948 814 24'2496 2 11037 97716 37947 910281 239882 3 1'1633 97 605 36 800 872 909 237204 4 1'2296 97 488 35 685 836 670 234400 35 112033 97 365 34 602 801 529 231642 6 13352 97 234 33 549 767 456 228757 7 l'4763 97 095 32 525 734 421 225802

: 8 1'5776 96 947 31530 702 396 222771 9 16901 96 789 30 561 671 352 219676 40 13150 96 620 29 620 641 265 21.-0497 1 1 9544 96 438 28 703 612104 213254 2 21091 96 242 27 810 583 851 209943 3 22811 96 031 26 941 556 476 20'6554 4 24723 95 804 26 094 529 962 203097 45 26848 95 557 25 269 504 281 199505 6 29211 95 290 24 464 479 417 19'5968 7 3'1888 95000 23680 455346 192291 8 3'4758 94 684 22 913 432 051 18'8562 ; 9 33005 94 340 22 165 409 514 184757

50 4'1615 93 966 21434 387 716 180888 1 4'5628 93 557 20 719 366 640 17'6958 2 5'0089 93 111 20 020 346 272 17'2968 3 5'5048 92 623 19 335 326 596 16'8914 4 6'0562 92 090 18 664 307 598 16'4808

55 6'6692 91 506 18 005 289 264 16'0658 6 73507 90 868 17 359 271583 15'6451 7 81033 90 168 16 724 254 542 152202 8 89505 89 403 16 099 238 132 147917 9 9'8869 88 566 15 484 222341 143594

Bihang B (forts.)

Ålder

wår

1 Ozu

15

D I

N

::

O':

då 0 ibm—16301 Fästet—40

... CD _) _l 0 (badat?! !#me oo

109279 120852 13'8718 14'8022 16'9924

18'1603 201257 223106 247599

71402

304426 337804 37'4909 41'6161 46'2028 513005 569692 632707 702704 78'0649

867234 969494 107051 118'948 132-175

146'880 163227 181402 201'605 224'067

249088 276302 307-664 311978 380123 422531 469677 522091 580303 645149

717'168 797'228 880242 985199 1 09521

86 648

84 357 83 053

81 632 80 085 78 405 76 584 74 614

72 487 70 198 67 743 65 118 62 323

59 361 56 235 52 957 49 539 46 001

42 366 38 664 34 928 31 199 27 521

23 940 20 505 17 262 14 256 11 525

9 0994 6 9972 5 22511 3 777'4 2 6335

1 76315 1 1294 68816 39075 21511

10892 51113 22-047

86566 3'0621

14 877 14 279 13 688 13 103 12 525

11 952 11 384 10 821 10 261 9 7069 9 1549 8 607'6 8 0646 7 5265 6 9935

6 4671 5 9481 5 4382 4 9391 4 4527

3 9814 3 5277 3 0940 2 6832 2 2979 1 9407 1 613'8 1 3190 1 057'6 83010 63030 47505 3444; 241-79 163'62 106'38 66142 39-127 21-901 11529

56674 215828 1'0818 041220 014150

207 161 192 584 178 601 165 206 152 393

140 154 128 487 117 384 106 844 96 8607

87 4303 78 5495 70 2138 62 4187 55 1594

48 4296 42 2227 36 5304 31 3427 26 6479 22 4323 18 679-& 15 3702 12 4836

9 99573

7 8785 6 103'8 4 6402 3 4547 2 513'68

1783—25 1 23025 822113 53205 33127

19785 112845 61160 31'328 15'073

6'7666 2'8180 10740 037911 011676

139249 134872 13'0480 12'6083 12'1671

11'7264 11'2866 108478 104126

99792

95501 9'1256 87064 82934 725872

7'4886 7'0985 6'7174 6'3458 5'9847

5'6343 52950 411677 4'6525 4'8498

4'0596 37829 35180 3'2665 3'0282

2'8025 2'5897 23892 22010 2'0246

1'8598 1'7061 1'5631 14304 113074

11940 1'0898 09932 09052 0'8248

Bihang C.

Tabell innehållande årsavgifter att läggas till grund för beräkning av årliga pensionskostnader (utan hänsyn till frivillig avgång i förtid). Räntefot 3 %.

1 W: _. _. 792 W _. F A=_ (+(lf"__1——K:l):B=— (_a—Lif ;O: I 1

a _ ': :—:r| :! *a a DJc a x :_x| a

:: z—xl : :».rl

. c Arlig pensionskostnad för tjänstepension p_r = S(l + m) A—B

Årlig pensionskostnad för familjepension pl, =S(1 + 1606) C

där S=begynnelseunderlaget resp. familjepensionstalet c=rörligt tillägg i % av grundbeloppet.

Man Kvinna

Dödlighetstab. P51 mr Dödlighetstab. P51 för

Dodhghotstab. P51 4 år yngre man 1 år yngre man

Pensionsålder, år Inträdesålder, år

IO'A B 1030 IOSA B 1030 10514 B 1030

Invalidisering = 0.

60 20 165134 74-20 9195 19112 92'08 1895 17192 7869 2353 25 207'31 93'03 113'69 23935 11532 2238 21548 98'63 2838 30 265412 11893 14157 30563 14725 27'86 27546 12607 3421 63 20 12758 7130 8897 15123 8899 1832 13358 7611 2260 25 15866 8929 109-11 187'80 11052 2194 16605 94'62 2722 30 20055 11292 13435 23708 13952 2592 20989 11959 3246

65 20 10018 7043 87'28 12839 8723 1795 11179 74'65 2218 25 13144 8719 10054 15868 107'81 2139 13832 9237 2658 30 16520 10958 13039 19904 13523 2512 17374 11602 3149

Invalidisering enl. SPP:s erfarenhet 1940—48 med tillämpning av en karenstid på 3 år.

60 20 171-63 7463 9256 21307 9375 1039 193'42 8010 2391 25 5135 7 9353 11443 26131 11719 2341 2369», 10021 2902 30 271—05 119'46 14249 32723 14917 2801 29653 127'68 3501

63 20 134'78 72'28 8965 17543 9084 1879 157-25 77'67 2319 25 166'06 89-37 10995 21251 11265 2250 19014 9642 27-94 30 208'06 11354 13542 26210 141'85 2662 234—25 121—54 33-34

65 20 11426 7098 8803 154'28 8921 1844 13707 7032 2279 25 13993 87'85 10749 18548 11014 2200 164'36 9433 2782 30 17400 11034 13161 226'56 137'85 2588 20049 11822 3242

Invalidisering i anslutning till erfarenheten inom SJ, post— och telegraf- verken (tab. 9 kol. 7).

60 20 17757 7500 9308 22104 9419 1952 201'16 80'46 2408 25 22048 9399 11524 27432 11801 23-74 24962 10039 2942 30 278-97 119'98 14377 34586 15042 2830 31471 12870 3575

63 20 14232 7275 9030 186'87 91'55 18'98 168'84 7827 2341 25 17492 9048 11094 229'66 11337 2239 206'81 9743 28-41 30 21837 11429 136'96 28567 14359 27151 25717 12307 3419

65 20 12231 7151 88'76 16790 9009 18'68 15024 7705 23-05 25 1500 1 8857 10859 20514 111'60 2244 18347 9554 2736 30 18578 11123 13329 25312 14005 26'62 22027 12004 3335

Bihang D.

Årliga kostnader för tjänstepension (tjp) och familjepension (fp) (utan hänsyn till frivillig avgång i förtid).

Räntefot 3 %.

6|7| s|9 |10|11|12|13|14

p.: lo CAD .&— UV

Ärlig kostnad (beräknad pensionsavgift) kr.

Begynnelse- resp.

5? --4 H ud od ” . '3 g familjepensionsunderlng & M a 11 K V 1 n n a =» ; .. inkl. rör]. tillägg % _ _ 2 gj” (33/32 %) g Dödlighetstab. P51 Dödlighetetab. P51 ,3 = ;g Dödlighetstab. P51 för 4 år för 1 år % i]; yngre man yngre man % t' 1 f H , _ _ (, kr.][öre kr. I)öre tJP fp S:a UP fp S:a tJP fp S:a

Invalidisering = 0.

8 60 4 692: 24 2 026: 92 20 702 186 888 805 38 843 728 47 775 25 880 230 1 110 1 008 46 1 054 912 58 970 30 1 125 287 1 412 1 287 55 1 342 1 167 69 1 236

15 63 6176: 52 2633: 40 20 716 234 950 845 48 893 748 60 808 ' 25 891 287 1178 1049 58 1107 931 72 1003 | 30 1126 354 1480 1325 68 1393 1177 85 1262 5

19 65 7596: 96 3112: 20 25 911 332 1243 1097 67 1164 958 83 1041 30 1145 406 1551 1377 78 1455 1204 98 1302

22 65 8962:08 3686:76 25 1091 393 1484 1314 79 1393 1147 98 1245 30 1371 481 1852 1648 93 1741 1441 116 1557

24 65 10007: 52 4053: 84 25 1228 432 1660 1480 87 1567 1292 108 1400 30 1543 529 2072 1856 102 1958 1622 128 1750

24 65 10007z52 4053:84 1 1263 441 1704 1522 88 1610 1328 110 1438 ” 1592 540 2132 1915 103 2018 1673 130 1803

Invalidisering enl. SPP:s erfarenhet 1940—48 med tillämpning av en karenstz'd på 3 år. 8 60 4692: 24 2026: 92 20 730 188 918 906 39 945 828 48 876 25 909 232 1 141 1 109 47 1 156 1 011 59 1 070 30 1 152 289 1 441 1 386 57 1 443 1 264 71 1 335

15 63 6 176: 52 2 633: 40 20 760 236 996 993 49 1 042 894 69 955 25 935 290 1 225 1 200 59 1 259 1 078 74 1 152 30 1 171 357 1 528 1 477 70 1 547 1 325 88 1 413

19 65 7596:96 3112: 20 25 975 335 1310 1299 68 1367 1154 85 1239 30 1211 410 1621 1583 81 1664 1405 101 1506

22 65 8962:08 3686:76 25 1166 396 1562 1552 81 1633 1378 101 1479 30 1449 485 1934 1893 95 1988 1678 120 1798

24 65 10007z52 4053:84 25 1312 436 1748 1746 89 1835 1550 111 1661 30 1630 534 2164 2129 105 2234 1889 131 2020

24 65 10007z52 4053:84 1 1348 445 1793 1790 91 1881 1590 113 1703 ” 1681 545 2226 2192 106 2298 1943 133 2076

Bihang D (forts.)

1|2l 3|4 |5|6|7|8|9|10|11|12|13|14

Invalidisering i anslutning till erfarenheten inom SJ, post- och telegrafverken (tab. 9 kol. 7).

8 60 4692: 24 2026: 92 20 758 189 947 943 40 983 863 49 912 25 940 234 1174 1169 48 1217 1070 60 1130 30 1 189 291 1480 1 472 58 1530 1348 72 1420

15 63 6 176: 52 2 633: 40 20 806 238 1 044 1 063 50 1 113 961 62 1 023 25 990 292 1 282 1 305 60 1 365 1 180 75 1 255 30 1 234 361 1 595 1 621 72 1 693 1 465 90 1 555

19 65 7596:96 3112:20 25 1051 3381389 1447 70 1517 1298 87 1385 30 1300 415 1715 1783 83 1866 1599 104 1703

22 65 8962:08 3686:76 25 1256 400 1656 1727 83 1810 1548 103 1651 30 1554 491 2045 2129 98 2227 1908 123 2031

24 65 10007252 4053:84 25 1413 440 1853 1941 91 2032 1740 113 1853 30 1748 540 2288 2393 108 2501 2145 135 2280

24 65 10007:52 4053z84 ' 1452 449 1901 1996 93 2089 1790 115 1905 * 1802 552 2354 2466 110 2576 2210 137 2347

1 Antagen befordringsgång: inträde vid 25 års ålder i lönegrad 22, befordran till lönegrad 24 vid 30 års ålder. De angivna avgifterna gälla fr. o. m. tidpunkten för befordran. 3 Antagen befordringsgång: inträde vid 30 års ålder i lönegrad 22, befordran till lönegrad 24 vid 35 års ålder. De angivna avgifterna gälla fr. o. m. tidpunkten för befordran.

I övriga fall har den anställde antagits tillhöra en och samma lönegrad under hela sin tjänstetid